af den dertill utaf Kongl. Maj:t förordnade komité (Statens offentliga utredningar 1880:2)

afgifvet

af den dertill utaf Kongl. Maj:t förordnade komité.

STOCKHOLM

TRYCKT I CENTRAL-TEYCKEKIET

STORMÄKTIGSTE, ALLERNÅDIGSTE KONUNG!

Sedan komitén för utarbetande af förslag till erforderliga stadganden
om säkerhet i jernvägar och andra dermed jemförliga anläggningar dels
genom nådigt bref den 3 Januari innevarande år med anledning af derom

gjord underdånig hemställan blifvit bemyndigad att jemväl utarbeta förslag
till stadganden beträffande vissa delar af konkursförfarandet i. fråga
om jern vägar, i hvilka säkerhet blifvit lemnad, dels ock genom skrifvelse
samma dag från Hans Excellens Herr Statsministern och dåvarande Chefen
för Justitiedepartementet, enligt uppdrag af Kongl. Majd, blifvit anmodad
att i ett sammanhang taga i öfvervägande fragan om hvilka särskilda föreskrifter
må finnas lämpliga för utredning af tillgångar, som blifvit till
borgenärers förnöjande afträdda ej mindre af jernvägsegare än af enskilda
banker och andra dermed jemförliga bolag och affärsfirmor, samt^ att i
detta ämne afgifva de förslag, hvartill komitén funne anledning, får komitén,
hvilken under arbetets fortgång vunnit den öfvertygelse, att de
stadganden i ämnet, som med afseende å enskilda banker och andra dermed
jemförliga bolag och affärsfirmor kunna finnas erforderliga, icke kunna
lämpligen intagas i den författning, hvilken är afsedd att gifva nödiga
bestämmelser angående konkursförfarandet i fråga om jernvägar, härmed
i underdånighet afgifva förslag till förordning angående vissa jernvägsaktiebolags
konkurs jemte motiv; skolande komitén, sa fort ske kan, inkomma
med förslag till de bestämmelser angående konkursförfarandet i
fråga om enskilda banker och dermed jemförliga bolag och affärsfirmor,
hvilka enligt komiténs åsigt kunna anses behöfliga.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda,

Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar

PEHR EHRENHEIM.

L. Annerstedt.
J. V. Arnberg.

O. It. Themptander.
L. W. Lothigius.

Stockholm den 24 November 1879.

FÖRSLAG

till

Förordning angående vissa jernvägsaktiebolags konkurs.

I sådant jernvägsaktiebolags konkurs, hvarom här nedan i 1 § förmärs,
skola, jemte hvad lag och författningar innehålla, som icke strider
mot denna förordning, tillämpas följande särskilda föreskrifter:

1 §•

Har jernvägsaktiebolag, som eger jernväg, för hvars anläggning
Konungen medgifvit rätt till förvärfvande af erforderlig mark enligt gällande
författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof,
afträdt sin egendom till konkurs, skall Rätten eller domaren genast förordna
lämplig person att, intill dess gode män blifvit utsedde, handhafva
jernvägens förvaltning och bevaka konkursboets angelägenheter samt att
i förvar taga bolagets böcker och andra handlingar, som dess rörelse
angå. Den, hvilken sådant förordnande erhållit, åligge att under tiden,
sa vidt ske kan, låta underhålla trafiken å jernvägen.

Varder annan än den, som domare- eller tjensteed aflagt, enligt
denna § förordnad, svärje inför Rätten eller domaren att han det uppdrag
redligen fullgöra skall; och hafve sedan samma pligt och njute lika
skydd, som enligt lag tillkommer dem, hvilka Rättens ärenden gå.

2 §.

Rätten eller domaren göre ofördröjligen hos Konungens Befallningshafvande
i länet anmälan om konkursen, och förordne Konungens Befallningshafvande
en skicklig och vederhäftig person att såsom god man och
syssloman i konkursboets förvaltning deltaga med de gode män och syssloman,
som utses på sätt konkurslagen stadgar.

Den, hvilken sålunda förordnad blifvit, ege lika med Rättens ombudsman
befogenhet att hos Rätten anmäla, om annan god man i konkursen
eller medsyssloman visar motvilja eller försummelse vid fullgör ande af
sitt uppdrag.

På Konungens Befallningshafvande ankomme att, när sa skäligt pröfvas,
entlediga den, som af Konungens Befallningshafvande enligt denna §
blifvit tillsatt, och i hans ställe annan förordna. Deröfver må klagan
ej föras.

3 §.

Då kallelse utfärdas till det förhör, hvarom i 39 § konkurslagen
stadgas, läte Rätten eller domaren jemväl kungörelse om tid och ort för
förhöret i allmänna tidningarne införas.

4 §.

Trafiken å jernvägen skall under konkursen, så vidt ske kan, underhållas.

Der under tiden före den auktion, hvarom i 9 § förmäles, erforderliga
medel saknas för trafikens underhållande, skola gode männen eller
sysslomännen ofördröjligen sammankalla borgenärerna att höras, huruvida
de eller någon af dem vilja sådana förskjuta.

Borgenär, som, på sätt särskildt är stadgadt, för sin fordran har förmånsrätt
i jernvägen inskrifven eller erhållit inteckning i jernvägen, eller
hvars ansökan om inteckning är hvilande, och hvilken ej vill njuta betalning
ur annan konkursboets egendom, än den, hvari han har pant- eller
förmånsrätt, vare ej pligtig att sin fordran i konkursen bevaka. Der
borgenär visar sig innehafva sådan fordran, vare han ändock berättigad

att med öfrige borgenärer deltaga i val af syssloman och i beslut, som
antingen i''örer den egendom, hvari han eger pant eller förmånsrätt, eller
ock eljest inverkar på hans rätt.

Göres vid sammankomst anmärkning mot sådan borgenärs fordran,
ege han likväl rätt att deltaga i val och beslut, som nämnda äro, intill
dess annorlunda blifvit af Rätten förordnadt. Om besvär deröfver att
han i omröstning tagit del galle hvad i 60 § konkurslagen stadgas angående
besvär öfver beslut af borgenärer. Utan hinder af de anförda
besvären gånge borgenärernas beslut i verkställighet, der ej förbud deremot
från Rätten eller domaren kommer, eller beslutet angår försäljning
af jernvägen och utgången af omröstningen finnes blifva olika, då de
fordringar, hvilka besvären afse, samt de för dem afgifna röster inberäknas
och då de icke beräknas.

6 §•

Borgenär, som för sin fordran har sådan inteckning eller förmånsrätt,
som i 5 § sägs, vare ej skyldig att sin fordran beediga, der han ej
vill begagna den till qvittning emot skuld, hvarför han hos jernvägsaktiebolaget
häftar, och yrkande om edgång mot honom framställes i den
ordning konkurslagen stadgar.

7 §•

Borgenär, hvilken för sin fordran har inteckning i jernvägen, ege ej
att under konkufsen erhålla utmätning å jernvägen eller att få jernvägen
såld i annan ordning än i denna förordning sägs.

8 §.

Ackord må ej beviljas jernvägsaktiebolag.

9 §•

Efter inställelsedagen läte sysslomännen jernvägen med dertill hörande
rörlig materiel och inventarier till stationer, verkstäder och andra
byggnader utbjudas till försäljning å offentlig auktion. Sådan auktion
må ej emo någon borgenärs eller gäldenärens vid sammankomst gjorda

bestridande uppskjutas längre tid än som till kungörelse derom nödig är,
efter hvad om auktion å utmätt fast egendom är stadgadt. Ej må å den
auktion jernvägen säljas, der ej köpeskillingen försiar till fulla gäldandet
af de fordringar, Indika skola med förmånsrätt ur jernvägen utgå, eller
ock alla de borgenärer, hvilka ega sådan rätt och för sina fordringar ej
skulle komma att njuta full betalning, till försäljningen lemna bifall.

10 §.

Varder ej vid den auktion, som i 9 § sägs, jernvägen såld, skall,
der trafikinkomsterna förslå till bestridande af utgifterna för trafikens
underhållande, jernvägen för konkursboets räkning förvaltas intill slutet
af femte året efter det år, under hvilket inställelsedagen inträffat.

Inom de sista tre månaderna före utgången af nämnde tid skola de
borgenärer, hvilka för sin fordran ega förmånsrätt i jernvägen, a sammanträde
besluta, om jernvägen skall försäljas eller förvaltningen fortsättas
under viss tid, som dock ej må sättas längre än till fem ar; och skall
förslag om förvaltningens fortsättande såsom antaget anses, derest antingen
alla tillstädesvarande borgenärer, som för sina fordringar ega förmånsrätt
i jernvägen, sig derom förenat, och deras fordringar utgöra tva tredjedelar
af det fordringsbelopp, hvilket skall med förmånsrätt utgå, eller
ock fyra femtedelar af de vid sammanträdet tillstädesvarande borgenärer,
hvilka ega sådan rätt, beslutet biträdt och dessa borgenärers fordringar
jemväl utgöra fyra femtedelar af nyssnämnda fordringsbelopp. Lag samma

vare i fråga om ytterligare fortsättning af jernvägens förvaltning.

11 §•

Under den tid, som jernvägen enligt 10 § för konkursboets räkning
förvaltas, må likväl de borgenärer, hvilka för sin fordran ega förmånsrätt
i jernvägen, med den röstöfvervigt, som i nämnda § sägs, besluta att
jernvägen med dertill hörande rörlig materiel och inventarier till stationer,
verkstäder och andra byggnader skall före förvaltningstidens utgång
säljas, antingen ovilkorligen eller med vilkor att derför kan erhallas
ett pris, som ej understiger af borgenärerna i sådant afseende bestämdt
belopp; och skall försäljningen ske i den ordning, som för jernväg, den
der blifvit utmätt, särskildt är stadgadt. Göres vid auktion anbud, hvilket,
enligt hvad i utsökningslagen stadgas, må antagas, och hvilket ej under -

stiger det af borgenärerna bestämda beloppet, varde jernvägen såld. Göres
ej sådant anbud, skall beslutet om jernvägens försäljning anses förfallet.

12 §.

Har ej jernvägen blifvit såld vid den auktion, som i 9 § sägs, och
äro trafikinkomsterna otillräckliga till utgifterna för trafikens underhållande,
skola sysslomannen sammankalla samtliga borgenärer att besluta,
huruvida förvaltningen af jernvägen skall fortgå eller icke. Öfverenskomma
samtliga vid sammanträdet närvarande borgenärer att anskaffa
nödiga medel för trafikens underhållande, eller vill någon eller några af
borgenärerna medel dertill förskjuta, skall, der borgenärer, hvilka ega förmånsrätt
i jernvägen med den öfvervigt af röster, som i 10 § sägs, besluta
att förvaltningen skall fortgå, med jernvägens förvaltning förfaras
på sätt i 10 § stadgas.

Kommer ej sådan förvaltning till stånd, skall jernvägen säljas i den
ordning, som för jernväg, hvilken blifvit utmätt, särskildt är stadgad, der
ej samtlige borgenärer, som ega förmånsrätt i jernvägen öfverenskomma
om försäljning i annan ordning.

13 §.

Medel, som under konkursen kunna vara för trafikens underhållande
anskaffade eller förskjutna, jemte ränta derå, dock ej öfver sex för hundra
om året, skola ur konkursboet utgå i likhet med annan kostnad för jernvägens
förvaltning.

o o

lf §.

Skall jernväg, hvilken ej blifvit såld vid auktion, som i 9 § sägs,
förvaltas för konkursboets räkning, bestämme borgenärerna huru lång tid
de af dem valde syssloman skola innehafva sitt uppdrag. Vid nytt val
kan syssloman, som skall afgå, återväljas.

Borgenärerna skola ock i ty fall utse revisorer för granskning af
jernvägens förvaltning; och skola sysslomännen årligen sammankalla borgenärerna
för att taga del af revisorernas berättelse. Borgenärerna medfiele
derefter sysslomännen ansvarsfrihet för förvaltningen under den tid
revisionsberättelsen afser, eller instämme i motsatt fall klander mot för -

vattningen till den Rätt, under hvars dom konkurssaken lyder, inom tre
månader från den dag, å hvilken den för beslut i anledning af revisor
rernes berättelse utsatta sammankomst upplöstes.

15 §.

Då jernvägen enligt 10 § för konkursboets räkning förvaltas, skall,,
sedan förvaltningskostnaden, utgifterna för trafiken och jernvägens underhåll
samt öfrig nödig kostnad blifvit bestridda af den afkastning, jernvägen
under konkursen lemnat, hvad derefter af afkastningen kan återstå,
årligen utdelas; och åliggej sysslomännen att i samråd med Rättens ombudsman
uppgöra förslag till sådan utdelning.

16 §.

I fråga om fordringar, för hvilka, enligt hvad särskildt är stadgadt,
förmånsrätt i jernvägen åtnjutes på grund af beviljad eller sökt inteckning
eller på grund af inskrifning af förmånsrätt, skall vid utdelning,
hvarom i 15 § sägs, iakttagas:

att förfallen ränta skall utgå framför kapital, som eger lika förmånsrätt
;

att af förfallna räntor, hvilka ega lika förmånsrätt, de, som under
tidigare år till betalning förfallit skola utgå framför dem, som under
senare år äro förfallna;

att, der räntan å en och samma fordran är förskrifven att utgå mer
än en gång om året, det belopp, som under året tidigare till betalning
förfallit, skall utgå framför det senare förfallna;

att för fordran, hvilken skall genom amortering under viss tid återgäldas,
utdelning å kapitalet ej må utgå till högre belopp än som erfordras
för att amorteringen må kunna, på det för densamma bestämda sätt,
fullgöras;

att, der obligationslån skall återbetalas på det sätt, att till lånet hörande
obligationer efter utlottning infrias, utdelning, som belöper å lånets
kapital, skall användas till infriande af de utlottade obligationerna och,
der utdelningen icke förslår till deras fulla gäldande, å dem fördelas i
förhållande till deras belopp, hvarefter återstående kapitalfordran å dessa
obligationer, intill dess de blifvit till fullo guldna, skall ingå i följande
utdelningar med lika rätt som de till samma lån hörande obligationer,
hvilka blifvit senare utlottade; samt

att, der obligationslån skall återbetalas genom uppköp af obligationer
•enligt viss amorteringsplan, utdelning, som belöper å lånets kapital, skall
•användas till sådant uppköp.

17 §.

Der obligationslån skall återbetalas efter utlottning af obligationer,
■skola sysslomannen tillse, att under förvaltningstiden utlottning varder
verkstäld i enlighet med derom gällande bestämmelser.

Skall obligationslån återbetalas genom uppköp af obligationer, åligge
sysslomännen, när uppköp skall ske, att genom kungörelse i allmänna
tidningarne infordra anbud från innehafvare af dylika obligationer å det
belopp, som erfordras.

18 §.

Da förslag till utdelning, hvarom i 15 § sägs, blifvit upprättadt,
skall, i fråga om förslagets granskning af borgenärerne, klander deremot
samt pröfning af klander gälla hvad i konkurslagen om utdelningsförslag
är stadgadt.

1 fråga om verkställande af utdelning galle likaledes hvad i konkurslagen
bestämmes; dock att sysslomännen må kunna, der klander mot
utdelningsförslaget blifvit anstäldt, medgifva borgenär, hvars fordran utgår
med fömånsrätt, lyftning utan borgen, såvida klandret ej afser sådan
borgenärs rätt.

19 §.

Finna sysslomännen att ränta, hvilken skall med förmånsrätt utgå,
kan vid förfallotiden, innan utdelningsförslag blifvit upprättadt, af influtna
medel gäldas, utan att derigenom förfång sker borgenärer, hvilka
enligt de i 16 § stadgade grunder ega lika eller bättre rätt till utdelning,
ega sysslomännen på sitt ansvar att sådan ränta betala utan hinder
deraf att utdelningsförslaget ännu ej blifvit upprättadt och vunnit laga
kraft eller af domstol pröfvats.

20 §.

Visar jernvägsaktiebolaget under förvaltningstiden att å fordringar,
som genom amortering under viss tid skola återgäldas och hvilka skola

med förmånsrätt ur jernvägen utgå, upplupna räntor och efter amorteringsplanen
förfallen del af kapitalet biff vit guldna samt att öfriga
fordringar, hvilka skola med sådan rätt utgå eller Indika blifvit i konkursen
bevakade, äro betalda eller öfverenskommelse om betalningen af
dem träffad, gifve Rätten eller domaren, sedan sysslomännen och Rättens
ombudsman hörde blifvit, bevis att konkursen är nedlagd.

21 §.

Varder jernvägen för konkursboets räkning förvaltad enligt hvad i
10 § sägs, fastställe borgenärerna årliga arfvoden för Rättens ombudsman,
sysslomännen och revisorerna.

Arfvode till sysslomännen skall bestämmas innan val af dem företages.
Då nytt val sker, må dessförinnan beslut om arfvodets ändring af
borgenärerna fattas.

Med jernvägsaktiebolag förstås i denna förordning aktiebolag, som
enligt af Konungen faststäld bolagsordning har till ändamål att anlägga
eller eljest förvärfva jernväg.

23 §.

Denna förordning skall icke blifva gällande i de mål, som redan
äro anhängiga då denna förordning träder i kraft.

-Pa sätt vid förslaget till lag om inteckning i jernväg af komitén
redan blifvit anfördt, torde kreditförhållandena för en del af redan befintliga
enskilda jernvägar för det närvarande vara sådana, att man icke
saEna,r skäl för antagandet, att med afseende å dem den ifrågasatta lagstiftningen
angående säkerhet i jernväg erhåller sin egentliga betydelse
endast i den händelse att med de föreslagna stadgandena om inteckning
deri förenas bestämmelser, åsyftande att vid inträffadt obestånd af jerrn
vägens egare åvägabringa en från det vanliga konkursförfarandet något
afvikande form för fördelningen emellan borgenärerna af den insolventa
jernvägsegarens tillgångar, och dymedelst möjliggöra att så vidt ske kan,
oaktadt den inträffade konkursen, ej mindre trafiken på jernvägen upprätthalles
än ock en fortgående förvaltning för konkursboets räknino- bringas
till stånd.

Ett hufvudsyfte med konkurslagens stadganden är nemligen, såsom
bekant, att en hvar af fordringsegarne i konkursboet måtte, så fort ske kan,
erhålla den utdelning, som a hans fordran belöper, och derföre skola enligt
konkurslagens föreskrifter samtliga boets tillgångar, som icke utgöras
af penningar, utan uppskof realiseras. För sådant ändamål stadgas bland
annat dels att, sedan afgjordt är att ackord ej kommer till stånd, må ej
emot någon borgenärs eller gäldenärens bestridande försäljning af boets
egendom uppskjutas längre tid efter inställelsedagen, än som till kungörelse
derom är nödig, dels att en inteckningshafvare redan derförinnan
kan erhålla försäljning af den fastighet, hvari han eger inteckning. Men
genom ° dessa bestämmelsers tillämpning å jernväg blifver enligt komiteradespåsigt
samtlige inteckningshafvarnes rätt endast föga tillgodosedd.
Ty då jernvägens särskilda delar äro af den beskaffenhet, att de endast i
sammanhang med hvarandra bibehålla sitt egentliga värde, blifver det

enda fullt lämpliga sättet för realisationen af jernvägen äfven under konkurs,
att jernvägen i sin helhet säljes, och i sadant syfte hafva jemväl
stadgandena i det af komiterade afgifna förslag till förordning om särskilda
föreskrifter angående utmätning af jernväg blifvit aifattade.

Vid en dylik försäljning kommer dock i allmänhet att för inköp af
jernvägen erfordras ett icke obetydligt disponibelt penningebelopp, och om
derjemte tages i betraktande att konkursen och jernvägens derpå följande
utbjudande till försäljning antagligen komma att inträffa under en tid,
då allmän brist på kapital inom landet är radande, inses lätteligen, att
vid en försäljning af jernvägen omedelbart efter inställelsedagen i konkursen
spekulanternes antal måste blifva ytterst ringa och att sålunda
icke någon garanti finnes, att icke en eller annan bland de större fordringsegarne
å konkursauktionen kan inköpa jernvägen för ett pris, som
icke står i något rimligt förhållande till den afkastning, som, efter hvad
erfarenheten redan kan hafva gifvit vid handen, för framtiden är att
påräkna.

Vid ett dylikt förhållande synes en så skyndsam försäljning af jernvägen,
som konkurslagen eljest föreskrifver, för de smärre inteckningsinnehafvarne
mången gång komma att medföra förlusten af deras fordringar
i sin helhet eller åtminstone till största delen deraf. För bevarande
af deras rätt torde derföre vara erforderligt att jernvägen under viss tid
för konkursboets gemensamma räkning förvaltas, under hvilken tid för
samtlige fordringsegare gifves rådrum att vidtaga de åtgärder, som kunna
finnas tjenliga till att förekomma det jernvägen blifver såld för underpris.

Beskaffenheten af de fordringar, hvilka antagligen komme att utgöra
den långt öfvervägande delen af fordringsbeloppet i jernvägarnes konkurser,
synes ock innebära ett berättigande att vidtaga några modifikationer
i konkurslagens föreskrifter angående boets skyndsamma utredning och
konkursens hastiga afslutning. De hittills vanliga formerna för anskaffande
af medel utöfver aktiekapitalet till jernvägsanläggningar hafva varit
statslån med återbetalningsskyldighet genom amortering under viss tid,
samt upptagande af obligationslån, hvilkas återbetalning likaledes skall
ske genom amortering; och utan fara att misstaga sig torde man kunna
antaga att dessa former äfven för framtiden för nämnda ändamål hufvudsakligen
komma till användning. Då vid dessa lån sålunda städse är öfverenskommet,
att kapitalets återbetalning endast småningom skall ega
rum, torde man kunna afvika från konkurslagens allmänna regel att ge -

nom konkursförfarandets öppnande samtliga fordringar skola betraktas såsom
förfallna och, så vidt ske kan, liqvid af dem snarast möjligt ega
ram, utan att derigenom något berättigadt anspråk af dylika fordringsegare
i fråga om sättet för liqviden af deras fordringar trades för nära.
Snarare torde man kunna med skäl anse, att upprätthållandet af konkurslagens
ovilkorliga föreskrift om försäljningen af massans tillgångar och
deras skyndsamma utdelning bland borgenärerne skulle för de prioriterade
borgenärer, hvilka, på grund deraf att jernvägslånets återbetalning
skulle genom en under längre tid utsträckt amortering komma att ega
rum, endast mot kapitalrabatt öfvertagit obligationerne, medföra en oförtjent
vinst i alla de fall, der dessa genom banans omedelbara försäljning
komme att utfå hela det nominela beloppet af deras fordringar; och detta
kunde komma att inträffa, oaktadt jernvägsegare före konkursens början
icke låtit komma sig till last någon försummelse i fråga om ränteliqviderna
med afseende å dessa borgenärer.

Såsom ett ytterligare talande skäl för lämpligheten af det ifrågasatta
förfarandet vid konkurs af jernvägsegare torde äfven kunna åberopas,
att derigenom blifver möjligt att i sådana fall, der jernvägsegarens
obestånd är förorsakadt endast af eu öfvergående minskning i trafiken,
förorsakad af en mer eller mindre långvarig ekonomisk kris inom landet,
jernvägsegaren, derest sedermera under förvaltningstiden ökade trafikinkomster
medgifva gäldande af de upplupna räntorna samt af den amortering,
han enligt aftal är skyldig fullgöra, kan blifva i tillfälle att återfå
jernvägen.

Till hvad redan blifvit anfördt kommer vidare att samhället i sin
helhet måste hafva ett icke oväsendtligt intresse deraf att den allmänna
kommunikationsled, som utgöres af jernvägen, så vidt ske kan varder fortfarande
vidmakthållen. Visserligen synes det icke vara förenligt med den
i vårt land i öfrig! gällande rättsuppfattning eller med innehållet af de
redan å jernvägsanläggningar beviljade consessionerne att, på sätt annorstädes
förekommer, vid jernvägsegares insolvens låta staten genom en af
offentlig myndighet tillsatt administratör öfvertaga jernvägens förvaltning
och inskränka borgenärernes rätt till erhållande af utdelning utaf trafikinkomsternas
öfverskott, eller att låta offentlig myndighet utan borgenärernes
medverkan ombestyra jernvägens försäljning till någon af staten
godkänd ny egare. Men på nyssnämnde allmänna intresse torde dock
rätteligen kunna grundas befogenhet att stadga det trafiken å banan skall,
såvidt sådant kan ske utan förnärmande af enskilde fordringsegares rätt,

upprätthållas oaktadt det inträffade obeståndet samt att med afseende å
förvaltningen af jernvägen under konkurstiden gifva sådana föreskrifter,
som för ett dylikt upprätthållande af trafiken kunna anses vara af nöden.

På dessa grunder anse komiterade ett verkligt behof af särskilda
föreskrifter i fråga om förfarandet vid inträffande obestånd af jernvägsegare
förefinnas.

I fråga åter om hvilka jernvägar dessa bestämmelser skola omfatta,
hafva komiterade ansett sig böra i främsta rummet uppställa såsom vilkor
för tillämpningen deraf, att för jernvägens anläggning expropriationsrätt
skall hafva blifvit af Konungen medgifven. Jernvägar, hvilka utan
erhållen expropriationsrätt åstadkommits, kunna nemligen antagas vara af
den ringare betydelse och utsträckning att de rätteligen böra betraktas
såsom adpertinenser till den industriela anläggning, för hvars behof de
tillkommit, och hvars egare vanligen dem anlagt. Att vid sådant förhållande
i fråga om dylika jernvägar några särskilda föreskrifter för det fall
att deras egare råkat i obestånd icke lämpligen kunna gifvas, torde vara
obestridligt.

Men äfven en ytterligare inskränkning bör enligt komiterades åsigt
göras vid tillämpningen af de ifrågavarande konkursföreskrifterna.

För det fall nemligen, att en jernväg, för hvars anläggning expropriationsrätt
vunnits, tillhör en enskild person eller ett bolag, som har
ett annat hufvudsakligt syfte än att drifva jernvägsrörelse, har det synts
komiterade betänkligt att gifva särskilda regler för behandlingen af sådan
jernväg under konkurs. Ty i detta fall kan lätteligen inträffa, att egaren
till jernvägen har fordringsegare, hvilka skola gå framföre dem, hvilka
hafva särskild förmånsrätt i jernvägen, och mången gång torde det blifva
förenadt med synnerlig svårighet såväl att afskilja de kreditorer, som skola
erhålla liqvid särskild! ur jernvägen, som ock att från gäldenärernes öfriga
egendom frånskilja den, hvilken skall anses såsom tillhörande jernvägen.
Då härtill kommer de förvecklingar af hvarjehanda slag, som otvifvelaktigt
skulle uppkomma deraf, att i en sådan konkurs en del af egendomen
blefve utbruten till en specialmassa, för hvars förvaltning särskilde
regler skulle uppställas, —■ i hvilket afseende det torde vara nog att påpeka
de förvecklingar, som i ett bruksbolags konkurs skulle uppkomma
deraf, att jernvägens försäljning under längre tid uppskötes och derunder
lemnades helt och hållet obestämdt till huru stor del de fordringsegare,
hvilka egde förmånsrätt i jernvägen, blefve derur betäckta, — hafva komi -

terade ansett tillämpningen af det särskilda förfarandet böra inskränkas
till jernvägsaktiebolagen, det vill säga aktiebolag, som enligt af Konungen
faststäld bolagsordning hafva till ändamål att anlägga eller eljest förvärfva
jernväg. Till en sådan inskränkning anse sig ock komiterade hafva så
mycket större skäl, som af alla svenska enskilda jernvägar af större betydenhet
för den allmänna rörelsen, komiterade veterligen, det endast är
Frövi—Ludvika jernväg, som icke eges af svenskt jernvägsaktiebolag.

Innan komiterade härefter öfvergå till en närmare redogörelse för
grunderna till de särskilda föreskrifter, hvilka funnits nödiga, har komitén
ansett sig böra lemna en kortfattad redogörelse för de hufvudsakligaste bebestämmelserna
i ämnet uti några främmande länders lagstiftning, som
med förevarande fråga sysselsatt sig:

Schweiz. Enligt den Schweiziska förbundslagen den 24 Juni 1874
kan panträtt, förvärfvad i jernväg, endast göras gällande i konkurs. I nämnda
lag föreskrifves nemligen, att med panträttens realisation skall förenas liqvidation
af jernvägsbolagets förmögenhet (art. 13). I följd deraf stadgas,
att, då ränta eller kapital å förfallodag icke blifver gulden, panthafvare
eger att hos förbundsdomstolen begära liqvidation (konkurs). Hvarje lån,
äfven om det sönderfaller i partial-obligationer, anses såsom en enhet,
hvarföre förbundsdomstolen, der yrkande om liqvidation framställes af en
enskild obligationsinnehafvare, sammankallar samtlige innehafvare af obligationer
hörande till samma lån för att besluta angående det framstälda
yrkandet; och eger majoriteten afgöra, huruvida liqvidation skall fordras.
Har likväl bolaget under ett år underlåtit att liqvidera räntor eller förfallet
kapital, är äfven den enskilde obligationsinnehafvaren berättigad att
yrka liqvidation (art. 15). Är yrkande om liqvidation framstäldt, vare sig
af pluraliteten eller, i nyssnämnda fall, af enskild fordringsegare, utsätter
förbundsdomstolen för jernvägsbölaget en viss tid, högst sex månader,
inom hvilken borgenärerne skola erhålla betalning vid äfventyr att jernvägen
eljest blifver såld och förordnande gifvet om bolagets liqvidation.
Likaledes förordnar förbundsdomstolen liqvidation af jernvägsbolag, då det
sjelf förklarat sig insolvent.

Vid liqvidationens öppnande utnämner förbundsdomstolen en förvaltare
af boet, hvilken står under domstolens uppsigt och ledning; och
drager derjemte förbundsdomstolen försorg derom att trafiken å banan

icke afbrytes. Såväl panthafvarnes fordringar som lån upptagna mot partialobligationer,
äfven om panträtt för dem icke blifvit beviljad, skola af
förvaltaren i boet upptagas å förteckningen öfver boets skulder; innehafvarne
af dylika fordringar äro befriade från skyldigheten att i konkursen
bevaka sina fordringar.

Efter det förvaltaren af boet blifvit börd, fastställer förbundsdomstolen
i samråd med förbundsrådet och regeringarna i de cantoner, inom
livilka jernvägen ligger, ett minimipris för jernvägen jemte öfriga. försäljningsvilkor.
Förbundsdomstolen bestämmer och kungör tid och ort för

O CJ

jernvägens försäljning å offentlig auktion, hvarefter auktionen förrättas af
förvaltaren af boet. A auktionen antages endast anbud af sådana personer
eller bolag, hvilka inför förbundsrådet visat tillräckliga garantier i
fråga om förmågan att fullgöra de förpligtelser, de kunna komma att åtaga
sig. Erhålles ej å auktionen anbud, som uppgår till minimipriset, besluter
förbundsdomstolen efter konkursförvaltarens hörande, och, efter samråd med
förbundsrådet, cantonalregeringarna samt bolagets fordringsegare, huruvida
anbudet skall antagas eller ny auktion hållas. Varder ny auktion hållen
och göres ej heller dervid anbud, som uppgår till minimipriset, kan förbundsdomstolen,
efter det förbundsrådet, cantonalregeringarna och bolagets
fordringsegare blifvit hörda, antingen besluta att det högsta anbud, som
erhållits, skall antagas, eller ock vidtaga andra lämpliga förfoganden.

Af köpeskillingen för jernvägen jemte bolagets öfriga förmögenhet
varda derefter borgenärerne godtgjorda i stadgad ordning.

England. Jernvägens materiel är undantagen från utmätning. En
dom, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit ålagd ett jernvägsbolag, verkställes
sålunda, att af domstol tillsättes en »receiver», hvilken det åligger
att med banans inkomster, sedan deraf trafikkostnaderna och andra nödvändiga
utgifter blifvit bestridda, liqvidera bolagets skulder.

Derjemte finnas föreskrifter angående tvångsackord vid inträffad insolvens
af jernvägsbolag, enligt hvilka hvarje särskild klass af fordringsegare
är förbunden att antaga ackordet, derest förslaget derom godkännes af 3/4
af de till klassen hörande fordringsegare. I öfrigt erkännes äfven af
praxis, att i följd af bankrutt ett jernvägsbolag kan blifva upplöst samt
jernvägen försåld.

I Nord-Amerikas Förenta Stater sker execution mot ett jernvägsbolag
antingen genom tillsättande af en »receiver» eller »manager», hvilken sistnämnde
eger vidsträcktare befogenhet med afseende å banans förvaltning
än den förre, eller ock derigenom att banan blifver belagd med seqvester.

Huruvidt tvångsförsäljning af jernvägen i sin helhet kan ega rum till panthafvares
förnöjande, är omtvistadt.

Tyskland. Enligt det förslag till lag angående panträtt och execution
i jernvägar, hvithet den B April innevarande år blifvit förelagdt den tyska
Riksdagen, men hittills icke blifvit af nämnde Riksdag slutbehandladt, är
execution i enskilda föremål, som höra till den enhet, hvilken en privat
jernväg med dess tillbehör förklarats utgöra, endast i det fall tillåten, att
den myndighet, hvilken uppsigten öfver jernvägarne tillhör (Eisenbahn
Aufsichtsbehörde), intygar, att executionen deri är förenlig med det fortsatta
trafikerandet af jernvägen.

Formerna för execution i jern vägsenheten äro dels tvångsförvaltning,
dels tvångsförsäljning, och den Amtsgericht, som är behörig att föra jernvägsboken,
är äfven behörig domstol vid execution i fråga om jernvägen.

Med afseende å tvångsförvaltningen äro hufvudsakligen följande bestämmelser
föreslagna: vid ansökan om tvångsförvaltning skall sökanden
förete en förklaring af den myndighet, som har uppsigt öfver jernvägarne,
att inkomsterna vid tvångsförvaltningen antagligen motsvara kostnaderna
för förfarandet tillsammans med förvaltningskostnaden eller ock för nämnda
kostnader ställa säkerhet, som enligt intyg af nämnda myndighet kan anses
såsom tillräcklig.

Då tvångsförvaltningen blifvit förordnad, skola de personer, som »Eisenbahn
Aufsichtsbehörde» bestämmer, förordnas till förvaltare, hvarjemte utestående
trafikfordringar beläggas med beslag. Förvaltningen sker under
ledning af Eisenbahn Aufsichtsbehörde. Sedan de fordringar, hvilka skola
utgå med förmånsrätt framför de i jernvägsboken inskrifna fordringarna,
blifvit först liqviderade, skall förvaltaren betala löpande ränta å jernvägsskulderna,
med iakttagande af den olika förmånsrätt, som kan ega
rum. Derefter skola till betalning förfallna obligationer infrias, der ej
andra jernvägsskulder, som hafva bättre rätt än obligationerna, äro förfallna
eller tvångsförsäljning af jernvägen förordnats eller egarens konkurs
blifvit öppnad.

Tvångsförsäljning beslutes af domstolen, hvilken, efter det parter och
Eisenbahn Aufsichtbehörde blifvit hörde, fastställer försäljningsvilkoren.
Jernvägen kan endast säljas till den, som erhållit statens tillstånd att förvärfva
jernvägen. Så framt i försäljningsvilkoren icke annorlunda bestämmes,
blifver ej genom tvångsförsäljningen de jernvägsskulder förfallna,
hvilka betäckas af köpeskillingen, utan köparen är skyldig att öfvertaga
dem i afräkning på köpeskillingen.

I fråga om honkurs af jernvägsbolag stadgas, bland annat: vid konkursens
början skall under ofvan angifna förutsättning tvångsförvaltning
af jernvägen anordnas. Derest vid tvångsförsäljningsförfarandet upprepade
auktioner icke leda till jernvägens försäljning eller enligt intyg från Eisenbahn
Aufsichtsbehörde den jernvägsenhet, hvari jernvägsskulden inskrifva,
blifvit upplöst, öppnar konkursdomstolen, på begäran af fordringsegare
eller konkursförvaltaren, ett liqvidationsförfarande, dervid de särskilda
beståndsdelar, som ingått i den förra banenheten, skola såsom en
särskild massa användas till gäldande af de fordringar, Indika böra ur
jernvägen utgå. Då liqvidationsförfarandet blifvit öppnadt utser konkursdoinstolen
en liqvidator, och borgenärerne välja ett borgenärsutskott af
minst tvenne personer. Liqvidatorn åligger att försälja de särskilda beståndsdelarne
i den förra banenheten, dervid i vissa fall samtycke af borgenärsutskottet
skall inheintas, samt att ombesörja utdelningen af inflytande
tillgångar, i enlighet med jernvägsbokens innehåll, utan att bevakning
är af nöden för fordringsegarne.

För att återkomma till koiniterades förslag har, i fråga om de särskilda
föreskrifter, hvilka kunna vara af nöden för vinnande af det mål
komiterade åsyftat, i första rummet framstäf sig spörsmålet, huruvida ej
detta bäst skulle kunna ske derigenom att vid inträffadt obestånd jernvägsaktiebolaget
helt och hållet undantages från det allmänna konkursförfarandet
och utredningen af ett dylikt gäldbundet bo grandades hufvudsakligen
på de principer, som pläga betecknas med »afveckling under administration».

Enligt komiterades uppfattning är detta dock icke händelsen. Ty
med undantag af vissa bestämmelser i fråga om realisationen af konkursboets
egendom och några förvaltningsföreskrifter, hvilka dermed eller med
jernvägens egenskap af allmän trafikled stå i oskiljaktigt sammanhang,
torde öfriga stadganden i konkurslagen, såsom om egendomens afträdande
till konkurs, om hvad till konkursbo rätteligen hörer, om återgång af aftal,
om fordringars bevakande i konkurs, och om rättegång deri och så
vidare, vara oumbärliga och fullt lämpliga jemväl i fråga om insolventa
jernvägsaktiebolag.

Att dylika bestämmelser skulle kunna saknas och att man skulle
kunna inskränka sig till det fåtal af stadganden, hvilka återfinnas i de
förslag till författning angående afveckling genom administration, som vid

senaste riksdagar blifvit väckta, kunna nemligen komiterade icke medgifva,
utan antaga tvärtom att blotta angifvandet af ofvan uppräknade bestämmelser
tillräckligt ådagalägger ätt genom ett dylikt förfarande, i alla sådana
fall, der boets säkra tillgångar icke förslå till alla borgenärers fulla
liqviderande eller der rättsförhållandena emellan gäldenären och hans borgenärer
äro mer eller mindre invecklade och tvist underkastade, stor rättsosäkerhet
och mycken förvirring skulle åstadkommas. Skulle man åter
förfullständiga de hittills väckta förslagen om afveckling under administration,
så att de komme att upptaga erforderliga föreskrifter jemväl i ofvan
berörda afseenden, blefve det af nöden att i dessa förslag inrymma stadgande^
motsvarande flertalet af dem som i konkurslagen förekomma, och
maste förblifva nödiga för att under den kortare eller längre förvaltningen
af det gäldbundna boet ordna borgenärernes rättsförhållanden.

Ej heller kunna komiterade inse, att de fördelar, som pläga anföras
såsom förenade med administrationsförfarandet, — bättre resultat af realisationen
och billigare kostnader än i konkursförfarandet, — icke skulle
kunna vinnas äfven med bibehållande i öfrigt af sistnämnda förfarande.
De föreskrifter, som i fråga om sättet för realisationen af konkursboets
egendom och för beredande af möjlighet att fortfarande trafikera jernvägen
äro behöfliga, kunna utan svårighet gifvas såsom särskilda föreskrifter
att tillämpas i konkurs af jern vägsaktiebolag. Påståendet åter att
konkurs ovilkorligen skulle vara förenad med kostnader vida öfverstigande
•dem, som administrationen kräfver, synes icke rätteligen kunna grundas
pa de bestämmelse? angående konkurskostnaderna, som förefinnas i gällande
konkurslag, då i denna lag ej mindre bestämmes, att borgenärerne
sjelf ve ega utsätta arfvoden för konkursboets förvaltning, än ock borgenär
eller gäldenär, som menar att arfvodet blifvit för’högt beräknadt,
berättigas att påkalla Rättens pröfning af hvilket arfvodesbelopp kan anses
såsom skäligt.

Da härtill kommer, att i fråga om ett jernvägsaktiebolag näppeligen
torde kunna anföras nagra så beskaffade skäl för önskvärdheten att undvika
dess försättande i konkurs, som stundom kunna göras gällande beträffande
enskilda personer eller bolag med annan slags verksamhet, samt
att de tilläggsbestämmelser, hvilka med afseende å jernvägsaktiebolagen
äro behöfliga, synas kunna utan svårighet gifvas under formen af ändringar
i och tillägg till konkurslagen, hafva komiterade icke tvekat att välja
en sådan form.

I det föregående är redan antydt, att hufvudändamålet med de sär 4 -

skilda, bestämmelserna angående konkurs af jernvägsaktiebolag är att genom
beredande af uppskof med jernvägens ovilkorliga försäljning gifva
samtlige borgenärerne rådrum att vidtaga de åtgärder, som för bevarande
af deras rätt under för handen varande omständigheter kunna finnas vara
af nöden. För vinnande af detta mal hafva komiterade föreslagit, att,
såsom regel, jernvägen skall under viss tid, hvilken blifvit föreslagen till
fem år, för konkursboets räkning förvaltas af syssloman, angående hvilkas
utväljande dessutom särskilda regler, något afvikande från konkurslagens
bestämmelser, ansetts erforderliga. Under denna förvaltningstid hafva ej
mindre borgenärerne rådrum att öfverlägga om lämpligaste sättet för bildande
af ett nytt bolag för jernvägens öfvertagande samt att verkställa
de åtgärder, som för sådant ändamål kräfvas, än ock gäldenären att, der
sådant är möjligt, efter liqviderande af den enligt aftal förfallna gälden
vare sig genom en rekonstruktion af bolaget eller genom ökade trafikinkomster
åter inträda i besittning af sin egendom.

Vid utgången af den sålunda i lag bestämda tiden har fortsättandet
af förvaltningen gjorts beroende deraf, att en qvalificerad pluralitet af de
förmånsrättsegande borgenäreime sadant besluter. Fn hvar af de fordringsegare,
som för sin fordran hafva förmansrät i jernvägen, synes
nemligen böra vara berättigad att fordra, att sedan det i ofvan angifna
syfte lemnade rådrum gått till ända, utan att han kommit i
åtnjutande af den honom tillkommande rätt, den tvungna gemensamheten
med öfrige fordringsegare, som förvaltningen för konkursboets, räk- ,
ning innebär, måtte upplösas och jernvägen säljas, -samt köpeskillingen
derför, så långt den. förslår, användas till borgenärernes förnöjande; dock
med den inskränkning i denna rätt, som af analogien med tvangs-ackordet
torde kunna försvaras. Anser nemligen det långt öfvervägande flertalet
af förmånsrättsegande borgenärer, att allas gemensamma fördel bäst
betrveeas genom en förlängning af förvaltningen under någon viss tid,
synes den enskilde fordringsegarens anspråk att erhålla jernvägen iorsåld
böra gifva vika, utan att någon rättskränkning derigenom kan anses
honom tillskyndad. I oskiljaktigt sammanhang med de sålunda gifna bestämmelserna
angående jernvägens fullsätta förvaltning för konkursboets
gemensamma räkning står det af komiterade föreslagna stadgandet, att
under förvaltningstiden det årliga öfverskot-tet af trafikinkomsterna skall i
föreskrifven ordning utdelas. Det har nemligen synts komiterade vara påtagligt,
att en under år fortgående förvaltning af jernvägsaktiebolagets
tillgångar icke kan föreskrifvas, utan att i fråga om den behallna arsin -

korastens användning bestämmelser gifvas, som i vissa afseenden afvika
från konkurslagens stadganden om utdelning, och hvilka lemna tillfälle
att, så långt den behållna inkomsten af jernvägens fortsatta trafikerande
förslår, och med iakttagande af borgenärernes olika rätt, låta deras fordringar
gäldas på det sätt, som vid deras tillkomst varit afsedt och således
skulle hafva användts, derest konkurs ej inträffat.

Efter dessa allmänna anmärkningar få komiterade i fråga .om grunderna
till förslagets särskilda bestämmelser anföra:

1 §•

För de skäl, hvilka föranledt komitén att begränsa tillämpningen af
denna förordning till jernvägsalitiebolag, som eget'' jernväg, för hvars anläggning
expropriationsrätt blifvit medgifven, har ofvan blifvit redogjordt,
och bör här endast anmärkas, att, till förekommande af möjlig misstydning
af hvad med benämningen jernvägsaktieholag skall förstås, i 22 §
lemnas en bestämd förklaring, att derunder endast skall innefattas sådana
aktiebolag, som enligt af Konungen faststäld bolagsordning hafva till ändamål
att anlägga eller eljest förvärfva jernväg.

Såsom ofvan blifvit antydt, ingår enligt komiténs åsigt vid bestämmandet
af den särskilda form för konkursförvaltning, hvarom här är fråga,
ett moment, som ej eger sin motsvarighet vid den allmänna konkurslagstiftningen,
nemligen det allmännas kraf derpå att trafiken å jernvågen,
såvidt sådant kan ega rum utan förnärmande af någons rätt, äfven under
konkursen vidmakthålles. Det berättigade i ett sådant kraf, när det
framställes emot concessionerade jernvägar, ligger naturligtvis deri att, då
staten genom concessionen medgifver vissa, för jernvägsföretagets bringande
till stånd behöfliga förmåner, dessa böra motsvaras af skyldighet å jernvägsegarens
sida att, sedan jernvägen blifvit utförd, derå underhålla allmän
trafik. Det är endast ur synpunkten af ett allmänt trafikbehofs tillgodoseende,
som den expropriationsrätt, concessionen innefattar, kan vara
jernvägens anläggare förunnad, och jernvägens användande till trafikens
gagn, så länge'' sådant kan ske, är derföre en fordran, som staten bör
kunna uppställa. Detta allmänna intresse torde ock sammanfalla med
deras, till hvilka jernvägens egare häftar i skuld. Till och med, i händelse
tillfälliga missgynnande förhållanden skulle för en kortare tid vålla,
att trafikinkomsten ej är tillräcklig för bekostande af trafikens underhåll,

torde det i allmänhet vara öfverensstämmande äfven med fordringsegarnes
intresse att trafiken ej afbrytes. Trafikens inställande kan icke genast medföra
en besparing af alla till trafikutgifterna hörande kostnader, ty dels måste
aflöningar till personalen fortfarande utgå under den tid, aftalet med dem
bestämmer, och dels lära väl jernvägen, dess byggnader, inventarier och materiel
äfven efter trafikens upphörande, derest de skola bibehålla sitt värde,
framgent tarfva tillsyn och underhåll. På dessa skäl hafva komiterade
ansett det kunna såsom allmän regel uppställas, att under första tiden
efter konkursens inträffande jernvägen, så vidt ske kan, skall trafikeras.
Är sådant omöjligt, det vill säga vill ingen försträcka konkursmassan
de nödiga medlen eller undandraga sig aktieegarne att göra tillskott,
ehuru genom det af komitén föreslagna stadgandet i 13 § full säkerhet
för dylika försträckningar och tillskott måste anses förefinnas, återstår
naturligtvis ingenting annat än att inställa trafiken, då ju i de för
jernvägarne meddelade concessioner ej göres något förbehåll om statens
rätt att öfvertaga banans trafikerande.

Likväl ligger det icke utom möjlighetens område, att en jernväg erhållit
ett sådant läge, att den visar sig omöjligen kunna trafikeras utan
ytterligare uppoffringar för trafikkostnadernas bestridande och att det icke
heller under en beräknelig framtid gifves utsigt till en förbättring häri,
vare sig nu att detta beror på felaktiga beräkningar före banans tillkomst
eller på sedermera inträffade förhållanden, såsom anläggandet af konkurrensbanor
in. in. dylikt. Då i sådant fall trafikens fortsatta bedrifvande
under en längre tid onekligen skulle lända till förnärmande af fordringsegarnes
rätt, är i 12 § i förslaget angifvet, huru vid den deri bestämda
tidpunkt skall under dylika förhållanden förfaras för att fordringsegarne
må ur den atträdda jernvägen med hvad dertill hörer utfå den betalning,
som star att erhålla genom anlitande af den vid konkurs vanliga utvägen
af egendomens skyndsamma realisation. Såsom regel, bestyrkt af erfarenheten
äfven under den senaste för jernvägsrörelsen synnerligen ogynsamma
tiden, får dock antagas, att jernvägarne i vårt land bära trafikkostnaderna,
och derföre torde trafikens afbrytande å en till konkursbo hö
rande jernväg endast undantagsvis behöfva ifrågakomma,

De bestämmelser, som åsyfta att under jernvägsaktiebolagets konkurs
möjliggöra trafikens upprätthållande, återfinnas uti förslaget dels i 4 §,
som innehåller den allmänna föreskriften om trafikens underhållande å
jernvägen under konkurs, såvidt sådant ske kan, dels i 1 §, der enahanda
föreskrift meddelats till efterrättelse för den person, hvilken enligt samma

§ förordnas att efter konkursens öppnande interimistiskt öfvertaga konkursboets
vård, dels l 13 §, som bestämmer, att de för trafikens underhållande
anskaffade eller förskjutna medel skola jemte ränta derå ur konkursboet
gäldas i likhet med annan kostnad för jernvägens förvaltning,
och således innan någon utdelning till borgenärerne göres, ett stadgande,
hvilket genom den säkerhet, det bereder för medlens återgäldande, bör
lemna konkursförvaltningen tillfälle att genom lån anskaffa de erforderliga
medlen och, derest aktieegarne tillskjuta dem, försäkra desse om medlens
återbekommande, och dels i 2 §, enligt hvilken, för bevakande af bland
annat det allmännas intresse i trafikens underhållande, en särskild person
skulle af offentlig myndighet insättas i konkursförvaltningen jemte de gode
män och syssloman, som enligt konkurslagens föreskrifter utses.

Det uppdrag, som i öfrigt tillkommer den enligt 1 § till vårdare af
konkursboet förordnade person, sammanfaller med de åligganden, hvilka
i senare delen af 9 § konkurslagen angifvas tillhöra den, hvilken i allmänhet
i konkurs förordna s att i förvar taga gäldenärs böcker och andra
handlingar, som hans rörelse angå, samt att om konkursboets egendom
låta hålla vård, intill dess gode män hunnit utses. Att dessa bestämmelser
behöfva upptagas i denna förordning beror endast derpå, att komitén
ansett samma person derutöfver böra hafva till åliggande att sörja för
trafikens fortsättande å jernvägen, ett uppdrag, som innefattar ett mera
aktivt ingripande i förvaltningen, än konkurslagen förutsätter tillkomma
den enligt senare delen af 9 § förordnade person. De åligganden, hvilka
sålunda äro stadgade för den, hvilken enligt denna § förordnas, kräfva
■att hos honom särskild sakkunskap i fråga om jernvägsförvaltning förefinnes.
Detta är i förslaget antydt med ordet »lämplig», hvilket derjemte
innefattar att den som förordnas bör besitta erforderlig: skicklighet för ut•öfvande
af uppdraget i öfrigt och vara vederhäftig för de medel, han får
under händer. Deremot har komitén icke ansett det lämpligen kunna
föreskrifvas, att den, hvilken erhållit det uppdrag, hvarom i denna § förmärs,
jemväl ovilkorligen skall, der sådant är erforderligt, verkställa uppteckningen
af boets egendom, hvadan konkurslagens stadganden i fråga om
boets uppteckning, äfven med afseende å jernvägsbolag, ansetts böra qvarstå
oförändrade. Det har nemligen synts komiterade icke kunna med säkerhet
antagas, att den, hvilken skall förvalta trafiken å jernvägen, alltid
är ä tillfälle att med tillräcklig skyndsamhet verkställa det i fråga om
en jernväg temligen tidsödande uppdraget att verkställa uppteckning af konkursboets
egendom.

2 §.

Under 1 § har komitén redan angifvit, huru statens intresse för trafikens
underhållande å den för allmän trafik afsedda jernvägen utan hinder
-af egarens iråkade konkurs varit för komitén ett bestämmande skäl att
låta en särskild, utaf offentlig myndighet förordnad person med de enligt
konkurslagen valde gode män och syslomän dela omsorgen och ansvaret
för förvaltningen af konkursboets egendom.

Ett annat skäl talar jemväl enligt komiténs åsigt för önskvärdheten
deraf, att en sådan person blifver af offentlig myndighet utsedd. Flertalet
af fordringsegare hos ett jernvägsaktiebolag kommer i allmänhet
att utgöras af obligationsinnehafvare. Då nu obligationer äro atlaspapper,
afsedda att spridas bland allmänheten, skall, i den mån detta syftemål är
vunnet, de af ett jernvägsaktiebolag utgifna obligationer vid bolagets förrättande
i konkurs innehafvas af ett större antal personer, hvilka, såsom
mer eller mindre aflägset boende och innehafvare af endast ringa fordringsbelopp,
endast med stor svårighet och olägenhet kunna bevaka sina
intressen i konkursen på samma sätt, som fordringsegare eljest hafva att
iakttaga. För att i hvad på lagstiftningen ankommer möjliggöra att åt innehafvare
af jernvägsobligationer beredes säkerhet i gäldenärens egendom,
har i komiterades förslag till lag om inteckning i jernväg för dem medgifvits
pant- eller förmånsrätt i jernvägen. Vare sig nu detta förslag eller ett annat
med samma syfte blir såsom lag antaget, måste det alltid vara ett för
lagstiftningen afsevärdt mål att i fråga om sådana bland allmänheten cirkulerande
kreditpapper, som jernvägsobligationer, kunna, så långt det för
lagstiftningen är möjligt, trygga obligationsinnehafvarens rätt, utan att
innehafvaren för sin rätts bevakande behöfver vidtaga sådana mått och
steg, som för honom kunna anses för mycket betungande eller kostsamma.
Af dessa skäl har komitén, på sätt nedan vid 5 § blifver vidare utveckladt,
ansett sig böra föreslå att obligationsinnehafvare, som eger pant- eller
förmånsrätt i jernvägen, befrias från skyldigheten att bevaka sin fordran i
konkursen. Men än vida större olägenhet och kostnad skulle tillskyndas
dylika fordringsegare, om de skulle behöfva under konkursen, sjelfva eller
genom ombud, tillstädeskomma vid alla borgenärssammanträden, der frågor
förehades, som berörde deras rätt, och såsom säkert kan antagas att många
obligationsinnehafvare aldrig skola afhöras vid dylika sammanträden. Vid
sådant förhållande torde det icke sakna sin betydelse, att i konkursförvaltningen
deltager ett af offentlig myndighet utsedt ombud, hvilket-, obe -

roende af den majoritet bland fordringsegarne, som kan hafva bestämt
utgången af godmans- och sysslomannavalen, måste, när det gäller olika
fordringsegares stridiga intressen, anse sig särskildt ega till uppgift att
icke låta någon fordringsegare förnärmas i sin lagliga rätt.

. Ehuru den af offentlig myndighet förordnade gode mannen och sysslomannen
icke blifvit tillagd större befogenhet, än som tillkommer en hvar
god man eller syssloman, torde det dock vara af hans ställning påkalladt
att honom tillkommer lika med Rättens ombudsman att hos Rätten anmäla,
om annan god man eller medsyssloman visar motvilja eller försummelse
vid fullgörande af sitt uppdrag.

Komitén erkänner väl, att den myndighet, som skall meddela det i
denna § omförmälda förordnande, fått sig ålagdt ett synnerligen svårt
värf, då den till ifrågavarande ansvarsfulla och maktpåliggande uppdrag
skall utse en fullt skicklig och passande person. Då emellertid till detta
särskilda uppdrag lämpliga personer endast sällan torde förekomma bland
dem, inom hvilka Rättens ombudsmän i konkurser vanligen utses, och då
Konungens Befallningshafvande, med den vidsträcktare personalkännedom,
denna myndighet måste ega, lättare än en domstol eller en domare bör
vara i tillfälle, att till uppdraget utse en passande person, har komitén
ansett denna person böra förordnas af Konungens Befallningshafvande, så
mycket hellre som Rätten eller domaren i allt fall genom Rättens ombudsman
eger tillfälle att i konkurssaken utöfva den tillsyn och kontroll,
som bör Rätten tillkomma.

3 §•

Då gode män i jernvägsaktiebolags konkurs måste inrymmas långt
vidsträcktare befogenhet än i andra konkursmassor såväl med afseende å
fortsättandet af gäldenärens rörelse som i fråga om boets belastande med
gäld i och för trafikens fortsättande, bör valet af gode män icke öfverlemnas
ensamt åt de borgenärer, som kunna vistas i den ort, der konkursen
blifvit anhängiggjord, utan bör tillfälle, såvidt möjligt, beredas alla
de borgenärer, hvilka dertill finna sig af sitt intresse manade, att i valet
af gode män få deltaga. Genom det här gifna stadgandet att kungörelse
om tid och ort för det förhör, vid hvilket gode män skola väljas, skall
genom Rättens eller domarens försorg i allmänna tidningarna införas, torde,
vid det förhållande att utan tvifvel denna kungörelse, sedan den blifvit i

allmänna tidningarna införd, jemväl kominer att blifva omnämnd i öfriga
tidningar inom landet, en skyndsam och vidsträckt spridning af underrättelsen
om konkursen och om tid och ort för godmansvalet antagligen
komma att vinnas och sålunda de borgenärer, som innehafva obligationer,
äfven om de äro boende på vidt skilda orter, sättas i tillfälle att i valet
af gode män deltaga.

4 §.

Vid 1 § har komitén redan utalat sin uppfattning om behöfligheten
och betydelsen af ett förklarande, på sätt denna § innehåller, om trafikens
underhållande på jernvägen, såvidt ske kan, utan hinder af den inträffade
konkursen.

Under den tid, hvarom i denna § är fråga, nemligen från godmansvalet
till dess auktion enligt 9 § blifvit förrättad eller, der jernvägen på
den auktion ej varder såld, intill det borgenärssaminanträde, hvarom i
12 § stadgas, ega gode männen och sysslomännen att, på sätt de finna
lämpligt, genom lån eller genom förskott, som de sjelfva .lemna, bereda
medel för trafikens underhållande, utan att något godkännande af borgenärerne
ansetts nödigt.

Endast i det fall, att godemännen eller sysslomännen sjelfve icke förmå
anskaffa nödigt förskott för trafiken, böra borgenärerne sammankallas,
på det de bland dem, som finna med sin fördel förenligt att jernvägstrafiken
fortsättes, må sättas i tillfälle att för] detta ändamål tillskjuta
nödiga medel. Rörande återbetalning af sådana medel, anskaffade på ena
eller andra sättet, hänvisas till 13 §.

5 §•

Enligt 90 § konkurslagen behöfver borgenär, som för sin fordran
har inteckning i gäldenärens fasta gods, ej bevaka sin fordran i konkursen,
der han ej gör anspråk på betalning ur annan konkursboets egendom, än
den intecknade fastigheten. I analogi med detta stadgande har komitén
ansett samma fördel böra beredas dem, Indika för sina fordringar ega
pant- eller förmånsrätt i jernväg, förvärfvad i enlighet med bestämmelserna
i det förslag till förordning angående inteckning, komitén förut afgifvit.

Af lätt insedda och redan vid 2 § angifna skäl är befrielse från bevakning
af synnerlig vigt för innehafvare af jernvägsobligationer, kreditpapper,
hvilka äro spridda bland en större allmänhet och för hvilkas fortsatta
cirkulerande från den ena innehafvaren till den andra, äfven efter konkursens
inträffande, man enligt komiténs åsigt ej bör i lagstiftningen lägga
något hinder, hvilket onekligen skulle blifva följden, derest en person innan
han öfvertager en obligation, utfärdad af ett jernväg sbolag, hvilket
råkat i konkurs, måste skaffa sig visshet, huruvida obligationen är i konkursen
bevakad.

Då vidare denna § medgifver de deri omförmälda prioriterade borgenärer
rätt att, fastän de icke bevakat sina fordringar, äfven efter inställelsedagen
med de öfrige borgenärerne deltaga i val af syssloman och i beslut,
som inverka på deras rätt, innefattar detta en afvikelse från konkurslagen,
som väl före inställelsedagen, och således innan bevakning af fordringar
behöft ske, lemnar alla borgenärer rösträtt i de till borgenärernes
afgörande förekommande frågor, men efter det inställelsedagen inträdt, begränsar
deltagandet i borgenärernes förhandlingar till dem, hvilka bevakat
sina fordringar. Denna afvikelse i förslaget är emellertid oafvisligen betingad
ej mindre af den grundsats, hvarifrån förslaget utgått, än ock af
de förhållanden, å hvilka denna förordning är afsedd att vinna tillämpning.
I motsats till konkurslagen, hvilken, såsom redan är nämndt, utgår
derifrån, att konkursboets egendom skall så fort ske kan realiseras, samt
i följd deraf enligt regeln inskränker förvaltningen till den kortast möjliga
tid och gifver densamma den minsta möjliga omfattning, låter förslaget
förvaltningen i samma utsträckning, som om konkurs ej inträffat, fortgå
under en längre tid, och konkursboets hufvudsakliga tillgång utgör dessutom
just den egendom, hvari de prioriterade borgenärerne ega pant- eller
förmånsrätt, hvadan deras rätt naturligtvis är helt och hållet beroende af
det sätt, hvarpå denna egendom förvaltas.

De borgenärer, hvilka ej bevakat sina fordringar, men önska deltaga
i borgenärsbeslut, hafva endast att visa sig vara innehafvare af dertill berättigande
fordran genom företeende antingen af sjelfva fordringshandlingen
eller af annat bevis derom, såsom till exempel: att fordringshandlingen
är deponerad hos offentlig myndighet, bank eller annan dermed jemförlig
inrättning. Huru en sådan borgenär skall visa sin fordringsrätt, har komitén
dock så mycket mindre ansett lämpligt att i lag bestämma, som konkurslagen
ej innehåller några närmare föreskrifter i dylikt afseende för
deltagande i de borgenärsförhandlingar, hvilka ega rum före inställelse -

dagen och någon klagan deröfver, komitén veterligen, icke försports vid
konkurslagens tillämpning.

Deremot har det varit nödvändigt att, i händelse anmärkning göres
mot sådan borgenärs fordran, för hvilken, ehuru ej bevakad, rösträtt är
medgifven, bestämma dels den form, hvari fråga om sådan borgenärs rätt
att i omröstning taga del skall vinna behörig pröfning, dels den verkan
i fråga om verkställandet af borgenärernes beslut, som skall tilläggas dylika
anmärkningar; och har derföre komitén i §:s sista del inrymt stadganden
i nämnda hänseenden.

6 §•

I förslaget har frihet från skyldighet att aflägga borgenärsed ansetts
kunna såsom regel medgifvas borgenärer, som för sin fordran hafva sådan
inteckning eller förmånsrätt, som förvärfvats enligt den särskilda lag om
inteckning i jernväg, hvilken detta förslag förutsätter. Då denna befrielse
således endast gäller med afseende å fordringar, för hvilka bevis finnas utfärdade,
i den ordning nyssnämnda författningsförslag föreskrifver, och för
bedömande af hvilkas giltighet man ej lärer behöfva taga sin tillflykt till
borgenärseden såsom bevisningsmedel, torde det icke böra möta någon betänklighet
att i fråga om dessa slag af fordringar såsom obehöflig! borttaga
det skydd emot obehöriga fordringsanspråk, som med borgenärseden
åsyftas; dock med det undantag att äfven med afseende å dessa fordringar
konkurslagens stadganden om fordrans beedigande bibehållas för det fall,
att qvittning af borgenären yrkas. Den föreslagna befrielsen från denna edgång
är enligt komiterades uppfattning af vigt, särskild! derföre att med
borgenärsedens nuvarande lydelse skyldigheten att aflägga den och att derigenom,
bland annat, försäkra att borgenär, innan ansökningen om afträdande
af gäldenärens egendom honom kunnig blef, varit innehafvare af
fordran, skulle lägga hinder i vägen för möjligheten att lika obehindradt
som eljest låta jern vägsobligationer, äfven efter bolagets konkurs, från man
till man öfverlåtas. Naturen af dylika kreditpapper fordrar deras fria
cirkulerande bland allmänheten, och enligt komiterades åsigt bör detta ej
utan nödtvång af lagstiftningen hindras eller försvåras. Det vore ju föga
lämpligt, om till exempel obligationer, som hade första prioriteten och
för hvilka jernvägsbolaget ordentligen verkstält ränte- och kapitalbetalningar,
icke skulle kunna vidare försäljas, derföre att bolagets oförmåga

att fullgöra andra dess förbindelser bragt detsamma i konkurs. Denna
olägenhet skulle endast uppkomma deraf att borgenärsedens ordalydelse
hindrar den, som efter konkursen blifvit egare af en obligation, att aflägga
denna ed, ehuru transaktionen i och för sig voi’e af den mest rättmätiga
beskaffenhet.

Angelägenheten deraf att ej genom fordran af borgenärsed försvåra
obligationernas fria cirkulerande äfven efter det konkurs inträdt
framträder så mycket tydligare, då man besinnar, att förvaltningen af kom
kursboet är afsedd att fortgå under en följd af år.

Att den sålunda af komiterade föreslagna befrielsen från borgenärsedens
afläggande icke kunnat utsträckas till andra jernvägsbolagets borgenärer
än innehafvare af de fordringar, för hvilka pant- eller förmånsrätt,
på sätt särskildt är stadgadt, blifvit beviljad, har sin grund deri, att de
skäl, hvilka kunna andragas för borgenärsedens bibehållande i konkurser
i allmänhet, äfven kunna anföras med afseende å ofri ge fordringse gare i
jernvägsaktiebolagets konkurs, vid hvilket förhållande, enligt komiterades
uppfattning, ifrågavarande ed, så länge den blifver i den allmänna konkurslagen
kvarstående, äfven bör i fråga om dessa fordringsegare i sistnämnda
slag af konkurser kunna få användas.

7 §•

Med det ändamål förevarande förslag åsyftar låter sig icke förena, att
i konkurs af jernvägsaktiebolag inteckningshafvare, på sätt i 13 och 47
§§ konkurslagen förbehålles, skulle hafva rätt att låta utmätningsvis försälja
den fasta egendom, hvari han förmånsrätt till betalning eger. Här
liar derföre blifvit infördt stadgande att den allmänna regeln om intecknåd
och utmätt fast egendoms försäljning, utan hinder af konkurs, ej eger
tillämpning å jernväg, som eges af jernvägsaktiebolag.

8 §•

Det kan antagas att, sedan genom särskild lagstiftning tillfälle blifvit
beredt borgenärer hos jernvägsaktiebolag att till säkerhet för sina fordringar
förvärfva panträtt eller förmånsrätt i bolagets egendom, de fleste
och störste fordringsegarne hos de jernvägsbolag, hvilkas ekonomiska ställning
är sådan, att denna förordning kommer att å dem tillämpas, blifva

berättigade att njuta förmånsrätt för sina fordringar. Deltagande i pröfning
af ackordsförslag tillkommer emellertid enligt 98 § konkurslagen endast
oprioriterade borgenärer, och verkan af ackordsaftal är konkursens nedläggande
och den afträdda egendomens återställande till gäldenären. Vid
sådant förhållande är nödigt att genom förbud mot ackords beviljande i jernvägsaktiebolagets
konkurs förekomma, det de oprioriterade fordringsegarne,
hvilka i förhållande till bolagets hela skuldmassa komma att utgöra en
mycket obetydlig bråkdel, skulle genom antagande af ackord kunna afbryta
den påbörjade förvaltningen af jernvägen för samtlig^ borgenärernes
räkning. Ett dylikt förbud synes desto hellre kunna gifvas, som i fråga
om jernvägsaktiebolagen förefinnes hvarken den förutsättning, som konkurslagen
för ackords beviljande antager vara för handen, nemligen att förmånsrättsegande
borgenärer fått full betalning eller med gäldenären om
betalningen träffat aftal, ej heller någon rätt för inteckningsegare att utan
hinder af konkursen i exekutiv väg påfordra pantens försäljning. Genom
stadgandet i 11 § om befogenhet för borgenärerne att under förvaltningstiden
besluta jernvägens försäljning till pris, som borgenärerne bestämma
och hvithet icke behöfver motsvara de fordringar, som skola med förmånsrätt
ur jernvägen utgå, synes ock behofvet af ackord i konkurser af förevarande
slag blifva mindre, då härigenom tillfälle beredes borgenärerne
att, der fråga uppstår om jernvägens öfverlåtande, antaga ett liqvidationsanbud,
som de kunna finna för sig förmånligt. Om alltså i fråga om
borgenärernes rätt och bästa det ej finnes nödigt att för jernvägsaktiebolag
bibehålla konkurslagens stadganden angående tvångsackord, synes äfven
från synpunkten af gäldenärens fördel sådant desto mindre nödigt, som
under den i förslaget stadgade förvaltningstiden bolaget har rådrum att
vare sig genom bolagets rekonstruktion eller genom den tillökning i trafikinkomst,
som förbättrade affärskonjunkturer kunna medföra, icke blott gälda
förfallen del af sina amorteringslån, utan äfven betala eller träffa öfverenskommelse
angående betalningen af sin sväfvande skuld, och såmedelst
enligt stadgandet i 20 § få konkursen nedlagd och återbekomma sin
egendom för fortsättning af sin verksamhet.

9-11 §§.

Ehuru ändamålet med förevarande särskilda bestämmelser angående
jernvägsaktiebolags konkurs, såsom redan af komitén flerstädes blifvit an -

märkt, är att bereda anstånd med jernvägens försäljning, är det likväl
påtagligt, att i de fall, der en omedelbar försäljning af jernvägen skulle
leda dertill att alla de fordringsegare, Indika för sina fordringar i jernvägen
hafva förmånsrätt, erhölle lull liqvid, eu dylik försäljning obetingadt
blifver att föredraga. Det har derföre och för att icke betaga de oprioriterade
borgenärerne tillfälle att få utrönt, huruvida tillgångarne möjligen
kunna förslå till gäldande jemväl af deras fordringar, synts komiterade
nödigt att i öfverensstämmelse med 51 § konkurslagen föreskrifva,
att jernvägen med den dertill hörande lösegendom, hvari förmånsrätt enligt
förslaget till inteckningslag eget’ rum, skall efter inställelsedagen å
offentlig auktion utbjudas till försäljning. Äfven om jernvägen icke är
intecknad, synes likväl ofvan antydda lösegendom böra säljas tillsammans
med sjelfva jernvägen, enär genom denna lösegendoms frånskiljande jernvägens
användande för sitt ändamål såsom allmän kommunikationsled skulle

omöjliggöras.

Af hvad ofvan blifvit anfördt följer, att vilkoret för jernvägens försäljning
vid den auktion, hvarom i 9 § förmäles, är att dervid för jernvägen
erhålles ett belopp, som fullt betäcker alla förmånsrättsegande
borgenärers fordringar, eller ock alla dylika borgenärer, hvilka ej skulle
för sina fordringar komma i åtnjutande af full liqvid, till försäljningen
lemna bifall. Vid detta förhållande och i analogi med stadgandena i 51
§ konkurslagen har man ansett, att auktionen bör kunna förrättas genom
sysslomännens försorg utan anlitande af exekutiv myndighet. Om, såsom
här ofvan vid 8 § är anmärkt, det får antagas att i de flesta fall för
den långt öfvervägande delen af fordringsegarne förmånsrätt kommer att
ega rum, lärer väl vid denna auktion å insolvent jernvägsbolags egendom
antagligt anbud högst sällan erhållas. I sådana fall blifver genom denna
auktion ådagalagdt, att, derest realisation af jernvägen med tillbehör genast
skulle ske, oprioriterade borgenärer ej kunde ur köpeskillingen derför
erhålla betalning för någon del af sina fordringar. Vid sådant förhållande
synes man vara berättigad att derefter i de prioriterade borgenärernes
hand lägga beslutande rätten så väl med afseende å administrationens
fortsättande utöfver den först stadgade tiden som ock i fråga om
möjlig försäljning af jernvägen under administrationstiden;" i följd hvaraf
förslagets följande §§ utesluta de oprioriterade fordringsegarne från rätt
till talan rörande dessa ämnen.

På de skäl, som förut blifvit anförda i fråga om den i förslaget antagna
grundsats, att jernvägen, der för densamma ej kan erhållas ett pris,

som betäcker de prioriterade fordringarna, bör under viss längre tid förkonkursboets
räkning förvaltas, är här stadgadt, att sedan vid det i näst
föregående § föreskrifna auktionsförsök det visat sig att för jern vägen med
tillbehör sådant pris ej kan erhållas, förvaltning, som nyss är nämnd,
skall, derest trafikinkomsterna förslå till utgifterna för trafikens underhållande,
utan föregående borgenärsbeslut inträda, Förvaltningstiden har
blifvit bestämd till fem år.

Denna tidsbestämmelse — hvilken liksom alla bestämmelser af dylikt
slag torde kunna sättas kortare eller längre, allt efter som man vill
låta den ena eller andra synpunkten vid dess bestämmande vara den öfvervägande
— har af komiterade blifvit vald med hänsyn dertill, att den
å ena sidan bör vara så pass lång, att möjlighet att uppnå det med förvaltningen
afsedda ändamål förefinnes, och å den andra att borgenärerne
ej må allt för länge uppehållas i sin rätt att genom realisation af massans
tillgångar få sina fordringar betäckta till så stor del, som tillgångarne
kunna medgifva.

Har under den sålunda faststälda tiden förvaltningen ej ledt till det
afsedda resultatet, nemligen betalning af jernvägsbolagets förfallna skulder,
bör på nyss anförda skäl bolagets egendom realiseras och tillgångarne utdelas,
der ej borgenärerne kunna finna för sig förmånligt att ytterligare
fortsätta förvaltningen.

Såsom redan nämndt, är åt de prioriterade borgenärerne öfverlemnadt
att härom fatta beslut, och med afseende å borgenärernes ofvan antydda,
välgrundade anspråk att ej allt för länge varda i sin rätt uppehållne har
här blifvit stadgadt, att för beslut om förvaltningens fortsättning erfordras
enahanda röstöfvervigt som den, hvilken konkurslagen för antagande af
ackordsförslag fordrar.

Att stadga, det ett ytterligare försälj ningsförsök i den ordning 9 §
bestämmer skulle ega rum, innan beslut om förvaltningens fortsättande
finge fattas, har ej ansetts behöfligt, enär det kan antagas att, om jernvägens
ställning är så god, att anbud derå, uppgående till eller närmande
sig beloppet af de prioriterade fordringarna, skäligen kan förväntas, borgenärerne
ej lära underlåta att begagna den utväg, som enligt 11 § när som
helst står dem‘ öppen att besluta boets realiserande.

Derest under förvaltningstiden utsigt uppkommer, att jernvägen kan
försäljas till ett pris, hvarmed ett öfvervägande antal af borgenärerne
finna sig belåtne, synes tillräckligt skäl ej förefinnas att, sådant oaktadt,
låta jernvägens administration för konkursboets räkning fortgå, hvadan de

förmånsrättsegande borgenärerne torde böra vara oförhindrade att om jernvägens
försäljning under förvaltningstiden fatta beslut. För ett sådant beslut.
hvarigenom den i lag stadgade förvaltningen afbrytes, bör dock, efter
komiterades åsigt, fordras en sådan till enhällighet gränsande majoritet
bland borgenärerne, som i konkurslagen för antagande af tvångsackord
är föreskrifven.

12 §.

Der trafikinkomsterna äro otillräckliga för trafikens underhållande,
kan förvaltning af jernvägen för borgenärernes räkning icke ifrågakomma
i annaj fall, än att nödiga medel genom lån eller förskott anskaffas. Den
enligt 4 § gode männen, sysslomannen eller enskild borgenär tillagda rätt
att för trafikens underhållande skuldsätta konkursboet kan likväl icke få
sträcka sig till obegränsad eller ens någon längre tid efter inställelsedagen,
-enär i sådant fall, såsom förut är antydt, kunde komma att inträffa, att
borgenärernes rätt blefve helt och hållet uppoffrad, i det att hvad vid
jernvägens försäljning framdeles komme att inflyta åtginge till liqviderandet
af skulderna för trafiken. På sådan grund är här föreskrifvet, att för
nämnda fall sysslomännen skola sammankalla borgenärerne att besluta,
huruvida förvaltningen af jernvägen skall fortgå eller icke och endast i
det fall att den qvalificerade pluralitet af förmånsrättsegande borgenärer,
som i 10 § är bestämd, beslutar det förra alternativet, får konkursboets
fortsatta skuldsättning för trafikens underhållande ega rum.

Blifver ej i enlighet, med här gifna föreskrifter administration af
jernvägen för konkursboets räkning beslutad, återstår endast att sälja jernvägen
i den ordning, som är öfverensstämmande med konkurslagens bestämmelser
om försäljning af intecknad fast egendom.

18 §.

På det möjlighet må konkursförvaltningen beredas att, der jernvägens
trafik inkomster icke förslå till trafikutgifterna, underhålla rörelsen å banan
dels under tiden intill dess jernvägen enligt 10 § kan varda såld eller,
om försäljning ej sker, tills det i 12 § föreskrifna borgenärssammanträde
egt rum, dels ock efter nämnde tid, om borgenärerne med föreskrifven
majoritet besluta att, med antagande af gjordt anbud om förskott, låta,

förvaltning för konkursboets räkning fortgå, är här stadgadt, att medel,,
som äro för trafiken anskaffade eller förskjutna, jemte ränta derå skola ur
konkursboet utgå såsom annan förvaltningskostnad, det vill säga framför
hvarje fordran hos det i konkurs försatta bolaget, ett stadgande, som för
möjligheten att erhålla sådana lån eller förskott synes vara oundgängligen
nödigt.

Att detta stadgande påkallas af statens intresse i den allmänna trafikens
tillgodoseende och ej bör kunna anses förnärma den enskilde fördringsegarens
rätt i följd af de begränsningar i detta afseende, förslaget,
nnehåller, torde framgå af hvad komiterade i det föregående anfört,

14 §.

Då sysslomännen i vanliga konkurser hafva till hufvudsakligt åliggande
att så skyndsamt som möjligt realisera och utdela massans tillgångar,
i följd hvaraf denna förvaltning efter regeln bör under hela tiden af
samma personer ombesörjas, hafva deremot sysslomännen i jernvägsaktiebolags
konkurs, der förvaltning kommer till stånd, till uppgift att under
flera år för borgenärernes räkning fortsätta det i konkurs försatta bolagets,
rörelse. Med afseende härå synes en närmare anslutning till formerna
för förvaltningen af bolag lämpligen kunna ega ruin; hvarför här stadgas,
att borgenärerne ega att bestämma den tid, under hvilken sysslomännen
skola innehafva sitt uppdrag, hvarjemte konkurslagens föreskrift i 44 §
angående rätt för borgenärerne att utse personer, för hvilka sysslomännen
ega visa redo och räkning, är förändrad till ett ovilkorlig! stadgande om
val af revisorer för granskning af hvarje års förvaltning.

Den af revisorerne afgifna berättelse torde ock i likhet med hvad i
bolag gemenligen eger rum böra årligen föreläggas borgenärerne, som ega
meddela sysslomännen décharge för förvaltningen eller i motsatt fall instämma
klander deremot inom samma tid, som för klander å sysslomans,
redovisning i 124 § konkurslagen stadgas.

15 och 16 §§.

En nödvändig förutsättning för ofvan i 10 § föreslagna bestämmelser,
hvarigenom enligt regeln realisation af konkursboets tillgångar kommen

att under flere år blifva uppskjuten ocli trafiken å jernvägen under tiden
drifvas för konkursboets räkning, är utan tvifvel, att behållen afkastning
å jernvägen icke år efter annat hopsamlas i afbidan på förvaltningens afslutande,
utan årligen utdelas under förvaltningstiden.

Särskilda regler måste derföre uppställas med afseende å den årliga
afkastningens fördelning emellan borgenärerne, och komiterade hafva ansett,
att man utan att träda någons rätt för nära skulle kunna ordna
denna fördelning på sådant sätt att, med iakttagande i öfrigt af i lagstadgad
förmånsrätt, dels ränta utgår framför kapital och dels hvad beträffar
gäldande af kapital att liqviden till borgenärerne, så långt ske kan,
eger rum hufvudsakligen i samma ordning, som skulle hafva iakttagits,
derest konkurs ej inträffat.

Den första liufvudregeln vid denna fördelning, nemligen att ränta
skall utgå före kapital, som enligt stadgandena i 17 kapitlet handelsbalken
eger lika förmånsrätt, synes otvunget kunna härledas från den form, som
i förslaget gifvits de åtgärder, hvarigenom det insolventa jernvägsaktiebolaget
skall så vidt som möjligt för sig göra rätt. Låter man nemligen
förvaltningen af föremålen för panträtten efter konkursen fortgå under
någon längre tid, synes det icke vara oberättigadt att låta den afkastning,
hvilken under sådana förhållanden icke kan anses blott såsom ett tillfälligt
accessorium till föremålen för panträtten, utan är resultatet af eu
å jernvägen fortfarande drifven industriel rörelse, användas att bland
fordringar med lika förmånsrätt i främsta rummet gälda dem, till hvilkas
liqviderande samma afkastning skulle, om konkurs ej mellankommit, ovilkorligen
hafva påräknats. Klart är ock, att jernvägens afkastning städse
beräknats för liqviden af räntorna å jern vägsskulder na, under det att kapitalet
är hänvisadt till jernvägen med rörlig materiel och inventarier såsom
det objekt, som för detsamma skall utgöra säkerhet.

Men äfven från en annan sida sedt synes användandet af nämnda
regel vid utdelningen vara öfverensstämmande med rättvisans kraf. Den
fordringsegare, hvilken i följd af lagens stadgande tills vidare icke tillåtes
att vidtaga någon åtgärd för att genom den pantsatta egendomens försäljning
komma i besittning af sitt till betalning förfallna kapital, torde med
skäl kunna fordra, att han, såvidt ske kan, under tiden åtminstone erhåller
ränta å kapitalet samt att den afkastning egendomen lemnar, —
hvilken afkastning möjliggöres derigenom, att honom är ålagdt att uppskjuta
med realiserandet af föremålet för hans panträtt —, såvidt den ej

erfordras till förnöjande af borgenärer, hvilka ega bättre rätt, blifver till
liqviderande af denna ränta använd.

Då förenämnda regel sålunda icke torde kunna anses stå i strid med
hvad rättvisan krafvel'', hafva komiterade ansett den så mycket hellre böra
användas, som derigenom särskilt i fråga om obligationslånen möjliggöres
det enda förfaringssätt som är fullt öfverensstämmande med beskaffenheten
af dessa lån. Skola nemligen jernvägsobligationerna under förvaltningstiden
kunna bibehålla något bestämdt värde, måste ränteliqviderna
vara att påräkna om ej å förfallodagen så åtminstone tid efter
annan, i den mån behållen afkastning lemnar tillgång till inlösen af en
förfallen räntekupong; och detta torde i de flesta fall allenast derigenom
blifva möjligt, att man låter förfallna räntor å obligationslånet utgå förr
än utdelning eller amortering å kapitalet får ifrågakomma.

Tillämpningen af de principer, för hvilka sålunda blifvit redogjordt,
synes ock konseqvent böra leda jemväl till de föreslagna bestämmelserna
för regleringen af förhållandet emellan å olika tider förfallna räntor,
hvilka ega lika förmånsrätt, nemligen: att af förfallna räntor, hvilka ega
lika förmånsrätt, de som under tidigare år till betalning förfallit skola
utgå framför dem som under senare år äro förfallna, samt att, der ränta
å en och samma fordran är förskrifven att utgå mer än en gång om
året, det belopp som under året tidigare förfallit skall utgå framför det
senare förfallna.

Såsom den andra hufvudregeln med afseende å fördelningen af jernvägens
behållna afkastning angifves, att för fordran, hvilken skall genom
amortering under viss tid återbetalas, utdelning å kapitalet ej må utgå
till högre belopp, än som erfordras för att amorteringen må kunna på
det för densamma bestämda sätt fullgöras.

I det föregående är nämndt, att stadgandet i konkurslagen derom
att i följd af konkurs samtliga fordringar skola anses förfallna icke torde
kunna anses såsom en under alla förhållanden giltig rättsregel, utan bör
i fråga om obligationslån eller andra dylika lån, som skola genom amortering
under viss tid återgäldas, modifieras för det fall, att jernvägsaktiebolags
konkurs leder icke till en skyndsam försäljning af boets tillgångar,
utan till en under längre tid fortgående förvaltning. Redan häraf torde
låta sig försvaras att, i fråga om kapitalbeloppen af dylika lån, inskränka
rätten till utdelning till hvad som erfordras för liqviderandet af
den del af kapitalet, som enligt de vid skuldens tillkomst öfverenskomna
grunder till betalning förfallit. Om man dessutom besinnar, att för den

vante- och kapitalafbetalning, hvarom här är fråga, användes endast afkastningen
af jernvägen, i den män sådan, efter det underhållskostnaden
för jernvägen utgått, finnes i behåll, och att vidare alla borgenärers intresse
manar dem tillse, att jernvägen med dess tillbehör fortfarande underhålles
i godt skick, kan den säkerhet, hvilken pant- eller förmånsrätten i
jernvägen erbjuder åt de borgenärer, hvilka ej komma i åtnjutande af
enahanda kapitalafbetalning, som tillfaller andra borgenärer, hvilka för
sina fordringar hafva lika förmånsrätt, ej anses i något afseende genom
den kapitalafbetalning som skett blifva minskad. Tvärtom, i samma mån
konkursboet är i stånd att i öfverensstämmelse med lånekontraktet fullgöra
ränte- och kapitalafbetalningar på ett obligationslån, komma säkerligen
samtliga till detta lån hörande obligationer att i marknaden erhålla
ett deremot svarande ökadt värde, hvaraf hvarje obligationsinnehafvare
vid afyttring af sina obligationer hemtar fördel. Att åter låta kapitalafbetalning
å obligationslån utan afseende å den för lånet gällande ainorteringsplanen
ske i samma proportiontill alla, som ega lika förmånsrätt,
skulle, då derigenom i allmänhet vid hvarje utdelning endast ett ytterst
ringa belopp kunde komma att falla på hvarje obligation samt uppbärandet
af detta belopp måste blifva förenadt med synnerligt besvär,
äfven ur affärssynpunkt vara mindre klokt.

Genom användning af ifrågavarande regel möjliggöres visserligen, att,
der af kastningen dertill lemnar tillgång, efter verkstäld ränte- och förfallen
kapitalafbetalning å första prioriteten, utdelning kan tillgodokomma
prioriterade med sämre rätt, ja till och med oprioriterade borgenärer, men
detta är just hvad med förvaltningen af jernvägen åsyftats, och, såsom
komiterade ofvan sökt visa, någon rättskrankning blir ej derigenom tillskyndad
de bättre prioriterade, då utdelningen verkstälts icke af konkursboets
kapitaltillgångar utan af de medel, som utgöra afkastningen af den
rörelse, som för konkursboets räkning å jernvägen bedrifves. Tillvägaginge
man annorlunda, skulle tvärtom ett obligationslån med bästa prioritet
beredas en oberättigad förmån på de öfrige fordringsegarnes bekostnad,
då återbetalningen af lånet kunde komma att ske vida hastigare än
hvartill öfverenskominelsen vid obligationernas utlemnande berättigade,
och intill dess återbetalningen vore till fullo verkstäld, skulle alla öfriga
borgenärer vara i saknad af all utdelning, äfven om vissa af dem, derest
jernvägen genast blifvit såld, skulle hafva erhållit full liqvid för sina fordringar.
Om, för att taga ett annat exempel, ett jernvägsbolaget lemnadt
statslån hade första prioriteten och bolaget möjligen aldrig brustit i sina

skyldigheters fullgörande med afseende å gäldande af ränta och amortering
å lånet, synes något giltigt skäl näppeligen finnas hvarföre, när efter bolagets
konkurs jernvägen förvaltas för konkursboets räkning under en följd
af år, man skulle använda afkastningen af rörelsen till påskyndande af
detta låns amortering och förhindra alla andra borgenärer att, så länge
någon del af detta lån vore ogulden, erhålla utdelning för förfallen vare
sig ränta eller kapital. Att, när sjelfva den egendom, hvari pant- eller
förmånsrätt åtnjutes, eller jernvägen med dess tillbehör blifver realiserad,
den häst prioriterade framför alla andra får göra sig betäckt för sin fordran
utan afseende å förfallotid är sjelfkärt, men enahanda princip är
icke tillämplig, då fråga är att i öfverensstämmelse med föreskrifterna i
detta förslag för konkursboets räkning fortsätta bolagets verksamhet och
disponera den för hvarje år behållna afkastningen.

Komitén motser visserligen den anmärkningen, att, om ett amorteringslån
och en annan till hela sitt belopp förfallen skuld hafva lika förmånsrätt,
den senare skulden skulle kunna blifva till fullo återbetald vida
tidigare än obligationslånet, men härigenom uppkommer icke någon oegentlighet,
då man tager i betraktande å ena sidan de ursprungliga olika aftalen
rörande återbetalningstiderna och å andra sidan att den egendom,
som utgör säkerhet för amorteringslånet, hibehålles vid oförminskadt värde.
Har jernvägen lemnat sådan afkastning, att dermed kunnat infrias hela
den med amorteringslånet konkurrerande skuld, synes det ej vara någon
fara att icke amorteringslånets säkerhet är höjd öfver allt tvifvel.

17 §•

Af de regler, som i 1G § äro gifna, angående utdelning för förfallen
kapitalfordran å amorteringslån, följer att, der sådant lån skall återgäldas
genom inlösen af utlottade obligationer, utlottning af det obligationsbelopp,
som hvarje gång skall enligt amorteringsplan infrias, bör under förvaltningstiden
genom sysslomännens försorg verkställas i den ordning och
å den tid, som för hvarje lån är stadgadt.

Skall åter obligationslån amorteras på det sätt att obligationer för
visst belopp å bestämda tider utan föregången lottning uppköpas, är nödigt,
att sysslomannen vinna tillförlitlig kännedom om det lägsta pris,
hvarför obligationer kunna erhållas, hvarföre här meddelas föreskrift om
infordrande genom kungörelse i allmänna tidningarna af anbud å det obli -

gationsbelopp, som skall inköpas. På samma gång stadgandet således afser
jemväl att genom framkallande af täflan mellan obligationsinnehafvarne
bereda konkursförvaltningen möjlighet att för lägsta möjliga pris
kunna inköpa de obligationer, som erfordras, innebär det äfven en garanti
deremot att sysslomännen vid inköp af obligationer företrädesvis skulle
vända sig till vissa bland obligationsinnehafvarne.

18 §.

I fråga om granskning af de utdelningsförslag, som under förvaltningstiden
upprättas, klander deremot och pröfning af sådant klander, har
komitén icke funnit anledning till någon afvikelse från konkurslagens
stadganden om utdelningsförslag i allmänhet. Beträffande verkställandet
af utdelning enligt upprättadt förslag, är ock endast den modifikation i
konkurslagens föreskrifter föreslagen, att det lemnas sysslomännen öppet
att medgifva borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt, lyftning utan
borgen, der klander, som blifvit väckt mot utdelningsförslaget, ej inverkar
på sådan borgenärs rätt.

19 §.

Enär, såsom i det föregående är anmärkt, önskligt är att jernvägsaktiebolags
obligationer, oaktadt bolagets konkurs, fortfarande löpa i allmänna
rörelsen, men obligationernas värde otvifvelaktigt kommer att röna
en mindre inverkan af den inträffade konkursen, om räntan å dem utfaller
å bestämda förfallodagar, än om med ränteliqviden måste uppskjutas tills
utdelningsförslag för det förflutna året blifvit upprättadt, är här frihet
leinnad sysslomännen att innan utdelningsförslag är upprättadt på eget
ansvar gälda ränta, som med förmånsrätt skall utgå, der de finna uppenbart,
att behållna inkomsten af jernvägen för året ändock förslår till liqviderande
jemväl af de fordringar, som enligt de i 16 § stadgade grunder
skola utgå med lika eller bättre rätt; hvilket stadgande, åtminstone i fråga
om de fordringar, hvilka med bättre rätt skola ur jernvägen utgå, ej sällan
torde kunna komma till användning.

20 §.

I det föregående äro angifna grunderna, hvarför allmänna konkurslagens.
bestämmelse derom, att genom konkurs gäldenärens samtliga skulder
anses förfallna, icke bör ega tillämpning å amorteringslån. För konkursens
nedläggande torde följaktligen vara tillräckligt, att jernvägsbolaget
visar, att den sväfvande skulden blifvit betald eller öfverenskommelse om
betalningen deraf träffad samt att å amorteringslånen ränta jemte hvad
enligt amorteringsplanen är förfallet blifvit guldet.

21 §.

Med afseende å den långa tid, jernvägsaktiebolags konkurs kan komma
att fortfara, har funnits nödigt att här meddela från konkurslagens stadganden
afvikande föreskrifter angående bestämmandet af arfvode till Rättens
ombudsman och sysslomännen och i sammanhang dermed om ersättning
till revisorerne; hvaremot i afseende på ersättning till gode män
och till den person, som enligt 1 § förordnas att vid konkursens början
öfvertaga förvaltningen af jernvägen, särskild föreskrift ej funnits vara
erforderlig.