AFGIFVET DEN 30 JANUARI 1890 (Statens offentliga utredningar 1890:1)

BETÄNKANDE

AFGIFVET DEN 30 JANUARI 1890

AF DEN UNDER DEN 5 OKTOBER 1889 I NÄDER TILLSATTA

BÅNKKOMITÉN

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS K. L. BECKMAN,
1890.

INNEHÅLL.

Sid.

Skrifvelse till Körningen........................................ 5,

lagförslag-:

Förslag till lag för Sveriges riksbank ............................................. 9.

Förslag till ändringar i regeringsformen ocli riksdagsordningen............ 27.

Förslag till ansvarighetslag för fullmäktige i Sveriges riksbank............ 35.

Förslag till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid Sveriges riksbanks
afdelningskontor ............................................................ 37.

Förslag till lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt 39.

Motiv:

Förslaget till lag för Sveriges riksbank............................................. 45.

Förslaget till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen ......... 95.

Förslaget till ansvarighetslag för fullmäktige i Sveriges riksbank ......... 98.

Förslaget till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid Sveriges riksbanks
afdelningskontor ............................................................ 98.

Förslaget till lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt
............................................................................ 100.

TILL KONUNGEN.

Sedan Eders Kung!. Maj:t den 5 sistlidne oktober
funnit godt i nåder tillsätta eu komité med uppdrag att utarbeta
förslag till förändrad banklagstiftning, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med de af Statsrådet och Chefen för
finansdepartementet i anförande till statsrådsprotokollet
den 21 december 1888 angifna grunder för bankväsendets
ordnande, samt till medlemmar af komitén förordnat
undertecknade, får komitén, som härstädes första gången
sammanträdde den 28 förenämnda oktober och numera
afslutat sina arbeten, härmed i underdånighet öfverlemna
följande af densamma uppgjorda och af komiterade enhälligt
biträdda lagförslag, hvilka, enligt nådigt beslut
den 6 nästlidne december, blifvit tryckta i ett tusen åtta
hundra exemplar, nämligen:

l:o) förslag till lag för Sveriges riksbank;

2:o) förslag till ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen;

3:o) förslag till ansvarighetslag för fullmäktige i
Sveriges riksbank;

4:o) förslag till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna
vid Sveriges riksbanks afdelningskontor; samt

5:o) förslag till lag om indragning af de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt.

Härjemte bifogar komitén, likaledes i tryck, motiv
till samma lagförslag äfvensom, i handskrift, statistiska
tabeller öfver de enskilda bankernas verksamhet och
ställning under de senaste åren, hvilka tabeller utgöra
fortsättning af de af 1881 års bankkomité i detta ämne
utarbetade tabeller.

Underdånigst

O. R. THEMPTANDER.

J. W. ARNBERG. ROB. BENCKERT.

CARL HERSLOW. P. O. HÖRNFELDT.

Johan Östberg.

Stockholm den 30 januari 1890.

LAGFÖRSLAG.

Förslag

till

Lag för Sveriges Riksbank.

I Kap.

Om grundfonden.

1 §•

Sveriges riksbank, som är ställd under Riksdagens
garanti och vård, drifver bankrörelse enligt denna lag.

2 §•

Riksbankens grundfond skall utgöra femtio millioner
kronor.

II Kap.

Om sedelutgifningsrätten.

3 §.

Riksbanken är ensam berättigad att utgifva banksedlar.

Riksbanken åligger att, när helst sådant påfordras,
vid hufvudkontoret inlösa sina sedlar efter deras lydelse.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

4 §•

Sedel, som af riksbanken utgifves, skall innehålla
förbindelse för riksbanken att densamma vid anfordran
inlösa, med mynt enligt lagen om rikets mynt den 30
maj 1873.

Så länge riksbankens sedlar vid anfordran med mynt
inlösas, utgöra de lagligt betalningsmedel i riket. \id
betalning till riksbanken, statsverket eller riksgäldskontoret
utgöra de alltid lagligt betalningsmedel, ändå att
de icke af riksbanken sålunda inlösas.

5 §.

Riksbankens sedlar må lyda endast å fem, tio, femtio,
ett hundra och ett tusen kronor.

6 §•

Vägrar riksbanken, under hvad sken det vara må,
att sedel vid uppvisandet inlösa, må den som innehar
sedeln derom göra skriftlig anmälan hos Svea hofrätt,
hvilken, efter att deröfver hafva hört fullmäktige i riksbanken,
eger att med frågan enligt lag och författningar
förfara. Öfver hofrättens beslut må klagan genom besvär
hos Konungen fullföljas inom den tid och i den
ordning, som i 30 kap. 18 § rättegångsbalken sägs.

Finner hofrätten, att sedelns vägrade inlösen härrört
af bankens oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser,
göre hofrätten hos Konungen derom anmälan.
Konungen pröfvar, hvilka utvägar, i öfverensstämmelse
med grundlagarne, lämpligast må vidtagas för att upp -

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

rätthålla allmänna förtroendet och åter sätta riksbanken
i stånd att sina sedlar vid anfordran inlösa.

7 §•

Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar till det belopp,
som motsvaras af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa så beräknad som i 9 § sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån
varande, mot sjöfara försäkradt guldmynt eller
omyntadt guld;

c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes
ort i löpande räkning innestående medel.

8 §•

Utöfver det enligt 7 § medgifna belopp är riksbanken
berättigad till eu sedelutgifning af högst sjuttiofem
millioner kronor, under vilkor att de på grund häraf
utgifna sedlar motsvaras af följande tillgångar sammanräknade
:

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska
obligationer, som å utländsk börs noteras;

c) vexlar betalbara inom eller utom riket.

9 §•

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas
allt riksbanken tillhörigt och inom landet béfintligt såväl
svenskt och utländskt guldmynt samt omyntadt guld
som ock i Sverige, Norge eller Danmark i öfverensstämmelse
med konventionen den 27 maj 1873 prägladt
silfvermynt.

LAG EÖB SYEKIGES RIKSBANK.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp
än tjugufem millioner kronor. Derutöfver skall, då de
på grund af 8 § utgifna sedlar öfverstiga sextio millioner
kronor, riksbanken hålla i metallisk kassa minst trettio
procent af det belopp, hvarmed de på sådan grund utgifna
sedlar öfverskjuta sistnämnda summa. Den del af
metalliska kassan, som utgöres af guld, må ej bibehållas
vid mindre belopp än som svarar mot fyra femtedelar
af den metalliska kassan i dess helhet.

III Kap.

Om rörelsen.

10 §.

Riksbanken drifver sin rörelse vid hufvudkontor i
Stockholm samt vid afdelningskontor inom riket; och
skall ett sådant kontor finnas inom hvarje län utom
Stockholms.

11 §•

Riksbanken eger att köpa och sälja guld och silfver.

Guld i plants, som för riksbankens räkning till
myntverket aflemnas, skall af riksbanken inlösas med
guldets värde i svenskt mynt, eller tva tusen fyra hundra
åttio kronor för ett kilogram fint guld, med afdrag af
en fjerdedels procent i myntningskostnad, så ock, der
smidbargöring och skedning ifrågakomma, af de derför
stadgade afgifter; dock må fullmäktige i riksbanken, när

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

de sa skäligt finna, befria säljaren från myntningskostnaden
eller någon del deraf.

12 §.

Riksbanken eger att köpa och sälja vexlar, å utrikes
ort betalbara inom sex månader, äfvensom att öfvertaga
andra fordringar, a utrikes ort förfallna inom samma tid.

13 §.

Riksbanken eger att köpa och sälja svenska obligationer
samt sådana å utländsk börs noterade utländska
statspapper, som äro lätt säljbara.

14 §.

Riksbanken eger att, drifva utlåningsrörelse medelst:

a) diskontering af accepterade, å inrikes ort inom
sex månader betalbara vexlar, Indika pröfvas vara grundade
å verkliga handelsaffärer;

b) utlåning mot förbindelse till återbetalning antingen
å bestämd tid af högst sex månader eller ock efter
högst tre månaders uppsägning samt mot pant af obligationer,
aktier eller andra värdepapper; dock att af enskilda
personer eller bolag utfärdade skuldebref med endast
namnsäkerhet icke må såsom pant godkännas;

c) utlåning mot förbindelse till återbetalning å bestämd
tid af högst sex månader samt mot pant af varor,
liggande å allmän våg eller satta i förvar hos tredje man,
som förbundit sig att hålla dem eller deras värde riksbanken
tillhanda samt pröfvas för en sådan förbindelse
vederhäftig;

LAG FOU SVERIGES RIKSBANK.

d) beviljande af kassakreditiv på högst tolf månader
mot pant af obligationer, aktier eller i fast egendom intecknade
skuldebref.

Derjemte må riksbanken utlemna lån mot förbindelse
till återbetalning af minst en femtedel af förskrift™ beloppet
hvar sjette månad och mot säkerhet af löpande
förskrifning, annat värdepapper eller borgen såsom för
egen skuld. Dessa afbetalningslån må dock ej stiga till
högre sammanräknadt belopp än tio millioner kronor.

15 §.

Riksgäldskontoret eger att vid riksbankens hufvudkontor
begagna kassakreditiv, dock ej till högre belopp
än en million femhundra tusen kronor. Riksgäldskontoret
är ej skyldigt att för kreditbref ställa säkerhet
eller erlägga kreditivafgift,

16 §.

Åt fullmäktig i riksbanken eller ledamot af styrelse
vid afdelningskontor må lån utlemnas endast mot pant
af varor liggande å allmän väg eller af statens, allmänna
hypoteksbankens eller hypoteksföreningars obligationer
samt kassakreditiv beviljas endast mot säkerhet af nämnda
obligationer.

Vexel med fullmäktigs eller styrelseledamots namn
må icke diskonteras.

17 §■

Af en hvar som sådant önskar skall riksbanken, såväl
vid hufvudkontoret som vid afdelningskontoren, mot -

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

taga och å gir oräkning föra penningar med förbindelse
att vid anfordran tillhandahålla räkningshafvaren hvad å
räkningen innestår.

För förande af giroräkning må riksbanken ej taga
afgift och ej heller godtgöra ränta för medel, som innestå
å giroräkning.

18 §.

Riksbanken är pligtig att utan godtgörelse för
statsverkets räkning mottaga penningar och af statsverkets
tillgodohafvande verkställa utbetalningar. Närmare
föreskrifter angående insättning och uttagning å statsverkets
räkning meddelas af Konungen.

19 §.

Enskilde räkningshafvare skola för uttagning å giroräkning
eller kassakreditiv begagna anvisningar eller
vexlar, hvartill blanketter af riksbanken tillhandahållas.
För uttagning å statsverkets eller riksgäldskontorets räkningar
i riksbanken må begagnas antingen handskrifven
eller tryckt anvisning eller vexel.

20 §.

En hvar eger att i riksbankens hufvud- eller afdelningskontor
insätta penningar mot erhållande, utan afgift,
af vexel ställd att vid uppvisandet inlösas antingen i
hufvudkontoret eller i något af afdelningskontoren.

21 §.

Riksbanken mottager till förvar:

a) penningar att utan räntegodtgörelse återbetalas

LAG FÖR SYERIGES RIKSBANK.

vid anfordran eller å tid, som vid insättningen bestämmes;
skolande be^is öfver sålunda insatta penningar ställas
till viss man;

b) guld eller silfver, myntadt eller i plants, mot
bevis, som skall ställas till viss man och innehålla såväl
guldets eller silfrets vigt och efter vigten beräknade
värde som ock förbindelse för riksbanken att, mot bevisets
återbekommande och betalning af stadgad förvaringsafgift,
återställa det till förvar mottagna guldet
eller silfret eller, om sådant ej kan ske, betala dess i
beviset upptagna värde;

c) obligationer, aktier eller andra värdepapper, af
de slag fullmäktige i riksbanken bestämma, mot bevis,
som skall ställas till viss man och innehålla såväl förteckning
å de särskilda värdepapperen jemte å dem
satta värden som ock förbindelse för riksbanken att, mot
bevisets återbekommande och betalning af stadgad afgift,
återställa de i förvar mottagna värdepapperen eller lemna
andra af samma slag, beskaffenhet och belopp eller ock
ersätta de felande efter deras i beviset bestämda värden;
skolande i reglementet för riksbanken fastställas bankens
åtagande i afseende å förvaltningen af obligationer, aktiei
och andra värdepapper, som i förvar mottagas.

22 §.

Riksbanken må, när sådant af fullmäktige pröfvas
erforderligt, begagna utländsk kredit i form af lan eller
kreditiv inom belopp, som i reglementet för riksbanken
bestämmes.

LAG FÖR SVEMGES RIKSBANK.

Derjemte må riksbanken af bankinrättningar eller
handelshus å utländsk ort, hvilka godtgöra riksbanken
ränta för medel, innestående å löpande räkning, å sin sida
mottaga medel i sådan räkning samt derå godtgöra ränta.

23 §.

Riksbanken må ej deltaga i eller drifva annan rörelse
■än den, som i denna lag är riksbanken uttryckligen medgifven;
ej heller må riksbanken ega andra fastigheter än
dem, som äro nödige för inrymmande af riksbankens kontor.

För riksbankens fordran pantsatt eller utmätt fast
■eller lös egendom, som å auktion försaljes, dervid riksbankens
rätt kan vara beroende, må riksbanken vara
eförhindrad att inropa; vare dock skyldig att den egendom,
såvida densamma är af beskaffenhet att icke i annan
ordning kunna af riksbanken förvärfvas, åter afyttra,
så snart sådant utan förlust kan ske.

IV Kap.

Om räkenskapernas afslutande och offentliggörande samt
om reservfonden.

24 §.

Vid hvarje kalenderårs slut skall fullständigt bokslut
•öfver riksbankens ställning upprättas; skolande på grund
af detta bokslut en öfversigt, som fullständigt utvisar
riksbankens ställning, så fort ske kan, tryckas och med
allmänna tidningarna utdelas.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

25 §.

Omedelbart efter hvarje månads slut skall upprättas
en öfversigt, utvisande under särskilda rubriker riksbankens
tillgångar och skulder. Denna öfversigt skall
derefter ofördröjligen tryckas och med allmänna tidningarna
utdelas.

Derjemte skall för hvarje vecka upprättas och i allmänna
tidningarna införas uppgift om riksbankens metalliska
kassa och öfriga kassatillgångar, utelöpande sedlar
samt obegagnade sedelutgifningsrätt.

26 §.

Öfver riksbankens behållna årliga vinst eger Riksdagen
förfoga, dock med iakttagande af hvad här nedan
i 27 § stadgas.

27 §.

Af riksbankens behållna årliga vinst skola minst tio
procent afsättas till bankens reservfond. Sedan reservfonden
uppgått till minst tjugufem procent af bankens
grundfond, må vidare afsättning till reservfonden kunna
upphöra. Nedgår reservfonden under detta belopp, skall
afsättning till densamma ånyo vidtaga.

Reservfonden skall placeras i lätt säljbara utländska
statspapper samt må endast användas till betäckande af
förlust, som å bankens rörelse i dess helhet under något
år uppstått och som icke kan ersättas af befintliga, till
framtida förfogande reserverade medel.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

Y Kap.

Om bankens styrelse och förvaltning.

28 §.

Riksbanken förvaltas, enligt hvad i 72 § regeringsformen
stadgas, af nio fullmäktige, förordnade för tre år
i sender, tre af Konungen och sex af Riksdagen. Årligen
skola tre af fullmäktige afgå, en bland de af Konungen
och tva bland de af Riksdagen förordnade. Fullmäktige
afgå i den ordning de blifvit utsedde.

Efter det att första gången samtlige fullmäktige
blifvit förordnade, eller då af anledning, som i 72 §
regeringsformen omförmäles, eljest nytt förordnande af
samtlige fullmäktige egt rum, skola tre, en bland de af
Konungen och två bland de af Riksdagen utsedde, afgå
efter ett år samt likaledes tre, en bland de af Konungen
och två bland de af Riksdagen utsedde, efter två år. Den
ordning, i hvilken fullmäktige sålunda skola afgå, bestämmes,
särskildt för de af Konungen och särskildt för
de af Riksdagen förordnade, genom lottning, som af
fullmäktige, så snart ske kan, företages.

29 §.

Jör fullmäktige skola, enligt hvad i 72 § regeringsformen
sägs, finnas tre suppleanter, utsedde för ett år
i sender, en af Konungen och två af Riksdagen. Suppleanterne
skola inträda i tjenstgöring, när så nödigt finnes,
samt inkallas i den ordning, som fullmäktige genom
lottning dem emellan bestämt,

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

. 30 §.

Ledamot af statsrådet eller fullmäktig i riksgäldskontoret
må ej vara fullmäktig i riksbanken.

31 §.

Fullmäktig i riksbanken må ej den vara, som icke
råder öfver sig och sitt gods; ej den, som till borgenärer
all sin egendom afträdt och icke, på sätt lag förmår,
gitter visa, att lian från deras kraf befriad är; ej den,
som af allmän åklagare är tilltalad för brott, som kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende; ej heller
den, som genom domstols beslut förklarats medborgerligt
förtroende förlustig eller ovärdig att inför rätta fola
andras talan.

32 §.

Fullmäktige utse årligen bland sig ordförande och
vice ordförande.

Likaledes utse fullmäktige inom sig för år eu direktör
och en vice direktör äfvensom för samma eller kortare
tid två fullmäktige, att jemte direktörerne vara deputerade.

33 §.

Fullmäktige besluta i alla ärenden, som afse iramställningar
och utlåtanden å riksbankens vägnar till Konungen,
Riksdagen eller dess bankoutskott, bestämma ränta
och öfriga vilkor för utlåning, utse afdelningskontorens
styrelser, tillsätta och afskeda riksbankens tjenstemän

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

och betjente såväl vid hnfvudkontoret som vid afdelningskontoren,
bestämma deras aflöning och öfriga förmåner
enligt de af Riksdagen fastställda stater, utfärda
för dem instruktioner, pröfva och godkänna ackord, som
erbjudes af gäldenär, hvilken till borgenärers förnöjande
afträdt sin egendom, afgöra de frågor, hvilkas pröfning
deputerade eller direktörerne till fullmäktige hänskjuta
samt besluta i alla öfriga angelägenheter, hvilka icke
enligt denna lag eller reglementet för riksbanken afgöras
af deputerade eller direktörerne.

34 §.

Fullmäktige skola sammanträda minst en gång hvarje
vecka, Beslut må icke fattas, derest ej minst sex fullmäktige
äro tillstädes.

Fullmäktiges öfverläggningar och beslut skola antecknas
i protokoll. Förekommer vid ärendes afgörande
skiljaktighet inom fullmäktige, böra de sina meningar
till protokollet yttra. Der rösterna äro lika, gäller den
mening ordföranden biträder. Vid val till sådana uppdrag,
hvartill fullmäktig kan blifva utsedd, skall dock
sluten omröstning ega rum; och skall, när så erfordras,
genom lottning skiljas mellan dem, som vid valet erhållit
lika antal röster.

35 §.

Deputerade handlägga diskonterings-, kreditiv- och
låneärenden samt andra löpande göromål.

Deputerade skola sammanträda hvarje söckendag.
Aro vid ärendes afgörande rösterna å ömse sidor lika,
gäller den mening direktören biträder, dock att vexel -

LAG rÖB STBEIGES KIKSBANK.

diskonterings-, låne- och kreditivansökning ej må anses
beviljad, med mindre tre deputerade sig om bifall dertill
förenat.

Ärenden, som böra skyndsamt handläggas, kunna
afgöras af allenast tre deputerade, om desse äro om beslutet
ense.

36 §.

Den af fullmäktige utsedde direktören, som föredrager
ärendena inför fullmäktige och deputerade samt
tillser utförandet af fullmäktiges och deputerades beslut,
åligger i öfrigt att i öfverensstämmelse med reglementet
för riksbanken och den instruktion, som af fullmäktige
för honom fastställes, utöfva tillsyn öfver göromålen
inom riksbanken, verkställa köp och försäljning af utländska
vexlar samt handhafva de förvaltningsbestyr,
som åt honom anförtros.

Vice direktören åligger att under den tid, då direktören
åtnjuter ledighet, äfvensom vid förfall för honom,
fullgöra hans åligganden samt att enligt den instruktion,
som af fullmäktige för honom fastställes, vid göromålen
biträda direktören och utföra de öfriga uppdrag, som åt
honom öfverlemnas.

37 §.

Huru fullmäktige i andra fall, än ofvan sägs, må för
särskilda uppdrag inom sig förordna särskilda personer,
stadgas i reglementet för riksbanken.

38 §.

Har Konungen på framställning af fullmäktige i
riksbanken eller, der Konungen eljest så pröfvat nödigt,

LAG FÖB SVEKIGES RIKSBANK.

förordnat ombud att med fullmäktige i något särskilt
ärende förhandla, må fullmäktige med Konungens ombud
öfverlägga, men vare det fullmäktige förbjudet att i ombudets
närvaro fatta beslut.

39 §.

Efter hvarje års slut skola fullmäktige till Riksdagens
bankoutskott afgifva berättelse angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning. Denna berättelse
skall till trycket befordras och hållas för allmänheten
tillgänglig.

40 §.

Fullmäktige kunna ej i och för sin befattning med
riksbanken emottaga föreskrifter af någon annan än Riksdagen
och dess bankoutskott, i de fall detta sistnämnda
eger att sådana å Riksdagens vägnar meddela; och
äro fullmäktige för sina åtgärder i denna egenskap Riksdagen
eller dess bankoutskott och revisorer allena redo
skyldige.

I fråga om ansvarsfrihet för fullmäktige beslutar
Riksdagen.

Om fullmäktigs ansvarighet, derest han öfverträder
eller eftersätter honom i denna egenskap åliggande pläter,
stadgas i särskild ansvarighetslag.

41 §.

Fullmäktig i riksbanken eller ledamot af styrelse vid
afdelningskontor ege icke att såsom kommissionär taga
någon befattning med vexeldiskontering eller med an -

LAG EÖR SVERIGES RIKSBANK.

skaffande af lån eller kreditiv i riksbankens hufvud- eller
afdelningskontor.

Öfverträder fullmäktig detta förbud, göres anmälan
derom hos Riksdagens justitieombudsman, som anställer
åtal i enlighet med den för fullmäktige gällande ansvarighetslag.

Öfverträdes förbudet af ledamot i afdelningskontors
styrelse, förfares på sätt reglementet för riksbanken och
den särskilda ansvarighetslagen för dessa styrelseledamöter
bestämma.

42 §.

Öfverläggningar och beslut hos fullmäktige eller
deputerade i frågor, som angå metalliska kassan och
sättet för tillverkning af banksedlar, samt i andra ärenden,
hvilka fullmäktige pröfva böra hemliga hållas, skola
upptagas i särskild! protokoll, hvars innehåll ej må yppas
förr än Riksdagens bankoutskott, dess revisorer eller
fullmäktige i riksbanken anse sådant kunna ske utan
skada för riksbanken.

43 §.

Riksbankens fullmäktige och revisorer, ledamöterneaf
afdelningskontorens styrelser samt alla vid riksbanken
anstälde tjenstemän skola doldt och förtegadt hålla
hvad som rörer enskilda personers förhållanden till riksbanken
eller hvad i öfrigt vid förvaltningen kan förefalla
af sådan beskaffenhet, att det enligt lag och reglementet
för riksbanken hemligt hållas bör.

LAG FÖR 8YERIGES RIKSBANK.

44 §.

Riksbanken lyder under Stockholms rådstufvurätt uti
de mål, för hvilka ej annorlunda i lag stadgas.

45 §.

De föreskrifter, som utöfver denna lag erfordras
angående riksbankens förvaltning, meddelas af Riksdagen
i särskild! reglemente.

Detta reglemente öfverlemnas till Konungen. Finner
Konungen reglementet icke vara stridande mot denna
lag, varder detsamma af Konungen till efterrättelse kungjort.

Yl Kap.

Öfvergångsstadganden,

46 §.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1894 utom
i de delar, hvarom nedan stadgas.

47 §.

Bestämmelserna i kap. V om riksbankens styrelse
och förvaltning blifva gällande, så snart med tillämpning
af de förändrade grunder för tillsättning af riksbankens
styrelse, hvarom i 27 § förmärs, sådan styrelse första
gången blifvit utsedd.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

48 §.

Utan hinder af föreskriften i 3 §, att riksbanken
ensam är berättigad att utgifva banksedlar, ega enskilda
banker att intill utgången af år 1903 utgifva egna sedlar,
under vilkor och till belopp, som i särskild författning
af denna dag stadgas; och vare riksbanken pligtig att
åt dessa banker inrymma de förmåner, som äro dem i
samma författning hos riksbanken tillerkända.

49 §.

Under åren 1894 till och med 1898 är riksbanken
icke berättigad att på grund af 8 § i denna lag utgifva
sedlar till högre belopp än sextio millioner kronor.

Under samma tid må riksbanken i metallisk kassa
icke hålla lägre belopp än tjugu millioner kronor samt, om
de på grund af 8 § utgifna sedlar öfverstiga fyrtiofem
millioner kronor, dessutom minst trettio procent af det
belopp, hvarmed de på sådan grund utgifna sedlar öfverstiga
sistnämnda summa.

50 §.

Hvad i 10 § stadgas om afdelningskontor af riksbanken
må efter hand vinna tillämpning och skall vid
ingången af år 1904 vara fullständigt genomfördt,

Förslag

till

ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 50.

Riksdagen skall sammanträda i rikets hufvudstad,
utom i de fall, då fiendens framträngande eller pest eller
andra lika vigtiga hinder göra det omöjligt eller för
Riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I dessa fall tillkommer
Konungen att, efter samråd med de af Riksdagen
valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäldskontoret,
annan riksdagsort utsätta och kungöra.

§ 70.

När i fråga om reglemente för Riksbanken, dess
inkomster och utgifter, Kamrarno stadna i stridiga beslut,
skola Kamrarne derom hvar för sig rösta, såsom i
nästföregående § sägs.

FÖRSLAG TILL ÄNDR. I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDN.

§ 72.

l:o. Riksbanken förblifver under Riksdagens garanti
och vård samt förvaltas enligt särskild lag, stiftad i
den ordning 87 § 1 inom. stadgar.

2:o. Riksbankens styrelse utgöres af nio Fullmägtige,
förordnade tre af Konungen och sex af Riksdagen. Fullmägtige
förordnas för tre år i sender, och skola tre af
dem årligen afgå, en bland de af Konungen och två
bland de af Riksdagen utsedde. Har ansvarsfrihet blifvit
Fullmägtige af Riksdagen vägrad, skall nytt förordnande
af samtlige fullmägtige ega rum för nästkommande tre
år. Afgående Fullmägtig kan återväljas. Har Fullmägtig
före utgången af den för honom bestämda tjenstgöringstid
aflidit eller af annan orsak afgått, förordnas
ny Fullmägtig i den afgångnes ställe för den återstående
tiden.

För Fullmägtige skola finnas tre suppleanter, utsedde
för ett år i sender, en af Konungen och två af
Riksdagen.

3:o. Riksbanken eger rätt att utgifva banksedlar.
Dessa sedlar skola, vid anfordran, inlösas af Banken
med guld efter deras lydelse och må, så länge de sålunda
inlösas, för mynt i riket erkännas.

§ 98.

I händelse Justitieombudsmannen, under det Riksdag
är församlad, afsäger sig det erhållna förtroendet
eller med döden afgår, skall Riksdagen i embetet genast
insätta den man, som blifvit till hans efterträdare utsedd.

■ FÖRSLAG TILL ÄNDE. I EEG.-FORMEN O. EIKSK.-OEDN.

Skulle Justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under
riksdag, afsuga sig det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmans-embetet
insättas eller med döden afgå, utväljes,
pa ofvan stadgade sätt, en annan behörig man i
hans ställe. Inträffar något af dessa fall emellan riksdagarne,
skall Riksdagens rätt härutinnan genom de af
Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige
i Riksgäldskontoret utöfvas.

§ 109.

Lagtima Riksdag kan ej utan egen begäran upplösas
förr än den varit fyra månader tillsammans, derest
icke Konungen, såsom i riksdagsordningen sägs, förordnar
om nya val till båda Kamrarne eller den ena af dem,
i Indika fäll Riksdagen skall, med bibehållande af sin
egenskap utaf lagtima, sammanträda å den tid inom tre
månader från det Riksdagen blef upplöst, som Konungen
bestämmer, samt må ej vidare af Konungen upplösas
förr än efter fyra månader från det senare sammanträdets
början.

Urtima Riksdag eger Konungen, när Han för godt
finner, åtskilja, och vare urtima Riksdag alltid upplöst
innan tid för lagtima Riksdags sammanträde infaller.

Der så oförmodadt skulle hända, att Riksdag, när
den afslutas, icke hade staten reglerat eller någon ny
bevillning till bestämdt belopp sig åtagit, fortfare den
förra statsregleringen och bevillningen intill nästa riksdag.
År åter bevillningens hela belopp bestämdt, men
Kamrarne icke om fördelningen deraf ense, då skola,
efter den faststälda bevillningssummans förhållande till

30 FÖRSLAG TILL ÄNDE. I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDX.

den, som vid föregående riksdag blifvit fördelad, de i
den sista bevillningsförordningen stadgade artiklar jenilikt
ökas eller minskas; och uppdrage Riksdagen åt de
af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige
i Riksgäldskontoret, att en ny bevillningsförordning
på sådan grund uppgöra och utfärda.

Riksdagsordningen.

§ 32.

1. Den, som blifvit till riksdagsman vald, skall, första
gången han efter valet till riksdag sig inställer, inför
chefen för Justitie-departementet, eller den Konungen
i hans ställe förordnar, sin fullmagt till granskning uppvisa
å den dag Riksdagen sammanträder eller, om riksdagsman
senare sig inställer, så snart derefter ske kan.
Denna granskning, som skall ske i närvaro af tre bland
de af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och tre
bland Fullmägtige i Riksgäldskontoret, har till föremål
att undersöka, huruvida fullmagterne blifvit i föreskrifven
form utfärdade, och skall vid den riksdag, för hvilken
nya val af begge Kamrarnas eller enderas samtliga ledamöter
egt rum, vara inom tre dagar fulländad, men
vid andra riksdagar samma dag, då fullmagterne uppvisas.

2. Hvardera Kammaren tillkommer dock sedan att
pröfva behörigheten till riksdagsmannakallets utöfvande,
ej mindre för sådana dess medlemmar, hvilkas fullmagter
ej blifvit godkända, än äfven för dem, emot hvilka eljest,
till följd af denna grundlag, anmärkning förekommer.
Den, om hvars riksdagsmannarätt fråga är hos Kammare

FÖRSLAG TILL ÄNDE. I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDN.

vackt, bibehåller emellertid sin befattning såsom ledamot
i Kammaren, intill dess han blifvit dertill obehörigförklarad.

§ 65.

Kär i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller
angående reglemente för Riksbanken, dess inkomster och
utgifter, eller angående Riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning, inkomster och utgifter, Kamrarne fatta stridiga
beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag
varda sammanjemkade, skola begge Kamrarne hvar Rusig
rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat;
kommande den mening, som dervid erhåller de flesta
ledamöters af båda Kamrarna sammanräknade röster, att
gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning
förekomma lika antal röster, skall i Andra
Kammaren afhiggas och förseglas eu sedel, hvilken i
händelse de öfrige sammanräknade rösterne utfalla lika,
öppnas och afgör frågan. År pluralitet redan vunnen,
bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.

§ 68.

Till följd af regeringsformens 96 § skall hvarje lagtima
Riksdag förordna en för lagkunskap och utmärkt
redlighet känd man att hafva tillsyn öfver lagarnas efterlefnad
af domare och embetsman samt att inför den
Riksrätt, som i bemälde grundlags 102 § till dess inrättning
och göromål beskrifves, eller vid andra vederbörliga
domstolar, i laga ordning tilltala dem, som i sina

FÖRSLAG TILL- ÄNDE. I REG.-FORMEK O. RITiSD.-ORDK.

embetens utöfning anses af veld, mannamån eller annan
orsak hafva någon olaglighet begått eller underlåtit att
sina embetspligter behörigen fullgöra.

Denne Riksdagens Justitieombudsman, hvilkens rättigheter
och åligganden ytterligare så väl i regeringsformen
som genom särskild instruktion utstakas, väljes
af fyratioåtta för tillfället nämnde valmän, af hvilka
hvardera Kammaren inom sig utser tjugofyra. Desse
valmän, hvilka böra till valförrättningen sammanträda
samma dag, då de blifvit utsedde, och ej må åtskiljas
förr än valet är fulländad!, skola först sämfäldt, medelst
slutna sedlar, hvar för sig föreslå den man, som de anse
böra komma under omröstning. Falla dervid rösterne
till mer än hälften på en man, är han behörigen vald.
Åro åter rösterne så delade mellan flera, att sådan pluralitet
för någon icke eger rum, anställes ny omröstning
med slutna sedlar till antagande af den, som de flesta
rösterna erhållit, eller, om han icke antages, af den, som
näst honom blifvit af de flesta kallad o. s. v. Skulle,
sedan alla omröstningarne sålunda försiggått, likväl ingen
hafva erhållit den här föreskrifna pluralitet, anställes ny
omröstning öfver alla dem, som vid den första omröstningen
blifvit satte i fråga; skolande den, som erhållit
de flesta rösterna, anses behörigen vald.

Valmännen böra vid samma tillfälle, då Justitieombudsman
utses, och på enahanda sätt, välja en man
af de egenskaper, som hos denne embetsman erfordras,
för att honom efterträda, i fall han, innan nästa lagtima
Riksdag anstält nytt val af Justitieombudsman, skulle
med döden afgå, samt att utöfva embetet under den tid

-»

FÖRSLAG TILL ANDE. I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDN. 33

Justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller
annat laga förfall derifrån hindrad.

I händelse Justitieombudsmannen, under det Riksdagär
församlad, afsäger sig förtroendet, eller med döden
afgåi, insätter Riksdagen genast i embetet den man, som
blifvit till hans efterträdare utsedd. Skulle Justitieombudsmannens
utsedde efterträdare, under riksdag, afsåga
sig det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmansembet.
et insättas eller med döden afgå, utväljes på ofvan
stadgade sätt en annan behörig man i hans ställe.

Inträffar något af dessa fall mellan riksdagarna, skall
Riksdagens rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde
Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäld,skontoret
utöfvas.

§ 71.

1. Hvarje lagtima Riksdag skall genom fyratio åtta
valmän, af hvilka hvardera Kammaren inom sig utser
tjugofyra, företaga det val af Fullmägtige i Riksbanken,
hvarom i 72 § regeringsformen stadgas. Valet sker
medelst slutna sedlar.

2. Genom samma valmän skola ock väljas Fullmägtige
att, jemlik! särskild! reglemente, Riksgäldskontorets
medel och tillhörigheter förvalta. Desse Fullmägtige
skola vara sju; egande ordföranden afgörande röst,
derest i frågor, som hos fullmägtige komma under omröstning,
rösterna för två skiljaktiga meningar utfalla
lika. Valet sker medelst slutna sedlar sålunda, att först
utses den, som bland Fullmägtige skall blifva ordförande,

KÖKSLA.G TILL iNBK. I fcEG.-EOKMEN O. KIKSD.-OKDN.

och sedan de öfrige sex; tillkommande Fullmägtige att
sjelfve bland sig välja en vice ordförande, att föra ordet
när hinder för ordföranden inträffar.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt, som Fullmägtige
och Revisorer enligt föregående två §§ utses, tillsättas
jemväl suppleanter, att, vid inträffande förfall för dem,
träda i deras ställe, nemligen för Fullmägtige i Riksbanken
två, för Fullmägtige i Riksgäldskontoret tre och
för hvarje års revisorer sex.

Förslag

till

Ansvarighetslag för fullmäktige i Sveriges
Riksbank.

1 §•

Ofverträder eller eftersätter fullmäktig de pligter,
honom i sådan egenskap åligga enligt rikets grundlagar
eller de för förvaltningen af Sveriges riksbank utfärdade
lagar, ordningar, stadgar och reglementen, eller de särskilda
föreskrifter Riksdagen eller dess bankoutskott
meddelat, eller förbryter han sig eljest i utöfuingen af
sin befattning, straffes derför så, som i allmän lag om
brott af embetsmän för hvarje fall stadgadt är; svare
ock till skadestånd.

2 §•

Riksdagen eller dess bankoutskott eller revisorer
ege förordna om åtal för förbrytelse, som i 1 § sagd är.

Det åtal skall af Riksdagens justitieombudsman anställas.
Yppas anledning till sådant åtal under tid, då
Riksdag eller dess revisorer icke äro församlade, eller
har fullmäktig öfverträdt föreskriften i 41 § af lagen för

ANSVARIGHETSLAG FÖR FULLMÄGTIGE I RIKSBANKEN.

Sveriges riksbank, ege justitieombudsmannen att, utan
särskilt förordnande, åtal väcka. Fullmäktig, som varder
under åtal ställd, afhålle sig från utöfningen af sin befattning,
intilldess målet blifvit genom laga kraft egande
utslag afgjordt.

3 §•

Svea hofrätt vare laga domstol att åtal enligt denna
lag upptaga och afdöma.

Den, som med hofrättens utslag icke åtnöjes, ege
att deröfver hos Konungen anföra besvär inom tid och
i den ordning, som för fullföljd af talan i brottmål i allmänhet
stadgad är.

Förslag

till

Ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid
Sveriges riksbanks afdelningskontor.

1 §•

Ofverträder eller eftersätter ledamot i afdelningskontors
styrelse de pligter, honom i sådan egenskap
åligga enligt de för förvaltningen af Sveriges riksbank
utfärdade lagar, ordningar, stadgar och reglementen, eller
de särskilda föreskrifter Riksdagen eller dess bankoutskott
eller fullmäktige i Riksbanken meddelat, eller förbryter
han sig eljest i utöfningen af sin befattning, straffes
derför så, som i allmän lag om brott af embetsman för
hvarje fall stadgadt är; svare ock till skadestånd.

2 §.

Riksdagen eller dess bankoutskott eller revisorer
eller fullmäktige i riksbanken ege förordna om åtal för
förbrytelse, som i 1 § sagd är.

Det åtal skall af Riksdagens justitieombudsman anställas.
Styrelseledamot, som varder under åtal ställd,

38 ANSVARIGHETSLAG EÖR STYRELSELEDAMÖTER I RIKSB. AED.-KONTOR -

afhålle sig från utöfningen af sin befattning, intilldess
målet blifvit genom laga kraft egande utslag afgjordt.

3 §.

Svea hofrätt vare laga domstol att åtal enligt denna
lag upptaga och afdöma.

Den, som med hofrättens utslag icke åtnöjes, ege
att deröfver hos Konungen anföra besvär inom tid och
i den ordning, som för fullföljd af talan i brottmål i
allmänhet stadgad är.

Förslag

till

Lag angående indragning af enskilda bankers
sedelutgifningsrätt.

Med upphäfvande af kungl. kungörelsen angående
enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar
den 12 Juni 1874 i de delar, som strida mot hvad här
nedan stadgas, förordnas som följer:

§ I Rätt

att utgifva egna banksedlar må icke meddelas
bank, som härefter i riket bildas.

Förlängning af enskild sedelutgifvande banks oktroj
må icke beviljas för längre tid än till utgången af år
1903 och endast på de vilkor i fråga om sedelutgifningsrätt,
som här nedan finnas bestämda.

§ 2.

Efter utgången af år 1893 vare sedelutgifningsrätt
icke medgifven utöfver ett sammanlagdt belopp af femtio
millioner kronor för samtliga enskilda banker.

LAG ANG. INDRAGNING AF ENSE. BANKERS SEDELUTGIFNINGSRÄTT.

Detta belopp fördelas af Konungen mellan de enskilda
bankerna med hänsyn till såväl hvarje banks förutvarande
sedelutgifning, som antalet af dess afdelningskontor.

Sedan enskild banks sedelutgifning sålunda blifvit
bestämd, må under den i 1 § omförmälda oktrojtid afdelningskontor
icke, utan Konungens medgifvande, af
banken indragas. Sker det, ege Konungen föreskrifva
nedsättning i beloppet för bankens sedelutgifning.

§ 3.

Vid utgången af år 1898 inskränkes sedelutgifningsrätten
för eu hvar af de enskilda bankerna till hälften
af det enligt § 2 banken tillagda belopp; och vare
banken berättigad till en sålunda begränsad sedelutgifning
intill slutet af år 1903, då all rätt för enskild bank
att utgifva egna . sedlar upphör.

Enskild bank, som efter utgången af år 1898 helt
och hållet eller delvis afstår från sin sedelutgifningsrätt,
ege att hos Sveriges riksbank från tiden, då detta sker,
och intill 1903 års slut erhålla kassakreditiv mot säkerhet,
som af Riksbankens fullmäktige godkännes och till
belopp, motsvarande den sedelutgifning, hvarifrån banken
sålunda afstått. För dylikt kreditiv erlägges icke kreditivafgift.
Räntan för medel, som å sådant kreditiv uttagas,
bestämmes af Riksbankens fullmäktige; dock att clenna
ränta icke må sättas högre än till två procent för år.

När enskild bank afstår från sin sedelutgifningsrätt
eller någon del deraf, skall banken derom göra anmälan
hos Konungen.

LAG ANG. INDRAGNING AF ENSE. BANKERS SEDELUTGIFNINGSRÄTT. 41

§ 4.

Enskild bank ege rätt att under åren 1894 till och
med 1898 i Sveriges riksbank rediskontera vexlar af
sådan beskaffenhet, som i § 14 a) af lagen för riksbanken
sägs, till belopp, motsvarande bankens obegagnade
sedelutgifningsrätt enligt den af kung], finansdepartementet
senast offentliggjorda bankrapport.

Under åren 1899 till och med 1903 åtnjute enskild
bank dylik rediskonteringsrätt till belopp, motsvarande
den minskning i rätten att utgifva egna sedlar, som på
grund af stadgandet i § 3 för banken inträd t vid utgången
af år 1898.

Vid den ^diskontering, hvarom här sägs, må diskontot
icke öfverstiga två tredjedelar af det eljest i riksbanken
gällande.

§ 5.

Efter utgången af år 1898 vare enskild bank berättigad
att utfå halfva beloppet af dess i allmänt förvar
nedsatta grundfondshypotek.

§ 6-

Vill enskild bank före oktrojtidens slut, med afstående
från sin sedelutgifningsrätt, ombilda sig till bankaktiebolag
enligt lagen den 19 November 1886, ege
fullmäktige i Sveriges riksbank att medgifva bankaktiebolaget
intill utgången af förenämnda oktrojtid de förmåner,
hvilka här ofvan i §§ 3 och 4 finnas stadgade.

MOT! V.

1 sitt den 14 december 1883 afgifna underdåniga utlåtande
uttalade den år 1881 tillsatta bankkomitén såsom enhufvudprincip,
hvilken utan meningsskiljaktighet inom komitén
gjort sig gällande, att det mål, hvartill lagstiftningen i
Sverige på bankväsendets område borde sträfva, måste
vara upphörandet af den enskilda sedelutgifningen och
koncentrerandet af sedelutgifningsrätten hos en enda
bank. Denna grundsats torde äfven numera hafva vunnit
en ganska allmän anslutning, och frågan om en reform
af vårt bankväsende har derför under de senare åren
hufvudsakligen gällt, huru man med iakttagande af all
den varsamhet, som är erforderlig, då det handlar om
en i vårt ekonomiska lif så djupt ingripande faktor som
de enskilda bankernas sedelutgifning, bör gå till väga
vid dess afskaffande.

Nämnda komité ansåg, att för indragning af de 1881 års bankenskilda
bankernas sedelutgifningsrätt och dess öfver- *3£»**^
flyttande på riksbanken borde skapas ett öfvergång-sskede af

medelst en lagstiftning, som inom trängre gränser än de kernas sede?-förut gällande inskränkte de enskilda bankernas sedelutgifning
och derigenom förberedde så väl dessa som den allmänna
rörelsen på denna sedelutgifnings fullständiga upphörande.
En sådan lagstiftning skulle dessutom, enligt komiténs
mening, genom att öfverlemna åt riksbanken att
förselandet med allt det sedelmynt, som utöfver den''sålunda
för de enskilda bankerna fastställda gränsen erfordrades,
vara egnad att låta riksbanken växa in i den ställning,
som en ensam sedelutgifvande centralbank måste intaga.

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

Kungl. Maj:ts
proposition till
1886 års riksdag
och frågans
behandling
vid denna
riksdag.

Komitén hade uppgjort två grupper af förslag.
I den ena, betecknad med litt. A och innefattande de
förslag, hvilka komitén höll före böra komma i tillämpning
under öfvergångsskedet, utgick man från den förutsättning,
att sedelutgifningsrätt, ehuru till inskränkt
belopp, fortfarande blefve enskilda banker medgifven; den
andra gruppen, betecknad med litt. B, omfattade förslag,
byggda derpå att rätten att utgifvas edlar anförtroddes åt
riksbanken allena.

I enlighet med hvad komiten förordat upptog Kungl.
Maj:t de till förstnämnda grupp hörande förslag, och det
var dessa, som med vissa modifikationer framlades för
1886 års riksdag. Dessa förslag afsågo sålunda endast
en öfvergångsperiod och lemnade åt framtiden att afgöra
hvad som derpå borde följa.

1 afseende å begränsningen af de enskilda bankernas
sedelutgifning hade 1881 års komité föreslagit, att
de enskilda bankerna skulle lemnas rätt att utgifva sedlar
intill ett för dem alla sammanlagdt belopp af 50 millioner
kronor, som af Konungen skulle dem emellan fördelas.
För de sedlar, enskild bank hade utelöpande,
skulle banken i allmänt förvar nedsätta pant af guld
eller värdepapper till motsvarande belopp.

Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen 1886 innehöll,
att de enskilda bankerna skulle ega att på grund
af värdepapper utgifva sedlar intill ett sammanlagdt belopp
af 50 millioner kronor, men medgaf derjemte enskild
bank att härutöfver hafva sedlar utelöpande till ett belopp,
motsvarande värdet af banken tillhörigt guld, som satts i
allmänt förvar; dock under vilkor att banken dessutom hade
i sin kassa vid hufvudkontoret inneliggande guld till ett
värde af femtio procent af det i allmänt förvar satta guldet.
På samma gång var dock i Kungl. Maj:ts förslag den inskränkning
gjord, att enskild bank icke finge hafva sed -

ALLMÄNNA GEUNDER TILL EÖESLAGEN.

lar å tio kronor utelöpande till större belopp än som
motsvarade tre femtedelar af bankens på värdepapper
grundade sedelutgifningsrätt. Det högsta belopp, hvartill
de enskilda bankernas tiokronesedlar finge sammanräknade
uppgå, skulle således utgöra 30 millioner
kronor.

Angående den tid, under hvilken sedelutgifningsrätt
skulle vara enskilda banker medgifven, innehöll Kungl.
Maj:ts förslag icke någon begränsning, utan skulle Konungen,
såsom dittills enligt kungl. kungörelsen den 12
juni 1874, ega att meddela enskild bank tillåtelse till
bankrörelses drifvande under högst tio år och derutöfver
intill slutet af då löpande kalenderår.

Det sammansatta banko- och lagutskottet, till hvilket
Kungl. Majrts propositioner om bankväsendet af Riksdagen
hänvisades, tillstyrkte i sitt utlåtande af den 28 april
1886, dels att de enskilda bankernas på värdepapper
grundade sedelutgifningsrätt måtte bestämmas till 60
millioner kronor, dels ock, på det att den afsedda lagstiftningen
måtte blifva en öfvergångslagstiftning i verklig
mening, att en successiv inskränkning af sedelutgifningsrätten
måtte fastställas, så att under åren 1894 och hvart
och ett af de fyra derpå följande åren maximibeloppet
för enskild banks utelöpande sedlar å tio kronor, hvilket
af utskottet föreslogs till hälften af hela den på grund af
värdepapper medgifna sedelutgifningen, minskades med en
femtedel, och förty rättigheten att utgifva sådana sedlar
alldeles upphörde med 1898 års utgång.

Kamrarne fattade, såsom bekant, skiljaktiga beslut i
frågan. Under det att första kammaren, med godkännande
af utskottets förslag om maximibeloppet för den på
värdepapper grundade sedelutgifningen, beslöt att tiokronesedlar
finge utgifvas till tre femtedelar häraf, utan den
successiva minskning utskottet föreslagit, nedsatte andra

ALLMÄNNA GRTJNDER TILL FÖRSLAGEN.

kammaren maximum för de enskilda bankernas sedelutgifning
på grund af värdepapper till 40 millioner kronor
samt beslöt tillika, att enskild banks sedelutgifningsrätt
under år 1889 och hvart och ett af de derpå följande
nio åren skulle minskas med en tiondedel af den ursprungliga
sedelutgifningsrätten, så att densamma skulle
helt och hållet upphöra med år 1898.

I det sammanjemkningsförslag, utskottet den 11 maj
1886 afgaf i anledning af dessa kamrarnes skiljaktiga
beslut, hemstäldes, att maximum för de enskilda bankernas
rätt att utgifva sedlar måtte sättas till 50 millioner
kronor, samt att inom 1889 års utgång det belopp, hvartill
bankernas å värdepapper grundade sedelutgifning
högst finge uppgå, måtte minskas med en tjugondedel
och under hvart och ett af derpå följande nitton år med
ytterligare en tjugondedel. Detta sammanjemkningsförslag
vann emellertid icke första kammarens bifall, och
frågan förföll alltså vid 1886 års riksdag.

I)e enskilda Då de enskilda sedelutgifvande bankernas oktrojer

hanker nas ''QflöptG med år 1888, och det efter frågans fall vid Riks oktrojer

. r 1

förlängda. dägGn 1886 syntGS oäntägligt, ätt 6n ny läg skuiiG kunna
komma till stånd inom tid, som beredde de enskilda bankerna
rådrum att före de då gällande oktrojernas utgång
besluta, huruvida de önskade fortsätta sin verksamhet
under en sådan ny lags bestämmelser, medgaf
Konungen under senare hälften af år 1886 och förra
delen af år 1887 förlängning af samma oktrojer intill 1893
års slut.

, Emellertid aflät Kung!. Maj:t den 14 februari 1887

Kungl. Maj:ts .

2>roposition år till Riksdagen ny proposition i ämnet. Det torslag, som
innefattades i denna proposition, skiljer sig från 1886
års förslag hufvudsakligen deri, att maximum för de enskilda
bankernas på värdepapper grundade sedelutgifning
var bestämdt till 45 millioner kronor, deraf högst tre

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

femtedelar finge utgöra sedlar å tio kronor. I anledning
af Riksdagens upplösning den 5 mars 1887 kom denna
proposition icke att af Riksdagen behandlas, och frågan
har sedan dess icke varit föremål för någon kunglig
proposition.

Inom andra delar af banklagstiftningen, der 1881
års komité jemväl afgifvit förslag, har det deremot lyckats
att åstadkomma ett positivt lagstiftningsarbete. Så kom
redan den 19 november 1886 lagen om bankaktiebolag
till stånd, och den 7 juni 1889 utfärdades lagen angående
enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs samt den deraf påkallade lagen med vissa
bestämmelser om enskilda sedelutgif v ande banker.

Vid den förberedande behandlingen af förslagen till
sistnämnda tvänne lagar yttrade statsrådet och chefen
för finansdepartementet i anförande till statsrådsprotokollet
den 21 december 1888, att ett framläggande ånyo
för Riksdagen af de förslag till sedelutgifningens ordnande
under en mer eller mindre noga bestämd öfvergångsperiod,
som innehölles i Kungl. Maj:ts propositioner
till 1886 och 1887 årens riksdagar, sannolikt icke skulle
leda till åsyftadt resultat, utan att detta endast kunde
vinnas genom ett förslag, som innebure lösning af den
sväfvande bankfrågan i hela dess vidd. I sammanhang
härmed angåfvos följande hufvuagrunder för en sådan
lösning.

De enskilda bankernas sedelutgifningsrätt skulle
öfverflyttas på riksbanken; men denna öfverflyttning
borde icke eg a rum utan i sammanhang med sådana
ändringar i riksbankens organisation, att tillräckliga garantier
vunnes för den måttfulla, bankmessiga och af
politiska inflytelser oberoende förvaltning, som borde utmärka
ett bankinstitut med den grannlaga uppgiften att
besörja landets hela sedelutgifning. Riksbankens verk -

Ny lagstiftning
ang. bankaktiebolag
in. in.

Chefens för fin.-dep:tet yttrande
till statsrådsprot.
den 21
dec. 1888.

ALLMÄNNA GRTTNDES TILL FÖRSLAGEN.

samhet borde för deri skull inskränkas till vissa rörelsegrenar,
lämpade för bankens nya uppgift, grunderna för
dess sedelutgifning likasom för dess öfriga rörelse och förvaltning
fastställas genom lag, stiftad af Konung och Riksdag
gemensamt, äfvensom åt Konungen beredas inflytande
på bankens förvaltning. Öfvergången till detta nya system
borde enligt sakens natur ske med den största varsamhet
och antyddes exempelvis kunna ega rum sålunda,
att vid 1893 års utgång, då de enskilda bankernas löpande
oktrojer gånge till ända, deras sedelutgifning, i
enlighet med Kungl. Maj:ts proposition den 14 februari 1887,
begränsades till 45 millioner kronor; att denna begränsade
sedelutgifningsrätt tillerkändes bankerna för ett

Komiténs uppdrag
och de
allmänna grunderna
för dess
förslag.

bestämdt antal år, minst fem, med Konungen öppen
lemnad rättighet att medgifva ett eller annat års ytterligare
förlängning, om vid utgången af den sålunda bestämda
tiden den allmänna ekonomiska ställningen funnes
vara sådan, att sedelutgifningsrättens fullständiga indragning
icke kunde utan våda ega rum; samt att efter sedelutgifningsrättens
upphörande de enskilda bankerna,
för att blifva i tillfälle att hålla afdelningskontor å orter,
dit riksbanken icke kunde utsträcka sin verksamhet, finge
under visst antal år af riksbanken åtnjuta försträckning
mot låg ränta till ett för hvarje bank bestämdt belopp.

Den 5 oktober 1889 uppdrog Kungl. Maj:t åt denna
komité att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med dessa
nyss angifna grunder uppgöra förslag till bankväsendets
ordnande. Det program, komitén härigenom fått för sig
uppstäldt, lärer kunna sammanfattas deri, att sedelutgifningsrätten
bör koncentreras hos Sveriges riksbank
under vilkor, dels att riksbanken organiseras så att den
blir egnad att fylla denna uppgift, och dels att nödigvarsamhet
iakttages vid afvecklingen af de enskilda ban -

kernas sedelutgifning.

ALLMÄNNA GRITNDEE TILL FÖRSLAGEN.

Öl

Komitén, som haft att arbeta på denna grundval och
som äfven enhälligt sluter sig till åsigten om lämpligheten
af en enda sedelutgifvande bank, har icke ansett
nödigt att här upprepa hvad som utgör stödet för denna
åsigt, utan åberopar i detta afseende det af 1881 års
bankkomité afgifna betänkande.

Hvad beträffar vilkoren för uppnående af detta mål
och dervid först riksbankens omorganisation, ligger i öppen
dag att, då man bör fordra en särskild begränsning för
hvarje sedelutgifvande banks verksamhet, denna fordran
måste än kraftigare göra sig gällande mot en bank, som
får det ansvarsfulla värfvet att ensam ombesörja ett
lands sedelutgifning. »Myntväsendets upprätthållande»,
säger 1881 års bankkomité, »hvilket är en sådan banks
främsta uppgift, ålägger den att afstå från åtskilliga,
med sedelemission icke rätt förenliga, om ock i och för
sig fullt legitima rörelsegrenar; och då man åt denna
enda bank öfverlemnat hela sedelutgifningen och sålunda
på denna väg tillförsäkrat den en fullt tillräcklig vinst,
kan lagstiftningen ock utan tvekan uppdraga gränserna
för dess verksamhet med hela den stränghet, som bjudes
af denna dess främsta uppgift. En dylik bank bör sålunda
hållas borta från alla egentliga förlags- och spekulationsaffärer
eller i allmänhet från all sådan bankrörelse,
vid hvilken de af banken utlemnade försträckningarna
återvända till banken först efter en alltför lång
eller alltför obestämd tid. Icke heller bör en bank, som
genom den honom tillerkända rättighet att ensam utgifva
sedlar erhållit den stora förmånen att af allmänheten
upptaga räntefria lan, tillika bedrifva inlåning mot räntegodtgörelse.
Genom att afhålla sig från detta slags
rörelse, frigör sig banken från tvånget att behöfva uppsöka
affärer, för att kunna genom utlåning göra frukt -

Begränsning
af riksbankens
verksamhet.

ALLMÄNNA. GRUNDER TILL EÖRSLAGEN.

bärande medel, å hvilka den sjelf skall erlägga ränta;
och en bank som måste söka efter låntagare löper tydligtvis
alltid större fara att råka ut för mindre goda sådane,
än den bank, som kan i allt lugn vänta på att
affärer skola erbjudas honom och bland dessa för sig
utvälja de säkraste och mest passande».

En sedelutgifvande centralbank bör alltså inskränka
sin rörelse till de tryggaste grenarne af bankverksamhet.
Så gå äfven de förnämsta utländska centralbanker
till väga, i det att deras rörelse, utom sedelutgifning,
allenast omfattar, å ena sidan, mottagande af penningar
i räkning utan ränta och, å andra sidan, diskontering''
af korta affärsvexlar samt beviljande af lån på kort
tid mot pant af säkra värdepapper eller handelsvaror af
vissa slag, hvarjemte de bedrifva köp och försäljning af
värdepapper och ädla metaller äfvensom mottaga värdeföremål
till förvaring.

Såvidt sådant med våra förhållanden ansågs förenligt,
sökte äfven 18.81 års bankkomité att från den tid,
då riksbanken blefve ensam sedelutgifvande, begränsa
bankens rörelse till öfverensstämmelse med dessa principer.
Dess förslag i detta afseende har denna komité
i det väsentligaste upptagit såsom sitt.

Det skulle således först och främst i regel blifva
riksbanken förbjudet att mot räntegodtgörelse mottaga
penningar å deposition eller i löpande räkning.

De uppgifter, riksbanken såsom ensam sedelutgifvande
centralbank skulle få att fylla, kräfva vidare, att
bankens utlåning sker på kort tid, och så att banken
kan påräkna, det låntagaren vid förfallotiden återgäldar
den erhållna försträckningen. Då komitén ändock, likasom
1881 års bankkomité, bibehållit rätten för riksbanken
att utlemna kassakreditiv på tolf månader samt

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

lån mot förbindelse till återbetalning af minst eu femtedel
af beloppet livar sjette månad, innefattar detta en
eftergift, betingad af bos oss ännu rådande kreditbruk.

Hvad särskildt de s. k. afbetalningslånen beträffar,
torde desamma, såsom 1881 års komité yttrat, »ega alltför
djupa rötter i våra vanor och kanske äfven allt för
väl motsvara några samhällsklassers, särskildt mindre
jordbrukares och industriidkares verkliga lånebehof för
att kunna utan afsaknad eller böra utan tvingande skäl
plötsligen indragas». Genom de af samma komité föreslagna
och här jemväl bibehållna bestämmelserna, att
afbetalningslånen sammanräknade icke få öfverstiga 10
millioner kronor, samt att kassakreditiv endast få beviljas
mot pant af obligationer, aktier eller i fast egendom
intecknade skuldebref, böra dessutom alla väsentlig-a
olägenheter för riksbanken af dessa låneformer vara
undanröjda.

I öfrigt och hufvudsakligen skulle riksbankens utlåningsrörelse
omfatta allenast diskontering af affärsvexlar
samt beviljande af lån på kortare tid eller på
kort tids uppsägning mot pant af goda värdepapper
eller, under vissa vilkor, mot pant af varor.

Bör således riksbanken med all omsorg undvika att
utlemna sina vid anfordran inlösbara sedlar mot först
efter längre tid ingående förlagslån åt handeln och näringarna,
och måste riksbanken, på samma gång den
utvecklas till att blifva ensam sedelutgifvande, äfven
upphöra att af allmänheten upptaga räntebärande lån i
form af depositioner eller å löpande räkning, följer
häraf, att dessa rörelsegrenar med så mycket större
fördel kunna och böra öfvertagas af den enskilda bankverksamheten.
På detta sätt åstadkommes en arbetsfördelning
mellan bankerna, som bör lända till styrka

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

Bestämmelser i
allmän civillag
om riksbankens
rörelse och
förvaltning.

för det hela och vara till gagn ej blott för riksbanken,
utan äfven för de enskilda bankinstituten. Riksbanken
skulle icke längre på dessa områden blifva deras konkurrent,
utan lemna åt dem att der förmedla landets
vexlande och mångfaldiga kreditbehof samt i stället utveckla
sig till en verklig centralbank, som under alla
förhållanden bör vara i stånd att förmedla den allmänna
omsättningen.

Men det är icke blott en begränsning af riksbankens
rörelse som behöfves. Äfven grunderna för dess styrelse
och förvaltning måste reformeras.

Sveriges riksbank företer i jemförelse med andra
europeiska centralbanker, åtminstone om man bortser
från Norges bank, den egendomligheten, att landets representantförsamling
ensam har beslutande rätt öfver
dess förvaltning. Endast den inskränkning finnes i Riksdagens
makt öfver banken, att en del föreskrifter, nämligen de
som äro upptagna i lagen för Rikets Ständers bank den 1 mars
1830, hafva fått karaktären af civillag, till hvars ändring eller
upphäfvande således fordras samtycke äfven af Konungen.
Dessa föreskrifter angå, såsom bekant är, bankens skyldighet
att vid anfordran inlösa sina sedlar, förfarandet,
om den vägrar detta, storleken af bankens grundfond
och reservfond samt skyldigheten för banken att för
hvarje månad och år offentliggöra öfversigter öfver sin
ställning. Det förstnämnda och vigtigaste af dessa stadga
riden eller om bankens skyldighet att inlösa sina sedlar
med mynt är dessutom upphöjdt till grundlagsbud,
hvarjemte grundlagarne innehålla stadgande!! om antalet
fullmäktige i riksbanken och sättet för deras väljande.
Alla öfriga bestämmelser för riksbanken lemnas deremot
af Riksdagen allena, och denna utser enväldigt
bankens styrelse samt utöfva!'' ensam tillsyn öfver dess

förvaltning.

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

Erfarenheten från gångna tider har, såsom 1881 års
baukkomité erinrat, nogsamt lärt, att Riksdagen såsom
riksbankens principal »icke varit rätt egnad att skydda
landets innevånares på myntvärdet beroende egendom
och rätt och icke heller att åt bankens förvaltning
i öfrigt gifva den kraft och den omsigt, som den nationela
hushållningens utveckling och förkofran kräfde»;
och man bör väl akta sig att i den omsorgsfulla vård,
Riksdagen under senare tider onekligen egnat riksbanken,
se en garanti mot öfvergrepp för framtiden,
ty det är icke under lugna utan under oroliga tider
som lagstadgade formers lämplighet sättas på prof. Om
man än numera icke behöfver befara så långt gående
missgrepp i riksbankens förvaltning, som förflutna tider
bevittnat och som ofta berott på bristande erfarenhet
om vilkoren för en sund bankrörelse, qvarstår i allt
fall den påtagliga vådan deraf att riksbanken är uteslutande
beroende af en politisk riksförsamling, hvilken
isynnerhet under upprörda tider kan komma att, med
åsidosättande af bankens och det allmännas intressen,
använda banken till främjande af partisyften.

Faran häraf har komitén lika med 1881 års komité
velat i främsta rummet afvärja genom att i vida större
utsträckning än nu eger rum gifva karaktären af lag,
stiftad af både Konung och Riksdag, åt de stadganden,
som normera riksbankens rörelse och förvaltning-.

I en sådan lag böra först och främst inrymmas icke
blott, såsom nu, bankens skyldighet att vid anfordran
inlösa sina sedlar med guld, utan äfven bestämmelserna
om metalliska kassans storlek och beskaffenhet, maximum
för sedelutgifningen och de slag af valutor, som för densamma
skola tjena till betäckning. Om icke äfven åt
dessa senare föreskrifter beredes civillags helgd, kan
budet om riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

Frågan om
upptagande, af
enskilde delegare
i riksbanken.

blifva illusoriskt. Då nämligen föreskrifterna om vilkoren
och gränserna för sedelutgifningsrätten när som helst
kunna af Riksdagen ensam ändras, kan under vissa förhållanden
frestelsen till eu för stor sedelutgifning blifva
så stark, att klokhetens och försigtighetens gräns öfverskrides
och att den lagstadgade skyldigheten att vid anfordran
inlösa sedlame då helt enkelt icke längre kan fullgöras.

En lag för riksbanken bör vidare upptaga grunderna
för bankens utlånings- och inlåningsrörelse samt för dess
öfrigva verksamhet äfvensom innehålla de konstitutiva
bestämmelserna i fråga om bankens styrelse. Det är
nämligen, såsom 1881 års komité framhöll, lätt insedt,
att en klok och förtänksam nation icke bör åt ett bankinstitut,
öfver hvars hela organisation och verksamhet
en tillfällig Riksdagens majoritet eger makt att utan
ansvarighet besluta, öfverlemna den vigtiga och grannlaga
uppgiften, icke allenast att genom sina sedlar förmedla
hela landets penningeomsättning, utan äfven att
vara främsta stödet för dess ekonomiska lif.

De detaljerade föreskrifter, som derutöfver tid efter
annan kunna befinnas erforderliga för att närmare reglera
riksbankens verksamhet, är det deremot lämpligt att,
likasom hittills, meddela i ett särskild^ af Riksdagen
utfärdadt reglemente, å hvilket dock, såsom naturligt är,
den fordran måste uppställas, att det icke får strida mot
de i sjelfva lagen för riksbanken gifna bestämmelser.

Utlandets centralbanker bestå, såsom kändt är, i
allmänhet af enskilde delegare. I Norge eger dock
staten en del af bankens aktier. Endast i Ryssland,
Finland och Sverige äro hithörande banker helt och
hållet statens egendom. De enskilde delegarnes inflytande
på centralbankerna är emellertid i flere länder betydligt
inskränkt. I Norge hafva de alls icke något sådant
inflytande, utan uppbära endast sin vinst. I en del andra

ALLMÄNNA GEUNDER TILL FÖRSLAGEN.

stater, isynnerhet i Tyskland, ligger den hufvudsakliga
makten öfver bankens administration hos regeringen,
hvarjemte de enskilde delegarnes vinst är till förmån
för statskassan starkt begränsad. °)

1881 års bankkomité hade äfven för sin del upptagit
det förut flere gånger hos oss framstå!da förslaget
om enskilde delegares inrymmande i riksbanken. Detta
skedde mindre af det skäl, som förut varit ett hufvudmotiv
för förslaget, eller behofvet att öka riksbankens
grundfond, utan det skedde för att gifva riksbanken ökad
styrka genom att medelst enskilde delegares inrymmande
bilda ett slags bolag, som, i likhet med andra bolag,
skulle ega och förvalta sin egendom på det kontraktsenliga
aftalets grund. Riksbankens privaträttsliga karaktär
skulle, genom att dess verksamhet bygdes på de för
ett dylikt bolag från tid till annan gifna oktrojer, blifva
starkare framhållen och bevarad, än som kunde ske allenast
derigenom, att grunderna för dess rörelse och förvaltning
bestämdes i allmän civillag. Tillvaron af enskilde
delegare skulle vidare utgöra eu hämsko på möjliga
försök till missbruk under politiskt upprörda tider eller
under perioder af finansiela svårigheter, och genom de
enskilde delegarne skulle riksbanken slutligen tillföras
den mäktiga kraft, som ligger i det enskilda intresset,
samt den affärsskicklighet och förmåga att rätt bedöma
och tillgodose handelns, industriens och allmänna rörelsens
behof, som i riksbanken borde finnas, för att den

*) Enligt 41 § i lagen för den tyska riksbanken af den 14 mars 1875
eger Tyska riket att den 1 januari 1891 och sedermera hvart tionde år, efter
ett års förutgången uppsägning, inlösa de enskilde delegarnes andelar i banken
efter deras nominela värde. Såväl inom som utom (len tyska riksdagen
hafva flere röster höjt sig för en dylik inlösen redan 1891, men regeringen
har ansett lämpligast att åtminstone för denna gång afstå härifrån, och dess
den 1 november 1889 för riksdagen framlagda och af densamma numera antagna
förslag till ändring i banklagen innebär derför allenast en nedsättning
af den delegarne tillkommande vinst.

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

städse skulle stå i jemnhöjd med samhällets berättigade
fordringar.

Enligt nämnda förslag skulle derför den nya riksbankens
grundfond tillskjutas till två tredjedelar eller
med 40 millioner kronor af staten och till en tredjedel
eller med 20 millioner kronor af enskilde. Högsta
myndigheten öfver banken skulle tillhöra bankstämman,
bestående till två tredjedelar af Riksdagens och till en
tredjedel af de enskilde aktieegarnes delegerade. Bankstämman
skulle ega att inom de gränser, den allmänna
lagen uppdragit, utfärda reglemente för riksbanken samt
utse ett bankråd och sex fullmäktige att handhafva bankens
förvaltning. Den sjunde fullmäktigen, som tillika
skulle vara fullmäktiges ordförande, borde tillsättas af
Konungen.

Det må väl medgifvas, att ett upptagande i riksbanken
af enskilde delegare kunde ega beaktansvärda
fördelar i de hänseenden, som ofvan antydts. Betydelsen
af en sådan anordning bör dock icke skattas allt
för högt. De enskilde delegarnes inflytande på bankens
rörelse och förvaltning kunde ej, och var ej heller i
ofvannämnda förslag afsedt att blifva af afgörande inverkan;
och tillvaron af en minoritet af enskilde delegare
skulle då icke heller erbjuda den trygghet mot
Övergrepp från statens sida under kritiska tider, som
med förslaget åsyftades.

Hvad beträffar fördelen deraf att en riksbank med
enskilde delegare skulle arbeta under det privaträttsliga
skyddet af tid efter annan förnyade oktrojer, så må väl
icke förnekas att en oktroj, som meddelades för längre
tid, skulle gifva banken en stabilitet, som kunde blifva
af värde. Men en sådan oktroj kunde på samma gång
lända banken till men derigenom att den komme att utgöra
ett hinder för hvarje reform, som under oktrojtiden

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

befunnes erforderlig; och clet skulle då äfven kunna
inträffa att, när man vid oktrojtidens utgång åter finge
fria händer, banken blefve föremål för allt för genomgripande
och brådstörtade förändringar. Stäldes åter
oktrojen på kortare tid, blefve den trygghet som dermed
vunnes af föga gagn.

Stannar man vid komiténs förslag att i lag, stiftad
af Konung och Riksdag gemensamt, fastställa grunderna
för riksbankens organisation, rörelse och förvaltning,
och vidtager man i afseende å riksbankens styrelse de
förändringar komitén föreslår, synes ock all erforderlig
trygghet för riksbankens ostörda verksamhet vara vunnen,
på samma gång intet hinder möter att tid efter annan
genomföra de förändringar i de för riksbanken gällande
bestämmelser, som af omständigheterna finnas påkallade.

Då härtill kommer att förslaget om enskilde delegares
inrymmande i riksbanken uppenbarligen icke hos
oss har att påräkna de sympatier, vare sig inom eller
utom Riksdagen, som kunde bereda dess slutliga framgång,
torde klokheten böra mana äfven dem, som helst
se denna lösning af frågan, att icke för den skull äfventyra
hela reformen af vårt bankväsende.

Då komitén derför icke velat föreslå någon förändring
i riksbankens karaktär att uteslutande vara en statsbank,
har den emellertid ansett det vara så mycket mer
angeläget, att förändrade bestämmelser komma till stånd
i fråga om tillsättningen af riksbankens styrelse.

Allvarliga hafva de anmärkningar varit, som framstälts
mot det nuvarande sättet härför, och det kan
icke med fog förnekas att desamma i hufvudsak äro
berättigade. Redan den omständigheten att fullmäktige
utses för endast ett år, hvarigenom det kan inträffa att
hela styrelsen, af skäl, som äro främmande för riksbankens
intressen, på en gång aflägsnäs, innebär en våda,

Tillsättningen
af riksbankens
styrelse och
dess organisation.

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

som ökas i samma mån bankens uppgift vidgas. Faran
af dessa årliga val framträder ännu tydligare vid tanken
på sj elfva valsättet, ty det kan ju mycket väl inträffa
att de valmän, som hvardera kammaren utser för val af
fullmäktige, stå stridiga emot hvarandra, och att sammansättningen
af bankstyrelsen i dess helhet sålunda
blifver beroende på lottkastning.

För att förebygga en dylik våldsam rubbning i riksbankens
styrelse, har komitén upptagit det flera gånger
förut väckta förslaget att fullmäktige i riksbanken skola
utses för tre år, dock så att en tredjedel af dem årligen
underkastas omval.

Men det är icke mindre otillfredsställande att Riksdagen
ensam tillsätter riksbankens styrelse. Häremot tala
redan de skäl, som blifvit anförda mot riksdagens envälde
i fråga om lagbestämmelser för riksbanken, och
dessa skäl äro här än mera påtagliga, då det ju ligger
i sakens natur att man icke hos en politisk riksförsamling
kan under alla förhållanden påräkna den oväld och
den frihet från politisk hänsyn, som vid val af en centralbanks
styrelse böra göra sig gällande.

Om det ock härvid kan erinras, att Riksdagen, åtminstone
under de senare årtiondena, med omsorg bevarat
kontinuiteten i riksbankens styrelse, må det dock
icke förbises, att ansatser till ett motsatt förfaringssätt,
Indika tillräckligt visa önskvärdheten af en förändring,
ingalunda uteblifvit.

Kan det således icke anses för det allmänna betryggande
att Riksdagen allena fortfarande utser riksbankens
styrelse, och lemnar man åsido tanken på enskilda delegares
upptagande i riksbanken, är det uppenbarligen åt
Regeringsmakten, man bör inrymma befogenhet att med
Riksdagen deltaga i tillsättande af denna styrelse.

Denna fordran framgår för öfrigt redan med bju -

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

dande konseqvens af bankens egen art. År nämligen
inom staten Regeringen i allmänhet ansvarig för hela
förvaltningens gång; är riksbanken och skall den enligt
komiténs förslag förblifva en statsinstitution; skall dess
verksamhet regelbindas af lag som stiftas af Korning och
Riksdag gemensamt; och är slutligen redan nu, genom
den jemväl af komitén upptagna bestämmelsen i 2'' § af
1830 års banklag, stadgadt att, om riksbanken blifver
oförmögen att uppfylla sina förbindelser, hvilket i de
flesta fall måste antagas härflyta af styrelsens förvållande,
det är Konungen som har att vidtaga nödiga åtgärder
för upprätthållandet af det allmänna förtroendet och för
bankens återupprättande, — så fordrar oemotsägligen
följdriktigheten, att Konungen ej uteslutes från inflytande
på tillsättningen af riksbankens styrelse. Denna fordran
blifver oafvislig, då riksbanken för framtiden skall, i egenskap
af en med hela sedelutgifningsrätten utrustad, verklig
centralbank, blifva bäraren af hela vårt penningeväsende.
Det kan ej vara riktigt att, då banken är en
statsbank, och då Regeringen i vårt land eljest har på
det ekonomiska området så stor befogenhet och så vidsträckt
ansvar, Regeringsmakten skall hållas utestängd
från en punkt af statsmaskineriet, så viktig, att, om den
råkar i olag, deraf följer en ögonblicklig förlamning af
landets hela ekonomiska lif.

Men det inflytande på sammansättningen af riksbankens
styrelse, som således bör inrymmas åt Konungen
skulle, i komiténs tanke, blifva vida mer ett sken,
en formsak, än en verklighet, om det inskränktes
till hvad förut varit ifrågasatt, eller rätt för Konungen
att utse en ledamot i styrelsen. Äfven om denna ledamot
i och med den kungliga utnämningen gjordes sjelfskrifven
att vid styrelsens förhandlingar föra ordet, vore
dermed tydligtvis snarare sörjdt för hans yttre ställning

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

än för hans verkliga inflytande. Vald icke af styrelsen
sjelf, icke heller af dem, hvilka den öfriga styrelsen
måste betrakta såsom sina egentliga principaler, skulle
en sådan ordförande, isolerad och ställd på annan fullmaktsgrund
än styrelsen i öfrig!, lätteligen känna sig
sjelf och af öfriga styrelseledamöter betraktas såsom en
främling, hvilken man derför så vidt möjligt hölle utanför
den egentliga bankförvaltningen.

En annan sak vore, om man gjorde den af Konungen
utsedde ordföranden till bankens egentlige administratör,
dess ledare och chef, och gåfve honom den
fasta ställningen af en statens embetsman. Denna utväg
lärer man vilja använda i Norge. Vid den reform af
Norges bank, hvartill förslag från regeringens sida nu
föreligger och äfven undergått förberedande utskottsbehandling
i Stortinget, synes man från alla sidor och
inom alla partier vara ense derom, att Konungen bör
beredas ett verkligt inflytande på tillsättningen af bankens
styrelse; och man är betänkt på att göra detta så,
att ordföranden i bankens direktion skall förordnas af
Konungen, under det att öfriga fyra direktörer för en
tid af sex år väljas af Stortinget. 1 den af Konungen
utnämnde ordförandens händer lägges den egentliga ledningen
af banken. Han tillsättes icke för viss tid utan
på lifstid, ehuru med sex månaders ömsesidig uppsägning,
är skyldig att egna banken hela sin kraft och
skall der intaga platsen som sjelfskrifven chef eller,
som han ock kallas, »administrerende Direktor».

Tanken på en likartad anordning hos oss står dock
i strid med hvad man här anser vara inom en bankförvaltning
lämpligt och går derjemte längre än hvad komitén
anser riktigt. Att tillsätta bankchefsbefattningar på
lifstid är hos oss icke vanligt samt förefaller på goda
skäl betänkligt; och att frigöra sig från dessa betänk -

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

ligheter genom stadgandet af uppsägningstid är att
välja en för båda parterna pinsam utväg, en utväg som
derför icke heller tillgripes utom i yttersta nödfall, äfven
då ett personombyte eljest kunde synas ganska önskvärd!
För hvar och en som är förtrolig med en bankförrättnings
gång är derjemte klart, att en så tillsatt
chef nödvändigtvis skulle blifva den egentligen styrande
och bestämmande kraften inom riksbanken, och att man
alltså genom en dylik ändring af dess styrelse skulle i
sjelfva verket hafva förflyttat hela bankförvaltningens
tyngdpunkt från området för Riksdagens till området för
Regeringens inflytande.

Ett sådant förslag kan komitén icke biträda. På
grunder som ofvan anförts, anser den visserligen’Konungen
böra inrymmas inflytande på riksbanksstyrelsens
sammansättning; men, då banken fortfarande skall genom
grundlagens stadgande vara ställd under Riksdagens
garanti och vård, hvarföre det ock förblifver Riksdagen,
som för banken utfärdar reglemente, genom sina revisorer
och sitt bankoutskott granskar bankförvaltningen
samt ensamt pröfvar och afgör frågan om ansvarsfrihet
åt styrelsen, bör Riksdagens inflytande äfven vara det
bestämmande vid styrelsens sammansättning. Såsom den
lämpligaste anordningen i detta afseende har komitén derför
föreslagit, att åt Konungen lemnas att utse en tredjedel af
bankstyrelsen, under det att öfriga två tredjedelar utses
af Riksdagen. Samtliga styrelseledamöter, oberoende af
huruvida de utsetts af Konungen eller af Riksdagen,
skola sinsemellan vara fullt likställde, och ega att gemensamt
inom sig uppsöka och utvälja de krafter, de
anse dugligast att pa ordförande- och direktörsplatserna
sättas i spetsen för bankförvaltningen. Endast så kan
man, enligt komiténs mening, få dessa från olika håll
insatta element att sammansmälta till verklig enhet; en -

ALLMÄNNA GRUNDER TILL ''FÖRSLAGEN.

däst så kall man bibehålla Riksdagens förherskande maktställning
inom banken och på samma gång likväl lemna
statens öfverhufvud, Konungen, ett lämpligen afvägdt
inflytande på statens bank, der detta inflytande säkerligen
skall dels tillföra bankstyrelsen ett värdefullt tillskott
af bankinsigter och bankerfarenhet, dels betrygga
kontinuiteten, om under politiskt upprörda tider de af
Riksdagen valde ledamöterna någon gång skulle komma
att allt för snabbt vexla; och man skall sålunda härmed
hafva, ehuru på annan väg, uppnått de hufvudsakliga
fördelar, som åsyftades med förslaget om enskilde delegares
upptagande i riksbanken.

Det antal fullmäktige Riksdagen enligt komiténs
förslag'' skall hafva att utse blifver i det närmaste detsamma
som för närvarande. Komitén har nämligen ansett,
att riksbankens fullmäktige för framtiden borde blifva nio,
deraf således Riksdagen skulle förordna sex och Konungen
tre. Samtlige skulle utses för en period af tre år, dock sa
att tre, en af de af Konungen och två bland de af Riksdagen
utsedde, skulle afgå hvarje år. Fullmäktige skulle årligen
bland sig utse ordförande och vice ordförande. Den
dagliga förvaltningen skulle handliafvas af fyra deputerade,
bestående af en af fullmäktige inom sig tillsatt
direktör och en vice direktör samt tva andia fullmäktige.

Det nuvarande antalet åt sju tullmäktige torde få
anses för stort för den dagliga förvaltningen, men är å
andra sidan afgjordt för litet för en styrelse, som skall
hafva den allmänna ledningen och ötverinseendet af ett
sådant bankinstitut som Sveriges riksbank blifver, om
det skall utbildas att ensam öfvertaga all sedelutgifning
i riket. För den dagliga förvaltningen bör det vara
nöjaktigt sörjdt genom en styrelse af fyra personer,
hvilket antal äfven det nuvarande bankoreglementet medgifver
vara tillräckligt för de löpande göromålen, ehuru -

ALLMÄNNA GRUNDEL TILL FÖRSLAGEN.

val närvaron af samtlige sju fullmäktige kräfves såsom
regel.

Ärendenas föredragning och beredning samt handhafvande!
af de löpande göromålen åligga för närvarande
två af fullmäktige utsedde deputerade efter den
fördelning af göromålen dem emellan, som fullmäktige
bestämma. Denna anordning är icke tillfredsställande,
då den lätteligen kan föranleda och väl äfven under vissa
tider föranledt slitningar mellan de två jemnstälda deputerade,
hvaraf banken måste blifva lidande; ty för hvarje
affär och icke minst för en stor bank är ju enhet i ledningen
af synnerlig vigt. Det är uppenbart just för att
ernå en sådan enhet och sammanhållning som alla våra
enskilda bankinstitut, likasom utlandets banker, satt i
spetsen för förvaltningen en person, hvilken i sin hand
samlar och sammanhaller alla de olika trådarne från de
skilda förvaltningsgrenarne samt bär ansvaret för rörelsens
jemna och ostörda gång. Komitén anser en reform
i denna riktning nyttig och tidsenlig och har derför föreslagit
att för riksbanken skall utses en direktör, som handhafver
de löpande förvaltningsbestyren. Derjemte skulle
tillsättas en vice direktör att biträda direktören och, vid ledighet
eller förfall för denne, träda i hans ställe. Direktören
och vice direktören, hvilka närmast motsvara de nuvarande
tva deputerade, skola, såsom förut nämts, tillhöra
kretsen af de af komitén föreslagna fyra deputerade,
hvilken benämning ansetts lämpligen kunna begagnas för
ledamöterne i styrelsen för den dagliga förvaltningen.

Enligt 1881 års bankkomités förslag skulle Konungen
ega att förordna, utom ordföranden bland fullmäktige,
en ombudsman, för hvilken bankens böcker och
andra handlingar städse skulle vara tillgängliga, och
hvilken skulle ega att hos Konungen anmäla sådana
fullmäktiges beslut, som funnes strida mot banklagen.

ALLMÄNNA G KUNDER TILL FÖRSLAGEN.

Om en dylik ombudsman ock kunde vara på sin plats,
då riksbanken enligt samma komites förslag’ skulle i viss
män blifva ett enskild! bankinstitut, torde, om riksbanken,
såsom här föreslås, fortfarande helt och hållet förblifver
en statsbank, hvars styrelse tillsattes af Konung
och Riksdag gemensamt, denne nye embetsman icke
vara behöflig. Något stadgande om en sådan Konungens
ombudsman har komitén derför icke upptagit.

Deremot torde det befinnas lämpligt att, såsom
äfven är fallet i fråga om riksgäldskontor, ombud för
Konungen kan få med fullmäktige i riksbanken förhandla
i något uppgifvet ärende, och detta icke blott, såsom i
gällande bankoreglemente förutsättes, om önskan härom
utgått från Kouungen, utan äfven om fullmäktige sådant
åstunda. Motsvarande stadgande i nuvarande reglementet
för riksbanken har derför blifvit omarbetad! i
nämda syftning och i förslaget till lag för riksbanken intaget,
Sammanfatt- Genom att riksbankens rörelse begränsas, på sätt

ning af fort- 0fVan föreslagits, samt grunderna för densamma och för
gUe bankens förvaltning angifvas i lag af civillags natur,
äfvensom åt Kungl. Maj:t lemnas behörigt inflytande på
sammansättningen af bankens styrelse, torde nödiga garantier
vara vunna för en sådan måttfull och bankmessig
förvaltning af riksbanken, att åt densamma bör kunna
anförtros det ökade inflytande, som rätten att ensam
utgifva banksedlar innebär. Men det bör, såsom förut
är nämd!, också tillses att öfvergången till denna nya
ordning eller indragningen af de enskilda bankernas
sedelutgifning sker med all den varsamhet, som omsorgen
om rörelsens och näringslifvets orubbade gång
kräfver, utan att man dock å andra sidan allt för länge
töfvar med reformens genomförande.

Indragningen Enligt komiténs mening bör indragningen aj den

“bankernas enskilda sedelutgifning srätten kunna vara förd till slut tio år
tingsrätt, efter utgången af de nu löpande oktrojerna samt redan

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

under nämda tid väsentliga begränsningar af denna sedelutgifningsrätt
ega rum.

Såväl för de enskilda bankerna sjelfva som för de
ekonomiska förhållandena i landet torde det vara bättre,
att öfvergångsperioden från början bestämdt begränsas,
ätven om den då skulle göras något längre, än att den
sättes kortare och i stället åt Konungen lemnas öppet
att medgifva en ytterligare utsträckning deraf. De enskilda
bankerna skulle da möjligen, i förhoppning på ett
dylikt uppskof, underlåta att förbereda sig på sedelutgifningsrättens
slutliga upphörande; och om detta uppskof
sedermera icke beviljades, blefve måhända svårigheterna
för bankerna och deras låntagare större, än de eljest
bohöft blifva. 1 hvarje fall skulle en dylik dispensrätt
medföra ett osäkerketstillstånd, för hvilket landets penningväsen
icke torde böra utsättas.

Den sedelutgifningsrätt, som för närvarande och
intill 1893 års utgång tillkommer de enskilda bankerna
och som är grundad på bestämmelserna i kungl. kungörelsen
den 12 Juni 1874, har aldrig kunnat ens närmelsevis
till fullo begagnas och är således större än af behofvet
påkallats.

Huru denna de enskilda bankernas sedelutgifningslätt
och deras faktiska sedelutgifnmg ställde sig under
femårsperioden 1878—1882, är af 1881 års bankkomité
visadt. Här må endast erinras, att denna sedelutgifningsrätt
under nämda period utgjorde högst 80,151
millioner kronor, den 31 januari 1878, och lägst 72,816
millioner kronor, den 31 mars 1882. Den faktiska sedelutgifningen
belöpte sig samtidigt till högst 56,221 millioner
kronor, den 30 september 1882, och lägst 40,120
millioner kronor, den 31 juli 1879.

Under åren 1883—1888 har de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt vexlat mellan högst 75,376 millioner

ALLMÄNNA GRUNDEK TILL FÖRSLAGEN.

kronor, den 31 januari 1886, och lägst /0,2»5 millioner,
den 31 augusti 1888. Samtidigt utgjorde de enskilda
bankernas utelöpande sedlar högst 56,762 millioner, den
30 september 1883, och lägst 43,746 millioner kronor,
den 31 augusti 1887.

Medeltalet af de enskilda bankernas utelöpande sedlar
utgjorde under åren 1878—1882 ett belopp af 48,2
millioner och under åren 1881—1885 af 50,6 millioner
kronor; under åren 1886, 1887 och 1888 var det respektive
47,9, 47,4 och 51,5 millioner kronor.

Med hänsyn till den af de enskilda bankerna under de
senare åren sålunda begagnade sedelutgifningsrätt hai
komitén föreslagit, att efter 1893 års utgång, då nu
löpande oktrojer gå till ända, de enskilda bankerna icke
må medgifvas att tillhopa utgifva högre belopp sedlar
än 50 millioner kronor.

En sådan bestämmelse torde icke kunna anses innebära
en brådstörtad brytning med bestående förhållanden,
då ju den föreslagna siffran ganska nära motsvarar
medelbeloppet af de under de senare åren utelöpande
enskilda banksedlarne; och särskildt med hänsyn till
hvad som förekommit vid frågans föregående behandling,
kan den föreslagna siffran snarare synas för hög än
för låg. Härvid bör dock märkas, att under år 1889 de
enskilda bankernas sedelutgifning vid de förbättrade
konjunkturer, som då inträdt å flere näringslifvets områden,
höjt sig ganska mycket, så att densamma den 30
september samma år till och med utgjorde 62,9 millioner
kronor. Om dessa konjunkturer fortfara, är en
nedsättning till 50 millioner kronor ganska väsentlig,
helst de enskilda bankerna, i synnerhet de som hafva
flere afdelningskontor, på långt när icke kunna till yttersta
gränsen begagna sin sedelutgifningsrätt, utan, för

ALLMÄNNA GRUNDEK TILL FÖRSLAGEN.

att vara förvissade att densamma icke öfverskrides, måste
hålla en temligen dryg marginal.

Ytterligare bör ock i afseende å det af komitén
föreslagna beloppet för sedelutgifningsrätten framhållas,
att det icke, på sätt tillförene varit ifrågasatt, medgifvits
bankerna att utöfver det föreslagna maximum utsläppa
ytterligare sedlar mot pant af guld. Men å andra sidan
är åter till fromma för de enskilda bankerna icke, såsom
förut varit påyrkadt, föreslaget, att deras sedlar å tio
kronor skulle hållas inom en viss proportion af hela
sedelutgifningens belopp. En bestämmelse sådan som
den sistnämnda måste nämligen alltid komma att för
olika banker medföra mycket olika tryck, allteftersom
de drifva sin verksamhet inom större affärscentra eller
å smärre orter. För öfrigt har komitén ansett att, då
det här gäller att lagstifta för allenast en kortare öfvergångsperiod,
förutvarande stadganden, såvida det icke
är alldeles oeftergifligt att förändra dem, böra lemnas
orubbade.

Om den föreslagna öfvergångstiden verkligen skall
motsvara sin bestämmelse, kan det dock icke vara tillfyllest
att endast meddela föreskrifter, som vid dess
början begränsa de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt.
I sådant fall skulle denna rätt vara lika stor och
tilläfventyrs i samma utsträckning begagnad vid öfvergångstidens
slut som vid dess början. För att förebygga
detta synes det vara både för bankerna sjelfva
och den allmänna rörelsen tryggast, att i lag föreskrifva
en ytterligare minskning af sedelutgifningsrätten under
öfvergångstiden.

Det har förut varit föreslaget, att en sådan minskning
skulle ske med ett visst belopp årligen. En dylik
på förhand bestämd plan för de enskilda banksedlarnes
indragning kan emellertid för bankerna blifva gan -

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

Förmåner
medgifna de
enskilda
bankerna lios
riksbanken.

ska svår att följa och för affärslifvet, om förhållandena
äro brydsamma, ganska menlig. Bättre torde då
vara, att lemna de enskilda bankerna friare händer, så
att de med aktgifvande på affärsförhållandena kunna begagna
de i hvarje fall gynsammaste konjunkturerna för
att minska beloppet af sina utelöpande sedlar. Komitén
har fördenskull föreslagit, att, utom det att gränsen för
sedelutgifningsrätten vid öfvergångstidens början sättes
till 50 millioner kronor, denna gräns efter fem års förlopp
ytterligare inskränkes, så att sedelutgifningsrätten
minskas till hälften eller 25 millioner kronor, för att
efter ytterligare fem år helt och hållet upphöra.

Såsom ett medel att förebygga de rubbningar i allmänna
rörelsen, som tilläfventyrs kunde blifva en följd
af indragningen af de enskilda bankernas sedlar kar
inom Riksdagen förut varit föreslaget att bevilja dessa
banker rätt att i riksbanken ^diskontera af dem öfvertagna
vexlar. Ett vilkorligt stadgande i detta syfte
åtex-finnes äfven i gällande reglemente för riksbanken.
Till samma tanke har komitén anslutit sig. En dylik
rediskonteringsrätt innebär för de enskilda bankerna den
förmånen, att de icke behöfva hafva alla de af dem diskonterade
vexlarne liggande i sina portföljer till förfallotiden,
utan ega tillfälle att derförut förvandla dem i
gångbart mynt, hvarigenom de således i sina vexelportföljer
erhålla en pålitlig kassareserv.

Men äfven för riksbanken bör en sådan rediskontering
vara välkommen. Riksbanken får derigenom tillfälle
att i allmänna rörelsen sprida sina sedlar mot erhållande
af sådana papper, som äro mer än andra passande
för en sedelutgifvande• centralbank; och då härtill
kommer att de enskilda bankernas indorso tryggar riksbanken
för hvarje förlust å dessa vexlar, synas fullgoda

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

skäl tala för, att ett billigare diskonto än det eljes gällande
bör tillämpas vid denna ^diskontering.

Komitén har derför föreslagit, dels att åt de enskilda
bankerna må i lag inrymmas formlig rätt att
under öfvergångstiden rediskontera vexlar i riksbanken,
dels ock att diskontot härvid icke må utgöra mer än två
tredjedelar af det diskonto, som vid de särskilda tillfällen,
då ^diskontering kommer i fråga, eljest är i
riksbanken gällande.

En dylik rediskonteringsskyldighet kan dock icke
utan våda för riksbanken utsträckas alltför långt, isynnerhet
om den skall ega rum på förmånligare vilkor än
annan diskontering. Först och främst bör härvid gälla,
att rediskonteringsrätten icke bör afse andra vexlar, än
dem riksbanken eljest eger i sin rörelse mottaga. De
få derför icke vara dragna på längre tid än sex månader
och skola vara af den beskaffenhet att de kunna
anses grunda sig på verkliga handelsaffärer. Det är dock
endast ur dessa båda synpunkter, likasom i fråga om
vexlarnes formella giltighet, komitén anser en pröfningsrätt
böra tillkomma riksbanken, enär den enskilda bankens
indorso bör göra hvarje pröfning af vexelgäldenärernes
soliditet obehöflig.

Vidare kan det naturligtvis icke sättas i fråga, att
vexlar till huru högt belopp som helst skulle få rediskonteras
mot ett så lågt diskonto som det förenämnda.
Då denna förmån bör ställas i närmaste samband
med den tjenst, de enskilda bankerna lemna riksbanken
genom att sprida dess sedlar i stället för sina
egna, har man i den sedelutgifningsrätt, hvaraf de underlåta
att begagna sig eller som under oktrojtiden dem
fråntages, lämplig grund, hvarefter storleken af denna
rediskonteringsrätt bör bestämmas. Komiténs förslag
innehåller derför, att det vexelbelopp, enskild bank skall

ALLMÄNNA GRUND EU TILL FÖRSLAGEN.

ega att mot ofvannämnda låga diskonto hafva på en
gång rediskonteradt i riksbanken, må under de fem första
åren af den nya oktrojtiden, eller under åren 1894
—1898, icke öfverstiga bankens enligt senaste officiela
månadsrapport öfver bankernas ställning obegagnade
sedelutgifningsrätt samt under de återstående fem åren
af oktrojtiden, eller åren 1899—1903, ej utgöra högre
summa, än som motsvarar den sedelutgifningsrätt, banken
gått förlustig genom stadgandet, att dess rätt att
utgifva sedlar från och med år 1899 skall nedsättas till
hälften mot hvad den förut varit.

Det faller för öfrigt af sig sjelft, att denna rediskonteringsrätt
får under hela de angifna perioderna begagnas
i sin fulla utsträckning, så att de enskilda bankerna,
i den mån rediskonterade vexlar infrias, ega rätt
till förnyad rediskontering inom de stadgade gränserna.

Den rediskonteringsrätt, hvarom här är fråga, har
komitén icke ansett sig kunna utsträcka utöfver tiden
för de enskilda banksedlarnes fullständiga indragning.
Äfven derefter bör det väl blifva en naturlig och gifven
fördel för såväl riksbanken, såsom landets centralbank,
som för de enskilda bankerna, såsom förmedlare af rörelsen,
hvar på sin ort, att de sednare i riksbanken rediskontera
sina vexlar, likasom att de enskilda bankerna
för den tjenst, de sålunda göra riksbanken genom uppsamlande
af för densamma tjenlig^, valutor, för hvilkas
infriande de genom sin öfverlåtelse åtaga sig ansvar,
böra kunna af riksbanken betinga sig ett något lägre
diskonto än det eljest vanliga eller annan motsvarande
förmån. Men då allt detta ligger i sakens natur och å
ömse sidor bör blifva till fullo insedt, om de enskilda
bankerna under den öfvergångsperiod, som här afses,
vänja sig att anlita riksbanken såsom sin rediskontör,
bör det lemnas åt de intresserades egen öfverenskom -

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

melse att för framtiden ordna denna angelägenhet. Likaledes
bör åt den fria öfverenskommelsen lemnas att afgöra,
huruvida och på hvilka vilkor de enskilda bankerna
må äfven under öfvergångstiden ega att utöfver de belopp,
hvartill formlig rätt är dem tillerkänd, i riksbanken
rediskontera vexlar.

Den rediskonteringsrätt i riksbanken, komitén för
de enskilda bankerna föreslagit, såsom påkallad af inskränkningen
i deras sedelutgifning, torde dock icke
vara tillräcklig att förmå bankerna att frivilligt afstå
större eller mindre del af sin sedelutgifningsrätt, åtminstone
icke under de fem senare åren af öfvergångstiden,
då rediskonteringsrätten är på förhand en gång för alla
till sin storlek bestämd. Anser man med rätta en dylik
frivillig afsägelse af sedelutgifningsrätten önskvärd, för
att landets penningeväsen så fort som möjligt må ordnas
på grundvalen af en enda sedelutgifvande bank, bör
en billig kassatillgång i riksbanken ytterligare beredas
de enskilda bankerna, för den händelse och i den mån
de frivilligt afstå från denna sin rätt. I sådant syfte
har komitén föreslagit, att enskild bank, som efter 1898
års slut vill helt och hållet eller delvis afstå från sin då
återstående sedelutgifningsrätt, må ega att hos riksbanken
erhålla kassakreditiv till storleken motsvarande den
sedelutgifning, banken sålunda afsäger sig, och mot vilkor
att räntan för medel, som å detta kreditiv uttagas,
icke får utgöra mer än högst två procent för år, äfvensom
att kreditivafgift icke påföres. Dessa kreditiv, som
sålunda skulle utgöra ett medel för riksbanken att likasom
lösa till sig den enskilda sedelutgifningsrätten,
blefve således i viss mån jemförliga med de vexlingsförskott
af riksbanken, som bereddes de enskilda bankerna
vid den år 1879 skedda indragningen af deras
femkronesedlar.

ALLMÄNNA GEUNDER TILL FÖRSLAGEN.

Formen för
bestämmelserna
om indragningen
af den
enskilda sedelutgifningsrätten.

På det att de enskilda bankerna lättare må blifva i
tillfälle att ställa den säkerhet, som för dylika kreditiv
kan pröfvas nödig, är ock föreslaget, att bankerna, då
deras sedelutgifningsrätt nedsättes till hälften mot förut,
eller vid 1898 års utgång, äfven skola vara berättigade
att utfå hälften af deras i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek.

Hvad beträffar formen för de bestämmelser om den
enskilda sedelutgifningsrättens indragning och i sammanhang
dermed stående lättnader för de enskilda bankerna
under öfvergångstiden, som komitén velat föreslå, har
det synts komitén lämpligast, att desamma inrymdes i
en särskild författning, som erhölle karaktären af lag,
stiftad af Konung och Riksdag gemensamt. Om åt
Konungen inrymmes rätt att deltaga i lagstiftningen
öfver riksbanken, torde det icke vara annat än på sin
plats, att den förutsättning, hvarunder riksbankens ombildning
sker, eller indragningen af de enskilda bankernas
sedlar, äfven regleras genom en författning af allmän
lags natur.

I de afseenden, der denna lag lemnar särskilda föreskrifter,
blifva de stadganden i kungl. kungörelsen den
12 juni 1874 angående enskilda sedelutgifvande banker,
som icke öfverensstämma med dessa nya föreskrifter,
naturligtvis kraftlösa. Det följer således af sig sjelft,
att bestämmelserna i nämnda kungörelse om sedelutgifningsrättens
omfattning lida den inskränkning, som påkallas
af de nya stadgandena om sedelutgifningens storlek. Det
är ock gifvet, att bestämmelsen i 1874 års kungörelse, att
Konungen eger indraga de enskilda bankernas sedlar å
tio kronor icke vidare kan komma att tillämpas, då ju nya
gränser för den enskilda sedelutgifningen äroiden särskilda
lagen noga uppdragna. En uttrycklig ändring af 1874
års kungörelse i denna del torde emellertid icke vara

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

behöflig, och synes en ändring i öfriga delar äfven
kunna undvikas.

Komitén har nämligen utgått derifrån, att de enskilda
bankerna äfven under den öfvergångstid, hvarom
här är fråga, skulle fortlefva på grundvalen af 1874
års kungörelse jemte den nu föreslagna författningen
om sedelutgifningens begränsning, enär, såsom ofvan
erinrats, det icke kan anses behöfligt, eller ens lämpligt
att för en kortare öfvergångstid vidtaga några genomgripande
förändringar i grunderna för de enskilda bankernas
verksamhet. Sedan deras sedelutgifningsrätt upphört,
synes icke något skäl förefinnas att behandla
dessa banker annorlunda än vanliga aktiebanker; och
de komma väl äfven att, för så vidt de fortsätta sin
verksamhet, ombilda sig till bankaktiebolag enligt lagen
af den 19 november 1886, hvarigenom er*, särskild lagstiftning
för dem då icke längre varder af nöden.

Då komitén således icke ansett sig, utöfver hvad
den föreslagna författningen om indragning af den enskilda
sedelutgifningsrätten innehåller, böra föreslå några
särskilda ändringar i eller tillägg till kungörelsen den
12 juni 1874, har komitén icke förbisett, att, såsom dåvarande
statsrådet och chefen för justitiedepartementet, vid
föredragningen af förslagen till lag angående enskild sedelutgifvande
banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs
samt till lag med vissa bestämmelser angående enskilda
sedelutgifvande banker, yttrade till statsrådsprotokollet
den 5 januari 1889, i dessa förslag, som den 7
juni samma år upphöjts till lagar, uteslutits förut befintliga
bestämmelser angående laga domstol för bank med
hufvudkontor i stad, som lyder under landsrätt, äfvensom
angående tiden och sättet för anmälande af fordran,
som grundas å annan tryckt eller graverad löpande förbindelse
än sedel, och att detta skett derför, att dessa

76 ALLMÄNNA GEUNDER TILL FÖRSLAGEN.

bestämmelser ansåges rätteligen böra ersättas af förbud,
som intoges i ofvannämnda 1874 års kungörelse och innehölle,
dels att enskild sedelutgifvande bank icke Unge hafva
lmfvudkontor i stad, lydande under landsrätt, dels ock att
sådan bank ej finge utgifva andra tryckta eller graverade
löpande förbindelser än sedlar. Då emellertid för närvarande
icke finnes någon enskild bank med hufvudkontor
i stad, der magistrat saknas, och då enligt komiténs
förslag sedelutgifningsrätt icke må meddelas bank,
som härefter i riket bildas, är ett förbud i förstnämnda
syfte obehöflig! Detsamma kan väl icke sägas om ett
förbud i senare afseendet; men komitén har hållit före,
att ett dylikt lika väl, om ej heldre, kan intagas i oktrojerna
för de enskilda bankerna än införas i den allmänna
kungörelsen angående dessa banker.

Efter framhållande af dessa allmänna synpunkter
öfvergår komitén till att angifva de speciela grunderna
för de särskilda lagförslagens stadgande^ för så
vidt dessa grunder icke framgå af hvad redan anförts.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

Förslaget till lag för Sveriges riksbank.

I kap.

Det liar ansetts lämpligt att i den första § af den 1 §
nya lagen för riksbanken erinra derom, att banken enligt
det jemväl af komitén bibehållna stadgandet i 72
§ regeringsformen är ställd under Riksdagens garanti
och vård samt derigenom fortfarande åtnjuter det stöd,
samma grundlagsbud afser att tillförsäkra den.

En ofta hörd fordran har varit, att riksbankens fon- 2 §
der borde förstärkas, isynnerhet har detta påyrkats, för
att riksbanken måtte kunna öfvertaga ansvaret för en
betydligt ökad sedelutgifning. Denna fordran torde dock
i mycket bero på en missuppfattning af en sedelutgifvande
centralbanks uppgift och hvad denna kräfver.
Riksbankens förmåga att städse fullgöra sina förbindelser
beror nämligen i främsta rummet på de valutor, banken
mottager i utbyte för sina sedlar och vidare på den metalliska
kassans storlek. Åro nämnda valutor fullt säkra
och af den natur, att de inom kortare tider infrias,
strömma naturligtvis sedlarne åter tillbaka till banken
och blifva lediga att användas för nya behof. Deri,
att banken mottager endast dylika valutor, ligger sålunda
en sedelutgifvande banks styrka långt mera än
deruti, att den eger stora fonder.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

De utländska centralbankerna utgifva ock i allmänhet
sedlar till flere gånger beloppet af sina grundfonder.
I den franska banken utgör grundfonden till och med
endast sex procent af bankens utelöpande sedlar samt
i den tyska och belgiska riksbanken omkring femton
procent. Nationalbanken i Köpenhamn har en grundfond
å blott 27 millioner kronor, under det att dess
sedelstock vanligen uppgår till mer än 70 millioner kronor,
och grundfonden för Norges bank är allenast I2V2
millioner kronor, under det att dess sedelutgifning vanligen
belöper sig till omkring 40 millioner kronor.

Såsom bekant föreslog 1881 års bankkomité, att
höja riksbankens grundfond till 60 millioner kronor,
på samma gång den ville medgifva riksbanken, såsom
ensam sedelutgifvande, rätt att utsläppa sedlar till ett
belopp af högst 75 millioner kronor utöfver den metalliska
kassan och andra dermed jemförliga kassatillgångar,
dock att, så snart nämnda sedelbelopp öfverstege
60 millioner kronor, riksbanken skulle hålla i metallisk
kassa minst trettio procent af det belopp, hvarmed
dessa sedlar öfversköte berörda summa. Komitén,
som upptagit 1881 års bankkomités förslag i fråga om
grunderna för riksbankens sedelutgifning, har dock ansett
bankens grundfond kunna utan någon som helst
fara för dess soliditet bestämmas till 50 millioner kronor.
1881 års komité synes ock i viss mån erkänna,
att den af densamma föreslagna grundfonden vore väl
stor, men säger sig »hellre hafva velat taga förebråelsen
att hafva föreslagit den för stor än för ringa».

Den här föreslagna grundfonden å 50 millioner kronor
utgör relativt mer än som förekommer i andra centralbanker,
och ett ännu högre belopp bör icke heller
kunna anses betingadt deraf, att banken vid sidan af
sin egentliga verksamhet tillåtits fortfarande bevilja kassa -

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

kreditiv på tolf månader samt meddela s. k. afbetalningslån,
då dessa för en centralbank främmande rörelsegrenar
begränsas så som i förslaget skett.

Det bör ock i fråga om storleken af riksbankens
gran dfond erinras, att en mycket stor sådan kan motverka
det afsedda ändamålet att stärka bankens soliditet,
enär bankstyrelsens naturliga önskan att af bankens fonder
erhålla eu tillfredsställande afkastning lätt framkallar
frestelse till en alltför stor utsträckning af bankens verksamhet.

Komitén vill derjemte framhålla att, om erfarenheten
skulle visa behofvet af en ökad grundfond för riksbanken,
en sådan lätteligen kan beredas genom öfverflyttning
från den reservfond, som enligt lagförslaget skall
bildas.

Då riksbankens grundfond för närvarande utgör 40
millioner kronor, dess reservfond 5 millioner och dess
reserverade medel öfver 7 millioner kronor, kan riksbanken
när som helst beredas en grundfond till det här
föreslagna belopp af 50 millioner kronor.

II kap.

I likhet med hvad 1881 års bankkomité föreslog, 3 §
är här skyldigheten för riksbanken att inlösa sina sedlar
med mynt inskränkt till hufvudkontoret. En utsträckning
af denna skyldighet äfven till afdelningskontoren
lärer icke vara af behofvet påkallad, och det skulle för
riksbanken blifva alltför betungande, om ens möjligt, att
vid hvarje afdelningskontor hålla eu kassa i guld, tillräcklig
för dylika eventuela anspråk.

Genom 4 §, som ordagrannt öfverensstämmer med 4 §
8 § i 1881 års bankkomités förslag till lag för Sveriges

80 LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

riksbank, är tydligare, än hvad hittills i 72 § regeringsformen
skett, uttaladt, att riksbankens sedlar utgöra lagligt
betalningsmedel i riket endast så länge de vid anfordran
med mynt inlösas, och en dylik bestämmelse är
jemväl upptagen i komiténs förslag till ändrad lydelse
af nyssnämnda § i regeringsformen. Ett härmed öfverensstämmande
stadgande återfinnes ock i det nya förslaget
till lag för Norges bank. Genom eu dylik föreskrift
gifves, såsom 1881 års bankkomité framhållit, åt
sedlarne »den lagliga kurs, som för omsättningen är
fördelaktig och stundom oumbärlig, utan att kunna vålla
densamma de olägenheter och förluster, som af en tvångskurs
alltid äro att befara». Äfven vid bristande inlösen
skola riksbankens sedlar, såsom naturligt är, bibehålla
sin kraft gent emot riksbanken sjelf samt staten och
dess verk.

<5 §. Ofvannämnda förslag af 1881 års komité innehöll, att

riksbanken endast tills vidare och intill dess genom särskild
lag annorlunda förordnades, skulle få utgifva sedlar
å fem och tio kronor. Denna bestämmelse var vidtagen
för att hålla möjlighet öppen för Konung och Riksdag
att äfven under oktrojtiden för den då föreslagna banken
besluta indragning af dessa de lägsta sedelvalörerna. Då
enligt det här föreliggande förslaget någon oktroj, som
kan hindra en dylik indragning, när helst Konung och
Riksdag finna för godt att besluta en sådan, icke kommer
i fråga, har komitén icke ansett nödigt upptaga en dylik
bestämmelse, äfven om framdeles den uppfattning skulle
göra sig gällande, som anser önskvärd! att genom dessa
sedelvalörers indragning bereda större spridning åt metalliskt
mynt i den allmänna rörelsen.

6 §. I 6 § är upptaget stadgandet i 2 § af 1830 års

banklag med den mindre ändring, 1881 års bankkomité
i sitt förslag till lag för riksbanken, § 10, deri vidtagit;

LAG FOU SVERIGES RIKSBANK.

81.

och får komitén angående förevarande stadgande åberopa,
hvad 1881 års komité derom anfört.

Uti 7—9 §§ angifvas grunderna för riksbankens 7—9 §§,
sedelutgifning och de valutor som skola för densamma
tjena till betäckning. Dessa stadganden öfverensstämma
med hvad 1881 års bankkomité i ämnet föreslog, och
torde här få hänvisas till den motivering derför, samma
komité lemnat.

Dess förslag ligger ock till grund för de förändrade
föreskrifter i detta ämne, som sedan år 1887 äro intagna
i 5 och 6 §§ af reglementet för riksbanken. Enligt desamma
skall för närvarande bankens metalliska kassa
utgöra lägst 15 millioner kronor. Den sedelutgifning,
som är riksbanken medgifven utöfver dess metalliska
kassa och dermed jemförliga kassatillgångar, belöper sig
till högst 45 millioner kronor, dock att, om sedelbeloppet
stiger öfver 35 millioner kronor, i metallisk kassa skola
hållas minst trettio procent af det belopp sedlar, som
öfverskjuter sistnämnda summa.

För den tid, då riksbanken skall taga all sedelutgifning
i sin hand, är naturligtvis en utvidgning af dessa
nu gällande gränser för riksbankens sedelutgifning af
beliofvet påkallad, hvilket redan torde framgå deraf, att
vid slutet af år 1888 samtliga utelöpande sedlar, såväl
riksbankens som de enskilda bankernas, utgjorde något
öfver 100 millioner kronor.

Enligt de här föreslagna bestämmelserna skall ock
riksbanken vara berättigad att, utöfver dess tillgång i
metallisk kassa och dermed jemförliga kassatillgångar,
utgifva sedlar intill högst 75 millioner kronor, hvarvid
dock, om beloppet öfverstiger 60 millioner kronor, den
metalliska kassan skall ökas med ett belopp, motsvarande
minst trettio procent af den summa, hvarmed sedlarne
öfverskjuta 60 millioner kronor. Den metalliska kassan

LAG FOU SVERIGES RIKSBANK.

skall alltid utgöra minst 25 millioner kronor. Enligt
dessa stadganden kan således riksbankens sedelutgifning
komma att uppgå till 100 millioner kronor. Den behöfver
dock icke stanna härvid, om rörelsens behof
kräfver en ytterligare utsträckning deraf. På grund af
7 § kan nämligen riksbanken äfven utöfver nämnda belopp
utsläppa sedlar, såvida de fullt täckas af guld eller dermed
jemförlig^ kassatillgångar.

Att ordna riksbankens sedelutgifning, på sätt här
föreslagits, kan icke gerna innebära någon som helst
våda för sedlarnes inlösbarhet, då riksbankens metalliska
kassa ju ständigt kommer att åtminstone utgöra nära.
trettio procent af dess utelöpande sedlar.

De här upptagna stadgandena om riksbankens sedelutgifningsrätt
afse, såsom nämnts, egentligen den tid,,
då riksbanken varder ensam sedelutgifvande. I afseende
å den öfvergångsperiod, då det ännu är de enskilda,
bankerna tillåtet att utgifva sedlar, lemnas särskilda föreskrifter
i VI kap. af förslaget.

III kap.

10 §. Ett inom Riksdagen ofta återkommande önsknings mål

har varit inrättande i landsorten af nya afdelningskontor
af riksbanken. Mot ett mera vidsträckt tillmötesgående
af detta önskningsmål hafva fullmäktige i riksbanken
uttalat betänkligheter under framhållande deraf,,
att, då en mängd enskilda bankinstitut ännu åtnjöte eu
vidsträckt sedelutgifningsrätt utan motsvarande skyldighet
att hålla kassatillgångar samt öfverbjöde riksbanken
i fråga om räntegodtgörelse för upplånade medel, riksbanken
icke kunde uppehålla en vidsträckt rörelse med

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

en mängd afdelningskontor genom anlitande af egna
sedlar eller upplånade kapital, utan måste bestrida den
genom sina egna fonder. Huru betydande än dessa vore,
kunde de dock icke förslå till äfven afdelningskontorens
rörelse, isynnerhet, om dessa, såsom hittills i regel skett,
hvart och ett på sin ort, uppträdde såsom sjelfständiga förlagsgifvare
åt handeln och näringarna. Ett sådant system
skulle leda till riksbankens söndersplittrande i en mängd
små banker och derjemte hindra riksbanken dels att bereda
allmänheten de lättnader i penningerörelsen, som
endast en stor och kraftig bank kunde gifva, dels ock
att i tider af trångmål upprätthålla myntvärdet och på
samma gång lemna affärslifvet ett välbehöfligt stöd.

Allt detta ställer sig i väsentlig mån annorlunda, om
riksbanken ensam erhåller sedelutgifningsrätten i landet.
Riksbanken kan då med sina sedlar uppehålla afdelningskontorens
rörelse, på samma gång denna rörelse,
likasom riksbankens hela verksamhet, inskränkes till vissa
för en sedelbank mera passande områden. Afdelningskontoren
blifva då spridare af det allmänna rörelsemedlet
eller riksbankens sedlar och kunna dermed förse
handeln och näringarna på billiga vilkor. I sådant fall
bör det ock vara riksbankens pligt att inrätta dylika
afdelningskontor, och denna skyldighet har komitén ansett
böra finna sitt uttryck i sjelfva lagen. Derför har
här föreslagits en bestämmelse, att, ett sådant kontor
skall finnas inom hvarje län utom Stockholms. För detta
senare torde nämligen närheten till hufvudkontoret göra
hvarje afdelningskontor öfverflödigt. På samma gång
innebär det • föreslagna lagbudet en trygghet derför, att
hvarje län blifver tillgodosedt, hvilket äfven ur statsförvaltningens
synpunkt eger sin betydelse. Denna
föreskrift är ock påkallad deraf, att talrika afdelningskontor
äro en förutsättning för att riksbanken

LAG EÖJ1 SYEEIGES RIKSBANK.

skall kunna bereda affärsverlden den så högeligen eftersträfvansvärda
fördelen af ett utbildadt checksystem och
qvittningsförfarande, hvartill i öfrigt bestämmelsen i 17
§ af förslaget, att riksbanken ej må taga afgift för förande
af gir oräkning, syftar °).

Af hvad här ofvan blifvit anfördt följer, att det icke
skäligen kan åläggas riksbanken att hafva organisationen
med ett större antal afdelningskontor genomförd förr än
vid den tidpunkt, då banken får omhändertaga all sedclutgifning.
Bestämmelser, som förmedla öfvergången i
sådan riktning, äro upptagna i 50 § af förslaget,

11_23§§. I 11—23 §§ angifvas grunderna för riksbankens

ut- och inlåningsrörelse i öfverensstämmelse med de
principer, som i den allmänna delen af motiveringen
uttalats. Dessa §§ öfverensstämma i det närmaste med
de stadganden i ämnet, 1881 års bankkomité föreslog.
Riksbanken är sålunda i första rummet berättigad att
köpa och sälja guld och silfver, utländska vexlar samt
svenska och utländska obligationer. Vidare eger den
drifva utlåningsrörelse under de former, 14 § upptager.
I afseende å vexlar, som af riksbanken må diskonteras,
har komitén uppställt det vilkor, att de skola pröfvas
vara grundade å verkliga handelsaffärer, enär, såsom
förut framhållits, endast sådana vexlar rätt lämpa sig
för en centralbank, hvilken grundsats äfven i utlandets
centralbanker blifvit erkänd genom en liknande bestämmelse.
Derjemte uppställer man der esomoftast det vilkor,
att vexlarne skola innehålla tre namn å vederhäftiga
personer; men ett dylikt vilkor har komitén icke

*) Såsom bevis på, hvilken stor betydelse ett utbildadt checksystem
och qvittningsförfarande eger, må här anföras, att det engelska »Clearinghouse»
numera årligen förmedlar uppgörelser till ett belopp af mer än 6
milliarder pund sterling och den franska »chambre de compensation des
banquiers» till en summa af ungefär 3 milliarder francs.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

ansett lämpligt att upptaga, såsom i många fall onödigtvis
betungande för rörelsen.

Likasom vexlar, hvilkas karaktär af ackommodationsvexlar
är otvetydig, sålunda uteslutas från riksbankens
rörelse, bör detta ske med lån, för hvilka icke
ställes någon annan säkerhet än enskildas reverser med
eller utan borgen. I 14 § b) äro derför från de värdepapper,
mot hvilkas förpantning lån kan erhållas, undantagna
sådana af enskilda eller bolag utfärdade skuldebref,
som endast innehålla namnsäkerhet. Kommuner, samfund
eller stittelser äro härigenom icke betagna möjligheten
att mot af dem lemnade enkla förskrifninnar er O hålla

lån i riksbanken.

Har komitén i nämnda afseenden velat inskränka
riksbankens rörelse, har den deremot velat i viss mån
utvidga den i fråga om varors belåning. För närvarande
sker sådan belåning enligt SO § i bankoreglementet endast
af tackjern, smidt eller valsadt jern, jernmanufaktur,
stål, koppar, messing, alun och bly af svensk tillverkning.
Ursprungligen lemnades lån mot pant af sådana
varor, endast såvidt de voro upplagda å de allmänna,
sedan gammalt befintliga stadsvågarne, för hvilka
särskilda föreskrifter äro meddelade i författningar, mestadels
tillkomna på 1700-talet. Under de senare åren har
riksbanken äfven belånat ifrågavarande slags varor, om
de varit upplagda å vissa afstängda områden, som riksbanken
fått sig för denna lånerörelse å olika platser upplåtna.

Det är gifvet, att äfven andra varor än de ofvannämnda
kunna lika väl egna sig såsom pant för lån i
riksbanken; och för affärsverlden bör det blifva till stort
gagn, om den svenska riksbanken, likasom i utländska
centralbanker är vanligt, sålunda kan i större utsträckning
lemna lån å lagrade varor och göra det kapital,

LÅG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

som i dem ligger, mera flytande. Denna belåning kan
naturligtvis i allmänhet icke ske mot ett öfverlemnande
till riksbanken af sjelfva de pantsatta varorna, utan
måste ega rum mot vågattester eller andra intyg från
dem, som hafva varorna om händer (Warrants). Icke
heller synes det vara lämpligt, att riksbanken, såsom
nu stundom sker med afseende å jerneffekter, har de
pantsatta varorna i sin, om ock ej omedelbara besittning,
genom att förvara dem å riksbanken tillhörigt område,
hvarest de omhändertagas och vårdas af ett utaf
riksbanken för sådant ändamål utsedt ombud. Detta
förfaringssätt kan nämligen föranleda förvecklingar och
förluster, för livilka riksbanken icke bör utsättas.

Komitén föreslår derför, att varor, såväl jerneffekter
som andra, hvilka dertill kunna finnas lämpliga, skola få
i riksbanken belånas, men endast såvida de ligga å allmän
våg eller äro satta i förvar hos tredje man, som
åtagit sig att hålla dem eller deras värde riksbanken
tillhanda och pröfvas för en sådan förbindelse vederhäftig.
Genom dessa bestämmelser har komitén särskilt,

afsett att möjliggöra belåning af »Warrants», utfärdade
af de numera å flere orter bildade magasinsbolagen. Då
riksbankens styrelse icke eger belåna sådana upplagsbevis
af enskilde, utan att desse anses fullt vederhäftiga
att hålla riksbanken skadeslös, om panten tilläfventyrs
går förlorad, bör riksbankens trygghet vara fullt tillgodosedd.

Då de försträckningar, hvarom här är fråga, enligt
sin natur böra afse endast kortare tid, har i 14 § c)
intagits det stadgande, att de endast få lernnas på viss
tid af högst sex månader och således ej, såsom andra
lån, äfven på uppsägning.

I utländska banklagar förekomma ofta vidlyftiga
föreskrifter angående de slags värdepapper, mot hvilka

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

lombardlån äro tillåtna, samt å hvilka slags varor och
till hvilka värden sådana lån få ntlemnas. Komitén har
icke ansett nödigt eller lämpligt, att dylika föreskrifter
npptagas i lagen för riksbanken. Der sådana anses böra
lemnas, hafva de väl rätteligen sin plats i reglementet
för banken, i hvilket de detaljbestämmelser, som erfordras
till styrelsens ledning, böra inrymmas.

Beträffande de s. k. afbetalningslånen, hvilken låneform
upptagits i tillägget till 14 §, har komitén uteslutit
bestämmelserna om maximum och minimum för deras
storlek, enär jemväl dylika föreskrifter böra hafva sin
plats i bankoreglementet.

I 16 § har komitén velat bestämdare formulera den
i nu gällande reglemente för riksbanken, § 33, innefattade
inskränkning för fullmäktig och ledamot af styrelse
vid afdelningskontor att i riksbanken få diskontera vexlar
■eller upptaga lån. Särskildt har komitén ansett det böra
•stadgas, icke blott att vexeldiskontering ej må beviljas
bemälda personer, utan att öfver hufvud vexel med
sådan persons namn icke må i riksbanken diskonteras.

I afseende å riksbankens skyldighet att till förvaring
mottaga värdepapper och andra värdedepositioner
har komitén ansett riksbanken kunna utan olägenhet för
allmänheten befrias från att mottaga s. k. slutna deposita,
och är derför hvarje bestämmelse om sådana
ur 21 § utesluten. Då denna riksbankens verksamhet
icke är af synnerligt stor omfattning, i det att t. ex.
under år 1888 vid dess hufvudkontor mottagits allenast
256 dylika deposit.a, för hvilka afgifterna tillhopa
belöpte sig till endast omkring 1,700 kronor, och då
denna verksamhet numera mycket väl kan till lika stor
trygghet för allmänheten öfvertagas af enskilda bankinstitut
eller bolag, som för ändamålet inrättat särskilda
förvaringshvalf, torde någon befogad invändning icke

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

kunna göras mot, att riksbanken för framtiden fritages
från skyldigheten att förvara dylika slutna depositär

Då komitén, i likhet med 1881 års bankkomité,
föreslagit ett stadgande, att riksbanken ej må deltaga i
eller drifva annan rörelse än den, som i lagen är riksbanken
uttryckligen medgifven, har komitén emellertid
på samma gång ansett erforderligt att till förebyggande
af missförstånd ur gällande bankoreglemente upptaga
den bestämmelsen, att riksbanken eger begagna utländsk
kredit till belopp, som i reglementet för banken bestämmes.

Det har ock ansetts nödigt att från det såsom regel
uppställda förbudet för riksbanken att godtgöra ränta för
medel å löpande räkning, i § 22 medgifva det undantag,
att riksbanken må, der fullmäktige så pröfva nödigt,
emot ränta å sådan räkning mottaga medel af bankinrättningar
eller handelshus, som i utlandet äro riksbankens
korrespondenter samt å sin sida lemna riksbanken ränta
för penningar, som hos dem å löpande räkning innestå.

IT kap.

24 och 25 I 24 och 25 §§ äro intagna de i 1881 års bank§,
§. komités förslag förekommande dels redan gällande bestämmelserna
om riksbankens skyldighet att för hvarje
år och månad afgifva offentliga redogöimlser öfver sin
ställning, dels ock den der upptagna nya föreskriften
om införande i allmänna tidningarna för hvarje vecka af
en uppgift om riksbankens metalliska kassa och öfriga
kassatillgångar, utelöpande sedlar och obegagnade seclelutgifningsrätt,
hvilken senare föreskrift är påkallad af
riksbankens nya ställning såsom ensam sedelutgifvande

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

centralbank och motsvaras af hvad för andra länders
centralbanker är stadgadt.

Enär riksbankens karaktär icke i någon väsentlig mån
blifvit i detta förslag förändrad, följer äfven deraf, att
Riksdagen, såsom hittills, ensam har att förfoga öfver
riksbankens vinst, endast med den inskränkning, som
påkallas af nödvändigheten att för riksbanken bilda en
reservfond. I fråga om denna fonds storlek öfverensstämma
stadgandena med hvad 1881 års komité föreslog,
hvartill komitén lagt de med nuvarande bankoreglementet
närmast öfverensstämmande föreskrifterna, att
reservfonden skall placeras i lätt säljbara utländska statspapper
samt må anlitas endast till betäckande af förlust,
som icke kan ersättas åt riksbankens eljest reserverade
medel.

T kap.

I afseende å de i detta kapitel intagna stadganden
torde komitén i hufvudsak kunna hänvisa till hvad i den
allmänna delen af motiveringen redan blifvit yttradt.
Endast angående en del speciela bestämmelser må här
ytterligare anföras följande.

Hufvudföreskriften angående tillsättningen af riksbankens
fullmäktige och suppleanter för dem är af komiten
föreslagen att intagas i 72 § regeringsformen. Här
har i 28 och 29 §§ endast upptagits hvad för ett fullständigt
sammanhang är af nöden, hvarjemte bestämmelser
lemnats om ordningen för fullmäktiges afgång
samt för suppleanternas inträde i tjenstgöring, hvilka
stadganden väl icke lämpligen hafva sin plats i regeringsformen.
Då fullmäktige skola förordnas för tre år,
men tre af dem årligen afgå, har, på det att denna
senare bestämmelse alltid må komma till sin rätt, äfven

26 och 27
§§.

28 och 29
§§■

LAG Foa syekiges biksbank.

31 §.

när samtlige fullmäktige förordnas på en gång, såsom
första gången måste ske och jemväl sedermera kan inträffa,
om till följd af vägrad decharge samtlige fullmäktige
måste ur bankens styrelse utträda, i 28 § föreskrifvits,
att genom lottning fullmäktige emellan skall
bestämmas, hvilka skola afgå efter ett och hvilka efter
två år. Denna utväg torde vara tjenligare, än att de
myndigheter, som förordna fullmäktige, dervid skulle
bestämma ordningen för deras afgång, likasom, då suppleanterne
jemväl skola utses dels af Konungen och dels
af Riksdagen, det ock torde vara ändamålsenligast, att
genom lottning bestämmes, i hvilken ordning de vid
inträffande behof skola tjenstgöra.

Dessa anordningar bidraga jemväl att starkare betona
och befästa enheten i riksbankens styrelse, oberoende
deraf, att densamma tillsatts delvis af Konungen
och delvis af Riksdagen. Detsamma bör äfven ernas
genom hvad komitén föreslagit derom, att styrelsen
sjelf utser ordförande och vice ordförande, direktörer
och deputerade.

Då, ehuruväl riksbankens styrelse icke, såsom hittills,
i sin helhet skall väljas för år, en del af dess ledamöter
dock årligen är underkastad omval, kunna nyssnämnda
befattningar icke för längre tid än ett år i sender
besättas. Denna tidsperiod är derför af komitén
föreslagen för dessa inom fullmäktige skeende val utom
i afseende å de tvänne fullmäktige, som jemte direktörerne
skola vara deputerade. Beträffande dem har komitén
ansett det vara ändamålsenligast att lemna fullmäktige
öppet att meddela förordnanden äfven för kortare tid.

Utom de i lagen nämnda uppdrag böra särskilda
sådana kunna åt särskilde fullmäktige lemnas, såsom för
närvarande eger rum t. ex. i fråga om tillsynen öfver
riksbankens pappersbruk. Då i framtiden riksbankens

LAG FÖR SYERIGES RIKSBANK.

afdelningskontor blifva flere, kan ock blifva nödvändigt,
att en särskild person bland fullmäktige får till åliggande
att öfver deras verksamhet hålla ständig tillsyn. I 37 §
är derför intagen en hänvisning till bankoreglementet
för ordnandet af sådana angelägenheter.

Såsom flere gånger nämnts, skall enligt komiténs
förslag riksbanken ej undergå någon väsentligare förändring
till sin karaktär och organisation. Komitén har
derför ansett stadgandena om fullmäktiges skyldighet
att årligen till Riksdagens bankoutskott afgifva berättelse
om bankens tillstånd, rörelse och förvaltning
äfvensom derom, att fullmäktige icke kunna för sin befattning
mottaga föreskrifter af annan än Riksdagen och dess
bankoutskott, icke heller äro för andra än dem och
Riksdagens revisorer redo skyldige, böra bibehållas; och
har det synts komitén af vigt, att dessa föreskrifter ur
bankoreglementet intagas i sjelfva lagen, på det att derigenom
så mycket otvetydigare må framhållas, att de
gälla äfven för de af Konungen förorduade ledamöterne
i styrelsen, samt på det att fullmäktiges framtida ställning
till Riksdagen må redan genom sjelfva banklagens
bud vara fullt klar och bestämd. Deremot torde det
icke vara nödigt att i lagen upptaga hvad för närvarande
56 § i bankoreglementet innehåller angående fullmäktiges
skyldighet att till Riksdagens revisorer öfver
statsverket, riksbanken och riksgäldskontoret afgifva berättelse.
Detta bör vara så mycket mer obehöflig^ som
af förslagets 40 § i allt fall framgår, att fullmäktige äro
äfven Riksdagens revisorer redo skyldige.

Af riksbankens i denna del oförändrade ställning och
fullmäktiges redovisningsskyldighet inför Riksdagen följer
äfven, att det är Riksdagen, som skall besluta om ansvarsfrihet
för fullmäktige, såväl för de af Konungen

39 och 40
§§■

LAG FOU SVERIGES RIKSBANK.

som för de af Riksdagen förordnade. Ett uttryckligt
stadgande härom innehålles och i 40 §.

Det för närvarande i 35 § af reglementet för riksbanken
stadgade förbudet för fullmäktig i banken och
ledamot af afdelningskontors styrelse att såsom kommissionär
taga befattning med vexeldiskontering eller
med anskaffande af lån eller kreditiv i riksbanken har
komitén ansett vara af den vigt, att det bort i lagen
intagas och ej lemnas åt de blott och bart reglementariska
föreskrifterna. Hvad fullmäktige beträffar, har
detta förbud här så mycket mera sin plats, som det bör
uttryckligen stadgas, att, om förbudet öfverträdes, Riksdagens
justitieombudsman eger, äfven utan särskildt förordnande,
att mot vederbörande fullmäktig, vare sig han
är utsedd af Konungen eller Riksdagen, utföra åtal. I
fråga om förfarandet mot styrelseledamot vid afdelningskontor,
hvilken öfver träder förbudet, torde lagen kunna
hänvisa till reglementet för riksbanken och den särskilda
ansvarighetslagen för dessa styrelseledamöter.

I 44 § har komitén bibehållit den af 1881 års komité
föreslagna bestämmelsen, att riksbanken i mål, der ej
annorlunda stadgas, skall lyda under Stockholms rådstufvurätt.
Ehuru i föreliggande förslag riksbanken icke,
såsom då var ifrågasatt, skall öfvertagas af ett slags
bolag mellan staten och enskilde, torde dock hvarken
för riksbanken sjelf eller för det allmänna längre vara
af nöden att bibehålla det privilegierade forum, som är
banken medgifvet enligt förordningen den 10 juni 1841.
I frågor om vägrad inlösen af dess sedlar skall dock
enligt 6 § i förslaget Svea hofrätt fortfarande vara första
instans för banken.

Såsom förut framhållits, böra de föreskrifter, som
för riksbanken erfordras utöfver lagen, lemnas i ett särskildt
reglemente, hvars upprättande, såsom hittills, bör

1AG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

tillkomma Riksdagen. Innehållet i detta reglemente får
dock icke strida mot lagens föreskrifter. Med den ställning,
Konungen enligt komiténs förslag skulle komma
att till riksbanken intaga, bör det vara Konungen,
som tillser att det af Riksdagen beslutade reglementet
öfverensstämmer med lagen och, der så befinnes vara
förhållandet, kungör detsamma till efterrättelse.

VI kap.

Då först med utgången af de enskilda bankernas 4g oc/4 47
nu löpande oktrojer eller vid 1893 års slut någon minsk- §§.
ning af deras sedelutgifningsrätt eger rum, bär komitén
ansett, att lagen för riksbanken, i hvad den angår en
förändring af bankens verksamhet, icke förr än då bör
träda i kraft. De grundlagsändringar, komitén föreslår,
kunna emellertid blifva slutligen antagna redan under år
1891, och i sådant fall skulle tillsättningen af fullmäktige
enligt de af komitén föreslagna grunderna kunna och böra
ske senast under år 1892. Med hänsyn härtill har komitén
föreslagit, att det kapitel i lagen för riksbanken, som
handlar om bankens styrelse och förvaltning, skall blifva
gällande, så snart ny styrelse enligt de förändrade grunderna
första gången blifvit förordnad. Någon olägenhet
af att dessa bestämmelser träda i kraft före lagen i öfrigt
torde icke kunna uppstå. Tvärtom lärer väl, om de eljest
pröfvas lämpliga, det vara en fördel, att de så tidigt
som möjligt komma till användning, på det att den efter
de nya grunderna tillsatta styrelsen må hinna sätta sig
in i sin ställning, innan förändringar skola vidtagas i
afseende å bankens verksamhet.

Då i lagens 3 § finnes stadgadt, att riksbanken en- 4s och 49
sam är berättigad att utgifva banksedlar, men detta lag- §§■

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

bud icke kan erhålla full kraft, förr än, efter öfvergångstidens
slut eller med utgången af år 1903, den de enskilda
bankerna tillerkända sedelutgifningsrätten upphört,
är i 48 § införd en bestämmelse, som lemnar en erinran
om detta förhållande.

Härjemte och då under de första fem åren af öfvergångsperioden
för indragningen af de enskilda bankernas
sedlar dessa ännu skola ega att utgifva sådana till så
stort belopp som 50 millioner kronor, har det ansetts
lämpligt att för denna tid begränsa riksbankens af metallisk
kassa och dermed jemförliga kassatillgångar obetäckta
sedelutgifning till 60 millioner kronor. På samma gång
är enligt 49 § riksbanken då fritagen från att i metallisk
kassa hålla mer än 20 millioner kronor samt, om den
obetäckta sedelutgifningen öfverstiger 45 millioner kronor,
trettio procent af det Överskjutande beloppet.

Att deremot redan under år 1899, ehuruväl de enskilda
bankerna då ännu under fem år hafva rätt till en sedelemission
å 25 millioner kronor, lata bestämmelserna i
lagens 8 § om riksbankens rätt att utöfver dess metal
liska kassa och dermed jemförliga kassatillgångar utgifva
sedlar intill ett belopp af 75 millionei kronoi
träda i full kraft, torde vara af nöden, då man, såsom
komitén föreslår, vill bereda de enskilda bankerna en
utväg att under denna tid afstå sin sedelutgifningsrätt
mot erhållande af kreditiv i riksbanken och det derför,
åtminstone mot slutet af denna femårsperiod, kan inträffa
att riksbanken blifver så godt som ensam sedelutgifvande.

ÄNDRINGAH I REG.-FORMAN O. RIKSD.-ORDNINGEN.

Förslaget till ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen.

Detta förslag innehåller de ändringar i grundlagarne,
som äro påkallade af de förändrade grunder för riks''
bankens förvaltning och för tillsättningen af dess styrelse,
komitén af förut anförda skäl föreslår.

Då de i 50, 98 och 109 §§ regeringsformen so, 98 och 109

samt i 32 och 68 §§ riksdagsordningen fullmäktige i «
riksbanken samt fullmäktige i riksgäldskontoret gifna 32r^c/6S ^
uppdrag icke enligt sin natur kunna eller böra till- ordningen.
komma jemväl de af Konungen förordnade fullmäktige
i riksbanken, men någon anledning icke finnes att
utesluta de af Riksdagen utsedde fullmäktige i banken
från att fortfarande utöfva dessa funktioner, måste
det 1 dessa §§ förekommande uttrycket »Riksdagens
f ullmägtige uti Banken och Riksgäldskontoret» eller den
dermed jemförliga lydelse, som nu användes, utbytas
mot en annan, som otvetydigt betecknar allenast de af
Riksdagen utsedde fullmäktige i riksbanken. Komitén
föreslår derför, att de i dessa §§ nu förekommande
ofvanberörda uttryck måtte erhålla följande lydelse: »de
af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige
i Riksgäldskontoret».

Med de förändrade grunderna för riksbankens sty- 70 gregenngsrelse
och förvaltning, komitén föreslagit, lära stridiga et^rLdag*-beslut härom kamrarne emellan icke kunna blifva före- lingen.
mål för gemensam omröstning annat än i fråga om

96 ÄNDEINGAB I IlEG.-FOliMEN O. IIIKSD.-OREN INGEN.

reglemente för riksbanken. 70 § regeringsformen och
65 § riksdagsordningen torde derför böra ändras så, att
uttrycken »riksbankens styrelse och förvaltning» utbytes
mot »reglemente för riksbanken», hvilket äfven föranleder
en omkastning af ordalagen i sistnämnda lagrum.
Frågor om riksbankens »inkomster och utgifter» komma
naturligtvis deremot, såsom hittills, att vid skiljaktiga
beslut kainrarne emellan höra under gemensam omröstning.

Då enligt komiténs förslag fullmäktige i riksbanken
formen. skola förordnas af både Konungen och Riksdagen sa, att
Konungen utser tre och Riksdagen sex, hafva bestämmelserna
om val af fullmäktige icke längre kunnat inrymmas
i riksdagsordningen, utan upptagits såsom ett
andra moment i 72 § regeringsformen. I detta moment
äro sammanställda de föreskrifter, som för utseende
af fullmäktige och deras suppleanter böra gälla,
med undantag deraf att den ordning, i hvilken fullmäktige
skola afgå, blifvit bestämd i 28 § af lagen
för riksbanken, der detta stadgande ansetts lämpligast
kunna inrymmas.

1 ett första moment af förevarande § är upptagen den
nu gällande bestämmelsen, att riksbanken förblifver under
Riksdagens garanti och vård, hvartill lagts det stadgande,
som, enligt hvad komitén förut anfört, innehåller en
hufvudgrund för den föreslagna nya anordningen af riks
banken, eller att densamma skall förvaltas enligt särskild
lag, stiftad i den ordning, som för allmän civillag''
är bestämd.

I ett tredje moment af 72 § regeringsformen bär
slutligen införts, jemte stadgandet att riksbanken eger rätt
att utgifva sedlar, föreskriften att dessa vid anfordran skola
af banken med guld inlösas och må såsom mynt i riket
erkännas, så länge de sålunda inlösas. Denna senare

ÄNDEINGAE I BEG.-EOEMEN O. KIKSD.-OEDNINGEN. 97

bestämmelse, för hvars innebörd är redogjordt vid 4 § i
förslaget till lag för riksbanken, torde vara af den vigt,
att den äfven bör hafva sin plats i grundlagen. Att
sedlarne skola med guld inlösas, följer af lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873, der det är bestämdt, »att
guld skall vara värdemätare i riket och således utgöra
grunden för dess myntväsen».

Enär komitén förutsatt, att 72 § regeringsformen
skulle erhålla den förändrade lydelse, som här föreslås,
innan ännu de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar
upphört, har här icke kunnat åt stadgandet i tredje momentet
gifvas den affattning, att riksbanken allena eger
rätt att utgifva sedlar. Det torde ock vara fullt tillräckligt,
att ett sådant stadgande är intaget i lagen
för riksbanken och det lärer väl der hafva sin lämpligaste
plats.

Angående sättet, hvarpå Riksdagen skall utse de
fullmäktige i riksbanken, som det tillkommer Riksdagen
att förordna, bör riksdagsordningens 71 § fortfarande
innehålla föreskrifter, på samma gång dock dessa skiljas
från hvad som gäller om val af fullmäktige i riksgäldskontoret,
med hvilka de icke längre skulle fullt öfverensstämma.
I sättet för detta val, som i regel endast
skulle komma att omfatta två fullmäktige om året, har
komitén icke ansett sig ega giltiga skäl att föreslå någon
ändring, utan håller före, att det, såsom hittills, bör
ske genom af kamrarne utsedde valmän.

Då de suppleanter för fullmäktige i riksbanken,
Riksdagen årligen skulle välja, enligt förslaget endast
äro två i stället för, såsom hittills, tre, har en deraf påkallad
ändring föreslagits i 73 § riksdagsordningen.

71 och 73 B
riksdagsordningen.

98 ANSVARIGHETSLAGEN FÖR FULLMÄKTIGE M. FL. I RIKSBANKEN.

Förslaget till ansvarighetslag för fullmäktige i
Sveriges riksbank.

I detta förslag har komitén, frånsedt. smärre redaktionsändringar,
icke vidtagit annan ändring i nu gällande
ansvarighetslag, än som påkallas af 41 § i lagen för
Sveriges riksbank. Då enligt densamma Riksdagens
justitieombudsman skall, uppå anmälan, åtala fullmäktig,
som öfverträdt det i samma § stadgade förbud, bör nämligen
i ansvarighetslagen för fullmäktige inrymmas bemyndigande
för justitieombudsmannen att väcka sådant
åtal äfven utan särskildt förordnande, och är eu bestämmelse
i sådant syfte intagen i 2 §.

Då vidare de af Konungen förordnade fullmäktige
i riksbanken, lika väl som de af Riksdagen utsedde,
skola vara underkastade ansvarighetslagen, böra de i
rubriken till lagen nu befintliga orden »Riksdagens fullmäktige»
utbytas mot här föreslagna uttrycket »fullmäktige».

Förslaget till ansvarighetslag för ledamöter
i styrelserna vid Sveriges riksbanks
afdelningskontor.

För närvarande finnes, såsom bekant, äfven en särskild
ansvarighetslag af den 12 september 1868 för »de
af Riksdagen förordnade ledamöterne i styrelserna för

ANSVARIGHETSLAGEN FÖR FULLMÄKTIGE M. FL. I RIKSBANKEN. 99

Sveriges riksbanks lånekontor i orterna». Sedan år 1873
utser emellertid icke Riksdagen några sådana ledamöter,
utan de tillsättas samtlige af fullmäktige i riksbanken.
Å dessa sålunda tillsatta styrelseledamöter lärer lagen
emellertid icke vara tillämplig.

Enligt komiténs förslag skola ock ledamöterne i
styrelserna vid riksbankens afdelningskontor tillsättas af
fullmäktige i riksbanken. Denna omständighet torde
likväl icke böra göra eu särskild ansvarighetslag för
dem obehöflig. En sådan bör enligt komiténs meningså
mycket heldre komma till stånd, på det att genom
densamma aldeles otvetydigt må fastslås, att bemälde
styrelseledamöter äro underkastade vanligt embetsmannaansvar,
hvilket utan en dylik lag torde kunna blifva
omtvistadt.

Komitén framlägger derför förslag till en lag i detta
ämne. Detta förslag öfverensstämmer, frånsedt smärre
redaktionsförändringar, på det närmaste med 1868 års
ofvannämnda lag. Stadgandet om justitieombudsmannens
befogenhet att under tid, då riksdag eller dess revisorer
icke äro församlade, äfven utan särskildt förordnande
väcka åtal mot de personer, om hvilka här bifråga,
har komitén dock ansett kunna utgå, enär styrelserna
vid riksbankens afdelningskontor ju hafva eu
ständig öfverordnad myndighet i riksbankens fullmäktige,
som städse har att följa styrelsernas åtgöranden och,
om olagligheter förekomma, föranstalta om deras hedrande.

100 LAG ANG. INDRAGNING AF ENSE. BANKERS SEDELUTGIFNINGSRÄTT.

Förslaget till lag angående indragning af
enskilda bankers sedelutgifningsrätt.

Såsom komitén i den allmänna delen af motiven
redan, anfört har det synts komitén erforderligt, att åt
bestämmelserna om indragningen af de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt gifves karaktären af allmän
lag, stiftad af Konung och Riksdag. Denna lag skulle
utfärdas samtidigt med lagen för Sveriges riksbank.
Vid sidan af densamma skulle kungl. kungörelsen den
12 juni 1874 fortfarande gälla såsom hufvudförfattning
för de enskilda bankerna, endast med de inskränkningar
eller ändringar, som föranledas åt ifrågavarande lag.
Angående dess lmfvudsakliga bestämmelser har komitén
ofvan yttrat sig och torde derför här vara tillräckligt
att framhålla följande.

Då med lagen afses, att de nuvarande enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt efter utgången af år 1903
skall upphöra, följer ock deraf att sedelutgifningsrätt
icke heller vidare bör medgifvas någon nybildad bank i
riket. Ett förbud härutinnan är derför upptaget i § 1
jemte stadgandet att redan befintlig enskild sedelutgifvande
banks oktroj icke må förlängas utöfver 1903 års
slut eller med andra ord längre än tio år efter de nu
löpande oktrojernas utgång.

Då de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt med
1893 års slut begränsas till ett bestämdt belopp af 50

LAG ANG. INDRAGNING AF ENSE. BANKEBS SEDELUTGIFNINGSRÄTT. 101

millioner kronor, måste detta belopp bankerna emellan
fördelas. Såsom norm för denna fördelning’, hvilken
skall ske af Konungen, torde lämpligast böra uppställas
storleken af bankernas förut varande sedelutgifning samt
antalet och belägenheten af deras afdelningskontor. Det
är med hänsyn till dessa kontor nödvändigheten af de
enskilda bankernas sedelutgifning ifrigast försvaras och
det är väl äfven otvifvelaktigt att bankerna genom dem
ofta lemna afse värda tjänster åt smärre och mera aflägset
liggande orter.

Men har storleken af en enskild banks sedelutaåfningsrätt
en gång bestämts efter, bland annat, antalet
af dess afdelningskontor, måste det ock blifva en gifven
följd att, på sätt i § 2 stadgas, banken sedermera icke
får, utan särskildt medgifvande af Konungen, indraga
något af sina afdelningskontor. Skäl till ett sådant
medgifvande kunna ju tänkas förekomma, särskildt om
banken enligt § 3 helt och hållet eller delvis afstått
från sin sedelutgifningsrätt. Derför är ock i nyssnämda t?
intagen den föreskrift att, när ett dylikt afstående eger
rum, banken skall derom göra anmälan hos Konungen.

Indrager enskild bank afdelningskontor utan Konungens
medgifvande, bör den naturliga påföljden häraf
blifva att dess sedelutgifningsrätt inskränkes, och innehåller
§ 2 ett stadgande härom.

För grunderna till §§ 3, 4 och 5 har komitén ofvan 3
utförligt redogjort och får dertill hänvisa.

Såsom förut nämnts, har komitén, förutsatt, att,
sedan de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt upphört,
de flesta af dem skola fortvara såsom bankaktiebolag på
grundvalen af lagen den 19 november 1886. Om emellertid,
redan innan oktrojt.iden för en enskild bank gått
till ända, denna skulle vilja afstå sin rätt att utgifva
sedlar och ombilda sig till aktiebank, så, enär det ligger

102 LAG ANG. INDRAGNING AF ENSE. BANKEKS SEDELITTGIFNINGSHÄTT.

i riksbankens intresse att främja detta, bär i § 6 lemnats
fullmäktige i riksbanken öppet att i sådant fall medgifva
den nya aktiebanken att åtnjuta de i §§ 3 och 4
stadgade förmåner under den tid, de eljest skolat tillkomma
den enskilda banken.