AFGIFVET DEN 14 OKTOBER 1914UTAF DE AF CHEFEN FÖR KUNGL. JORDBRUKSDEPARTEMENTET (Statens offentliga utredningar 1919:10)

BETÄNKANDE

EONAHEMSFRÅGAN

AFGIFVET DEN 14 OKTOBER 1914
UTAF DE AF CHEFEN FÖR KUNGL. JORDBRUKSDEPARTEMENTET

TILLKALLADE SAKKUNNIGE

HISTORIK SAMT FÖRSLAG
JÄMTE MOTIVERING

STOCKHOLM 1914

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

\J f

i c f/i

i t»i /

i /■

M A

i n

S U fvi

Till

Herr Statsrådet och chefen för Kungl. jordbruksdepartementet.

Den 20 januari 1911 uppdrog dåvarande statsrådet och chefen för
kungl. jordbruksdepartementet, jämlikt nådigt bemyndigande, åt undertecknade
såsom sakkunnige att verkställa en ingående granskning och
utredning af egnahemsfrågan i hela dess omfattning samt utarbeta förslag
dels till de förändringar i gällande bestämmelser för statens egnahemslånerörelse,
som på grund af vunnen erfarenhet kunde befinnas
önskvärda, dels ock till de ytterligare åtgärder, som från statens sida
kunde vidtagas för att underlätta och befordra egnahemsbildningen.

Åt undertecknad Ramel uppdrogs att såsom ordförande leda de
sakkunniges förhandlingar.

Såsom de sakkunniges sekreterare hafva tjänstgjort till den 22
januari 1912 numera e. o. assessorn i Svea hofrätt Arthur Lindhagen
samt därefter numera förste aktuarien i statistiska centralbyrån Ernst
Höijer, hvarjämte förste aktuarien i socialstyrelsen Eric Sjöstrand biträdt
vid utarbetandet af vissa delar af de sakkunniges betänkande.

De sakkunnige hafva sammanträdt in pleno under år 1911 den
16 mars—18 april, den 17—24 maj samt den 27 juli—19 augusti;
under år 1912 den 22 januari—1 februari, den 18—23 mars, den 12
april—3 maj, den 10—28 juni, den 7—12 oktober, den 21—23 november
samt den 11—13 december; under år 1913 den 10—30 januari, den

17—23 april, den 2—6 september samt den 25 oktober; och under år
1914 den 24 februari—5 mars, den 12—14 maj, den 23—25 juli samt
den 14 oktober. Mellan plenarsammanträdena hafva några af de sakkunnige
jämväl haft enstaka sammanträden och i öfrigt verkställt utredningar
och andra arbeten, som erfordrats för fullgörande af deras
uppdrag.

För studium af egnahemsfrågan företogo samtliga de sakkunnige
under sommaren år 1911 en resa till Norrbotten, hvarjämte för samma
ändamål undertecknade Heyman och Molin under sommaren år 1911
besökte vissa delar af Norge och undertecknade Ramel och Molin under
sommaren år 1912 norra Tyskland.

Till de sakkunnige hafva remitterats följande handlingar:
domänstyrelsens underdåniga skrivelser den 24 november 1911
och den 27 september 1912 rörande ifrågasatta ändringar i kungl.
kungörelsen den 31 december 1909 angående förändrade grunder för
åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle
att förvärfva egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar;

jägmästare F. von Sydows underdåniga skrifvelse den 23 november
1910 angående förbättring i skogstorparnes ställning;

Östergötlands läns hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse den
22 mars 1910 angående inlösningsrätt af vissa lägenheter å ofri grund;

borgmästare Carl Lindhagens underdåniga skrifvelse den 12 oktober
1910 angående aflösning af landtbönders, bolagsarrendatorers m. fl.
jordbruk å enskilda domäner;

Kronobergs läns hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse den
12 december 1908 angående rätt för hushållningssällskap, som förmedlar
egnahemslån, att af förvaltade medel afsätta viss procent för bildande
af en riskfond samt flera andra hushållningssällskaps underdåniga skrivelser
i samma ämne jämte statskontorets utlåtande häröfver;

centralstyrelsens för nationalföreningen mot emigrationen underdåniga
skrifvelse af november månad 1908 angående åtgärders vidtagande
för underlättande af tillgången till egnahemslån för egnahemsföreningar
och bolag jämte statskontorets utlåtande häröfver;

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Älfsborgs län anmälan den

16 april 1913 mot Älfsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd
jämlikt 12 mom. i kungl. kungörelsen den 13 juni 1908 jämte
statskontorets yttrande med anledning häraf; samt

socialstyrelsen med en skrifvelse den 2 april 1913 från åtskilliga
kronojägare angående rätt för dem till egnahemslån.

För fullgörande af sitt uppdrag hafva do sakkunnige ansett det
nödvändigt att verkställa ingående statistiska undersökningar rörande
dels statens egnahemslånerörelso under åren 1905—1911, dels de nordsvenska
trävarubolagens tillgång på jordbrukslägenheter, och dels sparbankernas
belåning af mindre jordbruksfastigheter. Sistnämnda undersökning,
som utförts i samband med en af de af statsrådet och chefen
för kungl. civildepartementet tillkallade sakkunnige för utredning af de
mindre bemedlade klassernas bostadsfråga verkställd statistisk utredning
af bostadskrediten, har ledts och utarbetats af e. o. amanuensen i socialstyrelsen
Kurt Bergström. Därjämte hafva de sakkunnige låtit utarbeta
redogörelser för statens egnahemslåneverksamhet i Norge, Danmark,
Finland, Preussen och England.

För sitt arbete hafva de sakkunnige lämnat i uppdrag åt nedanstående
personer att verkställa vissa utredningar:

byråchefen i pensionsstyrelsen K. D. Dickman;

förste aktuarien i försäkringsinspektionen K. F. Englund; och

byråchefen i socialstyrelsen L. P. T. Rabenius.

Under sina öfverläggningar hafva de sakkunnige rådfört sig med
följande personer:

landskamreraren i Östergötlands län J. S. Lindby;
öfverdirektören och chefen för riksförsäkringsanstalten J. G. May;
ombudsmannen i statskontoret N. G. Spilhammar; och
kamreraren i statskontoret E. A. Vide.

Därjämte hafva de sakkunnige hvar för sig inhämtat upplysningar
från ett stort antal på olika områden sakkunniga personer.

De sakkunnige hafva tidigare afgifvit följande framställningar till
statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet:

den 28 november 1911 angående nya formulär för de af låneförmedlarna
afgifna statistiska uppgifterna om egnahemslånerörelsen (Bil. A);

den 18 mars 1912 angående värde- och lånemaximum vid lån
från statens egnahenislånefond (Bil. B);

den 31 december 1912 angående upplåtande af egnahemslägen heter
från vissa kronoegendomar äfvensom upplåtande af lägenheter å kronoparker
och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen (Bil. C); samt

den 30 september 1913 angående friköpning af lägenheter å ofri
grund (Bil. D).

Sedan samtliga arbeten slutförts, få de sakkunnige härmed öfverlämna
sitt betänkande med därtill hörande bilagor.

Betänkandet utgör jämväl svar å vissa i det föregående nämnda,
till de sakkunnige remitterade handlingar, hvilka härjämte återställas.

Afvikande meningar i fråga om de sakkunniges förslag hafva
antecknats

af undertecknad Ramel beträffande viss del i förslaget om friköpning
af lägenheter å ofri grund;

af undertecknade Hellström och Molin beträffande vissa delar af
samma förslag;

af undertecknad Hellström rörande kommunerna som förmedlare
af statens egnahemslån, den centrala ledningen af lånerörelsen samt
låneförmedlarnas rapportskyldighet; samt

af undertecknad Molin beträffande organisationen af statens cgnahemslånerörelse
m. in.

I slutgranskningen af de sakkunniges förslag rörande egnahemslåns
förbindande med lifförsäkring har undertecknad Molin icke deltagit.

Stockholm den 14 oktober 1914.

MALTE RAMEL.

WILHELM FLACH. PAUL HELLSTRÖM.

WILH. HEYMAN. ADRIAN MOLIN.

Ernst Höljer.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Historik.

SID.

I. Öfversikt öfver den svenska jordstyckningslagstiftningen............................................. 3

A) Hemmansklyfning ....................................................................................... 5

B) Jordafsöndring ................................................. 21

C) Ägostyckning..........................................................*.................................... 41

II. Egnahemsbildningens befrämjande genom upplåtelser af lägenheter å kronojord............ 49

A) Kronans jordbruksdomäner i södra och mellersta Sverige ......-.......................... 49

B) Kronans skogar i Norrland och Dalarne ......................................................... 80

III. Egnahemsbildningens främjande genom beredande af tillgång till billiga lån ............... 105

IV. Egnahemsbildningens befrämjande genom bildandet af en jordförmedlingsfond och upp rättandet

af jordförmedlingsbyråer ..................................................................... 150

V. Andra förslag, åsyftande bildandet af egna hem ...................................................... 157

Redogörelse för organisationen af låneförmedlingen.

I. Hushållningssällskap ............... 165

Allmänna begränsningar med afseende å lånerörelsen............................................. 165

Organisation. Funktionären för lånerörelsens handhafvande........... 167

Räkenskaper............... 170

Hjälp åt de lånesökande ..................................................... 171

Ansökning om lån ................................................................................... 172

Ansökningarnas behandling ................................................................................ 173

Slntpröfning af ansökningarna. Inbördes företräde mellan olika sökande.................. 176

Handlingar, som skola aflämnas före låns lyftande. Sättet för låns lyftande ............ 177

Upptagande af annuiteterna................................................................................. 181

Bestämmelser om inbetalning af lånets stående del ........................ 181

Egnahemslåns förverkande ................................................................................. 182

Förbud mot försäljning, styckning m. m. af belånad lägenhet ................................. 183

Låntagares skyldigheter... ................................................... 183

VIII

SID.

Kontroll öfver låntagarna ................................................................................... 185

Eftergifter med afseende å låntagarnas skyldigheter................................................ 185

Föreskrifter om egnahemsrörelsens främjande i allmänhet ....................................... 186

II. Bolag och föreningar ............................................................................................ 187

Karakteristik af bolags och föreningars låneverksainhet.......................................... 187

Begränsad vinstutdelning, kontroll öfver verksamheten .......................................... 188

Organisation..................................................................................................... 189

Vinstmedlens användning.................................................................................... 190

Säkerhet för statslånen ............................................ 191

Nybildning af småbruk ....................................................................................... 192

Låneförmedlingen......................................... *..................................................... 193

De sakkunniges betänkande.

Ledande principer för statens egnahemslånerörelse............................................................ 197

Lånerörelsens uppdelning på två skilda grenar .................................................... 197

Målet för statens lånerörelse för bildande af småbruk............................................. 204

Grunddragen af lånerörelsens organisation ............................................................ 208

Bestämmelserna för de enskilda lånen............................................................................. 211

Å hvilka fastigheter böra egnahemslån utlämnas? .............................................. 211

Låntagares kvalifikationer................................................................................... 213

Värde- och lånemaximum ................................................................................... 213

Tilläggslån........................................................................................................ 214

Lån till mindre än till lägenhetens halfva värde .................................................. 220

Räntefot............................................. 221

Utsträckning af amorteringsfriheten från tre till fem år .......................................... 226

Statsunderstöd för nyodlingar ............................................................................. 227

Befrielse från debetsedellösen å annuitetsbeloppet................................................... 229

Den lokula organisationen af egnahemslånerörelsen och jordförmedlingen ........................... 23P

Förslag om inrättande af socken- och länsnämnder ................................................ 230

Jordbruks- och egnahemskonsulenter..................................................................... 239

Hushållningssällskapens egnahemsnämnder ........................................................ 242

Lokala ombud .................................................................................................. 243

Reglemente för lånerörelsen...........................................*.................................... 244

Skärpt kontroll öfver bolag och föreningar ... ................ .................................••• 249

Statens mellanhafvanden med låneförmedlama i fråga om lånens utlämnande m. m............. 251

Ansökning om statslån ....................................................................................... 2ol

Annuiteternas upptagande................................................................................... 252

Termin för återbetalning af odisponeradt lånebelopp .............. 254

Bidrag från staten till låneförmedlare för omkostnader och förluster å lånerörelsen ... 255
Säkerhet, som skall ställas of föreningar och bolag, hvilka vilja förmedla egnahemslån 265

Den centrala organisationen af egnahemslånerörelsen......................................................... 270

Central ledning af lånerörelsen .......................................................................... 270

Årligt lånebelopp............................................................................... 275

Sparbanksmedlens tillgodogörande för egnahemsändamål .............................. 276

Egnahemslånemedlens centrala förvaltning ................. 279

SID.

Ofriga frågor rörande egnahemslåneverksamheten ............,,,............................. .,............. 280

Lån i förening med lifförsäkring.......................................................,................... 280

Försäkringsgifvare ........................................................................................ 282

Försäkringsaftulets innehåll ............................................................................. 284

Försäkringssumman.......................................................................................... 284

Annuitet, försäkringsafgift, amorteringsplan m. m. ............................................. 285

Ifrågasatta smärre modifikationer i beräkningarna..................... 289

Försäkringssumma och försäkringsafgift före amorteringsperiodens inträdande .„...... 290

Villkoren för ett egnahemslåns öfvertagande af annan låntagare, som med sitt lån

förbinder lifförsäkring............................................................,,...... 291

Förloppet vid och villkoren för lifförsäkrings erhållande.................................. 291

Försäkring utan läkareundersökning ......... 292

Högsta ålder vid försäkrings sökande ......,,,.............................................. 292

Tiden för försäkrings sökande..............................,.................... 293

Tillämpning af de allmänna reglerna angående lånets amorteringsdel...............,..... 293

Tilläggslån må ej förenas med lifförsäkring........................................................ 294

Särskilda villkor för lifförsäkringen ................................................ 294

Specialföreskrifter......................... 294

Upplåtelse af egnahemslägenheter på arrende med köprätt efter viss tid .................. 294

Åtgärder för egnahemslånerörelsens underlättande.....,...,.,,,...................................... 304

Fastställelse af jordafsöndring................................................................... 304

Lagaståndstidens förkortning ............................................................... 307

Förenkling i förfarandet vid lossande af inteckningar .......................................... 309

Nedbringande af kostnaderna vid lossande af inteckningar ................................ 310

Egnahemslägenhetemas bevarande för framtiden ................................................... 310

Jordförmedlingen....................... —...............................................................................„ 312

Central ledning af jordförmedlingen ..................,...,....................................... 312

Säkerhet, som skall ställas af föreningar och bolag för lån från jordförmedlingsfonden 312

Jordförmedlingsbyråerna............................................ 313

Åtgärder för att underlätta friköpning af arrendegårdar, tillhöriga trävarubolagen i Norrland

och Dalarne .................................................................................. 313

Sammanfattning af de sakkunniges förslag .................................................. ................. 322

Ledande principer för statens egnahemslånerörelse ............................................. 322

Bestämmelserna för de enskilda lånen ....................................................... 323

Den lokala organisationen af egnahemslånerörelsen och jordförmedlingen .................. 325

Statens mellanhafvanden med låneförmedlarna i fråga om lånens utlämnande m. m____ 326

Den centrala organisationen af egnahemslånerörelsen ............................................ 327

Öfriga frågor rörande egnahemslåneverksamheten ................................................ 328

Jordförmedlingen ........... 329

Åtgärder för att underlätta friköpning af arrendegårdar, tillhöriga trävarubolagen i Norrland
och Dalarne................................ 329

De sakkunniges tidigare framställningar ............................................................... 329

Förslag till kungörelser.

Förslag till kungörelse angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser för den af

staten utöfvade egnahemslånerörelsen ............................................................. 335

Förslag till kungörelse med särskilda föreskrifter till iakttagande af hushållningssällskap,
aktiebolag och föreningar, hvilka vilja erhålla statslån från egnahemslånefonden ...

Reservationer.

Reservation af fil. d:r Paul Hellström..........................................................................

LånefÖrmedlingens organisation ...........................................................................

Den centrala ledningen af lånerörelsen................................................................

LånefÖrmedlarnas rapportskyldighet ....................................................................

Reservation af fil. d:r Adrian Molin ........................................................................

Egnahemslånerörelsen........................................ ........ - ....................................

Egnahemsupplåtelser på kronodomäner i södra och mellersta Sverige ....................

Upplåtelser af odlingslägenheter i Norrland ..........................................................

Egnahemsnftmndemas personalfråga ...................................• •.............................

Den centrala ledningen .......................................... .........................................

Specialfrågor...............................................................................................

A. Inventering af Sveriges odlingsbara jord ......................................................

B. Det enskilda initiativet i egnahemsrörelsen...................................................

C. De minst bemedlades egnahemsfråga............................................................

D. Räntefoten för egnahemslånen .................................................................

E. Egnahemslånerörelsens kreditfråga...............................................................

Kritik af kritik..................................................................................................

Bilagor.

Bilaga A. Skrifvelse den 28 nov. 1911 angående nya formulär för de af låneförmedlarna af gifna

statistiska uppgifterna om egnahemslånerörelsen....................................-.....

Bilaga B. Skrifvelse den 18 mars 1912 angående värde- och lånemaximum vid lån från

statens egnahemslånefond..............................................................................

Historik...........................................................................................................

Nuvarande bestämmelser .................... .............................................................

Tillämpning i praktiken......................................................... .........................

De sakkunniges uttalande ..................... ..........................................................

Bebyggda lägenheter .........................................................................................

Obebyggda lägenheter..........................................................................................

Lånemaxium ......................................................................................................

Bilaga C. Skrifvelse den 31 dec. 1912 med betänkande angående upplåtande af egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar äfvensom upplåtande af lägenheter å krono parker

och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen . ................................

Upplåtande af egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar.................................

Historik ......................................................................................................

Antal upplåtelser jämlikt kung. den 31 dec. 1909...............................................

Ändringar i kung. den 31 dec. 1909 ............................................................

Upplåtelser af lägenheter utan Riksdagens hörande........................................

Tid för uppskattning .....................................................................................

Köparnes kvalifikationer......... ... ............................................................

SID.

354

365

366

367

369

371

412

417

420

425

432

439

446

452

458

462

479

496

497

499

500

501

503

505

506

508

509

510

512

SID.

Anbuds ingifvande ............................................................................ 512

Säkerhet för köpeskillingens erläggande ................................................ 514

Sättet för köpeskillingens erläggande.......................................................... 515

Byggnadsskyldighetens fullgörande................................................................. 515

Stämpelafgift å lagfartshandlingar ................................................................ 547

Egendoms försäljning i odeladt skick ........................................................... 517

De sakkunniges förslag till ny kungörelse ....................................................... 517

Ändringar i kungl. brefvet till domänstyrelsen den 31 dec. 1909 ........................... 520

Ombud vid uppskattningsförrättning ............................................................... 520

Formulär till köpeaftal ................................................................................ 52i

Upplysningar om saluhållna lägenheter............................................................ 524

Intyg om personlig lämplighet........................................................................ 522

Inbetalningar............................................................................................... 522

Undersökning af försålda lägenheter ......................................................... 522

De sakkunniges förslag ................................................................................... 523

Remisser rörande ifrågasatta ändringar af kungörelsen den 31 dec. 1909 ............... 527

Sättet för anbuds ingifvande.......................................................................... 527

Uppskof med amorteringstidens inträdande ...................................................... 530

Upplåtande af lägenheter å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen 536

Historik ...................................................................................................... 536

Antalet skogstorp och odlingslägenheter ............................................................ 539

Framställningar om ändringar i nu gällande bestämmelser ................................ 540

De sakkunniges förslag till ändringar i kungörelsen den 18 juni 1909 .................. 543

Sättet för odlingslägenheternas upplåtande ............................................... 544

Sättet för den årliga afgäldens beräknande...................................................... 547

Beredande af vissa lättnader och fördelar åt skogstorparne .............................. 550

Förslag till ny kungörelse............................................................................. 553

Särskild! yttrande af d:r Adrian Molin................................................................. 554

Bilaga D. Skrifvelse den 30 sept. 1913 med betänkande angående friköpning af lägenheter

å ofri grund ................................................................................................... 555

Antal lägenheter på ofri grund ...... 559

Motivering................................................ 562

Lagförslag ................................................................................................... 574

Specialmotivering.......................................................................................... 57g

Reservationer, af friherre Malte Ramel............................................................ 532

af d:r Paul Hellström och d:r Adrian Molin ............................. 583

Bilaga E. Utlåtande af förste aktuarien Karl Englund angående egnahemslåns förbindande

med lifförsäkring .......................................................................................... 535

Sakregister ......................................................................................................... 505

HISTORIK

■

Öfversikt öfver den svenska jordstyckningslagstiftningen.

Frågorna om beredande af ökade tillfällen för landets innevånare
att förvärfva jord samt om jordstycknings tillåtande i större eller mindre
omfattning hafva af naturliga skäl alltid till hvarandra stått i ett nära
samband.

Å ena sidan har man befarat, att genom eu långt drifven jordstyckning
hemmanen skulle så försvagas, att innehafvaren därå icke
kunde lifnära sig och sitt hushåll samt särskildt icke utgöra de skatter
och besvär, som hvilade på jorden. Därför var sedan äldre tider i lag
stadgadt, att jordstyckningen icke finge sträcka sig utöfver en viss gräns,
som vore erforderlig för besutenhet, vare sig såsom mått å besutenhet
gällde mantal resp. visst mantalsbråk, ägor af viss vidd och beskaffenhet,
antal arbetsföra personer, som därå kunde bärga sig, eller andra
bestämningsgrunder. Bland skäl, som anförts till stöd för en restriktiv
jordstyckningslagstiftning må vidare nämnas åsikten, att det större jordbruket
ägde ekonomiska företräden framför det mindre och i högre
grad förmådde tillgodogöra sig de landtbrukstekniska framstegen, farhågorna
för skogsbeståndets aftagande genom hemmanens uppdelning
och nya byggnaders uppförande därå m. in. Äfven stod den restriktiva
jordstyckningslagstiftningen under inflytande af sträfvandena att bevara
en själfständig, besuten bondeklass och förhindra uppkomsten af en
småbrukareklass, som för sin utkomst vore beroende af ovissa biförtjänster.

Å den andra sidan måste befolkningens tillväxt och det i samband
därmed ökade behofvet af utkomstmöjligheter öfva ett starkt tryck
på de band, som lagts å jordstyckningen. För böndernas egna ättlingar,
som i brist på hemmansbruk nödgades taga tjänst och nedstiga

i de beroende klassernas led, för tjänstefolk i allmänhet, torpare och
statkarlar blef det en lifsfråga att genom lättnader i jordstyckningslagstiftningen
beredas möjlighet att ernå den själfständige jordbrukarens
ställning. I och med en intensivare jordkultur, boskapsskötselns utveckling
och trädgårdsodlingens ökade utbredning höjdes därjämte de
mindre jordbrukens räntabilitet och skapades ekonomiska förutsättningar
för en utvidgad jordstyckningsfrihet. I synnerhet på den sista tiden
har i samma riktning verkat utvecklingen på industriens och kommunikationsväsendets
områden, som öppnat talrika, förut saknade möjligheter
till landtbruksprodukternas lönande afsättning, äfvensom uppkomsten
af olika slags ekonomiska sammanslutningar, hvarigenom produktiviteten
inom landthushållningeus olika grenar stegrats.

Om sålunda den sociala och ekonomiska utvecklingen efter hand
tenderat att undergräfva grunden för den gamla besutenhetslagstiftningen,
så bidrogo härtill äfven förändringarna på skatteväsendets område.
Redan genom att grundskatterna fixerades och förvandlades i
penningar, samtidigt med att penningvärdet sjönk och jordvärdet ökades,
minskades faran i fiskaliskt hänseende af jordstyckningens fortskridande.
När sedermera genom införandet af förändrade grunder för fastighetsbevillningen
de efter mantalet utgående skatternas betydelse i skattesystemet
ytterligare minskades, blef detta en kraftigt medverkande
orsak till att besutenhetsbestämmelserna slutligen upphäfdes. Till besutenhetslagstiftningens
undergång bidrog äfven svårigheten att utfinna
ett praktiskt tillfredsställande mätt å besutenhet samt att upprätthålla
kontroll öfver bestämmelsernas efterlefnad.

En mångfald orsaker af social, ekonomisk och fiskalisk natur
hafva sålunda medverkat att främja lättnader i jordstyckningslagstiftningen
och framkallat nya och friare former för jordens uppdelning.
Härigenom hafva ock skapats oundgängliga förutsättningar för våra
dagars sträfvanden att bereda ökade tillfällen till förvärf af mindre
jordlotter för grundandet därå af egna hem.

De former, som i svensk lagstiftning finnas för sekundär delning
af jord, äro hemmansklyfning, jordafsöndring och ägostyckning, åt
hvilka de båda första äro äldre former, medan ägostyckning tillkommit
först genom den nu gällande lagen om hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring den 27 juni 1896.

A) Hemmansklyfning.

Förutsättning för att hemmansklyfning skall kunna komma till
stånd är, att två eller flera personer förut förvärfvat äganderätt till
vissa kvotdelar af ett hemmans skattetal. Fastigheten delas då mellan
de olika delägarna allt efter den bråkdel af skattetalet hvar och en förvärfvat,
så att de särskilda delarna tilläggas hvad af de olika ägoslagen
belöper i förhållande till den aritmetiska andel de utgöra af hela hemmanet.
I de särskilda klyfningsdelarna komma sålunda de olika ägoslagen
åker, äng och utmark att ingå i såvidt möjligt samma proportioner
som i den ursprungliga fastigheten.

Rörande lagstiftningen i Sverige om hemmansklyfning meddelas
i det följande en historisk öfversikt.*)

Under medeltiden åsyftade denna lagstiftning lmfvudsakligen i
likhet med den samtida lagstiftningen i andra germanska länder att
under bibehållande af gällande arfslagar träffa vissa bestämmelser till
försäkrande af arffallna jordegendomars odelade öfvergång från den
ena generationen till den andra. Närmare bestämdt torde lagstiftningen
i främsta rummet hafva dikterats af syftet att säkerställa konungamaktens
skatterättigheter, som sattes i fara, då någon genom delning fick otillräckligt
med jord för att i längden kunna bära de efter bondetal utgående
utskylderna. Enligt flera stadgar från 1400-talet skulle sålunda
arffallet skattegods icke få sönderskiftas utan efter värdering lösas af
den bördeman, som därtill »var bäst fallen» eller som var närmast i
börden och som ej förut hade skattegods att bo på eller gods, hvarpå
han var fullsädes. Ågde alltså närmare arfvinge dessförinnan gods,
hvarpå han var fullsädes, så skulle lösningsrätten tillkomma fjärmare
arfvinge, som ej var i denna ställning. Funnos inga andra i släkten
än sådana, som redan förut hade skattegods, så skulle det arffallna
godset enligt ett plakat af år 1459 säljas till oskyld, som därför ville
göra full skatt, och arfvingarua skulle utfå sina arfslotter ur de vid
försäljningen influtna penningarna. Den lösningsrätt, som sålunda tillskapades,
led emellertid af betydande brister, och såväl på grund häraf
som i allmänhet till följd af svårigheterna att öfvervaka de utfärdade
bestämmelsernas efterlefnad torde dessa påbud under den följande tiden
hafva fått ringa praktisk betydelse.

*) De meddelade historiska data äro hämtade ur N. Wolilins arbete: »Den svenska jordstyckningspolitiken
i de 18:de och 19:de århundradena».

Gustaf Vasas jordstyckningspolitik leddes icke enbart af det
fiskaliska intresset utan äfven af allmännare statsekonomiska synpunkter
och åsyftade bland annat att förhindra jordbruksbefolkningens för starka
sammanträngning på vissa orter. Liksom i de äldre författningarna
stadgades i författningar, utfärdade under denne regent, en viss lösningsrätt
såsom korrektiv mot hemmansklyfning. Denna lösningsrätt
skulle tillkomma ej endast delägare i den hemmansdel, som icke vidare
tick klyfvas, utan äfven annan delägare i hemmanet, och större delägare
i hemmanet skulle kunna väcka lösningsanspråk, ej blott då fråga
var om arfskifte utan vid enhvar tidpunkt, och detta ej endast gentemot
medarfvingar eller skyldeman, utan öfver hufvud gentemot mindre
delägare i hemmanet, vare sig att den större och den mindre delägaren
stodo i skyldskapsförhållande till hvarandra eller icke. Mindre delägare
i ett hemman skulle, äfven om hans hemmansdel utbrutits för lång tid
tillbaka, städse vara skyldig att afträda hemmansdelen mot lösen, när
påstående därom väcktes af större delägare, hvarigenom lösningsrätten
sålunda fick retroaktiv giltighet.

I 1500-talets författningar saknades de äldre bestämmelserna om
förbud mot lösen för arfvinge, som förut hade skattegods, om företrädesrätt
till lösen för den i börden närmaste arfvinge, som ej vore i
denna ställning, äfvensom om godsets försäljning till oskyld man, därest
alla arfvingarna förut voro fullsädes.

Efter all sannolikhet fick den af Gustaf Vasa införda lösningsrätten
lika liten praktisk betydelse som den i äldre författningar stadgade.
I regel torde nämligen de större delägarne i hemmanen icke
hafva velat eller kunnat begagna sig af den dem medgifua lösningsrätten,
hvarför den bestående jordfördelningen sannolikt i det stora hela
förblef orubbad och jordstyckningens efterföljande utveckling i främsta
rummet bestämdes af arfslagarna och af de vid hemmansöfverlåtelser
tillämpade sedvänjorna.

De författningar angående hemmansklyfning, som utfärdades under
tidsskedet mellan Gustaf Vasas och Karl XI:s regering, riktade
sig, såvidt kändt är, likaledes mot skattehemmanens alltför starka sönderklyfning,
utan att emellertid närmare angafs, hvilken besutenhetensgräns
som i hvarje fall afsågs. Sannolikt torde dock denna gräns, alltefter
som odlingen fortskred, hafva i tillämpningen nedflyttats från
den af Gustaf Vasa antagna gränsen af ett helt hemman eller mantal
till vissa bråkdelar däraf. Lösningsrätten torde sålunda hafva kunnat
göras gällande blott gentemot delägare, som innehade mindre lott än
sådan, hvarå han enligt rådande uppfattning kunde bärga sig, något

som förutsatte en viss pröfning af besutenbeten hos den för lösningsanspråk
utsatte delägaren, hvarvid hänsyn måste tagas till hemmanets
utvidgning efter skattläggningen genom nyodlingar.

Under Karl XI inträdde jordstyckningslagstiftningen i ett nytt
och betydelsefullt skede. Under denne konungs regeringstid utfärdades
nya stränga påbud mot jordstyckning såsom ett led i det statsfinansiella
och militärpolitiska system, som nu genomfördes. En anledning till
den ökade betydelse, som jordstyckningslagstiftningen fick, var den
stora reduktionen, hvarigenom frälsegodsen, som icke voro underkastade
förbuden mot hemmanskKfning, till stor del återfördes till kronan och
ställdes under en strängare kontroll. Därtill kom att skatteväsendet i
flera hänseenden nydanades, hvarigenom ökad uppmärksamhet kom att
fästas å hemmanens tillgångar och å olägenheterna af deras sönderklyfvande.
Slutligen var indelningsverkets fullbordan en orsak till att
särskild omsorg ägnades åt jordbeskattningsväsendet och åt sträfvandena
att förebygga skatteallmogens obestånd.

Karl XI:s lagstiftning om hemmansklyfning innehålles i plakatet
af den 10 juni 1684, hvilket hade afseende å krono-och kronoskattejord.
Detta plakat skilde sig från Gustaf Vasas lagstiftning hufvudsakligen
endast därutinnan, att gränsen för tillåten klyfning, hvilken,
såsom nyss nämnts, under det föregående tidsskedet torde hafva nedflyttats
till vissa bråkdelar af ett helt hemman och som enligt en kungl.
resolution af år 1652 skulle bestämmas genom pröfning i hvarje särskildt
fall, nu för hela riket och för alla skattehemman bestämdes till
ett fjärdedels mantal. Såsom korrektiv mot hemmanens klyfning under
den tillåtna gränsen stadgades dels större delägares lösningsrätt till
mindre delägares hemmanslott, dels vederbörande myndigheters skyldighet
att hålla hand öfver förbudets efterlefnad. Den sålunda stadgade
lösningsrätten var af samma natur som den i 1500-talets författningar
medgifna och innefattade sålunda rätt för större delägare i hemmansnumret
att inlösa mindre delägares lott, för det fall att den sistnämnda
understege ett fjärdedels mantal, oafsedt om förändringar i äganderättsförhållandena
ägde rum eller icke, och oberoende däraf om den
mindre hemmanslotten för längre tid sedan blifvit utbruten och länge
varit bebodd, samt vare sig de båda delägarna stodo i skyldskapsförhållande
till hvarandra eller icke.

Emellertid torde denna lösningsrätt i verkligheten hafva fått en
ganska begränsad betydelse och den vida öfvervägande mängden af
de vid plakatets utfärdande redan förefintliga brukningsdelarna å mindre

än ett fjärdedels mantal hafva blifvit orubbade. Lika litet kunde förhindras,
att nya brukningsdelar å mindre än ett fjärdedels mantal allt
fortfarande utbrötos, då ju lösningsrättens effektivitet var beroende
däraf, om någon af delägarna i hemmanet ville och kunde begagna sig
af sin rätt till lösen, och klyfning icke kunde förhindras, därest delägarna
inbördes öfverenskommo om en sådan åtgärd.

Icke heller hade den skyldighet, som ålagts de administrativa
myndigheterna att öfvervaka plakatets efterlefnad, någon större verkan,
enär de vanligen torde hafva saknat kännedom om verkställda hemmansklyfningar
och i hvarje fall icke ägde medel att tvinga större delägare
i hemman att gifva lösen.

Från förbudet mot hemmansklyfning under en viss gräns undantogs
redan från början Bergslagen och de socknar, som hörde därunder,
detta af hänsyn till brukens och bergverkens behof af arbetskraft. I
stället uppkom en särskild lagstiftning för Dalarna och Y7ärmland,
hvari medgafs klyfning i mindre lotter än som eljest gällde för riket.
Genom kungl. resolution den 1 maj 1693 stadgades sålunda, att
intet hemman i Öster- och Västerdalarne samt Gagnefs socken skulle
få brytas till ringare delar än Vie mantal och i den öfriga delen af
Kopparbergs län ej mindre än till Vs mantal. Genom en senare utfärdad
resolution utsträcktes den i förutnämnda resolution medgifna
friheten för utlösen vid besittning af Vi6 hemman att gälla äfven för
Svärdsjö socken.

Oaktadt myndigheterna ägnade mycken uppmärksamhet åt jordstyckningsförhållandena
i Bergslagen och Dalarna, torde likväl mångenstädes
klyfningen hafva underskridit den tillåtna gränsen och lagstiftningen
alltså icke kunnat upprätthållas i strid med allmogens sedvänjor
och med den ekonomiska utvecklingens krafter. Faran för bergshandteringens
och skogsbrukets försvagande genom en alltför långt drifven
hemmansklyfning framkallade emellertid nya restriktiva åtgärder, bland
hvilka må nämnas ett kungl. bref af den 13 juli 1725 om förbud
för häradshöfdingarna i Kopparbergs län att bevilja uppbud och fasta
å olagligen klufna hemman sdelar. Ett par år förut hade en liknande
författning utfärdats för Värmland, som jämväl undantagits från de allmänna
bestämmelserna om hemmansklyfning och där klyfningsgränsen
fastställdes på sådant sätt, att högst 12 åboar skulle få bo på hvarje
mantal.

I öfrigt fortforo de i 1684 års plakat uttalade grundsatserna att
äga giltighet under förra hälften af 1700-talet, med undantag dock för
ett par år vid tiden för Karl XII:s död. Genom kungl. bref och

cirkulär af den 18 mars 1718 upphäfdes nämligen plötsligt den
stadgade inskränkningen i hemmansklyfningen och frigafs denna helt
och hållet, en regeringshandling som äger sin förklaring i de utomordentliga
tidsomstäudigheterna och blef af helt öfvergående betydelse,
i det att efter anhållan af allmogen i dess allmänna besvär vid frihetstidens
första riksdagar den restriktiva lagstiftningen redan 1721 återinfördes
i sitt förutvarande skick.

Med de ändrade ekonomiska förhållanden, som inträdde efter fredssluten,
och den stegrade folkmängdstillväxten började emellertid snart
nog den bestående jordstyckningslagstiftningens otidsenlighet att framträda.
I förening med den restriktiva torp- och tjänstehjonslagstiftningen
erbjöd 1684 års plakat om hemmansklyfning mångenstädes ett
allvarsamt hinder mot landtbefolkningens trifsel och välstånd. Nyodlingar
och nyodlingsmöjligheter kommo snart den stadgade besutenhetsgränsen
att kännas för trång, och mantalens olika stora odlingsmöjligheter
kommo den att synas för schematisk. Klagomål framträdde
också såväl under riksdagsförhandlingarna som i af trycket utgifna
skrifter, men först år 1747 kom en riksdagsskrivelse i ämnet till stånd,
hvarefter den 30 juni samma år utfärdades en förordning angående
hemmansklyfning. Redan dessförinnan hade dock genom särskilda författningar
för olika landsändar medgifvits undantag från den bestående
j ordsty ckningslagstiftningen.

Genom 1747 års förordning bestämdes, att hemmansklyfning
finge ske å de orter, hvarest förut ingen vidare klyfning än till en
fjärdedel varit tillåten, så, att skatte- och kronohemman finge klyfvas i
sex, åtta eller mindre delar, allteftersom hemmanen pröfvades kunna
uppodlas och tåla, antingen efter befintliga kartor eller efter föregången
pröfning vid häradsrätten, och detta allt när ägaren eller åbon sådant
begärde. Dock vore sådan klyfning icke tillåten, då den, för hvilken
klyfningen åstundades, icke ville träda i giftermål. Vid klyfningen
fästades vissa villkor angående husens byggnadsmaterial, stengärdesgårdar,
diken och jordvallar. Den medgifna klyfningen var vidare icke
tillåten beträffande rusthåll utan landshöfdingens och öfverstens samtycke
och beträffande skattefrälsehemman utan frälsemans medgifvande.
På bondeståndets begäran inflöt i förordningen, att ingen på grund
däraf skulle få drifvas ifrån sin lagligen förvärfvade besittningsrätt, att
vidare icke börds- och andra tvister skulle därunder inbegripas samt
att ingen skulle kunna tvingas att låta sitt hemman mot sin vilja klyfvas.

Genom en kungl. förklaring af den 24 januari 1751
ändrades 1747 års förordning så till vida, att häradsrätten skulle upptaga

och döma de mål, som anginge klyfning å skattejord, hvarefter saken
skulle kunna fullföljas hos lagmansrätten, hvars dom icke kunde öfverklagas,
medan mål om klyfning å kronojord skulle, sedan häradsrättens
pröfning försiggått, slutgiltigt afdömas af landshöfdingen.

Frihetstidens nya lagstiftning om hemmansklyfning innebar sålunda
icke ett tillmötesgående af yrkandena på oinskränkt frihet till
klyfning, utan därmed afsågs endast att på sådana orter, där besutenhetsgränsen
sträckte sig till ett fjärdedels mantal, möjliggöra en något
starkare klyfning af sådana hemman, som det tålde. Klyfningen utöfver
ett fjärdedels mantal skidle vidare vara ovillkorligt beroende af eu förutgången
pröfning med ledning af kartor eller särskild undersökning.

Enligt det förutnämnda af bondeståndet påyrkade tillägget till
förordningen, att börds- och andra tvister icke inbegrepos därunder,
skulle den nya lagstiftningens verkan högst väsentligt hafva försvagats,
det densamma endast ägt tillämpning i sådana fall, där vederbörande
arfvingar eller hemmansdelägare godvilligt öfverenskommo om klyfning.
Vid börds- och andra tvister skulle däremot det gamla stadgandet om
ett fjärdedels mantal såsom besutenhetsgräns hafva ägt giltighet, hvarigenom
den egendomliga motsägelsen uppstod, att eu enligt den nya
förordningen laglig samt pröfvad och godkänd besittning vid sedermera
inträffande aids- eller bördstvister skulle kunna dömas såsom obesutenhet.
En sådan tolkning kunde dock icke i lagtillämpningen uppehållas.
Domstolarna började också efter kort tid att äfven vid arfsoch
bördstvister tillämpa de nya bestämmelserna om rätt till utbrytning
af mindre än fjärdedelar efter förutgången pröfning.

Den pröfning af besutenheten, som förutsattes vid klyfning enligt
1747 års förordning, torde i vanliga fall icke hafva blifvit utöfvad.
Enligt 1751 års förklaring skulle, såsom nämnts, klyfningsfrågor å
skattejord handläggas enbart af domstolarna, ett stadgande hvarigenom
de administrativa myndigheterna i viss mån ställdes utanför jordstyckningen
å skattejordeu. Men oftast blefvo hemmanskyfningarna, hvilkas
antal från och med 1750- och 1760-taleu betydligt tilltog, icke ens,
såsom med de nya författningarna afsågs, anmälda hos häradsrätterna,
till följd hvaraf klvfningarna mestadels undandrogos hvarje kontroll af
myndigheterna.

En följd af den nya jordstyckningslagstiftningen var, att trängseln
och ägoblandningen inom de ännu oskiftade byalagen ökades genom de
fortgående klvfningarna. Olägenheterna häraf framträdde redan under
frihetstiden och föranledde utfärdandet af en författning år 1770, hvari
stadgades, att de hemman, som klöfvos, skulle, då ena åbon utflyttade

från gamla byn eller tomten, i åtta till tio å femton år befrias från
större utlagor, än hela hemmanet både erlagt före klyfningon.

Mot den genom frihetstidens författningar medgifna större friheten
till hemmansklyfning gjorde sig efter hand en reaktion gällande. Från
vissa orter framträdde klagomål öfver allt för långt drifven hemmansklyfning,
och i några fall utfärdades med anledning häraf under 1700-talet specialförfattningar, hvarigenom den gamla besutenhetsgränsen återställdes
eller förordnades om sammanläggning af sådana hemmansdelar
inom samma nummer, hvilka i anledning af författningarna om hemmansklyfning
blifvit utbrutna från hvarandra.

Synnerligen märklig är den restriktiva lagstiftning om jordstyckning,
som kom till stånd för Dalarna, där, såsom redan nämnts, en
större frihet till hemmansklyfning än eljest i riket sedan slutet af 1600-talet varit medgifven, och där klyfningen fortskridit äfven utöfver den
medgifna gränsen. Genom tvenne författningar af åren 1802 och
1804 gjordes nu ett försök att med tillämpning af helt nya grunder
för besutenhet reglera jordstyckningen och efter hand framtvinga obesutna
lotters sammanläggning. Genom den förra författningen stadgades,
att såsom grund för besutenhet skulle gälla ett visst antal kreatur, som
kunde födas å besittningen, hvarjemte förordnades om sammanläggning
efter hand af obesutna lotter vid skeende förändringar genom dödsfall,
gifte eller eljest. Genom den senare författningen bestämdes, att
ingen hädanefter linge sälja en obesutenhet till annan än den, som förut
ägde jord, samt att, när storskifte vore verkställdt, ingen ägde rätt att
sälja en obesutenhet till annan än den, som ägde jord i samma nummer,
och skulle, där sådan försäljning lagstridigt ägt rum, samtliga delägare
i hemmansnumret äga rätt till lösen af den obesutna lotten. Vidare
påbjöds, att tvenne eller flera i en obesuten ägares hand sammankomna
obesutna hemmansdelar sedermera icke finge åtskiljas, samt återupplifvades
det tidigare för Dalarna och vissa delar af Värmland utfärdade
förbudet mot lagfart och fasta å obesutna lotter. Ytterligare stadgades,
att hemmansklyfning eller skiftning af jord under full besutenhet skulle
vara förbjuden för det tillkommande och från den tid allmänt storskifte
toge sin början i någon socken, samt föreskrefs, att om flera genom
arf, köp, giftermål eller annan laglig åtkomst tillfälligtvis sammanlagda
obesutna delar icke sammansmält till en besutenhet inom en tid af högst
20 år efter storskiftet, innehafvarna af dylika obesutenheter, som vid
storskiftet föreslagits att blifva en besutenhet, skulle lotta om besittningen
af det hela efter förutgången pröfning beträffande storleken af lösen.

Dock gällde vissa undantag för obesutna lotter, som genom odlingar
eller jordförbättringar uppbragts till besutenheter. Hufvudsyftet med
1804 års författning var sålunda att i samband med storskiftet eller
inom viss tid efter dettas afsilande framtvinga obesutenheternas sammanläggning
i besittningsenheter, för bvilka sedermera skulle gälla fullständigt
klyfningsförbud.

Emellertid kunde i verkligheten afsikten med dessa restriktiva
bestämmelser endast i högst ringa grad ernås. Hemmausklyfningen i
Dalarna fortgick under 1800-talet i stort sedt oförhindrad af den
restriktiva lagstiftningen, hvartill bidrog, att lagfart och fasta å obesutna
lotter utan hinder beviljades af vederbörande domare. Stadgandena om
lösen af obesutenheter blefvo till en början alldeles utan verkan på grund
af rådande brist på lösningsmedel, och då sedermera i samband med
trävarurörelsens uppsving och den rikligare tillgången på biförtjänster
bristen på penningmedel började att försvinna och lösningsanspråk blefvo
vanligare, uppstod allmän oro hos innehafvarna af hemmansdelar, som
voro underkastade dylika anspråk. År 1859 anförde sålunda vederbörande
departementschef i statsrådet, att i stället för att ernå syftemålet
med 1804 års bestämmelser hade det verkliga resultatet däraf
blifvit, att Dalarnas i små lotter klufna jord till stor del innehades utan
i laga ordning bekräftad åtkomst och således under oupphörlig osäkerhet
för lösningsanspråk.

Genom en kungl. förordning af år 1859 upphäfdes därför ock
de betämmelser om hemmansklyfningen i Dalarna, som varit de mest
omstridda och öfverklagade, och bragtes speciallagstiftningen för denna
provins i nära öfverensstämmelse med den allmänna lagstiftningen om
hemmansklyfning. Genom förordning af den 6 augusti 1881 upphäfdes
helt och hållet de särskilda bestämmelserna för Kopparbergs
län och då, såsom nedan sägs, de i den allmänna lagstiftningen innehållna
stadgandena om besutenhet såsom villkor för hemmansklyfning
och om rätt att lösa obesuten lott samtidigt upphäfdes, innebar nämnda
kungl. beslut, att jordstyckningen i Kopparbergs län hädanefter finge
äga rum utan hinder af några stadganden om besutenhet och lösningsrätt.

Den reaktion mot den genom frihetstidens författningar medgifna
större friheten med afseende å hemmansklyfning, för hvilken den
nyss omnämnda restriktiva speciallagstiftningen för Dalarna var ett uttryck,
kom äfven på annat sätt till synes mot slutet af 1700-talet.

Frågan om en revision af lagstiftningen väcktes vid midten af
1780-talet af kammarkollegium. Med utgångspunkt i främsta rummet

från nödvändigheten att skydda skogstillgångarna i riket påpekade
kollegiet, att lagstiftningen borde taga hänsyn till alla de olika ekonomiska
faktorer, hvaraf jordstyckningen vore beroende, samt anpassas efter de
särskilda provinsernas förhållanden. Därvid vore mantalet icke lämpligt
att läggas till grund för besutenlieten. Äfven betonades starkt krafvet
på en ändring i sättet för handläggningen af klyfningsfrågor å skattelösen,
så att dessa underställdes de administrativa myndigheternas pröfning
och afgörande.

Under den enquéte bland länsstyrelserna, som med anledning af
kammarkollegii framställning anordnades, kom också i flertalet utlåtanden
en stämning till förmån för strängare restriktioner mot jordstyckningen
till uttryck. I allmänhet gjordes sålunda gällande, att den dåvarande
lagstiftningens generella stadgande om pröfning i hvarje särskild! fall af
besutenheten borde fullständigas med uttryckliga besutenhetsföreskrifter,
lämpade för olika orter och afsedda att läggas till grund för dessa pröfningar.
Bland de förslag, som i detta afseende framställdes, må nämnas
förslagen, att det årliga utsädet eller vissa tunnland jord skulle bestämma
besutenheten, samt att besutenheten skulle grundas på ett visst antal
kreatur, som kunde underhållas på hemmansdelen. Föreskrifter i enlighet
med sistnämnda yrkanden kommo ock någon tid därefter till stånd för
Gäfleborgs län äfvensom, såsom redan nämnts, för vissa delar af Dalarna.
Allmänt belystes också under enquéten det olämpliga i den stadgade
ordningen för handläggningen af hemmansklyfningsfrågor, och en mångfald
förslag framställdes till ändringar i syfte att afhjälpa dessa missförhållanden,
framför allt gående ut på, att äfven klyfningsfrågor å
skattejord skulle underställas de administrativa myndigheternas afgörande.

Emellertid blef resultatet af den företagna undersökningen tills
vidare negativt. Vare sig att de politiska omhvälfningarna ledde de
högsta myndigheternas uppmärksamhet åt annat håll, eller att det under
de första åren af 1800-talet begynnande reformarbetet på landthushållningens
område kom frågan om hemmansklyfningens reglering att
synas mindre angelägen, dröjde det till några år efter det nya statsskickets
införande, innan denna fråga på nytt inträdde i ett aktuellt skede.

Med anledning af en anhållan af 1815 års ständer om undersökning
i orterna angående sådana grunder för hemmansklyfning och
befordran af ödemarkers uppodling, som kunde finnas nödiga efter hvarje
orts beskaffenhet och öfriga lokala omständigheter, anordnades 1820 en
ny enquéte om hemmansklyfilingen.

Under denna enquéte, som för öfrig! återspeglade de mest skilda
åsikter om hemmansklyfningens sociala och ekonomiska betydelse, på -

yrkades tämligen allmänt stadgandet af en viss norm för besutenketen,
vare sig denna grundades på ägovidden ensam, på arealen af öppen
åker eller det årliga utsädets storlek i förening med det antal kreatur,
som kunde underhållas på hemman sdelen, eller ock på kreaturs antalet
ensamt. Frågan huruvida några åtgärder kunde vidtagas för att tillförsäkra
de gällande författningarna större effektivitet, såsom förbud
mot lagfart å obesutna lotter och åvägabringandet af en verksammare kontroll
öfver klyfningen å skattejorden, berördes i allmänhet icke i de från
orterna inhämtade utlåtandena. Detta var däremot fallet i de yttranden,
som afgåfvos af vederbörande centrala ämbetsverk. Sålunda föreslog
kammarkollegium, att en klyfningsjordebok skulle upprättas för hvarje
län, hvaruti skulle uppgifvas, huru långt hemmansklyfning finge sträcka
sig i hvarje särskildt fall, samt att till förekommande af klyfning under
lagstadgad besutenhet uppbud och lagfart eller inskrifning af rustningseller
åborätt icke hädanefter måtte beviljas å olagliga lotter, hvar järn te
viss lösenrätt till sådan obesuten lott, som kommit i oskylda händer,
skulle tillerkännas delägare i samma hemmansnummer.

På grundval af det sålunda åvägabragta utredningsmaterialet utarbetades
en ny författning om hemmansktyfning och jordafsöndring
af den 19 december 1827, i allt väsentligt ett verk af statssekreteraren
M. G. Danckwardt. Denna författnings stadganden, i hvad
de gälla hemmansklyfningen, hade afseende å frälseskatte- och kronoskattehemman,
krono- och skatterusthåll samt de krono- och andra
publika hemman, som voro upplåtna under stadgad åborätt. De märkligaste
stadgandena i författningen gällde villkoren för besutenhet, hvilket
begrepp nu uttryckligen infördes i lagstiftningen. Hemmansklyfningen
skulle få utsträckas till hvad hemmantal som helst, allenast en åbo å
den utklufna delen vore besuten. Besutenhetsbegreppet definierades
sålunda, att den åbo skulle kallas besuten, som af sin hemmansdels
afkastning i vanliga år kunde påräkna bärgning och jämväl däraf utgöra
de med hemmansdelen förenade utskylder. Närmare bestämdt skulle
för besutenhet erfordras, att till hemmansdelen funnes så goda ägor,
att ett hushåll af minst tre arbetsföra personer måtte kunna underhållas
af ägornas behållna afkastning. Därjämte borde ängen och betesmarken
vara af den vidd och godhet, att en häst eller ett par dragoxar, två
å tre kor och fem å sex får eller getter däraf kunde vinter- och
sommarfödas.

Till underlättande af hemmansklyfningen stadgades, att, om det
kunde visas, att en hemmansdel blifvit så förbättrad eller att sådana
omständigheter inträffat, att klyfning däraf borde tillåtas, skulle utan

hinder af lag akraft v un ne t utslag ny pröfning kunna anställas om besutenheten.
Vidare medgafs, att i den händelse ett hemman vore så
beläget, att åbon kunde hafva säker och ständig förtjänst af andra
näringar, såsom fiske, sjöfart eller dylikt, så borde detta tågas i särskildt
betraktande vid besutenhetspröfningen.

Vid pröfning af klyfningsfrågor å bergsmanshemman skulle bergmästare
höras, och vid frågor om klyfning af rusthåll vederbörande kronooch
regementsombud bevaka kronans rätt med afseende å rustningsskyldighetens
behöriga utgörande.

Med afseende å korrektiven mot olagligt små hemmansdelars utbrytning
bibehöllos de gamla stadgandena om rätt till lösen af obesuten
lott. Lösningsrätten preciserades emellertid närmare och utsträcktes uttryckligen
till alla delägare i hemmausnumret, dock med den inskränkning,
att ingen skulle få begagna sig däraf, hvars ägor vore så belägna, att
den obesutna lotten ej kunde med dem sammanläggas.

Beträffande klyfningsfrågors handläggning stadgades, att de skulle
upptagas och afdömas af häradsrätt, hvadan de administrativa myndigheternas
befogenhet att handhafva kontrollen öfver klyfningsväsendet å
krono]orden nu upphäfdes.

Genom en kungl. kungörelse den 14 november 1829 utsträcktes
1827 års författnings bestämmelser att gälla äfven för frälsejorden,
hvilken, såsom i föregående sammanhang nämnts, icke varit
underkastad lagstiftningen om hemmansklyfning.

Den kompromiss i flera väsentliga frågor rörande jordstyckningen,
som 1827 års författning innebar, blef under den följande tiden utsatt
för häftiga angrepp från såväl vännerna af en friare jordstyckningslagstiftning
som från de konservativa åsikternas förfäktare. Redan 1833
upptogs också i statsrådet på initiativ af en utaf regeringens egna medlemmar
frågan om en revision af 1827 års förordning, mot hvilken
anmärktes, att däri saknades fullkomliga kontroller emot och ansvar
för öfverträdelser af stadgandena. Detta gaf anledning till anställandet
af en ny enquéte i jordstyckningsfrågan, grundad på utlåtanden från
särskildt utsedda länskommittéer. Under denna enquete hade de friare
åsikterna, särskildt på juridiskt håll, ifriga förfäktare, men den stora
mängden af utlåtanden präglades dock af konservativa synpunkter.
Yttrandena voro nästan enstämmiga därutinnan, att pröfning af besutenheten
från de offentliga myndigheternas sida sällan eller aldrig hade
brukat förekomma annat än vid fall af lösningstvister. Flertalet yrkade
också på, att stadganden borde träffas, hvarigenom besutenhetspröf -

ningen gjordes obligatorisk vid alla sådana klyfningar, där den frånklufna
delen understege viss angifven gräns. Äfven uttalade majoriteten
såsom sin uppfattning, att de i den nya förordningen stadgade fordringarna
för besutenhet vore allt för ringa. Med afseende å klyfningsfrågors
handläggning gjordes från flertalet gällande, att visserligen häradsrätterna
fortfarande borde meddela utslag, men att besutenhetspröfningarna, där
de kräfde lokal besiktning, skulle verkställas på annat sätt än genom
häradssyn, och att i hvarje fall vissa andra myndigheters eller personers
utlåtanden skulle inhämtas före målens afdömande. Halfva antalet länskommittéer
yrkade dessutom på förbud mot meddelande af lagfart och
utgifvande af åboantagningsbevis å mindre hemmansdelar, innan klyfningen
blifvit vederbörligen godkänd, hvartill af flera lades förbud mot
skattskrifning å sådana icke i laga ordning utbrutna lotter. Några
yrkade på sådana bestämmelser, att äfven vid arfskiften olagliga klyfningar
komme att förebyggas.

Utredningsmaterialet öfverlämnades därefter till en kungl. kommitté,
som år 1839 afgaf ett utlåtande, prägladt af starkt reaktionära
synpunkter. Sålunda föreslog kommittén, att besutenhetsbestämmelserna
så tillvida skulle skärpas, att för besutenhet fordrades, att ett hushåll
af fyra arbetsföra personer kunde underhållas af ägornas afkastning.
Däremot borde föreskrifterna om ägor af den beskaffenhet, att ett visst
antal kreatur därå kunde födas, utgå ur författningen, och nämnda förhållanden
jämte andra i stället tagas i öfvervägande vid den särskilda
pröfning, som, enligt hvad straxt säges, borde föregå hvarje klyfning
under visst mantalsbråk. Den gräns för klyfningen under hvilken sålunda
besutenhetspröfning borde blifva obligatorisk, föreslogs till V8 förmedladt
mantal på hvarje utklufven del.

Såsom korrektiv mot olagliga klyfningar upptog kommittén yrkandet
på förbud mot lagfart, så att vid klyfning under Vs mantal genom
köp, skifte eller gåfva af hemman, som innehades med äganderätt,
köpet, skiftet eller gåfvan icke skulle få lagföljas innan klyfningen
blifvit lagligen godkänd. Likaså skulle vid klyfning genom öfverlåtelse
af åborätt till krono- eller annat publikt hemman kungörelse om åboombvtet
icke få utfärdas, innan dylikt godkännande meddelats. Icke
heller skulle, förrän klyfningen blifvit godkänd, den senare ägaren eller
åbon få i sådan egenskap för hemmansdelen skattskrifvas eller i kronans
handlingar antecknas. Till förekommande af olagliga klyfningar vid
delning i följd af arf eller testamente föreslogos särskilda stadganden.
Vid sökande af lagfart, skatteskrifning af ny ägare resp. åbo och begäran
om inteckning å hemmansdel under Vs mantal skulle styrkas, när

hemmansdelen blifvit utklufven, och beslut, som meddelats i afseende
å klyfningen, företes.

Besutenhetspröfningar skulle i första hand verkställas af vissa
sockennämnder, som med ledning af pröfningen skulle bedöma, huruvida
åbo kunde vara besuten å hvardera af de åbodelar, som uppkomme
genom klyfningen. Frågor om rätt till lösen af obesuten hemmansdel
skulle, efter det nämndens utlåtande inhämtats, afdömas af häradsrätt
med rätt till fullföljd enligt förut gällande förordning. Då klyfning
ifrågasattes, skulle vid sockennämndens beslut förblifva, i det fall att
nämnden tillstyrkt klyfning, men afstyrktes klyfning af nämnden, finge
målet upptagas vid häradsrätten och, därest häradsrätten gillade nämndens
beslut, fullföljas vidare såsom vid lösningsfrågor.

1839 års kommittéförslag blef af regeringen förelagdt den följande
år sammanträdande riksdagen och rönte dess principiella anslutning
samt bifölls i sina viktigaste delar. Beträffande den af kommittén föreslagna
gränsen af Vs mantal, intill hvilken hemman utan föregången
undersökning skulle få klyfvas, hyste emellertid ständerna betänkligheter
mot att såsom för hela riket gällande antaga det föreslagna minimum,
hvarför de hemställde om förnyad utredning härutinnan att läggas
till grund för de stadganden, som komme att i författningen meddelas.
Den undersökning, som med anledning häraf verkställdes, utvisade, att
i de olika länen rådde mycket skiljaktiga meningar, om hvar nämnda
klyfningsgräns borde förläggas, och i några län förmälde man sig icke
kunna gifva anvisning å lämplig dylik gräns.

År 1844 förelåg den af ständerna begärda nya utredningen, men
ännu dröjde det dock flera år, innan 1839 års lagförslag af regeringen
upptogs till slutligt afgörande. Den förnämsta anledningen till dröjsmålet
torde få sökas i det politiska systemskifte, som ägde rum år
1840 och som icke var gynnsamt för yrkandena på en restriktiv jordstyckningslagstiftning;
särskildt torde införandet år 1845 af den lika
arfsrätten hafva stärkt tron på obehöfligketen af lagar om jordstyckningen.
Vid de följande tvenne riksdagarna väcktes ock flera förslag
om lättnader i den gällande 1827 års förordning.

Icke desto mindre blef det 1839 års kommittéförslag, som i väsentliga
delar lades till grund för den förordning, som utfärdades den
13 juli 1853. Dock vidtogs däri icke någon förhöjning af besutenhetensgränsen,
utan skulle härutinnan gälla hvad 1827 års författning
stadgade. Ej heller de föreslagna bestämmelserna till förebyggande af
olagliga klyfningar vid arfskifte inflöto i den nya förordningen. Den
gräns, dit hemman skulle få klyfvas utan föregående undersökning

eller särskild tillåtelse, bestämdes, såsom i 1839 års kommittéförslag,
för hela riket till Vs förmedladt mantal; dock med tillägg att för de
orter, där denna minimibestämmelse undantagsvis kunde tåla nedsättning,
Kungl. Maj:t ville för hvarje sådan ort bestämma annan gräns, sedan
Konungens befallningshafvande efter samråd med sakkunniga män inom
länet därom afgifvit förslag. Liksom i kommittéförslaget föreskrefvos
särskilda undersökningsnämnder för verkställande af besutenhetspröfningar,
med någon förändring dock beträffande sättet för utseende af
nämndernas ledamöter in. m. Nämndens resp. häradsrättens bifall till
klyfningen gjordes icke ovillkorligt gällande, utan skulle därmed missnöjd
delägare i hemmanet äga rätt att i så måtto öfverklaga utslaget,
att han finge väcka lösningsfalan. De af kommittén föreslagna förbuden
mot lagfart, åboantagningsbevis och skattskrifning å olagligt
utbrutna lotter inflöto i den nya författningen, däri ock meddelades
föreskrifter, att vid sökande af lagfart resp. åbobref å hemmansdel,
som ej finge utklyfvas utan undersökning, eller vid skattskrifning af
ny ägare resp. åbo för sådan hemmansdel, sökanden skulle styrka,
huruvida hemmansdelen utklufvits före eller efter tiden för den nya
förordningens ikraftträdande och i senare fallet jämväl förete det beslut,
som meddelats med afseende å klyfningen.

De i 1853 års författning stadgade skärpta föreskrifterna mot
hemmansklyfning väckte genast till lif en häftig opposition, och skarpa
anmärkningar framställdes under den följande tiden mot de nya stadgandenas
verkningslöshet och brist på sammanhang med andra lagar
och författningar. Med afseende å den gräns af Vs förmedladt mantal,
dit hemman skulle få klyfvas utan föregående särskild tillåtelse,
befanns det nödvändigt att — såsom ju också i författningen förutsågs
— för olika län, länsdelar, härader och socknar medgifva nedsättning,
och ett helt komplex af specialförfattningar tillkom sålunda under
åren närmast efter 1853.

Särskild! riktade sig missnöjet mot förbudet mot lagfart och kungörelse
om åboombyte samt emot skattskrifning å hemmanslotter under
Vs mantal, innan föreskrifven undersökning om besutenheten föregått
och hemmanslottens utbrytning blifvit lagligen medgifven. Genom förbudet
mot lagfart kunde ej förhindras utbrytning af obesutna lotter,
som förvärfvats genom arf eller giftorätt, tv arfvingar voro ej förbundna
att söka lagfart och underläto ofta att göra det, emedan inteckning för
lån meddelades till följd af styrkt äganderätt genom arfskifte!. Då de
flesta fång skedde genom arf, var sålunda författningen i denna viktiga

punkt alldeles verkningslös. Icke ens vid fall af köp, skifte eller gåfva
vore förbudet mot lagfart ett tillfredsställande korrektiv mot olagliga
klyfningar. En mängd köp af smärre hemmansdelar ägde nämligen
rum, utan att köparno sökte lagfart, något som icke heller vore af
synnerlig vikt för en ägare, som icke behöfde inteckna sin egendom.

Äfven anmärktes mot 1853 års författning, att förbudet mot åboantagningsbevis
och mot skattskrifning å obesuten hemmanslott icke
erbjöde tillfredsställande garanti mot olagliga klyfningar. Beträffande
den stadgade lösningsrätten påvisades, till hvilka absurda konsekvenser
det kunde leda, att en obesuten hemmanslott icke kunde lagligen förvärfvas
af andra än dem, som hade del i samma hemman. En betydande
olägenhet påstods det vidare vara, att genom den nya författningen
dröjsmål vållades med meddelande af lagfart å mindre hemmansdelar.
En tungt vägande anmärkning torde slutligen hafva gällt förbudet att
köpa en obesuten lott i ett hemmansnummer för att sammanlägga den
med lott i ett annat nummer, ett förbud som på grund af den starka
ägoblandningen i de mångenstädes ännu oskiftade byalagen måste blifva
högst menligt och föga sammanstämde med den nya författningens
eget syfte.

Motståndet mot 1853 års författning framträdde starkt vid de
närmast följande båda riksdagarna, och förslag väcktes äfven om upphäfvande
af hela lagstiftningen angående hemmansklyfning. Något
riksdagsbeslut kom likväl icke till stånd, men på grund af framburna
anmärkningar och för att bereda ytterligare trygghet i besittningen af
utklufna hemmansdelar stadgades i en kungl. kungörelse af den 20
juli 1855 bl. a., att en viss preskriptionstid skulle gälla, inom hvilken
lösningsanspråk till sådana hemmansdelar skulle göras anhängig!.

Därmed var icke oppositionen tillfredsställd och i en bondeståndets
enskilda besvärsskrifvelse till Kungl. Maj:t af år 1857 påyrkades upphäfvandet
af 1853 och 1855 årens stadganden om hemmansklyfning.
Denna begäran vann och beaktande, i det att genom kungl. förordningen
den 12 november 1858 nämnda stadganden upphäfdes, och
förordnades, att 1827 och 1829 års författningar i detta afseende skulle
lända till efterrättelse, hvarjämte de i anledning af 1853 års förordning
för vissa orter meddelade besluten angående det minsta hemmantal,
hvartill klyfning utan föregången undersökning finge därstädes verkställas,
icke vidare skulle äga tillämpning.

Att det år 1853 gjorda försöket att införa nya kontrollbestämmelser
på hemmansklyfningens område sålunda misslyckades, förklaras dels af
ifrågavarande lagstiftnings tekniska bristfälligheter, dels af de nya

faktiska kraf som gjorde sig gällande, under en tid då fastighetslån!eln
började att taga större omfattning, inteckningsväsendet fick större betydelse
äfven för de mindre jordbrukarna, samt upphäfvandet af arfvejordssystemet
och bördsrätten blef en fråga för dagen.

Genom återgången till 1827 och 1829 års författningar torde
hemmansklyfningen hafva i verkligheten blifvit nära nog oinskränkt, i
det att de gällande besutenhetsföreskrifternas betydelse alltmera minskades
och lösningsrätten till obesuten lott tillämpades ännu mera sällan än
under den föregående tiden. En ytterligare lättnad i kontroll föreskrifterna
betydde en den 6 augusti 1864 utfärdad förordning angående
grunderna och villkoren för hemmansklyfning och jordafsöndring.
Därigenom upphäfdes bl. a. bestämmelserna om undersökning
af bergmästare vid frågor om klyfning af bergsmanshemman och hvad
som stadgats om krono- och regementsombuds skyldighet att bevaka
kronans rätt vid frågor om klyfning af rusthåll.

Emellertid fortforo i riksdagen yrkanden på de restriktiva bestämmelsernas
upphäfvande, och 1879 enade sig båda kamrarna om en
skrifvelse till Kungl. Maj:t, hvari hemställdes, att stadgandena om besutenhet
som villkor för hemmansklyfning och rättighet att lösa obesuten
lott måtte upphöra att vara gällande.

I de yttranden, som med anledning häraf af Kungl. Maj:t inhämtades
från länsstyrelserna, gjorde sig den konservativa åskådningen
icke så starkt gällande som under den förra enquéten. Särskildt må
framhållas, att ur skattepolitisk synpunkt en mera utsträckt rättighet
till hemmansklyfning icke kunde väcka så stora betänkligheter, sedan
den allmänna bevillningen fått en allt större betydelse i skattesystemet
och frågan om grundskatternas afskrifning blifvit aktuell. Åsikten att
fördelarna af fullkomlig frihet i jordstyckningen icke uppvägdes af de
därmed förknippade olägenheterna, hade dock fortfarande starkt rotfäste,
och halfva antalet länsstyrelser afstyrkte riksdagens framställning, liksom
ock kammarkollegium.

Genom förordningen den 6 augusti 1881 tillmötesgick emellertid
Kungl. Maj:t riksdagens hemställan, i det att hvad förut varit stadgadt
angående besutenhet såsom villkor för hemmans klyfvande äfvensom
angående rättighet att lösa obesuten del upphäfdes. Alla under enskild
äganderätt varande samt de krono- eller andra publika hemman, som
vore upplåtna under stadgad åborätt, skulle hädanefter få klyfvas till
hvad hemmantal som helst, endast med de undantag, som innehölles i
1864 års förordning, nämligen för lotshemman af krono- eller skattenatur,
för sådana hemman, som enligt en kungörelse af år 1811 vore oskilj -

aktiga Irån bruk, hvarunder de lydde, äfvensom i så måtto för säterier,
att ingen ändring skulle göras af hvad allmänna lagen innehölle rörande
klyfning däraf vid arftäkt.

Dessa 1881 års stadganden inflöto oförändrade i lagen af den
27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring,
endast med den ändring, att den ofvannämnda undantagsföreskritten
i afseende å klyfning vid arftäkt af säteri förändrades i
öfverensstämmelse med ärfdabalkens stadganden. I enlighet med riksdagens
hemställan borttogs sedan genom lag af den 30 december
189 8 ofvan omförmälda undantag i afseende å de enligt 1811 års kungörelse
från bruk oskiljaktiga skattehemmanen. De numera bestående
inskränkningarna ifråga om hemmansklyfning äro alltså förbudet emot
klyfning utaf lotshemman af krono- eller skattenatur samt stadgandet i
allmänna lagens ärfdabalk kap. 12, § 7. Nämnas bör dock härvid en
genom lag af den 30 september 1904 gjord ändring i 1896 års lag,
enligt hvilken klyfning af hemmansdel eller lägenhet ej får mot delägares
bestridande äga rum, där den pröfvas lända honom till förfång,
för den händelse att hemmansdelen eller lägenheten till läge och beskaffenhet
är sådan, att den företrädesvis ägnar sig till byggnadstomt,
eller dess värde till hufvudsaklig del består i vattenfall, fiske eller annan
dylik förmån eller i byggnader eller andra anläggningar. I fråga om
lotshemman har riksdagen i skrifvelse af år 1911 anhållit, att Kungl.
Maj:t måtte verkställa utredning, i hvilken omfattning och under hvilka
villkor — med hänsyn till de särskilda skyldigheter mot det allmänna,
som påhvila lotshemman och lotslägenheter — dessa fastigheter må
kunna ifråga om rätt till klyfning, styckning och afsöndring likställas
med andra under enskild äganderätt varande fastigheter, samt därefter
för riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.

B) Jordafsöndring.

Jorda/söndring består däri, att ägare af hemman eller lägenhet
till annan upplåter ett visst bestämdt område. För att en afsöndring
skall komma till stånd erfordras sålunda, att en afhandling föreligger
rörande upplåtelsen. Någon utb^tning af det afsöndrade området genom
landtmäteriförrättning fordras icke, utan den om afsöndringen upprättade
afhandlingen, hvilken enligt gällande lag skall innehålla så noggrann
beskrifning å den afsöndrade jordens storlek, läge och gränser, att någon

osäkerhet därom ej kan uppstå, ingifves till Konungens befallningshafvande,
som har att, därest afhandlingen är med lag öfverensstämmande,
meddela fastställelse å afsöndringen. Den afsöndrade delen har
betraktats såsom en lägenhet, i kameralt afseende lydande under den
återstående delen, som bibehållit stamhemmanets skattetal oförminskadt.
Af det sagda följer, att en afsöndrad lägenhet icke behöfver bestå af
olika ägoslag.

I det följande meddelas en historisk öfversikt öfver lagstiftningen
i Sverige rörande jordafsöndring. *)

Jordstyckningslagstiftningen under äldre tider i Sverige riktade
sig dels emot kemmansklyfningen, hvarom i föregående sammanhang
varit tal, d. v. s. hemmanens styckning i kvotdelar mellan flera ägare,
under tilldelande åt de olika lotterna af proportionella andelar i förekommande
olika ägoslag samt under proportionell fördelning på dessa
lotter af hemmanets utskylder, dels emot hemmanens försvagande genom
särskilda ägors frånskiljande och föryttrande till andra hemman, utan
därmed förenad rubbning i de olika hemmanens utskylder. A den senare
styckningsformen kom efterhand benämningen »skattskyldig jords minskning»
till användning. Syftet med de författningar, som utfärdades
mot den skattskyldiga jordens minskning, var liksom i fråga om hemmansklyfningen
hufvudsakligen skattepolitiskt, d. v. s. man ville förekomma,
att genom afsöndring från skattskyldig jord hemmanens förmåga att
utgöra allmänna utskylder minskades.

Under Karl XI utfärdades sålunda tvenne författningar, plakaten
den 2 maj 1673 och den 21 juli 167 7, hvarigenom åsyftades dels
att för framtiden förebygga de skattskyldiga hemmanens förminskande,
dels att i viss utsträckning återställa den kemmansindelning, som blifvit,
rubbad genom ägors frånskiljande i strid mot förut utgångna påbud.
Förbudet mot den skattskyldiga jordens minskning torde, liksom författningarna
om hemmansklyfning, hafva gällt krono- och kronoskattejord,
men däremot icke afsöndring från frälsejord. De medel, hvarigenom
Karl XI ville förhindra framtida öfverträdelser af nämnda förbud,
voro bötesstraff för säljaren af jorden, stadgande om skyldighet för
förvärfvaren däraf att när som helst, då påstående därom väcktes af
det ursprungliga stamhemmanets innehafvare eller då offentlig myndighet
så fordrade, lämna ifrån sig den förvärfvade jorden, vidare förbud

x) De meddelade historiska data äro hämtade ur N. Wohlins arbete: »Den svenska jord*
styckningspolitiken i de 18:de och 19:de århundradena».

för domstolarna att meddela uppbud och fasta å olagligt frånskild jord
samt slutligen förpliktelse för de administrativa myndigheterna att
hålla hand öfver förbudets efterlefnad och ingripa vid fall af öfverträdelser.

Det andra syftet med här ifrågavarande författningar, nämligen
att rätta redan skedda rubbningar i de skattlagda hemmanens ägogränser,
sökte man vinna genom stadgande, att afsöndringar från krono- och
skattehemman äfvensom från städerna skulle, därest icke urminnes häfd
vore därå kommen, kunna återkallas utan lösen, och detta oaktadt laga
fasta vore därpå gifven. Dessa retroaktiva stadganden vållade emellertid
i praktiken stora svårigheter, och under den följande tiden fann sig
Kungl. Maj:t nödsakad att utfärda ett flertal undantagsföreskrifter, bland
hvilka må nämnas en resolution af 1682, hvari förklarades, att under
1677 års plakat icke skulle inbegripas sådana afsöndringar från skattehemmans
och byägors ödemark och skog, som afskilts utan skada för
hemmanen och sedermera blifvit uppodlade samt skattlagda till särskilda
hemmansdelar. Genom en samma år utfärdad resolution för Bergslagen
förklarade Kungl. Maj:t, att sådana ägor, som utan själfva bolbyns
alltför stora afsaknad kunde umbäras, och som kommit i andras våld
samt icke kunde återkallas utan stor skada lör de nuvarande ägarnas
därå upprättade verk, icke skulle innefattas under 1677 års plakat. Ännu
en författning af samma år gjorde liknande undantag för sådan öde
och skogbevuxen mark, som af innevånare i städer köpts från omliggande
skattehemman och sedan bona fide blifvit uppodlade och brukade.
Det torde ock hafva varit just i Bergslagen och i grannskapet af städerna,
som vid denna tid afsöndringarna af mindre jordområden från hemman
voro allmänt förekommande, och där behofvet af lättnader i förbudet
mot afsöndring var mest trängande.

Om också icke tanken på en allmännare modifikation af 1677 års
lagstiftning torde hafva varit alldeles främmande för dem, som under
frihetstiden ifrade för reformer i jordstyckningslagstiftningen, så vann
dock denna tanke intet understöd vare sig hos de dåtida administrativa
myndigheterna eller inom riksdagens ledande kretsar. Utan anmärkningar
godkändes också vid 1734 års riksdag en af lagkommissionen
föreslagen paragraf i den nya jordabalken (4 kap., 9 §), enligt hvilken
den, som sutte å skattskyldig jord, ej finge genom köp, skifte eller på
annat sätt något söndra och minska af det, som därtill med rätta hörde,
och därest någon gjorde detta, skulle det vara ogillt.

Emellertid gjorde sig under 1700-talet ett växande behof af rätt

24 .

till afsöndring af jord från hemman gällande och detta äfven i sådana
rena jordbruksbygder, där odaljorden var af inskränktare omfång och
där hemmansklyfning sålunda var förenad med olägenheter, men där
utrymme fanns till odlingslägenheter på utmarken. I viss mån tillfredsställdes
detta behof genom anläggande af torp på hemmanens utmarker,
men bland den obesutna befolkningen förefanns ock en sträfvan att förvärfva
tryggare innehaf af de upptagna lägenheterna. Flerstädes i
riket började det på grund häraf blifva allt vanligare, att hemmansägare
på evärdelig tid frånsålde mindre jordområden mot viss köpeskilling
jämte årlig afgäld från den afsöndrade lägenheten. Dessa upplåtelser
stodo i strid mot förbuden emot skattskyldig jords minskning,
och sannolikt är, att myndigheterna i allmänhet återdömt upplåtelserna
till hemmanen, i de fall då klander väcktes. Genom en kungl. förordning
af år 1767 gjordes emellertid för Västernorrlands län särskildt
undantag från det allmänna stadgandet beträffande delning vid
arfskifte af ärfd eller i börd inköpt hemmansdel.

Frånsedt detta undantagsstadgande förblef lagstiftningen om skattskyldig
jords minskning orubbad under 1700-talet, och voro alltså å
skatte- och kronohemman andra former af jordstyckningar än hemmansklyfning
förbjudna. I början af 1800-talet tillkommo emellertid vissa
stadganden, genom hvilka medgafs rättighet att i vissa fall under
äganderätt afsöndra jord från hemman.

Den första författning, hvari stadganden af sistnämnda slag inrymdes,
var den af Kungl. Maj:t den 31 mars 1803 utfärdade enskiftess
tadgan för Skåne. Däri tilläts ägare till enskiftadt hemman
att anslå till och med tiondedelen af jordrymden till särskilda lägenheter,
hvardera af minst fyra tunnlands innehåll, och upplåta dem till
andra personer att under full äganderätt evärdligen besittas. Dessa lägenheter
fingo dock endast tagas af hemmanets ouppodlade jord. Från
lägenheterna skulle betingas minst så stor årlig afgäld i spannmål eller
penningar, som belöpte sig därå i jämförelse med hemmanets hela
ägorymd och de afstådda lägenheternas innehåll och godhet, hvilket
skulle ankomma på Konungens befallningshafvandes pröfning och stadfästelse
och till ständig efterrättelse antecknas i kronans jordeböcker.
Försummade hemmansägaren att i rätt tid betala hemmanets utskylder
och utgöra detsamma åliggande skyldigheter, skulle kronans uppbördsman
äga att belägga den från besittningarna utgående afgälden med
kvarstad och framför andra fordringsägare ^uppbära densamma till godtgörande
af de bristande skyldigheterna. A ägor, som tillhörde krono -

hemman och boställen, skulle afsöndringar af ifrågavarande slag icke
tillåtas, utan att Kungl. Maj:t på vederbörandes anmälan funne för godt
att därtill lämna tillstånd.

I en den 25 juli 1804 utfärdad en skiftesförfattning för
Skaraborgs län intogos ungefär samma bestämmelser om rätt till
jordafsöndring från enskiftade hemman. Dock uteslöts däri det i den
skånska författningen tillåtna alternativet att bestämma afgälden i
penningar och medgafs, att ägare af enskiftadt hemman, som hade mer
än vanlig ägorymd, och som ansåge större afsöndring än tiondedelen
nyttig, skulle kunna göra ansökan om sådan större afsöndring hos
Konungens befallningshafvande, som borde hänskjuta frågan till kammarkollegium,
hvilket ämbetsverk ägde så förordna, att å ena sidan säkerheten
för hemmansräntans och alla öfriga utskylders evärdliga utgörande
förvarades och å andra sidan jordens uppodling och förmånliga häfd
befordrades. I den allmänna enskiftesförfattningen för riket utom
Dalarna och Norrland af den 2 februari 1807 innehöllos samma
stadganden om viss rätt till jordafsöndring från enskiftade hemman som
i författningen för Skaraborgs län. Uti den förnyade enskiftesstadgan
för Skåne och Skaraborgs län af den 24 juli 1812
inrycktes ock sistnämnda stadganden, hvarigenom lagstiftningen för dessa
provinser bragtes till full öfverensstämmelse med 1807 års allmänna
lagstiftning.

Dessa bestämmelser, hvarigenom en helt ny form för jorddelning
infördes, synas af Kungl. Maj:t hafva betraktats endast som en fråga
rörande skiftesverket, och de i jordstycknings- och skattefrågor sakkunniga
myndigheterna, främst kammarkollegium, blefvo icke däröfver
hörda. Hufvudsyftet med dessa bestämmelser synes hafva varit att
uppmuntra till enskifte samt att finna en styckningsform, som bättre
än hemmansklyfningen främjade nyodlingsverksamheten på de skiftade
hemmanens utägor. Den medgifna rättigheten till jordafsöndring var
ock, som af det sagda framgår, starkt begränsad. Afsöndringar skulle
icke, utan i hvarje särskildt fall lämnadt tillstånd, få äga rum från
kronohemman. Vidare fingo de endast ske från enskiftade hemman och
af hemmanens ouppodlade jord samt icke utan kammar kollega särskilda
tillstånd tillsammans få öfverstiga Vio af hemmanets ägorymd. Härigenom
och genom stadgandena om afsöndringarnas minimiareal, om
den proportionerliga afgälden, som skulle af Konungens befallningshafvande
fastställas, samt om kronans förmånsrätt till afgälderna vid
fall af hemmansägarens obestånd voro garantier träffade emot ur skattepolitisk
synpunkt äfventjudiga upplåtelser.

Det nya jordafsöndringsinstitutet torde visserligen till en början
hafva fått en ringa praktisk betydelse, medan å andra sidan andra slag
af jordupplåtelser under äganderätt från hemman, hvilka, såsom nämnts,
förut icke varit ovanliga, allt fortfarande och efter enskiftesstadgarnes
tillkomst ägde rum. Emellertid gjorde sig efter hand den åsikten gällande,
att man genom en utveckling af jordafsöndringsinstitutet kunde öppna
möjligheter för uppkomsten af en ny arbetsklass med säkrare och själfständigare
ställning än torpare och legohjon. Dessa arbetare behöfde
icke vara besutna på sina lotter och äga full sysselsättning af sitt eget
jordbruk, utan kunde såsom dagsverkare ägna sin arbetsflit åt näringar
i allmänhet, utan att vara bundna vid någon viss. I detta syfte framställdes
vid 1823 års riksdag yrkande på, att den genom enskiftesförfattningarna
gifna tillåtelsen till jordafsöndring utsträcktes till ägare
af enstaka hemman i allmänhet, och med mindre inskränkningar än
som ägde rum för enskiftade hemman. Sålunda borde mera än 7io af
hemmanets ägovidd kunna afsöndras, och ingen skillnad göras på odlad
eller ouppodlad mark. Till dessa yrkanden anslöt sig 1829 års
riksdag så tillvida, att den i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställde,
att den genom 1807 års förordning gifna tillåtelsen till jordafsöndring
skulle tillkomma äfven sådana hemman, som vore enstaka
och hvilkas ägor vore så belägna, att de icke kunde komma att undergå
skifte.

I den af M. G. Danckwardt utarbetade, förut omnämnda kungl.
förordningen om hemmansklyfning och jordafsöndring af den
19 december 182 7 blefvo ock yrkandena på en utvidgad rätt till jordafsöndring
i afsevärd mån beaktade.

Denna förordning, hvilken skulle gälla för hela riket med undantag
af Kopparbergs län, ägde, hvad beträffar stadgandena om jordafsöndring,
tillämpning å utsockne frälsehemman, frälseskatte- och kronoskattehemman
samt de krono-, kronorusthålls- och andra publika hemman, som
voro upplåtna under stadgad åborätt. Detta innebar eu utsträckning
af jordafsöndringsrätten så till vida, att jordafsöndring från under stadgad
åborätt upplåtna kronohemman nu skulle få ske på de i den nya författningen
bestämda villkor, och således utan tillstånd i hvarje särskildt
fall af Kungl. Maj:t. Å andra sidan skulle jordafsöndring för alltid
från boställen hädanefter vara alldeles förbjuden. I fråga om afsöndringarnas
storlek stadgades, att de skulle innehålla minst fyra tunnland
och i Norrland minst sex tunnland jord. Från ett och samma stamhemman
fick ej afsöndras mer än 7io af dess jordrymd.

Ågarna af de hemman, från hvilka jordafsöndring skulle vara

tillåten, erhöllo nu den rätt, som förut ägare af enskiftade hemman
ägt, att under vissa villkor till en eller flera personer under äganderätt1)
upplåta t. o. m. tiondedelen af hemmanets jordrymd, äfvensom att
i vissa fall, efter kammarkollegii tillstånd, verkställa ännu större afsöndring.

Det förut bestående jordafsöndringsinstitutet hade förutsatt ett
föregående laga fång genom köp. Nu tillkom emellertid det stadgandet,
att om någon genom arf hade erhållit lott i en hemmansdel af sådan
natur, från hvilken jordafsöndring vore tillåten, och denna arfslott vore
så ringa, att den ej efter de i förordningen föreskrifna grunderna för
hemmansklyfning finge besittas, så vore arftagaren berättigad att vinna
utbrytning för sin lott under full äganderätt. Lägenhetens storlek skulle
bestämmas af domaren, där ej vederbörande därom i godo åsämjdes,
och ej mera än Vio af hemmansdels jordrymd finge, utan kammarkollegii
tillstånd, för arftagare utbiytas, däri inräknadt hvad som förut kunde
vara afsöndradt från samma hemmansdel. Därmed afsågs att bringa
under lagstiftningens kontroll den mängd af jord upplåtelser, som utan
iakttagande af lagliga former brukat förekomma vid arfskiften, och
öppnades tillika möjlighet för en betydligt utvidgad användning af
jordafsöndringsrätten.

Den nu medgifna rättigheten till jordafsöndring var icke beroende
af något som helst villkor med afseende å stamhemmanets förutgående
skiftande, något som äfven betydde en afsevärd utvidgning af jordafsöndringsrätten,
i det att denna rättighets sammanknippande med
enskiftet varit en af de viktigaste orsakerna till att afsöndringsinstitutet
icke hade fått större betydelse. Därtill kom, att jordafsöndring numera
äfven skulle kunna ske i Norrland.

Afsöndrad lägenhet skulle i de fem norra länen innehålla minst
sex och i öfriga delar af riket minst fyra tunnland duglig jord, och
lägenheten skulle till sina gränser noga bestämmas i en enda formlig, till
afhägnad bekväm samt från hemmanets egen åbyggnad afskild lott.
Den dittills gällande inskränkningen, att afsöndringarna blott finge ske
af hemmanens ouppodlade jord, borttogs härigenom, men samtidigt bibehölls
villkoret, att odalåker och äng icke finge afsöndras.

De träffade föreskrifterna om lägenheternas afgäld skilde sig från
1807 års bestämmelser endast därutinnan, att afgälden förutom i spann -

1) Därjämte medgafs rätt att på viss tid, ej öfverstigande 50 är, upplåta jord till besittning,
under vissa särskilda villkor. Denna upplåtelseform kommer dock i detta sammanhang ej i
betraktande.

mål äfven skulle kunna utgå i dagsverken eller annan räntepersedel,
samt att vissa, högst femton frihetsår skulle kunna utsättas, under hvilka
frihet från afgäldens utgörande till stamhemmanet skulle kunna åtnjutas.

Från den allmänna bestämmelsen, att afsöndring i regel icke finge
öfverstiga en tiondedel af stamhemmanets jordrymd, gjordes undantag
beträffande sådan mosse, som vore odlingsbar men i dess närvarande
skick onyttig samt innehölle minst åtta tunnlands vidd; upplåtelse af
sådan mosse skulle kunna ske med eller utan skattefrihet. Tillstånd
till afsöndringen skulle sökas hos Konungens befallningshafvande, som,
sedan mossens onyttiga beskaffenhet blifvit behörigen utrönt, ägde meddela
sådant tillstånd.

För att förhindra uppkomsten af lägenheter, som icke uppfyllde
de i författningen föreskrifna villkoren, stadgades, att, om afsöndrad
lägenhet blefve klufven, vore hemmansägaren berättigad att mot skälig
lösen till hemmanet återvinna hvarje sådan klufven del, som ej innehölle
den i förordningen stadgade vidden af duglig jord. Redan bestående
eller i framtiden uppkommande olagliga afsöndringar skulle, Bär
påstående väcktes af vederbörande, rättas och jämkas och den, som lede
af jämkningen, njuta skäligt skadestånd. Atnöjdes icke innehafvaren af
den afsöndrade jorden med sådan rättelse och jämkning, eller kunde den
icke ske, skulle jorden återgå till hemmanet emot skälig lösen. Ville
emellertid innehafvaren, då klander därå af vederbörande väcktes, under
åtagande af andel i mantal och ränta i förhållande till hemmanets ägorymd
behålla hela den olagligt afsöndrade jorden, så skulle han hafva
rätt därtill, försåvida han pröfvades kunna få besitta jorden enligt de
samtidigt för hemmansklyfning och besutenhet stadgade grunderna;
samma lag gällde, om från hemman af här ifrågavarande natur odalåker
och äng blifvit för alltid skild. Det mantal, som bestämdes å den sålunda
afsöndrade jorden, skulle afräknas från stamhemmanets mantal
och utskylderna å detta senare minskas i förhållande därtill. Den såsom
korrektiv mot olagliga afsöndringar stadgade lösensrätten gjordes sålunda
icke ovillkorlig, utan möjligheter öppnades för lägenhetsägaren att freda
sin jord, dels genom utvägen att få afsöndringen rättad och jämkad
enligt författningen, dels genom utvägen att få lägenheten förvandlad
till hemmansdel.

Andra kontrollbestämmelser, som intogos i författningen, voro stadgandena,
att afhandling om jordafsöndring skulle ingifvas till Konungens
befallningshafvande i och för afgäldens pröfning och fastställelse, att
afsöndringarna skulle antecknas i jordeboken, hvaröfver Konungens befallningshafvande
ägde hålla hand, att jord, som upplätes till full ägo,

skulle på vanligt sätt lagfaras, samt att med afhandlingar om afsöndring
af jord från under stadgad åborätt upplåtna hemman skulle förfaras som
då åborätt å dylika hemman öfverlätes.

De administrativa myndigheterna skildes så till vida från befattningen
med jordafsöndringarna å kronojorden, att tvister rörande jordafsöndringar
från under stadgad åborätt upplåtna krono-, kronorusthålls- och
andra publika hemman skulle upptagas och fullföljas på enahanda sätt
som tvister angående dylika afsöndringar från frälse- och skattehemman,
d. v. s. vid domstolarna.

I den nya författningen lämnades rättigheten till afsöndring från
säteri-, rå- och rörs- samt insockne frälsehemman tillsvidare fri, men i den
kungl. kungörelsen af den 14 november 1829 stadgades, att bestämmelserna
i 1827 års förordning angående jordafsöndring äfven skulle
gälla för nämnda hemman endast med den skillnad, att af dessa hemmans
rymd t. o. m. en femtedel skulle kunna afsöndras, hvilket senare
medgifvande skedde med hänsyn till frälsehemmanens vanligen större
ägorymd samt ringare allmänna onera.

I enlighet med en af bondeståndet gjord framställning medgaf
Kungl. Maj:t i kungörelse af den 29 januari 1831, att utjord,
urfjäll eller annan äga utom gränsen för hemmanets skifteslag i vissa
fall skulle kunna afsöndras och öfverlåtas till innehafvaren af det hemman,
hvars ägor voro belägna intill densamma, äfven om ägan ifråga
innehölle odalåker eller äng eller vore af mindre rymd än den i författningen
såsom minimum för jordafsöndring stadgade.

De i 1827 års författning innehållna stadgandena om jordafsöndring
väckte liksom stadgandena om hemmansklyfning redan från början missnöje
och starkt tvifvel uttalades om gagnet af desamma. Den förut
omnämnda enquéte, som år 1833 föranstaltades i jordstyckningsfrågan,
gällde äfven jordafsöndringsinstitutet och framgick därur bl. a., att
jordafsöndringar, verkställda i öfverensstämmelse med den nya förordningens
stadganden, i alla län voro ytterst fåtaliga eller alls icke förekommit.
Däremot voro afsöndringar, verkställda utan pröfning af myndigheter
och utan allt afseende å förordningens föreskrifter, i vissa delar
af riket ingalunda sällsynta. Den åsikten gjorde sig starkt gällande,
att tillåtelsen till jordafsöndring för alltid vore skadlig för riket och
flera af de hörda länskommittéerna uttalade sig för, att densamma helt
och hållet eller i hufvudsak skulle upphäfvas. Åtminstone uttalade sig de
tillfrågade för strängare kontrollföreskrifter till försäkrande af förordningens
efterlefnad. Den i det föregående omnämnda kommitté, som 1839 af -

gaf utlåtande i frågan, föreslog också, att rättigheten till jord afsöndring
under äganderätt, utom i särskilda undantagsfall, däribland vid arfskifte,
skulle upphäfvas, en anordning som i hufvudsak understöddes af ständerna.

I anledning af en ständernas begäran föranstaltades emellertid år
1841 en ny enquete af Kungl. Maj:t angående storleken af den minsta
jordlägenhet, som skulle kunna afsöndras från hemman, vare sig för
alltid eller på viss tid. Flertalet af de tillfrågade länskommittéerna
ansågo jordafsöndring för alltid böra förbjudas eller förutsätta besutenhet
hos lägenhetsinnehafvaren, och för öfrigt gjorde sig skiljaktiga
meningar gällande beträffande det minimum af jord, som borde
stadgas.

Af skäl, som i föregående sammanhang vidrörts, dröjde det åtskilliga
år innan Kungl. Maj:t upptog frågan om en revision af 1827
års författning till slutligt afgörande. Detta skedde genom utfärdandet
af förordningen den 13 juli 1853, hvilken liksom i fråga om hemmansklyfning
innehöll nya, restriktiva bestämmelser angående jordafsöndring.
Sålunda stadgades, att jordafsöndring för alltid icke hädanefter
skulle kunna få ske, utan att den lägenhet, som afsöndrades, vore
af den vidd och beskaffenhet, att den antingen i och för sig eller, därest
sammanläggning med angränsande lika beskaffad äldre jordbesittning
inom samma hemman åsyftades, tillsammans med denna kunde anses
bilda enahanda besutenhet, som i afseende å hemmansklyfning vore
stadgad. Alltså skulle hädanefter ingen jordlägenhet få för alltid från
hemman afsöndras, som icke af ägornas behållna afkastning kunde
underhålla ett hushåll af minst tre arbetsföra personer och hvarå icke
en häst eller ett par dragoxar, två å tre kor samt fem å sex får eller
getter kunde födas. Ehuru .tillåtelsen att för alltid afsöndra jord från
hemman fortfarande skulle bestå, gjorde dock uppställandet af fordran
på besutenhet denna rättighet ganska illusorisk och innebar en brytning
med de principer, som legat till grund för enskiftesstadgarna och 1827
års förordning.

Ytterligare föreskref den nya förordningen, med bibehållande i
öfrigt af gällande bestämmelser, samma kontroller för jordafsöndring
som för hemmansklyfning under 1/s mantal, nämligen undersökning af
sockennämnd samt förbud emot lagfart, kungörelse om åboombyte och
anteckning i jordeboken af från hemman afsöndrad jord eller lägenhet,
innan afsöndringen visats vara vederbörligen godkänd.

1853 års förordnings stadganden om jordafsöndring väckte liksom
de samtidigt införda restriktiva bestämmelserna om hemmansklyfning

ett allmänt missnöje, som särskildt riktade sig mot de nyutfärdade
kontrollbestämmelserna. Vid 1856—58 års riksdag enade sig också
präste-, borgare- och bondestånden om en skrifvelse till Kungl. Maj: t
med hemställan om upphäfvande af den nya förordningen i den del,
som handlade om jordafsöndring, samt återupplifvande af 1827, 1829
och 1831 års författningar med följande undantag. Afsöndringarnas
minimiareal borde nedsättes till hälften af hvad i 1827 års förordning
var stadgadt, d. v. s. till tre tunnland jord i de fem norra och två tunnland
jord i de öfriga länen i riket, samt det ovillkorliga förbudet mot
afsöndring af odalåker och äng modifieras därhän, att äfven odalåker
och äng skulle få afsöndras, därest det styrktes att till hemmanet, hvarifrån
lägenhet skulle skiljas, endast odalägor lydde, eller den ifrågavarande
lägenheten läge afskild från hemmanets öfriga odalägor och befunnes i
öfrigt vara till afsöndring tjänlig. Dessutom borde villkoret att endast
duglig jord finge afsöndras utgå.

De i ständernas skrifvelse framställda krafven blefvo ock till fullo
beaktade i den kungl. förordningen af den 12 november 1858.
Det förtjänar påpekas, att såsom ett hufvudskål, hvarför ständerna underkände
1853 års förordning med dess besuten!)etsföreskrifter, anfördes,
att jordafsöndringen hade till uppgift, icke att skapa nya själfständiga
jordbruk, utan att bereda den fattige landtarbetaren möjlighet att förvärfva
ett eget hem.

Under de förhållanden, som med 1858 års förordning inträdde,
var ingalunda någon obegränsad frihet till jordafsöndring medgifven,
utan ganska väsentliga inskränkningar bestodo ännu, såsom framgår
vid en erinran om de återupplifvade bestämmelserna i 1827 års förordning.
Under den följande tiden fortgingo därför oafbrutna försök
att få afsöndringsrätten ytterligare utvidgad. Yrkandena på sådan utvidgad
frihet stödde sig framför allt på behofvet af att kunna afskilja
mindre lotter lämpliga för bostäder i städers och andra tätt bebyggda
samhällens närhet. Jämväl påyrkades med hänsyn särskildt till de skogsindustriella
intressena i Norrland förändring af stadgandena om maximum
för afsöndring. Vid 1862—63 års riksdag förenade sig trenne stånd
om en skrifvelse till Kungl. Maj:t, hvari föreslogos följande förändringar
i gällande författningar om jordafsöndring. Bestämmelserna om lägenhets
minimiareal, det villkorliga förbudet emot afsöndring af odalåker och
äng samt stadgandet om hemmansägares lösningsrätt vid lägenhets
klyfning under viss minimigräns borde utgå ur lagstiftningen, hvarförutom
det stadgande borde träffas, att kammarkollegium, vid pröfning
af afsöndringar utöfver en tiondedel af stamhemmanens ägorymd, jämväl

skulle äga att fasta afseende å befordrandet af en ändamålsenlig skogshushållning.

Med anledning af denna ständernas hemställan träffades genom
den kungl. förordningen den 6 augusti 1864 eu del betydelsefulla
förändringar i gällande lagstiftning.

Enligt 1827 års förordning var jord afsöndring endast tillåten från
i mantal satt jord. Nu bestämdes, att jordafsöndring äfven skulle tillåtes
från lägenheter, såväl sådana, som sedan äldre tider voro för sig sjkifva
bestående, som de, hvilka tillkommit genom jordafsöndring, med undantag
dock för lotshemman af krono- och skattenatur samt sådana skattehemman,
hvilka enligt kungörelse!) den 4 februari 1811 voro oskiljaktiga från
de bruk, hvarunder de lydde. Upplåtelse afjord från afsöndrad lägenhet
blef tillåten utan inskränkning till viss ägovidd.

I enlighet med ständernas förslag utgick vidare stadgandet om
minimum för afsöndrad lägenhet ur lagstiftningen, det villkorliga förbudet
mot afsöndring af odalåker och äng upphäfdes och rättighet
medgafs att utan inskränkning klyfva afsöndrad lägenhet. Likaså upphäfdes
stadgandet, att den afsöndrade jorden skulle till sina gränser
noga bestämmas i en enda formlig, till afhägnad bekväm samt från
hemmanets egen åbyggnad afskild lott. Förutom stadgandet om relativt
maximum innehöll därför den nya förordningen inga inskränkande bestämmelser
angående afsöndrad lägenhets storlek och beskaffenhet.

I fråga om undantag från stadgandet om maximum för afsöndring
träffades i ett tillägg till förordningen bestämmelser i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med ständernas förslag. I stället för att pröfning
och afgörande af dylika frågor förut tillhört kammarkollegium, bestämdes
emellertid, att Konungens befallningshafvande skulle meddela utslag
beträffande såväl tillstånd till sådan större afsöndring som bestämmande
af afgäld å jorden.

Äfven vissa andra nya bestämmelser träffades i fråga om sättet
för afsöndringsärendens handläggning af offentliga myndigheter. Sålunda
skulle Konungens befallningshafvande äga skyldighet icke endast att
pröfva afgälden, utan äfven att tillse, huruvida afhandlingen rörande
jordafsöndring i afseende å afsöndringens storlek vore med förordningen
öfverensstämmande, hvarjämte innan afsöndringsärende af Konungens
befallningshafvande afgjordes, där så funnes nödigt, kronobetjäningen
skulle kunna höras och äfven yttrande af landtmätare inhämtas. Någon
ändring i gällande praxis vid ifrågavarande ärendens pröfning torde
dock icke därmed hafva åvägabragts, i det att äfven förut kronobetjening
och landtmätare ibland brukat höras, då så befunnits nödigt.

Äfven må nämnas, att tillåtelsen till afgäldens bestämmande i dagsverken
uteslöts i den nya författningen, och att vissa nya grunder föreskrefvos
beträffande sättet för afsöndrad lägenhets förvandling till hemmansdel.
Slutligen fullständigades den gällande föreskriften om afsöndrad
lägenhets anteckning i jordebok med stadgandet, att det skulle åligga
Konungens befallningshafvande att inberätta förhållandet till kammarkollegium.

Emellertid fortforo äfven efter utfärdandet af 1864 års förordning
yrkandena på lättnader i lagstiftningen om jordafsöndring. Sålunda
framställdes i en riksdagsmotion år 1868 förslag att till fromma förnämligast
för en ordnad skogshushållning jordafsöndring skulle tillåtas
till huru stor del af ett hemman som helst.

Krafvet på större frihet till jordafsöndring tillmötesgicks ock så
till vida, att genom en kungl. kungörelse af den 8 september
18 6 8 upphäfdes det gällande villkoret för tillåtelse till större afsöndring
än den i regel medgifna, nämligen att hemmanet skulle hafva »mer än
vanlig ägovidd».

Med anledning af vid 1879 års riksdag framställda yrkanden på
utvidgad rättighet till jordafsöndring hemställde samma års riksdag i
underdånig skrifvelse, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida ej i vederbörlig ordning afsöndring måtte tillåtas till större
del af ägovidden än den i 1864 års förordning medgifna. Sedan vederbörande
myndigheters utlåtanden inhämtats, träffades genom kungl.
förordningen af den 6 augusti 1881 den ändring i 1864 års förordning,
att ägare af hemman eller lägenhet medgafs rätt att af sitt
ägoområde, oafsedt dettas jordnatur, afsöndra till och med en femtedel
af ägovidden. Till följd af det samtidiga upphäfvandet af besutenhetsvillkoret
för hemmansklyfning ändrades den bestående lagstiftningen
jämväl i så måtto, att arfslott numera oafsedt sin storlek skulle få
utbrytas i form af jordafsöndring samt att besutenhet icke längre skulle
vara villkor för vinnande af mantalssättning å afsöndrad lägenhet. Dessutom
uteslöts hvad 1864 års förordning innehöll om Konungens befallningshafvandes
skyldighet att vid frågor om större afsöndring än den
i regel tillåtna förordna så att »jordens odling eller ändamålsenlig skogsodling
blefve befordrad».

Samtidigt med att genom dessa förändringar i vissa punkter lättnad
och förenkling åstadkoms i lagstiftningen om jordafsöndring, infördes
genom 1881 års förordning på en annan punkt en skärpning af samma
lagstiftning. Det stadgades nämligen, att afhandling rörande jordaf *

söndring skulle innehålla noggrann beskrifning å den afsöndrade jordens
storlek, läge och gränser.

Äfven med afseende å sättet för afsöndringsärendenas handläggning
framställdes efter utfärdandet af 1864 års förordning talrika reformyrkanden
vid riksdagarna. Någon bestämd praxis härutinnan hade icke
utbildat sig hos Konungens befallningshafvande, och mot det förfaringssätt,
som följdes, anmärktes, att det i många fall vore öfverflödigt, föranledde
kostnad och åstadkomme orättvis beskattning. Beträffande lagfarts
beviljande följde häradsrätterna likaledes olika praxis: somliga
beviljade lagfart utan att afgäld blifvit fastställd af Konungens befallningshafvande,
andra vägrade lagfart, innan så skett, andra åter meddelade
första uppbudet, men lämnade hänvisning till Konungens befallningshafvande
för att få afgälden fastställd.

Särskild! framfördes med allt större styrka yrkanden på, att bestämmelserna
om Konungens befallningshafvandes pröfning af afgälden
skulle borttagas. Denna fråga löste sig emellertid efter hand på det
sättet, att i och med grundskatternas afskrifning själfva afgäldernas
aflösning allenast blef en tidsfråga. Det fanns gifvetvis intet giltigt
skäl att af lägenhetsägaren uppbära afgäld, sedan ägaren af hufvudgården
befriats från grundskatter och indelningsverk samt i likhet med
lägenhetsägaren fick erlägga allmänna utskylder efter taxeringsvärdet.
Genom lag af den 23 oktober 1891 togs det första steget mot
afgäldernas aflösning i det att innehafvare af afsöndra^ jordlägenhet
medgafs befrielse för viss del af afgälden, därest vid afgäldens fastställelse
hänsyn tagits till på lägenheten belöpande andel af stamhemmanets
väghållning.

Genom lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
af den 27 juni 1896 upphäfdes därefter helt och hållet
afgäldstvånget i fråga om framdeles skeende afsöndringar. Allt hvad
1881 års förordning innehöll om skyldighet att å afsöndrad lägenhet
lägga årlig afgäld, om denna afgälds storlek, om Konungens befallningshafvandes
åliggande att fastställa föreslagen afgäld, om lägenhetsiunehafvarens
ansvarighet för afgäld, om frihetsår vid afgälds utgörande
samt om hemmansägarens respektive kronans rätt att uppbära afgälder,
skulle vid framdeles skeende jordafsöndringar upphöra att vara gällande.
Genom särskild lagstiftning af åren 1905 och 1907 hafva sedermera
äfven innehafvare af de äldre jordafsöndringarna befriats från afgälds
erläggande eller i vissa fall, då så icke omedelbart kunnat helt och
hållet ske, beredts möjlighet att aflösa de återstående delarna af afgälderna.

Medan sålunda till följd af förändringarna i jordbeskattningen de
tramställda kralven på lättnad i bestämmelserna om afsöndringsärendenas
handläggning i vissa delar blefvo tillgodosedda, blefvo samma bestämmelser
i andra delar skärpta. Genom 1896 års nyssnämnda lag kompletterades
bestämmelsen i 1881 års förordning därhän, att afhandling
rörande jordafsöndring stadgades skola innehålla så noggrann beskrifning
å den afsöndrade jordens storlek, läge och gränser, att någon osäkerhet
därom e j kunde uppstå, hvarjämte det numera skulle åligga Konungens
befallningshafvande att åsätta de fastställda afsöndringarna särskild!
namn och nummer. Samtidigt träffades genom särskild lag den bestämmelsen,
att å upplåtelse, hvarigenom jord eller annat från hemman eller
lägenhet afsöndrats, lagfart icke finge beviljas, förrän fastställelse å afsöndringen
meddelats.

Genom 1896 års lag om hemmansklyfning m. m. gjordes ytterligare
vissa ändringar i 1881 års förordning. Stadgandet om rätt till afsöndring
af odlingsbar, men i dess närvarande skick onyttig mosse uteslöts liksom
ock bestämmelserna om rätt att i vissa fall få afsöndrad lägenhet förvandlad
till hemmansdel.

Den viktigaste förändring, som sedermera vidtagits i 1896 års
stadganden om jordafsöndring, har åsyftat att förekomma vissa ogynnsamma
följder af jordstyckningen inom de norra skogslänen, i det att
nämnda stadganden lämnade möjlighet att från ett hemman frånskilja
inägojorden, utan att därmed föijde skogsmark i den omfattning, som
var erforderligt för jordbrukets bestånd. Af denna anledning träffades
genom lag den 31 augusti 190 7 den inskränkning i rätten att från
hemman afsöndra t. o. m. en femtedel af ägovidden, att inom de sex
nordligaste länen inägojord ej må afsöndras till den omfattning, att
hemmanets jordbruk därigenom märkligen försvagas; härtill har dock
fogats den bestämmelsen, att förenämnda inskränkning i afsöndringsrätten
icke får utgöra hinder för tillstånd till afsöndring utöfver en femtedel
af stamfastighetens ägoområde, där afsöndringen erfordras för egnahemsanläggningar
eller industriella anläggningar eller annat dylikt
ändamål.

Med hänsyn till förhållandena i de norra skogslänen har vidare
genom lag åt den 4 maj 1906 stadgats, att tillstånd till afsöndring
utaf mera än en femtedel af hemmanets ägoområde ej må vägras ifråga
om afsöndring af ett hemmans afrösningsjord med impedimenter, hvilken
pröfvas ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde.

Genom lagen den 30 december 1898 har upphäfts det i 1896

års lag bibehållna förbudet emot afsöndring från sådana hemman, som
enligt kungörelsen af den 4 februari 1811 äro oskiljaktiga från de bruk,
hvarunder de lyda. I fråga om afsöndring från lotshemman har, såsom

1 föregående sammanhang redan blifvit omnämndt, Riksdagen i skrifvelse
af år 1911 hemställt om utredning om upphäfvande af det i 1896 års
lag kvarstående förbudet.

Genom kungl. förordningen af den 13 juni 1908 fattades
beslut om en omorganisation af den offentliga fastighetsbokföringen genom
uppläggande af ett jordregister, hvaruti jämväl sådana äldre och nyare
afsöndrade lägenheter, hvarå lagfart meddelats, skola i enlighet med vissa
härom utfärdade föreskrifter såsom särskilda fastigheter upptagas. I
anledning häraf borttogs genom lag af samma datum Konungens befallningshafvandes
i 1896 års lag stadgade åliggande att åsätta afsöndrade
lägenheter, hvarå fastställelse meddelats, särskildt namn och nummer,
och ändrades den i samma lag innehållna bestämmelsen om afsöndrad
lägenhets anteckning i jordeboken.

Den nu gällande lagen om hemmansklyfning m. m. af den

2 7 juni 1896 med däri sedermera gjorda förändringar innehåller beträffande
jordafsöndring för alltid i korthet följande.

Afsöndring är tillåten från hemman, som innehafves under enskild
äganderätt, äfvensom från under stadgad åborätt upplåtna hemman,
beträffande de sistnämnda dock ej med annan rätt, än författningarna
för besittningen af stamhemmanet föreskrifva. Afsöndring från jord af
fideikommissegenskap medgifves, för så vidt den öfverensstämmer med
lag och fideikommissbref. Afsöndring får icke ske från lotshemman,
ej heller från nyhemman eller nybyggen å kronans mark, så länge
frihetsår därför åtnjutas eller desamma icke erhållit bestämda områden
i skog och mark.

För afsöndring gäller som allmän regel, att från hemman ej får
afsöndras mera än en femtedel af ägovidden, dock med förutnämnda
inskränkning beträffande inägojord i de sex norra länen. Åstundas
afsöndring af mark, som ensam eller tillsammans med hvad redan kan
vara från hemmanet för alltid afsöndradt öfverstiger nämnda maximum,
ankommer på Konungens befallningshafvande att, där omständigheterna
därtill föranleda, sådant tillåta. Dylikt tillstånd får, såsom nyss nämnts,
ej vägras ifråga om afsöndring af ett hemmans afrösningsjord med
impedimenter. Från för alltid afsöndrad lägenhet kan ytterligare afsöndring
ske utan inskränkning till viss del af ägovidden. Afsöndring
kan äfven afse vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet, dock med

iakttagande åt livad som särskildt stadgats rörande strömfall å kronohemmans
område.

Den om afsöndririgen upprättade afhandlirigen, hvilken skall innehålla
så noggrann beskrifning å den afsöndrade jordens storlek, läge
och gränser, att någon osäkerhet därom ej kan uppstå, ingilves till
Konungens befallningshafvande, som har att, därest afhandlingen är med
lag öfverensstämmande, meddela fastställelse å afsöndringen. Innan
ärendet af Konungens befallningshafvande afgöres, må, där så nödigt
finnes, yttrande inhämtas af landtmätare.

Olagliga afsöndringar skola, när påstående väckes af vederbörande,
rättas och jämkas och den, som lider af jämkningen, njuta skäligt
skadestånd. Atnöjes icke innehafvaren af den afsöndrade jorden med
sådan rättelse och jämkning, eller kan den icke ske, återgår lägenheten
mot skälig lösen till den egendom, hvarifrån afsöndringen skett.

Sedan fastställelse meddelats å afsöndring, skall lägenheten införas
i jordregistret.

Med afsöndring skall lagfaras, såsom om fast egendom i allmänhet
linnes föreskrifvet. Beträffande afhandlingar om afsöndring af lägenhet
från under stadgad åborätt upplåtna hemman förfares på samma sätt,
som då åborätt å sådana hemman öfverlåtes.

Tvister rörande afsöndring af lägenhet från under stadgad åborätt
upplåtna hemman upptagas och fullföljas på enahanda sätt som tvister
angående dylika afsöndringar från frälse- och skattehemman. Öfver
Konungens befallningshafvandes beslut i fråga om fastställelse eller
afsöndring utöfver en femtedel af ägovidden föres klagan i den ordning,
som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Såsom af det föregående framgår, påkallar icke jordafsöndring
ovillkorligen någon landtmäteriförrättning, såsom däremot är fallet med
andra former för jordstycknmg. Vid jordafsöndring inskränker sig vidare
delningsförfarandet till bestämmande af det afsöndrade områdets storlek,
läge och gränser utan att i sig innefatta en liknande individualisering
af stamhemmanets återstående ägor. Jordafsöndringsinstitutet utgör
därför den enklaste och billigaste formen för jordstyckning och har
blifvit det mest anlitade då det gällt att upplåta enstaka egnahemslägenheter.
Härtill kommer att afsöndrade lägenheter erhållit en särskildt
gynnad ställning i fråga om ansvarigheten för inteckning, som meddelats
i stamfastigheten, innan afsöndringen skedde. Enligt en år 1909
antagen lag om ändring i inteckningsförordningen har afsöndrad lägenhet
endast subsidiär ansvarighet för den odelade fastighetens inteckningar.

Därjämte har Riksdagen samma år i princip godkänt ett förslag om
rätt för lägenhetsägaren att genom en förrättning för uppskattning af
den afsöndrade lägenhetens värde få den subsidiära ansvarigheten inskränkt
till ett mot detta värde svarande maximibelopp.

Men äfven om jordafsöndring sålunda ställt sig enklare och billigare
än andra former för sekundär jorddelning, liar det för mången framstått
såsom önskvärdt att i egnahemsbildningens intresse än ytterligare förenkla
institutet och undanröja de beträffande jordafsöndring gällande
inskränkningar, hvilka tett sig såsom hinder för institutets fulla utnyttjande
för egnahemsändamål. De hufvudsakliga ändringar, som påyrkats
i lagstiftningen om jordafsöndring, äro dels borttagande af bestämmelsen
om, att afsöndring skall fastställas af Konungens befallningshafvande
och i stället åläggande för häradsrätt att vid ansökning om
lagfart å afsöndrad lägenhet vidtaga den pröfning i fråga om afsöndringens
laglighet m. m., som nu åligger Konungens befallningshafvande, dels
införande af bestämmelse, hvarigenom jordägare beredes möjlighet att
afsöndra lägenheter utan att någon köpeafhandling dessförinnan föreligger,
dels ock borttagande af stadgandet, att från ett hemmans ägovälde
icke får afsöndras mer än sammanlagdt eu femtedel.

Vid 1899 års riksdag väcktes sålunda motion innefattande förslag,
att jordafsöndring för alltid skulle utan pröfning af Konungens befallningshafvande
få ske till huru stor del af hemmans ägovidd som helst, att
för afsöndring icke skulle erfordras Konungens befallningshafvandes
fastställelse, samt att lägenheter omfattande en femtedel af stamhemmanets
areal och härutöfver borde, när yrkande därom framställdes,
åsättas mantal. Motionen afstyrktes af lagutskottet, som ansåg att förslagens
antagande skulle äfventyra ordning och reda i jordäganderättsförhållandena
samt tryggheten för fullgörande af de allmänna bördor,
som ännu utginge efter mantalet.

Vid samma riksdag väcktes en annan motion afseende införande
af särskilda bestämmelser rörande jordstyckning inom Kopparbergs län
och hemställdes däri bland annat, att inom samma län jordafsöndring
skulle vara tillåten utan afseende å den afsöndrade lägenhetens storlek
i förhållande till stamhemmanet och i afseende å köpeafhandlingens uppgifter
pröfvas af rätten i sammanhang med lagfartsansökningen i stället
för af Konungens befallningshafvande.

Syftet i denna motion gillades af lagutskottet, som dock ansåg
lämpligast att frågan öfverlämnades till Kungl. Maj:ts ompröfning. Vid
frågans behandling i riksdagen beslöts en skrifvelse till Kungl. Maj:t,
däri riksdagen bland annat anförde, att det syntes som om förut be -

rörda begränsning i jordafsöndringsrätten icke ägde samma fog för sig
i Kopparbergs län, där beskattningsgrunden i regel icke vore mantalet
utan jordatalet, samt att, i och med det att denna begränsning bortt.oges,
äfven försvunne den hufvudsakliga grunden att fordra Konungens belällningshalvandes
fastställelse å af handlingar rörande jordafsöndring, och
kunde enligt Riksdagens förmenande väsentligt hinder icke anses möta att åt
rutten öfverlämna pröfningen af desamma. På grund af det anförda
anhöll riksdagen att Kungl. Magt täcktes taga i öfvervägande, huruvida
och i hvilken mån, med hänsyn till de i Kopparbergs län rådande
särskilda förhållanden, för detta län kunde erfordras andra bestämmelser
angående jordafsöndring än de i gällande lag fastställda, samt för riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Denna riksdagens framställning blef sedermera af Kungl. Maj:t
öfverlämnad till den genom nådigt beslut den 5 oktober 1906 tillsatta
kommittén för revision af skiftesstadgan och därmed sammanhängande
författningar.

I en vid 1902 års riksdag väckt motion framställdes på nytt förslag,
i syfte att begränsningen för afsöndring till en femtedel af stamhemmanets
ägovidd skulle upphöra, samt att Konungens befallningshafvandes
fastställelse å afsöndring icke längre skulle erfordras, utan
skulle vederbörande häradsrätt äga att i samband med lagfartsansökning
pröfva, huruvida upplåtelsen vore med lag öfverensstämmande och, om
lagfarten beviljades, åsätta afsöndrade lägenheten namn och nummer.
Motionen afstyrktes af lagutskottet, som dock fann vissa i motionens
motivering framhållna önskemål behjärtansvärda. På utskottets hemställan
anhöll ock Riksdagen i skrifvelse, att Kungl. Maj:t ville taga
under öfvervägande, huruvida och i hvad mån undantagsbestämmelser
från gällande lagstiftning rörande jordafsöndring lämpligen kunde meddelas
i visst angifvet syfte. Denna riksdagens framställning jämte ett
af landtmäteristyrelsen däröfver sedermera afgifvet utlåtande öfverlämnades
jämväl till den nyss omnämnda så kallade skiftesstadgekommittén
för att under utförandet af dess uppdrag komma i betraktande.

Vid 1908 års riksdag framställdes åter af enskild motionär förslag
om upphäfvande af meranämnda inskränkning i rätten till jordafsöndring,
hvarjemte yrkades ett tillägg till lagen, i ändamål att fastställelse
å afsöndring måtte kunna meddelas, äfven om icke afhandling
förelåge, därest sökanden ingåfve en af landtmätare efter förordnande
af Konungens befallningshafvande uppgjord karta med beskrifning öfver
den afsöndrade jordens storlek, läge och gränser.

Med anledning af denna motion anhöll riksdagen i skrifvelse, att
Kungl. Maj:t ville snarast möjligt låta utreda, i hvad mån större lätta åder
måtte kunna beredas för utbrytning af jord från vederbörande fastighet,
samt för riksdagen framlägga det förslag, ''hvartill denna utredning
gåfve anledning. I riksdagens skrifvelse anfördes beträffande motionärens
förstnämnda yrkande bland annat, att sedan numera mantalets
betydelse nära nog helt och hållet bortfallit, syntes giltig anledning
icke förefinnas att bibehålla ifrågavarande inskränkning i rätten till
afsöndring, i synnerhet som dess borttagande kunde sägas vara ett
konsekvent fortskridande på den väg, hvarpå lagstiftningen i ämnet
dittills fortgått. Det vore dessutom i flera fall förenadt med icke ringa
besvär och tidsutdräkt att afgöra, huruvida afsöndring skett utöfver en
femtedel af ett hemmans ursprungliga ägovidd.

Hvad anginge motionärens andra yrkande syntes det äfven riksdagen,
som om föreskriften, att afhandling rörande afsöndringen skulle
föreligga, innan fastställelse finge meddelas, skulle kunna utan olägenhet
borttagas. Enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, hade denna
bestämmelse äfvensom de svårigheter, de kostnader och den omgång,
som vållades genom att låta döda stamfastighetens inteckningar i hvarje
afsöndring för sig, i flera fall gifvit anledning till skenöfverlåtelser
i syfte att sedermera lättare få utbrutna smärre områden frigjorda
från stamfastighetens inteckningar och därigenom för en köpare mera
begärliga.

Ehuru riksdagen sålunda hade stora sympatier för, att en ändring
af 1896 års lag vidtoges i den af motionären ifrågasatta riktningen,
ansåg sig dock riksdagen på väsentligen formella grunder icke kunna
biträda det framställda förslaget.

1 sitt den 28 juli 1911 afgifna betänkande har den förut omnämnda
skiftesstadgekommittén framlagt förslag till ganska genomgripande förändringar
i fråga om jordafsöndring. Beträffande förslaget, att afsöndring
af större del af stamhemmanet, än nu är tillåten, skulle medgifvas, har
kommittén ansett den gynnade ställning afsöndringarna erhållit ifråga
om ansvarigheten för stamhemmanets inteckningar lägga väsentliga
hinder i vägen för bestämmelser i dylikt syfte. I stället har kommittén
föreslagit ett effektivare beräkningssätt ifråga om afsöndring, så att
detta institut i allmänhet icke skulle få tillämpas, om den frånskilda
jordens värde öfverstiger en femtedel af den odelade fastighetens värde,
medan gällande rätt medgifver afsöndring af en femtedel af en fastighets
ägovidd. Denna förändring har ansetts nödvändig för vinnande af en
tillförlitlig hållpunkt för bedömande af frågan, i hvad mån stamfastig -

hetens återstående ägor utgöra tillräcklig säkerhet för intecknad fordran.
Intet hindrar nämligen, att en femtedel af en fastighets ägovidd utgör
den vida öfvervägande delen af fastighetens värde vare sig på grund
af ägornas beskaffenhet eller genom värdet af åbyggnader eller andra
tillbehör till jorden. Å andra sidan bör enligt kommitténs mening det
enkla och billiga afsöndringsinstitutet obehindradt få tillämpas, där
det till afsöndring afsedda området utgör en större del af stamfastighetens
ägovidd men icke är af väsentligt inflytande på dess värde.

I fråga om själfva afsöndringsförfarandet skulle vidare enligt
kommitténs förslag den, som äger eller med stadgad åborätt besitter
fastighet, hafva rätt att påkalla afsöndringsförrättning, äfven i det fall, att
öfverlåtelse af vissa ägor icke skett. Därigenom finge fastighetsägaren,
om han så önskar, tillfälle att i ett sammanhang afsöndra flera lägenheter,
dem han sedan utan omgång har disponibla till försäljning.

Pröfning och fastställelse af jordafsöndring skulle enligt förslaget
öfverflyttas å ägodelningsrätten eller dess ordförande, detta för vinnande
af enhetlighet i jorddelningsärendenas behandling. Det allmänna intresset
af att bibehålla stamhemmanets bärighet såsom skatteobjekt anser kommittén
numera icke kvarstå i nämnvärd grad, sedan till följd af skedda
ändringar i skattelagstiftningen äfven afsöndrad jord själfständigt deltager
i de allmänna utskylderna, hvarför den principiella betänkligheten
mot att undandraga jord upplåtelser af afsöndrings egenskap administrativ
myndighets pröfning, sålunda förlorat i betydelse.

Utbrytningen af det afsöndrade området skulle enligt kommitténs
förslag ske genom en enklare landtmäteriförrättning med kartläggning
af det afsöndrade området, en åtgärd som förut icke varit erforderlig.
Det sålunda föreslagna, i förhållande till hvad nu gäller mera
formbundna sättet för jords afsöndrande har af kommittén ansetts nödvändigt
i rättssäkerhetens intresse.

C) Ägostyckning.

Trots de betydande lättnader i jordstyckningslagstiftningen, som
medgifvits genom den i föregående sammanhang omnämnda förordningen
den 6 augusti 1881, erbjödo de gällande bestämmelserna om hemmansklyfning
och jordafsöndring åtskilliga hinder mot jordens fria delning.
Hemmansklyfningen förutsatte, som nämndt, en föregående uppdelning
af hemmanets skattetal mellan flera ägare, hvarför detta jordstycknings *

institut jämlikt författningarna icke kunde användas i sådana fall, då
ägaren af ett hemman ville på förhand stycka detsamma för att sedermera
sälja de olika delarna eller någon af dem. Vid hemmans klyfning
skulle vidare alla hemmanets ägoslag och tillhörigheter ingå i delning,
så att klyfning icke kunde komma ifråga, när ägare af ett hemman
önskade dela detta sig emellan på sådant sätt, att hvar och en erhölle
vissa öfverenskomna ägoområden. Dessutom skulle hemmansklyfning
ske enligt vissa ingående för skifte gällande bestämmelser, kvilka ansågos
medföra alltför betungande kostnader. Äfven beträffande jordafsöndring
gällde åtskilliga inskränkningar, såsom fordran på föregående
laga fång af äganderätten till det jordområde, som skulle afskiljas, och
stadgandet om afsöndringens begränsning i regel till en femtedel af
stamhemmanets ägoområde. Därjämte vore de afsöndrade lägenheterna
belastade med afgäld (före ikraftträdandet af den förutnämnda lagen den
27 juni 1896) samt i kameralt hänseende osjälfständiga fastigheter,
hvilkas innehafvare icke åtnjöto de med mantalet följande förmånerna.
Sj kifva jordafsöndringsförrättningen var ock förenad med åtskilliga omgångar
och kostnader.

Sträfvandena på jordstyckningslagstiftningens område under det
sista årtiondet af 1800-talet inriktade sig därför på att införa ett nytt
institut för jordstyckning, som bättre än gällande lagstiftning om hemmansklyfning
och jordafsöndring kunde befrämja obemedlade och mindre
bemedlade personers förvärf af egna jordområden. I underdånig skrifvelse
den 14 maj 1891 framhöll riksdagen, att den lösa befolkningens inom
landet stora tillväxt och antal medförde så afsevärda olägenheter och
möjligen äfven vådor för kommunerna och samhället, att de från statens
sida påkallade vidtagande af åtgärder för att bereda denna befolkning
en tryggare ställning och fastare binda densamma vid hemorten och
fäderneslandet. Riksdagen anhöll på grund häraf om utredning, huruvida
icke genom statsmakternas försorg tillfälle kunde beredas för
obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga villkor bilda egna
jordbruk, hufvudsakligen å inom landet ännu befintliga stora odlingsbara
utmarker.

Den med anledning häraf samma år tillsatta s. k. jordbrukslägenhetskommittén
fann, att gällande bestämmelser om hemmansklyfning
och jordafsöndring icke tillfullo motsvarade de anspråk, som med fog
kunde uppställas på ett enkelt, snabbt och för de mindre bemedlade
lätt tillgängligt jordstyckningsförfarande. Kommittén ansåg väl, att de
gällande stadgandena om hemmansklyfning borde bibehållas, men föreslog
därjämte införandet af ett nytt jorddelningsinstitut, benämndt ägostyckning.

Ägostyckning åsyftar i främsta rummet att möjliggöra för innehafvare!!
eller innehafvarne af ett hemman att få hemmanet styckadt i två eller
flera lotter sålunda, att viss till gränserna bestämd ägovidd utlägges
till hvarje lott och hemmanets mantal därefter fördelas mellan lotterna.
Under det att vid en hemmansklyfning, enligt hvad förut framhållits, de frånklufna
delarna tilldelas proportionell andel i hemmanets alla olika ägoslag,
sätter alltså den nya formen för jordstyckning hemmansägaren i tillfälle att
själf bestämma, hvilka ägor som skola tilläggas den ena och den andra lotten.
Medan vidare hemmansklyfningen, såsom jämväl anförts, förutsätter en
föregående uppdelning af äganderätten till det hemmans skattetal, som
skall blifva föremål för klyfning, kan ägostyckning verkställas utan sådan
föregående uppdelning af äganderätten och kan alltså komma till användning,
då ägaren af en jordpossession vill efter viss plan stycka
densamma för att först därefter försälja de olika lotterna. Jämväl gentemot
jordafsöndring företer ägostyckning den olikheten, att medan för
den förra fordras, att de särskilda lotterna ägas af olika personer, det
genom ägostyckning medgifves en ägare af ett hemman att i och för
blifvande försäljning eller annat ändamål låta på förhand uppdela sitt
hemman. Med jordafsöndring företer ägostyckning den likheten, att
man i bägge fallen afser att utsöndra till sina gränser bestämda
områden, men i olikhet mot vid jordafsöndring blifva vid ägostyckning
de olika styckningslotterna hvar för sig själfständiga hemmansdelar.

Efter det att jordbrukslägenhetskommitténs förslag granskats af
vederbörande myndigheter och i åtskilliga afseenden underkastats omarbetning,
förelädes i kungl. proposition ett förslag till ägostyckning
1896 års riksdag och blef af densamma i allt väsentligt godkändt, hvarefter
de nya bestämmelserna inflöto i lagen om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring af den 27 juni 1896.

Denna lags bestämmelser med afseende å ägostyckning, som sedermera
i visst afseende modifierats, hvarom nedan vidare förmäles, äro i
korthet följande.

Den som under enskild äganderätt innehar hemman, som får klyfvas,
är berättigad att i den ordning, som i lagen stadgas, få hemmanet
styckadt i två eller flera lotter sålunda, att viss till gränserna bestämd
ägovidd utlägges till hvarje lott och hemmanets mantal därefter mellan
lotterna fördelas. Sådan ägostyckning är dock tillåten endast å hemman,
hvilket antingen icke legat i samfällighet med annat hemman eller ock
blifvit ur samfällighet utbrutet genom sådan delning, att hemmanets

ägor icke utan ägarens samtycke få med annan mark intagas i skifte
i annat fall än som omförmäles i 3 § 3 mom. af skiftesstadgan.

Har ägare af sådant hemman, som nu omförmälts, till annan upplåtit
viss till gränserna bestämd ägovidd att såsom hemmansdel ägas,
och möter ej uti det rörande upplåtelsen träffade aftal hinder för ägostycknings
verkställande i öfverensstämmelse med hvad i lagen stadgas,
må ock, på begäran af någon af delägarna, ägostyckning ske.

Agostyckning verkställes af landtmätare, och skola därvid vissa
skiftesstadgans föreskrifter, i några hänseenden modifierade, komma till
användning. Angående bestämmande af gränserna omkring ägor, som
skola styckas, skall gälla hvad i skiftesstadgan är föreskrifvet om rågångar,
då laga skifte är ifråga.

Ågostyckning skall omfatta all till hemmanet hörande mark. Ej
får till någon hemmanslott läggas flera än tre skiften, därest icke till
hemmanet hör större antal skiften, i hvilket fall till hvarje hemmanslott
får läggas lika många skiften, som tillhöra hemmanet. I öfrigt bör
vid ägornas fördelning iakttagas, att, såvidt ägornas beskaffenhet och
belägenhet samt det med ägostyckningen afsedda ändamålet det medgifva,
skiftena blifva reguljära och skillnadslinjerna till afhägnad
bekväma.

Agostyckning skall så verkställas, att hvarje hemmanslott kommer
att äga rätt till nödiga vägar. Vid ägostyckning får, i den mån sådant
är vid laga skifte tillåtet, jord eller lägenhet undantagas för gemensamt
behof samt besvär eller last till förmån för viss hemmanslott läggas å
annan sådan lott. Hör till hemman, som styckas, vattenfall, fiske eller
annan dylik lägenhet, eller har från hemmanet viss jord blifvit för alltid
afsöndrad, får sådan lägenhet eller jord afsättas såsom för de särskilda
hemmanslotterna gemensam.

Vid ägostyckning får ej meddelas bestämmelse till inskränkande
af den hvarje hemmanslott tillkommande rätt till andel uti hemmanets
särskilda rättigheter och förmåner. Hör till hemman, förutom ägor, som
icke legat i samfällighet med annat hemmans mark eller som blifvit ur
samfällighet utbrutna genom sådan delning, som i regel icke får rubbas
utan ägarens samtycke, tillika andel med annat hemman i ägor, som icke
undergått dylik delning, är denna omständighet icke hinder för ägostyckning.

Sker ägostyckning å hemman, som äges af en person, tillkommer
det hemmanets ägare att med iakttagande af hvad i lagen är föreskrifvet,
bestämma, huru styckningen skall verkställas. Sker ägostyckning på

grund af förut skedd upplåtelse, skall det därom träffade aftalet lända
till efterrättelse.

Sedan sålunda blifvit bestämdt, huru styckningen skall verkställas,
åligger det landtmätaren att utmärka densamma å karta, hvilken, därest
ej sakägare begär upprättande af fullständig karta, eller sådant blir för
verkställande af föreskrifven uppskattning erforderligt, skall upptaga
allenast hvad som finnes nödigt för att tydligt utmärka läget och gränserna
för de särskilda hemmanslotternas ägoområden jämte den mark,
som undantagits eller eljest afsatts såsom för de särskilda hemmanslotterna
gemensam. Med hänvisning till kartan skall landtmätaren ock
upprätta tydlig beskrifning, huru styckningen blifvit verkställd.

Landtmätaren åligger jämväl att å marken utstaka och rörlägga
skillnad slinjerna, på sätt i skiftesstadgan föreskrifves om skillnadslinjer
vid laga skifte, äfvensom att häröfver upprätta fullständig och noggrann
beskrifning.

Landtmätaren eller, där han af gode män biträdes, förrättningsmännen
hafva att med hänsyn till ägornas efter vidd och godhet beräknade
värde fördela hemmanets mantal mellan de särskilda lotterna,
därvid sådan uppskattning af ägorna bör verkställas, som i hvarje fall
anses för ändamålet erforderlig. Dock skall, därest vid förut verkställd
landtmäteriförrättning ägogradering skett, som af sakägarna godkännes,
denna gradering lända till efterrättelse vid mantalets fördelning.

Slutligen skall hvad i skiftesstadgan föreskrifves om skiftes afslutande,
hänvisning till besvär, utgifvande af handlingar och karta samt
rättegång i skiftesmål i tillämpliga delar gälla äfven i fråga om ägostyckning.
Dock skall, därest klander mot ägostyckning ej inom föreskrifven
tid anmälts, landtmätaren ofördröjligen för pröfning och fastställelse
insända karta och handlingar till ägodelningsrättens ordförande,
som har att, där anledning ej förekommer till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad, fastställa densamma och därom teckna bevis å
kartan, men eljest hänskjuta frågan till ägodelningsrätten.

Såsom förut nämnts, hafva bestämmelserna angående ägostyckning,
sådana de föreligga i omförmälda lag den 27 juni 1896, genom
senare lagstiftning i visst afseende modifierats. Sådant ägostyckningsförfarandet
i nämnda lag bestämts, öppnade detsamma i likhet med
jordafsöndring möjlighet att stycka ett hemman på sådant sätt, att till
en lott lades all inägojord och till en annan all skogsmark, hvaraf också
skogsköpare i stor utsträckning begagnade sig vid inköp af skogsmarker.
Då i det nordliga Sverige den jordbrukande befolkningen icke

kunde undvara skog till husbehof och betesmark m. m., har man genom
ändring jämväl i lagstiftningen angående ägostyckning sökt förhindra,
att i nämnda del af landet inägor frånskiljas från ett hemman utan att
viss del af skogsmarken får medfölja. Till en början stiftades år 1905
en provisorisk lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning,
hvilken sedermera efterträdts af lagen den 25 juni 1909. Enligt sistnämnda
lag gäller, att ägostyckning icke får ske i de norrländska länen,
utan att tillstånd därtill lämnats af vederbörande Konungens befallningshafvande.
Vid pröfning af ansökning om ägostyckning har Konungens
befallningshafvande att taga hänsyn till, huruvida hemmanslott, som
enligt ägostyckningsplanen skall erhålla inägojord, med hänsyn såväl
till denna jords omfattning som till den myckenhet husbehofsskog,
odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten, blir tjänlig för jordbruk.
Består hemmanslott hufvudsakligen af skogsmark, må emellertid,
ändå att lotten icke varder tjänlig för jordbruk, dit läggas mindre del
af inägojorden, där sådant af särskilda omständigheter påkallas, och hemmanets
jordbruk icke därigenom märkligen försvagas. För egnahemsanläggningar
eller industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål
får hemman styckas annorledes än förut är sagdt.

Äfven i andra afseenden hafva ändringar i gällande bestämmelser
om ägostyckning påyrkats.

Såsom nämnts, är enligt 1896 års nyss omförmälda lag styckning
tillåten allenast å hemman, hvilket antingen icke legat i samfällighet
med annat hemman eller ock blifvit ur samfällighet utbrutet genom
sådan delning, att hemmanets ägor icke utan ägarens samtycke få med
annan mark intagas i skifte annat än i visst undantagsfall. Vid 1899
års riksdag väcktes af enskild motionär en motion, som afsåg införande
af särskilda bestämmelser för Kopparbergs län i nämnda afseende.
Motionären anförde därvid bland annat följande. Enligt lagen om hemmansklyfning
m. m. den 27 juni 1896 finge ägostyckning i allmänhet
ske endast å sådana hemman, som undergått laga skifte, hvadan de hemman,
som undergått allenast storskifte, icke finge åtnjuta förmånen af
rätt till styckning. Ett af de ändamål, hvarför lagen hufvudsakligen
tillkommit, vore beredande af lättnad för mindre bemedlade att bilda
egna hem med tillhörande jordbruk. Äfven andra uppgifter hade lagen
att fylla, särskildt i Dalarna med där rådande säregna jordförhållanden,
som bland annat gjorde ägostyckningslagens tillämpning behöflig för
att underlätta sammanförandet af de söndersplittrade jordbesittningarna.
De flesta socknar i Kopparbergs län hade undergått endast storskifte,
och då ägostyckningslagen således där icke finge tillämpas, mötte svång -

heter att köpa och sälja jord. På grund häraf hemställde motionären
om ändring i lagen den 27 juni 1896 af den innebörd, att ägostyckning
inom Kopparbergs län skulle tillåtas äfven å storskiftadt hemman,
därest så efter pröfning befunnes kunna utan olägenhet ske.

Syftet i ifrågavarande motion gillades af lagutskottet, som dock
ansåg lämpligast att frågan öfverlämnades till Kung!. Maj:ts ompröfning.
Vid frågans behandling i Riksdagen beslöts en skrifvelse till Kungl.
Maj:t, däri Riksdagen bland annat anförde följande.

Med hänsyn därtill att laga skifte inom Kopparbergs län hittills
endast undantagsvis förekommit och sannolikt ej heller framdeles komme
att i regel anlitas, syntes man äga anledning antaga, att med mindre
dylik förändring i gällande lag skedde, den nya form för jordstyckning,
som ägostyckningsinstitutet innebure, aldrig skulle i väsentligare omfattning
komma länet till godo, hvilket vore så mycket mer att beklaga,
som densamma därstädes syntes vara mer än i de flesta andra landsdelar
af behofvet påkallad. Ju mindre skäl funnes att förmoda, att redan
verkställda storskiften i allmänhet komme att efterföljas af laga skiften,
desto mindre betänkligheter syntes det dessutom möta att medgifva ägostyckning
å storskifta^ hemman.

På grund af det anförda anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huruvida och i hvilken mån, med hänsyn till de
i Kopparbergs län rådande särskilda förhållanden, för detta län kunde
erfordras andra bestämmelser angående ägostyckning än de i gällande
lag fastställda, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen
kunde gifva anledning.

Denna Riksdagens framställning öfverlämnades sedermera af Kungl.
Maj:t till den i föregående sammanhang omnämnda så kallade skiftesstadgekommittén.

I sitt den 25 juli 1911 afgifna betänkande har kommittén föreslagit
borttagande af förenämnda inskränkning i ägostyckningsförfarandet
och detta icke blott för Kopparbergs län utan för hela riket, emedan
äfven annorstädes än i nämnda län, om ock icke lika allmänt som där,
fall förekomme, där en vidsträcktare styckningsrätt vore både nyttig
och berättigad. Kommittén framhåller, att genom sagda begränsning
i rätten till ägostyckning ägare af storskiftad eller sämjedelad jord i
många fall tvingas att begagna sig af det dyrare och omständligare
klyfningsförfarandet. Den omständigheten att ägostyckningsinstitutet
har sin största betydelse vid styckning af enstaka hemman och sådana
hemman, som undergått laga skifte och därmed likställd delning, bör
icke hindra tillämpning af styckningsförfarandet i de öfriga fall, då

sådant befinnes förmånligt för jordägarne. Om ock en styckning af
storskiftadt eller sämjedeladt hemman icke bereder trygghet mot en
framtida ägoreglering inom hela det skifteslag, hvartill hemmanet hör,
fastslår den dock ägo fördelningen inom det styckade området, hvarmed
redan mycket är vunnet. Vid ett blifvande laga skifte vållar en provisionel!
styckning icke större olägenhet än en provisionel! klyfning eller
en afsöndring.

Bland öfriga af kommittén föreslagna förändringar i gällande bestämmelser
om ägostyckning må äfven nämnas förslaget, att ägostyckning,
som för närvarande kan ske allenast å under enskild äganderätt
varande hemman, jämväl skall vara tillåten å under stadgad åborätt upplåtna
fastigheter äfvensom å fastigheter, som innehafvas under fideikommissrätt.

II.

Egnahemsbildningens befrämjande genom upplåtelser
af lägenheter å kronojord.

A) Kronans jordbruksdomäner i södra och mellersta Sverige.

Redan innan frågan om försäljning af kronoegendomar för egnahemsändamål
bragtes på tal, hade på grund af särskilda Riksdagens
beslut, hvarigenom Kungl. Maj:t bemyndigats att utan Riksdagens vidare
hörande försälja vissa kronoegendomar, en försäljning i annat syfte
påbörjats.

Uppslaget till dessa försäljningar hade gifvits genom en af kammarkollegium
den 19 december 1873 till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse.
I nämnda skrifvelse framhölls, att inkomsterna i arrenden för mindre
egendomar föga öfverstege de utgifter, som statsverket i och för deras
förvaltning måste vidkännas, samt att det åtminstone finge antagas som
otvifvelaktigt, att deras bibehållande icke kunde medföra någon afsevärd
fördel, då arrendeinkomsterna oproportionerligt nedtvingades af de kostnader,
som arrendatorerna finge vidkännas för kontroll m. m. Med
anledning af denna kammarkollegii skrifvelse föreslog Kungl. Maj:t uti
en vid 1874 års riksdag framlagd proposition nr 49, att sådana kronan
tillhöriga, under kammarkollegii förvaltning ställda och för statsverkets
räkning utarrenderade hemman och lägenheter, för hvilka årliga arrendeafgiften
icke öfverstege 200 kronor och hvilkas bibehållande åt kronan
icke på grund af befintlig skogstillgång eller af annan särskild anledning
påkallades, finge i den mån gällande arrendekontrakter närmade sig
sitt slut, under iakttagande af de föreskrifter Kungl. Maj:t kunde finna
lämpligt meddela, på offentlig auktion till den högstbjudande försäljas
under villkor, bland andra, att köpare, som sådant åstundade, skulle
äga att inbetala köpeskillingen under loppet af sex år med en sjättedel

Beslut om
rätt för
Kungl.
Maj:t att
utan Riksdagens

vidare hörande
försälja
vissa
mindre
kronoegendomar.

årligen, såvida lian, för fullgörandet däraf, vid auktionstillfället ställde
säkerhet, samt att högsta anbudets antaglighet komme att underställas
Kungl. Maj:ts pröfning.

Hvad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit blef af Riksdagen bifallet.
Genom kungl. bref den 29 maj 1874 underrättades kammarkollegium
om hvad sålunda beslutats.

Det år 1874 fattade beslutet utsträcktes därefter år 1879 att gälla
jämväl beträffande de egendomar, som efter förstnämnda tid kommit
under kammarkollegii förvaltning. Sedermera beslöts år 1885, att då
framdeles fråga uppstode om försäljning af kronolägenhet, som ej varit
för statsverkets räkning utarrenderad, men som uppenbarligen vore
eller vid verkställd arrendeuppskattning funnes vara af sådan beskaffenhet,
att för densamma icke kunde påräknas högre årligt arrende än 200
kronor, det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma om lägenhetens
försäljning under de i kungl. brefvet den 29 maj 1874 stadgade
villkor.

Sedermera beslöt Riksdagen år 1887 på af Kungl. Maj:t gjord
framställning, att samtliga kronans i de norrländska länen belägna
egendomar, för bvilka arrendena öfverstege 200 kronor men icke 500
kronor och hvilkas bibehållande i deras helhet eller delvis icke påkallades,
skulle, i den mån arrendekontrakten efter uppsägning eller eljest närmade
sig sitt slut, få å offentlig auktion till den högstbjudande försäljas under
de i kungl. brefvet den 29 maj 1874 bestämda villkor. Underrättelse
om detta beslut meddelades domänstyrelsen, såsom dåmera förvaltare af
kronoegendomarne, genom kungl. brefvet den 27 juni 1887.

Redan år 1888 togs ett nytt steg i samma riktning, i det att
Riksdagen då, likaledes på framställning af Kungl. Maj:t, beslöt att vid
inträffande arrendeledighet af sådana söder om Norrland belägna, under
förvaltning af domänstyrelsen ställda kronoegendomar, hvilka i arrende
lämnade mer än 200 kronor men icke utöfver 400 kronor, det skulle
bero af Kungl. Maj:t att efter omständigheterna i hvarje särskildt fall
förordna, huruvida egendomen fortfarande borde åt kronan bibehållas
eller till större eller mindre del försäljas, samt att, där försäljning skulle
äga rum, sådan skulle ske i enlighet med bestämmelserna i kungl.
brefvet den 29 maj 1874. Underrättelse om detta beslut meddelades
domänstyrelsen genom kungl. brefvet den 18 maj 1888. Däri meddelades
också föreskrifter därom, att uppskattning af saluvärdet å egendom,
som kunde komma att försäljas, skulle äga rum i samband med uppgörande
af arrendeförslag för egendomen.

Vid 1891 års riksdag begärde Kungl. Maj:t och medgaf Riks -

dagen en ytterlig utsträckning i rätten för Kungl. Maj:t att utan Riksdagens
vidare hörande försälja vissa kronoegendomar, hvarigenom denna
rätt kom att omfatta äfven de söder om Norrland belägna utarrenderade
egendomar, livilka i arrende lämnade mera än 400 kronor men icke
öfver 500 kronor. Meddelande om detta beslut lämnades domänstyrelsen
genom kungl. brefvet den 29 maj 1891.

Slutligen utsträcktes genom beslut vid 1902 års riksdag samma
rätt till dels alla sådana kronans jordbruksegendomar, livilka i arrende
icke lämnade eller i hvarje fall icke kunde påräknas lämna högre
arrende än 600 kronor, och dels sådana under af kronan inköpta skogsegendomar
hörande områden, hvilka utan olägenhet för skogsskötsel!!
ansåges kunna afyttras och hvilka icke kunde påräknas lämna högre
arrende än 600 kronor. Riksdagens skrifvelse i ämnet, nr 74, afläts den
10 maj 1902, och underrättelse om beslutet meddelades domänstyrelsen
genom kungl. brefvet den 23 maj 1902.

Sedermera har motionsvis fråga om ytterligare utsträckande af
Kungl. Maj:ts ifrågavarande rätt blifvit i Riksdagen väckt. Sålunda
föreslogs vid 1907 års riksdag i motion nr 29 i Första kammaren och
nr 134 i Andra kammaren att medgifva försäljning af kronoegendomar
med ett arrendevärde ej öfverstigande 700 kronor samt vid 1911 års riksdag
i motion nr 78 i Andra kammaren att medgifva försäljning af
egendomar med arrendevärde ej öfverstigande 800 kronor. Dessa förslag
blefvo emellertid icke af Riksdagen bifallna.

De första förslagen om användandet af statens jordbruksdomäner
för att befrämja bildandet af mindre jordbruk framkommo vid 1889
års riksdag genom tvenne i Andra kammaren väckta motioner nr 109
och 111.

I den ena af dessa föreslogs, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala önskvärdheten däraf, att, innan försäljning af kronans
domäner skedde, det måtte undersökas, om icke egendomarne kundo
fördelas i smärre brukningsdelar, som i så fall skulle säljas hvar för
sig. I motiveringen till detta förslag framhöll motionären det gagneliga
för samhället däri, att allt flera individer af folket bereddes tillfälle att
förvärfva sig jord, hus och hem. Genom försäljning af kronans domäner
i mindre brukningsdelar skulle dessutom vinnas en fördel i socialt
afseende redan därigenom, att de dagsverkstorpare, hvilka vore bosatta
å en egendom, som skulle försäljas, bereddes möjlighet att åt sig och
de sina förvärfva den jord, på hvilken de kanske i all sin tid för sin
utkomst arbetat.

Motioner vid
Riksdagen
1889.

Motioner
vid Riksdagen
1890.

I den andra af förenämnda båda motioner framhölls, att en tendens
gjort sig gällande till stark inflyttning från landsbygden till städerna
och industriplatserna, hvarigenom fara hotade för öfverbefolkning inom
fabriksrörelsen och stadsnäringarna. Det verksammaste medlet för att
motväga det onda, som häraf måste blifva en följd, vore att bereda så
många arbetare som möjligt tillfälle att på för dem antagliga villkor
förvärfva så pass mycken dels odlad, dels odlingsbar jord, att de därå
kunde försörja sig och sina familjer. En sådan upplåtelse af jord läte
sig lättast verkställa dels genom kronodomänernas sönderdelande i mindre
gårdar, hvilka emot en på 40 å 50 år ställd afbetalning och på i öfrigt
så billiga villkor som möjligt försåldes till sådana personer, som antingen
icke förut ägde några hemman eller endast mycket små sådana, dels
ock genom att hvarje år afsätta ett visst belopp att användas till inköp
och sönderdelning af större enskilda egendomar, då sådana för billigt
pris kunde erhållas. Med anledning af det sålunda anförda hemställde
motionären, att Riksdagen, med godkännande i hufvudsak al det väckta
förslaget om beredande af tillfällen för landets obemedlade arbetare att
förvärfva egna jordbruk, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och med första möjliga förelägga
Riksdagen förslag till denna frågas ordnande på för fäderneslandets
trygghet och välgång lämpligaste sätt.

Statsutskottet, som i sitt utlåtande nr 18 behandlade båda motionerna
i ett sammanhang, instämde i den af motionärerna uttalade meningen
om önskvärdheten, att de mindre bemedlade samhällsmedlemmarna
bereddes ökade tillfällen att förvärfva läst egendom. Utskottet afstyrkte
emellertid motionerna under hänvisning till, att Kungl. Maj:t ägde fria
händer att vid försäljning af kronoegendomar förordna om deras styckande,
samt under uttalande, att de i sistnämnda motion framställda förslagen
vore alltför vidtomfattande för att de, i saknad af hvarje utredning,
skulle kunna föranleda till några Riksdagens åtgärder. Förstnämnda
motion afslogs af Första kammaren och bifölls af Andra kammaren, i
följd hvaraf densamma förfallit, medan åter sistnämnda motion afslogs
af båda kamrarna.

Vid 1890 års riksdag förnyades den förra af de båda här omordade
vid 1889 års riksdag väckta motionerna. Under hänvisning till hvad
1889 års statsutskott yttrat i frågan afstyrkte utskottet, jämväl nu det
framlagda förslaget. Utskottets afslagsyrkande bifölls af Första kammaren,
hvaremot Andra kammaren antog det i motionen framlagda förslaget.
Motionen hade sålunda äfven denna gång förfallit.

Vid samma riksdag väcktes äfvenledes eu motion, nr 128, däri
motionären med i hufvudsak samma motivering som i den vid 1889
ars riksdag i samma ämne väckta motionen hemställde, att Riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Magt täcktes låta utreda,
huruvida icke genom statsmakternas försorg tillfällen kunde beredas dem
bland landets mindre bemedlade och obemedlade samhällsmedlemmar,
som sådant önskade, att på villkor, som gjorde det för dem möjligt,
och hufvudsakligen å inom fäderneslandet ännu befintliga stora odlingsbara
utmarker, bilda egna jordbruk, utan att statsverket därigenom
blefve särskildt betungadt, utom möjligen för väganläggningar och stora
vattenafledningar.

Denna motion remitterades till tillfälligt utskott. Andra kammarens
tillfälliga utskott nr 4 upptog i sitt utlåtande öfver motionen en utredning
angående det i Nord-Amerikas Förenta stater tillämpade s. k.
homesteadsystemet, hvilket afser att sätta den enskilde och framförallt
familjeförsörjaren i tillfälle att mot utmätning trygga sitt hus och hem
äfvensom så mycket af honom tillhörig jord och därtill hörande lös
egendom, som erfordras för att förskaffa honom själf och dem, hvilkas
försörjning åligger honom, en efter billiga anspråk afpassad, tryggad
existens. Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla att, efter inhämtande af fullständig kännedom om homesteadsystemet,
låta företaga en sådan utredning af hit hörande förhållanden,
på grund hvaraf Riksdagen kunde blifva i tillfälle att bedöma möjligheten
af och sättet för beredande af tillfälle för mindre bemedlade att
större omfattning förvärfva egna jordbruk.

På grund af att kamrarna stannade i olika beslut förföll emellertid
frågan äfven denna gång.

I proposition nr 57 till 1891 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t Kuugi. proRiksdagen
medgifva att, där å kronoegendom, som i enlighet med förut Riksdagen1
fattade beslut skulle försäljas utan att Riksdagens vidare hörande 1891-erfordrades, funnes lägenhet, hvilken ansåges lämpligen kunna från Motion vid
egendomen afsöndras och särskildt för sig afyttras, på Kungl. Maj:t
måtte ankomma att utan auktion med full äganderätt upplåta sådan
lägenhet åt innehafvaren, under villkor, att, sedan värdet å lägenheten
blifvit i den för arrendeuppskattningar stadgade ordning utrönt, för
lägenheten erlades en köpeskilling motsvarande detta värde, att köparen
skulle äga inbetala köpeskillingen under loppet af 10 år med en
tiondedel årligen, såvida han för fullgörandet häraf ställde godkänd
säkerhet, samt att upplåtelsen skulle äga rum i form af jordafsöndring.

Den närmaste anledningen till denna framställning var Riksdagens
skrifvelse nr 54 den 13 maj 1889, däri Riksdagen anhållit om utredning,
huruvida tryggad besittningsrätt kunde beredas innehafvare af
lägenheter å sådana kronoegendomar, som skulle försäljas. I anledning
af denna skrifvelse hade utredning af Kungl. Maj:t åvägabragts.
Af de myndigheter, som härvid blifvit hörda, hade uttalats betänkligheter
mot införande af bestämmelser, som mot en köpare af en
kronoegendom skulle trygga förutvarande lägenhetsbesittares nyttjanderätt,
främst på den grund att härigenom priset å kronoegendomarna
skulle nedtryckas samt i många fall försäljningen omöjliggöras. De
uttalade betänkligheterna ansågos vara så tungt vägande, att några
åtgärder i den af Riksdagen antydda formen icke syntes böra vidtagas.
Däremot ansågs samma mål, om ock i något mindre utsträckning,
böra kunna vinnas genom beredande af tillfälle för sådana
lägenhetsinnehafvare att med äganderätt förvärfva de af dem besutna
lägenheterna. Då det man sålunda ville nå genom utbrytning och
särskild försäljning af dylika lägenheter skulle kunna äfventyras genom
desammas utbjudande på auktion, borde i dess ställe vederbörande
lägenhetsinnehafvare hembjudas lägenheten till inlösen. Under frågans
utredning hade äfven uttalats farhågor att lägenhetsinnehafvarne för
inköp af lägenheterna skulle nödgas sätta sig i sådan skuld, att de
skulle komma i sämre ekonomisk ställning än förut. Med anledning
häraf föreslogs en utsträckning af betalningstiden till 10 år, hvarjämte
genom lägenheternas utbrytande såsom afsöndringar skulle förhindras,
att de blifvande ägarne betungades med de onera och utskylder, som
särskilt utgjordes af i mantal satt jord.

Under framhållande såväl af önskvärdheten att den lösa ai-betarebefolkningen
bereddes tillfälle att förvärfva sig egna hem som ock af
svårigheten att på skäliga villkor kunna inköpa en mindre jordlott,
hemställdes i en vid samma riksdag väckt motion nr 145, att Riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huru genom afsöndring
från kronans domäner tillfälle skulle kunna lämnas åt så inånga som
möjligt att med full äganderätt förvärfva jord till tomtplats m. m.
liksom att bereda samma förmån åt dem, som redan byggt och bodde
å kronan tillhörig, på arrende upplåten jord.

Statsutskottet behandlade den kungl. propositionen och förenämnda
motion i ett sammanhang i sitt betänkande^ nr 61. Utskottet tillstyrkte
bifall till propositionen, hvaremot och då någon vidsträcktare föryttring
af lägenheter från kronoegendomarna än den af Kungl. Maj:t föreslagna
icke syntes utskottet vara tillrådlig, innan erfarenhet vunnits rörande

resultatet af det nu ifrågasatta försäljningssättet, utskottet hemställde,
att motionen icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.

Hvad utskottet sålunda hemställt vann Riksdagens bifall, och
Riksdagen bemyndigade Kungl. Maj:t att beträffande de sålunda medgifna
upplåtelserna meddela de närmare bestämmelser, som kunde finnas
erforderlis-a.

Sådana bestämmelser utfärdades genom nådigt bref den 22 december Kungl. bref1893
till domänstyrelsen, däri föreskrefs, bland annat, att vid salu- ^mbe^iSQS
värdering af egendom, som skulle försäljas, borde tillses, om lägenhet tln domänaf
ifrågavarande slag kunde, utan att hufvudgårdens försäljning till styrelser!,
skäligt pris därigenom försvårades, från egendomen afsöndras, i hvilket
fall förslag till afsöndringen skulle afgifvas; att för sistnämnda fall
innehafvaren af lägenheten borde, om han kunde anträffas, tillkallas
samt honom förevisas de förändringar i ägoområdet, som möjligen af
uppskattningsmännen ansåges nödiga, och tillika meddelas underrättelse
om det vid förrättningen lägenheten åsätta saluvärdet; att Konungens
befallningshafvande sedermera skulle förelägga innehafvare af sådan
lägenhet, som af förrättningsmännen föreslagits till afsöndring, att, vid
lösningsrättens förlust, innan 30 dagar till Konungens befallningshafvande
inkomma med förklarande, huruvida han önskade förvärfva äganderätt
till lägenheten, samt i sådant fall tillika aflämna säkerhet för köpeskillingens
erläggande, bestående antingen af solidarisk borgen såsom
för egen skuld af minst två vederhäftiga personer eller ock sådan säkerhetshandling,
som, förutom borgen, kunde tagas god för arrende (vissa
slags obligationer, depositionsbevis och inteckningar); att, där hembudet
inom förelagd tid antagits samt behörig borgen ställts. Konungens
befallningshafvande skulle hafva att öfversända handlingarna i ärendet
jämte eget yttrande till domänstyrelsen, som skulle underställa ärendet
Kungl. Maj:ts pröfning samtidigt med frågan om disposition af hemmanet
i öfrigt; att därest såsom säkerhet för köpeanbud, som af Kungl.

Maj:t godkänts, borgen aflämnats, denna borde samtidigt med första
inbetalningen å köpeskillingen vid lägenhetens tillträdande förnyas på
det sätt att borgen tecknades å den skuldförbindelse å resterande köpeskilling,
som då borde af köpare aflämnas; samt att Konungens befallningshafvande
därefter skulle utfärda köpebref å lägenheten. I

I vid 1891 års riksdag i båda kamrarna väckta motioner, i Första Motioner vid
kammaren nr 42 och i Andra kammaren nr 53, återupptogs i oförändrad Elk1Sg9fen
form det vid 1890 års riksdag framlagda förslaget (se ofvan sid. 152)

att hos Kungl. Magt anhålla om utredning angående möjligheten att
bereda obemedlade och mindre bemedlade samhällsmedlemmar tillfälle
att bilda egna jordbruk hufvudsakligen å befintliga odlingsbara utmarker.

Båda motionerna behandlades af tillfälliga utskott. Första kammarens
tillfälliga utskott yttrade härvid i sitt betänkande nr 15, att sedan kommunikationsväsendet
inom landet väsentligen förbättrats samt särskildt
de öde trakterna i Öfre Norrland genom statsbanenätets utsträckning
dit blifvit lättare tillgängliga, tiden syntes vara inne att lämna ökade
tillfällen, främst i Öfre Norrland, till upptagande af nya hemmansbruk
och lägenheter å sådana kronans domäner, som därtill befunnes lämpliga.
Härigenom skulle äfven minskas de olägenheter och vådor för det allmänna,
som vore förenade med den lösa befolkningens störa tillväxt.
Enligt utskottets förmenande borde emellertid endast undantagsvis göras
några försök att åt den vid industriella verk fast anställda arbetarebefolkningen
bereda tillfällen att bilda verkliga jordbruk. Denna befolkning
kunde nämligen i regel finna hvarken tid eller tillfälle till
idkande af jordbruk. Deras tillgodoseende med eget hem borde för
öfrigt lämpligast ske genom arbetsgifvarne, som bättre än staten härtill
vore i stånd. Andra kammarens tillfälliga utskott åter framhöll i sitt
betänkande nr 20, att goda skäl utan tvifvel förefunnes att tillse, huruvida
icke något kunde göras för att i större utsträckning än nu tillmötesgå
den i vida kretsar bland landets obemedlade eller mindre bemedlade
samhällsklasser obestridligen befintliga, i sig själ!’ sunda och
naturliga trängtan efter att bilda själfständiga hem på egen torfva. Utskottet
hölle före, att en talrik befolkning af smärre själfständiga jordbrukare
vore ägnad att gifva ökad styrka åt samfundsbyggnaden, samt
att en sådan befolkning vore i stånd att i många hänseenden på ett
bättre sätt än det större jordbruket tillgodogöra sig jordens alstringskraft.
Äfven för det större jordbruket skulle det säkerligen vara eu
icke ringa fördel att i sitt grannskap hafva att tillgå en stam af fria
bofasta arbetare, hvilka, i den mån deras egna små jordbruk icke toge
deras arbetskraft i anspråk, kunde till egen båtnad använda densamma
i det större jordbrukets eller industriens tjänst. I många fall kunde
visserligen bildandet af små jordbruk ske på enskild väg genom afsöndring
af torplägenheter o. d., men på många orter vore det säkerligen
lämpligt att för vinnande af det afsedda ändamålet utskifta sådana
statsdomäner, som vore afsedda att försäljas. Framförallt syntes det
utskottet vara ett lifsintresse, att de odlingsbara marker, som ännu läge
ouppodlade, komme till gagn. Ett statens ingripande i ändamål att
befrämja, ordna och leda uppodlingen och bebyggandet af dessa marker,

som i stor utsträckning funnes i landet och främst i dess nordliga
delar, skulle vara i hög grad önskvärdt; och skulle de kostnader, som
staten för kolonisationsarbetet finge vidkännas, snart blifva återgäldade
genom ökad produktion, skatteförmåga och försvarskraft.

Båda utskotten hemställde, att Riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning, huruvida icke genom statsmakternas försorg tillfälle
kunde beredas för obemedlade att på lämpliga villkor bilda egna
jordbruk, hufvudsakligen å inom landet ännu befintliga stora odlingsbara
utmarker.

Denna hemställan blef af Riksdagen bifallen.

I anledning af Riksdagens skrifvelse i ämnet tillsatte Kungl. Maj:t
den 25 september 1891 en kommitté (vanligen kallad jordbrukslägenhetskommittén),
hvilken den 23 november 1892 afgaf sitt betänkande.
Kommitténs förslag omfattade åtgärders vidtagande i tre olika afseenden,
nämligen dels styckning och försäljning af vissa kronans jordbruksdomäner,
dels torrläggning på statens bekostnad af vissa till odling
tjänliga sankmarker för att vinna tillfälle till upplåtelse därå af mindre
jordbrukslägenheter, dels och upplåtelse af odlingslägenheter å lämpliga
områden inom Västerbottens och Norrbottens län.

I detta sammanhang beröres endast förstnämnda förslag. För de
båda andra förslagen lämnas redogörelse nedan (sid. 86 och sid. 157).

Kommitténs förslag angående styckning af kronans jordbruksdomäner
afsåg 1) styckning, total eller partiell, af jordbruksdomäner,
belägna i närheten af stad, köping, järnvägsstation eller större industriell
inrättning i syfte att bereda egna bostäder — med eller utan jordbruk —
för en befintlig eller påräknelig arbetarebefolkning, 2) afsöndring under
full äganderätt af smärre jordbrukslägenheter från domäner, som i öfrigt
helt eller delvis skulle försäljas eller fortfarande skulle för kronans
räkning utarrenderas. Under det enligt gällande bestämmelser kronodomäners
användande till bildande af egna hem endast kunde ifrågakomma
beträffande sådana domäner, som enligt Riksdagens särskilda
beslut kunde utan Riksdagens vidare hörande af Kungl. Maj:t försäljas,
skulle enligt kommitténs förslag Kungl. Maj:t erhålla en vidsträckt befogenhet
att förordna om upplåtelser af smärre lägenheter från alla
jordbruksdomäner, som därtill befunnes lämpliga. I fråga om de särskilda
villkoren för upplåtelser af såväl det ena som det andra slaget
innehöll kommitténs förslag, att lägenhet, som vore bebyggd med
enskild person tillhöriga hus, i första hand skulle hembjudas denne
till inlösen; att öfriga lägenheter skulle försäljas å offentlig auktion,

* 8

Den s. k.
jordbruks -lägenhetskommittén.

hvilket äfven skulle gälla de af enskilda personer bebyggda lägenheterna
i de fall, då hembud ej antoges, allt dock under förutsättning att icke
Kungl. Maj:t för särskildt fall bestämde det ett till styckning i bostadstomter
afsedt område skulle för parcelleringens ombesörjande öfverlämnas
till kommun eller särskildt bildadt konsortium; att för köpeskillingen
ej skulle fordras annan säkerhet än inteckning; att för obebyggda
lägenheter köpeskillingens afbetalande skulle utsträckas öfver
en period af 10 år, dock att, om lägenheten ej före utgången af femte
året blifvit försedd med nödiga åbyggnader, ogulden köpeskilling skulle
anses till betalning genast förfallen; samt att i fråga om bebyggda lägenheter
den ditintills gällande i kungl. brefvet den 29 maj 1874 angifna
betalningstiden af 6 år skulle tillämpas.

Kungl. Maja
i anledning
af jordbrukslägenhetskommitténs

förslag.

Hvad kommittén föreslagit ifråga om styckning af domäner, belägna
i grannskapet af orter med mera sammanträngd befolkning,
ansågs af Kungl. Maj:t icke vara lämpligt, då det gällde upplåtande af
tomter invid redan färdigbildade befolkningscentra, såsom städer och
köpingar. Ågarna af sådana tomter komme nämligen icke att vara
underkastade byggnadsordning, hälsovårdsstadga och andra föreskrifter,
som gällde å den ort, till hvilken tomterna närmast skulle komma att
höra. På grund häraf kunde man förutse, att de af kronan i marknaden
utsläppta tomterna skulle blifva synnerligen begärliga, hvarigenom
rubbning i fråga om stadens eller köpingens tomtpolitik kunde förorsakas.
Genom ett utbjudande i större skala af tomter kunde också
till skada för orten uppstå öfverflöd på arbetssökande. Annorlunda
ställde sig förhållandet, då fråga vore om upplåtande af tomter i eller
invid ett under bildning varande samhälle. I sådana fall kunde de med
upplåtelserna afsedda fördelarna vinnas utan att några olägenheter behöfde
framkallas.

Beträffande frågan om inrymmande af vidsträcktare rätt för Kungl.
Maj:t att upplåta jordbrukslägenheter från kronodomänerna syntes det
Kungl. Maj: t att, äfven om ett förverkligande af kommitténs förslag
icke kunde väntas medföra så stora resultat, som kommittén hade föreställt
sig, förslaget likväl vore ägnadt att befrämja bildandet af flera
egna hem.

I fråga om de af kommittén föreslagna villkoren för upplåtelse
erinrade föredragande departementschefen vid ärendets behandling i
regeringen, att enligt nådigt bref den 22 december 1893 gällde, att
därest hembud af en lägenhet, som föreslagits skola för sig försäljas,
icke antoges, frågan om lägenhetens föryttring förfallit. Kommittén

både däremot föreslagit, att lägenheten i sådant fall skulle försäljas på
auktion. En ovillkorlig föreskrift härom skulle likväl vara obillig mot
innehafvare^ hvilken ägde åbyggnaderna. Han skulle i sådant fall
blifva nödsakad att bortföra sina hus eller att sälja dem till underpris,
under det att han, om lägenheten fortfarande linge bibehållas
under hufvudgården, hade utsikt att, vare sig denna ånyo utarrenderades
eller försåldes, få å lägenheten kvarbo. Kommitténs förslag,
att kronan såsom säkerhet för ogulden köpeskilling skulle godtaga
allenast inteckning i lägenheten, vore icke, enligt departementschefens
mening, för kronans säkerhet tillräckligt betryggande. Värdet af en
föryttrad lägenhet kunde genom hvarjehanda åtgärder af en oredlig
köpare väsentligt förminskas. Därjämte vore att märka, att då köpebref
å lägenheten icke borde utfärdas förr än efter första afbetalningen å
köpeskillingen, en lång tid komme att förflyta från lägenhetens försäljning,
till dess inteckning kunde sökas, under hvilken tid förhållanden
kunde inträffa, som, därest särskild säkerhet icke funnes, gjorde kronans
utsikter att utbekomma köpeskillingen högst ovissa. Därest, i enlighet
med hvad kommittén föreslagit, föreskrift meddelades om att vid förvärf
af obebyggd lägenhet nödiga åbyggnader skulle vara uppförda inom
fem år, borde emellertid krafvet på särskild säkerhet för dessa lägenheter
inskränkas till att omfatta endast de af betalningar, som skulle
göras före den första femårsperiodens utgång. Sedan byggnaderna
blifvit uppförda, kunde nämligen inteckningen utgöra tillräcklig säkerhet.
Beträffande slutligen frågan om den tid, inom hvilken köpeskillingen
skulle vara slutafbetalad, syntes densamma kunna för alla lägenheter
bestämmas till 10 år. En sådan tid gällde enligt nådiga brefvet
den 22 december 1893 redan ifråga om bebyggda lägenheter, och
alla skäll talade för, att samma tid borde gälla äfven för obebyggda
lägenheter. I

I enlighet med hvad föredragande departementschefen sålunda
anfört, framlade Kungl. Magt vid 1894 års riksdag proposition nr 46
uti ifrågavarande ämne. Däri föreslogs, att kronoegendomar, belägna i
närheten af järnvägsstation, större industriell inrättning, fiskläge, hamnoch
lastageplats eller större by och där för en befintlig eller påräknelig
arbetarbefolkning behof af egna bostäder kunde anses förefinnas, skulle
få i sin helhet eller delvis styckas till bostadstomter eller smärre jordbrukslägenheter.
Härförutom skulle afsöndringar till mindre jordbrukslägenheter
jämväl tillåtas från kronoegendomar i alla de fall, där sådana
afsöndringar utan egentlig skada eller olägenhet för stamhemmanets

Kungl. proposition.
till
Riksdagen
1894 angående
upplåtelse
afegna
hem
från kronoegendomar.

skötsel och brukande ansåges kunna äga rum. Då Kungl. Maj:t lämnat
sitt samtycke till föreslagen styckning eller afsöndring, skulle lägenhet,
som vore bebyggd med enskild person tillhörigt boningsbus, bembjudas
denne till inlösen mot det lägenheten åsätta försäljningsvärde. Därest
hembud icke antoges, skulle frågan om lägenhetens försäljning förfalla,
utom i det fall, att den egendom, dit lägenheten hörde, skulle i sin helhet
styckas i mindre områden, för hvilket fall lägenheten skulle försäljas å
offentlig auktion. Utstyckad lägenhet, som icke vore bebyggd med
enskild person tillhörigt boningshus, skulle alltid försäljas å offentlig
auktion. Köpeskillingen skulle få inbetalas under loppet af 10 år med
en tiondedel årligen, sä vida köparen ställde godkänd säkerhet, i fråga
om bebyggd lägenhet för hela köpeskillingen, samt i fråga om obebyggd
lägenhet för de afbetalningar, som erfordrades för halfva köpeskillingens
erläggande. Obebyggd lägenhet skulle bebyggas inom fem år vid
äfventyr att annars ogulden del af köpeskillingen genast skulle vara till
betalning förfallen.

Vid behandling af den kungl. propositionen uttalade statsutskottet
i sitt utlåtande nr 68 betänkligheter mot att tillstyrka förslaget om
styckning af domäner för beredande af bostadstomter. Det vore i allmänhet
skäl att i kronans ägo bibehålla sådan jord, som vore belägen
i eller intill tätare bebyggda orter, dels på den grund, att kronan sedermera
kunde behöfva mark för anläggning eller utvidgning af offentliga
institutioner, och dels på den grund, att kronans områden kunde för
vederbörande samhällen själfva blifva oumbärliga då det gällde samhällets
utveckling. Upplåtande på billiga villkor kunde för öfrigt för
vederbörande samhälle vara synnerligen olämpligt, i det att detsamma
kunde få vidkännas ökade kostnader för utvidgning af stadsplan etc.
Fara förelåge dessutom för att vid utsläppande i marknaden af ett flertal
billiga tomter dessa kunde af mera kapitalstarka personer inköpas och
göras till föremål för spekulation, hvarigenom det med upplåtelserna
afsedda ändamålet direkt skulle motverkas. Utskottet ansåg icke heller,
att Riksdagen utöfver hvad redan skett borde afhända sig bestämmanderätten
i fråga om domäners försäljning, i följd hvaraf, då fråga uppstode
om styckning af eller afsöndring från en domän för bildande af
mindre lägenheter, frågan borde underställas Riksdagens pröfning. I
fråga om de särskilda villkoren för lägenheternas upplåtande syntes
det utskottet önskvärdt att tillse, huruvida icke auktion å vederbörande
lägenhet skulle kunna undvikas äfven i andra fall än Kungl. Maj:t
föreslagit.

Utskottet tillstyrkte sålunda bifall till propositionen med följande

ändringar, nämligen att sådana kronoegendomar, som vid löpande
arrendetids utgång finge utan Riksdagens vidare hörande försäljas,
skulle i sin helhet eller delvis få styckas till smärre jordlägenheter, att
från sådana egendomar jämväl jordafsöndringar finge göras, där sådant
ansåges lämpligt, att däremot i afseende å öfriga under domänstyrelsens
förvaltning ställda, för statsverkets räkning utarrenderade kronoegendomar,
Indika ansåges vara lämpliga till styckning eller afsöndring för
mindre jordbrukslägenheter, förslag till styckning eller afsöndring finge
i samband med deras uppskattning för förnyad utarrendering uppgöras,
hvarefter frågan, därest Kungl. Maj:t funne styckning eller afsöndring
böra äga rum, skulle underställas Riksdagens pröfning, samt att lägenhet,
hvarom här vore fråga, icke skulle försäljas på offentlig auktion utan
att det visat sig omöjligt att afyttra densamma till åsatt saluvärde
genom dess utbjudande under hand.

Hvad utskottet sålunda hemställt blef af båda kamrarna bifallet.

Sedermera meddelades genom nådigt bref till domänstyrelsen den
25 september 1896 reglementariska föreskrifter för upplåtelser af ifrågavarande
slag.

Den år 1899 tillsatta kommittén för egnahemsfrågans utredning
uttalade sig äfven angående egnahemsbildningens främjande genom
upplåtelse af jord från kronans domäner. Kommittén gaf uttryck för
den uppfattningen, att äfven utan några ändringar i gällande bestämmelser
kronodomänerna framdeles skulle komma att i högre grad än ditintills
skett tagas i anspråk för bildande af nya lägenheter, passande
till arbetarhem. Enligt kommitténs antagande kunde nämligen förväntas,
att initiativ i dylika frågor skulle komma att tagas af de särskilda
egnahemsnämnder, som kommittén föreslagit skulle inrättas, en för
hvarje län. Enligt hvad kommittén inhämtat hade icke sällan vid upplåtelser
af lägenheter från kronans mark upptagits det villkor, att köpebref
å lägenheten icke skulle utfärdas, förr än lägenheten blifvit bebyggd.
Då lagfart icke kunde erhållas utan att köpebref blifvit utfärdadt, samt
lagfart åter vore förutsättning för att egnahemslån skulle kunna erhållas,
komme den person, som köpte sin lägenhet af kronan, i sämre ställning
än den, som förvärfvade sitt egnahem genom köp från enskilde. Med
anledning däraf framhöll kommittén önskvärdheten af att dylikt villkor
icke måtte uppställas i de fall, då köparen sökte egnahemslån. Vidare
uttalade kommittén, att det borde tagas i öfvervägande, huruvida icke
upplåtelse till egna hem skulle kunna äga rum af sådan odlad eller

1899 års
egnahemskommitté.

Motioner vid
Riksdagen
1904.

odlingsbar mark, hvaraf kronan vid inköp af skogsegendomar kommit
i besittning.

Kommitténs uttalande i fråga om upplåtelse af egnahem slägenheter
från kronans mark ledde aldrig till någon åtgärd. Genom 1902 års
riksdags beslut om försäljning af, bland annat, sådana områden af
inköpta skogsegendomar, hvilka utan olägenhet för skogsskötseln ansåges
kunna afvttras, och för hvilka högre årligt arrende än 600 kronor
icke kunde påräknas, ansågs syftet med kommitténs uttalande i fråga
om upplåtelser af egnahemslägenheter från statens skogsegendomar
hafva blifvit behörigen tillgodosedt. Hvad åter anginge det af kommittén
påpekade särskilda villkor, som brukade uppställas vid försäljning af
lägenheter, ansågs att detta villkor borde blifva föremål för pröfning i
hvarje särskildt fall.

Vid 1904 års riksdag väcktes åter i Andra kammaren två motioner,
nr 239 och 249, afseende ett mera utsträckt användande af kronans domäner
för främjande af egnahemsbildningen. I den förra af dessa motioner
föreslogs, att Riksdagen måtte uttala önskvärdheten af att, då kontrakten
om arrende af kronoegendomar utlöpte, domänstyrelsen måtte åläggas,
ej mindre att inkomma till Kungl. Maj:t med yttrande om, huruvida
och i hvilken omfattning dessa egendomar borde delas i lotter, lämpliga
att försäljas eller eventuellt utarrenderas för bildande af egna hem, än
äfven att, då domänstyrelsen ansåge sådan delning, försäljning eller
utarrendering böra förekomma, till Kungl. Maj:t härom afgifva förslag.
Den senare motionen afsåg dels beredande af vissa lättnader i fråga om
kronoegendomars utstyckande till egna hem och dels att, där det funnes
lämpligt att till försäljning utbjuda äfven större kronoegendomar än
dem, som lämnade högst 600 kronors arrende, förslag härom borde i
hvarje särskildt fall hos Riksdagen göras, hufvudsakligen i syfte att
därmed befordra en vidsträcktare jordstyckning. De lättnader i fråga om
kronoegendomars styckning, som motionären med sitt förslag åsyftade,
skulle bestå dels däri, att enskild person, som inköpte en kronoegendom
för att stycka densamma till egnahemslägenheter, skulle äga rätt att
betala köpeskillingen med en tiondedel årligen under tio år, såsom var
medgifvet beträffande lägenheter, som försåldes direkt af kronan, äfvensom
däri att relaxering af kronans inteckning för ogulden köpeskilling
underlättades i hvad anginge lägenheter, som afstyckats från den sålda
kronoegendomen.

Det särskilda utskott, som vid ifrågavarande riksdag fått i uppdrag
att yttra sig angående det af Kungl. Maj:t vid samma riksdag fram -

lagda förslag om egnahemslån, yttrado sig äfven öfver ifrågavarande
motioner. Utskottet afstyrkte i sitt utlåtande nr 3 motionerna, och
blefvo desamma i enlighet härmed af Riksdagen afslagna.

Vid IDOG års riksdag väcktes i Andra kammaren en motion nr
112, däri föreslogs att hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och
framläggande af förslag till bestämmelser, som möjliggjorde att de
kronodomäner, som skulle försäljas, på ett effektivare sätt utbjödes till
egna hem. Denna motion blef af Riksdagen afslagen.

Vid 1907. års riksdag återupptogs emellertid samma förslag i motion
nr 62 i Andra kammaren. Vidare föreslogs vid nämnda riksdag i en
uti Första kammaren väckt motion nr 5, att Riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla, att domänstyrelsen måtte anmodas att såväl vid inköp af
hemjord, som ock vid de dåvarande arrendekontraktens utlöpande till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag till afsöndring af vissa delar af
kronoegendomar, lämpliga att försäljas till arbetare, hvilka önskade
bilda egna hem. Därjämte väcktes i Andra kammaren en motion nr
158, hvaruti, med framhållande af planlösheten uti den ditintills bedrifna
försäljningen af lägenheter från kronans egendomar, hemställdes, att
Riksdagen måtte hos Kung]. Maj:t begära upprättandet af tidsenliga
planer för upplåtelser af kronans domäner till tomtmark eller mindre
jordbruk. Öfver dessa motioner afgafs utlåtande af statsutskottet, nr
175, som, under framhållande af att frågan om upplåtande af jord å
kronans mark för bildande af egna hem, enligt hvad utskottet inhämtat,
vore föremål för Kungl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet, hemställde,
att motionerna icke måtte af Riksdagen bifallas. Motionerna blefvo
också af Riksdagen atslagna. Vid samma riksdag väcktes äfven i
Andra kammaren en motion nr 81 i ämnet, hvilken af kammaren remitterades
till tillfälligt utskott. I denna motion hemställdes, att Riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om åläggande för domänstyrelsen
att, såväl vid inköp af hemjord, som då arrendetiden å kronans egendomar
utlöpte, i samråd med respektive läns hushållningssällskap, undersöka,
i hvilken omfattning ifrågavarande kronojord kunde styckas och
försäljas till egna hem, samt till Kungl. Maj.t inkomma med förslag
om sådan styckning och försäljning. Utskottet ansåg emellertid, i sitt betänkande
nr 5, att motionärens önskemål i fråga om en mera omfattande
styckning af kronoegendomarna redan vore tillräckligt tillgodosedt genom
kungl. brefvet den 25 september 1896 samt att förutsättningen för det
af motionären förordade samarbetet mellan domänstyrelsen och hushåll -

Motion vid
Riksdagen
1906.

Motioner vid
Riksdagen
1907.

Motioner vid
Riksdagen
1908.

ningssällskapen redan förelåge, i det att uppskattningsnämnderna, som
hade att uttala sig angående kronoegendomars försäljning, vore sammansatta
af representanter för hushållningssällskapet, landstinget och
domänstyrelsen. Utskottet hemställde alltså, att ifrågavarande motion
icke måtte bifallas, och blef motionen också i enlighet härmed af Riksdagen
afslagen.

Äfven vid 1908 års riksdag framkommo förslag angående kronoegendomars
styckning till egna hem. Uti en i Andra kammaren väckt
motion, nr 127, framhölls sålunda, att det största hindret för egnahemsfrågans
utveckling läge i svårigheten för dem, som önskade förvärfva
eget hem, att förskaffa sig lämplig jord. Det vore emellertid icke så
att jord öfverhufvud vore svår att få köpa, utan svårigheten läge i att
få jord, som icke vore alltför aflägset belägen. Hos egnahemssträfvarne
gjorde sig gällande samma tendens, som läge till grund för benägenheten
hos landsbygdens befolkning att vilja inflytta till städerna och
andra orter med sammanträngd befolkning, nämligen motviljan mot att
bo alldeles för sig själfva långt bort från andra människor. Ur denna
synpunkt syntes det vara gifvet, att egnahemsidén framför allt borde
rikta sig på upprättandet af egnahemskolonier vida mera än på upprättandet
af enstaka egna hem. Genom de egna hemmens sammanförande
i kolonier vunnes också fördelen af lättare tillfälle till kooperation
mellan de olika småbrukarne. För möjliggörande af sådana kolonier
i betydande skala erfordrades emellertid, att staten själ! uppläte jord
för ändamålet, hvarvid borde iakttagas, att de olika jordlotterna borde
vara af växlande storlek för att kunna fylla behofven hos olika slag af
egnahemssträfvare. Fn sådan försäljning borde emellertid föregås af
fullständig utredning rörande de befintliga kronoegendomarnas storlek,
beskaffenhet och belägenhet med fästadt afseende å deras lämplighet
för upplåtelse till småbruk. För att hindra att för ändamålet lämpliga
egendomar afyttrades till annat bruk, borde emellertid rätten för Kungl.
Maj:t att utan Riksdagens hörande försälja vissa egendomar upphäfvas.
Med anledning af hvad sålunda anförts, föreslogs i motionen, dels att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, i
hvad mån befintliga kronoegendomar vore mer eller mindre lämpliga
att styckas och upplåtas till egna hem och småbruk, samt om upprättande
i samband därmed af ändamålsenliga planer för styckningen, därvid
särskildt borde iakttagas, att de till upplåtelse afsedda jordandelarna
borde vara af växlande storlek, samt så belägna, att samverkan utan
svårighet kunde äga ram mellan egnahemsinnehafvarne, dels ock att

Riksdagen måtte besluta att upphäfva de tidigare riksdagsbeslut, hvarigenom
Kungl. Maj:t erhållit rätt att utan Riksdagens hörande verkställa
försäljningar af kronoegendomar. I en särskild motion, nr 128,
af samma motionärer ifrågasattes, huruvida icke de föreslagna upplåtelserna
af kronojord till egna hem skulle kunna äga rum under andra
former än äganderättens. I en tredje motion, nr 93, upptogs i samband
med sistberörda fråga jämväl yrkandet om upphäfvande af redan fattade
beslut angående försäljning af mindre kronoegendomar.

Statsutskottet, som hade att yttra sig öfver de framställda förslagen
om upphäfvande af besluten om kronoegendomars försäljning samt om
utredning af frågan om egnahemslägenheters bildande på kronojord, afstyrkte
såväl det ena som det andra förslaget. Utskottet framhöll i sitt
betänkande nr 112, att den pågående försäljningen af mindre kronoegendomar,
hvilken påbörjats af ekonomiska skäl, men hvars fortsättande i
icke ringa mån skett med hänsyn till egnahemsrörelsen, vore synnerligen
gagnelig ur sistnämnda synpunkt samt därför icke borde inställas.

Någon förändring i af motionärerna angifven riktning med afseende å
omfattningen af egnahemsbildningen på kronojord syntes icke heller
utskottet behöflig, då redan enligt dåvarande bestämmelser i ej ringa
mån bereddes tillfälle till förvärfvande af jord för bildande af egna
hem. Utskottet framhöll därjämte, att vid försäljning af mindre jordbrukslägenheter.
borde tillses, att lägenheterna vore belägna i trakter,
där arbetsförtjänst kunde påräknas. En småbrukare vore nämligen
otvifvelaktigt i behof af sådan under de första åren, innan småbrukets
afkastning hunnit tillräckligt uppdrifvas, samt vid inträffande missväxtår.

På grund häraf borde jordbrukslägenheterna så mycket mindre vara
belägna i kolonier som därigenom kunde föranledas konkurrens om
möjligen förekommande arbetsförtjänst.

I enlighet med utskottets hemställan blefvo ifrågavarande motioner
af Riksdagen afslagna. Jämväl förslagen om utredning af frågan angående
eventuella nya former för upplåtande af kronojord afslogos.

Vid 1909 års riksdag blef den mycket omdebatterade frågan Kungi.
angående egnahemslägenheters bildande å kronans jordbruksdomäner PJuPRiks-n
förd ett afsevärdt stycke framåt. Kungl. Maj:t hade uppmärksammat, dasen bosatt
de åtgärder, som vidtagits för frågans fösning genom 1894 års Motioner vid
riksdags beslut samt genom kungl. brefvet till domänstyrelsen den 25 riksdag
september 1896, icke ledt till sådant resultat, som önskligt varit. De
erfarenheter, som vunnits under den förflutna tiden, hade gifvit anledning
till tvifvel om lämpligheten i alla delar af de gällande bestämmelserna.

Sålunda hade visat sig, dels att ett icke obetydligt antal utstyckade
lägenheter icke kunnat säljas, och dels att en del lägenheter sålts under
sådana förhållanden, att afsikten med försäljningen förfelats. I sistnämnda
afseende hade sålunda händt, att lotter inköpts af ägare till
angränsande egendomar, hvilka därigenom velat utvidga sina besittningar,
att samtliga lotter af en styckad egendom inköpts af en och
samma person, samt att lotter köpts af personer, för hvilka de förmånliga
betalningsvillkoren ej varit afsedda. För att vinna klarhet i dessa
hänseenden och, om så erfordrades, rättelse uti anmärkta missförhållanden
hade chefen för jordbruksdepartementet anmodat domänstyrelsen att
verkställa utredning, huruvida icke genom ändrade föreskrifter den
utväg till bildande af egna hem, som öppnats genom Riksdagens förenämnda
beslut, kunde blifva anlitad i större utsträckning än som då vore
fallet. Det sålunda infordrade utlåtandet hade af domänstyrelsen afgifvits
den 29 januari 1909, därvid domänstyrelsen tillika öfverlämnat underdåniga
yttranden af Konungens befallningshafvande i rikets samtliga
län. På grundval af den sålunda verkställda utredningen framlade''
Kungl. Maj:t nu proposition nr 41 i ämnet.

Under ärendets utredning hade i fråga om formen för upplåtelser
af egnahemslägenheter från kronans domäner föreslagits såväl upplåtelse
under åborätt som äfven upplåtelse under arrenderätt med eventuell
rätt för arrendatorerna att vid arrendetidens utgång förvärfva äganderätt
till lägenheten. Genom sådana förändringar i formen för upplåtelserna
hade man afsett att vinna garantier för att de lägenheter,
som upplätes, komme i rätta händer. Kungl. Maj:t hade emellertid
ansett, att lägenheterna fortfarande borde upplåtas under full äganderätt,
eller i de fall, då sådant läte sig göra och i öfrigt funnes lämpligt,
under tomträtt, i följd hvaraf förslag om andra begränsade upplåtelseformer
än tomträtten icke upptogs i propositionen.

Det kungl. förslaget afsåg att genom förändringar i tillvägagångssättet
vid själfva upplåtandet vinna de önskade garantierna för, att
lägenheterna komme i händerna på de personer, som man önskade
hjälpa. Då det visat sig, att den dittills gällande ordningen, enligt
hvilken anbud med all makt skulle sökas framkallade, så snart beslut
om upplåtelsen fattats, innebure ett af de största felen hos det dåvarande
systemet, hade det till en början gällt, huruvida icke ordningen för
upplåtelserna borde ändras så tillvida, att underhandsupplåtelse blefve
det sätt, som så godt som uteslutande komme till användning. Under
utredningen hade visserligen befunnits, att den lyckligaste lösningen af
frågan, huru man skulle kunna hålla tillräckligt antal lägenheter till

salu å hvarje särskild tidpunkt, skulle bestå i intagande i arrendekontraktet
af skyldighet för arrendatorn att, därest visst område af arrenderad
egendom under arrendetiden kunde finna användning för ifrågavarande
ändamål, afstå området mot skälig nedsättning i arrendet. Ett
sådant förbehåll kunde emellertid icke ifrågakomma utan ändring i 2
kapitlet 3 § af lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Då det ansågs
för tidigt att nu väcka förslag om en sådan lagändring, hade ett annat
tillvägagångssätt måst utfinnas. I. den kungl. propositionen föreslogs
sålunda följande tillvägagångssätt för lägenheternas upplåtande: Vid
inträffande arrendeledigheter skulle i samma ordning som ditintills
styckningsförslag upprättas och saluvärde samt äfven arrendevärde
åsättas . de till försäljning afsedda lägenheterna. Ehuru icke direkt i
författningsförslaget uttaladt, förutsattes likväl, att eventuella spekulanter
borde lämnas tillfälle att vid förslagets upprättande inställa sig för att
bevaka sina intressen. Sedan styckningsförslaget vunnit vederbörligt
gillande, skulle man därefter skrida till lägenheternas upplåtande. Först
skulle därvid utbud ske till försäljning under hand mot köpeskilling
minst motsvarande det åsätta saluvärdet. Kunde härvid anbud ej erhållas,
skulle domänstyrelsen utarrendera de osålda lägenheterna på viss kortare
tid för att vid dess slut, eventuellt efter ny värdering, ånyo utbjudas
under hand. Det förutsattes, att vid tillämpning af bestämmelsen om
utarrendering arrendetiden för olika lägenheter skulle bestämmas på
sådant sätt, att å hvarje ort alla år med inräknande af under året nytillkomna
lägenheter ett lämpligt antal lägenheter funnes att köpa. Sedan
en lägenhet på angifvet sätt blifvit till försäljning utbjuden tre gånger
utan att hafva blifvit försåld, skulle det ankomma på Kungl. Maj:t att
afgöra, huruvida lägenheten skulle återförenas med stamhemmanet eller
å offentlig auktion till den högstbjudande försäljas, eller om fortsatta
försök skulle göras med dess upplåtande under hand.

Hvad sålunda föreslagits skulle närmast gälla obebyggda lägenheter.
Lägenhet, som. vore bebyggd med enskild person tillhörande
boningshus, skulle hembjudas denne till inlösen mot det lägenheten
åsätta försäljningsvärdet. Lägenhet, som vore bebyggd med kronan
tillhöriga hus, skulle hembjudas brukaren, därest antingen denne sjäif
eller ock han och medlemmar af hans familj före honom tillsammans
innehaft densamma under en tid af minst fem år och därunder väl
häfdat lägenheten. Därest hembud icke antoges, skulle det ankomma
på domänstyrelsen att pröfva, huruvida lägenheten skulle utbjudas till
försäljning i den ordning, som föreslagits för obebyggda lägenheter,
eller på annat sätt disponeras. Genom denna pröfningsrätt hos domän -

styrelsen afsågs att bereda styrelsen möjlighet att låta en brukare, som
icke ville lösa lägenheten, kvarsitta såsom arrendator.

I fråga om de förutsättningar, som skulle förefinnas beträffande
anbudsgifvarens person eller eljest föreligga för att han skulle kunna
antagas som köpare, föreslogs dels att köparen skulle vara mindre bemedlad
eller obemedlad, äga god frejd samt hafva gjort sig känd för
arbetsamhet och hederlig vandel samt äga förutsättningar för drifvande
af ett mindre jordbruk, och dels att lägenhet ej finge upplåtas till den,
som redan ägde fast egendom af den storlek, att därå kunde födas en
familj, och att ej heller mer än en lägenhet finge upplåtas till samma
person.

Dessa bestämmelser afsågo emellertid endast upplåtelsen till den
förste köparen. Genom desamma kunde således icke vinnas några
garantier för att icke lägenheten sedermera genom försäljning kunde
komma i händerna på en person, som icke fyllde de föreslagna personliga
kvalifikationerna eller som afsåge att använda lägenheten för annat
ändamål än till att grunda eget hem. I fråga, om bebyggda lägenheter
ansågs en garanti mot eu sådan eventualitet ligga i byggnadernas förefintlighet
och beskaffenhet. För att vinna en motsvarande garanti i
fråga om obebyggda lägenheter föreslogs, att det ditintills gällande stadgandet
om att viss del af köpeskillingen skulle vara förfallen, därest
icke lägenheten blifvit bebyggd före utgången af femte året, skulle
ändras därhän, att köpare af obebyggd lägenhet skulle vid tillträdet aflämna
förbindelse att inom fem år hafva lägenheten bebyggd med
bostad och i öfrigt nödiga byggnader vid äfventyr att utöfver den aftalade
köpeskillingen gälda ytterligare ett belopp, motsvarande en femtedel
af köpeskillingen, samt att sådan förbindelse skulle innefatta medgifvande,
att berörda fordringsbelopp finge i lägenheten intecknas. . Då
emellertid egnahemslån icke utlämnas annat än mot första inteckning,
föreslogs, för att icke beröfva en köpare möjlighet att erhålla sådant
lån, att inteckning för förbindelse af ofvannämnda beskaffenhet skulle
efter Konungens befallningshafvandes bepröfvande få flyttas .med förmånsrätt
närmast efter egnahemsinteckningen. Det ansågs vidare, att
man uti den ifrågasatta lagstiftningen om förköpsrätt skulle kunna erhålla
ytterligare en garanti mot den anmärkta faran.

Beträffande de egendomar, från hvilka upplåtelser af egnahemslägenheter
skulle kunna göras, föreslogs ingen annan ändring i förut
gällande bestämmelser, än att rätten för domänstyrelsen att till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag om upplåtande af lägenheter från jordbruksdomäner,
som icke finge försäljas utan Riksdagens hörande, utsträcktes

att gälla jämväl sådana skogsegendomar i andra län än de sex nordligaste,
hvilka icke utan Riksdagens hörande finge försäljas.

De föreslagna bestämmelserna afsågo upplåtelse af såväl bostadssom
jordbrukslägenheter. Beträffande de förra föreslogs, att, där upplåtelse
under tomträtt funnes böra äga rum, sådant efter Kung]. Maj:ts
bepröfvande finge ske. I fråga om storleken af de lägenheter, som
skulle få upplåtas, innehöll förslaget, beträffande bostadslägenheter, att
dessa icke i allmänhet borde tilltagas större än att eu blifvande köpare
för deras förvärfvande och bebyggande kunde erhålla egnahemslån samt,
beträffande jordbrukslägenheter, att hänsyn jämväl där borde tagas till
möjligheten för blifvande köpare att i mån af behof erhålla egnahemslån,
samt att i hvarje fall jordbrukslägenheter ej måtte göras större än att
de i uppodladt skick kunde brukas utan nämnvärdt anlitande af legd
arbetskraft.

Beträffande betalningsvillkoren föreslogs, att köpeskillingen skulle
kunna betalas antingen kontant eller genom afbetalningar. I senare
fall skulle kronan såsom säkerhet för afbetalningarnas behöriga fullgörande
icke fordra annan säkerhet än inteckning. Då det emellertid
ansågs, att dåvarande anordning, hvarigenom köpeskillingen finge erläggas
i afbetalningar utan skyldighet att gälda ränta å oguldna delen,
innebure en orättvisa mot den, som betalade köpeskillingen kontant,
därest icke denne medgåfves ett motsvarande afdrag, föreslogs att saluvärdet
å en lägenhet skulle bestämmas, såsom om köpeskillingen komme
att gäldas kontant, samt att den, som ville fullgöra betalningsskyldigheten
genom afbetalningar, i stället skulle erlägga ränta å oguldet belopp
efter samma räntefot, som gällde för egnahemslån, eller 3.6 procent.
Äfven vid köpeskillingens amortering skulle emellertid en tiondedel af
köpeskillingen erläggas kontant vid tillträdet. Anledningen till denna
bestämmelse var, att man icke velat frångå den till grund för egnahemslånerörelsen
liggande principen, att en person för att komma i åtnjutande
af särskildt bistånd från det allmännas sida vid bildandet af eget hem
måste kunna själf i någon mån bidraga till det egna hemmets förvärfvande.
Beträffande betalningsvillkoren i öfrigt hade ansetts nödvändigt
att, i fråga om jordbrukslägenheter, göra dessa så gynnsamma som
möjligt. Visserligen kunde en person genom att söka egnahemslån å
lägenheten i alla fall förskaffa sig tillfredsställande betalningsvillkor.
Då emellertid icke alla lägenheter, som komme att af kronan försäljas,
kunde eller ens borde till storleken afpassas efter de för egnahemslånerörelsen
gällande maximivärden, borde redan på den grund lättnader i
betalningsvillkoren beredas. Om köparen af en lägenhet kunde beredas

sådan lättnad, att han icke behöfde söka egnahemslån, vunnes därmed
också den fördelen, att en del belopp, som eljest skulle utgå af egnahemslånefonden
för att omedelbart åter såsom köpeskillingar ingå till
statsverket, skulle blifva disponibla för lån till sådana inköp, beträffande
hvilka staten icke på annat sätt kunde träda hjälpande emellan. Med
anledning häraf föreslogs beträffande jordbrukslägenheterna, af£, sedan
en tiondedel af köpeskillingen betalats kontant, återstoden skulle delas
i två lika delar, en amorteringsdel och en stående del, att amorteringsdelen
skulle inbetalas i samma ordning, som amorteringsdelen af ett
egnahemslån med den skillnad, att i fråga om ouppodlade lägenheter
amorteringsskyldighetens inträdande skulle kunna framflyttas intill femtonde
året efter året för tillträdet, att det skulle stå köparen fritt att
när som helst inbetala köpeskillingen i dess helhet äfvensom att göra
de afbetalningar han önskade å den stående delen, att den stående delen
icke skulle kunna, så länge köparen uppfyllde vissa fordringar i afseende
å häfd o. d., uppsägas från statens sida, förrän amorteringsdelen
till fullo guldits, att, därest lägenheten icke inom aftalad tid bebyggdes
eller densamma till jord eller byggnader vanvårdades eller å lägenheten
befintlig skog afverkades hårdare, än som erfordrades för gårdens behof
eller för uppodling af därtill tjänlig mark, eller föreskrifna ränte- och
kapitalafbetalningar icke ordentligt fullgjordes, hvad af köpeskillingen
återstode oguldet skulle vara till betalning genast förfallet, samt att detsamma
skulle gälla, där lägenheten öfverginge till annan än efterlefvande
make eller bröstarfvinge, så framt icke den nye innehafvaren pröfvades
uppfylla villkoren för att kunna antagas såsom köpare i första hand.
Genom sistnämnda bestämmelse afsågs att vinna ytterligare en garanti
för, att icke lägenheter öfverginge till personer, för hvilka ifrågavarande
upplåtelser icke vore afsedda. I fråga om bostadslägenheter åter föreslogs
bibehållande af förut gällande bestämmelser att köpeskillingen
skulle gäldas under 10 år med en tiondedel årligen; dock att köpeskillingen
skulle kunna uppsägas till omedelbar betalning under samma
förutsättningar som i fråga om jordbrukslägenheter.

Genom de sålunda föreslagna betalningsvillkoren för jordbrukslägenheter
ansågs köparen af eu bebyggd jordbrukslägenhet blifva hjälpt utan
stöd af egnahemslån. Däremot kunde köparen af eu obebyggd lägenhet
äfven med de föreslagna bestämmelserna behöfva egnahemslån för uppförande
af byggnader. Då sådant lån enligt dåvarande bestämmelser
för egnahemslånerörelsen icke kunde erhållas, föreslogs i särskild proposition
vissa ändringar uti dessa bestämmelser, hvarom mera nedan (sid. 136).

För att bereda möjlighet för samarbete mellan staten och samman -

slutningar, som bildats för befrämjande af egnahemsrörelsen, förutsattes
i det kungl. förslaget, att område af kronomark skulle kunna upplåtas
till sådan sammanslutning för dess vidare utstyckande genom sammanslutningen
ifråga. I förslaget föreskrefs emellertid, att fråga om sådan
upplåtelse alltid skulle underställas Riksdagens pröfning.

I anledning af den framlagda propositionen väcktes i Riksdagen
åtskilliga motioner.

Uti en inom Första kammaren väckt motion, nr 58, föreslogs —
förutom en del ändringar, hvarom nedan förmäles — bland annat, att
såsom ytterligare alternativ i fråga om dispositionen af en jordbrukslägenhet,
hvilken utbjudits 3 gånger, utan att anbud å densamma erhållits,
skulle upptagas, att lägenheten kunde utarrenderas, hvarvid, om
nödiga hus därå fattades, sådana skulle kunna uppföras af arrendatorn
mot arrendeafdrag samt lägenheten därefter mot skälig amortering af
såväl jordens och skogens som byggnadernas värde kunna blifva arrendator^
egendom.

Uti en motion, nr 214, i Andra kammaren framhölls, att genom
det kungliga förslaget ingen trygghet vunnes för småbrukens bevarande
för framtiden, samt att med de föreslagna bestämmelserna icke heller
afsikten att jorden skulle förbehållas mindre bemedlade och obemedlade
skulle kunna upprätthållas. Däremot skulle båda dessa synpunkter genom
upplåtelser under tryggad besittningsrätt blifva tillbörligt beaktade.
Staten skulle förbli ägare af jord och åbyggnader. Å förut obebyggda
lägenheter skulle staten uppföra åbyggnader. Lika väl som staten utlämnade
lån för detta ändamål, kunde penningarna disponeras för byggnaders
uppförande för statens egen räkning. Brukaren skulle arrendera
lägenheten på exempelvis 20 år i sänder med företrädesrätt till förlängdt
arrende vid hvarje arrendetids slut utan konkurrens med andra och mot
det arrendebelopp, som för hvarje ny upplåtelse bestämdes efter vissa
rimliga grunder. Arrenderätten med tillhörande optionsrätt skulle gå i
arf och äfven kunna försäljas, det sista dock under kontroll från statens
sida, att öfverlåtelsen ej skedde till någon, som ej kunde räknas till
småbrukareklassen. Underhåll af byggnader och nybyggnadsskyldighet
skulle åligga brukaren. Genom ett sådant system skulle småbrukaren
icke behöfva anlita någon kredit för att skaffa penningar till inköp af
mark eller uppförande af byggnader, och vidare skulle småbrukarens välstånd
jämväl komma att befrämjas genom den minskade möjligheten
till öfverdrifven skuldsättning. Medel till inköp af inventarier måste
emellertid småbrukaren skaffa sig genom anlitande af krediten. För att
hjälpa honom härvidlag borde antingen en lagändring åstadkommas i

syfte att inteckning uti ifrågavarande slag af arrenderätt skulle kunna
meddelas på samma sätt som i tomträtt eller ock staten understödja
bildandet af kooperativa kreditkassor. En anordning sådan som den
föreslagna vore för öfrigt icke oförsökt i praktiken, enär de s. k. akademihemmanen
disponerades på sådant sätt, hvarmed deras arrendatorer voro
mycket belåtna. I fråga om bostadslägenheter åter föreslogs i motionen,
att sådana skulle upplåtas med tomträtt eller, där sådant icke läte sig
göra, under samma slags arrenderätt som jordbrukslägenheter.

Uti en annan inom Andra kammaren väckt motion, nr 229, föreslogs,
att upplåtelser af egnahemslägenheter från kronoegendomar skulle
— jämte under full äganderätt — kunna göras under jämväl i motionen
närmare angifven form af tryggad besittningsrätt, tämligen nära öfverensstämmande
med den uti förut refererade motion föreslagna. Därjämte
föreslogs i motionen i fråga angående upplåtelser med äganderätt dels
att en på visst sätt sammansatt nämnd skulle biträda med åsättande af
saluvärde å lägenheterna, afge yttranden i vissa frågor m. m., dels ock
att statens inteckning för den oguldna delen af köpeskillingen måtte till
förmånsrätten sättas efter i lägenheten eventuellt fastställd inteckning
för egnahemslån.

Såväl propositionen som förenämnda motioner behandlades af statsutskottet.
Utskottet tillstyrkte i sitt betänkande, nr 146, propositionen
med några smärre ändringar, föranledda af ofvan först refererade motion.
Sålunda föreslogs, att de i propositionen föreslagna bestämmelserna om
att jordbrukslägenhet icke skulle få vara större, än att den kunde brukas
utan anlitande af legd arbetskraft, samt att lägenhet ej skulle få upplåtas
till den, som redan ägde fast egendom, hvarå han vore besuten,
icke måtte göras ovillkorliga, utan undantag från dessa bestämmelser
medgifvas. Därjämte föreslog utskottet, att tiden för erläggande af den
del af köpeskillingen, som äfven And amortering af köpeskillingen skulle
erläggas kontant, måtte bestämmas till tidpunkten för köpeafhandlingens
upprättande. Denna förändring motiverades med nödvändigheten att
skydda kronan mot godtyckligt häfvande af köpeaftalet. Dock föreslogs,
att ifrågavarande del af köpeskillingen skulle kunna få erläggas äfven
vid tillträdet, därest borgen för beloppet ställdes. I öfrigt afstyrktes de
i ämnet väckta motionerna.

Vid frågans behandling i kamrarna antogs Kungl. Maj:ts förslag
med de af utskottet föreslagna ändringarna.

De sålunda beslutade bestämmelserna inrymdes i den af Kungl.
Maj:t den 31 december 1909 utfärdade kungörelse angående förändrade
grunder för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade

bereda tillfälle att förvärfva egnahemslägenheter från vissa kronodomäner.

Vid 1909 års riksdag framlade Kungl. Maj:t äfven propositioner,
afseende dels sådan ändring i 2 kapitlet 3 § i lagen om nj^ttjanderätt
till fast egendom den 14 juni 1907, att stadgandet i nämnda lagrum icke
skulle utgöra hinder att, vid upplåtelse af jord å arrende för kronans
räkning, arrendatorn skulle kunna tillförbindas att under arrendetiden
afstå område, som erfordrades för allmänt ändamål eller för undersökning
eller tillgodogörande af mineralfyndighet, dels ock att i kontrakt
angående utarrendering af kronan tillhörig jordbruksdomän skulle intagas
bland annat förbehåll om skyldighet för arrendator att afstå område,
hvarom ofvan sägs. I anledning af dessa propositioner väcktes inom
Första kammaren motioner om att de föreslagna bestämmelserna, som
skulle möjliggöra att kronan under löpande arrendeperiod kunde få
disponera vissa områden af den utarrenderade fastigheten, måtte utsträckas
att gälla jämväl om område, som i arrendekontraktet angifvits
som egnahemsområde.

Sammansatta stats- och lagutskottet afstyrkte de kungl. propositionerna
men förordade i anledning af ifrågavarande motioner, att
Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t, anhålla om utredning, huruvida
icke till främjande af egnahemsrörelsen de hinder, som mötte mot att
under löpande arrendeperiod från kronoegendomar afsöndra lägenheter,
skulle kunna undanrödjas. En sådan skrifvelse blef också af Riksdagen
beslutad.

Vid 1910 års riksdag väcktes i Andra kammaren åter en motion, Motioner vid
nr 109, angående egnahemsupplåtelserna från kronans jordbruksdomäner. Ri
Däri hemställdes om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om framläggande
snarast möjligt för Riksdagen af förslag till bestämmelser angående
en arrende- och besittningsrätt af betryggande art till småbruk
å kronans jordbruksdomäner och hvad därmed ägde sammanhang äfvensom
till de föreskrifter och åtgärder i öfrigt, som kunde erfordras för
att vederbörligen trygga med äganderätt upplåtna småbruks fortvara
såsom sådana. I motiveringen framhölls, att genom införande af en
ärftlig arrenderätt skulle vinnas tvenne fördelar, som med äganderätt
till småbruken icke kunde vinnas, nämligen dels för statens del att
kontroll kunde hållas öfver att småbruken icke komme i händerna på
personer, för hvilka desamma icke varit afsedda, och dels för egnahemsbyggarnes
del, att ringare tillgångar erfordrades för öfvertagande af ett
eget hem med besittningsrätt än med äganderätt. Motionärerna afsågo

*10

emellertid, att upplåtelser under arrenderätt skulle förekomma, jämsides
med upplåtelser under äganderätt, h varjämte motionärerna förutsatte,
att en kombination af besittningsrätt och äganderätt skulle kunna förekomma,
i det att en person, som under besittningsrätt fått ett småbruk
till sig upplåtet, skulle under vissa villkor och förutsättningar kunna
därå erhålla äganderättsupplåtelse. I hvarje fall fordrades emellertid
införande af mera betryggande garantier för att ett eget hem, som upplåtits
med äganderätt, blefve bibehållet som sådant.

Jordbruksutskottet afstyrkte i sitt betänkande nr 46 motionen under
erinran, dels, beträffande de föreslagna upplåtelserna under besittningsrätt,
att innehafvaren af en med sådan rätt upplåten lägenhet icke kunde
förväntas på samma sätt som eu ägare vinnlägga sig om jordens förbättring
och ändamålsenliga bebyggande och dels, beträffande de påyrkade
garantierna för de egna hemmens bibehållande som sådana, att därest
det i lagberedningens förslag till jordabalk ingående förslaget om förköpsrätt
skulle blifva lag, staten häri skulle erhålla eu utväg att trygga
sig emot de upplåtna lägenheternas förvärfvande af obehöriga personer.

Utskottets afslagsyrkande bifölls af Första kammaren, hvaremot
Andra kammaren antog motionärernas förslag. Frågan hade sålunda
äfven denna gång fallit.

Äfven i ett annat afseende bragtes frågan om upplåtelser af egnahemslägenheter
från kronans jordbruksdomäner på tal vid 1910 års
riksdag. Uti en inom Första kammaren väckt motion, nr 18, framhölls,
att från statens sida ganska mycket redan vore gjordt för att bereda
de med ett mindre kapital försedda arbetarne tillfälle att förvärfva ett
småbruk. Fråga vore emellertid, om icke sådant tillfälle borde beredas
äfven alldeles obemedlade arbetare. Fn utväg att lösa denna fråga
vore, att staten försålde jord till blifvande småbrukare och läte hela
köpeskillingen stå inne en viss tid samt därefter upptog en lindrig
amortering, hvarjämte vid försäljning af enbart oodlad jord räntefrihet
skulle under de första åren kunna få åtnjutas. Med anledning häraf
hemställdes i motionen om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om
framläggande af förslag i ämnet.

Jordbruksutskottet ansåg emellertid i sitt betänkande, nr 47, att
fordran på att den, som ville erhålla statens hjälp vid bildandet af eget
hem, själf skulle kunna bidraga till det egna hemmets förvärfvande,
icke borde eftergifvas. Hvad motionären åsyftat syntes dock i någon
mån kunna vinnas, om betalningsvillkoren vid inköp af lägenhet från
kronan lättades så, att anstånd med amorteringen intill femtonde året
efter året för tillträdet skulle kunna medgifvas äfven i andra fall än det

i kungl. kungörelsen den 31 december 1909 förutsätta eller då lägenheten
vore till större delen ouppodlad. Utskottet hemställde ock om
framställning till Kungl. Maj:t om framläggande af lorslag till dylik
ändring i gällande bestämmelser.

Denna utskottets hemställan blof af Riksdagen bitallen.

Äfven vid 1911 års riksdag var frågan om egnahemsupplåtelserna Motioner vid
på kronans jordbruksdomäner föremål för behandling. I en i Andra Rli9iigen
kammaren väckt motion, nr 17, framhölls, att jorden för småbruken i
allmänhet vore alldeles för dyr, beroende på den spekulation i egnahemslägenheter,
som i vinningslystet syfte igångsatts, äfvensom att jordarealerna
i allmänhet vore alldeles för små för beredande af själfständig
bärgning. Genom upplåtelser i större utsträckning från kronans domäner
äfvensom från ecklesiastika boställen skulle jordvärdet kunna för köpare
af småbruk nedbringas till normala pris och därigenom, åtminstone i
någon mån, det oblyga ockret på småbruksrörelsen stäf jas. Motionären
uttalade sig vidare för, dels att skogen å de genom statens försorg upplåtna
småbruken endast efter utsyning skulle få användas till annat än
husbehof, dels ock att, till förhindrande af spekulation uti sådana genom
statens försorg upplåtna småbruk, borde förbjudas såväl att under de
första tjugu åren till fullo inbetala de å lägenhet hvilande skulder
äfvensom att under samma tid öfverlåta lägenheter eller från dem
upplåta jord utan vederbörligt tillstånd. Motionen utmynnade i en hemställan,
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning,
huruvida icke den odlade och för odling tjänliga marken å de kronans
jordegendomar, hvilka ej i anledning af särskild! djrrbara byggnader,
omedelbart grannskap till större städer eller af annan särskild orsak
borde bibehållas i statens hand, samt å de ecklesiastika boställena skulle
bereda landet vida större gagn än nu, därest desamma, i mån dessa
egendomar blefve arrendelediga samt prästlöneregleringen trädde i kraft,
uppdelades i småbruk och försåldes till mindre bemedlade personer.

Jordbruksutskottet hemställde i sitt betänkande, nr 86, att motionen
icke måtte till någon åtgärd föranleda, beträffande kronoegendomarna
hufvudsakligen på den grund, att någon erfarenhet om verkan af de år
1909 antagna bestämmelserna ännu icke vunnits samt, beträffande de
ecklesiastika boställena, enär beslutet om dessas disposition så nyligen
fattats, att ändring af detta beslut icke syntes redan nu böra äga rum.

Vid utskottets betänkande fanns fogad en reservation, i hvilken förordades
en utredning angående den omfattning, hvari upplåtelser af
jord till småbruk och bostadslägenheter från kronans egendomar lämp -

ligen kunde äga ruin, hvilken utredning borde omfatta tillgången på
jord, som för ifrågavarande ändamål kunde väntas blifva disponibel
under exempelvis de närmaste tio åren.

Vid frågans behandling i kamrarna biföll Första kammaren utskottets
hemställan om afslag, hvaremot Andra kammaren biträdde
reservationen. Frågan hade sålunda förfallit.

Vid 1911 års riksdag väcktes ånyo i Andra kammaren en motion,
nr 249, hvari motionären föreslog en skrifvelse till Kungl. Maj:t om framläggande
af förslag till en sådan ordning för upplåtelse af kronodomäner
till småbruk, att dessa blefve lättare tillgängliga för de obemedlade samt
såväl brukarens besittning som ändamålet med upplåtelsen skyddades.

Jordbruksutskottet afstyrkte i sitt betänkande, nr 109, motionen
på de af 1910 års jordbruksutskott med afseende å det då framlagda
förslaget i samma ämne anförda skäl. Första kammaren biföll utskottets
afslagsyrkande, hvaremot Andra kammaren ansåg sig böra begära
utredning, hvilka nya former för upplåtelser af egna hem kunde
anses önskliga. Frågan hade således också denna gång förfallit.

Äfven frågan om kronans upplåtelser med tomträtt bringades vid
1911 års riksdag på tal. Med anledning af de villkor, som uppställts
i fråga om upplåtelser med tomträtt vid Trollhättan, hemställdes uti en
inom Andra kammaren väckt motion, nr 23, att Riksdagen ville hos
Kungl. Magt anhålla om framläggande till Riksdagens pröfning af
hufvudgrunder för upplåtelse med tomträtt af de å kronans egendomar
för upplåtelse afsedda bostadstomter, dessa grunder byggda på allmängiltiga
bestämmelser för tomträttsiipplåtelse från kronojord. Jordbruksutskottet
fann icke skäl att biträda motionärens framställning i vidare
mån, än att utskottet i sitt betänkande, nr 83, förordade en skrifvelse
till Kungl. Maj:t med ifrågasättande af, huruvida ett vid tomträttsupplåtelserna
i Trollhättan uppställdt villkor om skyldighet för tomträttshafvaren
att bidraga till löseskillingen för byggnaderna å tomten vid
upplåtelsetidens slut vidare borde ifrågakomma. I anseende till skiljaktiga
beslut af kamrarna förföll emellertid frågan.

Uti en vid 1911 års riksdag inom Andra kammaren väckt motion,
nr 243, hemställdes slutligen, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om en ingående undersökning i hvad mån på kronans domäner,
särskildt skogsdomäner, odlad jord och bebyggda lägenheter förfölle,
brukare och lägenhetsinnehafvare lämnades utan tillbörligt stöd i sin
sträfvan för sitt uppehälle samt jorden obehörigen undanhölles att tjäna
äfven andra oundgängliga ändamål än skogsvården.

Jordbruksutskottet, som fann att motionen närmast syntes hafva

föranledts af det förhållandet, att på kronans domäner vissa områden,
hvilka förut varit odlade, blifvit utlagda till skogsmark och planterade
med skog, afstyrkte motionen, som oek blef af Riksdagen utslagen.

Det vid 1911 års riksdag i Andra kammaren motionsvis (i motion Motioner vid
nr 17, se ofvan sid. 75) framförda yrkandet, att kronans jordegendomar Rllj)ji1a2”en
och ecklesiastika boställen borde uppdelas i småbruk och försäljas till
mindre bemedlade personer, återupptogs i samma kammare vid följande
riksdag i motion nr 134. I motionen upptogs äfven det i reservation
till jordbruksutskottets utlåtande öfver 1911 års motion uttalade önskemålet,
att Kungl. Maj:t måtte för en tid af minst 10 år i sänder uppgöra
förslag till krono]ordens upplåtande till mindre jordbruk och förelägga
Riksdagen detsamma. Jordbruksutskottet afstyrkte ännu en gång
motionen i sitt utlåtande nr 72 med anförande af samma skäl, som legat
till grund för 1911 års jordbruksutskotts afstyrkande af den då framlagda
motionen. I en till utlåtandet fogad reservation föreslogs emellertid,
att Riksdagen måtte hos Kungl. Magt anhålla om en utredning,
i hvilken omfattning upplåtelser af jord till småbruk och bostadslägenheter
från kronans egendomar lämpligen kunde äga rum, enär, enligt
reservanternas åsikt, upprättandet af en förteckning öfver den jord,
som under en viss tidsperiod, exempelvis 10 år, kunde upplåtas till
mindre jordbruk, på ett kraftigt sätt skulle bidraga att förebygga eller
förminska den under de senare åren allt tydligare framträdande tendensen
till en oskälig prisstegring å den för egnahemsspekulanter
tillgängliga jorden.

Äfven vid denna riksdag förföll dock frågan, i det att Första kammaren
biföll utskottets hemställan om afslag på motionen, under det att
Andra kammaren biträdde reservationen.

Vid samma riksdag hemställdes i två lika lydande motioner (nr
59 i Första kammaren och nr 123 i Andra kammaren), att Riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning, i syfte att nu gällande bestämmelser
angående upplåtelse af jord från statens domäner måtte så
ändras, att äfven sådana kronoegendomar, som gifva mer än 600 kronor
i årligt arrende, men som helt eller delvis äro lämpliga för jordbruk
och ej i anledning af särskildt dyrbara byggnader eller annan särskild
orsak böra bibehållas i statens hand, måtte, hvad jordbruket beträffar
jämte erforderlig skogs- och betesmark, efter lämplig styckning kunna
upplåtas till försäljning, samt att på framställning af arrendator eller
hans barn försäljning måtte kunna ske äfven under arrendetiden.

I motiveringen härför anfördes åtskilliga olägenheter, som motio -

närerna ansågo vidlådde arrendesystemet, och de fördelar, som stodo i
samband med den fulla äganderätten.

Jordbruksutskottet, som i sitt betänkande nr 36 behandlade dessa
motioner, ansåg, att den Kungl. Maj:t tillkommande rätten att utan
Riksdagens hörande försälja vissa kronoegendomar icke borde utvidgas
att afse äfven sådana egendomar, som lämnade mera än 600 kronor i
årligt arrende, då ännu ett stort antal egendomar, som gåfvo mindre
än 600 kronor i årligt arrende och som därför fingo utan Riksdagens
hörande försäljas, voro osålda, och då en försäljning af kronoegendomar
större utsträckning än nu skedde icke vore önsklig. Utskottet afstyrkte
därför den del af motionerna, som afsåg en utsträckning af den
åt Kungl. Maj:t inrymda rätten att försälja Titarrenderade kronoegendomar.

Hvad däremot angick motionärernas förslag, att försäljning af
kronoegendomar måtte kunna ske jämväl under löpande arrendetid,
syntes detta utskottet beaktansvärdt särskilt på grund däraf, att det
hinder, som hittills mött mot upplåtelser af egnahem från kronoegendomar
annat än vid iipplåtelsetidens slut, därigenom skulle blifva i
viss mån undanröjdt. Det skulle genom en bestämmelse i af motionärerna
antydd riktning blifva för staten möjligt att tidigare än eljest
befria sig från ett ofördelaktigt arrende, hvarförutom det väl kunde
tänka sig, att staten understundom genom en försäljning under pågående
arrendeperiod skulle kunna betinga sig högre pris för en utarrenderad
kronodomän, än om försäljningen nödvändigt måste anstå till arrendetidens
utgång. Äfven de å kronoegendomarna bosatta torparna skulle
genom en dylik bestämmelse erhålla möjlighet att tidigare än eljest
förvärfva äganderätt till de af dem brukade torpen.

Med anledning häraf hemställde utskottet, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida ej på framställning
eller efter medgifvande af arrendatorn eller dennes rättsinnehafvare
försäljning af kronans jordbruksdomäner eller delar af sådana
måtte kunna ske jämväl under löpande arrendetid.

Vid frågans behandling i Riksdagen godkände båda kamrarna utskottets
hemställan.

I rak motsats mot grundtanken i sistnämnda motioner framhölls i
en annan i Andra kammaren väckt motion, nr 200, olämpligheten af att
staten i allt för stor utsträckning afhände sig sina domäner. I stället
borde staten behålla dem i sin ägo, men på lämpligt sätt upplåta dem
för småbruksbildning åt den fattiga befolkningen, i all synnerhet åt dem,
som sakna råd och möjligheter att förvärfva sig mark med full ägande -

rätt. Med anledning häraf hemställdes i motionen, att Riksdagen ville
hos Kungl. Magt begära förslag till en sådan ordning för upplåtelse af
kronodomäner till småbruk, att dessa blefve tillgängliga för mindre bemedlade,
samt såväl brukarens besittning som ändamålet med upplåtelsen
skyddades.

Jordbruksutskottet, som i sitt utlåtande nr 26 behandlade sistnämnda
motion, ansåg, att egnahemsbildningen skulle i hög grad befordras,
om man, jämte upplåtelser af egna hem med äganderätt, äfven
lämnade tillfälle för egnahernsspekulanter att bilda dylika hem, som
innehades med längre tids besittningsrätt. Äfven om upplåtelser med
full äganderätt vore den lyckligaste formen för främjandet af egnahemsbildningen,
skulle det i många fall vara fördelaktigt, om personer, som
önskade skaffa sig egna hem å statens domäner, lämnades tillfälle att
själfva välja den upplåtelseform, som för dem vore lämpligast.

Utskottet hemställde därför, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning, hvilka nya former för upplåtelser af egna hem
från kronans jordbruksdomäner kunde anses önskliga, därvid särskildt
borde tagas i öfvervägande lämpligheten af upplåtelser med tryggad
besittningsrätt.

Vid frågans behandling i Riksdagen biföll Andra kammaren utskottets
hemställan, hvaremot Första kammaren afslog motionen, som
alltså på grund af kamrarnas skiljaktiga beslut förfallit.

Med skrifvelse den 31 december 1912 hafva de af statsrådet och
chefen för kungl. jordbruksdepartementet den 20 januari 1911 tillkallade
egnahemssakkunnige öfverlämnat den del af sitt betänkande, som afser
upplåtande af egnahem slägenheter från vissa kronoegendomar äfvensom
af odlingslägenheter å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste
länen (se bil. C. till detta betänkande). Beträffande den förstnämnda
af dessa frågor innefattade utlåtandet åtskilliga förslag till förändrade
bestämmelser i förut nämnda (sid. 72) kungl. kungörelse den
31 december 1909. Bland härvid föreslagna förändringar märkas, att
på framställning eller medgifvande af arrendator försäljning af kronans
jordbruksdomäner eller delar af sådana måtte kunna ske jämväl under
löpande arrendetid; att ifråga om försäljningssättet en återgång måtte
ske till bestämmelserna i 1896 års nådiga bref, enligt hvilket, där två
eller flera anbud å eu lägenhet afgåfves till det åsätta saluvärdet, auktion
skulle anställas dem emellan; att köpare af jordbrukslägenhet, som
medgifvits rätt att erlägga köpeskillingen genom afbetalningar, skulle
få göra detta, antingen på sätt som nu finnes föreskrifvet, eller ock

Egnahems sakkunniges utlåtande.

Kungl.
propositionen
till 1913
års riksdag.

Motioner
vid Riksdagen
1887

med en tiondel årligen; att befrielse från byggnadsskyldighet måtte
kunna medgifvas köpare af obebyggd fastighet, därest denne å annan
fastighet ägde åbyggnader, som vore tillräckliga för båda fastigheternas
behof; samt att Kungl. Maj:t måtte erhålla rätt att till bolag eller förening,
som uppfyllde föreskrifna villkor för erhållande af lån från jordförmedlingsfonden,
försälja till bildande af egnahemslägenheter lämpligt
område från kronoegendom, om hvars försäljning Kungl. Maj:t eljest
ägde rätt att utan Riksdagens hörande förordna.

Sedan domänstyrelsen afgifvit utlåtande öfver de sakkunniges
förslag, afgafs proposition i ämnet, nr 170, till 1913 års riksdag i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de sakkunniges förslag. Af de i
det föregående refererade punkterna i detta förslag medtogs dock icke den
första angående försäljning af kronodomän under löpande arrendeperiod.

I Riksdagen behandlades ifrågavarande proposition af jordbruksutskottet,
som i sitt utlåtande nr 115 tillstyrkte densamma med endast
ett par ändringar, föranledda af två i Första kammaren väckta motioner,
nr 121 och 132. Dessa förändringar inneburo dels uteslutande af det i
nu gällande bestämmelser förefintliga stadgandet, att lägenhet, som vore
bebyggd med enskild person tillhöriga boningshus, skulle hembjudas
denne till inlösen endast om han vore mindre bemedlad eller obemedlad,
och dels införande af den nya bestämmelsen, att, där egnahemslån beviljats
till nödiga byggnaders uppförande, kronans inteckning för ogulden
köpeskilling måtte kunna nedsättas att gälla med lika rätt som den till
säkerhet för egnahemslånet meddelade inteckningen.

Jordbruksutskottets förslag blef af Riksdagen oförändradt antaget.
De sålunda antagna nya bestämmelserna återfinnas i kungl. kungörelsen
den 17 oktober 1913 angående grunder för upplåtande af egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar.

B) Kronans skogar i Norrland och Dalarne.

Vid den senare riksdagen år 1887 väcktes i Andra kammaren en
motion, nr 97, om anläggning af nybyggen eller torp å kronoparker i
Västerbottens och Norrbottens län. Härvid anförde motionärerna, att
det borde tagas i allvarligt öfvervägande, om icke det allmänna skulle
tillskyndas större fördelar genom upplåtande åt enskilde till odling af
därtill dugliga områden å den kronan vid afvittringen förbehållna mark
inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt inom lappmarkerna

nedom odlingsgränsen än genom markens indelning till kronopark, och
hemställde motionärerna pa grund häraf, att Riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke
nybyggen eller åtminstone torplägenheter med eller utan inskränkt rätt
till skog måtte därefter tillåtas å kronopark inom nämnda läns kustland
och i den nedom odlingsgränsen belägna del af lappmarkerna. Motionen
behandlades af tillfälligt utskott. Utskottet erinrade i sitt betänkande
nr 16, att afvittringen inom lappmarkerna ännu icke vore afslutad,
samt att rätt till anläggning af nybyggen å sådan mark inom lappmarkerna,
som af motionärerna afsåges, uttryckligen förbehållits genom
afvittringsstadgan för lappmarkerna af den 30 maj 1873. Hvad anginge
kustlandet, ansåg utskottet, att man genom anläggande å kronoparkerna
af nybyggeshemman eller torp med skogsanslag skulle äfventyra det
ändamål, som man med ifrågavarande kronoparkers bildande afsett att
vinna eller att under statens omedelbara äganderätt bevara något af
öfre Norrlands rika skogstillgångar i syfte att genom eu förnuftig
hushållning af skogen draga inkomst af skogskapitalet, samt att genom
tryggande af skogens framtida bestånd jämväl trygga beboeligheten i dessa
nordliga trakter. Då upplåtelse af mark inom de redan afsätta kronoparkerna
i kustlandet eller de blifvande kronoparkerna inom lappmarkerna
i den omfattning utskottet antoge vara i motionen afsedd, eller under
stadgad åborätt och med utsikt att efter fullgjorda odlings- och nybyggnadsskyldigheter
få lägenheten till skatte omförd, sålunda icke kunde
vara med kronoparkernas ändamål förenligt, hemställde utskottet, att
motionen icke måtte af Riksdagen bifallas. Denna hemställan blef
också af Riksdagen godkänd.

Frågan återupptogs emellertid redan vid 1888 års riksdag, ehuru
i något annan form, af motionärer såväl i Första som i Andra kammaren.
Uti en inom Första kammaren väckt motion, nr 49, framhölls, hurusom
i samband med afvittringens fortgående inom Norrland en mängd kronoparker
redan bildats, samt deras antal i mån af afvittringens afslutande
allt mera ökades. A dessa kronopark^'' funnes emellertid stora odlingslägenheter,
hvilkas rätta tillgodogörande gällande bestämmelser om
kronoparkernas förvaltning försvårade eller rent af omöjliggjorde. Då
mark, som ägnade sig för odling, borde till sådan användas, samt då å
ifrågavarande odlingslägenheter skog antingen ej växte eller ock den
där växande skogen vore af dålig beskaffenhet och af ringa saluvärde,
borde åtgärder vidtagas för att ifrågavarande odlingslägenheter finge
den användning, hvartill de enligt sin naturbeskaffenhet borde användas.
Hos den lösa befolkning, som i Norrland hämtade sitt uppehälle från

*11

skogsarbete och timmerflottning, funnes stark åtrå att förskaffa sig eget
hem och varda bofast. Då det äfven för det allmänna vore en fördel
att å kronoparkerna erhålla en bofast stam af skogsarbetare, hvilka
kunde användas för skogens bevakning och skogsarbetens utförande,
syntes alla skäl tala för att åtgärder för åstadkommande af bosättning
på kronoparkerna borde vidtagas. Motionären hemställde fördenskull,
att Riksdagen måtte taga i öfvervägande, huruvida det icke skulle vara
med statens fördel öfverensstämmande att å kronoparkerna i Norrland
få bosättningar till stånd genom upplåtelse af odlingsmark och anvisning
af lämpliga byggnadsplatser. Samtidigt väcktes inom Andra
kammaren en motion, nr 142, som resulterade i samma hemställan. Uti
båda motionerna framställdes i med hvarandra öfverensstämmande förslag
de grunder, som för sådana upplåtelser skulle lända till efterrättelse,
nämligen att å kronopark belägna odlingslägenheter skulle till den
begränsning, som skogens vård och skötsel kräfde, under namn af
skogstorp af domänstyrelsen upplåtas till sökande, hvilka hade god frejd
och vore fullt arbetsföra; att virke till erforderliga byggnader å skogstorpet
skulle få från kronoparken efter utsyning tagas, hvarjämte nödigvedbrand
skulle från kronoparken få efter anvisning hämtas af vindfälld
och torr skog; att i afseende på frihetsår, odlings- och byggnadsskyldighet
m. m. de bestämmelser för krononybyggen, som för det dåvarande
gällde, skulle i tillämpliga delar vara gällande för skogstorp; att skogstorparen
skulle anvisas visst område af kronoparken, inom hvilket han
skulle tillse, att skogsåverkan eller annan skadegörelse icke måtte äga
rum; att skogstorparen skulle mot betalning på kallelse deltaga i arbeten
inom kronoparken, genast inställa sig vid brandstället, när skogseld
yppades därinom, samt i öfrigt ställa sig de föreskrifter till efterrättelse,
som af revirförvaltaren meddelades; att skogstorparen efter frihetsårens
slut skulle erlägga de onera till stat och kommun, som komme att
skogstorpet åhvila, samt att domänstyrelsen i öfrigt skulle äga att meddela
de bestämmelser rörande torpet och torparen, som måtte finnas
erforderliga.

Statsutskottet, till hvilket motionerna remitterades, fann i sitt betänkande
nr 29 motionärernas syftemål förtjänta af den största uppmärksamhet
men ifrågasatte, huruvida icke, förutom i Norrland, äfven
inom andra delar af landet, särskildt inom Kopparbergs län, kronopark»-kunde finnas, å hvilka sådana upplåtelser som de föreslagna lämpligen
kunde äga rum. Då emellertid ämnet erfordrade en fullständigare
utredning, hemställde utskottet, att Riksdagen måtte hos Kungl. Magt
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta föranstalta om utredning i före -

varande ämne och därefter till Riksdagen inkomma med den framställning,
som knnde befinnas vara af förhållandena påkallad.

Denna hemställan blef också af kamrarna bifallen, i anledning
hvaraf skrifvelse i ärendet den 7 maj 1888 afläts till Kungl. Maj:t.

1 anledning af denna Riksdagens skrifvelse infordrades domänstyrelsens
utlåtande, hvilket styrelsen öfverlämnade jämte yttranden
från samtliga länsstyrelser och skogsttjänstemän inom riket,

1 sitt utlåtande erinrade domänstyrelsen till en början om de
nykyg''gesaoläggningar, som förekommit å kronans odisponerade marker
såväl i äldre tid som äfven i senare tid i samband med afvittringen,
därvid för odling tjänliga lägenheter uppsökts och med omgifvande
skogsmark anslagits till nya hemman. Styrelsen framhöll därefter,
hurusom Riksdagens framställning i viss mån vore otydlig, i det att
icke fullt klart framginge, huruvida Riksdagen afsett åvägabringandet
af upplåtelser under stadgad åborätt å kronoparkerna eller endast upplåtelser
af nyttjanderätt till odlingslägenheter på viss tid. Någon upplåtelse
af lägenheter med åborätt å kronoparkerna ansåg styrelsen ur
synpunkten af kronoparkernas bästa skötsel icke kunna ifrågakomma.
Däremot vore å kronoparkerna befintliga odlings- och ängslägenheter i
många fall ägnade för anläggning af arbetaretorp. Sådana lägenheter
vore emellertid redan i ganska stor utsträckning tagna i bruk. Till
grässlätter tjänliga lägenheter upplätes under nyttjanderätt på bestämd
tid, vanligen 1—10 år, hvarjämte vissa mossmarker i ändamål af markens
beredning för skogskult.ur jämväl upplätes för odling på bestämd tid,
högst 20 år. A de inom landets mellersta och sydliga delar samt inom
nedre Norrland befintliga kronoparkerna, i synnerhet å dem, som tillkommit
genom köp, skogsmarks undantagande vid kronoegendomars
utarrendering eller genom sådana egendomars öfverlämnande i deras
helhet till skogsväsendet, vore den för odling lämpliga marken i allmänhet
redan sedan gammalt upptagen till jordbruk och upplätes äfven
fortfarande därtill åt arrendatorer och torpare eller användes till boställsjord
åt bevakare och skogsarbetare. Å de skogsområden inom Västerbottens
och Norrbottens län, hvilka tillfallit kronan såsom kronoparker,
hade före afvittringen så kallade inhysingar nedsatt sig och upparbetat
jord samt uppfört åbyggnader. I många fall hade äfven, då nybyggen
i följd af vanhäfd återfallit till kronan och öfverlämnats åt skogsväsendet
att såsom kronoparker förvaltas, förre åboarna suttit kvar å lägenheterna.
Dessa inhysingar och förre åboar hade, sedan marken blifvit afsatt till
kronopark, i de flesta fall erhållit tillstånd att tills vidare eller på

Domänstyrelsens

utlåtande
angående
upplåtelser
af skogstorp.

lifstid kvarbo å lägenheterna såsom skogstorpare. Med dessa skogstorpare
hade skriftliga aftal upprättats, genom Indika skogstorparnes skyldigheter
blifvit bestämda. Sådana skyldigheter vore att vidmakthålla lägenheten,
att göra anmälan om skogsåverkan eller skogseld, att vidtaga
åtgärder för skogselds släckning samt att mot skälig dagspenningbiträda
vid skogsbevakning eller vid skogsarbeten å kronoparkerna.
Beträffande den ifrågavarande slag af skogstorpare tillerkända nyttjanderätten
gällde dessutom, att torparen vid underlåtenhet att fullgöra föreskrifna
skyldigheter eller när han beträddes med åverkan m. m. vore
skyldig att genast afflytta, samt att vid afflyttning eller dödsfall skulle
tillses, att barn eller arfvingar till den föregående torparen vid torpet
bibehölles. Förutom i nu angifna former komme den i sitt nuvarande
skick till skogsbörd ej tjänliga marken till nytta därigenom, att medelst
utdikning vissa mossar och myrtrakter å kronoparkerna efter hand
gjordes tjänliga för skogsväxt. Då härtill komme, att de å kronoparkerna
i öfre Dalasocknarna samt i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker befintliga slåttermyrar eller ängslägenheter, som före
afvittringen tillhört hemman och nybyggen, finge tillsvidare bibehållas
under dessa såsom ströängar, syntes af det anförda framgå, att tillgången
på odisponerade odlingslägenheter å kronoparkerna i allmänhet
vore ringa. Ett undantag härifrån utgjorde dock Norrbottens län, hvarest
tillgången på odlingslägenheter å kronoparkerna vore större än inom andra
läns kronoparker, beroende dels på den större areal dessa kronoparker
intoge, dels ock på att vissa af kronoparkerna inom länet blifvit afsätta
före afvittringen, hvarigenom odlings- och ängslägenheter icke blifvit
lika noggrant uppsökta som annorstädes. Behof af ytterligare arbetskrafter
för kronoparkernas skötsel och vård syntes icke föreligga för
andra orter än de båda nordligaste länen, och skulle det därför vara af
gagn att genom markupplåtelser å kronoparkerna inom dessa län erhålla
en pålitlig, bofast arbetarstam. Erfarenheten af redan medgifna torpupplåtelser
hade dock icke varit tillfredsställande. Många af skogstorparne
saknade de förutsättningar i idoghet, uthållighet och redbarhet,
som fordrades för den verksamhet, hvarom här vore fråga. På grund
af lägenheternas svaga beskaffenhet och olämpliga belägenhet, äfvensom
af bristen på arbetsförtjänst i torpets närhet, hade endast ett fåtal af
lägenheterna visat sig mäktiga utveckling och förkofran. För öfrigt
vore odlingen icke så långt framskriden, att tillfällen till nyodling måste,
af brist på lägenheter i enskildes utmarker, sökas inom kronoparkerna.
Därest svårighet att förvärfva jord af enskilde förefunnes, vore orsaken
härtill att söka icke i bristande tillgång på odlingslägenheter, utan i

jordägarnes obenägenhet för markupplåtelser, utan tvifvel beroende på
att sådana upplåtelser visat sig menliga för jordägaren. En sådan återhållsamhet
vore jämväl från statens sida såsom skogsägare naturlig och
berättigad, och vore hänsyn till syftemålet att bereda landets lösa
befolkning egna hem inom kronoparkerna enligt domänstyrelsens åsikt
befogad allenast i den mån kronoparkernas skötsel och vård därjämte
främjades, hvilket vore fallet å vissa kronoparker inom Norrbottens
län, men endast undantagsvis å kronoparkerna i öfriga län. Med
anledning af hvad sålunda anförts, hemställde domänstyrelsen, att Riksdagens
framställning icke måtte föranleda vidare åtgärd, än att domänstyrelsen
måtte bemyndigas att i orter, där sådant för kronoparks vård
och bevakning funnes gagneligt, upplåta på bestämd tid, högst 20 år, till
skogstorp tjänliga, å kronopark befintliga lägenheter under vissa af
styrelsen angifna villkor.

Vid 1891 ai s riksdag tiamlade Jvungl. IVlaj.t proposition nr oO i
ämnet. I densamma föreslogs, att å kronoparkerna i Norrbottens län
befintliga, till skogstorp tjänliga lägenheter skulle, där det för kronoparkens
vård och bevakning funnes vara gagneligt, få af domänstyrelsen
på viss bestämd tid, ej öfverstigande 20 år, upplåtas till odling och
bebyggande åt personer, som ägde god frejd och vore fullt arbetsföra
samt i öfrigt funnes vara lämpliga. För upplåtelserna föreslogos i öfrigt
särskilda bestämmelser, bland annat, att torparen skulle vara berättigad
att utan afgift från kronoparken erhålla efter utsyning virke till åbyggnader
och hägnader samt öfrigt husbehof äfvensom efter anvisning vedbrand
af vindfälld och torr skog. Under tiden för den först gjorda
upplåtelsen af en lägenhet eller de så kallade frihetsåren skulle torparen
få utan afgäld till kronan bruka torpet och åtnjuta frihet från utlagor
och onera mot skyldighet dels att uppodla och bebygga lägenheten,
dels att inom visst anvisadt område af kronoparken utöfva tillsyn och
bevakning, dels ock att på tillsägelse och emot ersättning utgöra å
kronoparken erforderliga arbeten. Sedan af domänstyrelsen föreskrifna
byggnader blifvit å torpet uppförda och godkända, skulle torparen få
af statsmedel uppbära ett kontant belopp af 500 kronor mot skyldighet
iör honom att, i händelse han blefve från lägenheten skild, afstå densamma
utan anspråk på ersättning för å lägenheten nedlagdt bvggnadsoch
odlingsarbete. Efter frihetsårens slut skulle torpet genom domänstyrelsens
försorg åsättas viss årlig afgäld att utgöras medelst dagsverken
å kronoparken. Torpare, som funnes hafva torpet väl uppodladt och
bebyggdt, skulle efter frihetsårens slut äga företrädesrätt att mot fast -

Kungl.
proposition
till Riksdagen
1891.

Jordbruks lägenhets kommitténs förslag.

ställd afgäld erhålla förnyad upplåtelse å torpet. Därest torparen skulle
hafva dött eller vore oförmögen att hafva torpet kvar, skulle hans barn
och arfvingar, om de vore lämpliga, få öfvertaga torpet eller, om
de icke kunde eller ville detta, få öfverlåta torpet på annan person,
som af domänstyrelsen godkändes. Torpare, som gjort sig skyldig till
skogsåverkan eller ovarsamt handhafvande af eld eller företagit sig
annat, som väsentligen strede mot lag eller allmän ordning, eller underlåtit
att fullgöra sina skyldigheter eller att ställa sig gifna föreskrifter
till efterrättelse, skulle kunna, efter pröfning af domänstyrelsen, uppsägas
till afflyttning från torpet.

Hvad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit blef af Riksdagen bifallet.

De bestämmelser, som härigenom blifvit fastställda att gälla för
ifrågavarande upplåtelser, inrymdes i nådiga brefvet till domänstyrelsen
den 29 maj 1891 angående upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker
i Norrbottens län. Uti ifrågavarande bestämmelser ägde sedermera
en komplettering rum genom nådiga brefvet till domänstyrelsen
den 10 februari 1893, däri förklarades, att där inom kronopark i Norrbottens
län bosättning redan ägt rum å lägenhet, som funnes tjänlig
för det ändamål, som i nådiga brefvet den 29 maj 1891 omförmäldes,
sådan lägenhet finge, utan hinder af att bosättning redan skett, upplåtas
enligt de i samma nådiga bref föreskrifna grunder.

Frågan om kolonisation å lämpliga områden på kronan tillhörig
mark i öfre Norrland hade på sätt i annat sammanhang redan omnämnts
(ofvan sid. 57) blifvit behandlad äfven af den år 1891 tillsatta jordbi''
ukslägenhetskommittén. Enligt kommitténs förslag borde tillfälle till
upplåtelse af odlingslägenheter beredas å sådana inom kronoparkerna,
öfverloppsmarkerna eller andra kronan tillhöriga, nedom odlingsgränsen
i Norrbottens och Västerbottens län belägna områden, där i närheten
af befintliga eller beslutade kommunikationsleder ett flertal invid hvarandra
liggande lägenheter ansåges kunna till enskilde upplåtas, samt
att i främsta rummet härtill borde användas sådana sankmarker, som
efter torrläggning väl lämpade sig för odling af gräs eller säd. I de
fall, då Kungl. Maj:t funne skäl medgifva upplåtelse af mark för anläggande
af jordbrukslägenheter, skulle kostnaden för erforderlig torrläggning
af marken, såvidt den afsåge liufvudaflopp och större kanaler
men ej egentlig dikuing, bestridas af statsmedel. Sedan marken kommit
i sådant skick, att den kunde till enskilde för odling och bebyggande
upplåtas, skulle marken fördelas i lämpliga lotter af högst 15 hektar,
hvarefter dessa lotter skulle till enskilde personer upplåtas. Till hvarje

sådan lott skulle dessutom läggas ett område åt'' högst 35 hektar kronan
tillhörig utmark, afsedd att tillgodose lägenhetsinnehafvarens behof af
virke, vedbrand och mulbete. För första uppsättningen af för lägenheten
erforderliga åbyggnader skulle lägenhetsinnehafvaren äga att å kronans
skog erhålla utsyning af behöfligt virke. Hvarje lägenhetsinnehafvare
skulle därjämte af statsmedel erhålla ett belopp af 300 till 500 kronor
till hjälp vid lägenhetens bebyggande och uppodling. Lägenheterna
skulle upplåtas tills vidare endast med nyttjanderätt utan någon afgift
och med rätt för innehafvaren att under 15 år vara fri från skatt till
kronan för lägenheten och från andra allmänna utlagor och onera. Sedan
dessa frihetsår gått till ända eller redan dessförinnan, om innehafvaren
sådant påyrkade, borde lägenheten efter de grunder, som gällde för
skattläggning inom lappmarken, åsättas visst hemmanstal och, därest
byggnads- och odlingsskyldighet befunnes fullgjord och vidmakthållen,
med full äganderätt för innehafvaren till skatte omföras. Till kolonisationens
utförande skulle inom hvart och ett af de båda länen, där upplåtelser
af ifrågavarande slag skulle kunna ske, finnas en på visst sätt
sammansatt nämnd, hvilken skulle hafva till åliggande att åvägabringa
utredning och afgifva utlåtanden i fråga om hvilken mark, som vore
lämplig för upplåtelser af ifrågavarande slag, att öfvervaka utförandet
af afdikningsarbeten samt att ombesörja lägenheternas utskiftande och
öfvervaka desammas skötsel.

Vid ärendets behandling inför lvungl. Maj:t framhöll föredragande
departementschefen bland annat, att, innan staten in läte sig på ett så
vidtomfattande kolonisationsföretag, som det af kommittén föreslagna,
måste man klargöra för sig, dels huruvida förhållandet mellan de bosättningarnas
åvägabringande erforderliga kostnader och det resultat,
som med dessa stode att uppnå, kunde förväntas blifva sådant, att staten
under några förhållanden kunde anse med sitt intresse förenligt att för
ändamålet åtaga sig dessa kostnader, dels ock huruvida de ekonomiska
betingelserna för de föreslagna bosättningarna vore sådana, att de
tryggade desammas framtida fortbestånd. För afgörande af denna sista
fråga borde vid valet af de områden, som skulle upplåtas för kolonisation,
hänsyn tagas såväl till jordmånens beskaffenhet som äfven till
möjligheten för kolonisten att vinna arbetsförtjänst vid närbelägna industriella
etablissement eller större bebyggda platser i orten. På grund
af hvad sålunda anförts kunde departementschefen icke förorda, att beslut
fattades om utförande af kommitténs förslag, utan att detta blifvit
föregånget af en på ort och ställe företagen utredning af de ekonomiska

Kungl. Maja
i anledning
af j ordbruks -lägenhetskommitténs

utlåtande.

Förslag uti
den vid Riksdagen
1894
framlagda
propositionen.

Motion vid
Riksdagen
1901.

betingelserna för kolonisationen. En sådan utredning skulle bäst åstadkommas,
om för ett eller flera, till belägenheten noga angifva, för
kolonisation lämpliga ansedda områden genom sakkunniga personer upprättades
ej mindre fullständiga, af kostnadsförslag åtföljda afdikningsoch
odlingsplaner än äfven förslag till områdenas fördelning i lägenheter
af lämpligt omfång och dessas förseende med anslag af kronan tillhörig
utmark.

I den inför 1894 års riksdag framlagda propositionen nr 46 i de
af jordbrukslägenhetskommittén förordade ämnen föreslogs också, att
Kungl. Maj:t måtte bemyndigas att, för upprättande af planer till afdikning
och odling af sådana myrtrakter å kronomark inom Västerbottens
och Norrbottens län, som lämpade sig för upplåtelse till odlingslägenheter,
af tillgängliga medel förskjuta ett belopp af högst 20,000 kronor.

Till detta förslag lämnade Riksdagen sitt bifall.

I en vid 1901 års riksdag i Andra kammaren väckt motion nr
105 föreslogs, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes för befrämjande af öfre Norrlands kolonisation
och för ett planmässigt bedrifvande däraf dels låta å kronan tillhörig,
ej till enskildt bruk disponerad mark verkställa undersökning, om och
till hvilket omfång lämplig mark för upplåtande åt enskilde till odling
och bebyggande funnes att tillgå, samt om dylik marks användning afgifva
förslag, dels och, i den mån dessa undersökningar fortskrede, låta
uppgöra planer till större afloppsdiken å sänka marker, belägna i närheten
af viktigare kommunikationsleder, större industricentra eller eljest
lämpliga trakter, där större samhällen redan uppstått eller kunde antagas
inom närmaste framtid uppstå, äfvensom låta i mån af tillgängliga medel
verkställa dylika utdikningar. I motionen föreslogs dessutom bildandet
af eu särskild fond för öfre Norrlands kolonisation och egnahemsfrågans
lösning, ur hvilken fond medel skulle utgå till bestridande af kostnaderna
för genomförandet af de i motionen framställda förslag till kolonisationens
befrämjande.

I motiveringen till dessa förslag framhölls till en början, hvilken
storartad utveckling i industriellt afseende öfre Norrland syntes gå till
mötes. Därefter anfördes bland annat, att i öfre Norrland förefunnes
oöfverskådliga fält för odling, hufvudsakligen bestående i odlingsbara
myrmarker. Den största delen af jorden ägdes af kronan i form
af kronoparker och kronoöfverloppsmarker. På grund af gällande
bestämmelser vore bosättning och nybyggesanläggningar inom såväl

kronoparkerna som öfverloppsmarkerna i hufvudsak förbjudna. Kanske
ingenstädes vore befrämjandet af en bofast hemägande befolkning så
nödvändig som i öfre Norrland. Hufvudvillkoret för en sund utveckling
af samhällslifvet i öfre Norrland syntes vara, att dess uppodling hölle
jämna steg med industriens utveckling därstädes. För de uppväxande
industrisamhällena vore det för öfrigt en lifsfråga, att en jordbrukande
befolkning uppväxte i närheten af dessa samhällen, som sålunda därifrån
kunde hämta sina hufvudsakligaste lifsförnödenheter. I öfre Norrland
förefunnes öfverallt en talrik lös befolkning af så kallade inhysingar
eller backstugusittare, bland hvilken befolkningsklass utan tvifvel större
delen med begärlighet skulle omfatta ett tillfälle att förvärfva en egen
tryggad torfva.

Statsutskottet, till hvilket ifrågavarande motion remitterades, afstyrkte
i sitt betänkande nr 60 det i motionen framlågda förslaget om
bildande af en särskild fond. Beträffande sjkifva kolonisationsfrågan
framhöll utskottet, att de marker, som skulle upplåtas åt enskilde, borde
uppsökas å trakter, där afsättning af jordbruksprodukter kunde förväntas.
Först sedan vissa bestämda platser befunnits för ändamålet tjänliga,
syntes förslag om dessas upplåtande till enskilde böra för Riksdagen
tramställas. Likaså borde först sedan genom undersökningar utrönts,
hvilka marker borde ifrågakomma för upplåtelse, förslag utarbetas och
för Riksdagen framläggas till de åtgärder med afseende på afdikning
m. m., som vidare borde företagas till underlättande af markernas tillgodogörande.
Utskottet erinrade vidare, att 1894 års riksdag anvisat
ett belopp af 20,000 kronor för upprättande af planer och kostnadsförslag
till afdikning och odling af vissa myrtrakter i öfre Norrland, samt
att sådana planer och förslag upprättats utan att ännu hafva ledt till
några definitiva åtgärder. Utskottet hemställde emellertid, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t till befrämjande
af öfre Norrlands kolonisation måtte låta å kronans där belägna,
ej särskilt disponerade mark verkställa undersökningar om och
till hvilken omfattning lämpliga områden i närheten af viktigare kommunikationsleder,
industricentra eller platser, där större samhällen uppstått,
skulle kunna upplåtas till enskilde för odling och bebyggande,
samt, i den mån undersökningarne fortskrede, till Riksdagen afgifva
förslag om dylika områdens disposition.

Denna hemställan blef af Riksdagen bifallen. I

I anledning af framställning från domänstyrelsen framlade Kungl.
Maj:t vid 1904 års riksdag i kungl. proposition nr 106 nytt förslag

* 12

Kungl. proposition
vid
Riksdagen
1904.

till villkor för upplåtelser af odlingslägenheter å kronoparker, genom
hvilket förslag man afsåg att göra det mera begärligt för den lösa
befolkningen att slå sig ned som kronotorpare å kronoparkerna. Det
nya förslaget skilde sig från förut gällande bestämmelser endast i ett
par hänseenden. Sålunda föreslogs, dels att den afgäld, som efter frihetsårens
slut skulle åsättas torpen, skulle bestämmas icke i dagsverken
utan i penningar, med rätt för torparen att, om han så önskade, i afräkning
på afgälden utgöra dagsverken på kronoparken, dels och att
bestämmelsen om skyldighet för torparen att inom visst område af
kronoparken utöfva tillsyn och bevakning, äfvensom att på tillsägelse
utföra erforderliga arbeten å kronoparken, skulle utgå. Genom förstnämnda
ändringsförslag afsågs att bereda torparen större frihet att
ordna för sig på det sätt han ansåge för sig fördelaktigast. Det
senare ändringsförslaget afsåg att inför den allmänna uppfattningen
inom de norra orterna bereda skogstorparklassen en friare och mera
tilltalande ställning, hvarigenom denna torparklass skulle kunna tillföras
i ekonomiskt afseende bättre situerade medlemmar. Genom borttagande
af skogstorparnes på torpkontrakten grundade arbetsskyldighet
ansåg man sig icke behöfva riskera, att skogsvården skulle gå miste
om deras arbetskraft, då nämligen, med hänsyn till att skogstorparne
för sin utkomst vore i hög grad hänvisade till arbetsförtjänsten å
kronoparkerna, någon svårighet att ordna saken genom fria arbetsaftal
icke syntes kunna uppstå. Ur ren skogsvårdss}mpunkt föreslogs
vidare den tilläggsbestämmelsen, att skogstorparne för sitt behof af
vedbrand skulle kunna anvisas utom vindfälld och torr skog äfven
annan skog, som i anseende till beskaffenheten borde för en god skogsvård
afverkas. Utom dessa ändringar i gällande upplåtelsevillkor föreslogs
slutligen i den kungl. propositionen, att till skogstorp tjänliga
lägenheter skulle under samma förutsättningar och på samma villkor,
som gällde om upplåtelser af sådana lägenheter å kronoparker inom
Norrbottens län, få upplåtas äfven å kronoparker inom Västerbottens län.

Ifrågavarande kungl. förslag, hvilket af statsutskottet tillstyrktes,
blef af Riksdagen bifallet.

Med anledning af hvad Riksdagen sålunda beslutat, utfärdade
Kungl. Maj:t den 27 maj 1904 kungörelse angående upplåtande af
odlingslägenheter å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län.

Riksd" eif Vid 1^07 års riksdag väcktes i Andra kammaren en motion, nr

190V 136, om skrifvelse till Kungl. Maj:t om sådana ändringar i förenämnda

kungörelse den 24 maj 1904, att de däri föreskrifna villkoren måtte

blifva för kronotorparne mera gynnsamma. I motiveringen till motionen
framhölls, att befolkningen dragit sig för att åtaga sig torp, samt
att det torde hafva varit i sjmnerhet bestämmelserna om kronotorparnes
undantagsställning i rättsligt afseende samt deras ovissa framtidsutsikter,
som verkat afskräckande.

Statsutskottet afstyrkte emellertid i sitt betänkande nr 175 motionen,
enär frågan om skogstorpen vore föremål för förberedande arbeten
inom vederbörande departement. I enlighet härmed blef också motionen
af Riksdagen afslagen.

Vid 1908 års riksdag väcktes i Andra kammaren en motion, nr 43,
om beredande af tillfälle för enskilda personer att å kronoparkerna i
Kopparbergs län få åt sig upplåtna lämpliga odlingslägenheter. Denna
motion afstyrktes af statsutskottet under hänvisning till att frågan om
upplåtande af odlingslägenheter i större utsträckning vore föremål för
Kungl. Maj:ts behandling. Motionen blef också af Riksdagen afslagen.

Vid 1909 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition (nr 43)
angående upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker och öfverloppsmarker
i de sex nordligaste länen.

Uppslaget till denna framställning hade gifvits af den s. k. norrlandskommittén,
hvilken i sitt den 27 oktober 1904 afgifna betänkande
bland andra åtgärder till vidmakthållande och stärkande af den jordbrukande
befolkningen och utvecklande af jordbruket i Norrland och
Dalarne föreslagit jämväl upplåtande under vissa villkor af odlingslägenheter
å kronomark. Den kronomark, som kommittén tänkt sig
kunna ifrågakomma till upplåtelser af ifrågavarande slag, utgjordes
framför allt af kronoparkerna och detta icke endast uti Västerbottens
och Norrbottens län utan i samtliga de sex nordligaste länen. Såsom
allmänna förutsättningar för upplåtelser af odlingslägenheter å kronoparkerna
hade kommittén, som ansåg, att hinder härför icke från skogsvårdens
synpunkt behöfde möta, föreslagit, dels att odlingslägenheter i regel
icke skulle upplåtas annat än i närheten af odlad bygd eller kommunikationsleder,
dels att staten icke skulle taga något initiativ till upplåtande
af odlingslägenheter, allrahelst ett sådant medförde ett visst ansvar för
de blifvande nybyggarnes framtid, utan att staten borde afvakta, att
efterfrågan ägde rum, samt sålunda icke utstaka lägenheter på förlag
utan öfverlämna åt den enskilde att själf åt sig utse den plats, där han
ville slå sig ned, dels ock att för erhållande af upplåtelse till odlings -

Motion vid
Riksdagen
1908.

Kungl.
proposition
till Riksdagen
1909
angående
upplåtelse af
odlingslägenheter.

(Norrlands.

kommittén).

lägenhet skulle erfordras vissa personliga kvalifikationer. Beträffande
formen för själfva upplåtelsen hade kommittén föreslagit, att den definitiva
upplåtelsen skulle föregås af en försökstid af femton år, under
hvilken lägenhetsinnehafvarens rättigheter skulle vara mera begränsade
och i hufvudsak sammanfalla med de rättigheter, som tillkomme kronans
skogstorpare. Om det vid utgången af denna tid visade sig, att lägenhetsupplåtelsen
ledt till upprättandet af ett lifskraftigt jordbruk, skulle
lägenheten kunna afskiljas från kronoparken och till innehafvaren upplåtas
med sådan besittningsrätt, som tillkomme åbo å allmänt kronohemman,
dock att lägenhet ej skulle kunna till skatte köpas. Vid lägenhetens
utbrytande från kronoparken skulle densamma tilldelas ett område
i skogsmark af viss angifven storlek, olika i olika trakter af ifrågavarande
län. Skogen skulle ej få nyttjas annat än till husbehof, dock att, därest
genom åbons omtanke skogen blifvit så sparad, att den efter uthållighetsbruk
medgåfve afverkning till afsalu, åbon skulle vara berättigad
att erhålla utsyning för den afverkning till afsalu, som ansåges kunna
äga rum. Lägenhet, som efter försöksårens utgång utbrötes från kronoparken,
skulle åsättas eu ränta motsvarande 2 procent af skogsmarkens
värde, hvilken ränta årligen skulle utgifvas. Hvart 40:de år efter räntans
bestämmande skulle densamma vara underkastad ny uppskattning och
beräknas till 2 procent af det värde den ouppodlade delen af lägenheten
efter då gällande pris kunde äga. Inom lappmarkerna belägen
lägenhet skulle icke kunna åsättas någon ränta förr än efter 40 år från
lägenhetens utbrytning. Med afseende å den åbon åliggande byggnadsoch
häfdeskyldighet skulle såväl under försökstiden som därefter gälla
särskilda af domänstyrelsen meddelade föreskrifter.

Beträffande annan kronomark än kronoparkerna hade kommittén
uttalat, att det borde tagas i öfvervägande, om man icke borde i vissa
fall tillåta och befrämja odlingslägenheters upptagande äfven på oafvittrade,
kronan tillhöriga marker ofvan den så kallade odlingsgränsen.
Sådana upplåtelser hade synts kommittén kunna ifrågakomma inom en
viss omkrets från grufsamhällen och industriella anläggningar eller andra
befolkningscentra äfvensom längs vissa mindre trafikleder ofvan odlingsgränsen.

Öfver kommitténs förslag afgåfvos yttranden af Konungens befallningshafvande
i rikets sex nordligaste län äfvensom af kammarkollegium
och domänstyrelsen gemensamt.

Hvad kommittén föreslagit ansågs af vederbörande departementschef
icke vara i allo tillfredsställande, särskild! med afseende å formen
för upplåtelserna. Med anledning däraf utarbetades inom jordbruks -

departementet nytt förslag med upplåtelse på 75-årigt arrende som
utgångspunkt. 1 fråga om formen för upplåtelserna af odlingslägenheter
anförde departementschefen vid ärendets föredragning inför Kungl.
Maj:t bland annat, att en kolonisation uti ifrågavarande af naturen jämförelsevis
mindre väl lottade trakter vore mer än vanligt svår och
ställde särskilda kraf på de personer, som där skulle slå sig ned som
nybyggare. Det vore därför önskligt, att staten icke frånsade sig all rätt
att öfvervaka nybyggenas framtid, livilket skulle blifva förhållandet, om
man uppläte dessa med full äganderätt. Särskild t vore det af vikt, att
staten förbehölle sig en viss pröfningsrätt i fråga om de framtida
nybyggarnes personliga egenskaper dels för att kunna tillse, att nybyggena
bibehölles hos den samhällsklass, för hvilken de voro ämnade, dels för
att nybyggena alltid måtte blifva besatta med åbor af en viss duglighet.
Det kunde visserligen befaras, att, med hänsyn till befolkningens förkärlek
för äganderätten, några upplåtelser af odlingslägenheter med
endast nyttjanderätt icke skulle komma till stånd i brist på spekulanter.
Häremot talade emellertid den erfarenhet man vunnit om skogstorpens
begärlighet. Att i fråga om odlingslägenheter upplåtelser endast under
nyttjanderätt förordades, medan i fråga om upplåtelser af egnahemslägenheter
från kronans jordbruksdomäner föreslagits, att dessa skulle
ske med äganderätt, innebure ingen inkonsekvens. Odlingslägenheterna
bildade nämligen ett slags intagor på mark, som man en gång afsatt
lör skogsbörd och för bildande af ett i statens hand befintligt reservkapital
af skogsmark. Man finge därigenom kanske på skogsmarken
besvärande enklaver, som i framtiden möjligen komme att visa sig mera
hinderliga än man vid lägenheternas upplåtande antagit. Staten syntes
dessutom ej böra uppoffra sin skogsmark utan att full säkerhet vunnes
för, att det högre målet, markens uppodlande och bebyggande, verkligen
på ett för framtiden betryggande sätt komme att uppnås.

Sedan domänstyrelsen afgifvit utlåtande äfven öfver det inom
departementet utarbetade förslaget och i hufvudsak tillstyrkt detsamma,
lades ifrågavarande förslag till grund för förutnämnda vid 1909 års
riksdag framlagda proposition i ämnet.

I den kungl. propositionen föreslogs till en början, under förutsättning
att det inför Riksdagen framlagda förslaget blefve antaget, att
upplåtelser af odlingslägenheter i enlighet med kungörelsen den 27 maj
1904 icke vidare skulle äga rum. Det kungl. förslagets bestämmelser
ansågos vara så mycket förmånligare för lägenhetsbesittaren, att ansökningar
om erhållande af skogstorp i enlighet med nämnda kungörelse efter
antagande af det kungliga förslaget icke vidare skulle förekomma. Då

de äldre skogstorpsupplåtelserna i väsentlig mån afsett att tillgodose
skogsvårdens intressen, och man icke heller nu velat helt och hållet
bortse från denna synpunkt, föreslogs i propositionen såsom förutsättning
för upplåtande af odlingslägenhet, antingen att sådan upplåtelse för
skogens vård och bevakning funnes vara gagnelig, eller att den jord,
om hvars upplåtande fråga uppstode, vore belägen i närheten af odlad
bygd eller kommunikationsled och hinder från skogsvårdens synpunkt
ej mötte.

Det föreslogs vidare, att sådana upplåtelser af odlingslägenheter
skulle kunna ifrågakomma å kronoparker och öfverloppsmarker inom
Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län. Kronans oafvittrade marker däremot hade ansetts icke böra
göras till föremål för upplåtelser af odlingslägenheter i den form, hvarom
i förslaget vore fråga. Sådana förekomme numera endast i lappmarkerna
ofvan odlingsgränsen. Då i fråga om disposition af dessa oafvittrade
marker den nomadiserande lappbefolkningens behof borde ställas
i förgrunden, hade ansetts, att odlingslägenheter å ifrågavarande
marker borde förbehållas lappmän, som önskade blifva bofasta. Frågan
om de oafvittrade markernas disposition hade ansetts stå i så nära sammanhang
med lappfrågan i allmänhet, att desamma icke borde ingå i
förslaget om upplåtande af odlingslägenheter i allmänhet.

I fråga om förutsättningarna i sökandens person samt beträffande
odlingslägenheternas storlek m. m. föreslogos samma bestämmelser som
i det vid samma riksdag framlagda förslaget om upplåtelser af egnahemslägenheter
från kronans jordbruksdomäner, eller att den, som skulle
kunna erhålla odlingslägenhet, skulle vara mindre bemedlad eller obemedlad,
äga god frejd och hafva gjort sig känd för arbetsamhet och hederlig
vandel samt äga förutsättningar för drifvande af ett mindre jordbruk,
att till odlingslägenhet ej finge läggas odlingsmark till större
vidd, än att lägenheten i uppodladt skick kunde brukas utan nämnvärdt
anlitande af legd arbetskraft, samt att lägenhet ej finge upplåtas till den,
som redan ägde fast egendom af den storlek, att därå kunde födas en
familj, äfvensom att till samma sökande ej finge upplåtas mera än en
lägenhet.

Beträffande sjkifva upplåtelsen innehöll förslaget, att domänstyrelsen
skulle på ansökan upplåta lägenhet på arrende under 75 år med inneha
fvaren förbehållen optionsrätt till förnyadt arrende vid arrendetidens slut.
Utan domänstyrelsens medgifvande skulle lägenhetsinnehafvaren eller hans
dödsbo icke få öfverlåta arrenderätten på annan.

I fråga om öfriga villkor för upplåtelserna föreslogs, att lägen -

hetsinnehafvaren skulle vara skyldig att på sätt och inom tid, som domänstyrelsen
i upplåtelsekontraktet ägde föreskrifva, bebygga och uppodla
lägenheten. Vidare skulle lägenhetsinnehafvaren vara skyldig att från
och med sextonde besittningsåret för lägenheten erlägga en årlig afgift,
som skulle bestämmas vid upplåtelsen och sättas till 3.6 procent af dels
det kapitalvärde lägenheten ansåges äga ouppodlad och obebyggd, hvarvid
hänsyn skulle tagas till den rätt till byggnadsvirke, som tillkomme
lägenhetsinnehafvaren, och dels den odlingshjälp, som skulle utgå till
innehafvaren. Lägenhetsinnehafvaren skulle äga att från kronans mark
erhålla dels efter utsyning behöfligt virke till lägenhetens åbyggnader
och nödiga hägnader samt gagn virke till öfrigt husbehof, dels ock, efter
anvisning, erforderligt skogsfång till vedbrand, det senare dock företrädesvis
af vindfälld eller torr skog eller sådan, som i anseende till sin
beskaffenhet eljest borde för en god skogsvård afverkas. Därjämte
skulle lägenhetsinnehafvaren äga rätt att under arrendetiden å område
af kronans mark, som för ändamålet anvisades, erhålla nödigt bete för
å lägenheten vinterfödda häst- och nötkreatur. Det skulle åligga lägenhetsinnehafvaren
att för kronans räkning hålla åbyggnaderna å lägenheten
brandförsäkrade till deras fulla värde. Därest brandskada inträffade,
skulle kronan uppbära brandskadeersättningen, men skulle det
åligga lägenhetsinnehafvaren att bota skadan mot det att han af kronan
tillhandahölles brandstoden i den mån för arbetet erfordrades. Lägenhetsinnehafvaren
skulle äga rätt att af allmänna medel i odlingshjälp
erhålla 750 kronor, hvaraf skulle utbetalas tredjedelen, då lägenhetens
uthusbyggnad vore färdig och godkänd, tredjedelen, då manbyggnaden
vore färdig och godkänd, och återstående tredjedel, då minst en hektar
mark vore bruten och försvarligt häfdad som åker. Under de första
femton åren efter upplåtelsen skulle lägenhetsinnehafvaren åtnjuta frihet
från utlagor och onera för lägenheten. Vid afträdet af arrendet skulle
lägenhetsinnehafvaren lämna ifrån sig lägenheten med åbyggnader och
odlingar till föreskrifven omfattning i fullgodt stånd eller ersätta bristen
sådan den vid afträdessyn befunnes. Dornänstyrelsen skulle äga att vid
upplåtelsen föreskrifva de ytterligare villkor, som vore erforderliga.

Härförutom föreslogs, att innehafvare af förut upplåtet skogstorp
skulle äga att efter frihetsårens utgång, därest han vore berättigad till
förnyad upplåtelse, erhålla torpet på arrende samt i öfrigt i tillämpliga
delar på de villkor, som föreslagits för upplåtelser af odlingslägenheter.

I anledning af ifrågavarande förslag väcktes i Riksdagen tvenne
motioner, nr 60 i Första kammaren och nr 201 i Andra, angående
vissa ändringar i detsamma. I den förra föreslogs, bland annat, att

Kungl. proposition
till
Riksdagen
1909 angående
nybyggesanläggningar
å oin -

odlingslägenheter skulle få upplåtas endast i närheten af bygden eller
på större, till ett flertal lägenheter tillräckliga odlingsvärd a marker,
hvilka, om större torrläggningsåtgärder vore erforderliga, borde i förväg
på statens bekostnad förses med erforderliga hufvud- och afloppsdiken,
att vid bestämmande af plats för lägenheten samt vid uppgörande af
ritningar till för densamma erforderliga byggnader utsedd sakkunnigperson
borde biträda, att rätt fastställdes för domänstyrelsen att efter
uppsägning återtaga upplåten lägenhet, samt att lägenhetsinnehafvaren
skulle äga rätt att vid afträde af lägenheten åtnjuta full ersättning för
värdet af det honom på densamma nedlagda odiings- och förbättringsarbetet.
I den senare motionen föreslogs, bland annat, att upplåtelser
af odlingslägenheter skulle föregås af undersökning utaf landtbruksingenjör
eller jordbrukskonsulent samt att., om arrendator nödgades lämna
lägenheten, han måtte tillerkännas någon godtgörelse för sitt arbete i
den mån han till sådan ersättning kunde anses berättigad.

Statsutskottet, som till förberedande behandling förehade såväl den
kungliga propositionen som nu nämnda motioner, tillstyrkte i hufvudsak
propositionen men föreslog likväl i anledning af motionärernas framställningar
vissa ändringar i densamma. Ehuru utskottet strängt höll
på den till grund för de i propositionen föreslagna bestämmelserna liggande
principen, att vederbörande nybyggare själf skulle åt sig utse
den plats, där han ville slå sig ned, föreslog likväl utskottet, för förhindrande
af upplåtelser å olämpliga platser, en tilläggsbestämmelse af
innehåll, att, innan jordområde upplätes till odlingslägenhet, genom undersökning
af i landtbruk kunnig person skulle inhämtas, att å området
funnes tillräcklig för odling lämplig mark. Vidare föreslog utskottet
den ändringen, att upplåtelserna skulle ske för en tid af 50 år i stället
för, såsom föreslagits, 75 år.

Vid frågans behandling i kamrarna antogs af båda kamrarna
Kungl. Maj:ts förslag med de af utskottet föreslagna ändringar och tillägg.

Sedan Kungl. Maj: t godkänt Riksdagens beslut i hvad detsamma
skilde sig från hvad Kung]. Maj:t i ämnet föreslaget, utfärdades sedermera
den 18 juni 1909 nådig kungörelse angående upplåtande af odlingslägenheter
å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen.

Vid 1909 års riksdag framlade Kungl. Maj:t äfven proposition i
ett annat ämne, afseende befrämjandet af egnahemsbildningen genom
upplåtelser af mark från kronans skogsegendomar i norra Sverige.

I anledning af Riksdagens år 1901 beslutade anhållan om verkställande
af undersökningar, huruvida å kronans i öfre Norrland belägna

mark lämpliga områden skulle kunna upplåtas till enskilde för odling
och bebyggande, hade undersökningar blifvit verkställda, hvilka ledt till
det resultat, att för upplåtelser i första rummet ansetts böra ifrågakomma
ett på ej fullt tre mils afstånd från Boden invid Brännbergs järnvägsstation
beläget område, innefattande västra delen af Alträsks kronopark
samt delar af Svanå kronopark och Selets f. d. stockfångstskog. Detta
område utgjordes af 79 hektar åker, äng och odlingsmark, 677 hektar
mossar och myrar, 489 hektar försumpad skogsmark samt 623 hektar
fast skogsmark. På framställning af Kungl. Maj:t hade Riksdagen år
1905 beviljat anslag för områdets utdikning i enlighet med uppgjord
plan, och hade dikningsarbetet därefter fortgått under åren 1905—1908.

Uti nu ifrågavarande proposition (nr 44) framlade Kungl. Maj:t
förslag beträffande nämnda områdes indelning till nybyggesanläggningar
äfvensom till bestämmelser för de särskilda lägenheternas upplåtande.

Vid förslagets utarbetande hade man utgått från den förutsättningen,
att företaget tills vidare borde uppfattas hufvudsakligen såsom
ett experiment, afseende att utröna, huruvida lämpliga nybyggesområden
öfverhufvud kunde vinnas genom utdikningar å de stora norrländska
myrarna, i anledning hvaraf också nybyggesväsendet ansetts böra ställas
under en mera intim, fortgående och patriarkaliskt handlande ledning.

Uti propositionen föreslogs, att ifrågavarande område skulle indelas
till ny byggeslägenheter enligt plan, som af Kungl. Maj:t skulle fastställas,
därvid skulle lända till efterrättelse dels att i regel till hvarje
lägenhet skulle läggas minst 10 hektar odlingsvärd jord, samt att hvarje
lägenhets sammanlagda areal ej finge öfverstiga 20 hektar, dels att den
hufvudsakligaste skogsmarken skulle afsättas till en för gemensamt
skogsfång och bete afsedd allmänning, hvarjemte i öfrigt för gemensamt
begagnande skulle undantagas mark till vägar m. m., dels och att, där
så funnes önskligt, tillsvidare finge afsättas område, som lämpade sig
för inrättande af ett till nybyggarnes undervisning och ledning afsedt
mönsterjordbruk äfvensom tomter för skola, såg, kvarn, andelsmejeri m. m.

Den närmaste tillsynen öfver nybyggesväsendet å området föreslogs
skola uppdragas åt en särskild lokal bestyrelse, bestående af en nämnd
med tre ledamöter, utsedda af Kungl. Maj:t.

I fråga om den rätt, med hvilken lägenheterna å området borde
upplåtas, hade under ärendets beredning yppats olika meningar. Domänstyrelsen
och landtbruksstyrelsen, hvilka ämbetsverk erhållit uppdrag
att uppgöra förslag till områdets indelning äfvensom till bestämmelser
för upplåtelserna, hade sålunda ansett, att upplåtelserna borde ske endast
med nyttjanderätt, då upplåtelser under äganderätt komrne att medföra

*13

rå de, bestående
af del
af Al träsks
kronopark
in. in.

fara för att kolonaten skulle komma att så småningom uppgå i eller
förenas till större besittningsområden. Ämbetsverken hade i denna
fråga äfven hänvisat till att upplåtelser af skogstorp endast skedde med
nyttjanderätt, samt att sådana det oaktadt visat sig vara mycket eftersökta.
Chefen för jordbruksdepartementet hade emellertid varit af
annan mening samt framhållit att, då i fråga om skogstorp samt odlingslägenheter
upplåtelserna ansetts böra ske endast med nyttjanderätt,
detta skett med hänsyn till skogsvårdens intressen, men att ifråga om
Al träskområdet inga sådana hänsyn spelade in, hvarför också de särskilda
lägenheterna borde upplåtas med äganderätt.

I öfverensstämmelse härmed föreslogs, att upplåtelserna skulle ske
med äganderätt, men att köpebref å lägenheten icke skulle utfärdas
förr än 14 år från upplåtelsen förflutit. Under dessa år, hvilka skulle
betraktas som en försökstid, skulle kronan äga rätt att påfordra upplåtelsens
häfvande, därest nybyggaren icke fullgjorde de skyldigheter
med afseende å uppodling, bebyggande och underhåll af lägenheten, som
enligt förslaget ålåge honom under försökstiden. Under denna tid skulle
nybyggaren få öfverlåta lägenheten till annan endast under förutsättning,
att denne af nämnden kunde godtagas som köpare i första hand.

Vidare föreslogs, att nybyggaren skulle vara berättigad att å kronans
mark kostnadsfritt efter utsyning erhålla nödigt virke till fullgörande
af den byggnads- och hägnadsskyldighet, som under försökstiden
ålåge honom, äfvensom att nybyggaren skulle erhålla odlingshjälp
till samma belopp och på samma villkor, som föreslagits ifråga om upplåtelser
af odlingslägenheter. Köpeskillingen för lägenhet å området
skulle bestämmas så, att den motsvarade dels det kapitalvärde, hvartill
lägenheten af nämnden uppskattats, då den till nybyggaren utlämnades,
och dels den odlingshjälp, som skulle utgå till nybyggaren.

I fråga om personliga och andra förutsättningar för att kunna
antagas till nybyggare å området samt beträffande köpeskillingens likviderande
föreslogos ingående bestämmelser, tämligen likartade de, som
af Kungl. Maj:t föreslagits beträffande upplåtande af jordbruksegnahem
från kronans jordbruksdomäner.

I anledning af den kungliga propositionen uti ifrågavarande ämne
väcktes i Andra kammaren en motion, nr 215, hvari hemställdes om
sådan ändring i de föreslagna bestämmelserna, att nybyggeslägenheterna
komme att upplåtas med arrenderätt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad Kungl. Maj:t föreslagit ifråga om odlingslägenheter å kronoparker
och öfverloppsmarker.

Statsutskottet afstyrkte nämnda motion och tillstyrkte det kung -

liga förslaget med vissa ändringar och tillägg. Sålunda föreslogs ett
tillägg af innehåll, att nybyggaren skulle vara skyldig att under försökstiden
hafva byggnaderna brandförsäkrade för kronans räkning. Därjämte
föreslogs, att försökstiden skulle bestämmas till 15 år i stället för
14, samt att, vid öfverlåtelse af äganderätten under försökstiden, nämnden
skulle äga fri pröfningsrätt vid afgörande af frågan om öfverlåtelsen
kunde godkännas samt att därvid ej vara bunden af att den, till hvilken
öfverlåtelsen gjorts, skulle fylla de förutsättningar, som erfordrades
för antagande till nybyggare i första hand. Motivet till denna ändring
var, att en nybyggare i annat fall måste öfverlåta sin lägenhet till en
person, som vore mindre bemedlad och sålunda komme att sakna utsikt
att erhålla full godtgörelse för hvad han nedlagt å lägenheten.

Det kungliga förslaget med de af utskottet föreslagna ändringar
och tillägg blef därefter af Riksdagen antaget.

Vid 1910 års riksdag väcktes i Andra kammaren tvenne motioner,
nr 36 och 47, däri hemställdes om sådana ändringar uti de år 1909
antagna bestämmelserna om upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker
och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen, att innehafvare!!
af sådan odlingslägenhet efter frihetsårens utgång skulle kunna förvärfva
äganderätt till lägenheten. Till stöd för förslaget framhölls, att endast
i det fall, att jordbrukaren hade äganderätt till sin lägenhet, kunde hos
honom förväntas det rätta intresset för jordens skötsel, samt att fara
förelåge, att den bästa delen af befolkningen uti Dalarne och Norrland
skulle draga sig för att söka odlingslägenheter, då desamma endast upplätes
med besittningsrätt, samt hellre inflytta till städerna eller emigrera.

Jordbruksutskottet afstyrkte emellertid i sitt utlåtande nr 48 motionerna
under framhållande af, att skäl icke kunde anses föreligga att
redan nu göra en förändring i antydd riktning, innan man hunnit vinna
någon erfarenhet om, huru de antagna bestämmelserna komme att verka,
samt dessutom ingen utredning förelåge om, huru man, i händelse upplåtelser
med äganderätt medgåfves, skulle lösa den svåra frågan om
aflösning af den lägenhetsinnehafvarne enligt gällande bestämmelser tillkommande
skogsfångst- och mulbetesrätt.

I enlighet härmed blefvo också motionerna af Riksdagen afslagna.

De bestämmelser, som år 1909 antagits om upplåtelse af odlingslägenheter
å kronoparker och öfverloppsmarker inom de sju nordligaste
länen, blefvo vid 1912 års riksdag föremål för behandling med anledning
af en i Andra kammaren väckt motion, nr 210. I denna kritiserades

Motioner vid
Riksdagen
1910.

Motioner vid
Riksdagen
1912.

100

den nuvarande formen för upplåtelse af dylika lägenheter. Innehafvarne
vore alltför beroende af myndigheterna och deras handlingsfrihet alltför
inskränkt. För att göra deras ställning bättre och tryggare borde
upplåtelsen ske i en form, som motsvarade det vid upplåtelse af tomtmark
införda tomtsrättsinstitutet, hvarigenom besittningshafvaren under
upplåtelsetiden tillförsäkrades full frihet, på samma gång som garantier
vunnes för att ändamålet med upplåtelsen upprätthölls. I motionen
hemställdes därför, att Riksdagen ville i de år 1909 antagna bestämmelserna
om upplåtelse af odlingslägenheter besluta ändringar i ofvan
angifna syfte. Jordbruksutskottet framhöll häremot i sitt betänkande
nr 34 såsom sin åsikt, att hvarken 1909 års ifrågavarande författning
eller] de med brukarne upprättade kontrakten i hufvudsak innehöllo
andra för brukarne tryckande bestämmelser än sådana, som för betryggande
af statens rätt syntes erforderliga. Utskottet afstyrkte därför
motionen, som äfven blef af Riksdagen afslagen.

I två vid samma riksdag väckta lika lydande motioner, den ena
i Första kammaren med nr 80 och den andra i Andra kammaren med
nr 234, hemställdes, att Riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte begära en
utredning angående åstadkommande af effektiva åtgärder för att underlätta
jordupplåtelser för egna hem ä kronomark i Norrland. I motiveringen
härför framhöllos de svårigheter och den tidsutdräkt, som på
grund af de nuvarande bestämmelserna mötte en person, som önskade
erhålla en dylik odlingslägenhet, hvarigenom mången afskräckts från
försöket att skaffa sig en sådan. Den i Andra kammaren väckta motionen
remitterades till ett tillfälligt utskott, som för utredning af frågan begärde
domänstyrelsens yttrande rörande hvad som skulle kunna åtgöras
för ytterligare underlättande af jordupplåtelser för egna hem å kronomark,
samt huru alltför långvarig tidsutdräkt med behandling af ansökningar
rörande dylika upplåtelser skulle kunna undvikas.

I sitt med anledning häraf afgifna utlåtande framhöll domänstyrelsen,
att det förnämsta hindret för ett snabbare afgörande af dylika
ärenden vore, att den jämförelsevis fåtaliga skogspersonalens tid ej
tilläte ett omedelbart handläggande af inkomna ansökningar. Gent
emot det i motionen uttalade önskemålet, att af sociala skäl upplåtelse
af odlingslägenheter måtte ske i så stor utsträckning som möjligt,
framhöll domänstyrelsen, att enligt 1909 års kungörelse dylik upplåtelse
finge ske endast då sådant för skogens vård och bevakning funnes vara
gagneligt, eller hinder från skogsvårdens synpunkt icke mötte. Därjämte
hade från statsmakternas sida betonats, att staten icke borde
taga något initiativ i saken, utan den enskilde borde själf få åt sig

101

utse den plats, där han ville slå sig ned, och skulle det sedan ankomma
på staten att pröfva, om upplåtelse al'' den afsedda jorden kunde äga
rum eller ej.

Ehuru domänstyrelsen ansåg, att särskilda åtgärder i fråga om
ytterligare underlättande för därtill hugade personer att erhålla jordupplåtelser
å kronans skogar icke vore af behofvet påkallade, förelåg
dock, enligt styrelsens uppfattning, skäl för vissa ändringar i nu gällande
stadganden, afseende att ytterligare i någon mån stödja lägenhetsinnehafvarna.
Det skulle sålunda för innehafvare af de jämlikt kungl.
kungörelsen den 27 maj 1904 upplåtna skogstorp vara till stor hjälp,
därest det stadgades, att innehafvare af dylikt torp, å hvilket byggnadsskyldigheten
ännu icke fullgjorts, skulle äga rätt att af statsmedel
erhålla de honom enligt kontraktet tillförsäkrade 500 kronor fördelade
i två poster att utgå på så sätt, att hälften erhölles, då lägenhetens
uthusbyggnad vore färdig och godkänd, och hälften, då manbyggnaden
vore färdig och godkänd, i stället för att såsom nu erhålla hela beloppet,
först då all byggnadsskyldighet vore fullgjord.

Den årliga afgäld, som innehafvare af odlingslägenhet jämlikt
kungl. kungörelsen den 18 juni 1909 från och med det sextonde året
skulle erlägga, hade därjämte befunnits komma att uppgå till belopp
af den storlek, att lägenhetsinnehafvaren icke utan stor svårighet torde
kunna utgöra den, hvarför styrelsen ansåg, att ändring härutinnan
borde vidtagas.

Det tillfälliga utskott, som fått frågan till sig hänskjliten, ansåg,
att, äfven sedan de af domänstyrelsen i ofvan refererade skrifvelse ifrågasatta
ändringarna blifvit vidtagna, afsevärda olägenheter skulle komma
att kvarstå vid här ifrågavarande jordupplåtelser. En sådan olägenhet
vore, att från statens sida inga förberedande åtgärder vidtagits, utan
att hela initiativet tillkommit sökanden. Staten borde i stället vidtaga
förberedande åtgärder för utstakande af odlingslägenheter för att därigenom
bereda sig större garanti mot ett planlöst koloniserande åt
kronoparkernas odlingsbara områden. Därigenom vunnes äfven emafsevärdt
snabbare behandling af ansökningarna.

Utskottet tillstyrkte därför i sitt utlåtande nr 2 motionen i fråga,
under framhållande af att den begärda utredningen, vid sidan af de
mera formella frågorna om ändrad handläggning enligt gällande författningar,
äfven borde inriktas på frågan, huruvida och på hvad sätt
staten borde mera aktivt än som hittills skett ingripa för ordnande jaf
nämnda upplåtelser.

I enlighet med utskottets hemställan beslöt äfven Andra kammaren

102

Kungl.
skrifvelse till
domänstyrelsen
den
4 okt. 1912.

hos Kungl. Maj:t anhålla om en dylik utredning, hvaremot] Första
kammaren i enlighet med sitt tillfälliga utskotts afstyrkande utlåtande
icke biträdde medkammarens beslut, emedan den icke ansåg sig kunna
gå med på en utredning af den allmänna omfattning, som Andra kammarens
utskott syntes hafva afsett. Äfven Första kammaren ansåg,
att det af domänstyrelsens utlåtande framginge, att det nuvarande
förfaringssättet för upplåtande af odlingslägenheter icke sällan vållade
större tidsutdräkt än som vore önskligt, och att åtgärder därför borde
vidtagas för undanrödjande af detta missförhållande. Men detta borde
kunna ske, utan att den hittills tillämpade principen om förvärfvaren
såsom den egentliga initiativtagaren behöfde frångås, därigenom att
skogstjänstemämnen vid lämpliga tillfällen undersökte och kartlade större
sammanhängande, till odling dugliga områden i närheten af odlad bygd
eller kommunikationsled samt å dessa på en gång utstakade lägenheter
af för ändamålet lämplig storlek. Därjämte kunde i samband med
andra förrättningar å kronoskogarne utstakas en eller annan lägenhet,
utan att den vore belägen vid odlad bygd eller kommunikationsled, där
ett upplåtande af densamma kunde anses vara för skogens vård och
bevakning gagneligt.

Ett utbjudande till allmänheten af utstakade lägenheter vore dock
icke lämpligt, men afsevärd tidsvinst skulle dock helt visst ernås vid
handläggning af inkomna ansökningar, därest lägenheter redan beskrifvits
och utstakats, bland hvilka vederbörande sökande kunde välja.

Första kammaren beslöt därför anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga
i öfvervägande, huruvida åtgärder i ofvan antydd riktning kunde vidtagas
för underlättande af jordupplåtelser af här ifrågavarande slag.
Vid frågans förnyade behandling i Andra kammaren biträdde denna
Första kammarens beslut, som sålunda äfven blef Riksdagens.

För att underlätta upplåtelserna af odlingslägenheter och minska
den med dem nu förenade tidsutdräkten har Kungl. Maj:t i skrifvelse
till domänstyrelsen den 4 oktober 1912 anbefallt styrelsen att vidtaga
åtgärder i syfte att vederbörande skogstjänstemän skulle, i den mån
deras tid därtill lämnade tillfälle, undersöka och, där så funnes lämpligt,
kartlägga ej mindre sådana större sammanhängande, till odling dugliga
områden å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen,
som vore belägna i närheten af odlad bygd eller kommunikationsled,
därvid områdena jämväl borde genom utstakning provisionel! t fördelas
i odlingslägenheter af lämplig storlek, allt under förutsättning att hinder
från skogsvårdens synpunkt icke förefunnes för upplåtande af lägen -

103

heterna, (in äfven sådana å berörda kronoparker belägna områden, hvilka,
utan att vara belägna vid odlad bygd eller kommunikationsled, vore
tjänliga till odling, och hvilkas upplåtande kunde anses vara gagneligt
för skogens vård och bevakning. Hvad sålunda föreskrifvits skulle dock
icke utgöra hinder för användande äfven af dittills brukliga förfaringssätt
vid upplåtande af odlingslägenheter.

I sitt å sid. 79 i det föregående omnämnda utlåtande af den 31
december 1912 hafva egnahemssakkunnige äfven föreslagit dels vissa
ändringar i bestämmelserna om odlingslägenheters upplåtande och om
den årliga afgäldens fastställande och dels särskilda åtgärder för att
bereda skogstorparne vissa lättnader och fördelar. De sakkunnige framhöllo
i sitt betänkande, att utöfver de i kungl. brefvet till domänstyrelsen
den 4 oktober 1912 anbefallda förändringarna i sättet för odlingslägenheternas
upplåtande ytterligare åtgärder vore af behofvet påkallade för
att göra upplåtelserna mera planmässiga och för att vinna ytterligare
tidsbesparing. I detta syfte föreslogs, att särskilda för odling lämpliga
områden borde på förhand undersökas och kartläggas samt å dem odlingslägenheter
afsättas. Den för ett område uppgjorda planen skulle därefter
i sin helhet fastställas af domänstyrelsen, hvaremot hvarje enskild
upplåtelse skulle pröfvas och afgöras af vederbörande öfverjägmästare.
Med anledning af att klagomål yppats, att den afgäld, innehafvare af
odlingslägenheter var skyldig att betala, vore för hög, föreslogs vidare
en nedsättning i denna afgäld. Slutligen föreslogos äfven vissa lättnader
och fördelar för skogstorpare, innebärande dels att dessa redan efter
utgången af löpande fardagsår skulle kunna erhålla torpet på 50-årigt
arrende och på samma villkor som innehafvare af odlingslägenheter,
dels att de mot fullgörande af viss odlingsskyldighet skulle äga uppbära
ett bidrag af staten å 750 kronor, i stället för förut 500 kronor,
och dels att detta bidrag skulle utbetalas i poster å 250 kronor, däraf
en, då lägenhetens uthusbyggnad vore färdig och godkänd, en då manbyggnaden
vore färdig och godkänd och en, i förekommande fall, då
minst en hektar vid innehafvarens tillträde ouppodlad jord vore bruten
och såsom åker försvarligt häfdad.

Med undantag af de föreslagna förändringarna i sättet för odlingslägenheters
upplåtande upptogos de sakkunniges sålunda framlagda
förslag af Kungl. Maj:t, som i proposition nr 174 föreläde dem inför
Riksdagen. Efter tillstyrkande af jordbruksutskottet i dess utlåtande nr
117 blef äfven propositionen i sin helhet bifallen. Med anledning af

Egnahem sakkunniges utlåtande.

Kungl.
proposition
till 1913 års
riksdag.

104

en i Första kammaren väckt motion, nr 122, beslöt därjämte Riksdagen
att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till
sådan ändring i fråga om ordningen för utbetalande af statsbidrag till
innehafvare af skogstorp och odlingslägenheter, att statsbidraget måtte,
åtminstone till någon del, kunna i mån af byggnads- och odlingsarbetets
fortgång utbetalas till vederbörande, oberoende däraf att hvarken uthuseller
manbyggnad blifvit behörigen godkänd eller föreskrifvet odlingsarbete
helt fullgjorts.

Med anledning af de af Kungl. Maj:t och Riksdagen antagna nya
bestämmelserna utfärdades den 17 oktober 1913 nya kungl. kungörelser
i ämnet.

105

III.

Egnahemsbildningens främjande genom beredande
af tillgång till billiga lån.

Vid 1898 års riksdag väcktes i Andra kammaren en motion, nr
158, däri hemställdes, att Riksdagen måtte besluta att afsätta en miljon
kronor för bildande af en fond till beredande af lättnader för mindre
bemedlade att förskaffa sig egna hem och jordbruk. Af motiveringen
till förslaget synes framgå, att motionären närmast haft för ögonen, att
arbetare skulle på detta sätt beredas tillfälle att inom städernas områden
och vid industriella etablissement förvärfva äganderätt till hus och hem
med en därtill hörande täppa samt på landet därjämte till något
mera jord.

Statsutskottet hemställde i sitt betänkande nr 105, att motionen
icke måtte föranleda någon åtgärd. Detta skedde under hänvisning till
de vid 1894 års riksdag i egnahemsfrågan fattade beslut samt under
framhållande af, att man, innan ytterligare åtgärder vidtoges, borde afvakta
resultatet af hvad som i enlighet med nämnda beslut blifvit åtgjord!
Hvad utskottet sålunda hemställt blef af båda kamrarna bifallet.

Vid 1899 års riksdag framkommo flera förslag i egnahemsfrågan.
I Första kammaren väcktes en motion, nr 10, hvari hemställdes, att
Riksdagen måtte hos Kung! Maj:t anhålla om utredning, huruvida och
i hvilken omfattning staten kunde anses böra medelst lån med låg ränta
och lång amorteringstid understödja arbetarne på landsbygden i deras
sträfvan att förvärfva egna hem. I motiveringen till förslaget framhölls,
att beredande af tillfälle för arbetarklassen att förvärfva egna hem vore
ett af de medel, som borde pröfvas för lösning af frågan om förbättrande
af arbetarklassens ställning. Att motionären med sitt förslag afsett att
begränsa frågan till arbetarklassen på landsbygden, berodde dels på att
landtarbetarne lefde under mindre lyckliga förhållanden än stadsarbetarne,
i följd hvaraf ett statens ingripande till förmån för de senare vore mindre

* 14

Motion vid
Riksdagen
1898.

Motion vid
Riksdagen
1899.

106

behöflig!, dels på att en förbättring af landtarbetarnes ställning skulle
motverka den alltmera tilltagande strömningen af arbetare till städerna
och i någon män råda bot på den förefintliga bristen på landtarbetare,
dels på att stadsarbetarne med rikare tillgång på penningar och större
lätthet att associera sig ägde större möjlighet att förskaffa sig egna
hem och dels på att de hygieniska fördelar, som vore förenade med egna
hem, företrädesvis gjorde sig gällande på landet.

Samtidigt väcktes i Andra kammaren en motion, nr 177, i hvilken
begärdes en utredning af egnahemsfrågan såväl med afseende å denna
frågas betydelse för landet i politiskt, socialt, ekonomiskt och sedligt
afseende som ock med afseende å den form och de betingelser, under
hvilka egna hem åt mindre bemedlade skulle kunna eventuellt genom
statens mellankomst beredas. Med begreppet »eget hem».afsåg motionären
såväl enbart egna bostäder vare sig i stad eller på landet som
äfven mindre jordbrukslägenheter. I motiveringen framhölls till en
början, att egnahemsfrågan påkallade lösning ur flera synpunkter: ur
humanitetssynpunkt därför att frågan för arbetarbefolkningen själf hade
en den största betydelse för skapande af bättre lefnadsförhållanden; ur
fosterländsk synpunkt därför att genom beredandet af tillfälle till förvärf
af egna hem skulle emigrationen kunna minskas, arbetarne beredas en
mera tryggad ålderdom samt den fara, som hotade jordbruket genom brist
på arbetskraft, kunna afvärjas; samt slutligen ur politisk synpunkt enär
därigenom ett tacksamt agitationsmedel skulle undanryckas de missnöjda.
Vidare framhölls, att de åtgärder, som af statsmakteima hittills vidtagits
för att främja egnahemsbildandet, icke varit tillfyllest. Dessa syntes
mera hafva gått i riktning mot att kolonisera Norrland och andra aflägset
belägna landsdelar samt att genom utdikning och torrläggning
af mossar och sänka utmarker bereda odlingslägenheter. Hufvudsyftemålet
syntes mindre hafva varit en önskan att tillgodose arbetarebefolkningens
trängtan efter egna hem än fastmera en önskan att få vidsträckta
ut- och ödemarker kolouiserade och uppodlade.

Vid samma riksdag väcktes i Andra kammaren två andra motioner,
nr 6 och 192, i egnahemsfrågan, båda afseende att bereda mindre bemedlade
tillfälle till lån af statsmedel för bildande af egna hem. I den
ena af dessa motioner föreslogs skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran
om förslag i ämnet, medan i den andra hemställdes, att Riksdagen måtte
för år 1900 anslå ett belopp af en miljon kronor i och för utlåning till
mindre bemedlade arbetare, som ville förskaffa sig mindre jordbruk eller
så kallade egna hem.

Statsutskottet yttrade vid behandling af ifrågavarande motioner i

107

sitt utlåtande nr 93, att, oaktadt afsevärda åtgärder för beredande af egna
jordbruk åt obemedlade och mindre bemedlade redan vidtagits, vore det
likväl önskligt, om ökade tillfallen till förvärfvande af egna hem kunde
beredas. Utskottet ansåg dock i likhet med motionären i Första kammaren,
att de ytterligare åtgärder, som vore att vidtaga, borde begränsas
till landsbygden. Frågan angående anordnande af arbetarbostäder inom
städerna vore nämligen af helt annan innebörd än den, som afsåge
beredande af egna hem å landsbygden. Dock borde ifrågavarande åtgärder
afse äfven de obemedlade arbetare i städerna, för hvilka förhållandena
medgåfve, att de kunde bosätta sig å närliggande landsbygd.
Hvad som föreslagits i fråga om utlämnande af lån för främjande af
egnahemsbildningen syntes utskottet värdt att uppmärksammas, men då
någon utredning i ämnet icke förelåge, hade utskottet icke velat inlåta
sig på bedömande af de antydda åtgärderna. Utskottet hemställde, att
Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande af utredning,
huruvida och i hvilket afseende ytterligare åtgärder måtte kunna
vidtagas för beredande af tillfälle för mindre bemedlade arbetare att på
landsbygden förvärfva egna hem.

Under debatten i kamrarna påvisades, att man i »egnahemsfrågan»
inlagt flera olika begrepp. Därunder hade innefattats icke blott frågan
om kolonisation af öfre Norrland utan äfven frågan om jordens
uppdelande i så många brukningsdelar som möjligt. Ingendera af
dessa frågor borde sammanblandas med den egentliga egnahemsfrågan.
Denna fråga borde inskränkas till frågan om, huru arbetarne såsom
sådana skulle få eget hem, där de kunde sitta själfständiga. Af flera
yttranden synes framgå, att man fattat »eget hem» såsom betecknande
en bostad på fri och egen grund för arbetare, som hade och äfven efter
det egna hemmets förvärfvande skulle komma att hafva sin hufvudsakliga
inkomst af arbete hos andra. Under debatten framhölls äfven från flera
håll såsom beklagligt, att utskottet begränsat frågan till bildandet af
egna hem på landsbygden. Särskildt framhölls, att i hvarje fall stadens
icke planlagda område hade bort jämnställas med landsbygden såsom
varande af likartad karaktär med den senare.

Hvad utskottet hemställt blef af Riksdagen bifallet och afläts
skrifvelse i ämnet till Kungl. Magt den 13 maj 1899. I

I anledning af Riksdagens berörda skrifvelse tillsatte Kungl. Maj:t
den 10 juli samma år en kommitté för verkställande af den af Riksdagen
begärda utredningen. Denna kommitté afgaf sitt betänkande den
22 juni 1901. Betänkandet innefattar förslag om egnahemsrörelsens

1899 års
egnahemskommitté.

108

främjande i tre olika afseenden: l:o) genom egnahemslån af statsmedel;
2:6) genom beredande af större frihet i fråga om jordafsöndring; 3:o)
genom vissa åtgärder vid upplåtande af lägenheter på kronojord. Af
dessa förslag har det sista under 3:o) omförmälda redan omnämnts i
det föregående (sid. 61). Kärnan i kommitténs betänkande utgjordes
emellertid af förslaget om egnahemslån af statsmedel, för hvilket sistnämnda
förslag redogörelse skall lämnas i detta sammanhang.

Genom Riksdagens berörda skrifvelse hade kommitténs uppdrag
redan från början blifvit begränsadt till frågan om egna hems bildande
på landsbygden. Vid uppdragande af gränsen mellan stad och land
bestämde sig kommittén för att till stads område hänföra all jord, som
lydde under stadens jurisdiktion. Kommittén fattade vidare som sin
uppgift endast att tillse, hvad som kunde göras för att bereda egna hem
åt arbetare, som i allmänhet hade lämplig sysselsättning och nödig
arbetsförtjänst, men hvilkas ställning skulle kunna afsevärdt förbättras
eller betryggas, om de sattes i tillfälle att förskaffa sig egna bostäder
vare sig med eller utan jordbruk. Med »eget hem» afsågs därför enligt
kommittén en lägenhet, som icke vore större än att innehafvaren fortfarande
vore för sin utkomst i främsta rummet hänvisad till sin förtjänst
af arbete hos andra. På grund häraf ansåg kommittén, att egnahemsfrågan
i denna mening icke hade något egentligt samband med
spörsmålet om kolonisation af ännu obebyggda landsdelar. En ytterligare
inskränkning i fråga om räckvidden af kommitténs uppdrag gjordes
i så måtto, att den icke ansåg sig böra föreslå vidtagande från statens
sida af några åtgärder för understödjande af egnahemssträfvandena i
andra fall, än då fråga vore om bildandet af eget hem å fri och egen
grund.

Beträffande förslaget angående statslån för egna hems bildande
påpekade kommittén till en början, att, äfven om mången arbetare skulle
kunna genom sparsamhet samla så stort kapital, som erfordrades för
förvärfvandet af ett eget hem, så mötte likväl i allmänhet hinder för
arbetarne, äfven om de vore sparsamma, att inom en ej alltför aflägsen
framtid vinna ett sådant mål. Det vore därför mycket vunnet, om
genom statens mellankomst sparsamma arbetare blefve satta i stånd att
tidigare än eljest kunde ske förvärfva egna hem. Statens hjälp borde
emellertid gifvas i form af lån och icke genom penningeunderstöd utan
återbetalningsskyldighet. Det senare vore hvarken nödigt eller nyttigt
eller arbetarna själfva värdigt. Det vore icke heller rätt, att vissa samhällsmedlemmar
sålunda gynnades på de öfrigas bekostnad. De personer,
som komme i åtnjutande af statens understöd, borde därför till fullo

109

återgälda undfångna belopp samt å desamma erlägga ungefärligen samma
ränta, som staten själf såsom låntagare måste betala. Vid lämnandet
af lån borde å ena sidan tillses, att företaget icke blefve äfventyrligt
för lånesökanden, samt å den andra sidan iakttagas, att lånerörelsen i
fråga om statens säkerhet i viss mån grundades på personligt förtroende
till de lånesökande arbetarne.

Angående den af kommittén föreslagna organisationen af lånerörelsen
märkes följande:

Egnahemslån skulle kunna erhållas af mindre bemedlade arbetare,
hvarmed förstodes en hvar, man eller kvinna, som hufvudsakligen af
kroppsarbete hade sin utkomst, och som visserligen ej saknade medel
att i någon mån bidraga till ett eget hem, men vore i behof af kraftigt
bistånd för dess förvärfvande. För erhållande af lån skulle erfordras
vissa kvalifikationer, nämligen att vara svensk medborgare,
att vara minst 25 och högst 50 år gammal, från hvilket villkor
likväl undantag skulle kunna göras, äfvensom att vara väl frejdad samt
känd för sparsamhet, nykterhet och en hedrande vandel. — Inom hvarje
län skulle finnas en egnahemsnämnd, hvilken skulle hafva till uppgift
att befrämja tillkomsten af egna hem för mindre bemedlade arbetare
samt särskildt att handhafva utlåningen af de statsmedel, som för länet
ansloges till bildandet af egna hem. Denna egnahemsnämnd skulle utgöras
af landshöfdingen eller, vid förfall för denne, laudssekreteraren
såsom själfskrifven ordförande samt 1 andskamrer aren såsom föredragande
ledamot jämte tre andra ledamöter, hvilka skulle väljas en af Konungens
befallningshafvande, en af landstinget samt en af hushållningssällskapet.
Inom hvarje kommun på landet skulle kommunalnämnden medverka till
bildandet af egna hem. Det skulle särskildt åligga kommunalnämndens
ordförande samt eventuellt de öfriga ledamöter i kommunalnämnden,
som af nämnden därtill utsåges, att såsom egnahemsombud lämna biträde
åt arbetare, hvilka önskade låneunderstöd. Sådant biträde tänkte
sig kommittén bestå i tillhandahållandet af blanketter till låneansökningar,
köpeafhandlingar, skuldebref och djfiikt, i biträde med uppsättande af
sådana ansökningar och afhandlingar äfvensom i lämnandet af råd och
upplysningar. Länets egnahemsnämnd skulle äga rätt att anlita egnahemsombud
för verkställande af besiktningar. Ansökan om egnahemslån
skulle ingifvas till kommunalnämndens ordförande eller sådan ledamot
af kommunalnämnden, som blifvit utsedd till egnahemsombud. Kommunalnämnden
skulle därefter granska ansökningshandlingarna samt sedermera
med eget yttrande insända desamma till Konungens befallningshafvande.
Till Konungens befallningshafvande inkomna ansökningar

Ilo

skulle granskas af egnahemsnämndens ordförande och föredragande
ledamot, hvarefter ordföranden skulle äga att låta införskaffa de ytterligare
upplysningar, som befunnes nödiga. Ansökningarna skulle sedermera
pröfvas af egnahemsnämnden in pleno.

Lån skulle kunna utgå vid jordbrukslägenhet med fyra femtedelar
af sammanlagda värdet å jord och åbyggnader samt vid bostadslägenhet
med tre fjärdedelar af samma värde. För att lån skulle kunna beviljas
skulle det beräknade värdet icke i något fall få öfverstiga för jordbrukslägenhet
4,000 kronor och för bostadslägenhet 3,000 kronor. Såsom
säkerhet för lån skulle staten hafva första inteckning i lägenheten.
Beviljadt lån skulle utbetalas af kronofogden. Sedan köpeskillingen
blifvit helt eller till viss närmare angifven del kontant gulden, skulle af
lånet utfås ett belopp, som stode i viss proportion till köpeskillingen.
Under tiden för uppförande af byggnader å lägenheten skulle låntagaren
dessutom kunna utfå ytterligare en del af lånet mot det att han härför
ställde antaglig borgen. Då byggnad blifvit till någon väsentlig del
uppförd och brandförsäkrad, skulle låntagaren kunna af lånet utfå viss
kvotdel af värdet å den uppförda byggnaden. I hvarje fall skulle minst
en femtedel af lånets hela belopp innestå, till dess byggnaderna å lägenheten
blifvit fullbordade.

Utlämnadt lån skulle förräntas efter 3.7 5 procent om året. Med
afseende på återbetalningen af lånet skulle detta delas i två lika störa
delar: en amorteringsdel och en stående del. A amorteringsdelen skulle
erläggas, intill dess densamma blifvit till fullo gulden, en annuitet af
6 procent vid lån å jordbrukslägenhet samt 8.5 procent vid lån å
bostadslägenhet, däraf såsom ränta skulle räknas 3.7 5 procent å det
oguldna kapitalbeloppet. Den första kontanta afbetalningen skulle äga
rum, när ett år förflutit från utgången af det kalenderår, under hvilket
lånet till fullo utbetalts till låntagaren. Lånets stående del skulle icke
kunna från statens sida uppsägas, förr än amorteringsdelen till fullo
guldits, och skulle gäldenären därvid åtnjuta sex månaders uppsägning.
Utan hinder af dessa villkor skulle egnahemsnämnden kunna under vissa
bestämda förutsättningar (exempelvis vid bristande uppfyllelse af vissa
låntagaren åliggande skyldigheter) uppsäga lånet till inbetalning. Det
skulle åligga vederbörande kronobetjäning att anmäla sådant förhållande,
som kunde berättiga egnahemsnämnden till lånets uppsägande. Anstånd
med erläggande af annuitet skulle kunna medgifvas, då nyodling af inköpt
område tarfvades samt i öfrigt då någon utan låntagarens förvållande
tillkommen, synnerligen behjärtansvärd anledning förelåge.

Lån skulle kunna förenas med lifförsäkring på sådant sätt, att

lånets amorteringsdel, i händelse låntagaren skulle aflida före den stadgade
amorteringstidens slut, skulle anses vara gulden vid dödsfallet. I
sådant fall skulle annuiteten utgöra vid lån å jordbrukslägenhet 7 procent
samt vid lån å bostadslägenhet 9.5 procent, allt å amorteringsdelens
ursprungliga belopp. Häraf skulle räknas såsom ränta 3.7 5 procent å
oguldna kapitalbeloppet och såsom försäkringsafgift en af Kungl. Maj:t
fastställd, stigande procent, hvarefter återstoden skulle utgöra kapitalafbetalning.

Kommittén föreslog härjämte, att det skulle ankomma på Kungl.
Maj:t att efter särskild pröfning för hvarje fall bestämma, om och på
hvilka villkor understöd i form af statslån skulle få af de till egnahemslån
anslagna medel utgå till förening, som bildats i syfte att befrämja
egna hems förvärfvande, äfvensom huruvida af dessa medel någon del
finge användas till inköp för statens räkning af mark att till egna hem
afyttras.

Angående sistnämnda båda förslag uttalade kommittén i sin motivering,
beträffande det första af dem, att den tagit under öfvervägande, huruvida
statslån borde lämnas äfven till föreningar och bolag, som bildats med syfte
att främja arbetares förvärf af egna hem. En generell bestämmelse om rätt
för sådana föreningar och bolag till lån hade emellertid ansetts olämplig.
Staten kunde nämligen icke vara säker på, att syftet med föreningens eller
bolagets verksamhet alltid på ett oegennyttigt sätt skulle komma att upprätthållas.
Därjämte skulle det vara förenadt med olägenheter att till förening
eller bolag, som styckade egendomar till egna hem, utlämna lån
mot inteckning i det till styckning afsedda området i dess helhet samt
sedan öfverflytta och fördela detta lån på de olika lägenheterna i den
mån dessa inköptes och bebyggdes. För beredande af möjlighet för
Kungl. Maj:t att i särskilda undantagsfall lämna lån åt föreningar och
bolag, hade emellertid en bestämmelse sådan som den föreslagna ansetts
lämplig. Den föreslagna bestämmelsen om rätt för Kungl. Maj:t att
använda medel anslagna till egnahemslån för inköp af mark hade af
kommittén ansetts lämplig med tanke på fiskarbefolkningens bostadsförhållanden.
För ordnande af dessa vore det i många fall nödvändigt,
att staten inköpte hela det område, å hvilket fiskläget vore beläget,
samt sedermera till befolkningen afyttrade tomtplatser.

Beträffande det lånebehof, som genom statslånen skulle fyllas,
beräknade kommittén detta till 4 miljoner kronor om året. Med ett
sådant anslag ansåg kommittén, att årligen skulle kunna åstadkommas
vid pass 1,700 egna hem. Statsanslag borde till en början anvisas för
en tid af fem år. För första femårsperioden skulle alltså erfordras

112

Utlåtanden

öfver

egnahems kommitténs förslag.

20 miljoner kronor. Efter utgången af denna period borde med ledning
af den erfarenhet, som därunder vunnits, på nytt beslut bero, om och
till kvilka belopp medel skulle för ny femårsperiod anslås.

Öfver detta kommitténs förslag afgåfvos utlåtanden af samtliga
Konungens befallningshafvande i riket, af landtbruksstyrelsen, som
tillika öfverlämnade yttrande af hushållningssällskapens under november
månad 1901 samlade ombud, af statskontoret samt af fullmäktige i
riksgäldskontoret.

Af de särskilda Konungens befallningshafvande uttalade sig 18
för ett statens ingripande för beredande af egnahemslån, medan 6 i
denna fråga hade en motsatt åtsikt. Inom den förra gruppen uttalade
sig 11 länsstyrelser för lånens utlämnande direkt till enskilda, under
det att 7 länsstyrelser ansåge, att utlåning borde ske allenast med
användande af vissa mellanhänder, främst bolag eller föreningar, som
bildats i syfte att anskaffa egna hem åt mindre bemedlade arbetare.
Såsom skäl emot ett statens direkta handhafvande af utlåningen framhölls,
att härigenom skulle nödvändiggöras en vidlyftig förvaltningsapparat
och en mångfald omständiga föreskrifter och formaliteter, ägnade
att motverka ändamålet med hela lånerörelsen, äfvensom att ett sådant
system icke erbjöde tillfredsställande garantier mot förluster, för hvilkas
undvikande staten säkerligen ofta skulle komma att inledas i tvister
och svårigheter af mångahanda slag. Af de Konungens befallningshafvande,
som uttalade sig emot ett statens ingripande genom utlämnande
af lån, framhölls, bland annat, dels det betänkliga i att staten hjälpte
vissa medborgare vid deras sträfvanden att förskaffa sig egna hem,
medan andra medborgare, tillhörande samma klasser och i öfrigt därtill
lika kvalificerade, ej kunde påräkna statens hjälp, dels att ett understödjande
af egnahemsrörelsen på lånevägen vore farligt, enär det
lockade arbetarne till skuldsättning och med nödvändighet medförde en
invecklad och vidlyftig apparat för lånens utlämnade mot erforderlig
säkerhet samt för indrifning af räntor och amorteringar.

Mot kommitténs förslag i afseende på sättet för lånerörelsens
bedrifvande riktade samtliga Konungens befallningshafvande ganska
ingripande anmärkningar. Den af kommittén föreslagna förvaltningsapparaten
ansågs för vidlyftig och kostsam. Framför allt riktade sig
emellertid anmärkningarna mot den ökade arbetsbörda, som skulle komma
att hvila å länsstyrelsernas tjänstemän genom den ställning af själfskrifna
ledamöter i egnahemsnämnden, som i förslaget anvisats dessa.

Hushållningssällskapens ombud uttalade, bland annat, att det icke
lämpligen syntes böra blifva föremål för statens verksamhet att genom

113

särskilda åtgärder understödja bildandet af så pass stora jordbruk som
de af kommittén föreslagna med ett maximivärde af 4,000 kronor, enär
ägaren antingen icke ensam kunde sköta detsamma eller i hvarje fall
därmed vore sa sysselsatt, att lian icke Unge tillfälle till annan arbetsförtjänst.
Enligt ombudens förmenande kunde bland de klasser af
arbetare, hvilka skulle vara berättigade till egnahemslån, icke konstateras
ett så stort behof af statshjälp, att detta skulle kunna utgöra anledning
till statens ingripande i så stor skala och på det sätt, som föreslagits.
Den hos landtarbetarne förefintliga benägenheten att öfvergifva jordbruket
och öfverflytta till städer och industricentra hade icke sin grund
i afsaknaden af egna hem utan i de högre arbetsförtjänster, som
erbjödes i städerna och inom industrien. På grund häraf ansåge ombuden
kommitténs förslag icke böra läggas till grund för lagstiftning i
ämnet.

Vid hushållningssällskapens ombuds sammanträde hösten år 1903
afgåfvo ombuden ett nytt utlåtande, med anledning af en framställning
från statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, hvari denne anhöll
om ombudens yttrande i frågan, huruvida särskilt med hänsyn till
Sveriges landthushållning och därmed i samband stående näringar åtgärder
måtte kunna vidtagas i syfte att inskränka emigrationen. I ombudens
yttrande med anledning af denna framställning berördes visserligen icke
direkt frågan om statens egnahemslånerörelse, men framhöllos såsom
bidragande orsak till emigrationen svårigheterna att förvärfva mindre
jordlotter, passande för själfständiga småbruk; samt uttalades, att hvad
som till afhjälpande af denna brist ditintills åtgjorts genom försäljning
af mindre kronodomäner och lagstiftning rörande ägostyckning in. m.
ingalunda varit tillräckligt, i följd hvaraf fordrades en målmedveten
verksamhet från statens sida, riktad direkt på bildandet af dylika själfständiga
småbruk.

. Landtbruksstyrelsen betonade i sitt utlåtande framförallt nödvändigheten
af, att något atgjordes för att hämma landtarbetarnes öfverflyttning
från landsbygden till städerna, äfvensom för att från industricentra
till landsbygden återbörda den stam af goda arbetskrafter, som
dit öfverflyttat. Då beredandet af egna hem åt arbetarne syntes vara
ett af de bästa sätten att vid landsbygden fästa dessa, samt kommitténs
förslag om egnahemslån vore ägnadt att i hög grad befrämja egnahemsbildningen,
ansåg sig styrelsen böra förorda detta, helst de anmärkningar,
som framställts mot detsamma, enligt styrelsens förmenande,
icke, i betraktande af de fördelar förslagets antagande skulle medföra,
vore alltför tungt vägande. Emellertid gjorde landtbruksstj^relsen mot

* 15

114

vissa af förslagets detaljer en del erinringar. Styrelsen ansåg sålunda,
att för ett så högt belopp som 4,000 kronor skulle i de flesta delar af
landet kunna inköpas en så stor fastighet, att ägaren från arbetare
skulle blifva förvandlad till hemmansägare. Då det emellertid icke vore
uteslutet, att ett arbetarehem i vissa landsändar kunde draga en jämförelsevis
hög kostnad, föreslog styrelsen att för hvarje län skulle af
Kungl. Magt på egnahemsnämndens förslag bestämmas det högsta
sammanlagda värde, hvartill jord med åbyggnad vid såväl jordbrukslägenhet
som bostadslägenhet finge uppgå.

Äfven statskontoret uttalade sig i hufvudsak för kommitténs förslag
ehuru med vissa modifikationer. Bland annat framhöll statskontoret,
att med den af kommittén föreslagna sammansättningen af egnahemsnämnderna
det i själfva verket skulle blifva länsstyrelserna, som finge
utföra egnahemsnämndernas hufvudsakliga åligganden. Statskontoret
förordade därför, att nämnderna skulle gifvas en själfständig ställning,
hvilket lämpligast skulle ske genom att desamma försåges med en fast
anställd, af staten aflönad sekreterare, hvilken skulle öfvertaga de bestyr,
som enligt förslaget blifvit ålagda länsstyrelserna och dess tjänstemän.
Härjämte förordade statskontoret en förkortning af amorteringstiden
samt framhöll, att det vore mindre lämpligt att i lag fastslå en viss
räntefot. Vidare förordades regelbundna besiktningar å belånade lägenheter
till utrönande af, att den säkerhet staten genom inteckningar hade
i lägenheterna icke försämrades.

Fullmäktige i riksgäldskontoret afgåfvo utlåtande öfver kommitténs
förslag endast såvidt det angick den föreslagna räntefoten. Fullmäktige
framhöllo därvid att, om medel för lånerörelsen anskaffades genom upptagande
af lån, statens utlåningsränta borde bestämmas efter den ränta
staten för det nya lånet i fråga finge vidkännas och icke efter medelräntan
å förut upptagna statslån. Då upplåningsräntan vid skilda tidpunkter
ställde sig åtskilligt olika, syntes det mindre lämpligt att i lag
fixera en viss räntefot, som då tid efter annan måste ändras efter upplåningsräntans
växlingar. Ehuru staten antagligen skulle kunna upplåna
medel mot en effektiv ränta af 3.7 5 procent, ansåge likväl fullmäktige,
att statens kostnader genom ränteförlust under tiden, innan medlen hunne
utlånas, samt genom förluster icke skulle kunna täckas med mindre
egnahemslånen utlämnades mot en ränta af 4 procent.

Kungl. Maja Vid frågans behandling i regeringen yttrade föredragande departe af

ennahtmi mentschefen, bland annat, att han i likhet med kommittén och de flesta
akommitte“r af de myndigheter, som yttrat sig i frågan, vore af den åsikt, att

förslag.

115

staten borde träda emellan för understödjande af de mindre bemedlades
egnahemssträfvanden samt att denna statens mellankomst borde ske
genom utlämnande af lån på billiga villkor. Hvad därefter till en
början anginge frågan om de olika slag af lägenheter, som skulle kunna
belånas, vore departementschefen enig med kommittén däri, att det vore
lämpligt att särskilja å ena sidan bostadslägenheter och å andra sidan
jordbrukslägenheter, hvartill då skulle hänföras sådana lägenheter, hvilka
vore afsedda för drifvande af jordbruk i egentlig mening. Däremot
kunde departementschefen icke biträda kommitténs åsikt, att jordbrukslägenheterna
icke skulle vara större än att ägaren fortfarande vore för
sin utkomst hänvisad till arbete hos andra.

Vid fastslåendet af grunderna för bildandet af bostadslägenheter
hade man att taga hänsyn icke till någon viss eller några vissa näringseller
industrigrenar, hvilka skulle kunna däraf direkt beröras, utan endast
till det allmänna inflytandet på nationalvälståndet. Annorlunda ställde
sig saken, då det gällde jordbrukslägenheter. En ändamålsenlig uppdelning
af den till odling tjänliga jorden vore nämligen ett hufvudvillkor
för att det största möjliga utbyte skulle kunna vinnas. Vid
uppmuntrande till bildande af jordbrukslägenheter måste därför gifvetvis
ett afgörande afseende fästas därvid, att lägenheterna anordnades på
ett sådant sätt, att de kunde påräknas lända jordbruket i landet i stort
sedt till gagn. Man måste därför gå ett steg längre än af kommittén
förordats och söka befordra jämväl tillkomsten af sådana smärre själfständiga
jordbruk, på hvilka innehafvaren kunde lifnära sig och sin
familj utan att söka arbete hos andra. Riksdagen hade för öfrigt i sin
skrifvelse den 14 maj 1891 framhållit önskvärdheten af en talrik befolkning
af smärre själfständiga jordbrukare. Erfarenheten från Danmark
visade, att sådana själfständiga småbruk vore i hög grad bärkraftiga
och ägnade att utöfva ett märkbart inflytande på landets produktion af
landtmannaprodukter.

Beträffande den af kommittén föreslagna organisationen för utlämnande
af lånen kunde det icke nekas, att en anordning, som i fråga
om hvarje särskildt låneunderstöd kräfde samarbete mellan så många
olika myndigheter och tjänstemän, som kommitténs förslag förutsatte,
icke verkade tilltalande. Hvad särskildt anginge den kommunalnämnderna
enligt förslaget tillagda uppgiften kunde ifrågasättas, om dessa
nämnder vore fullt lämpliga härför. Då uppdraget att vara ordförande
eller ledamot i kommunalnämnd icke vore frivilligt, kunde man icke
rimligtvis vänta, att kommunalnämndens ordförande och ledamöter skulle
ägna sig åt bestyret med egnahemsrörelsen med det lefvande intresse,

116

som vore en nödvändig förutsättning för att lånerörelsen skulle kunna
tänkas utveckla sig i den rätta riktningen. Genomförandet af den af
kommittén föreslagna anordningen skulle dessutom säkerligen komma
att medföra ganska dryga kostnader för statsverket. Rese- och traktamentsersättningar
till egnahemsnämndernas ledamöter och biträden samt
till egnahemsombuden, i den mån desamma finge företaga besiktningar,
kunde lätt springa upp till afsevärda belopp. Därest lånerörelsen skulle
taga fart, blefve det därjämte antagligen nödvändigt att antingen öka
personalen hos länsstyrelsen eller att anställa en särskild sekreterare
hos hvarje egnahemsnämnd.

På grund af hvad sålunda anförts ansåg departementschefen lånerörelsen
kunna bäst ordnas genom anlitande af mellanhänder. Vid afgörande
af frågan om hvilka personer eller korporationer, som kunde
anses lämpliga såsom mellanhänder, hade man att taga hänsyn till det
intresse man hos vederbörande kunde vänta för egnahemsbildning af
det ena eller det andra slaget. Då det gällde bildande af bostadslägenheter
i närheten af stora städer eller andra betydande industricentra
eller i allmänhet vid beredande af egna hem åt i industriens
tjänst anställda arbetare, vore ur den angifna synpunkten egnahemsföreningar
äfvensom arbetsgivare att anse såsom synnerligen lämpliga
mellanhänder. Då frågan om tillgängliga statsmedels utlämnande till
mellanhänderna skulle vara beroende af Kungl. Maj:ts pröfning, och
någon svårighet icke kunde finnas för Kungl. Maj:t att erhålla tillförlitliga
upplysningar angående sådana föreningar eller arbetsgivare,
som anmält sig till erhållande af lån af ifrågavarande medel, behöfde
man icke frukta för att olämpliga mellanhänder skulle komma att användas.
Hvad åter anginge sådana å den egentliga landsbygden spridda
bostadslägenheter, som förvärfvades af mindre handtverkare eller yrkesidkare,
äfvensom beträffande jord bruks! ägenheter hade departementschefen
trott sig finna de bästa mellanhänderna i landets hushållningssällskap.
Dessa vore organiserade på sådant sätt, att de i regel hade
underafdelningar eller åtminstone ombud i de särskilda orterna inom
sina områden. Beredning af ärendena skedde otta genom särskilda beredningsko
m mi ttéer, hvar och en för sin särskilda grupp af ärenden,
hvilka kommittéer vore sammansatta med hänsyn till det slag af ärenden
de hvar för sig hade att handlägga. Nästan alla hushållningssällskap
anordnade årligen genom en särskild nämnd premiering af mindre jordbruk.
Denna nämnd stode på grund af sitt uppdrag städse i närmaste
beröring med länets mindre jordbrukare. På grund af allt detta funnes
hos hushållningssällskapen de bästa förutsättningar icke blott för att

117

själfva kunna förskaffa sig kännedom om de personer, som önskade
erhålla lån, och om de lägenheter, hvarå lån söktes, äfvensom för att
utöfva kontroll öfver lägenheternas skötsel, utan äfven för att bland
allmänheten sprida kunskap om lånerörelsen och villkoren för låns erhållande
samt att lämna lånesökande och låntagare råd och anvisningar.
Genom att anlitas såsom mellanhänder vid lånerörelsen skulle hushållningssällskapen
säkerligen icke komma att afsevärdt betungas. Emellertid
skulle alltid en del ökade kostnader komma att härigenom uppstå för
dem, hvarjämte en eller annan förlust antagligen icke skulle kunna undvikas.
Utan att sällskapen bereddes någon ekonomisk förmån i form af
statsbidrag, som kunde utjämna nämnda kostnader och förluster, syntes
deras biträde med lånerörelsen icke kunna ifrågasättas. Någon anledning
att lämna sådant bidrag till föreningar och arbetsgifvare förelåge icke,
enär särskilda kostnader i anledning af lånerörelsen icke behöfde för dem
löranledas, hvarjämte de lättare än hushållningssällskapen kunde förebygga
förluster. Dessutom borde ihågkommas, att föreningar och arbetsgifvare,
som inläte sig på låneförmedling, gjorde detta frivilligt.

Då lånerörelsen till en början, innan dess verkningar hunnit blifva
kända, icke borde gifvas alltför stor omfattning, syntes det departementschefen
välbetänkt att, såsom kommittén föreslagit, anvisa medel till
lånerörelsen endast för fem år. Ur samma synpunkt vore det lämpligare
att till en början disponera för lånerörelsen allenast 2 miljoner kronor
årligen eller för fem-årsperioden 10 miljoner. Hvad anginge de utlämnade
lånens förräntning, syntes en utlåningsränta af 4 procent vara
väl hög. Då emellertid dessa lån sannolikt icke skulle kunna utlämnas
mot lägre ränta än 4 procent, därest staten själf för ändamålet skulle
upplåna medel, vore det önskligt, om de nödiga medlen kunde beredas
på annat sätt än genom upplåning. Departementschefen ansåge för
sin del, att staten i arbetareförsäkringsfonden ägde en tillgång, som
skulle kunna för ändamålet anlitas. Denna fond vore, såväl på grund
af sin storlek som äfven på grund af, att det med densamma afsedda
ändamålet stode i nära samband med egnahemsfrågan, särskildt lämpad
att tagas i anspråk.

Beträffande den säkerhet staten skulle fordra för de till låneförmedlarne
utlämnade lånen ansåge departementschefen sådan säkerhet
icke böra affordras hushållningssällskapen, hvilka måste anses fullt goda
för de förbindelser de iklädde sig. Hvad åter anginge föreningar och
arbetsgifvare borde dessa ställa säkerhet, som af statskontoret godkändes.
Med hänsyn såväl till nödvändigheten af, att fonden icke förorsakades
förluster, som äfven till önskvärdheten af, att enskilda personer icke

118

inläte sig i borgensförbindelser för egnahemsrörelsen, borde föreskrifvas,
att såsom säkerhet för lån, som lämnades förening eller arbetsgivare,
icke måtte godkännas endast inteckningar i egnahemslägenheter och ej
heller borgen, för så vidt denna ej vore utfärdad af kommun.

I fråga om de särskilda bestämmelserna för låns utlämnande till
arbetare syntes det departementschefen, att, i fråga om jordbrukslägenheter,
den af kommittén föreslagna maximigränsen borde kunna
höjas så, att lån finge utlämnas till belopp motsvarande s/6 af lägenheternas
värde. För att förhindra det låneförmedlarne för att trygga
sig mot risk hellre skulle sätta lånebeloppen låga i förhållande till
lägenheternas värden än ägna låneansökningarna den noggranna pröfning,
som för rörelsens framgång vore erforderlig, borde bestämmas
vissa minimigränser för lånens utlämnande, nämligen för jordbrukslägenheter
*/s och för bostadslägenheter 3/b af det beräknade värdet.
Den, som själf ägde så mycket, att han kunde bekosta, vid bildande af
jordbrukslägenhet, förutom inventarier, en tredjedel af själfva lägenheten,
samt, vid bildande af bostadslägenhet, två femtedelar af lägenheten,
syntes för öfrigt icke vara i behof af det kraftiga bistånd, som
skulle vara förutsättning för låns erhållande.

Med anledning däraf, att lånerörelsen borde afse äfven bildandet
af fullt själfständiga jordbruk, borde det af kommittén föreslagna maximivärdet
å jordbrukslägenheter höjas till 6,000 kronor. Det vore visserligen
sant, såsom på vissa håll framhållits, att man i eu del landsändar
redan för 4,000 kronor kunde inköpa en mindre hemmansdel. Dä lånerörelsen
emellertid vore afsedd att befordra tillkomsten af helt nya jordbrukslägenheter,
samt kostnaden för inköp af mark och uppförande af
nya byggnader vore betydligt större än kostnaden för inköp af en äldre
lägenhet, vore det angeläget, att värdet icke sattes för lågt. I fråga
om ränta och återbetalning ville departementschefen förorda en räntefot
af 3.5 procent, samt att den årliga annuiteten för alla lån, såväl till
jordbrukslägenheter som till bostadslägenheter, sattes till 6.5 procent.

I fråga om kontrollen å lånerörelsen borde, enligt departementschefens
mening, föreskrifvas, att afskrift af lånekontrakt, som upprättats
mellan låneförmedlaren och låntagaren, genom låneförmedlarens försorg
ofördröjligen efter upprättandet skulle insändas till landtbruksstyrelsen
samt att denna styrelse, därest den funne kontraktet ej vara uppgjordt
i öfverensstämmelse med gällande villkor och bestämmelser, ofördröjligen
skulle göra anmälan därom till Kungl. Maj:t. Vidare borde föreskrifvas,
att låneförmedlaren skulle hafva att årligen till landtbruksstyrelsen afgifva
fullständig redogörelse enligt fastställdt formulär för lånerörelsen

119

under det nästföregående kalenderåret. Genom dessa anordningar och genom
anlitande af de landtbruksstyrelsen underlydande, för olika grenar af laudthushållningen
anställde kringresande tjänstemännen borde utan särskild kostnad
för staten tillfälle gifvas att följa lånerörelsen och dess utveckling.

Vid 1904 års riksdag framlades proposition (nr 92) i ämnet, därvid
i öfverensstämmelse med hvad departementschefen sålunda anfört föreslogs,
att af arbetareförsäkringsfondens kapitaltillgång finge under åren
1905—1909 af Kungl. Maj:t disponeras högst 10 miljoner kronor att
såsom lån tilldelas hushållningssällskap, föreningar eller arbetsgivare,
hvilka ville genom utlämnande af låneunderstöd bereda arbetare tillfälle
att på landsbygden förvärfva egna hem, att för lån, som af Kungl.
Maj:t sålunda beviljades, skulle gälla vissa i propositionen närmare angifna
allmänna villkor och bestämmelser, att Kungl. Maj:t måtte äga
meddela de ytterligare föreskrifter, som i afseende å lånerörelsen kunde
finnas erforderliga, att Kungl. Maj:t finge af arbetareförsäkringsfondens
räntemedel årligen anvisa såsom bidrag till hushållningssällskapen för
betäckande af för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och
möjliga förluster ett belopp, motsvarande för hvarje hushållningssällskap
en half procent af den ej till betalning förfallna kapitalskuld, hvari
sällskapet på grund af från fonden utbekomna lån vid årets början
häftat till staten.

Vid samma riksdag väcktes i föreliggande fråga ett stort antal
motioner, för hvilka här nedan en redogörelse lämnas.

Herr P. P. Waldenström, hvilken varit ledamot i egnahemskommittén,
hemställde i motion nr 238, att Riksdagen med afslag å Kungl.
Maj:ts proposition måtte antaga hvad kommittén föreslagit. I afseende
på sättet för anskaffande af nödiga medel till lånerörelsen hemställdes
uti tvenne lika lydande motioner, en i Första och en i Andra kammaren,
den förra med nr 62 och den senare med nr 268, att Riksdagen med
afslag å propositionen i hvad den afsåge, att medel från arbetareförsäkringsfonden
skulle användas till beredande af egnahemslån, måtte
dels bemyndiga riksgäldskontoret att under åren 1905—1909 tillhandahålla
statskontoret ett belopp af högst 10 miljoner kronor för bildande
af eu egnahemslånefond, dels medgifva, att inbetalda annuiteter finge
intill utgången af år 1909 tilläggas fonden, dels besluta, att riksgäldskontoret
skulle af fonden erhålla godtgörelse för den ränteförlust, som
genom berörda medels öfverlämnande till fonden för riksgäldskontoret
förorsakades, dels och medgifva, att det föreslagna förvaltningsbidraget
till hushållningssällskapen finge utgå af fondens medel. I en annan

Kungl.
proposition
till Riksdagen
1904.

Motioner
vid samma
riksdag.

120

motion, nr 263 i Andra kammaren, hemställdes, bland annat, att Riksdagen
mätte besluta att, därest arbetareförsäkringsfondens kapitaltillgångar
skulle användas för det i den kungl. propositionen angifna ändamål,
statsverket skulle årligen godtgöra fonden för all den minskning
eller förlust till kapital och ränta, som härigenom uppstode för fonden.
En motionär i Andra kammaren framhöll i motion nr 265, att, ehuru
egnahemsfrågan för de större städerna vore af annan karaktär än för
landsbygden, borde likväl arbetarna i städerna icke förmenas att i de
fall, då sådant läte sig göra, söka egnahemslån för uppförande af egna
bostadslägenheter å till staden hörande område. I två olika motioner
i Andra kammaren riktades anmärkningar mot förslaget, att egnahemslån
icke skulle kunna lämnas för bildandet af annat hem än sådant, där
innehafvaren ägde såväl jordområdet som därå uppförda byggnader. I
den ena af dessa motioner (nr 253) framhölls, att på grund af en dylik
bestämmelse^ egnahemslån icke skulle kunna få åtnjutas af den del af
Bohusläns fiskarebefolkning, som byggde å Kungl. och Hvitfeldtska
stipendieinrattningens mark äfvensom å sådana kronans holmar och
skär, som vore upplåtna till fiskarebefolkningens nyttjande. Med anledning
häraf hemställdes i motionen, att de föreslagna lånevillkoren för
bostadslägenheter måtte ändras därhän, att lån skulle kunna utgå äfven
till den, som endast hade stadgad åborätt till tomten, och att i sådant
fall annan säkerhet för lånet än inteckning skulle kunna godtagas.
1 den andra motionen (nr 261) framhölls, att samma fördelar, som
vunnes genom ett eget hem på fri grund, kunde erhållas genom ett
eget hem på ofri grund, därest succession i rätten till detsamma tilikomme
vederbörande innehafvares arfvingar samt dessutom trygghet
förelåge, att icke den för lägenheten utgående afgälden oskäligt förhöjdes,
då fråga blefve om förlängning af besittningstiden. I viss mån
vore det till och med fördelaktigare med ett eget hem på ofri grund,
i det att vid innehafvarens frånfälle fordrades mindre medel för det af
barnen, som ville öfvertaga hemmet, att utlösa sina medarfvingar. Då
det gällde upplåtande af egna hem från statens egen jord, vore det
för staten en fördel, om sådant kunde ske, icke med äganderätt utan
endast med besittningsrätt. Med anledning häraf föreslogs i motionen
att låneunderstöd, då det gällde egna hem å staten tillhörig mark, företrädesvis
måtte utlämnas för bildande af egna hem med endast brukningsrätt,
att sådan brukningsrätt skulle kunna gå i arf samt kuuna
öfverlåtas eller annorledes disponeras såsom vanlig egendom, att för
brukningsrätten skulle af staten årligen upptagas en förutbestämd skälig
ansedd afgäld eller ränta, som dock skulle kunna tid efter annan revi -

121

deras, samt att såsom säkerhet för erhållande af lån i dylikt fall ej skulle
fordras annat än brukarens skuldförbindelse jämte den förskrifning å
brukningsrätten och uppförda åbyggnader, som möjligen kunde anordnas.

I tvenne motioner i Andra kammaren (nr 242 och 251) riktades
anmärkningar mot, att maximivärdet för bostadslägenheter, i enlighet
med hvad kommittén föreslagit, begränsats till 3,000 kronor. Till stöd
härför framhölls, att kostnaderna för uppförande af en bostadslägenhet
vört* väsentligt olika i skilda delar af landet, samt att denna kostnad i
närheten af de större städerna vida öfverstege 3,000 kronor. I den
ena motionen hemställdes därför om sådan ändring i den kungl. propositionen,
att maximivärdet för bostadslägenheter bestämdes till 4,000
kronor. I den andra motionen åter föreslogs, att maximivärdet för
bostadslägenheter måtte bestämmas för lägenhet å den städerna omgifvande
landsbygden till 5,000 kronor samt för lägenhet å den rena
landsbygden till 3,000 kronor. Sistnämnda motion upptog äfven förslag,
att såsom låneförmedlare skulle kunna antagas äfven aktiebolag.

Motion nr 256 i Andra kammaren riktade sig mot den i propositionen
förekommande bestämmelsen, att lån i regel ej borde utlämnas
till den, som vore under 25 eller öfver 50 år, därvid föreslogs, att förstnämnda
åldersgräns skulle i stället bestämmas till 21 år.

Två motionärer framhöllo i motioner nr 241 och 244 i Andra
kammaren, att, då i sammanhang med genomförandet af 1901 års
härordning eu mängd indelta soldater, ryttare och båtsmän erhöllo
afsked från krigstjänsten samt de af dem innehafda torpen återföllo till
rote- eller rusthållen, åtgärder borde vidtagas för att de afskedade
krigsmännen måtte beredas tillfälle att inlösa sina torp. Mycket skulle
vara vunnet, om egnahemslån för detta ändamål kunde beviljas. Med
anledning häraf föreslogs, att Riksdagen skulle särskilt uttala, att afgående
indelta knektar och båtsmän skulle kunna erhålla egnahemslån
och detta utan afseende på de bestämmelser om viss ålder såsom förutsättning
för rätt att erhålla egnahemslån, som i öfrigt kunde bestämmas.

Såväl den kungl. propositionen som förenämnda motioner behandlades
af särskildt utskott (nr 2).

Beträffande begreppet »eget hem» anslöt sig utskottet till den af
egnahemskommittén och Kungl. Maj:t häfdade uppfattningen, att detta
begrepp, när det gällde frågan om statens understöd, borde fattas
endast såsom eget hus på fri och egen grund. Utskottet ansåg emellertid,
att från denna princip borde göras ett undantag till förmån för dem,
som byggde å Kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningens mark.
Hvad åter anginge frågan om statens medverkan till egnahemsbildningar

*16

122

skulle omfatta endast landsbygden eller utsträckas jämväl till städernas
områden, biträdde utskottet Kungl. Maj:ts förslag, att lån skulle kunna
lämnas endast för uppförande af egna hem å landsbygden.

Beträffande den viktiga frågan om lånerörelsen skulle drifvas direkt
af staten på sätt, i kommitténs af herr Waldenström motionsvis upptagna
förslag förutsatts eller genom ekonomiskt ansvariga mellanhänder på
sätt Kungl. Maj:t föreslagit, anslöt sig utskottet äfvenledes till Kungl.
Maj:ts förslag. Då kommunalnämnderna och kronobetjäningen, i hvilkas
hand tyngdpunkten af bedömandet i fråga om lånens utlämnande och
förverkande skulle komma att ligga, antagligen genom den mångfald
af bestyr och uppgifter, som ålåge dem, skulle blifva hindrade att ägna
nödig tid och omtanke åt egnahemssträfvandena, samt egnahemsnämndernas
arbete lätt skulle kunna antaga alltför ämbetsmannamässiga
former, vore det bättre att anförtro lånerörelsen åt mellanhänder, hvarigenom
skulle vinnas, icke blott att lånerörelsen komme att utveckla sig
under friare former, utan äfven att anordningarna för lånerörelsen skulle
komma att bättre ansluta sig till redan bestående förhållanden. Då
hela lånerörelsen finge anses såsom ett försök, vore det mindre lämpligt
att för densamma organisera eu detaljerad förvaltning med särskildt
inrättade statsorgan. De af Kungl. Maj:t föreslagna mellanhänderna,
hushållningssällskap och föreningar, syntes utskottet vara särskildt
lämpliga. Med föreningar borde emellertid enligt utskottets förmenande
jämnställas för liknande ändamål bildade aktiebolag. Såväl af föreningar
som aktiebolag borde emellertid fordras vissa kvalifikationer, såsom att
de skulle vara bildade just i ändamål att befordra egna hems förvärf
af arbetare samt för detta ändamål organiserade på lämpligt sätt.
Vidare borde garantier finnas för att de verkade för sitt ändamål på
ett oegennyttigt sätt. Utskottet ansåg, att garantier i dessa afseenden
bäst skulle vinnas, om man fordrade, att de aktiebolag och föreningar,
hvilka skulle kunna anlitas som mellanhänder, skulle hafva bolagsordningar
eller stadgar upprättade i öfverensstämmelse med af Kungl.
Maj:t särskildt föreskrifna grunder. Hvad åter anginge Kungl. Mapts
förslag, att arbetsgivare skulle kunna anlitas som låneförmedlare, ansåg
sig utskottet icke kunna biträda detta, enär en sådan anordning i praktiken
kunde medföra betydelsefulla svårigheter, samt det ej heller vore
uteslutet, att arbetsgifvares verksamhet i angifvet syfte skulle kunna
lämna rum för misstydningar.

Mot Kungl. Majrts förslag, att låneutlämningen till en början skulle
inskränkas till en period af fem år samt begränsas till en totalsumma för
denna period af 10 miljoner kronor, hade utskottet icke något att erinra.

Beträffande sättet för de nödiga medlens anskaffande afstyrkte
utskottet Kung!. Maj:ts förslag om anlitande af arbetareförsäkringsfonden
och tillstyrkte bildandet af en egnahemslånefond genom medels
upplånande. Kapitalinbetalningar å utlämnade lån skulle då tilläggas
fonden. Från fonden skulle utgå icke blott förvaltningsbidrag till hushållningssällskapen
utan äfven godtgörelse till statskontoret för den
ränteförlust, som kunde uppkomma genom medels upplånande och öfverlämnande
till fonden.

Hvad därefter angick de särskilda villkoren för egnahemslåns
utlämnande uttalade sig utskottet i fråga om låntagares ålder för Kungl.
Maj:ts förslag. Då låneförmedlarne enligt detta skulle äga rätt att i
särskilda fäll medgifva undantag, syntes det utskottet vara tillräckligt
sörjdt för, att knektar och båtsmän skulle kunna erhålla egnahemslån,
äfven om de vore under 25 eller öfver 50 år. Något särskildt stadgande
om att sådana personer skulle kunna erhålla lån ansåg utskottet
vara hvarken lämpligt eller behöflig!.

Med afseende på indelningen i jordbruks- och bostadslägenheter
uttalade sig utskottet för, att vid lånens tilldelande ett visst företräde
lämnades jordbrukslägenheter framför bostadslägenheter.

Den af Kungl. Maj:t föreslagna minimigränsen för belåningsrätten
ansåg utskottet vara för hög, hvaremot utskottet medgaf, att en sådan
gräns vore nödvändig för förhindrande af att sådana personer komme
i åtnjutande af egnahemslån, hvilka hade möjlighet att på egen hand
anskaffa nödiga medel. Utskottet föreslog, att minimigränsen för belåningsrätten
såväl vid jordbrukslägenheter som vid bostadslägenheter sattes
till lägenheternas halfva värde.

Angående maximivärdena å de lägenheter, som skulle kunna blifva
föremål för belåning, uttalade sig utskottet beträffande bostadslägenheterna
för det af Kungl. Maj:t föreslagna värdet 3,000 kronor. Ehuru
utskottet i likhet med Kungl. Maj:t ansåg, att lån borde utlämnas äfven
för bildande af sådana jordbrukslägenheter, hvarå ägaren vore besuten,
ansåg utskottet, att åtminstone tills vidare, då lånerörelsen finge anses
befinna sig på försökets stadium, maximivärdet icke borde sättas så
högt som till 6,000 kronor. Utskottet föreslog ett maximivärde för
jordbrukslägenheter af 4,500 kronor, för hvilket belopp fullt själfständiga
lägenheter enligt utskottets förmenande skulle kunna förvärfvas eller skapas.

I fråga om den säkerhet, som enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
affordras andra låneförmedlare än hushållningssällskap, uttalade sig
utskottet för borttagande af de särskilda restriktioner i fråga om
säkerhetens beskaffenhet, som af Kungl. Maj:t föreslagits. Därest för

124

stora fordringar i detta hänseende uppställdes, skulle, enligt utskottets
mening, så stora svårigheter kunna uppstå för dylika låneförmedlare,
att lånerörelsen icke genom dem finge den omfattning, som vore afsedd.
Utskottet ansåg, att äfven inteckningar i egnahemslägenheter borde till
visst lägre belopp, exempelvis hälften af lägenheternas uppskattade värde,
kunna godtagas såsom säkerhet.

Räntan å utlämnade egnahemslån föreslogs af utskottet till 3.6
procent och annuiteten till 6 procent vid jordbrukslägenheter och 7
procent vid bostadslägenheter, hvilket skulle medföra en amorteringstid
för de förra lägenheterna äf 26 år och för de senare af 21 år.
Den granskning af lånekontrakten, som i den kungl. propositionen
föreslagits, ansåg utskottet böra anförtros åt Konungens befallningshafvande
i de särskilda länen i stället för åt landtbruksstyrelsen, enär
hos Konungens befallningshafvande kunde förväntas större kännedom såväl
om ortens förhållanden som i afseende å de personliga omständigheterna, än
som kunde förutsättas hos ett centralt ämbetsverk. Låneförmedlarnes årliga
berättelser skulle i öfverensstämmelse härmed ingifvas till Konungens
befallningshafvande för att därefter öfversändas till landtbruksstyrelsen.

Vid frågans behandling i kamrarna bifölls den kungl. propositionen
med de af utskottet föreslagna ändringarna, dock att i fråga om maximivärdet
å jordbrukslägenheter Andra kammaren antog det af Kungl.
Maj:t föreslagna värdet 6,000 kronor, medan Första kammaren äfven i
denna del antog utskottets förslag, innefattande ett värde af 4,500 kronor.
Sedermera biföllo båda kamrarna ett af utskottet framställdt sammanjämkningsförslag,
enligt hvilket maximivärdet å jordbrukslägenheter
skulle vara 5,000 kronor.

Med anledning af Riksdagens beslut aflät och utfärdade sedermera
Kungl. Magt den 17 juni 1904 dels skrifvelse till statskontoret angående
bildande af en egnahemslånefond, dels kungörelser angående allmänna
villkor och bestämmelser för den af Kungl. Maj:t och Riksdagen beslutade
egnahemslånerörelsen, dels kungörelse med särskilda föreskrifter
till iakttagande af hushållningssällskap, aktiebolag och föreningar, hvilka
ville erhålla statslån från egnaliemslånefonden, dels ock kungörelse angående
formulär till sådan redogörelse, som årligen skulle af låneförmedlare
afgifvas till Konungens befallningshafvande.

Motion vill
Riksdagen

1904 i
städernas

egnahems -fråga.

Vid 1904 års riksdag väcktes i Andra kammaren utom de förut
nämnda ännu en motion, nr 127, i egnahemsfrågan. Motionen afsåg
beredande af medel för städernas arbetare och mindre bemedlade befolkning
att uppföra egna hem. Detta skulle enligt motionärens förslag

125

vinnus genom att postsparbankens styrelse berättigades att efter grunder,
som af Kungl. Maj:t bestämdes, af de i banken inlåtande medel, kvilka
icke behöfde hållas omedelbart tillgängliga för att möta uppsägning,
göra högst en tjugondedel fruktbärande genom utlåning till bostadsföreningar
och aktiebolag, hvilka hade till uteslutande uppgift att befordra
den allmännyttiga byggnadsverksamheten bland städernas arbetare
och mindre bemedlade befolkning. Alternativt föreslogs att bos Kungl.

Maj:t begära framläggande af förslag till sådant tillägg till förordningen
angående postsparbanken, hvarigenom denna bemyndigades att utlåna
en viss del af sina tillgångar för det i motionen angifna ändamål.

Motionen remitterades till sammansatta stats- och bankoutskottet. Med
hänsyn till den af Kungl. Maj:t framlagda stora propositionen i egnahemsfrågan,
och då det enligt utskottets förmenande vore mindre välbetänkt
att, innan egnahemsfrågan blifvit löst, fatta beslut om vissa
anordningar för det i motionen afsedda ändamålet, afstyrkte utskottet i sitt
betänkande nr 4 motionen. Densamma blef också af Riksdagen afslagen.

Vid 1905 års riksdag återupptogs motionen angående användande Motioner vid
af postsparbankens medel för utlåning till bostadsföreningar och bostads- Rlk13g(^en
aktiebolag. Motionären framhöll, i motion nr 94 Andra kammaren, att
statens egnahemslån hufvudsakligen vore afsedda för landsbygdens arbetare,
medan motionären ville hjälpa städernas arbetare i deras bostadsfråga.
Ehuru städernas arbetare enligt vederbörande författning kunde
erhålla egnahemslån för bildande af egna hem i den staden kringliggande
landsbygden, vore de praktiskt uteslutna från hjälp från egnahemslånefonden,
då det beslutade maximivärdet å bostadslägenheter vore
för lågt för att egna hem för ett sådant belopp skulle kunna bildas i
städernas närhet. Sammansatta stats- och bankoutskottet afstyrkte äfven
denna gång motionen med den motiveringen, att städernas arbetare
hade tillfälle att med egnahemslån uppföra bostadslägenheter å närliggande
landsbygd. Första kammaren biföll utskottets afslagsyrkande,
under det att Andra kammaren antog motionen. Frågan hade med
anledning häraf förfallit.

Vid 1905 års riksdag väcktes jämväl en motion (nr 119) om
ändring i kungl. kungörelsen angående allmänna villkor och bestämmelser
för egnahemslånerörelsen, afseende att maximivärdet å bostadslägenheter
måtte höjas från 3,000 kronor till 4,200 kronor. Till stöd för sitt förslag
anförde motionären, att det redan visat sig omöjligt att i närheten
af städerna uppföra egna hem för lägre totalkostnad än sist angifna
belopp. Statsutskottet, till hvilket motionen remitterades, hemställde

126

Motioner vid
Riksdagen
1906.

Kungl. proposition
till
Riksdagen
1907.

Motioner vid
samma riksdag.

emellertid i sitt utlåtande nr 103, att motionen icke måtte föranleda till
någon åtgärd, och denna hemställan bifölls af Riksdagen.

Vid 1906 års riksdag återupptogs motionsvis frågan om de belåningsbara
lägenheternas maximivärden. Samme motionär, som år
1905 föreslagit höjning af bostadslägenheternas maximivärde till 4,200
kronor, framkom nu i motion nr 108 med enahanda förslag. I en annan
motion, nr 111, föreslogs, att maximivärdena skulle bestämmas, för jordbrukslägenheter
till 6,000 kronor och för bostadslägenheter till 4,000
kronor. Statsutskottet ansåg denna gång i utlåtandet nr 73, att erfarenheten
gifvit vid handen, att de dittill svarande maximivärdena vore för
låga, samt hemställde, att Riksdagen för sin del måtte besluta desammas
höjning till 6,000 kronor för jordbrukslägenheter och 4,000 kronor för
bostadslägenheter. Denna hemställan blef af Riksdagen bifallen. Sedan
Riksdagens beslut i frågan blifvit af Kungl. Maj:t godkändt, utfärdades
den 11 maj 1906 kungörelse om förändrad lydelse uti ifrågavarande
afseende i kungörelsen den 17 juni 1904 angående de allmänna villkoren
och bestämmelserna för egnahemslånerörelsen.

Vid 1907 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition (nr 145)
angående förändrade grunder för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen.
Såsom skäl för att en del ändringar i lånerörelsen ansågos
böra vidtagas så snart efter rörelsens första påbörjande anfördes, att
lånerörelsen icke vunnit den omfattning, som afsetts vid dess anordnande,
samt att, enligt till Kungl. Maj:t eller jordbruksdepartementet ingifna
framställningar, svårigheter i flera hänseenden mött och ställt sig hindrande
i vägen för rörelsens önskvärda utveckling. I anledning häraf
hade också chefen för jordbruksdepartementet rådfört sig med särskilda
efter Kung]. Maj:ts tillstånd tillkallade sakkunnige.

Vid föredragning af ärendet anförde chefen för jordbruksdepartementet
bland annat, att röster icke saknats, hvilka velat göra gällande,
att hela rörelsen från början ledts in på orätt väg genom systemet med
anlitande af mellanhänder, och att rörelsen borde omorganiseras därhän,
att densamma anförtroddes åt särskilda statens egna organ. Den ditintills
vunna erfarenheten om de svårigheter, som mött, hade emellertid
icke gifvit något bestämdt utslag för att det använda systemet vore
felaktigt. Innan någon systemförändring ifrågasattes, syntes det därför
departementschefen vara riktigast att tillse, huruvida icke genom förändringar
i vissa af detaljbestämmelserna ett mera fördelaktigt resultat af
rörelsen kunde uppnås.

127

Under de föregående åren hade endast två föreningar och ett
bolag anmält sig för erhållande af statslån nr egnahemslånefonden.
Enligt dåvarande bestämmelser skulle bolag och föreningar för att kunna
uppträda som låneförmedlare vara »för ändamålet särskildt bildade».
Då denna bestämmelse på vissa håll tolkats för begränsadt och därigenom
afskräckt en del bolag och föreningar från att söka statslån,
föreslogs den förändringen i gällande bestämmelser, att statslån skulle
kunna tilldelas aktiebolag och föreningar, hvilka hade till uppgift att
befrämja förvärfvandet af egna hem samt af Kungl. Maj:t vid pröfning
i hvarje särskildt fall befunnits vara lämpliga såsom mellanhänder vid
lånerörelsen, och hvilkas bolagsordningar eller stadgar vore upprättade
i öfverensstämmelse med af Kungl. Maj:t särskildt föreskrifna grunder.

Då enligt författningen egnahemslån skulle kunna tilldelas endast
»arbetare», men denna definition kunde föranleda, att ej mindre arbetsbefäl
och förmän än äfven i statens och kommunens tjänst anställda
betjänte blefve uteslutna från åtnjutande af egnahemslån, föreslogs, att
egnahemslån skulle kunna tilldelas »arbetare eller med dem likställda
personer». Vidare föreslogs, att med landsbygd skulle jämställas
sådant under stadens jurisdiktion hörande område, hvilket vore beläget
utanför det planlagda området. Beträffande den i författningen för
låntagarna stadgade åldersgränsen föreslogs, att minimiåldern skulle
nedsättas till 21 år.

Föredragande departementschefen framhöll, att det i en del fall
visat sig, att låneförmedlarne af hänsyn till sin säkerhet icke rättade
lånebeloppen efter låntagarnes behof utan satte desamma närmare den
bestämda lånegränsens minimum än dess maximum. Olämpligheten
häraf läge i öppen dag. De, som voro mest i behof af hjälp och därför
behöfde belåna så stor del af vederbörande lägenhets värde som
möjligt, finge lånebeloppet mest nedsatt och blefve nödsakade att på
annat håll till hög ränta och mot betungande villkor anskaffa tillskottslån,
såvida de ej föredroge att afstå från tanken att bilda eget hem.
Då staten anlitade ansvariga låneförmedlare, kunde emellertid till rättelse
i det påpekade missförhållandet ett förbud mot dylikt nedsättande af
lånebeloppet icke stadgas. Med anledning häraf läte sig annat icke
göra än att som ett önskemål framhålla, att låneförmedlarne måtte tilllämpa
den riktiga grundsatsen att rätta lånebeloppet efter behofvet. I
den mån som på grund af lånerörelsens ökade omfattning förvaltningsbidraget
stege, kunde däraf möjligen bildas en riskfond, i och för
ersättande af möjligen uppkommande förluster.

Beträffande den säkerhet, som enligt författningen skulle ställas

128

af andra låneförmedlare än hushållningssällskap, anförde departementschefen,
att, då det öfverlämnats till statskontoret att pröfva denna
säkerhets beskaffenhet, hade det förutsatts, att äfven egnahemsinteckningar,
om också till visst lägre belopp, skulle kunna godtagas
som säkerhet. Resultatet hade emellertid blifvit, att annan säkerhet än
borgen icke af statskontoret antagits. Detta förhållande vore emellertid
i hög grad ägnadt att afskräcka föreningar och bolag från deltagande
i lånerörelsen. Då det knappast vore lämpligt, att staten å ena sidan
förbjöde låneförmedlarne att för egnahemslånen kräfva annan säkerhet
än inteckning i egnahemslägenheterna, men å andra sidan själf icke
gillade dylik säkerhet utan fordrade annan, borde tillses, huruvida icke
staten i största möjliga utsträckning kunde godtaga dylika inteckningar
som säkerhet. Det kunde emellertid icke komma i fråga, att statskontoret
skulle ensamt hafva det stora besväret med granskning och
förvaring af egnahemsinteckningar. Fullmäktige i riksbanken hade på
framställd förfrågan meddelat, att riksbanken vore beredd att för statskontorets
räkning mottaga och förvalta ifrågavarande inteckningar,
dock under förutsättning att någon formell pröfning af inteckniugshandlingarna
icke skulle åligga riksbanken, att inkassering af räntor
ej skulle af riksbanken ombesörjas, samt att riksbanken ej heller skulle
hafva befattning med inteckningarnas bevakande vid konkurs eller vid
exekutiva åtgärder, hvaremot riksbanken vore villig föranstalta om
inteckuingarnas förnyande. Då sålunda trygghet vunnits för att statskontoret
icke skulle behöfva själf förvara inteckningarna, föreslog departementschefen
den förändringen, att såsom säkerhet för af ifrågavarande
låneförmedlare erhållet statslån skulle af statskontoret kunna antagas
inteckningar i egnakemslägenheter. Såsom villkor för ett sådant medgifvande
borde emellertid föreskrifvas, att inteckningarna läge inom 5/s,
respektive % af lägenheternas värde vid den tid, då inteckningarna
erbjödes statskontoret. Då af naturliga skäl egnahemsinteckningarna
icke kunde omedelbart ställas som säkerhet för det bekomna statslånet,
kunde det icke undvikas, att annan säkerhet till en början och för en
kortare tid måste ställas. Med anledning häraf föreslogs, att låneförmedlare
icke finge förvägras att under lånetiden Utbyta aflämnad
säkerhet mot annan.

Då det visat sig, att den för egnahemslån å jordbrukslägenheter
föreskrifna annuiteten af 6 procent medförde en årlig utgift för låntagaren,
som till sitt absoluta belopp kunde komma att betydligt öfverstiga
hvad som å de flesta orter betalas i årlig arrendeafgift för en
fastighet af motsvarande storlek och godhet, föreslogs, att annuiteten

129

skulle bestämmas till allenast 5 procent, hvarigenom amorteringstiden
koinrae att ökas från 20 till 36 år.

För undanrödjande af åtskilliga olägenheter, som uppstått på grund
af bestämmelsen, att låneförmedlare icke skulle äga att för egnahemslån
betinga sig annan säkerhet än första inteckning i vederbörande lägenhet,
föreslogs dels att uti lägenheten gällande inteckningar för annat än
fordran, hvilka icke hade afsevärd betydelse för lägenhetens värde,
måtte kunna få kvarstå med bättre förmånsrätt än den såsom säkerhet
för lånet lämnade, dels ock att låneförmedlare skulle äga att såsom förskott
å beviljad t egnahemslån utbetala större eller mindre del däraf
mot annan säkerhet än inteckning i egnahemslägenheten, hvarvid utbyte
af säkerhet sedermera skulle ske.

1 den i enlighet härmed aflåtna kungl. propositionen föreslogs
härförutom, att förvaltningsbidrag efter samma grunder som till hushållningssällskapen
skulle utgå jämväl till öfriga låneförmedlare. Det
hade visat sig, att den ditintills med afseende på förvaltningsbidraget
bestående olikheten mellan hushållningssällskapen och andra låneförmedlare
af de senare uppfattats som en obillighet mot dem. Såsom
skäl för de öfriga låneförmedlarnes jämställande med hushållningssällskapen
anfördes, att äfven de förra, i och för tillgodoseende af ett
statsintresse, åsamkades omkostnader och utsattes för risk, samt att fara
förelåg för, att dessa låneförmedlare, därest ersättning icke lämnades,
kunde för sina utgifter och förluster göra sig betäckta af egnahemslåntagarna,
exempelvis genom högre pris på den jord de möjligen till
handahöllo dessa.

I anledning af den kungl. propositionen väcktes inom Andra
kammaren fyra motioner, nr 255, 257, 265 och 268.

I en af dessa motioner framhölls, att bildandet af småbruk icke
kunde ske i någon större utsträckning, förr än staten iklädde sig verkliga
uppoffringar för ändamålet och utlämnade lån till vida lägre ränta än
den gällande. Sådana som bestämmelserna nu vore, finge egnahemsbyggaren
i ränta och amortering betala högre belopp än han till exempel
som torpare med kontant arrende hade att utgifva. Därtill komme, att
torparen ej svarade för nybyggnader eller skatter och i regel hade
billigare underhåll af husen. Under sådana förhållanden vore det lätt
förklarligt, om jordbruksarbetaren sökte sig in till städerna, där han å
kringliggande landsbygd kunde med egnahemslån förvärfva en bostadslägenhet
på relativt betydligt billigare villkor. Med anledning däraf
föreslogs dels borttagande af lånets uppdelning i en amorteringsdel och
en stående del, på det att amorteringen måtte kunna fortlöpa i en följd,

*17

130

till dess hela lånet vore guldet, och dels att annuiteten skulle utgöra
å lån till jordbrukslägenhet i landskommun 4.5 procent, för öfriga
egnahemslån i landskommun 5 procent samt för egnahemslån å stadsområde
5.5 procent, hvarvid i de olika fallen såsom ränta skulle beräknas
respektive 3.1, 3.6 och 4.1 procent å det oguldna kapitalbeloppet.
Med en sådan anordning skulle samtliga lån i sin helhet blifva
slutamorterade på 36 år, eller samma tid, som i propositionen föreslagits
för amortering af hälften af ett till jordbrukslägenhet utlämnadt
lån.

I den andra motionen föreslogs, att samtliga lån skulle med bibehållande
af olika amortering förräntas endast efter 3 procent.

Den tredje motionären framhöll, att tendensen syntes gå i den riktningen,
att egnahemslånen till största delen komme att utgå för bildande
af egna hem i mindre samhällen. Därest Kungl. Maj:ts förslag om
utlämnande af lån äfven på stads område blefve antaget, skulle sannolikt
denna tendens komma att än ytterligare ökas. En sådan utveckling
stode emellertid ej i öfverensstämmelse med afsikten med hela rörelsen.
Om man ville återföra rörelsen till att i främsta rummet tillgodose
bildandet af jordbrukslägenheter, finge man gifva akt på, att villkoren
för bostadslägenheter ej ställde sig alltför mycket gynnsammare än de
villkor, som lån för jordbrukslägenheter betingade. Ett sätt att vinna
större skillnad mellan villkoren för de båda lånekategorierna vore att
höja annuiteten för bostadslånen. Bostadslägenheterna kunde för öfrigt
lätt bära en något förhöjd afgift. Motionären föreslog därför, att jordbrukslån
skulle förräntas med 3.6 procent, medan däremot bostadslån
skulle löpa med 4 procents ränta, samt att annuiteten å amorteringsdelen
skulle utgöra vid jordbrukslån 6 procent och vid bostadslån 8
procent.

I den fjärde motionen hemställdes, att den förändring i gällande
bestämmelser måtte vidtagas, att äfven kommun skulle i likhet med
hushållningssällskap kunna godkännas som låneförmedlare och därvid
slippa att utöfver skuldförbindelse ställa särskild af statskontoret godkänd
säkerhet. Till stöd för detta förslag framhölls, att kommunen
skulle kunna sköta lånerörelsen under betydligt friare och mindre tungrodda
former än hushållningssällskapen, att kommunen hade färdiga
organ och kunde betraktas som synnerligen vederhäftig för de omhänderhafda
medlen, samt att de lånesökande skulle mera obesväradt vända
sig till kommunens tjänstemän för erhållande af lån än till de vederbörande,
som ditintills haft saken om hand.

Statsutskottet, som till behandling förehade såväl den kungl. pro -

131

positionen som förenämnda motioner, hemställde i sitt utlåtande nr 173
om afslag å samtliga förslagen. Som skäl härför anförde utskottet, att
det icke syntes tillrådligt att, innan lånerörelsen hunnit vinna någon
större omfattning och innan någon tillförlitlig erfarenhet om dess förutsättningar
och verkningar hunnit samlas, besluta ändringar i grunderna
för densamma.

Vid frågans behandling i kamrarna biföll Första kammaren utskottets
hemställan om afslag, hvaremot Andra kammaren antog det
kungl. förslaget. Frågan hade sålunda förfallit för denna gång.

Med anledning af till Kungl. Maj:t inkomna framställningar om
tillstånd till fortsatt egnahemslånerörelse inom Fors och Klosters socknar
i Södermanlands län, äfven sedan dessa från och med den 1 januari 1907
införlifvats med Eskilstuna stad, föreslog Kungl. Magt i proposition
nr 146 till 1907 års riksdag, att egnahemslån skulle utan hinder af
socknarnas inkorporering få under år 1907 utlämnas till förvärfvande
af egna hem inom de delar af nämnda socknar, för hvilka stadsplan
icke fastställts. Detta förslag tillstyrktes af statsutskottet och bifölls
af Riksdagen.

Vid 1908 års riksdag framlades ånyo proposition, nr 96, i frågan.
Under det att farhågor förut yppats för att lånerörelsen icke skulle
taga den omfattning, som önskligt vore, hade i de af låneförmedlarne
gjorda ansökningarna om statslån för år 1908 en ändring härutinnan
gjort sig synnerligen märkbar. För år 1908 hade nämligen begärts statslån
till så stort belopp, att behofvet icke kunnat täckas med hvad som återstått
af det för hela fem-årsperioden 1905—1909 anvisade beloppet af
10 miljoner kronor, i följd hvaraf nedsättningar i de begärda beloppen
måst företagas. Vid dessa nedsättningar hade tagits hänsyn dels till
omfattningen af låneförmedlarnes lånerörelse under de föregående åren
och dels därtill att, enligt af riksdagen år 1904 gifven anvisning, företräde
borde lämnas jordbrukslån framför bostadslån. Då emellertid efter
utan ordnandet af de för år 1908 beviljade statslånen medel saknades
till lånerörelsens fortsättande, måste frågan om anskaffande af ytterligare
medel upptagas till behandling. Enligt vederbörande departementschefs
mening borde dylika medel nu beviljas för en ny femårsperiod
nämligen för tiden 1909—1913. För undvikande dels af att de
anvisade medlen genom stark efterfrågan skulle taga slut före periodens
tilländagång och dels af de vådor, som kunde följa af en alltför snabb

Kungl. proposition
till
Riksdagen
1907 angående
egnahemslånerörelsen
i
Fors och
Klosters
socknar.

Kungl. proposition
till
Riksdagen
1908 angående
statens
egnahemslånerörelse.

Motioner i
samma ämne.

132

utveckling af rörelsen, syntes det departementschefen, att en begränsning
af den årliga utlåningssumman för framtiden borde göras. På
grund af de erfarenheter, som redan vuunits, ansågs det årliga maximibeloppet
lämpligen kunna sättas till 5 miljoner kronor. Därjämte fann
departementschefen nödigt, att ytterligare medel särskildt för år 1908
ställdes till förfogande för lånerörelsen. I enlighet härmed föreslogs i
en kungl. proposition, att Riksdagen måtte bemyndiga riksgäldskontoret
att, på rekvisition i mån af behof, till egnahemslånefonden öfverlämna
ej mindre för år 1908 ett belopp af högst 800,000 kronor än äfven
för hvart och ett af åren 1909—1913 medel till så stort belopp, som
funnes erforderligt för att tillsammans med till fonden inflytande ränta
och kapitalinbetalningar å utlämnade lån samt andra fonden tillhöriga
medel såväl bestrida den till riksgäldskontoret utgående ersättningen
för ränteutgift som ock tillgodose ett årligt lånebehof af 5 miljoner
kronor.

Vid ärendets föredragning hade departementschefen ifrågasatt,
huruvida icke en begränsning af egnahemslånefondens verksamhet enbart
till den egentliga landsbygden vore af behofvet påkallad. Departementschefen
hade härom yttrat, att, då Riksdagen år 1904 uttalat, att
ett visst företräde borde lämnas lån för jordbrukslägenheter framför
lån för bostadslägenheter, meningen härmed icke så mycket hade varit
att ställa enstaka bostadslägenheter på landsbygden, behöfliga för handtverkare,
fria arbetare med flera, i efterhand i förhållande till jordbrukslägenheterna
utan fast mera att förebygga det fondens medel hufvudsakligen
toges i anspråk för bostadslägenheter å orter med större
sammanträngd befolkning. Utvecklingen syntes emellertid sträfva därhän,
att allt större del af fonden komme att användas till bostadslägenheter
just å dylika orter. Det kunde sålunda ifrågasättas, huruvida
man, för att fondens användning skulle kunna begränsas till det ändamål,
för hvilket den hufvudsakligen bildats, borde från fondens verksamhetsområde
afskilja orter med sammanträngd befolkning, så snart stadsplanelagen
där tillämpades. Då emellertid dessa orters egnahemsfråga utgjorde
ett samhällsintresse af framstående vikt, men något förslag till ordnande
af denna fråga icke förelåge, syntes det olämpligt att för det dåvarande
utestänga ifrågavarande orter från de fördelar, som egnahemslånefonden
beredde dem.

På grund af hvad sålunda af departementschefen anförts, föreslogs
icke heller i propositionen några ändringar i angifven riktning
beträffande de lägenheter, som kunde blifva föremål för belåning med
medel från fonden. Tvärtom upptogs i propositionen det i propositionen

133

till 1907 års riksdag intagna förslaget, att lån skulle kunna lämnas
äfven för lägenheter å stadens utom det planlagda området belägna
mark. Däremot hade Kungl. Maj:t med hänsyn till den stegrade efterfrågan
på lån ur egnahemslånefonden ansett sig böra i de i propositionen
föreslagna allmänna villkoren och bestämmelserna för lånerörelsen
intaga en bestämmelse, som uttryckligen fastslog, att vid konkurrens
mellan låneförmedlare om statslån från fonden lån till förvärfvande af
jordbrukslägenheter i regel skulle äga företräde framför lån till förvärfvande
af bostadslägenheter.

Förutom den år 1907 föreslagna ändringen, att stads icke planlagda
område skulle likställas med landsbygden, upptogos i 1908 års
proposition jämväl öfriga år 1907 föreslagna ändringar, likväl med ett
undantag. Den år 1907 föreslagna anordningen, att föreningar och
bolag skulle beredas tillfälle att såsom säkerhet för sina förbindelser
aflämna inteckningar i de särskilda egnabemslägenheterna, återfanns
icke i 1908 års proposition i vidare mån, än att dessa låneförmedlare
föreslogos skola äga rätt att under lånetiden utbyta aflämnad säkerhet
mot annan, som statskontoret godkände. Beträffande förvaltningsbidraget,
som i likhet med i 1907 års proposition föreslogs skola utgå jämväl
till föreningar och bolag, framhöll departementschefen vid föredragning
inför Konungen, att då gällande föreskrift, att bidraget skulle utgå af
fondens medel, medförde afsevärd minskning af fondens tillgångar,
samt att det icke vore fullt lämpligt att anlita lånemedel för en sådan
utgift som bestridande af ifrågavarande bidrag; riktigare vore, att erforderligt
belopp uppfördes i riksstaten såsom utgift att bestridas af
anslagsmedel. Då emellertid förslag till statsreglering för år 1909
redan blifvit för riksdagen frarnlagdt, föreslogs i propositionen, att
förvaltningsbidraget för år 1909 skulle få utgå af egnahemslånefondens
tillgångar.

Vid Riksdagen väcktes dessutom i ämnet flera motioner. ''Inom
Första kammaren framställdes sålunda i motion nr 21 förslag, att
Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utarbetande och framläggande för nästa riksdag af förslag till ändring
af gällande bestämmelser för egnahemslånerörelsen, så att, i öfverensstämmelse
med hvad egnahemskommittén på sin tid föreslagit, för hvarje
län skulle finnas en egnahemsnämnd, hvilken skulle hafva till uppgift
att befrämja tillkomsten af egna hem för mindre bemedlade arbetare,
samt att det skulle åläggas kommunalnämnderna på landet att därvid
medverka och särskildt att utse egnahemsombud. I en motion, nr 269
i Andra kammaren, framställdes också förslag angående omorganisation

134

af lånerörelsen. Däri hemställdes nämligen, att Riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande af förslag till förenklade bestämmelser
för egnahemslånerörelsen, hufvudsakligen i syfte att riksbanken
och dess afdelningskontor skulle komma att sköta denna rörelse eller
deltaga i dess skötande. I en annan motion, nr 208, i samma kammare
yrkades sådant tillägg till villkoren för lånerörelsen, att innehafvare af
tomträtt måtte äga rättighet erhålla låu mot säkerhet af inteckning i
tomträtten. I tvenne olika motioner, nr 273 och 304 i Andra kammaren,
framställdes förslag, hvilka gingo ut på särskiljande af egnahemslånerörelsen
på landet och å stad tillhörig mark. I den ena af dessa
motioner föreslogs, dels att Riksdagen måtte besluta det den förutvarande
egnahemslånefonden skulle afse eudast egna hem å landsbygden, samt
att densamma skulle för hvart och ett af åren 1909—1913 tillgodoföras
ett belopp af 2 miljoner kronor; dels ock att Riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla om utarbetande af förslag om en särskild lånefond af
högst 2 miljoner kronor att af Kungl. Maj:t disponeras såsom statslån
åt sparbanker, aktiebolag och föreningar för utlämnande af egnahemslån
till lägenheter, belägna å till stad hörande område. I den andra
af sistnämnda båda motioner föreslogs, att den af Kungl. Maj:t föreslagna
5 miljonersfonden skulle uppdelas i 2 lika stora fonder att
användas, den ena till byggnader å landsbygd, den andra för byggnader
å stads icke planlagda område, samt att grundräntan å den
förra fonden skulle beräknas efter 3.0 procent och å den senare efter
4 procent.

Statsutskottet, som till behandling förehade såväl den kungliga
propositionen som äfven förenämnda i ämnet väckta motioner, tillstyrkte
i sitt utlåtande nr 111 bifall till propositionen utom i hvad däri föreslagits
beträffande nedsättning af annuiteten för jordbrukslägenheter från
6 till 5 procent. Däremot afstyrktes samtliga motioner. Beträffande
förslaget om lånerörelsens omorganisation i öfverensstämmelse med hvad
egnahemskommittén föreslagit hänvisade utskottet till de skäl, som vid
frågans behandling år 1904 framdragits emot ett statens direkta handhafvande
af lånerörelsen och för lånens utlämnande genom mellanhänder,
hvarjemte utskottet erinrade, att i de flesta län redan funnes af hushållningssällskapen
utsedda egnahemsnämnder. I fråga om förslagen
angående lånerörelsens uppdelande på två fonder framhöll utskottet, att
en sådan åtgärd ditintills visat sig obehöflig, och att därigenom endast
skulle föranledas omgång och inveckling i förvaltningen utan motsvarande
nytta.

I enlighet med hvad statsutskottet tillstyrkt antog Riksdagen den

135

kungl. propositionen utom beträffande förslaget om sänkning af annuiteten
för jordbrukslån samt afslog de i ämnet väckta motionerna.

Sedan Kungl. Maj:t godkänt Riksdagens beslut i hvad det afvek
från Kungl. Maj:ts eget förslag, utfärdades den 13 juni 1908 dels kungörelse
angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser för den
af staten utöfvade egnahemslånerörelsen, dels och kungörelse med särskilda
föreskrifter till iakttagande af hushållningssällskap, aktiebolag
eller föreningar, hvilka vilja erhålla statslån från egnahemslånefonden.
Redan förut hade Kungl. Maj:t den 24 januari 1908 utfärdat kungörelse
angående förändradt formulär till redogörelse för egnahemslånerörelsen.

Vid 1908 års riksdag upptogs, genom motion nr 210 i Andra
kammaren, frågan om beredande af möjlighet att tillgodogöra postsparbankens
medel för egnahemsrörelsen. I motionen hemställdes, att
Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslagtill
tillägg i förordningen om postsparbanken i syfte dels att banken
måtte bemyndigas utlämna största möjliga del af sina förvaltade medel
för att bereda mindre bemedlade personer tillfälle att skaffa sig jordbruk
eller bostäder, dels att lån af dessa medel måtte kunna lämnas jämväl
mot säkerhet af inteckning i tomträtt.

Sammansatta stats- och bankoutskottet, som förehade motionen
till behandling, inhämtade i frågan utlåtande af postsparbankens styrelse,
som förklarade sig principiellt icke hafva något att anmärka mot förslaget
om användande af postsparbankens medel i och för egnahemslånerörelsen,
men framhöll dels att för ändamålet icke kunde användas
medel till högre belopp än i motionen vid 1904 års riksdag föreslagits,
eller 5 procent af samtliga tillgängliga medel, dels att den ifrågasatta
användningen af dessa medel med anledning af gällande höga
räntesatser icke kunde för det dåvarande eller under den närmaste framtiden
ifrågakomma. Med anledning af detta uttalande, och då egnahemsrörelsen
icke syntes kunna vinna något afsevärdt stöd genom de
jämförelsevis ringa belopp, som från postsparbanken för ändamålet
kunde utlämnas, afstyrkte utskottet motionen i sitt utlåtande nr 8.
Motionen blef också i öfverensstämmelse härmed af Riksdagen afslagen.

Vid ifrågavarande riksdag väcktes jämväl motion, nr 207 i Andra
kammaren, om bildandet af en lånefond, afsedd att genom utlämnande
af lån bereda mindre bemedlade personer tillfälle att inom städernas
områden förvärfva sig bostäder.

Motionen remitterades till tillfälligt utskott. Utskottet framhöll,
hurusom städernas arbetare på grund af gällande bestämmelser icke

Andra motioner
vid
Riksdagen
1908.

136

Kungl. proposition
till
Riksdagen
1909.

M otioner
vid samma
riksdag.

kunde vänta någon hjälp från egnahemslånefonden. Betydelsen af låneförmedlingens
utsträckande till städernas icke planlagda område vore
ganska ringa, då ett nybyggande af bostadslägenheter i städernas utkanter
på grund af den år 1907 antagna stadsplanelagen icke vidare
kunde antagas ifrågakomma utan att en plan förelåge för bebyggandet.
Då det emellertid vore synnerligen önskvärdt, att städernas arbetare
erhölle en kraftig hjälp i sin bostadsfråga, hemställde utskottet om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning och framläggande af
förslag uti det i motionen angifva syftet. Såväl denna utskottets hemställan
som ock motionen blefvo emellertid af Riksdagen afslagna.

Uti en vid 1909 års riksdag framlagd proposition, nr 42, föreslogs
ett par ändringar i fråga om utlämnandet af egnahemslån. Dessa voro
betingade af de vid samma riksdag af Kungl. Maj:t framlagda förslagen
angående upplåtelser af egnahemslägenheter från kronans egendomar.
Då Kungl. Maj:t sålunda föreslagit, att bostadslägenheter skulle å kronans
mark kunna upplåtas under tomträtt, fordrade detta förslag såsom komplement
en sådan ändring i bestämmelserna angående egnahemslån, att
innehafvare af tomträtt berättigades söka sådant lån samt såsom säkerhet
för detsamma lämna inteckning i tomträtten. Uti nu ifrågavarande
proposition föreslogs ett allmänt stadgande, att inteckningar i tomträtt
skulle kunna godtagas som säkerhet för egnahemslån, oberoende af om
tomtlägenheten upplåtits af kronan eller annan. Utöfver de för egnahemslån
i allmänhet gällande bestämmelser föreslogs såsom särskilda
villkor i fråga om låns beviljande mot säkerhet af inteckning i tomträtt,
dels att lån till innehafvare af tomträtt skulle utgå med minst hälften
och högst tre fjärdedelar (vid bostadslägenheter) respektive fem sjättedelar
(vid jordbrukslägenheter) af värdet utaf de innehafvaren tillhöriga
åbyggnader, som funnes eller vore afsedda att uppföras å lägenheten,
dels att vid tiden för lånets beviljande skulle återstå så mycket af
upplåtelsetiden, att denna återstod med minst tjugu år öfversköte den
tid, som åtginge till inbetalning af egnahemslånets amorteringsdel, dels
och att tomträttsaftalet skulle vara så affattadt, att tomträtten icke
under upplåtelsetiden kunde förverkas eller eljest upphöra.

1 fråga om upplåtelser af egnahemslägenheter från kronoegendomar
hade Kungl. Maj:t föreslagit, att köpeskillingen för sådan lägenhet skulle
få amorteras efter samma grunder, som gällde för egnahemslåns återbetalande.
Emellertid kunde köpare af en dylik lägenhet dessutom vara
i behof af egnahemslån för uppförande af nödiga byggnader. Sådant lån
kunde han emellertid enligt gällande bestämmelser icke erhålla, då näm -

137

ligen såsom säkerhet för detsamma erfordrades första inteckning i den
belånade lägenheten, men denna inteckning läge hos kronan såsom
säkerhet för köpeskillingen. Med anledning häraf föreslogs uti ifrågavarande
proposition, att den omständigheten, att i fråga om jordbrukslägenhet
kronan för fordran å ogulden köpeskilling för marken innehade
törsta inteckningen, ej skulle utgöra hinder för att egnahemslån till
nödiga byggnaders uppförande utlämnades mot i anseende till förmånsrätten
närmast efterföljande inteckning.

I anledning af ifrågavarande propositioner väcktes i riksdagen
några motioner, en i Första kammaren med nr 70 och en i Andra
kammaren med nr 230. I båda dessa påpekades, att förmedlare af
egnahemslån skulle erhålla alltför dålig säkerhet, om han icke kunde
erhålla annat än andra inteckning för utlämnadt lån till uppförande af
byggnader å från kronan inköpt lägenhet. En följd häraf kunde också
blifva, att låneförmedlarne undandroge sig att utlämna dylika lån. Med
anledning däraf föreslogs i den ena motionen, att kronans och låneförmedlarnes
inteckningar skulle vara till förmånsrätten likställda, samt i
den andra motionen, att kronan såsom säkerhet för köpeskillingen skulle
åtnöja sig med andra inteckning. I ännu en annan motion, nr 42 i
Andra kammaren, föreslogs att begära framläggande af förslag om
sådan ändring i bestämmelserna om egnahemslån, att person, som ägde
hus å ofri grund på kronomark, skulle berättigas erhålla egnahemslån
mot säkerhet, som låneförmedlaren bestämde.

Statsutskottet afstyrkte i sitt utlåtande nr 147 sistnämnda motion,
men tillstyrkte den kungliga propositionen med den ändring, att egnahemslån
för byggnaders uppförande å från kronan inköpt jordbrukslägenhet
skulle kunna utlämnas mot den efter kronans inteckning för
köpeskillingen närmast efterföljande inteckning, därest denna bringades
att i anseende till förmånsrätten icke stå efter kronans inteckning.

Detta utskottets förslag antogs af Riksdagen.

Sedan Kungl. Maj:t godkänt Riksdagens beslut i hvad det skilde
sig från hvad Kungl. Maj:t föreslagit, utfärdades den 25 juni 1909
kungörelse angående utsträckt rätt att utlämna egnahemslån, innehållande
de nya bestämmelser, som sålunda beslutits.

Vid 1909 års riksdag väcktes äfvenledes flera motioner angående
höjning af maximivärdena å de lägenheter, som skulle kunna blifva
föremål för egnahemslån. Det framhölls sålunda, att i centralt belägna
trakter de gällande maximivärdena icke försloge för täckande af den
verkliga kostnaden för uppförande af så pass stora egna hem, som
rörelsen afsåge att skapa. Beträffande jordbrukslägenheterna framhölls

* 18

138

särskild!, att man borde uppmuntra till bildande af småbruk å verkligt
god jord, enär dylika småbruk vore mera ekonomiskt bärkraftiga, men
att den goda jorden vore så mycket dyrare, att gällande bestämmelser
om maximivärdet lade hinder i vägen för bildande af så stora småbruk,
att ägaren därå kunde vara besuten. Med anledning häraf föreslogs i
två särskilda motioner, nr 1 och 57 i Andra kammaren, att maximivärdena
måtte bestämmas, för j ordbrukslägenheter till 7,000 kronor
och för bostadslägenheter till 5,000 kronor samt i en tredje motion,
nr 14 i samma kammare, att maximivärdet för jordbrukslägenheter måtte
höjas till 8,000 kronor. I en fjärde motion framhölls, att ägaren af
en bostadslägenhet borde, om han så önskade, kunna erhålla egnahemslån
för ombildning af sin lägenhet till jordbrukslägenhet. Enligt motionärens
uppfattning borde detta kunna ske på det sätt, att å jord, som
af lägenhetsägaren förvärfvades för att läggas i sambruk med bostadslägenheten,
finge utlämnas egnahemslån mot gemensam inteckning i
bostadslägenheten och sådant område. Ehuru gällande villkor för ernående
af egnahemslån icke syntes lägga bestämdt hinder i vägen
för en dylik åtgärd, men likväl tecken till en motsatt uppfattning försports,
föreslogs i motionen en ändring i eller förklaring af gällande
bestämmelser för att bereda utväg för det i motionen angifna förfaringssättet.

Statsutskottet yttrade vid behandlingen af dessa motioner i sitt
betänkande nr 148, att grundtanken för egnahemslånerörelsen varit,
att de egna hemmen skulle komma till stånd hufvudsakligen genom
låntagarens omedelbart därå nedlagda arbete, i det att jordbrukslägenheterna
skulle skapas å obruten mark, samt beträffande bostadslägenheterna
att låntagare i mera afsevärd grad själfva skulle deltaga i arbetet
med bostädernas uppförande. Utvecklingen hade emellertid tenderat att
gå i en annan riktning, i det egnahemslånen ofta användes för inköp
af redan uppodlade och fullt bebyggda lägenheter eller för uppförande
af bostäder hufvudsakligen genom legdt folk, hvarjämte bostäderna
ofta gjordes större än afsikten med lånerörelsen tilläte. Om utvecklingen
på detta sätt skulle fortgå, kunde visserligen högre lånevärden
fordras. Då emellertid utskottet hyste betänkligheter mot en utveckling
af lånerörelsen i antydd riktning, samt de gällande maximivärdena vore
tillräckliga för fullföljande af de ursprungliga grundtankarna, afstyrkte
utskottet motionerna om maximivärdenas höjning. Beträffande åter underlättandet
af bostadslägenheters ombildning till jordbrukslägenheter ansåg
utskottet, att sådan ombildning skulle kunna äga rum på af motionären
angifvet sätt utan någon ändring af gällande bestämmelser, i anledning

189

hvaraf utskottet hemställde, att icke heller sist omnämnda motion måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I enlighet med hvad utskottet hemställt blefvo samtliga motionerna
af Riksdagen afslagna.

Uti eu vid samma riksdag i Andra kammaren väckt motion, nr 117,
framhölls, att kreditväsendet i landet vore inriktadt på att leda det
rörliga kapitalet företrädesvis till de stora företagen på industriens,
kommunikationernas och byggnadsverksamhetens områden. För de
anspråkslösare sträfvandena att anskaffa nya jordbruk och bostäder åt
mindre bemedlade personer vore med anledning däraf penningarna knappt
tillmätta, svåråtkomliga och dyra. Åtgärder borde därför efter sakkunnig
utredning vidtagas för att väsentligen öka tillfällena att på
penningmarknaden erhålla lån för åstadkommande af nya jordbruk och
sunda bostäder. Denna utredning måste äfven få till uppgift att föreslå
erforderliga åtgärder för att skapa kredit för den nya form för upplåtelse
af jord, som kallades tomträtt. Uppgiften blefve i båda dessa
afseenden närmast dels att genom upplysning och föreläggande göra
klart för vederbörande kreditanstalter, att det ginge an och tillika vore
ett samhällsintresse att lämna lån för ofvannämnda ändamål, och dels
att undanröja de hinder häremot, som kunde finnas i författningar,
reglementen och dylikt. Med anledning af hvad sålunda anförts hemställde
motionären, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att
efter allsidig undersökning åtgärder blefve vidtagna i syfte att bereda
största möjliga kredit på penningmarknaden till åstadkommande af
jordbruk och bostäder åt mindre bemedlade personer, samt att skapa
utvägar att på penningmarknaden erhålla lån mot säkerhet af inteckning
i tomträtt.

Det Andra kammarens tillfälliga utskott, till hvilket motionen
remitterades, påpekade i sitt utlåtande nr 35 vid behandling af densamma,
att frågan om beredande af större kreditmöjligheter för bildande
af egna hem syntes redan hafva kommit närmare sin lösning dels genom
förslaget om en stadshypotekskassa för långifning åt hvpoteksföreningar
af fastighetsägare i rikets städer och med städer jämförliga samhällen,
dels genom framställdt förslag om inrättande af jordbrukskreditföreningar
med understöd af statsmedel för anskaffande af driftskapital åt det
mindre jordbruket och dels genom en inom sparbanksföreningen pågående
utredning om beredande af ökadt stöd åt egnahemsrörelsen
medelst utlåning från sparbanker. Med anledning häraf syntes det
utskottet icke för det dåvarande vara anledning att tillstyrka en framställning
till Kungl. Maj:t om föranstaltande af en utredning utaf den

140

Motioner vid
Riksdagen
1910.

i motionen angifna, omfattande innebörd. Hvad anginge frågan om
tomträtten ansåg utskottet, med hänsyn dels till Kungl. Majrts vid samma
riksdag framlagda förslag om utlämnande af egnahemslån jämväl till
innehafvare af tomträtt, dels till vid samma riksdag väckt förslag om
bildande af en särskild lånefond för understödjande af egnahemsbildningen
i städerna och dels till inom sparbanksföreningen pågående utredning,
att någon framställning till Kungl. Maj:t om utredning rörande möjliga
utvägar till beredande af lån mot säkerhet af inteckning i tomträtt icke
borde äga rum. Däremot föreslog utskottet, att Andra kammaren för
sin del ville besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Magt skulle
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes dels taga i öfvervägande, huruvida de
af postsparbanken förvaltade medel skulle kunna utlånas för att bereda
mindre bemedlade personer tillfälle att skaffa sig jordbruk eller bostäder
samt för Riksdagen framlägga det förslag till ändring i förordningen
om postsparbank, som kunde befinnas för ändamålet erforderligt, dels och
taga i öfvervägande, huruvida inteckning i tomträtt såsom säkerhet för lån
kunde uti lagar och författningar likställas med vanlig fastighetsinteckning.

Denna hemställan blef af Andra kammaren bifallen. Då emellertid
Första kammaren på hemställan af sitt tillfälliga utskott beslöt att icke
biträda Andra kammarens beslut, förföll frågan.

Vid 1909 års riksdag återupptogs i motionen nr 118 i Andra
kammaren det år 1908 väckta men då fallna förslaget angående bildandet
af en lånefond, afsedd att genom utlämnande af lån bereda mindre
bemedlade personer tillfälle att inom städernas områden förvärfva sig bostäder.
Denna motion tillstyrktes äfven denna gång af Andra kammarens
tillfälliga utskott samt blef äfven af kammaren bifallen. Sedan Första
kammaren delgifvits detta beslut, remitterade sistnämnda kammare
motionen till förberedande behandling af tillfälligt utskott. Detta utskott
framhöll i sitt betänkande nr 12, att egna hem med statslån redan
kunde bildas å städernas icke planlagda områden, att inom städernas
planlagda områden icke i regel kunde bildas egna hem i vanlig mening,
d. v. s. bostäder på fri grund, afsedda för endast en familj, samt att
frågan om beredande af andra lämpliga arbetarbostäder inom städerna
lämpligare borde lösas af städerna själfva eller genom sammanslutningar
än medelst statens ingripande. Med anledning häraf afstyrkte utskottet
motionen. Första kammaren af slög också motionen, i anledning hvaraf
frågan äfven för denna gång förföll.

Äfven vid 1910 års riksdag väcktes ett flertal motioner uti hithörande
ämnen.

141

Två åt dessa motioner, nr 19 i Första kammaren och nr 58 i
Andra kammaren, afsågo beredande af ytterligare medel för statens
egnahemslånerörelse. I båda dessa framhölls, att de för lånerörelsen
disponibla medlen visat sig otillräckliga, i det att låneförmedlarnes ansökningar
om statslån omfattade större belopp än det, hvartill medel
hmnits tillgängliga, i anledning hvaraf betydande reduceringar i de
begärda beloppen måst vidtagas. Härigenom vållades ett synnerligen
stort afbräck icke blott för de låneförmedlare, hvilka inrättat sin verksamhet
med beräkning att erhålla statslån, men sedan erhållit endast
en bråkdel af hvad de begärt, utan äfven för de arbetare, hvilka i förlitande
på egnahemslånet inköpt mark och kanske äfven börjat bygga.
Detta afbräck vore så stort, att fara förelåge för att, om icke rättelse
skedde, ett bakslag skulle inträda för hela rörelsen. Med anledning
häraf föreslogs dels i den ena motionen, att Kungl. Maj:t finge för år
1910 af arbetareförsäkringsfouden disponera ett belopp af 2 miljoner
kronor för att användas i egnahemslånerörelsen med skyldighet för
statsverket att godtgöra arbetareförsäkringsfondens eventuellt uppkommande
förlust samt att tillhandahålla fonden de disponerade medlen,
därest fonden för sitt egentliga ändamål skulle komma att tagas i anspråk,
innan medlen blifvit af egnahemslånetagarne återbetalda, dels ock
i den andra motionen, att Kungl. Maj:t finge för år 1910 utöfver hvad
förut beslutats för egnahemslånerörelsen disponera ytterligare 2 miljoner
kronor, hvilka i händelse af behof borde anskaffas genom lån.

Jordbruksutskottet afstyrkte i sitt utlåtande nr 93 ifrågavarande
motioner. De tillgängliga medlen vore fullt tillräckliga för egnahemslånerörelsens
hufvudsakliga ändamål: jordbrukslånen. Utskottet hade i
lånerörelsens utveckling under de sista åren funnit vissa med grunderna
för rörelsen föga förenliga tendenser, som manade till synnerlig försiktighet
vid beredande af ytterligare medel för rörelsen. Då årligen
af från egnahemslånefonden utlämnade statslån afsevärda belopp återburits
utan att hafva blifvit för sitt ändamål disponerade, syntes genom
ett omsorgsfullare handhafvande af lånerörelsen redan tillgängliga medel
kunna i högre grad än som skett utnyttjas till gagn för egnahemssaken.
Därtill komme dels att någon erfarenhet icke förelåge, huruvida lånerörelsen
ditintills drifvits på sådant sätt, att de utlämnade lånen kunde
förväntas blifva i stadgad ordning återbetalda, och dels att efter utlöpandet
af den med år 1909 inledda femårsperioden frågan ånyo skulle
komma att upptagas af Kungl. Maj:t och då blifva föremål för allsidig
utredning. På dessa skäl ansåge utskottet någon ökning af egnahemslånefonden
icke för det dåvarande böra ifrågakomma.

142

Vid frågans behandling i kamrarna biföll Första kammaren utskottets
hemställan, hvaremot Andra kammaren biföll den ofvan sist
refererade motionen. Vid därefter företagen gemensam votering segrade
Första kammarens mening.

Vid samma riksdag väcktes i Andra kammaren äfven tvenne
motioner, nr 41 och 65, angående förändrade bestämmelser i fråga om
maximivärdet å lägenheter, som kunde blifva föremål för egnahemslån,
äfvensom angående lånens maximibelopp. I båda motionerna föreslogs
sålunda, att maximivärdet för jordbrukslägenheter måtte höjas till 8,000
kronor. I den ena motionen föreslogs därjämte, att egnahemslån skulle
kunna utgå med högst sju åttondelar af vederbörande lägenhets värde.
1 motiveringen framhölls, att gällande låga maximivärde å jordbrukslägenheter
föranledde, att jordarealen till de särskilda lägenheterna blefve
för liten. Skulle egnahemsrörelsen icke blifva utsatt för ett bakslag,
fordrades, att egnahemsbyggaren jämte familj kunde helt försörja sig
på sin lägenhet. Med anledning häraf vore det nödvändigt att höja
maximivärdet å detta slag af lägenheter. Till stöd för yrkandet om
samtidigt höjande af lånekvoten anfördes, att den största ekonomiska
faran för jordbrukaren icke läge i skuldsättningen för jorden, blott
krediten vore trygg;! d och räntan hölles låg, utan i skuldsättning för
erhållande af nödigt rörelsekapital. Med gällande bestämmelser om
lånekvot blefve egnahemsbyggaren emellertid nödsakad att lägga ned
sina besparingar i lägenheten för att sedan behöfva låna medel till
inköp af inventarier, utsäde med mera.

Jordbruksutskottet yttrade vid behandling af motionerna, i sitt
betänkande nr 94, att en höjning af maximivärdet å jordbrukslägenheter
till 8,000 kronor måhända vore väl motiveradt, men att en sådan höjning
icke borde ifrågakomma, för såvidt icke samtidigt ytterligare
medel tillfördes lånerörelsen. Genom eu höjning af lägenheternas värde
och i samband därmed af lånens belopp skulle eljest af tillgängliga
medel endast ett mindre antal personer än förut kunna erhålla lån. En
höjning af lånekvoten kunde af hänsyn till låneförmedlarnes säkerhet
icke ifrågakomma. Då emellertid utskottet inhämtat, att egnahemsfrågan
vore föremål för Kungl. Maj:ts utredning, hemställde utskottet
om afslag å motionerna.

Vid frågans behandling i kamrarna biföll Första kammaren utskottets
hemställan. Andra kammaren beslöt för sin del sådan förändring
i gällande bestämmelser, att maximivärdet höjdes till 8,000
kronor, att den förutvarande lånekvoten bibehölles, men att lån för
jordbrukslägenheter i hvarje fall icke skulle kunna utgå med högre

143

belopp iin 5,000 kronor. Kamrarna antogo sedermera ett af jordbruksutskottet
uppgjordt sammanjämkningsförslag, enligt livilket maximivärdet
å jordbrukslägenheter skulle utgöra 7,000 kronor, samt egnahemslån för
sådana lägenheter utgå med högst fem sjettedelar af vederbörande lägenhets
värde, dock högst med 5,000 kronor.

Med godkännande af detta Riksdagens beslut utfärdade Kungl.
Magt sedermera den 25 november 1910 kungörelse angående de beslutade
ändringarna i de för egnahemslånerörelsen gällande bestämmelser.

Äfven vid 1910 års riksdag upptogs i Andra kammaren i motion
nr 201 förslaget om bildande af en lånefond, afsedd att genom utlämnande
af lån bereda mindre bemedlade personer tillfälle att inom städernas
områden förvärfva sig bostäder.

Andra kammarens tillfälliga utskott afstyrkte denna gång i sitt
utlåtande nr 28 motionen under erinran, dels att den föreslagna åtgärden
skulle kunna bidraga att öka den landsskadliga tillströmningen af folk till
städerna, dels att lån för byggande af egna hem inom städerna kunde
på annat sätt erhållas, nämligen ifråga om det planlagda området från
stadshypotekskassan samt, i fråga om det icke planlagda området, från
egnahemslånefonden.

Andra kammaren biföll det oaktadt motionen, hvaremot Första
kammaren på hemställan af sitt tillfälliga utskott afslog densamma.
Frågan hade sålunda äfven denna gång förfallit.

Vid 1911 års riksdag väcktes ånyo motioner, som afsågo att bereda
utsträckt möjlighet att genom billiga lån förvärfva egna hem.

Sålunda hemställdes uti en inom Andra kammaren väckt motion,
nr 248, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att åtgärder måtte
vidtagas i syfte att dels de af postsparbanken och sparbanker förvaltade
samt af öfriga banker på sparkasseräkningar indragna medel måtte i
vidsträcktaste omfattning utlämnas för att bereda mindre bemedlade
personer tillfälle att skaffa sig jordbruk eller bostäder, dels ock skapa
utvägar att erhålla lån mot säkerhet af inteckning i tomträtt.

Denna motion behandlades af Andra kammarens tillfälliga utskott nr 5
i dess betänkande nr 6. Hvad anginge användande af postsparbankens medel
för egnahemsändamål hänvisade utskottet till en början till hvad i detta
ämne förut i Riksdagen förekommit samt uttalade vidare, att, med hänsyn
till hvad Kungl. Maj:t föreslagit uti en vid samma riksdag framlagd
proposition angående, bland annat, viss ändring i Kungl. förordningen
angående en postsparbank för riket, de hinder, som förut förelegat för
användande af någon del af postsparbankens medel för angifvet ändamål,

Motioner vid
Riksdagen
1911.

144

skulle, därest propositionen bifölles, blifva undanröjda. Kungl. Maj:t
hade nämligen uti ifrågavarande proposition föreslagit, att postsparbanken
skulle äga att vid behof af medel för bedrifvande af sin rörelse
få i riksgäldskontoret tillgodonjuta kredit till belopp af högst 5 miljoner
kronor. Härigenom hade sålunda sörjts för att vid placeringen af
bankens medel så stor hänsyn som förut icke behöfde tagas till möjligheten
för banken att i brydsamma tider anskaffa nödiga medel till
mötande af eventuella uppsägningar. Hvad åter anginge sparbankernas
medel redogjorde utskottet för, hvad af dessa banker redan åtgjorts för
att genom utlämnande af smärre lån understödja egnahemsföretag, samt
uttalade sin förhoppning, att tendensen till dylikt understöd åt egnahemsrörelsen
genom sparbankerna skulle stegras. Då det afsedda ändamålet
eller egnahemsbildningens främjande bättre skulle vinnas genom
en sådan naturlig utveckling af sparbankernas verksamhet än genom eu
mängd bestämmelser och föreskrifter, som lätt skulle kunna förrycka
sparbankernas verksamhet, ansåg utskottet, att motionen i denna del
icke borde föranleda till någon åtgärd. Äfven i fråga om reglerande
af affärsbankernas ställning till egnahemslånerörelsen afstyrktes motionen
af utskottet, då man nämligen kunde förvänta, att egnahemsbyggarne
hos dessa banker skulle erhålla lån på de fördelaktiga villkor, som de
nödvändigtvis behöfde. Däremot ansåg utskottet det vara nödvändigt,
att inteckning i tomträtt blefve i vederbörande lagar och författningar
likställd med vanlig fastighetsinteckning, därest tomträttsinstitutet skulle
kunna slå igenom och medföra den nytta, som därmed afsetts. Med
anledning af hvad utskottet sålunda anfört hemställde utskottet, att
Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, dels huruvida, i hvad mån och under hvilka villkor
de af postsparbanken förvaltade medel kunde utlämnas för att bereda
mindre bemedlade personer tillfälle att skaffa sig jordbruk eller bostäder,
samt för Riksdagen framlägga det förslag till ändring i förordningen om
postsparbank, som kunde befinnas för ändamålet erforderligt, dels och
huruvida, i hvad mån och under hvilka villkor inteckning i tomträtt kunde
såsom säkerhet för lån uti lagar och förordningar likställas med
vanlig fastighetsinteckning, och därefter för Riksdagen framlägga förslag
i ärendet.

Denna utskottets hemställan blef af Andra kammaren bifallen.
Detta beslut biträddes emellertid icke af Första kammaren. Frågan
hade således förfallit.

Uti en annan inom Andra kammaren väckt motion, nr 4, framhölls,
huru betydelsefullt det vore, att en del af sparbankernas medel

145

trädde i småbruksrörelsens och egnahemsbildningens tjänst, men att det
emellertid icke såge ut, som om sparbankerna i den omfattning önskvärd!
vore skulle behjärta denna sak. Det borde därför anses befogadt,
att staten på något sätt ingrepe för att vägleda sparbankerna i antydd
riktning. I hvarje fall kunde syftet icke vinnas, utan att insättarne
bereddes ökadt inflytande på sparbankernas förvaltning. Motionären
hemställde, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta den för anordnande af en fackmässig sparbanksinpektion
med mera tillsatta kommittén utreda, hvilka ändringar, som borde vidtagas
i gällande sparbankslag, för att genom beredande af ökadt inflytande
öfver sparbankernas förvaltning åt insättarne eller på annat sätt
åstadkomma, det sparbankernas utlåningsverksamhet i större omfattning
än för det dåvarande måtte komma egnahemsbildningen och småbruksrörelsen
till godo, äfvensom att Kungl. Maj:t sedermera ville framlägga
förslag i ämnet.

På hemställan af bankoutskottet, som erinrade om, att sparbankerna
redan i ganska stor utsträckning beviljade lån för egnahemsändamål,
äfvensom att den säkerhet, hvarom här vore fråga, icke visat sig
vara af sådan art, att den kunde anses oomtvistlig, blef motionen af
Riksdagen afslagen.

I en annan motion, nr 5 i Andra kammaren, framhölls, att den
nytillkomna stadshypotekskassans och de under densamma lydande stadshypoteksföreningarnas
organisation vore sådan, att desamma icke så
fritt, som önskligt vore, kunde ägna sig åt uppgiften att icke blott
främja de stora fastighetsägarnes behof af lån utan äfven stadssamhällenas
egnahemsrörelse. De organisationsförändringar, hvilka borde
komma till stånd, för att stadshypotekskassan måtte kunna fylla nämnda
uppgift, syntes böra innebära en fördelning af dess arbete på tvenne
grenar, den ena för belåning af egna hem och den andra för belåning
af större fastigheter. Äfven hypoteksföreningarna borde vara af två
slag, dels sådana, som betjänade den stora fastighetsmarknaden, och
dels sådana, hvilkas medlemmar utgjordes af fastighetsägare, som besutte
hus med exempelvis intill 10,000 kronors värde. De sistnämnda
borde organiseras ortsvis och helst direkt sortera under hypotekskassan.
En betydande olägenhet vore också, att hypotekskassans medel icke
kunde utlånas mot inteckning i tomträtt. Därest den säkerhet tomträtten
erbjöde ansåges för svag, kunde man tänka sig en anordning,
hvarigenom kommunerna lämnade undergaranti för de lån, som komme
att beviljas uti af kommunerna med tomträtt upplåtna lägenheter. Motionären
föreslog, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om

* 19

146

utredning, på hvad sätt möjlighet kunde beredas stadssamhällenas egnahemsinnehafvare
att i större utsträckning än som medgåfves med hypotekskassans
gällande organisation samt, oafsedt om fastigheterna innehades
med äganderätt eller tomträtt, tillgodogöra sig de fördelar
densamma erbjöde vid utlämnande af lån.

Bankoutskottet afstyrkte i sitt utlåtande nr 34 motionen under
hänvisning till, att de för kassan gällande bestämmelserna så nyligen
utfärdats, att någon ändring i desamma icke redan nu borde ifrågasättas.
I enlighet härmed blef också motionen af Riksdagen afslagen.

-akkunSo-es Sedan statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet

utlåtande den 20 januari 1911 tillkallat undertecknade att såsom sakkunnige verkarde^fh
ställa en utredning af egnahemsfrågan i hela dess vidd, afläto de saklåne-
kunnige den 18 mars 1912 eu skrifvelse rörande förändrade bestämmaxrmum.
melger angående värde- och lånemaximum för erhållande af lån ur
egnahemslånefonden (se bil. B). Af skäl, som närmare framhållits i
nämnda skrifvelse, hemställde de sakkunnige, att de för lån ur egnahemslånefonden
gällande bestämmelserna angående värdemaximum å
jordbrukslägenheter måtte förändras därhän, att för bebyggda jordbrukslägenheter
det högsta värdet bestämdes till 6,000 kronor, att för obebyggda
jordbrukslägenheter motsvarande värde sattes till 8,000 kronor, samt
att den dåvarande bestämmelsen angående begränsning af lånesummans
absoluta belopp till 5,000 kronor för lån å jordbrukslägenheter måtte utgå.

propositioner Med anledning af de sakkunniges skrifvelse aflät Kungl. Maj:t

tillrik9sdaårS ^ 1912 års riksdag en proposition, nr 138, i ämnet, i hvilken uppMotioner
vid togs de af de sakkunnige framlagda förslagen, med undantag af den
sa™“a föreslagna nedsättningen af maximivärdet å bebyggda jordbrukslägenheter
n s ag. fpän 7,000 till 6,000 kronor. Föredragande departementschefen framhöll
i sitt yttrande till det vid propositionen bifogade statsrådsprotokollet,
att enligt hans åsikt en skillnad i maximivärdet för bebyggda
och obebyggda lägenheter på 2,000 kronor vore alltför stor, emedan
det icke vore möjligt att genom inköp af en bebyggd lägenhet för 6,000
kronor erhålla jord och byggnader till samma värde som genom inköp
af en obebyggd lägenhet och dennas bebyggande för 8,000 kronor.
Ett ytterligare skäl mot en nedsättning af värdemaximum vore, att man
i stora delar af landet med nuvarande prisläge å jord och byggnader
icke för 7,000 kronor kunde erhålla väl bebyggda lägenheter af den
storlek, att de öfverskrede normen för de brukningsdelar, hvilkas tillkomst
egnahemsrörelsen satt som sin uppgift att främja.

147

Jordbruksutskottet tillstyrkte i sitt utlåtande nr 70 propositionen,
som äfven blef af Riksdagen antagen.

I en annan till samma riksdag allåten proposition, nr 136, föreslogs,
att för år 1913 ett belopp af 7,500,000 kronor måtte få af
Kungl. Maj:t disponeras till egnahemslån. Då motsvarande belopp under
åren 1909—1913 utgjorde 5,000,000 kronor, skulle således genom ett
bifall till propositionen det disponibla lånebeloppet höjas med 2,500,000
kronor.

Såsom skäl för den föreslagna höjningen angafs af föredragande
departementschefen, att på grund af den allt mera stegrade efterfrågan
på dylika lån de tillgängliga lånemedlen under de senare åren visat
sig otillräckliga, hvarjämte den af Kungl. Maj:t föreslagna höjningen af
värde- och lånemaximum för visst slag af lägenheter skulle komma att
ställa ökade kraf på egnahemslånefonden.

Äfven denna proposition blef af Riksdagen antagen.

Vid 1912 års riksdag väcktes i Andra kammaren två motioner,
som båda gingo ut på vissa förändringar i egnahemslånerörelsens organisation.
1 den ena motionen, nr 67, framhöllos vissa svagheter, som
enligt motionärens mening vidlådde egnahemslånerörelsen, särskildt
bristen på planmässighet vid verksamhetens bedrifvande. För att afhjelpa
dessa missförhållanden borde anställas särskilda egnahemsinspektörer
eller konsulenter, med uppgift att, innan egnahemslån beviljades,
verkställa en ingående undersökning och värdering af den till egnahemslägenhet
ifrågasatta jorden, därvid särskildt borde tagas i betraktande
jordens ändamålsenlighet och beskaffenhet, kostnaderna för dess uppodling
eller försättande i godt skick, det tilltänkta egnahemmets läge med
hänsyn till kommunikationer och afsättningsförhållanden m. m. De
föreslagna inspektörerna borde äfven ha till uppgift att undersöka lämpligheten
af de egendomar, som af egnahemsbolag eller föreningar inköptes
eller genom anslag ur jordförmedlingsfonden förvärfvades.

1 den andra motionen, nr 109, föreslogs inrättande af kommunala
egnahemsnämnder, hvilka skulle öfvertaga de nu af hushållningssällskapen
utsedda lokala ombudens uppgifter samt öfverhufvud utöfva en
rådgifvande och stödjande verksamhet gent emot egnahemslånesökarne och
kontrollera, att egnahemsinnehafvarne följde de föreskrifter, som voro
med lånens erhållande förknippade.

Jordbruksutskottet, som behandlade båda dessa motioner i sitt utlåtande
nr 67, ansåg i likhet med motionärerna, att egnahemsrörelsen
på vissa håll numera utvecklat sig i sådan riktning, att allvarliga farhågor
kunde uppstå, att åtskilliga egnahemsinnehafvare icke hade möj -

148

lighet att på den jord de förvärfvat vinna nödtorftig bärgning. Orsakerna
härtill torde vara för högt pris på den upplåtna jorden, dennas mindre
lämplighet för jordbruk eller alltför ringa storlek, de egna hemmens
oförmånliga läge i afseende å kommunikationer och afsättningsmöjligheter
m. m. Då staten understödde egnahemsrörelsen genom att årligen
anslå betydande belopp för beviljande af egnahemslån, syntes ock staten
böra hafva ett visst ansvar för, att egnahemsbildningen skedde under
sådana former, att de egnahemmen i så hög grad som möjligt förverkligade
sin uppgift att bereda innehafvarne möjlighet att därå föda sig
och sina familjer. Under sådana förhållanden ansåg utskottet, att i de
fall, då staten genom beviljandet af lån medverkade till bildandet af
egnahem, staten ock borde öfva tillsyn däröfver, att lånen endast blefve
tagna i anspråk för sådana egnahemsbildningar, hvilka med säkerhet
kunde beräknas motsvara sitt ändamål. Af denna anledning fann
utskottet de af motionärerna framställda förslagen värda beaktande från
statsmakternas sida. Då inom jordbruksdepartementet särskilda sakkunnige
tillkallats för utredning af egnahemsfrågan, och dessa äfven till
behandling upptagit det föreliggande spörsmålet om skärpt kontroll
öfver egnahemsverksamheten, ansåg sig likväl utskottet böra afstyrka
de båda motionerna, hvilka äfven i enlighet härmed blefvo af Riksdagen
afslagna.

Innan denna redogörelse för egnahemsrörelsens främjande genom
att bereda tillgång på billiga lån för egnahems bildande afslutas,
må erinras om de förändringar i afseende på egnahemslånefondens
bokföring med mera, som inträdt i och med fattande af beslut om
förändrad uppställning af riksstaten. De nya grunderna för uppställningen
af riksstaten medföra, att fondens ränteafkastning med
afdrag af dess driftkostnader beräknas i riksstaten och därmed tillföres
statsregleringsfonden, under det att den kapitalförstärkning, som i och
för utlåningen är erforderlig, uppföres i riksstaten som utgift till kapitalökning
och tillföres egnahemslånefonden från statsregleringsfonden.
Räntegodtgörelse till riksgäldskontoret utgår icke längre från fonden,
utan riksgäldskontoret erhåller medel till förräntningen från det å riksstaten
uppförda förslagsanslaget till räntor å statsskulden i dess helhet.
Tillika blir det statens kapital, som är i fonden nedlagdt, bokfördt som
dess tillgång. Förvaltningsbidragen, hvilka till och med år 1909 utgingo
af fondens kapitaltillgång samt, i enlighet med de grunder, som uttalats
i Kung]. Maj:ts proposition till 1908 års riksdag, därefter under åren
1910 och 1911 utgått af särskildt för detta ändamål af Riksdagen på

149

extra stat beviljadt förslagsanslag, skola i riksstaten uppföras såsom
driftkostnad för egnahemslånerörelsen och afräknas å fondens bruttoafkastning.
I och med budgetreformens godkännande hafva de bestämmelser
förfallit, som meddelats dels om läggande till fondens kapital
af de till statskontoret inflytande annuiteterna å från fonden utlämnade
lån, i den mån dessa annuiteter utgöras af räntebetalningar, dels om
fyllnadsmedels tillhandahållande från riksgäldskontoret till egnahemslånelonden
äfvensom om räntebetalning till riksgäldskontoret.

150

Kungl. proposition
till
Riksdagen
1907.

Motioner vid
samma
riksdag.

IV.

Egnahemsbildningens befrämjande genom bildandet af en
jordförmedlingsfond och upprättandet af
jordförmedlingsbyråer.

Under egnahemsrörelsens utveckling hade det visat sig, att ett
af de viktigaste hindren för rörelsens fortskridande vore svårigheten
att erhålla det nödvändiga jordområdet. Såsom ett medel för undanröjande
af detta hinder hade föreslagits, att staten skulle till sammanslutningar
för egnahemsändamål lämna lån till beredande af nödigt
rörelsekapital att användas till inköp och styckning af för egnahemskolonier
lämpliga egendomar. En sådan anordning hade man ansett
skola medföra icke allenast att tillgången på jord för egnahemsändamål
skulle väsentligt ökas, utan äfven att priset å sådana med stöd af statslån
utstyekade lägenheter skulle ställa sig vida lägre än det pris egnahemsbyggaren
vid inköp af jord från enskilda finge betala. Man hade
äfven tänkt sig att genom utlämnande af dylika jordförmedlingslån
bereda möjlighet för den, som föranstaltade om egendomsstyckning i
egnahemsändamål, att från början ordna inteckningsförhållandena på
ett tillfredsställande sätt, så att egnahem sbyggaren skulle blifva befriad
från besväret och omgången med att genom relaxationer göra sin lägenhet
gravationsfri.

Denna tanke upptogs i en vid 1907 års riksdag åt Kungl. Maj:t
framlagd proposition, nr 149. Däri föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen
att bemyndiga riksgäld skontoret att under åren 1908—1909 tillhandahålla
statskontoret ett belopp af högst 2 miljoner kronor för bildande
af eu lånefond, afseende underlättandet af inköp, på landsbygden eller
å till stad hörande, men utanför det planlagda området belägen mark,
af större jordområden, som kunde erhållas för billigt pris och särskildt
lämpade sig att helt och hållet eller till väsentlig del utstyckas till
egnahemslägenheter. I propositionen förutsattes, att lån ur den före -

151

slagna jordförmedlingsfonden skulle kunna användas till ^styckning- af
såväl jordbruks- som bostadslägenheter, hvarvid emellertid jordbrukslägenheterna
borde gå i första rummet. Därjämte förutsattes, att icke
alla lägenheter, som utstyckades med lån ur fonden, behöfde vara så
små, som erfordrades för erhållande af egnahemslån. Det ansågs nämligen,
att en egendom icke alltid lämpade sig för styckning i enbart
små parceller, samt att en blandning af större och smärre gårdar i en
koloni vore af fördel för de egentliga egnahemsbyggarne, enär därigenom
deras behof att erhålla lämplig arbetsförtjänst lättare kunde
tillgodoses.

Enligt förslaget skulle Kungl. Maj:t under åren 1908 och 1909
få disponera fondens samtliga kapitaltillgångar till förlagslån åt aktiebolag
och föreningar, hvilka både till uppgift att befrämja förvärfvande!
af egna hem, under förutsättning att dessa bolag och föreningar
af Kung]. Maj:t vid pröfning i hvarje särskild! fall i den ordning
Kungl. Magt funne godt föreskrifva funnes bereda tillräcklig
trygghet för att deras verksamhet bedrefves på ett oegennyttigt och
ändamålsenligt sätt, och under villkor, att deras bolagsordningar eller
stadgar vore upprättade i öfverensstämmelse med af Kungl. Maj:t särskilt
föreskrifna grunder.

Angående de särskilda villkoren för lämnande af statslån af ifrågavarande
slag föreslogos uti propositionen följande bestämmelser: Ansökningar
om lån ur jordförmedlingsfonden skulle pröfvas af Kungl. Magt
men ingifvas till Konungens befallningshafvande. Ansökning skulle
afse lån för styckning af bestämdt, i ansökningen angifvet område, å
hvilket dessutom i ansökningen skulle lämnas en noggrann beskrifning,
som kunde läggas till grund för bedömande af, huruvida området lämpade
sig för styckning. Statslån skulle kunna lämnas till högst fyra femtedelar
af områdets beräknade värde, dock ej till mer än fyra femtedelar
af köpesumman. Beviljadt lånebelopp skulle utanordnas af statskontoret,
sedan låntagaren dit aflämnat skuldförbindelse jämte sådan säkerhet
för förbindelsens fullgörande, som af statskontoret kunde godkännas.
A lyftadt lånebelopp skulle erläggas ränta efter 4 procent om året.
Därest låntagaren visade försumlighet i fråga om att skyndsamt gå i
författning om vederbörande områdes styckning, eller låntagarens verksamhet
icke handhades på ett förtroendeingifvande sätt, skulle Kungl.
Maj:t kunna förordna, att statslånet genast skulle vara till återbetalning
förfallet. I annat fall skulle statslånet få åtnjutas intill utgången af
femte kalenderåret efter det, då detsamma blifvit i statskontoret lyftadt,
dock att, allt eftersom lägenheter såldes från det styckade området,

152

motsvarande belopp af statslånet skulle återbetalas. För reglerande af
dessa återbetalningar samt öfver hufvud för kontrollens skull skulle
låntagaren årligen till Konungens befallningshafvande ingifva redogörelse
för '' sin verksamhet, innefattande noggrann uppgift å de lotter af det
styckade området, som under året försålts. Med ledning häraf skulle
Konungens befallningshafvande afgifva förslag till bestämmande af det
belopp af statslånet, som skulle anses belöpa å de försålda lotterna.
Nämnda förslag jämte den ingifna redogörelsen skulle Konungens befallningshafvande
därefter öfverlämna till Kung). Maj:t, som skulle
bestämma, huru stor del af lånet, som på grund af de skedda försäljningarna
skulle till statskontoret inbetalas. Så länge någon del af
erhållet statslån vore ogulden, skulle upplåtelser af lotter från det
styckade området få ske endast under äganderätt, dock att område
kunde få upplåtas på arrende för kortare tid, intill dess försäljning
kunde ske. Bolag eller förening, som erhållit statslån, skulle vara
underkastad den kontroll och de öfriga föreskrifter Kungl. Maj:t kunde
finna för godt bestämma.

I propositionen föreslogs i öfrigt, att riksgäldskontoret af fondens
medel skulle erhålla godtgörelse för den ränteutgift, som genom medlens
öfverlämnande till fonden förorsakades för riksgäldskontoret, äfvensom
att till fonden inflytande kapitalafbetalningar och räntor, i den mån de
icke åtginge till ersättande af riksgäldskontorets ränteutgift, skulle intill
utgången af år 1909 tilläggas fondens kapital.

1 anledning af ifrågavarande proposition väcktes inom Andra
kammaren två motioner, nr 261 och 266. 1 den ena af dessa framhölls,
att, tack vare de billiga egnahemslånen, jordägare, som afyttrat lägenheter
till egna hem, hade kommit i tillfälle att af köpare betinga sig
åtskilligt högre priser än som med vanliga räntesatser skulle varit möjliga
att ernå. I många fall hade därför den förmån man afsett att
genom egnahemslån bereda arbetarne, i själfva verket till stor del kommit
jordägare till godo. Genom den föreslagna jordförmedlingsfonden vore
emellertid härutinnan en ändring till det bättre att förvänta. På många
ställen kunde man emellertid icke förvänta, att några bolag eller föreningar
skulle komma att bildas för jordstyckningsverksamhet, åtminstone
icke till jordbrukslägenheter. I sådana delar af landet vore däremot
hushållningssällskapen synnerligen lämpliga att träda i spetsen
för en verksamhet af ifrågavarande slag. Med anledning häraf föreslogs
den ändring i propositionen, att lån ur jordförmedlingsfonden skulle
kunna utgå jämväl till hushållningssällskap, samt att dessa skulle vara
befriade från att för dylikt lån ställa särskild säkerhet. I den andra

153

motionen föreslogs sådan ändring i propositionen, att lån skulle kunna
utgå endast för styckning af egendomar å landsbygden.

Statsutskottet, som förehade till behandling ej mindre den kungliga
propositionen än äfven förenämnda motioner, hemställde i sitt utlåtande
nr 176, att Riksdagen måtte antaga propositionen med de ändringar
i fråga om hushållningssällskapens rätt att erhålla lån ur jordlörmedlingsfonden,
som i förstnämnda motion föreslagits.

Denna hemställan blef af Riksdagen bifallen. I öfverensstämmelse
med hvad sålunda beslutats utfärdade Kungl. Maj:t den 28 juni 1907
kungörelse angående allmänna bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden.
Sedermera utfärdade Kungl. Maj:t den 29 november 1907
kungörelse med särskilda föreskrifter till iakttagande af hushållningssällskap,
aktiebolag eller föreningar, hvilka vilja erhålla statslån från
j ordförmedl ingsfonden.

Vid 1909 års riksdag framlade Kungl. Maj:t en proposition, nr 203,
hvari föreslogs, att Riksdagen måtte dels bemyndiga riksgälds kontoret
att under åren 1910 och 1911 tillhandahålla statskontoret för utlämnande
af lån från jordförmedlingsfonden så stort belopp, att detta tillsammans
med hvad som under åren 1908 och 1909 af för dessa år anvisade medel
blifvit för ändamålet till statskontoret öfverlämnadt, uppginge till högst 2
miljoner kronor, dels medgifva, att Kungl. Maj:t finge under åren 1910 och
1911 disponera fondens samtliga kapitaltillgångar till förlagslån åt hushållningssällskap,
aktiebolag och föreningar på samma villkor och under
samma allmänna bestämmelser för lånerörelsen som ditintills. Därjämte
föreslogs, att riksgäldskontoret skulle på samma sätt som förut erhålla
godtgörelse från fonden för sin ränteutgift, äfvensom att till fonden
inflytande kapitalafbetalningar och räntor, i den mån de icke åtginge
till ersättande af riksgäldskontorets ränteutgift, skulle intill utgången af
år 1911 få tilläggas fondens kapital.

Denna framställning blef på tillstyrkan af statsutskottet af Riksdagen
bifallen.

Vid 1911 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition nr 191
om ökning af jordförmedlingsfonden för år 1912. I enlighet med de
nya grunder för uppställning af riksstaten, som antagits, skall nödig
kapitalökning till vederbörande fonder anvisas såsom anslag på riksstaten.
I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen att till
kapitalökning för jordförmedlingsfonden för år 1912 anvisa ett anslag
af 800,000 kronor att utgå af lånemedel. Dessutom föreslogs, att Kungl.

* 20

Kungl. proposition
till
Riksdagen
1909 angående
ökning
af jordförmedlingsfonden.

Kungl. proposition
till
Riksdagen
1911 angående
ökning
af jordförmedlingsfonden.

154

Förslag vid
Riksdagen
1911 angående
inrättande
af
jordförmedlingsbyråer.

Maj:t under nämnda år skulle få disponera fondens samtliga kapitaltillgångar
till förlagslån på samma sätt och under samma allmänna bestämmelser
för lånerörelsen som ditintills. I enlighet med förenämnda
grunder för riksstatens uppställning skulle någon räntegodtgörelse till
riksgäldskontoret från fonden ej vidare äga rum och ej heller skulle
inflytande räntor läggas till fondens kapital. (Jämför ofvan beträffande
egnahemslånefonden sid. 148).

I den vid 1911 års riksdag framlagda statsverkspropositionen
föreslog Kungl. Maj:t vidare, att såsom bidrag till anordnande genom
rikets hushållningssällskap af jordförmedlingsbyråer för egnahemsrörelsen
måtte på extra stat för år 1912 anvisas ett anslag af 20,000 kronor.
Till stöd för detta förslag framhölls hufvudsakligen, hurusom en viktig
förutsättning för att egnahemsrörelsen skulle vinna önskvärd tillslutning
vore, att tillgång inom olika landsdelar funnes på lägenheter, passande
för egnahemsbildning. För underlättande af rörelsen i detta afseende
hade statsmakterna dels bildat jordförmedlingsfonden och dels beslutat
särskilda åtgärder i syfte att bereda tillfälle till förvärf af egnahemslägenheter
å kronojord. Hvad sålunda blifvit åtgjordt kunde emellertid
icke tillfredsställa den växande efterfrågan på lägenheter af här ifrågavarande
slag. Emellertid hade äfven från enskildes egendomar i allt
större utsträckning börjat afsöndras egnahemslägenheter. Det oaktadt
klagades allmänt öfver att mången, som ville förskaffa sig ett eget
hem, hade svårt finna passande jord. Orsakerna till denna svårighet
vore emellertid i många fall att söka uti bristande samverkan mellan
dem, som hade jord till salu, äfvensom däri, att kännedom om de salubjudna
lägenheterna icke på något effektivt sätt spredes utom den
närmaste orten. Svårigheterna borde kunna undanrödjas genom en
under offentlig kontroll stående jordförmedling, hvilken, vid det förhållande,
att staten vid försäljning af lägenheter från kronojord kunde
draga direkt fördel af densamma, borde kunna påräkna understöd af
statsmedel. Lämpligaste sättet att ordna en sådan jordförmedling vore,
att hushållningssällskapen, hvart och ett inom sitt område, bereddes
tillfälle att med bidrag af statsmedel upprätta särskilda jordförmedlingsbyråer,
hvilka borde anordnas och stå under närmaste ledning af den
korporation inom länet, som handhade hushållningssällskapets egnahemslånerörelse.
Till sådan jordförmedlingsbyrå borde från säljare af egnahemslägenheter
inlämnas uppgifter å till salu varande lägenheter. Dessa
uppgifter borde hållas tillgängliga på byrån, h varjämte genom byråns
försorg borde åt desamma gifvas största möjliga spridning. Vidare

155

borde afskrift af inkomna uppgifter från samtliga byråer i landet öfversändas
till härför särskilt utsedd person, till exempel statskonsulenten
för det mindre jordbruket. Denne skulle sammanföra alla uppgifterna
i öfverskådliga sammandrag, hvilka skulle tryckas för att därefter spridas,
i främsta rummet till hvarje jordförmedlingsbyrå i landet. Med jordförmedlingsverksamheten
skulle byråerna förena äfven sådan verksamhet,
som afsåge att lämna köpare af egnahemslägenhet det bistånd vid
köpets afslutande och hvad därmed stode i samband, hvaraf denna
kunde vara i behof. Såsom villkor för beviljande af statsanslag borde
därför uppställas, att vederbörande jordförmedlingsbyrå skulle förestås
af eller hafva hos sig anställd person, som kostnadsfritt lämnade vederbörande
egnahemsköpare upplysningar och råd. Statsanslaget borde
utgå såsom bidrag dels till aflönande af omförmälda sakkunniga person,
under förutsättning att vederbörande hushållningssällskap för detta hans
arbete aflönade honom med minst samma belopp som statsanslaget, och
dels till täckande af halfva beloppet af sällskapets med jordförmedlingen
förbundna omkostnader med undantag af den från sällskapet utgående
aflöning till förenämnda person. Dessutom skulle kostnaderna för bearbetning,
tryckning och spridning af de från samtliga jordförmedlingsbyråer
inkomna uppgifter helt och hållet bestridas af statsmedel. Totalkostnaden
för statsverket beräknades uppgå till ett belopp af högst
20,000 kronor om året.

Ifrågavarande anslag blef, på tillstyrkan af jordbruksutskottet, af
Riksdagen beviljadt. I

I enlighet med förslag i proposition nr 128 anvisade 1912 års
riksdag till kapitalökning för jordförmedlingsfonden för år 1913 ett
anslag af 800,000 kronor att utgå af lånemedel samt medgaf på samma
gång Kungl. Maj:t att från och med nämnda år tills vidare disponera
fondens samtliga kapitaltillgångar till förlagslån åt hushållningssällskap
och vissa aktiebolag och föreningar enligt samma allmänna bestämmelser
som dittills.

I statsverkspropositionen till samma riksdag begärde Kungl. Maj:t
till anordnande af jordförmedlingsbyråer ett anslag för år 1913 på
20,000 kronor. Såsom här ofvan omnämnts, begärdes vid närmast
föregående riksdag ett liknande anslag för samma ändamål, men med
den inskränkningen, att anordnandet af jordförmedlingsbyråerna skulle
ske genom hushållningssällskap. I propositionen till 1912 års riksdag borttogs
denna inskränkning, på det att äfven jordförmedlingsbyråer, anordnade
af andra för uppgiften lämpade institutioner, skulle kunna få statsbidrag.

Propositioner
till
Riksdagen
1912.

156

Jordbruksutskottet framhöll med anledning häraf i sitt utlåtande
nr 1, att hushållningssällskapen visserligen torde i allmänhet vara de
lämpligaste anordnarna af jordförmedlingsbyråer, men då det otvifvelaktigt
äfven funnes andra därför väl skickade korporationer, torde det ej
kunna annat än gagna egnahemsrörelsen, att Kungl. Maj:t lämnades
fria händer vid anslagets disponerande. Utskottet tillstyrkte därför
anslagets beviljande, och Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts framställning.

157

Andra förslag, åsyftande bildandet af egna hem.

Den i det föregående omnämnda jordbrukslägenhetskommittén
framkom i sitt betänkande med ett i det föregående redan vidrördt
förslag, enligt hvilket genom torrläggning af vissa sänka marker jord
skulle vinnas för anläggning af nya jordbrukslägenheter. Ifrågavarande
förslag innebar, att kronan skulle bekosta torrläggning af sänka marker
för att sålunda genom utbytning af så kallad vinst- eller båtnadsjord
tilliällen skulle beredas att å sådan jord anlägga nya jordbrukslägenheter.
För detta ändamål skulle kronan i de fall, då kronan själf vore delägare
i sankmark, begagna sig af sitt vitsord såsom jordägare att
fordra utdikning och torrläggning af sådan mark, kvarjämte i fall, då
kronan icke själf vore delägare i pågående eller planlagdt företag, som
afsåge torrläggning af sådan mark, men alla eller vissa af delägarne
förklarade sig villiga att afstå från sin rätt till vinstjord, kronan skulle
beredas rätt att i stället för de personer, som afgifvit sådan förklaring,
inträda såsom delägare i företaget.

Ifrågavarande förslag ansågs emellertid icke af Kungl. Maj:t vara
sådant, att det borde föranleda till några åtgärder. Därigenom att
kronan skulle beredas tillfälle att inträda såsom delägare i vattenafledningsföretag,
i hvilka kronan icke såsom jordägare själf hade något
intresse, skulle kronan ofta komma att med tämligen omild hand ingripa
i enskildes förhållanden. Vattenafledningsföretag, hvilka, om de fått
företagas å den tid och i den ordning, som förestafvats af jordägarnes
omtanke om sitt eget bästa, skulle hafva kunnat lända dem till icke
ringa nytta, kunde komma att af kronan framtvingas på en för öfriga
delägare synnerligen ofördelaktig tid. Det vore för öfrigt mycket ovisst,
om den föreslagna proceduren skulle till disposition för de åsyftade
upplåtelserna tillföra kronan mera nämnvärda arealer, samt om vinstjord
af ifrågavarande beskaffenhet, hvilken antagligen i regel komme att
utgöras af odlingsmark, utan tillgång till vare sig bete eller skogsfångst,
och som dessutom såsom utbruten från skilda hemman ofta blefve spridd

Jordbrukslägenhetskommitténs

förslag angående
torrläggning
af
sankmarker.

158

Motion vid
Riksdagen
1904 angående
viss skattefrihet
för
mindre jordägare.

Motion vid
Riksdagen
1909 angående
utredning
om tillgången
på jord för
egnahemsändamål.

på olika ställen, skulle lämpa sig för upplåtelser till mindre, själfständiga
jordbruk. Det vore dessutom sannolikt, att kronan genom de ifrågasatta
företagen skulle komma att invecklas i vidlyftiga och kostsamma rättegångar.

Vid 1904 års riksdag väcktes i Andra kammaren en motion, nr
126, däri föreslogs, att mindre jordbrukare, lägenhetsägare och egnahemsägare,
hvilka upptoge nyodlingar, såsom hjälp i sin kamp för tillvaron
skulle under de första åren för den nyupptagna jorden befrias
från utgörande af all för densamma till stat eller kommun genom eljest
åsatt taxering utgående skatt. Detta ändamål skulle enligt motionärens
mening kunna vinnas, om bevillningsförordningen erhölle sådan förändrad
lydelse, att vederbörande taxeringsmyndigheter tillerkändes rätt att
pröfva och afgöra framställningar om sådan skattebefrielse. Motionären
inskränkte sig emellertid till att föreslå skrifvelse till Kungl. Maj:t med
begäran om utredning och framläggande af förslag i ämnet. Ifrågavarande
motion blef emellertid af Riksdagen afslagen.

Uti en vid 1909 års riksdag väckt motion, nr 86, föreslogs, att
Riksdagen uti skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning, i
hvilken omfattning det i mellersta och södra delarna af landet funnes
odlingsbar jord och i öfrigt jord, som med fördel kunde förvärfvas
för att sedermera på i motionen antydda villkor upplåtas till bildande
af egna hem. Enligt motionärens framställning skulle en utredning
sådan som den föreslagna gifva vid handen, dels att staten ägde necken
jord, lämplig att stycka till egna hem, och dels att stora områden, som
funnes i enskild ägo, skulle kunna förvärfvas för billigt pris till upplåtelse
af egna hem. Af den jord, som enligt ifrågavarande utredning
vore lämplig att använda till upplåtelser af egna hem, skulle sedermera
en del kunna försäljas till obemedlade arbetare och en del upplåtas till
sådana mot en viss liten årlig afgäld, som upphörde efter till exempel
20 år, eller ock alldeles gratis mot skyldighet att odla och bebygga
jorden inom vissa år och efter vissa angifna grunder.

Motionen afstyrktes af det tillfälliga utskott, till hvilket densamma
remitterats. Utskottet hade icke funnit, att utredningen vore så nödvändig,
att den motsvarade de dryga kostnader, som af densamma skulle
föranledas. Därjämte uttalade utskottet, att det icke vore bristande tillgång
på jord, som vore det största hindret för småbrukets utveckling.
Svårigheterna läge i svårigheten att erhålla jord till rimligt pris, i

159

intecknings- och af söndrings förhållanden med mera. 1 enlighet med
utskottets afslagsyrkando blot’ motionen af Riksdagen afslagen.

Vid 1911 års riksdag väcktes i Andra kammaren en motion, nr
233, däri hemställdes, dels att Riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t begära en utredning angående återgång af samtliga gjorda skatteköp
af rekognitionsskogar och deras återförvärfvande åt kronan antingen
på rättslig väg eller genom en expropriation, hvarvid de nuvarande
innehafvare af kronan skulle erhålla en återlösningssumma, som kunde
anses skälig, dels att för dessa områdens rationella utnyttjande genom
uppodling och bebyggande måtte beslutas en med statens understöd
bedrifven kolonisationsverksamhet i stor skala efter bästa och verksammaste
metoder, och dels att för detta ändamål måtte tillsättas eu särskild
jordkommission med uppdrag att öfvertaga förvaltningen af dessa
domäner och utstycka dem till småbruk och egna hem under tiyggad
besittningsrätt eller annan garanti mot kolonisationsändamålets förfelande.
Denna motion blef emellertid på hemställan af jordbruksutskottet af
Riksdagen afslagen.

Uti en likaledes vid 1911 års riksdag i Andra kammaren väckt
motion, nr 69, framhölls, dels att man borde undersöka, huruvida icke
egnahemsrörelsen kunde vara medlet att förmå allt flera att ägna sig
åt fiskerinäringen, och dels att de gällande bestämmelserna för erhållande
af egnahemslån icke passade för skärgårdsförhållandena. I motionen
hemställdes därför, att Riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t
begära utredning, i hvad män genom, förändring eller tillägg till gällande
bestämmelser om beviljandet af egnahemslån, egnahemsrörelsen i landets
skärgårdar kunde främjas, äfvensom huruvida på annat sätt bildandet
af egna hem för skärgårdsbefolkningen kunde underlättas.

Uti tvenne motioner, en i Första och en i Andra kammaren med
resp. nr 59 och 97, fästes uppmärksamheten vid den norrländska fiskarebefolkningens
förhållanden. Däri framhölls, bland annat, att utnyttjandet
af det norrländska fisket i regel af fiskerättsägarne, som i de flesta
fall utgjordes af byamän, utarrenderats eller på annat sätt upplåtits åt
personer, hvilka uteslutande ägnade sig åt fisket. Fiskarena hade sedermera
för sitt yrkes utöfvande fått på ofri grund å strandägarnes jord
åt sig uppföra bostäder och fiskebodar. I den mån dessa upplåtelser
af fiskerätt och jord utlupit, hade det visat sig synnerligen svårt för
fiskarena att med jordägare träffa nya nyttjanderättsaftal på för de
förra rimliga villkor. Följden häraf hade blifvit, att den norrländska

Motion vid
Riksdagen
1911 om återbördande
till
kronan af
skatteförsålda

rekognitionsskogar
och
dessas användande
till
upplåtelse af
egna hem.

Motioner vid
Riksdagen
1911 om
fiskarebefolkningens

egnahemsfråga.

160

Förslag till
åtgärder att
underlätta
friköpning
af bolagsarrendatorernas
hemman
i Norrland
och
Dalarne.

fiskarebefolkningen kommit att lefva under synnerligen otrygga förhållanden,
hvilket också haft till följd, att fiskarebefolkningens antal
minskats och fisket gått tillbaka. I båda motionerna förutsattes såsom
den lämpligaste lösningen af dessa svårigheter, att fiskarebefolkningen
bereddes tillfälle att förvärfva äganderätt till fiskelägenheterna (bostadsoch
fiskerätten). I motionen hemställdes emellertid endast, att Riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära utredning i ämnet.

Jordbruksutskottet framhöll i sitt betänkande nr 106, att de i
förenämnda motion åsyftade åtgärderna icke vore ägnade att leda till
målet. Utskottet tillstyrkte däremot att hos Kungl. Maj:t begära utredning
angående fiskarebefolkningens i skärgårdarna bostadsförhållanden
samt angående de åtgärder, som från statens sida kunde anses lämpliga
och möjliga för beredande af tiggare bostadslägenheter för samma
befolkning. Hvad åter angick fiskerätten ansåg utskottet, att fiskarena,
sedan deras bostadsförhållanden blifvit ordnade, skulle utan större svårighet
vara i tillfälle att själfva förvärfva rätt till fiske och enskildt fiskevatten.

Med anledning af att Riksdagens kamrar vid ärendets behandling
stannade i olika beslut, förföll emellertid frågan.

Vid 1912 års riksdag hemställdes i motion nr 237 i Andra
kammaren, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning, i hvilken omfattning och på hvilket sätt åtgärder från
statens sida borde vidtagas i syfte att för arrendatorer å sådana fastigheter,
som afses i lagen om uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och
Dalarne den 25 juni 1909, underlätta att förvärfva desamma med
äganderätt.

Motionen utgick därifrån, att numera icke endast arrendatorerna
å bolagshemman önskade blifva själfägande, utan att äfven trävarubolagen
själfva numera vore intresserade af att få frånsälja sin inägojord
på grund af de förpliktelser, de norrländska vanhäfds- och arrendelagarna
pålade dem. Vid försäljningen af bolagens hemman förelåge
emellertid den faran, att arrendatorerna läte förmå sig att köpa dem
och satte sig i skuld till bolagen eller andra enskilda förlagsgifvare.
Därigenom skulle de komma i sämre och mera osäker ställning än om
de fortfarande vore arrendatorer. Det vore därför af behofvet påkalladt,
att staten trädde hjälpande emellan, i främsta rummet genom att ordna
kreditförhållandena, så att arrendatorerna kunde förvärfva den jord de
brukade på rimliga villkor och på ett ändamålsenligt och betryggande sätt.

Motionen remitterades till tillfälligt utskott, som i sitt utlåtande
nr 3 afstyrkte densamma, under hänvisning hufvudsakligen till, att den

1(51

närmast till Landa liggande utvägen för de arrendatorer, som önskade
blifva själfägare, vore anlitande af egnahemslånefonden. Det vore bättre
att anlita denna fond än att, såsom i motionen syntes ifrågasättas, upplägga
en särskild fond för ensamt detta ändamål.

Trots utskottets afstyrkande blef motionen likväl af Andra kammaren
i hufvudsak bifallen.

Första kammarens tillfälliga utskott, till hvilket frågan därefter
hänvisades, afstyrkto i sitt utlåtande nr 12 motionen, då det ansåg, att
några åtgärder icke borde vidtagas i motionens syfte, förrän nu pågående
utredningar angående den s. k. förbudslagens verkningar och
af egnahemsfrågan i dess helhet blifvit. slutförda. Första kammaren
beslöt i enlighet med sitt utskotts hemställan, och då sålunda kamrarna
stannat vid olika beslut, förföll motionen.

Samma yrkande, som i sistnämnda motion framställts, återupptogs
ånyo vid 1913 års riksdag i motion nr 206 i Andra kammaren, men
blef denna motion efter afstyrkande utlåtande af jordbruksutskottet
afslagen af båda kamrarna.

Den 22 januari 1909 tillkallades af statsrådet och chefen för kungl.
jordbruksdepartementet tre sakkunnige att verkställa utredning af frågan
om torpareklassens tillbakagång samt om och i hvad mån denna företeelse
kunde vara af beskaffenhet att föranleda särskilda åtgärder från
statens sida. Ifrågavarande sakkunnige (vanligen kallade torpkommissionen),
hvilka den 6 maj 1911 afgåfvo sitt betänkande, framlade i detta
äfven ett förslag till lag om lösningsrätt för innehafvare af vissa på 49
år eller längre tid afsöndrade lägenheter. Innehafvare af dylik lägenhet,
som ägde de å densamma uppförda byggnaderna, skulle enligt detta
förslag under vissa villkor äga rätt att, sedan upplåtelsetiden gått tillända,
friköpa lägenheten till det värde, som åsatts den vid särskild
förrättning af landtmätare och godemän. För att lägenhet skulle få
iriköpas måste den dock vara upplåten på viss tid, ej understigande
49 år, hvarjämte värdet af jorden måste understiga byggnadernas värde.
Som ytterligare inskränkning i lösningsrätten stadgades därjämte bland
annat, att lägenheten icke finge vara upplåten med det villkor, att
byggnaderna vid upplåtelsetidens slut utan lösen skulle tillfalla jordägaren.
Torpkommissionens afsikt med detta förslag var att bereda en mera
tryggad ställning åt innehafvare af lägenheter af sådan art, att de förtjänade
att vidmakthållas.

Äfven i Riksdagen hafva under åren 1909—1912 upprepade gånger
enskilda motionärer påyrkat lagstiftningsåtgärder för att åstadkomma

*21

Förslag om
friköpning; af
lägenheter å
ofri grund.

162

aflösning, ytterst genom expropriation, af mark för lägenhetsinnehafvares
besittningar på ofri grund liksom äfven för torpares, bolagsarrendatorers
och vederlikars jordbruk på enskilda domäner, utan att dock motionerna
ledt till något resultat. Vid 1912 års riksdag antogs dock i Andra
kammaren i enlighet med lagutskottets hemställan ett förslag, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för
Riksdagen af förslag till lagstiftning om expropriations- eller lösningsrätt
för beredande af möjlighet åt ägare af byggnader på ofri grund att
förvärfva marken, hvarå byggnaderna vore uppförda.

Då Kungl. Maj:t i proposition nr 46 till 1913 års riksdag framlade
förslag till lag om expropriation, ifrågasattes äfven, att det ändamål,
som afsågs med torpkommissionens ofvan berörda förslag, möjligen borde
upptagas bland dem, som kunde föranleda expropriation. På grund åt
lösningsrättens anordning kunde emellertid förslaget icke utan en fullständig
omläggning ingå i expropriationslagstiftningen, hvarför Kungl.
Maj:t icke ansåg sig kunna i detta sammanhang framlägga förslaget
för Riksdagen.

Genom två med anledning af nyssnämnda proposition i Andra
kammaren väckta motioner, nr 266 och 268, blef emellertid föreliggande
fråga likväl föremål för Riksdagens behandling. Med anledning af sistnämnda
motion beslöt äfven Riksdagen på hemställan af lagutskottet, i
dess utlåtande nr 22, att i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla om framläggande
för Riksdagen skyndsammast möjligt af förslag i syfte att
medelst stadgande om lösningsrätt bereda ägare af byggnader å ofri
grund en mera tryggad ställning.

REDOGÖRELSE FÖR ORGANISATIONEN
AP LÅNEFÖRMEDLINGEN

165

1. Hushållningssällskap.

Samtliga hushållningssällskap med undantag af Göteborgs och
Bohus läns hafva antagit särskilda bestämmelser, i regel i form af ett
reglemente, att gälla med afseende å den af vederbörande hushållningssällskap
utöfvade egnahemslånerörelsen. Många hushållningssällskap
hafva jämte reglemente äfven fastställt särskilda instruktioner för de
nämnder och funktionärer, hvilka handhafva lånerörelsen.

Flera hushållningssällskap hafva i sina reglementen inrymt bestämmelser,
enligt hvilka lånerörelsen begränsats i vidare mån än genom
gällande författning.

Den vanligaste begränsningen gäller läget för de lägenheter, som
kunna blifva föremål för belåning. Icke mindre än tolf hushållningssällskap
hafva sålunda som regel begränsat siu lånerörelse till den egentliga
landsbygden. Formen härför är, att lån i regel icke beviljas till
lägenheter i tätare bebyggda samhällen såsom köpingar, municipalsamhällen,
stationssamhällen o. d. Skaraborgs läns hushållningssällskap
har gått ett steg längre, i det sällskapet beslutat att icke förmedla lån
å lägenheter, belägna »i närheten af städer, större industricentra eller
stationssamhällen». Västerbottens läns hushållningssällskap utlämnar icke
lån till egna hem i tätt bebyggda samhällen, »såsom köpingar, municipal-,
villa-, större stationssamhällen eller industricentra och därmed likställda
samhällen», och ungefär samma inskränkning tillämpas af Stockholms
och Västmanlands läns hushållningssällskap. Äfven1 Hallands läns och
Älfsborgs läns norra hushållningssällskap förmedla icke lån till lägenheter
i omedelbar närhet af städer. En tämligen likartad begränsning
har gjorts af Älfsborgs läns södra hushållningssällskap, i det detta sällskap
i regel icke förmedlar lån till bostadslägenhet inom stadsområde.

Enligt de för statens egnahemslånerörelse antagna grunder skola
lånen utlämnas för att bereda låntagarna tillfälle att förvärfva egna hem.
I öfverensstämmelse härmed hafva åtskilliga hushållningssällskap i sina

Allmänna
begränsningar
med afseende
ä lånerörelsen.

166

reglementen upptagit den bestämmelsen, att lån i regel icke förmedlas,
när lånesökanden redan förut äger såväl jorden som därå uppförda
byggnader. Alfsborgs läns södra hushållningssällskap har emellertid
stadgat, att egnahemslån skall utgå för bildande af nytt eget hem. Huruvida
härmed afsetts endast att uttala samma grundsats eller att göra
en verklig begränsning, framgår icke af reglementet i öfrigt, då nämligen
någon definition på begreppet »nytt eget hem» icke lämnas. En
antydan till en sådan definition lämnas däremot i det af Hallands läns
hushållningssällskap antagna reglementet. Däri uttalas nämligen, att
då med egnahemslån afses i främsta rummet att främja bildandet af
nya egnahem, böra lån beviljas företrädesvis till förvärfvande af förut
obebyggda lägenheter, men att, då särskilda omständigheter föreligga,
lån må beviljas äfven till förvärfvande af redan bebyggda lägenheter.
Endast Hallands läns hushållningssällskap har gifvit de obebyggda lägenheterna
ett sådant afgjordt företräde framför de bebyggda. Däremot
hafva ett flertal hushållningssällskap upptagit lägenhetens egenskap af
att vara obebyggd bland de grunder, som skola beaktas, då det gäller
att afgöra de särskilda ansökningarnas företräde sins emellan i de fall,
då medel icke finnas tillräckliga för att tillgodose alla framställda önskemål
om lån. Västmanlands läns hushållningssällskap har antagit den
bestämmelsen, att lägenhet för att kunna belånas måste vara nybildad,
d. v. s. lånesökanden måste vara den första, för hvilken lagfart å lägenheten
utfärdats, sedan den blifvit i laga ordning afsöndrad.

En begränsning, icke i fråga om lägenhetens läge eller natur utan
i fråga om lånesökandens förhållanden, har gjorts af Alfsborgs läns
södra hushållningssällskap, som i sitt reglemente upptagit bestämmelsen,
att lån i regel icke utlämnas till person, som hufvudsakligen har sin
utkomst af arbete vid industriell inrättning.

Hvad angår lånen hafva på en del håll begränsningar gjorts
i fråga om deras storlek i förhållande till vederbörande lägenheters
beräknade värde. Som bekant skola egnahemslånen utgå, då fråga
är om jordbrukslägenhet med minst hälften och högst fem sjättedelar
af lägenhetens värde, samt, då fråga är om bostadslägenhet, med
minst hälften och högst tre fjärdedelar af samma värde. Jönköpings
läns hushållningssällskap har emellertid i sitt reglemente infört bestämmelse,
att lån må lämnas å jordbrukslägenhet till högst två tredjedelar
och å bostadslägenhet till hälften af det fastställda värdet. Värmlands
läns hushållningssällskap har i sina stadgar fastställt, att lånens storlek
endast undantagsvis må uppgå till de i gällande författning bestämda
maximibelopp. I praktiken har detta tillämpats så, att lån utlämnats å

167

jordbrukslägenhet till högst tro fjärdedelar och å bostadslägenhet till
högst två tredjedelar af det fastställda värdet. Äfven Göteborgs och
Bohus läns hushållningssällskap har i sin lånerörelse tillämpat samma
begränsning som Värmlands läns. Kronobergs läns hushållningssällskap
beviljar endast i undantagsfall lån till bostadslägenheter och då aldrig
till högre belopp än hälften af vederbörande lägenhets beräknade
värde.

Med afseende å lånerörelsens organisation hos de särskilda hushållningssällskapen
kan man uppdela hushållningssällskapen på två olika
hufvudgrupper. Den ena utgöres af de hushållningssällskap, i hvilka
förvaltningsutskottet utan biträde af någon särskild för ändamålet utsedd
nämnd eller dylikt handhar lånerörelsen. Den andra gruppen utgöres
af de hushållningssällskap, hvilkas lånerörelse i större eller mindre
utsträckning handhafves af en särskild för ändamålet utsedd nämnd eller
kommitté. Till den förra gruppen höra endast Göteborgs och Bohus
och Kopparbergs läns hushållningssällskap. Enligt Kalmar läns norra
hushållningssällskaps reglemente handhafves lånerörelsen af förvaltningsutskottet,
men kan emellertid förvaltningsutskottet öfverlämna uppdraget
att handhafva lånerörelsen åt en inom eller utom utskottet utsedd kommitté.
Af denna rätt har också förvaltningsutskottet begagnat sig, i
följd hvaraf sällskapet i fråga numera bör räknas till den senare gruppen.
Till denna höra alla öfriga hushållningssällskap. Inom denna grupp kan
man åter särskilja de hushållningssällskap, hos hvilka lånerörelsen helt
och hållet drifves af egnahemsnämnden eller egnahem skommittén, samt
de hushållningssällskap, där nämnden eller kommittén har ärendenas
beredning och beslutens expediering m. m. sig anförtrodd, medan fattandet
af beslut om låns beviljande eller låneansökningars afslående är förbehållet
förvaltningsutskottet. På det- först nämnda sättet är lånerörelsen
organiserad inom Södermanlands, Östergötlands och Jönköpings läns,
Kalmar läns norra, Älfsborgs läns södra samt Värmlands, Örebro, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap.

Där ingen egnahemsnämnd finnes, som handhar lånerörelsen med
eller utan egen beslutanderätt, är förvaltningsutskottet i regel för de
löpande göromålens skötsel hänvisad till de utskott eller funktionärer,
som i öfrigt finnas inom vederbörande sällskap. Inom Kopparbergs läns
hushållningssällskap utses emellertid af förvaltningsutskottet en särskild
egnahemssekreterare, som delvis har samma uppgifter, som i andra hushållningssällskap
tillkommer egnahemsnämnden eller dess sekreterare.

I alla de fall, där särskild egnahemsnämnd eller egnahemskommitté
förekommer, väljes denna af vederbörande förvaltningsutskott. Antalet

Organisation.
Funktionärer
för lanerörelsens
handhafvande.

168

ledamöter i nämnden växlar för de olika hushållningssällskapen mellan
3 och 7. Det vanligaste antalet är 5 ledamöter. I regel utses också
suppleanter för ledamöterna, men dessas antal brukar vara lägre, så att
för en nämnd med 5 ledamöter endast 2 eller 3 suppleanter utses. På
några håll är viss person själfskrifven ledamot i nämnden. Sålunda är
inom Blekinge läns hushållningssällskap förvaltningsutskottets ordförande
själfskrifven såväl ledamot som ordförande i egnahemsnämnden. Enligt
sistnämnda sällskaps reglemente skola för öfrigt, utom ordföranden,
minst två ledamöter af nämnden tillhöra förvaltningsutskottet. Inom
Ålfsborgs läns södra hushållningssällskap skall sällskapets skattmästare
vara ledamot af nämnden.

Med afseende å den tid, för hvilken ledamöter och suppleanter
väljas, förekomma stora olikheter. Vanligen sker valet för ett, tre eller
fem år. I de fall, då valet sker för längre tid än ett år, afgår i regel
visst antal ledamöter hvarje år. Mycket vanligt är, att suppleanterna
endast utses för ett år i sänder, oaktadt ledamöterna väljas för flera år.

I regel utser nämnden inom sig ordförande. Undantag härifrån
bilda — förutom Blekinge läns hushållningssällskap, där såsom förut blifvit
nämndt förvaltningsutskottets ordförande är själfskrifven ordförande i
nämnden — endast Södermanlands och Kronobergs läns, Ålfsborgs läns
norra samt Västmanlands läns hushållningssällskap, hvarest ordförande
särskildt utses af förvaltningsutskottet.

En del reglementen innehålla bestämmelser om den ersättning, som
tillkommer nämnden i och för deras uppdrag. Egnahemsnämndernas ledamöter
i Östergötlands, Kronobergs län, Kalmar läns norra och södra
hushållningssällskaps område samt Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs,
Örebro och Norrbottens län åtnjuta ej ersättning för vederbörande nämnds
sammanträden. Däremot uppbära ‘ledamöterna vid förrättningar, som
på nämndens uppdrag utföras, rese- och traktamentsersättning. Ledamöterna
i Gottlands läns, Ålfsborgs läns norra och Gäfleborgs läns egnahemsnämnder
åtnjuta för sammanträdena endast ersättning för resekostnaderna,
men vid förrättningar såväl rese- som traktamentsersättning.
Å andra håll uppbära nämndens ledamöter full ersättning både för
sammanträden och förrättningar. Ersättningen utgår ibland efter gällande
resereglemente, omväxlande efter dess tredje, fjärde eller femte klass.
Vissa reglementen bestämma emellertid närmare ersättningens belopp,
hvarvid i regel reseersättningen utgår efter lega för en häst samt första
plats å ångbåt och andra klass på järnväg. Dagtraktamentet växlar i
dessa fall mellan 6 och 10 kronor.

I regel äger egnahemsnämnden rätt att till sin hjälp anställa

169

sekreterare samt andra erforderliga biträden äfvensom att utse lämpliga
personer att förrätta syner och besiktningar. Inom Stockholms ocli
Östergötlands län är länets jordbrukskonsulent på samma gång egnahemsnämndens
sekreterare; i Uppsala län fungerar en af nämndens egna
ledamöter som dess sekreterare och skattmästare.

Inom de flesta hushållningssällskap utses, vare sig lånerörelsen
handhafves af särskild egnahemsnämnd eller icke, ombud (egnahemsombud)
i olika trakter af vederbörande hushållningssällskaps område,
ofta ett i hvarje socken. Ombuden utses ibland af förvaltningsutskottet,
ibland åter af egnahemsnämnden. Ombudens viktigaste uppgift är att
tillhandagå lånesökande med råd, tillhandahålla de lånesökande reglemente
samt erforderliga formulär och blanketter äfvensom att afgifva
upplysningar angående de lånesökande samt angående de lägenheter,
om hvilkas belånande fråga blifvit väckt. En något olika karaktär hafva
de egnahemsombud, som förekomma i Västmanlands län. Ombuden
utses där af hushållningssällskapets distriktsbestyrelser samt tillkallas af
egnahemsnämnden för att vid dess sammanträden lämna de upplysningar,
som vid låneansökningarnas pröfning kunna vara af vikt. Dessa
ombud äga att deltaga i nämndens öfverläggningar men ej i dess beslut.
Dock hafva ombuden rätt att få sina afvikande meningar samt
skälen därför antecknade i protokollet.

I reglementena förekomma mycket sparsamt stadganden angående
ersättning till egnahemsombuden. I regel torde ombuden icke uppbära
annat arfvode än rese- och traktamentsersättning vid syneförrättningar
o. d. Enligt ett stadgande har ombud icke rätt till ersättning annat
än för postporton och skrifmaterialier.

I Norrbottens län, där de stora afstånden göra det svårt för egnahemsombuden
att själfva hinna med alla syneförrättningar o. d., utses
af egnahemsombuden särskilda egnahemsförtroendemän, hvilka hafva till
allmän uppgift att biträda egnahemsombuden i deras verksamhet för
främjande af egnahemslånerörelsens utveckling i afsedd riktning. I enlighet
härmed hafva förtroendemännen att utfärda vissa intyg äfvensom
att ägna sin uppmärksamhet åt det sätt, hvarpå låntagarna fullgöra sina
åligganden, samt härom lämna ombuden meddelande.

Där egnahemsombud icke finnas, hafva deras uppgifter lagts på
förutvarande korporationer och funktionärer. Sålunda hafva i Uppsala
län hushållningsnämndernas ordförande och förvaltningsnämndernas ledamöter
uppgifter motsvarande dem, som på annat håll åligga egnahemsombuden.
Detsamma gäller i Jönköpings län om gillesordförandena,
i Kristianstads län om distriktsstyrelserna, i Malmöhus län, ehuru i

*22

170

Räkenskaper.

ringare omfattning, om pastoratsordförandena samt i Västerbottens län
om hushållningssällskapets filialafdelningsbestyrelser. I Skaraborgs iän
hafva kretsafdelningarnas ordförande de skyldigheter med afseende å
låneansökningars mottagande och afgifvande af yttrande öfver dylika,
som på vissa andra håll åligga egnahemsombuden.

Äfven där ombud finnas, hafva i vissa fäll en del uppgifter anförtrotts
hushållningssällskapens andra funktionärer. Detta gäller i
Kopparbergs län om ordförandena i hushållningsdistrikten samt i Gäfleborgs
län om hushållsgillenas ordförande, hvilka funktionärer det bland
annat åligger att afgifva utlåtande angående inkomna ansökningar
om lån.

I Hallands län utses af hushållningssällskapets förvaltningsutskott
en särskild egnahemsvärderingsman. Denne skall äga synnerlig erfarenhet
i bedömandet af jordbruksförhållanden samt i byggnaders värdering
och uppförande. På uppdrag af egnahemsnämnden eller dess ordförande
har han att jämte ett egnahemsombud verkställa alla förekommande
besiktningar å egnahem, hvarå lån sökts eller beviljats. Därvid skall
han dels beräkna värdet å lägenheterna och dels föreslå, huru obebyggd
lägenhet bör bebyggas, och hvilka åtgärder böra vidtagas med byggnaderna
å redan beb3Tggd lägenhet. I Östergötlands län utföres syn och
värdering af lägenheterna, hvarå lån begärts, af hushållningssällskapets
jordbrukskonsulenter, hvarjämte sällskapets byggnadskonsulent på begäran
på sällskapets bekostnad uppgör ritningar och kostnadsförslag till byggnader.
I Värmlands och Örebro län utser egnahemsnämnden inom eller
utom sig särskild syneförrättare, hvilken har att förrätta alla förekommande
syner och besiktningar å egnahemslägenheter.

Huruvida hushållningssällskapen angående egnahemslånerörelsen
föra särskilda räkenskaper framgår i allmänhet icke af de antagna reglementena
och instruktionerna. Bestämmelser i sådant syfte förekomma
dock på ett och annat håll. Sålunda innehåller reglementet för Gottlands
läns hushållningssällskaps lånerörelse, att sällskapets skattmästare
skall vara skattmästare jämväl för egnahemslånerörelsen samt att det
skall åligga honom att öfver denna rörelse föra särskilda räkenskaper.
Ett lika lydande stadgande finnes i reglementet för Gäfleborgs läns hushållningssällskaps
egnahemslånerörelse. En analog bestämmelse före;
kommer i reglementet för lånerörelsen i Kristianstads län. Inom Ålfsborgs
läns norra liksom inom Stockholms, Uppsala och Norrbottens läns
hushållningssällskap har egnahemsnämndens sekreterare, som tillika är
nämndens skattmästare, att öfver lånerörelsen föra fullständiga räken -

171

skaper. Detsamma gäller om den i Kopparbergs län särskild! anställda
egnahemssekreteraren.

Där egnahemsombud finnas, hafva dessa i regel till åliggande att
tillhandahålla de lånesökande reglemente, formulär och blanketter, att
lämna råd och upplysningar samt att biträda de lånesökande med uppsättande
af ansökningar m. m. I de hushålluingssällskapsområden, där
egnahemsombud icke finnas, hafva andra sällskapets representanter i
de särskilda orterna fått sig ålagdt att tillhandagå de lånesökande med
hjälp uti nämnda afseenden. I vissa reglementen har egnahemsnämnden
eller egnahemskommittén ålagts att tillhandagå allmänheten med
hjälp i samma afseenden. Enligt några reglementen har egnahemsnämnden
särskild! fått i uppdrag att ombesörja intecknings fastställande till
säkerhet för vederbörande hushållningssällskaps fordran, medan det i
allmänhet enligt reglementena fordras, att låntagaren skall tillställa hushållningssällskapet
redan intecknad revers. I Hallands län åligger det
hushållningssällskapets sekreterare att ombesörja icke blott fastställande
af inteckning utan äfven erhållande af lagfart och uttagande af gravationsbevis.
Egnahemsnämndens sekreterare i Blekinge län har skyldighet
att, sedan lånet beviljats och af säljaren blifvit styrkt att lägenheten
icke besväras af någon inteckning, biträda lånesökande med upprättande
af nödiga handlingar och öfriga åtgärders vidtagande för vinnande
af lagfart å lägenheten, fastställelse af inteckningar i densamma samt
anskaffande af öfriga handlingar, som för egnahemslånets utfående
erfordras. I Värmlands län är sekreteraren i egnahemsnämnden skyldig
att tillhandagå låntagare med råd i afseende å afsöndring, lagfart,
gravationsbevis, intecknings aflyftande m. fl. rättsliga och administrativa
åtgärder för lånets ordnande. Äfven i Kronobergs och Örebro län har
egnahemsnämndens sekreterare fått sig ålagda vissa förpliktelser uti
ifrågavarande afseenden. Han har sålunda att tillhandagå lånesökande
med råd och biträde vid lånehandlingars uppsättande, sökande af lagfart
och inteckningar, vid afsöndringar, ägostyckningar och andra formaliteter,
som för låns erhållande erfordras. Samma uppdrag har äfven
egnahemsnämndens sekreterare i Stockholms län.

I de för hushållningssällskapens lånerörelse fastställda reglementena
finnas, såsom af ofvanstående synes framgå, icke i allmänhet intagna
några mera detaljerade bestämmelser angående den hjälp, som från
hushållningssällskapens sida skall lämnas de lånesökande med afseende å
den rättsliga procedur, som utgör förutsättning för egnahemslåns beviljande
eller i hvarje fall för dess utbekommande. De sakkunnige hafva

Hjälp åt de
lånesökande.

172

Ansökning
om Lån.

sig emellertid väl bekant, att från hushållningssällskapens sida de lånesökande
lämnas hjälp i långt större utsträckning än reglementena och
instruktionerna synas gifva vid handen. Flera hushållningssällskap utöfva
en omfattande verksamhet för att understödja de lånesökande, och denna
verksamhet inskränker sig icke till lämnande af bistånd åt dem vid
låneärendenas formella behandling, utan består äfven i att lämna råd
och hjälp både åt dem, som söka lån, och åt dem, som redan erhållit
sådana, i fråga om inteckningars anskaffande och lossande, lagfarts erhållande
m. m.

Ansökning om egnahemslån skall inom vissa hushållningssällskap
inlämnas året före det, för hvilket lån sökes, men får åter på andra håll
ingifvas samma år, för hvilket lån sökes. I senare fallet skall ansökningen
ingifvas på våren t. ex. i Östergötlands län före den 1 mars, i
Uppsala län före den 1 april och i Blekinge län före den 1 maj. Den
tid, inom hvilken ansökningen i förra fallet skall vara ingifven, är i
de särskilda reglementena mycket olika bestämd. Den tidigaste terminen
eller den 1 april har Skaraborgs läns hushållningssällskap. Åtskilliga
hushållningssällskap såväl af de förra som af de senare hafva
bestämt vissa alternativa terminer, så t. ex. Örebro läns hushållningssällskap,
enligt hvars reglemente ansökningar om egnahemslån skola
inlämnas före den 1 april eller före den 1 augusti året näst före det,
för hvilket lån sökes. I Malmöhus län äro de alternativa terminerna
flera. Där få nämligen ansökningar om lån inlämnas före den 1 januari,
den 1 april, den 1 juli eller den 1 oktober hvarje år. I Västernorrlands
län skola ansökningar, för att upptagas till behandling å ordinarie
sammanträde under maj månad, vara aflämnade till egnahemsombuden
före den 1 maj. Senare inkomna ansökningar behandlas vid sammanträde
på hösten, vanligen i oktober. Efter hvad de sakkunnige inhämtat
torde emellertid numera de flesta hushållningssällskap frångått bestämmelserna
i detta afseende och mottaga låneansökningar i det närmaste
hvilken tid på året som helst för behandling samma år.

Å vissa håll skola ansökningarna ingifvas till egnahemsombud
eller, där ombud icke finnes, till annan sådan hushållningssällskapets
representant i orten, hvarom ofvan blifvit nämndt. Hos andra hushållningssällskap
ingifves ansökning till egnahemsnämnden och hos åter
andra till hushållningssällskapets sekreterare.

Ansökan skall alltid afmattas i enlighet med af de olika sällskapen
fastställda formulär. Vid ansökningen skola i regel fogas åtskilliga
handlingar. De vanligaste handlingar, som erfordras, äro köpe -

173

kontrakt eller annan fångeshandling angående den lägenhet, hvarom
fråga är, plan till erforderlig ny- eller ombyggnad å lägenheten järnte
kostnadsförslag, beräkning angående kostnaden för anskaffande af kreatur,
inventarier och husgeråd, betyg om sökandens ålder och frejd samt
därom, att han är svensk medborgare, samt intyg ej mindre därom, att
den sökande är känd för sparsamhet, nykterhet och hedrande vandel,
än äfven angående den sökandes ekonomiska ställning. Icke sällan
fordras intyg om, att den sökande hufvudsakligen af kroppsarbete har
sin utkomst. Någon gång fordras intyg om den lånesökandes yrke.

I Västmanlands län finnas i reglementet bestämmelser om, att särskilda
uppgifter skola afgifvas om lägenhetens areal, inägor och afrösningsjord
hvar för sig, samt inköpspris äfvensom angående antal och art af å
lägenheten uppförda byggnader. I Norrbottens län fordras likaledes
uppgifter om ägor och byggnader, men skola desamma här vara mera
specificerade. Uppgiften om ägorna skall sålunda innefatta uppgift om
deras beskaffenhet och om tillgången på husbehofsskog. Äfven i Västerbottens
län fordras, då fråga är om jordbruks!ägenheter, uppgift om
areal samt olika ägoslag. I Blekinge län skall samtidigt med ansökningen
ingifvas jordeboksutdrag, utvisande om och i hvad mån lägenheten
besväras af lån från odlingslånefonden. Sådant utdrag fordras
äfven på en del andra håll, men då icke förr än vid lånets lyftande.

Reglementena och instruktionerna innehålla i allmänhet ganska Ansökningar-.
detaljerade bestämmelser om ansökningarnas behandling, de yttranden, nas ^and''
som skola afgifvas öfver ansökningarna m. in. Dessa bestämmelser
förete inbördes rätt stora olikheter; i detta sammanhang skola ett par af
dessa nämnas, hvilka synas vara af större intresse.

I de fall, då ansökningarna ingifvas till egnahemsombud eller till
hushållningssällskapets ordinarie representant i orten, såsom t. ex. gillesordförande,
sker i regel af denne funktionär en förberedande granskning
af ansökningen jämte till densamma hörande handlingar. Egnahemsombudet
eller annan funktionär, som mottagit ansökningen, skall i regel,
därest ansökningshandlingarna befinnas ofullständiga, gifva sökanden
anvisning om, hvad som ytterligare erfordras. Därefter öfversändas
ansökningshandlingarna jämte ombudets eget yttrande till egnahemsnämnden
eller i de fall, då särskild nämnd icke finnes, till förvaltningsutskottet.
På vissa håll afgifvas yttranden såväl af egnahemsombud
som af annan sällskapets funktionär. Angående omfattningen af de
yttranden, som skola afgifvas af ombud eller annan funktionär, äro stadgande^
tämligen sparsamma. I reglementet för Kronobergs läns hus -

174

hållningssällskaps egnahemslånerörelse stadgas, att utlåtande af egnahemsombud
skall innehålla yttranden i följande afseenden, nämligen dels angående
sökandes personliga egenskaper, dels angående föreslagen lägenhets
lämplighet till jordbruks- eller bostadslägenhet samt i förra fallet angående
jordmån, tillgång till utfarts väg och vatten m. m. och dels, huruvida det
lägenheten med därå befintliga eller för uppförande afsedda byggnader
åsätta pris icke kan anses för högt. I allmänhet torde emellertid
meningen vara, att utlåtandet skall härutöfver innehålla yttrande angående
åtminstone den sökandes ekonomiska förhållanden. I vissa fäll
åligger det den hushållningssällskapets representant, som mottagit ansökningshandlingarna,
att innan utlåtande afgifves besiktiga lägenheten.

A de håll, där ansökningarna ingifvas direkt till egnahemsnämnden,
infordras ofta yttrande från ombud eller representanter ute i orterna.
Sålunda har egnahemsnämnden i Malmöhus län från vederbörande pastoratsordförande
eller annan person infordrat yttrande angående lånesökandens
personliga egenskaper, den föreslagna lägenhetens lämplighet till jordbruks-
eller bostadslägenhet, värdet å jorden och de å densamma befintliga
byggnader m. m. I Västmanlands län tillkallar nämnden ombud
till sina sammanträden på sätt förut blifvit nämndt. I Jämtlands län
har egnahemsnämnden att infordra erforderliga upplysningar från kommunalnämnden
eller känd trovärdig person i den ort, där lägenheten är
belägen och sökanden bor.

Hvad därefter angår egnahemsnämndens eller, där särskild nämnd
icke finnes, förvaltningsutskottets handläggning af inkomna ansökningar
märkes till en början, att, enligt hvad som framgår af upplysningar,
som infordrats af de sakkunnige, nämnden eller utskottet för pröfning
af ansökningar i allmänhet sammanträder oftare än som af reglementena
synes framgå. Endast i Uppsala, Blekinge, Skaraborgs, Kopparbergs
och Jämtlands läns hushållningssällskap samlar man ansökningarna
för att sedermera pröfva dem alla på en gång. I regel sammanträda
vederbörande för granskning af inkomna ansökningar när så finnes
behöfligt. I Östergötlands län föredragas ärendena därvid af jordbrukskonsulenten.
Egnahemsnämnden eller förvaltningsutskottet företager i allmänhet
en första granskning af de inkomna ansökningarna för att gallra
ut de ansökningar, som synas böra afslås. Beträffande de öfriga föranstaltas
därefter om syn eller besiktning å de lägenheter, hvarå lån
begärts. Sedan syneinstrument inkommit, sammanträda vederbörande
för slutpröfning af ansökningarna.

Vidkommande den granskning och pröfning, som sålunda komma
ansökningarna till del, äro tvenne moment af större intresse, nämligen

175

dels frågan om de åtgärder, som af hushållningssällskapet vidtagas för
utrönande af de lånesökandes ekonomiska ställning, och dels frågan, i
hvilken utsträckning och i hvilken form besiktningar företagas å vederbörande
lägenheter, innan låneansökningarna slutligt afgöras. I dessa
afseenden hafva också de sakkunnige från hushållningssällskapen infordrat
särskilda upplysningar.

I fråga om utredningen af de lånesökandes ekonomiska förhållanden
åtnöjer man sig på liera håll med det intyg angående sökandens
ekonomi, som enligt hvad ofvan omnämnts i allmänhet skall bifogas
ansökningen, samt med det yttrande öfver ansökningen med därvid
lögade handlingar, som i regel skall afgifvas antingen af egnahemsombudet
eller ock af annan hushållningssällskapets representant. I
Blekinge län har man vidtagit den anordningen, att hvarje ledamot i
egnahemsnämnden tilldelats ett visst distrikt af länet, inom hvilket distrikt
det åligger honom att göra sig underrättad om vederbörande lånesökandes
personliga egenskaper äfvensom angående hans ekonomi och förhållanden
i öfrig! Från ganska många hushållningssällskap meddelas, att
man vid den syn, som af sällskapet anordnas å vederbörande lägenhet,
innan ansökningen slutligt pröfvas, söker göra sig underrättad äfven
om lånesökandens ekonomiska förhållanden.

Beträffande åter frågan om syn å lägenhet, innan ansökning om
lån å densamma slutgiltigt afgöres, synes sådan i en eller annan form
regelbundet förekomma hos alla hushållningssällskap med undantag för
Malmöhus läns, Kalmar läns södra samt Göteborgs och Bohus läns
hushållningssällskap. Enligt hvad från förstnämnda hushållningssällskap
meddelats, förekomma visserligen i regel besiktningar af lägenheter, för
hvilka lån sökts, men äga dessa ofta rum först efter sedan ansökningen
om lån blifvit bifallen. Under de senaste åren har dock i fråga om
lån till jordbrukslägenheter sällskapets jordbrukskonsulent efter personligt
besök å lägenheten fått afgifva yttrande före låneansökningens pröfning.
Med afseende å ifrågavarande slag af syn eller besiktning kan man skilja
mellan å ena sidan syn, som förrättas af egnahemsombud eller annan
representant i orten, innan ansökningen insändes till hushållningssällskapet,
och å den andra sidan syn, som förrättas på föranstaltande af
någon central myndighet hos hushållningssällskapet såsom egnahemsnämnd
eller förvaltningsutskott.

I fråga om sistnämnda slag af syn finnas, såsom redan förut
blifvit nämnd t, inom vissa hushållningssällskap särskildt utsedda personer,
som förrätta sådana syner. Detta gäller om Östergötlands läns
hushållningssällskap, där syn förrättas af någon af sällskapets jordbruks -

176

Slut pr öfning
af ansökningarna.
" Inbördes
företräde
mellan
olika sökande.

konsulenter, om Hallands läns hushållningssällskap, där syn förrättas af
egnahemsvärderingsmannen med biträde af ett egnahemsombud, samt
om Värmlands län, där den af egnahemsnämnden utsedda syneförrättaren
har ifrågavarande åliggande. I öfrig! förrättas syn, hvarom egnahemsnämnden
eller förvaltningsutskottet föranstaltar, i Stockholms län af
egnahemsnämndens sekreterare eller vid förfall för honom af någon af
egnahemsnämndens ledamöter, i Uppsala län af egnabemskommitténs
sekreterare och en ledamot i kommittén, i Södermanlands län af egnahemsombud
eller egnahemsnämndens sekreterare, i Jönköpings och
Kronobergs län i regel af någon af egnahemsnämndens ledamöter, i
Kalmar läns norra hushållningssällskaps område af egnahemsombud,
men har det inom nämnda sällskap ifrågasatts, att syn skall förrättas
af jordbrukskonsulent, i Gottlands län af ledamot i egnahemsnämnden,
i Blekinge län af nämndens sekreterare, i Alfsborgs läns norra hushållningssällskaps
område af ledamot i nämnden och på liknande sätt i samma
läns södra hushållningssällskaps område, i Skaraborgs län af länets jordbrukskonsulent
samt i undantagsfall af ledamot i egnahemskommittén.
i Örebro län af egnahemsnämndens sekreterare och en ledamot i nämnden,
i Västmanlands län i regel af egnahemsnämnden i dess helhet men
någon gång af ledamot af nämnden eller egnahemsombud, i Kopparbergs
län af för hvarje särskildt fall utsedd besiktningsman, i Västernorrlands
län af egnahemsombud med biträde af trovärdig kunnig person,
i regel skiftesgodman, i Jämtlands län i regel af ledamot i egnahemsnämnden,
i Västerbottens län af antingen de i hushållningssällskapets
tjänst anställda jordbrukskonsulenterna och vandringsrättarna eller ock
andra lämpliga personer samt i Norrbottens län af egnahemsombud eller
egnahemsförtroendemän.

Vid slutpröfning af låneansökningarna har den beslutande myndigheten
att meddela beslut, huruvida ansökningen godkännes eller afslås,
i senare fallet med angifvande af skälen därtill, där dessa icke hafva
afseende på den sökandes personliga egenskaper. I fråga om de godkända
ansökningarna fastställes värde å de särskilda lägenheterna och bestämmes,
med hvilket belopp de olika lånen skola utgå. Därjämte fastställes plan
till de byggnader, som äro afsedda att uppföras, och bestämmes den
tid, inom hvilken de böra vara fullbordade.

I nästan alla reglementen finnas bestämmelser angående den ordning,
i hvilken egnahemslånen böra beviljas, därest medel icke finnas tillgängliga
för tillgodoseende af alla ansökningar, som eljest kunna godkännas.
De vanligast förekommande bestämmelserna om lånesökandes inbördes

177

företräde äro, att jordbruksarbetare skola äga företräde framför industriarbetare
eller, såsom bestämmelsen något vidsträcktare formulerats af
Stockholms läns hushållningssällskap, att den, som är kunnig i jordbruk,
skall äga företräde framför den, som icke varit sysselsatt med
jordbruk, att den, som vill bilda eget hem å obebyggd lägenhet, skall
äga företräde framför den, som vill förvärfva sådant å bebyggd lägenhet,
att lånesökande, som genom arbetsamhet och sparsamhet förvärfvat
sina tillgångar, skall äga företräde framför den, som annorledes bekommit
dem, att gift person skall hafva företräde framför ogift, att lånesökande,
som redan föregående år sökt, men, ehuru väl vitsordad, på grund af
bristande tillgång å egnahemslånemedel icke kunnat tilldelas lån, skall,
under i öfrigt lika förhållanden, äga företräde framför den, som första
gången ansöker om egnahemslån, att vid jämförelse mellan sökande, hvilka
med hänsyn till deras tillgångar och arbetsförtjänst befinna sig nära den
gräns, där statslån till eget hem måste anses obehöfligt, den som står
närmare denna gräns och således får antagas lättare kunna reda sig
utan statslån, skall sättas efter den, som äger mindre tillgångar, samt
att lånesökande, som är lifförsäkrad för ett belopp motsvarande amorteringsdelen
af det sökta lånet, bör lämnas företräde framför oförsäkrad.

I Östergötlands läns hushållningssällskaps reglemente förekommer dessutom
bestämmelse om, att företräde skall lämnas den, som ämnar förvärfva
eget hem å landsbygden. En bestämmelse af likartad! slag förekommer
i det af Kalmar läns södra hushållningssällskap antagna reglemente,
där det föreskrifves, att företräde bör lämnas den, som vill
förvärfva bostadslägenhet å den rena landsbygden, framför den, som vill
förskaffa sig sådan i eller invid tätare bebyggdt samhälle. Ålfsborgs
läns södra hushållningssällskap har antagit en allmän bestämmelse af
innehåll, att utöfver vissa af ofvan angifna grunder till företräde mellan
olika lånesökande skall iakttagas, att hänsyn bör tagas till förutsättningarna
för sökandena att kunna med framgång ägna sig åt sitt yrke
och förbättra sin ekonomiska ställning:.

Innan person, som erhållit egnahemslån, får lyfta detsamma, skall Handlingar,
han till hushållningssällskapet aflämna, förutom lånekontrakt, lagfarts- s"™ skola af''
bevis, två skuldförbindelser, hvardera å halfva lånebeloppet, intecknade iåns "lyftande.
i lägenheten, samt gravationsbevis, utvisande att lägenheten icke besväras Sättet för
af inteckning för gäld med förmånsrätt framför ofvan omförmälda eller l&n* lyftandeannan
inteckning, hvilken har afsevärd betydelse för lägenhetens värde.

Vissa hushållningssällskap fordra därjämte brandstodshandlingar å hus
och lösegendom, skriftligt medgilvande från låntagaren, att egnahems- ''

*23

178

kommittén äger rätt lyfta ersättning för brandskada å byggnaderna,
samt jordeboksutdrag, som utvisar, att lägenheten icke besväras af lån
från odlingslånefonden eller är afsöndra^ från hemman, hvilket af dylikt
lån betungas.

De flesta hushållningssällskap fordra icke särskilda omslagsreverser
utan åtnöja sig med de intecknade skuldebrefven. Däremot fordras i allmänhet
två inteckningar, hvardera lydande på halfva lånebeloppet och
sins emellan gällande med (flika förmånsrätt. Den, som gäller med
bättre förmånsrätt, afser då lånets stående del och den, som gäller
med sämre förmånsrätt, dess amorteringsdel. Vissa hushållningssällskap
fordra i likhet med hypoteksföreningarna, att inteckning skall — utöfver
lånebeloppet — gälla för visst belopp i ersättning för eventuella lagsöknings-
och indrifningskostnader. Sålunda fordrar Blekinge läns hushållningssällskap,
att hvardera af de båda inteckningar, som skola af
låntagaren aflämnas, skall gälla äfven för 50 kronor såsom ersättning
för dylika kostnader. Samma fordran uppställes äfven i de reglementen,
som antagits af Hallands läns hushållningssällskap och Ålfsborgs läns norra
hushållningssällskap. Utan att vara fastslaget i reglementet gäller detsamma
jämväl i Östergötlands, Värmlands och Västernorrlands län, såsom
framgår af de formulär till skuldförbindelser med inteckningsmedgifvande,
som användas i den af hushållningssällskapen i nämnda län bedrifna
egnahemslånerörelsen. Samma syfte har den af Norrbottens läns hushållningssällskap
följda praxis att höja låntagarens skuldförbindelse med
50 kronor utöfver egnahemslånets belopp.

Hvad härefter angår sättet för lånens lyftande tillämpa de flesta
hushållningssällskap den principen, att säljaren af en lägenhet, hvarå lån
beviljats, erhåller en anvisning på lånet. Sedan låntagaren fullgjort
villkoren för lånets utbetalande, äger säljaren därefter att lyfta lånet
direkt hos hushållningssällskapet, hvarigenom han på detta sätt har
säkerhet för att erhålla större delen af köpeskillingen kontant. Dessutom
hafva vissa hushållningssällskap i lånekontrakten inryckt en del
bestämmelser, hvilka på grund af sakens natur äro mest detaljerade i
fråga om de obebyggda lägenheterna. Sålunda finnas i Stockholms läns
hushållningssällskaps reglemente följande bestämmelser. Lån utbetalas för
obebyggd jordbrukslägenhet intill tre fjärdedelar och för bostadslägenhet
intill hälften af det uppskattade värdet å jorden, hvilket belopp får lyftas
antingen af låntagaren, om han fullgjort hela likviden till säljaren, eller
ock af säljaren mot anvisning, som till honom af låntagaren utfärdats.
Sedan därefter åbyggnad blifvit till någon väsentlig del å lägenheten
• uppförd samt densamma brand försäkrats, är låntagaren berättigad ut -

179

bekomma, i fråga om jordbrukslägenhet intill fem sjättedelar och i fråga
om bostadslägenhet intill tre fjärdedelar af det värde de uppförda byggnaderna
vid särskild! verkställd värdering befunnits äga. Återstoden
af lånebeloppet får sedermera lyftas, då samtliga byggnader blifvit fullbordade
enligt den uppgjorda byggnadsplanen samt vederbörligen försäkrats.
Liknande bestämmelser förekomma i Gottlands läns, Ålfsborgs
läns södra samt Örebro och Västerbottens läns hushållningssällskap.
I det af Uppsala läns hushållningssällskap antagna reglementet förekommer
bestämmelse om att, sedan köpet blifvit afslutadt och lagfart
erhållits, af det beviljade lånet utbetalas så stor del, som egnahemskommittén
efter pröfning i hvarje fall bestämmer, dock minst motsvarande
den inköpta markens uppskattade värde. Sedan åbyggnad blifvit till
någon väsentlig del å lägenheten uppförd och brandförsäkrad, utbetalas
återstoden i särskilda poster. Sista posten skall likväl stå inne, intill
dess samtliga byggnader blifvit fullbordade och brand försäkrade. I
Jönköpings län utbetalas af lånet till en början ett belopp motsvarande
vid jordbrukslägenhet två tredjedelar och vid bostadslägenhet hälften af
den utfästa köpeskillingen samt återstoden, då alla åbyggnader blifvit
uppförda.

Af flertalet hushållningssällskap utbetalas ofta eu större eller
mindre del af lånesumman såsom förskottslån omedelbart, sedan lånet
blifvit beviljadt, emot af egnahemsnämnden godkänd borgen. Sedan
slutsyn å lägenheten hållits och inteckningarna blifvit vederbörligen fastställda,
återställes borgensförbindelsen, på samma gång som återstoden
af lånet utbetalas.

I Norrbottens län utbetalas till en början ett belopp, motsvarande
för jordbrukslägenhet tre fjärdedelar och för bostadslägenhet hälften af
det fastigheten i dess dåvarande skick åsätta värdet. Sedan föreslagna
byggnader till någon väsentlig del blifvit uppförda och försäkrade,
utbetalas för jordbrukslägenhet tre fjärdedelar och för bostadslägenhet
hälften af det uppfördas värde. Äfven här utbetalas återstoden af lånet,
först sedan alla byggnader blifvit uppförda. Från och med år 1911
har emellertid medgifvandet att bevilja s. k. förskottslån begagnats på
sätt här ofvan sagts, och har i de flesta fall hela lånebeloppet utbetalats
emot särskild förbindelse med fullgod borgen, hvilken förbindelse återlämnats,
då byggnadsskyldigheten blifvit fullgjord. .

Uti Blekinge län, där såsom förut blifvit nämndt inga bestämmelser
i förevarande fråga finnas i reglementet, gäller enligt det i sällskapets
lånerörelse använda formulär till lånekontrakt, att af lånebeloppet utbetalas
dels till säljaren af lägenheten vid anfordran tre fjärdedelar af

180

köpeskillingen för jordbrukslägenhet och hälften af köpeskillingen för
bostadslägenhet samt sedermera, i den mån byggnaderna blifva tippförda,
brandförsäkrade och afsynade, återstoden af köpeskillingen och dels, sedan
köpeskillingen sålunda blifvit gulden, till låntagaren återstoden af lånet.

Beträffande lägenheter, hvarå afsevärda till- eller ombyggnader
erfordras, gälla i fråga om låns lyftande i allmänhet samma regler som
för obebyggda lägenheter.

Hvad åter angår mera fullständigt bebyggda lägenheter gäller å
de flesta håll, där stadganden uti detta afseende finnas, den redan förut
omnämnda ordningen, att säljaren af lägenheten äger att mot af låntagaren
utfärdad anvisning utbekomma lånebeloppet, sedan först låntagaren till
säljaren guldit den del af köpeskillingen, med hvilken låntagaren skall
bidraga till det egna hemmet, samt byggnaderna å lägenheten blifvit
afsynade och godkända samt vederbörligen brandförsäkrade. Undantag
från denna regel för lånens utbetalande finnas emellertid. Så t. ex. i
Kronobergs län. Där gäller att, sedan låntagaren kontant guldit i fråga
om jordbrukslägenhet minst en sjättedel af köpeskillingen och i fråga
om bostadslägenhet minst en fjärdedel af densamma, kan låntagaren af
det beviljade lånet utbekomma ett belopp motsvarande det han kontant
guldit. Å öfverskjutande delen af köpeskillingen må anvisning utfärdas
till säljaren, som emot dennas afkunnande kan af lånet lyfta motsvarande
belopp, så snart byggnaderna blifvit afsynade och godkända. Samma
bestämmelser gälla äfven för den af Kalmar läns södra hushållningssällskap
bedrifna lånerörelsen.

Såsom af den föregående redogörelsen för sättet för lånens utbetalande
framgår, fordras i fråga om obebyggda lägenheter, att värdet å
de under uppförande varande byggnaderna styrkes, för att den del af
lånet, som svarar mot byggnadernas värde, skall få lyftas. Ett sådant
styrkande af värdet sker på vissa håll genom intyg af hushållningssällskapens
funktionärer ute i de olika orterna. På vissa andra håll
vinnes åter kännedom om byggnadernas värde genom af egnahemsnämnden
föranstaltad besiktning. Då låntagare anmäler, att byggnader,
som skola uppföras, äro fullbordade, samt på grund däraf anhåller om
utbekommande af innestående återstod af lånet, har den myndighet
inom vederbörande hushållningssällskap, som handhar lånerörelsen, att
förvissa sig om att allt finnes vederbörligen fullgjordt. På många håll
sker detta genom en särskild besiktning af de uppförda byggnaderna,
företagen af egnahemsnämnden eller vissa af dess ledamöter eller andra
särskild! utsedda sakkunniga personer, å andra åter genom intyg från
vederbörande sällskaps ortsrepresentant.

181

De flesta hushållningssällskap låta numera, enligt hvad som fram- Upptagande
går af uppgifter, som de sakkunnige infordrat, upptaga rånte- och amor- ^terna''1*''
teringslikvider genom Kungi. Majrts befallningshafvandes försorg. Endast
sju hushållningssällskap upptaga likviderna genom sina egna organ. Af
de öfriga nitton hushållningssällskapen upptaga icke mindre än tio alltjämt
sina annuiteter å de vanliga kronouppbördsstäm morna på hösten, medan
åtta hushållningssällskap hos vederbörande befallningshafvande anhållit
om annuiteternas uppbärande och redovisande i samband med kronans
arrenden eller annan under våren infallande uppbörd. I Gäfleborgs län
slutligen upptagas annuiteterna genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vid särskild uppbörd under våren. Af de hushållningssällskap, som upptaga
annuiteterna genom sina egna organ, hafva Kalmar läns norr.a samt
Kristianstads läns hushållningssällskap ordnat uppbörden på så sätt, att
kvittenser å ränte- och amörteringslikvider i januari månad hvarje år mot
postförskott utsändas direkt till låntagarna. I Jönköpings län infordras
likviderna af kassaförvaltaren i februari månad. I Kronobergs län upptagas
likviderna den 1 mars hvarje år af hushållningssällskapets skattmästare.
I Alfsborgs läns södra hushållningssällskap har man ordnat
uppbörden så, att hvarje låntagare i januari månad erhåller underrättelse
om beloppet å den annuitet han har att erlägga, hvarefter det åligger
låntagaren att före den 15 påföljande mars insända beloppet till egnahemsnämndens
kassaförvaltare. I Västernorrlands län åligger det låntagarna
att direkt till hushållningssällskapets skattmästare insända likviderna
efter förut i god tid erhållen uppmaning. Äfven i Hallands län
synas ränte- och amorteringslikviderna upptagas af hushållningssällskapets
egna organ, men har något meddelande om sättet härför icke
ingått till de sakkunnige. Enligt reglementet för sistnämnda hushållningssällskaps
lånerörelse sker emellertid inbetalningen i den ordning,
som af förvaltningsutskottet bestämmes.

Sju hushållningssällskap hafva i sina reglementen eller instruk- Bestämmelser
tioner upptagit följande bestämmelser om uppsägning och inbetalning n°™
af lånets stående del. Sedan lånets amorteringsdel blifvit gulden, skall "stående del
uppsägning af lånets stående del ske vid nästföljande sammanträde af
den hushållningssällskapets Händighet, som handhar lånerörelsen. Detta
dock endast i det fall, att låntagaren anses kunna utan olägenhet infria
lånet. Anses så icke vara händelsen, och visar sig låntagaren
fortfarande vara väl förtjänt af lånet, bör uppsägningen uppskjutas till
en för honom lägligare tidpunkt, dock att lånet naturligen under alla
omständigheter skall uppsägas till inbetalning före utgången af den

182

lagstadgade tiden af fem år efter det den sista inbetalningen å amorteringsdelen
skett. Hvarförutom förekommer i reglementet för Värmlands
läns hushållningssällskaps egnahemlånerörelse ett stadgande af
innehåll att, därest uppsägning af lånets stående del icke äger rum,
densamma likväl skall gäldas med en femtedel årligen under fem år
från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

Egnahemslåns I samtliga reglementen eller instruktioner hafva upptagits bestäm ferverkande.

nielser om rätt för vederbörande hushållningssällskap att uppsäga lån
till inbetalning under de förutsättningar, som angifvas uti mom. 9 af
kungl. kungörelsen den 13 juni 1908 angående förändrade allmänna
villkor och bestämmelser för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen.
Utöfver de fall, då enligt nämnda moment egnahemslån får af låneförmedlaren
uppsägas, har upptagits af Östergötlands läns hushållningssällskap
det fall, att egnahemslägenheten af låntagaren uthyres. I
Uppsala län kan länet helt eller delvis uppsägas, om skogen utan särskildt
medgifvande afverkas utöfver husbehofvet.

Tre hushållningssällskap, nämligen Östergötlands läns, Kalmar
läns norra och Norrbottens läns, hafva i sina instruktioner upptagit
äfven vissa kompletterande bestämmelser till ifrågavarande stadganden
om låns förverkande. Enligt omförmälda, af de två förstnämnda hushållningssällskapen
utfärdade instruktioner gälla uti ifrågavarande afseende
följande föreskrifter. Uppsägning bör ske af lånet i dess helhet
såväl vid tillämpning af bestämmelserna i punkterna f) och g) af merberörda
moment i kungl. kungörelsen den 13 juni 1908 som äfven när
lägenheten i fall, hvarom i punkt e) af momentet sägs, öfvergått till ny
ägare, hvilken icke enligt samma punkt är berättigad öfvertaga lånet.
Försummelse af gäldenär att i rätt tid erlägga årsbetalning å lånet eller
brandstodsafgift för lägenheten bör icke ovillkorligen genast föranleda
uppsägning, utan bör sådan i allmänhet ske, törst om gäldenär upprepade
gånger och utan att goda skäl kunna åberopas såsom ursäkt,
gjort sig skyldig till dylika försummelser. Såsom anledning till uppsägning
enligt punkt g) af mom. 9 i kungl. kungörelsen den 13 juni
1908 bör räknas, att låntagaren annorledes än genom eget arbete, t. ex.
genom arf, gåfva eller dylikt, kommit i sådan förmögenhetsställning,
att lånet måste anses för honom alldeles obehöflig!, att låntagaren å
lägenheten idkat eller låtit idka oloflig försäljning af spirituösa drycker,
vin eller maltdrycker, att låntagaren å lägenheten inhyst lösaktiga personer
eller att han själf för ett uppenbarligen lastbart lefverne. I öfriga
fall bör uppsägning icke ske i vidsträcktare mån än som är erforderligt

183

för bevarande af vederbörande hushållningssällskaps säkerhet. De kompletterande
bestämmelser, som antagits af Norrbottens läns hushållningssällskap,
hänföra sig endast till tillämpningen af punkt g) i mom. 9,
och äro desamma lika. lydande med de föreskrifter, som uti nämnda afseende
uppställts af Östergötlands läns och Kalmar läns södra hushållningssällskap.
Äfven Norrbottens läns hushållningssällskap har i sin instruktion
för egnahemsnämnden m. m. infört bestämmelse, att, då icke af
ifrågavarande kompletterande bestämmelser till stadgandena om låns förverkande
annat framgår, lån icke bör uppsägas i vidsträcktare mån än
som för bevarande af hushållningssällskapets säkerhet är erforderligt.

I vissa af antagna reglementen och instruktioner hafva upptagits
stadgande!!, hvilka begränsa låntagares rätt att fritt förfoga öfver belånad
lägenhet. Sålunda hafva sex hushållningssällskap antagit den bestämmelsen,
att egnahemslägenhet icke får försäljas utan medgifvande af
den hushållningssällskapets myndighet, som handhar lånerörelsen. Vida
vanligare är emellertid förbud mot styckning af lägenhet utan dylikt
medgifvande. Sådant förbud har stadgats af icke mindre än sjutton
hushållningssällskap. Likaledes har i ett flertal fall i samband med
förbud mot styckning upptagits bestämmelse, att egnahemslägenhet icke
får med annat jordområde sammanläggas eller mot sådant utbytas.
Tämligen allmänt förekommande är äfven bestämmelse, att egnahemslägenhet
icke får utan särskildt tillstånd från hushållningssällskapets sida
af låntagaren utarrenderas. I ett par fall har med utarrendering likställts
uthyrning. Uti fem fall har i reglementena upptagits bestämmelse,
att låntagaren icke utan särskildt medgifvande får vid sidan af
sin egnahemslägenhet innehafva jordbruksfastighet på arrende. Tio hushållningssällskap
hafva i samband med stadganden om förbud af förenämnda
olika slag upptagit bestämmelse, att låntagare icke äger att
själf njuta egnahemslånet till godo, sedan han från lägenheten afflyttat.
Denna bestämmelse torde emellertid icke hafva annan betydelse, än att
densamma ytterligare framhåller den i mom. 9 punkt g) af kungl. kungörelsen
den 13 juni 1908 gifna föreskriften, att hushållningssällskapet
kan förbehålla sig rätt att uppsäga lånet, om låntagaren afflyttar från
lägenheten under sådana omständigheter, att det kan skäligen antagas,
att han eller hans familj icke vidare ämna bebo densamma.

Samtliga hushållningssällskap fordra af sina låntagare, att de skola
väl häfda till egnahemslägenheterna hörande jord samt hålla därå uppförda
byggnader i godt stånd. Bestämmelser härom hafva emellertid

Förbud mot
försäljning,
styckning
m. m. af belånad
lägenhet.

Låntagares
skyldigheter.

184

icke alltid influtit i vederbörande reglementen och instruktioner. Däremot
förekommer förbehåll i detta afseende uti de vanliga formulären
till lånekontrakt. Såsom ett komplement till villkoret, att byggnader
skola hållas i godt stånd, har i några reglementen upptagits förbud för
låntagare att utan särskilt tillstånd nedrifva eller från belånad lägenhet
bortföra därstädes uppförda åbyggnader. Utöfver förenämnda vanliga
bestämmelser om lägenhets häfd och underhåll af byggnader hafva vissa
hushållningssällskap äfven ålagt låntagarna att på ett ändamålsenligt
sätt sköta husdjuren och vårda andra inventarier. Blekinge läns hushållningssällskap
har dessutom i sitt reglemente för lånerörelsen föreskrifvit,
att låntagare skall omsorgsfullt tillvarataga spillningen. Enligt
Jönköpings läns hushållningssällskaps reglemente åligger det låntagare
äfven att anlägga och underhålla trädgårdstäppa.

De mest detaljerade bestämmelserna i fråga om låntagares skyldigheter
röra försäkring, närmast brandförsäkring af åbyggnader, inbärgad
gröda och inventarier. Föreskrifter härom återfinnas i regel uti vederbörande
reglementen och instruktioner. Beträffande gröda och inventarier
förekommer i regel endast ett enkelt stadgande om, att dessa skola
hållas brandförsäkrade.

Bestämmelsen om åbyggnadernas brandförsäkring formuleras i allmänhet
sålunda, att det åligger låntagare att städse hålla åbyggnaderna
brandförsäkrade, så vidt möjligt är till fulla värdet, uti af förvaltningsutskottet
(respektive egnahemsnämnden) godkändt bolag, som åtagit sig
att vid utbetalning af brandskadeersättning tillgodose hushållningssällskapets
rätt (eventuellt att tillgodose inteckningshafvares rätt). Af Blekinge
läns hushållningssällskap fordras, att brandförsäkring skall tagas
uti af förvaltningsutskottet godkändt bolag, som åtagit sig icke blott
att vid utbetalning af brandskadeersättning tillgodose hushållningssällskapets
rätt, utan äfven att meddela förvaltningsutskottet om försäkringstagare
uraktlåtit att betala årspremie. Genom sistnämnda bestämmelse
har man velat skapa en kontroll på, att låntagarna verkligen vederbörligen
inbetala årspremierna. Samma ändamål söker man på andra
håll vinna genom att ålägga låntagarna att inom viss tid efter det brandförsäkringspremie
blifvit i vederbörlig tid och ordning erlagd till hushållningssällskapet
insända kvitto därå.

Därest brandskada öfvergått en egnahemslägenhets åbyggnader,
skall brandstoden utan undantag uppbäras af förvaltningsutskottet, respektive
egnahemsnämnden eller egnahemskommittén. Sedermera utbetalas
brandstoden af denna myndighet till låntagaren i mån af byggnadernas
återuppförande. Värmlands läns hushållningssällskap har i

185

samband härmed i sitt reglemente uttryckligen förklarat, att brandstoden
tillbandahålles låntagaren endast i den mån densamma icke finnes böra
innehållas såsom säkerhet för lånet eller ogulden del däraf.

Där hushållningssällskapen hafva särskilda egnahemsombud ute i
de olika orterna, åligger det i allmänhet dessa att tillse, det låntagarna
uppfylla sina skyldigheter gentemot hushållningssällskapet samt till detta
göra anmälan, i händelse sådana förhållanden inträffa, som enligt mom.
9 i kungl. kungörelsen den 13 juni 1908 angående förändrade allmänna
villkor och bestämmelser för den af staten utöfvade egnahemslånerörelse
kunna föranleda till låns uppsägning. I de fall, då ombud icke finnas,
är sådan uppsikt öfver låntagarna anförtrodd åt hushållningssällskapens
andra funktionärer i orten t. ex. gillesordförandena. De flesta hushållningssällskap
hafva dessutom bestämmelser om ekonomisk besiktning
å lägenheter, till hvilka lån utlämnats, för tillseende af att låntagaren
väl vårdar jord och byggnader samt i öfrigt uppfyller sina förpliktelser.
Sådan besiktning hålles i regel på samma sätt som syn, hvilken förrättas
å lägenhet för densammas värdering m. m., innan lån beviljas.
Angående tid, då besiktning af ifrågavarande slag skall hållas, gälla
ganska olika bestämmelser. Å vissa håll har man endast föreskrifvit,
att besiktning skall hållas, då så synes nödigt. Andra hushållningssällskap
hafva åter föreskrifvit, att besiktning ovillkorligen skall ske med
vissa mellanrum, t. ex. hvart tredje eller hvart femte år. I Västerbottens
län verkställdes under år 1913 besiktning å alla lägenheter, hvarå lån
beviljats t. o. m. år 1910.

Flera hushållningssällskap hafva i öfverensstämmelse med stadgandet
uti mom. 11 af kungl. kungörelsen den 13 juni 1908 uti sina
reglementen eller instruktioner upptagit föreskrift om, att förvaltningsutskottet
eller egnahemsnämnden är berättigad att under lånetiden medgifva
låntagare de lindringar i afseende å egnahemslånets återbetalning
eller låntagarens skyldigheter i öfrigt, hvilka icke strida mot föreskrifterna
uti förenämnda kungl. kungörelse. Härvid har i några fall särskildt
föreskrifvits, att bland anledningar, hvilka må kunna föranleda till lindring
i låntagares skyldigheter, framför allt skola beaktas sjukdom, missväxt,
förlust af värdefullare kreatur eller annat olycksfall. Åtskilliga hushållningssällskap,
hvilka icke uttryckligen i sina reglementen lämnat allmänna
föreskrifter om rätt att medgifva lindring i låntagares skyldigheter,
hafva upptagit speciella stadganden om anstånd med årliga afgiftens
inbetalande, då till sådant anstånd förefinnes anledning, som tillkommit

*24

Kontroll öfver
låntagarna.

Eftergifter
med afseende
å låntagarnas
skyldigheter.

186

Föreskrifter
om egnahemsrörelsens

främjande
i allmänhet.

utan låntagarens förvållande. Enligt dessa stadganden kan anstånd
beviljas endast för ett år i sänder och sammanlagdt för högst tre år.
I regel skall afgift, med hvars gäldande anstånd sålunda lämnats, läggas
till den stående delen af lånet samt förräntas och inbetalas i den ordning,
som för denna del stadgats. Enligt Hallands läns hushållningssällskaps
reglemente må emellertid afgift, med hvars gäldande anstånd beviljats,
till inbetalning fördelas under loppet af högst de tre närmast följande
åren. Malmöhus, Hallands och Jämtlands läns hushållningssällskap hafva
antagit ett stadgande af innehåll, att, därest nyodling tarfvas af inköpt
område vare sig i dess helhet eller till väsentlig del åt detsamma, lånesökanden
skall kunna medgifvas rätt att åtnjuta lånet räntefritt under
högst tre år, däruti inberäknadt det kalenderår, hvarunder låneansökningen
beviljats.

De flesta hushållningssällskap, hvilka för lånerörelsens handhafvande
utsett en egnahemsnämnd eller en egnahemskommitté, hafva, vare sig
densamma tillerkänts själfständig beslutanderätt eller icke, ålagt nämnden
eller kommittén att i allmänhet söka utröna behofvet af och möjligheten
att inom olika delar af hushållningssällskapets område bilda egnahem
äfvensom att i öfrigt på sätt synes lämpligt främja egnahemsverksamheten.
En mera detaljerad föreskrift i detta afseende har Östergötlands
läns hushållningssällskap lämnat i sin instruktion för den af sällskapet
utsedda egnahemskominittén. Där har nämligen stadgats, dels att egnahemskommitténs
ledamöter böra söka för länets olika delar utröna
behofvet och möjligheten af egnahems bildande samt därvid särskildt
beakta de tillfällen till åstadkommande af sådana, som kunna erbjudas
å kronans egendomar, dels ock att kommittén har att till pröfning upptaga
till kommittén inkommande eller af dess ledamöter väckta förslag
om åtgärder med syfte att främja egnahemsfrågans utveckling inom
länet samt att hos hushållningssällskapet göra de framställningar, som
kommittén efter verkställd utredning af frågorna finner vara af förhållandena
påkallade. Kalmar läns norra hushållningssällskap har lämnat
sitt förvaltningsutskott enahanda föreskrift, som den Östergötlands läns
hushållningssällskap meddelat sin egnahemskommitté. I Kopparbergs
län har egnahemssekreteraren blifvit ålagd att på allt sätt verka för,
att egnahemsinstitutionen kommer till den användning, som med densamma
afses.

187

II. Bolag och föreningar.

Vid sidan af hushållningssällskapen har på privat initiativ framvuxit
ett antal företag i form af bolag eller föreningar, som satt till
sin uppgift att underlätta och förmedla bildandet af egna hem. Åtskilliga
af dessa äro rena privata affärsföretag, som arbeta utan någon
kontroll eller något understöd från det allmännas sida, och för hvilka
det icke här synes vara någon anledning att redogöra. Dessutom finnas
emellertid åtskilliga bolag och föreningar, som äro berättigade att förmedla
lån ur statens egnahemslånefond. De af dessa företag, som i
någon större utsträckning hittills förmedlat lån för jordbruksändamål,
skola i det följande göras till föremål för en redogörelse i afseende på
deras organisation, arbetsmetoder o. dyl. De företag, som härvid komma
ifråga, äro Egnahems låneförmedlingsförening, Malmöhus läns egnahemsförening,
Gottlands läns egnahemsförening, Aktiebolaget Hem på landet och
Aktiebolaget Bankesta småbrukb

Samtliga nu nämnda egnahemsföretag med undantag af Egnahems
låneförmedlingsförening hafva emellertid icke låneförmedlingen
till sin hufvudsakliga uppgift. Denna består fastmera i att inköpa och
stycka egendomar samt försälja de därigenom uppkomna småbruken.
Tyngdpunkten i deras arbete är därför själfva nybildandet af lägenheter,
och låneförmedlingen är för dem snarast ett medel att underlätta afsättningen
af de sålunda bildade lägenheterna genom att skaffa köparna
lån på billiga villkor. Den sammanhänger därför äfven så nära med
deras affärsverksamhet i öfrigt, att en redogörelse för låneförmedlingen
icke kan begränsas till endast denna gren af deras verksamhet utan
måste omfatta företagen i sin helhet. Egnahems låneförmedlingsförening
åter är bildad för att uteslutande fungera som låneförmedlingsorgan
åt föreningen Egna Hem i Motala, som länge drifvit en omfattande
egnahemsverksamhet, men som på grund af sina stadgar icke själf var 1

1 Gottlands läns egnahemsförening har dock numera öfvergått till att så godt som uteslutande
bedrifva bostadslånerörelse.

Karakteristik
af bolags och
föreningars
låneverksamhet.

188

berättigad att förmedla lån ur egnahemslånefonden. De uppgifter, som
hos de öfriga här nämnda bolagen och föreningarna sammanförts i
samma företag, äro i detta fall delade på två formellt åtskilda föreningar,
men faktiskt stå de hvarandra så nära, att de tillsammans kunna jämnställas
med de öfriga företagen.

I detta sammanhang må påpekas den väsentliga skillnaden mellan
dessa bolags och föreningars egnahemsverksamhet, sådan den i korthet
karakteriserats här ofvan, och hushållningssällskapens verksamhet såsom
förmedlare af egnahemslån, i det att de senare icke för egen räkning
bedrifva styckning och sälja småbruk till sina låntagare utan utlämna
lån till dem, som på annat håll inköpa lägenheter. Under det bolagens
och föreningarnas låneverksamhet i regel är lokalt koncentrerad till de
af dem själfva grundade egnahemskolonierna och deras kundkrets
begränsad till köparna af deras egna lägenheter, äro ett hushållningssällskaps
låntagare spridda öfver hela dess område.

vinsttTdei För att ^ förmedla lån ur statens egnahemslånefond måste bolag

ning, kontroll och föreningar underkasta sig vissa af Kungl. Maj:t föreskrifna villkor
Tamhet™ 0Ck bestämmelser, närmare angifna i Kungl. kungörelsen den 13 juni
1908 angående särskilda föreskrifter till iakttagande af hushållningssällskap,
bolag och föreningar, hvilka vilja erhålla statslån från egnahemslånefonden.
De måste sålunda vara behörigen registrerade och deras
bolagsordningar eller stadgar måste bl. a. innehålla:

att föremålet för deras verksamhet är att främja förvärfvandet af
egna hem;

att till aktieägarna (resp. föreningsmedlemmarna) ej får för något år
utdelas mer än en viss, i bolagsordningen (resp. stadgarna) bestämd
procent å det inbetalade kapitalet;

bestämmelse, huruvida, i händelse delägarna under något år icke
kunnat erhålla så stor utdelning, som de enligt nyssnämnda bestämmelser
varit berättigade att erhålla, det underskjutande beloppet framdeles
får till dem utbetalas eller ej;

att, om företaget upplöses, till delägarna ej får utbetalas mera af
dess tillgångar, än som motsvarar det inbetalade kapitalet jämte eventuell
ersättning för brist i den årliga utdelningen;

bestämmelser rörande användningen dels af möjligen uppkommande
öfverskott å årsvinsten, dels, vid företagets upplösning, af återstående
tillgångar.

Bolag och föreningar skola vidare stå under kontroll af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, hvilken myndighet kan förordna särskildt

189

ombud att för sin räkning utöfva denna kontoli och för detta ändamål
deltaga i granskningen af företagets förvaltning och räkenskaper.

De låneförmedlande bolagens och föreningarnas verksamhet hand- Organisation.
hafves af en styrelse, bestående af 3—9 ledamöter och valda för ett
eller två år. Styrelsens medlemmar äro solidariskt ansvariga för omhänderhafda
medel. Hos Malmöhus och Gottlands läns egnahemsföreningar,
som båda hafva en styrelse på nio personer, utser styrelsen inom sig
ett arbetsutskott på tre personer med uppgift att förbereda alla ärenden
samt att vara styrelsens verkställande organ.

Tre af egnahemsföretagen äro organiserade såsom ekonomiska
föreningar utan personlig ansvarighet, de båda öfriga äro aktiebolag.
Medlemskap i Malmöhus och Gottlands läns egnahemsföreningar kan
förvärfvas af hvarje välfrejdad person, äfven af barn. I Egnahems låneförmedlingsförening
kan endast den vinna inträde, som är medlem i
föreningen Egna Hem. Antalet medlemmar utgjorde vid utgången af
år 1912 i Egnahems låneförmedlingsförening 554, i Malmöhus läns egnahemsiörening
277 och i Gottlands läns egnahemsförening 202.

Vid inträdet skall i alla tre föreningarna medlem erlägga en inträdesafgift
på en krona jämte en viss mycket låg årsafgift. Hvarje medlem
måste teckna sig för minst en andel eller insats, som hos Egnahems
låneförmedlingsförening uppgår till endast en krona men hos de båda
andra föreningarna utgör 100 kronor. Denna större insats kan erläggas
antingen genast vid inträdet eller genom successiva inbetalningar.

Malmöhus läns egnahemsförening hade den 31/j2 1913 ett sammanlagdt
insatsbelopp af 22,100 kronor; och hos Gottlands läns egnahemsförening
uppgick det inbetalade kapitalet vid samma tidpunkt till 8,159
kronor.

Aktiebolaget Hem på landet skall enligt bolagsordningen hafva
ett aktiekapital om minst 480,000 och högst 1,440,000 kronor, fördeladt
i aktier på hvardera 50 kronor. Vid slutet af år 1912 utgjorde aktiekapitalet
736,850 kronor. För aktiebolaget Bankesta småbruk utgör
aktiekapitalet 50,000 kronor och kan enligt bolagsordningen utgöra
minst detta belopp och högst 150,000 kronor. Aktierna lyda på 100
kronor.

Malmöhus och Gottlands läns egnahemsföreningar hafva sin verksamhet
begränsad till resp. län. De skola enligt stadgarna hafva ett
ombud i hvarje socken, där de äga eller väntas få medlemmar, samt
dessutom, om så anses lämpligt, ett å hvarje arbetsplats. Ombuden hafva
till uppgift att uppbära förfallna räntor och amorteringar å egnahems -

190

Vinstmedlens
användning.

lån och afgifter till föreningen samt att verka för tillslutning till föreningen.
De erhålla för sitt besvär ersättning enligt styrelsens bestämmande.
Egnahems låneförmedlingsförening åter är organiserad på ett
flertal filialer, och föreningens medlemmar äro icke direkt anslutna till
föreningen utan tillhöra någon af dess lokalafdelningar. Föreningens
verksamhet är icke begränsad till något visst län utan är utbredd öfver
en stor del af södra och mellersta Sverige. År 1913 hade den filialer
i 12 län. Aktiebolaget Hem på landet har sin verksamhet förlagd till
Stockholms samt till en mindre del till Uppsala län och aktiebolaget
Bankesta småbruk uteslutande till Stockholms län.

De tre föreningarna hafva ordinarie sammanträde en gång om
året, under någon af månaderna mars—maj. Till Egnahems låneförmedlingsförenings
sammanträden utses ombud från filialerna, ehuru
äfven enskilda medlemmar få närvara och utöfva rösträtt. De båda
aktiebolagen hafva ordinarie bolagsstämma likaledes en gång om året,
före utgången af maj. Vid dessa sammanträden väljas styrelse och
revisorer, beslutes om ansvarsfrihet, om användningen af det föregående
årets vinst m. m.

Då dessa företags egnahemslånerörelse är så nära förbunden med
deras öfriga verksamhet, finnas inga särskilda funktionärer anställda
enkom för denna gren af rörelsen. De aflönade tjänstemän, som äro
anställda hos företagen, utgöras af sekreterare och kassaförvaltare.
Aktiebolaget Hem på landet har dessutom eu särskild småbrukskonsulent,
som bl. a. har till uppgift att pröfva de lånesökandes lämplighet
och kontrollera lånens rätta användande.

Såsom redan nämnts kan vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshafvande
för sig utse ombud att deltaga i granskningen af låneförmedlande
bolags och föreningars förvaltning och räkenskaper. Dylikt ombud
finnes hos alla här nämnda egnahemsföretag med undantag af
Gottlands läns egnahemsförening.

En följd af det nära sambandet mellan företagens lånerörelse och
deras öfriga verksamhet är, att inga särskilda räkenskaper föras för den
förstnämnda grenen.

Den i lag föreskrifna begränsningen i vinstmedlens användning
är af de särskilda företagen genomförd på något olika sätt. Egnahems
låneförmedlingsförening utdelar af den uppkomna årsvinsten högst fem
procent å tecknade andelar, utan rätt att ett följande år fylla eventuellt
uppkommet underskott i ett års utdelning. Innan någon utdelning fåröga
rum, skall till reservfonden afsättas minst 10 procent af årsvinsten.

191

Sedan afsättning till reservfonden och vinstutdelning ägt rum, afsättes
öfverskottet till en särskild fond, hvars afkastning skall användas till
främjande af egnahemssaken enligt årsmötets beslut. Om föreningen
upplöses, får till medlem oej utbetalas mer, än som motsvarar det inbetalade
andelskapitalet. Återstoden öfverlämnas till föreningen Egna
Hem såsom en fond, hvars afkastning uteslutande får användas till
egnahemssakens främjande. Malmöhus och Gottlands läns egnahemsföreningar,
som i detta afseende hafva samma bestämmelser, utdela
högst sex procent å inbetalade insatser. Skulle något år vinsten icke
medgifva så stor utdelning som sex procent, får bristen täckas af ett
följande års vinstmedel eller vid föreningens upplösning. Till reservfonden
skall afsättas minst fem procent af årsvinsten; då reservfonden
uppgår till 25 procent af det inbetalade insatskapitalet, beslutar årsmötet,
huruvida ytterligare afsättning till densamma skall äga rum eller
ej. Öfverskott å årsvinsten öfverföres till föreningarnas kapitaltillgångar.
Vid upplösning skola tillgångarna, sedan medlemmarna utfått
eventuellt underskott å föregående års utdelning, användas i enlighet
med Kungl. Maj:ts bestämmande. De båda aktiebolagen utdela, sedan
lagstadgad afsättning .till reservfonden ägt rum, högst sex procent å
aktiekapitalet. Räcker icke årsvinsten till så stor utdelning, erhålla
aktieägarna i aktiebolaget Hem på landet återstoden från garantifonden,
under det att hos aktiebolaget Bankesta småbruk underskottet täckes
genom ett följande års vinst. Af öfverskottet å årsvinsten öfverföres
af aktiebolaget Hem på landet högst hälften till en garantifond, och
återstoden till en särskild fond, afsedd att användas till förmån för
bolagets egnahemssamhällen. Aktiebolaget Bankesta småbruk har icke
antagit några bestämmelser i fråga om öfverskottets användning, utan
sker detta på sätt bolagsstämman i hvarje fall bestämmer för att främja
bolagets ändamål. Vid eventuell upplösning erhålla aktieägarna hos
aktiebolaget Hem på landet aktiekapitalet samt ersättning för underskott
å föregående års utdelning; aktiebolaget Bankesta småbruk utdelar
därvid af sina tillgångar till aktieägarna aktiernas nominella värde samt
fyllnad i resterande utdelning af årsvinst. Återstoden skall på sätt
bolagsstämman bestämmer användas för att främja bolagets ändamål.

Egnahemsförfattningen stadgar, att annan låneförmedlare än hushållningssällskap
skall, innan beviljadt lån ur egnahemslånefonden får
utbekommas, till statskontoret aflämna godkänd säkerhet för den afgifna
skuldförbindelsens uppfyllande. I allmänhet godtager statskontoret som

Säkerhet för
statslånen.

192

säkerhet dels personlig borgensförbindelse af vederbörande företags styrelse,
dels inteckningar till högst tre fjärdedelar af de belånade egnahemslägenheternas
värde. Dessa inteckningar placeras alltid i någon
bank, som förbinder sig att hålla dem vid gällande kraft samt att icke
utan statskontorets medgifvande lämna dem ifrån sig. För Egnahems
låneförmedlingsförening bar föreningen Egna Hem iklädt sig borgen
och därvid som säkerhet ställt af densamma innehafda inteckningar, och
för Malmöhus läns egnahemsförening bar hushållningssällskapet iklädt
sig dylik borgen.

Nybildning af Då ett egnahemsföretag inköpt en egendom för att stycka den småbruk.

samma till egnahem, vidtager ett omfattande och i många fall vanskligt
arbete, innan egnahemslägenheterna stå färdiga att mottaga sina
innehafvare och kunna belånas med egnahemslån. En stor lättnad vid
köpet är, att lån i allmänhet kan erhållas ur statens jordförmedlingsfond
intill 4/s af egendomens värde, efter en ränta af 4 procent. Styckningen
förrättas i allmänhet af landtmätare eller annan sakkunnig fackman
och utföres oftast så, att den gamla egendomens byggnader komma
till användning för en något större gård och området i öfrigt uppdelas
på ett antal större och mindre egnahem slägenheter. Sedan styckningsplanen
utförts, återstå en del rättsliga åtgärder, innan de nya lägenheterna
få belånas med egnahemslån, såsom deras afskiljande från stamfastigheten,
relaxering af inteckningar samt erforderliga åtgärder för att
få lägenheterna gravationsfria. Vidare måste vägar anläggas och sådana
större afloppsdiken utföras, att lägenhetsinnehafvarna kunna afdika sin
jord. 1 många fall uppföra därjämte egnahemsföretagen själfva byggnaderna
å sina lägenheter och sälja dem i fullt färdigt skick, men
äfven där detta icke sker, upprättar företaget ritningar samt leder och
öfvervakar byggnadsverksamheten. Först sedan de enskilda lägenheterna
sålunda äro iordningställda, utsläppas de i handeln till försäljning, hvarvid
föreningen till köparen förmedlar ett egnahemslån. De tre som
föreningar organiserade egnahemsföretagen hafva i sina stadgar intagit
den bestämmelsen, att lån utlämnas endast till medlemmar i resp.
förening, hvarjemte Malmöhus och Gottlands läns egnahemsföreningar
stadgat det ytterligare villkoret, att medlem, för att kunna få lån, måste
hafva hos föreningen innestående ett belopp motsvarande 7s af lägenhetens
värde. På grund af de svårigheter, som stundom yppat sig att
skyndsamt erhålla köpare, torde dock föreningarna i vissa fall nödgats
släppa efter på dessa villkor.

193

Den pröfning af de lånesökandes kvalifikationer, som hushållningssällskapen
utföra, innan låneansökningarna beviljas, motsvaras här af
en liknande pröfning före köpets afslutande. De tre föreningarna, som
i regel sälja endast till sina egna medlemmar, hafva naturligtvis därvid
lättast att få reda på vederbörande spekulants lämplighet i ekonomiskt
och andra afseenden. Aktiebolaget Hem på landet införskaffar soliditetsupplysningar
genom bolagets kontor och genom dess småbrukskonsulent,
och aktiebolaget Bankesta småbruk fordrar i allmänhet företeende af
frejdebetyg samt referenser från arbetsgivare eller dylikt. Sistnämnda
bolag antager som köpare endast de personer, som äro födda på landet.

Själfva behandlingen af låneansökningarna blir hos bolagen och
föreningarna en fråga af mindre betydelse, då beviljandet af egnahemslån
kan sägas vara endast en konsekvens af låneförmedlarens och den
lånesökandes tidigare mellanhafvanden och träffade aftal. Ärendet handlägges
af bolagets eller föreningens styrelse, som i regel sammanträder
ungefär en gång i månaden.

Hvarje medlem af Malmöhus och Gottlands läns egnahemsföreningar,
som erhållit ett egnahemslån och i samband därmed fått tillbaka sina
inbetalade insatser, måste till föreningen aflämna en garantiförbindelse
att intill insatsbeloppet ansvara för föreningens förbindelser.

Låntagare skall, innan någon del af beviljadt egnahemslån får
lyftas, till låneförmedlaren aflämna lånekontrakt, två skuldförbindelser,
den ena för lånets stående, den andra för dess amorteringsdel, lagfartsbevis,
gravationsbevis, utvisande att lägenheten ej besväras af någon
penninginteckning eller annan servitutsinteckning än sådan, som ej har
afsevärd betydelse för dess värde, samt bevis, att ogulden köpeskilling
från föregående köp icke finnes, hvilken kan komma att utgå med
förmånsrätt framför egnahemslånet. Egnahems låneförmedlingsförening
fordrar därjämte skriftligt medgifvande af låntagaren, att föreningens
styrelse äger rätt att lyfta ersättning för brandskada å byggnaderna
samt jordeboksutdrag, som utvisar, att lägenheten eller dess stamhemman
icke besväras af lån från odlingslånefonden. Aktiebolaget Bankesta småbruk
fordrar bevis om, att byggnaderna äro brandförsäkrade.

Beviljadt egnahemslån utbetalas, därest lägenheten är bebyggd,
omedelbart, så snart låntagaren aflämnat erforderliga handlingar, samt
byggnaderna blifvit brandförsäkrade. Då ju i de flesta fall låneförmedlaren
själf är säljare, innebär detta i allmänhet endast, att så stor del
af köpeskillingen, som motsvarar egnahemslånet, godtskrifves köparenlåntagaren.
Hos Egnahems låneförmedlingsförening, där de belånade
lägenheterna inköpas från föreningen Egna Hem, utbetalas lånet till

*25

Låne förmedlingen.

194

denna förening, sedan köparen guldit den del af köpeskillingen, som
han själf skall betala. År den belånade lägenheten obebyggd, utbetalar
Egnahems låneförmedlingsförening intill 1/i af värdet å jorden omedelbart
antingen till köparen, om denne fullgjort hela likviden till säljaren, eller
i annat fall till den senare; sedan byggnader blifvit till någon väsentlig
del uppförda och brandförsäkrade, utbetalas intill % af de uppförda
byggnadernas värde; återstoden af lånet får lyftas, då samtliga byggnader
fullbordats enligt den uppgjorda byggnadsplan en och blifvit vederbörligen
brandförsäkrade. Öfriga föreningar och bolag förfara ungefär
på samma sätt och utbetala lånet, i den mån byggnadsarbetet fortskrider.
Härvid är dock att märka, att de i allmänhet själfva uppföra byggnader
å lägenheterna och utlämna dem till låntagarna bebyggda.

Det tillämpas emellertid i ganska stor utsträckning, att låntagare,
innan han uppfyllt de stadgade villkoren för att få lyfta lånet, i förskott
erhåller en större eller mindre del däraf mot särskild säkerhet.

Då egnahemslån för jordbrukslägenhet icke får utlämnas till mer
än högst 6/6 af en lägenhets värde, och många låntagare själfva icke
äga så stort kapital, att de kunna kontant inbetala återstoden, lämna
bolagen och föreningarna ofta köparen ytterligare lån af egna medel,
oftast i form af amorteringslån, mot säkerhet af högre liggande inteckning
i egnahemslägenheten. Dessa lån löpa naturligtvis mot högre
ränta än de vanliga egnahemslånen.

Beträffande tiden för annuitetens erläggande, upptager Egnahems
låneförmedlingsförening densamma kvartalsvis i förskott. Extra afbetalningar
kunna när som helst göras till föreningens kassa. Å de
under ett kvartal gjorda inbetalningarna godtgöres ränta med 3.6 procent
från första dagen i nästföljande månad, hvilken ränta lägges till kapitalet.
Malmöhus och Gottlands läns egnahemsföreningar upptaga annuiteten
en gång om året, under våren, i förskott, och de båda aktiebolagen
uppbära den genom halfårsinbetalningar den 1 maj och 1 november,
således en månad i förskott.

Bland låntagares åligganden äro i reglementena bland annat intagna
bestämmelser, dels att han är skyldig att hålla å lägenheten uppförda
byggnader i godt stånd, väl häfda jorden samt på ett ändamålsenligt
sätt sköta husdjuren och vårda inventarierna, dels att han skall
ej mindre hålla byggnaderna brandförsäkrade i af låneförmedlaren godkändt
bolag, som förbundit sig att till denne utbetala utfallande brandskadeersättningar,
än äfven brandförsäkra inventarier och gröda. I
öfrigt äro naturligtvis låntagarna skyldiga att underkasta sig den kontroll,
låneförmedlarna kunna vilja utöfva för utrönande af, om låntagarna
uppfylla sina förpliktelser.

DE SAKKUNNIGES BETÄNKANDE

197

Ledande principer för statens egnahem slånerörelse.

Statens egnahemslånerörelse, sådan den nu bedrifves, har till syftemål
att underlätta bildandet af egna hem af två olika slag, nämligen
dels jordbrukslägenheter och dels bostadslägenheter. Såväl skapandet
af nya själfständiga småbruk som beredandet af egna bostäder åt de
kroppsarbetande klasserna äro sträfvanden, som hvart och ett för sig äro
af största vikt för samhället och som därför staten ansett sig böra
understödja genom ifrågavarande lånerörelse. Då den statsunderstödda
egnahemslånerörelsen igångsattes, var emellertid hufvudändamålet med
densamma att underlätta bildandet af mindre jordbruk. Redan den
omständigheten, att staten såsom främsta organ vid låneförmedlingen
använder sig af hushållningssällskapen, visar, att den viktigaste grenen
af hela denna verksamhet anses vara utlämnandet af lån för jordbruksändamål.
Att detta alltifrån början varit afsedt framgår äfven däraf,
att Riksdagen år 1904 vid lånerörelsens organisation uttryckligen
uttalade sig för, att vid lånemedlens fördelning ett visst företräde borde
lämnas jordbrukslägenheter framför bostadslägenheter. Denna olikhet
i de båda grenarnas inbördes ställning är numera äfven fastslagen i
egnahemsförfattningen, i det att där den bestämmelse finnes intagen,
att lån till förvärfvande af jordbrukslägenheter skola äga företräde
framför lån till förvärfvande af bostadslägenheter.

Att märka är emellertid, att denna bestämmelse endast har afseende
å de lån, som utlämnas till låneförmedlare, hvadan dessa endast
hafva att inom de två grenarna af lånerörelsen fördela de lånesummor
de mottagit af staten.

Under de år lånerörelsen hittills varit i verksamhet har också
antalet beviljade lån för jordbruksändamål varit betydligt större än
antalet för bostadsändamål beviljade. Till följd af det i författningen
stadgade företrädet för förstnämnda slag af lån har vid fördelningen
mellan låneförmedlarna af tillgängliga medel af egnahemslånefonden

Lånerörelsens
uppdelning på
två skilda
grenar.

198

•den på grund af bristande tillgång på disponibelt kapital nödvändiga
nedprutningen i de begärda lånebeloppen endast i mindre utsträckning
träffat jordbrukslånen.

Till belysning af detta förhållande förtjäna anföras några siffror,
hämtade från den statistiska delen af de sakkunniges betänkande. Af
det af hushållningssällskapen i egenskap af låneförmedlare för år 1911
begärda lånebeloppet för jordbruksändamål beviljades omkring 75 proc.,
men i fråga om bostadslån utgjorde det beviljade lånebeloppet endast
omkring 39 proc. af det begärda, och motsvarande tal för föreningar
och bolag utgjorde för jordbrukslån 36 proc. och för bostadslån endast
omkring 12 proc.

Såsom af den statistiska redogörelsen vidare framgår, har sagda
förhållande gifvit sig tillkänna alltsedan år 1908, då de årligen disponibla
lånemedlen begränsades till visst belopp, och i sammanhang härmed
förutnämnda bestämmelse om jordbrukslånens företräde framför
bostadslån infördes i egnahemsförfattningen. De beviljade bostadslånens
summa i förhållande till det begärda lånebeloppet för bostadsändamål
har sålunda befunnit sig i oafbrutet sjunkande under åren 1908—1911.
En dylik nedgång kan ock konstateras beträffande de beviljade jordbrukslånens
belopp i förhållande till begärd lånesumma för jordbruksändamål,
men nedgången har varit betydligt starkare för bostadslånens
del. I medeltal för hela den undersökta tidsperioden 1905—1911 utgjorde
det beviljade lånebeloppet i proc. af det begärda för jordbrukslån
83.7 och för bostadslån 45.4.

Äfven om storleken af det begärda lånebeloppet icke får tagas
som ett exakt mått på lånebehofvet i det ena och andra fallet, torde
dock de nu anförda siffrorna äga tillräcklig beviskraft för att ådagalägga,
att i förevarande afseende existerar ett missförhållande, som behöfver
undanröjas.

Som exempel på de olägenheter egnahemslånerörelsen för bostadsändamål
förorsakas genom den bristande tillgången på lånemedel, kan
anföras följande uttalande af Sandvikens egnahemsaktiebolag med anledning
af det af de sakkunnige till samtliga låneförmedlare utsända
frågecirkul äret:

»Då egnahemsbolaget började sin rörelse, var intresset för egnahemsbildandet
mycket stort. Man räknade ut, att man med obetydligt
mera kostnad än gängse hyra så småningom kunde skaffa sig eget hem,
hvarför många anmälde sig och i förhoppning på framtida Statslån åtogo
sig att tillsvidare betala löpande bankränta. Egnahemsbolaget sökte
1909 ett statslån på kronor 100,000 och fick då 10,000 samt 1910

199

150,000 och fick då intet. Detta nedslående resultat har verkat, att
de, som skaffat sig hus i förhoppning på statslån, blifvit nedslagna och
förstämningen spridt sig till deras kamrater, hvarför den gängse tron
nu i samhället är, att man öfverhufvud taget ej kan hoppas på statslån
inom en öfverskådlig framtid. Intresset, hvilket som nämndt i början
varit lifligt, har härigenom afmattats, så att egnahemsbolaget endast
med svårighet skaffat och ännu ej fullt erhållit köpare till de under 1910
uppförda hemmen. Egnahemsbolaget står därför f. n. utan köpare äfven
för framtida byggen och kan således icke f. n. fortsätta med sin verksamhet
i den gamla utsträckningen.

Som orsaken till uteblifna statslån väl torde vara att söka däruti
att jordbrukslägenheter få företräde, tillåter sig Sandvikens egnahemsbolag
härmed gifva uttryck för en liflig önskan, att myndigheterna ville
behjärta ej blott land!- utan äfven industriarbetarnas egnahemsrörelse,
hvilken ur såväl social som ekonomisk synpunkt torde vara af stor betydelse
för landet, och att det därför inrättades en egnahemslånefond
särskildt afsedd att tillgodose behofvet af egnahemsbostäder i och nära
städer och industrisamhällen.»

På samma sätt framhålles af aktiebolaget Månsbo egnahem i ett
till de sakkunnige ingifvet yttrande önskvärdheten af att tillräckliga
egnahemslån måtte beviljas. De olägenheter nämnda bolag haft på
grund af lånemedlens otillräcklighet skildras på följande sätt: »Vårt
bolag startades under förutsättning af att egnahemslån skulle kunna
erhållas, inköpte mark af bönder till 27,000 kronor, nedlade ytterligare
c:a 10,000 kronor hufvudsakligen på anordnande af brunnar, men äfven
vägar, tomtindelning m. m. Just när dessa nödvändiga förarbeten
blifvit färdiga, blefvo tillgängliga medel så knappa, att vi första gången
erhöllo blott V* af det ansökta lånebeloppet 10,000 kronor och nu i år
(1911) intet af det ansökta 20,000 kronor.»

Att vid fördelning af lånemedlen fastslå något bestämdt förhållande
mellan lånerörelsens båda grenar torde alltid komma att möta betydande
svårigheter. Det kan nämligen befaras, att så starka kraf komma
att ställas på de medel, som afsetts för den ena af lånerörelsens båda
grenar, att proportionen mellan begärdt och beviljadt lånebelopp blefve
alltför ogynnsam inom denna gren vid jämförelse med samma förhållande
inom den andra grenen. A andra sidan kan det möta ännu
större vanskligheter att lämna alldeles oregleradt det förhållande, efter
hvilket lånemedlen fördelas mellan de bägge grenarna. Den faran
ligger då mycket nära, att den ena grenen i en framtid når en så stark
utveckling, att den kan komma att alltför mycket undantränga den

200

andra grenen. Redan nu är behofvet af bostäder åt industriarbetare
mycket starkt, och med vårt lands växande industrialisering torde det
komma att stegras så kraftigt, att bostadslånerörelsen, därest de båda
grenarna göras fullt jämnställd a, otvifvelaktigt ganska snart skulle komma
att lägga beslag på en alltför stor del af egnahemslånefonden, hvarigenom
jordbrukslånerörelsens berättigade kraf på samma fond skulle
blifva alltför litet tillgodosedda.

De här påpekade olägenheterna af den nära föreningen af egnahemslånerörelsens
båda grenar och af deras inbördes konkurrens om ett
gemensamt lånebelopp hafva sin orsak i den väsentligt olika karaktären
hos å ena sidan lånerörelsen för jordbruksändamål och å andra sidan
bostadslånerörelsen. Ändamålet med förstnämnda rörelse är ju att lämna
hjälp åt personer i de mindre bemedlade klasserna, som önska ett eget
hem, där de helt eller delvis kunna ägna sig åt jordbruket. Denna
rörelses verksamhetsområde måste därför vara begränsadt hufvudsakligen
till den rena landsbygden, och de intressen den är afsedd att främja
äro i första rummet den jordbruksidkande befolkningens. I motsats
härtill är bostadslånerörelsens uppgift att skalfa bostäder åt personer
med annan verksamhet än jordbruk, och den vänder sig till öfvervägande
del till industriarbetarnas klass. Till följd däraf har den äfven
sitt hufvudsakliga verksamhetsfält i eller i närheten af de mera tätt
bebyggda samhällena, där industrien till stor del är koncentrerad.

En ytterligare olikhet mellan lånerörelsen för jordbruks- och för
bostadsändamål ligger däruti, att den person, som erhåller ett lån för
sistnämnda ändamål, endast får hjälp för tillfredsställandet af behofvet af
bostad, medan däremot lån för jordbruksändamål äfven afser anskatfning
af det för en jordbrukare viktigaste produktionsmedlet, nämligen jorden.

Att hafva två till sin natur så skilda rörelser så nära förenade
som hittills varit fallet synes de sakkunnige på ofvan anförda skäl
vara olämpligt, och anse de på grund häraf en uppdelning af statens
egnahemslånerörelse på två fristående grenar, en för jordbruks- och en
för bostadsändamål, vara i hög grad af behofvet påkallad.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 20 januari 1911 vid
beslutets fattande om tillkallande af sakkunnige för utredning af egnahemsfrågan*
anförde dåvarande statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
bland annat, att orsaken till bristen på medel i egnahemslånefonden
hufvudsakligen syntes vara att söka i den omständigheten, att
lån från fonden i allt större utsträckning begärdes af föreningar med
hufvudsaklig uppgift att anskaffa bostadslägenheter utanför städer och
i större industricentra. Ehuru visserligen äfven sistnämnda slag af

201

egnahemsbildning måste anses synnerligen behjärtansvärd, vore den
dock i viss mån främmande för det ursprungliga ändamålet med den
nuvarande, under jordbruksdepartementets handhafvande förlagda eguahemslånefonden,
hvilken åsyftade bildandet af jordbrukslägenheter och
härutöfver väsentligen endast sådana bostadslägenheter, som kunde förekomma
på den egentliga landsbygden. Det syntes därför, fortsatte
departementschefen, kunna ifrågasättas, huruvida icke skäl förelåge att
från förevarande egnahem slånerörelse afskilja frågan om bildaudet af
egnahem för arbetare i städer och andra samhällen, som i förevarande
hänseende kunde jämnställas med städer.

Samma uppfattning kom till uttryck äfven i statsrådets och chefens
för civildepartementet anförande till statsrådsprotokollet den 19 januari
1912 vid fattande af beslut om tillkallande af sakkunnige för utredning
och förslag med afseende å de mindre bemedlade klass,ernas bostadsförhållanden.
Sedan nyss omförmälda uttalande af chefen för jordbruksdepartementet
återgifvits, framhöll nämligen chefen för civildepartementet,
bland annat, önskvärdheten af att klarare än som hittills skett skilja
mellan, å ena sidan, den egnahemsrörelse, som har till uppgift skapandet
af nya småbruk, och, å andra sidan, den sträfvan, som går ut på att
göra arbetare och andra mindre bemedlade till ägare af sina bostadslägenheter.
I uppdraget för sistnämnde sakkunnige att verkställa utredning
om de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden i allmänhet
torde ock otvifvelaktigt ingå en utredning af den af staten understödda
egnahemslånerörelsen för bostadsändamål.

Af här återgifna uttalanden torde tillfyllest framgå, att Kungl.
Magt ansett en uppdelning af den nuvarande egnahemslånerörelsen på
två grenar vara önskvärd eller åtminstone tänkt sig möjligheten af en
dylik uppdelning såsom ett af de medel, som väsentligt skulle kunna
befrämja egnahemsrörelsens utveckling.

Äfven i Riksdagen hafva vid upprepade tillfällen motioner väckts
om vidtagande af åtgärder i omordad riktning. Såsom af den
förut meddelade historiska öfversikten framgår, föreslogs i motion i
Andra kammaren vid 1908 års riksdag, dels att den då tillgängliga
egnahemslånefonden skulle afse endast egnahem å landsbygden
samt ett belopp af 2 miljoner kronor tillföras densamma för hvart och
ett af åren 1909—1913, dels ock att Kungl. Maj:t skulle anmodas låta
utarbeta förslag om särskild lånefond af högst 2 miljoner kronor att
disponeras såsom statslån åt sparbanker, aktiebolag och föreningar för
utlämnande af egnahemslån till lägenheter belägna å till stad hörande
område. Samma år föreslogs i en annan motion i samma kammare, att

*26

202

do för egnahemsändamål tillgängliga medlen skulle uppdelas i två lika
stora fonder att användas, den ena till åstadkommande af egnahemslägenheter
å landsbygd, den andra för dylika lägenheter å stads icke
planlagda område samt att grundräntan skulle beräknas, å den förra
fonden efter 3.6 proc. och å den senare efter 4 proc. Bägge motionerna
afstyrktes emellertid af statsutskottet på den grund, att en sådan åtgärd
ditintills visat sig obehöflig och att därigenom endast skulle föranledas
omgång och inveckling i förvaltningen utan motsvarande nytta. 1 enlighet
härmed afslog ock Riksdagen de väckta förslagen. Vid samma
riksdag väcktes jämväl motioner i Andra kammaren om bildandet af en
lånefond, afsedd att bereda mindre bemedlade personer tillfälle att inom
städernas områden förvärfva sig bostäder. Det tillfälliga utskott, som
behandlade motionen, tillstyrkte en skrifvelse till Kungl. Maj:t i det i
motionen angifna syftet, men blef motionen det oaktadt afslagen.

\id 1909 års riksdag återupptogs sistnämnda förslag uti en i Andra
kammaren väckt motion, och blef motionen på vederbörande tillfälliga
utskotts tillstyrkan af kammaren bifallen. Genom Första kammarens
afslag förföll emellertid frågan äfven för denna gång. Samma öde
rönte förslaget vid 1910 års riksdag, då Andra kammaren, denna gång
mot vederbörande utskotts afstyrkande, biföll en i ämnet väckt motion,
medan Första kammaren afslog densamma.

Vid en uppdelning af lånerörelsen, på sätt ofvan blifvit anfördt
och som äfven de sakkunnige anse sig böra förorda, torde emellertid
vara nödvändigt att något närmare angifva arten af de egnahemslägenheter,
som innefattas inom ramen af de båda slagen af lånerörelse.
Att den ena bör omfatta alla lån för förvärf af jordbruksfastigheter
synes utan vidare klart. Till denna kategori bör då räknas äfven
det i vissa industrialiserade bygder och särskildt i Skåne icke ringa
antal lägenheter, å hvilka lån erhållits af industriarbetare, hvilka vid
sidan af sitt arbete i industrien å dessa lägenheter äfven drifva något
jordbruk. Men därjämte synes det lämpligt, att till jordbrukslånerörelsen
äfven föras bostadslägenheter å den rena landsbygden, hvilka uppföras
af handtverkare och jordbruksarbetare.

Redan i kungl. propositionen till 1904 års riksdag angående egnabemslånerörelsens
ordnande framhölls af dåvarande statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet den olikhet, som förefanns mellan å ena sidan
sådana bostadslägenheter, hvilka bildas i närheten af stora städer eller
andra betydande industricentra eller i allmänhet för beredande af egnahem
åt hufvudsakligen i industriens tjänst anställda arbetare, och å andra
sidan sådana, hvilka ute å landsbygden förvärfvas af mindre handtverkare

203

eller yrkesidkare. Det är otvifvelaktigt, att personer tillhörande sistnämnda
kategori i de flesta afseenden äro närmare förbundna med
jordbruksbefolkningen än med industriarbetarna.

En ytterligare likhet mellan å ena sidan bostadslägenheterna för
handtverkare och jordbruksarbetare å den rena landsbygden och å den
andra jordbrukslägenheterna är, att de förstnämnda oltast icke uteslutande
äro bostäder, enär vid dem i regel äfven torde drifvas någon
husdjursskötsel, hvaraf lägenhetsinnehafvaren erhåller ett icke oväsentligt
bidrag till utkomst för sig och sin familj.

Genom att sålunda uppdela lånerörelsen på två skilda grenar samt
därvid till den ena föra lånerörelsen för förvärf af jordbruk samt för
beredande af bostäder åt handtverkare och jordbruksarbetare in. fl. på
den rena landsbygden och till den andra grenen hänföra bostadslånerörelsen
i hvad den afser att bereda bostäder åt industriarbetare och
dem närstående lager af befolkningen, skulle för hvardera grenen af
lånerörelsen erhållas ett i så stor utsträckning som möjligt homogent
och likformigt verksamhetsområde.

Sedan, såsom redan nämnts, inom civildepartementet särskilda
sakkunnige tillkallats för utredning af bostadsfrågan, och dessa, efter
hvad de sakkunnige hafva sig bekant, komma att till behandling upptaga
frågan om statens bostadslånerörelse i närheten af städer och
andra tätt bebyggda samhällen, hafva egnahemssakkunnige funnit sig
föranlåtna att begränsa sig till lånerörelsen å den rena landsbygden med
den omfattning, som i det föregående angifvits. De sakkunniges i
det följande framlagda förslag till förändringar i egnahemslånerörelsens
villkor och organisation afse därför, då ej annat särskildt angifves, i
främsta rummet endast sistnämnda gren af sagda lånerörelse.

Beträffande bostadslånerörelsen anse de sakkunnige, såsom redan
framhållits, att denna i framtiden bör så vidt möjligt helt frånskiljas
jordbrukslånerörelsen. Detta torde dock icke kunna fullständigt genomföras,
förrän ofvannämnda sakkunnige för utredning af bostadsfrågan
hunnit utföra sitt uppdrag. Under tiden synes det lämpligt, att de af
de sakkunnige föreslagna förändringarna i vissa delar blifva gällande
äfven för bostadslånerörelsen, men att denna i öfrigt får fortgå på samma
sätt som hittills. De sakkunnige hafva därför i förslaget till ny
kungörelse angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser för
den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen upptagit vissa bestämmelser
jämväl rörande bostadslånerörelsen att gälla såsom öfvergångsstadgande.

204

M&ut för Den stora betydelsen af den småbruksrörelse, staten genom sin

^rörelse låneverksamhet afser att hjälpa och uppmuntra, är så allmänt erkänd,
bildande af att någon ingående motivering icke torde vara erforderlig för fortsättande
småbruk. ajp ^en genom statsmakternas beslut år 1904 påbörjade verksamheten
att genom lån på fördelaktiga villkor underlätta bildandet af mindre
jordbruk. Här må endast framhållas, att dylika småbruk ur nationalekonomisk
synpunkt äro en synnerligen god form för jordbruk öfverallt,
där lämplig jordmån, goda afsättningsmöjligheter och öfriga naturliga
förutsättningar företinnas; den intensitet, hvarmed ett sådant jordbruk
kan bedrifvas, möjliggör en jämförelsevis stor afkastning per ytenhet från
detsamma. På samma gång har denna form af jordbruksdrift den fördelen,
att den skapar förutsättningar för uppkomsten af en jordbruksidkande
befolkning med mera fri och oberoende ställning. För arbetarna
beredes därjämte ett godt tillfälle att placera sina besparingar och att
genom sitt arbete ytterligare föröka dem.

De sakkunnige hafva härvid ingalunda förbisett, att förekomsten
af större brukningsdelar äfven äger sin betydelse. Erfarenheten i vårt
land torde ådagalägga, att det större jordbruket . mångenstädes väl
trifves vid sidan af det mindre, och att det senare, långt ifrån att af
det förra skadas eller hämmas i sin utveckling, tvärtom af detsamma
kan hämta ett värdefullt stöd. Emellertid är det obestridligt, att den
senaste utvecklingen på jordbrukets område höjt de mindre jordbrukens
räntabilitet och i vissa afseenden gifvit dem företräden framför de
större, som de förut icke ägt, hvarigenom ekonomiska förutsättningar
för en ökad utveckling af småbruksrörelsen vunnits. Jordbrukets
produktion har blifvit omlagd från att förut hufvudsakligen hafva varit
sädesproduktion till produktion af mjölk, smör, fläsk och ägg m. m.,
för hvilket allt småbruket mycket väl lämpar sig. Den nödvändiga förutsättningen
för en dylik utveckling af jordbruket, nämligen goda kommunikationer,
finnes numera i stora delar af landet, och de äfven på
landsbygden uppväxande industrisamhällena erbjuda småbrukarna göda
afsättningsmöjligheter. Den lifliga verksamhet staten utvecklar för att
uppmuntra och höja det mindre jordbruket genom undervisningskurser,
premiering och direkta anslag har naturligtvis också i hög grad bidragit
att i flera afseenden höja småbrukarklassens ställning och för densamma
underlättat att tillgodogöra sig den hastiga utvecklingen på
jordbruksteknikens område. Genom föreningsverksamhet och kooperation
hafva äfven i många fall småbrukarna själfva förstått att tillvarataga
sina gemensamma ekonomiska intressen.

Alla skäl synas därför tala för att staten genom fortsatt låne -

205

verksamhet bör söka befrämja nybildandet af dylika småbruk, på samma
sätt som staten redan länge lämnat ett kraftigt understöd åt redan bestående
småbruk genom betydande penningeanslag till premiering och
dylikt.

Storleken af de småbruk, hvilkas uppkomst staten bör understödja
genom lån, måste gifvetvis blifva ganska växlande inom olika
delar af landet och anpassas efter de i hvarje trakt rådande förhållanden
med afseende på jordens fruktbarhet, afsättningsförhållanden, arbetstillfällen
m. in. Redan i sitt utlåtande den 18 mars 1912 angående
värde- och lånemaximum å jordbrukslägenheter för erhållande af lån
ur egnahemslånefonden (se bil. B) framhöllo de sakkunnige, att såsom
en sund norm för statens lånerörelse borde gälla, att låneunderstödet
begränsades till sådana brukningsdelar, som i regel kunde
nöjaktigt drifvas med familjens egna krafter. Till jordbruk af den omfattning,
att de icke kunde tillräckligt intensivt skötas utan hjälp af
främmande understöd, syntes staten däremot icke böra utsträcka sin
låneverksamhet.

Inom ofvannämnda gräns kunna emellertid enligt de sakkunniges
mening småbruken växla till sin storlek icke endast på grund af de
lokala förhållandena inom olika delar af landet utan äfven på grund
af ägarens större eller mindre tillfälle till arbetsförtjänst. Alltifrån
lånerörelsens begynnelse har afsikten med densamma varit dels att
befrämja bildandet af sådana mindre lägenheter, hvilkas ägare för sin
utkomst är beroende äfven af arbetsförtjänst utom hemmet, och dels att
skapa sådana lägenheter, å hvilka ägaren är fullt besuten. Den af de
sakkunnige insamlade statistiken visar också, att de belånade jordbrukslägenheterna
äfven inom samma län förete mycket stora växlingar
i afseende på såväl areal som värde. Bland alla de jordbrukslägenheter,
till hvilka hushållningssällskapen under åren 1905—1911 beviljat lån,
voro sålunda å ena sidan icke mindre än 698 eller 12.2 proc. så små,
att deras totalareal icke öfversteg 2 hektar, medan å andra sidan 899
dylika lägenheter eller 15.7 proc. hade en areal, som uppgick till öfver
20 hektar. Lika stora voro växlingarna i afseende på lägenheternas
värde. Inom ofvannämnda grupp af lägenheter hade 1,153 ett värde af
högst 2,000 kronor och 1,167 ett värde, som öfversteg 5,000 kronor.
Vare sig lägenheternas storlek mätes efter arealen eller efter värdet, har
sålunda lån utlämnats till ett stort antal mycket små lägenheter men på
samma gång äfven till ett lika stort antal jämförelsevis stora sådana.

Det är äfven uppenbart, att denna olikformighet i flera afseenden
har varit till fördel för lånerörelsen, då denna därigenom erhållit större

206

anpassningsförmåga efter olika förhållanden, hvilken förmåga den skulle
hafva förlorat genom en strängare begränsning af lägenheternas storlek.

Såväl skapandet af mycket små lägenheter som af större sådana
har sina fördelar och olägenheter. Såsom förut nämnts förekommer i
vissa trakter och särskildt i Skåne i icke ringa utsträckning, att
industriarbetare vid sidan af sitt egentliga yrkesarbete äfven drifva
ett mindre jordbruk. Detta synes de sakkunnige vara en mycket god
förening, som kraftigt bör uppmuntras. Den skapar åt industriarbetaren
en mera tryggad ställning och gör honom under tider af dålig arbetstillgång
mindre beroende af sitt förvärfsarbete, hvarjämte den dessutom
erbjuder goda arbetstillfällen åt arbetarens familjemedlemmar. Dylika
jordbruk för industriarbetare äro dock till sitt läge bestämda däraf, att
arbetaren dagligen måste tillryggalägga vägen mellan arbetsplatsen och
sin lägenhet, hvarför afståndet mellan dessa båda platser icke får vara
alltför stort.

En annan liknande förening mellan yrkesarbete och jordbruk förekommer
ofta, i det att exempelvis handtverkare vid sidan af sitt yrkesarbete
äfven drifva ett mindre jordbruk. Äfven detta torde i de flesta
fall vara synnerligen fördelaktigt, då dels en synnerligen lämplig arbetsfördelning
för handtverkaren själf kan införas mellan jordbruks- och
yrkesarbetet, och dels de hemmavarande familjemedlemmarna i ett dylikt
hem lättare få tillfälle att bidraga till familjens uppehälle. Erfarenheterna
från småbrukspremieringarna hafva också visat, att dylika småbruk, som
innehafvas af handtverkare, ofta äro de bäst skötta.

I båda de nu anförda fallen är i regel yrkesarbetet hufvudsysselsättningen,
och jordbruket drifves mera såsom biförtjänst. En mycket
vanlig öfvergångsform mellan dylikt kombineradt yrkes- och jordbruksarbete
och det själfständiga jordbruket förekommer emellertid, då eu
jordbrukslägenhet visserligen är så stor, att den kräfver större delen
af ägarens arbete, så att denne icke kan vid sidan däraf utföra något
regelbundet arbete af större omfattning, men dock icke lämnar ägaren
och hans familj full bärgning, utan dessa måste genom arbete utom
hemmet bereda sig extra inkomster. Denna form för jordbruk förekommer
i mycket stor utsträckning, då det gäller lägenheter af den
storleksklass, inom hvilken egnahemslånerörelsen har sitt egentliga verksamhetsområde.
Äfven denna form för jordbruk har sina bestämda
fördelar. Den möjliggör för en person att skapa ett eget hem, äfven om
han icke äger så stora tillgångar, att han kan inköpa en större lägenhet
med fullt själfständigt jordbruk. Därjämte är ägaren af en mindre
lägenhet icke i så hög grad som innehafvaren af en större utsatt för

207

ekonomisk risk genom dåliga skördar och dylikt, enär det kapital han
nedlagt på sin lägenhet är jämförelsevis litet, och följaktligen räntor
och amorteringar äro mindre. Därtill kommer att han har mera tid
att genom arbete utom hemmet skaffa sig extra inkomster, Indika inkomster,
under förutsättning att hemmet är beläget i en trakt med goda
arbetstillfällen, äro en god hjälp till ekonomiens betryggande.

A andra sidan kan den olägenheten vara förenad med dylika små
jordbrukslägenheter, att egnahemsinnehafvaren göres beroende af en
mer eller mindre oviss inkomst, särskildt i det fall att han vid sidan af
sitt jordbruk har sysselsättning vid ett industriellt företag. Så länge
tillgången till dylikt arbete finnes i närheten, har ofta innehafvaren af
en mindre lägenhet en bättre ställning och större ekonomisk bärkraft
än innehafvaren af en större lägenhet, men blir arbetstillgången sämre
eller försvinner den helt och hållet, hotas den förre af fattigdom och
nöd. Om t. ex. eu person inköper eu liten lägenhet i närheten af
ett industriellt företag under förhoppning att erhålla god extraförtjänst
därifrån, kan det inträffa, att fabriksdriften nedlägges, och han
därigenom beröfvas möjligheten att skaffa sig sitt uppehälle. Af sin
lägenhet är han dessutom bunden vid orten, hvilket gör att han icke kan
flytta till annan plats med bättre arbetstillgång. Vid all egnahemslåneverksamhet
bör därför synnerligen noga tillses, att vid bildandet af små
jordbrukslägenheter, hvarå en familj icke kan hafva fullt arbete och försörjning,
den erforderliga extra arbetsinkomsten utom hemmet icke är af
så oviss beskaffenhet, att det egna hemmets bestånd därigenom äfventyras.
lakttages icke härvid den största försiktighet, hotar lätt den
faran, att på landsbygden uppstår en samhällsklass, som saknar medel
att skaffa sig sitt uppehälle och som äfven saknar rörlighet att förbytta
sig till platser, där tillfälle till utkomst lättare kan vinnas.

Påtagligen är denna fara än större i de fall, då invid eller i närheten
af ett industriellt företag en hel koloni af dylika smärre jordbrukslägenheter
uppväxer, hvilkas innehafvare för sin utkomst i större
eller mindre mån äro beroende af arbetstillgången vid det industriella
företaget. Åro lägenheterna färre eller ligga de spridda, erbjuder sig ju
lättare tillfälle att vid den industriella driftens inskränkning'' eller nedläggande
erhålla annat arbete utom hemmet. Hafva åter smärre jordbrukslägenheter
i större mängd hopats invid och i anslutning till ett
enstaka industriellt företag, finnes uppenbarligen ringa utsikt för att i
samma trakt ersättning skall kunna beredas egnahemsinnehafvarna för
raistade arbetstillfällen vid det industriella företaget. Fabriksdriftens
förflyttning eller nedläggande skulle komma att hota massan af egna -

208

Grunddragen
af lånerörelsens

organisation.

hemskolonister med allvarligt ekonomiskt betryck eller obestånd. Vid
lånerörelsens handhafvande måste därför äfven den största uppmärksamhet
ägnas åt frågan, i hvad mån därigenom främjas uppkomsten af
kolonier af småbruk, som för sin ekonomi äro beroende af mer eller
mindre ovissa arbetstillfällen utom det egna hemmet.

I anslutning till hvad ofvan anförts anse de sakkunnige, att lånerörelsen
icke bör begränsas till sådana lägenheter, där ägaren för sitt
och sin familjs uppehälle är beroende af annan arbetsförtjänst, utan lån
böra såsom hittills kunna erhållas jämväl af personer, hvilka önska förvärfva
lägenheter af den beskaffenhet, att låntagaren ensamt på lägenhetens
afkastning kan försörja sig och sin familj. Eller med andra
ord, lån böra såsom hittills utgå såväl för lägenheter, därå ägaren kan
vara fullt besuten, som för lägenheter, hvilkas ägare för sitt uppehälle
är hänvisad till arbetsförtjänst utom hemmet.

Af grundläggande betydelse för hela egnahemslåneverksamheten är
det sätt, på hvilket denna verksamhet är organiserad. På de organ,
som uppbära lånerörelsen, beror i främsta rummet, huruvida de för densamma
fastställda bestämmelserna tillämpas i en riktning, som är ägnad
att befrämja rörelsens sunda utveckling eller ej. De sakkunnige vilja
därför redan här vid diskussionen om lånerörelsens grundläggande principer
upptaga till behandling frågan om lämpligaste formen för lånerörelsens
organisation, huruvida densamma i hufvudsak bör bibehållas
sådan den hittills varit eller huruvida en omläggning af densamma efter
nya grundlinjer bör genomföras.

Enligt den organisation, som genomfördes vid egnahemslånerörelsens
början och ännu gäller, använder sig staten såsom ekonomiskt
ansvariga mellanhänder vid distribueringen af lånemedlen i främsta
rummet af hushållningssällskapen och därjämte af vissa för ändamålet
bildade bolag och föreningar. Då staten själf icke spelar någon aktiv
roll i lånerörelsen utöfver tillhandahållandet af lånemedel, hvilar därför
på dessa låneförmedlare hela uppgiften att på bästa sätt tillhandahålla
dessa medel åt dem, som mest äro i behof däraf.

Af de båda kategorierna af låneförmedlare, nämligen å ena sidan
hushållningssällskapen och å andra sidan bolag och föreningar, hafva
under de gångna åren de förstnämnda varit de, som halt den mest omfattande
lånerörelsen. Den af de sakkunnige utarbetade statistiken visar,
att under åren 1905—1911 hushållningssällskapen förmedlat icke mindre
än 5,909 lån för jordbruksändamål, under det att af bolag och föreningar
förmedlats endast 328 dylika lån, och i fråga om bostadslånen hafva de

209

förra under samma tid förmedlat 2,27 L men de senare 1,012 lån. Hushållningssällskapen
måste också enligt de sakkunniges mening anses
i hög grad skickade att handhafva egnahemslånerörelsen. Verksamheten
att bereda tillfälle åt mindre bemedlade att å landsbygden
skapa sig egnahem sammanfaller mycket nära med hushållningssällskapens
ö fråga sträfvanden, hvilka, såsom i 1904 års kungl. proposition
i egnahemsfrågan påpekades, alltmera utvecklat sig i riktning
mot främjandet af det mindre och minsta jordbruket. Hushållningssällskapen
hafva sålunda i sin tjänst personer med hufvudsaklig uppgift
att lämna de mindre jordbrukarna kostnadsfria råd och anvisningar,
såsom länsagronomer, jordbrukskonsulenter, länsträdgårdsmästare, hemkonsulenter
m. fl. Sällskapens premiering af nötboskap och svin är planlagd
och ordnad så godt som uteslutande i .syfte att främja den mindre
jordbrukarens kreatursskötsel. Arsanslagen till kontrollföreningar utgå
med fästadt afseende därpå, att de skola komma småbrukarna till godo.
I samma syfte beviljas inom ett flertal sällskap årligen afsevärda belopp
för räntefria lån till inköp af afvelsdjur, för anläggande af gödselstäder
samt för att sätta den mindre jordbrukaren i tillfälle att vid frökontrollanstalter
och kemiska stationer få utsäde samt foder- och gödselmedel
kostnadsfritt undersökta. För studieresor samt för anordnande af kostnadsfri
undervisning för mindre jordbrukare äfvensom för åstadkommande
genom särskildt understöd af ekonomiska sammanslutningar dem emellan
hafva sällskapen lagt i dagen ett intresse och en offervillighet, som bättre än
något annat visar, att hushållningssällskapen äga den rätta uppfattningen
om den riktning, hvari vårt mindre jordbruks utveckling bör ledas. På
premiering af småbruk offras årligen betydande summor, och hushållningssällskapen
äga genom denna sin verksamhet tillfälle att förvärfva och
alltjämt underhålla en intim kännedom om de mindre jordbruken, däribland
äfven de egna hemmen, samt kunna genom en mångfald åtgärder
verksamt understödja egnahemslåntagarna i deras arbete på jordbrukets
iståndsättande. Genom sin opartiska ställning äro slutligen hushållningssällskapen
i tillfälle att bistå den lånesökande och tillvarataga hans intressen
vid inköpet af lägenheten. De kunna genom goda råd förhindra
ett för den lånesökande ofördelaktigt köp, och genom att vägra lån, då
de anse priset å lägenheten för högt, hafva de såsom erfarenheten lärt
många gånger varit i stånd att sänka priset till förmån för den lånesökande,
då säljaren måste finna det mest förmånligt att sälja lägenheten
till ett lägre pris till en egnahemslåntagare, där han genom egnahemslånet
är försäkrad om att erhålla större delen af köpeskillingen
kontant. Härigenom åstadkommes därjämte ett ganska verksamt direktiv

* 27

210

mot den uppskrufning af jordpriset å egnahem sl ägenheter, som annars
lätt skulle kunna blifva en följd af den låga räntan å egnahemslånen.
Med fog torde ock kunna påstås, att frågan om bildandet af egna hem
för mindre bemedlade å landsbj^gden faller inom ramen af hushållningssällskapens
egentliga uppgifter, och att sällskapen sålunda äro de naturliga
organen för egnahemslånerörelsens handhafvande.

Hushållningssällskapens verksamhet som organ för lånerörelsen
kompletteras på ett lyckligt sätt genom de låneförmedlande bolagen och
föreningarna. Dessa fylla vid sidan af hushållningssällskapen en viktig
uppgift genom att bereda möjlighet för det enskilda initiativet att aktivt
ingripa i egnahemsverksamheten. I synnerhet på orter, där tillgången på
lämpliga egnahemslägenheter är ringa, kan det vara till stor fördel, att
personer, som önska sammansluta sig till ett bolag eller en förening
för att inköpa en större egendom och stycka densamma i egnahemslägenheter,
kunna få förmedla egnahemslån direkt till köparna af dessa.
Den risken kan i annat fall lätt inträffa, att vederbörande hushållningssällskap
icke äger medel disponibla för alla köparna, hvarigenom svårigheter
kunde uppstå att få lägenheterna sålda. En annan fördel med att
äfven andra organ för lånerörelsen finnas än hushållningssällskapen är,
att om ett hushållningssällskap på grund af den därmed förenade risken
eller af andra orsaker skulle brista i intresse för lånerörelsens främjande,
kunna för egnahemsrörelsen intresserade bilda en egnahemsförening,
genom hvars förmedling egnahemslån kunna erhållas.

Det är sålunda de sakkunniges uppfattning, att lånerörelsens hittillsvarande
organisation i praktiken visat sig i det stora hela väl fylla
sin uppgift, och att densamma - är lämplig att allt fortfarande bestå i
sina hufvuddrag oförändrad, så mycket mer som den nu under snart
tio års fortbestånd hunnit växa sig stark. Det måste under alla förhållanden
förefinnas mycket tungt vägande skäl för att i grunden omlägga
planen för en så vidtomfattande rörelse som denna, sedan den
fått fortgå efter en viss plan under en längre tid.

Emellertid har inför de sakkunnige af en utaf dem framlagts ett
förslag till förändringar i lånerörelsens organisation, som skulle medföra en
omläggning af själfva grundvalarna för hela rörelsen. Enligt detta förslag,
hvarom närmare förmäles i det följande (sid. 231), skulle inrättas en å
kommunalstämma vald egnahemsnämnd inom hvarje kommun eller grupp
af kommuner med uppgift bland annat att, då kommunen själ!'' uppträder
såsom förmedlare af statens egnahemslån, härvid vara dess verkställande
organ. Inom hvarje län skulle vidare finnas en egnahemsnämnd med
uppgift bland annat att utlämna statens egnahemslån direkt till enskilda

211

låntagare eller till kommuner samt bolag och föreningar såsom förmedlare.
Något förvaltningsbidrag eller annan ersättning skulle härvid icke
tillerkännas kommuner, bolag och föreningar, oaktadt de på egen risk
och bekostnad skulle handhafva lånerörelsen.

Utan att i detta sammanhang närmare ingå på ifrågavarande
förslag vill de sakkunniges majoritet redan här framhålla, att den
ansett sig hafva så mycket mindre skäl att förorda en förändring i
föreslagen riktning af den nuvarande anordningen med hushållningssällskapen
såsom förnämsta låneförmedlare, som den organisation, hvilken
föreslagits skola träda i stället, såsom närmare framhålles å sid. 231.
o. följ., synes i åtskilliga afseenden lämna rum för tungt vägande
anmärkningar, och därför, förutom att en dylik genomgripande förändring
alltid medför svårigheter och slitningar vid själfva öfvergången,
otvifvelaktigt skulle innebära en försämring i jämförelse med det nuvarande
tillståndet. De sakkunniges majoritet finner sålunda skäl icke
föreligga att förändra den nu gällande organisationen af låneverksamheten
och kan därför icke biträda det väckta förslaget om inrättande
af helt nya organ.

Af det sagda får emellertid icke dragas den slutsatsen, att de
sakkunniges majoritet skulle anse, att det i alla hänseenden är väl beställdt
med den nuvarande anordningen af låneförmedlingen. Tvärtom
vilja de, såsom på annat ställe i betänkandet förmäles (sid. 239—250),
föreslå vissa betydelsefulla förändringar, hvarigenom dels kontrollen öfver
låneförmedlarna skarpes, dels den nuvarande organisationen utbygges
och förbättras i syfte att på ett än mera effektivt sätt kunna tjäna sitt
ändamål. Däremot hafva de icke ansett, att förhållandena kräfva en
omläggning efter helt nya linjer af den bestående organisationen, som
i allmänhet visat sig kunna på ett framgångsrikt sätt fylla sin uppgift.

Bestämmelserna för de enskilda lånen.

Vid beviljande af egnahemslån synes bland låneförmedlarna en
i viss mån olika uppfattning råda, huruvida öfver hufvud taget lån
böra beviljas för redan bebyggda lägenheter. Vissa hushållningssällskap
hafva åtminstone under lånerörelsens första år ansett sig förhindrade
att lämna lån annat än för inköp af obebyggda lägenheter, medan åter
andra tillämpat mera liberala principer och i ganska stor utsträckning
beviljat lån äfven för inköp af redan bebyggda lägenheter, till och med
då dessa varit förut lagfarna.

Ä hvilka
fastigheter
böra egnahemslån

utlämnas ?

212

Att i större utsträckning lämna ut lån till förut lagfarna lägenheter
torde dock icke vara förenligt med egnahemslånerörelsens hufvudsakliga
uppgift. Egnahemslånefonden skulle på detta sätt blifva
jämnställd med de vanliga hypoteksan stal terna, och mycket stora kraf
skulle komma att ställas på dess kapitalstyrka, då på grund af fondens
lägre ränta innehafvarna af så godt som samtliga småbrukslägenheter
gifvetvis skulle söka egnahemslån. De sakkunnige vilja icke med det nu
sagda hafva förnekat, att det kunde vara önskvärdt, att staten understödde
mindre jordbruk i allmänhet genom ett bättre ordnande af kreditförhållandena;
de hafva endast velat framhålla, att denna uppgift faller
utom ramen för statens egnahemslåneverksamhet sådan den hittills bedrifvits
och sådan den enligt de sakkunniges mening alltjämt bör bedrifvas.

Det afgörande kriteriet vid beviljande af egnahemslån bör enligt
de sakkunniges mening vara, att det erhållna kapitalet skall användas
för bildande af nya egnahem, d. v. s. genom laga förrättning nyutbrutna
brukningsdelar. Däraf följer dock icke, att dessa nödvändigt behöfva
bestå af obebyggda fastigheter, utan de kunna äfven vara sådana, som
utgöras af torp eller andra fullständigt eller delvis bebyggda lägenheter,
hvilka förut icke varit belägna på fri och egen grund. Utmärkande för
båda dessa slag af lägenheter, hvilkas förvärfvande sålunda bör i främsta
rummet befrämjas, är, att de förut icke varit verkliga själfständiga
egnahem, hvarjämte de icke heller torde hafva varit särskildt för sig
lagfarna.

Med det senare af de båda slagen af lägenheter torde emellertid i
viss mån böra jämnställas vissa fastigheter, som varit särskildt lagfarna,
men hvilka kunna sägas hafva upphört att utgöra egnahem. Sålunda
bör binder icke möta för beviljande af lån till inköpande af mindre
hemmansdelar eller andra fastigheter, som ägas af bolag eller enskilda
personer, hvilka själfva icke bebo och bruka desamma. Till denna
kategori hör det stora antalet så kallade bolagshemman i Norrland och
Dalarne. Det har på visst håll uttryckts ovisshet om, huruvida arrendatorer
af dylika hemman kunde erhålla lån ur egnahemslånefonden för
friköpande af den arrenderade fastigheten. Det torde dock vara otvifvelaktigt,
att äfven med nu gällande bestämmelser hinder icke möter mot
att utlämna egnahemslån till inköp af sådan fastighet, och, såsom på annat
ställe (se sid. 313 o. följ.) framhålles, anse de sakkunnige det synnerligen
önskvärdt, att egnahemslånefondens medel användas för att för dessa arrendatorer
underlätta friköpandet af de af dem arrenderade fastigheterna.

Å andra förut lagfarna fastigheter torde däremot lån icke böra
lämnas annat än dels i sådana fall, då dessa fastigheter icke äro

213

bebyggda, dels i särskild! ömmande fall, såsom då eu fäderneärfd fastighet
vid dödsfall eljest måste säljas till utomstående på grund af svårighet
för något af barnen att öfvertaga densamma.

I gällande kungörelse angående förvärf af egnahemslägenheter Låntaga res
från vissa kronoegendomar linnes bland annat stadgadt, att såsom kopare
af jordbrukslägenhet, hvilken icke skall hembjud as viss person, må
antagas allenast person, som äger förutsättningar för drifvande af ett
mindre jordbruk. Äfven vid utlämnandet af egnahemslån för jordbruksändamål
är det gifvetvis af stor vikt, att icke personer, som sakna nödiga
kvalifikationer, erhålla understöd att börja en verksamhet, som på sina
utöfvare ställer så stora kraf som jordbruket. De sakkunnige vilja därför
föreslå det tillägg till bestämmelserna i ämnet, att egnahemslån för
jordbruksändamål ej må tilldelas annan person än den, som äger förutsättningar
att drifva det jordbruk eller den husdjursskötsel, som å
lägenheten kan förekomma.

Det är naturligt, att egnahemslån skola utlämnas endast till sådana
personer, som råda öfver sitt gods. De sakkunnige hafva sig emellertid
bekant, att det under låneförmedlarnas verksamhet icke så sällan förekommit,
att exempelvis gifta kvinnor, som icke haft boskillnad, sökt
egnahemslån. En låneförmedlare är naturligtvis redan nu fullt berättigad
att afslå en dylik persons låneansökan, men då det otvifvelaktigt för låneförmedlaren
skulle vara ett godt stöd att därvid hafva ett uttryckligt stadgande
i författningen att åberopa sig på, hafva de i förslaget till egnahemsförfattning
intagit den bestämmelsen, att egnahemslån ej må tilldelas
annan person, än den som råder öfver sitt gods.

Rörande värde- och lånemaximum å lägenheter för erhållande af Värde- och
lån ur egnahemslånefonden hafva de sakkunnige redan i sin skrifvelse
den 18 mars 1912 föreslagit den ändring i nu gällande bestämmelser,
att det högsta värdet å bebyggda jordbrukslägenheter måtte sänkas till

6,000 kronor, men däremot för obebyggda jordbrukslägenheter motsvarande
värde höjas till 8,000 kronor, samt att lån å jordbrukslägenheter
måtte kunna erhållas till fulla % af lägenhetens värde, äfven där
detta värde öfverstiger 6,000 kronor. Beträffande de skäl, som de
sakkunnige anfört för dessa ändringsförslag, hänvisas till bilaga B
af detta betänkande. I proposition till 1912 års riksdag upptog
Kungl. Maj:t de sakkunniges förslag till ändring af värde- och
lånemaximum, med undantag af den föreslagna nedsättningen af det
högsta värdet å bebyggda jordbrukslägenheter från 7,000 till 6,000
kronor, och blef propositionen af Riksdagen antagen. De sålunda be -

lånemaximum.

214

Tilläggslån.

slutade ändringarna gälla för lån, som beviljas för år 1913 eller senare
är. Då nya bestämmelser angående värde- och lånemaximum så nyligen
blifvit antagna, och dessa bestämmelser därjämte så nära öfverensstämma
med de af de sakkunnige själfva föreslagna, synes för de sakkunnige ingen
anledning föreligga att upptaga denna fråga till ytterligare behandling.

Såsom af den af de sakkunnige meddelade historiken närmare
framgår, har det fastställda värde- och lånemaximum å jordbrukslägenheter
för erhållande af egnahemslån tid efter annan blifvit förhöjdt. I
1904 års egnahemsförfattning bestämdes maximivärdet för jordbrukslägenheter
till 5,000 kronor och lånemaximum till 5/6 af värdet. Redan
år 1906 blef emellertid maximivärdet höjdt till 6,000 kronor, och utfärdades
härom kungl. kungörelse den 11 maj 1906. Vid 1910 års riksdag
fattades beslut om förhöjning af värdemaximum för jordbrukslägenheter
till 7,000 kronor, och lånets belopp bestämdes fortfarande till högst 6/e af
lägenhetens värde men skulle dock i intet fall få öfverstiga 5,000 kronor,
hvarom nådig kungörelse utfärdades den 25 november 1910. Slutligen
beslöts vid 1912 års riksdag att höja värdemaximum för obebyggda
jordbrukslägenheter till 8,000 kronor, detta i öfverensstämmelse med
förenämnda framställning från de sakkunnige. Högsta värdet å bebyggda
jordbrukslägenheter skulle alltjämt utgöra 7,000 kronor. Det relativa
lånemaximum fastställdes i bägge fallen till B/6 af lägenhetens värde,
och den förut gällande bestämmelsen om begränsning af lånesummans
absoluta belopp till 5,000 kronor utgick. Härom utkom kungl. kungörelse
den 10 juni 1912.

Under egnahemslånerörelsens hittillsvarande tid hafva sålunda följande
värde- och lånemaxima varit gällande för under resp. år beviljade
lån å jordbrukslägenheter:

Vårdtorn ax i mum (i kr.) för Lånemaximum (i kr.) för

obebyggda bebyggda obebyggda bebyggda

lägenheter lägenheter

1905 ........................... 6,000 4,166

1906—1910 ................. 6,000 5,000

1911—1912 .................. 7,000 5,000

1913 ........................... 8,000 7,000 6,666 5,833

Såsom af den statistiska redogörelsen närmare framgår, hafva såväl
medelvärdena å olika slag af belånade jordbrukslägenheter som äfven
lånebeloppen i medeltal för dylika lägenheter stegrats under åren 1905—
1911. Särskild! har detta varit fallet med de hos hushållningssällskapen

215

belånade jordbrukslägenheterna. För de hos sällskapen belånade obebyggda
jordbrukslägenheterna hade sålunda år 1905 lånen i medeltal
en storlek af 2,767 kronor, men år 1911 hade samma medeltal vuxit
till 3,579 kronor, och för bebyggda lägenheter har en liknande stegring
ägt rum från 1,990 till 2,594 kronor.

Äfven om sådana orsaker som högre jordpris och arbetskostnader
medverkat till den stegring af värden och lånebelopp, som försiggått
sedan lånerörelsens början, torde dock härtill förnämligast hafva bidragit
de förut omnämnda höjningarna af värde- och lånemaximum. De, som
erhållit egnahemslån under lånerörelsens första tid, hafva ock i en mängd
fall otvifvelaktigt blifvit mindre gynnsamt ställda än senare låntagare,
i det att de förra varit uteslutna från rätt att belåna fastigheter af det
värde och den storlek, som sedermera medgifvits. Af den statistiska
redogörelsen framgår, att såväl de belånade jordbrukslägenheternas totalareal
som arealen af odlad jord (åker och trädgård) tenderat att ökas
under åren 1905—1911, hvarvid gifvetvis de företagna höjningarna i
lägenheternas maximivärde varit af afgörande betydelse. Tillika visar
statistiken, att ju större den belånade lägenhetens värde varit, desto
mindre del har genomsnittligen byggnadernas värde utgjort af lägenhetens
totalvärde. Bland de hos hushållningssällskapen belånade obebyggda
jordbrukslägenheterna utgör exempelvis antalet lägenheter, å
hvilka byggnadernas värde ligger inom hälften af hela värdet, för lägenheter
med högst 2,000 kronors värde endast 31.9 proc. af samtliga,
men för lägenheter med 6,001 — 7,000 kronors värde icke mindre än
85.7 proc., och för de bebyggda jordbrukslägenheterna stiger motsvarande
tal från 40.2 till 76.5 proc. Den låntagare, som skaffat sig en
större lägenhet, har därför i regel haft den fördelen framför den, som
skaffat sig en mindre sådan, att en relativt större del af det i hela
lägenheten nedlagda kapitalet placerats i den produktiva jorden.

Fn särskildt ogynnsam ställning intaga bland de äldre låntagarna
de, som under åren 1911 och 1912 erhållit lån å jordbrukslägenheter
med ett värde af öfver 6,000 kronor. Trots det att lånebehofvet är
störst å lägenheter med högre värde, hafva dessa på grund af den under
de nämnda åren gällande begränsningen af lånens absoluta belopp till

5,000 kronor icke som öfriga låntagare kunnat erhålla lån till fulla */«
af värdet utan i vissa fall endast till 5/t af lägenheternas värde.

Att den tidigare medgifna högsta värde- och lånegränsen för jordbrukslägenheter,
särskildt för obebyggda, varit för snäft tillmätt och
därigenom i många fall hindrat låntagare att förskaffa sig jordareal
af lämplig storlek, torde för öfrigt icke här behöfva närmare påvisas.

216

De sakkunnige få i detta hänseende hänvisa till hvad de härutinnan anfört
i sin framställning den 18 mars 1912 såsom motivering för sitt förslag om
värdegränsens höjning för obebyggda jordbrukslägenheter (se bil. B).
Genom det förut omförmälda beslutet vid 1912 års riksdag hafva ock
statsmakterna visat sig dela den uppfattning, de sakkunnige hysa i föreliggande
fråga.

Men äfven där gällande bestämmelser icke lagt hinder i vägen
för låntagaren att förskaffa sig en lägenhet af lämplig storlek, torde,
enligt hvad de sakkunnige erfarit, icke sällan hafva förekommit, att
egnahemsbildaren förvärfvat sig ett alltför litet område. Orsakerna härtill
kunna hafva varit mångahanda, såsom låntagarens fruktan för att
skuldsätta sig utöfver det ytterst nödvändiga, oerfarenhet om afsättningsmöjligheterna
för jordbruksprodukter o. s. v. En lägenhet, som
från början varit tillräcklig för innehafvaren, så länge han haft tillgång
till arbetsförtjänst utom hemmet, kan blifva i behof af utvidgning äfven
på grund däraf, att tillgången på extra arbete upphör, och innehafvaren
därigenom blir hänvisad att helt och hållet lefva på sin lägenhet.
Äfven har det förekommit, att de åbyggnader, hvarmed låntagaren till
en början ansett sig kunna nöjas, varit för knappt tilltagna, ursprungligen
opåräknade ombyggnader hafva visat sig erforderliga o. s. v.

I många fall måste det äfven anses som ett mycket klokt och
lämpligt tillvägagångssätt af en låntagare att först skaffa sig en mindre
lägenhet, hvars inköp och iståndsättande icke öfverstiger hans ekonomiska
resurser, och därefter söka utvidga och förbättra densamma,
sedan han stärkt sin ställning samt arbetskrafterna inom familjen eventuellt
tillvuxit, så att han kan erhålla mera hjälp i sitt arbete vid
lägenhetens skötsel. Ett dylikt successivt utvidgande och förbättrande
af lägenheten synes böra underlättas, hvilket lämpligen kan ske
genom beviljande af tilläggslån.

Af hvad här ofvan sagts torde klart framgå, att i många fall ett
verkligt behof kan föreligga för en egnahemslåntagare att få utöka det
ursprungligen erhållna lånebeloppet. Med nu gällande bestämmelser har
emellertid ingen annan utväg funnits att lämna honom större egnahemslån,
för den händelse han kunnat få inköpa mera jord, behöft hjälp
till ombyggnad af hus m. m., än att låta honom inbetala det förut erhållna
lånet och lämna honom ett nytt större. Något tilläggslån har
låneförmedlaren med tillämpning af gällande egnahemsförfattning i de
allra flesta fall icke ansett sig kunna utlämna. Då tilläggslånet gifvetvis
måst betraktas som ett nytt själfständigt egnahemslån, och dylikt lån icke
får utgå med lägre belopp än hälften af lägenhetens värde, har tilläggs -

217

lånet måst utgöra minst hälften af det sammanlagda värdet af antingen
den redan belånade gamla lägenheten och det tillköpta jordområdet eller,
där det nya lånet skulle utgå för ombyggnad, den gamla lägenheten
och de för uppförande afsedda byggnaderna. Så stora tilläggslån torde
emellertid endast i undantagsfall förekomma. För att tilläggslån skulle
kunna utgå för inköp af nytt jordområde, har därjämte detta område
måst särskildt bebyggas, då författningen icke medgifver, att lån beviljas
endast till inköp afjord. Att, såsom hittills vid dylika tillfällen praktiserats,
utlämna nya lån i samband med de äldres inbetalning medför
emellertid den oegentligheten, att friheten från amorteringsskyldighet
därigenom obehörigt utsträckes. Af den statistiska redogörelsen framgår
ock, att en dylik utväg ytterst sällan anlitats, hvilket torde hafva berott
därpå, att flertalet låneförmedlare icke ansett sig kunna utlämna nytt lån
till den, som förut erhållit egnahemslån, hvartill kommer att behofvet däraf
för låntagarna icke kunnat vara så trängande under lånerörelsens första
tid. Under åren 1905—1911 hafva endast 10 jordbrukslån och 2 bostadslån
blifvit af låntagare fullständigt inbetalade för erhållande af nytt större
lån. I samma tnån som nya utvecklingsmöjligheter för de redan bildade
egna hemmen med åren uppstå, blir dock gifvetvis behofvet af ökadt
kapital allt större.

Under hänvisning till det anförda vilja de sakkunnige föreslå den
förändring i gällande bestämmelser, att för inköp af jord och för åstadkommande
af nybyggnader eller eljest för utförande af bestående förbättringsarbeten
å lägenheten af synnerligt värde samt till sådana låntagare,
hvilka under åren 1911 och 1912 som egnahemslån erhållit endast

5,000 kronor å lägenhet, hvars värde öfverstiger 6,000 kronor, låneförmedlare
berättigas att å jordbrukslägenheter, för hvilka erhållits lån ur egnahemslånefonden,
utlämna tilläggslån, för hvilka såsom säkerhet må mottagas
annan inteckning än första, på sätt närmare angifves å sid. 220.
Beträffande de allmänna villkor och bestämmelser, som i öfrigt böra
stadgas för tilläggslån, anse de sakkunnige, att i tillämpliga delar
detsamma bör gälla för tilläggslån som för vanliga egnahemslån; och få
de sakkunnige, under hänvisning till bifogade förslag till förändrade
allmänna villkor och bestämmelser för egnahemslånerörelsen, i korthet
anföra följande angående de föreslagna nya stadgandena.

I öfverensstämmelse med hvad som gäller för vanliga egnahemslån
å jordbrukslägenheter bör stadgas, att tilläggslånet jämte äldre lån
skall utgöra minst hälften och högst fem sjättedelar af värdet å den
redan belånade lägenheten tillika med värdet af tillköpt jordområde eller
för uppförande afsedda byggnader m. m. Därest lägenheten vid det

*28

218

ursprungliga lånets beviljande varit obebyggd, bör vid tilläggslånets
beviljande lägenheten betraktas såsom obebyggd och värdet därför
kunna uppgå till 8,000 kronor. Yar lägenheten åter vid det första
lånets erhållande bebyggd, bör värdemaximum sättas till 7,000 kronor.

Liksom för närvarande gäller ifråga om vanliga egnahemslån å
jordbrukslägenheter, föreslå sålunda de sakkunnige högre värdemaximum
för tilläggslån å lägenheter, som vid det ursprungliga lånets erhållande
varit obebyggda, än för därförut bebyggda lägenheter, oberoende af att
en lägenhet af förstnämnda slag sedermera försetts med åbyggnader.
Såsom de sakkunnige anfört i sin framställning den 18 mars 1912, är
otvifvelaktigt behofvet af kapital större vid anskaffandet af en obebyggd
lägenhet än vid inköp af en redan bebyggd af samma storlek. Med
förut gällande bestämmelser om värdemaximum har, såsom de sakkunnige
påpekat i nämnda framställning, låntagare, som förvärfvat en obebyggd
fastighet, ofta måst nöja sig med en jordareal af alltför ringa storlek
för att med sin afkastning förränta husen och försörja sin brukare.
Det synes därför de sakkunnige synnerligen önskvärdt, att eu dylik
låntagare beredes tillfälle att genom tilläggslån förvärfva eu i förhållande
till byggnaderna fullt tillräcklig jordareal. På grund af de under senare år
rådande höjda jord- och byggnadspriserna kan detta syftemål i många fall
icke ernås, med mindre än att värdemaximum för erhållande af tilläggslån å
här omförmälda slag af lägenheter sättes till samma belopp, som för närvarande
gäller för nya lån å obebyggda jordbrukslägenheter, eller 8,000 kronor.

Hvad beträffar det af de sakkunnige föreslagna värdemaximum för
erhållande af tilläggslån å lägenhet, som vid det första egnahemslånets
beviljande varit bebyggd, eller 7,000 kronor, få de sakkunnige erinra
om, hvad som af statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet anförts
till statsrådsprotokollet den 29 mars 1912 i fråga om nya lån å dylika
lägenheter. För det långt öfvervägande flertalet syntes honom visserligen
ett maximivärde af 6,000 kronor vara tillräckligt, i det att flertalet gamla
brukningsdelar, hvarom här vore fråga, vore jämförelsevis små och en
stor del utgjordes af gamla torplägenheter. Det syntes honom dock
otvifvelaktigt, att man i stora delar af vårt land med dåvarande prisläge
å jord och byggnader icke för 7,000 kronor kunde erhålla väl bebyggda
lägenheter af den storlek, att de öfverskrede normen för de brukningsdelar,
hvilkas tillkomst egnahemsrörelsen hade satt som sin uppgift att främja.

De sakkunnige anse vidare, att liksom i fråga om vanliga egnahemslån
tilläggslånet med afseende å återbetalningen bör delas i två lika
stora delar, en amorteringsdel och en stående del. Äfven beträffande
betalningsskyldigheten i öfrigt torde samma bestämmelser böra gälla för

219

tilläggslån som för vanliga egnahemslån, dock med ett par undantag. Sålunda
bör, då amorteringsdelen af det äldre lånet inbetalts, såväl återstoden
af tilläggslånets amorteringsdel som dess stående del vara till betalning
förfallen samtidigt med den stående delen af det äldre lånet. Då hälften
af det äldre lånet iir inbetaldt, och sålunda en betydlig del af skulden
är infriad, bör nämligen låntagaren kunna erhålla lån i en bank eller
på annat sätt för att inlösa hela återstoden af egnahemslånet och
tilläggslånet. Det måste äfven i de bestå fall för låntagaren vara fördelaktigast
att, på samma gång som den stående delen af det första lånet
inbetalas, äfven lösa in hela tilläggslånet. På grund af det sätt, hvarpå
iuteckuingsförfarandet i det följande är föreslaget ordnadt. för tilläggslån,
kan han nämligen icke på annat sätt lösa ut sina inteckningar för att
eventuellt belåna dessa på annat håll. Vidare bör tilläggslån, som användes
för tillköp af jordområde, kunna uppsägas till betalning, då den gamla
lägenheten försäljes och det äldre lånet inbetalas, detta därför, att det
nya jordområdet icke har samma värde, om den gamla lägenheten försäljes.
Äfven i de öfriga fall, då det äldre lånet enligt egnahemsförfattningens
bestämmelser uppsäges till inbetalning, skall dylik uppsägning kunna
ske jämväl beträffande tilläggslånet. Någon oskälig börda kan genom
dessa bestämmelser icke sägas blifva låntagaren pålagd, då denne äfven
för tilläggslånet äger frihet från amorteringsskyldighet under de första
åren och därunder har tillfälle att utan väsentligt ökade utgifter för
lånen förbättra lägenheten och uppdrifva dess afkastning. Det kan
visserligen ur vissa synpunkter förefalla tämligen omotiveradt att vid
tilläggslån medgifva dylik frihet från amorteringsskyldighet under de
första åren, då den, som erhållit ett tilläggslån, i allmänhet kan antagas
hafva hunnit arbeta upp sin lägenhet så mycket, att han icke är i
behof af denna ytterligare lättnad i betalningsvillkoren. Det synes
dock mindre lämpligt att i fråga om tilläggslånen borttaga amorteringsfriheten,
då därigenom amorteringsplanen för dessa skulle blifva en
annan än för öfriga under året utlämnade egnahemslån, och låneförmedlarnas
inbetalningar till statskontoret på så sätt skulle förryckas.
Ett uppskof med amorteringstidens början på tre, eller såsom de sakkunnige
ämna föreslå, fem år, har för öfrigt mindre betydelse, då hela
tilläggslånet alltid skall inbetalas på samma gång som den stående delen
af det första lånet, hvarigenom amorteringstiden för tilläggslånen aldrig
kommer att blifva lika lång som för vanliga egnahemslån.

Beträffande säkerheten för tilläggslån har redan anförts, att såsom
sådan bör kunna mottagas inteckning näst efter det äldre egnahemslånets.
I fråga om tilläggslån, som beviljas för inköp af ny jord, hafva

Lån till
mindre än
lägenhetens
halfva värde.

220

de sakkunnige härvid tänkt sig följande anordning. För tilläggslån et
sökes första inteckning i det nya området samt inteckning i den äldre
lägenheten omedelbart efter de för det ursprungliga egnahemslånet
aflämnade inteckningarna; för det äldre lånet sökes jämväl inteckning i
det nya området näst efter inteckningarna för tilläggslånet. Genom att
på detta sätt den gamla lägenheten och det nytillköpta området samintecknas,
och låneförmedlaren erhåller säkerhet i bägge fastigheterna
för det samfällda lånebeloppet, förebygges den risk af säkerhetens försämring,
som kunde uppkomma genom fastigheternas tvångsförsäljning
hvar för sig. I regel torde nämligen fastigheterna representera ett
högre värde i en och samma ägares hand, än därest de innehafvas och
brukas af skilda ägare. Ett jordområde, som för en lägenhetsinnehafvare har
högt värde på grund af dess läge i närheten af hans gamla lägenhet och därför
inköpes för t. ex. 1,200 kronor och belånas med 1,000 kronor, kan vid försäljning
inbringa ett mycket lägre belopp än lånets, om det säljes för sig.
Om däremot, såsom de sakkunnige föreslå, den gamla lägenheten och det nya
området samintecknas och låneförmedlaren följaktligen erhåller säkerhet
i bägge fastigheterna för det totala lånebeloppet, försvåras eller omöjliggöres
i praktiken en partiell försäljning af den med hela inteckningssumman
belastade lägenheten och risken för förlust å lånet blir mindre.
Till förekommande af en dylik eventualitet bör dessutom, såsom förut
framhållits, i lånekontraktet införas bestämmelse om, att tilläggslånet förfaller
till betalning, därest den med det äldre lånet belånade lägenheten
försälj es.

Vid lånemedlens fördelning genom låneförmedlarna torde den,
som söker nytt egnahemslån, i allmänhet böra hafva företräde framför
den, som söker tilläggslån. I regel har nämligen den, som redan innehar
en egnahemslägenhet och vill utvidga respektive förbättra densamma,
större möjligheter att annorstädes erhålla kredit och är mindre
i behof af statens hjälp än den, som vill grunda ett nytt eget hem.
Härmed är gifvetvis icke sagdt, att den som söker nytt lån under alla
förhållanden bör hafva företräde. Det kan i vissa fall vara minst lika
önskvärdt, att statslån utlämnas till utvidgande och förstärkande af gamla
lägenheter som till bildande af nya.

Under nuvarande förhållanden är det för innehafvare af en lägenhet
å ofri grund i de flesta fall omöjligt att erhålla egnahemslån för
friköpning af sin lägenhet, då byggnaderna å dylika lägenheter oftast
hafva större värde än jorden, och egnahemslånet, som erfordras för
inköp af jorden, därför icke uppgår till hälften af hela lägenhetens

221

värde. För att göra det förslag till lag om friköpning af lägenheter å
ofri grund, hvilket de sakkunnige framlagt i sin skrifvelse den 30 september
1913 (se bil. D), så effektivt som möjligt, vilja de sakkunnige
föreslå den undantagsbestämmelsen i fråga om det stadgade låneminimum,
att där egnahemslån utgår till inlösen af jord till byggnad på
ofri grund, sådant lån må kunna lämnas till mindre belopp än hälften
af jordens och byggnadens sammanlagda värde.

Å de lån, som erhållas ur egnahemslånefonden, erlägges nu ränta
med 3.6 proc., hvilken räntefot varit gällande alltsedan egnahemslånerörelsens
början. Då emellertid staten å de lån, som den måste upptaga
för att anskaffa kapital för egnahemslånefonden, har att erlägga
en ränta, som för närvarande i regel uppgår till öfver 4 proc., uppstår
för statsverket en ränteförlust, som med lånerörelsens nuvarande
omfattning utgör ganska betydande belopp. Såsom i den statistiska
redogörelsen angifves, utgjorde år 1911 skillnaden mellan den af
egnahemslånefonden till riksgäldskontoret erlagda och den från låntagarna
influtna räntan icke mindre än 98,779 kronor 3 öre, och för åren
1905—1911 uppgick hela ränteförlusten till 253,549 kronor 20 öre.
Denna ränteförlust kommer gifvetvis att ytterligare växa, i samma mån
som utlåningen från fonden ökas, enär några utsikter icke torde förefinnas,
att staten inom den närmaste framtiden skall erhålla lån mot lägre ränta.

Härtill komma de utgifter, som staten måste vidkännas såsom förvaltningsbidrag
till låneförmedlarna för omkostnader och eventuella förluster.
Tilläggas dessa till ränteförlusten, erhålles för åren 1905—1911
ett belopp af 508,981 kronor 18 öre, utgörande statens direkta kostnader
för den af staten bedrifna egnahemslåneverksamheten under sagda
tid. Räknadt på hvart och ett af de under åren 1905—1911 beviljade
egnahemslånen, utgör detta intill utgången af sistnämnda år en kostnad
för staten af i medeltal cirka 53 kronor per lån.

1899 års egnahemskommittés förslag med afseende å ränta för
egnahemslån var byggdt på den grundsatsen, att staten borde lämna så
billiga lån, som läte sig göra med iakttagande af, att staten ej tillskyndades
förlust å lånerörelsen. I enlighet med från fullmäktige i riksgäldskontoret
inhämtade upplysningar om den effektiva medelräntan å
svenska statslån ansåg sig kommittén kunna grunda sina beräkningar
på en räntefot af 3 3h proc. Statskontoret, som genom nådig remiss
anmodats afgifva utlåtande öfver vissa delar af kommitténs förslag, anförde
med afseende å här berörda fråga endast, att det syntes mindre
lämpligt att uti lag fastslå en viss räntefot.

Räntefot.

222

Fullmäktige i riksgäldskontoret, hvilkas utlåtande jämväl infordrades,
anslöto sig helt och hållet till kommitténs mening, att villkoren
för egnahemslånen borde bestämmas så, att staten icke åsamkades ränteförlust
å ifrågavarande lånerörelse. Mot kommitténs beräkning riktade
emellertid fullmäktige den erinran, att räntan å egnahemslånen borde
bestämmas med hänsyn till den ränteutgift, staten finge vidkännas för
den nya upplåningen i fråga och icke efter medelräntan å förut upptagna
statslån, hvilkas influtna valuta redan blifvit för andra ändamål använd.
Då statens upplåningsränta gifvetvis vid olika tidpunkter ställde sig
åtskilligt olika, ansågo fullmäktige i likhet med statskontoret det mindre
lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, i lag meddela bestämmelse om
räntefoten för egnahemslånen, en bestämmelse som tid efter annan måste
ändras efter upplåningsräntans växlingar. Såsom förhållandena för det
dåvarande gestaltade sig, syntes det fullmäktige antagligt, att en upplåning
för statens räkning skulle kunna ske mot en effektiv ränta af
omkring 8 3U proc. Men härjämte borde tagas i betraktande den ränteförlust,
som efter all sannolikhet komme att uppstå därigenom, att medlen
måste anskaffas och hållas tillgängliga en mer eller mindre lång
tid, innan de komme till användning för sitt ändamål, d. v. s. utlämnades
såsom räntebärande lån. Med hänsyn härtill och då det icke
kunde undgås, att staten i ett och annat fall lede förlust genom uteblifna
rånte- och kapitalinbetalningar å utlämnade lån, ansåge fullmäktige,
att statens kostnader för ifrågavarande lånerörelse icke under dåvarande
förhållanden kunde täckas, med mindre räntan å egnahemslånen
bestämdes till 4 proc.

I den kungl. propositionen till 1904 års riksdag angående egnahemslån
föreslogs emellertid en räntefot af allenast 3 V2 proc. Föredragande
departementschefen anförde härutinnan, att det för honom framstod
såsom uppenbart, att, därest lånerörelsen skulle medföra åsyftadt
gagn, lånevillkoren borde göras för låntagarna i möjligaste mån fördelaktiga,
och befarade han, att därest icke för lånen kunde bestämmas en
lägre räntefot än 4 proc., lånemedlen icke skulle komma att tagas i anspråk
i den utsträckning önskligt vore. Visserligen kunde det icke
förnekas, att, därest de för ändamålet erforderliga medlen skulle af staten
genom särskild upplåning anskaffas, staten vid bestämmande af villkoren
för egnahemslånen måste tillse, att dess egna utgifter för lånemedlens
anskaffande blefve betäckta. Om åter, såsom i den kungl.
propositionen föreslogs, arbetarförsäkringsfondens kapitaltillgång användes
för beredande af de för lånerörelsen erforderliga penningmedlen,
kunde fonden vid en räntefot af 3 1/2 proc. vidkännas den minskning i

223

ränteinkomst, som uppstode genom kapitalets utlånande till lägre ränta,
än som eljest kunnat påräknas, äfvensom eventuella förluster å statslånerörelsen.

Det af Kungl. Maj:t föreslagna sättet för anskaffande af lånemedel
vann icke Riksdagens bifall. I stället beslöts att bereda erforderliga
penningmedel genom direkt upplåning för statens räkning, hvilket på
grund af inhämtade upplysningar ansågs kunna ske till eu räntefot af
3 3U proc. Emellertid fann sig Riksdagen icke kunna gå fullt så lågt som
till den af Kungl. Maj:t föreslagna räntefoten af 3 V2 proc., utan sattes
räntan i likhet med för odlingslån till 3.6 proc., hvilket syntes vara
fullt tillräckligt, då egnahemslånen i likhet med odlingslånen borde anses
medföra, att landets kapitaltillgångar och ekonomiska bärkraft ökades
samt nya skatteobjekt tillskapades. Er den af de upplånade medlen
bildade egnahemslånefonden skulle riksgäldskontoret erhålla godtgörelse
för den ränteutgift, som förorsakades genom medlens upplånande
och öfverlämnande till fonden, hvarjemte fonden skulle bestrida det beslutade
förvaltningsbidraget till hushållningssällskapen. Den omständigheten,
att genom dessa anordningar fondens kapital kunde komma att
småningom minskas, syntes icke Riksdagen ägnad att väcka betänkligheter.

Vid tvenne riksdagar hafva sedermera väckts motioner om ändring
i den år 1904 fastställda räntefoten af 3.6 proc. Sålunda föreslogs i
en motion vid 1907 års riksdag, att räntan skulle utgöra å lån till
jordbrukslägenhet i landskommun 3.1 proc., för öfriga egnahemslån i
landskommun 3.6 proc. samt för egnahemslån å stads område 4.1 proc.
I en annan motion vid samma riksdag föreslogs, att samtliga lån skulle
förräntas endast efter 3 proc. En tredje motionär föreslog, att jordbrukslån
skulle förräntas med 3.6 proc., medan däremot bostadslån
skulle löpa med 4 proc. ränta. Samtliga dessa motioner blefvo enligt
statsutskottets hemställan afslagna. Såsom motiv för sitt afstyrkande
anförde utskottet, att det icke ansåg tillrådligt att besluta ändringar i
grunderna för lånerörelsen, innan densamma vunnit någon större omfattning,
och innan någon tillförlitlig erfarenhet om dess förutsättningar
och verkningar kunnat vinnas. Vid 1908 års riksdag föreslogs uti en
i föregående sammanhang omförmäld motion om egnahemslånefondens
uppdelning på tvenne fonder, den ena afsedd för landsbygden, den andra
för stads icke planlagda område, att räntan å lån från den förra fonden
skulle beräknas efter 3.6 proc. och från den senare efter 4 proc. Jämväl
denna motion blef i enlighet med statsutskottets hemställan af Riksdagen
afslagen.

224

Af den bär lämnade redogörelsen för behandlingen af frågan om
räntefoten för egnahemslån framgår, att hos vederbörande myndigheter
inom förvaltningen till en början den åsikten gjorde sig gällande, att
villkoren för egnahemslånen borde bestämmas så, att staten icke åsamkades
förlust å lånerörelsen. Vid fastställande af räntefoten å egnahemslånen
borde sålunda tillses, att statens egna utgifter för anskaffande
genom upplåning af erforderliga medel blefve täckta. Emellertid har
Riksdagen icke velat biträda en sådan uppfattning. För egnahemslånen,
i likhet med lån från öfriga statens utlåningsfonder, har fastställts en lägre
räntefot än staten kunnat betinga sig vid upplåning af för ändamålet
erforderliga medel, hvarvid bland annat åberopats, att genom egnahemsrörelsens
understödjande med billiga lån landets kapitaltillgångar och
ekonomiska bärkraft ökades samt att nya skatteobjekt skapades, så
att på indirekt väg staten bereddes ersättning för den gjorda ränteförlusten.
Uti de förslag om förändring af den gällande räntefoten för
egnahemslån, som förevarit i Riksdagen, har endast beträffande bostadslån
ifrågasatts förhöjning af räntefoten, medan ett par motionärer velat
hafva räntan för jordbrukslån sänkt. I detta sammanhang må äfven
erinras därom, att Kungl. Maj:t i propositioner till 1907 och 1908 års
riksdagar föreslagit nedsättning af annuiteten för egnahemslån å jordbrukslägenheter
från 6 till 5 proc., hvarvid åberopats bland annat, att
den föreskrifna annuiteten af 6 proc. för jordbrukslägenheter, tillämpad
på själfva egnahemslånen, medförde en årlig utgift för låntagaren, som
till sitt absoluta belopp kunde komma att betydligt öfverstiga, hvad som
i de flesta orter betalades i årlig arrendeutgift för en fastighet af motsvarande
storlek och godhet. 1 den mån sålunda låntagarens årsutgift
mera afsevärdt öfversköte hvad han skulle nödgats årligen betala, därest
han varit arrendator, vore det all sannolikhet för, att afkastningen å
lägenheten icke räckte både till hans och familjens uppehälle och till
annuiteterna å egnahemslånet, och att han därför drefs att öka sin
skuldbörda, hvarigenom för honom möjligheten att hålla sig kvar på
lägenheten i högsta grad äfventyrades.

Såsom i det föregående har visats, är det icke obetydliga ekonomiska
uppoffringar, som staten måst göra för täckande af egnahemslånerörelsens
ränteförluster, omkostnader m. m. Från vissa håll hafva
ock röster höjts för att räntefoten å egnahemslån borde höjas utöfver
3.6 proc., så att densamma mera bragtes att motsvara den ränta, till
hvilken staten kan upplåna penningar.

De sakkunniges majoritet anser emellertid icke skäl föreligga att
höja den för närvarande gällande räntefoten af 3.6 proc. Härvid måste i

225

främsta rummet tagas hänsyn till, att egnaliemslåntagarna i allmänhet äro
så svagt ekonomiskt situerade, att de alltjämt mycket väl behöfva
den lättnad, staten hittills medgifvit dem genom eu lägre ränta. Otvifvelaktigt
skulle ock eu höjning af räntefoten i hög grad hämma statens
ifrågavarande lånerörelse. Den förnämsta fördel, som från låntagarens
sida varit förenad med ett lån ur statens egnahemslånefond, har just
varit, att han där fått lån mot billigare ränta, än om han vänd!, sig
till banker eller andra privata långifvare. Om nu staten skulle höja
räntan å sina lån, så att densamma bragtes att närma sig räntan å
privat kapital, skulle eu af de väsentligaste fördelarna vid statens egnahemslånerörelse
gå förlorad, hvarigenom säkerligen efterfrågan å statens
egnahemslån skulle minskas högst betydligt och som följd däraf måhända
hela egnahemsrörelsen drabbas af ett bakslag. Staten kunde därigenom
äfven lätt förlora sin ledande ställning inom egnahemsrörelsen och därmed
äfven förmågan att med de medel, som eljest skulle hafva stått
den till buds, föra en effektiv egnahemslånepolitik.

Ihågkommas måste ock, att bildandet af egnahemslägenheter representerar
ett betydande allmänt intresse, för hvilket staten, om så befinnes
nödigt, får offra medel. Egnahemsrörelsen är icke blott, såsom förut
nämnts, ägnad att öka landets kapitaltillgångar och ekonomiska bärkraft
samt höja skatteförmågan hos egnahemsinnehafvarna. Rörelsen har
ock, särskild! där den riktar sig på åstadkommandet af småbruk, den stora
sociala betydelsen att främja tillkomsten af en samhällsklass med mera
fri och oberoende ställning samt på samma gång mera fast knuten till
fädernejorden. Den åsikten gör sig ock alltmera gällande, att egnahemsrörelsens
främjande är ett af de förnämsta medlen i arbetet på
emigrationens hämmande. Jämväl i andra länder har det allmännas
intresse af att verksamt befordra egnahemsrörelsen erkänts; och staten
har ansett sig böra understödja rörelsen med lån till lägre ränta än
den kunnat betinga sig vid upplåning af därför erforderliga medel.

Nämnas må sålunda, att i Preussen vid statslån, som utlämnas
såsom köpeskilling för nygrundade s. k. räntegårdar eller i och för
upprättande af dylika gårdar, beräknas en årlig ränta af 3 V2 proc. För
de räntegårdar, som öfverlåtas genom den statliga kolonisationsverksamheten
i Västpreussen och Posen, beräknas räntan till allenast 3 proc.
af statens själfkostnader för gården.

Enligt den irländska jordköpslagen af år 1903 utlämnas statslån
till irländska arrendatorer för förvärf af jord efter en årlig räntesats af
allenast 2 */* proc. Skattkammarministeriet anskaffar de nödiga penningarna
genom att upptaga lån till samma ränta, men därest lånet måste

*29

226

Utsträckning
af amortering
s friheten
från tre till
fem år.

emitteras under pari, förfogar ministeriet öfver en särskild fond för
bristens täckande. I Norge utgör årliga räntan på de statslån, som utlämnas
på jordbrukslägenheter, 3 V2 proc., i Danmark endast 3 proc.

Af här ofvan anförda skäl har sålunda de sakkunniges majoritet
ansett sig böra hemställa, att räntan å egnahemslånen alltjämt bibehålies
vid 3.6 proc.

Enligt nu gällande bestämmelser inträder amorteringsskyldigheten
å egnahemslån med fjärde året efter utgången af det kalenderår, under
hvilket lån från statskontoret utbekommits. Under de första åren erlägges
således endast ränta å lånet. Afsikten härmed har gifvetvis varit
att under de första åren bereda låntagaren lättnad i de kontanta utgifterna,
innan lägenhetens jordbruk hunnit komma fullständigt i gång och
lämna full afkastning, samt utgifterna äro störst för iordningställande
af byggnader m. m. Denna amorteringsfrihet under tre år har emellertid
i många fall visat sig vara alltför kort, och det skulle otvifvelaktigt för
de flesta egnahemslåntagare vara till stor fördel att få densamma något
utsträckt. Isynnerhet för alla låntagare, som köpt nybildade lägenheter,
medföra de första åren en mängd utgifter och svårigheter af annat slag,
som göra, att de i de allra flesta fall endast under ytterst mödosamt
arbete och stora försakelser kunna försörja sig och sin familj och samtidigt
fullgöra sina inbetalningar för egnahemslånet. Dessa svårigheter torde i
allmänhet icke vara öfvervunna redan efter tre år, utan torde det i regel
dröja åtskilligt längre, innan låntagarens ekonomi hunnit komma fullt i
jämnvikt, så att den kan bära den ytterligare belastning, som amorteringen
innebär. En utsträckning af amorteringsfriheten under exempelvis
ytterligare två år, skulle därför för alla dessa innebära en mycket stor
lättnad. Visserligen skulle härigenom hela amorteringstiden förlängas
med motsvarande tid, men någon större olägenhet häraf torde knappast
behöfva befaras.

Det finnes emellertid ännu ett mycket talande skäl för en utsträckning
af amorteringsfriheten. Egnahemslåneförfattningen stadgar, att de
å lägenheten bestämda byggnaderna skola vara fullbordade senast vid
början af det år, med hvilket amorteringsskyldigheten inträder. En
låntagare, som köpt en obebyggd lägenhet, har sålunda under nuvarande
förhållanden endast tre år på sig att uppföra alla nybyggnader å densamma.
Detta medför, att han måste använda sig af lejd arbetskraft
för arbeten, som han kunnat utföra själf, om han kunnat utsträcka
byggnadstiden längre. På grund af det påskyndade byggnadsarbetet blir
därjämte den tid, han under de första åren kan nedlägga på jord -

227

bruket genom nyodlingar eller andra förbättringar, mycket inskränkt,
hvarigenom lian går miste om en välbehöflig ökning i sina inkomster.
Utsträckes däremot byggnadstiden till fem år, bör låntagaren hinna själf
utföra en stor del af byggnadsarbetet å lägenheten och dessutom hafva
tid öfver att ägna åt sitt jordbruk, hvarigenom de svåra öfvergångsåren
skulle blifva väsentligt lättare att komma igenom. Då gifvetvis
amorteringen icke kan börja, förrän alla byggnader blifvit uppförda, så
att hela lånet kunnat utbetalas, är emellertid en utsträckning af amorteringsfriheten
en nödvändig förutsättning för att kunna genomföra en
dylik förlängning af byggnadstiden.

De sakkunnige vilja därför föreslå, att amorteringsskyldigheten
måtte inträda först med sjätte året efter utgången af det kalenderår,
under hvilket lånet utbekommits.

Den person, som inköper en delvis ouppodlad lägenhet och å
densamma odlar upp nytt område, utför otvifvelaktigt en ur kolonisationssynpunkt
nyttigare gärning än den, som endast inköper en lägenhet
med gammal åkerjord. Då den, som brutit mark för plogen, gjort sig
förtjänt af särskild uppmuntran, hafva såväl stat som hushållningssällskap
sedan längre tid tillbaka lämnat understöd och belöningar för uppodling
af jord. Det synes därför de sakkunnige, som om staten borde uppmuntra
äfven de egnahemslåntagare, som i större utsträckning utföra
nyodling, och i någon form gifva dem förmåner framför öfriga låntagare
för att därigenom befrämja brytandet af ny bygd. 1899 års egnahemskommitté
hade i sitt betänkande föreslagit, att uppskof med erläggande
af annuitet skulle kunna medgifvas, då nyodling af inköpt område tarfvades,
och ett och annat låneförmedlande hushållningssällskap medgifver
redan nu af egna medel särskilda lättnader för dylika låntagare i form
af ett eller flera års räntefrihet å egnahemslånen eller i form af direkt
odlingsunderstöd. Otvifvelaktigt skulle det för låntagare, som utföra
nyodlingar, innebära en betydande lättnad, om genom statens medverkan
ett särskildt understöd kunde medgifvas under de första åren,
då odlingsarbetet ännu icke hunnit lämna någon afkastning. De sakkunnige
vilja därför föreslå, att för de fäll, då nyodling af inköpt,
obebyggdt område helt eller till öfvervägande del tarfvas, låntagaren
bör kunna medgifvas understöd under högst tre år af den tid,
skyldighet att erlägga amortering icke förekommer, efter hvilken tid
den af sedd a^ nyodlingen bör kunna hafva utförts och börjat lämna afbastning.
Ett dylikt understöd torde säkerligen bättre hjälpa den, som
inköper ett obebyggdt, helt eller till öfvervägande del ouppodladt om -

Statsunderstöd
för
nyodlingar.

228

råde, öfver de första åren, än en längre tids uppskof med amortering
af skulden.

De sakkunnige hafva öfvervägt möjligheten af att låta understödet
utgå i form af räntefrihet eller utsträckt amorteringsfrihet för
egnahemslånet. Räntefriheten skulle ju för låntagaren hafva alldeles
samma verkan som ett till honom utbetaldt understöd till lika stort
belopp, och medgifvandet af räntefrihet kan äfven i vissa afseenden
synas vara ett enklare förfaringssätt. En utsträckt amorteringsfrihet
skulle ju äfven i viss mån för egnahemslåntagaren lätta de första årens
svårigheter. Härigenom skulle emellertid annuiteterna å de lån, som
erhållit räntefrihet eller utsträckt amorteringsfrihet, icke såsom ifråga
om öfriga lån vara på förhand bestämda, hvilket skulle förrycka låneförxnedlarnas
inbetalningar till statskontoret och förorsaka sagda ämbetsverk
ökadt besvär. Det förefaller därför de sakkunnige lämpligare,
att odlingshjalpen i stället utgår i form af direkt understöd.

Detta understöd synes böra medgifvas under sådana former, att
å ena sidan låntagare, som är i behof af dylikt understöd, utan svårighet
kan erhålla sådant, men att å andra sidan säkerhet vinnes för, att detsamma
kommer att utgå endast till sådana personer, som fullgöra det
med understödet afsedda syftet. Härvid synes lämpligen böra tillgå på
så sätt, att låneförmedlare, som anser, att låntagare på grund af erforderliga
nyodlingar bör komma i åtnjutande af understöd, hemställer därom
hos landtbruksstyrelsen. Den mera reella granskningen af dylika ärenden
kommer säkerligen att påhvila låneförmedlarna, hvilka genom sin kännedom
om de lokala förhållandena och låntagarens personliga lämplighet
att tillgodogöra sig den föreslagna förmånen bäst torde vara i stånd att
i hvarje särskildt fall afgöra, om understöd bör lämnas. Att i sista
hand lägga afgörandet i låneförmedlarnas händer synes emellertid icke
de sakkunnige vara lämpligt. Härigenom skulle tillämpningen af det
föreslagna stadgandet lätt kunna blifva alltför olikformig inom olika
delar af landet, och den ena låneförmedlaren kunna medgifva sina låntagare
större förmåner i detta afseende än en annan. För att få likformighet
härutinnan synes afgörandet i sista hand böra läggas hos
landtbruksstyrelsen. Ett ytterligare skäl härför är, att då, såsom de
sakkunnige hafva för afsikt att föreslå, detta understöd skulle utgå af
statsmedel, staten äfven måste hafva möjlighet att kontrollera, i hvilken
utsträckning understöd beviljas. Lämnas afgörandet helt och hållet till
låneförmedlarna, låter det åtminstone tänka sig, att missbruk kunde uppstå
af den sålunda medgifna rättigheten, då det måste ligga i låneförmedlarnas
intresse att skaffa sina låntagare så störa förmåner som möjligt.

229

Till den kontroll, som utöfvas af låneförmedlarna, bör äfven höra
att i hvarje särskilt fall bestämma omfattningen af de nyodlingar, låntagaren
för hvarje år skall utföra, och bör den sistnämnde förete bevis,
att den för året bestämda nyodlingen verkligen blifvit utförd, innan det
beviljade understödet kan utfås.

Det synes de sakkunnige, som om den föreslagna odlingshjälpen
lämpligast borde utgå från anslaget till premiering af mindre odlingsföretag.
Låneförmedlaren hade då att till landtbruksstyrelsen inkomma
med uppgift på den areal, som skulle af låntagaren under hvarje år
odlas, den beräknade kostnaden härför, det beviljade egnahemslånets
storlek och det belopp, som af låneförmedlaren anses böra utgå såsom
odlingshjälp. Härvid skulle iakttagas, att understödet får utgå under
högst tre år från tiden för första ränteinbetalningen med högst 3.6
proc. å det beviljade egnahemslånet samt under inga förhållanden med
högre belopp än hälften af den för odlingsarbetet beräknade kostnaden.
Sedan landtbruksstyrelsen pröfvat och beslutat rörande de inkomna ansökningarna,
skulle den låntagarna tillerkända odlingshjälpen af landtbruksstyrelsen
öfversändas till låneförmedlaren för att tillställas låntagaren,
och skulle sålunda denno härmed kunna gälda hela eller en del
af den honom åliggande ränteskulden å egnahemslånet.

Gifvetvis måste, därest detta de sakkunniges förslag vinner bifall,
det nu till premiering af mindre odlingsföretag anslagna beloppet,
50,000 kronor, höjas, och anse de sakkunnige en höjning med 25,000
kronor erforderlig. Af de sålunda anslagna 75,000 kronor bör vid
anslagets fördelning af Kung]. Maj:t, på förslag af landtbruksstyrelsen
och med ledning af inkomna ansökningar, bestämmas, huru mj^cket som
för nu ifrågavarande ändamål må disponeras.

Till de sakkunniges kännedom har kommit, att egnahemslåntagare
beklagat sig öfver den kostnad, som åsamkats dem genom att annuitetsbeloppet
inräknats i det belopp, hvarefter debetsedellösen skall
erläggas. Denna lösen uppgår visserligen endast till högst 50 öre, men
utgör dock eu årligen återkommande utgift, som icke är utan betydelse
för personer i egnahemslåntagarnes ringa ekonomiska villkor. Det torde
icke heller kunna bestridas, att annuiteterna å egnahemslån icke rätteligen
kunna anses tillhöra sådana utskylder m. m., hvarå debetsedellösen
skall beräknas. Medan den högre lösen å större utskylder utgår
för åtnjuten högre inkomst eller annan förmån, kommer densamma,
räknad å annuitetsbeloppet, att utgå för den skuld, hvari egnahemslåntagaren
häftar till staten. Därjämte må erinras om, att låneförmedlare

Befrielse
från debetsedellösen
&
annuitetsbeloppet.

230

Förslag om
inrättande af
socken- och
länsnämnder.

icke liar att erlägga någon motsvarande afgift för till statskontoret
inbetalda annuiteter. Med anledning af hvad de sakkunnige här anfört,
hafva de ansett en mindre förändring böra vidtagas i kungl. kungörelsen
den 8 december 1897 angående ersättning till vederbörande
tjänstemän för utfärdande af debetsedlar, i syfte att i det belopp, hvarå
lösen skall utgå, icke måtte inräknas annuiteterna å egnahemslån eller
premieinbetalningar å därmed förenad lifförsäkring.

Den lokala organisationen af egnaliemslånerörelsen och
j ordf örmedlingen.

Enligt det af 1899 års egnahemskommitté på sin tid framlagda
förslaget till lånerörelsens lokala organisation skulle inom hvarje kommun
på landet kommunalnämnden medverka till bildandet af egna hem för
mindre bemedlade arbetare; och skulle det i sådant afseende åligga särskilt
kommunalnämndens ordförande och, i fall kommunens storlek
eller andra förhållanden därtill föranledde, äfven öfriga medlemmar af
kommunalnämnden, som af nämnden därtill utsåges, att, såsom »egnahemsombud»
åt arbetare, som önskade erhålla låneunderstöd, tillhandahålla
blanketter till låneansökningar, köpeafhandlingar, skuldebref och
dylikt samt biträda med uppsättande af sådana ansökningar och afhandlingar
äfvensom i öfrigt bistå lånesökande med råd och upplysningar.
Dessa egnahemsombud skulle ock vara pliktiga att utföra af egnahemsnämnden
(se nedan) anbefallda besiktningar samt utfärda däraf föranledda
utlåtanden och intyg. Inom hvarje län skulle finnas en egnahemsnämnd
med uppgift att befrämja tillkomsten af egnahem för mindre
bemedlade arbetare och att handhafva utlåningen af de statsmedel, som
för länet ansloges till bildande af sådana hem. Denna nämnd skulle
utgöras af landshöfdingen eller, vid förfall för honom, landssekreteraren
såsom själfskrifven ordförande samt landskamreraren såsom föredragande
ledamot jämte tre andra ledamöter, utsedda för tre år, en, som borde
vara kroppsarbetare, af Kung]. Maj:ts befallningshafvande, en af landstinget
och en af hushållningssällskapet.

Mot kommitténs förslag riktades emellertid af flertalet i ärendet
hörda myndigheter mycket ingripande anmärkningar och framhölls särskild^
att den ifrågasatta förvaltningsapparaten skulle blifva alltför tung,
invecklad och kostsam. Kungl. Magt upptog heller icke kommitténs
förslag härutinnan i propositionen till 1904 års riksdag, utan föreslog,

231

att lånerörelsen skulle ordnas genom anlitande af mellanhänder, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse hvarmed sedermera fastställdes, att låneförmedling
skulle kunna ske genom hushållningssällskap samt för ändamålet
bildade aktiebolag och föreningar. Hvad särskildt beträffar hushållningssällskapen
fann såväl Kungl. Maj:t som Riksdagen dessa synnerligen
lämpliga för ifrågavarande ändamål. Då de hade till sin hufvudsakliga
uppgift att befrämja jordbrukets och därmed förbundna näringars
förkofran, syntes frågan om beredande af egna hem på landsbygden åt
arbetare böra vara föremål för deras lifliga intresse, och borde detta
intresse kunna påräknas icke blott hvad egentliga jordbrukslägenheter
anginge utan äfven i fråga om bostadslägenheter. Genom de utvägar de
i hvarje särskildt fall funne lämpliga och genom sina underordnade
organ, hvilka på olika orter inrättats på skilda sätt, syntes hushållningssällskapen
särdeles väl kunna inhämta nödiga upplysningar såväl angående
de lånesökandes personliga egenskaper som i öfriga afseenden
samt äfvenledes utöfva nödig kontroll å låntagarna och deras sätt att
sköta sina lägenheter. De förändringar eller tillägg i organisationshänseende,
hvilka till äfventyrs kunde påkallas af egnahemslånerörelsen, borde
utan alltför stora svårigheter kunna vidtagas af hushållningssällskapen.
Dessa sällskaps dittills utöfvade allmännyttiga verksamhet, bland annat
för det mindre jordbrukets höjande, syntes äfven utgöra en borgen för,
att de skulle befinnas villiga att åtaga sig bestyret med ifrågavarande
lånerörelse.

Inom de sakkunnige har en utaf dem ansett en omläggning af
egnahemslånerörelsen böra äga rum och inlämnat nedan angifna förslag
till inrättande af nya lokala organ för såväl nämnda rörelse som
jordförmedlingen, hvithet förslag legat till grund för den följande framställningen.

Enligt detsamma skulle inom hvarje kommun eller grupp af
kommuner på kommunalstämma utses en egnaliemsnämnd, som hufvudsakligen
skulle hafva till uppgift

att eventuellt i samverkan med närgränsande kommuners egnahemsnämnder,
i sista hand med länets jordförmedlingsbyrå (se nedan), omhänderhafva
jordförmedlingen för mindre jordbrukslägenheter samt vid
behof inköpa större egendomar, som vore lämpliga till styckning till
egna hem och mindre arrendegårdar;

att tillhandagå landtarbetare och med dem likställda med råd och
upplysningar vid uppgörelser om köp eller arrende, vid ansökan om

232

egnahemslån samt vid ordnandet af vissa rättsliga angelägenheter, såsom
lagfart, inteckning o. s. v.;

att tillhandagå länets egnahemsnämnd (se nedan) med upplysningar
om egnahemslånesökandes kvalifikationer, biträda vid värdering af egnahemslägenheter
o. s. v.; samt slutligen

att, då kommunen själf uppträder såsom förmedlare af statens
egnahemslån, härvid vara kommunens verkställande organ.

Såsom en centralorganisation för hvarje län föreslås vidare upprättande
länsvis af egnahemsnämnder på 3 å 5 personer, utsedda af
Kung]. Magt, landsting och hushållningssällskap. Dessa länsnämnder
skulle hafva till uppgift

att inrätta och leda en offentlig jordförmedlingsbyrå för länet;
att öfvervaka och biträda de kommunala egnahemsnämnderna i
deras verksamhet;

att afgifva yttrande om alla ansökningar från länet om lån från
jordförmedlingsfonden;

att enligt fastställda grunder utlämna statens egnahemslån direkt
till enskilda låntagare eller till kommuner samt bolag och föreningar
för egnahemsändamål såsom förmedlare;

att utöfva kontroll öfver alla inom länet varande förmedlare af
statens egnahemslån för jordbruk och öfver jordförmedlare, som erhållit
lån ur jordförmedlingsfonden, samt

att öfverhufvud taget genom eget initiativ och genom sin stödjande
och kontrollerande verksamhet befordra egnahemsbildningen inom
länet. Revision af nämndens förvaltning skulle ske genom trenne för
hvarje förvaltningsår af Kungl. Maj:t, landsting och hushållningssällskap
utsedda revisorer.

De sakkunniges majoritet finner, såsom redan i det föregående
blifvit antydt, skäl icke föreligga att förändra grundvalen för den nu
bestående lokala organisationen af lånerörelsen och kan för sin del icke
biträda det inför de sakkunnige framställda förslaget om inrättande af
helt nya organ. Hushållningssällskapen, som blifvit de hufvudsakliga
bärarna af statens egnahemslånerörelse, hafva för att ombesörja denna
verksamhet skaffat sig en organisation, som i allmänhet på ett effektivt
och för lånerörelsens sunda utveckling synnerligen lyckligt sätt fyllt
sin uppgift, hvarom ock de >i den statistiska redogörelsen anförda siffrorna
i sin mån vittna. Anordningen med hushållningssällskapen såsom
låneförmedlare kan sägas hafva djupa rötter i sällskapens föregående
utveckling, i det att sällskapen under sin långa, i flera fall mer
än hundraåriga tillvaro utvecklat en mångsidig och framgångsrik verk -

233

samhet speciellt för det mindre och minsta jordbrukets höjande och
därunder förvärfvat sig de bästa förutsättningar att fungera såsom
lämpliga mellanhänder vid här ifrågavarande lånerörelse. Genom rikliga
anslag och lån, intensivt upplysningsarbete, tillhandahållande af
sakkunnig hjälp med flera åtgärder hafva de, såsom redan förut framhållits
(sid. 209), vetat att speciellt genom sina olika organ i orterna
på mångfaldigt sätt gagna småbruksrörelsen och därunder förskaffat
sig en omfattande och intim kännedom om densamma, som gör dem
till de naturliga organen för handhafvandet af den lånerörelse, som afser
beredandet af egna hem för mindre bemedlade å landsbygden. Det
förefaller därför klokare att söka tillgodogöra sig den erfarenhet, som
i detta afseende vunnits inom hushållningssällskapen, samt genom förbättringar
inom den nuvarande organisationens ram söka afhjälpa de
brister, som tilläfventyrs vidlåda egnahemslånerörelsen, än att skapa
helt nya organ.

De förbättringar i den nuvarande organisationen, som de sakkunnige
hafva för afsikt att föreslå, äro de på annat ställe i betänkandet
framlagda förslagen dels om skärpt kontroll från statens sida öfver låneförmedlarnas
verksamhet och dels om inrättande inom samtliga sällskap
af lämpliga organ, som på ett effektivt sätt kunde arbeta för egnahemsrörelsen.
I sistnämnda syfte skulle hvarje hushållningssällskap äga
rättighet att hos sig anställa en med statsmedel aflönad jordbrukskonsulent
för att biträda särskildt vid egnahemsrörelsens handhafvande. Af
hvarje hushållningssällskap skulle därjämte tillsättas en egnahemsnämnd
med uppgift att drifva sällskapets låneverksamhet samt äfven på annat
sätt befordra egnahemsverksamheten, hvarjämte dessa nämnder åt sig
skulle utse lokala ombud i hvarje socken att tillhandagå med nödiga upplysningar,
allt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som länge tilllämpats
hos åtskilliga hushållningssällskap. En nödvändig förutsättning
för att erhålla ett godt resultat af nämndernas verksamhet är emellertid, att
de till sin hjälp erhålla aflönade biträden, som utföra det löpande arbetet.

En dylik i detta sammanhang endast i sina hufvuddrag antydd
organisation torde vara vida mera skickad att på ett kraftigt sätt befordra
egnahemsbildningen än den af en bland de sakkunnige föreslagna,
hvarjämte den har den fördelen att redan vara i praktiken pröfvad med
godt resultat. Det torde icke heller kunna påvisas, att något verkligt
behof föreligger för inrättande af helt nya organ för egnahemsverksamheten.
I annat fall skulle otvifvelaktigt bolagens och föreningarnas
låneverksamhet för jordbruksändamål, som hittills nått en i jämförelse med
hushållningssällskapens mycket ringa omfattning, utvecklat sig starkare.

* 30

234

Det inför de sakkunnige framställda förslaget synes visserligen
förutsätta, att de nuvarande förmedlarna af statens egnahemslån, åtminstone
föreningar och bolag, komme att fortsätta med denna sin
verksamhet. Detta synes emellertid de sakkunnige föga sannolikt.
Enligt förslaget lär nämligen det förvaltningsbidrag, som för närvarande
lämnas af staten till låneförmedlarna såsom ersättning för omkostnader
och eventuella förluster och som utgår med Va proc. af den ej till betalning
förfallna kapitalskuld, hvari förmedlarna vid hvarje års slut häfta
till staten, alldeles komma att upphöra. Icke heller skulle kommunerna
tillerkännas något bidrag för den verksamhet såsom låneförmedlare,
hvilken de enligt förslaget skulle bedrifva genom de kommunala egnahemsnämnderna.
Meningen synes vara, att samtliga nu nämnda låneförmedlare
skulle såsom ekonomiskt ansvariga mellanhänder handhafva lånerörelsen
utan att därför erhålla det minsta bidrag till täckande af kostnader och
eventuella förluster. Däremot skulle den lånerörelse, som komme att handhafvas
af länsnämnderna, drifvas på statens egen kostnad och risk. Vid
sådant förhållande synes det allt annat än sannolikt, att vare sig de hittillsvarande
låneförmedlarna eller kommunerna skulle befinnas villiga att
åtaga sig med lånerörelsen förenade risker och kostnader utan att därför
njuta någon ersättning från statens sida. Hvad de förra beträffar, funnes
gifvetvis för dem ingen anledning att för ändamålet offra medel, sedan
staten inrättat särskilda organ för lånerörelsen under åtagande af därmed
förenadt ekonomiskt ansvar. Likaså skulle näppeligen kommunerna, så
skuldsatta som dessa i allmänhet redan äro, i nämnvärd utsträckning
vara villiga att jämte kostnaderna äfven öfvertaga det ekonomiska ansvaret
för låneförmedlingen.

En konsekvens af förslaget torde därför blifva, att hela lånerörelsen
komme att drifvas på statens egen risk genom de nyss omförmälda
länsnämnderna. De sakkunniges majoritet kan emellertid icke finna,
att en sådan organisation erbjuder tillnärmelsevis samma garantier
för rörelsens rätta bedrifvande som den nuvarande. En anordning med
ekonomiskt ansvariga mellanhänder sådan som den nu befintliga äger
först och främst det företrädet framför den föreslagna, att låneförmedlaren
har ett omedelbart ekonomiskt intresse af att nedbringa rörelsens kostnader
och risker till det minsta möjliga. Hvilken betydelse detta åter
har för lånerörelsens sunda utveckling torde icke behöfva närmare utvecklas.

Vidare anser de sakkunniges majoritet, att de föreslagna länsnämndernas
organisation blefve långt ifrån effektiv för tillgodoseende af
den vidtomfattande och kräfvande uppgift, som här förutsättes skola till -

235

komma dem. Nämnden skulle vara i saknad af den erfarenhet, den
sakkunskap och de förut omnämnda särskilda anordningar för egnahemsbildningens
befrämjande och i all synnerhet för lånerörelsens handhafvande,
hvaraf hushållningssällskapen äro i besittning, och om hvars
ytterligare utveckling och komplettering do sakkunnige som nämndt
ämna framlägga förslag. Det biträde, länsnämnderna enligt förslaget
skulle kunna i förekommande fall påräkna från de kommunala egnahemsnämnderna
beträffande upplysningars införskaffande om lånesökandes
kvalifikationer, värdering af egnahemslägenheter o. s. v., skulle säkerligen
blifva mindre effektivt och lämna sämre garantier för en lämplig
fördelning af lånemedlen än vid det nu tillämpade förfaringssättet. Det
synes nämligen majoriteten uppenbart, att en samverkan mellan tvenne
till sin sammansättning så olikartade myndigheter som de föreslagna
länsnämnderna å ena sidan och de kommunala nämnderna å den andra
icke kan blifva så intim och fruktbärande som erfordras för att lånerörelsen
skall kunna på bästa sätt tjäna sitt ändamål. Denna fara skulle
här blifva så mycket större, som eu intressemotsats lätt kan komma att
uppstå mellan kommunerna och länsnämnderna. Där ett dylikt motsatsförhållande
uppstått, skulle dess utjämnande försvåras däraf, att länsnämnderna
enligt förslaget helt och hållet skulle sakna inflytande öfver de
kommunala nämndernas sammansättning. Dessa skulle nämligen intaga en
gent emot länsnämnderna fullt oberoende ställning och utses på kommunalstämma,
som i öfrigt ingen befattning har med egnahemsrörelsen.
Enligt de förändringar i den nuvarande organisationen, som de sakkunniges
majoritet föreslagit och som af vissa sällskap redan nu tilllämpas,
skulle däremot ombuden i orterna utses af hushållningssällskapens
egnahemsnämnder och vara underordnade dessa. Det är uppenbart,
att förutsättningarna för ett godt samarbete i senare fallet måste vara
mycket större.

Det kunde ock tänkas, att de upplysningar och det öfriga biträde,
som de kommunala nämnderna komme att lämna länsnämnderna vid deras
handhafvande af låneförmedlingen, i vissa fall kunde blifva till skada för
en sund lånerörelse. Af intresse att gagna den egna kommunen och
dess medlemmar kunde nämligen den kommunala nämnden komma att
visa alltför stor eftergifvenhet med afseende å fordringarna på lånesökandes
kvalifikationer och egnahemslägenheternas beskaffenhet. För
länsnämnden skulle det alltid vara förenadt med mycket stora svårigheter
att på ett effektivt sätt kontrollera de lokala ombudens uppgifter,
och att, där nämnden visat sig mindre lämpad för sin uppgift, vinna
rättelse. Härigenom komme åter den risk för statsverket, som enligt

236

hvad ofvan sagts alltid blefve förenad med lånerörelsens handhafvande
af länsnämnderna, att än ytterligare ökas.

Det synes på dessa grunder alltför sannolikt, att en organisation
med länsnämnder, som utlämnade lånen direkt till enskilda låntagare,
blefve i många hänseenden otillfredsställande och i saknad af erforderliga
garantier för lånerörelsens fortsatta utveckling i sund riktning.

De sakkunniges majoritet vill därefter upptaga till granskning det
föreliggande förslaget under den förutsättning, att jämte länsnämnderna
äfven kommuner komme att på egen risk och bekostnad fungera såsom
låneförmedlare, ehuru det, såsom redan förut betonats, förefaller föga
sannolikt, att kommunerna i någon nämnvärd utsträckning skulle befinnas
härtill villiga. I hvarje fall torde icke alltid det verkliga behofvet
af lokala organ för låneförmedlingen blifva det afgörande för inrättandet
af dylika mellanhänder utan snarare resp. kommuners förmåga att bära
därmed förenade kostnader och risker, något som gifvetvis icke alltid
vore ur egnahemsrörelsens egen synpunkt gagneligt.

Förutsatt alltså, att ett antal kommuner vore villiga att fungera
såsom ekonomiskt ansvariga låneförmedlare vid sidan af länsnämnden,
skulle den senares ställning gent emot de olika kommunerna blifva
ganska svår. A ena sidan skulle det för länsnämnden vara angeläget
att skaffa lån åt invånarna i de kommuner, som själfva icke uppträdde
som låneförmedlare, då dessa icke på annat sätt kunde erhålla egnahemslån.
A andra sidan skulle de kommuner, som genom att uppträda såsom
låneförmedlare iklädde sig betydande ekonomisk risk, med fog kunna
göra anspråk på, att deras medlemmar icke skulle blifva sämre ställda
än lånesökande från andra kommuner vid fördelningen af de genom
länsnämnden direkt utlämnade lånen. På grund af denna motsats
mellan de olika kommunerna skulle det för länsnämnden blifva mycket
svårt att vid fördelningen af lånemedlen uteslutande taga hänsyn till
det verkliga behofvet i orterna, utan skulle denna synpunkt lätt blifva
tillbakaträngd till afgjordt men för lånerörelsen.

Särskildt ligger den faran nära, att till länsnämnderna i stor utsträckning
komme att hänvända sig sådana lånesökande, som icke haft
utsikt att erhålla lån hos vederbörande kommun, på grund af sökandens
alltför svaga ekonomiska ställning eller lägenhetens olämplighet som
eget hem eller dylikt. Någon effektiv kontroll härutinnan skulle länsnämnden,
såsom i föregående sammanhang påpekats, i saknad af härför
lämpade egna lokala organ, icke kunna utöfva, utan vore den hänvisad
till upplysningar från vederbörande kommunala nämnd, som i sina
egna medlemmars intresse lätt kunde förledas till alltför stor efter -

237

gifvenhet med afseende å fordringarna på säkerhet in. m. Detta komme
att öka den ekonomiska risk för statsverket, hvilken, såsom jämväl förut
framhållits, äfven i öfrigt blefvo förenad med den genom länsnämnderna
drifna lånerörelsen.

Hela den föreslagna organisationen drabbas för öfrigt af i hufvudsak
samma anmärkningar, som riktades mot den af 1899 års egnahemskommitté
förordade, nämligen att densamma blefve alltför invecklad och
tungt arbetande samt kunde komma att medföra afsevärda kostnader.
En organisation med kommunala nämnder jämte länsnämnder blefve en
onödigt vidlyftig apparat för handhafvande äfven af de mångskiftande
uppgifter, som skulle tillkomma densamma. Genomförandet af den föreslagna
ändringen kunde lätt komma att medföra ganska dryga kostnader
därigenom, att nyssnämnda ersättning till nämndens ordförande jämte de
rese- och traktamentsersättningar, som i förekommande fäll måste utgå
till nämndens ledamöter, skulle springa upp till afsevärda belopp. Detta
bestyrkes af erfarenheterna från Norge, där kommunala egnahemsnämnder,
liknande dem som här föreslagits, äro inrättade. Det är där vanligt, att
nämndernas ordförande hafva arfvoden växlande mellan 100 och 300
kronor; om dylika arfvoden skulle utbetalas i ett större antal af Sveriges
öfver 2,300 kommuner, skulle enbart detta uppgå till ett betydande
belopp.

Enligt reservantens förslag skulle de nu till låneförmedlarna utgående
lorvaltningsbidragen indragas. Detta skulle dock icke innebära,
att staten gjorde en lika stor besparing i sina kostnader för egnahemslånerörelsen.
Det nuvarande bidraget till låneförmedlarna utgår nämligen
icke endast till förvaltningskostnaderna utan äfven som ersättning för
eventuella förluster å lånerörelsen. I bidraget till låneförmedlarna ingår
därför äfven en riskpremie, och då enligt förslaget hela risken å lånerörelsen
skulle komma att öfverflyttas på staten, skulle en indragning
af förvaltningsbidraget, i den mån detsamma motsvarar denna riskpremie,
icke innebära någon besparing för statskassan.

På ofvan anförda grunder anser majoriteten af de sakkunnige, att
den föreslagna organisationen af lånerörelsen icke heller under här angifna
förutsättning, d. v. s. att kommunerna komme att uppträda såsom låneförmedlare,
vore att föredraga framför den nuvarande. Tvärtom finnes
det, såsom ofvan påvisats, fog för den farhågan, att lånerörelsen därigenom
komme att förryckas till sin idé och väsentligen förfelas till sitt
ändamål, hvarjämte skulle uppstå onödiga kostnader och en afsevärd
risk för statsverket.

238

Icke mindre betänkligheter måste den föreslagna organisationen
väcka i fråga om den befattning, som tänkts skola tillkomma de kommunala
och länsnämnderna med afseende å jordförmedlingen. Enligt
förslaget skulle de förra mottaga anmälningar af mindre jordbruksfastigheter
till salu eller till arrende och däröfver föra register, tillhandagå
med upplysningar om utbjudna fastigheter, biträda vid uppgörelser
om köp eller arrende samt vidtaga anordningar för tillfredsställande
af efterfrågan på jord till köp eller arrende, bl. a. genom att
söka erhålla kommunens medverkan för inköp af större jordegendom
och dennas styckning till egnahem och mindre arrendegårdar. Länsnämnderna
skulle fungera såsom centralorganisationer för jordförmedlingen
inom länet och för detta ändamål inrätta en jordförmedlingsbyrå,
öfvervaka och biträda de kommunala nämnderna i deras verksamhet
samt vid behof taga initiativ i fråga om anskaffande af lämplig jord,
medverka vid bildandet af allmännyttiga företag för jordförmedling,
yttra sig öfver alla ansökningar ,om lån ur jordförmedlingsfonden från
länet och granska förslag till styckning af större egendomar, för hvilka
sådant låneunderstöd lämnats, iitöfva staten tillkommande kontroll öfver
alla i länet förekommande jordförmedlare, som erhållit lån ur jordförmedlingsfonden,
leda parcellering af statsdomäner för egnahemsändamål
m. m.

Med afseende å de föreslagna nämndernas sammansättning, samarbetet
mellan länsnämnder och kommunala nämnder och hela organisationens
effektivitet i förhållande till kostnaderna gälla för öfrigt de
anmärkningar, som redan i föregående sammanhang framställts.

Otvifvelaktigt föreligger mångenstädes behof af en planmässigt
organiserad och under det offentligas kontroll stående jordförmedling.
För detta ändamål hafva statsmakterna genom beslut år 1907 om
upprättande af en jordförmedlingsfond beredt hushållningssällskap, bolag
och föreningar tillfälle att under vissa villkor erhålla förlagslån för inköp
och styckning af för egnahemskolonier lämpliga egendomar. Därjämte
har ock sedan 1911 beviljats ett årligt statsanslag af 20,000 kronor,
som för närvarande utgår såsom bidrag till landsting, hushållningssällskap,
bolag och föreningar, hvilka upprättat särskilda jordförmedlingsbyråer
med uppgift bl. a. att kostnadsfritt tillhandagå egnahemsköpare
med upplysningar och råd. En fortsatt utveckling af statens understödjande
verksamhet på detta område synes de sakkunnige synnerligen
önskvärd, och hafva de längre fram föreslagit viss lättnad beträffande
ställande af säkerhet för lån ur jordförmedlingsfonden till bolag och
föreningar. I fråga om jordförmedlingsbyråerna hafva åter bestäm -

239

melserna så nyligen utfärdats, att de sakkunniges majoritet icke anser
sig böra föreslå förändring däri.

Att nu upprätta helt nya organ för jordförmedlingen med så vidsträckta
uppgifter som här föreslagits synes icke lämpligt. Dessa uppgifter
skulle till en del sammanfalla med do nuvarande jordförmedlingsbyråernas,
till en del omfatta sådan verksamhet (inköp och styckning
af större egendomar), för hvilken utlämnas lån ur jordförmedlingsfonden.
Icke heller förefaller det lämpligt att, såsom förslaget synes
förutsätta, de nuvarande jordförmedlingsbyråerna helt och hållet skulle
upphöra. Så länge hushållningssällskapen förmedla egnahemslån, böra
de äfven hafva rättighet att anordna jordförmedlingsbyråer, hvilka äro
ägnade att underlätta sällskapens egnahemsverksamhet.

På grund af hvad ofvan anförts, kan de sakkunniges majoritet
därför icke biträda det väckta förslaget om egnahemslånerörelsens
omläggning samt inrättande af nya organ för nämnda rörelse och jordförmedlingen.

Såsom af den förut meddelade historiken framgår, väcktes vid
1912 års riksdag i Andra kammaren två motioner, afseende vissa förbättringar
i egnahemslånerörelsens organisation. I den ena motionen
framhölls bland svagheter, som enligt motionärens mening vidlådde
egnahemslånerörelsen, särskildt bristen på planmässighet vid verksamhetens
bedrifvande. För att afhjälpa detta missförhållande borde, ansåg
motionären, anställas särskilda egnahemsinspektörer eller konsulenter,
med uppgift att innan egnahemslån beviljades verkställa eu ingående
undersökning och värdering af den till egnahemslägenhet ifrågasatta
jorden. De föreslagna inspektörerna borde äfven hafva till uppgift att
undersöka lämpligheten af de egendomar, som af egnahemsbolag eller
föreningar inköptes eller genom anslag ur jordförmedlingsfonden förvärfvades.

I den andra motionen föreslogs inrättande af kommunala egnahemsnämnder,
hvilka skulle öfvertaga de nu af hushållningssällskapen
utsedda lokala ombudens uppgifter samt öfverhufvud utöfva en rådgifvande
och stödjande verksamhet gent emot egnahemslånesökande och
kontrollera, att egnahemsinnehafvarna följde de föreskrifter, som voro
med lånens erhållande förknippade.

Jordbruksutskottet, som behandlade bägge motionerna, ansåg i
likhet med motionärerna, att egnahemsrörelsen på vissa håll numera
utvecklat sig i en sådan riktning, att allvarliga farhågor kunde uppstå,
att åtskilliga egnahemsinnehafvare icke hade möjlighet att på den jord

Jordbrnksoch
egnahemsJconsulentcr.

240

de förvärfvat vinna nödtorftig bärgning. Orsakerna härtill syntes vara
för högt pris på den upplåtna jorden, dennas mindre lämplighet för
jordbruk eller alltför ringa storlek, de egna hemmens oförmånliga
läge i afseende å kommunikationer och afsättningsmöjligheter m. m.
Då utskottet ansåg, att staten i de fall, då densamma genom beviljande
af lån medverkade till bildandet af egna hem, äfven borde öfva tillsyn
däröfver, att lånen blefve tagna i anspråk endast för sådana egnahemsbildningar,
hvilka med säkerhet kunde beräknas motsvara sitt ändamål,
fann det de framställda förslagen värda beaktande från statsmakternas
sida. Då inom jordbruksdepartementet särskilda sakkunnige tillkallats
för utredning af egnahemsfrågan och dessa äfven till behandling upptagit
det föreliggande spörsmålet, ansåg likväl utskottet sig böra afstyrka
de båda motionerna, hvilka äfven i enlighet härmed blefvo af
Riksdagen afslagna.

I det föregående har redan omnämnts, att de sakkunnige för
åstadkommande af större planmässighet och effektivitet i egnahemsrörelsens
organisation bland annat anse en sådan utbyggnad af organisationen
erforderlig, att hvarje hushållningssällskap erhåller rättighet att
hos sig anställa en med bidrag af statsmedel aflönad jordbrukskonsulent
för att handhafva bland annat egnahemsrörelsen. Enligt gällande författning
angående statsbidrag till aflönande af jordbrukskonsulenter utgår redan
nu dylikt bidrag till aflöning åt 12 jordbrukskonsulenter i Dalarne och
Norrland samt till 12 i södra och mellersta Sverige med uppdrag bland
annat att biträda vederbörande hushållningssällskap vid den af detsamma
bedrifna egnahemslånerörelse samt att på begäran lämna dem, som önska
komma i åtnjutande af egnahemslån, de råd och anvisningar, hvaraf de
kunna vara i behof. Vid 1914 års riksdag har statsbidrag beviljats till
aflönande af ytterligare två jordbrukskonsulenter, däraf en hos Kalmar
läns norra och en hos Gottlands läns hushållningssällskap, hvilka bidrag
dock endast utgå med hälften så stort belopp som till öfriga hushållningssällskap.
För närvarande kunna sålunda hushållningssällskapen i de 6
nordligaste länen och i 14 län i södra och mellersta Sverige komma i
åtnjutande af bidrag af statsmedel till aflönande af jordbrukskonsulenter.

Villkoren för dessa statsbidrags åtnjutande äro dock något olika.
För utbekommande af statsbidrag till anställande i södra och mellersta
Sverige af en jordbrukskonsulent inom hvarje hushållningssällskaps område
måste vederbörande sällskap, med undantag för Kalmar läns norra
och Gottlands läns, utöfver den med statsmedel aflönade konsulenten
hafva hos sig anställd ytterligare minst en jordbrukskonsulent. Dessa

241

villkor gälla däremot icke för åtnjutande åt'' statsbidrag till de hos hushållningssällskapen
i Dalarne och Norrland anställda konsulenterna.

Den omfattning, egnahemslånerörelsen numera nått, gör det nödvändigt
för alla hushållningssällskap att hafva tillgång till en jordbrukskonsulent
att användas i egnahemsrörelsens tjänst, oberoende af om
deras ekonomiska ställning och omfattningen af deras verksamhet i öfrigt
är sådan, att de anse sig behöfva själfva aflöna eu eller liera konsulenter
därutöfver. Det för hushållningssällskapen i södra och mellersta
Sverige nu stadgade villkoret för statsbidragets erhållande bör därför,
enligt de sakkunniges mening, utgå och alla de 20 hushållningssällskapen
i dessa delar af landet erhålla statsbidrag till aflöning åt en
jordbrukskonsulent. Hvad beträffar de 12 konsulenterna i Norrland
och Dalarne torde åtminstone i vissa län deras arbetskrafter vara tagna
i fullt anspråk för väsentligen andra uppgifter. Inom några af dessa
län, där egnahemslånerörelsen nått en betydande omfattning, torde
det därför förefinnas behof af ytterligare en konsulent, hvilken i främsta
rummet skulle biträda med lånerörelsens handhafvande. Det synes
därför lämpligt, att staten ansloge medel till aflönande af ytterligare
tre jordbrukskonsulenter hos de hushållningssällskap i Dalarne och
Norrland, hvilkas lånerörelse nått en sådan omfattning, att den kan
anses kräfva anställande af särskild konsulent. Det nuvarande antalet
med statsmedel aflönade jordbrukskonsulenter utgör 26, hvilket antal
enligt de sakkunniges förslag skulle ökas med 9. Då de två hushållningssällskapen,
som nu erhålla bidrag endast till aflöningens halfva
belopp, gifvetvis också borde komma i åtnjutande af fullt statsbidrag,
skulle den för ändamålet erforderliga ökningen i anslaget härför komma
att motsvara nu beräknade statsbidrag åt 10 konsulenter.

Såsom nyss omnämndes, framhölls i den här ofvan omförmälda vid
1912 års riksdag väckta motionen, att till afhjkipande af vissa brister i
egnahemslånerörelsens organisation borde åt särskilda inspektörer eller
konsulenter uppdragas bland annat, att, innan egnahemslån beviljades,
verkställa en ingående undersökning och värdering af den till egnahemslägenhet
ifrågasatta jorden, därvid särskilt borde tagas i betraktande
jordens ändamålsenlighet och beskaffenhet, kostnaderna för dess uppodling
eller försättande i godt skick, det tilltänkta egna hemmets läge
med hänsyn till kommunikationer och afsättningsförhållanden m. m. I
enlighet härmed och såsom en garanti för, att den med statsbidrag
aflönade konsulentens verksamhet komme att afse en kontroll öfver de
till egnahemslån anslagna medlens lämpliga användning, anse de sakkunnige
ock, att såsom villkor för att hushållningssällskap skall erhålla

* 31

242

Hushållnings sällskapens egnahems nämnder.

dylikt bidrag bör stadgas, att konsulenten skall, jämte honom i öfrigt
åliggande uppgifter, innan egnahemslån beviljas, besiktiga lägenhet,
för hvilken lån sökes. Dock behöfver enligt de sakkunniges mening
dylik besiktning i vissa undantagsfall ej äga rum, såsom där vederbörande
egnahemsnämnd på grund af egen kännedom eller andra omständigheter
ej anser densamma erforderlig.

Jämväl bör stadgas, att enskilda låneförmedlare skola äga rätt att
mot stadgad ersättning erhålla biträde af vederbörande konsulent.

Af den särskilda redogörelse för hushållningssällskapens egnahemslånerörelse,
som de sakkunnige på annat ställe i betänkandet lämnat, framgår
bl. a., att inom det öfvervägande flertalet sällskap lånerörelsen handhafves
af en för ändamålet utsedd nämnd eller kommitté. Inom vissa
sällskap drifves lånerörelsen helt och hållet af egnahemsnämnden eller
egnahemskommittén, inom andra sällskap har nämnden eller kommittén
endast hand om ärendenas beredning och beslutens expediering m. m.,
medan besluten om låns beviljande fattas af vederbörande förvaltningsutskott.
I flertalet fall har nämnden till uppdrag att förutom lånerörelsens
handhafvande i allmänhet söka utröna behofvet af och möjligheten
att inom olika delar af hushållningssällskapets område bilda egnahem
äfvensom att i öfrigt, på sätt synes lämpligt, främja egnahemsverksamheten.

Inom de hushållningssällskap, där ingen egnahemsnämnd finnes,
liandhafves lånerörelsen af förvaltningsutskottet, som för de löpande
ärendenas skötsel m. m. i regel är liänvisadt till de funktionärer, som
finnas inom vederbörande sällskap.

Utan tvifvel är anordningen med särskild nämnd för egnahemslånerörelsens
handhafvande m. m. synnerligen lämplig och ägnad att på
ett verksamt sätt befordra dess ändamål. En dylik institution äger det
företrädet framför förvaltningsutskottet såsom organ för låneärendenas
beredning m. m., att till ledamöter lättare kunna erhållas personer, som
särskild! intressera sig för egnahemslånerörelsen och framför andra äga
kvalifikationer att med sakkunskap handhafva låneförmedlingen. En
särskild nämnd är därjämte en smidigare apparat för skötseln af de
löpande ärendena, och dess ledamöter kunna sammanträda med mindre
tidsmellanrum än som låter sig göra med förvaltningsutskottet. Därjämte
kan det åtminstone tänkas den olägenheten med förvaltningsutskotten
som organ för sällskapens låneverksamhet, att majoriteten i ett
förvaltningsutskott kan bestå af för rörelsen mindre intresserade personer,
hvilka kunna hindra en eventuellt mera intresserad minoritet från att på

24: i

ett kraftigare sätt bedrifva sällskapets låneverksamhet. Denna risk torde
la anses utesluten, om det linnes eu särskild egnahemsnämnd, bestående
af just de personer, som äro intresserade för lånerörelsen och önska arbeta
för densamma. De sakkunnige vilja därför föreslå, att denna anordning
göres obligatorisk för hushållningssällskapen såsom låneförmedlare, så
att uti det reglemente för lånerörelsen, hvilket, enligt hvad längre fram
föreslås, skall hafva antagits af låneförmedlande hushållningssällskap, skall
vara bestämdt, att för sällskapets lånerörelse skall finnas en af sällskapet
eller dess förvaltningsutskott vald särskild egnahemsnämnd, hvilken
skall hafva till åliggande ej mindre att med eller utan egen beslutanderätt
i fråga om låns beviljande eller afseende handhafva sällskapets
lånerörelse än äfven att i allmänhet verka för egnahems frågans utveckling
inom sällskapets område.

I den af de sakkunnige meddelade särskilda redogörelsen för hushållningssällskapens
egnahemslånerörelse finnes äfven omnämndt, att,
vare sig lånerörelsen handhafves af särskild egnahemsnämnd eller icke,
i regel inom sällskapen utses ombud (egnahemsombud) i olika trakter
af vederbörande sällskaps område, ofta ett i hvarje socken. Ombuden
utses i regel antingen af förvaltningsutskottet eller af egnahemsnämnden.
Deras viktigaste uppgift är att tillhandagå lånesökande med råd, tillhandahålla
dem reglemente samt erforderliga formulär och blanketter
äfvensom att afgifva upplysningar angående de lånesökande samt angående
de lägenheter, om hvilkas belånande fråga blifvit väckt. Där
egnahemsombud icke finnas, hafva deras uppgifter lagts på förutvarande
korporationer och funktionärer, något som, äfven inom vissa län där ombud
finnas, är fallet med en del af de dessa eljest tillkommande uppgifter.

Enligt de sakkunniges mening är ombudssystemet af den stora
betydelse för lånerörelsens rätta bedrifvande, att detsamma bör göras
obligatoriskt för hushållningssällskapen såsom låneförmedlare. För egnahemsnämndens
ledamöter är det gifvetvis icke möjligt att af egen erfarenhet
känna förhållandena inom hvarje socken och på grund häraf
pröfva, huruvida med afseende å den lånesökandes kvalifikationer, den
ifrågasatta egnahemslägenhetens beskaffenhet m. m. skäl föreligga att
bevilja begärdt lån. För utrönande häraf kräfves oundgängligen ett ansvarigt
ombud i orten, till hvilket nämnden kan vända sig för erforderliga
upplysningars erhållande. Icke mindre betydelsefull är ombudets uppgift
att på ort och ställe tillhandagå lånesökande med erforderliga ''råd
och upplysningar samt i öfrigt lämna dem biträde för låns erhållande.
På grund häraf vilja de sakkunnige föreslå, att i hushållningssällskapets

Lokala ombud.

244

Reglemente
för lånerörelsen.

nyss omförmälda reglemente för lånerörelsen skall finnas bestämdt, att
sällskapet på skilda orter inom sitt område skall hafva af sällskapets
egnahemsnämnd ntsedda ombud, hvilka skola hafva till uppgift att
tillhandagå lånesökande med råd och upplysningar samt att lämna vederbörande
upplysningar angående de lånesökandes förhållanden.

De sakkunniges på annat ställe (sid. 270—275) framlagda förslagtill
central ledning af lånerörelsen äfvensom till utbyggnad och komplettering
af den lokala organisationen torde utan tvifvel i hög grad vara
ägnade att göra organisationen mera effektiv och skärpa kontrollen öfver
lånerörelsen. Emellertid synes det de sakkunnige erforderligt, att
därutöfver i vissa afseenden meddelas närmare föreskrifter rörande
låneförmedlarnas verksamhet för vinnande af ökad garanti för att
lånerörelsen tjänar det afsedda ändamålet. Den af de sakkunnige meddelade
särskilda redogörelsen för hushållningssällskapens lånerörelse
visar, att sällskapen i åtskilliga afseenden följt olika praxis vid distribueringen
af lånemedlen och lånerörelsens handhafvande i öfrigt samt
att i några fall de träffade anordningarna icke kunnat anses fullt tillfredsställande
ur egnahemsrörelsens egen synpunkt eller ur synpunkten
af statens kontroll öfver låneförmedliugen.

För undanröjande af dylika bristfälligheter äfvensom för åstadkommande
af större enhetlighet i verksamheten och därmed möjlighet
till ökad kontroll öfver densamma anse de sakkunnige, att för låneförmedlarnas
verksamhet böra uppställas vissa normerande föreskrifter,
grundande sig på anordningar, som redan praktiserats af åtskilliga låneförmedlare
och därvid befunnits för ändamålet tjänliga.

Dessa föreskrifter anse de sakkunnige lämpligen böra införas i ett
särskildt reglemente för hvarje låneförmedlares rörelse, och bör såsom
villkor för erhållande af statslån från egnahemslånefonden gälla, att.
låneförmedlare antagit dylikt reglemente, i hvilket nedan omförmälda
bestämmelser skola finnas intagna. I likhet med hvad som gäller för
andra grenar af hushållningssällskapens statsunderstödda verksamhet bör
ock stadgas, att reglementet skall delgifvas landtbruksstyrelsen samt
att, därest ändring i eller tillägg till reglementet sedermera göres, underrättelse
om beslutet ofördröjligen skall meddelas landtbruksstyrelsen.

Hvad beträffar hushållningssällskapens lånerörelse anse de sakkunnige,
att i reglementet för dessas lånerörelse först och främst skola
meddelas bestämmelser angående den särskilda egnahemsnämnd och de
lokala ombud för lånerörelsen, som de sakkunnige redan föreslagit skola

finnas hos hvarje sällskap; och skola dessa bestämmelser vara af det
innehåll förut angifvits.

Därjämte bör i reglementet finnas intagen bestämmelse, att för
hushållningssällskapets egnahemslånerörelse skola föras särskilda räkenskaper.
Ifrågavarande räkenskaper foras icke alltid skilda från sällskapets
öfriga, på grund hvaraf bland annat en af de sakkunnige i det
följande (sid. 259 o. följ.) meddelad statistisk öfversikt öfver sällskapens
kostnader för lånerörelsen under hvart och ett af åren 1905—1910 icke
kunnat blifva så fullständig som önskligt hade varit. Gifvet är ock, att
genom en dylik sammanblandning af räkenskaperna försvåras möjligheten
att erhålla en öfverblick såväl öfver sällskapens ekonomiska ställning
i allmänhet som öfver egnahemslånerörelsens ekonomiska sida.

Vidare anse de sakkunnige det böra föreskrifvas, att låneansökningar
skola pröfvas och afgöras minst fyra gånger om året på i reglementet
fastställda tider, för så vidt särskilda hinder härför ej föreligga.
Därest den förut föreslagna egnahemsnämnden tilldelas egen beslutanderätt
i fråga om låns beviljande, böra ej hinder möta för att ledamöterna
åtminstone fyra gånger om året sammanträda för besluts fattande om
föreliggande låneansökningar. Genom de sakkunniges förslag torde i
allt fall de berättigade anledningar till klagomål från lånesökandes sida
öfver för långt dröjsmål med ansökningars afgörande, som särskildt
under lånerörelsens första tid i vissa fall förefunnits, i det väsentliga
blifva undanröjda.

Såsom förut omförmälts hafva i Riksdagen framställts förslag åsyftande
en mera noggrann inspektion af de lägenheter, om hvilkas belånande
fråga blifvit väckt.

Jämväl är i det föregående omnämndt, att de sakkunnige anse
erforderligt, att tillfälle beredes för hvarje hushållningssällskap att anställa
en med statsbidrag aflönad jordbrukskonsulent, med uppgift
tillika att tjänstgöra såsom egnahem skonsulent, äfvensom att såsom
villkor för att hushållningssällskap skall erhålla dylikt bidrag bör
stadgas, att konsulenten skall, jämte honom i öfrigt åliggande uppgifter,
innan egnahemslån beviljas, besiktiga lägenhet, för hvilken lån sökes.

Genom en sådan anordning äfvensom genom de utbyggnader och
kompletteringar af den lokala organisationen, som i öfrigt föreslagits,
anse de sakkunnige, att såvidt möjligt tillfredsställande garantier skapas
för, att lånen endast blifva tagna i anspråk för sådana egnahemsbildningar,
hvilka motsvara sitt ändamål. 1 alla de fall, där sådant synes
erforderligt, kommer besiktning af den ifrågasatta egnahemslägenheten
att ske genom särskildt sakkunnig person, hvarjämte egnahemsnämnden

24ö

hos de iokala ombuden äger tillgång till de ytterligare upplysningar
angående lägenhetens lämplighet för eget hem samt låntagarens kvalifikationer,
som den anser nödiga. Några generella föreskrifter därutöfver
rörande besiktningens verkställande anse emellertid de sakkunnige
icke lämpliga, utan bör vederbörande hushållningssällskap lämnas frihet
att härutinnan förfara på sätt det finner mest ändamålsenligt. Dock böra
enligt de sakkunniges mening de bestämmelser, som i detta afseende
meddelas af sällskapet, införas i reglementet för lånerörelsen. Önskvärdt
är ock, att i reglementet införes bestämmelse, att. egnahemskonsulenten
skall vara närvarande vid egnahemsnämndens sammanträden och vid
låneansökningarnas pröfning föredraga dessa.

Såsom af den af de sakkunnige meddelade särskilda redogörelsen
för hushållningssällskapens egnahemslånerörelse framgår, finnas i nästan
alla sällskapens reglementen för lånerörelsen bestämmelser angående den
ordning, i hvilken egnahemslånen böra beviljas, därest medel icke finnas
tillgängliga för tillgodoseende af alla ansökningar, som eljest kunna
godkännas. De vanligast förekommande bestämmelserna om lånesökandes
inbördes företräde med afseende å jordbrukslån äro, att jordbruksarbetare
skola äga företräde framför industriarbetare, att den, som vill bilda eget
hem å obebyggd lägenhet, skall äga företräde framför den, som vill
förvärfva sådant å redan bebyggd lägenhet, att lånesökande, som genom
arbetsamhet och sparsamhet förvärfvat sina tillgångar, skall äga företräde
framför den, som annorledes bekommit dem, att gift person skall hafva
företräde framför ogift, att lånesökande, som redan föregående år sökt,
men, ehuru väl vitsordad, på grund af bristande tillgång å egnahemslånemedel,
icke kunnat tilldelas lån, skall, under i öfrigt lika förhållanden,
äga företräde framför den, som första gången ansöker om egnahemslån,
att vid jämförelse mellan sökande, hvilka med hänsyn till deras tillgångar
och arbetsförtjänst befinna sig nära den gräns, där statslån till
eget hem måste anses obehöfligt, den som står närmare denna gräns
och således får antagas lättare kunna reda sig utan statslån, skall sättas
efter den, som äger mindre tillgångar, samt att lånesökande, som är lifförsäkrad
för ett belopp motsvarande amorteringsdelen af det sökta
lånet, bör lämnas företräde framför oförsäkrad.

Enligt de sakkunniges mening bör införandet af bestämmelser
angående ordniugen för lånesökandes företräde framför hvarandra i de
fall, då tillgängliga medel icke förslå till beviljande af samtliga inneliggande
låneansökningar, göras obligatoriskt och sålunda såsom villkor
för erhållande af statslån från egnahemslånefonden gälla, att i hushållningssällskapets
reglemente finnas intagna föreskrifter härom. Något

247

allmänt stadgande angående innehållet af dessa reglementariska föreskrifter
anse dock de sakkunnige icke böra meddelas, utan bör hvarje
hushållningssällskap hafva frihet att bestämma den ordning för lånesökandes
företräde, som det finner lämpligast. Till ledning för vederbörande
hushållningssällskap vilja emellertid de sakkunnige här hafva
påpekat lämpligheten af att i reglementet införas i främsta rummet bestämmelser
om företräde under i öfrigt lika förhållanden för den, som
sökt lån föregående år, men, ehuru väl vitsordad, på grund af bristande
tillg ång på egnahemslånemedel, icke kunnat tilldelas lån, framför den,
som första gången ansöker om lån, samt vidare i regel för den, som
söker nytt egnahemslån, framför den, som söker tilläggslån, och få de
sakkunnige i sistnämnda hänseende erinra om, hvad de i föregående
sammanhang härom anfört. Äfven vilja de sakkunnige framhålla önskvärdheten
af bestämmelser i reglementet angående företräde i allmänhet
lör gift person framför ogift samt för dem, som äga mindre tillgångar,
framför dem, som med hänsyn till tillgångar och arbetsförtjänst kunna
antagas lättare reda sig utan statslån.

Gifvetvis är det af stor betydelse, att en viss tidpunkt fixeras,
inom hvilken lånesökande skola hafva anmält sig för att komma i betraktande
vid fördelningen af lånemedlen för visst år. Härigenom möjliggöres
för låneförmedlarna att, där medlen icke räcka till för alla iåneansökningar,
bestämma den ordning, hvari de lånesökande skola erhålla
lån. Den särskilda redogörelsen för hushållningssällskapens lånerörelse
visar, att sällskapen i fråga om tidpunkten för ansökningarnas ingifvande
följa mycket olika praxis. Inom vissa sällskap skall ansökning
om egnahemslån ingifvas året före det, för hvilket lån sökes, men
på andra håll får ansökan ingifvas samma år, för hvilket lån sökes. I
senare fallet skall ansökan ingifvas inom viss tid på våren, i det förra
fallet är samma tidpunkt mycket olika bestämd, växlande mellan den
1 april och den 1 oktober.

Enligt de sakkunniges mening bör terminen för inlämnande af
ansökan icke förläggas så tidigt, att någon längre tid förflyter, innan
lån kan beviljas, då därigenom väntetiden för den lånesökande onödigt
förlänges och därunder tilläfventyrs låntagarens ekonomiska ställning kan
väsentligt förändras eller eljest omständigheter inträffa, som kunna inverka
på frågan om lånets beviljande. För ernående af detta syfte vilja de sakkunnige
framhålla såsom önskvärd!, att i reglementet införes bestämmelse,
att den som önskar erhålla egnahemslån skall för att komma i
betraktande vid fördelningen af lånemedlen för ett visst år anmäla sig
före den 1 mars samma år. 1 den mån penningmedel finnas disponibla,

248

böra gifvetvis äfven senare inlämnade ansökningar upptagas till afgörande.

Såsom af den meromnämnda redogörelsen för hushållningssällskapens
lånerörelse framgår, hafva hushållningssällskapen i regel i vederbörande
reglementen och instruktioner infört bestämmelser i fråga om
låntagares skyldighet att brandförsäkra åbyggnader, inbärgad gröda och
inventarier. Utan undantag gäller, att därest brandskada öfvergått en
egnahemslägenhets åbvggnader, brandstoden skall uppbäras af förvaltningsutskottet,
resp. egnahemsnämnden eller egnahemskommittén. I
allmänhet formuleras bestämmelsen om åbyggnadernas brandförsäkring
så, att det åligger låntagare att städse hålla åbyggnaderna brandförsäkrade,
så vidt möjligt till fulla värdet, uti af förvaltningsutskottet
resp. egnahemsnämnden godkändt bolag, som åtagit sig att vid utbetalning
af brand skadeersättning tillgodose hushållningssällskapets rätt. I
och för kontroll, att brand försäkringspremien bl ifver i rätt tid inbetald,
har på vissa håll införts särskilda bestämmelser, såsom bland annat
att brandförsäkring skall tagas i bolag, som åtagit sig att meddela
vederbörande, om låntagare uraktlåtit att betala årspremie. Då de
sakkunnige anse bestämmelser af här nämndt slag synnerligen väl
ägnade att tillvarataga låneförmedlarens rätt, hafva de velat framhålla
önskvärdheten af, att i reglementet införes bestämmelse af innebörd,
att egnahemslägenheter få brand försäkras endast hos de brandförsäkringsbolag,
som förbinda sig att vid brandskada utbetala brandskadeersättningen
till låneförmedlaren samt att underrätta denne, om premien ej
i rätt tid erlägges.

Slutligen vilja de sakkunnige i detta sammanhang påpeka olämpligheten
däraf, att, såsom i en del hushållningssällskaps reglementen skett,
lånerörelsen utöfver bestämmelserna i gällande författning underkastas
inskränkningar, som icke kunna anses förenliga med det med lånerörelsen
afsedda ändamålet. Såsom en dylik olämplig begränsning må
nämnas, att ett sällskaps reglemente upptagit bestämmelse, att lån i
regel icke utlämnas till person, som hufvudsakligen har sin utkomst af
arbete vid industriell inrättning. Öfverhufvud måste hvarje bestämmelse,
hvarigenom vissa yrkeskategorier principiellt uteslutas från erhållande
af egnahemslån, anses oförenliga med egnahemslånerörelsens syfte.

Såsom ett annat slag af olämpliga begränsningar må nämnas de,
som på vissa håll gjorts ifråga om lånens storlek i förhållande till vederbörande
lägenheters beräknade värde. Såsom förut nämnts, skola egnahemslån
å jordbrukslägenheter utgå med minst hälften och högst fem
sjättedelar af lägenhetens värde. Ett hushållningssällskap har emellertid

i sitt reglemente infört bestämmelse, att län ä jordbrukslägenhet. skall
lämnas till högst två tredjedelar af det fastställda värdet, ett annat
sällskap har bestämt, att lånen endast undantagsvis må uppgå till de
i gällande författning bestämda maximibelopp, hvilket i praktiken tilllämpats
så, att lån å jordbrukslägenheter utlämnats till högst tre fjärdedelar
af det fastställda värdet o. s. v.

Beträffande det reglemente, som skall hafva antagits af låneförmedlande
bolag eller förening, anse de sakkunnige, att detsamma i
tillämpliga delar bör meddela enahanda föreskrifter som reglementet för
hushållningssällskapen och sålunda bl. a. innehålla

i de fall, då låneförmedlaren samtidigt drifver jord form edlingseller
annan rörelse, att särskilda räkenskaper skola föras för egnahemslånerörelsen; att

låneansökningar skola pröfvas och afgöras minst fyra gånger
om året på i reglementet fastställda tider, för så vidt särskilda hinder
härför ej föreligga, samt

bestämmelser om den ordning, i hvilken de lånesökande för det tall,
att tillgängliga medel icke förslå till beviljande af samtliga inneliggande
ansökningar om lån, skola hafva företräde den ene framför den andre
till erhållande af lån.

Till stöd för detta förslag få de sakkunnige hänvisa till hvad förut
anförts beträffande behofvet af dylika bestämmelser för hushållningssällskapens
lånerörelse.

Äfven vilja de sakkunnige erinra om hvad i föregående sammanhang
anförts beträffande önskvärdheten af reglementariska föreskrifter
om den tidpunkt, inom hvilken lånesökande bör hafva anmält sig, samt
om brandförsäkring af egnahemslägenheter äfvensom om olämpligheten
af vissa inskränkande bestämmelser i reglementet.

Därutöfver anse emellertid de sakkunnige nödigt, att den statskontroll,
som genom vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshafvande utöfvas
öfver de låneförmedlande bolagen och föreningarna inom resp. län, skärpes.
Enligt gällande författning skall aktiebolag eller förening, som undfått
statslån från egnahemslånefonden, i afseende å dess verksamhet stå under
högsta uppsikt och kontroll från statens sida genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i det län, inom hvilket bolagets eller föreningens styrelse
har sitt säte, och äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande, där så finnes
lämpligt, att för ett år i sänder förordna särskildt ombud att under
Kungl. Maj :ts befallningshafvande utöfva nämnda kontroll och att för
sådant ändamål deltaga i granskningen af vederbörande styrelses för *

Skarpt kontroll
öfver
bolag och
föreningar.

250

vältning samt bolagets eller föreningens räkenskaper. Ombudet skall
af bolaget eller föreningen åtnjuta ersättning. Föreskriften om utseende
af ombud är sålunda fakultativ och ombudet äger endast deltaga i
granskningen af förvaltningen och räkenskaperna.

Enligt de sakkunniges mening äro dessa bestämmelser icke tillfyllest
för att bereda myndigheterna tillfälle att förskaffa sig en mera
ingående kännedom om arten af bolagens och föreningarnas verksamhet
och häröfver öfva den fortlöpande kontroll som kräfves. Dessa låneförmedlares
verksamhet erbjuder uppenbarligen icke alltid samma garanti
som hushållningssällskapens för att ett allmännyttigt intresse uppbär
rörelsen och att icke rent spekulationssyfte föreligger. Det måste därför
noga tillses, att icke staten lämnar sitt ekonomiska stöd åt företag, där
det egna intresset gör sig gällande till förfång för det allmännyttiga
syfte, som egnahemslånerörelsen afser att tjäna. Då redan själfva namnen
»egnahemsbolag)) eller »egnahemsförening» äro ägnade att förläna dylika
företag ett sken af allmännyttighet och uppfordra allmänheten till understöd,
är det desto mer angeläget, att staten icke bidrager att gifva understöd
åt företag, hvilkas verkliga karaktär icke står i öfverensstäimnelse
med egnahemsrörelsens syfte. De sakkunnige anse på dessa grunder
nödigt, att, liksom i allmänhet är fallet med statsunderstödda företag,
staten genom sina särskilda representanter beredes tillfälle till en permanent
kontroll öfver ifrågavarande låneförmedlares rörelse. Härför erfordras
en förändring i bestämmelserna om Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
kontroll öfver bolagen och föreningarna inom resp. län, och vilja de sakkunnige
föreslå, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall utse en
ledamot i vederbörande bolags eller förenings styrelse äfvensom en
revisor, hvilka båda böra åtnjuta arfvode af bolaget eller föreningen.
Ledamoten i styrelsen skall närvara vid dess sammanträden och deltaga
i besluten, men däremot icke vara ekonomiskt ansvarig för vare
sig desamma eller bolagets eller föreningens förbindelser i öfrigt. I
öfverensstämmelse med hvad som för närvarande är stadgadt, skola nämnda
ombud årligen till Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifva berättelse
angående sina iakttagelser i fråga om bolagets eller föreningens skötsel.
Vidare skall det åligga Kungl. Majrts befallningshafvande att jämte
eget yttrande öfversända dessa berättelser till landtbruksstyrelsen, samt
att, därest anledning till anmärkning förekommer, infordra förklaring
från vederbörande; därest rättelse ej sker, skall landtbruksstyrelsen därefter,
om så pröfvas nödigt, anmäla förhållandet till Kungl. Maj:t.

Slutligen vilja de sakkunnige föreslå, att af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
utsedd styrelseledamot äfven skall, då förening eller bolag

251

söker nytt lån, afgifva yttrande angående vederbörande låneförmedlares
verksamhet. Det sätt, hvarpå en låneförmedlare skött sin verksamhet,
måste nämligen vara af betydelse att känna till vid bedömande af det
lånesökando bolagets eller föreningens lämplighet som låneförmedlare
och behof af nytt lån.

Statens inellanhafvanden med låneförmedlarna i fräsa om
lånens utlämnande in. in.

Enligt gällande egnahemsförfattning skall låneförmedlare, som
önskar erhålla statslån, inom tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, därom
hos Kungl. Magt göra ansökning. Därjämte stadgas i de särskilda
föreskrifterna för låneförmedlare, att dylik ansökning skall göras före
den 1 november året näst före det, för hvithet lån sökes. Om emellertid,
såsom längre fram föreslås, kontrollen öfver låneförmedlarna förlägges
till en centralmyndighet, nämligen landtbruksstyrelsen, blir häraf en
gifven följd, att ansökningarna om lån böra pröfvas af samma styrelse.
De sakkunnige vilja därför föreslå den förändring i ofvannämnda föreskrifter,
att ansökning om statslån skall före den 15 september hvarje
år ingifvas till landtbruksstyrelsen, som skall hafva att jämte eget
yttrande och förslag till fördelning af tillgängliga lånemedel till Kungl.
Maj:t insända ansökningarna före den 1 november samma år.

I egnahemsförfattningen tinnes stadgadt, att om någon del af det
till låneförmedlaren utlämnade lånebeloppet icke inom viss tid af förmedlaren
disponerats för ändamålet, det odisponerade beloppet skall
återbetalas till statskontoret. Af den statistiska redogörelsen framgår,
att de sålunda återburna lånemedlen uppgått till afsevärda belopp och
för samtliga låneförmedlare under åren 1905—1911 utgjort icke mindre
än c:a 8 milj. kronor eller ungefär en fjärdedel af hela det beviljade
lånebeloppet. Häraf faller dock den största delen på lånerörelsens tidigare
år, då större svårigheter mötte att beräkna lånebehofvets storlek på
grund af bristande erfarenhet angående lånerörelsens omfattning, hvarjämte
en del hushållningssällskap på grund af misstolkning af författningens
bestämmelser om odisponeradt lånebelopp återburo jämväl det
belopp, som beviljats låntagare, men icke blifvit af dem vid årets slut
lyftadt. Äfven under de senare åren hafva emellertid de återburna lånemedlen
uppgått till ganska afsevärda belopp och utgjort omkring 10
procent af det beviljade lånebeloppet, detta oaktadt låneförmedlarna
under samma tid fått vidkännas starka nedprutningar af de begärda
beloppen. Det har sålunda visat sig, att låneförmedlarna ofta begärt

Ansökning om
statslån.

252

Anniutetcrnas

upptagande.

en afsevärdt större summa än beliofvet kraft och med denna omständighet
torde jämväl böra räknas för framtiden. Det synes därför önskvärd^
att en tillförlitligare måttstock för bedömande af det verkliga
lånebehofvets storlek, än som hittills stått till buds, måtte erhållas till
ledning vid de tillgängliga lånemedlens fördelning. I detta afseende
vore det uppenbarligen af stort värde att erhålla kännedom om omfattningen
af hvarje låneförmedlares lånerörelse under tiden närmast före
ansökningens ingifvande, och vilja de sakkunnige därför föreslå, att låneförmedlare
vid ansökning om statslån skall bifoga uppgift för tiden från
den 1 september föregående år till den 1 september det år, då ansökningen
ingifves, dels å sammanlagda beloppet beviljade lån och dels å
beloppet åt inkomna låneansökningar, som icke kunnat beviljas på grund
af brist på medel. De sålunda erhållna uppgifterna torde emellertid i
regel blifva af mindre värde för bedömande af bolags och föreningars
lånebehof än hvad fallet är med hushållningssällskapen, hvilkas lånebehof
plägar vara mera konstant och därför med större visshet kan beräknas
för ett kommande år på grundval af uppgifter om nästföregående års
lånerörelse. Särskildt beträffande lånesökande bolag och föreningar synes
därför ytterligare upplysning till ledning vid ansökningens pröfning i
vissa fäll önskvärd, så att exempelvis, då ett afsevärdt större lånebelopp
än förut begäres, äfven orsakerna till det extraordinära låuekrafvet
angifvas i ansökningen. I

I egnahems författningen är det för hushållningssällskap medgifvet
att få räntor och afbetalningar å af sällskapet utlämnade egnahemslån
kostnadsfritt upptagna i samband med kronouppbördeu. Denna anordning,
som synes de sakkunnige synnerligen lämplig, torde böra utsträckas
att gälla jämväl för andra låneförmedlare än hushållningssällskap.

I bestämmelserna angående annuiteternas upptagande i samband
med kronans uppbörd synes dock en förändring böra genomföras. Under
egnahemslånerörelsens första år fingo räntor och afbetalningar å af hushållningssällskapen
utlämnade egnahemslån erläggas i sammanhang med
uppbörden af kronoskatter under våren. Sedan emellertid på grund af
ny skattelagstiftning de egentliga kronouppbördsstämmorna förlagts till
hösten, ansågos dessa icke längre lämpa sig för uppbörden af egnahemslånemedel,
utan infördes år 1908 den nu gällande bestämmelsen, att
annuiteterna få upptagas i samband med uppbörden af kronans arrenden
i början af hvarje år. Detta förfaringssätt har emellertid visat sig
medföra vissa olägenheter. Uppbörden af kronans arrenden förrättas å

kronofogdekontoren, som ofta äro belägna på långt afstånd från egnahomslåntagarens
vistelseort. Då det lärer förekomma, att icke allestädes
beloppet kan insändas per post, enär nppbördsmannen icke anses skyldig
att godtaga sådant betalningssätt eller återsända kvitto, inses lätt,
att sättet för annuiteternas erläggande för mången kan blifva synnerligen
betungande. I alla händelser förorsakas därigenom flertalet låntagare
kostnader och besvär.

För undvikande af dessa olägenheter synes det nödvändigt att
låta annuiteterna erläggas vid de egentliga kronouppbördsstämmorna
på hösten, Indika i regel hållas inom hvarje socken. Förutom det, att
detta betalningssätt medför afsevärdt mindre besvär för låntagarna,
synes det erbjuda större garanti för, att annuiteterna blifva i rätt tid
inbetalda, då kronoutskylderna i allmänhet betalas mycket ordentligt på
landet. Fn fördel med inbetalningens förläggande till hösten är äfven,
att jordbrukaren då i de flesta fall torde hafva lättare att anskaffa nödiga
medel.

Vid eu sådan anordning, med annuiteternas upptagande på hösten
i samband med kronouppbördsstämman, komma visserligen annuiteterna
att upptagas 1 å 2 månader i förskott, men olägenheterna häraf skulle
säkerligen icke blifva vidare kännbara för låntagarna och dessutom väl
uppvägas af de i det föregående framhållna lättnaderna, som genom det
föreslagna förfaringssättet skulle beredas dem. För låneförmedlarna skulle
den föreslagna förändringen visserligen medföra någon olägenhet, då de
skulle blifva nödsakade att redan i september månad lämna uppgift till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande å de belopp, som skola erläggas,
hvarigenom ränta icke kan debiteras på de lån, som utlämnats efter
denna tid. Äfven denna olägenhet synes dock de sakkunnige vara af
ringa betydelse, då endast ränteinbetalningar för de efter september
månad utlämnade lånen skulle blifva uppskjutna ett år. Ett dylikt
förfaringssätt tillämpas för öfrigt redan nu hos åtskilliga låneförmedlare
utan att möta några svårigheter. De sakkunnige vilja därför
föreslå, att låneförmedlare skall äga rätt att genom Kungl. Maj:ts befällningshafvandes
försorg få annuiteterna för visst år upptagna i samband
med ordinarie kronouppbördsstämman samma år.

Det synes de sakkunnige rimligt, att i de fall, då låneförmedlare
upptager annuiteterna på annat sätt än vid kronouppbördsstämman, låntagare
icke skall kunna åläggas att erlägga annuiteterna förrän tidigast i
november månad det år, för hvilket de belöpa. Nu gällande egnahemsförfattning
medgifver emellertid låneförmedlare och egnahemslåntagare
frihet att öfverenskomma angående tid och sätt för erläggande af de

254

Termin för
återbetalning
af odisponeradt
lånebelopp.

årliga rånte- och kapitalafbetalningarna. Med begagnande af denna rätt
hafva en del låneförmedlare uppburit betalning kvartalsvis i förskott.
Därigenom har äfven uppkommit eu sådan oegentlighet, som att låneförmedlaren
i vissa fall vid Jånets utlämnande gjort afdrag å lånebeloppet
motsvarande förskottsräntan. Till förekommande häraf vilja de sakkunnige
föreslå den förändring i bestämmelserna, att, därest annuiteterna
för året icke upptagas i samband med kronouppbörden, låneförmedlare
icke skall äga rätt att upptaga desamma förrän tidigast i november
månad samma år.

I öfverensstämmelse med hvad som sålunda föreslagits beträffande
egnahemslåntagares betalningsskyldighet bör stadgas, att låneförmedlare
är skyldig att till statskontoret inbetala annuiteterna för visst år före
utgången af december månad samma år, hvarigenom den nu fastställda
betalningsterminen tillbakaflvttas med tre månader.

I gällande egnahemsförfattning stadgas, att om någon del af erhållet
statslån icke vid årets utgång blifvit af låneförmedlaren utlämnadt
till egnahemslån eller eljest disponerad^ skall det odisponerade beloppet
återbetalas till statskontoret före utgången af januari månad nästpåföljande
år, där ej Kungl. Maj:t på ansökning medgifver låneförmedlaren
rätt att ytterligare ett år innehafva statslånebeloppet i fråga. På grund
af dessa bestämmelser hafva, såsom redan i föregående sammanhang
omnämnts, högst afsevärda lånebelopp årligen blifvit till statskontoret
återburna. Emellertid har för låneförmedlarna den utvägen stått öppen
att efter ansökning hos Kungl. Maj:t behålla medel, som icke till årets
slut disponerats, för att däröfver förfoga det följande året. Dock har
det icke låtit sig göra att ingifva ansökan härom i så god tid, att tillstånd
att få behålla det odisponerade beloppet kunnat erhållas före
januari månads utgång. Därför hafva också låneförmedlarna icke ansett
sig behöfva inbetala de medel, om hvars fortsatta disposition ansökan
ingifvits, oaktadt ansökningen ännu ej vid januari månads utgång blifvit
af Kungl. Maj:t beviljad. För undanröjande af detta missförhållande
vilja de sakkunnige föreslå, att af låneförmedlare vid årets slut icke
disponeradt belopp af erhållet statslån icke skall behöfva återbetalas till
statskontoret förrän före utgången af mars månad nästföljande år. Därigenom
vinnes ock den fördelen, att betalningsterminernas antal fortfarande
blifva tvenne, nämligen för odisponeradt lånebelopp samt för
förverkade eller inbetalda egnahemslån före mars månads utgång och
för annuiteter före december månads utgång.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1904 års riksdag med förslag till
egnaliemslånerörelsens ordnande framhölls bland annat, att hushållningssällskapen
i sin egenskap af låneförmedlare otvifvelaktigt skulle komma
att åsamkas eu del kostnader samt att en eller annan förlust icke heller
torde kunna undvikas, om icke urvalet bland de lånesökande gjordes
alltför strängt. Som ersättning för dessa omkostnader och förluster
föreslogs därför, att hushållningssällskapen hvarje år skulle äga rätt att
af egnaliemslånerörelsens medel uppbära en half procent af den ej till
betalning förfallna kapitalskuld, hvari sällskapen häftade till staten.
Detta förslag antogs äfven af Riksdagen. De föreningar och bolag, som
förmedlade egnahemslån, erhöllo däremot under de första åren intet
dylikt bidrag, men år 1908 medgaf Riksdagen på förslag af Kungl.
Maj:t, att äfven föreningar och bolag, bvilka förmedlade egnahemslån,
skulle erhålla liknande bidrag på samma villkor som hushållningssällskapen.

Inom åtskilliga hushållningssällskap synes emellertid den uppfattningen
råda, att det bidrag de sålunda erhålla af staten för bestridande
af omkostnaderna och täckande af eventuella förluster på grund af lånerörelsen
är för knappt tillmätt, och flera hushållningssällskap hafva
äfven i skrivelser till Kungl. Maj: t gifvit uttryck för denna uppfattning.
Så har Kronobergs läns hushållningssällskap i underdånig skrifvelse
den 12 december 1908 hemställt, att statens bidrag till hushållningssällskapen
på vissa anförda skäl måtte höjas. I motiveringen härför
framhålles nödvändigheten af att i tid uppmärksamma den risk,
som vore förbunden med hushållningssällskapens låneförmedling. Det
syntes nämligen icke kunna undgås, att en och annan låntagare blefve
urståndsatt att betala ränta och amortering å lånen och dessutom hålla
hemmet i godt skick. Som orsaker härför framhållas å ena sidan de
högt uppskrufvade värden, som stundom åsattes dylika egnahem, och
å andra sidan personliga orsaker såsom sjukdom och andra olyckor eller
bristande personlig kompetens.

För att möta denna risk funnes inga andra medel anslagna än Va
proc. af den icke till betalning förfallna kapitalskuld, hvari hushållningssällskapen
häftade till staten, men af detta belopp skulle dessutom
täckas förvaltningskostnaderna, bvilka betydligt ökades, i den mån kostnaden
skärptes genom inspektion och dylikt.

På grund häraf hemställde sällskapet, att, då egnahemslånerörelsen
i första rummet vore en statens angelägenhet, och då sällskapens besparade
medel icke borde för denna låneförmedling riskeras, Kungl. Maj:t
måtte till Riksdagen aflåta proposition, att hushållningssällskap måtte,

Bidrar/ från
staten till
läne förmedlare
för
omkostnader
och förluster
å lånerörelsen.

256

utom till omkostnader förut medgifna 7» proc., äga att till riskfond för
hvarje år afsätta ytterligare Vs proc. af den till betalning ej förfallna
kapitalskuld, för hvilken hushållningssällskapet vid hvarje års slut hättade
till staten.

I samband med aflåtandet af ofvannämnda skrifvelse anhöll äfven
samma hushållningssällskap hos öfriga hushållningssällskap, att de ville
snarast möjligt taga i öfvervägande frågan om ingifvande af liknande
underdåniga framställningar i samma ämne, och har med anledning
häraf till Kungl. Maj:t inkommit skrivelser från hushållningssällskapen
i Uppsala län, Jönköpings län, Kalmar läns norra del, Gottlands län,
Blekinge län, Hallands län, Göteborgs och Bohus län, Ålfsborgs läns
södra del, Skaraborgs län, Värmlands län, Örebro län, Jämtlands län
och Västerbottens län. Därjämte hafva de sakkunnige sig bekant, att
några hushållningssällskap i skrifvelse till Kronobergs läns hushållningssällskap
meddelat, att de icke ansåge sig kunna biträda framställningen.

Af nu uppräknade hushållningssällskap inkommo följande med
själfständiga uttalanden:

Uppsala läns hushållningssällskap anförde genom sitt förvaltningsutskott,
att om det befunnes vara önskvärdt, hvilket förvaltningsutskottet
dock icke ansåg ådagalagdt, att hushållningssällskapens verksamhet för
förmedling af egnahemslån vunne väsentligt ökad omfattning, det syntes
vara en oundgänglig förutsättning härför, att något åtgjordes för att
garantera sällskapen mot den risk, hvarmed ifrågavarande låneförmedling
nödvändigtvis vore förenad. På grund häraf hemställde sällskapet, att
Kungl. Maj:t måtte taga i nådigt öfvervägande, huruvida och i hvad
mån medel borde genom statens försorg beredas för bildande af riskfonder
till ersättande af förluster, som genom egnahemslånerörelsen
kunde drabba hushållningssällskapen.

Blekinge läns hushållningssällskap meddelade, att det förvaltningsbidrag,
sällskapet erhållit under åren 1906, 1907 och 1908 jämte det
bidrag, som för samma ändamål vore att förvänta under år 1909, eller
tillsammans 4,667 kronor 10 öre, med icke mindre än 1,254 kronor 9
öre understeg sällskapets omkostnader för egnahemslånerörelsen under
åren 1905—1908. Hushållningssällskapet anhöll därför, att Kungl. Maj:t
måtte taga denna fråga under pröfning, då fara vore å färde, att hushållningssällskapens
egentliga uppgift, om ytterligare hjälp ej finge påräknas,
utan tvifvel komme att i hög grad förlamas.

Ålfsborgs läns södra hushållningssällskap meddelade, att sällskapet,
alltsedan det år 1905 mottog uppdraget att förmedla statens egnahemslånerörelse,
insett, att sällskapet med sin obetydliga kapitaltillgång icke

257

ägde den ekonomiska bärkraft, som fordrades för att kunna- i längden
möta de risker, hvarmed lånerörelsen, oaktadt iakttagen nödig försiktighet,
otvifvelaktigt vore förenad. Då förvaltningsutskottet funnit,
att frågan huru garantien för hushållningssällskapens eventuella förluster
skulle lösas ännu icke vore nöjaktigt utredd, ansåge detsamma, att det
vore synnerligen olämpligt att nu, utan sådan utredning, fastslå ett visst
jämförelsevis obetydligt belopp, som dock skulle lägga hela återstående
risken på sällskapen. Under uttalande, att en sådan utredning syntes
böra äfven omfatta, hvilka åtgärder staten från sin sida borde vidtaga
för att få visshet om, att sällskapen och andra låneförmedlare handhade
rörelsen med nödig försiktighet och i öfrigt i enlighet med statsmakternas
afsikt med egnahemslånerörelsen, hemställde förvaltningsutskottet,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huru hushållningssällskapen på lämpligaste
sätt borde tryggas mot de risker, som egnahemslånerörelsen
medförde.

Västerbottens läns hushållningssällskap anförde, att det synts
uppenbart, att det af Kronobergs läns hushållningssällskap väckta förslaget,
om det bifölles, icke under alla omständigheter komme att tillföra
respektive sällskap en tillräckligt stor riskfond. Mot förslaget
kunde äfven anmärkas, att med de väsentligt olika förhållanden, som
rådde i olika delar af vårt land, risken icke alltid kunde stå i samma
procentförhållande till de beviljade lånebeloppen, utan på vissa håll blifva
större, på andra mindre. På grund häraf och då lånerörelsen i sin
helhet måste anses befrämja ett allmänt ändamål, för hvars betjänande
de skilda sällskapen icke under alla förhållanden rättvisligen borde ensamma
vidkännas all risk, hemställde hushållningssällskapet, att Kungl.
Maj:t ville hos Riksdagen föreslå, att en för hela landet för ändamålet
afsedd riskfond afsattes, ur hvilken det sedermera skulle ankomma på
Kungl. Majrt att i förekommande speciella fall, uppå särskilda ansökningar
bereda respektive hushållningssällskap ersättning för iråkade förluster
å egnahemslånerörelsen, när omständigheterna funnes rättvisligen
böra sådant påkalla.

Öfriga förutnämnda hushållningssällskap, från hvilka framställningar
i ämnet inkommit till Kungl. Maj:t, hafva instämt i den af Kronobergs
läns hushållningssällskap gjorda hemställan, Örebro läns hushållningssällskap
dock under uttalande, att bidraget till riskfonden helst måtte
bestämmas till 1 proc.

I statskontorets utlåtande med anledning af de från hushållningssällskapen
inkomna framställningarna framhölls, att då det i statsrådsprotokollet
den 29 februari 1904 uttryckligen uttalades, att staten borde

* 33

258

bereda hushållningssällskapen någon ekonomisk förmån, som kunde utjämna
de kostnader och förluster, hvilka genom låneförmedlingen tillskyndades
dessa sällskap, och att, utan en sådan förmån, deras biträde
vid låneförmedlingen icke borde ifrågasättas, vore det i själfva verket
endast ett infriande af detta löfte, hvarpå anspråk från en del hushållningssällskap
nu framställdes. Principiellt taget syntes således knappast
någon erinran kunna göras mot innebörden i dessa anspråk. Men å
andra sidan finge icke heller förbises, dels att från halfva antalet af de
låneförmedlande hushållningssällskapen och bland dessa flera åt dem,
som voro de största låneförmedlarna, några framställningar i ämnet icke
torde hafva inkommit, dels att i de föreliggande framställningarna — med
ett enda undantag — saknades all utredning om det ekonomiska resultatet
för låneförmedlarna af den dittills drifna rörelsen och särskildt huruvida,
utöfver de med lånerörelsen förenade omkostnader, någon verklig förlust
ännu drabbat något hushållningssällskap, dels ock att frågan, om och i
hvilken utsträckning staten skulle, utöfver redan gjorda medgifvandeu,
garantera låneförmedlarna mot eventuella förluster, af flera anledningar
vore eu synnerligen ömtålig fråga och därför kräfde en omsorgsfull
undersökning.

På grund af det nu anförda, och då äfven bland de sökande
hushållningssällskapen syntes råda i viss mån olika meningar om
lämpligaste sättet för frågans ordnande, ansåg sig statskontoret för närvarande
icke böra tillstyrka, att någon framställning i ämnet gjordes
hos Riksdagen.

Samtliga här ofvan refererade framställningar och utlåtanden hafva
af statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet remitterats
till de sakkunnige för att tagas under öfvervägande vid fullgörandet af
det de sakkunnige gifna uppdrag.

Hufvudinnehållet i framställningarna från hushållningssällskapen
synes vara, att enligt deras uppfattning det af staten lämnade förvaltningsbidraget
icke är tillräckligt för att betala låneförmedlarnas förvaltningskostnader
och dessutom ersätta dem för eventuella förluster genom
lånerörelsen. För att bilda sig en föreställning om, huruvida detta är
med verkliga förhållandet öfverensstämmande, är det nödvändigt att
anställa en jämförelse mellan hushållningssällskapens kostnader för lånerörelsen
och det af staten erhållna förvaltningsbidraget.

I de till hushållningssällskapen af de sakkunnige utsända frågecirkulären
begärdes bland annat äfven uppgifter angående sällskapens
kostnader för lånerörelsen under hvart och ett af åren 1905—1910;
huruvida dessa kostnader blifvit bestridda med det af staten erhållna

259

förvaltningsbidraget, med räntevinst eller med sällskapens egna medel;
samt slutligen huruvida af eventuellt öfverskott å förvaltningsbidrag och
räntevinst afsatts någon så kallad riskfond.

Den praxis, som af de olika hushållningssällskapen tillämpas i
fråga om användningen af förvaltningsbidraget och räntevinsten, är
mycket växlande, hvarigenom de från dem inkomna statistiska uppgifterna
icke alltid varit fullt jämförbara. Det vanligaste är, att omkostnaderna
för lånerörelsen bestrides med förvaltningsbidrag och räntevinst.
Uppstår öfverskott, öfverföres detta i de flesta fall till en riskfond,
ehuru dock ett par hushållningssällskap låta öfverskottet tillfalla sin egen
kassa. Uppstår i stället brist, täckes den af sällskapets egna medel.

Inom sju hushållningssällskap åter bestridas omkostnaderna uteslutande
af sällskapens egna medel, och förvaltningsbidrag och räntevinst
fonderas oafkortade, medan slutligen ett hushållningssällskap tillgodogör
sig hela räntevinsten för egen räkning.

För de 23 hushållningssällskap, hvilkas uppgifter äro så fullständiga
och jämförbara, att de kunnat sammanställas, uppgingo kostnaderna
för lånerörelsen under åren 1905—1910 till sammanlagdt 214,695 kronor.
Till bestridande af dessa utgifter disponerades 96,151 kronor af statens
förvaltningsbidrag och 65,825 kronor af räntevinsten, hvarjämte 52,719
kronor tillskötos af sällskapens egna medel. Samtidigt hade emellertid
dessa hushållningssällskap af förvaltningsbidrag och räntevinst afsatt en
riskfond på 98,223 kronor, hvadan alltså ett öfverskott uppstått för ifrågavarande
hushållningssällskap på 45,504 kronor. Detta öfverskott måste
likväl betraktas som ett minimum, emedan några hushållningssällskap,
såsom redan nämnts, icke fonderat de Överskjutande medlen, utan låtit
dem ingå i sin egen kassa. Härtill kommer, att samtliga hushållningssällskap
med endast ett par undantag icke bland förvaltningsbidragen
redovisat de bidrag, som erhållits för 1910 års lånerörelse, emedan de
icke kommit sällskapen tillhanda förrän år 1911. Rätteligen böra därför
dessa bidrag tilläggas, och då de uppgå till omkring 60,000 kronor,
utgjorde alltså för här ifrågavarande 23 hushållningssällskap nettobehållningen
å egnahemslånerörelsen under åren 1905—1910 öfver 100,000
kronor.

Det tinnes dock sällskap, för hvilka förlust uppstått å rörelsen.
Sämst ställdt är Blekinge läns hushållningssällskap, som under åren
1905—1910 af egna medel måst tillskjuta 4,188 kronor utan att som
motvikt häremot hafva någon riskfond. Frånräknas förvaltningsbidraget
för år 1910, som icke redovisats i uppgiften, inskränker sig dock sällskapets
nettoförlust till 1,582 kronor. Orsaken till att för Blekinge

260

läns hushållningssällskap förlust uppstått å lånerörelsen torde vara, att
lån i stor utsträckning utlämnats till fullständigt obemedlade personer.

Å andra sidan kan nämnas, att Östergötlands läns hushållningssällskap
under ofvannämnda tidsperiod bestridt alla sina kostnader, uppgående
till 14,203 kronor, med räntevinst, som därjämte lämnat ett
öfverskott på 1,725 kronor, hvarförutom hela förvaltningsbidraget, 14,021
kronor, afsatts till en riskfond.

I detta sammanhang torde det vara af ett visst intresse att anställa
en jämförelse mellan förvaltningskostnadernas storlek samt de
beviljade lånens antal och belopp. En dylik jämförelse återfinnes i
tablån å nästföljande sida för de hushållningssällskap, som lämnat fullständiga
uppgifter å förvaltningskostnadernas storlek.

För alla de 24 hushållningssällskap, som äro upptagna i vidstående
tablå, uppgå förvaltningskostnaderna för åren 1905—1910 till i
medeltal 37 kronor per lån. Motsvarande medeltal för de särskilda hushållningssällskapen
växla dock ganska betydligt. Lägst är detsamma
för Kalmar läns södra och Norrbottens läns hushållningssällskap med
endast 16 kronor per lån, och i det närmaste lika lågt för Jönköpings
och Skaraborgs läns hushållningssällskap med 18 kronor. De relativt
största förvaltningskostnaderna synes, enligt tabellens uppgifter, Alfsborgs
läns norra hushållningssällskap hafva haft med i genomsnitt 82
kronor per lån. Närmast därefter komma Uppsala och Hallands läns
med respektive 69 och 60 kronor.

Förhållandet mellan förvaltningskostnaderna och det beviljade lånebeloppet
utgör för alla i tabellen upptagna hushållningssällskap 1.5 proc.
Ordningen mellan de olika hushållningssällskapen är i hufvudsak densamma
som vid föregående jämförelse. Det lägsta procenttalet, 0.7 proc.,
anträffas äfven här för Kalmar läns södra hushållningssällskap, därefter
följa Kristianstads, Malmöhus och Skaraborgs läns hushållningssällskap
med 0.8 proc. samt Jönköpings och Norrbottens läns hushållningssällskap
med 0.9 proc. Högst står i detta fall liksom vid föregående jämförelse
Ålfsborgs läns norra hushållningssällskap, hvars förvaltningskostnader
utgöra 4.1 proc. af lånebeloppet.

Förvaltningskostnadernas storlek i jämförelse med de beviljade lånens antal
och sammanlagda belopp, åren 1905— 1910.

Hushållningssällskap	1 Förvaltnings- Antal 1 kostnader I bevil -kr. ijade lån i	Förvalt-ningskost-nader i medeltal por lån kr.	Samman! agdt lånebelopp kr.	Förvalt-ningskost-nader i °/0 af låne-beloppet 0/ /o
Stockholms läns .....................	6,633	\| 120	55	318,300	2.1
Uppsala » .....................	11,830	171	69	407,150	2.9
		;>74	40	i 07« sön	1.5
Östergötlands » .....................	14,203	394	36	934,750	1.5
Jönköpings » .....................	4,024	229	18	454,510	0.9
Kronobergs » ............... .....	10,822	326	33	673,650	1.6
Kalmar läns norra........................	3,851	1^8	30	317 900	1
Kalmar läns södra........................	3,025	187	16	419,875	0.7
Gottlands läns ........................	7,339	205	36	486,246	1.5
Blekinge » ........................	11,209	208	54	547,746	2.0
Kristianstads > ........................	21,499	865	25	2,745,825	O.s
Malmöhus » ........................	6,924	298	99	379 19r»	0 .9
Hallands » ........................	4,534	76	60	207,600	2.2
Alfsborgs läns norra.....................	11,167	136	82	270,880	4.1
Alfsborgs läns södra.....................	18,619	344	54	751,110	2.5
Skaraborgs läns.....................	4,881	276	18	626,940	O.S
! Värmlands » .....................	12,264	330	37	617,900	2.0
Örebro » .....................	9,679	174	56	399,100	2.4
Västmanlands » .....................	7,087	182	39	668,800	1.1
Kopparbergs » .....................	6,279	155	41	284,600	2.2
Gäfleborgs » .....................	9,329	258	36	627,650	1.5
Västernorrlands » .....................	6,405	182	35	361,350	1.8
Jämtlands » .....................	12,600	303	42	662,625	1.9
Norrbottens » .....................J	9.388	572	16	1,063.780	0.9
Samtliga 24 hushållningssällskap	229,267 j	6,433 \|	37	15 799,002	1.5

262

Jämföras med hvarandra storleken af förvaltningsbidraget och
omkostnaderna för hvart och ett af åren 1905—1910, erhålles för de 23
hushållningssällskap, hvilkas uppgifter erbjuda möjlighet för en dylik
jämförelse, följande sammanställning.

År Förvaltningsbidrag, kr. Omkostnader, kr.

1905 ....................................... 8,235 25,287

1906 ...................................... 14,323 27,311

1907 ....................................... 23,948 30,495

1908 ....................................... 38,407 37,436

1909 ....................................... 52,378 46,922

1910 ....................................... 67,674__57.965

Summa 204,965 225,416

För alla år tillsammans voro visserligen för ifrågavarande 23 hushållningssällskap
omkostnaderna något större än det af staten erhållna
förvaltningsbidraget. Betraktas de olika åren hvart för sig, visar sig
dock, att endast under de tre första åren omkostnaderna öfverstego förvaltningsbidragen.
Under de därpå följande åren har uppstått ett allt
större öfverskott, som det sista året uppgick till nära 10,000 kronor.

Af hvad ofvan anförts torde framgå, att för samtliga hushållningssällskap
tillsammantagna det af staten erhållna förvaltningsbidraget
jämte räntevinsten icke endast räckt till att bestrida förvaltningskostnaderna
för lånerörelsen, Titan därjämte lämnat ett öfverskott på öfver
100,000 kronor.

De förluster, som hushållningssällskapen intill år 1911 lidit å lånerörelsen,
hafva i jämförelse härmed varit ganska obetydliga. Enligt åt
hushållningssällskapen själfva meddelade uppgifter hade låntagarna i IT
fall åsamkat dem förlust. I sex af dessa saknas uppgift om förlustens
storlek, men i öfriga 11 fall uppgick den till 9,192 kronor.

Visserligen är det sant, att man ingalunda med stöd af nu anförda
siffror från lånerörelsens första år kan bedöma de eventuella förlusternas
storlek i framtiden, men de visa dock, att den förlust hushållningssällskapen
hittills måst ikläda sig hållit sig inom mycket måttliga
gränser.

Det är alltså tydligt, att lånerörelsen långt ifrån att i allmänhet
åsamka hushållningssällskapen förluster, tvärtom oftast gifvit som resultat
en ganska afsevärd nettobehålluing, hvilken naturligtvis i första hand
bör tillgripas för täckande af möjligen uppkommande förluster i framtiden.

Såsom redan framhållits visa därjämte förvaltningsbidragen helt

263

naturligt en mycket starkare tendens till stegring än omkostnaderna, och
i den mån rörelsen växer i omfattning, kommer det härigenom uppkomna
öfverskottet att blifva allt större, emedan förvaltningsbidragen, såsom
förut nämnts, utgå i visst bestämdt förhållande till det växande beloppet
af utestående lån, medan omkostnaderna hufvudsakligen äro att hänföra
till de för hvarje år förmedlade nya egnahemslånen och därför bilda eu
mer konstant summa.

Härtill kommer, att, under förutsättning att de sakkunniges förslagtill
omorganisation af egnahemslånerörelsen blir antaget, hushållningssällskapens
både risk och kostnader torde blifva betydligt mindre. Å
ena sidan hafva nämligen de sakkunnige, såsom redan i det föregående
anförts, ansett, att lånerörelsen för bostadsändamål bör skiljas från lånerörelsen
för jordbruksändamål, samt att hushållningssällskapen endast
skulle få befattning med låneförmedling för det sistnämnda ändamålet.
Därigenom torde helt säkert den risk, som för hushållningssällskapen är
förbunden med låneförm ed lingen, blifva betydligt mindre. Å andra sidan
anse de sakkunnige (jämför sid. 270 o. följ.), att åt landtbruksstyrelsen
bör lämnas i uppdrag att utöfva verksam kontroll öfver egnahemslånerörelsen.
Genom samarbete mellan landtbruksstyrelsen och hushållningssällskapen
torde med stöd af från andra låneförmedlare vunnen
erfarenhet lämpligare anordningar vid det nödvändiga arbetet kunna
genomföras, hvarigenom de senäres omkostnader för lånerörelsen för
framtiden helt säkert skulle kunna nedbringas eller åtminstone hindras
från en alltför hastig ökning.

Att såsom af några hushållningssällskap föreslagits ytterligare
höja statens förvaltningsbidrag, synes därför icke vara af behofvet påkalladt.

Af Västerbottens läns hushållningssällskap föreslås i dess ofvan
omnämnda skrifvelse, att i stället för att staten lämnade ett förhöj dt
bidrag till hvarje hushållningssällskap, eu för hela riket gemensam riskfond
måtte afsättas, från hvilken vid förefallande behof ersättning skulle
utgå till låneförmedlarna till täckande af uppkomna förluster.

Gent emot detta förslag kan med skäl den invändningen göras,
att äfven om staten skulle ersätta hushållningssällskapen för lidna förluster,
behöfde den härför icke lägga upp någon särskild riskfond för
ändamålet, utan de erforderliga medlen kunde i hvarje fall särskildt
beviljas.

Hvad åter beträffar den principiellt mycket viktiga frågan om
statens öfvertagande af all risk, synes äfven häremot tungt vägande
invändningar kunna göras.

264

Den lokala kontrollen öfver lånerörelsen torde alltjämt såsom hittills
lämpligen böra utöfvas af låneförmedlaren. Den i detta sammanhang''
viktigaste delen af denna kontroll är pröfningen af de lånesökandes
kvalifikationer och lägenheternas lämplighet såsom egnahem samt äfven
i öfrigt öfvervakandet af att de villkor, som äro stadgade för erhållande
af egnahemslån, äro fyllda. Af noggrannheten i denna pröfning beror
i hög grad storleken af den risk, som är förbunden med utlämnandet
af lån.

Så länge denna viktiga uppgift tillkommer låneförmedlarna, torde
det icke heller vara lämpligt att helt och hållet flytta öfver risken från
dem på staten.

Emot de sakkunniges här framlagda uppfattning, att låneförmedlarna
fortfarande böra ikläda sig risken, kan visserligen anföras, att
Riksdagen år 1912 på förslag af Kungl. Magt medgifvit, att där hushållningssällskap
eller landsting lidit förlust å lån, som af dem utlämnats
från fiskerilånefonden, Kungl. Maj:t skulle vara berättigad att af fondens
medel anvisa hushållningssällskapet eller landstinget godtgörelse för
intill hälften af den lidna förlusten. Att åberopa denna omständighet
som ett skäl för, att äfven i fråga om egnahemslånerörelsen staten på
liknande sätt borde ersätta de af låneförmedlarna lidna förlusterna, låter
sig dock icke göra af flera skäl. Dels utgår redan nu till alla förmedlare
af egnahemslån årligen visst bidrag som ersättning för omkostnader
och förluster på grund af lånerörelsen, hvilka bidrag, såsom i det
föregående påvisats, i de flesta fall varit fullt tillräckliga för sitt ändamål;
något motsvarande bidrag utgår däremot icke till dem, som förmedla lån
ur fiskerilånefonden. Dels hafva de från sistnämnda fond utlämnade
låneunderstöden en helt olika karaktär, och risken för stora förluster är
där mycket större. För egnahemslånen hafva låneförmedlarna alltid
säkerhet i de belånade lägenheterna, och äfven om den enskilde låntagaren
icke kan fullgöra sina skyldigheter gent emot låneförmedlaren,
torde lägenheten vid en eventuell tvångsförsäljning i de flesta fall inbringa
låneförmedlaren full valuta för hans fordringar. De fiskebåtar
och redskap, som inköpts med tillhjälp af fiskerilånen, kunna däremot
lätt under en svår storm i stor utsträckning blifva förstörda, och då
låneförmedlarnas säkerhet för dessa lån i allmänhet är personlig borgen,
och fiskarna från samma fiskläge ofta gå i borgen för hvarandra, kan
det lätt inträffa, att låneförmedlarna drabbas af förluster.

Med det ofvan sagda behöfver dock icke vara uteslutet, att icke
staten i vissa särskilda fall bör hålla låneförmedlarna skadeslösa för
lidna förluster å egnahemslånerörelsen. Om t. ex. svårare missväxt

265

inträffar inom ett område under ett eller liera är, och ett flertal egnahemsinnehafvare
därigenom råkar på obestånd, kan lätt eu låueförmedlare
drabbas af större förluster än han kau bära. Likaså kan det inträffa,
att andra oförvållade yttre förhållanden, hvilka vid lånens beviljande
icke kunnat förutses, såsom t. ex. nedläggande af industriell drift, af
hvilken en trakts egnahemsinneliafvare varit beroende för sin utkomst,
förorsaka låntagarna ekonomisk ruin och betydligt sänka värdet på deras
lägenheter, hvarigenom låueförmedlaren kan åsamkas stor förlust. Under
dylika omständigheter bör staten efter pröfning i hvarje särskild! fall
kunna ersätta låneförmedlaren hans förluster.

Såsom mellanhänder mellan sig och låntagarna använder staten
förutom hushållningssällskapen äfven ett antal privata bolag och föreningar.
Vid egnahems!ånerörelsens organisation bestämdes, att dylika
bolag och föreningar för af dem förmedlade egnahemslån skulle ställa
säkerhet, hvilken i regel torde utgöras af personlig borgen eller bankgaranti,
detta i motsats till hushållningssällskapen, hvilka utan att ställa
någon säkerhet äga att utbekomma dylika lån.

I skrifvelse till Kungl. Maj:t i november år 1908, hvilken skrifvelse
remitterats till de sakkunnige, har emellertid centralstyrelsen för
nationalföreningen mot emigrationen framhållit, att de fordringar, som
sålunda ställas på bolag och föreningar, som förmedla egnahemslån, äro
alltför stränga och därför verka hämmande på deras verksamhet samt
därigenom på hela egnahemslånerörelsen. Då ifrågavarande bolag och
föreningar i många fall synts centralstyrelsen fullt lika lämpade som de
flesta hushållningssällskap att befordra rörelsens utveckling, och det
därför borde ligga i statens intresse, att deras verksamhet som låneförmedlare
nådde större omfattning, hemställde centralstyrelsen i sin skrifvelse,
att en utredning måtte verkställas angående lämpligaste sättet att för
egnahemsföreningar och bolag underlätta tillgången till egnahemslån.

I infordradt utlåtande med anledning af ofvannämnda skrifvelse
framhöll visserligen statskontoret, att den säkerhet, som af detsamma
fordrats af privata låneförmedlare, icke varit strängare, än som förestafvats
däraf, att det varit dess skyldighet tillse, att staten erhållit full garanti
mot förhister. Men statskontoret ansåg det dock i hög grad önskvärdt,
att några åtgärder kunde vidtagas till främjande af det syfte, som i
skrifvelsen framhölles.

De olägenheter, som för bolag och föreningar onekligen äro
förbundna med ofvannämnda fordringar på särskild säkerhet, hafva
äfven beaktats af Kungl. Maj:t, som i proposition redan till 1907 års

* 34

Säkerhet, som
skall ställas
af föreningar
och bolag,
hvilka vilja
förmedla
egnahemslån.

266

riksdag föreslog, att föreningar och bolag, som befunnes lämpliga som
mellanhänder vid lånerörelsen, skulle som säkerhet för lån ur egnahemslånefonden
kunna få lämna inteckningar i de belånade lägenheterna, för
jordbrukslägenhet intill 5/g och för bostadslägenhet intill 31 af värdet.
På grund af kamrarnas skiljaktiga beslut föranledde emellertid propositionen
ingen åtgärd.

Orsaken, hvarför af bolag och föreningar, som vilja förmedla egnahemslån,
hittills fordrats särskild säkerhet, är naturligtvis den, att staten
icke kunnat anse de privata låneförmedlarna i och för sig erbjuda samma
säkerhet som hushållningssällskapen. Den här föreliggande frågans
innebörd är därför att söka finna en utväg, hvarigenom under så betryggande
garantier för staten som möjligt, villkoren för bolagen och föreningarna
kunde mildras.

Det torde nämligen icke kunna förnekas, att de fordringar, som
statskontoret enligt nuvarande bestämmelser måste ställa på dessa låneförmedlare,
i många fall icke kunna undgå att för dessa kännas tryckande
och i viss mån hindrande för deras verksamhet.

Oftast har säkerheten bestått i borgensförbindelser, i några fall
utfärdade af stora industriella bolag och i ett fall af ett hushållningssällskap,
men i regel af ett antal privatpersoner, hvilka väl i allmänhet
utgjorts af styrelsemedlemmar i respektive bolag eller förening eller
möjligen af andra för verksamheten intresserade personer. På grund af
de jämförelsevis betydande belopp, hvartill lånen ofta uppgå, torde det
mången gång vara förenadt med svårighet för låneförmedlaren att finna
fullt vederhäftiga personer, som äro villiga att under en ganska lång
tidrymd binda sig för en dylik borgensförbindelse.

På senare tid har emellertid statskontoret börjat tillämpa den
praxis att såsom nöjaktig- säkerhet godtaga inteckningar i de belånade
fastigheterna, men endast genom en bank som mellanhand, hvarvid
banken iklädt sig skyldighet att hålla inteckningarna vid gällande kraft.
De sakkunnige hafva sig bekant, att åtminstone i vissa fall statskontoret
såsom säkerhet för till enskilda låneförmedlare utlämnade lån med bank
som mellanhand godtagit inteckningar i belånade jordbrukslägenlieter intill
s/.i af det värde, hvartill de af särskilda värderingsman uppskattats. För
eventuellt Överskjutande lånebelopp har i så fall lämnats personlig borgen.

I stället för att dylika bolag och föreningar tidigare i regel ställt
personlig borgen eller annan banksäkerhet för hela beloppet af till dem
utlämnade lån,, har alltså i detta fall dylik säkerhet behöft ställas endast
för den del af hvarje lån, som öfverstiger 8/4 af lägenhetens värde.
Detta förfaringssätt måste helt naturligt innebära högst betydliga lätt -

nåder för låneförmedlaren, och det torde för tjäna öf vervägas, huruvida
det icke är den utväg, som med vissa modifikationer bäst leder till målet.

Den säkerhet, som låneförfnedlaren har lättast att lämna, är gifvetvis
inteckningar i de belånade lägenheterna, då han ju redan har dem
tillgängliga som säkerhet för det till hvarje låntagare utlämnade lånet.
Å andra sidan erbjuda tydligen dylika inteckningar från statens sida
sedt icke samma garanti mot eventuella förluster som annan fullgiltig
säkerhet. Lägenheterna kunna från början vara öfvervärderade, så att
det uppgift)a värde, hvarå lånet beräknats, varit högre än det verkliga.
En lägenhet kan vidare af flera olika skäl under årens lopp förlora i
värde, så att vid en eventuell tvångsförsäljning af densamma den erhållna
försäljningssumman understiger det utlämnade lånets belopp.
Finnes i ett sådant fäll ingen annan säkerhet än inteckningar i lägenheten,
kan staten i händelse af låneförmedlarens insolvens icke undgå
att göra en förlust. En annan omständighet är, att dylik inteckningssäkerhet
naturligtvis icke är kollektiv, utan inteckningarna gälla som
säkerhet hvar och en endast för sin lägenhet. Gör staten förlust på
ett lån, kan det förlorade beloppet därför icke indrifvas från öfriga
låntagare. Staten kan sålunda svårligen godtaga inteckningssäkerhet
till större del af lägenhetens värde, än som med någorlunda säkerhet
kan beräknas inflyta vid en försäljning. Skall begränsningen icke göras
alltför snäf, är det dock icke uteslutet, att under ogynnsamma omständigheter
en förlust kan inträffa.

Innan staten i större utsträckning skall kunna utan alltför stor
risk godtaga inteckningar som säkerhet för egnahemslånen, är det därför
nödvändigt att tillse, att sådana bestämmelser träffas, att nu nämnda
olägenheter i minsta möjliga grad komma att göra sig gällande.

Såsom i annat sammanhang framhålles, hafva de sakkunnige framställt.
det förslaget, att den kontroll öfver bolag och föreningar, som
förmedla egnahemslån, hvilken nu utöfvas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
skall skärpas, så att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall
utse en ledamot i styrelsen och eu revisor. Dessa skola årligen afgifva
berättelser angående sina iakttagelser ifråga om bolagets eller föreningens
skötsel till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som med eget yttrande har
att öfversända dem till landtbruksstyrelsen. Därjämte skall, då bolag
eller förening söker nytt lån, nämnda styrelseledamot afgifva utlåtande
angående låneförmedlarens verksamhet.

Genom dessa kontrollåtgärder torde staten få möjlighet att på ett
effektivt sätt öfvervaka de privata låneförmedlarnas verksamhet och

268

eventuellt vägra att utlämna lån till ett mindre väl skött bolag eller
förening.

Af särdeles stor betydelse för kontrollen skulle vidare vara, om
för statskontorets räkning särskild värdering verkställdes af de lägenheter,
i hvilka inteckningar erbjudas statskontoret såsom säkerhet för
beviljad t statslån. Härigenom vunnes säkerhet emot, att lägenheterna
af läneförmedlaren uppskattades till för högt värde, så att inteckningarna
icke täcktes af lägenhetens verkliga värde. Denna värdering
borde verkställas på låneförmedlarens bekostnad genom af statskontoret
godkända värderingsman. Kostnaderna härför torde icke behöfva blifva
alltför betungande, då lägenheterna i regel äro belägna tillsammans
i kolonier, och värderingen i allmänhet torde kunna ske för ett flertal
lägenheter samtidigt. En fördel vore därjämte, om statskontoret blefve
berättigadt att vid förefallande behof anställa dylika värderingar äfven
efter sedan lånet beviljats. Om det därvid visade sig, att en lägenhet
sjunkit i värde, så att detsamma icke motsvarade den intecknade skulden,
skulle statskontoret vara i tillfälle att för det Överskjutande beloppet
kräfva ytterligare säkerhet. För att icke dessa värderingar skulle återkomma
alltför ofta och därigenom åsamka låneförmedlarna oskäliga kostnader,
torde såsom regel böra gälla, att de icke böra verkställas förrän
efter viss tid, lämpligen hvart femte år, statskontoret dock obetaget att,
där det så pröfvar skäligt, oftare låta verkställa värdering.

För att statskontoret icke måtte blifva alltför betungadt med att
förvalta den stora mängden af inteckningar, synes det vara lämpligt,
att, såsom redan nu i vissa fall tillämpas, läneförmedlaren ägde att placera
inteckningarna i af statskontoret godkänd bank eller annan liknande
penninginrättning, som därvid åtog sig att bevaka dem och hålla
dem vid gällande kraft.

Enligt nuvarande bestämmelser få egnahemslån å jordbrukslägenheter
af låneförmedlare utlämnas till högst 5/« af lägenhetens värde. Att
godtaga inteckningar intill detta belopp som säkerhet för privata låneförmedlares
lån ur egnahemslånefonden synes emellertid icke tillrådligt,
emedan därigenom i många fäll risken blefve alltför stor, att säkerheten
icke täcktes af lägenhetens värde vid eventuell tvångsförsäljning.

Om det däremot stadgades, att statskontoret ägde att utlämna lån
mot inteckning som säkerhet intill högst % af lägenhetens på ofvan
angifva sätt fastställda värde, men att, om lånet öfverstege denna gräns,
särskild säkerhet måste ställas för det Överskjutande beloppet, skulle
därmed afsevärda fördelar vinnas. För läneförmedlaren skulle dessa
villkor innebära högst betydande lättnader i jämförelse med nuvarande

269

förhållanden, emedan borgensförbindelser eller annan fullgod säkerhet
i regel skulle behöfva anskaffas endast för de lånebelopp, som öfverstege
Vs af de belånade lägenheternas värde. Från statens sida åter
vore genom den ytterligare säkerheten utöfver inteckningarna vunnet,
att risken för förlust minskades icke endast ifråga om de lån, som öfverstege
nämnda gräns, titan äfven beträffande alla andra genom samma
låneförmedlare utlämnade lån. Den supplementära säkerheten komme
nämligen i motsats till inteckningarna, som häfta vid respektive fastigheter,
att tjäna som garanti mot förlust å hvart och ett af de särskilda
egn aliem slånen.

Gfifvetvis blefve staten icke genom den anordning, som här föreslås,
fullkomligt skyddad mot all risk. Särskilt kunde sådan befaras
i de fall, då samtliga genom en låneförmedlare utlämnade lån understege
V» af respektive lägenheters värde, hvarvid ingen annan säkerhet
skulle tarfvas än inteckningar. Men äfven i dessa fäll torde den risk
staten ikläder sig blifva ganska begränsad. Genom sina representanter
i bolagens och föreningarnas styrelser äfvensom genom de föreslagna
särskilda värderingarna af lägenheterna skulle staten äga möjlighet att
noga öfvervaka hvarje dylik låneförmedlares verksamhet och pröfva de
erbjudna inteckuingssäkerheternas värde. Dessutom bör det naturligtvis
vara statskontoret obetaget att, där det icke ansåge låneförmedlaren fullt
solvent för det sökta beloppet, fordra säkerhet utöfver inteckningarna
äfven i de fall, då samtliga egnahemslån läge inom gränsen Va af lägenhetens
värde.

Såsom nyss nämndes, vore därmed gifvetvis icke all risk för statsverket
utesluten. Som emellertid denna eventuella risk enligt de sakkunniges
åsikt i hvarje fall blefve synnerligen ringa, anse de, att staten i sista
hand bör ikläda sig densamma till gagn för egnahemsrörelsens utveckling.

De sakkunnige vilja sålunda framhålla önskvärdheten af, att i
fråga om den säkerhet, som skall ställas af bolag och föreningar, hvilka
vilja förmedla statens egnahemslån, statskontoret måtte på lämpligt sätt
bemyndigas att som säkerhet för lån ur egnahemslånefonden godtaga
inteckningar i jordbrukslägenheter, deponerade på sätt och under villkor
i öfrigt särskild! med hänsyn till inteckningarnas förnyande m. in., som
statskontoret finner lämpliga, intill 4/s af det värde, hvartill lägenheterna
uppskattats af särskilda af statskontoret godkända värderingsmän. För
öfverskjutande lånebelopp bör i så fall ställas af statskontoret godkänd
tilläggssäkerhet. Därjämte torde medgifvas statskontoret rätt att, när
det så anser nödigt, i regel dock högst hvart femte år, på låneförmedlarens
bekostnad anställa ny värdering af de belånade lägenheterna.

270

Den centrala organisationen af egnalienislånerörelsen.

Central ledning
af
lånerörelsen.

En svag sida i den af staten hittills bedrifna egnahemslånerörelsen
har städse varit, att central ledning af lånerörelsen och delvis på
grund häraf en ofta önskvärd, mera verksam kontroll öfver densamma
saknats. Särskildt under dess första år gjorde sig denna brist i hög
grad kännbar. De låneförmedlare, af hvilka staten i främsta rummet
begagnar sig — rikets hushållningssällskap — saknade då det stöd,
som en samlad, mera ingående kännedom om lånerörelsens detaljer och
i landets skilda delar vunnen erfarenhet om det lämpligaste sättet för
dess bedrifvande alltid bör kunna erbjuda. Då ett verkligt intresse för
denna betydelsefulla rörelse icke öfverallt kunde påräknas och då, där
sådant fanns, betydande svårigheter ofta måste öfvervinnas, kom på
grund af det ofvan anförda rörelsens planläggning och organisation
mångenstädes att från början förete luckor och brister, hvilka det sedermera
visat sig mer eller mindre vanskligt att få undanröjda; och då
dessa olägenheter på ett och annat håll möjligen gjort sig särskildt
märkbara, torde detta, till skada för rörelsens i så hög grad önskvärda
lugna och jämna utveckling, i sin mån hafva bidragit till att väcka
misstro mot organisationen i dess helhet och göra den till föremål för
ett mången gång alltför skarpt klander, därvid ej ens de goda resultat,
som i stort sedt faktiskt blifvit uppnådda, eller den år ifrån år allt
starkare anslutning, som rörelsen obestridligen vunnit, tillmätts nämnvärd
betydelse.

Det enda samband i nu ifrågavarande hänseende, som för närvarande
förefinnes mellan staten såsom långifvare och låneförmedlarna i
denna deras egenskap, består däri, att dessa senare äro skyldiga att till
vederbörande Kungl. Majrts befallningshafvande dels till granskning
aflämna med låntagarna afslutade lånekontrakt, dels årligen afgifva
redogörelse, enligt af Kungl. Maj:t fastställdt formulär, hvar och en för
sin lånerörelse under närmast föregående år, hvilka redogörelser det
åligger Kungl. Majrts befallningshafvande att inom viss tid öfverlämna
till landtbruksstyrelsen, som sedermera sammanfattar dem i den berättelse
öfver sin verksamhet, styrelsen har att årligen till Kungl. Majrt
afgifva. Formuläret till dessa redogörelser har synts de sakkunnige i
flera afseenden ofullständigt, i det att i detsamma saknas åtskilliga uppgifter,
som torde få anses nödvändiga såväl för att kunna bedöma,
huruvida lånerörelsen bedrifves i full öfverensstämmelse med för den -

271

samma gällande bestämmelser, som ock för att erhålla den kännedom
om rörelsen och dess verkningar, som kräfves bland annat vid fördelning
af tillgängliga lånemedel, för vidtagande af för rörelsens ytterligare
befrämjande möjligen erforderliga förändringar i eller tillägg till
nämnda bestämmelser samt i öfrigt för att klart kunna öfverblicka
rörelsens handhafvande och allmänna ståndpunkt. På grund häraf hafva
de sakkunnige den 28 november 1911 gjort framställning om vissa förändringar
i omförmälda formulär, hvilken framställning såsom bil. A
linnes bilagd detta betänkande. Såsom af denna skrifvelse framgår, var
det de sakkunniges afsikt att få låneförmedlarnas uppgifter öfver lånerörelsen
omedelbart *afgifna enligt de föreslagna formulären, hvarigenom
skulle åstadkommas eu direkt fortsättning på den af de sakkunnige
insamlade statistiken från lånerörelsens början, hvilken därför icke fullföljdes
längre än till och med år 1911.

Såsom redan nämnts skall hvarje låneförmedlare årligen till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i hvarje län, inom hvilket låneförmedlaren
förmedlar egnahemslån, afgifva redogörelse för sin verksamhet under
nästföregående år. I de fäll, då en låneförmedlare bedrifva sin verksamhet
i flera län, har emellertid på detta sätt icke erhållits någon
sammanfattande öfversikt öfver låneförmedlarens hela lånerörelse, hvarför
de sakkunnige föreslagit ett tillägg till ifrågavarande stadgande, att
låneförmedlare, som förmedlar egnahemslån i flera län, till Kung!. Maj:ts
befallningshafvande i det län, där dess styrelse har sitt säte, skall afgifva
redogörelse för hela sin verksamhet.

Någon bestämmelse, att de af låneförmedlarna afgifna årsredogörelserna
skola granskas af vare sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller
landtbruksstyrelsen, till hvilket ämbetsverk redogörelserna skola öfversändas
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, har hittills icke funnits. Då emellertid
redogörelserna, genom vidtagandet af de af de sakkunnige föreslagna
kompletteringarna i det för dem gällande formuläret, komma att lämna
en vida klarare bild af rörelsens handhafvande och sålunda utgöra ett
värdefullare material för utöfvande af ofta välbehöflig kontroll än nu är
fallet, torde särskilt böra föreskrifvas, att de underkastas granskning af
såväl Kungl. Maj:ts befallningshafvande som landtbruksstyrelsen; af de
förra på grund af den kännedom de äga angående de lokala förhållandena
inom respektive län och deras därpå grundade större förmåga att kunna
bedöma i hvad mån anmärkningar föreligga mot låneförmedlarnas inom
länet verksamhet, samt af landtbruksstyrelsen icke minst för att sätta
densamma i tillfälle att bilda sig den uppfattning om och den öfverblick
öfver lånerörelsens bedrifvande i olika delar af landet, som för närvarande

helt och hållet saknas och som, enligt de sakkunniges öfvertygelse, med
nödvändighet måste finnas att tillgå, för att rörelsen skall kunna ledas
i den rätta riktningen och fylla sitt från såväl nationalekonomisk som
socialpolitisk synpunkt sedt synnerligen viktiga ändamål. De af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande gjorda anmärkningarna synas lämpligen böra
delgifvas landtbruksstyrelsen i de yttranden, som vid redogörelsernas
öfverlämnande till styrelsen böra åtfölja dessa.

Såsom i det föregående blifvit antydt, åligger det Kungl. Maj:ts
befallningshafvande äfven att emottaga och granska de mellan låneförmedlare
inom länet och låntagare upprättade lånekontrakt samt att, då
anledning till anmärkning förekommer, med bifogande af infordrad förklaring
af vederbörande låneförmedlare, därom göra anmälan hos Kung!.
Maj:t. Denna Kungl. Maj:ts befallningshafvandes granskningsskyldighet
synes de sakkunnige böra bibehållas, då Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
lämplighet för detta uppdrag på ofvan angifna skäl näppeligen
torde kunna bestridas. Däremot torde, enligt de sakkunniges mening,
förutom tillägg att afskrift af besiktningsinstrument bör, där sådant
finnes att tillgå, biläggas kontraktet för att kontrollen härigenom skall
kunna blifva mera effektiv, sådan förändring i den i ämnet meddelade
föreskriften böra vidtagas, att anmälan om förekommande anmärkning
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande göres hos landtbruksstyrelsen, som,
där rättelse ej sker, bör underställa anmärkningen Kungl. Maj:ts pröfning.
Äfven härigenom beredes landtbruksstyrelsen ett tillfälle, som ej
bör lämnas obeaktadt, att förvärfva sig den öfverblick öfver och bilda
sig det omdöme om egnahemslånerörelsen, som de sakkunnige finna i så
hög grad behöfligt och önskvärdt. Af samma anledning anse de sakkunnige,
att det äfvenledes bör åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att till landtbruksstyrelsen insända de berättelser, som komma att afgifvas
af det statens ombud i låneförmedlande bolags eller förenings
styrelse samt af den statens representant bland revisorerna, hvilka de
sakkunnige önska tillsatta för åstadkommande såväl af närmare samarbete
mellan staten och nämnda bolag och föreningar som ock af en
mera effektiv kontroll öfver deras verksamhet. Äfven beträffande denna
berättelse bör gifvetvis, därest anledning till anmärkning förekommer,
sedan förklaring från vederbörande infordrats, om så pröfvas nödigt,
anmälan om förhållandet göras hos Kung]. Maj:t.

Då en närmare kännedom om såväl statens egnahemslånerörelse
som egnahems verksamheten i allmänhet på dessa och andra vägar utan
större svårighet torde kunna samlas hos en myndighet, landtbruksstyrelsen,
kan och bör, enligt de sakkunniges mening, åt densamma lämnas

i uppdrag att med uppmärksamhet följa äfven denna betydelsefulla
rörelse och — liksom beträffande de olika näringsgrenar, statsåtgärder
m. m. som ligga inom styrelsens nuvarande verksamhetsområde — efter
omständigheterna själf vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder,
som styrelsen anser lämpliga för rörelsens befrämjande. Härigenom
åstadkommes och skapas utan svårighet och på ett naturligt sätt den
centrala ledning af egnahemsrörelsen, hvaraf behofvet, enligt de sakkunniges
mening, vid flera tillfällen gjort sig starkt gällande. Att
landtbruksstyrelsen måste anses särskilt lämpad och skickad för ett
dylikt uppdrag synes de sakkunnige uppenbart icke endast på grund af
att detta uppdrag nära sammanfaller med landtbruksstyrelsens öfriga
åligganden, utan ock af den anledningen att landtbruksstyrelsen vid fullgörandet
af uppdraget i fråga bör kunna erhålla ett godt stöd i den
rika erfarenhet, som styrelsen besitter angående af statsmakterna och
hushållningssällskapen vidtagna åtgärder till särskilt det mindre jordbrukets
främjande. Af dessa åtgärder bör egnahemsrörelsen, enligt de
sakkunniges mening, i långt större utsträckning kunna draga nytta än
hittills i allmänhet varit fallet.

De sakkunnige vilja emellertid i detta sammanhang erinra därom,
att den här föreslagna organisationen af egnahemslånerörelsen och dess
förläggande under landtbruksstyrelsens centrala ledning endast har afseende
på lånerörelsen för jordbruksändamål. Bostadslånerörelsen, på
hvilkens definitiva ordnande de sakkunnige icke inlåtit sig, synes däremot
i en framtid lämpligen böra öfvertagas af socialstyrelsen; så länge
denna gren af lånerörelsen ännu icke är frånskild från jordbrukslånerörelsen,
torde dock det lämpligaste vara, att den centrala ledningen af
hela egnahemslånerörelsen är förlagd till landtbruksstyrelsen.

Äfven departementalkommitterade hafva i sitt den 31 december
1912 afgifna utlåtande såsom sin mening uttalat, att till landtbruksstyrelsens
förvaltningsområde borde läggas ärenden angående lån från
egnahemslånefonden och jordförmedlingsfonden samt därmed i samband
stående frågor, en uppfattning som de sakkunnige, såsom af det föregående
framgår, i allo dela.

De sakkunnige hålla före, att genom att organisationen af statsmakternas
arbete på egnahemsrörelsens befordrande och utveckling på
detta sätt så att säga kompletteras med ett nytt led, hvaraf man hittills
varit i saknad, vinnes, förutom möjlighet till åstadkommande af en
noggrannare kontroll, äfven andra beaktansvärda fördelar. Sålunda bör
gifvetvis den ytterligare utredning, som landtbruksstyrelsen med stöd
af vunnen erfarenhet här blir i stånd att lämna, kunna blifva af värde

*35

274

och betydelse vid fördelning af tillgängliga lånemedel och vid i samband
därmed stående pröfning af låneförmedlarnas lämplighet såsom sådana,
vid behandlingen af ärenden rörande lån från jordförmedlingsfonden,
rörande af låneförmedlare föreslagen odlingshjälp till egnahemslåntagare
o. s. v. Och då vid såväl fördelning af lånemedel som beviljande
af jordförmedlingslån landtbruksstyrelsen blir satt i tillfälle att
granska ej endast bolags och föreningars utan äfven hushållningssällskapens
stadgar, reglementen in. m. för lånerörelsens bedrifvande och
hvad därmed står i samband, synes det de sakkunnige finnas grundad
anledning antaga, att den enhetlighet såväl i organisationen som i egnahemsarbetets
ledning och utförande i allmänhet, hvilken mången gång
kan vara önskvärd och gagnelig, jämförelsevis lätt bör kunna åvägabringas.
De sakkunnige anse sig särskildt böra framhålla, hurusom
kännedomen om vissa af en låneförmedlare träffade anordningar och
vunnen erfarenhet om deras lämplighet härigenom lättare kan spridas
till andra låneförmedlare och äfven dessa sålunda blifva satta i tillfälle
att i sitt arbete draga fördel af dem.

Det ökade arbete, som blir en gifven följd af att ledningen af
statens egnahemslånerörelse och öfriga åtgärder till egnahemsbildningens
främjande i viss mån uppdrages åt landtbruksstyrelsen, kräfver gifvetvis,
om det därmed afsedda målet skall kunna uppnås, ökade arbetskrafter
inom styrelsen; och synes det de sakkunnige, att dessa, intill dess närmare
erfarenhet vunnits angående arbetets omfattning, böra kunna
inskränkas till anställandet af en inspektör för egnahemsrörelsen. Åt
denne bör uppdragas att biträda vederbörande byråchef vid utredning
af ärenden rörande egnahemsrörelsen och att för detta ändamål bland
annat med uppmärksamhet följa rörelsens handhafvande af de af staten
använda låneförmedlarna samt att för vinnande af kännedom härom,
förutom genom besök inom deras resp. verksamhetsområden, granska
och sammanfatta ofvannämnda från låneförmedlarna m. fl. inkomna
årsredogörelser m. m.; att såväl själfmant som på begäran af låneförmedlare
lämna dessa råd och anvisningar rörande egnahemslånerörelsens
ordnande m. m.; att emottaga och sammanföra de från
jordförmedlingsbyråerna inkomna uppgifterna å salubjudna lägenheter
samt genom besök vid de olika byråerna följa deras verksamhet och
sålunda bidraga till, att vid en byrå vunnen erfarenhet vinner tillämpning
vid annan byrås arbeten; samt att, där så visar sig erforderligt,
bistå och vägleda de hos hushållningssällskapen anställda, med statsbidrag
aflönade jordbrukskonsulenterna i deras arbete på här ifrågavarande
område.

275

Vid behandlingen af frågan om de anordningar, som inom landtbruksstyrelsen
böra träffas, för att styrelsen skulle kunna öfvertaga behandlingen
af ärenden rörande egnahemsrörelsen, har en af de sakkunnige
såsom sin mening uttalat, att en särskild byrå för ändamålet borde
upprättas i landtbruksstyrelsen. De sakkunniges majoritet vill icke förneka,
att en sådan anordning skulle medföra vissa fördelar, särskildt
från den synpunkten att den byrå — landtbruksbyrån — som eljest
skulle komma att öfvertaga egnahemsärendena, enligt hvad de sakkunnige
ha sig bekant, redan nu har en synnerligen stor arbetsbörda. Då
emellertid upprättandet af den ifrågasatta nya byrån säkerligen skulle
få till gifven följd, att, förutom egnahemsärenden, vissa andra med dem
mer eller mindre samhörande ärenden skulle komma att förläggas till
densamma, och då ett dylikt utbrytande af nu till landtbruksbyrån förlagda
ärenden skulle vålla olägenheter vid dessas behandling vida större
än de fördelar, som för egnahemsrörelsen skulle vinnas genom egnahemsärendenas
förläggande till en fristående byrå, har de sakkunniges
majoritet ansett det från alla synpunkter fördelaktigast och bäst att på
sätt majoriteten föreslagit, genom ökning af arbetskrafterna på landtbruksbyrån
möjliggöra denna byrås öfvertagande af egnahemsärendena,
och sålunda vidmakthålla sambandet mellan dessa ärenden och de många
dem närstående i främsta rummet rörande det mindre jordbrukets
främjande, som för närvarande äro och, enligt majoritetens mening,
fortfarande böra kvarblifva å nämnda byrå.

Att genom vidtagandet af de af de sakkunnige sålunda föreslagna
åtgärderna de brister, som hittills till äfventyrs vidlåda statens egnahemslånerörelse,
till väsentlig del skola så småningom försvinna, synes de sakkunnige
antagligt. Och de äro öfvertygade om, att de principer, hvarpå
denna rörelse nu är grundad, genom den påbyggnad och komplettering
organisationen härigenom erhåller, allt tydligare skola visa sig vara de,
som säkrast och tryggast föra till målet. I

I sin framställning den 18 mars 1912 framhöllo de sakkunnige Ärligt i&nebland
annat behofvet af en höjning af egnahemslånefonden, till hvilken Uppför
åren 1909—1913 anslagits medel till så stort belopp som vore erforderligt
för att tillgodose ett årligt lånebehof af 5 miljoner kronor. På
förslag af Kungl. Maj:t beslöt ock 1912 års riksdag en ökning af det
för egnahemslån afsedda beloppet för följande år till 7 Vs miljoner
kronor, hvilken summa jämväl beviljats för år 1914. Då en höjning
af lånebeloppet så nyligen företagits, anse de sakkunnige ingen annan
förändring härutinnan erforderlig, än som betingas af de sakkunniges

Sparbanksmedlens
tillgodogörande

för egnahemsändamål.

276

förut omnämnda förslag om lånerörelsens uppdelning på två olika grenar,
den ena för jordbrukslägenheter och den andra för bostäder. Blifver
en sådan uppdelning genomförd, vilja de sakunnnige här endast
hafva påpekat, att ett årligt belopp af 5 miljoner kronor för lån å jordbrukslägenheter
synes vara tillräckligt för den närmaste framtiden.
Under förutsättning, att sistnämnda belopp fastställes och hela lånefonden
bibehålies vid dess nuvarande storlek, skulle för bostadslånen
återstå en årlig summa af 2 1/2 miljoner kronor. Beträffande de villkor
och bestämmelser, som tillsvidare böra gälla för sistnämnda gren af
lånerörelsen, intill dess efter slutförandet af de i bostadsfrågan tillkallade
särskilda sakkunniges arbete en annan anordning eventuellt blifver
träffad i fråga om bostadslån, äro dylika bestämmelser intagna i förslaget
till ny kungörelse angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser
för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen, och anse sig de sakkunnige
icke vidare behöfva motivera dessa bestämmelser, än som skett
å sid. 203.

Gifvet är, att den af staten understödda egnahemslånerörelsen
endast kan tillfredsställa en del af det kreditbehof, som erfordras
för åstadkommande af nya egnahem för mindre bemedlade personer.
Enligt de gällande bestämmelserna afser denna lånerörelse, hvad beträffar
jordbrukslägenheter, endast bildandet af sådant eget hem, där låntagaren
äger såväl jordområdet som därå uppförda åbyggnader, samt det
beräknade värdet ej öfverstiger för obebyggda lägenheter 8,000 kronor
och för bebyggda 7,000 kronor, och lånet utgår med högst 5/6 af nämnda
värde. För erhållande af nödigt rörelsekapital, för jordförbättringars
verkställande, anskaffning till någon del af inventarier med mera blir därför
mången gång låntagaren nödsakad att anlita andra kreditgifvare än staten.

Under de senare årens diskussion af frågan om det mindre jordbrukets
kreditförhållanden har äfven det spörsmålet förts fram, om icke
sparbankernas utlåningsrörelse i större utsträckning än hittills varit
fallet kunde ställas i egnahemsbildningens tjänst. I en vid 1909 års
riksdag väckt motion i Andra kammaren begärdes sålunda utredning
och vidtagande af åtgärder i syfte bland annat att bereda största möjliga
kredit på penningmarknaden till åstadkommande af jordbruk och
bostäder åt mindre bemedlade personer. Det Andra kammarens tillfälliga
utskott, till hvilket motionen remitterades, fann sparbankerna ur nu ifrågavarande
synpunkt förtjäna särskilt intresse. Jämte sin hufvudsakliga
uppgift att bereda tillfälle till en säker placering af de små besparingarna
hade sparbankerna förvisso äfven att med afseende å sin utlå -

277

ningsrörelse fylla ett annat ändamål eller tillgodoseende af de mindre
bemedlades behof af kredit på skäliga villkor, i den mån detta läte sig
göra utan åsidosättande af hufvudsyftet för sparbankernas verksamhet.
Om ock det rättvisligen måste erkännas, att i stort sedt sparbankerna,
synnerligast de å landsbygden befintliga, sökte att inom ramen för sparbankslagens
bestämmelser befrämja sträfvanden i här angifven riktning,
syntes det dock utskottet önskligt, om så än ytterligare kunde blifva
fallet. Det syntes ock utskottet, som om grundad förhoppning härutinnan
kunde anses föreligga, i det frågan bragts före i sparbanksföreningen
och där vore föremål för utredning. Under hänvisning till bland
annat denna utredning fann emellertid utskottet icke skäl föreligga att
för det dåvarande tillstyrka bifall till ett yrkande af den i motionen
angifva, omfattande innebörd, och Riksdagen biträdde härutinnan utskottets
hemställan.

Vid 1911 års riksdag yrkades i motion i Andra kammaren på utredning
genom den för anordnande af en fackmässig sparbanksinspektion
med mera tillsatta kommittén om hvilka ändringar, som borde vidtagas
i gällande sparbankslag för att genom beredande af ökadt inflytande
öfver sparbankernas förvaltning åt insättarna eller på annat sätt
åstadkomma, att sparbankernas utlåningsverksamhet i större omfattning
än för det dåvarande måtte komma egnahemsbildningen och småbruksrörelsen
till godo. I motionen omnämndes, att den nyssnämnda utredningen
inom sparbanksföreningen icke ledt till någon åtgärd från föreningens
sida, och att ett yrkande afslagits, »att föreningen ville besluta
att uppdraga åt de enskilda sparbankerna att verka för en snar lösning
af egnahemsfrågan, så att föreningens intresse för frågan finge genom
de särskilda sparbankerna ett lefvande uttryck».

Bankoutskottet, som behandlade denna motion, erinrade om, att
sparbankerna redan i ganska stor utsträckning beviljade lån för egnahemsändamål,
äfvensom att den säkerhet, hvarom här vore fråga, icke
visat sig vara af sådan art, att den kunde anses oomtvistlig, och afstyrkte
hufvudsakligen på dessa grunder motionen. I enlighet med
utskottets hemställan blef ock motionen af Riksdagen afslagen.

I en annan motion i Andra kammaren vid samma riksdag hemställdes
bland annat om åtgärder i syfte, att de af postsparbanken och
sparbanker förvaltade samt af öfriga banker på sparkasseräkningar indragna
medel måtte i vidsträcktaste omfattning utlämnas för att bereda
mindre bemedlade personer tillfälle att skaffa sig jordbruk eller bostäder.
Det tillfälliga utskott, som behandlade motionen, redogjorde, hvad
beträffar frågan om sparbankernas medel, för hvad af vissa banker redan

278

åtgjorts för att genom utlämnande af smärre lån understödja egnahemsföretag
samt uttalade sin förhoppning, att tendensen till dylikt understöd
åt egnahemsrörelsen genom sparbankerna skulle stegras. Då emellertid
det afsedda ändamålet eller egnahemsbildningens främjande bättre
skulle vinnas genom en sådan naturlig utveckling af sparbankernas verksamhet
än genom en mängd bestämmelser och föreskrifter, som lätt
skulle kunna förrycka sparbankernas verksamhet, ansåg utskottet, att
motionen i denna del icke borde föranleda till någon åtgärd, och Riksdagen
biträdde härutinnan utskottets hemställan.

De sakkunnige hafva funnit frågan, huruvida och i hvad mån de
af sparbanker förvaltade medlen i större utsträckning än hittills kunde
träda i egnahemsbildningens tjänst, värd det allra största beaktande.
De hafva fördenskull i samverkan med de inom kungl. civildepartementet
tillkallade sakkunnige för utredning och förslag rörande de mindre
bemedlade klassernas bostadsförhållanden föranstaltat om en ingående
undersökning angående former och villkor för af sparbanker lämnade
lån på mindre jordbruksfastigheter. Sålunda hafva å särskildt frågeformulär
från samtliga sparbanker i riket infordrats specificerade uppgifter
rörande hvarje lån, som lämnats mot säkerhet af inteckning, eventuellt
förstärkt med annan säkerhet, i jordbruksfastigheter med högst 12,000
kronors taxeringsvärde. Samtidigt har begärts upplysning om, huruvida
och hvilka åtgärder vidtagits från sparbankernas sida för att understödja
egnahemsbildningen, och anhållits om insändande af härför gällande
bestämmelser i reglementen och dylikt.

Af den sålunda verkställda utredningen, för hvilkens resultat utförlig
redogörelse lämnas i den statistiska delen af detta betänkande,
framgår otvifvelaktigt, att det mindre jordbruket har ett icke obetydligt
ekonomiskt stöd i sparbankerna. Sålunda hafva dessa lån utestående mot
inteckning i jordbruksfastigheter med ett taxeringsvärde om högst 12,000
kronor till ett belopp af icke mindre än omkring 72 milj. kronor. Från
den synpunkten sedt, att småbruket för att kunna gå framåt i utveckling
och bärighet otvifvelaktigt är i behof af en afsevärd kredit, måste detta
faktum betraktas som glädjande. Frågan om jordbrukets kredit hör
emellertid alltjämt till dem, som ännu icke blifvit lösta, och man kan
fråga sig, om icke sparbankernas medel i ännu större utsträckning, än
nu är fallet, kunde göras tillgängliga särskildt för det mindre jordbruket.

Utredningen visar tydligt, att jordbrukarna i stor utsträckning så
att säga exportera penningar till städerna genom att insätta sina besparingar
i stadssparbankerna utan att dessa sparbankers medel på långt
när i samma omfattning komma landtbruksbefolkningen till godo i form

279

af lån. Äfven om detta icke kan sägas vara lämpligt, enär det för
jordbruket försvårar tillgången till erforderligt kapital och därigenom är
hindrande för dess utveckling, kan det dock under vissa förhållanden
vara fördelaktigt, exempelvis då under ett dåligt skördeår jordbrukarna
måste anlita sina besparingar, de härigenom nödvändiga låneuppsägningarna
icke drabba dem utan andra samhällsklasser. Då den förebragta
utredningen tydligen ådagalagt, att de små och medelstora sparbankerna
på mindre orter och på rena landsbygden i relativt taget mycket större
utsträckning än stadssparbankerna placera sina tillgångar i jordbruksfastigheter,
skulle otvifvelaktigt ett frammanande af ett större antal
medelstora på landsbygden belägna sparbanker, som dock ägde medel
för en för insättarna fullt betryggande verksamhet, i hög grad underlätta
fyllandet af jordbrukets kreditbehof.

Sparbanksväsendet i vårt land är emellertid en i stort sedt själfvuxen
planta af för landets ekonomiska lif mycket stor betydelse. Det
är därför synnerligen vanskligt att genom lagstiftningsåtgärder ingripa
och söka leda dess utveckling åt ett visst håll, och ett dylikt ingripande
skulle lätt kunna medföra en rubbning i den tilltro och den popularitet,
sparbankerna nu åtnjuta, och därigenom få för landets ekonomiska lil
högst allvarliga följder. Det, som kan behöfva göras för att åstadkomma
en ännu kraftigare blomstring af sparbanksväsendet på landsbygden,
och för att sparbankernas medel i högre grad skola komma landsbygdens
befolkning till godo, bör därför enligt de sakkunniges mening
åstadkommas på andra vägar än lagstiftningens.

Redan en upplysande verksamhet, i analogi exempelvis med utgifna
normalreglementen för sparbanker, ^ skulle kunna underlätta en
rationell skötsel af landtsparbankerna. Äfvenså kunde insättning i
dessa sparbanker underlättas genom ombud i socknarna, hvilka ombud
kunde ombesörja insättarmedlens insändande till hufvudkontoret, en anordning,
som redan nu tillämpas af en del sparbanker. Vidare kunde i
vissa fall den inspektion, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande utöfvar
angående sparbankernas förvaltning, utsträckas att omfatta en undersökning
af, hvilka trakter som kunna förmodas vara mäktiga sunda sparbanksbildningar,
där genom upplysningsverksamhet sådana därefter kunde
bringas till stånd, samtidigt med att nybildning af sparbanker kunde
förhindras i trakter, där det funnes anledning antaga, att de skulle
komma att föra en tynande och osäker tillvaro.

De medel, som äro anslagna till egnahemslånerörelsen, anskaffas
genom riksgäldskontorets upplåning, i den mån detta är erforderligt ut -

Egnahemslånemedlens

centrala förvaltning.

280

Lån i före ning
med lifförsäkring.

öfver inflytande annuiteter å äldre lån, och. tillhandahållas statskontoret att
af detta förvaltas såsom en särskild fond. En liknande anordning förefinnes
beträffande statens öfriga utlåningsfonder, i det att äfven dessa
förvaltas af statskontoret. Emellertid torde kunna ifrågasättas, om icke
vissa förenklingar och lättnader i administrationen kunde vinnas, därest
den centrala förvaltningen af de för egnahemslånerörelsen afsedda medlen
förlädes till en för ändamålet särskild upprättad institution. Denna
rörelse kräfver en affärsmässig ledning, och ifråga om värdet af lämnade
säkerheter förutsättes en noggrann och fortlöpande kontroll, som
ytterligare utvidgas, därest de sakkunniges förut omnämnda förslag
angående särskild värdering af lägenheter, i hvilka inteckning må erbjudas
statskontoret såsom säkerhet för till privata låneförmedlare utlämnade
lån, blifver genomfördt.

I den mån lånerörelsen växer, komma de kraf, som af nämnda
anledningar måste ställas på den förvaltande myndigheten, att alltmera
ökas och säkerligen blifva ganska betungande för statskontoret med
dess mångahanda andra uppgifter. Ur lånerörelsens egen synpunkt
vore det ock eu vinst, om administrationen förlädes till en för ändamålet
inträttad, efter affärsmässiga principer skött bank eller kassa, där
ärenden rörande säkerheter och hvad därmed står i samband blefve
pröfvade ur rent fackmässiga synpunkter och afgjorda med minsta möjliga
tidsutdräkt.

Om sålunda de sakkunnige funnit vissa skäl tala för en förändring
i ofvan antydd riktning med afseende å den centrala förvaltningen
af lånemedlen, anse de sig likväl icke böra framlägga något positivt
förslag härom. Denna fråga torde nämligen böra pröfvas i sitt sammanhang
med frågan om förvaltningen af statens öfriga utlåningsfonder.

Öfriga frågor rörande egnahemslåneverksamheten.

I likhet med 1899 års egnahemskommitté hafva de sakkunnige funnit
sig böra framlägga förslag, att egnahemslån må kunna förenas med eu
på lämpligt sätt afpassad lifförsäkring i ändamål att betrygga den ekonomiska
ställningen för en afliden låntagares efterlefvande. Härvid bör
därjämte särskilt framhållas, att den omständigheten, att staten för
sin lånerörelse begagnar sig af låneförmedlare, som därvid ikläda sig
en ganska omfattande ekonomisk risk, gifvetvis ökar krafvet på att
staten genom anordnande af lifförsäkring söker i sin män minska denna
risk. I följd af den begränsning i de sakkunniges uppdrag, som ägt rum,
har de sakkunniges förslag i ämnet afseende endast å jordbrukslägenheter.

281

Enär de af 1899 års kommitté föreslagna bestämmelserna angående
eu låntagares efterlefvande makes och bröstarfvinges rätt att öfvertaga
lägenheten sedermera genomförts, vilja de sakkunnige ifråga om behofvet af
den ifrågavarande försäkringen ansluta sig till nämnda kommitté, som anför:
»Genom ofvan omförmälda bestämmelser angående efterlefvande makes
och bröstarfvinges rätt har kommittén sökt tillförsäkra arbetarens änka och
barn orubbad besittning af lägenheten och fortsatt åtnjutande af statslånet.
Dessa förmåner torde emellertid mången gång allenast i ringa grad förbättra
det bekymmersamma läge, hvari de efterlefvande kunna försättas
genom familjefaderns död. Ju yngre barnen äro och ju mindre del af
statslånet före dödsfallet hunnit afbetalas, desto svårare kan det antagas
blifva för änkan, hvars arbetsförtjänst i de flesta fall är väsentligen
mindre än den aflidne mannens varit, att uppfostra barnen och tillika
fullgöra med lånet förenade skyldigheter. Dessa svårigheter kunna
emellertid på ett enkelt och likväl verksamt sätt förminskas därigenom
att lånet förenas med lifförsäkring i någon lämplig form.»

I den kungl. propositionen i egnahemsfrågan till 1904 års riksdag
tillkännagaf äfven föredragande departementschefen, att han fann tanken
på den af kommittén föreslagna försäkringen tilltalande.

Försäkringen kom emellertid icke till stånd vid statsmakternas
behandling af egnahemsfrågan 1904, och synes förnämsta anledningen
härtill hafva varit, att de af kommittén föreslagna egnahemsnämnderna
blefvo ersatta af låneförmedlare (hushållningssällskap, föreningar, bolag),
hvadan staten icke kom att få någon mera direkt befattning med låntagarna.
Detta i sin ordning skulle hafva medfört allt för stora besvärligheter,
i händelse en försäkringsverksamhet, sådan kommittén tänkt sig
densamma, kommit till stånd, enär kommittén, vid låns förbindande med
lifförsäkring, föreslagit tillämpning af olika amorferingsplaner för olika
åldrar vid lånens utlämnande (härom närmare i det följande). Vidare
hade kommittén föreslagit, att försäkringsansökningarnas pröfning skulle
förläggas till länsstyrelserna, hvilket i allmänhet mötte starkt motstånd
från dessas sida; äfven detta synes hafva bidragit till att frågan om
försäkringen förföll år 1904.

Nu nämnda och äfven andra olägenheter, som de sakkunnige
funnit vidhäfta den af 1899 års kommitté föreslagna försäkringen, anse
sig emellertid de sakkunnige hafva undanröjt i och med det förslag, för
hvilket de sakkunnige gå att redogöra.

De sakkunnige hafva låtit genom särskilda sakkunnige, byråchefen
i pensionsstyrelsen K. Dickman och förste aktuarien i försäkringsinspektionen
K. Englund, verkställa utredning angående det sätt, hvarpå den nu

* 36

282

F örsäkringsgifvare.

tillämpade formen för egnahemslån till beredande af jordbrukslägenhet
(efter den af de sakkunnige föreslagna modifikation, hvarom i det följande
skall talas) lämpligen må kunna förenas med lifförsäkring. Ett af Englund
uppsatt, af tabeller åtföljdt utlåtande bifogas detta betänkande (bil. E).

Med stöd af såväl berörda utredning som 1899 års kommittés
förslag i ämnet, i de delar de sakkunnige funnit nämnda förslag ändamålsenligt,
hafva de sakkunnige funnit sig böra föreslå följande hufvudsakliga
grunder.

I likhet med 1899 års kommitté hålla de sakkunnige före, att den
afsedda försäkringen bör meddelas af staten själf. Därigenom vinnes ej
blott enkelhet i förfarandet utan äfven den särskilda fördelen, att samma
räntefot, som fastställes för lånet, också kan läggas till grund för själfva
försäkringen och därmed sammanhängande beräkningar.

Vidare är att märka, att de enskilda försäkringsanstalterna icke
drifva några försäkringsformer, som äro särskild! afpassade för det här
förefintliga försäkringsbehofvet. Icke allenast på denna grund utan
också därför, att de enskilda försäkringsanstalterna gifvetvis äro nödgade
att vederbörligen belasta sina premier för administrationskostnadernas
täckande — något som staten i sin försäkringsverksamhet ju lämpligen
kan underlåta — skulle anlitandet af nu befintliga lifförsäkringsformer
enligt de sakkunniges uppfattning komma att ställa sig
onödigt dyrbart. Belysande härvidlag är följande exempel på premier
hos vissa af våra inhemska lifförsäkringsbolag1): en försäkring å 1,000
kronor å en vid försäkringens tecknande 25-årig person drager en årlig
premie af

kronor 18: 7 0, om försäkringssumman utfaller vid dödsfall och
premien erlägges under hela lifstiden;

» 21: 3 0, om försäkringssumman utfaller vid dödsfall och

premien erlägges under högst 30 år,

» 13: 8 0, om försäkringssumman utfaller allenast vid döds fall

inom 30 år från försäkringens tecknande och
premien erlägges under försäkringstiden.

Någon dylik försäkringsform torde anlitas, om en låntagare vill
genom försäkring i privat anstalt säkerställa gäldandet vid hans dödsfall
af hvad som då kan återstå å ett lån, som från början lyder å 1,000
kronor och skall vara slutbetaldt om 30 år. Till jämförelse anföres,

'') De bolag, som beräkna sina premier efter »de 17 engelska bolagens» dödlighetstabell.
De bolag, som tillämpa svensk dödlighet vid premieberäkningen, hafva något, ehuru obetydligt
(i genomsnitt omkring 5 procent) lägre premier.

283

att, enligt den på de sakkunniges föranstaltande upprättade tariffen,
kan en vid lånets utlämnande 25-årig låntagare genom erläggande af
en årlig försäkringsafgift af kronor 6: 8 0 för de första 5 åren, kronor
5: 0 6 för de därpå följande 25 åren och kronor 10: 4 4 för ännu ett år1)
betinga sig den förmånen, att egnahemslånets s. k. amorteringsdel, hvars
slutbetalande kräfver ungefär 30 år, anses utan vidare gulden i händelse
af låntagarens död före amorteringstidens slut, när denna amorteringsdel
från början lyder å 1,000 kronor.

Det har varit ifrågasatt, att den enskilde låneförmedlaren (hushållningssällskap,
förening, bolag) skulle åtaga sig det försäkringsansvar,
som åtföljer de af denne låneförmedlare utlämnade lån i förening med
lifförsäkring. De sakkunnige hålla dock före, att låneförmedlarens resurser
ofta nog icke stå i ett rätt förhållande till den med försäkringen följande
risken af tillfälliga afvikelser från försäkringsverksamhetens beräknade
förlopp, hvilka kunna blifva förlustbringande.

För det fall att staten ombesörjer försäkringen, hafva de sakkunnige
haft under öfvervägande tvenne skilda utvägar, nämligen dels att
riksförsäkringsanstalten åtager sig försäkringsansvaret, dels att statskontoret
åtager sig detsamma i samband med sin redan existerande funktion
af långifvare åt låneförmedlarna. De sakkunnige hafva funnit den
förra anordningen vara att föredraga. Visserligen är den föreslagna
försäkringsverksamheten af föga komplicerad beskaffenhet, och visserligen
kan det tyckas vara en onödig omväg att låta låneförmedlarna få mellanhafvande
med tvenne statsinstitutioner i stället för med en, hvilket senare
skulle blifva fallet, om statskontoret äfven åtoge sig bestyret med försäkringen.
Men det kvarstår i alla fall, att handhafvandet af försäkringen
egentligen är något som faller utanför statskontorets ämbetsuppgift,
och härtill kommer, att försäkringsafgifterna, efter hvad de
sakkunnige föreslagit, skulle komma att, när lånesökandens hälsotillstånd
icke är fullt tillfredsställande, vederbörligen höjas med hänsyn härtill.
Sådan sakkunskap, som erfordras för i synnerhet denna senare uppgift,
kan näppeligen tänkas tillgänglig annat än hos en ren försäkringsanstalt;
och hafva de sakkunnige alltså, såsom nämndt, funnit sig böra
föreslå riksförsäkringsanstalten som försäkringsgifvare.

Emellertid skulle, efter hvad de sakkunnige tänkt sig, låneförmedlarna
ifråga om försäkringen behålla en liknande funktion som i fråga

p Om anledningen hvarför sista årets försäkringsafgift skiljer sig från de föregående årens
afgift, se den försäkringstekniska utredningen, bil. E sid. 598. Såsom synes, låter försäkringsafgiften
äfven bestämma sig på sådant sätt, att dylik skiljaktighet icke uppstår.

Försäkrings aftalets innehåll.

Försäkrings summan.

284

om den egentliga lånerörelsen, d. v. s. de skulle få ställningen af mellanhand
mellan de försäkrade låntagarna och riksförsäkringsanstalten. Låneförmedlarna
skulle alltså handhafva uppbörden jämväl af försäkringsafgifterna
och ombesörja dessa afgifters inlevererande till riksförsäkringsanstalten.
När en lifförsäkrad låntagare aflider, skulle förloppet alltså
blifva det, att riksförsäkringsanstalten till låneförmedlaren öfverlämnar det
belopp, som lifförsäkringen vid dödsfallet omfattade, hvarigenom lånelörmedlaren
sättes i tillfälle göra motsvarande afbetalning till statskontoret
och en lika stor afskrifning å den skuld, som öfvergår på låntagarens
efterlefvande.

Försäkringsaftalets innehåll torde kunna i korthet angifvas därmed,
att staten (genom riksförsäkringsanstalten) utfäster sig att, emot erhållande
af en förhöjd annuitet, betrakta den del af lånet, som beröres
af försäkringen, såsom till fullo gulden vid låntagarens frånfälle, för den
händelse att han skulle aflida före den fastställda betalningstidens utgång.

Lika med 1899 års kommitté finna de sakkunnige det vara lämpligt,
att försäkringen omfattar allenast lånets amorteringsdel. Lämpligheten
af en sådan begränsning ådagalägges af följande. Först och främst
gör sig behofvet af att genom lifförsäkring säkerställa hela egnahemslånets
gäldande vid låntagarens död icke så starkt gällande; den hjälp,
som tillföres hans efterlefvande äfven om endast amorteringsdelen gäldas
vid hans frånfälle, torde i regel vara tillräckligt effektiv. Vidare skulle
försäkringskostnaden mer är fördubblas, om försäkringen omfattade
jämväl stående delen, ty en försäkringspremie af samma storlek som
den för amorteringsdelen afsedda försäkringspremien kan ju i regeln
icke blifva tillräcklig för gäldande af stående delen vid dödsfall, enär
afbetalning å denna del för det mesta försiggår betydligt långsammare
än amorteringsdelens. I någon mån belysande härvidlag är att, vid
tillämpning af den af de sakkunnige antagna räntefoten och dödlighetstabellen,
årliga premien för 1,000 kronors lifstidsförsäkring med lifstidspremie
för en vid försäkringens tecknande 25-årig person utgör kronor
12: 6 6 (se den försäkringstekniska utredningen, sid. 599), under det att
den för 1,000 kronors amorteringsdel afsedda försäkringspremien utgör
årligen endast kronor 6: 8 0 för de första 5 åren, kronor 5: 0 6 för de
därpå följande 25 åren och kronor 10: 4 4 för ännu ett år.1) Vidare
blefve det ju svårt att i förväg på lämpligt sätt afpassa en mot lånets

1) Se not 1 å sid. 283.

285

stående del svarande lifförsäkring, af den anledning att sättet för stående
delens gäldande icke är på förhand bestämdt. Slutligen skulle eu med
stående delen förenad lifförsäkring, hvilken till sin beskaffenhet komme
att påminna om de af de enskilda anstalterna meddelade försäkringarna,
gifva upphof till åtskilliga besvärliga spörsmål, sammanhängande med
föndafsättning, rätt till återköp och fribref m. in. dylikt, hvilka, såsom
af det följande framgår, icke äro tillfinnandes vid den enkla och noga
bestämda försäkringstyp, som de sakkunnige tänkt sig förbunden med
lånets amorteringsdel.

De sakkunnige erinra nu till en början, att amorteringsdelen,
enligt den af de sakkunnige föreslagna ordningen, skulle komma att
gäldas på det sätt, att, intill dess amorteringen begynner erlägges i
slutet (november månad) af hvarje kalenderår allenast ränta för det innevarande
kalenderåret efter 3.6 proc.; från och med det 6:te kalenderåret
efter det, då lånet utlämnades vidtager emellertid därjämte amortering
på det sätt, att vid hvarje års slut (november månad) erlägges en
annuitet, innefattande 3.6 proc. årlig ränta å amorteringsdelens oguldna
del samt amortering, hvilken annuitet vid en amorteringsdel af 1,000
kronor uppgår till 60 kronor för hvarje gång. Denna annuitet utgår under
loppet af 26 år; sista gången (den 26:te) reduceras den dock, i följd
däraf att den ordinarie annuiteten lyder å ett afrundadt belopp, till 54
kronor 62 öre.*)

Låntagarens totala inbetalning för lånets amorteringsdel och därmed
förenad lifförsäkring är nu så bestämd, att densamma för tiden från
lånets utlämnande till första kalenderårets slut samt för därpå följande
5 kalenderår innefattar endast ränta och premie för under denna tid
buren försäkringsrisk, men för de därpå följande kalenderåren därtill
amortering å skulden. Vidare är det krafvet uppställdt, att totala annuiteten
för en hvar af de bägge perioder, i hvilka lånetiden kan uppdelas
— före och efter 5:te fulla kalenderårets slut — utgår med ett och
samma belopp för hvarje år. Då den totala annuiteten ju är beroende
af låntagarens dödssannolikhet, hvilken såsom kändt i allmänhet stiger
med åldern, framkomma genom nämnda beräkning olika annuiteter för
olika åldrar vid lånets utlämnande. Desamma finnas tabulerade i
bilagan 2 till den försäkringstekniska utredningen, sid. 601. l

l) Den af de sakkunnige föreslagna ordningen skiljer sig från den nu stadgade så tillvida,
att enligt denna senare amorteringsperioden inträder två år tidigare, och att ränta (och afbetalning)
erlägges i mars månad efter det kalenderår, för hvilket ränta beräknas.

Annuitet, försäkringsafgift,
amorteringsplan

m. m.

286

Om dödligheten bland låntagarna är antaget, att densamma, efter
en obetydlig modifikation, öfverensstämmer med dödligheten bland män
på landsbygden i Sverige åren 1891—1900. Beträffande valet af denna
dödlighet tillåta sig de sakkunnige hänvisa till den motivering af nämnda
val, som innehålles i den medföljande försäkringstekniska utredningen.
Något tillägg till försäkringspremien för administrationskostnad har icke
ansetts nödigt i betraktande däraf att de sakkunnige tänkt sig staten
(genom riksförsäkringsanstalten) som försäkringsgifvare.

1899 års kommitté föreslog på sin tid en sådan kombination
af lån och lifförsäkring, att den efter amorteringsperiodens inträde utgående
totala annuiteten blefve oberoende af åldern vid lånets utlämnande,
nämligen vid lån å jordbrukslägenhet 7 proc. å amorteringsdelens ursprungliga
belopp. Följden häraf måste uppenbarligen, på grund af
dödssannolikhetens beroende af åldern, blifva den, att amorteringstiden
måste rättas efter låntagarens ålder, hvadan anordningen skulle
gifvit upphof till ett flertal olika amortering splaner. Denna sista omständighet
skulle, enligt de sakkunniges mening, blifva synnerligen
oläglig, dels därför att den komme att försvåra låneförmedlarnas egen
bokföring, dels därför att den komme att afsevärdt komplicera låneförmedlarnas
mellanhafvande med statskontoret. Alldenstund för närvarande
endast en amorteringsplan tillämpas, kan planen för låneförmedlarens
amortering till statskontoret baseras på sammanlagda beloppet
af under ett kalenderår utlämnade lån; amorteringen af detta sammanlagda
belopp följer gifvetvis den för alla låntagare gemensamma amorteringsplanen.
Denna relativt enkla anordning är icke möjlig att bibehålla
vid tillämpning af ett flertal olika amorteringsplaner.

De sakkunnige hafva fördenskull eftersträfvat, att, äfven vid kombination
med lifförsäkring, en gemensam amorteringsplan må kunna
följas; och anse sig de sakkunnige hafva vunnit detta syfte genom den
totala annuitetens bestämmande på sådant sätt, att densamma blir lika
med summan af annuiteten vid lån utan förbindelse med lifförsäkring
och en försäkringspremie, som är konstant under hvar och en af tidsperioderna
före och efter amorteringens inträdande, och som utgår under
samma tid som annuiteten vid lån utan lifförsäkring. Denna försäkringspremie,
äfvensom totala annuiteten, måste gifvetvis, på grund af dödlighetens
beroende af åldern, blifva olika för olika åldrar vid lånets iitlämnande.

Med denna anordning blir det nämligen möjligt att särskilja låntagarens
totala affär med låneförmedlaren i å ena sidan en låneaffar,
som fullkomligt öfverensstämmer med den vanliga typen, å andra
sidan en försäkring saffär, bestående däri, att låntagaren erlägger en för -

287

säkringsafgift lika med skillnaden mellan totala annuiteten och den för
lån utan lifförsäkring utgående annuiteten, med den verkan att hvad som
vid låntagarens frånfälle kvarstår å amorteringsdelen kan anses utan
vidare guldet.

Nu kan det visserligen göras gällande, att försäkringsafgiftens
bestämmande på sätt här beskrifvits icke är i försäkringstekniskt hänseende
tillfredsställande; för att fullständigt uppfylla försäkringsteknikens
fordringar skulle man nämligen nödgas ur den på nyssnämnda sätt bestämda
totala annuiteten utskilja en annan försäkringsafgift än den ofvan
nämnda, nämligen en försäkringsafgift, som förändras hvarje år, och leder
detta i själfva verket till olika amorteringsplaner för olika åldrar vid lånets
utlämnande. Olägenheten i försäkringstekniskt hänseende med det af de
sakkunnige förordade sättet att bestämma försäkringsafgiften och den därmed
följande tillämpningen af en gemensam amorteringsplan kan uttryckas
så, att därigenom skulle kunna å försäkringen uppkomma hvad som inom
försäkringsteorien benämnes »negativ premiereserv» (se närmare härom
Englunds utredning, sid. 593), eller med andra ord att om eu låntagare
före amorteringstidens slut betalar återstoden å amorteringsdelen, så
kan försäkringsgifvaren göra en förlust på grund däraf, att före inlösandet
erlagda försäkringsafgifter varit otillräckliga för den före inlösandet burna
försäkringsriskens täckande. Och äfven om dylik förlustbringande förtidig
inlösen icke äger rum, så kvarstår i alla fall den olägenheten, att
försäkringsgifvaren måste, för att kunna fullgöra sina förpliktelser, upplåna
medel från annat håll, hvilka medel, ifråga om den enskilde försäkringstagaren,
blifva ersatta först vid försäkringstidens utgång. (Här
förutsattes nu, att försäkringsrörelsen, särskildt i fråga om dödligheten,
erhåller ett sådant förlopp, som blifvit i afgiftsberäkningen förutsatt.)
Nu nämnda missförhållanden skulle kunna fullständigt undanröjas på det
sätt, att försäkringsafgiften utskildes ur totala annuiteten efter en annan
grund än den, som de sakkunnige tänkt sig, hvilket dock å sin sida
måste leda till ett flertal olika amorteringsplaner.

De sakkunnige anse icke behöflig! att här ingå på ett närmare klargörande
af sistnämnda förhållande, som ju för öfrigt är af uteslutande
försäkringsteknisk natur, utan vilja endast hänvisa till, hvad som härutinnan
anföres i Englunds utlåtande, sid. 590.

Emellertid synes det de sakkunnige genom den förebragta försäkringstekniska
utredningen vara ådagalagdt, att de olägenheter, som uppstå,
när man utan vidare tillämpar den gemensamma amorteringsplanen vid
lånets förbindande med lifförsäkring, äro af försvinnande betydelse. Ur
Englunds utredning anföra de sakkunnige i detta hänseende, att de för -

288

luster för försäkringsgifvaren, som här kunna komma i fråga, äro relativt
till lånebeloppet synnerligen små (sällan mer än 15 kronor för 1,000
kronors amorteringsdel), samt att dessa förluster sannolikt mer än uppvägas
af den vinst, som försäkringsgifvaren kan väntas göra i följd där af, att
den verkliga dödligheten bland låntagarna torde komma att understiga
den i beräkningarna förutsatta, hvilken naturligen valts med tillbörlig
försiktighet.

Om det nu också utan våda skulle låta sig göra att helt och hållet
ignorera den antydda försäkringstekniska ofullkomligheten, så hafva de
sakkunnige likväl funnit sig böra stanna vid att föreslå den modifikationen,
att vid amorteringsdelens förtidiga inlösen hvad som efter antagna försäkringstekniska
grunder beräknas brista å försäkringen utkräfves af låntagaren
och inlevereras till försäkringsgifvaren. I konsekvens härmed
bör, för den händelse vid förtidig inlösen öfverskott å försäkringen är
för handen (hvilket dock, efter hvad Englund uppvisar å sid. 594, mera
sällan är fallet) dylikt öfverskott uttagas från försäkringsgifvaren och
godtgöras låntagaren. De sakkunnige hafva härvid förnämligast haft i
sikte önskvärdheten af likställighet mellan de olika låntagarna, så att
icke den, som i förtid inlöser sitt låns amorteringsdel, genom den
bristande försäkringsafgiftens efterskänkande otillbörligen förskaffar sig
en fördel, som icke kommer andra låntagare till godo. Att tillämpningen
i praktiken är enkel nog, synes af Englunds utredning, sid. 596.

Med de sakkunniges förslag är den försäkringstekniska ofullkomligheten
så till vida undanröjd, att någon på förtidig inlösen beroende
förlust för försäkringsgifvaren icke behöfver ifrågakomma; kvarstår
emellertid den förut omnämnda olägenheten, att försäkringsgifvaren
måhända måste, för att kunna fullgöra sin förbindelse, upplåna medel
från annat håll, naturligast då från statsverket. Om så också skulle
blifva fallet, synes dock förhållandet i fråga icke vara ägnadt att ingifva
betänkligheter, enär detta i grunden ingenting annat blefve än en af
staten utöfvad förlagsverksamhet af samma art som statens befattning
med den egentliga egnahemslånerörelsen, med syfte att främja en nyttig
social inrättning1). Skulle betänkligheter likväl finnas, så vilja de sakkunnige
erinra därom, att, enär försäkringsverksamheten rimligen kan
väntas få ett väsentligt gynnsammare förlopp än som i beräkningen förutsättes,
det måhända äfven kan inträffa, att försäkringsgifvaren icke skall

'') För öfrigt erinras, att ifrågavarande förlagsverksamhet ingenting annat ur än den ökning
utlåningen af statsmedel genom statskontoret som skulle blifva följden, om systemet med olika
amorteringsplaner blefve tillämpadt (se den försäkringstekniska utredningen, sid. 596).

289

behöfva för verksamhetens bedrifvande tillgripa den här omhandlade
utvägen.

Huru låntagarens förhållande till låneförmedlaren och försäkringsgifvaren
skulle, enligt de sakkunniges förslag, respektive enligt systemet
med olika amorteringsplaner komma att te sig vid olika kombinationer
af ålder vid lånets utlämnande och tid som förflutit från utlämnandet,
framgår af de vid den försäkringstekniska utredningen fogade tabellerna.
För bättre öfverskådlighets skull meddela de sakkunnige emellertid
följande sammanställning, afseende en amorteringsdel af 1,000 kronor:

Antal fulla kalenderår, som förflutit från lånets utlämnande	Enligt systemet med olika amorterings-planer	Enligt de	sakkunniges förslag
Återstående skuld n amorte-ringsdelen, när åldern vid lånets utlämnande är	Brist å för-säkringen	Återstående skuld å amor-teringsdelen	Brist å försäkringen, när åldern vid lånets ut-lämnande är
23 år	38 år	23 år	38 år
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
7	954.94	949.6 7	—	951.14	3.80	— 1.47 i)
12	824.27	809.91	—	812.7 3	11.54	— 2.821)
17	663.43	647.71	—	647.56	15.87	0.15
22	468.56	459.03	—	450.43	18.13	8.60
27	230.91	230.85	—	215.18	15.73	15.6 7

(Man verificerar lätt, genom att närmare studera denna sammanställning,
att den omhandlade bristen å försäkringen ingenting annat är
än just skillnaden mellan återstående skulden enligt systemet med olika
amorteringsplaner och återstående skulden enligt den gemensamma
amorteringsplanen.)

I sitt utlåtande, sid. 597 framhåller Englund lämpligheten däraf,
att vid fastställandet af de totala annuiteterna för lån i förbindelse med
lifförsäkring ett par smärre modifikationer vidtagas i de hittills utförda
beräkningarna, den ena bestående däri, att dödlighetstabellen för män
på Sveriges landsbygd åren 1891—1900 vid beräkningarna tillämpas i
oförändradt skick, den andra däri, att försäkringsafgiften för sista året
af amorteringstiden beräknas till samma belopp som för de närmast
föregående åren. Härutinnan äro de sakkunnige af samma mening som
Englund.

’) Öfverskott å försäkringen.

sid. 593.

Se närmare härom den försäkringstekniska utredningen,

* 37

Ifrågasätta
smärre modifikationer
i
beräkningarna.

290

Försäkringssumma
och
försäkringsafgift
före
amorteringsperiodens
inträdande.

Att de sakkunnige icke låtit redan nu föranstalta om afgifternas
omräkning i enlighet härmed, beror dels därpå att differenserna äro helt
obetydliga, hvadan alltså de hittills gjorda uträkningarna gifva en fullt
nöjaktig föreställning om försäkringskostnaden i det fall att beräkningarna
på omnämnda sätt justeras, dels därpå, att vid afgiftstariffens slutliga
utarbetande måhända äfven andra smärre modifikationer kunna komma
i fråga.

När lånets fulla belopp utlämnas på en gång, är det, på grund
af de afgiftsberäkningar de sakkunnige låtit verkställa, utan vidare klart
hur försäkringsafgiften skall beräknas. Men om lånet successivt utlämnas
i skilda poster, kan det sättas i fråga, om icke försäkringsafgiften
borde reduceras med hänsyn till det minskade försäkringsansvar,
som borde blifva en följd af detta förhållande. Huru 1899 års kommitté
tänkt sig försäkringsafgiftens beräkning i dylikt fall, framgår
icke tydligt af kommitténs lagförslag med motivering; i hvarje fall
har kommittén icke uttalat sig emot en reduktion i försäkringsafgiften.

I fråga om försäkringssumman före amorteringsperiodens inträdande
föreslog kommittén, att densamma skulle vid en viss tidpunkt vara lika
med summan af de belopp, intill hälften af det från början beviljade
lånets belopp, som låntagaren före tidpunkten ifråga utbekommit.

De sakkunnige vilja för sin del förorda den förenklingen, att försäkringen
redan från början omfattar hela amorteringsdelen, och att försäkringsafgiften
beräknas i öfverensstämmelse härmed. Härigenom undvikes
en del besvär såväl för låneförmedlareu som för försäkringsgifvaren.
Den omständigheten, att försäkringen på dylikt sätt kan
komma att till en början omfatta ett högre belopp än hvad som blifvit
å lånet utlämnadt, tillmäta de sakkunnige icke någon större betydelse.
För öfrigt gör ju den af de sakkunnige förordade förenklingen försäkringen
mera effektiv.

Har låntagaren icke uttagit hela det beviljade lånet, när amorteringsperioden
inträder, undergår lånets från början tilltänkta amorteringsdel,
liksom ock den tilltänkta stående delen, en motsvarande
reduktion. Med den ordning, som nyss föreslagits, kan alltså inträffa,
att låntagaren under tiden före amorteringstidens inträde varit försäkrad
för ett belopp (den från början tilltänkta amorteringsdelen), som öfverstiger
det sedermera gällande försäkringsbeloppet (den reducerade amorteringsdelen).
De sakkunnige tillmäta möjligheten af en dylik oegentlighet
icke någon betydelse.

291

Villkoren för
ett egnahemslåns

öfvertagande
af annan låntagare,
som
med sitt lön
förbinder
lifförsäkring.

Eu fråga, som nära sammanhänger med förestående och som de
sakkunnige funnit sig böra här vidröra, är, huru det skall förfaras, om
eu låntagares återstående skuld öfvertages af en annan låntagare och
denne senare förbinder sitt lån med lifförsäkring.

Med hänvisning till Englunds utredning, sid. 596, vilja de sakkunnige
föreslå följande: den nye låntagaren har att, från det han öfvertager
lånet, erlägga den annuitet, som motsvarar en inträdesålder lika
med hans ålder det kalenderår, då lånet ursprungligen lämnades ut; om
den nye låntagarens sålunda uträknade ålder skulle komma att understiga
21 år, räknas så som om åldern vant just 21 år. Vid lånets öfvertagande
godtgöres honom den beräknade brist å försäkringen, respektive
utkräfves af honom det beräknade öfverskott, som skulle förefunnits, om
han varit låntagare från begynnelsen.

I afseende å förloppet vid och villkoren för lifförsäkringens er- Förloppet
hållande hade 1899 års kommitté i hufvudsak föreslagit, att Kungl. Maj:ts ''^oren för1"
befallningshafvande skulle hafva att, på grundvalen af läkareintyg angående lifförsäkrings
låntagarens hälsotillstånd och efter provinsialläkarens hörande, afgöra, erilällandehuruvida
en låntagare finge med sitt lån förena lifförsäkring, samt att,
för den händelse sökandens hälsotillstånd, yrke eller öfriga lefnadsomständigheter
befunnes för försäkringsgifvaren medföra risk öfverstigande
den normala, Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle kunna, på
sätt som brukas af de privata lifforsäkringsanstalterna, besluta om beräkning
af en ålder med vissa år öfverstigande sökandens verkliga, att läggas
till grund vid annuitetens fastställande.

Den sålunda föreslagna ordningen rönte synnerligen starkt motstånd
från länsstyrelsernas sida, hvilka i allmänhet förmenade, att den
ifrågasatta ingående pröfningen af försäkringsansökningarna vore något,
som folie utanför länsstyrelsernas ämbetsförvaltning; och det synes, såsom
förut blifvit nämndt, hafva varit delvis på denna grund, som tanken på
egnahemslåns förbindande med lifförsäkring icke kom till genomförande.

Några vanskligheter af den art länsstyrelserna åsyftat torde icke
vara att befara, om pröfningen af försäkringsansökningarna förlägges
till riksförsäkringsanstalten, hvilken ju måste tänkas kunna förfoga öfver
den för uppgiften nödiga sakkunskapen.

De för försäkrings erhållande nödiga handlingarna skulle inlämnas
till låneförmedlaren för att genom dennes försorg insändas till riksförsäkringsanstalten.
Till dessa handlingar skulle bl. a. höra ett efter fastställdt
formulär affattadt läkarebetyg angående sökandens hälsotillstånd

292

eller, om sökanden det föredrager, sådan själfförklaring, hvarom nedan
säges.

De sakkunnige vilja, i likhet med 1899 års kommitté, föreslå, att
försäkringsafgiften må kunna, såsom sker hos de privata försäkringsanstalterna,
vederbörligen förhöjas, om lånesökandens hälsotillstånd eller
öfriga på risken inverkande omständigheter därtill gifva anledning.
Uppenbart är att, när synnerligen graverande omständigheter i anseende
till försäkringsrisken befinnas föreligga, riksförsäkringsanstalten må
kunna helt afslå försäkringsansökningen.

Försäkring De sakkunnige hafva öfvervägt, huruvida icke lämpligen här afsedda

UunderSkök-e" lifförsäkring skulle kunna meddelas äfven utan föregången läkareunderning.
sökning af försäkringssökanden. Såsom kändt, meddelas dylika försäkringar
numera allmänt af de privata lifförsäkringsanstal terna; härvid
har sökanden att i en på heder och samvete afgifven själfdeklaration
meddela vissa uppgifter om sitt hälsotillstånd och öfriga på försäkringsrisken
inverkande förhållanden. Det på detta sätt uppstående riskurvalet
kan ju icke väntas blifva lika gynnsamt för försäkringsgifvaren som när
läkareundersökning föregår försäkringens afslutande; till kompensation
pläga försäkringsanstalterna tillämpa s. k. karensvillkor, innebärande
reduceradt betalningsansvar för försäkringsgifvaren under de första
försäkringsåren, under hvilken tid det försämrade urvalet anses göra sig
mest gällande. Så t. ex. stadgas rätt vanligt, att vid dödsfall under
första försäkringsåret utgår ersättning allenast med beloppet af inbetalda
premier, under andra försäkringsåret med halfva försäkringsbeloppet och
under därpå följande år fullt.

Då de privata försäkringsanstalternas erfarenhet, så vidt de sakkunnige
hafva sig bekant, icke gifvit vid handen, att nämnda art af
försäkringsverksamhet är på något sätt äfventyrlig, vilja de sakkunnige
förorda, att med egnahemslån förbunden lifförsäkring må kunna erhållas
äfven utan förutgången läkareundersökning, därvid de af de enskilda
anstalterna tillämpade anordningarna och villkoren synas lämpligen
kunna tjäna som mönster.

Högsta ålder I likhet med 1899 års kommitté finna de sakkunnige det vara

vid försak- lämplifft att stadga en högsta ålder vid försäkrings sökande. 1899 års

rings so- r o o <~p B .. oi i • o -»

kande. kommitté föreslog 40 år, därvid särskilt åberopande sig pa att de olika
yrkenas skiljaktigheter i fråga om dödlighet äro större och mera ovissa
vid högre åldrar än vid lägre. Eftersom i nu föreslagna försäkring
endast är fråga om jordbrukande befolkning, synes nämnda af kommittén

293

anförda skäl icke här hafva någon betydelse, hvarför de sakkunnige
ansett sig kunna föreslå en högre maximiålder; och finna de sakkunnige
en högsta ålder för lifförsäkrings erhållande af 45 år vara lämpligt
afpassad.

1899 års kommitté föreslog, att med sökandet af lifförsäkring
skulle få anstå till 1 juli året näst före det, hvarunder amorteringen
begynner, d. v. s. ända till dess cirka 3 år förflutit från lånets utlämnande.
De sakkunnige, som förmena att behofvet af försäkring
mestadels är för handen redan från början, anse emellertid, att försäkring
bör sökas samtidigt som lånet. Därjämte tro sig de sakkunnige kunna
förutsäga, att dylika försäkringar i väsentligt mindre omfattning skulle
komma till stånd, om icke låntagaren redan vid lånets sökande vore
nödgad bestämma sig för, huruvida han önskade med sitt lån förena en
lifförsäkring eller icke.

Emellertid synes intet hinder finnas därför, att försäkringsansökningen
först någon tid, t. ex. en månad, efter låneansökningens beviljande
fullföljes medels anskaffande af erforderligt läkarebetyg eller afgifvandet
af sådan själfförklaring, hvarom talats i det föregående. Härigenom
undvikes, att sökanden genom anskaffandet af läkarebetyg får vidkännas
en kostnad, hvaraf han, om lån icke beviljas, icke får någon nytta.

När lån till eget hems förvärfvande förenas med lifförsäkring, bör
i tillämpliga delar gälla hvad i allmänhet stadgas angående lånets amorteringsdel.

Sålunda må anstånd med annuitetens (inklusive försäkringsafgiftens)
erläggande beviljas under samma förhållanden, som kunna föranleda
dylikt anstånd vid lån utan lifförsäkring.

Vidare bör det tillkomma låneförmedlaren att uppsäga lånet, om
låntagaren genom bedräglig uppgift föranledt lifförsäkringens beviljande
eller sedermera under försäkringstiden visar sig försumlig i att erlägga
annuiteten eller eljest gör sig skyldig till förfarande, som kan leda till
uppsägning. Låntagaren bör ock vara berättigad att, när helst han så
önskar, äfven under amorteringstiden efter vederbörlig uppsägning infria
återstoden af lånets amorteringsdel. Om den reglering af brist eller
öfverskott å försäkringen, som bör åtfölja dylik förtidig inlösen, är i det
föregående ordadt.

När lifförsäkrad låntagare aflider, blir i och med dödsfallet lånets
amorteringsdel infriad, hvaraf åter följer, att den stående delen af lånet
kan uppsägas till betalning efter sex månader.

Tiden för
försäkrings
sökande.

Tillämpning
af de allmänna
reglerna
angående
lånets
amorteringsdel.

294

Tiliäggslån
må ej förenas
med
lifförsäkring.

Särskilda
villkor för
lifförsäkringen.

Special föreskrifter.

Upplåtelse af
egnahemslägenheter
på
arrende med
köprätt efter
viss tid.

Af flera skäl hafva de sakkunnige föreslagit att lifförsäkring ej
må förenas med tilläggslån. En låntagares ålder, då han erhåller ett
tilläggslån är alltid en annan, än då det ursprungliga egnahemslånet
beviljas, hvarför olika premier skulle komma att gälla för lifförsäkring
i förening med de båda slagen af lån, hvilket gifvetvis skulle vålla
svårigheter. En annan omständighet är, att amorteringstiden för ett
tilläggslån . aldrig är bestämd, då hela tilläggslånet skall inbetalas på
samma gång som egnahemslånets stående del, hvarigenom beräkningen
af premiernas storlek ytterligare skulle rubbas.

Af Kung!. Maj:t torde böra fastställas de särskilda villkor och bestämmelser,
som skola gälla för ifrågavarande försäkringar. Dessa föreskrifter
måste innehålla ett antal erforderliga detalj bestäm meker, såsom huruvida
försäkringen skall gälla för det fäll, att låntagaren begår själfmord, deltager
i krig o. s. v. Till ledning härvidlag kunna tjäna de privata lifförsäkringsanstalternas
villkor; den kategori af försäkringstagare, hvarom
här är fråga, torde emellertid vara så beskaffad, att de privata anstalternas
restriktiva bestämmelser böra kunna betydligt mildras.

Erforderliga föreskrifter af mera speciell art angående förfärandet
vid och villkoren för lifförsäkrings erhållande, sättet för inlevererandet
af försäkringsafgifter m. m. torde böra meddelas af Konungen. Till
dylika specialföreskrifter hafva de sakkunnige räknat vissa af bestämmelserna
i 1899 års kommittés lagförslag, och hafva de sakunnige fördenskull
funnit lämpligt icke upptaga några motsvarande detalj bestämmelser
i det nu framlagda lagförslaget.

Från flera håll har föreslagits, att man ifråga om åstadkommande
af egnahem skulle frångå den nu rådande principen, att det egna hemmet,
där statslån skall kunna beviljas, bör ligga på fri och egen grund.
Man har i stället velat införa stadgad besittningsrätt till jorden. Fördelen
af en dylik anordning skulle vara, att något eget kapital icke
erfordrades för anskaffande af själfva lägenheten utan endast till inventarier
och rörelsekapital. Ehuru det ingalunda kan förnekas, att detta är
ett skäl för den ifrågavarande anordningen, synes det dock de sakkunnige,
som om andra skäl i ännu högre grad kunna anföras mot en dylik.
Det har här i landet sedan långa tider tillbaka i folkmedvetandet gjorts
en väsentlig skillnad mellan äganderätt till jorden och besittningsrätt
till densamma, äfven om denna varit fullt stadgad, och det är icke
tvifvel underkastadt, att det skall förlöpa många år, innan förhållandet

295

blir ett annat. Det är helt visst skillnad på det arbete, som nedlägges
på jord, som innehafves med äganderätt, och det en brukare kan vilja
åstadkomma. Den förre har full visshet om, att de förbättringar, han
verkställer, komma honom eller hans rättsinnehafvare till godo, den
senare känner däremot, att äfven om han och hans arfvingar få i all
framtid behålla jorden, tages vid förnyad uppskattning för afgäldens
bestämmande i viss mån hänsyn till det bättre skick, i hvilket jorden
då befinner sig, och han iakttager för den skull försiktighet vid förbättringsarbetenas
utförande.

Då Kungl. Maj:t vid 1909 års riksdag föreslog förändrade grunder
för upplåtande åt mindre bemedlade och obemedlade af egnahemslägenheter
å kronans egendomar, hade Kungl. Maj:t i den med anledning
häraf afgifna propositionen tagit i öfvervägande möjligheten att vid dessa
upplåtelser tillämpa åborättsinstitutet. Af flera skäl ansågs emellertid
denna upplåtelseform icke böra komma i fråga. Vid val mellan upplåtelse
mot äganderätt eller mot åborätt, framhölls därvid, bland annat, att
man framför allt icke finge bortse från.den psykologiska sidan af saken.
Känslan för skillnaden mellan att få kalla en egendom för sin och att
blott besitta den läge sedan uråldriga tider djupt rotad i det svenska
sinnet och utgjorde en sida af det allmänna frihets- och själfständighetsbegär,
som kännetecknade den svenska folkkaraktären. Vidare framhölls
såsom värdt beaktande, att ett bland de oundgängligaste villkoren
för, att ett småbruk skulle bära sig, vore intensiteten i arbetet. En
förutsättning för, att denna intensitet i arbetet kunde förefinnas, vore
ifråga om jordbruket, att största möjliga säkerhet funnes för, att frukterna
af det arbete och de kostnader, brukaren nedlade på jorden, komme
honom eller åtminstone hans familj till godo. Åborättsinstitutet erbjöde
i viss mån dylik säkerhet, men i förevarande hänseende måste man
ställa fordringarna på säkerhet än högre. En åborätt, som icke under
några som helst omständigheter skulle kunna förklaras förverkad, läte
väl sålunda icke tänka sig. Och vidare, äfven om brukaren kände
sig aldrig så säker i sin besittning, vore det dock ett faktum, att
de förbättringar, han lyckades åstadkomma å det brukade området,
på ett merendels oskiljaktigt sätt sammansmälte med detta och således
blefve integrerande beståndsdelar uti något, som vore en annans egendom.
Af samma skäl ansåg sig Kungl. Maj:t förhindrad att i den till samma
riksdag framlagda propositionen om upplåtande af egnahemslägenheter
å Alträsks kronopark föreslå upplåtelse af lägenheterna med åborätt.
I båda dessa fall hade Kungl. Maj:t i stället föreslagit upplåtelse mot
full äganderätt.

296

De sakkunnige dela till fullo den uppfattningen, att den bästa
formen för ett eget hem är den, där den fulla äganderätten ligger till
grund för besittningen. De finna det dock på samma gång synnerligen
önskvärdt, om någon upplåtelseform kunde finnas, som, utan uppgifvande
i princip af slutmålet, att lägenheterna skola innehafvas med full äganderätt,
likväl för låntagaren möjliggjorde att erhålla ett eget hem utan
att behöfva prestera ett hopsparadt kapital, tillräckligt såväl till inventarier
som till den del af kostnaden för det egnahemmets anskaffande, som
nu kräfves utöfver hvad som erhålles i statslån, då man därmed vunne
den fördelen, att äfven så godt som obemedlade, men i öfrigt lämpliga
personer skulle kunna erhålla egnahem.

Nu kan ju härvid anföras, att egnahemsförfattningen icke direkt
föreskrifver, att det utöfver statslånet erforderliga beloppet skall ägas
af egnahemslåntagaren. Men det torde knappast vara tvifvel underkastadt,
att ett frångående af denna hittills i allmänhet följda princip
vore ett farligt experiment, som möjligen skulle kunna hjälpa en och
annan, men kanske stjälpa så många flera. Onekligen ligger ock i det
sparade kapital, som en egnahemslånesökande presterar, ett bättre bevis
på hans skötsamhet än de bästa och vackraste intyg. Det utgör därjämte
en god ytterligare säkerhet för den låneförmedlare, som utlämnar
egnahemslån mot en inteckningssäkerhet, som ofta ligger obetydligt
under lägenhetens verkliga värde.

Det har på grund af hvad nu anförts synts de sakkunnige, som
den af Östergötlands läns hushållningssällskap under de senare åren
införda anordningen för åstadkommande af egnahem, en kombination
af besittnings- och äganderätt, skulle kunna anses såsom en lycklig
lösning af föreliggande fråga. Man har där upplåtit lägenheter med
besittningsrätt till egnahemslånesökande, hvilka saknat tillräckligt kapital
för att lämpligen kunna tilldelas egnahemslån, och beredt dem tillfälle
att genom afbetalningar under upplåtelsetiden inköpa lägenheterna med
full äganderätt1).

*) Som exempel på de former, under hvilka ifrågavarande upplåtelser skett, och på de
villkor, som för desamma galla, meddelas här ett aftryck af ett för en dylik upplåtelse upprättadt
kontrakt:

»Kontrakt.

Östergötlands läns hushållningssällskap upplåter härmed nyttjanderätt en till torpet Vestra
Löfhult på följande villkor:

l:o. Lägenheten tillträdes den 14 mars 1913 mot en årlig afgift af 288 kronor, utgörande
6 proc. af fastighetens beräknade värde kronor 4,800, hvilken afgift skall erläggas med halfva
beloppet den 2 december och andra hälften den 14 mars efter hvarje års skörd.

297

Hushållningssällskapet bär för ändamålet ställt ett belopp till sin
egnahemskommittés förfogande att användas till inköp af lägenheter,
där omständigheterna sådant föranleda. Lägenheterna utlämnas på arrende
under högst tio år till eljest egnahemslåneberättigade personer, hvilka
sakna nödigt kapital för att erhålla egnahemslån. Det åligger nyttjanderättshafvaren
att erlägga en annuitet af 6 proc. å köpeskillingen, hvaraf
4 proc. beräknas såsom arrende och 2 proc. fonderas för hans räkning.

2:o. Utom den årliga afgiften skall nyttjanderåttsinnehafvaren en gång för alla vid torpets
tillträdande till Hushållningssällskapet erlägga kronor 400, hvilken summa afsättes för nyttjanderättsinnehafvarens
räkning tillika med hvad som af afgiften öfverstiger 4 proc. ränta å lägenhetens
värde.

Å det på så sätt bildade kapitalet godtskrifves nyttjanderättsinnehafvarcn 4 proc. ränta.

3:o. Önskar nyttjanderättsinnehafvaren vid någon betalningstermin lämna större afgift än
det i mom. 1 af detta kontrakt föreskrifna beloppet, äger han därtill rätt, och lägges då denna
öfverbetalning till det i näst föregående mom. omnämnda bildade kapitalet.

4:o. Sedan nyttjanderättsinnehafvarens kapital på sätt som i mom. 2 och 3 stadgas uppnått
ett belopp motsvarande 1 /e af lägenhetens beräknade värde, skall han inköpa lägenheten och
äger för detta ändamål genom Hushållningssällskapets förmedling erhålla ett statens egnahemslån,
därest Hushållningssällskapet fortfarande förmedlar egnahemslån.

5:o. Försummar nyttjanderättsinnehafvaren att å bestämd dag erlägga betalning, är han
förlustig sin nyttjanderätt på grund af detta kontrakt.

6:o. Alla skatter och onera för lägenheten af hvad namn och beskaffenhet de vara må,
jämväl äganderättsbevillningen och brandstodsafgift, som skall utbetalas från och med den 14 mars
1913, erläggas af innebafvaren.

7:o. Brandstodsafgiften erlägges till Hushållningssällskapets skattmästare vitj afgiftens
betalande i december månad hvarje år.

8:o. Innebafvaren är skyldig att väl vårda och sköta såväl hus som jord samt att verkställa
och bekosta behöfliga reparationer vid äfventyr att nyttjanderätten eljest går förlorad.

9:o. Från lägenheten får han icke bortföra foder, gödsel eller jord ej heller afverka växande
träd utan skriftligt medgifvande från Hushållningssällskapet.

10:o. Från nyttjanderätten undantages all å lägenheten växande skog till 6 tum och däröfver
vid brösthöjd, hvilken skog Hushållningssällskapet förbehåller sig rätt att under de två första
åren af nyttjanderättsaftalets bestånd låta afverka utan någon rätt för nyttjanderättsinnehafvaren
att härför eller för skada å öfrig växande skog erhålla ersättning.

ll:o. Innehafvaren äger icke rätt att utan Hushållningssällskapets medgifvande till nyttjande
för annan person upplåta större eller mindre del af lägenheten eller hos sig inhysa för
allmän ordning störande personer.

12''.o. Skulle åbyggnaderna under nyttjanderättstiden genom eldsvåda skadas eller nedbrinna
uppbär Hushållningssällskapet brandstodsbeloppet mot skyldighet att återställa byggnaderna i
förutvarande skick skyndsammast möjligt.

13:o. Skulle genom innehafvarens bristande betalningsskyldighet eller af andra orsaker,
som i detta kontrakt omnämnas, nyttjanderätten af innehafvaren förverkas, vare han dock berättigad
att utbekomma ofvan omtalade bildade kapital jämte ränta, dock med afdrag af hvad Hushållningssällskapets
förvaltningsutskott kan anse åtgå att ersätta Hushållningssällskapets förlust genom
nyttjanderättens upphörande eller genom af afträdaren vållad skada å eller vanvård af lägenheten.»

* 38

298

Utom dessa bestämda inbetalningar äger lian rättighet att såväl vid
kontraktets ingående som sedan göra ytterligare af betalningar å köpeskillingen,
om han så önskar. Så snart hans tillgodohafvande uppgår
till V6 af lägenhetens inköpssumma, är han skyldig att inköpa lägenheten,
därest han önskar fortfarande innehafva densamma, och tillförsäkras för
detta ändamål ett egnahemslån, under förutsättning att sällskapet fortfarande
förmedlar dylika lån. Såsom villkor för att han skall få inköpa
lägenheten och erhålla egnahemslån å densamma stadgas dock, att han
under upplåtelsetiden uppfyllt samtliga honom åliggande skyldigheter.
Skulle det under arrendetiden visa sig, att den egnahemslånesökande icke
uPPfy^er dessa, är olämplig som egnahemslåntagare eller själf af giltig
anledning önskar afflytta från lägenheten, äger han efter öfverenskommelse
lämna densamma och vid afflyttningen bekomma det af honom
hopsparade kapitalet jämte därå upplupen ränta.

Ehuru denna upplåtelseform hittills tillämpats endast i ett mindre
antal fall, och någon större erfarenhet därför ännu icke föreligger, har
det dock redan visat sig, att dylika upplåtelser slagit väl ut. En
åtgärd, sådan som den af Östergötlands läns hushållningssällskap vidtagna,
erbjuder också tvifvelsutan i vissa fall för såväl låneförmedlare
som låntagare många fördelar framför det vanliga tillvägagångssättet
vid egnahemslåns utlämnande.

På vissa håll, där man icke varit så sträng i sina fordringar i
afseende på de lånesökandes tillgångar, har det visat sig, att de låntagare,
som från början haft otillräckliga tillgångar, ofta haft svårt att
reda sig och i många fall måst gå ifrån sina lägenheter. Äfven om detta
icke så ofta förorsakat låneförmedlarna förluster, har det dock för
dem varit förenadt med besvär och svårigheter att skaffa andra personer
att inköpa lägenheterna. I vissa fall har detta icke heller lyckats, utan
hafva de sjkifva måst öfvertaga lägenheterna. Dylika svårigheter kunna
lätt medföra, att låneförmedlarnas intresse slappas, och att de för framtiden
mera inrikta sig på att minska risken för egen del än att kraftigt
arbeta för lånerörelsens utveckling:.

A andra sidan är det äfven många gånger svårt att strängt fasthålla
vid principen, att låntagaren alltid skall äga det utöfver egnahemslånet
erforderliga beloppet, då personer, som i öfrigt äro mycket lämpliga
och väl värda att hjälpas, icke kunna erhålla egnahemslån, om de icke
äga det erforderliga kapitalet.

Dessa olägenheter kunna till största delen undvikas, om möjlighet
beredes för låneförmedlarna att upplåta lägenheter först mot arrende och
därefter med äganderätt, på sådant sätt som i det föregående angifvits.

299

För låneförmedlaren skulle vid eu dylik upplåtelseform risken att
utlämna lån till den, som icke äger mera än sina inventarier, minskas i
hög grad, enär lägenheten stannar i hans ägo, intilldess den lånesökande
verkligen med egna medel inbetalt den del af lägenhetens värde, som
öfverstiger egnahemslånet. Låneförmedlaren behöfver sålunda icke befara,
att lägenheten får förfalla, så att dess värde icke längre täcker det
utlämnade lånet, hvad som eljest lätt torde kunna inträffa med en
lägenhet, hvilken intecknats så högt som egnahemslåneförfattningen
förutsätter, och där innehafvaren icke ens äger det Överskjutande beloppet.
Han har i sin hand att under sådana förhållanden kunna återtaga lägenheten.
Härigenom kan ock låneförmedlaren bättre försäkra sig om, dels
att en vårdslös gäldenär icke försämrar lägenhetens värde, så att detta
icke längre täcker det intecknade enligt egnahemslåneförfattningen förutsatta
höga beloppet, dels att låntagaren verkligen är lämplig såsom
småbrukare och värd att hjälpa.

En lånesökande, som i öfrigt är väl kvalificerad, men icke äger
något kapital, får äfven lättare att förskaffa sig ett eget hem, visserligen
först i form af arrende men dock med utsikt att under arrendetiden tillösa
sig- lägenheten. Han har då tillfälle att under denna tid använda hvad
han äger till förbättrandet af den lägenhet, som en gång blir hans egen,
och behöfver endast så småningom erlägga den del af köpesumman för
densamma, som han icke kan erhålla i egnahemslån. Det arbete, han
nedlägger, kommer honom likaledes till godo i en framtid. Vidare får
lian, i händelse han på grund af oförmåga eller vidriga omständigheter
icke är i stånd att behålla lägenheten, lämna densamma utan att behöfva
underkasta sig en oftast oförmånlig tvångsförsäljning, och erhåller han
då åter det kapital, han under arrendetiden samlat.

Det kan gifvetvis enligt de sakkunniges mening ingalunda komma
i fråga att fullständigt omlägga hela egnahemslånerörelsen i nu angifven
riktning, enär de hålla före, att, där de lånesökande kunna prestera tillräckligt
kapital, den nuvarande formen för egnahemslån är för låntagaren
den bästa. Men där den lånesökande saknar kapital, lär det tvifvelsutan
vara af betydelse, om andra anordningar än de nuvarande skulle
kunna tillämpas. Genom att införa en sådan upplåtelseform, som den
här föreslagna, skulle man blifva i tillfälle att hjälpa äfven de minst
bemedlade, och en utveckling af egnahemslånerörelsens verksamhetsområde
åstadkommas, som otvifvelaktigt står i den bästa öfverensstämmelse
med det mål, statsmakterna satt för densamma.

I fråga om de villkor och bestämmelser, som böra stadgas för den

300

föreslagna nya upplåtelseformen, synas de af Östergötlands läns hushållningssällskap
använda i hufvudsak lämpligen kunna tillämpas.

Hvad beträffar de lägenheter, som skola kunna upplåtas på arrende,
samt de personer, till hvilka dylika arrendeupplåtelser skola äga rum,
är det naturligt, att bestämmelserna därom skola öfverensstämma med
dem, som stadgats för lån ur egnahemslånefonden. Den lägenhet, som
upplåtes på arrende, får sålunda icke i värde öfverstiga, där den är
obebyggd, 8,000 och där den är bebyggd, 7,000 kronor, och den person,
till hvilken upplåtelsen sker, måste uppfylla de villkor, som äro stadgade
för erhållande af egnahemslån. I ett afseende torde dock en afvikelse
från dessa bestämmelser lämpligen kunna ske. Uppenbart torde vara,
att en anordning, sådan som den föreslagna enbart i undantagsfall kan
anses lämplig för åstadkommande af egna hem till andra än yngre personer,
enär tiden för återbetalningen af det blifvande egnahemslånet
framflyttas högst betydligt. För de yngre kan det ju äfven anses svårare
att prestera tillräckligt kapital, då tiden för hopsparandet af dylikt för
dem varit jämförelsevis kort. De sakkunnige anse sig därför böra föreslå,
att den högsta åldern för erhållande af dylik upplåtelse måtte bestämmas
till 40 år.

Vid de hos Östergötlands läns hushållningssällskap skedda upplåtelserna
erlägges, såsom redan nämnts, af lägenbetsinnehafvarna under
arrendetiden en årlig annuitet af 6 proc. å lägenhetens värde, hvaraf
4 proc. beräknas såsom arrende och återstoden fonderas för hans räkning.
Det af innehafvaren erlagda arrendet, som motsvarar räntan å
det i lägenheten nedlagda kapitalet, bör gifvetvis beräknas efter samma
norm som räntan å det i egnahemslån utlämnade kapitalet och alltså
utgöra 3.6 proc. å lägenhetens värde. Storleken af den afgift innehafvaren
skall erlägga såsom afbetalning å lägenheten är naturligtvis eu
lämplighets fråga, som bör afgöras med hänsyn både till, att denna afgift
icke blir alltför betungande, och att den icke sättes så lågt, att det
kommer att dröja för lång tid, innan den föreskrifna af betalningen är
verkställd och innehafvaren kan få öfvertaga lägenheten med full äganderätt.
En lämplig medelväg synes de sakkunnige vara att bestämma den
årliga afbetalningen till 1.4 proc. å lägenhetens värde. Den föreskrifna
sjättedelen af värdet skulle därigenom vara inbetalad med det sextonde
året efter lägenhetens upplåtande1). Därest innehafvaren så önskade,

I) Storleken af de årliga inbetalningarna för innehafvaren af en lägenhet till ett värde af
5,000 kronor skulle med här föreslagen afgiftsprocent utgöra under 1—5 året 180 kronor och därefter
250 kronor, däraf 180 kronor i arrende och 70 kronor i afbetalning å lägenheten. Med

301

skulle han dock äga rätt att i afbetalning erlägga större belopp, hvarigenom
han förr skulle blifva berättigad att förvärfva lägenheten.

De lägenheter, som af Östergötlands läns hushållningssällskap upplåtits
på arrende på ofvan angifna villkor, hafva inköpts för sällskapets egna
medel. Det är naturligt, att, om denna upplåtelseform skall införas som
ett led i egnahemslånerörelsen, det icke kan komma i fråga, att låneförmedlarna
själfva skola tillskjuta härför erforderliga medel, utan att
staten i någon form måste försträcka dem medel till inköp af lägenheter.
Det skulle dock kunna tänkas, att låneförmedlarna tillsköte en del
däraf, exempelvis 1/6 af lägenhetens värde, hvarigenom statslånet skulle
komma att uppgå till samma andel af värdet som egnahemslånet. Ur
flera synpunkter förefaller det dock de sakkunnige lämpligare att staten
tillskjuter hela beloppet. Äfven om det belopp, låneförmedlarna själfva
skulle tillskjuta, därest staten utlämnade lån endast till B/6 af lägenheternas
värde, i de flesta fall icke skulle blifva så stort, är det dock
icke uteslutet, att låneförmedlare icke ägde medel disponibla för ändamålet
och därigenom förhindrades att tillämpa den föreslagna upplåtelseformen.
Äfven från lägenhetsinnehafvarens synpunkt torde det
vara fördelaktigare, att staten tillskjuter hela beloppet. Under denna
förutsättning skulle naturligtvis de inbetalningar, som fonderas för innehafvarens
räkning, komma att ingå till statskontoret, hvilket ju för denne
innebär större säkerhet, än om de inbetalade medlen skulle förvaltas af
låneförmedlaren, i hvilket fall han kan riskera förlust, om låneförmedlaren
blir insolvent.

Till säkerhet för den arrendatorn tillförsäkrade rätten att inköpa
lägenheten bör stadgas, att låneförmedlare skall vara skyldig medgifva

beräkning af 3.8 proc. ränta på ränta å dessa afbetalningar, skulle kapitalbildningen försiggå

de plan: 6:e året ..............	Afbetalning ................... 70 kr.	Ränta	Tillgodohafvandi
7:e	» ..............	................... 70 »	2: 52 kr.	72: 52 kr.
8:e	» ..............	................... 70 »	5: 13	*	217: 65 »
9:e	» ..............	................... 70 »	7: 84	»	295: 49 »
10:e	» ..............	................... 70 »	10: 64	»	376: 13 »
ll:e	» ..............	................... 70 »	13: 54	»	459: 67 »
12:e	» ..............	................... 70 »	16: 55	»	546: 22 »
13:e	» ..............	................... 70 »	19: 66	»	635: 88 »
14:e	» ..............	................... 70 »	22: 88		728: 77 »
15:e	» .............	.................. 70 »	26: 23	»	825: 00 »

Då V6 af 5,000 kronor motsvarar ett belopp af 833. i
året en afbetalning af 8.33 kronor.

kronor, återstår under det sextonde

302

ett visst vite — minst Ve af lägenhetens värde — att till arrendatorn
utgå, därest denne icke skulle komma i åtnjutande af berörda rätt, hvilket
vitesbelopp skall kunna intecknas i den upplåtna fastigheten.

De statsmedel som erfordras för att bereda låneförmedlarna tillfälle
att inköpa lägenheter att upplåtas på arrende på bär ofvan föreslaget
sätt, kunna tänkas tagna antingen ur egnahemslånefonden, jordförmedlingsfonden
eller ock en för ändamålet bildad särskild fond.

Att taga de erforderliga medlen ur jordförmedlingsfonden
skulle otvifvelaktigt stå i god öfverensstämmelse med denna fonds uppgift,
och de för här ifrågavarande ändamål utlämnade lånen skulle få
ungefär samma karaktär som de öfriga lån, som utlämnas från nämnda
fond. Ett dylikt förfaringssätt skulle dock medföra vissa olägenheter,
som enligt de sakkunniges uppfattning bestämdt tala emot, att jordförmedlingsfondens
medel tagas i anspråk för ändamålet. Sedan arrendatorn
af en på de här föreslagna villkoren upplåten lägenhet inbetalat
76 af lägenhetens värde, skulle han inköpa lägenheten af låneförmedlaren,
för hvilket ändamål han skulle tillförsäkras rätt att erhålla ett egnahemslån,
därvid detta egnahemslån i sista hand skulle komma att användas af
låneförmedlaren för att inlösa lånet ur jordförmedlingsfonden. Med ett
dylikt förfaringssätt måste emellertid alltid en del olägenheter vara förbundna.
Därest, såsom de sakkunnige föreslagit, arrendatorerna skola
blifva berättigade att, för att förr få lägenheterna i sin ägo, göra större
inbetalningar än den föreskrifna, kunna dessa slutinbetalningar under ett
år blifva oväntadt stora, hvilket kan medföra en afsevärd stegring i en
låneförmedlares eljest normala lånebehof, en stegring, som icke kan på
förhand beräknas. Det belopp, en låneförmedlare för ett år disponerar
att utlämna såsom egnahemslån, skulle därigenom lätt blifva otillräckligt,
så att icke alla arrendatorer, som fullgjort inbetalningen af den stadgade
sjättedelen af lägenhetens värde, kunde erhålla egnahemslån, utan att
därigenom öfriga lånesökandes berättigade kraf åsidosattes.

Icke heller den utvägen att för ändamålet upplägga en särskild
lånefond synes de sakkunnige lämplig. Visserligen skulle de olägenheter,
som enligt det ofvan sagda komme att uppstå, om lånen utlämnades
ur jordförmedlingsfonden, kunna undvikas på så sätt, att vid
lägenheternas försäljning egnahemslån beviljades endast i den formen, att
beloppet öfverfördes från den särskilda fonden till egnahemslånefonden.
Härigenom skulle vid detta tillfälle inga kraf på kontanta utbetalningar
behöfva ställas på egnahemslånefonden, utan hela transaktionen skulle
inskränka sig till en bokföringsfråga. Lägenhetsinnehafvarens kapitalinbetalningar
skulle därvid gå in till denna särskilda fond, och då dessa

303

inbetalningar uppgingo till Ve af lägenhetens värde, skulle han erhålla de
öfriga b/6 som egnahemslån genom öfverföring af beloppet från den särskilda
fonden till egnahemslånefonden. Dessa sistnämnda medel, som
en gång utlämnats från den särskilda fonden som lån till låneförmedlarna,
skulle med ett sådant förfaringssätt, som här beskrifvits, aldrig åter
inflyta till densamma utan i stället komma egnahemslånefonden till godo
i form af amortering å de egnahemslån, som utlämnats till arrendatorerna
för inköp af lägenheterna. De båda fonderna skulle därför i detta afseende
komma att stå hvarandra mycket nära och deras räkenskaper
skulle delvis gripa in i hvarandra.

Det synes därför de sakkunnige enklast och ur alla synpunkter ändamålsenligast
att taga de erforderliga medlen direkt från egnahemslånefonden.
För att undvika eu sammanblandning med öfriga egnahemslån
hafva de sakkunnige tänkt sig det förfaringssättet, att låneförmedlare vid
ansökan om statslån ur egnahemslånefonden skall angifva, huru mycket af
det begärda beloppet han önskar använda för inköp af arrendelägenheter.
Likaså borde Kungl. Maj:t vid lånemedlens fördelning bestämma, huru
mycket däraf, som finge användas för sagda ändamål. Härigenom skulle
statskontoret utan svårighet kunna föra särskilda räkenskaper öfver dessa
lån, hvilket blefve nödvändigt, då de icke skulle komma ätt följa samma
amorteringsplan som de vanliga lånen. Sedan arrendatorerna fullgjort
de stadgade inbetalningarna, skulle återstoden af skulden påföras dem
som egnahemslån med samma amorteringsplan och villkor i öfrigt som
de öfriga under året af låneförmedlarna utlämnade egnahemslånen. Härvid
skulle låneförmedlarna endast hafva att omförmäla förhållandet till statskontoret,
som i sin ordning endast behöfde på samma sätt öfverföra
den återstående skulden såsom statslån ur egnahemslånefonden.

Hvad beträffar storleken af de belopp, som för hvarje år böra få
utlämnas till låneförmedlare för inköp af lägenheter, afsedda att utarrenderas,
synes bestämmandet däraf i hvarje fall böra öfverlämnas åt
Kungl. Maj:t.

På grund af hvad sålunda anförts, vilja de sakkunnige föreslå, att
för åstadkommande af en dylik kombinerad besittnings- och äganderätt
till egnahem låneförmedlare, som sådant önska, berättigas att af dem
ur egnahemslånefonden för jordbrukslägenheter tilldelade lånemedel använda
en viss bestämd del af honom för hvarje år af Kungl. Maj:t
beviljadt belopp till inköp af egnahem att på sätt i det föregående
blifvit föreslaget utlämnas till egnahemslånesökande, som sakna erforderliga
tillgångar att omedelbart erhålla egnahemslån.

304

Åtgärder för Vid utförandet af den åt de sakkunnige anförtrodda utredningen

egTöleisen.»"''* af egnahems frågan hafva de sakkunnige jämväl haft sin uppmärksamhet
under- riktad på de omständliga och tidsödande åtgärder, som erfordras för
lättande. erpålla det blifvande egna hemmet afsöndradt, lagfaret och grava tionsfritt,

liksom ock de stora kostnaderna härför. Dessa olägenheter,
hvilkas undanröjande otvifvelaktigt skulle förenkla förfarandet vid lånerörelsen
och förkorta väntetiden för den lånesökande, hafva de sakkunnige
här velat påpeka. Då desamma äfven varit föremål för uppmärksamhet
från flera andra håll och förslag till deras afhjälpande
redan förut föreligga, hafva emellertid de sakkunnige icke ansett sig
behöfva närmare ingå på frågan härom utan inskränkt sig att framhålla
önskvärdheten ur egnahemsrörelsens synpunkt af de anmärkta
olägenheternas snara afhjälpande.

Fastställelse I lag om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den

söndring 27 juni 1896 stadgas, att afhandling rörande jordafsöndring för alltid
skali ingifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som har att, därest
afhandlingen så väl med hänsyn till afsöndringens storlek, som ock
i öfriga afseenden är med samma lag öfverensstämmande, meddela fastställelse
å afsöndringen.

I underdånig skrifvelse den 24 december 1906 har Östergötlands
läns hushållningssällskap jämte vissa andra förslag till åtgärder för
egnahemsrörelsens främjande gjort framställning äfven därom, att jordafsöndring
måtte kunna äga rum, utan att köpeaftal föreligger. Som
skäl härför framhölls i skrifvelsen, att nyss anförda stadgande om afhandlings
insändande till Kungl. Maj:ts befallningshafvande tolkades så,
att afsöndring för alltid beviljades, endast om ett verkligt öfverlåtelseaftal
rörande den föreslagna lägenheten förelåg, hvilket för egnahemslånerörelsen
vore en stor olägenhet. I allmänhet torde nämligen den
lånesökande för köp af lägenheten vara beroende af, att egnahemslån
beviljas, och sålunda nödsakad att göra detta till villkor för köpets
trädande i kraft. Först sedan lånet blifvit be viljad t, kunde därför fastställelse
å afsöndringen erhållas. Ett sådant förhållande måste enligt
hushållningssällskapets förmenande onödigtvis fördröja lånets utbetalande.
Visserligen kunde en jordägare, som önskade afyttra egnahemslägenheter,
genom ägostyckning låta utbryta dessa, men jordafsöndring vore
otvifvelaktigt en mera omtyckt form, enär den vore såväl bekvämare
som mindre kostsam. Någon olägenhet af att, såsom af sällskapet i
skrifvelsen föreslogs, jordafsöndring kunde medgifvas utan att köpeaftal

305

förelåge, ansåg detsamma knappast behöfde befaras, och skulle utan
tvifvel, om så finge ske, tid inbesparas.

Samma yrkande om fastställelse af jordafsöndring utan förutgånget
köp har äfven framförts i riksdagen i motion nr 20 i Andra
kammaren år 1908, i hvilken, bl. a., föreslogs ett tillägg till lagen om
hemmansklyfning m. m., i ändamål att fastställelse å afsöndring måtte
kunna meddelas, äfven om icke afhandling förelåge, därest sökanden
ingåfve eu af landtmätare efter förordnande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
uppgjord karta med beskrifning öfver den afsöndrade jordens
storlek, läge och gränser. Med anledning af denna motion beslöt riksdagen
aflåta en skrifvelse till Kungl. Maj:t, hvari begärdes en utredning
snarast möjligt, i hvad mån större lättnader måtte kunna beredas för
utbrytning af jord från vederbörande stamfastighet, samt framläggande
för riksdagen af det förslag, hvartill denna utredning gåfve anledning.
I motiveringen anfördes, att det syntes äfven riksdagen i likhet med
motionären, som om föreskriften, att afhandling rörande afsöndringen
måste föreligga, innan fastställelse finge meddelas, skulle kunna utan
olägenhet borttagas. Enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen,
hade denna bestämmelse äfvensom de svårigheter och den omgång,
som vållades genom att låta döda stamfastighetens inteckningar i
hvarje afsöndring för sig, i flera fall gifvit anledning till skenöfverlåtelser
i syfte att sedermera lättare få utbrutna smärre områden frigjorda
från stamfastighetens inteckningar och därigenom för en köpare
mera begärliga. Ehuru riksdagen sålunda hade stora sympatier för att
en ändring af lagen vidtoges i den af motionären ifrågasatta riktningen,
ansåg den sig dock icke, väsentligen på formella grunder, kunna biträda
det framställda förslaget i annan mån än att densamma, såsom redan
nämnts, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhöll om eu utredning i ämnet.

Äfven den s. k. skiftesstadgekommittén har i sitt den 28 juli 1911
afgifna betänkande upptagit föreliggande fråga och därvid föreslagit, att
den, som äger eller med stadgad åborätt besitter fastighet, skulle hafva
rätt att påkalla afsöndringsförrättning, äfven i det fall att öfverlåtelse af
vissa ägor icke skett. Pröfning och fastställelse af jordafsöndring skulle
enligt förslaget öfverflyttas å ägodelningsrätten eller dess ordförande.*)
Detta förslag är för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Olägenheten ur egnahemsrörelsens synpunkt med de nu gällande
bestämmelserna i fråga om fastställelse af jordafsöndring är, såsom
Östergötlands läns hushållningssällskap i sin ofvannämnda skrifvelse

*) Utförligare framställning af skiftesstadgekommitténs förslag lämnas i historiken, sid. 41.

* 39

306

framhållit, att de lånesökande, som kunna köpa lägenhet endast under
förutsättning af att de erhålla egnahemslån — och detta torde vara det
stora flertalet — först sedan detta blifvit af låneförmedlaren beviljadt,
kunna erhålla fastställelse å afsöndringen.

För en person, som har för afsikt att med hjälp af ett egnahemslån
köpa en lägenhet, måste emellertid detta medföra betydande olägenheter.
Han kan under nuvarande förhållanden icke erhålla fastställelse
å afsöndringen, förrän egnahemslånet blifvit beviljadt, om köpet detsamma
förutan icke träder i kraft. Då låneförmedlarna icke alltid kunna
afgöra inkomna låneansökningar omedelbart utan i allmänhet först sedan
lägenhet blifvit besiktigad, hvartill, när ansökan inkommer på en sådan
årstid, att besiktning icke kan företagas, kan åtgå en ganska afsevärd
tid, och därjämte ansökan om afsöndring lätt kan blifva betydligt fördröjd
på grund af den stora arbetsbörda, som påhvilar Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
blir följden den, att en orimligt lång tid måste förflyta,
innan slutligen efter det afsöndringen fastställts lagfart kan beviljas och
egnahemslånet utbetalas.

De flesta, som medverkat vid statens egnahemslåneverksamhet, torde
ock hafva gjort den erfarenheten, att den långa tid, som på grund af
här ofvan framhållna eller en del andra missförhållanden ofta förflyter
mellan en persons beslut att förvärfva ett eget hem och att för detta
ändamål söka egnahemslån samt detta besluts fulla realiserande, varit
ett svårt hinder för hela rörelsens kraftiga utveckling. Det synes därför
de sakkunnige vara synnerligen viktigt, att väntetiden för den lånesökande
så mycket som möjligt inskränkes, något hvartill den föreslagna
förenklingen i afsöndringsförfarandet väsentligt skulle kunna
bidraga; därigenom skulle ett af de hinder, som nu ligga i den egnahemssökandes
väg och förorsaka dröjsmål, blifva undanröjdt.

Därest afsöndring finge ske utan att köp ägt rum, skulle en
person, som önskar sälja lägenheter, kunna afsöndra dessa på förhand
för att sedan så att säga ha dem på lager. En spekulant på en dylik
redan afsöndrad lägenhet skulle härigenom betydligt förr kunna komma
i besittning af sin lägenhet.

Några olägenheter torde knappast vara att befara med ett dylikt
förenkladt förfaringssätt. Afsikten med lagens bestämmelse om företeende
af afhandling, hvilken ju alltid förutsätter två intresserade parter,
torde hafva varit att därigenom skapa garantier för att såväl stamfastighetens
som den afsöndrade lägenhetens intressen skulle blifva
bevakade till undvikande af framtida misstag och tvister om afsöndringens
belägenhet och gränser. Erfarenheten har emellertid visat, att

307

trots dessa bestämmelser icke alltid vunnits tillräcklig klarhet härom,
utan att afsöndringar stundom fastställts, hvilkas läge och gränser varit
mycket ofullständigt angifna. Att otillräckliga eller otydliga beskrif''-ningar i detta afseende lätt kunna förorsaka rättsförluster och gifva
anledning till invecklade rättstvister är uppenbart.

Därest det af skiftesstadgekommittcn föreslagna tillvägagångssättet
vid fastställande af afsöndring blefve antaget, skulle emellertid enligt de
sakkunniges uppfattning rättssäkerheten i ifrågavarande afseende blifva
bättre betryggad. Enligt detta förslag skulle nämligen utbrytning af
den föreslagna lägenheten ske genom landtmäteriförrättning, hvarvid
lägenhetens läge och gränser skulle tydligt angifvas å en för ändamålet
upprättad karta, hvarigenom någon osäkerhet härutinnan icke skulle
behöfva uppstå. Någon anledning att under sådana förhållanden bibehålla
villkoret om köpeaftal synes icke föreligga.

Äfven skiftesstadgekommitténs förslag, att pröfning och fastställelse
af jordafsöndring skulle öfverflyttas från Kungl. Maj:ts befallningshafvande
till ägodelningsrätten eller dess ordförande, synes de sakkunnige
vara ägnadt att ytterligare förkorta den med afsöndringen förenade
tidsutdräkten, i synnerhet om kommitténs förslag till lämpligare
organisation af ägodelningsrätten blir genom fördt.

I sin omförmälta skrifvelse den 24 december 1906 har Östergötlands
läns hushållningssällskap äfven framhållit olägenheterna för egnahemsrörelsen
af den långa tidsutdräkt, som nu oftast är förbunden med
lagfarts beviljande. I synnerhet i domsaga med tre eller flera tingslag,
där högst tre ting höllos hvarje år, kräfde ansökningsärendenas afgörande
enligt af sällskapet vunnen erfarenhet orimligt lång tid. Det hörde
ingalunda till sällsyntheterna, att ett helt år förflöte, från det lagfart
blifvit beviljad, till dess egnahemslån kunde utbetalas, enär säljaren
under denna tid — den s. k. lagaståndstiden — vore berättigad erhålla
inteckning i lägenheten med bättre rätt än den såsom säkerhet för
egnahemslånet sökta. Med hänvisning till Riksdagens justitieombudsmans
ämbetsberättelse till 1901 års riksdag, hvari framhölls lämpligheten
af att den häradsrätterna tillkommande befattning med lagfartsoch
inteckningsärendena måtte öfverflyttas på häradshöfdingarna, uttalade
hushållningssällskapet därför som sin åsikt, att en dylik anordning
skulle, genom att i hög grad påskynda ärendenas handläggning, blifva
af stor betydelse för egnahemslånerörelsen.

Till ytterligare förkortning af lagaståndstiden på landsbygden före -

Lagaståndstidens
förkortning.

308

slog hushållningssällskapet, att densamma måtte inskränkas till högst
samma tid, som gällde för stad.

Ofvan påpekade olägenheter och önskvärdheten af de föreslagna
förändringarnas genomförande vilja äfven de sakkunnige för sin del
kraftigt understryka. I den mån de skilda tingslagen i en domsaga
förenas, bortfalla visserligen en del af de öfverklagade missförhållandena,
i och med de tätt efter hvarandra infallande tingssammanträdena,
men äfven om ett sådant förenande af tingslag gått ganska raskt framåt,
återstår dock en icke obetydlig del af landet, där den äldre tingsordningen
med ty åtföljande långsamma handläggning ännu är rådande. Det synes
de sakkunniga, som om de viktiga intressen, hvilka i alla delar äro beroende
af en snabb rättsskipning, borde påkalla den nyare ordningens genomförande
i hela landet och detta oberoende af den allmänna rättegångsreform,
hvars afsilande ännu torde vara långt aflägsen. Därmed vore ock i icke
ringa mån den nu påpekade olägenheten för egnahemsrörelsen undanröjd.

Ännu fördelaktigare skulle det dock gifvetvis ställa sig, om den af
justitieombudsmannen föreslagna och af lagberedningen i dess förslag till
ny jordabalk upptagna ordning för lagfarts- och inteckningsärendens handläggning
blefve genomförd. Enligt detta förslag skall visserligen ansökan
i berörda ärenden — inskrifningsärenden — göras hos rätteu, men på inskrifningsdomaren
ankommer det att ensam besluta. Inskrifningsärende
skall vara af domaren handlagdt å landet före nästa ting eller sammanträde,
då inskrifningsärenden må anmälas, dock att i hvarje fall handläggning
skall ske inom fyra veckor efter det ärendet förekom vid rätten, där ej
Kungl. Maj:t med afseende å särskilda förhållanden finner skäligt medgifva
utsträckning af tiden, högst till åtta veckor. Förutom å de ordinarie
domstolssammanträdena kunna inskrifningsärenden å landet förekomma
å särskilda inskrifningsting, om hvilka följande bestämmelser i en särskild
författning af lagberedningen föreslås. »I domsaga, som består
af mer än ett tingslag, skola, där Konungen pröfvar nödigt, för inskrifningsärenden
hållas särskilda ting till det antal Konungen bestämmer.
Inskrifningsting må hållas å annan ort än tingsstället, om Konungen
gifver lof därtill. Rätten vare domför, ändå att ej mer än tre af nämnden
äro i rätten närvarande; och må till tjänstgöring i nämnden inkallas
jämväl nämndeman från annat tingslag inom domsagan, dock att alltid
en nämndeman skall tillhöra det tingslag, för hvilket tinget hålles.
Om tid och ort för inskrifningstings hållande skall kungörelse utfärdas
på sätt om kungörande af häradsting är stadgadt.»

Då jämväl lagberedningens nu berörda förslag är på Kungl. Maj:ts

pröfning beroende, vilja de sakkunnige allenast ur egnahemsrörelsens
synpunkt starkt betona vikten af dess genomförande.

Förslaget om lagaståndstidens inskränkning å landet till högst
samma tid som i stad finna de sakkunnige värdt allt beaktande. De
kunna jämväl här erinra därom, att i lagberedningens jordabalksförslag
tiden, inom hvilken inteckning för ogulden köpeskilling må sökas, för att
den må framför andra köparens skulder vara i fastigheten gällande, är
förkortad till nittio dagar å landet eller m. a. o. jämnställd med den
för stad gällande tid.

Redan nu tillämpas visserligen af eu del hushållningssällskap ett
tillvägagångssätt, som i någon mån upphäfver olägenheterna med den
alltför långa lagaståndstiden. Säljaren af eu egnahemslägenhet får
därvid utfärda en med vederhäftig borgen försedd s. k. lagaståndsförbindelse,
däri han förklarar sig icke hafva någon fordran i lägenheten
för ogulden köpeskilling och förbinder sig, att därest inteckning för
sådan dock skulle komma att sökas, hålla hushållningssällskapet skadeslöst
för den förlust detsamma därigenom kan komma att lida. Då
denna utväg dock endast kan blifva en nödfallsutväg, och endast förskottslån
kan utlämnas mot en dylik förbindelse, synes det de sakkunnige
vara af stor betydelse att själfva lagaståndstiden förkortas på bär ofvan
angifvet sätt.

Det förfaringssätt, som nu är föreskrifvet vid lossande af stamhemmanets
inteckningar från den afsöndrade lägenheten erbjuder ofta
betydande svårigheter för egnahemsrörelsen, hvarför ett förenklande af
åtgärderna härför synes de sakkunnige i hög grad af behofvet påkalladt.
Jämväl i denna del föreligga hos Kungl. Maj:t långt gående och som
det vill synas effektiva förslag, hvilkas snara genomförande de sakkunnige
vilja för sin del i hufvudsak förorda. I det betänkande, som år
1911 till Kungl. Maj:t afgifvits af den s. k. torpkommissionen, föreslås
bl. a. i anslutning till lagberedningens jordabalksförslag 16 kap. ett särskildt
förfarande, hvarigenom lägenheter utan vidare skulle kunna befrias
från ansvar för stamhemmanets inteckningar. Har från intecknad egendom
lägenhet försålts att genom afsöndring utbrytas, och har köparen
gjort ansökan om särskild värdering af lägenheten, på sätt närmare
föreslås, skall han enligt förslaget vara berättigad att gälda köpeskillingen
genom att nedsätta densamma hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
ändå att vid försäljningen af lägenheten annat sätt aftalats för köpeskillingens
gäldande. Kungl. Maj:ts befallningshafvande äger att om
sådan nedsättning underrätta inskrifningsdomaren och stamfastighetens

Förenkling i
förfarandet
vid lossande
af inteckningar.

310

Nedbringande
af kostnaderna
vid
lossande af
inteckningar.

Egnahem sl
äg enheternas
bevarande för
/ ramtiden.

ägare. Sedan nedsättning af köpeskillingen sålunda skett, skall lägenheten
icke vidare häfta för inteckning, som meddelats i stamhemmanet
annat än i den mån det å lägenheten satta värde öfverstiger köpeskillingen.
Det nedsatta beloppet skall sedermera genom Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes försorg mellan vederbörande fördelas.

I sin meranämnda skrifvelse den 24 december 1906 framhåller
Östergötlands läns hushållningssällskap jämväl, hurusom en egnahemslåntagares
kostnader för lossandet af stamhemmanets inteckningar, i
hvad de besvära den afsöndrade lägenheten, ofta vore orimligt höga, då
lägenheten vore afsöndrad från flera hemmansnummer och dessa besvärades
af ett flertal inteckningar. I synnerhet gjorde sig detta gällande
i de domsagor, där, enligt vedertagen praxis, en föreliggande inteckning
debiterades för bevis å samtliga efterliggande inteckningar angående
lossningsåtgärden med den förstnämnda inteckningen, då densamma,
hvilket ofta vore fallet, fortfarande skulle gälla för hela sitt belopp med
oförändrad förmånsrätt i återstoden af fastigheten. En lagändring i
syfte att nedbringa dessa kostnader till rimliga belopp ansåg sällskapet
därför synnerligen nödvändig. Då en dylik åtgärd otvifvelaktigt skulle
vara till fördel för egnahemsrörelsen, vilja jämväl de sakkunnige för sin
del förorda densamma.

Lika viktigt som det är, att genom statens egnahemslån nya egna
hem upprättas, lika viktigt är det ock, att de sålunda bildade egna
hemmen äfven blifva beståndande som sådana för framtiden. Skulle
det visa sig, att något afseväi-dt antal af de nybildade egna hemmen
inom någon tid förlorade denna sin karaktär, löpa gifvetvis det arbete
och de kostnader, som staten och låneförmedlarna offrat på lånerörelsen,
allvarlig fara att omintetgöras.

Det främsta och verksammaste medlet att för framtiden bevara de
egna hemmens fortbestånd är enligt de sakkunniges mening att skapa
garantier för, att de egna hem, som bildas med tillhjälp af egnahemslånen,
från början göras så lifskraftiga och utvecklingsmöjliga, att de
för en afsevärd tid framåt kunna bereda innehafvaren och hans efterkommande
en tryggad tillvaro. De af de sakkunnige föreslagna förändringarna
i bestämmelserna för lånerörelsen och i dess organisation
hafva äfven ytterst syftat till detta mål. De sakkunniges förslag att
med egnahemslånen kombinera en form af lifförsäkring kommer otvifvelaktigt
äfven i många fall att för en låntagares familj underlätta bibebehållandet
af lägenheten i dess ägo och därigenom betrygga fortvaron
af åtskilliga egnahem, som eljest allvarligt hotades till sitt bestånd.

311

Att därutöfver genom särskilda bestämmelser trygga lägenheternas
bestånd för framtiden såsom egna hem torde i de flesta fall vara ganska
svårt, då de bestämmelser, som därvid skulle kunna komma ifråga,
skulle inskränka innehafvarnas fria dispositionsrätt öfver sina lägenheter
och därför kunde befaras verka hämmande på hela rörelsen. De sakkunnige
anse sig emellertid icke hafva anledning att framlägga några
ytterligare förslag i detta ämne, enär de hafva sig bekant, att Kungl.
Magt redan har sin uppmärksamhet riktad på förevarande fråga, i det
att Kungl. Maj:t den 2 december 1910 uppdragit åt sakkunnig person
att genom besök i vissa främmande länder närmare undersöka och studera
de lagstiftningsåtgärder, som under senare tid blifvit där vidtagna
för att kvarhålla allmogen vid jordbruket.

I ett fall torde dock utan några nya bestämmelser ett godt stöd
kunna skapas för de egna hemmens fortbestånd. Då innehafvaren
af en egnahemslägenhet aflidit efter att hafva amorterat en större del
af skulden, torde det i allmänhet, där arfvingarna äro flera, möta
svårigheter för någon af dem att skaffa så stort kapital, att han kan
lösa ut de öfriga, och ytterst sällan torde lägenheterna vara af den
storlek, att de med fördel kunna delas. Den faran ligger då nära till
hands, att lägenheten säljes till utomstående och möjligen sammanslås
med en större gård och därmed upphör att vara ett eget hem. Ett
enkelt och verksamt medel häremot vore, om den arfvinge, som önskar
öfvertaga lägenheten, kunde erhålla ett nytt egnahemslån, med hvilket
han kunde lösa till sig lägenheten. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle
säkerligen i framtiden få vidsträckt tillämpning, då det gifvetvis ofta
kommer att inträffa, att låntagaren dör, sedan lånet hunnit helt eller
till någon större del inbetalas. De egnahemslån, som sålunda utlämnades,
skulle, genom att bevara lägenheten i familjens ägo, göra lika
stor nytta som andra egnahemslån.

Äfven i utlandet har man flerstädes genom särskilda bestämmelser
sökt att vid innehafvarens död underlätta lägenhetens öfvertagande af
en af arfvingarna. Sålunda är exempelvis i den norska egnahemslåneförfattningen
stadgadt, att då jordbrukslägenhet, hvarå egnahemslån
utlämnats, vid innehafvarens död öfvertages af en af arfvingarna, denne
kan erhålla tilläggslån för att inlösa lägenheten.

Med stöd af det ofvan sagda vilja de sakkunnige därför framhålla
önskvärdheten af, att vid arfskifte efter innehafvare af egnahemslägenhet
den arfvinge, som öfvertar lägenheten, bör kunna erhålla ett nytt egnahemslån
för att därmed inlösa lägenheten.

312

Central redning
af jordförmedlingen -

Säkerhet, som
skall ställas af
föreningar och
bolag för lån
från jordförmedling
sfonden.

Jordförmedlingen. *

Den af statsmakterna år 1907 inrättade jordförmedlingsfonden har
otvifvelaktigt kraftigt befordrat nybildningen af småbruk och därigenom
varit ett godt stöd för utvecklingen af hela egnahemsrörelsen, i det
att den beredt kredit på goda villkor åt egnahemsföretag, som inköpt
ett större område för styckning i småbruk.

De allmänna bestämmelser och särskilda förskrifter, som nu gälla
för lån från sagda fond, synas de sakkunnige icke vara i behof af någon
större förändring, då de i tillämpningen visat sig väl fylla sin uppgift.
Endast i tvenne afseende vilja de sakkunnige föreslå förändringar.

I det föregående hafva de sakkunnige föreslagit, att den centrala
ledningen af statens egnahemslåneverksamhet förlägges till landtbruksstyrelsen.
På grund af det nära samband, som förefinnes mellan egnahemslånerörelsen
och jordförmedlingsverksamheten, bör gifvetvis handläggandet
af ärenden såväl angående lån från jordförmedlingsfonden
och jordförmedlingsbyråernas verksamhet som ock sammanförandet
af de från jordförmedlingsbyråerna inkomna uppgifterna å salubjudna
lägenheter likaledes tillkomma samma ämbetsverk. Alla ansökningar
om lån från jordförmedlingsfonden och de handlingar, som skola medfölja
dessa ansökningar, skulle därvid ingå till landtbruksstyrelsen, som
hade att granska dem i afseende på egendomarnas lämplighet för egnahemsändamål
och därefter med eget yttrande öfversända handlingarna
till Kungl. Maj:t.

I likhet med i fråga om statslån från egnahemslånefonden fordras
af bolag och föreningar, att de för lån från jordförmedlingsfonden skola
ställa af statskontoret godkänd säkerhet.

I sin förut (å sid. 265) omnämnda underdåniga skrifvelse har
centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen framhållit önskvärdheten
af, att de stränga fordringar, som ställas på bolag och föreningar
i fråga om säkerheten för lån från egnahems- och jordförmedlingsfonderna,
måtte mildras, så att bolag och föreningar i likhet med
hushållningssällskap måtte blifva berättigade att utan särskild säkerhet
erhålla lån från sagda fonder.

1 fråga om den säkerhet, som skall ställas af bolag och föreningar
för statslån från egnahemslånefonden, hafva de sakkunnige vid behand -

313

ling af ofvannämnda skrifvelse föreslagit, att statskontoret måtte bemyndigas
att som säkerhet godtaga inteckningar i egnahemslägenheterna
intill Vs af deras värde, under det att för Överskjutande lånebelopp
skulle ställas af statskontoret godkänd tilläggssäkerhet.J)

Samma skäl, som anförts för lämpligheten att bereda lättnad
åt bolag och föreningar, som förmedla egnahemslån, synas tala för
att dylik förmån beredes äfven dem, som erhållit lån från jordförmedlingsfonden.
Ett liknande förfaringssätt bör därför enligt de sakkunniges
mening tillämpas äfven vid lån från sistnämnda fond. Dylika lån
få utlämnas intill 4/b af det inköpta områdets värde, och för lika stort
belopp böra bolag och föreningar få som säkerhet lämna inteckningar
i egendomen, där ej särskilda omständigheter kräfva ytterligare säkerhet.

De af låntagaren som säkerhet aflämnade inteckningarna böra äfven
i detta fall placeras i någon af statskontoret godkänd bank eller annan
liknande penninginrättning, som åtager sig att bevaka dem och hålla
dem vid gällande kraft. Äfven bör statskontoret äga rätt att verkställa
värdering af det inköpta området, på samma sätt som föreslagits i fråga
om egnahemslånen.

Alltsedan år 1911 har årligen beviljats ett statsanslag å 20,000
kronor, som för närvarande utgår som bidrag till landsting, hushållningssällskap,
bolag och föreningar, hvilka upprättat särskilda jordförmedlingsbyråer
med uppgift bl. a. att kostnadsfritt tillhandagå egnahemsköpare
med upplysningar och råd. Beträffande de bestämmelser, som gälla
för erhållande af bidrag från sagda anslag, hafva de så nyligen utfärdats,
att de sakkunnige icke anse sig böra föreslå några förändringar däruti.

Åtgärder för att underlätta friköpning af arrendegårdar, tillhöriga
trävarubolagen i Norrland och Dalarne.

De stora nordsvenska trävarubolagen hafva, som bekant, vid sidan
af sina omfattande skogsmarker äfven stora arealer inägojord, som till
största delen är utarrenderad. På grund af de speciella s. k. norrlandslagarna
och bland dem särskild! lagen om arrende af viss jord å landet
i Norrland och Dalarne den 25 juni 1909 samt lagen af samma dag
angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne, hvilka ålagt
bolagen en del nya förpliktelser i afseende på själfva jordbrukets häfd *)

Jordförmed lingsbyråerna.

*) Rörande motiveringen för detta förslag hänvisas till sid. 266—269.

*40

314

och byggnadernas underhåll samt arrendatorernas ställning, hafva bolagen
numera blifvit alltmera böjda för att frånsälja sin inägojord för att
inskränka omfattningen af sitt jordbruk. En dylik försäljning af bolagens
inägojord har redan pågått under några år i ganska stor omfattning,
hvarvid fastigheterna i allmänhet försålts till de förutvarande
arrendatorerna.

Det är naturligt, att en öfvergång i större skala af utarrenderade
bolagshemman till själfständiga jordbruk och arrendatorernas förändring
till själfägande bönder är en företeelse af stor betydelse för samhället.
I och för sig måste naturligtvis en dylik utveckling betraktas såsom
gynnsam och därför värd att understödjas från statens sida.

Det har emellertid vid friköpningen af dessa arrendegårdar framträdt
en del olägenheter, som försvårat de nya ägarnas ställning och
föranledt kraf på ett direkt ingripande från statsmakternas sida till
deras bistånd. Sålunda yrkades i motion nr 237 i Andra kammaren vid
1912 års riksdag på en utredning rörande de åtgärder, som borde vidtagas
för att underlätta för arrendatorer å bolags och s. k. enskilda
skogsspekulanters egendomar i Norrland och Dalarne att blifva själfständiga
jordbrukare å sina hemman. I motionen påpekades de svårigheter,
som mötte en bolagsarrendator vid friköpning af arrendegården, främst
svårigheten för honom att anskaffa nödigt kapital till köpeskillingens
gäldande. Härvid läge den faran nära till hands, att arrendatorn satte sig i
skuld för köpeskillingen till säljare-bolaget eller någon annan enskild
förlagsgifvare. Hans ställning blefve därigenom sämre än den han förut
intog såsom arrendator; såsom sådan ägde lian sitta odrifven, så länge
han uppfyllde sitt kontrakt, men såsom skuldsatt jordägare vore han i
fordringsägarens hand, då denne när som helst kunde yrka på hemmanets
exekutiva försäljning och vräka innehafvaren. Det vore därför af
behofvet påkalladt, att staten trädde hjälpande emellan, i främsta rummet
genom att ordna kreditförhållandena, så att arrendatorerna kunde förvärfva
den jord de brukade på rimliga villkor och på ett ändamålsenligt
och betryggande sätt. Motionen förföll dock på grund af kamrarnas
skiljaktiga beslut.

Vid 1913 års riksdag upprepades motionen med i hufvudsak samma
motivering och yrkande, men blef denna gång, sedan den afstyrkts af
jordbruksutskottet, afslagen af båda kamrarna, dels på grund däraf, att
egnahemssakkunnige, enligt hvad som för riksdagen upplysts, hade sin uppmärksamhet
riktad på frågan samt igångsatt en utredning af densamma,
dels därför att enligt riksdagens åsikt inrättandet till förmån för ifrågavarande
arrendatorer af en särskild lånefond icke vore behöfligt.

315

I likhet med hvad som i ofvannämda motioner framhålles, inse
de sakkunnige till fullo nödvändigheten af att något göres från det
allmännas sida för att för dessa arrendatorer underlätta friköpningen af
de af dem arrenderade bolagsfastigheterna. Med anledning häraf hafva
de låtit verkställa en utredning om den omfattning, i hvilken de nordsvenska
trävarubolagen och andra större skogsägare kunna vara villiga
att till egnahem försälja ägostjckningar och afsöndringar från i deras
ägo befintliga jordbruksfastigheter samt beträffande omfattningen af de
kraf, som för dessa lägenheters öfverförande till själfständiga jordbruk
kunna komma att ställas på statens bistånd.

För detta ändamål hafva de sakkunnige i främsta rummet sökt
införskaffa så fullständiga upplysningar som möjligt om de ifrågavarande
lägenheternas antal och beskaffenhet; och finnes en utförlig redogörelse
för resultatet af denna undersökning meddelad i den statistiska delen
af de sakkunniges utlåtande (sid. 311 o. följ.)

Af de vid den verkställda utredningen inkomna uppgifterna framgår,
att det är ett antal af mellan 2,000 och 3,000 lägenheter, som bolagen
förklarat sig villiga att försälja till egnahem. Att ett friköpande af
dessa lägenheter till egnahem skulle vara af ej ringa betydelse för
Norrlands egnahems fråga, kan man finna däraf, att antalet inom de sex
nordligaste länen från statens egnahemslånefond under de sju åren
1905—1911 beviljade lån för jordbruksändamål icke uppgår till mer än
1,324. De flesta af de salubjudna bolagslägenheterna äro belägna inom
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, ett jämförelsevis
mindre antal i Jämtlands län, och endast helt få sådana lägenheter
finnas inom Kopparbergs och Gäfleborgs län.

Då det ifrån flera synpunkter måste anses lyckligt, om de nuvarande
arrendatorerna af dessa lägenheter blefve i tillfälle att med
äganderätt förvärfva desamma, men dessa i allmänhet sakna möjligheter
att utan en långt gående belåning af fastigheterna förverkliga detta
önskemål, hafva de sakkunnige ansett sig böra utreda, om egnahemslånefonden
lämpligen kunde tagas i anspråk för understödjande af denna
speciella gren af egnahemsbildande, eller om man för de ifrågavarande
kreditförhållandenas ordnande borde söka någon annan form af statsunderstöd.

För bedömande af denna fråga är det viktigaste spörsmålet det,
huruvida dessa lägenheter med hänsyn till storlek, beskaffenhet och
pris äro jämförliga med de jordbruk, för hvilkas förvärfvande lån kunna
erhållas ur egnahemslånefonden.

I detta afseende äro de i den statistiska delen af betänkandet

316

meddelade uppgifterna (sid. 318) om de ifrågavarande lägenheternas areal
ganska belysande, särskildt vid en jämförelse med arealen af de lägenheter,
för hvilka lån utlämnats ur statens egnahemslånefond. Denna
jämförelse ställer sig på följande sätt:

		Medelareal	i hektar
		bolagens	egnahems-
		lägenheter.	lägenheter.
Kopparbergs	län .................	........................... 5''9	11-8
Gäfleborgs	» ..................	.......................... 15-6	9*5
Västernorrlands » ...................	........................... 19-5	11-7
Jämtlands	» ...................	.......................... 31-3	20''t>
Västerbottens	» ...................	........................... 26-9	17-o
Norrbottens	> ..................	.......................... 34-9	35 i

Redan denna jämförelse af lägenheternas totalareal visar, att det i
båda fallen i stort sedt gäller lägenheter af en och samma storleksklass.

Ännu tydligare framträder detta, om man tager hänsyn till lägenheternas
försäljningspris. Enligt nu gällande bestämmelser för statens
egnahemslån är värdemaximum för bebyggda lägenheter vid lån ur
egnahemslånefonden satt till 7,000 kronor; och utaf de sammanställningar,
som meddelats i den statistiska delen af betänkandet (sid. 337)
framgår, att af de till försäljning disponibla bolagslägenheterna, för
hvilka uppgifter i detta afseende kunnat erhållas, 89.2 proc. hafva ett
uppgifvet försäljningspris, som faller inom den för lån ur egnahemslånefonden
satta värdegränsen af 7,000 kronor, och att endast 10.8 proc. hafva
ett uppgifvet försäljningspris, som ligger öfver denna gräns. I absoluta
tal räknadt motsvarar denna sistnämnda siffra ett antal af 111 lägenheter,
af hvilka emellertid 51 ligga med sitt försäljningspris öfver
10,000 kronor och därför knappast torde vara att hänföra till den
storleksgrupp af egendomar, för hvilkas förvärfvande statens egnahemslånefond
är afsedd att bereda medel. Af de återstående 60 lägenheterna
utgöras 10 (5 i Kopparbergs län och 5 i Gäfleborgs län) af
sådana lägenheter, för hvilka vederbörande ägare icke velat eller kunnat
lämna annan uppgift angående försäljningspriset än att detta ligger
öfver 7,000-kronorsgränsen, under det att de återstående 50 lägenheterna
fördela sig med 23 på prisgruppen 7,001—8,000, 6 på prisgruppen
8,001—9,000 och 21 på prisgruppen 9,001 — 10,000 kronor.
Hälften af alla de till prisgruppen 7,001 — 10,000 kronor hörande fastigheterna
eller 25 komma på Jämtlands län, under det att 14 komma på
Västernorrlands län, 4 på hvardera af Västerbottens och Norrbottens län
och 3 på Gäfleborgs län.

317

Äfven om man kan medgifva, att det vore önskligt, om staten
på ett eller annat sätt kunde träda emellan för att med egnahemslån
underlätta friköpandet af de ifrågavarande 50 å 60 lägenheterna,
torde deras absoluta antal dock få anses vara allt för ringa för att motivera
vare sig införandet af ett höjdt värdemaximum för lån ur statens
egnahemslånefond eller uppläggandet af en ny, för de norrländska
bolagslägenheternas friköpande afsedd särskild lånefond. För öfrigt
skulle köpare af sådana lägenheter, som öfverstiga nu gällande värdemaximum
för erhållande af egnahemslån, komma att åsamka sig en så
stor skuld, att det med fog torde kunna ifrågasättas, huruvida de skulle
hafva utsikt att på jordbrukets afkastning icke endast försörja sig och
sin familj utan äfven erlägga en i förhållande till deras ekonomiska
resurser ganska dryg annuitet.

Med hänsyn härtill och då det öfvervägande flertalet af de i
bolagens ägo befintliga egnahemslägenheterna eller, enligt de af ägarna
lämnade uppgifterna, närmare 90 proc., har ett åsatt försäljningspris,
som ligger inom det för egnahemslån nu gällande värdemaximum,
hafva de sakkunnige ansett sig sakna anledning att för underlättande
af dessa lägenheters öfvergång till egnahemslägenheter föreslå några
ändringar i nu gällande bestämmelser för egnahemslån.

Det har emellertid, bl. a. i förut omnämnda motioner, framhållits,
att äfven om dessa lägenheters storlek och försäljningspris icke lägga
hinder i vägen för att med hjälp af egnahemslån f riköpa dem, så skulle
det dock på grund af andra för egnahemslånerörelsen gällande bestämmelser
möta stora svårigheter för de nuvarande ar rendator erna af dessa
lägenheter att för detta ändamål erhålla egnahemslån. I regel äga
dessa arrendatorer inga andra tillgångar än de nödiga inre och yttre,
lefvande och döda inventarierna; och då egnahemslån meddelas till
högst 7« af lägenhetens värde, möter det i många fall stora svårigheter
för brukaren att, äfven om han kan erhålla ett egnahemslån, anskaffa
den felande sjättedelen af fastighetens försäljningspris.

Otvifvelaktigt är, att det på grund af nu påpekade och andra omständigheter
föreligga högst afsevärda svårigheter för en arrendator af
en bolagslägenhet att med hjälp af egnahemslån förvärfva den lägenhet,
som han bebor och brukar och som ägare-bolaget kan vara villigt att
till honom afyttra. Och i regel torde dessa svårigheter vara så pass
stora, att de ej kunna öfvervinnas endast genom de åtgärder, som
arrendatorn kan vara i tillfälle att på egen hand vidtaga, utan att det
för ett lyckligt resultat erfordras en samverkan mellan det säljande
bolaget och vederbörande förmedlare af statens egnahemslån. Emellertid

318

visar erfarenheten, att dessa svårigheter ej äro oöfverstigliga, utan att,
där intresse för saken förefinnes hos vederbörande låneförmedlare, saken
mycket väl låter sig ordna. Så har Norrbottens läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd förmedlat friköpandet af ett jämförelsevis stort
antal bolagslägenheter inom såväl kustbygden som lappmarken. Och då
de utvägar, som därvid kommit till användning, helt och hållet falla
inom ramen för det hittills gällande egnahemsreglementets bestämmelser,
och synas med lika gynnsamt resultat kunna komma till användning äfven
inom andra delar af Norrland, hafva de sakkunnige ansett det lämpligt
att här lämna en kortfattad redogörelse för det inom Norrbottens län
följda tillvägagångssättet.

År 1909 uppstod fråga om att utlämna egnahemslån till ett större
antal bolagsarrendatorer, som önskade med äganderätt förvärfva de af
dem brukade fastigheterna uppefter Alterälfven i Norrbottens län. Vederbörande
bolag hade, medan de gamla bestämmelserna för jordafsöndring
ännu voro gällande, låtit göra ett stort antal afsöndringar å sina efter
den nämnda älfdalen belägna hemman i Piteå och Ålfsby socknar. Till
dessa afsöndringar hade lagts hemmanens åkerjord och en del i närheten
af denna belägen ängs- och odlingsmark, men däremot så godt som
ingen skogsmark och under alla omständigheter för obetydlig, för att
den skulle kunna lämna nödig vedbrand och husbehofsskog. 1 stället hade
bolaget genom särskildt på ständig tid gällande servitutsaftal tillförsäkrat
köparna att emot ett visst pris, som tillädes köpesumman, å stamhemmanet
erhålla rätt till mulbete, ved och husbehofsvirke, hvarjämte
köparna erhöllo rätt att på en tid af 35 år arrendera de återstående
slåtterängarna å stamhemmanet.

Då hushållningssällskapets egnahemsnämnd för beviljande af egnahemslån
för ifrågavarande fastigheter fordrade, att dessa servitutsaftal
skulle intecknas i stamhemmanet med förmånsrätt framför å fastigheten
Infilande penninginteckningar, att arealen odlingsmark i vissa fall skulle
utökas och att låntagarnas ekonomiska ställning i öfrigt skulle vara
sådan, att de kunde antagas äga förutsättningar att kunna fullgöra de
förpliktelser, som de med egnahemslånets erhållande iklädde sig, träffades
emellan bolaget och egnahemsnämnden den öfverenskommelsen, att
samtliga de till försäljning afsedda lägenheterna skulle besiktigas och
värderas af en särskild nämnd, som äfven skulle äga att föreslå behöfliga
tilläggsafsöndringar att tilläggas de lägenheter, som nämnden fann vara
för små såsom underlag för ett själfständigt jordbruk. Denna nämnd bestod
af tre med ortens jordbruksförhållanden förtrogna personer, af hvilka
säljarebolaget utsåg en, arrendatorerna en och egnahemsnämnden en.

319

Utaf denna nämnd blef under sommaren 1910 73 bebyggda afsöndringar,
2 obebyggda, till själfständiga jordbruk afsedda afsöndringar
och 17 afsöndringar, afsedda att tilläggas de redan bebyggda afsöndringarna,
besiktigade och värdesatta.

Sedan bolaget dels medgifvit införandet i servitutsaftalen af vissa
utaf egnahemsnämnden påyrkade ändringar, hvarigenom dessa blefvo mera
betryggande för lägenheternas framtida bestånd,*) dels medgifvit, att

*) För belysande af servitutsaftalets innebörd meddelas här en afskrift af dessa servitutsaftal
i den affattning de till sist erhöllo:

^SERVITUT SAF T AL.

Emellan oss undertecknade, N. tv. Aktiebolag, ägare till ........................... hemmanet

.................................... å ena och ................................. ägare till från samma hemman

afsöndrade jordlägenheten ................................................... å andra sidan, är denna dag

nedanstående på ständig tid gällande servitutsaftal slutadt.

Till förmån för jordlägenheten lägges på stamhemmanet följande besvär och last:
l:o) Rättighet till mulbete å hemmanets skogsmark för de kreatur med afkomma, som på lägenheten
kunna vinterfödas med lägenhetens afkastning och möjligen inköpta, förmalda eller på
annat sätt beredda kraftfoderämnen, dock med den inskränkning, att betesrätten icke gäller
getkreatur och icke utan skogsägarens tillstånd må åtnjutas å sådana trakter af skogsmarken,
där ägaren vidtagit åtgärder för erhållande af skogsåterväxt, såsom hyggesrensningar, markberedningar,
sådder eller planteringar;

2:o) Rättighet att på stamhemmanets skogsområde efter hemmansägarens anvisning och utsyning

afgiftsfritt årligen tillgodogöra sig i löst mått ......... kubikmeter ved till bränsle af i främsta

rummet sådant virkesslag, som icke kan anses dugligt till annat, än ved och icke utgör skydd
för växande skog. Veden skall först af lägenhetsinnehafvaren upphuggas och hopläggas i lass
eller famnar samt innan den får tillgodogöras, uppmätas;

3:o) Rättighet att årligen likaledes efter hemmansägarens anvisning och utsyning å stamhemmanets

skogsmark afgiftsfritt erhålla ......... kubikmeter fast mått af för lägenhetens husbyggnader,

husreparationer, hässjevirke och stängsel dugligt virke, hvars kubikmassa uträknas enligt
följande tabell:

Trädens medeldiameter utanpå barken 1.3 meter från marken.

5—6 cm.	7—8 cm. \| 9—10 cm. j 11—12 cm.	13—14 cm. \| 15—16 cm.\| 17—18 cm. 119—20 cm.
0.004919	0.014202	0.028415	0.048500	0.075399 \| 0.1 077 72 0.153391	0.209042
Trädens medeldiameter utanpå barken 1.3 meter från marken.
21—22 cm. \| 23-24 cm. 25—26 cm. 27—28 cm. \| 29—30 cm. 31—32 cm. 33—34 cm. \| 35—36 cm.
0.275668	0.354 210	0.4 4 5 61 0	0.55 08 11	0.6 7 0 754 0.8 06381 \| 0.958634	1.128456

Såsom odugligt till nyssbemälda husbehof får dock torrt virke, af beskaffenhet att kunna
tillfredsställande tjäna ändamålet, icke betraktas. — Om lägenhetsinnehafvaren så önskar,
kan husbehofsvirket sammansparas och på en gång uttagas i perioder om högst 10 år. Upp -

320

servituten finge intecknas i stamhemmanet före penninginteckningarna,
blef på grundvalen af de uppgjorda värderingsinstrumenten köpeaftal
uppgjorda och egnahemslån beviljade åt de ifrågavarande bolagsarrendatorerna.

Då bolaget härmed på en gång fick hela affären med de ifrågavarande
lägenheternas försäljning ordnad, ansåg det sig kunna göra
ganska långt gående medgifvanden åt sina forna arrendatorer. Så
medgaf bolaget, att köpesumman fick sättas lika med värdet å servitutet
plus det af värderingsmännen satta värdet å afsöndringen, med afdrag
af odlingskostnaden för den odlade jorden och byggnadskostnaden för
de å lägenheten befintliga husen, d. v. s. värdet å den mark, som utgjorde
åker och lindor, sattes lika med värdet å odlingsmarken på afsöndringen,
eller, där odlingsmark ej fanns på afsöndringen, lika med
odlingsmarkens värde å intilliggande afsöndring, och värdet på åbyggnaderna
upptogs endast till det värde det använda virket hade på rot

står genom eldsvåda eller annan olycka för lägenhetens ägare trängande behof af byggnadsvirke,
må han vara berättigad till utsyning i förskott af sådant virke, dock för högst 10 år;
4:o) Vid alla utsyningar, såväl af ved som annat virke, skall tillses att lägenhetsinnehafvarens
berättigade anspråk på bekväm afverkning, såväl hvad hyggestrakt som utforslingsväg angår,
varda i möjligaste mån tillgodosedda, såvidt detta kan ske, utan att det kraf på virkets uttagande
i enlighet med fordringarna för en god skogshushållning, som måste vara vägledande
för hemmanets ägare vid skötseln af skogen, varder tillbakasatt; samt
5:o) Rättighet att utan att skada växande skog vintertid taga nödig väg öfver stamhemmanets
område för vedens och husbehofsvirkets framforsling samt såväl vinter- som sommartiden
nyttja de vägar, som redan äro upptagna och hittills i allmänhet varit begagnade för stamhemmanets
jordbruk och boskap eller som utfartsvägar från den försålda lägenheten.

Till förmån för stamhemmanet lägges på jordlägenheten följande besvär och last:
l:o) Rätt att taga vintervägar öfver lägenhetens område samt att sommartid använda de vägar,
som nu finnas eller komma att anläggas öfver detsamma, äfvensom rätt till upplagsplats för
skogsprodukter eller andra föremål; samt

2:o) Rättighet till flottning af skogsprodukter i lägenheten genomflytande eller angränsande vatten
och till för flottningen och för eventuell kraftanläggning behöflig vattenuppdämning.

Om vid tillämpningen af detta aftals bestämmelser den ena parten förorsakar den
andra uppenbar skada, skall lämnas ersättning som i brist af parternas åsämjande bestämmes
af skiljomän enligt lag. I samma ordning afgöres äfven till äfventyrs mellan
parterna uppkommande tvister angående detta aftals tolkning och tillämpning.

Till säkerhet för detta aftals bestånd äga parterna att ömsesidigt och med förmånsrätt
före penningeinteckningar vinna inteckning uti stamhemmanet och jordlägenheten i den
ordning, som om inteckning för servitut och afkomsträtt i lag stadgas.

Sålunda aftaladt, som skedde i .............................. den ............... 191....

i skog-en, hvilket värde för större enkelhets skull sattes till 10 proe. af
det byggnaderna vid uppskattningen åsätta värdet.

Skillnaden emellan det vid besiktningen åsätta värdet och den
enligt nämnda grunder bestämda köpeskillingen har sedan vid egnahemslånets
beviljande betraktats såsom låntagarens tillgång och lånebeloppet
därför kunnat sättas lika med köpeskillingen.

I flera fall har bolaget dessutom, för att för vederbörande arrendator
underlätta möjligheten att med hjälp af egnahemslån förvärfva
sitt åboställe, gjort större eller mindre afskrifningar af den skuld, som
arrendatorn i många fall hade till bolaget.

Äfven vid friköpandet af samma bolags arrendegårdar i Jokkmokks
socken (inom lappmarken) har efter förhandlingar mellan bolaget
och hushållningssällskapets egnahemsnämnd liknande öfverenskommelse
kommit till stånd.

Vid den af de utsedda värderingsmännen verkställda besiktningen
och värderingen af lägenheterna i Jokkmokk har värdet af den odlade
jorden satts till ISO—200 kronor per hektar och af all annan mark
(äng, odlingsmark och skogsmark) till 10 kronor per hektar, med undantag
för en by med utdikad men ej odlad myrmark, som åsattes ett
värde af 50 kronor per hektar. Byggnaderna hafva äfven åsatts ett
lågt värde, hvarvid hänsyn endast tagits till det för resp. lägenhet
oundgängliga byggnadsbehofvet, och s. k. »öfverloppshus» således icke
medtagits i värderingen. Det oaktadt har byggnadsvärdet blifvit jämförelsevis
högt i förhållande till markvärdet. Vid köpeskillingens bestämmande
hafva byggnaderna sedan upptagits endast till hälften af det
vid värderingen ursprungligen satta värdet; och egnahemslånet har på
grund häraf äfven i detta fall kunnat sättas lika med köpeskillingen.

För öfrigt finnas äfven andra utvägar att med tillämpning af
gällande bestämmelser för egnahemslånerörelsen bereda bolagshemmanens
arrendatorer möjlighet att friköpa sina åboställen.

Fn sådan utväg är att vederbörande hushållningssällskap jämte de
för saken intresserade trävarubolagen bilda ett egnahemsbolag, som,
efter af opartiska personer verkställd värdering af de till försäljning
afsedda lägenheterna, åtager sig förmedlingen af statens egnahemslån.
Då statskontoret enligt de sakkunniges förslag (sid. 269) skulle
äga rätt att såsom säkerhet för statslånet emottaga i taka händer
deponerade inteckningar i de belånade fastigheterna intill 4/s af
det värde, som lägenheten åsatts vid en af opartiska personer verkställd
värdering, skulle ett på anfördt sätt bildadt egnahemsbolag,
äfven utan anlitande af särskild borgen för statslånet, kunna lämna

*41

322

egnahemslån af statsmedel intill ofvan angifven del af värdet. För
skillnaden emellan köpeskillingen och den nämnda värdekvoten, således
för Vb af köpeskillingen för de försålda lägenheterna, skulle säljare-bolaget
däremot få åtnöja sig med att emottaga en af egnahemsbolaget utfärdad
skuldförbindelse, löpande med samma annuitet och amorteringstid, som
den förbindelse, som egnahemsbolaget aflämnat till statskontoret såsom
säkerhet för det erhållna statslånet. Till säkerhet för denna förbindelse
skulle lämnas inteckning i de försålda lägenheterna med förmånsrätt
näst efter den för statslånet meddelade inteckningen. Med de från egnahemslåntagarna
ingående annuiteterna betalar egnahemsbolaget sedan dels
statskontoret och dels säljare-bolaget de dem tillkommande annuiteterna.

Genom en dylik anordning skulle vinnas den fördelen, att säljarebolaget
genast kunde få 4/t af köpeskillingen kontant utbetald och den
återstående femtedelen amorterad under betryggande villkor. Och för köparen-låntagaren
skulle vinnas den fördelen, att han genast kunde bli ägare
till fastigheten och att han vid lånets amortering icke hade att hålla
sig till någon annan än egnahemsbolaget, till hvilket han utfärdat förbindelse
å hela lånebeloppet och från hvilket han icke riskerade att få
någon del af lånet uppsagdt före den fastställda amorteringtidens utgång,
blott han ordentligt fullgör sina i lånekontraktet åtagna skyldigheter.

Fn annan utväg att bereda bolagshemmanens arrendatorer lättnad
vid förvärfvandet af deras lägenheter är den af de sakkunnige (sid.
294 o. följ.) föreslagna upplåtelsen af egnahemslägenheter på arrende
med köprätt, hvarigenom tillfälle beredts låneförmedlare att inköpa lägenheter
och upplåta dem till de lånesökande.

Genom sin förebragta utredning och genom det ofvan sagda anse
sig de sakkunnige hafva ådagalagt, att de åtgärder från det allmännas
sida, som otvifvelaktigt äro nödvändiga för underlättande af friköpning
af bolagsarrendatorernas hemman, på ett fullt effektivt sätt kunna åstadkommas
inom egnahem slånerörelsens ram, med anlitande af de utvägar,
som af de sakkunnige i det närmast föregående beskrifvits.

Sammanfattning af de sakkunniges förslag.

De yrkanden och förslag, som de sakkunnige i det föregående
framlagt, äro i sammanfattning följande.

Ledande prin- Statens egnahemslånerörelse uppdelas på två från hvarandra full statens

egna- ständigt fristående grenar, en för jordbruks- och en för bostadsändamål,
hemsiåne- och när denna uppdelning fullt låter sig genomföras, upplägges en särskild

rörelse.

323

lånefond iör livar och en af dessa båda grenar. Till lånerörelsen för jordbruksändamål
hänföras äfven lån till vissa bostadslägenheter å den rena
landsbygden, livilka uppföras af handtverkare och jordbruksarbetare, och
där innehafvaren från det jordbruk eller den husdjursskötsel, som å lägenheten
kan idkas, kan erhålla ett icke oväsentligt bidrag till utkomst för
sig och sin familj. De sakkunnige hafva i sitt betänkande begriinsat
sig att endast behandla sistnämnda gren af egnahemslånerörelsen, och
de af de sakkunnige framlagda förslagen till förändringar i egnahemslånerörelsens
villkor och organisation afse, då ej annat särskildt angifves,
endast nämnda gren af lånerörelsen.

För utredning af de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden
hafva af statsrådet och chefen för civildepartementet tillkallats
särskilda sakkunnige, och innan nämnda sakkunnige fullgjort sitt uppdrag,
kan bostadslånerörelsen icke* helt frånskiljas från lånerörelsen för
jordbruksändamål. Under tiden böra de af de sakkunnige föreslagna
förändringarna i vissa delar blifva gällande äfven för bostadslånerörelsen,
men bör denna i öfrigt få fortgå på samma sätt som hittills. I förslaget
till ny kungörelse angående egnahemslånerörelsen hafva därför upptagits
vissa bestämmelser jämväl rörande bostadslånerörelsen att gälla såsom
öfvergångsstadgande, intill dess den statsunderstödda bostadslånerörelsen
blifvit på annat sätt organiserad.

I fråga om det mål, som bör sättas för statens lånerörelse för
bildande af småbruk, bör sagda rörelse icke begränsas till sådana lägenheter,
där ägaren för sitt och sin familjs uppehälle är beroende af annan
arbetsförtjänst, utan lån böra såsom hittills utgå såväl för lägenheter,
därå ägaren kan vara fullt besuten, som för lägenheter, hvilkas ägare
för sitt uppehälle är hänvisad till arbetsförtjänst utom hemmet.

Lån från egnahemslånefonden böra utgå förnämligast till inköp af
sådana fastigheter, genom hvilkas förvärfvande nya egna hem bildas,
d. v. s. genom laga förrättning nyutbrutna brukningsdelar. Därjämte
böra dock lån utgå äfven till inköp af en del äldre, redan förut lagfarna
fastigheter, nämligen dels icke bebyggda utjordar och dylikt, dels sådana,
som kunna sägas hafva upphört att utgöra egna hem, såsom fastigheter,
som ägas af bolag eller enskilda personer, som själfva icke bebo desamma,
dels sådana, som eljest skulle upphöra att utgöra egna hem,
såsom då en fäderneärfd fastighet, därest egnahemslån å densamma
icke beviljas, måste säljas till utomstående på grund af svårigheter
för något af barnen att öfvertaga densamma.

Till bestämmelserna om låntagares kvalifikationer bör fogas det

Bestämmelserna
för de enskilda
lånen.

324

stadgandet, att egnahemslån för jordbruksändamål ej må tilldelas annan
person än den, som råder öfver sitt gods samt äger förutsättningar att
drifva det jordbruk, som å lägenheten kan förekomma.

För inköp af jord och för åstadkommande af nybyggnader eller
eljest för utförande af bestående förbättringsarbeten å lägenheten af
synnerligt värde samt till de låntagare, som under åren 1911 och 1912
som egnahemslån erhållit endast 5,000 kronor å lägenhet, hvars värde
öfverstiger 6,000 kronor, böra å lägenheter, för hvilka redan lån erhållits
ur egnahemslånefonden, lå utlämnas tilläggslån, för hvilka i tillämpliga
delar samma villkor och bestämmelser böra gälla som för vanliga egnahemslån.
Tilläggslån skall jämte äldre lån utgöra minst hälften och högst
fem sjättedelar af värdet å den redan belånade lägenheten tillika med
värdet af tillköpt jordområde eller för uppförande afsedda byggnader m. m.,
hvilket värde, där lägenheten vid det ursprungliga lånets beviljande var
obebyggd, får utgöra högst 8,000 kronor, och där lägenheten redan från
början var bebyggd, högst 7,000 kronor. Äfven tilläggslånet uppdelas
i två lika stora delar, en amorteringsdel och en stående del. Tilläggslånet
skall, då amorteringsdelen af det äldre lånet till fullo inbetalts,
vara till betalning förfallet samtidigt med den stående delen af det äldre
lånet, Då det äldre lånet enligt egnahemsförfattningens bestämmelser
uppsäges till betalning, bör jämväl tilläggslånet kunna uppsägas. Beträffande
säkerheten för tilläggslån må som sådan mottagas inteckning
näst efter det äldre egnahemslånets.

Ifrån den bestämmelsen, att egnahemslån skall utgå med minst
hälften af lägenhetens värde, bör det undantaget gälla, att, där egnahemslån
utgår till inlösen af jord till byggnad på ofri grund, sådant
må kunna lämnas äfven till mindre belopp än hälften af jordens och
byggnadernas sammanlagda värde.

I fråga om räntefoten å egnahemslånen anser de sakkunniges
majoritet, att densamma oförändradt bör bibehållas vid 3.6 proc.

Amorteringsskyldigheten bör inträda först med sjätte året efter
utgången af det kalenderår, under hvilket egnahemslånet utbekommits.

För de fall, då nyodling af inköpt, obebyggdt område helt eller
till öfvervägande del tarfvas, bör låntagare kunna medgifvas understöd
af statsmedel för nyodling under högst tre år af den tid, skyldighet att
erlägga amortering icke förekommer. Ansökningar härom skola pröfvas
af landtbruksstyrelsen. Understödet bör utgå med högst 3.6 proc. å det
beviljade egnahemslånet samt under inga förhållanden med högre belopp
än hälften af den för odlingsarbetet beräknade kostnaden. Understödet

325

t:iges från statsanslaget til! premiering af mindre odlingsföretag, livilket
anslag med anledning häraf bör höjas med 25,000 kronor till 75,000
kronor.

Då annuitet å egnahemslån upptages i samband med kronouppbörden,
bör i det belopp, hvarå debetsedellösen skall utgå, icke inräknas
annuiteterna å egnahemslån eller premieinbetalning å därmed förenad
lifförsäkring.

En af de sakkunnige har reservationsvis framlagt förslag om en omläggning
af hela organisationen för egnahemslånerörelsen samt om inrättande
af nya lokala organ för såväl denna rörelse som jordförmedlingen.

De sakkunniges majoritet anser däremot, att den nu gällande organisationen
bör i sina hufvuddrag bibehållas. För att densamma bättre
må fylla sin uppgift böra likväl enligt majoritetens mening vidtagas
vissa förändringar.

Sålunda föreslås, att hvarje hushållningssällskap skall utse en
särskild egnahemsnämnd, hvilken skall hafva till åliggande att handhafva
sällskapets egnahemslånerörelse samt att i allmänhet verka för egnahemsfrågans
utveckling inom sällskapets område.

Hushållningssällskap skall vidare på skilda orter inom sitt område
hafva af sällskapets egnahemsnämnd utsedda ombud, hvilka skola
hafva till uppgift att tillhandagå lånesökande med råd och upplysningar
samt att lämna vederbörande upplysningar angående de lånesökandes
förhållanden.

Hvarje låneförmedlare skall för att få förmedla statens egnahemslån
hafva antagit reglemente för lånerörelsen, hvilket skall innehålla
bestämmelser, att särskilda räkenskaper skola föras för egnahemslånerörelsen;
att ingifna låneansökningar skola pröfvas och afgöras minst
fyra gånger om året på i reglementet fastställda tider; samt om den
ordning, i hvilken de lånesökande för det fall, att tillgängliga medel icke
förslå till beviljande af alla inneliggande ansökningar om lån, skola
hafva företräde den ena framför den andra till erhållande af lån. Därjämte
skola hushållningssällskapens reglementen innehålla de förut
nämnda bestämmelser om sällskapens egnahemsnämnder och lokala ombud.
Reglementet skall aelgifvas landtbruksstyrelsen. Därest ändring i eller
tillägg till reglementet göres, skall underrättelse om beslutet ofördröjligen
meddelas landtbruksstyrelsen.

Det nu utgående statsbidraget till aflönande af jordbrukskonsulenter
bör höjas, så att hvarje hushållningssällskap erhåller rättighet att hos
sig anställa en med bidrag af statsmedel aflönad jordbrukskonsulent för

Den lokala
organisationen
af
egnahemslånerörelsen
och
jordförmedlingen.

326

Statens mellanhafvande

med låneförmedlarna
i
fråga om
lånens utlämnande
m. m.

att biträda vid handhafvandet af egnahemsrörelsen och med skyldighet
för honom att vid rekvisition lämna råd och upplysningar till andra förmedlare
af statens egnahemslån. Som villkor för att hushållningssällskap
skall erhålla dylikt bidrag stadgas, att konsulenten i regel skall, innan
egnahemslån beviljas, besiktiga lägenhet, för hvilken egnahemslån sökes.

För att skärpa kontrollen öfver bolag och föreningar skall Kungl.
Maj:ts befallningshafvande utse en ledamot i vederbörande bolags eller
förenings styrelse äfvensom en revisor, hvilka båda åtnjuta arfvode af
bolaget eller föreningen. Ledamoten i styrelsen skall närvara vid dess
sammanträden och deltaga i dess beslut men icke vara ekonomiskt ansvarig
för vare sig desamma eller bolagets eller föreningens förbindelser
i öfrigt. Sålunda förordnad styrelseledamot och revisor skall årligen
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifva berättelse angående sina
iakttagelser i fråga om bolagets eller föreningens skötsel. Det åligger
Kungl. Maj:ts befallningshafvande att jämte eget yttrande öfversända
dessa berättelser till landtbruksstyrelsen samt att, därest anledning till
anmärkning förekommer, infordra förklaring från vederbörande; därest
rättelse ej sker, skall därefter landtbruksstyrelsen, om så pröfvas nödigt,
anmäla förhållandet till Kungl. Maj:t. Slutligen skall ledamoten i styrelsen,
då bolag eller förening söker nytt lån, afgifva yttrande angående
vederbörande låneförmedlares verksamhet.

Låneförmedlare, som önskar erhålla statslån från egnahemslånefonden,
skall före den 15 september året före det, för hvilket lån sökes,
ingifva ansökning om statslån till landtbruksstyrelsen, som skall hafva
att jämte eget yttrande och förslag till fördelning af tillgängliga lånemedel
till Kungl. Maj:t insända ansökningarna före den 1 november samma år.

Låneförmedlare, som söker nytt statslån från egnahemslånefonden,
skall vid ansökningen bifoga uppgift för tiden från deri 1 september föregående
år till den 1 september det år, då ansökningen ingifves, dels å
sammanlagda beloppet beviljade lån och dels å beloppet af de låneansökningar,
som icke kunnat beviljas på grund af brist på medel.

Samtliga låneförmedlare skola äga rätt att genom Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes försorg få annuiteterna för visst år upptagna i
samband med ordinarie kronouppbördsstämman samma år. Därest annuiteterna
för året icke upptagas i samband med kronouppbörden, skall
låneförmedlare icke äga rätt att upptaga desamma förrän tidigast i
november månad samma år.

I öfverensstämmelse med hvad som föreslagits beträffande egnahemslåntagares
betalningsskyldighet, skall låneförmedlare vara skyldig

327

att till statskontoret inbetala annuiteterna för visst år före utgången af
december månad det år, för hvilket de belöpa.

Af låneförmedlare vid årets slut icke disponeradt belopp af erhållet
statslån från egnahemslånefonden skall icke behöfva återbetalas till statskontoret
förrän före utgången af mars månad nästföljande år.

I fråga om den säkerhet, som skall ställas af bolag och föreningar,
Indika vilja förmedla statens egnahemslån, bör statskontoret bemyndigas
att som säkerhet för lån ur egnahemslånefonden godtaga inteckningar i
jordbrukslägenheter, deponerade på sätt och under villkor i öfrigt, som
statskontoret finner lämpliga, intill Vs af det värde, hvartill lägenheterna
uppskattats af särskilda af statskontoret godkända värderingsmän. För
öfverskjutande lånebelopp ställes af statskontoret godkänd tilläggssäkerhet.
Statskontoret bör äfven äga rätt att, när det så anser nödigt, i
regel dock högst hvart femte år, på låneförmedlarens bekostnad anställa
ny värdering af de belånade lägenheterna.

Den centrala ledningen af egnahemsrörelsen förlägges till landtbruksstyrelsen.

Hvarje låneförmedlare skall vara skyldig att årligen före april
månads utgång till Kling!. Maj:ts befallningshafvande insända afskrift
af samtliga lånekontrakt samt besiktningsinstrument angående under
föregående år beviljade lån äfvensom redogörelse öfver den under samma
år bedrifna lånerörelsen enligt af de sakkunnige föreslaget nytt formulär,
hvarvid låneförmedlare, som drifver verksamhet i flera län, skall till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, där dess styrelse har
sitt säte, afgifva redogörelse för hela sin verksamhet. Det åligger Kungl.
Maj:ts befallningshafvande att granska samtliga inkomna handlingar samt
att därefter öfversända redogörelsen öfver låneförmedlares rörelse till
landtbruksstyrelsen för ytterligare granskning. Af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
gjord anmärkning delgifves jämte infordrad förklaring
från vederbörande låneförmedlare landtbruksstyrelsen som, där rättelse
ej sker, underställer anmärkningen Kungl. Majrts pröfning.

Inom landtbruksstyrelsen anställes en särskild inspektör för egnahemsrörelsen
med uppgift bl. a. att biträda vid handläggning af ärenden
angående sagda rörelse och att för detta ändamål med uppmärksamhet
följa rörelsens handhafvande af de af staten använda låneförmedlarna;
att för vinnande af kännedom härom, förutom genom besök inom deras
resp. verksamhetsområden, granska och sammanfatta de från låneförmedlarna
inkomna årsredogörelserna; att lämna låneförmedlarna råd
och anvisningar angående egnahemslånerörelsens ordnande m. m.; samt

Den centrala
organisationen
af egnaheynslånerörelsen.

Öfrig a frågor
rörande egnaliemslåneverksamhet
en.

328

att bistå och vägleda de hos hushållningssällskapen anställda, med statsbidrag
aflönade jordbrukskonsulenterna i deras arbete på här
varande område.

I fråga om det årliga lånebeloppets storlek, som från och med år
1913 uppgått till 7 7s miljoner kronor, anse de sakkunnige ingen annan
förändring erforderlig, än som betingas af den föreslagna uppdelningen
af lånerörelsen på två olika grenar, för jordbruks- och för bostadsändamål.
Därest en sådan uppdelning blir genomförd, synes ett årligt belopp af
5 miljoner kronor för lån å jordbrukslägenheter vara tillräckligt för den
närmaste framtiden. Under förutsättning, att sistnämnda belopp fastställes
och hela lånefonden bibehålies vid dess nuvarande storlek, skulle
för bostadslånen återstå en årlig summa af 2 Va miljoner kronor.

För att betrygga den ekonomiska ställningen för en afliden låntagares
efterlefvande föreslås, att med egnahemslånen må kunna, om låntagare
så önskar, förenas lifförsäkring på sådant sätt, att vid dödsfall en
låntagares återstående skuld å lånets amorteringsdel anses gulden. För
dylik lifförsäkring erlägger låntagare utöfver den vanliga annuiteten en
af Kungl. Maj:t fastställd särskild försäkringsafgift. Uppbörd af försäkringsafgifter
sker genom låneförmedlare i samband med upptagande af
annuiteterna för egnahemslån, men försäkringen handhafves i öfrigt af
riksförsäkringsanstalten.

Vid sidan af de vanliga egnahemslånen till förvärfvande af lägenheter
med full äganderätt hafva de sakkunnige föreslagit, att en del af
egnahemslånemedlen måtte få af låneförmedlare användas till inköp af
fastighet att upplåtas på arrende med köprätt efter viss tid. Dylik upplåtelse
får ske endast af lägenhet, för hvilken egnahemslån får beviljas,
och endast till sådan person, som fyller de personliga kvalifikationerna
för erhållande af egnahemslån.

Under den tid, lägenheten är upplåten på arrende, erlägges af
arrendatorn i arrende för hvart och ett af de fem första åren 3.6 proc.
af lägenhetens värde och därefter för hvarje följande år af samma värde
5 proc., af hvilka 3.6 beräknas såsom arrende och 1.4 såsom afbetalning
å lägenheten; där arrendatorn så önskar, är han dock berättigad att i
afbetalning erlägga större belopp. De af arrendatorn verkställda afbetalningarna
kapitaliseras för hans räkning, och då de uppgå till Ve af
lägenhetens värde, är han berättigad att för en köpeskilling, motsvarande
lägenhetens förut uppskattade värde, förvärfva densamma med
äganderätt, hvarvid han för återstoden af köpeskillingen erhåller ett
egnahemslån.

329

De sakkunnige hafva jämväl velat framhålla önskvärdheten ur
egnahemsrörelsens synpunkt af genomförandet al vissa tran andra hall
väckta förslag att förenkla de omständliga och tidsödande åtgärder, som
erfordras för att erhålla det blifvande egna hemmet afsöndradt, lagfaret
och gravationsfritt. De fördelar, som genom de föreslagna förändringarna
skulle vinnas äro, att fastställelse af jordafsöndring kunde erhållas utan
förutgånget köp, vidare lagaståndstidens förkortning, förenkling i förfarandet
vid lossande af inteckningar samt nedbringande af kostnaderna
vid lossande af inteckningar.

Vid arfskifte efter innehafvare af egnahemslägenhet bör den arfvinge,
som öfvertar lägenheten, kunna erhålla ett nytt egnahemslån
för att därmed inlösa lägenheten.

Den centrala ledningen af jordförmedlingen förlägges till landtbruksstyrelsen,
som sålunda skulle komma att handlägga ärenden såväl
angående lån från jordförmedlingsfonden och jordförmedlingsbyråernas
verksamhet som sammanförandet af de från jordförmedlingsbyråerna inkomna
uppgifterna å salubjudna lägenheter.

Som säkerhet för till bolag och föreningar utlämnade lån från jordförmedlingsfonden
bemyndigas statskontoret att godtaga inteckningar i
det inköpta området intill Vs af dess värde, mot villkor att inteckningarna
placeras i någon af statskontoret godkänd bank, som åtager sig att bevaka
dem och hålla dem vid gällande kraft.

De sakkunnige hafva haft under öfvervägande, huruvida några särskilda
åtgärder, såsom exempelvis uppläggande af en särskild lånefond,
borde vidtagas från statsmakternas sida för att för arrendatorerna å
bolags och enskilda skogsspekulanters egendomar i Norrland och Dalarne
underlätta friköpningen af de af dem arrenderade fastigheterna, så att
de kunde förvärfva den jord de brukade på rimliga villkor och på ett
ändamålsenligt och betryggande sätt. Då, såsom erfarenheten särskildt
från Norrbottens läns hushållningssällskap visar, den hjälp, hvaraf bolagsarrendatorerna
i dylika fall otvifvelaktigt äro i behof, på ett synnerligen
effektivt sätt kan beredas dem inom egnahemslånerörelsens ram genom
samarbete mellan låneförmedlare och säljarebolaget, anse de sakkunnige,
att några särskilda åtgärder härutöfver icke lämpligen böra vidtagas.

Förutom ofvan refererade förslag hafva de sakkunnige i tidigare
framställningar framlagt följande i korthet omnämnda förslag.

I skrifvelse den 28 november 1911 har föreslagits, att de redogörelser
öfver egnahemslånerörelsen, som af låneförmedlarna årligen skola
afgifvas, måtte upprättas enligt nya af de sakkunnige utarbetade formulär.

* 42

Jordförmed lingen.

Åtgärder för
att underlätta
friköpning af
arrendegårdar,
tillhöriga
trävarubolagen
i Norrland
och
Dalarne.

De sakkunniges
tidigare
framställningar.

330

I skrifvelse den 18 mars 1912 hafva de sakkunnige föreslagit, att
de för erhållande af lån ur egnahemslånefonden gällande bestämmelserna
angående värdemaximum å jordbrukslägenheter måtte förändras sålunda,
att för bebyggda lägenheter det högsta värdet bestämmes till 6,000
kronor, och för obebyggda lägenheter motsvarande värde sättes till 8,000
kronor, samt att bestämmelsen angående begränsning af lånesummans
absoluta belopp till 5,000 kronor för lån å jordbrukslägenheter måtte utgå.1)

Vidare hafva de sakkunnige med skrifvelse den 31 december 1912
framlagt vissa förslag i fråga om upplåtande af egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar äfvensom upplåtande af lägenheter å kronoparker
och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen.

Häri hemställdes först om vissa ändringar i kungl. kungörelsen
den 31 december 1909 angående förändrade grunder för åtgärder i syfte
att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att förvärfva
egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar. Bland härvid föreslagna
förändringar märkas, att på framställning eller medgifvande af
arrendator försäljning af kronans jordbruksdomäner eller delar af sådana
måtte kunna ske jämväl under löpande arrendetid; att i fråga om försäljnings
sättet en återgång måtte ske till bestämmelserna i 1896 års
nådigä bref, enligt hvilket, där två eller flera anbud å en lägenhet afgåfves
till det åsätta saluvärdet, auktion skulle anställas dem emellan;
att köpare af jordbrukslägenhet, som medgifvits rätt att erlägga köpeskillingen
genom afbetalningar, skulle få gorå detta, antingen på sätt
som nu finnes föreskrifvet, eller ock med en tiondel årligen; att befrielse
från byggnadsskyldighet måtte kunna medgifvas köpare af obebyggd
fastighet, därest denne å annan fastighet ägde åbyggnader, som vore
tillräckliga för båda fastigheternas behof; samt att Kungl. Maj:t måtte
erhålla rätt att till bolag eller förening, som uppfyllde föreskrifna villkor
för erhållande af lån från jordförmedlingsfonden, försälja till bildande
af egnahemslägenheter lämpligt område från kronoegendom, om hvars
försäljning Kungl. Maj:t eljest ägde rätt att utan Riksdagens hörande
förordna.2)

I samband härmed föreslogos äfven en del förändringar i kungl.

1) Denna framställning har i hufvudsak legat till grund för kungl. proposition i ämnet
till 1912 års riksdag, hvari de sakkunniges yrkanden upptogos, med undantag för den föreslagna
nedsättningen af värdemaximum å bebyggda lägenheter. I stället föreslogs detta värdemaximum
oförändradt vid 7,000 kronor. Sagda proposition blef af Riksdagen antagen.

2) Flertalet af de sakkunniges yrkanden och af de ofvan refererade samtliga med undantag
af det första angående försäljning af kronodomän under löpande arrendeperiod upptogos af Kungl.
Maj:t i en till 1918 års riksdag afgifven proposition, som i hufvudsak blef af Riksdagen antagen.

brefvct till domäustyrelsen den 31 december 1909, af hvilka de viktigaste
voro, att vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott eller
egnahemsnämnd måtte äga rätt att utse ett ombud att närvara vid uppskattning,
som förrättas för bildande af egnahemslägenheter å vissa
kronoegendomar; att, då beslut fattats om försäljning af dylika lägenheter,
som icke skola hembjudas viss person, Kungl. Maj:ts befallningshafvande
bör, där så linnes lämpligt, utse eu i närheten af ifrågavarande
lägenheter bosatt person att tillhandagå spekulanter med nödiga upplysningar;
att upplysningar rörande de utbjudna lägenheterna och försäljningsvillkoren
skola hållas tillgängliga å statsunderstödd jordförmedlingsbvrå,
där sådan linnes inrättad; att Kungl. Maj:ts befallningshalvande
skall minst hvart femte år låta verkställa undersökning, huruvida egnahemslägenliet,
som försålts från kronoegendom, och hvarå köpeskillingen
icke är till fullo gulden, till jord eller byggnader vanvårdas eller å
lägenheten befintlig skog afverkas hårdare, än som erfordras för gårdens
behof eller för uppodling af därtill tjänlig mark.1)

I samma skrifvelse hemställdes äfven om vissa förändringar i
kungl. kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtande af odlingslägenheter
å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen.
Härvid föreslogs i hufvudsak, att särskilda för odling lämpliga områden
borde på förhand undersökas och kartläggas samt å dem odlingslägenheter
afsättas. Den för ett område uppgjorda planen skulle därefter i
sin helhet fastställas af domänstyrelsen, hvaremot hvarje enskild upplåtelse
skulle pröfvas och afgöras af vederbörande öfver jägmästare. Med
anledning af att klagomål yppats, att den afgäld, innehafvare af odlingslägenheter
var skyldig att betala, vore för hög, föreslogs vidare en nedsättning
i denna afgäld. Slutligen föreslogos äfven vissa lättnader och
fördelar för skogstorpare, innebärande dels att dessa redan efter utgången
af löpande fardagsår skulle kunna erhålla torpet på 50-årigt arrende
och på samma villkor som innehafvare af odlingslägenheter, dels att de
mot fullgörande af viss odlingsskyldighet skulle äga uppbära ett bidrag
af staten å 750 kronor, i stället för förut 500 kronor, och dels att detta
bidrag skulle utbetalas i poster å 250 kronor, däraf en, då lägenhetens
uthusbyggnad vore färdig och godkänd, en, då manbyggnaden vore färdig
och godkänd och en, i förekommande fall, då minst en hektar vid inne p

Ofvan omnämnda förslag, att upplysningar rörande de utbjudna lägenheterna skola hållas
tillgängliga å jordförmedlingsbyrå, har af Kungl. Maj:t upptagits i nådiga brefvet till domänstyrelsen
den 17 oktober 1913 med bestämmelser att lända till efterrättelse vid upplåtande af
egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar.

332

hafvarens tillträde ouppodlad i ord vore bruten och såsom åker försvarligt
häfdad.1)

Slutligen hafva de sakkunnige i skrifvelse den 30 september 1913
framlagt förslag till lag om lösningsrätt af vissa lägenheter å ofri grund,
enligt hvilket förslag arrendator af lägenhet å ofri grund, som är upplåten
på viss tid. öfverstigande 20 år eller på lifstid, under vissa villkor
skulle vara berättigad att vid frånträdandet af arrendet inlösa lägenheten,
där ej hufvudgårdens ägare själf önskar inlösa byggnaderna. Undantagna
från lösningsrätt äro dock enligt förslaget de lägenheter, som äro
belägna på mindre än 300 meters afstånd från till hufvudgården hörande
tomtplats eller trädgård, vidare sådana, där byggnaderna vid arrendets
upphörande utan lösen eller mot särskildt aftalad sådan skola tillfalla
jordägaren och slutligen de lägenheter, som tillhöra kronan, allmän inrättning,
stiftelse eller fideikommiss. Vid värdering af lägenhet, som
af arrendatorn skall lösas, får afdrag göras för den förbättring jorden
bevisligen kan hafva vunnit genom arbete eller kostnad, som af arrendatorn
därå nedlagts.

J) Med undantag för de föreslagna förändringarna i sättet för odlingslägenheters upplåtande
upptogos de sakkunniges förslag i kungl. proposition till 1913 års riksdag, som äfven biföll propositionen.

FÖRSLAG

TILL

KUNGÖRELSER

335

Förslag

till

kungörelse angående förändrade allmänna villkor och
bestämmelser för den af staten ntöfvade egnaliemslånerörelsen.

(Nu gällande bestämmelser.)

Mom. 1.

Egnahemslån må, med det i mom.
15 här nedan stadgade undantag,
''utgå för bildande endast af sådant
eget hem, där låntagaren äger såväl
jordområdet som därå uppförda
byggnader, och kan beviljas för förvärfvande
af lägenhet, af sedd för idkande
af jordbruk (jordbrukslägenhet),
eller lägenhet, där bostaden är det
väsentliga (bostadslägenhet).

Dylikt egnahemslån må ej tilldelas
annan person, man eller kvinna,
än den, som är svensk medborgare,
minst 21 år gammal, äger god frejd,
är känd för sparsamhet, nykterhet
och hedrande vandel samt visserligen
ej saknar medel att i någon
mån bidraga till bildande af eget
hem, men är i behof äf kraftigt
bistånd för dess förvärfvande; börande
egnahemslån i regeln ej utlämnas
till den, som är öfver 50 år
gammal.

(De sakkunniges förslag.)

Mom. 1.

Egnahemslån må utgå för bildande
af eget hem endast där låntagaren
äger såväl jordområdet som
därå uppförda byggnader och från
det jordbruk eller den husdjur sskötsel,
som å lägenheten kan idkas, kan erhålla
ett icke oväsentligt bidrag till
utkomst för sig och sin familj.

Dylikt egnahemslån må ej tilldelas
annan person, man eller kvinna,
än den, som är svensk medborgare,
minst 21 år gammal, råder öfver
sitt gods, äger god frejd, är känd
för sparsamhet, nykterhet och hedrande
vandel och äger förutsättningar
att drifva det jordbruk, som
å lägenheten kan förekomma, samt
visserligen ej saknar medel att i
någon mån bidraga till bildande af
eget hem, men är i behof af kraftigt
bistånd för dess förvärfvande;

(Nu gällande bestämmelser.)

(De sakkunniges förslag.)
börande egnahemslån i regeln ej
utlämnas till den, som är öfver 50
år gammal.

Där redan egnahemslån blifvit
beviljadt, må till utvidgande af jordområdet
å lägenheten, uppförande af
nybyggnader eller eljest utförande
af bestående förbättringsarbeten därå
af synnerligt värde, om sådant
anses lämpligt, egnahemslåntagaren
tilldelas tilläggslån en gång och gälle
om dylikt lån, där icke särskildt
härom stadgas, hvad här sägs om
egnahemslån. Den, hvilken jämlikt
nådiga kungörelsen den 25 november
1910 såsom egnahemslån erhållit 5,000
kronor å lägenhet, hvars värde öfverstiger
6,000 kronor, äge ock, där så
finnes lämpligt, såsom tillägg slån er-''
hålla skillnaden mellan hvad han
sålunda uppburit, och hvad han enligt
bestämmelserna i denna kungörelse
kunnat såsom egnahemslån erhålla.

Mom. 2.

Egnahemslån skall utgå, då fråga
är om jordbrukslägenhet, med minst
hälften och högst fem sjättedelar af
det med ledning af uppgjordt köpeaftal,
värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar,
kostnadsförslag
eller andra tillgängliga handlingar
beräknade och af låneförmedlaren
godkända värdet å jorden
jämte därå befintliga eller för
uppförande afsedda byggnader samt,
då fråga är om bostadslägenhet, med

Mom. 2.

Egnahemslån skall med här nedan
angifna undantag utgå med
minst hälften och högst fem sjättedelar
af det med ledning af uppgjordt
köpeaftal, värderingsinstrument,
brandförsäkringshandlingar,
kostnadsförslag eller andra tillgängliga
handlingar beräknade och af
låneförmedlaren godkända värdet
å jorden jämte därå befintliga eller
för uppförande afsedda byggnader.

Tilläggslån må ej utgå med annat

337

(Nu gällande bestämmelser.)
minst hälften och högst tre fjärdedelar
af samma värde.

Egnahemslån må ej utgå, där
det beräknade värdet öfverstiger:
för obebyggd jordbrukslägenhet 8,000
kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet
7,000 kronor och för bostadslägenhet
4,000 kronor.

Mom. 3.

Låneförmedlare, som önskar erhålla
statslån för att däraf utlämna
egnahemslån, skall inom tid, som
Kung!. Maj:t bestämmer, därom hos
Kungl. Majd göra underdånig ansökning,
uti hvilken skall uppgifvas, huru
stor del af lånet är af sedd för jordbruksläg
enheter och huru stor del för
bostadslägenheter.

Lån till förvärfvande af jordbrukslägenheter
skola, där ej särskilda omständigheter
föranleda undantag, äga
företräde framför lån till förvärfvande
af bostadslägenheter.

(De sakkunniges förslag.)
belopp än att det tillsammans med
förut beviljadt oguldet egnahemslån
utgör minst hälften och högst fem
sjättedelar af sammanlagda beloppet
af det värde, som vid egnahemslånets
beviljande åsaites lägenheten, och det,
hvartill den med tilläggslånet afsedda
utvidgning eller förbättring belöper sig.

Där egnahemslån utgår till inlösen
af jord till byggnad på ofri
grund, må sådant lämnas till mindre
belopp än hälften af jordens och byggnadens
sammanlagda värde.

Egnahemslån må ej utgå, där
det beräknade värdet öfverstiger:
för obebyggd lägenhet 8,000 kronor
och för bebyggd lägenhet 7,000
kronor; och skall i fråga om tillläggslån
lägenheten anses såsom obebyggd,
där så varit förhållandet vid
det äldre egnahemslånets beviljande.

Mom. 3.

Låneförmedlare, som önskar erhålla
statslån för att däraf utlämna
egnahemslån, skall inom tid, som
Kungl. Maj:t bestämmer, hos landtbruksstyr
elsen därom ingifva till Kungl.
Maj.i ställd underdånig ansökning, och
skall, därest låneförmedlare har för
af sikt att använda sig af den i mom.
18 omförmälda lånerätt, i ansökningen
uppgifvas, huru stort belopp han för
där afsedt ändamål önskar erhålla.

*43

338

(Nu gällande bestämmelser.)

(De sakkunniges förslag.) ■

Mom. 4.

Af Kung!. Maj:t beviljadt statslån må af vederbörande låneförmedlare
efter ingången af det år, för hvilket lånet anvisats, och före
den 1 november samma år på en gång eller i skilda delar lyftas i
statskontoret emot aflämnande af en utaf låneförmedlaren till statskontoret
eller order ställd, af statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall
innefatta låneförmedlarens åtagande att återbetala lånet i den ordning,
här nedan stadgas. Statslånebelopp, som nämnda dag kvarstår outtaget,
återfaller till fonden.

Annan låneförmedlare än hushållningssällskap skall därjämte,
innan någon del af statslånet må utbekommas, till statskontoret aflämna
af statskontoret godkänd säkerhet för den afgifna skuldförbindelsens
uppfyllande. Låneförmedlare må icke förvägras att under lånetiden
utbyta aflämnad säkerhet mot annan, som kan af statskontoret godkännas.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet icke
vidare vara nöjaktig, skall låneförmedlaren inom af statskontoret förelagd
tid, dock minst tre månader, aflämna nya säkerhetshandlingar, som af
statskontoret godkännas.

Mom. 5.

Statslån, som af Kungl. Maj:t
anvisats till beredande af egnahemslån
förräntas efter tre och sex
tiondedels procent om året.

Hvad af dylikt statslån icke vid
utgången af det år, under hvilket
lånet i statskontoret lyfts, blifvit
till egnahemslån utlämnadt eller
eljest disponeradt, skall till statskontoret
inbetalas före utgången af
januari månad nästpåföljande år,
där ej Kungl. Maj:t, på ansökning,
medgifver låneförmedlaren rätt att
ytterligare ett år för afsedt ändamål
innehafva statslånebeloppet ifråga.

Mom. 5.

Statslån, som af Kungl. Maj:t
anvisats till beredande af egnahemslån,
förräntas efter tre och sex
tiondedels procent om året.

Hvad af dylikt statslån icke vid
utgången af det år, under hvilket
lånet i statskontoret lyfts, blifvit
till egnahemslån utlämnadt eller
eljest disponeradt, skall till statskontoret
inbetalas före utgången af
mars månad nästpåföljande år, där
ej Kungl. Maj:t, på ansökning, medgifver
låneförmedlaren rätt att ytterligare
ett år för afsedt ändamål
innehafva statslånebeloppet ifråga.

339

(Nu gällande bestämmelser.)

Ränta å belopp, som sålunda återbetalas,
skall erläggas i den ordning,
sista stycket i detta moment
stadgar.

Finnes statslånebelopp vara af
låneförmedlare genom aftal, upprättadt
i annan ordning, än i mom.
8 och 9 sägs, eller i strid mot föreskrifterna
i mom. 1 och 2, såsom
egnahemslån disponerad!, äge Kungl.
Magt föreskrifva, att sådant statslånebelopp
skall, där ej låneförmedlaren
inom af Kungl. Maj:t förelagd
tid förmår styrka, att behörigt lånekontrakt
angående ifrågavarande
egnahemslån uppgjorts, omedelbart
därefter jämte ränta till statskontoret
inbetalas.

Af låneförmedlare utbekommet
statslån skall, i den mån detsamma
icke bör inbetalas i sådan ordning,
som här ofvan i detta moment sagts,
med afseende å återbetalningen delas
i två lika stora delar: en amorteringsdel
och en stående del.

A amorteringsdelen erlägges, intill
densamma blifvit till fullo gulden,
vid statslån, som utlämnats till beredande
af egnahemslån för jordbrukslägenheter,
en annuitet af sex procent
och vid statslån, som. utlämnats till beredande
af egnahemslån för bostadslägenheter,
en annuitet af sju procent, hvarvid
i hvartdera fallet såsom ränta räknas
tre och sex tiondedels procent
å det oguldna kapitalbeloppet af
amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten
inträder med fjärde året

(De sakkunniges förslag.)

Ränta å belopp, som sålunda återbetalas,
skall erläggas i den ordning,
sista stycket i detta moment
stadgar.

Finnes statslånebelopp vara af
låneförmedlare genom aftal, upprättadt
i annan ordning, än i mom.
9, 10 eller 18 sägs, eller i strid mot
föreskrifterna i mom. 1, 2 eller 16
såsom egnahemslån disponerad!, äge
Kungl. Maj:t föreskrifva, att sådant
statslånebelopp skall, där ej låneförmedlaren
inom af Kungl. Maj:t
förelagd tid förmår styrka, att behörigt
lånekontrakt angående ifrågavarande
egnahemslån eller arrendekontrakt
såsom i mom. 18 sägs uppgjorts,
omedelbart därefter jämte
ränta till statskontoret inbetalas.

Å amorteringsdelen erlägges intilldess
densamma blifvit till fullo
gulden en annuitet af sex procent,
hvarvid såsom ränta räknas tre och
sex tiondedels procent å det oguldna
kapitalbeloppet af amorteringsdelen.
Amorteringsskyldigheten inträder
med sjätte året efter utgången af
det kalenderår, under hvilket lånet
från statskontoret utbekommits. Intilldess
kapitalafbetalningen börjar,
erlägges endast föreskrifven ränta
å statslånets hela belopp. Därefter

340

(Nu gällande bestämmelser.)
efter utgången af det kalenderår,
under hvilket lånet från statskontoret
utbekommits. Intill dess kapitalafbetalningen
börjar, erlägges endast
föreskrifven ränta å statslånets
hela belopp. Därefter erlägges,
jämte annuiteten å amorteringsdelen,
ränta å statslånets stående del,
intill dess jämväl denna lånedel till
fullo inbetalts.

Statslånets stående del kan, där
ej sådant förhållande, hvarom i mom.
7 här nedan sägs, mellankommer,
från statens sida icke uppsägas,
förrän amorteringsdelen till fullo
guldits, och åtnjuter låneförmedlaren
därvid sex månaders uppsägning.
I hvarje fall skall likväl den
stående delen vara gulden inom
fem år, från det sista inbetalningen
å amorteringsdelen bort fullgöras.

Ränta och amortering å statslån
skall för hvarje år af låneförmedlare
till statskontoret inbetalas
före utgången af mars månad nästpåföljande
år; skolande alltså den
första amorteringen verkställas under
det femte året från utgången
af det år, då statslånet lyfts.

(De sakkunniges förslag.)
erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen,
ränta å statslånets
stående del, intill dess jämväl denna
lånedel till fullo inbetalts.

Ränta och amortering å statslån
skall för hvarje år af låneförmedlaren
till statskontoret inbetalas före
utffång-en af december månad samma
år; skolande alltså den första amorteringen
verkställas under det sjätte
året från utgången af det år, då
statslånet lyfts.

Mom. 6.

Varder, sedan lånekontrakt, hvarom i mom. 9 [8] sägs, blifvit angående
beviljadt egnahemslån upprättadt, rätten till utbekommande åt
lånet eller del däraf af låntagaren förverkad, eller varder redan utlämnadt
egnahemslån till låneförmedlaren återbetaldt i annan ordning än såsom
årlig kapitalafbetalning å amorteringsdelen, skall det lånebelopp, till hvars
utbekommande rätten förverkats eller som till låneförmedlaren återbetalts,
före utgången af mars månad året efter det, då förverkandet skedde eller
återbetalningen ägde rum, jämte ränta till statskontoret inbetalas.

341

(Nu gällande bestämmelser.)

(De sakkunniges förslag.)

Mom. 7.

Ställer sig låneförmedlare icke till efterrättelse bär ofvan meddelade
bestämmelser i fråga om rånte- och kapitalafbetalning, eller underlåter
låneförmedlare, som af statskontoret erhållit föreläggande att aflämna
nya säkerhetshandlingar, att inom föreskrifven tid sådant fullgöra, äger
statskontoret att därom göra anmälan bos Kungl. Maj:t, som bestämmer
huruvida oguldet statslånebelopp jämte ränta skall anses vara till återbetalning
genast förfallet.

Mom. 8.

Rörande hvarje egnahemslån
skall, innan någon del däraf må
af låntagaren uppbäras, mellan låneförmedlaren
och låntagaren upprättas
fullständigt lånekontrakt, hvaruti
bestämmelser i följande afseenden
skola finnas intagna, nämligen:

beträffande belägenheten, storleken
och värdet af den lägenhet,
för hvars förvärfvande lånet lämnas,
samt densammas egenskap af jordbrukslägenhet
eller bostadslägenhet;

rörande lånets belopp, säkerheten
och villkoren i fråga om
ränta och återbetalning;

huruvida lånet må på en gång
eller i särskilda terminer lyftas,
samt angående sättet och villkoren
för lånets utbekommande;

, Mom. 8.

Tilluggslån kan af låneförmedlare
icke uppsägas, förrän det äldre egnahemslånets
amortering sdel blifvit till
fullo gulden, och skall därefter till
hela sitt återstående belopp i fråga
om återbetalningen anses lika med det
äldre egnahemslånets stående del.

Mom. 9.

beträffande belägenheten, storleken
och värdet af den lägenhet,
för hvars förvärfvande lånet lämnas
samt densammas egenskap af
j ordbrukslägenhet.

rörande lånets belopp, säkerheten
och villkoren i fråga om
ränta och återbetalning;

huruvida lånet må på en gång
eller i särskilda terminer lyftas,
samt angående sättet och villkoren
för lånets utbekommande;

342

(Nu gällande bestämmelser.)

angående viss tid, inom hvilken
lånet skall vara till fullo uttaget,
vid äfventyr att rätten till utbekommande
af ej lyft belopp skall
vara förverkad;

beträffande Indika byggnader
böra å lägenheten uppföras och
tiden, inom hvilken de böra vara
fullbordade;

rörande låntagarens skyldigheter
i fråga om lägenhetens häfdande
och underhållande samt byggnadernas
brandförsäkrande;

angående den kontroll från låneförmedlarens
sida, som låntagaren
skall vara skyldig underkasta sig;
samt

därom, att möjligen uppkommande
tvister mellan låneförmedlare
och låntagare beträffande tilllämpningen
af lånekontraktets bestämmelser
skola afgöras af skiljemän
i enlighet med lagen om skiljemän
den 28 oktober 1887, samt
att klander mot skiljemännens beslut
icke må äga rum.

Mom. 9.

Vid uppgörandet af det i mom.
8 omförmälda lånekontrakt skall
lända till efterrättelse:

1) att tiden för vare sig lånets
uttagande till fullo eller i kontraktet
bestämda byggnaders fullbordande
icke må bestämmas senare
än till början af det år, med
hvilket amorteringsskyldigheten inträder; -

(De sakkunniges förslag.)

angående viss tid, inom hvilken
lånet skall vara till fullo uttaget,
vid äfventyr att rätten till utbekommande
af ej lyft belopp skall
vara förverkad;

beträffande hvilka byggnader
böra å lägenheten uppföras och
tiden, inom hvilken de böra vara
fullbordade;

rörande låntagarens skyldigheter
i fråga om lägenhetens häfdande
och underhållande samt byggnadernas
brandförsäkrande;

angående den kontroll från låneförmedlarens
sida, som låntagaren
skall vara skyldig underkasta sig;
samt

Mom. 10.

Vid uppgörandet af det i mom.
9 omförmälda lånekontrakt skall
lända till efterrättelse:

343

(Nu gällande bestämmelser.)

2) att låneförmedlaren ej äger
att — utom i fall, hvarom i mom.
15 här nedan sägs — för egnahemslånet
betinga sig annan säkerhet
än första inteckning i lägenheten,
dock att sådana inteckningar
för annat än fordran, hvilka icke
hafva afsevärd betydelse för egnahemslägenhetens
värde, må kunna
få kvarstå med bättre förmånsrätt;
ägande tillika låneförmedlare, utan
hinder af dessa bestämmelser, att,
sedan lånekontrakt upprättats, såsom
förskott å beviljadt egnahemslån
utbetala större eller mindre del
däraf mot säkerhet, som låneförmedlaren
pröfvar tillfredsställande,
i hvilket fall emellertid inteckningssäkerhet,
som ofvan sagts, skall
vara för hela egnahemslånet ställd
senast före början af det år, med
hvilket amorteringsskyldigheten inträder,
vid äfventyr att frågan om
egnahemslånet anses hafva förfallit
och hvad i förskott utbetalts jämte
ränta genast skall till låneförmedlaren
återbetalas; och

3) att andra villkor icke må
betingas i fråga om ränta och återbetalning,
än i mom. 5 här ofvan
angående statslån stadgats, dock
med undantag i följande afseenden,
nämligen:

att uppsägningstiden för egna -

(Dc sakkunniges förslag.)

2) att låneförmedlaren ej äger
att för egnahemslånet betinga sig
annan säkerhet än första inteckning
i lägenheten eller, där inteckning
för förut beviljadt egnahemslån
besvärar lägenheten, för tilläggslån
annan säkerhet än inteckning, som
i anseende till förmånsrätten står
närmast därefter, dock att sådana
inteckningar för annat än fordran,
hvilka icke hafva afsevärd betydelse
för egnahemslägenhetens
värde, må kunna få kvarstå med
bättre förmånsrätt; ägande tillika
låneförmedlare, utan hinder af dessa
bestämmelser, att, sedan lånekontrakt
upprättats, såsom förskott
å beviljadt egnahemslån utbetala
större eller mindre del däraf mot
säkerhet, som låneförmedlaren pröfvar
tillfredsställande, i hvilket fall
emellertid inteckningssäkerhet, som
ofvan sagts, skall vara för hela
egnahemslånet ställd senast före
början af det år, med hvilket amorteringsskyldigheten
inträder, vid
äfventyr att frågan om egnahemslånet
anses hafva förfallit och hvad
i förskott utbetalts jämte ränta
genast skall till låneförmedlaren
återbetalas; och

3) att andra villkor icke må
betingas i fråga om ränta och återbetalning
än i mom. 5 här ofvan
angående statslån stadgats, dock
med undantag i följande afseenden,
nämligen:

att uppsägningstiden för egna -

344

(Nu gällande bestämmelser.)
hemslånets stående del må kunna
bestämmas till fem månader;

att låne för medlare och egnahemslåntagare
må äga att öfverenskomma
angående tid och sätt för erläggande
af de årliga rånte- och kapitalafbeialningarna; -

att låntagaren skall äga att,
därest han så önskar, ej mindre
under amorteringstiden på en gång
infria återstoden af amorteringsdelen
än äfven före lånetidens utgång
inbetala egnahemslånets stående
del i dess helhet eller delvis;
samt

att låneförmedlaren må kunna
förbehålla sig rätt att under nedan
angifna förutsättningar uppsäga
egnahemslånet till inbetalning å tid,
som låneförmedlaren bestämmer,
nämligen:

a) om låntagaren ej fullgör hvad
i kontraktet föreskrifvits i fråga
om lägenhetens bebyggande;

b) om låntagaren visar sig försumlig
i att erlägga föreskrifven
rånte- och kapitalafbetalning;

c) om låntagaren försummar att
erlägga brandförsäkringsafgift för
lägenheten eller eljest åsidosätter
för brandförsäkringens giltighet
stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till
jord och byggnad eller om byggnad
nedrifves eller bortflyttas och

(De sakkunniges förslag.)
hemslånets stående del må kunna
bestämmas till fem månader;

att tiden, inom hvilken de årliga
rånte- och kapitalafbetalning ärna skola,
där de icke gäldas i sammanhang
med kronoutskylder na, vara af låntagaren
fullgjorda, icke må kunna
bestämmas tidigare än till november
månad det år, för hvilket afbetalningen
utgår;

att låneförmedlaren må kunna
förbehålla sig rätt att imder nedan
angifna förutsättningar uppsäga
egnahemslånet till inbetalning å
tid, som låneförmedlaren bestämmer,
nämligen:

a) om låntagaren ej fullgör hvad
i kontraktet föreskrifvits i fråga
om lägenhetens bebyggande;

b) om låntagaren visar sig försumlig
i att erlägga föreskrifven
rånte- och kapitalafbetalning eller
lifförsäkring safgift;

c) om låntagaren försummar att
erlägga brandförsäkringsafgift för
lägenheten eller eljest åsidosätter
för brandförsäkringens giltighet
stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till
jord och byggnad eller om byggnad
nedrifves eller bortflyttas och

345

(Nu gällande bestämmelser.)
värdet å lägenheter! därigenom så
minskas, att säkerheten för egnahemslånet
ej vidare kan anses fullt
betryggande;

e) om äganderätten eller — beträffande
de lägenheter, som i mom.
15 här nedan af ses — besittningsrätten
till lägenheten i dess helhet
eller del dåra!’ genom köp eller
annat fång från låntagaren öfvergår
i andra fall, än då lägenheten
i dess helhet öfvertages antingen
af efterlefvande make eller af bröstarfvinge
eller af efterlefvande make
och af bröstarfvinge, hvilka behålla
lägenheten oskiftad, eller ock af
annan person, hvilken är till egnahemslåns
erhållande behörig;

f) om låntagaren genom bedräglig
uppgift föranledt egnahemslånets
beviljande;

g) om låntagaren afflyttar från
lägenheten under sådana omständigheter,
att det kan skäligen antagas,
att han eller hans familj
icke vidare ämna bebo densamma,
eller eljest sådana förhållanden inträffat,
att låntagaren, med hänsyn
till det med egnahemslånet afsedda
ändamål, uppenbarligen icke längre
bör få tillgodonjuta detsamma.

(De sakkunniges förslag.)
värdet å lägenheten därigenom så
minskas, att säkerheten för egnahemslånet
ej vidare kan anses fullt
betryggande;

e) om äganderätten till lägenheten
i dess helhet eller del dåra!
genom köp eller annat fång från
låntagaren öfvergar i andra fall, äu
då lägenheten i dess helhet öfvertages
antingen af efterlefvande make
eller af bröstarfvinge eller af efterlefvande
make och af bröstarfvinge,
hvilka behålla lägenheten oskiftad,
eller ock af annan person, hvilken
är till egnahemslåns erhållande behörig; f)

om låntagaren genom bedräglig
uppgift föranledt egnahemslånets
eller därmed förenad li för säkrings
beviljande;

h) om låntagare, som erhållit
tilläggslån, afhänder sig den med
äldre egnahemslån belastade lägenheten.

* 44

346

(Nu gällande bestämmelser.)

Mom. 10.

Lånekontrakt skall upprättas i
två exemplar, af hvilka hvardera
kontrahenten skall taga ett; och skall
afskrift af kontraktet genom låneförmedlarens
försorg ofördröjligen efter
detsammas affattande insändas till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i det län, där lägenheten är belägen.

Mom. 11.

Låneförmedlare vare obetaget
att under lånetiden medgifva låntagare
de lindringar i afseende å
egnahemslånets återbetalning eller
låntagarens skyldigheter i öfrigt,
hvilka icke strida mot föreskrifterna
uti mom. 1 och 2 eller eljest äro
oförenliga med egnahemslånets ändamål,
dock att tiden för egnahemslånets
uttagande till fullo eller i kontraktet
bestämda byggnaders fullbordande
icke må utsträckas längre,
än i mom. .9 stadgats.

Mom. 12.

Inkomna lånekontrakt skola af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande
granskas. Finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande
därvid lånekontrakt
ej vara upprättadt i enlighet
med bestämmelserna i mom. 8 och
9 samt med iakttagande af föreskrifterna
i mom. 1 och 2, har Kungl.
Maj:ts befallningshafvande att, med
bifogande af infordrad förklaring

(De sakkunniges förslag.)

Mom. 11.

Lånekontrakt skall upprättas i
två exemplar, af hvilka hvardera
kontrahenten skall taga ett; och
skall afskrift af kontraktet jämte
afskrift af besiktning sinstrument å
lägenheten, där sådant upprättats, af
låneförmedlaren insändas till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i det län,
där lägenheten är belägen.

Mom. 12.

Mom. 13.

Inkomna lånekontrakt och besiktning
sinsirument skola af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande granskas.
Finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande
därvid lånekontrakt
ej vara upprättadt i enlighet
med bestämmelserna i mom. 9 och
10 samt med iakttagande af föreskrifterna
i mom. 1, 2 och 16, har
Kungl. Majrts befallningshafvande

347

(Nu gällande bestämmelser.)
från vederbörande låneförmedlare,
därom göra anmälan hos Kungl.
Maj:t.

Mom. 13.

Låneförmedlare skall årligen före
april månads utgång till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i hvarje län,
inom hvilket låneförmedlaren förmedlar
egnahemslån, afgifva redogörelse
enligt fastställdt formulär
för lånerörelsen under det nästföregående
året, hvilka redogörelser det
åligger Kungl. Maj.ts befallningshafvande
att inom påföljande maj månad
till landtbruksstyrelsen öfversända.

Mom. 14.

Därest hushållningssällskap så önskar
och hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länet i ämnet gör
framställning, äger Kungl. Maj:ts
befallningshafvande ombesörja, att
räntor och afbetalningar å af sällskapet
utlämnade egnahemslån varda
i samband med kronans arrenden

(De sakkunniges förslag.)
att, med bifogande af infordrad förklaring
från vederbörande låneförmedlare,
därom göra anmälan hos
landtbruksstyrelsen, som, där rättelse
ej sker, har att underställa anmärkningen
Kungl. Maj ds pröfning.

Mom. 14.

Låneförmedlare skall årligen före
april månads utgång till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i hvarje
län, inom hvilket låneförmedlaren
förmedlar egnahemslån, afgifva redogörelse
öfver inom länet under nästföregående
år bedrifven lånerörelse,
hvarjämte låneförmedlare, som förmedlar
egnahemslån i flera län, skall
till Kungl. Majds befallningshafvande
i det län, där dess styrelse har sitt
säte, afgifva dylik redogörelse för
hela sin verksamhet, allt enligt faststäildi
formulär, och åligger det Kungl.
Majds befallningshafvande att efter
verkställd granskning inom påföljande
maj månad insända samtliga redogörelser
till landtbruksstyrelsen för
ytterligare granskning.

Mom. 15.

Därest låneförmedlare så önskar
och hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länet i ämnet gör framställning,
äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ombesörja, att räntor
och afbetalningar å af låneförmedlare
utlämnade egnahemslån varda
genom vederbörandes försorg i sam -

348

(Nu gällande bestämmelser.)
eller annan under våren infallande
uppbörd genom vederbörandes försorg
debiterade, uppburna och redovisade.

(De sakkunniges förslag.)
manhang med kronoskatterna för
samma år utan kostnad för låneförmedlaren
debiterade, uppburna och
redovisade.

Mom. 15.

Till förvärfvande af bostadslägenhet,
för hvilken med ständig och
oinskränkt besittningsrätt upplåtits
mark, tillhörande Kungl. och Hvitfeldtska
stipendieinr ältning en, må egnahemslån
tills vidare utgå, utan hinder
däraf att låntagaren icke har äganderätt
till lägenhetens tomtområde;
ägande låneförmedlare att för dylika
egnahemslån antaga den säkerhet, de
pröfva lämplig.

Mom. 16.

Den omständigheten att kronan för fordran å ogulden köpeskilling
för marken innehar första inteckningen skall ej utgöra hinder för att
egnahemslån till nödiga byggnaders uppförande utlämnas mot närmast
efterföljande inteckning, därest denna bringas att i anseende till förmånsrätten
icke stå efter kronans inteckning; skolande sådant egnahemslån
utgå med minst hälften och högst fem sjättedelar af värdet utaf
de innehafvaren tillhöriga åbyggnader, som äro afsedda att uppföras å
lägenheten.

Mom. 17.

Med egnahemslån för jordbrukslägenhet
må lifförsäkring på sätt
Kungl. Maj.t närmare bestämmer förenas
sålunda, att vid dödsfall låntagarens
återstående skuld å lånets amorteringsdel
eller, om dödsfallet inträffar
innan tiden för amortering ännu in -

349

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunniges förslag.)

trädt, hälften af det beviljade lånets
summa anses vara gulden. För med
egnahemslån förenad lifförsäkring
erlägger låntagare till låneför medlare
förutom eljest stadgad annuitet samtidigt
med denna en försäkringsafgift,
som fastställes af Kungl Maj:t. Låneförmedlaren
ombesörjer försäkringens
anskaffande hos r ^försäkringsanstalten,
och skall för sådant ändamål
lånesökanden tillhandahålla alla härför
erforderliga uppgifter. Med tilllägg
slån må lifförsäkring ej förenas.

Mom. 18.

Till det belopp, som af Kungl.
Maj:t bestämmes, af för året beviljade
medel, må låneförmedlare äga
erhålla lån till inköp af fast egendom,
att efter upplåtelse på arrende
af arrendatorn förvärfvas som eget
hem; och skola härom följande bestämmelser
lända till efterrättelse:

lägenhet, som sålunda upplåtes,
må icke i värde, fastställdt i enlighet
med de i mom. 2, 1 stycket angifva
regler, öfverstiga, där den är obebyggd,

8.000 kronor, och där den är bebyggd,

7.000 kronor;

upplåtelse af densamma må ej
ske till annan än den, som uppfyller
de i mom. 1, 2 stycket, här ofvan
uppställda villkor, och i regel ej till
den, som uppnått högre ålder än 40 år;

lägenheten upplåtes på arrende
för viss tid, ej öfverstigande sexton
år, med rätt för arrendatorn att efter
fullgörande af nedan stadgade vill -

350

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunniges förslag.)

kor förvärfva äganderätten till densamma; hvad

i mom. 11 och 13 här ofvan
stadgats i fråga om lånekontrakt,
skall äga tillämpning beträffande
arrendekontrakt;

för den upplåtna lägenheten erlägger
arrendatorn i arrende för hvart
och ett af de fem första åren tre och
sex tiondedels procent af lägenhetens
värde, uppskattadt i enlighet med de
i mom. 2, 1 stycket angifna regler,
och därefter för hvarje följande år
af samma värde fem procent, af hvilka
tre och sex tiondedels beräknas såsom
arrende och en och fyra tiondedels såsom
afbetalning å lägenheten; ägande
dock arrendatorn rätt att, där han så
önskar, i afbetalning erlägga större
belopp;

de i föregående punkt angifna afgifter
erläggas af arrendatorn under
löpande arrendeår på sätt och tid,
som ofvan är i fråga om annuitet å
egnahemslån stadgadt;

sedan de ofvan omförmälda afbetalningarna
med därå upplupen
ränta uppgått till en sjättedel af lägenhetens
värde, äge vidare afbetalning
ej rum och vare arrendatorn
berättigad att för en köpeskilling, motsvarande
lägenhetens förut uppskattade
värde, med äganderätt förvärfva
densamma, ägande han tillika för
återstående del af köpeskillingen erhålla
egnahemslån på villkor, som
därom i allmänhet gälla; sedan inköp,
som nyss sagts, ägt rum, anses arrendet
hafva upphört;

351

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunniges förslag.)

varder arrenderätten af arrendator-n
förverkad och arrendatorn på
grund häraf från arrendet uppsagd,
eller vill han sist rid arrendetidens
utgång ej begagna sig af rätten att
inköpa lägenheten, vare han berättigad
återbekomma hvad han i afbetalning
jämte ränta därå erlagt;

till säkerhet för den arrendatorn
tillförsäkrade rätt att inköpa lägenheten
skall arrendatorn tillerkännas
rätt till visst vite — minst en sjättedel
af lägenhetens värde — att till honom
utgå, därest han icke skulle komma i
åtnjutande af berörda rätt, med medgifvande
tillika att vitesbeloppet må i
den upplåtna fastigheten intecknas;

å belopp, som låneförmedlare mottagit
till inköp af fast egendom för
här afsedda ändamål erlägges af
honom tre och sex tiondedels procent
ränta, hvilken jämte de af arrendatorn
erlagda afbetalningar till statskontoret
inbetalas så som om ränta
och amortering å egnahemslån är
föreskrifvet.

Öfvergångsstadgande.

Genom denna kungörelse upphofves
kungörelsen den 13 juni 1908 angående
förändrade allmänna villkor och
bestämmelser för den af staten utöfvade
egnahemslånerör elsen jämte däri
sedermera vidtagna förändringar samt
kungörelsen den 25 juni 1909 angående
utsträckt rätt att utlämna egnahemslån.
Dock må, intill dess annorlunda
förordnas, af det till egnahems -

352

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunniges förslag.)

lån anvisade beloppet det belopp, Kungl.
Majd finner lämpligt, användas till
lån för förvärfvande af lägenhet, där
bostaden är det väsentliga, vare sig
lägenheten innehafves med äganderätt,
sådan ständig och oinskränkt besittningsrätt,
hvarmed de till Kungl. och
Hvitfeldtska stipendieinrättningen hörande
lägenheterna äro upplåtna, eller
tomträtt, och skola i fråga om denna
lånerörelse jämväl lända till efterrättelse
1),

såväl de här ofvan meddelade föreskrifter,
där de ej strida mot följande
för bostadslånerörelsen gällande särskilda
bestämmelser:

l:o. De om tilläggslån meddelade
bestämmelser äga ej tillämpning vid
bostadslånerörelsen;

2:o. Egnahemslånet skall utgå
med minst hälften och högst tre fjärdedelar
af det med ledning af uppgjordt
köpeaftal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar,
kostnadsförslag
eller andra handlingar beräknade och
af fåne för medlar en godkända värdet
å jorden, där denna med äganderätt
innehafves, jämte därå uppförda eller
för uppförande afsedda byggnader.

3:o. Egnahemslånet må ej utgå,
där det enligt 2:o beräknade värdet
öfver stiger 4,000 kronor.

4:o. I hos Kungl. Maj:t gjord
underdånig ansökan om. statslån skall
låneförmedlare uppgifva, huru stor
del af lånet är af sedd för jordbrukslägenheter
och huru stor del för bostadslägenheter.
*)

*) De här nedan intagna bestämmelserna utom de under l.o återfinnas i nu gällande
kungörelse rörande egnahemslånerörelsen.

353

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunniges förslag.)

Lån till förvärfvande af jordbruks^
enheter skola, där ej särskilda
omständigheter föranleda undantag,
äga företräde framför lån till förvärfvande
af bostadslägenheter.

5:o. A amortering sdelen erlägges,
intill dess densamma blifva till fullo
gulden, en annuitet af sju procent,
hvarvid såsom ränta räknas tre och
sex tiondedels procent å det oguldna
kapitalbeloppet af amortering sdelen.

. 6:o. I kontraktet mellan låneförmedlare
och låntagare skall intagas
bestämmelse om lägenhetens egenskap
af bostadslägenhet.

som ock i fråga om lån åt innehafvare
af tomträtt följande särskilda
bestämmelser:

l:o. Lånet skall utgå med minst
hälften och högst tre fjärdedelar af
värdet utaf de innehafvaren tillhöriga
byggnader, som finnas eller äro afsegla
att uppföras å lägenheten.

2:o. Inteckningar i tomträtt må
kunna godtagas såsom säkerhet för
egnahemslån i samma utsträckning
som inteckningar i fast egendom;
dock under villkor dels att vid tiden
för hvarje Iåns beviljande af upplåtelsetiden
återstår så mycket, att
denna återstod med minst tjugo år
öfverskjuter den tid, som åtgår till
inbetalning af egnahemslånets amorteringsdel,
dels ock att tomträttsaftalet
är så affattadt, att tomträtten icke
under upplåtelsetiden kan förverkas
eller eljest upphöra.

Det alla, som vederbör, etc.

*45

354

Förslag

till

kungörelse med särskilda föreskrifter till iakttagande af hushållningssällskap,
aktiebolag och föreningar, hvilka vilja
erhålla statslån från egnahemslånefonden.

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunniges förslag.)

1 §•

Hushållningssällskap skall, för att
kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden,
för lånerörelsen hafva antagit
särskilt reglemente, hvari bestämmelser
i följande afseenden skola
finnas intagna, nämligen

a) att för hushållningssällskapets
lånerörelse skall finnas en af sällskapet
eller dess förvaltningsutskott vald
särskild egnahemsnämnd, hvilken skall
hafva till åliggande ej mindre att med
eller utan egen beslutanderätt i fråga
om låns beviljande eller afstående
handhafva sällskapets lånerörelse än
äfven att i allmänhet verka för egnahemsfrågans
utveckling inom sällskapets
område;

b) att hushållningssällskapet på
skilda orter inom sitt område skall
hafva af sällskapets egnahemsnämnd
utsedda ombud, hvilka skola hafva till
uppgift att tillhandagå lånesökande

355

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunniges förslag.)

med råd och anvisning ar samt att
lämna vederbörande upplysningar angående
de lånesö/candes förhållanden;

c) att för hushållningssällskapets
egnahemslånerörelse skola föras särskilda
räkenskaper;

d) att låneansökningar skola profvas
och afgöras minst fyra gånger
om året på i reglementet fastställda
tider, för så vidt särskilda hinder
härför ej föreligga;

e) angående verkställandet af besiktningar
å de lägenheter, hvarå lån
blifvit sökta;

f) om den ordning, i hvilken de
lånesökande för det fall, att tillgänglig a
medel icke förslå till beviljande af
samtliga inneliggande ansökningar om
lån, skola hafva företräde den ene
framför den andre till erhållande
af lån.

Det reglemente, som sålunda antages
af hushållningssällskapet, skall
delgifvas landtbruksstyrelsen. Därest
ändring i eller tillägg till reglementet
sedermera göres, skall underrättelse
om beslutet ofördröjligen meddelas
landtbruksstyr elsen.

1 §• 2 §.

Aktiebolag skall för att kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden
vara behörigen registreradt; och skall den för bolaget gällande
bolagsordning innehålla:

a) att föremålet för bolagets verksamhet är att främja förvärfvandet
af egna hem;

b) att under bolagets bestånd ej till aktieägarna må för något år
utbetalas mer än en viss, i bolagsordningen bestämd procent å inbetalade
aktiekapitalet;

356

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunniges förslag.)

c) bestämmelse, huruvida, i händelse till aktieägarna under något
år icke utbetalats hvad de enligt bolagsordningen må för ett år högst
utbekomma, underskjutande beloppet må kunna framdeles under bolagets
bestånd eller vid dess upplösning till dem utbetalas eller ej;

d) att, om bolaget upplöses, af dess tillgångar ej må till aktieägarna
utbetalas mer, än som motsvarar inbetalade aktiekapitalet jämte
hvad enligt bestämmelse, meddelad på grund af föreskriften i punkt c)
här ofvan, må kunna till dem utgå;

e) bestämmelser rörande användningen ej mindre under bolagets
bestånd af tillgängliga vinstmedel, i den mån desamma icke enligt
gällande lag om aktiebolag skola afsättas till reservfond eller enligt
bolagsordningens bestämmelser må utbetalas till aktieägarna, än äfven i
händelse af bolagets upplösning af de tillgångar, som kunna återstå,
sedan till aktieägarna utbetalats hvad till dem enligt bolagsordningen
må för sådant fall utgå; samt

f) föreskrift därom att, i händelse bolaget undfår statslån från
egnahemslånefonden, ändring i bolagsordningen i något af de afseenden,
hvarom här ofvan i denna paragraf förmäles, icke är giltig, med mindre
Kungl. Maj:t till ändringen lämnat medgifvande.

2 §. 3 §.

Förening skall för att kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden
vara behörigen registrerad såsom förening för ekonomisk verksamhet;
och skola de för föreningen gällande stadgar innehålla:

a) att föremålet för föreningens verksamhet är att främja förvärfvandet
af egna hem;

b) att räkenskapsafslutning skall ske för år;

c) bestämmelse, huru stor del af föreningens årsvinst skall afsättas
till reservfond, innan vinstutdelning till föreningsmedlemmarna må
äga rum;

d) att under föreningens bestånd ej till medlemmarna må för något
år såsom vinstutdelning utbetalas mer än en viss i stadgarna bestämd
procent å de inbetalade insatserna;

e) bestämmelse, huruvida, i händelse till medlemmarna under något
år icke utbetalats såsom vinstutdelning hvad de enligt stadgarna i sådant
afseende må för ett år högst utbekomma, underskjutande beloppet må
kunna framdeles under föreningens bestånd eller vid dess upplösning
till dem utbetalas eller ej;

357

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunniges förslag.)

t) att, om föreningen upplöses, af dess tillgångar ej må till medlemmarna
utbetalas mer, än som motsvarar de inbetalade insatserna
jämte hvad enligt bestämmelse, meddelad på grund af föreskriften i
punkt e) här ofvan, må kunna till dem utgå;

g) bestämmelser rörande användningen ej mindre under föreningens
bestånd af tillgängliga vinstmedel, i den mån desamma icke enligt stadgarna
skola afsättas till reservfond eller må utbetalas till medlemmarna, än
äfven i händelse af föreningens upplösning af de tillgångar, som kunna
återstå, sedan till medlemmarna utbetalats hvad till dem enligt stadgarna
må för sådant fall utgå; samt

h) föreskrift därom att, i händelse föreningen undfår statslån från
egnahemslånefonden, ändring i stadgarna i något af de afseenden, hvarom
här ofvan i denna paragraf förmäles, icke är giltig, med mindre
Kungl. Maj:t till ändringen lämnat medgifvande.

4 §•

Aktiebolag eller förening skall, för
att kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden,
utöfver hvad som här
ofvan finnes stadgadt, hafva antagit
särskildt reglemente för lånerörelsen,
hvari bestämmelser i följande afseenden
skola finnas intagna, nämligen:

a) att i de fall, då låneförmedlaren
samtidigt drifven jordförmedlings-
eller annan rörelse, särskilda
räkenskaper skola föras för egnahemslånerörelsen; b)

att låneansökningar skola pröfvas
och af göras minst fyra gånger
om året på i reglementet fastställda
tider, för så vidt särskilda hinder
härför ej föreligga;

c) om den ordning, i hvilken de
lånesökande för det fall, att tillgängliga
medel icke förslå till beviljande
af samtliga inneliggande ansökningar
om lån, skola hafva företräde den

358

(Nu gällande bestämmelser.)

3 §•

Aktiebolag eller förening, som
undfått statslån från egnahemslånefonden,
skall i afseende å dess verksamhet
stå under högsta uppsikt
och kontroll från statens sida genom
Kungl. Mapts befallningshafvande
i det län, inom hvilket bolagets
eller föreningens styrelse har
sitt säte; och skola afskrifter af de
utaf bolaget eller föreningens styrelse
och revisorer afgifna förvaltnings-
och revisionsberättelser genom
vederbörande styrelses försorg
till nämnda Kungl. Maj:ts befallningshafvande
inlämnas inom fjoiv
ton dagar efter det sådan berättelse
afgifvits; ägande Kungl. Majds befallningshafvande,
där sä finnes lämpligt,
att för ett år i sänder förordna
särskildt ombud att under Kungl.
Majds befallningshafvande utöfva
nämnda kontroll och att för sådant
ändamål deltaga i granskningen af
vederbörande styrelses förvaltning samt
bolagets eller föreningens räkenskaper.

(De satekunniges förslag.)
ene framför den andre till erhållande
af lån.

Det reglemente, som sålunda antages
af låneförmedlare, skall delgifvas
landtbruksstyrelsen. Därest ändring
i eller tillägg till reglementet
sedermera göres, skall underrättelse
om beslutet ofördröjligen meddelas
landtbruksstyrelsen.

5 §•

Aktiebolag eller förening, som
undfått statslån från egnahemslånefonden,
skall i afseende å dess verksamhet
stå under uppsikt och kontroll
från statens sida genom Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i det län,
inom hvilket bolagets eller föreningens
styrelse har sitt säte; och
skola afskrifter af de utaf bolagets
eller föreningens styrelse och revisorer
afgifna förvaltnings- och revisionsberättelser
genom vederbörande
styrelses försorg till nämnda Kungl.
Maj:ts befallningshafvande inlämnas
inom fjorton dagar efter det sådan
berättelse afgifvits. Kungl. Majds
befallningshafvande skall tillika. för
ett år i sänder utse en ledamot i
vederbörande bolags eller förenings
styrelse äfvensom en revisor att deltaga
i granskningen af vederbörande styrelses
förvaltning samt bolagets eller
föreningens räkenskaper. Omförmälde
ledamot i styrelsen skall närvara vid
dess sammanträden och deltaga i dess
beslut men icke vara ekonomiskt ansvarig
för vare sig desamma eller

359

(Nu gällande bestämmelser.)

Sålunda förordnadt ombud skall inom
tid, som af Kungi. Maj:ts befallningshafvande
bestämmes, till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande inkomma
med berättelse öfver fullgörandet af
det honom lämnade uppdrag äfvensom
i öfrigt ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, Kungl. Maj:ts
befallningshafvande kan finna nödigt
för honom utfärda; och skall ombudet
af bolaget eller föreningen åtnjuta
ersättning med belopp, som i
brist på åsämjande bestämmes af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Förekommer emot den af aktiebolag
eller förening, som undfått statslån
från egnahemslånefonden, utöfvade
verksamhet anledning till anmärkning,
som Kungl. Maj:ts befallningshafvande
finner vara af beskaffenhet att inverka
på bolagets eller föreningens lämplighet
som mellanhand vid egnahemslånerörelsen,
bör Kungl. Majds befallningshafvande
skriftligen gifva bolagets
eller föreningens styrelse del af
anmärkningen med anmodan att inom
viss af Kungl. Majds befallningshafvande
utsatt tid undanrödja anledningen
till densamma. Underlåter
styrelsen att inom föresatt tid ställa
sig sådan anmodan till efterrättelse,

(De sakkunniges förslag.)
bolagets eller föreningens förbindelser
i öfrigt.

Sålunda förordnad styrelseledamot
och revisor skall inom tid, som af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande
bestämmes, till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
inkomma med berättelse
öfver fullgörandet af det
honom lämnade uppdrag äfvensom
i öfrigt ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, Kungl. Maj:ts befallningshafvande
kan finna nödigt
för honom utfärda. Därjämte skall
ledamoten i styrelsen, då bolaget eller
föreningen söker nytt lån, afgifva yttrande
angående vederbörande låneförmedlares
verksamhet. Styrelseledamot
och revisor äger att af Dolaget eller
föreningen åtnjuta ersättning med
belopp, som i brist på åsämjande
bestämmes af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Det åligger Kungl. Majds befallningshafvande
att jämte eget yttrande
till landtbruksstyrelsen öfversända af
styrelseledamot och revisor afgifva berättelser
efter det att, därest vid företagen
granskning anmärkning förekommer,
förklaring från vederbörande
blifvit infordrad. Därest af Kungl.
Majds befallningshafvande förelagd
rättelse ej skett, äger landtbruksstyrelsen,
om så pröfvas nödigt, anmäla
förhållandet till Kungl. Majd.

360

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunniges förslag.)

skall Kungl. Maj:ts befallningshafvande
om förhållandet göra anmälan
hos Kungl. Maj:t.

i §• 6 §■

Vid ansökning om statslån från egnahemslånefonden skall fogas:

af hushållningssällskap:

l:o) protokollsutdrag, utvisande sällskapets beslut att förmedla
egnahemslån och för sådant ändamål söka statslån;

2:o) samtliga, enligt af sällskapet eller dess förvaltningsutskott
fattade beslut, för sällskapets egnahemslånerörelse gällande särskilda bestämmelser,
såsom reglementen, stadgar, instruktioner, formulär och
dylika handlingar;

3:o) uppgift för tiden från den 1
september föregående år till den 1
september det år, då ansökningen ingifves,
dels å sammanlagda beloppet
beviljade lån och dels å beloppet af
låneansökningar, som icke kunnat beviljas
af brist på medel;

af aktiebolag eller förening:

l:o) gällande bolagsordning eller stadgar jämte bevis om behörig
registrering;

2:o) protokollsutdrag, utvisande aktiebolagets eller föreningens
beslut att förmedla egnahemslån och för sådant ändamål söka statslån;

3:o) samtliga angående bolagets eller föreningens egnahemslånerörelse
och hvad därmed äger sammanhang gällande särskilda bestämmelser,
såsom reglementen, stadgar, instruktioner, formulär och dylika
handlingar;

4:o) uppgift å samtliga styrelseledamöters namn och hemvist;

5ro) yttrande af den af Kungl.
Maj.ts befallningshafvande utsedda
styrelseledamoten angående vederbörande
bolags eller förenings verksamhet; 6:

o) uppgift för tiden från den 1
september föregående år till den 1

361

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunniges förslag.)

september det år, då ansökningen ingifves,
dels å sammanlagda beloppet
beviljade lån och dels å beloppet af
låneansökningar, som icke kunnat beviljas
af brist på medel;

1:6) [5:o] de öfriga handlingar och uppgifter, som bolaget eller
föreningen finner vara af beskaffenhet att kunna tjäna till ledning vid
bedömande, huruvida sökanden må kunna anses vara såsom mellanhand
vid egnahemslånerörelsen lämplig samt bereda tillräcklig trygghet för,
att egna hems förvärfvande af mindre bemedlade arbetare eller med
dem likställda personer skulle blifva genom sökanden på ett oegennyttigt
och ändamålsenligt sätt befrämjadt.

Hushållningssällskap, aktiebolag eller förening, som redan innehar
statslån från egnahemslånefonden, må, utan hinder af hvad ofvan stadgats,
kunna uti ansökning om ytterligare dylikt lån allenast åberopa
sådan vid förut ingifven ansökning fogad handling, som uteslutande
innefattar beslut, hvilka fortfarande äro utan ändring gällande.

5 §•

Ansökning om statslån från
egnahemslånefonden skall göras före
den 1 november året näst före det,
för hvilket lån sökes; dock att låneförmedlare,
som önskar erhålla statslån
från de medel till belopp af högst

800,000 kronor, som riksdagen bemyndigat
Oss att för år 1908 ytterligare
disponera såsom statslån ur
egnahemslånefonden, skall före den 16
nästinstundande juli därom ingifva
underdånig ansökning.

7 §•

Till Kungl. Maj:t ställd ansökning
om statslån skall ingifvas till landtbruksstyrelsen
före den 15 september
året näst före det, för hvilket lån
sökes, och skall landtbruksstyrelsen
före den 1 därpå följande november
med eget yttrande och förslag till
fördelning af tillgängliga lånemedel
till Kungl. Maj:t insända ansökningarna.

* 46

Det alla, som vederbör, etc.

RESERVATIONER

365

Reservation af fil. d:r Paul Hellström.

Undertecknad, som i öfrigt biträdt de sakkunniges förslag, har i
några detaljer haft en från majoriteten afvikande mening beträffande
låneförmedlingens organisation och centrala ledning.

Låneförmedlingens organisation.

I likhet med de sakkunniges majoritet anser jag, att låneförmedlingens
hittillsvarande organisation i praktiken visat sig i stort sedt
rätt väl hafva motsvarat sin uppgift, och att inga skäl föreligga att
nu frångå den hittills tillämpade anordningen med hushållningssällskapen
såsom de förnämsta låneförmedlarne, utan att sträfvandena i stället böra
inriktas på att inom den nuvarande organisationens ram införa de förbättringar,
som kunna befinnas erforderliga, för att egnahemslånerörelsen
skall kunna på ett allt mer och mer tillfredsställande sätt fylla sin
betydelsefulla uppgift. Jag tar således bestämdt afstånd från det af
sakkunnigeledamoten doktor Adrian Molin framställda omorganisationsförslaget.
Däremot anser jag, att en detalj i detta förslag med stor
fördel kan upptagas och inordnas i den nuvarande organisationen af
låneförmedlingen; och denna detalj gäller den föreslagna rätten för
kommuner, som så önska, att åtaga sig förmedling af statens egnahemslån.

Enligt min åsikt skulle det visserligen vara till skada för egnahemsrörelsen,
om låneförmedlingen skulle öfverflyttas från hushållningssällskapen
till kommunerna; men å andra sidan kan jag ej se, att några
som helst olägenheter skulle behöfva uppstå hvarken för egnahemsrörelsen,
för staten eller för kommunerna, om de kommuner, som så
önskade, finge rätt att inom sina resp. områden förmedla egnahemslån
på samma villkor som hushållningssällskapen inom sina resp. områden.
I de allra flesta fall, där en kommun kunde befinnas villig att inom
sitt område förmedla egnahemslån för bildande af egna hem för jordbruksändamål,
torde det komma att gälla inköp och styckning af någon
större för småbruk passande egendom, och syftet med företaget således

366

vara att åstadkomma verklig nybildning af egnahem. Visserligen kan
en för saken intresserad kommun redan med de nuvarande bestämmelserna
för egnahemslånerörelsen för detta ändamål komma i åtnjutande
af statslån., men det måste i så fall ske på omvägar, t. ex. genom bildande
af ett egnahemsbolag, i hvilket kommunen ingår såsom aktieägare.
Men gifvet är, att det ifrågavarande egnahemsbildandet skulle
i hög grad befordras och underlättas, om kommunen hade rätt att på samma
villkor, som nu gälla för hushållningssällskapen, direkt uppträda såsom
låneförmedlare. Då kommunen i och med detsamma mot tillgodonjutande
af fastställdt risk- och förvaltningsbidrag iklädde sig risken för
de af densamma utlämnade egnahemslånen, så borde inga betänkligheter
behöfva möta för att i förekommande fall använda en kommun
såsom förmedlare af statens egnahemslån.

Beträffande den säkerhet, som skulle lämnas för statslånet och
den skyldighet att afgifva redovisningar och rapporter till statskontoret
och landtbruksstyrelsen, som skulle åligga kommunen såsom låneförmedlare,
kunde samma bestämmelser träda i tillämpning, som gälla för
hushållningssällskapen. Däremot skulle kommunerna naturligtvis fritagas
ifrån den af de sakkunnige nu för hushållningssällskapen föreslagna
skyldigheten att anställa egnahemsombud och egnahemskonsulent
m. m., som direkt betingas af att hushållningssällskapens låneförmedling
omfattar ett större område.

På grund häraf vågar jag vördsamt hemställa, att kommuner må
tillerkännas rätt att inom sina resp. områden förmedla statens egnahemslån,
och att för kommunernas låneförmedling, i tillämpliga delar, må få
gälla de nu för hushållningssällskapens låneförmedling af de sakkunnige
föreslagna bestämmelser.

Den centrala ledningen af lånerörelsen.

Äfven beträffande denna fråga har jag i stort sedt samma uppfattning
som de sakkunniges majoritet, i det jag anser, att ledningen
af statens egnahemslånerörelse och öfriga åtgärder för egnahemsbildningens
främjande bör uppdragas åt landtbruksstyrelsen, men i motsats
till sakkunnigemajoriteten anser jag, att egnahemslånerörelsen redan
nu nått en sådan omfattning, att en särskild byrå bör för detta ändamål
inrättas i landtbruksstyrelsen.

Redan nu har den byrå, som har att handlägga de allmänna jordbruksärendena,
en så stor arbetsbörda, att det enligt min åsikt ej kan

367

vara till gagn hvarken för egnahem slånerörelsen eller för det stora
arbetsområde, som nu tillhör denna byrå, om dess redan förut stora
arbetsbörda skulle ytterligare ökas med den stora arbetsuppgift, som
egnahemslånerörelsens centrala ledning innebär. Det är enligt min
åsikt ej nog att för detta ändamål på den allmänna jordbruksbyrån
anställa en inspektör för egnahemslånerörelsen, utan bör redan nu en
särskild byrå med egen byråchef inrättas för dessa ärendens handläggning.

Redan den omständigheten, att egnahemslånerörelsen i riket årligen
ökas med ett belopp af flera millioner kronor, och att de utlämnade
egnahemslånen icke blifva slutamorterade förrän 29 år efter sedan
de utlämnats, gör, att rörelsens omfattning är stadd i en mycket stark
och hastig tillväxt. Och skola de från många håll framkomna profetiorna
om den nuvarande organisationens oförmåga att i längden kunna
fungera, icke snart nog gå i uppfyllelse, så är det enligt min mening
oundgängligen nödvändigt att redan nu på ett tillfredsställande sätt
lösa frågan om lånerörelsens centrala ledning.

Och för detta ändamål erfordras enligt min åsikt att redan nu
för frågorna rörande egnahemslånerörelsen inrättas en egen byrå i
landtbruksstyrelsen med särskild föredragande. En på annan byrå anställd
underordnad tjänsteman skulle, då denna byrå redan med sin
nuvarande arbetsuppgift är öfverhopad med arbete, sannolikt icke blifva
i tillfälle att lika odeladt ägna sig åt sin viktiga uppgift som en för
detta speciella ändamål anställd byråchef; hvartill komma de olägenheter,
som gitvetvis måste följa med en anordning, enligt hvilken den, som
förberedt ärendena, ej är föredragande.

På grund häraf vågar jag beträffande denna punkt vördsamt hemställa,
att i och för egnahemslånerörelsens centrala ledning måtte i landtbruksstyrelsen
inråttas en särskild byrå för egnahemslåneärenden med egen
byråchef såsom föredragande.

Låneförmedlarnas rapportskyldighet.

Såsom en konsekvens af föregående hemställan anser jag, att den
befattning med egnahemslånerörelsens öfvervakande, som hittills ålegat
vederbörande Konungens befallningshafvande, bör öfverflyttas till landtbruksstyrelsen.
Det åläggande Konungens befallningshafvande i de olika
länen fått med granskning af lånekontrakt m. m. har just betingats
häraf, att det icke funnits något centralt organ för egnahemslånerörelsen.
Det har varit en nödfallsutväg, som man tillsvidare måst till -

368

gripa. Men att sedan man fått ett centralt organ för egnahemslånerörelsen
fortfarande upprätthålla denna nödfallsanordning och fortfarande
betunga Konungens befallningshafvande med en granskningsskyldighet,
som å ena sidan är af tämligen underordnad betydelse, då denna myndighet
icke i öfrigt har att taga någon befattning med egnahemslånerörelsen,
och som å andra sidan, om den skall blifva annat än en tom
formalitet, blir för vederbörande myndighet ganska betungande och
tidsödande, synes vara synnerligen omotiveradt. Om sakkunnigemajoritetens
förslag godtages, enligt hvilket för den centrala ledningen af
statens ständigt och hastigt växande egnahemslånerörelse skulle anställas
eu underordnad tjänsteman på en af landtbruksstyrelsens nuvarande
byråer, så kan ju den fortsatta rapport- och redovisningsskyldigheten
till vederbörande Konungens befallningshafvande motiveras därmed, att
det centrala ämbetsverket icke kan hinna med denna viktiga del af
sitt arbete och att detta därföre får fördelas på de olika länsstyrelserna.
Men om mitt förslag i föregående punkt skulle godkännas, så bortfaller
också åtminstone delvis detta skäl.

Enligt min åsikt är det för en effektiv kontroll af låneförmedlarna
nog om — oafsedt de för egnahemsbolagens och föreningarnes
stvrelser och revisorer gällande särskilda bestämmelserna — den låneförmedlarna
åliggande rapportskyldigheten inskränkes till att omfatta
den redogörelse enligt af Kungl. Maj:t fastställdt formulär, som årligen
skall af låneförmedlaren afgifvas. Denna redogörelse innehåller alla de
för en bedömning af låneförmedlarens sätt att sköta sitt uppdrag
nödiga uppgifter, ej blott de, som framgå af lånekontrakten utan äfven
en hel del andra, och under sådana omständigheter synes det mig alldeles
omotiveradt att fordra, att därjämte skall insändas afskrift af de
originalhandlingar, ur hvilka de detaljerade uppgifterna för hvarje lån
äro hämtade. Detta är endast att utan tvingande skäl öka det mångskrifveri,
som redan nu ifrån flera håll förebrås egnahemslånerörelsen.

På grund häraf vågar jag vördsamt hemställa, att den låneförmedlarna
åliggande skyldigheten att till Kungl, Maj:ts befallningshafvande
insända afskrift af lånekontrakt och besiktning sinstrument må utgå och att
rapportskyldigheten till den centrala ledningen må inskränkas till en årlig
redogörelse enligt af Kungl, Maj:t fastställdt formulär, hvilken redogörelse
må insändas direkt till landtbruksstyrelsen att där granskas och i vederbörlig
ordning vidare behandlas.

Luleå i juni 1914.

Paul Hellström.

36‘J

Reservation af fil. d:r Adrian Molin.

Statens hittills vidtagna åtgärder för att främja egnahemsbildningen
inom landet kunna inställas under följande fyra rubriker:

l:o) Upplåtelser af lägenheter på statens jordbruksdomäner i södra
och mellersta Sverige.

2:o) Upplåtelser af odlingslägenheter på kronomark i Norrland.

3:o) Utlämnande af egnahemslån.

4:o) Anslag och låneunderstöd för främjande af offentlig jordförmedling.

Hvilka äro orsakerna till att dessa åtgärder, såsom ganska allmänt
— och till dels äfven af de sakkunniges majoritet — erkännes, icke
gett de resultat, som med dem afsetts?

Jag bortser här från detaljer, till hvilka jag återkommer vid den
närmare behandlingen af de olika åtgärderna, och faster mig vid ett
gemensamt drag, som synes mig vara af grundväsentlig betydelse.

Jag tror mig då våga det påståendet, att de djupaste orsakerna
till ineffektiviteten i de statliga åtgärderna på detta område ligga i en
otillfredsställande organisation eller i bristen på organisation.

Ett gemensamt drag för alla dessa statens åtgärder, sammanhängande
med deras historiska tillkomst, är, att staten för dem anlitar
organ, hvilka äro anpassade för väsentligen andra uppgifter än egnahemsbildningen,
och som fått denna senare som ett påbröd att sköta
vid sidan af de egentliga, centrala. Så är för domänstyrelsen vården
om statens skogar den första uppgiften, vården om jordbruksdomänerna
den andra, arbetet med egnahemsbildningen på kronojord en detalj i hvardera
af dessa — och måste så vara. För domänintendenter och domänuppskattningsmän
är den egentliga uppgiften att vid utarrendering af statens
jordbruksdomäner tillvarataga statens intressen; att organisera egnahemsbildning
på dessa domäner är en uppgift af helt annan och vanskligare
innebörd, som sedan tillkommit, så att säga häktats på den gamla.
För statens skogstjänstemän i Norrland slutligen är och måste skogs *

370

vården vara det stora allt behärskande intresset, som visserligen fullt
kräfver sina organ; men äfven här ha dessa organ fått sig ålagda som
bisyssla en så kräfvande uppgift som att leda en jordbruksJcolonisation
på statsskogarna.

Det hittills viktigaste ledet i statens sträfvanden på detta område
är egnahemslåner öreisen. Äfven här möter samma förhållande. Som organ
för denna anlitar staten i första hand hushållningssällskapen, som vid
sidan af sin mångfald uppgifter af jordbruksteknisk och jordbruksekonomisk
innebörd ålagts äfven i det väsentliga skötseln och ledningen
af den ytterst betydelsefulla och kräfvande uppgiften som egnahemslåneförmedlare.
Lånerörelsen genom för egnahemsändamål direkt bildade
bolag och föreningar har af skäl, som jag sedermera skall närmare
beröra, icke nått någon större utveckling.

Hvad slutligen jordförmedlingen beträffar är ju denna gren af
egnahemsrörelsen så ny, att föga erfarenhet hittills varit att hämta.
Upprättandet af jordförmedlings byråer med understöd af statsmedel torde
komma att i första rummet ske genom hushållningssällskapen och
Nationalföreningen mot emigrationen, hvilken senare i vårt land tagit
initiativet till denna verksamhet. Styckning af större egendomar till
mindre jordbruk med stöd af statens jordförmedlingsfond sker uteslutande
genom för ändamålet bildade föreningar och bolag, företrädesvis under
ledning af den nyssnämnda föreningen och dess olika organ.

Det är ju helt naturligt, att statsmakterna för de första mer och
mindre trefvande försöken på egnahemsrörelsens område sökt använda
sig af redan befintliga organ, sådana som i hvarje fall synts vara de
mest närliggande för de olika uppgifterna. Men det kan å andra sidan
icke bestridas, att härigenom, allt eftersom åtgärderna ökats i antal,
omfattning och betydelse, och själfva arbetet vuxit inom de olika verksamhetsgrenarna,
vuxit ifrån experimentstadiet, har det uppstått mycket
stora svårigheter för en mot statens uppoffringar svarande utveckling,
kvantitativt och kvalitativt, af egnahemsrörelsen, och att i själfva verket det
nuvarande tillståndet innebär eu organisatorisk oreda, som icke kan afhjälpas
genom ändringar och modifikationer i detalj, utan endast genom
en genomtänkt organisation, som knyter ihop de olika trådarna till ett
samladt planmässigt helt, som sammanför under enhetlig ledning med
så långt möjligt egna efter uppgiftens art afpassade organ all statens
verksamhet på detta område, denna verksamhet som allt mer erkännes
äga den största betydelse för vårt folks hälsa och trifsel och för vår
nationella ekonomi.

Ur denna synpunkt: öfvertygelsen om nödvändigheten att ge vår

371

svenska egnahemsrörelse en egen genomförd organisation med själfständiga
organ och en enhetlig, planmässig ledning måste man se de i det
följande framlagda yrkanden och förslag. Dessa afse gifvetvis icke en
i detalj utarbetad, slutgiltig organisation. Åstadkommandet af eu dylik
skulle ha förutsatt tillgång till speciell sakkunskap — särskilt juridiskt
och administrativt skolad sådan —, som icke stått till mitt förfogande.
Tyngdpunkten i den följande framställningen ligger sålunda i analysen
af det nuvarande systemets brister och i motiveringen för krafvet på en
själfständig organisation för egnahemsrörelsen. Det föreliggande organisationsförslaget
åter betraktar jag själf närmast som ett utkast, ett
uppslag för vidare arbete, en utgångspunkt för en verklig utredning af
egnahemsfrågan i hela dess vidd. En sådan utredning var tydligen ansedd
med det de sakkunnige lämnade uppdragetx, men har enligt min
mening icke skett genom det kommittéarbete, till hvilket denna reservation
är anknuten.

Egnahemslånerörelsen.

Tyngdpunkten i den af staten understödda och i någon mån ledda
egnahemsverksamheten är egnahemslånerörelsen. Då det gäller att finna
en lämplig organisation för egnahemsrörelsen, måste man alltså utgå
ifrån och taga i första hand hänsyn till denna verksamhet, som närmast
bestämmes genom sin karaktär af Ztmerörelse, en utdistribuering till
enskilda egnahemsbyggare af ansenliga belopp statsmedel.

För att få ett grepp på frågan är det nödvändigt att gå tillbaka
till dess förhistoria.

Efter upprepade motioner beslöt ändtligen 1899 års riksdag en
skrifvelse till Kung!. Maj:t med begäran om utredning af frågan om en
statens egnahemslånerörelse. Denna skrifvelse föranledde tillsättandet
af den första egnahemskommittén, som 1901 afgaf sitt betänkande.

Kommittén föreslog egnahemslånerörelsens uppdelning på två grenar:
lån för jordbruks- och för bostadsändamål. Lån skulle kunna utlämnas
för de förra lägenheterna intill 7s och för de senare intill 7* af värdet,
som icke finge öfverstiga resp. 4,000 och 3,000 kronor. För de olika
lånen föreslogs samma räntesats 3.7 5 procent. Återbetalningen af lånen

1 Detta innefattar att »verkställa utredning af egnahemsfrågan samt utarbeta förslag
dels till de förändringar i gällande bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, som på grund
af vunnen erfarenhet kunna befinnas önskvärda, dels ock till de ytterligare åtgärder, som från
statens sida kunna vidtagas för att underlätta och befordra egnahemsbildningen».

372

skulle ske genom fasta årliga annuiteter med resp. 6 procent och 8 V2
procent å halfva lånebeloppet, hvarigenom detta för jordbrukslånen skulle
vara afamorteradt på 27 och för bostadslånen på 16 år. Därefter
skulle den s. k. stående delen af lånet vara till betalning förfallen efter
sex månaders uppsägning.

För att handhafva egnahemslånerörelsen och i allmänhet främja
tillkomsten af egna hem skulle i hvarje län finnas en egnahemsnämnd
med landshöfdingen eller vid förfall för honom landssekreteraren såsom
ordförande, landskamreraren såsom föredragande och därjämte trenne
ledamöter, utsedda för tre år i sänder, en, som borde vara kroppsarbetare,
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, en af landstinget och en
af hushållningssällskapet.

Inom kommunerna skulle kommunalnämnden medverka i egnahemsrörelsen
genom att tillhandahålla blanketter till låneansökningar, köpeafhandlingar
och reverser och biträda vid uppsättande af dylika handlingar,
genom att ordna besiktning af egnahemslägenheter o. s. v.

Ansökan om lån skulle ställas till egnahemsnämnden och mot
kvitto inlämnas till kommunalnämndens ordförande årligen före den 1
juli. Vid sammanträde i september skulle kommunalnämnden granska
inkomna låneansökningar, afgifva yttrande om sökandes person, lägenhets
lämplighet o. s. v. och därefter före den 15 oktober insända handlingarna
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

De sålunda till Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomna lånehandlingarna
skulle preliminärt granskas af egnahemsnämndens ordförande
och sekreterare och eventuellt kompletteras, hvarefter nämnden skulle
sammanträda för pröfning af desamma i förra hälften af november
månad, då godkända ansökningar'' skulle ordnas i den följd, enligt
hvilken lån syntes böra i mån af tillgång på lånemedel utgå. Före november
månads utgång skulle Kungl. Maj ds befallningshafvande insända de
pröfvade och godkända lånehandlingarna till Kungl. Majd, som därefter
hade att fördela årets lånemedel på de olika länen. Efter härom erhållet
besked, skulle Kungl. Maj ds befallningshafvande före utgången
af året underrätta de olika lånesökarne om utfallet af deras ansökan.
Lån skulle slutligen utbetalas genom kronofogden.

Det värdefulla och verkligen bärande i vår egnahemslånerörelse:
lånens uppdelning på en stående del och en amorteringsdel, väl afvägda
amorteringsplaner o. s. v. är sålunda den första egnahemskommitténs
verk. Dess förslag var äfven stort lagdt i organisatoriskt hänseende, i
det att kommittén verkligen tog konsekvenserna af en statens lånerörelse
och gjorde denna, utan någon ansvarsdivision, till en statens angelägenhet

373

fullt ut med egna organ. Svagheten låg i den i flera hänseenden otympliga
byggnaden af dessa organ och den tungrodda apparaten för pröfning
af låneansökningarna och lånens utlämnande.

Värdefulla förslag till afknipande af de svåraste bristerna härutinnan
hade emellertid blifvit gjorda redan under betänkandets remiss till olika
myndigheter.

1 allmänhet reagerade länsstyrelserna emot det arbete och ansvar
för egnahemsrörelsen kommittén velat pålägga desamma. Flera gåfvo
också positiva uppslag till förbättringar i riktning att utesluta länsstyrelsefunktionärerna
från egnahemsnämnden, öfverflytta länsstyrelsens
arbete på nämnden själf, som skulle utrustas med eu särskild sekreterare;
kronobetjäningen borde likaledes befrias från uppgiften att kontrollera
de bildade egnahemslägenheternas skötsel o. s. v.

I samma riktning gick statskontorets intressanta och värdefulla
yttrande öfver kommitténs förslag. Statskontoret ansåg nämligen, att
nämnderna borde beredes eu väsentligen mera sjelfständig ställning än
som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma dem. Det syntes nämligen
påtagligt, att efter kommitténs förslag det i själfva verket skulle bli länsstyrelserna,
som både finge utföra det mesta arbetet och jämväl skulle
komma att öfva ett afgörande inflytande på nämndernas beslut. Härigenom
skulle nämndernas ställning såsom själfständiga institutioner försvagas
och deras förmåga att fylla sin uppgift minskas. På grund
häraf föreslog statskontoret, att nämnderna borde förses med en fast
anställd af staten aflönad sekreterare, tillika ombudsman, hvilken skulle
öfvertaga det väsentliga af de enligt kommittéförslaget länsstyrelserna
och deras tjänstemän åliggande bestyr med egnahemslånerörelsen.

I detta och andra liknande yttranden borde Kungl. Maj:t ha funnit
god ledning för sitt bedömande af den vanskliga organisationsfrågan.

Emellertid väjde Kungl. Maj:t undan för egnahemskommitténs af
alla hörda myndigheter, i det väsentliga tillstyrkta organisations förslag.
Onekligen fanns det ju också anledning till betänkligheter mot att på
ett alldeles opröfvadt område tillskapa en jämförelsevis omfattande och
dyr apparat. Dessa betänkligheter ledde Kungl. Maj:t till tanken att
anlita särskilda mellanhänder och i första rimmet hushållningssällskapen
som organ för lånerörelsen, en tanke, som i den tidigare diskussionen i
frågan icke blifvit föremål för någon som helst förberedande pröfning.1
Kungl. Majrts förslag i denna riktning blef emellertid riksdagens beslut,
dock icke ■ utan opposition, i det att anhängare af kommitténs förslag

1 Det kan särskild! anmärkas, att ingen af länsstyrelserna pekat på sällskapen såsom
organ för egnahemslånerörelsen.

374

såväl i det särskilda utskott, i livilket den kungl. propositionen behandlades
(i reservationer af hrr Benedicks, Ekenstam och Montgomery),
som i kamrarnas debatter framförde sakligt synnerligen starkt vägande
skäl för sin ståndpunkt.

Egnahemslåuerörelsen kom sålunda att byggas helt på s. k. låneförmedlare,
i det väsentligen hushållningssällskapen, men äfven egnahemsföreningar
och egnahemsbolag, som arbeta i allmännyttigt syfte,
d. v. s. utan hänsyn till affärsvinst utöfver baDkränta å sitt kapital.
Det lider emellertid intet tvifvel att riksdagens beslut fattades i den
tanken, att man här gjorde ett försök, och att det på dettas utfall
finge bero, hvilken organisation rörelsen framdeles slutgiltigt skulle erhålla.
Försöket gällde dels och framför allt egnahemslånerörelsen såsom
sådan, dels hushållningssällskapens befattning med densamma. Redan
departementschefen framhäfver i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
betydelsen af, »att, innan någon erfarenhet om resultaten af lånerörelsen
vunnits, åt denna icke gifves vare sig större omfattning, än att man
kan oafiåtligt följa utvecklingen och öfverblicka verkningarna af densamma,
eller fastare former, än att de jämkningar, som vid tillämpningen
kunna finnas erforderliga, med lätthet kunna g enomför as.»1

Hvad beträffar frågan, »huruvida staten bör lämna direkta lån till
arbetarne eller begagna mellanhänder, vill jag», fortsätter han, »till eu
början betona att, såvidt jag kan finna, några principiella skäl, på hvilka
skulle kunna grundas ett bestämdt förordande af vare sig den ena eller
andra vägen, icke föreligga, helst lånerörelsen, hvilketdera alternativet
man än väljer, måste betraktas såsom ett försök, och det först med ledning
af dettas resultat kan tillförlitligen bedömas, i hvilken riktning man bör
definitivt fortgå.1 — Jag anser därför ock, att man nu hufvudsakligen
bör sträfva efter att finna en enkel och praktisk anordning, som. på samma
gång den måste besitta erforderlig stadga och ändamålsenlighet, lämpar
sig för ett dylikt försök och icke kan verka bindande för framtiden.''» 1

I samma riktning uttalar sig äfven det särskilda utskottet. Man
vill icke acceptera den af kommittén föreslagna jämförelsevis stora och
dyrbara apparaten, så länge det endast är fråga om ett försök. »Då utlämnandet
af statslån för egna hems bildande väl torde tills vidare få anses
såsom ett försök, synes det. . . mindre lämpligt, om man nu organiserade
en detaljerad förvaltning genom särskildt inrättade statsorgan.»

Utvecklingen har emellertid i det väsentliga gett egnahemskommittén
rätt. Egnahemslånerörelsen nådde redan från början en ganska betydande

1 Kursiveringen af undertecknad.

375

omfattning-, större än Kling!. Maj:t beräknat. Redan efter fre år både
riksdagen anledning öka det årligen disponibla lånebeloppet, som åt
Kung]. Maj:t nedprutats till hälften af det af kommittén föreslagna,
till betydligt öfver detta eller till kronor fem miljoner per år, och detta
belopp har sedan ytterligare ökats, så att det som bekant numera uppgår
till 7.5 miljoner kronor per år.

Men samtidigt har det allt klarare visat sig, att egnahemskommittén
hade rätt, när den tänkte stort om rörelsen äfven därutinnan, att
den ville ge densamma eu mera själfständig ställning och en egen organisation,
icke göra den helt och hållet till ett inhyseshjon hos institutioner
med andra uppgifter.

Departementschefen framhöll 1904 med eftertryck, att inga andra
mellanhänder i lånerörelsen borde ifrågakomma än sådana, hos hvilka
ett verkligt intresse för egnahemsbildningen med bestämdhet kunde påräknas.
Ett dylikt intresse vore emellertid att finna hos hushållningssällskapen,
som äfven i öfrigt vore särdeles lämpliga såsom låneförmedlare. Det
kunde slutligen icke betviflas, att sällskapen skulle befinnas villiga att
åtaga sig uppdraget,

I själfva verket hade han haft - anledning till ett rakt motsatt
uttalande. Hösten 1901 hade hushållningssällskapens ombud haft tillfälle
att behandla egnahemskommitténs betänkande. Mötet förklarade
sig anse, att utlämnande af lån för bildande af jordbrukslägenheter med
ett så högt värde som kronor 4,000 icke borde »lämpligen blifva föremål
för statens verksamhet». Äfven i fråga om ännu mindre jordbrukslägenheter
och bostadslägenheter torde det »få anses betänkligt att anlita
vägen af statslån», allra helst »bland de klasser af arbetare, hvilka enligt
kommitténs förslag eventuellt vore berättigade till egnahemslån, icke i
verkligheten kunde konstateras ett så stort behof af statshjälp, att detta
skäligen skulle kunna utgöra anledning till statens ingripande i så stor
skala och på sätt som föreslagits». Beslutet fattades mot röster bland
mötesdeltagarna, som öppet beklagade »kallsinnigheten» i dessa uttalanden.

Sällskapen fingo sålunda uppgiften som låneförmedlare sig pålagd
af statsmakterna, man kan säga, mot sin vilja, och utan att de dessförinnan
på något sätt ådagalagt det intresse för uppgiften, som departementschefen
förklarat vara ett oundgängligt kraf på låneförmedlarne.1

Resultatet har också blifvit en högst beklaglig ojämnhet i skötseln
af lånerörelsen. Denna har, såsom redan framhållits, i och för sig nått

1 Det bör emellertid nämnas, att sällskapens ombud hösten 1903 i ett yttrande i emigrationsfrågan
gjorde en del uttalanden om beredande af lättnader för förvärf af mindre jordbruk,
hvilka i förhållande till 1901 års ståndpunkt synas visa i någon mån ökad förståelse för saken.

376

en större omfattning än de flesta vid starten vågade hoppas. Men en
granskning af lånens fördelning på olika delar af landet visar, att det
alldeles öfvervägande antalet lån kommit några få län till godo, under
det att i de flesta län rörelsen nått endast obetydlig omfattning och
några äro så godt som oberörda af densamma. Detta förhållande beror
i första rummet på det ojämna intresset bland hushållningssällskapen.
Inom vissa sällskap har nedlagts ett intensivt arbete, inom andra så
godt som intet. Redan en flyktig blick på den af de sakkunnige åvägabragta
statistiken visar, att af samtliga intill 1911 års slut genom hushållningssällskapen
utlämnade lån kommer på sju af sällskapen inemot
halfva lånesumman och på de återstående 19 den andra hälften. Fyra
sällskap ha ensamma förmedlat mer än tredjedelen af lånesumman, och
Kristianstads läns hushållningssällskap har ensamt utlämnat större lånebelopp
än åtta andra sällskap tillsammans.

Nu kunde man ju tänka sig, att denna ojämnhet skalle bero icke
på ojämnt intresse hos låneförmedlarne, utan på de i vårt land högst
växlande naturliga förutsättningarna för egnahemsrörelsen. En närmare
granskning af statistiken visar emellertid, att denna senare olikhet ingalunda
kan vara förklaring nog. ! Jämför man t. ex. i fråga om naturliga
förutsättningar så pass jämförliga län som Norrbottens och Västerbottens,
Jämtlands och Kopparbergs 2 samt Kristianstads och Hallands får man
ifråga om lånerörelsen för jordbruksändamål under åren 1905—1911
följande siffror:

Län	Antal lån	Lånebelopp
Norrbottens .................................	456	Kr. 918,930
Västerbottens ............... .............	111	173,925
Jämtlands....................................	305	706,925
Kopparbergs .............................	61	149,600
Kristianstads ..............................	892	3,061,950
Hallands ...................................	60	199,400

1 Se de sakkunniges statistik, sid. 92 fl''.

2 I fråga om Kopparbergs län bör man dock erinra sig de särskilda svårigheter egnahemsrörelsen
här möter i de besvärliga skiftesförhållandena.

377

En granskning af rörelsens kvalitet inom olika län skulle säkerligen
visa motsvarande ojämnhet. Tyvärr är själlfallet en dylik granskning
vida svårare att utföra. Man torde dock våga det påståendet, att
de flesta sällskapen icke förfogat öfver den speciella sakkunskap, som
för den kräfvande egnahemsbildningen är erforderlig. Sällskapens organisation
och arbetssätt förorsaka också en ansvarsdivision, som särskilt
i detta fall medför allvarliga risker. Det i flera län synnerligen stora
antalet mycket små lägenheter ger slutligen antydan om en svag struktur
i egnahemsbildningen. Härutinnan kan dock endast utvecklingen ge
definitivt besked.

Redan den kvantitativa ojämnheten är emellertid en högst allvarlig
brist. Denna brist framträder än tydligare, då man finner, dels att de
genom hushållningssällskapen bäst tillgodosedda länen i flera fall visa
jämväl en omfattande rörelse genom egnahemsföreningar och egnahemsbolag,
dels att å andra sidan de mest försummade bygderna på samma
gång äro just de, där på grund af jordbrukets efterblifvenhet och en stark
emigration statens egnahemslånerörelse i första rummet skulle ha en
uppgift att fylla. Det är nog att erinra om, att Smålandslänen, företrädesvis
Jönköpings och Kalmar län med Oland, Hallands, Norra Ålfsborgs
med Dalsland o. s. v. höra till de svagaste egnahemslånen.

Afsikten med statens egnahemslån för jordbruksändamål var vidare
från början utan tvifvel den, att de skulle komma uteslutande eller åtminstone
i hufvudsak nybildningen af småbrukslägenheter till godo —
inom vissa hushållningssällskap tillämpas också sedan lånerörelsens början
en sådan princip. En blick på statistiken visar emellertid, att inom de
flesta hushållningssällskap den egentliga nybildningen af egnahemslägenheter,
d. v. s. bildandet af nyutbrutna och nybebyggda brukningsdelar,
är obetydlig. Äfven inom ett af de gynnsammaste jordbruks!änen,
Östergötlands, där äfven hushållningssällskapet nedlagt ett aktningsvärdt
arbete på lånerörelsen, uppgår antalet nybildade lägenheter till endast
cirka 13 procent af samtliga. Motsvarande tal äro för sällskapen i
Ålfsborgs läns norra del, Skaraborgs län och Kalmar läns norra del
respektive 8, 6 och 3 procent. Andra län visa högre procenttal, men
det är dock egentligen endast i de båda Skånelänen, man finner ett nämnvärdt
antal lån å nybildade lägenheter. Flertalet utgöres af redan bebyggda
äldre lägenheter: soldattorp, vanliga torp, lägenheter på ofri
grund, o. s. v., som med hjälp af statslån friköpts och blifvit egnahem.
I den mån emellertid staten med sina afsevärda uppoffringar för egnahemsrörelsen
afsett att främja bildandet af nya egnahem, måste alltså
denna afsikt anses såsom väsentligen förfelad.

:|;48

378

Slutligen måste anmärkas, att i samtliga de sex nordligaste länen,
utom Norrbottens, bar egnahemslånerörelsen öfver hufvud nått endast
obetydlig omfattning, och någon nybildning af egna hem förekommer
praktiskt taget icke. 1 dessa våra egentliga kolonisationsprovinser, där
egnahemslånerörelsen särskildt skulle ha eu uppgift att fylla, har den
alltså hittills icke förmått göra någon nämnvärd insats.

Man kan sålunda slå fast, att med den nuvarande organisationen
den afsikt statsmakterna haft med egnahemslånerörelsen blifvit endast
högst ofullkomligt realiserad. Detta ur statens synpunkt sedt. Och ur
den enskildes frågar man sig, om det kan vara rimligt, att på grund
af hushållningssällskapens olika intresse för uppgiften det skall t. ex.
på den södra sidan om gränsen mellan Västerbottens och Norrbottens
län möta de största svårigheter för en ung man att utfå sin rätt till ett
egnahemslån af statens medel, medan på den norra sidan det går väl
för sig och lånerörelsen skötes jämförelsevis effektivt och liberalt; i ett
län erhållas lån å gamla bebyggda hemmansdelar, i ett närgränsande
län endast å nyutbrutna och nybebyggda lägenheter o. s. v.

Det bör emellertid framhållas, att det vore föga vunnet med att
döma hushållningssällskapen på grund af denna ojämna skötsel af lånerörelsen.
De ha för det första fått sig uppgiften ålagd utifrån, den har
icke vuxit fram naturligt och organiskt ur deras öfriga verksamhet, så
som i de flesta öfriga fall då de tjänstgöra såsom offentliga organ. Deras
arbetsduglighet i allmänhet är vidare på grund af historiska orsaker
ojämn, de naturliga förutsättningarna för jordbruket äro olika och därmed
också egnahemsrörelsen mer och mindre hårdarbetad. Felet, grundfelet
i lånerörelsen är, att staten från början velat få rörelsen skött
riskfritt och gratis, eller så godt som gratis, och framför allt, den har
velat slippa direkt ta ansvaret för dess skötsel. I förra fallet har man
misslyckats, lånerörelsen har tvärt om blifvit staten dyr nog; i det
senare fallet har man lyckats öfver höfvan.

Själfva tanken, och jag tillägger redan här: den principiellt oriktiga
tanken, med att bygga rörelsen på låneförmedlare var att spara staten
besväret med och den ekonomiska risken för rörelsen. Denna senare
åligger nu låneförmedlarne, som helt svara gent emot staten för lånens
återbetalning — åtminstone formellt. I själfva verket är emellertid denna
ansvarighet en fiktion, då det väl dels aldrig kunde komma i fråga, att
statsmakterna skulle låta sällskapen eller andra förmedlare utan uppenbar

379

vårdslöshet lida för uppstånd na förluster, allra helst ett sådant ansvar
hvad sällskapen beträffar endast komme att gå ut öfver deras öfriga
allmännyttiga verksamhet, dels vissa sällskap redan ansvara för lånebelopp,
som flera gånger öfverstiga deras egna tillgångar.

Fiktionen har heller icke ens uppehållits. Allt sedan lånerörelsens
början uppbära hushållningssällskapen och från och med 1909 äfven öfriga
låneförmedlare under rubriken förvaltnings- och riskbidrag ett statsunderstöd
för lånerörelsen af en half procent årligen å det utestående
lånebeloppet. Härmed är ju statens skyldighet att åtminstone deltaga i
risken principiellt erkänd. 1

Helt naturligt finna dock icke sällskapen frågan härigenom vara
med full trygghet för dem utagerad.

Vid hushållningssällskapsombudens öfverläggningar i egnahemsfrågan
åren 1904 och 1907 gick som en röd tråd genom diskussionen
krafvet på befrielse från den ekonomiska risken för lånerörelsen eller
åtminstone kraftigare statsunderstöd för dess bärande. Mer och mindre
kraftigt i denna riktning uttalade sig särskild! 1907 de flesta ombud,
som öfver hufvud yttrade sig, och i stort sedt utan att meningsskiljaktighet
gjorde sig gällande.

Sedermera har riskfrågan förts fram genom en till de sakkunnige
för deras yttrande remitterad framställning från Kronobergs läns hushållningssällskap
med anhållan om förhöjdt förvaltnings- och riskbidrag,
i hvars syfte ett flertal sällskap instämt. 2 Jag hänvisar härutinnan till
den närmare redogörelsen i de sakkunniges betänkande sid. 255 under
erinran särskild! om statskontorets i afgifvet yttrande, trots dess afstyrkande,
gifna erkännande af krafvets historiska berättigande. 3

1 Redan i 1904 års proposition motiveras förvaltningsbidraget, hvad hushållningssällskapen
beträffar, uttryckligen därmed, att sällskapen måste beredas någon ekonomisk förmån, som kan
utjämna deras kostnader och eventuella förluster.

2 Kronobergs läns hushållningssällskap påyrkar 1fi procent förvaltningsbidrag och ''/■-procent bidrag till riskfond mot nu utgående ''/s procent sammanlagdt. 1 detta yrkande instämma
helt eller delvis Uppsala, Jönköpings, Gottlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Alfsborgs
södra, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Jämtlands och Västerbottens läns hushållningssällskap.
Örebro läns hushållningssällskap önskar 1 procent riskbidrag, Uppsala, Alfsborgs södra
och Blekinge läns inskränka sig till att begära utredning, Västerbottens slutligen uttalar sig för
en allmän riskfond, alldenstund risken ställer sig olika i olika delar af landet.

3 Statskontoret hänvisar bl. a. till det i statsrådsprotokollet den 29 februari 1904 gjorda
uttryckliga uttalandet, att staten borde bereda hushållningssällskapen någon ekonomisk förmån,
som kunde utjämna de kostnader och förluster, hvilka genom låneförmedlingen komme att tillskyndas
sällskapen, och att, utan en sådan förmån, deras biträde vid låneförmedlingen icke kunde
ifrågasättas. Det vore med hänsyn härtill i själfva verket endast ett infriande af detta löfte,
hvarpå anspråk från en del hushållningssällskap nu framställdes.

380

De sakkunnige ha ställt sig bestämdt afvisande gent emot detta
yrkande, och jag har anslutit mig till deras mening. Grunderna för de
öfriga sakkunnige och mig äro dock väsentligen olika. De sakkunniges
majoritet anser den nuvarande ordningen bra som den är, jag åter anser
den innebära ett grundväsentligt fel i lånerörelsen, som icke kan afkjälpas
på den väg Kronobergs läns hushållningssällskap föreslagit,
utan måste bringas ur världen i sammanhang med en omorganisation
af rörelsen. 1

Skälen för denna min ståndpunkt kunna sammanfattas sålunda:

1. Äfven om i realiteten den ekonomiska risken för låneförmedlarne
och närmast sällskapen är jämförelsevis .obetydlig, blir den för
egnahemsrörelsens motståndare eller dem, som åtminstone tvifla på dess
uppgift, en förevändning att i ett flertal sällskap hindra en kraftigare
utveckling af sällskapens låneverksamhet. 2 Å andra sidan föreligger
onekligen i de mera efterblifna länen, där ett energiskt egnahemsarbete
framför allt är af nöden, en viss risk, som staten skäligen bör själf bära.

2. Därigenom att den ekonomiska risken för lånerörelsen åtminstone
formellt skjutits öfver på sällskapen, försvagas moraliskt statens
redan förut svaga ställning gent emot dessa i fråga om ledning af och
kontroll öfver deras låneförmedling.

Jag har påvisat, hur anlitandet af låneförmedlare hvad hushållningssällskapen
beträffar utefter en linje leder till svåra missförhållanden.
I själfva verket befinna vi oss i en återvändsgränd. Frågan kan gifvetvis
icke lösas så, att sällskapen helt och hållet befrias från risken.
Risken är nämligen, livilket också synes vara sakkunnigemajoritetens
mening, deri enda om än svaga hållhake staten har på låneförmedlarne
och speciellt sällskapen. Därigenom förebygges i hvart fall ett ekonomiskt
äfventyrlig! handhafvande af statens lånemedel. Med låneförmedlingens
idé hänger nödvändigt samman, att risken ligger hos låneförmedlaren;
skall staten taga risken, måste detta ske genom egna
ansvariga organ.

Vi äro här framme vid frågans kärna. Lånerörelsens fastlåsande

1 Det under hvarje förhållande redan ur rent praktisk synpunkt olämpliga i att upplägga
riskfonder än här än där hos hushållningssällskapen, har, såsom förut nämnts, påpekats af Västerbottens
läns hushållningssällskap och borde ligga i öppen dag. På den vägen komma jämförelsevis
stora riskfonder att bildas i län med godt jordbruk, i (Ifrigt gynnsamma betingelser och många
egna hem, där risken är minst, under det att de län bli föga hjälpta, där en viss risk onekligen
uppstår, om någonting verkligen skall uträttas i egnahemsarbetet.

Man må observera det karakteristiska i, att det i stort sedt är de minst verksamma låneförmedlarne,
som mest frukta risken och påkräfva statens ytterligare stöd för låneförmedlingen.

381

i stort sedt vid de halfofliciella hushållningssällskapen såsom låneförmedlare
var ett organisatoriskt missgrepp framför allt därför, att staten
på den vägen kommer i en sådan ställning, att den helt enkelt får nöja
sig med det arbete sällskapen befinnas hågade och äro i stånd att utföra.
Staten har med hushållningssällskapens nuvarande ställning ingen möjlighet
att gent emot deras eventuella liknöjdhet eller rent af motvilja
häfda statsintresset. Staten har heller ingen-realkontroll öfver sällskapen.
Bristen på sådan är af de sakkunniges majoritet erkänd men ingalunda
afhjälpt. Hvad de med sina förslag åstadkommit, är enligt min mening
endast att ytterligare förtynga och inveckla den värdelösa, rent formella
kontroll, som redan finnes.

I själfva verket är med sällskapens nuvarande ställning till staten
en reell kontroll knappast möjlig. Detta gäller icke endast på det nu
ifrågavarande området, det gäller hela den verksamhet sällskapen utöfva
med stöd af statsmedel. Men svagheten är i ingen punkt så i ögonen
fallande som i fråga om egnahemsrörelsen, därför att det i alla andra
fall gäller jämförelsevis blygsamma årliga anslagsbelopp, här åter tiotals
millioner; det gäller i andra fall också mindre komplicerade, med sällskapens
erfarenhet och intresse närmare sammanhängande jordbrukstekniska
angelägenheter, här åter en ny och för dem på visst sätt
främmande uppgift af stor vansklighet och eminent betydelse.

Men egnahemslånerörelsens baserande helt och hållet på låneförmedlare
medför äfven andra både principiella och praktiska olägenheter,
som i detta sammanhang måste helt kort beröras.

Af stor principiell betydelse är frågan om den enskilde egnahemslånesökarens
rätt i förhållande till låneförmedlaren. Med lånerörelsen
åsyftar staten att på ett i möjligaste mån likformigt och rättvist sätt stödja på
visst sätt kvalificerade svenska medborgare i deras sträfvan att skaffa sig utkomst
och hem inom jordbruksnäringen. Därigenom att uppdraget att utlämna
statens lån till de enskilda medborgarne öfverlämnats till i det hela
okontrollerade halfofficiella institutioner, som tillämpa i hög grad växlande
synpunkter i fråga om såväl lånesökandenas och egnahemslägenheternas
kvalifikationer som lånens storlek, graden af säkerhet o. s. v. har i lånerörelsen
införts rent af godtyckliga faktorer, gent emot hvilka den enskilde
står utan möjlighet till rättelse. Det är nog att erinra om, att
vissa hushållningssällskap med hänsyn till den ekonomiska risk de anse
sig löpa helt enkelt gjort illusorisk den af statsmakterna medgifna lånegränsen
och reducerat denna från 5/e till och 2/3 o. s. v.

Här stå vi inför en af den nuvarande lånerörelsens allvarligaste
brister. I de sakkunniges statistik, sid. 62 ff., är påvisadt, i huru hög

382

grad egnahemslånen blifvit af låneförmedlarne nedprutade under den i
bestämmelserna angifna normen. Det framgår sålunda, att man inom
vissa hushållningssällskap »klippt» lånen ända ned till 57 å 58 procent
af det lägenheterua åsätta värdet, eller 26 procent under det medgifna
lånemaximum, c:a 83 procent. På samma gång har man giltig anledning
utgå ifrån, att de af låneförmedlarne åsätta lägenhetsvärdena i
regel betydligt understiga anskaffningskostnaderna. Följden blir naturligtvis,
att egnahemsbyggaren ofta nödgas, tvärt emot författningens
anda, skaffa sig utöfver statens egnahemslån fyllnadskredit på i de flesta
fall mycket ogynnsamma villkor. Pläri ligger en af egnahems by ggarnes
största svårigheter och en af de vanligaste orsakerna till misslyckande.

Denna fara har blifvit upprepade gånger påvisad. Redan i den k.
propositionen till 1904 års riksdag motiverar statsrådet sitt förslag om
en minimigräns för lånen af 2/3 därmed, att stipulerandet af en så hög
sådan har betydelse för att hindra, att låneförmedlarne »för att betrygga
sig mot risk» hellre nedsätta lånebeloppen än ägna ansökningarna den
erforderliga noggranna pröfningen. Det är emellertid uppenbart, att
den vägen icke leder till målet — ingenting hindrar ju låneförmedlaren
att till den grad han för tillgodoseende af sin trygghet anser nödig i
stället undervärdera respektive lägenheter.1

Frågan är på tal äfven i den k. propositionen till 1907 års riksdag.
Särskild! tillkallade sakkunnige hade, för att hindra den vanliga
beskärningen af lånen, påyrkat sådan ändring af författningen, att däri
stadgades, att »lånen i regel skola motsvara lägenhetens hela uppskattade
värde med afdrag af lånetagarens egna tillgångar». — »Den
sålunda gjorda tolkningen af meningen med bestämmelserna i detta
moment synes mig», yttrar med anledning häraf statsrådet, »vara fullkomligt
riktig. Det måste ju nämligen anses såsom ett missförhållande,
om säkerheten för lånet Ange spela en så afgörande roll, att den, hvilken
befunne sig i så knappa ekonomiska villkor, att han blott med den
kraftigaste lånehjälp kunde förvärfva sitt egnahem, skulle få lånebeloppet
nedsatt vida under maximum, kanske ända ned till minimum, just därför
att han hade ringa egna tillgångar och säkerheten för lånet därför
syntes svag. Resultatet av en sådan princip skulle blifva, att de mest
behöfvande nödsakades att på annat håll till hög ränta och mot betungande
villkor anskaffa tillskottslån, såvida de ej föredroge att afstå från
tanken att bilda eget hem. Det är dock en af grundreglerna för statens
egnahemslånerörelse, att låntagaren bör genom densamma få så kraftig

1 Jag påpekar äfven det principiellt oresonliga i själfva tankegången att, på samma
gång man ålägger låneförmedlaren den ekonomiska risken, söka pressa fram en viss belåningshöjd.

383

hjälp, att han icke behöfVer, åtminstone i större män, sätta sig i skuld
annorstädes och därigenom äfven råka i ett kanske farligt beroende af
andra personer. Men ehuru jag sålunda anser, att den af de tillkallade
personerna uttalade grundsatsen är fullt riktig, kan jag icke tillråda,
att den intages i bestämmelserna såsom uttrycklig föreskrift. Då staten
anlitar ansvariga låneför medlare, synes det nämligen icke vara möjligt att
föreskrifva att dessa skola vara nödsakade att ikläda sig en risk, som de
själfoa anse vara alltför farlig.» — Slutsatsen är naturligtvis alldeles
riktig, men den visar på samma gång klart, till hvilka ödesdigra konsekvenser
det leder att bygga en statens egnahemslånerörelse på ekonomiskt
ansvariga men i öfrigt oansvariga mellanhänder.1

En praktisk omständighet af betydelse, som man uppenbarligen
icke tagit hänsyn till vid anlitandet af låneförmedlare, är vidare frågan
om statens risk på enskilda dylika, hvilka bli insolventa eller helt enkelt

1 Det är i detta sammanhang af intresse att erinra om hr Benedicks synnerligen intressanta
reservation i utskottet vid 1904 års riksdag.

Hr Benedicks yttrade: »Att, på sätt föreslagits, anordna utlåningen genom anlitande af
ansvariga mellanhänder synes mig principiellt oriktigt och olämpligt. De svårigheter, som möta
för en dylik anordning, hafva ej heller uti föreliggande förslag kunnat öfvervinnas.

Till betryggande af statens säkerhet har ju ansetts nödigt att beträffande samtliga föreslagna
låneförmedlare med undantag af hushållningssällskapen föreskrifva, att för erhållande af
statslån till utlämnande såsom egnahemslån skulle utöfver den säkerhet, som kan beredas genom
inteckningar i egnahemslägenheterna, ställas annan godkänd säkerhet. Denna bestämmelse kommer
helt visst att för de flesta låneförmedlare, densamma afser, göra rätten till erhållande af statslån
fullkomligt illusorisk och därigenom minska möjligheten för arbetarne att erhålla lån.

Den ekonomiska risk låneförmedlarne i sin verksamhet städse äro underkastade, kommer
att verka därhän, att i många fall omsorgen för lånets infriande blifver bestämmande för deras
val af låntagare och ej att denne väl fyller de personliga förutsättningarna för tillgodonjutandet
af egnahemslån. Ett berättigadt misstroende mot låneförmedlarne i berörda hänseende antydes
jämväl i stadgandet af ett minimum i fråga om egnahemslån, hvilket stadgande, därest fullt förtroende
kunnat lämnas låneförmedlarne, skulle hafva varit fullkomligt öfverflödigt. Detta minimum
är dessutom i och för sig ett oting, då det i många fall kommer att tvinga arbetarne att låna
mera, än deras behof påkallar, och därigenom medföra en minskning i antalet låntagare, som
kunna genom det till lån anslagna beloppet tillgodoses.

Vid anordnandet af lånen genom låneförmedlare blifva arbetarne beroende af dessas godtycke
såväl i fråga om beviljandet af lånen som vid bestämmandet af deras storlek, hvilket på
grund af den af utskottet förmedlarne tillerkända rätt att ensamma bestämma värdet af lånesäkerheten
sannolikt endast undantagsvis kommer att uppgå till det högsta medgifna beloppet.
Arbetaren blir härutinnan rättslös mot mellanhänderna.»

Man märke slutligen hr Benedicks’ framsynt uttalade farhåga, att hushållningssällskapen
skulle med hänsyn till sin risk nedpressa lånebeloppen, så att de blefve otillräckliga för arbetaren,
en farhåga, som ju visat sig fullt befogad.

384

upphöra med sin verksamhet. I den män staten sökt trygga sig genom
borgen af enskilda för rörelsen intresserade personer, har den på ett
otillbörligt sätt stjälpt öfver den med uppnåendet af ett statsintresse
förbundna risken på dessa; i den mån staten åter i en eller annan form
mottagit egnahemsinteckningar såsom säkerhet för statslån, har den accepterat
hypotek, ur vilka det skulle möta stora svårigheter att erhålla
valuta för de utlämnade lånen — därest icke staten förfogar öfver lämpliga
egna organ, på hvilka hypoteken eventuellt kunna öfverflyttas, eller
som kunna åtaga sig deras realiserande. Motsvarande vansklighet möter
i det fall, att staten hos en enskild låneförmedlare, som vansköter sig,
anser sig nödsakad att enligt författningens bestämmelser uppsäga ett
egnahemslån, för hvilket inteckningar lämnats som säkerhet. Detta kan
ju knappast ske utan att de flesta af de berörda egnahemsinnehafvarne
sättas på hufvudet vid hypotekens realiserande — eller också måste
staten nöja sig med att själ!'' öfvertaga och förvalta hypoteken. Staten
står sålunda snart sagdt vanmäktig mot den enskilde låneförmedlaren.
Den kan visserligen skydda sig mot dessa eventualiteter genom att afkräfva
låneförmedlaren personlig borgen, men denna är ur andra synpunkter
en orimlighet.

Men egnahemslånerörelsen får icke ses såsom en isolerad penningedistributionsuppgift.
Den kommer visserligen redan som sådan att allt
kraftigare utvecklas i de län, där rörelsen med intresse omfattas, och
detsamma måste ske äfven i öfriga län, om det med rörelsen afsedda
statsintresset skall bli vederbörligen tillgodosedt. Härmed kommer
gifvetvis rent bankmässigt sedt en allt starkare arbetsbörda att påhvila
sällskapen och deras tjänstemän: inom hvarje sällskap måste så småningom
upprättas en verklig bankafdelning för skötseln af låneaflarerna,
utlämnande af lån, kontroll af inteckningar och andra rättshandlingar,
inkassering af räntor och annuiteter, skötsel af mellanhafvandena med
statskontoret o. s. v. Med några tiotal lån kunna dessa uppgifter
lätt skötas såsom bisyssla af någon funktionär hos sällskapet, med några
hundratal lån blir detta redan vanskligt, med några tusental omöjligt.
Men jag upprepar: man måste se längre än till denna isolerade lånerörelse.
Det ligger någonting före och efter lånens beviljande. Efter ligger uppgiften
att följa och kontrollera de talrika egnahemsbyggarne och skötseln
af deras lägenheter. Härför kräfvas kvalificerade arbetskrafter, hvilka

385

allt efter som rörelsen växer måste bli i tillfälle att odeladt ägna
sig åt detta och därmed samhörande arbeten.

Men det är framför allt före lånens beviljande, som de svåra uppgifterna
ligga, uppgifter, på hvilkas fyllande hela egnahemsrörelsens
kvalitet beror.

Redan ur synpunkten af långifvarens eller låneförmedlarens säkerhet
måste företagas en sakkunnig värdering af egnahemslägenheterna
och en omsorgsfull undersökning af lånesökandenas personliga kvalifikationer.
Detta arbete förutsätter kvalificerad arbetskraft. Betydelsen
häraf ha de sakkunnige behjärtat och sökt lösa frågan genom att föreslå
ökade statsbidrag till hushållningssällskapen för aflöning af s. k. »egnahemskonsulenter».

Men uppgiften vidgar sig än vidare. Det är icke nog med att
ta emot statens pengar och distribuera ut dem med någorlunda trygghet
i fråga om deu ekonomiska risken, detta är en jämförelsevis enkel uppgift,
det gäller äfven och framför allt att skaffa jord. Det är icke nog
för den enskilde egnahemsbyggaren, att han kan få lån billigt, det
gäller också, att han får valuta för sina lånta pengar. Här möta de
uppgifter, h vilka kunna sammanställas under rubriken: en rationell jordförmedling,
och som äro af den mest eminenta betydelse för en lycklig
egnahemsrörelse.

Dessa uppgifter äro emellertid ganska växlande i olika delar af
landet. Det faller ju genast i ögonen, att egnahemsfrågan måste vara
af väsentligt annan innebörd i Kristianstads län än i Norrbottens, i en
relativt tätt befolkad, afsevärdt industrialiserad jordbruksbygd med
goda kommunikationer och ett gynnsamt klimat å ena sidan och å
den andra ett folkfattigt skogslandskap, delvis nästan utan kommunikationer,
med ett hårdt klimat och ett odifferentieradt näringslif. Vi
måste få det rätta perspektivet på egnahemsfrågan med alla dess skiftande
uppgifter: att bereda arbetskraft åt det större jordbruket och
skogsbruket, hindra en forcerad utflyttning från landsbygden till städer
och industrisamhällen, förebygga emigration till främmande länder, motverka
uppkomsten af sociala missförhållanden o. s. v. Vi måste se den
som den stora ekonomiska och sociala uppgift den innebär: att skapa
förutsättningar för vårt jordbruk att i täflan och samverkan med vår
industri bereda ökade utkomstmöjligheter åt vårt befolkningsöfverskott. Så
vidgar sig egnahemsrörelsen till en inre kolonisation i kontinental mening
och innebörd för södra och mellersta Sverige och till en obygdskolonisation
med hemmasvenska traditioner för norra Sverige. Men därmed
befinner sig jämväl egnahemsrörelsens organisationsproblem i en helt annan

* 49

386

ställning än 1904, när det gällde finna organ för det första anspråkslösa
försöket med en statens egnahemslånerörelse.1

De ännu spridda ock trefvande åtgärder, som åsyfta en dylik
kolonisation och falla inom ramen för jordförmedlingen, måste i detta
sammanhang något närmare beröras. I norra Sverige inskränka de sig
till upplåtelser af odlingslägenheter å kronoparkerna, till experimentkolonisationen
af myrmarkerna vid Alträsk och en viss statlig medverkan
vid genomförandet af den Bromska egnahemsstiftelsens koloniseringsplaner
i Karungi. Till de förstnämnda af dessa åtgärder får jag
anledning återkomma; de senare företagen ha ännu nätt och jämnt
hunnit öfver förberedelsens stadium.

I södra och mellersta Sverige komma i detta hänseende närmast
i fråga dels statens'' åtgärder för upplåtelser af egnahemslägenheter å
kronodomäner, dels den genom jordförmedlingsfonden statsunderstödda
privata verksamheten för inköp och styckning af större egendomar till
mindre jordbruk, företrädesvis genom egnahemsbolag, tillkomna på initiativ
af eller under samverkan med Nationalföreningen mot emigrationen.
Förebilder från den statskontrollerade tyska inre kolonisationen på affärsmässig
grund — die Landbank in Berlin m. fl. — ha härutinnan i första
rummet varit uppslagsgifvande. På ett icke alltid lyckligt sätt kompletteras
denna jordförmedling af enskilda spekulanters styckningsverksamhet,
som dock har betydelse genom att öka tillgången på småbruksjord i
marknaden. Såväl tekniskt som ekonomiskt i stort sedt okontrollerad
ger den emellertid stundom upphof till olyckligt planerade kolonier och
öfverbetalda egna hem.

Vid sidan om denna direkt statliga eller affärsmässiga j ordförmedling,
karakteriserad däraf att den afser att skapa nya brukningsdelar
och sålunda direkt öka tillgången på dylika, afsedda för det mindre

1 Här kan anföras ett betydelsefullt uttalande af professor Gustav Sundbärg i Emigrationsutredningens
slutbetänkande. Han skifver:

»Under mer än 30 år har Sveriges jordbruksbefolkning förminskats med flere tusen människor
årligen, och man har sett härpå såsom på en naturnödvändighet, mot hvilken intet vore
att göra. Men för ett land som Sverige är detta alls icke någon nödvändighet. Här finnes ännu
mark om miljoner hektar att odla upp; här kunde ännu hvarje år flera tusen nya jordbrukarehem
skapas; här kunde åt hundratusental jordbruksarbetare beredas en ställning, som, med hjälp af
den naturliga kärleken till jorden, kunde utgöra en motvikt mot stadslifvets lockelser.---

Vi måste på fullt allvar upptaga till besvarande den frågan: huru skall Sveriges uppodling
kunna återupptagas; och huru skall folkminskningen i våra jordbruksbygder bringas att
upphöra? ---—

Jordbrukets bristande expansionsförmåga utgör en af de viktigaste orsakerna — kanske
den viktigaste af dem alla — till emigrationens fortgång.»

387

jordbruket, går en jordförmedling med uppgift att opartiskt biträda förmedlande
vid köp och försäljning af redan befintliga mindre jordbruksfastigheter,
företrädesvis sådana af egnahemstyp. Början till eu tekniskt
utformad och planmässig sådan förmedling gjordes, i viss mån efter
amerikansk förebild, af Nationalföreningen mot emigrationen, som från
och med 1907 upprättat byråer för detta ändamål i län efter län i södra
Sverige, företrädesvis i de af emigrationen svårast hemsökta landskapen.
Rörelsen har ännu icke nått någon större omfattning, dels på grund af
uppgiftens egen vansklighet, dels på grund af den nämnda organisationens
små ekonomiska resurser. På framställning af Kungl. Maj:t anvisade
emellertid 1911 års riksdag för 1912 ett förslagsanslag å kronor

20,000 för bidrag till jordförmedlingsbyråer, hvilka anslagsmedel efter
nödiga modifikationer i de ursprungliga bestämmelserna vid 1912 års
riksdag kunna tillgodonjutas af landsting, hushållningssällskap och för
uppgiften lämpade enskilda organisationer. Verksamhetens utveckling
synes äfven i fortsättningen bli beroende företrädesvis af Nationalföreningens
arbete; föreningen har sålunda under de sista åren upprättat
ett flertal nya byråer. Sådana ha emellertid tillkommit jämväl genom
några af hushållningssällskapen.

Det torde vara uppenbart, hvad jag redan inledningsvis understrukit,
att en verklig effektivitet i alla dessa statsunderstödda åtgärder: egnahemslånerörelse,
upplåtelser af egnahemslägenheter å kronodomänerna i
södra och mellersta Sverige och af odlingslägenheter å kronoparker i
Norrland, kolonisationsexperiment i norra delarna af landet, offentlig
jordförmedling genom jordförmedlingsbyråer, kontroll och ledning af den
affärsmässiga jordförmedlingen eller jordstyckningen o. s. v. icke är
möjlig med mindre de alla sammanföras i en enhetlig organisation.

Men då uppstår frågan: äro hushållningssällskapen villiga, och äro
de med sin nuvarande organisation i stånd att åtaga sig skötseln och
ledningen af alla dessa uppgifter, som redan äro kräfvande nog, men
bli det allt mera? Kan det ske, utan att sällskapens egna specifikt
jordbrukstekniska uppgifter bli lidande? Och om det kan ske, om en
omfattande organisation för dessa uppgifter kan rymmas inom sällskapens
ram, kommer icke den att i statsbidrag kosta staten lika mycket, som en
egen statlig organisation för egnahemsrörelsen, byggd i enlighet med
dennas specifika kraf, utan hänsyn till de många olika uppgifter, som
trängas på hushållningssällskapens arbetsfält?

En granskning af sällskapens egen mening om den begränsade
uppgift de redan ha sig ålagd, lånerörelsen, är härutinnan upplysande.
Det är redan påpekadt, hur de ställde sig, innan de fingo uppdraget.

388

Hur de uppfattade den efter tre års arbete framgår af diskussionen vid
1907 års ombudsmöte för frågans behandling.

Af denna visar det sig, hur det blifvit allt tydligare inom sällskapen
själfva, för de klarsyntare af deras målsmän, att den nuvarande
organisationen icke är arbetsduglig.

Ombudet för Ålfsborgs läns södra hushållningssällskap, kammarherre
C. Wästfelt, erinrar om, hur hela arbetet och besväret med egnahemsrörelsen
kastats på hushållningssällskapen. »Visserligen skulle de
tillfrågas, om de ville åtaga sig saken, men intet hushållningssällskap
ville ställa sig i breschen och säga nej, utan alla gingo med på förslaget
och sökte hvart och ett på bästa sätt ordna saken.» Talaren ställer sig
tveksam inför frågan, om sällskapen äro de lämpligaste att handhafva
lånerörelsen eller denna skulle kunna ordnas på ett för de lånesökande
mera lämpligt sätt, men framhäfver starkt den ekonomiska risken för
hushållningssällskapen.

Bruksägaren H. Hegardt, ombud för Örebro län, ifrågasätter bestämdt,
om hushållningssällskapen äro lämpade att taga hand om egnahemslånerörelsen.
»För min personliga del», yttrade han, »tror jag, att sällskapen
icke äro det, åtminstone icke hvad rörelsen i dess helhet beträffar. I
vår tid gör sig gällande en koncentrering af allt arbete. Såsom redan
framhållits, är emellertid hushållningssällskapens arbete till en del redan
splittradt, och jag tror icke, att det är lyckligt att ännu mera och i
allt för hög grad splittra detsamma. Egnahemslånerörelsen går dessutom
delvis vid sidan om sällskapens öfriga verksamhet. Och för öfrigt:
äro hushållningssällskapen verkligen ekonomiskt rustade att taga bördan
af denna lånerörelse helt och hållet på sina axlar, om- man tänker sig,
att vi skola få jordbrukslägenheter i sådan mängd öfver hela landet,
som det gifves möjligheter till, hvad tillgången på jord beträffar? Då
torde väl de miljoner, som nu beviljats, icke förslå så långt, och anse
verkligen herrarna, att hushållningssällskapen äro lämpade att taga på
sig icke blott hela den med lånerörelsen förbundna risken, utan äfven
allt det arbete, som därmed är förenadt?»

I detta uttalande gjordes mer och mindre positiva instämmanden
af ombuden för Hallands, Stockholms, Skaraborgs m. fl. läns hushållningssällskap.
Ombudet för Halland tror, »att man har goda skäl att ifrågasätta
hushållningssällskapens lämplighet att handhafva förmedlingen af
egnahemslån» och finner »den hjälp, som hushållningssällskapen nu
kunna lämna, icke tillfyllestgörande».

Ombudet för Kopparbergs län, landshöfding F. Holmquist, som
äfven tidigare stått betänksam mot sällskapens befattning med låne -

389

rörelsen, anser sig med hänsyn till erfarenheterna från sitt län, nödsakad
ge lånerörelsen »ganska dåligt betyg: man har icke lyckats ens i den
ringa omfattning jag med min skepsis vågat hoppas». Han finner också
resultaten från öfriga län allt annat än lysande. »Jag får uppriktigt
säga, att af de resultat af egnahemslånerörelsen, hvilka här framlagts,
är det endast ett, för hvilket jag böjer mig, och det är resultatet i Kristianstads
län. Hade resultaten i de län, för hvilka representanter här
förut uppträda varit liknande, skulle jag hafva böjt mig för egnahemsrörelsen
i den form, hvari den nu ter sig, men så har icke varit fallet.»
Talaren anser första och viktigaste förutsättningen för framgång i egnahemsrörelsen
vara, »att staten, i hvars intresse det ligger, att denna egnahemsrörelse
verkligen går framåt — — — — ikläder sig den risk som
är förenad med rörelsen», och synes anse lyckligast, att hushållningssällskapen,
hvilka ju ha så ofantligt mycket att ombesörja, »kunde befrias
från arbetet med egnahemslåneförmedlingen och detta i stället läggas
i händerna på en delegation, en kommitté eller andra vederbörande,
som under fria former och under mycket litet hämmande band finge
sköta detta arbete så, som det för hvarje särskild ort bäst lämpade sig,
dock med ansvar inför Kungl. Maj it».

Liknande pessimistiska uttalanden förekommo äfven från andra
län, särskildt Jönköpings, där intresset tycktes »vara nära nog lika
med noll».1

I detta sammanhang kan slutligen anföras ett yttrande rörande
sällskapens ställning till egnahemslånerörelsen af 1906 års egnahemssakkunnige:
ordföranden i Gäfleborgs läns hushållningssällskap, landshöfdingen,
grefve Hugo Hamilton, sekreterarne i Malmöhus’ och Norrbottens
läns hushållningssällskap, agronomen J. G. J. Leufvén och filosofie
doktorn P. Hellström, sekreteraren i Örebro läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd, frih. N. G. O. Djurklon samt kassören hos föreningen
Egna Hem i Motala F. W. Johansson. De sakkunnige yttra: »Att hus -

1 Att stämningen bland sällskapen alltjämt är densamma synes framgå af deras svar fyra
år senare å de sakkunniges rundfråga till dem rörande nödiga reformer i egnahemsrörelsen — eller
snarare af de uteblifna svaren. Flertalet sällskap ha nämligen intet haft att anföra, hvilket ju
svårligen kan tolkas som fullkomlig tillfredsställelse med den nuvarande ordningen. De, som
uttala sig, ge i regel uttryck för bekymmer öfver risken o. d. Det enda sällskap, som sakligt
närmare ingår på frågan, Älfsborgs södra, vill »begagna tillfället att betona, att det framstår
såsom allt mera angeläget, att staten öfvertager ansvaret för rörelsen». Ett annat uttalar helt
lakoniskt såsom sin önskan — att »staten helt och hållet öfvertager egnahemslånerörelsen».

Jfr äfven sällskapens uttalanden om egnahemsrörelsen till Emigrationsutredningen, Betänkandet,
sid. 714- tf.

390

hållnings sällskapen nedlagt ganska mycket arbete på egnahemsrörelsens
främjande kan ej förnekas, men med fog torde man ej af dem på detta
område kunna begära eller vänta något mer intensivt arbete än som nu
af dem utföres, då ju egnahemsrörelsen i viss mån kan sägas falla utom
deras egentliga arbetsfält. Då det i öfrigt är helt naturligt, att sällskapen,
som hafva så många andra viktiga uppgifter att främja, måste vara
betänksamma att ikläda sig förbindelser för egnahemslån, när dessa uppgå
till sådana belopp, att de öfverstiga sällskapens egna tillgångar, lär man
ej på denna väg kunna motse den utveckling af egnahemsrörelsen, som
för vårt land måste anses så högeligen önskvärd.» —

Af särskildt intresse äro en del framsynta uttalanden vid 1907
års ombudsmöte om jordförmedlingens betydelse för en sund utveckling
af egnahemsrörelsen och svårigheten för sällskapen att kunna fylla härmed
sammanhängande uppgifter. Särskildt beaktansvärdt härutinnan är
ett yttrande af ombudet för norra Ålfsborgs läns hushållningssällskap,
f. v. revisionssekreteraren H. von Sydow. Han framhåller först, att
erfarenheten från hans sällskap rörande egnahemslånerörelsen under den
gångna tiden »tyvärr icke varit vidare hoppgifvande». Egnahemslånerörelsen
vore icke populär, beroende väsentligen på »de många och svåra
formaliteter, som de lånesökande måste underkasta sig, innan egnahemslånen
kunna utfås. Någon framtid för egnahemsrörelsen vore att hoppas
på endast under förutsättning att ganska stora och grundväsentliga ändringar
i dess organisation komma till''stånd''». Framför allt vore det nödvändigt,
att staten åtager sig den risk, som är förbunden med egnahemslånerörelsen.
»Den dag måste förr eller senare komma, då hushållningssällskapen
säga: nu är vår risk så stor, att vi icke kunna åtaga
oss något mera. Det är endast en tidsfråga, när man kommer dit».
Men frånsedt de organisatoriska bristerna hämmades rörelsen därigenom,
att det vore förenadt med stora svårigheter att få köpa lämpliga lägenheter.
Dessa svårigheter måste afhjälpas därigenom, att egnahemslånerörelsen
förenas med en rationell jordförmedling. Men det är just denna
jordförmedling hushållningssällskapen icke kunna ensamma åtaga sig.
I vissa ekonomiskt mera utvecklade delar af landet kunde föreningar ha
en uppgift att fylla härutinnan; i andra måste staten direkt träda emellan,
om det skall blifva något resultat af en jordförmedlingsrörelse.»

Liknande yttranden äro att anteckna från ombuden för Hallands,
Gottlands, Örebro, Kopparbergs, Norrbottens m. fl. läns hushållningssällskap.

391

Utan tvifvel ligger bär, i frågan om jordförmedlingens förbindande
med egnahemslånerörelsen, en af kärnpunkterna i problemet. Jordförmedlingens
ordnande är också, såsom redan i det föregående framhållits,
en af de mest trängande uppgifterna, inom egnahemsrörelsen och måste
tillerkännas ett i hög grad bestämmande inflytande vid utarbetandet af
en organisation för densamma.

Att icke hushållningssällskapen förmå öfvertaga de med jordförmedlingen
förbundna uppgifterna, har erfarenheten till fyllest visat under
de år som gått sedan 1907 års ofvan relaterade diskussion bland hushållningssällskapens
ombud. Den offentliga jordförmedlingen har, såsom
ofvan nämnts, organiserats väsentligen genom en privat statsunderstödd
förening; den 1907 bildade jordförmedlingsfonden har ännu icke anlitats
af något enda hushållningssällskap, trots de för sällskapen synnerligen
gynnsamma lånevillkoren1, utan uteslutande af bolag och föreningar,
hvilka endast under mycket stora svårigheter i fråga om säkerhet för
erhållna lån kunna tillgodogöra sig fondens medel.

Jordförmedlingens betydelse inom egnahemsrörelsen blir emellertid
större för hvarje år som går. Meningen med egnahemslånerörelsen har
ju framför allt varit att främja nybildningen af egna hem. Statistiken
visar, att detta hittills skett i mycket liten skala. Äfven i flera af de
bästa egnahemslånen uppgår, såsom redan i det föregående påvisats,
antalet verkligt nybildade egnahem till endast några få procent af samtliga
belånade lägenheter. Men egnahemsarbetet är relativt enkelt, så
länge man inskränker sig till att belåna gamla bebyggda lägenheter:
soldattorp och andra torp o. s. v., hvilket i och för sig är riktigt, ty
ett nytt eget hem är ej endast detsamma som ett nytt hus — huset
skall "hysa en familj. Men när det gäller att skapa nya brukningsdelar:
stycka jord och nybebygga lägenheter, det är då svårigheterna på allvar
börja. Ju längre tiden går, ju mera tillgången på gamla bebyggda
lägenheter sinar, dess klarare framträder nyskapandets problem i egnahemsrörelsen,
denna rörelses egentliga uppgift. Men med den uppgiftens
vanskligheter ha hittills väsentligen de enskilda låneförmedlarne, bolag
och föreningar, haft att brottas.

Inför den erfarenhet man hittills har om hushållningssällskapens
ställning till den påträngande jordförmedlingsuppgiften har man ökad

1 Om de förhoppningar man härutinnan fäste vid sällskapen 1907 vittna följande ord af
vederbörande riksdagsutskott: »Den erfarenhet man äger om hushållningssällskapens verksamhet
såsom förmedlare af lån från egnahemslånefonden, synes gifva fog för antagandet, att de med
intresse skulle omfatta jämväl en sådan verksamhet till åstadkommande af egnahem, som här
ifrågavarande.» — Man jämföre utvecklingen till datum.

392

anledning att fråga sig, om man kan påräkna en effektiv medverkan
från deras sida för de }7tterligare egnahemstekniska och egnahemspolitiska
angelägenheter, som vänta på ledning och arbete: friköpning af
torp och lägenheter på ofri grund, friköpning af arrendehemman å
bolagsdomäner i Norrland, ordnandet af upplåtelser å kronans jordbruksdomäner,
de ytterligt vanskliga uppgifter kolonisationen å statsskogarna
i Norrland uppställa o. s. v.

Gifvetvis vore det en tilltalande tanke att kunna, så som sakkunnigemajoriteten
i viss mån åsyftat, inom de nuvarande hushållningssällskapens
ram och närmast genom eu utveckling af deras egnahemsnämnder
vinna en arbetsduglig organisation för egnahemssaken. Frånsedt
emellertid att, såsom jag redan påvisat, man har de giltigaste skäl att
räkna med, att det öfvervägande antalet af sällskapen själfva icke äro
villiga och icke anse sig lämpade att öfvertaga skötseln af egnahemsrörelsen
i hela dess vidd, hvilket sakkunnigemajoriteten heller icke ens
ifrågasatt, väcker en sådan tanke ur sakens egen synpunkt allvarliga
betänkligheter. Under hänvisning till den föregående motiveringen vill
jag sammanfatta dessa sålunda:

l:o) Hushållningssällskapen ha allt mer utvecklats till utpräglade
fackorganisationer för jordbruket, speciellt jordbrukstekniken. Men egnahemsbildningen
är framför allt en ekonomiskt social uppgift, för hvilken
sällskapen icke äga samma förutsättningar som för de jordbrukstekniska
angelägenheterna;

2:o) Egnahemsrörelsen och särskildt lånerörelsen måste drifvas
under fullt ansvar inför staten. Detta kräfver såväl statsintresset som
den enskildes intresse. Staten måste kunna så långt möjligt garantera
sig valuta för sina ansträngningar. Den enskilde har rätt att kräfva,
att statens åtgärder i ett visst syfte handhafvas af ansvariga organ,
hvilkas eventuella försummelser eller missgrepp kunna hos högre myndighet
beifras. Med hushållningssällskapens nuvarande ställning till
staten har denna ingen möjlighet att i någotdera hänseendet utkräfva
ett sådant ansvar;

3:o) Låneförmedlarens ekonomiska risk för utlämnade lån äfventyrar
i hög grad egnahemsrörelsens kvalitet och försvagar på samma
gång moraliskt statens ställning gent emot låneförmedlaren. Å andra
sidan skulle ett statens öfvertagande af risken innebära ett direkt uppgifvande
af låneförmedlingens idé;

4:o) Låneförmedlingen medför, såsom i det föregående påvisats,
allvarliga praktiska olägenheter vid insolvens för privata låneförmedlare,

393

därest icke staten äger egna organ, som eventuellt kunna öfvertaga denna
statens risk;

5:o) Hushållningssällskapen sakna arbetsdugliga lokala organ för
egnahemsarbetet;

6:o) Erfarenheten hittills visar, att sällskapen sakna förutsättningar
för den jordförmedlingsverksamhet, som blir ett allt viktigare villkor
för egnahemsrörelsens utveckling; någon ordnad medverkan från deras
sida i ett planmässigt arbete för friköpning af lägenheter på ofri grund,
torp och arrendegårdar m. fl. egnahemsbildningen närliggande uppgifter
torde heller icke kunna påräknas;

7:o) Den kontroll öfver privata jord- och egnahemslåneförmedlare,
som bör åligga egnahemsrörelsens centrala organ i länen, kan icke uppdragas
åt sällskapen, öfver hvilka staten själf saknar nödig kontroll;

8:o) Af motsvarande skäl kan ledningen af statens direkta kolonisation
å kronodomäner och kronoparker svårligen öfverlämnas åt sällskapen,
äfven om dessa själfva skulle vara villiga att åtaga sig uppgiften;

9:o) Att pålägga hushållningssällskapen hela det i egnahemsrörelsen
inneslutna komplexet af uppgifter skulle säkerligen förorsaka betydande
svårigheter för ett nöjaktigt fyllande af deras nuvarande uppgifter,
kräfva betydligt ökade bidrag af statsmedel och sannolikt — spränga
hushållningssällskapens nuvarande organisation.

För min del kan jag alltså icke se, att det åt statens egnahemsrörelse
— hvari jag inbegriper alla statliga åtgärder för egnahemsbildningens
främjande — kan gifvas en effektiv organisation, en organisation,
som ger största möjliga trygghet för uppnående af statens syfte
med egnahemsrörelsen, på mer än två vägar: antingen därigenom att
hushållningssällskapen ombildas till helt officiella organ under direkt
statlig ledning och offentlig kontroll och med en organisatorisk ram nog
vid att rymma utom de nuvarande uppgifterna jämväl de inre kolonisatoriska.
Eller måste man bryta ut egnahemslånerörelsen från hushållningssällskapens
verksamhetsområde och ge hela egnahemsrörelsen sina
egna själfständiga organ.

För min del anser jag denna senare väg vara den, som bör väljas.
Detta af flera skäl. Frågan om sällskapens ombildning är nämligen
ganska invecklad, och meningarna därom bland sällskapens målsmän
äro synnerligen delade. Att sammankoppla egnahemsrörelsens organisation
med hushållningssällskapens omorganisation synes sålunda komma
att medföra vanskligheter, som icke kunna beräknas, och dröjsmål, som
egnahemsrörelsen icke kan vänta på. Egnahemsrörelsen har också redan
en sådan omfattning, som dessutom för hvarje år ökas, att den fullt

* 50

394

motiverar egna organ, livilka ju i en framtid, då eventuellt hushållningssällskapen
ombildats, kunna inordnas med dessa i ett större organisatoriskt
helt.

Egnahemskommittén tänkte sig, såsom jag redan relaterat, särskilda
egnahemsnämnder länsvis för egnahemslånerörelse. Jag är öfvertygad
att man nu, när det gäller finna organ såväl för lånerörelsen som för
den öfriga statsunderstödda egnahemsverksamheten, måste gå tillbaka
till denna tanke. Denna har förresten sedan dess tillämpats, som det
synes med framgång, på andra områden. Jag erinrar om våra skogsvårdsstyrelser,
om jordbrukskommissionerna i de norra länen o. s. v.

Denna form för statlig verksamhet är sålunda ingalunda opröfvad.
Egnahemsrörelsen bör otvifvelaktigt kunna erhålla tillfredsställande organ
på samma sätt som de nämnda maktpåliggande uppgifterna. Utom det
att den första egnahemskommitténs förslag upptog länsnämnder för
egnahemsrörelsen och såväl den s. k. jordbrukslägenhetskommittén som
äfven sedan Norrlandskommittén föreslagit dylika nämnder såsom kolonisationsorgan
i de norrländska länen1, ha också yrkanden i samma riktning
flera gånger framkommit i riksdagen, så i motion 1908 af hr Benedicks

1 Inom hvart och ett af de sex nordligaste länen skulle enligt Norrlandskommitténs
förslag finnas en jo cd bruk sk om mission, bestående af en ordförande och två ledamöter, samtliga
utsedda af K. M:t för tre år. Därjämte skulle inom hvarje socken finnas en jordbrukskommitté
af minst tre, högst fem personer, valda i den ordning, som är stadgad för utseende af godemän
vid landtmäteriförrättningar.

Yppade sig inom någon kommun efterfrågan på odlingslägenheter, skulle jordbrukskommittén
hos kommissionen anmäla förhållandet med angifvande af de odlingslägenheter, som ansågos
lämpliga att tagas i anspråk för odling.

Hade sådan anmälan skett, eller fann kommissionen eljest, att efterfrågan förelåg, skulle
kommissionen genom underhandlingar med vederbörande jordägare söka åvägabringa frivilliga
aftal om afstående af lämplig odlingsmark. Kunde frivillig öfverenskommelse icke trälfas, skulle
kommissionen väcka fråga om expropriation af erforderliga odlingslägenheter.

De odlingslägenheter, som jordbrukskommissionen förvärfvat, på frivillighetens väg eller
genom expropriation, skulle, så fort som möjligt, försäljas till lämplig odlare mot en köpeskilling,
motsvarande hvad kommissionen för fastighetens förvärfvande utgifvit, med undantag af kostnader,
som uppkommit genom sakens hänskjutande till nämnd.

Erforderliga föreskrifter i öfrigt för kommissionens verksamhet skulle meddelas af
Kung!. Maj:t.

I motiveringen göres gällande, att någon ersättning till kommissionens ledamöter icke
torde böra komma i fråga. Däremot borde aflönade biträden anställas.

Sockenkommittéernas uppgift skulle bli dels att taga initiativ och anmäla för kommissionen
efterfrågan på odlingslägenheter, dels att i allmänhet tillhandagå kommissionen med upplysningar
och utredningar. Det föreslagna sättet för utseende af kommittéerna hade valts därför,
att de just på de ställen, där de bäst behöfdes, föga skulle komma att representera det intresse,
för hvars befrämjande de tillsatts, om de valdes efter vanliga grunder för rösträtt å kommunalstämma.

395

med begäran om utredning och förslag rörande inrättande af egnahemsnämnder,
i motion 1909 af hr Staaff i sammanhang med frågan om upplåtelse
af lägenheter från statens jordbruksdomäner i södra och mellersta
Sverige o. s. v. I sistnämnda sammanhang har frågan bragts på tal
äfven i uttalanden af vissa länsstyrelser, Örebro och Västmanlands, som
dock tänkt sig någon utbyggnad af hushållningssällskapens egnahemsnämnder,
och af hushållningssällskapet i Kopparbergs län, som enbart
för ifrågavarande lägenhetsupplåtelser föreslagit inrättandet af särskilda
länskommissioner, eventuellt af landstingen tillsatta kommittéer.

Då man står inför uppgiften att finna en ny organisationsform för
egnahemsrörelsen, måste en gifven omsorg bli att tillvarataga allt i
rörelsen nu verksamt lifsdugligt intresse. I första rummet gäller detta
hushållningssällskapens.

Jag understryker här ånyo, att man icke får lägga hushållningssällskapen
till last, att de icke förmått mer än i undantagsfall nöjaktigt
lösa en uppgift, som de snart sagdt mot sin vilja blifvit ålagda, och för
hvilken de i stort sedt saknat både organ och personliga arbetskrafter.
Tvärtom bör man ge sitt erkännande åt hvad som verkligen blifvit uträttadt
och särskildt rikta detta till de sällskap, där rörelsen visat både
kvantitativt och kvalitativt en aktningsbjudande utveckling.

Det var en riktig tanke att söka intressera sällskapen för egnahemsrörelsen;
det var ett missgrepp att basera rörelsen på dem. Det
skulle vara ett nytt missgrepp att afstånga dem från rörelsen. Tvärtom
gäller det, såsom redan framhållits, att öfverföra till en ny organisation
den erfarenhet, som invunnits under sällskapens arbete, de personliga
krafter, som där skolats, och som bära denna erfarenhet. Man bör alltså
trygga åt sällskapen inflytande på de blifvande ledande länsorganen.

Länets egnahemsnämnd blir på detta sätt en naturlig utveckling
och fortbildning af den egnahemsnämnd, som nu finnes inom de flesta af
hushållningssällskapen, men den måste utbyggas på en bredare och mera
folklig grund. Hushållningssällskapet representerar genom sin sammansättning
af företrädesvis större jordbrukare och andra för jordbruksnäringen
intresserade naturligt det rent jordbrukstekniska fackintresset,
men detta är icke tillfyllest. Det kräfves också en känning med småfolket
och uppfattning om dess behof, som icke på samma sätt äro tillfinnandes
hos sällskapen. 1 Hos det på bredare folkligt representativ
grund utsedda landstinget torde man emellertid kunna påräkna att få

1 Att i några få sällskap, t. ex. Malmöhus, äfven de mindre jordbrukarne göra sig kraftigt
nog gällande endast bekräftar regeln.

396

hushållningssällskapets insats kompletterad med hänsyn till de ekonomiska
och sociala intressena i egnahemsrörelsen.1

Åt Kungl. Maj:t bör slutligen lämnas att genom utseende af ordförande
trygga åt nämnderna i egnahemsarbetet särskildt skolade ledande
krafter.

Det torde svårligen kunna göras gällande, att genom en organisatorisk
omläggning i denna riktning egnahemslånerörelsen ledes ut i
några äfventyrligheter. Genom anknytningen till hushållningssällskapen
är kontinuiteten med det närvarande tryggad. Statens lånemedel böra,
ehuru staten på detta sätt kommer att icke blott som nu reellt utan
äfven formellt bära risken, förvaltas med samma trygghet af statens
egen representant jämte målsmän för hushållningssällskap och landsting
som tidigare af en kommitté inom resp. hushållningssällskap. 2

Men det är icke nog att få arbetsdugliga ansvariga organ i länen.
Dessa måste i sin ordning ha arbetsdugliga lokala organ. En stor förtjänst
i egnahemskommitténs förslag var anknytningen till de ansvariga
kommunala myndigheterna. En af de största svagheterna i hushållningssällskapens
lånerörelse är just den, att de i stort sedt sakna lokala organ.
De äga visserligen lokalombud, men dessa arbeta frivilligt utan ansvar
gent emot sällskapet, och det har också visat sig i de län, där rörelsen
nått någon Omfattning, hur egnahemsnämnderna allt mindre kunnat
bygga på dessa ombud, utan måst lägga öfver värdering och tillsyn af
lägenheterna o. s. v. på funktionärer hos hushållningssällskapets centrala
ledning. Men just på denna grund blir den nuvarande organisationen
en pyramid på spetsen: tyngden upptill och ingen solid bas att stå på
— inga rötter i jorden, i det lokala, i de breda folklagren.

Min öfvertygelse är, att vi aldrig få hvarken en arbetsduglig
organisation eller en lugn och trygg växt af vår egnahemsrörelse utan
att kunna bygga på en fast grund af lokala organisationer. Då man

1 Praktiskt sedt komrae naturligtvis hushållningssällskapen att utse ledamöter, som tidigare
i deras verksamhet företrädt egnahemsintresset; af landstingen torde man kunna vänta, att de vid
sina val skulle ta hänsyn till de sträfvanden, som kommit till uttryck i bolags och föreningars
egnahemsarbete.

2 Jfr härutinnan utvecklingen i Preussen, där frågan om nya själfständiga organ för den
inre kolonisationen i stället för »generalkommissionerna» slår på dagordningen, på samma gång
det lokala arbetet, särskildt hvad beträffar landtarbetarekoloniseringen, mer och mer glider öfver
på kommunerna eller med dessa samarbetande korporationer. — Se redogörelsen för den preussiska
räntegårdskolonisationen, sid. 192 IT.

:rn

i detta fall icke kan bygga på privata sådana, måste man knyta an vid
de lokala myndigheterna.

I själ!va verket har också detta skett öfver allt i utlandet, där
man för nu ifrågavarande uppgifter äger en organisation, som förtjänar
namnet. Redan en flyktig blick å de till de sakkunniges betänkande
knutna redogörelserna för egnahemsrörelsen i främmande länder visar,
hur man såväl i våra grannländer Norge, Danmark och Finland som i
England och lökland, föregångslandet i fråga om inre kolonisatorisk
organisation, bygger på kommunala organisationer, kommunalt initiativ
och arbete. Endast i Sverige stå kommunerna på grund af den gällande
ordningen helt utanför egnahemsarhetet.

Kommunen är en fast organisatorisk enhet med i lagstiftningen
fastslagna funktioner och funktionsformer. Kommunen är sålunda det
naturligaste lokala organ, till hvilket staten kan anknyta en dylik rörelse
med trygghet för att det uppdrag den lämnar blir skött under ansvar.

Betydelsen af att kunna engagera kommunerna i egnahemsarbetet
ligger emellertid djupare än i själfva egnahem sintresset. Det är otvifvelaktigt
en förutsättning för det kommunala lifvets styrka och sundhet,
att den kommunala förvaltningen, på samma gång den tillgodoser vissa
allmänna intressen, skola, fattigvård etc., äfven har känning med det
ekonomiska lifvet inom sitt område, med de näringar, som ge dess medlemmar
deras lefvebröd, och på hvilka kommunen själf i sista hand lefver.
Kommunerna kunna i vår tid icke undgå att drifva ekonomisk politik.
Så ser man våra städer genom hamnanläggningar, järnvägsföretag, upplåtelser
af industritomter på gynnsamma villkor o. s. v. söka främja den
ekonomiska utvecklingen. Hvad åter landskommunerna beträffar har man
hittills i vårt land sett så godt som ingenting i denna riktning, om man
bortser från insatser i ortens järnvägspolitik, som dock helt naturligt dirigerats
af de närmast intresserade städerna, från vissa Dalasocknars skogspolitik,
grundandet här och där på de sista åren af allmänningskogar och
möjligen några andra enstaka yttringar. Särskildt är det alldeles slående,
att inom våra jordbrukskommuner ingenting åtgjorts för att främja jordbruket,
den näring, på hvilken dessa kommuner lefva. Det hör till rena
undantagsfallen, att en kommun söker genom ett litet anslag bidraga
till bestridande af kostnaderna för upplysning i jordbruksteknik eller dylikt.
Ännu mindre har man sport några tendenser hos dessa kommuner att
söka främja bosättningen, nybildningen af jordbrukslägenheter inom sina
områden. Det enda jag erfarit i den vägen är från en aflägsen, men
framsynt Jämtlandskommun.

Helt annorlunda har det varit i vårt närmaste grannland, Norge,

398

eller rättare har det blifvit, tack vare statsmakternas framsynthet, då
de gjorde kommunerna medintresserade och medansvariga i egnahemsrörelsen.
Förstod man det inte förut, så lärde man sig härefter förstå,
hvad det betyder för jordbruks- och skogskommunernas ekonomi att
kunna med stöd från staten främja bosättningen, knyta den uppväxande
ungdomen till hembygden, få den tillgängliga odlingsbara jorden uppbruten,
den redan uppbrutna allt bättre häfd ad.

Ju mera denna öfvertygelse vinner terräng, dess solidare blir den
grund, på hvilken den norska lånerörelsen bygger. Naturligtvis tar det
tid, innan den öfvertygelsen bryter fullt igenom, det har man nog erfarit.
Kommunerna äro ju icke ålagda att drifva låneförmedlingen, det är en
frivillig sak. Och naturligtvis har det frivilliga intresset visat sig ganska
ojämnt. Men det har dock stigit undan för undan och bredt sig allt
vidare, allt efter som man börjat se resultat af de första trefvande försöken
och kännedomen om gjorda goda erfarenheter hunnit sprida sig
från den ena kommunen till den andra. Och på sina ställen ha kommunerna
nått verkligt imponerande resultat.

Äfven om emellertid kommunernas intresse ännu är och för lång
framtid kommer att bli ojämnt, så betyder detta för den norska rörelsens
effektivitet ofantligt mycket mindre än om t. ex. i Sverige en del hushållningssällskaps
intresse befinner sig vid fryspunkten. I Norge ligger
i så fall rörelsen nere i den ointresserade kommunen, i Sverige i ett
helt län. Både goda och dåliga erfarenheter utbytas gifvetvis också
ofantligt mycket raskare kommunerna emellan, och framför allt, det
goda exemplet smittar fortare än mellan hushållningssällskapen i Sverige.

När man mot tanken att i viss mån bygga äfven den svenska
egnahemsrörelsen på kommunernas medverkan gör den invändningen,
att kommunerna icke skulle komma att med intresse omfatta egnahemssaken,
så negligerar man den deciderade erfarenhet i motsatt riktning,
som står att hämta från med Sverige direkt jämförliga grannländer.
Man afböjer kommunernas medverkan på en obestyrkt tro, att de svenska
kommunerna skulle vara särskildt litet lämpade för uppgiften — under
det man på samma gång vet och måste erkänna, att ett mycket stort
antal af hushållningssällskapen ej bättre begärt än att bli förskonade från
egnahemsrörelsens börda och tvekar dock icke att vilja bygga snart sagdt
hela rörelsen just på dessa institutioner. För min del inbillar lag mig
ingalunda, att kommunerna med en gång skola visa ett flammande
intresse för egnahemssaken; men de skola kunna uppfostras därtill, och
först när detta skett, ha vi fått en bred och fast grund lagd för vår
egnahemsrörelse.

399

Den första egnahemskommitténs missgrepp i fråga om kommunernas
organisatoriska ställning till egnahemsarbetet, var att vilja lägga
egnahemsuppgiften på den redan förut hårdt belastade kommunalnämnden,
detta allra helst så länge under den gamla kommunala rösträttens
tid det var ett fåtal af kommunens ledamöter, som voro engagerade i
kommunalt arbete. Nu rycker undan för undan obrukadt verksamhetslystet
folk ur de djupa leden upp i det kommunala arbetet. Dem gäller
det öfver hufvud använda i det kommunala arbetet och alldeles särskildt
för egnahemsrörelsen. Betydelsen häraf visa särskildt erfarenheterna från
Norge, där egnahemsrörelsens ståtliga växt måste i väsentlig mån tillgodoräknas
den demokratiska ledningen af kommunernas egnahemsarbete.

Så mycket mer omfattande egnahemsuppgiften nu är, jämförd
med den uppgift den första egnahemskommittén ville tillägga kommunalnämnden,
är det emellertid nödvändigt att ge densamma sitt eget kommunala
organ, fristående från kommunalnämnden. Jag föreslår alltså
inrättandet af en egnahemsnämnd för hvarje landskommun eller sammanslutning
af dylika kommuner.

För att trygga en folklig sammansättning af denna nämnd bör
vid val till densamma gälla samma rösträtt som vid nämndemansval,
d. v. s. lika rösträtt. SjälfFallet får under sådana förhållanden nämnden
icke ikläda kommunen några ekonomiska förbindelser utan efter kommunalstämmans
godkännande.

1 själfva verket är ju i egnahemsrörelsen frågan om jord den
första, frågan om pengar den andra. I öfverensstämmelse härmed bör
den kommunala egnahemsnämndens närmaste uppgift vara att söka
anvisa lämplig jord åt inom socknen boende personer, hemmasöner och
landtarbetare i allmänhet, som önska förvärfva eller arrendera sådan.
Härigenom kommer nämnden att fungera under anspråkslösa former
som en lokal jordförmedlingsbyrå. Vid jordförmedlingen knyter sig
emellertid äfven uppgiften att tillhandagå med rättsligt biträde i de vid
jordförvärf vanligen förekommande ärenden, hvilka kunna handläggas
utan specifik juridisk sakkunskap: ordnande af lagfart, inteckningar,
inteckningsrelaxer o. s. v. Själfva jordförmedlingen bör vara kostnadsfri;
den juridiska hjälpen åter bör betalas enligt låg taxa i anslutning
till de små afgifter, som sedan gammalt landsbygdens lagkunniga
nämndemän, auktionsförrättare o. dyl. bruka betinga sig för dylik handräckning
vid tinget.

Genom en sådan lokal verksamhet vinnes ur det allmännas synpunkt
en på så långt möjligt tillförlitliga lokala organ byggd offentlig
jordförmedling med en fullständig öfversikt af jordmarknadens läge till

400

ledning vid statens jordpolitiska åtgärder: styckning af kronoegendomar,
utlämnande af lån till styckningsföretag o. s. v.; ur den enskilde jordsokarens,
att denne alltid har ett lättåtkomligt lokalt organ att vända
sig till med sina förslag och önskemål, och där han har rätt att få råd
och besked.

Det är emellertid inte nog med en isolerad lokal verksamhet.
Denna får sitt fulla värde först under den kommunala egnahemsnämndens
samverkan med andra lokala organisationer — närgränsande kommuners
egnahemsnämnder, egnahemsbolag och egnahemsföreningar —
och i sista hand med de centrala länsnämnderna.

Tillgången på jord är ju nämligen i de flesta delar af landet i
hög grad ojämn. Man kan iakttaga socknar med genomgående småbruksstruktur
och en långt drifven styckning af hemmansdelarna, drifven
till eller under gränsen för besuttenhet. Tillgången på jord är begränsad
till de genom dödsfall ledigvordna hemmansdelarna, som icke kunna
ytterligare klyfvas. Ett sådant hemman öfvertages i regel af något af
barnen. Men det finns flera bröder i hemmet. Hvart skola de taga
vägen? Deras del i hemmet, några hundra kronor för hvar och en vid
ett boskifte eller redan i faderns lifstid, räcker inte till nya hemman.
Men den betalar resan till — Amerika.

Detta är hvad man kan kalla hemmasonsproblemet, en af de viktigaste
sidorna af emigrationsfrågan. I socknar af nu antydd natur kan just
på grund af bristen på jord spontant uppstå en emigration, som småningom
bortför socknens mesta eller i hvart fall bästa naturliga befolkningsöfverskott
och angriper äfven kringliggande trakter.

Men det är icke ovanligt, att ej långt ifrån en sådan emigrationssocken
finnas bygder med en helt annan jordbruksstruktur; socknar med
större jordbruk, rent af egendomar under styckning, i hvart fall större
egendomar, som frånsälja torp eller utgårdar o. s. v. Här blir jordförmedlingsnämndens
uppgift att söka leda den ström af ung arbetskraft,
som eljest går till städerna eller Amerika, till de utkomstmöjligheter
på jordbrukets område, som finnas inom räckhåll, ehuru icke inom
hemsocknens rågångar. Betydelsen af en dylik uppgift är för hvar och
en, som något inträngt i emigrationens orsakskomplex, oförtydbar. Särskilt
i emigrationsbygderna med deras ständiga förbindelser med Amerika
genom tidningar, bref och svenskamerikaner hemma på besök är i många
fall vägen till Amerika vida ginare och vigare än vägen till närmaste
socken eller närmaste större svenska stad eller industricentrum.

I sista hand har den lokala egnahemsnämnden, om den ingenting
kan bjuda med hjälp af närgränsande kommunala nämnder eller lokala

401

egnahemsföretag, att söka förbindelse med länets centrala jordförmedlingsbyrå,
där öfver hufvud all ortens småbruksjord i marknaden bör
finnas registrerad.

Mången gång kan emellertid tillgången på egnahemsjord i eu
socken vara knapp, utan att de naturliga resurserna saknas. Lämpliga styckningsegendomar
kunna finnas, men deras ägare ha icke förmåga att göra
jorden åtkomlig för egnahemsäudamål, och privat initiativ i öfrigt i
samma riktning fattas. Här möter då nämnden uppgiften att söka
genom en affärsmässig jordstyckning öka tillgången på småbruksjord.
Gifvetvis förutsättes härför kommunalstämmans medgifvande, då affären
måste ske på kommunens risk. Nödigt ekonomiskt stöd lämnar statens
jordförmedlingsfond, som nu är tillgänglig endast för hushållningssällskap,
egnahemsbolag och egnahemsföreningar, men bör lämna lån
jämväl åt kommuner, som önska arbeta i samma syfte.

En dylik kommunal affärsmässig jordförmedling är ingen nyhet.
I Norge, där egnahemsrörelsen i allmänhet är byggd på kommunernas
verksamhet, äro kommunala jordstyckningsföretag ingalunda ovanliga.
De ha också skett med framgång, utan förlust för kommunerna, och
med afgjordt godt resultat i fråga om såväl att öka tillgången på jord
i marknaden som att utöfva ett hälsosamt reglerande inflytande på jordpriserna.
Liknande är förhållandet i Finland.1

Genom ett dylikt styckningsföretag kan gifvetvis ofta behofvet
af småbruksjord tillgodoses för icke blott en kommun, utan äfven för
angränsande, hvarigenom åter ett samarbete mellan flera kommuner om
ett och samma egnahemsföretag är motiverad, öfver hufvud bör intet
hinder möta för flera kommuner att permanent samverka genom en för
dem alla gemensam egnahemsnämnd. Mångenstädes torde häradet bilda
lämpliga ramen för ett dylikt samarbete; eu samverkan mellan kommuner
häradsvis föreligger ju redan för vägunderhållningsangelägenheternas
ordnande.

Har det sålunda blifvit sörjdt för tillgång på jord, möter uppgiften att
möjliggöra för den enskilde att förvärfva den tillgängliga jorden. Detta
bör kunna ske dels med äganderätt, dels i de fall, då jorden tillhandahålles
direkt genom stat eller kommun, på arrende under betryggande villkor,
med eller utan köprätt efter viss tid.

I förra fallet kräfves för egnahemsbyggaren kredit, för hvilket
ändamål nämnden har att samarbeta med lokala penninginrättningar,

1 Jfr den i de sakkunniges betänkande intagna redogörelsen för detta lands egnahemsrörelse
af egnahemsinspektören, mag. Östen Elfving.

*51

402

närmast sparbankerna, och i öfrigt söka stöd af statens egnahems/tmerörelse.
Nämndens uppgift i sistnämnda hänseende är att biträda den
enskilde lånesökanden vid ansökan om egnahemslån och förbereda låneärendet
för länets egnahemsnämnd, så att det kan till förebyggande af
tidsutdräkt föreläggas denna i så färdigt skick som möjligt. I sammanhang
härmed åligger det gifvetvis den lokala nämnden att tillhandagå
länsnämnden med alla de upplysningar denna önskar om lånesökande
inom den kommunala nämndens område och om de lägenheter inom
samma område, på hvilka lån sökas.

De uppgifter, för hvilka nu redogjorts, böra, frånsedt den affärsmässiga
jordstyckningen, obligatoriskt åligga den kommunala egnahemsnämnden
på samma sätt som fattigvårds- och hälsovårdsärenden åligga
motsvarande nämnder. Men dessutom bör det öppnas möjlighet för
kommunerna att på i stort sedt samma villkor, som nu gälla för hushållningssällskap,
fungera som förmedlare af statens egnahemslån, d. v. s.
att från länets egnahemsnämnd erhålla statslån att, på eget ekonomiskt
ansvar, för egnahemsändamål utlämnas enligt gällande grunder. Den
motivering, som i det föregående lämnats för kommunernas deltagande
i egnahemsrörelsen i allmänhet, gäller gifvetvis jämväl för deras engagerande
i lånerörelsen. Dessutom kan det härutinnan erinras om dels
statskontorets och vissa länsstyrelsers i afgifna yttranden gjorda påpekningar
om kommunerna som låneförmedlare, dels upprepade motioner i
nu antydd riktning i riksdagen,1 dels slutligen om erfarenheterna från
våra grannländer Finland och Norge.2 * *

1 Jfr de sakkunniges betänkande sid. 130, 133 och 147.

* Redan en uppgift om totalantalet genom de norska kommunerna utlämnade lån är i
detta hänseende belysande. T. o. m. den 30 juni 1912, under sammanlagdt 8 3/t år, hade
utlämnats nära 20,000 egnahemslån mot mellan 10 och 11,000 i Sverige under de åtta åren 1905
—1912. Och vi röra oss ändå med så ojämförligt rikare resurser. Om man ställer emot hvarandra
Norge och de med Norge jämförliga delarna af Sverige, eller våra elfva nordligaste län, får
man mot Norges 20,000 lån, föga öfver 4,000 på de nämnda delarna af Sverige.

Men dessa siffror visa dock endast högst ofullkomligt, hur förhållandevis mycket rikare
resultat Norge uppnått med sina små förutsättningar, jämfördt med Sverige. Såsom i den till de
sakkunniges betänkande knutna redogörelsen för egnahemsrörelsen i Norge blifvit visadt, uppgår
där antalet nyskapade lägenheter under de senaste åren till 5/° af samtliga belånade, under det
vi i Sverige stanna vid ungefär ''/», af hvilka lägenheter de flesta komma på de med Norge alldeles
ojämförliga delarna af Sverige, särskild! på de båda Skånelänen. Men härtill kommer ytterligare
— hvad statistiken dock icke visar —, att medan de egnahemsbyggare i Sverige, som brutit ny
jord, äro ett försvinnande fåtal och vi icke kunna tala om någon egentlig obygdskolonisation med
stöd af statens egnahemslån, har Norge härutinnan nått på flera ställen helt enkelt imponerande
resultat. Synnerligen belysande är t. ex. en jämförelse mellan det norska Trysil med dess hundralals
nyskapade egna hem och det motliggande svenska Transtrand och Lima med falrika öfvergifha
ödehus utmed vägarna.

403

Då en kommun genom dylik låneförmedling iklädes ekonomisk
risk, kan den gifvetvis icke åläggas någon verksamhet härutinnan. Utan
tvifvel skall det emellertid visa sig, att utvecklingskraftiga jordbrukskommuner
komma att i stor utsträckning begagna sig af möjligheten
att förmedla lån. Härigenom vinnes då en betydande styrka för lånerörelsen
inom ifrågavarande bygder och en motsvarande lättnad för den
centrala länsnämndens lånerörelse.

Hvad slutligen beträffar den kommunala egnahemsnämndens sammansättning
bör den, i de fäll, då den har sin verksamhet förlagd till
endast en kommun, bestå af tre å fem ledamöter, antalet beroende af
kommunens folkmängd och särskildt dess geografiska utsträckning. I de
* fäll, då derå närgränsande jord bruksko mm un er samarbeta genom en
egnahemsnämnd, torde denna lämpligen böra innehålla ett ombud för
hvarje kommun, dock med rätt för respektive kommuner att härutinnan
närmare öfverenskomma, liksom i öfrigt i fråga om de närmare grunderna
för sitt samarbete. Inom hvarje nämnd bör det åligga någon viss af
dess ledamöter att vara verkställande, och bör han för sitt arbete åtnjuta
arfvode af de medel, som inflyta för nämndens juridiska biträde
åt egnahemsbyggare, jämte eventuellt nödig ersättning af kommunala
medel för skrifbiträde o. dyl. 1 I de fäll, då flera kommuner samverka,
måste det utöfver verkställande ledamotens arbete åligga hvarje särskild
ledamot att i sin kommun i första hand tillhandagå med råd och upplysningar.

I anslutning till det föregående kunna grunderna för den kommunala
egnahemsnämndens sammansättning och verksamhet sammanfattas
sålunda:

Inom hvarje landskommun eller viss grupp af sådana kommuner,
hvilka sammanslutit sig för att gemensamt främja egnahemsrörelsen,
skall finnas en egnahemsnämnd, hvars ordförande skall utses af länets
egnahemsnämnd, och till hvilken ledamöter i öfrigt utses å kommunalstämma,
hvarvid rösträtt utöfvas såsom vid val af nämndemän. Antalet
ledamöter skall vara minst tre högst nio, beroende på kommunens eller
kommungruppens storlek, och skall nämnden innehålla representanter
för kommunens olika delar eller de olika kommunerna och för olika skikt
af den jordbrukande befolkningen. En af nämndens ledamöter är verkställande
och åtnjuter såsom sådan viss ersättning.

1 Sådan ersättning bör så långt möjligt undvikas och behöfver ifrågakomma endast i kommuner
med särskildt starkt utvecklad egnahemsbildning.

404

Nämnden åligger:

att mottaga anmälningar af mindre till salu varande eller arrendelediga
jordbruksfastigheter och öfver dem enligt fastställda grunder föra
register, af hvilket afskrift å bestämda tider delgifves den jordförmedling
sbyrå, som finnes inrättad för länet;

att tillhandagå jordbruksarbetare och med dem likställda med upplysningar
om till salu varande eller arrendelediga mindre jordbruksfastigheter,
biträda vid uppgörelse om köp eller arrende, vid ansökan
om egnahemslån samt vid ordnande af vissa rättsliga angelägenheter:
sökande af lagfart, inteckning o. s. v., hvarvid ersättning för det juridiska
biträdet utgår efter viss fastställd låg taxa;

att, då efterfrågan på jord till köp eller arrende icke kan tillfreds- *
ställas genom tillgången inom nämndens område, söka genom samarbete
med närgränsande kommunala egnahemsnämnder och i sista hand med
länets j ordförmedlings byrå söka få efterfrågan tillfredsställd utanför
nämndens område;

att, då efterfrågan visar sig under afsevärd tid icke motsvaras af
tillgången, söka erhålla kommunens medverkan för inköp af lämplig
jordbruksegendom och dennas styckning till egnahem och mindre arrendegårdar,
hvarvid särskildt i kommuner med mindre omfång samarbete
lämpligen kan ordnas med närgränsande kommuners egnahemsnämnder
för inrättande af ett för dem gemensamt egnahemsföretag;

att tillhandagå länets egnahemsnämnd med upplysningar om egnahemslånesökandes
kvalifikationer, biträda vid värdering af egnahemslägenheter,
öfva tillsyn öfver redan bildade egnahem inom sitt område
o. s. v.;

att, då kommunen själf uppträder såsom förmedlare af statens
egnahemslån, härvid vara kommunens verkställande organ.

Liksom för den kommunala egnahemsnämnden bör jämväl för
länets egnahemsnämnd den närmaste uppgiften vara att sörja för jordförmedlingen
inom sitt område. För detta ändamål upprättas i sammanhang
med nämndens expedition en jordförmedlingsbyrå, i hvilken förut
befintlig af Nationalföreningen mot emigrationen eller vederbörande
hushållningssällskap inrättad dylik byrå bör uppgå. Byrån skall ha till
uppgift att förmedla köp eller arrende af mindre jordbruk, anmälda
direkt hos byrån eller genom de olika kommunala egnahemsnämnderna,
till på samma sätt anmälda spekulanter af ena eller andra slaget. I sam -

4 05

manhang med jordförmedlingen erforderligt juridiskt biträde för ordnande
af lagfarter, inteckningar, relaxer etc. bör lämnas af fackman i fall af
den beskaffenhet, att de icke kunna handläggas af vederbörande kommunala
nämnder, hvarjämte dessa i alla frågor, som röra jordförmedlingen,
böra ha rätt att från länsnämnden erhålla råd och direktiv.

Det bör vidare åligga länsnämnden att öfvervaka och kontrollera
de kommunala egnahemsnämndernas verksamhet, biträda dessa vid planläggning
af egnahemsföretag: vid värdering och inköp af egendomar
för styckning till småbrukslägenheter, vid uppgörande af styckningsoch
försäljningsplaner o. s. v. Då så är erforderligt, bör länsnämnden
stödja de kommunala nämnderna i deras sträfvanden att vinna kommunernas
medverkan för klokt planlagda, efter vederbörande kommuners
ekonomiska bärkraft afpassade dylika företag; en sådan medverkan vinnes
gifvetvis afsevärdt lättare då vederbörande kommunalstämma vet länsnämndens
omdöme, sakkunskap och erfarenhet stå stödjande bakom den
lokala nämnden. Gent emot likgiltighet och försummelse från de kommunala
nämndernas sida bör slutligen länsnämnden med kraft häfda det
allmänna intresset.

Om emellertid en kommun, trots uppmaning från nämndens sida,
icke vidtar åtgärder för att sörja för en mot efterfrågan svarande tillgång
på jord för mindre jordbruk inom sitt område, måste länsnämnden
söka själf vidtaga åtgärder för bristens afhjälpande. Närmaste vägen
härtill går genom att taga initiativet till eller eljest stödjande medverka
vid bildandet af allmännyttiga bolag eller föreningar för jordförmedlingsändamål,
något som gifvetvis kan tänkas jämväl under kommunal medverkan
— då t. ex. flera kommuner, i stället för att själfva göra affärer,
kunna genom kreditstöd eller annorledes främja en förenings eller ett
Dolags styckningsföretag —, men eljest måste ske äfven utan sådan
medverkan.

I ett dylikt främjande af det enskilda initiativet, af de breda
lagrens själf verksamma deltagande i egnahemsrörelsen, ligger en betydelsefull
uppgift för länsnämnden. Men denna privata verksamhet kräfver
icke blott stöd och ledning, utan äfven kontroll. Den kontroll, som nu
utöfvas öfver egnahemsbolag och föreningar från länsstyrelsernas sida,
är af rent formell beskaffenhet: granskning af egnahemslånekontrakt
o. dyl. för att kontrollera, att icke uppenbart författningsstridiga åtgärder
företagits, och understundom deltagande genom särskildt ombud i revision
af respektive företags räkenskaper. Denna kontroll berör i intet fall
själfva realiteten i bolagets eller föreningens verksamhet: lämpligheten i
den gjorda styckningen, skäligheten i de gjorda prissättningarna o. s. v.

406

Äfven i de fall, då Kungl. Maj:ts befallningshafvande utsett ombud i
respektive styrelser, torde det vara ganska sällsynt, att dessa ens sett
de egnahemskolonier, till hvilka vederbörande institution gett upphof.
Faktum är också, att med statsunderstöd grundats icke få dylika företag
af undermålig karaktär. I många fall kan detta ha berott af bristande
erfarenhet i rörelsens början, stundom dock af vårdslöshet och inkompetens
eller rent af vinningslystnad.

De sakkunniges majoritet har nu, under beaktande af de anförda
synpunkterna, föreslagit, att i hvarje dylikt företags styrelse skall af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet utses en representant, hvarjämte
en på samma sätt utsedd revisor skall deltaga i granskningen af
styrelsens förvaltning. Detta innebär gifvetvis en vinst, och under
förutsättning, att vederbörande officiella representanter icke blott utses
af en offentlig myndighet utan af en offentlig på detta speciella område
sakkunnig myndighet och blifva i tillfälle att ständigt uppehålla förbindelse
mellan den sakkunniga myndigheten och de företag de kontrollera,
medför ett dylikt arrangemang en betydande trygghet. Jag
föreslår sålunda, att all kontroll öfver privata statsunderstödda egnahemsföretag
öfverflyttas från Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som för
detta uppdrag icke besitter speciell sakkunskap och icke kan ägna dessa
angelägenheter annat än ett flyktigt och tillfälligt intresse, till länets
egnahemsnämnd, som har ledningen af egnahemsrörelsen inom länet till
sin egen speciella uppgift.1

Nämnden bör vidare icke blott utse styrelseledamöter och revisorer
i dylika egnahemsföretag, utan i allmänhet äga ett ledande och kontrollerade
inflytande öfver desamma: granska alla värderingar och förslag
till styckning af egendomar, yttra sig om ansökningar om jordförmedlingslån,
granska försäljningsplaner, mottaga alla i författningar
föreskrifna rapporter och statistiska uppgifter o. s. v. Så böra de årsredogörelser
etc., hvilka nu skola ingå till resp. länsstyrelser, i stället
insändas till egnahemsnämnderna.

Härmed torde nämndens jordförmedlingsuppgifter vara i det väsentliga
klarlagda. Såsom statens organ för egnahemslåneröreisen öfvertager
nämnden i det väsentliga de uppgifter, som den första egnahemskommittén
tilltänkte sina egnahemsnämnder, och som nu närmast påhvila
hushållningssällskapen. Vissa jämkningar äro dock af nöden. 1901 års

1 I öfverensstämmelse härmed bör naturligtvis åt länsnämnden anförtros äfven den kontrollvärdering
af lägenheter, i hvilka inteckningar lagts som säkerhet för statslån ur egnahemslånefonden,
som enligt de sakkunniges förslag skall med vissa mellanrum föranstaltas genom
statskontoret.

407

egnahemskommitté tänkte sig sin egnahemsnämnd närmast som en hjälpinstitution
åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som ägde den slutliga
bestämmanderätten och var förmedlaren mellan nämnden och Kungl.
Magt. Befogade invändningar mot en dylik uppdelning af arbete och
ansvar gjordes från flera länsstyrelser, så äfven från statskontoret, som
ville tillmäta nämnden en mera sjelfständig ställning gent emot Kungl.
Maj ds befallningshafvande. 1

Enligt min mening böra länens egnahemsnämnder ställas fristående
i förhållande till länsstyrelserna och i stället de uppgifter i egnahemsrörelsen,
som nu påhvila dessa med så många andra uppgifter belastade
myndigheter, öfverflyttas på respektive nämnder.

Länsnämnden bör sålunda från statskontoret direkt uppbära de för
länet ifråga afsedda egnahemslånemedlen och utlämna dessa dels i större
poster till låneförmedlare, dels till enskilda lånesökande enligt gällande
villkor, ifråga om hvilka jag i alla hänseenden, utom hvad beträffar
räntefoten2, ansluter mig till de nuvarande med de modifikationer de
sakkunnige föreslagit.

Ansökan till länets egnahemsnämnd om enskildt egnahemslån
inlämnas till vederbörande kommunala egnahemsnämnd, som har att
insända ansökan med sitt yttrande inom 30 dagar, där icke väderleksförhållandena
lägga bestämda hinder i vägen för en nöjaktig värdering
af lägenheten i fråga; i så fall bör inom samma tid anmälan göras till
länsnämnden om den inkomna ansökan. Ansökningshandlingar, värderingsinstrument
o. s. v. uppgöras i enlighet med de af de sakkunnige föreslagna
formulär.

Länets egnahemsnämnd sammanträder för pröfning af inkomna
låneansökningar och afgörande af löpande ärenden, så vidt dylika föreligga,
minst en gång hvarannan månad. Innan nämnden sammanträder,
böra inkomna ansökningar vara granskade af nämndens ombudsman,
som bör äga juridisk, och af dess expeditions/öreståndare, som bör äga
jordbruksteknisk kompetens. Finner den förre ansökningarna i formellt
hänseende otillfredsställande, går han i författning om deras rättande
och komplettering; finner den senare lånesökandens kvalifikationer otillfredsställande
styrkta eller värderingen af den till belåning föreslagna
lägenheten icke nöjaktig, införskaffar han ytterligare upplysningar och
verkställer eller låter genom annan hos nämnden anställd person verkställa
förnyad besiktning och värdering af lägenheten. Småningom för -

1 Jfr ofvan sid. 373.

2 Jag återkommer till särskild framställning i denna fråga.

408

värfvar gifvetvis länsnämnden den kännedom om de olika kommunala
nämnderna, att den kan med tämligen stor visshet afgöra, när en af en
sådan gjord värdering är pålitlig eller icke.

Anmälan om inkommen låneansökan sker vid närmast följande
sammanträde, äfven om ansökan på grund af brister i ena eller andra
afseendet icke förrän senare kan upptagas till behandling.

För beviljadt låns utbetalande böra nuvarande bestämmelser gälla.
Dock bör länsnämnden äga rätt att utlämna förskottslån, där vederbörande
kommunala egnahemsnämnd åtager sig att successive utlämna
delar af lånet till egnahemsbyggare, allt efter som egnabemsföretaget
fortskrider, och länsnämnden anser sig kunna härutinnan hysa förtroende
till den lokala nämndens omdöme och pålitlighet.

Härmed torde alla erforderliga ändringar i gällande författning
beträffande länsnämndens förhållande till den enskilde låntagaren vara
belysta.

Hvad beträffar länsnämndens mellanhafvanden med statsverket bli i
jämförelse med det nuvarande tillståndet både för lånerörelsen och statskontoret
afsevärda lättnader möjliga, därigenom att statslånen utlämnas
uteslutande till dessa offentliga organ.

Det bör åligga länsnämnden att hvarje år före den 1 november ingå
till Kungl. Maj:t med beräkning, grundad på tidigare erfarenhet från
länet, af det belopp, som synes vara under närmast följande år för
egnahemslånerörelsen inom länet erforderligt, hvarefter Kungl. Maj:t
fördelar tillgängliga lånemedel på samma sätt som nu sker. Anslagna
medel lyftas af nämnden successive i mån af behof; odisponerade medel
hållas å räkning i riksbankens närmaste afdelningskontor.

De låneförmedlarne nu åliggande skyldigheterna att till Kungl.
Majrts befallningshafvande insända afskrifter af lånekontrakt, redogörelser
för lånerörelsen o. s. v. bortfalla, hvarigenom åtskilligt improduktivt
arbete sparas. Däremot skall nämnden hvarje år före den 1 februari
till Kungl. Maj:t insända berättelse öfver sin verksamhet under närmast
föregående år jämte statistiska uppgifter å fastställda formulär, rörande
hvilka jag hänvisar till de af de sakkunnige uppgjorda förslagen.

Såsom jag redan antydt bör länsnämnden kunna utlämna egnahemslån
dels direkt till enskilda egnahemsbyggare, dels till lämpliga
låneförmedlare. Såsom sådana komma närmast ifråga: kommuner, egnahemsbolag
och egnahemsföreningar.

I nu gällande författning påfordras alltså den förändring, att statslån
för föreningar och bolag icke sökas hos Kungl. Maj:t, utan hos
nämnden, hos hvilken alltså alla egnahemslånerörelsens trådar inom ett

409

län samlas i en hand. Betydelsen af en dylik enhetlig ledning och
sammanhållning af rörelsen bör ligga i öppen dag. En af de svagaste
punkterna i den nuvarande lånerörelsen är för öfrigt just svårigheten
för Kungl. Maj:t att nöjaktigt bedöma kompetensen hos de enskilda låneförmedlarne
och för statskontoret att bedöma värdet af de säkerheter
dessa erbjuda för erhållna lån. Kung!. Maj:t är härutinnan hänvisad
till det yttrande, som afges af Kungl. Maj:ts befallningshafvande inom
länet och grundas på den formalkontroll länsstyrelsen utöfvar. Arten
af denna kontroll är i det föregående belyst. Statskontoret å sin sida
saknar möjlighet att vid pröfning af för lån erbjuden säkerhet taga
hänsyn till låntagarens kvalifikationer, utan nödgas träffa afgörande
antingen på rent bankmässiga grunder, hvilket för ett välskött folkligt
företag med små resurser kan bli ödesdigert, eller med hänsyn till den
skäligen ytliga uppfattning om företagets vederhäftighet, som kan
erhållas genom föreliggande utlåtanden, kännedom om en eller annan
mera bemärkt person i företagets styrelse o. s. v. Därigenom att
afgörandet nu lägges hos länsnämnden kommer detta att ligga där förmåga
att bedöma låneförmedlarens kompetens och arten af dennes arbete jämväl
förefinnes. Enskilda låneförmedlares nuvarande skyldigheter gent
emot Kungl. Maj:ts befallningshafvande, åsyftande att möjliggöra en
viss kontroll öfver deras verksamhet, komma att för dem i lika mån
gälla gent emot vederbörande länsnämnd. I öfrigt gäller ifråga om
kontrollen detsamma för låneförmedlare, som förut anförts i fråga
om jordförmedlare med understöd af statslånemedel ur jordförmedlingsfonden.

Jag upprepar, att inrättandet af särskilda egnahemsnämnder är i
sista hand motiveradt af nödvändigheten att få till stånd en på samma,
gång själfständig och enhetlig ledning af egnahemsärendena. I konsekvens
härmed böra så vidt möjligt alla statliga åtgärder för egnahemssakens
främjande föras inom ramen för länsnämndernas handläggning
och ledning. Jag har i det föregående visat, hur detta bör tänkas ske
i fråga om jordförmedling och egnahemslånerörelse. Tvenne betydelsefulla
statliga åtgärder för egnahemsrörelsens främjande återstå: upplåtelser
af egnahemsläg enheter på kronodomäner i södra och mellersta
Sverige och af odling slag enheter å kronoparker i de norra länen. Dessa
uppgifter äro nu, hvad den lokala handläggningen beträffar, i ena. fallet
splittrade på domänintendenterna, domänuppskattningsnämnderna och

* 52

410

länsstyrelserna, i det andra trycka de oskäligt de af andra arbetsuppgifter
redan förut tillräckligt hårdt i anspråk tagna jägmästarne, hvarjämte
i båda fallen en hel del jämförelsevis obetydliga frågor måste
dragas inför domänstyrelsen, hvarigenom dennas arbete förtynges och
ärendenas handläggning försenas. Jag skall i det följande upptaga
dessa frågor till särskild behandling och visa, hur de med lättnad för
de olika nu belastade, myndigheterna och tjänstemännen och med vinst
för egnahemssaken skola kunna, utan risk för tillgodoseendet af kronodomänernas
och statsskogarnas intressen i allmänhet, sammanföras hos
länens egnahemsnämnder.

Därmed skola nu ifrågakommande statsåtgärder vara inorganiserade
i systemet. Och denna organisation är sådan, att den förmår upptaga
äfven nya arbetsuppgifter, medan under nuvarande förhållanden hvarje
nytillkommande sådan, som pålägges redan förut tungt nog belastade
organ, endast bidrar att öka förvirringen och själf icke blir nöjaktigt
tillgodosedd. Att dylika nya uppgifter komma att undan för undan
kräfva tillgodoseende är otvifvelaktigt. Jag erinrar här endast om de
föreslagna statsåtgärderna för friköpning af s. k. lägenheter på ofri grund,
för underlättande af friköpning af torplägenheter i södra och mellersta
Sverige och af trävarubolagens arrendehemman i norra Sverige. I alla
dessa egnahemsrörelsen närstående fall saknas numera, men erbjuder
den här föreslagna organisationens kommunal- och länsnämnder arbetsdugliga
organ.

Antalet ledamöter i länens egnahemsnämnder bör sättas till tre å fem,
beroende på länens omfång och folkmängd. Af ledamöterna utser, såsom
redan i det föregående antydts, Kungl. Maj:t en, som tillika är ordförande,
och landsting och hushållningssällskap de öfriga på jämlik
grund. Val torde lämpligen böra gälla för två år. Hos länsnämnd fast
anställd tjänsteman utnämnes af Kungl. Maj:t efter af nämnden uppgjord
t förslag.

Det allmännas kontroll öfver länsnämnderna och deras förvaltning
utöfvas af trenne revisorer, utsedda för hvarje förvaltningsår en af
Kungl. Maj:t, en af landstinget och en af hushållningssällskapet.

Klagan mot beslut af länsnämnd må föras hos Kungl. Maj:t af
kommunal egnahemsnämnd eller af styrelse för låne- eller jordförmedlingsföretag,
men icke af enskild lånesökande. Enskild lånesökande äger
hos länsnämnd föra klagan mot beslut af kommunal egnahemsnämnd
och af styrelse för egnahemsbolag eller egnahem sförening. Härigenom
afhjälpes, så långt det öfver hufvud är möjligt, den stora svaghet, som

411

vidlåder den nuvarande egnaliemslånerörelsen, att de halfofficiella lnishållningssällskapen
råda öfver miljoner af statsmedel, utan någon som
helst möjlighet för dem, för hvilka dessa lånemedel äro afsedda, att hos
högre instans vinna rättelse af förekommande missgrepp.

Länsnämndens organisation och uppgifter kunna slutligen sammanfattas
i följande punkter:

Inom hvarje län (inom Kalmar och Ålfsborgs län: inom hvarje
hushållningssällskapsområde) skall finnas en egnahemsnämnd med tre å
fem ledamöter, antalet beroende af länets folkmängd och utsträckning.
Nämndens ordförande utses af Kungl. Maj:t; landsting och hushållningssällskap
utse till lika antal de öfriga. Nämndens ledamöter böra
vara kända för intresse för egnahemsrörelsen, och bör som regel
gälla, att minst en af dem själf drifver mindre jordbruk. Nämnden
åligger:

att inrätta och sedan leda en offentlig jord för medlingsbyrå för
länet med uppgift att förmedla köp eller arrende af mindre jordbruk,
anmälda direkt hos byrån eller genom de olika kommunala egnahemsnämnderna,
till på samma sätt anmälda spekulanter af ena eller andra
slaget;

att öfvervaka de kommunala egnahemsnämndernas jordförmedlingsverksamhet,
biträda dem vid planläggningen af egnahemsföretag för
jordbruksändamål och, där den kommunala egnahemsnämnden icke förmår
sörja för en normal tillgång på jord för mindre jordbruk inom sitt
område eller visar liknöjdhet härutinnan, själf vidtaga nödiga åtgärder
för bristens afhjälpande;

att stödjande medverka vid bildandet af allmännyttiga bolag eller
föreningar för jordförmedlingsändamål;

att yttra sig öfver alla ansökningar om lån ur jordförmedlingsfonden
från länet och granska alla förslag till styckning af större egendomar,
för hvilka sådant låneunderstöd lämnats;

att öfver alla i länet förekommande jordförmedlare, som erhållit
lån ur jordförmedlingsfonden, utöfva staten tillkommande kontroll genom
mottagande af redogörelser, rapporter och statistiska uppgifter, genom
utseende af ledamöter i styrelserna för privata egnahemsföretag, genom
direkt inspektion o. s. v.;

att enligt fastställda grunder utlämna statens egnahemslån direkt
till enskilda låntagare eller till kommuner samt bolag och föreningar
för egnahem sändamål såsom förmedlare;

att enligt fastställda grunder utöfva statens kontroll öfver alla i

412

länet verksamma egnahemslåneförmedlare, kommuner, bolag eller föreningar; att

direkt eller genom lämpliga privata företag för affärsmässig
jordförmedling leda parcelleringen af statsdomäner, som helt eller delvis
upplåtas inom länet till styckning för egnahemsändamål;

att särskildt i de norrländska länen äga ledningen och initiativet
ifråga om åtgärder för landets kolonisation: kommunala företag, statens
försökskolonier, planläggning af jordbrukskolonier på statsdomäner, större
utdikningar å myrmarker o. s. v.

Egnahemsupplätelser på kronodomäner i södra och mellersta Sverige.

Under det att villkoren för de enskilda upplåtelserna af lägenheter
å kronojord måste anses väl afvägda och gynnsamma för egnahemsbyggaren,
ligger svagheten i den nuvarande ordningen på detta område
i saknaden af

l:o) ett organ, som målmedvetet tillvaratager egnahemsrörelsens
intressen vid uppskattningen af arrendelediga kronoegendomar;

2:o) en för ändamålet afpassad försäljningsorganisation.

Skötseln af nu ifrågavarande angelägenheter är för närvarande
splittrad på domänintendenten, domänuppskattningsnämnden, Kung].
Maj:ts befallningshafvande och domänstyrelsen, hvarjämte densamma i
hög grad förtynges därigenom att äfven obetydliga frågor hänskjutas
till Kungl. Maj:t och i vissa fall till Riksdagen.

På domänintendentens intresse för egnahemssaken beror i första
rummet, i hvad mån ett resultat och ett godt resultat uppnås ur de
möjligheter till egnahemsbildning, som med 1909 och 1913 års förordningar
öppnats. Men man måste besinna, att kolonisationen af en
egendom är icke en uppgift, som kan skötas på lediga stunder, vid sidan
af annat, den kräfver sin egen teknik och erfarenhet på området, och
den kräfver framför allt omtanke och arbete. Detta är domänintendenten,
äfven med den bästa vilja, endast undantagsvis i tillfälle att prestera.
Han är jämförelsevis obetydligt aflönad för sin statssyssla, har oftast
en hel del andra uppdrag att sköta, han anser sig i fråga om sin statstjänst
böra i första rummet taga hänsyn till hvad han betraktar som
det centrala, och som på historiska grunder äfven är det: öfvervakandet
af de utarrenderade domänernas skötsel o. s. v. Kommer härtill, att
han föga intresserar sig för eller rent af misstror egnahemssträfvandena,
något som icke är så ovanligt, får man icke förundra sig, om han

så långt möjligt undviker de tidsödande och arbetskräfvande omsorgerna
med egnahemsbildningen.

Om uppskattningsnämndens ställning gäller i väsentlig mån detsamma.
Dess egentliga uppgift är att arrendeuppskatta kronodomäner.
Efter 1909 bar den fått på köpet hänsynen till egnahemsbildningen.
Men att afgöra öfver en egendoms lämplighet att utstyckas för egnahemsändamål
helt eller delvis är icke detsamma som att bedöma dess
arrendevärde, hvarjemte själfva styckningsplanens utläggande på ett
ekonomiskt tillfredsställande sätt, lägenheternas värdering o. s. v. är ett
tidsödande och kräfvande arbete, som icke får lämnas åt landtmätaren,
men för hvilket uppskattningsnämnden icke kan tagas i anspråk och
väl icke heller alltid är kompetent. Enklast löser nämnden sin uppgift
genom att föreslå egendomen till ny utarrendering i dess helhet,
möjligen med bortskärande af ett eller annat torpställe i utkanterna.
Detta blir också utgången, där icke intresset för egnahemssaken är
genom någon ledamot direkt företrädt.

Enskilda egnahemsspekulanter, som fått del af kungörelserna om
en förestående domänuppskattning, kunna visserligen hos vederbörande
domänintendent eller kronofogde göra sig i förväg påminta, men dylik
påminnelse torde icke ofta förekomma och kan för öfrigt ske endast
som ett allmänt uttaladt önskemål, utan stöd i ett sakkunnigt bedömande
af den gjorda framställningens lämplighet eller möjlighet. Mera borde
ju härutinnan vara att vänta från resp. hushållningssällskaps egnahemsorgan,
som enligt 1913 års författning jämväl ha möjlighet att
göra dylik framställning, men intresset härför torde icke kunna förväntas
bli jämnare och lifligare bland sällskapen än intresset för egnahemslånerörelsen.

Kontentan blir alltså, att effektiviteten i den nuvarande organisationen
är väsentligt beroende på, om hos de organ, som sedan gammalt
skola förbereda utarrenderingen af kronans domäner och kontrollera
deras skötsel under arrendetiden, händelsevis finnes intresse och kompetens
för den speciella kräfvande uppgift egnahemsbildningen innebär.
Saknas det förra blir ingenting gjordt, saknas den senare, riskerar man
en otillfredsställande egnahemsbildning.

Men äfven i det fall, då en egendom helt eller delvis utlagts till
egnahemslägenheter och detta skett på ett tekniskt och ekonomiskt tillfredsställande
sätt såväl ur statens som de nybildade egnahemmens synpunkt,
möta nya svårigheter. Dessa ligga i bristen på en lämplig
försäljningsorganisation.

Så länge fråga är om bebyggd lägenhet, å hvilken enligt för -

414

fattningen hembud skall göras till lägenheternehafvaren, gör sig denna
svårighet mindre gällande. Den naturlige köparen känner sedan gammalt
lägenheten, han befinner sig på platsen, då uppskattningen verkställes,
han kan göra sina synpunkter gällande, och han kan passa tillfället
att erhålla en del nödiga anvisningar. I viss mån gäller detsamma
spekulanter från orten på obebyggda lägenheter. I de län, där
man helt enkelt inskränker utläggningen af egnahemslägenheter å en
egendom till det antal, för hvilket spekulanter på platsen redan äro anmälda,
befinner man sig sålunda på den säkra sidan. Men det är
uppenbart, att så snart fråga blir om styckning af en större egendom
i ett flertal brukningsdelar för tillgodoseende af en allmännare efterfrågan
på egnahemsjord, man också måste för en snabb och gynnsam
afyttring räkna med spekulanter från andra håll, spekulanter alldeles
utan kännedom om de lokala förhållandena. Det är då svårigheterna
göra sig påminta.

Ordningen är ju nu den, att sedan lägenheterna utlagts, annonseras
de till salu, hvarefter uppgörelse om köp afslutas genom Kungl.
Maj:ts befallningshafvande. Här möter man alltså åter detta drag, som
är genomgående i vår egnahemsrörelse, att de olika arbetsuppgifterna
hängas på organ, som dem förutan äro fullt upptagna och kunna, äfven
där de äro kompetenta för uppdraget, ägna detta endast ett högst
underordnadt intresse. Men på den vägen skapas icke en lifskraftig
och välordnad rörelse af den komplicerade beskaffenhet som egnahemsrörelsen.

Må man tänka sig närmare in i saken.

I ett af våra vidsträckta län har en egendom utstyckats, och lägenheterna
utannonseras. Den officiella med vederbörlig konstmässighet
affattade annonsen når verkligen en hemmanson eller arbetare, som
skulle kunna vara spekulant. Han har lyckats få klart för sig, hvar
egendomen ligger, och företager den kanske långa och äfven kostsamma
resan dit. Framkommen till gården för att bese lägenheterna frågar
han naturligtvis efter någon, som kan visa dem, deras läge och gränser,
som i öfrigt kan hjälpa honom till rätta med råd och upplysningar, och
med hvilken han kan resonnera om affären. Kort och godt, han sökor
den man, som hvarje privat egnaliemsföretag vet är oundgängligen nödvändig,
för att en styckningsaffär skall kunna skötas med framgång.
Men han söker förgäfves. Någon sådan man finnes icke. Arrendatorn
på gården har intet intresse i saken och vet förmodligen heller ingenting.
Måhända får dock egnahemssökaren det rådet att bege sig till
närmaste länsmanskontor. I många fall har han säkert redan fått nog

j415

af affären, men kanske är han tillräckligt företagsam att göra äfven

den resan. Han träffar småningom länsmannen, som väl oftast själf

aldrig sett lägenheterna, men bar en karta att visa och kan med dela

något närmare om villkoren för upplåtelser o. s. v. Det återstår
för egnahemsspekulanten att, möjligen med en karta, återvända till

gården, söka själf leta sig fram och slutligen, om han kommit till ett
resultat, bege sig till länsmanskontoret för att där få affären förd vidare
genom hela den tunga apparaten med anbuds ingifvande o. s. v. I denna
bild ändras föga af den på sista tiden träffade bestämmelsen, att anmälan
om osålda lägenheter skall göras å länets jordförmedlingsbyrå,
som hvarken har ombud på platsen eller kan göra upp affären, på sin
höjd kan hos länsstyrelsen biträda eventuella spekulanter.

Orimligheten i nu skildrade förfaringssätt borde ligga i öppen dag
och förklarar de upprepade klagomålen, att lägenheter på kronodomäner
icke finna köpare — bättre än det icke ovanliga påståendet: »folket vill
inte ha jord».

Jag anser alltså en omläggning af den nuvarande ordningen på
detta område oundgängligen nödvändig och vill i anslutning till det ofvan
framlagda förslaget till organisation för egnahemslånerörelsen föreslå, att
ledningen af statens nu ifrågavarande verksamhet uppdrages åt länets
egnahemsnämnd enligt följande allmänna grunder:

1) Då staten, i olikhet mot hvad tidigare varit fallet, numera afser
att i väsentlig mån stödja och främja egnahemsbildningen genom
lägenhetsupplåtelser å sina domäner, bör den uppskattningsförrättning,.
som förut endast åsyftat en beräkning af arrendevärdet för en egendom
in. m. därmed sammanhängande, men hvarvid numera jämväl skola
bedömas de olika faktorer, som inverka på en egendoms lämplighet till
styckning, anordnas med hänsyn äfven till denna senare uppgift. Lämpligen
torde detta kunna ske därigenom att i förrättningen deltager ett
ombud från länets egnahemsnämnd.

2) Vid denna förrättning afgöres i hvarje fall i första hand, huruvida
egendomen bör på nytt utarrenderas i sin helhet eller helt eller
delvis utstyckas. Beslutes utan reservation från egnahemsnämnden»
ombud, att egendomen bör helt utarrenderas, verkställes af domänintendenten
jämte godemännen på vanligt sätt arrendeuppskattningen.

Har på samma sätt beslutits att helt utstycka egendomen, åsättes
denna ett minimipris, som vid styckningen skall utvinnas, hvarefter,
sedan Kungl. Maj:t slutgiltigt fattat beslut i frågan, egendomen vid
arrendetidens utgång öfvertages af egnahemsnämnden, som ombesörjer
parcelleringen och försäljningen.

416

Har utan reservation från egnahemsnämndens ombud beslutits att
delvis utstycka egendomen med utarrendering af en viss de!, fastställes
arrendevärdet å denna senare och minimipriset å den del, som
skall försäljas, hvarefter, sedan Knngl. Maj:t fattat beslut i frågan,
egnahemsnämnden öfvertager egnahemsföretaget på samma sätt som i
föregående fall.

3) Har egnahemsnämndens ombud en från de öfriga förrättningsmännen
afvikande mening, skall ombudet reservationsvis utförligt motivera
sitt yrkande, hvarefter protokollet öfver förrättningen med denna
reservation ingår till länsstyrelsen för vidare befordran till domänstyrelsen,
som har att med eget yttrande hänskjuta ärendet till Kungl.
Maj:ts afgörande.

4) Så snart en egendom eller del däraf blifvit af Kungl. Maj:t
bestämd till styckning — sålunda i regel något år innan arrendetidens
utgång — vidtager egnahemsnämnden åtgärder för egendomens eller
områdets parcellering under sakkunnig ledning, hvarefter gårdar och
lägenheter utannonseras och saluhållas på nämndens expedition. Särskilt
utbjudas dessutom lägenheterna genom egnahemsnämnderna i
omkringliggande socknar. Genom egnahemsnämndens försorg i den
socken, där lägenheterna äro belägna, demonstreras dessa för spekulanter.
Den ledamot af sockennämnden, som härför anlitas, äger åtnjuta
provision å försålda lägenheter enligt egnahemsnämndens bestämmande.

5) Af egnahemsnämnd uppgjord plan till kolonisering af egendom
eller del däraf skall underställas Kungl. Majits pröfning.

6) Egnahemsnämnd kan i sin ordning, då särskilda omständigheter
därtill föranleda, uppdraga åt i allmännyttigt syfte arbetande egnahemsförening
eller bolag att under dess kontroll ombesörja parcellering af
därtill upplåten kronodomän.

7) Nämnden utöfvar genom sina organ kontroll öfver de nybildade
egnahemslägenheternas skötsel: deras bebyggande, användning af den
skogstillgång, som å lägenheten kan finnas, jordbruksdriften o. s. v. 1

8) En gång om året före den 1 mars har nämnden att till länsstyrelsen
ingifva noggrant specificerad redogörelse för sin hithörande
verksamhet och att redovisa under året influtna köpeskillingslikvider,

1 Det torde böra anmärkas, att en dylik kontroll f. n. formaliter åligger resp. länsstyrelser,
som naturligtvis endast med mycket stor svårighet kunna göra denna kontroll effektiv — än mindre
förbinda densamma med en positivt rådgifvande och ledande verksamhet, som är förmer än själfva
kontrollen.

417

räntor och annuiteter. öfver denna gren af nämndens verksamhet föras
särskilda räkenskaper, af hvilka länsstyrelsen må äga rätt att när som
helst taga del.

Upplåtelser af odlingslägenheter i Norrland.

I fråga om villkoren för de enskilda upplåtelserna hänvisar jag
till de sakkunniges förslag i tidigare afgifvet specialbetänkande, till
hvilka jag kunnat i alla delar ansluta mig, och som i det väsentliga
redan vunnit beaktande genom de vid 1913 års riksdag fattade beslut
i ämnet.

Äfven här möter emellertid uppgiften att sörja för, att de gynnsamma
upplåtelsevillkoren också tå till resultat faktiska upplåtelser i en
mot behofvet svarande omfattning, och att dessa i sin ordning afse
ekonomiskt bärkraftiga, utvecklingsdugliga lägenheter. Äfven här visar
det sig, att det inte är nog med gynnsamma upplåtelsevillkor, det gäller
också att få en organisation, som förmår frambringa resultat, föra de
goda afsikterna ut i verkligheten och lifvet.

En sådan organisation saknas för närvarande fullkomligt. Verksamheten
är på historiska grunder helt beroende af de för helt andra
uppgifter rustade fåtaliga norrländska skogstjänstemännens förmåga att
utöfver det dem åliggande centrala arbetet i skogsvårdens tjänst få intresse
och krafter till öfvers äfven för den speciella kolonisationsuppgiften. I
själfva verket är en sådan förutsättning orimlig. Detta har också framhållits
af domänstyrelsen själf i afgifna yttranden i hithörande frågor
vid mer än ett tillfälle under de senare åren.

Det torde emellertid vara nödvändigt att rekapitulera, hur den
nuvarande ordningen småningom tillkommit.

Upprepade motioner i riksdagen utmynnade 1891 i ett beslut, som
föranledde de tidigaste jordupplåtelserna å kronoparker i Norrland, de
s. k., skogstorpen. Dessa tillkommo som följd af yrkanden på statskolonisatoriska
åtgärder, men inneburo endast en bosättning af skogsarbetare
på kronoskogarna, där sådan syntes för dessas vård och skötsel
lämplig. Det var alltså skogsvårdspolitiska och icke egnahemspolitiska
hänsyn, som voro bestämmande.

Gång på gång förekommo emellertid motioner i riksdagen med
yrkanden på mera omfattande åtgärder, och utredningar företogos i detta
syfte, såsom närmare framgår af den de sakkunniges betänkande inledande

*53

418

historiken. Värdefullast, men också mest förgätet, var det af den s. k.
jordbrukslägenhetskommittén redan 1892 afgifna betänkandet, hvari skisserades
en verklig plan till kolonisation eller åtminstone försökskolonisation
i de nordligaste länen. De närmaste åren medförde dock intet annat än
obetydliga jämkningar i de för skogstorpsupplåtelser gällande bestämmelserna.
Äfven den s. k. Norrlandskommittén ägnade dessa spörsmål
sin uppmärksamhet. Det dröjde emellertid ända till 1909, innan någon
fortbildning på detta område ifrågakom, om man bortser från förberedelserna
för anläggning af en koloni å Alträsks kronopark. Nämnda års
riksdag beslöt på Kungl. Maj:ts förslag att upphäfva skogstorpsinstitutionen,
och i stället träffades nya, i vissa hänseenden gynnsammare bestämmelser
rörande upplåtelser af s. k. odlingslägenheter, hvilka bestämmelser fortfarande
gälla med de vid 1913 års riksdag vidtagna jämkningar på
Grundval af egnahemssakkunniges nyss åberopade specialbetänkande.

I realiteten är emellertid skillnaden mellan 1891 års skogstorp och
1909 års odlingslägenheter icke stor. Omfattningen af båda slagen upplåtelser
är jämförelsevis obetydlig och kvaliteten i båda lika tvifvelaktig.
Hvad särskilt kvaliteten beträffar har det ödesdigra misstaget begåtts,
att torparne eller kolonisterna planlöst utplottrats än här än där å kronoparkerna
långt från kommunikationer och bygd i stället för att sammanföras
till kolonier och samhällen. Planlösheten framgår . bäst af det
faktum, att det förekommit, att skogstorpares barn måst på allmän bekostnad
inackorderas i bygden för att få tillfälle till skolgång.. På grund
af de såväl i detta som ''i andra hänseende undermåliga upplåtelserna är
det också ofta undermåligt folk, som af dem begagnat sig, under det att
det fullmåliga kolonistmaterialet återfinnes på Canadas prärier. Härmed
sammanhänger slutligen det af alla kännare vittnade svaga ekonomiska
tillståndet bland skogstorpare och öfriga kolonister.

Orsaken till de relaterade förhållandena ligger icke så mycket i
de för de enskilda upplåtelserna gällande villkoren, utan i bristen på
organisation. Såsom ]ag redan framhållit är arbetet med dessa vanskliga
uppgifter ålagdt de ‘ relativt fåtaliga, för helt andra uppgifter utbildade
och^af sitt egentliga arbete redan förut öfverbelastade skogsstatstjänstemännen.
Man kan med hänsyn härtill snarast ha anledning förvåna sig,
att icke resultatet blifvit än svagare och undermåligare än det är.

Redan den förut nämnda jordbrukslägenhetskommittén hade fullt
klart för sig, och det var dess förtjänst, att kolonisation kräfver organisation,
och den sökte medvetet ge Norrlandskolonisationen en själfständig
ställning i förhållande till skogsförvaltningen och egna organ.
Såsom sådana föreslog kommittén inrättandet af pa särskildt sätt

419

sammansatta länsnämnder med uppgift att Jeda kolonisationsverksamheten.
1

Denna uppgift bör enligt nu framlagda organisationsförslag, såsom
också redan antydts, tillkomma hvarje läns egnahemsnämnd på samma
sätt som ledningen af motsvarande verksamhet å kronodomäner i de
sydligare länen tillkommer dessa läns egnahemsnämnder.

Äfven här möter emellertid uppgiften att afgränsa dessa nämnders
befogenheter i förhållande till domänförvaltningen. Denna uppgift ligger
icke egentligen i själfva afgränsningen, då utvecklingen under de senaste
åren visat ett afgjordt tilltagande intresse hos domänstyrelsen och domänlörvaltningen
i öfrigt att söka tillmötesgå krafven på de norrländska
statsdomänernas utnyttjande i kolonisatonskt syfte, hvarför man utan
tvifvel från skogsintressets målsmän skall i stort sedt möta stöd och
tillmötesgående för egnahemsnämndernas sträfvanden. Utan uppgiften
ligger snarare i nödvändigheten att få till stånd på samma gång som
en klar arbetsfördelning mellan skogsintresse och kolonisationsintresse
ett effektivt samarbete dem emellan i och för rörelsens planläggning i
stort. Det är nämligen min bestämda öfvertygelse, att en kolonisation
i Norrland i större omfattning — frånsedt särskildt gynnsamma undantagsfall
— icke är tänkbar annorledes än hand i hand med ett omfattande
skogs vårdsarbete i modern mening på krön oparkerna, hvarigenom
den ökade arbetskraften hos nybyggarne på kronoparkerna kan
tillgodogöras, och dessa på samma gång kunna få de arbetstillfällen
och arbetsförtjänster, utan hvilka ett ekonomiskt välstånd är för dem
omöjligt. Och utan utsikt till en ekonomiskt tryggad framtid lockas
icke fullgodt kolonistmaterial och är öfverhufvud en kolonisation förfelad.
En anhopning på kronoskogarna af undermålig arbetskraft, som där
bildar ett proletariat, är visserligen ingenting att eftersträfva.

Jag har tänkt mig denna fråga kunna lösas så, att för alla ärenden,
som röra kronoparkskolonisationen, adjungeras med egnahemsnämnden
öfver]’ägmästaren i det distrikt, inom hvilket kolonisationsärendet ifråga
fäller. O fv erj ägmästaren har därvid att dels bevaka det specifika
skogsintresset, dels positivt samverka med egnahemsnämndens ledamöter
vid kolonisationsföretagets planläggning. Vid skiljaktiga meningar mellan
nämnden eller nämndens majoritet å ena sidan och öfver]ägmästaren å
den andra antecknas till protokollet utförlig motivering af de olika
ståndpunkterna, hvarefter ärendet går till Kungl. Maj:t, som besluter efter
vederbörande myndigheters hörande.

1 Att Norrlandskommittén varit inne på samma väg har i det föregående sid. 394. påvisats.

420

Nämndens uppgifter i ifrågavarande hänseende torde i öfrigt kunna
kort sammanfattas i följande punkter.

Det åligger nämnden:

att mottaga anmälningar från skogsstatstjänstemän, resp. socknars
egnahemsnämnder och enskilda personer rörande lämpliga odlingsmöjligheter
å kronoparkerna;

att genom vederbörande skogsstatstjänstemän jämte ett jordbrukskunnigt
och landtmäteritekniskt förfaret ombud från nämnden låta undersöka,
kartlägga och i lämpliga odlingslägenheter uppdela anvisade
områden, hvarvid upprättas utförligt syneinstrument, i hvilket eventuellt
skiljaktiga meningar hos de båda syneförrättarne utförligt motiveras;

att efter vederbörlig undersökning uppgöra förslag till kolonisationsföretag,
innehållande styckningsplan, upplåtelsevillkor o. s. v., hvarefter
förslaget insändes till Kungl. Maj:t, som fattar beslut efter inhämtade yttranden
från domänstyrelsen och den centrala ledningen för egnahems- och
kolonisationsärendena;

att utbjuda odlingslägenheterna genom effektiv annonsering i tidningspressen,
tillkännagifvande å järnvägsstationer, i kommunalrum o. s. v.
och besluta i fråga om ansökningar om upplåtelser, hvilka skola insändas
antingen genom de kommunala egnahemsnämnderna eller direkt till
nämndens jordförmedlingsbyrå; vid granskning af upplåtelseansökningar
skall, om öfverjägmästaren så påfordrar, utlåtande af distriktets jägmästare
infordras; uppstå skiljaktiga meningar mellan nämnden eller dess majoritet
å ena sidan och öfverjägmästaren å den andra, hänskjutes ärendet till
Kungl. Maj:t; eljest fattar nämnden definitiva beslut i dessa ärenden;

att genom de kommunala egnahemsnämnderna eller, då så erfordras,
direkt genom egna funktionärer öfvervaka odlingslägenheters bebyggande,
uppodling och framtida skötsel, utlämna byggnads- och odlingsbidrag,
uppbära afgälder, pröfva eventuella klagomål från revirförvaltarne ifråga
om åverkan å kronans skog eller andra förseelser o. s. v.;

att planlägga och leda speciella statens kolonisationsföretag, t. ex.
Alträskskolonien, Bromska egnahemsstiftelsens företag, större utdikningar
å kronoparkernas sankmarker för vinnande af odlingsbar jord o. s. v.

Länsnämndernas personalfråga.

Organisationens uppgift är att ge en yttre form, en apparat, som
möjliggör ett framgångsrikt arbete, därigenom att den låter befintliga
personliga krafter fullt utnyttjas, fullt komma till sin rätt. Men det

421

beror dock i sista hand på de mänskliga krafterna, hvilket arbete, som
med den gifna formen blir uträttadt.

Ledning och beslutanderätt ligga enligt det föreliggande organisationsförslaget
hos de på olika sätt utsedda ledamöterna af länets egnahemsnämnd,
hvilka för sitt uppdrag icke böra åtnjuta annat arfvode än
rese- och traktamentsersättning. Själfva arbetet måste läggas på fullt
aflönade funktionärer, hvilket ju i viss mån redan nu är fallet hos några
hushållningssällskaps egnahemsnämnder och i regel skulle bli det efter
ett eventuellt genomförande af sakkunnigemajoritetens förslag om anställande
hos hvarje hushållningssällskap af egnahemskonsulenter, som
skulle aflönas med statsmedel.

Den för ett läns egnahemsnämnd erforderliga personalen anser jag
vara följande:

1) Nämndens verkställande funktionär, expeditionens föreståndare
med uppgift att under nämnden och närmast dess ordförande leda allt
förekommande arbete: öfva inseende öfver jordförmedlingsbyrån, tillsammans
med den juridiskt utbildade ombudsmannen förbereda alla låneärenden,
besiktiga eller föranstalta om besiktning af egnahemslägenheter,
företaga inspektioner, som åt honom uppdragas, granska inkommande
förslag till styckningsplaner, där icke annan fackman därför anlitas
o. s. v. Kvalifikationer äro: tränad expeditions förmåga, jordbruksutbildning
och jordbrukserfarenhet samt så vidt möjligt direkt erfarenhet om
egnahemsarbetet från tidigare verksamhet.

2) Sekreterare och ombudsman med uppgift att bevaka ärenden,
som kräfva större formell förmåga eller specifik juridisk fackkunskap.
I regel torde behofvet att anlita juridisk fackman kunna, med en verkligt
kvalificerad byråföreståndare, i hög grad inskränkas.

3) Byråbiträde för skötsel af löpande byråärenden, särskildt för
jordförmedlingen, för skrifarbeten, statistikföring o. d. Kompetens: landtmanna-
och folkhögskola eller jämförlig utbildning, bokföringsförmåga
och praktisk jordbrukserfarenhet.

Öfver hufvud gäller det att få tjänstemän utan onödigt formell
och dyrbar utbildning, enkel, praktiskt erfaren arbetskraft. Fastställda
instruktioner böra så långt möjligt inskränkas och expeditionen ordnas
som ett praktiskt affärskontor, icke som ett ämbetsverk.

Inom de mindre länen, t. ex. Grottlands, torde till en början byråbiträde
kunna inbesparas, under det att i de större torde kräfvas dels
ytterligare ett (kvinnligt) skrifbiträde, dels tillgång till skolad arbetskraft
för den tyngre egnahemslånebokföringen. Uppgörelse härom kan
lämpligen träffas med bankbokhållare, företrädesvis vid riksbanksafdelningskontor,
där sådant finnes.

422

Antalet funktionärer kommer således att växla allt efter rörelsens
omfång, måste successive regleras efter behofvet och blir alltid olika
för olika län. Nämnden bör äga rätt att inom tillgängliga anslagsmedel
ordna allt, som rör personalfrågor, utom tillsättandet af byråföreståndare,
som bör utnämnas af Kungl. Maj:t efter nämndens förslag.

Förslag till stat bör hvarje år före den 1 november insändas till
Kungl. Maj:t för godkännande.

Kostnaderna för en normalbyrå med den ofvan upptagna personalen
torde kunna med hänsyn till lånerörelsens nuvarande omfattning
beräknas sålunda:

Rese- och traktamentsersättning för högst fem nämndledamöter
.......................................................................... kronor 900

Byrå föreståndarens lön......................................................... » 3,000

Ombudsmannens arfvode...................................................... » 1,200

Byråbiträdets lön ................................................................. » 1,800

Hyra, lyse, värme m. fl. dylika kostnader..................... » 1,000

Skrifmaterialier och telefon (porto upptages ej, då

tjänstebrefsrätt bör medges) ......................................... » 600: —

Trycksaker (utöfver normalblanketter o. d., som tillhandahållas
från egnahemsrörelsens centralledning) d 400: —
Resor och div. omkostnader................................................ » 1,000:—s

Summa kronor 9,900:

Härtill måste komma lönetillägg för byråföreståndare successive
upp till kronor 4,800: — och för byråbiträde till kronor 3,000: —, hvarjämte
gifvetvis ökningar å samtliga öfriga poster småningom bli nödvändiga.
För de närmaste åren torde man emellertid kunna beräkna en
medelkostnad för byrå af kronor 10,000: — utan risk att räkna för lågt,
hvilket för rikets 26 hushållningssällskapsområden skulle göra kronor
260,000: —.

Summan synes hög, men den får sin rätta belysning först vid en
jämförelse med statens omkostnader för egnahemsändamål under det
nuvarande kaotiska tillståndet jämte de merkostnader, som de sakkunniges
majoritet ansett erforderliga. Dessa kostnader, som emellertid
— med undantag för statsbidraget till jordförmedlingsbyråerna — gälla
endast egnahemsMnerörelsen, under det de ofvan angifna afse en organisa- 1

1 Härvid beräknas reseersättning efter 4:e klassen i resereglementet för byråföreståndaren
och på samma sätt för nämndens ledamöter, där ej tjänsteställning påfordrar högre ersättning,
samt efter 5:e klassen för biträden.

- Den upptagna summan är ett medelbelopp. Kostnaderna bli gifvetvis högre t. ex. i
Norrbottens än i Malmöhus län.

423

tion för hela den under statens medverkan drifna egnahemsrörelsen, kunna

beräknas till följande belopp:

En half proc. förvaltningsbidrag åt låneförmedlarne,
beräknadt på ett utestående lånebelopp år

1915 af i rundt tal 43 miljoner kronor.................. kronor 215,000: —

En procent ränteförlust å de af låneförmedlarne i
förskott lyfta statslånen, beräknadt å 7.5 miljoner

kronor för */* år............................................................... » 56,250: —

Anslag till jordförmedlingsbyråer.................................... » 20,000: —

Aflöning åt 26 egnahemskonsulenter åkronor 2,500: — » 65,000: —

Summa kronor 356,250: —

De nuvarande kostnaderna jämte de på grund af sakkunnigemajoritetens
förslag erforderliga äro sålunda redan uppe i öfver 350,000
kronor och afsevärdt öfverskridande de ofvan för en verklig organisation
beräknade. Härvid bör dock erinras om, att förvaltningsbidraget på
samma gång är ett riskbidrag, och att äfven en del däraf kunnat af
vissa hushållningssällskap afsättas till s. k. riskfonder.1 Å andra sidan
ha en del kostnader, redan faktiska eller följande af sakkunnigemajoritetens
förslag, och som i den nu föreslagna organisationen bortfalla, icke
upptagits i ofvanstående tablå.1 2 Icke heller har hänsyn tagits därtill,
att efter genomförandet af en egen organisation för egnahemsrörelsen
en del arbetskraft frigöres, som hittills tagits i anspråk för egnahemsändamål
hos andra statens organ: hos länsstyrelserna, domänförvaltningen,
statskontoret o. s. v.

Det torde vidare böra anmärkas, att hela det nu utgående förvaltningsbidraget
gifvetvis icke kan bli omedelbart disponibelt för den

1 Dessa äro emellertid ganska obetydliga. De beräknas af de sakkunnige (se sid. 259 IT.)
hos 23 sällskap till sammanlagdt kronor 100,000 för åren 1905—1910 eller till i genomsnitt c:a
kronor 4,000 per sällskap. Under samma år öfverstego samma sällskaps omkostnader för lånerörelsen,
kronor 225,416, afsevärdt förvaltningsbidragen, som utgjorde sammanlagdt kronor 204,965,
(se Betänkandet, sid. 262). Bristen har täckts dels med sällskapens egna medel, dels af deras
räntevinst å de i förskott uppburna statslånen, hvilken räntevinst sålunda i själfva verket äfven
möjliggjort riskfonderna.

- Det bör påpekas, att vid beräkningen af kostnaderna för denna organisation hänsyn
icke tagits till de små belopp, som i en och annan större kommun med särskilt utvecklad egnahemsrörelse
kan komma att utgå af kommunala medel till de kommunala nämndernas verkställande
ledamöter. Dessa utgifter kunna omöjligen beräknas, men falla också utanför ramen för ofvanstående
jämförelse, i det att genom dem tillgodoses ett led i organisationen, som f. n. saknas, om
man frånser från det biträde hushållningssällskapens lokalombud — mestadels på papperet —
skola lämna egnahemslånesökande med uppsättande af ansökningshandlingar o. d.

424

nya organisationen. Förvaltningsbidragets indragning förutsätter, att de
redan utlämnade lånen, å hvilka detta förvaltningsbidrag belöper, öfverflyttas
från låneförmedlarne till resp. länsnämnder. Hvad de genom
hushållningssällskapen utlämnade lånen beträffar, är det också min mening,
att risken för och arbetet med desamma snarast skall öfvertagas af staten
och de statliga organen. Detta kan dock af flera skäl icke ske i ett slag.
Dels skulle därigenom de nyskapade länsnämndernas arbetskrafter öfverlastas
på ett sätt, som kunde äfventyra nämndernas nybildande verksamhet
för de första åren, dels och framför allt kan staten tydligen icke
utan vidare öfvertaga sällskapens lånerisker. Ett öfvertagande på en
gång af deras redan utlämnade lån skulle förutsätta en synnerligen tidsödande
och kostnadskräfvande värdering af de olika egnahemslägenheterna,
som knappast kan ifrågakomma.

Jag har därför tänkt mig den utvägen, att de under tioårsperioden
1905—1914 utlämnade lånen successive under tio år öfvertagas af staten
och de statliga organen, så att 1905 års lån öfverflyttas med utgången
af år 1915, 1906 års lån 1916 o. s. v. På detta sätt fördelas för
nämndernas expeditioner arbetet med de tidigare lånen, och tio år gamla
lån, å hvilka sålunda fullgjorts sex års amortering, bör staten kunna
öfvertaga utan fara för någon oskälig risk.

Hvad beträffar bolag och föreningar torde samma öfvergångsprocedur
kunna tillämpas, dock med värdering af de belånade lägenheterna,
hvilket härvidlag kan ske utan större svårighet, då dessa dels
äro jämförelsevis få till antalet, dels i regel ligga kolonivis samlade.1

I den mån kommuner, bolag och föreningar i den af mig föreslagna
organisationen komma att fungera såsom låneförmedlare under länsnämnderna,
bör detta ske utan att något förvaltningsbidrag därvid utgår.
Förvaltningsbidraget till hushållningssällskapen var befogadt, då låneförmedlingen
i själfva verket ålades dessa och för dem innebar ett nytt
verksamhetsområde, som kräfde arbetskraft och kostnader; för bolag och
föreningar åter synes förvaltningsbidraget onödigt, då dessa ha egnahemsarbetet
som sin egentliga uppgift, för hvilken de redan äga en förvaltningsapparat,
hvars omkostnader bestridas genom deras affärsverksamhet.
Hvad slutligen kommunerna beträffar är det för dem i grunden ett så
stort intresse att kunna för främjande af bosättning och jordens uppodling
inom sina områden åtnjuta billiga statslån, att jag anser en

1 Det kan i förbigående anmärkas, att på denna väg löses äfven för framtiden den kinkiga
frågan om de enskilda låneförmedlarnes säkerhet för erhållna statslån. Det enda rimliga är naturligtvis,
att en låneförmedlare får successive öfverlåta sina lån på statsverket, sedan genom grundlig
undersökning ådagalagts, att lånen riktigt utlämnats, att säkerheten är tillfredsställande o. s. v.

425

premiering af detta intresse med ett förvaltningsbidrag af statsmedel
fullkomligt öfverflödigt.

De af vissa låneförmedlare ur förvaltnings- och riskbidraget afsätta
s. k. riskfonderna böra, sedan staten öfvertagit deras utestående lån,
ingå till en rikets allmänna under förvaltning af egnahemsrörelsens
centralledning stående riskfond för egnahem slånerörelsen.

Den centrala ledningen.

Till utgifterna för länsorganisationerna komma emellertid jämväl
kostnaderna för en nödvändig central ledning af egnahemsrörelsen,
hvilken för närvarande helt och hållet saknas.

De sakkunniges majoritet har velat tillgodose behofvet af denna
ledning genom anställandet i landtbruksstvrelsen af en särskild statens
egnahemskonsulent.1

Med utgångspunkt från den af mig föreslagna organisationen anser
jag en dylik konsulentverksamhet å ena sidan öfverflödig, å den andra
icke tillfyllest. Då genom denna organisation länsnämnderna tillförsäkras
nödig sakkunskap och fackutbildad arbetskraft, som måste äga och med
föreslagna löneförmåner också kan beräknas komma att äga samma
kvalifikationer som en egnahemskonsulent af den typ som våra hittillsvarande
jordbrukstekniska konsulenter på olika områden representera,
bortfaller helt och hållet behofvet af en sådan konsulent. Å andra
sidan skulle denne uppenbarligen alldeles icke äga kompetens och
auktoritet nog för de uppgifter, som ställas på den centralt ledande
och sammanhållande kraften i egnahemsrörelsen.

Det kräfves otvifvelaktigt en central punkt, dit rörelsens trådar
sammanlöpa, där full öfversikt öfver dess olika grenar och verksamheten
i olika delar af landet är möjlig, och där den centrala förvaltningens
löpande ärenden i första instansen behandlas. Jag kan icke anse, att
dessa uppgifter tillgodoses genom en egnahemskonsulent, och jag kan
än mindre finna, att den nödiga ledningen af en så betydelsefull, mångsidig
och med så stora vanskligheter kämpande rörelse som vår egnahemsrörelse
eller, för att använda en vidare och mera adekvat beteckning,
vår inre kolonisation lämpligen kan, såsom de sakkunniges majoritet
tänkt sig, underordnas landtbruksbyrån i landtbruksstyrelsen. Det är

1 Sedan föreliggande reservation redan aflämnats har sakkunnigemajoriteten omdöpt denne
konsulent till inspektör, i anslutning till mitt förslag i det följande. Någon ändring i sak innebär
denna namnförändring emellertid icke. Hvad här säges om »egnahemskonsulenten> gäller
den underordnade tjänsteman i landtbruksstyrelsen, som sakkunnigemajoriteten önskar anställa,
vare sig han kallas konsulent eller inspektör eller någonting tredje.

* 54

426

uppenbart, att med den trängsel af ärenden, som f. n. råder på denna
byrå, det intresse byråchefen skulle kunna ägna egnakemsärendena
måste bli i hög grad underordnadt hans egen egentliga och fullt ut sin
man kräfvande uppgift att i första hand leda och sammanhålla de af
staten understödda åtgärderna på det jordbrukstekniska området.

De sakkunniges majoritet har också haft under öfvervägande
tanken på inrättande af en särskild byrå inom landtbruksstyrelsen för
egnahemsrörelsen och det mindre jordbruket, ehuru man stannat vid
förslaget om en statskonsulent under landtbruksbyrån.1 Genom en dylik
särskild byrå skulle det gifvetvis blifvit möjligt att tillgodose ledningen
af egnahemsverksamlieten med mera kvalificerad arbetskraft. För min
del skulle jag dock icke ha kunnat finna ens en sådan anordning tillfredsställande.

Felet, efter min mening, i sakkunnigemajoritetens uppfattning i
detta hänseende är, att man vill betrakta och bedöma egnahemsrörelsen
ur ensidigt jordbrukstekniska synpunkter, under det att denna rörelse
redan tekniskt och än mer ekonomiskt och socialt sluter inom sig eu
mångfald andra uppgifter, som i hög grad måste bestämma dess karaktär
och organisation.2

Redan eu flyktig eftertanke, hur ett nybildadt eget hem tillkommer,
klarlägger detta förhållande.

Det första nödvändiga är jorden; ett lämpligt jordområde skall
anskaffas för ett rimligt pris. Detta sker genom jordförmedlingen, som
emellertid i sin ordning omfattar ett helt komplex af uppgifter: jorden
skall göras tillgänglig för egnahemsbildningen genom att frånskiljas
redan befintliga egendomar, i smått genom enstaka afsöndringar, i stort
genom styckning helt eller delvis af därtill lämpliga egendomar. Ledningen
af egnahemsverksamlieten skall äga förutsättningar att ur jordpolitiska
synpunkter bedöma och kontrollera hela den styckning sverksamhet,
som bedrifves i landet, och som för hvarje år blir allt mer bestämmande
för jordens mobilisering för egnahemsändamål. Denna verksamhet
drifves för närvarande i stort sedt fullkomligt på en slump, under det

,1 En af de sakkunnige, dr Hellström, har emellertid reserverat sig till förmån för en särskild
byrå.

2 I själfva verket är det en i vår jordbrukspolitik vanlig felsyn, som här gör sig gällande.
Jfr Gustav Sundbärgs uttalande i Emigrationsutredningens betänkande, sid. 734. För att skapa
nya utkomstmöjligheter inom jordbruksnäringen är det, understryker han, »ej tillräckligt med åkerbrukskemi,
växtbiologi och djurfysiologi. Uppgiften innebär i första rummet ett ekonomiskt
problem, eller rättare: en hel serie af betydelsefulla sådana. Och vi komma icke målet närmare
förr än man inser och erkänner de ekonomiska spörsmålens utomordentliga vikt och betydelse
inom jordbruket såväl som inom hvarje annan näringsgren».

att man flerstädes i utlandet — särskild! i Tyskland — redan hunnit
genom ingående lagstiftning reglera densamma i den inre kolonisationens
och samhällets intresse.

Jorden för ett eget hem skall genom landtmäteri förrättning aiskiljas
till en själfständig brukningsdel. Äfven härutinnan kräfves ett
centralt initiativ för att åvägabringa enhetlig teknik och nödiga formella
lättnader och förenklingar. Det är nog att erinra om, att i en hel
landsända, Dalarne, är egnahemsrörelsen i hög grad försvårad redan
på grund af de olidliga skiftesförhållandena.

En egnahemsbyggare skall ha de juridiska formaliteterna lör sitt
jordförvärf ordnade. Äfven på detta område finns det visserligen rum
för arbete och uppslag till reformer från en central ledning af egnahemsverksamheten.

Härmed äro jordförmedlingens uppgifter antydningsvis refererade
ur synpunkten af de fordringar, som härutinnan ställas på en central
ledning af egnahemsverksamheten.

Egnahemsjorden skall vidare bebyggas. Hvar och en, som praktiskt
medverkat i arbetet för nybildning af egna hem, vet, Indika bekymmer
byggnadsproblemet förorsakar. Detta är på visst sätt ännu så länge
minst lika betydelsefullt som själfva jordanskaffningsfrågan. Äfven på
detta Område kräfves initiativ och ledning. För närvarande experimenteras
si här och så där — och på de flesta ställen inte alls. Man bygger efter
kända mönster dyrt och dumt stationssamhällesvillor på småbruken litet
hvarstädes med det resultat, att det utan öfverdrift kan sägas, att de
flesta nybebyggda egnahemslägenheter äro mer eller mindre öfverbebyggda.
I England hade man redan för några år sedan hunnit
därhän, att man skickade en officiell kommitté till Sverige enkom för
att studera svensk byggnadsteknik för mindre jordbruk. Här i Sverige
har hittills på officiell väg så godt som intet åtgjorts i detta hänseende.
Att den engelska kommittén fick ett visst utbyte af sin resa, därför
kan man tacka vissa framsynta enskilda personer och egnahemsföretag
och Nationalföreningen mot emigrationen, som nedlagt åtskilligt arbete
på detta område.

Här finns alltså ett rikt och i stort sedt obrukadt fält för den
centrala egnahemsledningens verksamhet.

För att köpa jord och bygga hus kräfves vidare pengar. Att förbereda
Kungl. Maj:ts beslut rörande fördelningen af de till egnahemsrörelsens
förfogande stående statsmedlen ur jordförmedlings- och egnahemslånefonderna
är också en uppgift för den centrala ledningen, betydelsefull
nog, men måhända dock den enklaste af dem alla. I närmaste sammanhang

428

härmed står uppgiften att utöfva statens kontroll öfver de jord- och egnahemslåneförmedlande
organens arbete.

Men härmed är icke egnahemsrörelsens kreditfråga löst. I längden
kan en sund egnahemsrörelse icke byggas på statens i utlandet upplånta
pengar. Det gäller att finna former, under hvilka, utan att statens kredit
nedtynges, nödigt, tillräckligt billigt kapital kan tillföras egnahemsbildningen;
till denna fråga återkommer jag vid behandlingen af frågan
om räntefoten för egnahemslånen. Af särskild betydelse i detta sammanhang
är uppgiften att bevaka egnahemsrörelsens intresse i socialförsäkringens
fondbildning. Här, i lösningen af egnahemsrörelsens kreditfråga
på ett sådant sätt, att statens direkta kreditgifning kan småningom
så långt möjligt afvecklas och enskildt och allmänt kapital naturligt
ledas till rörelsen, möter den centrala ledningen en af sina viktigaste
och svåraste uppgifter.

Det skall slutligen och icke minst åligga egnahemsrörelsens centrala
organ att leda kolonisationen på statens egen jord, på kronodomänerna i
södra och mellersta Sverige och på kronoparkerna i Norrland. Särskildt
vansklig och betydelsefull är gifvetvis den senare af dessa uppgifter. I
själfva verket stå vi här inför ett fullständigt vägröjningsarbete. Vi
ha talat om Norrlands kolonisation i årtionden, ett par tre kommittéer
ha arbetat i saken, alla äro ense om att något skall göras, men när
det blir fråga om livad som skall göras och hur detta skall göras, då
flyter allt, då svänger diskussionen emellan projekt och förmodanden i olika
riktningar utan rot i ett fast underlag af objektiv kunskap om jordbrukets
verkliga förutsättningar och arbetsformer däruppe eller ens om
de resurser i odlingsbar och odlingsvärd jord, öfver hvilka staten själf
förfogar. Dessa antydningar torde vara tillfyllest för att visa, hvilka
skiftande och betydelsefulla uppgifter endast på detta område komma
att påhvila egnahemssakens centrala organ. 1

Man må nu mot bakgrunden af alla dessa maktpåliggande uppgifter
ställa sakkunnigemajoritetens egnahemskonsulent.

Men man må vidare klargöra för sig, att dessa uppgifter alldeles
öfvervägande falla utanför ramen för landtbruksstyrelsens naturliga verksamhetsområde.
Egnahemsrörelsens uppgift är att skapa nya jordbruk;
när detta skett, när jordbruket på de nya egna hemmen skall börja,
då inträder behofvet af det slag af statens omvårdnad om jordbruket,
både det större och det mindre, som landtbruksstyrelseo företräder.
Jordförmedling och lånerörelse är en sak, premiering af välskötta mindre

1 Se närmare mitt arbete: »Några drag af kolonisationen i Canada», kap. »Norrland och
Canada»; Nationalföreningens mot emigrationen broschyrserie nr 6.

429

jordbruk, anslag till afvelsföreningar m. m. dyl. är en annan. Sambandet
mellan de båda verksamhetsområdena förnekas naturligtvis ingalunda,
lika litet som man kan förneka sambandet mellan t. ex. myntverket och
riksbanken, riksbanken och bankinspektionen o. s. v. Men med ett
dylikt samband kan och får icke följa organisatoriskt »samröre». Att
göra pengar och förvalta pengar är två olika uppgifter; att skapa nya
jordbruk och att i allmänhet främja jordbruksteknikens utveckling är i
än högre grad två från hvarandra afgränsade verksamhetsområden.

Jag menar alltså på nu anförda skäl, att egnahemsrörelsen bör
få sin centrala ledning fristående från landtbruksstyrelsen. Den inre
kolonisationen är så betydelsefull, den sammanknyter till ett sjelfständigt,
afgränsadt komplex så många växlande uppgifter, att den äfven centralt
behöfver sin egen organisation, icke kan trängas in i ett äldre ämbetsverk
med dess gifna begränsade uppgift och därefter afpassade organisation
och utrustning.

I själfva verket går det förbindelsetrådar från egnahemsrörelsen
icke endast till landtbruksstyrelsen, utan till ett flertal andra af statens
verk: till landtmäteristyrelsen för dithörande spörsmål, för byggnadsfrågor
till statens olika organ på detta område, till statskontoret för
låneförmedlingen, till socialförsäkringens myndigheter för rörelsens kreditbehof
och framför allt till domänstyrelsen för den betydelsefulla kolonisationen
på statens egna domäner. Till riksförsäkringsanstalten kan möjligen
bli ännu en kontakt, för den händelse de sakkunniges förslag om lifförsäkring
af egnahemslånetagare under statens medverkan blir verklighet.

Häri ligga ytterligare mycket starka skäl att icke så att säga låsa
in egnahemsrörelsens centrala ledning i ett af de verk, till hvilka den
har förbindelse, låt vara, att denna förbindelse vore intimare än till de
öfriga. Men häri ligga på samma gång vissa anvisningar, hur organisationen
af egnahemsrörelsens centrala ledning lämpligen bör tänkas.

Under klarläggandet af de olika tekniska och ekonomiska uppgifterna
i egnahemsrörelsen måste man emellertid fasthålla, hvad som
är rörelsens egen uppgift, nämligen att tjäna människorna och närmast
de mindre bemedlade af jordbruksbefolkningen, som endast med stöd
från det allmänna kunna nå målet för sin sträfvan: en själfständig
verksamhet och ett eget hem. Här möter det synnerligen betydelsefulla
sociala momentet i egnahemsrörelsen.

Egnahemsfrågan är icke blott en ekonomisk fråga — än mindre
blott en jordbruksekonomisk eller jordbruksteknisk —, den är också en
social fråga.

När staten gör stora ekonomiska uppoffringar för egnahems -

430

rörelsen, gör den detta icke blott för att genom det intensivare jordbruket
kunna böja jordens afkastning pr ytenhet, eller för att skapa
nya skatteobjekt, den gör det också och inte minst för att bereda nya
utkomsttillfällen och nya möjligheter att i sunda hem bilda nya familjer,
där det fostras upp friska och arbetsdugliga barn. Staten vill genom
egnahemsrörelsen skapa utsikter för jordbruksarbetarnes företagsammaste
element att ur eu ställning, som ofta gränsar till proletariatets, höja sig
ekonomiskt och socialt inom jordbruksnäringen själf, utan att de skola
behöfva söka sig bort till städerna eller till främmande länder. Dessa
synpunkter voro i första hand bestämmande, då statsmakterna togo upp
egnahemsrörelsens tanke och omsatte den i handling. Egnahemsrörelsen
är till för jordbrukets skull, men i sista hand är den till för människornas.

Här stå vi inför egnahemsfrågans intima samband med arbetareoch
emigrations frågorna och det statens organ, socialstyrelsen, som företräder
dessa samhällsspörsmäl.

En organisation af egnahemsrörelsens centrala ledning, som icke
tillgodosåge det sociala intresset i rörelsen, skulle enligt min uppfattning
innebära ett svårt missgrepp. Vore det redan ur tekniska synpunkter
olämpligt att i ena eller andra formen förlägga egnahemsrörelsens
ledning inom landtbruksstyrelsen, framstår sålunda det betänkliga
i en dylik anordning än klarare, så fort man iakttager det rätta perspektivet
på rörelsen som en ekonomiskt social företeelse af djupgående betydelse
för höjandet af vår jordbrukande befolkning i ekonomiskt och
medborgerligt hänseende.

I anknytning till de nu framförda synpunkterna sammanfattar
jag slutligen de kraf, som efter min mening måste ställas på egnahemsrörelsens
centrala organisation, sålunda:

Egnahemsrörelsen innesluter i sig en mångfald af vanskliga tekniska
och ekonomiska uppgifter, som göra en egen sakkunnig central ledning
af rörelsen oundgängligen nödvändig. Organisationen skall tillgodose
åtminstone de för rörelsen konstitutiva af dessa uppgifter och kan följaktligen
icke underordnas ett statsorgan, som visserligen kan svara för
en del af dessa uppgifter, men icke för de öfriga. Egnahemsrörelsens
uppgift är slutligen icke blott jordbruksekonomisk utan äfven social,
hvarför jämväl detta senare intresse skall genom organisationen tryggas
inflytande på rörelsens ledning.

I öfverensstämmelse härmed föreslår jag inrättandet af en till
jordbruksdepartementet knuten central egnahemskommission, sammansatt
på följande sätt.

Själf‘skrifria, ledamöter i kommissionen äro:

431

1) Byråchefen å landtbruksbyrån i landtbruksstyrelsen såsom
representant för de direkt jordbrukstekniska och jordbruksekonomiska
intressena;

2) Byråchefen å allmänna byrån i socialstyrelsen såsom representant
för det sociala intresset.

3) Statens egnahemsinspektör, som är kommissionens verkställande
ledamot.

Vid behandling af alla ärenden, som röra kolonisationen å statens
jordbruksdomäner och å kronoparkerna i Norrland, deltager dessutom
med yttrande- och rösträtt i kommissionen vederbörande byråchef i
domänstyrelsen.

Förutom de själfskrifna ledamöterna utser Kungl. Maj:t för tre
år i sänder intill fyra ledamöter, däribland kommissionens ordförande.
Dessa ledamöter skola företräda olika grenar af egnahemsarbetet och
äfven olika delar af landet. Särskildt skall Norrland härutinnan vara
representeradt. Dessutom bör så långt möjligt tillses, att de utsedda
ledamöterna tillföra kommissionen erfarenhet rörande landtmäteriärenden,
byggnadsfrågor och bankverksamhet.

Ordföranden och de själfskrifna ledamöterna bilda kommissionens
arbetsutskott, som handlägger alla löpande ärenden. Dettas befogenheter
i förhållande till kommissionen afgränsas närmare genom instruktion.

Kommissionens ordförande erhåller ersättning med 3,000 kronor
pr år, egnahemsinspektören byråchefsaflöning.

Kommissionens öfriga ledamöter åtnjuta reseersättning och dagtraktamente
efter tredje klassen i resereglementet.

För den närmaste framtiden torde expeditionens personal kunna
inskränkas till en sekreterare och två å tre skrifbiträden.

Kommissionens uppgifter torde, i anslutning till de i det föregående
framlagda förslagen, kunna sammanfattas sålunda:

att i allmänhet utöfva den staten tillkommande centrala ledningen
och kontrollen af egnahemsrörelsen och det centrala initiativet på detta
område, samt särskildt

att förbereda till afgörande hos Kungl. Maj:t alla från länens
egnahemsnämnder inkommande framställningar, särskildt de årliga statförslagen
;

att uppgöra förslag till fördelning af tillgängliga lånemedel på de
olika länen efter länsnämndernas framställningar;

att förbereda till afgörande alla ansökningar om lån ur jordförmedlingsfonden; -

432

att uppgöra förslag till de ledamöter i nämnder och de revisorer,
som skola af Kungl. Maj:t utses;

att på grundval af inkommande rapporter och statistiska uppgifter
årligen utarbeta en redogörelse för det gångna årets egnahemsverksamhet; att

inspektera länsnämndernas expeditioner, de egnahemsföretag,
som direkt eller indirekt stå under deras ledning o. s. v.;

att förbereda till afgörande alla frågor, som röra upplåtelse af
egnahemslägenheter å statens jordbruksdomäner eller odlingslägenheter
å kronoparkerna.

Specialfrågor.

A. Inventering af Sveriges odlingsbara jord.

En af de första förutsättningarna för att vår egnahemsrörelse
skall kunna utvecklas utöfver det nuvarande experimentstadiet till en
inre kolonisation i modern mening och af den omfattning, att den förmår
fylla de uppgifter, som ur jordbruksekonomisk, befolkningspolitisk
och allmän social synpunkt måste ställas på densamma, är, att vi äga
en så långt möjligt klar föreställning och exakt kunskap om de naturliga
resurser vi äga och kunna på den nu ifrågavarande vägen
utnyttja.

Man kan i egnahemsrörelsen, sådan denna hittills hos oss utvecklat
sig, urskilja två stadier. Det ojämförligt största antalet af de hittills med
statslån ur egnahemslånefonden belånade egnahemmen är, såsom i det
föregående påvisats, redan förut bebyggda lägenheter, företrädesvis torp,
som frånsålla större brukningsdelar. Och äfven för åtskilliga år framåt
torde man få räkna med, att denna kategori af lägenheter kommer att
vara den talrikaste. Det är ju också ur en synpunkt fullt naturligt och
ekonomiskt riktigt, att redan bebyggda, äldre, osjälfständiga brukningsdelar
frigöras och bli själfständiga; särskildt med hänsyn till de störa
vanskligheter nybyggnadsfrågan förorsakar vid det fullständiga nybildandet
af lägenheter har det gifvetvis under genombrottsåren varit
en stor styrka för egnahemsrörelsen att kunna utnyttja det stora antalet
med gamla men brukbara hus försedda lägenheter, hvilka dessutom
mycket ofta öfvertagits af sina gamla innehafvare, som alltså begynt
sitt företag med ingående kännedom om sin jord, med redan befintliga
kreatursbesättningar o. s. v.

433

Men det är gifvet, att tillgången på dylika lägenheter snart nog
kommer att minskas, och att sålunda tyngdpunkten i rörelsen redan af
denna anledning mer och mer glider öfver på bildandet af verkligt nya
lägenheter, hvilket måste vara den egentliga uppgiften för egnahemslånerörelsen;
som bekant ha äfven en del låneförmedlare så fattat saken
och i enlighet därmed inskränkt sin verksamhet till fullt nybildade lägenheter.
Förutsättningen för eu sådan nybildning af lägenheter är åter
närmast, att mindre jordområden kunna frånstyc.kas större brukningsdelar
•eller dessa senare helt och hållet sönderstyckas till mindre brukningsdelar.
En affärsmässigt drifven jordförmedling för detta ändamål tar
också för hvarje dag allt starkare fart, och som ett regulativ på denna
privata styckningsverksamhet framväxer på samma gång en i allmännyttigt
syfte bedrifven jordförmedling, närmast genom de på Nationalföreningens
mot emigrationen initiativ tillkomna jordförmedlingsbolagen.
Genom upprättandet af jordförmedlingsfonden, afsedd att underlätta
dylika jordförmedlande korporationers arbete, ha statsmakterna redan
visat sin uppfattning om betydelsen af denna verksamhet. En ytterligare
utveckling af densamma torde kunna betecknas som ett andra skede af
vår egnahemsrörelse.

Men äfven här gäller, att vi icke kunna tänkas förbli stående vid
detta skede som mål och för egnahemsbildningen bibehållas i beroende
af den ganska dyrbara, redan sedan gammalt häfdade jord, som på
nämnda sätt bjudes. Ehuru tack vare statens understöd den offentliga
jordförmedlingsverksamheten lyckats på vissa trakter i någon mån
stäfja en osund spekulation i försäljning af egnahemsjord, visar dock,
såsom i det föregående närmare påvisats, småbruksjorden tendens att
särskildt i bättre lägen stiga till ett mycket högt pris. Byggnadskostnaderna
stiga likaledes oafbrutet, hvarmed följer, att denna egnahemsbildning
kräfver allt större kapitalutlägg, hvilket åter innebär behof af
allt större låneunderstöd från statens sida och proportionsvis allt större
skuldsättning för den enskilde. Härtill kommer, att en sund jordpolitik
gifvetvis måste räkna med en viss gräns för styckning af större
egendomar, hvilken icke kan drifvas för långt utan fara för jordbruksstrukturens
fasthet och stabilitet — betydelsen af de större egendomarna
såsom stöd för de mindre i fråga om jordbrukstekniska experiment,
beredande af arbetstillfällen o. s. v., torde nämligen ingen verklig fackman
förneka. Slutligen sätter naturligtvis själfva tillgången på för småbruk
lämplig jord i större komplex en gräns för fortsatt styckning.

Det återstår då att se sig om efter tillfällen till nyodling i större
skala inom olika delar af landet. Härmed är man framme vid det tred jo

* 55

434

skedet af vår egnahemsbildning, den egentliga kolonisationens, som i
stort sedt ännu ligger i framtiden. Men det är en framtidsuppgift, som
det gäller att snarast börja förbereda.

Betydelsen af att genom egnahemsrörelsen kunna få landet ytterligare
uppodladt och därmed skapa nya ekonomiska värden torde ligga
i öppen dag. 1 Och denna betydelse framträder än klarare, då man vet,
att stora odlingsbara delar af Sverige ännu äro så godt som ödemarker,
under det att årligen tusental af vår bästa manliga ungdom, som vuxit
upp i jordbrukarehem, söka i främmande land den jord, som här icke
kan erbjudas dem, bryta bygd icke i Sverige, utan på Förenta Staternas
och Canadas prärier. Andra länder ha också i sin inre kolonisation
i flera fall på ett långt mer målmedvetet sätt än vi tagit sikte på denna
uppgift, att främja landets ytterligare uppodling, på samma gång det
beredes tillfälle för mindre bemedlade att skaffa sig utkomst inom jordbruksnäringen
och ett eget hem. Härvid är särskildt att erinra om
Norge, för hvars egnahemslånerörelse uttryckligen stadgats, att lånesökande,
som afser att bryta ny jord, har företräde framför den, som
bygger eget hem på redan odlad sådan. Resultaten häraf ha också
redan i vissa aflägsna skogsbygder varit synnerligen beaktansvärda,
medan i motsvarande svenska bygder, där ingenting liknande åtgjorts,
ungdomen emigrerar i stora skaror och till och med det gamla jordbruket
får förfalla, då det icke förmår locka en arbetskraft, som icke
ser det ligga inom möjlighetens gränser att en gång få egen torfva i
hembygden.2

Helt visst finnas ännu betydande odlingsmöjligheter i södra och
mellersta delarna af Sverige, äfven om man frånser från den alltid
vanskliga mossodlingen. Men gifvetvis är det framför allt i de norra
länen, som man vill tänka sig en nyodling i större skala. Om dessa
Norrlands »slumrande millioner» har det som bekant under de senaste
årtiondena talats åtskilligt, men vi veta därom skäligen litet. Vi veta.
att möjligheter finnas och måste finnas, men vi veta icke deras utsträckning,
vi veta icke i hvilken omfattning de kunna med nuvarande kommunikationer,
lifsmedelspriser o. s. v. ekonomiskt utnyttjas, och vi veta
icke, på hvilka punkter en planmässig kolonisation skall gripa in för
att kunna, hvilket är nödvändigt, vid sina första alltid mer eller mindre
trefvande försök tillgodogöra sig de i fråga om jordmån, läge o. s. v.
relativt gynnsammaste tillfällena. * 5

1 Jag hänvisar i detta sammanhang till de sakkunniges förslag om särskildt odlingsunderstöd
för egnahemslånetagare, som bygga på väsentligen obruten jord.

5 Jfr ofvan sid. 402.

435

Jag upprepar, livad jag redan inledningsvis underströk, att den
första förutsättningen för en planmässig inre kolonisation är en så långt
möjligt exakt kunskap om de resurser, som skola utnyttjas. Hvad nu
särskildt Norrland beträffar, måste man ju säga sig, att livad som hittills
åtgjorts för att främja bosättningen i dess aflägsna trakter grundar
sig mera på allmänna vaga föreställningar såväl hvad beträffar
resurser som medel och mål än på fast kunskap. Visserligen företogos
för några år sedan efter skrifvelse från Riksdagen vissa undersökningar
rörande odlingsmöjligheter i Norrland, hvilka resulterade i det stort
anlagda dikningsföretaget å Alträsks kronopark. Iscensättandet af detta
vanskliga nyodlingsföretag, under det att staten veterligen förfogar
öfver afsevärda arealer för odling lämpad fastjord flerstädes i Norrland,
synes emellertid bäst visa det otillfredsställande och famlande i de hittills
företagna åtgärderna.

Det första förberedande steget för en planmässig kolonisation i
större skala måste gälla upprättandet af så att säga ett inventarium
öfver våra tillgångar på odlingsbar jord öfver hela landet. Först när
ett sådant föreligger, har en kolonisationspolitik en fast grund att
bygga på.

Gifvetvis gäller detta närmast Norrland. Vid 1914 års sommarriksdag
ha också i båda kamrarna väckts motioner å det liberala partiets
vägnar med förslag om upprättande af ett dylikt inventarium för
statsdomänerna i Norrland. Betydelsen häraf för en målmedveten kolonisation
på dessa statens egna områden är uppenbar och blef äfven af
riksdagen beaktad. Inventariet är den nödiga stommen, ryggraden, för
statens direkta kolonisationssträfvanden. Men härvid får man icke förbise,
att de ojämförligt största och värdefullaste nyodlingsmöjligheterna i Norrland
finnas icke på statsskogarna ofvanför den s. k. marina gränsen, utan
på privat egendom i kustlandet och i vissa särskildt gynnsamma lägen
längre in i landet. Äfven om sålunda ett inventarium öfver statens
egen odlingsjord är det första steget, så får man därför icke lämna ur
sikte, att det är först det andra och större, som är af afgörande betydelse.

Redan vid 1912 års riksdag förelåg emellertid i båda kamrarna
motioner med förslag om upprättande af ett allmänt inventarium öfver
hela landets odlingsjord. Jag återger här det väsentliga af dessa motionärers
värdefulla och belysande framställning.1

Ett inventarium af den natur, hvarom är fråga, kunde, framhålla

1 Motionärerna voro i första kammaren hrr Gösta Tamm och Johan Ekman, i den andra
hrr J. P. Jespersson och A. Rune, samtliga ledamöter af Nationalföreningens mot emigrationen
centralstyrelse.

436

motionärerna, tänkas uppgjordt på så sätt, att hvarje socken besöktes åt
jordbruks- och landtmäteritekniskt skolade förrättningsmän, som med
bistånd af t. ex. en för ändamålet utsedd sockennämnd undersökte befintliga
odlingsmarker, graderade desamma, beräknade arealerna och inlade
desamma å enkla öfversiktskartor, upprättade med ledning af befintligt
kartmaterial.

»Det är gifvet», fortsätta motionärerna, »att uppläggandet af ett
sådant kartsystem kräfver afsevärda kostnader. Erfarenheterna från länder
med en planmässigt skött kolonisation visa emellertid, att dessa kostnader
äro väl använda. Vi tänka härvid särskildt på Canada, som uppmätt
och kartlagt hela sina kolossala odlingsarealer. Härigenom möjliggöres
nämligen en metodisk utveckling af kolonisationen från bygd till bygd
med en på exakt kunskap grundad hänsyn till odlingsjordens omfattning
och beskaffenhet, läge i förhållande till vägar, järnvägar, vattendrag
o. s. v. Vi äro emellertid medvetna om, att med de blygsammare kolonisationsförhållanden,
med hvilka man i vårt land måste räkna, skulle
kostnaderna för uppläggandet af ett sådant inventarium bli svåröfverkomliga,
ifall arbetet skulle utföras isoleradt, utan sammanhang med
något annat likartadt.» Ett sådant sammanhang syntes nu motionärerna
osökt erbjuda sig i de af Kungl. Maj:t vid samma riksdag föreslagna
lokalundersökning ärna, på hvilka den svenska jordbruksstatistiken hädanefter
skulle komma att grundas.

»Dessa lokalundersökningar», framhålla motionärerna, »äro ju afsedda
att utföras af jord bruks tekniskt skolade fackmän, jordbrukskonsulenter
eller andra, hvilka beräknas skola besöka hvarje enskild
brukningsdel inom sitt område, anteckna exakta uppgifter om arealer
af olika ägoslag, nyodlingar o. s. v.

I själfva verket skulle alltså den ofvan uppställda uppgiften kunna
i hufvudsak fyllas genom en relativt enkel komplettering af den uppgift,
som föreligger för de statistiska lokalundersökningarna. Utom de olika
hemmansdelarnas arealer af redan odlad jord skulle det bli nödvändigt
att upptaga uppgifter äfven rörande odlingsmarken.

En sådan komplettering af undersökningarna synes oss vara fullt
motiverad redan med hänsyn till den betydelse för en rationell jordbruksstatistik,
som kännedomen om odlingsmöjligheterna måste anses innebära.
Och då härtill kommer det stora praktiska intresse, som detta
spörsmål äger för vår inre kolonisation, så måste enligt vår mening
synnerligen starka skäl anses tala för, att de blifvande lokalundersökningarna
utvidgas till inhämtande af uppgifter äfven om odlingsjordens
omfattning och beskaffenhet.

437

Genom en sådan utvidgning kommer den allmänna planen för
lokalundersökningarna icke att på något sätt rubbas, endast en viss
ökning uppkommer i undersökningsförrättarnes arbete. Då denna ökning
måste anses föranledd mera af ett allmänt riksintresse än af lokalintresse,
torde den däraf föranledda kostnadsstegringen böra företrädesvis
påhvila staten.

De vid lokalundersökningarna inhämtade uppgifterna angående
odlingsjorden böra naturligtvis bearbetas och publiceras i sitt naturliga
sammanhang med den öfriga jordbruksstatistiken. Redan den omständigheten,
att man sålunda för hvarje socken i hela riket finge vissa data
rörande odlingsjordens omfattning och beskaffenhet, vore naturligtvis af
stor betydelse. Emellertid kan man på ett långt mera ingående sätt utnyttja
det insamlade primärmaterialet. Detta skulle nämligen, enligt den
af Kungl. Maj:t förordade planen, insamlas på särskilda kort, hvilka insändas
till vederbörande ämbetsverk i Stockholm för att där registreras,
granskas och bearbetas. Det komme sålunda att faktiskt föreligga ett
stort jordregister, där för hvarje brukningsdel under hvarje socken kan
undersökas, huru mycket och hurudan odlingsjord densamma disponerar.
För upprättandet af en kolonisationsplan för ett visst län skulle man
sålunda först kunna undersöka, hvilka socknar erbjuda största resurserna,
för att sedan genom detalj bearbetning af den socknens material undersöka,
hvilka delar därvid främst böra komma ifråga. Den praktiska
nyttan för kolonisationspolitiken i allmänhet och särskildt för egnahemsföretag,
kommunikationsfrågor, torrläggningsföretag m. fl. af att äga
tillgång till dylikt undersökningsmaterial torde svårligen kunna bestridas.

Naturligtvis vore det för kolonisationssträfvandena synnerligen
lyckligt, om med ledning af det samlade kortmaterialet kunde uppläggas ett
särskildt register öfver odlingsjorden, om möjligt kompletteradt med ett
kartsystem, där man ju alltid lättare kan orientera sig och demonstrera
tillgången på odlingsjord. Detta spörsmål om ett mera omfattande bruk
af det statistiska materialet behöfver dock ej nu upptagas till slutlig
pröfning. Yi äro emellertid öfvertygade om, att kolonisationsfrågans
betydelse snart skall så starkt framträda, att de kostnader, som kunna
bli förenade med upprättandet af ett odlingsjordregister af nu antydd
omfattning, skola befinnas väl motiverade.»

Motionärernas yrkande, att vid de föreslagna jordbruksstatistiska
lokalundersökningarna tillbörligt beaktande sålunda borde ägnas jämväl
den ur allmän jordbruksstatistisk såväl som jordbrukspolitik synpunkt
viktiga frågan om odlingsj ordens mängd och beskaffenhet, upptogs välvilligt
af vederbörande utskott, jordbruksutskottet, som dock med hänsyn

438

till de vanskligheter de föreslagna lokalundersökningarna väntades möta
icke ansåg sig kunna tillstyrka, att dessas uppgift på det sätt motionärerna
föreslagit ytterligare utvidgades; frågan om inventariet öfver
odlingsjorden ställdes sålunda på framtiden med en understrykning af
dess betydelse.

Onekligen kan också en kombination med de jordbruksstatistiska
lokalundersökningarna ge anledning till tvekan, detta dock måhända
mindre ur jordbruksstatistikens synpunkt än ur kolonisationsuppgiftens.
Sannolikt blefve nämligen frågan om odlingsj orden af de jordbruksstatistiska
lokalundersökarne ofta betraktad som en underordnad bisak,
som komme att i sista hand tillgodoses. Visserligen skulle man på den
vägen kunna vinna en synnerligen värdefull kvantitativ öfversikt af
odlingsjordens omfattning i olika delar af landet, men man skulle
knappast kunna uppnå den kännedom om de konkreta enskildheterna,
som dock måste till, för att en undersökning af här afsedd natur skall
få verklig praktisk betydelse för kolonisationsarbetet. Endast siffrorna
verka det visserligen icke.

En naturlig väg till lösningen af denna fråga öppnar sig emellertid
med den af mig föreslagna organisationen för egnahemsrörelsen. Genom
sina kommunala nämnder erbjuder denna de lämpligaste organen för de
behöfliga lokalundersökningarna om tillgången på odlingsjord. Detta
arbete faller direkt inom ramen för deras uppgift som lokala jordförmedlingsorgan.
Deras sammansättning ger Också garantier för, att de
skola kunna sakkunnigt och med .hänsyn till de af dem väl kända lokala
förhållandena bedöma de föreliggande uppgifterna. Det blir slutligen
på detta sätt samma organ, som undersöka förutsättningarna och sedan
skola se till att få dem utnyttjade i verkligheten.

Men på denna väg vinner man också hvad jag skulle vilja källa
en lugn och organisk lösning af den föreliggande uppgiften. Jag tänker
mig nämligen icke, att dessa lokalundersökningar skola på en gång
sättas i verket öfver hela landet. Tvärtom torde man böra, åtminstone
för de närmaste åren, lämna åt de kommunala egnahemsnämndernas
eget initiativ att företaga dylika lokalundersökningar. Härigenom vinner
man, att de företagas, när tiden för dem kan vara mogen: när det inom
respektive kommuner finnes ett kraftigt utveckladt intresse för egnahemsuppgiften,
som sedan bär upp arbetet att göra de föreliggande
möjligheterna till verkligheter. Och man undgår att använda afsevärda
summor för insamlande af uppgifter, som kanske under många år icke
komma att vara annat än döda siffror.

Å andra sidan är det naturligtvis önskligt, att en allmän öfversikt

439

öfver landets odlingsjord icke fördröjes åratal framåt i tiden. Det blir
härutinnan länsnämndernas sak att på lämpligt sätt — vid konferenser
och instruktionskurser med de verkställande ledamöterna af kommunernas
egnahemsnämnder — söka stimulera intresset för jordundersökningarna.
När bara saken kommit i gång, gör sig dessutom snart täflingslusten
gällande och drifver saken framåt.

Emellertid är det uppenbart, att en kommunal egnahemsnämnd
endast undantagsvis kan vara kompetent att utan sakkunnigt biträde
lägga upp det kartmaterial, som måste vara stommen i jordinventariet.
Landtmäteritekniskt skolad arbetskraft bör det bli statens uppgift att
tillhandahålla, och häri komma statens kostnader för arbetet att ligga;
de relativt obetydliga kostnader, som betingas af sockennämndens arbete,
böra bestridas af kommunala medel.

I anslutning till de nu framlagda synpunkterna torde man alltså
kunna tänka sig den anordningen, att det för hvarje år anvisas ett visst
förslagsanslag för verkställande af lokala undersökningar rörande tillgången
på odlingsjord. Tillgängliga anslagsmedel fördelas af Kung!.
Maj:t på de olika länsnämnderna efter ansökan på samma gång som
egnahemslånemedlen. Sedan blir det länsnämndernas uppgift att på
motiverad ansökan från de kommunala egnahemsnämnderna i lämplig
ordning fördela sina anslagsmedel på de olika kommunerna.

Någon mera detaljerad plan för undersökningarnas organisation
kan här icke bli fråga att framlägga. Här skall endast ytterligare påpekas,
att vissa åtgärder gifvetvis måste vidtagas för att bereda tillgång
till den sakkunniga arbetskraft, som skall tillhandahållas de kommunala
egnahemsnämnderna. Det blir en uppgift för egnahemsrörelsens centrala
ledning att — i samverkan med vederbörande ämbetsverk, landtmäteristyrelsen
— föreslå dylika åtgärder, liksom att i öfrigt i detalj planlägga
och leda arbetet för jordinventariets upprättande.

B. Bet enskilda initiativet i egnahemsrörelsen.

Redan före tillkomsten af statens egnahemslånerörelse hade på
några håll inom landet bildade egnahemsföreningar och egnahemsbolag
sökt, i regel under stora svårigheter, bryta väg för egnahemstanken.
Särskildt bör härvid nämnas den s. k. Motalaföreningen, snart sagdt
det enda konsekventa försök att direkt bygga på småfolkets själfverksamhet,
som blifvit af någon större betydelse. När grunderna för statens
egnahemslånerörelse uppgjordes, öppnade man möjlighet för föreningar
och bolag, som ställde vissa garantier för ett allmännyttigt arbete —

440

företrädesvis bestämmelse om begränsad vinstutdelning i bolagsordning
eller stadgar — att tillsammans med hushållningssällskapen fungera
som låneförmedlare, och man väntade sig häraf på många båll betydande
resultat.

Dessa förhoppningar ha i stort sedt icke blifvit infriade. Hela.
den på enskildt initiativ beroende egnahemsverksamheten har, med få
undantag, icke visat någon starkare växtkraft, och dess låneförmedling
har nått endast en helt blygsam omfattning. Summan af de af bolag
och föreningar disponerade egnahemslånemedlen under åren 1905—1911
stannar sålunda vid c:a 3,900,000 kronor, under det att hushållningssällskapen
samtidigt disponerat öfver 19 millioner kronor, eller mellan fyra
och fem gånger så stort lånebelopp.

Orsakerna härtill äro flera.

Djupast ligger måhända den svaga samhörighetskänsla och den brist
på ekonomisk förmåga, hvarmed all organisationssträfvan på det ekonomiska
området har att kämpa i vårt land. Men härtill kommer, att det
genom privata sammanslutningar bedrifna egnahemsarbetet icke kunnat
räkna på någon som hälst ledning och planmässig uppmuntran uppifrån,
från statens sida — snarare tvärtom, såsom nedan skall närmare visas.

Den allmänna, genomgående svårigheten har varit bristen på kapital.
De lokala egnahemsföreningarna ha arbetat med mycket begränsade
resurser — medlemmarnes små och väl ofta också rätt ojämnt inflytande
insatser. Egnahemsbolag, bildade för större områden, i regel
länsvis, ha väl haft större resurser att röra sig med, men äfven här
gäller, att de små aktiekapitalen — tecknade för den goda sakens skull
i småposter af intresserade personer, i de allra flesta fall utan tro på
företagets affärssida — icke utgjort solid grund för någon mera omfattande
verksamhet.

Det är först på de sista åren, genom de på Nationalföreningens
mot emigrationen initiativ och med dess understöd i ett tiotal län bildade
egnahemsbolagen, som denna verksamhet visat någon nämnvärd
utveckling. Ett som man liar anledning tro kraftigt steg emot en
rikare och mera planmässig verksamhet på detta område har på det
sista året ytterligare tagits genom bildandet — likaledes på den nyssnämnda
föreningens initiativ — af ett centralt förlagsbolag för egnahemsverksamheten,
Aktiebolaget Svensk Jordförmedling.

Detta bolag, som hittills förfogar öfver ett kapital af kronor 350,000,
har ställt som sin uppgift:

att taga initiativet till, förlägga och förmedla kredit åt lokala
egnahemsbolag;

441

att leda och organisera nödig samverkan mellan dessa olika lokala
företag i syfte att åstadkomma en jämn tillgång på småbruksjord,
främja utbyte af erfarenheter, förebygga onödiga experiment, särskild!
onyttiga styckningar i bygder med öfvervägande småbruksstruktur och
nödig tillgång på mindre jordbruk;

att tillhandahålla nödiga experter: värderingsmän, landtmätare, jordbruks-
och byggnadskonsulent, jurist o. s. v.;

att själf öfvertaga affärer af den omfattning, att de öfverstiga de
lokala bolagens resurser, särskild! i den form, att själfva »storstyckningen»,
frånskiljandet af större gårdar, skogskomplex o. s. v. öfvertages
af bolaget, hvarefter realiseringen af de egentliga egnahemsområdena
öfverlåtes till det lokala egnahemsbolaget.

Utan tvifvel bör, i den mån detta program kan realiseras, bolagets
arbete bli en betydelsefull insats i den enskilda egnahemsverksamheten.

För sin verksamhet äro emellertid samtliga nu åsyftade företag
väsentligt beroende af statens kreditstöd. Detta lämnas sedan 1907
genom jordförmedlings fonden, för hvars grunder i det föregående redogjorts.
Men fondens lånemedel stå utan särskild säkerhet till förfogande
endast för hushållningssällskapen, som däraf icke begagna sig; bolag*
och föreningar åter skola för sina lån ställa af statskontoret godkänd
säkerhet, som bedömes på rent bankmässiga grunder. Det är uppenbart,
att för små svaga bolag och föreningar möta här de största svårigheter,
som hittills kunnat öfvervinnas väsentligen endast därigenom, att
enskilda intresserade personer — närmast de resp. företagens styrelseledamöter
— iklädt sig personlig borgen för upptagna jordförmedlingslån.
Omöjligheten att i längden på en dylik af oegennyttigt allmänintresse
lämnad medverkan grunda en ekonomisk verksamhet ligger dock i öppen
dag. Man kan endast uttrycka sin tillfredsställelse öfver, att det genom
stöd af dylikt personligt intresse blifvit möjligt att få taga de första
stegen på ett svårtillgängligt och hårdbrukadt arbetsfält.

Motsvarande eller ännu större svårigheter ha mött för föreningar
och bolag att tillgodogöra sig statens egnahemslån. Jordförmedlingskrediten
är öfvergående, ett jordförmedlingslån skall i regel vara regleradt
på fem år. Egnahemslånen åter äro ju utsträckta öfver en tid af
inemot 30 år. Det möter sålunda nästan hart när oöfverstigliga hinder
att för dylika lån erhålla personlig borgen.1 Icke desto mindre före 1

Man tanke sig det fall, att en styrelse för en egnahemsförening går i personlig borgen
för ett statslån ur egnahemslånefonden på inemot 30 år. Sedan blir revolution inom föreningen,
styrelsen afsätles, en ny ovederhäftig styrelse völjes, som vansköter egnahemsföretaget, egnahemslånet
uppsäges, och den gamla styrelsen får betala — för tillgodoseende af ett statsintresse.

Här faller ett skarpt ljus öfver den enskilda låneförmedlingens vanskligheter under nuvarande
förhållanden.

*56

442

kommer sådan, särskilt för en öfvergångstid, till dess annan säkerhet
kunnat ställas, eller som fyllnadsborgen till annan säkerhet. Genom
sakens eget tryck har det emellertid småningom för dessa statskontorets
mellanhafvanden med de enskilda låneförmedlarne utbildats den praxis,
att statskontoret godkänner som säkerhet för egnahemslån inteckningar
i de belånade lägenheterna intill viss gräns — i regel 75 proc. — af
dessas värde, fastställdt genom opartisk värdering, och under förutsättning,
att inteckningarna på låneförmedlarens bekostnad för statskontorets
räkning förvaltas hos privat penninginrättning. Härigenom har åstadkommits
ett slags modus vivendi, som dock måste betraktas som ett
provisorium.

Härmed äro antydda några af de svårigheter, hvilka den enskilda
egnakemsverksamheten haft att söka öfvervinna. Att detta endast högst
ofullkomligt lyckats, kan icke förvåna.

Om man emellertid dröjer något närmare vid bolags och föreningars
låneförmedling och granskar den tillgängliga statistiken, finner man snart,
att deras verksamhet tillbakahållits icke endast genom svårigheten att
ställa säkerhet för erhållna lån, utan i än högre grad därigenom, att de
icke fått sig lån i närmelsevis nödig utsträckning beviljade.

De sakkunniges statistik (sid. 8 ff.) visar, att i genomsnitt bolag
och föreningar för åren 1905—1911 erhållit 55.4 proc. af det för jordbruksändamål
begärda lånebeloppet och endast 30.4 proc. af de begärda
bostadslånen, medan motsvarande tal för hushållningssällskapen äro resp.
87.6 och 60.1 proc. Ser man endast på det sistnämnda året, bli motsvarande
siffror för bolag och föreningar resp. 36.2 och 11.8 proc. mot
resp. 73.5 och 38.7 proc. för hushållningssällskapen.

Nu kunde man ju tänka sig, att dessa våldsamma prutningar för
bolag och föreningar berott på, att dessa planlöst begärt stora lånebelopp,
som de icke kunnat disponera, och att Kungl. Maj:t småningom kommit
underfund härmed och därefter rättat sin fördelning af lånebeloppen.
Nedan en flyktig granskning af statistiken visar emellertid, att detta
ingalunda kan vara händelsen. Medan sällskapen af dem beviljade lånebelopp
icke tillgodogjort sig mer än 72 å 73 proc., utgör motsvarande
procenttal för bolag och föreningar 83 å 84. 1 Än mer illustrativa siffror
erhåller man vid jämförelse mellan särskilda låneförmedlare ur de olika
kategorierna. Medan sålunda t. ex. Motalaföreningen för åren 1905—11
begärt kr. 2,700,000, erhållit 840,000 kr. och på alla år återburit summa

1 I hvilken utsträckning af bolag och föreningar oanvända lånebelopp återfallit, helt
enkelt därför, alt resp. låneförmedlare icke lörmått ställa godkänd säkerhet för lånen, visar tyvärr
ingen statistik.

443

— 100 kr., har t. ex. Ålfsborgs läns södra hushållningssällskap begärt

1,960,000 kr., erhållit 1,610,000 kr. och återbetalt icke mindre än 662,790
kr., medan motsvarande siffror för t. ex. Kopparbergs läns hushållningssällskap
äro resp. 1,382,500, 1,125,400 och 799,200 kronor. Medan
slutligen samtliga sällskap återburit större eller mindre belopp af beviljade
lån, ha icke mindre än elfva bolag och föreningar förfogat öfver
hvarje öre af de erhållna medlen.

Man kunde vidare tänka sig — hvad äfven de sakkunnige göra
gällande —, att den betydande genomsnittliga prutningen på de enskilda
låneförmedlarnes lånekraf berott därpå, att man »ansett det nödvändigt
att underkasta dessa eu granskning i afseende på deras lämplighet att

fungera som låneförmedlare---, hvilken granskning icke kommit

ifråga gent emot hushållningssällskapen». Denna förklaring jäfvas emellertid
redan af de nyss anförda siffrorna, och en närmare granskning
af tab. 1 af de sakkunniges statistik visar oförtydbart, att prutningen
endast till en bråkdel faller på de få bolag och föreningar, som man
ansett sig böra eller kunna neka lån, utan i alldeles öfvervägande grad
på dem, som fått lån, men fått dem beskurna på det sätt, som ofvan
exemplifierats.

Slutsatsen kan icke bli mer än en: att man tillämpat den konsekventa
politiken att hålla tillbaka bolag och föreningar som låneförmedlare,
att hålla nere det enskilda initiativet, det på småfolkets själfverksamhet
grundade egnahemsarbetet.

Medan sålunda sällskapen rundligt erhållit lån, som de ofta icke
kunnat utnyttja i annan män än att de af de odisponerade lånebeloppen
dragit en afsevärd räntevinst l, ha föreningar och bolag, som i regel till
det sista behöft anlita sina lån, hållits så snäft som möjligt. Resultatet
har också visat sig i successiv tillbakagång i de enskilda låneförmedlarnes
verksamhet. Under det att genom dessa låneförmedlare år 1909
utlämnades 450 lån, sjönk antalet 1910 till 271 och 1911 ytterligare till
200. De sakkunnige ha själfva vidgått, att tillbakagången icke berott
därpå, att de begärda statslånen visat nedgång, utan därpå, att de till
bolag och föreningar beviljade statslånen utgjort en för hvarje år allt
mindre del af de begärda lånebeloppen (jfr Statistiken, sid. 18). 2

1 Räntan & egnahemslån utgör som bekant 3. g proc., under det att depositionsräntan
sällan understigit 4 proc. och ofta uppgått till 4 Vs proc. Sällskapen åtnjuta dessutom ofta å
deposition högre ränta än den gällande. Jfr äfven ofvan sid. 423, not. 1.

2 Efter 1911 torde med en annan uppfattning hos Kungl. Maja ställningen för föreningar
och bolag ha i någon mån åter förbättrats. För dessa senare år föreligga emellertid inga
uppgifter i de sakkunniges statistik.

444

Den politik, som förorsakat denna utveckling baklänges af den
enskilda egnahemsverksamheten, torde söka sitt försvar däri, att man
ansett de officiella hushållningssällskapen mest kapabla som bärare af en
kvalitativt bullra ålig egnahemsrörelse. För en sådan uppfattning har
emellertid icke åberopats några objektiva skäl. I själfva verket finnas
några sådana heller icke att åberopa. Kunde en iugående granskning
af kvaliteten i den verksamhet, som utöfvats af de båda olika låneförmedlarekategorierna,
företagas, skulle man säkerligen finna i stort sedt
samma ojämnhet och samma svagheter hos sällskapen som hos bolag
och föreningar, men man skulle på samma gång nödgas konstatera, att
bristerna hos de förra i många fall bero på liknöjdhet, hos de senare
åter på ekonomisk svaghet, som icke kunnat uppvägas af det lefvande
intresse för egnahemssaken, dessa låneförmedlares egen speciella uppgift,
som man icke på samma sätt skulle finna hos sällskapen.

Man skulle vidare nödgas erkänna, att de brister man kunnat konstatera,
i många fall berott helt enkelt därpå, att föreningar och bolag
i stort sedt haft en betydligt vanskligare uppgift att fylla i egnahemsrörelsen
än hushållningssällskapen. Medan antalet nyskapade jordbrukslägenheter
år 1911 hos sällskapen stannade vid 32.8 proc. af samtliga,
uppgår motsvarande tal hos föreningar och bolag till 63.3 proc. Dessa
siffror ange en grundväsende skillnad i arten af de båda låneförmedlarkategoriernas
verksamhet. Medan sällskapen företrädesvis belåna enskilda
strödda lägenheter, som resp. låntagare själfva anskaffat åt sig, och företrädesvis
redan bebyggda sådana, belåna föreningar och bolag kolonivis
samlade, nyutbrutna och nybebyggda, i egentlig mening nyskapade lägenheter,
som de själfva tillhandahålla, med eller utan byggnader. Medan
sålunda sällskapen inskränkt sig till den relativt enkla och bekväma
lånedistributionsaffären, är denna för bolag och föreningar sekundär till
den långt vanskligare och mera komplicerade jordförmedlingsuppgiften:
uppgiften att på ett affärsmässigt sätt inköpa, rationellt förvalta och
stycka större egendomar till mindre jordbruk och kolonisera de styckade
områdena med lämpliga jordbrukare. 1

Det vore otänkbart, att våra bolag och föreningar, som arbeta
under så små och bekymmersamma förhållanden, skulle ha förmått på
ett fullmåligt sätt bemästra en uppgift, vid hvars lösande t. ex. den med
enorma resurser arbetande tyska inre kolonisationen fått göra ofta så
nedslående erfarenheter och betala dyra lärpengar. Måhända skulle man

1 Se närmare härutinnan en af Nationalföreningen mot emigrationen utgifven skrift:
»Nybildningen af mindre jordbruk».

445

dock kunna våga det påståendet, att de förvånande vill gått i land med
sin uppgift. 1 hvart fall skall det slås fast, att, i den mån det finns
skäl till erinringar och betänkligheter, motivera dessa dock aldrig en
negativ politik, som hindrar och håller tillbaka, de framkalla krafvet på
eu positiv ledning, handfast men välvillig, af de enskilda företagens
egnahemsarbete.

De sakkunnige ha beträffande de enskilda låneförmedlarne enats
om vissa lättnader för dem att tillgodogöra sig lån ur jordförmedlingsoch
egnahemslånefonderna. Lån skola sålunda få uppbäras mot säkerhet
af inteckningar i resp. fastigheter intill 3/i af det på visst sätt
åsätta värdet.1 Betydelsen häraf skall icke underskattas. Men därmed
är naturligtvis problemet om det enskilda initiativets plats i egnahemsarbetet
ingalunda löst — allra minst denna gren af verksamheten tillförsäkrad
den ledning, som nyss framhölls som ett ofrånkomligt kraf.

Genom den af mig föreslagna organisationen ha däremot bolag
och föreningar erhållit den ställning, som tillkommer dem, och i hvilken
man bör kunna vänta, att de skola förmå utveckla sina möjligheter till
egnahemsrörelsens fördel.

Grundförutsättningen härför är en förtroendefull samverkan mellan
de statliga organen och det enskilda initiativet och en härpå grundad
reell kontroll i stället för den misstro, som nu råder, och den väsentligen
rent formella kontroll länsstyrelserna kunna utöfva.

Jag sammanfattar slutligen de fördelar, som genom den föreslagna
organisationen beredas för bolags och föreningars egnahemsarbete,
sålunda:

1) I sin jordförmedling erhålla bolag och föreningar direkt stöd
af länsnämndernas erfarenhet och sakkunskap för värdering af egendomar
och bedömande af dessas lämplighet för egnahemsändamål, för
uppgörande af styckningsplaner o. s. v.

2) Därigenom att länsnämnderna bli i tillfälle att kontinuerligt
följa deras arbete genom sina representanter i resp. styrelser, bli de
också i stånd att skaffa sig en intim kännedom om ledningens kompetens
och oegennyttiga afsikter och öfver hufvud om arbetets kvalitet.
Härigenom bör det kunna väsentligen underlättas för dem att tillgodogöra
sig statens jordförmedlingskredit. Jag anser mig nämligen kunna
föreslå, att bolag och föreningar få tillgodonjuta förlagslån ur jordförmedlingsfonden
på samma villkor, som nu gälla för hushållningssällskapen,
d. v. s. utan att ställa särskild säkerhet, under förutsättning
af tillstyrkan från vederbörande länsnämnd.

1 Se närmare de sakkunniges betänkande, sid. 265 tf.

446

3) Därigenom att, såsom i det föregående blifvit föreslaget \ de
af bolag och föreningar utlämnade egnahemslånen efter viss tid och
efter värdering af resp. lägenheter successive öfverflyttas på staten själ!''
genom länsnämnderna, lättas i hög grad deras ansvarsbörda och frigöras
bundna säkerheter, som sålunda bli disponibla för tillgodoseende
af deras rörelsekredit.

Men härutöfver kräfves statens direkta medverkan för att tillföra
det enskilda egnahemsarbetet nödigt rörelsekapital.

I Tyskland, den inre kolonisationens föregångsland, har utvecklingen
gått mer och mer utprägladt i den riktningen, att staten
anlitar just de genom privat initiativ naturligt framvuxna, affärsmässigt
arbetande egnahemsföretagen som sina organ i kolonisationsarbetet. I
de olika bolagen eller föreningarna ingår det allmänna — staten, provinsförvaltningarna,
kommunerna — direkt som delägare, i regel med
belopp, som trygga ett bestämmande inflytande åt statsintresset, på
samma gång företagen dock alltjämt bibehålla en affärsmässig skötsel
af sitt egnahemsarbete.

Man kan icke underlåta att framhäfva skillnaden mellan denna
klarsjmta tyska kolonisationspolitik och den sterila, negativa politik,
som hos oss drifvit det privata egnahemsarbetet baklänges. Betydelsen
af en samverkan som i Tyskland mellan privat initiativ och praktisk
affärsskötsel å ena sidan och statens direktiv och ekonomiska resurser
ä den andra borde också ligga i öppen dag. Att hos oss bereda väg för
en liknande utveckling, däri ligger ännu en uppgift och en ingalunda
oväsentlig sådan för en blifvande central ledning för egnahemsrörelsen.

C. De minst bemedlades egnahems fråga.

Hvar och en, som kommer vår svenska egnahemsfråga något
närmare in på lifvet, finner snart, att en af dennas bekymmersammaste
sidor är problemet att kunna genom småbruksbildningen bereda utkomstmöjligheter
för de minst bemedlade, som utgöra och alltid komma att
utgöra det öfvervägande antalet af dem, som i bildandet af en småbrukslägenhet
se sin ekonomiska framtid.

Problemet är detsamma i alla länder, där man arbetar med en inre
kolonisation. Till och med i Preussen, där man dock ställer mycket
stora ekonomiska fordringar på kolonisterna, stannar i regel hos räntegårdsutgifvaren
ett större eller mindre resthypotek utöfver de c:a 75 proc.
af egendomens värde, som utgå i statslån. D. v. s. räntegårdsutgifvaren
nödgas i de sålda gårdarna binda i fyllnadslån en afsevärd del af sitt 1

1 Se ofvan sid. 424.

447

kapital — i fråga om sunda affärer i allmänhet fonderade vinstmedel
—, och det synes uppenbart, att den omfattning den tyska räntegårdskolonisationen
under de senaste åren nått, sedan den tagits om hand af
affärsmässigt arbetande sammanslutningar, icke skulle varit möjlig utan
ett sådant extra stöd åt kolonisterna utöfver statsunderstödet.1

I andra länder ^ där man icke kunnat räkna med kapitalstarka jordförmedlares
stöd i rörelsen utöfver statshjälpen, har man måst slå in på
en annan väg. Staten har här, såsom i Norge och Danmark, nödgats
sträcka sitt stöd vida längre upp emot de nybildade lägenheternas anskaffningskostnad
än i Preussen. Så utgår egnahemslån i Danmark med
icke mindre än 90 proc. af värdet af lägenheten och jordbruksinventarierna
samintecknade, och i Norge med 90 proc. af värdet af jord
och byggnader. Hvad särskildt Norge beträffar, torde det vara regel,
att egnahemsbyggarne äro så godt som obemedlade, och att följaktligen
den tiondedel, som icke utlämnas i statslån, täckes antingen med lån på
annat håll eller i bästa fall med arbete, som egnahemsbyggaren nedlägger
vid byggnadernas uppförande.

Hvad Sverige beträffar, torde våra förhållanden kunna sägas ligga
emellan våra nyssnämnda grannländers och Preussens. Statslån utgår
ju enligt gällande bestämmelser med intill 6/c af jordbrukslägenhets värde.
Det lider emellertid intet tvifvel, att icke blott det öfvervägande antalet
lånesökande, utan äfven ett mycket afsevärdt antal af dem, som verkligen
få sig lån beviljade, ingalunda disponera medel för den återstående
sjättedelen och dessutom för inköp af inventarier. Härtill kommer,
något som gör saken än bekymmersammare, att, såsom i det föregående
utförligt påvisats, de flesta hushållningssällskap vid beviljande af lån
nedsätta antingen lägenhetsvärdet eller lånegränsen eller bådadera, så
att i medeltal de beviljade egnahemslånen torde i genomsnitt ligga
närmare c:a 70 proc. än de medgifna c:a 83 proc. af värdet.

Skillnaden mellan anskaffningskostnaden för lägenhet med inventarier
och statslånet får sålunda i ett mycket stort antal fall täckas,
åtminstone delvis, med fyllnadslån på andra håll. Företrädesvis sker
detta genom sparbankslån mot borgen eller andra banklån. Men då
dylika lån i regel erhållas endast mot jämförelsevis hög ränta och på
rätt dryga amorteringsvillkor, ligger häri för ett stort antal egnahemsbyggare
en allvarsam fara för öfverbelastning, som undanröjes endast
genom en hög grad af personlig duktighet i jordbruksföretagets skötsel,
men trots detta ofta drabbar hårdt vid inträffade olyckor och missväxt,
särskildt under de första åren efter hemmets bildande.

1 Jfr redogörelsen för den preussiska räntegårdskolonisationen sid. 165.

448

Uppfattningen om dessa vanskligheter har fört fram åtskilliga
förslag och äfven praktiska åtgärder till underlättande af egnahemsbildningen
för de minst bemedlade. Här kan erinras om Nationalföreningens
mot emigrationen s. k. fyllnadslån, som för några år sedan
refvo upp en dammfylld diskussion, i hvilken det syntes hart när omöjligt
att få fram till klart öfvervägande kärnpunkten: det enkla faktum, att
•egnahemsbyggare i regel behöfva kredit utöfver statslånet, och att för-eningen
ingenting annat gjorde än att efter sina resurser till ett mindre
antal egnahemsbyggare utlämna fyllnadslån mot 4 proc. ränta i stället
för de sparbankslån eller andra lån, de eljest skulle ha tagit mot 6 proc.
•eller därutöfver. För öfrigt ha de med föreningen samarbetande egnahemsbolagen
på alldeles samma sätt som i Preussen vid sina egnahemsförsäljningar
nödgats, särskildt i lägenheter, som måst nybebyggas,
öfvertaga resthypotek, hvilkas storlek kunnat begränsas, då bolagen
själfva förmedlat statslån, men stundom nått afsevärda belopp, då de
varit beroende af hushållningssällskapens låneförmedling.

Det är emellertid uppenbart, att dessa olika åtgärder endast representera
palliativ och provisorier under egnahemsrörelsens framväxtår. Och
den stora uppgiften kvarstår olöst: att finna en generell form för lösningen
af de minst bemedlades egnahemsfråga.

Som en sådan lösning har man uppställt den s. k. tryggade
besittningsrätten. Motiveringen för denna är den enkla och ofrånkomliga,
att egnahemsbyggaren, om han afstår från äganderätten, kan begränsa
sitt kapitalbehof till inventarieanskaffningen och jordbruksdriften
och slipper engagera sina besparingar eller öka sin skuldsättning för
själfva fastighetsförvärfvet.

Här är icke tillfälle att upprepa de erinringar, som ur olika synpunkter
framförts mot den tryggade besittningsrätten. Afgörande synes
mig vara, att i Sverige — med en viss reservation i fråga om Skåne,
vår egentliga storgodsprovins — äganderätten till jord i folkets föreställningssätt
är det normala, medan t. ex. i England motsatsen är fallet.
Men med en dylik månghundraårig häfd måste ett praktiskt reformarbete
räkna; särskildt i eu af konservativa faktorer så afgjordt beroende fråga
som jordfrågan bli reformer, som bygga på utländska förebilder och
spekulation utan hänsyn till nationell tradition, lätt reformer på papperet
— om de icke rent af drifva utvecklingen på afvägar. För min del
har jag upprepade gånger1 mot den s. k. tryggade besittningsrätten
framfört förslaget om arrende med köprätt för brukaren efter ett visst

1 Jag erinrar särskildt om ett föredrag i jordfrågan våren 1911 i Göteborg, återgifvet i
tidskriften »Det nya Sverige» för samma år.

449

antal år, en form, som ger i stort sedt samma praktiska fördelar som
besittningsrätten, men bör vara ägnad att bäfva de från många håll
uttalade principiella betänkligheterna mot besittningsrätten, eller snarare
mot dess konsekvenser.

Andra yrkanden af liknande innebörd ha också på sista tiden framkommit.
Jag erinrar t. ex. om en motion vid 1910 års riksdag om upplåtelser
af lägenheter på statens domäner i anslutning till denna princip
af herr Nilsson i Skottlandshus.

Betydelsefullare äro emellertid en del praktiska åtgärder i denna
riktning, som förekommit. Af intresse härutinnan äro bl. a. de försök,
som redan 1908 gjordes af A.-B. Småbruk i västra Sverige att för
mindre bemedlade egnaliemsbyggare åstadkomma besuttna småbruk
genom en kombination af statsbelånade egnahem på ett mindre jordområde
med en kompletterande jordbruksareal mot mångårig amortering.
Närmare i samma riktning gå de försök, som gjorts af A.-B. Bankesta
Småbruk, att utvidga befintliga egnahemslägenheter med för liten jordareal
genom utlämnande af jord på arrende under visst antal år med
därefter följande afbetalningsköp.

Den s. k. Motalaföreningen tillämpar vidare sedan åratal i stor
utsträckning den praxis att till medlemmar mot en mindre afbetalning
öfverlåta lägenheter, å hvilka de först efter vissa amorteringsår erhålla
lagfart och reglerade lån.

Slutligen har den ifrågavarande idén på sista tiden upptagits inom
Östergötlands läns hushållningssällskap, som anslagit medel för inköp af
jordbrukslägenheter och dessas utlämnande på arrende åt egnahemslånesökande
hos hushållningssällskapet, hvilka, utom i fråga om egna kontanta
tillgångar, äga nödiga kvalifikationer som egnahemsbyggare. Lägenheterna
utlämnas med en fast arrende- och amorteringsplan, så afpassad,
att brukaren under tio år dels förräntar lägenheten efter en viss låg
procent, dels afamorterar en sjättedel af lägenhetens värde, hvarefter
lägenheten öfvergår till brukaren med äganderätt, belånad intill 6/« af
värdet med statens egnahemslån.

De sakkunnige ha nu sökt finna en väg till en mera allmängiltig
lösning af det föreliggande problemet genom att, närmast i anslutning till
det experiment, som förekommit hos Östergötlands läns hushållningssällskap,
föreslå den anordning, att låneförmedlare skall kunna erhålla lån ur
egnahemslånefonden för inköp af egnahemslägenheter eller jordbruksegendomar,
afsedda att sönderdelas till dylika, och lägenheternas utlämnande
till lämpliga mindre bemedlade personer mot arrende på vissa år,
under hvilka lägenhetsinnehafvare skall, utöfver afgäld, motsvarande 3.6

*57

450

proc. å anskaffningskostnaden för sin lägenhet, erlägga amortering å
denna intill en sammanlagd afbetalning af en sjättedel af priset, hvarefter
innehafvaren skall få öfvertaga densamma med äganderätt, belånad
till 6/g med statens egnahemslån. — Jfr närmare Betänkandet sid. 294 ff.

För min del tror jag, att de sakkunnige härmed kommit in på
en riktig väg till lösning af den föreliggande uppgiften. Principiellt
sedt kan jag sålunda obetingadt ansluta mig till det föreliggande förslaget.

Men ifråga om dess praktiska utformning har jag en allvarlig
betänklighet att framställa. Sakkunnigemajoriteten har som nämndt
föreslagit, att tillfälle till bedrifvande af den åsyftade verksamheten skulle
beredas genom utlämnande af lån ur egnahemslånefonden och i enlighet
härmed hemställt om en efter min mening olämplig, i ganska hög
grad invecklad utbyggnad af bestämmelserna för egnahemslånefondens
användning.

Det synes mig emellertid uppenbart, att den verksamhet, hvarom
här är fråga, obetingadt måste anses falla inom ramen för den jordförmedlingsverksamhet,
, som staten åsyftar att främja genom den för detta
ändamål enkom inrättade jordförmedlingsfonden. En viss institution
— närmast ett egnahemsbolag eller en förening — uppträder som
förmedlare af jord: inköper jordbrukslägenheter eller egendomar, som
med fördel anses kunna styckas till dylika, och öfverlåter lägenheterna
på vissa villkor till lämpliga spekulanter. Under nuvarande förhållanden
sker sådan öfverlåtelse i regel genom vanligt köpeaftal; hvad som här
ifrågasättes är upplåtelse på arrende under en öfvergångstid, innan lägenheten
af innehafvaren öfvertages med äganderätt. Något ur jordförmedlingssynpunkt
konstitutivt nytt kan ju en dylik mellantidsupplåtelse på
arrende omöjligt innebära; tvärtom synas dylika upplåtelser mot arrende
med köprätt efter viss tid ligga fullkomligt i utvecklingslinjen för den
jordförmedlingsverksamhet, som uppbäres af låneunderstöden ur statens
j ordförmedlings fond.

Redan nu förekommer ju också, att egnahemsföretag, som arbeta
med lån ur jordförmedlingsfonden, på .kortare tid utarrendera jordområden,
som icke hunnit afyttras för egnahemsändamål; det förekommer
äfven, såsom i det föregående påpekats, att man direkt för egnahemsändamål
och på längre tid utlämnar jord på arrende; det är sålunda
här icke fråga om några egentliga nyheter, det gäller endast att finna
en allmängiltig form för ett mera direkt underlättande från statens sida
af nu ifrågavarande sträfvanden.

Men det synes då också naturligt, att det statsunderstöd, som

451

härvid erfordras, lämnas ur den statens lånefond, som tillkommit för
att direkt främja jordförmedlingen, och som är afsedd att lämna relativt
kortvariga förlagskrediter, icke genom egnahemslånefonden, hvarmed
staten afser långtidsbelåning af enskilda egnahemslägenheter, och som
också lämpats för detta syfte. Jag erinrar om, att, då jordförmedlingsfonden
upprättades, tänkte sig de vid detta tillfälle tillkallade sakkunnige
närmast den utvägen för tillgodoseende af jordförmedlingens kreditbehof,
att någon del af egnahemslånefonden för ändamålet anlitades. Dåvarande
chefen för kungl. jordbruksdepartementet gjorde emellertid med styrka
gällande, att egnahemslånefonden borde användas för »det viktiga speciella
ändamål, för hvilket den är afsedd, nämligen att hjälpa den enskilde
egnahemsbyggaren vid förvärfvandet och iordningställandet af det
hem han redan utsett åt sig». Samma mening, i enlighet med hvilken
statsmakterna den gången fattade sitt beslut, synes äfven nu ha sin
giltighet.

Den har det så mycket mera, som jordförmedlingsfonden nu finnes,
direkt afsedd för uppgifter af den art, hvarom här är fråga. Den är
också alltjämt relativt litet anlitad, under det att egnahemslånefonden
tvärtom de flesta år icke kunnat på långt när tillfredsställa låneanspråken.

Gällande författning för jordförmedlingsfonden är vidare så affattad,
att den möjliggör fondens användning för nu ifrågavarande speciella
jordförmedlingsändamål utan någon som helst ändring af dess
grunder; erforderlig är endast en komplettering, som pekar på den föreliggande
uppgiften såsom en af fondens ändamål, och en jämkning i den
* af statskontoret tillämpade praxis, att jordförmedlingslån i regel skall
vara slutbetaldt inom fem år.

Skall åter egnahemslånefonden anlitas för ändamålet, kräfves, såsom
också de sakkunnige föreslagit, ett flertal ändringar och tillägg i
gällande författning, hvilka i sin ordning medföra besvärliga konsekvenser
vid lånebeloppens fördelning, i statskontorets bokföring o. s. v.

På de grunder jag nu anfört yrkar jag sålunda, att vid ett eventuellt
genomförande af de sakkunniges förslag om beredande af låneunderstöd
af statsmedel för att möjliggöra upplåtelser till mindre bemedlade
af egnahemslägenheter på arrende med köprätt de nödiga
lånemedlen måtte utlämnas icke ur egnahemslånefonden utan ur jordförmed
lingsfonden.

452

D. Räntefoten för egnahemslånen.

Det är icke nog, att staten tillhandahåller egnahemsrörelsen lånemedel
— dessa måste lämnas mot lägsta möjliga ränta. Denna synpunkt
har städse blifvit med kraft betonad. Fråga är, om det icke skett
för kraftigt och utan nödig hänsyn till väsentliga konsekvenser af en
dylik statens lånerörelse.

Den första egnahemskommittén tänkte sig i sitt för egnahemslånerörelsen
grundläggande förslag en räntefot för lånen af 3 *U proc.
För detta liksom i stort sedt för sina öfriga yrkanden lämnade kommittén
en principiellt tillfredsställande motivering. Den utgick nämligen ifrån,
att egDahemslånetagaren borde i ränta erlägga hvad som ungefär motsvarade
den medelränta staten hade att själf utgifva för upptagna lån.
Härmed var en sund princip angifven för en statens lånerörelse af den
omfattning som egnahemslånerörelsen.

Denna princip underströks kraftigt af riksgäldsfullmäktige i deras
yttrande öfver kommitténs förslag. Af praktiska skäl — växlingarna å
lånemarknaden och önskvärdheten att kunna genom något öfverskott af
räntemedlen täcka eventuellt uppkommande förluster — påyrkade emellertid
fullmäktige en räntefot af 4 proc.

I den kungl. propositionen till 1904 års riksdag erkänner departementschefen
befogenheten i kommitténs och riksgäldsfullmäktiges synpunkter.
Å andra sidan häfdar han den låga räntans betydelse för de
blifvande, ekonomiskt svagt ställda egnahemstagarne och slutar med att
hemställa om en räntefot af 3 Va proc., d. v. s. en kvarts proc. lägre
än den kommittén föreslagit och en half proc. under den af riksgäldsfullmäktige
påyrkade. Detta gör han emellertid under den förutsättningen,
att enligt hans förslag upplånade medel icke skulle anlitas för egnahemsrörelsen,
utan lånemedel tillhandahållas från den s. k. arbetareförsäkringsfonden,
hvars syfte syntes honom göra en dylik placering naturlig och
befogad.

Som bekant godtog icke riksdagen härutinnan Kungl. Maj:ts förslag.
Arbetareförsäkringsfonden ansåg man böra lämnas disponibel för sitt
egentliga ändamål och borde icke bindas i de långtida egnahemslånen.
Medel för egnahemslånerörelsen måste alltså anskaffas genom upplåning
i utlandet. I fråga om räntefoten stannade man vid 3.6 proc., en mer
än svagt motiverad kompromiss mellan Kungl. Maj:ts och kommitténs
förslag.

Utvecklingen har i detta som i så många andra hänseenden gett
den första egnahemskommittén i stort sedt rätt. 1901 kunde staten
utan ränteförlust tillhandahålla egnahemslån för 3 s/''4 proc. Hvar och
en vet, hur sedan dess de upptagna statslånen blifvit för hvarje gång
dyrare, så att den effektiva räntan å det senaste stannar icke långt
under 5 proc. *, och staten kan beräknas å hvarje nu utlämnadt egnahemslån
förlora afsevärdt öfver en procent per år. En enkel kalkyl visar, att
ett egnahemslån å 5,000 kr. — hvaraf hälften amorteras under loppet
af nära 30 år och den återstående hälften förblir stående, tills amorteringsdelen
guldits —, förorsakar staten en sammanlagd ränteförlust af c:a
1,400 kr. Lägger man härtill det under hela lånetiden med en half
proc. utgående förvaltningsbidraget, kommer man till det resultat, att
ett egnahemslån å 5,000 kr., när det en gång afvecklats, kostat staten
öfver 2,000 kr. eller c:a 40 proc. af lånebeloppet.2

Det är uppenbart, att en dylik statens lånepolitik måst ge anledning
till betänkligheter och varningar. Här kan särskildt erinras om en del
inlägg från en af våra förnämsta nationalekonomer och kännare af
statens finansväsen, professor Gustav Cassel, som med synnerlig skärpa
förfäktat de statsfinansiella synpunkterna gent emot de mera filantropiska,
• som för närvarande bestämma statens egnahejnslånerörelse.

Jag har redan förut som min åsikt uttalat, att en sund egnahemsrörelse
icke kan i längden byggas på till underränta utlämnade statslån,
för hvilka staten nödgas i allt högre grad öka sin skuldsättning i utlandet.
Utvägar måste finnas att leda tillräckligt billigt inhemskt kapital,
allmänt och enskildt, till egnahemsrörelsen, hvarvid särskildt pensionsförsäkringens
fondbildning måste beräknas bli för ändamålet anlitad.

Tillsvidare måste dock rörelsen i det väsentliga grundas på de
lånemedel staten kan direkt tillhandahålla. Härvid anser jag det emellertid
nödvändigt att bryta med det hittillsvarande systemet och att återgå
till den första egnahemskommitténs utgångspunkt: att låntagaren skall
gälda den ränta staten själf måste betala.

I denna min uppfattning låter jag mig emellertid icke i första
hand bestämma af de statsfinansiella synpunkterna. Jag är öfvertygad,
att det i längden är både osundt och ohållbart, att staten till en viss
grupp af näringsidkare utlämnar lån mot en ränta, som långt understiger
den normala och förorsakar staten själf betydande ränteförluster
— detta allra helst så länge man icke anser sig ens ha råd att skapa

1 Den utgör exakt 4.83 9 proc.

a Man jämföre de sakkunniges härutinnan lätt missvisande siffror, statistiken, sid. 4.

454

åt rörelsen en organisation, som verkligen tryggar staten största möjliga
valuta för dess engagemang och uppoffringar. Gentemot de statsfinansiella
hänsynen måste man dock ställa de betydelsefulla ekonomiska och sociala
intressen, som staten genom sin lånepolitik velat främja. Hvad som
tjänar dessa intressen måste härutinnan vara i första rummet bestämmande.
Och under egnahemsbildningens genombrottsår, då det gällt
att drifva fram en ny rörelse, ha statens ränteuppoffringar otvifvelaktigt
varit af en positiv betydelse, som kunnat uppväga de statsfinansiella
betänkligheterna. Men dessa genombrottsår ha vi nu redan bakom oss.
I de få län, där egnahemslånerörelsens ledning och organisation så medgifvit,
ha vi redan en ganska kraftig egnahemsbildning, och det behöfs
endast en arbetsduglig organisation, för att vi skola kunna räkna på en
liknande utveckling äfven i de flesta öfriga delar af riket. Hvad som
emellertid, frånsedt den bristfälliga organisationen, i hög grad motverkar
denna utveckling, är det för hvarje år stigande priset på småbruksjorden.

En af orsakerna till denna stegring ligger just i de billiga och
med jämförelsevis höga belopp utgående egnahemslånen. Ökad efterfrågan
skapar i allmänhet högre pris, för så vidt icke särskilda åtgärder
vidtagas för att öka äfven tillgången. Genom egnahemslånerörelsen har
en kraftig efterfrågan på egnahemsjord framkallats; genom de hittills
otillräckliga och otillfredsställande åtgärderna för att få till stånd en
rationell jordförmedling har en ökad tillgång på jord, svarande mot
efterfrågan, icke kunnat beredas. Följden har naturligt blifvit stigande
priser på småbruksjorden. Och denna stegring har blifvit så mycket
kraftigare som de med allt högre årliga belopp utgående egnahemslånen
utlämnats mot en efter våra förhållanden exceptionellt låg ränta. Det
är ju lätt att räkna ut, att om en viss jord med en räntefot af sex
proc. kan betalas med 200 kr. per tunnland, så kan samma jord med en
räntefot af fyra proc. betalas med 300 kr. Det är just denna kalkyl
som säljarne af egnahemsjord allmänt nog förstått att göra, och som
utvecklingen under de senare åren i det närmaste omsatt i verkligheten.
Och jag upprepar, att de insatser, som kunnat göras af en del allmännyttiga
jordförmedlingsföretag och de på de senare åren upprättade
jordförmedlingsbyråerna icke förmått i nämnvärd grad hämma denna
utveckling.

Naturligvis kunna de institutioner, som utlämna statens egnahemslån,
öfva ett visst reglerande inflytande genom att neka lån till egnahemsföretag,
där jorden uppenbarligen betalts för högt, men prisnivåns
allmänna höjning kan på den vägen icke förebyggas. Naturligtvis kan

455

också genom eu effektivt organiserad jordförmedling och en lagstiftning,
som tar sikte på att i kolonisationens och samhällets intresse reglera
den geschäftsmässiga jordstyckningen, åtskilligt göras för att hindra jordprisernas
ytterligare stegring, i hvart fall deras konstlade stegring.
Men i längden kan icke heller på den vägen den ekonomiska lag illuderas,
som gör prisstegring till en naturlig konsekvens af ökad efterfrågan,
allra helst när denna efterfrågan stöder sig på pengar för ett
pris, med hvilket man eljest icke räknar i landets normala kreditväsen.

Om den billiga räntan å statens egnahemslån verkligen kunde
väntas komma egnahemsbyggarne fullt till godo, då vore det efter min
mening skäl att söka tränga tillbaka de med de statsfinansiella hänsynen
följande krafven på eu höjning af egnahemslåneräntan. Men det är
min öfvertygelse, att så icke är fallet, utan att tvärtom förtjänsten på
de billiga statslånen stannar till större del på jordsäljarens än på jordköparens
sida. Det är detta förhållande, som för mig är bestämmande,
när det gäller taga ståndpunkt i frågan om räntefoten för egnahemslånen.
De billiga egnahemslånen bli i väsentlig mån en present åt jordsälj
arne; genom dem dyrkas priset på småbruksj orden upp, och detta
icke blott för de relativt /a, som grunda sina egnahem med hjälp åt
statens lån, utan också för de många, som få köpa och drifva ett litet
jordbruk med affärs- och sparbankernas betydligt dyrare pengar. Härmed
torde det för egnahemsrörelsens sunda utveckling riskabla i statens
nuvarande lånepolitik vara tillfyllest belyst, och det är följaktligen så
lyckligt, att i detta hänseende de statsfinansiella och de rätt uppfattade
egnahemspolitiska hänsynen föra samma språk.1

Man invänder att staten utlämnar lika billiga lån som egnahemslånen
för andra allmännyttiga intressen: fiskerilån, dikningslån o. s. v.
Om dessa lån gäller emellertid, att de med jämförelsevis anspråkslösa
belopp åsyfta att möjliggöra viss materielanskaffning, vissa arbetsföretag
o. s. v. och icke kunna influera på prisläget för ett för respektive näringar
oundgängligt produktionsmedel, allra minst på ett sådant af den eminenta
betydelse som åkerjorden. Man invänder vidare, att egnahemslånerörelsen
är förfelad, om man inte kan tillhandahålla lånen mot den billiga ränta,
som nu tillämpas. Och man hänvisar till upprepade yrkanden motionsvis
i riksdagen på ytterligare nedsättning af egnahemslåneräntan för jordbrukslägenheter.
Härtill kan jag endast svara med hänvisning till min
som jag tror redan nöjaktigt motiverade uppfattning, att föreställningen

1 Jfr äfven härutinnan erfarenheterna från Danmark, relaterade i den af de sakkunnige
meddelade redogörelsen för den danska egnahemsrörelsen, sid. 58 ft.

456

otti den billiga räntans afgörande betydelse för egnahemsbyggaren är
fen illilsion, därför att densamma mötväges af de ständigt stegrade jordpriserna
och kommer, åtminstone i väsentlig mån, icke egnahemsbyggaren
utah jordsäljaren till godo.1

I själfva verket vore det också bedröfligt, om denna föreställning
skulle vara riktig. Den fråndömer nämligen i grund och botten småbruksrörelsen
dess rätt till lifvet. Ty en rörelse, som icke kan lefva i
den miljö, som råder för landets näringslif i allmänhet, utan endast
täck vare en utomordentlig statlig uppmuntran, för den kan man icke
räkna på någon framtid. Tror man verkligen på egnahemsrörelsen,
måste man sålunda, efter min mening, anse det nödvändigt för dess
egen skull att den snarast möjligt börjar vänjas att betala sin kredit
efter en norm, som åtminstone närmar sig den för jordbrukskrediten i
allmänhet gällande. Endast under denna förutsättning blir det också
möjligt för rörelsen att småningom börja tillgodogöra sig det kapital,
som just söker placering i fastigheter: sparbankernas, den enskilda och
allmänna försäkringsverksamhetens fonder o. s. v. — det enda inhemska
kapital, som finns att räkna på, när, något som ofelbart inträffar, staten
efter en längre eller kortare tid af finansiella skäl icke kan fortsätta
med sin direkta utlåning för egnahemsändamål.

Det är alltså min bestämda öfvertygelse, att egnahemsrörelsen
kan betala skäligt för sin kredit. Härvid stöder jag mig också på den
erfarenhet jag personligen kunnat vinna under en del års arbete med nybildning
af mindre jordbruk. Denna pekar alldeles afgjordt i den riktningen,
att hufvudsaken för egnahemsbyggaren är icke att få pengar mot en
exceptionellt låg ränta, utan att få tillräckligt med pengar mot en öfver
hufvud skälig ränta och på gynnsamma villkor i fråga om lånens återbetalning.
Men för närvarande är det i ett mycket stort antal fall,
kanske de flesta, så, att låneförmedlaren med hänsyn till sin risk för
det första tillämpar en mycket snäf värdering af respektive lägenheter

1 Jag fäster uppmärksamheten på några uttalanden och uppgifter i sakkunnigemajoritetens
framställning rörande räntan. Om räntan höjdes, skulle staten »lätt förlora sin ledande ställning

inom egnahemsrörelsen och därmed äfven förmågan att---föra en effektiv egnahemslånepolitik»

(sid. 225). Frånsedt nu, att staten f. n. absolut inte leder någon »effektiv egnahemslånepolitik», frågar
man sig. hvem som egentligen skulle vilja rivalisera med staten om den ledningen. — Majoriteten
åberopar en del mer och mindre missvisande utländska exempel, bl. a. Preussens, där räntan å räntegårdslån
utgår efter 3 1/i procent, men man förbiser, att lån utbetalas i statens obligationer, som omsättas
till underkurs: räntegårdsköparen, som betalar med obligationer, får sålunda för sin jord
gifvetvis erlägga så mycket högre pris. O. s. v.

457

och för det andra och viktigaste stannar med egnahemslånet långt under
det af staten medgifna lånemaximum, 5/o af lägenhetsvärdet. 1 Häraf
åter följer, att den i de allra flesta fall svagt bemedlade egnahemsbyggaren
för att kunna likvidera sin lägenhet och komma i ordning
med inventarier nödgas spetsa på egnahemslånet med ett dyrt lån möt
borgen i en sparbank eller affärsbank. Det är dessa dyra banklån mot
hög ränta och framför allt på hårda afbetalningsvillkor, som stjälpa de
flesta af de egnahemstagare, som gå omkull.

Det är nu lätt att räkna ut, att om eu egnahemsbyggare behöfver
och har rätt att på en lägenhet, värd 6,000 kr., få 5,000 kr. i egnahemslån,
men får endast t. ex. 3,500 kr. mot 3.6 proc. ränta och nödgas
låna 1,500 kr. mot, låt oss säga, 6 V*, blir hans ränteutgift på detta
sätt nästan precis densamma, som om han fått fullt egnahemslån, kr.
5,000, mot 4 Va proc. Men i detta senare fall hade han haft förmånen
att ha hela sitt lån på ett ställe hos staten och på reglerade, bekväma
betalningsvillkor. Den höjning af egnahemslåneräntan, som af statsfinansiella
och jordpolitiska skäl är nödvändig, ersättes alltså egnahemsbyggaren
i väsentlig mån därigenom, att med den här föreslagna
organisationen de nuvarande låneförmedlarnes ängslan för risken elimineras
bort ur lånerörelsen, och egnahemsbyggaren kan räkna på att
énligt gällande författning erhålla ett egnahemslån, som är tillräckligt
och sparar honom att på annat håll söka en oskäligt dyr fyllnadskredit.

Frågan blir då slutligen, hvilken räntefot, som lämpligen bör bestämmas
för statens egnahemslån. Principen, att egnahemslånetagaren
bör betala statens egen ränta, skulle ju, strängt tillämpad, innebära den
konsekvensen, att räntan komme att växla i enlighet med konjunkturerna
på lånemarknaden, ungefär på samma sätt som hypotekslånen. Detta
vore emellertid ur flera praktiska synpunkter mindre lämpligt. Det bör
vara ett önskemål, att den ränta, som bestämmes, kan beräknas blifva
stadig för någon tid framåt, förslagsvis för en femårsperiod. Den nämnda
principen, tillämpad på de egnahemslån, som nu utlämnas, skulle vidare
medföra eu höjning i ett slag af egnahemslåneräntan med öfver en
proc. En så stark höjning torde emellertid af lätt insedda skäl icke
vara tillrådlig. För min del skulle jag anse en höjning af räntefoten
för närmaste femårsperiod till 4 proc. vara väl afvägd. Efter de fem
årens förlopp finge frågan om räntefoten tagas upp till förnyad ompröfning
under hänsyn^till den gångna periodens erfarenhet och konjunkturerna
å lånemarknaden.

1 Jfr ofvan sid. 382 och de sakkunniges betänkande, statistiken, sid. 62 ff.

458

Genom en måttlig höjning af räntefoten såsom här föreslagits
riskerar man med säkerhet ingenting för egnahemsrörelsen, men man
vinner, att statens ränteförlust minskas med nära en half proc., att en
ytterligare uppdrifning af jordpriserna i någon mån hejdas och framför
allt, att egnahemslånerörelsen i detta hänseende börjar ledas in på en
ekonomiskt sundare väg än för närvarande.

E. Egnahemsrörelsens kreditfråga.

Jag har i det föregående i sammanhang med frågan om egnahemsrörelsens
centrala ledning och nu senast frågan om räntefoten framhäft
betydelsen af, att egnahemsrörelsen småningom så långt möjligt frigöres
från beroendet af statens direkta kreditgifning på grundval af utländsk
skuldsättning.

Första villkoret härför är, att rörelsen är i stånd att betala en
ränta, mot hvilken det kapital, som här kommer ifråga, kan bjudas —
detta för så vidt icke staten är villig att såsom i Norge direkt betala
det uppkommande ränteunderskottet, en utväg, som naturligtvis bör
endast med största varsamhet anlitas, men som dock är ur viss synpunkt
mera tilltalande än den nuvarande ordningen hos oss: det är
bättre att hvarje år ha, förlusten på rörelsen direkt i budgeten, så att
man vet, hur det står till, än att den gömmes undan i det stora
bokslutet.

Här bortser jag från denna utväg; jag lämnar åsido jämväl den
möjligheten, att staten för vissa särskildt svåra och behjärtansvärda
kolonisationsuppgifter skulle kunna mot särskild låg ränta ställa till
förfogande vissa fonder — närmast någon del af pensionsväsendets —
och räknar sålunda med, att egnahemsrörelsen kan komma och måste,
åtminstone i stort sedt, komma att betala en ränta, som privat svenskt
kapital kan acceptera å långlån, vid hvilka risk är i det närmaste
borteliminerad.

Denna förutsättning är alldeles icke någon orimlighet. Redan
innan statens egnahem slånerörelse började, bildades egna hem i Sverige
i trakter, där gynnsamma betingelser för jordbruk förefunnos och tillgång
till lånemedel i någon ymnigare grad erbjöds. Så sker äfven
alltjämt, särskildt i de sydligare delarna af landet, i vissa bygder i
ganska afsevärd omfattning. De lånemedel, som härvid tillgodogöras,
äro framför allt sparbankernas.

De sakkunnige ha låtit verkställa en ingående och efter min
mening synnerligen värdefull utredning om sparbankskapitalets placering

459

i mindre jordbruksfastigheter, till hvilken utredning jag här hänvisar.
Denna utredning visar — ytterst schematiskt sammanfattad — å ena
sidan att de mindre och medelstora sparbankerna ha sammanlagdt betydande
belopp placerade i dylika fastigheter, å den andra, att de större
sparbankerna, som förfoga öfver det ojämförligt största kapitalet, i regel
helt och hållet afhålla sig från denna utlåningsverksamhet. Slutsatsen
häraf blir naturligt den, att då man behöfver lånemedel för egnahemsrörelsen
man i första rummet bör kunna vända sig till dessa storbanker
på sparverksamhetens område.

Om man vet, att småfolkets i de stora sparbankerna deponerade
pengar f. n. i stor utsträckning utnyttjas för att finansiera den allt
vårdslösare hyreshuslyxen i våra större städer, då kan man också anse
sig ha en stark principiell grund för sitt kraf på en annan lånepolitik
hos storsparbankerna, på deras medverkan för att främja egnahemsrörelsen,
småfolkets egen själfverksamhet på jordbruks- och bostadsbildningens
område. Men härifrån och till möjligheten att få detta kraf
i praktiken realiseradt är steget långt.

Man får icke förbise, att det f. n. måste finnas en betydande och
sakligt betingad skillnad mellan de små och stora sparbankernas lånepolitik.
Redan de små sparbankernas mindre resurser hänvisa dem till
den lilla rörelsen, de små lånen. Själfva bygdesparbanken har vidare
en helt liten rayon för sin in- och utlåning; styrelsen känner alla,
hvarje lån behandlas individuellt, och mången gång kan öfvertygelsen
om låntagarens personliga vederhäftighet få stärka ett reellt svagt hypotek.
Helt annorlunda med storsparbanken. Den rör sig med stora belopp,
som för det första inbjuda till utlåning i större klumplån, och som för
det andra icke kunna plockas ut i smålån utan en enorm apparat för
pröfning och förvaltning af dessa massor af småsäkerheter. Ledningen
sitter vidare i en större stad utan personliga förbindelser till den omgifvande
landsbygden, i hvart fall utan möjlighet att såsom ledningen
för en mindre bank kunna inom sitt inlåningsområde mera individuellt
tillgodose lånebehofvet. Lånepolitiken blir med nödvändighet mer schematisk.
Detta kan man beklaga, men det är så.

Storsparbankens pengar måste emellertid mobiliseras för egnahemsrörelsen.
Detta kan ske endast därigenom, att det kan skjutas
som en buffert mellan storsparbanken och egnahemsbyggarne en organisation,
som på betryggande villkor öfvertager sparbankens pengar
och distribuerar dem till de enskilda.

Till alldeles samma resultat kommer man, när man vänder sig

460

till den andra stora gruppen af kapitalsamlande institutioner, som i
detta sammanhang kunna komma ifråga: försäkringsanstalterna.

Dessa samla stora fonder, som f. n. i stor utsträckning placeras
i intéckningslån, men nästan uteslutande i större stadsfastigheter. I
flera fall ha dock försäkringsanstalterna visat intresse för egnahemssaken
och genom mellanhänder finansierat en del egnahemsbildning,
hittills dock veterligen endast för bostadsändamål och mest i Stockholms
omgifningar. Men det är just mellanhanden, som möjliggjort
detta genom att skjuta sin garanti mellan försäkringsanstalten och låntagarne
och genom sin medverkan för pröfning och förvaltning af de
lämnade hypoteken. För försäkringsbolagen skälfva skulle det uppenbarligen
medföra inrättandet af snart sagdt ett särskildt lånedepartement,
om de på egen hand skulle i någon större utsträckning drifva en dylik
lånerörelse.

Tänker man sig nu dessa sporadiska försök systematiskt organiserade,
så står man äfven här inför uppgiften att få till stånd en institution,
till hvilken sträfvandena på området kunna direkt anknytas, och
som förmår med på samma gång auktoritet och smidighet föra egnahemsarbetet
framåt.

För att fylla denna uppgift har jag tänkt mig och under de
sakkunniges arbete framlagt förslag om inrättande af en egnahemslånekassa,
för hvilken de sakkunnige jämväl uttalat vissa allmänna
sympatier.

Kassans ställning och organisation tänker jag mig i analogi med
våra nuvarande fastighetsbanker, Sveriges allmänna hypoteksbank och
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Den skulle alltså arbeta
själfständigt, med stöd af en af staten tillhandahållen från rörelsen
undantagen riskfond i statsobligationer, hvarjämte man torde få tänka
sig, att staten lämnar antingen ett årligt bidrag för täckande af administrationskostnaderna
eller en gång för alla ett räntefritt lån, ett
slags rörelsekapital, hvaraf afkastningen finge disponeras för bestridande
af ifrågavarande kostnader.

För medelanskaffningen skulle kassan ha att anlita samma väg
som de nuvarande hypoteksbankernä, nämligen att — med stöd i den
garantifond, hvarom nyss talats — utgifva obligationer. Härvid bör
emellertid kassan begränsas till den inhemska lånemarknaden, då dess
mera komplicerade uppgift skulle kunna förorsaka svårigheter på den
utländska marknaden och en konkurrens på denna med de äldre hypoteksbankerna
sannolikt skulle bidraga till en allmän skärpning af lånevillkoren.
Detta står i full öfverensstämmelse med hvad som tidigare

461

fastställts såsom kassans uppgift, nämligen att mobilisera det inhemska
kapitalet för egnahemsrörelsen.

Att detta under nu antydda förutsättningar kommer att lyckas,
att kassan skall kunna uppbringa betydande kapital och äfven relativt
billigt sådant, därom kan icke vara något tvifvel. Genom sin statsgaranti
och sin till en viss mångfald af riskfonden begränsade utlåning
bör kassan få en stark ställning, som inger förtroende, trots att den
kommer att laborera med i viss mån riskablare hypotek än de äldre
hypoteksbankerna. Dess obligationer böra komma att bjuda en ganska
smaklig placering för sparbanker och försäkringsbolag, som på den
vägen kunna bekvämt tillmötesgå det kraf, som ställes på dem, att de
skola låta sina kapital tjäna folkligt ekonomiska syften, ett kraf som,
sedan det en gång blifvit ställdt, de ingen utsikt ha att komma ifrån,
äfven om de ville.

Ledningen af banken skulle utöfvas genom en styrelse, som från
början utses af Kungl. Maj:t, men i hvilken efter hand ett visst inflytande
lämnas dels åt länens egnahemsnämnder, dels åt motsvarande
organisationer af officiell natur, som kunna komma att inrättas för tillgodoseende
af statens bostadspolitiska syften.

Kassans verksamhet skulle, närmare bestämdt, komma att omfatta
utlåning mot hypotek i såväl jordbruks- som bostadslägenheter, liksom
äfven kreditgifning vid styckning af större egendomar under offentlig
kontroll, d. v. s. hela den verksamhet som nu är knuten till statens
egnahemslåne- och jordförmedlingsfonder. All utlåning sker till mellanhänder:
länens egnahemsnämnder, kommuner, bolag, föreningar och
andra korporationer, som kassans styrelse pröfvar lämpliga. Kassans
inflytande och kontroll öfver privata eller halfofficiella institutioner,
hvilka uppträda som mellanhänder, tillgodoses — där offentlig kontroll
icke redan på annat sätt utöfvas, t. ex. af länens egnahemsnämnder —
genom rätt för kassan att tillsätta ombud i resp. företags styrelser och
deltaga i revision af deras förvaltning.

Med Sveriges allmänna hypoteksbank och Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa organiseras samarbete i syfte att stående del af
egnahemslån kan, då den är till betalning förfallen, öfverflyttas i resp.
hypoteksbanker.

Jag har här kunnat endast mycket summariskt antyda kassans
organisation, uppgift och arbetssätt. Utarbetandet af en mera detaljerad
plan förutsätter tillgång till speciell sakkunskap, som här icke
stått till förfogande, och kan för öfrigt icke ske förrän statens ännu

462

under utredning varande bostadspolitiska uppgifter fastställts och de
för dessas lösande afsedda organens karaktär blifvit bestämd.

Det återstår bär endast att anknyta kassan till den tidigare föreslagna
organisationen af statens jordbrukskolonisatoriska verksamhet.

Såsom redan framhållits lämnar kassan kredit för såväl egnahemslåne-
som jordförmedlingsändamål. Jordförmedlingslån utlämnas direkt
till kommuner, bolag och föreningar under i det föregående angifna
förutsättningar. För all egnahemslånerörelse för jordbruksändamål äro
däremot länens egnahemsnämnder kassans organ, liksom hypoteksföreningarna
äro för hypoteksbankerna. För belåningen af bostadslägenheter
torde man, såsom redan antydts, få tänka sig liknande förmedlande
organ, på hvilka jag emellertid i detta sammanhang icke kan ingå.

Slutligen måste gifvetvis ett intimt samarbete komma till stånd
mellan kassan och egnahemsrörelsens centrala ledning. Hur detta skall
organiseras kan dock omöjligt afgöras utan i sammanhang med ordnandet
af motsvarande relationer mellan kassan och en blifvande central
ledning på bostadsväsendets område.

Sakkunnigemajoritetens anmärkningar.

Jag bar i det föregående sökt ge en i någon mån fullständig
belysning af de olika uppgifter, som falla inom den svenska egnahemsfrågans
ram, och ett förslag till en organisation, genom hvilken dessa
uppgifter enligt min mening böra kunna på ett enhetligt och verksamt
sätt tillgodoses. Det återstår mig att i korthet bemöta sakkunnigemajoritetens
försvar för den nuvarande ordningen och dess anmärkningar
mot den af mig föreslagna organisationen, i den mån detta icke
redan skett i den tidigare framställningen.

Majoriteten upprepar åter och åter sin öfvertygelse, »att lånerörelsens
hittillsvarande organisation i praktiken visat sig i det stora
hela väl fylla sin uppgift» (sid. 210), den har »i allmänhet visat sig
kunna på ett framgångsrikt sätt fylla sin uppgift» (sid. 211), ja, den
har »i allmänhet på ett effektivt och för lånerörelsens sunda utveckling
synnerligen lyckligt sätt fyllt sin uppgift» (sid. 232). Några objektiva
bevis för denna sin öfvertygelse har majoriteten dock icke presterat.
Detta påstående styrker jag med en hänvisning till dess egen framställning,
sid. 208—211.

Skälen för min sakkunnigemajoritetens rakt motsatta åsikt har jag
sökt ange i det föregående sid. 375—393. Då majoriteten ansett sig

463

kunna såsom stöd för sin uppfattning om den nuvarande organisationens
förträfflighet in blanco hänvisa (sid. 232) till de i den statistiska
redogörelsen anförda siffrornas vittnesmål, vill jag emellertid här på
nytt erinra särskildt om den af mig påvisade ojämnheten i rörelsens
omfattning i olika delar åt landet. Denna illustreras tydligast af det
faktum, att under åren 1905—1911 af de 26 hushållningssällskapen sju
ha på sin lott hälften af det totala utlämnade lånebeloppet och i det
närmaste hälften af antalet utlämnade lån, medan den återstående hälften
fördelar sig på alla de 19 öfriga. Jag erinrar likaledes om, att jagpåvisat,
hurusom denna oerhörda ojämnhet ingalunda beror på en motsvarande
ojämnhet i egnahemsrörelsens naturliga förutsättningar, utan
måste i första rummet tillskrifvas de olika sällskapens i hög grad ojämna
intresse och förmåga för lånerörelsens handhafvande (se ofvan sid. 377).

Det beror alltså på några få af sällskapen och i sista hand på
den lyckliga slumpen, att inom dessa sällskap funnits för egnahemsrörelsens
ledning intresserade och kompetenta personer, att icke hela
lånerörelsen blifvit ett fiasko, utan tvärtom kunnat konsumera småningom
ganska afsevärda årliga lånebelopp. Men det beror icke, detta torde
stå uppenbart, på förträffligheten af den 1904 tillskapade organisationen,
som för öfrigt alldeles icke är någon organisation utan endast ett
surrogat för en sådan.

Men man kan gå resultatet af de gångna årens egnahemsarbete något
hårdare in på lifvet och fråga sig, hvad det är som åstadskommits med
de sammanlagdt betydande lånebelopp, staten ställt till förfogande. Det
är redan visadt, att de flesta af rikets delar äro praktiskt taget oberörda
af rörelsen, att denna, frånsedt några få län, sålunda icke kunnat öfva
någon inverkan på våra jordbruksbygders ekonomiska och sociala struktur.
Men där rörelsen öfver hufvud afsatt några spår — hvad har utbytet
blifvit? Hur har det för det första gått med skapandet af nya egna
hem? Man kan visa på tillkomsten af några hundratal i de båda Skånelänen,
där förutsättningarna varit gynnsammast, men i öfrigt är antalet
nybildade egna hem knappast nämnvärdt (jämför ofvan sid. 377). Och
i fråga om kolonisationen af de nordligaste länen, hvad ha vi där åstadkommit?
Vi ha i stort sedt helt enkelt misslyckats, under det att våra
grannländer, Finland och framför allt Norge, under motsvarande eller
sämre naturliga betingelser tack vare en fastare ledning och en mera
arbetsduglig organisation förmått åstadkomma resultat, som i vissa fall
äro storverk (jämför ofvan sid. 402).

Alltså: i de flesta af våra bygder har egnahemsrörelsen hittills
icke gjort någon nämnvärd insats, nybildningen af egna hem, som är

464

rörelsens egentliga uppgift, är, frånsedt ett par län, af försvinnande betydelse
och i Norrland så godt som obefintlig. Jag tviflar inte på, att
majoriteten äfven inför dessa fakta vidhåller sin mening, att rörelsen
framgångsrikt fyllt sin uppgift, men jag kan icke dela dess förnöjsamhet.

Denna är emellertid psykologiskt förklarlig. Majoritetens medlemmar
hafva personligen närmast erfarenhet af egnahemsrörelsen, eller
företräda denna i egenskap af ledande krafter, inom just några af de hushållningssällskap,
som nedlagt ett förtjänstfullt arbete för egnahemssaken.
Att de högt värdera detta är förklarligt och rätt, men denna rätt blir
stor orätt, då de generalisera sina lokala och personliga erfarenheter
från dessa sällskap till att gälla sällskapen i allmänhet.

Själfva roten till sakkunnigemajoritetens utpräglade tillfredsställelse
med det nuvarande egnahemsarbetet är dess orubbliga öfvertygelse om
hushållningssällskapens lämplighet som organ för rörelsen. Denna lämplighet
styrkes med åberopande af sällskapens förtjänster på andra områden
— under bortseende från de stora bevisade bristerna just i det
hänseende hvarom fråga är. Jag hänvisar till majoritetens uttalanden
sid. 209 och 232. Min ställning till frågan om hushållningssällskapen
och egnahemsrörelsen har jag utförligt framlagt i det föregående sid. 391 —
393. Jag hänvisar till denna framställning. Dess kontenta kan sammanfattas
så: antingen nya själfständiga organ för egnahemsrörelsen, eller
också måste hushållningssällskapen — af allt att döma mot den förhärskande
meningen bland deras målsmän — gifvas en organisatorisk ram
nog vid att rymma äfven egnahemsuppgiften, på samma gång de knytas
fastare till den centrala förvaltningen.

Det senare krafvet sammanhänger närmast med min uppfattning om
det principvidriga i, att en statlig egnahemslånerörelse bygges på ekonomiskt
ansvariga låneförmedlare, under det att, för att citera majoritetens
uppriktiga formulering, »staten själf icke spelar någon aktiv roll i lånerörelsen
utöfver tillhandahållandet af lånemedel». Rörande den närmare
motiveringen för denna min uppfattning hänvisar jag till min framställning
ofvan sid. 380—384. Här skall ytterligare endast understrykas,
att sakkunnigemajoriteten helt förbigår denna för statens egnahemslånerörelse
konstitutiva fråga.

Genom att sålunda undvika den principiellt afgörande punkten och
såsom själfklar förutsätta hushållningssällskapens lämplighet som egnahemsorgan
når majoriteten sin slutsats, att »skäl icke föreligga att förändra
grundvalen för den nu bestående organisationen», hvarefter den

4G5

är redo att framföra sina anmärkningar mot det reservationsvis framlagda
organisationsförslaget.1

Jag vill söka punktvis upptaga samtliga dessa anmärkningar till
belysning och bemötande.

l:o. Det af mig framställda förslaget förutsätter medverkan i egnahemslånerörelsen
dels af de nuvarande låneförmedlarne, föreningar och
bolag, dels af kommuner. En sådan medverkan synes de sakkunniges
majoritet föga sannolik. Detta är den första anmärkningen.

Det närmaste stödet för sin uppfattning söker majoriteten däri, att
enligt mitt förslag det till låneförmedlarne nu utgående förvaltningsoch
riskbidraget skulle indragas, och icke heller kommunerna skulle,
där de komme att utlämna egnahemslån, åtnjuta något dylikt bidrag.
»Vid sådant förhållande synes det allt annat än sannolikt, att vare sig
de hittillsvarande låneförmedlarne eller kommunerna skulle befinnas
villiga att åtaga sig med lånerörelsen förenade risker och kostnader
utan att därför njuta någon ersättning från statens sida.» . (Sid. 234.)

Härtill kan anmärkas, hvad först föreningar och bolag beträffar,
att själfva föremålet för dessas verksamhet är jordförmedlingen; sekundär
till denna är lånerörelsen. Möjligheten för dem att kunna med framgång
drifva sin jordförmedling och särskildt att kunna åvägabringa en för
deras affär betydelsefull snabb omsättning af den salubjudna jorden
beror emellertid i hög grad på den kredit de kunna lämna sina köpare.
De måste förfoga öfver billiga lånemedel, men framför allt, de måste,
när de sälja sin jord, kunna med bestämdhet utfästa sig till att lämna

1 Jag kan icke underlåta att i förbigående fasta uppmärksamheten på några detaljer i
ma joritetens motivering. Det heter sid. 233: »Det torde icke heller kunna påvisas, att något verkligt
behof föreligger för inrättande af helt nya organ för egnahemsverksamheten. I annat fall
skulle otvifvelaktigt bolagens och föreningarnas låneverksamhet för jordbruksändamål, som hittills
nått en i jämförelse med hushållningssällskapens mycket ringa omfattning, utvecklat sig starkare.»
— Jag ber få hänvisa till min med sitfror styrkta framställning (sid. 44-2 tf.), hur bolag och för.
eningar konsekvent hållits tillbaka såsom låneförmedlare. När det sedan visar sig, att dessa
intet eller föga kunnat uträtta, använder man detta faktum för att bevisa, att det är tillfyllest
med sällskapens arbete, ty eljest skulle »bolagens och föreningarnas låneverksamhet--— ut vecklat

sig starkare».

På ett annat ställe, sid. 210, göres gällande, att »om ett hushållningssällskap på grund
af den därmed förenade risken eller af andra orsaker skulle brista i intresse för lånerörelsens
främjande, kunna för egnahemsrörelsen intresserade bilda en egnahemsförening, genom hvars förmedling
egnahemslån kunna erhållas». — Ja, detta är lätt sagdt, men inte lika lätt gjordt. Sakkunnigemajoriteten
förbiser den betydande skillnaden mellan å ena sidan hushållningssällskapen och å
den andra föreningar eller bolag som låneförmedlare, att de förra lyfta sina statslån mot eu
enkel revers, de senare först sedan de ställt nöjaktig säkerhet Jfr närmare ofvan sid. 441.

* 59

466

en viss kredit. Praktiskt taget förhåller det sig så, att försäljning af
en jordlott och uppgörelse om egnahemslån i de allra flesta fall ske i
ett sammanhang, och att egnahemslånet är en förutsättning för köpet.
Det är då uppenbart, att tillgången till egnahemslån är en så afgörande
förutsättning för föreningars och bolags verksamhet, att de helt enkelt
måste skaffa sig de billiga statslån, som erbjudas, och att för dem i
detta läge det naturligtvis är en fråga af alldeles underordnad betydelse,
om de åtnjuta något förvaltningsbidrag af staten eller icke (se vidare
min framställning ofvan sid. 424). Bakkunnigemajoritetens mening, att,
sedan staten inrättat särskilda organ för lånerörelsen, det för föreningar
och bolag icke skulle finnas någon anledning »att för ändamålet offra
medel», visar sålunda endast, att majoriteten icke gjort sig reda för
arten af föreningars och bolags egnahemsverksamhet.

Hvad åter kommunerna beträffar har jag i det föregående (sid. 396 ff.)
visat, hvilket påtagligt reellt intresse dessa äga i att kunna med stöd
af statsmedel kraftigt främja bosättningen inom sina områden. Jag
upprepar, att jag icke inbillar mig, att kommunernas anslutning till
egnahemsrörelsen skulle ske i ett slag, men den är sakligt så starkt
motiverad, att den kommer ofelbart, om än småningom.1 För öfrigt må
det vara tillfyllest att hänvisa till erfarenheterna från Norge, där hela
lånerörelsen är byggd på kommunerna, och där de icke åtnjuta någon
som helst statlig ersättning för sitt arbete eller sin risk. Man torde
icke ha anledning utgå ifrån, att de svenska kommunerna mera än de
norska skulle påkräfva ersättning för ett allmännyttigt arbete. Man har
väl heller icke skäl att förutsätta, att de hushållningssällskap, som
hittills nedlagt arbete i vår egnahemsrörelse, ha gjort det för betalningens
skull?

Jag är beredd på en motanmärkning. Man skall säga: jämförelsen
med Norge haltar just därför att egnahemslånerörelsen där helt bygger
på kommunerna; enligt reservantens förslag åter skulle läusnämnderna
drifva lånerörelse på statens egen kostnad och risk. Det är då mindre
anledning för kommunerna att lägga sig i saken och nödgas ikläda sig
ekonomiska förbindelser utöfver sina nuvarande, som på många håll äro
omfattande nog.

Denna anmärkning skulle äga en viss giltighet, om icke enligt det
föreliggande förslaget egnahemsintresset finge inom hvarje kommun en

1 Jag erinrar om, att eu af de sakkunniges majoritet, d:r Hellström, reservationsvis framfört
yrkande på rätt för kommunerna att inom den nuvarande organisationens ram uppträda som
låneförmedlare.

467

last anknytningspunkt i den egnahemsnämnd, som skall finnas, som har
som sin närmaste uppgift jordförmedlingen inom kommunens område,
och som för fyllandet af denna sin uppgift kommer att stå i ständig
kontakt med länets egnahemsnämnd, från hvilken riktningen af dess
verksamhet kommer att i hög grad bestämmas. Härunder kommer
ofelbart utvecklingen att bli den, att allt eftersom egnahemsintresset
inom en kommun växer sig starkare, efterfrågan på jord blir större,
egnahemsbildningen lifligare, kommer det också att kännas som ett
bestämdt behof för både den kommunala egnahemsnämnden och för länsnämnden
att lätta bådas arbete — minska skrifveri, förebygga omvägar
och tidsutdräkt — genom att öfverföra egnahemslånens fördelning inom
en viss kommun till dennas egen egnahemsnämnd. På detta sätt kommer
kommunernas medverkan i egnahemslånerörelsen att växa fram
småningom, sundt och naturligt, allt eftersom de reala betingelserna
blifva för handen.

2:o. Sedan sakkunnigemajoriteten sålunda ansett sig kunna fastslå,
att hela egnahemslånerörelsen »komme att drifvas på statens egen risk
genom länsnämndernä», blir det nästa steget i deras bevisning att påvisa
dessas olämplighet för uppgiften.

Majoriteten kan icke finna, att de erbjuda tillnärmelsevis samma
garantier för rörelsens rätta bedrifvande som den nuvarande ordningen.
»En anordning med ekonomiskt ansvariga mellanhänder sådan som den
nu befintliga äger först och främst det företrädet framför den föreslagna,
att låneförmedlaren har ett omedelbart ekonomiskt intresse för att nedbringa
rörelsens kostnader och risker till det minsta möjliga. Hvilken
betydelse detta åter har för lånerörelsens sunda utveckling torde icke
behöfva närmare utvecklas» (sid. 234).

Jo, det behöfs. Utvecklingen har nämligen tillfyllest visat, att
flertalet af hushållningssällskapen upptäckt det enkla förhållandet, att
rörelsens kostnader och risker lättast nedbringas till det minsta möjliga
därigenom att rörelsen själf inskränkes till ett minimum. På samma
gång vinner man onekligen den mest ofelbara garanti mot en osund
lånerörelse. Frågan är bara, om det är på den vägen egnahemsrörelsens
sundhet skall garanteras.

Den fara, som genom de af mig föreslagna länsnämndernä skulle
hota egnahemsrörelsen, ligger emellertid, enligt majoritetens mening,
närmare bestämdt däri, att de skulle vara i saknad af den erfarenhet
och den sakkunskap'' m. m. (sid. 235), hvaraf hushållningssällskapen äro
i besittning.

Sakkunnigemajoriteten har otvifvelaktigt rätt — om den nämligen

468

får utgå ifrån, att hushållningssällskapen, som väl enligt majoritetens
mening i sina egnahemsnämnder insätta erfaret och sakkunnigt folk,
skulle i statens nämnder insätta undermåliga ledamöter, att landstingen
skulle förfara på samma dåraktiga sätt, att slutligen Kungl. Maj:t skulle
tillsätta olämpliga ordförande och odugliga tjänstemän. Majoriteten
utgår också ifrån, att — medan våra kommuners angelägenheter eljest
i regel skötas skapligt nog — de kommunala egnahemsnämnderna
skulle bli så vanskötta, att länsnämnderna icke torde kunna från dem
påräkna'' något pålitligt biträde för införskaffande af upplysningar om
lånesökandes kvalifikationer, för värdering af egnahemslägenheter o. s. v.
(sid. 235). Det är uppenbart, att om man får betrakta dylika förutsättningar
såsom asiomatiska, blir det enkelt ett utdöma hvilket organisationsförslag
som helst. För min del vågar jag vidhålla den uppfattningen,
att när det gäller lösa en svår uppgift, detta bör lyckas bättre genom
organ, som afses och anpassas för densamma, än genom organ med
väsentligen andra syften.

Det synes majoriteten vidare »uppenbart, att en samverkan mellan
tvenne till sin sammansättning så olikartade myndigheter som de föreslagna
länsnämnderna å ena sidan och de kommunala nämnderna å den
andra, icke kan blifva så intim och fruktbärande som erfordras för att
lånerörelsen skall kunna på bästa sätt tjäna sitt ändamål» (sid. 235h
Man frågar sig, hvari den så ödesdigert olikartade sammansättningen
af de olika nämnderna egentligen består. Man frågar förgäfves, majoriteten
endast hänvisar till, att den kommunala nämnden utses på kommunalstämma,
Dsom i öfrigt ingen befattning har med egnahemslånerörélsew».
En grundväsende mening med den föreslagna organisationen vore ju
annars just att ge kommunen en uppgift i egnahemsarbetet, liksom den
redan har det i ett flertal betydelsefulla samhällsangelägenheter. Och i
själfva verket förhåller det sig väl så, att kommunens och länets egnahemsnämnder
äro till sin sammansättning så likartade som möjligt, då bådadera
måste komma att i stort sedt bestå af egnahemsintresserade jordbrukare,
endast med den skillnad, att läusnämnden, om den blir rätt
sammansatt, kommer att sluta inom sig personer af en annan ledande
kapacitet än man kan räkna på inom de kommunala nämnderna. År
det häri olikheten ligger? Faran af en dylik olikhet träffar naturligtvis
i så fall hvarje redan befintlig organisation, som förutsätter samarbete
mellan lokala och centrala organ.

Enligt sakkunnigemajoritetens mening skulle emellertid vidare faran
af de båda nämndernas olikartade sammansättning »blifva så mycket
större som en intressemotsats lätt kan komma att uppstå mellan kom -

469

munerna och länsnämnderna. Där ett dylikt motsatsförhållande uppstått,
skulle dess utjämnande försvåras däraf, att länsnämnderna enligt reservantens
förslag helt och hållet skulle sakna inflytande öfver de kommunala
nämndernas sammansättning)) (sid. 235).

Jag erinrar då först om, att länsnämnden enligt mitt förslag tillsätter
ordförande i den kommunala egnahemsnämnden och sålunda på
denna torde få anses äga ett ganska betydligt inflytande. Men man
frågar sig vidare, hvari de befarade intressemotsatserna egentligen skulle
kunna bestå. Detta blir, liksom arten af den motsats, som lär råda
mellan de olika nämndernas sammansättning, majoritetens hemlighet.
Några konkreta påpekanden skulle ha varit af värde. Härmed skall
icke förnekas, att dylika intressemotsatser kunna tänkas. Sådana äro
alltid tänkbara, särskildt när det gäller pengar, och sammanhänger i
sista hand med svårutrotliga mänskliga svagheter, som det just är organisationens
uppgift att så långt möjligt neutralisera. Jag erinrar ytterligare
endast därom, att det föreliggande förslaget genom en effektiv
central ledning af egnahemsrörelsen ger den största möjliga garanti för,
att möjligen uppstående intressemotsatser skola kunna undersökas och
utjämnas.

3:o. Men det är icke nog med alla dessa hemliga faror, det kan
också tänkas, »att de upplysningar och det öfriga biträde, som de kommunala
nämnderna komme att lämna länsnämnderna vid deras handhafvande
af låneförmedlingen, i vissa fall kunde blifva till skada för en
sund lånerörelse. Af intresse att gagna den egna kommunen och dess
medlemmar kunde nämligen den kommunala nämnden komma att visa
allt för stor eftergifvenhet med afseende å fordringarna på lånesökandes
kvalifikationer och egnahemslägenheternas beskaffenhet. För länsnämnden
skulle det alltid vara förenadt med mycket stora svårigheter att på ett
effektivt sätt kontrollera de lokala ombudens uppgifter, och att, där
nämnden visat sig mindre lämplig för sin uppgift, vinna rättelse. Härigenom
komme åter den risk för statsverket, som enligt hvad ofvan
sagts alltid blefve förenad med lånerörelsens handhafvande af länsnämnderna,
att än jdderligare ökas» (sid. 235—236).

Helt nyligen fruktade majoriteten, att kommunerna, närmast af
brist på kontant erkänsla, skulle, utan hänsyn till egnahemsbildningens
betydelse för dem själfva, låta egnahemssaken ligga — nu har det
plötsligt blifvit fara för ett sådant intresse att gagna den egna kommunen,
att nämnden skulle härigenom förledas att lättsinnigt handhafva
sina åligganden. Naturligtvis ligga båda dessa risker ute i utkanterna

470

af möjligheternas synfält. 1 Men i båda fallen har, tvärtemot hvad
majoriteten påstår, länsnämnden både skyldighet och möjlighet att bevaka
det allmännas intresse. Den kan både egga de försumliga eller
liknöjda och lägga kapson på dem, som vilja rusa iväg i fåvitsko.2 Man
kan utgå ifrån, att dessa möjligheter också komma att tillvaratagas.
Det torde nämligen böra förutsättas, att man äfven för denna organisation
skall få att räkna med både moraliskt och intellektuellt åtminstone
medelmåttigt begåfvade människor.

Sakkunnigemajoriteten anser sig sålunda ha visat, att hela tungan
af egnahemslånerörelsen skulle komma att påhvila länsnämnderna, då
från de kommunala nämnderna af olika skäl ingen medverkan vore att
påräkna. Om emellertid mot förmodan kommunerna skulle komma att
bli verksamma som låneförmedlare uppstå nya faror.

4:o. Län snämndens ställning gent emot de olika kommunerna skulle
bli »ganska svår. Å ena sidan skulle det för länsnämnden vara angeläget
att skaffa lån åt invånarne i de kommuner, som sjkifva icke
uppträdde som låneförmedlare, då dessa icke på annat sätt kunde erhålla
egnahemslån. A andra sidan skulle de kommuner, som genom att uppträda
som låneförmedlare iklädde sig betydande ekonomisk risk, med
fog kunna göra anspråk på, att deras medlemmar icke skulle blifva
sämre ställda än lånesökande från andra kommuner vid fördelningen af
de genom länsnämnden direkt utlämnade lånen. På grund af denna
motsats mellan de olika kommunerna skulle det för länsnämnden blifva
mycket svårt att vid fördelningen af lånemedlen uteslutande taga hänsyn
till det verkliga behofvet i orterna, utan skulle denna synpunkt lätt
blifva tillbakaträngd till afgjordt men för lånerörelsen» (sid. 236).

De svårigheter, sakkunnigemajoriteten här som på en del andra
punkter trott sig ha upptäckt, saknas naturligtvis icke, detta helt
enkelt därför, att de äro allmängiltiga vanskligheter, med hvilka hvarje
organisation måste räkna. Det är ju uppenbart en af länsnämndens
viktigaste uppgifter att på grundval af sin ingående kännedom om

1 Jag anmärker emellertid, att särskilt den senare risken kraftigt motverkas af den inom
hvarje landskommun vakna sträfvan att hålla ifrån sig folk, som skulle kunna komma att öka
kommunens fattigvårdstunga.

2 Jfr närmare min framställning ofvan sid. 404 ff.: jag har där, särskildt sid. 407, understrukit
nödvändigheten för länsnämnden att genom sina egna funktionärer skarpt följa egnahem3-ärendenas skötsel i de kommuner, där den icke på grund af redan vunnen erfarenhet vet sig
kunna med förtroende repliera på egnahemsnämndernas intresse och omdöme.

471

behofvet, egnahemsärendenas skötsel och rörelsens förutsättningar i
öfrigt inom olika kommuner göra eu så långt möjligt rättvis och
sakligt väl motiverad fördelning af tillgängliga lånemedel. Sakkunnigemajoriteten
gör då den invändningen, att vid denna fördelningobehöriga
synpunkter, obehöriga hänsyn till de olika kommunerna,
kunna komma att göra sig gällande. Detta är alldeles odisputabelt.
Allt människoverk är ofullkomligt, och naturligtvis skall det älven härutinnan
komma att visa sig, att inom länsnämnderna misstag begås,
mindre väl motiverade beslut fattas. Men jag upprepar, härmed har
man endast påvisat en allmän risk, som följer besluts fattande inom
hvarje korporation — äfven hos hushållningssällskapen —, man har icke
i minsta mån kunnat göra troligt, att den föreslagna organisationen
genom sina brister skulle särskilt disponera för de antydda farorna.
Man frågar äfven här efter konkret bevisning istället för trosvissa förkastelsedomar.
Genom hvilken af mig föreslagen speciell anordning bli
de personer, som komma att arbeta i länsnämnderna, särskildt utsatta
för att begå missgrepp? Åro de institutioner, som utse länsnämnderna,
inkompetenta för sitt uppdrag? Detta har man icke kunnat påvisa. Äro
nämnderna såsom sådana med den utrustning de gifvits olämpliga såsom
arbetsorgan, och i så fall i hvilka bestämda hänseenden? Icke heller på
denna fråga har man inlåtit sig. Men hvarför, jag upprepar det, måste,
då man icke kunnat påvisa dylika lyten i organisationen, resultatet åt
dennas arbete bli undermåligt?

Naturligtvis komma icke länsnämnderna att nå fullkomligheten.
De komma att arbeta med olika förstånd och energi, och äfven samarbetet
med de olika kommunerna kommer otvifvelaktigt att bli ojämnt
och under stundom förorsaka friktion. Sådant är oundvikligt. Men jag
vågar vidhålla, att järn förd t med den nuvarande ordningen den föreslagna
organisationen skulle innebära ett betydande framsteg. Och på
framsteget är det som det kommer an. Mitt förslag skall i första hand
bedömas under jämförelse med den organisation, som sakkunnigemajoriteten
försvarar, i hvilken det folkliga initiativet blifvit konsekvent tillbakatryckt1
och den enskilde lånesökanden står fullkomligt rättslös
gentemot en låneförmedlares eventuella inkompetens eller godtycke2,
med hvilken statens afsikter i de viktigaste hänseenden — i fråga om
nybildningen af egnahem och Norrlandskolonisationen — väsentligen
förfelats, och som för egnahemsrörelsen i dess helhet gett till resultat
en oerhörd ojämnhet i olika delar af landet.

1 Jfr ofvan sid. 442 ff.

’ Jfr ofvan sid. 381.

472

5:o. En alldeles särskild fara vid samarbetet mellan länsnämnderna
och de kommunala egnahemsnämnderna ligger enligt majoritetens förmenande
däri, att »till länsnämnderna i stor utsträckning komme att
hänvända sig sådana lånesökande, som icke haft utsikt att erhålla lån hos
vederbörande kommun, på grund af sökandens allt för svaga ekonomiska
ställning och lägenhetens olämplighet som eget hem eller dylikt. Någon
effektiv kontroll härutinnan skulle länsnämnden, såsom i föregående
sammanhang påpekats, i saknad af härför lämpade egna lokala organ,
icke kunna utöfva, utan vore den hänvisad till upplysningar från vederbörande
kommunala nämnd, som i sina egna medlemmars1 intresse lätt
kunde förledas till allt för stor eftergifvenhet med afseende å fordringarna
på säkerhet m. m. Detta komme att öka den ekonomiska risk för statsverket,
hvilken, som jämväl förut framhållits, äfven i öfrigt blefve förenad
med den genom länsnämnderna drifna lånerörelsen» (sid. 236).

Jag antecknar i förbigående, att majoriteten utan vidare förklarar
de af kommunerna utsedda egnahemsnämnderna såsom olämpliga lokala
organ för egnahemsverksamheten. Men af större intresse är den parallell
jag i det föregående citatet tillåtit mig kursivera. Anmärkningen,
att länsnämnden skulle komma att särskilt hemsökas af lånesökande,
som refuserats hos vederbörande kommun, faller naturligtvis platt till
marken på grund af det enkla förhållandet, att länsnämnden icke beviljar
lån till enskilda lånesökande inom en kommun, som själf utlämnar
egnahemslån, detta för så vidt icke alldeles särskilda skäl föreligga. Och
om dylika lånesökande skulle kunna vända sig direkt till länsnämnden
— borde man icke då få hos denna förutsätta den intellektuella rörlighet,
att den tillfrågar den kommunala egnahemsnämnden, hvarför den icke
själf tar hand om en lånesökande, som den med så vackra vitsord skickar
till länsnämnden?

6:o. Slutligen drabbas hela den föreslagna organisationen af den
dom, »som riktades mot den af 1899 års egnahemskommitté förordade,
nämligen att densamma blefve alltför invecklad och tungt arbetande
samt kunde komma att medföra afsevärda kostnader» (sid. 237).

Hvad kostnadsfrågan beträffar hänvisar jag till min jämförelse med
de nuvarande kostnaderna i det föregående å sid. 422—423, en jämförelse,
om hvilken majoriteten undvikit att yttra sig.

Anmärkningen beträffande organisationens vidlyftighet och tyngd
åter torde påkalla några erinringar.

1 Majoriteten menar tydligen icke nämndens, utan kommunens medlemmar.

473

Jag tror mig i det föregående ha bevisat nödvändigheten af pålitliga
och arbetsdugliga lokala organ för egnahemsrörelsen. Frågan blir
då, hur dessa skola anordnas. Majoriteten har deri enkla lösningen, att
hushållningssällskapen utse lokala ombud. Hvar och en, som det minsta
sysslat med organisation, vet, hur hopplöst det är att få eu dylik ombudsorganisation
effektiv, för så vidt inte fråga är om förvärfsarbete
eller möjligen rent fackliga intressen. Ombudsmannaskapet mottages,
och därvid stannar det. Det blir den centrala ledningens i längden
omöjliga uppgift att söka hålla lif i intresset hos dessa ombud. Man
behöfver för öfrigt inte resonera allmänt om denna sak. Hushållningssällskapen
äga ju redan en hel del egnahemsornbud, om hvilka i de
flesta fall sällskapen och de lånesökande äro ense, att de äro till ringa
eller ingen nytta. I många fall ha de inte ens klart för sig de rent
formella förutsättningarna för egnahemslånens utlämnande. Någon rutin
kan ju heller icke utbildas genom handläggning af ett egnahemsärende
hvartannat eller hvart tredje år, hvilket torde ha varit den normala
frekvensen per egnahemsornbud i de flesta af våra län.

Helt annorlunda ställer det sig med den föreslagna organisationen.
I denna är själfva lånerörelsen så att säga en öfre våning, den hvilar
på en bottenvåning, som inrymmer jordförmedlingens förstahandsuppgifter.
Förmedlingen af jord för mindre jordbruk, som nu drifves af en
mängd yrkesutöfvare, blir i väsentlig grad lagd hos den kommunala
egnahemsnämnden och därmed en offentlig verksamhet på samma sätt
som arbetsförmedlingen. Jordförmedlingen är en fast och gripbar uppgift,
som, genom att ge något så när jämn sysselsättning, också kan
redan den hålla det lokala intresset uppe; detta blir sålunda icke beroende
af ständig stimulans från en högre ledning. Till själfva jordförmedlingen
knyter sig vidare uppgiften att lämna köpare juridiskt biträde
i hithörande hänseenden (i lagfarts- och inteckningsärenden etc.), ett
arbete, som tillför vederbörande en viss inkomst. Först härefter kommer
lånefrågan. Det är då att märka, att det ju är ett relativt obetydligt antal
mindre jordbruk, som belånas med statens lån. I de bygder, där småbruksrörelsen
hittills visat någon expansionskraft, finansieras den i större
utsträckning af sparbankerna än af staten. Det blir sålunda rum för
en intim samverkan mellan den kommunala nämnden och den lokala
lånerörelsen, hvars betydelse jag redan i det föregående i annat sammanhang
(sid. 401 och 458 ff.) påvisat. Till de nu nämnda uppgifterna sluter
sig till sist samverkan med länets egnahemsnämnd i dess lånerörelse eller
eventuellt det direkta utlämnandet af statens egnahemslån, detta i första

* 60

474

rummet för egentlig nybildning af mindre jordbruk inom respektive
kommuners områden.

År det sant att den föreslagna lokala organisationen har en viss
vidlyftighet, så har den också omfattande uppgifter och ett stort mål.
Arbetsuppgifterna äro redan angifna, målet är ett helt annat än att med
större och mindre framgång hjälpa till med det relativt bekväma besväret
att plottra ut statens pengar — målet är att skapa en organisation,
som förmår ända ned i folkets djupa led och under folkets egen sjelfverksamhet
bära upp ett allmänt genomgripande arbete under statens
ledning på vårt lands inre kolonisation och därmed på lösningen af vår
emigrations- och befolkningsfråga. En sådan organisation måste grundas
djupt, och den måste få en viss tyngd i basen.

Med dessa anmärkningar tror jag mig också ha bemött majoritetens
invändningar rörande den föreslagna organisationens befattning med
jordförmedlingen. Majoriteten finner det naturligtvis olämpligt att för
denna uppgift »upprätta helt nya organ med så vidsträckta uppgifter»
(sid. 239), som jag föreslagit. För majoriteten är jordförmedlingen något
slags hjälpverksamhet till hushållningssällskapens egnahemslånerörelse
och kan lämpligen tillgodoses därigenom att 20,000 kronor fördelas på en
del byråer i residensstäderna, dit man samlar in uppgifter om saluhållna
egnahemslägenheter, och där dessa uppgifter kunna tillgodogöras knappast
af någon procent af den del af befolkningen, för hvilken de äro afsedda.
Det är uppenbart att med denna utgångspunkt är slutsatsen naturlig.
För mig återstår endast att på nytt stryka under, att hvad som för
majoriteten är en bisak, ett obetydligt bihang till egnahemslånerörelsen,
är för mig en hufvudsak h Men därmed följer också, att hela mitt
organisationsförslag måste komma att felbedömas redan på grund af
majoritetens falska perspektiv på jordförmedlingen.

Jag har nu sökt punkt för punkt bemöta sakkunnigemajoritetens
invändningar mot det af mig framlagda organisationsförslaget. Ur sina
sex premisser drar majoriteten den slutsatsen, att egnahemsrörelsen
skulle genom den af mig föreslagna organisationen komma att »förryckas
till sin idé och väsentligen förfelas till sitt ändamål». Det vore
en djärf slutsats denna, äfven om alla premisserna vore riktiga.

Den djupaste orsaken till sakkunnigemajoritetens enligt min egen
mening sakligt otillfredsställande behandling af de af mig utarbetade

1 Jfr härutinnan framställningen ofvan sid. 385 ff.

475

förslagen, ligger i våra vidt skilda utgång spunkter. För majoriteten är
egnahemsrörelsen = statens hmerörelse. För mig är den, såsom jag nyss
framhöll, den stora frågan om Sveriges kolonisation och jordbruksbefolkningens
växt och trifsel, en fråga som af de sociala svårigheterna, emigralionen
och befolkningsproblemet skjutes fram i främsta planet, af hvilken
framför de flesta vårt folks framtid beror.

För majoriteten är egnahemsZcmerörelsen a och o, den yttrar sig
knappast om något annat (jämför sid. 208). Jag åter anser denna vara eu
jämförelsevis underordnad sida af egnahemsfrågan — ja, jag går så långt,
att jag anser den kunna bli i flera fall af ondo utan en målmedveten
statens egnahemspolitik, som lånerörelsen tjänar.

Detta att man satt egnahemsrörelse = lånerörelse kunde vara förklarligt
1904, då man ännu knappast haft tillfälle tänka igenom frågan
och ingen inhemsk erfarenhet och föga tillämplig utländsk hade att
bygga på. Nu är det hvarken förklarligt eller försvarligt. Grundfelet
i majoritetens uppfattning är sålunda, att lånerörelsen isolerats från sin
grund, jordfrågan, att inte, såsom det för de sakkunniges arbete gifna
programmet påfordrade eller åtminstone medgaf, egnahemsfrågan upptagits
i hela sitt sammanhang. Resultatet af majoritetens utredningsarbete
har därför endast blifvit några nya klutar på ett gammalt plagg, som
man redan under de gångna tio åren sökt laga och stoppa vid hvarenda
riksdag. Detta ideliga lagande visar bättre än något annat, att den
nuvarande organisationens lyte är konstitutivt. Och innan insikten härom
hunnit bryta igenom, blir egnahemsrörelsens organisation heller aldrig
annat än ett lappverk, hvars arbetsresultat icke motsvara det allmännas
uppoffringar och än sämre de kraf, som i vårt land måste ställas på en
statens egnahemspolitik.

Stockholm i oktober 1914.

Adrian Molin.

BILAGOR

479

Bilaga A.

Till Herr Statsrådet och chefen för Kungl. jordbruksdepartementet.

De sakkunnige, liv il k a jämlikt nådigt bemyndigande den 20 januari
1911 af dåvarande statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet
tillkallats för att inom kungl. jordbruksdepartementet biträda
med utredning af den s. k. egnahemsfrågan, få härmed vördsamt anföra:

De sakkunniges första åtgärd, sedan de på våren innevarande år
samlats i Stockholm, var att vidtaga åtgärder för fortsättande och fullföljande
af den utredning och sammanställning beträffande egnahemslånerörelsens
bedrifvande, som redan påbörjats inom departementet. För
detta ändamål utsändes till samtliga hushållningssällskap äfvensom till
de föreningar och aktiebolag, hvilka förmedla egnahemslån, dels frågecirkulär,
hvarigenom afsågs att erhålla vissa uppgifter aogående egnahemsrörelsens
bedrifvande i allmänhet, dels ock tabeller, afsedda att
ifråga om hvarje särskildt beviljadt egnahemslån samt hvarje särskild
afslagen låneansökning ifyllas med uppgifter, mera omfattande än de,
som innehållas i de redogörelser, hvilka årligen inkomma till kungl.
landtbruksstyrelsen.

Sedan- dessa frågecirkulär och tabeller, vederbörligen besvarade
och ifyllda, under sistlidne juni och juli månader åter inkommit till de
sakkunnige, har bearbetningen af de infordrade redogörelserna nu fortskridit
så långt, att de sakkunnige på grundval af det insamlade materialet
kunnat erhålla en tämligen god öfversikt öfver det sätt, hvarpå
lånerörelsen hitintills bedrifvits. Det har då framgått, att lånerörelsen
af olika låneförmedlare bedrifvits på tämligen olika sätt och inom de
särskilda landsändarna vunnit helt olika omfattning. Bortsedt från frågan
om den olika omfattning lånerörelsen tagit, en fråga som i viss mån
torde sammanhänga med det större eller mindre intresse låneförmedlarna
själfva visat för lånerörelsen, har det framgått, att olika låneförmedlare
hysa skilda åsikter såväl i fråga om råtta tillämpningen af gäl -

480

lande författningar rörande egnahemslånerörelsen som äfven i fråga om
de allmänna principer, hvilka böra läggas till grund för rörelsen, på
det att denna må blifva så effektiv som möjligt. Den ojämnhet i
rörelsens bedrifvande, som med anledning häraf vållats, kan icke anses
vara till fördel för rörelsen i dess helhet. Det har icke heller kunnat
undgå de sakkunnige, att i särskilda fall beträffande lånens utlämnande
tillämpats principer, hvilka i viss män stå i inre strid med ändamålet
för hela den af staten bedrifna egnahemsrörelsen. Att sådana från statens
sida mindre önskvärda förhållanden uppstått, torde likväl icke kunna
läggas låneförmedlarna till last. Enligt lånerörelsens nuvarande organisation
äro nämligen dessa i fråga om sättet för lånerörelsens bedrifvande
icke underkastade andra inskränkningar än dem gällande författningar
föreskrifva, utan att det likväl genom en saklig kontroll blifvit
sörjdt för eu enhetlig tillämpning af dessa författningar. Denna svaghet
i lånerörelsens organisation anse de sakkunnige nödvändigt att undanröja.
För sådant ändamål torde det vara lämpligast att till någon
central myndighet förlägga en saklig och effektiv kontroll öfver lånerörelsen
i "dess helhet. Eu sådan kontroll torde emellertid icke kunna
utöfvas, utan att den kontrollerande myndigheten angående rörelsens
bedrifvande erhåller sådana uppgifter, att en verklig uppfattning om
rörelsen i dess enskildheter därå kan grundas. De redogörelser för
egnahemslånerörelsen, som enligt nuvarande bestämmelser årligen skola
af låneförmedlarna insändas till vederbörande Konungens befallningshafvande
för att sedermera af dessa öfversändas till kungl. landtbruksstyrelsen,
kunna enligt de sakkunniges uppfattning väl fylla ofvan angifna
ändamål att förse den kontrollerande myndigheten med uppgifter
angående lånerörelsen. Emellertid torde det formulär till sådana redogörelser,
som blifvit fastställdt genom nådiga kungörelsen den 24 januari
1908 icke vara tillfyllest för att redogörelserna skola kunna fylla en så
väsentligt utökad uppgift som den nu angifna. De sakkunnige hafva
därför utarbetat förslag till nytt formulär för ifrågavarande redogörelser
äfvensom till särskild promemoria för redogörelsernas affattande, och få
de sakkunnige härmed till herr statsrådet öfverlämna samma förslag.

Ehuru de sakkunnige ännu icke hunnit utarbeta ett fullständigt
förslag till lånerörelsens omorganisation i angifven riktning, hafva de
sakkunnige likväl ansett lämpligast att redan nu till herr statsrådet
öfverlämna ifrågavarande förslag till nytt formulär för låneförmedlarnas
årliga redogörelser. Genom de af de sakkunnige infordrade särskilda
redogörelserna föreligger nu en mera omfattande utredning angående
lånerörelsen från dess början till och med år 1910. Därest frågan om

481

nytt formulär för låneförmedlarnas redogörelser skulle upptagas först i
samband med pröfning af det förslag till ändringar i gällande bestämmelser
angående egnahemslånerörelsen, som de sakkunnige kunna komma
att framdeles afgifva, skulle beträffande ett eller flera år redogörelserna
såsom affattade enligt det nu gällande formuläret komma att lämna
mindre fullständiga uppgifter än de, som för de föregående åren finnas
tillgängliga. En sådan lucka i fråga om det statistiska materialets fullständighet
skulle kunna undvikas, om redan 1911 års redogörelser,
hvilka enligt nu gällande bestämmelser skola afgifvas i april månad
1912, komme att affattas enligt ett mera fullständigt formulär, sådant
som det af de sakkunnige utarbetade.

Det föreslagna nya formuläret är utarbetadt i nära öfverensstämmelse
med det formulär, enligt hvilket de sakkunnige infordrat förut
omförmälda särskilda redogörelser. Från det nu gällande formuläret
skiljer sig det föreslagna i väsentlig mån. Utom det att den enligt nu
gällande formulär med C betecknade tabellen utökats med ett flertal
kolumner för ytterligare uppgifter, hafva två helt nya tabeller föreslagits,
nämligen en för uppgifter om afslagna låneansökningar samt eu
för särskilda uppgifter om lån, som förut beviljats. Enligt hvad som
framgår af de särskilda redogörelser, som kommit de sakkunnige till
hända, torde på de flesta håll finnas tillgängliga uppgifter i de afseenden,
som angifvas i det föreslagna formuläret. Skulle hos vissa låneförmedlare
sådana uppgifter icke finnas tillgängliga, torde man likväl kunna
förvänta att, därest formuläret fastställes till efterrättelse, dessa låneförmedlare
i framtiden vid handhafvandet af lånerörelsen skola förskaffa
sig de upplysningar, som äro af nöden för redogörelsernas behöriga
affattande.

De sakkunnige hafva vidare funnit önskligt att de olika låneförmedlarna
i likhet med hvad som gäller i motsvarande fall på andra
områden af statsverket tillhandahållas blanketter för redogörelsernas
affattande.

För den händelse det af de sakkunnige uppgjorda förslaget till
formulär skulle blifva fastställdt samt därjämte statsverket skulle komma
att tillhandahålla blanketter, få de sakkunnige vördsamt påpeka lämpligheten
af, att de för hvarje särskildt slag af lägenheter afsedda blanketterna
tryckas på lösa blad. Härigenom skulle, bland annat, vinnas
den fördelen, att om framdeles föreskrift kommer att meddelas därom,
att särskilda redogörelser angående egnahemslånerörelsen i hvad den
afser jordbrukslägenheter och i hvad den afser bostadslägenheter skola

* 61

482

aflämnas till olika myndigheter, de redan tryckta blanketterna alltjämt
skulle kunna användas.

Med anledning af hvad de sakkunnige sålunda anfört få de sak- -kunnige härmed vördsamt anhålla, att herr statsrådet ville utverka

dels att det af de sakkunnige uppgjorda förslaget till formulär för
låneförmedlarnas årliga redogörelser måtte fastställas till efterrättelse
från och med sådan tidpunkt, att redogörelserna för lånerörelsen under
år 1911 blifva affattade i enlighet med sagda formulär,

dels ock att förmedlarna af egnahemslån måtte af statsverket tillhandahållas
blanketter för ifrågavarande redogörelsers affattande.

Stockholm den 28 november 1911.

Å de sakkunniges vägnar:

MALTE RAMEL.

484

................................län.

af gifven af

A. Sammandrag- af

Redogörelse öfver

Dec.31

D e b et.

I. Jordbrukslägenheter.

Under året inbetaladt till statskontoret
kapital

a) icke disponeradt lånebelopp

b) amortering

c) extra afbetalning

d) till fullo inbetalda lån
ränta

Skuld till statskontoret
kapital

a) disponeradt lånebelopp

b) icke disponeradt lånebelopp
ränta

II. Bostadslägenheter.

Under året inbetaladt till statskontoret
kapital

a) icke disponeradt lånebelopp

b) amortering

c) extra afbetalning

d) till fullo inbetalda lån
ränta

Dec.31 Skuld till statskontoret
kapital

a) disponeradt lånebelopp ....................

b) icke disponeradt lånebelopp
ränta

Kronor

Summa

öre

Kronor

öre

485

egnaheinslänerörelse.

..........................................................................................simoni Idneförmedlare.

(låneförmedlare) räkning med kungl. statskontoret.

År

Kredit.

i I. Jordbrukslägenheter.

Jan. 1 Skuld till statskontoret
kapital

a) disponerad! lånebelopp

b) icke disponerad! lånebelopp

ränta ........................................................

Kronor öre; Kronor öre Kronor öre

Dec.31

Under året i statskontoret lyftade statslånebelopp

Upplupna räntor

Jan. 1

Dec.31

II. Bostadslägenheter.

Skuld till statskontoret
kapital

a) disponerad! lånebelopp

b) icke disponerad! lånebelopp

ränta ........................................................

Under året i statskontoret lyftade statslånebelopp

* I

Upplupna räntor.........................................................................!

Summa1

486

B. Sammandrag- af låntagarnas räkningar med

Dec.31

Debet.

I. Jordbrukslägenheter.

Åt låntagarna under året inbetalade
kapital

a) amortering........................................

b) extra afbetalning

c) till fullo inbetalda lån

räntor .............................................................

Låntagarnas skuld till

kapital ..............

räntor ..............................................

(låneförmedlare)

II. Bostadslägenheter.

Af låntagarna under året inbetalade
kapital

a) amortering...... ..............................

b extra afbetalning

c) till fullo inbetalda lån

räntor ..........................................................

Låntagarnas skuld till

kapital

räntor

• (låneförmedlare)

Summa

Kronor

öre

Kronor

öre

Kronor

öre

487

Jan. lj

Dec.31

Jan. 1''

Dec.31

(låneförmedlare).

Kredit.

I. Jordbrukslägenheter.
Låntagarnas skuld till

Kronor j öre

(låneförmedlare)

kapital.......................................................................

räntor

Under året utbetalade egnahemslånebelopp
Upplupna räntor

II. Bostadslägenheter.

Låntagarnas skuld till

kapital................................................................-......

räntor .............................................

Under året utbetalade egnahemslånebelopp

(låneförmedlare)

Upplupna räntor

Summa

Kronor öre

Kronor (öre

488

€. Förteckning på under år .........................

I. Jordbrukslågenheter. a) Obebyggda. (Här upptagas äfven sådana bebyggda

Lån

t a g

are

ä g e n-

T i

1 1 g å n g

a r

j Uppgift,

Areal i
hektar

Närmast be-

Ko 3

- » 1"

Däraf inventarier8)

- §■ ir! 3

lägenhet
i ten förut
vant sär-skilt
i lagfaren
eller icke

lägna stad,
köping, mu-nicipalsam-hälle eller
industricen-trum

nummer

Namn

ffi

K»

P-

5*r K S £

s 3 ® <
» 2 c- ss

= I i

S 2 b-

P- 53 ®

g ^ Sf
I 5’r.

^5 P-cT 2 5
vj? £ M

Samtliga

tillgångar

Y ttre

Inre

Kanin

Totalareal

äraf åker (
trädgård

''''

Kronor j öre

Kronor | öre

1 i

b) Bebyggda. (Här upptagas icke sådana lägenheter, hvarå bygg -

| Lånets nummer i

Låntaga]

e n

Lagen-

Namn

•2

-t

Civilstånd" |

Hemmavarande

familjemedlemmar

(låntagaren med-

räknad)

Veke vid tiden för

ansökningens

inlämnande *)

T i

Samtliga

tillgångar

Kronor 1 öre

1 1 g å n g a r

Däraf inventarier8)

Namn

K o m m u n

Uppgift,
huruvida
lägenhe-ten förut
varit sär-skilt
lagfaren
eller icke

Uppgift,
huruvida
låntaga-ren förut
ägt bygg-naderna å
lägenhe-ten eller
icke

Ä Totalareal

—, Däraf åker och

^ $ trädgård

Närmast be-lägna stad,
köping, niu-nicipalsam-hälle eller
industricen-trum

Yrttre

_____

Kronor | öre

Inre

Kronor

öre

i !

II. Bostadslägenheter, a) Obebyggda. (Här upptagas äfven sådana bebyggda

Låntagare!!

Läge n-

Namn

Födelseår j

Civilstånd j

Hemmavarande
familjemedlemmar
(låntagaren med-räknad)

Yrke vid tiden för
ansökningens
inlämnande2)

Tillgångar

Namn

Kommun

Uppgift,
huruvida
lägenhe-ten förut
varit sär-skilt
lagfaren
eller icke

Areal i
hektar

Närmast be-lägna stad,
köping, mu-nicipalsam-hälle eller
industricen-trum

Af-stånd
däri-från i
kilome-j
ter j

Samtliga

tillgångar

Däraf
lösöres)

Totalareal

Häraf åker och
trädgård

Kronor j öre

Kronor | öre

b) Bebyggda. (Här upptagas icke sådana lägenheter, hvarå bygg Låntagaren

| Lägen -

_						Tillgångar
ånets nummer	Namn	8rj C: P- CD 00 CD Ko	Cl < 02 Ko	Ilemmavarand amiljemedlemr låntagaren nu räknad)	rke vid tiden ansökningen! inlämnande2	Samtliga tillgångar	Däraf 1 lösöres) \|
			P-	• f S ®
					“	Kronor 1 öre Kronor j öre\| Ii II

Namn

Uppgift,
huruvida
lägenhe-ten förut
varit sär-skilt
lagfaren
eller icke

Uppgift,
huruvida
låntaga-ren förut
ägt bygg-naderna å
lägenhe-ten eller
icke

Areal i
hektar

Närmast be-lägna stad,
köping, mu-nicipalsam-hälle eller
industricen-trum

Af-stånd
däri-från i
kilome-ter

Totalareal

Häraf åker och
trädgård

beviljade egnahemslån för:1)

lägenheter, hvarå byggnaderna äro så förfallna, att de fordra fullständig ombyggnad.)

489

Ii e t e n • . jj L	å n e
		Af låne-sökanden beräknad kostnad för nybygg- nader	Af låneförmedlaren åsatt värde å ii	Beviljadt lånebelopp
Af-stånd däri-från i kilome-ter	Inköpspris å lägen-heten	lä^CilllCtCIl	I lunean-sökningen begärdt lånebelopp	hvartill medel fun-nits till-gängliga	hvartill medel icke funnits till-gängliga	minsk-ning eller höjning af det sökta lånebe-loppet4)	Under året utbetaladt lånebelopp	Anmärk- ningar
Totalvärde	Para! värde å
\| Jord j Hus \|
	Kronor \| öre	Kronor \| öre	Kronor 1 öre jKronor öre Kronor \| öre	Kronor \| öre	Kronor \| öre	Kronor öre	Kronor j öre
	\|	1	II II II! !			\|

naderna äro så förfallna, att de fordra fullständig ombyggnad.)

Ii e t e n	L å n e t	Anmärk- ningar
Af-stånd däri-från i kilome-ter	Inköpspris å lägen-heten	Af lånp 1 ^ låneförmedlaren åsatt värde å	I lånean-sökningen begärdt lånebelopp	Beviljadt lånebelopp	Skäl för minsk-ning eller höjning af det sökta lånebe-loppet4)	Under året utbetaladt lånebelopp

beräknad kostnad för eventuella reparatio-ner	Totalvärde	Häraf värde å	hvartill medel fun-nits till-gängliga	hvartill medel icke funnits till-gängliga
Jord \| Hus 1
Kronor öre	Kronor 1 öre	Kronor öre	Kronor	öre Kronor j öre	Kronor öre	Kronor ] öre	Kronor j öre	Kronor	öre
		\|	1 i		1 1	1 1 1

lägenheter, hvarå byggnaderna äro så förfallna, att de fordra fullständig ombyggnad.)

heten	Lånet	Anmärkningar
Inköpspris å lägen-heten	Af låne-sökanden beräknad kostnad för nybygg-nader	Af låneförmedlaren åsatt värde å lägenheten	I lånean-sökningen begärdt lånebelopp	Beviljadt lånebelopp	Skål för minsk-ning eller höjning af det sökta lånebe-loppet4)	Under året utbetaladt lånebelopp
hvartill medel fun-nits till-gängliga	hvartill medel icke funnits till-gängliga
Totalvärde	Däraf värde å
Jord	Hus
Kronor	öre	Kronor j öre	Kronor j öre	Kronor	öre	Kronor \| öre	Kronor\|öre	Kronor öre	Kronor \| öre	Kronor öre
				1		\|

naderna äro så förfallna, att de fordra fullständig ombyggnad.)

heten	L å n e t	Anmärkningar
p''	Af låne-sökanden beräknad kostnad för eventuella reparatio-ner	Af låneförmedlaren åsatt värde å lägenheten	I lånean-sökningen begärdt lånebelopp	Beviljadt lånebelopp	Skäl föi-minsk-ning eller höjning af det sökta lånebe-loppet1)	Under året utbetaladt lånebelopp
hvartill medel fun-nits till-gängliga	hvartill medel ieke funnits till-gängliga
Inköpspris å lägen-heten	Totalvärde	Häraf värde å
Jord	Hus
Kronor I öre	Kronor öre	Kronor \| öre	Kronor j öre	Kronor 1 öre i	Kronor öre	Kronor 1 öre	Kronor j öre	Kronor	öre
	1			1		1

490

I. Jordbruksläg-enheter.

D. Förteckning på under år

a) Obebyggda.

Ansök- ningens nummer	Lånesö- kandens födelse- år	Lånesökandens yrke vid tiden för ansökningens in-lämnande s)	Lånesökandens tillgångar	Lägenhetens areal	Närmast belägna stad, köping, municipal-samhälle eller industricentrum \|
Samtliga tillgångar	Däraf inventarier *) Yttre \| Inre	Total- areal	Däraf åker och trädgård
Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre

b) Bebyggda.

Ansök- ningens nummer	Lånesö- kandens födelse- år	Lånesökandens yrke vid tiden för ansökningens in-lämnande 9)	Lånesökandens tillgångar	Lägenhetens areal	Närmast belägna stad, köping, municipal-samhälle eller i industricentrum J
Samtliga tillgångar	Däraf inventarier s) Yttre \| Inre	Total- areal	Däraf åker och trädgård
Kronor	öre	Kronor	öre \| Kronor	öre
			''			1 \|

II. Bostadslägenheter.

a) Obebyggda.

Ansök- ningens nummer	Lånesö- kandens födelse- år	Lånesökandens yrke vid tiden för ansökningens in-lämnande 2)	Lånesökandens tillgångar	Lägenhetens areal	Närmast belägna stad, köping, municipal-samhälle eller industricentrum
Samtliga tillgångar	Däraf lösöre a)	Total- areal	Däraf åker och trädgård
Kronor	öre	Kronor	öre
	1

b) Bebyggda.

Ansök-

ningens

nummer

Lånesö-

kandens

födelse-

år

Lånesökandens yrke vid tiden
för ansökningens in-lämnande *)

Lånesökandens tillgångar

Samtliga ! Däraf
tillgångar j lösöre 3)

Lägenhetens areal

rr . , i Däraf
Total- L. ,

, jaker och
areal 1. ... 2 j
trädgård

Närmast belägna
stad, köping,
municipal-samhälle eller
industricentrum

Kronor

öre

Kronor

öre

491

afslagna ansökningar om egnahemslån för:

Afstånd
därifrån i
kilo-meter

Inköpspris å
lägenheten

I låneansök-ningen

angifvet låne-belopp

Skål för afslag6)

Anmärkningar

Kronor

öre

Kronor

öre

Afstånd
därifrån i
kilo-meter

Inköpspris å
lägenheten

I låneansök-ningen

angifvet låne-belopp

Skal för afslag6)

Anmärkningar

Kronor j öre

Kronor

öre

jr Afstånd
därifrån i
kilo-meter

Inköpspris å
lägenheten

1 låneansök-ningen

angifvet låne-belopp

Skal för afslag6)

Anmärkningar

Kronor

öre

Kronor

öre

Afstånd
därifrån i
kilo-meter

Inköpspris å
lägenheten

I låneansök-ningen

angifvet låne-belopp

Skäl för afslag6)

Anmärkningar

Kronor

öre

Kronor | öre

492

utbetalade

E. Förteckning på under är

Jordbrukslägenheter.

a) Obebyggda (sådana som förut i tab. C. upptagits såsom obebyggda).

		Lånebelopp
Lånets nummer	År då lånet beviljades	Beviljadt	\| Däraf förut ut- j Under året ut-tietaladt belopp betaladt belopp	Anmärkningar
		Kronor	öre Kronor \| öre 1 Kronor i öre
	1 II II l.l

II. Bostadslägenheter.

a) Obebyggda (sådana som förut i tab. C. upptagits såsom obebyggda).

		Lånebelop	i>		r
Lånets nummer	År då lånet beviljades	... ,, j Däraf förut ut- evl i betaladt belopp	Under året ut- ; betaladt belopp	Anmärkningar
		Kronor i öre i Kronor \| öre	Kronor i öre
1 i II 1 ! \|\|"

I. Jordbrukslägenheter.

F. Särskilda uppgifter angående

År

1 1 Lånets ! nummer	År då lånet be-viljades	Ursprungligt lånebelopp	Inom stadgad tid icke tillfullo uttagna lån. Icke uttaget belopp	Lån, å kvilka itfbetalningar gjorts utöfver stadgad amor-tering. Afbeta-ladt belopp	Lån, som fullständigt inbetalats utan att låneförmedlaren upp-sagt lånet till inbe-talning. Orsaken till inbetalningen angifves 7)	Lån, som af låneför-medlaren uppsagts till inbetalning med angifvande af orsaken till upp-sägningen	Lån, som öfvertaglts af ny ägare till lägenheten med angifvande af nye ägarens namn
Stärbhus- j Annan ny delägare \| ägare
Kronor ! öre	Kronor ! öre Kronor öre
	1 1 II. Bostadsläg	Mil 1 1 .1 ''enheter.
Lånets nummer	År då lånet be-viljades	Ursprungligt lånebelopp 1	Inom stadgad tid icke till fullo uttagna lån. Icke uttaget belopp	Lån, å livilka afbetalningar gjorts utöfver stadgad amor-tering. Afbeta-ladt belopp	Lån, som fullständigtL » , ... inbetalats utan att laD’ 80m af lane01" låneförmedlaren upp-! “edlare“ "f88*8 sagt lånet till inbe- j “I1 >“”mg telning. Orsaken i med “fiende af till inbetalningen 1 orsaken tlU UPP'' angifves ’) sagn.ngen	Lån, som öfvertagits af ny ägare till lägenheten med angifvande af nye ägarens namn
Stärbhus- j Annan ny ] delägare j ägare
Kronor \| öre \|	Kronor j öre	Kronor 1 öre

493

belopp åt'' förut beviljade egnahemslån.

b) Bebyggda (sådana som förut i tab. C. upptagits såsom bebyggda).

		i	ånebelop p		i •
Lånets nummer	År då lånet beviljades	Beviljadt	Däraf förut ut- [ betaladt belopp \|	Under året ut-betaladt belopp	Anmärkningar
		Kronor 1 öre	Kronor i öre	Kronor öre
! 1 1 ! i 1 It

b) Bebyggda (sådana som förut i tab. C. upptagits såsom bebyggda).

Lånets År då lånet

nummer j beviljades

b ånebelop

_ ... ,, ! Däraf förut ut-

ev 1 j betaladt belopp

Under året ut- Anmärkningar

betaladt belopp

Kronor 1 öre 1 Kronor ! öre

Kronor ! öre

egnahemslånerörelsen.c)

Lägenheter, som om-j bytt ägare utan att
nye ägaren öfvertagit
lånet med angifvande
j af orsaken, hvarför
lånet icke öfver-tagits

Beviljadt uppskof
med inbetalning af
annuitet med angif-vande af anledningen
till uppskofvet

Försummad inbe-talning af annuitet
utan beviljadt upp-skof. Icke inbe-taladt belopp8)

Fall i livilka lån-tagaren råkat i
konkurs eller exeku-tiv försäljning
förekommit

Låneförmed-laren åsamkad
förlust

Anmärkningar

Kronor 1 öre

Kronor öre

1 II 1 1 1 1

Lägenheter, som om-bytt ägare utan att nye ägaren öfvertagit lånet med angifvande af orsaken, hvarför lånet icke öfver-	Beviljadt uppskof med inbetalning af annuitet med angif-vande af anledningen till uppskofvet	Försummad inbe-talning af annuitet utan beviljadt upp-skof. Icke inbe-taladt belopp8)	Fall i hvilka lån-tagaren råkat i konkurs eller exeku-tiv försäljning förekommit	Låneförmed-laren åsamkad förlust	Anmärkningar
tagits		Kronor 1 öre		Kronor \| öre

494

P. M.

yid uppgörande af redogörelse och förteckningar angående
egnahemslånerörelsen.

1) Bland beviljade lån införas äfven sådana, till hvilka lånemedel
icke under året funnits tillgängliga. Beträffande sådana lån torde i tab.

C. kolumnen »Beviljadt lånebelopp, hvartill medel icke funnits tillgängliga»
observeras.

2) Låntagarens, respektive lånesökandens yrke angifves med ledning
af uppgifterna i lånehandlingarna så exakt som möjligt. Så bör
i fråga om jordbruksarbetare uppgift lämnas, om låntagaren, resp. lånesökanden
är hemmansägare, hemmason, arrendator, lagstadd ogift dräng,
torpare, statkarl, daglönare, trädgårdsmästare eller dylikt. I fråga om
handtverkare uppgifves om låntagaren resp. lånesökanden är snickare,
skräddare eller dylikt. Bland grofarbetare särskiljas stenarbetare, cementarbetare,
taktäckare m. fl. På liknande sätt förfares ifråga om industri-,
graf- och fabriksarbetare, hvarjämte för dessa äfvensom för handtverkare
och grofarbetare särskildt uppgifves, om låntagaren resp. lånesökanden
arbetat i stad eller på landet.

Som torpare räknas brukare af torp eller mindre lägenhet, såväl
den, som utgjort dagsverken, som ock den, som erlagt kontant arrende.

Låntagaren resp. lånesökanden anses hafva utöfvat det yrke, som
gifvit honom största delen af hans inkomst. Dock bör, därest han varit
soldat, båtsman eller dylikt, detta i hvarje fall särskildt angifvas.

3) Bland låntagarens, respektive lånesökandens tillgångar i inventarier
böra icke upptagas sådana föremål, som enligt tillgängliga uppgifter
äro afsedda att försäljas för åstadkommande af det egna hemmet.

4) I fråga om minskning af det sökta lånebeloppet angifves, om
sådan skett t. ex. på grund af att det sökta lånet skulle hafva öfverstigit
R/6 af det lägenheten åsätta värdet, på grund af att sökanden ej
behöft hela det begärda lånebeloppet eller på grund af andra skäl.

495

5) 1 fråga om skälen för afslag å låneansökningar angifves så
ingående som möjligt, om afslag skett på grund af sökandens personliga
egenskaper, på grund af hans ekonomi, på grund af att lägenheten
förut varit särskildt lagfaren, på grund af att den ansetts olämplig till
eget hem, på grund af att inköpspriset för lägenheten varit för högt
eller dylikt.

6) I tab. F. upptagas endast de lån, rörande hvilka under året
förekommit anledning till anmärkning i något af de i tabellen angifna
hänseenden.

7) Orsaker till lånets frivilliga inbetalande kunna vara: att lånet
inbetalats för erhållande af nytt större lån (i sådant fall bör hänvisning
lämnas till det nya lånets nummer), att lägenheten öfvertagits af till
egnahemslån icke berättigad person, att lägenheten blifvit lagd under
annan fastighet o. s. v.

8) Kortare dröjsmål med annuitetens erläggande bör icke räknas
såsom försummelse.

496

Historik.

Bilaga B.

Till Herr Statsrådet och chefen för Kungl. jordbruksdepartementet.

Den år 1899 tillsatta s. k. egnahemskommittén, som erhållit i
uppdrag att verkställa utredning angående åtgärders vidtagande från
statsmakternas sida för beredande af tillfälle för mindre bemedlade
arbetare att på landsbygden förvärfva sig egna hem, framlade i sitt
utlåtande den 22 juni 1901 plan för statens egnahemslåneverksambet och
föreslog därvid bland annat, att egnahemslån af statsmedel skulle kunna
utlämnas för jordbrukslägenheter till ett högsta värde å jord med åbyggnader
af 4,000 kronor, samt att dylikt lån skulle kunna erhållas intill
% af lägenhetens sålunda beräknade värde.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1904 års riksdag angående egnahemslån
erörelsens ordnande föreslogs beträffande dessa maximigränser
den förändring, att det högsta tillåtna värdet å jordbrukslägenhet måtte
höjas till 6,000 kronor samt att lån måtte kunna utlämnas till belopp
motsvarande högst 5;fi af detta värde. Såsom skäl för den sålunda föreslagna
höjningen af maximivärdet framhöll föredragande departementschefen,
dels att förhållandena inom skilda delar af landet i förevarande
afseende voro synnerligen olika, och dels att kostnaden för anskaffande
af ett till uppodling lämpligt jordområde och dettas förseende med nödiga
byggnader i allmänhet nog ställde sig dyrare än förvärfvandet af redan
befintliga hemmansdelar eller lägenheter. Då lånerörelsen till väsentlig
del var afsedd just för att befordra tillkomsten af sådana nya jordbrukslägenheter,
syntes det departementschefen angeläget, att värdet ej sattes
så lågt, att rörelsen ej kunde som sig borde befordra detta viktiga syfte.
Riksdagen å sin sida beslöt att sänka det sålunda föreslagna maximivärdet
för j ordbrukslägenheter till 5,000 kronor men antog i öfrigt
Kungl. Maj:ts förslag angående ett lånemaximum af s/6 af värdet.
Nämnda bestämmelser blefvo sålunda gällande under egnahemslånerörelsens
första tid.

497

Redan år 1906 blef emellertid på grund af motion i Riksdagen
maximivärdet för jordbrukslägenhet liöjdt till 6,000 kronor, utan att
någon förändring ägde rum i gällande relativa lånemaximum, som sålunda
fortfarande utgjorde n/6 af värdet. Efter upprepade motioner i ämnet
under de följande riksdagarna enade sig slutligen båda kamrarna år 1910
om nu gällande bestämmelser, hvilka återfinnas i Kungl. Maj:ts nådiga
kungörelse den 25 november 1910.

Enligt dessa bestämmelser få egnahemslån utlämnas till inköp af
jordbrukslägenheter med ett värde af högst 7,000 kronor och lånets
belopp får utgöra intill Ve af lägenhetens värde, dock i intet fall öfverstiga
5,000 kronor.

I gällande bestämmelser hafva emellertid hvad lånemaximum vidkommer
några hushållningssällskap i egenskap af låneförmedlare gjort
ytterligare inskränkningar. Jönköpings läns hushållningssällskap utlämnar
sålunda lån för jordbrukslägenheter endast till högst 8/s af det uppskattade
värdet och Göteborgs och Bohus samt Värmlands läns hushållningssällskap
i regel endast till s/* af detta värde, hvarjemte af Koppax--bergs och Jämtlands läns hushållningssällskap dylika lån endast i undantagsfall
beviljas upp till medgifna lånemaximum. Denna tendens att
nedtrycka lånegränsen beror tydligen på en sträfvan hos låneförmedlaren
att minska risken i sina förbindelser. Beträffande föreningar och bolag,
som förmedla egnahemslån, hafva de sakkunnige sig icke bekant, i hvad
mån liknande inskränkningar tillämpas.

Till belysande af egnahemslånerörelsens utveckling under åren
1905—1910 hafva af de sakkunnige införskaffats statistiska uppgifter
från samtliga låneförmedlare, bl. a. angående de utlämnade lånens storlek
i förhållande till de belånade lägenheternas värde. Af de från hushållningssällskapen
inkomna uppgifterna framgår, att i medeltal för hela
riket de under femårsperioden 1905—1909 beviljade lånebeloppen för
bebyggda jordbrukslägenheter utgjorde 73.3 proc. af deras sammanlagda
värde och för obebyggda lägenheter 75.7 proc. af värdet, under det att
den högsta tillåtna procenten utgör 83.3. För år 1910 uppgingo de för
bebyggda jordbrukslägenheter beviljade lånen till 74.3 proc. af lägenheternas
värde och för obebyggda lägenheter till 74.9 proc.

I viss män på grund af den olika praxis, som i detta afseende tilllämpas,
växlar emellertid dessa procenttal icke obetydligt för olika hushållningssällskap.
Det lägsta lånebeloppet i medeltal i förhållande till
lägenheternas värde hade, under femårsperioden 1905 —1909, Koppar *63 -

Nuvarande
bestämmelser.

Tillämpning
i praktiken.

498

bergs läns hushållningssällskap, hvarest de beviljade lånen för bebyggda
lägenheter utgjorde endast 57.2 proc. och för obebyggda lägenheter
57.6 proc. af värdet. Å andra sidan uppgick för Södermanlands läns
hushållningssällskap motsvarande procenttal för de bebyggda lägenheterna
till 79.4 proc. och för de obebyggda till icke mindre än 81.l proc.

Såsom lätt torde inses, ligger en af orsakerna, hvarför medellånebeloppet
icke i något fall uppgår till det högsta tillåtna däri, att lånesökarna
ofta icke behöfva eller icke begära lån till fulla 6/6 af lägenhetens
värde. Sålunda visar exempelvis lånerörelsen i Östergötlands
län ett medellånebelopp af endast 67.7 proc., ehuru man där, långt ifrån
att tillämpa någon ytterligare begränsning af lånemaximum, tvärtom, då
så befunnits erforderligt och möjligt, höjt det begärda lånebeloppet.

Angående de belånade lägenheternas värde äro nedanstående siffror,
hämtade från den af de sakkunnige insamlade statistiken, synnerligen
belysande.

Under åren 1907—1910, under hvilken tid samma bestämmelser
angående värde- och lånemaximum tillämpats, förmedlades af hushållningssällskapen
lån för 2,521 bebyggda lägenheter, hvilka på följande
sätt fördelade sig på olika storleksgrupper:

Lägenheternas värde Antal Proc.

Intill 2,000 kronor 556 22.0

2.001— 3,000 » 642 25.5

3.001— 4,000 » 528 20.9

4.001— 5,000 )) 381 15.2

5.001— 6,000 » 414_lfft

Summa 2,521 100.o

Icke mindre än 1,198 lägenheter eller nära hälften af hela antalet
hade sålunda ett värde af högst 3,000 kronor, och endast 414 lägenheter
voro värda mer än 5,000 kronor. För samtliga 2,521 belånade lägenheter
af detta slag uppgick det beräknade medelvärdet till 3,428 kronor.

De under åren 1907—1910 belånade obebyggda lägenheterna utgjorde
ett antal af 1,221, hvilkas fördelning på samma storleksgrupper framgår
af nedanstående tablå:

Lägenheternas värde	Antal	Proc.
Intill 2,000	kronor	121	9.9
2,001—3,000		175	14.3
3.001— 4,000 4.001— 5,000		212	17.4
	266	21.8
5,001—6,000	» Summa	447 1,221	36.6 100.o

499

Dessa siffror visa, att det öfvervägande antalet af de obebyggda
lägenheterna befinner sig i de båda högsta storleksklasserna. Af de
bebyggda lägenheterna nådde, såsom redan nämnts, nära hälften icke
längre än till ett värde af högst 3,000 kronor, medan inom denna gräns
föll icke fullt en fjärdedel af de obebyggda lägenheterna, och till den
högsta värdegruppen hörde endast 16.4 proc. af de bebyggda, men 36.6
proc. af de obebyggda lägenheterna. Såsom en följd häraf är också
medelvärdet för det senare slaget af lägenheter åtskilligt högre än för
det förra. För de obebyggda lägenheterna uppgår det nämligen till
4,293 kronor, men för de bebyggda, såsom redan nämnts, till endast
3,428 kronor.

I hvilken utsträckning lån beviljats för lägenheter med det högsta
nu tillåtna värdet, 7,000 kronor, kunna de sakkunnige icke för närvarande
angifva, enär detta värdemaximum tillämpats endast från och
med år 1911, och någon statistik öfver lånerörelsen under detta år ännu
icke finnes tillgänglig.

Redan i den kungl. propositionen till 1904 års riksdag angående De sakhunniegnahemslånerörelsens
ordnande framhölls, hvad man också kan sluta af vcs »Halande.
ofvan anförda siffror, att kostnaden för anskaffande af ett lämpligt jordområde
och dettas förseende med nödiga byggnader i allmänhet ställer
sig dyrare och bereder egnahemsbildaren större svårigheter än förvärfvandet
af en redan bebyggd lägenhet. Detta är också helt naturligt. 1
allmänhet gäller ju, att nybyggandet af en jordbruksegendom ställer
stora fordringar på ägarens ekonomi. Vid nyanläggning af en egnahemslägenhet
måste alltid ett drygt arbete nedläggas på uppförande af bostad,
uthus och källare, anläggning af vägar, planering m. m., hvilket med
nu gällande höga arbetspriser kräfver dryga kostnader och dessutom
tager i anspråk ägarens arbetskraft, som denne under andra förhållanden
kunnat använda för att upparbeta sitt jordbruk eller till att bereda sig
extra förtjänst utom hemmet. Medan sålunda utgifterna vid inköp af
en obebyggd lägenhet alltid under första tiden blifva jämförelsevis stora,
ställa sig dessutom inkomsterna i regel lägre än på en gammal lägenhet,
som på grund af å jorden redan nedlagdt arbete från början kan lämna
ägaren en i allmänhet tryggare och jämnare afkastning. Allt detta gör,
att det för anskaffande af eu obebyggd jordbrukslägenhet kräfves afsevärdt
större kapital än för öfvertagande af en redan bebyggd med motsvarande
jordvärde. Med andra ord: det måste i förra fallet ställas
jämförelsevis större kraf så väl på låntagarens ekonomi som på statens
låneunderstöd än i det senare fallet.

500

Bebyggda

lägenheter.

Dessa omständigheter hafva föranledt de sakkunnige att taga under
öfvervägande, huruvida icke lämpligen olika värdemaxima skulle kunna
stadgas för dessa båda olika slag af jordbrukslägenheter.

Af de ofvan anförda siffrorna angående de bebyggda lägenheternas
värde framgår, att redan med den före år 1911 stadgade maximigränsen

6,000 kronor endast ett jämförelsevis ringa antal belånade lägenheter
nådde upp till denna gräns. Äfven om de ifrågavarande siffrorna på
grund af en utan tvifvel i allmänhet synnerligen försiktig värdering från
låneförmedlarnas sida genomgående ange väl låga värden, synas de dock
gifva vid handen, att för de bebyggda lägenheterna icke förelegat något
kännbart behof af en höjning af värdemaximum.

Det torde emellertid ur flera synpunkter vara olämpligt, att nämnda
maximivärde sättes högre än behofvet påkallar. Genom att, såsom från
och med år 1911 sker, bevilja lån till lägenheter med 7,000 kronors
värde eller däröfver, utsträckes lätt statens egnahemslånerörelse till lägenheter
af en annan storlekskategori, än den staten med sin låneverksamhet
närmast afser att nå. För ett pris af 7,000 kronor och i ännu högre
grad för 8,000 kronor torde nämligen i de flesta delar af landet kunna
erhållas bebyggda lägenheter af den storlek, att de icke kunna tillräckligt
intensivt skötas utan hjälp af främmande arbetskraft, under det att
det torde böra gälla såsom en sund norm för statens lånerörelse, att
låneunderstödet begränsas till sådana brukningsdelar, som i regel kunna
nöjaktigt drifvas med familjens egna krafter.

Med den tendens till stegring af prisen på egnahemslägenheter,
som ett högre värdemaximum torde medföra, kan vidare ett uppdrifvande
af värdemaximum utöfver hvad behofvet oundgängligen kan anses påkalla
lätt blifva till ensidig fördel för säljaren, medan däremot köparen
kan komma att för lägenheten få betala ett högre pris, än under andra
förhållanden skulle hafva ifrågasatts. I särskildt hög grad torde detta
gälla i Norrland, där sågverksbolagen i stor utsträckning önska sälja
inägojorden till sina hemman, därvid de visat sig villiga att afyttra
denna för ett jämförelsevis lägre pris till den köpare, som kan erlägga
köpeskillingen i egnahemslån, enär köpet därigenom för säljaren anses
innebära större ekonomisk säkerhet. En höjning i maximivärdet å bebyggda
lägenheter skulle i dessa fall sannolikt få till följd en stegring
i priserna å dessa jordbrukshemman.

Ihågkommas bör slutligen, att med nu gällande bestämmelser lån
i intet fall kan erhållas till högre belopp än 5,000 kronor eller samma

501

högsta lånebelopp, som med ett lånemaximum af b/6 af värdet erhålles
redan vid ett värdemaximum af 6,000 kronor.

Ofvan anförda omständigheter styrka de sakkunnige i deras uppfattning,
att det före år 1911 gällande värdemaximum af 6,000 kronor
för bebyggda lägenheter var tillräckligt högt, och att en återgång till
denna bestämmelse snarare innebär en fördel än en olägenhet för egnahemsrörelsen.

Såsom redan framhållits, är otvifvelaktigt behofvet af kapital betydligt
större vid anskaffandet af en obebyggd lägenhet än vid inköp
af en redan bebyggd. I flera trakter af landet med särskildt höga
antingen jord- eller byggnadspriser eller bådadera förefinnes en liflig
önskan att få värdemaximum för egnahem slägenheter höjdt, såsom bl. a.
framgår af upprepade motioner i Riksdagen. Därvid torde utan tvifvel
behofvet af en förhöjning särskildt visat sig kännbart beträffande obebyggda
lägenheter. De sakkunnige hafva på grund häraf ansett sig
böra redan nu taga under allvarligt öfvervägande de skäl, som kunna
anföras för och emot en sådan förhöjning.

De betänkligheter, som kunna anföras häremot, torde, oafsedt dem
som redan framhållits beträffande de bebyggda lägenheterna, i hufvudsak
vara följande.

Behofvet af kapital för uppsättning af lefvande och döda inventarier
och dylikt blir helt naturligt större ju större den inköpta lägenheten
är; en arbetare med små tillgångar, som vill inköpa en obebyggd
lägenhet med ett värde af exempelvis 8,000 kronor, måste sålunda sätta
sig i skuld icke endast för ojämförligt största delen af köpesumman och
af de erforderliga byggnadskostnaderna, utan måhända äfven, något som
man kan hafva anledning befara, mer eller mindre för inköp af inventarier
m. m. Hans ekonomiska bärkraft blir under angifna förhållanden
allt för svag, och om under några år jordbruket på grund af dåliga
skördar lämnar mindre afkastning, uppstår den risken, att han icke
förmår fullgöra sina rånte- och kapitalafbetalningar å de stora skulderna.
Hans ställning blir ytterligare försvagad, genom att han på grund af
lägenhetens storlek icke är i tillfälle att i någon större omfattning genom
arbete utom hemmet skaffa sig de extra inkomster, som för de flesta
lägenhetsinnehafvare, särskildt dem som sakna tillräckligt rörelsekapital,
torde vara nödvändiga i all synnerhet under de första åren. Då det
sålunda för en arbetare med jämförelsevis små tillgångar — och de
flesta egnahemslånesökande torde falla under denna kategori — måste
vara fördelaktigare och förenadt med mindre risk att skaffa sig en mindre,

Obebyggda

lägenheter.

502

efter hans ekonomiska förhållanden anpassad lägenhet än en större, men
å andra sidan frestelsen att anskaffa en lägenhet af det senare slaget
säkerligen ofta kan vara ganska stor, befara de sakkunnige, att en
.höjning af värdemaximum, äfven om denna höjning inskränkes till 8,000
kronor, kan vara förenad med en viss risk, som kan afvärjas endast
genom en sorgfällig granskning af låntagarens ekonomiska ställning och
lägenhetens beskaffenhet under särskild hänsyn därtill, att den större
lägenheten måste ställa större fordringar på låntagarens egna ekonomiska
resurser än den mindre.

Dessa och dylika betänkligheter anse emellertid de sakkunnige
icke böra tillmätas afgörande betydelse, om det kan påvisas, att uppnåendet
af det med statens egnahemslånerörelse afsedda syftemålet väsentligt
främjas genom en höjning af värdegränsen för obebyggda jordbrukslägenheter.
Detta synes de sakkunnige vara fallet. Redan i den
kungl. propositionen till 1904 års riksdag framhölls klart och bestämdt,
att statens lånerörelse icke, såsom egnahemskommittén föreslagit, borde
vara inskränkt till att främja bildandet af endast sådana mindre lägenheter,
hvilkas ägare under alla förhållanden vore för sin utkomst beroende
af arbetsförtjänst utom hemmet, utan att rörelsen borde få till
uppgift äfven att skapa sådana lägenheter, å hvilka ägaren kunde anses
fullt besuten. De sakkunnige hafva emellertid kommit till den uppfattningen,
att i flera delar af landet bildandet af dylika själfständiga
lägenheter icke är möjligt inom den nuvarande värdegränsen. Det är
ju ett kändt faktum, att under det senaste årtiondet priset på jord i
allmänhet och, på grund af ökad efterfrågan, icke minst priset på till
småbruk lämplig jord, afsevärdt stegrats. Samtidigt hafva äfven byggnadskostnaderna
väsentligt ökats. I mellersta Sverige torde sålunda ett
småbruk svårligen kunna nöjaktigt bebyggas med boningshus och för
en intensivare drift nödiga uthus under 4,000 kronor. Det återstår följaktligen
inom den nu gällande värdegränsen 3,000 kronor till förvärf
af den jord, som med sin afkastning skall förränta husen och försörja
sin brukare. Men det är uppenbart, att i det närmaste samma hus
skulle vara tillräckliga för en afsevärdt större jordareal, genom hvars
afkastning de dyrbara byggnaderna skulle kunna lättare förräntas. Det
måste därför betraktas såsom ett önskemål, att kostnaderna för förvärf
af en i förhållande till byggnaderna fullt tillräcklig jordareal måtte
kunna inpressas inom den värdegräns, som är bestämd för en med
statsmedel belånad obebyggd egnahemslägenhet. Med den nuvarande
värdegränsen torde det med lånerörelsen afsedda syftet att skapa besutna
nya egna hem i många fall icke kunna uppnås, men icke nog därmed,

503

det synes de sakkunnige dessutom föreligga eu fara för att på grund
af den snäft tillmätta värdegränsen framtvingas ett stort antal i förhållande
till jordarealen öfverbebyggda och följaktligen till sitt ekonomiska
värde undermåliga lägenheter.

Såsom en ytterligare beaktansvärd synpunkt anse sig de sakkunnige
i detta sammanhang böra framhålla, att de mest bärkraftiga
småbruken torde vara sådana, som på grund af jordens beskaffenhet,
gynnsamma afsättningsmöjligheter och dylikt särskildt lämpa sig för en
intensiv drift. Skapandet af dylika småbruk bör därför särskildt uppmuntras
genom lån ur egnahemslånefonden; men där nämnda gynnsamma
förutsättningar äro för handen, plägar jorden oftast vara så dyr, att det
inom nuvarande maximivärdet i många fall blir omöjligt att med hjälp
af egnahemslån förvärfva den för ett ekonomiskt väl afvägdt småbruk
nödiga jordarealen.

Vidare finnas stora delar af landet, inom hvilka tillgången till
arbetsförtjänst utom hemmet är ytterst ringa om ens någon. Då därtill
kommer, att dessa landsdelar i allmänhet äro illa lottade i fråga om
kommunikationer, blir en lägenhetsinnehafvare därstädes ofta för sitt
och sin familjs uppehälle hänvisad uteslutande till den afkastning hans
lägenhet kan lämna. Det ligger här särskild vikt på att för lägenheterna
kunna erhålla den större jordareal, som där är förutsättning för
full besutenhet. Äfven i dylika trakter torde sålunda behofvet af ett
högre värdemaximum i fråga om obebyggda egnahemslägenheter göra
sig starkt gällande.

Enligt nu gällande bestämmelser för lån å jordbrukslägenheter
utlämnas lån intill 5/6 af lägenhetens värde, men lånesumman får dock
i intet fall öfverstiga 5,000 kronor. För en lägenhet med 7,000 kronors
värde kan sålunda lån icke erhållas till mer än 5A af detta värde.

Under förutsättning att värdemaximum å bebyggda lägenheter i
öfverensstämmelse med de sakkunniges förslag sänkes från 7,000 kronor
till 6,000 kronor bör begränsningen af lånets absoluta belopp till 5,000
kronor bortfalla, enär ju äfven utan en dylik begränsning lånets storlek
i intet fall skulle komma att öfverstiga 5,000 kronor.

Beträffande obebyggda lägenheter kunna till belysning af lånebehofvet
för lägenheter af olika storlek några siffror anföras från den af
de sakkunnige insamlade statistiken öfver hushållningssällskapens låneverksamhet.
De under åren 1905—1910 beviljade lånen utgjorde för
obebyggda lägenheter inom olika storleksgrupper följande procenttal af
lägenheternas värde:

Låne maximnm.

504

Lägenheternas värde

Intill 2,000 kronor

2.001— 3,000 »

3.001— 4,000 »

4.001— 5,000 »

5.001— 6,000 »

Lånebelopp i
proc. af värdet

................................... 66.6 proc.

..................................... 71.8 »

............................ 73.i »

................................... 75.1 »

................................. 78.2 »

Samtliga lägenheter 75*5 proc.

Af ofvanstående framgår, att de beviljade lånen utgjorde en allt
större procent af lägenheternas värde, ju större detta värde var, och
att sålunda lånebehofvet vid inköp af obebyggda lägenheter växer med
lägenheternas värde. Att under sådana omständigheter inskränka lånesummans
storlek just för de större lägenheterna, måste anses synnerligen
olämpligt. De sakkunnige anse därför, att den nu gällande begränsningen
af lånesummans absoluta belopp till 5,000 kronor bör utgå,
så att lån alltid må kunna erhållas till fulla 6/« af lägenhetens värde.

Det är emellertid uppenbart, att en dylik höjning af lånemaximum
i samband med en höjning af de obebyggda lägenheternas högsta tillåtna
värde till 8,000 kronor kommer att ställa betydligt ökade kraf på statens
egnahemslånefond. Ett bifall till detta förslag skulle därför göra den
af Kungl. Maj:t redan ifrågasatta förhöjningen af denna fond till 7,500,000
kronor ännu mera af behofvet påkallad. Sker ej en dylik förhöjning,
torde man kunna befara, att de tillgängliga medlen i betydligt större
utsträckning än hittills skulle komma att visa sig otillräckliga.

På grund af hvad ofvan anförts, vilja de sakkunnige sålunda föreslå:

att de för erhållande af lån ur egnahemslånefonden gällande bestämmelserna
angående värdemaximum å jordbrukslägenheter måtte förändras
sålunda, att för bebyggda lägenheter det högsta värdet bestämmes
till 6,000 kronor, och att för obebyggda lägenheter motsvarande värde
sättes till 8,000 kronor, samt

att den nuvarande bestämmelsen angående begränsning af lånesummans
absoluta belopp till 5,000 kronor för lån å jordbrukslägenheter
måtte utgå.

Stockholm den 18 mars 1912.

MALTE RAMEL.

WILHELM FLACH. PAUL HELLSTRÖM.

WILH. HEYMAN. ADRIAN MOLIN.

Ernst Höijer.

505

Bilaga C.

Till Herr Statsrådet och chefen för Kungl. jordbruksdepartementet.

De af Herr Statsrådet jämlikt nådigt bemyndigande den 20 januari
1911 tillkallade sakkunnige för utredning af egnahemsfrågan få härmed
öfverlämna den del af sitt betänkande, som afser upplåtande af egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar äfvensom upplåtande af lågenheter
å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen. De
sakkunniges betänkande utgör äfven svar å vissa genom remiss den 24
oktober innevarande år öfverlämnade, i betänkandet närmare angifna
handlingar, hvilka härjämte återställas.

Stockholm den 31 december 1912.

MALTE RAMEL.

WILHELM FLACH. PAUL HELLSTRÖM.

WILH. HEYMAN. ADRIAN MOLIN.

Ernst Höi jer.

* 64

506

Historik.

Upplåtande af egnaliemslägenlieter från vissa
kronoegendomar.

Frågan om upplåtelse af egnahemslägenheter från kronoegendomar
går tillbaka i tiden till 1889 års riksdag, då i Andra kammaren två
motioner väcktes, som afsågo att genom styckning af kronodomäner
bereda möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva egna jordbruk.
Frågan förföll dock vid denna riksdag liksom äfven vid den" följande,
då liknande motioner framlades.

Riksdagen år 1891 beslöt emellertid, på framställning af Knngl.
Maj:t, att där å kronoegendom, som i enlighet med förut fattade beslut
skulle försäljas, utan att Riksdagens vidare hörande erfordrades, funnes
lägenhet, hvilken ansågs lämpligen kunna från egendomen afsöndras
och särskildt för sig afyttras, på Kungl. Maj:t måtte ankomma att utan
auktion upplåta sådan lägenhet åt innehafvaren, under villkor, att sedan
värdet å lägenheten blifvit i den för arrendeuppskattningar stadgade
ordning utrönt, för lägenheten erlades en köpeskilling motsvarande detta
värde, att köparen skulle äga inbetala köpeskillingen under loppet af
10 år med en tiondedel årligen, såvida han för fullgörande häraf ställde
godkänd säkerhet, samt att upplåtelsen skulle äga rum i form af jordafsöndring.

Med anledning af nämnda beslut utfärdades genom nådigt bref
till domänstyrelsen den 22 december 1893 närmare bestämmelser att
lända till efterrättelse vid upplåtelser af ifrågavarande slag.

Genom beslut af 1894 års riksdag, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med af Kungl. Magt afgifven proposition, utsträcktes betydligt
rätten till upplåtelser af mindre lägenheter från kronoegendomar. Riksdagen
medgaf därvid, att styckning af eller afsöndring från härför
lämpliga kronoegendomar kunde efter Kungl. Maj:ts beslut äga rum
beträffande sådana egendomar, som finge försäljas utan Riksdagens
hörande, samt beträffande öfriga egendomar efter Riksdagens pröfning.

9 I de sakkunniges hufvudbetänkande kommer att meddelas en utförlig historik öfver
upplåtelser af lägenheter å kronojord.

507

Därest å sådan egendom, som skulle blifva föremål för styckning eller
afsöndring, fanns lägenhet, som var bebyggd med enskild person tillhöriga
hus, skulle dylik lägenhet hembjudas denne till inlösen mot det
lägenheten åsätta försäljningsvärde. Ofriga utstyckade lägenheter skulle
utbjudas till försäljning under hand, samt, där ingen köpare på detta
sätt kunnat erhållas, försäljas på offentlig auktion. Köpeskillingen skulle
få inbetalas under loppet af tio år med en tiondedel årligen, så vida
köparen ställde godkänd säkerhet, i fråga om bebyggd lägenhet för
hela köpeskillingen, samt i fråga om obebyggd lägenhet för de afbetalningar,
som erfordrades för halfva köpeskillingens erläggande. Obebyggd
lägenhet skulle bebyggas inom fem år, vid äfventyr att ogulden
del af köpeskillingen genast skulle vara till betalning förfallen.

Genom nådigt bref till domänstyrelsen den 25 september 1896
meddelades sedermera reglementariska föreskrifter att lända till efterrättelse
vid upplåtelser af ifrågavarande slag.

De af 1894 års riksdag antagna bestämmelserna angående upplåtelser
af lägenheter från kronoegendomar ägde bestånd till år 1909,
då nya bestämmelser af Riksdagen antogos, hvilka, i den mån de afvika
från de förut gällande, hufvudsakligen äro af följande innehåll. Upplåtelse
af kronojord medgafs för bildande jämväl af bostadslägenheter.
Rätten till hembud utsträcktes under vissa villkor äfven till innehafvare
af lägenhet, bebyggd med kronan tillhöriga hus. I fråga om sättet för
anbuds ingifvande inskränktes auktionsförfarandet, så att detta kom till
användning endast i de fall, då flera lika höga anbud å samma lägenhet
inkommit. Köpare af obebyggd lägenhet ålades att aflämna en
förbindelse att inom fem år hafva lägenheten bebyggd, vid äfventyr att
eljest nödgas erlägga ytterligare en femtedel af köpeskillingen, med
rätt för kronan att till säkerhet för byggnadsskyldighetens fullgörande
erhålla inteckning å förbindelsen i lägenheten. I fråga om köpeskillingens
erläggande bibehölls för bostadslägenheter samma bestämmelser,
som tidigare gällt för iordbrukslägenheter, medan för dessa senare
medgafs amortering i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de för
statens egnahemslån gällande föreskrifter. Slutligen medgafs, att bostadslägenheter
finge upplåtas med tomträtt. De nya bestämmelserna
återfinnas i den ännu gällande nådiga kungörelsen den 31 december
1909 angående förändrade grunder för åtgärder i syfte att åt mindre
bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att förvärfva egnahemslägenlieter
från vissa kronoegendomar. Samma dag afläts nådigt bref till
domänstyrelsen med närmare bestämmelser för upplåtelser af lägenheter
i enlighet med nyssnämnda kungörelse.

508

Antal upplåtelser
jämlikt
kung. den
31 dec. 1909.

Ändringar
i kung. den
31 dec. 1909.

Den utsträckning, i hvilken upplåtelser af lägenheter jämlikt kungörelsen
den 31 december 1909 hittills ägt rum, framgår af tab. A å
sid. 533—534, i hvilken uppgifter meddelas å antalet enligt nämnda
kungörelse försålda lägenheter, fördelade efter köpeskillingens storlek. Antalet
försålda lägenheter, hvarå vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshafvande
under år 1911 utfärdat köpebref, utgör 123, och antalet dylika
lägenheter, hvarå köpebref utfärdats under år 1912, 177, eller för de båda
åren tillsammans 300. För de flesta af dessa lägenheter är köpeskillingen
ganska låg. För 142 eller nära hälften af samtliga uppgår densamma
till högst 1,000 kronor. En köpeskilling af öfver 7,000 kronor, som
intill 1912 års utgång utgör den högsta värdegränsen för erhållande af
egnahemslån af statsmedel för jordbrukslägenheter, förekommer endast
för 9 lägenheter. Till jämförelse med uppgifterna i tab. A å antalet försålda
lägenheter meddelas i tab. B å sid. 535 jämväl uppgift å antalet
lägenheter, hvilka varit afsedda att försäljas men icke funnit köpare vid
tiden för arrendeperiodens utgång. Antalet dylika lägenheter är endast
60, och af dessa hafva två blifvit sålda efter arrendetidens utgång
år 1911. I nämnda antal ingå vidare sex lägenheter, hvilka få tillträdas
först år 1913, och som sålunda före denna tid kunna hafva
funnit köpare.

De upplåtelser af egnahemslägenheter från kronodomäner, som
under de sista årtiondena ägt rum, utgöra ett viktigt led i de af staten
understödda sträfvandena att bereda mindre bemedlade tillfälle att på
fördelaktiga villkor förvärfva egna hem. Tillgången på kronojord,
lämplig till dylika egnahemslägenheter, är i flera delar af landet så afsevärd,
att staten häri äger i sin hand ett medel att i viss mån reglera tillgången
på egnahemslägenheter och därmed äfven att motverka en alltför
kraftig stegring af jordpriserna. Härtill kommer ytterligare den omständigheten,
att genom de för köparne gynnsamma bestämmelserna
för inbetalning af köpeskillingen anlitandet af egnahemslånefonden i
icke oväsentlig mån minskas och därmed äfven behofvet att till densamma
upplåna kapital.

Frågan om formerna för upplåtelse af lägenheter å kronojord
måste därför anses stå i mycket nära samband med egnahemsfrågan i
öfrigt, och då de sakkunniges uppdrag innebär en utredning af egnahemsfrågan
i hela dess vidd, hafva de sakkunnige därför ansett sig böra
upptaga äfven föreliggande fråga till behandling. För att kunna bilda
sig en föreställning om huruvida det bland dem, som i praktiken skola
tillämpa dessa bestämmelser, förefinnes något allmänt behof att få dem

509

förändrade, hafva de sakkunnige anhållit hos samtliga domänintendenter
och landskamererare i de län, där antalet kronoegendomar är
af någon betydenhet, om upplysning, huruvida några ändringar i förordningen
af dem ansåges vara af behofvet påkallade. Af de inkomna
svaren hafva de sakkunnige fått bekräftadt, att vid tillämpningen eu
del brister visat sig vidlåda ifrågavarande förordning, särskildt i fråga
om förfaringssättet vid försäljningen och köpeskillingens erläggande.

Af de framställda anmärkningarna och förslagen till förbättringar
hafva de sakkunnige därefter användt sig vid utarbetande af efterföljande
förslag till förändringar i kungl. kungörelsen den 31 december
1909, liksom de sakkunnige äfven i några punkter tillgodogjort sig den
behandling frågan beredts i Riksdagen.

Det har ifrågasatts, huruvida det icke borde medgifvas Kungl.
Maj:t rätt att utan Riksdagens hörande besluta om upplåtelser af lägenheter
till egnahem äfven från sådana kronoegendomar, hvilka lämna mer
än 600 kronor i årligt arrende. Äfven till Riksdagen hafva motioner
afgifvits i detta syfte, senast innevarande år, utan att dock föranleda till
någon Riksdagens åtgärd. I sitt afstyrkande utlåtande, nr 36, med anledning
af dessa motioner anförde jordbruksutskottet, att af sådana egendomar,
hvilka af Kung]. Maj:t finge utan Riksdagens hörande försäljas,
fortfarande återstode osålda 459 stycken, med ett sammanlagdt taxeringsvärde
af ej mindre än 6,346,100 kronor. På grund af det stora antalet
ännu osålda dylika jordbruksegendomar ansåg därför utskottet, att en
utsträckning af den åt Kungl. Maj:t inrymda försäljningsrätten beträffande
utarrenderade kronoegendomar icke borde medgifvas.

Mot utskottets utlåtande kan med skäl anföras, att det ingalunda
är uteslutet, att vissa egendomar, som lämna öfver 600 kronor i årligt
arrende, kunna bättre lämpa sig för styckning till egnahemslägenheter än
de förutnämnda, liksom ock att från de förra kunna afskiljas lägenheter
hvilka af en eller annan orsak bättre lämpa sig till själfständiga
jordbruk än att upplåtas tillsammans med stamfastigheten. Det är
åbyggnadernas beskaffenhet och tillräcklighet, torpens antal och belägenhet
och en del andra lokala förhållanden, som härvid äro afgörande,
men däremot icke egendomens eller arrendesummans storlek.

Det skulle sålunda ur egnahem ssynpunkt utan tvifvel vara önskligt,
om Kungl. Maj:t erhölle rätt att utan Riksdagens hörande afgöra om
styckning och försäljning till egnahemslägenheter af därför lämpliga
kronoegendomar, äfven om de lämna öfver 600 kronor i årligt arrende.
Då emellertid Riksdagen så nyligen som innevarande år afslagit en sådan
framställning, hafva de sakkunnige icke ansett sig böra framlägga ett

Upplåtelser
af lägenheter
utan Riksdagens
hörande
(nuv.
mom. 2:o).

510

Tid för uppskattning

(nuv. mom.
4:o).

dylikt förslag, men likväl velat framhålla önskvärdheten af en förändring
i ofvan antydd riktning.

1 en till jordbruksutskottets utlåtande nr 86 vid 1911 års riksdag
fogad reservation, i sina hufvuddrag upprepad i reservation till jordbruksutskottets
utlåtande nr 72 vid 1912 års riksdag, har föreslagits,
att Riksdagen måtte hos Ivungl. Maj:t anhålla om utredning, i hvilken
omfattning upplåtelser af jord till småbruk och bostadslägenheter från
kronans egendomar lämpligen kunde äga rum. I motiveringen härför
framhölls, att det för egnahemsrörelsen måste anses i hög grad önskvärdt,
att en förteckning upprättades öfver den kronojord, som under en viss
tidsperiod, exempelvis tio år, med fördel kunde upplåtas till mindre jordbruk,
och att tillgången till en sådan förteckning på ett kraftigt sätt skulle
bidraga att förebygga eller minska den under de senare åren allt tydligare
framträdande tendensen till en oskälig prisstegring å den för
egnahemsspekulanter tillgängliga jorden. De sakkunnige anse, att det
i flera afseenden vore synnerligen önskvärdt, om genom de föreslagna
åtgärderna större planmässighet kunde vinnas vid upplåtelser af egnahemslägenheter
å kronoegendomar, då eu dylik planmässighet otvifvelaktigt
skulle återverka fördelaktigt på hela egnahemsrörelsen, och vilja
därför framhålla lämpligheten af att en sådan utredning som den i
ofvannämnda reservationer föreslagna blefve företagen.

I nu gällande förordning stadgas, att styckning och försäljning
af kronoegendom må ske, ifråga om utarrenderad egendom, endast
vid arrendetidens slut. Det har emellertid i Riksdagen flera gånger
väckts förslag, att försäljning måtte kunna ske äfven under arrendetiden,
och senast vid 1912 års riksdag framställdes genom motion i
Andra kammaren förslag i denna riktning. Med anledning af sistnämnda
motion beslöt Riksdagen att i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa,
huruvida ej på framställning eller efter medgifvande af arrendatorn eller
dennes rättsinnehafvare försäljning af kronans jordbruksdomäner eller
delar af sådana måtte kunna ske jämväl under löpande arrendetid.

En förändring af bestämmelserna i här föreslagen riktning synes
de sakkunnige vara önskvärd. Otvifvelaktigt kunna sådana fall inträffa,
då det kan vara önskligt, att försäljning af viss egendom kan
komma till stånd redan under löpande arrendetid. Exempelvis kan det
för såväl staten som arrenderättsinnehafvaren vara fördelaktigt, om försäljning
kan komma att ske vid en arrendators död, eller där en arrendator,
för att kunna behålla sina barn vid hemmet, vill förskaffa sig
säkerhet att kunna förvärfva den egendom, han brukar och som framdeles
skall försäljas. Äfven de å kronoegendomen bosatta torparna skulle

511

genom eu dylik bestämmelse erhålla möjlighet att tidigare än eljest
förvärfva äganderätten till de af dem brukade torpen. Och för staten
torde ej heller några olägenheter kunna uppkomma däraf, att försäljning
tillätes under löpande arrendeperiod, där staten och kronoarrendatorn
äro ense.

En förändring af mom. 4:o i förevarande kungörelse därhän, att på
framställning eller efter medgifvande af arrendatorn eller dennes rättsinnehafvare
styckning och försäljning af utarrenderad kronoegendom må kunna
äga rum jämväl under löpande arrendetid, synes därför väl motiverad.

Det skulle vidare säkerligen i ännu högre grad befordra egnahemsbildandet,
om sådan förändring i arrendelagen vidtoges, att staten
medgåfves rätt att i arrendekontrakt göra förbehåll om afträdande under
arrendetiden af till egnahemslägenheter lämpliga områden af utarrenderad
kronoegendom. Härigenom skulle nämligen försäljning af dylika lägenheter
under en längre tidsperiod möjliggöras. En vid 1909 års riksdag
framlagd kungl. proposition med förslag till sådan ändring i lagen
om nyttjanderätt till fast egendom, att i kontrakt angående utarrendering
af kronan tillhörig jordbruksdomän skulle få intagas förbehåll
om skyldighet för arrendatorn att under arrendetiden afstå område,
som erfordrades för allmänt ändamål eller för undersökning eller tillgodogörande
af mineralfyndighet, blef visserligen af Riksdagen afslagen.
Den nu afsedda förändringen torde dock icke böra jämställas
med den sålunda ifrågasatta och synes icke behöfva vålla några
egentliga olägenheter. Vid arrendeaftals uppgörande böra nämligen
vissa bestämda områden kunna angifvas såsom möjligen afsedda att
i händelse af behof frånskiljas under arrendetiden. Dessa områden
kunna på förhand särskildt värderas och uppskattas, hvarjämte i kontraktet
kunna intagas bestämmelser om det belopp, som skall afdragas
från arrendesumman för hvarje särskild lägenhet, hvilken under arrendetiden
frånskiljes stamfastigheten för att upplåtas till eget hem. Möjligen
kan ju staten genom uppställande af dylika villkor i arrendekontrakten
icke betinga sig högsta inkomst af sådana kronoegendomar,
men minskningen torde i allmänhet icke blifva afsevärd. I alla händelser
bör icke farhågan härför få verka afgörande, då det onekligen
såväl för staten som för egnahemsrörelsen är af stor betydelse, att
staten vid behof och efterfrågan af egnahemslägenheter kan släppa i
marknaden lämpligt antal sådana och icke såsom nu måste forcera försäljningen,
innan utarrenderingen af hufvudfastigheten äger rum. De
sakkunnige hafva emellertid icke ansett sig för närvarande böra direkt
formulera eu dylik lagändring, enär denna icke inverkar på bestämmel -

512

Köparnes

kvalifika tioner (nytt

mom.).

Anbuds
ingifvande
(nuv. mom.
9:o).

serna i nu ifrågavarande förordning, utan hafva endast velat erinra om
behofvet och möjligheten af en dylik ändring af arrendelagen.

I nuvarande förordning finnas inga villkor i fråga om vandel eller
lämplighet i öfrigt uppställda för dem, hvilka på grund af särskilda
förhållanden skola erhålla hembud å de lägenheter de innehafva, ehuru
visserligen stadgandet att hembud må äga rum (icke skall äga rum),
lämnat Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillfälle att pröfva hembudstagarens
lämplighet. För köpare af lägenheter, som icke skola hembjudas
viss person, är däremot stadgadt, att han skall vara mindre
bemedlad eller obemedlad, äga god frejd och hafva gjort sig känd för
arbetsamhet och hederlig vandel samt, hvad köpare af jordbrukslägenhet
beträffar, äga förutsättningar för drifvande af ett mindre jordbruk. De
sakkunnige hafva emellertid ansett, att äfven för köpare af hembjudna
lägenheter uttryckligen bör fordras samma intyg om god frejd, sparsamhet,
nykterhet och hedrande vandel, som fordras af egnahemslånesökande,
för att de må komma i åtnjutande af de förmåner, som äro förbundna
med upplåtelser af här ifrågavarande slag. Hvad angår bestämmelsen,
att köpare skall vara mindre bemedlad eller obemedlad, finnes visserligen
dylikt villkor redan förut äfven för köpare af hembjuden lägenhet, då
hela förordningen afser upplåtelser af egnahemslägenheter endast åt
mindre bemedlade och obemedlade, men då dessa villkor i nu gällande
förordning särskildt intagits ifråga om sådana personer, hvilka genom inlämnande
af anbud äga att förvärfva lägenhet synes, för undvikande af
missförstånd, detsamma böra stadgas äfven beträffande hembudstagare.

Då på detta sätt villkoren i fråga om köparnes kvalifikationer blifva
desamma för alla köpare, torde det vara lämpligast att sammanföra dessa
bestämmelser på ett ställe i ett nytt moment.

Det hittills följda förfaringssättet vid anbuds ingifvande med oförseglade
anbud har visat sig medföra den stora olägenheten, att senare
tillkommen spekulant kunnat erhålla del af förut inlämnade anbud och
därefter endast behöft öfverbjuda dessa med några få kronor för att
försäkra sig om viss lägenhet. De först inlämnade anbuden hafva nämligen
kommit ur räkningen, så snart ett högre från därtill berättigad
person inkommit. Den som sist, omedelbart före inlämningstidens
utgång, tagit del af inkomna anbud, har haft i sin hand att afgifva det
högsta budet, och anbudsgifvandet har därigenom så att säga blifvit
en auktion vid diariet, där den sist bjudande haft största utsikt att
erhålla lägenheten.

De nuvarande bestämmelserna om anbuds ingifvande hafva sålunda
visat sig mindre lämpliga. Så godt som samtliga landskamrerare och

513

domänintendenter hafva ock i sina till de sakkunnige ingifna yttranden
ansett en ändring härutinnan nödvändig.

Några hafva föreslagit, att anbuden borde inlämnas förseglade,
flera en återgång till bestämmelserna i 1896 års kungl. kungörelse, och
åter andra, att lägenheter, som icke skola hembjudas till inlösen, omedelbart
borde utbjudas å offentlig auktion. Såsom skäl för sistnämnda
förfärande har anförts, att den allmänhet, för hvilken ifrågavarande upplåtelser
äro afsedda, har svårt att fatta bestämmelserna rörande skriftliga
anbuds ingifvande och ofta härigenom afhålles från att inlämna
anbud, hvaremot en auktion är ett åtkomstsätt, som för köplystna
är något alldaglig^ naturligt och påtagligt. Det har vidare framhållits,
att större reda i hithörande förhållanden skulle vinnas, därest anbuds
ingifvande upphörde och offentlig auktion hölles i likhet med hvad
som sker vid försäljning af annan kronojord, samt att någon anledning
att vid försäljning af lägenhet använda ett annat förfaringssätt icke
förefunnes.

Ehuru de nu anförda skälen för auktionsförfarandet måste tillerkännas
en ganska stor betydelse, kan det icke förnekas, att infordrandet
af anbud har det stora företrädet, att härigenom utbudet af lägenheter
kommer att jämnare motsvara efterfrågan. Upplåtelsen af lägenheter
behöfver nämligen under sådana förhållanden icke forceras, hvilket
i viss mån sker vid auktionsförfarandet. Tillvägagångssättet med anbuds
ingifvande har därjämte ytterligare den fördelen, att äfven längre bort
boende personer kunna utan olägenhet uppträda som spekulanter, under
det att genom auktionsförfarandet spekulanterna i de flesta fall torde
komma att inskränkas till de mera närboende. Därjämte finnes vid
anbuds ingifvande större möjlighet att vid pröfning af inkomna anbud
taga hänsyn till anbudsgifvarens lämplighet o. dyl. Det synes därför
vara starka skäl att bibehålla förfarandet med anbuds ingifvande.

Att såsom föreslagits infordra förseglade anbud anse de sakkunnige
likväl icke lämpligt. Detta sätt att undvika öppen täflan mellan spekulanter
och därigenom söka framtvinga högre anbud är för längesedan
utdömdt, och olägenheterna däraf föranledde just till 1896 års bestämmelser
rörande anbuds ingifvande. De förseglade anbuden tvinga visserligen
fram det högsta priset en spekulant anser sig vilja betala för en
lägenhet, men icke sällan ett högre än han skulle behöfva gifva, enär han
af fruktan för en möjlig, genom det förseglade anbudet dold konkurrent
tvingas att bjuda ett högre pris än som vid fri och öppen täflan skulle
behöfva ifrågakomma. Detta gäller särskildt för den, som redan innehar
en kronolägenhet, men icke har rätt till hembud. Han måste för att

* 65

514

Säkerhet för
köpeskillingens

erläggande
(nytt mom.).

kunna försäkra sig om att få kvarsitta på den lägenhet han brukar, inlämna
ett måhända oskäligt högt anbud för att icke riskera att högre
sådana inkomma och han därigenom tvingas att gå ifrån sin lägenhet.
Det kan ju visserligen invändas, att staten genom att fordra förseglade
anbud erhåller det högsta möjliga beloppet för den jord, som den afhänder
sig. Detta är dock icke syftet med dylika försäljningar. Af sikten
bör i stället närmast vara att möjliggöra för därtill lämpliga personer
att erhålla egnahemslägenheter till skäligt pris. När staten erhåller
minst det värde, hvartill lägenheten uppskattats, torde någon uppskrufning
af försäljningspriset därutöfver icke vara lämplig.

Annorlunda ställer sig förhållandet, då det gäller att skilja mellan
två eller flera spekulanter, hvilka bjudit det uppskattade värdet. Enligt
bestämmelserna i 1896 års kungl. kungörelse skola, där två eller flera
anbud afgifvas till det åsätta saluvärdet, anbudsgifvarna af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande föreläggas att å viss dag och timme infinna sig
för täflan sins emellan å auktion. Genom en återgång till dessa bestämmelser
skulle man vinna, att där endast en spekulant finnes, denne skulle
kunna erhålla lägenheten till det åsätta saluvärdet, och där två eller
flera spekulanter äro för handen, dessa finge öppet täfla å auktion, och
sålunda ingen behöfde, för att försäkra sig om att erhålla lägenheten,
inlämna anbud till belopp utöfver densammas åsätta värde.

De sakkunnige anse därför 1896 års bestämmelser för anbuds
ingifvande lämpligare än de nuvarande och vilja på grund häraf föreslå
en återgång till de förra.

Att såsom nu är föreskrifvet infordra anbud å lägenhet ända till
tre gånger torde icke längre vara behöflig!, sedan jordförmedlingsbyråer
numera organiserats i åtskilliga län. Det synes vara lämpligare, att därest
anbud å utbjuden lägenhet icke inkommer, den må genom jordförmedlingsbyrå
utbjudas under en viss, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämd
tid, och först sedan äfven detta förfarande visat sig resultatlöst,
efter Kungl. Maj:ts pröfning, antingen läggas åter till stamfastigheten,
på auktion till den högstbjudande försäljas eller på kortare tid utarrenderas
och härunder ånyo utbjudas genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och jordförmedlingsbyråerna.

Enligt nu gällande föreskrifter är den, som medgifves rätt att
erlägga köpeskillingen genom afbetalningar, skyldig att vid köpeafhandlingens
upprättande erlägga en tiondedel kontant eller härför ställa borgen,
hvaremot den, som förklarar sig vilja betala köpeskillingen vid tillträdet,
är befriad härifrån. Erfarenheten har emellertid visat, att eu
köpare kan, under den långa tid, som ofta förflyter mellan köpeafhand -

515

lingens upprättande och tilltriidet af lägenheten, komma pä andra tankar
och utan vidare afstå från köpets fullföljande, ett förhållande, som gifvetvis
kan föranleda olägenheter och kostnader för staten.

Landskamrerarne i Södermanlands, Östergötlands och Örebro län
samt domäniutendenten i det förstnämnda länet anföra fall, då sådana
olägenheter uppstått och uttala som sin åsikt, att under alla förhållanden
en tiondedel af köpeskillingen för lägenheten bör erläggas vid köpeafhandlingens
upprättande eller säkerhet för densammas erläggande aflämnas.
Ingen anledning synes heller föreligga att från erläggandet af en tiondedel
redan vid köpeafhandlingens upprättande befria den, som vill betala
köpeskillingen kontant, framför den, som vill erlägga den genom afbetalningar.

Landskamrerarne i Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län
jämte domänintendenten i det sistnämnda länet föreslå, att där köpeskillingen
erlägges genom afbetalning, detta må för såväl bostadssom
jordbrukslägenheter ske med en tiondedel årligen. De sakkunnige
anse ett dylikt förfaringssätt lämpligt särskildt i fråga om mindre
obebyggda jordbrukslägenheter. Det synes dock de sakkunnige icke
böra ifrågakomma att göra denna form för köpeskillingens inbetalande
obligatorisk för alla jordbrukslägenheter. Lämpligt kan däremot vara
att lämna köpare valfrihet härutinnan, enär härigenom betalningssättet
bättre torde komma att afpassas efter dennes betalningsförmåga.
På grund häraf vilja de sakkunnige föreslå, att köpare af jordbrukslägenhet,
hvilken önskar erlägga köpeskillingen i af betalningar,
må få göra detta antingen på det sätt, som nu finnes föreskrifvet i fråga
om jordbrukslägenhet, eller ock med eu tiondedel årligen.

Landskamrerarne i Stockholms, Södermanlands och Östergötlands
län samt domänintendenten i Västmanlands län föreslå, att en köpare
af obebyggd lägenhet under vissa omständigheter bör kunna erhålla
befrielse från byggnadsskyldighet, där han äger tillräckliga åbyggnader
såväl för den nyköpta lägenheten som för annan af honom förut bebodd
lägenhet. Sakkunnige dela till fullo denna åsikt och anse därför lämpligt,
att i dylika fall, på framställning af köparen, pröfning, i hvilken utsträckning
nya åbyggnader böra uppföras, öfverlämnas åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Vidare har landskamreraren i Östergötlands län ansett, att de nuvarande
bestämmelserna för nybyggnadsskyldighetens fullgörande icke
vore betryggande. I förordningen vore visserligen föreskrifvet, att köpare
af obebyggd lägenhet skulle aflämna eu förbindelse att inom fem år
hafva lägenheten bebyggd vid äfventyr att eljest nödgas erlägga ytter -

Sättet för
köpeskillingens
erläggande

(nuv. mom.
14:o).

Byggnadsskyldighetens
fullgörande (nuv.

mom.
15:o).

516

ligare en femtedel af köpeskillingen, hvilken förbindelse skulle kunna till
säkerhet för byggnadsskyldighetens fullgörande intecknas i lägenheten.
En dylik förbindelse kunde emellertid icke intecknas, i händelse lägenheten
genom köp öfvergått till annan person och lagfart å densamma söktes
samtidigt för såväl den, som utfärdat förbindelsen, som för den, hvilken
öfvertagit lägenheten, och sålunda funnes under sådana förhållanden ingen
säkerhet för att lägenheten verkligen blefve bebyggd. Det synes de sakkunnige
som om detta vore en olägenhet af ganska stor betydelse.
Afsikten med försäljning af kronoegendom på sätt i denna förordning
stadgas är skapandet af egnahem, och för att detta mål skall uppnås
måste lägenheterna bebyggas.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län har jämväl
i skrifvelse till domänstyrelsen den 29 juli 1911 framhållit ofvan berörda
olägenhet med anledning af ett inom länet inträffad t fall, därvid häradsrätt
af nyss anförda skäl vägrat att meddela inteckning af dylik förbindelse.
I sitt med anledning af nämnda framställning afgifna underdåniga
utlåtande medgaf domänstyrelsen, att i ofvan berörda fall stadgandet
i 15:de punkten af kungl. kungörelsen den 31 december 1909,
som afsåg att trygga lägenheternas bebyggande, visat sig icke vara
tillfyllest. Med anledning häraf föreslog domänstyrelsen, att genom
tillägg till förenämnda stadgande kronan måtte beredas rätt att till
säkerhet för förbindelse, hvarom i samma stadgande nämnes, erhålla
inteckning såsom för ogulden köpeskilling enligt 11 kap. 2 § jordabalken.

De sakkunnige, som satts i tillfälle att under hand taga del af ofvan
nämnda utlåtande, anse likväl för sin del, att den åtgärd, som af domänstyrelsen
föreslagits för att trygga lägenheternas bebyggande, är mindre
lämplig, då den för att kunna genomföras skulle föranleda vissa lagändringar.
Ett enklare men likväl för nybj^ggnadsskyldighetens fullgörande
fullt effektivt förfaringssätt skulle enligt de sakkunniges åsikt
vara, om köpeskillingen i dylika fall höjdes med den ifrågavarande
förbindelsens belopp, och detta belopp, löpande utan ränta, intecknades
i lägenheten. Sedan lägenheten i stadgad ordning blifvit bebyggd,
skulle därefter den sålunda lämnade förbindelsen återställas till köparen.

Enär de sakkunnige här nedan föreslå, att stämpelfrihet måtte
beviljas köpare af ifrågavarande slag af lägenheter, komma några förhöjda
kostnader icke att drabba köparen på grund af att köpeskillingen
ökas. Men äfven om en dylik stämpelfrihet icke skulle komma
att medgifvas, bör knappast den högre stämpelafgiften, smil det nu
föreslagna förfaringssättet skulle komma att medföra, få verka hindrande
för en dylik skärpning af bestämmelserna.

517

Det har synts de sakkunnige mindre lämpligt, att, såsom nu är stämpelafgift
föreskrifvet, köparen ensam skall vidkännas lagfartskostnad och andra handlingar
med köpet förenade utgifter. Enligt bestämmelserna i kungl. förordningen (nuv. mom.
angående stämpelafgiften den 18 september 1908 stadgas att till köpe- 17:o^
och bytesbref, på grund hvaraf lagfart sökes, bestå kontrahenterna hälften
hvardera till stämpeln, om ej annorlunda därom slutadt är. För att
underlätta egnahemsbildandet å kronojord torde det vara lämpligare att
lägga äfven den hälft af lagfartskostnaden, som köparen skulle betala,
på staten, i stället för att nu motsatta förhållandet äger rum. Därjämte
torde äfven stämpel å lagfartsbevis och lagfartsprotokoll böra eftergifvas,
enär staten icke har någon anledning att beskatta en försäljning af
egna lägenheter. En dylik frihet finnes redan medgifven för fångeshandling
på grund af hvilken lagfart sökes å järnväg.

Innan område, som befinnes lämpligt att användas till bildande af Egendoms
egnahemslägenheter, får försäljas till bolag eller förening, skall frågan enligt för8^{“^ 1
nuvarande bestämmelser i hvarje fall underställas Riksdagens pröfning. skick

Denna bestämmelse synes de sakkunnige icke böra tilllämpas, där (nu^.“om''
dylikt område är beläget å egendom, som eljest utan Riksdagens hörande
må försäljas. Öfverlåtes pröfningsrätten i sådant fall till Kungl. Maj:t,
vinnes den fördelen, att anbudets antagande kan blifva tidigare afgjordt,
och den förening eller det bolag, som öfvertager området, lättare medhinna
att få alla förberedande arbeten för försäljningen till egnahemslägenheter
undangjorda, innan området skall tillträdas.

Ett stadgande att upplåtelsen endast får ske, där anbudet uppgår
till minst uppskattningsvärdet, torde vara tillfyllest för att trygga staten
mot förlust, äfven om auktionsförfarandet, såsom är föreskrifvet vid
försäljning af annan kronoegendom, icke tillämpas.

Härutöfver hafva de sakkunnige föreslagit vissa smärre förändringar,
hvilka icke torde erfordra särskild motivering.

De sakkunnige vilja slutligen framhålla, att de hafva för afsikt
att i sitt hufvudbetänkande föreslå vissa lättnader för låntagare från
statens egnahemslånefond, hvilka lättnader, därest de af Kungl. Magt
och Riksdagen godtagas, äfven torde böra gälla för köpare af egnahemslägenheter
å kronoegendomar.

På grund af hvad här ofvan anförts, vilja de sakkunnige föreslå,
att kungl. kungörelsen den 31 december 1909 måtte få följande
ändrade lydelse:x)

9 De af de sakkunnige föreslagna förändringarna utmärkas med kursiv stil, och uteslutningarna
hafva därjämte satts inom klammer.

De sakkunniges

förslag.

518

l:o. lika med nuvarande mom. l:o;

2:o. lika med nuvarande mom. 2:o;

3:o. lika med nuvarande mom. 3:o;

4:o. att förslag till åtgärder i förberörda hänseende må uppgöras,
såvidt fråga är om utarrenderad egendom, vid egendomens uppskattning
till försäljning eller förnyad utarrendering eller, på framställning eller
efter medgifvande af arrendator eller dennes rättsinnehafvare, under löpande
arrendeperiod, och där egendomen icke är utarrenderad, i den mån
domänstyrelsen så finner lämpligt, därvid skall iakttagas — förutom
att förenämnda bestämmelser angående storlek å egnahemslägenheter
skola lända till efterrättelse — att i förslaget skola upptagas särskilda
försäljnings- och arrendevärden för hvarje lägenhet;

5:o. lika med nuvarande mom. 5:o;

6:o. lika med nuvarande mom. 6:o;

7:o. att där upplåtelse i förenämnda syfte blifvit i föreskrifven
ordning beslutad, till köpare må antagas allenast mindre bemedlad eller
obemedlad, som äger god frejd och är känd för sparsamhet, nykterhet och
hedrande vandel samt, hvad jordbrukslägenhet beträffar, äger förutsättningar
för drifvande af ett mindre jordbruk;

8:o. att lägenhet, som är bebyggd med enskild person tillhörande
boningshus, skall, såvidt han uppfyller de i 7:o angifva förutsättningar,
hembjudas denne till inlösen mot det lägenheten åsätta försäljningsvärde;

9:o. att jämväl lägenhet, som är bebyggd med kronan tillhöriga
hus, skall under i 7:o stadgade förutsättningar hembjudas brukaren, därest
antingen denne själf eller ock han och medlemmar af hans familj före
honom innehaft densamma under en tid af sammanlagdt minst fem år
och därunder väl häfdat lägenheten;

10:o. att i fråga om lägenheter, som icke, efter ty under 8:0 och
9:o sägs, hembjudas viss person, skall gälla:

att lägenhet, där ej särskilda skäl därtill föranleda, ej må upplåtas
till den, som redan äger fast egendom af den storlek, att därå kan födas
en familj; dock att ej mer än en lägenhet må upplåtas till samma person;

att lägenhet skall utbjudas till försäljning under hand mot köpeskilling,
[minst] motsvarande det åsätta saluvärdet;

att, där från lämpliga personer två eller flera anbud inkomma till
det åsätta saluvärdet eller däröfver, auktion mellan anbudsgifvarna skall
anställas för afgörande af företrädet emellan dem;

att, om å lägenhet köpeanbud till minst det åsätta saluvärdet icke
afgifvits, lägenheten skall, där så befinnes lämpligt, genom domänstyrelsens
försorg utarrenderas på viss kortare tid för att under tiden

519

genom jordförmedlingsbyråerna till salu hållas [för att vid dess slut och
efter ny värdering, därest sådan finnes erforderlig, ånyo utbjudas i förut
nämnd ordning]; samt

att, sedan eu lägenhet på här angifvet sätt blifvit till försäljning
utbjuden /tre gånger] utan att för densamma saluvärdet bjudits, det skall
på Oss ankomma att afgöra, huruvida lägenheten skall, där så låter
sig göra, återförenas med stamhemmanet eller å offentlig auktion till
den högstbjudande försäljas eller om fortsatta försök skola, i den ordning
härförut sägs, göras med dess upplåtande under hand;

ll:o. att, därest hembud, hvarom under 8;o och 9:o förmäles,
icke antages, det må ankomma på dornänstyrelsen att pröfva, huruvida
lägenheten skall utbjudas till försäljning i den ordning, hvarom under
I0:o förmäles, eller på annat sätt disponeras;

12:o. lika med nuvarande mom. ll:o;

13:o. lika med nuvarande mom. 12:o;

14:o. att saluvärdet skall bestämmas med hänsyn därtill, att köpeskillingen
skall betalas kontant vid tillträdet, men att emellertid köpare,
som så önskar, må där han därom framställer begäran vid anbudets
afgifvande, kunna medgifvas att inbetala köpeskillingen genom afbetalningar
i den ordning, här nedan under 16:o förmäles, därvid å oguldet
belopp skall erläggas ränta efter 3.6 för hundra om året;

15:o. att köpare, som förklarat sig vilja erlägga köpeskillingen kontant,
är skyldig att vid köpeafhandling ens upprättande erlägga en tiondedel af
köpeskillingen, dock att denna tiondedel kan få betalas vid tillträdet, såvida
två af Vår befallningshafvande som vederhäftiga ansedda personer borga
en för båda och båda för en såsom för egen skuld för samma betalning;

16:o. att, där köpare finnes böra medgifvas att erlägga köpeskillingen
genom afbetalningar, beträffande dess gäldande skola gälla
följande bestämmelser, nämligen:

a) ifråga om jordbrukslägenhet (nuvarande lydelse 14:o a);

att därest köpare af jordbrukslägenhet så önskar, köpeskillingen kan
erläggas på sätt här nedan under b) stadgas;

b) i fråga om bostadslägenhet (nuvarande lydelse 14:o b);

l7:o. att köpare af obebyggd lägenhet skall senast vid tillträdet affinna
förbindelse att inom fem år hafva lägenheten bebyggd med bostad
och, där fråga är om jordbrukslägenhet, med för lägenhetens skötsel i öfrigt
nödiga byggnader, och skall köpesumman, till säkerhet för nybyggnadsskyldighetens
fullgörande, ökas med en femtedel öfver den aftalade; skolande
skuldförbindelse med inteckning srätt i lägenheten äfven å detta belopp,
dock löpande utan ränta, särskildt aflämnas, att sedermera återställas till

520

köparen, därest denne inom utsatt tid visar, att lägenheten är bebyggd med
föreskrifna byggnader; Vår befallningshafvande dock medgifvet att, efter framställning
af köpare, som redan äger för lägenhetens skötsel lämpliga byggnader,
meddela undantag helt eller delvis från byggnadsskyldighetens fullgörande;

18:o. att inteckning, hvarom under l7:o förmärs, må, där vederbörande
köpare fått egnahemslån sig beviljadt, kunna efter Vår befallningshafvandes
bepröfvande i anseende till förmånsrätten nedflyttas närmast
efter den för egnahemslånet erforderliga inteckning;

19:o. att köpebref utfärdas [vid tillträdet], sedan föreskrifna villkor
blifvit uppfyllda, och att när lagfart å dylikt köpebref sökes, expeditionen
kostnadsfritt utfärdas;

20:o. att, där beträffande område, som befinnes lämpligt att användas
till bildande af egnahemslägenheter, anledning yppas att antaga, att
anbud å området kommer att göras af bolag eller förening, som uppfyller
villkoren för erhållande af lån från jordförmedlings fonden, området må vid
uppskattningsförrättningen värderas jämväl för försäljning i odeladt skick;

därest dylikt anbud till minst uppskattningsvärdet sedermera inkommer,
skall detsamma, i händelse området tillhör egendom, som utan
Riksdagens hörande må försäljas, underställas Vår pröfning och afgörande,
samt i annat fall, därest anbudet af Oss finnes förtjäna afseende, underställas
Riksdagens pröfning, innan vidare åtgärd för lägenheters upplåtande
företages;

21:o. lika med nuvarande mom. 19:o;

22:o. lika med nuvarande mom. 20:o.

Ändringar i
kungl. bref vet
till domänstyr
elsen den
31 december
1909.

Ombud
vid uppskattningsförrättning

fnuv. mom.
l:o).

På grund af de i det föregående föreslagna förändringarna i kungl.
kungörelsen den 31 december 1909 måste i öfverensstämmelse härmed
åtskilliga förändringar vidtagas äfven i kungl. brefvet samma dag till
domänstyrelsen med närmare bestämmelser att lända till efterrättelse i
fråga om egnahemslägenheters upplåtande från kronoegendomar. Äfven
i öfrigt anse de sakkunnige bestämmelserna i nämnda kungl. bref i vissa
delar tarfva förändring.

Enligt bestämmelserna i förevarande kungörelse skall förslag till
styckning eller afsöndring till egnahemslägenheter från utarrenderad
kronoegendom uppgöras vid egendomens uppskattning till försäljning
eller förnyad utarrendering. Kungl. kungörelsen den 4 juni 1908
angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner
stadgar, att dylik uppskattning skall förrättas af domänintendent
eller vederbörande kronobetjening i samråd med två i landtbruksoch
affärsförhållanden kunniga män, hvilka årligen utses den ena af

521

landstinget och den andra af hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
eller, där hinder härför möter, bägge af landstinget. Därjämte
äger Kung]. Maj:ts befallningshafvande att, där så pröfvas nödigt, tillkalla
skogstjänsteman, landtmätare, landtbruksingenjör eller byggnadskunnig
person att biträda vid förrättningen.

Det har emellertid från olika håll framställts klagomål öfver att
egnahemsupplåtelserna från kronans egendomar icke skedde så planmässigt,
som önskligt vore, och att de personer, som hade den närmaste
befattningen med ifrågavarande upplåtelser, icke alltid tillgodosett egnahemsrörelsens
intressen. De sakkunnige inse tillfullo den stora betydelsen
af att denna del af statens egnahemsverksamhet skötes på ett fullt planmässigt
sätt samt i nära samband med den öfriga af staten understödda
egnahemsrörelsen, och det torde knappast kunna förnekas, att dessa önskemål
hittills icke alltid blifvit tillräckligt tillgodosedda. Det synes därför
önskligt, att samarbete i någon form kunde komma till stånd mellan
de olika grenarna af egnahemsverksamheten. Ett dylikt samarbete torde
lämpligen kunna åstadkommas på så sätt, att den delegation, som
har den närmaste ledningen af hushållningssällskapets egnahemslåneverksamhet,
där sådant finnes af behofvet påkalladt, utser ett ombud
att närvara vid ofvan nämnda uppskattningsförrättningar inom sällskapets
område. Då den uppgift dessa ombud skulle få sig förelagd
måste anses vara ett direkt statsintresse, synas äfven de med ombudens
arbete förbundna kostnaderna böra bestridas af allmänna medel.

Då öfverenskommelse om köp af lägenhet träffats, åligger det Kungl.
Maj:ts befallningshafvande att upprätta aftal om köpet. För vinnande af
likformighet öfver hela riket vid dessa aftals upprättande torde det vara
lämpligt, att formulär till nämnda aftal fastställes af domänstyrelsen.

Då beslut fattats om försäljning af lägenheter, som icke skola
hembjudas viss person, skall nu underrättelse därom meddelas till allmänheten
genom kungörelse i kyrkorna samt annons i tidningar, hvarjämte
i länskungörelserna skola införas detaljerade uppgifter om hvarje
lägenhets beskaffenhet och saluvärde in. m., äfvensom de närmare bestämmelser
om köpet, som gälla för upplåtelse af här ifrågavarande slag
af lägenheter. Dessa närmare bestämmelser skola därjämte hållas tillgängliga
å länsmanskontoren att tjäna till upplysning åt hågade spekulanter.
För dessa skulle det dock vara en stor fördel, om det i närheten
af lägenheterna funnes en person, hos hvilken de kunde erhålla alla erforderliga
upplysningar om försäljningsvillkoren o. d. samt äfven taga
del af möjligen förefintliga kartor och andra handlingar, som kunde vara
af värde för dem. Spekulanterna skulle på så sätt med mindre besvär

*66

Formulär till
köpeaftal
(nuv. mom.

6:o).

Upplysningar
om
saluh&llna
lägenheter
(nuv. mom.

7:o).

522

Intyg om
personlig
lämplighet
(nuv. mom.
8:o).

Inbetalningar

(nuv. mom.
12:o).

Undersökning
af försålda
lägen,
heter

(nuv. mom.
13:o).

kunna bilda sig en uppfattning om lägenheternas lämplighet för ändamålet.
En sådan upplysningsverksamhet synes helst böra utöfvas af en
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande utsedd, i närheten af de salubjudna
lägenheterna bosatt person. För att förmå lämpliga personer att åtaga
sig detta uppdrag, torde det visserligen blifva nödvändigt att härför
gifva dem skälig ersättning, men de härmed förbundna kostnaderna
borde icke blifva större, än att de uppvägas af de fördelar, ett dylikt
förfaringssätt skulle medföra.

Sedan numera af staten understödda jordförmedlingsbyråer finnas
upprättade i flera län, torde därjämte närmare bestämmelser rörande de
utbjudna lägenheterna och försäljningsvillkoren böra meddelas åt dylik
jordförmedlingsbyrå, där sådan finnes upprättad. Härigenom skulle tillgången
för spekulanter till erforderliga uppgifter ytterligare underlättas.

För tids vinnande synes det vara lämpligt, att spekulanter redan vid
anbudets ingifvande åläggas förete intyg, att de uppfylla de villkor,
som äro stadgade i mom. 7:o af kungl. kungörelsen den 31 december
1909, hvarför föreskrift härom enligt de sakkunniges åsikt bör inryckas
i punkt 8:o af förevarande bref. Behöfver icke detta intyg företes
förrän då köpeanbudet skall pröfvas, uppstå lätt svårigheter genom den
tidsutdräkt, som vållas vid intygets anskaffande.

Inbetalningar, som verkställas på grund af försäljningar af här ifrågavarande
slag och som skola uppbäras af Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
torde lämpligen kunna erläggas i samband med uppbörden af kronoutskylderna.
Det är de sakkunniges afsikt att föreslå, att annuiteterna å
statens egnahemslån skola erläggas vid nämnda uppbörd året efter det,
för hvilket annuiteten belöper 0, liksom för närvarande är stadgadt beträffande
inbetalning af annuiteter å odlingslån, och samma förfaringssätt
torde med fördel kunna tillämpas äfven vid inbetalningen af ränta och
amortering för försålda kronolägenheter.

I nuvarande punkt 13:o stadgas, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
skall låta verkställa undersökning, huruvida försåld lägenhet
till jord eller byggnader vanvårdas, eller å lägenheten befintlig skog
afverkas hårdare, än som erfordras för gårdens behof eller för uppodling
af därtill tjänlig mark. Det finnes dock ingen föreskrift, huru ofta en
dylik undersökning bör verkställas. De sakkunnige anse, att densamma
bör äga rum minst hvart femte år och att bestämmelse härom bör
intagas i detta sammanhang, Kungl. Map.ts befallningshafvande naturligtvis
obetaget att, när så finnes behöfligt, verkställa undersökning med

9 Härutinnan hafva dock de sakkunnige sedermera vidtagit den ändringen, att de i stället
föreslagit, att annuiteterna måtte inbetalas vid kronouppbördsstämman under det löpande året.

523

kortare mellanrum. Då ifrågavarande undersökningar verkställas lör att
bevaka statens intressen såsom fordringsägare, höra gifvetvis kostnaderna
härför bestridas af allmänna medel.

De sakkunnige hemställa sålunda, att de närmare bestämmelser i
fråga om egnahemslägenheters upplåtande från vissa kronoegendomar,
hvilka nu innefattas i kungl. brefvet till domänstyrelsen den 31 december
1909, måtte erhålla följande förändrade lydelse:

l:o.

I fråga om de för statsverkets räkning utarrenderade jordbruksegendomar
skall det åligga Våra befallningshafvande, en hvar inom sitt
län, att årligen genom särskild kungörelse tillkännagifva, hvilka egendomar
inom länet under året komma att undergå uppskattning för försäljning
eller förnyad utarrendering, äfvensom att spekulant å lägenhet
eller område från sådan egendom äger att hos domänintendenten i länet
eller, där sådan ej finnes anställd, hos kronofogden i orten göra de
framställningar i fråga om förvärfvande af lägenhet eller område, hvartill
han kan finna anledning; skolande berörda kungörelse ej mindre uppläsas
i samtliga kyrkor inom det län, hvarest egendomarna äro belägna,
samt, där omständigheterna sådant påkalla, inom angränsande län än
äfven införas såväl i tidning inom orten som ock i landtmannatidskrift,
hvilken för ändamålet pröfvas lämplig.

Vidkommande öfriga fastigheter, som i ofvannämnda nådiga kungörelse
afses, skall det ankomma på Eder att, när uppskattning för
bildande af egnahemslägenheter å dem skall äga rum, föranstalta om
sådan förrättnings kungörande på sätt I kunnen finna lämpligt.

Vid upp skattnings förr ältning, hvarom här stadgas, äger hushållningssällskapets
förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd rätt utse ett ombud att
jämte de uppskattning smän, som omförmälas i punkt 6:o af Vår kungörelse
den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltning af kronans
jordbruksdomäner, deltaga i förrättningen.

2:o.

Lika med nuvarande mom. 2:o.

3:o.

Lika med nuvarande mom. 3:o.

4:o.

Lika med nuvarande mom. 4:o.

De sakkunniges
förslag.

524

5:o.

Skall lägenhet hembjudas, förelägge Vår befallningshafvande
lägenhetens innehafvare, att inom trettio dagar från erhållen del af föreläggandet
inkomma med förklarande, huruvida han önskar på nedan
angifna villkor förvärfva äganderätt till lägenheten. Å föreläggandet,
som affattas enligt formulär, fastställdt af Eder, skall aftryckas bestämmelserna
i punkterna 14:o, 16:o och l9:o af ofvannämndä utaf Oss fastställda
grunder, och skall föreläggandet tillika innehålla:

a) beloppet af den köpeskilling, som blifvit lägenheten åsatt;

b) den dag, som af Vår befallningshafvande bestämts för tillträdet;

c) meddelande därom, att köpeanbud skall affattas skriftligen och
förses med intyg af två personer om lägenhetsinnehafvarens
egenhändiga underskrift; [och

att köparen skall ensam vidkännas lag fartskostnaden och andra
med köpet förenade utgifter];

d) hänvisning till de å formuläret aftryckta grunderna.

6:o.

Antages hembudet, åligger det Vår befallningshafvande att upprätta
aftal om köpet enligt formulär, som fastställts af Eder, samt att
därvid bestämma, huruvida köpeskillingen skall erläggas kontant vid tillträdet
eller genom afbetalningar i den ordning punkt 16:o i ofvannämnda
grunder innehåller.

Varder hembudet icke antaget, har Vår befallningshafvande att
om förhållandet hos Eder göra anmälan.

7: o.

Då beslut fattats om försäljning af lägenheter, som icke skola hembjudas
viss person, äger Vår befallningshafvande, där så finnes lämpligt,
utse en i närheten af ifrågavarande lägenheter bosatt person att mot ersättning,
som Vår befallningshafvande äger bestämma, tillhandagå spekulanter
med nödiga upplysningar.

8:o.

Beträffande dylika lägenheter har Vår befallningshafvande att med
angifvande i korthet af hvarje sådan lägenhets ägovidd, ägoslag, belägenhet
och saluvärde samt med hänvisning till de närmare bestämmelser
om köpet, hvilka, på sätt nedan sägs, skola i länskungörelserna intagas,

''525

genom kungörelse, som bör uppläsas tre gånger i kyrkorna inom fögderiet
och, då omständigheterna därtill föranleda, jämväl i angränsande
församlingar, till allmänhetens kännedom meddela, att köpeanbud å
lägenhet ej understigande åsatt saluvärde och med rätt till tillträde å
tid, som i kungörelsen angifves, må inom trettio dagar från kungörelsens
dag till Vår befallningshafvande ingifvas; att anbud skall vara skriftligt
affattadt och försedt med intyg af två trovärdiga personer dels om den
bjudandes egenhändiga underskrift och dels att han uppfyller de bestämmelser,
som finnas angifna i mom. 7:o af ofvannämnda, utaf Oss fastställda
grunder; att hågade spekulanter äga att å länsmanskontoren, å statsunderstödd
jordförmedlingsbyrå, där sådan finnes inrättad, samt hos Vår
befallningshafvandes ombud å platsen taga del af de [i länskungörelserna
införda] närmare bestämmelserna rörande försäljning af ifrågavarande
slag; [samt att köparen skall ensam vidkännas lagfartskostnaden och andra
med köpet förenade utgifter].

De närmare bestämmelser, hvarom ofvan sägs, skola genom Vår
befallningshafvandes försorg vid början af hvarje år införas i länskungörelserna
samt innehålla punkt 7:o, punkt 10:o med undantag af de två
sista styckena, äfvensom punkterna 14:o—l9:o af förutnämnda, utaf Oss
fastställda grunder.

Om försäljning af lägenhet, hvarom nu är fråga, bör ock genom
Vår befallningshafvandes försorg annons i kortfattade ordalag införas
i den eller dem af länets tidningar, Vår befallningshafvande bestämmer,
och, där fråga är om jordbrukslägenhet, jämväl i lämplig landtmannatidskrift.
Underrättelse om försäljningen bör jämväl tillställas statsunderstödd
jordförmedlingsbyrå, vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott
eller egnahemsnämnd så ock bolag och förening, som här
nedan under punkt 10:o sägs och som hos Vår befallningshafvande
anmält sig önska erhålla meddelanden af dylikt slag.

9:o.

Då vid utbjudande till försäljning af lägenhet erhållits anbud till
[minst] det åsätta saluvärdet, äger Vår befallningshafvande, sedan den för
anbuds afgifvande utsatta tid gått till ända, upprätta aftal om köpet.
Föreligga två eller flera antagliga [lika höga] anbud från lämpliga
personer, skall Vår befallningshafvande förelägga dem att å viss dag
och timme inför Vår befallningshafvande själfva eller genom befullmäktigade
ombud infinna sig för täflan sinsemellan å auktion. Med den
härvid högstbjudande äger Vår befallningshafvande, därest anbudet uppgår
till minst samma belopp som det skriftliga, sluta köpeaftal, därvid

526

föreskrifterna i punkt 6:o första stycket här ofvan skola äga motsvarande
tillämpning.

Om å lägenhet icke afgifves köpeanbud, som finnes antagligt,
skall Vår befallningshafvande härom göra anmälan hos Eder.

10:o.

Lika med nuvarande mom. 9:o.

ll:o.

Har, på sätt i punkt 10:o sista stycket af ofvannämnda utaf Oss
fastställda grunder omförmäles, utbud skett, utan att antagligt anbud
erhållits, åligger det Eder att därom hos Oss gorå anmälan.

12:o.

Lika med nuvarande mom. ll:o.

13:o.

Inbetalningar, som verkställas på grund af försäljningar af ifrågavarande
slag, skola erläggas vid uppbörden af kronoutskylder året efter
det inbetalningen afser [till Vår befallningshafvande i länet],

14:o.

På Vår befallningshafvande ankommer att låta verkställa undersökning,
huruvida försåld lägenhet varder inom aftalad tid bebyggd,
samt, där köpeskillingen icke är tillfullo gulden, minst hvart femte år tillse,
huruvida densamma till jord eller byggnader vanvårdas eller å lägenheten
befintlig skog afverkas hårdare, än som erfordras för gårdens behof
eller för uppodling af därtill tjänlig mark. Befinnes därvid lägenhetens
ägare hafva åsidosatt honom i något af dessa afseenden åliggande
skyldigheter, eller varda föreskrifna rånte- och kapitalafbetalningar icke
ordentligt fullgjorda, eller förekomma eljest omständigheter, på grund
af hvilka köpeskillingen skall vara till betalning genast förfallen, åligger
det Vår befallningshafvande att låta indrifva ogulden del af köpeskillingen
jämte upplupna räntor äfvensom, därest lägenhetsägaren eftersatt honom
åliggande byggnadsskyldighet, jämväl det ytterligare belopp, å hvilket
lägenhetsägaren aflämnat förbindelse.

Vår befallningshafvande åligger äfven tillse, att inteckning fastställes
och behörigen förnyas för de förbindelser, hvilka skola aflämnas
med inteckningsmedgifvande.

527

Sedan de sakkunnige uppgjort ofvanstående förslag till vissa
ändringar i nådiga kungörelsen den 31 december 1909 angående förändrade
grunder för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade
bereda tillfälle att förvärfva egnahemslägenheter från vissa
kronoegendomar äfvensom i nådiga brefvet samma dag till domänstyrelsen
med bestämmelser att lända till efterrättelse i fråga om dylika
egnahemslägenheters upplåtande, bär Herr Statsrådet till de sakkunnige
öfverlämnat domänstyrelsens underdåniga skrivelser den 24 november
1911 och den 27 september 1912 rörande ifrågasatta ändringar af
samma nådiga kungörelse, för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet
af det de sakkunnige gifna uppdrag.

Domänstyrelsens förstnämnda skrifvelse den 24 november 1911
afser förändringar i sättet för anbuds ingifvande.

Med anledning af ett vid försäljning af egnahemslägenheter från
en kronoegendom i Stockholms län inträffadt fall, då spekulanter, genom
att taga del af tidigare inkomna anbud, beredt sig tillfälle att genom en
mindre förhöjning af de högsta dittills inkomna anbuden för sin räkning
erhålla lägenheterna, har domänstyrelsen hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i rikets samtliga län med undantag af Stockholms anhållit
om yttrande och förslag angående sättet för ingifvande af köpeanbud
å egnahemslägenheter, som upplåtas från kronoegendomar. Till svar å
domänstyrelsens hemställan hafva länsstyrelserna i 17 län förordat ett
stadgande i syfte att anbud af förevarande slag skulle infordras förseglade,
medan däremot länsstyrelserna i de 6 öfriga länen funnit nu
gällande bestämmelser i ämnet otillfredsställande äfven med det ifrågasatta
tillägget om anbudens försegling, samt förordat en återgång till
de i mom. 9 af nådiga brefvet den 25 september 1896 angående bestämmelser
att tjäna till efterrättelse ifråga om lägenheters upplåtande från
kronans jordbruksdomäner meddelade föreskrifter. Bland dem, som förordat
sistnämnda förfaringssätt märkes Kungl. Majrts befallningshafvande
i Gottlands län, som i sitt yttrande anfört, bland annat, följande.
Enligt 1896 års bestämmelser hade man vid anbudens bedömande
endast att fästa afseende vid om de uppginge till saluvärdet eller
ej. Stannade samtliga erhållna anbud under saluvärdet, skulle offentlig
auktion äga rum. Uppgick endast ett anbud till saluvärdet, blef anbudet
i fall af tillräcklig säkerhet antaget. För den händelse åter flera
anbud uppginge till eller öfverstege saluvärdet, skulle åt dem, som
afgifvit dessa anbud, lämnas tillfälle att vid förnyad täflan bevaka sin
rätt, och detta alldeles oberoende af de ursprungliga anbudssummornas

Remisser
rörande
ifrågasatta
ändringar af
kungörelsen
den 31 december
1909.

Sättet för
anbuds ingifvande.

528

förhållande till hvarandra. Det saknade då betydelse, om anbuden inkommit
och till den för deras pröfning bestämda dagen bevarats i försegladt
och obrutet skick eller ej. Enligt nu gällande författning åter
måste Kungl. Maj:ts befallningshafvande anses hafva att vid pröfning
af anbud, som i öfrigt enligt gifna föreskrifter ägde förutsättningar för
att kunna antagas, taga hufvudsaklig hänsyn till anbudssummans storlek.
Äfven den obetydligaste skillnad härutinnan tillförsäkrade sålunda afgifvaren
af det högre anbudet utsikten att få detta antaget. Endast om
högsta anbuden vore alldeles lika, funnes tillfälle för anbudsgifvarna till
efterföljande täflan. Under sådana förhållanden syntes nödig hänsyn
till anbudsgifvarnas berättigade intressen bjuda, att anbuden infordrades
i försegladt skick. Det kunde emellertid ifrågasättas, om icke en återgång
härutinnan till den äldre lagstiftningen vore att föredraga. Den,
som önskade förvärfva ett eget hem och fäst sig vid en viss lägenhet,
hade naturligen större trygghet att vinna detta mål, om han, efter att
hafva bjudit det åsätta saluvärdet, blefve i tillfälle att täfla med andra
eventuella spekulanter, än om han skulle härifrån vara afskuren därigenom
att vid de förseglade anbudens öppnande en konkurrent befunnes
hafva bjudit allenast en obetydlighet mera.

Hvad sålunda anförts, föranledde domänstyrelsen att i skrifvelse
till de länsstyrelser, som icke yttrat sig om lämpligheten afen återgång
till 1896 års bestämmelser, anhålla om yttrande beträffande den ifrågasatta
återgången till den äldre lagstiftningen. Med anledning häraf
hafva länsstyrelserna i 11 län meddelat, att de anslöte sig till den uppfattningen,
att en dylik återgång vore önskvärd, öfriga 7 länsstyrelser,
nämligen i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Ålfsborgs,
Jämtlands och Västerbottens län, hafva däremot ansett, att en återgångtill
1896 års bestämmelser ej borde äga rum. Länsstyrelserna i Jönköpings
och Västerbottens län hafva därvid likväl ifrågasatt, huruvida
ej saken lämpligen kunde lösas på det sätt, att rättigheten till ingifvande
af anbud upphörde och lägenheten under hvarje förhållande utbjödes
på auktion. Länsstyrelsen i Kronobergs län ansåg, att nu gällande bestämmelser
i ämnet borde bibehållas med tillägg af — förutom att anbuden
skulle ingifvas i försegladt skick — att, därest innehafvare af fastigheten
befunnes vara anbudsgifvare, denne måtte erhålla rätt att efter hembud
förvärfva densamma till pris motsvarande afgifna högsta anbudet.

För egen del har domänstyrelsen i sin ofvannämnda underdåniga
skrifvelse den 24 november 1911 i hufvudsak anfört följande.

I ämnet gällande författningar innehölle icke några bestämmelser
därom, att anbud å lägenheter skulle infordras förseglade eller eljest

529

hemlighållas. Med författningarnas anda och mening syntes visserligen
bäst öfverensstämmande, att inkomna anbud före anbudstidens utgång
icke blefve för allmänheten tillgängliga, men saknaden af närmare
bestämmelser i ämnet torde kunna medföra, att vederbörande ej ansåge
sig kunna förvägra någon att taga del af dylika anbud. På grund
häraf syntes det styrelsen, att en komplettering af nyss åberopade författningar
borde äga rum i förevarande hänseende under förutsättning,
att ändring ej vidtoges i förfaringssättet vid lägenhetsupplåtelser af
ifrågavarande slag.

Den af länsstyrelsen i Kronobergs län föreslagna utvägen att tillerkänna
brukare af lägenhet rätt att efter hembud förvärfva lägenheten
till pris motsvarande afgifna högsta anbudet, syntes styrelsen ej vara
att förorda. Detta förfaringssätt skulle nämligen i hög grad vara ägnadt
att afhålla eventuella spekulanter. Däremot torde det kunna ifrågasättas,
huruvida ej i de rätt sällsynta fall, att bebyggd lägenhet utbjödes
till försäljning enligt bestämmelserna i punkt 9 af kungl. kungörelsen
den 31 december 1909, brukarens af lägenheten intressen skulle kunna
tillgodoses på det sätt, att där anbud uppgående till eller öfverstigande
det åsätta saluvärdet afgifvits af brukaren och anbud till enahanda eller
högre belopp inkommit från en eller flera andra lämpliga personer,
auktion anställdes för afgörande af företrädet.

Eu återgång till de äldre bestämmelserna i vidsträcktare mån än
nu angifvits ansåg sig styrelsen ej böra förorda, enär tillräcklig erfarenhet
ännu saknades beträffande verkningarna af nu gällande bestämmelser.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts, hemställde domänstyrelsen,
att bestämmelse måtte meddelas, dels därom att af länsstyrelse,
jämlikt punkt 7 i nådiga brefvet den 31 december 1909 infordradt
anbud å till försäljning afsedd egnahemslägenhet, skulle vid aflämnandet
till länsstyrelsen vara inneslutet i försegladt konvolut med påskrift, att
detsamma innehölle anbud å lägenheten, äfvensom att sålunda aflämnade
anbud ej finge öppnas förrän efter anbudstidens utgång, dels ock därom
att vid försäljning på sätt vore stadgadt i fråga om lägenhet, som ej
skulle hembjudas viss person, af lägenhet, som vore bebyggd med kronan
tillhöriga hus, skulle iakttagas, att där anbud uppgående till eller öfverstigande
saluvärdet afgifvits af lägenhetens brukare, och anbud till
enahanda eller högre belopp inkommit från annan lämplig person,
auktion skulle anställas för afgörande af företrädet mellan brukaren och
de såsom lämpliga köpare ansedda personer, hvilkas anbud uppginge
till eller öfverstege saluvärdet.

* 67

530

Uppskof med
amorteringstidens
in träl -dande.

Af de här ofvan refererade yttrandena af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och af domänstyrelsen hafva de sakkunnige ytterligare
blifvit styrkta i sin öfvertygelse om lämpligheten och behofvet af en återgång
till 1896 års bestämmelser i afseende på sättet för anbuds ingifvande.
Det öfvervägande flertalet länsstyrelser har uttalat sig fölen
dylik återgång, och endast några få hafva haft en motsatt uppfattning
och föreslagit, att anbuden skulle inlämnas förseglade.

Domänstyrelsen har visserligen icke ansett sig kunna tillstyrka
den af det stora flertalet förordade återgången till de äldre bestämmelserna,
enär styrelsen icke ansett sig ännu äga tillräcklig erfarenhet
beträffande verkningarna af nu gällande bestämmelser. Emellertid har
styrelsen föreslagit eu sådan ändring, utom att anbuden böra vara
förseglade, att innehafvare af lägenhet, som ej skall hembjudas honom,,
skall, så snart han afgifvit anbud till minst saluvärdet, kunna försäkras
om att få deltaga å auktion i öppen täflan med andra, som
afgifvit lika höga eller högre anbud. Att härigenom en del af de af de
sakkunnige anförda olägenhetex-na afhjälpas, kan icke förnekas, men andra
nästan lika viktiga kvarstå dock, enär det otvifvelaktigt bör ligga i
statens intresse icke att till det högsta möjliga pressa upp priset å de
lägenheter som försäljas, utan, sedan det uppskattade saluvärdet uppnåtts,
hellre tillse, att detta ej i allt för hög grad öfverskrides, på det att det
icke må försvåras för lägenhetsinnehafvaren att å lägenheten erhålla
sin bärgning. I öfrigt anse sig de sakkunnige kunna inskränka sigtill
att hänvisa till hvad de i-edan rörande denna fråga anfört och till
det af Kixngl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län afgifna yttrande,
samt hemställa, att bestämmelserna angående sättet för anbuds ingifvande
måtte erhålla den förändrade lydelse, som de sakkunnige i det föregående
föreslagit.

Domänstyrelsens andra till de sakkunnige i-emitterade skidfvelse den
27 september 1912 var föranledd af en vid 1910 åx-s riksdag i Första
kammaren väckt motion om vidtagande af åtgärder i syfte att för
obemedlade underlätta förvärf af jord från statens domäner till småbruk.
I motionen framhölls, att på ett i stort sedt tillfredsställande sätt tillfälle
beredts för de med ett mindre kapital försedda ai''betare, som önskade
blifva småbrukare, att förskaffa sig jord till småbruk. Men fråga
kunde vara, om icke tillfälle till anskaffande af småbruksjord borde beredas
äfven sådana arbetare, som vore alldeles utan tillgångar utöfvernödigt
bohag och dylikt eller i alla händelser icke förfogade öfver
besparingar i den utsträckning, att dessa kunde förslå till erläggande

531

iil* någon del åt’ köpeskillingen för jord och uppförandet af nödiga byggnader,
där sådana icke lunnos. En utväg att lösa denna fråga vore
enligt motionärens mening, att staten försålde jord till blifvande småbrukare
och läte hela köpeskillingen innestå en viss tid samt därefter
upptoge eu lindrig amortering, hvar järn te vid försäljning af enbart
oodlad jord räntefrihet skulle under de första åren kunna få åtnjutas.
Med anledning häraf hemställdes i motionen om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag i ämnet.

Jordbruksutskottet betonade i sitt utlåtande nr 47 med anledning af
den väckta motionen, att man fortfarande måste fasthålla vid den fordran,
att en person, för att komma i åtnjutande af särskildt bistånd från det
allmännas sida vid bildande af eget hem, skulle i någon mån kunna
själf bidraga till det egna hemmets förvärfvande. Ett vid 1909 ars
riksdag väckt förslag, att amorteringsskyldighetens inträdande skulle
kunna framflyttas äfven för de fall, att lägenheten vore till större delen
obebyggd eller i afsevärd mån ouppodlad, hade visserligen blifvit af
statsutskottet afstyrkt såsom af omständigheterna icke påkalladt, då i
regel egnahemslån kunde erhållas för byggnadernas uppförande. Jordbruksutskottet
ansåg dock detta förslag tilltalande, då det otvifvelaktigt
för köpare af dylik lägenhet skulle vara till fördel att få amorteringen
af köpeskillingen framflyttad till dess hans skuldbörda genom afbetalning
å egnahemslånet blifvit minskad och lägenhetens afkastningsförmåga
hunnit uppdrifvas.

Utskottet hemställde med anledning häraf, att Riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till ändring af nu
gällande bestämmelser därhän, att beträffande amorteringen af köpeskillingen
för jordbrukslägenhet anstånd måtte kunna medgifvas intill femtonde
året efter året för tillträdet i större omfattning än nu finge äga rum.

Denna utskottets hemställan blef af Riksdagen bifallen, och afläts
med anledning häraf skrifvelse till Konungen den 25 maj 1910.

Nämnda skrifvelse remitterades till domänstyrelsen för afgifvande
af utlåtande, i anledning hvaraf nämnda ämbetsverk infordrade
yttrande i ämnet från samtliga länsstyrelser. Af de med anledning
häraf inkomna yttrandena från Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkte
de flesta i hufvudsak Riksdagens framställning. Endast länsstyrelserna
i Uppsala och Malmöhus län intogo en från de öfriga delvis
afvikande ställning. De framhöllo nämligen, att nu gällande bestämmelser
i ämnet tillämpats så kort tid, att erfarenhet ännu icke vunnits
om behofvet af ytterligare lindring i köpevillkoren, hvarför det helst
borde anstå med framläggande af förslag i det af Riksdagen begärda
syfte, men hade dock ingenting att erinra mot det framlagda förslaget.

532

För egen del anför domänstyrelsen, att då den ifrågasatta utsträckningen
af möjligheten för köpare af lägenhet att erhålla anstånd med
amortering af köpeskillingen syntes vara ägnad att för mindre bemedlade
afsevärdt underlätta jordförvärv det vore önskvärdt, att åtgärder
vidtoges i det af Riksdagen angifna syfte; och har domänstyrelsen på
grund häraf hemställt, att fjärde stycket af mom. 14 a) i nådiga kungörelsen
den 31 december 1909 måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»att amorteringsskyldigheten inträder med fjärde året efter utgången
af det kalenderår, under hvilket tillträdet ägt rum, dock att amorteringsskyldighetens
inträdande må efter Konungens befallningshafvandes bepröfvande
framflyttas intill femtonde året efter året för tillträdet, därest vid
upplåtelsen lägenhet är till afsevärd del ouppodlad eller ej försedd med
nödiga byggnader eller andra liknande skäl för beviljande af anstånd
föreligga».

De sakkunnige, som redan i samband med behandlingen af öfriga
bestämmelser i kungl. kungörelsen den 31 december 1909 haft föreliggande
fråga under öfvervägande, funno därvid icke anledning föreslå
någon utsträckning af rätten till uppskof med amorteringsskyldigheten.
Den lättnad, som härigenom komme att beredas köpare af kronolägenhet,
syntes nämligen de sakkunnige blifva ganska ringa, då köpeskillingen
för obebyggda lägenheter i regel vore låg och följaktligen den årliga
amorteringen jämförelsevis obetydlig. Därjämte funno de sakkunnige
det mindre lämpligt att ytterligare framflytta amorteringstiden, då denna
redan nu vore ganska lång, och låntagaren genom en framflyttning af
densamma först vid en ganska framskriden ålder skulle hinna inbetala
hela sin skuld till staten.

Af de yttranden, som i ämnet afgifvits af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och af domänstyrelsen, synes dock framgå, att det är
ett allmänt önskemål, att i större omfattning än nu äger rum uppskof
må kunna medgifvas med amorteringsskyldighetens inträdande. De
sakkunnige anse sig därför icke för sin del böra afstyrka det framlagda
förslaget, men vilja i samband härmed hänvisa till sitt å sid. 517 gjorda
uttalande angående vissa ytterligare lättnader, som de sakkunnige hafva
för afsikt att föreslå för egnahemslånetagare, hvilka lättnader torde
komma jämväl köpare af egnahemslägenheter å kronoegendomar till godo.

533

Tab. A. Uppgift å antalet lägenheter, som försålts enligt knngl. kungörelsen den
31 december 1009 och hvarå vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshafvande

under år 1911 utfärdat köpebref.

Län									K	ö p	e s	k	i	i n g									Summa antal
Intill 500 kr. __ _ 1	501—1,000 kr. 1	1,001—1,500 kr.	1,501—2,000 kr. j	2,001—2,500 kr.	2,501—3,000 kr. 1	3,001—3,500 kr. i	3,501—4,000 kr.	4,001—4,500 kr.	4,501—5,000 kr.	5,001—5,500 kr.	5,501—6,000 kr.	6,001—6,500 kr.	Fn 8 © J, lO o"	7,001—7,500 kr.	7,501—8,000 kr.	8,001—8,500 kr.	8,501—9,000 kr.	9,001—9,500 kr.	9,501-10,000 kr.	10,001—10,500 kr.	10,501—11,000 kr.	11,001—11,500 kr.
Stockholms ......	i					1																		4
Uppsala............	3																							6
Södermanlands...	1	—	1	—	—	—	2	1	1	1	2	2				-								13
Östergötlands ...	23	21	3	3	5	—	i	1	—	1	—	—	1	—	-	_	—		—	—	—	1	1	61
Jönköpings ......																								2
Kalmar ............	1																							2
Kristianstads ...	3	2	—	1	—	2	—	—	-	—	1	—	—	-	—	—	—	—	—	-	—	—	—	9
Malmöhus.........																								3
Alfsborgs .........	—	i	3	1	i	—	i																	7
Skaraborgs ......	1	—	2	2	3	i																		ii
Värmlands ......	1	—	i		-																			2
Kopparbergs......	1																							1
Jämtlands.........			i			i																		2
Summa	35	25	u	11	10	5	«i »\| 3	2 1 ■	4\| 3	1 it-	! 2	I		— ! — 1 —	1	1	123

534

Tab. A (forts.). Uppgift å antalet lägenheter, som försålts enligt kungl. kungörelsen
den 31 december 1909 och hvarå vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshafvande
under år 1912 utfärdat köpebref.

									K	ö p	e s	k i 1 1	i n g
	PH	H	AA	AA	u AA	A	~AA	U AA	Ph AA	pH AA	H AA	J3	H AA	u AA	ä	fA AA	U AA		J3	rS	Ph AA	jö	fA AA	% §
Län	AA	O	8	8	8	o <p	8	g	8	g	O O	g	O O	g	8	8	8	g	8	8	©	8	©	c5
	o	g		O	xo	o	xo	O	xO	Ö	lC	O	xO	Ö	xO	O	xO	O	xq	-				a
	t—t	rH	T—( 1	O? 1	of i	ce i	CO 1	1	rf 1	xd 1	xd i	cd 1	CD I	t> i	t- \|	ad !	00 1	c£ I	05 \|	\|	7	7	7	s
	• r-t	1				^H	H		iH	>—i														CE
	ä	O xO	8	8	o o	O xq	8	O xq^	8	O xO	8	o xO	O o	O xO	8„	o »q	8	s	8.	© xO	8	© »q	8
																				05	pH		»■h
Stockholms.........		_	_	_	o	1	_	__		_	_		_											3
	4	1
																							O
Södermanlands ...	t	-	2																					6
Östergötlands......	10	5	i	l	i	—	l	—	—	—	i	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	20
Kronobergs.........					2	—	—	—	—	—	-	—	—	l										3
	e	i
Kristianstads ......	19	14	17	7	6	3																		6 70
Malmöhus ........	1	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_	_	_	_	2
Hallands............	__	6	7	5	4																			22
Göteborgs o.Bohus	4	5	1	5	1	—	3	2	3	l	2	1	—	—	—	i	—	_	_	_	2	_	_	31
Alfsborgs .........	1	l	1
Jämtlands .........		4		i	—	—	—	if	—	—	—	—	—	-	—	_	_		_	_	_	_	_	6
Summa	45 \|	37	30 1	19 \|	16	4I	4	4	3	5	J O .	1	_	l	—	3	—	-		—	2	—	-	177

535

Tab. B. Uppgift å lägenheter, livilka varit afsedda att försäljas enligt kungl.
kungörelsen den 31 december 1909 men som icke funnit köpare.

I Stockholms .............

j Södermanlands .......

I Östergötlands ..........

j Jönköpings .............

J Kristianstads .........

J Malmöhus................

J Göteborgs och Bohus

Värmlands .............

j Västmanlands ..........

j Jämtlands................

Summa

Beslut om försälj-ning af lägen-heterna	Den utarrenderade lägenhetens tillträdestid
år 1910	år 1911	år 1910	år 1911 i år 1912	år 1913
! 2	1			3	_
1	2	—	1	2	—
1	20	—	1	14	6
1	2	—	91	2	—
8	1	1	2	6	—
\| ^ 1 ; i	13 1	—	- 91	14 1 1 _	—
10	44	1	6	47	6

9 Såld år 1912

536

Historik. ’)

Upplåtande af lägenheter å kronoparker och öfverloppsmarker

i de sex nordligaste länen.

Redan vid 1887 års riksdag framfördes motionsvis ett förslag
om upplåtande åt enskilda till odling af därtill dugliga områden å
den kronan vid afvittringen förbehållna mark inom Västerbottens och
Norrbottens läns kustland samt inom lappmarkerna nedom odlingsgränsen.
Motionen blef emellertid af Riksdagen afslagen med den motivering,
att upplåtelse af nybyggen inom kronoparkerna i den omfattning
motionen afsåg icke vore förenlig med kronoparkernas ändamål.
Vid 1888 års riksdag väcktes i både Första och Andra kammaren
motioner i samma ämne. I dessa framhölls, att å kronoparkerna funnes
stora odlingslägenheter, hvilkas rätta tillgodogörande gällande bestämmelser
om kronoparkernas förvaltning försvårade eller rent af omöjliggjorde.
Hos den lösa befolkning, som i Norrland hämtade sitt uppehälle
från skogsarbete och timmerflottning, funnes dock stark åtrå att
förskaffa sig eget hem och blifva bofast, och då det äfven för det allmänna
vore en fördel att å kronoparkerna erhålla en bofast stam af
skogsarbetare, hvilka kunde användas för skogens bevakning och skogsarbetens
utförande, syntes alla skäl tala för att åtgärder för åstadkommande
af bosättning på kronoparkerna borde vidtagas. Med anledning
häraf hemställde vederbörande motionärer, att Riksdagen måtte taga i
öfvervägande, huruvida det icke skulle vara med statens fördel öfverensstämmande
att å kronoparkerna få till stånd bosättningar genom upplåtelse
af odlingsmark och anvisning af lämpliga byggnadsplatser.

Statsutskottet, till hvilket motionerna remitterades, förklarade i sitt
utlåtande motionärernas syftemål förtjänta af den största uppmärksamhet,
men ifrågasatte, huruvida icke, förutom i Norrland, äfven inom andra

J) I de sakkunniges hufvudbetänkande kommer att meddelas en utförlig historik öfver föreliggande
ämne.

537

delar af landet, särskilt inom Kopparbergs län, kronoparker kunde
linnas, ä livilka sådana upplåtelser som de föreslagna lämpligen kunde
äga rum. Utskottet hemställde på grund häraf, att Riksdagen hos
Kungl. Magt, måtte begära utredning i ämnet, hvilket äfven biel Riksdagens
beslut.

1 med anledning häraf afgifvet utlåtande ställde sig domänstyrelsen
i hufvudsak afvisande mot det i Riksdagen framförda förslaget. Någon
upplåtelse af lägenheter med åborätt ansåg styrelsen ur synpunkten af
kronoparkernas bästa skötsel icke böra förekomma. Däremot vore å
kronoparkerna belägna odlings- och ängslägenheter i många fall ägnade
för anläggning af arbetaretorp, men sådana lägenheter vore redan i
ganska stor utsträckning tagna i bruk. Tillgången på odlingslägenbeter
vore därjämte ganska ringa med undantag för Norrbottens län,
där deras antal vore större än inom andra län, beroende dels på kronoparkernas
större areal och dels på att vissa af kronoparkerna inom förstnämnda
län blifvit afsätta före afvittringen, hvarigenom odlings- och
ängslägenheter icke blifvit lika noggrant uppsökta som annorstädes.
Härtill kom, att erfarenheten af redan medgifna torpupplåtelser icke
varit tillfredsställande, i det att endast ett fåtal lägenheter visat sig
mäktiga utveckling och förkofran. Domänstyrelsen hemställde därför,
att Riksdagens framställning icke måtte leda till någon annan åtgärd,
än att domänstyrelsen måtte bemyndigas att i orter, där så för kronoparks
vård och bevakning funnes gagneligt, upplåta på bestämd tid,
högst 20 år, till skogstorp tjänliga, å kronopark befintliga lägenheter
på vissa af styrelsen angifna villkor.

Vid 1891 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition i föreliggande
ämne, hvari föreslogs, att å kronoparkerna i Norrbottens län
befintliga, till skogstorp tjänliga lägenheter skulle, där det för kronoparkens
vård och bevakning funnes vara gagneligt, få af domän styrelsen
på viss bestämd tid, ej öfverstigande 20 år, upplåtas till odling och
bebyggande åt personer, som ägde god frejd och vore fullt arbetsföra
samt i öfrigt funnes vara lämpliga. För upplåtelserna föreslogos i öfrigt
särskilda bestämmelser, bland annat att torparen skulle vara berättigad
att utan afgift från kronoparken erhålla virke till åbyggnader och
hägnader samt till öfrigt husbehof äfvensom vedbrand af vindfälld och
torr skog. Under tiden för den först gjorda upplåtelsen af en lägenhet
eller de så kallade frihetsåren skulle torparen få utan afgäld till kronan
bruka torpet och åtnjuta frihet från utlagor och onera mot skyldighet
dels att uppodla och bebygga lägenheten, dels att inom visst anvisadt
område af kronoparken utöfva tillsyn och bevakning, dels ock att på

* 68

538

tillsägelse och emot ersättning utgöra å kronoparken erforderliga arbeten.
Sedan af domänstyrelsen föreskrift^ byggnader blifvit å torpet uppförda
och godkända, skulle torparen få af statsmedel uppbära ett kontant
. belopp af 500 kronor mot skyldighet för honom att, i händelse han
blefve från lägenheten skild, afstå densamma utan anspråk på ersättning
för å lägenheten nedlagdt byggnads- och odlingsarbete. Efter frihetsårens
slut skulle torpet genom domänstyrelsens försorg åsättas viss årlig
afgäld att utgöras medelst dagsverken å kronoparken. Torpare, som
funnes hafva torpet väl uppodladt och bebyggd^ skulle efter frihetsårens
slut äga företrädesrätt att mot fastställd afgäld erhålla förnyad
upplåtelse å torpet. Därest torparen hade dött eller vore oförmögen
att behålla torpet, skulle hans barn och arfvingar, om de vore härför
lämpliga, äga rätt att öfvertaga torpet eller, om de icke kunde eller
ville detta, öfverlåta torpet på annan person, som af domänstyrelsen
godkändes. Torpare, som gjort sig skyldig till skogsåverkan eller ovarsamt
handhafvande af eld eller företagit sig annat, som väsentligen
strede mot lag eller allmän ordning, eller underlåtit att fullgöra sina
skyldigheter eller att ställa sig gifna föreskrifter till efterrättelse, skulle
kunna, efter pröfning af domänstyrelsen, uppsägas till afflyttning från
torpet.

Hvad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit, blef af Riksdagen bifallet.

De bestämmelser, som sålunda blifvit beslutade, finnas meddelade
i nådiga brefvet till domänstyrelseu den 29 maj 1891 angående upplåtande
af odlingslägenheter å kronoparker i Norrbottens län.

Vid 1904 års riksdag antogs på förslag af Kungl. Maj:t delvis
nya bestämmelser att gälla för dylika upplåtelser. Därvid bestämdes,
dels att den afgäld, som efter frihetsårens slut skulle åsättas torpen,
skulle bestämmas icke i dagsverken utan i penningar med rätt för
torparen att, om han så önskade, i afräkning på afgälden utgöra dagsverken
på kronoparken, dels ock att bestämmelsen om skyldighet för
torparen att inom visst område af kronoparken utöfva tillsyn och
bevakning äfvensom att på tillsägelse utföra erforderliga arbeten å
kronoparkeu skulle utgå. Därjämte utsträcktes upplåtelsen af skogstorp
äfven till Västerbottens län.

Med anledning af hvad sålunda beslutats, utfärdades den 27 maj 1904
ny kungörelse angående upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker
i Västerbottens och Norrbottens län.

Redan vid 1909 års riksdag beslöts emellertid på framställning af
Kungl. Maj:t, att upplåtelser af lägenheter enligt nyssnämnda kungörelse
icke vidare skulle äga rum. T stället antogs en ny form af upplåtelser

539

enligt de ännu gällande villkor och bestämmelser, som återfinnas i kungl.
kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtande af odlingslägenlieter ä
kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen. Enligt denna
kungörelse upplåtas lägenheterna för eu tid af 50 år, under de första
15 åren afgiftsfritt och därefter mot eu årlig afgift, som bestämmes vid
upplåtelsen och beräknas till 3.G proc. af lägenhetens värde. Detta
värde erhålles genom att till värdet af lägenheten i ouppodladt och
obebyggdt skick lägga värdet af det för lägenhetens bebyggande utsynade
byggnadsvirke! samt det kontanta byggnads- och odlingsbidraget. Sistnämnda
bidrag är fastställdt till 750 kronor, hvaraf 250 kronor utbetalas,
då uthusbyggnaden är färdig och godkänd, 250 kronor, då mangårdsbyggnaden
är färdig och godkänd, samt 250 kronor, då minst eu hektar
odlingsmark är bruten och försvarligt häfdad såsom åker. I öfrigt äro
upplåtelsevillkoren ungefär desamma som enligt 1904 års kungörelse.

Antalet skogstorp, upplåtna enligt nådiga brefvet den 29 maj 1891 Antalet skogsoch
enligt kungl. kungörelsen den 27 maj 1904, utgjorde vid'' 1911
års slut 867, fördelade på de olika öfver]ägmästaredistrikten på föl- lägenheter.

jande sätt:

Luleå distrikt ............................. 162

Skellefteå » 375

Umeå » 309

Mellersta Norrlands distrikt..... 21

Summa 867

Af dessa torp hade 449 ännu ej fullgjort den föreskrifna byggnadsoch
odlingsskyldigheten, 343 hade fullgjort dessa skyldigheter men
åtnjöto ännu frihetsår, och 68 hade börjat erlägga den årliga afgälden.
Återstående 7 skogstorp voro åbolediga.

Kungl. kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtande af
odling slag enheter har ägt bestånd så kort tid, att ännu endast ett mindre
antal dylika lägenheter hunnit upplåtas. Deras antal utgjorde vid
1909 års slut 3, vid 1910 års slut 73 och vid 1911 års slut 249, de
sistnämnda på följande sätt fördelade på de olika öfver]’ägmästare distrikten: Luleå

distrikt ............................. 29

Skellefteå » 22

Umeå » 141

Mellersta Norrlands distrikt...... 53

Gäfle-Dala distrikt........................ 4

Summa 249

540

Framställningar
om
ändringar i
nu gällande
bestämmelser.

Af dessa utgöras tre af f. d. skogstorp, livilka vid frihetsårens
utgång på innehafvarnes begäran upplåtits som odlingslägenheter. Dessa
tre erlägga sammanlagdt en årlig afgäld af 148 kronor. Öfriga lägenheter
äro skyldiga att. enligt gällande bestämmelser från och med sextonde
besittningsåret erlägga afgäld.

De genom kungl. kungörelsen den 18 juni 1901) utfärdade bestämmelserna
för odlingslägenheters upplåtande hafva i vissa afseenden
visat sig mindre tillfredsställande. Såväl inom som utom Riksdagen
hafva också förslag framkommit om vidtagande af förändringar beträffande
både sättet för odlingslägenheternas upplåtande och de allmänna upplåtelsevillkoren.

Sättet för odlingslägenheternas upplåtande har innevarande år genom
i Första och Andra kammaren väckta likalydande motioner gjorts till
föremål för Riksdagens pröfning. 1 dessa kritiserades det nuvarande
förfaringssättet vid upplåtelser af odlingslägenheter och hemställdes, att
Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära iitredning om åstadkommande
af effektiva åtgärder för att underlätta upplåtelser för egna hem å
kronomark i Norrland.

Af den utredning, som i Riksdagen ägnades denna fråga dels i
vederbörande utskott och dels i en af domänstyrelsen till Andra
kammarens fjärde tillfälliga utskott öfver]ämnad skrifvelse, framgingo
vissa allmänna önskemål angående förändringar i de nuvarande bestämmelserna.

Domänstyrelsen uttalade i sin skrifvelse önskvärdheten af att de
skogstorp, som ännu icke fullgjort sin odlings- och ny byggnadsskyldighet
och sålunda icke ännu uppburit den dem tillkommande odlingshjälpen
af 500 kronor, måtte få denna utbetalad i två poster att utgå
på så sätt, att hälften erhölles, då lägenhetens uthusbyggnad vore färdig
och godkänd och den andra hälften, då manbyggnaden vore färdig och
godkänd, i stället för att såsom nu hela beloppet utbetalades först då
all byggnadsskyldighet vore fullgjord.

Beträffande odlingslägenheterna anmärkte domänstyrelsen, att den
årliga afgäld, som lägenhetsägaren enligt kungl. kungörelsen den 18
juni 1909 vore skyldig att erlägga, befunnits komma att uppgå till
belopp af den storlek, att lägenhetsinnehafvaren icke utan stor svårighet
torde kunna utgöra den, hvarför styrelsen ansåg, att ändring härutinnan
borde vidtagas.

Vederbörande utskott ifrågasatte, i syfte att underlätta dessa upplåtelser
och förkorta den tidsutdräkt, som nu vore förenad med upplåtel -

541

sorna, att skogstjänstemännen vid lämpliga tillfällen skulle undersöka
och kartlägga till odling dugliga områden i närheten af odlad bygd
eller kommunikationsled samt å dessa på en gång utstaka flera lägenheter
af lämplig storlek. Därjämte kunde i samband med andra förrättningar
å kronoskogarne utstakas eu eller annan lägenhet, utan att den vore
belägen vid odlad bygd eller kommunikationsled, där ett upplåtande af
dylika lägenheter kunde anses vara för skogens vård och bevakning
gagneligt. Afsevärd tidsvinst skulle enligt utskottets uppfattning helt
visst ernås vid handläggning af inkomna ansökningar, därest lägenheter
redan beskrifvits och utstakats, bland hvilka vederbörande sökande
kunde välja.

Hvad utskottet sålunda hemställt, blef af Riksdagen antaget, och
afläts med anledning häraf skrifvelse till Kungl. Maj:t, hvari Riksdagen
anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida
icke åtgärder i ofvan antydd riktning kunde vidtagas för underlättande
af jordupplåtelser af här ifrågavarande slag.

Med anledning af Riksdagens skrifvelse har Kungl. Maj:t den 4
oktober innevarande år aflåtit nådig skrifvelse till domänstyrelsen angående
åtgärder för underlättande af jordupplåtelser för odlingslägenheter
å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen. Häri
anbefalles domänstyrelsen att i öfverensstämmelse med Riksdagens hemställan
vidtaga åtgärder i syfte att vederbörande skogstjänstemän måtte,
i den mån deras tid därtill lämnade tillfälle, undersöka och kartlägga
större sammanhängande områden å kronoparker samt genom utstakning
provisoriskt fördela dessa områden i odlingslägenheter af lämplig storlek.
Hvad som sålunda föreskrifvits skulle dock icke utgöra hinder för
användande af dittills brukliga förfaringssätt vid upplåtande af odlingslägenheter.

Redan innan dessa frågor förekommo vid 1912 års riksdag hade
från jägmästaren i Norra Lycksele revir F. von Sydow den 23 november
1910 ingifvits en underdånig framställning, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen, dels att skogstorpare skulle utan afvaktan på frihetsårens
utgång erhålla sina torp på arrende i 50 år och i öfrigt i tillämpliga
delar på samma villkor som innehafvare af odlingslägenheter, dels att
skogstorpare, utan att behöfva ingå på ändrade villkor beträffande
afgäld o. dyl., skidle äga rätt att af allmänna medel uppbära samma
belopp (750 kronor), som stadgats skola utgå för odlingslägenheter.

I sitt med anledning af denna skrifvelse afgifna utlåtande framhöll
domänstyrelsen, att beträffande den afgift, som skulle för upplåten
lägenhet utgå efter frihetsårens utgång, de äldre bestämmelserna syntes

542

vara för innehafvarna afsevärdt förmånligare än de, som vore bestämda
i 1909 års kungörelse. I såväl 1891 som 1904 års stadganden vore
föreskrifvet, att den afgäld, som efter frihetsårens utgång skulle åsättas
torpet, skulle bestämmas i förhållande till dess storlek och beskaffenhet.
Vid afgiftens fastställande hade alltså endast tagits hänsyn till det upplåtna
områdets storlek, den odlingsbara markens godhet samt i någon
mån torpets läge, hvaremot det erhållna statsbidraget och värdet af det
kostnadsfritt bekomna och till byggnadernas uppförande använda virket
icke haft något direkt inflytande på afgiftens storlek. Med hänsyn till
dessa förhållanden hade den årliga afgäld, som efter första upplåtelsetidens
utgång åsatts torpet, i allmänhet bestämts till 15 å 20 kronor,
någon gång äfven därunder. Under det att skogstorparna sålunda
erhållit hjälp af statsmakterna dels med ett kontant bidrag af 500 kronor,
dels med kostnadsfritt byggnadsvirke, allt utan återbetalningsskyldighet,
vore det bidrag, som af statsmedel lämnades åt lägenhetsinnehafvare,
jämlikt 1909 års nådiga kungörelse, nämligen 750 kronor i kontanta
medel samt erforderligt husbyggnadsvirke, att betrakta såsom ett visserligen
ouppsägbart lån, hvarå emottagaren hade att till statsverket erlägga
ränta, ehuru denna dock ej komme att utgå förrän från och med det sextonde
besittningsåret. I följd häraf hade det, ehuru domänstyrelsen sökt tillse,
att markvärdet och värdet på husbyggnadsvirket beräknats så lågt, som
förhållandena möjligen kunnat berättiga, ej kunnat undvikas, att de
arrendeafgifter, som efter sextonde året skulle erläggas af innehafvare
af odlingslägenheter, kommit att uppgå till i allmänhet mellan 50 och
00 kronor, ofta omkring sistnämnda belopp.

Därest alla skogstorpare, som önskade erhålla 50-åriga kontrakt,
skulle äga rätt att utfå det högre bidraget, således, där 500-kronorsbidraget
redan bekommits, ett fyllnadsbidrag af 250 kronor, framställde
sig till besvarande den frågan, till hvem detta fyllnadsbidrag skulle
betalas. I många fall hade nämligen skogstorpen öfverlåtits från den
förste innehafvare!! till annan person, hvilken senare ersatt den förste
för det arbete denne utgjort, hvarvid ersättningens storlek beräknats
med hänsyn till att statsanslag med 500 kronor antingen redan bekommits
eller varit att förvänta. Skulle fyllnadsbidraget 250 kronor utgå
till nuvarande skogstorparen, hade måhända denne bekommit torpet på
skäliga villkor fullt färdigbyggdt, och han skulle alltså komma att erhålla
en uppmuntran i form af statsbidrag utan att hafva i någon mån gjort
skäl därför. Säkerligen skulle därför i många fall svårigheter uppstå att
på ett rättvist sätt fördela ifrågasatt, ej förut påräknadt extra statsbidrag.

bör den händelse skogstorpare, såsom i jägmästare von Sydows

543

skrifvelse hade föreslagits, skulle erhålla statsbidrag med 750 kronor att
utgå på samma sätt som till innehafvare af odlingslägenheter enligt
1909 års stadgande, torde den årliga afgäld, som han borde utgifva
efter frihetsårens utgång, äfvenledes böra beräknas med hänsyn till
såväl undfångna kontanta bidrag som ock byggnadsvirke, då han i
annat fall komme i eu afsevärdt mera gynnad ställning än lägenhetsinnehafvare,
som erhållit upplåtelse af lägenhet enligt 1909 års kungörelse.

Med anledning af hvad sålunda anförts'', hemställde domänstyrelsen,
att jägmästare von Sydows underdåniga framställning icke måtte föranleda
till annan åtgärd, än att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen, att
det belopp af 500 kronor, som skogstorpare ägde att af statsmedel uppbära,
sedan han fullgjort honom enligt kontraktet åliggande byggnadsskyldighet,
måtte få utgå med 250 kronor, då torpets uthusbyggnad
vore färdig och godkänd, samt 250 kronor, då manbyggnaden vore
färdig och godkänd.

Då statens åtgärder för upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker
i de sex nordligaste länen utgör ett icke oviktigt led i den genom
staten ledda egnahemsverksamheten, hafva de sakkunnige ansett sig
böra vid fullgörande af sitt uppdrag taga äfven föreliggande fråga under
öfvervägande. Under den resa i de nordligaste delarna af landet, som
de sakkunnige företagit för att studera de där rådande förhållandena,
hafva de ytterligare styrkts i sin öfvertygelse om vikten af att dessa
upplåtelser skedde på ett mera ändamålsenligt sätt. De sakkunnige hafva
på grund häraf ansett sig böra söka få de i det föregående omnämnda
olägenheterna om möjligt afhjälpta och vilja i detta syfte föreslå
såväl vissa ändringar i bestämmelserna för odlingslägenheternas upplåtande
och för den årliga afgäldens fastställande, som ock åtgärder för
att bereda de enligt 1891 års nådiga bref och 1904 års kungl. kungörelse
antagna skogstorparne vissa lättnader och fördelar. Uppgörandet
af dessa förslag har delvis skett på grundval af de i det föregående
refererade fram ställnin garna.

Domänstyrelsens utlåtande med anledning af jägmästare von Sydows
underdåniga framställning, af hvilket de sakkunnige redan vid behandlingen
af föreliggande fråga satts i tillfälle att under hand taga
del, har den 24 nästlidna oktober remitterats till de sakkunnige för att
tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det de sakkunnige meddelade
uppdrag. De frågor, som beröras i det remitterade utlåtandet, upptagas
till behandling i efterföljande framställning, hvilken därför jämväl torde
få anses såsom svar å ifrågavarande remiss.

De sakkunniges
förslag
till ändringar
i kung. den
18 juni 1909.

544

Angående
sättet för
odlingslägenlieternas

upplåtande.

Till ledning vid upplåtande af odlingslägenheter enligt 1909 års
kungörelse har domänstyrelsen utfärdat en promemoria, enligt hvilken
den vanliga gången vid upplåtande af odlingslägenheter hittills varit
följande:

den, som önskar erhålla upplåtelse af eu odlingslägenhet, får själf
söka upp densamma;

till domänstyrelsen ställd ansökan om upplåtelsen skall jämte sökandens
frejdebetyg före den första maj insändas till öfverjägmästaren i distriktet;

af öfverjägmästaren sändes ansökan till vederbörande jägmästare
för afgifvande af utlåtande;

därest denne finner ansökan afse sådan lägenhet, som enligt kungl.
kungörelsen den 18 juni 1909 kan blifva föremål för upplåtelse, verkställer
han i samband med öfriga förrättningar i trakten undersökning;

därest ansökan ej åtföljts af intyg af i jordbruk kunnig person
angående det ifrågasatta områdets lämplighet för odling, skall jägmästaren
föranstalta om föreskrifven undersökning i detta afseende;

efter undersökning kartlägges området i skalan 1 : 4,000 och utmärkes
på marken genom rosen eller pålar;

därefter insänder jägmästaren sitt till domänstyrelsen ställda utlåtande
till öfverjägmästaren;

öfverjägmästaren öfversänder vidare det hela med eget yttrande
till domänstyrelsen:

domänstyrelsen afgör slutligen ärendet, hvarpå kontrakt upprättas
med lägenhetsinnehafvaren.

Genom den förut nämnda nådiga skrifvelsen till do män styrelsen
den 4 oktober innevarande år har emellertid, för att underlätta jordupplåtelser
för odlingslägenheter, härutinnan den förändring vidtagits, att
vederbörande skogstjänstemän skola, i den mån deras tid därtill lämnar
tillfälle, undersöka och kartlägga till odling lämpliga områden samt genom
utstakning preliminärt fördela dem i odlingslägenheter af lämplig storlek,
under förutsättning att hinder från skogsvårdssynpunkt icke möter
för lägenheternas upplåtande. De gamla bestämmelserna skola dock
allt fortfarande gälla vid sidan af det sålunda införda nya förfaringssättet.

Därest för framtiden undersökning och kartläggning af för odling
lämpliga områden i erforderlig utsträckning blefve verkställd, skulle
otvifvelaktigt några af de största olägenheter, som visat sig vidlåda det
nu tillämpade tillvägagångssättet, blifva undanröjda. Hittills har vid
upplåtelser af ifrågavarande slag hela initiativet varit öfverlåtet på den
enskilde, under det att från statens sida inga som helst förberedande
åtgärder vidtagits för att underlätta dylika upplåtelser. En person, som

545

önskat erhålla en odlingslägenhet å kronans mark, liar därför icke fått
någon ledning eller anvisning, hvar sådan kunnat erhållas. Och äfven
om han genom i landtbruk kunnig person fått utrönt, att det af honom
själf utsedda området från jordbrukssynpunkt vore lämpligt, har han
icke haft någon säkerhet för att dess upplåtande ej kunde nekas, på
grund af att hinder mötte från skogsvårdssynpunkt, hvarigenom den
tid och de kostnader, som han nedlagt för att fä området till sig upplåtet,
offrats förgäfves.

Genom att vissa områden i förväg undersöktes och kartlades, skulle
det gifvetvis för den person, som önskade förskaffa sig en odlingslägenhet,
blifva afsevärdt lättare att erhålla en lämplig sådan, liksom det äfven
för staten skulle blifva möjligt att leda koloniseringsverksamheten efter
en enhetlig plan.

Därigenom skulle äfven i de flesta fall en afsevärd tidsvinst uppstå,
då pröfningen af områdets lämplighet skulle vara utförd redan före
ansökningens ingifvande. Den kanske största olägenheten med det hittills
följda förfaringssättet har just varit, att pröfningen af inkomna
ansökningar ofta varit förenad med alltför stor tidsutdräkt.

De sakkunnige anse emellertid, dels att upplåtelserna böra begränsas
till på förhand vederbörligen undersökta och kartlagda odlingslägenheter,
och dels att det i ofvannämnda nådiga skrifvelse gjorda
åläggandet för domänstyrelsen att genom vederbörande skogstjänstemän
vidtaga åtgärder för underlättande af jordupplåtelser på kronoparker
och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen lämpligen bör kompletteras
med närmare föreskrifter angående det sätt, på hvilket undersökningen
bör utföras och upplåtelserna verkställas. Enligt de sakkunniges
åsikt bör vederbörande revirförvaltares befattning med
undersökningarna begränsas till att med ledning af tillgängliga kartor
och handlingar samt den kännedom han äger om reviret upprätta en
förteckning öfver de områden, som kunna antagas lämpa sig för upplåtande
af odlingslägenheter. Dessa förteckningar ifrån de olika reviren
borde därefter insändas till vederbörande öfverjägmästare, som skulle äga
att förordna om de föreslagna områdenas närmare undersökning med
hänsyn till deras lämplighet för det afsedda ändamålet. Själfva undersökningen
borde enligt de sakkunniges åsikt ej anförtros åt vederbörande
revir förvaltare, då dessa knappast torde disponera tillräcklig tid för dessa
vid sidan om deras egentliga uppgift liggande arbeten, utan synes i
stället kunna verkställas af en lämplig skogsstatstjänsteman (skogsingenjör
eller assistent) med biträde af den jordbrukskonsulent, som kan
finnas anställd till biträde åt länets egnahemsnämnd, eller annan jord *

546

brukskunnig person, som af vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott
därtill utses.

Härvid borde lämpliga lägenheter afsättas, noggrant beskrifva»
och kartläggas i skalan 1 : 4,000 samt till sina gränser å marken utmärkas
på samma sätt som i liknande fall för närvarande användes. Hvarje
lägenhet skulle inom utstakade rågångar tilldelas ett område odlingsmark
och tomtplats, hvars storlek borde afpassas med hänsyn till tillgång
på odlingsmark och dennas godhet.

I sin ofvan omnämnda promemoria till ledning vid upplåtelser af
odliugslägenheter framhåller domänstyrelsen, att den till odling lämpliga
jordens areal i regel ej bör öfverstiga 6 hektar. Enligt de sakkunniges
åsikt är dock denna begränsning något för snäf. Det synes de sakkunnige
vara af vikt, att odlingslägenheterna blifva af den storlek, att
innehafvarne i hufvudsak kunna försörja sig därpå samt att de därjämte
erbjuda möjligheter till framtida utvidgningar. Det synes därför lämpligt
att medgifva en något större maximiareal för den till odling lämpliga
jorden, exempelvis 8 hektar, där den utgöres af fastmarksjord, och
15 hektar, där den utgöres af myrjord. Byggnadsplats och odlingsmark
böra helst läggas i ett skifte, men kunna, där så af omständigheterna
påfordras, läggas i flera skiften. Där odisponerade slåttermyrar eller
röjningsmarker för själfväxande äng finnas i närheten, böra dessa i lämpliga
lotter tilldelas odlingslägenheterna att af dessas blifvande innehafvare
tillsvidare nyttjas under frihetsåren i den mån och så länge de
ej för annat ändamål erfordras.

De uppgjorda förslagen till odlingslägenheter, som inom de olika
reviren i första hand böra upplåtas, böra, efter granskning af öfverjägmästaren,
öfversändas till domänstyrelsen, som äger att pröfva och fastställa
desamma, hvarefter förteckning öfver lägenheterna lämnas dels
till resp. revirförvaltare och dels till vederbörande jordförmedlingsbyrå,
där de jämte nödiga blanketter för ansökningar m. m. hållas tillgängliga
för sökande af odlingslägenheter.

Odlingslägenhet, hvilkens upplåtande på detta sätt blifvit af domänstyrelsen
medgifvet, borde sedermera öfverjägmästaren, efter pröfning
af den sökandes kvalifikationer, äga rätt att upplåta.

Genom ett sådant förfaringssätt, som af de sakkunnige här föreslagits,
skulle otvifvelaktigt ytterligare tidsbesparing kunna göras, då
hvarje särskild upplåtelse icke skulle behöfva behandlas af domänstyrelsen
utan finge afgöras af vederbörande öfverjägmästare. Någon
olägenhet däraf, att pröfuingen af ansökningarna helt öfverlämnades till
öfverjägmästaren, torde icke behöfva befaras, därest domänstyrelsen, såsom

547

de sakkunnige föreslagit, redan förut varit i tillfälle att pröfva de på
förhand uppgjorda förslagen till upplåtelser och bestämma de villkor,
enligt hvilka upplåtelserna skulle ske.

Den afgäld, som efter de 15 frihetsårens utgång skall betalas,
beräknas enligt kungl. kungörelsen den 18 juni 1909 till 3.6 proc. af
dels det kapitalvärde lägenheten anses äga ouppodlad och obebyggd
med den rätt till byggnadsvirke, som förordningen medger, och dels
den odlingshjälp å 750 kronor, som utgår till lägenhetsinnehafvaren.

I afgifvet utlåtande med anledning af ofvannämnda af jägmästare
von Sydow gjorda framställning angående skogstorparne framhöll öfverjägmästaren
i Luleå distrikt, att den arrendesumma, som efter frihetsårens
utgång åsättes odlingslägenheterna, på anförda skäl ansågs vara
alltför hög.

öfver jägmästaren i Skellefteå distrikt meddelar i liknande sammanhang,
att arrendeafgiften enligt 1909 års kungl. kungörelse ansågs vara
för högt tilltagen, hvarför också skogstorparne mangrant förklarat sig
hellre afstå från torpen än gå med på 50-årig upplåtelse i enlighet
med nämnda förordning. För de inom Skellefteå distrikt upplåtna
odlingslägenheterna uppgick arrendeafgiften från och med det 16:e besittningsåret
till i medeltal 57 kronor, hvilken summa ansågs för hög, icke
med hänsyn till de af staten upplåtna nyttigheterna, men med hänsyn
till arrendatorernas i allmänhet mycket svaga ekonomiska ställning. Med
anledning häraf hemställde öfverjägmästaren, att ändring i bestämmelserna
måtte utverkas i syfte att i görligaste män nedbringa arrendeafgiften.

Äfven öfverjägmästaren i Umeå distrikt framhöll i sitt utlåtande,
att den högre arrendeafgift, som enligt kungl. kungörelsen den 18 juni
1909 skulle erläggas för odlingslägenheterna, jämte en del andra förhållanden
gjorde, att odlingslägenheterna tedde sig ogynnsammare för
innehafvaren än skogstorpen.

I öfverensstämmelse med dessa uttalanden har domänstyrelsen
också i sitt ofvan refererade yttrande med anledning af jägmästare von
Sydows framställning påpekat, att den enligt 1909 års kungl. kungörelse
beräknade afgälden blefve för hög för att lägenhetsinnehafvarna utan
alltför stor svårighet skulle kunna utgöra densamma, och att den därför
borde nedsättas.

Under sådana omständigheter synes det vara väl motiveradt att
redan nu föreslå ändrade bestämmelser beträffande den afgäld, som efter
frihetsårens utgång skall utgå för odlingslägenheter på kronojord i
Norrland och Dalarne.

Om man vid bedömandet af denna fråga till utgångspunkt vill

Angående
sättet för deri
årliga afgäldens
beräknande.

548

taga kända förhållanden, kan man utgå antingen ifrån de för skogstorpsupplåtelserna
gällande bestämmelserna eller från de grunder, Indika tilllämpats
vid bestämmandet af köpeskillingen för de lägenheter, som enligt
Riksdagens beslut år 1909 skola upplåtas på Alträsk kronopark i Norrbottens
län.

Vid bestämmandet af afgälden för skogstorpen tillämpades den
grundsatsen, att afgälden bestämdes endast med hänsyn till torpets
storlek och den odlingsbara markens beskaffenhet, hvaremot det till
byggnaderna anvisade byggnadsvirke! och odlingsbidraget icke utöfvade
något direkt inflytande på afgäldens storlek.

För upplåtelserna vid Alträsk är köpeskillingen satt till ett belopp,
»motsvarande dels det kapitalvärde, hvartill lägenheten af nämnden
uppskattas, då den till nybyggaren utlämnas, hvilket värde för ouppodlad
och obebyggd lägenhet dock ej må sättas högre än 50 kronor för hektar
af lägenhetens areal, impedimenter oberäknade, dels den odlingshjälp,
som till nybyggaren kommer att utgå».

I detta sistnämnda fall har således i kapitalvärdet ej inräknats
värdet af det byggnadsvirke, som lägenhetsinnehafvaren har rätt att få
utstämpladt å kronopark, under det att detta värde skall medräknas vid
bestämmandet af afgälden för odlingslägenheterna enligt kungl. kungörelsen
den 18 juni 1909.

Emot förslaget att ändra ifrågavarande bestämmelser i 1909 års
kungörelse till öfverensstämmelse med bestämmelserna för skogstorpen
i 1904 års kungörelse kunna anföras åtskilliga betänkligheter.

Lägenhetsinnehafvaren skulle därigenom gå miste om den stora
fördel, som han enligt 1909 års kungörelse har däri, att afgälden redan
vid den första upplåtelsen bestämmes för en tid af 50 år, medan detta
för skogstorpen sker först efter den första upplåtelseperiodens slut.

Härtill kommer, att afgälden, om den skall bestämmas genom en
uppskattning af lägenhetens värde vid frihetsårens slut, kommer att
blifva beroende af det skick, i hvilket lägenheten då befinner sig,
hvarigenom lätt kan uppstå det missförhållandet, att afgälden blir
större ju mera torparen har uppodlat af sin lägenhet, hvarjämte faran fölen
viss godtycklighet vid uppskattningen ej kan med säkerhet undvikas.

På grund häraf ha de sakkunnige ansett, att den i 1909 års kungörelse
bestämda tiden för afgäldens fastställande är afgjordt att föredraga
framför den i 1891 års kungl. bref och 1904 års kungörelse
angifna, hvarför de sakkunnige icke ansett sig kunna förorda en återgång
till de för upplåtelser af skogstorp gällande bestämmelserna härutinnan -

549

Däremot torde en jämkning i detta afseende kunna göras i närmare
öfverensstämmelse med de bestämmelser, som Riksdagen år 1909
medgifvit skola gälla för upplåtelserna vid Alträsk. Ehuru kronan där
nedlagt betydande direkta kostnader för afdikning, motsvarande i rundt
tal 75 kronor per hektar för den till upplåtande afsedda jorden, och
dessutom medgifvit, att hufvudvägarne inom kolonisationsområdet få
anläggas på statens bekostnad, är den bestämmelsen träffad, att lägenhetens
köpeskilling skall sättas till ett belopp, motsvarande dels lägenhetens
värde såsom ouppodlad och obebyggd, hvilket värde ej får beräknas
högre än 50 kronor för hektar, impedimenter oberäknade, dels den
odlingshjälp af 750 kronor, som till nybyggaren skall utgå. Härtill
kommer, att dessa lägenhetsinnehafvare efter de 15 frihetsårens utgång
få med full äganderätt förvärfva sina lägenheter på synnerligen gynnsamma
afbetalningsvillkor.

Det har därför synts de sakkunnige vara konsekvent och med
billighet och rättvisa mest öfverensstämmande, att storleken af det
belopp, på hvilket innehafvare af lägenheter enligt 1909 års kungörelse
skola erlägga ränta i form af afgäld, måtte bestämmas enligt samma
grunder, som gälla vid bestämmandet af storleken af det belopp, som
nybyggarne vid Alträsk skola betala för att blifva ägare af sina lägenheter.

Då staten icke, såsom vid Alträsk, haft några direkta utgifter
för den jord, som upplåtes till odlingslägenheter, synes maximivärdet
för denna jord i ouppodladt och obebyggdt tillstånd böra sättas betydligt
lägre än för den utdikade och med vägar försedda jord, som staten
upplåter vid Alträsk. Och då jordens maximivärde i det senare fallet
är bestämd till 50 kronor per hektar, har det synts de sakkunnige
billigt, att maximivärdet för den till odlingslägenheter upplåtna jorden
bestämmes till 20 kronor per hektar.

Till detta jordvärde skulle läggas det odlingsbidrag af 750 kronor,
som staten i båda fallen lämnar. Däremot skulle icke i detta fall lika
litet som vid Alträsk-upplåtelserna någon afgift fordras för de skogsprodukter,
som lägenhetsinnehafvaren äger rätt att erhålla i form af
byggnadsvirke m. m.

Afgälden för odlingslägenheterna skulle sålunda enligt de sakkunniges
förslag komma att bestämmas till 3.6 proc. af dels det kapitalvärde,
lägenheten anses äga, då den till lägenhetsinnehafvaren upplåtes,
hvilket värde för ouppodlad och obebyggd lägenhet dock ej må sättas
högre än 20 kronor för hektar, impedimenter oberäknade, dels den
odlingshjälp, som kommer att till lägenhetsinnehafvaren utgå.

550

Angående
beredande af
vissa lättnader
och
fördelar åt
skogsto
rparne.

De viktigaste af de önskemål, som framkommit beträffande skogstorparne
och deras förhållanden, finnas angifna i jägmästare von Sydows
ofvan åberopade underdåniga skrifvelse angående beredande åt skogstorpare
af samma förmåner, som i kuugl. kungörelsen den 18 juni 1909
tillförsäkrats innehafvare af odlingslägenheter.

Enligt mom. 19 i nyssnämnda kungörelse äger innehafvare af
skogstorp att efter frihetsårens utgång, därest han är berättigad till
förnyad upplåtelse, erhålla torpet på arrende under 50 år samt i öfrigt
i tillämpliga delar på de villkor, som föreskrifvits rörande ofvannämnda
odlingslägenheter, hvarvid domänstyrelsen har att föreskrifva de jämkningar
i upplåtelsevillkoren, som finnas nödiga.

Såsom framgår af den utaf domänstyrelsen med anledning af jägmästare
von Sydows framställning föranstaltade utredningen, hafva skogstorparne
emellertid hittills ej varit synnerligen hågade att begagna sig
af det ifrågavarande medgifvandet, hufvudsakligen på grund af den
större afgäld, som varit fastställd beträffande odlingslägenheter.

Om hvad de sakkunnige i detta afseende föreslagit skulle vinna
godkännande, skulle denna afgäld komma att i väsentlig grad minskas,
och torde därmed också möjlighet hafva beredts för innehafvare af
skogstorp att i större utsträckning än hittills begagna sig af det i kungörelsen
den 18 juni 1909 gjorda medgifvandet.

Enligt de sakkunniges åsikt bör emellertid icke hinder möta för
en innehafvare af ett skogstorp att omedelbart efter utgången af löpande
fardagsår erhålla torpet på 50-årigt arrende med tillgodonjutande af de
frihetsår, som återstå enligt den förra upplåtelsen, och i öfrigt i tillämpliga
delar på de villkor, som komma att vara gällande för odlingslägenheter.

Alla de anmärkta olägenheterna äro emellertid ej därmed afhjälpta.
Allt fortfarande kvarstå de två viktigaste anmärkningarna beträffande
skogstorpen. Dessa afse dels storleken af den torparne beviljade byggnadsoch
odlingshjälpen och dels sättet för detta bidrags utgående.

Ehuru byggnads- och odlingsskyldigheten i stort sedt är enahanda
vid ett skogstorp som vid en odlingslägenhet, utgår statens bidrag
i förra fallet med endast 500 kronor och i senare fallet med 750 kronor.
Orsaken till att man i 1909 års kungörelse höjde odlingshjälpen till
750 kronor, var just den, att erfarenheten från skogstorpen visat, att
det dittills utgående bidraget var för lågt för att för torparen möjliggöra
att utan en betungande skuldsättning få sin lägenhet bebyggd och
iordningställd. I det statsrådsprotokoll, som åtföljde 1909 års kung!,
proposition angående upplåtelser af odlingslägenheter å kronoparker och

551

öfverloppsinarker i de sex nordligaste länen, säger departementschefen
(sid 34): »Den odlingshjälp af 600 kronor, som ifrågasatts, synes väl
knapp, och jag skulle vilja föreslå en höjning till 750 kronor. Äfven
detta belopp motsvarar naturligen icke på långt när de kontanta utgifter,
nybyggaren måste vidkännas för att få lägenheten behörigen uppodlad
och bebyggd. Låter man i likhet med det föreliggande förslaget
odliugshjälpen förräntas genom den årliga legan och kronan vara berättigad
att vid arrendets slut öfvertaga lägenheten utan ersättning till
nybyggaren för odlingsarbetet, kan den ifrågasatta förhöjningen icke
anses medföra någon obillig uppoffring från kronans sida.»

I öfverensstämmelse härmed bestämdes detta bidrag till 750 kronor.

Då det allmänt erkänts, att det till skogstorparne utgående bidraget
varit för lågt och det dessutom blifvit, utrönt, att på grund häraf flertalet
af dessa ej inom föreskrifven tid mäktat att fullgöra sin byggnadsskyldighet,
synas giltiga skäl föreligga att låta äfven de lägenhetsinnehafvare,
som fått sina lägenheter upplåtna före 1909, komma i åtnjutande
af det högre bidraget emot fullgörande af samma åligganden
som innehafvarne af odlingslägenheter.

Detta tillägg bör närmast betraktas såsom ett odlingsbidrag, hvilket
enligt de sakkunniges åsikt bör utgå till alla de skogstorpare, som
önska att få sina lägenheter upplåtna enligt de nya af de sakkunnige
härofvan föreslagna bestämmelserna för upplåtande af odlingslägenheter.

Också har öfverjägmästaren i Skellefteå distrikt, där de flesta
skogstorpen äro belägna, i utlåtande den 13 januari 1911 med anledning
af jägmästare von Sydows ofvannämnda framställning hemställt,
att 250 kronor i odlingsbidrag måtte utbetalas till skogstorpare, då minst
eu hektar vid skogstorpets upplåtande obruten mark vore till åker bruten
och som sådan försvarligt häfdad, å hvilket belopp efter frihetsårens
utgång 3.6 proc. ränta skulle af skogstorparen erläggas.

Häremot skulle visserligen kunna göras den invändningen, att
man härigenom skulle oskäligt gynna den siste innehafvaren af ett
skogstorp, som redan gått genom flera händer. I det fall, där ett
skogstorp med domänstyrelsens medgifvande öfverlåtits från den förste
innehafvaren till annan person och där denne senare ersatt den förste
med en dem emellan öfverenskommen ersättning för det arbete denne
utgjort, kan man antaga, att ersättningens storlek varit beräknad med
hänsyn till att statsbidrag antingen redan bekommits eller varit att
förvänta, och skulle det fyllnadsbidrag, hvilket under sådana omständigheter
komme att utbetalas till den siste innehafvaren, som på lägenheten

552

kanske ej nedlagt något eget arbete, kunna bli ett orättvist gynnande
af denne.

Härvid bör emellertid erinras därom, att detta odlingsbidrag icke
är någon gåfva, utan att detsamma närmast är att uppfatta såsom ett
lån, mot hvilket svarar visst å lägenheten nedlagdt odlingsarbete och
hvilket för all framtid skall förräntas genom den fastställda afgälden.
Och för att än ytterligare markera detta förhållande vilja de sakkunnige
föreslå, att detta sista bidrag icke skall utbetalas, förrän minst en hektar
af lägenhetens vid den siste innehafvarens tillträde ouppodlad jord blifvit
bruten och såsom åker försvarligt häfdad. Genom en dylik bestämmelses
införande vinnes dels att fyllnadsbidragets karaktär af ett odlingslån
tydligt framhålles och dels att det med bidragets beviljande afsedda
understödet icke kommer någon annan tillgodo än den som utfört
odlingsarbetet.

Hvad till sist beträffar sättet för det beviljade byggnads- och
odlingsbidragets utbetalande, finnas inga skäl för att detta skall utbetalas
till skogstorpare annorledes än till odlingslägenhetsinnehafvare.
Samtliga i saken afgifna yttranden från såväl domänstyrelsen som från
de tre öfverjägmästarne, i hvilkas distrikt skogstorp förekomma, tillstyrka
också ett enhetligt förfaringssätt härutinnan. De sakkunnige anse
därför, att vare sig en skogstorpare föredrar att fortfarande få sitt torp
upplåtet efter 1904 års bestämmelser och således med endast 500 kronor i
odlingsbidrag, eller han föredrar att få sitt torp upplåtet efter de för
odlingslägenheter gällande bestämmelserna, bör bidraget utbetalas i poster
på 250 kronor, däraf en, då lägenhetens uthusbyggnad är färdig och godkänd,
en, då manbyggnaden är färdig och godkänd, och en tredje, i
förekommande fall, då minst en hektar vid innehafvarens tillträde ouppodlad
jord är bruten och såsom åker försvarligt häfdad.

Om de sakkunniges förslag i denna punkt bifalles, skulle en
skogstorpare således kunna antingen fortsätta att innehafva sitt torp
enligt de i 1904 års kungörelse föreskrifna villkor, dock med rätt för
honom att, därest byggnads- och odlingsskyldigheten ännu ej blifvit
fullgjord, och statsbidraget således ej ännu blifvit lyftadt, få uppbära
detta i två omgångar, den ena hälften, då uthusbyggnaden är färdig
och godkänd och den andra hälften, då mangårdsbyggnaden är färdig
och godkänd; eller också genast eller vid frihetsårens utgång få lägenheten
upplåten på 50-årigt arrende med tillgodonjutande i förra fallet
af de frihetsår, som återstå enligt den föregående upplåtelsen, samt med
rätt att få den årliga afgälden bestämd till 3.6 proc. å det sammanlagda
kapitalvärdet af dels jorden, beräknad till högst 20 kronor per hektar,

553

och dels ett byggnads- och odlingsbidrag af 750 kronor, som, i den mån
detta ej redan blifvit utbetaladt, skall utgå enligt samma grunder som
stadgats för bidrag till andra odlingslägenheter i de sex nordligaste länen.

På grund af hvad ofvan anförts vilja de sakkunnige föreslå
följande förändringar och tillägg i kungl. kungörelsen den 18 juni 1909
angående upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker och öfverloppsmarker
i de sex nordligaste länen.*)

Mom. 8. Lägenhetsinnehafvaren skall vara skyldig att från och
med sextonde besittningsåret för lägenheten erlägga en årlig afgift,
som bestämmes vid upplåtelsen och sättes till 3.6 för hundrade af
dels det kapitalvärde lägenheten anses äga, då den till lägenhetsinnehafvaren
upplåtes, hvithet värde för ouppodlad och obebyggd lägenhet dock
ej må sättas högre än 20 kronor för hektar, impedimenter oberäknade,
dels den odlingshjälp, som på sätt nedan sägs till lägenhetsinnehafvaren
kommer att utgå.

Mom. 19. Innehafvare af skogstorp, som väl häfdat detsamma, skall
äga att omedelbart efter utgången af löpande fardagsår erhålla torpet på
arrende under femtio år, med tillgodonjutande af de frihetsår, som återstå
enligt den förra upplåtelsen, samt i öfrigt i tillämpliga delar på de villkor,
som föreskrifvits rörande ofvannänmda odlingslägenheter; skolande
domänstyrelsen äga föreskrifva de jämkningar i upplåtelse villkoren, som
må finnas nödiga.

Mom. 20. Innehafvare af skogstorp, som erhållit torpet på arrende
under femtio år enligt de villkor, som ofvan föreskrifvits rörande odlingslägenheter,
skall vara berättigad att af allmänna medel i odlingshjälp
erhålla 750 kronor, hvaraf i den mån beloppet icke förut uppburits,
utbetalas tredjedelen, då lågenhetens uthusbyggnad är färdig och godkänd,
tredjedelen, då manbyggnaden är färdig och godkänd, och tredjedelen, då
minst en hektar vid den sista innehafvarens tillträde ouppodlad jord är
bruten och försvarligt häfdad som åker.

Mom. 21. Det bidrag af allmänna medel å 500 kronor, som skall
utgå till innehafvare af skogstorp enligt de före denna kungörelse gällande
bestämmelser, skall utbetalas med hälften, då lågenhetens uthusbyggnad är
färdig och godkänd, och hälften, då manbyggnaden är färdig och godkänd.

Slutligen föreslå de sakkunnige, att sättet för odlingslägenheters
upplåtande förändras i af de sakkunnige i det föregående antydd riktning.

sakkunniges

förslag.

'') De af de sakkunnige föreslagna förändringar och tillägg utmärkas med kursiv stil.

*70

554

Särskilt yttrande:

Undertecknad har ansett sig kunna biträda föreliggande förslag
till ändringar i gällande stadganden för upplåtelser af egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar och af odlingslägenheter å kronoparker och
öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen, då inga väsentliga ytterligare
förbättringar torde kunna uppnås med nuvarande organisationsformer, men
vill redan i detta sammanhang framhålla, att ingen af statens nuvarande
åtgärder för egnahemsbildningens främjande når afsedd effektivitet, förrän
de alla, de må afse utlämnande af egnahemslån, upplåtelser af lägenheter
å kronojord, understöd åt offentlig jordförmedling etc., sammanföras i en
enhetlig organisation.

Denna enhetliga organisation kan emellertid icke själf framläggas
i stycken, hvarför jag härmed nödgas hänvisa till det förslag till organisation
af den statsunderstödda egnahemsbildningen i sin helhet jag
som reservation kommer att bifoga de sakkunniges hufvudbetänkande.

Adrian Molin.

555

Bilaga D.

Till Herr Statsrådet och chefen för Kungl. jordbruksdepartementet.

Enär till egnahemssakkunniges kännedom kommit, att innevarande
års riksdag i skrifvelse nr 161 till Kungl. Maj:t gjort framställning om
framläggande för Riksdagen skyndsammast möjligt af förslag i syfte
att med stadgande om lösningsrätt bereda ägare af byggnader å ofri
enskild grund en mera tryggad ställning, hafva de ansett sig böra
redan nu till Herr Statsrådet öfverlämna bilagda utlåtande angående
friköpning af lägenheter å ofri grund. Sagda utlåtande utgör svar på
Östergötlands läns hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse den 22 mars
1910 angående inlösningsrätt af vissa lägenheter på ofri grund äfvensom
borgmästare Carl Lindhagens underdåniga skrifvelse den 12 oktober
1910 angående aflösning af landtbönders, bolagsarrendatorers m. . fl.
jordbruk å enskilda domäner, hvilka skrivelser blifvit till de sakkunnige
remitterade och härjämte återgå.

Stockholm den 30 september 1913.

MALTE RAMEL.

WILHELM FLACH. PAUL HELLSTRÖM.

WILH. HEYMAN. ADRIAN MOLIN.

Ernst Höijer.

556

Friköpning af lägenheter å ofri grund.

Sedan egnahemssakkunnige fått till sig remitterad Östergötlands
läns hushållningssällskaps skrifvelse till Kungl. Maj:t den 22 mars 1910
angående ^lösningsrätt af vissa lägenheter å ofri grund samt i samband
därmed stående ändring i förordningen om egnahemslånerörelsen,
äfvensom borgmästare Carl Lindhagens underdåniga skrifvelse den 12
oktober 1910 angående aflösning af landtbönders, bolagsarrendatorers
m. fl. jordbruk å enskilda domäner, har den af statsrådet och chefen
för kungl. jordbruksdepartementet tillkallade torpkommissionen afgilvit
sitt betänkande, som jämväl innehåller ett förslag till lag om lösningsrätt
för innehafvare af vissa på fyrtionio år eller längre tid afsöndrade
lägenheter. De sakkunnige anse under sådana förhållanden det bästa
sättet att besvara nämnda remisser, i hvad de afse inlösningsrätten af
lägenheter på ofri grund, vara att till granskning upptaga torpkommissionens
förslag i föreliggande fråga.

Ofvannämnda skrifvelse från Östergötlands läns hushållningssällskap
innehåller i sammandrag följande:

Trots det betydliga antalet lägenheter på ofri grund, som finnes inom Östergötlands
län, hade likväl till hushållningssällskapet inkommit endast ett fåtal
ansökningar om lån ur egnahemslånefonden till friköpande af dylika lägenheter.
Som orsaker härtill angifvas, dels att jorden, på hvilken lägenheterna äro belägna,
icke är till salu, och dels att lägenhetsägarna icke äro berättigade till erhållande af
egnahemslån enligt nu gällande bestämmelser. Ett stort antal lägenheter äro belägna
på statens eller menigheters jord, och kunna därför alls icke eller endast med
stora svårigheter friköpas, och äfven den enskilde jordägaren är ofta obenägen att
afstå jorden till lägenhetsägaren. De hinder, som möta mot erhållande af lån ur
egnahemslånefonden, stå i samband därmed, att i allmänhet jordens förhållande till
värdet å byggnaden, som den lånesökande äger, är allt för obetydligt för att lägenhetsägaren
skall kunna vara berättigad till erhållande af egnahemslån enligt nuvarande
bestämmelser, enligt hvilka lån icke få utlämnas till lägre belopp än lägenhetens
halfva värde, hvarför användningen af egnahemslånefonden för ifrågavarande
ändamål är i afsevärd grad inskränkt.

I sällskapets skrifvelse betonas vidare betydelsen af att det stora antalet lägen -

557

heter på ofri grund kunna förvandlas till verkliga hem på fri och egen grund.
Härigenom vunne lägenhetsägama en helt annan och långt tryggare ställning, lägenheternas
åbyggnader och jord skulle förbättras och vårdas på ett bättre sätt, än
när lägenhetsägaren riskerar att blifva uppsagd till afflyttning vid kontraktstidens
slut. Den misströstan och det armod, som nu ofta är rådande bland dessa lägenhetsinnehafvare,
skulle säkerligen mångenstädes förbytas i belåtenhet med tillvaron
på det egna hemmets grund, och arbetet på detsammas förkofran och förbättring
leda till ett välstånd, som innehafvaren vet han kan lämna i arf åt sina efterkommande.
Det kan väl heller icke vara ekonomiskt riktigt att understödja och underlätta
bildandet af nya egna hem och samtidigt underlåta att söka hindra redan befintliga
sådana att förfalla, kanske försvinna.

Hushållningssällskapet ansåg sålunda, att åtgärder borde vidtagas för att söka
undanröja de ofvan nämnda orsakerna, hvilka onekligen motverka friköpandet af
den jord, på hvilken ifrågavarande lägenheter äro belägna.

Hushållningssällskapet framhåller vidare i sin skrifvelse, att man i andra
länder stiftat lagar, som möjliggöra expropriation af jord för åstadkommande åt
egna hem, och i vårt land finnes ju inlösningsrätt stadgad i fråga om jords afstående
för allmänt behof. Det synes som ifrågavarande förhållande äfven kunde anses
såsom ett allmänt behof af den allra största betydelse, och att en inskränkning i
äganderätten till förmån för det allmänna äfven i detta fall kan anses berättigad.

Här gäller det ju icke att skapa en expropriationsrätt i vanlig mening. En
sådan lag, som den här ifrågavarande afser endast att söka bota missförhållanden,
hvilka uppstått på grund af de svårigheter, som förut varit förbundna med styckning
af jord och forna tiders obenägenhet att tillmötesgå kraf, hvilka man nu gör
allt för att söka fylla. Det är icke heller att befara, det nya lägenheter på ofri
grund allt framgent skola komma att uppstå, hvarför tillämpningen af lagen på
framtida förhållanden är så godt som utesluten. Naturligtvis finge inlösningsrätten
icke utsträckas till alla lägenheter af ifrågavarande slag, utan borde det tillkomma
viss myndighet att afgöra, huruvida sådan rätt finge göras gällande eller ej. Jordägaren
borde ock, där den profvande myndigheten ansett, att afsöndring af jordområdet
uppenbarligen skulle blifva till skada eller afsevärd olägenhet för honom,
lämnas rätt att mot full ersättning för åbyggnader, förbättringsarbeten m. m. för
sin del erhålla inlösningsrätt till dessa.

Hvad möjligheten att erhålla lån till bestridande af inköpskostnaderna beträffar,
torde lägenhetsägare, som vilja friköpa jorden, på hvilken deras åbyggnader
äro belägna, böra dels erhålla förmånsrätt till lån ur egnahemslånefonden, dels erhålla
dylika lån, äfven om de i form af byggnader äga mera än halfva sammanlagda
värdet af jord och byggnader.

Med anledning af hvad hushållningssällskapet sålunda i sin skrifvelse anfört,
hemställde sällskapet att Kungl. Maj:t måtte föranstalta en utredning rörande möjligheten
att åstadkomma en inlösningsrätt till jorden för sådana lägenheter på ofri
grund, där jordens värde i förhållande till åbyggnadernas är åt mindre betydenhet,
och rörande ändring af förordningen om egnahemslånerörelsen på så sätt, att större
lätthet beredes dylika lägenhetsägare att erhålla egnahemslån.

Borgmästare Carl Lindhagen framhåller i sin förut nämnda skrifvelse
följande:

558

Vid 1909 och 1910 års riksdagar väcktes motioner om att för jordbrukets
upprätthållande och brukames frigörelser från beroende i erforderliga fall och under
för framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning ytterst genom expropriation
(tvångsaflösning) af landtbönders, bolagsarrendatorers, torpares och deras vederlikars
jordbruk på enskilda domäner, hvilka motioner icke vunnit Riksdagens bifall men
dock båda gångerna samlat en ansenlig minoritet i Andra kammaren.

Enligt förslagsställarens mening utgör detta, såsom i motionerna närmare
utvecklats, en särdeles viktig, för att ej säga den viktigaste men icke förty från
statsmakternas sida fullständigt försummade sidan i dess omsorger om den så
kallade egnahemsrörelsen.

Förslagsställaren har härför ansett sig skyldig att utan afvaktan å den ännu
ovissa tiden för ett riksdagsuttalande i ämnet fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å
detta ämne i hela dess vidd, och hemställde med anledning häraf i sin skrifvelse,
att Kungl. Maj:t i samband med sysslandet med egnahemsfrågan särskildt måtte
behjärta den i första rummet framträdande angelägenheten, att beroende jordbruk
af ofvannämnda slag och bostadslägenheter på ofri grund frigöras från beroendet
under för framtiden betryggande villkor.

Torpkominissionens ofvannämnda lagförslag afser att under vissa
villkor medgifva innehafvare af på 49 år eller längre tid af söndrade lägenheter
rätt att vid upplåtelsetidens utgång till sig lösa den jord, hvarå
lägenheten är belägen.

För att lösningsrätt skall inträda skulle enligt förslaget kräfvas, att de å lägenheten
uppförda byggnaderna tillhöra nyttjanderättshafvaren, samt att värdet af den
till lägenheten hörande jorden understiger värdet af åbyggnaden. Från lösningsrätt
skulle undantagas sådana lägenheter, som äro upplåtna med det villkor, att de vid
besittningstidens slut därå befintliga byggnader skola utan lösen tillfalla jordägaren,
vidare sådana lägenheter, som äro belägna på mindre än 200 meters afstånd från till
hufvudgården hörande boningshus, tomtplats eller trädgård, samt slutligen äfven sådana
lägenheter, som eljest hafva sådant läge i förhållande till hufvudgårdens ägor eller
å densamma befintlig anläggning eller arbetsplats, som ej är tillfällig, att intrång
eller olägenhet för jordbruk, skogsskötsel eller eljest kan tillskyndas hufvudgårdens
ägare, därest lägenheten frångår densamma. Icke heller skulle lösningsrätt tillkomma
innehafvare af lägenheter, som tillhöra kronan, stad eller annan kommun,
municipalsamhälle, stiftelse eller fideikommiss.

Pröfning, huruvida lägenheter må utan tillstånd af hufvudgårdens ägare lösas,
samt värdering af lägenheten för bestämmande af löseskillingens belopp, skulle på
ansökan af nyttjanderättshafvaren utföras vid särskild förrättning, af en nämnd
bestående af landtmätare och gode män och skulle i öfrigt bestämmelserna i 2 och
3 kap. i förslaget till lag om skifte af jord i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Vid dylik förrättning skulle äfven innehafvare af inteckning i hufvudgården äga
rätt att närvara och bevaka sin rätt.

Vid värdering af lägenheten borde hänsyn icke tagas till den förbättring jorden
kan hafva vunnit genom arbete eller kostnad, som nedlagts därå af nyttjanderättshafvaren
eller af föregående brukare, hvilkens rätt till lägenheten öfvergått å nyttjanderättshafvaren,
utan skulle till grund för värderingen läggas jordens skick, då den
från hufvudgården uppläts, såvida sådant kan utrönas.

559

För att erhålla kännedom om antalet lägenheter på ofri grund och
därigenom i någon mån kunna bedöma omfattningen af de verkningar,
hvartill en lagstiftning i nyss nämnda riktning kan leda, hafva de
sakkunnige från kommunalstämmornas ordförande i rikets samtliga landskommuner
infordrat uppgifter å antalet jordbruks- och bostadslägenheter
på ofri grund, med särskildt angifvande om de varit belägna på
jord tillhörig kronan, ecklesiastika boställen, allmänningar, annan allmän
jord, på jord tillhörig enskilda personer eller industribolag. De med
anledning häraf inkomna uppgifterna äro tyvärr icke fullständiga, då
från en del kommuner, ehuru dock icke något större antal, inga uppgifter
meddelats*), hvarjämte äfven en del af de inkomna uppgifterna
torde vara ofullständiga och icke upptaga samtliga inom kommunen
belägna dylika lägenheter. Till följd häraf måste det antal lägenheter
på ofri grund, som erhållits ur de inkomna uppgifterna, anses såsom
ett minimum. De i det följande meddelade siffrorna torde dock, ehuru
de icke äro fullt exakta, utgöra ett ungefärligt mått på tillgången af
dylika lägenheter, såväl i riket i sin helhet, som i de olika länen.

Önskvärdt hade varit, om man äfven kunnat få upplysningar om
upplåtelseformen, hvilket i hög grad skulle hafva höjt undersökningens
värde. Detta skulle dock ytterligare hafva komplicerat frågorna och
otvifvelaktigt förorsakat, att uppgifterna blifvit ännu ofullständigare,
hvarför de sakkunnige ansågo sig böra afstå därifrån.

Antalet jordbruks- och bostadslägenheter af nu ifrågavarande slag
i hela riket, fördelade efter naturen af den jord, hvarå de voro belägna,
var följande:

Belägna å	Jordbruks- lägenheter	Bostads- lägenheter	Summa
kronopark .............................................	3,066	2,550	5,616
ecklesiastika boställen ...........................	2,471	3,812	6,283
allmänningar .......................................	745	3,039	3,784
annan allmän jord.................................	442	1,402	1,844
jord tillhörig enskilda personer ..............	25,854	46,659	72,513
> > industribolag .....................	2,220	4,763	6,983
annan jord2) ......................................	1,021	1,598	2,619
Samtliga	35,819	63,823	99,642

J) Bland dessa förekomma dock åtskilliga större kommuner, såsom t. ex. Piteå landskommun
i Norrbottens län, från hvilka det just på grund af deras stora utsträckning och folkmängd mött
svårighet att erhålla de begärda uppgifterna.

2) Hufvudsakligen tillhörig stiftelser, föreningar och dylikt.

Antal lägcnheter
på ofri
grund.

560

Enligt ofvanstående tablå uppgår antalet lägenheter på ofri grund
till icke mindre än 99,642, däraf 35,819 jordbrukslägenheter och 63,823
bostadslägenheter.

Ungefär tre fjärdedelar af alla lägenheter, eller närmare bestämdt
72,513, äro belägna på jord tillhörig enskilda personer. Närmast till
antalet komma de på industribolagens mark belägna lägenheterna med
6,983 och de på ecklesiastika boställen belägna med 6,283. Inom alla
nu nämnda grupper äro bostadslägenheterna betydligt talrikare än jordbrukslägenheterna,
och detsamma är förhållandet inom alla andra grupper
med undantag endast för lägenheter, som äro belägna på kronopark.
Af dessa, som inalles utgöra ett antal af 5,616, äro 3,066 jordbrukslägenheter
och 2,550 bostadslägenheter.

Till belysning af lägenheternas fördelning på olika delar af landet
meddelas i efterföljande tabell uppgift å deras antal inom hvarje län.
Inom de olika länen är lägenheternas antal störst i Kalmar län, där
det uppgår till 7,971, hvarefter kommer Ålfsborgs län med 7,626,
Blekinge län med 7,386 samt Kristianstads län med 7,235 lägenheter.
Det minsta antalet lägenheter anträffas inom Jämtlands och Kopparbergs
län med endast respektive 1,001 och 1,141 lägenheter. Inom
alla län med undantag för Hallands, Ålfsborgs, Västernorrlands och
Jämtlands äro bostadslägenheterna talrikare än jordbrukslägenheterna.

Beträffande de i tabellen meddelade mera detaljerade uppgifterna
angående lägenheternas fördelning efter olika slag af jordägare torde
några få fall förtjäna framhållas, där denna fördelning inom något
län i högre grad afviker från den eljest vanliga. Anmärkningsvärdt
är sålunda det stora antalet jordbrukslägenheter på kronopark inom de
två nordligaste länen. I Västerbottens län utgör antalet på kronopark
belägna jordbrukslägenheter 302 af inalles 1,045 dylika lägenheter, och
i Norrbottens län äro af 1,051 jordbrukslägenheter 319 belägna på
kronopark, i båda fallen sålunda nära en tredjedel af hela antalet. Icke
mindre än en sjättedel af alla jordbrukslägenheter på kronopark äro
belägna i de två nordligaste länen. Antalet på kronopark belägna
bostadslägenheter inom nämnda två län är däremot betydligt mindre;
i Västerbottens län 92 och i Norrbottens län endast 38.

Af lägenheter, som äro belägna på jord tillhörig industribolag,
anträffas det största antalet inom Värmlands samt de norrländska länen.
Särskildt äro jordbrukslägenheterna tillhörande denna grupp mycket
starkt koncentrerade till dessa län. Inom hela riket finnas 2,220 dylika
jordbrukslägenheter, och af dessa äro icke mindre än 1,665 belägna
inom nyss nämuda sex län. Af alla bostadslägenheter inom samma

561

Antal lägenheter pa ofri grund.

J ordbrukslägenlieter

Bostadslägenheter

	, på jord i allmän	ägo	på jord	i enskild ägo	i i	på jord i	Allmän	ägo	på jord i enskild ägo	hela antalet bostads- i lägenheter v
Län.	kronojord	jord under eckle-siastika boställen	U ce bfl ‘2 a :ci B "ce	annan allmän jord	jord, tillhörig enskilda personer	jord, tillhörig industribolag	annan jord	hela antalet jorc brnkslägenlietei	kronojord	.. ------ jord under eckle- siastika boställen	allmänningar	annan allmän jord	jord, tillhörig enskilda personer i	jord, tillhörig industribolag	annan jord
Stockholms.....	30	77	12	35	1,018	67	11	1,250	146	97	11	145	1,691	47	24	2,161
Uppsala .........	33	46	23	21	640	26	22	811	44	100	8	59	1,326	219	24	1,780
Södermanlands	56	34	24	—	342	22	76	554	96	40	19	6	1,082	32	8	1,283
Östergötlands...	160	107	139	33	1,542	22	2	2,005	173	299	143	88	3,493	159	206	4,561
Jönköpings......	169	155	4	34	1,103	44	66	1,575	96	236	10	209	2,626	292	12	3,481
Kronobergs......	166	168	1	6	1,669	93	7	2,110	45	96	25	19	2,490	133	97	2,905
Kalmar .........	174	133	91	—	1,516	3	8	1,925	156	322	439	137	4,874	98	20	6,046
Gottlands ......	9	63	10	6	236	11	—	835	17	132	25	6	636	26	8	850
Blekinge.........	36	27	1	18	1,875	17	61	2,035	14	90	77	38	4,994	82	56	5,351
; Kristianstads ...	371	153	51	51	1,167	21	376	2,190	312	495	396	77	3,531	20	214	5,045
Malmöhus ......	148	117	23	23	1,441	14	143	1,909	207	373	266	no	1,891	377	426	3,650
Hallands.........	95	180	44	13	1,307	2	22	1,66.3	46	123	114	15	1,188	63		1 54Q
Göteborgs och
Bohus.........	170	94	3	57	2,142	12	23	2,501	557	38	193	356	3,010	264	163	4,581
Alfsborgs ......	279	273	32	27	3,746	74	46	4,477	in	172	37	9	2,502	298	20	3,149
Skaraborgs......	280	227	100	26	1,673	23	30	2,359	245	312	420	24	2,770	222	94	4,087
Värmlands......	57	89	48	11	575	764	1	1,545	32	149	56	—	1,019	456	—	1,712
Örebro............	10	17	7	17	521	16	18	606	9	43	20	8	693	256	103	1,132
Västmanlands...	104	58	29	8	770	29	—	998	46	126	25	48	1,275	107		1,627
Kopparbergs ...	8	11	32	—	in	59	—	221	5	35	337	5	415	73	50	920
Gäfleborgs ......	25	50	41	—	514	120	65	815	23	158	300	2	2,234	406	13	3,136
V ästernorrlands	8	169	13	3	741	317	—	1,251	29	94	1	2	751	333	—	1,210
Jämtlands ......	57 1	79	2	3	364	83	—	588	11	35	ill	—	238	no	8	413 1
Västerbottens...	302	115	5	—	364	240	19	1,045	92	159	65	26	991	286	—	1,619 1
Norrbottens ...	319	29	10	50	477	141	25	1.051	38	88	41	13	939	404	52	1,575
Hela riket	3,066	2,4711	7451	442 \|	25,854	2,220	1,021	85,819	2,550	3,812	3,039	1,402	46,059	4,763	1,598	63,823

* 71

562

Motivering.

grupp, hvilka för riket i sin helhet uppgå till 4,763 äro 1,991 eller
ungefär 40 procent belägna inom samma sex län.

Antalet inom landet på ofri grund befintliga jordbrukslägenheter
uppgår såsom förestående utredning visar i rundt tal till 36,000. Jämför
man denna siffra med den officiella statistikens uppgifter om antalet
jordtorp och andra jordlägenheter finner man, att de sistnämnda för
hela landet utgöra 138,677. Det är sålunda en högst betydlig del af
dessa, hvilkas åbyggnader och jord hafva skilda ägare. De själfständiga
brukningsdelarna under 2 hektar uppgå till 88,967, och vid en jämförelse
härmed framgår sålunda tydligt, hvilken afsevärd mängd nya egnahem,
som skulle skapas, därest en friköpning af de ofvannämnda lägenheternas
jord så småningom skulle komma till stånd. Antalet bostadslägenheter
på ofri grund är ännu större, och sammanräknar man dem
med jordbrukslägenheterna, når man med tämlig säkerhet öfver 100,000,
ett antal så öfverväldigande, att man ej kan annat än förvåna sig öfver,
att så mången byggt utan att äga den jord, på hvilken hans hem är
uppfördt.

Visserligen lär det icke kunna ifrågakomma att friköpa jorden till
samtliga på ofri grund befintliga åbyggnader, euär ett stort antal lägenheter
till följd af sin natur, ofullständiga jordupplåtelseaftal och andra
orsaker äro så beskaffade, att en friköpning icke torde kunna ifrågasättas.
Men antalet blir i alla händelser så afsevärdt, och den å desamma
bosatta folkmängden är så betydlig, att den allra största uppmärksamhet
måste ägnas lägenheterna på ofri grund, när åtgärder till egnahemsfrågans
lösning vidtagas.

Orsaken till att ett så stort antal åbyggnader äro belägna på ofri
grund ligger nära till hands. Hemmansklyfning har intill ett 30-tal år
tillbaka fått äga rum endast på jord af viss natur och där endast till
en fastslagen minimigräns, enär man fordrade, att innehafvaren skulle
vara fullt besuten på sin hemmansdel. Äfven afsöndring under full
äganderätt var åtminstone tidvis blott tillåten under villkor att besutenhet
uppnåddes. Anda intill senaste tid har det varit förenadt med
stora svårigheter att vid såväl arfskifte som köp af jord till en mindre
lägenhet erhålla lagfart därå, i det att lagstiftningen ställde så godt
som oöfverstigliga hinder i vägen härför. Då lagfart icke kunde erhållas,
kunde icke heller inteckning sökas, och därigenom omöjliggjordes för
den mindre bemedlade att inköpa lägenheter af lämplig storlek. Man
sökte sålunda på allt sätt hindra mindre lägenheters uppkomst. Krafvet
om besutenhet frånträddes fullständigt först år 1881, i det att tillstånd

563

då lämnades att skifta alla under enskild äganderätt varande hemman
till hur litet hemmantal som helst. Och härmed kunde således lägenheter
lämpliga för egnahem förvärfvas och lagfaras.

Det är tydligt, att när lagstiftningen lade hinder i vägen för köp,
behofvet af mindre lägenheter måste framtvinga andra former för upplåtelser.
Sålunda uppstodo förpantningslägenheterna samt annan jordafsöndring
på lifstid eller på viss tid högst 50 år, som var den längsta
tillåtna. Att dylika upplåtelser kommo till stånd äfven långt efter sedan
styckning och afsöndring af jord medgifvits för åstadkommande af mindre
lägenheter, kan helt säkert tillskrifvas det förhållandet, att jordägarens
obenägenhet för afyttring af jord till själfständiga småbruk var för
djupt rotad för att omedelbart försvinna, och säkerligen sitter denna
obenägenhet ännu mångenstädes kvar, äfven om en annan åskådning
Allt mera börjat göra sig gällande.

Den ogynnsamma och otrygga ställning, innehafvare af lägenhet
på ofri grund intager i jämförelse med våra dagars själfägande småbrukare,
beror sålunda hufvudsakligast på den äldre åskådningen om
nödvändigheten af full besutenhet och den därpå byggda lagstiftningen.

Förutsättningarna för besutenhet undergingo emellertid vid förenämnda
tidpunkt en förändring. Förr måste den mindre jordbrukaren för
att kunna kallas besuten hafva så stor jordareal, att han därpå kunde producera
tillräckligt med spannmål, icke allenast till föda åt sig och sin
familj, utan äfven till försäljning för att därmed gälda jordränta och
skatter samt betäcka kostnaderna för inköp af andra lifsmedel för eget
behof. Senare blef produktionen väsentligen omlagd, i det småbrukaren
jämsides med spannmålen kunde afyttra ägg, smör, fläsk och trädgårdsprodukter
m. m., mången gång till afsevärdt höga belopp. Omläggningen
var en följd af förbättrade kommunikationer och industriens utveckling,
hvarigenom afsättning vanns för ifrågavarande produkter. Den areal,
som sålunda nu kräfves för att småbrukaren skall kunna vara besuten,
är därför en helt annan, betydligt mindre än förr, isynnerhet där jordens
bördighet och afsättningsförhållandena möjliggöra ett intensivt bruk och
en produktion af värdefullare alster.

Att upplåtelse af jord på viss kortare eller längre tid eller på
lifstid utan särskildt betryggande villkor är olämplig, när fråga är
om åstadkommande af småbruk eller andra bebyggda lägenheter, därom
lär väl knappast numera råda delade meningar. Olägenheterna af dylik
jordupplåtelse äro ock synnerligen stora.

Där jordägaren icke är villig att afhända sig den jord, som upplåtits
och på hvilken lägenhetsinnehafvaren äger husen, är dennes ställ -

564

ning vid npplåtelsetidens utgång skäligen svag. Har upplåtelsen ägt
rum före den 1 januari 1908, den dag då den nja lagen om nyttjanderätt
till fast egendom trädde i kraft — och till den tiden lära flertalet
här ifrågavarande upplåtelser vara att hänföra — gäller beträffande hans
rätt 24 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring. Enligt berörda stadgande är det honom eller, då
lägenheten varit upplåten på hans lifstid, hans arfvingar obetaget att därifrån
afflytta honom eller dem tillhörig åbyggnad, där ej stamhemmanets
innehafvare vill den lösa. Klart är, att jordägaren här bestämmer priset.
Utöfver värdet i nedrifvet skick lärer föga vara att erhålla, om lösen
skall ske. Vare sig lösen sker eller husen bortflyttas, lider lägenhetsinnehafvaren
eller hans arfvingar en icke oväsentlig förlust.

I samband med lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom upphäfdes berörda stadgande i 1896 års lag; å upplåtelser af
ifrågavarande slag, som skett efter den 1 jan. 1908, gälla nya lagens
bestämmelser. Föga synas dessa emellertid vara ägnade att upphjälpa
ställningen för den afträdande nyttjanderättshafvaren eller, som han numera
bör benämnas, arrendatorn. Lika litet som förut har här tillerkänts
honom någon rätt till verklig ersättning för husen. Enligt 18 § i lagens
2 kap. skall han hembjuda dem åt jordägaren till inlösen, när han frånträder
arrendet. Vill jordägaren lösa, men kan ej öfverenskommelse
träffas om hvad i lösen bör utgå, skall frågan afgöras genom skiljemän.
Vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembud
gjordes, förklarat sig därtill villig, äger arrendatorn bortföra husen.
Åro de ej bortförda inom tre månader, från det arrendet upphörde, tillfalla
de jordägaren utan lösen. I lagberedningens förslag till jordabalk
af den 9 oktober 1909 äro motsvarande bestämmelser upptagna i
9 kap. 18 § och 7 kap. 8 §. Väsentligen samma bestämmelser gälla i
den särskilda arrendelagen för Norrland och Dalarne af den 25 juni
1909, hvilken trädt i kraft den 1 september samma år. Likväl blir arrendatorns
ställning här så tillvida fördelaktigare, som han till följd af
stadgandet i lagens 8 § är berättigad att vid tillträdet erhålla för jordbrukets
bedrifvande nödiga byggnader och i motsatt fall äger själf uppföra
sådana med rätt till full ersättning därför af jordägaren.

En följd af att lägenhetsinnehafvaren sålunda icke har utsikt att
erhålla någorlunda rimlig ersättning för sina utlägg, är att han, då upplåtelsetidens
slut närmar sig, har föga intresse af att hålla byggnaderna
i godt stånd. Såsom erfarenheten från skilda delar af landet visar,
pläga ock sådana lägenheter vid upplåtelsetidens utgång vara i hög grad
förfallna, mången gång olämpliga att vidare användas till bostäder. Att

565

härigenom stora värden gå förlorade är uppenbart, och i en tid, då
statsmakterna på flera sätt lägga sig vinn om att främja sträfvandena
för bildandet af nya egnahem, skulle det innebära en uppenbar inkonsekvens
och en osund ekonomi att låta massor af redan befintliga små
egnahem försvinna.

Det är emellertid icke endast ekonomiska svårigheter, som vållas
lägenhetsinnehafvaren, genom att han uppför åbyggnader på ofri grund.
Gifvetvis måste den otrygga ställning, han intager, verka i hög grad
menligt äfven i en del andra afseenden. Därest han icke kan förskaffa
sig äganderätt till lägenhetens jord, är hans framtidsutsikt, att hemmet
en gång utan hans eget förvållande upplöses, samt att han själf måhända
tvingas att söka sig en annan verksamhet. Tyvärr är det ganska
vanligt, att jordägaren antingen helt och hållet vägrar lägenhetsinnehafvaren
att inköpa jorden eller, om han går denne tillmötes härutinnan,
begagnar sig af tillfället att betinga sig en oskälig lösesumma för densamma.

Det har på grund af hvad ofvan anförts synts de sakkunnige
såsom i högsta grad önskligt, att åtgärder måtte vidtagas för att ifrågavarande
lägenhetsinnehafvare i så stor utsträckning som möjligt måtte
ernå en mera tryggad ställning. För detta ändamål måste man söka bereda
dem rättighet att vid upplåtelsetidens slut med full äganderätt förvärfva
den jord, de bebyggt, eller, där detta af en eller annan orsak icke låter
sig göra, skälig ersättning för hvad de måste öfverlämna till jordägaren.
Från såväl den enskildes som framför allt från samhällets synpunkt torde
det första af dessa sträfvanden vara, hvad man i främsta rummet bör
söka genomföra.

Vid skyddandet af lägenhetsinnehafvarens intresse måste emellertid
tillses, att jordägarens rätt icke trädes allt för nära. Man måste nämligen
ihågkomma, att vid det slag af lägenheter, hvarom här är fråga,
jorden endast upplåtits till innehafvaren, och att ägaren vid upplåtelsetidens
utgång är juridiskt berättigad att återfå densamma. Det är därför
obestridligt, att den af torpkommissionen föreslagna lösningsrätten innebär
ett ingrepp i äganderätten, ty de förmåner, staten genom en dylik
lag komme att bereda den ena parten, skulle ske på den andras bekostnad.
Hvad de sakkunnige i det föregående anfört för ett ingripande
från statens sida till förmån för lägenhetsinnehafvaren, synes dock
tillfullo motivera en dylik åtgärd, under förutsättning likväl att icke
jordägaren därigenom blir otillbörligt lidande.

Ett mycket lämpligt medel till förhindrande af för stort intrång
i jordägarens rätt synes den af Östergötlands läns husbållningssäll -

566

skap i dess ofvannämnda skrifvelse föreslagna ömsesidiga lösningsrätten
vara, enligt hvilken jordägaren skulle vid aftalstidens slut inlösa
byggnaderna å den upplåtna lägenheten, om han af någon anledning
icke vore villig att afhända sig jorden. Först om jordägaren
afstode härifrån, borde lägenhetsinnehafvaren vara berättigad att lösa
jorden. En dylik ömsesidig lösningsrätt synes i så stor utsträckning
som möjligt skipa rättvisa åt båda parterna. Intrånget i jordägarens
rätt skulle under sådana förhållanden otvifvelaktigt blifva af mindre
betydelse, och olägenheterna för honom jämförelsevis små. Visserligen
skulle lägenhetsinnehafvaren å sin sida icke ha garanti för att under
alla förhållanden kunna få friköpa lägenheten, men utsikterna härför
borde kunna blifva ganska stora, och äfven där jordägaren komme att
lösa byggnaderna, hade ägaren af dessa dock den fördelen att för dem
erhålla skälig ersättning. Den osäkerhet, som nu är den svagaste
punkten i dylika lägenhetsinnehafvares ställning, skulle genom den
föreslagna anordningen blifva i hufvudsak undanröjd. Härigenom skulle
säkerligen skapas lyckligare förhållanden för den ifrågavarande stora
samhällsklassen. Ur allmän ekonomisk synpunkt skulle ock stora fördelar
vara att vinna, i det lägenheterna skulle blifva bättre underhållna,
än hvad nu är fallet, då deras innehafvare genom den säkra utsikten
att erhålla skälig ersättning för å byggnaderna nedlagda kostnader skulle
hafva all anledning att väl underhålla desamma, lägenheternas värde
skulle sålunda i afsevärd grad bibehållas.

Det kan emellertid ingalunda bestridas, att äfven om intrånget i
äganderätten minskas i hög grad genom den af Östergötlands läns hushållningssällskap
föreslagna ömsesidiga lösningsrätten, kvarstår dock alltid
den olägenheten för jordägaren, att denne, om han icke vill afhända
sig jorden, blir tvingad att vid aftalstidens slut lösa byggnaderna. Ett
dylikt tvång måste alltid betraktas som ett ingrepp i hans äganderätt,
enär han vid upplåtelsen icke beräknat något sådant. De sakkunnige
‘hålla dock före, att detta ingrepp icke är så långt gående som det,
hvilket gjordes i den andra partens rätt genom 1864 års förordning
angående grunderna och villkoren för hemmansklyfning. Det stadgas
nämligen däri, att där lägenhet blifvit på viss tid eller lifstid från hemman
afsöndrad, denna vid besittningstidens slut skulle återfalla till stamhemmanet
utan ersättning eller lösen, »ehvad förbehåll därom kan vid
upplåtelsen vara gjordt eller icke». Ett ingripande från statens sida
synes emellertid de sakkunnige här vara under alla föidiållanden betingadt
af nödvändigheten att söka godtgöra de ofvan antydda olägenheter,
en tidigare lagstiftning åstadkommit.

567

Det måste äfvenledes beaktas, att eu lag om lösningsrätt till jorden
för lägenheter på ofri grund kommer att blifva en öfvergångslag, hvars
verkningar väsentligen träffa endast de nu existerande lägenheterna, samt
att lagen i och med dessas friköpande upphör att hafva någon betydelse.
Dels förekomma nämligen numera endast undantagsvis dylika jordupplåtelser,
enär jord för åstadkommande af verkliga egnahem på fri och
egen grund så godt som öfverallt finnes att köpa, dels skulle genom
införandet af en lag sådan som den föreslagna ingå jordupplåtelser vidare
kunna äga rum utan att i aftalet upptoges bestämmelser angående förfaringssättet
ifråga om byggnadernas inlösen vid upplåtelsetidens slut.

Eu lösningsrätt, sådan som den af de sakkunnige föreslagna, bör
emellertid, utom att den göres ömsesidig, förbindas med vissa villkor
och garantier för att förebygga densammas användande för sådana lägenheter,
där af en eller annan anledning hvarken friköpning af jorden
eller inlösen af byggnaderna bör ifrågakomma. En nödvändig förutsättning
för att olägenheterna ej skola blifva för stora är därjämte, att
värderingen af det, som skall lösas, verkställes på ett fullt rättvist och
tillfredsställande sätt. Härtill återkomma de sakkunnige längre fram.

Torpkommissionen har i sitt förslag begränsat lösningsrätten till
lägenheter, upplåtna på viss tid, ej understigande 49 år. De lägenheter,
åt hvilkas innehafvare torpkommissionen vill bereda möjlighet till friköpning,
äro alltså de så kallade förpantningslägenheterna, hvilka i regel
upplåtits på 49 eller 50 år, eller i vissa fall på nyttjanderättshafvarens
och hans hustrus, stundom äfven deras barns lifstid. Från friköpningsrätt
har emellertid torpkommissionen undantagit de på lifstid upplåtna,
emedan, såsom i motiveringen framhålles, upplåtelser på lifstid finnas
jämväl till fördelstagare, backstugusittare och andra härmed jämförliga
befolkningsgrupper, hvilka upplåtelsers fortbestånd utöfver den enskildes
lifstid ej skulle kunna anses särskildt önskvärdt, kvarjämte det icke alltid
låter sig göra att genom objektiva kännetecken särskilja de olika slagen
af lifstidsupplåtelser.

De sakkunnige anse, att genom den snäfva begränsning, lösningsrätten
i torpkommissionens förslag erhållit, densamma skulle få allt för
liten tillämplighet och endast komma ett så ringa antal lägenhetsinnehafvare
till godo, att ändamålet med den föreslagna lagstiftningen skulle
blifva i afsevärd mån förfeladt. Därtill kommer, att ett stort antal
andra på lifstid upplåtna lägenheter än förpantningslägenheterna äro af
den natur, att deras fortbestånd som egnahem är ur samhällets synpunkt
önskvärdt. De sakkunnige anse därför, att samtliga på lifstid upplåtna
lägenheter, där de i öfrigt uppfylla villkoren härför, böra blifva föremål

568

för lösningsrätt. För att än ytterligare utsträcka lagens räckvidd torde
enligt de sakkunniges mening lösningsrätt böra tillkomma äfven lägenheter,
upplåtna på viss kortare tid än 49 år, i det fall, då lägenheten
är för sitt ändamål så fullständigt bebyggd, att den utgör ett eget hem
och sålunda allt framgent om möjligt bör bibehållas såsom sådant.

De sakkunnige hafva sålunda ansett sig böra föreslå en upplåtelsetid
öfverstigande 20 år såsom den kortaste för att jämte lifstidsupplåtelser
berättiga lägenhetsinnehafvare till lösningsrätt af jorden.

Emot detta förslag kan visserligen invändas, att denna tidsperiod
är godtyckligt vald, och att skäl kunna förebäras såväl för en längre
som en kortare sådan. En kortare tidsperiod än 21 år anse dock de
sakkunnige icke tillrådlig, dels därför att sådana upplåtelser måste
betraktas såsom allt för tillfälliga för att berättiga innehafvaren att inlösa
jorden, dels därför att dylika lägenheter i regel ligga i allt för omedelbar
förening med hufvudgården för att icke ett särskiljande med full äganderätt
skulle kunna medföra afsevärda olägenheter för densamma, ett förhållande,
som icke närmelsevis gäller ifråga om de på längre tid eller
lifstid upplåtna. Vidare torde de fall, där åbyggnader vid kortare upplåtelsetid
än 21 år uppförts på ofri grund, höra till undantagen, och
antalet dylika lägenheter sålunda vara allt för obetydligt för att hänsvn
behöfver tagas till dem. Maximitiden för arrendeupplåtelser är därjämte
i allmänhet 20 år, och det är ju ingalunda sällsynt, att till en lägenhetsinnehafvare
på verkligt arrende utlämnas jord, gränsande intill hans
lägenhet. Gifvetvis skulle det vara olämpligt om dylik jord, som icke
kan räknas tillhöra lägenheten i egentlig mening, skulle kunna blifva
föremål för inlösen, något som kunde blifva fallet, om inlösningsrätten
finge tillämpas vid 20-års upplåtelser.

Emot bestämmandet af en längre upplåtelsetid än 21 år såsom
den minsta, hvilken berättigar lägenhetsinnehafvaren till lösningsrätt af
jorden talar, såsom förut anförts, det stora antalet lägenheter på ofri
grund, som vid ett sådant förhållande skulle blifva uteslutna. Om dessutom
lifstidsupplåtelserna medtagas, finnes knappast någon anledning att
sätta minimitiden högre än 21 år. Mången på lifstid afsöndrad lägenhet
kommer icke ens så länge att vara skild från stamfastigheten.

Några svårare olägenheter af att lösningsrätten sålunda utsträckes,
utöfver hvad torpkommissionen ansett lämpligt, torde icke behöfva befaras,
om såsom de sakkunnige ämna föreslå, frågan om lösningsrätten i hvarje
fall pröfvas af opartiska personer och därtill göres ömsesidig.

Det torde vid upplåtelser af här ifrågavarande slag vara ganska
vanligt, att formerna för uppgörelsen äro mycket sväfvande. Ofta

569

saknas skriftligt kontrakt mellan jordägaren och lägenhetsinnekafvaren,
så ock närmare bestämmelser angående villkoren för upplåtelsetiden, i
livilka fall lägenketsinnehafVaren helt enkelt med jordägarens muntliga
medgifvande torde hafva uppodlat ett mindre område i förhoppning att
få behålla detsamma äfven för framtiden, utan att något som helst aftal
föreligger. Mången gång är ej en lägenhets gränser fullt exakt bestämda,
utan lägenhetsinnekafvaren har efter hand genom odling utvidgat
det ursprungligen upplåtna området.

Ehuru det onekligen vore af stor betydelse, om äfven dessa lägenheter
kunde få friköpas och blifva verkliga egnahem på fri och egen
grund, äro dock i dylika fall upplåtelsevillkoren så sväfvande, att de
sakkunnige icke ansett sig kunna föreslå, att lösningsrätten utsträckes
till innehafvare af dem, äfven om såsom villkor härför bestämmes, att
lägenheten skall hafva utan anmärkning från jordägarens sida varit upplåten
under en tidrymd öfverstigande 20 år. Lägenhetsinnehafvaren kan
exempelvis hafva, visserligen med jordägarens tysta medgifvande, uppodlat
jord på ett flertal olika ställen och skulle då kunna fordra att få
inlösa de odlingslägenheter, som han innehaft öfver 20 år, under det
att han måste lämna de öfriga, hvilka han brukat kortare tid. Härvid
skulle lägenheten kunna erhålla olämpliga gränser, om innehafvaren
uppodlat mera tjänlig, men afsides befintlig jord för längre tid tillbaka
än 20 år, under det att han senare tagit mera närliggande i bruk.
Såvida något fullt bevisligt aftal om upplåtelsen ej föreligger, lär icke
heller kunna afgöras, hvilket jordområde som hör till lägenheten, och
att låta den föreslagna värderingsnämnden bestämma detta, torde vara
olämpligt. Vidare lär i brist på aftal knappast kunna styrkas, hvem
lägenhetens åbyggnader skola tillfalla vid upplåtelsetidens slut. Under
sådana förhållanden skulle, i händelse lösningsrätt tillerkändes ifrågavarande
innehafvare, dessa erhålla en gynnsammare ställning än sådana,
beträffande hvilkas lägenheter bevisligen fastslagits, att åbyggnaderna
skola vid aftalstidens slut utan lösen tillfalla jordägaren, och hvilka innehafvare
enligt hvad de sakkunnige ämna föreslå icke böra medgifvas lösningsrätt
till jorden. Jordägaren skulle sålunda, om han vill behålla
jorden, i förra fallet, där intet aftal finnes, blifva nödsakad att inlösa
byggnaderna, i senare fallet vara befriad därifrån. Slutligen torde ett
tillerkännande af lösningsrätt äfven åt sådana lägenhetsinnehafvare, som
sakna upplåtelseaftal, lätt kunna gifva anledning till deras afhysning,
måhända redan innan lagen träder i kraft.

I likhet med torpkommissionen anse de sakkunnige, att inlösen
af jord eller byggnader bör få förekomma först vid upplåtelsetidens

* 72

570

slut. I annat fall skulle eu innehafvare, som gjort framställning att få
inlösa jorden till sin lägenhet, riskera, att jordägaren använde sig af
den honom under sådana förhållanden tillkommande lösningsrätten till
byggnaderna, hvarigenom innehafvaren före aftalstidens slut skulle kunna
frånhändas lägenheten. De sakkunnige äro emellertid öfvertygade om,
att, därest ömsesidig lösningsrätt blefve i lag stadgad, godvillig öfverenskommelse
mellan jordägaren och lägenhetsinnehafvaren ifråga om friköpning
af lägenhetens jord skulle komma att träffas i stor utsträckningföre
upplåtelsetidens slut.

Torpkommissionen har föreslagit, att nyttjanderättshafvare skall
äga lösningsrätt endast i det fall, att värdet af den till lägenheten
hörande jorden understiger värdet af åbyggnaderna. Det torde emellertid
kunna befaras, att genom en dylik inskränkning i många fall blefve
från lösningsrätt undantagna just de lägenheter, hvilkas fortbestånd
såsom själfständiga egnahem staten har det största intresset af att
trygga. Ehuru de småbruk, där det hufvudsakligaste värdet ligger i
jorden, sannolikt icke uppgå till något större antal, är det dock otvifvelaktigt
dessa, som i regel äro de värdefullaste. Den af torpkommissionen
bär föreslagna inskränkningen i fråga om dylika sjmes därför de sakkunnige
böra utgå. För att förhindra lösningsrätt till sådana lägenheter,
hvarå innehafvaren endast äger mindre värdefulla byggnader, bör likväl
som villkor stadgas, att innehafvaren skall å densamma äga bostad och
för lägenhetens skötsel i öfrigt nödiga byggnader.

I torpkommissionens förslag ingår ock, att nyttjanderättshafvare
icke bör vara berättigad att utan tillstånd af hufvudgårdens ägare lösa
lägenheten i de fall, då nyttjanderätten är upplåten under villkor, att
de vid besinningstid ens slut å lägenheten befintliga byggnaderna skola
utan lösen tillfalla jordägaren. Samma inskränkning skulle gälla, då
lägenheten är belägen på mindre än 200 meters afstånd från till hufvudgården
hörande boningshus, tomtplats eller trädgård, eller då den eljest
har sådant läge i förhållande till hufvudgårdeus ägor eller å densamma
befintlig anläggning eller arbetsplats, som ej är tillfällig, att intrång
eller olägenhet för jordbruk, skogsskötsel eller eljest kan tillskyndas
hufvudgårdens ägare, därest lägenheten frångår densamma.

Att medgifva lösningsrätt åt dem, som innehafva sina lägenheter
under villkor, att vid upplåtelsetidens slut de därå befintliga byggnaderna
skola tillfalla jordägaren, torde icke under några förhållanden kunna
ifrågakomma. Likaså äro de sakkunnige ense med torpkommissionen
deruti, att lösningsrätt icke bör inträda för lägenheter, som äro belägna
alltför nära hufvudgårdens boningshus, tomtplats eller trädgård. Dock

571

synes det, i likhet med livad Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
i sitt yttrande öfver torpkommissionens förslag framhållit,
vara lämpligt att något utsträcka afståndet, t. ex. till 300 meter,
hvarjämte det torde vara obehöfligt att beräkna afståndet från hufvudgårdens
boningshus, när tomtplats redan är angifven.

Hvad beträffar det tredje undantaget från lösningsrätt, har detsamma
uppenbarligen, i likhet med det bär närmast förut nämnda, tillkommit
för att skydda jordägarens intressen i de fall, då en inlösning
af lägenheten skulle bereda honom särskildt stora svårigheter. Att låta
en värderingsnämnd afgöra, om en lägenhets friköpning kommer att
vålla intrång eller särskilda svårigheter för jordbruk eller skogsskötsel,
torde dock vara mindre lämpligt. De synpunkter, som härvid kunna
göra sig gällande, äro nämligen i så hög grad beroende på individuell
uppfattning, att afgörandet enligt de sakkunniges mening icke bör öfverlämnas
åt en värderingsnämnd. Då därjämte, genom den af de sakkunnige
föreslagna ömsesidiga lösningsrätten, jordägaren skulle äga
möjlighet att behålla jorden genom att själf lösa byggnaderna, så snart
en friköpning af lägenheten för honom skulle medföra större obehag,
synes detta undantag från lösningsrätten böra utgå. Lagens hela omfattning
skulle på detta sätt väsentligt utvidgas, på samma gång som dess
tillämpning skulle afsevärdt förenklas. De sakkunnige anse emellertid,
att ett ytterligare undantag bör stadgas, i det att gifvetsvis arrendator,
som förverkat arrenderätten, icke bör tillerkännas rätt att inlösa jorden,
å hvilken hans byggnader äro uppförda.

Att öfverlämna själfva värderingen af jorden till en nämnd, sammansatt
så som torpkommissionen föreslagit, anse de sakkunnige lämpligt och
instämma med kommissionen uti, att det skulle medföra allt för stora
kostnader för nyttjanderättshafvaren, om pröfning och värdering skulle
öfverlämnas åt de vanliga expropriationsmyndigheterna.

En fråga af mycket stor betydelse vid tillämpningen af den föreslagna
lösningsrätten är förfaringssättet vid värderingen af jord och
byggnader. Torpkommissionen har i fråga om värdering af jorden föreslagit,
att vid densamma hänsyn ej må tagas till den förbättring, jorden
kan hafva vunnit genom det arbete eller den kostnad, som nedlagts
därå af nyttjanderättshafvaren eller af föregående brukare, hvilkens rätt
öfvergått till nyttjanderättshafvaren, utan att till grund för värderingen
skall läggas jordens skick, då den upplåta från hufvudgården, såvida
detsamma kan utrönas. Det kan ju ock vid första påseende synas billigt,
att den som nedlagt arbete och kostnader för att få sin lägenhet i godt
skick, under alla förhållanden bör få tillgodoräkna sig frukterna häraf,

572

och att jordägaren sålunda icke bör hafva rätt till den värdeökning,
som uppkommit genom nyttjanderättshafvarens åtgöranden. Fall förekomma
dock, och de äro ingalunda sällsynta, då det skulle vara en
orättvisa mot jordägaren, om denne måste afstå jorden utan att få tillgodoräkna
sig högre värde för densamma, än hvad den hade vid upplåtelsen.
Där arrendeafgiften satts lågt, med hänsyn till att jordägaren
vid upplåtelsetidens slut skulle komma att erhålla motsvarande ersättning
i det genom odling uppkomna högre jordvärdet, kan sålunda lägenhetsinnehafvaren
icke vara berättigad att erhålla ersättning för å jorden
nedlagda kostnader, en ersättning som han redan fått räkna sig tillgodo
i form af låg afgäld under upplåtelsetiden.

Dessa fall äro dock icke regel, och de af arrendatorn nedlagda
kostnaderna äro här egentligen att betrakta som en del af arrendeafgiften.
Därför bör han ej heller få dem ersatta. Enligt gällande lag lärer han
icke vara därtill berättigad, lika litet som att bortföra, hvad han härvidlag
påkostat.

Annat blir däremot förhållandet, om de af honom nedlagda kostnader
— vare sig i första hand eller efter öfvertagande från föregående
innehafvare — icke utgöra sådan ekvivalent för innehafvet. De böra
då tillfalla honom vare sig i form af därmed nedsatt löseskilling, om
han inlöser lägenheten, eller, om jordägaren löser husen, i enlighet
med gällande lag hembjudas jordägaren till lösen eller af arrendatorn
bortföras, i den män så kan ske.

Däremot synes det de sakkunnige, att den jordägare, som icke vill
sälja lägenhetens jord och därför tvingas att inköpa byggnaderna, icke
bör därutöfver åläggas att ersätta lägenhetsinnehafvaren, hvad denne
nedlagt på sådan förbättring å jorden, för hvilken han icke enligt
arrendelagen äger iippbära ersättning. Om innehafvaren på grund af
nu gällande lagstiftning måste afstå sin lägenhet, kan han icke få någon
som helst ersättning härför, och äfven byggnaderna hafva för honom
ett mycket ringa värde. Den förmån, som tillförsäkras honom, om han,
såsom här föreslagits, erhåller full ersättning för byggnaderna, synes
därför i och för sig vara så betydande, att någon anledning icke synes
föreligga att medgifva honom ersättning äfven för ifrågavarande förbättringar
å jorden.

Det af torpkommissionen föreslagna förfaringssättet vid värdering
torde enligt de sakkunniges mening komma att vålla stora svårigheter,
enär det icke ens närmelsevis torde låta sig göra att bestämma jordens
värde vid upplåtelsetiden, måhända flera tiotal år efter densamma.
Den blir ock mindre rättvis i de fall, där jordägaren snarare än lägen -

573

hetsinnehafvaren bör tillgodonjuta deii värdeökning, som lägenheten
kan hafva erhållit under upplåtelsetiden utan nyttjanderättshafvarens
förskyllan. En sådan värdeökning kan hafva uppkommit genom förbättrade
kommunikationer, nya afsättningsförhållanden och dylikt, till
hvilkas åstadkommande måhända jordägaren bidragit med kontanta utlägg
eller på annat sätt. En både rättvisare, lämpligare och enklare
utgångspunkt för värderingen hafva de sakkunnige ansett vara att bestämma
jordpriset vid upplåtelsetidens slut samt att därifrån draga
värdet af de förbättringar, den siste nyttjanderättshafvaren bevisligen
nedlagt å jorden eller inlöst af företrädaren.

Under upplåtelsetiden kunna emellertid förhållanden hafva inträffat,
hvarigenom ett konsekvent tillämpande af denna värderingsprincip skulle
leda till att jordägarens och i vissa fall äfven utomståendes rätt träddes
för nära. Om nämligen en stamfastighet försålts med å densamma
befintliga jordupplåtelser, har säkerligen vid köpesummans bestämmande
hänsyn tagits till, att jordupplåtelserna skulle om vissa år återfalla till
stamfastigheten i ungefärligen det skick, de vid köpets afsilande befunnos
äga. Komme nu dessa lägenheter att friköpas för ett belopp, som motsvarade
deras ursprungliga värde, skulle ägaren af stamfastigheten gifvetvis
åsamkas en förlust, hvilkens storlek vore lika med det afdrag å löseskillingen
för jordupplåtelserna, som svarade mot af innehafvaren nedlagda
förbättringar, så att ju högre afdrag för förbättringar, desto större förlust
för jordägaren. Likaså skulle en inteckningshafvare kunna riskera förlust
genom en friköpning på dylika villkor, i det att sedan löseskillingen
för lägenheten med ett lägre belopp än det beräknade tillkommit inteckningshafvaren,
stamfastighetens värde icke räcker att säkerställa hans
fordran.

Den förlust, en jordägare kunde komma att lida, om eu lägenhet
finge friköpas till ett pris understigande dess verkliga värde, skulle
emellertid denne kunna undgå genom att använda sig af sin lösningsrätt
till byggnaderna, och sålunda behålla jorden, om han anser den ersättning,
han skulle erhålla för densamma för låg. Inteckningshafvares
rätt måste däremot på annat sätt skyddas, enär denne icke har samma
utväg att täcka en eventuell förlust. Vid bestämmandet af det afdrag
å lägenhetens värde, som innehafvaren får tillgodoräkna sig på grund
af nedlagda förbättringar, måste därför hänsyn tagas till inteckningshafvares
rätt. Afdraget bör sålunda aldrig få bestämmas högre än att
inteckningshafvares i stamhemmanet intecknade fordran är fullt säkerställd,
äfven sedan löseskillingen för lägenheten inbetalts och afdragits
å inteokningshafvarens fordran.

574

Lagförslag.

Slutligen föreslår torpkommissionen, att från lösningsrätt skola
undantagas de lägenheter, som tillhöra kronan, stad eller annan kommun,
municipalsamhälle, stiftelse eller fideikommiss. Det torde likväl enligt
de sakkunniges mening icke behöfva möta oöfverstigliga svårigheter att
medgifva lösningsrätt äfven för lägenheter å jord tillhörig kommuner,
och det stora antalet dylika lägenheter, isynnerhet å allmänningar, gör
en utsträckning af lösningsrätten till dylika särskild! önskvärd. På
grund af de stora svårigheter, som skulle vara förbundna med stadgandet
af lösningsrätt för lägenheter, som tillhöra kronan, stiftelser och
fideikommiss, torde det däremot vara nödvändigt att undantaga dessa.
Hvad lägenheterna å kronojord särskild! angå, så lära en stor del af
dessa dessutom komma att friköpas med användande af den rätt till
hembud af lägenheternas jord, som enligt särskild! stadgande är tillförsäkrad
ägare af åbyggnader på kronojord. Liksom upplåtelse med
stadgad åborätt af lägenhet, tillhörig ej blott kronan utan äfven allmän
inrättning, falla utanför arrendelagens tillämpning, böra de ock här
undantagas.

På grund af hvad ofvan anförts, vilja de sakkunnige framlägga
följande förslag till lag om lösningsrätt af vissa lägenheter å ofri grund.

1 §.

År under hufvudgärd lydande, till sina gränser bestämd lägenhet,
hvilken är belägen på minst 300 meters afstånd från till hufvudgården
hörande tomtplats eller trädgård, upplåten på arrende för viss tid öfverstigande
20 år eller för arrendatorns lifstid; är lägenheten så fullständigt
bebyggd, att den utgör ett eget hem och var den det jämväl då denna
lag trädde i kraft samt tillhöra byggnaderna arrendatorn, äge denne
eller, där han aflidit före arrendetidens utgång och delägarne i dödsboet
öfvertagit arrendet eller där lägenheten upplåtits på hans lifstid, delägarne
i hans dödsbo eller hvem af dem som gitter, vid frånträdande!
af arrendet till sig lösa lägenheten, där icke hufvudgårdens ägare önskar
inlösa byggnaderna eller dessa skola vid arrendets upphörande utan
lösen eller mot särskildt aftalad sådan tillfalla honom. Har arrendet upphört
till följd däraf, att arrenderätten förverkats, må ej inlösen af lägenheten
äga rum.

I afseende å jordägarens inlösen af byggnaderna gälle hvad i
9 kap. 18 § af nya jordabalken om sådan inlösen stadgas eller där

575

lagen den 25 juni 1909 om arrende af viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne iir å upplåtelsen tilllämplig, 19 § i nämnda lag.

2 §■

Pröfning, huruvida lägenhet hvarom i 1 § sägs må lösas, samt
värdering däraf för bestämmande af löseskillingens belopp skall ske vid
särskild förrättning, på sätt här nedan stadgas.

Har ej arrendatorn eller delägare i hans dödsbo sist vid frånträdande!
af arrendet påkallat sådan förrättning, äge ej vidare rätt till lösen.

3 §•

I fråga om förrättning, som i denna lag afses, skola bestämmelserna
i 2 och 3 kap. i lagen om skifte af jord i tillämpliga delar lända till
efterrättelse. Vid ansökan om förordnande för landtmätare skall fogas
gravationsbevis rörande den fastighet, från hvilken lägenheten är upplåten,
eller, där denna redan utgör en fast egendom för sig, rörande
lägenheten. Innehafvare af sådan inteckning eller i 17 kap. 13 och 14 §§
i nya jordabalken afsedd inskrifven rättighet, hvarför lägenheten gemensamt
med hufvudgården eller annan fast egendom häftar, äfvensom ägare
till dessa skola, där de äro kände och inom riket boende, särskild! kallas
på sätt angående delägare i sökt laga skifte är stadgadt; och skall den
kungörelse, som utfärdas angående tid och ort för förrättningen, tillika
innehålla att, därest hufvudgården är besvärad af inteckning för fordran
eller af inteckning eller inskrifven rättighet, som ofvan sägs, innehafvare
af sådan inteckning eller inskrifning äger att vid förrättningen tillstädeskomma
och bevaka sin rätt.

Utan hinder däraf, att förordnande att verkställa sådan förrättning,
som i denna paragraf sägs, ej meddelats, samt kungörelse och kallelser
ej i föreskrifven ordning verkställts, må förrättningen företagas och
afslutas, där hufvudgårdens ägare, arrendatorn och innehafvare af inteckning
eller inskrifning äro tillstädes eller af landtmätaren blifvit bevisligen
kallade.

4 §•

Vid värdering af lägenheten må afdrag göras för den förbättring
jorden bevisligen kan hafva vunnit genom arbete eller kostnad, som
utan att åligga arrendatorn därå nedlagts af honom, för så vidt icke
inteckningshafvares rätt därigenom förnärmas.

576

5 §•

Har vid lägenhetens upplåtande viss städja betingats eller årligt
arrende i penningar, arbete eller annat utfästa, må det värde, som åsättes
lägenheten, icke understiga städjans eller arrendets kapitalvärde, uppskattadt
enligt de i utsökningslagen i sådant afseende gifna bestämmelser.
Hafva både städja och arrende betingats, gälle hvad ofvan sägs
sammanlagda beloppet af städjan och arrendets kapitalvärde.

6 §-

Finna förrättningsmännen, att lägenheten må lösas, och visas, att
jordägaren ej vill lösa byggnaderna, eller bar han efter därom gjordt
hembud ej inom en månad efter det hembud gjordes förklarat sig därtill
villig, förordne de, att lösen må ske, åliggande dem tillika, där ej lägenheten
redan utgör en fast egendom för sig, att genom afsöndring utbryta
den från hufvudgården, och gälle därom hvad i 24 kap. i lagen om
skifte af jord är stadgadt om afsöndring.

Förrättningsmännens utlåtande skall affattas skriftligt och innan
förrättningen afslutas framläggas för de närvarande sakägarne. Sedan
skall det underställas ägodelningsrättens pröfning. I sådant afseende
har landtmätaren att skyndsamt till ägodelningsrättens ordförande insända
handlingarna i ärendet.

Afskrift af förrättningsprotokollet skall tillika vid förrättningens
afslutande eller å därvid utsatt tid inom trettio dagar därefter öfverlämnas
till någon i orten boende person, som af sakägarne utses att
mottaga den; skolande afskriften vara hos honom tillgänglig för enhvar,
som åstundar att den granska och afskrifva.

7 §•

Hufvudgårdens ägare, sökanden och sådan rättsägare, som i 3 §
första stycket afses, äge att inom trettio dagar från det afskrift af förrättningsprotokollet
öfverlämnades på sätt i föregående paragraf sägs
till ägodelningsrättens ordförande insända de påminnelser mot utlåtandet,
han aktar nödiga. Varda ej påminnelser ingifna inom den tid, må det
ej föranleda uppehåll med ärendets afgörande. Finner ägodelningsrätten
sakägare eller landtmätare böra höras, äge rätten meddela de
föreskrifter, som med afseende därå finnas erforderliga.

Öfver ägodelningsrättens beslut må klagan föras på sätt angående
skiftesmål är stadgadt.

577

8 §■

Kostnaderna för sådan förrättning, som i denna lag afses, så ock
för ägodelningsrättens sammanträde skola gäldas af sökanden.

9 §•

Har sökanden blifvit tillerkänd rätt att lösa lägenheten, åligge
honom att inom tre månader, efter det slutgiltigt utslag i ärendet meddelats,
erlägga den fastställda löseskillingen till jordägaren eller nedsätta
den hos Konungens befallningshafvande, dock med afdrag för intecknad
gäld, hvarför lägenheten för sig häftar, vid äfventyr, om sådant underlåtes,
att rätten till lägenheten är förlorad, där hufvudgårdens ägare
det yrkar.

År lägenheten gemensamt med hufvudgården eller annan fast
egendom besvärad af inteckning eller inskrifven rättighet, som i 17
kap. 13 och 14 §§ i nya jordabalken afses, varde löseskillingen alltid,
med bifogande af gravationsbevis, nedsatt hos Konungens befallningshafvande,
som har att kungöra det ägaren till hufvudgården och innehafvare
af inteckning eller inskrifven rättighet, hvarom nyss är sagdt,
och dem emellan fördela löseskillingen i den ordning, som för fördelning
af köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom är stadgad,
samt att, sedan fördelningen godkänts eller vunnit laga kraft, med anmälan
därom öfversända fördelningslängden till inskrifningsdomaren.

10 §.

Har vid fördelning, som i 9 § sägs, betalning utfallit å hufvudstol
af intecknad gäld, vare inteckningen till motsvarande belopp utan
verkan; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan fördelningen
visats vara godkänd eller hafva vunnit laga kraft, göra anteckning i
fastighetsboken.

11 §-

Sedan löseskillingen blifvit i enlighet med denna lag behörigen
erlagd, skall lägenheten icke vidare häfta för sådan inteckning eller
inskrifven rättighet, hvarom i 9 § 2 stycket förmäles; och åligge det
inskrifningsdomaren att därom, sedan visats att löseskillingen är erlagd,
göra anteckning i fastighetsboken.

*73

578

12 §.

Hvad i denna lag sägs om rätt att lösa lägenhet, gälle ej lägenhet,
som tillhör kronan, allmän inrättning, stiftelse eller fideikommiss.

Special- Rörande de särskilda paragraferna i lagförslaget vilja de sakkun motivenng.

nige^ [ den män deras innebörd icke redan framgår af det föregående
eller af torpkommissionen utvecklats, framhålla följande.

1 §■ I afseende å den inlösen till byggnaderna, de sakkunnige före slagit

för jordägaren, har det fallit sig naturligast att tillämpa samma
bestämmelser, som i redan gällande arrendelag härför äro gifna. Då
förslaget i öfrigt hänför sig till lagberedningens förslag till ny jordabalk,
har det ock i denna del så formulerats. Den öfverensstämmer
här med arrendelagen.

Såsom redan framhållits, äro ej bestämmelserna i denna lag i allmänhet,
ej heller de, som här närmast äro af intresse, tillämpliga å upplåtelser,
som skett före det lagen trädde i kraft. Någon olägenhet att
utsträcka deras användning till dessa i här förevarande del torde emellertid
knappast kunna förefinnas. Skulle den särskilda arrendelagen för
Norrland och Dalarne å upplåtelsen vara tillämplig, torde det vara riktigast,
att dess bestämmelser i motsvarande fall, inrymda i 19 §, komma
till tillämpning. Har upplåtelsen skett före den 1 september 1909 —
den dag då sistnämnda lag trädde i kraft — och är lagen alltså därå
ej tillämplig, synes det vara enklast att för sådan upplåtelse i afseende
å jordägarens inlösen af husen må gälla hvad som eljest är afsedt, nämligen
den allmänna arrendelagens eller nya jordabalkens ofvan anförda
stadganden.

Såsom de sakkunnige förut framhållit, gäller det nu föreslagna
inlösenssättet allenast husen. Har lägenhetens innehafvare eljest å jorden
nedlagt kostnad, må om hans rätt till lösen härför, därest lägenheten
icke blir hans, gälla hvad i allmänhet är stadgadt.

2 §. Det synes riktigast, att frågan om inlösen af lägenheten icke

må hållas sväfvande alltför länge. De sakkunnige hafva därför velat
föreslå, att sist vid frånträdandet af arrendet fråga om inlösen skall
väckas, vid äfventyr att rätten därtill eljest förloras. Det är dock själffallet,
att arrendatorn enligt bestämmelserna, som åberopas i 1 § andra

579

stycket, bör hafva hembjudit jordägaren byggnaderna till inlösen i så god
tid före nämnda tidpunkt, att frågan härom dessförinnan kan vara afgjord.

Vanligast torde helt visst vara, att de lägenheter, hvarom bär blir 3 §
fråga, icke utgöra själfständiga fastigheter i kameralt afseende. I allmänhet
bestå de af eu under hufvudgården lydande äga. Uteslutet är
emellertid ej, att motsatsen kan inträffa. Lägenheten kan — helt eller
delvis — bestå af ett redan frånstyckadt område, eu redan verkställd
afsöndring eller en kameralt själfständig utjord. Likafullt bör rätten
till inlösen här medgifvas innehafvare!!. De af torpkommissionen föreslagna
bestämmelser synas emellertid icke vara afpassade för sådant
fall. De sakkunnige hafva därför vidtagit de jämkningar i lagförslagets
text, som af hänsyn till nu berörda förhållande synts påkallade. Sålunda
må, hvad förevarande paragraf angår, framhållas, att då lägenhetens
befriande från ansvar för inteckningar eller vissa inskrifna
rättigheter för den inlösande allenast synes vara af intresse, där dessa
besvära densamma gemensamt med andra fasta egendomar, lagtexten
bär lämpats härtill.

Konungens befallningshafvande i Hallands län har i sitt utlåtande
öfver torpkommissionens förslag framhållit önskvärdheten däraf, att till
förrättningen i fråga må kallas äfven ägare af annan från stamfastigheten
afsöndrad, ej förut enligt det särskilda värderingsförslaget värderad
lägenhet, då dennes rätt tydligen kunde påverkas af förrättningens resultat.
De sakkunnige hafva funnit hvad sålunda framhållits äga skäl för
sig. Men lika fullt som eu sådan fastighet däraf kan beröras, lärer
detta blifva fallet med hvarje fast egendom, gemensamt intecknad med
den lägenhet, hvars inlösen påkallas. Agarne till samtliga dessa böra
därför kallas.

De sakkunnige hafva redan ofvan i hufvudsak anfört, huru enligt 4 §
förslaget värdering af lägenheten tankes äga ruin. Då enligt där uppställda
principer arrendatorn här lika väl som när han i vanliga fall afträder
arrendet synes böra så långt som möjligt själf äga att tillgodogöra
sig hvad han nedlagt å jorden, har sådant ansetts böra gå i afräkning å
lägenhetens uppskattade värde. Hit lärer också vara att hänföra ej
blott hvad arrendatorn själf å jorden nedlagt, utan ock hvad han från
företrädare öfvertagit. Allenast sådant som det ålegat honom att utföra,
och som närmast är att betrakta som en del af arrendeafgiften, bör
falla jordägaren till godo och således ej gå i afräkning å lägenhetens
uppskattade värde eller å den däraf beroende löseskillingen.

580

g §■ De i denna paragraf vidtagna förändringar hänföra sig till den af

de sakkunnige införda ömsesidiga lösningsrätten och stå i full öfverensstämmelse
med de stadganden i nya jordabalken, liksom i gällande
arrendelag, enligt hvilka jordägarens inlösen af husen skall äga rum.

9 §■ År lägenheten eu i kameralt afseende själfständig fastighet, kan

det naturligtvis inträffa, att den är för sig besvärad af inteckning för
gäld. Något skäl att befria den från ansvar för sådan gäld tinnes
uppenbarligen ej. Men vid inlösen bör gäldens belopp naturligen gå i
afräkning å löseskillingen.

Torpkommissionens förslag upptager ingen bestämmelse, huru med
rätten till inlösen skall förhållas, därest löseskillingen icke erlägges å
därför bestämd tid. Det synes vara öfverensstämmande med billighet
och rättvisa gentemot jordägaren, att han erhåller någon garanti för
löseskillingens behöriga erläggande. Flera vägar kunna naturligtvis här
komma under öfvervägande. Sålunda kunde det sättas i fråga att likställa
löseskillingen med ogulden köpeskilling och medgifva jordägaren
samma säkerhet därför, som säljaren har till den sistnämnda. Ett sådant
förfaringssätt synes emellertid för här ifrågavarande ändamål medföra
onödigt invecklade bestämmelser. Enklast torde därför vara att uppställa
ett strängt äfventyr för den inlösande, därest han försummar att fullgöra
sin skyldighet med afseende å löseskillingens erläggande. Länder
detta till att han går förlustig den vunna rätten till lägenheten, lärer
trycket på honom att i rätt tid erlägga löseskillingen vara tillräckligt.
En sådan anordning öfverensstämmer ock nära med den vid expropriation
föreskrift^, i 24 § af därom gällande författning upptagna regel.

Där lägenheten sålunda återgår till hufvudgårdens ägare, synas
analogivis bestämmelserna om återgång af köp böra blifva å rättsförhållandet
mellan honom och den inlösande tillämpliga. Har något af
löseskillingen redan erlagts, bör detta naturligtvis återgå till den inlösande.
Uttryckligt stadgande härutinnan har ej ansetts erforderligt
att meddela.

Då det allenast är för det fall, att lägenheten gemensamt med
hufvudgården eller annan fast egendom häftar för inteckning eller inskrifven
rättighet af den beskaffenhet, som i 17 kap. 13 eller 14 § i
nya jordabalken sägs, som den bör från ansvaret härför befrias, har
stadgandet om fördelningens verkställande därefter lämpats.

För genomförande af här ofvan föreslagna lösningsrätt äro de
frågor, som beröras i torpkommissionens lagförslag B, C, D och E,

581

nämligen om lossning af inteckning'' och fördelning af
om särskild värdering af afsöndrad lägenhet m. m., åt
Utan att ingå på någon närmare granskning af dessa
sakkunnige därför slutligen framhålla önskvärdheten af
hufvudsak antagna.

köpeskillingen,
stor betydelse,
förslag vilja de
att de blifva i

582

Reservationer:

rndertecknad får härmed anmäla sin reservation mot sakkunniges
beslut, att lösningsrätten för lägenheter på ofri grund utsträckes till
lägenheter utarrenderade på 21 år eller däröfver, utan får föreslå att
denna rätt inskränkes till sådana lägenheter, som äro utarrenderade på
49 år eller längre tid, samt sådana, som äro utarrenderade på brukarens
lifstid. Såsom skäl för denna min reservation får jag anföra följande.
Under det att båda sistnämnda slag af lägenheter så länge hafva varit
skilda från hufvudgården, att deras fullständiga afskiljande från densamma
ej i1 någon nämnvärd mån störande skulle ingripa på hufvudgårdens
drift och de därjämte, såsom i betänkandet redan blifvit visadt,
till stor del härstamma från tider, då lagstiftningen lade hinder i vägen
för styckning af egendomar, och sålunda sådana 49 års eller lifstids
upplåtelser voro nästan enda sättet för den mindre bemedlade att erhålla
ett eget hem, så äro de förra i många fall af stor vikt och betydelse
för hufvudgården såsom utgörande bostads- och torplägenheter, hvilka
äro oundgängliga för att hafva en bofast arbetarestam vid hufvudgårdens
landtbruk. Det är gifvetvis på de med sämre ekonomiska resurser utrustade
gårdarna, som sådana lägenheter hafva uppstått, där jordägaren
ej haft råd att själf uppföra arbetarebostäder utan låtit arbetarne själfva
bygga och mot någon mindre afgift eller dagsverksskyldighet bruka ett
större eller mindre stycke af hufvudgårdens jord. Denna arbetskraft är sålunda
oundgänglig för hufvudgården och i den händelse jordägaren blir
beröfvad den, blir lian tvungen att själf bygga arbetarebostäder på samma
gång han kanske blir tvungen att inbetala delar af sin intecknade skuld
såvida han ej föredrager att inlösa arrendatorernas hus. Finnes nu å eu
egendom någon i förhållande till egendomens storlek afsevärd del sådana
lägenheter, kan det vara liktydigt med ekonomisk ruin för jordägaren.
Egendomar i allmänhet äro ju så högt intecknade, att ett aflyftande af
å dem hyllande inteckningar vid den föreslagna tvångsförsäljningen från
någon större del af fastigheten toge nog så afsevärdt kapital.

Malte Ramel.

58 3

Undertecknade hafva icke kunnat godkänna det slut, till livilket
egnahemssakkunniges majoritet kommit beträffande l:o de lägenheter,
för hvilka den af de sakkunnige föreslagna ömsesidiga inlösningsrätten
skall gälla, och 2:o jordägarens skyldighet att, då han inlöser byggnaderna
och behåller jorden, lämna ersättning för de förbättringsarbeten, som
lägenhetsinnebiafvaren nedlagt å jorden.

Enligt kommittémajoritetens förslag skulle lägenheter å ofri grund
få friköpas endast i de fall, då »fullt bevisligt aftal» föreligger emellan
jordägaren och lägenhetsinnehafvaren. Sakkunnigemajoriteten har emellertid
icke angifvit, hvilka fordringar, som skola ställas på ett aftal, för
att detta skall anses fullt bevisadt. Vi för vår del anse, att lösningsrätten
bör bestämmas att gälla äfven alla sådana fall, då lägenhetsinnehafvaren
utan anmärkning från jordägarens sida innehaft sin lägenhet
under en tidrymd af mer än 20 år. En dylik utsträckning af den 20-åriga häfdens giltighetsområde torde icke i högre grad än de sakkunniges
öfriga förslag strida emot hittills gällande rättsgrundsatser;
men för den fråga, som det här gäller att lösa, torde den vara af den
största betydelse. Med samma fog, som det emot torpkommissionens
förslag anmärkts, att detsamma allt för mycket begränsar den nya lagstiftningens
tillämpning, hvarigenom ändamålet med densamma i afsevärd
mån förfelas, med samma fog kan en liknande anmärkning framställas
emot den af egnahemssakkunniges majoritet föreslagna begränsningen,
hvarigenom praktiskt taget alla lägenhetsinnehafvare, som ej
äga skriftligt kontrakt med jordägaren skola utestängas från rätten att
få antingen lösa till sig den jordbit, som de under mer än 20 år innehaft,
eller, om de nödgas afstå därifrån, få någon ersättning för de
byggnader, som under långa tider utgjort deras hem. Befintligheten af
ett aftal torde nämligen i verkligheten svårligen kunna styrkas annorlunda
än genom antingen uppgjordt och uppbevaradt skriftligt kontrakt
eller genom styrkt faktiskt innehaf af lägenheter under mer än 20 år.
Att genom t. ex. vittnen kunna styrka ett muntligt aftal flera årtionden
efter dess afsilande är uppenbarligen så godt som undantagslöst omöjligt.

584

Men ett mycket stort antal af de jordupplåtelser, om hvilka det här är
fråga, hafva just kommit till stånd helt enkelt genom ett muntligt aftal
emellan jordägaren och lägenhetsinnehafvaren, ofta helt enkelt på grund
däraf att lägenhetsägaren väl haft förutsättningar för att odla jord och
bygga sig ett eget hem, men däremot varit föga hemmastadd med sådana
frågor som uppsättande af kontrakt o. d. Men att på grund af en sådan
tormell ofullkomlighet i aftalet utestänga honom ifrån rätten att komma
i åtnjutande af de med den föreslagna nya lagstiftningen afsedda fördelarna,
eller ålägga honom eu bevisningsskyldighet, som är praktiskt
omöjlig, anse vi icke motiveradt af de utaf de sakkunniges majoritet anförda
förhallanden. I detta lika väl som i andra förekommande fall måste
man anse, att de med lösningsrätten förenade olägenheterna icke kunna
blifva så särdeles stora, då frågan om lösningsrätten i hvarje fall, såsom
egnahemssakkunnige föreslå, skall pröfvas af opartiska ''personer och
densamma dessutom skall göras ömsesidig.

Beträffande jordägarens skyldighet att i de fall, då han ej vill
medgifva lägenhetsinnehafvaren rätt att inlösa jorden, i stället lämna
lägenhetsägaren ersättning för det arbete denne nedlagt på lägenheten,
har de sakkunniges majoritet föreslagit, att denna ersättning endast
skall utgå för byggnaderna, men icke för de jordförbättringar, som
innehafvaren nedlagt å fastigheten. Vi hafva däremot ansett, att lägenhetsinnehafvaren
bör få ersättning för alla de förbättringar, som han
själf bevisligen nedlagt å jorden, i form af odling, dikning, väganläggningar,
planteringar och dylikt liksom äfven genom omsorgsfull kultur,
gödsling, kalkning m. m. Detta allra helst som majoriteten medgifvit,
att då lägenhetsinnehafvaren löser jorden, samma förbättringar skola
tillgodoräknas honom vid lägenhetens värdering.

Paul Hellström.

Adrian Molin.

585

Bilaga E.

Till Sakkunnige för utredning af egnahemsfrågan.

Åt’ sakkunnige anmodad att i vissa delar utreda frågan om huru
ett till åstadkommande af jordbrukslägenhet utlämnadt egnahemslån lämpligen
förbindes med lifförsäkring, får jag meddela följande.

Sakkunnige hafva redan förut fått del af en utaf ledamoten i
pensionsstyrelsen K. Dickman verkställd beräkning af den totala afgift
(amortering + ränta + försäkringspremie), som eu låntagare har att
erlägga, om han önskar på visst sätt förbinda ett till beredande af jordbrukslägenhet
utlämnadt egnahemslån af den nu praktiserade typen med
en lifförsäkring. För denna beräkning, mot hvilken undertecknad icke
haft något att erinra, får jag nu till en början lämna en redogörelse.

Ett egnahemslån af det ifrågavarande slaget sönderfaller i tvenne
lika stora delar, en stående del och en amorteringsdel. Amortering sdelen
gäldas på det sätt att i början (mars månad) af hvart och ett af de
fyra första kalenderåren efter det, då lånet utlämnades, erlägges allenast
ränta för senast förflutna kalenderår efter 3.6 proc. (första gången för
så lång tid som förflutit från lånets utlämnande till utlämningsårets slut);
från och med början af 5:te kalenderåret vidtager emellertid därjämte
amortering på det sätt att vid hvarje års början (mars månad) erlägges
en annuitet (innefattande 3.6 proc. årlig ränta å amorteringsdelens
oguldna del samt amortering), som vid en amorteringsdel å 1,000 kronor
uppgår till 60 kronor för hvarje gång. Denna annuitet utgår under
loppet af 26 år; sista året (det 26:te) reduceras den dock, i följd däraf
att den ordinarie annuiteten lyder å ett afrundadt belopp, till 54 kronor
62 öre. — Hvad åter angår lånets stående del, så gäller för denna ingen
viss amorteringsplan; å dess oguldna del erlägges ränta efter den för
amorteringsdelen gällande räntefot.

Sakkunnige hafva nu i sitt betänkande framlagt förslag därom,
att nyss beskrifna lånetyp måtte i framtiden förändras så till vida, att

*74

586

amorteringen på amortering sdelen vidtager 2 år senare, men med samma
belopp som vid nu tillämpade lånetyp, samt att ränta (och amortering)
för ett visst kalenderår erlägges i november månad samma år, i stället
för i mars månad påföljande år. Enligt sakkunniges förslag skulle
alltså för de första 6'' (förut 4) kalenderåren å amorteringsdelen erläggas
allenast ränta, och skulle amorteringsdelens slutbetalning taga 2 år längre
tid än förut (när man bortser från betalningstidens förskjutning från
mars månad ett visst år till november månad året förut).

Det är på nu omnämnda modifikation af den för närvarande tilllämpade
lånetypen som efterföljande beräkningar hafva afseende.

Af skäl, som åberopats af 1899 års egnahemskommitté, omfattar
den nu tilltänkta lifförsäkringen endast lånets amorteringsdel; och afses
med försäkringen att den skuld, som må kvarstå å denna del vid låntagarens
död, skall kunna betraktas såsom utan vidare gulden.

Om dödligheten bland dessa låntagare är antaget, att densamma
öfverensstämmer med dödligheten bland män på landsbygden i Sverige
åren 1891—1900. Denna dödlighet understiger visserligen dödligheten
under samma tid bland män i hela riket; men motiveras det gjorda
valet därmed, att de egnahem, om hvilka här är fråga, äro belägna just
på landsbygden. Den först nämnda dödligheten företer emellertid den
egenheten, att den årliga dödssannolikheten sjunker från 22 till 33 års
ålder, hvarefter den börjar stiga på sådant sätt, att den för åldrarna
mellan 22 och 38 år är lägre än för dessa bägge åldrar. Tillämpningen
af en så beskaffad dödlighetstabell medför nu i försäkringstekniskt hänseende
vissa olägenheter, hvarom längre fram skall ordas; af denna
anledning har Dickman gjort den modifikationen i dödlighetstabellen,
att han satt den årliga dödssannolikheten för åldrar under 38 år lika
med den för 38-åringen. Detta är ägnadt att i någon mån fördyra försäkringen
för den som erhåller sitt lån före 38 års ålder; men att det
endast rör sig om en oväsentlighet framgår däraf, att dödssannolikheten
inom det nämnda åldersintervallet i minimum är 5.7 6 promille, under
det densamma är 6.5 3 promille för 38-åringen.

Att den valda dödlighetstabellen, äfven utan nu omnämnda modifikation,
kan väntas erbjuda tillbörlig trygghet, grundar sig dels därpå
att den allmänna dödligheten alltjämt visar sig vara stadd i nedgående,
dels därpå att här ifrågavarande låntagare skola vid försäkringens sökande
förete bevis om ett godt hälsotillstånd.

Bilaga 1 upptager de för beräkningarna erforderliga försäkringstekniska
kommutationstal, som härledas ur den nu beskrifna modifierade
dödlighetstabellen under antagande af 3.6 proc. räntefot.

587

Låntagarens totala inbetalning för lånets amorteringsdel och därmed
förenad lifförsäkring är nn så bestämd, att densamma för tiden från
lånets utlämnande till första kalenderårets slut samt för därpå följande
5 kalenderår innefattar endast ränta och premie för under denna tid
buren försäkringsrisk, men för de därpå följande kalenderåren därtill
amortering å skulden. Vidare är det krafvet uppställdt, att totala
annuiteten för resp. perioder — före och efter 5:te fulla kalenderårets
slut — utgår med ett och samma belopp för hvarje år.

Lyder nu lånets amorteringsdel å 1,000 kronor, så har man att
beräkna annuiteten under första perioden A'', efter formeln

/ d v

A'' = 1,000 10.036 + 1.036 • x±-?|

'' ^x -j- 4 *

hvarest x betecknar åldern på födelsedagen det kalenderår, då lånet
utlämnas.

Annuiteten under andra perioden, A", härledes ur ekvationen

1,000* Dx + 6 —A • (Nx + 7 -^x + 33)1

som uttrycker att, sedan 5 fulla kalenderår gått till ända och annuiteterna
A'' erlagts, så skola härefter förfallande annuiteter hafva ett med
hänsyn till antagen dödlighet och antagen räntefot beräknadt kapitalvärde
lika med amorteringsdelens belopp.

Ekvationen ger oss

A" = 1,000 *D

x + 6 ''

x + 7

- N

x -(- 33

>‘)

I ofvanstående formler hafva beteckningarna d, 1, D och N sin vanliga
försäkringsmatematiska betydelse.

Man ser af formlerna, att låntagarens ålder kommer att beräknas
i genomsnitt Va år högre än den verkliga, hvilket medför ett, om också
obetydligt, säkerhetstillägg till annuiteten. Därjämte påpekas, att den
sista annuiteten icke skiljer sig från de närmast föregående, såsom är
fallet vid den hittills praktiserade låneformen utan förbindelse med lifförsäkring
(se ofvan).

J) I konsekvens med hvad som skett hittills, är vid dessa formlers uppställande hänsyn
icke tagen därtill, att inbetalningarna icke verkställas exakt vid utgången af det kalenderår för
hvilket inbetalning äger rum.

588

Af bilaga 2 finner man för olika åldrar vid lånets erhållande de
betalningar, som skola å amorteringsdelen verkställas dels för hvart och
ett af de 5 första fulla kalenderåren, dels för hvart och ett af de 26
därpå följande1). För tiden från lånets erhållande till första kalenderårets
slut erlägges en proportionerlig del af betalningen för de närmast följande
5 kalenderåren. Om t. ex. en person, som är född 1880, erhåller ett
lån å 2,000 kronor den 1 september 1917, skall hans ålder då räknas
vara 37 år, vare sig födelsedagen infaller före eller efter den 1 september.
Af tabellen synes, att han för lånets amorteringsdel, 1,000 kronor, har
att för hvartdera af åren 1918 t. o. m. 1922 erlägga kronor 43.10
(hvaraf kronor 36 i ränta och kronor 7.10 i försäkringspremie) samt för
hvartdera af de 26 åren 1923—1948 kronor 68.60 (i stället för kronor
60, då lånet icke är förbundet med lifförsäkring). För de 4 månaderna
september—december 1917 erlägges 4/ls af annuiteten kronor 43.10 eller
kronor 14.37.

För den högsta hittills tillåtna åldern vid egnahemslåns erhållande,
50 år, äro betalningarna för de 5 första fulla kalenderåren kronor 49.10
och för därpå följande år kronor 83.0 6, då lånets amorteringsdel är

1,000 kronor. Skillnaden mellan denna annuitet och den som erlägges
vid lån utan lifförsäkring, d. v. s. årliga kostnaden för lånets kombination
med lifförsäkring, uppgår således för den högsta af här ifrågavarande
åldrar till föga mer än 2 proc. af ursprungliga lånets amorteringsdel,
alltså till allenast något mer än 1 proc. af hela lånet. För
de lägre åldrarna är denna kostnad mindre än 1/i resp. 1u proc.

Om det nu gäller att konstruera en plan, utvisande huru stor del
af lånet kvarstår oamorterad, sedan ett visst antal annuiteter erlagts,
ligger det närmast till hands att förfara sålunda. Ur första betalningen
utskiljes så stor del som motsvarar upplupen ränta samt så stor del
som motsvarar den under tiden burna försäkringsrisken. Hvad som
härefter återstår användes till amortering å skulden. Ur andra betal -

9 Den af Dickman utförda beräkningen hänför sig till den för närvarande tillämpade lånetypen
och icke till den i enlighet med sakkunniges förslag modifierade. Dickman har följaktligen
haft att tillämpa formlerna

A’ = 1,000 /o.036 4- 1.036 jX ~\;

\ X + 3/

A" = 1,000 • D , ., N

’ x -f 4 • l x •

X + 31)

Den af Dickman upprättade tabellen har alltså här undergått den förändring, att annuiteten
A''x flyttats till åldersåret (x—1) och annuiteten A"x till åldersåret (X—2).

ningen åtskiljes sä mycket, som motsvarar ränta ä den efter nämnda
amortering kvarstående delen af skulden samt så mycket, som motsvarar
försäkringar!sken för nämnda återstod, hvarefter återstoden användes till
amortering. Och förfares på enahanda sätt med alla följande betalningar.
1) Enligt beräkningen kommer man sålunda till att efter det den
;-J2:de betalningen verkställts är återstående skulden på lånets amorteringsdel
= 0.

Tvenne sålunda uträknade amorteringsplaner återgifvas härefter
(bil. 3 och 4), den ena för eu vid lånets utlämnande 23-årig person,
det andra för en 38-åring. De äro uppställda i analogi med hvad som
skett för ett egnahemslån utan lifförsäkring i »Anvisningar och råd för
egnabemslånesökande och egnahemsombud hos Östergötlands läns hushållningssällskap».
Till jämförelse återgifves äfven amorteringsplanen för
ett med lifförsäkring icke förbundet egnahemslån af den modifierade
typ, som sakkunnige tänkt sig (bil. 5).

Man ser nu strax, att återstående skulden enligt de bägge förstnämnda
planerna genomgående skiljer sig från den enligt den sistnämnda
planen; och äro de bägge planerna för lån i kombination
med lifförsäkring äfven sinsemellan olika. I själfva verket framkomma
lika många olika amorteringsplaner som åldrar i helt antal år vid lånets
utlämnande.

Den närmare innebörden häraf skall afhandlas i det följande.

Härmed är min framställning af gången och resultaten af Dickmans
beräkning afslutad.

Sakkunnige hafva förklarat, att tillämpandet af en mångfald olika
amorteringsplaner skulle komma att — särskildt i låneförmedlarens
mellanhafvande med statskontoret, som är långifvare åt låneförmedlaren
— medföra mycket besvärliga komplikationer. Den frågan har därför
uppstått, huruvida det icke låter sig göra att, äfven för det fall att
egnahemslånet kombineras med lifförsäkring, tillämpa en för samtliga

’) På grund af sättet för bestämmandet af försäkringsafgiften för de 6 första kalenderåren
har man, vid upprättandet af bifogade amorteringsplaner, af praktiska skäl tillåtit sig en oväsentlig
afvikelse från denna metod för beräkning af återstående skuld vid slutet af hvart och ett af
nämnda 6 kalenderår. Man har nämligen, för att icke onödigtvis komplicera amorteringsplanen,
vid dennas upprättande gjort det antagandet, att dödsintensiteten under ifrågavarande tidsperiod
är konstant.

590

ifrågavarande låntagare gemensam amorteringsplan och helst densamma
som den, som hittills användts vid egnahemslån utan lifförsäkring.

Hvad sakkunnige här åsyfta är i själfva verket icke omöjligt att
realisera, ehuru, såsom skall visas, vissa olägenheter följa med. Äf denna
anledning vill jag redan här betona, att införandet af en gemensam
amorteringsplan icke bör ifrågasättas, förr än det blifvit klart, att systemet
med skilda amorteringsplaner är synnerligen svårt att praktiskt
genomföra.

I det föregående är beskrifvet, huru en amorteringsplan i det föreliggande
fallet på rationellaste sätt konstrueras. Man utskiljer först ur
annuiteten hvad som nätt och jämnt erfordras för täckande af det förflutna
årets försäkringsrisk (försäkringspremien) och använder hvad
som återstår till amortering och ränta. Den på nämnda sätt bestämda
och på ett visst kalenderår belöpande försäkringspremien angifves här
nedan för vissa kombinationer af ålder det kalenderår, då lånet utlämnas,
och tid som förflutit från utlämnandet.

Försäkringspremier för 1,000 kronors amortering sdel vid tillämpning
af systemet med olika amorteringsplaner.

\| Ålder det kalenderår, då lånet utlämnas	För nedanstående kalenderår efter det, då lånet utlämnades erlägges
7:de	12:te	17:de	22:dra	27:de
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
23 år	6.65	5.7 9	4.95	4.44	3.16
00 Öl	6.60	6.0 2	6.0 2	5.70	4-0 U. ce
33 „	6.9 2	7.32	7.74	7.0 7	6.0 2
38 „	8.48	9.40	10.3 7	10 6»	9.34
43 „	10.94	12.63	14.3 6	16.38	14.7 7

För samma kombinationer återgifves å nästföljande sida en tabell,
utvisande den återstående skulden vid tillämpandet af ifrågavarande amorteringssystem.
Tabellen torde gifva en någorlunda god föreställning
om huru det verkar att, på sätt nu angifvits, tillämpa olika amorteringsplaner.
Man ser bland annat, att amorteringen i allmänhet sker snabbare,
ju högre åldern vid lånets utlämnande är.

Det kan sägas, att man här verkställt eu uppdelning af totala
transaktionen i en laneaffär och en försäkring saffär. Den förra affären

591

Återstående skuld å 1,000 kronors amortering sdel vid tillämpning
af systemet med olika amortering splaner*).

Ålder det kalenderår, då lånet utlämnas	Antal fulla kalenderår, som förflutit från lånets utlämnande
7	12	»	22	27
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
23 år	954.9 4	824.2 7	663.43	468.56	230.01
28 „	953.59	819.5 7	658.7 5	465.7 2	230.33
33 „	951.30	814.09	654.25	462.sc	230.SO
38 „	949.0 7	809.01	647.71	459.03	230.8 5
43 „	946.0 2	800.31	636.0 5	450.9 7	231.13

beskrifves i någon mån genom ofvan införda tabell öfver »Försäkringspremier
etc.)), den senare affären genom tabellen »Återstående skuld
etc.». Och man ser, att årliga försäkringspremien och återstående
skulden äro hvar för sig beroende af såväl låntagarens inträdesålder
som den tid, hvilken förflutit från lånets utlämnande.

Uppdelningen i låneaffär och försäkringsaffär kan emellertid — ehuru
något oegentligt — tänkas utförd efter en annan grund än den nu
beskrifna. Jag sätter nämligen låneaffären lika med låneaffären vid
egnahemslån utan lifförsäkring; resten af affären betraktar jag som försäkringsaffär.

Låneaffären är då bestämd genom de för lån utan lifförsäkring gällande
villkoren: 3.6 proc. ränta för tiden till och med 5:te fulla kalenderåret
från lånets utlämnande, en annuitet af 60 kronor för därpå följande 25
kalenderår, 54 kronor 62 öre för sista kalenderåret. Amorteringsplanen
sammanfaller med den som gäller för lån utan lifförsäkring.

Till jämförelse meddelas här, ifråga om denna plan, en uppställning
analog med den senast anförda.

:) Beräkningen är, i fråga om utläniningsåldrarna 28, 33 och 43 år, utförd efter formeln

• (Nx + n 4. l — Nx + 33) : Dx + n ,

där Sn betecknar återstående skulden, sedan annuitet erlagts för (n—l):sta fulla kalenderåret.
Tillämpning af denna formel leder, bortsedt från smärre differenser på grund af afrundningar till
helt antal ören, till samma resultat som det i det föregående beskrifna förfaringssättet att konstruera
amorteringsplanen genom att gå från år till år. På sistnämnda sätt äro bifogade bägge
amorteringsplaner för 23-åringen och 38-åringen bestämda.

592

Återstående skuld ä 1,000 kronors amortering sdel vid tillämpning
af amortering splanen för egnahemslån utan lifförsäkring.

Antal fulla kalenderår, som förflutit från lånets
utlämnande

Kr.

951.14

Kr.

812.73

Kr.

647.5 b

Kr.

450.43

Kr.

215.18

Hvad angår försäkringsaffären, så har man att erinra sig, att
totala betalningen för en amorteringsdel å 1,000 kronor i förening med
lifförsäkring af Dickman beräknats till nedanstående belopp.

.......... Ålder det kalen-derår, då lånet utlämnas	Inbetalning för lista t. o. m. 5:te kalenderåret efter utlämningsåret	Inbetalning för 6:te t. o. m. 31s:ta kaienderåret efter utlämningsåret
	Kr.	Kr.
23 år	42. so	64.SB
28 „	42.80	65.4 9
33 „	42.so	66.80
38 .,	43.40	69.16
43 „	45.00	73.0 2

Minskas dessa betalningar med motsvarande, nyss angifna betalningar
för amorteringsdelen utan samband med lifförsäkring (resp. kr.
36.00, kr. 60.oo, kr. 54.62), så framkomma följande försäkringspremier.

Försäkringspremier för 1,000 kronors amorteringsdel vid tillämpning
af amortering splanen för egnahemslån utan lifförsäkring.

Ålder det kalenderår, då lånet utlämnas	För hvart och ett af nedanstående kalenderår efter det då lånet utlämnades erlägges
lista—5ite	6:te—30:de	31:sta
	Kr.	Kr.	Kr.
23 år	6.80	4.86	10.24
28 „	6.80	5.49	10. s 7
33 „	6.80	6.80	12.18
38 „	7.40	9.16	14.54
43 „	9.oo	13.0 2	18.4 0

593

Vid jämförelse mellan de nu beskrifna bägge amorteringssystemen
linner man strax, att det senare systemet företer åtskilligt större enkelhet
än det förra i afseende å såväl amortering som försäkringspremie. Hvad
särskildt angår den årliga försäkringspremien, så bör observeras, att
densamma vid systemet med gemensam amorteringsplan är, för en och
samma låntagare, i stort sedt densamma under de olika åren, hvilket
ju icke var fallet med det andra amorteringssystemet.

Den nu senast beskrifna uppdelningen i låneaffär och försäkringsaffär
är så till vida berättigad, att erläggandet af ofvanstående försäkringspremier
i sjkifva verket, efter försäkringsteknisk beräkning, täcker
den risk långifvaren har att vidkännas för det fall han lämnat ut ett
egnahemslån på villkor, som i öfrigt öfverensstämma med de nu tilllämpade,
men förbundit sig att efterskänka återstående skuld å amorteringsdelen
i händelse af låntagarens död före amorteringstidens slut.

Men uppdelningen innebär likafullt i försäkringstekniskt hänseende
en olägenhet. Såsom synes, understiga nyss beräknade försäkringspremier
vid amorteringstidens början försäkringspremierna vid systemet
med olika amorteringsplaner. Det är visadt, att de senare premierna
ständigt nätt och jämnt täcka den förhandenvarande försäkringsrisken;
alltså äro de nu beräknade premierna att börja med *) härför otillräckliga.
Detta medför, att försäkringsgifvaren måste till en början tillgripa medel
från annat håll för att kunna fullgöra sin förpliktelse, eller — för att
använda ett inom lifförsäkringsteorien förekommande uttryck — en försäkring
af förevarande slag leder till negativ premiereserv. När därför
en låntagare i förtid inlöser sitt lån enligt den gemensamma amorteringsplanen,
häftar han i skuld till försäkringsgifvaren för upplupna värdet
af hvad som eventuellt betalts för litet i försäkringsafgifter; rätteligen
borde denna hans skuld af honom utkräfvas vid lånets förtidiga inlösande.
(Detta sista innebär i själfva verket ingenting annat än tilllämpning
af systemet med olika amorteringsplaner; ty återstående skuld
enligt nämnda system = återstående skuld enligt den vanliga amorteringsplanen
+ eventuellt upplupen skuld på grund af de med denna
plan förbundna försäkringsafgifternas otillräcklighet.)

Förhållandet belyses yttermera af efterföljande tabell, angifvande

'') Eller, närmare bestämdt, så snart amorteringsperioden inträdt. Dessförinnan utgående
försäkringspremier öfverensstämma hos de bägge olika amorteringssystemen.

* 75

594

Skillnaden mellan återstående skuld å 1,000 kronors amortering sd el
enligt systemet med olika amortering splaner och enligt den vanliga

amortering splanen.

Ålder det kalenderår, då lånet utlämnas	Antal fulla kalenderår, som förflutit från lånets utlämnande
7	12	17	22	27
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
23 År	3.80	11.54	15.87	18.13	15.73
28 „	2.45	6.84	11.19	15.29	15.15
33 „	0.1G	2.26	6.69	12.43	15.62
38 „	— 1.47	— 2.82	0.15	8.60	15.67
43 „	— 4.5 2	- 12.42	— 10.91	0.54	15.95

(Minustecknen i ofvanstående tabell utmärka, att skulden enligt
den vanliga amorteringsplanen öfverstiger skulden enligt systemet med
olika amorteringsplaner, eller med andra ord att i stället för brist
uppstått öfverskott på försäkringsaffären, hvilket beror på att i dessa
fall den konstanta försäkringspremien till en början är högre än den
varierande. Såsom synes, blir förhållandet vid lånetidens slut det omvända.
)

I fråga om exempelvis en vid lånets utlämnande 33-årig låntagare
säger nu denna tablå, att om han efter att hafva erlagt annuitet för
17 fulla kalenderår inlöser återstoden af lånet enligt den vanliga amorteringsplanen,
så häftar han på grund af otillräckliga försäkringsafgifter
under den gångna tiden i skuld för kronor 6.6 9, eller, hvilket är alldeles
detsamma, att han vid amortering efter systemet med olika amorteringsplaner
har att vid inlösandet af sitt lån betala kronor 6.6 9 mera än
vid amortering efter den vanliga planen.

Det synes emellertid, att de ifrågavarande differenserna äro relativt
till lånesumman ganska obetydliga. Det kan fördenskull ifrågasättas,
om icke försäkringsgifvaren borde för den goda sakens skull vid förtidig
inlösen af lånets amorteringsdel efterskänka sin eventuella fordran
på grund af de erlagda försäkringsafgifternas otillräcklighet. På det
man må få någon föreställning om, hvilken förlust för försäkringsgifvaren
det härvidlag skulle komma att röra sig om, må anföras, att enligt
en på sakkunniges föranstaltande utarbetad statistik under åren 1905—
1911 knappt 300 fall af förtidig inlösen af egnahemslån å jordbrukslägenliet
förekommit. Amorteringsdelens belopp kan här uppskattas till

595

i medeltal 1,500 kronor. Hade nu samtliga dessa lån varit förbundna
med lifförsäkring och hade de löpt så lång tid att den ifrågavarande
bristen i försäkringsafgifter uppnått maximum, cirka 15 kronor per

1,000 kronors amorteringsdel, skulle försäkringsgifvaren haft att under

i,500 . ^

åren 1905—1911 vidkännas en förlust af 300 x 15 x ^"qqq =

kronor. Förutsättningarna i denna beräkning kunna nu gifvetvis icke
tänkas blifva realiserade i framtiden — särskilt är det ju omöjligt att
förutberäkna den anslutning, som den nu ifrågasatta låneformen kan
komma att röna — men synes mig det anförda räkneexemplet likafullt
visa, att den särskilda kostnad för försäkringsgifvaren, som skulle blifva
en följd af anordningen i fråga, är så godt som betydelselös.

Det skulle kunna invändas, att förtidig inlösen af amorteringsdelen
kan väntas blifva regel vid det förhållande att bristen i försäkringsafgifter
ännu helt kort tid före amorteringstidens slut är ganska afsevärd
(se den sist anförda tabellen) och att det fördenskull för litet hvar
skulle vara ganska lätt att genom inbetalning af skuldens ringa återstod
förskaffa sig en otillbörlig fördel. Härtill erinras, att låneförmedlaren
har i sin hand att försvåra dylika »knep» genom att viss tid efter
amorteringsdelens gäldande uppsäga den stående delen till betalning.
Om också denna återbetalningsskyldighet någon gång måhända icke är
särskild! betungande, så är återbetalningen dock alltid så till vida oförmånlig
för låntagaren, som han genom densamma afhänder sig fördelen
af att åtnjuta ett lån, hvarå erlägges ränta efter en räntefot, som i regel
väsentligt understiger den på andra håll tillämpade.

Här afhandlade förlust för försäkringsgifvaren blir emellertid af
så mycket mindre betydelse, om man besinnar, att denne med största
sannolikhet har att påräkna en betydande vinst härflytande därur, att
dödligheten bland dessa, af utvaldt folk bestående, låntagare kan väntas
understiga den i beräkningarna förutsatta. Detta förhållande belyses
däraf, att exempelvis en vid lånets utlämnande 35-årig låntagare i försäkringsafgifter
under hela lånetiden sammanlagdt betalar ungefär 200
kronor per 1,000 kronors amorteringsdel. Om nu låntagarnes dödlighet
understiger den antagna med t. ex. 10 proc. — ett efter min mening
mycket moderat antagande — så gör staten på en låntagare af ifrågavarande
ålder eu genomsnittlig vinst af ungefär 20 kronor i följd af försäkringen;
den endast undantagsvis förekommande förlusten genom lånets
förtidiga inlösen däremot kan i förevarande fall icke öfverstiga 16 kronor.

Såsom förut blifvit antydt, kan den nu afhandlade försäkringstekniska
ofullkomligheten — om det anses påkalladt — väsentligen

596

undanröjas på det sätt att vid lånets förtidiga inlösen låntagarens eventuella
skuld på grund af erlagda försäkringsafgifters otillräcklighet af
honom utkräfves. Beräkningen af detta belopp skulle kunna ske medels
en ganska enkel tabell med dubbel ingång angifvande beloppet ifråga
per 1,000 kronors amorteringsdel för olika kombinationer af ålder vid
lånets utlämnande och antal år, som vid inlösandet förflutit från sistnämnda
tid. Emellertid kvarstår den olägenheten, att försäkringen, intilldess
densamma upphäfves, i allmänhet löper med »negativ premiereserv»,
d. v. s. försäkringsgifvaren måste, för att kunna fullgöra sin
förbindelse, enligt beräkningen upplåna medel från annat håll. Denna
olägenhet synes dock icke förtjäna så stort afseende, om man besinnar,
att härvidlag statsverket helt naturligt skulle få funktionen af långifvare
åt försäkringsgifvaren, och blefve detta i grunden ingenting annat än
en af staten utöfvad förlagsverksamhet af samma art som statens befattning
med den egentliga egnahemslånerörelsen, med syfte att främja en
nyttig social inrättning. (För öfrigt är den med försäkringen förbundna
förlagsverksamheten ingenting annat än den ökning i utlåningen af statsmedel
genom statskontoret, som skulle blifva följden, om systemet med
olika amorteringsplaner blefve tillämpadt.*)

Det har sports, på hvad sätt lämpligen bör förfaras, om en låntagares
återstående skuld öfvertages af eu annan låntagare och denne
senare kombinerar sitt lån med lifförsäkring. Det i tekniskt hänseende
riktiga är, såsom lätt inses, att den gamle låntagaren, om han varit
lifförsäkrad, vid lånets inlösen betalar den på försäkringen uppståndna
bristen (resp. uppbär det på försäkringen uppkomna öfverskottet), samt

'') Det torde böra påpekas, att, vid en sådan anordning som den senast afhandlade, låneförmedlarens
bokföring blir i viss mån chimärisk. Som låntagares skuld uppföres återstoden på
lånet enligt den gemensamma amorteringsplanen, under det att verkliga skulden strängt taget i
hvarje ögonblick innefattar äfven nu omtalade på grund af försäkringspremiernas otillräcklighet
eventuellt uppkommande brist, hvilken ju vid förtidig inlösen skulle utkräfvas. Bokföres för ordningens
skuld äfven sistnämnda skuldbelopp och summeras detsamma till skuldbeloppet enligt
gemensamma amorteringsplanen, så framkommer ingenting annat än just en amorteringsplan enligt
systemet med olika amorteringsplaner. Anlitas emellertid olika institutioner för lånet och för
försäkringen (exempelvis resp. statskontoret och riksförsäkringsanstalten), så ter sig förhållandet
på sätt och vis mindre oegentligt. Bokföringen af ställningen gent emot långifvaren är i så fall
fullständig, under det att bokföringen af förhållandet till försäkringsgifvaren blir i så måtto ofullständig,
att anteckning icke göres om den upplupna bristen i försäkringsafgifter vid olika tider.
Vid genomförandet i praktiken torde emellertid icke samma behof göra sig gällande att bokföra
skulden på grund af försäkringen som skulden på grund af själfva egnahemslånet.

597

att den nye låntagaren, från det lian öfvertager lånet, erlägger den
annuitet som motsvarar en inträdesålder lika med hans ålder det kalenderår,
då lånet ursprungligen lämnades ut; härvid godtgöres honom den
brist å försäkringen (resp. utkräfves af honom det öfverskott å försäkringen),
som skulle förefunnits, om han varit låntagare ända från begynnelsen.
På detta sätt åstadkommes, ifråga om både den gamle och
den nye låntagaren, full jämnvikt mellan rättigheter och förpliktelser.
För det fall att den nye låntagarens på nyssnämnda sätt uträknade ålder
skulle komma att understiga 21 år — som är den lägsta ifrågakommande
åldern vid utlämnandet af egnahemslån, för hvilken annuitet
blifvit beräknad — bör man af praktiska skäl kunna tillåta sig att
räkna så, som om åldern varit just 21 år.

Det har förut uppvisats, att reglerandet af en lifförsäkrad låntagares
brist, resp. öfverskott å- försäkringen utan våda kan uraktlåtas, om han
i förtid inlöser sitt lån. Sker så, bör man förfara på ett analogt sätt med
en låntagare, som öfvertager ett äldre lån och samtidigt söker lifförsäkring,
d. v. s. hänsyn tages icke till den brist, resp. det öfverskott å
försäkringen, som skulle förefunnits, om han varit låntagare från begynnelsen.
Han har alltså endast att, från det han öfvertager lånet, erlägga
den annuitet, som motsvarar en inträdesålder lika med hans ålder det
kalenderår, då lånet ursprungligen lämnades ut. För det fall att den
nye låntagarens sålunda uträknade ålder skulle komma att understiga
21 år, förfares på sätt som nyss blifvit beskrifvefc

Jag vill här fästa uppmärksamheten på ett par modifikationer i
de af Dickman utförda beräkningarna, som måhända böra i sinom tid
öfvervägas.

I det föregående, sid. 586, är omnämndt, att i beräkningarna antagits,
att de årliga dödssannolikheterna för åldrar under 38 år öfverensstämma
med dödssannolikheten för just denna ålder. Anledningen
till att dödlighetstabellen på dylikt sätt justerats är den, att man velat
förebygga uppkomsten af s. k. negativ premiereserv, eller, såsom det
också kan uttryckas, af försäkringspremier, som under försäkringstidens
första del äro otillräckliga för den löpande riskens täckandex). Om nu
försäkringens baserande på tillämpniugen af en gemensam amorteringsplan
vinner godkännande, så har man på sätt och vis tagit stånd A)

Nämligen då man utgår ifrån det å sid. 589 omnämnda krafvet på en konstant annuitet
före amorteringsperiodens inträde.

598

punkt till frågan om »negativ premiereserv» och medgifvit, att denna
försäkringstekniska oegentlighet må få förekomma. Härmed bortfaller
skälet för ofvannämnda justering af dödlighetstabellen och tabellen bör
kunna tillämpas sådan den föreligger. Detta leder till i någon mån lägre
försäkringsafgifter.

Af tabellen å sid. 592 ser man, att den vid tillämpning af gemensam
amorteringsplan beräknade försäkringsafgiften för sista året skiljer sig
från afgiften för de föregående åren, hvilket beror därpå att samma är
fallet med annuiteten efter den vanliga amorteringsplanen och att de af
Dickman uträknade totala annuiteterna utgå med samma belopp för
sista året och för föregående år. Förhållandet invecklar i någon mån
mellanhafvandet mellan låneförmedlaren och försäkringsgifvaren. Den
nämnda afvikelsen hos sista årets försäkringspremie kan emellertid
mycket lätt undanröjas; en fr. o. m. 6:te fulla kalenderåret konstant
försäkringspremie låter sig nämligen också beräknas.

Sakkunnige hafva slutligen anmodat mig att, med tillämpning
af de i det föregående använda antaganden om dödlighet och räntefot,
verkställa beräkning af premier för några af de försäkringssätt, som tilllämpas
af de privata försäkringsanstalterna och som skulle kunna tänkas
komma till användning i förening med egnahemslån; och skulle härvid
intet premietillägg beräknas för administrationskostnad.

Jag bär valt följande försäkringssätt:

a) försäkring på lifstid med premiebetalning under lifstiden;

b) försäkring på lifstid med premiebetalning i högst 30 år;

c) försäkring, där försäkringssumman utbetalas 30 år efter försäkringens
tecknande eller vid dessförinnan inträffadt dödsfall och där
premien erlägges i högst 30 år (s. k. blandad lif- och kapitalförsäkring);

d) försäkring, där försäkringssumman utbetalas endast i händelse
af dödsfall inom 30 år efter försäkringens tecknande och där premien
erlägges i högst 30 år (s. k. korttidsförsäkring).

Årliga försäkringspremien, P, är beräknad efter de resp. formlerna:

vid försäkringssättet a)

-- P = Dx:Nx-d;

vid försäkringssättet b)

P = (Dx-dNx):(Nx-Nx + ao);

599

vid försäkringssättet c)

P = [Dx - d (Nx - Nx + ao)] : (Nx - Nx + 30);

vid försäkringssättet d)

P = [Dx - Dx + ao - d (Nx - Nx + 3o>] : (Nx - Nx + 30).

Här betecknar x åldern vid försäkringens tecknande; d har den
vanliga försäkringsmatematiska betydelsen.

Beräkningarnas resultat sammanställas i efterföljande tabell:

Försäkringssätt	Årlig premie för en försäkring å 1,000 kr., 1 när den försäkrades inträdesålder är j
	25 år	35 år	45 år
	Kr.	Kr.	Kr.
a) Lifstidsförsäkring med lifstidspremier ...............	12.66	16.83	24.49
b) Lifstidsförsäkring med premiebetalning i 30 år ...	15.3 7	19.16	26.00
c) Blandad lif- och kapitalförsäkring på 30 år med premiebetalning under samma tid.....................	22.8 2	23.98	28.13
d) Korttidsförsäkring på 30 år med premiebetalning under samma tid ..........................................	7.16	lO.io	18.43 j

Stockholm i augusti 1914.

Karl Englund.

600

Bilaga 1.

Kommutationstal.

Modifierad dödlighet för män på landsbygden i Sverige, 1891—1900. 3.6 procents räntefot.

X	qx 0/ /oo	lx	(l+i)s°-Dx	(l+i)=°-Nx	X	qx 0/ /oo	lx	(l+i)2«-Dx	(l+i)20''Nx
20	6.53	79,276	79,276.0	1,721,125.2	60	20.23	55,425	13,468.4	160,029.9
21	6.53	78,759	76,022.2	1,641,849.2	61	21.7 2	54,304	12,737.4	146,561.5
22	6.5 3	78,245	72,901.6	1,565,827.0	62	23.69	53,124	12,027.6	133,824.1
23	6.53	77,735	69,909.7	1,492,925.4	63	26.09	51,866	11,334.8	121,796.5
24	6.53	77,228	67,040.2	1,423,015.7	64	28.6 2	50,512	10,655.3	110,461.7
25	6.53	76,724	64,288.3	1,355,975.5	65	31.15	49,067	9,990.7 9	99,806.41
26	6.53	76,224	61,650.0	1,291,687.2	66	38.8 7	47,538	9,343.11	89,815.6 2
27	6.53	75,727	59,119.7	1,230,037.2	67	36.9 7	45,928	8,713.01	80,472.51
28	6.53	75,233	56,69B. l	1,170,917.5	68	40.4 7	44,230	8,099.31	71,759.50
29	6.53	74,742	54,365.9	1,114,224.4	69	44.3 7	42,440	7,501.47	63,660.19
30	6.53	74,255	52,134.8	1,059,858.5	70	48.50	40,557	6,919.54	56,158.7 2
31	6.53	73,771	49,995.2	1,007,723.7	71	53.29	38,587	6,354.6 6	49,239.18
32	6.53	73,290	47,943.2	957,728.5	72	58.7 7	36,530	5,806.8 6	42,884.5 2
33	6.53	72,812	45,975.4	909,785.3	73	64.73	34,383	5,275.6 5	37,077.6 6
34	6.53	72,337	44,088.3	863,809.9	74	71.31	32,158	4,762.79	31,802.01
35	6.53	71,865	42,278.6	819,721.6	75	79.00	29,865	4,269.48	27,039.22
36	6.53	71,396	40,543.1	777,443.0	76	87.93	27,505	3,795.40	22,769.7 4
37	6.53	70,930	38,878.9	736,899.9	77	97.81	25,087	3,341.50	18,974.28
38	6.53	70,467	37,282.9	698,021.0	78	108.15	22,633	2,909.88	15,632.78
39	6.64	70,006	35,751.9	660,738.1	79	119.00	20,185	2,504.9 7	12,722.9 0
40	6.7 9	69,542	34,280.8	624,986.2	80	131.39	17,781	2,129.95	10,217.93
41	7.02	69,069	32,864.6	590,705.4	81	145.20	15,445	1,785.84	8,087.98
42	7.34	68,585	31,500.2	557,840.8	82	160.55	13,202	1,473.45	6,302.14
43	7.73	68,081	30,182.2	526,340.0	83	176.39	11,083	1,193.97	4,828.69
44	8.0 5	67,556	28,908.7	496,158.4	84	191.08	9,128	949.184	3,634.72 0
45	8.31	67,012	27,679.5	467,249.7	85	205.38	7,384	741.151	2,685.536
46	8.61	66,455	26,495.6	439,570.2	86	221.24	5,868	568.520	1,944.385
47	9.03	65,883	25,354.8	413,074.6	87	240.95	4,569	427.284	1,375.865
48	9.5»	65,288	24,252.7	387,719.8	88	266.18	3,468	313.051	948.581
49	10.21	64,662	23,185.5	363,467.1	89	291.10	2,545	221.750	635.53 0
50	10.7 4	64,001	22,151.0	340,281.6	90	309.7 7	1,804	151.723	413.780
51	11.17	63,314	21,151.8	318,130.6	91	328.8 8	1,245	101.0 71	262.0 5 7
52	11.67	62,607	20,188.8	296,978.8	92	354.12	836	65.5093	160.98 5 7
53	12.43	61,876	19,259.7	276,790.0	93	379.36	540	40.8442	95.4 76 4
54	13.43	61.107	18,359.4	257,530.3	94	401.7 4	335	24.4581	54.6822
55	14.47	60,286	17,483.3	239,170.9	95	415.96	200	14.0944	30.1741
56	15.57	59,414	16,631.7	221,687.6	96	420.62	117	7.95873	16.07970
57	16.68	58,489	15,803.8	205,055.9	97	434.85	67.8	4.4517 2	8.12097
58	17.74	57,513	15,000.1	189,252.1	98	469.41	38.3	2.42738	3.66925
59	18.91	56,493	14,222.1	174,252.0	99	1,000. oo	20.3	1.24187	1.24187

601

Bilaga 2.

Inbetalning vid slutet af hvarje kalenderår för att lia amorterat ett lån å

1,000 kr. vid dödsfall eller senast efter förloppet af 31 fulla kalenderår.

För den del, som återstår af det kalenderår, under hvilket lånet erhålles, samt för de därpå följande
fem kalenderåren betalas endast ränta å lånet och kostnaden för dödsfallsrisken,

alltså ingen amortering.

Ålder det kalender-år, då lånet er-hålles	För l:a t. o. in. 5:te kalenderåret	För 6:te t. o. m. 31:sta kalenderåret	Ålder det kalender-år, då lånet er-hålles	För l:a t. o. m. 5:te kalenderåret	För 6:te t. o. in. 31:sta kalenderåret
efter det,	då lånet erhålles, betalas	efter det,	då lånet erhålles, betalas
kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre
21 år	42	80	64	73	36 år	42	90	68	08
22 »	42	80	64	79	37 »	43	10	68	60
23 »	42	80	64	86	38 »	43	40	69	16
24 »	42	80	64	95	39 »	43	70	69	78
25 »	42	80	65	06	40 »	44	10	70	47
26 »	42	80	65	18	41 •	44	40	71	24
27 »	42	80	65	33	42 »	44	70	72	09
28 »	42	80	65	49	43 »	45	—	73	02
29 »	42	80	65	69	44 »	45	50	74	04
30 »	42	80	65	91	45 »	46	—	75	18
31 »	42	80	66	17	46 »	46	70	76	45
32 »	42	80	66	47	47 »	47	20	77	88
33 >	42	80	66	80	48 »	47	70	79	45
34 »	42	80	67	19	49 »	48	30	81	17
35 »	42	80	67	61	50 »	49	10	83	06

* 76

602

Bilaga 3.

Egnahemslån med lifförsäkring.

Ainorteringsplan m. in. vid tillämpning af systemet med olika amorteringsplaner.

Lånets belopp: 2,000 kronor.

Amorteringsdelen slutamorterad vid utgången (november månad) af det 31:sta kalenderåret
efter det, då lånet utlämnades.

För de första 6 kalenderåren (inklusive det, då lånet utlämnades) allenast ränta.

Lånet beviljadt 1916 och utlämnadt den 1 juli samma år.

Låntagarens under år 1916 uppnådda ålder: 23 år.

Ränta, för• säkrings-afgift och afbetalning å kapitalet för året	Af förestående summa utgör		Återstod af skulden, sedan in-betalning i november skett
Ränta å den stående delen af lånet	Ränta å amorterings-delen af lånet jämte försäkrings-afgift.	Kapital-afbetalning å amorte-ringsdelen	Å den stående delen	Ä amor-terings-delen	Summa skuld
kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre
39	40	18		21	40			1,000		1,000		2,000	_ i
78	80	36	—	42	80	—	—	1,000	—	1,000	—	2,000	— /i
78	80	36	—	42	80	—	—	1,000	—	1,000	—	2,000	—
78	80	36	—	42	80	—	—	1,000	—	1,000	—	2,000	_
78	80	36	—	42	80	—	—	1,000	—	1,000	—	2,000
78	80	36	—	42	80	—	—	1,000	—	1,000	—	2,000	—
100	86	36	—	42	80	22	06	1,000	—	977	94	1,977	94
100	86	36		41	86	23	—	1,000	—	954	94	1,954	94
100	86	36		40	87	23	99	1,000	—	930	95	1,930	95
100	86	36	—	39	84	25	02	1,000	—	905	93	1,905	93
100	86	36	—	38	77	26	09	1,000	—	879	84	1,879	84
100	86	36	—	37	66	27	20	1,000	—	852	64	1,852	64
100	86	36	—	36	49	28	37	1,000	—	824	27	1,824	27
100	86	36	—	35	28	29	58	1,000	—	794	69	1,794	69
100	86	36	—	34	01	30	85	1,000	—	763	84	1,763	84
100	86	36	—	32	69	32	17	1,000	—	731	67	1,731	67
100	86	36	—	31	39	33	47	1,000	—	698	20	1,698	20
100	86	36	—	30	09	34	77	1,000	—	663	43	1,663	43
100	86	36	_	28	73	36	13	1,000	—	627	30	1,627	30
100	86	36	—	27	41	37	45	1,000	—	589	85	1,589	85
100	86	36	—	26	01	38	85	1,000	—	551	—	1,551	—
100	86	36	—	24	46	40	40	1,000	—	510	60	1,510	60
100	86	36	—	22	82	42	04	1,000	—	468	56	1,468	56
100	86	36	—	21	09	43	77	1,000	—	424	79	1,424	79
100	86	36	—	19	29	45	57	1,000	—	379	22	1,379	22
100	86	36	—	17	44	47	42	1,000	—	331	80	1,331	80
100	86	36	—	15	50	49	36	1,000	—	282	44	1,282	44
100	86	36	—	13	33	51	53	1,000	—	230	91	1,230	91
100	86	36	—	11	01	53	85	1,000	—	177	06	1,177	06
100	86	36	—	8	53	56	33	1,000	—	120	73	1,120	73
100	86	36	—	5	92	58	94	1,000	—	61	79	1,061	79
100	89	36	—	3	10	61	79	1,000	—	—	—	1.000	—

Betalning
äger rum i
november
fir

1916

1917

1918

1919

1920

1921

1922

1923

1924

1925

1926

1927

1928

1929

1930

1931

1932

1933

1934

1935

1936

1937

1938

1939

1940

1941

1942

1943

1944

1945

1946

1947

603

Bilaga 4.

Egnahemslån med lifförsäkring.

Amorteringsplan in. m. vid tillämpning'' af systemet med olika amorterlngsplaner.

Lånets belopp: 2,000 kronor.

Amorteringsdelen slutamorterad vid utgången (november månad) af det 31:sta kalenderåret
efter det, då lånet utlämnades.

För de första 6 kalenderåren (inklusive det, då lånet utlämnades) allenast ränta.

Lånet beviljadt 1916 och utlämnadt den 1 juli samma år.

Låntagarens under år 1916 uppnådda ålder: 38 år.

Betalning äger rum i november år	Ränta, för-säkrings-afgift och afbetalning å kapitalet för året	Af förestående summa utgör	Återstod af skulden, sedan in-betalning i november skett
Ränta å den stående delen af lånet	Ränta å amorterings-delen af lånet jämte ! försäkrinqs- , afgift	Kapital-af betalning å amorte-ringsdelen	Å den stående delen	Å amor-terings-delen	Summa skuld
	kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre
1916	39	70	18		21	70			1,000		1,000		2,000
1917	79	40	36	—	43	40	—	—	1,000	—	1,000	—	2,000	—
1918	79	40	36	—	43	40	—	—	1,000	—	1,000	—	2,000	—
1919	79	40	36	—	43	40	—	—	1,000	—	1,000	—	2,000	—
1920	79	40	36	—	43	40	—	—	1,000	—	1,000	—	2,000	—
1921	79	40	36	—	43	40	—	—	1,000	—	1,000	—	2,000	_
1922	105	16	36	—	44	40	24	76	1,000	—	975	24	1,975	24
1923	105	16	36	—	43	59	25	57	1.000	—	949	67	1,949	67
1924	105	16	36	—	42	74	26	42	1.000	—	923	25	1,923	25
1925	105	16	36	—	41	92	27	24	1,000	—	896	01	1,896	01
1926	105	16	36	—	41	22	27	94	1,000	—	868	07	1,868	07
1927	105	16	36	—	40	54	28	62	1,000	—	839	45	1,839	45
1928	105	16	36	—	39	62	29	54	1,000	—	809	91	1,809	91
1929	105	16	36	—	38	63	30	53	1,000	—	779	38	1,779	38
1930	105	16	36	—	37	57	31	59	1,000	—	747	79	1,747	79
1931	105	16	36	—	36	64	32	52	1,000	—	715	27	1,715	27
1932	105	16	36	—	35	84	33	32	1,000	—	681	95	1,681	95
1933	105	16	36	—	34	92	v 34	24	1,000	—	647	71	1,647	71
1934	105	16	36	—	33	94	35	22	1,000	—	612	49	1,612	49
1935	105	16	36	—	32	83	36	33	1,000	—	576	16	1,576	16
1936	105	16	36	—	31	52	37	64	1,000	—	538	52	1,538	52
1937	105	16	36	—	30	16	39	—	1,000	—	499	52	1,499	52
1 1938	105	16	36	—	28	67	40	49	1,000	—	459	03	1,459	03
1939	105	16	36	—	27	08	42	08	1,000	—	416	95	1,416	95
1940	105	16	36	—	25	48	43	68	1,000	—	373	27	1,373	27
1941	105	16	36	—	23	81	45	35	1,000	—	327	92	1,327	92
1942	105	16	36 ''	—	21	81	47	35	1,000	—	280	57	1,280	57
1943	105	16	36	—	19	44	49	72	1,000	—	230	85	1,230	85
1944	105	16	36	—	16	69	52	47	1,000	—	178	38	1,178	38
1945	105	16	36	—	13	52	55	64	1,000	—	122	74	1,122	74
I 1946	105	16	36	—	9	78	59	38	1,000	—	63	36	1,063	36
\| 1947	104	69	36	—	5	33	63	36	1,000	—	\| -	—	1,000	—

604

. Bilaga 5.

Egnahemslån utan lifförsäkring.

Amorteringsplan.

Lånets belopp: 2,000 kronor.

Amorteringsdelen slutamorterad vid utgången (november månad) af det 31:sta kalenderåret
efter det, då lånet utlämnades.

För de första 6 kalenderåren (inklusive det, då lånet utlämnades) allenast ränta.

Lånet beviljadt 1916 och utlämnadt den 1 juli samma år.

[ Ränta och
Betalning j afbetalning
äger rum i ä kapitalet

november

år

för året

kr. öre

Af förestående summa utgör		Återstod af skulden, sedan in-betalning i november skett
Ränta å	Ränta	å	Kapital-	Å den	Å amor-
den stående	amorterings-	afbetalning	stående	terings-	summa
delen af lånet	delen af lånet	å amorte-ringsdelen	delen	delen	skuld
kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre
18		18				1,000		1,000		2,000
36	—	36	—	—	—	1,000	—	1,000	—	2,000	—
36	—	36	—	—	—	1,000	—	1,000	—	2,000	—
36	—	36	—	—	—	1,000	—	1,000	—	2,000	—
36	—	36	—	—	—	1,000	—	1,000	—	2,000	—
36	—	36	—	—	—	1,000	—	1,000	—	2,000	—
36	—	36	—	24	—	1,000	—	976	—	1,976	—
36	—	35	14	24	86	1,000	—	951	14	1,951	14
36	—	34	24	25	76	1,000	—	925	38	1,925	38
36	—	33	31	26	69	1,000	—	898	69	1,898	69
36	—	32	35	27	65	1,000	—	871	04	1,871	04
36	—	31	36	28	64	1,000	—	842	40	1,842	40
36	—	30	33	29	67	1,000 1,000	—	812	73	1,812	73
36	—	29	26	30	74	—	781	99	1,781	99
36	—	28	15	31	85	1,000	—	750	14	1,750	14
36	—	27	01	32	99	1,000	—	717	15	1,717	15
36	—	25	82	34	18	1.000	—	682	97	1,682	97
36	—	24	59	35	41	1,000	—	647	56	1,647	56
36	—	23	31	36	69	1,000	—	610	87	1,610	87
36	—	21	99	38	01	1,000	—	572	86	1,572	86
36	—	20	62	39	38	1,000	—	533	48	1,533	48
36	—	19	21	40	79	1,000	—	492	69	1,492	69
36	—	17	74	42	26	1,000	—	450	43	1,450	43
36	—	16	22	43	78	1,000	—	406	65	1,406	65
36	—	14	64	45	36	1,000	—	361	29	1,361	29
36	—	13	01	46	99	1,000	—	314	30	1,314	30
36	—	11	32	48	68	1,000	—	265	62	1,265	62
36	—	9	56	50	44	1,000	—	215	18	1,215	18
36	—	7	75	52	25	1,000	—	162	93	1,162	93
36	—	5	87	54	13	1,000	—	108	80	1,108	80
36	—	3	92	56	08	1,000	—	52	72	1,052	72
36	—	1	90	52	72	1,000	—	—	—	1,000	—

1916

1917

1918

1919

1920

1921

1922

1923

1924

1925

1926

1927

1928

1929

1930

1931

1932

1933

1934

1935

1936

1937

1938

1939

1940

1941

1942

1943

1944

1945

1946

1947

SAKREGISTER

607

SAKREGISTER.

(I r= första delen; II = andra delen af de sakkunniges betänkande.)

Afgäld för odlingslägenheter I 547
Afslagna låneansökningar II 78
de lånesökandes yrke II 81.
skälen för alslag II 82

Afstånd, lägenheternas, från städer eller andra
stadsliknande samhällen II 41
Afsöndrade och på annat sätt tillkomna lägenheter
II 39

Aktiebolaget Månsbo egnahem, yttrande om låns
beviljande I 199

Alträsks kronopark, prop. 1909, ang. nybyggesanläggningar
å I 96, 548
Amorteringsfrihet, utsträckning af I 226, 324
Amorteringsplan för med lifförsäkring förenade

lån I 285, 589

Anbuds ingifvande för erhållande af egnahemslägenheter
å kronoegendom I 512, 527
Annuitet, befrielse från debetsedellösen å I 229,
325

» försummelse att erlägga II 74
» uppskof med inbetalning af II 73
» upptagande af I 181, 252, 326
» å med lifförsäkring förenade lån I

285, 328

Ansökningar om egnahemslån I 172
» » statslån I 251, 326

» behandling af I 173

» slutpröfning af I 176

Användning af förstärkande borgen å inteckningslån
inom olika län II 399
Areal af åker och trädgård, lägenheternas II 50
» hela, lägenheternas II 43
Arrende, egnahemslägenheters upplåtande på,
med köprätt efter viss tid I 294, 328, 449
Arrendegårdar, tillhöriga trävarubolagen i Norrland
och Dalarne, åtgärder för att underlätta
friköpning af I 160, 313, 329

Bebyggda och obebyggda lägenheter, jämförelse
mellan antalet II 33

Befrielse från debetsedellösen å annuitetsbeloppet
I 229, 325

Begränsad vinstutdelning för bolag och föreningar,
som förmedla egnahemslån I 188
Begärdt statslånebelopp för:

hvarje särskild låneförmedlare II 11
samtliga » II 4

Behandling af låneansökningar I 173
Bestämmelser för de enskilda lånen I 211, 323
Betänkande, de sakkunniges I 195
Beviljade lån II 23 (se äfven Egnahemslån)
Beviljadt statslånebelopp för:

hvarje särskild låneförmedlare II 11
samtliga » II 4

Bidrag från staten till låneförmedlare för omkostnader
och förluster å lånerörelsen I 255,
379, 424, II 3

Billiga lån, beredande af tillgång till, för egnahemsbildningens
främjande (se Egnahemsbildningens
befrämjande genom beredande af tillgång
till billiga lån)

Bolag och föreningar, deras organisation af låneförmedlingen
I 187

» » » hvilka erhålla lån från

i''ordförmedl.-fonden, söthet
som skall ställas
af I 312, 329, 441

» » » hvilka vilja förmedla egna hemslån,

säkerhet som
skall ställas af I 265,
327, 441

» » » skärpt kontroll öfver I

249, 326

Bolagsarrendatorernas hemman i Norrland och
Dalame, friköpning af, åtgärder för att underlätta
I 160

Bostads- och jordbrukslägenheter, jämförelse
mellan antalet II 32

Bostadslånerörelsens frånskiljande från jordbrukslånerörelsen
I 203,
323

» öfvertagande af socialsty relsen

I 273

Byggnadernas relativa värde (% af lägenheternas
hela värde) II 66

Byggnadsskyldighetens fullgörande å lägenheter
på kronoegenaomar I 515

608

Centrala förvaltningen af egnahemslånemedlen
I 279

» ledningen af jordförmedlingen I 312,
329, 425

» ledningen af lånerörelsen I 270, 327,
366, 425

Centralstyrelsens för nationalföreningen mot
emigrationen skrifvelse till Kungl. Maj:t i
november 1908 I 265
Civilstånd, låntagarnas II 28

Debetsedellösen å annuitetsbeloppet, befrielse
från I 229, 325

Detaljerade uppgifter rör. sparbankslån II 364
Domänstyrelsen, skrivelser rör. ändringar i kung.
den 31 dec. 1909 I 527

Eftergifter med afseende å låntagarnas skyldigheter
I 185

Egnahemsbildningens befrämjande genom beredande
af tillgång till billiga lån I 105

Kungl. Maj:t i anl. af egnahemskommitténs
förslag I 114

Motion vid Riksdagen 1898 I 105

	>	»	1899 I 105
Motioner	»		1904 I 119
Motion	»	»	1904 i städernas egnahemsfråga 1124
Motioner	»	»	1905 I 125
		»	1906 I 126
»		»	1907 I 126
			1908 ang. statens egnahemslånerö-relse I 131
:> andra	»	»	1908 I 135
		»	1909 I 136
»			1910 I 140
		»	1911 I 143
»			1912 I 146
Proposition till	»	1904 I 119
	»	»	1907 I 126
»	»	»,	1907 ang. egna-hemslånerörelsen i Fors och Klosters socknar I 131
y>	»		1908 I 131
		»	1909 I 136
»	»	»	1912 I 146

Utlåtande, egnahemssakkunniges, ang. värdeoch
lånemaximum I 146
Utlåtanden öfver egnahemskommitténs förslag
I 112, 373

1899 års egnahemskommitté I 107, 371

Egnahemsbildningens befrämjande genom bildandet
af en jordförmedlingsfond och upprättandet
af jordförmedlingsbyråer I 150
Förslag vid Riksdagen 1911 ang. inrättande
af jordförmedlingsbyråer
I 154

Motioner vid » 1907 I 150

Proposition till » 1907 I 150

» » » 1909 ang. ökning af

jordförmedlingsfonden
I 153

» » » 1911 ang. ökning af

jordförmedlingsfonden
I 153

Propositioner till » 1912 I 155

Egnahemsbildningens befrämjande genom upplåtelser
af lägenheter å kronojord I 49
A) Kronans jordbruksdomäner i södra och
mellersta Sverige I 49, 412
Beslut om rätt för Kungl. Maj:t att utan
Riksdagens vidare hörande försälja vissa
mindre kronoegendomar I 49
Egnahemssakkunniges utlåtande den 31 dec.
1912 I 79

Jordbrukslägenhetskommitténs förslag I 57
Kungl. brefvet den 22 dec. 1893 till domänstyrelsen
I 55

Kungl. Maj:t i anl. af jordbrukslägenhetskommitténs
förslag I 58
Motioner vid Riksdagen 1889 I 51

>		»	1890 I 52
Motion	»		1891 I 53
Motioner	»	>	1891 I 55
>	»	»	1904 I 62
Motion	»	>	1906 1 63
Motioner	»	X>	1907 I 63
	»	»	1908 I 64
»	»		1909 1 65
»	»	»	1910 I 73
*•	»	»	1911 I 75
	»	»	1912 I 77
Proposition till	>	1891 I 53
	>	»	1894 ang. upplåtel-se af egna hem från kronoegendo-mar I 59
	»	*	1909 I 65
		»	1913 I 80

1899 års egnahemskommitté 1 61
B) Kronans skogar i Norrland och Dalarne
I 80, 417

Domänstyrelsens utlåtande ang. upplåtelser
af skogstorp I 83

Egnahemssakkunniges utlåtande den 31 dec.
1912 I 103

Förslag uti den vid Riksdagen 1894 framlagda
propositionen I 88

609

Motioner » »

> >» »

Proposition till »

Egnaherasbildningens befrämjande genom upplåtelser
å kronojord (forts.)

Jordbrukslägenhetskommitténs förslag I 86
Kungl. Maj:t i anledn. af jordbrukslägenhetskommitténs
utlåtande I 87
Kungl. skrifvelse till domänstyrelsen den
4 okt. 1912 I 102
Motioner vid Riksdagen 1887 I 80
Motion > » 1901 I 88

» » » 1907 I 90

1908 t 91
1910 I 99
1912 I 99
1891 I 85
1904 I 89

» » » 1909 ang. upplåtel se

af odlingslägenheter
(Norrlandskommittén)

I 91

» » tf 1909 ang. nybygges anläggningar

å
område, bestående
af del af Alträsks
kronopark
m. m. I 96

» > » 1913 I 103

Egnahemsinspektör I 274, 431
Egnahemskommission, förslag om inrättande af
I 430

Egnahemskonsulenter I 239, 325
Egnahemslån, ansökning om I 172

> antal och belopp II 16

» billiga, beredande af tillgång till

(se Egnahemsbildningens befrämjande
genom beredande af
tillgång till billiga lån)

» bestämmelser, å hvilka fastigheter

lånen böra utlämnas I 211, 323
» ej till fullo uttagna II 73

''» enskilda bestämmelser för I 211,

II 323

» fullständigt inbetalda m. m. II 75

j. förverkade I 182, II 76

» handlingar, som skola aflämnas

före lyftandet af I 177, 193
a i förening med lifförsäkring I 280

> inbetalning af lånets stående del

I 181

> relativa antalet inom hvarje län

II 19

» statens mellanhafvanden med låne förmedlarna

i fråga om utlämnande
af I 251, 326
a storleken II 59

» säkerhet som skall ställas af för eningar

och bolag vid förmedlandet
af I 265, 327, 441
» sättet för lyftandet af I 177

Egnahemslån till mindre än lägenheternas halfva
värde I 220

» villkoren för ett låns öfvertagande

af annan låntagare, som med sitt
lån förbinder lifförsäkring I 291
» årligt lånebelopp I 275

Egnahemslånefondens ränteförlust II 3
a ställning II 2

Egnahemslånemedlens centrala förvaltning I 279
Egnahemslånerörelsen, allmänna begränsningar
med afs. på I 165

:> bidrag från staten till

låneförmedlare för omkostnader
och förluster
å I 255, 379, 424, II 3
» den centrala organisatio nen

af I 270, 327, 425
» den lokala organisationen

af I 230, 325, 399

a dess förläggande under

landtbruksstyrelsen I

273, 327, 425

a detaljerad redogörelse ur

olika synpunkter II 23
» hushållningssällskapens

funktionärer för dess
handhafvande I 167
a grunddragen af organisa tionen

I 208

a organisationen I 167

» reglemente för I 244, 325

» räkenskaper öfver I 170

a statens, för bildande af

småbruk, målet för I
204, 323

a statens, kostnader för I

423, II 4

» statens, ledande principer

för I 197, II 322

a uppdelning på två skilda

grenar T 197, 200, 322
» åtgärder för underlättande

af 1 304, 329

a öfversikt af den stats finansiella

sidan af II 2
a öfversikt af omfattningen

af hvarje låneförmedlares
rörelse II 11

Egnahemslägenheter på arrende med köprätt
efter viss tid, upplåtelse

af I 294, 328, 449

a å kronoegendomar, anbuds

ingifvande för erhållande
af I 512, 527

Egnahemsnämnd. hush.-sällsk:s I 230, 242, 325
a för hvarje kommun, förslag om

inrättande af I 230, 399
a för hvart län, förslag om in rättande

af I 230, 404

* 77

610

Egnahemsombud I 243
Egnahemssakkunnige (se Sakkunnige)
Egnahemsändamål, sparbanksmedlens tillgodogörande
för I 276, 458
Ej till fullo uttagna beviljade lån II 73
Englund, Karl, utlåtande ang. egnahemslåns förbindande
med lifförsäkring I 585

Familjemedlemmar, låntagarnas antal II 31
Fastigheter, å hvilka egnahemslån böra utlämnas
I 211, 323

Fastigheternas indelning i storleksgrupper II 354
» taxeringsvärde, tillförlitligheten

af II 401

» värde, sparbankslånens läge i

förhållande till II 361

Fiskarebefolkningens egnahemsfråga, motioner
1911 om I 159

Friköpning af arrendegårdar, tillhöriga trävarubolagen
i Norrland och Dalame,
åtgärder för att underlätta I 160,
313, 329

» af lägenheter å ofri grund I 161,

332, 556

» af lägenheter å ofri grund, lagförslag
rörande I 574

» af lägenheter å ofri grund, reservationer
till lagförslag rörande I 582,
583

Frågeformulär, aftryck af det för den statistiska
utredningen ang. statens egnahemslånerörelse
använda II 295
» aftryck af det för den statistiska

utredningen ang. de nordsvenska
trävarubolagens tillgång
på jordbrukslägenheter
använda II 341

» aftryck af det för den statistiska

utredningen ang. sparbankernas
belåning af mindre jordbruksfastigheter
använda II 451
» förslag till nya, för låneförmed larnas

uppgifter om lånerörelsen
I 494

Främjandet i allmänhet af egnahemsrörelsen,
föreskrifter om I 186
Fullständigt inbetalda beviljade lån II 75
Funktionärer vid lånerörelsens handhafvande
I 167

Förbud mot försäljning, styckning m. m. af belånad
lägenhet II 183

Föreningar och bolag, deras organisation af låneförmedlingen
I 187

» » » hvilka erhålla lån från jord förmedl.

-fonden, säkerhet
som skall ställas af

I 312, 329, 441

Föreningar och bolag, hvilka vilja förmedla egnahemslån,
säkerhet som
skall ställas af I 265,
327, 441

» » » skärpt kontroll öfver I

249, 326

Förenkling i förfarandet vid lossande af inteckningar
I 309, 329

Föreskrifter om egnahemsrörelsens främjande i
allmänhet I 186

Företräde mellan olika lånesökande I 176, 246,
249, 325

Förkortning af lagaståndstiden I 307, 328
Förstärkande borgen å inteckningslån inom olika
län, användning af II 399
Försummelse att erlägga annuitet II 74
Försäkring, högsta ålder vid sökandet af I 292
» tiden för sökandet af I 293
» utan läkareundersökning I 292
Försäkringsafgift I 285

» och försäkringssumma före amor teringstidens

inträdande I 290
Försäkringsaffalets innehåll I 284
Försäkringsgifvare I 282
Försäkringssumma I 284

» och försäkringsafgift före amor teringstidens

inträdande I 290
Försäljning, styckning m. m. af belånad lägenhet,
förbud mot II 183

Förvaltningen, den centrala, af egnahemslånemedlen
I 279

Förvaltningsbidrag, Kronobergs läns hushålln.-sällskap. med und. skrifvelse
ang. höjning af 1255
» till låneförmedlare för om kostnader

och förluster å
lånerörelsen 1379,424, II3
Förvaltningskostnadernas storlek i jämförelse
med de beviljade lånens antal och sammanlagda
belopp, 1905—1910 I 261
Förverkade egnahemslån I 182, II 76

Grunddragen af lånerörelsens organisation 1208

Handlingar, som skola aflämnas före låns lyftande
I 177, 193
Hemmansklyfning I 5

lagen af den 27 juni 1896 om I 43
lagstiftningen i Sverige om I 5
Hjälp åt de lånesökande 1 171
Hushållningssällskap, utöfvandet af egnahemsrörelsen
I 165

Höjning eller minskning af det begärda lånebeloppet
I 382, II 70

611

Icke lagfarna och lagfarna lägenheter 11 37
Inbetalning af annuitet, uppskof med II 7:i

» af egnahemslåns slående del I 181
Indelningsgrunder, sparbankslånens grupperingar
efter olika; inteckningens läge II 1150
Inteckningslån inom olika län, användning af
förstärkande borgen å II 399
Inventering af Sveriges odlingsbara jord I 432

Jordafsöndring I 21

lagen af den 27 juni 1899 om I 43
fastställelse af I 304
lagstiftningen i Sverige rörande I 22
Jordbruks- och bostadslägenheter, jämförelse
mellan antalet II 32

Jordbruks- och egnahemskonsulenter I 239, 325
Jordbruksdomäner, kronans, i södra och mellersta
Sverige I 49

Jordbrukslånerörelsens frånskiljande från bostadslånerörelsen
I 203, 323
Jordbrukslägenheter, tillgången på, tillhöriga de
nordsvenska trävarubolagen (se Nordsvenska
trävarubolagens tillgång på jordbrukslägenheter) Jordbrukslägenhetskommitténs

förslag om torrläggning
af sankmarker I 157
Jordförmedling I 312, 329

» den centrala ledningen af I 312,

329, 425

» den lokala organisationen af

I 230, 325, 399
Jord förmedlingsbyråer I 313

» upprättandet af, för egna hemsbildningens

befrämjande (se Egnahemsbildningens
befrämjande genom bildandet af
en jordförmedlingsfond och upprättandet af
jordförmedlingsbyråer)

Jordförmedlingsfond, bildandet af, för egnahemsbildningens
befrämjande (se Egnahemsbildningens
befrämjande genom bildandet af en
jordförmedlingsfond och upprättandet af jordförmedlingsbyråer) Jordförmedlingsfond,

säkerhet som skall ställas
af föreningar och bolag för lån från I 312, 441
Jordstyckslagstiftningen, svenska, öfversikt öfver
I 3

Jämförelse mellan fastigheternas taxeringsvärde
och verkliga värde II 354

Karakteristik af bolags och föreningars låneverksamhet
I 187

Kolonier, lägenheter belägna i, eller enstaka II40
Kontroll, skärpt, öfver bolag och föreningar I

249, 326

Kontroll öfver bolags och föreningars verksamhet
I 188

» öfver låntagarna I 185
Kostnader, statens, för egnahemslånerörelsen
I 423, II 4

Kronans jordbruksdomäner i södra och mellersta
Sverige I 49

» skogar i Norrland och Dalarne I 80
Kronobergs läns hushållningssällskap, med underdånig
skrifvelse ang. höjning af förvaltningsbiuraget
I 255

Kronojord, upplåtelser af lägenheter å, för egnahemsbildningens
befrämjande (se Egnahemsbildningens
befrämjande genom upplåtelser
af lägenheter å kronojord)

Kungörelse, förslag till, ang. förändrade allmänna
villkor och bestämmelser
för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen
I 335
» förslag till, med särskilda föreskrif ter

till iakttagande af hushållningssällskap,
aktiebolag och föreningar,
hvilka vilja erhålla statslån
från egnahemslånefonden 1354
Kvalifikationer för köpare af egnahemslägenheter
från kronoegend. I 512
» låntagares I 213, 323

Kön, låntagarnas II 28

Köpeskillingens erläggande för erhållande af
egnahemslägenheter å kronoegendomar,
säkerhet för I 514
sättet för I 515

Lagaståndstidens förkortning I 307, 329
Lagfarna och icke lagfarna lägenheter II 37
Lagfartshandlingar, stämpelafgift å I 517
Lagstiftningen i Sverige om
hemmansklyfning I 5
jordafsöndring I 22
ägostyckning I 41

Landtbruksstyrelsen, egnahemslånerörelsens förläggande
under I 273, 327, 425
Ledande principer för statens egnahemslånerörelse
I 197, II 322

Ledning, den centrala, af jordförmedlingen I 312,
329, 425

» » » » lånerörelsen I 270, 327,

366, 425

Lifförsäkring:

lån i förening med lifförsäkring I 280, 328
försäkringsgifvare I 282
försäkringsaftalets innehåll I 284
försäkringssumman I 284
annuitet, försäkringsafgift, amorteringsplan
m. m. I 285, 328

smärre modifikationer i beräkningarna I 289
försäkringssumma och försäkringsafgift före
amorteringsperiodens inträdande 1 290

612

Lifförsäkring (forts.)

förloppet vid och villkoren för lifförsäkringens
erhållande I 291
villkoren för ett egnahemslåns öfvertagande
af annan låntagare, som med sitt lån förbinder
lifförsäkring I 291
försäkring utan läkareundersökning I 292
högsta ålder vid försäkrings sökande I 292
tiden för försäkrings sökande I 293
tillämpning af de allmänna reglerna ang.
lånets amorteringsdel, då det är förenad!
med lifförsäkring I 293
tilläggslån må ej förenas med lifförsäkring
I 294

särskilda villkor för lifförsäkring I 294
specialföreskrifter I 294

Lindhagen, Carl, skrifvelse rörande aflösning af
landtbönders m. fl. jordbruk å enskilda domäner
I 557

Lokala ombud, hush.-sällskapens 1 243, 325
» organisationen af egnahemslånerörelsen
och jordförmedlingen I 230, 325, 399
Lossande af inteckningar, förenkling i förfarandet

vid I 309, 329

» » » nedbringandet af kost naderna

vid 1310,329

Lån (se Egnahemslån och Sparbankslån)

» till egna hem, billiga, beredande af tillgång
till (se Egnahemsbildningens befrämjande genom
beredande af tillgång till billiga lån)
Låneansökningar, afslagna II 78
de lånesökandes yrke II 81
skälen för afslag II 82

Lånebeloppbegärdt, minskning eller höjningaf II70
» » årligt, storleken af 1275,328

Låneform för sparbankslån II 375
allmän öfversikt II 375
amorteringslån II 387
lån på viss tid II 389

Låneförmedlare, bidrag af staten till, för omkostnader
och förluster å lånerörelsen
I 255, 379, 424, II 3
» deras skuld till staten vid 1911

års slut II 14

» hvarje särskild, begärda, be viljade

och återburna statslånebelopp
för II 11

» samtliga, begärda, beviljade och

återburna statslånebelopp för
II 4

» statens mellanhafvanden med, i

fråga om lånens utlämnande
m. m. I 251, 326

» öfversikt af omfattningen af

deras rörelse II 11

LånefÖrmedling, organisation af bolags och föreningars
I 193

» , » » hush.-sällska pens

I 165

Lånemaximum I 213, 324

» och värdemaximum, de sakkunni ges

skrifvelse rör. I 496
Låneminimum I 220, 324
Lånerörelsen (se Egnahemslånerörelsen)
Lånesökande, företräde mellan de olika 1 176,246
* , hjälp åt I 171

> , yrke för dem som fått sina an sökningar

afslagna II 81
Låneverksamhet, bolags och föreningars, karakteristik
öfver I 187
Låntagare, uppgifter angående II 23
antal familjemedlemmar II 31
civilstånd II 28

eftergifter m. afs. å deras skyldigheter I 185
kontroll öfver I 185
kvalifikationer I 213, 323
kön II 28

skyldigheter för I 183
som råkat på obestånd II 74
uppgifter till belysande af den ekonomiska
ställningen II 72
yrke II 24
ålder II 23

Läge, lägenheternas, i kolonier eller enstaka II 40
» , sparbankslånens, i förhållande till fastigheternas
värde II 361
Lägenheter, belånade, uppgifter ang. II 32

afstånd från städer eller andra stadsliknande
samhällen II 41

afsöndrade och på annat sätt tillkomna II 39
areal af åker och trädgård II 50
byggnadernas relativa värde II 66
jämförelse mellan antalet jordbruks- och
bostadslägenheter II 32
lagfarna och icke lagfarna II 37
läge i kolonier eller enstaka II 40
obebyggda och bebyggda II 33
totalareal II 43
värde II 52

å kronoegendomar, antal I 508
» ofri grund, antal I 559
» » » , friköpning af I 161, 332, 556

Länsnämnder, förslag om inrättandet af I 230, 404

Medelräntan för lån mot inteckning och mot
inteckning, förstärkt med borgen,
i rikets olika län II 395
» för lån å de olika fastighetsgrup perna

inom de olika sparbankskategorierna
II 365

Minskning eller höjning af det begärda lånebeloppet
I 382, II 70

Målet för statens lånerörelse för bildandet af
småbruk 1 204, 323

Månsbo egnahems aktiebolag, yttrande om låns
beviljande I 199

613

Nedbringande af kostnaderna vid lossande af
inteckningar I 310, 329

Nordsvenska trävarubolagens tillgång på jordbrukslägenheter,
utredning om II 305
areal II 318
försäljningspris II 322
materialets fullständighet II 309
planläggning II 308
redan försålda II 329

rätt till slåtter, bete, skogsfångst o. dyl. II327
tidpunkten för utbrytningen II 311
tillgången på lägenheter, afsedda att försäljas
II 311
utarrenderade II 327
Nybildning af småbruk I 192
Nyodlingar, statsunderstöd för I 227, 324

Obebyggda och bebyggda lägenheter, jämförelse
mellan antalet II 33

Odisponeradt statslånebelopp, termin för återbetalning
af I 254, 327
Odlingslägenheter, afgäld för I 547

» och skogstorp, antal I 539

» upplåtelse af, sättet för I 544

» (se äfven Egnahemsbildnin gens

befrämjande genom
upplåtelser af lägenheter å
kronojord, B) Kronans skogar
i Norrland och Dalarne)
Olikheterna i sparhankskrediten i rikets län och
dess orsaker II 401

Ombud, lokala, liush.-sällskapens I 243, 325
Omfattningen af hvarje låneförmedlares rörelse,
öfversikt af II 11

Organisationen, den centrala, af egnahemslånerörelsen
I 270, 327, 425
» » lokala af egnahemslåne rörelsen

och jordförmedlingen
I 230, 325, 399
» af låneförmedlarna, redogörel se

för:

Bolag och föreningar
I 189

Hush.-sällskapen I 167
» » låneförmedlingen, redogörel se

för:

Bolag och föreningar
I 187

Hush.-sällskapen I 165
> > lånerörelsen, grunddragen af

I 208

I*.

Principer, ledande, för statens egnahemslånerörelse
I 197, 322

It.

Reglemente för lånerörelsen I 244, 325
Rek ognitionsskogar, skatteförsålda, återbördande
till kronan af, och dessas användande till upplåtelse
af egnahem, motion 1911 om I 159
Relativa antalet beviljade lån inom hvarje län
II 19

Reservation af frili. Ramel rör. friköpning af lägenheter
å ofri grund I 582
» » hrr Hellström och Molin rör. d:o

I 583

» » hr Hellström rörande:

låneförmedlingens organisation

I 365

den centrala ledningen af lånerörelsen
I 366

låneförmedlarnas rapportskyldighet
I 367

» » hr Molin rörande:

egnahemslånerörelsen I 371
egnahemsupplåtelser på kronodomäner
i södra och mellersta
Sverige I 412

upplåtelser af odlingslägenheter
i Norrland I 417
egnahemsnämndernas personal,
fråga I 420

den centrala ledningen I 425
inventering af Sveriges odlingsbara
jord I 432

det enskilda initiativet i egnahemsrörelsen
I 439
de minst bemedlades egnahemsfråga
I 446

räntefoten för egnahemslånen
I 452

egnahemsrörelsens kreditfråga
I 458

kritik af kritik I 462

Riksförsäkringsanstaltens handhafvande af med
egnahemslånen förenade lifförsäkringar I 283,
328

Räkenskaper öfver lånerörelsen I 170, 325
Räntans nöjd för sparbankslån på de olika
lägena af inteckningsskalan II 370
Räntefot för egnahemslån I 221, 324. 452
Ränteförlust å egnahemslånefonden II 3

Sakkunniges betänkande I 195

» förslag, sammanfattning af I 322

614

Sakkunniges tidigare framställningar 1 329

» tillkallande, för utredning ang. de

mindre bemedlades bostadsförhållanden
I 201, 323

Sammanfattning af de sakkunniges förslag I 322
Sandvikens egnahemsaktiebolags uttalande med
anledning af det utsända frågecirkuläret 1 198
Sankmarker, torrläggning af, jordbrukslägenhetskommitténs
förslag om I 157
Skattefrihet, viss, för mindre jordägare, motion
1904 om I 158

Skatteförsålda rekognitionsskogar, återbördande
till kronan af, och dessas användande till
upplåtelse af egna hem, motion 1911 om I 159
Skogstorp och odlingslägenheter, antal I 539
» upplåtelser af (se Egnahemsbildningens
befrämjande genom upplåtelser
af lägenheter å kronojord, B)
Kronans skogar i Norrland och
Dalarne)

Skogstorpare, beredande af lättnader och fördelar
åt I 550

Skrifvelse den 28 nov. 1911 ang. nya formulär
för de af låneförmedlarna afgifna statistiska
uppgifterna om egnahemslånerörelsen I 479
den 18 mars 1912 ang. värde- och lånemaximum
vid lån från statens egnahemslånefond I 496
Historik I 496

Nuvarande bestämmelser I 497
Tillämpning i praktiken 1 497
De sakkunniges uttalande I 499
Bebyggda lägenheter I 500
Obebyggda lägenheter I 501
Lånemaximum I 503

den 31 dec. 1912 med betänkande ang. upplåtande
af egnahemslägenheter från vissa
kronoegendomar äfvensom upplåtande af
lägenheter å kronoparker och öfverloppsmarker
i de sex nordligaste länen I 505
Upplåtande af egnahemslägenheter från
vissa kronoegendomar I 506
Historik I 506

Antal upplåtelser jämlikt kung. den
.. 31 dec. 1909 I 508
Ändringar i kung. den 31 dec. 1909 I 508
Upplåtelser af lägenheter utan Riksdagens
hörande I 509
Tid för uppskattning I 510
Köparnas kvalifikationer I 512
Anbuds ingifvande I 512
Säkerhet för köpeskillingens erläggande
I 514

Sättet för köpeskillingens erläggande
I 515

Byggnadsskyldighetens fullgörande
I 515

Stämpelafgift å lagfartshandlingar
1 517

Skrifvelse den 31 dec. 1912 (forts.)

Egendoms försäljning i odeladt skick
1 517

De sakkunniges förslag I 517
Ändringar i Rungl. brefvet till Domänstyrelsen
den 31 dec. 1909 I 520

Ombud vid uppskattningsförrättning

I 520

Formulär till köpeaftal I 521
Upplysningar om saluhållna lägenheter
I 521

Intyg om personlig lämplighet I 522
Inbetalningar I 522
Undersökning af försålda lägenheter

I 522

De sakkunniges förslag I 523
Remisser rör. ifrågasatta ändringar af
kung. den 31 dec. 1909 I 527
Suttet för anbuds ingifvande I 527
Uppskof med amorteringstidens inträdande
I 530

Upplåtande af lägenheter å kronoparker
och öfverloppsmarker i de sex nordligaste
länen I 536
Historik I 536

Antal skogstorp och odlingslägenheter

I 539

Framställningar om ändringar i nu
gällande bestämmelser I 540
De sakkunniges förslag till ändringar
i kung. den 18 juni 1909 I 543

Ang. sättet för odlingslägenheternas
upplåtande I 544

Ang. sättet för den årliga afgäldens
beräknande I 547

Ang. beredande af vissa lättnader
och fördelar åt skogstorparna I 550
De sakkunniges förslag I 553
Särskildt yttrande af dr Adrian Molin I 554
den 30 sept. 1913 med betänkande ang. friköpning
af lägenheter å ofri grund I 155, 559
Antal lägenheter å ofri grund I 559
Motivering I 562
Lagförslag I 574
Specialmotivering I 578
Reservationer I 582

Skuld till staten, låneförmedlarnas vid 1911 års
slut II 14

Skyldigheter för låntagare I 183

» , eftergifter i afseende å I 185

Slutpröfning af låneansökningar I 176
Småbruk, målet för statens lånerörelse för bildandet
af I 204, 323
» , nybildning döraf I 192

» , storleken af de statsunderstödda

I 205, 323

Socialstyrelsens öfvertagande af bostadslånerörelsen
I 273

Sockennämnder, förslag om inrättandet afl 230,399

615

Sparbankernas belåning af mindre jordbruksfastigheter,
utredning om II 345
» uppdelning i storleksgrupper II 356
Sparbankskrediten, olikheter i rikets lön och
dess orsaker II 401
Sparbankslån:

grupperingar efter olika indelningsgrunder.

Inteckningens läge II 350
fördelning på de olika, efter sin storlek grupperade
sparbankerna II 357
fördelning på de olika, efter hufvudkontorets
läge grupperade sparbankerna II 359
läge i förhållande till fastigheternas värde
II 361

antal och medelstorlek II 390
fördelning på rikets län II 391
kvantitativ fördelning på rikets olika län II 392
specialfrågor rörande II 405
för bildande af ny själfständig jordbrukslägenhet
II 406

Sparbanksmedlens tillgodogörande för egnahemsändamål
I 276, 458
Specialfrågor rör. egnahemslån II 405
Specialföreskrifter för erhållande af lifförsäkring
I 294

Statens bidrag till låneförmedlare för omkostnader
och förluster å lånerörelsen I

255, 379, 424, II 3

» egnahemslånerörelse, ledande principer

för I 197, 322

» lånerörelse för bildandet af småbruk,

målet för I 204, 323

» mellanhafvande med låneförmedlarna i

fråga om lånens utlämnande m. m.
I 251, 326

Statsfinansiella sidan af egnahemslånerörelsen,
öfversikt af II 2

Statslån, ansökning om I 251, 326
» , säkerhet för I 191

Statslånebelopp, begärda, beviljade och återburna
för:

hvarje särskild låneförmedlare II 11
samtliga » II 4

Statslånebelopp, odisponeradt, termin för återbetalning
af I 254, 327
Statsunderstöd för nyodlingar I 227, 324
Storleken af beviljade lån II 59

» »de statsunderstödda småbruken
I 205, 323

Styckning, försäljning m. m. af belånad lägenhet,
förbud mot II 183
» » »af arrenderad egen dom,

tiden för uppskattning I 510
Stämpelafgift å lagfartshandlingar, frihet från
I 517

Sydow, F. v., skrifvelse rör. skogstorparnas
ställning I 541

Säkerhet, aflämnande af, för statslån I 191

» för köpeskillingens aflämnande vid

köp af egnahemslägenheter från
kronoegendom 1 514

Säkerhet, som skall ställas af föreningar och
bolag för lån från egnahemslånefonden
I 265, 327, 441
» som skall ställas af föreningar och
bolag för lån från jordförmedlingsfonden
I 312, 329, 441

Taxeringsvärde, tillförlitligheten af fastigheternas
II 401

Termin för återbetalning af odisponeradt statslånebelopp
I 254, 327

Tillgången på jord för egnahemsändamål, motion
1909 om I 158

Tillkallande af sakkunnige för utredning ang.
de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden
I 201, 323

Tilläggslån I 214, 324

» må ej förenas med lifförsäkring
1 294

Tillämpning af de allmänna reglerna ang. lånets
amorteringsdel, då detta är förenadt med
lifförsäkring I 293

Torpkommissionens förslag rör. friköpning af
lägenheter å ofri grund 1 558, 567

Torrläggning af sankmarker, jordbrukslägenhetskommitténs
förslag om I 157

Totalareal, de belånade lägenheternas II 43

Trävarubolagens, nordsvenska, tillgång på jordbrukslägenheter,
utredning om (se Nordsvenska
trävarubolagens tillgång på jordbrukslägenheter,
utredning om)

Uppdelning af lånerörelsen på två skilda grenar
I 197, 200, 322

» af sparbankerna i storleksgrupper

II 356

Upplåtelse af egnahemslägenheter från vissa
kronoegendomar I 506
» af egnahemslägenheter å kronopar ker

och öfverloppsmarker i de sex
nordligaste länen I 536
» af egnahemslägenheter på arrende

med köprätt efter viss tid I 294,
328, 449

Uppskof med amorteringstidens intr. vid erhållande
af lägenheter å kronojord I 530
» med inbetalning af annuitet II 73

Upptagande af annuiteterna I 181, 252, 326

Utlåtande af förste aktuarien Karl Englund
ang. egnahemslåns förbindande med lifförsäkring
I 585

Utsträckning af amorteringsfriheten I 226, 324

616

Villkor för erhållande af lifförsäkring I 291
» för ett egnahemslåns öfvertagande af
annan låntagare, som med sitt lån
förbinder lifförsäkring I 291
» , särskilda för lifförsäkring I 294

Vinstmedlens användning I 190
Vinstutdelning, begränsad, för bolag och föreningar,
som förmedla egnahemslån 1 188
Viss skattefrihet för mindre jordägare, motion
1904 om I 158
Värdemaximum I 213, 324

» och lånemaximum, de sakkun niges

skrifvelse rör. I 496
Värdet å byggnaderna i procent af lägenheternas
hela värde II 66
» å lägenheterna II 52

Yrke, låntagarnes II 24

» , lånesökandes, som fått sina ansökningar
afslagna II 81

Å.

Ålder, högsta, vid lifförsäkrings sökande I 292
» , låntagarnas II 23
Årligt lånebelopp, storleken af I 275, 328

Återburet statslånebelopp för:

hvarje särskild låneförmedlare II 11
samtliga » II 4

Återbördande till kronan af skatteförsålda rekognitionsskogar
och dessas användande till
upplåtelse af egna hem, motion 1911 om I 159
Åtgärder för egnahemslånerörelsens underlättande
I 304, 329

» för att underlätta friköpning af arrende Sårdar,

tillhöriga trävarubolagen i Norrland och
lalarne I 160, 313, 329

Ä,

Ägare ny, lägenheter som öfvergått till II 76
Ägostyckning I 41

» lagen af den 27 juni 1896 om I 43

Ö.

Öfversikt af den stalsfinansiella sidan af egnahemsrörelsen
II 2

» af omfattningen af hvarje låneförmed lares

rörelse II 11

» öfver den svenska jordstyckslagstift ningen

I 3

Östergötlands läns hushållningssällskap:

skrifvelse rör. friköpning af lägenheter å ofri
grund I 556

» med förslag till vissa åtgärder för
egnahemsrörelsens främjande I 304