ÅLDERDOMSFÖRSÄKRINGrSKOMMITTÉN (Statens offentliga utredningar 1913:2)

ÅLDERDOMSFÖRSÄKRINGrSKOMMITTÉN.

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

ALLMÄN PENSIONSFÖRSÄKRING.

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
1912.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrifvelse till Koiramgen............................. v

Lagförslag..... 3

Motiv,

Allmän motivering.

Inledning....................................... 19

1. Öfver sikt och granskning af gällande eller föreslagen lagstiftning angående

ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

A. Ofversikt af lagstiftningen...................... 22

B. Sammanfattande granskning..................... 40

2. Allmänna grunder för kommitténs lagförslag.................. 45

Speciell motivering.................................. 91

Särskilda yttranden...................................130

Till KONUNGEN.

Den 13 december 1907 fann Eders Kungi. Maj:t för godt att tillsätta
en kommitté, med uppdrag att, efter allsidig utredning af frågan om
allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, inkomma med underdånigt

yttrande i ämnet samt de lagförslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Denna kommitté består numera af undertecknade ordförande och
ledamöter, sedan i dess sammansättning den förändring ägt rum, att den
14 februari 1908 ledamoten af riksdagens första kammare, bankdirektören
Lars Axel Hedenlund, som ej deltagit i något kommitténs sammanträde,
uppå egen ansökan, af Eders Kungl. Maj:t befriades från
kommittéuppdraget och i hans ställe till ledamot förordnades undertecknad
von Sydow.

Kommittén, som till sin sekreterare utsåg undertecknad Åkerman
och därjämte under vissa tider efter den 1 december 1910 såsom biträdande
sekreterare användt förste aktuarien i kommerskollegium, fil. dr.
M. Marcus och ledamoten och sekreteraren i bankinspektionen G. Lagercrantz,
sammanträdde härstädes första gången den Öl januari 1908.
Under tider, då kommittén ej varit i sin helhet samlad, hafva dess arbeten
ombesörjts af en inom densamma utsedd afdelning.

Då för bedömande af kostnaderna för en försäkring, vid hvilken
pensionernas belopp, åtminstone till en väsentlig del, bestämdes efter
individens ekonomiska behof, erfordrades beträffande inkomst- och öfiiga
existensförhållanden bland befolkningen och särskild! de lager åt densamma,
för hvilka en dylik lagstiftning närmast vore afsedd, mera omfattande
uppgifter än som kunde erhållas genom redan befintligt statistiskt
material, har kommittén med Eders Kungl. Maj:ts tillstånd föranstaltat
om inhämtande af erforderliga statistiska uppgifter. Grunderna
och planen för denna statistiska utredning uppgjorde kommittén i samråd
med numera chefen för socialstyrelsen fil. dr. G. H. Elmquist och
numera byråchefen i kommerskollegium fil. dr. K. V. V. Key-Åberg, hvilka
den 5 mars 1909, på kommitténs hemställan, erhållit Eders Kungl. Maj:ts
uppdrag att vid utredningen biträda kommittén. I kommitténs öfverläggningar
angående detta ämne hafva jämväl vid olika tillfällen deltagit
af kommittén tillkallade sakkunniga, däribland öfverdirektören i
statistiska centralbyrån fil. dr. J. L. A idel! Beträffande de närmare
detaljerna af den verkställda statistiska utredningen, vid hvilken de kommunala
myndigheterna med stor beredvillighet gått kommittén till hända,
torde få hänvisas till del IV af kommitténs betänkande. Närmaste led -

VII

ningen och utförandet af arbetet jämte bearbetningen af det sålunda
vunna statistiska materialet hafva, jämlikt Eders Kungl. Maj:ts den 5
mars 1909 gifna förordnande, varit anförtrodda åt numera byråchefen i statistiska
centralbyrån O. H. G. Burström. Med ledning af detta material har
af undertecknad Lindstedt verkställts de för uppgörande af lagförslag jämte
motivering erforderliga kostnadsberäkningarna (del II af kommitténs betänkande).
De grunder, efter hvilka dödlighets- och invaliditetstabellerna
upprättats och lifränteberäkningarna anställts, hafva uppgjorts efter
samråd med chefen för försäkringsinspektionen fil. dr. P. J. G. Laurin,
professorn fil. dr. L. E. Phragmén och byrådirektören i riksförsäkringsanstalten
K. Dickman. Jämlikt bemyndigande af Eders Kungl. Maj:t har
därjämte vid kostnadsberäkningarnas utförande och kontrollerande biträdt
förste aktuarien i försäkringsinspektionen, fil. lic. K. Englund.

Kommittén har vidare beredt sig tillfälle till öfverläggning med
ordföranden i den af Eders Kungl. Magt tillsatta kommittén för utarbetande
af förslag till förändrad lagstiftning angående fattigvården med
mera, landshöldingen J. Widén, samt ledamoten och sekreteraren i samma
kommitté, häradshöfdingen J. Linders.

Eu historik öfver invaliditets- och ålderdomsförsäkringsfrågans
utveckling i Sverige jämte redogörelse för utländsk lagstiftning i ämnet
har utarbetats i kommitténs kansli och återfinnes i del III af kommitténs
betänkande.

Utom sitt ofvannämnda uppdrag har kommittén nedannämnda dagar
från Eders Kungl. Maj:t erhållit anmodan afgifva utlåtande, nämligen:

den 12 juli 1911 öfver en af Norrköpings stad hos Eders Kungl.
Maj:t gjord ansökan att af statsverket utfå ersättning för anskaffande
af vissa uppgifter till den af kommittén verkställda statistiska utredningen; den

9 februari 1912 öfver eu af direktionen öfver handelsflottans
pensionsanstalt hos Eders Kungl. Maj:t gjord hemställan om anvisande
af medel till förbättring af pensioneringen från anstalten; och

den 12 februari 1912 öfver ett inom civildepartementet af särskild t.
tillkallade sakkunniga utarbetadt förslag till upprättande under civildepartementet
af ett centralt verk för sociala ärenden, socialstyrelsen, i

Vill

hvad förslaget afsåge nämnda styrelses uppgifter med afseende å socialförsäkringsärenden.

Uti nämnda tre till kommittén remitterade ärenden har kommittén
redan afgifvit särskilda utlåtanden den 26 september 1911 samt den 16
och 26 februari 1912.

Därjämte har kommittén fått från Eders Kungl. Maj:t mottaga
följande framställningar att vid sina arbeten tagas under öfvervägande,
nämligen:

den 20 november 1909 ett af kommittén för utredning angående
förbättradt pensioneringssätt för sjömän den 15 november 1904 afgifvet
förslag, såvidt det afsåge ålderdoms- och invaliditetsförsäkring;

den 27 januari 1911 en af direktionen öfver institutet och förskolan
för blinda å Tomteboda, på föranstaltande af styrelsen för de blindas
förening, hos Eders Kungl. Maj:t gjord framställning om beredande af
invaliditetspension åt medellösa blinda; och

den 21 november 1911 en af sistnämnda styrelse till Eders Kungl.
Maj:t ingifven framställning i samma ämne.

Kommittén har tagit dessa handlingars innehåll i öfvervägande vid
uppgörande af sitt förslag i förevarande fråga samt far anmäla, att
desamma icke, utöfver hvad förslaget och därtill hörande motivering innehålla,
ansetts böra föranleda något särskildt yttrande.

De till kommittén den 27 januari och den 21 november 1911 remitterade
handlingarna återställas härjämte.

Den 28 oktober 1910 fann Eders Kungl. Maj:t för godt att uppdraga
åt kommittén att afgifva yttrande och förslag beträffande revision
af lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd
af olycksfall i arbete äfvensom förordna professorn vid Stockholms högskola
fil. dr. E. I. Fredholm att deltaga i kommitténs öfverläggningar
och beslut vid behandling af denna fråga.

Det ytterligare ämne, som kommitténs Tippdrag sålunda omfattar,
har äfven utgjort föremål för kommitténs behandling. Sålunda hafva vissa
för arbetet nödiga statistiska utredningar jämte därå grundade beräkningar
verkställts och ett förberedande utkast till lagförslag uppgjorts.
Men enär detta arbete, hvithet delvis uppehållits genom fullgörandet af
kommitténs första uppdrag, icke liinner inom den närmaste tiden af -

slutas, har kommittén icke ansett sig böra uppskjuta aflämnandet af den
del af kommitténs utlåtande och förslag, som nu fullbordats, hälst de
två ämnen uppdraget omfattar, kunna utan olägenhet hvart för sig behandlas.

Jämte öfverlämnande af ofvannämnda delar af betänkandet, får
kommittén härmed afgifva ett af kommittén utarbetadt förslag till lag
angående allmän pensionsförsäkring äfvensom motiv till detta förslag.

Inom kommittén af undertecknade Branting och Åkerman afgifna
särskilda yttranden angående lagförslaget äro betänkandet bilagda.

Underdånigst

AND. LINDSTEDT.

Hj. Branting.

V. Folin.

P. Nilsson.
A. Åkerman.

Sven Palme.

E. von Sydow.

Stockholm den 9 november 1912.

ÅlderdomsfÖrsähringskommittén. I.

LAGFÖRSLAG.

Ålderdoms försäkring skommittén. I.

Förslag

till

Lag

allmän pensionsförsäkring.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Enhvar svensk man eller kvinna, med nedan stadgade undantag,
skall enligt denna lag, genom erläggande af årliga pensionsafgifter och
med bidrag af allmänna medel, försäkras till erhållande af pension.

2 §•

Rätt till pension enligt denna lag inträder vid varaktig oförmåga
till aibete och senast vid fyllda sextiosju år, äfven om varaktig arbetsoförmåga
då ännu icke är för handen.

Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den,
som befinnes till följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete,
som motsvarar hans krafter och färdigheter.

3 §•

Pension särenden handläggas af en för hela riket gemensam myndighet,
benämnd pensionsrådet, samt af särskilda pensionsnämnder i
orterna.

Pensionsrådets organisation bestämmes af Konung och Riksdag.

Om afgiftsplikt.

4 §•

Beloppet af den pensionsafgift, som skall för enhvar afgiftspliktig
erläggas, utgör för hvarje år två kronor samt därutöfver för den, i hvilkens
taxering under året enligt gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
ingår inkomst af minst 800 kronor:

a) om inkomsten ej uppgår till 1,200 kronor, fem kronor;

b) om inkomsten uppgår till 1,200 kronor eller mera, tio kronor.

5 §•

Pensionsafgift erlägges ej af någon före det år, under hvilket han
fyller sexton år, ej heller af den, som är till arbete varaktigt oförmögen
eller fyllt sextiosju år, och ej heller af den, som icke är i riket mantalsskrifven.

Från erläggande af pensionsafgift undantages jämväl den, i hvilkens
taxering under året enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
inberäknas förmögenhet till värde af minst 6,000 kronor, samt
ordinarie innehafvare af statstjänst, äfvensom hustru till sålunda undantagen
person.

I öfrigt ankommer på Konungens pröfning, huruvida och under hvilka
villkor personer, som på grund af anställning i allmän eller enskild
tjänst eller såsom medlemmar af pensionsinrättning eller lifränteanstalt äro
tillförsäkrade pension, må undantagas från afgiftsplikt enligt denna lag.

Om pension.

6 §•

Pensions årliga belopp utgör för man trettio och för kvinna tjugutre
procent af de erlagda pensionsafgifternas sammanlagda belopp.

Därjämte utgår af allmänna medel ett tillägg till pensionen för pensionstagare,
som är till arbete Varaktigt oförmögen och hvilkens årsinkomst
ej uppgår för man till 300 och för kvinna till 250 kronor.

Pensionstillägget utgör för år räknadt, i fråga om pensionstagare,
som ej åtnjuter någon inkomst, för man 150 och för kvinna 125 kronor,
och i fråga om pensionstagare, som åtnjuter inkomst, nämnda
belopp med afdrag af halfva årsinkomsten. För hvarje år, för hvilket

endera af de i 4 § stadgade pensionsafgifter af sju eller tolf kronor blifvit
erlagd, höjes pensionstillägget med en och en tredjedels procent.

7 §-

Årsinkomst, som i 6 § afses, utgör all den inkomst af fast egend_om,
kapital eller arbete, som någon skäligen kan antagas komma att
tillsvidare årligen åtnjuta utöfver den pension honom enligt denna la»-tillkommer. ö

Där inkomst helt eller delvis utgöres af naturaförmåner, iakttages,
att för den,, som af inkomsten har full om än torftig försörjning, årsinkomsten
ej må uppskattas till lägre belopp än 300 kronor för man
och 250 kronor för kvinna, och att, där inkomsten ej räcker till full
försörjning, årsinkomsten uppskattas till motsvarande lägre belopp, äfvensom
att årliga värdet af bostad ej må uppskattas till lägre belopp än
50 kronor. Där uppskattningen ej kan ske med ledning af dessa bestämmelser,
verkställes densamma efter de i orten gällande priser eller
efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

I fråga om äkta makar skall, vid bestämmande af pensionstilläggs
belopp, årsinkomsten för enhvar af dem beräknas utgöra hälften af deras
sammanlagda årsinkomst.

8 §■

Befinnes. någon, som åtnjuter pensionstillägg, icke längre vara till
arbete varaktigt oförmögen eller icke längre vara i riket mantalsskrifven,
må tillägget indragas.

Har för någon, som. åtnjuter pensionstillägg, årsinkomsten ökats
till säd ant belopp, att rätt till pensionstillägg ej längre tillkommer honom,
indrages tillägget. Sker eljest ändring i den inkomst, efter hvilken
pensionstillägg blifvit bestämdt, må tillägget i enlighet därmed ökas eller
minskas, dock att dylik jämkning i pensions belopp ej må äga rum
mer än en gång under hvarje år.

9 §>

o Finnes någon hafva afhändt sig inkomst eller egendom i uppsåt att ■
erhålla pensionstillägg eller högre sådant tillägg än honom eljest skolat
tillkomma, må tillägget efter omständigheterna minskas eller indragas.

Lag samma vare i fråga om den, som visat tredska eller uppenbar
försumlighet i fullgörandet af honom enligt denna lag åliggande afgiftsplikt
eller som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga
till sin försörjning.

10 §.

Af pensionstilläggen bestridas tva tredjedelar af staten och en
tredjedel af kommunerna.

Den å kommunerna belöpande kostnad fördelas dem emellan sålunda,
att hvarje kommun bestrider tredjedelen af pensionstillägget för
pensionstagare, som var i kommunen mantalsskrifven vid den tid, från hvilken
tillägget bestämts att utgå, och att, där tillägget blifvit jämlikt 8
§ ökadt, tredjedelen af ökningen bestrides af den kommun, i hvilken pensionstagaren
då var mantalsskrifven. Minskas pensionstillägg, till hvilket
två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners andelar
i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras förutvarande
bidrag.

Kommunernas andelar i pensionskostnaden uträknas af pensionsrådet.
Angående tid och sätt för gäldande af dessa andelar förordnas
af Konungen.

11 §•

Finnes, på grund af höga lefnadskostnader i den ort, där pensionstagare
är bosatt, pensionen ej vara tillräcklig för hans försörjning, och
är pensionstagaren i följd häraf i behof af fattigvård, ägei den kommun,
till hvilken han i fattigvårdsafseende hörer, att, därest pensionstagaren
förut sökt efter förmåga ärligen försörja sig, till hans pension lämna
ett tillskott, hvilket dock för år räknadt ej i något fall må öfverstiga
för man 150 och för kvinna 125 kronor. Sådant tillskott skall icke
såsom fattigvård anses och må af kommunen efter omständigheterna
minskas eller indragas.

Om fonden.

12 §.

Pensionsafgifterna ingå till en fond, hvilken må redovisas allenast
i skuldförbindelser, utfärdade af svenska staten eller svenska kommuner,
och i obligationer, utfärdade af Sveriges allmänna hypoteksbank eller
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Fonden förvaltas i öfrigt
enligt grunder, som bestämmas af Konung och Riksdag.

13 §.

Inom fem år efter det lagen trädt i kraft och sedermera minst en
gång hvart tionde år skall genom pensionsrådets försorg anställas en

på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning, huruvida
genom de föreskrifna pensionsafgifterna kunna för dem, som först därefter
blifva afgiftspliktiga, beredas de pensioner, som enligt bestämmelserna
i 6 § första stycket motsvara dessa afgifter. Framgår af denna
undersökning behof af förändring i bestämmelserna rörande pensionsvillkoren,
må sådan förändring, hvilken äger rum efter beslut af Konung
och Riksdag, ej afse redan då beviljade pensioner, och för dem, hvilka,
då förändring vidtages, redan äro eller varit afgiftspliktiga, blott afse
de afgifter, som därefter erläggas, eller de pensionsbelopp, som svara
mot sistnämnda afgifter.

I sammanhang med sådan undersökning skall tillika verkställas
utredning, huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet
af alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas.

Visar sig härvid brist, skall denna ersättas af statsmedel.

Om pensionsafgifternas erläggande.

14 §.

Den pensionsafgift af två kronor, som skall för enhvar afgiftspliktig
årligen erläggas, uppbäres af den kommun, där den afgiftspliktige är
mantalsskrifven.

Uppbörden ombesörjes af den myndighet inom kommunen, som
förrättar uppbörden af kommunalutskylderna.

15 §.

För det i 14 § omförmälda ändamål uppgöres hvarje år af vederbörande
taxeringsnämnd förteckning enligt fastställdt formulär öfver de
inom kommunen mantalsskrifna personer, för hvilka under året pensionsafgifter
böra erläggas.

Senast fem dagar efter det taxeringsnämndens arbete för året afslutats,
öfverlämnas förteckningen till den kommunala uppbördsmyndigheten,
som ombesörjer, att afskrift af densamma hålles tillgänglig för
allmänheten under tiden från och med den 1 till och med den 10 juli
å ställe, som minst fjorton dagar förut kungöres i kyrkan och tillika
på annat lämpligt sätt tillkännagifves. Härigenom skall enhvar som
vederbör anses hafva erhållit del af förteckningens innehåll.

Den pensionsafgift å två kronor, som i denna § afses, erlägges
därefter senast en månad före årets utgång å tid och ställe, som af kommunen
bestämmas och minst fjorton dagar förut kungöras samt äfven

angifvas i den omforma]da afskriften af förteckningen öfver afgiftspliktiga
inom kommunen.

De vid uppbörden erlagda afgifterna redovisas och inbetalas till den
i 12 § omförmälda fonden, på sätt särskildt förordnas. Enhvar kommun
är därjämte skyldig att till samma fond redovisa och inbetala ett belopp,
motsvarande afgifter, som icke blifvit erlagda för afgiftspliktiga,
hvilka äro inom kommunen mantalsskrifna. För dylik ej erlagd pensionsafgift
äger kommunen hos den afgiftspliktige fordran med förmånsrätt
såsom för oguldna kommunalutskylder.

De af taxeringsnämnderna uppgjorda förteckningarna, försedda med
uppgift om dem, för hvilka af giften inom stadgad tid erlagts, insändas
till pensionsrådet före utgången af det år, under hvilket uppbörden
ägt rum.

16 §.

De pensionsafgifter af fem eller tio kronor, hvilka, utöfver den
för samtliga afgiftspliktiga stadgade pensionsafgiften af två kronor,
åligga vissa afgiftspliktiga, debiteras och indrifvas i sammanhang
med kronoskatterna, och skall för detta ändamål af vederbörande
taxeringsnämnd för hvarje sådan afgiftspliktig i taxeringslängden för
året antecknas beloppet af den pensionsafgift, som bör för honom erläggas.

Hvad å kronodebetsedel inflyter anses i första hand gälla därå upptagen
pensionsafgift.

Sådan pensionsafgift må ej utsökas, sedan sex månader förflutit efter
utgången af det år, under hvilket afgiften blifvit påförd.

Hvarje år skall före den 1 augusti genom uppbördsmyndigheten
till pensionsrådet insändas uppgift enligt fastställdt formulär öfver de
för nästföregående år enligt denna § erlagda och indrifna pensionsafgifter.

17 §•

Menar någon, som påförts pensionsafgift, att för honom sedermera
sådant förhållande inträdt, att han, då atgiften skall erläggas eller indrifvas,
bör enligt 5 § undantagas från afgiftsplikt, må frågan hänskjutas
till ordföranden i vederbörande pensionsnämnd. Den, som med
ordförandens utlåtande ej åtnöjes, må underställa frågan pensionsnämndens
afgörande. Intill dess nämndens beslut i ämnet meddelats, skall det besked,
som ordföranden gifvit, lända till efterrättelse.

18 §.

Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 15 eller 16 § må af enhvar,
hvilkens rätt är af beslutet beroende, äfvensom af kommun samt
af ombud, hvarom i 27 § stadgas, sökas genom besvär inom tid och
i den ordning, som angående besvär öfver taxeringsnämnds beslut är i
gällande författning föreskrifvet, dock att, där ändring sölces i beslut
rörande fråga huruvida någon skall på grund af varaktig oförmåga till
arbete undantagas från erläggande af pensionsafgift, besvären skola anföras
hos vederbörande pensionsnämnd inom utgången af juli månad.
Har pensionsafgift blifvit den klagande påförd, är han ändock, där ej
jämlikt 17 § afgiftsplikten förklarats bortfallen, skyldig att erlägga afgift
sbeloppet med rätt att återfå hvad som blifvit för mycket erlagdt,
därest hans besvär godkännas.

Har ändring i beslut, hvarom här är fråga, gjorts af annan myndighet
än pensionsrådet, skall genom den myndighets försorg anmälan
härom ofördröjligen ske hos pensionsrådet.

Om pensionsnämnder.

19 §.

Hvarje socken å landet samt hvarje stad äfvensom hvarje köping,
som har egen kommunalförvaltning, utgör ett pensionsdistrikt.

Hafva två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning,
skola de samfäldt såsom ett pensionsdistrikt anses.

Där på grund af kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra
förhållanden så pröfvas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller
flera '' pensionsdistiukt. Beslut om sådan fördelning äfvensom om upphäfvande
eller förändring däraf fattas å landet af kommunalstämma
och i stad af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, af allmän rådstuga.

Beslutet skall underställas Konungens befallningshafvande, som äger
att detsamma antingen oförändradt fastställa eller ock på anförda skäl
ogilla.

20 §.

För hvarje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående
af en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex.

Ålder doms för säkring skommittén. I.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas af
Konungens befallningshafvande för fyra år i sänder.

Ledamöterna i pensionsnämnd jämte ett lika antal suppleanter för
dem väljas hvarje gång för fyra år, å landet af kommunalstämma eller
af kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad af stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, af allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma
och allmän rådstuga iakttages, att hvarje röstande har en
röst. Halfva antalet af de utsedda ledamöterna samt halfva antalet af
suppleanterna afgå efter lottning vid slutet af andra året från det
denna lag trädt i kraft. Afgår ledamot eller suppleant under den för
honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda
valde tjänstgöra under den tid, som för den afgångne återstått.

Sedan val af ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse
om den valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens
ordförande.

21 §.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots
suppleant i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som
är i kommunen boende och som uppnått myndig ålder samt är i besittning
af medborgerligt förtroende.

Ej må annan kunna afsåga sig uppdrag, som nu nämnts, än: ämbets-
eller tjänsteman, som af sin befattning är hindrad att fullgöra
uppdraget; den, som under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom
ordförande eller ledamot i pensionsnämnd; samt den, som eljest uppgifver
förhinder, som, i fråga om ordförande, af Konungens befallningshafvande
och, i fråga om ledamot, af vederbörande valkorporation godkännes.

22 §.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet öfvervaka denna lags
efterlefnad inom pensionsdistriktet, att vid behandling af ärenden rörande
pension förfara på sätt i 30 § angifves samt att i öfrigt ställa sig till
efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter, som angående
pensionsnämnder af Konungen meddelas.

23 §.

Pensionsnämnd sammanträder minst en gång hvar tredje månad å
tid och ställe, som nämnden bestämmer. Dessutom sammanträder nämnden

på kallelse af ordföranden, så ofta kan med afseende å inkomna ärendens
antal och vikt det nödigt finner. Tid och ställe för sammanträde läte
ordföranden minst fjorton dagar förut kungöra i kyrkan samt tillika på
annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens kännedom; hvarjemte ombud,
som i 27 § omförmäles, skall om sammanträdet genom ordförandens
försorg i god tid underrättas.

Ordföranden och ledamöterna skola för sin inställelse vid sammanträdena
af kommunen åtnjuta ersättning till belopp, som af kommunen
bestämmes och hvilket, i fråga om dagtraktamente, för ordföranden ej
må sättas lägre än till två gånger det belopp, som bestämmes för
hvarje ledamot.

24 §.

Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden,
minst två ledamöter äro tillstädes.

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan
inställa sig vid sammanträde, åligger det honom att därom ofördröjligen
underrätta vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant
skyldig att utan vidare kallelse infinna sig.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan
af pensionsnämnden godkändt förhinder uteblifver från nämndens sammanträde,
äfvensom ordförande eller ledamot, hvilken vid inträffadt
förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, skall till kommunen bota,
ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller
hans suppleant fem kronor. Därest sammanträdet i anseende till de
närvarande ledamöternas fåtalighet måste inställas eller upplösas, böte
ledamot eller suppleant dubbelt. Om uttagande af sådana böter förordnar
Konungens befallningshafvande efter anmälan af ordföranden eller
ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller af pensionsrådets ombud i
orten.

25 §.

Å pensionsnämnds sammanträde skola till pröfning företagas de
sedan näst föregående sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende
genast afgöras, där icke nämnden för vederbör andes hörande eller eljes
i följd af särskilda omständigheter finner uppskof oundgängligen erfordras.
Dock skall i sådant fall ärendet bringas till slut å näst därpå
följande sammanträde.

Aro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening, ordföranden
biträder.

26 §.

Pensionsnämnds ordförande åligger att enligt fastställdt formulär
hålla register öfver gjorda framställningar och inkomna ansökningar samt
föra förteckning öfver de pensionstagare, till hvilkas pensioner kommunen
enligt 10 § lämnar bidrag. Han förer vid nämndens sammanträden protokoll
eller är för dess ordentliga förande ansvarig, ombesörjer skriftväxlingen,
emottager alla till nämnden ställda skrivelser och framställningar
samt vårdar nämndens handlingar, allt utan annnan ersättning,
utöfver hvad honom enligt 23 § tillkommer, än godtgörelse för skrifmaterialier,
postporto samt skrifvare- och räkenskapshjälp, hvilken godtgörelse
skall af kommunen gäldas.

Protokollet skall innehålla uppgift å de vid sammanträdet närvarande
ledamöterna af pensionsnämnden samt redogörelse för de ärenden,
som vid sammanträdet förekommit, äfvensom för de beslut, som af nämnden
fattats.

Protokollet för hvarje sammanträde skall genast justeras; dock må
pensionsnämnd särskild! för hvarje gång uppdraga åt två ledamöter att
jämte ordföranden verkställa justeringen sist inom åtta dagar efter sammanträdets
slut.

Sedan protokollet för sammanträde justerats, åligger det ordföranden
att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjordt
ställe anslå de beslut, som fattats, och anses härigenom meddelande om
besluten hafva skett den dag anslag gjordes.

27 §.

För hvarje pensionsdistrikt skall finnas ett af pensionsrådet förordnadt
ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för
flera pensionsdistrikt.

Ombud äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden
och deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten. I öfrigt har
ombudet att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda
af pensionsrådet meddelade.

28 §.

Ändring i pensionsnämnds beslut må af den, hvilkens rätt är åt
beslutet beroende, äfvensom af kommun samt af pensionsrådets ombud
sökas hos pensionsrådet genom besvär, hvilka skola till pensionsnämn -

dens ordförande ingifvas eller i betaldt bref med allmänna posten vara
till denne inkomna sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande,
den dagen oräknad, då sådant skedde. De inkomna besvären äfvensom
nämndens yttrande häröfver skola efter besvärstidens utgång jämte öfriga
till ärendet hörande handlingar af ordföranden ofördröjligen insändas till
pensionsrådet.

Ordföranden äge ock att öfver nämndens beslut anföra besvär hos
pensionsrådet.

Öfver pensionsrådets beslut må klagan ej föras.

Om ansökning rörande pension.

29 §.

Ansökning rörande pension göres hos pensionsnämnden i det pensionsdistrikt,
där sökanden senast blifvit mantalsskrifven.

Ansökningen, som affattas efter fastställdt formulär, skall innehålla
upplysningar angående sökandens arbetsförmåga, inkomster samt hvad i
öfrigt till utredande af hans pensionsrätt må erfordras, jämte en af sökanden
undertecknad, på heder och samvete afgifven förklaring, att de
lämnade upplysningarna äro med sanningen öfvensstämmande. År sökanden
ur stånd att själf afgifva sådan förklaring, skall riktigheten af
upplysningarna intygas af två trovärdiga, med sökandens förhållanden
förtrogna personer. Vid ansökningen fogas prästbevis angående sökandens
ålder.

Där ansökning allenast afser pension på grund af erlagda afgifter
enligt 6 § första stycket, är uppgift om sökandens inkomster ej erforderlig.

30 §.

_ År ansökning gjord rörande pension, skall pensionsnämnden pröfva
riktigheten åt de i ansökningen lämnade upplysningar och på grund af
denna, pröfning, åberopade handlingar och kända förhållanden besluta,
huruvida sökanden äger rätt till pension, samt bestämma storleken af
den årsinkomst, som skall läggas till grund för beräkning af pensionstilläggs
belopp.

Sedan den i 28 § stadgade besvärstid gått till ända, skall, ehvad
besvär anförts eller icke, beslutet i ärendet jämte tillhörande handlingar
af ordföranden ofördröjligen insändas till pensionsrådet.

Har pensionsnämnden funnit sökanden berättigad till pension, skall
pensionsrådet beräkna och fastställa beloppet samt utfärda pensionsbief,
som genom nämndens försorg tillställes pensionstagaren. Uppgår det
beräknade beloppet icke till sex kronor om året, må dock pension ej utgå
och förty ej heller pensionsbref utfärdas.

Finnes'' pensionsnämnds beslut strida mot denna lag, äger pensionsrådet,
där ej på grund af anförda besvär rättelse kan ske, att återförvisa
ärendet till förnyad pröfning.

Hvad nu stadgats gäller i tillämpliga delar jämväl i fråga om ökning
eller minskning af pension. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende
rörande minskning af pension, skall nämnden lämna pensionstagaren
tillfälle att yttra sig. ,

Om pensions utbetalande.

31 §.

Pension utgår från den dag, rätt till pension inträdt, hvilket, då
annat förhållande ej visas, anses hafva skett den dag pensionen sökes.
Pensionen upphör med utgången af den månad, under hvilken pensionstagaren
aflidit.

Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga om ökning eller minskning
af pension.

32 §.

Utbetalning af pension verkställes genom postanstalten i den ort,
där pensionstagaren vistades, då ansökning om pension gjordes, därest
icke i ansökningen uppgifvits annan postanstalt. Anvisning å den postanstalt,
genom hvilken utbetalningen sker, skall i pensionsbrefvet lämnas.
Afflyttar pensionstagare till annan ort, eller önskar pensionstagare eljest
pensionens utbetalande genom annan än förut angifven postanstalt, ma
pensionsrådet förordna om utbetalningens verkställande genom -annan
postanstalt.

Pension må lyftas förskottsvis för hvarje kalendermånad; dock att,
om pensions årliga belopp ej uppgår till 30 kronor eller pension utgår
till någon, som flyttat ur riket, beloppet utbetalas allenast en gång för
hvarje år efter ingången af därpå följande år.

Pensionsbelopp, som ej lyftats inom ett år, sedan det till betalning
förfallit, vare förverkadt och tillfälle den i 12 § omnämnda fonden.

Om understöd.

33 §.

Den, som efter fyllda femton år blifver till arbete varaktigt oförmögen
men för hvilken afgifter till erhållande af pension icke blifvit
erlagda, äfvensom den, hvilken vid nämnda ålder redan är varaktigt
arbetsoförmögen, äger erhålla understöd under villkor och med belopp,
som angående pensionstillägg är i 6 § stadgadt. Beträffande sådant
understöd gäller äfven i öfrigt i tillämpliga delar hvad i denna lag är
föreskrifvet om pensionstillägg och om kostnaden för dess bestridande
samt om ansökning rörande pension och om pensions utbetalande.

Om frivilliga afgifter.

34 §.

_ För att vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda sextiosju
år erhålla pension utöfver hvad ofvan i denna lag stadgas, vare
det enhvar svensk man eller kvinna; som fyllt femton år, medgifvet
att, på sätt Konungen bestämmer, erhålla försäkring genom erläggande
af frivilliga afgifter. Dylika afgifter må för hvarje gång ej erläggas
med mindre belopp än en krona eller, där högre belopp erlägges, annorlunda
än med helt antal kronor, och ej heller må för någon under ett
kalenderår afgifter erläggas till högre sammanlagdt belopp än det antal
kronor, som motsvarar halfva antalet fyllda lefnadsår.

De frivilliga afgifterna ingå till den i 12 § omnämnda fonden.

Årliga beloppet af pension enligt denna § skall för man utgöra för
hvarje erlagd afgift en och en tredjedels procent af af giftens belopp för
hvarje helt år, som förflutit från den dag afgiften erlades till den dag,
från hvilken pensionen utgår.

För kvinna beräknas''pensionens belopp till fem sjettedelar af motsvarande
belopp för man.

För pensionstagare, som åtnjuter pensionstillägg, höjes pensionen
med en tredjedel.

Kostnaden för sådan höjning af pension bestrides af statsmedel.

Finnes någon hafva försummat att fullgöra honom enligt 4 § åliggande
afgiftsplikt för år, hvarunder frivillig afgift för honom erlagts,
skall vid bestämmande af pensionens belopp hänsyn ej tagas till den
frivilliga afgiften i vidare mån än denna afgifts belopp må öfverstiga
beloppet af den försummade afgiften.

Beträffande afgifter och. pensioner, som i denna § afses, länder
i tillämpliga delar till efterrättelse hvad 13 § innehåller om verkställande
af undersökning å vissa tider af pensions villkor och fond, _ om
ändring af villkoren och om godtgörelse med statsmedel af möjligen
uppkommen brist.

35 §.

Bätt till pension eller understöd enligt denna lag kan ej öfverlåtas
och må förty ej för gäld i mät tagas.

36 §.

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller,
finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas af Konungen.

Öfvergångsbestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914; dock att rätt till
understöd ej tillkommer den, som då fyllt sextiosju år eller då fyllt femton
år och är till arbete varaktigt oförmögen.

För den, som då fyllt fyrtiofem år, skall den procent, efter hvilken
pension enligt 6 § första stycket beräknas i förhållande till erlagda
pensionsafgifter, utgöra: för man tjugutvå och för kvinna sjutton procent.
Den ökade kostnad, som föranledes af denna bestämmelse äfvensom däraf,
att för dem, som vid tiden för lagens trädande i kraft ännu icke fyllt
fyrtiofem år, pension beräknas enligt 6 § bestrides af statsmedel.

MOTIV.

Å Iderdomsförsäkringskommittén. I.

Allmän motivering.

Inledning.

Vår tids ekonomiska utveckling har, som allbekant är, medfört ingripande
förändringar i våra samhällens inre byggnad. Jordbruket intar
icke längre sin gamla ställning som alldeles förhärskande näringsgren,
den modärna industrien har växt till allt större betydelse både genom
värdet af. hvad den frambringar och genom antalet armar den sysselsätter.
Vid dess sida har handel och samfärdsel äfvenledes väsentligt
ökats.. Hvad särskildt Sverige beträffar använder i våra dagar, som
statistiken visar, det egentliga jordbruket ungefär samma antal arbetskrafter
som för 30 eller 40 år tillbaka. Befolkningsöfverskottet har
väsentligen i allt större utsträckning vändt sig till öfriga förvärfsgrenar.

De modärna formerna för arbetets organisation inom dessa förvärfsområden
hafva, på samma gång de medfört en ansenlig ökning af lönarbetarnes
antal, jämväl gifvit dessa samhällslager eu växande betydelse
för det ekonomiska lifvets fortgång. Jämsides med dessa förskjutningar
hafva emellertid också de missförhållanden allt starkare framträdt, som
följa däraf, att arbetskraften blifvit för stora grupper af samhällsmedlemmar
den väsentliga och ofta den enda tillgången och inkomstkällan.
Arbetslösheten., en följd af vågrörelsen i marknadens konjunkturer, medför
ofta nöd för arbetaren och hans familj, sjukdom eller olycksfall kunna
när som helst medföra afbrott i hans arbetsförmåga och därmed i hans
förvärfsmöjligheter, och invaliditet eller ålderdom upphäfva desamma
helt eller delvis.

Så länge den öfvervägande delen af befolkningen lefde i stor utsträckning
direkt af jordens afkastning, fanns det till en viss grad något
skydd mot dessa olyckor. Bland de själfägande tog vanligen släkten
hand om sina sjuka och åldringar, och husbonden kunde desto lättare
sörja för gårdens folk, som understödet vanligen kunde utgå i naturaförmåner,
och, därjämte arbetets art ofta gjorde det möjligt äfven för

INLEDNING.

äldre och svagare att i någon syssla göra sig nyttiga. Beskaffenheten
hos de nya driftsformerna och den större rörlighet, som de framkalla
hos arbetarbefolkningen, verka däremot numera till upplösning af de forna
personliga banden mellan arbetsgivare och arbetare samt ställa de senare
i detta afseende mera isolerade. Det har visserligen framhållits,
att åtminstone bättre aflönade arbetare under sin krafts dagar borde
vara i tillfälle att genom sparsamhet i någon mån trygga sin ålderdom.
Men trots glädjande framsteg i detta afseende, är dock arbetarfamiljen i
regel icke i sådan ställning, att den kan ge tillräckligt stöd åt sina till
arbete oförmögna medlemmar, utan måste i talrika fall fattigvården med
dess bittra nådebröd, dess ofrihet och den samhälleliga nedflyttning,
som låder vid dess understöd, träda fram för arbetaren som den hotande
framtidsutsikten på ålderns dagar. Med utvecklingens fortgång har för
öfrigt upplösningen af äldre tiders mera stabila förhållanden trängt in
äfven på jordbrukets stora arbetsfält.

Så länge ett sådant sakernas tillstånd ännu icke mildras genom
någon motverkande lagstiftning, måste detsamma i vida kretsar kännas allt
mera olidligt och ge befogad anledning till socialt missnöje. Det tillfredsställer
icke nutidens rättsmedvetande, att t. ex. den som ett långt
lif igenom arbetat för sitt och de sinas uppehälle och därigenom samtidigt
i sin mån bidragit till samhällets förkofran, när arbetskraften
tryter, kanske icke skall se någon annan utväg än att vända sig till
fattigvården eller mottaga nådegåfvor från anhöriga. Fastmer måste
hvarje samhällsgagneligt lifsverk, äfven det anspråkslösaste, betraktas
som gifvande rätt till ett understöd, hvilket icke får utgå i förödmjukande
former.

I betraktande af den ökade osäkerheten i lönarbetarnes läge, har
man också numera i ett flertal stater kommit till allt allmännare insikt
om nödvändigheten af en omfattande socialförsäkring, i syfte att, genom
statsmaktens ingripande, från olika sidor motverka och mildra här antydda
missförhållanden. Ett dylikt ingripande af statsmakten har befunnits
oundgängligt, sedan det visat sig, att arbetarne icke förmå att, i den utsträckning
det allmänna samhällsintresset kräfver, genom egen själfhjälp
bereda sig erforderligt skydd i här ifrågakommande afseenden. Särskilt
då det gäller det mest kräfvande af dessa problem, beredande af ekonomiskt
stöd vid invaliditet och ålderdom, har själfhjälpen al naturliga
skäl visat sig otillräcklig.

Om sålunda socialförsäkringens upptagande på de nutida staternas
reformprogram har ett naturligt samband med lönarbetarklassens ställning
i det modärna samhället och med de problem den senare ekono -

INLEDNING.

miska utvecklingen skapat, så följer emellertid icke däraf, att en socialförsäkring
lämpligen bör eller kån stanna vid att vara enbart en lönarbetareförsäkring.
Vid sidan af lönarbetarne finnas andra, dem mer eller
mindre närstående samhällsgrupper, hvilkas otrygga och ekonomiskt SAraga
ställning likaledes i hög grad påkallar, att samhället inskrider till deras
värn och stöd. Icke minst då fråga är om invalider och åldringar måste
det påtagligen ligga nära till hands att frånse, huruvida dessa under
sin krafts dagar utfört sitt arbete för andras eller lör egen räkning och
blott se på det föreliggande behofvet. Det finnes ingen tillräcklig anledning
att söka draga upp mer eller mindre godtyckliga skrankor mellan
personer, som i verkligheten äro inför arbetsoförmågan likställda.
Och det finnes så mycket mer skäl att söka vidga eu ny sådan lagstiftnings
ram från lönarbetareförsäkring till en mera allmän folkförsäkring,
då flera länder härutinnan redan föregått med exempel.

Ur denna synpunkt växer sålunda socialförsäkringens uppgift till att
åt alla samhällsmedlemmar, som till följd af sjukdom, olycksfall, ålderdom,
ofrivillig arbetslöshet eller af andra oförskyllda orsaker råka i ekonomiskt
betryck, söka bereda en lämpligare och mindre tryckande form af
understöd än den, som kan åstadkommas genom den offentliga fattigvården
eller genom lagstadgad understödsskyldighet af anhöriga. Dels
pa grund af principiella skäl, dels och framför allt på grund af rent
praktiska svårigheter har man emellertid, vid försöken att åstadkomma
en lösning af detta omfattande problem, i regeln uppdelat detsamma
i ett antal mera speciella uppgifter, vanligen skilda genom den olika
naturen af de orsaker, som närmast föranledt behofvet af understöd.
Sålunda uppdelas socialförsäkringen i sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring
o. s. v., och har man i allmänhet behandlat hvar och en af dessa begränsade
försäkringsuppgifter för sig, dock merendels med hänsyn till
det i vissa afseenden dem emellan förefintliga sambandet.

Åt denna kommitté har anförtrotts att verkställa utredning och afgifva
förslag angående den gren af socialförsäkringen, som afser understöd
åt dem, hvilka på grund af hög ålder eller invaliditet eller annan
dylik orsak ej längre äro i stånd att försörja sig genom sitt arbete
och hvilka under närvarande förhållanden i stor utsträckning äro för sitt
uppehälle hänvisade till fattigvården eller enskildas understöd. Denna
försäkringsgreu, som vanligen benämnes ålderdoms- och invaliditets försäkring
eller ock pensionsförsäkring, måste, särskildt med afseende å de för
dess genomförande erforderliga betydande kostnader, anses såsom det mest
svårlösta af de sociala försäkringsproblemen, och intager med anledning
däraf samt genom, försäkringsuppgiftens särskilda natur en central plats
inom socialförsäkringen.

INLEDNING. ÖFVEKSIKT AP LAGSTIFTNINGEN.

Hvad frågan vidkommer om det varit ändamålsenligt att, på sätt
med kommitténs uppdrag afsetts, söka lösa förevarande försäkringsproblem
sjelfständigt och utan att tillika upptaga öfriga sociala försäkringsfrågor,
'' håller äfven kommittén före, att det valda tillvägagångssättet varit
det ur saklig synpunkt mest lämpliga. Kommittén vill därjämte framhålla,
att en möjligen framdeles önskvärd närmare anslutning af nya
sociala försäkringsgrenar till ålderdomsförsäkringen på intet sätt synes
vara hindrad eller försvårad genom det här nedan framlagda förslaget.

Kommittén anser sig sålunda kunna utgå från, att behofvet af en
genom statsförsäkring åstadkommen, lämpligare och tidsenligare försörjning
af behöfvande åldringar och andra arbetsoförmögna än den, som
för närvarande hos oss finnes, är uppenbart samt äfven i allmänhet
erkändt. Uppgiften blir då att finna den lämpligaste formen för att
tillmötesgå detta behof, hvars styrka framgår äfven af den ständigt stegrade
uppmärksamhet, hvarmed denna fråga numera följes.

1. Öfversikt och granskning af gällande eller föreslagen
lagstiftning angående ålderdoms- och invaliditets försäkring.

A. Öfversikt af lagstiftningen.

Vid utarbetandet af förslag i förevarande ämne har det gifvetvis
måst vara en af kommitténs första åtgärder att taga noggrann kännedom
om den lagstiftning, som redan trädt i tillämpning inom åtskilliga länder,
och om de viktigaste eller mest uppmärksammade förslag, som i Sverige
eller annorstädes framkommit. I en bilaga (Del III) till kommitténs
betänkande har visserligen en utförlig framställning rörande denna lagstiftnings
innehåll meddelats, men då det varit en viktig uppgift för
kommittén att undersöka möjligheten eller lämpligheten af att i vårt
land genomföra en lagstiftning efter någon af de förebilder, som gifvits
af dessa lagar eller lagförslag, tillåter sig kommittén att här i korthet
erinra om deras väsentliga innehåll.

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. TYSKLAND.

Tysklands lagstiftning på förevarande område är den till tiden äldsta.
Sedan tyska riket genom lagar af åren 1883 och 1884 för vissa grupper
af lönarbetare infört obligatorisk försäkring mot sjukdom och mot
olycksfall i arbete, följde lagen om obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring
den 22 juni 1889. Denna lag ersattes tio år senare
af invalidförsäkringslagen den 13 juli 1899, som i sin tur blifvit ersatt af
riksförsäkringslagen den 19 juli 1911, genom hvilken till invaliditetsoch
ålderdomsförsäkringen fogats jämväl en försäkring till förmån för
efterlefvande. De förändringar, som de nya lagarna medfört i de föregåendes
innehåll, hafva likväl i allmänhet varit af mindre ingripande
betydelse.

Den senast antagna lagen bestämmer i hufvudsak följande. Den
obligatoriska försäkringen omfattar alla lönarbetare (äfven lärlingar och
tjänare) öfver 16 år utan hänsyn till lönens storlek, äfvensom vissa
andra grupper löntagare i enskild tjänst med eu årsinkomst af högst
1,800 kr. Försäkringen är sålunda med afseende på omfattningen icke
att anse såsom en allmän försäkring. Lagen afser beredande af pension
vid varaktig arbetsoförmåga, oafsedt åldern, hvarjämte vid uppnådda
70 år en mindre ålderdomspension erhålles, äfven om invaliditet ej är för
handen. Denna sistnämnda pension öfvergår sedermera vid invaliditet
till vanlig invaliditetspension. En särskild pension, »sjukränta», utgår
äfven till försäkringstagare, som, ehuru ej befunnen varaktigt oförmögen
till arbete, dock varit invalid oafbrutet under 26 veckor. Dessutom
innehåller lagen, såsom ofvan antydts, äfven bestämmelser om understöd
åt änkor och änklingar, dock endast vid invaliditet, samt åt barn under
15 år efter aflidna försäkrade. Såsom invalid betecknar lagen den, som
icke vidare är i stånd att medelst en verksamhet, som motsvarar hans
krafter och färdigheter och som med skälig hänsyn till hans utbildning
och hittillsvarande yrke kan erbjudas honom, förtjäna en tredjedel af
hvad kroppsligen och andligen friska personer i samma ställning och
med liknande utbildning i samma trakt pläga förtjäna genom sitt arbete.

De försäkrade indelas i fem löneklasser allt efter deras årliga
arbetsförtjänst, och afgifterna till försäkringen betalas till hälften af
de försäkrade själfva och till hälften af arbetsgifvarne. Pensionens
storlek är beroende af löneldass och antalet veckor, för Indika afgifter
betalats, hvarjämte till hvarje pension lägges ett statsbidrag. Detta utgör
45 kr. om året, utom vid barnpensionen, där statsbidraget är blott 22’50 kr.

Omstående tabell lämnar en öfversikt af löneklassindelningen, årsafgifternas
storlek samt pensionernas belopp efter resp. 5, 30 och 50 år

Gällande

lagstiftning1.

Tyskland.

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. TYSKLAND.

under antagande af, att 52 veckobidrag betalats per år och under hela
försäkringetiden.

Inkomstklass kr.	Total årsafgift kr.	efter 5 år kr.	Pension efter 30 år kr.	efter 50 år kr.
I. Under 311 kr. ...................................................	7-40	105	139	167
II. 311— 489 > .................................................	11''10	121	190	245
III. 489- 756 » ...................................................	14''80	134	226	300
IV. 756-1,022 » ...................................................	18-50	148	263	356
V. Öfver 1,022 » ...................................................	22-so	161	300	411

Afgifternas inbetalning ombesörj es af arbetsgifvaren, som vid lönelikviden
uppklistrar märken å försäkringsafgiftens belopp på särskilda
försäkringskort.

Lagen medgifver äfven frivillig försäkring af vissa kategorier icke
försäkringspliktiga arbetare samt af själfständiga yrkesutöfvare, som icke
sysselsätta mer än två lönarbetare. Denna försäkring har emellertid
hittills omfattats med endast ringa intresse.

Den tyska invaliditets- och ålderdomsförsäkringen omfattade år 1909
15-ö milj. personer, d. v. s. 24‘2 % af befolkningen, och utgjorde hela
afgiftssumman till försäkringen omkr. 180 milj. kr. samt försäkringanstalternas
förmögenhet vid samma tid omkr. 1,400 milj. kr. Statens kostnader
för försäkringen uppgingo vid dess början, år 1891, till 5 4
milj. kr., en siffra, som år 1900 hade stigit till 27‘3 milj. kr. och som
år 1909 utgjorde 49 milj. kr.

Med afseende på den tyska lagstiftningen förtjänar slutligen äfven
erinras därom, att genom en lag den 20 december 1911 införts invaliditets-
och ålderdomsförsäkring för personer anställda mot lön i enskild
tjänst och i annan ställning än kroppsarbetare. Denna lag omfattar
bland nämnda befolkningskategori dem, hvilkas årsinkomst ej öfverstiger
4,500 kr., och bereder pension vid invaliditet samt vid uppnådda
65 års ålder äfvensom pension åt efterlefvande. Grundprinciperna
med afseende på afgiftsbetalning, löneklassindelning o. s. v. äro desamma
som i riks försäkringslagen. Afgiftsbeloppen delas lika mellan arbetsgivare
och arbetstagare.

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. DANMARK;

Ett helt annat system än det tyska har i Danmark följts vid Danmark.
lösandet af denna fråga.

I det förslag till revision af den danska fattigvårdslagen, hvilket
behandlades vid 1891 års riksdag, förekom bl. a. en bestämmelse, enligt
hvilken till ålderstigna hjälpbehöfvande, som uppfyllde en del i
förslaget angifna fordringar, skulle kunna utbetalas särskild! understöd
af det allmänna, hvilket understöd likväl icke skulle få fattighjälps
karaktär. Vid behandling af denna bestämmelse väcktes af ett antal
folketingsmedlemmar förslag om att utbryta denna föreskrift ur fattigvårdslagen
och på dess grundval uppbygga en lag om ålderdomsförsörjning,
hvarigenom denna fråga skulle lösas utan direkt sammanhang med
fattigvårdslagstiftningen. Det af sådan anledning utarbetade lagförslaget
blef af riksdagen antaget samt utfärdades den 9 april 1891 såsom
»lag om ålderdomsunderstöd åt värdiga behöfvande utanför fattigvården».
Lagen har sedermera genom tre författningar den 7 april
1899, den 23 maj 1902 och den 13 mars 1908 i vissa punkter erhållit
ändrad lydelse.

Lagen innehåller numera i hufvudsak följande. Understödsberättigad
är den, som fyllt 60 år och är oförmögen att sörja för
sitt och de sinas uppehälle. För erhållande af understöd fordras
emellertid dessutom, att vederbörande under de sista fem åren icke
mottagit fattigunderstöd, under de tio sista åren haft stadigt hemvist
i landet samt därunder icke straffats m. in. Understödets belopp är
icke fastställdt af lagen, utan bestämmes i hvarje särskildt fall af den
kommun, där den sökande är hemortsberättigad och där framställning
om understöd skall ske. Understödet skall utgöra hvad som utöfver
den behöfvandes egen inkomst erfordras till hans eget och familjens nödtorftiga
uppehälle. Dock skall vid behofvets bedömande — enligt 1902
års lagändring — privat understöd, äfven i form af bostad, intill ett
belopp af 100 kr. lämnas utom räkningen, äfvensom, efter den kommunala
myndighetens pröfning, motsvarande inkomst härflytande af bostadsförmån,
pension, lifränta, legat o. d. Tillsammans må likväl ej i något fall mer
än 100 kr. på detta sätt undantagas.

Kostnaderna för denna ålderdomsförsörjning bestridas till hälften af
kommunerna och till hälften af staten. Det belopp, till hvilket statsbidraget
beräknats, uppgick ursprungligen till 1 milj. kr., bestämdes
några år senare till 2 milj., därefter till 2 Va milj. kr. samt slutligen
vid 1902 års lagändring till hälften af kostnaderna, utan angifvande af
någon gräns. Omstående siffror gifva upplysning angående antalet
understödda, understödsbelopp samt kostnader för åren 1904—10.

''Alderdomsförsäkringskommittén. I.

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. DANMARK. NYA ZEELAND. AUSTRALIEN.

Nya Zeeland.

Australien.

År.1)	Antal unders Hufvudpersoner.	t ö d d	a. Bi- personer (hufvud- sakligen hustrur).	Genomsnittsunderstöd per år och individ.	Kostnader kr.
F amilj eförsörj are	Ensamstående	Köpen- hamn kr.	Ofri ga städer kr.	Landsbygd kr.
män.	kvinnor.	män.	kvinnor.
1901-05	14,595	150	7,840	26,905	17,388	156	138	83	7,092,984
j 1905-06	15,018	154	8,009	27,855	17,795	157	143	91	7,568,790
1906-07	15,352	153	8,127	28,706	18,207	162	151	96	8,118,486
1907—08	15,343	156	8,179	29,330	18,177	174	160	102	8,805,595
! 1908-09	15,935	156	8,530	30,477	18,919	195	172	107	9,750,101
1909-10	16,436	157	8,944	31,888	19,508	213	182	112	10,801,332

De lagar om ålderdomspensioner, som senare tillkommit i Nya Zeeland
och Australien samt i England, äga en viss inbördes öfverensstämmelse.

Nya Zeelands lag om ålderdomspensioner den 1 nov. 1898 med
senare ändringar genom lagar den 18 okt. 1900, den 1 okt. 1902 och
den 29 juli 1905 bestämmer i hufvudsak, att enhvar, som fyllt 65 år
och har en årsinkomst, som icke öfverstiger 612 kr., eller en jordegendom
till ett värde af högst 2,700 kr., skall erhålla en årlig pension af
468 kr. (9 kr. i veckan). Uppgår inkomsten till högre belopp, minskas
pensionen enligt en särskild skala, så att till personer med en årsinkomst
öfver 1,080 kr. eller en förmögenhet, som uppgår till mer än 4,680 kr.,
ingen pension utbetalas. För rättighet till pension fordras dock att hafva
varit bosatt i landet i 25 år samt under de sista fem åren hafva fört
ett nyktert och aktningsvärd! lif.

Kostnaderna för den ny-zeeländska ålderdomsförsörjningen bäras
helt af staten. Utgifterna nådde ett första maximum år 1903 med 3''8
milj. kr., men stego från år 1905 till 1906 från 3''5 till 4''6 milj. kr.
såsom en följd af att den högsta pensionen genom 1905 års laghöjdes
från 324 kr. till 468 kr. Icke mindre än 82 % af pensionärerna
uppbära detta sistnämnda belopp i pension.

Den ny-zeeländska lagstiftningen vann snart efterföljare på det
australiska fastlandet, i det att lagar efter dess mönster år 1901 antogos
både i Nya Syd-Wales och Victoria. Dessa lagar upphörde emellertid

b Räkenskapsåret omfattar 1 april—31 mars.

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. AUSTRALIEN. ENGLAND. 27

att gälla deri 1 juli 1909 och ersattes af lagen den 10 juni 1908 om
invaliditets- och ålderdomspensioner, hvilken äger giltighet för hela den
australiska förbundsstaten (Nya Syd-Wales, Victoria, Queensland, Sydaustralien,
Vestaustralien, Tasmanien). Innehållet i denna lag skiljer
sig på eu punkt väsentligt från den ny-zeeländska, i det att den nämligen
utom ålderdomspensioner inför invaliditetspensioner till samma
belopp som de förra för personer öfver 16 år, hvilkas arbetsförmåga
varaktigt nedsatts till följd af olycksfall eller annan invaliditet. Hela
den del af lagen, som angår invaliditetspensioneringen, träder dock i
giltighet först genom en »proklamation)), som senare skall utfärdas.
Sannolikt är det de stora finansiella bördor, som invaliditetspensionerna
komme att medföra, hvilka vållat uppskjutandet. Ifråga om pensionsbeloppens
storlek gälla ungefärligen samma bestämmelser som i den
ny-zeeländska lagen, dock med det undantag, att åt föreskrifterna angående
den inkomst- eller förmögenhetsgräns, som berättigar till maximipension,
gifvits en affattning, som, i likhet med den danska lagen, medgifver
ett mera individuellt afpassadt fastställande af pensionernas belopp.

Englands lag om ålderdomspensioner den 1 aug. 1908 är i allt
väsentligt uppbyggd på samma principer som den ny-zeeländska lagstiftningen,
blott att dess villkor äro strängare och understöden ungefärligen
hälften mindre. Enligt den engelska lagen erhåller, med undantag
för fattigunderstödda och för dem, som under kortare tid än 20 år
varit engelska undersåtar in. fl., enhvar, som fyllt 70 år och har mindre
årsinkomst än 378 kr., en årlig pension''l af 234 kr. (4*50 kr. i veckan
mot den ny-zeeländska lagens 9 kr.). Öfverstiger inkomsten 567 kr.,
erhålles icke pension, och för inkomstbelopp mellan 378 och 567 kr.
beräknas pensionens storlek efter särskild skala. Inkomsten för endera
af tvänno makar får ej beräknas till mindre belopp än hälften af makarnas
sammanlagda inkomst. Hela kostnaden bestrides genom statsmedel.

Att döma af hittills föreliggande upplysningar, synas antalet pensionärer
samt kostnaderna för pensioneringen blifva afsevärdt större än
hvad som beräknats. Man hade först räknat med omkr. Vä milj. understödstagare
till en årlig kostnad för staten af omkr. 100 milj. kr. Redan
i början af år 1909 hade man emellertid nått upp till ett antal af
660,000 pensionerade personer, af hvilka 90 % uppburo maximipensionen
(234 kr. om året), och uppgick kostnaden för pensioneringens genomförande
till omkr. 150 milj. kr. Under de följande åren har pensionärernas
antal ytterligare ökats, så att kostnaderna numera, enligt den engelska

England.

Ålderdoms pensionering.

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. ENGLAND. FRANKRIKE.

finansministerns uppgift vid framläggandet i maj 1911 af förslaget till
sjuk- och invaliditetsförsäkring, beräknas till 234 milj. kr.
invalid- Genom antagandet af sistnämnda lagförslag, hvilket under namn

pensionering. ap nationalförsäkringslagen den 16 dec. 1911 utfärdats såsom lag, har
England infört en invaliditetsförsäkring af i hufvudsak samma omfattning
och i viktiga afseenden äfven eljest byggd på samma grundsatser
som motsvarande tyska försäkring. Den del af nämnda lag, hvarigenom
obligatorisk sjukförsäkring införes för alla löntagare med intill 2,900 kr.
i årsinkomst, innehåller bestämmelser om utbetalande af en årlig »invalidi
tetsränta» af 234 kr. till de sjukförsäkrade personer, hvilkas sjukdom
efter den 26:te sjukveckans slut öfvergått till kronisk. Detta understöd
utgår intill dess den försäkrade uppnått 70 års ålder, då pension till samma
belopp enligt ålderdomspensionslagen beräknas utfalla. Till försäkringen,
hvars förmåner utom nämnda invaliditetsränta utgöras af kontant sjukhjälp
till ett belopp af 9 kr. i veckan för män och 6''75 kr. för kvinnor, läkarvård
och medicin, moderskapsunderstöd o. s. v., upptagas afgifter af
arbetarne till maximibelopp af 15 kr. om året för män och 1175 för kvinnor
samt af arbetsgitvarne och staten. De från arbetsgifvarne utgående
afgifterna, hvilkas belopp stå i omvändt förhållande till den försäkrades
arbetslön, växla från 23''50 till 11''75 kr. om året för hvarje försäkrad, och
de från staten utgående afgifterna, hvilka jämväl höjas för lågt aflönade
arbetare, växla från 11''75 till 8''25 kr. om året för hvarje försäkrad.

Såsom häraf framgår, består den hufvu dsakligaste skillnaden mellan
den engelska och den tyska lagstiftningen på föreliggande område med
afseende på pensionsförmånerna numera egentligen endast däri, att dels
den engelska lagen icke liksom den tyska låter pensionen utgå med
olika belopp allt efter olika löneklasser, dels ock den speciella ålderdomspensioneringen
för 70-åringar i England kommer hela befolkningen,
men i Tyskland blott lönarbetarne till godo.

Frankrike. Inom den franska lagstiftningen angående ålderdomsförsörjning

återfinnas lagar af såväl den tyska som den danska typen, hvarjämte
för vissa arbetarkategorier förekommer en speciallagstiftning i ämnet.

Lagen den 14 juli 1905 (med eu senare däri genom finanslagen
den 31 dec. 1907 företagen förändring) angående obligatorisk försörjning
åt medellösa åldringar, invalider och obotligt sjuka företer flera väsentliga
likheter med den danska lagen angående ålderdomsförsörjning.
Liksom denna har den franska lagen tillkommit i sammanhang med
fattigvårdslagstiftningen och afser understödjande genom det allmännas

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. FRANKRIKE.

försorg af vissa hjälpbehö Vande medelst af kommunerna fastställda
belopp. I enskildheter företer den franska lagen emellertid vissa
afvikelser från den danska. Sålunda är den förras åldersgräns fastställd
till 70 år, men dessutom äro äfven invalider under nämnda ålder,
dock endast de till arbete fullständigt oförmögna, understödsberättigade.
Understöden äro ej såsom i Danmark obestämda, utan i så måtto begränsade,
att de ej få understiga 43 samt ej annat än i vissa fall öfverstiga
260 kr. per år. Har understödet fastställts till mer än 260 kr.,
skall kommunen ensam bestrida kostnaden för det Överskjutande beloppet.
Förutsättningen för understödets erhållande är vidare i allmänhet
medellöshet, dock med vissa undantag. För personer öfver 70 år inräknas
icke den egna arbetsfört)kristen vid inkomstens uppskattande, hvarjämte
vid understödets bestämmande vissa inkomster endast beräknas
till en del, vanligen hälften af sina belopp.

Kostnaderna för denna försörjning fördelas mellan kommunerna,
departementen och staten och uppgingo år 1908 till omkr. 66 milj. kr.,
som kommo omkr. 400,000 understödstagare till del.

En lag, hvilken däremot i vissa afseende!! närmar sig den tyska
invaliditetsförsäkringslagens system, är lagen den 5 april 1910 med tillägg
den 27 februari 1912 angående ålderdomsförsäkring af arbetare, handtverkare
och mindre jordbrukare. Genom denna lag har i Frankrike införts
obligatorisk försäkring af arbetare och biträden i industri och
handel, tjänare in. fl., hvilkas årliga arbetsförtjänst understiger 2,160
kr. Medan lagens omfattning sålunda ungefärligen motsvarar den tyska
förebildens, så är dess syfte däremot icke närmast försäkring mot invaliditet
utan mot ålderdom. Pension på grund af lagen utgår nämligen
först vid uppnådda 60 år eller ock, på den försäkrades anfordran, fr. o.
m. 55-årsåldern, men då med ett proportionsvis minskadt belopp. Eljest
berättigar endast fullständig invaliditet till pensions erhållande. Bidragen
till försäkringen fördelas efter tyskt mönster med lika stora belopp på
arbetsgivare och arbetare, men afgifterna äro icke graderade efter inkomstklasser,
utan uppdelade endast i tre hufvudgrupper, nämligen för män med
en årsafgift af 12-96 kr., för kvinnor med 8''64 kr. och för personer under
18 år med 6''48 kr., af hvilka belopp arbetsgifvarne som nämnts erlägga
hälften. Metoden för bidragens inkassering öfverensstämmer i hufvudsak
med det tyska märkessystemet.

Statens bidrag till försäkringen utgår med 72 kr. till hvarje från
60:de året utbetald pension, såvida stadgad årsafgift erlagts i minst 30 år.
Vid kortare bidragstid, förtidspensionering e. d. utbetalas statsbidraget

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. FRANKRIKE. LUXEMBURG.

Luxemburg -

efter eu reducerad skala. Vid den försäkrades död utbetalas mindre
belopp till efterlefvande änka och minderåriga barn.

Vid sidan af den obligatoriska försäkringen bär den franska liksom
den tyska lagen gifvit rum äfven för frivillig försäkring, hvilken medgifvits
löntagare med mellan 2,160 och 3,600 kr. i årlig arbetsförtjänst,
äfvensom mindre handtverkare, småbrukare, arrendatorer och hälftenbrukare,
hvartill komma alla obligatoriskt eller frivilligt försäkrades icke
lönarbetande hustrur och änkor. Afgifterna uppgå i regel till 6-48—12’9G
kr. om året, statsbidraget, som årligen godtskrifves försäkringskontot,
till högst hälften af den under året erlagda afgiften.

Pensionerna inom den obligatoriska försäkringen hafva beräknats
till de belopp, som framgå af nedanstående tablå:

Total Pension vid 60 år

	årsafgift	efter 30 försäkringsår.	efter 40 försäkringsår
	kr.	kr.	kr.
Män ......................	............ 12-9i»	147	187
Kvinnor................	.......... 8''64	122	156

Den obligatoriska försäkringen beräknas komma att omfatta omkr.
10 Va milj. löntagare.

Före de nu nämnda båda lagarnas tillkomst hade man i Frankrike
sörjt för ålderdomsförsäkring af tvänne särskilda yrkesgrupper, nämligen
sjöfolk och grufarbetare. De för dessa kategorier alltjämt gällande
lagarna, hvilkas sista editioner äro af den 14 juli 1908 för sjöfolket och
den 31 mars 1903 för grufarbetarne, föreskrifva båda obligatorisk försäkring
och äro byggda på afgiftsplikt från såväl arbetsgifvare som
arbetare. Till sjömännens pensionering bidraga redarne emellertid endast
med 7ö af den summa de försäkrade själfva erlägga, under det att afgifterna
till grufarbetarförsäkringen fördelas med lika stora belopp på
arbetsgifvare och arbetare. Till den förra försäkringen bidrager staten
med 9-4 milj. kr. om året, till den senare endast med 720,000 kr. och
detta belopp afser i hufvudsak endast att förhjälpa den nu lefvande generationen
till högre pensioner.

Äfven Luxemburgs lag den 6 maj 1911 angående obligatorisk
försäkring mot ålderdom och invaliditet ansluter sig i sina hufvudlinjer till
den tyska invaliditetslagen såsom förebild. Den omfattar alla lönarbetare
samt af öfriga löntagare dem, hvilkas årliga lön icke öfverstiger
2,700 kr. Försäkringen gäller pension såväl vid invaliditet som
vid uppnådda 68 år — ålderspensionen är dock mindre — hvarjämte vid

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. LUXEMBURG. BELGIEN. ol

den försäkrades död mindre belopp utbetalas till lians efterlämnade
änka och minderåriga barn.

Bestämmelserna rörande beräkning af pensionsbeloppen afvika från
den tyska lagens motsvarande föreskrifter. Pensionens storlek växlar
dels efter lönens medelbelopp, dels ock efter antalet arbetsdagar. Grundbeloppet
är 130 kr. för män och 104 kr. för kvinnor, när årslönen icke
öfverstiger 360 kr. År lönens medelbelopp större än sistnämnda summa,
växer grundpensionen för hvarje belopp af 72 kr., hvarmed lönen stiger.
Lönegruppernas antal blir på detta sätt öfver 30. Till grundpensionen
lägges sedan, lika för män och kvinnor, för hvarje period af sex arbetsdagar
ett belopp af 11‘52 öre för invaliditetspensionen och 5''76 öre för
ålderdomspensionen.

Afgifterna utgå med ett belopp, motsvarande 2u proc. af lönesumman.
De delas till hälften mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Öfriga kostnader
för försäkringen bestridas af staten och kommunen. Statens
bidrag utgår med en summa motsvarande 2/s>, kommunens med Va af
grundp ensionen.

För upptagande af försäkringsafgifter skall ej det tyska märkessystemet
användas, utan åligger det arbetsgifvarne att direkt till vederbörande
försäkringsorgan inbetala afgifterna.

Till redogörelsen för de ofvan anförda ländernas lagstiftning,
hvilken antingen ålägger vissa delar af befolkningen ekonomiska uppoffringar
för tryggande i någon mån af ålderdomen eller ock gifver alla medborgare
rätt att vid behof af närmare angifven art åtnjuta ålderdomsunderstöd,
förtjäna fogas några ord äfven rörande förhållandena i Belgien,
det enda land, där den statsunderstödda frivilliga verksamheten för
dessa syften vunnit någon egentlig framgång. Ålderdomsförsäkring kan
i Belgien erhållas bl. a. i statens ålderdomsförsäkringsanstaIt, upprättad
genom eu lag redan år 1850. Under en längre följd af år har staten genom
betydande årliga bidrag till denna kassa sökt främja dess utveckling.
Genom lagen den 10 maj 1900 med däri sedermera vidtagna ändringar
har detta bidragssystem fått fastare form. Bidraget utgår numera med
43 öre för hvarje franc (=72 öre), som betalas i premie, dock högst med
6''50 kr., således motsvarande en premie af 10''80 kr., under förutsättning
af att den utfästa pensionens årliga belopp ej öfverstiger 260 kr.
Dessutom betala emellertid provinser, kommuner samt talrika arbetsgifvare
bidrag till denna verksamhet. Man har därjämte sökt öka tillströmningen
till ålderdomsförsäkringsanstalten genom att särskildt gynna de lokala
hjälpkassor, som upprättats för sådant ändamål. Dessa kassor, hvilkas medlemmar
i sjkifva verket utgöra det vida öfvervägande antalet af de hos

Belgien.

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. BELGIEN.

ålderdomsförsäkringsanstaiten försäkrade, åtnjuta sålunda bl. a. förmånen
af ett statsbidrag af 1''45 kr. för hvarje försäkringsbok, hvarå under året
inbetalats minst 2 "16 kr.

Ålderdomsförsäkringen har tack vare detta högst afsevärda understöd
från det allmännas sida vunnit en vidsträckt utbredning i Belgien.
Antalet hjälpkassor, som inbetala premier till ålderdomsförsäkringsanstalten,
uppgick år 1908 till 5,526, och antalet hos anstalten direkt eller medelbart
försäkrade personer till 660,000, eller omkr. 9 % af befolkningen. Försäkringstagarnes
egna afgifter uppgingo samma år till i medeltal 9’50 kr.
per individ och statsbidraget, som i sin helhet uppgick till 3‘8 milj. kr.,
utgjorde per försäkrad 5’80 kr. eller omkr. Vid af dennes egen afgift.
Af de omkr. 40,000 personer, till hvilka pensioner utbetalades vid
slutet af år 1909, mottogo ej mindre än Va en pension å högst 8''GO
kr. om året, under det att pension för 1 io af de försäkrade uppgick till
mer än 86 kr. Den ringa förekomsten af större pensioner förklaras
emellertid däraf, att flertalet af de försäkringstagare, som omfattas af
den nyare lagstiftningen och sålunda komma i åtnjutande af det rikliga
statsunderstödet, icke ännu hunnit till pensionsåldern.

Äfven på invaliditetsförsäkringens område har man sökt att genom
uppmuntran af den frivilliga verksamheten utveckla rörelsen. De belgiska
sjukkassorna hafva liksom de franska bildat återförsäkringsföreningar,
som meddela invaliditetsunderstöd åt kroniskt sjuka och andra
invalider. På grund af en lag af år 1906 betalar staten ett bidrag af
resp. 20, 40 och 60 % af medlemmarnas egna afgifter till dessa föreningar,
allt eftersom invaliditetsunderstödet utgår i högst 2 år, högst 5 år,
eller intill 65-årsåldern. År 1909 funnos 68 sådana föreningar med
145,000 medlemmar och utgjorde statsbidraget 97,000 kr.

Belgien har utom sin frivilliga försäkring äfven på grund af en
äldre lagstiftning, hvars sista edition är af den 5 juni 1911, obligatorisk
ålderdomsförsäkring af grufarbetare. Af lagen omfattas omkr. 150,000
arbetare, hvilka tillförsäkras pensioner å i regel minst 259 kr. Afgifterna
bestridas af arbetarne med ett årsbidrag å minst 17‘30 kr., hvarjämte
arbetsgifvarne i öfrigt täcka de kassors utgifter, hvilka handhafva
försäkringen, genom bidrag till ett belopp af minst D/2 och högst 27a %
af arbetslönen. De utgifter, som likväl ej fyllas genom nu nämnda bidrag,
bäras till hälften af staten och till den andra hälften af provinsen.

Utom i Belgien förefinnes en statsunderstödd frivillig ålderdomsförsäkring
äfven i England och Frankrike för alla medborgare, i Italien,
Finland och. Spanien för alla lönarbetare, samt i Ungern för jordbrukets

FÖRESLAGNA LAGAR. NORGE.

arbetare ocli tjänare. I dessa länder har den frivilliga ålderdomsförsäkringen
likväl icke omfattats af någon mera betydande del af befolkningen.

Sedan i det föregående i korthet redogjorts för bestående lagstiftning
angående invaliditets- och ålderdomspensionering, skall här en
kort^ redogörelse lämnas äfven för några under de sista åren framlagda
lagförslag, hvilka synas värda uppmärksamhet.

I Norge tillsattes på grund af stortingsbeslut år 1894 en kommitté
för att utarbeta förslag till en invaliditets- och ålderdomsförsäkring.
År 1899 framlade denna kommitté såsom resultat af sitt arbete ett af
majoriteten bifallet förslag till »invaliditets- och ålderdomsförsäkring för
norska folket» samt ett af minoriteten godkändt förslag till »sjuk-,
ålders- samt invaliditets- och olycksfallsförsäkring». Då minoritetens förslag
i tillämpliga delar hufvudsakligen öfverensstämde med den tyska
obligatoriska invalidförsäkringen, skall här endast redogöras för det
väsentliga innehållet af majoritetsförslaget.

Enligt detta förslag tillförsäkrades alla norska män och kvinnor
öfver 16 år rätt till pension vid varaktig arbetsoförmåga af längre varaktighet
än ett hälft år. De försäkrade indelades i 7 löneldasser, af hvilka
den lägsta upptog personer med mindre än 300 kr.^ och den högsta inkomsttagare
med minst 3,000 kr. i årlig inkomst. Årsafgiften utgjorde
i lägsta klassen 3''12 och i den högsta ej mindre än 66 kr. För hustrur,
som icke ägde själfständig inkomst af 100 kr. eller därutöfver, utgjorde
årsafgiften hälften af den för lägsta klassen bestämda afgiften. Pensionernas
maximibelopp uppgick i den lägsta klassen till 150 kr., och i
den högsta till 600 kr. om året. Afgifterna skulle i regel betalas af de
försäkrade sjkifva genom kvartalslikvider å särskilda motböcker. För
personer utan egna inkomster ålåg betalningsskyldigheten i regel den
försörjningspliktige, för eljest medellösa personer under vissa villkor
kommunen. Det ålåg arbetsgifvarne att betala arbetarnes bidrag, dock
med rätt att göra motsvarande afdrag å lönen. Försäkringens organisation
var byggd på en för riket gemensam central anstalt, med lokala
nämnder i orterna.

I september 1911 framlades af två medlemmar af en nu sedan 1907
arbetande ålderdomsförsäkringskommitté ett förslag till invaliditets- och
ålderdomsförsäkring (åldersgräns 70 år), omfattande hela befolkningen.
Afgifter och pensioner beräknas på det sätt, att ju lägre den taxerade
inkomsten är, desto större del däraf utgör afgiften och pensionen. En
person med 200 kr. i taxerad inkomst skall sålunda erlägga en afgift
af 6 kr., (3 % af inkomsten), en person med 600 kr. en afgift af 14 kr.
(2-3 %), 1,500 kr. en afgift af 27 kr. (Ds %\ 3,000 kr. en afgift af 42

Ålderdomsförsäkringskommittén. I. 5

Föreslagna

lagar.

Norge.

FÖRESLAGNA LAGAR. NORGE. ÖSTERRIKE.

Österrike.

kr. (1''4 V), o. s. V. För hvarje person, för hvilken försörjningsplikt
åligger den försäkrade — dock icke äkta maka — minskas årsafgiften
till försäkringen med 1 kr., dock att afgiften alltid skall utgöra minst
1 kr. För erhållande af pension fordras att hafva erlagt minst fyra
års afgifter. Pensionens grundbelopp beräknas genom att till Vs af afgifternas
sammanlagda summa lägga ett belopp af 85 kr. Af sistnämnda
belopp betalar staten 20 och kommunerna 20 kr. Som exempel å pensionernas
storlek må anföras, att en person med 1,000 kr. i årsinkomst
i genomsnitt under hela försäkringstiden, hvilken försäkringstagare erlägger
en afgift af 22 kr. om året, efter 30 afgiftsår har rätt till
pension å 195 kr., efter 40 år till 232 kr. samt efter 50 år till 271 kr.
Kostnaderna för bidraget af. allmänna medel beräknas i försäkringens
30:de år utgöra för staten 3*86 milj. kr. (häraf 0''3 milj. till administration)
och för kommunen 4''37 milj. kr.

Efter omfattande förarbeten framlades af regeringen i Österrike
år 1908 inför parlamentet ett »lagförslag angående socialförsäkring)),
hvilket såsom en nyhet utöfver de redan bestående lagarna om obligatorisk
sjuk- och olycksfallsförsäkring innehöll ett kapitel äfven rörande
invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Lagförslaget utgår i denna del från
den motiveringen, att en försäkring af denna art bör göras allmän och icke
begränsas endast till arbetarbefolkningen, men att medan arbetaren har
största behofvet och intresset af en försäkring mot invaliditet, så är för öfriga
grupper af den obemedlade befolkningen ålderdomsförsäkringen den viktigaste
faktorn. Förslaget är därför också uppdeladt mellan å ena sidan
en invaliditets- och ålderdomsförsäkring, som i likhet med den tyska
omfattar i hufvudsak alla arbetare (inkl. lärlingar och tjänare) öfver 15
år med en årlig arbetsförtjänst af mindre än 1,800 kr., men som skiljer
sig från den tyska lagstiftningen genom att upptaga äfven biträdande
familjemedlemmar, samt å andra sidan en ålderdomsförsäkring, som gäller
de »själfständiga», d. v. s. alla innehafvare af industriella eller andra förvärfsföretag
samt af landt- eller skogsbruk (äfven arrendatorexj, såvida deras
årsinkomst icke öfverstiger 1,800 kr.1) eller de icke regelbundet sysselsätta
mer än två lönarbetare. Arbetarnes försäkring är i hufvudsak byggd
på det tyska systemets principer med fördelning af bidragen till hälften
mellan arbetsgifvare och arbetare, med löneklassindelning o. s. v., hvaremot
de själfständiga få ensamma bära kostnaden för sin försäkring.
Till hvarje pension tillskjuter staten ett årligt belopp af 67''50 kr.

b Under behandling i riksdagsutskottet har lönegränsen höjts till 2,700 kr.

FÖRESLAGNA LAGAR. / ÖSTERRIKE.

Ålderdomspension utbetalas till såväl lönarbetare (inkl. familjemedlemmar)
som själfständiga yrkesutöfvare efter uppnådda 65 lefnadsår,
och invaliditetspensionen, hvilken beräknas efter samma grunder som
den förra, till arbetare som tidigare blifva invalider.

Förslaget upptager slutligen äfven bestämmelser angående kapitalförsäkring
till förmån för försäkringstagares efterlefvande. Berättigade
att utfå ett dylikt kapital äro den dödes änka äfvensom barn under
16 år.

Med afseende på de beräknade siffrorna rörande löneklassernas gradering
af årsinkomsten och försäkringsafgifternas belopp samt pensionernas
storlek under förutsättning af 52 bidragsveckor per år och att den
försäkrade under hela försäkringstiden tillhört samma löneklass meddelas
följande tabell:

Inkomstklass.	Total årsafgift kr.	P	e n s i o	n.	Kapital till änka med 2 barn kr.
efter 4 år kr.	efter 30 år kr.	efter 50 år kr.
a) lönarbetare (inkl. biträdandefamiljemedlemmar)
högst 180 kr..............................................	4''70	95	119	138	180
180-360 » ...........................................	9''40	122	171	209	225
360-540 > .........................................	14-oo	149	222	278	270
540—900 » ............................................	18’70	176	273	348	315
900-1,350 » .............................................	23uo	203	325	419	360
öfver 1,350 » .............................................	28É io	230	377	489	405
b) själfständiga yrkesutöfvare......................	9’iO	122	171	209	225

Omkring 10 milj. personer (37 % af befolkningen) skulle komma
att omfattas af försäkringen, hvaraf 6 milj. arbetare och återstoden själfständiga
yrkesutöfvare. Den sammanlagda årliga summan af de försäkrades
bidrag skulle uppgå till omkr. 97 milj. kr., af hvilka de själfständiga
för sin egen försäkring skulle erlägga 21 milj. kr. Den andel staten
komme att taga i försäkringens utgifter skulle utgöra dels ett årligt
förvaltningsbidrag af 1 Ds milj. kr. till centralkassan, dels pensionsbidragen,
som i jämnviktstillståndet beräknats uppgå till 75 milj. kr. per år.

Hvad Österrikes lagstiftning på här förevarande område eljest beträffar,
torde böra anmärkas, att där, liksom i åtskilliga andra länder,
(Frankrike, Belgien, Ungern), finnes en obligatorisk invaliditets- och
ålderdomsförsäkring för grufarbetare, införd genom lagen den 28 juli 1889,
omfattande 170,000 arbetare och byggd på afgifter till lika belopp från

FÖRESLAGNA LAGAR. ÖSTERRIKE. NEDERLÄNDERNA. SVERIGE.

arbetsgivare och arbetare. Pensionernas genomsnittliga högsta belopp
utgör vid denna försäkring 185 kr.

Dessutom har genom lag den 16 dec. 1906 införts invaliditets- och
ålderdomsförsäkring för tjänstemän i privat tjänst, i likhet med hvad
som skett i Tyskland, eu försäkring, som omfattar äfven pensionering
af efterlefvande. Afgifterna växla mellan lägst 54 och högst 270 kr.,
pensionerna efter 40 år mellan 338 och 1,688 kr. Af afgifterna betala
do försäkrade, hvilkas årslön uppgår till högst 1,800 kr., en tredjedel,
försäkrade med en årslön å 1,800—5,400 kr. hälften, medan arbetsgifvarne
betala återstoden. Försäkringstagare med högre lön än 5,400 kr.
få själfva vidkännas hela afgiften.

rederlän- I maj 1911 framlades i Nederländerna för parlamentet ett af regerin dema.

g.en utarbetad t förslag rörande ålderdoms- och invali ditetsförsäkring af alla
lönarbetare (äfven tjänare) med en årsinkomst ej öfverstigande 1,800 kr.
Förslaget är i hufvudsak uppbyggdt efter den tyska lagstiftningens mönster.
Afgifterna, af hvilka arbetsgifvarne och arbetarne bestrida hälften hvardera,
äfvensom löneklasser och pensionsbelopp framgå af nedanstående
tabell, där pensionerna beräknats under förutsättning af 50 bidragsveckor
per år samt tillhörighet till samma löneklass under hela försäkringstiden.

Inkomstklass.	Total årsafgift kr.	Pension
efter 30 år kr.	efter 50 år kr.
under 360 kr........................................................................	15	156	195
360-600 > ........................................................................	18	191	234
600 900 » .......................................................................	24	249	312
900—1,350 > .......................................................................	30	312	390
1,350—1,800 j .......................................................................	36	375	468

Af statsmedel skola till försäkringen under 75 år utbetalas 13 milj. kr.
årligen. I

Sverige.

Arbetarför säkringskom mittén.

I det här gifna sammanhanget torde det vara lämpligt att i korthet
redogöra äfven för några af de förslag, som i Sverige framställts.

Det äldsta af en kungl. kommitté framlagda förslaget är det, som
år 1889 framställdes af arbetarförsäkring skommittén. Detta förslag afsåg
obligatorisk ålderdomsförsäkring för eu hvar i riket mantalsskrifven

FÖRESLAGNA LAGAR. SVERIGE.

svensk undersåte. Afgifterna skulle erläggas af de försäkrade sjkifva, men
endast under loppet af tio år, nämligen fr. o. m. det år, då försäkringstagaren
fyllde 19 till och med det, då lian fyllde 28 år. Afgiftens belopp
fastställdes till 25 öre i veckan, d. v. s. tillsammans 13 kr. om året under
de tio afgiftsåren. I vederlag härför skulle de försäkrade vid 60 års ålder
erhålla en årlig pension af 72 kr. Genom frivilliga afgifter kunde erhållas
pension till högre belopp eller vid tidigare ålder.

I förslaget förutsågs, att ett stort antal personer icke skulle blifva
i stånd att betala den stadgade afgiften och föreslogs af sådan anledning,
att kommunerna skulle erlägga premien för dessa personer under högst
fem år. Den kostnad, som på sådant sätt skulle uppstå för kommunerna,
beräknades till l-8 milj. kr. om året. Af statsmedel skulle, utom den
centrala försäkringsanstaltens organisation och förvaltning, bestridas kostnaderna
för försäkring af den del af den lefvande generationen, som
icke själf kunde bära denna börda. Det härför erforderliga beloppet beräknades
till inalles 8''3 milj. kr. Förslaget föranledde icke någon proposition
i ämnet till riksdagen.

Nya arbetarförsäkring skommitténs år 1893 framlagda förslag skilde
sig helt och hållet från detta äldre kommittéförslag, men närmade sig
i stället i väsentliga stycken den några år tidigare i kraft trädda tyska
invaliditets- och ålderdomsförsäkringslagen.

Den på grundval af detta förslag utarbetade propositionen till 1895
års riksdag innehöll bestämmelser om försäkring mot invaliditet samt
mot ålderdom vid uppnådda 70 år för alla hos arbetsgivare mot en
årlig aflöning, ej öfverstigande 1,800 kr., anställda personer öfver 18
år. De försäkrade indelades i tre pensionsklasser, af hvilka den första
omfattade manliga arbetare med minst 10 kr. i kontant veckolön, den
andra alla öfriga manliga och den tredje alla kvinnliga försäkringstagare.
Afgifterna i de olika klasserna skulle utgå med resp. 20-oo, 12''50 och 7-50
kr. om året, hvaraf arbetarne skulle erlägga resp. 12\50 , 7-50 och 5 kr.
samt arbetsgifvarne resten, med rätt likväl för arbetsgifvare, hvilkens
uppskattade inkomst vore synnerligen låg, att af statsmedel återfå sitt
bidrag. Till den tredje klassen hänfördes äfven försäkrade mäns hustrur
och skulle afgifterna för dem erläggas af staten. Äfven föreslogos uppfostringsbidrag
å 30 kr. till minderåriga, inom äktenskapet födda barn till
aflidna försäkrade män. Kostnaden härför skulle jämväl bäras af staten,
äfvensom utgifterna för upptagande i försäkringen af den då lefvande
generationen (under 40 år). För afgifternas inkassering skulle det tyska
märkessystemet användas, hvarjämte försäkringens administrativa och
tekniska handhafvande skulle uppdragas åt ett särskild!, ämbetsverk,

Nya arbetarförsäkringskommittén

1895 års proposition.

FÖRESLAGNA LAGAR. SVERIGE.

1898 åra proposition.

pensionsstyrelsen, stödt på lokala organ, pensionsnämnderna. Pensionerna
skulle utgå med ett belopp af 50 kr., med tillägg för hvarje vecka, för
hvilken pensionsafgift erlagts, af vissa fixerade veckobelopp, olika för
de olika pensionsklasserna. Till hvilka summor pensionerna beräknats
efter resp. 5, 30 och 50 försäkringsår (hvarje år räknadt till 50 bidragsveckor)
framgår af nedanstående tabell.

	Total	P	e n s i o	n.
Klass.	årsafgift
		efter 5 år	efter 30 år	efter öO år
	kr.	kr.	kr.	kr.
I. Män med minst 500 kr. kontant inkomst................	20''oo	75	200	300
II. » under 500 kr. » » ................	12''50	63	125	175
III. Kvinnor ............................................................	7-50	55	80	100

Kostnaderna för försäkringen, som vid sitt ikraftträdande skulle omfatta
omkr. 700,000 personer, skulle efter 30 år uppgå för arbetarne
till 4''9 milj., för arbetsgifvarne till 2’6 milj. och för staten till 4-4 milj.
kr. om året. En frivillig försäkring skulle jämväl inrättas efter i hufvudsak
samma grunder som här nedan omnämnas beträffande 1898 års
förslag.

1 proposition till 1898 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ett nytt
förslag angående invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Detta skilde
sig från 1895 års förslag hufvudsakligen därigenom, att arbetsgifvarnes
bidragsskyldighet borttagits och ersatts med motsvarande bidrag af statsmedel,
hvilket fastställts till hälften af de försäkrades bidrag, som
dessutom inom första pensionsklassen nedsatts från 12‘50 till 10 kr. om året.
Vidare hade åldersgränsen sänkts från 70 till 65 år, men samtidigt rätten
till invaliditetspension gjorts beroende af uppnådda 50 lefnadsår.
Ifråga om afgifternas erläggande hade den förändring införts, att de skulle
betalas från fyllda 18 endast till 50 års ålder samt att märkessystemet
ersatts med inbetalningarnas anordnande i likhet med insättningarne i
postsparbanken. En frivillig försäkring skulle inrättas etter samma grunder
som den obligatoriska och stå öppen såväl för dem bland de tvångsförsäkrade,
som önskade tillförsäkra sig större pensioner, som ock för de
af den obligatoriska försäkringen ej omfattade grupper af befolkningen.
Statens utgift för försäkringen skulle utöfver ofvannämnda bidrag till
afgifterna samt förvaltningskostnadens bestridande utgöras af kostnaderna
för den från 1895 års förslag bibehållna hustrupensioneringen. Pensionernas
belopp skulle beräknas efter en för alla fall gemensam regel, enligt

FÖRESLAGNA LAGAR. SVERIGE.

hvilken beloppet skulle för hvarje erlagd afgift utgöra 2 % af afgiftens
belopp för hvarje helt år, som förflutit från den dag afgiften erlades till
den dag, från hvilken pensionen utgick. Pensionen skulle vid 65 års
ålder för den, som mellan 18 och 50 år erlagt stadgade afgifter, i de
tre klasserna utgöra resp.: 200, 150 samt 100 kr.

Här må äfven omnämnas ett par förslag i förevarande ämne, hvilka
inom riksdagen väckts af enskilda motionärer.

Vid 1898 års riksdag framställdes förslag om en allmän pensionering
af hela befolkningen, hvilken skulle åstadkommas därigenom, att staten för
hvarje barn, som uppnått ett års ålder, afsatte 25 kr., hvarjämte föräldrarne
skulle bidraga med en insats af 10 kr. Pensionerna skulle utfalla från
fyllda 50 år. De beräkningar, som verkställdes rörande detta förslags
ekonomiska innebörd af det riksdagens särskilda utskott, åt hvilket behandlingen
af hithörande ärenden vid 1898 års riksdag anförtrotts, visade,
att dess genomförande under de af motionären angifna förutsättningar
skulle bereda en årlig pension af 19 kr.

I ett annat förslag, framställdt i motion vid 1905 års riksdag, förordades
en ålderdomspensionering af rikets alla innevånare och föreslogs,
att staten skulle betala en viss minimipension, exempelvis 15 kr. i
månaden till hvarje person, oafsedt samhällsställning, som uppnått t. ex.
65 år. Kostnaden för genomförandet af ett dylikt förslag skulle, med
ett antal af 452,900 personer öfver 65 år, uppgå till 81 \5 milj. kr.
om året.

Af eljest i vårt land framkomna förslag till försäkring mot varaktig
arbetsoförmåga skall här äfven till sist beröras det af en enskild kommitté
utarbetade och efter initiativtagaren uppkallade JRaab’ska förslaget.
Enligt detta skulle hvarje svensk medborgare vara pliktig att från fyllda
18 år försäkra sig i en statsanstalt. Försäkringens ändamål skulle vara
att bereda pension åt den försäkrade, när denne vore mindre bemedlad
och till sj altför sörj ning genom arbete varaktigt oförmögen. Dessutom
skulle utgå uppfostringshjälp till obemedlade minderåriga, som saknade
försörjare. Pensionsafgifterna skulle utgå med 9 kr. om året för man
och 6 kr. för kvinna samt betalas från 18 till 60 års ålder, dock icke
för hustrur. För afgifternas upptagande skulle märkessystemet användas.
Pensionen skulle vid fullständig medellöshet utgöra för ensam man 175
kr., för ensam kvinna 125 kr. och för gift par 250 kr. I de fall, där
de försäkrade ägde någon inkomst, skulle pensionssumman minskas med
inkomstens halfva belopp. Då den egna inkomsten uppgick till 350
kr. för ensam man, 250 kr. för ensam kvinna samt 500 kr. för gift par,
skulle ingen pension erhållas.

Riksdags motioner.

Raab’ska förslaget.

SAMMANFATTANDE GEANSILNING. TYSKLAND.

Tyskland.

B. Sammanfattande granskning.

Vid en närmare granskning af de lagar och lagförslag, för hvilkas
hufvudsakliga innehåll i det föregående redogjorts, synes det framförallt
vara af intresse att undersöka, i hvad mån där förverkligade grundsatser
vid en lagstiftning af denna art i vårt land böra göra sig
gällande. Härvid framträda vissa hufvudspörsmål, som i första hand böra
underkastas pröfning. Ett af dessa är frågan om lagstiftningens omfattning,
d. v. s. huruvida lagen bör utsträckas till hela befolkningen eller
om endast vissa och i så fall hvilka lager dåra!’ böra bringas inom dess
tillämpningsområde, i hvilket spörsmål är inneslutet äfven frågan om, i
hvad mån hustrur, änkor och barn böra omfattas af denna lagstiftning.
En annan hufvudfråga är huruvida kostnaderna för lagstiftningens genomförande
skola helt bäras af det allmänna eller fördelas mellan det
allmänna, de personer, som omfattas af lagstiftningen, och dem, till
hvilka dessa eventuellt stå i ett visst arbetsförhållande. Het är vidare
af stor betydelse att pröfva, huruvida hufvudvikten vid understödens utbetalande
bör läggas vid uppnåendet af en viss ålder (ålderdomsförsäkring),
eller om i främsta rummet bör eftersträfvas ett tillgodoseende
i möjligaste mån af behofvet vid varaktig arbetsoförmåga, oafsedt
den ålder, vid hvilken denna är för handen (invaliditetsförsäkring).
I sammanhang med kostnadsfrågan stå sedan spörsmålen om understödens
storlek och effektivitet och därvid närmast, huruvida de böra
mer eller mindre rätta sig efter individens ekonomiska behof eller om
de böra få karaktären af egentliga pensioner, således bestämmas oberoende
af pensionärens lefnadsförhållanden och behof o. s. v.

Ett studium af de ofvan anförda lagarna och lagförslagen särskildt
ur de nu angifna synpunkterna gifver vid handen, att de vid sidan af
obestridliga fördelar alla likväl äfven uppvisa afsevärda brister och olägenheter,
i allmänhet ''sammanhängande med de särskilda svårigheter, som erbjudas
af kostnadsfrågan i förening med det praktiska genomförandet.
Dessa svårigheter förklara också till en viss grad, hvarför man i så
många stater, trots det allmänt framförda krafvet, icke ännu nått till en
lösning af detta problem, och hvarför man i andra länder i regel först
sent lyckats finna någon form därför.

En framträdande svaghet hos den tyska invaliditetsförsäkringen —
och därmed äfven hos de öfriga lagar, som mer eller mindre nära följt
dess system — ligger i dess begränsning till hufvudsakligen lönarbetare.

SAMMANFATTANDE GRANSKNING. TYSKLAND. FRANKRIKE.

Afsevärda grupper af befolkningen, såsom småhandtverkare, mindre handlande,
torpare in. fl., hvilkas behof af understöd vid invaliditet ofta icke
är väsentligt mindre, äro uteslutna från denna försäkrings förmåner.
Icke heller är det sörjdt för, att de bland dessa befolkningsgrupper,
hvilka under någon period af sitt lif varit lönarbetare och sålunda därunder
tillhört den obligatoriska försäkringen, få — annat än genom den
afsevärdt dyrbarare frivilliga försäkringen — kvarstå inom försäkringsorganismen,
sedan de öfvergått till själfständig yrkesutöfning. Detsamma
gäller om den stora del af den kvinnliga befolkningen, som i
yngre år försörjt sig genom lönarbete, men sedan inträdt i äktenskap
och lämnat sin yrkesanställning. Visserligen har man i någon mån sökt
afhjälpa denna sistnämnda olägenhet på det sätt, att eu mindre pension
medgifvits änkor efter försäkrade män. Dock inskränkes värdet af denna
sistnämnda förmån betydligt därigenom, att nämnda rätt endast tillkommer
invalida änkor.

På grund af den tyska lagens begränsade giltighetsområde har det ock
understundom gjorts gällande, att staten genom sitt bidrag till försäkringen,
hvilket uttages i form af skatter, understödjer endast vissa delar
af befolkningen. Den arbetsgifvarne ålagda skyldigheten att betala
samma afgift till försäkringen som de försäkrade själfva innebär en tunga
åtminstone för de mindre arbetsgifvarne, hvilka, som ofvan nämnts, se
sig beröfvade rättigheten att på samma villkor som arbetarne själfva
blifva delaktiga af försäkringen.

Med afseende på den franska lagen af år 1910 må anmärkas, att
den i flere afseenden efterbildat den tyska lagen utan att afhjälpa dess
olägenheter. Det understöd, som lämnas enligt den franska lagen, är
väsentligen en ålderdomspension, enär, utom uppnådda 60 lefnadsår,
endast fullständig och icke såsom i Tyskland (se sid. 23) redan partiell
invaliditet berättigar till understöd. En annan olägenhet i den franska
lagen torde vara systemet med lika utgifter och samma pension
för alla iörsäkrade af samma kön, medan likväl värdet af eu viss kontant
penningsumma, äfvensom öfverhufvud lefnadsställning och lefnadsbehof
ofta skifta betydligt. Därjämte äro de regler, hvilka lagen fastställer för
beräknande af pensionernas storlek, icke af den enkelhet, som för hvarje
försäkrad möjliggör att utan svårighet bedöma omfattningen af de förmåner
lagen bereder. Besinnar man vidare pensionernas jämförelsevis
ringa belopp samt äfven åtskilliga för de försäkrade personligen betungande
föreskrifter, som innehållas i förordningen rörande lagens tilllämpning,
så förklaras den ovilja, med hvilken lagen inom landet mot Åld

er doms för säkring skommittén. I. 6

Frankrike.

SAMMANFATTANDE GRANSKNING. ÖSTERRIKE. DANMARK.

Österrike.

Danmark.

tagits och, det bristande intresse att ställa sig dess föreskrifter till
efterlefnad, hvarom de första meddelandena angående tillämpningen vittna.

Ett försök till undanrödjande af den tyska lagens mest framträdande
olägenhet eller dess begränsning till hufvudsakligen lönarbetare betecknar
däremot det eljest i allt väsentligt på dess grundsatser uppbyggda österrikiska
regeringsförslaget. Detta vill .utsträcka försäkringen till såväl
de biträdande familjemedlemmarne som ock de s. k. själfständiga, d. v. s.
de af den tyska lagen uteslutna mindre själfförsörjarne. Dock är försäkringen
för dessa sistnämnda afsedd att vara endast en ålderdomslörsäkring,
för hvilken de försäkrade, om man frånser statsbidraget, få
bära kostnaden ensamma, under det att med dem i pensionshänseende
jämnställda arbetare — tillhörande den näst lägsta löneklassen — halfvera
försäkringsbidraget med sina arbetsgifvare. En handtverkare med
en gesäll eller en torpare med en tjänare få sålunda betala halfva
afgiften för dessa sina arbetares försäkring samt dessutom hela afgiften
för sin egen försäkring. Afgifterna för den föreslagna österrikiska
försäkringen äro emellertid i förhållande till pensionernas belopp relativt
låga, något som till en del torde förklaras däraf, att beräkningarna utgå från
en räntesats af 4 % samt förutsättningen att befolkningen allt framgent
skall vara sammansatt såsom för närvarande och tillväxa i geometrisk
progression.

Öfriga i det föregående berörda lagar eller lagförslag, hvilka mer
eller mindre nära följt den tyska lagstiftningens mönster, hafva
icke i någon afsevärdare mån skilj t sig från den tyska lagens hufvudgrundsatser.
Dock förtjänar anmärkas, att i 1895 och 1898 års svenska
regeringsförslag dels eu hustrupensionering infördes och dels arbetsgifvarnes
bidragsskyldighet var minskad eller borttagen.

Enligt det fjeska systemet tillkommer rätt till pension den, som betalat
vissa pensionsafgifter. Statens ekonomiska delaktighet består i detta
fall i utbetalandet af ett fixt bidrag till hvarje pension. Men pensionens
belopp är icke individuellt graderadt i vidare mån än som följer däraf,
att den försäkrade tillhör en viss löneklass och är pensionen sålunda ej
ställd i direkt samband med den försäkrades verkliga behof af understöd.

På helt annan grund är den danska lagstiftningen i förevarande
ämne uppbyggd. Den utgår från uppfattningen, att det är det allmännas
skyldighet att annorledes än genom fattigvård sörja för ålderstigna »värdiga»
behöfvandes uppehälle och att helt bära kostnaderna härför. En

SAMMANFATTANDE GRANSKNING. DANMARK.

af förutsättningarne för att det allmänna skall åtaga sig denna skyldighet
är således, att åldringarna skola hafva ett verkligt behof af understöd,
vare sig de helt och hållet sakna existensmedel eller äga en inkomst så
liten, att tillskott erfordras för att skydda mot fullständig nöd. Härigenom
beredes ett understöd, som, därför att det fastställes för hvarje
särskild! fall, äfven kan rätta sig efter det '' individuellt föreliggande
behofvet. Mot den danska lagens S}Tstem måste emellertid anmärkas, att
understödet trots allt har karaktär af ett låt vara i humanare form utgående
fattigunderstöd, särskild! på grund af den för understödets fastställande
föreskrifna ingående undersökningen af i hvarje särskild! fall
förekommande behof. Det kan icke häller Tindvikas, att en dylik fastställelse,
som sker uteslutande genom den kommunala myndighetens
beslut och utan ledning af lagstadganden angående beloppens storlek,
på grund af de beslutandes uppfattning och åsikter kan leda till beviljande
af understöd, Indika i vissa fall blifva mindre, i andra fall rikligare
än hvad som borde motsvara det normala måttet. Kostnadsberäkningarna
angående lagens verkningar blifva ock härigenom mer eller
mindre illusoriska. Under det att den årliga ökningen af totalkostnaden
för understöden under perioden 1899—1908 i genomsnitt utgjorde
448,600 kr., bär kostnaden under åren 1908—11 stigit från 8-s till 11''7
milj. kr., således med en ökning af rundt 1 milj. kr. om året. Vid eu
eventuell tillämpning i vårt land af det danska systemet, som likväl
afser endast befolkningen öfver 60 år, skulle motsvarande årliga ökning
hafva utgjort ej mindre än 2 Va milj. kr. (jfr Del II, sid. 126). Vidare
bör påpekas, att, på grund af bestämmelsen om en åldersgräns af 60
år, de behöfvande invalider, som ej uppnått denna ålder och hvilkas
antal enligt svenska förhållanden utgör nära hälften (omkr. 70,000 personer)
af samtliga invalider under 60 år, icke erhålla någon de! af
lagens förmåner. Den nämnda bestämmelsen har emellertid äfven, efter
hvad det uppgifvits, visat sig verka i annat afseende mindre gynnsamt,
i det att fullt arbetsföra personer, så snart de uppnått 60-årsåldern,
understundom suggereras att tro sig vara invalider och. såsom sådana
berättigade till understöd. Såsom en hårdhet i lagen framhålles äfven
bestämmelsen om, att den understödde skall under 5 år icke hafva
uppburit någon hjälp från fattigvården.

Dessa och andra ofullkomligheter i den danska lagen, hvilka framträdt
vid dess tillämpning, föranledde också tillsättandet år 1903 af eu
kommitté för frågans allsidiga pröfning. Enligt hvad rörande uppfattningen
inom landet angående denna angelägenhet försports, synes man
ock på många håll önska en revision af den nuvarande lagstiftningen i
syfte att antingen däri införa vissa regler för understödens maximibelopp,

SAMMANFATTANDE GRANSKNING. NYA ZEELAND OCH ENGLAND.

Nya Zeeland
och England -

eller ock att ernå en ombildning enligt det tyska systemet med afgifter
från de försäkrade samt pensioner i stället för understöd.

Enligt det system, som följes af den ny-zeeländska lagstiftningen
samt den engelska lagen om ålderdomspensioner och hvarigenom liksom
i Danmark hela befolkningen göres delaktig af ålderdomsförsörjningen,
hafva visserligen fastställts vissa regler såväl för pensionernas maximibelopp
som för den inkomstgräns, vid hvilken rätten till pension upphör.
Men detta system äger en ofullkomlighet däri, att pensionens belopp
icke lämpar sig efter det individuella behofvet. Den pension t. ex.
af 234 kr., som utgår till det öfvervägande flertalet pensionärer i England,
är ett belopp, som på landsbygden uppenbarligen ofta är mer än
tillräckligt för att göra fattighjälp obehöflig, men i städerna och industridistrikten
icke sällan är för sådant ändamål otillräckligt.

Hvad beträffar ett eventuellt tillämpande i vårt land af en dylik
ålderdomsförsörjning, där hela kostnadsbördan lägges på staten, bör för
öfrigt anmärkas, att den ny-zeeländska lagen, med sina frikostiga understöd,
för sitt genomförande tarfvar de särskildt gynnsamma förutsättningar,
som Nya Zeelands egenskap af koloniland med stark immigration
innebära (märk bestämmelsen om 25-årig vistelse i staten för erhållande
af rätt till pension). För andra länder skulle kostnaderna för en dylik
lagstiftnings tillämpning säkerligen te sig fullständigt afskräckande
— sålunda skulle exempelvis för vårt land statens utgift uppgå till minst
130 milj. kr. om året. Äfven genomförandet hos oss af den engelska
lagen om ålderdomspensionering, hvilken likväl i understöd utgifter
endast ungefär hälften af hvad den ny-zeeländska lagen utfäster och
hvars åldersgräns dessutom är 70 år i stället för 65 i Nya Zeeland,
skulle medföra nästan oöfverkomliga kostnader för staten. De beräkningar,
som angående dessa förhållanden verkställts, visa nämligen, att
dessa kostnader för Sverige i sådant fall skulle komma att uppgå till
ett belopp af omkr. 50 milj. kr. om året.

Den mest framträdande bristen i den ny-zeeländska lagstiftningen
och, hvad beträffar den engelska lagen, dennas tillämpning å andra
befolkningsgrupper än lönarbetarne, ligger emellertid, såsom redan
beträffande Danmark påpekats, i den omständigheten, att försörjningen
endast gäller personer, som uppnått en viss hög ålder, men utesluter
alla, som dessförinnan blifvit arbetsoförmögna, om än dessa äga samma
behof af understöd. När redan den i Danmark i sådant afseende gällande
åldersgränsen af 60 år, såsom ofvan sagts, måste betraktas såsom
en olägenhet, lärer detta väl i än högre grad vara fallet ifråga om Nya
Zeeland och England, hvilkas pensionsålder är resp. 65 och 70 år.

ALLMÄNNA GBDNDER. SOCIAL BETYDELSE.

2. Allmänna grunder för kommitténs lagförslag.

Genom ofvan gjorda antydningar rörande de brister och olägenheter,
som — vid sidan af påtagliga förtjänster — vidlåda de lagar och lagförslag,
för hvilkas väsentliga innehåll en kort redogörelse i det föregående
lämnats, torde framgå några af de skäl, hvarför kommittén
vid utarbetandet af sitt förslag i ämnet icke ansett sig kunna helt
följa något af de system, som vunnit tillämpning i nämnda författningar
och förslag. I det följande vill kommittén närmare belysa de grundsatser,
på hvilka den byggt sitt eget förslag.

Det hufvudsakliga syftet med en lagstiftning på hithörande område
synes böra vara att åt ålderstigna eller eljest invalida samhällsmedlemmar,
som på grund af arbetskraftens nedsättning eller förlust ej
längre hafva sin försörjning, söka bereda en ekonomiskt tryggare och
socialt värdigare form för understöd än som eljest måste lämnas af den
allmänna fattigvården eller af enskilda.

Den ställning, som tillkommer en på grund af eu allmän pensionsförsäkring
till pension berättigad person, är tydligen af annan art än
den, i hvilken en på grundval af fattig vårdsförordningens bestämmelser
försörjd invalid eller åldring befinner sig. Pensionens årligen utbetalta
penningbelopp — om än i och för sig ringa och otillräckligt för att bereda
den ensamstående mera än en knapp bärgning — sätter den hos sina barn
eller andra närastående boende åldringen i tillfälle att lämna någon ersättning
för den vård och det underhåll, hvaraf han kommer i åtnjutande, och
bereder därigenom såväl dessa förstnämnda ett i någon mån skäligt vederlag
för arbete och utgifter, hvarmed de eljest i stor utsträckning utan
ersättning betungats, som ock pensionären själf en bättre ställning,
friare från det ekonomiska beroendets förödmjukelse. De personer åter,
hvilka på sin ålderdoms eller ohälsas dagar eljest skulle nödgas vända
sig till fattigvården, sättas genom pensionen i stånd att undvika detta
och själfva bereda sig en utkomst, antingen de bo hos anhöriga eller
skaffa sig annan lämplig fristad.

Det torde vara obestridligt, att samhället måste äga det största intresse
af genomförandet af en dylik omgestaltning, som befriar de gamla
och. orkeslösa från tvånget att för sitt uppehälle vara afhängiga af
fattigvården eller anhöriga, men i stället gifver dem en viss grad af

. Social
betydelse.

ALLMÄNNA GRUNDER. SOCIAL BETYDELSE.

ekonomiskt oberoende och möjlighet att inrätta sitt lif någorlunda efter
egen åstundan.

Förutom den betydelse i nu angifna afseende, som genomförandet
af en allmän pensionsförsäkring sålunda måste anses innebära, torde äfven
böra påpekas, att därmed på samma gång följer den ingalunda oväsentliga
fördelen, att den börda jämnare delas, som nu för de gamlas och
invalidernas försörjning påhvilar de enskilda samt den offentliga fattigvården.

Det är nämligen ett ofta förbisedt förhållande, hvilket emellertid vid
nu ifrågavarande ämnes behandling förtjänar särskild uppmärksamhet, att
underhållet af ålderstigna och orkeslösa personer i synnerligen stor utsträckning
hvital- på de enskildes försörjningsplikt, i regel barnens skyldighet
att underhålla föräldrarna. Enligt uppgifter, hämtade ur de i
Del II (sid. 58) af kommitténs betänkande meddelade tabeller, framgår,
att ifråga om personer öfver 60 år utan någon som hälst egen inkomst
och hvilka därför måste helt försörjas af fattigvården eller af enskilda,
antalet understödda enligt 1907 års förhållanden äro följande:

Fullt understödda.

	Hela antalet.	Endast af fattigvården.	Endast af enskilda.	Af fattigvård och enskilda gemensamt.
			%		%		%
Gifta par. Mannen öfver 60 år........	8,141	1,952	24-o	4,114	50 a	2,075	25''5
j Ej gifta män öfver 60 år ............	18,602	9,150	49 2	6,924	37.2	2,528	13-G
{ » » kvinnor » » » ............	65,839	7,570	26-7	33,306	50o	14,963	22-7

Antalet endast af enskilda försöijda personer är således afsevärdt större
än de endast af fattigvården försörjdas. I fråga om personer, som
endast delvis försörjas af fattigvården eller enskilda, visa de å anfördt
ställe angifna siffror äfvenledes högre tal för omfattningen af de enskildas
än af fattigvårdens försörjning

Det kan i allmänhet förutsättas, att den öfvervägande delen af
denna enskilda försörjning påhvilar personer eller familjer i svag eller
jämförelsevis blygsam ekonomisk ställning, för hvilka ett sådant åliggande
ofta måste kännas såsom en tyngande börda. Det måste af denna
anledning te sig såsom eh akt af billighet att söka jämnare fördela
denna börda och sålunda för många försörjningspliktiga aflyfta eller
mildra densamma. Men äfven fattigvårdstungan, hvilken hufvudsakligen

ALLMÄNNA GRUNDER. ENSKILD! INITIATIV ELLER LAGSTIFTNING.

åligger kommunerna, torde, såsom ofta framhållits, vara ojämnt fördelad,
och synes det således äfven vara af betydelse att, i den utsträckning
detta lämpligen kan ske inom en försäkring af förevarande art, jämna
denna börda genom åvägabringande af en efter andra grundsatser genomförd
fördelning med afseende på åtminstone vissa fattigvården påhvilande
utgifter.

Rörande den första af de frågor, som möter vid anordnande af en försäkring
af här ifrågavarande art, nämligen huruvida den skall i främsta
rummet bygga pa det enskilda initiativet eller sträfva att genom statens
försorg ernå en så stor omfattning som möjligt, torde numera knappast
någon tvekan råda. Erfarenheterna från utlandet hafva så godt som
undantagslöst visat, att den frivilliga verksamheten på socialförsäkringens
område endast i ringa mån omfattat försäkring äfven mot varaktig
oförmåga till arbete, samt att, där eu dylik försäkring likväl bragts
i tillämpning, de praktiska resultaten icke varit betj^dande. Äfven i de
länder, där staten genom särskilda åtgärders vidtagande och genom afsevärda
understöd af allmänna medel sökt att trygga denna rörelses bestånd
och bidraga till dess utveckling, har detta endast i begränsad utsträckning
lyckats. Sålunda har man — för att nämna några hithörande
exempel — beräknat, att i Frankrike knappast mer än Vid af
industriarbetarne äro medlemmar af de hjälpkassor, hvilkas ålderdomsförsäkring
af staten ledes och understödjes. I Belgien, där man dock, tack
vare ett synnerligen rikligt statsbidrag, nått det jämförelsevis bästa
resultatet med ett liknande system, och där denna försäkring verkligen
omfattar eu betydande del af arbetarne, har den likväl icke i någon större
utsträckning nått de ekonomiskt svagaste bland dessa befolkningslager,
för livilka dock denna försäkring skulle vara mest af behofvet påkallad.

Såsom af den betänkandet bilagda framställningen rörande utländska
lagar och lagförslag på området (Del lllj framgår, har man också i alla länder
— utom Belgien — där en lösning af ålderdomsförsäkringsfrågan ernåtts
eller planerats, icke nöjt sig med att enbart uppmuntra eller understödja
det enskilda initiativet. I stället har det visat sig nödvändigt att
anordna lagstiftningen så, att på grund däraf genom statens
försorg — med eller utan bidrag af de försäkrade — sörjdes
för, att försäkringen erhölle en så stor omfattning som möjligt.
Det synes också kommittén uppenbart, att en sådan lösning af
denna lagstiftningsfråga är ändamålsenligast för att försäkringen skall
komma de befolkningsgrupper till godo, som främst äro i behof af dess

Enskildt ini
tiativ eller
lagstiftning

ALLMÄNNA GRUNDER. ENSKILDT INITIATIV ELLER LAGSTIFTNING.

förmåner, och sålunda statens inskridande på ett tillfredsställande sätt
fylla sitt syfte.

Det förtjänar också erinras om, att alla till lösande af denna fråga
i det föregående omnämnda förslag, hvilka framställts i vårt land, utgått
från en princip af detta slag, hvilken plägat betecknas såsom
lagstadgadt försäkringstvång eller obligatorisk försäkring. Så var fallet
med den äldre arbetarförsäkringskommitténs förslag, äfvensom med det
af den nya arbetarförsäkringskommittén framlagda förslaget och de båda
på dess grundval utarbetade regeringspropositionerna. Under behandling
vid 1898 års riksdag af den senare af dessa propositioner uttalade sig
jämväl andra kammaren för fastställande af försäkringsplikt vid genomförande
af den föreslagna lagstiftningen. På samma ståndpunkt stod
kammaren äfven år 1905, då den biföll ett af dess fjärde tillfälliga utskott
afgifvet utlåtande, hvari på grund af enskilda motioner rörande
invaliditets- och ålderdomspensioneringen bl. a. yttrades, att en dylik
pensionering borde hvila på lagstadgadt försäkringstvång, enär utländsk
erfarenhet bestyrkt, att det ändamål, för hvars vinnande ett inskridande
från statens sida framför allt funnes af behofvet påkalladt, skulle komma
att väsentligen förfelas genom pensionsförsäkringens byggande på frivillighetens
grund.

Vid sidan af den försäkring, hvilken byggts på här angifna grundsats,
har kommittén emellertid äfven i viss utsträckning velat bereda
tillfälle till försäkring på grund af frivilligt initiativ. För
sådant ändamål har föreslagits, att en hvar genom erläggande af frivilliga
afgifter, begränsade till vissa belopp, må kunna tillförsäkra sig en
mindre pension utöfver hvad som ernås genom den allmänna försäkringen,
och att denna själfhjälpsverksamhet beträffande mindre bemedlade
skall understödjas genom afsevärda bidrag af statsmedel. Det bör
vara samhällets uppgift att göra en dylik försäkring så lätt och allmänt
tillgänglig som möjligt och det synes sannolikt, att intresset för deltagandet
i denna försäkring skall blifva större, när den anknytes direkt
till den allmänna försäkringen, hvars pensionsbelopp den gifver möjlighet
att öka.

Såsom exempel å de pensionsbelopp, som på grund af den frivilliga
försäkringen skulle ernås, må nämnas, att pensionen för en manlig insättare,
hvilken erlagt en årsafgift af 5 kr. under 50 år, komme att
uppgå till 85 kronor. För pensionstagare med mindre eller ingen egen
inkomst skulle beloppet genom bidrag af statsmedel höjas med 1/s till
rundt 113 kr. Den högsta pension, som kunde ernås — motsvarande

ALLMÄNNA GRUNDER. ÅLDERDOM ELLER INVALIDITET.

de största tillåtna insatserna för hvarje år från och med 15 år till en
pensionsålder af 67 år — skulle för manlig pensionstagare blifva:

om den öfriga inkomsten utgör minst 300 kr.................................. 294 kr.

» >* » » understiger 300 » ................................ 392 »

För kvinnlig pensionstagare skulle beloppen blifva en sjättedel mindre
(jfr Del II, sid. 178).

Vid sidan af den nyss behandlade frågan framträder äfven till afgörande
spörsmålet om den för denna försäkring lämpligaste formen.

Den i dagligt tal vanligaste beteckningen på en försäkring af här
berörda art torde vara ålderdomsförsäkring eller ålderdomspensionering.
I regel torde det också vara tanken på ålderdomen och den däraf föranledda
minskningen i arbetsförmågan, som närmast framträder för den,
som ägnar uppmärksamhet åt denna fråga, enär ålderdomens förvärfsoförmåga
utan tvifvel är den väsentligaste orsaken till det behof af försörjning,
hvilken nu påhvilar den enskilda och offentliga fattigvården.
Emellertid synas afgörande skäl tala för den uppfattningen, att en ren
ålderdomsförsäkring icke på ett fullt tillfredsställande sätt motsvarar
ändamålet med en försäkring af denna art.

Enligt ålderdomsförsäkringens princip skall understöd börja utgå
först då den försäkrade uppnått en på förhand bestämd pensionsålder.
Fastställandet af denna åldersgräns måste emellertid ske efter jämförelsevis
godtyckliga grunder och denna gräns kan gifvetvis aldrig
bestämmas så, att understöd kommer att utfalla vid den tidpunkt, då
behofvet däraf i verkligheten inträder. Väljer man eu hög pensionsålder,
komma många, som före uppnåendet af åldersgränsen förlorat sin
arbetskraft, att antingen, därest de dessförinnan aflidit, alls icke erhålla
något understöd eller ock att åtnjuta pension endast under en del af
den tid, under hvilken de varit oförmögna till arbete. Sättes åter pensionsåldern
lägre, blifver kostnaden för stor i förhållande till hvad som
vinnes, men undvikes likväl icke, att understöd kommer att uteblifva,
där behof däraf på grund af tidigt inträdd arbetsoförmåga föreligger,
medan pensioner utgifvas åt många, som ännu äro fullt arbetsföra och
sålunda icke i egentlig mening i behof af understöd.

Nu anförda förhållanden belysas närmare af siffrorna i omstående
tablå, som utvisar antalet invalider bland befolkningen vid 1908 års
ingång och hvars uppgifter hämtats ur Del II, sidd. 32—33.

Ålder domsförsäkr ing skommittén. I. 7

Ålderdom

eller

invaliditet.

ALLMÄNNA GRUNDER. ÅLDERDOM ELLER INVALIDITET.

Åldersgrupp år	31 :i n		K v i n n	o r
Hela antalet.	Däraf invalider	Hela antalet.	Häraf invalider
Förut arbets- föra.	Ständiga invali- der.	Summa	invalider	Förut arbets- föra.	Ständiga invali- der.	Summa	invalider
absolut.	i % af alla män.	absolut.	i % af alla kvinnor.
18-60.........	1,309,951	31,979	13,100	45,079	3-4	1,399,897	84,623	13,999	98,622	7-o
60-65.........	86,826	22,952	868	23,820	27-4	102,441	44,658	1,024	45,682	44''6
65—67.........	31,261	13,090	313	13,403	42-9	38,080	22,545	381	22,926	60-2
67—70.........	41,199	22,669	412	23,081	56-o	50,650	35,224	506	35,730	70-5
öfver 70 ......	126,980	108,737	1,270	110,007	86-e	164,730	148,991	1,648	150,639	92u
Inalles	1,596,217	199,427	15,963	215,390	13-4	1,755,798	336,041	17,558	353,599	20-i

Af tablån framgår, att vid en i vårt land genomförd, på ålderdomsförsäkringens
princip byggd försäkring, hvilken skulle varit i full verksamhet
år 1908 och sålunda inedgifvit rätt till pension för alla personer,
som uppnått exempelvis 65 år, dylik pension skulle hafva utbetalats till
452,900 personer, af hvilka 355,786 voro invalider, medan samtidigt
ej mindre än 213,203 personer, som äfven voro invalider, men icke
uppnått den föreskrifna åldersgränsen, skulle stannat utanför försäkringen.
En motsvarande oegentlighet skulle i större eller mindre utsträckning
förekomma, huru än åldersgränsen valdes.

Om sålunda en pensionsförsäkring icke kan byggas ensamt på
ålderdomsförsäkringens princip, så synes däremot genom användandet
af invaliditetsprincipen såsom hufvudgrundval för försäkringen de ofvan
berörda olägenheterna kunna undvikas.

Enligt denna grundsats erhåller den försäkrade understöd från och
med den tidpunkt, då han anses vara invalid, d. v. s. till arbete varaktigt
oförmögen, hvilket enligt kommitténs formulering skulle innebära,
att han i följd af sjukdom, ålderdom, vanförhet eller lyte icke är i
stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans
krafter och färdigheter, en bestämning, som således icke är liktydig''
med fullständig invaliditet. En dylik försäkring har i främsta rummet
uppenbarligen det företrädet, att understödet utgår utan hänsyn till
ålder just i de fall och från den tidpunkt, då arbetskraften ej längre
räcker till och således det verkliga understödsbehofvet i allmänhet inträder.

ALLMÄNNA GRUNDER. ÄNNE- OCH BARNPENSIONERING.

En i hufvudsak på invaliditetsprincipen byggd försäkring,
hvilken sålunda tillgodoser behofvet i hvarje enskildt fall, torde
närmast motsvara det syfte, som man med försäkringen önskar
ernå. Denna princip har också, såsom af den föregående sammanfattningen
framgår, numera i de flesta lagar och lagförslag vunnit tillämpning.

Kommittén har emellertid i så måtto med invaliditetsprincipen kombinerat
ålderdomsprincipen, att nämligen uppnåendet af 67 årsålder
ansetts böra berättiga till erhållande af pension, äfven om invaliditet
då ännu ej skulle vara för handen, en bestämmelse, som likväl föreslagits
skola gälla endast ifråga om de pensionsbelopp, som beredas
genom de försäkrades egna afgifter. Härigenom har nödigt beaktande
lämnats däråt, att det främst torde vara ifråga om den hufvudsakligen
af de försäkrades egna afgifter bekostade pensionen, som krafvet på dess utbetalande
vid uppnåendet af en viss ålder gör sig gällande, hvarjämte
äfven ålderdomsprincipen bragts i tillämpning i eu med hänsyn till
kostnaderna för dess genomförande lämplig utsträckning. I andra på invaliditetsprincipen
byggda lagar och lagförslag växlar motsvarande åldersgräns
mellan 65 och 70 år. Då 7O-årsgränsen synts kommittén för hög, men
den betydande medellifslängden i vårt land motiverar en något högre
gräns än 65 år, har kommittén stannat vid att föreslå 67 år — en
pensionsålder, som för öfrigt sammanfaller med den för civila befattningshafvare
i statens tjänst i allmänhet gällande. I

I detta sammanhang framträder äfven spörsmålet, huruvida med
försäkringen bör förknippas en pensionering jämväl af den försäkrades
efterlefvande, hvilka för sitt uppehälle varit beroende af denne. Det är
således närmast frågan om, huruvida inom försäkringen plats bör beredas
jämväl för en änhe- och barnpensionering.

Hvad en särskild änkepensionering beträffar, så erinrar kommittén
om, att den hittills icke någonstädes i utlandet genomförts i sammanhang
med en obligatorisk invaliditets- eller ålderdomsförsäkring. I den
nya tyska riksförsäkringslagen hafva visserligen införts bestämmelser
om utbetalning af en mindre pension åt änkor (samt änklingar) efter
försäkrade personer, men dessa pensioner komma endast invalida änkor
eller änklingar till del. Därjämte förekomma bestämmelser om utbetalande
af understöd åt minderåriga barn efter aflidna försäkringstagare.
Ett äldre förslag till invaliditets- och ålderdomsförsäkring i Nederländerna
innehöll föreskrifter om änkepensionering, men i det sista, nu
hos parlamentet hvilande förslaget till dylik lagstiftning saknas mot -

Änka- och
barnpensionering.

52 ALLMÄNNA. GRUNDER. ÄNKE- OCH BARNPENSIONERING.

svarande bestämmelser. Orsaken härtill angifves i motiven vara de
stora kostnader, som en änkepensionering skulle medföra.

Samma skäl mot lämpligheten af eu dylik försäkring anfördes af nya
arbetarförsäkringskommittén, i hvars betänkande frågan tidigast i vårt
land berördes. Dessutom framhöll kommittén emellertid äfven andra,
principiella skäl mot tillämpandet af änkepensioneringen för de befolkningslager,
d. v. s. kroppsarbetare och tjänare, hvilka hufvudsakligen
berördes af nämnda kommittés förslag. Liksom ålderdomsförsäkrin gen
icke på ett fullständigt sätt motsvarade arbetarens behof, vore nämligen
icke häller änkepensioneringen lämplig, då det gällde arbetarfamiljens
behof, i det att genom dess tillämpande understöd ofta skulle lämnas, där
behof däraf ej förefanns, medan många, som verkligen behöfde understöd,
icke skulle utfå något. Genom anförande af siffror, hämtade ur eu
statistisk undersökning angående fullt försörjda fattighjon, hvilken utarbetats
af den första arbetarförsäkringskommittén, påpekade kommittén,
att änkan i allmänhet icke genast efter mannens död syntes råka i sådant
betryck, att hon behöfde full fattigförsörjning, utan att hon ännu
någon tid torde kunna helt eller delvis försörja sig och de sina. Därjämte
gaf samma undersökning vid handen, att fattigvården i flera fall
sett sig föranlåten att redan under mannens lifstid understödja hustrun,
äfvensom att antalet änkor, som redan under första tiden efter mannens
död behöfde understöd, vore dubbelt större i åldersperioden 25—45 år än
i perioden 45—65 år, sannolikt hufvudsakligen en följd däraf, att de
som blifvit änkor vid yngre ålder, oftare hade minderåriga barn att
försörja, medan de äldre försörjdes af sina vuxna barn. Kommittén fann
på grund af dessa skäl, att en änkepensionering icke motsvarade det
verkliga beliofvet. En fullt arbetsför änka utan minderåriga barn vore
principiellt ej i större behof af understöd än hvarje annan arbetsför
kvinna — behofvet inträdde först, då hon förlorade sin arbetskraft.
Hade hon åter minderåriga barn att försörja, behöfde hon understöd för
dem. I följd häraf borde en änka, som icke vore arbetsför, hafva pension
för egen del och, om minderåriga barn funnes, pension för dessa.

Med stöd af denna motivering föreslog kommittén en barnpensionering
med pensioner å trettio kr. för år till hvarje minderårigt barn
inom äktenskapet efter afliden försäkrad man. I den på nämnda kommittéförslag
grundade regeringsproposition, hvilken förelädes 1895 års
riksdag, hade bestämmelsen om barnpensioner bibehållits, ehuru kostnaden
därför, som enligt kommitténs förslag skulle åligga arbetstagare
och arbetsgivare, öfverflyttats på staten. Det för frågans behandling
af riksdagen tillsatta särskilda utskott, som afstyrkte bifall till proposi -

ALLMÄNNA GRUNDER. ÄNNE- OCH BARNPENSIONERING.

tionen i dess föreliggande form och hemställde om riksdagsskrifvelse
rörande ny utredning i ämnet, förordade, att därvid bl. a. borde iakttagas,
Datt vid meddelande af bestämmelser rörande uppfostringshjälp åt
minderåriga barn afseende fästes äfven vid de oäkta barnen i de fall,
där sådant läte sig göra». I det förslag i ärendet, som af Kungl.
Maj:t förelädes 1898 års riksdag, hade emellertid det här berörda stadgandet
helt och hållet uteslutits, enär den tidigare föreslagna barnpensionen
ansetts för liten att fylla det därmed afsedda ändamålet,
under det att den beräknade kostnaden därför likväl uppginge till ett
ganska betydligt belopp.

Af de skäl mot en änkepensionering, som nya arbetarförsäkringskommittén
anfört, synes det mest afgörande vara de med en dylik pensionerings
genomförande förenade dryga kostnader. Af siffror, anförda i
Del II, sid. 34, framgår, att hela antalet änkor öfver 18 år vid 1908 års
ingång utgjorde 224,842. Af dessa voro 128,943 invalider samt af 110,772
änkor öfver 67 år blott 12,379 arbetsföra. Genomförandet i vårt land af en
ensamt på utgifter från de försäkrade byggd allmän änkepensionering,
där pensionernas årliga belopp uppginge till endast 75 kr., skulle kräfva
eu afgiftssumma, uppgående till minst lika stort belopp (8V3 milj. kr.), som
det, hvartill de försäkrades samtliga afgifter enligt kommitténs föreliggande
förslag beräknats. Å andra sidan torde emellertid äfven böra framhållas,
att, enligt Del II, sid. 85, något mer än en tredjedel af änkorna öfver
60 år såväl å landsbygden som i städerna saknar all egen inkomst och
därför för närvarande måste fullt försörjas af fattigvård och enskilda.

Kommittén intager i fråga om de principiella skäl, som af nya
arbetarförsäkringskommittén anförts mot en pensionering af arbetsföra
änkor utan barn, samma ståndpunkt som denna, och håller i likhet med
nämnda kommitté före, att äfven för arbetsföra änkor, därest de hafva
minderåriga barn att försörja, behof af särskild! understöd i många
fall måste anses föreligga. Ett genomförande af en barnpensionering till
förmån endast för inom äktenskapet födda barn, såsom föreslagits i nya
arbetarförsäkringskommitténs betänkande, synes kommittén emellertid
icke tillfredsställa det behof, som i detta afseende föreligger, enär detta
i liknande mån måste anses vara förhanden ifråga om de utom äktenskapet
födda barnen äfvensom beträffande barn till änklingar. Syftet med en
pensionering af detta slag kan således näppeligen anses uppnådt med
mindre barn till såväl änkor som till änklingar och ogifta mödrar göras
delaktiga däraf. Enligt hvad af de i Del II, sid. 224, meddelade uppgifter
framgår, utgjorde enligt 1914 års förhållanden antalet barn under
15 år till änkor 77,000, till änklingar 39,000 och till ogifta mödrar

ALLMÄNNA GRUNDER. ÅNKE- OCH BARNPENSIONERING. OMFATTNING.

Omfattning -

66,000. Kostnaden för en dylik pensionerings genomförande skulle
sålunda stiga till ett afsevärdt belopp.

Hvad en särskild änkepensionering (inbegripande äfven änklingar)
beträffar, så synes dess syfte emellertid i viss män vara tillgodosedt
redan inom ramen af den utaf kommittén föreslagna försäkring, i det
att genom denna blifver sörjdt för samtliga invalida, behöfvande änkor
(och änklingar) och försörjningen t. o. in. utsträckes till hustrur i samma
belägenhet. En mera omfattande pensionering af änkor (och änklingar)
samt ogifta mödrar synes kommittén visserligen behjärtansvärd, men
torde, för att kunna begränsas till en ej allt för hög kostnad, höra
i främsta rummet tillgodose det verkliga behofvet al understöd. En
komplettering af kommitténs förslag i sådan riktning skulle sålunda, i
öfverensstämmelse med förslagets Övriga läggning, afse att understödja
behöfvande änkor (och änklingar) samt ogifta mödrar med minderåriga
barn. En dylik komplettering, hvilken nära ansluter sig till den al
nya arbetarförsäkringskommittén föreslagna barnpensioneringen, men
som skulle afse understöd till rikligare belopp än de där ifrågasatta
och närmare anpassade efter behofvet, har kommittén emellertid på
grund af de för dess genomförande nödiga kostnader ej häller ansett sig
höra föreslå.

Därest en dylik utvidgning af pensioneringens räckvidd emellertid
skulle synas ekonomiskt genomförbar, torde en bestämmelse i sådant sylte
utan svårighet kunna infogas i det af kommittén framlagda lagförslag.
(Se närmare angående förslag till dylikt stadgande äfvensom rörande
kostnaderna för dess tillämpning Del II, sidd. 223—226.)

Kommittén öfvergår härefter till frågan om försäkringens omfattning.

Såsom redan i det föregående påpekats, hafva inom den utländska
lagstiftningen i detta afseende tillämpats i hufvudsak tvänne olika
system: det i Tyskland, i Frankrike genom 1910 års lag samt i England
genom 1911 års lagstiftning genomförda, hvilket begränsar försäkringen
till att omfatta i hufvudsak endast lönarbetare, samt det i Danmark,
i Australien, i Frankrike genom 1905 års lag och i England
genom 1908 års lag förverkligade, enligt hvilket lagstiftningen omfattar
hela befolkningen. En mellanställning mellan dessa båda system
intages i viss mån af det österrikiska regeringsförslaget, som i försäkringen
utom lönarbetare inbegriper jämväl i hemmet eller yrket
biträdande familjemedlemmar samt själfständiga mindre själfförsörjare.
I fråga om olikheten mellan dessa system torde äfven böra uppmärksammas,
att den till lönarbetarne begränsade lagstiftningen i regel afsett
genomförandet af en invaliditetsförsäkring, medan de lagar, som erhållit

ALLMÄNNA GRTJNDER. OMFATTNING.

ett allmännare tillämpningsområde, ofta afsett allenast en ålderdomsförsäkring.

Hvad vårt land beträffar, så är tidigare omnämndt, att den äldre
arbetarförsäkringskommitténs förslag till obligatorisk ålderdomsförsäkring
omfattade en hvar i riket mantalsskrifven svensk undersåte. Kommittén
anmärkte rörande denna omständighet i motiven till lagförslaget,
att den riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1884, hvilken
utgjorde grunden för kommitténs uppdrag, visserligen innehölle begäran
om utredning angående ålderdomsförsäkring blott af arbetare
och med dem jämförliga personer. Ehuru det vore uppenbart, att för
dessa en dylik försäkring vore mest af behofvet påkallad, då de
mindre än andra hade förmågan att sörja för sig sjkifva, så visade det
sig emellertid vara ytterst svårt, för att icke säga omöjligt, att uppdraga
någon bestämd gräns mellan dem, som skola räknas till arbetare
och med dem jämförliga personer, samt andra. Härtill komme, att det
ej läte sig afgöra, om personer, som vid den tidpunkt, då ålderdomsförsäkringen
skulle grundläggas, tillhörde de mindre bemedlades klass,
äfven framgent komme att stanna därinom och vid uppnådd högre
ålder skulle höra till dem, som företrädesvis behöfde en genom försäkring
tryggad utkomst för att ej falla fattigvården till last, liksom äfven
den, hvilken vid den ålder, då inbetalningar för en ålderdomsförsäkring
lämpligen borde äga rum, befunne sig i ett jämförelsevis gynnsamt
ekonomiskt läge, ej därför kunde med säkerhet antagas vara på ålderdomen
mera tryggad mot nöd än hans jämnårige inom ett ekonomiskt
svagare samhällslager. Dessutom förhölle det sig så, att de personer,
som icke i något fall borde räknas till arbetare och med dem jämförliga
personer, utgjorde ett helt ringa antal i förhållande till de senare.
På grund af dessa förhållanden ansåg kommittén, att den obligatoriska
ålderdomsförsäkringen icke kunde ändamålsenligt begränsas till några
vissa samhällsklasser, utan att den borde omfatta befolkningen i dess
helhet. Härför talade ock, att därigenom känslan af solidaritet befolkningens
olika klasser emellan höjdes, att det förhatliga, som kunde
anses ligga i en tvungen försäkring, i det hela försvunne, om tvånget
gällde alla och icke blott vissa klasser, samt att organisationen af
försäkringen, där den omfattade alla utan undantag, ställde sig enklare.

Det af nya arbetarförsäkringskommittén år 1893 framlagda förslaget
till lag om pensionsförsäkring begränsade i motsats till nyssnämnda
kommittéförslag försäkringens giltighetsområde till att omfatta
i hufvudsak allenast lönarbetare (inkl. tjänare) äfvensom deras hustrur.
Kommittén fann, att visserligen inga principiella skäl talade emot en lag -

ALLMÄNNA GRUNDER. OMFATTNING.

stadgad allmän försäkring, men uttalade, att redan kostnaden för en dylik
försäkrings genomförande skulle verka afskräckande, i det att en allmän
försäkring kunde beräknas kräfva tre gånger så stora kostnader som
den af kommittén föreslagna. Härtill komme, att behofvet af en försäkring,
som afsåge att skydda mot nöd, vore mycket olika inom
samhällets olika klasser, i det att tillgänglig statistik visade, att detta
behof vore vida mer trängande för arbetarna och tjänarne än för flertalet
öfriga samhällsklasser. Men jämväl naturen af detta behof vore af
väsentligt olika beskaffenhet i olika samhällslager. Medan nämligen för
de s. k. arbetande klasserna arbetskraften vore det hufvudsakliga och
oftast enda medlet till utkomst, hade de själfständiga yrkesidkarne i
regel äfven andra viktiga förvärfsmedel. Sålunda vore för jordägaren
hans fastighet, för kapitalisten och affärsmannen kapitalet eller affären
o. s. v. ur ekonomisk synpunkt ofta af samma eller till och med större
värde än den egna arbetskraften. Under det således en invaliditetseller
ålderdomsförsäkring för arbetaren medförde just det skydd han
behöfde, blefve en sådan försäkring för öfriga samhällsklasser ofta af
underordnad betydelse.

De regeringspropositioner, hvilka utarbetades på grundval af detta
kommittéförslag och som förelädes 1895 och 1898 års riksdagar, byggde
ifråga om försäkringens omfattning i hufvudsak på de sålunda af kommittén
angifna grundsatserna.

Då frågan om en invaliditets- och ålderdomsförsäkring år 1905
senast var föremål för riksdagens behandling på grund af i andra
kammaren i ämnet väckta motioner, yttrade det tillfälliga utskott,
dit dessa motioner hänvisats, rörande frågan om försäkringens omfattning,
att det torde befinnas omöjligt att uppdraga någon bestämd
gräns mellan, å ena sidan, arbetare och med dem jämförliga
personer och, å andra sidan, öfriga samhällsklasser. Hvad som i detta
hänseende vore det gemensamma för personer af förstnämnda kategori
vore, att de mindre än de andra ägde förmåga att själfva sörja för sin
ålderdom. Pensionsförsäkringens ändamål syntes därför böra blifva att
åt en hvar, som häraf komme i behof, trygga en nödtorftig bärgning.
Utginge man från denna förutsättning, torde det blifva uppenbart, att
frågan icke kunde på ett tillfredsställande sätt lösas genom anordnandet
af en pensionsförsäkring för viss bestämd samhällsklass. Det läte sig
nämligen icke på förhand afgöras, hvilka som kunde blifva i behof
af ålderdomspension. I likhet med den första arbetarförsäkringskommittén
ansåg utskottet därför, att den enda väg, som ledde till målet,
vore lagstadgad försäkringsplikt för alla, således en verklig folkförsäkring.

ALLMÄNNA GItUNDER. OMFATTNING.

Äfven i vårt land hafva sålunda, vid frågans hittillsvarande behandling
i kommittéer och riksdagen, ifråga om försäkringens omfattning
tvänne olika meningar gjort sig gällande. Vid bedömandet af
frågan, huruvida försäkringen bör innesluta hela befolkningen eller blott
vissa delar däraf, har det emellertid synts kommittén, att afgörande skäl
tala för en lösning af frågan enligt ett system, där försäkringen inom
sin ram omsluter väsentligen hela folket.

Redan nya arbetarförsäkringskommittén, som själf stannade vid
att föreslå eu försäkring enbart för de mest af sin arbetskraft beroende
befolkningsgrupperna, erkände uttryckligen, att några principiella skäl
mot en lagstadgad allmän försäkring icke förelåge. Det var kostnadsfrågan,
som främst föranledde densamma att inskränka sitt förslag till
blott vissa klasser af befolkningen. Den grund för utgåendet af det
allmännas bidrag till försäkringen, på hvilken nuvarande kommitté
byggt sitt föreliggande förslag, har emellertid beredt möjlighet att
göra kostnaderna öfverkomliga. Utan att vilja bestrida — hvad ju
också de nedan å sidd. 58—59 anförda siffrorna påtagligt gifva vid handen
— att den själfständiga yrkesidkaren och särskildt jordägaren, äfven
den mindre, genom sin ställning besitter förvärfsmedel utöfver den egna
arbetskraften, är emellertid också för dessa samhällsgrupper arbetsförmågans
förlust i regel ett så hårdt ekonomiskt slag, att de med allt fog
kunna göra anspråk på att icke uteslutas, då det allmänna inskrider med
en försäkring mot arbetsinvaliditet. Det får ej förgätas, att många bland
dessa mindre själfförsörjare i regel tillhöra samma eller till och med
lägre inkomstklasser än en del af lönarbetarne och att deras ställning
ej sällan kännetecknas af en liknande ekonomisk otrygghet som den,
hvilken är utmärkande för arbetarklassen.

Äfven ur en annan synpunkt måste eu blott till vissa klasser eller
yrken begränsad försäkring vålla afsevärda olägenheter. Ett stort antal
personer tillhöra under olika skeden af sitt lif olika sociala och
ekonomiska grupper i samhället. Vid en invaliditetsförsäkring, som
omfattar exempelvis allenast lönarbetare, kan det näppeligen undvikas,
att många, som ursprungligen tillhört försäkringen, vid tidpunkten
för invaliditetens inträdande icke längre tillhöra densamma, eller att
åtskilliga först sent inträda i försäkringen eller ock under längre mellantider
sysselsättas i ej försäkringspliktiga yrken. Då emellertid pensionerna
i en försäkring af denna art oftast stå i viss proportion till antalet
erlagda afgifter, måste i de nämnda fallen pensionsbeloppen blifva så
obetydliga, att de icke kunna tänkas förslå till att skydda mot nöd.

Alderclomsförsäkringskommittén. I. 8

ALLMÄNNA GRUNDER. OMFATTNING.

Hvad särskildt beträffar den ställning, som kvinnorna skulle få
inom en till lönarbetarne begränsad försäkring, så visa erfarenheterna
från den tyska invaliditetsförsäkringen, att flertalet kvinnor, som tillhört
försäkringen före äktenskapet, efter dess ingående utträda ur densamma.
Då af de kvinnor, som inträda i försäkringen, åtminstone
två tredjedelar en gång gifta sig, mister lagen för flertalet sin effektivitet.
Detta förhållande har påvisats vara en af de svagaste punkterna
i den tyska invaliditetslagen och det har i sådant sammanhang ej utan
fog satts ifråga, huruvida lagens tvång med afseende på den kvinnliga
arbetaren vore berättigadt.

Åtskilligt af det här sagda belyses närmare af vissa i Del II meddelade
uppgifter. Vid en undersökning af i hvad mån behof af understöd
vid invaliditet inom olika klasser af befolkningen i verkligheten
förefinnes, är det af vikt att vinna en föreställning om antalet af de
personer inom olika samhällslager, som nödgas anlita fattigvården eller
erhålla understöd af enskilda. Rörande dessa omständigheter inhämtas
af Del II, sid. 89, att befolkningen öfver 70 år, af hvilken omkring 9/''io
är invalider (jfr. tablån å sid. 50), fördelar sig på följande sätt ifråga
om yrken och understöd:

		M ä n.		Ej gifta	kvin	n o r.
Yrkesgrupp.1)	Hela	Däraf understödda	Hela	Däraf understödda
	personer öfyer 70 år.	Fullt %	Delvis %	Samtliga %	personer öfver 70 år.	Fullt %	Delvis %	Samtliga %
A. Jordägare ock öfriga uppgifna yrken .....	47,863	38	6-9	10-7	30,718	12-8	13-4	26-2
B. Själfständiga yrkesut-öfvare utom jordbru-ket samt löntagare	17,671	15’o	17i	32-1	11,793	34-9	23-4	58-s
C. Brukare, torpare, arbe-tare, sjömän, fiskare, tjänare..................	47,714	262	26-7	52-9	41,739	55-3	27-7	83-o

Tablån visar, vid en jämförelse mellan de tre hufvudgrupperna, att
af männen inom gruppén A endast omkring en tiondel är i behof af

1j Med afseende på de yrken, som i denna tablå sammanförts i liufvudgrupperna A—C,
se närmare Del II, sidd. 88—89.

ALLMÄNNA GRUNDEK. OMFATTNING.

understöd, medan af de till gruppen B hörande männen en tredjedel
och af männen inom gruppen C drygt hälften befinna sig i sådan belägenhet.
Ifråga om de ej gifta kvinnorna, till hvilka räknats äfven
änkorna, visar tablån än ogynnsammare siffror. Inom gruppen A äro
sålunda omkring fjärdedelen, inom gruppen B tre femtedelar och inom
gruppen C ända till fem sjättedelar eller det öfvervägande flertalet i
behof af understöd.

Frågan om förhållandet mellan antalet af de i tablån angifna personer,
hvilka understödjas af fattigvården, och dem, som erhålla understöd
uteslutande af anhöriga eller andra personer, belyses af nedanstående
tablå (Del II, sid. 90), där gruppen C i föregående tablå synts
böra ändamålsenligast uppdelas i tvenne grupper C'' och C”.

		M Ii n.			Kvinnor.
Yrkesgrupp.	Hela	Häraf understödda	Hela	Häraf understödda
	personer öfver 70 år.	af fattig-vården %	endast af enskilda %	Samtliga	personer öfver 70 år.	af fattig-vården %	endast af enskilda %	Samtliga %
A. Jordägare och öfriga uppgifna yrken......	47,863	1‘7	9o	10''7	30,718	3-7	22-5	26-2
B. Själfständiga yrkesut-öfvaro utom jordbru-ket samt löntagare	17,671	12-7	M 19-4	32i	11,793	18''5	39-7	58-2
C''. Brukare, torpare, sjö män och fiskare......	12,868	18-5	32-5	51-o	9,335	35''i	50''c	85''7
C". Arbetare och tjänare	34,846	28-5	25''2	53-7	32,404	45''i	37-2	82-3

Af de till gruppen A hänförda personer öfver 70 år synes sålunda
endast ett fåtal behöfva anlita allmänna fattigvårdens hjälp, under det
att för männen inom gruppen B en åttondel, inom gruppen C'' nära en
femtedel och inom gruppen G" nära tre tiondelar måste understödjas af
fattigvården. Motsvarande siffror för kvinnorna äro för gruppen B nära
en femtedel, för gruppen C'' en dryg tredjedel och för gruppen C" ej
långt från hälften.

Af de anförda siffrorna, hvilka i allt väsentligt bekräftas af en motsvarande
undersökning beträffande befolkningen öfver 60 år, (se Del II,
sid. 91) framgår, att en invaliditetsförsäkring efter det tyska systemet,
som skulle omfatta i hufvudsak de ofvan med arbetare och tjänare betecknade
yrkena, komme att från försäkringen utesluta betydande grupper
inom befolkningen, hvilka om än ej i samma, så dock i mycket afsevärd
utsträckning vid inträdande arbetsinvaliditet falla fattigvården

ALLMÄNNA GRUNDER. OMFATTNING. SJÖMAN SPENSIONERING.

Kemiss angående
sjömanspensioneringen.

till last. De anförda tablåerna gifva ock otvetydigt vid handen, att
behofvet öfver hufvud af understöd vid invaliditet icke kan sägas vara
begränsad! till enbart några vissa grupper inom befolkningen.

Då kommittén sålunda hyser den åsikten, att en försäkring, hvilken
närmast åsyftar att skydda samhällets medlemmar mot att vid
invaliditet nödgas falla den enskilda eller offentliga fattigvården till
last, icke kan förväntas tillfredsställande fylla denna sin uppgift med
mindre hela befolkningen göres delaktig däraf, har kommittén ock föreslagit,
att såsom allmän regel, från hvilken undantag blott må ske, då
särskilda skäl uppenbart tala därför, enhvar svensk man och kvinna
skall försäkras till erhållande af pension.

Genom remiss den 20 november 1909 uppdrog Kungl. Maj:t
åt kommittén att vid sina arbeten taga under öfvervägande ett af kommittén
för utredning angående förbättradt pensioneringssätt för sjömän
den 15 november 1904 afgifvet förslag, såvidt det afsåge ålderdomsocb
invaliditetsförsäkring. En redogörelse för det af nämnda kommitté,
den s. k. sjömanspensioneringskommittén, afgifna förslaget äfvensom
för ett däröfver af kommerskollegium afgifvet utlåtande lämnas i Del III.
Däraf framgår bl. a., att sjömanspensioneringskommittén föreslog pensioner
vid invaliditet eller uppnådda 60 år till belopp mellan 60 och 600
kr. samt utgifter, hvilkas belopp för de försäkrade växlade mellan 18
och 90 kr. om året.

Nya arbetarförsäkringskommittén hade i sitt lagförslag bland dem,
som skulle underkastas försäkringen, upptagit jämväl besättning å svenska
fartyg samt de befälhafvare å svenska fartyg, hvilkas årslön understeg
1,800 kr. I den på förslaget byggda kungl. propositionen till 1895
års riksdag blef emellertid sjöfolket uteslutet. I motiveringen till propositionen
anfördes såsom skäl härför, att det skulle möta de största
svårigheter att beträffande personer med så rörligt yrke som sjömannens
tillämpa det pensionsmärkessystena, på hvilket försäkringen enligt förslaget
hvilade. Sjöfolket undantogs äfven i det förslag till pensionsförsäkring,
som af Kungl. Maj:t förelädes 1898 års riksdag.

Såsom torde framgå af hvad ofvan anförts rörande omfattningen
af den af kommittén föreslagna försäkring, är denna också afsedd att
gälla jämväl sjöfolket. Kommittén vill med anledning däraf i detta sammanhang
framhålla, att det hufvudskäl, som synes hafva föranledt Kungl.
Maj:t att ur sina lagförslag i ämnet vid 1895 och 1898 års riksdagar
utesluta denna näringsgrens utöfvare, nämligen svårigheten att af dem
utfå stadgade afgifter, i vida mindre mån kan sägas gälla kommitténs

ALLMÄNNA GRUNDER. SJÖMANSPENSIONERING. KOSTNADER.

förslag. Då detta förslags föreskrifter i nämnda afseende äro föga
komplicerade och i hvarje fall väsentligt mycket enklare än det af nya
arbetarförsäkringskommittén föreslagna pensionsmärkessystemet, hvars
tillämpning på sjömännen Kungl. Maj ds berörda invändning närmast
gällde, är kommittén för sin del öfvertygad om, att de nämnda svårigheterna
skola låta sig i allt väsentligt undanrödjas och att det sålunda
skall visa sig görligt att utan större olägenheter inbegripa sjöfolket
i den af kommittén föreslagna försäkringen. Hvad åter beträffar
de i sjömanspensioneringskommitténs betänkande framställda förslagrörande
pensionernas belopp, så öfverstiga dessa visserligen i högsta
klassen de af kommittén föreslagna motsvarande pensioner, men i stället
uppgå de pensionsafgifter, som enligt kommitténs förslag- skola erläggas
af de försäkrade, i alla klasser endast till en bråkdel af
de afgifter, som ifrågasatts i sjömanspensioneringskommitténs förslag.
Kommittén har dessutom icke — frånsedt att det näppeligen
torde legat inom området för dess uppgift — funnit några skäl tala
för att särskildt för denna yrkesgrupp åvägabringa en mera gynnad
ställning än för andra af försäkringen omfattade grupper, där ett motsvarande
behof i många fall kan hafva varit för handen. Till frågan
huruvida den hos sjöfolket starkt framträdande olycksfallsfrekvensen
bör gifva anledning till särskilda lagstiftningsåtgärder, återkommer kommittén
vid behandling af det densamma meddelade uppdrag beträffande
ifrågasatt revision af gällande lagstiftning rörande ersättning för skada
till följd af olycksfall i arbete.

Den största svårigheten vid uppgörandet af förslag till eu allmän
ålderdoms- och invaliditets förs äkring består däri, att kostnaderna, äfven
vid relativt blygsamma understödsbelopp, blifva synnerligen höga.

Ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen intager i fråga om de erforderliga
kostnadernas storlek en dominerande ställning inom socialförsäkringen.
Såsom i Del II, sidd. 117—119 närmare angifves, skulle
den totala årliga pensionskostnaden för en allmän invalidpensionering af
Sveriges hela befolkning (med undantag af dem, som redan från ungdomen
äro invalider) med pension vid invaliditet eller senast vid uppnådda
67 år och ett pensionsbelopp af 1 kr. om dagen, omkring
slutet af år 1907 hafva uppgått till rundt 219 milj. kr. Däremot skulle
hela årskostnaden för en sjukförsäkring (omfattande jämväl moderskapsförsäkring,
öfvergående följder af olycksfall m. m.) med samma understöd
belöpa sig till endast omkring 30 milj. kr. eller till rundt en sjundedel af
kostnaden för invalidpensioneringen, under det att en arbetslöshetsförsäk -

Kostnader.

62 ALLMÄNNA GRUNDEK. KOSTNADER. FÖRSÄKRING PÅ GRUND AF ERLAGDA AFGIFTER.

Försäkring
på grund
af erlagda
af gifter.

ring med samma villkor, omfattande alla lönarbetare, relativt taget
sannolikt ej ens skulle kosta så mycket.

Det är dessutom särskildt att märka, att i Sverige en ålderdomsoch
invaliditetsförsäkring måste blifva väsentligt dyrare än i de flesta
andra länder, enär hos oss det relativa antalet åldringar är synnerligen
betydande. Omkring år 1900 svarade mot 1,000 personer mellan 20—65
och 20—70 år följande antal åldringar öfver 65 resp. 7 0, år inom nedan -

stående länder, nämligen:	Öfver 65 år.	Öfver 70 år.
Nordamerika, England, Ryssland, Tyskland, Österrike .........................................................	79 — 97	44—53
Danmark .................................................................	134	78
Frankrike................................................................	147	83
Sverige ....................................................................	168	98
Norge ........................................................................	166	102

Sverige har sålunda relativt taget nästan dubbelt så många åldringar
som flertalet öfriga länder. Jämfördt med Danmark är antalet för Sverige
ungefär 25 % högre. Frankrike med dess säregna befolkningsförhållanden
kommer därefter närmast, och endast Norge, för hvilket land siffrorna
äro nära desamma som för Sverige, är likställdt med vårt land.
Detta för vårt land karaktäristiska förhållande, en följd bl. a. af den låga
dödligheten hos befolkningen och af emigrationen, måste, då invaliditetsförhållandena
i öfrigt ej synas vara gynnsammare hos oss än annorstädes,
göra det svårare att anordna en ändamålsenlig ålderdoms- och
invaliditetspensionering för vårt land än för de flesta andra länder.

Såsom af den föregående redogörelsen för den utländska lagstiftningen
framgår, bestridas enligt de lagar, där försäkringen omfattar hela
befolkningen, utgifterna för pensioneringen helt och hållet af det allmänna.
I de länder åter, där försäkringen omfattar i hufvudsak allenast
lönarbetarne, bäras kostnaderna af de försäkrade, deras arbetsgifvare och
staten gemensamt. 1 vissa förslag i ämnet, såsom de af gamla arbetarförsäkringskommittén
eller den Raab’ska kommittén framställda, har man
t. o. m. ifrågasatt, att försäkringens kostnader skulle bestridas i hufvudsak
genom blott de försäkrades utgifter.

En undersökning af till hvilket belopp kostnaderna skulle »uppgå
för genomförandet i Sverige af en försäkring enligt något af de system,
där hela utgiften bestrides af det allmänna, har närmare utförts i Del II,
sidd. 124—137. Då den i Danmark genomförda försörjningen icke är
fullt jämförlig med de försäkringar, hvarom här närmast är fråga,
må här allenast erinras om, att enligt de berörda kalkylerna årskostna -

ALLMÄNNA GRUNDER. UNDANTAG FRÅN AFGIFTSPLIKT.

den för tillämpningen hos oss af den engelska ålderdomsförsäkringen, med
pensionering efter 70 års ålder, skulle uppgå till 50 milj. kr. och af den
ny-zeeländska lagen, med pensioner efter 65 år, till öfver 130 milj. kr.

Redan al de anförda exemplen, som gälla försäkringssystem, livilka
visserligen omfatta hela befolkningen, men hvilka afse pensionering
först efter uppnåendet af viss, högre ålder, torde den slutsatsen kunna
dragas, att det skulle medföra alltför stora kostnader att i Sverige låta
det allmänna vidkännas hela utgiften för en allmän pensionering af alla
invalider utan hänsyn till åldern. Helt visst bör det allmänna väsentligt
bidraga till kostnaderna, men för att i vårt land vinna en någorlunda
gynnsam lösning af detta försäkringsproblem torde man blifva hänvisad
till ett system, enligt hvilket de försäkrade själfva åläggas att
bidraga till försäkringens kostnader. Härför tala äfven andra skäl.
Då genom försäkringen en rätt till pension skall förvärfvas, synes det vara
ett nära liggande anspråk, att en hvar efter måttet af sin förmåga också
direkt bidrager till att bereda sig pension. Därjämte torde det knappast
kunna förnekas, att det är'' individens plikt att i mån af förmåga äfven
sörja för den ovissa framtiden, på det att han, när hans egna arbetskrafter
svika, icke må falla andra eller det allmänna till last. Visserligen
torde så godt som hela befolkningen komma att redan genom den
allmänna beskattningen bidraga till en försäkring, som till en del bygges
på understöd af det allmänna. Men först genom inbetalande af särskilda,
om ock mindre kännbara afgifter till försäkringen framträder dennas
innebörd mera klart för den enskilde och blir det tydligt för honom,
att han bidrager till genomförandet af en för såväl honom själf som
för samhället i dess helhet gagnelig åtgärd. Det har ock varit en
ledande grundsats i kommitténs förslag, att de erlagda pensionsafgifterna
skola jämte upplupna räntor enligt en gemensam genomsnittsregel
såsom pensioner återgå till de försäkrade.

Då kommitténs förslag till försäkring omfattar hela befolkningen, har
kommittén i anslutning till hvad nyss anförts äfven utgått från den uppfattning,
att i allmänhet hvarje arbetsför person bör åläggas afgiftsplikt
till försäkringen och att från dylik skyldighet sålunda borde i
allmänhet uteslutas endast de personer, som äro invalider. Då det gällt
att i detta sammanhang fastställa den ålder, vid hvilken afgiften tidigast
skall börja erläggas, har kommittén stannat vid att föreslå, att afgiftsplikt
skall inträda det år, under hvilket individen fyller 16 år, d. v. s. ungefär
vid den tidpunkt, då hans försörjningsplikt mot sig själf tager sin början.

Rörande försäkringens omfattning har det emellertid synts kommittén
lämpligt att i tvänne hänseenden föreskrifva undantag från afgiftsplikt.

Undantag
från afgiftsplikt.

ALLMÄNNA GRUNDEK. UNDANTAG FRÅN AFGIFTSPLIKT.

Det första af dessa undantag gäller ordinarie innehafvare
af statstjänst och deras hustrur. Anledningen till deras undantagande
från afgiftsplikt har, såsom lätt inses, varit, att det befunnits
hvarken ändamålsenligt eller nödigt att betunga försäkringen eller dem
själfva med afgifter för ett ändamål, hvilket det redan enligt gällande författningar
åligger dessa befattningshafvare att i särskild ordning tillgodose.
Äfven de andra personer, som på grund af annan allmän anställning eller
enskild tjänst (t. ex. enskilda järnvägarnes personal o. d.) eller såsom
medlemmar af pensionsinrättning eller lifränteanstalt tillförsäkrats pension,
synas af samma skäl böra under vissa villkor kunna undantagas
från afgiftsplikt till försäkringen. En föreskrift till möjliggörande häraf
har därför också införts i kommitténs lagförslag, i likhet med hvad som
var fallet i nya arbetarförsäkringskommitténs förslag och därpå grundade
regeringspropositioner. Hela antalet af de personer, som genom nu
nämnda bestämmelser skulle komma att undantagas från afgiftsplikten,
har, motsvarande 1907 års förhållanden (Del II, sid. 101), beräknats till
omkr. 114.000, hvaraf 52,000 män samt 62,000 kvinnor.

I syfte att minska kostnaden för försäkringen hafva jämväl från afgiftsplikt
undantagits sådana personer, hvilka genom besittning af
förmögenhet till visst belopp kunna anses tryggade mot att nödgas
anlita fattigvården eller anhöriga. Genom denna anordning har sålunda
angifvits en viss öfre gräns för försäkringens omfattning. Härvid har
likväl icke valts något inkomststreck, enär förekomsten af en viss,
äfven hög arbetsinkomst tydligen ej utan vidare kan anses innebära
garanti mot behofvet af understöd vid förlorad arbetsförmåga. Däremot
torde en dylik säkrare ställning utan större tvekan i regel kunna förutsättas
hos dem, som äga förmögenhet. Det förmögenhetsbelopp, som
för här berörda ändamål har synts böra väljas såsom gräns, är 6,000
kr., hvilken summa betecknar den enligt gällande inkomst- och förmögenhetsskatteförordning
lägsta till deklaration förpliktande förmögenheten.
Enligt kommitténs förslag skola sålunda från erläggande af pensionsafgifter
undantagas de, i hvilkas taxering under året inberäknats
förmögenhet till värde af minst 6,000 kr. äfvensom hustrur
till sålunda undantagna personer. Äntalet af de personer i åldern
16—67 år, som genom den angifna bestämmelsen undantagas från afgiftsplikten,
har enligt Del II, sid. 115 vid kostnadsberäkningen antagits uppgå
till 218,600, hvaraf 122,400 män, 80,800 hustrur och 15,400 ogifta kvinnor.

Bestämmandet af eu förmögenhetsgräns för afgiftsförsäkringens omfattning,
hvarigenom från afgiftsplikt undantagas personer, för hvilka
denna skyldighet torde innebära en mindre tunga än för andra, kan
i första hand synas innebära en oegentlighet. Emellertid kar kommittén

ALLMÄNNA GRUNDER. HUSTRURNAS FÖRSÄKRING.

föranledts till upptagande af ett dylikt stadgande framför ålit på grund
däraf, att kostnaden för försäkringen därigenom (liksom äfven genom
uteslutande af statstjänare o. d.) i afsevärd mån skulle komma
att minskas. Såsom nämligen i Del IT, sidd. 170—173, närmare angifves,
tillhöra personer med förmögenhet i regel äldre åldersgrupper.
Under tidigare år komma dessa personer sålunda vanligen att under
längre eller kortare tid tillhöra försäkringen och inbetala sina afgifter i
stadgad ordning. Men då dylika vid yngre år erlagda afgifter hafva
ett större värde än afgifter, som betalas vid äldre år, inses lätt, att
genom förmögenhetsgränsens införande och däraf följande, först vid
äldre år inträdande uteslutning ur försäkringen af ett betydande antal
personer en vinst måste uppstå, som kommer alla de öfriga i försäkringen
kvarstannande till godo. Därest de här berörda personerna skulle
ålagts afgiftsplikt äfven sedan de kommit i besittning af en förmögenhet
till angifvet belopp och således någon förmögenhetsgräns ej införts i försäkringen,
skulle deras pensioner hafva kommit att helt svara mot värdet
af deras under hela försäkringstiden erlagda afgifter. Men genom
den nu föreslagna gränsen blir beloppet af den pension, som utbetalas
till den på grund af förmögenhetsbesittning under äldre år ur försäkringen
uteslutne, mindre än hvad som motsvarar de af honom inbetalade
afgifternas värde. Det är tydligt, att härigenom en vinst för försäkringen
uppkommer. Betydelsen ur ekonomisk synpunkt af förmögenhetsgränsen
belyses närmare af de i Del II, sid. 172, meddelade siffror, af
hvilka framgår, att ett borttagande af denna gräns skulle nödvändiggöra
en sänkning af den på grund af erlagda afgifter utgående pensionens
belopp för män från 30 till 28 Va % och för kvinnor från 23 till
22 Vs % af de inbetalade afgifternas summa (jfr sid. 69), hvarjämte det
för den nuvarande generationens medtagande i försäkringen erforderliga
kapitalet (utöfver arbetarförsäkringsfonden) skulle ökas från 9 till 16
milj. kr. Dessutom skulle fonden komma att växa med omkr. 10 %.

Af den generella bestämmelsen rörande försäkringens omfattning
följer, att jämväl hustrur, hvilka icke äro invalida, skola vara skyldiga
att erlägga pensionsafgiften. Deras antal har (Del II, sid. 159)
enligt 1907 års förhållanden beräknats till 604,400. Äfven nya arbetarförsäkringskommittén
föreslog införande af eu hustruförsäkring, ehuru af mindre
omfattning, medan i den utländska lagstiftningen af motsvarande art
en dylik försäkring ingenstädes är genomförd. Det har emellertid synts
kommittén angeläget att åt de gifta kvinnorna, hvilka genom sitt arbete
i hemmet säkerligen utöfva en i regel minst lika samhällsgagnelig verksamhet
som de ogifta kvinnorna i sitt förvärfsarbete, bereda en ställning

Alderdomsförsäkringskommittén. I. • 9

Hustrurnas

försäkring.

Inkomst klasser.

86 ALLMÄNNA GRUNDER. HUSTRURNAS FÖRSÄKRING. INKOMSTKLASSER.

inom försäkringen, hvilken i möjligaste mån jämställer dem med deras
ogifta medsystrar. Därigenom kan dessutom i de fall, där man och hustru
samtidigt uppbära pension, det sammanlagda beloppet af bådas pensioner
bilda en inkomst, som bättre än eljest skulle vara fallet bidrager
till en om ock blygsam bärgning. Liksom alla andra arbetsföra personer
skulle således äfven de gifta kvinnorna erlägga afgift till försäkringen.
Denna afgift, som i de flesta fall ej torde komma att uppgå
till mer än 2 kr. årligen, enär hustrurna i regel torde inräknas i den
lägsta inkomstklassen (se härom i det följande), är emellertid så låg,
att den näppeligen kan blifva mera kännbar.

I nästan alla nu gällande motsvarande lagar samt flertalet lagförslag
på förevarande område har vid fastställandet af afgifternas och
pensionernas belopp den regeln tillämpats, att dessa i någon mån rättats
efter den försäkrades inkomst. Det har ej häller synts kommittén lämpligt
att i detta afseende fastslå en och samma, för alla de försäkrade
gällande afgift. Liksom inkomsterna äro mycket skilda inom olika
grupper bland de försäkrade, så äro äfven förmågan att erlägga
afgifter samt fordringarne på pensionens belopp växlande. Gällde
samma villkor för alla, måste, för att icke de ekonomiskt svagaste skulle
betungas, afgifterna bestämmas enbart med hänsyn till dessas förmåga
och behof, hvadan försäkringen skulle förlora väsentligt i värde för de
öfriga. Under det att en pension af jämförelsevis mindre belopp kan
vara af stort värde för exempelvis de kvinnliga tjänarna på landet,
vissa af jordbruksarbetarne, torparne o. s. v., så skulle den säkerligen
vara af mindre betydelse för de bättre ställda af industriens arbetare.
Arbetarne i städerna torde behöfva större pension än deras kamrater på
landsbygden o. s. v. Utan tvifvel är det ur dessa synpunkter det riktiga
att i hufvudsak rätta såväl afgifter som pension efter den verkliga,
individuella inkomsten. Men då det helt visst skulle erbjuda afsevärda
svårigheter att tillämpa en föreskrift, enligt hvilken afgifts- och pensionsbelopp
bestämdes med hänsyn till inkomsten i hvarje enskildt fall, så har
kommittén, i likhet med hvad så godt som undantagslöst skett i alla motsvarande
lagar och lagförslag, tillsvidare stannat vid att föreslå de försäkrades
sammanförande i ett mindre antal olika inkomstgrupper, med
för hvarje grupp gemensamma afgifter.

Det antal inkomstklasser, som för sådant ändamål föreslagits,
har synts böra fastställas till tre. A7id denna indelning har kommittén
ledts af grundsatsen, att försäkringen vid dess första tillämpning
icke måtte blifva för invecklad, samt eftersträfvat att bestämma inkomst -

ALLMÄNNA GRTJNDER. INKOMSTKLASSER.

gränserna i anslutning till de i gällande skatteförordningar förekommande
gränser, hvarigenom äfven i viss män en lämplig gruppering af samhällsklasserna
torde vara åvägabragt. Därjämte hafva inom hvarje inkomstklass
afgifterna afpassats så, att de torde blifva relativt lätta att bära.

De båda inkomststreck, hvilka af kommittén föreslagits till angränsande
af afgiftsklasserna, äro 800 och 1,200 kr. Af dessa motsvarar
det förra den undre gränsen i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
enligt hvilken som bekant skyldighet att deklarera för dylik
skatt inträder för den, hvars inkomst uppgår till 800 kr. Hvad åter
1,200-kronorsstrecket beträffar, så har detta valts för att bland inkomsttagarna
med en inkomst öfver 800 kr. afskilja de grupper, som på
grund af vistelse å dyrare orter, högre lefnadsstandard o. s. v. måste
anses äga ett behof af större pension. Den af kommittén i sådant syfte
fastställda inkomstgränsen, hvars val liksom ifråga om 800-kronors-strecket
måst ske något godtyckligt, har, af hänsyn till att nämnda behof torde vara
framträdande redan vid en lägre inkomst, icke satts högre än till 1,200
kr. Detta belopp förekommer äfven i inkomstskatteförordningen bland
dess taxeringsgränser och äger således praktisk betydelse jämväl för
taxeringen till inkomstskatt.

Kommittén har visserligen haft under öfvervägande lämpligheten af
att fastställa en inkomstgräns äfven vid 500 kr. Med afseende på betydelsen
ur kostnadssynpunkt af införandet af en sådan gräns hänvisas
till den närmare utredningen i ämnet i Del II, sidd. 102—111. På grund
af de å angifna ställe anförda skäl har kommittén icke ansett sig böra
föreslå införandet af nämnda åldersgräns.

Den lägsta inkomstklassen enligt kommitténs förslag, dit sålunda
räknas personer med en årsinkomst under 800 kr., torde enligt beräkningar
i Del II, sid. 159, hänförda till förhållandena vid 1908 års ingång, komma
att omfatta 2,128,300 personer i åldern 16—67 år, af hvilka 881,600
män, 642,300 ej gifta kvinnor samt 604,400 hustrur. Inom denna klass
torde falla bl. a. småbönder, statare, torpare, »hemmavarande barn och
mågar», jordbruksarbetare, vissa manliga och de flesta kvinnliga yrkesarbetare
på landsbygden, tjänare, äfvensom de allra flesta hustrur. Den andra
eller mellersta inkomstklassen, till hvilken föras personer med eu årsinkomst
om 800—1,199 kr, till ett beräknadt antal (Del II, sid. 159) af 291,700,
hvaraf 242,700 män och 49,000 kvinnor, torde komma att omfatta
bl. a. de flesta manliga industriarbetare äfvensom en del andra mindre
löntagare i industri och handel samt mindre själfförsörjare såväl i stad
som på landet. Ofriga kategorier afgiftspliktiga, således bl a. de högst
aflönade yrkesarbetarne, öfriga löntagare i enskildas tjänst samt själf -

ALLMÄNNA GRUNDER. INKOMSTKLASSER. AVGIFTER.

försörjare synas komma att omfattas af den tredje och högsta afgiftsklassen,
dit de personer räknas, hvilkas årsinkomst uppgår till 1,200 kr.
och däröfver. Enligt beräkningar i Del II, sid. 159, skulle denna klass
komma att omfatta 168,100 personer, af hvilka 149,600 män och 18,500
kvinnor. För den högsta klassen och för försäkringen i dess helhet
förekommer således icke någon öfre inkomstgräns —- endast de, som äga
förmögenhet om minst 6,000 kr. äro, enligt hvad tidigare nämnts, uteslutna
från afgiftsplikt.

Afgifter. * Den årliga pensionsafgift, som skall erläggas i de olika
klasserna, har föreslagits till ett grundbelopp af 2 kr., med tillägg
af 5 kr. i den mellersta och 10 kr. i den högsta afgiftsklassen.

Vid fastställandet af pensionsafgifternas belopp har det synts kommittén
önskvärdt att i första hand tillse, att dessa icke blefve större än
som svarar mot den ringa ekonomiska bärkraften hos större delen af
de befolkningslager, som drabbas af af giftsplikten. För lämpligheten
af små afgifter talar dessutom den omständigheten, att de med afgifternas
upptagande förenade svårigheterna ökas i den mån afgifterna
höjas, samt därjämte äfven hänsynen till den af afgifternas storlek beroende
fondens belopp, hvilken synes böra begränsas inom en ej allt
för hög siffra. Äfven genom den förutsättning, som ligger till grund
för kommitténs förslag, att nämligen det allmänna skulle väsentligt
bidraga till försäkringens kostnader, har åstadkommits, att afgifterna
kunnat bestämmas till så låga belopp.

Den lägsta föreslagna peusionsafgiften, 2 kr., hvilken betecknar den
årliga utgift, som försäkringen ålägger det öfvervägande flertalet af
samtliga afgiftspliktiga, understiger i sj kifva verket alla de motsvarande
afgifter, som förekomma i andra lagar eller lagförslag i ämnet. Såsom
exempel på de afgifter från de försäkrade, som där förekomma eller
ifrågasatts, må här — utan att hänsyn tages till försäkringens olika
omfattning eller förmåner — anföras, att de försäkrades bidrag till
invaliditetsförsäkringen uppgår i lägsta löneklassen i Tyskland till 370,
i Frankrike till 4*32 kr. och har föreslagits i Österrike till 2*35, i Nederländerna
till 7''50, i Norge till 372 kr. samt i Sverige af 1884 års
kommitté (en klass, afgift b,lott i 10 år) till 13 kr., i 1895 och 1898
års propositioner till 5 kr. och af den Raab’ska kommittén till 6 kr.

En sammanfattning af antalet afgiftspliktiga, årsafgifter och afgiftssumma,
med fördelning efter kön och inkomstgrupper, meddelas i
omstående tablå, hvars siffror hämtats ur Del II, sid. 159, och beräknats
enligt 1907 års förhållanden.

ALLMÄNNA GRUNDER. AFGIFTER. AFGIFTSPENSIONERNAS STORLEK. 69

Inkomstgrupp.	Antal.	Årsafgift kr.	Afgiftssumma kr.
Män.
Under 800 kr..........................	881,600	2	1,763,200
800-1,199 » ........................	242,700	7	1,698,900
1,200 kr. och mer.....................	149,600	12	1,795,200
Summa	1,273,900	'') 4''1270	5,257,300
Kvinnor, cj gifta.
Under 800 kr..........................	642,300	2	1,284,600
800—1,199 » .........................	49,000	7	343,000
1,200 kr. och mer.....................	18,500	12	222,000
Summa	709,800	r)l2''6058	1,849,600
Hustrur........................	604,400	2	1,208,800
Totalsumma	2,588,100	‘) 3 2131	8,315,700
Däraf kvinnor	1,314,200	1) 2-3272	3,058,400

Storleken af de pensioner, som ensamt för de af kommittén sålunda
föreslagna afgifterna kunna erhållas och som beräknats (jfr Del II, sidd.
155—158) utgöra för man 30 % och för kvinna 23 % af de erlagda afgifternas
summa, framgår af nedanstående tablå (Del II, sid 158). Såsom
tidigare nämnts, har kommittén vid beräknande af dessa pensionsbelopp
ledts af den grundsatsen, att en hvar må erhålla den pension, som efter
en gemensam genomsnittsregel svarar mot värdet af de af honom
erlagda afgifterna.

			P	e n s i	o n fö	r
Inkomstgrupp.	Årsafgift.	Man, som erlagt afgifter under	Kvinna,	som erlagt afgifter under
		10 år	30 år	50 år	10 år	30 år	50 år
	Kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
Under 800 kr.........................	2	6-o	18-o	30-o	4-6	13-8	23-o
800-1,199 > .......................	7	21-o	63-o	105-0	16-i	48-3	80-5
1,200 kr. och mer..................	12	36-o	108-o	180-o	27-c	82-8	138-0

Afgifts ''pensionernas storlek.

1 Medelafgift.

ALLMÄNNA GRUNDER. BIDRAG AF ALLMÄNNA MEDEL.

Bidrag af
allmänna
medel.

Pensions tillägg.

Det är tydligt, att pensioner till de belopp, som angifvits i förestående
tablå, icke annat än undantagsvis äro tillräckliga för att fylla
det med pensioneringen afsedda syftet, d. v. s. att skydda mot behofvet
af understöd från den allmänna eller enskilda fattigvården, och att sålunda
till dessa genom personliga afgifter förvärfvade pensioner erfordras ett
tillägg för att de skola motsvara sitt ändamål.

Såsom flerstädes i det föregående betonats, har det emellertid ej
heller förutsatts, att en försäkring af den art, hvarom här är fråga,
skulle uppbäras enbart af de försäkrades egna afgifter, utan skulle lör
dess genomförande kräfvas ett väsentligt bidrag af allmänna medel.
Visserligen har man i de länder, där försäkringen omfattar i hufvudsak
allenast lönarbetare, i regel påräknat bidrag till försäkringen jämväl af
de försäkrades arbetsgivare. En dylik fördelning har vid anordnande
af dessa försäkringssystem synts lämplig, enär arbetsgivare och arbetare
därvid betraktats såsom en särskild grupp inom samhället, hvilken gemensamt
borde uppbära försäkringens kostnader. Arbetsgivarens bidrag
har ansetts såsom en ersättning för en del af statsbidraget, hvilket
senare utgår med endast jämförelsevis mindre belopp. Då den af
kommittén föreslagna försäkringen emellertid icke skulle begränsas till
en viss grupp i samhället, utan komma att omfatta så godt som hela
befolkningen, har en motsvarande anordning därvid icke synts böra
ifrågasättas. Under sådana omständigheter har föreslagits, att det för
tillägg till afgiftspensionerna erforderliga bidraget skall helt bestridas
genom allmänna skattemedel.

Beträffande storleken af detta bidrag har kommittén, som, enligt
hvad tidigare antydts, med sitt förslag hufvudsakligen alsett att med
en försäkring ersätta den form af försörjning, som för närvarande för
de gamlas och orkeslösas underhåll påhvilar den enskilda och offentliga
fattigvården, utgått från, att kostnaderna för det allmännas bidrag till
försäkringen icke lämpligen borde mera afsevärdt öfverskrida de belopp,
som motsvara nämnda utgifter. Tillgängliga uppgifter (Del II, sidd.
180—182, Del IV, tabb. 34—35) rörande dessa utgifters storlek gifva vid
handen, att den kostnad, som för närvarande åligger kommunerna och
enskilda för understöd åt behöfvande vuxna personer, bör uppskattas till
ett belopp af mera än 30 milj. kr. om året, och att af denna kostnad
ungefär en tredjedel motsvarar den kommunala fattigvårdskostnaden.
Då sålunda det allmänna bidraget till försäkringen vid nuvarande befolkningsförhållanden
har synts kommittén böra beräknas till en årlig
summa af något öfver 30 milj. kr., så har det äfven synts kommittén
lämpligt, att af denna kostnad en tredjedel borde bäras af kommunerna
och återstående två tredjedelar af staten.

ALLMÄNNA GRUNDER. BIDRAG AF ALLMÄNNA MEDEL.

Kommunernas sammanlagda fattigvård sutgifter för de gamlas och
orkeslösas försörjning skulle härigenom visserligen icke minskas, men
trycket af dessa utgifter skulle dock något jämnare fördelas. Såsom
ett afgörande skäl för att låta kommunerna bära en del af kostnaden
för försäkringen torde äfven böra anföras den omständigheten, att
kommunerna enligt kommitténs förslag, liksom i Danmark, komma att
utöfva ett betydelsefullt inflytande på bestämmandet af den del af pensionsbeloppen,
som bestrides af allmänna medel.

Genom öfverflyttande på samhället i dess helhet af den försörjningsplikt
af bär ifrågavarande slag, som nu åligger enskilda, — bvilket
blefve en följd däraf, att två tredjedelar af kostnaden för försäkringen
skulle bäras af staten — komme i ej ringa utsträckning den börda att
utjämnas, som fyllandet af denna understödsplikt nu medför och som
för stora delar af befolkningen innebär en betydande tunga.

Med stöd af de uppgifter angående den genomsnittliga kostnaden
för full fattigförsörjning, bvilka framgått såsom resultat af en af kommittén
verkställd undersökning (se Del II, sidd. 74—89), bar kommittén
kommit till den uppfattning, att de på grund af erlagda afgifter utgående
pensioner böra i sådana fall, där pensionstagaren är fullständigt
medellös, ökas med tillläggsbelopp, bvilka antagits böra utgöra för man
minst 150 kr. och för kvinna minst 125 kr. Skulle dylika tillägg till
pensionen, såsom i de tyska och franska lagarne (statsbidragets storlek
resp. 45 och 72 kr.) eller de österrikiska och norska förslagen (resp.
6 7''50 och 40 kr.) utgå med för alla försäkrade lika belopp, komme den
årliga kostnaden härför, enligt 1907 års förhållanden och med afdrag
för personer, som endast kortare tid varit försäkrade, att uppgå till minst
64 milj. kr. (Del II, sid. 184). Ett så stort årligt bidrag uppgår ju
emellertid till dubbla beloppet af den summa, som ofvan betecknats såsom
den, hvilken för bär åsyftade ändamål tänkts komma ifråga. Ej
heller skulle det vara ändamålsenligt att lämna bidraget under formen
af ett tillskott till de personliga afgifterna. Enligt hvad af Del II, sidd.
184—185, framgår, komme nämligen genom en dylik anordning, utom det
att kostnaden för det allmänna skulle blifva alltför stor i förhållande till
det därmed vunna resultatet, äfven den samlade fondens belopp vid konstant
folkmängd1) efter band att uppgå till omkr. 3''3 miljarder kr. eller
till nästan hela nuvarande taxeringsvärdet å rikets jordbruksfastigheter.

Den form för utgörandet af det allmännas bidrag till försäkringen,
hvilken af kommittén föreslagits i stället för de i de nu anförda systemen

*) Härmed förstås den folkmängd, som skulle uppstå, om årliga antalet födda alltjämt förblir
detsamma och dödligheten förlöper enligt de antagna dödlighetstabellerna samt hänsyn ej
tages till emigrationen.

ALLMÄNNA GRUNDER. PENSIONSTILLÄGG.

angifna, afser att åt detta bidrag gifva karaktären af ett understöd, livilket,
så långt sig göra låter, beredes i de fall och i den mån, som behofvet
däraf verkligen föreligger. Det allmännas bidrag har sålunda afpassats
efter det individuella behofvet af understöd. En mätare härpå har man ansett
sig finna i beloppet af den inkomst, öfver hvilken en pensionstagare
kan förfoga vid sidan af den genom pensionsafgifter förvärfvade pensionen.
Didraget, i kommitténs förslag benämndt pensionstillägg,
utgår — frånsedt vissa förhöjningar, för hvilka längre fram redogöres
— i sådana fall, där pensionstagaren ej åtnjuter någon
inkomst, med 150 kr. för man och 125 kr. för kvinna. För pensionstagare
med egen inkomst utgör pensionstillägget nämnda
belopp med afdrag af halfva årsinkomsten. En följd af denna
regel blir, att pensionstillägg ej utgår, därest inkomsten uppgår
för man till 300 och för kvinna till 250 kr. om året.

En närmare undersökning beträffande den utsträckning, i hvilken
befolkningen öfver 60 år skulle komma i åtnjutande af pensionstillägg
(se Del II sidd. 197—198), har gifvit vid handen, att, i ungefärliga tal
uttryckt, hvar sjunde gift person, hvar tredje ej gift man och hvarannan
ej gift kvinna öfver 60 år skulle erhålla pensionstillägg till ett medelbelopp
af 130 kr. för man och 109 kr. för kvinna. Hvad särskildt
angår de invalider öfver 60 år, hvilka uppgifvits åtnjuta understöd af
fattigvården eller enskilda och hos hvilka i främsta rummet behofvet af
det här föreslagna pensionstillägget torde föreligga, så framgår (Del II,
sid. 198), att af dessa understödda invalider 189,965, eller ej mindre än
omkr. 98 % af samtliga understödda, skulle erhålla pensionstillägg eller i
vissa fall sådant understöd, hvarom nedan skall nämnas.

Vid bestämmandet af pensionstilläggens storlek för pensionstagare,
hvilka visserligen äga någon inkomst, men otillräckligt för nödigt uppehälle,
synes den närmast till hands liggande lösningen vara, att i sådana
fall afpassa tillägget till ett belopp, hvilket tillsammans med
den egna inkomsten utgör hvad som erfordras för uppehälle. Det
inses emellertid lätt, att genom en dylik bestämmelse, som i hufvudsak
öfverensstämmer med grunderna för det danska systemet, intresset
för den försäkrade att själf förskaffa sig en tillräcklig inkomst
skulle förminskas och benägenheten att under yngre år spara för ålderdomen
eller att under äldre år genom arbete söka höja inkomsten komme
att försvagas. Af sådan anledning har i här berörda fall icke hela utan
blott en viss del af inkomsten ansetts böra medräknas vid bestämmandet
af pensionstilläggets storlek. En tillämpning af denna princip
har föranledt kommittén att föreslå den ofvan angifna bestämmelsen,
enligt hvilken tilläggspensionen för pensionstagare med egen inkomst

ALLMÄNNA GRUNDER. PENSIONSTILLÄGGENS HÖJNING.

skall utgöra 150 och 125 kr. för resp. man och kvinna med afdrag af
halfva inkomsten. En liknande regel har äfven vunnit tillämpning i
den franska ålderdomsförsörjningslagen af år 1905 och förekom ock
i det af den s. k. Raab’ska kommittén framställda förslaget.

En följd af den nu angifna regeln blifver, såsom redan nämnts,
att män med en årsinkomst åt 300 kr. eller däröfver samt kvinnor med
minst 250 kr. i årsinkomst ej erhålla något pensionstillägg utan endast
den mot deras erlagda afgifter svarande pensionen (jfr sid. 69). Kommittén
vill ifråga om beräkningen af årsinkomstens storlek särskild!
framhålla, att i de fall, där inkomsten helt eller delvis utgöres af naturaförmåner,
hvilka äro tillräckliga för tull om än torftig försörjning,
årsinkomsten föreslagits skola anses utgöra minst de nyss angifna beloppen
(300 kr. för man och 250 kr. för kvinna).

Pensionstilläggets storlek för äkta makar har synts kommittén lämpligast
böra beräknas på sådant sätt, att för hvardera maken antages en
inkomst lika med hälften af bådas sammanlagda inkomst. I enlighet
härmed skulle rätt till pensionstillägg för en gift man upphöra först vid
en sammanlagd inkomst för makarna af 600 kr. och för en gift kvinna
vid motsvarande inkomst af 500 kr., under det att för ogifta män och
kvinnor nämnda inkomstbelopp äro resp. 300 och 250 kr. Ett gift par
(båda invalider) utan någon inkomst skulle sålunda i pensionstillägg erhålla
275 kr. (mannen 150 och hustrun 125 kr.), medan parets tilläggspension, om
den gemensamma inkomsten uppginge till 400 kr., skulle utgöra 75 kr.
(mannen 50 och hustrun 25 kr.).

Genom de sålunda för pensionstilläggen föreskrifna beloppen —
hvilka gifvetvis få åtnjutas samtidigt som de på grund af erlagda afgifter
utgående pensioner — skulle emellertid i många fall ej fullt så
stora pensioner ernås som synes önskvärd!. Nödig hänsyn torde nämligen
såvidt möjligt böra tagas till det behof af större pensionsbelopp,
hvilket torde förefinnas inom de befolkningslager, som komma att tillhöra
de högre inkomstklasserna (jfr sidd. 67—68), hvarjämte äfven synes
böra ernås, att det allmännas bidrag utgår i någon mån proportionellt till
den på grund af de försäkrades afgifter utbetalade pensionen (se Del II,
sid. 208). Af sådana skäl har kommittén föreslagit, att pensionstillägget
(ej nyssnämnda på grund af afgifter erhållna pension) skall ökas med
l1/» % för hvarje inom de båda högre injkomstklasserna erlagd
pensionsafgift (å 7 och 12 kr.). Denna anordning, hvarigenom tilläggen
kunna höjas med ända till 100 kr. för män och 83 kr. för kvinnor,
således med relativt mycket väsentliga belopp, torde äfven tjäna såsom
en sporre till större punktlighet och omsorg vid afgifternas inbetalande.

Ålderdoms för säkring skommittén. I. 10

Pensions tilläggens höjning.

ALLMÄNNA GRUNDER. UNDERSTÖD. SÄRSKILD! KOMMUNALT UNDERSTÖD.

Understöd.

Särskildt

kommunalt

understöd.

Remiss angående
blindpensionering.

I anslutning till kommittéförslagets liufvudgrundsatser kar därjämte
föreslagits, att personer, för hvilka alls inga afgifter blifvit erlagda —
således ständiga invalider, personer, som på grund af förmögenhetsgränsen
allt ifrån ungdomen undantagits från afgiftsplikt, m. fl. — skola äga att
erhålla understöd på samma villkor och till samma belopp, som gälla i
fråga om pensionstilläggen för de försäkrade. I sjkifva verket är understödet
endast att betrakta såsom en annan beteckning för pensionstillägget.
Liksom detta utgår det af allmänna medel, men tillfaller blott de personer,
som ej samtidigt uppbära afgiftspension.

Det synes icke osannolikt, att de pensioner, som på grund af kommitténs
förslag komme att utgå, i vissa fall — särskildt under den första
tiden af försäkringens verksamhet, innan de på grund af erlagda afgifter
utgående pensionerna ännu hunnit uppgå till mera afsevärdt belopp —
å sådana orter, där genom höga lefnadskostnader pensionens värde minskas,
komme att blifva otillräckliga för att skydda mot fattigvård. För
att i sådana fall likväl möjliggöra för den nödställde att undgå tvånget
att nödgas anlita offentlig eller enskild fattighjälp, har kommittén föreslagit,
att kommunen under sådana omständigheter skall äga utgifva ett
understöd till högst samma belopp som för pensionstilläggens maximum
(150 resp. 125 kr.) ifrågasatts och att dylikt understöd icke skall vara
att betrakta såsom fattigvård.

Genom remiss den 27 januari 1911 öfverlämnades till kommittén
af Kungl. Maj:t en af direktionen öfver institutet och förskolan för blinda
å Tomteboda, på föranstaltande af styrelsen för de blindas förening, gjord
underdånig framställning om beredande af invaliditetspension åt medellösa
blinda. Fn annan af sistnämnda styrelse till Konungen ingifven
framställning i samma ämne öfverlämnades jämväl till kommittén genom
nådig remiss den 21 november 1911.

1 dessa framställningar anföres bl. a., att blindförsörjningens problem
icke kunde ernå sin slutgiltiga lösning, förrän alla medellösa blinda
tillförsäkrats en fast pension eller invaliditetsersättning, i någon mån
svarande mot den minskning i arbetsförmågan, som blifvit en oundviklig
följd af synsinnets förlust. Det stora flertalet blinda sattes tack
vare en rationell blindundervisning i stånd att i afsevärd mån bidraga
till sitt uppehälle, hvarför ock det tillskott, som för dem erfordrades för
uppnående af existensminimum, icke behöfde sättas högre än till 200
kr., med hvilket belopp den ifrågasatta pensionen föreslogs böra utgå.

Kommittén finner sig med anledning af det anförda endast böra
hänvisa till, att den tror sig hafva i väsentlig mån gifvit en lösning af
den i berörda framställning väckta frågan därigenom, att, med den omfattning
kommittén gifvit sitt lagförslag, alla de här afsedda invaliderna

ALLMÄNNA GRUNDER. DE BLINDA. DET ALLMÄNNAS TOTALKOSTNAD.

skulle — frånsedt öfvergångstiden — komma att inbegripas i försäkringen
och sålunda erhålla åtminstone de af kommittén föreslagna understöden,
hvarmed här ifrågavarande behof i stor utsträckning synes vara tillgodosedt.

Den totalkostnad, till hvilken det allmännas bidrag, förutom förvaltningskostnader,
enligt ofvan angifna grunder skulle komma att uppgå,
har i Del II (sidd. 189—210) beräknats till ett belopp af 31,693,000 kr.
om året, motsvarande förhållandena vid 1907 års utgång och under förutsättning,
att försäkringen då varit i kraft sedan 80 å 90 år, d. v. s.
för närvarande vore i full verksamhet. Af nämnda belopp skulle,enligt
hvad som tidigare angifvits, 73 eller omkr. 21,100,000 kr. bestridas af
staten och Vs eller omkr. 10,500,000 kr. af kommunerna. Kostnaden för -


	M	n.	Kvinnor.	Hela det allmännas
	Gifta kr.	Ej gifta kr.	Gifta kr.	Ej gifta kr.	bidrag (1907).
För invalider öfver 60 år........	3,250,000	4,209,000	2,286,000	12,194,000	21,939,000
» » under » .....	500,000	1,581,000	900,000	4,709,000	7,690,000
» höjning af pensionstilläggen	1,100,000	432,000	—	532,000	2,064,000
Summa	4,850,000	6,232,000	3,186,000	17,435,000	31.693,000
% af hela kostnaden	15''3	19-6	10-i	55''o

Af tablån framgår således, att hela kostnaden för allenast pensionstilläggen
(inkl. understöden) uppgår till 29,629,000 kr., hvaraf 21,939,000
kr. till pensionärer öfver 60 år och 7,690,000 kr. till pensionstagare i
åldern 16 — 60 år. Utgiften för understöden ensamt belöper sig till
minst 2,877,000 kr. Den del af kostnaden åter, som kommer på den föreslagna
förhöjningen af pensionstilläggen i viss proportion till erlagda
afgifter, utgör 2,064,000. Tablåns siffror visa äfven, att af det allmännas
totalkostnad komma på kvinnorna drygt Vs eller 20,621,000 kr.
Vidare framgår af beräkningarne (Del II, sid. 199), att ifråga om invaliderna
öfver 60 år kostnaden för tilläggspensionen för dem, som åtnjuta
full försörjning af fattigvård och enskilda, är nära dubbelt så stor som för
delvis försöjda personer.

Då det allmännas bidrag, enligt 1907 års förhållanden och under
förutsättning, att försäkringen varit i kraft sedan 80 år, sålunda skulle
uppgå till ett belopp af omkr. 31 Va milj. kr. och summan af de på
grund af erlagda afgifter utgående pensionerna under samma förutsättningar
kan uppskattas till 19 milj. kr. (se Del II, sid. 163), så kan det
allmännas bidrag anses motsvara ungefär 62 %, d. v. s. nära två tredje -

Det allmännas
totalkostnad.

ALLMÄNNA GETJNDER PENSIONSBELOPP.

Pensions belopp.

delar af hela kostnaden för försäkringen. Härvid må äfven erinras om,
att detta bidrag allenast skulle komma sådana män och kvinnor till godo,
hvilkas öfriga inkomst understiger resp. 300 och 250 kr., således de
allra fattigaste samhällsmedlemmarna.

I detta sammanhang torde äfven böra anmärkas, att enligt Del II
(sidd. 32—34) af alla personer öfver 15 år, hvilkas antal vid 1907
års utgång uppgick till 3,658,350, voro 572,052 invalider och 64,101
aktiva öfver 67 år. Af invaliderna hafva (Del II, sid. 209) omkr. 258,000
beräknats erhålla pensionstillägg eller understöd, medan så godt som alla
invalider (utom ständiga invalider samt de som ej betala afgifter) jämte
de aktiva öfver 67 år få den på grund af erlagda afgifter utgående pensionen.

En öfversikt af de enligt nu angifna grunder beräknade pensionernas
årliga belopp meddelas i nedanstående tablå (jfr Del II, sid. 188).

Pensionernas årliga belopp i kronor.

Egen årsinkomst.	Lägsta pen- sions- till- iägg-	Årsafgift 2 kr.	Årsafgift 7 kr.	Årsafgift 12 kr.
O Årlig ökning.	Pension efter	Årlig ökning.	Pension efter	Årlig ökning.	Pension efter
25 år.1)	50 år.2)	25 år.1)	50 år.2)	25 år.1)	50 år.2)
		Ensam	man.
0 kr.............................	150	0''60	165	180	4-io	253	355	5-60	290	430
100 » ............................	100	»	115	130	3-43	186	272	4''93	223	347
200 .. ...........................	50	»	65	80	2''7 7	119	189	4''2 7	157	264
300 » o. däröfver.............	0	»	15	30	2''io	53	105	3’60	90	180
		Ensam kvinna.
0 kr.......................... ..	125	0''46	137	148	3-28	207	289	4-43	236	347
100 .. ............................	75	)>	87	98	2’61	140	206	3’76	169	263
200 » ............................	25	»	37	48	1’94	74	122	3''09	102	180
250 » o. däröfver.............	0	»	12	23	1*61	40	81	2''7 6	69	138
		Man och hustru.8)
(Hustrun i hvarje fall räknad till lägsta afgiftsklassen.)
0 kr.............................	275	1’06	302	328	4-56	389	503	6''06	426	578
200 >■ ............................	175	»	202	228	3''89	272	370	5‘39	310	445
400 » ............................	75	»	102	128	3''2S	155	236	4''73	193	311
600 » o. däröfver.............	0	»	27	53	2-56	64	128	4-06	101	203

1) Motsvarande en pensionsålder af 42 år för en inträdesålder af 16 år.

2) » » » » 67 år » » » » » »

3) Förmögenhetsgränsen verkar för gifta personer med sammanlagd förmögenhet af 6,000 kr. men utan
annan inkomst på det sätt, att, enär hela ränteinkomsten beräknas till 300 kr. (= 5 % å kapitalet) och
sålunda inkomsten för hvardera maken till 150 kr., ett pensionstillägg af minst 75 kronor utgår för mannen
och minst 50 kronor för hustrun, under det att för ensam man och kvinna med förmögenhet öfver 6,000 kr.
intet pensionstillägg utgår.

ALLMÄNNA GRUNDER. PENSIONSBELOPP.

En jämförelse mellan kommittéförslaget och motsvarande bestämmelser
rörande afgifter, pension m. m. i andra lagar och lagförslag
beredes genom nedanstående tablå.

Tyskland. Lönarbetare o. d. Statsbidrag 45 kr. per pension.	Frankrike. Lönarbetare o. d. Statsbidrag, 72 kr. per pension.	Österrike (förslag). Lönarbetare o. d. Statsbidrag 67''50 kr. per pension.
Afgiftsklass	De för-säkrades årsafgift	Pension efter 50 år	Afgiftsklass	De för-säkrades årsafgift	Pension efter 45 år	Afgiftsklass	De för-säkrades årsafgift	Pension efter 50 år
kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
0—311	3-70	167	Män öfver 18 år	6-48	217	0—180	2''3 5	138
311—489	5''55	245	Kvinnor» » »	4’82	174	180—360	4-70	209
489—756	7-40	300				360-450	7--	278
756-1,022	9*25	356				540-900	9-35	348
öfver 1,022	11''10	411				900-1,350	1170	419
						öfver 1,350	14-05	489


Bola folket, nerna halfva försörjning efter	Danmark. Staten halfva, kommu-kostnaden. Ålder! om s> för värdiga behöfvande uppnådda 60 år.	England. Hela folket. Staten hela kost-naden. Alderdomsförsörjning från 70 år.	Nya Zeeland. Hela folket. Staten hela kost-naden. Alderdomsförsörjning från 65 år. t
Afgift		Understöd	Afgift		Pension	Afgift	Pension
kr.		kr.	kr.		kr.	kr.	kr.
0	växlande mellan 0-400 i medeltal 150	0	växlande mellan 0—234 i medeltal 225	0	växlande mellan 0—468 i medeltal 450

			S v e r	i g e
1895 års förslag. Lönarbetare o. d. Statsbidrag	1898 års förslag. Lönarbetare o. d. Staten	Vs af	Raafrska kommittén. Hela folket. Staten blott för
Öl) kr. per pension		afgiften -f- hustrupensionering.	nuvarande generationen.
Afgiftsklass	De för-säkrades	Pension efter	Afgiftsklass	De för-säkrades	Pension efter	Afgiftsklass	De för-säkrades	Pension efter
kr.	årsafgift kr.	50 är kr.	kr.	årsafgift kr.	50 år kr.	årsafgift kr.	50 år kr.
Män öfver 500 kr.	12-50	300	Män öfver 500 kr.	1C —	200	Man .......	9	0—175
» under »	7-50	175	» under »	7-50	150	Kvinna......	6	0—125
Kvinnor .........	5 —	100	Kvinnor .........	5-—	100

ALLMÄNNA GRUNDEK. STATSBIDRAGETS ÅRLIGA ÖKNING.

Statsbidragets
årliga ökning.

Kommittén vill med ledning af de i Del II, sidd. 217—218, verkställda
beräkningar äfven meddela en uppgift angående tillväxten af
statens kostnad för pensionstillägg och understöd. Statens kostnad för
de vid utgången af nedanstående år löpande pensionstilläggens årliga
sammanlagda belopp hafva beräknats uppgå till:

» Statens årliga kostna	d för pensionstillägg
löpande vid slutet af år	för män kr.	för kvinnor kr.	summa kr.
1918 ............................................................	1,427,334	3,208,000	4,635,334
1923 ............................................................	3,134,000	6,642,000	9,776,000
1928 ............................................................	5,056,000	10,134,667	15,190,667
1933 ............................................................	6,648,000	13,155,334	19,803,334
1938 ............................................................	7,774,000	15,491,334	23,265,334
1943 ............................................................	8,598,666	17,257,334	25,856,000
1948 ............................................................	9,294,666	18,664,000	27,958,666

Dessa siffror, vid hvilka hänsyn jämväl tagits till befolkningens
sannolika tillväxt under de närmaste decennierna, kunna naturligtvis
endast approximativt svara mot de verkliga förhållandena.

Kommunernas kostnader för samma ändamål skulle uppgå till hälften
af de i tablån upptagna summor, hvarvid emellertid bör ihågkommas,
att denna utgift afsetts skola fullt motvägas af en motsvarande minskning
i kommunernas fattigvårdstunga.

Af ofvanstående siffror kan man draga den slutsatsen, att statens
bidrag, förutom förvaltningen, skulle utgöra under första året nära
600,000 kr. (se sid. 89) och därefter växa under omkr. 20 år med omkr.
1 milj. kr. för hvarje år, hvarefter ökningen relativt hastigt aftager.
Vid dessa beräkningar har hänsyn gifvetvis ej kunnat tagas till framtida
förändringar i befolkningens ekonomiska förhållanden. En fortgående
förbättring af dessa förhållanden verkar till minskning af det
allmännas bidrag.

Angående kostnaderna för förvaltningen visar en härom i Del II,
sidd. 234—238, verkställd utredning, att dessa under de första åren
för säkerhetens skull böra beräknas utgöra omkr. 500,000 kr. (allra första
året 600,000 kr.) för att sedermera, när försäkringen är i full utveckling,
uppgå till omkr. 800,000 kr.

ALLMÄNNA GRUNDER. KVINNORNAS STÄLLNING.

iiii viktig förutsättning för att kostnaderna för den af kommittén
föreslagna försäkring skulle kunna hållas inom önskvärda gränser har varit,
att vid. beräkningarna nödig hänsyn tagits till kvinnornas ställning inom
försäkringen. Kostnaderna för kvinnornas pensionering äro nämligen
afsevärdt större än för männens. Att så måste vara framgår redan af
den betydande skillnaden ifråga om invaliditets- och dödlighetsförhållanden
mellan de båda könen. Antalet invalider af hvartdera könet i
pi ocent af hela motsvarande antalet lefvande personer vid nedanstående
åldrar i Sverige har beräknats uppgå till (Del II, sid. 13):

Ålder.	Män.	Kvinnor
55		19-3
60	18''2	33-2
65	37-2	55*4
70	64-3	76-4

Däremot är invaliddödligheten, uttryckt i procent, bland kvinnorna
ej obetydligt lägre än bland männen, såsom framgår af föliande tablå
(Del II, sid.'' 11—12):

Ålder.	Invaliddödlighet under
1 :a invaliditetsåret.	tilta invaliditetsåret.	12:e invaliditetsåret.
Män.	Kvinnor.	Män.	Kvinnor.	Män.	Kvinnor.
50......................................................	0*234	0*102	0*041	0*020	0*021	0*016
60.........................................................	0*130	0*060	0*032	0*021	O O u>	0*021
69.........................................................	0*0 76	0*042	0*040	0*034	0*040	0*034

Likaså är den allmänna dödligheten bland kvinnorna afsevärdt lägre
än bland männen, såsom nedanstående siffror utvisa (Del II, sid. 4):

Ålder.	Dödstal i %
1891-	-1900.	1901-	-1910.
Män.	Kvinnor.	Män.	Kvinnor.
50.........................................................	12*58	10*12	11*37	9*17
60........	22*64	17*99	20*85	16*51
70.........................................................	51*25	44*12	46*37	40*12

Kvinnornas

ställning.

ALLMÄNNA GRUNDER. KVINNORNAS STÄLLNING.

Äfven de uppgifter, som tjäna att belysa de båda könens olika behof
af fattigvård, äro i detta sammanhang värda uppmärksamhet. Enligt
hvad af Del II, sidd. 34 och 196, framgår, försörjdes vid 1907 års utgång
nedanstående antal invalida personer i åldern ölver 60 år helt eller delvis
af den offentliga eller enskilda fattigvården:

Hela antalet Hela antalet Understödda
personer. invalider. invalider. /0''

Gifta par. Mannen öfver 60 år.. 185,712 99,989 26,189 26-2

Ej gifta män öfver 60 år............... 100,554 70,322 32,285 45’9

Ej gifta kvinnor öfver 60 år......... 206,272 157,951 113,185 71-r

Af de invalida, ogifta männen (inkl. änklingar) öfver 60 år voro
således icke fullt hälften, men af de invalida, ogifta kvinnorna (inkl.
änkorna) drygt 7/io i behof af understöd. Å anförda ställe (sid. 60)
verkställda beräkningar visa äfven, att af de understödda, ej inkomstskattetaxerade
personer öfver 60 år, hos hvilka arbetsförmågan var helt
eller delvis förlorad, 54,184 utgjordes af män och 123,217 af kvinnor
samt (sidd. 199 och 202) att antalet af de kvinnor, hvilka skulle komma
i åtnjutande af det föreslagna pensionstillägget, uppgår till ej mindre
än tre gånger motsvarande antal män.

De här anförda omständigheterna gifva otvetydigt vid handen, att
kostnaderna för kvinnornas pensionering måste blifva väsentligt större
än för männens. Under sådana omständigheter har det synts kommittén
nödvändigt, att, såsom redan angifvits, vid bestämmandet åt pensionernas
och pensionstilläggens belopp, tillmäta dem efter en något lägre måttstock
för kvinnorna än för männen. Om — för att anföra ett blott
teoretiskt exempel — en försäkring anordnades särskildt för män och
en annan särskildt för kvinnor, och sålunda kvinnorna inom en dylik
kvinnoförsäkring själfva finge bära hela kostnaden, så måste antingen
deras bidrag afsevärdt höjas eller ock de till dem utgående pensioner
blifva väsentligt mindre än hvad i kommitténs förslag ifrågasatts. Af
de å sid. 75 angifna siffror angående försäkringens totalkostnad för det
allmänna framhår äfven, att af kostnaden, trots de för kvinnorna reducerade
beloppen å pensionstilläggen, V» komma på kvinnornas försäkring.
Det anförda torde tydligt visa, att kvinnorna, ehuru deras pensioner
utgå med något lägre belopp än männens, i själfva verket kunna sägas
ur ren kostnadssynpunkt intaga en gynnad ställning inom försäkringen.

Det må emellertid i detta sammanhang äfven erinras, dels
om det kända förhållandet, att för kvinnan i regel erfordras mindre
för uppehället än för mannen, dels ock därom, att invaliditetens
inträdande i de flesta fall för en man bet}Mer en ännu svårare
rubbning i hans lefnadsförhållanden än för en kvinna. En invalid

ALLMÄNNA GBDNDEK. KVINNORNAS STÄLLNING. GIFTA PAR. FOND. 81

man har oftast större svårighet att finna lämplig sysselsättning eller
fristad hos anhöriga än hvad fallet är med en kvinna i motsvarande
belägenhet. Särskildt de kvinnor, hvilka under sin hälsas
dagar fyllt den äfven ur samhällelig synpunkt viktiga uppgiften såsom
hustrur och mödrar eller i hemmet arbetande familjemedlemmar,
skola sannolikt, när de blifva invalider, i stor utsträckning beredas tillfälle
att bo kvar hos sina barn — hvilka modern i regel står närmare
än fadern — eller hos andra anhöriga och trots invaliditeten vara till
nytta eller hjälp i hemmet. Härigenom skall det i allmänhet visa sig,
att den till kvinnorna utgående pensionen, ehuru något mindre till beloppet
än männens, dock i minst samma grad som denna skall bereda
det skydd den afser att gifva. Härjämte förtjänar i detta sammanhang
äfven påpekas, att invaliditeten hos mannen, där denne har familj, vanligen
ännu svårare drabbar familjens existens än motsvarande belägenhet
för kvinnan.

Den af kommittén föreslagna bestämmelsen angående pensionsbeloppens
beräkning för gifta par, hvarigenom man och kvinna, där de
äro gifta, vid vissa kombinationer ifråga om invaliditet och inkomst
komma att få en något mindre gemensam pension än hvad de tillsammans
skulle hafva erhållit, därest de vore ogifta, kan möjligen betraktas
såsom en olägenhet. Anledningen till ett dylikt stadgande har emellertid
varit, att en anordning, hvarigenom personer i hvarje särskildt fall erhållit
lika stora pensioner, vare sig de äro gifta eller ogifta, skulle
hafva väsentligt ökat kostnaderna för pensioneringen. Dessutom torde
ej utan fog kunna sägas,'' att för en mans och en kvinnas uppehälle i
många fall erfordras mindre, om de lefva gifta än om de lefva ensamma
hvar för sig, hvadan det här påpekade förhållandet knappast torde innebära
någon nämnvärd oegentlighet. Ojämnheten framträder för öfrig!
först, då båda makarna hafva en viss inkomst. I de många och ömmande
fall, då fullständig medellöshet föreligger, gör den sig naturligtvis icke
alls gällande. Det bör emellertid äfven anmärkas, att den af kommittén
i här berörda hänseende valda vägen varit ur kostnadssynpunkt förutsättningen
för att i försäkringen kunna inbegripa äfven hustrurna, hvilka
icke i någon tidigare lagstiftning af motsvarande art upptagits i försäkringen
på så jämförelsevis gynnsamma villkor och i den omfattning,
som i kommitténs lagförslag skett. I

I följd däraf, att de försäkrade skulle genom pensionsafgifter bidraga
till kostnaden för sina pensioner, kommer efter hand en fond att

Ålderdomsförsäkringskommittén. I. 11

Gifta par.

Fond.

ALLMÄNNA GRUNDER. FOND.

bildas. Denna fond bör vid hvarje tidpunkt vara minst så stor, att dess
belopp tillsammans med kapitalvärdet af de pensionsafgifter, som väntas
blifva erlagda, motsvarar kapitalvärdet af de pensioner, som på grund
af dessa afgifter komma att utbetalas.

Vid den af kommittén föreslagna afgiftsförsäkringen skulle (jfr sid.
69) de årligen inflytande afgifterna från de försäkrade uppgå till omkr.
8-3 milj. kr. Beträffande fondens storlek inhämtas af hvad som anförts
i Del 11, sidd. 160—163, att fondens slutliga belopp efter en omkr. 80-årig försäkringsverksamhet skulle vid konstant folkmängd uppgå till
omkr. 750 milj. kr. Med afseende på detta belopp må till jämförelse
nämnas, att motsvarande summa enligt nya arbetarförsäkringskommitténs
förslag, hvilket likväl omfattade endast lönarbetare, utgjorde omkr. 600
milj. kr., ett belopp, som, beräknadt efter nuvarande befolkningsförhållanden,
skulle hafva stigit till omkr. 900 milj. kr. Därest den franska
eller tyska invaliditetsförsäkringen, som äfvenledes omfatta endast lönarbetare,
skulle bringas i tillämpning i vårt land, skulle fonden uppgå
till resp. omkr. 950 eller 1,200 milj. kr.

Med hänsyn till vårt lands ekonomiska resurser synes den fondsamling,
som skulle blifva en följd af kommitténs förslag, svårligen
böra väcka betänkligheter, särskilt om därjämte beaktas, att fonden
småningom samlas under en lång följd åt år och först efter ett par
generationer närmar sig det ofvan angifna maximibeloppet. Ej häller
torde den omständigheten, att ett årligt afgiftsbelopp af rundt 8 milj.
kr. upptages, medföra någon olägenhet för det ekonomiska lifvet, hälst
de afgifter, som skulle erläggas för hvarje enskild försäkrad, endast
uppgå till mycket obetydliga belopp.

Det har vidare synts kommittén, att uppmärksamhet borde ägnas
åt det med frågan om fondbildningen sammanhängande spörsmålet
rörande säkerställandet af fondens medel. Dessa medel representera i
viss “mening ett hela folkets gemensamma sparkapital, för hvilket staten
står i ansvar genom att garantera hela försäkringen och därmed förenade
förmåner. Af denna anledning har det synts kommittén lämpligt att
redan i lagen lämna sådana anvisningar rörande beskaffenheten af de
värdepapper, i hvilka fonden skall placeras, att dessa blifva af den mest
betryggande art. I sådant syfte bär föreslagits, att fondens medel
må redovisas allenast i skuldförbindelser, utfärdade af svenska
staten eller svenska kommuner samt i obligationer, utfärdade af
Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa.

Det kan visserligen anmärkas, att i vissa fall äfven i fast egendom
in tecknade skuldebref eller därmed jämförliga värdepapper kunna med

ALLMÄNNA GRUNDER. FOND. PENSIONSAFGIFTERNAS ERLÄGGANDE.

afseende på säkerheten jämnställas med de af kommittén föreslagna
värden. Men då det torde erbjuda stora svårigheter att på ett tillfredsställande
sätt närmare angifva beskaffenheten af dylika säkerheter, har
kommittén stannat vid sitt nyssnämnda förslag för fondens placering.
Därmed gifves ock tillfälle dels för statsverket att genom inköp af statens
utelöpande obligationer efter hand öfverföra en del af statsskulden till
fonden, dels för rikets kommuner att erhålla lån på fördelaktiga villkor
samt dels ock för de i förslaget upptagna hypotekskassorna att inom landet
vinna marknad för sin upplåningsverksamhet. Genom den här föreslagna
bestämmelsen kan äfven beredas möjlighet att genom lån åt kommuner
gifva dessa tillfälle att tillgodose ändamål, som äro af betydelse för
försäkringen eller för vissa andra närstående sociala uppgifter, såsom
uppförande af hem för åldringar och andra invalider, inrättande af anstalter
för vård af sjukliga personer, som kunna antagas hafva utsikt att därigenom
blifva arbetsföra och sålunda ej falla försäkringen till last,
främjande af de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden m. m.
Dock torde, liksom i Tyskland och annorstädes, allenast en mindre del
af invaliditetsförsäkringens fondmedel böra disponeras för dylika ändamål.

I öfrig! må rörande kommitténs förslag i förevarande ämne framhållas,
att frågan om förvaltningen af fondens medel är fullt fristående
och utan direkt samband med försäkringsuppgiften i öfrigt. På samma
gång som kommittén anser sig böra framhålla, att enligt dess förmenande
någon särskild ny institution för fondmedlens förvaltande icke
bör inrättas, finner kommittén sig icke hafva anledning att beröra frågan,
huruvida statskontoret, riksgäldskontoret eller någon annan statens penningförvaltande
myndighet lämpligen bör omhänderhafva denna förvaltning.

Hvad beträffar frågan om afgifternas och fondens tillräcklighet för
sitt ändamål i den mån denna beror på växlingar i räntefot, dödlighetsoch
invaliditetsförhållanden m. m., så äger denna fråga utan tvifvel den
största betydelse. För att möjliggöra kontroll i detta afseende äfvensom
för att draga nytta af den efter hand samlade statistiska erfarenheten
har kommittén ock föreslagit, att försäkringens ekonomiska grundvalar
skola periodvis underkastas en omsorgsfull pröfning.
Beträffande särskild! fondens ränteafkastning, har det synts kommittén
som om den vid beräkningarna antagna räntefoten af 3 72 procent för
en öfverskådlig framtid skulle vara fullt betryggande.

Ifråga om sättet för pensionsafgifter nas erläggande har kommittén
ansett sig böra välja en annan metod än det inom den tyska lagstiftningen
och dess efterföljare tillämpade pensionsmärkessystemet. Detta

Pensions afgifternas erläggande.

ALLMÄNNA GEUNDER. PENSIONSAVGIFTERNAS ERLÄGGANDE.

system, hvilket jämväl af nya arbetarförsäkringskommittén föreslagits, synes
kommittén alltför kompliceradt för att ändamålsenligen kunna tillämpas
inom den af kommittén föreslagna allmänna försäkringen. För ernående
af enkelhet ifråga om afgiftsinbetalningen bar kommittén i stället föreslagit
en metod, enligt hvilken den pensionsafgift af 2 kr., som
årligen skall erläggas för enhvar afgiftspliktig, uppbäres af
kommunen, samt de ytterligare pensionsafgifter af 5 eller 10
kr., hvilka åligga vissa afgiftspiiktiga, debiteras och erläggas
i sammanhang med kronoskatterna.

Då sistnämnda pensionsafgifter å 5 och 10 kr. skola erläggas
af personer, hvilka i regel äro inkomstskattetaxerade, har kommittén
ansett sig böra föreslå, att dessa utgifter skola debiteras och upptagas i
sammanhang med kronoskatterna och att för detta ändamål af vederbörande
taxeringsnämnd för hvarje sådan afgiftspliktig skall i taxeringslängden
för året antecknas beloppet af den pensionsafgift, som bör för honom
erläggas. I de fall, då debetsedel å kronoskatt ej förekommer, måste
gifvetvis särskild debetsedel å pensionsafgiften utfärdas.

Uppbärandet af den för alla gemensamma pensionsafgiften å 2 kr., som
utgör hela afgiftsbeloppet för alla afgiftspiiktiga med en inkomst under
800 kr., och för hvars erläggande kommittén föreslagit, att kommunerna
skulle iklädas ansvar, synes däremot, i betraktande af det intresse kommunerna
måste äga af att dessa avgifter ordéntligt inbetalas, böra uppdragas
åt kommunerna och ombesörjas af den myndighet inom kommunen,
som förrättar uppbörden af kommunalutskylderna. För detta ändamål
skall af vederbörande taxeringsnämnd årligen uppgöras förteckning öfver
de inom kommunen mantalsskrifna personer, för hvilka under året pensionsafgifter
böra erläggas. Denna förteckning skall af den kommunala
uppbördsmyndigheten under viss tid hållas tillgänglig för allmänheten,
hvarigenom enhvar, vare sig afgifterna uppföras å debetsedlar eller icke,
skall anses hafva erhållit del af förteckningens innehåll. Inbetalningen
af pensionsafgifterna (å 2 kr.) sker därefter senast eu månad före årets
utgång å tid och ställe, som af kommunen bestämmes och i vederbörlig
ordning förut tillkännagifves. De afgifter å 2 kr., som icke erlagts
inom stadgad tid, redovisas af kommunerna, hvilka för sålunda utbetalta
belopp äga fordran såsom för oguldna kommunalutskylder. Kommunen
står således såsom garant för afgiftsbeloppen å 2 kr., men ej för de
afgifter å 5 och 10 kr., som därutöfver skola erläggas af vissa föräkrade.
Samtliga afgifter redovisas till den tidigare omnämnda, af pensionsafgifterna
bildade fonden.

ALLMÄNNA GEUNDER. FÖRSÄKRINGENS ORGANISATION.

Den organisation af försäkringen, som af kommittén föreslagits, ansluter
sig i sina hufvuddrag till den af nja arbetarförsäkringskommittén
föreslagna.

Sålunda har kommittén för handhafvandet af försäkringens administration
föreslagit upprättandet af dels en för hela riket gemensam
centralmyndighet, pensionsrådet, dels ock särskilda lokala organ, pensionsnämnder.

Nödvändigheten af särskilda lokalmyndigheter torde på grund af
försäkringens omfattning och beskaffenhet vara uppenbar. Å ena sidan
kan icke den stora mängden af försäkringsärenden lämpligen i första
hand blifva föremål för en central statsanstalts handläggning. Å andra
sidan erfordras för försäkringens närmare öfvervakande och försäkringsärendenas
afgörande i första hand en ingående kännedom om de å
hvarje ort rådande förhållanden. I likhet med nya arbetarförsäkringskommittén
håller också denna kommitté före, att för försäkringens
genomförande i orterna någon redan förefintlig administrativ eller kommunal
myndighet icke torde böra tagas i anspråk, utan att det synes
vara ändamålsenligast att inrätta nya ortsmyndigheter, hvilkas uppgift
och befogenhet helt och hållet betingas af försäkringens natur
och syfte. Då en viktig förutsättning för de lokala organens, pensionsnämndernas,
arbete måste vara, att nämndens ledamöter så ingående
som möjligt äro förtrogna med förhållandena inom nämndens verksamhetskrets,
har kommittén föreslagit, att i regel hvarje kommun skall
utgöra eget pensionsdistrikt.

Pensionsnämndens sammansättning bör gifvetvis vara sådan, att
dess arbete kommer att bedrifvas på ett såväl för de försäkrade som det
allmänna tillfredsställande sätt. Kommittén har för sådant ändamål
föreslagit, att nämndens ordförande och hans suppleant skola utses af
Konungens befallningshafvande, under det att öfriga ledamöter och deras
suppleanter väljas af de kommunala representationerna. Af hänsyn till
de försäkrades intressen har kommittén ifråga om sistnämnda val föreslagit,
att, där de ske å kommunalstämma eller allmän rådstuga, hvarje
röstande skall äga en röst. För att bereda pensionsrådet tillfälle att
utöfva nödig kontroll öfver nämndernas verksamhet har kommittén
tillika föreslagit, att för hvarje pensionsdistrikt skall finnas ett af pensionsrådet
förordnadt ombud, som äger närvara vid nämndens sammanträden
samt deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.

Pensionsnämndens uppgift skall vara att, förutom öfvervakandet i
allmänhet af försäkringslagens efterlefnad inom distriktet, pröfva riktig -

Försäkringens

organisation.

ALLMÄNNA GRUNDER. FÖRSÄKRINGENS ORGANISATION.

Den nu lefvande
generationen.

heten af de i pensionsansökningarna — hvilka samtliga skola dit ingifvas
— lämnade upplysningar och besluta, huruvida sökanden äger
rätt till pension samt bestämma storleken af den årsinkomst, som skall
läggas till grund för beräkning af pensionstillägg. Efter besvärstidens
slut skola, vare sig besvär anförts eller icke, nämndens beslut jämte
tillhörande handlingar ofördröjligen insändas till pensionsrådet, som,
därest pension beviljas, beräknar och fastställer pensionens belopp samt
utfärdar pensionsbref, hvilket genom nämndens försorg tillställes pensionstagaren.
På samma sätt förfares i tillämpliga delar jämväl ifråga
om ökning eller minskning af pension äfvensom i fråga om beviljande
af understöd. Ändring öfver nämndens beslut sökes bos pensionsrådet,
öfver hvars beslut klagan ej må föras.

Af det anförda framgår, att pensionsnämndens hufvuduppgift afser
fastställande af invaliditet äfvensom, där fråga är om pensionstillägg,
af årsinkomst, och sålunda begränsats till väsentligt enklare arbete än hvad i
nya arbetarförsäkringskommitténs förslag ifrågasatts. Erfarenheterna
från den af kommittén verkställda statistiska utredning synas gifva vid
banden, att kommunerna i allmänhet inom sig räkna krafter, hvilka äro
skickade att lösa de uppgifter, som enligt kommitténs förslag komma
att anförtros pensionsnämnderna.

Pensionens utbetalning verkställes genom postverkets försorg.

Såsom af det redan sagda torde framgå, kan med visshet förutses, att
pensionsrådets verksamhet kommer att blifva särdeles omfattande. Bortsedt
från de med försäkringen sammanhängande ärenden, som skola göras
till föremål för behandling af Kungl. Maj:t i statsrådet, kommer nämligen
det hufvudsakliga arbetet med försäkringsärendenas handläggning
och afgörande att åligga pensionsrådet. Alla pensionsärenden skola
där företagas till slutlig behandling, alla pensioner bestämmas till sina
belopp, pensionsbrefven utfärdas, individuella konton för hvarje försäkrad
föras, de för försäkringens noggranna öfvervakande erforderliga
statistiska och försäkringstekniska arbeten verkställas o. s. v. Trots
det att den stora massan af dessa arbeten är af synnerligen enkel beskaffenhet,
är likväl tydligt, att deras behöriga fullgörande krafvel’ en del
särskildt kvalificerad arbetskraft jämte ett afsevärdt antal biträden.

Särskildt omnämnande förtjänar slutligen äfven spörsmålet om försäkringens
förhållande till den nu lefvande generationen.

Enligt det af den första arbetarförsäkringskommittén framställda
förslag, hvarigenom afgiftsplikten till den obligatoriska ålderdomsförsäk -

ALLMÄNNA GRUNDER. DEN NU LEFVANDE GENERATIONEN.

ringen begränsades att omfatta personer i åldern 19—28 år, skulle af dem,
som vid lagens ikraftträdande vore öfver 19 men under 28 år, upptagas
förhöjda försäkringsafgifter under samma tid som för öfriga försäkringstagare,
d. v. s. under 10 år. Härigenom skulle äfven dessa personer
erhålla samma ålderdomspension, som tillkom andra försäkrade. Hvad
däremot beträffar dem, som vid lagens ikraftträdande vore öfver 28 år,
föreslogs att bereda dem tillfälle att hos försäkringsanstalten teckna frivillig
försäkring efter särskild tariff.

Nya arbetarförsäkringskommittén framhöll ifråga om särskilda stadganden
rörande den nuvarande generationen, att dylika föreskrifter vore
förbundna med så betydande praktiska svårigheter och olägenheter,_ att
deras lämplighet med skäl kunde ifrågasättas. Då det dessutom icke
kunde vara öfverensstämmande med den förevarande lagstiftningens natur,
att vissa personer utan uppoffring och till en del på de öfrigas bekostnad
erhölle pension samt totalkostnaden för försäkringen skulle i
afsevärd grad ökas, ansåg sig kommittén icke böra föreslå några öfvergångsstadganden,
utan skulle enligt dess förslag den nuvarande generationen
vara underkastad alldeles samma bestämmelser som den kommande
samt dem emellan ingen annan åtskillnad göras än den, hvilken
blefve en följd af den högre inträdesåldern för dem, som vid lagens
trädande i kraft vore öfver 18 år gamla. Blott i ett hänseende fann
kommittén nödigt föreslå ett öfvergångsstadgande, i det att nämligen
lagen icke skulle omfatta dem, hvilka vid dess ikraftträdande redan fyllt
55 år. De med genomförandet af denna bestämmelse förenade kostnader,
hvilka borde öfvertagas af staten, beräknades af kommittén till ett
kapitalvärde af omkr. 68 milj. kr. Vid behandling af kommitténs
förslag inom regeringen fann Kungl. Maj:t nödigt att, på grund af de
betydande kostnaderna i det förslag i ämnet, som al Kung!. Maj:t förelädes
1895 års riksdag, sänka den öfre åldersgränsen för den nu lefvande
generationens intagande i försäkringen från 55 till 40 år. Kapitalvärdet
af tilläggskostnaden för en dylik öfvergångsbestämmelses tilllämpande,
hvilken äfven enligt regeringsförslaget skulle bäras af staten,
beräknades till omkr. 37 milj. kr., efter 31 2 %, motsvarande en årlig
annuitet af 1,383,000 kr. under 80 år.

I det omarbetade förslag till lagstiftning i förevarande ämne, som
af Kungl. Maj:t förelädes 1898 års riksdag, hade ofvannämnda öfre
åldersgräns för den vid försäkringens ikraftträdande lefvande generationen
af kostnadsskäl ytterligare sänkts från 40 till 30 år. Det riksdagens
särskilda utskott, som fick frågan till behandling, föreslog emellertid

ALLMÄNNA GEUNDER. DEN NU LEFVANDE GENERATIONEN.

i detta afseende återgång- till 1895 års regeringsförslag och hemställde
dessutom, att för de personer i en ålder af högst 40 år, hvilka således
vid försäkringens början skulle medtagas i densamma, såväl pension
som lifränta borde beräknas efter en särskild, förmånligare regel än
eljest.

I sammanhang med framläggandet af 1895 års förslag hade Kungl.
Maj:t. hos riksdagen hemställt om afsättande i riksstaten fr. o. m. år
1896 af ett belopp för år af 1,400,000 kr., hvilket belopp afsåg att
gälda den ofvannämnda kostnaden för medtagande i försäkringen af den
vid dess ikraftträdande lefvande generationen. Ehuru riksdagen afslog
lagförslaget, ansåg den likväl, att afsättande af medel för berörda syfte
icke borde uppskjutas och beslöt sålunda att för beredande af pension
vid varaktig oförmåga till arbete afsätta det föreslagna beloppet. Beslut
om dylik afsättning till den s. k. arbetarförsäkringsfonden hafva
sedermera årligen fattats af riksdagen, så att denna fond vid 1914 års
ingång torde uppgå till 35,848,000 kr.

Det synes kommittén icke vara något tvifvel underkastadt, att ju
bättre genom öfvergångsstadgandenas innehåll den nuvarande generationens
intressen tillgodoses, desto tidigare och klarare skall försäkringens
nytta och innebörd träda i dagen. Ehuru vikten af denna omständighet
icke torde böra underskattas, måste hänsyn tagas äfven därtill,
att begynnelsekostnaden för försäkringen i afsevärd mån ökas ju gynnsammare
öfvergångsstadgandena gestaltas för den lefvande generationen.
Till täckande — helt eller delvis — af kostnaderna för den nuvarande
generationens upptagande i försäkringen torde de medel i första hand
få- anses vara afsedda, hvilka finnas samlade i den tidigare nämnda arbetarförsäkringsfonden.
Kommittén, som i likhet med hvad förut undantagslöst
föreslagits, håller före, att de ökade kostnaderna för den nu
lefvande generationens medtagande i försäkringen böra bestridas af
statsmedel, har emellertid icke ansett rådligt att för sin del gå längre
än att såsom öfvergångsbestämmelse föreslå, att af den nu lefvande
generationen skola medtagas alla arbetsföra personer mellan
15 och 67 år och att vid försäkringens början sålunda de skola
undantagas från rätt till understöd, hvilka fyllt 6 7 år eller fyllt
15 år och äro till arbete varaktigt oförmögna. Af hänsyn till
önskvärdheten af att arbetarförsäkringsfondens belopp icke öfverskrides,
har likväl, till ytterligare minskning af begynnelsekostnaderna, dessutom
föreslagits, att för de personer, hvilka vid lagens ikraftträdande
fyllt 45 år, afgiftspensionernas belopp i någon mån reduceras.

ALLMÄNNA GRUNDER. DEN NU LEFVANDE GENERATIONEN.

Rörande storleken af den kostnad, som de sålunda föreslagna öfvergångsbestämmelserna
skulle medföra för det allmänna under de första
åren af försäkringens verksamhet, må här med ledning af de i Del II förekommande
uppgifter meddelas följande. Hvad först beträffar afgiftsförsäkringen,
så skulle för upptagande i densamma, vid 1914 års början,
af den nuvarande generationen mellan 16—67 år, det erforderliga kapitalbeloppet
uppgå till 43,135,000 kr. Då den för ändamålet disponibla
ar betar försäkringsfonden vid 1914 års början emellertid, såsom förut
nämnts,_ kan antagas uppgå till blott 35,848,000 kr., vore ett ytterligare
kapitaltillskott af 7 å 8 milj. kr. erforderligt. För utjämnande af denna
differens har kommittén valt den ofvan antydda utvägen att för de från
början i försäkringen medtagna personer, som äro äldre än 45 år, bestämma
lägre procenttal för afgiftspensionsbeloppets beräknande, nämligen
22 % för män och 11 % för kvinnor (mot 30 och 23 % för öfriga försäkrade).
Dock bör påpekas, att denna nedsättning endast verkar under
en kortare tid samt i och för sig torde vara af ringa betydelse,
där pensionstillägg förekommer. Den minskning i det eljest erforderliga
kapitalet, som denna bestämmelses tillämpning skulle medföra, har beräknats
uppgå till omkr. 8-5 milj. kr. (jfr Del II, si,dd. 168—169).

Beträffande det allmännas kostnader för pensionstillägg och understöd
under öfvergångsåren, så framgår af de i Del II, sidd. 213—216,
utförda beräkningar, att nämnda kostnader vid tillämpning af kommitténs
förslag — enligt hvilket, såsom nämnts, skulle undantagas alla personer,
sonp vid tiden för ikraftträdandet redan äro invalider i lagförslagets
mening, eller som fyllt 67 år — under första året skulle för omkr.
16,000 pensions- och understödstagare uppgå till omkr. 900,000 kr.,
hvaraf 600,000 kr. skulle utgöra statens och 300,000 kr. kommunernas
kostnad.

Därest man i stället för den af kommittén föreslagna valde en annan
utväg, hvarigenom försäkringens verkningar från början erhölle en större
omfattning, och bestämde, att lagen genast vid sitt ikraftträdande skulle
äga tillämpning å alla personer, som då ännu icke fyllt 67 år, skulle
under år 1914 erfordras en totalkostnad för det allmänna af 13’3 milj,
kr. för 135,000 pensionärer. Undantagas från ett dylikt förslags tililämpning
de personer, som vid tiden för lagens ikraftträdande redan äro
fullt försörjda endast af fattigvården, skulle första årets kostnad nedgå
till omkr. 10-8 milj. kr. för 116,000 pensionärer, däraf 7-2 milj. kr. skulle
belöpa å statsverket. Skulle undantaget åter omfatta samtliga såväl af
fattigvård som af enskilda fullt försörjda personer, komme första årets

Ålder domsförsäkringskommittén. I. 22

90 ALLMÄNNA GRUNDER. DEN NU LEFVANDE GENERATIONEN.

kostnad att minskas till 6''3 milj. kr. (för 81,000 pensionärer), af hvilket
belopp 4*2 milj. kr. skulle utgå af statsmedel. Nu anförda förslag till
öfvergångsbestämmelser skulle sålunda, såsom af de angifna siffrorna
torde framgå, icke blott medföra en högst afsevärd begynnelsekostnad
för det allmänna, utan lider ock af den betydande olägenheten, att af
de sist nämnda 116,000 resp. 81,000 pensionärerna ej mindre än omkr.
100,000 resp. 65,000 skulle erhålla understöd från första dagen af lagens
giltighet, och att man därför skulle blifva nödsakad att redan strax i
början företaga till afgörande ett öfverväldigande antal ansökningar om
pension.

Speciell motivering.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

I denna paragraf angifves i korthet den ledande principen i lagen.
Paragrafen innehåller nämligen, att enhvar svensk man eller kvinna,
dock med vissa i lagen angifna undantag, skall, genom erläggande af
årliga pensionsafgifter och med bidrag af allmänna medel, försäkras till
erhållande af pension, och fastslår härigenom försäkringens karaktär af
obligatorisk, statsunderstödd folkförsäkring.

Detta stadgande fullständigas dels genom en bestämmelse i 6 §, att till
pensionen, hvilken utgör vissa procent af de erlagda pensionsafgifternas
sammanlagda belopp, utgår af allmänna medel ett efter behofvet lämpadt
tillägg till pensionen för invalida pensionstagare med viss lägre årsinkomst,
och dels genom föreskriften i 33 §, att äfven de invalider, för
hvilka pensionsafgifter icke blifvit erlagda, äga under vissa villkor erhålla
understöd af allmänna medel, hvilket understöd likaledes afpassas
efter behofvet och jämväl i öfrigt utgår efter samma grunder som pensionstillägget.

1 socialförsäkringsrätten skiljer man i allmänhet mellan understöd
och pension, så att de olika systemen i förevarande afseende betecknas
såsom antingen beredande understöd eller tillförsäkrande pension. Vid
understödssystemet lämpas de utgående beloppen efter behofvet i hvarje
särskildt fall. Vid pensionssystemet åter vexlar pensionernas storlek efter
andra grunder, utan direkt hänsyn till pensionstagarnas behof. Kostnanaderna
bestridas i förra fallet oftast hufvudsakligen af allmänna medel,
i senare fallet åter åtminstone till en väsentlig del genom de försäkrades
egna afgifter, förstärkta med mer eller mindre afsevärda bidrag
från det allmänna.

Kommitténs förslag, som, på sätt nämnts, icke blott bereder pension
på grund af erlagda afgifter utan äfven under vissa villkor tillförsäkrar
etter behofvet afpassade och uteslutande af allmänna medel bestridda
pensionstillägg eller understöd, utgör i själfva verket en sammansmältning
af de båda systemen. Kommittén har emellertid ansett sig kunna

SPECIELL MOTIVERING. §§ 1 OCH 2.

beteckna den genom förslaget beredda försörjningen såsom en pensionsförsäkring,
då de bidrag, som från det allmännas sida skola lämnas den
enskilde medborgaren till hjälp under invaliditet, kunna, äfven om pensionsafgifter
aldrig blifvit erlagda, anses vara åtminstone i någon mån
beredda af honom själf genom de direkta eller indirekta skatter, han utgjort.

Försäkringens begränsning till svenska medborgare är en naturlig
konsekvens däraf att försäkringen utvidgats till att vara icke enbart en
arbetareförsäkring utan en allmän folkförsäkring, som därtill under vissa
förutsättningar bereder understöd utan föregående afgifter.

2 §.

Beträffande innehållet i denna paragrafs första stycke hänvisas till
den framställning, som lämnats å sidd. 49—51 i den allmänna motiveringen.

Paragrafens andra stycke är affattadt i full öfverensstämmelse med
motsvarande stadgande i nya arbetareförsäkringskommitténs förslag, och
har därför nämnda kommittés motivering kunnat här nedan följas.

Förslaget innebär, att varaktig oförmåga till arbete skall anses
vara för handen hos den, som befinnes till följd af ålderdom, kroppseller
sinnesjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja
sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter.

Invaliditeten definieras sålunda här uteslutande som arbetsinvaUditet,
under det att hvad man kunde kalla ekonomisk invaliditet, d. v. s. brist
på existensmedel, icke såsom i fattigvårdsförordningen ingår i definitionen.
Å andra sidan utgå, såsom nämnts, vissa af de genom förslaget
beredda förmåner endast till dem, hvilka jämväl i ekonomiskt afseende äro
invalider. Sålunda stadgas såsom villkor för erhållande af pensionstillägg
äfvensom af understöd, att årsinkomsten icke Öl verstiger viss summa.

Af uttrycket »försörja sig» framgår, att fråga är blott om vederbörandes
förmåga att försörja sig själf och således icke om hans förmåga
att med sitt arbete äfven underhålla andra, hvilkas försörjning
möjligen kan åligga honom. Huru ensidigt det än skulle vara att kunna
taga hänsyn äfven till dylika förhållanden, därvid, såsom förevarande
förslag är lagdt, fråga kunde blifva egentligen blott om försörjningen
af den invalides barn, är det dock uppenbart, att försäkringen i sådant
fall skulle medföra väsentligt ökade kostnader.

Genom samma uttryck angifves äfven invaliditetens grad. För att
oförmåga till arbete skall anses vara för handen, är det således icke erforderligt,
att den försäkrade skall vara fullständigt invalid, d. v. s. ur stånd
att förtjäna något, utan endast att hans arbetskraft ej finnes vara till -

SPECIELL MOTIVERING, § 2.

rådelig att skaffa honom själf försörjning. Man kan därför mycket väl
tänka sig sådana fall, där den försäkrade erhållit pension, men ändock
med fortsatt arbete kan förvärfva någon inkomst.

Det är gifvet, att frågan, när invaliditet i den antydda meningen
är för handen, skall synas svår att besvara. Men å andra sidan är den
myndighet, som skall pröfva pensionsansökningarna, nämligen pensionsnämnden
inom kommunen, så sammansatt, att den kan anses äga nödigkännedom
om personer och förhållanden inom sin ort. Och såsom
en öfvervägande kommunal nämnd är den direkt intresserad af att försäkringen
ej obehörigen belastas.

Oförmågan till arbete skall vidare, för att berättiga till pension,
anses varaktig. Såsom en ytterligare förklaring- innehåller definitionen,
att den försäkrade ej må kunna anses i stånd att vidare försörja sig.
A ena sidan behöfver det således icke bevisas, att han aldrig mer kan
återfå sin arbetskraft 5 ett sadant bevis skulle för öfrigt 1 regel icke
kunna åstadkommas. Uttrycket »varaktig» är därför ej fullt liktydigt
med »beständig», »för den återstående lifstiden» eller dylikt. Å andra
sidan mnebäi ordet »varaktig», att sådana fall uteslutas, där oförmågan
till arbete är öfvergående, såsom vid vanliga akuta sjukdomar. Uttrycket
»varaktig» är , därför liktydigt med »antagligen beständig» eller »såvidt
förutses kan, för den återstående lifstiden».

Slutligen innebär den föreslagna definitionen, att man vid bedömandet
af oförmågan till arbete skall taga hänsyn till den försäkrades krafter
och färdigheter. Härmed vill kommittén ''hafva uttryckt, att det icke
endast är fråga om s. k. yrkesinvaliditet i inskränktare mening. Särskildt
i fråga om sadana yrken, vid hvilkas utöfvande någon speciel utbildning
eller färdighet icke är nödvändig, är det nämligen ofta af underordnad
betydelse, åt hvilket af dessa yrken en person ägnar sig. Det kan
sålunda förekomma, att den försäkrade, ehuru han måste betraktas såsom,
invalid i förhållande till ett visst yrke, dock mycket väl kan anses
i stånd att förvärfva sitt uppehälle inom yrken, som äro likartade med
det förra med afseende på förutsättningar och villkor. Men bestämmelsen
innebär naturligtvis tillika, att man vid yrken, som kräfva särkilda färdigheter
och utbildning, jämväl skall taga hänsyn härtill äfvensom till
den försäkrades individuella förmåga och anlag i öfrigt. I många fall
kommer det därför att handla just om egentlig yrkesinvaliditet. Hvarje
fall. bör därför , pröfvas särskildt och hänsyn tagas till så många som
möjligt af de faktorer, som betingas af arbetsförmågans betydelse och
förhållandena inom de olika yrkena.

Det nu anförda torde vara tillräckligt för att i allmänna drag gifva

SPECIELL MOTIVERING. §§ 2—4.

en föreställning om, livad lagförslaget vill förstå med begreppet »varaktig
oförmåga till arbete», men visar på samma gång, huru svårt det
är att skarpt och otvetydigt definiera ett i teoretiskt hänseende så
sväfvande begrepp. I vissa utländska lagar och lagförslag har man sökt
afhjälpa dessa svårigheter genom att fastställa en minimiförtjänst, som
skulle utgöra gränsen mellan hvad en invalid och en icke-invalid under
i öfrigt lika förhållanden skulle kunna förtjäna genom sitt arbete. Kommittén
kan emellertid, lika med nya arbetareförsäkringskommitten, icke
finna, att svårigheterna genom dylika bestämmelser i någon väsentlig
mån afhjälpas. Lyckligtvis har erfarenheten gifvit vid handen, att svårigheterna
vid den praktiska tillämpningen är o betydligt mindre, än man
af sagda anledning skulle kunna förmoda.

3 §•

Beträffande försäkringens organisation hänvisas till sidd. 85 86 i

den allmänna motiveringen. Kommittén skall emellertid i motiveringen
till §§ 19—28 här nedan, Indika handla om pensionsnämnderna, vidare
beröra detta ämne.

Om afgiftsplikt.

4 §•

I fråga om denna paragraf hänvisas till hvad som å sidd. 62—63
och 66—68 i den allmänna motiveringen anförts rörande de försäkrades
bidrag till försäkringen, inkomstklasser och afgifter.

Inkomstskattetaxeringen, efter hvilken indelningen i pensionsklasser
äger rum, afser, som bekant, inkomsten under året före taxeringen.. Det
kunde måhända synas ligga närmast tillhands att göra pensionsafgiftens
belopp beroende af det löpande årets inkomster, då en afgiftspliktigs
inkomster understundom kunna från det ena året till det andra undergå
förändringar af betydelse. Det har emellertid synts kommittén vara af
synnerlig vikt, att taxeringsmyndigheterna vid de afgiftspliktigas gruppering
i klasser kunna följa samma principer och i största möjliga utsträckning
använda samma längder som vid skattetaxeringen, hvarigenom
deras arbete väsentligen förenklas. Det torde för öfrigt kunna antagas,
att inkomstförhållandena i stort sedt äro tämligen stabila från år till
annat. Och om någon undantagsvis skulle få erlägga en högre pensionsafgift
än som svarar mot hans inkomst för året, kommer ju detta honom
själf till godo, när han erhåller pension.

SPECIELL MOTIVERING. §§ 4-5.

Enligt paragrafens affattning skall endera af de högre pensionsafgifterna
å sju eller tolf kronor erläggas af sådana afgiftspliktiga, i hvilkas
taxering under året enligt gällande förordning om inkomst- och
förmögenhetsskatt ingår inkomst af minst åttahundra kronor. Kommittén,
som vid formuleringen af detta stadgande beaktat de i 19 § af
gällande inkomstskatteförordning medgifna afdrag i det taxerade beloppet,
har genom att låta de inkomstgränser, efter hvilka indelningen i pensionsklasser
skett, bestämmas icke af det lägre belopp, hvartill inkomsten
slutligen, efter sålunda gjorda afdrag, taxerats, utan i stället af det högre
belopp, som ingår i taxeringen, velat förebygga att en afgiftspliktigs
ställning till pensioneringen skulle försämras därigenom, att han efter
sålunda gjorda afdrag komme att tillhöra en lägre afgiftsklass än den,
till hvilken han på grund af sin arbetsförtjänst eller öfriga inkomst lämpligen
borde höra. Särskildt gäller detta i fråga om afgiftspliktiga med
minderåriga barn. Sådana afgiftspliktiga äga nämligen enligt det berörda
stadgandet i inkomstskatteförordningen erhålla nedsättning i det
taxerade beloppet med ett hundra kronor för hvarje på grund af försörjningsplikt
underhållet minderårigt barn och skulle följaktligen ofta, ehuru
deras årsinkomst uppginge till åttahundra kronor eller mera och således
enligt kommitténs uppfattning borde medföra afgiftsplikt inom någon af
de högre afgiftsklasserna, komma att nedsjunka i en lägre klass än som
svarar mot den verkliga inkomsten. En dylik oegentlighet, hvarigenom
försäkringens effektivitet skulle i afsevärd mån minskas, undvikes emellertid
genom den affattning kommittén gifvit åt stadgandet rörande klassindelningen.

5 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser rörande undantagande från
afgiftsplikt. I sådant afseende är först stadgadt, att pensionsafgift
ej skall för någon erläggas före det år, under hvilket han fyller sexton
år. Åldersgränsen är vald med hänsyn därtill, att den föräldrar lagligen
åliggande ovillkorliga försörjningsplikten gentemot barnen upphör, när
dessa fyllt femton år, den ålder, då de anses kunna börja försörja sig
själfva. Genom att föreskrifva en så låg inträdesålder som skett, har
möjlighet blifvit beredd att beräkna pensionsbeloppet efter den för de
försäkrade relativt förmåliga procent, som angifves i 6 §.

Enär för den, som erlagt pensionsafgifter, rätt till pension inträder,
då han blir till arbete varaktigt oförmögen eller fyller sextiosju år, ligger
det i sakens natur, att erläggandet af pensionsafgifter skall upphöra,
så snart någon af angifna förutsättningar föreligger.

SPECIELL MOTIVERING. § 5.

För deri, som icke är i riket mantalsskrifven, skall enligt förslaget
ej keller pensionsafgift erläggas. Genom denna bestämmelse åsyftas i
främsta rummet att förenkla försäkringens administration. Då nämligen,
enligt hvad redan i den allmänna motiveringen- blifvit berördt, förteckningar
öfver de afgiftspliktiga skola inom kommunerna upprättas af vederbörande
taxeringsnämnder, samt tillika föreslagits, att pensionsafgifterna
skola uppbäras genom samma myndigheter, som uppbära skatterna
till stat och kommun, har det synts ändamålsenligt att låta samma längder,
mantalslängderna, ligga till grund vid de olika förrättningarna. Härigenom
beredes ock lättnad i myndigheternas arbete. Vid upprättande åt
förteckningarna öfver de afgiftspliktiga hafva sålunda taxeringsnämnderna
att undersöka, huruvida afgiftsplikt föreligger, allenast i fråga om
de personer, hvilka finnas upptagna i mantalslängden, så att hvar och
en, som icke där står upptagen, lämnas ur räkningen vid upprättandet

af förteckningen. . . . ..

Det är, såsom redan nya arbetareförsäkringskommittén i sitt betänkande
erinrat, tydligt, att om den säkerhet i ekonomiskt hänseende, hvars
vinnande är det egentliga ändamålet med försäkringen, redan på annat sätt är
någon beredd, ej vidare skäl äro för handen att inbegripa sådan person
under försäkringen. Af denna grund har kommittén ansett ordinarie
innehafvare af statstjänst och deras hustrur, för hvilkas pensionering
torde vara på tillfredsställande sätt sörjdt, böra undantagas från försäkringen.
Motsvarande förmåner äro i stor utsträckning beredda personer
med anställning i annan statstjänst eller i kommunal eller enskild tjänst,
och många pensionsinrättningar och lifränteanstalter erbjuda utan tvifvel
sina medlemmar full säkerhet för den dem tillförsäkrade pension. Kommittén
har fördenskull föreslagit, att personer, hvilka på angifvet sätt
äro tillförsäkrade pension, må kunna af Kungl. Maj:t fritagas från afgiftsplikt.
Att i lagen införa detaljerade föreskrifter om de. villkor, som
för dylikt fritagande böra uppställas, har icke synte lämpligt, utan bör
dvlikt fritagande bero på pröfning i hvarje särskilldt fall. — Att befrielsen
kommer att afse icke viss person utan alla medlemmar i pensionsinrättning,
lifränteanstalt o. s. v., lärer väl i regel blifva fallet.

Då det för förslagets ekonomiska genomförbarhet framstått såsom
en nödvändighet att söka i möjligaste mån nedbringa kostnadeina fö,
försäkringen, har kommittén, med särskildt fästadt afseende å den i fråga
om de utgående pensionerna i förslaget genomförda principen, att eu hvar
pensionsberättigad skall, oberoende af behofvet, äga rätt åtminstone till
det belopp, som enligt försäkringstekniska grunder motsvarar värdet af
de utaf honom erlagda afgifterna, vidare från försäkringen uteslutit så -

SPECIELL MOTIVERING. §§ 5-6.

dana personer, Indika genom besittning af förmögenhet till visst belopp
kunna anses ekonomiskt tryggade. Kommittén har sålunda föreslagit,
att från erläggande af pensionsafgift skall undantagas den, i hvilkens
taxering under året enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
inberäknas förmögenhet till värde af minst 6,000 kronor, äfvensom
hustru till sålunda undantagen person. Den nämnda summan betecknar,
som bekant, den lägsta till deklaration förpliktande förmögenheten.
Kommittén har redan i den allmänna motiveringen — sidd 64—65
— utförligt behandlat denna fråga och anser sig därför icke behöfva
här närmare ingå på densamma.

Om pension.

6 §‘

Enligt kommitténs förslag skall pensionens årliga belopp utgöra
vissa enligt, försäkringstekniska grunder beräknade procent af de erlagda
pensionsafgifternas sammanlagda belopp.

Vid denna beräkning har skillnad måst göras mellan män och kvinnor,
så att pensionsbeloppet föreslagits skola utgöra för man trettio och
för kvinna tjugutre procent af de erlagda pensionsafgifternas sammanlagda
belopp. Utöfver hvad därom blifvit i allmänna motiveringen yttradt,
anser sig kommittén behöfva i detta sammanhang erinra allenast
därom, att kvinnorna dels i allmänhet blifva invalider vid betydligt
yngre år än männen och dels hafva längre medellifslängd samt alltså
komma att betunga försäkringen under längre tid än männen. Genom
den i fråga om kvinnorna föreslagna lägre procentsatsen förebygges alltså,
att kvinnorna beträffande pensionen komma i obehörigt gynnad ställning.

Den genom erlagda pensionsafgifter beredda pensionen utgår oberoende
af. pensionstagarens ekonomiska förhållanden och utgör alltså en
sparpenning, på hvilken den afgiftspliktige med säkerhet kan räkna vid
uppnådda sextiosju års ålder eller vid dessförinnan iråkad invaliditet. Utsikten
härtill kommer otvifvelaktigt att göra afgiftstvånget mindre kännbart
för mången, som eljest skulle med en viss motvilja erlägga äfven
eu relativt ringa afgift.

En viss inskränkning i pensionsrätten kan dock anses så till vida
gjord, att till förekommande af ett onödigt och betungande arbete
med utbetalning af en mängd mycket små pensioner — i 30 § inryckts
en föreskrift, att pension icke utgår, där ej det beräknade totala beloppet
uppgår till minst sex kronor. I summan inräknas pensionstillägg i de
ytterst sällsynta fall då pensionstillägg utgår till så obetydligt belopp.

Åläerdomsförsälcringslcommittén. I. ] g

SPECIELL HOTIVERIXG. § 6.

Den pension, som genom erlagda afgifter vinnes, är, såsom framgår af
den i allmänna motiveringen (sid. 69) införda tabell, i de flesta fall otillräcklig
att bereda en om ock blygsam bärgning. Ett af allmänna medel
bekostadt tillägg till pensionen erfordras därför, om försäkringen skall
kunna göras effektiv. Sådant tillägg bar i pensionssystem, som äro med
det af kommittén föreslagna så till vida analoga, att pensionen växer
med försäkringstiden, plägat bestämmas till en fix summa, som utgår
oberoende af pensionstagarens ekonomiska förhållanden. En dylik anordning
kräfver emellertid betydande bidrag från det allmännas sida
redan vid relativt anspråkslösa tilläggsbelopp (45 kr. i Tyskland, 72
kr. i Frankrike och 40 kr. enligt norska förslaget). Om pensioneringen
skulle göras fullt effektiv, så att dessa fixa tillägg bestämdes
till belopp, som gjorde pensionen tillräcklig för full försörjning, kunde
ett dylikt system icke genomföras utan allt för stora kraf på det allmänna.
Kommittén har därför i ändamål att å ena sidan hålla kostnaderna
inom måttliga gränser men å andra sidan bereda någorlunda
tillräckliga pensionstillägg i de fall, där den på grund af afgifter utgående
pensionen tillhopa med pensionstagarens öfriga inkomst icke förslår
att göra pensionstagaren oberoende af den offentliga eller enskilda
fattigvården, hemställt att ställa pensionstillägget i beroende af
pensionstagarens behof. 1 enlighet härmed inskrider det allmänna till
förstärkning af afgiftspensionen, först när verkligt behof föreligger, därigenom
att pensionstagaren är såväl varaktigt oförmögen till arbete som
i saknad af någon afsevärd årsinkomst. Att pensionstillägg sålunda kommer
att utgå blott till invalida pensionstagare, är för öfrigt jämväl en
naturlig konsekvens däraf, att invaliditetsprincipen gjorts till hufyudgrundval
för förslaget, hvilket endast i så måtto upptagit äfven principen
om ålderdomspensionering, att den mot erlagda afgifter svarande pensionen
utgår från uppnådda sextiosju års ålder, så att de afgiftspliktiga
dock må kunna blicka fram till en tidpunkt i lifvet, då de skola erhålla
vederlag för sina erlagda afgifter.

De inkomster, hvilkas uppnående utesluter från rätt till pensionstilllägg,
hafva, såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, måst
bestämmas så lågt som till 300 kronor för män och 250 kronor för kvinnor.
I själfva verket kunna dessa inkomstgränser direkt härledas ur
paragrafens stadgande, att, därest pensionstagare åtnjuter inkomst, pensionstillägget
utgör för man 150 kronor och för kvinna 125 kronor
med afdrag af halfva årsinkomsten.

Genom föreskriften att icke hela inkomsten utan blott en del åt
densamma skall tagas i beräkning vid bestämmande af pensionstilläggets
belopp har kommittén velat tillförsäkra skälig förmån åt den, som själf

SPECIELL MOTIVERING. §§ 6-7.

genom omtänksamhet och sparsamhet i någon mån sörjt för sin
ålderdom.

Då de pensionstagare, som tillhört de högre afgiftsklasserna, kunna
antagas hafva nått en något högre lefnadsstandard och därför också hafva
behol af en motsvarande högre pension, har kommittén föreslagit att
pensionstillägget skall höjas med en och en tredjedels procent för hvarje
aV?r hvithet endera af de i 4 § stadgade pensionsafgifter af sju eller
tolf kronor blifvit erlagd. Genom denna bestämmelse, som äfven afser
att sporra till afgifternas ordentliga erläggande, kommer alltså i fråga om
pensionstagare ^utan egen inkomst, höjningen af pensionstillägget att för
hvarje inom någon af de två högsta klasserna erlagd afgift utgöra 2 kr.
för man och 1 kr. 67 öre för kvinna. Under antagande att afgifter
blifvit under 50 år behörigen erlagda inom någon af dessa två högre
klasser, kommer alltså höjningen i pensionstillägget för pensionstagare
utan egen årsinkomst att utgöra för man 100 kr. och för kvinna 83 kr.
50 öre. För pensionstagare med någon egen inkomst och följaktligen
lägre ursprungligt pensionstillägg blir höjningen i tillägget i motsvarande
proportion mindre.

Genom hvad ofvan blifvit yttrat beträffande behofvet af förhöjninoi
pensionstillägget för vissa pensionstagare, har kommittén ingalunda
velat förneka, att icke äfven öfriga pensionstagare kunde vara 1 behof
? vSk förraån’ Men kommitténs förslag i denna del motiveras af det
förhållandet, att pensionstilläggets ursprungliga belopp, 150 resp. 125
kronor, gjorts lika för alla pensionsklasserna och ställts i beroende
allenast af den enskilde pensionstagarens större eller mindre behof af
bidrag från det allmännas sida, hvaraf följer att pensionstillägget kommei
att för den lägsta pensionsklassen utgöra en vida större procent af
pensionen i dess helhet än hvad som blir fallet i de högre pensionsklasserna,
utan att man därför om dessa senare kan påstå att behofvet
där äi mindre. . Att förhöjningen inträder allenast genom erläggande af
de högre pensionsafgifterna å 7 eller 12 kronor men däremot icke
genom erläggande af den för alla gemensamma afgiften å 2 kronor,
blir för öfrigt en nödvändighet, om det allmännas .bidrag skall kunna
hallas inom behöriga gränser. En höjning, äfven i mycket ringa proportion,
för alla skulle nämligen, enligt hvad de gjorda kostnadsberäkningarna
gifva vid handen, högst afsevärdt öka det allmännas utgifter
for pensioneringen. (Se Del II sidd. 206—208).

7 §■

...1 de1nna § hämnas regler för beräknandet af den årsinkomst, till
hvilken skall tagas hänsyn vid bestämmande af pensionstilläggs belopp.

100

SPECIELL MOTIVERING. § 7.

Härvid liar det för kommittén framstått som det naturligaste, att
för beteckning af »egen)'' inkomst, d. v. s. inkomst af arbete eller egendom,
använda en formulering, däri omnämnas de i skattelagarna förekommande
tre inkomstkategorier, nämligen inkomst af .fast egendom, af
kapital och af arbete. All sådan inkomst, som någon skäligen kan
antagas komma att t. v. årligen åtnjuta, skall tagas i beräkning. Det
enda undantag, som härvid gjorts, är att som inkomst icke skall anses
pension enligt denna lag, alltså ej heller frivillig pension, hvarom stadgas
i 34 §.

Då kommittén föreslagit, att såsom årsinkomst skall anses all
den inkomst, som pensionssökanden »skäligen kan antagas komma att
tillsvidare årligen åtnjuta», har kommittén velat framhålla, att pensionsnämnden,
hvilken har att verkställa uppskattningen, därvid skall
bedöma pensionssökandens ekonomiska ställning öfverhufvudtaget, naturligtvis
icke beträffande ett visst år allenast, utan med hänsyn till,
huru hans ekonomiska ställning för den närmaste framtiden skäligen
kan antagas komma att gestalta sig, därvid dock själffallet situationen
vid tillfället för pensionsansökningen under flera förhållanden kan tjäna
som ledning.

Det hade gifvetvis varit önskvärdt, om man i lagen kunnat meddela
så bestämda föreskrifter för här ifrågavarande uppskattning, att
rum ej lämnats för någon tvekan. Äfven om detta skulle varit möjligt
hvilket kan ifrågasättas —, har kommittén dock icke ansett lämpligt att
med utförliga och detaljerade bestämmelser rörande uppskattningen belasta
lagtexten, utan torde, i den mån sådant blir erforderligt, nödiga
föreskrifter jämte anvisningar och formulär till ledning för pensionsnämnderna
blifva i administrativ väg utfärdade. Tydligt är, att de befolkningsgrupper,
om hvilka här blir fråga, i regel befinna sig i ett sadant
ekonomiskt läge, att inkomstskatteförordningens bestämmelser rörande
grunderna för taxering af inkomst sällan äro på dem fullt tilllämpliga.
De utgöras nämligen hufvudsakligen af förutvarande tjänare
och arbetare inom jordbruket eller industrien, handtverkare, småbrukare
och torpare, sjömän och fiskare in. fl. samt dessas hustrur och änkor.

Om det störa flertalet af dessa personer torde gälla, att deras väsentliga
inkomstkälla utgöres af den ringa förtjänst, de kunna förskaffa sig genom
tillfälligt lindrigare arbete åt andra eller lättare arbete i hemmet.
En och annan kan dessutom äga någon liten sparpenning, andra, särskilt
bland industriarbetarna, kunna vara medlemmar af pensionskassor
och åtnjuta någon mindre pension från dessa, andra kunna äga en liten
stuga, med eller utan trädgårdsland, eller »eget hem», andra åter kunna

SPECIELL MOTIVERING. § 7.

101

genom sina förutvarande arbetsgifvares försorg vara tillförsäkrade visst
årligt understöd, ofta utgående in natura, såsom fri bostad, fri ved, åkertäppa,
potatisland etc.

Eu fråga, som beträffande här ifrågavarande personer af naturliga
skäl synnerligen ofta kommer att föreligga till afgörande vid lagens
tillämpning, är den, huruvida åtnjutet understöd skall räknas till sådan
årsinkomst, för hvilken afdrag i pensionstillägg skall ske. Att understöd
från kommunen (fattigvård) icke är att räkna såsom någon inkomst
för mottagaren, ligger i sakens natur. Beträffande åter åtnjutet understöd
från enskilda, torde böra gälla, att om understödet har karaktären
af tillfällig gåfva, skall detta icke föranleda afdrag i pensionstillägg.
Men om förhållandena däremot äro sådana, att understödet kan under
någon längre tid med eu viss säkerhet påräknas, bör sådant understöd
kunna tagas i betraktande vid årsinkomstens beräkning. Det bör emellertid
få bero på pensionsnämnden att, efter pröfning af omständigheterna
i hvarje särskilt fall, förfara såsom nämnden anser rätt och billigt.
Angående vissa mera ofta förekommande former af understöd vill
kommittén dock framhålla några synpunkter, som synts kommittén vara
af betydelse vid dessa frågors bedömande.

Enligt fattigvårdsförordningen skall en hvar, som är arbetsför, försörja
sina minderåriga barn. Likaledes skall arbetsför man försörja sin
hustru. Dessa fall af försörjningsplikt äro ovillkorliga. Men härutöfver
åligger föräldrar och barn att i mån af behof å ena och förmåga å
andra sidan försörja hvarandra. Allt hvad som på grund af nu nämnd
försörjningsplikt utgifves hör uppenbarligen till sådana prestationer, hvilka
icke skola i mottagarens hand betraktas såsom inkomst och således ej
heller föranleda afdrag i pensionstillägg.

Men som bekant finnes det talrika fall, där medellösa personer hafva
full eller delvis försörjning hos andra, hvilka till dem icke stå i det nära
skyldskapsförhållande, att en dylik försörjningsplikt påhvilar dem, men
som likväl på grund af skyldskap eller band af vänskap eller af andra
etiska skäl tunnit sig föranlåtna att taga hand om dessa medellösa.
Dylika exempel på lämnande af understöd äro kanske talrikast just bland
de samhällslager, som själfva befinna sig i blygsamma ekonomiska omständigheter.
Ifrågavarande försörjda höra enligt kommitténs åsikt i
regel icke anses såsom ägande inkomst genom försörjningen utan skola
åtnjuta sina pensionstillägg oafkortade, om hinder'' eljest icke därför
möter. Ty det synes uppenbart, att ett motsatt förfarande lätt kunde
leda därtill, att de enskilda skulle indraga den dittills utgifna hjälpen
för att sålunda bereda mottagaren möjlighet att erhålla full pension.

102

SPECIELL MOTIVERING. § 7.

Det förefaller därför i alla afseenden lämpligast att icke genom lagen
störande ingripa i dessa förhållanden utan i stället likställa dessa former
af enskild understödsverksamhet med de fall, då understödet utgår på
grund af påbördande försörjningsplikt, och alltså i allmänhet icke vid
inkomstens beräknande taga hänsyn till sådan frivilligt lämnad hjälp.

Detta synes böra vara hufvudregeln. Fall kunna emellertid tänkas,
i hvilka en prestation utgår visserligen icke på grund af någon juridiskt
bindande förpliktelse för utgifvaren men i allt fall under sådana förhållanden,
att mottagaren kan anse sig i viss mån berättigad till utfående
af prestationen. Så är förhållandet med pensioner från en mängd
enskilda pensionskassor, hvilka icke uppstått genom direkta tillskott
från medlemmar utan skapats af arbetsgifvare eller egendomsägare för
deras arbetare eller underlydande. Dessa kassors tillgångar stå i regel
fortfarande under arbetsgifvarens, resp. egendomsägarens disposition och
ingå såsom en, om ock i bokföringsafseende afskild del af hans förmögenhet.
Men då deras afkastning är afsedd för arbetarnas bästa, torde
de dock betraktas såsom en med anställningen förknippad förmån, hvilken
under vissa förut bestämda förutsättningar kan med någorlunda
säkerhet påräknas och hvilken icke är att anse som en nådegåfva utan
som en, om ock endast på moraliska grunder hvilande rättighet, förvärfvad
genom viss tids anställning. I dylika fall, i hvilka rent praktiskt
taget prestationen utgör ett fast och säkert försörjningsbidrag, bör densamma,
enligt kommitténs uppfattning, i regel tagas i beräkning såsom
årsinkomst i lagens mening.

En fråga, som här äfven framställer sig, är, huruvida ersättning för
skada till följd af olycksfall i arbetet skall föranleda afdrag i pensionstillägg.
Endast när dylik ersättning utgår i form af lifränta, bör enligt
kommitténs mening afdrag därför ske.

Kommittén har framför allt måst beakta, att åtskilliga af de befolkningsgrupper,
om hvilka här är fråga, särskild! landtbefolkningen, åtnjuta
inkomst i form af naturaförmåner. Denna inkomst gifver ej sällan
en nödtorftig bärgning eller täcker åtminstone i väsentlig män de
dagliga beliofven. Då nu syftet med pensioneringen, af kostnadsskäl,
icke kunnat sträckas längre än att söka bereda nödtorftig bärgning åt
en hvar, som icke är i stånd att själf förskaffa sig sådan, har . kommittén
från rätten till pensionstillägg undantagit alla dem, som af sin
inkomst af naturaförmåner hafva full, om än torftig försörjning. I enlighet
härmed och i syfte att motverka olägenheterna af en för låg
taxering af naturaförmåner samt jämväl för att i någon mån likställa
naturaförmåner och kontanter, har kommittén föreslagit, att, där inkomst

SPECIELL MOTIVERING. §§ 7-8.

103

helt eller delvis utgöres af naturaförmåner, skall iakttagas, att för den,
som af inkomsten tiar full om än torftig försörjning, årsinkomsten ej
må uppskattas till lägre belopp än 300 kronor för man och 250 kronor
för kvinna och att, där inkomsten ej räcker till full försörjning, årsinkomsten
uppskattas till motsvarande lägre belopp, äfvensom att årliga
värdet af bostad ej må uppskattas till lägre belopp än 50 kronor. Där
uppskattningen ej kan ske med ledning af dessa bestämmelser, skall
densamma verkställas efter de i orten gällande priser eller efter andra
grunder, som finnas tillämpliga.

Att värdet af full försörjning genom naturaförmåner icke må sättas
lägre än till 300 kronor, resp. 250 kronor, har för öfrig! sin motsvarighet
i bestämmelserna i 6 §, enligt hvilka pensionstillägg icke utgår till
personer, hvilkas årsinkomst uppgår till nämnda belopp.

För att förmånen af bostad ej skall komma att taxeras oproportionerligt
lågt, har kommittén, som jämväl härvid haft i sikte kostnadernas
begränsning, funnit sig nödsakad att stadga ett minimibelopp
af 50 kronor för årliga värdet af bostad. Pensionsafdraget enligt 6 §
för bostad kommer alltså att utgöra minst 25 kronor.

I sista stycket af 7 § stadgas, att, där fråga är om äkta makar,
skall, vid bestämmande af pensionstilläggs belopp, årsinkomsten för en
hvar af dem beräknas utgöra hälften af deras sammanlagda årsinkomst.
Fn dylik beräkning är redan i och för sig naturlig. För öfrigt skulle
en särskild uppskattning af hvardera makens inkomst föranleda en betydande
ökning i kostnaderna för försäkringen, emedan i regel hustrurna
blifva invalider långt tidigare än männen. De skulle då redan under
de år, då deras män ännu ägde sin fulla arbetskraft och försörjde
familjen, erhålla rätt till högsta pensionstillägget, enär de icke kunde
uppskattas till någon inkomst.

8 §-

Denna paragraf meddelar bestämmelser rörande de omständigheter,
under hvilka pensionstillägg indrages eller jämkas.

Kommittén har visserligen förutsatt en sådan tillämpning af lagen,
att i regeln de personer, som fått pensionstillägg sig tilldelade, komma
att för framtiden få behålla desamma utan annan förändring än den ökning
i pensionstilläggen, som en med åren aftagande arbetsförtjänst eller
annan minskning i den egna inkomsten kunna betinga. Men då det i
allt fall låter tänka sig, att i vissa pensionstagares förhållanden afsevärda
förändringar kunna inträda, har förslaget måst utgå från den
principen, att en person icke i och med det att han tillerkänts rätt till
pensionstillägg, äger uppbära detta under sin återstående lifstid, utan att

104

SPECIELL MOTIVERING. § 8.

lian bibehålies vid sin rätt till pensionstillägg-, endast i den mån de
förutsättningar fortfarande bestå, under Indika tillägget beviljats. Denna
ståndpunkt är för öfrigt en konsekvens af den grundsats om pensionstilläggens
afpassning efter behofvet, från hvilken kommittén utgått.

I första stycket gifvas bestämmelser om indragning af pension
för den, som befinnes icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen
eller icke längre är i riket mantalsskrifven. Man har emellertid
härvid valt ett sådant uttryck, att däraf icke med nödvändighet följer
skyldighet att under någon af angifna förutsättningar indraga pensionen
utan lämnas en viss frihet att förfara efter omständigheterna.

Kommittén har nämligen beaktat, att fall kunna förekomma, då
en person efter någon tids invaliditet så förbättras till hälsan, att han
icke längre kan anses vara varaktigt oförmögen till arbete. Dock befinner
han sig då ofta i sådan belägenhet, att öfvervägande skäl kunna föreligga
att låta honom, åtminstone tillsvidare, behålla pensiontillägget.
Ej sällan är hans arbetsförmåga fortfarande afsevärdt inskränkt och hans
hälsotillstånd sådant, att tvånget till tyngre arbete snart åter skulle trycka
honom ned under invaliditetsgränsen. Eller ock är det att förutse, att hans
tillfrisknande är helt tillfälligt och att arbetsförmågan snart ånyo kommer att
upphöra. Äfven kunna möjligheterna att erhålla arbete vara stängda för honom,
så att han har att emotse varaktig, oförvållad arbetslöshet. Han kan
äfven under den tid, då han erhållit pensiontillägg, hafva nått eu så hög
ålder, att det synes hårdt att af honom kräfva något större mått af arbete.
Kommittén har med hänsyn härtill ansett riktigast att lämna öppet att
i fall af mera ömmande beskaffenhet gifva efter på krafvet på invaliditet
såsom förutsättning för rätt till bibehållande af pensionstillägg.

Då mantalsskrifning i riket gjorts till ett bland de i lagen förutsatta
villkoren för tillhörighet till försäkringen, har man velat förbehålla
de af allmänna medel utgående pensionstilläggen åt dem, som här i
riket bibehålla stadigt hemvist och alltjämt äro här mantalsskrifna.

Kommittén har emellertid förutsatt, att fall kunna förekomma, där
pensionstillägg icke bör ovillkorligen indragas för den, som finnes icke
längre vara mantalsskrifven i riket. Pensionstagaren bör sålunda icke
blifva lidande på grund af eu försummelse i detta afseende, som icke
ligger honom själf till last, och hans pensionstillägg alltså icke indragas,
om genom en tillfällighet eller annans underlåtenhet han för
något år icke blifvit mantalsskrifven. Däremot torde tillägget som regel
böra indragas, om pensionstagaren lämnar riket.

Från stadgandet, att pensionstillägg skall indragas, därest årsinkomsten
för någon undergått ökning till sådant belopp, att rätt till
pensionstillägg ej längre tillkommer honom, får däremot af naturliga

SPECIELL MOTIVERING. §§ 8-9.

105

skäl något undantag ej göras. Beträffande åter annan ändring i den
inkomst, efter hvilken pensionstillägg blifvit bestämdt, måste det i viss
mån lämnas öppet att förfara efter omständigheterna. Till mera betydande
ändringar i pensionstagarens ekonomi bör naturligtvis hänsyn tagas.
Däremot har kommittén ej funnit lämpligt föreskrifva, att hvarje, äfven
den minsta, ändring i årsinkomsten skall föranleda jämkning i pensionstillägget.
En bestämd gräns kunde gifvetvis hafva stadgats, vid hvilken
sådan jämkning ovillkorligen måst företagas, t. ex. en ändring af inkomsten
med minst 50 kr. Kommittén har emellertid ansett lämpligare
att lämna pensionsmyndigheten fria händer äfven i detta afseende,
enär härigenom den bästa anpassningen efter förhållandena torde stå
att vinna. I allmänhet torde initiativet till jämkning i pensionstillägg
komma att tagas af pensionären själf. Till förekommande af alltför
täta rubbningar i pensionsbeloppen har kommittén emellertid föreslagit
ett stadgande af innehåll, att jämkning i pension ej får äga rum oftare
än en gång om året.

Den jämkning i pension, hvarom här är fråga, kommer att beröra
äfven den del af pensionstillägget, som motsvarar den på grund af erlagda
pensionsafgifter utgående procentvisa förhöjningen. Om man
sålunda antager, att en man tillerkänts fullt pensionstillägg, eller 150
kronor, och därjämte, på grund af erlagda afgifter under tolf år, förklarats
berättigad till förhöjning i detta belopp med 16 procent (12 gånger
1 Vs procent), så att pensionstilläggets summa blir 174 kr. och vidare förutsätter,
att den ifrågavarande personen efter någon tid kommer i åtnjutande
af en årsinkomst af t. ex. 100 kr., så att minskning i pensionstillägget
skall äga rum, beräknas denna minskning på följande sätt.
Hälften af årsinkomsten, 50 kr., afdrages från de 150 kronorna; återstår
100 kr. Den procentvisa förhöjningen uträknas nu med dessa 100 kr.
som grund, hvarigenom alltså förhöjningen kommer att utgöra 16 procent
af 100 kr. eller 16 kr. Pensionstillägget kommer följaktligen härefter
att utgöra 100 + 16 = 116 kr.Efter samma grunder förfares
gifvetvis vid ökning af pensionen.

9 §.

Genom bestämmelserna i denna paragraf har man bland annat velat
förebygga, att personer, för att erhålla pensionstillägg, afhända sig sina
tillgångar.

Kommittén vill icke förneka, att det varit mest öfverensstämmande
med en sträng rättvisas kraf, om här föreliggande spörsmål blifvit löst
sålunda, att den som funnits öfvertygad om sådant ohederligt handlingssätt,
hvarom här är fråga, förklarats hafva för all framtid förverkat sin

Ålder d oms för säkring skommittén. I. 14

106

SPECIELL MOTIVERING. § 9.

rätt till pensionstillägg. Men då det å andra sidan ej bör förbises, att
fall kunna förekomma, i hvilka omständigheterna äro förmildrande, har
kommittén ansett sig böra gifva ifrågavarande stadgande en affattning,
hvarigenom pensionsmyndigheten erhåller fria händer att efter förhållandena
i hvarje särskild! fall förfara såsom finnes med rättvisa och billighet
mest öfverensstämmande.

Ett nära till hands liggande fall synes vara, att föräldrar bortskänka
sin fastighet till barnen utan att förbehålla sig undantagsförmåner
af fastigheten. Här kan det gifvetvis ej bli fråga om att vid föräldrarnas
invaliditet genom dem beviljadt pensionstillägg befria barnen från
försörjningpliktens börda. Pensionsmyndigheten lärer i sådant fall ej
tveka att a Islå en gjord ansökning om pensionstillägg eller, om förhållandet
blir konstateradt först efter det pensionstillägg beviljats, indraga
tillägget.

Men fallen ligga ej alltid så alldeles klara. En viss motprestation
kan föreligga, men af så obetydligt värde, att afbandande! dock i
öfvervägande grad har karaktären af gåfva. Fastigheten kän säljas till
ett uppenbart underpris eller förbehåll göras om ett orimligt ringa undantag.
I dylika fall har pensionsmyndigheten att med ledning af alla
på ärendet inverkande omständigheter bilda sig ett omdöme om och i
hvilken mån rätten till pensionstillägg bör anses förverkad.

I de flesta fallen är det gifvetvis egendom, som afhändts. Men
äfven inkomst kan blifva föremål för afhändande. En person kan t. ex.
afhända sig rätten till all afkomst af en fastighet, men förbehålla sig
äganderätten därtill, och detsamma kan vara förhållandet med ett penningkapital.

I paragrafens andra stycke öfverlämnas åt pensionsmyndigheten att
tillse, att icke pensionstillägg kommer att åtnjutas af någon, som visat
tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet af honom enligt denna
lag åliggande afgiftsplikt eller som uppenbarligen icke efter förmåga
söker ärligen bidraga till sin försörjning.

Att den, som år efter år undandragit sig sin skyldighet att erlägga
pensionsafgifter, skulle komma i åtnjutande af pensionstillägg endast
genom att förvärfva pensionsrätt på grund af en eller annan erlagd afgift,
synes icke med rättvisa öfverensstämmande. Det bör för öfrig! här
erinras om, att understöd enligt 33 § skall under vissa villkor utgå till
personer, för hvilka afgifter icke erlagts. Därvid har visserligen främst
åsyftats de fall, där den ifrågavarande personen varit jämlikt 5 § undantagen
från afgiftsplikt. Men kommittén har dock velat lämna möjlighet
öppen för pensionsmyndigheten att utdela understöd äfven åt sådana

SPECIELL MOTIVERING. §§ 9-10.

107

personel, som, ehuru afgiftspliktiga, likväl icke erlagt sina afgifter. Det
bör ankomma på pensionsmyndigheten att undersöka omständigheterna
i hvarje särskildt fall och därvid tillse, huruvida från den afgiftspliktiges
sida föreligger tredska eller uppenbar försumlighet i fråga om afgiftspliktens
fullgörande. I fråga om »värdighet» till understöd från det
allmännas sida, hvilken omständighet i vissa främmande länder, främst
Danmark, utgör ett hufvudvillkor för understöds beviljande, har kommittén
i sitt förslag icke uppställt några kraf på sökandens förflutna i vidare
mån än hvad nyss blifvit nämndt beträffande ordentlig afgiftsbetalning.
Ty alla undersökningar rörande en persons förflutna lif, kunna, äfven
om de göras med hämsynsfullhet, ofta framstå som en opåkallad inkvisition,
och tvifvelsmål om undersökningens opartiskhet skola lätt
uppstå. Pensionsmyndigheten har alltså att, utom i fråga om afgiftsbetalningen,
taga hänsyn allenast till pensionstagarens närvarande förhållande.
Att vid denna undersökning fordringarna på pensionstagarens
»värdighet» icke må sättas allt för högt, har kommittén, med den affattning
kommittén gifvit stadgandet velat framhålla.

I detta sammanhang har kommittén förehaft frågan om indragning
af pension, under tid då pensionstagare undergår ett relativt långvarigt
frihetsstraff. Kommittén har emellertid icke ansett skäl att för
sådana mera sällsynta fall föreslå indragning af den på egna afgifter
grundade pensionen. Beträffande åter rätten till pensionstillägg är densamma
tydligen, utan något särskildt stadgande, redan på grund af lagens
öfriga bestämmelser utesluten i fråga om pensionstagare, som å straffanstalt
underhålles på det allmännas bekostnad.

10 §.

Rörande fördelningen mellan staten och kommunerna af kostnaderna
för pensionstilläggen hänvisas till den allmänna motiveringen.

Hvad särskildt angår den å kommunerna belöpande andelen i kostnaden,
skall först erinras därom, att pensionsärenden pröfvas af pensionsnämnden
i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blifvit mantalsskrifven
(29 §). Med denna bestämmelse såsom utgångspunkt har kommittén
i förevarande paragraf stadgat, att hvarje kommun bestrider tredjedelen
af pensionstillägget för pensionstagare, som var i kommunen mantalsskrifven
vid den tid, från hvilken tillägget bestämts att utgå. Enligt hvad
längre fram (31 §) är stadgadt, utgår pension från den dag, rätt till
pension inträdt. Detta anses hafva skett den dag, pension sökes, såvida
ej annat förhållande visas. I allmänhet kommer pensionen att löpa från

i 08

SPECIELL MOTIVERING. § 10.

och med ansökningsdagen. Under vissa förhållanden kan dock; inträffa,
att dessa tidpunkter icke sammanfalla. Då emellertid vid pensionens
uträknande tillika fastställes den dag, från hvilken pensionen skall löpa,
har kommittén ansett det leda. till större reda och enkelhet att anknyta
kommunens delaktighet i kostnaden till den senare tidpunkten, eu anordning,
som äfven kommer att underlätta pensionsrådets uträknande
af kommunernas andelar i pensionskostnaden. I anslutning till hvad
nu blifvit nämndt om beviljande af pensionstillägg har föreslagits, att, där
tillägget blifvit ökadt, tredjedelen af ökningen bestrides af den kommun,
i hvilken pensionstagaren då var mantalsskrifven. Den kommun, som
beviljat pensionstillägg eller ökning däraf, kommer med tillämpning af
de föreslagna stadgandena att själf få vidkännas en tredjedel af kostnaden.
Härigenom har kommittén trott sig gifva ytterligare en garanti
för en omsorgsfull pröfning af dessa ärenden.

Kommittén har ej funnit lämpligt att i förslaget efterbilda de i fattigvårdsförordningen
gifna bestämmelserna om åtnjuten fattigvårds inverkan
å hemortsrätten samt om kommunernas inbördes ansvarighet för
fattigvårdskostnader, eftersom pensionsärendena äro af eu från fattigvårdsärendena
väsentligt skiljaktig natur. I, så måtto blifva dock förhållandena
likartade, att, liksom meddelad fattigvård under vissa omständigheter
verkar bindande på hemortsrätten, en kommun, hvars pensionsnämnd
beviljat pensionstillägg, förblir ansvarig för eu tredjedel af kostnaden, så
länge tillägget utgår, oafsedt om pensionstagaren flyttar till annan kommun.

I andra punkten af denna paragrafs andra stycke regleras förfarandet
vid minskning af pensionstillägg, hvartill två eller flera kommuner
bidraga. Detta förutsätter gifvetvis, att pensionstillägget förut blifvit ökadt
af annan pensionsnämnd än den, som beviljat pensionstillägget. Olika vägar
kunna här tänkas. Man kunde sålunda låta lindringen i kostnad komma
kommunerna till godo i motsatt ordning mot den, i hvilken de deltagit i
pensionstilläggets beviljande, så att den kommun, där den senaste ökningen
beviljats, först helt befriades från pensionskostnaden, innan bördan lättades
för nästa kommun o. s. v. Detta skulle emellertid enligt kommitténs
mening å ena sidan möjligen medföra eu frestelse för den sist beviljande
pensionsnämnden att vid gifven anledning föranstalta om minskning
af pensionen, men å andra sidan betaga de pensionsnämmder, som
beviljat det ursprungliga pensionstillägget och tidigare ökningar i detsamma,
intresse af att följa pensionstagarens förhållanden.

Kommittén har därför valt en annan väg: att låta minskning i pensionstillägg
komma de delaktiga kommunerna tillgodo i förhållande till deras
bidrag till pensionstillägget. Härigenom har kommittén trott sig kunna

SPECIELL MOTIVERING. §§ 10-11.

109

■undvika de ofvan berörda olägenheterna och på samma gång åsyftat en
lämplig fördelning af kostnaderna.

Att uträknandet af kommunernas andelar i pensionskostnaden sker
genom pensionsrådet betingas däraf, att pensionsrådet omhänderhar uträknandet
af pensionsbeloppen samt öfverhufvud utgör centrum för hela
försäkringen, dit allt material inströmmar. De närmare detaljerna rörande
ordningen för gäldandet af kommunernas andelar i pensionskostnaden
böra gifvetvis icke få sin plats i lagverket, utan komma att regleras
genom kungl. förordningar.

11 §•

Såsom redan blifvit nämndt, har kommittén, i likhet med hvad
som skett i främmande länder och i tidigare här i landet framlagda förslag
i ämnet, för begränsning till skäligt belopp af det allmännas kostnader
för försäkringen, måst sätta de pensioner, som genom lagen beredas,
till jämförelsevis blygsamma belopp. Särskildt kommer den del af pensionen,
som beräknas på grund af erlagda afgifter, att för pensionstagaren
blifva utan större betydelse, innan lagen varit i verksamhet så länge, att
pensionsafgifter i någon afsevärd mån hunnit erläggas. Kommittén har
därför funnit angeläget att söka, utan ytterligare betungande af det allmänna,
bereda möjlighet till utdelande af något högre pensioner i de fall,
där utan pensionstagarens förvållande pensionen icke förslår till fyllande af
de mest trängande lefnadsbehofven. I sådant syfte har kommittén lämnat
befogenhet för kommunen att i de fall, där kommunen finner sig
föranlåten inskrida för lindrande af o förskyld fattigdom, räcka denna
hjälp i annan form än fattigvård. Kommittén har alltså föreslagit att,
om på grund af höga lefnadskostnader i den ort, där pensionstagare
är bosatt, pensionen linnes ej vara tillräcklig för hans försörjning, och
pensionstagaren i följd häraf är i behof af fattigvård, skall den kommun,
till hvilken han i fattigvårdsafseende hörer, äga rätt att, därest pensionstagaren
förut sökt efter förmåga ärligen försörja sig, till hans
pension lämna ett tillskott. Ehuru de medel, som kommunerna för
nämnda ändamål kunna komma att anslå, skola, liksom fattigvården, bekostas
helt och hållet af kommunerna skälfva, har kommittén dock funnit
lämpligt stadga en gräns för kommunernas bevillningsrätt i förevarande
afseende, och har det legat nära till hands att i sådant syfte föreslå att
kommunens tillskott till en pension icke i något fall får öfverskrida
högsta beloppet af det enligt 6 § utgående, ej procentvis höjda pensionstillägget,
eller 150 kronor för man och 125 kronor för kvinna.

SPECIELL MOTIVERING. §§ 11--13.

Ifrågavarande af kommunen beviljade tillskott till pensionen skall icke
anses som fattigvård. Dess mottagande kommer alltså icke att för pensionstagaren
medföra någon af de privat- eller offentligträttsliga påföljder,
som med mottagande af fattigvård äro eller kunna blifva förknippade,
däribland särskild! kan framhållas att någon skyldighet att till kommunen
återgälda uppburet pensionstillskott icke under några förhållanden
kommer att föreligga. A andra sidan bör kommunen gifvetvis äga
frihet att efter omständigheterna minska eller indraga det af kommunen
beviljade pensionstillskottet.

Om fonden.

12 §.

Rörande den af kommittén föreslagna fonderingen af pensionsafgifterna
hänvisas till hvad som yttrats i den allmänna motiveringen.

13 §.

I denna paragraf gifvas bestämmelser om den redan i den allmänna
motiveringen berörda, periodvis återkommande pröfningen af försäkringens
ekonomiska grundvalar. I följd däraf, att kostnadsberäkningarna
af naturliga skäl icke kunna hafva giltighet för all framtid, låter
det tänka sig, att pensionsverket vid en sådan utredning tilläfventyrs
kan komma att visa sådant öfverskott eller sådan brist, att en ändring
af pensionsvillkoren skulle kunna blifva erforderlig.

Kommittén har alltså föreslagit, att inom fem år efter det lagen
trädt i kraft och sedermera minst en gång hvart tionde år skall genom
pensionsrådets försorg anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning''
grundad undersökning, huruvida genom de föreskrifna pensionsafgifterna
kunna för dem, som först därefter blifva afgiftspliktiga, beredas de
pensioner, som enligt bestämmelserna i 6 § första stycket motsvara
dessa afgifter. Då vidare rättvisan torde kräfva, att de, som redan
kommit i åtnjutande af pension, åtminstone ej lida minskning i de dem
en gång tillerkända belopp, äfvensom att de, som redan börjat erlägga
afgifter, behålla den rätt oförkränkt, som grundas på de redan erlagda
afgifterna, har kommittén vidare föreslagit att, därest af undersökningen
framgår behof af förändring i bestämmelserna rörande pensionsvillkoren,
må sådan förändring, hvilken äger rum efter beslut af Konung och
Riksdag, ej afse redan då beviljade pensioner, och för dem, hvilka, då

SPECIELL MOTIVERING. §§ 13-15.

111

förändring vidtages, redan äro eller varit afgiftspliktiga, blott afse de
afgifter, som därefter erläggas, eller de pensionsbelopp, som svara mot
sistnämnda afgifter.

Slutligen bör vid den periodiska utredningen för hvarje gång undersöks,
huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet
af alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas.

Den brist, som vid här afsedda konfrollberäkningar möjligen visar
sig, bör enligt kommitténs mening ersättas af statsmedel.

Om pensionsafgifternas erläggande.

14 §.

Med hänvisning till hvad beträffande pensionsafgifternas erläggande
blifvit i den allmänna motiveringen yttradt, vill kommittén här erinra
om, att mantalsskrifning inom riket utgör en af förutsättningarna för
afgiftsplikt och att uppbörden af den för alla afgiftspliktiga gemensamma,
afgiften af tvä kronor lagts å kommunen. Under sådana förhållanden
har kommittén ansett, att nämnda uppbörd skall förrättas af den kommun,
där den afgiftspliktige är mantalsskrifven.

Uppbörden ombesörjas af den kommunala uppbördsmyndigheten, på
landet kommunalnämnden och i städerna drätselkammaren, där ej, såsom
i Stockholm, särskildt uppbördsverk är inrättadt. Visserligen pålägges
härigenom nämnda myndigheter en icke oväsentlig ökning i deras nuvarande
arbete, men då ett högst betydande antal bland de afgiftspliktiga
tillika äro skattskyldiga till kommunen, har kommittén ansett det icke
gärna böra ifrågasättas att inrätta särskilda uppbördsmyndigheter för
ifrågavarande pensionsafgifter, helst en dylik anordning skulle kunna
medföra betydliga utgifter. Då vidare kommunerna måste hafva ett
stort intresse af den föreslagna försäkringen, har kommittén trott sig
kunna räkna på de kommunala myndigheternas medverkan vid afgifternas
uppbärande.

15 §.

På samma grunder som kommittén ansett sig kunna taga de kommunala
myndigheterna i anspråk vid afgifternas uppbärande, har kommittén
i denna § åt vederbörande taxeringsnämnder anförtrott att hvarje
år upprätta förteckning, enligt fastställdt formulär, öfver de inom kommunen
mantalsskrifna personer, för hvilka under året pensionsafgifter
böra erläggas.

112

SPECIELL MOTIVERING. § 15.

Kommittén håller före, att upprättandet af denna förteckning icke
skall vålla allt för stora svårigheter. Det gäller ju blott att från mantalslängden
till förteckningen öfverföra de afgiftspliktige, sedan man först
affört alla dem, som (1 och 5 §§) äro undantagna från afgiftsplikt, nämligen
utländska medborgare, barn under femton år, åldringar öfver sextiosju
år, invalider, ägare af viss förmögenhet, ordinarie innehafvare af
statstjänst, hustrurna inom de två senare grupperna äfvensom ett antal
andra personer, Indika blifvit genom särskildt beslut af Kungl. Magt
undantagna från afgiftsplikt enligt förevarande lag.

Då kommittén afsett, att samtliga pensionsafgifter skola erläggas
samma år som de debiterats, har det beträffande tvåkronorsafgifterna,
hvilkas uppbörd åligger kommunen, synts önskvärd! att bereda möjlighet
för dessa afgifters erläggande i samband med sista kommunaluppbördsstämman
för året. Denna stämma plägar, som bekant, inträffa i
början af september, och böra därför alla förberedande åtgärder för
dessa afgifters erläggande vara vidtagna i någorlunda god tid dessförinnan.

Enligt taxeringsförordningen böra taxeringsnämnderna hafva afslutat
sina arbeten, i länen senast den 15 maj och i Stockholm senast
den 15 juni. Enär taxeringsnämndernas arbete med upprättande af förteckningar
öfver de afgiftspliktiga pågår i samband med skattetaxeringen,
kan man utgå från den förutsättningen, att båda dessa uppgifter
kunna på en gång afslutas. Kommittén har därför i fråga om öfverlämnandet
till den kommunala uppbördsmyndigheten af den förteckning
öfver de afgiftspliktiga, hvilken taxeringsnämnden har att upprätta, ansett
sig kunna stadga samma korta frist af fem dagar, som gäller för aflämnandet
af taxeringslängd en. Förteckningen kommer sålunda den
kommunala uppbördsmyndigheten tillhanda i länen senast den 20 maj
och i Stockholm senast den 20 juni. Efter mottagandet af förteckningen
ombesörjer nämnda myndighet att afskrift af densamma hålles tillgänglig
för allmänheten under tiden från och med den 1 till och med
den 10 juli å ställe, som minst fjorton dagar förut kungjorts i kyrkan
och tillika tillkännagifvits på annat lämpligt sätt. Tiden för anförande
af besvär öfver taxeringsnämnds beslut, angående hvilka personer böra
såsom afgiftspliktiga upptagas i den nämnda förteckningen, utgår, såsom
längre fram skall nämnas, i vissa fall den 15 juli. Med hänsyn härtill
'' har den tid, under hvilken förteckningen skall hållas tillgänglig för allmänheten,
icke lämpligen kunnat utsträckas öfver den 10 juli. Sannolikt
torde kommunerna komma att uppföra afgifterna å debetsedlar. Vare sig
detta sker eller icke, skall emellertid en hvar, som vederbör, anses hafva

SPECIELL MOTIVERING. § 15.

113

fått del af förteckningens innehåll, sedan afskrift af densamma hållits
vederbörligen tillgänglig.

Äfven om kommittén tänkt sig, att erläggande af pensionsafgifterna
å två kronor i regel borde ske å sista kommunaluppbördsstämman för
året, har kommittén likväl velat lämna öppet för kommunerna att bestämma
annan tid för erläggandet, dock att nämnda tid ej må sättas
senare än till en månad före årets utgång. Tid och ställe för uppbörden
kungöras minst fjorton dagar förut och angifvas jämväl i den för
allmänheten afsedda afskriften af förteckningen öfver de afgiftspliktiga.

De vid uppbörden erlagda afgifterna redovisas och inbetalas till den
i 12 § omförmälda fonden, på sätt särskildt förordnas. Hvarje kommun
är därjämte skyldig att till samma fond redovisa och inbetala ett belopp,
motsvarande summan af de tvåkronorsafgifter, som icke blifvit erlagda
för afgiftspliktiga, hvilka äro inom kommunen mantalsskrifna. För dylik
ej erlagd pensionsafgift äger kommunen hos den afgifspliktige fordran
med förmånsrätt såsom för oguldna kommunalutskylder.

De af taxeringsnämnderna uppgjorda förteckningarna, försedda med
uppgift om dem, för hvilka afgiften inom stadgad tid erlagts, insändas
före utgången af det år, under hvilket uppbörden ägt rum, till pensionsrådet,
där ett särskildt konto för hvarje afgiftspliktig kommer att uppläggas.

Huruvida försäkrad inom stadgad tid erlagt honom åliggande pensionsafgift
af två kronor, är en omständighet, hvarom pensionsrådet,
som skall beräkna pensionsbeloppen, måste beredas kännedom. Ty blott
de pensionsafgifter, som den försäkrade inom stadgad tid erlagt, komma
vid bestämmande af pensionsbeloppet att tagas i beräkning, medan åter
de belopp, som kommunen till fullgörande af sin i fråga om tvåkronorsafgifterna
föreskrift^ garantiförpliktelse redovisar till pensionsfonden,
tillfalla fonden och icke tillgodoräknas några personliga konton. Kommittén
har därför funnit nödigt föreskrifva, att den öfver de afgifspiiktiga
inom kommunen upprättade förteckningen skall kompletteras med anteckningar
rörande uppbörden, så att för hvarje afgiftspliktig, hvilkens afgift
blifvit inom stadgad tid erlagd, anmärkning om nämnda förhållande göres.

Då kommittén ställt kommunen såsom garant för tvåkronorsafgifterna
och på samma gång föreslagit, att blott de pensionsafgifter, som
den försäkrade inom stadgad tid erlagt, skola tagas i beräkning vid
bestämmande af pensionsbeloppet, har kommittén med denna anordning
främst velat vinna ett ökadt intresse såväl för de afgiftspliktiga att
ordentligt erlägga afgifterna som för kommunen att vederbörligen från
de afgiftspliktiga indraga desamma. Ett ytterligare kraftigt skäl för de

Äldcrdomsförsälcringskommittén. I. 15

114

SPECIEL!, MOTIVERING. §§ 15--16.

af giftspliktiga att vinnlägga sig om ett ordentligt erläggande af sina
afgifter synes föreligga äfven i den omständigheten, att de försumliga
komma att stå i skuld till kommunen för de icke erlagda afgifterna och
således äfventyra att dock till sist skälfva lå vidkännas afgifterna men
utan rätt att vid pensionsbeloppets bestämmande få desamma sig tillgodoräknade.
Man torde sålunda kunna förvänta, att den emot obetalade
afgifter svarande summa, som kommunen får att till fonden redovisa,
icke kommer att uppgå till ett allt för afsevärdt belopp.

16 §.

I denna § gifvas regler för uppbörden af de pensionsafgifter aj fem
eller tio kronor, hvilka, utöfver den för samtliga afgiftspliktiga stadgade
pensionsafgiften af två kronor, åligga vissa afgiftspliktiga. Kommittén
har för uppbörd af dessa högre afgifter valt eu annan väg än som
beträffande erläggandet af den lägre afgiften föreslagits. Medan det
ansetts nödigt att åt kommunen, såsom ansvarig för afgifterna å två
kronor, öfverlämna uppbörden af tvåkronorsafgifterna, har det icke
synts vara af behofvet påkalladt att taga kommunernas medverkan i
anspråk i fråga om de högre pensionsafgifterna. Då det i förevarande
fall gäller personer, som i regel äro inkomstskattetaxerade, har kommittén
ansett sig höra föreslå, att pensionsafgifterna å fem och tio
kronor skola debiteras och indrifvas i sammanhang med kronoskatterna,
och att för detta ändamål af vederbörande taxeringsnämnd för hvarje
sådan afgiftspliktig skall i taxeringslängden för året antecknas beloppet
af den pensionsafgift, som bör för honom erläggas. I de fall då debetsedel
å kronoskatterna icke förekommer, måste gifvetvis särskild! debetsedel
å pensionsafgiften utfärdas.

De influtna afgifterna följa kronouppbörden åt, d. v. s. inlevereras
till landskontoren. Den ordning, hvari de sedermera skola redovisas
och inbetalas till pensionsfonden, torde böla angifvas i en särskild författning.

Kommittén har i de försäkrades eget intresse sökt trygga de högre
afgifternas inbetalande genom att för dem tillskapa en viss förmånsrättsställning
i förhållande till kronoskatten, och har kommittén i sådant
afseende föreslagit, att hvad å krön odebetsedel inflyter skall anses i
första hand gälla därå upptagen pensionsafgift. Den rätt till afbetalning
å debetsedel, som härigenom indirekt medgifvits, kommer sålunda
den afgiftspliktige själf till godo för hans blifvande pension.

SPECIELL MOTIVERING-. §§ 16-18.

115

Som bekant finnes för oguldna utskylder en särskild kort preskriptionstid.
Kommittén, har i fråga om förevarande pensionsafgifter ansett en
ännu kortare preskriptionstid önskvärd och i sådant afseende föreslagit, att
dylik afgift ej må utsökas, sedan sex månader förflutit efter utgången af
det år, under hvilket afgiften blifvit påförd. I främsta rummet har kommittén
härvid tagit hänsyn därtill, att det är af största vikt att förebygga
oklarhet i fråga om de försäkrades ställning till pensionsverket. Pensionsrådet
bör när som helst vara i stånd att fastställa, huru stort belopp
i pensionsafgifter, som bör godtskrifvas en persons försäkringskonto.
^ Nu kan ^ det emellertid komma att inträffa, att pensionsafgift,
som påförts afgiftspliktig, icke genast kan af honom uttagas. Det föreslagna
stadgandet afser att förhindra, att ovisshet i angifna afseende
skall kunna allt för länge råda. Kommittén har så mycket mindre hyst
några betänkligheter mot att föreslå ett dylikt stadgande, som fråga ju
är om en begränsning, icke, såsom i afseende å skatten, af statens egen
rätt utan endast af dess verksamhet i dens intresse, som genom uraktlåtenhet
att inbetala pensionsafgift ådagalagt bristande förmåga eller
vilja att bidraga till tryggande af sin egen framtid.

I anslutning härtill har kommittén föreslagit, att hvarje år skall
före den 1 augusti genom uppbördsmyndigheten till pensionsrådet insändas
uppgift å de för nästföregående år erlagda och indrifna pensionsafgiftema
å fem och tio kronor. Pensionsrådet sättes härigenom i tillfälle
att relativt snart efter det pensionsafgifterna influtit införa desamma å
resp. konton.

17 §.

Af dem, för hvilka, sedan de påförts pensionsafgift, sådant förhållande
inträdt, att de enligt 5 § — på grund af inträde i statstjänst,
uppkommen invaliditet o. dyl. —• böra undantagas från afgiftsplikt, bör
sådan afgift gifvetvis icke utkräfvas. För att förebygga att dylika
tvistefrågor utdragas på tiden, har kommittén här föreslagit ett summariskt
förfarande för deras lösning och gifvit i första hand pensionsnämndens
ordförande befogenhet att fälla utslag.

18 §.

I denna § gifvas regler för klagan öfver beslut, som taxeringsnämnd
meddelat enligt 15 eller 16 §. Att sådan klagan i regel bör föras inom
tid och i den ordning, som angående besvär öfver taxeringsnämnds beslut
är i gällande författning föreskrifvet, ligger i sakens natur. Frågor om

116

SPECIELL MOTIVERING. §§ 18—19.

undantagande, på grund af varaktig arbetsoförmåga, från erläggande af
pensionsafgift falla däremot utanför taxeringsmyndigheternas kompetensområde,
och har kommittén med anledning däraf föreskrifvit, att i
sådana frågor klagan skall föras hos vederbörande pensionsnämnd, hvarifrån
ärendet eventuelt kan dragas under pensionsrådets pröfning. Den
i taxeringsförordningens 39 § stadgade yttersta tidpunkten för anförande
af besvär öfver taxeringsnämnds beslut, eller den 15 juli i länen
och den 31 augusti i Stockholm, har emellertid icke synts lämplig att
i dessa invaliditetsfrågor bibehållas som gräns för klagotiden. Särskilt
under första tiden af lagens tillämpning skulle klagotiden i länen
blifva för kort. Kommittén har därför och jämväl med hänsyn till
förmånen af enhetlighet för hela riket för ifrågavarande ärenden föreslagit
fatalietiden till den 31 juli, men i andra mål blir besvärstiden densamma
som i beskattningsfrågor och utgår alltså i länen den 15 juli och i
Stockholm den 31 augusti. Kommittén har vidare ansett lämpligt, att
den klagande, liksom i fråga om skatt till stat eller kommun, skall
utan afbidan på besvärsmål^ afgörande vara skyldig erlägga det
honom påförda afgiftsbeloppet. Denna regel skall dock själffallet icke
gälla i de fall, där pensionsnämndens ordförande eller pensionsnämnden
enligt 17 § förklarat afgiftsplikten vara bortfallen. Om klagomålen godkännas,
är det tydligen af vikt, att pensionsrådet ofördröjligen erhåller
kännedom därom. Kommittén har därför föreslagit att, om annan myndighet
än pensionsrådet ändrat beslut, hvarom här är fråga, skall anmälan
härom ofördröjligen göras hos pensionsrådet.

Om pensionsnämnder.

19 §■

På sätt framgår af den allmänna motiveringen, ansluter sig den
organisation af försäkringen, som kommittén föreslagit, i sina hufvuddrag
till den af nya arbetareförsäkringskommittén föreslagna. Kommittén
kan därför för sitt förslag i denna del anföra i hufvudsak samma
skäl, som förenämnda kommitté.

I regel bör kommun utgöra ett pensionsdistrikt. Men om två eller
flera socknar på landet hafva gemensam kommunalförvaltning, faller
det sig helt naturligt, att de äfven i pensionsafseende utgöra en enhet,
och kommittén föreslår därför, att de under angifna förhållanden skola
betraktas som ett pensionsdistrikt. Å andra sidan kan det under

SPECIELL MOTIVERING. §§ 19-20.

117

vissa förhållanden blifva nödvändigt eller lämpligt att fördela en kommun
i flera pensionsdistrikt. Orsaker härtill kunna i främsta rummet
vara kommunens stora folkmängd eller vidsträckthet. Äfven andra förhållanden
kunna göra en fördelning lämplig, såsom t. ex. befintligheten
af industriella inrättningar i en del af kommunen. Beslut om sådan
fördelning äfvensom om upphäfvande eller förändring däraf skall enligt
förslaget underställas Konungens befallningshafvandes pröfning.

20 §.

Enligt nya arbetareförsäkringskommitténs förslag skulle pensionsnämnden
bestå af två arbetsgivare, två försäkrade och en af Konungens
befallningshafvande förordnad ordförande.

Då förevarande förslag emellertid icke ålägger arbetsgivarna skyldighet
att bekosta någon del af försäkringen och ej heller binder afgiftsplikten
vid aflönadt arbete i annans tjänst utan syftar till åstadkommande
af en allmän folkpensionering, har kommittén saknat anledning
att förbehålla någon särskild kategori af medborgare representation i
pensionsnämnden.

Kommittén har funnit att antalet ledamöter i pensionsnämnden,
frånsedt den af Konungens befallningshafvande för fyra år i sänder utsedde
ordföranden, lämpligen bör kunna begränsas till högst sex.

Ledamöterna i pensionsnämnd jämte suppleanter skola enligt förslaget
väljas för fyra år af den kommunala representationen i pensionsdistriktet,
därvid, i likhet med förhållandet vid vissa andra val, hvarje
röstande bör äga en röst. Där å landet kommunalfullmäktige och i stad
stadsfullmäktige finnas, böra af rent praktiska skäl dessa korporationer
träda i kommunalstämmans, resp. allmänna rådstugans, ställe, då det
tydligen ofta skulle medföra allt för stor omgång att för ifrågavarande
val sammankalla kommunalstämma eller allmän rådstuga. För vinnande
af en viss kontinuitet i pension snämndens sammansättning har kommittén
vidare föreslagit, att vid slutet af andra året efter lagens trädande i
kraft halfva antalet af de utsedda ledamöterna och halfva antalet suppleanter
skall efter lottning afgå, hvadan val af ledamöter i pensionsnämnd
sedermera kommer att verkställas hvart annat år. Kommittén håller
före,, att härigenom i väsentlig mån aflägsnas faran för att pensionsnämnd
skall komma att bestå af ledamöter, som alla sakna erfarenhet om
nämndens arbetssätt och åligganden.

118

SPECIELL MOTIVERING. §§ 21—23.

21 §.

Pensionsnämndens ordförande, ledamöter och suppleanter böra för
att äga nödig kännedom om personer och förhållandena å orten vara
inom kommunen boende. I öfrigt uppställer förslaget inga andra villkor
för vederbörandes kompetens än myndig ålder och god frejd.

Då inom åtskilliga kommuner antalet af dem, som äro lämpliga
att utses till ledamöter i pensionsnämnd, torde vara ganska begränsadt,
har kommittén ansett nödigt stadga, att den, som blifvit utsedd till
ordförande, ledamot eller suppleant i pensionsnämnd, icke bör kunna
afsåga sig uppdraget utan giltiga skäl. Såsom sådana har kommittén
uttryckligen angifvit, att den välde är ämbets- eller tjänsteman och af
sin befattning hindras fullgöra uppdraget eller att han under de fyra
sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot i pensionsnämnd
(icke suppleant).

I öfrigt har kommittén ansett det böra öfverlämnas i fråga om
ordförande till Konungens befallningshafvande och i fråga om ledamot
åt vederbörande valkorporation att afgöra, huruvida anfördt skäl för
afsägelse bör anses giltigt eller icke.

22 §.

Rörande pensionsnämnds åligganden har redan erinrats om nämndens
skyldighet att meddela beslut i densamma underställda frågor, huruvida
för någon, som påförts pensionsafgift, sådant förhållande sedermera inträdt,
att han, då afgiften skall erläggas eller indrifvas, bör enligt o §
undantagas från afgiftsplikt.

Pensionsnämndens förnämsta uppgift är gifvetvis att såsom första
instans handlägga ansökningar rörande pension. Angående dessa ärendens
handläggning hänvisas till 30 §.

Närmare föreskrifter om pensionsnämndens verksamhet böra meddelas
af Konungen.

23 §.

Med hänsyn till de olikartade förhållandena å skilda orter har
kommittén ansett, att antalet ordinarie sammanträden icke bör i lagen
bestämmas, utan föreslagit, att pensionsnämnderna själfva skola träffa
afgörande härom liksom om tid och ställe för sammanträdena. Emeller -

SPECIELL MOTIVERING. § 23.

119

tid måste i allmänhetens intresse ett minimiantal sammanträden stadgas,
och kommittén har i sådant hänseende föreslagit, att hvarje år skola
hållas minst fyra ordinarie sammanträden, ett hvar tredje månad. Särskilda
förhållanden kunna emellertid göra det nödvändigt eller lämpligt,
att nämnden sammankommer jämväl emellan de ordinarie sammanträträdena,
och har enligt kommitténs förslag ordföranden rätt att kalla
nämnden till sådant extra sammanträde. Till hvarje sammanträde skall
genom ordförandens försorg kallas jämväl pensionsrådets ombud, hvarom
i 27 § närmare förmäles.

Antalet af de föreslagna pensionsdistrikten kan antagas komma att
med ett eller annat hundratal öfverskrida antalet kommuner i riket, eller
alltså enligt nuvarande förhållanden uppgå till omkring 2,800. Vid eu
befolkningssiffra för hela riket af omkring 5 Vs milj., skulle följaktligen
hvarje pensionsdistrikt komma att i medeltal omfatta omkring 2,000
personer. Af dessa skulle ungefär hälften komma att blifva afgiftspliktiga.
Den andra hälften utgöres af barn, invalider samt andra personer,
som på grund af föreslagna undantagsbestämmelser icke skulle
blifva afgiftspliktiga. Då vidare årliga antalet för hela riket af dem, som
blifva invalider eller fylla sextiosju år, kan skattas till ungefär 50,000,
kan man antaga, att till hvarje pensionsnämnd årligen skulle inkomma
i medeltal tjugu ansökningar om afgiftspension. Antalet öfriga pensionsärenden
kan uppenbarligen icke på förhand med säkerhet beräknas, men torde
dock icke blifva så afsevärdt, att pensionsnämndens arbete därmed kan
blifva särskild! betungande. Med hänsyn härtill har kommittén ansett sig
kunna betrakta ledamotskap af pensionsnämnd hufvudsakligen såsom
hedersuppdrag, för hvilket godtgörelse icke i allmänhet borde utgå.
Dock har kommittén funnit skäligt, att någon ersättning för inställelsen
vid sammanträdena borde åtnjutas. Då förhållandena å skilda orter äro
så växlande och till följd däraf pensionsnämndernas arbetsbörda kan
motses blifva så olika, att en enhetlig reglering af ersättningarnas storlek
knappast är möjlig, har kommittén ansett det böra öfverlämnas åt
kommunerna att bestämma ersättningens storlek och i samband härmed
föreslagit, att kommunerna själfva skola vidkännas kostnaderna för ifrågavarande
godtgörelse. Härigenom torde ersättningen bäst blifva anpassad
efter de lokala förhållandena samt garantier vinnas för sparsamhet vid
bestämmandet af ersättningsbeloppen. Kommittén har tänkt sig, att
ifrågavarande ersättning skall komma att utgå med dels ersättning för
nödiga resekostnader och dels till beloppet fastställdt dagtraktamente.
Med hänsyn till det större ansvar och den tyngre arbetsbörda, som
kommer att åligga ordföranden, har kommittén ansett lämpligt, att be -

120

SPECIELL MOTIVERING. §§ 23-26.

loppet af det till honom utgående dagtraktamente icke må sättas lägre
än till två gånger det belopp, som bestämmes för hvarje ledamot.

24 §.

Vid förhinder för ordförande eller ledamot skall han därom underrätta
vederbörande suppleant. För att i möjligaste mån förhindra att
sammanträde må behöfva inställas i följd af försumlighet af ordföranden
eller ledamöterna att tillstädeskomma, har kommittén i likhet med nya arbetareförsäkringskommittén
stadgat böter för förfallolös utevaro samt för
underlåtenhet att vid förfall underrätta suppleant.

25-26 §§.

Behandlingen af de ärenden, som anhängiggöras hos pensionsnämnd,
bör så skyndsamt som möjligt företagas och afslutas. Har
ärende icke anhängiggjorts å sammanträde, skall det af nämnden handläggas
senast å näst infallande sammanträde, och ärenden, som anhängiggöras
vid sammanträde, skola genast företagas till behandling. Enär
pensionsärendena i allmänhet torde blifva af jämförelsevis enkel beskaffenhet,
har kommittén föreskrifvit, att de i regel skola genast afgöras.
Uppskof tillätes endast, om nämnden finner sådant oundgängligen
erfordras.

Nämndens expeditionsgöromål ombesörjas af ordföranden, som för
de utlägg, han för sådant ändamål nödgas göra, äger få godtgörelse af
kommunen. De göromål, som förslaget ålägger pensionsnämndens ordförande,
komma otvifvelaktigt, åtminstone i flera fall, att blifva af icke
obetydlig omfattning. Någon lättnad i arbetet har emellertid möjliggjorts
genom den i förslaget åt ordföranden medgifna rätt till skrifvareoch
räkenskapshjälp.

För erhållande af en öfverskådlig bild af samtliga de ärenden, hvilka
hos pensionsnämnd anhängiggjorts, är det lämpligt, att anteckning om
hvarje inkommet ärende göres i ett register, hvilket för vinnande af likformighet
skall föras enligt formulär, som fastställts af pensionsrådet.
Registret bör förses med hänvisningar till protokollet, där redogörelse
skall lämnas för de vid hvarje sammanträde förekommande ärenden
äfvensom för beslut, som fattas af nämnden.

SPECIELL MOTIVERING. §§ 27-28.

121

27 §.

''V isserligen förefinnes enligt kommitténs förslag i den af Konungens
befallningshafvande utsedde ordföranden inom hvarje pensionsnämnd en
representant för det allmänna. Kommittén har emellertid, med hänsyn bl. a.
till försäkringens stora omfattning, ansett nödvändigt att ute i orterna
tillskapa organ för pensionsrådet, som härigenom sättes i stånd att på
ett verksamt sätt öfvervaka pensionsärendenas behöriga handläggning
vid de olika pensionsnämnderna och bevaka pensionsverkets rätt. Kommittén
har emellertid icke ansett nödigt stadga, att ett ombud skall af
pensionsrådet ° förordnas för hvarje pensionsdistrikt, utan lämnat öppet
löi pensionsrådet att, där så lämpligen kan ske, förordna samma person
till ombud för flera pensionsdistrikt. Då det af nära liggande skäl är
lämpligt, att ombudet sa mycket som möjligt deltager i pensionsnämndens
arbeten, har kommittén föreslagit, att han äger närvara vid vederbörande
pensionsnämnds sammanträden samt deltaga i öfverläggningarna.
I besluten får han dock ej deltaga. Kommittén förutsätter, att i den
instruktion för ombudet som skall utfärdas af pensionsrådet, kommer
att stadgas skyldighet för ombudet att, så ofta ske kan, närvara vid
öfverläggningarna.

28 §.

Enligt kommitténs förslag kan ändring i pensionsnänmdens beslut
sökas, utom af vederbörande rättsägare, jämväl af kommun, af pensionsrådets
ombud samt af pensionsnämndens ordförande. Hvad kommunen
beträffar, så kan densamma, utan att dess rätt är direkt beroende af pensionsnämndens
beslut, äga ett uppenbart intresse af huru beslutet utfaller,
bå kan ett afslag å ansökan om pension föranleda, att kommunen nödgas
meddela sökanden fattigvård. Den besvärsrätt, som tillagts pensionsrådets
ombud, betingas gifvetvis däraf, att han skall iakttaga pensionsverkets
intressen. Besvären ställas till pensionsrådet men, med hänsyn till sökandenas
bekvämlighet och för att i möjligaste män förenkla förfarandet samt
undvika öfverflödig skriftväxling mellan pensionsrådet och pensionsnämnderna,
har kommittén föreslagit, att besvären skola ingifvas eller insändas
till pensionsnämndens ordförande, som, sedan besvärstiden gått till
ända, har att jämte nämndens yttrande ofördröjligen till pensionsrådet
insända besvären jämte öfriga till ärendet hörande handlingar.

Besvärsrätt tillkommer jämväl pensionsnämndens ordförande, hvilken,
såsom tillsatt af Konungens befallningshafvande, har att iakttaga det

Åläerdömsförscikringskommittén. I. 26

122

SPECIELL MOTIVERING. §§ 28-30.

allmännas intressen. Något nämndens yttrande öfver besvär af ordföranden
är gifvetvis icke erforderligt.

I olikhet med nya arbetareförsäkringskommittén har förevarande kommitté
ansett pensionsrådet böra utgöra högsta instans i försäkringsärenden.
Kommittén har nämligen funnit det vara synnerligen angeläget att pensionsärendenas
handläggning icke får draga allt för länge ut på tiden
utan att desamma snarast möjligt slutligt afgöras. Det har äfven synts
önskvärdt att icke öka regeringsrättens arbetsbörda med afgörandet af
de många besvär i pensionsärenden, som kunna förutses. En förutsättning
för att pensionsrådet göres till sista instans är emellertid, att åt
detsamma gifves en sådan sammansättning, att dess kompetens att slutgiltigt
afgöra ifrågavarande ärenden är tillräckligt betryggad. Genom
pensionsrådets afgöranden fastslås nämligen riktlinjerna för försäkringens
tillämpning, och i pensionsrådet böra följaktligen finnas representanter
icke blott för den försäkringstekniska och juridiska sakkunskapen utan
äfven för den praktiska erfarenheten. Med hänsyn härtill har också i
förslaget (3 §) stadgats, att pensionsrådets organisation bestämmes af
Konung och Eiksdag.

Om ansökning rörande pension.

29—30 §§.

I dessa paragrafer lämnas närmare föreskrifter rörande handläggningen
af ansökningar rörande pension.

Sådan ansökning ställes till pensionsnämnden och ingifves antingen
vid nämndens sammanträden eller, under tiden mellan sammanträdena,
till nämndens ordförande (jfr 25 §). Ansökningen är skriftlig. Af
praktiska skäl skall den affattas enligt fastställdt formulär, och toide
blanketter komma att genom pensionsrådets försorg tillhandahållas.

Ansökningen göres hos pensionsnämnden i det pensionsdistrikt, där
sökanden senast blifvit mantalsskrifven. I regel torde sökandens vistelsekommun
sammanfalla med mantalsskrifningskommunen. I hvarje fall
torde den omständigheten, att en person mantalsskrifvits å viss ort,
innebära en garanti för att han under någon tid varit där bosatt. Man
torde alltså kunna utgå från att angifna pensionsnänmds ledamöter äga
den bästa kännedomen om sökandens förhållanden. Ifrågavarande bestämmelse
sammanhänger äfven, såsom förut erinrats, med stadgandet
i 10 §, att hvarje kommun bestrider tredjedelen af pensionstilläggen
för de pensionstagare, som voro mantalsskrifna i kommunen vid den

SPECIELL MOTIVERING. §§ 29-30.

123

tid, från hvilken tillägg bestämts att utgå. Genom att den kommun,
hvars pensionsnämnd beviljar sådant tillägg, belastas med en del af
dess . belopp, har man nämligen velat ernå, att pensionsnämnderna vid
beviljandet af pensionstillägg skola förfara med nödig försiktighet.

I ansökningen skola alla de omständigheter angifvas,'' å hvilka sökanden.
grundar sitt anspråk. Särskildt är stadgadt, att ansökningen
skall innehålla upplysningar angående sökandens arbetsförmåga och
inkomster. . Ansökningen utgör sålunda en slags själfdeklaration, ehuru
åt summarisk art, öfver sökandens hälsotillstånd och existensvillkor, i
den mån de kunna inverka pa hans pensionsrätt. Äfven i de fall, där
ansökningen grundas icke på invaliditet utan på uppnådda sextiosju år,
böi dock, . med hänsyn till statistiken, sökandens arbetsförmåga anges.
För att gifva en allvarlig erinran om vikten af att de lämnade uppgifterna
äro fullt sanningsenliga, har kommittén funnit lämpligt att
föreslå, att ansökningen skall innehålla en af sökanden undertecknad,
på heder och samvete afgifven förklaring, att de lämnade upplysningarna
äro med sanningen öfverensstämmande. Därest sökanden på grund af
bristande skrifförmåga, sjukdom eller ålderdom ej kan själf afgifva sådan
förklaring, skola tvänne trovärdiga personer styrka de lämnade upplysningarnas
riktighet.

Kommittén har, i motsats mot nya arbetareförsäkringskommittén,
icke ansett sig böra i lagen uppställa kraf på att ansökan om pension
skall åtföljas af läkarintyg rörande sökandens hälsotillstånd. Kommittén
håller nämligen före, att de kostnader, som skulle kräfvas för anskaffandet
af dylikt intyg, i talrika fall skulle blifva allt för betungande,
synneiligast för dem, som befinna sig j så blygsamma ekonomiska förhållanden,
att de äro berättigade till pensionstillägg. I regel torde,
eftei hvad vunna erfarenheter gifva vid handen, kunna utan läkarintygbedömas,
huruvida sökanden är invalid i. lagens mening eller icke. Dock
lära läkarintyg komma att användas af sökande, som äro i tillfälle att
anskaffa sådana och vilja stödja sin ansökning äfven med sådana bevismedel.

På^ grundvalen af de lämnade upplysningarna skall pensionsnämnden
härefter besluta, huruvida sökanden äger rätt till pension, samt
bestämma storleken af den årsinkomst, som skall läggas till grund
för beräkning af . eventuel! pensionstilläggs belopp. Däremot har
pensionsnämnden icke tilldelats någon befattning med pensionsbeloppens
beräkning och fastställande. I fråga om pensionstillägg i de
fall, däi sådant skall utan procentvis förhöjning utgå, skulle visserligen
pensionsnämnden kunna vara kompetent att verkställa sådan beräkning.
Beträffande afgiftspensionen åter är nämnden i saknad af material

124

SPECIELL MOTIVERING. §§ 29-30.

för dess uträknande, enär bokföringen af pensionsafgifterna är förlagd till
pensionsrådet samt sökanden icke, såsom enligt nya arbetareförsäkringskommitténs
förslag, är skyldig att inför nämnden förete bevis om erlagda
pensionsafgifter (pensionsbok). Och i fråga om den af erlagda pensionsafgifter
beroende procentvisa förhöjningen af pensionstillägget är
pensionsnämnden i alla de fall, då sådan skall förekomma, af samma
anledning jämväl ur stånd att verkställa beräkning af beloppet. . Till
pensionsrådet inflyta uppgifterna om debiterade och indrifna pensionsafgifter,
och där bokföras för en hvar de afgifter, som skola räknas
honom till godo. Kommittén har därför lämnat en generell föreskrift
om att pensionsbeloppens beräknande och fastställande skall ske genom
pensionsrådet, som tillika har att utfärda pensionsbref. Hos pensionsrådet
bör ock hvarje försäkrad periodvis äga rätt att erhålla kännedom
om de pensionsafgifter, som enligt förda anteckningar blifvit för honom
erlagda.

Till den centrala myndigheten skola därför alltid, ehvad besvär
anförts eller icke, pensionsnämnds beslut på grund af ansökan om pension
jämte till ärendet hörande handlingar insändas. Därest pensionsrådet
vid granskningen af insändt beslut, öfver hvilket besvär icke anförts,
finner detsamma strida mot lagen, bör pensionsrådet icke sakna
utväg att åstadkomma ändring, och har kommittén därför ansett lämpligt
tillerkänna pensionsrådet befogenhet att i sådant fall återförvisa ärendet
till pensionsnämnden för förnyad pröfning. Pensionsrådet sättes
härigenom i stånd att, därest pensionsnämnden, som genom den i återförvisningsutslaget
lämnade motivering lärer få upplysning om de synpunkter,
ur hvilka ärendet enligt pensionsrådets uppfattning bör bedömas,
ändock skulle vidhålla beslutet, lämna ombudet å orten eller
annan behörig tillfälle att anföra besvär. Genom den föreslagna anordningen,
hvilken torde lända till största möjliga likformighet i lagtillämpningen,
beredes sålunda utväg för pensionsrådet att efter ärendets förnyade
utredning och pröfning i pensionsnämnden, såsom högsta instans
ännu en gång skärskåda målet. Pensionsrådets ställning till pensionsnämnderna
är icke fullt jämförlig med den, som de allmänna öfverdomstolarna
intaga till de under desamma lydande underrätterna. På samma
gång som pensionsrådet är högsta instans i pensionsärenden, förekommer
nämligen mellan pensionsrådet och pensionsnämnderna en intim samverkan
för pensioneringens genomförande, som betingas häraf, att båda
utgöra organ för pensionsverket.

I fråga om ökning eller minskning af pension gäller i tillämpliga
delar hvad ofvan sagts. Förslag om minskning kan väckas antingen af
ordförande eller ledamot i pensionsnämnd eller af pensionsrådets ombud.

SPECIELL MOTIVERING. §§ 29--33.

125

Att pensionstagaren bör lämnas tillfälle yttra sig innan beslut fattas i
sådant ärende, ligger i sakens natur.

Vid 6 § bär redan omnämnts grunden för den i 30 § förekommande
bestämmelsen att om, vid beräkning af pensionsbelopp, detsamma finnes
icke uppgå till sex kronor, må pension ej utgå och förty e j heller pensionsbref
utfärdas.

Om pensions utbetalande.

31 §•

Begynnelsetiden för pensions utgående bör uppenbarligen vara
den tidpunkt, då invaliditeten inträdde eller då eu ålder af 67 år uppnåddes.
I senare fallet är det utan vidare klart, att pensionen skall
beräknas flan den dag, sökanden fyllde 67 ar. I terra fallet åter torde
det. ofta vara ganska svårt att noggrannt bestämma tidpunkten för in3
aliditetens inträdande. Kommittén har därför föreslagit, att pensionen
skall utgå från den dag, ansökningen om pensionen ingifvits till vederbörande
. myndighet, därest icke sökanden visar, att han blifvit invalid
vid en tidigare tidpunkt. Stadgandet att pensionen skall upphöra först
med utgången af den månad, under hvilken pensionstagaren aflider, har
sin motsvarighet inom åtskilliga redan befintliga allmänna och enskilda
pensionsinrätlningar.

32 §.

Pensionernas öfversändande från pensionsrådet till pensionstagarna
skulle medföra onödig omgång och utgift. Kommittén har därför föreslagit,
att pensionstagaren skall äga lyfta pensionen å postanstalten i
sin boningsort eller, om han hällre så önskar, å annan postanstalt.
Pensionerna utbetalas månadsvis. Men för att ej allt för mycket betunga
postverkets tjänstemän med utbetalning'' af smärre pensionsbelopp,
bär kommittén föreslagit, att pension, hvars årliga belopp ej uppgår till
30 kronor, utbetalas allenast en gång årligen. Samma stadgande"gäller
för pension till den, som flyttat ur riket.

Till förenkling af bokföringen och redovisningen har föreslagits, att
pensionsbelopp, som ej ljftats inom ett år, sedan detsamma till betalning
förfallit, skall vara förverkadt och tillfalla pensionsfonden.

Om understöd.

33 §.

För erhållande af rätt till pension på grund af erlagda afgifter har
förevarande förslag icke uppställt fordran på viss väntetid (karenstid),

126

SPECIELL MOTIVERING. § 33.

d. v. s. att afgifter skola under ett visst antal år hafva blifvit erlagda
för att pensionsrätt skall inträda. Något missbruk af försäkringen,
hvilket skulle genom föreskrift om väntetid förebyggas, synes nämligen
med den anordning kommittén föreslagit (växande pensioner) icke vara
att befara. Men med eftergifvande! af krafvet på viss väntetids
tillryggaläggande och därigenom öppnad möjlighet för en hvar, som
någon tid, om än aldrig så kort, tillhört försäkringen, att vid iråkad
invaliditet och fattigdom komma i åtnjutande af det till pensionen utgående
bidrag af allmänna medel (pensionstillägget), följer å andra sidan
konsekvent att sådant bidrag från det. allmännas sida bör lämnas jämväl åt
de behöfvande invalider, som aldrig tillhört afgiftsförsäkringen. I enlighet
härmed har i förevarande § införts bestämmelser om understöd åt dessa personer.
Sålunda stadgas att den, som efter fyllda femton år blifver till arbete •
varaktigt oförmögen men för hvilken afgifter till erhållande af pension icke
blifvit erlagda, äfvensom den, hvilken vid nämnda ålder redan är varaktigt
arbetsoförmögen, äger erhålla understöd under villkor och med belopp,
som angående pensionstillägg är i 6 § stadgadt. Beträffande sådant
understöd skall äfven i öfrigt i tillämpliga delar gälla hvad i denna
lag är föreskrifvet om pensionstillägg och om kostnaden för dess bestridande
samt om ansökning rörande pension och om pensions utbetalande.
— Att understöd utgår först efter fyllda femton år, står i
öfverensstämmelse med föreskrifter att pensionsafgift icke erlägges af
någon före det år, under hvilket han fyller sexton år, af hvilken föreskrift
följer att pensionstillägg icke kan erhållas af någon, som ännu
ej uppnått femton års ålder. Liksom pensionstillägg, skall understöd
utgå till den, som är till arbete varaktigt oförmögen och hvilkens årsinkomst
ej uppgår för man till 300 och för kvinna till 250 kronor.
Däremot skall understöd icke, lika litet som pensionstillägg, utgå till
den som väl fyllt sextiosju år men ännu icke är invalid. Understödets
årliga belopp beräknas efter samma grunder som i 6 § angående pensionstillägg
är föreskrifvet, dock att någon procentvis förhöjning i understödets
belopp ej kan ifrågakomma, eftersom pensionsafgift aldrig
af understödstagaren erlagts. Vid uppskattning af understödssökandes
årsinkomst skall följas samma grunder som i 7 §angifvas i fråga om bestämmande
af pensionstilläggs belopp. För rätt till understöd förutsättes,
liksom för rätt till pensionstillägg, att vara mantalsskrifven i riket. Och,
liksom beträffande pensionstillägg, gäller i fråga om understöd, att detta
ej tillkommer någon, som visat tredska eller uppenbar försumlighet i
fullgörandet af honom enligt denna lag åliggande afgiftsplikt eller som
uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörj -

SPECIELL MOTIVERING. §§ 33-34. 127

ning. Angående indragning och jämkning af understöd gälla de i 8
och 9 §§ ang. pensionstillägg gifna bestämmelser. På samma sätt skall
hvad 10 § innehåller om kostnaden för bestridande af pensionstillägg
jämväl gälla om kostnaden för utgifvande af understöd. Däremot komma
föreskrifterna i 11 § icke annat än undantagsvis att blifva tillämpliga
å understödstagare. Ansökning om understöd göres i samma ordning
som pensionsansökning. Uppgift om sökandens inkomster är dock
gifvetvis alltid erforderlig, när understöd sökes. Understödets belopp
skall, sedan pensionsnämnden fattat beslut angående storleken af den
årsinkomst, som för beräkningen skall läggas till grund, af pensionsrådet
beiäknas och fastställas. Jämväl i öfrigt skola de i SO § gifna bestämmelser
i tillämpliga delar gälla om understöd och likaledes skall hvad
31 och o2 §§ innehålla om pensionsutbetalande hafva motsvarande till—
länkning i fråga om utbetalande af understöd.

Om frivilliga afgifter.

34 §.

Då kommittén icke ansett sig kunna föreslå vare sig högre obligatoriska
afgifter eller högre pensionstillägg, har kommittén funnit det
vara i hög grad önskvärdt att genom införande af en verksamt understödd
frivillig försäkring bereda tillfälle till erhållande af förhöjda pensioner.
Den frivilliga försäkringen skall emellertid stå öppen äfven för
dem, som icke äro afgiftspliktiga i den allmänna försäkringen.

Till den, som erlagt frivilliga pensionsafgifter, skall enligt förslaget
pension utgå imder samma förutsättningar, som stadgats beträffande den
obligatoriska försäkringen, d. v. s. uppnådda 67 års ålder eller dessförinnan
inträdd varaktig oförmåga till arbete. Äfvenledes är för rätt
till insättningar bestämd en minimiålder af femton år. Då den frivillio-a
försäkringen egentligen är afsedd att komma de mindre bemedlade klasserna
till godo, har kommittén sökt förhindra, att de förmögnare klasserna
i någon afsevärd grad skulle tillgodogöra sig det bidrag, staten i vissa
fall lämnar till denna försäkring. I sådant afseende har införts ett stadgande,
som begränsar insättningarnas belopp under ett kalenderår till
högst det antal kronor, som motsvarar halfva antalet af insättarens
fyllda lefnadsår. För enkelhetens skull har därjämte föreslagits, att
pensionsafgiftens belopp ej skall få understiga en krona och endast utgå
i helt antal kronor. I öfrigt kunna pensionsafgifterna erläggas på hvilka
tider och till hvilka belopp som hälst.

128

SPECIELL MOTIVERING. § 34.

Ifrågavarande pensionsafgifter skola, i likhet med de pa grund af
afgiftsplikt erlagda afgifterna, ingå till den i 12 § omnämnda fond.
Äfven rörande de på så sätt samlade medlen skall, på sätt i 13 § stadgas,
periodisk utredning ske, och kan, såsom där nämnes, ändring med
anledning af utredningen göras i pensionsvillkoren. Uppkommen brist
täckes af statsmedel.

Ärliga beloppet af frivillig pension skall för man utgöra för hvarje
erlagd afgift en och en*tredjedels procent af afgiftens belopp för hvarje
helt år, som förflutit från den dag afgiften erlades till den dag, från
hvilken pensionen utgår. Den sålunda föreslagna regeln för beräkning
af pensionsbeloppet är densamma som i 1898 års proposition föreslogs
i fråga om såväl obligatoriska som frivilliga afgifter och som sedermera
upptagits i den tyska riksförsäkringsordningens bestämmelser om frivillig
försäkring.

För kvinnorna, hvilka dels blifva invalider vid en tidigare ålder än
männen och dels hafva längre medellifslängd, skall pensionen beräknas
till fem sjättedelar af motsvarande belopp för man.

I fråga om pensionsbeloppen och statsverkets tillskott hänvisas
till Del II sidd. 178.

Då, på sätt redan nämnts, den frivilliga försäkringen egentligen är
afsedd att komma de mindre bemedlade klasserna till godo, har kommittén
funnit ändamålsenligt att för pensionstagare tillhörande dessa
klasser införa bestämmelser om ett afsevärdt statsbidrag. I sådant hänseende
föreslås, att pensionstagare, som åtnjuter pensionstillägg eller
understöd och således icke har en årsinkomst af 300 resp. 250 kr.,
skall åtnjuta förhöjning i pensionen med en tredjedel åt densammas

belopp. _ .

Då de afgifter, som en person i yngre år erlägger till den frivilliga
försäkringen, (Del II sid. 178) bereda något högre pension än motsvarande
obligatoriska afgifter, synes den möjligheten icke utesluten att en
och annan skall söka försumma sina obligatoriska afgifter och i stället
insätta dessa penningar i den frivilliga försäkringen. Till förekommande
af sådant missbruk, föreslås det stadgandet, att om någon finnes hafva
försummat fullgöra honom enligt 4 § åliggande afgiftsplikt för år, hvarunder
frivillig afgift för honom erlagts, skall vid bestämmande af pensionens
belopp hänsyn ej tagas till den frivilliga afgiften i vidare mån
än denna afgifts belopp må öfverstiga beloppet af den försummade afgiften.
Sådana frånräknade afgifter tillfalla gifvetvis pensionsfonden.

SPECIELL MOTIVERING. §§ 35-36.

129

35 §.

Detta stadgande, som gäller för de flesta befintliga pensionsinrättningar,
är nödvändigt, om icke vinnandet af lagens ändamål skall i
viss mån äfventyras.

36 §.

För försäkringens genomförande erfordras gifvetvis en mängd detaljerade
föreskrifter. Dessas upptagande i lagen skulle göra den vidlyftig
ock svår att öfverskåda samt är olämpligt äfven af det skäl, att
åtskilliga föreskrifter kanske snart måste ändras med hänsyn till vunnen
erfarenhet. Kommittén har därför föreslagit, att dessa föreskrifter skola
utfärdas af Kungl. Maj:t i administrativ väg.

Ä Ider domsför säkringskommittén. I.

130

Särskilda yttranden.

Af lir Brallting;

I den fråga som förelagts denna kommitté att på nytt utreda och
som sedan årtionden står på dagordningen i vårt land utan att något
sker, är det främst viktigt att komma från tal till handling. Att söka
uppnå ett möjligast enigt resultat har därför för en hvar af kommitténs
medlemmar måst framstå som en bjudande plikt. Ett förslag, som ger
de i arbetet utslitna blott en del af hvad de kanske hoppats, får dock
icke visas tillbaka enbart därför att man velat komma längre, till rikligare
statstillskott och större pensioner. År det till sin läggning sådant
att det duger som stomme, på hvilken sedan kan byggas vidare i den
mån folket själft finner detta påkalladt och utförbart, så bör det nu
antagas. Eljest gå åren i strider om större kraf, och under tiden vandra
alltjämt nya skaror af dem, som dignat under arbetets börda, den tunga
vägen fram mot fattighuset.

Från sådan utgångspunkt har jag därför kunnat helt ansluta mig
till kommitténs förslag, sådant detta småningom växt fram ur dess arbete
och öfverväganden. Gärna hade jag sett om man vågat gå längre
och lyfta dem, hvilkas rätt till försörjning det här gäller, till en något
bättre ställning än att nätt och jämnt komma öfver fattigvårdsgränsen
— i talrika fall, särskildt just de närmaste åren, innan de pensionsbelopp,
som svara mot de försäkrades afgifter, hunnit bli nämnvärda,
kommer det nog tyvärr att visa sig att icke ens detta blygsamma mål
uppnås. Men hvarje sådant steg uppåt är en kostnadsfråga. Kommittén
har stannat vid att sätta som sin uppgift att öfverflytta på det allmänna
ungefär samma kostnad, som nu utgår för åldringars och invaliders
försörjning genom allmän och enskild fattigvård, samt att gifva
denna summa åt de behöfvande i pensioneringens värdiga form och som
deras själflörvärfvade goda rätt. Redan detta, som dock också är en
stor och betydelsefull uppgift, kräfver, då försäkringen är i full gång,
efter nutida förhållanden, ett årligt statsbidrag på 21 milj. kronor;
hela bidraget från det allmänna beräknas till 311,2 milj. kr. Ville man
gifva blott de 258,000 invalider, som beräknas falla under gränsen af
300 kr. årsinkomst för män och 250 kr. för kvinnor (och af hvilka godt
halfva antalet äro fullständigt medellösa) en pension på endast 1 kr. om

131

dagen, så skulle detta kosta 94 mill. kr. årligen. Den totala årliga kostnaden
för en allmän pensionering af Sveriges hela befolkning, (624,000
pensionärer) med pension vid invaliditet eller senast vid 67 år, skulle
med 1 kr. om dagen stiga till 228 mill. kr.

Endast i två punkter nödgas jag anmäla en afvikande mening från
kommitténs flertal. Men jag skyndar att tillägga att intet af dessa mina
säryrkanden på minsta sätt rubbar förslagets linjer i öfrigt. Tvärtom äro
efter min mening båda ägnade att väsentligen förbättra och stärka detsamma.

Det första yrkandet går ut på att tillfoga en änke- och barnpensionering.
Kommittén har själf i sin allmänna motivering (sid. 54) vitsordat
det behjärtansvärda i att understödja behöfvande änkor (och änklingar)
samt ogifta mödrar med minderåriga barn, och betecknat detta som en
lätt infogad komplettering af sitt förslag. Så är också utan allt tvifvel
fallet. En änka eller ogift moder (och likaså änkling) med barn är på
visst sätt, äfven när hon är arbetsför, utan tvifvel invalid i den mening,
att en del af hennes arbetskraft måste afses för barnens vård och
uppehälle. Denna synpunkt gjordes gällande redan af Nya arbetareförsäkringskommittén
i 1890-talets början och upptogs i regeringsförslagen
1895 och 1898. Dess giltighet synes mig fortfarande lika
obestridlig. Det skulle vara ett steg tillbaka, om man nu släppte denna
viktiga del af invaliditetsfrågan ur sikte. Särskilt kvinnorna, bland
hvilka trots alla de vägande och ur kostnadssynpunkt afgörande skäl
kommittén anfört åtskilliga nog komma att se med blandade känslor
på de lägre pensionsbelopp, som för dem föreslagits, skulle säkert
med ganska stort fog känna det som en påtaglig orättvisa, om detta
så ytterst välbehöfliga stöd åt åtskilliga tiotusental fattiga kvinnor blefve
dessa förvägradt. Och ur samhällets synpunkt måste det ju vara af alldeles
särskild vikt att bringa hjälp ej blott åt dem, som ha sitt arbetslif
bakom sig, utan också samtidigt tänka på den generation, som kommer.

De kostnadsskäl — en statsutgift som, därest öfvergångsbestämmelserna
icke göras allt för ogynnsamma, nästan från början når sitt
maximum med 3 mill. kr. — hvilka kommittén åberopar uttryckligen
som sitt enda skäl för att icke själf föreslå detta tillägg, synas mig
icke böra få väga mot allt detta. Kommittén har i själfva verket ställt
sig så sympatisk till tanken att den t. o. m. gifvit anvisning hur ett
tillägg i detta syfte lämpligen borde införas. Följande denna vink och
det förslag som kommitténs ordförande formulerat i sin utredning (Del II,
sidd. 223—226), hemställer jag alltså om följande tillägg till § 6:

Änke- och
barnpensionering.

132

Snabbare

öfvergång.

»För änkling, änka eller ogift kvinna med minderåriga barn under
15 år utgör pensionstillägget, därest årsinkomsten icke uppgår till ett
belopp af 300 kr. för man och 250 kr. för kvinna jämte 150 kr. för
hvarje sådant barn, hälften af detta belopp, minskadt med halfva inkomsten.
Tillägget utgår i dessa fall, äfven om varaktig oförmåga till
arbete icke är förhanden.»

Detta stadgande innebär alltså ett understöd af högst 75 kr. för
hvarje barn till här ifrågakommande personer.

Naturligtvis bör äfven i § 2 en tilläggsbestämmelse införas och
möjligen äfven på något annat ställe nödig jämkning ske, därest detta
förslag vinner afseende.

Det andra yrkandet gäller öfvergång sbestämmelserna och syftar till
lagens snabbare genomförande än efter kommitténs förslag.

Kommittén har i sitt slutliga yrkande uteslutit alla öfver 67 år,
hvilket redan det är hårdt och måste framkalla jämförelser med hur
t. ex. Englands ålderdomsförsäkring i ett slag gaf hela den nu lefvande
åldringsgenerationen en ändrad ställning. Detta skedde med en kostnad,
som man trodde skulle stanna kring 100 mill. kr., men som befunnits
uppgå till godt 230 mill. kr. Det engelska genombrottet väjde sålunda
icke för de stora beloppen, då det gällde en stor ny socialförsäkring.
Man kan dock förstå att i en folkförsäkring, byggd till en del på
bidrag från de försäkrade själfva och där icke åldern, utan invaliditeten
står i förgrunden, man tvekar att springa i ett enda slag in i den
totalkostnad för staten på omkring 24 mill. kr., hvarom här (med ofvan
nämnda förbättring) skulle bli fråga. Den allmänna meningen skall
därför till nöds kunna försona sig med att de åldringar, som vid lagens
ikraftträdande redan äro öfver 67-års-gränsen, måste lämnas utanför.
Man lär väl ej häller fordra allt för starkt att sådana invalider, som
redan helt kommit in under fattigvårdens försörjning, skola åter tagas
ut därifrån för att söka ute i lifvet draga sig fram på de knappa understöd
utan några som hälst ökningar, som de skulle få sig tilldelade.
Och beträffande de helt hjälplösa, som nu fullständigt underhållas af
anhöriga eller andra enskilda, föreligger af liknande skäl knappast häller
tvingande anledning att fordra ett omedelbart statstillskott af 3 mill. kr.
årligen, som skulle behöfvas för att aflösa kostnaden för dessas underhåll.

Men så mycket mera bestämdt måste krafvet blifva att den stora
skaran nu befintliga invalider i åldern 15—67 år, hvilka ännu lyckats
bevara någon själfständighet, icke skola, fastän folkförsäkringen träder
i kraft, hållas utanför den visserligen ringa hjälp, som densamma kan

133

bringa främst dem själfva, indirekt äfven deras nuvarande understödsgifvare.
Det gäller här, trots att man sålunda skulle nödgas frånse de
redan nu helt understödda, en ännu mot det absoluta beroendet kämpande
fattigdomens armé på omkring 65,000 personer, hvilka kommittén
föreslår att af kostnadsskäl icke häller medtaga. Ett stort antal af
'' dessa personer äro blinda, döfva, sinnessvaga, lyfta o. s. v.; för den nu
lefvande generationen af blinda t. ex. blir det i sanning en platonisk
tröst kommittén bjuder (sid. 75). Blott omkring 5,000 män och
11,000 kvinnor, i regel under året nyblifna invalider, skulle enligt
kommitté förslaget bilda den ringa förtruppen pensionärer under år 1914.
Genom att börja så mer än anspråklöst har man också uppnått vad
alldeles visst ingen i detta land väntat, nämligen att första året af den
nya folkförsäkringens tillvaro komme att, trots de då stora organisationskostnaderna,
för staten beteckna en låt vara obetydlig minskning i
vad sedan nu 17 år utgår för detta ändamål i form af anslag till
. arbetareförsäkringsfonden!

Det är dock här alldeles icke fråga om att smyga på nationen en
utgift, som den icke beräknat. Hela folket är förtroget med tanken
att en väsentlig förskjutning i statsbudgeten måste ske, så att de sociala
utgifterna få en betydande plats, medan vissa andra, som förut fått
breda sig allt för mycket, i stället reduceras. Jag kan alldeles icke tro
att nationens breda lager skola finna det för mycket begärdt, att man
markerar socialförsäkringens nya tidsålder med att låta hela den befolkning
som ej nått 67 år, utom de redan fullt af fattigvården eller enskilda
försörjda, börja tillämpa den nya sakernas ordning. Kostnaden blir helt
visst på det sättet redan från början betydlig, men denna statens sociala
försvarsbudget kommer ändå icke att uppgå de första åren till mer än
vid pass en tiondel af den nuvarande militära försvarsbudgeten.

Kommittén erkänner själf fullt ut vikten af att försäkringens
nytta och innebörd så tidigt och klart som möjligt träda i dagen. Alldeles
visst skall också den kommittémajoritet, som nu drifvit den ekonomiska
försiktigheten till att föreslå en så ytterligt långsam tillämpning
af förslaget, själf gärna se att man börjar i större omfattning. Och
för min del tror jag t. o. m. att det är en direkt fara för förslagets
ställning inför den allmänna meningen, att det utestänger så godt som
alla nu invalida. Ringheten i de belopp, hvarom det hela under första
tiden enligt sakens natur måste komma att röra sig, kan ej undgå att
verka förstämmande. Men kommer så därtill en sådan kringskärning af
försäkringens omfattning som kommittén föreslagit, så kan denna oundvikliga
kyla lätt växa till ett motstånd, som måhända blir ödesdigert

134

för hela förslaget. För stor försiktighet kan vara i en sådan sak väl så
farligt för framgången som att begära allt för mycket med ens.

Yad beträffar den nedsättning för åldrarna 45—67 år i beräkningsprocenten
för af giftspensionerna, som likaledes föreslagits i öfvergångsstadgandet,
är den visserligen osympatisk. Den motiveras med
att arbetarförsäkringsfonden nu befinnes alldeles för liten. Det är ej
tal om att den kan hjälpa statskassan med pensionsbidragen och på så
vis bli till afgörande lättnad vid öfvergången, den räcker ej ens fullt
för att fylla hvad som brister så att äfven de vid högre ålder i afgiftsplikten
inträdande skola få räkna sina af giftspensioner efter genomsnittsregeln,
d. v. s. med 30 proc. för män och 23 proc. för kvinnor.

Det framgår nu klart hvad det betydde, att riksdagen 1896 och
senare afslog Adolf Hedins af det dåtida folkpartiet understödda motion
om en efterbevillning för åren 1889—95 af tillsammans 8,400,000 kr.
till denna fond. Anslaget begärdes på det att för de åren det ryktbara
löftet i det kungliga diktamen af den 12 okt. 1888 vid det nya tull- .
systemets triumf icke måtte stå helt ouppfylldt, det löfte då det bland
»särskilda önskningsmål» främst nämndes att med de nya rikliga tullinkomsterna
»kunna bereda stadigvarande förmåner åt de klasser i samhället,
för hvilka dessa skatteförändringar äro mest kännbara». Den dåtida
riksdagsmajoriteten afvisade dessa påminnelser; hade de 1,400,000 kronorna
afsatts från det nya systemets början, så hade fonden nu räckt väl
till åtminstone för härofvan angifna utjämning.

Emellertid kan det nog sättas i fråga om ett extra statsanslag för
täckande af fondens otillräcklighet ens för nämnda ändamål, t. ex. ett
anslag på 1 mill. kr. under de 11 närmaste åren (se Del. II sid. 169),
verkligen vore ett praktiskt sätt att för de försäkrades räkning använda
statens hjälp. Kommittén erinrar med fog om att dessa reduktioner
på afgiftspensionerna med 8 resp. 6 proc. icke blifva af egentlig
betydelse, där pensionstillägg förekomma. Det måste så vara, enär
för dessa äldre årsklasser afgiftspensionerna blott kunna samlas under
ett relativt ringa antal år, hvadan totalbeloppen bli jämförelsevis små
och de extra afdragen på dessa alltså ganska ringa, i det stora flertalet
fall blott några kronor på pensionen. Den extra millionen under de 11
första åren skulle sålunda bli utportionerad i en massa småposter utan
nämnvärd betydelse för det stora flertalet pensionärer, men i försäkringens
statsbidrag skulle den utgöra ett ytterligare plus, till hinder för
en bättre lösning af öfvergångsfrågan än kommitténs. Jag anser mig
därför böra bestämdt hålla på att samtliga nu befintliga invalider, som
icke redan åtnjuta helt understöd, måtte få komma med i försäkringen,

135

och afstår i det syftet hällre från att dessutom begära extra anslag för
att hålla samma procenträkning äfven för de äldre årsklassernas afgiftspensioner.

Ofvergångsbestämmelsen hade sålunda efter min mening i stället
bort lyda:

»Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914; dock att rätt till
understöd ej tillkommer den, som då fyllt sextiosju år eller redan åtnjuter
full försörjning af fattigvården eller af enskilda.

För den, som — — — af statsmedel.»

Totalkostnaden för här förordade förändringar inskränker sig, då
lagen kommit i full verksamhet, till att statsbidraget skulle, under förutsättning
af oförändrade nuvarande förhållanden, stiga för den tillagda
änke- och barnpensioneringen med omkring 3 mill. kr. (se Del II, sid.
226), alltså från 21 till 24 mill. kr. Bidraget från kommunerna, som
ju alltid kompenseras med minskade fattigvårdskostnader, skulle samtidigt
växa från 10 1 2 till 12 mill. kr.

För öfver gångstiden blir själfklart skillnaden större, då en hufvudafsikt
just är att snabbare rycka in i de nya förhållandena. Första
året beräknar kommittén statsbidraget blott till 600,000 kr. för försäkringar
och 600,000 kr. för den nya organisationen, summa 1,200,000
kr. Här framlagda förslag kräfver för försäkringen 4,200,000 kr., för
änke- och barnpensioneringen, enär densamma genast från början omfattar
alla änkor in. m. under 67 år, inemot hela det beräknade beloppet
af 3,000,000 kr., samt för organisationen 600,000 kr., alltså inalles
mellan 7 och 8 mill. kr. Man skulle då börja ungefär med en tredjedel
af det slutliga beloppet och således med en summa, som i förhållande
till vår statsbudget i dess helhet måste betecknas som måttlig. Men
den nuvarande generationens invalider, som ännu bevara någon själfständighet,
skulle icke behöfva känna sig uteslutna såsom enligt kommitténs
förslag blefve fallet.

Den årliga ökningen blir enligt kommitténs förslag under ett tjugutal
år omkring 1,000,000 kr. Den af mig förordade öfvergången innebär
i det afseendet ungefär detsamma som om försäkringen redan under
några år varit i verksamhet, hvadan den årliga ökningen på 1 mill. kr.
också något tidigare börjar att aftaga.

Slutligen må här antecknas att jag icke känt mig öfvertygad om
det nödiga eller lämpliga att i denna lag (§ 12) införa en svårändrad
föreskrift om att fondens förvaltande myndighet skall åläggas att placera

Kostnads frågan.

Slutord.

136

densamma uteslutande i vissa angifna papper. Detta kan bl. a. tänkas
komma att tindra en lika säker placering mot högre ränta och sålunda
hämma försäkringens möjlighet att- bereda sina delägare större fördelar
än nu tills vidare kan bli fallet. Denna detalj är emellertid helt fristående
från förslaget i öfrig!.

Det ligger också i sakens natur att trots mycket och.på.det hela
synnerligen framgångsrikt arbete för att fa fram en motivering, som
kunnat ena alla, en eller annan formulering blifvit ur den enes eller
andres enskilda synpunkt icke fullt tillfredsställande. De förbehåll, lag
för min personliga del skulle velat göra åro dock helt fa och i jämförelse
med det hela alldeles oväsentliga.

I stället för att dröja vid dem vill jag. fastmer till sist ytterligare
betona hvad jag från början i detta särskilda yttrande framhållit, atchär
framför allt gäller att Komma från fal till handling. Det voie eu
riksolycka om icke detta tredje stora försök att la till stånd en böljande
lösning af den för vårt folk så olantligt betydelsefulla frågan nu sent
omsider skulle krönas med framgång. Kommittén står enig om sitt förslags
alla väsentliga delar. Hvad jag här velat framföra har varit dels ett
yrkande på ett tillägg — änke- och barnpensioneringen — som kommittén
gifvit det amplaste förord och uteslutande af kostnadshänsyn tvekat
att själ!'' föreslå, dels ett yrkande på ett så snabbt genomförande af kommitténs
lagförslag, att vårt folk verkligen måste känna att här ett stort
steg framåt sent omsider tagits.

Själfva fördröjandet i vårt land af en fråga, som under andra politiska
maktförhållanden uppenbart skulle ha vunnit en första lösning
redan på 1890-talet, gör det så mycket mera bjudande att nu handla
utan tvekan och verkligen öppna försäkringen för dem, som sedan länge
bort stå under dess skydd. Utan att vilja förneka att hopandet åt pensionsansökningar
första året, såsom kommittén åberopar, måste medföra
vissa praktiska svårigheter -— 1. ö. efter här framlagda förslag verkligen
icke af skrämmande art •— måste jag för min del därur draga en
helt annan slutsats: detta förslag till folkförsäkring skall börja vinna
förtroende icke genom att det afvisar de massor, som samlats och klappa
på försäkringens dörr, utan genom att det mottager så många som möjligt
och ger dem livar och en sitt, så snabbt förhållandena på något
sätt tillåta. Kommitténs förslag, förstärkt som här anvisats, bör kunna
bli den stomme för svensk socialförsäkring i dess viktigaste gren, som just
nu behöfves och hvarpå sedan kommer att byggas vidare.

137

Af herr Åkerman:

;Den lösning af folkförsäkringsfrägans svåra problem, som af kommittén
i dess betänkande föreslagits, torde vara den enda, som i vårt
land med dess särskildt många åldringar kan utan allt för stora kostnader
för det allmänna leda till en någorlunda tillfredsställande försörjning.
Också hafva kommitténs samtliga ledamöter enat sig om förslagets
grundprinciper. Hvad som i ett par punkter skiljer, har, såsom af förslagets
motivering framgår, synts äfven majoriteten eftersträfvansvärdt,
ehuru densamma, med hänsyn till kostnadsfrågan, icke funnit rådligt
att gå längre. Därest under frågans behandling i riksdagen någon möjlighet
skulle yppa sig för ett snabbare genomförande af lagen eller annan
förbättring i försäkringen, kommer jag naturligtvis att anse mig hafva
fullt fria händer att härtill medverka.

Å Ider domsför säkring skommittén. I.