af Länsstyrelserna och Fångvårdsstyrelsen m. fl. öfver det afkomiterade afgifna förslag till förordning angående lösdrifveri ro. in (Statens offentliga utredningar 1885:2)

Utlåtanden

af Länsstyrelserna och Fångvårdsstyrelsen m. fl. öfver det af
komiterade afgifna förslag till förordning angående lösdrifveri ro. in.

I. Öfverståthållareembetet.

Till Konungen.

I anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 September
1882 med infordrande af Öfverståthållareembetets utlåtande öfver
det af särskilde komiterade uppgjorda förslag till förordning angående
lösdrifveri m. m., får Öfverståthållareembetet i underdånighet anföra,
att Öfverståthållareembetet så mycket mindre har något att erinra mot
de liufvudgrunder, på hvilka förslaget hvilar, som dessa temligen nära
öfverensstämma med dem, Öfverståthållareembetet redan länge vid försvarslösas
behandling tillämpat i den mån sådant med nu gällande
lagstiftning kunnat ske.

De anmärkningar, Öfverståthållareembetet anser med fog kunna
mot förslaget framställas, gälla följaktligen jemförelsevis mindre väsentliga
punkter och äro följande.

Då ett försörjningsmedel, om det är olofligt, uppenbarligen icke
bör för behandling såsom lösdrifvare skydda en person, hvars förhållanden
i öfrig! göra honom till dylik behandling förfallen, samt denna
grundsats torde vara af den vigt, att den bör i författningen oförtäckt
uttalas, synes det Öfverståthållareembetet nödigt att i 1 § 1 mom.
mellan orden »söker» och »arbete» inskjutes ordet »lofligt».

På flera ställen i författningsförslaget talas om underrättelser,
som skola rikets polismyndigheter meddelas, och af komiterades underdåniga
skrifvelse erfar man, att dessa underrättelser äro ärnade komma
myndigheterna tillhanda genom tidningen »Polisunderrättelser». Att en
sådan ordning för de ifrågavarande meddelandenas spridande skulle
komma att särskild! föreskrifvas, finnes emellertid antydt allenast på
ett ställe i förslaget, nemligen i 3 § 2 mom. Denna ofullständighet,
som sannolikt har sin orsak deri, att komiterade velat undvika ett

flerfaldigt upprepande af en och samma bestämmelse, skulle dock utan
uppoffring af erforderlig tydlighet kunna afhjelpas derigenom, att från
sistnämnda moment borttoges orden »i den ordning, som särskildt varder
föreskrifven», samt mot författningens slut, exempelvis mellan nuvarande
20 och 21 §§, infördes en ny § så lydande:

De i denna förordning omförmäla underrättelser till rikets ''polismyndigheter
skola meddelas i den ordning, som särskildt varder föreskrifven.

Sista delen af 5 § 3 mom. anser Öfverståthållareembetet böi\a, för
större tydlighets skull, erhålla följande förändrade lydelse: inom åtta dagar
derefter eller annan tid, som Konungens Befallningshafvande egen bestämma.

Tiden för polisuppsigten räknas, enligt 5 § 2 inom., från den dag,
då den polisuppsigt underkastade personen första gången varnas för
lösdrifveri. Så väl för konseqvensens skull som på det de myndigheter
och tjenstemän, hvilka komma att hafva befattning med lösdrifvare,
icke onödigtvis skola behöfva hålla reda på olika utgångstider
för de särskilda terminer, hvarunder den ena eller andra åtgärden får
med lösdrifvare vidtagas, synes det Öfverståthållareembetet nödigt att
äfven den tid, hvarinom återfall i lösdrifveri må kunna berättiga
Konungens Befallningshafvande att förklara en person vara lösdrifvare,
räknas från den dag, varningen gafs, och icke från don, då varningen
kungjordes, allra helst som tvekan kan uppstå, huruvida kungörandet
skall anses hafva skett deri dag, då Konungens Befallningshafvande
expedierar sitt beslut, eller den, då kungörelsen förekommer
i »Polisunderrättelser». Vidare torde uttrycket i 6 § 1 mom. andra
stycket: »förklarande meddelades» kunna, mot författningsförslagets tydliga
mening, tolkas så som afsåges dermed forklarandets meddelande
för rikets polismyndigheter, eller med andra ord dess kungörande i
»Polisunderrättelser», men icke sjelfva beslutet om en persons förklarande
för lösdrifvare.

Af dessa skäl och för beredande af större säkerhet att underrättelse
om dagen, då varningar och Konungens Befallningshafvandes på
lösdrifvares behandling inverkande beslut meddelats, må komma vederbörande
till banda, föreslår öfverståthållareembetet följande ändringar:

5 §•

4 mom. Sedan — — — — underrättelse om varningen och dagen
då den gafs. Har den — — — — derom.

«§•

1 mom. Varder — — — — polisuppsigt, inom två år efter erhållen
varning, om hvilken underrättelse meddelats rikets polismyndigheter,

åter beträdd — — — — lösdrifvare; och skall om detta beslut och dagen,
eld det gafs, underrättelse meddelas rikets polismyndigheter.

Sådant — — — — tvä år från det beslutet derom gafs och i fall
— — — — sägs.

Denna ändring, i hvad den afser 6 §, har Ofverståthållareembetet
föreslagit under förutsättning, att det skulle befinnas nödigt bibehålla
bestämmelsen om Konungens Befallningshafvandes rättf att, när en
person två gånger varnats för lösdrifveri, förklara honom vara lösdrifvare.
Men, förutom att mot densamma kan i formclt hänseende anmärkas,
att förklarandet komme att träffa personer, hvilka redan, genom
varningarna och dessas kungörande, faktiskt underkastats behandling
för lösdrifveri och af Konungens Befallningshafvande blifvit såsom
lösdrifvare anmälda för rikets polismyndigheter, så synes ifrågavarande
bestämmelse temligen öfverflödig, enär förklarandets hufvudsakligaste
ändamål, eller att beteckna början af det skede, då lösdrifvare^
i händelse af fortsatt lösdrifveri, får häktas och dömas till
tvångsarbete, lika väl torde vinnas med andra varningens kungörande.
Det vill derför förefalla Ofverståthållareembetet som borde, jemte att
5 §4 mom. ändras på ofvan angifua sätt, följande ändringar vidtagas
i §§ 6, 7, 9, 11 och 17.

6 §.

1 mom. utgår.

7 §•

1 mom. Varder någon, som icke står under polisuppsigt, beträdd
med. lösdrifveri och har han inom tvä ar det''förinnan, jemlikt 5 § 1 mom.,
undfått två varningar, om hvilka underrättelse meddelats rikets polismyndigheter,
vid lian häktas — — —- — anhållits.

2 inom. Beträdes den, som jemlikt 5 § 2 inom. är stöld under
polisuppsigt, ånyo med lösdrifveri, eller iakttager han icke honom i följd
af uppsigten gifven föreskrift, må lian ''Underkastas behandling, som i 1
mom. sägs.

3 mom. Anträffas--— — stadsfiskal.

1 inom. Har den, som icke står under polisuppsigt, blifvit dömd
till tvångsarbete och beträdes han äter med lösdrifveri innan två är förflutit
från det han senast från tvångsarbete frigifvits, må han behandlas
på sätt i 7 § 1 mom. sägs.

11 §■

3 mom. Orden »eller hvarigenom någon blifvit förklarad vara
lösdrifvare)) utgå.

1? §•

Orden »eller förklarad vara lösdrifvare» utgå.

Slutligen anser Öfverståthållareembetet 18 § böra förtydligas och
fullständigas på sätt som följer:

jDen som, jemlikt 4 § 1 mom., erhållit Konungens 43efgilning skafvande,
^ uppdrag att i särskildi fall handhafva polisuppsigt, ege, i utöfning en
häraf, mot lösdrifvare åtnjuta — -— — — tjensteärende.

Underdånigst
GUST. af UGGLAS.

L. S.

B. J. Schönmeyr.

Stockholm den 29 Juni 1883.

2. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 September 1882 har Eders Kong].
Maj:t behagat infordra Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes underdåniga
utlåtande öfver ett af utsedde komiterade afgifvet förslag till
Förordning angående lösdrifveri jemte i sammanhang dermed framstälda
författningsförslag.

Med aktgifvande på det uppdrag komiterade erhållit »att åt ifrågavarande
lagstiftning gifva en enklare form samt mildra dess i många
fall allt för stränga bestämmelser», hafva komiterade, öfvergifvande

det i gällande författning upptagna »försvarsbegreppet», utgått från den
grundsatsen, att föremål för lagstiftningen i fråga borde endast vara
den, som gjort sig skyldig till »lösdrifveri» eller bettlande.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vill icke bestrida vigten
af de skäl, komiterade anfört till stöd derför, att författningen om
lösdrifveri icke bör grundas på begreppet om laga försvar; men då
gällande författning medgifver, att dömd försvarslös skall frigifvas på
grund af erhållet laga försvar eller besparad arbetsförtjenst, skulle
efter förslaget ådömdt tvångsarbete, utan afseende derå, att ett väsendtligt
förändradt förhållande af ofvannämnda beskaffenhet med den dömde
inträdt, ovilkorligen verkställas och polismyndighetens beslut härom
komma till likställighet med ett af domstol i brottmål meddeladt utslag.
Försvarslöses behandling komme följaktligen att förflyttas från
preventiva till repressiva åtgärder.

Komiterades förslag i fråga om sådan person, som anses böra
stå under polisuppsigt, upptager endast bestämmelse härom för så vidt
personen är lösdrifvare. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tilllåter
sig dock betvifla, att samhällets skäliga anspråk på skydd derigenom
blifver tillfredsstäldt.

Medgifvet att flertalet från straffarbete frigifne fångar bör betraktas
såsom varande uti ringa eller ingen mån mera vådligt för allmänna
säkerheten och ordningen än lösdrifvare, visar dock erfarenheten tyvärr,
att åtskillige, efter nuvarande föreskrifter försvarslöse förbrytare
måste, efter slutad strafftid, vida allvarligare behandlas än komiterades
förslag medgifver; och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
förmenar det vara oeftergifligt att skilda bestämmelser meddelas angående
personer — frigifna fångar — som anses vådliga för allmän
säkerhet och personer — lösdrifvare och bettlare — som störa allmän
ordning och trefnad.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillåter sig i sammanhang
härmed afstyrka komiterades förslag uti 2 § 2 momentet angående
undantag i vissa fall från straffad persons ställande under polisuppsigt.
Understundom inträffar nemligen, att ifrågavarande brottslingar
äro synnerligen vådliga för allmänna säkerheten, ehuru de i
brist af bevisning kunna ådömas ett mindre straff; och lärer det uti
förevarande fäll på omständigheterna få bero om polisuppsigt på viss
tid bör åläggas eller icke.

Uppmärksamheten torde jemväl böra fästas derpå, att bland de
försvarslöse, hvilka enligt stadgan den 29 Maj 1846 6 § 1 momentet
kunna dömas till allmänt arbete, upplages äfven den, som, för vissa
brott tilltalad och häktad, blifvit af domstol ansedd hafva emot sig

besvärande liknelser till brott, ehuru han, i brist af full bevisning, ej
kunnat åt saken fällas. Denna bestämmelse har någon gång blifvit
tillämpad till exempel på person, angifven flera gånger för fickstöld,
utan att full bevisning om brottet kunnat åstadkommas.

Under förutsättning att nu gällande försvarslöshetsstadga icke
varder upphäfd utan att genom särskild författning bestämmelser meddelas
om frigifne brottslingars ställande under polisuppsigt på viss tid,
öfvergår Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till granskning af förslaget
till förordning om lösdrifvare.

§ L ''''■

Då orden »utan tillgångar» icke uttrycka hvad komiterade
(sidan 32) säga dermed afsetts eller att personen »skall sakna medel
»till sin försörjning under närmaste framtiden, oafsedt om hos honom
»skulle finnas en eller annan krona, den han genom bettlande eller
»annorledes förskaffat sig», och ej heller betecknar att tillgångar, förvärfvade
genom skörlefnad, ej böra fritaga prostituerade från behandling
för lösdrifveri (sidan 34);

då uttrycket »behandlas såsom lösdrifvare» ej lärer vara fullt
lämpligt med afseende derå, att en kategori af ifrågavande personer
skall förklaras vara lösdrifvare och en annan ställas under polisuppsigt,
men § skulle tillämpas på begge kategorierna; och

då det ej torde finnas giltigt skäl dertill att i lagtexten skall
afhandlas om så kallade landsstrykare i ett och om andra lösdrifvare i
ett annat moment,

hemställer Eders Kongl. Maj:t sBefallningshafvande att §:n aflättas
sålunda:

Hvar, som stryker landet omkring, eller för ett sådant lefnadssätt,
att han stör allmän ordning eller sedlighet, vare, der han finnes
utan ärliga uppehållsmedel och omständigheterna ådagalägga, att han
icke har eller söker lagligt arbete, förfallen till behandling för lösdrifveri,
på sätt här nedan sägs.

V , ; . , ; V § 5-

De personer, som §:n afser, förekomma under väsendtligt olika för•
hållanden. Eu del är behörigen mantalsskrifven för det löpande eller

närmast föregående år, eller har stadig bostad i en kommun, eller
uppehåller sig der åtminstone under längre tid afåret. En annan del
utgöres af mer eller mindre arbetsföre landsstrykare, hvilka, utan att

på åtskilliga år hafva tillhört någon viss kommun, drifva omkring
under förevändning att söka arbete, eller att handla med srnåkram
o. s. v.; och om äfven landsstrykare ej beträdes med bettlande, är det
dock otvifvelaktigt att han ofta i större eller mindre mån stör allmän
ordning på landsbygden.

Då särdeles i fråga om nyssnämnde landsstrykare, det är af vigt,
att personens identitet med säkerhet bestämmes, innan varning meddelas,
lärer polistjenstemannen, i händelse tillämpning af 7 § 2 momentet
icke sker, böra i protokollet införa synnerligen fullständig
beskrifning på personen. Om lösdrifvaren framdeles, anhållen på annan
ort, nekar för erhållen varning, torde i allt fall svårighet understundom
möta att afgöra om iteration inträffat eller icke.

§ G.

Komiterade hafva antydt »do ifriga klagomål öfver saknaden
af medel att förhindra de lättjefulles och liderliges menliga inflytande
på sedligheten inom orterna» som framträdde efter utfärdandet af stadgan
den 29 Maj 1840 och innan kungörelse den 13 Juli 1853 utfärdades;
och visserligen hafva komiterade genom föreslagna bestämmelser
sökt att förebygga ett förnyadt tillstånd af den beskaffenhet, som
nyss är antydt; men Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, åberopande
hvad vid 5 § blifvit anfördt, vågar icke obetingadt tillstyrka
den omgång komiterade föreslagit såsom vilkor för att tillämpning
af 8 § får ega rum.

Om, sedan landsstrykaren erhållit varning på sätt 5 § bestämmer
och hans förhållande ansetts föranleda dertill, att underrättelse om varningen
blifvit kungjord, han inom två år efter kungörelsens utfärdande
blifvit med lösdrifveri ånyo beträdd, bör han efter Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes åsigt kunna häktas, i fall omständigheterna anses
dertill föranleda, och insändas till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
på hvilken^ pröfning det får bero om landsstrykaren skall erhålla
förnyad-varning och kungörelse derom utfärdas, eller, om han i
händelse försvårande omständigheter förefinnas, skall dömas till tvångsarbete
under högst tre månader.

Den varning, som meddelas person, egande mera stadigt hemvist
inom viss kommun, torde i allmänhet ej höra kungöras. Förteckningen
på öfrige lösdrifvare lärer i allt fall blifva ganska -vidlyftig.

§ 8.

Om landsstrykare, som, efter utredning, befinnes höra till annat
län än der han blifvit häktad, är förfallen till tvångsarbete och anses

böra dertill dömas, torde giltigt skäl ej förefinnas för det föreslagna
stadgandet, att lian kan till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i det
förstnämnda länet öfverlemnas.

År åter upplysning vunnen, att annan lösdrifvare eger mera stadigt
hemvist inom det andra länet, synes han åtminstone i de flesta
fall höra dit försändas för pröfning huru med honom vidare skall
förfaras.

Den antydda utredningen är af vigt för att möjligen minska
fångforslingskostnad.

§ 12.

Vid jemförelse af texten i denna § med komiterades motiver
(p. 54) synas komiterade hafva utgått från den synpunkt, att äfven
om lösdrifvaren icke kan hänföras under 1 § i Fattigvårdsiageri, men
enligt 2 § i samma lag bör vara föremål för fattigvård, lian icke får
dömas till tvångsarbete.

Häremot vore icke något att erinra, om genom anordnad arbetsanstalt
eller fattiggård eller andra meddelade bestämmelser, utväg
till försörjning blifvit beredd den behöfvande, som är föremål för behandling
efter sistnämnda stadgande i fattigvårdslagen. Förhållandet
är dock icke allmänneligen sådant; och fall komma nog att inträffa,
hädanefter såsom hittills, då den mindre arbetsföre icke erhåller hostad
eller annan erforderlig hjelp inom kommunen.

Visserligen befinner sig ifrågavarande hjelpbehöfvande, så vidt
han icke behandlas såsom försvarslös, i samma ställning enligt nu
gällande stadganden. Det synes dock böra tagas i öfvervägande huruvida
icke vid en ny författnings utfärdande missförhållandet bör ordnas
genom bestämd föreskrift till ökad tunga vare sig för det allmänna
eller för kommunen.

Härvid bör uppmärksamheten jemväl fästas på ett annat icke så
sällan förekommande fall, nemligen att den hjelpbehöfvande arbetsföre
eller inom kommunen icke hulpne mindre arbetsföre lösdrifvaren, i
brist af bostad och utväg till bergning, anmäler sig hos polismjmdigheten
med begäran att blifva intagen i häkte för att under någon tid
hållas till allmänt arbete.

De i §:ns 2 moment förekommande ordalag »oförmögen till arbete»
kunna efter Konungens Befallningshafvandes åsigt gifva anledning
till olika tydning.

Från mera än en synpunkt vore det emellertid fördelaktigt, om
kommunen kunde tillförbindas att utgifva någon ersättning för den i

allmän arbetsanstalt intagne mindre arbetsföre men till arbete icke alldeles
oförmögne hjelpbehöfvande lösdrifvare, som kommunen vägrat
att bistå.

Då lösdrifvares i 8 § omförmälde hemort enligt 16 § anses vara
den kommun, der han senast varit eller bort vara mantalsskrifven,
torde slutet af 12 § böra lyda »inom hvilket han på grund af de uti
fattigvårdslagen meddelade stadganden anses ega hemortsrätt».

§ 13.

Till undvikande af tvetydighet torde det böra heta Konungens
Befallningshafvandes skriftliga utslag.

§ 14-

Till tvångsarbete på högst tre månader dömde personer torde
böra qvarhållas i länscellfängelserna.

Till tvångsarbete på längre tid dömde fullt arbetsföre manspersoner,
som fyllt 18 år, böra efter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
åsigt försändas till kronoarbetscorps, hufvudsakligen ordnad
efter det nuvarande förhållandet; de för brott straffade till en afdelning,
lösdrifvarne till eu annan. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
förutsätter dock härvid att lämpliga arbetsstationer kunna beredas.
I annat fall lära särskilda tvångsarbetshus få anlitas. Ofrige
mera eller mindre arbetsföre manspersoner, som fyllt 18 år, torde böra
qvarhållas i läns- och kronocellfängelserna, så vidt utrymmet medgifver.
I annat fall måste de försändas till tvångsarbetshus.

Med förevarande lätta kommunikationer i största delen af riket
synes för närvarande endast ett större tvångsarbetshus erfordras för
lösdrifvare af mankön, så vida kronoarbetscorps för straffade personer
bibeliålles.

Angående häktad person under 18 år stadgas i 8 §.

För qvinnor äro tvångsarbetshus af nöden.

Dömd lösdrifvare, hvilken lämplig, af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
godkänd arbetsgifvare vill emottaga, eller som uti
fängelset besparat en viss summa, torde böra frigifvas.

§ 15.

Om det äfven må vara rättvist att lösdrifvare, som frigifves från
tvångsarbetsanstalt, måste af egna, tillgängliga enskilda medel bestrida

kostnaden för hemfärden, torde det dock med fullt skäl kunna ifrågasättas,
huruvida han med de vid anstalten besparade premier ovilkorligen
skall bestrida nämnda kostnad. Åtminstone synes han böra från
denna skyldighet befrias, derest icke behållningen i allt fall uppgår
till ett visst mindre belopp.

Då, i händelse allmänt arbete blifvit ådömdt efter försvarslöshetsstadgan,
afdrag uti arbetstiden eger rum, om den dömde hålles i cell,
men sådant afdrag icke tillämpas, derest utslaget är grundadt på fattigvårdsförordningen,
lärer öfverensstämmelse böra åstadkommas emellan
dessa olika stadganden.

Lika med komiterade förutsätter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
att särskilda föreskrifter om meddelanden angående
lösdrifvare till »Polisunderrättelser)) komma att i administrativ väg utfärdas
; och då nuvarande »Polisunderrättelser» redan äro temligen
omfattande, torde uti afskeda, bifogade tillägg till samma underrättelser
böra upptagas meddelanden angående lösdrifvare.

Förordningen om fattigvården i riket 5 momentet. Då den, som
befallt eller tillåtit bettlande, kan ega bostad, stadigt arbete o. s. v.,
synes det vara lämpligare, att gällande föreskrift tillämpas på honom
än att han behandlas såsom lösdrifvare.

§ 41.

Person, som är intagen på fattighus eller eljest åtnjuter fattigvård,
är ej föremål för behandling efter lösdrifveristadgan. Sådan
person beträdes dock understundom med bettlande, och nuvarande stadgande
synes förty lämpligen böra bibehållas i gällande kraft.

Underdånigst
W. STRÅLE.

Matths Falk

ut in prot.

Stockholm å Landskansli den 19 April 1884.

Utdrag af protokollet, hållet inför Konungens Befallningshafvande
öfver Stockholms län å landskansli den 19 April 1884.

S. D. Föredrogs Ivongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 September
1882 å förslag till förordning angående lösdrifveri m. in. och beslöts
följande underdåniga utlåtande:

»Till Konungen.

Genom etc.»

Från detta beslut var undertecknad föredragande så till vida
skiljaktig att han ansåg,

att våda för det allmänna ej skulle uppkomma genom upphäfvande
af gällande försvarslöshetsstadga och antagande af komiterades
förslag med uteslutande af andra stycket af 2 § deri och till följd deraf
nödig ändring af 6 § 2 mom. men att helst borde, i sammanhang med
utfärdande af ny förordning om lösdrifveri, vidtagas den förändring i
strafflagen att i stället för der nu stadgad påföljd af förlust af medborgerligt
förtroende, den dömde förklarades skola stå under polistillsyn,
och att den nya förordningen blefve en stadga om lösdrifveri
och polistillsyn, deruti nu föreslagna 3 § skulle träda i 2 §:s ställe;

att då upprepade varningar för lösdrifveri lära komma att visa
sig lika gagnlösa som nu föreskrifna flera varningar enligt försvarslöshetsstadgan,
det torde böra få ankomma på vederbörande tjensteman
att, då person — som en gång inför protokollet meddelats formlig varning
för påföljden af fortsatt lösdrifveri och blifvit i vittnens närvaro
tillstäld, för honom uppläst skriftligt besked, innefattande ej allenast
den gifna varningen och skälen derför utan äfven hänvisning att i
händelse af fog vända sig till Konungens Befallningshafvande för att
få all verkan af varningen undanröjd, — ånyo varder funnen med lösdrifveri
inom två år, sedan Konungens Befallningshafvande efter pröfning
af frågan huruvida varningen bort tilldelas eller icke, genom beslut
om varningens kungörande stadfästadt åtgärden, antingen meddela
förnyad varning eller ock anhålla lösdrifvaren och öfverlemna honom
till Konungens Befallningshafvandes vidare förordnande;

att, derest föreslagna tvä varningar anses böra bibehållas, Konungens
Befallningshafvandes beslut om andra varningens kungörande

borde medföra samma verkan som ifrågasatta förslaget om »förklarande
att person är lösdrifvare», hvilket förklarande då blefve obehöflig!;

att dagen, hvarifrån de föreslagna två preskriptionsåren skola
räknas, uttryckligen borde bestämmas till den dag, då Konungens Befallningshafvandes
ofvan omförmälda beslut fattats;

att komiterades förslag om tiden för tvångsarbetets ådömande,
om dess verkställande å tvångsarbetshus och till fullo samt om meddelad
varnings kungörande syntes vara välgrundade. År och dag som
ofvan.

In fidem
Matths Falk.

3. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län.

Till Konungen. *

Genom nådig remiss den 22 September 1882 har blifvit Länsstyrelsen
anbefaldt att afgifva underdånigt utlåtande öfver förslag till
förordning angående lösdrifveri jemte andra dervid fogade författningsförslag.

Länsstyrelsen har lemnat magistraterne i länet samt polismästaren
i Upsala tillfälle att i ämnet yttra sig; och hafva magistraterne
endast tillkännagifvit, att de icke funnit anledning till anmärkning
mot ifrågavarande författningsförslag, hvaremot från polismästaren i
Upsala inkommit ett underdånigt yttrande, som härmed i underdånighet
öfverlemnas.

Länsstyrelsen, som varit i tillfälle att taga kännedom om det af
Ofverståthållareembetet afgifna underdåniga utlåtande i ämnet, får för
egen del i underdånighet förklara, att äfven Länsstyrelsen icke funnit
anledning till anmärkningar mot förslagets liufvudgrunder, utan endast
har några erinringar mot mindre enskildheter deri att framställa.

Lika med Ofverståthållareembetet anser Länsstyrelsen för lämpligt
om ock ej ovilkorligen nödigt att i § 1 af förordningen om lösdrifvare
mellan orden »söker» och »arbete» kunde inskjutas ordet »lofligt».

Mot samma § har polismästaren i Upsala anmärkt, att den för
lösdrifveri anhållne borde vara pligtig, om han vill undgå behandling
såsom lösdrifvare, att sjelf ådagalägga omständigheter, som gåfve vid
handen, att han hade eller sökte arbete. Polismästaren synes hafva
uppfattat förslaget så, att den som befunnes stryka landet omkring
utan tillgångar, skulle kunna behandlas såsom lösdrifvare endast såvida
dessutom genom positiva bevis ådagalades, att han icke hade eller
sökte arbete, men, ehuru ordalagen »och omständigheterna ådagalägga
att han icke» må kunna så tolkas, vill Länsstyrelsen tro det vara både
förslagets mening och i sig sjelf rigtigt, att saknad af anledningar
till antagande att meddellös landsstrykare hade eller sökte lofligt arbete,
skulle efter hållen undersökning vara nog för att berättiga till
hans behandling såsom lösdrifvare. Så till vida finner Länsstyrelsen,
med hänsyn till förslagets ordalag, en viss befogenhet i polismästarens
anmärkning. Men ett stadgande om bevisningsskyldighet för den
för lösdrifveri anhållne torde dock vara ännu mindre lämpligt än förslagets
uttryckssätt. En ändring i sådan rigtning skulle kunna föranleda
den vida sämre tolkning, att polismyndigheten icke vore skyldig
att af egen drift anställa noggrannaste möjliga undersökning.
Den mening, som Länsstyrelsen anser för den rigtiga, skulle efter
hvad det vill synas otvetydigt framgå blott genom omflyttning åt ordet
»icke», så att satsdelen komme att lyda: »och omständigheterna
icke ådagalägga, att han har» etc.

Lika med Öfverståthållareembetet anser Länsstyrelsen lämpligt
att i en särskild paragraf införes hänvisning till stadgande om den
ordning, hvari alla i förslaget omförmälda underrättelser till rikets
polismyndigheter skulle meddelas.

I afseende å § 4 vill Länsstyrelsen anmärka, att i stad der, såsom
i Upsala, finnes polismästare, ehuru icke poliskammare, handhafvande
af polisuppsigt torde böra åt polismästaren uppdragas. Der
nämnda förhållande eger rum, torde äfven stadsfiskals åligganden enligt
§ 5 böra öfverflyttas på polismästaren eller uppdragas åt både polismästaren
och stadsfiskalen, likasom sådan gemensamhet i åligganden
enligt denna paragraf föreslagits för kronofogde och länsman.

Det af polismästaren i Upsala föreslagna tillägg till § 5 mom. 1,
rörande någon större fullständighet i protokollet öfver förhör med den,
som för lösdrifveri anhållits, anser Länsstyrelsen icke olämpligt; dock
att, enär sådan större fullständighet synes erforderlig allenast då varning
meddelas och afskrift af protokollet skall till Konungens Befallningshafvande
insändas, ett tillägg i det af polismästaren angifna syfte
torde böra tillfogas icke momentets första utan dess andra punkt.

Enligt § 5 mom. 4 skulle Konungens Befallningshafvande, »om
han dertill finner skäll), lemna rikets polismyndigheter underrättelse
om meddelad varning. Sådan underrättelse synes dock åtminstone, för
den händelse att den varnade blifvit stäld under polisuppsigt, höra
ovilkorligen föreskrifvas; hvilken derest särskilt beslut om persons
förklarande för lösdrifvare skulle anses obehöflig! och till följd deraf
§ 6 mom. 1 utgå, äfven torde böra gälla, då person, som icke står under
polisuppsigt, blifvit andra gången under två års tid varnad.

I § 7 mom. 1 stadgas äfventyr, bland annat, för åsidosättande af
föreskrift, som i följd af polisuppsigt meddelats den under sådan uppsigt
stälde. Rörande sättet för sådan föreskrifts meddelande stadgas
i § 3, och då enligt mom. 3 i denna paragraf skulle skriftligen meddelas
cfen under polisuppsigt stälde ej blott särskild! föreläggande, som
ifrågakomme, utan äfven underrättelse om hvad han i öfrigt enligt
sjelfva förordningen hade att iakttaga, så torde få tagas för gifvet, att
äfventyr enligt § 7 mom. 1 är afsedt att tillämpas ej blott för ohörsamhet
mot särskilda förelägganden enligt § 3 utan äfven för åsidosättande
af författningens egna stadganden, om hvilka underrättelse
skriftligen lemnats, till exempel stadgandet om förbud att utan tillstånd
begifva sig utom hemor-ten. Möjligen kunde någon tvekan uppstå,
huruvida äfventyret vore tillämpligt för åsidosättande af föreläggande
enligt § 5 mom. 2 andra punkten, hvilket gifvits af annan än
den, det åligger att handhafva polisuppsigten. Då sådant föreläggande
likväl får anses vara gifvet »i följd af» polisuppsigt, torde äfventyret
vara tillämpligt äfven i detta fall. Möjligen skulle dock större tydlighet
vinnas, om ifrågavarande stadgande finge något annorlunda lydelse,
till exempel följande: »är — — — lösdrifveri^ eller åsidosätter den
under polisuppsigt stälde honom i öfverensstämmelse med denna förordning
gifvet föreläggande eller hvad han i öfrigt har att efter vederbörligen
meddelad underrättelse enligt förordningen iakttaga må
han» etc.

Polismästaren i Upsala har föreslagit ett tillägg till § 7 i syfte,
att person må kunna på egen begäran häktas för att hemsändas med
fångtransport. Det synes Länsstyrelsen önskvärdt, att hinder för sådan
åtgärd icke måtte anses uppkomma genom den föreslagna förordningen,
och vill Länsstyrelsen fördenskull äfven förorda intagande af
ett stadgande, hvarigenom uttryckligen lemnades berättigande att, efter
bepröfvande, för liemsändning med fångtransport häkta meddellös landsstrykare,
som sjelf derom framstält begäran och icke befunnits vara
föremål för fattigvård enligt § 1 i Kongl. förordningen den 9 juni 1871.

Enligt § 8 synes Länsstyrelsen, då någon till länet hörande person

blifvit med åberopande af § 7 mom. 1 häktad, knappt skola hafva annat
val än att ådöma ^tvångsarbete, såvida häktningsåtgärden befunnes lagligen
grundad. Åtminstone finnes för detta fall någon annan utväg
icke påpekad. Det torde dock icke vara otänkbart, att äfven om häktningsåtgärden
ej kunde ogillas, skäl kunde förekomma att låta vid varning
bero, såsom det för liknande händelse heter i gällande fattigvårdsförordning.
Om Länsstyrelsen skulle ega låta vid varning bero, tyckes
det böra tydligt utsägas.

Polismästaren i Upsala har framhållit, att underrättelser borde vederbörande
meddelas ej mindre om utslag, hvarigenom tvångsarbete
enligt § 8 blefve ådömdt, och om stället för tvångsarbetets aftjenande,
än äfven om förekommande frigifning af den, som blifvit häktad och
på sätt i § 8 omförmäles till Länsstyrelsen försänd. Att i något af
dessa afseenden aflåta särskild underrättelse till polismyndighet i lösdrifvarens
hemort, synes dock vid den åsyftade användningen af allmänna
polisunderrättelserna obehöflig!. Deremot torde icke vara olämpligt
att i polisunderrättelserna infördes tillkännagifvande om hvarje
häktning enligt § 7 mom. 1 och hvarje frigifvande af den, som enligt
samma mom. blifvit häktad, äfvensom rörande tid och ort för aftjenande
af ådömdt tvångsarbete, som ginge till verkställighet. Föreskrifter
härom synas dock likaväl kunna inrymmas i den särskilda förordningen
om polisunderrättelsers utgifvande, som i förordningen om lösdrifveri.

Då i § 10 stadgas att utslag om tvångsarbetes ådömande skall
den dömde inom 3 dagar tillställas, synes förutsatt att han under besvärstiden
skulle hållas häktad. År detta meningen, synes dock högst
nödvändigt att uttryckligt stadgande derom införes. Kunde eller skulle
den dömde åter under besvärstiden lemnas på fri fot, torde vara omöjligt
att med säkerhet kunna tillställa honom utslaget inom 3 dagar,
utan torde för sådan händelse stadgas allenast utslagets tillhandahållande
för afhemtning inom nämnda tid. I hvarje fall synes bestämda
föreskrifter rörande den dömdes behandling under besvärstiden vara
ovilkorligen behöfliga. Onekligen skulle ett ovilkorlig! stadgande om
den dömdes qvarhållande i häkte under besvärstiden lända till reda och
bestämdhet vid beräkning af ådömd arbetstid samt öka kraften af förordningens
tillämpning, och ej allenast den ovilkorliga föreskriften i §
11 mom. 1 om ''biträde vid besvärs författande, då klaganden det behöfver,
utan äfven § 13, hvarifrån uteslutits det i § 18 mom. 2 af nu
gällande stadga om försvarslösa befintliga förbehåll för den händelse
den dömde afviker eller eljest vållar uppskof med utslags verkställighet,
synes ytterligare tyda på den förutsättning, att den dömde skulle
under besvärstiden hållas häktad; men brist på uttrycklig föreskrift i

en så vigtig och grannlaga punkt, synes oundgängligen skola föranleda
svåra tvifvelsmål och vacklande tillämpning.

I hvad öfverståthållareembetet anfört dels rörande något förtydligande
af § 5 mom. 3 sista delen samt af § 18, dels om ändring i
några uttryck för att bereda säkerhet vid beräkning af de terminer,
hvarunder särskilda åtgärder få med lösdrifvare vidtagas, dels ock om
obehöfligheten att genom särskildt beslut förklara person för lösdrifvare
får Länsstyrelsen instämma med anmärkning allenast i afseende
å det af Öfverståthållareembetet föreslagna mom. 2 af § 7 att, då person
skulle kunna ställas under polisuppsigt äfven enligt § 6, begynnelseorden
i momentet icke borde lyda: »Beträdes den, som jemlikt 5 §
2 mom. är stäld under polisuppsigt» — utan blott: »Beträdes den,
som är stäld under polisuppsigt»; hvarjemte i händelse mom. 1 af §
6 utginge, de i mom. 2 samma § förekommande orden »som i mom. 1
sägs», äfven borde borttagas.

Slutligen har mot § 12 af polismästaren i Upsala anmärkts, att
ett tillägg behöfdes för att förhindra person, som ansåges vara föremål
för full fattigförsörjning, att i förlitande på att icke kunna dömas till
tvångsarbete hänsynslöst störa allmän ordning och sedlighet.

Visserligen kunde det synas vara tillräckligt korrektiv att den,
som för sig sjelf åtnjuter fattigvård, så länge fattigvården fortfarande står
under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, men då fattigvård möjligen
icke beviljats just för den tid, då fråga om tvångsarbetes ådömande
för lösdrifveri förekommer, samt då i allt fall, men isynnerhet genom
berörda svårtillämpliga begränsning af tiden för husbonderätten, det
kan vara förenadt med svårighet att kraftigt och utan omgång göra
fattigvårdsstyrelses husbonderätt gällande, torde icke vara olämpligt, att
det lemnades Länsstyrelsen öppet att till tvångsarbete döma särdeles vanartig
eller vådlig lösdrifvare, som funnes ega någon arbetsförmåga, om
än denna vore så ringa, att personen, med hänsyn allenast dertill, skäligen
kunde anses vara föremål för full fattigförsörjning. Att tvångsarbetets
verkställande måste rättas efter arbetsförmågans ringhet är en
sak för sig, som dock icke synes upphäfva tjenligheten af arbetets ådömande
i omförmälda fall. Landskansli i Upsala den 17 December 1883.

Underdånigst
A. HAMILTON.

P. H. Löfqvist.

Polismästaren i Upsala.

Till Konungen!

A/ Konungens Befallningshafvande i länet anmodad att afgifva
underdånigt yttrande rörande underdånigt förslag till t örordning angående
lösdrifveri m. in., afgifvet den 31 Augusti 1882 af dertill i nåder
förordnade komiterade, får jag, såsom Polismästare i Upsala, i underdånighet
anföra, att jag, som för öfrigt gillar förslaget, anser mig böra
i detsamma föreslå följande ändringar, nemligen:

§ 1. Hvar, som stryker landet omkring, må, der han finnes utan
tillgångar och icke af omständigheterna kan ådagalägga, att han har
arbete eller söker sådant, behandlas såsom lösdrifvare, på sätt här nedan
sägs.

''Pilj _ ___— .— —--— — — — — — — sedlighet.

§ 5. Den — —--—--— — -— —--hålla förhör

samt till protokollet anteckna så väl orsak till anhållandet och hvad
den anhållne kan till sin ursäkt förebringa, som jemväl hvad polistjenstemannen
har sig bekant i afseende å tiden, som lösdrifvaren i orten
vistats och huru han derunder sig förhållit.

Befinnes dervid-----------underrättelse

derom.

§ 7. 1 mom. År någon — — — — — — — — -—- anhållits.

2 mom. Anträffas--— — — — — — — — — — —

stadsfiskal.

3 mom. Den, som utom det län, hvarinom han skall anses hafva
sin hemort, är i saknad af bostad och medel till sitt uppehälle, utan
att kunna enligt 5:te och 7:de §§ behandlas, må, om han hos polismyndigheten
gör anhållan att blifva homsänd och ej förut sådan förmån åtnjutit,
häktas och öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande i den
ort, der häktningen skett, dervid protokoll öfver häktningsåtgärden tillika
med de närmare omständigheterna, som föranledt denna, bör bifogas.
På Konungens Befallningshafvande må vidare bero, om den häktade
skall ställas på fri fot eller till sin hemort försändas, i livilket

senare fall rikets polismyndigheter derom böra genom Konungens Befall
ningshafvandes försorg underrättas.

§ 8. Har lösdrifvare — —-------förbehandling,

som nu är sagd.

Konungens Befallningshafvande i det län, som tvångsarbetet ådömt,
åligge, att sedan lösdrifvare eller den under polisuppsigt stälde, blifvit
till tvångsarbetsanstalt afsända polismyndigheten i den dömdes hemort
underrätta om tiden för tvångsarbetet och stället, der det skall aft
jo nas.

§ 12. Ej skall--— —--- ---—---åtnjuta full

försörjning, så vidt han ej för ett sådant lefnadssätt, att han är vådlig
för allmän säkerhet eller stör allmän ordning eller sedlighet, då i sådant
fall han, om ej arbetsförmåga helt och hållet saknas, må blifva till
tvångsarbete dömd.

Såsom skäl för de ändringar och tillägg jag i komiterades förslag
underdånigst framställt, får jag i underdånighet anföra, att jag anser:

beträffande 1 §, den, som anhålles såsom misstänkt för lösdrifveri
höra sjelf ådagalägga omständigheter, hvaraf kan slutas, att han söker
arbete eller kan under sin vandring utan andras betungande försörja
sig sjelf; och

angående 5 §, att det protokoll, som af polisfjenstemannen skäll
uppsättas och till Konungens Befallningshafvande öfverlemna^,- bör särskild!
innehålla hvad polisfjenstemannen har om lösdrifvarens vandel
sig bekant. För Konungens Befallningshafvande, som har att afgöra
dels huruvida rikets ofri ga polismyndigheter skola angående den lösdrifvaren
meddelade varningen underrättas eller icke och dels om den
förklarade lösdrifvaren, som ånyo med lösdrifveri beträdes, skall tvångsarbete
ådömas eller icke, bör enligt mitt förmenande vara af ej ringa
vigt att veta, huruvida lösdrifvaren gjort sig känd att föra ett supigt
och liderligt lefnadssätt eller vara för allmän säkerhet, ordning och sedlighet
vådlig; om emot honom ej förekommit särskild anmärkning eller
om han t. ex. ej antagit arbete, som kunnat erhållas, eller afvikit, från
arbete och försmått en skälig arbetsförtjenst m. m.

Hvad mitt föreslagna tillägg till 7:de § att på egen begäran kunna
få häktas, angår, finner jag ett sådant tillägg behöflig!, för att en utom
''sin hemort kringvandrande person, som ofrivilligt kommit i den belägenhet,
att han ej kan sjelf förskaffa sig lifsuppehälle!, ej må af omständigheterna
tvingas att genom betleri eller på annat obehörigt sätt
söka erhålla hvad han tarfvar, för att kunna uppnå hemorten. Skulle
eu sådan person ej af sin bekymmersamma belägenhet låta sig varnas,

utan ånyo begifva sig’ ut i landet utan garanti att erhålla nödig arbetsförtjenst
eller, om sådan erhålles, ej tillse att af densamma göra behöfliga
besparingar för hemresa, må lian skylla sig sjelf, om lian förfaller
och blifver såsom lösdrifvare behandlad.

Mitt föreslagna tillägg till 8 § anser jag af vigt, för att polismyndigheten
i den dömde lösdrifvarens hemort må hafva kännedom om
hvar denne sig uppehåller och om tiden för det honom ådömda tvångsarbete.
. .

Likaså anser jag att mitt föreslagna tillägg till 12 § är behöflig!,
enär någon gång förekommer, att personer, som eg a full försörjning,
i medvetandet af att ej kunna ådömas allmänt arbete, antingen på det
oförsyntaste sätt stryka omkring och öfva betleri eller på annat sätt
gorå sig vådliga för allmän säkerhet, ordning och sedlighet.

I komiterades underdåniga förslag finnes enligt mitt förmenande
för öfrig t en bristfällighet, hvarå jag underdånigst anser mig böra fästa
uppmärksamhet.

Om lösdrifvare eller under polisuppsigt stäld person, som enligt
8 § till Konungens Befallningshafvande öfverlemnats, af Konungens
Befallningshafvande frigifves, finnes ej bestämmelse, att rikets polismyndigheter
derom böra underrättas, om skäl dertill finnes, såsom t.
ex. om den ifrågavarande personen blifvit instäld inför Konungens Befallningshafvande
i annat län, än han sjelf tillhör eller om han plägar
ombyta hemorter i olika län eller föra ett kringstrykande lefnadssätt.
Följden af att ett sådant kungörande ej i lagen förutsättes skola ega
rum blifver, att en person, som stryker landet omkring och väl förtjenar
att tvångsarbete undergå, kan genom ett fördelaktigt utseende, eller
förmåga att ådraga sig medlidande m. m. lyckas att gång på gång få
friheten och undslippa tvångsarbetet.

I hide mom. 5:te § finnes bestämmelse derom, att Konungens Befallningshafvande,
om Konungens Befallningshafvande dertill finner skäl,
eger att meddela rikets polismyndigheter kännedom om varningen,
hvarom protokollen från de underordnade polismyndigheterna inkommit
och hvilka föranledt förhör med den varnade inför Konungens Befallningshafvande,
men om sådant förhör ej hållits, synes mig ifrågavarande
lagställe ej tydligt innebära förpligtelse för Konungens Befallningshafvande
att, om lian dertill anser skäl, varningen kungöra; och
anser jag ej heller å annat ställe i lagförslaget förekomma förpligtelse
i ifrågavarande afseende. ..v , fö

Under hemställan huruvida de af mig i underdånighet gjorda anmärkningar
emot komiterades underdåniga förslag kunna anses vara

UföH

af sådan vigt att de böra åstadkomma i ett eller annat afseende någon
förändring i lagförslaget framhärdar

Underdånigst
Edv. Raab.

Upsala Rådhus den 28 Februari 1883.

4. Landshijfdingeembetet i Södermanlands län.

Till Konungen!

Till följd af nådig remiss den 22 September 1882 får Landshöfdingeembete!;
härmed i underdånighet, med öfverlemnande af poliskammarens
i Eskilstuna infordrade underdåniga yttrande i ämnet, afgifva
eget utlåtande öfver af särskilda komitorade uppgjordt förslag till förordning
angående lösdrifveri in. in.

Emot den af komiterade uppstälda förändrade rättsgrund för
ifrågavarande preventiva lagstiftning har Landshöfdingeembetet så mycket
mindre något att anmärka, som detsamma fullständigt delar komiterades
uppfattning om olämpliglieton af det försvarslöshetssystem, som
i nu gällande lagstiftning har sitt uttryck, och om vigten deraf att
bättre tillgodose sådana samhällsmedlemmars personliga frihet, som, utan
att hafva ådagalagt vanart eller osedlighet, hemfallit till, mången gång
oförvållad, sysslolöshet.

Beträffande deremot de i författningsförslaget intagna bestämmelser
rörande behandlingen af lösdrifvare hyser Landshöfdingeembetet
i afseende å deras lämplighet för dermed åsyftadt ändamål åtskilliga

betänkligheter, hvilka Landshöfdingeembetet härmed tillåter sig i korthet
framhålla.

Enligt § 5 mom. 1 skulle det tillkomma en hvar utan någon inskränkning
att anhålla och hos ortens polismyndighet inställa den, som
beträdes med lösdrifveri. Men att åt hvilken samhällsmedlem som helst
inrymma rätt att i första hand bedöma, huruvida eu person må anses
såsom lösdrifvare, och att med denne vidtaga åtgärder, som faktiskt
innebära förlust af dennes personliga frihet under den kortare eller
längre tid, som förflyter, innan vederbörande polismyndighet, som på
landsbygden tilläfventyrs är boende på flera mils afstånd, varder anträffad,
anser Landshöfdingeembetet lemna ett allt för stort spelrum
åt fåkunuigheten och godtycket och derföre icke vara tillrådligt, emedan
hos den anhållande icke sällan torde komma att saknas erforderlig insigt
att kunna rätt urskilja de omständigheter, hvilka dervid böra tagas
i hufvudsakligt betraktande. Långt bättre synes det Landshöfdingeembetet
vara att öfverlemna ofvanberörda preliminära behandling af
kringstrykande personer åt inom kommunerna utsedde tillsyningsmän,
af hvilka i följd af deras lefnadsställning och detta förtroendeuppdrags
natur skäligen kan förväntas nödig urskilning och opartiskhet att
pröfva beskaffenheten af kringvandrares lefnadssätt och att icke utan
giltiga skäl antasta dennes personliga frihet. Det kan visserligen icke
förnekas, på sätt komiterade äfven anmärkt, att tillsyningsmanna-institutionen,
sådan den finnes i nu gällande försvarslöshetsstadga omnämnd,
icke hittills, åtminstone på landet, motsvarat det gagn, som med densamma
åsyftades, hvilket hufvudsakligast torde bero på den länge fortvarande
allmänna obenägenheten för mottagande af kommunala bestyr,
särdeles af ifrågavarande art, äfvensom af kommunernas farhåga för
de möjliga kostnader, som af denna befattningens handhafvande kunde
blifva en följd. Men då med stigande medborgerlig anda och vexande
erfarenhet om behofvet af dylika tillsyningsmän, denna institution, som
under sista årtiondet blifvit här i länet inom de flesta kommuner bragt
till verklighet och åstadkommit skönjbara resultat till ståtande af kringstrykeri
och bettlande, torde gå en bättre framtid till mötes, samt tillsy
ningsmanna-beftittningen tillika är afsedd att fortfarande bibehållas
för uppsigt öfver bettlare, förefaller det Landshöfdingeembetet, att
nämnda institution, under förutsättning att densammas ovilkorliga införande
i hvarje kommun påbjödes och öfvervakades, skulle varda mycket
användbar i fråga om lösdrifvares anhållande och öfverlemnande
till polismyndigheten. Enahanda myndighet torde ock lämpligen böra
anförtros fjerdingsmännen, hvilka numera i de flesta fall ega dertill erforderliga
insigter.

Uet äfvenledes i komitéförslagets § 5 förefintliga stadgandet, att
anhållen lösdrifvare skall af polistjensteman efter föregånget förhör varnas
för påföljden af lösdrifveri, synes Landshöfdingeembetet, om ock i
viss mån lämpligt för rikets städer, der ständig polismyndighet är att
tillgå, likväl icke för landsbygden vara ändamålsenligt. Med hänsigt
dels till dervarande polistjenstemäns fåtalighet och deras tjensteområdens
storlek dels till mängden af deras olikartade, med täta och vidlyftiga
resor förenade tjenstebestyr, Indika under vissa tider af året
hålla dem för flera dagar, ja till och med veckor aflägsnade från deras
hem — såsom då kronofogden är sysselsatt med kronouppbörden, bevillningstaxeringar
och husesyner samt länsmannen med vägsyner, närvaro
vid mantalsskrifningar och tingssammanträden samt med soldattorpsyner
— lär det otvifvelaktigt blifva tidtals med stora svårigheter
och mycken tidsutdrägt förknippadt att anträffa ortens kronofogde eller
länsman för att få anhållen person förhörd och varnad, helst sådant
åtgörande med den omständliga procedur, som i förslaget angifves,
svårligen torde kunna af polistjenstemännon annorstädes än å deras
tjenstestationer verkställas. Nyssberörda omständighet i förening med
förekommande långa afstånd mellan anhållningsplatsen och tjenste mannens
bostad samt, icke minst, obehaget af och kostnaderna för den anhållnes
herbergerande, underhåll och forsling till polistjenstemannen,
för Indika utgifters godtgörande anvisning icke i författningsförslaget
lenmas, komma, enligt Landshöfdingeembetets mening, att väsentligt
motverka en mera vidsträckt tillämpning af sist ifrågakomna stadgande,
hvartill såsom ytterligare skäl kan läggas saknaden af föreskrift, huru
förfaras skall, då vederbörarde polismyndighet icke för omförmälda ändamål
anträffas.

Då den föreslagna varningsåtgärden är af beskaffenhet att kunna
utöfva ett afgörande inflytande på lösdrifvarnes framtida behandling,
kan ock skäligen dragas i tvifvelsmål, huruvida länsmän och stadsflskaler
äro lämpliga att dermed taga befattning. Visserligen är den frågan,
om varning bör meddelas eller icke, af så enkel natur, att densamma
bör kunna af krono- och stadsbetj eningen pröfväs. Men emedan
hos alla till denna talrika klass hörande tjensteman icke lär få
förväntas lika nit och intresse vid behandlingen af så beskaffade ärenden,
tinnes anledning befara, att tillämpningen af förslagets stadganden
i detta hänseende skulle komma att utfalla mycket olika. Skyldigheten
att öfver förhöret med den anhållne föra protokoll och tillställa
denne skriftligt besked öfver varningen samt insända afskrifter
af dessa handlingar till Konungens Befallningshafvande torde på mången
polistjensteman, särskilt vid tillfällen, då hans tid är tagen i an -

2 B

språk af andra göromål, verka derhän, att han eftersätter varningen,
för att. undgå det med densamma förenade besvär och arbete; och någon
verksam kontroll mot dylik försumlighet torde endast undantagsvis
varda möjlig, eftersom, då varning icke meddelas, någon upplysning
om förhöret och förloppet dervid icke, enligt författningsförslagpt,
skulle af polistjenstemannen lemnäs Konungens Befallningshafvande.

Komiterades förslag, att lösdrifvaren skall varnas å den ort, der
han anträffa®, och icke uteslutande i hans hemort, tror Landsliöfdingeembetet
kunna komma att leda till många förvecklingar och svårigheter,
då fråga uppstår om lösdrifvares vidare behandling. Af anhållna
lösdrifvare är vanligen en stor mängd, för att ej säga flertalet, i: saknad
af betyg; rörande deras identitet, hvars bestyrkande på detta sätt
de gemenligen ringakta; och i sådana fall oger den förhörande, för utrönande
af den anhållnes person och lefnadsomständigheter, ingen
annan vägledning än de uppgifter derom, som den sistnämnde lemnar.
Dessa afgifvas visserligen oftast af den nybörjandq kringstrykaren sanningsenligt,
men så är ingalunda förhållandet med don förfarne lösdrifvaren
eller den klass af kringstryka^, hvilken förnämligast skulle blifva
föremål för den ifrågastälda nya försvarslagstiftningen. IIos detta slag
af lösdrifvare förefinnes ofta en förklarlig åtrå att, genom föregifvande
af annat namn, söka dölja sitt eget; och
vare inställes hos polistjensteman å trakt, som är långt aflägsen från
den förres hemort, torde tvifvelsutan donna frestelse blifva obetvinglig,
om han kan hysa hopp att derigenom undgå häktning och afforsling
till hemorten, der hans uppgifter lätteligen kunna kontrolleras, utan
undslipper med en varning. Enligt § 7 mom. 2 i författningsförslaget
skulle väl den anhållne, hvilkens uppgifter om namn och hemort skäligen
kunna anses osanna, vara underkastad äfventyret af häktning och
försändande till Konungens Befallningshafvande; men, utom det att ett
dylikt äfventyr sällan injagar någon skräck hos den vane lösdrifvaren,
kunna dessa uppgifter framställas med sådant sken af trovärdighet, att
polistjenstemannen, af obekantskap med förhållandena inom den anhållnes
uppgifna hemort, föres bakom ljuset och frigifver denne med meddelande
af varning. Har den anhållne härvid begagnat sig af helt och
hållet uppdiktadt namn, sker visserligen ej värre, än att lian för den
gången undkommer hvarje påföljd af sitt lösdrifveri och af den gynsamma
utgången lockas och lockar andra till nya dylika försök; men
om, såsom icke sällan inträffat och antagligen äfven hädanefter inträffar,
lösdrif varen betjenar sig af annans namn, kan häraf uppstå den betänkliga
följden, att, om den, som i verkligheten eger detta namn, varder beträdd
med lösdrifveri och varnad, den förra varningen jemväl kommer

att föras honom till last och inverka bestämmande på hans framtida behandling-,
utan att erforderlig upprättelse kan komma honom till godo.
Föreskrifterna i § 5, rörande varningsprotokolls innehåll, innebära ingalunda,
enligt Landshöfdingeembetets mening, betryggande korrektiv
mot dylikt misstag, lika litet som den i § 5 mom. 3 förefintliga anvisningen
åt den varnade att anmäla sig till förhör inför Konungens Befallningshafvande,
då otvifvelaktigt den varnade, om ej af annat skal, så åtminstone
af brist på tillgångar att för sådant ändamål uppehålla sig i
länet och begifva sig till länsresidenset, sällan torde komma att påkalla
så beskaffad åtgärd. Och någon rättighet för Konungens Befallningshafvande
att i annat fall än, då förhör derstädes förekommer, pröfva befogenheten
af och undanrödja en af polis!] ensteman meddelad varning,
synes författningsförslaget ej medgifva, derest icke åt stadgandet i § o
mom. 4, att Konungens Befallningshafvande, »om lian dertill finner skäb
skall underrätta rikets polismyndigheter om varningen, kan gifvas en
sådan tolkning. Men i mera tydliga ordalag borde då eu dylik pröfningsrätt
vara uttryckt.

Då af bestämmelsen, att lösdrifvarens behandling förutom hans
dömande till tvångsarbete, skall ega rum å den ort, der lian anträffas,
med nödvändighet framgår, att alla de med lösdrifvaren vidtagna åtgärder,
som kunna ega inflytande på hans framtida behandling, skola
meddelas rikets samtliga polismyndigheter, synes åliggandet i detta
afseende för Konungens Befallningshafvande böra göras ovilkorlig! och
sålunda, till undvikande af missförstånd, de här ofvan kursiverade orden,
»om han dertill finner skäl» utgå ur mom. 4; hvarjemte undervisning
om det sätt, hvarpå detta kungörande skall ske, torde höra i författningen
inrymmas. Endast i motiven hafva komiterade angifvit utvägen
härför medelst ifrågavarande underrättelsers intagande i tidningen
»Polisunderrättelser»; men i sjelfva lagen bör väl fullständig bestämmelse
om förfaringssättet härvid förefinnas, på det att, såframt
förutsättningen om Polisunderrättelsernas anlitande för detta ändamål
icke varder verkliggjord, vederbörande oj ma sväfva i ovisshet, huruledes
denna, i anseende till dess möjliga följder så vigtiga skyldighet
skall fullgöras, utan användande af den orimliga utvägen att skriftligen
delgifva öfriga polismyndigheterna omförmälda meddelanden. Vidare synes
det Landshöfdingeembetet angeläget, att, ehvad dessa underrättelser
varda i »Polisunderrättelser» eller annorstädes samlade och offentliggjorda,
den handling, som såmedelst kommer att utgöra källan för myndigheternas
kännedom om lösdrifvare, uttryckligen i författningen förklaras ega
laga vitsord, så att deri förekommande uppgifter må kunna såsom giltiga
grunder för myndigheters beslut i sa beskaffade ärenden aberopas.

I fråga om lösdrifvares behandling hyser Landshöfdingeembetet,
i motsats mot komiterade, den åsigt, att, sedan anhållen kringvandrare
blifvit af polismyndighet i den ort, der han anträffas, förhörd och dervid
befunnits hafva enligt §§ 1 och 2 i författningsförslaget gjort sig
förfallen till lösdrifveri, hans varnande, ställande under polisuppsigt,
förklarande för lösdrifvare och dömande till tvångsarbete borde verkställas
af vederbörande, i lösdrifvarens hemort anstälda polismyndigheter.
Genom ett sådant förfarande vunnes dels stor lätthet att åstadkomma
noggrann kännedom om lösdrifvarens person och alla de på
hans författningsenliga behandling inverkande omständigheter äfvensom
omöjlighet för denne att söka genom missledande eller sanningslösa
uppgifter föra myndigheterna bakom ljuset, dels ock erforderligt
rådrum och större utsigt för lösdrifvaren att kunna återgå till ett ordentligt
och arbetsamt lefnadssätt genom det bistånd dertill, som företrädesvis
i hemorten kan i vanliga fall stå honom till buds.

Varnas åter lösdrifvaren å den främmande ort, der han anhålles,
förblifver han efter varningens meddelande i precis samma nödstälda
och hjelplösa belägenhet, som förut. Befinnande sig på för honom
obekant ort utan medel till uppehälle eller fortkomst och utan att der
räckes honom någon hjelpsam hand till beredande af arbete, nödgas
lösdrifvaren fortsätta sitt lefnadssätt att tiggande och kringstrykande
fortskaffa sig till annan ort, hvarest han ej heller undfår något arbete,
men måhända redan inom ett par veckors förlopp eller till och med
kortare tid efter första varningen bekommer af någon nitisk men till
äfventyra omdömessvag polistjensteman sin andra varning. Och på
sådant sätt genomgår lösdrifvaren helt snabbt de föreskrifna preliminära
behandlingsgraderna och är snart bragd derhän att varda för lösdrifveri
dömd till tvångsarbete, utan att — hvad med varningarne
dock måste vara åsyftadt — nödig tidsutdrägt och utväg dessförinnan
varit honom lemnad att genom arbete söka sin utkomst. Häremot kan
visserligen förväntas det inkast, att de flesta lösdrifvare, begifna på
lättja och tiggeri, icke åstunda arbete och derför ej förtjena undseende.
Men om äfven detta förhållande må vara i regeln sannt, är dock visst
att, särdeles i tider, då en eller flera näringsgrenar lida af ekonomiskt
betryck, mången, för tillfredsställande af de oundgängligaste lefnadsbehofven,
måste tillgripa lösdrifveri, just derföre att han ej är i stånd
till att skaffa sig arbete.- Och för polistjensteman å den trakt, der
den anhållne lösdrifvaren ej har sin hemort och denues lefnadsförhållanden
följaktligen ej äro kända, torde det oftast blifva mycket svårt,
om ens möjligt, att skilja emellan den arbetssökande kringstrykaren
och den verklige lättingen, emedan den sistnämnde just under sådana

tidsförhållanden lättast kan uppträda såsom skenbart sökande arbetsanställning,
då lian ej behöfver befara, att hans erbjudanden i detta
hänseende varda antagna.

Det här ofvan af Landshöfdingeembetet förordade tillvägagående
mot lösdrifvare skulle val, då sådan å främmande ort anhålles och
beträdes med lösdrifveri, medföra dennes häktande och försändande till
Konungens Befallningshafvande eller polismyndigheten i hemorten, för
att der behandlas och sålunda onekligen i viss mån motverka den inskränkning
i lösdrifvarens fångforsling, som komiterade velat åstadkomma.
Men härvid tillåter Landshöfdingeembetet sig anmärka, att
ett så ymnigt häktande och transporterande af försvarslöse som under
nu gällande lagstiftning i ämnet egt rum, icke i allt fall vore att
befara. Till följd af de bestämda föreskrifter, rörande vilkoren för
lösdrifvares varnande och vidare behandling, som i författningsförslaget
förefinnas, skulle nemligen under loppet af två år från lösdrifvarens
första varnande, denne kunna högst tre gånger häktas, innan han i
sammanhang med den sista häktningsåtgärden dömdes till tvångsarbete,
och under de efter frigifningen från tvångsarbetet, närmast följande
två åren förekomma ej heller vidare häktning än den, som omedelbart
föreginge hans förnyade dömande till dylikt arbete. Statens
kostnader för lösdrifvares forslande komme ändock att betydligt nedbringas
och synas Landshöfdingeembetet dessutom fullt motvägas af
de fördelar, som lösdrifvares behandling i hemorten skulle medföra
och till hvilka, såsom den icke minst verkande, torde skäligen kunna
hänföras den större eftertrycklighet och vigt, som gåfves åt varningsoch
öfriga preventiva åtgärderna, om en hvar af dessa beledsagades
af häktning.

Nyköping i Landskansliet den 31 Mars 1884.

Underdånigst:

På Landshöfdingeembetets vägnar:
Johan Lagerhjelke. Gustaf Nordeman.

Poliskammaren i Eskilstuna.

Stormäktigste Allernådigste Konung!

Poliskammare!!, som af Landshöfdingeembetet i Södermanlands
län genom Magistraten härstädes affordrats underdånigt yttrande öfver
det af dertill i nåder förordnade komiterade utarbetade underdåniga
förslag till förordning angående lösdrifveri jemte öfriga dit hörande
författningsförslag, får, efter härom tagen kännedom, förmäla sig icke
hafva något, i afseende å samma förslag, att erinra.

Poliskammaren framhärdar med djupaste vördnad, trohet och nit

Stormäktigste Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

tropligtigste tjenare och undersåte
Sixten Alm.

Eskilstuna den 8 November 1882.

5. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län.

Till Konungen.

Sedan till fullgörande af Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift i
remiss den 22 sistlidne September å det af särskilt förordnade komiterade
den 31 förutgångne Augusti afgifna förslag till »förordning angående
lösdrifveri m. in.», yttrande blifvit infordradt och inkommit från
Poliskammaren i Norrköping, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
detsamma härmed öfverlemna och jemväl för egen del deröfver
nu afgifva infordradt utlåtande.

Beträffande härvid först förslaget till rubrik å ifrågavarande förordning,
synes detsamma Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande mindre
lyckligt valdt, icke allenast derför att ordet »lösdrifveri)), som i och för
sig torde vara ett temligen vulgärt och i lagspråket hvarken häfd egande
eller förtjenande uttryck, motsvarar blott en jemförelsevis obetydlig del
af hvad i sjelfva förordningen bestämmes och i egentlig mening icke
låter sig tillämpas på hvarken de i 2 mom. af 1 § omförmälda personer
eller annat än undantagsvis på dem, som enligt de nya bestämmelser,
förordningen skulle komma att i lagstiftningen införa, böra »stå
under polisuppsigt», utan äfven derför att förordningen afser bestämmandet
af påföljder för dem, som utan att sysslolöse kringstryka, på
samma gång de icke hafva eller söka ordentligt arbete, föra ett sådant
lefnadssätt, att de äro vådliga för allmän säkerhet eller störa allmän
ordning eller sedlighet, samt för den skull väl icke kan sägas utgöra
den reglering af lösdrifveriförhållanden, hvilken enligt den nu föreslagna
rubriken skulle utgöra föremålet för dess bestämmelser.

Med afseende derå och då enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
åsigt i sin ordning vore, om den nya författningen redan i
sin rubrik angåfve något af den nu gällande författning, i hvars ställe
den skulle komma, tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hemställa, om icke rubriken kunde i stället för den föreslagna blifva:
»Förordning angående till allmänt arbete förfallne och under polisuppsigt
stående personer».

Hvad derefter sjelfva författningsförslaget angår, anser sig Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som instämmer i förslaget om bestämmelse
af polisuppsigt för dem, som för svårare förbrytelse blifvit
dömde medborgerligt förtroende förlustige, böra framställa en bestämd
erinran mot uttrycket, att de i författningen afsedde personer skola
”dömas” till tvångsarbete.

Personerna i fråga hafva nämligen icke begått någon egentlig förbrytelse,
som kan föranleda en “dom“ af ifrågavarande beskaffenhet,
utan de hafva blott genom en i många fall kanske af oförmåga föranledd
underlåtenhet att skaffa sig stadigt arbete och hemvist gjort det
nödvändigt för samhället att om dem taga sådan hand, att ett fortsättande
af deras hem- och arbetslösa tillstånd icke skall föranleda dem
till verkligt brottsliga handlingar. Af sådan anledning behandlas de
äfven af de administrativa myndigheterna och icke af domstolarne. I
följd häraf måste äfven dessa myndigheters åtgörande med afseende å
ifrågavarande personer endast vara preventiva men icke bestraffande.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan derför icke tänka
annat, än att med ifrågavarande personer fortfarande, såsom hittills med

de s. k. försvarslösa, skall förfaras så, att när de antingen genom pålitliga
medmenniskors biträde eller genom andra inträffande omständigheter
komma i den ställning, att de icke vidare kunna anses medföra
någon våda för samhällets rättmätiga kraf på säkerhet och ordning
eller sedlighet, det tvångsarbete, hvartill myndigheterna förordnat att
de skola hållas, genast upphör, utan afseende på den tid, som vid afkunnandet
af beslut om tvångsarbetet blifvit bestämd.

Så snart fullt pålitlig och till deras vårdande lämplig befunnen
person anmält sig att i äretjenst uttaga en till tvångsarbete enligt denna
förordning hållen person, eller denna genom arf eller på annat sätt
kommer i den ställning, att han finnes böra kunna sig godt försörja,
bör han fördenskull å fri fot ställas, dock med vilkor, att den honom
erbjudna tjensten blifver minst årstjenst med de för husbonden deraf
följande förpligtelser, som likväl ej böra kunna genom ensidigt aftal
med den i tjenst tagne och utan godkännande af vederbörande polismyndighet
rubbas. Derjemte torde icke böra öfvergifvas den i nu gällande
författning intagna bestämmelse om rätt för den till allmänt arbete
hållne, som, jemte det han visat ordning och pålitlighet i sitt uppförande
vid tvångsarbetsanstalten, genom flit der sammansparat ett visst
penningebelopp af t. ex. 150 kronor för man och 100 kronor för qvinna,
att derpå blifva från tvångsarbetets fortsättande befriad.

Med tillämpning af de åsigter, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
sålunda uttalat, föreslås underdånigst följande förändrade lydelse
för de delar af förslaget till förordning i ämnet, som deraf hufvudsakligen
beröras.

§ I Hvar,

som obehörigen stryker landet omkring, må, när han finnes
utan tillgångar, och omständigheterna ådagalägga, att han icke har eller
söker arbete, kunna förklaras vara till allmänt arbete förfallen och sedermera
dertill hållas i den ordning och på sätt här nedan sägs.

Till enahanda påföljd vare ock den förfallen etc.

§ 2.

Befinnes den, som är förlustig medborgerligt förtroende, vara i
i de omständigheter 1 § angifver, skall han efter ty etc.

§ 5.

Mom. 1. Den, som under de i 1 § omförmälda omständigheter

anträffas, må anhållas — — — — öfver hans utseende, meddela honom
varning samt för honom uppläsa etc.

Mom. 2. Erhåller den, som jemlikt 2 § skall stå under polisuppsigt,

1 1 mom. föreskrifven varning, då inträde uppsigten öfver honom etc.

§ 6.

Mom. 1. Varder någon, som icke står under polisuppsigt, innan

2 år förflutit, sedan honom meddelad varning blifvit kungjord, åter under
de i 1 § angifna omständigheter anträffad och derför ånyo enligt
5 § varnad, må Konungens Befallningshafvande förklara honom vara
till allmänt arbete förfallen; och skall underrättelse etc.

Mom. 2. År till allmänt arbete förfallen person, som åter kommit
i besittning — — — — — polistjensteman, som meddelat varningen -och sedan den anhållen blifvit etc.

§ 7-

Mom. 1. År någon förklarad vara till allmänt arbete förfallen eller
stöld under polisuppsigt, och anhålles han ånyo under de i 1 § angifna
omständigheter eller iakttager etc.

§ 8.

Har till allmänt arbete förfallen person eller den, som är stöld
under polisuppsigt — — — — till protokollet antecknade, förordna,
det han må hållas till tvångsarbete från och med 6 månader till och
med 2 år, om han står under polisuppsigt, samt i annat fall från och
med 1 månad till och med 1 år, derest han icke före denna tids utgång
antingen genom arf eller annan sådan tilldragelse kommer i de vilkor,
att han icke längre kan anses komma att fortsätta det lefnadssätt
som till tvångsarbetet varit vållande, eller med ådagaläggande af ordning
och pålitlighet i sitt uppförande, vid tvångsarbetsanstalten sammansparat
man 150 kronor och qvinna 100 kronor, eller ock lyckats
honom erhålla laga äretjenst hos person, som hos Konungens Befallningshafvande
pröfvas lämplig att honom antaga i sådan tjenst, som
likväl då icke må utan vederbörande polismyndighets medgifvande före
den ursprungligen aftalade tjenstetidens slut rubbas; i hvilka fall tvångsarbetet,
äfven om det blifvit för längre tid bestämdt, genast upphör.
År den häktade — — — Har den anhållne sin hemort etc.

§ 9.

Har den, Horn förklarats vara till allmänt arbete förfallen, förordnats
böra till sådant arbete hållas, galle etc.

§ 10.

Beslut, hvarigenom någon förordnats böra till tvångsarbete hållas,
skall för honom afkunnas etc.

§ n.

Vill någon söka ändring i Konungens Befallningshafvandes beslut,
hvarigenom blifvit förordnadt, att han skall till tvångsarbete hållas, eger
han — — — hvarigenom någon blifvit förklarad vara till allmänt arbete
förfallen eller i fråga om polisuppsigt etc.

§ 12-

Ej skall efter denna förordning någon hållas till tvångsarbete —
— — sedan han tvångsarbete börjat oförmögen etc.

§ 13-

Arbetstiden beräknas etc.

§ 14-

— — — förekomma, att den, som skall till tvångsarbete hållas,
bör sändas etc.

§ 15.

Under polisuppsigt stående eller eljest till allmänt arbete förfallen
person, som från etc.

§ 16-

Mom. 1. Under polisuppsigt stående eller eljest till allmänt arbete
förfallen person anses hafva etc.

§ 17.

1---tillsyn å under polisuppsigt stående eller eljest till allmänt
arbete förfallna personer---— och böra för nämnde per soner

bereda utväg till arbete.

Underrättelse, att person blifvit varnad enligt denna förordning
eller förklarad vara till allmänt arbete förfallen eller stäld under polisuppsigt,
skall af vederbörande polistjensteman i personens hemort, inom
8 dagar, efter det underrättelse kommit tjenstemannen till banda, meddelas
kommunalnämnden i den kommun, den under polisuppsigt stående
eller eljest till allmänt arbete förfallen person tillhör.

§ 18.

— — — ege mot under polisuppsigt stående eller eljest till allmänt
arbete förfallen person åtnjuta etc.

Och torde jemväl öfriga förslag till förändringar i författningarna
bringas till öfverensstämmelse med hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
här ofvan föreslagit, derest detsamma vinner nådigt
afseende.

Underdånigst

ROBERT DE LA GARDJE.

Adolf Wallenberg.

Linköpings slott i Landskansli den 28 Mars 1883.

Poliskammaren i Norrköping.

Till Konungen.

Öfver det af dertill i nåder förordnade komiterade afgifna underdåniga
förslag till förordning angående lösdrifveri jemte öfriga till
ämnet hörande författningsförslag, får Poliskammaren, till åtlydnad af
Eders Kongl. Maj:ts nådiga vilja, härmed afgifva underdånigt yttrande:

Att nu gällande stadganden angående försvarslöse och till allmänt
arbete förfallne personer tarfva omarbetning för att åt denna
lagstiftning bereda en enklare form och mera öfverensstämmelse med
lagstiftningen i närbeslägtade ämnen, likasom ock att en behöflig mildring
uti dessa stadgandens i många fall alltför stränga bestämmelser
särskild! betingar förändringar, kan ingalunda förnekas. Huruvida det
deremot kan anses behöflig! att med frånträdande af den princip, hvarpå
lagstiftningen i ämnet hittills hvila!, antaga en, om icke ny, dock
annan dylik, kan deremot mera ifrågasättas. Det preventiva skyddet
mot rättskränkningar, som blifvit lagdt till grund för komiterades förslag,
är ingalunda främmande för nu gällande lagstiftning i ämnet, och
då visst är att de qvalifikationer, som äro utmärkande för försvarslösheten,
arbetslöshet i förening med medellöshet, i de flesta fall alstra
lösdrifveriet såsom en följd, synes det nuvarande systemet, som i det
preventiva syftet påbjuder laga försvar-, vara lika berättigad! och väl
grundad!, som det nyuppstälda, hvilket blott förbjuder och bestraffar
lösdrifveriet. Då i öfrig! begreppet lösdrifvare, enligt komiterades förslag,
synes temligen obestämdt, enär den för lösdrifvare!!, enligt 1 punkten
i § 1 utmärkande egenskapen att stryka landet omkring, redan i
nästa punkt är öfvergifven, hvarförutom man på grund af föreskriften
i § 6 råkar i tveksamhet, huruvida icke benämningen lösdrifvare uteslutande
tillkommer dem, som genom Konungens Befallningshafvandes
förklarande, i denna deras egenskap, så att säga, vunnit bekräftelse,
synes åtminstone ej sjelfva benämningen lösdrifvare ega något företräde
framför benämningen försvarslös, såsom innefattande alla dem,
som äro underkastade de preventiva åtgärderna.

Hvad vidare angår förslagets bestämmelser rörande dessa åtgärder,
så torde isynnerhet den del deraf, som angår polisuppsigt, vara
förtjent af all uppmärksamhet, såsom behöflig i och för underlättad
tillsyn öfver för svårare brott straffade personer. Beträffande den
verksammaste af alla åtgärderna — ådömandet af tvångsarbete —• vore
säkerligen nyttigt om någon större frihet, än enligt förslaget, blefve
lemnad i tillämpningen häraf. Finnes någon anledning att förvänta
åsyftad påföljd af varningars meddelande, då böra dessa naturligtvis
ej sparas, utan gerna förnyas två, tre eller flera gånger, så länge hopp
om förbättring ej är ute, men i motsats härtill förekomma till behandling
ej sällan personer, hvilkas sinnesbeskaffenhet trotsar hvarje varning
och livilka, utan att vara straffade för brott, ändock måste räknas
till de för samhället vådliga, och mot dessa bör polismyndigheten
ega makt att förfara med större skyndsamhet, än med föreskrifterna
om upprepade varningar och förklarandet att vara lösdrifvare torde

vara förenlig. Sjelfva termen »förklara vara lösdrifvare» synes mindre
väl vald, då densamma ej innefattar något annat, än som rörande
den ifrågavarande personen bör för såväl honom sjelf som polismyndigheten
genom de upprepade varningarne förut vara väl bekant, och
torde böra utbytas mot någon annan, som mera utmärker den ifrågavarande
lösdrifvarens särskilda qvalifikation att genast, utan vidare
varning, kunna dömas till allmänt arbete.

1 fråga om förfaringssättet vid behandlingen af lösdrifvare vore
säkerligen önskligt att vinna större enkelhet, än enligt komiterades
förslag. Bestämmelserna om formliga protokolls förande vid förhör
med lösdrifvare jemte allt hvad i dessa bör innefattas såsom t. ex.
den anhållnes alla lefnadsomständigheter, hvilkas antecknande å skilda
tider och ställen säkerligen ej sällan skall förete många vilseledande
olikheter sins emellan och knappast kan vara nödigt vid andra tillfällen,
än då tvångsarbete skall ådömas, m. m., skola tvifvelsutan göra
behandlingssättet mera tungt, än förhållandena påkalla,

Norrköpings Poliskammare den 22 November 1882.

Underdånigst
E. GRENANDER,

O. F. Schillberg.

6. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Öfver det af dertill i nåder förordnade komiterade utarbetade
förslag till förordning angående lösdrifveri, och i sammanhang dermed
framlagda förslag till dels förordning angående utländingar, Indika såsom
lösdrifvare här i riket anträffas, dels ock af förstnämnda författningsförslag
påkallade ändringar i Kongl. förordningen om fattigvården
i riket och Kongl. legostadgan för husbönder och tjenstehjon,

får Kongl. Maj ds Befallningshafvande, enligt erhållen nådig föreskrift,
härmed afgifva underdånigt utlåtande.

Stadgandet af ändamålsenliga lagbestämmelser i syfte att bereda
allmänheten skydd emot lösdrifvare och motverka det lättjefulla personer,
under förevändning att söka arbete, drifva landet omkring och
lifnära sig med hettande, utan att genom dessa bestämmelser trädes
för nära deri enskildes rätt att, efter eget godtfinnande, på lofligt sätt
förskaffa sig sitt lifsuppehälle och att för sådant ändamål söka sysselsättning
äfven utom den ort, der han författningsenligt eger hemortsrätt,
torde kunna sägas utgöra en af lagstiftningens svåraste uppgifter.
De bestämmelser, hvilka gällande förordning om fattigvården samt
Kongl. Stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne
personer innehålla, i syfte att medelst tillsyningsman utöfva uppsigt
och kontroll å lösdrifvare och betlare, hafva, enligt hvad erfarenheten
ådagalagt, visat sig icke vara tillfyllestgörande för ernående af dermed
afsedda ändamål; och oaktadt eu längre tid redan förflutit sedan tillsyningsmans-institutionen
i lagstiftningen infördes, har densamma, såsom
komiterade äfven erinrat, å landsbygden endast i ringa mån kommit
till någon lifskraftigare verksamhet.

Genom införandet af den redan i andra länder med framgångverkande
institutionen PoUsuppsigt, skulle utan tvifvel ett vida kraftigare
medel åstadkommas för ernåendet af de syften i den allmänna
ordningens intressen, som den nuvarande lagstiftningen angående försvarslöse
och till allmänt arbete förfallne personer afser att vinna och
tillgodose. För sin del tvekar icke Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att, efter granskning af de utaf komiterade utarbetade författningsförslag
och dervid fogade motiv, uttala den mening, att komiterade lyckats
att på ett tillfredsställande och ändamålsenligt sätt lösa den uppgift,
som varit dem förelagd.

Endast vid nedanstående bestämmelser har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
funnit sig ega anledning till framställande af anmärkning:

§ 5. Enär uti förevarande § stadgas om hvad den polistjeusteman,
inför hvilken en mod lösdrifveri beträdd och derför anhållen person
varder instäld, har att iakttaga med afseende å den anhållne, synes
åt mom. 2, som afser det fall, att vid förhöret sådana omständigheter
förekomma, att den anhållne jemlikt § 2 är skyldig att stå under polisuppsigt,
böra gifvas en lydelse, som mera direkt angifver hvad för
sådant fall åligger polistjenstemannen att iakttaga, och hemställer
Kongl. Maj d s Befallningshafvande på grund häraf huruvida icke följande
lydelse af detta moment må ega företräde:

»Förekommer i afseende å den anhållne sådant förhållande, att

lian, jemlikt stadgandet i § 2 är underkastad skyldigheten att stå under
polisuppsigt, då skall denna skyldighet omedelbarligen för honom inträda,
och åligge det polistjenstemannen att, i sammanhang med varningen,
derom meddela den anhållne förständigande, äfvensom underrättelse
om den tid, för hvilken polisuppsigten skall fortfara, hvilket
allt i det skriftliga beskedet införes».

Uti mom. 4 stadgas det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har
att, sedan förhörsprotokollet inkommit, låta, om han dertill finner skäl,
meddela rikets polismyndigheter underrättelse om varningen; men då
komiterade i motiven förutsatt, att ett undanrödjande af meddeladt
förständigande, hvarigenom den anhållne blifvit stäld under polistillsyn,
endast undantagsvis skulle komma i fråga, samt berörde förutsättning
ännu mera måste ega skäl för sig i fråga om en tilldelad varning,
vill det synas mera öfverensstämmande med denna förutsättning om
orden: »låter Konungens Befallningshafvande, om han dertill finner
skäl, meddela», förändras till: låter Konungens Befallningshafvande,
sä framt anledning icke förekommer till ogillande af den tilldelade varningen,
meddela rikets polismyndigheter underrättelse om densamma.

Hvad angår det uti förevarande § åt underordnad polismyndighet
lemnade bemyndigande att, när den anhållne, jemlikt föreskriften
i § 2 är skyldig att stå under polisuppsigt, tillämpa denna föreskrift
och derom meddela den anhållne förständigande, har Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, utan att vid förslaget i denna del framställa någon
anmärkning, dock ansett sig böra uttala den mening, att det vill synas,
som tillämpningen af berörde föreskrift hellre bort öfverlemnas åt
Konungens Befallningshafvande, hvilken mening icke heller varit främmande
för komiterade sjelfve, enligt hvad motiven utmärka. Visserligen
hade för detta ändamål varit nödigt stadga, att den anhållne
skulle tagas i förvar och insändas till länshäktet; men då häktandet i
detta fall komme att drabba en person, som till följd af föröfvadt brott
vore att hänföra till de för allmänna säkerheten vådlige, hvilka med
allt skäl må vara föremål för strängare behandling, torde en häktningsåtgärd
i så beskaffadt fäll kunna anses väl berättigad. Genom att åt
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfverlemna tillämpningen af omförmälde
föreskrift, skulle det förhållande icke heller kunna komma att
inträffa, att ett af underordnad polismyndighet meddeladt förständigande,
hvarigenom en person förklarats skola stå under polisuppsigt,
varder af Konungens Befallningshafvande undanröjdt.

§ 6. Då i mom. 2 med uttrycket »lösdrifvare» icke afses en sådan
person, som förklarats vara lösdrifvare, utan blott en med lösdrif -

veri beträdd och derför anhållen person, synes ordalydelsen böra bringas
i närmare öfverensstämmelse med det i momentet afsedda förhållande.

Enligt föreskriften i detta moment skall den anhållne af polistjenstemannen
tilldelas förnyad varning innan han till Konungens Befallningshafvande
insändes; men då varningen i förevarande fall icke
skulle medföra påföljden att den varnade förklarades vara lösdrifvare,
synes föreskriften om förnyad varnings tilldelande genom den underordnade
polismyndigheten böra bortfalla och det öfverlemnas åt Konungens
Befallningshafvande att, i händelse giltiga skäl finnas icke förekomma
att ställa den anhållne under polisuppsigt, tilldela honom sådan
varning, med den deraf beroende påföljd att han förklaras vara lösdrifvare.
j

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
att åt mom. 2 måtte gifvas följande förändrade
lydelse:

»Varder någon, som blifvit dömd medborgerligt förtroende förlustig,
men deraf åter kommit i besittning, eller som, ehuru dömd förlustig
medborgerligt förtroende, likväl enligt föreskriften i § 2 icke
är underkastad äfventyret att stå under polisuppsigt, ånyo beträdd
med lösdrifveri och derför anhållen, då må en sådan person, der han
finnes vara för allmänna säkerheten synnerligen vådlig, ställas under
polisuppsigt för eu tid af två år.

I fall som nu är sagdt, skall den anhållne insändas till Konungens
Befallningshafvande i länet, på hvilken det ankommer att, sedan
personen blifvit inför Konungens Befallningshafvande hörd, ålägga
honom polisuppsigt; skolande, derest Konungens Befallningshafvande
finner skäl att ett sådant åläggande meddela, skriftligt besked derom
lemnas den anhållne samt underrättelse om beslutet meddelas vederbörande
polismyndigheter på sätt i § 5 mom. 4 föreskrifves. Finner
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande deremot skäl icke förekomma att
ställa den anhållne under polisuppsigt, bör förnyad varning honom
tilldelas och personen för lösdrifvare förklaras».

§ 8. Då med uttrycket lösdrifvare i första punkten af denna §
afses en person, som förklarats vara lösdrifvare, torde, för tydligare
angifvande af detta förhållande, ordalydelsen böra sålunda förändras:

»Varder någon, som af Konungens Befallningshafvande förklarats
vara lösdrifvare, eller som blifvit under polisuppsigt stäld, med tillämpning
af stadgandet i § 7 mom. 1 häktad och till Konungens Befallningshafvande
försänd, må--— -— — — — — — — — —«—

§ 9. Enär den uti mom. 1 intagna föreskrift eger tillämplighet

jemväl å den som första gången blifvit från honom ådömdt tvångsarbete
frigifven, synes ordet ''»senast)) böra utgå.

§ 11. Från den af komiterade uppstäda allmänna regel, att besvär
ej må anföras öfver Konungens Befallningshafvandes beslut angående
varning eller hvarigenom någon blifvit förklarad vara lösdrifvare
eller i fråga om polisuppsigt, hafva komiterade ansett undantag
böra ske i så måtto, att, på sätt i mom. 3 tinnes stadgadt, öfver beslut,
som meddelas med tillämpning af stadgandet i § 6 mom. 2, särskild
klagan skulle få föras i den ordning,'' som för Överklagande af förvaltande
myndigheters beslut är bestämd; dock att, utan hinder af besvären,
polisuppsigten å klaganden tillämpas, såvida Kongl. Maj:t ej
annorlunda förordnar.

Vid berörde bestämmelse förekommer den anmärkning, att föreskrift
saknas om den myndighet, till hvilken den med Konungens
Befallningshafvandes beslut missnöjde har att vända sig för att få
besvären pröfvade. Visserligen vill det synas, som komiterade tänkt
sig att besvären skulle ställas till Kongl. Maj:t, till hvilket antagande
slutmeningen i inom. 3 gifver anledning; men någon uttrycklig bestämmelse
härom finnes icke intagen i förslaget, som blott angifver att
klagan skulle få föras i den ordning, som för Överklagande af förvaltande
myndigheters beslut är bestämd, det vill säga, i enlighet med
bestämmelserna i Kongl. förordningen don 14 December 1866.

Med afseende å ärendets natur och don snabbare behandling, som
torde böra besvären tillgodokomma, anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvandeför
sin del, att talan emot Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut
i förevarande fall bör få fullföljas hos Kongl. Maj:t i den ordning,
som i mom. 1 tinnes stadgad och som öfveernsstämmer med hvad, enligt
§ 50 i gällande Fattig vårdsförordning, finnes bestämdt för det fall,
att någon vill söka ändring i Konungens Befallningshafvandes utslag
i mål rörande betlande eller sådana förseelser, som i § 35 mom. 4
samt § 40 mom. 5 af berörda Förordning nämnda äro.

Vid öfriga delar af de upprättade förslagen har Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande icke något att erinra.

Underdånigst
C. EKSTRÖM.

,/. J. Smith.

Jönköping i Landskansliet den 30 December 1882.

7. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Enligt nådig remiss af den 22 September sistlidet år åligger Edes
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att afgifva underdånigt utlåtande öfver
särskilda af utsedde komiterade upprättade förslag dels till förordning
angående lösdrifveri, dels till förordning angående utländingar, Indika
såsom lösdrifvare bär i riket anträffas, dels till ändringar i Kongl. förordningen
om fattigvården i riket, dels till ändringar i Kongl. legostadgan
för husbönder och tjenstehjon, dels ock till ändringar i Kong!,
förordningen den 21 September 18G0 om upphäfvande af skyldigheten
för resande att vara försedda med pass; och som dessa förslag befunnits
vara efter nuvarande förhållanden väl lämpade samt de ökade besvär,
som deraf för såväl Eders Kongl. Maj:ts Befallninghafvande som
öfrige polismyndigheter i riket föranledas, mer än väl uppvägas af dermed
följande fördelar i mera ändamålsenlig behandling af sådana personer,
som för närvarande äro att hänföra till så kallade försvarslösa
personer, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underdånigst tillstyrka
nådigt bifall till berörda förslag. Wexiö å Landskansliet den
19 Oktober 1883.

Underdånigst

På Landshöfdinge-embetets vägnar :
C. A. Holmberg. G. W. Granqvist.

8. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län.

Till Konungen.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 sistlidne September
åligger det Länsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande öfver
utsedde komiterades underdåniga förslag till Förordning angående lösdrifveri
m. m.

Vid granskning af förslaget till nämnda förordning äfvensom af
de i sammanhang dermed föreslagna äudringarne i nu gällande fattigvårdslag,
legostadga och förordning om pass, samt efter tagen kännedom
af komiterades för dessa förslag anförda motiver, har Länsstyrelsen
icke funnit skäl till någon väsentlig anmärkning mot de liufvudprinciper,
på hvilka de ifrågavarande förslagen grundats; hvaremot i
fråga om vissa detalj bestämmelser förekommit anledning till följande
underdåniga erinringar och hemställanden, beträffande:

Först den ifrågasatta nya förordningen angående lösdrifveri.

Hvad rubriken angår, så, enär förordningen skulle gälla icke allenast
dem, hvilka enligt densammas G § blefve, efter föregångna varningar,
förklarade för »lösdrifvare», utan ock alla de öfrige personel-,
som utan att ännu vara officiel inrangerade i lösdrifvareklassen, likväl
vore föremål för en eller annan i förordningen föreskrifven behandling,
skulle kunna anmärkas, att ordet »lösdrifveri», så förstådt, som af nämnda
§ föranledes, icke utmärker mer än en del af hvad förordningen
omfattar. Men då man på goda skäl ansett sig böra ur don ifrågasatta
nya lagstiftningen aflägsna allt, som har afseende på laga försvar,
hvadan benämningen »försvarslöse personer» ej vidare bör deri begagnas,
samt svenska språket icke har för lösa personers så beskaffade
kringstrykande, lättjefulla, osedliga eller för samhällsfriden vådliga lefnadssätt,
som här är i fråga, något annat mera uttrycksfullt och omfattande
namn, än »lösdrifveri», synes nyssberörda anmärkning kunna lemnas
åsido, så mycket hellre, som rubriken eljest skulle förlora önskvärd korthet.
Deremot torde af de förslagna bestämmelser, enligt hvilka ingen må
anses och behandlas såsom lösdrifvare, förrän han blifvit för sådan formligen
förklarad, nödvändigt böra följa undvikandet i förordningens text
af denna benämning i alla de fall, der den person, som afses, ännu

icke blifvit lösdrifvare i legal mening. Denna omständighet, jemte andra,
har tagits i akt vid de förändringar, som Länsstyrelsen vågar här nedan
i underdånighet föreslå.

§ 1. Då på personens polisbehandling icke torde böra inverka,
om det i mom. 1 omförmälda kringstrykandet omfattar en större eller
mindre del af landet, samt det för öfrig!, understundom vore för samhällsfridens
vårdande mycket behöfligt, att i afseende på dem, som
finnas vådliga för allmän säkerhet eller störa allmän ordning eller
kränka sedligheten, polisåtgärder må kunna vidtagas utan den i mom.
2 af denna § angifna inskränkning, som förutsätter att på den ifrågavarande
personen inträffa, med undantag endast af kringstrykandet,
alla de öfriga förhållanden, hvilka nämnas i mom. 1, får Länsstyrelsen
— med särskild syftning på den företrädesvis i städer5ej fåtaliga klass
af lättjefulla, supiga och förargelseväckande män, som i den måtto
kunna sägas icke vara utan tillgångar, att de lefva på sina hustrurs
eller barns knappa arbetsförtjenst —, samt för undvikande jemväl af
den här icke fullt konseqveuta lösdrifvarebenämningen, underdånigst
hemställa om icke redaktionen kunde på följande sätt förändras: :

»Mom. 1. Hvar, som stryker omkring utan tillgångar eller arbetsförtjenst,
må, der icke omständigheterna ådagalägga att han söker
arbete, behandlas efter ty i denna förordning sägs.»

»Mom. 2. Lag samma vare, om någon, som icke stryker omkring,
för ett lättjefullt lefnadssätt samt befinnes vara vådlig för
allmän säkerhet eller störa allmän ordning eller kränka sedligheten.»

§ 2. På det att, af förut angifven orsak, ordet lösdrifveri måtte
för här afsedt fall undvikas, äfvensom för vinnande af större enkelhet,
föreslås i underdånighet följande något förändade lydelse af mom. 1
och 2, med bibehållande af 3:dje mom. oförändradt.

»Mom. 1. År den, som i 1 § omförmäles, förlustig medborgerligt
förtroende, skall han, på sätt i denna förordning är stadgadt,
ställas under polisuppsigt så länge sådan förlust varar, dock minst
två år.»

»Mom. 2. Polisuppsigt vare dock etc. (enligt förslaget)»

''§ 3. I mom. 4 torde mellan orden »eller» och »utsättes» böra
inflickas orden

»mer än nödigt är.»

§ 4. Af skäl, som Länsstyrelsen kommer att här nedan i fråga
§ 16 anföra, torde uttrycket »hemort» böra undvikas. För öfrigt

och då i § 4 för första gången förekommer ordet »tillsyningsman»,
synes hvad dermed förstås böra redan här angifvas, hellre än, som
skett, längre fram i § 17. Länsstyrelsen föreslår derföre i underdånighet
att lista mom. af § 4 får följande lydelse:

»Polismyndighet etc. etc. — — kronolänsmannen i den ort,

som den under uppsigt stål de tillhör, eller der han etc. etc.---

tillsyningsman, som enligt förordningen om fattigvården i riket är
tillsatt att hafva uppsigt å betlare, eller åt annan tjenlig person
etc. etc. —• — polismyndighet.»

§ 5. Mom. 1 torde lämpligen böra till lydelsen förändras sålunda:

»Anhålles den, som i 1 § sägs, skall han inställas å landet etc.
etc. — — orsaken, hvarföre han anhållits, och hvad han kan till
sin ursäkt förebringa.))

Samma § mom. 2. Sista punkten deraf synes böra erhålla följande
tillägg: »— — -— förhörsprotokollet, hvaraf i senare fallet,
en afskrift skall af polistjensteman, skyndsamt öfversändas till
den polismyndighet, som utöfningen af den ifrågavarande polisuppsigten
åligger.»

Samma § mom. 3. Efter ordet, »Befallningshafvande» torde böra
insättas:

»i det län, der han anhållits».

Samma § mom. 4. Då sådan varning, som i första och andra
mom. af denna § namnes, utgör enligt § 6 ett vilkor för personens
förklarande för lösdrifvare, är det af vigt, att varningen under alla förhållanden
bringas till öfriga polismyndigheters i riket kännedom, hvilket
således hvarken bör bero af Länsstyrelsens godtfinnande eller uppskjutas
under den tid, som kan åtgå innan Länsstyrelsen, etter att
hafva afvaktat den varnades personliga inställelse, hinner företaga den
erforderliga pröfningen. Detta moment torde derföre böra gifvas ungefär
följande lydelse:

»Om varning eller ställande under polisuppsigt, hvarom i denna
§ sägs, skall af polistjenstemannen, som åtgärden vidtagit, underrättelse
skyndsamt meddelas rikets öfriga polismyndigheter. Har,
efter förhör, som i nästföregående mom. omförmäles, Konungens
Befallningshafvande ändrat polismyndighets beslut om-varning eller
ställande under polisuppsigt, varde ock det meddeladt på sätt nyss
är nämndt.»

§ 6. Den i 1 mom. afsedda tid synes af flera skäl böra beräknas
från den dag varningen egt ruin och icke från den senare, af en eller
annan tillfällighet lätt beroende tidpunkt, då varningen »kungjorts»,
hvilket kungörande i öfrigt, enligt hvad förslaget i 5 § 4 mom. innehåller,
icke ens skulle vara obligatoriskt och ej heller synes motsvara
detta ords vanliga bemärkelse, enär här torde åsyftas allenast meddelande
genom polisunderrättelserna. Med afseende på denna och andra
omständigheter, hvaribland äfven den, att i fråga om stället för
sådant förhör, som i andra punkten af mom. 2 omförmäles, synes, för
undvikande af möjligen onödiga forslingskostnader och tillika med afseende
å utvägarna att åstadkomma i orten tillgänglig bevisning, böra bibehållas
hvad derom är stadgadt i 6 § 1 mom. af Kongl. stadgan angående
försvarslöse m. in. den 29 Maj 1846, jemförd med Kongl. kungörelsen
den 13 Juli 1853, får Länsstyrelsen i underdånighet hemställa,
att ifrågavarande paragraf i förslaget må ändras på följande sätt:

»Mom. 1. Varder någon, som icke stål- under polisuppsigt, anhållen
och varnad på sätt i 5 § nämndt är, och har han inom
två år förut undergått dylik varning, må Konungens Befallningshafvande
förklara honom vara lösdrifvare; och skall etc. —--

polismyndigheter.

Sådant förklarande gälle för eu tid åt två år derefter och i
fall, hvarom i 9 § 1 inom. förmärs, ytterligare för den tid, som
i samma mom. sägs.»

»Mom. 2. Har den, hvilken blifvit, såsom i 5 § sägs, varnad,
återfått honom fråndömdt medborgerligt förtroende, eller är lian,
ehuru förlustig sådant, jemlikt 2 § icke underkastad polisuppsigt;
och varder han, efter ytterligare varning, förklarad för lösdrifvare,
då må, om han befinnes vara för allmänna säkerheten synnerligen
vådlig, han tillika ställas under polisuppsigt för eu tid af två år.

I fall, som nu är sagdt etc. etc. — -— — inför Konungens
Befallningshafvande eller enligt dess förordnande vid domstol i orten
in stöld etc. etc.---omförmäles.»

§ 7. I mom. 1 torde i stället för orden »i följd af uppsigten»
kunna lämpligen sättas »enligt 3 eller 5 §» och i mom. 2 kunde måhända
utbyte ske af orden »i sagda hänseenden» till »om honom» samt
af orden »kronofogde, kronolänsman eller stadsfiskal» till det enda,
men här tillräckliga ordet »polistjensteman.»

§ 8. Då lämpligt synes vara, att det protokoll, hvarom här förmärs,
innehåller angående lösdrifvarens personlighet lika fullständiga
upplysningar, som föreskrifvas i 6 § 4 mom. af nu gällande stadga om

försvarslöse, samt för öfrigt förekommer, dels att yngre persons insättande
i allmän uppfostringsanstalt beror icke blott på sådan anstalts
befintlighet, utan jemväl på utrymme för hans mottagande och medel
till hans underhåll derstädes, och dels att det i sista punkten begagnade
ordet »hemort» bör undvikas, får Länsstyrelsen underdånigst tillstyrka
följande ändringar:

»Har lösdrifvare — — — blifvit antecknade till protokollet,
deruti ock höra införas vederbörligt prestbetyg och läkarebetyg
jemte beskrifning på den häktades kroppsställning och utseende

samt uppgift å hans mantalsskrifningsort, döma honom--

om tillgång dertill finnes och medel till hans underhåll derstädes
kunna beredas.

Tillhör häktad lösdrifvare annat län, vare Konungens Befallningshafvande
— — — som nu är sagd.»

§ 11 mom 3. Länsstyrelsen, som icke saknar anledning till tvekan,
huruvida icke i allmänhet af Konungens Befallningshafvande meddéladt
beslut, hvarigenom någon blifvit stäld under polisuppsigt, må
kunna af den, samma beslut gäller, öfverklagas, anser deremot obestridligt,
att, såsom ock här blifvit antaget, rätt till besvärs anförande
bör stå öppen för den, som på grund af 6 § 2 mom. blifvit under
dylik uppsigt stäld. Men sakens beskaffenhet förutsätter onekligen en
i viss mån judiciel pröfning. Med afseende härå och då komiténs förslag
i fråga om sättet för pröfning af underdåniga besvär i dylikt fall
torde innebära en måhända med våra administrativa former icke fullt
öfverensstämmande nyhet, synes det Länsstyrelsen lämpligare, om klagan
i så beskaffadt mål fördes och pröfvades i den ordning 11 § af
nu gällande försvarslöshetsstadga föreskrifver; och torde momentet
böra i enlighet dermed erforderligen ändras.

§ 12 mom. 2. Slutorden: »inom hvilken han anses ega hemortsrätt»,
synas böra utbytas mot orden »han tillhör.»

§ 14 mom 2. Det på fjerde raden begagnade pronominet »dess»
kan gifva anledning till tvetydighet, som undvikcs om i stället sättes
»anstaltens.»

§ 15. I underdånighet föreslås följande mindre ändringar:

»Lösdrifvare — — — eller socken, som han tillhör, och skall
— — — för färden till förpassningsorten-samt om skyldighet för
den frigifne att passet uppvisa för polismyndigheten derstädes.

Medel som---i mån af behof.»

§ 16. Enligt den här lemnade beskrifningen på hemort förstås

dermed deri kommun, der personen senast varit eller bort vara mantalsskrifven.
Men, om det icke alltid är lätt att vinna tillförlitlig upplysning
om senaste mantalsskrifningsorten, så vore det ännu oftare
förenadt mod stor svårighet, om icke alldeles omöjligt, att endast genom
polisförhör och utan menligt dröjsmål utröna, å hvilket ställe någon
senast hade författningsenligt bort vara i mantal tecknad. Undersökning
derom är af vigt, när det gäller att i fattigförsörjnirigsmål
bestämma någon behöfvandes hemortsrätt, men derom är i förevarande
författning icke fråga. I allt fall bör pröfning deraf icke tillkomma
polistjensteman eller arbetsanstalts föreståndare (se förslagets 15 §),
icke heller Konungens Befallningshafvande i annan ordning, än fattigvårdslagen
bestämmer; hvarjemte det vore i hög grad olämpligt om
den länsstyrelse, som hade att i fattigvårdsmål pröfva, huruvida viss
person egde hemortsrätt i någon till länet hörande kommun, funne
frågan om samma persons hemort redan vara i polisväg afgjord af
länsstyrelsen sjelf eller, än värre, af Konungens Befallningshafvande
i annat län. Det är till undvikande af nu antydda olägenheter och
förvecklingar, som Länsstyrelsen här ofvan hemstält om sådan förändring
af de bestämmelser i förslaget, som hänsyfta på i förordningen
afsedda personers hemort, att i stället må begagnas uttrycket, den ort,
som personen tillhör; och att med den orten bör förstås den kommun,
inom hvilken, för så vidt det för tillfället kan utrönas, personen senast
varit mantalsskrifven, hvilket lämpligen torde böra i nu ifrågavarande paragraf
angifvas, med anvisning derjemte, huru förfaras skall, i händelse
den anhållne eller såsom lösdrifvare förklarade personen vid polisförhör
finnes vara i behof af fattigvård. Vidare och under antagande, att i
afseende på polisåtgärder, der fattigvård ej är i fråga, senaste mantalsskrifningen
bör bestämma, till hvilken ort personen må anses höra,
måste Länsstyrelsen afstyrka den i 2 mom. af denna paragraf intagna
föreskrift angående verkan af f. d. krigsmäns och andra der uppgifna
personers mantalsskrifning å anställningsorten, eu föreskrift, som, utom
det, att den står i strid med nådiga Brefvet den 13 Juli 1853, ofta
kunde hafva till följd, att lösdrifvare eller eljest enligt denna förordning
behandlad person, som icke är föremål för fattigvård, blefve hänvist
till en ort, som han sedan lång tid tillbaka ej tillhört och der han
svårligen kunde finna de näringsutvägar, hvilka snarare stode honom
öppna, om han finge stanna på eller återgå till den ort, der lian i
flera år haft anställning.

1 betraktande af nu anförda omständigheter hemställes i underdånighet,
att § 16 i den ifrågasatta förordningen måtte få följande lydelse:

»Deri, som för lösdrifveri anhålles eller dömes, anses tillhöra
den kommun i riket, der han senast varit mantalsskrifverr.

Uppstår fråga om hans fattigvård, galle derom, så ock om
hans hemortsrätt, hvad i förordningen angående fattigvården i allmänhet
är stadgadt.»

§ 17. Med hänsigt till hvad här ofvan blifvit anfördt om lämpligheten
af att dels redan i 4 § angifva hvad slags »tillsyningsman» i
denna förordning afses, samt dels undvika uttrycket »hemort» äfvensom
lösdrifvarébenämningen för sådane, som ännu icke blifvit för lösdrifvare
förklarade, får Länsstyrelsen hemställa, att förevarande paragraf
må lyda på ungefär följande sätt:

»Mom. 1. Krono- och polisbetjente äfvensom tillsyningsman,
hvarom i 4 § nämnclt är, åligge att hålla noggrann tillsyn å dem,
som i 1 § omförmälas; och bör, der så ske kan, dem boredas utväg
till arbete genom polis- och kommunalmyndighets samt tillsyn
in gs mii n s försorg.

‘ Mom 2. Underrättelse — -— — skall på landet kronolänsmannen
i det distrikt, som personen tillhör, meddela vederbörande
kommunalnämnd inom åtta dagar efter det underrättelsen kommit
kronolänsmannen till hända.»

§ 18. Af förut förklarad anledning torde i stället för ordet »lösdrifvare»
böra sättas

»denp som skola enligt denna förordning behandlas.»

§ 20. Då i eu och annan stad, fastän poliskammare der saknas,
finnes anstäld särskild poliskommissarie och det i allt fall lärer inträffa,
att stadsfiskalen icke alltid är fullt lämplig för utöfvande af den
tillsyn och vidtagande af de åtgärder, som i denna förordning afses,
torde vid slutet af paragrafen böra tilläggas en punkt, så lydande:

»I annan stad ankomme på Konungens Befallningshafvande,
der omständigheterna dertill föranleda, att, uppdraga stadsfiskals
omförmälda åligganden åt annan lämplig person.»

Vid förslaget till ändringar i Kongl. förordningen om fattigvården
i riket anser Länsstyrelsen sig böra hemställa, beträffande

§ 40 mom. 2, att näst efter orden »hos stadsfiskalen» måtte
tillsättas ■»

»eller deri, som i hans ställe är förordnad att utöfva polismyndighet
i afseende på lösdrifveri.»

Samma paragraf mom. 5, att i stället för slutorden »å landet hos

ortens kronofogde eller kronolänsman och i stad hos stadsfiskalen»
måtte begagnas do enklare uttrycken

»hos polistjensteman, som i 2 mom. sägs».

§ 41 mom. 1 att, då, derest lagförslaget om lösdrifveri antages,
benämningen lösdrifvare icke är lämplig i fråga om annan än den,
som blifvit för lösdrifvare formligen förklarad, samt dertill kommer,
att andra skäl än endast sjelfva inställandet hos polistjenstemannen
måste vara för handen, om den instälde skall kunna behandlas för lösdrifveri,
redaktionen torde böra ändras sålunda:

»Inställes — — — hos polistjensteman, förfare denne efter
ty i Kong!, förordningen angående lösdrifveri stadgas.»

§ 48, att mom. 4 sådant det lyder i nu gällande fattigvårdsförordning
må bibehållas.

Kalmar i Landskansliet den 3 November 1882.

Underdånigst
G. J. EDELSTAM.

C. A. Palme.

9. Kongl. Maj;ts Befallningshafvande i Gotlands län.

Underdånigs te Memorial.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22
sistlidne September, tecknad å bilagdt förslag till förordning angående
lösdrifveri jemte andra angifna författningar, skall det åligga Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att rörande dessa lagförslag med
underdånigt utlåtande inkomma.

Vid fullgörandet af Eders Kong!. Mäj:ts nådiga befallning uti

berörda hänseende, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgifva
följande underdåniga utlåtande:

l:o Angående förslag till lag angående lösdrifveri:

Emot detta lagförslag har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke något att erinra.

2:o Angående förslag till förordning angående utländingar, Indika
såsom lösdrifvare här i riket anträffas:

Emot detta förslag har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke heller någon anmärkning att framställa.

3:o Angående förslag till ändring i Kongl. förordningen om fattigvården
i riket:

Icke heller mot de i lagförslaget upptagna §§ har Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande någon anmärkning att göra.

Emellertid och i sammanhang med dessa lagförslag anser sig
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke böra underlåta att föreslå
eu ändring eller ett tillägg uti förordningen om fattigvården i nedan
upptagna syfte.

Under senare tider hafva här i Sverige, likasom förhållandet
varit mångenstädes i utlandet, bildats föreningar, hvilkas ändamål är
att från återfall söka bevara frigifna fångar, som efter frigifvandet
kunna vara i behof af vård och understöd för att icke till brott förfalla.
Dessa föreningar, hvilka än benämnas »Skyddsföreningar» än
»Fångvårdsföreningar» utöfva i allmänhet sin verksamhet på det sätt,
att fångar, som anses böra blifva föremål för föreningens åtgärder,
efter frigifvandet beredas vård och arbetsförtjenst, den senare synnerligast
medelst fångarnes utackordering hos enskilda eller medelst anskaffande
åt dem af stadig tjenst, helst utom deras hemort, hvarvid
föreningarna merendels till eu början måste betinga kontanta förmåner
åt den, som fånge i sin tjenst antager. Utackorderingen är merendels
endast tillfällig i afvaktan på stadig tjensts anskaffande. Af
möjligheten att anskaffa lämplig tjenst beror merendels eu sådan
fånges förbättrande. Det är derför af största vigt, om dessa välgörenhetsföreningar
skola kunna genom sin verksamhet på ett gagnande
sätt verka, att i gällande lagbud hinder icke förefinnas för ernående
af föreningarnas ändamål eller för medlen till detsammas vinnande.
Nu emellertid uppreser sig ett sådant hinder uti 25 § af gällande fattig
vårdsförordning i sådan måtto att, till följd af stadgandena om
hemortsrätt uti denna paragraf, merendels ingen enskild vågar till
inackordering och i stadig tjenst emottaga en för detta fånge, af fruktan
att, om han hos den enskilde qvarstannade ett år från senaste
mantalsskrifningen och sedermera återfå!le till brott, hans hemort skulle,

der fattigvård erfordrades, bestämmas till den kommun, hvarest han
under omförmälda omständigheter varit inackorderad eller innehaft
tjenst och sålunda bort vara mantalsskrifven. Alltså, på det sagda föreningar
må kunna verka till ernående af deras allmännyttiga ändamål,
anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vara nödigt, att till 25
§ i fatt ig v år d sfö r or d n i n g e n finge göras ett tillägg af ungefärligen följande
lydelse:

»Har någon för sig — — — åtnjutit fattigvård. Samma lag
gälle ock för den, som, efter att hafva blifvit dömd till tvångsarbete
för lösdrifveri eller till straff för brott, hvarå straffarbete med eller
utan förlust af medborgerligt förtroende följt, genom åtgärd af skyddsförening
eller annan likartad välgörenhetsinrättning blifvit tillfälligt
utackorderad till förbättring utom hans rätta hemort eller ock på grund
af sådan inrättnings skriftliga aftal utom hemorten erhållit stadig tjenst,
så länge lian sådan utackordering åtnjuter eller sådan på förenings
skriftliga aftal grundad tjenst innehafver och intill dess ett år förflutit,
sedan, näst efter det sådan utackordering eller tjenst upphört, hans
mantalsskrifning egt rum eller bort ske.»

4:o Angående fördag till ändringar i Kongl. legostadgan för husbönder
och tjenstehjon; och

5:o Angående förslag till ändringar i Kongl. förordningen om upphäfvande
af skyldigheten för resande att vara försedda med pass den 21
September 1860.

Emot dessa lagförslag har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke heller någon erinran att i underdånighet göra.

Wisby Landskansli den 6 Oktober 1882.

RUD. HORN.

G. N. Donner.

10. Landshöfdingeembetet i Blekinge län.

Till Konungen.

öfver de af särskilde komiterade uppgjorda förslag dels till förordningar
angående lösdrifveri och angående utländingar, hvilka såsom

lösdrifvare här i riket anträffas och dels till ändringar i Förordningen
om fattigvården i riket och i förordningen om upphäfvandet af skyldigheten
för resande att vara försedda med pass den 21 September 1860,
äfvensom i legostadgan för husbönder och tjenstehjon, har Eders Maj:ts
Befallningshafvande, enligt föreskrift, infordrat och får härmed öfverlemna
poliskammarens i Carlskrona den 28 sistlidne Augusti hit inkomna
yttrande:

Såsom infordradt, eget utlåtande får Eders Maj:ts Befallningshafvande
anföra:

A) Rörande förslaget till förordning angående lösdrifveri.

Granskningen af förslagets särskilda bestämmelser har föranledt
till anmärkning

mot § 1.

Vid jemförelse mellan ordalagen i paragrafens särskilda moment
vill det synas som skulle hinder ej förefinnas för en person att under
ett kringstrykande lif föröfva handlingar, hvarigenom han störde allmän
ordning eller sedlighet, endast han kunde visa sig ega tillräcklig penningetillgång
samt tillfälligtvis innehade eller ock sökte arbete. En
i något af rikets södra län mantalsskrifven arbetare skulle under sådana
förhållanden kunna längre tider uppehålla sig än i ett, än i ett annat
af de norrländska länen och der föra en ordning och sedlighet störande
vandel, utan att vederbörande myndigheter skulle ega rätt att mot honom
ingripa i annat fall än då han med sin gerning vore hemfallen
under allmän strafflag. Erfarenheten vitsordar emellertid, att en sådan
person ofta är mycket mera samhällsvådlig än den kringstrykande
befaren.

Den förre ådagalägger sitt uppsåt med sin gerning, då den senare
ofta ej kan föras annat till last än att han, i saknad af tillgång
på penningar eller arbete, kringstryker för att bereda sitt lifsuppehälle.

Då preventiva åtgärder rigtas mot den senare på misstanke om
att han skall begå samhällsstörande handlingar, så vill det synas, som
skulle den förre, då han beträdes med sådan förnärmelse, ej höra fritagas
från den behandling, som kan drabba den senare, ty eljest inträder
det egendomliga förhållandet att preventiv åtgärd rigtas mot den
fattige endast på misstanke om brottsligt uppsåt, men icke någon åtgärd
alls vidtages mot den bergade, som gör sig skyldig till rättskränkande
handling, och det endast och allenast af den anledning, att d
ene saknar men den andre eger existensmedel.

mot § 2.

Äfven om de personer, Indika i inom. 2 af paragrafen omförmälas,
af billighetshänsyn höra vara undantagna från att stå under polisuppsigt,
då efter undergånget straff, de första gången beträdas med lösdrifveri,
synes det dock från det allmännas synpunkt skäligen kunna
fordras, att sådana personer, när de oftare beträdas med lösdrifveri och
derför varnas, jemväl förklaras böra stå under polisuppsigt. Under
sådan uppsigt bör äfven den ställas, som, utan att vara förlustig medborgerligt
förtroende, gör sig skyldig till lösdrifveri, efter att hafva
undergått honom härför ådömdt tvångsarbete.

mot § 3.

För att den från utlandets lagstiftning hemtade institution, om
polisuppsigt, skulle kunna visa sig verksam i värnandet om samhällets
säkerhet, för så vidt dermed afses landsbygden, erfordras uppenbarligen
att institutionen uppbäres och uppehälles af en vida talrikare och annorledes
ordnad polispersonal, än som å landsbygden förefinnes.

Enligt vunnen erfarenhet kan nemligen för sådan uppsigt icke
påräknas något verksamt ingripande, hvarken af fjerdingsman eller tillsyningsman;
och hvad kronolänsmannen angår, är han med sin tid, omtanke
och verksamhet, delade som de äro för många och mångartade
bestyr i det allmännas tjenst, redan så upptagen, att han icke,
utan att sådant sker till förfång för andra, det allmännas angelägenheter,
kan än vidai-e tagas i anspråk.

Det är af denna anledning, som Eders Maj:ts Befallningshafvande
hyser farhåga för att denna institution, hur nyttig och verksam den än
må hafva visat sig vara i andra länder, under ofvan omförmälda förhållanden
svårligen skall här i landet, ens tillnärmelsevis komma att
uppfylla de på densamma stälda anspråk.

mot § 4.

Lika med poliskammaren i Carlskrona, anser Eders Maj:ts Befallningshafvande
att i stad, hvarest polismästare, men ej poliskammare
finnes, åt polismästaren i stället för stadsfiskalen bör uppdragas polismyndighet,
i fråga om handhafvandet af polisuppsigten.

Enahanda myndighet synes skäligen också kunna å landet uppdragas
åt kronofogden. Särskildt med afseende å förhållandena i de

Morra länen synes en sådan anordning vara både behöflig och, då kronofogden,
enligt § 5 inom. 1 i förslaget, är uppdragen behandlingen
af för lösdrifveri anhållna, dessutom lämplig.

mot § 5.

Såsom under § 3 redan blifvit framhållet, befarar Eders Majrts
Befallningshafvande, att den föreslagna anordningen att de lägre polismyndigheterna
skola hålla förhör med lösdrifvare, tilldela dem varning
och meddela föreläggande med flere åtgärder, för så vidt anordningen
afser landsbygden, skall visa sig vara opraktisk och oändamålsenlig.
Härtill kommér att, enligt Eders Majrts Befallningshafvandes
förmenande, i alla de fall, då lösdrifvaren ej tillhör det län, hvari han
anhålles, anordningen snarare skall komma att befordra än förekomma
och förhindra lösdrifveri. Enligt nu gällande stadga rörande försvarslösa,
blifva nemligen alla sådana lösdrifvare, då de ej äro i behof af
fattigvård, med fångskjuts öfversända till det län de tillhöra, hvarigenom
man velat förekomma allt vidare obehörigt kringstrykande.

Efter förslaget skulle förhållandet blifva helt annat. En person,
tillhörande något af de norra länen, anhålles för lösdrifveri exempelvis
i ett af de södra länen och erhåller, efter förhör, varning med påföljd
att stå under polisuppsigt. Härmed är den anhållne missnöjd. Han
vandrar då till residensstaden, för att komma i förhör inför Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, som, till följd af hinder, ej kan företaga sådant
den dag, anmälan eger rum. Efter å annan dag undergånget förhör
fortsätter den anhållne vidare sin vandring och inställer sig hos vederbörande
polismyndighet i hemorten, för erhållande af föreskrift enligt
§ 3. Under denna vandring och uppehållet är den anhållne, i saknad
af medel och arbete, hänvisad att uppehålla lifvet vare sig genom betlande
eller ock på annat, olofligt sätt. En sådan anordning är till sina
följder i sjelfva verket ej annat än ett legaliseradt lösdrifveri.

Uti motiverna till denna paragraf framhålla komiterade såsom synnerligen
vigtig!, att gifven varning, »för att emot lösdrifvaren ega legal
kraft», äfvensom att hvarje annan med honom vidtagen åtgärd, hvilken är
af beskaffenhet att, vid återfall i lösdrifveri, kunna inverka bestämmande
på hans behandling, oförtöfvadt meddelas i polisunderrättelser till kännedom
för rikets Övriga polismyndigheter. Sådant oaktadt och ehuru,
enligt § 6 mom. 1, vidare behandling af för lösdrifveri varnad person
är gjord beroende af den erhållna varningens kungörande, hafva komiterade
likväl i 4 momentet af förevarande paragraf lemnat åt Eders
Maj:ts Befallningshafvandes godtfinnande, huruvida underrättelse om

undfången varning, med eller utan påföljd af polisuppsigt skall meddelas
rikets polismyndigheter, eller icke.

mot § 6.

Af motiverna till denna paragraf framgår, att påföljden af att
varda förklarad för lösdrifvare skulle inträda, när den anhållne blifvit
två gånger behörigen varnad, men af det i momentet 1 af paragrafen
förekommande uttryck »må» Konungens Befallningshafvande förklara ho-''
nom vara lösdrifvare, vill det åter synas som skulle med dylikt förklarade
än vidare kunna anstå, beroende af vederbörande Befallningshafvandes
godtfinnande.

I paragrafen torde hänvisning böra lemnas huru vederbörande polistjenstemän
å landet böra förhålla sig, för att få personen i fråga förklarad
för lösdrifvare. År, såsom man har skäl att antaga, meningen
den, att förklarandet ej skall föranledas af någon särskild anmälan härom,
eller, i sammanhang dermed, af den anhållnes inställande inför Eders
Maj:ts Befallningshafvande, så borde sådant uttryckligen nämnas i förslaget
eller ock, i motsatt fall, föreskrift lemnas om sådan särskild anmälan,
ty eljest torde det hända, att Eders Maj:ts Befallningshafvande,
hvilka, enligt förslaget, ej hafva skyldighet att till efterlefnad föra någon
rulla öfver lösdrifvare, lätteligen underlåta att, endast i anledning af
föreskriften i § 5 mom. 1, meddela detta förklarande, som dock är för
vidare behandling af den ifrågakomne personen i så måtto af betydelse,
som han derförinnan ej kan dömas till tvångsarbete.

mot § 7.

Ordet »må» i momenten 1 och 2 synes böra utbytas mot ordet
»skall», då ej gerna frågan derom, huruvida den anhållne skall häktas
eller icke, bör vara öfverlemnad åt de lägre polismyndigheternas godtfinnande.

mot § 8.

Äfven i denna paragraf torde ordet »må» böra ersättas med ordet
»skall», enär, enligt paragrafens innehåll, lösdrifvaren redan inträdt i
det stadiet af lösdrifveri, att han synes utan vidare böra dömas till
tvångsarbete.

1 nu gällande stadga om försvarslösa meddelas föreskrift om att
i protokollet skall intagas prest- och läkarebetyg rörande den, som skall

dömas. Med prestbetyget afses att vinna upplysning om, bland annat,
personens hemort, för lians hemsändande efter utståndet tvångsarbete,
och med läkarebetyget att vinna visshet om personens förmåga af sådant
arbete.

Då, enligt § 15 i förslaget, från tvångsarbetsanstalt frigifven lösdrifvare
skall genom anstaltens föreståndare afsändas till sin hemort,
samt det, med stöd af innehållet i 12 §, väl får antagas, att den ej skall
dömas till tvångsarbete, som till dylikt arbete kan vara oförmögen,
torde paragrafen böra förses med lämpligt tillägg i nu angifna syfte.

mot §§ 10 och 11.

I förslaget förekommer icke, såsom uti nu gällande försvarslöshetsstadga,
föreskrift om, huruvida den, som blifvit dömd till tvångsarbete
och i sådan afsigt är vorden häktad, skall, efter besluts meddelande, i
häktet qvarblifva eller lösgifvas i afvaktan derpå, att beslutet vinner laga
kraft eller, då besvär anförts, intill dess Eders Maj:ts utslag ankommer.

Då, enligt förslaget, Eders Majds Befallningshafvande skulle ega
rätt att jemväl döma sådana personer till tvångsarbete, hvilka ej tillhörde
länet, så skulle, derest meningen är att den dömde under mellantiden
skulle få vistas på fri fot, det i de flesta fall blifva mycket svårt
att sedermera träffa honom i och för straffverkställigheten.

Förslaget bör derför innehålla föreskrift om hur u detta fall skall
förhållas.

mot § 14.

Vid denna paragraf finner Eders Majds Befallningshafvande sig
böra än en gång framhålla, hurusom förverkligandet af komiterades
förslag i väsentliga delar hvilar på anordningar och inrättningar,
hvilka antingen endast ofullständigt förefinnas eller ock helt och hållet
saknas samt måhända först i en aflägsen framtid kunna åstadkommas.

Härpå har exempel anförts, i fråga om institutionen med polisuppsigt
och nu föreligger ytterligare ett exempel härpå uti de föreslagna
tvångsarbete- och uppfostrings-anstalterna.

mot § 17.

Förskriften om att kronobetjente och tillsyningsmän å landet
skola hålla noggrann tillsyn å lösdrifvare samt låta sig angeläget vara
att för dem bereda arbetsförtjenst kan, såsom redan blifvit anmärkt,

icke i någon nämnvärd grad vinna tillämpning så länge polisväsendet
å landsbygden ej annorledes är ordnadt än mr är förhållandet.

Slutligen kan ifrågasättas, om komiterade i sitt förslag till förordning
angående lösdrifveri så noggrant, som vederbort, stält sig till efterlefnad
den af dem i skrifvelsen till Eders Maj:t åberopade föreskriften
om att åt lagstiftningen rörande försvarslösa och till allmänt arbete
förfallna ''personer borde gifvas en enklare form, än som förefinnes uti den
härom nu gällande stadga. Lösdrifvares behandling efter förslaget är
nemligen synnerligen invecklad, föranleder åtskilliga, för lagstiftningen
härom förut främmande åtgärder samt pålägger vederbörande polismyndigheter
å landet förpligtelser, som de antingen alldeles icke eller ock
endast genom eftersättande af andra dem redan åliggande skyldigheter
kunna behörigen fullgöra.

B) mot öfriga författningsförslag har Eders Maj:ts Befallningshafvande
ej något att erinra. Carlskrona å Landskansliet den 17
September 1883.

Underdånigst.

Landshöfdinge-embetet.

Carl Christopherson. A. Holmqvist.

Poliskammaren i Karlskrona.

Till Konungen.

Anbefald att afgifva yttrande öfver det af särskilde komiterade
uppgjorda förslag till förordning angående lösdrifveri med andra dervid
fogade författningsförslag, får Poliskammaren i ärendet underdånigast
anföra.

Bland den befolkning, som kan hänföras under benämningen lös -

drifvare och blifva föremål för ifrågavarande författnings bestämmelser,
förekomma så många olika slag af personer samt så många olika arter
af lösdrifveri, helst bland dem, hvilka icke blott tillfälligtvis råkat deri
utan mera såsom näringsfång, stundom på ett nästan konstfärdigt sätt
idka lösdrifveri, att en af de största svårigheter torde vara att noggrant
bestämma begreppet lösdrifveri, sådant det är underkastadt de i författningen
föreskrifna påföljder samt att genom sådana bestämmelser hindra
de verkliga och farligare lösdrifvarne från möjligheten att kunna undandraga
sig samma påföljder.

Ordalydelsen i § 1 mom. 1 gifver vid handen, att person, som
strj''ker landet omkring, men har eller söker arbete, icke hemfaller under
lagen angående lösdrifveri, men det är just ur denna grupp, som
de flesta verkliga lösdrifvare rekryteras och i hvilken de med största
lätthet kunna, då behofvet sådant kräfver, åter inordna sig. Alla slags
handtverkare, konstmakare, kettilbotare, skärslipare m. fl. dylika hafva
bland de verkliga lösdrifvarne sina representanter; och intet är lättare
för eu sådan person än att, vandrande från ort till annan, såsom det
heter, söka arbete utan att finna sådant, som passar för den vandraudes
yrke eller anspråk. Har en sådan person dertill en eller annan krona
reserverad och icke för tillfället kan öfvertygas om betlande, så har
han ett slags »laga försvar» emot en förhörande polisman, hvilken beträffande
de till aflägsna orter hörande personer icke har eller lätt kan
förskaffa sig närmare kännedom om den kringstrykandes förhållande i
allmänhet, utan är hänvisad att döma efter ett tillfälligt uppdagadt faktum.
Motiverna till förslaget innehålla visserligen en förklaring, huru
uttrycket »utan tillgång» skulle uppfattas, men det torde likväl få anses
lämpligt, att sjelfva författningen innehåller en bestämmelse, som utesluter
möjligheten af ofvan antydda tolkning.

An vidare bestämning i samma hänseende synes nödig äfven af
den anledning att genom föreslagna ändringar i Kongl. förordningen
angående fattigvården betlare öfver 15 år, hvilka icke äro i den ställning,
att de få fattigvård, skulle undandragas nyssnämnda förordnings bestämmelser
samt blifva förfallna »till behandling som lösdrifvare på sätt
i Kongl. förordningen angående lösdrifveri sägs.» Men denna förordning
upptager icke betlande såsom ett karakteristiskt kännetecken på lösdrifveri
eller någon anvisning derom, att betlare skola såsom lösdrifvare
behandlas utan afseende derpå om på dem inträffa alla de kännetecken,
som äro bestämmande för lösdrifveri. Vid en sträng tillämpning af
orden i 1 § af den föreslagna förordningen om lösdrifveri, synnerligast.
beträffande dem, som på ett förblommeradt sätt öfva betleri och ega
någon tillgång i penningar eller persedlar, skulle helt visst mången

polisman anse sig förhindrad att sådana personer såsom lösdrifvare behandla.

Om den grundsats förslaget vill i allmänhet uppställa, nemligen
att endast den, som är eller varit dömd förlustig medborgerligt förtroende,
kan komma under polisuppsigt, billigtvis må tåla det i 2 mom. af
2 § gjorda undantag, så synes det ej heller å andra sidan obilligt, att
personer, som flere än en gång blifvit dömda till tvångsarbete för lösdrifveri,
men likväl åter dermed beträdas, må kunna blifva stälda under
polisuppsigt, äfven om de icke någonsin varit dömde förlustige medborgerligt
förtroende; hemställande Poliskammare)!, om icke eu sådan bestämmelse
må anses lämplig.

1 stad der polismästare finnes utan att poliskammare der är inrättad
synes åt denne embetsman lämpligen kunna uppdragas den polismyndighet,
som enligt förslaget skulle i fråga om lösdrifvare tillit
o in in a p olisk am mar e.

Då genom det ifrågavarande förslagets antagande 1846 års stadga
angående försvarslösa blifver upphäfd, kommer samtidigt att förfalla
bestämmelsen, derom att den, som, efter frigifvandet från kronoarbetskår,
allmän arbetsanstalt eller fängelse, vid ankomsten till sin bestämmelseort
saknar nödig bostad eller det nödvändiga för sitt uppehälle,
kan under vissa betingelser erhålla sådant åtminstone de första 14 dagarne
på fattigvårdens bekostnad. — Eu häremot svarande bestämmelse
synes derför vara af beliofvet påkallad i den nya förordningen
eller ock torde särskild föreskrift i sådant hänseende leninas för att
motsvara den hänvisning, som gifves i § 5 af Kong!, förordningen angående
fattigvården. Karlskrona den 28 Aug. 1883.

På Poliskammarens vägnar,
Henrik Herman.

it. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län.

Till Konungen.

Till följd af nådig remiss den 22 sistlidne September får Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed afgifva underdånigt utlå 8 -

tände öfver af dertill i nåder förordnade komiterade afgifvet underdånigt
förslag till förordning angående lösdrifveri m. in.

Länge liar varit känd t behofvet af annan lagstiftning i ämnet än
den som innefattas i nu gällande stadga angående förvarslöse och till
allmänt arbete förfallna personer.

Försvarssystemet såsom korrektiv mot lösdrifveri och deraf följande
våda för samhällsordningen är numera alldeles olämpligt, allra
helst det lemnar den för lösdrifveri benägne tillfälle att under skydd
af s. k. laga försvar föra ett kringstrykande, sysslolöst lefnadssätt i
hur vidsträckt mån som helst. Likaledes äro bestämmelserna om behandling
af dem som äro i saknad af laga försvar högst olämpliga,
särdeles beträffande sådana som äro att hänföra under 2 mom. 5 §
ofvanberörda stadga, sådant det lyder i Eders Kongl. Majrts nådiga
kungörelse den 13 Juli 1853, i ty att det högst sällan händt att kommunalnämnden
och tillsyningsmän utöfvat deras i nämnda moment utstakade
åligganden, deraf följden blifvit att under samma moment hänförliga
personer gång efter annan anhållits för obehörigt kringstrykande,
öfverlemnats till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, forslats från
ett län till annat, för att slutligen blifva öfverlemnade till kommunen,
som ingenting åtgjort, så att samma kringgång upprepats otaliga gånger
utan något resultat, förr än kringstrykaren slutligen råkat komma
i den beklagliga kategori som innefattas under bestämmelserna i de
fyra första punkterna i 1 mom. G § mera åberopade stadga.

Vidare anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke behöfva
yttras såsom skäl för befogenhet att tillstyrka lagförändring i
ämnet.

Hvad nu det ifrågavarande förslaget till förordning angående lösdrifveri
beträffar, finner sig Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande
ega skäl att detsamma till antagande i hufvudsak tillstyrka, endast
anmärkande följande:

att, på sätt i 2 § föreslaget blifvit, från polisuppsigt undantaga
den, som blifvit dömd för första resan stöld till lägre straff än ett års
straffarbete eller för inbrott utan tillgrepp första gången och allenast
i följd deraf är förlustig medborgerligt förtroende, synes Eders Kongl.
Majrts Befallningshafvande icke lämpligt, ej ens för den dömde nyttigt.
Mången sådan första gången dömd person kan nemligen just derigenom
att lian blifver stöld under uppsigt och i viss män hindras från
för honom vådlig sysslolös kringvandring, derunder han lättare än
annars ledes in på eu fortsatt brottslig bana, möjligen fredas från
denna fara, och, om man nu än dervid icke vill fästa afseende, synes
det dock från det allmännas sida kunna med skäl foi-dras att för brott

af nämnda art straffad person står under strängare uppsigt än andra,
som sig sålunda icke förbrutit.

Eders Kongl. Mapts Befallningshafvande anser sig derföre böra
tillstyrka att nyssberörda bestämmelse må ur 2 § utgå, samt att, såsom
följd deraf, äfven må från 2 mom. i 6 § utgå orden: »eller, ehuru
förlustig sådant, jemlikt, 2 §:n icke är underkastad polisuppsigt.»

Till 2 mom. 11 § torde böra göras det tillägg att den dömde
under tiden skall i häkte hållas.

Erfarenheten har visat att till allmänt arbete för försvarslöshet
dömd person blifvit från arbetsanstalten återsänd till Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes vidare förordnande på den grund att personen
ansetts icke vara arbetsför. Eders Kongl. Mapts Befallningshafvande
har då i eko haft annan utväg än att söka få honom behandlad
såsom fattighjon, för att ställas under fattigvårdsstyrelsens inseende,
men derför har hinder ofta mött i så hänseende att, då personen icke
befunnits vara i den mån oförmögen till arbete, att fattigvårdssamhälle
kunnat författningsenligt dömas skyldigt att antaga honom till försörjning,
personen opåtaldt fått fortsätta med lösdrifveri utan att kunna
ådömas ansvar derför.

Det torde derföre vara nödigt att 2 mom. 12 § får följande lydelse:

»Varder någon, sedan han blifvit till tvångsarbete dömd, i den
mån att han eldigt gällande fattigvårdsförordning är till fattigvård berättigad
oförmögen till arbete för den ådömda arbetstiden — — —
hemortsrätt.»

Emot förslaget till förordning angående utländingar, hvilka såsom
lösdrifvare här i riket anträffas, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshatvande
ej annat att erinra än att bestämmelse torde höra meddelas
om sättet för lösdrifvarens befordrande ur riket och huru kostnaden
derför skall bestridas.

De ändringar, hvilka blifvit föreslagna i Eders Kongl. Maj:ts
förordning om fattigvården i riket, legostadgan för husbönder och
tjenstehjon samt förordning om upphäfvande af skyldigheten för resande
att vara försedda med pass, betingas af förslaget till förordningen
angående lösdrifveri och varda alltså af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i underdånighet tillstyrkta.

Kristiansstads Landskansli den 14 November 1882.

Underdånigst

T RÖLLE WACHTMEISTER.

M. Ehrenborg.

12. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län.

Till Konungen.

Jemlikt föreskriften i Eders Kongl. Maj:ts nådiga remissresolution
den 22 September sistlidet år har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
infordrat och får härmed öfverlemna polismästarens i Malmö
underdåniga yttrande öfver utsedde komiterades underdåniga förslag
till förordning angående lösdrifveri m. m.; hvarjemte Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande får afgifva öfver berörda förslag af Eders
Kongl. Maj:t äskadt underdånigt utlåtande.

Ehuru ovedersägligt är, att nu gällande föreskrifter angående behandlingen
af försvarslöse, eller, såsom dylika personer i föreliggande
förslag benämnas, lösdrifvare, tarfva en fullständig och genomgripande
förändring, hyser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande likväl vissa
tvifvel om möjligheten att under nuvarande förhållanden fullständigt
genomföra eu likformig tillämpning af förslagets stadganden, förinnan
polisväsendet, särskildt på landet, blifvit på ett tillfredsställande sätt
anordnadt och så att det motsvarar förslagets kraf på polisstyrka. För
närvarande lemna)- polisväsendet å landet mycket öfrig! att önska såväl
beträffande styrka som organisation. Med tillämpning af nu gällande
föreskrifter angående försvarslöses behandling är densamma nästan
uteslutande öfverlemnad till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
länen, dit de personer, som af någon anledning anhållits såsom försvarslöse,
införpassas, vanligen af kronolänsmännen i orterna. Efter
det så skett pröfva!- Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ensam,
om den anhållne är att såsom försvarslös anse och följaktligen
underkastad behandling efter Kong], stadgan den 29 Maj 1846, eller,
såsom också sker, fastän icke så ofta, såsom betlare hemfallen till ansvar
enligt fattigvårdsförordningen. Vid det, åtminstore här i länet,
af erfarenheten bekräftade förhållandet, att samma försvarslösa och
betlande personer efter längre eller kortare tids förlopp återkomma,
förvärfva!- Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande en personalkännedom,
som möjliggör en varsam och omsorgsfull tillämpning af nu gällande,
bristfälliga ^t.adganden, och öfverhufvud är oundgängligen nödig
vid handhafvande! af hvarje preventiv makt. Huru betungande och
tidsödande dessa Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvandes göromål

än äro, särskild! bär i länet, der Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
har till åliggande att emottaga det ej obetydliga antal medellösa
svenska medborgare, som af myndigheter å utrikes ort, vanligtvis
Tyskland och Danmark, varda hit öfversända, är dock detta i den
personliga frihetens och rättssäkerhetens intresse att föredraga, framför
att till polismyndigheten å landet, sådan den nu är organiserad eller
rättare sammansatt, öfverlemna de i ifrågavarande förslag omförmälda
ansvarsfulla, på den personliga friheten i hög grad inverkande åtgärder
att anhålla personer, förklara dem såsom lösdrifvare och å dem
utöfva polisuppsigt. Såsom bekant utgöres polismakten på landet af
kronofogde; kronolänsman och af kommunerna aflönade fjerdingsman.
Härtill komma visserligen äfven i försvarslöshetsstadgan omförmälda
tillsyningsman, men, såsom komiterade sjelfva påpekat, äro sådana
endast i ett fåtal kommuner tillsatta, och deras verksamhet föga tillfredsställande.
Beträffande kronofogde och kronolänsman torde emot
deras qvalifikation för de i förslaget åt dem gifna uppdrag någon befogad
anmärkning i allmänhet icke kunna göras, men annorlunda är
förhållandet med fjerdingsmännen, hvilka, enligt Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes åsigt, äro föga lämpliga för de vigtiga uppdrag,
som enligt förslaget måste åt dem anförtros, och på Indika man, med
fästadt afseende å deras i allmänhet svaga aflöning, ej heller kan halva
större anspråk.

Under denna förutsättning af en väsentligen omarbetad och tillfredsställande
organisation af polisväsendet å landet samt inrättande
af lämpliga tvångsarbetsanstalter, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke något väsentligt att erinra emot de hufvudprinciper,
hvarpå ifrågavarande förslag till förordning om lösdrifveri samt till
ändringar i gällande fattigvårdsförordning, legostadga och förordning
om pass grundas, eller de föreslagna förordningarnas upphöjande
till lag.

Beträffande derefter förslagets detaljbestämmelser får Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande derutinnan framställa följande underdåniga
anmärkningar.

Uti 1 § af förordningen angående lösdrifveri upptagas bland de
förhållanden, som böra ega rum för att eu person må vara underkastad
behandling såsom lösdrifvare, att personen ifråga skall vara »utan
tillgångar». Ehuru herrar komiterade enligt motiverna ansett sig kunna
under benämningen lösdrifvare, sådan den i förevarande § definieras,
inrymma de s. k. prostituerade qvinnorna, torde likväl, såsom äfven
polismästaren Anmärkt, med en ordagrann tolkning af §, dylika qvinnor
endast undantagsvis kunna hänföras till lösdrifvare. Många pro -

stituerade qvinnor kunna svårligen sägas vara utan tillgångar, men
föra ett lefnadssätt, som förvisso stör allmän ordning och sedlighet,
utan att de dock alltid kunna bedömas enligt allmän lag. De trotsa
dem af polismyndigheten meddelade ordningsregler och stola genom
sitt uppträdande vanlig anständighet, utan att dock öfverskrida gränsen
för straffbarhet. För såvidt dessa qvinnor ej äro utarmade skulle någon
preventiv makt enligt förslaget ej emot dem förefinnas, hvadan,
enligt Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, ifrågavarande
§ borde till lydelsen undergå sådan förändring eller erhålla sådant
tillägg, att derigenom tydligt utmärkes, det äfven prostituerade qvinnor
derunder inbegripas.

1 likhet med Herr polismästaren anser Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande,
att området, hvarinom den under polisuppsigt stälde
enligt förslaget tillätes att vistas, kunde lämpligen utsträckas;
hvarjemte Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande finner polismästaren
hafva anfört goda och giltiga skäl för sina anmärkningar emot föreskrifterna
i 5 § 1 mom. angående behandlingen af lösdrifvare samt i
7 § 2 mom. rörande häktning af sådan person, som undandrager sig
att uppgifva namn eller hemort, samt för de ändringar han derutinnan
hemstält.

Uti förslaget förekomma flerestädes, §§ 4, 7, 8, 12, IG, 17, uttrycken
»hemort» och »hemortsrätt», hvilka icke synas Eders Kong!.
Maj:ts Befallningshafvande vara fullt lämpliga. Pröfningen af frågan
om en persons hemort eller den kommun, der personen är eller bort
vara mantalsskrifven, hvilken stundom är ganska svår och tidsödande,
torde, såsom hittills endast böra förekomma i fattigvårdsfrågor och tillkomma
endast Konungens Befallningshafvande. Utom det olämpliga
deri, att en dylik pröfning öfvcrlemnas, såsom föreslaget blifvit, till
polistjensteman och föreståndare för arbetsanstalt, synes detta kunna
medföra allvarsamma olägenheter icke blott genom det dröjsmål, som,
såsom ofvan är anmärkt, kan vara förenadt med utrönande af eu persons
rätta mantalskrifningsort, utan äfven derigenom att vid förekommande
fattigvårdsmål Konungens Befallningshafvande skulle finna frågan
om en persons hemortsrätt på förhand afgjord i polisväg. Till
undvikande af dessa påpekade olägenheter bör, enligt Eders Kong!.
Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, i stället för uttrycket »hemort» användas
»kommun, som personen tillhör eller synes tillhöra».

Vidkommande derefter de föreslagna ändringarna i gällande fattig-
vårdsförordning har Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande ej annat
att erinra än att 4 mom. i 43 § synes böra bibehållas."

Slutligen får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på det. lifligaste
förorda polismästarens hemställan att i fråga om lösdrifvare
polismästaren må innehafva och utöfva den myndighet och befogenhet,
som i fråga om landet samt smärre städer i allmänhet tillkommer
Eders Kongl. Mapts Befallningshafvande.

Malmö Landskansli den 23 April 1883.

Underdånigst

GOTTH. WACHTMEISTER.

P. Krok.

Polismästaren i Malmö.

Till Konungen.

Till åtlydnad af nådig befallning har jag att öfver det af utsedde
komiterade utarbetade förslag till förordning angående lösdrifveri m.
m. afgifva underdånigt yttrande; och får dervid såsom min underdåniga
mening uttala, att om förslaget med något förtydligande och ändring
i nedan anmärkta hänseenden upphöjdes till lag, behandlingen af lösdrifvare
skulle underlättas genom en större tydlighet i föreskrifter samt
vinna i billighet och rättvisa, utan att förlora i kraft.

Af de anmärkningar vid förslaget, som jag har att framställa,
afse några allmängiltiga detaljer och en af dem ett påvisande, hurudan
ändring deri efter min mening påkallas i följd af de här i Malm© faststälda
anordningar och rådande förhållanden, för att en författning sådan
som den föreslagna här, och måhända flerstädes, skulle kunna genomföras
utan väsendtlig olägenhet.

I först nämnda hänseende anhåller jag att i underdånighet få
anmärka.

Såsom naturligt synes vara och jemväl af komiterade i motiverna
angifvits såsom deras mening, har åsyftats, att s. k. prostituerade qvinnor
eller sådana, som hängifvit sig åt ett allmänt osedligt lefverne
skulle vara att hänföra under bestämmelserna i § 1. Men om man

(34

ordagrant tolkar den af komiterado sjelf va i denna § föreslagna definition
på lösdrifvare, torde densamma ondast undantagsvis kunna tilllämpas
på sådana qviuuor. Ty blott högst sällan torde det inträffa,
att eu prostituerad qvinna »finnes utan tillgångar». Jag föreställer
mig, att komiterades mening fullt ritgigt återgifves och en i större
omfång tillämplig definition erhålles, om t. ex. orden »utan tillgångar»
utbytas emot »sakna medel till ärlig försörjning» eller något dylikt.

Med de förhållanden, som i allmänhet råda å vår landsbygd, torde
det mången gång vara svårt, eller hardt nära omöjligt för en straffad
person, som tillhör en mindre landtkommun, att der finna eller derifrån
kunna å annan ort skaffa sig arbete. Det ligger vid sådant förhållande
nära för hand att antaga, att han, om han står under polisuppsigt,
antingen skall underlåta inhemta vederbörandes tillstånd till
de för arbetes sökande nödiga resor eller ock bryta mot de i sådant
hänseende honom gifna föreskrifter. Ju oftare behofvet att söka sådant
tillstånd förefinnes, desto starkare kännes tvånget och desto större
blir frestelsen att söka undandraga sig detsamma. I någon mån torde
detta tvång utan våda för allmän säkerhet kunna minskas, derigenom
att det område, hvarinom personer, som stode under polisuppsigt, fritt
finge röra sig, något utvidgades utöfver nu föreslagna eller hemortskommunen,
åtminstone för landet, der t. ex. sådan person torde kunna
få fritt vistas hvar som helst inom hemortskommunens länsmansdistrikt
och måhända äfven för de mindre städerna.

1 afseende på behandlingen af lösdrifvare, föreskrifves, bland annat,
i 5 § 1 inom., att polistjenstemannen skall bevisligen tillställa lösdrifvaren
ett skriftligt besked, innefattande den gifna varningen och
skälen derför. För detta stadgande, som i icke obetydlig mån skulle
föröka den redan förut ganska dryga expedition, som åtminstone här,
enligt hvad nedan skall visas, behandlingen af lösdrifvare medför, kan
jag endast tänka mig två grunder: den ena, att deri skulle innefattas
ett fullt legalt bevis inför alla dem, som senare kunde få att göra
med lösdrifvaren, att han erhållit varningen, och den andra, att någon
missuppfattning icke hos honom sjell skulle kunna uppkomma om varningens
art och påföljder samt skälen derför.

Hvad den första af dessa antagna grunder beträffar, så torde böra
erinras, att enligt förslaget lösdrifvare i allmänhet måste, innan han
kan ådömas tvångsarbete, två gånger hafva undergått varning. Om
meddelandet af varning skulle visserligen underrättelse tillhandakomma
alla rikets polismyndigheter, men en anhållen okänd lösdrifvares identifiering,
såsom den der tillförene undergått varning, kan ju omöjligen
ske med tillhjelp ensamt af dylika meddelanden utan måste, då häkt -

ningen af lösdrifvare varder undantag, icke, såsom nu, regel, naturligen
bero antingen på sanningen af hans egna uppgifter om sin person eller
ock på innehållet af hos honom anträffade handlingar. Detta lär sig
en kringstrykande lösdrifvare ganska snart att förstå. Det torde vid
sådant förhållande kunna anses ligga i sakens natur, att det första eu
varnad sådan kringstrykare gör, som alldeles icke vill arbeta eller underordna
sig samhällets lagar, d. v. s. just hör till den farligaste kategorien,
är att rifva sönder icke blott det honom gifna skriftliga medelandet
om erhållen varning, utan ock alla andra handlingar, som, lika
med detta, kunna ådagalägga hans lösdrifvareart eller hindra honom att
om sin person fritt uppdikta hvad som han anser för sig fördelaktigast,
helst om den föreslagna 7 § 2 mom. i afseende på rättigheten att häkta
lösdrifvare antages oförändrad till lag.

I afseende på ifrågavarande lagstadgandes syfte att förebygga
missuppfattning hos lösdrifvaren om arten af den med honom vidtagna
åtgärd, synes raig för detta syftes vinnande tillfyllestgörande att bibehålla
föreskriften, att protokollet angående varningen skall för honom
bevisligen uppläsas, samt tillägga, att han är berättigad undfå skriftlig
del af protokollet i sådant hänseende, om han det begär.

Om ändring i öfverenstämmelse härmed vågar jag i underdånighet
hemställa.

Principen att en lösdrifvare icke bör häktas i annat fall, än då
det gäller att få honom dömd till tvångsarbete, synes mig vara både
billig och riktig samt en naturlig reaktion emot nu rådande alldeles
motsatta missförhållande. Den länder efter min mening icke till att
förringa, utan tvärtom att mycket förstärka kraften i lösdrifvares behandlingssätt.
Dock tror jag, att detta eger full tillämplighet allenast
i afseende å de lösdrifvare som äro kända. Beträffande okända lösdrifvare
innehåller 7 § 2 mom. i förslaget att, om en sådan »undandrager
sig att uppgifva namn eller hemort, eller förekommer skälig anledning,
att hans uppgift derom är osann, och kan rätta förhållandet ej genast
utredas, må han häktas etc.» Om, såsom man väl torde böra antaga i
betraktande af den hela lagförslaget genomgående princip angående
häktning, detta stadgande af hvarje försigtig och samvetsgrann polisman
tolkas restrictivt och i full öfverensstämmelse med dess uppställning,
så skall äfven med tillämpning deraf häktning jemförelsevis sällan
ifrågakomma. Ty hvarutaf skall skälig objektiv anledning hemtas
att betvifla sanningen af en alldeles okänd, utan minsta legitimationshandling
försedd persons med säkerhet och lugn framförda uppgifter
om sin person och sina förhållanden? Och hvarföre genom uppställ 9 -

ningen af lagen möjligen premiera den med största fräckheten framsagda
och vidhållna osanningen? Ty derom behöfver väl icke råda
tvifvel, att om förslaget antages och om ofvan nämnda tolkning af lagbudet
varder allmän, så skall det mycket ofta inträffa, att kringstrykande
lösdrifvare genom falska uppgifter lyckas att alltför länge, kanske
för alltid, undandraga sig att dömas till tvångsarbete, för hvilket de
länge varit mogna. På olika orter skall den förslagne och farlige lösdrifvaren
uppträda under olika namn och skall kunna genom lugn och
fräckhet nästan omöjliggöra sin identifiering, såsom den der tillförene
undergått varningar eller blifvit förklarad för lösdrifvare. Jag tror derföre,
att om man ville i afseende på okände lösdrifvare något jemka
på principen att icke annat än undantagsvis häkta dem och för den
skull, i stället att såsom föreslaget blifvit, gifva ifrågavarande lagbud
en positiv form, den nemligen, att häktning borde ske endast då skälig
anledning förekomme att betvifla iösdrifvarens uppgifter om sina
förhållanden, uppstälde detsamma i denna del negativt eller så att häktning
borde ske, då intet funnes, som gjorde hans uppgifter sannolika,
så skulle behandlingen af okända lösdrifvare betydligt underlättas. Och
någon verklig fara för dessas rättmätiga anspråk på tillgodonjutande
af personlig frihet eller något nämnvärdt missbruk af häktningsrätten
tror jag icke skulle deraf uppstå. För närvarande veta de flesta lösdrifvare
mycket väl, att det är för dem nyttigt att kunna legitimera
sig, då de anhållas, och att derförutan deras häktning är nästan viss.
Att vidmakthålla och stärka eller, der så behöfves, till och med skapa
denna uppfattning hos kringstrykare, kan väl icke annat än lända till
befrämjande af god ordning och ett verkligt genomförande af författningens
syfte, utan att skada en stillsam och ordentlig,, ehuru fattig
kringvandrares intressen.

I följd af hvad ofvan i underdånighet anfördt blifvit bör, efter
min mening, 7 § 2 mom. i förslaget ändras i angifvet syfte, hvilket
torde kunna ske t. ex. derigenom att efter orden: »som är okänd» tilllägges:
»eller utan handlingar, som synas tillförlitligen ådagalägga hvem
han är», och att derjemte orden, »eller förekommer skälig anledning,
att hans uppgift derom är osann» utbytas emot: »eller förekommer icke
något, som gör hans uppgift derom sannolik.»

Beträffande frågan, huru tillämpningen af den föreslagna författningen,
om den blefve lag, skulle gestalta sig här i Malmö, tillåter
jag mig först att, till utredning om de förhållanden, som här föreligga,
i underdånighet hänvisa till Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref angående
förändrad organisation af Malmö stads rådstufvurätt och magi -

stråt m. m. den 30 Januari 1873. Af innehållet i detta nådiga bref
framgår, att Eders Kongl. Maj:t funnit inrättandet, på sätt föreslaget
blifvit, af en särskild poliskammare med domsrätt öfver s. k. polismål
lämpligast kunna ske så, att inom rådstufvurätten bildades en särskild
afdelning för behandlande af sådana mål. Härigenom har nådig
bestämmelse väl blifvit meddelad angående den sida af en poliskammares
befogenhet, som rörer det judiciela; men beträffande dess administrativa
verkningsområde förekommer i det nådiga brefvet icke någon
bestämd föreskrift eller något uttryck, som innefattar, att poliskammare
här inrättats. Väl föreskrifves, att den magistraten eller borgmästaren
såsom dess ordförande enligt författningarna eljest åliggande tillsyn
öfver och ledning af stadens säkerhets-, sundhets-, sedlighets- och ordningspolis
skall i stället af polismästaren utöfvas; att polismästaren
skall å de dagar och tider, som af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
kunna varda bestämda, nu en timme hvarje söcknedags förmiddag,
vara tillstädes å embetsrummet för handläggning af sådana
mål och ärenden, som honom tillkommer att allena upptaga och afgöra,
att kallelse till inställelse inför polismästaren skall åtlydas vid den
påföljd allmän lag angående stämningar i brottmål till domstol innehåller;
samt att polisnotarien åligger att angående de ärenden, som
af polismästaren handläggas, föra protokoll samt diarier och register.
Men häraf allena torde icke kunna dragas den slutsatsen, att polismästaren,
''ehuru försedd med en lagligen ansvarig, juridiskt kompetent
expeditionshafvande, kan handla med en poliskammares befogenhet i
administrativt hänseende. Då alltså här icke finnes poliskammare, skulle,
enligt förslaget, behandlingen af lösdrifvare samt handhafvande! af polisuppsigten
öfver dem, som skulle derunder stå, tillhöra stadsfiskalen.
Utom det olämpliga deruti, att uti rikets tredje stad, som under årlig
tillväxt redan uppnått eu befolkningssumma af omkring 40,000 menniskor,
polismästaren, såsom stadens högste polischef ensam ansvarig
för den allmänna säkerheten och ordningen på platsen, skulle genom
en sådan anordning ställas alldeles utom befattningen med lösdrifvare,
torde det, efter min mening, varda hardt när omöjligt för stadsfiskalen
att fullgöra allt hvad honom skulle påhvila. Af polismästaren, som
enligt ofvan åberopade nådiga bref utöfvar chefskapet öfver stadsfiskalen,
har han blifvit satt att leda och förestå härvarande detektiva polisafdelning.
De honom enligt lag såsom stadsfiskal i öfrigt åliggande
bestyr äro bland andra att vara åklagare vid rådstufvurättens andra
och tredje afdelningar i de mål, som höra under allmänt åtal. För att
utreda omfånget af dessa bestyr och visa hvad dertill skulle komma,

torde böra nämnas, att hos radstufvurättens andra afdelning1, som å en
ordinarie rättegångsdag i veckan handlägger gröfre brottmål, allmänna
åklagaren uti af honom anhängiggjorda mål under förlidet år uppträdt
269 gånger, samt att vid rådstufvurättens tredje afdelning, den s. k.
polisdomstolen, som har ordinarie sammanträde två dagar i veckan,
och der i allmänhet knappast tio mål om året bero af enskild parts instämning,
numerären i domboken vanligen rörer sig emellan elfva och
tolfhundra, och får jag derjemte i underdånighet bilägga dels en arbetsöfversigt
för härvarande detektiva polisafdelning och dels en redogörelse
af stadens två tillsyningsman öfver betlare och försvarslöse för
antalet sådane under åren 1875—1881. Skulle det nu pröfvas lämpligt
att afhjelpa de sålunda påvisade svårigheterna på det sätt, att möjlighet
bereddes att fördela de stadsfiskalen tillämnade bestyr med behandlingen
af lösdrifvare genom att i detta hänseende med honom likställa
en eller flere polistjenstemän, torde detta kunna ske genom någon
ändring i förslagets 20 § antingen sålunda:

))I stad, der polismästare eller poliskammare finnes, må polismästaren
eller poliskammaren förordna poliskommissarien eller annan polisman
med samma befogenhet som stadsfiskal att fullgöra hvad enligt
denna förordning åligger denne» eller ock så, att det tillägges, att i
stad der poliskammare icke finnes, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
må ega enahanda rätt att förordna viss polistjenstemän att
jemte stadsfiskal fullgöra tillsynen.

Men om, såsom jag i underdånighet vågar hemställa, Eders Kongl.
Maj:t skulle täckas i nåder godkänna min mening, att i en så stor stad
som Malmö, det icke torde vara otjenligt, att i fråga om lösdrifvare
polismästaren må innehafva och utöfva den myndighet och befogenhet,
som i fråga om landet samt smärre städer i allmänhet tillkommer Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, så torde för detta ändamål endast
i förslagets 4, 19 och 20 §§ någon ändring behöfva vidtagas, i det att
der kunde på lämpliga ställen inskjutas, att polismästare likstäldes med
poliskammare. Ett sådant stadgande skulle blott komma att röra Malmö
och Upsala, den sist nämnda mig veterligen den enda stad i vårt land,
utom Malmö, som har polismästare utan att på samma gång poliskammare
förefinnes. Skulle åter förhållandena anses icke medgifva en slik
förändring, föreställer jag mig att genom ett vare sig särskilt eller
ock i förordningen inryckt nådigt förklarande af Eders Kongl. Maj:t
kunde föreskrifvas, att åt polismästaren i Malmö uppdroges enahanda
befogenhet, som enligt nådiga förordningen angående lösdrifveri tillkommer
poliskammare i stad.

I fråga om de af komiterade föreslagna ändringar i öfriga författningar,
får jag i underdånighet tillkännagifva, att jag anser desamma
icke höra till någon min anmärkning föranleda.

Underdånigst

Ph. Wester.

Malmö den 10 Februari 1883.

• 1;.

Från 1875 års början till 1881 års slut äro inom Malmö stad
nedan förtecknade försvarslöse och betlare behandlade.

	Försvarslöse	Betlare
	Tillhörande	Tillhörande	andra	Tillhörande	Tillhörande	andra	in £ ö CO
		staden.			orter.			staden			orter.		1 \| s B
År	Öfver 15 år.	Under 15 år.	Summa.	Öfver 15 år.	Under 15 är.	Summa.	Öfver 15 år.	Under 15 år.	Summa.	Öfver 15 år.	Under 15 år.	U1 tf B B tf
1875	128	__	128	207	_	207	10	5	15	14	3	17	367
1876	71	—	71	197	1	198	7	8	15	8	—	8	292
1877	101	—	101	350	9	359	4	7	11	11	—	11	482
1878	124	—	124	440	19	459	40	27	67	28	1	29	679
1879	147	1	148	241	17	258	30	33	63	40	—	40	509
1880	195	4	199	209	6	215	67	57	124	33	1	34	572
1881	185	1	186	211	5	216	74	78	152	45	—	45	599
!3:a	951	6	957:4855	57	1912	232	215	447	j 179	5	184	3500

Malmö den 7 Oktober 1882.

N. As chan ^ A. Bergström,

Tillsyningsman öfver betlare ock försvarslöse inom Malmö stad.

Brottmålsförteckning för Malmö detektiva polisafdelning år 1881.

Anmälda brott och deras beskaffenhet.								Upptäckta brott.							Af förestående brottslingar äro:
Den tid redogörelsen omfattar.	Mord eller dråp.	•nra	Inbrott.	Fickstöld.	Enkel tjufnad.	Snatteri.	Förfalskning.	Bedrägeri.	Summa.	Mord eller dråp.	Bån.	Inbrott.	Fiek- stöld.	Enkel tjufnad.	Snat- teri.	För- falsk- ning.	Bedrä- geri.	Summa.
Brott.	Brottslingar.	Brott.	Brottslingar.	Brott.	Brottslingar.	Brott.	Brottslingar.	Brott.	Brottslingar.	Brott.	Brottslingar.	Brott.	Brottslingar.	Brott.	Brottslingar.	Brott.	Brottslingar.	Vuxne.	Minder- årige.	Förut straffade.
m.	q-	m.	q-	m.	q-
Januari	—	1	3	—	—	8	—	—	12	—	—	i	1	Q	3	—	—	—	—	8	5	_	—	—	—	12	9	9	—	—	_	3	_
Februari	—	—	10	2	3	12	—	—	27	—	—	—	—	10	5	2	i	3	3	10	6	—	—	—	—	25	15	12	1	2	—	1
Mars	—	—	3	2	5	4	—	—	14	—	—	—	—	2	—	2	—	4	9	4	3	—	—	—	—	12	12	8	3	1	—	2	—
April	—	—	1	—	2	7	—	—	10	—	—	—	—	—	—	—	—	2	2	5	3	—	—	—	—	7	5	5	—	—	—	1	—
Maj		-	1	1	1	10	—	—	13	—	—	—	—	1	1	—	—	—	—	7	9	—	—	—	—	8	10	4	2	4	—	2	—
Juni	—	—	1	—	4	4	—	i	10	—	—	—	—	—	—	—	—	2	2	2	2	—	—	i	1	5	5	4	—	1	—	—	—
Juli	—	—	2	9	5	10	—	—	26	—	—	—	—	2	2	6	2	3	2	5	2	—	—	—	—	16	8	4	2	1	1	—	l
Augusti	—	—	5	1	6	17	—	—	29	—	—	—	—	4	12	1	3	3	2	13	8	—	—	—	—	21	25	8	1	16	—	4	l
September	—	—	4	4	2	11	—	—	21	—	—	—	—	2	3	1	1	1	1	8	16	—	—	—	—	12	21	6	1	14	—	3	—
Oktober	—	—	7	2	6	12	—		27	—	—	-	—	4	7	—	—	4	1	10	7	—	—	—	—	18	15	9	1	4	l	3	—
November	—	—	—	2	6	11	—	—	19	—	—	—	—	—	—	—	—	3	3	6	12	—	—	—	—	9	15	2	2	11	—	—	—
December	—	—	3	2	7	8	—	—	20	—	—	—	—	3	2	—	—	4	4	3	1	—	—	—	—	10	7	5	1	1	—	1	—
Summa	—	1	40\|25[47	114\|—	1\|228	—	—	i	1	31	35 j 12	7	29	29	81	74	—	—	i	1	155	147	76	14[ 55	2	20	2

Af de anmälda brotten utgöra upptäckta 68 proc.

13. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län.

Underclånigste Memorial.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts- nådiga resoluiion den 22 sistlidne
September får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härigenom
underdånigst afgifva utlåtande öfver uppgjorda förslag till förordning
angående lösdrifveri, till förordning angående utländingar,
hvilka såsom lösdrifvare i riket anträffas, samt till ändringar i Kongl.
förordningen om fattigvården den 9 Juni 1871, Kongl. legostadgan
den 23 November 1833 och Kongl. förordningen om upphäfvande af
skyldigheten för resande att vara försedda med pass den 21 September
1860.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finner ifrågavarande
förslag innefatta öfvergång till en rigtigare grundsats med hänsyn
till förfarandet med hittills s. k. »försvarslöse och till allmänt arbete
förfallne personer» samt har ej heller något att anmärka emot de föreslagna
föreskrifterna rörande lösdrifvares och under polisuppsigt stälda
personers behandling, men finner det i § 1 mom. 1 af förordning om
lösdrifveri föreslagna stadgandet böra inskränkas till dem, hvilka stryka
landet omkring och antingen å allmänna platser besvära allmänheten
med tiggeri eller annorledes störa allmän ordning och sedlighet eller
visa sig vådliga för allmän säkerhet, emedan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke anser någon böra göras till föremål för preventiv
behandling som lösdrifvare endast af det skäl, att han utan tillgångar
och utan att hafva eller söka arbete stryker landet omkring, äfven om
han icke besvärar någon vare sig med tiggeri eller på annat sätt. Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar således underdånigst hemställa,
att nämnda § 1 mom. 1 förändras i antydda rigtning, men att i öfrigt
samtliga förslagen af Eders Kong]. Maj:t i nåder godkännas.

Halmstads slott den 24 Oktober 1882.

F. W. LEIJONANCKER.

H. G. Nycander.

14. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län.

Till K onungeh.

Sedan af de för omarbetning af nådiga stadgan angående försvarslöse
och till allmänt arbete förfallne personer af den 29 Maj 1840
i nåder utsedde komiterade utarbetats förslag till: l:o förordning an gående

lösdrifveri; 2:o förordning angående utländingar, hvilka såsom
lösdrifvare här i riket anträffas; 3:o ändringar i nådiga förordningen
om fattigvården i riket; 4:o ändringar i nådiga legostadgan
för husbönder och tjenstehjon; och 5:o ändringar i nådiga förordningen
om upphäfvande af skyldigheten för resande att vara försedda
med pass, har i nådig remiss den 22 September nästlidet år det blifvit
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anbefaldt att öfver nu nämnda
författningsförslag infordra poliskammarens i Göteborg underdåniga
yttrande samt dermed jemte eget underdånigt utlåtande till Eders
Kongl. Maj:t inkomma. Till underdånig åtlydnad häraf får Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande nu öfverlemna af poliskammaren afgifvet
underdånigt yttrande samt för egen del anföra, det Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande vid granskning af ifrågavarande författningsförslag
icke funnit skäl till andra anmärkningar än dem, som
beträffande förslaget till förordning angående lösdrifveri här nedan
framställas.

1 §■

Såsom af det underdåniga anförande framgår, hvarmed komiterade
beledsaga de af dem utarbetade förslag till ny lagstiftning i de
ämnen, som hittills varit afhandlade i ofvanberörda nådiga stadga angående
försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer, har
komiterades uppdrag föranledts deraf, att Eders Kongl. Maj:t ansett
en fullständig omarbetning af nämnda stadga vara af nöden i afsigt
icke blott att åt ifrågavarande lagstiftning gifva en enklare form utan
äfven att mildra dess i många fall allt för stränga bestämmelser och
bringa dessa i öfverensstämmelse med författningar i närbeslägtade
ämnen, som under senare tider utkommit. Med allt erkännande af de
förtjenster, komiterade genom sitt förslag till förordning angående lös -

drifven inlagt i förstnämnda afseende, kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
deremot icke finna, att samma förslag innehåller i nämnvärd
mån mildare bestämmelser än nu gällande lagstiftning, i hvad
beträffar förfarandet mot personer, som sakna tillgångar och icke hafva
eller söka arbete. Sålunda hafva komiterade i 1 mom. af 1 § föreslagit,
att dylika personer, i händelse de anträffas strykande landet
omkring, skola behandlas såsom lösdrifvare, äfven om de icke äro för
brott straffade eller för allmänna säkerheten vådliga eller störa allmän
ordning eller sedlighet; och detta ehuru komiterade sjelfve uttala den
satsen, att till erkännandet af den rätt, som tillkommer den enskilda
personligheten hörer, att icke någon bör misstänkas för brottsliga afsigter,
förrän han genom bevisliga handlingar eller underlåtanden gjort
sannolikt, att han icke aktar andras rätt. Att emellertid till sådana
handlingar eller underlåtanden räkna, det eu person utan tillgångar
och utan att hafva eller söka arbete vandrar från bygd till bygd, kan
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för sin del icke finna vara
rigtigt, hvarföre Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underdånigst
vågar hemställa, det denna paragrafs 1 mom. varder ändradt i sådant
syfte, att ingen må på grund af der omförmälda omständigheter behandlas
såsom lösdrifvare, utan att han för ett sådant lefnadssätt, att
han är vådlig för allmänna säkerheten eller för allmän ordning eller
sedlighet.

I likhet med komiterade anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
en möjlighet böra finnas att emot qvinnor, som hängifva sig
åt skörlefnad, kunna ingripa i sedligt och sanitärt intresse, men då
emot tydliga ordalydelsen i denna paragraf ingen torde kunna såsom
lösdrifvare behandlas, som befinnes ega tillgångar, synes det Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vara nödigt, att i paragrafen stadgande
intages derom, att lösaktig qvinna må kunna underkastas behandling
såsom lösdrifverska, äfven om de tillgångar, hon genom sitt
liderliga lefnadssätt förvärfva^ skulle förslå till hennes upphälle under
någon tid.

^ §.

De lösdrifvare, hvilka för samhällets betryggande mot fortsatta
rättskränkningar komiterade anse kräfva polisuppsigt, hafva komiterade
angifvit vara sådana, som genom redan ådagalagd gröfre brottslighet
visat sig ega eu emot rätten rigtad fiendtlig vilja. Med fog torde
dock kunna ifrågasättas, huruvida, såsom komiterade föreslagit, till
dessa lösdrifvare må räknas endast de, som föröfvat brott, hvilka äro

belagda med förlust af medborgerligt förtroende, enär jemväl förbrytelser,
hvarför sådan påföljd icke finnes stadgad och af hvilka blott
exempelvis må nämnas sådan skadegörelse, som i 19 kap. 11 § strafflagen
omförmäles, kunna vara af den grofva beskaffenhet, att gerningsmannen
bör anses vådlig för allmänna säkerheten.

5 § 3 mom.

Då åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande blifvit öfverlemnadt
att med afseende å hvarje läusmansdistrikts närmare eller fjermare
belägenhet från länets residensstad bestämma den tid, inom hvilken
anmälan till förhör må ega rum, synes stadgande böra inflyta
derom, att sådant bestämmande skall af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i länskungörelserna till efterrättelse för vederbörande
polistjenstemän offentliggöras i god tid innan den föreslagna förordningen,
om den till lag upphöjes, träder i kraft.

7 § 1 mom.

Efter orden »beträdes han» synes, till undvikande af allt missförstånd,
böra inskjutas ett förtydligande tillägg: »under den tid, för
hvilken förklarandet eller uppsigten gäller».

11 § 3 mom.

Då frågan, huruvida en person må kunna dömas till tvångsarbete,
är beroende af, huruvida han förut blifvit stäld under polisuppsigt
eller förklarats vara lösdrifvare, synes det Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande icke böra vara någon betaget att särskild!, anföra
besvär öfver beslut, hvarigenom Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande
förklarat någon vara lösdrifvare eller funnit skäl godkänna af
polistjenstemän meddeladt förständigande rörande polisuppsigt. I motsats
mot komiterade anser nemligen Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hittills gällande stadganden angående försvarslöse icke lägga
hinder i vägen för besvär öfver preliminära åtgärder, till stöd hvarför
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande får åberopa 10 § i oftanämnda
nådiga stadga angående försvarslöse och till allmänt arbete
förfallne personer. De af komiterade befarade förvecklingar mellan de
administrativa och judiciela myndigheterna synas Eders Kongi. Maj:ts
Befallningshafvande kunna undvikas, om såsom tillförene besvär jemväl
öfver preliminära åtgärder få hos Eders Kongl. Maj:t i Högsta

Domstolen fullföljas. Någon fruktan, för att Högsta Domstolen skulle
blifva öfverlupen med sådana besvär, behöfver man för öfrigt icke
hysa, då erfarenheten under nu gällande lagstiftning visat, att den försvarslöse
högst sällan förklarar sig vilja klaga öfver beslut, hvarigenom
han erhållit föreläggande att skaffa sig laga försvar.

19 §.

I den af poliskammaren i Göteborg med afseende å denna paragraf
gjorda anmärkning instämmer Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.
De ställen i förslaget, der med »Konungens Befallningshafvande))
endast kan förstås länsstyrelse, synas dock icke vara flere än
4 § 2 mom. samt 14 § 1 och 2 mom.

Göteborg å Landskansliet den 15 Januari 1883.

Underdånigst
ALB. EHRENSVÅRD.

Carl Hafströrn.

Poliskammaren i Göteborg.

Underdånigste Memorial.

Då genom nådig resolution den 22 sistlidne September poliskammarens
yttrande öfver komiterades förslag till förordning angående
lösdrifveri jemte öfriga bifogade författningsförslag af Eders Kongl.
Maj:t infordrats, får poliskammaren härmed i djupaste underdånighet
meddela, att poliskammaren för sin del lemnat dem samtliga utan annan
anmärkning än att då med “Konungens Befallningshafvande44 på
åtskilliga ställen i förslaget till lösdrifveriförordning uteslutande afses

länsstyrelse, bestämmelsen i § 19 att hvad som om Konungens Befallningshafvande
säges äfven gäller för poliskammaren i stad, icke utan
viss begränsning af uttrycket torde motsvara hvad dermed åsyftas.
Göteborg den 5 Oktober 1882.

Rudolf Öberg.

15. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning
får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed afgifva underdånigt
utlåtande öfver det af dertill förordnade komiterade afgifna
underdåniga förslag till förordning angående lösdrifveri m. m.

Behofvet af en förändrad lagstiftning angående behandlingen af
personer, som i ett eller annat afseende kunna anses för den allmänna
säkerheten eller ordningen äfventyrliga, är länge erkänd, och det alldeles
oskäliga häktande och forslande från ort till annan, hvartill denna
lagstiftning gifvit anledning, med fullt skäl öfverklagade.

Komiterade hafva obestridligen sökt att sätta en gräns för detta
fel och de grunder, hvarpå det ifrågavarande förslaget hvilar, synas i
allmänhet vara att föredraga för dem, hvarpå nu gällande författningar
i ämnet äro byggda, samt mera än dessa öfverensstämma med tidsförhållandena.

Men eu lag beror på huru grundprinciperna äro i detalj genomförda,
äfvensom på redaktionen; och i dessa afseenden lemnar förslaget
åtskilligt att önska.

Såsom exempel härpå tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anföra: att i 1 § talas om i hvilka fall en person må »behandlas
såsom lösdrifvare»; i § 6 huru han må »förklaras vara lösdrifvare»
samt i 2 och 5 §§ talas om den, som »beträdes med lösdrifveri».

Vidare och då, såsom vilkor för att en person skall kunna förklaras
för att vara lösdrifvare enligt 6 § erfordras, att lian skall vara
tvenne gånger varnad; samt enligt 5 §, underrättelse, om meddelad
varning lemnas Konungens Befallningshafvande i länet, som endast i
det fall »att han dertill finner skäl» meddelar rikets polismyndighet
underrättelse om varningen, så torde det komma att dröja länge innan
en person kan förklaras lör lösdrifvare, beroende detta på olika uppfattning
hos Konungens Befallningshafvande angående skäl för meddelande
af underrättelse om lemnad varning.

Då, enligt 3 §, polismyndighet, endast eger meddela tillåtelse för
den, som är stäld under polisuppsigt att inom länet å uppgifven ort
söka arbete, så torde i det län, der för tillfället tillgång till arbete ej
finnes, svårighet möta för under polisuppsigt derstädes stälde personer
att finna arbete; helst den uppmaning att söka bereda sådant,
som, hemtad ur fattigvårdsförordningen, förekommer i 17 § af förslaget,
enligt hvad erfarenheten visat, i allmänhet är en död bokstaf.

Det nu anförda torde vara tillfyllestgörande att rättfärdiga den
åsigt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillåter sig uttala, att
förslaget, innan det förelägges Riksdagen, måste underkastas en revision.

Underdånigst.

E. SPARRE.

Ludvig Almqvist.

Venersborg, i Landskansliet, den 10 Januari 1884.

Ii:;

16. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning
i remissresolution den 22 September nästlidna år, tecknad å det
underdåniga förslag till Förordning angående lösdrifveri m. m., som

i nåder förordnade komiterade upprättat, får Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande,
som i ärendet infordrat yttranden från kronofogdarne
och länsmännen i länet, sedan dessa yttranden numera inkommit,
afgifva underdånigt- utlåtande öfver förslaget och i sådant afseende
anföra följande.

Emot allmänt införande af den här i landet hitintills endast undantagsvis
i de större städerna försökta polisuppsigtsinstitutionen skulle
Eders Kongl. Majfis Befallningshafvande under andra förhållanden icke
hafva något att invända, men i betraktande af vår polisorganisation å
landet, der länsmannen med ett ofta vidsträckt tjenstgöringsområde
otvifvelaktigt ensam kommer att hufvudsakligen utöfva den egentliga
polismyndigheten, har Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande ej kunnat
undertrycka en viss tvekan angående lämpligheten att redan nu
här införa eu institution, som för att verka följdriktigt saknar fullständiga
organer för sin verksamhet. Länsstyrelsernas i så många rigtningar
flitigt anlitade medverkan lemnar nämligen ringa eller ingen
tid öfrig för ett, såsom komiterade synas hafva förutsatt, kraftigt och
mera personligt ingripande i vården om de olyckliga, hvilka nedsjunkit
i lösdrifveri och lättja, eller för verksamma bemödanden till individernas
skyddande emot dylik ofärd och deras återupprättande, i fall de
derunder hemfallit. Af nämnda myndighet lärer väl svårligen annat
kunna begäras än en öfvervakande och regulativ befattning i fråga
om lösdrifvares behandling. Skyddsförening finnes icke här i länet,
och af kommunalnämnd, tillsyningsman eller enskild person torde knappast,
och när så sker endast tillfälligtvis, något biträde vid polisuppsigten
kunna påräknas. Landtbefolkningens obenägenhet för inblandning
i polisangelägenheter är nämligen allt för väl känd för att behöfva
särskildt afhandlas. Emellertid vill Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ej afstyrka komiterades förslag om införandet af polisuppsigt
öfver lösdrifvare försöksvis jemväl å landet, och skulle med
tillfredsställelse se sina farhågor af verkligheten vederlagda. En omständighet
som komiterade tyckas hafva förbisett, vill Eders Kongl.
Majfis Befallningshafvande likväl ej underlåta att betona, nämligen behofvet
deraf, att lämplig kostnadsersättning tillerkännes de personer,
hvilka gripa och hos polismyndigheten för varnings erhållande inställa
kringstrykande personer. Det är eljest fara värdt, att dylika personer
få obehindradt fortsätta sina vandringar, ty med högst få undantag lärer
icke någon å landet, åtminstone på längre afstånd från länsmannens
eller kronofogdens hemvist bosatt person, underkasta sig kostnaden
och besväret med lösdrifvares inställande hos kronobetjeningen
utan annan synlig verkan deraf än deras lösgifvande å stället efter före -

gången varning. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande befarar, att
i sådant fall lösdrifveriet skulle tilltaga, och den föreslagna nya lagstiftningen
således visa sig mindre verksam, än den nuvarande, enligt
hvilken lösdrifvaren i de flesta fall häktas och till annan ort afföres,
så att hans gripande och aflemnande till kronobetjening åtminstone för
den närmaste framtiden medför hans aflägsnande från orten, der han
anhållits.

Då det ofta på landsbygden kan vara förknippadt med väsentliga
svårigheter att vid oförutsedda tillfällen anskaffa ojäfviga personer
för handlingars bevittnande samt polismyndighetens uppgift, att
lösdrifvare erhållit skriftligt besked om undfången varning för kringstrykande
lefnadssätt, väl må antagas vara i det ifrågavarande afseendet
tillräckligt bevisande, hemställer Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
underdånigst att i 5 § 1 mom. 2:dra afdelningen lista punkten
ordet »bevisligen» må utbytas emot orden »med ätecknad uppgift'')'').

Vidare och då, enligt gällande fattigvårdsförordning, fattigvård
endast är obligatorisk, då den på grund af föreskrifterna i 1 § erfordras
för minderåriga, ålderstigna eller sjuklingar, och således ej i andra
fall kan fattigvårdsstyrelse tvångsvis åläggas, samt då afgörandet huruvida
lösdrifvare anses skäligen böra af fattigvårdssamhälle åtnjuta full
försörjning i allmänhet ej kan ske utan förberedande undersökningar och
vederbörande fattigvårdsstyrelsers hörande, hvilket allt kräfver större
tidsutdrägt, än som är väl förenligt med behandlingen af en polisangelägenhet
angående häktad person, så anser sig Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande böra underdånigst ifrågasätta, att 12 § 1 mom. i
det underdåniga förslaget måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Ej skall — — som befinnes vara till allmänt arbete oförmögen.»

I öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som likväl
icke egnat fullständig granskning åt sjelfva redaktionen af lagförslaget,
intet att erinra vare sig mot berörda förslag, eller emot de förslag
till förändringar af särskilda med lösdrifverilagstiftningen sammanhängande
författningar, som komiterade vidfogat sitt underdåniga betänkande.

Marieliolm, i Landskansliet, den 30 Juni 1883.

Underdånigst
C. A. SJÖCRONA.

A. W. Bolinder.

17. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 September nästlidna år har Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fått sig anbefaldt att afgifva underdånigt
utlåtande öfver ett af utsedde komiterade utarbetadt förslag till
»förordning angående lösdrifveri)), jemte andra i sammanhang dermed
uppgjorda författningsförslag; och lår Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande,
efter granskning af förslagen och de för desamma framstälda
motiv, härmed nu i underdånighet fullgöra högstberörda nådiga befallning.

Först omförmälda förslag eger, enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
uppfattning, i principielt hänseende ett afgjordt företräde
framför den nu gällande lagstifningen i ämnet och Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande har icke heller något att erinra emot de
hufvudgrunder, som gjort sig gällande vid utarbetandet af ifrågavarande
förslag.

I afseende sedermera å förslagets detaljer anser sig deremot Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ega anledning att framställa några
anmärkningar och dervid först underdånigst hemställa, att den föreslagna
rubriken till den nya författningen måtte förändras till följande lydelse:
»förordning angående lösdrifvares behandling.» För den sålunda föreslagna
förändringen torde någon särskild motivering ej erfordras.

Första §:n af förslaget angifver de förhållanden, under hvilka en
kringvandrande person må behandlas såsom lösdrifvare, och det synes
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande angeläget, att föreskriften härom
erhåller sådan bestämdhet och tydlighet, att den, så vidt möjligt är,
vid tillämpningen icke gifver anledning till ovisshet och tvekan. Men
eu sådan önskan uppfyller icke, efter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
uppfattning, den föreslagna bestämmelsen i denna paragraf.
Enligt hvad erfarenheten nogsamt visat, lärer det väl knappast någonsin
förekomma, att en person, som »stryker landet omkring», icke uppgifver
såsom orsak, att han söker arbete och, i de flesta fall, innehar
ett eller annat arbetsbetyg, hvarmed han vill ådagalägga trovärdigheten
af sin uppgift. Att vid sådant förhållande, äfven om det tyckes
fullt antagligt, att arbetssökandet icke är synnerligen allvarligt, ovisshet
och tvekan skall uppstå, huruvida en dylik person skall kunna såsom
lösdrifvare behandlas, har all sannolikhet för sig, och om en sådan

uppfattning allmännare skulle göra sig gällande, att sådana personer
icke kunde såsom lösdrifvare behandlas, erhålles derigenom ett lätt vunnet
skydd för denna i allmänhet mycket lättjefulla befolkning. Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillåter sig derföre i underdånighet
hemställa att orden »eller söker» från förevai-ande paragraf uteslutas.

För de iakttaganden, som enligt 5 § af förslaget åligga kronofogde
eller länsman å landet och stadsfiskal i stad, skulle Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande anse det önskligt, att den nya författningen komme
att åtföljas af tryckta blanketter för de protokoll, som enligt samma
paragraf skola af bemälda tjenstemän föras, och de besked, som af dem
skola meddelas. Utom den lättnad vid arbetet, som derigenom skulle
beredas, vunnes derjemte den fördelen, att ifrågavarande handlingar
alltid erhölle nödig fullständighet, nödvändig för den ytterligare behandling,
som med den förhörda personen kan böra ega rum.

Uti 4 mom. af samma paragraf föreskrifves att Eders Kongl Maj:ts
Befallningshafvande skall, der skäl dertill förefinnes, meddela rikets polismyndigheter
underrättelse om gifven varning och att, om den varnade
blifvit stäld under polisuppsigt, meddelandet skall innehålla underrättelse
derom. Förslaget innehåller i öfrigt icke någon bestämmelse
om sättet för expedierandet af dessa meddelanden, men komiterade
hafva, såsom de i motiven yttra, trott sig i en utvidgning af de
polisunderrättelser, hvilka under inseende af Stockholms polisstyrelse
tryckas och utdelas till rikets polismyndigheter, finna en utväg att på
ett snabbt och tillförlitligt sätt kunna bringa ifrågavarande meddelanden
till polismyndigheternas kännedom. Denna utväg för bekantgörandet
af dessa meddelanden synes ock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
synnerligen lämplig, och det vore derför önskligt, att eu föreskrift
derom antingen intoges i blifvande förordning eller ock i sammanhang
dermed särskild! meddelades.

Emot öfriga af komiterade framställda författningsförslag har Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingenting att erinra. Karlstad å
Landskansli! den 21 Februari 1883.

Underdånigst.

S. IL GYLLENRAM.

C. E. Varenius.

18. Landshöfdingeembetet i Örebro län.

Till Konungen.

Till följd af nådig befallning i remiss den 22 September förlidet
år har Länsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande öfver de af
utsedde komiterade utarbetade förslag till:

förordning om lösdrifveri;

förordning angående utländingar, livilka såsom lösdrifvare bär
i riket anträffas;

ändringar i Kong!, förordningen om fattigvården i riket;

ändringar i Kong], legostadgan för husbönder och tjenstehjon; samt

ändringar i Kongl. förordningen om upphäfvande af skyldigheten
för resande att vara försedda med pass.

Då Kongl. stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete
förfallne personer af den 29 Maj 1846 och äldre författningar i ämnet
utgå från den grundsats, att en hvar måste vara försedd med så kalladt.
laga försvar samt att den, som det ej har, är underkastad vissa inskränkningar
i sin frihet och sin rätt att välja vistelseort, hafva i föreliggande
förslag till Förordning om lösdrifveri komiterade frångått
all fordran å laga försvar samt såsom föremål för lagstiftningen i fråga
angifvit den, som medellös kringstryker utan att ega eller söka loflig
sysselsättning, och vidare den, som, utan att kringstryka, dock genom
sin uraktlåtenhet att genom arbete förskaffa sig nödigt uppehälle samt
genom ett i öfrigt varnartadt och oordentligt lefnadssätt visat sig vara
vådlig för allmän säkerhet eller störa allmän ordning eller sedlighet.

Enligt Kongl. stadgan den 29 Maj 1846 är eu person straffbar,
icke för det onda han gjort, utan för det han saknar en viss ställning
i samhället, hvilken anses för det allmänna betryggande och nödvändig
för att lian ej skall misstänkas för brottsliga afsigter. Enligt förslaget
åter är han förfallen till straff först när lian gjort sig skyldig till handlingar,
som visa, att lian ej aktar ordning och annans rätt. Att
man härmed slagit in på rätt väg i fråga om lagstiftningen angående
lösdrifvare torde få anses uppenbart; och tror Länsstyrelsen att genom
utrensning af begreppet försvarslös ur lagstifningen mycket godt kan
vinnas, men vid de särskilda bestämmelserna i förslaget kan åtskilligt
vara att erinra.

Då komiterade med det i § 1 af förslaget till förordning angående

lösdrifveri begagnade uttrycket, ”stryker landet omkring”, eldigt hvad
motiven upplysa, velat beteckna, att vandringen sträckes utom hemorten,
synes uttrycket vara aktor omfattande. Den förklaring, motiven
gifva åt orden “utan tillgångar14, nämligen att dermed afses, att den
kringstrykande skall “sakna medel till sin försörjning under den närmaste
framtiden", synes göra det önskligt, att sistnämnda bestämmelse
Unge sättas i stället för det obestämda, som ligger i orden »utan tillgångar».
När det vidare säges, att omständigheterna skola ådagalägga,
att den kringstrykande icke har eller söker arbete, uppstår frågan, hvilken
det åligger att förebringa dessa omständigheter. Har den kringstrykande
ej sådant åliggande, så har han lätt att med sin blotta uppgitt,
att han söker arbete, undgå behandling som lösdrifvare, hvadan det
väl bör få antagas att den kringstrykande, för att undgå sådan behandling,
skall visa, att han eger medel till sin försörjning under närmaste
framtiden, och åtminstone göra sannolikt, att han har eller söker arbete.

Till behandling som lösdrifvare är ock enligt lista § 2:dra momentet
den förfallen, hvilken utan att kringstryka, men under öfriga i
lista momentet angifna förhållanden, för ett sådant lefnadssätt, att han
är vådlig för allmänna säkerheten eller stör allmän ordning eller sedlighet.
l)en det gör bör väl ej gå fri från lösdrifveribehandling, äfven om lian icke
skulle vara utan tillgångar och äfven om han skulle kunna göra troligt,
att han sökt arbete.

Enär efter hvad motiven utvisa, de qvinnor som äro hemfallna
åt skörlefnad, böra hänföras under stadgandet i lista § 2:dra momentet,
torde det vara så mycket lämpligare att detta bestämdt uttalas, som
annan i lag stadgad tygel icke tinnes å lösa qvinnors lättfärdighet.

Om, med hänseende till svenska folkets lynne och landets utsträckning,
man ock icke kan af den institution, som fått benämning polisuppsigt,
här vänta sig all den fördel, komiterade antaga, då don noggrannare
kännedom om den befolkning, hvarur brottslingarno hufvudsakligen
rekryteras, som skulle utgöra institutionens styrka, svårligen
lärer kunna i vårt vidsträckta och glest befolkade land annat än undantagsvis
erhållas, så torde dock genom densamma kunna beredas
bättre ordning och tillsyn, än nu eger rum, å de personer, som derför
kunna blifva föremål; hvadan Länsstyrelsen anser sig böra biträda förslaget
om polisuppsigtens införande.

Uti 4:de §:n torde emellan orden »beträffande» och »anmälningar»
böra till förtydligande af meningen inskjutas ordet ”lösdrifvares”. Det
utdrag af rullan öfver de under polisuppsigt stälda personer, som skall
till Konungens Befallningshafvande öfverlemnas, torde böra insändas

genom magistrat eller kronofogde, på det dessa myndigheter icke må
sakna kännedom om de under sådan uppsigt strida personer.

I 5:te § lista momentet synes en ändrad redaktion påkallas deraf,
att ordet ”som” i tredje raden icke lärer räcka till att omfatta äfven de
föregående orden ”kronofogde eller kronolänsman”. Om den åtgärd,
som enligt senare punkten i 2:dra momentet af 5:te § vidtages, bör väl
underrättelse meddelas den polismyndighet, som skall handhafva uppsigten.

Hvad i § 5 stadgas bör väl icke lägga hinder i vägen för Konungens
Befallningshafvande att varna lösdrifvare, som hos honom inställes.

I 6:te § lista momentet förekommer stadgande derom, att lösdrifvare,
som tvenne gånger blifvit varnad för lösdrifveri, må af Konungens
Befallningshafvande förklaras vara lösdrifvare. Detta stadgande
låter sig näppeligen försvaras.

Att en person, efter det han kanske flera år idkat lösdrifveri och
fått varning för slik förseelse samt följaktligen i sjelfva verket länge
varit lösdrifvare, först efter det han andra gången varnats för lösdrifveri,
får, icke ens skall, förklaras för lösdrifvare, innebär en motsägelse,
som säkerligen icke skall hos lösdrifvaren inskärpa aktning för lagen,
utan helt säkert motverka dess ändamål. Rättare synes väl vara, att,
när första varningen gifves, förklara lösdrifvaren vara hvad han verkligen
är och i enlighet dermed förfara. Att såsom stadgandet i § 7
vill, låta lösdrifvaren gå fri från allmänt arbete tills han tredje gången
beträdes med lösdrifveri, torde vara så mycket mer olämpligt, som benägenheten
för lösdrifveri bör snart afklippas, emedan ju äldre hon blir,
desto svårare blir hon ock att utrota. När lösdrifvare, vare sig straffad
eller ostraffad, en gång fått varning, synes han, så snart han åter beträdes
med lösdrifveri, böra kunna dömas till allmänt arbete, helst varning
en gång missaktad, icke har utsigt att göra åsyftad verkan och
kanske gagnar mindre än intet i det hon invaggar i säkerhet.

När i 7:de § 2 momentet talas om okänd person, som anträffas
”under de i § 1 angifna förhållanden”, kan väl dermed icke afses att,
såsom orden utmärka, alla de i samma § angifna förhållanden skola, med
hänsyn till den okände, inträffa. I slutet af nämnda moment heter det,
att Konungens Befallningshafvande skall vidtaga de åtgärder, som enligt
§ 5 eljest ankomma på kronofogde, länsman eller stadsfiskal. Att
denna bestämmelse icke är adeqvat, visar sig deraf, att en bland de antydda
åtgärderna är att till Konungens Befallningshafvande insända afskrift
af förhörsprotokollet jemte bevis om beskedets tillställande.

De många och långvariga tvister, som härflutit från stadgandet
i 22 § af Kongl. förordningen om fattigvården, göra det önskligt, att

stadgandet i förslagets § 16 om lösdrifvares hemort kunde utbytas mot
annat, som i tillämpningen företedde mindre svårighet för den, som
skall behandla lösdrifvare. När det gäller lösdrifvare, torde föreskrift
icke böra saknas hvar den, som icke varit mantalsskrifven eller haft
stadigt hemvist så länge, att han bort mantalsskrifvas, skall anses
hafva sin hemort.

Eu väsentlig lättnad vid behandling af lösdrifvare hos Konungens
Befallningshafvande kunde vinnas, om författningen medgåfve, att förhör
med lösdrifvare finge hållas af landssekreteraren ensam; dock att alla
beslut skulle, efter föredragning inför Konungens Befallningshafvande,
af honom fattas.

Det förslaget bifogade formulär till förhörsprotokoll utmärker, att
angifvarens namn skall i protokollet införas. Delta torde, med hänsyn
till den hos folket i allmänhet rådande obenägenhet att göra angifvelse
i polis- och brottmål vara mindre .ändamålsenligt, då det kunde leda
dertill, att de, som mest gjort sig förtjenta af polisbehandling, säkrast
undginge angifvelse.

Vid öfriga förslag till förordning angående utländingar, livilka
såsom lösdrifvare här i riket anträffas och till ändringar i Kongl. förordningen
om fattigvården i riket, i Kongl. legostadgan för husbönder
och tjenstehjon och i Kongl. förordningen om upphäfvande af skyldigheten
för resande att vara försedda med pass har Länsstyrelsen
icke något särskilt att erinra.

På Landshöfdinge-embetets vägnar
Underdånigst.

J. O. Högström. Aug. Helting.

Örebro Slott i Landskansliet den 3 Februari 1883.

19. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län.

Till Konungen. ’

Genom nådig remiss den 22 September nästlidna år har Eders
Kongl. Maj:t, med bifogande af det utaf dertill i nåder utsedda komi -

terade afgifna förslag i ämnet, infordrat Eders Kong!. Majds Befallningshafvandes
underdåniga utlåtande öfver förslag till förordning angående
lösdrifveri jemte öfriga författningsförslag; och får Eders Kong!.
Majds Befallningshafvande sådant utlåtande härmed afgifva.

Då förslaget ej upptager något stadgande derom, huruvida den
som är i fråga att dömas eller blifvit dömd till tvångsarbete skall, i
afbidan på besvärs anförande och afgörande, i häkte förblifva, men sådant
synes böra ega rum samt tillika framgår af öfriga stadgande!!, såsom
t. ex. i 11 och 13 §§, torde ock bestämdt stadgande härom böra
uti förordningen intagas, dock med rättighet för Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande att pröfva, huruvida särskilda omständigheter förekomma,
som kunna gifva anledning dertill, att personen i fråga må
under tiden å fri fot förblifva.

Den särskilda klagan, som må kunna ega rum öfver beslut jemlik!.
6 § 2 mom., skall, i enlighet med 11 § 3 mom., föras i den ordning,
som för Överklagande af förvaltande myndigheters beslut är bestämd,
men då t. ex. den, som ställes under polisuppsigt och ämnar
föra eller fört särskild klagan deröfver, under besvärstiden och innan
frågan derutinnan hinner genom Eders Kongl. Maj:ts i statsrådet meddelande
utslag att afgöras, begår förseelse eller uraktlåter iakttaga gifven
föreskrift och skall jemlikt 7 och 8 §§ behandlas, — i så fall icke
kan dömas till tvångsarbete, utan måste i häkte afbida Eders Kongl.
Maj:ts nådiga utslag öfver beslutet derom, att han blifvit stöld under
polisuppsigt, i ty att den händelse annars kunde inträffa, att derest
Eders Kong]. Majds utslag skulle ändra beslutet om personens ställande
under polisuppsigt, personen ej heller bör till tvångsarbete dömas,
— anser Eders Kongl. Majds Befallningshafvande, att sådan särskild
klagan, då den må vara tillåten, icke bör föras i den ordning, som för
Överklagande af förvaltande myndighets beslut är stadgad, utan, såsom
för ändring i Eders Kongl. Majds Befallningshafvandes utslag,
hvarigenom någon blifvit dömd till tvångsarbete, är föreskrifvet, hos
Eders Kongl. Majd i Justitierevisionen — då något afbidande af beslutet
öfver ställande under polisuppsigt icke torde erfordras, när båda
besvärsmålen handläggas i Justitierevisionen.

Beträffande de formulär till besked, förhörsprotokoll m. in., som
finnas förslaget bilagda, anser visserligen- Eders Kongl. Majds Befallningshafvande
önskligt att varningens tilldelande eger rum i närvaro
af andra personer, men då det vid vissa tillfällen, ja de flesta, icke
torde vara möjligt att utan tidsutdrägt och med särskildt besvär, i synnerhet
vid förhör inför länsmannen, anskaffa för sådant ändamål lämpliga
personer, torde ett absolut stadgande derom, att varningen skall

ske i närvaro af annan person icke böra förefinnas, ens i formuläret,
utan bör väl i dylikt fall vara tillräckligt, att tjensteman intygar hvad
som förelupit dels genom protokollets underskrifvande och dels genom
underskrift af beskedet samt medelst intygande derom i protokollet
eller särskild påskrift eller intyg ex officio å protokollet, att det
skriftliga beskedet tillstälts vederbörande.

Vidkommande förslaget i öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke något att erinra, utan vågar i underdånighet hemställa,
att enär förändring af lagstiftningen i fråga är af behofvet synnerligen
påkallad samt det afgifna förslaget enligt Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes åsigt är väl grundad! och särdeles genom framhållande
af nödvändigheten att åstadkomma tvångsarbets- samt forbättringsanstalter,
innefattar en efter tidsförhållandena lämpad ändamålsenlig
lagstiftning i denna för samhället så maktpåliggande fråga
förevarande förslag till förordning om lösdrifveri och öfriga författningsförslag
måtte vinna Eders Kongl. Maj:ts nådiga bifall ,dock
med tillägg och ändring i de delar, hvarutinnan Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande härofvan i underdånighet framstäf anmärkning.

Underdånigst.

REINHOLD CHARPENTIER.

C. E. Stålhös.

Westerås Slott i Landskanslist den 4 Augusti 1883.

20. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

I nådig remiss den 22 September 1882 har Eders Kongl. Maj:t
anbefalt. Länsstyrelsen att inkomma med underdånigt utlåtande öfver
ett af dertill i nåder förordnade komiterade den 31 Augusti samma år
afgifvet underdånigt förslag till

l:o förordning angående'' lösdrifveri;

2:o förordning angående utländingar, hvilka såsom lösdrifvare här
i riket anträffas;

3:o ändringar i Kong!, förordningen om fattigvården i riket;

4:o ändringar i Kong], legostadgan för husbönder och tjenstehjon;
samt

5:o ändringar i Kong!, förordningen om upphäfvande af skyldigheten
för resande att vara försedda med pass.

Till åtlydnad häraf får Länsstyrelsen underdånigst anföra följande.

Hvad först angår förslaget till förordning angående lösdrifveri, så
tillåter sig Länsstyrelsen till eu början underdånigst erinra, hurusom
Landsliöfdingeembetet i Vestmanlands län uti särskilda, på föredragning
af undertecknad Landshöfding, såsom då varande landssekreterare
i nämnda län, den 2 December 1869 afgifna underdåniga utlåtanden
öfver tvenne af vederbörande komiterade utarbetade förslag dels till
ny författning angående försvarslösa personer och dels till ny författning
rörande fattigvården i riket uttalat den åsigt, att, under förutsättning
att man lyckades åstadkomma nödiga garantier för upprätthållandet
af rätts- och sedlighetstillståndet samt ordningen inom samhället ej
mindre genom en särskild preventiv polislagstiftning gent emot för
brott stralfade personer och prostituerade qvinnor, än äfven genom
skärpta bestämmelser i fattigvårdsförordningen emot kringstrykande
betlande personer, tiden möjligen kunde vara inne att taga i öfvervägande,
huruvida icke den grund, på hvilken försvarslöshetslagstiftningen
livilar, eller statens fordran på så kalladt »laga försvar» för
personer, tillhörande vissa samhällsklasser, kunde helt och hållet uppgifvas.
Under sådant förhållande har Länsstyrelsen icke kunnat annat
än med tillfredsställelse erfara, att komiterade uti det ifrågavarande af
dem afgifna författningsforslaget brutit med den gamla grunden för
hithörande lagstiftning och byggt den nya lagstiftningen på mera rättsoch
tidsenliga principer. Också har Länsstyrelsen icke något att erinra
vare sig emot dessa principer i och för sig eller emot tillämpningen
af desamma, sådan den framträder i förslagets detaljbestämmelser,
dock under förutsättning — och af skäl, som Länsstyrelsen vid granskningen
af komiterades förslag till ändringar i fattigvårdsförordningen
skall anföra — att kringstrykande betlare icke, såsom komiterade
föreslagit, blifva likstälda med lösdrifvare, utan fortfarande blifva underkastade
den särskilda strängare behandling, som i den nu gällande
fattigvårdsförordningen finnes föreskrifven. Med denna reservation har
Länsstyrelsen endast en anmärkning af jemförelsevis underordnad betydelse
att framställa mot förslaget, i det att Länsstyrelsen anser önsk -

värdi, att den i 11 § 3 mom. förekommande bestämmelse derom, att
öfver beslut, som jemlik! 6 § 2 mom. meddelats, särskild klagan må
föras i den ordning »som för Överklagande af förvaltande myndigheters
beslut är bestämd», måtte förtydligas så, att icke någon tvekan må
uppstå, om hvilken den myndighet är, hos hvilken klagan för det här
förutsätta fallet skall föras, helst många förvaltande myndigheter af
olika slag finnas och ordningen för Överklagande af dessa myndigheters
beslut är olika i olika fall. Länsstyrelsen föreställer sig, att
komiterade med de begagnade ordalagen svårligen kunna hafva afsett
någon annan myndighet än Kong!. Maj:t i dess Justitiedepartement,
hvilket, om sådan varit komiterades mening, ju lätt kunnat tydligen
uttryckas.

Hvad vidare angår förslaget till förordning angående utländingar’
hvilka såsom lösdrifvare här i riket anträffas, så och då här föreslås, aV
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall draga försorg om för lösdrifveri
anhållen utländings befordrande ur riket, har Länsstyrelsen visserligen
icke något att erinra emot det sålunda föreslagna förfaringssättet,
såsom äfven enligt Länsstyrelsens åsigt i och för sig rigtigt
och ändamålsenligt, men Länsstyrelsen har endast velat påpeka angelägenheten,
att hithörande frågor blifva ordnade genom konventioner
med främmande makter, enär eljest lätt kan inträffa, att polismyndigheten
i det rike, till hvilket utländingen blifvit transporterad, återsänder
honom.

Om Länsstyrelsen sålunda i hufvudsak gillar de båda oVannämnda
författningsför slagen, så är detta icke händelsen med det af komiterade
afgifna förslag till ändrigar i Kongl. förordningen om fattigvården i riket,
i fråga om hvilket förslag Länsstyrelsen deremot hyser en från
komiterade väsentligen skiljaktig mening, i det att Länsstyrelsen är
så långt ifrån att kunna förorda någon mildring uti fattigvårdsförordniugens
nuvarande ansvarsbestämmelser för betleri, att Länsstyrelsen
fast hellre anser dessa bestämmelser i viss mån böra ytterligare skärpas.

I motiven till författningsförslaget yttra komiterade, att bestämmelserna
i 40, 41 och 42 §§ af fattigvård sförordningen skulle hafva
visat sig vara svåra att tillämpa saipt att denna omständighet, i förening
med svårigheten att emot betlares nekande kunna åstadkomma
bevisning om öfvadt betleri, skulle hafva ledt dertill, att »af de många,
hvilka såsom betlare anhållas och till behandling hos Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande anmälas, ett högst ringa fåtal dömas för betleri».
Lika villigt som Länsstyrelsen medgifver riktigheten af denna för öfrigt
af officiela handlingar bekräftade uppgift angående det ringa antalet
af till allmänt arbete dömde betlare, lika mycket måste Länssty 12 -

relsen för sin del betvifla, att orsaken till det angifna förhållandet är
att söka i de omständigheter, komiterade antagit. Då i ofvannämnda
§§ af fattigvårdsförordningen stadgas, att den, som efter fylda femton
år betlar, utan att vara i den nödstälda belägenhet, att fattigvård enligt
§ 1 erfordras, må, om han förut är beträdd med betlande eller af
omständigheterna ådagalägges, att han stryker omkring för att öfva
betlande, af tillsyningsman anhållas och genom krono- eller stadsbetjents
försorg afföras till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som eger
ålägga betlaren allmänt arbete, der sådan åtgärd pröfvas vara af omständigheterna
påkallad, men eljest förpassa eller med fångskjuts försända
honom till den ort, hvarest han anses hafva sitt rätta hemvist,
med rätt för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att,* då det pröfvas
lämpligare, öfverlemna betlare, som anses hafva sitt hemvist inom annat
län, till Kongl. Maj.-ts Befallningshafvande derstädes för behandling,
som nyss är föreskrifven, så kan Länsstyrelsen icke för sin del finna
att dessa bestämmelser äro svåra att tillämpa. Den på tillsyningsman
ankommande pröfning, huruvida betlare är i den nödstälda belägenhet,
att fattigvård enligt 1 § af fattigvårdsförordningen erfordras, kan icke
gerna vara synnerligen invecklad, då det för tillsyningsmannen endast
gäller att bedöma, huruvida betlaren i följd af ålderdom, kroppseller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete
sig försörja. Sant är deremot att, såsom komiterade jemväl anmärkt,
det ofta blifver omöjligt för tillsyningsmannen att med visshet
utröna, huruvida betlaren »förut blifvit beträdd med betlande», men
härpå ligger heller icke någon vigt, enär författningen medgifver betlarens
häktande icke blott för det bär förutsatta fallet, utan äfven för
det fall, som vanligast inträffar, eller “då af omständigheterna ådagalägges,
att betlaren stryker omkring för att öfva betlande“ — ett förhållande,
som ju lätt kan utrönas, om det nämligen visar sig, att den
betlande icke har egna medel, att han tiggt på flera ställen och att
han icke någonstädes sökt att erhålla arbetsförtjenst o. s. v. Hvad
åter behandlingen hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande angår, så äro
ju de härom meddelade föreskrifter af så enkel beskaffenhet, att de
omöjligen kunna föranleda någon svårighet i tillämpningen, då nämligen
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande efter omständigheterna kan antingen
döma betlare till allmänt arbete eller frigifva honom med förpassning
till hemorten eller med fångskjuts dit försända honom eller
slutligen öfverlemna honom till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i annat
län för föreskrifven behandling, i händelse betlaren inom det länet
har sitt hemvist. Vidare och i fråga om den af komiterade framhållna
svårigheten att emot betlarens nekande åstadkomma bevisning om öf -

vaclt betleri, så är det visserligen sant, att stor svårighet härvid skulle
uppstå, om det vore författningens mening, att allmänt arbete icke
skulle få ådömas betlaren, med mindre än att han, i händelse af nekande,
blefve efter rättegång inför domstol med laga bevisning öfvertygad
om att hafva betlat. Men en så orimlig tolkning af förordningens
föreskrift i detta hänseende har, Länsstyrelsen veterligt, aldrig
varit ifrågasatt, utan polismyndigheterna hafva i detta hänseende ansett
det vara tillfyllestgörande, om betleriförseelsen blifvit styrkt genom
intyg af trovärdiga personer. Det inses också lätt, att ett sådant
summariskt förfaringssätt är betingadt af praktiska skäl och rättfärdigadt
af en tvingande nödvändighet, enär lagens bestämmelse om ansvaret
för betleri skulle blifva helt och hållet illusorisk, i händelse betlaren
måste dragas inför domstol för att kunna öfverbevisas om sin
förseelse. Någon våda för den personliga friheten lärer det ifrågavarande
förfarandet icke heller kunna i andra än ytterst sällsynta undantagsfall
medföra, då den anhållne, i händelse han oskyldigt blifvit häktad,
naturligtvis har sig öppet att vid domstol föra talan emot den
eller dem, som föranleda eller verkstält häktningsåtgärden, hvilken, i
synnerhet om den haft till följd, att allmänt arbete för betleri blifvit
den oskyldige ådömdt, måste ådraga vederbörande strängt ansvar. Att
i alla händelser misstag eller Övergrepp af denna beskaffenhet ytterst
sällan måste hafva förekommit, bekräftas deraf, att, Länsstyrelsen veterligt,
det aldrig någonsin inträffat, att någon för betleri anhållen
och dömd person väckt ansvarstalan för olaga häktning.

Så vidt Länsstyrelsen icke oriktigt uppfattat komiterades mening,
synas komiterade äfven antaga, att den omständigheten, att den behandling,
som enligt fattigvårdsförordningen kan drabba betlaren, är i
vissa hänseenden strängare än den, som för försvarslöse är föreskrifven,
skulle hafva i sin mån bidragit dertill, att så få betlare blifva dömde
för betleri. Att enligt den nu gällande lagstiftningen betlare i vissa
fall blifva behandlade strängare än försvarslöse kan icke förnekas, men
det är för Länsstyrelsen omöjligt att inse, hvad sammanhang detta förhållande
kan hafva med den praxis, som i fråga om betlares behandling
hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utbildat sig. Lika litet
förmår Länsstyrelsen fatta att, såsom komiterade jemväl synas föreställa
sig, den i 42 § 2 mom. af fattigvårdsförordningen förekommande
bestämmelsen derom, att särkildt ansvar för betlandet ej må ådömas,
när betlaren tillika såsom försvarslös är förfallen till allmänt arbete
—- om rätta betydelsen af hvilket stadgande komiterade för öfrigt, synas
vara ovissa, — skulle kunna hafva utöfvat någon inverkan på ofvannämnda
praxis eller hafva bidragit dertill, att så få betlare blifvit

dömda till allmänt arbete. Om åt det ifrågavarande stadgandet gifves
den enkla tolkning, som af ordalydelsen otvetydigt synes framgå, eller
att, i den händelse den försvarslöse betlaren, då lian inställes inför
Kong!. Maj:ts Befallningshafvande, redan förut erhållit föreskrifna varningar
och försutit förelagd tid att skaffa sig laga försvar samt alltså
befinner sig i den ställning, att allmänt arbete omedelbarligen kan på
grund af försvarslöshetsstadgan honom ådömas och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
finner anledning att emot honom tillämpa försvarslöshetsstadgan
och sålunda ålägga honom allmänt arbete under viss
tid, betlaren i sådant fall blifver befriad från särskilt ansvar för betlandet,
så att arbetstiden icke kan på grund af betleriförseelsen ytterligare
utsträckas, så kan Länsstyrelsen icke finna, att en sådan tillämpning
af det ifrågavarande stadgandet i någon mån skulle kunna hafva
föranledt dertill, att “utaf de många, hvilka såsom betlare anhållits och
till behandling hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anmälts, ett högst
ringa fåtal blifvit dömdt för betleri.“

Af hvad nu blifvit anfördt framgår, att Länsstyrelsen icke delar
komiterades uppfattning rörande anledningarna dertill, att fattigvårdsförordningens
ansvarsbestämmelser för betleri endast undantagsvis blifvit
tillämpade mot anhållne betlare. Länsstyrelsen är öfvertygad
derom, att orsaken till detta förhållande bör sökas på ett helt annat
håll, än komiterade antagit, nämligen i den vid behandligen af betlare
Kongl. Maj:ts Befallninghafvande medgifva vidsträckta handlingsfrihet, hvilken
med hänsyn till de många öfriga göromål, af hvilka Kongl. Majds
Befallningshafvandes tid är upptagen, helt naturligt måste leda dertill,
att man i allmänhet väljer det behandlingssätt, livilket medför minsta
besvär och inskränker sig till anställande af ett kort förhör, till utrönande
af betlarnes hemort, hvarefter förpassningen eller fångpasset
utskrifves och man är betlaren qvitt.

Men om, såsom Länsstyrelsen sökt ådagalägga, den slapphet,
med hvilken fattigvådsförordningens ansvarsbestämmelser emot betlare
tillämpas, icke har sin grund i de af komiterade framhållna omständigheter,
och sålunda de skäl för förändring af ifrågavarande bestämmelser,
komiterade ur denna synpunkt fram stält, icke enligt Länsstyrelsens
åsigt kunna anses hållbara; så återstår att tillse, huruvida någon
afgörande vigt må böra tillmätas hvad komiterade i öfrigt anfört
till stöd för deras förslag, att betlaren måtte underkastas samma behandling
som lösdrifvaren. “Då nu“, yttra komiterade, “enligt förslaget
till förordning angående lösdrifveri, den, som obehörigt stryker
landet omkring, skulle behandlas såsom lösdrifvare samt sådant kringstrykande
vanligen sker under betlande och då, äfven under andra för -

hållanden än vid kringstrykande, betleri så ingår i och utgör ett kännetecken
på lösdrifveri, att den, som flera gånger anträffats benande,
med allt skäl lärer kunna sägas vara lösdrifvare, hafva komiterade ansett,
att genom föreskrift om lika behandling af betlaren och lösdrifvaren
icke blott en ensidig enkelhet i lagstiftningen skulle vinnas,
utan jemväl fordringarna på rättvisa och billighet bättre ses tillgodo41.
Att genom betlarens likställighet med lösdrifvaren inför lagstiftningen
enkelhet i densamma skulle vinnas kan ju icke förnekas, men härmed
är dock endast en rent formell fördel vunnen, hvilken måste uppoffras,
om sådant påkallas af ett vigtigare reelt samhällsintresse. Om nämligen
det skulle befinnas, vare sig att den kringstrykande betlaren under
vissa förhållanden inverkar menligare och mera störande på rättsoch
sedlighetstillståndet samt samhällstrefnaden än den kringstrykande
men icke hettande lösdrifvaren eller den icke kringstrykande lösdrifvaren,
eller att en nöjaktig kontroll öfver den förre icke kan utöfvas utan
användande af mera kraftiga och snabbt verkande åtgärder än som finnas
nödiga att anlita mot de senare, så kräfver statsintresset att den
kringstrykande betlaren behandlas strängare än lösdrifvaren äfven om
det icke kan undvikas, att symmetrien i lagstiftningen häraf komme
att lida. Denna erinran eger sin tillämplighet jemväl beträffande komiterades
förmenande,, att genom den föreslagna likställigheten mellan
betlaren och lösdrifvaren fordringarna på rättvisa och billighet skulle
komma att bättre ses tillgodo, enär lagstiftningen härvid endast har
att tillse, att de repressiva åtgärderna både emot betleri et och lösdrifveriet
blifva afpassade efter den gradskillnad i farlighet för samhället,
som är utmärkande för dem begge, och att dessa åtgärder i intet fall
komma att medföra större ingrepp i den personliga friheten, än nödvändigheten
ur samhällsintressets synpunkt bjuder. I samma män,
som detta syftemål uppnås, i samma mån blifva också fordringarna på
rättvisa och billighet tillgodosedda.

Frågan gäller sålunda här att undersöka, om och under hvilka
vilkor betlaren kan anses vara för rätts- och sedlighetstillståndet samt
för samhällstrefnaden farligare än lösdrifvaren, sådan denne sistnämnde
kännetecknas i komiterades förslag till förordning angående lösdrifveri.
Förslaget indelar lösdrifvarne i tvenne särskilda klasser, i det att såsom
lösdrifvare skall behandlas dels den, som stryker landet omkring
i det fall, att han icke eger tillgångar och omständigheterna tillika
ådagalägga, att han icke har eller söker arbete, och dels den, som, utan
att kringstryka, under öfriga nyss angifna förhållanden för ett sådant
lefnadssätt, att han är vådlig för allmän säkerhet eller stör allmän ordning
eller sedlighet.

Hvad nu den förra klassen af lösdrifvare eller den så kallade
vagabonden beträffar, så är det tydligt, att derest denne icke uppträder
benande, utan endast stryker landet omkring, all anledning till en preventiv
lagstiftning emot honom skulle saknas, så vida icke just den
omständigheten, att han saknar tillgångar och icke har eller söker arbete
innebure en presumtion för att han på ett eller annat sätt förr
eller senare måste komma att störa allmän säkerhet och ordning. Men
alldeles samma presumtion inträffar på den kringstrykande befaren —
såvida han icke är att hänföra till fattighjon, i hvilket fall ju något
ansvar för betlande icke ifrågakommer — med den skilnad dock, att
den kringstrykande betlaren, utom den presumtion att vara farlig för
samhällsfriden, hvilken han delar med den icke betlande vagabonden,
tillika genom betlandet och således genom en i lag förbjuden handling
redan visat sig hafva stört samhällsordningen, hvadan och då presumtionen
sålunda öfvergått till verklighet, samhället har större anledning
att mot den kringstrykande betlaren ingripa på ett strängare sätt
än mot den icke betlande vagabonden. Hvad åter angår den senare
klassen af lösdrifvare eller sådana, hvilka icke stryka omkring i landet,
men föra ett sådant lefnadssätt, att de äro vådliga för allmän
säkerhet eller störa allmän ordning eller sedlighet, så är det visserligen
sant, att de till denna klass af lösdrifvare hörande personer ofta
kunna vara för allmänna säkerheten vådligare eller för allmänna ordningen
eller sedligheten mera störande än den kringstrykande betlaren,
men just den omständigheten, att de förra icke stryka omkring utan stadigt
uppehålla sig i hemorten, underlättar för polismyndigheten möjligheten
att öfver dem utöfva tillsyn och att i händelse af behof emot
dem vidtaga de i författningen medgifna skyddsåtgärder, under det
deremot den kringstrykande betlaren är undandragen en sådan kontroll
och följaktligen i samhällsordningens intresse bör underkastas en strängare
behandling än den icke kringstrykande lösdrifvaren.

Länsstyrelsen kan således icke finna annat än att staten har giltiga
skäl att förfara strängare mot den arbetsföre betlaren än mot
öfriga lösdrifvare, och att således anledning saknas att, såsom komiterade
föreslagit, borttaga de nu gällande ansvarsbestämmelserna för betleri
och låta betlaren behandlas lika med lösdrifvaren. Den behandling,
lösdrifvaren enligt komiterades förslag skulle komma att undergå,
i det att lösdrifvaren, först då han tredje gången beträdes med lösdrifveri,
skulle kunna häktas och till tvångsarbete dömas, är allt för
omständlig, för att kunna verka tillräckligt afskräckande för betlaren.

Emot en sådan omständlig behandling, förutsatt att den endast
blifver tillämpad på de i lösdrifveriförordningen afsedda lösdrifvare,

och att ansvarsbestämmelserna för betleri i fattigvårdsförordningen
fortfarande komme att qvarstå, har Länsstyrelsen icke något att invända,
enär den föreslagna behandlingen antagligen bör blifva tillfyllestgörande
för kontrollen öfver icke betlande och icke kringstrykande
lösdrifvare samt det vida öfvervägande antalet lösdrifvare utgöres af
kringstrykande lättingar, hvilka för att förskaffa sig uppehälle nödgas
betla och sålunda på denna väg träffas af lagen.

Om deremot, på sätt komiterade föreslagit, sådana ändringar uti
fattigvårdsförordningen vidtagas, att betlaren kommer att behandlas
på samma sätt som lösdrifvaren, så skulle härigenom lagstiftarne icke
blott återgå till de slappa, illusoriska och opraktiska principer, hvilka
i lagstiftningen rörande betlares behandling varit tillämpade, innan
den nuvarande fattigvårdsförordningen utfärdades, och framkallat allt
det sjelfsvåld, hvilket nödvändiggjorde strängare ansvarsbestämmelser
mot betleri, utan äfven taga ett ytterligare steg tillbaka så tillvida,
som enligt fattigvårdsförordningen af den 13 Juli 1853, betlaren åtminstone
kunde genast häktas och till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
öfverlemnas för att såsom försvarslös behandlas, under det att
enligt komiterades förslag betlaren först efter tre gånger öfvadt betleri
skulle kunna häktas. Med allt skäl må dock det kunna betviflas, huruvida
det kan vara välbetänkt att ännu en gång exprimentera med tilllämpning
af principer, hvilka förut visat sig overksamma och vanmäktiga
mot betleriet.

Länsstyrelsen har i det föregående antydt, att Länsstyrelsen, långt
ifrån att kunna biträda komiterades förslag att mildra de nuvarande
ansvarsbestämmelserna mot betleriet, fast hellre ansåge en skärpning
af dessa bestämmelser i viss mån böra ega rum; och då, enligt hvad
Länsstyrelsen jemväl framhållit, anledningen dertill, att dessa ansvarsbestämmelser
så sällan blifva tillämpade mot betlaren, är att söka uti
den vidsträckta handlingsfrihet vid betlares behandling, som i fattigvårdsförordningen
blifvit Länsstyrelserna medgifven, så är ock härmed
angifven den rigtning, i hvilken den af Länsstyrelsen åsyftade skärpningen
borde vidtagas. Den godtyckliga behandling af betlare, för hvilka
nu gällande stadganden lemna utrymme, borde alltså enligt Länsstyrelsens
åsigt inskränkas och begränsas genom en uttrycklig föreskrift derom,
att för betleri anhållen arbetsför person i regel och såvida icke synnerligen
mildrande omständigheter förekomma, borde till allmänt arbete dömas.
En sådan föreskrift skulle ur alla synpunkter verka välgörande. Den
skulle medföra minskning uti statens dryga utgifter för de många och
långa tiggartransporterna, då betlaren icke behöfde, såsom nu oftast
sker, försändas till sin hemort, utan kunde, efter uttjent arbetstid, för -

passas att gående begifva sig hem. Den skulle hos allmänheten framkalla
bemödande att understödja kronobetjeningen i dess tillsyn öfver
betlare, då allmänheten egde förvissning derom, att endast en enkel
anmälan hos kronobetjeningen vore tillräcklig för att föra befaren till
ärbetsanstalten. Den skulle af samma skäl för kronobetjeningen innefatta
en sporre och uppmuntran till ökade ansträngningar att i detta
hänseende fullgöra sin tjenstepligt. Den skulle på den till allmänt arbete
dömde betlaren sjelf utöfva ett i flera hänseenden helsosamt inflytande,
bland annat genom nödvändigheten för honom att underkasta
sig och vänja sig vid den i arbetsanstalten rådande tukt och ordning.
Den skulle'' ändtligen verksamt bidraga till inskränkning uti betleriet
och derigenom betrygga rätts- och säkerhetstillståndet samt befrämja
sämhällstrefnaden. Helt visst behöfver man icke befara, att eu sådan
föreskrift skulle leda till någon allt för hård och obillig behandling af
betlare, då nogsamt kändt är, att åtminstone på landet i allmänhet endast
sådana betlare, Indika uppträda på ett pockande och hotfullt sätt,
blifva anhållna, men att deremot sådana personer, hvilka under ett ärligt
men misslyckadt försök att förskaffa sig arbetsförtjenst gå omkring
för att söka arbete och under tiden nödgas för sitt uppehälle anlita
menniskors barmhertighet sällan blifva antastade. En onödig stränghet
emot tiggare af detta slag torde dessutom icke vara att befara, äfven
af det skäl, att tillsyningsmannen ju icke är ovilkorligen förbunden att
införpassa dylika tiggare till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, utan
eger att vidtaga sådan åtgärd, endast då skäl dertill förefinnes.

De åsigter, komiterade uttalat rörande ordnandet af tvångsarbetsanstalter
synas Länsstyrelsen i allt väsentligt rigtiga, likasom också
Länsstyrelsen icke har något att anmärka mot de af komiterade föreslagna
ändringar i Kongl. legostadgan för husbönder och tjenstehjon äfvensom
i Kongl. förordningen angående upphäfvande af skyldigheten för resande
att vara försedda med pass.

Underdånigst
CURRY TREFFENBERGl.

Ernst Sam tellus.

Falun i Laudskansliet den 14 Mars 1884.

21. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till Konungen!

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning,
meddelad i remiss den 22 September nästlidet år, får Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed afgifva underdånigt utlåtande
öfver de af i nåder utsedde komiterade den 31 Augusti samma år afgifna
förslag till:

förordning angående lösdrifveri;

förordning angående utländingar, Indika såsom lösdrifvare
här i riket anträffas;

ändringar i Kongl. förordningen om fattigvården i riket;

ändringar i Kongl. legostadgan för husbönder och tjenstehjon;
samt till

ändringar i Kongl. förordningen om upphäfvande af skyldigheten
för resande att vara försedda med pass, den 21 September 1860.

Den nya grund, på hvilken förevarande förslag till förändrad lagstiftning
i ämnet hvilar, synes Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande
förtjena erkännande såsom den enda rigtiga, och frågan om samhällets
skyldigheter och rättigheter mot den för allmän ordning, säkerhet och
sedlighet likgiltiga eller farliga klass af medborgare, hvarpå denna lagstiftning
har afseende, torde få anses i dessa förslag hafva funnit en
tillfredsställande lösning.

Under det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sålunda i
hufvudsak delar komiterades uppfattning af ämnet, har likväl Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vid granskning af de föreslagna särskilda
bestämmelserna trott sig finna anledning till vissa erinringar,
hvilka, med få undantag, gälla mindre väsentliga detaljer och för
hvilka Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande går att här nedan i
underdånighet redogöra, fästande dervid sin uppmärksamhet först vid
förslaget till förordning angående lösdrifveri.

Såsom en verklighet torde få antagas att inom vårt vidsträckta och
merendels glest befolkade land uppsigt å kringstrykande samhällsvådliga
individer icke kan allestädes öfvas med den noggranhet och fram 13 -

gång, att det ej skall falla sig lätt nog för dylika kringstryka^ att
länge undandraga sig sammanträffandet med polistjensteman. Huruvida
ändtligen detta sammanträffande skall verka till någon rättelse
eller ej, lärer bero af den makt öfver kringstrykaren, som medgifvits
polistjensteman. ömheten om den förres rätt till personlig frihet bjuder
väl att tillse, det han icke utan fog göres till föremål för polisbehandling;
men då redan ett kraftigt skydd för honom ligger i det föreslagna
stadgandet, att band på hans frihet i regel icke må läggas förr
än han efter två gånger erhållen varning, den tredje gången inom viss
tid befunnits skyldig till lösdrifveri, bör å andra sidan möjligheten för
polistjenstemannen att komma till rätta med den kringstrykande icke
mer än nödigt är försvåras. Det vilkor dock som i § 1 föreslagits
för att en kringstrykande må anses göra sig skyldig till lösdrifveri,
eller att omständigheterna skola ådagalägga, att han icke har eller söker
arbete, kan befaras lägga menligt hinder i vägen för stäfjandet af
lösdrifveri. Åligger det således icke den kringstrykande att ådagalägga
de vilkorade omständigheterna, måste nämligen den kringstrykändes
blotta försäkran, att han är stadd i ändamål att söka arbete, nödvändiggöra,
förr än varning kan honom tilldelas, en undersökning af förhållandena,
som skall vålla antingen tidsutdrägt och svårighet att derunder
försäkra sig om den kringstrykandes person, eller ock att denne
utan vidare tillätes att fortsätta sin vandring och såmedelst gång efter
annan undgår en befogad varning.

("hiskligt vore derför om skyldigheten att åstadkomma utredning
angående nyss antydda omständigheter oförtydbart lades å den kringstrykande,
hvarföre och då vidare benämningen ^lösdrifvare.» synes
oegentligt använd i första punkten af § /, enär en person varder föremål
för deri afsedt behandlingssätt, redan innan han förklarats vara lösdrifvare,
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underdånigst anser
lydelsen af nämnda punkt böra ändras till:

»Hvar som stryker landet omkring, må, der han finnes utan tillgångar
och icke förmår göra troligt, att han har eller söker arbete, behandlas
för lösdrifveri på sätt här nedan sägs.»

Eu icke ovanlig företeelse i de större städerna äro de män af arbetsklasseu,
hvilka hängifva sig åt ett lättjefullt och på rusdrycker begifvet
lefnadssätt, och, om de än stundom genom tillfälligt arbete förskaffa
sig medel till utbyte mot rusdrycker, oftare bereda sig sådana
genom försäljning eller pantsättning af egna och sin familjs tillhörigheter,
under det de med hot eller våld tilltvinga sig del i den knappa,
föda, som familjens öfriga medlemmar under ansträngdt arbete sig förvärfvat.
Då dessa män ofta under rusets inflytande äro lika vådliga

för allmän säkerhet som de i första punkten af § 1 omförmälda, äfven
om de icke kunna sägas vara utan tillgångar, vågar Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, på det att myndigheterna icke må stå helt
och hållet maktlösa gent emot denna klass af lättsinniga och samhällsvådliga
individer, i Underdånighet hemställa att åt 2:dra punkten af § 1
kunde gifvas denna lydelse:

»Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken utan
att kringstryka eller vara i saknad af tillgångar, men under öfriga ofvan
angifna förhållanden, för ett sådant lefnadssätt, att han är vådlig för
allmän säkerhet eller stör allmän ordning eller sedlighet.»

Till denna hemställan anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hafva så mycket större skäl, som enligt motiven för komiterades
betänkande, prostituerade, oansedt de ega tillgångar, skulle varda
föremål för behandling enligt ifrågavarande punkt.

§ 2. Enär de i andra punkten omförmälda personer, enligt hvad
i nästföljande punkt angifves, icke under alla förhållanden äro fritagna
från polisuppsigt, torde punkten 1 böra sålunda förändras:

»Af endast sådan orsak, som nyss är nämnd, vare dock icke
den underkastad polisuppsigt, som blifvit dömd för första resan
stöld till lägre straff o. s. v. — — — förtroende.»

§ 3 mom. 3 torde böra innefatta rättighet till användande af åtminstone
delvis tryckt besked och följaktligen erhålla denna ändring:

»Förelägganden, hvilka — — af polismyndigheten genom
skriftligt eller tryckt besked meddelas.»

§ 4 mom. 1. I flere städer äfven der poliskammare ej finnes,
är såsom närmaste chef för ordningspolisen stäld en kommissarie, och
lämpligt synes, att åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inrymdes rättighet
att bestämma, om denne i stället för stadsfiskalen skulle utgöra
polismyndighet.

Då likväl en förändring i sådant syfte, vidtagen i förevarande
mom., skulle föranleda ändring äfven i följande §§, torde Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet få föreslå, att vid § 20 göres
ett tillägg i detta hänseende.

Slutet af ifrågavarande mom. synes påkalla omredigering och måhända
erhålla följande lydelse:

»Polismyndighet, som har--— eller annan dertill tjenlig

person öfverlåta, ej mindre att bestämma tid och sätt för aflemnandet
af, än ock att emottaga de anmälningar beträffande bostad

100

och försörjningsmedel, som eljest skolat verkställas hos polismyndighet,
samt att vidare fullgöra hvad i anledning deraf ålegat sådan
myndighet.»

å § mom. 2. För korthets skull torde detta mom. kunna börja
sålunda:

»Polismyndighet skall föra rulla öfver de under dess uppsigt
stälda personer» o. s. v.

§ 3. På det att meningen med häri föreslagna bestämmelser må
vinna nöjaktig tydlighet, torde mom. 2 såsom sådant böra utgå och i
stället förenas med mom. 1 punkten 2, efter det likväl de sista båda
raderna i denna punkt (»afskrift af — — insändas») borskiljts och förenats
med sista punkten af det af komiterade föreslagna mom. 2. Med
denna förändring skulle förevarande § erhålla följande lydelse:

»1 mom. Den, som beträdes — — — — till sin ursäkt förebringa.

Befinnes dervid — — — — tillställa honom ett skriftligt
eller tryckt besked, innefattande den gifna varningen och skälen

derför. Varnas den för lösdrifveri, som jemlikt 2 § skall---—- —

meddela honom förständigande, som i ofvannämnda besked intages;
skolande polistjenstemannen, derest det åligger annan polismyndighet
att handhafva polisuppsigen, att tillika förelägga den varnade
att ofördröjligen — — — jemväl i beskedet intagas.

Om åtgärd som sålunda vidtages, göres anteckning i förhörsprotokollet,
hvaraf afskrift jemte bevis om beskedets tillställande
skall skyndsamligen till Konungens Befallningshafvande i länet
insändas.»

I följd häraf skulle mom. 3 benämnas 2 mom. och förändras
sålunda:

2 mom. »Vill den som erhållit varning eller, på sätt i 1
mom. sägs, blifvit stäld under polisuppsigt, varda o. s. v. — —
— — intagas. “

Ehuru enligt motiven pag. 45, komiterade ansett det vara af
synnerlig vigt, att varningen likasom hvarje annan med lösdrifvare vidtagen
åtgärd, hvilken är af beskaffenhet att vid återfall i lösdrifveri
kunna inverka bestämmande på lösdrifvarens vidare behandling, oförtöfvadt
varder meddelad rikets öfriga polismyndigheter, har dock i sista
mom. af förevarande § ett dylikt meddelande gjorts beroende, ej mindre

101

deraf att den varnade instält sig hos Konungens Befallningshafvande,
än ock af Konungens Befallningshafvandes godtfinnande. I det Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser sig på goda skäl böra ansluta
sig till komiterades i motiven uttalade åsigt, får Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i underdånighet hemställa, att åt ifrågavarande
mom. gifves hufvudsakligen följande innehåll:

3 mom. »Sedan handlingarna till Konungens Befallningshafvande
inkommit och den varnade förelagd tid att hos Konungens
Befallningshafvande sig inställa tilländagått, utan att den varnade
afhörts, eller ock, i fall han sig instält, efter förhör inför Konungens
Befallningshafvande ändring i polismyndighetens beslut icke
blifvit gjord, meddele Konungens Befallningshafvande underrättelse
om berörda beslut till rikets polismyndigheter.»

§ 6. Åt innehållet af 1 punkten i 2 mom. torde böra gifvas en
något lättfattligare form, dervid uttrycket lösdrifvare, såsom nog oegentligt,
kunde undvikas.

Måhända skulle denna punkt lämpligen kunna omredigeras sålunda:

»Har någon, som varit fråndömd medborgerligt förtroende, men
af detsamma åter kommit i besittning, eller ock den, som saknar
medborgerligt förtroende, men likväl icke enligt 2 § är underkastad
polisuppsigt, undfått varning enligt 5 §, och är han för allmänna
säkerheten synnerligen vådlig; då må han, när förnyad varning,
såsom i 1 mom. härofvan sägs, honom tilldelas, tillika ställas
under polisuppsigt för eu tid af två år.»

En icke obetydlig besparing i kostnaden för transport af lösdrifvare
till och från residensstäderna inom de vidsträcktare länen skulle
utan tvifvel uppkomma i fall det fortfarande, såsom med nu gällande
lagstiftning, kunde medgifvas, att förhör med lösdrifvare finge, när Konungens
Befallningshafvande funne skäligt derom förordna, ega rum inför
domstolen i orten, hvilket ock med den numera förändrade ordningen
för häradstingen synes förenadt med mindre olägenhet än fordom,
då tingssammanträdena inföllo med längre mellantider.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar af sådan anledning
föreslå, att uti sista punkten af 6 § efter orden: »lösdrifvaren blif- /

vit inför Konungens Befallningshafvande», inskjutes »eller efter dess förordnande
inför domstolen i orten».

§ 7 mom. 2. Då de åtgärder, som enligt 5 § ankomma på deri
omförmälde polistjenstemän, endast i vissa delar lära komma att bero

102

på Konungens Befallningshafvande, synes följande ändring böra gifvas
åt de sista två raderna af detta mom.

»Och skola för Konungens Befallningshafvande, som har att
efter förekommande omständigheter honom vidare behandla, jemväl
de i 5 § för polistjensteman meddelade föreskrifter i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.»

§ 16. Den stora svårighet, som skulle uppstå vid behandlingen
af lösdrifvare eller för lösdrifveri anhållne personer, ifall vid bedömandet
af deras hemortsrätt hänsyn skulle tagas till annat än deras mantalsskrifningsort,
manar Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till
den underdåniga hemställan, att komiterades förslag i 1 mom. af denna
§ icke måtte vinna nådigt godkännande. Öfvertygad derom att många
förvecklingar skola undvikas genom och inga afsevärda olägenheter blifva
följden af en bestämmelse derom, att ordet hemort i denna förordning
skall anses liktydig med mantalskrifningsort, vågar Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande underdånigst föreslå följande lydelse af mom. 1:

»Med hemort förstås i denna förordning den ort, hvarå för
lösdrifveri anhållen person är eller senast varit mantalsskrifven.»

Till denna §, vid hvars 2:dra mom. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke har något att erinra, torde böra fogas ett 3:dje
mom., innefattande, till ledning för tvångsarbetsanstalts föreståndare,
föreskrift till hvilken ort frigifven lösdrifvare, som ingenstädes är eller
varit mantalskrifven, bör förpassas.

I 17 och 18 §§ förekommande benämningen »lösdrifvare» såsom
icke omfattande jemväl sådana under förordningen hänförliga personer,
hvilka ännu icke förklarats vara -lösdrifvare, synes böra utbytas mot
»personer, som äro föremål för behandling enligt denna förordning.»

§ 20. Med den uppfattning, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vid § 4 här ofvan angifvit, anser sig Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande böra i underdånighet föreslå följande ändring i
förevarande §:

»I stad der poliskammare finnes, må poliskammaren och för
annan stad Konungens Befallningshafvande förordna derstädes anstäld
poliskommissarie eller annan polisman att fullgöra hvad enligt
denna förordning åligger stadsfiskal.»

Vid förslaget till förordning angående utländingar har Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ej annat att erinra, än att öfverskriften
till densamma torde böra förändras till

103

»Förordning, angående utländingar, hvilka med lösdrifveri inom
riket beträdas.»

I förslaget till ändringar i Kongl. förordningen om fattigvården
i riket, § 41, mom. 1 synes eu redaktionsförändring erforderlig och
torde detta mom. kunna erhålla följande lydelse:

»Den som, jemlikt 40 § 2 och 5 mom. inställes hos polistjensteman,
vare förfallen till behandling enligt Kongl. förordningen
angående lösdrifveri.»

Emot öfriga författningsförslag har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ej funnit anledning till någon erinran.

Gefle slott å Landskansliet den 26 Oktober 1883.

Underdånigst

O. A. T. BJÖRKMAN.

C. Ad. Fagerlund.

22. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 22 nästlidna
September behagat infordra Dess Befallningshafvandes underdåniga
utlåtande öfver ett utaf komiterade afgifvet underdånigt förslag till
förordning angående lösdrifveri jemte öfriga remissen bifogade författningsförslag,
får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till fullgörande
af nyssberörda nådiga uppdrag underdånigst anföra, att, ehuni
ifrågasättas kan, huruvida den likformighet, som vid lösdrifvares behandling
tillförene varit möjlig, då endast Öfverståthållareembetet och
Länsstyrelserna haft pröfningsrätt i afseende å det förlängda anstånd,
som bort lösdrifvare medgifvas att bereda sig laga försvar, jemväl är
att påräkna när städernas polismyndigheter och rikets samtliga länsmän
skola ega befogenhet att meddela den slutliga varning, hvarpå

104

för förnyad lösdrifveriförseelse kommer att följa tvångsarbete, Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande likväl, enär ifrågavarande förordningsförslag
otvifvelaktigt skulle komma att medföra väsentlig förenkling
och reda vid behandlingen af de personer, hvilka tillförene varit
att hänföra under Kongl. stadgan angående försvarslöse och till allmänt
arbete förfallne personer af den 29 Maj 1846, så mycket mindre
tvekar att underdånigst förorda bifall till hufvuddragen i det af komiterade
upprättade förslag till förordning angående lösdrifveri, som Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande måste vitsorda de olägenheter, hvarom
närlagda, från tillsyningsmannen vid Sundsvalls kronohäkte hit inkomna
rapport lemnar närmare kännedom, och som af nu gällande
lagstiftning i förevarande ämne länge varit en följd inom detta län.

Emellertid och för den händelse att komiterades ifrågavarande
förordningsförslag om lösdrifveri blifver af Eders Kongl. Maj:t i hufvudsakliga
delar gilladt, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ansett sig böra mot detsammas detaljbestämmelser underdånigst erinra:

att bestämmelsen i 1 §, att den skall såsom lösdrifvare behand- *
las, om hvilken, bland annat, omständigheterna ådagalägga, att han
»icke söker arbete» med så mycket större skäl torde böra utgå, som
denna bestämmelse är för den verklige lösdrifvaren, hvilken gemenligen.
omsorgsfullt studerat de honom rörande författningar, särdeles lätt
att undgå genom en eller annan förfrågan, om hvilken han på förhand
är viss, att den kommer att lemnas utan bifall, samt de öfriga bestämmelserna
i paragrafen torde vara tillfyllest för att utan fara för misstag
karakterisera lösdrifveriets egentliga väsende;

att, då i 6 § finnes föreslaget att om någon, som icke står under
polisuppsigt, innan två år förflutit sedan honom meddelad varning
blifvit kungjord, åter varder beträdd med lösdrifveri och derför blifvit
ånyo enligt 5 § varnad, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande må genom
beslut, hvarom rikets polismyndigheter skola underrättas, förklara
honom vara »lösdrifvare», men eu dylik genom särskildt beslut tillkommen
benämning, såsom straffpåföljd betraktad, synes Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande så mycket mindre lämplig, som den person,
hvilken förklarandet komme att gälla, härigenom skulle utsättas för
eu beklagansvärd uppmärksamhet, och det i allmänna opinionen förhatliga
namnet tilläfventyrs föranleda svårigheter för honom att äfven
med godt uppsåt till bättring, bereda sig sådant arbete, hvarigenom
han kunde undgå den svårare påföljd, hvartill en fortsatt sysslolöshet
enligt författningsförslaget ovilkorligen leder, Eders Kongl. Maj.ds
Befallningshafvande anser det böra vara tillfyllest att när någon för
andra gången varnas för lösdrifveri, beslutet härom underställes Eders

105

Kong! Maj ds Befallningshafvandes pröfning och, derest det fastställes,
underrättelse derom meddelas rikets polismyndigheter;

att om denna uppfattning af Eders Kongl. Majd gillas omredigering
erfordras af åtskilliga §§ såsom t. ex. 7 §, 9 §, 11 § 3 mom.
och 17 § 2 mom.;

att då 7 § innehåller att när någon, som blifvit förklarad lösdrifvare
eller stäld under polisuppsigt, ånyo beträdes med lösdrifveri,
han må häktas och försändas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
den ort, der han anhållits, men ordet »ånyo» lätt skulle kunna tolkas
ända derhän, att den felaktige omedelbart efter honom gifven varning
kunde åter anhållas och då jemväl häktas för lösdrifveri, Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, med fästadt afseende å den i nu gällande
lagstiftning förefintliga bestämmelsen om anstånd för den försvarslöse
att förse sig med tjenst eller annat laga försvar, ansett försigtigheten
bjuda att ordet »ånyo» utbytes mot en viss anståndstid af exempelvis
8 eller 14 dagar;

att, då 8 § omförmäler de vilkor, hvarunder en person må till
tvångsarbete dömas, men på bestämmandet af strafftiden i icke ringa
mån torde inverka för hvad brott den häktade tillförene undergått
bestraffning äfvensom om och i hvad mån han är till tvångsarbete
duglig, det torde, änskönt föreskrift finnes meddelad derom, att den
häktades lefnadsomständigheter skola i förhörsprotokollet antecknas,
blifva för tillförlitlighetens skull nödvändigt att på enahanda sätt, som
nu sker, då eu person blifver till allmänt arbete dömd, prest- och
läkarebetyg angående den häktade skola finnas tillgängliga och i protokollet
intagas, hvadan föreskrift härom jemväl synes Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande böra i nu anmärkta .§ inflyta;

att, då i 16 § finnes omförmäldt, att lösdrifvare skall anses hafva
sin hemort, der han senast varit eller bort vara mantalsskrifven, men
tvifvel om särskild! de personers mantalsskrifningsort, på hvilka ifrågavarande
författningsförslag skulle komma att ega tillämpning, allt för
lätt kan komma att uppstå och föranleda förvecklingar, Eders Kongl.
Maj ds Befallningshafvande anser sig böra underdånigst föreslå att lösdrifvare
må anses hafva sin hemort, der han senast varit kyrkoskrifven;
samt '' : - - >■

att, då i 19 § stadgas att hvad i den föreslagna förordningen
säges om Kongl. Majds Befallningshafvande, skall gälla äfven för poliskammare
i stad, skäligen torde kunna ifrågasättas, huruvida lämpligt
är, att tvänne myndigheter komma att i en och samma stad ega
enahanda befogenhet vid behandlingen af de ämnen, som utgöra föremål
för samma författnings tillämpning.

106

Slutligen tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
underdånigst fästa uppmärksamheten på lämpligheten deraf att formulär
till de rullor, hvilka skola, enligt författningsförslagets 4 §, af poliskammare,
stadsfiskal och kronolänsman föras, må blifva upprättade
att för riket i dess helhet användas i likhet med hvad komiterade
föreslagit vid fråga om särskilda formulär för förhörsprotokoll in. in.

Emot öfriga remissen bifogade ändringsförslag i nu gällande författningar
har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke någon anmärkning
att framställa.

Hernösand i Landskansliet den 27 Januari 1883.

Underdånigst
G. RYDING.

A. Asker.

Till Konungens Befallningshafvande i Hernösand.

Om ock fördel för det allmänna vunnits derigenom att tillsyningsman
vid kronohäkte eger förordna om förvandling af böter
samt att efter inrättandet af kronohäktet här i Sundsvall fångar söderifrån
hit till Sundsvall icke vidare behöfva att först forslas till Hernösand
för att af Länsstyrelsen sedermera hit återförpassas eller fångar
från Sundsvall till de södra orterna icke behöfva skickas upp till
Hernösand för att, åtminstone då sjöfarten varit stängd, förpassas
samma väg tillbaka, qvarstår dock en stor olägenhet derigenom att
den mängd försvarslösa personer, för i år redan uppgående till 100,
som här i Sundsvall anliålles och till kronohäktet införpassas, icke
kan behandlas af myndighet på platsen, utan måste till Länsstyrelsen
öfverföras för att vanligen omedelbart derefter förpassas hit tillbaka.
Omförmälda olägenhet är betydande icke blott i ekonomiskt
afseende för statsverket utan äfven derför att medvetandet hos dessa
försvarslösa, att de icke stå under någon egentlig behandling af myndighet
på platsen, som naturligtvis har den fullständigaste kännedom
om dem, äfvensom ovissheten hos härvarande polismyndighet, hvilka
åtgärder Länsstyrelsen efter de försvarslösas införpassande med dem

107

vidtagit, inverka menligt för ordningsmakten vid uppträdandet mot
dessa ständigt återkommande individer.

I betraktande deraf, att anförda beaktansvärda olägenhet torde,
om ock i mindre grad, förefinnas vid andra i stad förlagda kronohäkten
och att tillsyningsman i afseende å kronohäkte i allmänhet utöfvar
den befattning, som vid länsfängelser i stad, der Konungens Befallningshafvande
har sitt säte, utöfvas omedelbart af Konungens Befallningshafvande,
anser jag mig böra hemställa, huruvida icke Länsstyrelsen
ville söka åstadkomma ett lagstadgande, hvarigenom den Konungens
Befallningshafvande enligt stadgan angående försvarslöse den
29 Maj 1846 och fattigvårdsförordningen den 9 Juni 1871 tillkommande
behandling af försvarslöse och betlare, en behandling som i
de flesta fall inskränker sig till de anhållnas hemskickande, kunde af
Konungen på framställning af vederbörande Länsstyrelse uppdragas åt
tillsyningsmän vid kronohäkte i fråga om till kronohäkte införpassade
försvarslöse och betlare.

Sundsvall den 31 Oktober 1882.

R. Björck.

23. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län.

Till Konungen.

Enligt nådig befallning går Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
nu att afgifva underdånigt yttrande öfver af komiterade afgifvet
förslag till »Förordning angående lösdrifveri», hvilken förordning
vore afsedd att ersätta nu gällande Kongl. Maj:ts nådiga stadga angående
försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer af den
29 Maj 1846.

Vilkoret för att en sedan gammalt gällande och af folket känd
stadga bör afskaffa^ och ersättas af en ny är väl att den gamla icke
längre kan uppfylla sitt ändamål och att den nya bättre tillgodoser
såväl den allmänna säkerheten och ordningen som rättvisans och billighetens
kraf.

108

Det är ur denna synpunkt, Eders Kong1!. Maj:ts Befallningshafvande
ansett sig böra skärskåda förslaget.

Hvad då först vidkommer den i såväl motiveringen till förslaget
som eljest framstälda anmärkningen mot benämningen »försvarslöse»,
och skyldigheten till »laga försvar», såsom numera icke varande tidsenlig
eller motsvara hvad man afser att uttrycka och bestämma, så
torde väl kunna ifrågasättas, huruvida benämningen »lösdrifvare» bättre
eller ens så väl uttrycker hvad och hvilka som afses. — Hvar och en
som icke genom arbete, ordning och sedlighet vill försvara sin medborgerliga
rätt att sjelf bestämma öfver sina handlingar och sin vistelseort,
han saknar laga försvar för att få utöfva denna rätt och att det
är i denna bemärkelse ordet »försvarslös» skall tolkas framgår redan
af första paragrafen i nu gällande stadga. — »Lösdrifvare» är deremot
en polisterm som, jemte det den enligt språkuttrycket har ett
tycke af oqvädingsord, icke fullständigt uttrycker hvad här är afsigten
bestämma. — I allt fall bör det dock vara författningens innehåll och
icke dess benämning, som skall afgöra om den bör bibehållas eller icke.

Både i nu gällande stadga och i förslaget är det i första paragrafen,
man har att söka de hufvudbestämmelser, som karakterisera
individer och förhållanden, på hvilka stadgan har tillämpning. Det har
synts Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande, som om det kännetecken
på eu för allmänna ordningen farlig eller besvärlig person, som
komiterade uppställa, att han ovilkorligen skall sakna tillgångar, icke
är betryggande. Enligt förslagets första paragraf är emellertid, synes
det, saknad af tillgångar ett vilkor för att vara underkastad polisbehandling.
Det gifves emellertid en mängd industririddare, hvilka
det i ordningens intresse är vigtigt att kunna åtminstone förpassa till
hemorten och sålunda aflägsna från den plats de utvalt till fält för
spekulationer, hvilkas olagliga natur och skadliga verkningar väl kunna
lätteligen skönjas, men icke alltid lika lätt på domstolsvägen af lagen
åtkommas. Sådana äro de lagbrytare och bedragare af mångahanda
slag, hvilka åtfölja de allmänna arbetena eller inställa sig vid marknader,
militärmöten eller andra större folksamlingar och drifva ofog
såsom lönkrögare, bränvinslangare, s. k. klockskojare, hästbytare, liderliga
qvinnor m. fl. och hvilka visserligen icke sakna tillgångar utan
tvärtom vanligen hafva godt om pengar och således efter förslaget
icke skulle kunna antastas. Enligt nu gällande stadga möter emellertid
icke derutinnan att individen har tillgångar något hinder emot att
han, då han är främmande på orten, kan åläggas göra reda för sin
person, sitt näringsfång och sina afsigter och, om denna redogörelse
icke utfaller tillfredsställande, till hemorten förpassas. Huru vigtigt

109

det är att polismyndigheten utan allt för många omständigheter kan
oskadliggöra individer af ofvannämnda slag ligger emellertid i öppen
dag och redan af detta skäl skulle Eders Kongl. Mapts Befallningshafvande
icke draga i betänkande att försvara nuvarande stadgas företräde
framför förslaget.

Men skulle äfven ändring i förslaget vidtagas, så att af Eders
Kong]. Maj:ts Befallningshafvande ofvan anförda, såsom otillräcklig ansedda
qvalifikation af personer, som böra behandlas enligt särskild
polisförordning, blefve förtydligad och mera betryggande, så återstår
dock enligt Eders Kongl Maj:ts Befallningshafvandes åsigt allvarliga
anmärkningar vid förslaget till stadgans tillämpning.

Enligt nuvarande stadga kan lokalmyndighet, genast, om det är
en främling, och efter föreskifven varning, om det är en hemmahörande,
göra orten qvitt en fridstörande eller som samhällsvådlig uppträdande
individ och antingen direkt sända honom till sin hemort, om denna är
känd och närbelägen, eller ock till Konungens Befallningshafvande.
Enligt förslaget skulle en främmande, som uppträder under misstänkta
omständigheter, icke kunna anhållas utan att han saknade tillgångar
och i allt fall icke vara underkastad någon annan åtgärd än att kunna
varnas af kronofogde eller länsman. Ingenting hindrar, att han sedan
begifver sig in i ett annat län, der han, sedan lian genom oordentligt
uppträdande tillräckligt förfördelat befolkningen för att ånyo blifva
instäld för denna orts länsman, af denne får en varning, hvilken varning,
då den förra varningen icke behöfver delgifvas rikets polismyndigheter,
åter anses för att vara den första och således icke har
någon annan verkan, än att personen ifråga begifver sig från den orten
i så pass god tid att en ny varning af samma länsman icke kan honom
rimligen tilldelas o. s. v. Det är i regelri först sedan han inom
ett och samma län erhållit 2 varningar som han förklaras för lösdrifvare
och är underkastad dermed följande risk. Att eu procedur, som
är så långsam och gifver så lätt tillfälle att gäcka lag och ordningsmakt
icke är att föredraga framför nu gällande enkla och lätt handhafda
föreskrifter till den ordentliga befolkningens skyddande emot
dem, som störa frid och ordning, finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vara påtagligt.

Men icke allenast ur ordningens synpunkt sedt, utan äfven ur
rättvisans och billighetens gent emot dem, som kunna underkastas stadgans
föreskrifter äro enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
åsigt anmärkningar att framställa emot förslaget. Efter 2 varningar
erhållna inom loppet af 2 år kan en person förklaras för lösdrifvare
med deraf följande ödesdigra konseqveuser. Dessa varningar kunna

dock vara tillkomna för jemförelsevis obetydliga förseelser eller, icke
omöjligt, af misstag. Man kan nemligen lätt föreställa sig, huruledes,
då den anhållne föres inför länsman eller stadsfiskal midt under dennes
sysselsättning med andra brådskande göromål och utan tillgång till
eller tid och möjlighet för denne tjensteman att förskaffa sig andra
upplysningar om den anhållnes förhållanden, än de som lemnas af den,
som anhållit honom och kanske af en eller annan anledning är förargad
på honom, eller af den anhållne sjelf, som kanske är försagd,
förlägen och förvirrad och derför lätt missförstås och origtigt eller
ofullständigt besvarar de frågor, som hagla öfver honom, en varning
under sådana förhållanden lätt kan afkunna^ utan att, om förhållandena
kunnat vederbörligen granskas, tillräckliga skäl dertill förefunnits.
Två sådana varningar ställa honom i viss mån utom lagen.

Enligt nuvarande stadga är det Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande,
som utreder och pröfvar den anhållnes förhållanden och de
omständigheter, hvarunder han blifvit anhållen. Då både tid och möjlighet
att förskaffa nödiga upplysningar står Konungens Befallningshafvande
bättre till buds än länsmannen eller stadsfiskalen, och då
i Konungens Befallningshafvandes makt bör ligga att förfara mera
efter omständigheterna än som kan anförtros den underordnade polisen,
och då det slutliga afgörandet, hvilket i båda fallen tillkommer
Konungens Befallningshafvande, enligt nu gällande stadga grundar sig
på Konungens Befallningshafvandes egna iakttagelser och erfarenheter
af personen i fråga, men enligt förslaget skulle till stor del stödja sig
på undersökningar och beslut, som äro resultatet af eu annans omdöme
och rättsbegrepp, så synes det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
som om nu gällande bestämmelser vore äfven ur den brottsliges
eller tilltalades synpunkt vida att föredraga framför förslagets; och
säkert är att äfven med bästa vilja och största samvetsgranhet det
enligt den ordning för den primära utredningen, som förslaget stadgar,
icke blir möjligt alltid förekomma att icke personer dömas till allmänt
arbete, hvilka kanske äro mera olyckliga än brottsliga.

En nyhet i våra polisförordningar är den af komitén föreslagna
polisuppsigten. Eu princip i svensk lagstiftning har varit att, sedan
straffet är utstånden försoning med samhället är ingången och att icke
pinliga och chikanerande straff äro tålda, och Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande tror denna princip vara rigtig och värd att vårda.
Det i gällande lag förekommande, på senare tider tillkomna, stadgandet
om förlust af medborgerligt förtroende för viss tid, hvilket medför
suspension af vissa medborgerliga rättigheter, är visserligen en,
fortsättning af straffet utöfver den egentliga strafftiden, men dels synes

att döma af många i sådant syfte på senare tider väckta förslag, en
tendens till åtminstone en inskränkning i tillämpningen vara tillfinnandes
och dels torde denna straffart, såsom icke väl öfverensstämmande
med folkets rättsbegrepp, icke vara synnerligen populär och
derför icke lämplig att, om äfven under annan form, återupptagas.

Det kan dessutom med mycket skäl sättas i fråga, om den af .
komiterade föreslagna polisuppsigten öfver vissa kategorier brottsliga
eller oordentliga kan anses medföra så stora resultat för ordningens
sak, att de hårda och långt drifna inskränkningar i den personliga
friheten, som § 3 i förslaget bestämmer och som kunna individer påläggas,
ofta nog såsom följd af jemförelsevis lindriga förseelser emot
samhällets ordningsregler — dermed äro motiverade. Att fördelen
på landet icke blefve stor är Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande
öfvertygad om, i all synnerhet som nuvarande stadga icke saknar bestämmelser,
som berättiga Konungens Befallningshafvande att inskränka
rättigheten att välja vistelseort der så nödigt pröfvas, hvaremot,
såsom en följd af den för vissa fall efter utstånden tvångsarbete fortfarande
polisuppsigten, otvifvelaktigt uppstår ökad svårighet för den
frigifne att få arbete och få den olycka glömd, som i allt fall trycker
hårdt no g på hans framtid.

Då således Eders Kong]. Majrts Befallningshafvande ogillar hufvudgrunderna,
hvarpå komitén byggt sitt förslag, så har Eders Kong].
Majrts Befallningshafvande icke trott det vara nödigt ingå i granskning
af detaljerna, utan får på de grunder, ofvan äro anförda, i underdånighet
hemställa, att komiterades förslag till förordning angående
lösdrifveri icke måtto vinna nådigt bifall.

En följd af denna underdåniga hemställan är, att Eders Kong].
Majrts Befallningshafvande hemställer, att de med förslaget sammanhang
egande förändringar i fattigvårdsförordningen, i legostadgan och
i passförordningen samt förslaget till »Förordning angående utländingar,
hvilka såsom lösdrifvare här i riket anträffas» icke heller måtte
vinna Eders Kongl. Majrts nådiga godkännande. Skulle deremot Eders
Kongl. Majrt finna det föreliggande hufvudförslaget höra blifva lag,
så har Eders Kong!. Majrts Befallningshafvande ingen anmärkning att
göra vid de såsom en följd häraf föreslagna ändringar i ofvan anförda
författningar.

Då Eders Kongl. Majrts Befallningshafvafvande således tillstyrker,
att nuvarande författningar icke utbytas mot de af komiterade utarbetade,
så anhåller dock Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande att
i underdånighet få fästa Eders Kongl. Majrts nådiga uppmärksamhet
på ett stadgande i Kongl. förordningen af den 29 Maj 1846, hvilket

enligt, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes mening borde förändras.
Det är de i § 8 mom. 1 bestämda straffpåföljder för försvarslöse,
hvilka tillförene undergått straffarbete eller anses med strafffångar
likstälda, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser vara
väl hårda. Men om dessa straffbestämmelser äro hårda i och för sig,
så blifva de det ändå mera derigenom, att det icke är lemnadt, åt
Konungens Befallningshafvande att kunna dem efter omständigheterna
mildra. Sådana förhållanden kunna dock ofta nog förekomma, då en individ
mera af slarf och oordentlighet än som följd af samhällsvådligt uppförande
måste ådömas allmänt arbete och det vore då mången gång af
vigt, att Konungens Befallningshafvande egde rätt göra någon mildring,
der sådan eftergift utan men för det allmänna kunde ske och rättvisa
och billighet så kunde anses fordra. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
får derför i underdånighet föreslå, att § 8 mom. 1 ändras
derhän, att för hvarje särskild kategori af försvarslöse, som af Konungens
Befallningshafvande enligt denna § skola dömas, det bestämmes
ett maximum och ett minimum för arbetstiden, hvarinom Konungens
Befallningshafvande efter omständigheterna eger att förordna.

Underdånigst
JOHN ERICSON.

P. G. Rissler.

Östersund i Landskansliet den 11 Februari 1884.

24. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t, i nådig remiss den 22 sistlidne September
infordrat underdånigt utlåtande öfver det af dertill förordnade
komiterade afgifna underdåniga förslag till Förordning angående lösdrifveri
m. m., får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sådant utlåtande
härmedelst i underdånighet afgifva.

113

Att behofvet af förändrade föreskrifter rörande behandlingen af
lösdrifvare varit och är* för handen, torde icke kunna bestridas, lika
litet som att gällande stadga angående försvarslöse och till allmänt
arbete förfallne personer kan hafva, vid tillämpning af stadgans föreskrifter,
mången gång led t derhän, att en i öfrigt möjligen onödig
häktning, samt eu lång och kostsam transport egt ruin med lösdrifvare,
som ej veterligen begått något egentligt brott, utan endast
sysslolöst drifvit omkring, saknat medel till sitt uppehälle och vid ankomsten
till städerna varit flitiga krogkunder.

Ehuru förslaget till förordning angående lösdrifveri innehåller
åtskilliga bestämmelser om förfarandet med lösdrifvare och under polisuppsigt
stäld person, hvilka kunna synas vara af beskaffenhet, att föranleda
väl mycket besvär och skrifvande, anser sig likväl Eders Ivongl.
Maj:ts Befallningshafvande böra tillstyrka nådigt bifall till samma förslag;
dock att dervid torde i underdånighet få göras följande anmärkningar.

Förslaget innehåller: dels i § 3 mom. 2, att den, som står under
polisuppsigt och för uppgifvet ändamål erhållit pass att afgå till bestämd
ort, skall ställa sig till efterrättelse de i passet gifna föreskrifter
och efter framkomsten ofördröjligen anmäla sig hos ortens polismyndighet;
dels i § 5 mom. 2, att, om den varnas för lösdrifveri, som
jemlikt § 2 skall stå under polisuppsigt, då skall uppsigten öfver honom
inträda, hvarom äfvensom om tiden, hvarunder uppsigten skall
fortfara, polistjenstemannen har att meddela honom förständigande, som
i det skriftliga beskedet intages, samt att, om det åligger annan polismyndighet
att handhafva polisuppsigten, polismannen tillika skall förelägga
den varnade att ofördröjligen inställa sig hos denna myndighet
för erhållande af föreskrifter enligt § 3; dels i § 7 mom. 1 att, om
någon är förklarad för lösdrifvare eller stäld under polisuppsigt och
beträdes ånyo med lösdrifveri, eller om den under polisuppsigt stälde
icke iakttager den honom i följd af uppsigten gifna föreskrift, han
må häktas och försändas till Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande,
i den ort, der han anhållits; och dels i § 8 att, derest lösdrifvare
eller den, som är stäld under polisuppsigt, blifvit jemlikt § 7 mom. 1
häktad och till Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande försänd, Eders
Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande må, efter hållet förhör och sedan
den häktades lefnadsomständigheter blifvit till protokollet antecknade,
döma honom till tvångsarbete under viss tid.

Häraf vill det synas, som skulle en under polisuppsigt stäld person,
-— endast derför att han icke stält sig till efterrättelse någon i
det för honom utfärdade passet gifven föreskrift, eller efter framkom 15 -

114

sten till destinationsorten icke »ofördröjligen» anmält sig hos ortens
polismyndighet, eller ej »ofördröjligen)) instalt sig hos polismyndigheten,
i och för erhållande af de i § 5 mom. 2 omförmälda föreskrifter,
— kunna af Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande dömas till tvångsarbete;
hvilket tyckes vara val strängt.

§ 5 stadgar i mom. 1, att den, som beträdes mod lösdrifveri,
må anhållas och inställas, å landet, hos ortens kronofogde eller kronoläusman
och i stad hos stadsfiskal. Om meningen härmed är, att en
hvar är lagligen berättigad vidtaga denna åtgärd, som närmast är att
jemföra med en häktning, helst kronofogden eller länsmannen mången
gång kan vara boende på flere mils afstånd från det ställe, der lösdrifvaren
anträffas; så torde sådant, till förekommande af osäkerhet
och villrådighet vid författningens tillämpning, böra deri vara bestämdt
uttryckt.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har ingenting att erinra
emot komiterades särskilda förslag till: l:o förordning angående ut ländingar,

Indika såsom lösdrifvare här i riket anträffas; 2:o ändringar
i Kongl. förordningen om fattigvården i riket; 3:o ändringar i
Kong], legostadgan för husbönder och tjenstehjon; och 4:o ändringar i
Kongl. förordningen om upphäfvande af skyldigheten för resande att
vara försedda med pass den 21 September 1860.

Landskansliet i Umeå den 11 December 1882.

Underdånigst
AXEL WÅSTFELT.

C. J. Cygnoeus.

25. Land shöfdingeembetet i Norrbottens län.

Till Konungen.

115

Landshöfdingeembetet lar härmed i djupaste underdånighet gifva
tillkänna, att Länsstyrelsen icke har anmärkning att framställa mot
det vid nådig remiss den 22 September 1882 fogade förslag till förordning
angående lösdrifveri eller mot öfriga remissen bilagda författningsförslag.

Underdånigst
Lan dshöfdingeembetet:

P. Zetterstedt. Oskar Rudbäck.
Luleå Landskansli den 11 Juni 1883.

26. Fångvårdsstyrelsen.

Till Konungen.

Efter det underdåniga förslag till förordning angående lösdrifveri
m. m. blifvit af dertill i nåder förordnade komiterade afgifvet,
har Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 23 sistlidne April,
behagat deröfver infordra Fångvårdsstyrelsens underdåniga utlåtande,
i anledning hvaraf styrelsen, med återställande af remissakten samt
bifogande af utdrag af styrelsens i ärendet förda protokoll, anser sig
med afseende å de vid granskning af förslaget gjorda, i protokollet
omförmälda anmärkningar, icke kunna i underdånighet förorda förslagets
antagande i oförändradt skick.

Stockholm den 3 December 1883.

Underdånigst
G. ER. ALMQVIST.

VICTOR LJUNGSTEDT. C. GERLE.

C. R. Ulfsax.

116

Utdrag af Kongl. Fångvårdsstyrelsens protokoll, hållet i Stockholm
den 3 December 1883.

Närvarande:

Herr Generaldirektören in. in. Almqvist.
Herr Kameralbyråchefen m. in. Ljungstedt.
Herr Kanslibyråchefen in. in. Gerle.

S. 1). Herr Kanslibyråchefen anmälde Kongl. Maj:ts remiss den
23 nästlidne April i anledning af underdånigt förslag till förordning
angående lösdrifveri in. in., afgifvet den 31 Augusti 1882 af dertill i
nåder förordnade komiterado; och yttrade dervid Herr Byråchefen:

“På sätt af komiterädes underdåniga skrifvelse framgår, har det
dem nådigt lemnade uppdrag afsett en omarbetning af nu gällande
försvarslöshetsstadga, i afsigt att dels åt denna lagstiftning gifva en
enklare form och dels att mildra dess i många fall allt för stränga bestämmelser.

Beträffande först den formella sidan, så befarar jag att genom
inläggandet af en hittills okänd institution, nemligen polisuppsigten, i
eu och samma författning, som handlar om sysslo- och medellöse krinstrykande,
den afsedda enkelheten icke ernås. Detta visar sig ock
derutinnan, att, enligt komitéförslaget, de prceliminära åtgärderna i fråga
om lösdrifvares behandling blifva olika, allt efter som lösdrifvaren är
förlustig medborgerligt förtroende eller, efter att hafva varit ådömd förlust
af medborgerligt förtroende, återfått samma förtroende, men anses
för allmänna säkerheten vådlig, eller slutligen är blott och bart
kringstrykande utan tillgångar och utan att ega eller söka arbete.
Jag föreställer mig, att det afsedda ändamålet bättre skulle uppnås
genom utfärdande af två särskilda förordningar — handlande den ena
om polisuppsigt å för gröfre brott tilltalade och straffade personer —
och den andra om betleri och kringstrykande i allmänhet, och till
hvilken senare då borde öfverflyttas de bestämmelser om ansvar för

117

betleri, som äro intagna i nuvarande fattiyvårdsförordning, men der
synas mig icke hafva sin plats. Emellan förenämnda två klasser af
individer är nemligen den väsentliga åtskilnad, att, då den ena genom
verkliga rättskränkningar visat sig vara samhällsvådlig, om den andra
deremot endast finnas anledningar, och i många fall endast svaga sådana,
att befara rättskränkningar eller störande af allmän säkerhet
och ordning.

Hvad åter vidkommer senare delen af det komitcrade lemnade
uppdrag, så är väl sant, att den arbetstid, som enligt författningsförslaget
skulle kunna ådömas, blifvit satt icke obetydligt lägre, än
enligt nu gällande stadga — en skilnad, som likväl till stor del försvinner,
om i betraktande tages, att nu gällande lagstiftning medgifver
arbetstidens förkortning i flere fall. Men å andra sidan lägger
författningsförslaget otvifvelaktigt en större diseretionär makt i polismyndigheternas
händer, än de enligt nu gällande stadga eg a, då ju
enligt § 1 enhvar, som anträffas på främmande ort utan tillgångar,
skall kunna behandlas såsom lösdrifvare, der polismyndigheten finner
omständigheterna ådagalägga, att personen icke har eller söker arbete
och följaktligen jemväl den, som genom andras vårdnad har sin bergning
eller som företer intyg derom, att han är känd såsom den der
iakttager ordning och sedlighet i sitt lefverne samt söker att efter
förmåga sig ärligen försörja, — och hvilken enligt nu gällande lagstiftning
icke kan för försvarslöshet dömas — kan komma att såsom
lösdrifvare behandlas.

Betänkligt synes mig i hög grad att lägga pröfningen deraf,
huruvida personen har eller söker arbete, i den underordnade polistjenstemannens
hand; ty endast undantagsvis och hufvudsakligen endast
då, när förhör blifvit begärdt, lärer det kunna antagas, att Konungens
Befallningshafvande, så öfverhopad som denna myndighet klaf
andra göromål, skulle ingå i pröfning af dessa omständigheter.

Den af komiterade föreslagna bestämmelsen, att personer efter
erhållna två varningar skola förklaras för lösdrifvare, synes mig icke
heller lyckligt funnen, då det är fara värdi, att på detta sätt inom
samhället skapas en särskild pariasklass, som för hela lifvet komme
att behålla benämningen “lösdrifvare“.

Med viss betänksamhet måste jag äfven betrakta komiterades förslag,
att åtgärder, som för en mängd personer kunna hafva till påföljd
frihetens förlust, skola kunna grundas på meddelanden, som intagas i
en från trycket utgifven polistidning, hvilken, huru tillförlitliga de till
grund derför liggande skriftliga underrättelserna än må vara samt med
hvilken noggranhet än redaktionen, korrekturläsningen och den slut -

118

liga tryckningen af samma tidning än må försiggå, likväl efter någon
tid måste komma att innehålla flera origtiga uppgifter.

Lösdrifverilagstiftningen är, såsom ock komiterade på flere ställen
i motiveringen till sitt betänkande framhållit, eu preventiv lagstiftning,
afseende att förekomma brot t genom vidtagande af särskilda säkerhetsåtgärder
i de fall, der rättskränkningar äro att befara. Deraf följer
ock, att denna lagstiftning endast bör ingripa mot dem, med afseende
å Indika sannolikhet verkligen förefinnes, att de skola förnärma annans
rätt samt att, så snart ett eller flere af de kännetecken, som ingå i
lösdrifveriets begrepp, bortfallit, den såsom lösdrifvare anhållne icke
vidare bör såsom sådan behandlas.

I nuvarande försvarslöshetsstadga har denna grundsats kommit
till erkännande, men icke så i komiterades förslag; ty detta förslag,
som jemväl uppställer brist på tillgångar eller arbete såsom ett kännetecken
på lösdrifveriet, låter icke straffet eller påföljden upphöra, när
denna brist icke längre förefinnes. Den vigtiga grundsats, som finnes
nedlagd i § 22 mom. 1 af nu gällande stadga, att den för bristande
försvar dömde skall frigifvas, der sådan förändring yppas i hans vilkor,
att han ej vidare bör såsom försvarslös anses, har sålunda blifvit
af komiterade öfvergifven; och dermed har lagstiftningsförslaget erhållit
en mera repressiv än preventiv karaktär; något, som väl må kunna
ega sitt berättigande med afseende å dem, som, straffade för brott, blifvit
stälde under polisuppsigt och icke iakttagit de dem i följd deraf
gifna föreskrifter, men svårligen synes mig kunna försvaras i fråga om
de blott medel- och arbetslöse.

I sammanhang härmed hafva komiterade uttalat sig ganska skarpt
mot den i § 22 mom. 2 af nu gällande stadga intagna bestämmelsen
derom, att en till allmänt arbete dömd person, som under halfva den
ådömda arbetstiden förhållit sig väl och har eu besparad arbetsförtjenst
till visst belopp, skall ställas på fri fot. De hafva velat visa förkastligheten
af ett system, hvarigenom den dömde, som i anstalten på statens
bekostnad underhålles, gifves tillfälle förtjena ända till hundratals
kronor, och sålunda kan komma att från anstalten utgå med en
besparad arbetsförtjenst, som helt och hållet förtager det intryck tvångsarbete
såsom sådant bör ingifva. Do hafva framhållit, hurusom erfarenheten
visat, hvilket ringa gagn, att icke säga hvilken skada, den
till högre belopp insparade arbetsförtjensten medför för den från arbetsanstalten
frigifne, samt hurusom han i vanligaste fall faller ett offer
för frestelsen att förstöra denna förtjenst på starka drycker eller
öfverflöd i kläder m. in.

119

Då denna af komiterade berörda fråga är af den största vigt,
har jag till hvad komiterade yttrat, ansett mig böra foga följande erinringar.

För den, som har någon närmare kännedom om förhållandet vid
våra straff- och förbättringsanstalter, är det nogsamt kändt, att fången
icke af pligt eller tvång förmås till arbete. Hvad som drifver honom
dertill är, liksom i det fria lifvet i allmänhet, den egna fördelen. Kan
han genom arbetet förbättra sin ställning antingen under sjelfva fångenskapen
eller för den tid, som närmast derpå följer, eller kan lian derigenom
förkorta samma fångenskap ja — då arbetar han och det i
desto högre grad, ju mera hans fördel deraf främjas.

Ett slående exempel härpå erbjuder i senaste tid förhållandena
vid kronoarbetsstationen å Vaxholm. De der intagna ostraffade, försvarslöse,
som just tillhöra den klass, som af fortfarande fylleri, lättja
och liderlighet icke kunnat förmås att genom arbete förskaffa sig en
ärlig utkomst, voro till för kort tid sedan allesammans sysselsatta med
arbete för fortifikationens eller försvarsverkets räkning. Med de ringa
och obestämda anslag, hvaröfver krigsadministrationen under senare
åren förfogat, hafva arbetena å Vaxholm och Rindö icke kunnat på ett
planmessigt sätt anordnas, och de flitpenningar, som tilldelats kronoarbetskarlarne,
hafva öfverhufvud tagit icke uppgått till mer än 5 å 6
öre om dagen. Följden häraf har varit, att man hos dessa kronoarbetskarlar
fåfängt spanat efter någon håg och lust till arbete. För kort
tid sedan erbjöd sig emellertid en enskild fabriksfirma att sysselsätta
en del af denna arbetspersonal; och ehuru, såsom jag har anledning
antaga, de sämsta och lättjefullaste karlarne öfverlätos till denna firma
för sysselsättning, så har likväl den blotta omständigheten, att hvarje
karl der kunnat förtjena ända till 20 å 25 öre om dagen i flitpenningar,
sporrat deras flit och bemödanden så, att arbetsentreprenören förklarat
sig knappast kunna påräkna större arbetsprodukt af fria arbetare,
på samma gång också visat sig, att disciplinen inom denna afdelning
kunnat bättre upprätthållas än vid den, som fortfarande sysselsättes för
fortifikationens räkning, och detta bland annat af farhåga för att genom
ett visadt dåligt uppförande karlen komme att återgå från det
bättre till det sämre aflönade arbetet.

Enahanda är förhållandet vid kronoarbetsstationen å Tjurkö, der
manskapet i strängt arbete, 12 timmar om dygnet både sommar och
vinter, är i tillfälle förtjena 20 å 25 öre om dagen och der arbetsfliten
och arbetsprodukten äro synnerligen goda.

Men, — säger man — genom denna högre arbetsförtjenst och
deraf härflytande förmåner kommer arbetsan stal ten att förlora den af -

120

skräckande betydelse, den bör hafva; på samma gång denna högre förtjenst
innebär en orättvisa mot den dömdes kamrater, som icke innehafva
samma skicklighet och förmåga. Härpå vill jag svara, att friheten
för alla, med högst få undantag, är så ytterst dyrbar, att man
icke utbyter henne mot någon annan förmån; och förlusten af friheten
kännes svårare i samma mån, man är i besittning af flere medel
att njuta henne. Så länge den flitige och ordentlige arbetaren i det
fria samhället kan förvärfva hvad han för sig och familj nödtorfteligen
beliöfver, skall han icke betrakta fängelset eller tvångsarbetsanstalten
— huru stora beqvämligheter der än må erbjudas — såsom en efterlängtad
tillflyktsort, hvilket deremot den lättjefulle skall göra, huru
mycket man än inskränker de förmåner, han inom arbetsanstalten åtnjuter.

Det enda medel, att göra lättingen till en nyttig samhällsmedlem
är att bibringa honom lust och håg till arbete; och detta kan, enligt
min öfvertygelse, icke ske, så framt icke enhvar uppmuntras i förhållande
till myckenheten och beskaffenheten af det arbete, han åstadkommer.
Erfarenheten har också visat, att arbetsentreprenörer svårligen
kunna förmås att till kronan för hvarje utgjordt dagsverke betala
mer än ett visst begränsadt belopp, under det de deremot lägga
största vigt på, att ingen begränsning hvad flitpenningarna angår göres,
utan att dessa få utgå i förhållande till arbetsprodukten.

Då alltså den enskilde och jemväl det allmänna måste göra desto
större vinst, ju större arbetsprodukt på en viss gifven tid åstadkommes;
då utan tilldelandet af premier åt den till allmänt arbete dömde
det icke blifver möjligt att hos honom väcka kärlek och håg till arbete,
hvilket åter är ett oeftergifligt vilkor för, att han icke efter frigifningen
skall återfalla i gamla laster; då ingen annan olägenhet är
med denna premiering förenad, än att den frigifne efter frigifningen
kan förslösa en under arbetstiden förvärfvad vinst, som utan denna
premiering icke uppkommit — ett missbruk, som ju icke bör upphäfva
det gagnande i sjelfva saken och emot hvilket dessutom det icke torde
vara omöjligt att finna bot; samt dä slutligen det skulle vara äfventyrligt
att sätta premierna och deraf härflytande förmåner vid arbetsinrättningarna
lägre än vid de centrala straffanstalterna, kan jag för
min del icke anse ändamålsenligt, hvarken att inskränka premiernas
belopp eller att borttaga nu gällande bestämmelser derom, att den till
allmänt arbete dömde må frigifvas på grund af besparad arbetsförtjenst.

Det i nuvarande stadga bestämda belopp af den besparade arbetsförtjenst,
på grund hvaraf frigifning kom komma i fråga, torde emel -

121

lertid få anses allt för lågt, i synnerhet för dem, som äro dömde till
3 å 4 års arbete; men då detta belopp synes mig till någon del böra
vara beroende af arbetstidens längd, beskaffenheten af ingångna arbetsaftal
m. m., synes mig den ändring i nu gällande stadga vara af nöden,
att samma belopp, efter förslag af fångvårdsstyrelsen, af Kongl.
Maj:t för ett år i sender efter sig företeende förhållanden bestämmes
för de särskilda arbetsanstalterna.

I fråga om botemedlet mot det öfvcrklagade missbruket, att den
frigifnes besparingar omedelbart förslösas, så föreställer jag mig, att
följande stadgande skulle vara ändamålsenligt, att nemligen utaf de besparade
tillgångarne endast hälften binge vid frigifningen utbetalas
samt att återstoden mot viss bestämd ränta skulle hos Fångvården
innestå en tid, motsvarande hällten af den, hvartill personen sednast
varit till allmänt arbete dömd, för att, med upplupen ränta, den frigifne
tillgodokomma efter denna tids förlopp, derest han då funnes
vara på fri fot; hvaremot om han under tiden efter senaste frigifning
blifvit för förseelse mot allmän lag eller mot försvarslöshets- eller
fattigvårdsförordningen straffad, sagda arbetsförtjenst skulle tillfalla
fångvårdens besparingskassa. Genom ett sådant stadgande hade man
alltid ett visst band på den frigifne att åtminstone någon tid efter frigifningen
iakttaga ordning och arbetssamhet; och något godt vore väl
härmed vunnet, om än icke kan förväntas, att flertalet deraf skulle
förhindras återfalla i sina gamla ovanor.

Vid personens afgång från arbetsanstalten borde ett besked lemnas
honom, innefattande underrättelse om beloppet af den innestående
arbetsfört] en sten, i hvilket. fall det komme att förverkas samt hvad för
dess utbekommande skulle iakttagas.

De af mig här ofvan mot komitéförslagets hufvudgrunder fratnstälda
anmärkningar hafva synts mig vara af den vigt, att jag icke
kan förorda underdånigt tillstyrkande af samma förslag.

Emot förslagets detaljer eller redaktionen tillåter jag mig göra
följande erinringar:

§ 1.

Mom. 1. Här liksom på flere andra ställen i förslaget kan uttrycket
“må“ lätt gifva anledning till föreställning om godtycklighet och
borde väl utbytas mot ett positivt “skalk1.

122

Då förordningen enligt rubriken liandlar om “lösdrifveri1,\ synes
detta uttryck i den §, som innehåller sjelfva definitionen böra
begagnas i stället för ulösdrifvareu; och föreslås följande lydelse:

“Hvar som stryker landet omkring, vare, der etc. — arbete
underkastad behandling för lösdrifveri, på sätt här nedan sägs“.

Mom. 2. Då den, som “stör allmän ordning eller sedlighet11 begått en
rättskränkning, som är straffbar enligt allmän lag, torde sednare
delen af momentet böra erhålla en något förändrad lydelse, såsom:
lör ett sådant lefnadssätt, som innebär fara för allmän ordning och
sedlighet.

§ 2.

Mom. 1. Ordet »lösdrifveri)) i författningsförslaget förekommer på olika
ställen i olika betydelse af dels kringstrykande under de i § 1 angifna
förhållanden och dels af sjelfva det legala lösdrifveriförklarandet.
Här synes bäst att utbyta orden »Beträdes den med lös- -

drifven» emot »är den, som i § 1 omförmäles, förlustig» etc.

§ 5.

Mom. 1. »Den, som beträdes med lösdrifveri)), torde enligt vanligt språkbruk
betyda »den, som gjort sig skyldig till lösdrifveri»; men då
detta först blifver uppenbart, sedan förhöret skett, lärer förstnämnda
uttryck böra utbytas mot »Den, som anträffas under de i
§ 1 angifna förhållanden, må etc.»

I fråga om det här förekommande ordet »anhållas» kan erinras,
att detta uttryck är temligen obestämdt, liksom ock, att icke uttryckligen
blifvit sagd!, af hvem sådan anhållning får ske, eller
huru länge han må fortfara. Det kan ofta hända, att en länsman
befinnes ute på tjenstförrättningar under flere dagar, och fråga
kan då uppstå, huruvida en anhållen person bör släppas på fri
fot. Anses sådant icke böra ske, är kanske bäst utbyta ordet
»genast» mot »så fort ske kan».

Mom.*3. För tydlighets skull torde efter »Konungens Befallnings-,
hafvande» på första stället böra insättas orden »i det län der han
anhållits».

Mom. 4. Orden »om han dertill finner skäl» kunna gifva anledning
till den tydning, att det skulle bero på Konungens Befallningshafvande
att låta kungöra varningen eller icke, hvilket ej kan vara

123

meningen. T stället föreslås »der skäl ej förekommit att upphäfva
beslutet».

§ 6-

Mom. 1. Orden “åter beträdd med lösdrifveri''* torde böra utbytas
mot “under de i § 1 angifna förhållanden anhållen.“

Mom. 2. “År lösdrifvare som“. Då meningen icke torde vara att
déssa ord skola tagas i samma mening som “är den för lösdrifvare
förklarade41, så föreslås i stället: “År den som41.

§ 7.

Mom. 1. “Och beträdes han ånyo med lösdrifveri44 torde böra utbytas
mot “och anhålles han ånyo under de i § 1 angifna förhållanden
etc.44

Likaledes synes i stället för orden “må han häktas och försändas44
böra skrifvas “varde häktad och sänd''4, enär ej torde
vara skäl att åt den underordnade polistjenstemannen öfverlemna
afgörande!, huruvida personen, hvarom här är fråga, bör häktas
eller icke.

§ 8.

Mom. 1. Till förekommande deraf, att icke, såsom nu ofta är fallet,
till tvångsarbetsanstalt må sändas sådane, som icke äro till arbete
duglige, — och som enligt fattigvårdsförordningen böra af
kommunen underhållas — synes det tillägg böra göras, att i protokollet
skall intagas läkarebetyg, huruvida personen “icke i följd
af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är
oförmögen att genom arbete förvärfva, hvad till lifvets uppehälle
oundgängligen erfordras.44

Mom. 2. “Har häktad lösdrifvare44 torde utbytas mot “Har den häktade44,
ty eljest skulle dermed ej afses den under polisuppsigt
stälde.

§ 12-

Mom. 1.--“tvångsarbete, sopi af Konungens Befallningshafvande etc.44

synes böra lyda — — “tvångsarbete, som är till fattigvård berättigad
etc.44 Med den lydelse momentet i förslaget har, befarar

124

jag, att till fångvården skulle komma att öfver!emnas en mängd
personer, som böra af fattigvårdssamhällena underhållas.

§ 15.

“Lösdrifvare, som“ torde utbytas mot “Person, som“, för att
kunna omfatta jemväl den under polisuppsigt stälde.

Stadgandet i senare delen af denna §, att medlen skola öfversändas
till polistjensteman för att den frigifne tillgodokomma i
mån af behof, synes mig icke välbetänkt, då det utan tvifvel skall
gifva anledning till mycket trassel. Bättre torde då vara, att för
den frigifnes räkning insätta hvad han ej under vandringen till
hemorten behöfver i sådan sparbanksbok, hvarom förordningen angående
on postsparbank för riket talar.

§ 16.

“Lösdrifvare41 torde utbytas mot “Person, hvarom denna förordning
handlar44.

§ 17-

Mom. 1. I stället för “lösdrifvare44 bör heta å första stället “dem, som
i § 1 omförmälas44 och i senare stället “dem44.

Ofriga af komiterade afgifna förslag lemnar jag utan erinran.

Herr Kameralbyråchefen utlät sig:

»Den uppgift komiterade haft sig förelagd, att åt lagstiftningen
i förevarande ämne gifva en enklare form, samt mildra dess i många
fall allt för stränga bestämmelser, har, efter min uppfattning, blifvit
genom det nu föreliggande förslaget på ett tillfredsställande sätt löst.
Den rigtning, hvari förslaget blifvit affattadt, och de allmänna grunder,
hvarpå det hvilar, öfverensstämmer med de åsigter, jag i detta ämne
hyser och jemväl förut uttalat i det protokoll, som åtföljt Styrelsens
underdåniga utlåtande den 26 Augusti 1879. Jag anser derför detta
förslag böra läggas till grund för ny lagstiftning angående försvarslöse
och till allmänt arbete förfallne personer.

125

Med fullkomligt instämmande i komiteradcs yttrande om lämpligheten
af införande af polisuppsigt såsom korrektiv mot lösdrifveri,
synes mig dock komiterades förslag i fråga om tillämpningen af detta
korrektiv föranleda några anmärkningar.

Enligt nu gällande lagstiftning skall ostraffad, försvarslös person
först varnas, antingen en gång inför kommunalnämnd eller två gånger
inför tillsyningsman för följderna af ett mot arbetssamhet och ordning
stridande uppförande, hvarefter Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eger
makt att förelägga den försvarslöse viss lämplig tid att skaffa sig tjenst
eller annat laga försvar, samt, om sådant försummas, och skäl icke är
för handen att meddela nytt sådant föreläggande, döma till allmänt
arbete. Samma förfaringssätt är föreskrifvet beträffande försvarslös,
som undergått bestraffning för vissa uppräknade brott, med endast den
skilnad, att varning icke behöfver honom meddelas.

Jemlikt komiterades förslag skulle deremot en väsentligt skiljaktig
behandling af dessa båda grupper af lösdrifvare komma att stadgas.
Den första af dessa grupper, eller med några få undantag, sådana
personer, som i besittning af medborgerligt förtroende, beträdas
med lösdrifveri, skulle icke kunna dömas friheten förlustiga eller till
inskränkning deri, förrän de efter två föregångna varningar samt, sedan
de ytterligare gjort sig skyldiga till enahanda förseelse, af Konungens
Befallningshafvande förklarats vara lösdrifvare. De senare åter
eller i allmänhet de, som för gröfre eller itererade brott äro fråndömda
medborgerligt förtroende, skulle på en gång varnas första gången de
beträdas med lösdrifveri och samtidigt ställas under polisuppsigt och
sålunda omedelbart lida inskränkning i sin frihet. De förra kunna sålunda
först efter att fyra gånger blifvit beträdda med lösdrifveri, dömas
till tvångsarbete, men de senare första gången, de beträdas med denna
förseelse, ställas under polisuppsigt och sedermera ådömas tvångsarbete.
''

En så väsentlig skilnad i behandlingen af de olika klasserna af
lösdrifvare har icke någon grund i nu gällande lagstiftning och synes
icke heller vara af sakens natur betingad.

Med allt erkännande af den varsamhet, som ligger till grund för
komiterades förslag beträffande den förra gruppen, synes dock långmodigheten
härvid vara allt för utsträckt; hvaremot å andra sidan behandlingen
af den andra gruppen lösdrifvare förekommer allt för summarisk
och sträng. Förseelsen, som skall bestraffas, är lika hos dem
båda, och om än, på sätt komiterade yttrat, denna senare klass af lösdrifvare
behöfver en strängare uppsigt än den andra, torde dock icke
böra förbises, att den för brott straffade, dels redan undergått det för

126

brottet stadgade straff ocli derigenom bör anses hafva försonat sig med
samhället, dels att han fortfarande har att kämpa med de svårigheter
för sin utkomst, som vanfrejden medför, och sålunda bör vara mera
ursäktad för lösdrifveri än den, som är i besittning af medborgerligt
förtroende. Derförutom synes en formel oegentlighet förefinnas deruti
att, enligt 6 § af författningsförslaget, Konungens Befallningshafvande
må förklara den, som två gånger förut blifvit varnad för lösdrifveri,
vara lösdrifvare, lika som ock att, enligt 5 § 2 mom. då den varnas
för lösdrifveri, hvilken jemlikt 2 § skall stå under polisuppsigt, denna
uppsigt omedelbart inträder. Det synes nemligen i förstnämnda hänseende
hvarken lämpligt eller behöflig! att förklara den som lösdrifvare,
hvilken såsom sådan redan två gånger blifvit behandlad; och i
senare afseende! lärer en varning för lösdrifveri sakna all betydelse,
då påföljden för denna förseelse omedelbart inträder.

Då, efter min uppfattning, man i eu lagstiftning som denna,
icke bör använda strängare repressiva medel, än som för det afsedda
ändamålets vinnande äro af nöden, och enär det synes antagligt, liksom
ock af andra länders erfarenhet det torde vara ädagalagdt, att polisuppsigt,
hvilken, sådan den af komiterado blifvit föreslagen, innefattar
en viss inskränkning i den personliga friheten, men likväl lemnar utrymme
för fri verksamhet, skulle verka ej mindre till förekommande
af brott, än till minskning i lösdrifvares häktande och åläggande af
tvångsarbete, vill det synas som denna polisåtgärd borde tillämpas,
icke på sätt komiterade föreslagit, endast på vissa för brott straffade
personer, hvilka blifvit fråndömda medborgerligt förtroende, utan äfven
på alla öfriga lösdrifvare. Jag föreställer mig, att många af dessa
senare, för mindre brott, som ej medfört vanfrejd, straffade personer
eller ock helt och hållet ostraffade sådana, om de, efter att hafva två
gånger blifvit varnade för lösdrifveri, i stället för att, såsom komiterade
föreslagit, af Konungens Befallningshafvande förklaras för lösdrifvare,
genom samma myndighets beslut stäldes under polisuppsigt, skulle
mången af dem undgå att dömas till tvångsarbete. På dessa personer,
som ofta äro af en mera slö och dåsig sinnesart, skulle det band och
den tillsyn, som polisuppsigten innefattar, kunna verka fördelaktigt till
hämmande af deras lösdrifveri. Att någon verkan i denna retning
icke vinnes genom dessa - personers förklarande att vara lösdrifvare,
torde med temlig visshet kunna antagas. Hvad åter de vanfrejdade
lösdrifvarno angår, synas desse, först sedan dem meddelad varning för
lösdrifveri visat sig gagnlös och de ånyo gjort sig skyldiga till samma
förseelse, böra likaledes genom beslut af Konungens Befallningshafvande
ställas under polisuppsigt; dock med det undantag, att, derest

127

sådan vanfrejdad lösdrifvare ansåges för allmänna säkerlieten synnerligen
vådlig, lian utan föregången varning kunde af Konungens Befallningshafvande
ställas under polisuppsigt.

Om sålunda bestämdes, att polisuppsigt icke skulle åläggas lösdrifvare,
som är i* besittning af medborgerligt förtroende, förrän han
eftei att tva g''anger derför erhållit varning, tredje gången återkomma,
samt lösdrifvare, som saknar medborgerligt förtroende, i allmänhet efter
att en gång blifvit varnad och ånyo beträdes med lösdrifveri, torde
de skäl,. som ligga till grund för komiténs i 2 § framstälda förslag,
att för vissa mindre brott straffade, men medborgerligt förtroende saknande
lösdrifvare, icke skulle vara underkastade polisuppsigt och följaktligen
behandlas lika med lösdrifvare, som voro i besittning af dylikt
förtroende, kunna anses i väsentlig mån hafva förfallit. Äfven
om på sätt komiterade föreslagit, endast vanfrejdade personer skulle
kunna ställas under polisuppsigt, synes åtminstone något undantag
derifrån icke böra stadgas. Med den latitud i fråga om strafftidens
längd, som strafflagen i allmänhet medgifver och den skiljaktighet i
tillämpningen af straffbestämmelserna, som hos olika domare förekommer
synes strafftidens längd utgöra en vansklig grund, hvarpå en väsentligt
olika behandling i lösdrifverihänseende skulle hvila.

Efter dessa erinringar i fråga om förslagets hufvudgrunder, får
jag i afseende å detalj bestämmelserna anmärka:

Rubriken: »Förordning angående lösdrifveri)), synes med bibehållande^
benämningen stadga, som hittills användts i fråga om denna
lagstiftning, lämpligen böra erhålla följande lydelse »stadga angående
lösdrifvares behandling».

I fråga om sista mom. af 1 § yttra komiterade i motiven pag. 34:
»Till denna klass af lösdrifvare måste räknas jemväl prostituerade,
hvilkas, genom skörlefnad förvärfvade, tillgångar icke böra fritaga dem
från den behandling, som här afses.» Med tillämpning af den bestämning
på lösdrifvare, första perioden af denna § innehåller, lärer likväl
prostituerad, som är i besittning af tillgångar för sin subsistens, icke
på grund af detta stadgande kunna såsom försvarslös behandlas. Om
derför detta sedlighetsbrott skall hemfalla under lösdrifverilagstiftningen,
torde särskildt böra stadgas, att qvinna, som yrkesmessigt för ett lösaktigt
lefnadssätt, skall såsom lösdrifvare behandlas.

Femte § föreskrifver, att lösdrifvare må anhållas och inställas
hos polismyndighet, men bestämmer icke hvem som är behörig att
verkställa en sådan anhållning och inställelse. Till förekommande af
missförstånd härutinnan torde stadgandet i öfverensstämmelse med hvad
nu gällande försvarslöshetsstadga i 3 § 2 mom. föreskrifver i fråga om

128

häktning af försvarslös person böra sålunda kompletteras, att tillsyningsman
samt krono- och stadsbetjente eg a verkställa denna anhållning
och inställelse.

Uti åttonde § stadgas, att om häktad lösdrifvare har sin hemort
inom annat län, Konungens Befallningshafvande vöre obetaget att, der
det pröfvas lämpligare, öfverlemna honom till Konungens Befallningshafvande
i detta län för vidare behandling. Uti motiven pag. 49
yttra komiterade rörande detta ämne, att dömandet till tvångsarbete i
regeln skulle ske hos Konungens Befallningshafvande i det län, der
lösdrifvaren anträffats, hvarigenom en väsentlig inskränkning i forslande
å fångtransport skulle beredas. Det är att befara att komiterades
sålunda uttalade syftemål icke vinnes genom det. föreslagna stadgandet.
Äfven enligt nu gällande lagstiftning eger Konungens Befallningshafvande
i det län, der den försvarslöse anträffas, förelägga
honom viss tid att förskaffa sig laga försvar vid äfventyr att dömas
till allmänt arbete (6 § 1 mom. försvarslöshetsstadgan); men det är nu
ett kändt förhållande, att länsstyrelserna i allmänhet icke tagit någon
annan befattning med försvarslös från annat län, än att öfverlemna
honom till Konungens Befallningshafvande i det län, der den försvarslöse
haft sin hemort, och då, enligt det föreslagna stadgandet, länsstyrelserna
vore obetaget att, der det pröfvades lämpligare, fortfarande
tillvägagå på enahanda sätt, kan det inträffa, att någon väsentlig minskning
af fångtransporterna af samma stadgande icke vunnes, helst om
skäl af den beskaffenhet, som komiterade sjelfve antydt, nemligen att
ett flertal lösdrifvare från främmande län i större städer eller å viss
ort sammankommit, finge gälla såsom bestämmande vid pröfningen i
detta hänseende. Traditionen att hvarje länsstyrelse borde behandla
de till länet hörande lösdrifvare komme säkerligen att fortfarande bibehållas
såsom den lämpligaste och sålunda skulle framdeles, såsom
hittills icke sällan inträffat, kunna hända att lösdrifvare, som anträffats
t. ex., i Stockholm blifvit försänd till Malmö eller Luleå, för att, efter
att der blifvit dömd till tvångsarbete, transporteras till tvångsarbetsanstalterna
å Vaxholm, Tjurkö eller Borghamn. Visserligen har, till
följd af den nu gällande lagstiftningens art i fråga om laga försvar,
en giltig grund förefunnits, att den försvarslöse bort försändas till sin
hemort för att, efter förelägganden och upplysningars inhemtande om
möjligheten att bereda honom laga försvar, derstädes dömas; men då,
enligt den nu föreslagna lagstiftningen, försvarssystemet blifvit förkastadt,
förfaller denna grund. De betydliga kostnader för staten och
den demoralisation för individen, som forslandet mod fångtransport
fram och åter genom landet medför, synes böra föranleda dertill, att

i2§

endast för det fall, att frågan om personers dömande till tvångsarbete
icke kan behörigen pröfvas i den ort, der lösdrifvaren anträffas, han
då må öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande i det län, derhän
har sin hemort. Ett sådant fall förefinnes i fråga om lösdrifvare,
som omförmälas i 7 § 2 mom. och der för utrönande af personens
identitet hans försändande till hemorten kan vara behöfligt; men då i
öfrigt, på sätt komiterade anmärkt, all erforderlig upplysning om lösdrifvaren
skulle kunna hemtas ur polisunderrättelserna, och de upplysningar,
som möjligen der icke funnes, men vore af nöden, lätteligen
genom skriftvexling kunde inhemtas, synes bestämmelsen om Konungens
Befallningshafvandes rättighet att till behandling af annan myndighet
öfverlemna häktad lösdrifvare, böra inskränkas till sådant fall,
som i nyssnämnda § och moment förmäles.

Enligt 11 §3 mom. af komiterades förslag skulle särskilda besvär
öfver Konungens Befallningshafvandes beslut angående varning
eller hvarigenom någon blifvit förklarad vara lösdrifvare eller i fråga
om polisuppsigt icke få anföras. Då, hvad angår varning, denna åtgärd
lör den varnade icke innefattar någon omedelbar påföljd, samt förklarandet
att vara lösdrifvare, enligt mitt förmenande, borde ur stadgan
utgå, lära besvär i dessa hänseenden icke böra få anföras, men då,
hvad angår ställande under polisuppsigt, denna åtgärd i viss mån innebär
en inskränkning i den personliga friheten och, enligt hvad här
ofvan blifvit ifrågasatt, icke, på sätt komiterade föreslagit, skulle afse
endast vanfrejdade lösdrifvare, synas besvär öfver beslut i detta hänseende
böra få anföras i den ordning, som i 1 mom. af nyssnämnda §
omförmäles. För komiterades förslag i 3 mom. af ifrågavarande §, att
för visst fall besvär öfver Konungens Befallningshafvandes beslut i fråga
om polisuppsigt skulle särskild! i administrativ väg få anföras, synes
mig giltiga skäl saknas.

En mycket svårlöst fråga förekommer i 12 § af komiterades förslag.
.Enligt nu gällande lagstiftning, 17 § försvarslöshetsstadgan,
skall icke någon till allmänt arbete dömas, som är till arbete oförmögen;
sker det, varder personen återlemnad till den embetsmyndighet,
som i målet dömt, för vidare förordnande efter gällande föreskrifter,
hvarjemte samma stadga i 22 § 3 mom. föreskrifver, att till allmänt
arbete dömd person skall frigifvas, derest han under arbetstiden blifvit
oförmögen att till allmänt arbete vidare användas. Dessa bestämmelser
hafva ofta haft den följd, att sedan försvarslös, som jemlikt läkares
intyg funnits arbetsför, blifvit till allmänt arbete dömd och till arbetsanstalten
ankommit, han af der anstäld läkare antingen omedelbart
eller efter någon tids förlopp befunnits till allmänt arbete oförmögen

180

samt på sådan grund återsändts till hemorten, hvarigenom obehörig
fångforsling till och från arbetsanstalten föranledts.

Då i 1 § af förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871
är stadgadt, att den, som är oförmögen att genom arbete förvärfva
hvad till lifvets uppehälle oundgängligen erfordras, skall lemnas nödtorftig
fattigvård, förutsätter detta stadgande, att den nödstälde icke
skall vara helt och hållet oförmögen till allt arbete, utan kan han,
äfven om han besitter någon arbetsförmåga, vara berättigad till fattigvård
och vid sådant förhållande icke, enligt lösdrifveristadgan, till
tvångsarbete förfallen. Komiterade hafva i stället för nu gällande
stadgande i detta hänseende föreslagit ett så lydande: »Ej skall efter
denna förordning någon dömas till tvångsarbete, som af Konungens
Befallningshafvande anses skäligen böra af fattigvårdssamhälle åtnjuta
full försörjning.» I motiverna till detta stadgande yttra komiterade
(pag. 54): »Graden af större eller mindre arbetsförhet kan betydligt
vexla, men så snart densamma ej sjunkit derhän, att den må anses
böra berättiga till full fattigförsörjning, torde å tvångsarbetsanstalt böra
beredas lämpligt arbete jemväl för den mindre arbetsföre, enär eljest en
sådan icke skulle kunna drabbas af någon påföljd för ett kringstrykande
eller oordentligt lefnadssätt.» — Då emellertid äfven andra omständigheter,
än de i 1 § af fattigvårdsförordningen nämnda, kunna verka
oförmögenhet att genom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehållande
oundgängligen erfordras, hafva komiterade åt Konungens Befallningshafvande
öfverlemnat att jemväl pröfva, huruvida lösdrifvaren i den
mån brister i arbetsförhet, att fattigvård, enligt fattigvårdsförordningens
2 § skäligen bör honom tillkomma, i hvilket fall likväl, som om fattigvårdsförordningens
1 § vore tillämplig, Konungens Befallningshafvande
skulle ega förklara, att tvångsarbete icke kunde lösdrifvaren ådömas.

Enligt min uppfattning motsvarar icke det föreslagna stadgandet,
hvad komiterade enligt motiverna dermed afsett. Uttrycket »full försörjning»
förekommer icke i fattigvårdsförordningen i annat hänseende
än i fråga om fattigvårdsstyrelsens målsmanna- och husbonderätt öfver
fattighjonet (§ 35), men för befrielse att dömas till tvångsarbete torde
det förhållande, att personen i fråga finnes vara berättigad till »nödtorftig
fattigvård» på sätt 1 § af fattigvårdsförordningen föreskrifver,
vara fullt tillräckligt, likasom ock å andra sidan fattigvård enligt 2 §
af samma förordning desto mindre synes böra utgöra giltig grund fölen
sådan befrielse, som endast fattigvårdssamhället, men icke Konungens
Befallningshafvande, eger om sådan fattigvård besluta. — Då för
öfrigt det föreslagna stadgandet icke uttryckligen angifver, att Konungens
Befallningshafvande, på sätt i motiverna angifves, må pröfva,

131

huruvida lösdrifvaren i den mån brister i arbetsförhet, att fattigvård,
enligt 2 § i fattigvårdsförordningen, skäligen bör honom tillkomma,
lärer icke heller denna § kunna tillämpas; och skulle en sådan bestämmelse
innefatta en väsentlig ändring i grunderna för nu gällande
fattigvårdslagstiftning. Kändt är, att en af de vigtigaste förändrade
bestämmelser, som intogos i 1871 års fattigvårdsförordning var den,
att kommunerna sjelfva skulle ega besluta om det fattigunderstöd, som
af dem bör lemnas, samt att, jemlikt 46 § af fattigvårdsförordningen,
klagan mot kommunernas beslut i detta hänseende icke må hos embetsmyndighet
anföras. Endast i det fall, att fattigvårdssamhälle underlåter
lemna fattigvård, då sådan enligt 1 § för viss person erfordras,
är Konungens Befallningshafvande obetaget att tillhålla vederbörande
att sin skyldighet fullgöra.

Konungens Befallningshafvandes pröfning i förevarande hänseende
torde derför endast böra afse tillämpningen af 1 § af fattigvårdsförordningen,
och då, på sätt ofvan är antydt-, tillämpningen af detta stadgande
icke förutsätter, att personen i fråga skall helt och hållet sakna
arbetsförmåga, lärer det af komiterade afsedda mål att icke underkasta
personer tvångsarbete, som skäligen böra komma i åtnjutande af fattigvård,
i allt fall kunna vinnas. För pröfningen af dessa frågor synes
Konungens Befallningshafvande böra inhemta vederbörande läkares
yttrande om personens helsotillstånd, och, ehuru komiterade antagligen
ansett denna åtgärd utan föreskrift böra vidtagas, torde likväl stadgande
härom icke böra saknas. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt,
skulle jag anse 1 mom. af ifrågavarande § böra erhålla ungefär
följande lydelse: »Ej skall efter denna förordning någon dömas till
tvångsarbete, som Konungens Befallningshafvande, efter att hafva inhemtat
vederbörande läkares yttrande om personens helsotillstånd, pröfvar,
med tillämpning af 1 § af förordningen angående fattigvården
den 9 Juni 1871, böra af fattigvårdssamhälle åtnjuta fattigvård.))

Uti 2 mom. af ifrågavarande § stadgas, att om någon, sedan han
blifvit dömd till tvångsarbete, varder oförmögen till arbete under den
ådömda arbetstiden eller den del deraf, som kan återstå, han då må
för vidare förordnande återsändas till Konungens Befallningshafvande.
Då, på sätt är anmärkt härofvan, total oförmåga till allt arbete icke
är ett nödvändigt vilkor för erhållande af fattigvård enligt 1 § af
fattigvårdsförordningen, torde icke heller ett sådant vilkor böra föreskrifvas
för behörighet att återsända till tvångsarbete dömd person,
som under arbetstiden i den mån förlorat sin arbetsförmåga, att han
är till fattigvård, enligt nyssnämnda § i fattigvårdsförordningen, berättigad.
I öfverensstämmelse härmed synes detta stadgande böra

132

erhålla följande lydelse: »varder någon, sedan han blifvit till tvångsarbete
dömd, så oförmögen till arbete, att fattigvård enligt det i l:sta
mom. åberopade stadgande honom bör tillkomma, då må han för vidare
förordnande öfversändas till Konungens Befallningshafvande i det län,
inom hvilket han anses ega hemortsrätt.»

I motiven i fråga om 14 § (pag. 57—59) hafva komiterade egnat en
utförlig behandling angående ej mindre de sedan början af innevarande
århundrade anordnade tvångsarbetsanstalter, än äfven de förändrade
anordningar och sättet för arbetsfånges behandling, s.om komiterade
ansett i ena och andra afseendet böra vidtagas. Denna framställning
torde för närvarande icke böra till behandling upptagas i vidsträcktare
omfattning, än som kan ega inflytande på bestämmelserna i författningsförslaget
samt de förändrade anordningar, som i följd af detsammas
antagande kunna omedelbart påkallas. Lika med komiterade
hyllar jag den af dem uppstälda grundsats, att tvångsarbetet bör betraktas
såsom näpst för öfverträdelser af de för ordningens uppehållande
nödiga befunna föreskrifter. Men af den af komiterade i detta
hänseende uttalade grundsats synes mig icke böra följa, att behandlingssättet
af arbetsfången bör erhålla en så sträng och afskräckande
karakter, som komiterade fram stält. Väl må erkännas, att för närvarande
arbetstvånget icke innefattar den skärpa, som i väsentlig mån
hindrar återfall, likasom ock att arbetspremierna i allmänhet äro höga,
ett förhållande, som i väsentlig mån härleder sig från entreprenadsystemet
eller personalens sysselsättning för enskild entreprenörs räkning,
och som derjemte har sin förklaringsgrund i den nu gällande
lagstiftningen, enligt hvilken arbetsfången genom betjenande af visst
belopp kan med hälften förkorta den honom ådömda arbetstiden. Men
om, på sätt komiterade yttrat, tvångsarbetsfången ständigt skall öfvervakas,
under halfva dygnet hållas till träget arbete, erhålla synnerligen
låg godtgörelse för öfverarbete, under måltider och fritider från arbetet
samt under natten hållas i cell och i öfrigt i sträng tukt och
ordning — hvari består då den större frihet komiterade anse honom
böra tillkomma framför straffången i gemensamhetsfängelse? — Efter
mitt förmenande kan och bör denna senare icke underkastas en annan
eller strängare behandling, än den af komiterade angifna.

Enligt nu gällande bestämmelser skall i läns- eller kronohäkte
till allmänt arbete hållas:

l:o) för försvarslöshet första gången dömd ostraffad mindre
arbetsför mansperson, så ock qvinna, derest ej under offentlig myndighets
tillsyn stöld arbetsanstalt inom orten finnes (Kongl. förordningen
den 13 Juli 1853);

133

2:o) öfriga för försvarslöshet dömda ostraffade manspersoner i den
mån tillfälle till sysselsättning för dem vid kronoarbetskompaniet å
Vaxholm icke finnes att tillgå (Kong], brefvet den 22 September 1876);

3:o) Betlare och den, som mot § 35 mom. 4 samt § 40 mom. 5
fattigvårdsförordningen sig förbrutit, derest icke sådana särskilda tvångsarbetsanstalter
för orten finnas, som i nämnda förordning omförmälas
(Fattigvårdsförordningen den 9 Juni 1871).

Komiterade, som föreslagit, att de, som, efter fattigvårdsförordningen
äro förfallna till allmänt arbete, med undantag af dem som
omförmälas i 35 § 4 mom. fattigvårdsförordningen, skola behandlas
lika med lösdrifvare, hafva ansett att, derest en förändrad lagstiftning
angående lösdrifveri skulle komma att antagas, innan sådana kommunala
eller för särskilda distrikt af staten anordnade tvångsarbetsanstalter,
som komiterade omförmält, hunne komma till stånd, en anordning
erfordrades, hvarigenom tvångsarbetet kunde af de för brott icke straffade
lösdrifvare, dit till följd af komiterades ofvannämnda förslag jemväl
betlare och tredskando fattighjon skulle räknas, fullgöras annorledes
än i länscellfängelserna. Komiterade anse det i hög grad beklagligt,
att en för brott aldrig straffad lösdrifvare och en sakfäld brottsling
underkastas en lika behandling, icke som skulle denna behandling i
och för sig vara svårare, än hvad den lättjefulle och vanartige lösdrifvaren
förtjent, ty i cellen skulle, efter komiterades förmenande, den
late lemnas fritt att arbeta efter behag eller att sofvande tillbringa
den del af dagen, som icke af måltider eller vandring på fånggården
upptages — men för lösdrifvaren likasom för allmänheten, skulle det
förefalla underligt, att staten har samma straff för lättjan, som för
brottet, en likhet, som möjligen kunde verka derhän, att gränsen
mellan båda lättare öfverträdes.

Detta räsonnemang synes mig till en väsentlig del grunda sig
på ofullständig kännedom af fångbehandlingen inom länscellfängelserna.
Det är felaktigt att antaga, det vare sig den till tvångsarbete eller
straffarbete dömde skulle i cellfängelserna tillåtas att arbeta efter behag
eller sofvande tillbringa sin tid om dagen. Det är likaledes felaktigt
att förutsätta, att samtliga i cellfängelserna förvarade fångar
underkastas en lika behandling. Som kändt är, förvaras i dessa fängelser
flera olike slag af fångar, nemligen ransakningsfångar, fängelsefångar,
de till undergående af vatten- och brödbestraffning, till allmänt
arbete och till straffarbete för en tid af två år och derunder dömda
fångar. Alla dessa särskilda slag af fångar i cellfängelserna egnas en
olika behandling, hvarom ock dels allmänna bestämmelser i Kongl .förordningarna
den 21 December 1857 och den 16 Februari 1864, dels sär -

134

skilda föreskrifter genom Fångvårdsstyrelsen blifvit meddelade. Sålunda
är bland annat föreskrifvet, att till handräckningsgöromål inom
fängelserna företrädesvis böra användas fångar, som äro dömda för
försvarslösbet, likasom ock sådana göromål, som tvätt af beklädnad
och renhållning utom fängelselokalen, må af dessa fångar besörjas,
hvaremot straffarbetsfångar ej må sysselsättas utom cellen. Äfven i
andra hänseenden gälla föreskrifter, enligt hvilka straffarbetsfånge
underkastas en strängare behandling än öfriga i cellfängelserna förvarade
fångar; och befinnes sålunda det straff, lösdrifvaren undergår,
om han hålles till tvångsarbete i länsfängelse, om än i viss mån svårare,
än vid de allmänna tvångsarbetsanstalterna, likväl icke lika med
det, som straffarbetsfången undergår.

På sätt ofvan är nämndt, skola betlare och öfriga, som på grund
af fattigvårdsförordningen dömas till allmänt arbete, undergå detsamma
i kronohäkte, derest icke särskild tvångsarbetsanstalt för orten finnes.

Den komité, som den 5 December 1870 afgifvit underdånigt betänkande
med förslag till nyssnämnda förordning, har till stöd för
detta stadgande (pag. 44 och 45 i det tryckta betänkandet) anfört
öfvertygande och fullt giltiga skäl, och då dessa skäl ega lika giltighet
beträffande lösdrifvaren, som betlaren, hvilken enligt komiterades förslag
bör i öfrigt behandlas lika med lösdrifvaren, bör, enligt mitt förmenande,
bestämmelsen i fattigvårdsförordningen om kronohäktes användande
såsom tvångsarbetsanstalt för betlare icke endast bibehållas,
utan äfven utsträckas till lösdrifvare i allmänhet, då tvångsarbete för
kortare tid är ådömdt och utrymme i kronohäkte finnes att tillgå.
Om denna tid bestämmes till sex månader, skulle härigenom ej allenast
ostraffade, utan äfven vanfrejdade lösdrifvare, som icke ådömas längre
tids tvångsarbete, kunna få undergå detta i läns- eller kronohäkte i
orten, hvarigenom ej mindre i ekonomiskt hänseende de administrationskostnader,
som erfordrades för en ny tvångsarbetsanstalt, kunde
undvikas, än äfven de olägenheter och ofördelaktiga verkningar, som
gemensamhetsfängelse i allmänhet utöfvar, kunde undgås, på samma
gång som för de minst förderfvade och fallna ensamhetsfängelset med
dess skärpa och till en förändrad sinnesrigtning verkande inflytande,
kunde åtminstone föra en eller annan af dessa vilsekomna och missrigtade
varelser till sedlig och ordentlig vandel och sålunda föranleda
minskning i återfallens antal. Det synes mig otvifvelaktigt, att den
grund, hvarpå bestämmelserna i 1857 års nådiga förordning, att straffarbete
på kortare tid skall undergås i cellfängelse, eger lika giltighet
i fråga om de till tvångsarbete på kortare tid dömda.

Enligt nu gällande bestämmelser, eger afkortning å tiden rum,

135

såväl å straffarbete som tvångsarbete, då det i enrum verkställes, men
då, enligt komiterades förslag, Konungens Befallningshafvande skulle
ega ådöma tvångsarbete för den ena gruppen af försvarslöse från 1
till 12 månader och för den andra från 6 månader till 2 år, vore den
dömande myndigheten i tillfälle att afpassa arbetstiden, med hänsyn
ej mindre till den åtalades större eller mindre vanart, än äfven dertill
att tvångsarbetet förrättas i enrum eller allmän arbetsanstalt.

Då för närvarande ostraffade försvarslöse, utom dem som dömas
af Öfverståthållareembetet, likasom ock betlare, undergå allmänt arbete
i läns- och kronohäktena, men den längsta arbetstiden, hvartill försvarslös
kan dömas att i läns- eller kronohäkte förrätta allmänt arbete, nu
utgör fyra månader, skulle väl utsträckningen af denna tid till högst
sex månader komma att öka antalet arbetsfångar i dessa häkten, särdeles
om desamma komma att i någon väsentlig mån användas till
tvångsarbetsanstalt för straffade lösdrifvare; men för närvarande lemna
nämnda häkten i allmänhet godt utrymme för den tillökning, som sålunda
kunde ifrågakomma, och då kronoarbetskompaniet å Vaxholm,
der så beskaffade försvarslösa manspersoner från Stockholms stad undergå
allmänt arbete, och hvarest numera tillfälle till sysselsättning finnes
att tillgå, komme att bibehållas, kunna der intagas dels de ostraffade
försvarslösa manspersoner, som äro ådömda längre arbetstid än 6 månader,
dels öfriga af enahanda klass, för hvilkas förvarande i länsoch
kronohäktena utrymme skulle komma att saknas. Och skulle sålunda
den af komiterade föreslagna arbetsanstalten i Varberg kunna
undvaras. Komiterade hafva jemväl föreslagit anordnande af en dylik
anstalt för qvinnor i Göteborg. Samtliga de till allmänt arbete dömda
qvinnor, med undantag af dem som förvaras i läns- eller kronohäktena,
intagas för närvarande å ärbetsfängelset å Norrmalm, der sålunda förvaras
både straffade och ostraffade. Dessa senare utgöras dock till
största delen af prostituerade, och då deras ståndpunkt i moraliskt
hänseende i allmänhet torde vara föga bättre, utan snarare sämre, än
de straffades, synes anordnandet af en särskild arbetsanstalt för ostraflade
lösdrifvare af qvinnokönet icke vara af behofvet påkalladt eller
komma att motsvara det dermed afsedda ändamålet, utan torde dessa,
likasom hittills, böra intagas på fängelset å Norrmalm.

1 öfrigt och då de i 1 mom. 14 § af det underdåniga förslaget
meddelade bestämmelser, huru tvångsarbetsanstalter böra vara ordnade,
snarare synas böra intagas i ett reglemente för dessa anstalter, än
förekomma i den föreslagna stadgan, skulle de nu vid detta mom.
gjorda erinringar föranleda till en så lydande förändrad redaktion, nemligen: -

136

»Tvångsarbete, der det ådömdt är på en tid icke öfverstigande
sex månader, må förrättas i läns- eller kronohäkte, om utrymmet der
sådant medgifver, men i andra fall vid allmän tvångsarbetsanstalt, enligt
de bestämmelser, som af Fångvårdsstyrelsen meddelas.»

Slutligen torde uppmärksamheten fästas derå, att komiterades
förslag icke innehåller någon bestämmelse i fråga om kostnaden för
lösdrifveritransport. Att denna kostnad bör af statsmedel bestridas,
så snart lösdrifvare!! blifvit häktad, derom torde icke någon tvekan
förefinnas, men deremot lärer föreskrift böra meddelas beträffande kostnaden
för lösdrifvares inställelse hos polistjensteman å landet. I orter,
der länsmansdistrikten äro stora och särdeles i de norra länen, föranleder
dylik inställelse icke obetydliga kostnader. Det är att befara,
att den i allmänhet gällande höga skjutslegan och rättighet att begagna
skjuts efter 2 hästar, äfven om endast en lösdrifvare skall transporteras,
kan föranleda stora missbruk i fråga om lösdrifvares anhållande
och inställelse hos länsman eller kronofogde. Då stadskommunerna
hafva ganska betydliga kostnader för polisväsendet, men deremot
på landet dylika kostnader bestridas af staten, med undantag endast
af den i allmänhet obetydliga aflöning till fjerdingsmän, som af kommunerna
bestrides, synes det icke obilligt om dessa senare ålades att
bestrida kostnaden för anhållne lösdrifvares inställelse hos vederbörande
polismyndighet. En sådan anordning vore så mycket lämpligare,
som kommunerna af det egna intresset föranleddes att bereda
billiga skjutskostnader och att i öfrigt utöfva kontroll mot missbruk i
förenämnda hänseende. Enligt nu gällande föreskrift i fattigvårdsstadgan,
43 § 3 mom., åligger det fattigvårdsstyrelse att bestrida
kostnaderna för betlare, som fattigvårdsstyrelsen, enligt 40 § 2 inom.,
låter afföra till Konungens Befallningshafvande, men jemlikt komiterades
förslag skulle fattigvårdssamhället vidkännas kostnader för dem,
som enligt 40 § 2 och 5 mom. nyssnämnda förordning, af fattigvårdsstyrelse
inställas hos polistjensteman. Då afståndet till polistjensteman
vanligen är vida mindre, än till länsresidensstaden, skulle antagligen
genom den af komiterade föreslagna förändring kommunerna
beredas någon minskning i förenämnda kostnad.»

Herr Generaldirektören åter anförde:

»Förslaget i fråga, som med förtjensten af förenklad uppställning
och uteslutande af institutionen »laga försvar» förenar den att genom

137

de föreskrifna varningarna söka förebygga förhastad tillämpning af
tvångsarbete, synes likväl äfven mig lemna rum för åtskilliga anmärkningar.

Uti anmärkningen mot förslagets 1 § mom. 1, att den, som stryker
landet omkring utan att eg a tillgångar, och hvarken har eller söker
arbete, skall såsom lösdrifvare behandlas, kan jag likväl icke instämma.
— Nuvarande föreskrift, att den, som företer bevis, att han är
känd, såsom den der iakttager ordning och sedlighet samt söker efter
förmåga sig ärligen försörja, skall vara befriad från behandling såsom
försvarslös, har visat sig opraktisk och icke kommit i bruk.

De i §§ 5 och 6 föreskrifna varningar, hvilka torde afse, dels
att väcka individens uppmärksamhet • på det äfventyr, för hvithet han,
i händelse af fortsatt lösdrifveri, blottställer sig, och dels att förekomma
förhastad tillämpning af den påföljd, lagen derför bestämmer,
äro från individens synpunkt af stor betydelse; men då mellantiden
mellan de särskilda varningarna och den omständighet, att allmänheten
icke villigt medverkar för eu lös persons inställelse hos vederbörande
för varnings erhållande, uppenbarligen skulle bereda den en
gång varnade tillfälle till fortsatt lösdrifveri, synas föreskrifterna i
detta afseende icke väl öfverensstämma med hvad allmän säkerhet och
ordning fordra till förekommande af så beskaffad! oskick. Varningarna
torde derför icke böra sträckas längre, än ändamålet oundgängligen
kräfver.

Komiterade medgifva, att nuvarande föreskrift om inställelse af
försvarslös för varnings emottagande endast sällan iakttagits, och den
såsom orsak dertill anförda obenägenhet hos befolkningen att i berörda
afseende medverka, lärer ej vara mindre nu än förr. ■— Icke
sällan bor länsman eller kronofogde på flere mils afstånd, och lösdrifvarens
inställelse hos endera af dem skulle uti de flesta fall icke kunna
åstadkommas utan tvång eller våld å den personliga friheten, det vill
säga utan häktningsåtgärd. Obehaget och äfventyret af en sådan åtgärd
skulle tvifvelsutan derifrån afhålla de flesta. Ju flere varningar,
som skola föregå, innan tvångsarbete må föreläggas lösdrifvaren, dess
längre tid och dess flere tillfällen erhåller denne att fortsätta sitt kringstrykande,
allmänna ordningen störande lefnadssätt. — Föreskriften
om upprepade varningar synes mig således motverka författningens
ändamål.

I allmänhet må ju icke förutsättas okunnighet angående lagens
bud, och om lösdrifvaren eu gång genom särskild varning erinras om
påföljden för kringstrykande och oordentligt lefnadssätt, synes all nödig
varsamhet i afseende å honom vara iakttagen.

188

För den åter, som, efter bestraffning för brott, är förlustig medborgerligt
förtroende och enligt 2 §:s mom. 2 kan, i händelse af lösdrifveri,
blifva underkastad polisuppsigt, torde annan varning ej påkallas,
än den utslaget i brottmålet innebär, helst om föreskrift blefve domstolen
meddelad, att vilkorlig påföljd af polisuppsigt i angifna fall
skulle i utslaget utsättas. Om den straffade derefter, då polisuppsigten.
ansågs böra inträda, genom Konungens Befall ni ngsliafvandes försorg
finge sig tillstäldt skriftligt besked om hvad af honom i följd af den
förelagda polisuppsigten borde iakttagas, vore han väl derigenom erforderligen
varnad. — Blefve sådant förfarande anbefaldt, torde, såsom
komiterade antydt, den förhatliga och i många fall skadliga påföljden
»förlust af medborgerligt förtroende» för de flesta fall utan olägenhet
kunna utgå.

Polisuppsigten, såsom innebärande förbindelse för polismyndigheten
att utöfva särskild tillsyn öfver den dermed belagde, borde visserligen
i viss mån betrygga allmänna säkerheten, derest uppsigten
kunde göras effektiv; men i vårt glest bebodda och med så föga polis
försedda land lärer, åtminstone i landsorterna, icke någon verksam
polisuppsigt kunna tillvägabringas0)- De förbindelser, som af den
med polisuppsigt belagde borde iakttagas, skulle väl, om alla föreskrifter
iakttoges, underlätta möjligheten af en dylik uppsigt; men
betydelsen af denna föreskrift förringas derigenom att, enligt förslaget,
uppsigten icke skulle inträda förrän efter föregången varning för lösdrifveri
(§ 5 mom. 2). Den för brott straffade, hvilken icke lär hafva
mera anledning än öfriga lösdrifvare att underkasta sig inställelse hos
kronobetjeningen för varnings emottagande, skulle således länge nog
kunna pröfva chancen af sina allmänna säkerheten störande bedrifter,
och detta just i skydd af varningsföreskriften.

Enär varning enligt 1 § och polisuppsigt enligt 2 § icke afse
personer af samma kategori, och påföljden af tvångsarbete blifvit för
hvardera slaget föreslagen till olika tidslängd, torde hinder icke möta,
att frågorna angående enkelt lösdrifveri och den angående polisuppsigt
öfver frigifrxa straffade personer upptagas antingen i särskilda författningar
eller åtminstone i skilda delar af en och samma författning,
hvarigenom en för allmänheten gagnelig enkelhet i föreskrifterna för
båda vunnes. 1 händelse påföljden »förlust af medborgerligt förtroende»
med tiden komme att utgå, skulle i så fall derigenom icke påkallas
ändring i lösdrifveriförordningen.

*) Irland, med allenast million innevånare mera än Sverige, har en styrka af
13,000 polismän, och ändock lyckas det ej alltid att der göra polisuppsigten effektiv.

Komiterade, Indika till grund för sitt förslag (pag. 30) åberopat
statens rättighet och pligt att genom preventiv lagstiftning söka förekomma
rättskränkningar, hafva likväl vid tillämpningen frångått denna
åsigt och förordat repressivt medel eller »näpst för begångna polisförseelser»
och säga, »att denna näpst icke må upphöra derigenom, att
lösdrifvaren för sig erbjuder tjenst eller under arbetstiden uppfört sig
väl eller genom gåfva, arf eller på annat sätt komme i goda bergningsvilkor.
Näpsten drabbar honom för hvad han brutit.»

Hvad har han då brutit? ■— Mången, som ej annat ligger till
last, än att han fört en kringstrykande lefnad, har från spädaste åren
varit missvårdad och ej sällan af föräldrars eller till följd af kommunens
sätt att åt underhållstagando barn bereda uppehälle, vants stryka
socknen omkring. Med åren har kretsen för dessa vandringar vidgats
och genom de dåliga sällskap, med Indika allena gemenskap stått honom
till buds, bär han dragits allt djupare ned i förfall, i fylleri och
laster. Svag till både kropp och själ, har lian icke förmått höja sig
ur sin belägenhet, och ingenstädes har stått honom till buds lämplig
sysselsättning eller välvilligt bemötande, hvilket möjligen hos honom
kunnat verka till återgång och förbättring. lian är sådan omständigheterna
gjort honom. Utan klar uppfattning af sin belägenhet, tager
han dagen, sådan den kommer, och vandrar från ort till annan för att
genom andras deltagande bekomma det iför lifvets uppehälle nödvändiga.
Om han ock bedit derom, månne sådant med skäl bör bedömas såsom
eu straffvärd förbrytelse? — Andra, under barnaåren mindre öfvergifna,
men saknande moralisk kraft och fasthet, hafva, äfven de icke afsigtlig!,
kommit på förfall. Allmännaste orsaken dertill har varit bruk af
spritdrycker, som till vinning för stat och kommun allestädes tillhandahållas.
— Alla dylika individers belägenhet är sorglig; men derför
att de sjelfva icke förmå lyfta sig derur, äro do ej straffvärda. Samhället
sjelft och dess medlemmars obenägenhet att taga omsorg om
sina likar, hafva väl ock sin del i deras belägenhet. Denna, lika väl
som det allmännas bästa, kräfver, att de svaga stödjas och de vilsekomna
om möjligt upprättas. Detta låter sig ej åstadkomma genom
straffbehandling; det kan ske endast derigenom att den late hålles till
arbete och genom vana dervid bibringas en viss arbetsfärdighet. Endast
såmedelst kan den i dåliga vanor förfallne omdanas och sättas i
tillfälle att sig sjelf försörja. I sådant syfte må preventiva åtgärder
mot sådana arbetsskygge individer vidtagas och band läggas på friheten;
men att bestraffa en person för hvad som ej stått i hans förmåga
att undvika, förekommer lika obilligt som ändamålslöst.

Komiterade föreslå, att dessa, till stor del svaga och förslappade

140

personer, skola näpsas »genom verkligt tvångsarbete», hvilket sålunda
beskrifves: »arbetet inom tvångsanstalten skall genom dess stränga och
tunga beskaffenhet, liksom hela lefnadsordningen i öfrigt under arbetstiden,
tjena att hos den oordentlige och vanartige injaga fruktan för
dylikt arbete och förmå honom till ansträngning för undvikande att
åter varda för sådant utsatt».

Komiterade, som tro sig hafva funnit, »att mycken oklar uppfattning
af det allmänna arbetets art och vilkoren för dess rätta tillämpning
hitintills egt rum», föreslå, att tvångsarbetsanstalten skall
vara skiljaktig icke mindre från det frivilliga arbetshuset, än ock från
straffanstalten. Med lemnad större frihet än för straffångar, bör dock
tvångsarbetsfångens arbete, såväl inom anstalten som i det fria, ständigt
öfvervakas. Hvarje sådan fånge bör under halfva dygnet hållas
till träget arbete med åliggande att dagligen eller för vecka fullgöra
ett visst honom föresatt och efter hans större eller mindre arbetsförmåga
lämpadt pensum, vid påföljd att för uraktlåtenhet häraf lida inskränkning
under påföljande dag eller vecka i föda eller beqvämlighet
i fråga om sängkläder eller annat. Till uppmuntran i arbetet skulle
visserligen någon godtgörelse för öfverarbete kunna honom medgifvas;
men denna bör ställas synnerligen låg. Under måltider, fritider från
arbetet och natten skulle fången hållas i cell, och bör i allt sträng
tukt och regelbunden ordning inom anstalten handhafvas.

Den skiljaktighet i arbete och behandling, som enligt komiterades
åsigt bör ega rum inom det frivilliga arbetshuset, tvångsarbetsanstalten
och straffarbetsanstälten, må väl vid skrifbordet teoretiskt låta
sig uppdragas; men efter alla länders erfarenhet kan den i verkligheten,
i stort taget, icke åstadkommas utan återgång till forna tiders,
af vår tid utdömda straffmedel. Förvaltningen så af det ena som
andra slaget anstalter måste, enligt hvad förhållandet i allmänhet visar,
låta sig nöja med de arbetsslag, på hvilka tillgång finnes eller kan
beredas, utan att dessas större eller mindre tyngd och lämplighet för
olika klasser fångar så noga väges. Ju kortare arbetstiden är för individen,
dess större blifver svårigheten att bereda denna lämplig produktiv
sysselsättning. Den korta arbetstiden slutar ofta, innan ett för
fången främmande arbetsslag hunnit inläras. Föreskriften om tungt
arbete torde vara herntad från bestämmelsen om »härd labour» i Storbritanien
och Irland, men dermed menas icke tungt, utan enformigt,
intresselöst arbete, såsom det att reda dref och kokosbast, hvilket der
utgör allmännaste sysselsättningen under första månadernas straffel
ler arbetstid. Att vid straffanstalterna införa strängare behandling,
än den komiterade förordat för tvångsarbetsanstalten, skulle förutsätta

141

tillämpning af vissa plågomedel vid sidan af arbetet"). Men om så
beskaffad! straffarbete af komiterade åsyftas, torde sådant dock af andra
anses olämpligt.

Af komiterades uppfattning, att påföljden för lösdrifvaren skall
utgöra »näpst» (bestraffning) »för hvad lian brutit», blifver en naturlig
följd, att denna måste vara helt kort, derest den icke skall komma i
allt för stort missförhållande till de straff, som enligt strafflagen ådömas.
I andra länder anses likväl korta bestraffningar vara ändamålslösa:
do åstadkomma hos den straffade icke någon förbättring och afhålla
oj från förnyade förseelser, minst då fråga är om en sådan svag
och förslöad befolkning som bär. Denna skulle genom sådana förnyade
bestraffningar endast ännu mera demoraliseras.

Enär det tvångsarbete, komiterade förorda, skulle blifva fullt lika
bård!, om icke strängare, än det straffarbete, som i Sverige och de flesta
andra länder användes såsom straff för verkliga brott; men enkelt
fängelse, hvilket utgör strängaste bestraffning för snatteri, deremot är
betydligt mildare än den af komiterade förordade påföljd för lösdrifveri,
skulle den, som viste sig såsom lösdrifvare hafva att befara
tvångsarbete, ega skälig anledning att, till undgående deraf, begå ett
ringa snatteri. Till sådant resultat kan komiterades förslag leda.

Om den af komiterade till en början godkända principen af preventiva
medel vidhölles och konseqvent genomfördes, skulle dylika olägenheter
undvikas. — Att den, som medellös förer eu kringstrykande
eller oordentlig lefnad och såmedelst hotar allmänna säkerheten och
ordningen, må derifrån förhindras, lärer icke af någon bestridas, och
med mindre olägenhet för individen sjelf lär detta icke kunna uppnås,
än om denne hålles till nyttig verksamhet, ordning och flit. —- Härigenom
skulle hos denne skyggheten för arbete småningom manas bort,
och vanan vid gagnelig sysselsättning, som lemnade honom någon fördel
skulle föda håg till arbete. — För den förut arbetsskygge underlättades
på så sätt möjlighet till framtida sjelfförsörjning — eller just
det mål, som af lagstiftningen i fråga torde böra eftersträfvas.

*) Sådant förekommer i England, der militärfångarne, uppstäda å fängelsegården i
en stor lång tvingas att efter kommande, tran marken till jemnhöjd med hufvudet upplyfta
hvar sin tung jernkula och nedlägga den på grannens plats och så fortgå hvarfvet
om, under 15 minuter, tills karlarne äro uttröttade och svetten dryper af dem, hvaruppå,
efter ett par minuters uppehåll, samma plågoarbete fem gånger förnyas. — Ett annat
straffmedel utgör trampqvarn eller “tread wheel to grind wind.“ •— Vid Spike Island i
Irland åter användas grupper af fångar, delvis med kedjor sammankopplade, att från
hafsstranden släpa tunga lastvagnar, fylda med grus, uppför höjderna till befästningsverken.

142

Afses individens förbättring, må nuvarande tvångsarbetstid icke
förkortas, ocli rättigheten att afgå, då viss arbetsförtjenst blifvit besparad,
icke borttagas, men betydligt inskränkas, För att aflägsna
skadliga och bibringa goda vanor eller, med andra ord, för att omdana
en till följd af lättja på förfall kommen individ, erfordras längre
tid vid produktivt arbete, under välvillig uppfostrande ledning; något
helt annat än »näpst», huru intensiv denna än må göras.

Det i Sverige häfdvunna bruket, att till allmänt arbete dömda,
för brott icke straffade anställas såsom handräckning vid militäretablissement,
har visat sig i flera afseenden ändamålsvidrigt. Militärpersonalen,
för hvilken vård om fångarne icke är hufvudsak, och hvilken
för arbetsbiträdet icke vidkännes någon kostnad, manas ej af något
intresse att öfvervaka och hålla dessa till jemn sysselsättning. Dertill
kommer, att frånvaron • af tillfälle för arbetaren att genom ansträngning
och flit förtjena något eller bereda sig tillökad kost, underhåller
hos honom just den liknöjdhet, som orsakat hans förfall.

De för brott flere gånger straffade försvarslöse, som för närvarande
vid arbetsstationen å Tjurkö af enskild arbetsgifvare fulla tolf
timmar dagligen sysselsättas med bearbetning af granit ute i luften,
iakttaga i allmänhet ordning och flit samt förvärfva under tvångsarbetstiden
sådan arbetsfärdighet, att de efter frigifningen ej sällan vinna
anställning i dylikt arbete hos enskilde. Komiterades anmärkning, att
arbetaren här erhåller allt för stor flitskilling, påkallar några upplysningar.
Bestämmelsen hos oss angående utspisning för straff- och arbetsfångar,
hvilken vid de större anstalterna kostar 15 å 16 öre person
per dag, utom brödet, hvilar på förutsättning att fångarne skola
ega tillfälle genom arbetsflit bereda sig kostförstärkning. Behofvet af
eu sådan förstärkning är naturligtvis större för de fångar, hvilka, såsom
vid Tjurkö, hafva tungt arbete hela dagen ute i luften. De bland
dessa, som uppöfvat sin arbetsfärdighet och, efter de 12 ordinarie arbetstimmarnes
slut, genom öfverarbete eller biträde vid inlastning af
sten å fartyg, beredt sig tillfälle till extra inkomst, hafva stundom, i
mån af tvångsarbetstidens längd, besparat ett högre belopp. Dermed
bekostas vid frigifningen i första rummet erforderlig beklädnad och
resa till hemorten, och hvad derefter återstår blifver jemlikt gällande
föreskrift, från arbetsanstalten tillsändt Konungens Befallningshafvande
i den ort, dit personen afgår, för att efter framkomsten denne tillhandahållas.
Onskligt vore, om dervid tillsåges, att besparniugarna
mera allmänt komme egaren till verkligt gagn; och för de ortstyrelser,
som derför hysa intresse, bör sådant med biträde af fångvårdssällskapen
och andra föreningar ej möta hinder. Men med förvaltning af

143

besparingar, tillhörande personer, som afgått från straff- eller arbetsanstalterna
och vistas inom det fria samhället, synes mig Fångvårdsförvaltningen
icke lämpligen böra åläggas befattning. Förvaltningen
och räkenskapen för tusentals frigifnas medel blifva ganska tidsödande
för en centralmyndighet, hvilken icke i likhet med en lokalmyndighet,
vore i tillfälle att genom underordnade öfvervälta medlens användande.

Komiterades anmärkning om den höga arbetsförtjenst af ej mindre
än 32,152 kronor, hvilken tillhört de år 1881 från arbetsanstalterna
afgångna försvarslöse, torde väsentligen förlora i betydelse, om
dervid ihågkommes, att den afgångna personalen det året utgjort mera
än 1,300 individer, och medelbehållningen således utgjort omkring 25
kronor. De undantag i afseende å beloppet, hvilka af ofvan anförda
anledning förekomma, torde ej höra tagas till grund, för omdöme om
anordningen i sin helhet.

Vid jemförelse med förhållandet i länder, der ingen eller lägre
flitponning vid tvångs- eller straffarbete lemnas, än hos oss, må ej
förbises, att i stället för det tillfälle, fången hos oss eger att genom
av betsflit bereda sig erforderlig kostförstärkning, beklädnad, hemresa
samt underhåll första tiden efter frigifningen, staten der består tilläggslcost,
då ai''betets beskaffenhet, sjukdom eller andra orsaker så påkalla.
I Storbritanien* och Irland, der utspisningen är så tillräcklig, att tillskott
icke i något fall erfordras, lemnas fångarne vid frigifningen »såsom
belöning för flit och godt uppförande» minst 2, stundom ända till
5 å 6 pund sterling jemte fullständig beklädnad. Enär för den friheten
beröfvade krafvet på erforderlig föda, såväl under strafftiden som
under den närmast derefter följande, på något sätt måste tillfredsställas,
torde ej vara förkastligt, att fången lemnas tillfälle sjelf genom
arbete och ansträngning dertill medverka.

Derest med den tvångsåtgärd, som mot lösdrifvaren påkallas,
mindre skulle afses att näpsa för förbrytelse än att undanrödja orsakerna
till hans förfall och underlätta möjligheten för honom till framtida
försörjning, skulle, såsom jag förr haft tillfälle erinra, arbete vid
jordbruk erbjuda en för staten mindre kostsam och för individen mera
nyttig utväg. Vid denna näring förekomma både tyngre och lättare
arbeten, äfven af sådan beskaffenhet, att de kunna utföras utan föregående
öfning och ej alltid taga i anspråk större krafter. Arbetet dervid
kan icke, såsom inom andra näringar, medföra menlig konkurrens,
och för den, som någon tid deri deltagit och dermed vill fortfara, saknas
vanligen icke användning, om ock mot nedsatt daglön. Vid jordbruksarbeten
användas lösdrifvare icke blott i Belgien och Holland vid
större kolonier, utan äfven i andra länder, om ock i mindre skala.

144

För ostraffade lösdrifvare eller försvarslöse till antal af 200—300
män, hvilka senare åren hållits förvarade dels vid Vaxholms fästning
och dels inom länsfängelserna, måste staten vidkännas kostnaden för
föda och kläder, bevakning m. m., till lika litet gagn för staten som
för individen. För en ej ringa del af denna personal skulle användning
vid jordbruk sannolikt kunna vinnas mot ersättning, som åtminstone
betäckte utspisningskostnaden. Tillsyn och ordning måste visserligen
äfven der uppehållas genom statens försorg; men arbetsgivare
hade intresse att genom skälig flitpenning sporra karlarne till ordning
och flit. Några månader så beskaffadt tvångsarbete kunde ej undgå
ätt för arbetaren medföra någon arbetsvana och färdighet, hvilken i
sin ordning borde underlätta tillfället till sjel Försörjning, enär allmänheten
haft tillfälle erfara, att ett ej ringa ai''betsgagn kunde hemtas af
den samma personal, som nu ansetts endast såsom en börda för samhället.

l)å, med anledning af hvad här ofvan mot förslaget blifvit anmärkt,
dels om dubbla varningar, innan tillståndet af lösdrifveri eller
polisuppsigt inträder, dels mot användandet af den repressiva påföljden
af »näpst» i stället för förbättrande preventiva medel, dels ock slutligen
mot sammanförandet om hvar andra i förslaget af föreskrifterna
angående lösdrifveri och polisuppsigt — jag anser mig icke kunna
förorda förslagets antagande i oförändradt skick, utan måste förutsätta
omarbetning af detsamma, har vid detta tillfälle icke synts mig af behof
ingå i närmare granskning af förslagets redaktion, i afseende
hvarå, såsom Herrar Byråchefers anföranden visa, anledning till erinringar
icke saknas.“

Och skulle i öfverensstämmelse med Herr Generaldirektörens sålunda
yttrade mening underdånigt utlåtande expedieras, såsom registraturet
utvisar.

Efter befallning
C. F. Holmquist.

145

Komiterades skrifvelse med omarbetadt förslag till lag angående

lösdrifveri.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kong!. Justitiedepartementet.

Sedan de till Kongl. Maj:t från Konungens Befallningshafvande
och Kongl. Fångvårdsstyrelsen inkomna utlåtanden öfver det af komiterade
enligt nådigt uppdrag utarbetade förslag till förordning angående
lösdrifveri in. m. blifvit till komiterade för'' besvarande öfverlemnade,
få komiterade, af livilka polismästaren Elliot varit hindrad att i detta
arbete deltaga, härmed vördsamt öfverlemna omarbetadt förslag till
författning samt beträffande de framstälda hufvudsakliga anmärkningarna
äfvensom i fråga om några i förslaget nu vidtagna ändringar afgifva
följande yttrande:

Emot det i 1 § 1 punkt förekommande uttrycket »stryker landet
omkring» har anmärkts, att det större eller mindre landområde, hvarinom
kringstrykandet egde rum, icke borde hafva någon inverkan på
polisbehandlingen, sa,mt att uttrycket vore allt för omfattande, då dermed
skulle förstås allenast »utom hemorten».

Uttrycket har af komiterade användts såsom en term för att dermed
beteckna ett under längre tid fortsatt kringstrykande från ort till
annan inom ett landområde, der kringstrykaren af allmänheten betraktas
såsom en landstrykare; och utgör uttrycket sålunda allenast en omskrifning
för denna i språkbruket allmänt gängse, fullt fattliga och synnerligen
betecknande benämning. Området för hans kringstrykande skulle
sträcka sig utom hemorten utan att derföre behöfva omfatta hela landet
eller någon större del deraf. Men att begagna uttrycket »stryka
omkring utom hemorten» eller »utom den kommun han tillhör» hafva
komiterade ansett olämpligt, då dels detta uttryck icke nog starkt
framhåller landstrykarens vana att söka främmande trakter, och dels
derigenom möjligen skulle för lösdrifveribehandling komma att utsättas
den, som mera tillfälligtvis vandrade omkring i en grannsocken eller
ett område af sådana, der han på grund af föregående tjenstanställningar
eller af annan orsak vore fullt ut lika känd och egde samma
utvägar till uppehälle som inom sin egen hemort, och der således hans

146

kringstrykande icke skulle innebära den våda för allmänna säkerheten,
som i fråga om landstrykaren förutsättes. Uttrycket »stryka landet
omkring» anse vi jemväl nödigt för ett tillbörligt betonande af skilnaden
mellan dem, som i 1 och 2 stycket af § afses.

Likaså har mot ifrågavarande lista stycke anmärkts, att blotta
landstrykeriet i förening med meddellöshet och arbetslöshet icke utgjorde
tillräcklig grund för preventiv behandling utan att derjemte
borde fordras, att landstrykaren antingen å allmänna platser besvärade
allmänheten med tiggeri eller eljest förde ett lefnadssätt, som vore
vådligt för allmänna säkerheten eller störde allmän ordning eller sedlighet.

Enligt komiterades mening innebär landstrykeriet en så stark
presumtiou för ett vanartigt och osedligt lefnadssätt, att annan bevisning
om sådant lefnadssätt icke bör kunna anses erforderlig än den,
som ligger i det konstaterade upprepandet af kringstrykandet, något
som komiterade förutsatt såsom vilkor för landstrykarens häktande och
dömande. Genom att förnyade gånger anträffas strykande kring landet
har landstrykaren lagt å daga sin lättja, men huruvida han äfven i
andra stycken gjort sig skyldig till ett vanartigt eller osedligt lefnadssätt,
skulle, om än aldrig så antagligt, dock ofta nog fordra en utredning,
hvilken å eu främmande ort åtminstone icke utan alltför lång
tidsutdrägt skulle kunna åstadkommas. Visst är, att landstrykaren
måste betla eller stjäla för att lefva, och i denna nödvändighet ligger
icke blott nyss antydda presumtion om vanart och osedlighet utan ock
den omedelbara våda för den allmänna säkerheten, hvilken ger fog för
landstrykarens preventiva behandling. Då nu i de flesta fall, der landstrykare
anhållas, osedligheten i deras lif, om ock ögonskenlig och
påtaglig, likväl icke vore lätt bevislig och då landstrykeriet i och för
sig innebär vanart nog, anse komiterade ett tillägg i angifna syfte
vara oftast hinderlig!, och för landstrykeriets kännetecknande obehöflig!.
Genom den af oss nu föreslagna ordställning i 2:dra stycket af §: »den
— hvilken eljest — för ett lättjefullt och vanartigt lefnadssätt» hafva
vi ock sökt tydligare framhålla förutsättningen om landstrykarens lättja
och vanart.

Uttrycket »utan tillgångar)) hafva vi med anledning af de deremot
rigtade anmärkningarna utbytt, såväl i 1 som 2 punkten, mot
»utan lofliga medel till sitt uppehälle»; och torde dessa ord, under hvilka
skulle inbegripas såväl penningemedel som andra utvägar till uppehälle
under den närmaste framtiden, ej blott uttrycka saknaden af bergning
vare sig genom egna tillgångar eller andras vårdnad, utan äfven utesluta
sådan tillgång som genom prostitution eller andra olofliga medel

147

vunnits. Att ur andra punkten alldeles borttaga vilkoret af tillgångslöshet
anse vi betänkligt, enär tillräcklig omedelbar fara för den allmänna
säkerheten, ordningen eller sedligheten, för att en preventiv
behandling må vara berättigad, icke torde kunna anses förefinnas, der
ej sådan tillgångslöshet, som af oss nu blifvit närmare bestämd, tillika
är för handen.

Att komiterade i fråga om vidtagande af åtgärder mot lösdrifvare
såväl i 1 § som i de öfriga §§, hvilka handla om lösdrifvarens varnande,
häktande och dömande, användt ordet »må» i stället för »skall»,
har, såsom i motiverna till författningsförslaget framhålles, skett för
att, der mildrande omständigheter förekomma, lemna myndigheten öppet
att låta lösdrifvaren gå fri för åtgärden; och har denna rätt för myndigheten
ansetts kunna, såsom i 40 och 41 §§ af fattig vårdsförordningen
skett beträffande betlares behandling, uttryckas med ordet »må».

Beträffande polisuppsigten, sådan den af komiterade blifvit i 2, 3
och 4 §§ i det ursprungliga förslaget ifrågasatt, har under de öfverläggningar
inom Kongl. Justitiedepartementet, hvari vi fått deltaga,
framhållits oegentligheten af att binda polisuppsigten vid strafflagens
påföljd af förlust af medborgerligt förtroende, enär sålunda skulle komma
att i denna straffpåföljd inläggas något annat och mera än hvad strafflagen
dermed åsyftat.

På samma gång vi erkänna rigtigheten af denna anmärkning
tillåta vi oss anföra att, då nu gällande försvarslöshetsstadga gör en
väsentlig skilnad i behandlingen af straffade och icke straffade försvarslöse
samt vi ansett det vara af vigt att denna skilnad i preventivt
syfte bibehölles, vi icke funnit någon lämpligare grund än denna
straffpåföljd för utmärkande af sådana, hvilka företrädesvis borde göras
till föremål för polisuppsigten, synnerligast som vi trott denna uppsigt
lämpligen kunna i eu framtid sättas i stället för ifrågavarande straffpåföljd.

Då emellertid anmärkningen ur principal synpunkt förtjenar allt
afseende och då det antydda syftemålet äfven kan vinnas genom att
ställa samtliga till tvångsarbete dömde lösdrifvare efter deras frigifvande
från tvångsarbete under uppsigt, med rätt för Konungens Befallningshafvande
att ifråga om de mindre vådliga eftergifva uppsigten, hafva
vi, med uppgifvande åt all skilnad i bestämmelser om Behandlingen af
straffade eller icke straffade lösdrifvare, för båda dessa kategorier föreslagit
enahanda behandling. Med undvikande af ordet polisuppsigt —
hvilket begrepp, oaktadt det visserligen icke torde, såsom påstådt blifvit,
stå i strid med andan i svensk lagstiftning, då det under snart
fyratio år ingått i den svenska försvarslöshetslagstiftningen, der icke

148

blott ordet »uppsigt)) i stadgans 1 § förekommer utan ock föreskrifter
lemnats, som i det väsentligaste öfverensstämma med den utländska
lagstiftningens uppfattning om polisuppsigt, likväl ännu icke i vårt
land synes vunnit nödigt erkännande — hafva vi i det nu afgifna förslagets
3 och 12 §§ såsom en påföljd af ådömdt tvångsarbete ålagt
den dömde den inskränkning i rätten att välja vistelseort, att han
under två år efter frigifvandet icke utan särskilt tillstånd skulle ega
att begifva sig från hemorten. Då en sådan inskränkning redan nu
åligger samtliga försvarslöse och detta för den tid de af myndigheterna
anses vara försvarslösa, hvilken kan räcka hela deras lifstid, och då
de, utan att ens på förhand hafva blifvit om denna inskränkning underrättade,
kunna komma att, hårdt nog, häktas såsom utan tillstånd
vistande på främmande ort, innebär det nu afgifna förslaget eu icke
oväsentlig mildring i gällande bestämmelser om uppsigten å dem, som
äro föremål för preventiv behandling.

Af såväl Kongl. Fångvårdsstyrelsen som några Konungens Befallfallningshafvande
har vidare anmärkts, att nuvarande bristfälliga organisation
af polisväsendet å landet icke medgåfve utförbarheten af polisuppsigten
å landsbygden, sådan den af komiterade blifvit bestämd,
samt att särskilt kronolänsmännen icke utan förfång för andra deras
åligganden skulle kunna tagas i anspråk för samma uppsigt.

Komiterade kunna visserligen icke fullt dela denna misstro till
polisväsendet å landet, livilket genom den derstädes numera allt talrikare
anstälda extra polisbevakning äfvensom de större anspråk, som
på grund af den ökade aflöningen numera med fog kunna ställas på
kronolänsmännen, icke torde vara så aldeles ur stånd att handhafva
polisuppsigten, äfven till den utsträckning komiterade ursprungligen
tänkt sig, som af åtskilliga förmenats. Men då möjligen svårigheter
i sådant hänseende under den närmaste framtiden skulle för landsbygden
vara att emotse och då i allt fall det företrädesvis är af vigt för
de större städerna att polistillsynen varder så kraftig, som ske kan,
hafva vi i det omarbetade förslaget endast för städer, der polismästare,
vare sig med eller utan poliskammare, finnes och der svårighet för
polisuppsigtens handhafvande icke torde förekomma, ifrågasatt skyldighet
för de samma städer tillhörande eller der vistande frigifna tvångsarbetsfångar
att anmäla bostad och försörjningsmedel, under det kronolänsmännens
befattning med de frigifne -- om hvilkas förpassningsorter de
från tvångsarbetsanstalterna skulle erhålla meddelande genom polisunderrättelserna
— skulle inskränkas till att öfvervaka, att förbudet
för de frigifne att under viss tid lemna hemorten icke öfverträdes; —
en tillsyn, som icke i vidsträcktare mån öfverskrider hvad dem redan

£<

149

nu åligger än för så vidt angår utfärdande af tillståndsbevis att lemna
vistelseorten. Sålunda inskränkt torde kronolänsmännens befattning
med de frigifna lösdrifvarne kunna fullt stå tillsammans med deras
öfriga tjensteåligganden.

1 fråga om de närmare bestämmelserna angående polisuppsigten
hafva vi icke i öfrigt vidtagit annan hufvudsaklig förändring än att''
tillfällena, då tillstånd att lemna hemorten skulle kunna lösdrifvare
meddelas, blifvit, för underlättande af möjligheten för den frigifne att
bereda sig arbete, något utvidgade.

Att första åtgärden med en anhållen lösdrifvare borde utgöras af
en honom meddelad varning för påföljden af lösdrifveri har icke af
någon af de hörda myndigheterna blifvit bestridt; men hafva deremot
några anmärkt dels den nog stora omgången i behandlingen, som
skulle ligga i de tvenne varningarna och det derpå följande förklarandet
såsom lösdrifvare, och dels olämpligheten att lösdrifvaren varnades
i den ort, der han anträffades, och att varnandet uppdroges åt underordnad
polistjensteman, i stället att varningen alltid borde meddelas
af Konungens Befallningshafvande i det län, der lösdrifvaren hade sin
hemort.

Hvad nu varningarnas antal och förklarandet angår, har förslaget
derom tillkommit i afsigt att derigenom dels uppdraga en afgjord skilnad
i behandlingen af straffade och icke straffade lösdrifvare och dels,
hvad dessa senare angår, så vidt möjligt förebygga ett alltför ovarsamt
ingripande i en för brott icke straffad persons görande och låtande.

Då emellertid åtskilnad mellan förenämnda tvenne kategorier af
lösdrifvare möjligen i nu förevarande hänseende icke är af den väsentliga
betydelse att den bör föranleda skilda bestämmelser och då, genom
den lemnade rätten för polismyndigheten att efter omständigheterna
i hvarje fäll förfara, tillfälle beredts för en mildare behandling, der sådan
kräfves, hafva vi, med afseende jemväl å önskvärdheten af att de
nuvarande stadgandena angående behandlingen af betlare, hvilka enligt
förslaget skulle lika med lösdrifvare anses, icke komme att undergå
allt för stor förändring, ansett oss böra inskränka de obligatoriska varningarnas
antal till en sådan samt låta förklarandet bortfalla.

Deremot vidhålla vi på det bestämdaste förslaget att lösdrifvaren
första gången han anträffas bör, utan föregående häktning, varnas i den
ort, der han anhållits.

Emot den nuvarande försvarslöshetslagstiftningen har, såsom det
synes oss med fullt skäl, anmärkts hårdheten deri, att en för brott icke
angifven eller misstänkt person kan häktas och såsom fånge sändas

150

från ena orten till den andra utan att han tillförene undfått sådan underrättelse
och varning, att han kunnat för häktningspåföljden värja sig.

Denna hårdhet skulle genom bestämmelsen att lösdrifvaren alltid
skulle häktas och sändas till Konungens Befallningshafvande för varnings
erhållande göras till regel utan att, efter komiterades mening,
något nödtvång derför förefinnes.

Anmärkningen om de underordnade polistjenstemännens bristande
lämplighet för uppdraget att meddela varningen är rigtad företrädesvis
mot kronolänsmännen, hvilka icke skulle ega det omdöme och
den urskilning, som för uppdraget erfordrades, icke skulle kunna antagas
allmänt nog hysa det nit och intresse för saken, som för en
jemn behandling af lösdrifvare vore nödig, och icke skulle vara i tillfälle
att förskaffa sig de för behandlingen erforderliga upplysningarna.

Komiterade hålla före, att länsmansinstitutionen redan nu hunnit
den utveckling, att den på ett fullt tillfredsställande sätt skall komma
att fylla de kraf, som enligt förslaget skulle på den ställas, och, om
i något undantagsfall så icke blefve händelsen, skulle säkerligen dessa
kraf utgöra ett kraftigt medel att äfven i polishänseende uppbringa
institutionen till den jemnhet i pligtutöfning, som hör af denna tjenstemannacorps
med skäl kunna fordras. Vederbörande Konungens Befallningshafvande,
som af de inkomna förhörsprotokollen eller af andra
förekommande omständigheter sattes i tillfälle att bedöma den underlydande
tjenstemannens tjensteåtgärder, lära icke heller komma att
underlåta tillse, att den länsman, som i förevarande hänseende visade
sig försumlig, blefve tillhållen att behörigen uppfylla sina skyldigheter.

Då uppgifterna till Polisunderrättelser om den meddelade varningen
skulle grundas allenast på länsmännens förhörsprotokoll, antagas
dessa polisunderrättelser med tiden komma att innehålla flera
origtigheter, ledande till förvecklingar vid lösdrifveribehandlingen.

Nämnda polistidning, som nu i öfver sex år utgifvits på grund
af omedelbara meddelanden från underordnade polistjenstemän och
bland dem kronolänsmännen, har visat sig kunna lemna fullt pålitliga
uppgifter;, och det finnes ingen anledning att antaga, det origtigheter
skulle insmyga sig mera i afdelningen angående lösdrifvare än i den om
brottslingar. I dessa polisunderrättelser skulle upptagas lösdrifvarens
namn, födelseort och hemort, ålder till år och dag, längd och utseende
in. m., genom hvilka uppgifters fullständighet en förvexling af personer
torde vara, så vidt möjligt, föreb}^gd, — en förvexling, som äfven om
den undantagsvis någon gång skulle inträffa, dock vore af ytterligt ringa
betydelse i förhållande till olägenheten deraf, att alla lösdrifvare, som
anhållas å främmande ort, skulle behöfva häktas för identifieringens

151

skull. Saknade lösdrifvaren betyg och vore han okänd i den ort, der
han anhållits, blefve han väl i de flesta fall insänd till Konungens
Befallningshafvande, som om honom egde förskaffa tillförlitlig upplysning.
Innehade och åberopade åter lösdrifvaren falska betyg, skulle
en förvexling af person kunna uppstå lika väl hos Konungens Befallningshafvande
som hos kronolänsmännen.

Vidare har man förordat häktningsåtgärd och transport till hemorten
såsom Renande till lösdrifvarens bästa, enär han i hemorten
skulle ega största utsigten till arbetsförtjenst.

Denna uppfattning kunna vi icke dela. Hemorten eger efter vår
åsigt ingalunda den betydelse för landstrykaren, man sålunda velat
gifva den. Lösdrifvaren, som å främmande ort anhålles, har oftast
under en längre tid fört ett kringstrykande lif och, om han tillfälligtvis
haft arbete, har han haft sådant mindre i hemorten än å andra
ställen. Vill han söka arbete, vänder han sig främst till förra arbetsgivare
och först i sista rummet till hemorten, der han vanligen är sämst
känd och minst liden. Förpassas lösdrifvaren till hemorten, följer han
sällan förpassningen, utan begifver sig åt annat håll — och vill han
icke sjelf hem, tjenar ett försändande till hemorten till intet, ty han
skall icke der stanna många dagar. Blefve han dertill med fångtransport
instäld i hemorten, skulle otvifvelaktigt sjelfva befordringssättet
ytterligare i hög grad öka svårigheten för honom att på hemorten
kunna vinna tjenst eller arbete. I de mera enstaka fall, då lösdrifvaren
sjelf önskar komma till sin hemort, skulle han långt bättre
än af en fångtransport till sitt hem vara betjent af en fribiljett till närmaste
jernvägsstation, om möjlighet för Konungens Befallningshafvande
bereddes att kunna lemna honom eu sådan.

Slutligen har mot varnandet å stället, der lösdrifvaren anträffas,
anmärkts, att allmänhetens medverkan till anhållande icke skulle vara
att påräkna, då med sådant anhållande icke vore förenad utsigt att få
lösdrifvaren häktad och sänd från orten, utan påföljden skulle blifva
allenast en varning under det lösdrifvaren finge å orten förblifva.

Denna anmärkning har förlorat mycket af sin vigt, då nu dels
varningarnas antal blifvit inskränkt till en, och lösdrifvaren sålunda
vid andra varningen kan häktas och insändas till Konungens Befallningshafvande,
och dels inskränkningen i val af vistelseort blifvit ålagd
alla från tvångsarbete frigifna lösdrifvare vid äfventyr af häktning.
Men för öfrig!, tro vi, att ett högst ringa fåtal lösdrifvare verkligen
anhålles genom någon åtgärd från allmänhetens sida. Det är då lösdrifvaren
kommer till stad, köping, större jernvägsstation eller annan
mera befolkad plats, marknad eller dylikt samlingsställe för menniskor,

152

som han, efter att ofta nog hafva besökt dervarande krogar eller ölutskänkningsställen,
ådrager sig uppmärksamhet från ortens ordningsmakt
och af denna anhålles. På landsvägen och i de enstaka byarne
skola hädanefter som hittills landstrykarne lemnas temligen oantastade.
Som emellertid lösdrifvaren oupphörligt dragés till städerna och till
" befolkade orter, lärer han icke undgå att äfven utan allmänhetens medverkan
utsättas för polisens aktgifvande; och någon minskning i anhållandet
af lösdrifvare befara vi sålunda alls icke skola komma att af
varnandet å stället följa.

Tiden för tvångsarbetet har på grund af Kongl. fångvårdsstyrelsens
anmärkning mot densammas korthet blifvit i det omarbetade förslaget
utsträckt till tre år från och med eu månad, en latitud som
torde kunna försvaras på grund af den mångfald af omständigheter,
som gör lösdrifveriet svårare eller lindrigare, i det exempelvis eu prostituerad
ofta, då hon första gången anhålles, skulle kunna rättas och
föras till besinning af en månads fängelse under det att tre år möjligen
icke vore för hårdt straff för den förhärdade, för svåra brott förut
straffade lösdrifvaren; synnerligast om den ådömda arbetstiden skulle
af en eller annan orsak kunna förkortas.

Komiterade anse dock fortfarande att det ådömda tvångsarbetet
bör vara ovilkorlig och icke, såsom af Kongl. Fångvårdsstyrelsen påyrkats,
kunna upphöra genom inträffad förändring i lösdrifvarens
vilkor.

Förevarande lagstiftning torde nemligen icke upphöra att vara
preventiv äfven om hon i syfte att förekomma brott bestraffar sådana
polisförseelser, som anses kunna till brott föranleda. Hon har icke
blifvit repressiv derigenom att hon repressivt verkar mot ett mindre
ondt för att förekomma ett större. Skola dock dessa repressiva medel
fylla sitt yttersta ändamål, får något af deras repressiva egenskap
ej uppgifvas. Strafflagen, då den bestraffar försök till vissa, synnerligen
vådliga brott, efterskänker icke straffet, äfven om gerningsmannen
af egen drift afvärjt all skadlig verkan af försöket, och ur samma
preventiva syfte synas ifrågavarande polisförseelser förtjena straff, äfven
om antagligt vore, att gerningsmannen icke skulle komma att
upprepa förseelsen. Förbjudes lösdrifveriet vid viss påföljd, bör påföljden
utkräfvas för att gifva anseende och helgd åt förbudet. Så
uppfattas ock påföljden å lösdrifveri i de flesta utländska lagstiftningar,
der bestämmelserna om lösdrifveri ofta förekomma i strafflagarna;
så i de danska och norska lösdrifverilagarna, och samma grundsats
har i vår gällande fattigvårdslagstiftning blifvit faststäld och under

153

tretton år tillämpad i fråga om ansvar för betleri, en med lösdrifveri
fullt jemförlig och nära sammanhängande förseelse.

En motsatt åsigt eller den, som anser »tvångsarbete för lösdrifveri
böra upphöra då ett eller flera kännetecken på lösdrifveriet bortfallit»,
synes oss icke hafva fullt frigjort sig från intrycket af det nuvarande
försvarslöshetssystemet. »Saknaden af tjenst eller arbete förmenas
fortfarande utgöra grunden för tvångsarbetet, och sådant påkallas
allenast af statens intresse att taga hem- och arbetslösa om
hand för att förekomma att de skola begå brott.» När lösdrifvaren
fått tjenst eller eget hem, finnes ingen vidare anledning för staten
att med honom taga någon befattning och en »näpst för den blott
medel- och arbetslöse» anses icke vara befogad. Men detta är försvarslöshetstadgans
principer och icke den nya lagstiftningens.

Komiterade hafva i motiverna till det ursprungliga förslaget sökt
framhålla den högst vanskliga grund för befrielse från tvångsarbete,
som skulle ligga i erbjuden tjenst åt lösdrifvaren. Under åberopande
af hvad sålunda anförts tillåta vi oss här blott tillägga, att, äfven om
det skulle lyckas att för lösdrifvare vinna en fullt god anställning,
största svårigheten dock blefve att förmå lösdrifvaren att stadna i tjensten
och icke vid första motighet undandraga sig det för honom ovana
tvånget af ordning och arbete. Då nu något medel icke finnes för
lösdrifvarens qvarhållande i tjensten mot hans vilja, synes mera frukt
vara att vänta af en allvarlig och oeftergiflig näpst för lösdrifveriet
än af en eftergift, beroende af — icke lösdrifvarens förbättring eller
eljest ömmande omständigheter — utan af att händelsevis någon intresserar
sig för honom eller han sjelf eger större förmåga än andra
att skaffa sig en beskyddare.

De ändringar i öfrigt, hvilka vi, beträffande såväl redaktionen
som sakinnehållet, i det omarbetade förslaget vidtagit, torde icke vara
af den beskaffenhet att någon särskild motivering för dem nu erfordras.

Stockholm den 4 Juli 1884.

A. H. Bagge. Semmy Rubenson.

154

Omarbetadt förslag

till

Lag angående lösdrifveri.

§ i.

Hvar, som stryker landet omkring utan lofliga medel till sitt
uppehälle må, der ej omständigheterna ådagalägga att han söker arbete,
behandlas såsom lösdrifvare på sätt här nedan sägs.

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest,
under saknad af lofliga medel till sitt uppehälle, för ett lättjefullt och
vanartigt lefnadssätt samt befinnes vara vådlig för allmän säkerhet
eller störa allmän ordning eller sedlighet.

§ 2.

1 monn. Den, som anträffas under de i 1 § angifna förhållanden,
må anhållas och inställas, å landet, hos ortens kronofogde eller kronolänsman
och, i stad, hos stadsfiskal. Denne polistjensteman har att
genast hålla förhör med den anhållne samt till protokoll anteckna hvarför
han anhållits och hvad han kan till sin ursäkt förebringa.

Befinnes dervid sådant fall vara för handen, som i 1 § afses,
skall polistjenstemannen, efter att hafva i protokollet intagit redogörelse
för den anhållnes lefnadsomständigheter och beskrifning öfver
hans utseende, meddela honom varning för påföljden af lösdrifveri
samt för honom uppläsa och tillställa honom ett skriftligt besked, innefattande
den gifna varningen och skälen derför. Afskrift af förhörsprotokollet
med polistjenstemannens intyg om beskedets tillställande
skall ofördröjligen till Konungens Befallningshafvande i länet insändas.

2 mom. Vill den, som erhållit varning, varda i saken vidare
hörd, eger han hos Konungens Befallningshafvande i länet anmäla sig
till förhör inom åtta dagar eller annan längre tid, som Konungens
Befallningshafvande, om så anses nödigt, må för aflägsnare delar af
länet bestämma; och skall den varnade om hvad honom sålunda står
öppet leinnas underrättelse, som i-beskedet intages.

155

Nu har den, som erhållit varning, instält sig till förhör eller den
derför bestämda tiden tilländagåtts, utan att han afhörts: finner Konungens
Befallningshafvande skäligt fastställa varningen, då skall af Konungens
Befallningshafvande underrättelse om varningen meddelas rikets
polismyndigheter.

3 mom. År anhållen lösdrifvare okänd och undandrager han sig
att uppgifva namn eller hemort, eller förekommer skälig anledning att
hans uppgift derom är osann, och kan rätta förhållandet ej af betyg,
som af lösdrifvaren innehafves, eller annorlunda genast utredas, må
han häktas och sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, och
må Konungens Befallningshafvande hålla honom i häkte till dess tillförlitlig
upplysning i sagda hänseenden vunnits. I fall, som nu är nämndt,
ankommer på Konungens Befallningshafvande att vidtaga de åtgärder,
som i 1 mom. omförmälas.

§ 3.

1 inom. Varder någon, innan två år förflutit sedan honom meddelad
varning blifvit kungjord, ånyo beträdd med lösdrifveri, må han,
efter det förhör, på sätt i 2 § sägs, med honom hållits, häktas och
sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, till hvilken jemväl
afskrift af förhörsprotokollet skall insändas.

2 mom. Konungens Befallningshafvande må efter ytterligare
förhör och sedan den häktades lefuadsomständigheter blifvit antecknade
till protokollet, deruti ock böra införas prestbetyg och läkarebetyg för
den häktade jemte beskrifning öfver hans utseende och uppgift å hans
hemort, döma honom till tvångsarbete från och med en månad till och
med tre år jemte påföljd som i 12 § sägs. År den häktade under 18
år, må Konungens Befallningshafvande i stället förordna om hans intagande
i allmän uppfostringsanstalt, om tillgång dertill finnes.

Pröfvar Konungens Befallningshafvande sådana omständigheter
vara för handen, att den häktade, ändå att han befunnits skyldig till
lösdrifveri, icke skäligen bör till tvångsarbete dömas, eger Konungens
Befallningshafvande att i stadgad ordning meddela honom varning samt
ställa honom på fri fot.

§ 4.

Har den, som undergått tvångsarbete, inom två år efter frigifvandet
ånyo blifvit beträdd med lösdrifveri, vare underkastad behandling
som i 3 § sägs.

156

§ 5.

Beslut, hvarigenom någon enligt denna lag blifvit dömd till tvångsarbete,
skall för den dömde afkunnas hos Konungens Befallningshafvande;
och varde skriftligt utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning
bevisligen tillstäldt den dömde inom tre dagar, den oräknad
då beslutet afkunnades.

§ 6-

1 mom. Vill någon söka ändring i Konungens Befallninghafvandes
utslag, hvarigenom han blifvit dömd till tvångsarbete, eger han
inom åtta dagar efter det utslaget blifvit honom tillstäldt, den dagen
oräknad då tillställandet skedde, till Konungens Befallningshafvande
ingifva sina till Kongl. Maj:t stälda underdåniga besvär. Behöfver klaganden
biträde vid besvärens författande, foge Konungens Befallningshafvande
anstalt att det erhålles.

Inkomna besvär åligge Konungens Befallningshafvande att, så
fort ske kan, till Justitierevisionsexpeditionen insända tillika med vederbörande
polistjenstemans yttrande, om sådant blifvit infordradt,
äfvensom eget utlåtande och öfriga till målet hörande handlingar.

2 mom. Finnes skäl dertill, eger Konungens Befallningshafvande
förordna, att den dömde må, intill dess besvären blifvit afgjorda eller
utslaget vunnit laga kraft, vistas på fri fot.

3 mom. Särskilda besvär må ej anföras öfver Konunngens Befallninghafvandes
beslut angående varning.

1 mom. Ej må efter denna lag någon dömas till tvångsarbete,
som enligt 1 § i Kongl. förordningen angående fattigvården den 9 Juni
1871 skall af fattigvårdssamhälle åtnjuta fattigvård.

2 mom. Varder någon, sedan han börjat undergå tvångsarbete,
så oförmögen till arbete, att han enligt nyss åberopade författningsrum
är berättigad till fattigvård, må han sändas till Konungens Befallningshafvande
i det län, inom hvilket han har sin hemort.

§ 8.

Ådömd arbetstid beräknas från den dag den dömde förklarat sig
nöjd med Konungens Befallningshafvandes utslag eller detsamma vun -

nit laga kraft eller, efter anförda besvär, Kong!. Maj:ts utslag till
verkställighet ankommit.

§ 9.

1 mom. Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt,
så ordnad, att för brott straffade i allmänhet särskiljas från andra, samt
att de dömde varda skilde till kön och ålder, äfvensom att de hållas
till lämpligt arbete efter olika arbetsförmåga.

Finner Konungens Befallningshafvande i särskildt fall anledning
förekomma, att dömd lösdrifvare bör sändas till annan tvångsarbetsanstalt
än den, till hvilken han enligt Fångvårdsstyrelsens föreskrift bort öfverlemnas,
ege Konungens Befallningshafvande derom göra framställning
hos Styrelsen och afvakte dess beslut i saken.

2 inom. Har fattigvårdssamhälle, enskildt för sig eller gemensamt
med andra fattigvårdssamhällen, inrättat sådan, under offentlig
myndighets tillsyn stäld tvångsarbetsanstalt, som i förordningen om
fattigvården i riket omförmäles, då må, der anstaltens stadgar det
medgifva, ådömdt tvångsarbete, enligt Konungens Befallningshafvandes
förordnande, der förrättas; och ege fattigvårdssamhälle derför njuta ersättning
af staten, efter ty Kongl. Maj:t pröfvar skäligt.

§ io.

Den, som från tvångsarbetsanstalt frigifves, skall af anstaltens
föreståndare förpassas till den kommun, der han har sin hemort.
Passet skall innehålla föreskrift om väg, tid och sätt för färden äfvensom
underrättelse om hvad den frigifne enligt 12 § har att iakttaga. ''''

§ 11-

K.ostnaden för lösdrifvares inställande hos kronofogde, kronolänsman
eller stadsfiskal äfvensom för hans försändande till Konungens
Befallningshafvande bestrides af allmänna medel.

Kostnaden för hemresan, när lösdrifvare från tvångsarbetsanstalten
frigifves, äfvensom för uppehälle under färden och nödtorftig
beklädnad bestrides jemväl af allmänna medel, i den mån den frigifnes
vid anstalten innestående tillgångar ej dertill förslå. Ej må dock den
frigifnes tillgångar i vidsträktare mån för nämnda ändamål anlitas, än
att han eger i behåll nödiga medel för uppehälle i hemorten under
minst 14 dagar.

158

Medel, som den frigifne kan kafva vid anstalten innestående,
sedan ofvan nämnda kostnad blifvit betäckt, skola enligt anvisning i
passet sändas till kronolänsmannen i den frigifnes hemort, eller, om
han tillhör stad, till polismästaren eller, der sådan ej finnes, till stadsfiskalen;
och hafva desse att, i fråga om vid anstalten insparade flitpenningar,
antingen sjelfve eller, der så anses lämpligt, genom skyddsförening,
tillsyningsman eller annan dertill tjenlig person ombesörja,
att desamma komma den frigifne till godo i mån af behof.

§ 12.

1 mom. Den frigifne skall ofördröjligen, i enlighet med det för
honom utfärdade pass, begifva sig till hemorten och, om han har sin
hemort i stad der polismästare finnes, anmäla sig hos denne inom
tjugufyra timmar efter ankomsten.

Under två år efter frigifvandet eger den frigifne ej utan särskilt
tillstånd, meddeladt i stad, af polismästare eller, der sådan ej finnes,
af stadsfiskal och, å landet, af kronolänsman, begifva sig utom den
kommun han tillhör eller der han med behörigt tillstånd vistas; och
skall han i stad, der polismästare finnes, å de tider och i den ordning,
som af polismästaren förelägges honom, göra anmälan om bostad och
försörjningsmedel.

2 mom. Tillstånd må lemuas den frigifne att begifva sig utom
hemorten för att

emottaga erbjuden anställning hos välkänd och pålitlig person eller

å uppgifven ort söka arbete, der utsigt dertill finnes.

För den, som erhållit sådant tillstånd, skall den, som lemnat
tillståndet, utfärda pass, och har denne jemväl att om tillståndet meddela
rikets polismyndigheter underrättelse. Den förpassade åligger att
ställa sig till efterrättelse de i passet gifna föreskrifter och, om lian
blifvit förpassad till stad, der polismästare finnes, inom tjugufyra timmar
efter framkomsten anmäla sig hos denne.

3 mom. De i 1 mom. omförmälda anmälningar om bostad och
försörjningsmedel böra så ordnas, att den anmälningsskyldige icke störes
i sin lofliga verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksamhet; och
ege polismästaren i särskildta fall åt skyddsförening, tillsyningsman eller
annan dertill tjenlig person öfverlåta befattningen med anmälningarna.

4 mom. Förekommer skäl dertill, eger Konungens Befallningshafvande
att helt och hållet eller delvis meddela befrielse från de
skyldigheter, som enligt denna § åligga den frigifne. Varder han fri
i val af vistelseort, skola rikets polismyndigheter derom underrättas.

* 159

5 mom. Åtlyder icke den frigifne honom enligt denna § gifven
föreskrift, vare han underkastad behandling som 3 § sägs.

§ 13.

1 mom. Lösdrifvare anses hafva sin hemort der han senast varit
eller bort vara mantalsskrifven. Kan ej detta utrönas, vare lösdrifvarens
födelseort ansedd såsom hans hemort.

2 mom. För krigsmanskap eller vid kronans varf eller verkstäder
anstäld arbetare eller handtverkare, som endast till följd af
fjensten mantalsskrifves å tjenstgöringsorten, gälle ej denna mantalsskrifning
till bestämmande af hemorten.

§ 14.

Krono- och polisbetjent^ äfvensom tillsyningsman åligge att hålla
noggrann tillsyn å lösdrifvare; och bör, der så ske kan, dem beredas
utväg till arbete genom polis- och kommunalmyndighets samt tillsyningsmans
försorg.

Underrättelse, att person blifvit varnad för lösdrifveri eller från
tvångsarbete frigifven, skall af kronolänsmannen i lösdrifvarens hemort,
inom åtta dagar efter det underrättelsen kommit kronolänsmannen
till banda, meddelas kommunalnämnden i den kommun lösdrifvaren
tillhör.

§ 15.

Tillsyningsman, äfvensom annan person, hvilken erhållit sådant
uppdrag som i 11 § och 12 § 3 mom. sägs, ege i utöfningen af sin
befattning mot lösdrifvare åtnjuta det skydd, som enligt lag tillkommer
tjensteman i tjensteärende.

Med tillsyningsman förstås i denna lag sådan, som enligt förordningen
om fattigvården i riket blifvit utsedd att hafva uppsigt å betlare.

§ 16.

I stad, der poliskammare finnes, utöfvar polismästaren den myndighet,
som enligt denna lag tillkommer Konungens Befallningshafvande.

§ 17-

I stad, der polismästare finnes, må denne och i annan stad
Konungens Befallningshafvande förordna poliskommissarie eller annan
polisman att fullgöra hvad enligt denna lag åligger stadsfiskal.

160

§ 18-

De i denna lag omformälda underrättelser till rikets polismyndigheter
skola meddelas i den ordning, som särskildt varder föreskrifven.

§ 19.

Denna förordning är icke tillämplig å barn under 15 års ålder.

Öfvergångsstadgande.

Den, som, då denna förordning träder i kraft, undergår honom
på grund af Kongl. Stadgan angående försvarslöse och till allmänt
arbete förfallne personer ådömdt allmänt arbete, skall anses såsom
hade han tvångsarbete enligt denna lag undergått.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1884.