ÄFVENSOM TILL ÄNDRA DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR (Statens offentliga utredningar 1905:1)

NYA LAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG

TILL

L AO

KÖP OCH BYTE

ÄFVENSOM TILL ÄNDRA DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR.

STOCKHOLM, 1895.

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER.

'',4

TILL KONUNGEN.

Genom nådigt bref den 14 April 1893 har Eders Kongl. Maj:t anbefall Nya
Lagberedningen att, efter det vissa andra åt Beredningen uppdragna arbeten
blifvit fullgjorda, vidtaga en revision af de delar af Handelsbalken i 1734 års lag,

som folie inom den allmänna privaträttens område och ej på senare tid undergått
någon väsentlig omarbetning, hvarefter Beredningen i nådigt bref den 22 påföljande
September erhållit förständigande att så ordna sina arbeten, att lagförslag
angående en eller flera delar af Handelsbalken, hvilka lämpade sig för
särskild behandling, vid slutet af år 1894 kunde aflemnas.

På sätt Beredningen i sin för år 1893 afgifna arbetsredogörelse anmält, har
Beredningen ansett gällande stadganden om köp af lös egendom i första hand
kräfva en omarbetning; och har Beredningen, som funnit nödigt att vid utarbetande
af lagförslag i detta ämne inhemta yttranden och upplysningar af sakkunnige,
med handelsförhållanden förtrogne män, efter härtill erhållet nådigt bemyndigande,
för ändamålet tillkallat Grosshandlandena här i staden H. Nachmanson,
C. Bengtson och A. Olsson.

Sedan Beredningen numera utarbetat förslag till

1) Lag om köp och byte;

2) Lag om ändring i vissa delar af 9 Kap. Handelsbalken; och

3) Lag om ändring af 38 § Konkurslagen,

får Beredningen härmed i underdånighet öfverlemna nämnda förslag jemte dertill
hörande motiv, med tillkännagifvande att undertecknad Billing, som under innevarande
års höst i Kongl. Justitiedepartementet biträdt vid handläggningen af
annat lagärende, i följd deraf icke deltagit i utarbetandet af de speciela motiven.

Underdånigst

HERMAN BILLING. JOH. 0. RAMSTEDT. HJ. L. HAMMARSKJÖLD.

Stockholm den 31 December 1894.

Förslag

till

Lag

om köp och byte.

Härigenom förordnas, att, i stället för 1, 2, 3, 4, 5, (i och 7 §§ 1 Kap.
Handelsbalk^, skall gälla till efterrättelse hvad här nedan stadgas:

1 §■

Köp är slutet, då säljare och köpare om alla uppstäda köpevilkor enats.

2 §•

Gör man anbud om köp till någon, som närvarande är, eller ock under
samtal medelst telefon eller annan ledning, och medgifves ej uppskof med svaret,
vare anbudet förfallet, der det ej genast antages.

3 §•

Göres anbud genom bref eller telegram eller eljest på sådant sätt, att svar
icke kan omedelbarligen erhållas, vare den, som gjort anbudet, deraf bunden,
så framt svar, hvarigenom det antages, ingår inom den tid, som vid anbudets afgifvande
kan beräknas vara derför erforderlig under förutsättning, att svaret utan
oskäligt dröjsmål afsändes. Meddelas i anbudet bestämmelse om tiden eller sättet
för svarets afsändande, skall beräkningen derefter lämpas.

Har i anbudet viss tid blifvit utsatt, inom hvilken svar skall ingå, stånde
anbudet under den tid fast.

4 §•

Har svar, hvari anbud antages, för sent framkommit, och gifver ej den,
som gjort anbudet, ofördröjligen underrättelse, att det ej vidhålles, galle svaret,
såsom hade det i rätt tid ingått.

Hvad nu är sagdt ege dock ej tillämpning, der den, som svaret gat, uppenbarligen
icke kunnat förvänta, att det skulle i rätt tid framkomma, I ty fall
gälle svaret såsom nytt anbud.

5 §•

Afslås anbud, vare det förfallet, ändå att den tid, hvarunder det eljest skolat
gälla, ej gått till ända.

6 §•

Innehåller svar, att anbud antages med tillägg, inskränkning eller förbehåll,
galle det svar såsom utslag i förening med nytt anbud.

7 §•

Återkallas anbud eller svar, vare anbudet eller svaret utan verkan, der
återkallelsen samtidigt eller tidigare framkommer.

8 §■

Dör den, som anbud eller svar afgifvit, eller kommer han i sådant tillstånd,
att han ej vidare råder öfver sig och sitt gods, skall anbudet eller svaret ändock
gälla, der ej annat kan anses åsyftadt.

Har den, till hvilken anbud stälts, innan svar derå afgifvits dött eller kommit
i sådant tillstånd, som nyss är sagdt, vare, der ej annat kan anses åsyftadt,
anbudet icke bindande.

9 §•

Kan på grund af särskilda omständigheter uraktlåtenhet att afgifva svar å
anbud anses utmärka, att anbudet antagits, vare köp slutet, der ej afböjande
svar utan oskäligt dröjsmål afsändes.

10 §.

År ej sådant fall för handen, som i 9 § är sagdt, men har den, som gjort
anbud, förklarat sig icke påfordra särskild underrättelse om dess antagande, eller
framgå]- af omständigheterna, att han ej förväntar sådan underrättelse, vare den,
som mottagit anbudet, pligtig att, på förfrågan, utan oskäligt dröjsmål afsända
svar, vid äfventyr att anbudet icke vidare är bindande.

11 §•

Har någon, genom tillkännagifvande i tidning, medelst prislista eller på
annat sätt, allmänneligen uppfordrat andra att med honom sluta köp, vare det
ej såsom anbud ausedt.

12 §.

År gods ntropadt till försäljning å auktion utan förbehåll om rätt för säljaren
att pröfva buden, vare köp slutet med den, som för högsta budet stannat.
Finnas två hafva stannat för samma bud, och vill ej endera vika eller bjuda
öfver den andre, ege säljaren välja dem emellan.

Erlägger ej köparen genast köpeskilling, med hvars betalande anstånd icke
medgifvits, vare säljaren ej af köpet bunden.

13 §.

Har anbud eller svar i följd af fel vid telegrafering eller annan befordran
kommit att innehålla annat än åsyftadt var, och kan det fel ej anses föranledt
genom afsäudarens vårdslöshet eller försummelse, vare anbudet eller svaret ej

bindande; dock njute den, som anbudet eller svaret mottog, ersättning för sina
kostnader, der han i god tro var.

14 §.

I andra fall, än hvarom i 13 § stadgas, skall anbud eller svar, som kommit
att innehålla annat än åsyftadt var, ändock gälla, der den, som anbudet eller
svaret mottog, var i god tro.

15 §•

Vill någon, efter ty i 13 § sägs, yrka, att hans anbud eller svar skall för
ogilt anses, gifve ofördröjligen underrättelse derom, eller hafve mot den, som i
god tro var, sin talan förlorat. Är sådant meddelande gifvet, må den, till hvilken
det stälts, efter stämning påkalla pröfning af anbudets eller svarets giltighet.

16 §.

Varder någon tvungen eller förledd att köp sluta, ege han rätt yrka, att
det köp skall såsom ogilt återgå; njute ock, ehvad köpet går åter eller ej, ersättning
för all skada.

Talan om återgång af köpet må ej anhängiggöras sedan ett år förflutit från
det tvånget upphörde eller förledandet skedde.

17 §■

Säljares och köpares inbördes rättigheter och skyldigheter i följd af köpet
skola, der ej annat aftalats eller eljest kali anses vara bestämdt, bedömas efter
här nedan i denna lag gifna stadgande!!.

18 §•

Är visst gods såldt, skall det aflemnas och mottagas der det vid köpet fanns.
Afser köp gods, som är allenast till arten bestämdt (leveransköp), skall
godset aflemnas och mottagas der säljaren hav sitt hemvist, men, om han idkar

rörelse och köpet dermed eger samband, der rörelsen idkas. Lag samma vare,
der vid köp om visst gods af omständigheterna framgår, att godset ej skall , aflemnas
och mottagas å den ort, der det vid köpet fanns.

19 §.

Säljaren aflemne och köparen mottage godset hvar å sin kostnad.

20 §.

Skall godset från den ort, der det aflemnas, af säljaren försändas till annan
ort att der mottagas, ligge kostnaden för fortskaffandet å köparen.

21 §.

Ligger på grund af aftal eller eljest kostnaden för godsets fortskaffande å
säljaren, må ej den omständighet allena anses innebära, att aflemnandet skall
ske å bestämmelseorten.

22 §.

Godset skall utan dröjsmål aflemnas och mottagas.

Erfordras rådrum för aflemnande af gods, som bör af köparen afhemtas,
ege han, der ej för det rådrum viss tid är bestämd, afvakta underrättelse, att
godset är färdigt till afhemtning.

23 §.

Köpeskillingen skall erläggas å den tid, då godset mottagas bör.

24 §.

Sedan köp om visst gods slutits, stånde köparen faran för godsets försämring
eller förstörelse.

Skall säljaren fortskaffa eller, efter ty i 20 § sägs, försända godset till
köparen, ligge dock faran å säljaren intill dess sådant blifvit fullgjordt. Eger
säljaren njuta rådrum, som i 22 § andra stycket afses, skall säljaren ock stå
faran intill dess det rådrum gått till ända eller, om viss tid ej är bestämd, intill
dess underrättelse, hvarom i samma stycke förmäles, blifvit gifven.

Är det aftaladt, att köpet ej skall komma till stånd förr än visst vilkor
gått i fullbordan, bäre säljaren emellertid faran.

25 §.

Vid leveransköp ligge faran å säljaren intill dess godset blifvit aflemnadt.

26 §.

Säljaren vare, ändå att faran ej ligger å honom, ansvarig för skada, som,
innan godset aflemnas, genom hans vanvård eller vållande uppkommer.

Har i fall, hvarom i 20 § stadgas, säljaren vid godsets försändande utan
giltigt skäl afvikit från gifven föreskrift eller eljest oriktigt förfarit, svare han
för derigenom uppkommande skada.

27 §.

Afkastning, som af såldt gods fäller förr än det aflemnas eller bör aflemnas,
ege säljaren behålla. Afkomma efter såldt djur, så ock annan afkastning, som
tillfällig är, tillhöre dock köparen.

28 §.

Finnes vid leveransköp inom den bestämda arten gods af olika slag, ege
säljaren lemna gods af det slag han vill.

29 §.

Är köp slutet utan att viss köpeskilling blifvit aftalad, erlägge köparen hvad
säljaren fordrar, der det ej kan anses oskäligt med hänsyn till det vid tiden, då
godset skall aflemnas, gångbara priset å den ort, der aflemuandet bör ske.

30 §.

Säljaren ege hålla godset och köparen köpeskillingen inne, enhvar till dess
den andre fullgör hvad honom i följd af köpet åligger.

År godset försändt, utgöre den omständighet, ändå att sådant fall är för
handen, hvarom i 20 § stadgas, ej hinder för säljaren att innehålla godset.

31 §.

Försummar säljaren att aflemna godset, ege köparen bäfva köpet, så ock,
ehvad köpet häfves eller ej, njuta ersättning för all skada,

År dröjsmålet ringa och kan det ej på grund af särskilda omständigheter
uppenbarligen för köparen medföra märklig olägenhet, må köpet dock icke häfvas,
utan så är att köparen genom särskildt uttryck i aftalet (»ovilkorligen»,
»precis», »senast» eller dylikt) betingat sig noggrant iakttagande af tiden för
godsets aflemnande, eller ock säljaren underlåtit att ofördröjligen efter anmaning
aflemna godset.

32 §.

Försummar köparen att mottaga godset eller att erlägga köpeskillingen
eller fullgöra annat, som honom åligger, må, der ej godset är till köparen utgifvet,
säljaren hafva köpet; njute ock ersättning för all skada deraf, att godset
innehållits eller dess utgifvande eljest fördröjts eller att köpet häfves.

År dröjsmålet ringa och kan det ej på grund af särskilda omständigheter
uppenbarligen för säljaren medföra märklig olägenhet, må köpet dock icke häfvas,
utan så är att säljaren särskildt betingat sig noggrant iakttagande af tiden
för aftalets fullgörande, eller ock köparen underlåtit att ofördröjligen efter anmaning
fullgöra hvad honom åligger.

33 §.

Har köparen försummat att erlägga köpeskillingen, skall, ehvad godset blifvit
till honom utgifvet eller ej, ränta gäldas efter de i 9 Kap. 10 § Handelsbalkcu
stadgade grunder.

84 §.

Varder i följd af säljarens eller köparens försummelse godsets utgifvande
fördröjdt, stånde emellertid den försumlige faran för godsets försämring eller förstörelse.
Vid leveransköp ligge faran dock icke i något fall å köparen, der ej
visst gods blifvit för hans räkning afskildt eller eljest uppenbarligen är för leveransen
afsedt.

35 §.

Vill någon på grund af hvad i 31 eller 32 § är stadgadt hafva köpet, gifve
genast underrättelse derom, då han varder tillfrågad eller den försumlige tillbjuder
sig att fullgöra, aftalet. Uraktlåtes det och varder attalet sedermera utan
dröjsmål fullgjordt, må köpet ej häfvas.

36 §.

Har, der anstånd med köpeskillingens erläggande medgifvits, köparen kommit
i konkurstillstånd eller sin konkursansökning till Rätten eller domaren ingifvit
eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller ock,
om han är köpman, instält sina betalningar, och är ej godset till köparen utgifvet,
vare säljaren berättigad att hålla godset inne, så ock att, der ej betalning
ofördröjligen efter anmaning följer, håfva köpet.

Är godset till köparen utgifvet efter det han kom i konkurstillstånd eller,
der han på egen begäran blifvit försatt i konkurs, efter det ansökningen derom
ingafs, och kan det ej antagas, att utgifvandet skett med säljarens vetskap och
vilja, ege säljaren fordra godset åter, så framt ej köpeskillingen ofördröjligen
efter anmaning erlägges.

37 §.

Genom bestämmelserna i 30, 32 och 36 §§ sker ej ändring i hvad 166 §
Sjölagen innehåller.

38 §.

Finnes, då köp om visst gods slutes, fel i godset, eller uppkommer sedermera
deri fel, för hvilket säljaren enligt 24, 26 eller 34 § är ansvarig, ege ko -

paren hafva köpet eller fordra det afdrag å köpeskillingen, som mot felet svarar;
njute ock ersättning för sina kostnader.

39 §.

Saknas tillförsäkrad egenskap hos godset eller har säljaren uppsåtligen dolt
fel, som eljest deri finnes, vare han, ehvad köpet häfves eller ej, pligtig att ersätta
köparen all skada.

Lag samma vare, der säljaren enligt 26 eller 34 § är för felet ansvarig.

40 §.

Är felet ringa och kan det ej antagas för köparen medföra särskild olägenhet,
må köpet ej, mot säljarens bestridande, häfvas, utan så är att fall är för
handen, hvarom i 39 § första stycket förmäles.

41 §.

För fel, som vid köpet var för köparen kunnigt, svare ej säljaren.

Har köparen besigtigat godset, vare i fråga om fel, som han lätteligen märka
kunnat, lag samma, der ej säljaren uppsåtligen dolt felet eller tillförsäkrad egenskap
hos godset saknas.

42 §.

Säljes gods med det förbehåll, att köparen skall deråt nöjas, ehvad det är
bättre eller sämre, och finnes fel deri, stånde köparen skadan, der ej säljaren
uppsåtligen dolt felet.

Försäljning å auktion skall, i den mån ej särskild utfästelse skett, anses
gjord med sådant förbehåll, som nu är sagdt.

43 §.

Finnes fel i gods, som till fullgörande af leveransköp aflemnas, och är ej
enligt 34 § köparen för det fel ansvarig, eller uppkommer, sedan godset af -

lemnats, fel deri af anledning, som i 26 § andra stycket sägs, ege köparen hafva
köpet eller fordra det afdrag å köpeskillingen, som emot felet svarar; njute ock
ersättning för all skada.

Är allenast en ringa del af godset med fel behäftad, och kan det ej antagas
för köparen medföra särskild olägenhet att behålla det öfriga, må köpet
dock ej, mot säljarens bestridande, häfvas vidare än i atseende å den del, som
felaktig är.

44 §.

Utgör hvad till fullgörande af leveransköp atlemnas ej så mycket, som
köparen eger bekomma, må han håfva köpet eller afdraga så stor del åt köpeskillingen,
som mot bristen svarar; njute ock ersättning för all skada,

Är bristen ringa och kan den ej antagas för köparen medföra särskild
olägenhet, må köpet dock ej, mot säljarens bestridande, häfvas.

45 §.

Varder i fall, som i 43 eller 44 § afses, i stället för det felaktiga godset
eller till fyllande af bristen gilt gods till köparen genast utgifvet, och är ej
dessförinnan den tid till ända, under hvilken köparen enligt 31 § är pligtig afvakta
godset, ege hvad om köparens rätt att håfva köpet eller njuta atdrag å
köpeskillingen är i 43 och 44 §§ stadgadt icke tillämpning.

46 §.

Vill köparen tala å fel eller brist, gifve underrättelse derom inom fjorton
dagar efter det godset mottogs eller, der godset blifvit till köparen försändt, inom
lika tid efter det han sattes i tillfälle att det mottaga. Har under nu stadgad
tid felet eller bristen hvarken märkts eller bort märkas, skall underrättelsen
gifvas ofördröjligen sedan felet eller bristen uppdagats och sist inom ett år från
det köparen mottog godset eller sattes i tillfälle att det mottaga. Varder ej
underrättelse gifven efter ty nu är sagdt, ege köparen icke vidare någon talan,
utan så är att brottsligt förfarande ligger säljaren till last.

Ändå att underrättelse, hvarom ofvan sägs, blifvit i rätt tid gifven, vare
säljaren ej pligtig att godset återtaga, der ej underrättelsen uttryckligen innehåller,
att sådant af köparen yrkas.

47 §.

Är godset utsatt för förskämning eller snar förstörelse, skall underrättelse,
att köparen yrkar godsets återtagande, i hvarje fall gifvas ofördröjligen efter det
felet eller bristen märkts eller bort märkas. Försummas det, vare säljaren ej
pligtig taga godset åter.

48 §.

Är underrättelse gifven, som i 46 eller 47 § afses, vare säljaren obetaget
att efter stämning påkalla pröfning af köparens anspråk. Vill säljaren anordna
besigtning å godset, må det ej af köparen hindras.

49 §.

Har köparen godkänt godset, vare han ej deraf förhindrad att tala å fel
eller brist, derom han vid godkännandet hvarken hade eller borde hafva kännedom.

50 §.

Har köparen gifvit underrättelse, att han för fel eller brist eller på annan
grund yrkar godsets återtagande, vare han, der ej säljaren eller någon, som å
dennes vägnar bör omhändertaga godset, är tillstädes, pligtig att om godset taga
den vård, som nödig är.

Förfogar ej säljaren öfver godset inom skälig tid efter det underrättelsen
blifvit gifven, eller kan ej köparen utan märklig olägenhet vårda godset, stånde
köparen öppet att låta det för säljarens räkning å offentlig auktion försäljas;
gifte dock, der det lämpligen ske kan, säljaren i god tid förut underrättelse om
försäljningen.

51 §.

Är underrättelse gifven om sådant yrkande, som i 50 § sägs, vare köparen
sedan ej berättigad att det yrkande frångå, utan så är att yrkandet blifvit bestridt
eller, efter särskild förfrågan, svar, huruvida det bestrides, ej inom skälig
tid ingått.

52 §.

Häfves köp eller går det åter, vare köparen ej pligtig att återlemna godset,
eller säljaren köpeskillingen, med mindre den andre utgifver hvad han i följd af
köpet bekommit.

53 §.

Kan ej godset återlemnas i väsentligen samma skick, hvari det befanns, då
köparen det mottog eller, der godset blifvit till honom törsändt, sattes i tillfälle
att det mottaga, vare säljaren ej pligtig återtaga godset, utan så är att förändringen
förän]edts af godsets egen beskaffenhet eller åt åtgärd, som för dess
undersökande nödig varit, eller ock, utan köparens vanvård eller vållande, inträffat
efter det han gifvit underrättelse, att han yrkar godsets återtagande.

54 §.

Är gods köpt på prof eller med annat dylikt förbehåll (öppet köp), och liar
det blifvit till köparen öfverlemnadt, vare han, så vida han ej vill behålla godset,
pligtig att derom underrätta inom den tid, som aftalad är, eller, der aftal om
tiden ej träffats, vid förfrågan, dock ej förr än lian efter godsets mottagande haft
skälig betänketid. Har godset utan köparens vanvård eller vållande förstörts eller
försämrats, vare han ej deraf hindrad att draga sig från köpet undan.

Finnes godset qvar hos säljareii och har ej köparen inom aftalad eller skälig
tid tillkännagifvit sig vilja stå vid köpet fast, vare aftalet icke vidare för säljaren
bindande.

55 §.

Säljer man gods, som hörer annan till, och varder, på grund åt dennes
bättre rätt, godset fråndömdt köparen eller utan dom af honom utgifvet, vare

säljaren pligtig ersätta all skada, dock med afdrag för hvad af rätte egaren
gäldas bör.

Var, då köpet slöts, köparen ej i god tro, ege hvad nu är sagdt icke tilllämpning,
med mindre säljaren särskildt till ansvar sig förbundit.

56 §.

Har säljaren förbehållit sig att vara fri från ansvarighet, hvarom i 55 § förmärs,
vare det förbehåll utan verkan, der han till köparens vilseledande lemnat
oriktig uppgift.

57 §.

Der ej annat aftalats eller eljest kan anses vara bestämdt, tillhöre godset
köparen, vid köp om visst gods så snart köpet slutits, och vid leveransköp då
godset blifvit aflemnadt.

58 §.

Säljer man samma gods till två, vike senare köparen, der ej godset blifvit
till honom utgifvet och han vid mottagandet var i god tro.

Genom detta stadgande sker ej ändring i hvad Sjölagen innehåller angående
bättre rätt till gods, derå konnossement utfärdats i flera exemplar, som efter
öfverlåtelse kommit i särskilda personers händer.

59 §.

Hvad i visst fall köpare iakttaga bör för att från utmätning för säljarens
skuld, så ock vid hans konkurs freda lösören, som i hans vård qvarlemnas, derom
är särskildt stadgadt.

60 §.

Skall enligt denna lag underrättelse gifvas, må sådant anses fullgjordt, då
underrättelsen för befordran med post eller telegraf inlemnas.

I fall, hvarom i 54 § förmäles, skall underrättelsen dock ej anses gifven
förr än den framkommer.

61 §.

Hvad i denna lag är om köp stadgadt skall i tillämpliga delar lända till
efterrättelse i fråga om byte.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af 9 Kap. Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 § 9 Kap. Handelsbalken skall upphöra att gälla
samt att 10 § i samma kapitel skall erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Häfver man lånt penningar på viss tid, och ej ränta för dem utfåst; vare
då ej skyldig den att gifva. Betalar han ej å föreskrifven tid; gälde sedan
ränta sex för hundrade om året. År ingen tid nämnd; då räknas fem för hundrade,
ifrån den dag, han hos Konungens Befallningshafvande eller Domaren
sökt varder.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari

Förslag:

till

Lag

om ändring af 38 § Konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 38 § Konkurslagen skall erhålla följande lydelse:

38 §.

Har någon tillhandlat sig lösören af gäldenären och tillåtit, att desamma
få i hans vård qvarblifva, vare hvad såldt är ej fredadt från att till konkursboet
räknas, der ej skriftlig afhandling om köpet blifvit så upprättad och behandlad,
som i Förordningen i afseende på handel om lösören, som köparen
låter i säljarens vård qvarblifva, den 20 November 1845 sägs. Utan hinder
deraf, att med köpeafhandlingen så förfarits, ege domaren, då klander deremot
väckes, efter omständigheterna pröfva afhandlingens giltighet; och vare köparen
alltid pligtig, der motparten det äskar, att med ed betyga, att emellan honom
och gäldenären är, på god tro, så tingadt och betaldt, som afhandlingen innehåller.

Om klander af köpeafhandling, hvarmed på föreskrifvet sätt förfarits, vare
lag som om återvinningstalan är i 37 § första stycket sagdt; dock skall, der
köparen ej förr än efter inställelsedagen yrkar köpets bestånd, klandertiden beräknas
från den dag yrkandet framstäldes.

Varder köpet ej beståndande, ege köparen för hvad han i betalning utgifvit
fordringsrätt i konkursen såsom i 17 Kap. 16 § Handelsbalken sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari
tillämpning vid konkurs, som före sagda dag börjat.

; dock ege den ej

MOTIV.

Då Nya Lagberedningen genom nådigt bref den 14 April 1893 anbefaldes att
företaga en revision af de delar af Handelsbalken i 1734 års lag, som folie inom
den allmänna privaträttens område och ej på senare tid undergått någon väsentlig
omarbetning, måste frågan om lämpligheten att ur den allmänna obligationsrätten
utbryta handelsrätten såsom en fristående del af lagsystemet komma under
ompröfning. I afseende härå har chefen för Justitiedepartementet uti ett till statsrådsprotokollet
ofvannämnda dag afgifvet yttrande, som blifvit Beredningen till
kännedom meddeladt, erinrat: att då revisioneu af Handelsbalkens rent privaträttsliga
innehåll gifvetvis påkallades icke minst, om också långt ifrån uteslutande,
af det egentliga affärslifvets intressen, såsom närmaste mål kunde ifrågasättas
utarbetandet af en särskild handelslag, omfattande hufvudsakligen samma ämnen,
som plägade förekomma i de utländska handelskodifikationerna; att man emellertid
vid eu blick på dessas innehåll funne, att de till mycket väsentliga delar
redan nu egde motsvarigheter i nyligen utfärdade svenska författningar, i hvilket
hänseende kunde hänvisas, utom till konkurslagen, äfven till vexellagen, sjölagen,
lagen om handelsregister, firma och prokura samt varumärkeslagen; och att då
det vore lika olämpligt att utan förmedling sammanföra dessa vid olika tider
tillkomna och på olika sätt uppstälda författningar i eu lag, som att utan sakliga
skäl och så kort tid efter deras utfärdande ändra desamma, syftet med eu
handelslagbok syntes åtminstone för närvarande endast på det sätt kunna vinnas,
att de rättsinstitut, hvilka i en sådan skulle hafva sin rätta plats och icke på
senare tid varit föremål för väsentliga åtgärder från lagstiftningens sida, under -

kastades bearbetning, desto hellre som ännu en väsentlig del af handelsrätten
helt nyss behandlats i ett af särskilda komiterade uppgjordt förslag till bolagsoch
föreningslagstifning.

Med anledning af det sålunda gjorda uttalandet och då dertill kommer, att
Beredningen genom nådigt bref den 22 September 1893 erhållit förständigande
att så ordna sina arbeten, att lagförslag angående en eller flera delar af Handelsbalken,
hvilka lämpade sig för särskild behandling, vid slutet af år 1894 kunde
afiemnas, har Beredningen väl funnit sig vid det föreliggande arbetet kunna utan
vidare utgå från den förutsättningen, att det lagförslag Beredningen närmast
komme att framlägga skulle, der det vunne godkännande, ingå såsom eu del af
den allmänna civilrätten. Men då vid påbörjandet af en allmän revision af
Handelsbalkens privaträttsliga stadgande!! eu närmare undersökning af frågan,
huruvida uppställandet af eu särskild handelsrätt i och för sig kali anses vara
för våra förhållanden nödigt eller lämpligt, icke skäligen kunnat undanskjutas,
har af eu bland Beredningens ledamöter, e. o. professoren Hammarskjöld, rörande
detta ämne utarbetats en vid betänkandet fogad utredning, till hvilken Beredningens
öfriga ledamöter i hufvudsakliga delar ansluta sig.

Beträffande planen för den lagstiftning, som skall sättas i stället för Handelsbalkens
qvarstående civilrättsliga delar, har det synts Beredningen mindre lämpligt
att, såsom i utlandet är öfligt, låta stadgandena om de särskilda aftalsarterna föregås
af en s. k. allmän del, innefattande gemensamma bestämmelser för alla slag af
aftal. En dylik, mot de inom den svenska lagstiftningen hittills följda grundsatser
stridande anordning skulle nämligen enligt Beredningens åsigt medföra betydande
olägenheter. Särskilt skulle den faran ligga nära, att normer, som inrymdes i
den allmänna delen, antingen blefve allt för abstrakta och obestämda för att rätt
väl försvara sin plats i eu lagtext, eller ock i sjelfva verket komme att lämpa
sig egentligen endast för något eller några af de vigtigaste och vanligaste aftalen.
Andamålseuligare synes det derföre vara att åt hvarje särskild lag -

bestämmelse gifva direkt tillämpning allenast med afseende på en begränsad och
jemförelsevis lätt öfverskådlig grupp af obligationsförhållanden och låta dess användning
i öfrigt blifva beroende af vanliga regler om analogisk lagtolkning. Någon
ofullständighet i lagen eller osäkerhet i rättsskipningen behöfver ingalunda deraf
uppkomma. Om och i den mån det anses behöfligt, kan man genom infogade
hänvisningar uttryckligen föreskrifva utsträckt tillämpning af vissa lagbud; och
den pröfning af lagbestämmelsers analoga tillämplighet, som ändock kan varda
erforderlig, lärer med så mycket större trygghet kunna anförtros åt lagtolkningen
i teori och praxis, som denna till följd af den nu gällande allmänna
lagens kasnistiska affattning redan länge haft att lösa måhända ännu svårare
likartade uppgifter.

För att den förordade anordningen skall medföra så stora fördelar som
möjligt, är det emellertid af största vigt, att de rättssatser, som vanligen pläga

hänföras till den allmänna delen, på ett fullt ändamålsenligt sätt fördelas mellan

de särskilda aftalsarterna. I detta afseende lärer den princip böra gälla,
att hvarje rättssats upptages vid behandlingen af den aftalsart, inom hvars
område den erhållit sin mest typiska utbildning och eger sin vigtigaste användning.

Att Beredningen i främsta rummet till behandling företagit köpeaftalet, torde
desto mindre kräfva någon förklaring, som förslaget härutinnan endast följer den
i Handelsbalken antagna ordningen. Framhållas må emellertid, att näppeligen
inom någon annan de! af obligationsrätten behofvet af en ny, fullständigare och
etter nutida förhållanden bättre lämpad lagstiftning visat sig så kännbart.

Af de allmänna obligationsrättsliga satserna hafva enligt ofvan antydda

grunder i ett lagförslag om köp endast sådana bort intagas, som icke vid något

annat aftal ega afgjordt större betydelse. Äfven vid köp kunna visserligen reglerna
t. ex. om öfverlåtelse af fordran och om gemensam ansvarighet för förbindelse
komma till användning. Men då nämnda rättsliga företeelser uppenbarligen
hafva sin hufvudsakliga vigt vid andra aftal, böra de lämpligen
behandlas i sammanhang med dessa. Annorlunda förhåller det sig med de allmänna
reglerna om slutande åt aftal. På intet annat område hafva rättssatserna
om anbud och accept så stor betydelse som i läran om köp. Det anförda afser
naturligtvis ej att vara uttömmande. Beredningen tror sig kunna antaga,

att skälen för dess förfaringssätt i öfriga hithörande frågor äro med ledning af
de angifva synpunkterna tillräckligt tydliga utan särskild förklaring.

I likhet med Handelsbalkens 1 Kap. afser förslaget allenast sådant köp, som
ej angår fast egendom. Ifrågasättas kan, att denna begränsning bort redan i
den föreslagna lagens benämning utmärkas. Detta har emellertid ej synts erforderligt,
då lagen enligt sin ingress allenast skall träda i stället för vissa
stadgande!! i 1 Kap. Handelsbalken och af dess innehåll på åtskilliga punkter
är tydligt, att fråga endast är om köp af lös egendom. Märkas bör också, att
rubriken, om ifrågavarande begränsning deri utmärkts, svårligen kunnat undgå
att blifva tung och vidlyftig, hvilket vid en lag, som så ofta behöfver åberopas,
skulle hafva medfört verklig olägenhet. Af det åsyftade uttrycket i ingressen
framgår, i hvad mån nu gällande lagstiftning genom den föreslagna lagen upphäfves
eller ändras.

I föreliggande förslag hafva, såsom man finner, endast rent privaträttsliga
stadgande!! upptagits. Om och i den mån socialpolitiska grunder böra föranleda
särskilda lagbestämmelser om köp, torde dessa så mycket hellre böra afsöndras
från den allmänna lagstiftningen och hänvisas till special författningar, som
i regel andra aftalsformer än köp kunna användas på sådant sätt, att de
från socialpolitisk synpunkt äro dermed likartade. Ett slående bevis härpå erbjuder
den företeelse, som här närmast kan komma i betraktande, eller det
s. k. afbetalningsköpet. Erfarenheten visar nämligen, att alldeles samma ekonomiska
syfte eftersträfvas än genom slutande af ett köp, än genom ingående af
ett hyresaftal. Ville man endast vid köp införa eu restriktiv lagstiftning, skulle1
man således förfela sitt syfte att skydda den ekonomiskt svagare, som önskar mot
af betalningar förvärfva något föremål. Det vill på grund häraf synas uppenbart,
att för den häfidelse lagbestämmelser i afsedda riktning skola uppställas,
de rätteligen böra få sin plats i en fristående lag. För öfrig! är det ganska
tvifvelaktigt, om ifrågavarande ämne ännu är moget för lagstiftning.

Hvad vidare angår det i 1 Kap. 6 § Handelsbalken nu befintliga politirättsliga
stadgandet om förbud att inlåta sig i annan mans handel, har detsamma
desto hellre kunnat bortfalla, som det sedan lång tid tillbaka helt och
hållet kommit ur bruk. 8 och 10 §§ i samma kapitel tillhöra egentligen helt
andra områden af lagstiftningen och hafva derföre ej nu bort rubbas.

De 16 första paragraferna i förslaget afse att med särskild hänsyn till 1 §.
köpeaftalet fastställa regler för slutande af aftal.

1 § gifver tydligen ej någon definition å köp. Icke heller afser den att närmare
bestämma tidpunkten, då ett köp skall anses slutet. Lika litet besvaras den frågan,
huruvida för ett köpeaftals giltighet erfordras verklig viljeöfverensstämmelse kontrahenterna
emellan eller allenast öfverensstämmelse i viljeuttryck. Stadgandet
innebär, dels att köpeaftalet ej är ett s. k. formbundet aftal och att för dess
giltighet icke heller torutsättes, att godset öfverlemnats eller köpeskillingen blifvit
erlagd, dels ock att aftal et icke är för kontrahenterna bindande förr än enighet
vunnits ej blott om godset och köpeskillingen, utan äfven om hvarje särskildt
köpevilkor, som från någondera sidan uppställs.

Att, såsom i utländsk lagstiftning stundom skett, uppställa en presumtion
derför, att när enighet uppnåtts om alla väsentliga punkter, skiljaktighet med
afseende på detaljer ej skall hindra aftalets giltighet, vore säkerligen icke öfverensstämmande
med svensk rättsuppfattning. Denna tillåter ej, att något uppstäldt
vilkor, huru ovigtigt det än i och för sig må förefalla, förklaras för oväsentligt.

Framhållas behöfver knappast, att ifrågavarande sats eger tillämpning, icke
blott då endera kontrahenten uppstält ett vilkor af visst innehåll, utan äfven
då han tills vidare inskränkt sig till att fordra, att aftalet skall innefatta be-,
stämmelse i ett visst afseende. Men å andra sidan innebär den naturligtvis icke,
att ett köpeaftal måste vara i den mening fullständigt, att uttrycklig öfverenskommelse
träffats om alla af aftalet möjligen härflytande rättigheter och skyldigheter.
Förslagets flesta bestämmelser hafva just till syfte att gifva ledning för
det tall, att angående en eller annan med aftalet sammanhängande fråga öfverenskommelse
mellan kontrahenterna ej träffats.

För tanken kan man vid hvarje köpeaftal skilja mellan anbud (offert) och 2och3§ti.
antagande (accept). I verkligheten kunna emellertid stundom anbud och svar
vara så liktidiga och med hvarandra sammanväfda, att man endast med största
svårighet kan afgöra, från hvilkendera kontrahenten anbudet utgått. För dylika
fall behöfves icke någon tillämpning af bestämmelserna om anbud och antagande;
fast hellre kan stadgandet i 1 § göra till fyllest.

När åter anbud och svar falla mer eller mindre långt i sär, uppstår frågan,
huru länge anbudet står vid makt och inom hvilken tid det således måste efter -

följas af accept för att aftal skall komma till stånd. Beredningen har så mycket
mindre kunnat underlåta att upptaga denna vigtiga fråga till behandling, som
med afseende på dess besvarande enighet ingalunda råder. Derom äro väl alla
ense, att ett anbud måste under någon tid så till vida gälla, att det, om
ingenting mellankommit, kan med verkan antagas. I annat fall skulle det ju
icke vara möjligt att genom utvexlande af anbud och svar sluta ett aftal. Men
medan enligt en åsigt, som ligger till grund för åtskilliga lagstiftningar, ett anbud
kan, ända till dess det blifvit accepteradt, när som helst genom återkallelse
till all kraft och verkan upphäfvas, förfäktas från andra håll, att anbudet måste
under någon tid anses oåterkalleligt och bindande.

Denna senare åsigt om anbudets betydelse, som, efter hvad Beredningen inhemtat,
redan hyllas inom köpmanskretsar i vårt land och äfven synes hafva
gjort sig gällande vid våra domstolar, har Beredningen ansett bäst motsvara det
praktiska lifvets fordringar. Då någon utan förbehåll gör en annan ett erbjudande
att köpa eller sälja, ligger utan tvifvel närmast till hands att förutsätta,
det hans afsigt verkligen är att lemna den andre tillfälle att antaga eller
förkasta anbudet. Men är i allmänhet taget hans afsigt sådan, bör också
den. till hvilken anbudet stälts, i hvarje fall kunna förlita sig på detsamma.
För denne senare finnes icke någon möjlighet att kontrollera anbudsgifvarens
afsigter. Och kan han icke vara öfvertygad, att anbudet innefattar ett
verkligt erbjudande, utan måste frukta, att det när som helst skall återkallas
och att således den fördel, han skulle kunna vinna af anbudets antagande, i sista
ögonblicket frånryckes honom, måste hans intresse för anbudet, benägenheten
att med omsorg pröfva det och dermed jemväl sannolikheten för dess antagande
minskas, till skada måhända ej blott för honom sjelf utan ock för anbudsgifvaren.
Anbudstagaren kan till och med på detta sätt utsättas för direkta förluster.
För pröfning af anbudet och vidtagande af åtgärder, som deraf betingas,
måste han understundom vidkännas kostnader. Han kan, i förlitande på det
framstälda anbudets bestånd, afslå andra anbud, underlåta att å annat håll anskaffa
hvad han behöfver eller att söka afyttra sina förråd och äfven sjelf ingå
förpligtelser, derå ett återkallande af anbudet skulle sätta honom ur stånd att
uppfylla. Olägenheterna häraf hafva icke heller förfäktarne af anbudsgifvarens
frihet kunnat helt och hållet förbise, utan sökt råda bot genom att ålägga

den, som återkallar sitt anbud, skyldighet att ersätta skada, som uppstått
deraf, att den andre förlitat sig på anbudet. Men med detta förfaringssätt, som
emellertid i viss mån innebär ett erkännande åt den motsatta uppfattningen om
anbudets giltighet, vinnes dock ej hvad man i förevarande afseende i främsta
rummet synes böra eftersträfva, nämligen att så vidt möjligt är underlätta omsättningen
och bereda densamma nödig stadga.

1 öfverensstämmelse med nu angifna grunder äro 2 och 3 §§ affättade.

När man gör anbud till en närvarande person — hvilket fall afhandlas i

2 § — erfordras ingen särskild tid för fortskaffandet af anbudet eller svaret.
Deremot kan svaret fördröjas af nödvändigheten att taga anbudet i öfvervägande.
Att utan särskildt stöd antaga, att anbudstagaren eger njuta betänketid, vore
emellertid så mycket mindre motiveradt, som tillfälle ju finnes att när som helst
utan tidsutdrägt utverka eller medgifva sådan. Det nu anförda i förening dermed,
att anbudsgifvaren fortfarande personligen uppbär anbudet, leder till det
resultat, att i förevarande fall anbudet regelmässigt icke är bindande längre, än
till dess anbudsgifvaren låter det fälla, hvilket kan ske t. ex. derigenom, att han
aflägsnar sig eller öfvergår till nytt samtalsämne. Anbudet gäller sålunda endast
så länge det ideligen så att säga upprepas.

Då grunden för det nu behandlade stadgandet ligger deruti, att kontrahenterna
äro i personlig beröring med hvarandra, böra samma regler gälla äfven då
parterna befinna sig på skilda platser men samtala med hvarandra genom telefon
eller annan ledning. Vare sig parterna befinna sig på samma plats eller ej, är
det likgiltigt, om förhandlingen kan sägas utgöra ett samtal i egentlig mening
eller om den eger rum genom afvexlande af åtbörder eller andra tecken.

Tydligt är, att då ett aftal slutes genom befullmäktigad! ombud eller annan
representant, 2 § kommer till användning, så framt representanten och den andre
kontrahenten befinna sig på samma plats eller meddela sig med hvarandra genom
telefon o. s. v. Annat är deremot förhållandet, när anbudsgifvaren använder ett
bud, d. v. s. låter sitt anbud framföras genom annan person, som icke är behörig
att å hans vägnar sluta aftalet.

2 § omtalar uttryckligen den möjligheten, att uppskof med svaret medgifves.
Ett sådant medgifvande kan hafva olika innehåll. Är uppskofvet sådant, att
kontrahenterna förutsättas hafva skilts åt före dess slut, kommer förhållandet att

blifva, detsamma, som om anbudet sändts till en från början frånvarande person.
I detta fall får derföre 3 § tillämpning.

Detta lagrum behandlar nämligen anbud, gifvet till någon, som är frånvarande
och med hvilken anbudsgifvaren ej heller genom telefon eller annan ledning står
i den förbindelse, att svar kan omedelbarligen erhållas. Med afseende på sålunda
sända anbud kommer den ofvan antydda grundsatsen till full användning.
Anbudsgifvaren är bunden af sitt anbud under så lång tid, som han bör beräkna
vara erforderlig för att erhålla svar. I denna tid ingår först och främst den tid,
som kräfves för anbudets befordran till anbudstagaren och svarets befordran till
anbudsgifvaren. Men vidare innefattas deri äfven det rådrum, som anbudstagaren
behöfver för anbudets öfvervägande samt för svarets affattande och afsändande.
Nämnda tider beräknas rätteligen med ledning af hvad vid anbudets afsändande
var eller borde vara kändt. Anbudsgifvaren måste vara i stånd att sjelf afgöra,
under hvilken tid anbudet är bindande.

Att i lag uppställa bestämda regler vare sig om måttet för nämnda
rådrum eller om det sätt, hvarpå svaret bör afsändas, har Beredningen ej kunnat
förorda. För att undvika godtycklighet skulle man nändigen då nödgas ingå:
i eu vidlyftig och äfven ur andra synpunkter olämplig kasuistik. Beredningen
bar derföre inskränkt sig till den allmänt hållna föreskrift, som återfinnes i 3 §
första punkten. Såsom omständigheter, hvilka i förekommande fall böra tagas i
betraktande, då fråga uppstår om väntetidens längd, må nämnas: om anbudstagaren
är affärsman; om det föreslagna köpet faller inom området för den sakkunskap,
som på grund af hans vanliga verksamhet kan hos honom förutsättas;
om köpet angår en vara, som är underkastad jemförelsevis täta och snabba pris^
vexlingar; om det eljest är uppenbart, att skyndsamhet är af nöden; om för anbudets
fortskaffande användts ett ovanligt snabbt befordringssätt o. s. v.

Det angifves särskild^ att om i ett anbud meddelats föreskrift om tiden
eller sättet för svarets afsändande, beräkningen af väntetiden skall derefter lämpas.
Härmed är i regel en sådan föreskrifts betydelse uttömd. Sällan kan det
finnas tillräcklig grund att uppfatta dess iakttagande såsom ett sjelfständigt vilkor
för svarets giltighet. Deraf följer t. ex., att om afsändande af brefsvar inom viss
tid föreskrifvits. anbudet vanligen kan med full verkan antagas genom ett telegram,
som afsändes efter denna tids utgång, men framkommer lika tidigt, som

ett i rätt tid afsändt bref skulle kunnat ingå till anbudsgifvaren. Tydligen kan
én särskild bestämmelse om tid eller sätt för svarets afsändande lika väl medföra
en förlängning som en förkortning af den vanliga väntetiden. En sådan föreskrift
kan äfven gifvas i mera obestämd form, såsom om anbudsgifvaren förbehåller
sig, att svar skall med största möjliga skyndsamhet afsända^, eller tvärtom
förklarar, att det icke brådskar med svaret.

Andra stycket afser det fall, att i anbudet blifvit utsatt viss tid, inom hvilken
svar skall ingå. Denna tid gäller, ehvad den är längre eller kortare än den
väntetid, som skulle hafva framgått af eu beräkning enligt paragrafens första punkt.

Då anbudsgifvarens bundenhet upphört, är anbudet i och med detsamma
förfallet, oberoende åt återkallelse, och kan således ej vidare antagas.

Den ofvan angifva grunden för anbudsgifvarens bundenhet medför ej,
att han mot sin tillkännagifna vilja är bunden vid anbudet. Ett förbehåll
»utan obligo», »utan förbindelse» eller dylikt är derföre fullkomligt verksamt.
Eu tolkningsfråga är det i hvarje särskildt fall, om anbudsgifvaren
genom sitt förbehåll uteslutit all slags bundenhet, eller allenast betingat sig att
kunna återkalla anbudet ända tills det blifvit antaget. När det förra är händelsen,
föreligger i sjelfva verket endast en förfrågan eller uppfordran till anbud.

Ett verkligt anbud måste nämligen kunna accepteras med den verkan, att aftal
kommer till stånd.

Det kan inträffa, att oaktadt anbudstagaren icke låtit någon försummelse 4 §.
komma sig till last, svaret ändock ingår för sent. Om vare sig anbudet eller
svaret fördröjts på vägen och i följd deraf det senare ej i rätt tid framkommit,
kan anbudstagaren vara okunnig derom och hysa den öfvertygelse, att ett aftal
verkligen kommit till stånd. Väl kan annat ej ifrågasättas, än att anbudsgifvaren
må taga svaret för godt, oaktadt det framkommit för sent. Men han bör ej ega
eu obegränsad rätt att välja emellan att godkänna och att förkasta detsamma;
härigenom skulle nämligen beredas honom möjlighet att bestämma sitt beslut
efter vexlande konjunkturer och såmedelst, obehörigen spekulera på anbudstagarens
bekostnad. I anledning häraf har Beredningen ansett nödigt att, för deii händelse
ett antagande svar för sent framkommer, ålägga anbudsgifvaren att ofördröjligen
bestämma sig och, om han ej vill låta svaret gälla, gifva underrättelse, att han
ej vidhåller sitt anbud. Emellertid föranleder grunden för uppställandet af denna

underrättelsepligt en icke oväsentlig inskränkning i densamma, Om anbudstagaren
icke kunnat förvänta, att svaret skulle i rätt tid framkomma, vet han
redan vid svarets afsändande, att aftalets afsilande beror deraf, om svaret,
ehuru försenadt, likväl tages för godt, I sådant fall är svaret naturligast att
uppfatta såsom ett nytt anbud. Till följd häraf blifver förhållandet omvändt. I
stället för att enligt hufvudregeln den ursprunglige anbudsgifvaren är bunden,
om han ej ofördröjligen gifvit underrättelse, att han ej står fast vid sitt anbud,
upphör här anbudstagarens bundenhet, så framt han ej inom den i 3 § stadgade
tid får besked, att svaret godkännes. Befrielsen från underrättelsepligt bereder
sålunda icke anbudsgifvaren tillfälle att spekulera på anbudstagarens bekostnad.

I tvifvelaktiga fall måste anbudsgifvaren för sin säkerhet svara, ehvad han
vill stå fast vid sitt anbud eller ej. På grund af andra styckets formulering kan
det emellertid antagas, att de tvifvelaktiga fallen ej skola blifva talrika. Anbudstagaren
å sin sida kan genom uttryckssättet i svaret försäkra sig derom, att
svaret gäller blott såsom nytt anbud.

Såsom sjelfkärt torde det kunna anses, att om anbudsgifvaren innan
svaret ingått gifvit underrättelse, att han i följd af svarets uteblifvande eller
försenande vill vara fri från anbudet, någon ytterligare underrättelse ej erfordras.

I afseende å den tid, inom hvilken underrättelsen bör meddelas, kunna ej
tillämpas samma regler som för afgifvande af svar å anbud. Någon betänketid
för anbudsgifvaren är ej erforderlig, utan bör han kunna vara beredd att bestämma
sig så snart lian fått del af svaret, Deremot kan ett uppehåll, som
orsakas af sjukdom eller annat tillfälligt förfall, ej läggas honom till last; det
måste stå honom fritt att, sedan förfallet upphört, med laga verkan afgifva underrättelsen.
Ett aftal skulle eljest mot hans vilja och utan hans förvållande kunna
komma till stånd. Beträffande ansvarigheten för afsänd underrättelses framkomst
hänvisas till 60 §.

Afslås ett anbud före utgången af den i lag eller eljest stadgade betänketid,
förefinnes icke någon anledning att låta anbudsgifvaren vidare vara bunden af
sitt anbud. Då emellertid tvekan möjligen skulle kunna uppstå för det fall, att
anbudsgifvaren bestämt någon viss tid, under hvilken anbudet skulle gälla, har
Beredningen ansett en uttrycklig föreskrift i detta ämne böra i lagen inflyta.

Enligt den i 1 § uttryckta grundsats kommer ett aftal till stånd allenast 6 §.
om anbudet oförändradt antages, således ej om svaret innehåller, att anbudet
antages med tillägg, inskränkning eller förbehåll. För den händelse att tiden,
hvarinom svar bör ingå, ännu ej är förliden, kan det emellertid blifva föremål för
tvekan, om i följd af ett svar af sistnämnda beskaffenhet den återstående tiden skall
anses hafva förfallit. Denna fråga bör enligt Beredningens åsigt bejakas. Genom
att afgifva definitivt svar måste nämligen anbudstagaren anses hafva afstått från
vidare betänketid. Den för anbudsgifvaren befriande verkan af ett svar, hvarigenom
anbudet antages med tillägg, inskränkning eller förbehåll, uttryckes i
förslaget på det sätt, att svaret förklaras innebära ett afslag.

Eftersom anbudstagaren vid afgifvande af ett sådant svar måste inse, att
det icke är giltigt såsom accept och att anbudsgifvarens godkännande fordras
för att. aftalet skall komma till stånd, är i denna händelse anbudsgifvaren
lika litet som i det i 4 § andra stycket afsedda fåll pligtig att gifva underrättelse,
derest han ej vill godkänna svaret. Likasom enligt nämnda lagrum
bör svaret gälla såsom nytt anbud. Detta har äfven i lagtexten uttalats. Naturligtvis
kan ett sådant nytt anbud i sin ordning mötas med ett svar, som enligt
6 § är att anse såsom afslag i förening med nytt anbud, likaså detta sistnämnda
anbud o. s. v. Medan underhandlingen om ett köpeaftal pågår, kunna kontrahenterna
sålunda vexelvis flera gånger uppträda såsom anbudsgifvare och anbudstagare.

Såsom- ett qvalificeradt antagande, hvarå 6 § eger tillämpning, bör det i
vissa fall betraktas, då anbudstagaren t. ex. i en telegrafisk accept tillfogar orden
»vidare genom bref», »sänd kontrakt» eller dylikt. Härigenom har han nämligen
ofta uttryckt den vilja, att aftalsbestämmelser, om hvilka kontrahenterna ännu
ej förenat sig, skola blifva gällande.

Från qvalificeradt antagande bör skiljas en partiel accept af ett delbart
anbud. Då ett anbud är delbart, föreligga i sjelfva verket flera sjelfständiga
anbud, af hvilka ett kan särskildt för sig antagas. I allmänhet kan man säga,
att genom en sådan accept det delbara anbudets öfriga innehåll är afslaget, såvida
ej motsatsen förbehållits. Det mest praktiska hithörande fall torde vara det,
att någon tillbjuder sig att sälja eller köpa ett visst qvantum under sådana omständigheter,
att detta allenast kan anses utgöra ett maximum. Omfattar ett

anbud flera olika föremål, ankommer det på pröfning'' i hvarje fall, om anbudsgifvarens
villighet att sälja eller köpa en viss post är beroende deraf, att han
tillika erhåller de öfriga. När detta är händelsen, är anbudet icke delbart.

Vidare måste man fasthålla, att 6 § endast har afseende på definitiva, svar.
Den har således icke tillämpning, då anbudstagaren allenast gör förfrågan, om
ej anbudet kan på visst sätt modifieras. Genom ett uttryckligt förbehåll, att
anbudet fortfarande skall gälla, kan anbudstagaren naturligtvis beröfva svaret
den definitiva karakter, som i 6 § förutsättes. I öfrigt beror svarets bedömande på
omständigheterna i det särskilda fallet. Egentlig praktisk betydelse har ett
sådant bedömande af lätt insedda skäl allenast när särskilt anstånd med svaret
medgifvits.

7 §. Grunden dertill, att ett anbud bör vara bindande, ligger i det intresse, som

anbudstagaren kan hafva dertill anknutit. Häraf följer, att någon bundenhet ej bör
finnas, om anbudstagaren samtidigt med - anbudet eller tidigare erhåller underrättelse,
att anbudsgifvaren ej vill vara deraf bunden. Förhållandet är då i sak
detsamma, som om ett dylikt förbehåll funnits intaget i sjelfva anbudet, eller som
om anbudet aldrig afgifvits.

Närmast till hands skulle det måhända ligga att fästa afgörande vigt vid
den ordning, hvari anbudstagaren verkligen erhåller kännedom om det ena och
om det andra meddelandets innehåll. En sådan anordning skulle emellertid i
tillämpningen föranleda afsevärda svårigheter. Motbjudande vore det också, om
anbudstagarens försummelse att sörja derför, att ankommande bref eÄler telegram
öppnas och läsas, skulle kunna åberopas till hans förmån. Åtminstone måste den
modifikation införas, att anbudstagaren ansåges hafva fått kännedom om ett
meddelandes innehåll vid den tid, då han bort taga kännedom derom. Denna
tidpunkt kan dock alltför lätt blifva föremål för stridiga omdömen. Beredningen
har derföre ansett sig böra föreslå den anordningen, att tiden för de särskilda
meddelandenas framkomst är afgörande. Tiden för framkomsten är jemförelsevis
lätt bevislig, och i det stora flertalet fall kommer man till hufvudsakligen samma
praktiska resultat som enligt den motsatta anordningen, åtminstone om denna
på förut angifvet sätt modifieras.

Hvad som gäller om anbud eger af motsvarande skål äfven tillämpning å
svar, hvarigenom anbud antages. Med afseende på dessa två slag af meddela!!-

den har återkallelserätten otvifvelaktigt den största betydelsen. Någon anledning
finnes emellertid icke att ej utsträcka denna rätt till alla svar. Det kan nämligen
vara af vigt att återkalla ett utslag eller ett qvalificeradt antagande. Ordalagen
i 7 § äro äfven så omfattande, att de inbegripa jemväl dessa fall. Deremot
kommer i fråga om återkallelse t. ex. af sådan underrättelse, som afses i
4 § första stycket, tillämpningen af föreskriften i 7 § att bero på analogisk lagtolkning.

Sjelfklart torde vara, att återkallelse icke nödvändigt behöfver ske med
uttryckliga ord. Såsom återkallelse bör gälla äfven ett meddelande, som står
i strid med ett förut gifvet, t. ex. om någon afsänder först ett bref med vilkorlig
och sedan ett telegram med ren accept. Det förutsattes allenast, att mottagaren
måste inse tidsförhållandet mellan de särskilda meddelandena.

När mellan anbudets afgifvande och aftalets afsilande någon tid förflyter, 8 §.
är det möjligt, att, under det förhandlingarna fortgå, den ena eller andra kontrahenten
afiider eller förlorar sin personliga behörighet, utan att dock deraf ovilkorligen
bör följa, att anbudet eller svaret skall blifva kraftlöst.

Första stycket i 8 § afser det fall, att anbudsgifvaren eller anbudstagaren
efter det han afgifvit anbudet eller svaret dör eller kommer i sådant tillstånd, att
han ej vidare råder öfver sig och sitt gods. Det senare är särskildt händelsen,
då han försättes i konkurs eller i omvndighetstillstånd. Att anbudet eller svaret,
såsom förslaget innehåller, bör gälla, der ej annat kan anses åsyftadt, utgör
allenast en nödvändig konseqvens af principen, att anbud och svar i allmänhet
äro bindande. Genom anbudets eller svarets afgifvande har anbudsgifvaren eller
anbudstagaren gjort allt hvad på honom ankommer för att sluta aftalet. Det
återstår för honom endast möjligheten att under de i 7 § stadgade förutsättningar
återkalla anbudet eller svaret. Denna möjlighet står gifvetvis haus rättsinnehafvare
eller målsman till buds, men bör äfven för denne utgöra den enda utvägen
att hindra, att aftalet definitivt kommer till stånd.

Hvad nu framstälts har egentligen ej afseende på annat svar än sådant,
hvarigenom ett anbud antages. Det kan betraktas som sjelfklart, att ett
utslag eller ett svar, som enligt 6 § skall anses innebära ett afslag, icke förlorar
sin kraft genom anbudstagarens dödsfall, konkurs o. s. v. Emellertid har Beredningen
ej funnit skäl att i lagtexten nämna blott antagande svar; häraf skulle

3fi

nämligen måhända kunnat föranledas missförstånd för det fall att den tid. hvarinom
svar bör ingå, ännu icke utlupit.

Har åter anbudstagaren dött eller kommit i obehörighetstillstånd innan han
afgifvit svar, bestämmes anbudsgifvarens bundenhet af föreskriften i andra stycket.
Då i detta fall den förutsättning, hvarunder anbudsgifvaren får antagas hafva
velat binda sig, bortfallit och anbudstagaren ej heller gjort hvad på honom ankommer
för att bringa aftalet till stånd, har Beredningen funnit sig böra uttala,
att anbudet i regel icke är bindande.

9och lO§§. Det förekommer understundom, att den, som framställer ett anbud, uttryckligen
förklarar sig icke påfordra särskild underrättelse om dess antagande — ett
förfaringssätt som vanligen beror på hans säkra förvissning att anbudet skall godkännas.
Vida oftare framgår dock af omständigheterna, att anbudsgifvaren icke
förväntar särskild accept. Så är, för att nämna ett ofta förekommande exempel,
i regel förhållandet vid de inom den mindre handeln förekommande reqvisitioner,
der reqvirenten tydligen endast påräknar att i rätt tid bekomma det reqvirerade.
Att i dylika fall anbudet skulle anses förfallet, om det ej blifvit i vanlig ordning
antaget, lärer redan på den grund ej rimligen kunna sättas i fråga, att sådant
förutsättes icke vara af anbudsgifvaren åsyftadt. Emellertid bör det stå honom
öppet att genom förfrågan vinna visshet, huruvida hans antagande att anbudet
skulle godkännas varit riktigt eller ej. Afgifver anbudstagaren ej något svar
härå eller dröjer han oskäligt att svara, finnes icke något skäl, hvarföre anbudsgifvaren
fortfarande skulle hållas bunden af sitt anbud. Bestämmelser i
detta syfte lemnas i 10 §.

Inom affärsverlden lärer vara vanligt, att äfven om ett anbud ej antages,
underrättelse derom meddelas anbudsgifvaren. Under vissa förhållanden bör,
efter hvad Beredningen förmenat, denna vana kunna göras till en pligt för
mottagaren. En anbudsgifvare, som afsagt sig eller eljest uppenbarligen icke
väntar att, om anbudet antages, erhålla särskild underrättelse, kan, i följd af
tidigare handelsförbindelser eller andra omständigheter, hafva grundad anledning
förutsätta, att han, om anbudet förkastas, derom skall blifva underrättad. Har
t. ex. anbudstagaren förut vid upprepade tillfällen på enahanda sätt gått anbudsgifvaren
till hända, synes han, om förhållandena fortfarande äro desamma, ej
böra kunna draga sig undan utan att gifva det till känna, i synnerhet om

han måste inse, att skada eller annan olägenhet derigenom komme att förorsakas
anbudsgifvaren. Ett sådant förtärande skulle utan tvifvel ej stämma väl öfverens
med det allmänna rättsmedvetandet. Beredningen har derföre i förslaget (9 §)
intagit en bestämmelse, enligt hvilken för nu afsedda fäll köp är slutet, der ej
afböjande svar utan oskäligt dröjsmål afsändes.

Har köp sålunda kommit till stånd, kunna, på sätt förslaget äfven innehåller,
bestämmelserna i 10 § ej tillämpas. Anbudsgifvaren skulle eljest kunna
blifva fri från det redan afslutade köpet, om den andre underläte att inom viss
tid sända svar på hans förfrågan.

Vid bestämmande af den tid, inom hvilken enligt 9 och 10 §§ svar bör
afsändas, hafva hufvudsakligen gjort sig gällande samma synpunkter, som redan
vid 4 § blifvit framhållna. Enda skilnaden är, att då i nu afsedda fall anbudstagaren
ej alltid kan vara beredd att utan betänkande afgifva sitt svar, han i
detta hänseende må åtnjuta ett efter anbudets beskaffenhet lämpadt, skäligt rådrum.
För svarets framkomst bär ej anbudstagaren ansvaret; genom att i behörig
ordning afsända svaret har han fullgjort hvad honom åligger.

Det är som bekant mycket vanligt, att personer genom annonsering i tid- 11 §■
ningar, genom kringsändande af priskuranter eller cirkulär, genom anslag eller
pålysning kungöra, att vissa varor af dem försäljas eller uppköpas. Icke sällan
begagnar man härvid samma uttryck (»offerera», »tillbjuda» o. s. v.), som pläga
förekomma i verkliga anbud. Särskild! i anledning häraf har Beredningen funnit
det angeläget att, till undvikande af möjliga missförstånd, dylika tillkännagifvanden
förklaras falla utom området för bestämmelserna om anbud. Det som
enligt Beredningens uppfattning på det mest afgörande sätt skiljer dem från
verkliga anbud, är att de innebära uppfordran till allmänheten. Häraf följer
nämligen, att det ej kan antagas vara utfärdarens afsigt att binda sig gent emot
hvar och en. som får del af tillkännagifvandet. Klarast är detta, när någon kungör
sig hafva en viss individuel bestämd sak att sälja. Men äfven i öfriga
fall kan svårligen ett obegränsadt mångfaldigande af det ifrågasatta köpet vara
afsedt.

Från nu antydda synpunkt bör det i hvarje särskild! fall bedömas, huruvida
en »allmännelig» uppfordran föreligger. Tvekan kan nämligen stundom uppkomma,
då tillkännagifvandet skett genom utsändande af priskurant eller dylikt.

Finnes anledning att antaga, att samma tillkännagifvande tillstälts ett så stort
antal personer, att en förpligtelse att med dem alla sluta köp e,j kan vara åsyftad,
får mottagaren ej betrakta det såsom ett anbud. Det kan härvid hafva en
viss betydelse, om och på livilket sätt och med hvilken fullständighet tillkännagifvandet
i fråga genom särskilda mekaniska hjelpmedel mångfaldigats.

I de flesta fall kan eu allmännelig uppfordran att sluta köp redan på den
grund ej anses såsom ett anbud, att det ifrågasatta aftalets innehåll ej är tillräckligt
noga bestämdt.

Det föreslagna stadgandet innehåller allenast, att en uppfordran af angifven
art ej skall anses såsom anbud. Hvilken rättslig betydelse i andra afseenden må
tillkomma densamma, är en fråga, som icke i detta sammanhang kan eller bör
besvaras. Sjelf klart är, att om ett anbud på ett eller annat sätt kan anses hänvisa
till en föregående uppfordran af det slag, som i 11 § omförmäles, denna
uppfordrans innehåll är af vigt för tolkningen af anbudet.

12 §. Då gods utropas till försäljning å auktion, kan ett sådant fall, som i före gående

paragraf afses, synas vara för handen, eftersom godset på detta sätt samtidigt
tillbjudes ett flertal personer. Enligt denna uppfattning äro buden anbud
och kommer först genom godkännandet af ett framstäldt bud köpet till stånd.
Något hinder finnes dock ej att vid försäljning å auktion betrakta utbjudandet
såsom ett verkligt anbud, hvilket genom det högsta budet accepteras. I verkligheten
finner man också företeelser, som svara mot båda dessa uppfattningssätt.
Vid s. k. ovilkorlig försäljning utgör utbjudandet ett anbud, som genom inropet
accepteras; när deremot säljaren, såsom det plägar heta, förbehållit sig att antaga
eller förkasta blifvande anbud, utgöra auktionsbuden anbud och erfordras accept
från säljarens sida. Otvifvelaktigt är, att båda slagen af auktion böra vara
tillåtna. Fråga kan endast vara derom, hvilketdera slaget bör gälla såsom det
regelmässiga, Beredningen tror sig hafva förfarit i enlighet med det allmänna
föreställningssättet i vårt land, då den i 12 § uttalat eu presumtion för ovilkorlig
försäljning, som alltså skall antagas vara åsyftad, när motsatsen ej förbehållits.

Då hufvudregeln således är den, att utbjudandet är anbud och högsta budet
accept, uppstår svårighet i det fall, att högsta budet gifvits från mer än ett håll. Det
vore lika oriktigt att låta säljaren på grund häraf blifva fri, som att efter auk -

tionens formela afsittande medgifva hvem som helst att täfla vid ett fortsatt
utrop. Med de intresserade parternas grundade anspråk liar det synts Beredningen
bäst öfverensstämma, att de spekulanter, som hvar för sig gjort det högsta
budet, äro skyddade i sin rätt såväl mot säljaren som mot nya medtäflare och
endast hafva att sig emellan afgöra saken. Detta kan ske antingen genom
öfverbud, som naturligtvis kommer säljaren till godo, eller derigenom att den ene
afstår från sitt anspråk. Kunna de ej skiljas åt» på det ena eller andra sättet,
medgifver paragrafen säljaren rätt att efter godtfinnande välja dem emellan.
Häröfver kan den, hvilkens bud ej antages, icke med fog beklaga sig, då han
haft tillfälle att genom öfverbud tillförsäkra sig företrädet.

Tydligen står det säljaren fritt att på förhand uppställa de vilkor lian
önskar för högsta budets giltighet. Ett visst dylikt förbehåll, nämligen att
budet ej gäller, om ej köpeskillingen genast erlägges, är till och med så

naturligt och ligger så nära till hands, att Beredningen ansett sig böra ut tala

eu prestation derför. Påföljden, om köparen ej genast erlägger köpeskilling,
med hvars betalande anstånd ej medgifvits, säges vara den, att säljaren
ej är af köpet bunden. Säljaren kan således utan vidare förklara, att
något köp ej kommit till stånd. Låter lian sig deremot nöja åt köpet oaktadt
köparens försummelse, hvilket kan framgå af uttrycklig förklaring eller på
annat sätt, är köpeaftalet visserligen giltigt; men säljaren är naturligtvis
ändock oförhindrad att i enlighet med vanliga regler håfva köpet och fördra
skadestånd.

Att då köp kommer till stånd med den, som gjort högsta budet, öfriga

bud äro utan verkan, faller af sig sjelft. Mera tvifvelaktigt är det deremot,
om ej säljaren, när det sista budet på grund af köparens försummelse förklaras
ogiltigt, kan gå tillbaka till det näst föregående o. s. v. 1 denna fråga

innehåller förslaget icke något direkt uttalande. Af dess bestämmelser kan
man emellertid med lätthet sluta sig till ett nekande svar såsom allmän regel.
Ett sådant svar motiveras äfven genom den praktiska svårigheten att med afseende
å ett bud, som omedelbart följts af ett annat, konstatera beloppet och den
bjudandes person, äfvensom derigenom att den, som gjort ett bud, uppenbarligen
saknar anledning att vidare anse sig bunden, sedan lian hört ett högre bud
upptagas.

Paragrafens innehåll afser tydligen direkt allenast vanlig försäljningsauktion
i uppslag. Att dess bestämmelser kunna få motsvarande tillämpning äfven å
andra slag af auktion, särskildt upphandlingsauktion, torde emellertid kunna
betraktas såsom en gifven sak.

Till sist må erinras, att mera reglementariska föreskrifter om sättet för
auktions hållande af lätt insedda skäl ej bort upptagas i ett lagförslag af förevarande
beskaffenhet.

13—15 §§. Den i och för sig tvifvelsutan riktiga grundsatsen, att ett köp kommer till
stånd genom utbyte af öfverensstämmande anbud och svar, kan, äfven om anbudet
och svaret tillkommit utan tvång eller förledande, stundom ej strängt
genomföras. Åtminstone lemnar dess giltighet rum för tvekan, som lagstiftaren
bör söka undanrödja, Detta är händelsen, då motsvarighet saknas mellan viljeuttrycket
i ett anbud eller svar å ena sidan och den verkliga viljan å den andra.

År ifrågavarande brist på motsvarighet afsigtlig eller åtminstone medveten,
bör den, som afgifvit anbudet eller svaret, vara deraf bunden, om det i god tro
mottages. Detta gäller särskildt vid s. k. mentalreservation eller tyst förbehåll.
Eu uttrycklig bestämmelse härom har Beredningen emellertid ansett vara öfverflödig.

Då bristen på motsvarighet är omedveten, plägar man säga, att villfarelse
föreligger.

Beredningen har trott sig kunna i förslaget med tystnad förbigå den
art af villfarelse, som plägar benämnas error in motivis och innefattar oriktigt
antagande af omständigheter, som utgöra bevekelsegrunder för anbudets
eller svarets afgifvande. En dylik villfarelse kan i och för sig näppeligen utan
bestämdt stöd i lag anses ega någon betydelse för anbudets eller svarets
giltighet. Sådan betydelse torde icke heller böra tillkomma densamma, Uteslutet
är visserligen icke, att i följd af en dylik villfarelse anbudet eller svaret
fått ett annat innehåll, än anbudsgifvaren eller anbudstagaren afsåg. År detta
händelsen, föreligger ett fall, hvarå de föreslagna bestämmelserna ega tillämpning.
Emellertid skulle det, såsom äfven genom den utländska lagstiftningens exempel
bekräftas, vara svårt eller omöjligt att i lagtexten uppdraga eu tillräckligt skarp
och säker gräns mellan eu ren error in motivis och en på nyss antydda sätt
uppkommen oriktighet i anbudets eller svarets innehåll. Särskildt är det ingalunda
nog att hänvisa dertill, om villfarelsen är väsentlig eller ej.

De föreslagna bestämmelserna förutsätta, att anbud eller svar kommit att
innehålla annat än åsyftadt var. Såsom allmän regel uppställes, att villfarelse
ej kan åberopas, så framt den andra kontrahenten var i god tro. Med en motsatt
regel skulle samfärdselns trygghet i väsentlig mån äfventyras, eftersom ingen vid
mottagandet af ett anbud eller ett svar kunde vara viss, att ej anbudet eller svaret
konune att på grund af verklig eller föregifven villfarelse ryggas. Från den
antagna principen böra derföre enligt Beredningens åsigt endast noga begränsade
undantag medgifvas.

Till det fäll att anbud eller svar kommit att innehålla annat än åsyftadt
var kan man hänföra missägning och misskrifning äfvensom oriktig användning
af ett ord eller ett uttryck; sistnämnda oriktighet kan ganska lätt förekomma,
då man begagnar främmande språk eller tekniska termer. Hit hör det vidare,
om någon misstager sig i afseende på innehållet af någon handling eller något
tillkännagifvande, hvartill han i sitt anbud eller svar hänvisar — man beställer
t. ex. varor enligt en priskurant i tro att de der utsatta prisen äro bestämda i
en annan myntsort, än verkligen är fallet, eller man svarar ja på ett anbud, som
man missuppfattat. Slutligen kan det äfven inträffa, att när någon mellanhand
användes för framförande af ett anbud eller svar, anbudet eller svaret framkommer
i annan lydelse, än vid afsändande! åsyftades; särskild betydelse har
detta i följd deraf, att anbud och svar så ofta befordras medelst telegraf.

Icke heller här torde man böra göra åtskilnad mellan väsentlig och oväsentlig
villfarelse. Enligt Beredningens uppfattning kan det, oberoende af en sådan
åtskilnad, ej finnas tillräckligt skäl att frånkänna anbudet eller svaret bindande
kraft under annan förutsättning, än att antingen den andra kontrahenten är i ond
tro eller ock olikheten mellan det verkliga och det åsyftade anbudet eller svaret
förorsakats af fel vid telegrafering eller annan befordran. Det senare vilkoret
har till och med synts böra ytterligare skärpas genom den tillagda betingelsen,
att felet ej kan anses föranledt genom afsändarens vårdslöshet eller försummelse.
Endast när äfven denna förutsättning är för handen, torde det faktiska
sammanhanget mellan afsändarens vilja och anbudets eller svarets verkliga innehåll
vara så svagt och aflägset samt faran för grundlösa föregifvanden så ringa,
att skiljaktigheten mellan det verkliga och det åsyftade anbudet eller svaret bör

få åberopas äfven emot en mottagare i god tro. I alla händelser bör dock mot
tagaren så till vida skyddas, att han, om den andre begagnar sin rätt att rygga
aftalet, erhåller ersättning för sina kostnader. Härför tala starka praktiska skäl.

Huruvida mottagaren är i god tro, eger, såsom af det ofvan sagda framgår,
betydelse dels i fråga om anbudets eller svarets bindande kraft, dels med afseende
på mottagarens rätt till ersättning, när anbudet eller svaret återtages. Principielt
utgör beträffande tillvaron af god tro tiden för anbudets eller svarets framkomst
det afgörande momentet. Emellertid är det tydligt, att anbudets eller svarets
egen beskaffenhet ofta är egnad att framkalla förmodan eller visshet om dess
oriktighet och sålunda utesluta god tro. I anledning häraf måste, då mottagaren
icke genast vid framkomsten tager kännedom om anbudet eller svaret, ett slags
tillbakadatering ske. Mottagaren bör nämligen ej anses vara i god tro, om anbudet
eller svaret, så snart han derom tager kännedom, utesluter hans goda tro.
Häraf uppkomma tydligen ej de svårigheter, som ofvan vid redogörelsen för 7 §
anförts som skäl emot att låta den tid, då mottagaren får kännedom om ett
anbud eller svar, vara afgörande för hans rätt.

På ett i viss mån afvikande sätt förhåller det sig med afseende på mottagarens
rätt till ersättning för sina kostnader. Äfven om han från början varit
i god tro, kan lian icke, sedan han fått kännedom om anbudets eller svarets
oriktighet, ega samma befogenhet som förut att på mottagarens bekostnad vidtaga
åtgärder. Ifrågavarande inskränkning i hans rätt gäller dock åtminstone i
allmänhet endast om han har grundad anledning att antaga, att anbudet eller
svaret kommer att ryggas.

Möjligen kunde det förefalla, som om, då ett anbud genom fel vid befordran
erhållit oriktig, lydelse och i god tro accepterats, utan att i accepten anbudet
upprepats eller dess innehåll återgifvits, accepten borde anses hafva kommit att
innehålla annat än åsyftadt varit och således de ofvan för sådana fall framstälda
reglerna derå ega tillämpning. Eu sådan uppfattning har Beredningen emellertid
sökt förebygga genom de i 13 och 14 §§ använda uttryck. Af dessa lärer nämligen
framgå, att vid skiljaktighet mellan det afsända och det framkomna anbudet
eller svaret förslaget känner allenast ett anbud eller svar, nämligen det
framkomna. Det är således endast enligt det framkomna anbudets lydelse som
mottagaren genom accepten förpligta! sig. Aftalets giltighet beror uteslutande

derpå, om anbudet kan på grund af den vid dess befordran förelupna oriktigheten
återtagas.

Såsom ofvan angifvits, kan anbud eller svar, som genom fel vid dess befordran
erhållit annat innehåll än åsyftadt var, på grund häraf ryggas endast
om ifrågavarande fel ej kan anses föranledt genom afsändarens vårdslöshet eller
försummelse. För den omsorg, som afsändaren alltså bör hafva använda kan
naturligtvis icke något fast mått angifvas. Åtgörandet måste i hvarje särskilt
fall bero på omständigheterna. Man bör bland annat taga hänsyn till det valda
befordringssättets art äfvensom dertill, huru lätt anbudet eller svaret i följd af sin
lydelse kan undergå tillfälliga förändringar; faran för sådana är t. ex. vid telegrafering
större, om chifferskrift användes, än när telegraftjenstemännen kunna
förutsättas förstå telegrammet. Framför allt har man dock att fästa sig dervid,
om vanliga försigtighetsmått uraktlåtits.

15 § afser att förkorta ovissheten om anbudets eller svarets giltighet. I
sådant syfte föreskrifves, att den, som vill återtaga sitt anbud eller svar, skall
ofördröjligen gifva underrättelse derom. Såsom af det använda uttrycket framgår,
beräknas tiden för denna underrättelsepligts fullgörande uteslutande efter den
underrättelsepligtiges förhållanden. Detta är nödvändigt, för att han ej må kunna
utan eget förvållande gå miste om sin rätt att rygga anbudet eller svaret. Möjligheten
att anbudet eller svaret ryggas torde i följd af nämnda regel utgöra eu
tillräcklig maning för den, som mottagit detsamma, att i sitt eget intresse utan
dröjsmål upprepa det, sådant det till honom framförts, och derigenom gifva afsändaren
kunskap om den oriktighet, som måhända uppkommit. Anbudstagaren
kan göra detta redan i sin accept, såsom för närvarande ofta sker när anbudet
gifvits genom telegram.

År mottagaren i ond tro, finnes ej tillräckligt skäl att låta honom draga
fördel af afsändarens försummelse att gifva underrättelse derom, att anbudets
eller svarets ogiltighet yrkas.

Har sådan underrättelse gifvits, skulle, då yrkandet bestrides, sakens afgörande
kunna i betydlig mån fördröjas. Såsom ett medel att förebygga detta
missförhållande, som kunde ganska tungt drabba mottagaren, kan eu särskild
preskriptionsbestämmelse ifrågasättas. Emellertid skulle det erbjuda stora svårigheter
ej mindre att finna den riktiga utgångspunkten för beräkningen af en sådan

preskription, än äfven att på ett lämpligt sätt bestämma preskriptionstidens längd.
Det har derföre synts Beredningen bäst att anlita eu annan, enklare utväg, nämligen
att medgifva den, till hvilken ifrågavarande underrättelse stälts, rätt att
sjelf instämma saken.

16 §. Har samtycke till ett köpeaftal blifvit någon aftvunget eller genom förledande

aflockadt, måste skälig hänsyn till hans intresse anses förbjuda, att aftalet varder
för honom bindande. Detta gäller naturligtvis endast när tvånget är antingen i
sig sjelft eller med hänsyn till användningen rättsstridigt, och när förledandet
sker genom svikliga medel. Beredningen har emellertid ansett denna inskränkning
icke behöfva uttryckligen framhållas och derföre valt samma ordalag, som
i utsökningslageu och förordningen angående utsökningslagens införande för likartade
fall användas, helst någon osäkerhet vid tolkningen icke veterligen försports.

Mångenstädes gör man den skilnad mellan tvång och förledande såsom
ogiltighetsgrunder, att det förra antages ega ovilkorlig verkan, medan deremot ett
genom förledande aflockadt samtycke anses vara bindande, om den andra kontrahenten
är i god tro. Något giltigt skäl för en sådan åtskilnad har Beredningen
ej kunnat finna vara för handen. Lika litet kan det förordas att göra båda de
nämnda ogiltighetsgrundernas verksamhet beroende deraf, att den andra kontrahenten
ej är i god tro. För öfrigt torde det fall, att någon blifvit tvungen eller
förledd att sluta köp med annan, som verkligen är i god tro, vara mycket sällsynt.

Den, som utöfvat tvånget eller förledandet, är enligt allmänna rättsgrundsatser
pligtig att ersätta all skada. Detta gäller ehvad den tvungne eller förledde
begagnar sin rätt att rygga köpet eller af en eller annan anledning föredrager
att låta det bestå, Sistnämnda sats har Beredningen emellertid ansett böra till
förebyggande af tvekan i lagen uttalas. Tydligen eger den tillämpning äfven i
det fall, att någon annan än med kontrahenten utöfvat tvånget eller förledandet
och följaktligen är i dennes ställe eller jemte honom skadeståndspligtig.

För att frågan om köpeaftalets ogiltighet ej må kunna alltför länge hållas
öppen, har Beredningen föreslagit eu ettårig preskriptionstid för talan om återgång
af köpet. Deremot skulle en sådan underrättelsepligt, som i 15 § föreskrifves,
här vara öfverflödig. I anledning häraf har 16 § kunnat så formuleras,
att den erhållit direkt tillämplighet endast på ett fullständigt slutet köpeaftal.

Skulle i något sällsynt undantagsfall ett anbud, som ännu ej efterföljts af accept,
behöfva ryggas på grund af tvång eller förledande, är analogisk användning lika
berättigad som nära till bands liggande.

För den allmänna rättssäkerheten är utan tvifvel af nöden, att säljares och 17 §.
köpares inbördes rättigheter och skyldigheter i följd af ett ingånget köp blifva
genom lag ordnade. Väl är det sannt, att dessa ömsesidiga rättigheter och skyldigheter
i första rummet bestämmas af de aftalandes egen vilja, vare sig denna
blifvit uttryckligen tillkännagifven eller på annat sätt kan af omständigheterna
utletas; men då, såsom ofta nog är fallet, erforderlig ledning ej på denna
väg står att vinna, måste lagen träda emellan. I sådant syfte har i förslaget
meddelats en följd af stadganden, som, på sätt i 17 § tinnes angifvet, skola
gälla endast för så vidt ej annat aftalats eller eljest kan anses vara bestämdt.

Det har dock icke kunnat undvikas, att bland dessa stadganden intagits andra,
som ej äro af denna dispositiva art. Sammanhängande ämnen skulle eljest hafva
blifvit skilda från hvarandra. Att afgöra, hvilka stadganden böra ovilkorligen
gälla, torde dock ej möta någon svårighet utan oförtydbart framgå af deras innehåll.
I allmänhet äro de sådana, att en öfverenskommelse i annan riktning uppenbarligen
skulle vara orimlig eller ur rättslig eller sedlig synpunkt otillåten.

Att, då köp är slutet, det åligger säljaren att utgifva det sålda och 18-—23§§.
köparen att betala köpeskillingen, har såsom alldeles sjelfkärt ej blifvit i förslaget
direkt uttaladt. Lika ostridigt torde äfven utan positiv föreskrift vara,
att der dessa åligganden icke godvilligt fullgöras, de genom domstolar och exekutiva
myndigheter kunna den försumlige aftvinga^. Någon bestämmelse, motsvarande
det i de äldre lagförslagen förekommande stadgandet, att om säljaren
ej utgifver hvad han sålt, köparen må hos Konungens Befallningshafvande söka
handräckning att det utbekomma, återfinnes således ej i förevarande förslag.

Föremålet för ett köp kan vara individuel eller generiskt bestämdt. I förra
fallet afser köpet visst, på ett eller annat sätt angifvet gods. I det senare åter är
godset allenast till arten bestämdt; säljaren skall af den angifna arten aflemna en viss
myckenhet och eger sjelf bestämma, af hvilket gods den skall tagas. Utom dessa
båda typiska slag af köp, utaf hvilka det sist omtalade i förslaget benämnes
leveransköp, förekommer äfven ett, som hvarken är rent individuel eller rent
generiskt, utan företer en blandning af båda formerna, nämligen då af en viss

angifven myckenhet någon del säljes, t. ex. hälften af en säck mjöl, några meter
af ett stycke tyg eller några kilogram af eu bal kaffe. För detta slags köp finnas
icke i förslaget meddelade några särskilda bestämmelser, utan måste i hvarje fall
undersökas, om för bedömande af viss rättighet eller skyldighet den individuela
eller den generiska bestämningen af föremålet bör anses vara afgörande.

I 18 § meddelas föreskrifter angående stället, der såldt gods skall aflemnas
och mottagas. Är godset individuell bestämdt, ligger utan tvifvel närmast til)
hands att låta aflemnandet och mottagandet ske der godset vid köpet befanns.
Framgår af omständigheterna, det meningen ej var att godset skulle å denna ort
aflemnas och mottagas, kan vid dylikt köp, likasom i allmänhet vid leveransköp,
med fog uppställas som regel, att godset skall aflemnas och mottagas der säljaren
har sitt hemvist, men om han idkar rörelse och köpet dermed eger samband,

der rörelsen idkas. I båda fallen äro dock, på sätt redan blifvit påpekadt, dessa

föreskrifter allenast i den händelse tillämpliga, att det ej aftalats eller eljest kan
anses vara bestämdt, att godset skall å viss annan ort aflemnas och mottagas.

Stadgandet i 19 §, att säljaren skall bära kostnaden för godsets aflemnande

och köparen kostnaden för mottagandet, återfinnes i de äldre lagförslagen och

öfverensstämmer med allmänt gällande rättsuppfattning.

På sätt redan blifvit framhållet, uppställer förslaget som regel, att såldt
gods skall af köparen afhemtas der godset finnes eller hos säljaren. En öfverenskommelse
i annat syfte kan antingen gå derpå ut, att godset skall af säljaren
fortskaffas till köparens hemvist eller viss annan ort och således der aflemnas och
mottagas, eller ock innebära, att säljaren skall ombestyra godsets försändande till
annan ort än den, der det af honom aflemnas. Då i sistnämnda fåll godset aflemnas
och mottages å skilda orter, och 19 § således ej lemnar erforderlig ledning
i fråga om fördelningen af kostnaden för godsets öfverlemnande, har det uttalats
(20 §), att i nu afsedda fall kostnaden, för godsets fortskaffande från aflemnings-
till mottagningsorten skall presumeras ligga å köparen.

Tvekan kan understundom uppstå, huruvida eu säljares åliggande i afseende
å godsets fortskaffande bör anses innebära, att godset skall af honom aflemnas
å bestämmelseorten. Då frågan härom i mer än ett afseende kan hafva praktisk
betydelse, har, till ledning vid frågans bedömande, i 21 § uttalats, att den
omständighet, att säljaren bär kostnaden för godsets fortskaffande, icke för sig

allena med nödvändighet innebär, att aflemnandet skall ske å bestämmelseorten.

Enligt Lagkomiténs och den äldre Lagberedningens förslag skulle såldt gods,
då förord ej träffats om tiden för dess utgifvande, af säljaren utlemnas när köparen
det fordrade. En sådan föreskrift synes emellertid lämpa sig endast för det fall, att
godset af köparen afhemtas. Skall det åter af säljaren aflemnas hos eller försändas
till köparen, bör säljaren i bådas intresse ega såväl rätt som pligt att taga initiativ
till öfverlemnandet. Förslaget bestämmer således, i närmare anslutning till flera
främmande lagar, att godset skall utan dröjsmål aflemnas och mottagas.

Understundom inträffar det, att godset ej genast kan aflemnas, enär derförinnan
vissa förberedande åtgärder måste vidtagas. Är ej på förhand bestämdt,
huru lång tid dertill får användas, bör köparen, då godset skall af honom
afhemtas, ej vara pligtig att i detta hänseende vidtaga någon åtgärd förr än
han af säljaren erhållit underrättelse, att godset är färdigt till afhemtning. Köparen
kan nämligen ej af sig sjelf veta, när så är förhållandet; och då uppskofvet
är föranledt deraf, att säljaren beliöft rådrum för fullgörande af hvad honom åligger,
kan det ej anses obehörigt att pålägga honom en sådan underrättelsepligt.

Att, så framt särskilt förbehåll ej gjorts, köpeskillingen för såldt gods
skall erläggas då godset af köparen mottages, torde vara en allmänt erkänd
grundsats. På det att tvekan ej må kunna uppstå derom, att då godsets mottagande
obehörigen fördröjes, köpeskillingen ändock är förfallen, har emellertid förslaget
i denna del formulerats så, att köpeskillingen skall erläggas å den tid, då godset
bör mottagas.

I fråga om ansvarighet för skada, som träffar såldt gods, hafva inom 24 §.
vetenskap och lagstiftning vidt skilda åsigter gjort sig gällande. Beträffande
särskild!: skada, som, utan säljarens vållande, genom tillfällig händelse uppkommer,
har, då köpet afser visst gods, dels uppstälts som regel, att faran för
godset öfvergår med köpslutet, dels ock förfäktats, att säljaren bär faran för
godset till dess detsamma af honom aflemnats. Enligt förstnämnda grundsats,
som med eller utan modifikationer gäller i åtskilliga främmande länder och
äfven hyllats af Lagkomitén och den äldre Lagberedningen, är således köparen
pligtig att betala hela köpeskillingen ändå att godset efter köpet genom olyckshändelse
skadats eller gått under.

I vår nu gällande lag finnes i detta hänseende icke någon annan föreskrift
än stadgandet i 1 Kap. 7 § Handelsbalken: »Nu köper man varor som skola
vägas, mätas eller räknas; värde dem säljaren, till dess det skedt är; sedan
värde dem köparen.» Att rättsuppfattningen lios oss närmast ansluter sig till
regeln, att vid köp om visst gods faran för godset öfvergår med köpslutet, torde
emellertid vara otvifvelaktigt, och Beredningen har äfven i förslaget upptagit
denna regel, dock med vissa modifikationer, som betingas af billig hänsyn till
köparens intressen.

Att godset icke omedelbart efter köpet omkändertages af köparen kan bero
derpå, att han icke är i tillfälle att genast afhemta eller eljest mottaga det. Men
dröjsmålet kan äfven vara föranledt deraf, att godset icke är färdigt att aflemnas
eller att säljaren skall aflemna godset å annan plats än den, der det vid köpet
befanns, eller försända det. I sistnämnda fall, då aflemnande! fördröjes för att
säljaren skall blifva i tillfälle att fullgöra hvad enligt köpet honom åligger, böi
han, der ej annat öfverenskommits, äfven stå i ansvar för godset. Att köparen
velat bära risken för godset innan det är färdigt att aflemnas och således töir
än han kunnat få disponera öfver detsamma, kan ej rimligen förutsättas. Deremot
ligger det nära till hands, att säljarens åtagande att låta fortskaffa eller
försända godset tillika innebär förpligtelse att ansvara för att godset ej undei
tiden till dess åtagandet fullgjorts skadas, desto hellre som nämnda åtgärder ofta
nog äro förenade med särskild risk. Att de bestämmelser, som i detta syfte
blifvit i förslaget intagna, i hufvudsak uppbäras af den allmänna meningen i
vårt land, kan äfven med allt skäl antagas. Näppeligen lärer någon anses berättigad
att undfå köpeskillingen för eu sak, som, innan den är färdig att aflemnas,
hos honom uppbrunnit. Har säljaren åtagit sig att fortskaffa det sålda till
köparen, anses denne ej pligtig erlägga betalningen med mindre godset i oskadadt
skick till honom aflemnas. Skall säljaren försända godset, kan han ej urskulda
sig med att godset vid förpackningen af våda skadats.

Är köp slutet under suspensiv! vilkor, så att köpet endast under viss förutsättning
skall komma till stånd, kunna i allmänhet de rättsliga följderna af
köpet ej inträda förr än vilkoret upptylts. Att köparen ej derförinnan står
faran för godset har i 24 § sista stycket uttalats. Huruvida denna regel bör
gälla äfven för det fall, att godset, innan vilkoret uppfylts, blifvit till köpaien

afiemnadt, kan emellertid ifrågasättas, men torde dock böra bejakas, så framt ej
nämnda åtgärd kan anses innebära att vilkoret frånträdts.

Att vid leveransköp faran för det sålda icke kan öfvergå redan vid köp- 25 §.
slutet är uppenbart. Föremålet för köpet är då endast till arten (och myckenheten)
bestämdt, och på säljaren heror, hvilket gods han till fullgörande af aftalet
vill lemna. Förr än han i detta hänseende träffat sitt val och godset så till vida
blifvit individualiseradt, kan det i allt fall ej ifrågasättas, att köparen skall
bära faran för det sålda.

Enligt nu gällande lag såväl som enligt Lagkomité^ och den äldre Lagberedningens
förslag synes köparen böra stå faran så snart godset genom vågning,
mätning eller räkning blifvit utskildt. Att en af säljaren i sådant afseende ensidigt
vidtagen åtgärd skulle hafva en dylik påföljd, kan dock knappast vara
riktigt och är måhända icke heller i lagen eller lagförslagen åsyftadt. Af en
sådan åtgärd är nämligen säljaren icke på något sätt bunden. Intet hindrar
honom att för annat ändamål använda det en gång för köparen atlagda godset.

Har deremot vägningen, mätningen eller räkningen skett i köparens närvaro, ställer
sig saken annorlunda. Godset är då på sådant sätt afskildt, att säljaren ej vidare
eger disponera öfver detsamma, och köpet bpr sedermera falla under de regler,
som för köp om visst gods blifvit meddelade. Har godset ej blifvit på nämnda
sätt afskildt, bör med stöd af hvad nu är sagdt faran för gods, som skall af
köparen afhemtas, ligga å säljaren till dess det åt köparen omhändertages. Skall
åter godset af säljaren afiemnas hos eller försändas till köparen, tinnes icke någon
anledning att vid leveransköp låta andra regler gälla än som för köp om visst
gods förut äro gifna. Säljaren kommer då att bära ansvaret för godset till dess
han fullgjort hvad honom i afseende derå åligger, d. v. s. till dess han aflemna!
godset, vare sig detta sker hos köparen eller genom godsets försändande. Att i
sistnämnda fall köparen bär faran från den tid godset försäudes är en i aftarsverlden
allmänt antagen grundsats, som i liera länder blifvit upphöjd till lag och
äfven vunnit erkännande vid våra domstolar.

De stadganden rörande farans öfvergång, som blifvit föreslagna, böra
emellertid gälla endast under förutsättning att godset i behörig ordning afiemnas
och mottages. Varder i följd af säljares eller köpares försummelse godsets ut 7 -

gifvande fördröjdt, erfordras andra föreskrifter; och finnas i 34 § intagna de bestämmelser,
som för sådant fall ansetts böra komma till användning.

26 §. Att säljaren bör vara skyldig att vårda det gods han sålt till dess det af lemna»

till köparen, är — såsom Lagkomitén yttrar i sina motiv till 1 Kap.
Handelsbalken — så ostridigt, att något bevis derför ej lärer vara af nöden; och
Lagkomitén bestämmer äfven denna vårdpligt sålunda, att säljaren bör iakttaga
den försigtighet och uppmärksamhet, som han och andra vanligen använda i
vårdandet af egendom, som tillhör dem sjelfva. Med anslutning till Lagkomiténs
åsigt, som äfven i andra länder gjort sig gällande, har Beredningen i 26 § föreslagit,
att säljaren, ändå att faran ej ligger å honom, skall vara ansvarig för skada,
som, innan godset aflemna», genom hans vanvård eller vållande uppkommer.

Med säljarens underlåtenhet att taga vård om såldt gods likställes det fall,
att han, då godset skall af honom försändas, förfär oriktigt, vare sig derigenom
att han afviker från någon af köparen gifven föreskrift, eller ock så att han vid
val af transportmedel eller eljest försummar att iakttaga nödig försigtighet och
omtanke. I sådant fall blir säljaren ansvarig äfven för skada, som under transporten
träffar godset, dock endast om skadan förorsakas af hans oriktiga förfarande.

De rättsliga följderna deraf, att godset skadas medan faran ligger å säljaren
eller eljest af anledning, som afses i 26 §, finnas närmare angifva i förslagets
38:de och följande paragrafer.

27 §. Rätten till afkastningen af såldt gods sammanställes ofta nog med skyldig heten

att bära faran för godset, så att, der denna skyldighet åligger köparen,
afkastningen äfven anses böra komma honom till godo, eller åtminstone så att
afkastning, som fallit innan han öfvertagit faran, förmenas ej böra tillkomma
honom. Beredningen, som ej kunnat finna denna sammanställning fullt befogad,
har i förslaget upptagit bestämmelser, som i viss mån afvika från nämnda grundsats.

I förslaget skiljes mellan två slag. af afkastning, å ena sidan den så att
säga dagliga afkastningen, t. ex. mjölken af eu ko, spillning efter kreatur, samt å
andra sidan afkomma efter såldt djur, så ock annan tillfällig afkastning, såsom
fårets ull, utdelning å aktie, vinst å premieobligation 1. d. I fråga om den dagliga
afkastningen, som i allmänhet uppväges af en motsvarande underhållskostnad,
kan enligt Beredningens åsigt med skäl förutsättas, att då särskild
öfverenskommelse ej träffats, meningen är, att densamma skall åtfölja godset, sä

att säljaren eger behålla den afkastning, som faller innan godset af honom aflemna».
Betydelsen af denna presumtion bortfaller väl, då i följd af någonderas
försummelse godsets aflemnande obehörigen fördröjes; men om dröjsmålet förorsakas
af köparen, ligger uppenbarligen icke deri något skäl att försämra säljarens
ställning och göra honom redovisningsskyldig för afkastning, som undertiden
faller. Annat är deremot förhållandet, om dröjsmålet vållas af säljaren.

Derpå bör icke han kunna grunda någon rätt, och han måste följaktligen, der
köparen så fordrar, vara pligtig att till denne utgifva den under dröjsmålet uppkomna
af kastningen eller motsvarande ersättning.

Vidkommande åter den tillfälliga afkastning, som vid köp om visst gods
faller efter köpet, kan enligt Beredningens förmenande ej utan särskilda skäl antagas
annat än att denna inbegripits i köpet; och bör den således, äfven om den
fallit innan godset aflemnas, tillhöra köparen.

Utan tvifvel kan det inträffa och torde äfven ej sällan förekomma, att vid 28 §.
leveransköp den angifna arten ej är närmare bestämd, än att derinom finnes gods
af olika slag. För sådant fall gäller enligt åtskilliga främmande lagar och lagförslag,
att säljaren skall lemna medelgod vara. Då, enligt hvad Beredningen
har goda skäl att antaga, eu sådan föreskrift ej skulle stämma öfverens med den
inom vår affärsverk! rådande uppfattningen, har i stället uti förslaget upptagits
en bestämmelse, enligt hvilken säljaren eger lemna gods af det slag han vill.

Den eftergift åt säljaren, detta stadgande kan synas innebära, torde ej vara af
någon större betydelse, då uppenbart är, att godset i allt fall måste vara sådant,
att det inom den bestämda arten kan betraktas som felfritt.

Obestridligt är, att köp kan vara slutet, ehuru uttrycklig öfverenskommelse om 29 §.
betalningen för det sålda ej träffats. Sådana fall äro till och med ganska talrika och
hafva derföre ej kunnat i förslaget förbigås, så mycket mindre som delade meningar
lätt uppstå angående de grunder, efter hvilka köpeskillingen då bör bestämmas,
och om fördelningen af bevisbördan rörande godsets värde. Att
de regler, förslaget i dessa afseenden upptager, falla under stadgandet i 17 § och
således icke gälla, derest omständigheterna vid köpet angifva annan grund för
prisets fastställande, behöfver knappast påpekas. Lika uppenbart torde äfven
vara, att dessa regler ej äro tillämpliga då öfverenskommelse om köpeskillingen väl
träffats, men tvist uppstår om detta aftala innehåll, eller då den ena parten på -

stål- men den andre bestrider, att viss köpeskilling blifvit bestämd. I dessa fall
synas de allmänna bevisningsreglerna böra komma till användning.

Då köp uppgöres utan att aftal träffas om priset, kan det ej gerna ifrågasättas,
att säljaren vill lemna eller att köparen hoppas erhålla godset för det
lägsta möjliga pris. Snarare kan å köparens sida förutsättas en viss likgiltighet
för prisets storlek, under det säljaren måste antagas vilja i utbyte mot sitt gods
komma i åtnjutande af så stor köpeskilling, som han skäligen må kunna fordra.
I enlighet härmed synes äfven frågan om köpeskillingens storlek böra bedömas.
Säljaren bör erhålla det högsta skäliga pris. Hans rätt- i detta hänseende skulle
emellertid ofta nog blifva illusorisk, om den gjordes beroende deraf, att lian
kunde bevisa, att det af honom fordrade pris ej öfverstege skäliga anspråk. Säljaren
bör således ega utbekomma det pris, han begär, der det ej kan anses
oskäligt.

Då priset för en vara ej under alla förhållanden är detsamma utan lätteligen
ställer sig olika å skilda tider och orter, har i förslaget äfven bort angifvas den
tid, till hvilken, och den ort, hvartill vid prisets bestämmande skall tagas hänsyn.
Att de härom gifna föreskrifter böra tillämpas äfven då köpeskillingen
enligt uttryckligt aftal skall betalas -»efter gångbart pris», torde vara
uppenbart.

I BO § uttalas den allmänt erkända grundsats, att vid köp, likasom vid
hvaije annat ömsesidigt aftal, den ene kontrahenten ej är pligtig att å sin sida
uppfylla aftalet förr än den andre fullgör hvad enligt detsamma åligger honom.
Eu hvar är således berättigad att innehålla hvad han skall utgifva till dess honom
tillhandahålles hvad han på grund af aftalet eger bekomma. Klart är emellertid,
att denna regel ej alltid är tillämplig, utan endast då aftalet skall å ömse sidor
samtidigt fullgöras. Har vid köp säljaren medgifvit anstånd med köpeskillingens
erläggande eller köparen förbundit sig att betala i förskott, har dermed i förra
fallet säljaren, i det senare köparen afsagd sig rätten att beropa sig på ifrågavarande
stadgande.

På grund af underlåtenhet att i behörig ordning fullgöra köpeaftal kan enligt
de i förslaget meddelade bestämmelser den försumlige vara pligtig att till
den andre utgifva, utom ränta, ersättning för uppkommen skada. Fråga kan
då uppstå, huruvida dennes skyldighet att fullgöra aftalet må göras beroende

äfven deraf, att den försumlige utgifter skadeståndet, och om således den förre,
till dess sådant skett, eger innehålla sin prestation. Att Beredningen ej ansett
sig kunna bejaka denna fråga framgår af de använda ordalagen. Beredningen
har nämligen befarat, att genom ett sådant stadgande en för samfärdseln
menlig tvekan och osäkerhet skulle kunna uppstå. Äfven om den försumliges
skyldighet att utgifva skadestånd är ostridig, torde dock endast i sällsynta fall
enighet förefinnas om det belopp, hvarmed skadeståndet bör utgå. Den till ersättning
berättigade skulle jemväl lätteligen kunna använda sin ställning till att aftvinga
den andre oskäliga fördelar. Det i förslaget upptagna stadgandet utesluter
emellertid ej möjligheten för den berättigade att under vissa förhållanden
på andra grunder t. ex. i qvittningsväg uppnå ungefärligen samma resultat, som
om han egt rätt att innehålla sin prestation såsom säkerhet för utbekommande af
skadestånd.

Då gods, som säljaren efter åtagande skall försända till köparen, enligt den
i förslaget använda terminologien af säljaren aflemnas vid försändandet, har för
undvikande af missförstånd i 30 § uttalats, att försändandet ej utgör hinder för
säljaren att innehålla godset.

Den vigtiga frågan om följderna af säljarens underlåtenhet att aflemna godset 31 §.
är i 31 § hufvudsakligen reglerad. Enligt utländsk lagstiftning inträda med
vissa för olika länder vexlande undantag de rättsliga verkningarna af säljarens
underlåtenhet att i rätt tid aflemna godset merendels icke som en omedelbar
följd af denna underlåtenhet utan först sedan säljaren blifvit af köparen anmanad
att fullgöra aftalet och ofta nog ej förr än han derefter åtnjutit ett skäligt rådrum.
En sådan anordning har, såsom främmande för svensk rättsuppfattning,
icke kunnat af Beredningen förordas, utan äro enligt förslaget de rättsliga verkningarna
af säljarens försummelse stälda i omedelbart samband med försummelsen,
så att för deras framkallande någon särskild åtgärd från köparens sida ej erfordras.
Deraf får dock icke dragas den slutsats, att under alla förhållanden
köparen kan hålla sig fullkomligt overksam. Då godset skall af honom afhemtas,
innebär redan hans inställelse i sådant syfte en uppmaning till säljaren att
aflemna godset. Äfven i andra fall kan en dylik anmaning vara ovilkorligen
nödvändig, nämligen om i följd af aftalets innehåll tiden för aflemnandet skall
på detta sätt bestämmas.

De rättigheter, som i följd af säljarens försummelse tillkomma köparen, äro
dels att hafva köpet, dels ock att njuta ersättning för all skada, vare sig denna
är föranledd af godsets försenade aflemnande eller af köpets häfvande. För rätten
att hafva köpet har Beredningen emellertid föreslagit vissa förutsättningar, Indika
visserligen i främsta rummet uppstälts af hänsyn till säljaren men dock så affattats,
att köparens intressen ej derigenom må obehörigen förnärmas. Då å ena
sidan genom köpets häfvande stor skada lätteligen tillskyndas säljaren samt det
å andra sidan i många fall icke är af något särskildt intresse för köparen att erhålla
godset å den bestämda tiden, har Beredningen ansett, att icke hvarje, än
så kortvarigt dröjsmål med godsets aflemnande ovilkorligen bör medföra rätt för
köparen att håfva köpet. Denna rättighet blir eljest i hans hand lätt ett medel
att utan verkligt fog draga sig undan köpet. År dröjsmålet ringa, må således
köpet i regel icke häfvas. Undantag härifrån medgifves dock dels för det fall, att
köparen genom särskildt uttryck i aftalet betingat sig noggrant iakttagande af
tiden för godsets aflemnande, dels ock i händelse på grund af särskilda omständigheter
dröjsmålet, ehuru ringa, uppenbarligen kan för köparen medföra märklig
olägenhet, så att i följd deraf godset blir för honom värdelöst eller han åtminstone
af detsamma har väsentligt mindre nytta än han eljest skulle haft. Derjemte
har för det fall att, sedan försummelsen inträda köparen anmanat säljaren att aflemna
godset, men denne icke ofördröjligen stält sig anmaningen till efterrättelse,
köparen erhållit ovilkorlig rätt att håfva köpet. Har säljaren sålunda blifvit erinrad
om sin skyldighet att aflemna godset utan att omedelbarligen vidtaga åtgärder
för aftalets fullgörande, bör han ej kunna ega anspråk på att vidare hålla
köparen bunden. För denne åter kan det under vissa förhållanden vara af vigt
att få eu tid bestämd, efter hvilken han utan någon som helst risk kali vägra
att mottaga godset.

32 och 33 §§. Då köparen försummar att mottaga godset eller att erlägga köpeskillingen
eller fullgöra annat, som honom åligger, gifver förslaget säljaren i hufvudsak samma
rättigheter, som i följd af dennes underlåtenhet att aflemna godset tillkomma köparen.
Dock förefinnas härvid två anmärkningsvärda olikheter. Har godset blifvit
till köparen utgifvet, må ej på grund af hans underlåtenhet att betala godset eller
fullgöra annat åtagande köpet häfvas. Säljarens åtgärd att i förväg aflemna godset
måste nämligen, ehvad kredit aftalats eller säljaren ändock lemnat godset från

sig utan att för detsamma hafva erhållit betalning, presumeras innebära, att han,
med afstående af all rätt till godset, för sin köpeskillingsfordran uteslutande vill
hålla sig till köparens person. En dylik uppfattning har ock genom praxis

vunnit den stadga, att någon tanke på förändring härutinnan ej bör vinna

insteg. Den andra olikheten består deri, att då köpeskillingen ej i behörig
tid erlägges, säljarens rätt till ersättning i händelse köpet ej häfves är på det
sätt reglerad, att han efter de grunder, som nu hos oss gälla, eger utbekomma
ränta å köpeskillingen, men i öfrigt ej njuter annan godtgörelse än för kostnad
och skada deraf, att han nödgas under någon tid innehålla godset.

Ätven för säljarens rätt att på grund af köparens försummelse bäfva
köpet hafva vissa särskilda förutsättningar ansetts erforderliga. Köparens
underlåtenhet att i tid afhemta godset kan, der dröjsmålet är ringa, i allmänhet
ej för säljaren medföra någon nämnvärd olägenhet, så framt ej godset

är svårt att förvara eller det är utsatt för snar förskämning och säljaren sålunda
genom dröjsmålet löper fara att gå miste om fördelen af att för utfående af betalningen
hålla sig till godset. Skall godset deremot tillhandahållas köparen å
annan plats än den. der säljaren bär sin bostad eller sin rörelse, kan äfven ett kort
uppehåll lätteligen medföra märklig olägenhet, då säljaren kan nödgas att för
godset anskaffa särskildt förvaringsrum eller vidtaga annan betungande åtgärd.

Som ytterligare påföljd af säljarens eller köparens försummelse stadgas i 34
34 §, att om i följd deraf godsets utgifvande fördröjes, den försumlige under
tiden skall stå faran för godsets försämring eller förstörelse. Billigheten af ett
sådant stadgande är så uppenbar, att någon särskild motivering derför ej lärer
vara af nöden. En inskränkning deri måste emellertid göras för det fäll, att
godset ej är in specie bestämdt. Faran kan då, på sätt redan blifvit framhållet,
enligt sakens egen natur ej ligga på köparen förr än godset blifvit på något sätt
individualiseradt. Köparen kan således vid leveransköp på grund af sin försummelse
icke komma att bära följderna af ett inträffadt olycksfall, med mindre
det skadade godset derförinnan bevisligen blifvit för hans räkning afskildt eller
eljest uppenbarligen varit för leveransen afsedt. En sådan individualisering måste
anses hafva skett t. ex. om visst gods blifvit köparen erbjudet och, då han vägrat
mottaga det, för hans räkning upplagdt, eller om säljaren klimat köparen anvisning,
från hvilket upplag godset må af honom afhemtas.

35 §. På grund af säljarens eller köparens försummelse att i rätt tid fullgöra

avtalet kan enligt förslaget den andre i allmänhet hafva köpet. Då det emellertid
äfven står honom öppet att fordra uppfyllelse af aftalet, måste han enligt
förslagets allmänna ståndpunkt vara skyldig att på något sätt gifva till känna,
om han vill begagna sin rätt att hafva köpet eller ej. Han blefve eljest lätt
i tillfälle att obehörigen draga fördel af vexlande konjunkturer. Att, på sätt
i utländsk lagstiftning förekommer, ålägga honom att på eget initiativ meddela
sådan underrättelse, synes dock mindre lämpligt. Han har ingenting
försummat, men eger rätt att från medkontrahenten vänta uppfyllelse och hör
då äfven kunna förhålla sig passiv till dess denne tager något steg i sådan
riktning. I enlighet härmed bestämmer förslaget, att den, som vill bäfva köpet,
skall genast gifva underrättelse derom, då han tillfrågad varder eller den försumlige
erbjuder sig att fullgöra aftalet. Uraktlåtes det, må köpet ej häfvas, så
framt aftalet sedermera utan dröjsmål fullgöres.

SO ^ I Lagkomiténs förslag till Handelsbalk återfinnes följande, sedermera af den

äldre Lagberedningen i hufvudsak upptagna stadgande: »Nu är anstånd med
betalning beviljadt: har köparen veterligen kommit i det obestånd, att förlust för
säljaren är att befara; ege denne rätt behålla varan, der köparen ej ställer borgen
för värdet: är köparens egendom till konkurs afträdd; kåfve säljaren den rätt,
nu sagd är, der ej borgenärerne varan betala.»

Som stöd härför åberopas i Lagkomiténs motiv, bland annat, följande: »Att
säljare, genom beviljadt anstånd åt köpare med betalning af det sålda, frånträder
sin rätt att det behålla, intill dess betalning sker, är en i allmänhet gällande
regel; men komitén har dock ansett undantag derifrån ega ruin, i den händelse, att
köparen under anståndstiden kommit i det obestånd, att förlust för säljaren är att
befara. Säljarens så beskaffade begifvande kan alltid presumeras vara grundadt
på hans öfvertygelse om köparens vederhäftighet, Blifva köparens vilkor, sedan
begifvandet skett, så försämrade, som sagdt är, eller voro de det, när anståndet beviljades,
änskönt hans obestånd då ej var veterlig!, så bör lagen antaga ett tyst förbehåll
vara af säljaren gjordt att behålla det sålda; och det vore orättvist att förpligta
honom till dess utgifvande, när han ej kan ega något hopp om betalning.»

På dessa skäl har äfven Beredningen i sitt förslag upptagit bestämmelser
i samma syfte som Lagkomiténs berörda stadgande, dervid dock detta blifvit i

vissa afseende» modifieradt. Då förutsättningen, att köparen veterligen kommit
på sådant obestånd, att förlust för säljaren är att befara, synts vara alltför
obestämd och sväfvande och i följd deraf i tillämpningen lätteligen kunna
gifva anledning till eu betänklig osäkerhet, har Beredningen, med hufvudsaklig
anslutning till bestämmelser i gällande vexellag och sjölag, inskränkt säljarens
rätt att under ifrågavarande förhållanden innehålla godset till vissa fall, då
köparens obestånd kan anses konstateradt, nämligen då köparen kommit i konkurstillstånd
eller sin konkursansökning till rätten eller domaren ingifvit eller
vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller ock, om han är
köpman, instält sina betalningar. Att i dessa fall säljaren, der ej betalning för
godset ofördröjligen efter anmaning följer, äfven bör ega rätt att bäfva köpet,
har synts Beredningen uppenbart. Rättigheten att qvarhålla godset blefve mången
gång utan värde, om säljaren i afvaktan på betalning skulle nödgas förvara det
under någon längre tid. I allmänhet förefinnes ock endast ringa utsigt för
säljaren att å den aftalade tiden erhålla betalning.

Ersättning för kostnader, som föranledas af godsets qvarhållande, har Beredningen
lika litet velat tillägga säljaren som godtgörelse för skada deraf, att
under ifrågavarande förhållanden köpet häfves. Då bestämmelserna om rätt
att innehålla godset och eventuelt att håfva köpet tillkommit uteslutande af
hänsyn till säljaren, som, i strid åtminstone mot aftalets lydelse, för skyddande
åt sin rätt erhållit vissa fördelar, förefinnes icke här samma anledning som eljest,
då godset innehålles och köpet häfves, att tillägga säljaren ersättning för liden
skada. Ej heller vore det billigt vare, sig mot köparen att ålägga honom en
ersättningsskyldighet, som i viss mån skulle orsakas deraf, att han ej vore i
stånd att, tidigare än som aftalats, erlägga köpeskillingen, eller, vid konkurs,
emot köparens öfriga borgenärer att under dessa förhållanden tillerkänna säljaren
rätt till utdelning för skadestånd.

Väl skulle, på sätt äfven Lagkomitén för visst fåll föreslagit, köparen kunna
förklaras berättigad att utbekomma godset mot det att han stälde borgen för
betalningen. Men då stridighet lätt uppstår om eu sådan borgens vederhäftighet
och köparen, derest han kan ställa antaglig borgen, i allmänhet utan svårighet äfven
bör kunna anskaffa penningar, har Beredningen ej ansett sig böra upptaga detta
förslag.

Under vissa förhållanden synas samma skäl, som ligga till grund för säljarens
rätt att innehålla godset, äfven böra leda dertill, att han må ega återtaga godset, der
det biifvit till köparen utgifvet. Den omständighet, som berättigat säljaren att hålla
godset inne, kan hafva varit honom obekant, eller ock kan han, då han erhållit
kännedom derom först efter det godset afsändts, af en eller annan orsak hafva varit
förhindrad att begagna sig af sin rätt. Tvifvelsutan är det billigt, att säljaren
ej af en dylik, tillfällig anledning ovilkorligen förlorar all möjlighet att skydda
sin rätt, utan att utväg bör beredas honom att återtaga godset, i den mån ej fara
kan anses föreligga, att annans rätt derigenom kränkes. Behofvet af eu begränsning
vid bestämmandet af den rätt, som här tillerkännes säljaren, bör efter Beredningens
åsigt föranleda dertill, att rätt att återtaga godset ej må ifrågakomma
för andra fall än att godset af säljaren utgifvits efter det köparen
kom i konkurstillstånd eller ingå!'' sin ansökan om egendomsafträdelse. Då
nämligen någon, stundom ej så kort tid kan efter utmätningen eller betalningsinställelsen
förflyta innan köparen kommer i konkurs, kunde rätten
för säljaren att återtaga gods, som under mellantiden utan betalning till köparen
utgifvits, mången gång leda till svåra förvecklingar och kränka andra
borgenärers rätt, hvilkas benägenhet att lemna köparen kredit tilläfventyrs
påverkats just deraf, att ifrågavarande gods funnits i köparens besittning.
Är åter godset utgifvet sedan köparen försattes i konkurs eller, der konkursen
tillkommit på köparens egen begäran, efter det ansökningen derom ingafs,''
förefinnes ej denna fara för förvecklingar, utan bör säljaren ega att från konkursboet
återtaga godset, så framt ej köpeskillingen ofördröjligen efter anmaning
erlägges. Med den nyss angifna grunden för detta stadgande öfverensstämmer
dock att, på sätt af Beredningen föreslagits, undantag göres för det fall, att
godset biifvit utgifvet, ehuru säljaren kan antagas hafva haft vetskap om
konkursen eller konkursansökningen och varit i tillfälle att begagna sin derå
grundade rätt att innehålla godset.

37 §. 166 § sjölagen innehåller bestämmelser angående säljares rätt i afseende

å sjöledes försända varor, å hvilka konnossement till köparen öfverlemnats.
Enligt dessa bestämmelser är i tall, som afses i förslagets 30, 32 och 36 §§,
säljarens rätt att innehålla och förfoga öfver den försända varan i viss mån
inskränkt till förmån för tredje man, som förvärfvat konnossement derå. Att i

följd af den särskilda betydelse, som i allmänhet tillägges en sådan handling,
säljarens rätt öfver godset ej kan vara densamma då konnossement aflemnats
som då så ej skett, är uppenbart; och Beredningen har ej heller ifrågasatt någon
ändring i sjölagens förevarande bestämmelser, utan i stället, för undvikande af
all tvekan, uttryckligen angifvit, att desamma oberoende af förslaget skola gälla.

I enlighet med nu gällande lag ålägger förslaget säljaren ansvarighet för 38—dO§§.
fel, som, då köp om visst gods slutes, finnes i godset. Af skäl, som förut blifvit
anförda, har säljaren ansetts böra under vissa förhållanden ansvara äfven för fel,
som uppkommit efter köpet, nämligen om felet uppstått å tid, då säljaren bär
faran för godset, eller ock föranledts af hans vanvård eller vållande eller deraf
att han vid godsets försändande utan giltigt skäl afvikit från gifven föreskrift
eller eljest oriktigt förfarit. I 38:de och följande paragrafer är denna ansvarighet
närmare bestämd, i det der blifvit angifna de rättigheter, som i följd af sådana
fel tillkomma köparen. Det lärer ej kunna blifva föremål för tvekan, att ehuru
dervid endast talas om fel i godset, de gifna bestämmelserna dock, i den mån
ske kan, böra tillämpas äfven för det fall, att godset i sin helhet eller delvis
förstörts.

Enligt 1734 års lag eger köparen att för fel i godset håfva köpet och i
visst fäll äfven njuta skadestånd. Huruvida, på sätt Lagkomitén synes hafva
förutsatt, enligt gällande lag skadestånd tillkommer honom, äfven om han behåller
godset, är deremot tvifvelaktigt. Beredningen har emellertid i förslaget
upptagit en bestämmelse i denna riktning, så att enligt detsamma köparen i allmänhet
eger välja, huruvida han vill hafva köpet eller erhålla nedsättning i
köpeskillingen. Att ej gifva honom sistnämnda rätt kan ofta leda till obillighet.

Kan han ej undvara godset, måste han åtnöjas dermed och betala fulla köpeskillingen,
huru felaktigt godset än må vara. En för honom fördelaktig affär kan
på grund af sedermera upptäckta fel blifva torlustbringande, utan att han, som
genom köpets häfvande skulle drabbas af än större skada, kan vinna någon
rättelse. Äfven för säljaren kan det mången gång vara långt fördelaktigare att
vidkännas en nedsättning i priset än att återfå godset. I den utländska lagstiftningen
är jemväl köparens valrätt i förevarande hänseende allmänt erkänd.
Lagkomitén och den äldre Lagberedningen upptogo den i sina förslag, och
äfven vid våra domstolar har den vunnit tillämpning.

Att köparen, jemte det lian eger hafva köpet eller njuta ett mot felet svarande
afdrag å köpeskillingen, äfven bör undfå ersättning för sina kostnader,
har Beredningen i likhet med Lagkomitén och den äldre Lagberedningen ansett
med billighet öfverensstämmande. Derigenom blir, då köpet häfves, köparen försatt
i samma ställning, som om något köp aldrig kommit till stånd. Vid prisnedsättning
åter torde i allmänhet ej kunna blifva fråga om ersättning för andra
kostnader än dem, som tilläfventyrs erfordrats för att ådagalägga, det fel är för
handen. Säljarens ersättningsskyldighet bör dock i vissa fall, då på grund af
särskilda omständigheter hans ansvarighet måste vara större, utsträckas jemväl till
all annan skada. Så är af lätt insedda skäl förhållandet, då godset saknar tillförsäkrad
egenskap eller säljaren uppsåtligen dolt felet, likasom äfven då felet uppkommit
genom säljarens vanvård eller vållande eller derigenom, att han vid godsets
försändande förfarit oriktigt. Ett uppsåtligt döljande af felet kan vara för handen
ej blott då säljaren i dylikt syfte vidtagit särskild åtgärd, utan äfven då han med
afsigt förtegat fel, ehuru han måste hafva insett, att köparen, derest han känt
felet, ej skulle hafva ingått på köpet eller åtminstone ej velat betala det öfverenskomna
priset.

Af hänsyn till säljaren har Beredningen i ett fall föreslagit inskränkning i
köparens rätt i följd af fel i godset derhän, att han ej mot säljarens bestridande
må hafva köpet, nämligen om felet är ringa och det ej kan antagas medföra särskild
olägenhet för köparen. Denne har då ej något verkligt fog för vidtagande
af en sådan åtgärd, som deremot lätt skulle kunna missbrukas till förfång för
säljaren. Dock bör köparen, oaktadt felets obetydlighet, ega hafva köpet, om felet
består deri, att godset saknar en särskild! tillförsäkrad egenskap, så ock om säljaren
uppsåtligen dolt felet. I förra fallet måste säljarens ansvarighet naturligtvis vara
större än vanligt; i det senare, då säljaren handlat mot bättre vetande, bör han
ej deraf kunna draga någon fördel.

41 §. Köper någon visst gods, ehuru han vet det vara behäftad! med fel, före finnes

ej någon anledning att låta säljaren vara ansvarig för sådant fel. På
samma sätt bör, om köparen besigtiga! godset, säljaren ej svara för fel, som
köparen dervid lätteligen kunnat märka. Säljaren måste nämligen då med fog
kunna antaga, att köparen iakttagit felet, men funnit det ej vara af svårare
beskaffenhet, än att han ändock velat tillhandla sig godset. Har åter säljaren

uppsåtligen dolt felet eller saknas tillförsäkrad egenskap lins godset, förfaller
nyssnämnda skäl, och säljaren bör då vara fullt ansvarig för godsets beskaffenhet.

Genom att afgifva försäkran, att gods, som säljes, innehar viss egenskap, 42 §.
ikläder sig säljaren större ansvarighet för godset än han eljest skulle haft. Att han
genom särskild! förbehåll äfven kan inskränka sin ansvarighet för fel i godset,
är i sig sjelf! klart och framgår derjemte af 42 §, som anger den rättsliga verkan
af ett sådant förbehåll, enligt hvilket köparen skall nöjas med godset, ehvad det
är bättre eller sämre. Köparen bör då sjelf svara för fel, som vid köpet fanns
i godset, så framt ej säljaren uppsåtligen dolt felet. Då han i sistnämnda fall
handlat mot bättre vetande, bör förbehållet ej skydda honom.

Att vid försäljning å auktion säljaren, der ej särskild utfästelse skett, icke
bör vara lika ansvarig för fel i godset som eljest, har Beredningen ansett uppenbart.
För denna åsigt, som till fullo torde öfverensstämma med den allmänna
uppfattningen hos oss, tala äfven flera omständigheter. Å auktion försäljas oftast
förut brukade saker, eller varor, som ansetts behäftade med fel. Då tillika i
allmänhet en myckenhet gods samtidigt försäljes, är det för säljaren svårt
att ega noggrann kännedom om hvarje särskild sak och än svårare att, i händelse
af behof, sedermera åstadkomma utredning och bevisning om det såldas
beskaffenhet. Allmänheten lemnas äfven merendels tillfälle att på förhand
besigtiga godset, på det att derigenom en hvar sjelf må kunna försäkra sig om
beskaffenheten af det gods, som utbjudes. Beredningen föreslår således, att försäljning
å auktion skall presumeras vara gjord med sådant förbehåll, att säljaren
ej ansvarar för annat fel, än som blifvit af honom uppsåtligen doldt.

Vid leveransköp förbinder sig säljaren att tillhandahålla köparen gods af 43 och 44
visst slag och viss myckenhet. Då detta åtagande närmast kan jemföras dermed,
att vid andra köp säljaren garanterar tillvaron af någon viss egenskap hos
godset, har Beredningen, med liufvudsakligt stöd jemväl af den uppfattning, som
gjort sig gällande vid våra domstolar, ansett säljarens ansvarighet i dessa båda
fäll böra vara enahanda. Köparen bör således, om vid leveransköp godset är
behäftad! med fel eller öfverenskommen myckenhet deraf ej lemnas, ega att
håfva köpet eller fördra det afdrag å köpeskillingen, som mot felet eller bristen
svarar, samt dessutom, i hvilketdera fallet som helst, njuta ersättning för all skada.

Att det äfven står honom öppet att, der han så önskar, fordra positiv uppfyllelse

d. v. s. annat gods i stället för det felaktiga eller till fyllande af bristen, är
redan förut vid behandling af 18—23 §§ framhållet.

Köparens rätt att hafva köpet har emellertid äfven vid leveransköp ansetts
böra i någon mån inskränkas; och kan Beredningen jemväl som stöd härför
åberopa vår domstolspraxis. Vid leveranser, särskild! större sådana, inträffar
lätt, att det levererade godset ej utgör fullt så mycket, som köparen eger bekomma,
eller att någon del deraf är behäftad med fel. Sådant kan på grund af
godsets beskaffenhet eller andra tillfälliga omständigheter understundom knappast
undvikas, äfven om säljaren vid leveransens fullgörande använder all möjlig omsorg.
Att vid sådant förhållande, äfven om bristen är än så obetydlig eller felet
förekommer allenast hos en ringa del af godset, låta köparen ovilkorligen hafva
köpet i dess helhet, synes allt för strängt. För honom är det måhända utan betydelse,
att han ej bekommer hela den aftalade myckenheten, men han skulle
ändock kunna begagna sig af denna omständighet för att hafva ett köp, som i
följd af inträffadt prisfall eller af annan anledning blifvit för honom ofördelaktigt.
Annorlunda ställer sig saken, om köparen kan göra antagligt, att äfven en ringa
brist för honom medför särskild olägenhet, så att han af det återstående godset
ej kan hafva samma nytta, som om han fått hela den öfvenskomna myckenheten,
eller om, då eu del af godset är skadadt, antagas kan, att detta gods ej utan
svårighet kan afskiljas från det öfrig». Med undantag för dessa fall må derföre
enligt förslaget, om bristen är ringa eller endast en ringa de! af godset behäftad
med fel, köpet ej i afseende å det öfriga godset mot säljarens bestridande häfvas.

Förslaget innehåller icke några särskilda föreskrifter för det fall, att säljaren
åtagit sig att efter hand i olika poster aflemna godset. Underlåter säljaren
att fullgöra en eller flera leveranser, eller tinnes någon leverans i sin helhet eller
delvis vara behäftad med fel, böra följaktligen säljarens och köparens rättigheter
och skyldigheter bedömas efter de i förslaget gifna allmänna regler, hvilka jemväl
torde lemna erforderlig ledning. I främsta rummet synes böra tagas i betraktande,
i hvilket förhållande de särskilda leveranserna stå till hvarandra, huruvida
de må kunna anses oberoende den ena af deri andra och sålunda hvar för sig
utgöra en fristående affär, eller om de måste betraktas såsom delar af ett dem
alla omfattande helt. I förra fallet kunna anmärkningar mot en leverans naturligtvis
ej utöfva något inflytande på den eller de öfriga. 1 senare fallet åter bör

undersökas, huruvida den uteblifva eller felaktiga leveransen i förhållande till det
hela eller på grund af särskilda omständigheter är af sådan betydelse att, med
tillämpning af 43 och 44 §§, köparen må kunna hafva köpet i dess helhet eller
om han måste åtnöjas med eu mot den uteblifva eller felaktiga leveransen svarande
nedsättning i köpeskillingen.

Ungefär samma åskådning bör äfven göras gällande, om genom ett aftal
liera olikartade föremål blifvit sålda och något deraf saknas eller är felaktigt.

Kan sammanförandet af de olika föremålen i ett köp anses bero på en tillfällighet,
böra således verkningarna af eu partiel försummelse vid aftalets fullgörande
blifva väsentligen andra, än om köpet af hvarje särskildt föremål uppenbarligen
skett under förutsättning att äfven det öfriga godset behörigen aflemna^.

Under vissa förhållanden bör enligt Beredningens åsigt en säljare, som 4
vid leveransköp lemna! felaktigt eller otillräckligt gods, kunna erhålla tillfälle
att genom aflemnande af felfritt eller tillräckligt sådant afvärja de hufvudsakliga
följderna af sin försummelse. Utan tvifvel kan detta någon gång för honom
vara af stor betydelse; och användandet af denna utväg har i förslaget begränsats
till sådana fall, då köparen deraf icke bör kunna hafva någon egentlig
olägenhet.

Såsom vilkor för att efterleverans må ske är nämligen föreslaget, att
godset till köparen utgifves genast efter det felet eller bristen anmärkts och
tillika att icke före utgifvandet den tid gått till ända, under hvilken köparen,
derest första leveransen ej egt rum, enligt förslagets 31 § varit pligtig att afvakta
godset. Att köparen ej efter denna tid kan vara skyldig att nöjas med positiv
kontraktsuppfyllelse är uppenbart. Det första vilkoret deremot, som inskränker
säljarens rätt att vidtaga ifrågavarande åtgärd till de tillfällen, då han är i stånd
att omedelbart och utan nämnvärd tidsutdrägt fullgöra efter leveransen, kan
synas väl strängt, åtminstone om den aftalade leveranstiden ännu ej är till ända;
men enär han genom att aflemna godset förklarat sig villig att då fullgöra aftalet
och således sjelf satt en gräns för vidare utsträckning af leveranstiden, har
Beredningen ansett ytterligare eftergift i detta hänseende ej böra ifrågakomma.

För skada, som kan tillskyndas köparen deraf, att det först aflemnade godset ej
är felfritt eller tillräckligt och att efterleverans sålunda behöfves, eger lian
enligt förslaget njuta ersättning.

46 och 47 Hos oss finnes för närvarande icke någon särskild tid bestämd, inom hvilken
anmärkningar mot godsets beskaffenhet böra framställas. Att emellertid preskriptionsbestämmelser
i detta hänseende ej utan olägenhet kunna undvaras torde
knappast af någon förnekas. Lös egendom är ofta underkastad jemförelsevis
hastiga förändringar i beskaffenhet och värde, svårigheten att bestämma, i hvilket
skick egendomen befann sig vid en viss tidpunkt, ökas i allmänhet ju längre tid
derefter förflutit, och särskildt inom affärsverlden måste det vara af största vigt att
ej längre än nödigt är stå i ansvarighet för det sålda. För köparen åter kan en
begränsning af rätten att framställa anmärkning icke innebära någon obillighet,
om blott tiden derför ej tillmätes alltför knapp. Det kan ifrågasättas att i detta
hänseende meddela mera allmänt affättade föreskrifter, såsom att köparen bör framställa
anmärkning å godset »ofördröjligen» eller »inom skälig tid» efter godsets
mottagande. Vid tillämpningen af ett sådant stadgande torde svårigheter dock
lätteligen uppstå på grund af de många särskilda omständigheter, hvartill hänsyn
måste tagas. Äfven ur andra synpunkter synes ett dylikt, mera obestämdt stadgande
föga välbetänkt. För att icke utsätta sig för faran att få behålla felaktigt
gods måste köparen med största möjliga skyndsamhet anordna undersökning
af detsamma. A andra sidan kan säljaren ej med visshet afgöra, huruvida
han eger tillbakavisa en efter hans förmenande försenad anmärkning. De fördelar,
preskriptionsbestämmelser böra medföra, vinnas endast i ringa grad. Beredningen
anser följaktligen bestämda preskriptionstider vara att föredraga; och
då eu tidrymd af fjorton dagar i allmänhet måste vara tillräcklig att anställa
undersökning å godset, föreslås, att köparen, om han vill tala å fel eller brist,
skall sända underrättelse derom inom nämnda tid efter det godset mottogs.
Har felet eller bristen under denna tid ej upptäckts, och kan sådant ej anses
beroende af försummelse eller vårdslöshet å köparens sida, bör det emellertid
icke vara honom betaget att äfven senare framställa anmärkning i anledning
af en dylik, mera fördold felaktighet eller brist. Att, på sätt förslaget innehåller,
sådan anmärkning skall göras ofördröjligen sedan felet eller bristen uppdagades
kan icke antagas vålla köparen någon svårighet, och säljaren bör med allt skal kunna
fordra att, så snart felet eller bristen upptäckes, blifva derom underrättad. Af
nyss anförda skäl synes äfven böra bestämmas en tidsgräns, efter hvilken säljaren
må vara fredad för hvarje anmärkning i afseende å godsets beskaffenhet. Derest

i enlighet med Beredningens förslag den tid, efter hvilken anmärkning ej må
göras, bestämmes till ett år efter godsets mottagande, torde såväl säljarens som
köparens rätt vara behörigen tillgodosedd. Att dessa till säljarens förmån gifna
bestämmelser ej böra gälla, derest brottsligt förfarande ligger honom till last,
har Beredningen ansett uppenbart.

Då det för säljaren kan vara af synnerlig vigt att från början veta, huruvida
köparen, oaktadt felet eller bristen, vill behålla godset, eller om han fordrar, att detsamma
skall af säljaren återtagas, har förslaget ålagt köparen att i den underrättelse,
hvarom nu är taladt, uttryckligen gifva till känna, huruvida lian påyrkar godsets
återtagande, vid äfventyr att säljaren eljest icke kan dertill förpligtas. Har köparen
fram stält sådant yrkande, och varder det af säljaren bestridt, står det i följd af
stadgandet i 51 § köparen öppet att i stället fordra nedsättning i köpeskillingen.

På sätt redan blifvit framhållet skola ofvanberörda preskriptionstider beräknas
från det godset af köparen mottogs. Under vissa förhållanden kan emellertid
ett sådant stadgande leda derhän, att anmärkningstiden, till skada för säljaren,
obehörigen förlänges, nämligen om köparen, då godset blifvit till honom försända
icke genast tager det till sig, utan mottagandet på ett eller annat sätt fördröjes.
För att undvika denna oegentlighet bestämmer förslaget, att i sådant fall preskriptionstiden
skall räknas från det köparen sattes i tillfälle att mottaga godset.

Hvad 46 § innehåller gäller endast för den händelse, att annat ej aftalats
eller eljest kan anses vara bestämdt. Hinder möter således ej vare sig att
ytterligare begränsa anmärkningstiden eller att utsträcka den. Jemväl på grund
åt handelsbruk kunna i detta hänseende andra regler komma att gälla än de i
lag uppstälda. Ett fall, der visserligen omständigheterna tydligt nog tala för
att undantag måste göras, har emellertid synts vara af den vigt, att det bör
i lagen särskild! upptagas, nämligen om godset är utsatt för förskämning eller
snar förstörelse. Godset blir då lätt nog värdelöst, och det bör följaktligen åligga
köparen att, så fort lämpligen ske kan, undersöka godset och, om det befinnes
felaktigt samt han fördenskull vill, att det skall af säljaren återtagas, härom
ofördröjligen gifva underrättelse. Vill åter köparen, oaktadt felet eller bristen, behålla
godset mot prisnedsättning, torde någon särskild skyndsamhet ej vara af nöden.

Det kunde ifrågasättas att låta den i 47 § gifna regeln gälla äfven i afseende
å gods, som är underkastadt hastigt fallande i värde. Svårigheten att med full

visshet bestämma, hvilket gods med ett sådant stadgande skulle afses, hav emellertid
föranledt Beredningen att ej ansluta sig till denna uppfattning. En så
sväfvande föreskrift skulle sannolikt ej vara till något gagn och måhända äfven
understundom föranleda, att köparen utan sitt förvållande ginge förlustig rätten
att tala å gods, hvars beskaffenhet dertill gåfve anledning. Den tid, som skulle
vinnas, vore äfven så ringa, att endast undantagsvis värdet å godset derunder
kunde i nämnvärd grad förändras.

Stadgandet i 1 Kap. 4 § Handels bal ken, att då häst köpes, köparen eger
tre dygns frestetid, har Beredningen icke ansett sig böra i förslaget upptaga.
Såsom detta stadgande i allmänhet tolkas, innebär det, att köparen under frestetiden
eger att, ehvad fel kan påvisas eller ej, påyrka köpets återgång. Äfven
om vid hästköp det någon gång kan vara af vigt för köparen att, förr än köpet
blir definitivt, få under någon tid pröfva hästen, torde dock eu bestämmelse i
denna riktning vara öfverflödig, då det i hvarje tall står köparen öppet att i
detta hänseende göra särskildt förbehåll. Olämpligt måste det äfven vara att
med afseende på ett enstaka slag af kreatur meddela en dylik föreskrift. Skulle
åter ofvannämnda lagbud innebära, att efter den bestämda tiden åt tre dygn
köparen ej eger föra talan i afseende å fel, som derunder bort kunna upptäckas,
kan dess bibehållande än mindre ifrågakomma, sedan i förslagets 46 och 47 §§ i
dylikt syfte upptagits andra preklusiva bestämmelser, gällande för köp i allmänhet.

I sammanhang härmed bör anmärkas, att Beredningen ej ansett det af
åtskilliga främmande länders lagstiftning gifna föredömet att vid kreatursköp
bestämma säljarens ansvarighet för fel i det sålda annorlunda än eljest mana
till efterföljd. Mest utmärkande för denna särskilda lagstiftning är den skilnad,
som uppställes mellan olika slag af fel, de stränga preklusiva bestämmelserna
och ordnandet af bevisningsskyldigheten i afseende å tiden för felens uppkomst.
Endast för vissa, uttryckligen angifva, gröfre fel göres säljaren ansvarig. År ett
sådant fel för handen, kan köparen håfva köpet och fordra ersättning för liden
skada, men eger i allmänhet ej att påyrka nedsättning i priset. Upptäckes felet
inom viss bestämd, efter felets beskaffenhet noga afpassad tid, presumeras felet
hafva funnits förr än köparen öfvertog ansvaret för det köpta; upptäckes åter
felet först senare, må köparen ej i allmänhet derå grunda någon talan, och der
sådant medgifves, åligger det honom att bevisa, att felet fanns å sådan tid, att

ansvaret, derför bör drabba säljaren. Att en dylik lagstiftning med dess skarpt
reglementerande föreskrifter ej lämpar sig för våra förhållanden kan så mycket
hellre antagas, som några uttalanden icke veterligen hos oss förekommit om behofvet
af eu förändring i denna riktning. Dertill kommer, att den för en sålunda
anordnad lagstiftning erforderliga kännedomen om de särskilda sjukdomarnes
art ännu icke torde hafva till fullo vunnits, åtminstone att döma af de stridiga
bestämmelser, som inom olika länder förekomma angående den tid, hvarunder
den ena eller andra sjukdomen må presumeras hafva förefunnits hos kreaturet
innan den utbrutit. Med hänsyn härtill hafva i förslaget icke intagits några
särskilda bestämmelser angående kreatursköp, utan förutsättes att vid dylika köp
samma regler skola gälla som eljest.

De i förslaget upptagna bestämmelser beröra icke det område, som utgör föremål
för förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855.
Beredningen har derföre saknat skäl att nu föreslå någon ändring i nämnda förordning.

Meddelande, hvarom i 46 och 47 §§ förmäles, bör, på sätt redan blifvit 48 §.
påpekadt, innehålla, huruvida köparen vill tala å fel eller brist och om hans
talan går derpå ut, att godset skall af säljaren återtagas. Deremot är köparen
ej pligtig att närmare angifva sina yrkanden, hvilket med hänsyn till den korta
tid, han för framställande af anmärkning åtnjuter, ej heller billigtvis kan af
honom fordras. Oaktadt underrättelsen råder sålunda fortfarande ovisshet dels
om utsträckningen af köparens fordringar dels ock, för den händelse säljaren
ej vill godkänna anmärkningen, om befogenheten af densamma. På det att,
derest köparen ej vidtager åtgärder för att få denna ovisshet undanröjd, säljaren
måtte derom kunna gå i författning, medger förslaget honom rätt att sjelf efter
stämning påkalla pröfning af köparens anspråk. Tillika och för att säljaren
ej må sakna tillfälle att åstadkomma bevisning om godsets beskaffenhet, stadgas
i förslaget, att köparen ej må hindra honom att å godset anordna besigtning.

Då tvekan lätteligen synes kunna uppstå om betydelsen deraf, att köparen 49
godkänner till honom lemnadt gods, har frågan härom blifvit i förslaget upptagen
och på det sätt afgjord, att köparen utan hinder af godkännandet eger
tala å fel eller brist, derom han vid godkännandet hvarken hade eller horde
hafva kännedom. Beredningen har nämligen den uppfattning, att der icke några
särskilda omständigheter föreligga, ett blott godkännande af godset icke kan

anses åsyfta andra fel än dem köparen dervid kände eller med iakttagande af
nödig omsorg bort känna. Genom godkännandet kommer han då i väsentligen
samma ställning, som om han, vid köp om visst gods, besigtigat detta eller
försummat att inom fjorton dagar efter godsets mottagande deremot framställa
anmärkning. Vill köparen afväga sig all rätt att tala å godset, måste han på
ett mera bestämdt sätt gifva denna sin afsigt till känna.

50 §. Då säljare och köpare befinna sig å olika orter och godset försändes till

köparen, är, derest denne af någon anledning ej vill mottaga godset, säljaren
endast undantagsvis i stånd att sjelf genast taga det om hand. På det att godset
icke skall förfaras, bör det således åligga köparen att under någon tid derom
draga försorg, och ett stadgande i denna syftning har förty blifvit i förslaget
upptaget. Att omsorgen om godset tillkommer köparen under tiden till dess
yrkande om godsets återtagande af honom framställes, har emellertid dervid ej
behöft uttalas. Först genom ett sådant tillkännagifvande varder godset af honom
tillbakavisadt. Derförinnan måste det, såvida det blifvit till köparen utgifvet
eller stälts till hans disposition, betraktas såsom hans tillhörighet; och att han
under tiden bär ansvaret för godset, framgår af stadgandet i 53 §.

Den köparen ålagda vårdpligt bör dock ej göras alltför betungande och
kan följaktligen ej skäligen utsträckas längre än till dess säljaren kan hinna
att sjelf förfoga öfver godset. Om i följd af godsets beskaffenhet eller af annan
anledning köparen ej ens under denna tid utan märklig olägenhet kan vårda
det, bör han ock kunna befrias från sin vårdpligt. Förslaget medgifver alltså
köparen att i dessa fall låta för säljarens räkning å offentlig auktion försälja
godset, dock att. han är skyldig att, der så lämpligen ske kan, i god tid förut
gifva säljaren underrättelse om försäljningen.

51 §. Sedan köparen framstält yrkande, att godset skall af säljaren återtagas,

kan han af en eller annan orsak ändra mening, så att han önskar behålla det.
Uppenbart är, att detta ej utan vidare bör tillåtas honom. Betydlig olägenhet
skulle derigenom kunna tillskyndas säljaren, då han under tiden kan hafva
försålt godset till annan person eller annorledes disponerat deröfver. Varder
köparens yrkande af säljaren bestridt, förefinnes icke någon anledning att ej
låta köparen frångå detsamma. Enahanda rätt bör ock tillkomma köparen,

derest han, på särskild förfrågan, ej inom skälig tid erhåller meddelande, att
säljaren vill förfoga öfver godset.

Att, då köp häfves eller går åter, säljare och köpare äro pligtige att åter- 52 §.
ställa enhvar hvad lian på grund af köpet bekommit, är så sjelfkärt, att det ej
behöft direkt uttalas. Genom stadgandet i 52 § modifieras denna skyldighet derhän,
att ingendera är pligtig att återbära hvad han mottagit, med mindre den
andre utgifver hvad han i följd af köpet bekommit. Båda ega således här samma
rätt som vid köpets fullgörande att innehålla enhvar hvad han skall utgifva.
Enahanda skäl, som ligga till grund för stadgandet i 30 §, tala för att icke
heller vid köpets häfvande eller återgång godset eller köpeskillingen må innehållas
till säkerhet för skadestånd, som dervid må ifrågakomma.

Äfven om köparen på grund af fel eller brist eller af annan anledning skulle 53 §.
ega rätt att bäfva köpet eller fordra annat gods i stället för det aflemnade, kunna
emellertid omständigheterna vara sådana, att en dylik rätt ej skäligen kan tillerkännas
honom. Har han konsumerat godset eller eljest förfogat öfver det på
sådant sätt, att det ej vidare kan af honom återställas, kan lian uppenbarligen icke
göra anspråk på att återbekomma hvad han lemna! eller undgå att utgifva hvad
lian förbundit sig att lemna som godtgörelse för godset. Detsamma måste äfven gälla
om godset genom köparens vanvård eller vållande förstörts, enär i motsatt fall
säljaren skulle komma att bära följderna af köparens oförsigtighet eller försummelse.
Har åter godset gått under i följd af sin egen beskaffenhet, bör detta
gifvetvis ej kunna inverka på köparens rätt, allenast han i behörig tid gifvit
til] känna, att han ej vill behålla godset. Mera tvistig ställer sig deremot frågan
om följderna af olycksfall, som träffa godset. I detta hänseende förekomma
inom utländsk lagstiftning motsatta bestämmelser. Under det att i några
länder köparen eger hafva, köpet oberoende deraf att godset på sådant sätt gått
under, förmena åter andra länders lagar honom eu sådan rätt. Beredningen för
sin del föreslår en medelväg. Äfven om det i princip är riktigt, att köparen icke
under någon tid bär faran för gods, som han af en eller annan anledning ej är skyldig
att behålla, synes det dock vara alltför hårdt att låta säljaren vidkännas följderna
af en olyckshändelse, som inträffar å eu tid, då köparen måste betrakta godset
som sin tillhörighet. Förslaget ålägger äfven köparen att i detta afseende bära ansvaret
för godset under tiden från det han mottog det eller sattes i tillfälle att mot -

taga det och till dess han gifvit underrättelse, att han yrkar godsets återtagande.
På honom beror det att under denna tid vidtaga åtgärder till godsets skyddande och
till undvikande af förlust genom olycksfall. För honom blir detta stadgande en
sporre att så snart som möjligt undersöka godset och bestämma, om han vill
behålla det eller ej. Föreligger uppenbar felaktighet, kan han genom att genast
sända underrättelse, att godset ställes till säljarens disposition, befria sig från all
ansvarighet uti ifrågavarande afseende. Var det för fel eller brist, som godset
skulle återställas, står det i hvarje fall köparen öppet att erhålla motsvarande
afkortning å köpeskillingen.

Uppenbart är, att med omöjligheten att återställa godset måste, åtminstone
i viss mån, det fall likställas, att godset i följd af användning eller annan
orsak icke längre befinner sig i samma skick, som då köparens ansvarighet derför
började. Fråga blir emellertid, om hvarje äfven den minsta grad af förändring
å godset bör medföra rätt för säljaren att vägra återtaga det. Att gå så
långt har synts alltför obilligt mot köparen, hvadan han, enligt förslaget, ej
gjorts pligtig att behålla godset, om förändringen icke är större än att godset befinner
sig i väsentligen samma skick som då han emottag det eller sattes i tillfälle att
det mottaga. Likaså måste af lätt insedda skäl köparen ega återlemna godset,
om förändringen föranledts af åtgärd, som varit nödig för dess undersökande.

54 §. Det utmärkande för köp af det slag, som i allmänhet hos oss benämnes

»öppet köp», är att, medan säljaren från början är bunden af aftalet, det deremot
står köparen fritt att efter eget val låta köpet gälla eller icke. Då detta tillstånd
af ovisshet uppenbarligen ej bör få öfver höfvan utsträckas, har Beredningen
ansett angeläget vara att genom lag bestämmes, när och under Indika förhållanden
säljarens bundenhet upphör eller köpet blir definitivt. År ej i aftalet stadgadt
eller eljest af omständigheterna uppenbart, huru lång tid säljaren skall vara
ensidigt bunden, finnes ej anledning antaga, att han velat medgifva köparen
längre betänketid än som. med hänsyn till det dermed afsedda ändamålet,
kan anses skälig. Inom denna tid bör köparen således vara beredd att
fatta sitt beslut och derom underrätta säljaren. Men följden af att köparen
i detta hänseende förhåller sig passiv måste blifva väsentligen olika allt efter
som godset på förhand blifvit till köparen utgifvet eller icke. I senare fallet kan
köparens tystnad ej betraktas annorlunda än som ett afstående från köpet, som

då äfven upphör att vara bindande för säljaren. Har åter, der godset blifvit till
köparen öfverlemnadt, denne ej inom aftalad tid förklarat sig icke vilja behålla
godset, ligger utan tvifvel närmast till hands att tolka denna hans underlåtenhet
som ett definitivt godkännande af köpet, Aftalet blir derigenom för båda ovilkorligen
bindande. Samma påföljd skulle möjligen kunna bestämmas äfven för
köparens underlåtenhet att, då viss betänketid ej är aftalad, inom skälig tid
gifva säljaren del af sitt beslut. Men då ett sådant stadgande näppeligen skulle
stämma öfverens med den hos oss gängse uppfattningen och för öfrigt lätteligen
kunde leda derhän, att köparen utan nämnvärd försummelse blefve mot sin vilja
tvungen att behålla godset, innehåller förslaget, att i detta fäll köparen blir bunden
först om lian, efter att hafva åtnjutit skälig betänketid, underlåter att vid förfrågan
gifva tillkänna, att han ej vill vidhålla köpet.

Då tvekan kan uppstå, huruvida säljaren eller köparen skall bära faran för
gods, som vid öppet köp blifvit till den senare öfverlemnadt, meddelas i förslaget
föreskrift om det sätt, hvarpå frågan bör besvaras.

Med ett köpeaftal åsyftas att förskaffa köparen eganderätt till det gods, som 55 och 56
är föremål för köpet eller som, vid leveransköp, till aftalets fullgörande af säljaren §§■
aflemnas. För att detta skall kunna ske måste godset vid köpet tillhöra säljaren
eller sedermera af honom förvärfvas. Att såsom eu ur köpeaftalet härflytande
skyldighet ålägga säljaren att styrka sin eganderätt till godset låter sig emellertid
ej göra. Detta skulle för den allmänna omsättningen vara i hög grad betungande
och ofta möta oöfvervinneliga svårigheter. Genom godsets öfverlemnande
till köparen måste säljaren tills vidare presumeras hafva fullgjort sin skyldighet
uti ifrågavarande afseende. Vill köparen göra gällande, att så ej är förhållandet,
måste — enligt de grundsatser, Beredningen sålunda ansett sig böra följa —
detta påstående emot säljaren lagligen bevisas. Talan härom må ej af köparen
föras, så länge han är i ostörd besittning af godset, utan först om annan framställer
anspråk ä godset och detsamma i anledning deraf varder köparen fråndömdt
eller ock utan dom af honom utgifvet. Det är således icke köparen förmenadt att
godvilligt utlemna godset till den, om hvars bättre rätt dertill han är öfvertygad;
men han kan i detta fall lika litet som eljest genom något medgifvande eller
någon eftergift inverka på säljarens rätt, utan denne måste, såsom redan blifvit
anmärkt, till dess motsatsen bevisas anses hafva fullgjort sin ifrågavarande skyl -

dighet. Utlemna* köparen ej godvilligt godset och varder i följd deraf talan emot
honom anhängiggjord vid domstol, står det naturligtvis köparen fritt att instämma
säljaren till medsvaromål och på sådant sätt få frågan om hans ansvarighet afgjord
redan i vindikationsprocessen. Genom underlåtenhet att vidtaga denna
åtgärd förlorar emellertid köparen ej rätten att ställa säljaren till ansvar, men
den beväringsskyldighet, som i vindikationsprocessen ålåg den uppgifne egaren,
öfvergår sedermera å köparen. Endast om han emot säljaren kan styrka, att
godset rätteligen tillhörde tredje man, må säljaren antagas hafva brustit i sitt
åliggande att skaffa köparen eganderätt till godset. Säljaren blir då skyldig att
ersätta all skada deraf att godset frånvinnes köparen, dock med afdrag för hvad
af rätte egaren bör betalas; har nämligen köparen lagligen icke varit pligtig att
utlemna godset annat än mot lösen eller annan godtgörelse, bör han ej genom
underlåtenhet att begagna denna rätt kunna öka säljarens ersättningsskyldighet.

Från den säljaren sålunda ålagda skyldighet medgifver emellertid förslaget
vissa undantag. Har säljaren vid köpet underrättat köparen, att annan egde
eller möjligen kunde ega bättre rätt till godset, eller har köparen eljest derom
egt kännedom, bör, der säljaren ej särskildt förbundit sig att ansvara för godset,
köpet anses slutet under förutsättning att köparen skall bära risken af att godset
på grund af den för honom sålunda kända omständighet frånvinnes honom.
Likaså bör säljaren vara fri från hemulsansvarighet, då han derom gjort förbehåll,
dock att, om han till köparens vilseledande lemnat oriktig uppgift och således
förfarit mot bättre vetande, förbehållet ej gäller. Varder godset köparen
frånvunnet på grund af någon omständighet, derom köparen genom säljarens
vilseledande uppgift erhållit oriktig föreställning, blir alltså säljaren, oaktadt förbehållet,
ersättniugsskyldig.

57 §. Sedan genom förslagets tidigare bestämmelser säljares och köpares in bördes

rättigheter och skyldigheter i följd af köpet blifvit ordnade, upptagas till
behandling i 57:de och närmast följande paragrafer frågor, som hufvudsakligen
beröra köparens rätt till godset i förhållande till tredje man, särskildt säljarens
borgenärer. Någon absolut gällande föreskrift angående tiden för eganderättens
öfvergång vid köp har Beredningen emellertid ansett ej kunna i lag meddelas, utan
förmenat, att äfven i detta afseende hänsyn framförallt måste tagas till kontrahenternas
uttalade eller på annat sätt ådagalagda vilja. Häraf följer dock ej, att ett för -

behåll om eganderätten under alla förhållanden är gällande. Står det i strid mot
köpets natur, kan det sålunda ej ega giltighet såsom köpevilkor. Icke heller
kan någon betydelse tilläggas ett förbehåll, som motsäges af kontrahenternas
handlingssätt och alltså framstår såsom en tom reservation eller till och med
såsom gjordt i svikligt syfte.

Har ej förbehåll skett, öfvergår, enligt förslaget, vid köp om visst gods
eganderätten dertill på köparen så snart köpet slutits. Något särskilt stöd för
detta stadgande anser Beredningen nu ej behöfva anföras, utan vill i fråga härom
allenast hänvisa till de äldre lagförslagen och den utförliga motivering för en
dylik bestämmelse, hvaraf de åtföljas.

Vid leveransköp åter har Beredningen uppstält den grundsats, att eganderätten
till godset öfvergår på köparen då godset aflemnas. Dessförinnan är i
regel godset ej för köparens räkning afskildt, åtminstone ej så, att säljaren
är förhindrad att fritt förfoga öfver detsamma. Det finnes således icke något
gods, hvari köparen kan tillerkännas sakrätt. Genom aflemnandet blir deremot
ställningen väsentligen olika. Säljaren har då träffat sitt val och för sin del
utsett det gods, som skall utgöra föremål för köpet. Då godset sålunda blifvit på
ett för säljaren bindande sätt in specie bestämdt, synes af ungefär samma skäl,
som vid köp om visst gods föranleda eganderättens öfvergång vid köpslutet, godset
böra anses tillhöra köparen. Att så är förhållandet då godset aflemnas direkt
till köparen, torde äfven vara allmänt erkändt. Stridiga meningar förekomma
egentligen endast derom, huruvida eganderätten till gods, som från aflemningsorten
af säljaren försändes till köparen, öfvergår vid aflemnandet eller först vid
mottagandet. Att aflemnandet dervid skall vara bestämmande, synes emellertid
följa ej mindre af hvad nyss anförts än äfven deraf att köparen sedermera bör
stå faran för godset. Då så är förhållandet, kan det nämligen ej vara med billighet
öfverensstämmande, att godset skall af säljarens borgenärer kunna tagas i
anspråk för gäldande af någon hans skuld eller såsom tillgång i lians under tiden
uppkomna konkurs. Att godset ej blifvit af köparen definitivt godkändt är enligt
Beredningens åsigt icke, på sätt understundom förfäktas, af någon betydelse.
Vägrar köparen att mottaga godset, går eganderätten dertill åter till säljaren.
Äfven vid individuel! köp kan i följd af fel i godset eller af annan anledning

köpet gå om intet; och att, så länge möjligheten häraf står öppen, eganderätten
till godset ej skulle kunna öfvergå på köparen, har icke blifvit af någon påstådt.

58 §. Nu gällande lag stadgar i 1 Kap. 5 § Handelsbalken, att om samma sak

blifvit såld till två, den eger behålla godset, som först köpte. Som bekant har
detta stadgande blifvit på väsentligen olika sätt förstådt. Enligt den tolkning,
som torde hafva vunnit den största anslutning och godkännes af Lagkomité!!,
innebär stadgandet, att den af de båda köparne eger behålla godset, som först
fått det i handom. Den äldre Lagberedningen föreslog äfven, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med Lagkomitén, att den skulle ega behålla godset, som det
törst i handom tick, der han då i god tro var.

Beredningen, som ansett frågan om vindikationsrätten till lös egendom icke
i sin allmänhet tillhöra området för en lag om köp och följaktligen icke nu
ingått i närmare pröfning af denna fråga, har emellertid ej velat låta nämnda
lagrum med dess oklara lydelse vidare qvarstå, utan i stället upptagit ett stadgande
af samma innehåll som det, hvilket förekommer i den äldre Lagberedningens
förslag.

Att härmed icke afses att göra någon ändring i hvad sjölagen innehåller
angående bättre rätt till gods, derå konnossement utfärdats i flera exemplar, som
efter öfverlåtelse kommit i särskilda personers händer, synes väl uppenbart, men
har dock, för undvikande af all tvekan, blifvit uttryckligen framhållet.

59 {j. Enär de rättsliga verkningarna af hvad i förslagets 57 § finnes foreskrifvet

under vissa förhållanden i väsentlig mån modifieras af bestämmelserna i förordningen
i afseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård qvarblifva, den 20 November 1845, likasom äfven af det dithörande stadgande,
som Beredningen föreslår skola inflyta i 38 § konkurslagen, har en hänvisning
till dessa stadganden bort i förslaget upptagas.

SO <S Då det funnits nödigt att i förslaget intaga bestämmelser, enligt Indika vid

åtskilliga tillfällen den ene af de kontraherande parterne skall lemna den andre
underrättelse om en eller annan omständighet, hvarom denne för att kunna bevara
sin rätt eller undvika förlust ansetts böra ega kännedom, har det tillika ålegat
Beredningen att tillse, att denna underrättelsepligt ej blefve alltför betungande.
Beredningen har derföre i de fäll, då sådant ansetts lämpligt, föreslagit, att
skyldigheten att gifva underrättelse skall anses fullgjord derigenom att under -

rättelsen för befordran med post eller telegraf inlemnas. Afsändaren blir då ej
ansvarig för meddelandets framkomst. Skall underrättelsen gifvas inom viss tid,
har han allenast att tillse, att meddelandet inom denna tid i vederbörlig ordning
aflemnas till befordran. I fall, som afses i 24 och 53 §§, öfvergår faran för
godset från afsändaren redan derigenom att underrättelsen på berörda sätt försändes.

Med den utveckling post- och telegrafväsendet numera erhållit, torde ej vara
att befara, att en dylik anordning skall medföra någon nämnvärd olägenhet. Endast
i sällsynta fäll inträffar, att ett med post eller telegraf försändt meddelande i afsevärd
mån försenas eller icke kommer adressaten till hända; och när sådant
händer, beror det merendels på någon försummelse från afsändarens sida. En med
det föreslagna stadgandet i viss mån likartad föreskrift finnes redan nu i
vexellagen.

Befordras underrättelsen på annat sätt än genom post eller telegraf, kan
samma betydelse uppenbarligen icke tillerkännas sjelfva afsändandet. Underrättelsens
framkomst är i ty fäll vida mera beroende af de anordningar, afsändaren vidtagit;
och tillfälliga hinder för befordringen eller uppehåll deri kunna lätt inträffa.
Afsändaren bör följaktligen ej då komma i åtnjutande af de förmåner,
som underrättelsens öfversändande med post eller telegraf ansetts böra medföra,
och hans underrättelsepligt är ej behörigen fullgjord, så framt ej meddelandet i
rätt tid framkommer.

Slutligen bör här erinras, att hvad i första stycket af 60 § finnes föreslaget
icke har användning på det i 22 § afsedda fall, då köparen eger »afvakta» underrättelse.
De der begagnade ordalagen lära med all önsklig tydlighet utmärka, att
i den åsyftade händelsen säljaren på eget äfventyr bör tillse, att underrättelsen
verkligen kommer köparen till hända.

Oaktadt 1 Kap. Handelsbalken i nu gällande lag bär öfverskriften »om köp 61 §.
och skifte», förekomma der icke några särskilda bestämmelser i fråga om skifte
eller, såsom detta rättsinstitut, då det afser lös egendom, numera allmänneligen
benämnes, byte. Såväl till följd häraf som ock på grund af förhållandenas egen
natur hafva stadgandena om köp af lös egendom i tillämpliga delar vunnit användning
på byte, utan att, såvidt Beredningen erfarit, någon olägenhet deraf
uppstått. Ett stadgande i detta syfte har i 61 § intagits.

Förslag till Lag om ändring i vissa delar af 9 Kap. Handelsbalken. Genom
den i 33 § af förslaget till Lag om köp och byte intagna bestämmelsen blifver
stadgandet i 8 § 9 Kap. Handelsbalken öfverflödigt. Beredningen anser således
sistnämnda lagrum böra upphäfvas. I följd häraf hör samma kapitels 10 §, hvilken
nu innehåller en hänvisning till 8 §, erhålla en något förändrad lydelse.

Förslag till Lag om ändring af 38 § Konkur slagen. Då i förslaget till
Lag om köp och byte intagits bestämmelser, som äro afsedda att ersätta stadgandet
i 38 § konkurslagen, har Beredningen ansett denna paragraf i dess nuvarande
lydelse böra upphöra att gälla.

Förhandlingarna vid riksdagen åren 1844—1845 utvisa, att syftet med den
då antagna och sedermera under den 20 November 1845 utgifna s. k. lösöreköpsförordningen
hufvudsakligen var att förhindra en gäldenär att till skada för sina
borgenärer åberopa diktade eller antedaterade köpeafhandlingar eller genom
hemlighållande af verkligt köpeaftal bereda sig sken af eu vederhäftighet, som
han ej egde, och möjlighet att erhålla en kredit, som han ej förtj enade. Att
då, såsom förhållandena äro, påföljden af gäldenärens underlåtenhet att vidtaga
i förordningen stadgade åtgärder väl inträder vid utmätning hos gäldenären men ej
vid hans konkurs, nämnda syfte ej till fullo kunnat vinnas är desto tydligare, som
det i hvarje fall står honom öppet att, då utmätning hotar, söka sig i konkurs och
derigenom hindra tillämpningen af förordningens föreskrifter. Då det åtminstone
icke för närvarande lärer kunna ifrågasättas att öfvergifva den hos oss inslagna
vägen att göra giltigheten af ett lösöreköp beroende af vissa formaliteter, bör
enligt Beredningens uppfattning lagstiftningen i detta hänseende så ordnas, att
det dermed afsedda syftemålet i möjligaste mån uppnås. Beredningen föreslår
således eu utvidgning af lösöreköpsförordningens verksamhetsområde derhän, att vidtagandet
af stadgade formaliteter skall utgöra vilkor för egendomens fredande ej
blott från utmätning hos gäldenären utan äfven vid hans konkurs. Bestämmelser
härom torde emellertid icke lämpligen kunna införas i nämnda förordning. De höra
nära tillsammans med de i 3 Kap. konkurslagen meddelade föreskrifter -om hvad

till konkursbo rätteligen hörer och om återgång af aftal». Vid sådant förhållande
och då, i händelse Beredningens förslag att upphäfva nu gällande 38 § konkurslagen
bifalles, möjlighet förefinnes att utan rubbning af paragrafföljden införa
ifrågasatta stadganden i nämnda lag, har Beredningen ansett denna utväg böra
användas.

För anställande af klander mot köpehandling, hvarmed på föreskrifvet sätt
förfarits, synas vid konkurs samma regler böra gälla, som för återvinningstalan
finnas i konkurslagen bestämda. Då det emellertid kan inträffa, att borgenärerne
icke erhålla kännedom om köpet förr än köparen gör anspråk å egendomen,
torde, i händelse köparen först efter inställelsedagen yrkar köpets bestånd, klandertiden
böra beräknas från den dag yrkandet framstäldes. En motsvarande bestämmelse
finnes redan nu i afseende å fast egendom, som gäldenären afhändt sig
men hvarå lagfart ej blifvit sökt förr än efter inställelsedagen. Klandertiden
skall nämligen då beräknas från den dag lagfarten söktes.

Varder köpet ej beståndande, bör köparen gifvetvis för hvad han i betalning
utgifvit njuta fordringsrätt i konkursen såsom andra oprioriterade borgenärer.

\''V ■/■hu:\''A

PROMEMORIA

ANGÅENDE

FRÅGAN OM SÄRSKILD HAN DEL8L ^STIFTNING.

HJ. L. HAMMARSKJÖLD.

hioi

O JIM

> / I'' 7
.»r.. i f,

.1 ■; : ! .* ». *■ i1''. :* ’ s ! ■ i"!

Genom nådigt bref den 14 April 1893 anbefalde Kong], Maj:t Nya Lagberedningen
att företaga en revision af de delar af Handelsbalken i 1734 års lag, som
folie inom den allmänna privaträttens område och ej på senare tid undergått någon
väsentlig omarbetning. Med afseende å fullgörandet af det uppdrag, som sålunda
lemnats Beredningen, meddelades derefter, genom nådigt bref den 22 September
samma år, den föreskrift, att Beredningen borde vid utgången af år 1894 aflemna
lagförslag i någon eller några begränsade delar af ämnet. Oaktadt i följd häraf
icke hela det för en revision af Handelsbalkens qvarstående civilrättsliga stadganden
erforderliga arbetet skall i ett sammanhang utföras, måste dock det förslag,
som Beredningen har att vid nämnda tidpunkt aflemna, betraktas såsom
en begynnelse till den fullständiga, från början anbefalda revisionen. Vid sådant
förhållande bör detsamma tydligen, om möjligt, så inrättas, att det kan förväntas
blifva användbart såsom utgångspunkt för revisionsarbetets framtida fullföljande.
Hå mycket mindre lärer Beredningen kunna undanskjuta den för en revision af
Handelsbalkens civilrättsliga delar grundläggande frågan, huruvida den nya lagstiftningen
bör fördelas i en handelslag och eu civillag i inskränkt bemärkelse,
eller om densamma tvärtom skall likasom den nuvarande vara enhetlig.

Eu fullständig handelslagbok framställes stundom såsom ett önskningsmål.
I en sådan skulle bland annat ingå stadganden, som delvis svara mot Handelsbalkens
nu ifrågavarande bestämmelser. Det antydda spörsmålet framträder derföre
till en början såsom en fråga om lämpligheten af att för närvarande upp
ställa en fullständig handelslag.

Med afseende härå har Statsrådet och chefen för Justitiedepartementet i ett
till statsrådsprotokollet den 14 April 1893 afgifvet yttrande, som bragts till Bered
ningens kännedom, erinrat, hurusom åtskilliga lagar och författningar, hvilkas

ämnen folie inom området för en fullständig handelslag, blifvit under senare tid
utfärdade, så — förutom konkurslagen — vexellagen, varumärkeslagen, firmalagen,
sjölagen, äfvensom att förslag till en ny, omfattande lagstiftning angående
bolag och föreningar vore på pröfning beroende, och i sammanhang härmed framhållit,
att det uppenbarligen icke kunde anses lämpligt hvarken att i en lag utan
föregående omarbetning sammanföra flere vid olika tider tillkomna och på olika
sätt uppstälda författningar eller att kort tid efter ifrågavarande författningars utfärdande
och utan sakliga skäl ändra desamma.

Äfven om på de sålunda anförda grunderna hvarje tanke på uppställandet
af en fullständig handelslag synes böra åtminstone för det närvarande öfvergifvas,
qvarstår dock såsom en möjlighet, att vid utförandet af den Beredningen anbefalda
revisionen handelsrättsliga och i inskränkt bemärkelse civilrättsliga normer
böra särskiljas. Också har i fortsättningen af nyss åberopade yttrande till statsrådsprotokollet
denna fråga uttryckligen hållits öppen. På grund af hvad ofvan
antydts synes Beredningen icke böra bestämdt begränsa sin undersökning af densamma
till att afse blott det ämne, angående hvilket lagförslag vid utgången
af år 1894 kan aflemnas. Fast hellre torde det åligga Beredningen att söka,
såvidt möjligt, besvara spörsmålet, huruvida eu särskild handelsrätt bör uppställas,
med hänsyn till hela det område, som Beredningens uppdrag ursprungligen
omfattade.

Nämnda spörsmåls innebörd beror uppenbarligen deraf, hvad med särskild
handelsrätt förstås, huru den särskilda handelsrättens gränser äro bestämda, för
hvilka lifsförhållanden den skall gälla. I detta afseende finnas tvenne motsatta
system, hvilka dock icke pläga tillämpas i sin renhet och med strängt uteslutande
af hvarandra. Det ena systemet, hvilket kan kallas det subjektiva, gör handelsrätten
till eu uteslutande för handelsidkarne, köpmännen, gällande rätt. Enligt det
andra, det objektiva, systemet gäller deremot handelsrätten för handelsaftal (ordet
aftal begagnas här och flerstädes i det följande såsom liktydigt med »rättshandel»),
utan afseende derå, om de slutits af köpmän eller andra personer.

När ett blandadt system tillämpas, framstår åtskilnaden mellan subjektiv och
objektiv handelsrätt såsom grund för indelning af en och samma handelsrätts bestämmelser,
bland hvilka nämligen vissa komma att gälla för handelsaftal, andra
för köpmän. Något motsvarande kan äfvenledes sägas med afseende på en annan

åtskilnad, som sammanhänger, men ej sammanfaller med den förra. En särskild
handelsrätt han innefatta allenast rättssatser och rättsinstitut, som sakna motsvarighet
inom den allmänna privaträtten. Men den kan ock gifva egendomliga
och afvikande bestämmelser i afseende på förhållanden, för hvilka den allmänna
privaträtten innehåller normer. Det skall ej här undersökas, om och i hvad mån
denna åtskilnad för eu strängt vetenskaplig betraktelse framstår såsom allenast
skenbar.

Till förtydligande af det om de olika slagen af handelsrätt sagda torde det
vara lämpligt att anföra några exempel. En lag, enligt hvilken allenast köpmän
äro underkastade konkursförfarande eller skyldighet att föra böcker, tillhör härutinnan
en subjektiv handelsrätt; till objektiv handelsrätt kan deremot en vexellag
hänföras, då hvem som helst är behörig att ingå vexelförbindelser och förvärfva
vexelrätt. Bestämmelser om varumärken höra i den senare af de antydda
indelningarna till den första arten; särskilda stadganden om handelsköp eller
handelsfullmakt ingå återigen i den andra, eftersom äfven den allmänna
lagstiftningen känner köp och fullmakt. I huru nära förbindelse med hvarandra
bestämmelser af de olika slagen faktiskt förekomma, framgår t. ex. af
sjölagen.

Hvad den subjektiva handelsrätten angår, lärer det vara obestridligt, att åtminstone
vissa mera reglementariska bestämmelser böra gälla om köpmän allena.
Beträffande den objektiva handelsrätten synes det likaledes ovedersägligt, att vissa
till handeln hänförliga förhållanden på grund af sin egendomlighet kräfva särskilda
normer. En särskild lagstiftning om skyldighet att föra handelsböcker
kan exempelvis lika litet umbäras som en särskild lagstiftning om vexlar.

Utgår man från dessa förutsättningar, kan man i materielt afseende blott
tveka emellan ett mera och ett mindre af speciallagstiftning och med hänsyn till
det formela fråga sig, om de erforderliga specialbestämmelserna kunna och böra
upptagas i den allmänna lagstiftningen, eller tvärtom måste afskiljas från denna
och finna sin plats i särskilda handelsrättsliga författningar eller en särskild
handelslag.

Sistnämnda fråga eger stor praktisk vigt, men är dock uppenbarligen ej
den, som i första hand bör besvaras. I afseende på den förra åter kan man
ernå ett fullt definitivt resultat allenast genom att undersöka hvarje ifråga -

kommande rättsnorms grund, syfte och innehåll för att derigenom utröna, huruvida
densamma bör ega allmän tillämplighet.

Man måste sålunda t. ex. pröfva, huruvida vexlare användning bör inskränkas
till köpmän och till handelsförhållanden, huruvida handelsregistret bör öppnas för
inskrifning af hvem som helst, huruvida vitsord bör tillerkännas icke blott köpmännens
handelsböcker, utan äfven, under vissa förutsättningar, andra personers
räkenskaper, huruvida varumärke bör skyddas äfven när det användes i en till den
s. k. urproduktionen hänförlig verksamhet o. s. v. Af det sätt, hvarpå dessa och
jemförliga spörsmål besvaras, beror det, huruvida den i hvarje särskildt fall ifrågavarande
speciallagstiftningen bör blifva i större eller mindre mån gemensamt
gällande för alla personer och för alla slag af verksamhet. För öfrigt skulle,
äfven om detta i största tänkbara utsträckning blefve händelsen, samma lagstiftnings
egenskap af speciallagstiftning icke utan vidare derigenom upphäfvas. Den
skulle nämligen icke desto mindre framstå såsom afseende särskilda förhållanden.
Under den historiska utvecklingen kan dock en ändring härutinnan inträda.
Gränsen mellan de så att säga normala och de särskilda förhållandena är allenast
relativ. Har en tid kommit, då för det allmänna föreställningssättet t. ex. en
vexel utgör en lika normal företeelse som ett skuldebref, kan det sedan blott på
historiska grunder försvaras att ej hänföra vexeln lika väl som skuldebrefvet till
den allmänna privaträttens område. Naturligtvis kan en dylik utveckling af det
gängse föreställningssättet lätteligen framkallas derigenom, att lagstiftningen förlänar
ett visst rättsinstitut användbarhet för alla personer, ehvad de äro köpmän
eller ej, och för alla syften, äfven icke kommersiela.

Det är emellertid icke blott speciallagstiftningen, som till större eller mindre
del kan komma i fråga att ingå i en särskild handelsrätt. Såsom ofvan nämnts,
kan en sådan äfven innefatta ämnen svarande emot den af gammalt såsom allmännelig
erkända rättens område. Om och i den män detta är händelsen, stå
tydligen bredvid hvarandra tvenne olika lagstiftningar om väsentligen samma förhållanden,
den ena gällande i några fall, den andra åter i öfriga.

År handelsrätten hvad man kan kalla en köpmansrätt, d. v. s. eu subjektiv
handelsrätt, finnas sålunda inom samma stat tvenne parallela lagar, af hvilka
den ena gäller för köpmännen, den andra för öfriga personer. Förhållandet erinrar
om den tid, då olika stånd voro underkastade olika privaträtt, hvilket som

bekant i enstaka afseenden mycket länge varit händelsen äfven i vårt land.
Analogien är dock, eller bör åtminstone enligt lagstiftarens afsigt vara, mera
skenbar än verklig. De grunder, på hvilka uppställandet af en särskild köpmansrätt
stödjer sig, äro nämligen hemtade från rättsförhållandenas egen natur. Icke
ett ur privaträttslig synpunkt godtyckligt gynnande eller tillbakasättande af vissa
befolkningsklasser, icke en yttre opportunitet får vara bestämmande, om ock till
stöd för uppställandet af eu särskild handelsrätt ofta anföres en motivering, som
svårligen kan helt och hållet fritagas från att hvila på opportunitetsgrunder.
Samma rättsprinciper, som i fråga om personel'' i allmänhet leda till en rättssats,
skola beträffande köpmän leda till en annan. Häri skall ligga, visserligen ej
abstrakt jemlikhet, men verklig rättvisa, likasom i den olika rättsliga behandlingen
af män och qvinnor, af fullvuxna och barn.

Ett motsvarande sätt att förklara och försvara uppställandet af en särskild
handelsrätt låter ännu lättare använda sig, när handelsrätten är bestämd enligt
det objektiva systemet. Att handelsaftal äro underkastade en särskild lagstiftning
skall då bero på deras egendomliga beskaffenhet och icke utgöra något mera
abnormt eller främmande, än att t. ex. köp af fast egendom icke är likstäldt med
köp af lösören, eller hyresaftal om lägenhet i stad med jordlega. 1 ena lika
väl som i andra fallet skall, enligt hvad man förmenar, de faktiska förhållandenas
egen olikhet motivera olikhet i den rättsliga behandlingen.

Det torde också vara uppenbart, att rätten bör taga hänsyn äfven till
sådana omständigheter, som att kontrahenterna vid ett aftal äro köpmän,
eller att ett aftal kan betraktas såsom ett handelsaftal. Man måste t. ex.
kunna hos en köpman förutsätta större sakkunskap med afseende på varor af
det slag, hvarmed han plägar handla, och af en köpman vänta större skyndsamhet,
än eljest under för öfrigt lika förhållanden kunnat påräknas. Är någon
rättighet eller skyldighet beroende deraf, att en egenskap hos en såld vara bort
vara för köparen kunnig, eller deraf, att en köpare ofördröjligen afsändt ett meddelande,
kan derföre afgörandet böra utfälla olika, då den ifrågavarande personen
är köpman, och då han icke är det. På samma sätt kan det äfven hafva betydelse,
om ett köp slutits i uppenbart spekulationssyfte, eller om tvärtom all s. k.
affärsmässighet är fjerran från aftalet; i förra fallet kunna kontrahenternas inbördes
förpligtelse!- vara vida strängare än i det senare.

♦

Af hvad nu medgifvits följer dock ej, att en särskild handelslagstiftning är
nödvändig eller lämplig. Det är möjligt, att de afvikelse]- från allmänt gällande
normer, som i fråga om köpmän eller handelsaftal äro påkallade, kunna och böra
framkomma genom tillämpningen af gemensamma, elastiskt formulerade lagbud.
I de nyss exempelvis anförda fallen, då eu viss persons egenskap af köpman
kunde ega betydelse, behöfves sålunda intet särskilt stadgande om köpmän.
Talar lagen blott derom, att egenskapen hos varan bort vara för köparen kunnig,
eller att meddelandet ofördröjligen afsändts, inträffar det utan vidare, att under
olika subjektiva förutsättningar tillämpningen blifver olika. Likaså kan, om man
lemnar tillräckligt utrymme åt tolkningen af aftal, den omständigheten, att ett
aftal är eller icke är af kommersiell natur, komma till sin rätt utan uttrycklig
lagbestämmelse. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att äfven andra särskilda
klasser och andra särskilda förhållanden än köpmännen och handelsförhållandena
behöfva i viss mån afvikande normer, utan att detta föranledt uppställandet
af särskilda lagar.

Huruvida det verkligen är möjligt och rådligt att genom en vid formulering
af lagbuden bereda tillfälle till en tillämpning, som tager hänsyn dertill,
om en person är köpman, om ett aftal är att anse såsom handelsaftal, kan definitivt
afgöras endast genom pröfning af de särskilda rättssatserna eller rättsinstituten.
Om man i flere eller färre fäll kommer till de! resultat, att särskilda föreskrifter
erfordras för att tillgodose de egendomligheter, som i fråga om köpmän eller vid
handelsaftal äro för handen, måste man sedan besvara den ofvan berörda frågan,
huruvida de erforderliga särskilda föreskrifterna, i följd af sitt antal, sin betydenhet
eller sitt sammanhang, böra sammanföras i en särskild lagstiftning, eller
tvärtom kunna lämpligen infogas såsom undantag eller tillägg i den allmänna
lagen; exempel på användning af det senare förfaringssättet finner man bland
annat i konkurslagen, der ju vissa normer uppställas allenast med afseende på
köpmän.

Det senast sagda har tydligen motsvarande tillämpning i fråga om en
speciallagstiftning, hvars bestämmelser böra i flere eller färre riktningar modifieras
för att lämpa sig för köpmän eller handelsaftal. Också finner man både
i vexellagen och i sjölagen enstaka stadgande]], som gälla endast beträffande
köpmän.

Likaså kan man slutligen tänka sig, att i en stor sammanfattande allmän
lag inordnas kela serier af rättsinstitut eller rättssatser med giltighet blott för
köpmän eller blott för handelsaftal. I förhållande till det hela kunna nämligen
dylika handelsrättsliga delar framstå såsom utgörande blott speciela undantag
eller tillägg.

Då man efter dessa inledande anmärkningar har att med afseende på
de ämnen, som falla inom området för Handelsbalkens ännu qvarstående civil
rättsliga delar, företaga den egentliga granskningen af de vigtigaste skäl, som
anförts, eller synas kunna rimligen anföras, för eller emot uppställandet af eu
särskild handelslag, bör det framhållas, att saken ställer sig olika, då det, såsom
i vält land, gäller att införa en så godt som okänd åtskilnad, och när en särskild
handelslagstiftning tvärtom redan existerar. Eu så vigtig ändring, som
väte sig uppdelning af en förut gemensam lagstiftning eller sammansmältning af
två förut skilda rättssystem får ej vidtagas, utan att afgörande skäl derför kunna
anföras. Finner man det omöjligt att gifva ett fullt bestämdt svar på frågan,
huruvida en särskild handelsrätt bör uppställas, måste man derföre fasthålla vid
den redan gällande anordningen, vare sig denna är den ena eller den andra.
Med ett från pi ocessrätten lånadt uttryck kan det sålunda sägas, att i Sverige
den är bevisskyldig, som yrkar uppställandet af eu särskild handelsrätt.

Vid sådant förhållande torde det vara lämpligast att för ämnets vidare behandling
taga till utgångspunkt hvad som anförts till förmån för sistnämnda anordning.

Svårligen kan något uttalande i denna riktning göra anspråk på större
auktoritet, än det betänkande, som, när i det nygrundade tyska riket frågan om
eu för hela dess område gemensam privaträttskodifikation kommit på dagordningen,
år 1874 afgafs af en förberedande kommission af fem högt ansedde jurister,
sedermera godkändes af Förbundsrådet och sålunda kom att ligga till grund för
ifrågavarande, ännu ej afslutade lagstiftningsarbete. Nämnda kommission uttalar
såsom sin åsigt, att en särskild handelslag bör i Tyskland bibehållas, och att alltså
den nya civillagen icke bör upphäfva eller i sig upptaga den nu gällande
han delslagen.

Af de skäl, som för detta slut anföras, saknar ett uppenbarligen all betydelse
för ett land, der det — i motsats emot förhållandet i Tyskland — icke

är fråga om att bibehålla, utan om att införa merberörda åtskilnad. Det framhålles
nämligen bland annat, att den önskvärda kontinuiteten i teori och praxis
skulle i betydlig grad störas, om handelslagen blefve upplöst i sina beståndsdelar
och på detta sätt införlifvad med civillagen. Med närmare utveckling häraf
har kommissionens mest bekante ledamot, Professor Goldschmidt, vid ett annat
tillfälle påpekat, att, till och med om handelslagens särskilda bestämmelser alldeles
ordagrant upprepades i den nya lagboken, det nya sammanhanget lätteligen
skulle kunna förläna dem eu förändrad innebörd. Denna bevisföring är upplysande,
i det den afgifver ett vittnesbörd om den praktiska betydelsen deraf, att
eu koditikation är i formelt afseende gemensam.

Kommissionen åberopar vidare, att den allenast förordar att följa det exempel,
som gifvits af de allra flesta civiliserade länders lagstiftning. I sjelfva verket
är också antalet af de stater, som jemsides med civillagen ega en särskild handelslag,
det ojemförligt öfvervägande; annorlunda är dock, inom Europa, förhållandet
särskildt med de tre skandinaviska rikena, England och Schweiz. Utan tvifvel
kan förstnämnda omständighet synas innebära ett ganska starkt bevis för det
lämpliga i att uppställa eu särskild handelslag jemväl hos oss. De sociala och
ekonomiska förhållandena i vårt land kunna näppeligen antagas vara så olika de
inom Europa i allmänhet rådande, att man ej får draga en slutsats i denna riktning.
Å andra sidan kan man dock, med stöd synnerligast af erfarenheteu från
Schweiz och England, der handel och industri ju intaga en mycket hög ståndpunkt,
bestrida, att afgörande praktiska skäl kunna finnas för en öfvergång från
det nuvarande till det motsatta systemet. I detta sammanhang kan äfven åberopas,
att åtskilnaden mellan handelsrätt och civilrätt ej är genomförd inom den
romerska rätten.

Det nyss anförda argumentet för uppställande af en särskild handelsrätt
förlorar ytterligare i styrka, om man tager i betraktande de historiska förhållanden,
som inom flertalet af de europeiska staterna närnlast föranleda att särskilda
handelslagar stiftats.

Af synnerligen stor betydelse har det varit, att en särskild handelslag ingick
som beståndsdel i den napoleonska lagstiftningen. Öfverallt, der denna lagstiftning
blef gällande eller efterbildades, upptog man såsom eu gifven sak äfven
ifrågavarande tudelning af privaträtten; i Spanien medverkade härtill, att det på

grund af särskilda förhållanden var mycket svårt att åstadkomma eu fullständig
privaträttskodifikation, och äfven andra yttre omständigheter torde der och flerstädes
hafva utöfvat inflytande i samma riktning. Sedan ifrågavarande system
eu gång blifvit infördt, kom det lätteligen att bibehållas äfven vid företagna lagrevisioner.
Måhända tog man mången gång icke ens i öfvervägande den motsatta
möjligheten. I alla händelser kunde man anse, att tillräckligt starka skäl
för ett systemskifte med deraf följande rubbningar ej voro för handen, utan att
det dermed är gifvet, huru man skulle förfarit, i händelse det motsatta systemet
redan varit gällande. Under de sista tre decennierna har man för uppställande
af eu särskild handelslag äfven kunnat åberopa sig på Tysklands och Österrikes
föredöme. Det är derföre lätt förklarligt, att yrkanden på sammansmältning af
handelsrätt och civilrätt endast i ganska ringa antal framkommit och allenast på
ett ställe, nämligen i Schweiz, ledt till praktiskt resultat.

Af det anförda torde framgå, att det egentligen endast kan vara Tysklands
och Österrikes samt Frankrikes exempel, som man bör tillerkänna någon sjelfständig
och afgörande beviskraft. Det följande skall visa, att icke heller förhållandet
i dessa länder kan med synnerligen stor styrka åberopas.

Hvad först angår Tyskland och Österrike, behöfver den omständigheten, att
särskild handelslag der uppstälts, ingalunda anses hänvisa på en öfvertygelse hos
lagstiftaren om detta systems inre företräde; yttre förhållanden synas snarare
hafva varit i främsta rummet bestämmande. På den tid, då man var sysselsatt
med utarbetandet af den för Tyskland och Österrike gemensamma s. k. allmänna
tyska handelslagboken, fanns icke någon gemensam lagstiftande makt ens för
det område, som det nuvarande tyska riket innefattar. Enda utvägen att åstadkomma
en eftersträfvad likhet i rätt var derföre den, som i senare tid kommit
till användning i de skandinaviska rikena, eller att, sedan ett förslag till gemensam
lag blifvit genom ombud från de särskilda staterna utarbetadt, detta förslag
antagen af hvarje stats lagstiftande makt. Det är under sådana omständigheter
helt naturligt, att man, för att kunna hoppas att inom rimlig tid vinna något,
inskränkte sig till sådana ämnen, med afseende å Indika en öfverensstämmande
lagstiftning var allra mest af beliofvet påkallad. Huru nödvändig eu dylik begränsning
var, fäller numera skarpt i ögonen, om man jemför den tid, hvarinom
det verkligen lyckades att åstadkomma en gemensam handelslag, med den, som

redan, oaktadt det finnes en gemensam lagstiftande makt, åtgått för beredande
af den tyska civillagen. Att man ej i stället för en gemensam handelslag sökte
åstadkomma eu gemensam allmän privaträttskodifikation torde sålunda hafva varit
tillräckligt motiveradt genom det senare företagets vansklighet eller omöjlighet.
Måhända skulle dock gränsen omkring den gemensamma lagstiftningen kunna
hafva dragits i någon mån annorlunda. Valet af begränsning torde, om denna
möjlighet togs i betraktande, hafva träffats under inflytande af privaträttens från
flere håll väl kända tudelning. Inom sjelfva Tyskland gälde sålunda på venstra
Rhenstranden och i Baden den franska lagstiftningen med eller utan modifikationer.
I nämnda landsdelar fanns alltså redan en särskild handelslag. På samma system
hvilade äfven de nyare lagförslag, hvilka i enstaka tyska stater äfvensom i Österrike
förelågo utarbetade. — För att finna en tysk lag, som oberoende af yttre
och tillfälliga omständigheter uppstält eu särskild handelsrätt, måste man gå tillbaka
till »Allgemeines Landrecht för die preussischen Staaten» (1794). Denna lag
särskiljer nämligen så till vida handelsrätten, att i en afdelning (Tlieil II Tit. 8)
sammanförts en mängd specialbestämmelser af handelsrättsligt innehåll. Att
densamma emellertid icke är vittnesgill med afseende på vår tids behof, lärer
ej behöfva utvecklas.

Den franska tudelningen af privaträtten i handelsrätt och civilrätt torde vid
närmare påseende befinnas lika litet som den tyska utgöra något fullgiltig! bevis
om fördelen af att införa ett dylikt system. Den napoleonska lagstiftningen kar
nämligen, när den uppstälde eu särskild handelslag, allenast byggt vidare på eu
redan lagd grund. Oode de commerce är t. o. m., såsom framgår både af dess
innehåll och af historien om dess tillkomst, i hufvudsak allenast en bearbetning
af Ludvig den fjortondes berömda Ordonnanser (1673 och 1681) om handel och
om sjöfart. Tillvaron af dessa båda speciallagar måste derföre antagas hafva
varit i hög grad bestämmande för beslutet att uppställa en särskild handelsrätt.

Huru föga pålitligt det stöd är, som utlandets föredöme kan lemna åsigten,
att en särskild handelslag bör införas, torde nu vara tillräckligt klart. Öfverflödigt
skulle det derföre vara att i detta sammanhang söka redogöra för de anledningar,
som i aflägsna tider framkallade en särskild handelslagstiftning. Likaledes
kan den frågan lemnas å sido, huruvida ej i Rom, England och Schweiz
det allenast varit tillfälliga och yttre förhållanden, som hindrat en särskild handels -

rätt att utbilda sig eller möjliggjort en gemensam privaträtt, Nämnda staters
exempel bevisar i alla händelser på ett otvetydigt sätt, att tillvaron åt en särskild
handelsrätt icke utgör ett oundgängligt vilkor ens för den högsta blomstring
af handel och industri.

Förutnämnda tyska kommission inskränker sig ej till den nu granskade
motiveringen. Den förklarar äfven, att för det af densamma förordade systemet
vigtiga inre grunder tala. Såsom sådana nämnas: att det gifves vissa för handeln
helt och hållet egendomliga rättsinstitut och rättssatser, hvilka stå i inre och
historiskt sammanhang med hvarandra och derföre icke kunna infogas på särskilda
ställen i en allmän privaträttslig lag; att det å andra sidan ej är ovanligt, att
vissa principer inom handelsrätten framträda med en egendomlig utbildning och
skärpa, som åtminstone till en början ej kunna utan stora betänkligheter öfverflyttas
till den för samfärdseln i allmänhet gällande rätten; samt att handelsrätten
krafvel- eu högre grad af rörlighet och internationel öfverensstämmelse än den
öfriga privaträtten.

Det sista af de anförda tre argumenten må först upptagits till skärskådande.

Skall handelsrättens behof af rörlighet motivera uppställandet åt eu särskild
handelslag, förutsätter detta i första hand, att en särskild handelslag skulle vara
lättare att ändra och efter nya tidsförhållanden lämpa än en allmän civillag.
Emellertid är lättheten att genomföra lagändringar, under för ötrigt lika omständigheter
med afseende på statsförfattning, politiskt läge o. s. v., i främsta rummet
beroende deraf, om lagstiftningen är sammanfattad i en större kodifikation
eller tvärtom utgöres af mindre specialförfattningar. Erfarenheten visar nämligen,
att motståndskraften mot ändringar i förra fallet är betydligt större än i
det senare. Detta ligger ock i sakens natur, icke blott derför att en sammanfattande
lagbok ofta enligt det allmänna föreställningssättet eger större värde och
helgd än en enstaka specialförfattning, utan äfven emedan eu ändring i eu
sådan lagbok lätteligen kan, i följd af sammanhanget med de qvarstående delare,
medföra rubbningar, som man icke afsett eller förutsett. I detta hänseende
torde näppeligen råda någon väsentlig olikhet mellan en handelslagbok
och eu civillagbok. Äro täta lagändringar önskvärda, hvilket här kan lemnas derhän,
bör man undvika uppställandet af en lagbok, vare sig åt det ena eller åt det
andra slaget, och inskränka sig till att utfärda en serie förordningar om olika ämnen.

Förnekas kan dock ej, att när det finnes en för handeln och öfriga lifsförhållanden
gemensam lagbestämmelse, tänkbart är, att en ändring af densamma
är påkallad allenast i den torras intresse. De svårigheter, som i sådana fall
yppa sig, äro emellertid inga andra än desamma, som förekomma, när man från
början uppställer gemensamma lagbud. I ena som i andra fallet gäller det att
antingen genom en vid formulering eller ock genom tillägg eller undantag tillgodose
äfven handelns särskilda behof.

I nära sammanhang med det nu behandlade skälet för uppställande af en
särskild handelslag står ett annat, som, i något olika vändningar, ofta upprepas,
nämligen att endast med en sådan anordning han delssedvänjan kan erhålla tillbörlig
betydelse. Man åberopar, att sedvänjan bör ega större rättsligt inflytande
i afseende på handeln, än den beträffande andra lifsforhållanden kan få sig tillerkändt.
Då sedvänjan är stadd i ständig utveckling, kan tack vare densamma
handelsrätten uppnå en hög grad af rörlighet och hålla jemna steg med de
praktiska förhållandenas och behofvens förändringar.

Den antydda argumentationens beviskraft förutsätter, dels att i fråga om
handelsförhållanden ett vidsträckt utrymme bör lemnas åt sedvänjan, dels att eu
motsvarande fordran icke gäller eller icke är möjlig att genomföra med afseende
på andra, med handeln jemforliga lifsforhållanden.

Den förra förutsättningens giltighet måste äfven hvad vårt land beträffar
vitsordas. Helt säkert är nämligen handelssedvänjan ett oumbärligt hjelpmedel,
när det gäller att riktigt bestämma de rättigheter och skyldigheter, som
genom ett handelsafta] uppkomma. Här kan det lemnas å sido, under livilka
betingelser sedvänjan är att betrakta såsom en sedvänjerätt, och när den återigen
har allenast s. k. subjektiv giltighet samt hvarå denna grundar sig. Huru
dessa frågor än må besvaras, finnes nämligen intet verkligt skäl att i afseende
på sedvänjans betydelse göra skilnad mellan handelsrätt och civil obligationsrätt;
annorlunda förhåller det sig endast om i den senare ingå tvingande
lagbud utan motsvarighet i den förra. Eu supplerande sedvänjerätt är lika väl
grundad i civila som i kommersiela förhållanden, och då lagstiftningen hvilar på
principerna om aftalsfrihet och om aftals giltighet utan iakttagande af vissa former,
måste lagen i det ena fallet som i det andra låta sina dispositiva bestämmelser
vika för hvad på grund af »usance» bör antagas utgöra de intresserade parternas

afsigt. Hvad åter angår de tvingande lagbud, som möjligen kunna böra ingå i
den civila men ej i den kommersiela obligationsrätten, finnes det uppenbarligen
intet verkligt binder emot att äfven i eu gemensam lag inskränka deras tillämpning,
så att man t. ex. från påbud om skriftlig form eller om räntemaximum
stadgar undantag för liandelsaftal eller för köpmän.

Vidare bör redan på detta ställe framhållas en olägenhet, som, när särskild
handelslag finnes, kan blifva en följd af sedvänj erättens erkännande. Den sedvänjerätt,
som supplerar en handelslag, har naturligtvis utbildats i handelssamfärdseln
och sålunda hlifvit ett uttryck för köpmännens rättsmedvetande. När
handelslagen, såsom i allmänhet är, om ock med inskränkningar och förbehåll,
vedertaget, eger tillämpning å båda kontrahenterna vid ett aftal, som blott för
den ene utgör ett liandelsaftal (ensidigt liandelsaftal), kan det med allt skäl ifrågasättas,
huruvida ej detsamma bör gälla äfven om den kommersiela sedvänjerätten.
I sådant fall kommer den andra kontrahenten att blifva underkastad en sedvänjerätt,
i hvars bildande han icke kunnat taga någon del, och hvarom man svårligen
kan förutsätta att han eger kännedom. Det synes dock vara billigt, att en
sedvänjerätt icke gäller utom den krets, på hvars rättsöfning och öfvertygelse den
grundar sig. — I viss mån har det sagda giltighet äfven i fråga om ömsesidiga
handelsaftal, när de tillfälligtvis afslutas af personer, som icke äro köpmän.

I förbigående må tilläggas, att äfven eu skrifven handelslags användning
på ensidiga handelsaftal, och t. o. m. på ömsesidiga, när dessa icke slutits af
köpmän, är förenad med motsvarande betänkligheter. Det kan nämligen lätt
hända, att man vid stiftandet af eu sådan lag egentligen har sin uppmärksamhet
fäst endast på de rena handelsförhållandena och att uttalanden från handelsintressets
målsmän få utöfva ett exklusivt inflytande på lagstiftaren.

Att, i följd af kommunikationsväsendets och den internationela samfärdselns
utveckling, största möjliga öfverensstämmelse mellan de skilda staternas lagar
utgör ett vigtigt önskningsmål, kan ej med fog bestridas. Icke heller kan det
förnekas, att det är med afseende på handelns rätt, som behofvet af internationel
öfverensstämmelse gör sig kännbarast gällande. Det kan då lätt förefalla, som
om uppställandet af eu särskild handelslag skulle vara ett medel eller en förutsättning
för att uppnå ofvannämnda mål. En sådan slutsats skulle emellertid
icke vara tillräckligt grundad. Åtminstone under den framtid, som nu kan i

någon mån öfverskäflas, finnes icke någon utsigt dertill, att en internationelt lika
ordning blifver gällande ens i den utsträckning, som motsvarar de minst fullständiga
af nu bestående handelslagar. Med afseende på många af de dithörande
ämnena är nämligen sammanhanget med den allmänna rätten så starkt och nära,
den nationela egendomligheten så utpreglad, att en öfverensstämmande lagstiftning
ej synes vara möjlig. För öfrigt är det fara värdt, att äfven om ordagrant likalydande
handelslagar komme till stånd, öfverensstämmelsen ändock till god del
blefve allenast skenbar. Inom hvarje särskild stat komme nämligen handelslagens
verkliga innehåll att i väsentlig mån bero af de inom samma stat rådande allmänna
rättsgrundsatserna.

Hvad nu sagts eger dock tillämpning egentligen med afseende på sådana
handelsrättsliga. stadganden, hvilka modifiera rättssatser, som äfven inom civilrätten
återfinnas. I viss mån annorlunda förhåller det sig med rättsinstitut, som
äro för handelsrätten egendomliga och i följd häraf blifvit inom denna någorlunda
fullständigt normerade. Erfarenheten visar också, att det är på dylika områden,
särskilt inom sjörätten, vexelrätten och den s. k. immateriela eganderätten,
som arbetet för internationel öfverensstämmelse krönts med den jemförelsevis
största framgången.

Ett fortsättande på samma väg förutsätter tydligen på intet sätt tillvaron af
en särskild handelskodifikation. Tvärtom skulle en sådan genom sin större motståndskraft
mot förändringar snarare vara hinderlig för sträfvandena att utjemna
skilnaden mellan särskilda länders lagar. Det är också tre riken utan handelslag,
som med de skandinaviska vexellagarna, sjölagarna, firmalagarna och varumärkeslagarna
gifvit det mest löftesrika exemplet derpå, att särskilda stater efter
gemensamma förberedelser hvar för sig antaga i hufvudsak öfverensstämmande
lagar. Kändt är äfven, hvilken betydelsefull verksamhet Schweiz, som jemväl
saknar handelslag, utvecklat med afseende på åstadkommandet af internationel
likhet i jernvägsfrakträtten och i den immateriela eganderätten.

Å andra sidan finner man, att i flertalet fall, då den franska handelslagen
lånats eller efterbildats, man varit lika benägen att förfara på samma sätt
äfven med den franska civillagen. I Schweiz kom också den för de särskilda
kantonerna gemensamma lagstiftningen att omfatta icke blott handelsrätten, utan
obligationsrätten öfver hufvud. I Tyskland har den gemensamma handelslagen

efterföljts af förslag till eu gemensam obligationsrätt (»Dresdener Entwurf») och
t. o. m. till en gemensam fullständig privaträtt. Både inom Schweiz och Tyskland
möjliggjordes gemensamheten genom ett mellan de skilda staterna rådande
politiskt och ekonomiskt förhållande, som saknar motstycke annorstädes inom
Europa. Hvad särskilt Tyskland angår, var Tullföreningen af den största betydelse
för enhetssträfvandenas framgång. Oaktadt dessa gynnsamma omständigheter
blef för öfrigt den tyska handelslagen genom de skilda staternas promulgationslagar
på mångfaldigt sätt modifierad.

Till sist må påpekas, att man icke får öfverskatta de fördelar, som en för
flere sjelfständiga stater lika lagstiftning är egnad att medföra.

Då en gemensam högsta domstol saknas, är det oundvikligt, att man i de
skilda ländernas praxis kan komma att, på olika sätt tillämpa de gemensamma
bestämmelserna. Exempel finnas också derpå, att en paragraf i den gemensamma
handelslagen är föremål för olika tolkning vid de tyska och vid de österrikiska
domstolarna.

Vidare kan det svårligen uteblifva, att när behof af lagändring yppar sig,
antingen detta behofs tillfredsställande fördröjes, eller ock det ena eller andra
landet genomför ändringen på egen hand, utan att invänta de öfriga, och sålunda
rubbar öfverensstämmelsen. Dessutom inträffar det lätteligen, att sedvänjerätteu
utvecklar sig på olika sätt i de olika länderna, hvilket tydligen äfven medför en
sådan rubbning. Det vill derföre synas, som om för handelsrättens internationela
likhet skulle vara i viss mån hinderlig!, att handelslagarna ofta förändras och
att stort inflytande tillerkännes handelssedvänjerätten. Önskningarna i det förra
afseende! och i de båda senare torde sålunda i sjelfva verket ej vara väl förenliga
med hvarandra.

Eu annan sak är, att det slags sedvänja, som, utan att utgöra någon med
lagar jemförlig rättskälla, supplerar det vid ett aftal uttryckligen sagda, alltid,
när ej lagen innehåller tvingande bestämmelser, kan göra sig gällande äfven i
internationela förhållanden. På denna väg kan, i den mån verkligt internationela
handelsusancer komma till stånd, en för handelsförhållandena önskvärd öfverensstämmelse
utbildas. De tvingande lagbestämmelser, för kvilka usancerna måste
vika, äro just sådana, som det skulle vara svårast att i en gemensam handelslag
vare sig bringa till öfverensstämmelse eller utesluta.

9(5

Af den tyska kommissionens förut anförda argument återstå ännu två, måhända
de med afseende på området för Beredningens uppdrag vigtigaste. Det
ena är af mera formel natur och framhåller såsom nödvändigt att sammanföra
i eu handelslag de särskild! handelsrättsliga lagbuden i stället för att fördela dem
på olika ställen i en systematiskt uppstäld allmän lag; det senare åter går derpå
ut, att särskilt handelsrättsliga bestämmelser äro af behofvet påkallade.

Handeln fordrar, har det sagts, att den för densamma gällande rätten skall
grunda sig på billighet, att sväfvande rättsfrågor blifva skyndsamt afgjorda, och
att samfärdseln ej betungas genom reglementerande och förmynderskap från lagstiftarens
sida.

Krafvet på billighet innebär, dels att lagens normer böra vara vida och
kunna lämpas etter de förhållanden, som i hvarje särskildt fall föreligga, dels
äfven att den s. k. goda tron bör skyddas. Detta kraf utesluter emellertid ingalunda,
att i rättssäkerhetens intresse handelslagen uppställer stränga formföreskrifter
och sanktionerar aftalsklausuler med en gång för alla fastslagen betydelse.
Tvärtom äro på handelsrättens område sådana formföreskrifter och aftalsklausuler
måhända allra mest nödiga och nyttiga. — Behofvet af skyndsamhet tillgodoses
i främsta rummet genom en lämplig anordning af rättegångsforfarandet. På detta
område torde ej vara nödvändigt att nu ingå; särskilda handelsdomstolar och
särskilda normer för handelsprocesser kunna nämligen finnas, utan att en särskild
handelslag är uppstäld, och saknas, der eu sådan existerar. Men i skyndsamhetens
intresse kan man finna påkallade äfven stadganden, som äro att hänföra
till privaträtten, t. ex. preskriptionsbestämmelser. Jemväl härutinnan behötves
en s. k. sträng lag för handelsförhållanden. — I öfverensstämmelse med
det ofvan framstälda har den åstundade friheten från legalt reglementerande och
förmynderskap egentligen den innebörden, att i handelsförhållanden de intresserade
parterna få sjelfva afgöra, hvad för dem är fördelaktigt eller ofördelaktigt,
och att sålunda aftalsfrihetens princip i största utsträckning erkännes. Härmed
sammanhänger, att handelsrättsliga formföreskrifter åtminstone icke i främsta
rummet åsyfta att vid slutande af aftal skydda kontrahenterna mot deras egen obetänksamhet
och öfverilning.

Det är lätt att inse, att dessa öuskningsmål ega åtminstone eu viss giltighet
äfven utom handelns område. Enligt hvad från alla håll vitsordas, går utveck -

lingen i den riktning, att handelsrätten får en allt mera utsträckt tillämpning
och sålunda efter hand uppgår i den allmänna rätten. De mest betydande förkämpar
för den meningen, att en särskild handelsrätt bör finnas, erkänna också,
att man kan motse eu framtid, då den nuvarande handelsrätten i sin helhet eller
till största delen blifvit gällande äfven för andra personer och aftal, än köpmännen
och handelsaftalen. Men å andra sidan förmena de, att i alla händelser
före ifrågavarande tid handelsrätten kommer att upptaga nya rättssatser och rättsinstitut,
hvilka först senare kunna få utsträckt giltighet, samt att, med upprepande
af denna utveckling, handelsrätten kommer att ideligen tillväxa på ett håll,
medan den på ett annat smälter tillsammans med den allmänna rätten.

I anledning häraf ligger det antagandet nära till hands, att för handelsrättens
och medelbart äfven för civilrättens utveckling den förras legislativa särskiljande
utgör ett nödvändigt vilkor. Eu sådan uppfattning antydes af den anförda
tyska kommissionen och uttalas bestämdare på flere andra håll, der man
framhåller den särskilda handelsrätten såsom en vägvisare och banbrytare för
civilrätten och påpekar, att åtskilliga handelsrättsliga rättsinstitut och rättssatser,
äfven om de till äfventyr nu eller i framtiden skulle kunna få allmän tillämpning,
dock omöjligen kunnat från början utbildas inom civilrätten.

Detta sista påstående må bär lemuas obestridt. Men å andra sidan kan
man med skäl säga, att om det för vissa nya, af nya förhållanden påkallade
rättsbildningar varit omöjligt att vinna erkännande inom civilrätten, detta åtminstone
till största delen berott på omständigheter, som ingalunda äro nödvändiga
eller allmängiltiga. I detta hänseende talar rättshistorien ett tillräckligt
tydligt språk.

Som bekant var det under Medeltiden en egentlig handelsrätt uppkom. Då
handeln efter den förlamning, som åtföljde folkvandringarna och romerska rikets
fall, åter blef lifligare, var civilrätten ej i stånd att tillfredsställa dess behof. De
på ett trångbröstadt sätt tolkade romerska rättskällorna, den mot afl spekulationsanda
fiendtligt kanoniska rätten och eu efter outvecklade och på naturalhushålluingens
ståndpunkt qvarstående landtliga förhållanden afpassad territoriallagstiftning
eller folksedvänja voro alla lika litet egnade härför. Tiden var benägen
för stånds- och korporationsautonomi och fruktade ej för olikhet i rätt mellan särskilda
folkklasser. Det var derföre jemförelsevis lätt att kringgå de nämnda

hindren för handelns utveckling i stället för att söka bryta den afvisande hållning,
som den vanliga privaträtten intog gent emot samfärdselns nya kraf.
Den förra utvägen var det så mycket fördelaktigare att anlita, som man derigenom
kunde på samma gång befria sig från nödvändigheten att låta handelstvister
afgöras genom det vanliga processförfarandet med dess vidlyftigheter och
omsvep samt dess föråldrade bevismedel. Så uppstod genom korporativ autonomi
en särskild köpmansrätt, hvilken efter hand — under åberopande af satsen, att
enhvar, som sluter ett handelsaftal, i afseende på detta är att betrakta som köpman
— utsträcktes att gälla för handelsaftal, äfven när de slutits af andra än
köpmän, och sålunda åtminstone delvis öfvergick till en objektiv handelsrätt.

Hvad senare tiders förhållanden angår, torde det bero på en förvexling, när
man anser, att den speciallagstiftning, hvarigenom åtskilliga nya rättsinstitut och
rättssatser tillkommit, haft till nödvändig förutsättning tillvaron af en särskild
handelsrätt. Äfven för förhållanden af kommersiel art kan man införa så att
säga direkta undantag från eller tillägg till den allmänna privaträttens normer,
utan förmedling af eu deremellan liggande handelsrätt. Också finner man, att
de flesta förgreningarna af den nyare rättens kanske märkligaste skapelse,
den immateriela eganderätten, utbildats utan anslutning till handelslagarne; särskilt
är det betecknande, att det verksammaste skydd emot den s. k. illojala
konkurrensen kunnat beredas genom tillämpning af en allmänt hållen skadeståndsbestämmelse
i den franska civillagen. Regelmässigt är det ej inom den skrifta
lagen, som nya rättsbildningar först framträda. Så mycket mindre kunna de
förhindras eller förqväfvas derigenom, att särskild handelslag saknas. Det förutsättes
allenast, att lagen, vare sig handelslag eller civillag, icke genom positivt
eller negativt tvingande bestämmelser hindrar nya rättsuppfattningar att göra sig
gällande eller sätter alltför starkt motstånd emot införande genom lagstiftarens åtgärd
af undantag eller tillägg.

På grund af det anförda synes den farhågan vara ogrundad, att om handelsrätten
inordnas i den allmänna lagen, detta medför eu skadlig stagnation i rättsutvecklingen.
Snarare kan det sägas, att i följd af handelsrättens särskiljande
eu eljest stark driffjeder till förbättrande af den allmänna privaträtten förlorar
sin kraft och att det derföre så mycket lättare inträffar, att denna rätt kommer
att qvarstå på eu föråldrad ståndpunkt. Det är fara värdt, att när handelns

behof, det kännbaraste och mest framträdande, blifvit tillfredsstäldt, de öfriga intressena
icke förmå att göra sig hörda,

Att emellertid handelns och de andra lifsförhållandenas kraf äro likartade,
om ock ej i allo öfverensstämmande, har redan ofvan framhållits. Likheten ökas
alltmera, i den mån affärs van a och affärsmässigt uppfattningssätt utbreda sig
inom folkets alla lager. Äfven den allmänna bildningens tillväxt är egnad att
bidraga till utjemning af förhandenvarande skiljaktigheter. Deruti att man på
så många håll ansett sig kunna förklara handelslagarnas bestämmelser gälla för
båda kontrahenterna vid ett aftal, som blott för den ene kontrahenten utgör ett
handelsaftal, kan man på visst sätt finna ett bevis derför, att handeln och öfriga
lifsförhållanden kräfva hufvudsakligen lika rätt, Under annan förutsättning skulle
nämligen ett sådant förfärande innebära en uppenbar orättvisa.

Med detta allt skall dock hvarken påstås, att alla handelsrättsliga rättsinstitut
och rättssatser kunna få allmän användning, eller bestridas, att den allmänna
rätten för att lämpa sig för handelsförhållandena måste i åtskilliga stycken
modifieras genom undantag eller tillägg. Det kan dock ej vara tal derom,
att en ens i någon mån fullständig särskild handelsprivaträtt skulle erfordras.
Fastmera kunna endast enstaka, icke synnerligen talrika, afvikande föreskrifter
vara motiverade. Också visar en blick på de främmande handelslagar, som tillkommit
efter eller i sammanhang med civilrättsliga kodifikationer, att de hufvudsakligen
bestå af stadganden om rättsinstitut, Indika af en eller annan anledning
alldeles uteslutits från civillagarna, medan återigen bestämmelserna t. ex. om ingående
af aftal eller om köp äro ganska torftiga. Likaså är det lätt att finna,
att ett stort antal af den tyska handelslagens artiklar måste försvinna, om det nu
föreliggande förslaget till civillag varder godkändt, Äfven när handelsförhållandena
böra på afvikande sätt bedömas, kan för öfrigt, såsom förut påpekats, ofta
en särskild bestämmelse umbäras, om den allmänna lagens stadganden få tillräckligt
vid formulering.

Det är sålunda endast jemförelsevis få rent handelsrättsliga lagbud, som
verkligen kunna anses vara af behofvet påkallade. Ville man sammanföra dem
i en särskild lag, skulle det blifva oundgängligt, att antingen eu mängd civilrättsliga
bestämmelser upprepades i handelslagen eller ock denna komme att framstå
såsom fragmentarisk och osammanhängande samt kunde begripas endast med

100

tillhjelp af en (uttrycklig eller underförstådd) hänvisning till civillagen. Intetdera
alternativet lärer vara tilltalande eller innebära någon fördel i systematiskt hänseende.
Den möjligheten återstår dock, att eu särskild handelslag behöfves för
att inrymma de rättsinstitut och rättssatser, som äro för handeln alldeles egendomliga,
samt att samma lag då äfven bör angifva de egentliga afvikelserna från
den allmänna rätten.

Erkännas måste också, att man ej bör rycka i sär bestämmelser, som tillhöra
samma handelsrättsliga rättsinstitut, för att fördela dem på skilda ställen i
civillagstiftningen. Detsamma gäller äfven om sådana stora grupper af rättssatser
som försäkringsrätten, vexelrätten, sjörätten. Men det tinnes intet skäl,
hvarför ej i dylika fall det inre sammanhanget skulle kunna respekteras i en
civillag eller i specialförfattningar, som ansluta sig till en civillag. I detta afseende
råder ej någon skilnad mellan en handelslagstiftning och en civillagstiftning.
Annorlunda skulle det förhålla sig, om handelsrätten i det hela eller till
största delen utgjorde ett odelbart helt af rättsinstitut och rättssatser eller, med
andra ord, om de handelsrättsliga rättsinstituten och rättssatserna allmänt stode i
ett nödvändigt inre sammanhang med hvarandra. Detta kan emellertid ej medgifvas
vara händelsen.

Invändas kan ännu, att gränsen för de handelsrättsliga normernas tillämpningsområde
bör vara om möjligt på samma sätt bestämd för alla grenar af lagstiftningen,
och att i följd häraf alla dessa normer lämpligast sammanföras i en
enda särskild lag. Emellertid är det klart, att detta är obehöflig! i fråga om
sådana handelsrättsliga normer, som skola gälla allenast för vissa rent objektivt
bestämda sakförhållanden, utan afseende derpå om de intresserade parterna äro
köpmän eller ej. Antingen erfordras nämligen icke någon särskild gränsbestämning,
eller ock uttalas en sådan naturligast i sammanhang med behandlingen af
hvarje enskildt ämne. Det förra är t. ex. händelsen, om speditionsaftalet skall
betraktas som ett handelsaftal, det senare åter, om särskilda handelsrättsliga
normer skola gälla om spekulationsköp. Vill man uppställa för flere slags aftal
gemensamma handelsrättsliga bestämmelser, kan man på ett eller annat sätt hänvisa
från det ena lagrummet till det andra. Samma utväg kan man äfven anlita
för att öfvervinna de svårigheter, som till äfventyrs kunna möta med afseende
på subjektivt handelsrättsliga stadgande!!; det är således ej nödvändigt

101

att på mera än ett ställe utsätta, hvilka personer skola anses såsom köpmän.
Exempel på ett dylikt förfarande tinnes redan i den nu gällande svenska rätten.
Handelsboksförordningens stadgande om skyldighet att föra handelsböcker åberopas
nämligen i andra lagar och författningar såsom bestämmande för omfånget
af begreppet köpman.

Med skäl har det påpekats, att äfven om en särskild handelslag icke uppställes,
lagstiftaren ändock måste uppdraga eu gräns mellan handel och annan
verksamhet, mellan köpmän och andra personer, och att han sålunda i allt fall icke
kan helt och hållet undvika de svårigheter, som äro förenade med bestämmandet af
eu sådan gräns. Oaktadt riktigheten af denna anmärkning är det för besvarande
af den fråga, hvarmed Beredningen har att sysselsätta sig, af vigt att åtminstone
i någon mån öfverskåda de åsyftade svårigheterna, Ju allvarsammare dessa befinnas
vara, desto önskvärdare måste det nämligen synas att så mycket som möjligt
inskränka antalet af de fall, som bero af deras lösning. Kan en viss grad
af godtycklighet eller osäkerhet icke undvikas vid bestämmande af gränsen, måste
det vara bättre, ju mindre praktisk betydelse denna eger. Den ofvan anförde
medlemmen af den tyska kommissionen har också sagt, att när man besluta sig
för att införa eller bibehålla en gräns mellan handelsrätt och civilrätt, måste denna
gräns utstakas med största möjliga noggrannhet, för att ej den af köpmännen
eftersträfvade förmånen af en bättre och säkrare rätt skall slå öfver i motsatsen.

Det är utan vidare klart, att då forna korporativa och reglementariska inskränkningar
i rätten att drifva yrke nästan alldeles försvunnit, då hvilken
som helst yrkesverksamhet i regel kan idkas af enhvar, som uppfyller de enklaste
kompetensfordringar, då ingenting hindrar, att samma person samtidigt drifva-
flere yrken, och då så godt som all ekonomisk verksamhet visar benägenhet
att antaga eu mer eller mindre utpreglad kommersiel färg, ifrågavarande gränsbestämning
måste vara allt annat än lätt. Detta bestyrkes äfven af eu blick på
de i utlandet gällande handelslagarna; hvad vårt land beträffar, är handelsboksförordningens
otillfredsställande beskaffenhet väl bekant.

Enligt de flesta handelslagar anses såsom köpman den, som yrkesmässigt
ingår handelsaftal; ofta tillägges dock, att vissa associationer oberoende af verksamhetens
art betraktas såsom köpmän. Hvad hufvudregeln angår, kan man
naturligtvis på olika sätt tolka förutsättningen om yrkesmässighet eller anuan

102

deremot svarande egenskap. Men bortsedt härifrån skjutas tydligen svårigheterna
öfver till bestämmandet af hvad med handelsaftal förstås. Nämnas må emellertid
att vissa personer, som yrkesmässigt ingå handelsaftal, likväl — på grund af
rörelsens ringa omfattning, eller emedan endast eu lägre bildningsgrad kan hos
dem förutsättas — mångenstädes intaga en undantagsställning och åtminstone
icke i alla afseenden gälla såsom köpmän. Härmed kan jemföras hvad den
svenska handelsboksfÖrordningen innehåller om månglare m. fl. Svårigheten
att begränsa dylika undantag är ofta mycket stor, såsom bekräftas t. ex. af
erfarenheten i Tyskland angående skilnaden mellan »Vollkaufleute» och »Minderkaufleute».

I afseende på bestämmandet af begreppet handelsaftal öfverensstämma alla
vigtigare handelslagar deruti, att de visserligen i första hand fästa sig vid hvarje
aftals egen beskaffenhet, men derutöfver känna äfven handelsaftal, livilka gälla
såsom sådana på grund deraf, att den ena eller andra kontrahenten är köpman.
Såsom exempel må först anföras den tyska handelslagen.

Denna lag skiljer mellan absoluta handelsaftal, som äro handelsaftal under
alla förhållanden, således äfven om de icke slutas af köpmän och äfven om de slutas
blott enstaka gånger, samt relativa handelsaftal, hvilka gälla såsom handelsaftal,
endast när de antingen slutas yrkesmässigt och sålunda äro egnade att göra den,
som ingår dem, till köpman, eller ock slutas af en köpman i utöfningen af hans,
vanligen på andra aftal riktade, handelsverksamhet; båda slagen uppräknas i
lagen, men dessa uppräkningar hafva i tillämpningen lemnat rum för talrika
tvifvelsmål. Vidare gälla såsom handelsaftal alla aftal, som slutas af en köpman
och tillhöra utöfningen af hans handelsverksamhet, s. k. accessoriska handelsaftal.
Aftal, som en köpman ingår, presumeras uppfylla äfven det senare vilkoret.
Med afseende på skuldförskrifningar förstärkes denna presumtion så, att
den endast genom hvarje förskrifnings eget innehåll kan vederläggas. Å andra
sidan undantagas från regeln om accessoriska handelsaftal de aftal, genom hvilka
handtverkare sälja sina tillverkningar. Aftal angående fäst egendom gälla aldrig
såsom handelsaftal.

För att ytterligare klargöra, med hvilka svårigheter det i förekommande
fall kan vara förknippadt att afgöra, huruvida ett aftal är underkastadt handelslagen
eller ej, är det tjenlig!; att anföra några af de vigtigaste arterna af

103

handelsaftal enligt nämnda tyska lag. Till absoluta kandelsaftal räknas bland
annat aftal, hvarigenom någon köper eller på annat sätt förskaffar sig varor eller
andra lösa saker, statspapper, aktier eller andra för handelsömsättningen äfsedda
värdepapper i syfte att åter föryttra dem, eller hvarigenom någon åtager sig att
leverera föremål af nämnda slag, såframt föremålen skola för detta ändamål anskaffas.
Huruvida, vid aftal af förra arten, anskaffade varor eller andra lösa
saker skola åter föryttras i oförändradt skick eller efter bearbetning eller förarbetning,
är likgiltigt. Bland de relativa handelsaftalen märkes aftal, hvarigenom
någon åtager sig att för annans räkning bearbeta eller förarbeta lösa saker; dock
är ett sådant aftal ej handelsaftal, när verksamheten i det hela kan anses utgöra
blott drifvande af handtverk. I fråga om de accessoriska handelsaftalen fördubblas
tydligen orsakerna till osäkerhet, eftersom man först måste afgöra, huruvida
vederbörandes vanliga verksamhet går ut på slutande af handelsaftal och
han sålunda är att anse såsom köpman, samt derefter, om detta bejakas, huruvida
det ifrågavarande aftalet tillhör handelsyrkets utöfning.

Af öfriga handelslagar torde den nya italienska (1882), den nya spanska (1885)
och den nya portugisiska (1888) förtjena uppmärksamhet. Den italienska lagen
skiljer ej mellan andra arter af handelsaftal än sjelfständiga och accessoriska. De
förra uppräknas i 24 särskilda punkter; till de senare räknas hvarje af köpman slutet
aftal, såvida det ej eger eu väsentligen civilrättslig karakter eller ock af aftalet
sjelf! framgår, att det ej är kommersielt. Samma regel om accessoriska handelsaftal
återfinnes i den portugisiska handelslagen, hvilken för öfrigt erkänner såsom
handelsaftal de aftal, som i lagen gjorts till föremål för särskilda bestämmelser;
vid enskilda aftal t. ex. köp, inlagsaftal, angifvas derefter vissa förutsättningar för
att de skola gälla såsom kommersiela och sålunda vara underkastade handelslagens
stadganden. Spanska handelslagen saknar en allmän regel om accessoriska handelsaftal
och inskränker sig till den satsen, att handelsaftal äro de aftal, som i
handelslagen äro särskild! normerade eller som med dessa äro jemförliga; emellertid
finner man, när det här, likasom i den portugisiska handelslagen, vid enskilda
aftal angifves, under hvilka förutsättningar ett aftal är kommersielt, att hänsyn
tages dertill, om den ene eller andre kontrahenten är köpman.

Den osäkerhet eller godtycklighet, som vid bestämmande af handelsaftalens
omfattning näppeligen kan undvikas, förefaller särskilt betänklig, om, när ett

104

aftal är kommersielt endast för den ene kontrahenten, äfven den andre skall vara
underkastad handelsrättens herravälde. Den sistnämnde kontrahenten är i många
fall alldeles ur stånd att bedöma, huruvida avtalet är ett handelsaftal eller ej, och
kan således icke veta, efter hvilken lag hans rättigheter och skyldigheter bestämmas.
Emellertid uppstår, om man tänker sig det motsatta systemet, i sjelfva
verket en motsvarande olägenhet, ehuru i omvänd riktning. Skall ett aftal bedömas
efter civilrätt, såframt ej aftalet för båda kontrahenterna är ett handelsaftal,
drabbas den, som vet, att aftalet hvad honom sjelf angår utgör ett handelsaftal,
af ovissheten om förhållandet på andra sidan. Anlitar man eu medelväg
och låter ett aftal bedömas enligt handelsrätt beträffande den ene kontrahenten,
enligt civilrätt beträffande den andre, när ett aftal för den ene, men icke för den
andre utgör ett handelsaftal, aflägsnar man visserligen den anledning till osäkerhet,
som beror på okunnighet om de faktiska förhållandena, och bibehåller endast
den, som ligger i svårigheten att rättsligt bedöma dessa,. Men i stället framkallar
man, eftersom vid ett aftal skyldigheter å ena sidan och rättigheter å den andra
måste stå i inbördes motsvarighet, talrika svåra kollisioner.

För ifrigt torde det vara synnerligen tvifvelaktigt, om handelns behof, förutsatt
att det verkligen kräfver en särskild rätt, kan anses till fred sstäldt genom
någotdera af de båda sist antydda systemen. Det vill t. o. in. synas, som om åtminstone
med det första af dem återförsäljare skulle kunna komma i eu sämre ställning,
än om ingen särskild handelsrätt funnes. Skilnaden mellan deras strängare förpligtelser
gent emot de köpmän, af hvilka de köpa, och deras svagare rättigheter
gent emot de enskilda personer, till hvilka de sälja, skulle lätt kunna bringa
dem skada.

I detta sammanhang må ytterligare påpekas, dels att om handelsrätten skall
gälla äfven för den kontrahent vid ett aftal, för hvilken detta icke utgör ett
handelsaftal, härför egentligen måste förutsättas, att handelsrättens normer lämpa
sig äfven för honom och eu särskild handelsrätt således är öfverflödig, dels att å
andra sidan handelslagen kan befaras komma att alltför exklusivt återspegla föreställningssättet
och tillfredsställa önskningarna inom konunersiela kretsar, för att
eu sådan utsträckt giltighet skulle vara motiverad. Ju billigare det i följd af
handelslagens beskaffenhet är, att äfven vid ensidiga handelsaftal båda'' kontrahenterna
äro underkastade handelsrätt, desto mindre skäl kan det finnas för att

105

uppställa en särskild sådan. Men om en särskild handelsrätt uppställes, är det
naturligt, att de kommersiela intressena lätteligen komma att på dess beskaffenhet
utöfva ett inflytande, som kan göra tillämpningen på båda kontrahenterna
vid ensidiga handelsaftal obillig.

Hvad nu anförts torde bestyrka önskvärdheten deraf, att skiljaktigheterna
emellan handelsrätt och civilrätt inskränkas så mycket som möjligt. Till en
sådan inskränkning måste det väsentligen bidraga, om handelsrätt och civilrätt
v ett sammanhang blifva föremål för lagstiftarens åtgärd. Skulle de innefattas i
sjelfständiga författningar, som på olika tider tillkomma, vore det fara värdt,
att äfven af tillfälliga och redaktionela anledningar olikheterna öfverskrede det
nödvändiga måttet. I eu gemensam lag behöfver man ej frukta något sådant.
För så vidt det låter sig göra att genom en vid formulering af gemensamma
bestämmelser bereda utrymme för en efter de kommersiela förhållandenas kraf
afpassad tillämpning, kan man också undvika den godtycklighet, som måste vara
förenad med att under nuvarande förhållanden uppdraga en fäst gräns mellan
handel och annan verksamhet; man lemnar i stället tillfälle att;i hvarje enskildt
fall på grund af alla föreliggande omständigheter pröfva, om och i hvad mån ett
aftal bör bedömas såsom kommersiell. På detta sätt förmedlas rättsolikheten
■genom öfvergångar svarande mot det faktiska lifvets skiftningar, på samma gång
det är förebygdt, att densamma i något fall blifver onödigt stor. Äfven en utjemning
af de nyss påpekade svårigheter, som vid ensidiga handelsaftal framträda,
kan genom samma medel vinnas.

Ännu en omständighet torde böra framhållas. På hvilket sätt man än
må bestämma begreppet handelsaftal, är det oundvikligt, att den del af handelsrätten,
som eget motsvarighet inom civilrätten, faktiskt kommer att verka
hufvudsakligen såsom en köpmansrätt, en subjektiv handelsrätt. De accessoriska
handelsaftalen kunna, likasom de relativa, öfver hufvud ej förekomma, utan
att åtminstone den ene kontrahenten är köpman. Allenast de absoluta handelsaftalen
äro handelsaftal, af hvem de än slutits. Den praktiska betydelsen häraf
förminskas ansenligt derigenom, att bevisningen om tillvaron af de förutsättningar,
som erfordras, för att ett aftal skall betraktas såsom absolut handelsaftal, ofta
kan fullgöras endast med stöd af ifrågavarande kontrahents föregående eller vanliga
verksamhet, d. v. s. genom åberopande deraf att han är köpman. Härtill

106

kan läggas, att det i många fall kommer att i verkligheten bero af en köpmans
eget val, huruvida ett af honom slutet aftal kommer att betraktas som handelsaftal.
Icke sällan är det nämligen endast han, som kan föra bevisning om de
afgörande omständigheterna. Särskildt tydligt är detta med afseende på de accessoriska
handelsaftalen.

Under sådana förhållanden måste det vara synnerligen angeläget att undvika
allt, som kan onödigtvis skärpa söndringen mellan handelsrätt och civilrätt.
Att denna söndring i och för sig är ett ondt, som man endast på tvingande
skäl hör fördraga, torde näppeligen kunna bestridas. Tillvaron af tvenne parallela
lagstiftningar i samma stat måste medföra samma olägenheter, som med nutidens
lifliga internationela samfärdsel följa af rättsolikhet i olika länder, men
i förra fallet måste olägenheterna vara så mycket mera kännbara, som anledningarna
till kollision äro talrikare. Föga naturligt måste det förefalla att på
en tid, då man med rätta sträfvar att så mycket som möjligt utjemna skiljaktigheterna
mellan olika länders lagstiftning, arbeta på införandet af stridiga lagar
inom ett och samma land, och det innebär en uppenbar motsägelse att motivera
en sådan åtgärd med vigten af internationel öfverensstämmelse. Den inre samfärdseln
har dock en ojemförligt större betydelse än den internationela.

Resultatet af den föregående undersökningen måste blifva, att det icke
kan förordas att i vårt land uppställa en särskild med civillagen parallel
handelslag. Härmed förnekas dock icke behofvet af speciallagstiftning i åtskilliga
ämnen, som pläga hänföras till handelsrätten. Icke heller bestrides, att
den allmänna lagens normer böra delvis modifieras för att lämpa sig efter handelns
särskilda behof. Åtminstone i de flesta fäll bör dock genomförandet af
dylika modifikationer öfverlemnas åt lagtillämpningen. På detta sätt kan man
också bäst tillfredsställa berättigade anspråk på handelssedvänjans erkännande
och på handelsrättens internationela öfverensstämmelse. Såväl i det ena som i
det andra afseendet får rättsutvecklingen fortgå naturligt och utan att brytas
genom åtgärder, som sannolikt snart skulle visa sig vara af illusoriskt gagn
eller t. o. m. förderfliga för de intressen, som man åsyftade att genom dem
främja.