A r m é fö r valtningens (Statens offentliga utredningar 1880:2)

A r m é fö r valtningens

underdåniga utlåtande

öfver

Komiterades betänkande och förslag

angående

Lönereglering m. m.

för

Arméförvaltningen,

afgifvet den 7 November 1878.

Stockholm,

trj^ckt hos K. L. Beckman
1878.

Stormäktigste, Allemådigste Konung!

Sedan den för afgifvande af utlåtande och förslag rörande reglering
af de förvaltande Embefsverkens och Myndigheternas löneförhållanden
i Nåder tillsatta komité till Eders Kongl. Maj:t iugifvit underdånigt betänkande
och förslag till lönereglering in. in. för Arméförvaltningen,

bär Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss anbefallt Förvaltningen att
till Eders Kongl. Magt inkomma med underdånigt utlåtande i ämnet.

Då Förvaltningen nu går att den sålunda erhållna nådiga befallningen
fullgöra, tillåter sig Förvaltningen i underdånighet erinra derom,
att Förvaltningens nuvarande organisation, grundad på Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse af den 30 November 1863, blifvit genom nådig
instruktion af den 26 September 1865 slutligen fastställd. Uti nyssberörda
skrifvelse uttala Rikets Ständer sin åsigt, att det dåvarande
Krigskollegium borde ombildas till eu Arméförvaltning, så ordnad »att
inom . densamma bildas tre särskilda afdelningar, hvardera ställd under
en Militärchef, och att åt dessa Chefer uppdrages att, hvar inom sin
afdelning, med nödigt biträde, på eget ansvar handlägga och afgöra
alla sådana mål, som i något hänseende fordra militäriskt tekniska insigter,
men att alla öfriga mål och ärenden öfverlemnas till eu särskild
af militärcheferne oberoende afdelning, som utgöres af endast civila
medlemmar och med collegialt arbetssätt, åt hvilken afdelning tillika
uppdrages den omedelbara disposition af Arméförvaltningens kassa och
kontrollen deröfver, jemte den bokföring, som afser att redovisa för
embetsverkets hela förvaltning», hvarjemte Rikets Ständer anhöllo, att
Eders Kongl. Maj:t ville från Arméförvaltningen skilja såväl vården och
inseendet öfver arméens boställen som förvaltningen af de landtförsvaret
tillhörande fonder. Häruti uttalas således samma grundtanke, som utgör
sjelfva basen för det s. k. byråsystemet, i den mån detta system
låter sig tillämpas på svenska förhållanden och förenas med vår statsförfattning,
eller att ärendena böra efter sin inre natur fördelas emellan
skilj da embetsmyndigheter, som ega att handlägga dem, utan att störas
genom deltagande i främmande, andra myndigheter anförtrodda ärendens
behandling.

På det de särskilda afdelningarna, — genom den nådiga instruktionen
benämnda Departement, — och i första hand deras chefer måtte blifva i
stånd att hvar för sig verkligen ansvara för handläggningen och afgörande!
af de dem anförtrodda ärenden, bestämdes »att hvarje Departement
skall, utom Chefen, ega två ledamöter och sin egen underlydande
tjenstemannapersonal, på sätt instruktion och aflöningsstat närmare utvisa».
(Kongl. Maj:ts proposition till 1865 års riksdag). Hvarje Departement
skulle sålunda ej allenast erhålla sitt särskilda diarium öfver
inkommande ärenden, utan äfven bibehålla egen bokföring öfver de till
Departementets disposition ställda medel samt genom sin egen revisions -

personal verkställa granskning af underlydande myndigheters och tjensteman
s redogörelser för af departementet utgifna medel eller persedlar.
Genom sistnämnda anordning sattes departementena ock lättast i stånd
att öfvervaka gifna föreskrifters noggranna iakttagande. Advokatfiskal-,
Krigskassors- och Bokslutskontoren, ställda under Civila Departementets
närmaste inseende, blefvo visserligen genom sin verksamhet för samtliga
departementena gemensamma; men sjelfva arten af nämnda kontors
åligganden innebär dock fullständig garanti mot hvarje störande
inverkan, vare sig å de särskilda departementenas göromål eller å hvarje
departements sjelfständighet i förhållande till de öfriga. Departementena
blefvo således, på sätt med organisationen ock afsåga, i sjelfva
verket fristående och i afseende å ärendenas behandling, så väl genom
dessas principenliga fördelning, som genom de medel departementena
erhöllo till sitt förfogande för arbetenas utförande, hufvudsakligen af
hvarandra oberoende. Erfarenheten under de 13 år, som förflutit sedan
denna organisation infördes, har ock bekräftat dess ändamålsenlighet;
och uti de fyra jemte hvarandra ställda departementena har arbetet
kunnat bedrifvas lätt och utan störande kollisioner departementena
emellan.

Uti embetsskrifvelse af den 11 sistlidne December till samtlige
departementscheferne uti Arméförvaltningen yttrar ock Statsrådet och
Chefen för Landtförsvarsdepartementet att genom den nuvarande Arméförvaltningen
åt den centrala krigsförvaltningen gifvits »en ordning, som
i allt väsendtligt är bygd på samma grunder, på hvilka det nu pågående
ordnandet af de förvaltande verken i allmänhet hvilar», samt att
äfven »en blifvande ny härordning icke lärer kunna å detta embetsverks
sammansättning och personalförhållande utöfva en så väsendtlig inverkan,
att i denna omständighet vidare bör finnas något hinder för eu
reglering af Arméförvaltningens embets- och tjenstemäns aflöningsförmåner».
Det torde således ej vara oberättigadt att antaga det Arméförvaltningen
med sin nu varande organisation i allt väsendtligt uppfyller
äfven det första vilkor, som af båda statsmakterna uppställdes
vid frågan om det förra Krigskollegii ombildning, att nemligen i öfverensstämmelse
med de grunder, hvarpå den s. k. departementalstyrelsen
livilar, bereda möjligheten af ett närmare samband med Statsdepartementen.

Löneregleringskomitén har emellertid ansett sig böra föreslå flera
väsendtliga förändringar uti Arméförvaltningens organisation och arbets -

sätt. Om komitén dervid först redogjort för de brister, den trott sig
hafva funnit uti nu gällande ordning och hvilka behöft afhjelpas, så
hade det ock varit lättare för Arméförvaltningen att finna de genomgående
grunder, hvarpå komitén velat stödja sina ändringsförslag. Så
har dock icke skett, och om komitén än, såsom det vill synas, egentligen
haft för afsigt att i så vidsträckt mån som möjligt tillämpa det
s. k. byråsystemet, så har den likväl härvid alldeles förbisett detta systems
grundtanke, eller ärendenas fördelning efter deras egna inre beskaffenhet.
Sålunda har komitén vid det vigtigaste af sina ändringsförslag,
nemligen det om Civila Departementets indragning, ifrågasatt att
nämnda departements nuvarande göromål skulle emellan de öfriga departementen
fördelas, eller, derest en sådan fördelning ej ansåges
lämplig, helt och hållet till ett af dem, Intendentsdepartementet, öfverflyttas.
I förra fallet, hvithet af komitén förordas såsom enligt dess
åsigt ändamålsenligast, skulle Artilleridepartementet öfvertaga alla aflönings
m. fl. ärenden rörande Artilleriregementena, Fortifikationsclepartementet
samma slags ärenden, då de anginge Fortifikationstrupperna,
och Intendentsdepartementet dessa samma ärenden, då de rörde de öfriga
vapnen. Det är dock i ögonen fallande att ifrågavarande ärenden
äro alldeles likartade, de må angå det ena eller andra vapenslaget.

Genom bortflyttning från departementena af räkenskapsföringen
öfver deras egen medelsförvaltning och hela revisionsarbetets förläggning
utanför departementena, skulle, oberäknadt andra olägenheter,
som här nedan komma att utförligare framhållas, departementena till
väsendtlig del beröfvas sin nuvarande sjelfständighet, och vid det för
det dagliga arbetet nödiga rådfrågandet af räkenskaps- och redogörelsehandlingar
skulle otvifvelaktigt uppstå svårigheter, hvilka komme att
störande inverka på arbetets jemna gång; — en olägenhet, som nu icke
förefinnes.

Om sålunda Arméförvaltningen ur principiela synpunkter finner sig
ej kunna tillstyrka flertalet af de väckta förslagen, återstår att, vid det
närmare skärskådandet af hvart och ett bland dem, tillse, huruvida de,
det oaktadt, kunna antagas medföra sådana praktiska fördelar, som böra
leda till deras godkännande. I sådant afseende får Förvaltningen, med
åberopande i allmänhet af hvad komitens Ordförande, Generalkrigskommissarien
Varenius, uti sin mot vissa delar af komiténs betänkande
afgift)a reservation yttrat, i underdånighet anföra:

a) beträffande furslaget om Civila Departementets indragning.

Efter förutgången redogörelse för de sätt, hvarpå Arméns centrala
förvaltningsverk under förflutna tider varit ordnadt, samt för de olika
organisationsförslag, som föregingo embetsverkets senaste ombildning,
bär komitén i sitt betänkande först framlagt eu öfversigt af de, enligt
gällande instruktion, Arméförvaltningen i allmänhet samt hvart och ett
af dess särskilda departement åliggande göromål, och derefter öfvergått
till eu på diarier och concepter in. fl. handlingar grundad utredning,
rörande inkomna ärenden och utgångna expeditioner under år
1877. Vid denna sistnämnde utredning fäster komitén en särskild vigt,
och det är på grund deraf och på afskiljande från Civila Departementet
af fondförvaltnings- och indelta arméns boställsarrendeärenden, som
komitén grundar sitt förslag om Civila Departementets indragning.

Af Rikets Ständers här ofvan citerade skrifvelse af den 30 November
1863 framgår, på sätt ock af reservanten inom komitén blifvit
anmärkt, att Arméförvaltningens fördelning uti fyra Departement,
hvilken fördelning Rikets Ständer gjorde till vilkor för sitt bifall till
den nya organisationen, alldeles icke skedde på grund deraf, att 1 ondförvaltningen
och vården af indelta arméns boställen då tillhörde det
centrala förvaltningsverket, utan endast afsåg eu ändamålsenlig fördelning
af öfriga, Arméförvaltningen tillhörande ärenden. Rikets Ständer
hafva ock derföre i samma skrifvelse anhållit om afskiljande från embetsverket
af just nämnde båda grupper af ärenden.

Enligt hvad af komiténs eget betänkande synes och af Arméförvaltningens
instruktion kan närmare inhemtas, äro arméns administrativa
angelägenheter för de olika områden, som tillhöra Artilleriväsendet,
Fortifikationsväsendet och Indenturväsendet, fördelade mellan de
tre särskilda Departementen inom Arméförvaltningen, som efter dessa
olika föremål hafva sina benämningar. Det fjerde, eller Civila Departementet,
har deremot befattning med frågor af oblandad civil natur,
nemligen de som röra aflöningen, manskapets pensionering, indelningsverket
i allmänhet samt Arméförvaltningens gemensamma penningev.ård
och hufvudbokslut in. in. Det finnes således en efter ärendenas inre
art uppdragen, af Rikets Ständer erkänd, men af komitén ej beaktad,
bestämd gräns mellan de särskilda Departementens verksamhetsområde,
hvilken gräns icke utan störande ingrepp på organisationens grund och
arbetets naturliga gång kan rubbas eller öfverskridas.

Komitén har, på sätt ock af reservanten mot komiténs förslag med
rätta framhållits, vid sina statistiska beräkningar öfver de ärenden, som
redan frångått Arméförvaltningen, eller äro afsedda att framdeles derifrån
afskiljas, allt för högt uppskattat vigten och omfattningen af dessa
eller fondförvaltnings- och boställsärendena, hvaremot komitén fästat alltför
ringa vigt vid de ärenden, som fortfarande skola Civila Departementet
tillhöra. Det är nemligen utom allt tvifvel, att efter fondförvaltningsoch
boställsärendenas frånskiljande den ojemförligt drygaste delen af
Departementets arbete qvarstår. Att emellertid, genom nyssberörda
frånskiljande af vissa ärenden, en om ock ringa minskning i arbete
blifver Civila Departementet beredd, är såväl af reservanten, som af Arméförvaltningens
departementschefer medgifvet. Men då komitén deraf
tager sig anledning att föreslå departementets indragning, i stället för
indragning af de tjenstebefattningar inom departementet, som möjligen
kunna undvaras, bär komitén gjort sig skyldig till en förvexling af
sakförhållanden, som, om förslaget kommer att leda till verkställighet,
ej kan undgå att medföra högst menliga följder. En sådan indragning
af tjenstår, som nu blifvit antydd, har ock, vida utöfver göromålens
minskning, dels redan skett genom upphörande å Civila Departementet
af eu kamererare- och eu ledamotsbeställning, dels äfven blifvit föreslagen
beträffande en till annat departement hörande ledamotsplats,
hvars innehafvare nu tillika är föredragningsskyldig på Civila Departementet.
Utom det att komitén i sitt indragningsförslag alltså förvexlat
departementet med tjensterna, innefattar komiténs i samband härmed
alternativt ifrågaställda åtgärd att kasta Civila Departementets alla göromål
på Litendentsdepartementet, som redan förut är tungt belastadt,
ett både grundsatsstridigt och vågsamt försök till göromålens hopande
på detta departement, ■— och sådant under en tid, då ärendena ytterligare
äro i ständig tillväxt. Att Intendentsdepartementet härvid skulle få en
i viss mån ökad personal innebär endast ett ofullständigt sätt för åtgärdens
möjliggörande, helst då i betraktande tages de nya ärendenas
i allmänhet helt olikartade beskaffenhet med dem, som nu tillhöra Intendentsdepartementet;
och må i förbigående exempelvis påpekas det
otänkbara i förslaget att upprätthålla departementets kansligöromål
med endast två ordinarie tjenstemän, en sekreterare och eu notarie.
Visserligen har komitén, på sätt redan förut anmärkts, sökt förringa
vigten af de för Intendentsdepartementet sålunda afsedda nya göromål,
på samma gång komitén i särdeles hög grad framhållit betydelsen

och omfattningen af de ärenden, hvilka redan äro eller snart blifva
från Civila Departementet afskiljda, nemligen ärendena rörande fondförvaltningen
och boställsvården; men då komitén i sådant afseende »för
vinnande af en på fullt faktiska förhållanden» grundad visshet, huruvida,
sedan från Civila Departementet afskilts fondförvaltnings- och boställsärendena,
beskaffenheten af departementets återstående åligganden
må erfordra ett särskild! departement med chef, likstälcl med de öfriga
departementscheferne, — låtit, med ledning af Civila Departementets diarier,
protokoller, concepter m. fl. handlingar för år 1877, uppgöra en
utredning, deraf skulle framgå, att, af de under sagde år till Civila Departementet
inkomna 4,579 mål, 1,204 varit af beskaffenhet att böra
hänföras till sådana ärenden, som framdeles skulle komma att frånskiljas
departementet, samt att, af öfriga 3,375 ärenden, 1,066 icke
föranledt annan departementets åtgärd, än föreskrift om qvittensers
utfärdande å inlevererade medel eller handlingars aflemnande för granskning
eller upplysning, så bör häremot erinras, att, ehuru komitén jemväl
uppgifvit (pag. 46) att de sistnämnda 1,066 målen skulle komma
att föranleda ytterligare åtgärd från styrelsens sida i de fall, då Revisionen
anmält anmärkning mot granskade redogörelser, — fall, som
dock ganska ofta förekomma — komitén icke desto mindre från totalsumman
af målen för år 1877, eller 4,579, afdragit, förutom de 1,204
målen, som skulle komma att frångå departementet, äfven alla de omförmälda
1,066 målen, hvarefter komitén förklarat endast de återstående
2,309 målen hafva påkallat någon egentlig åtgärd af Civila Departementet.
En utredning, i sådan ordning tillkommen, kan icke ega anspråk på
det vitsord, komitén densamma tillagt. Likaså må i förbigående ifrågasättas
ofelbarheten hos komiténs uppgift (pag. 49) att, af Intendentsdepartementets
4,893 mål för samma år, 1,443 mål icke föranledt annan
åtgärd från styrelsens sida än föreskrift om qvittensers utfärdande
eller handlingars aflemnande för granskning eller upplysning; ty ofta
nog förekomma äfven här ärenden, hvilka först efter vederbörandes
handläggning leda till hufvudsaklig behandling å styrelsens sida, dervid
likväl ärendenas diariinummer alltid bibehållas oförändrade. Jemväl
torde upplysningsvis få tilläggas att icke sällan flere, stundom ett
betydligt antal ärenden, ehuru hvart och ett för sig fordrande särskild
pröfning och afgörande, likväl pläga, åtminstone för vissa af Förvaltningens
departement, af lokalmyndigheterna i ett missiv dit insändas
och i följd deraf under ett gemensamt nummer i diarierna införas.

Vidare bör, i fråga om komiténs jemförelse (pag. 47) mellan skrivelser
och protokollsutdrag, som föranledts af boställsmålen och så beskaffade
mål, Indika hos Arméförvaltningen skulle qvarstå, erinras om
det otillförlitliga deri, att såsom eu verklig mätare i afseende å ärendens
betydelse och omfattning samt omfånget af dermed förenade arbete
söka framhålla ett visst antal expeditioner, utan att dervid äfven
närmare redogöra för deras art och beskaffenhet, såsom exempel i hvilket
hänseende lämpligen torde böra nämnas, att till de af boställsvården
år 1877 föranledda skrivelser hört ett ej obetydligt antal sådana,
som åtföljt anordningar å fardagsårsersättning till indelta arméns officerare
för afträdda boställen, och hvilka expeditioner, i anseende till
likformig uppställning, tagit i anspråk ringa tid och möda i jemförelse
med hvad uti andra ärenden, som ännu tillhöra Departementet, vanligast,
plägar ifrågakomma.

Komiténs uppfattning angående betydelsen af »rena verkställighetsåtgärder»
(pag. 49) synes äfven påkalla ett berigtigande. För den,
som vill taga närmare kännedom om dylika åtgärders beskaffenhet,
skall det nemligen visa sig, att i allmänhet s. k. verkstäljighetsåtgärder,
om ock grundade på Kong!. Maj:ts nådiga bref eller i öfrigt meddelade
föreskrifter, dock ofta måste föregås af en stundom särdeles
omfattande utredning samt häraf föranledd grundlig pröfning i afseende
å de Kongl. brefvens tillämpning vid verkställigheten, eller ock att
utförandet tager i anspråk långt större skicklighet, erfarenhet och möda,
än i månget, till »rena verkställighetsåtgärder» icke hänförligt ärende
påkallas.

Komiténs yttrade åsigt derom, (pag. 49) att Arméförvaltningens
göromål under närmaste framtiden icke i allmänhet kunde antagas i någon
betydligare mån komma att ökas, vinner ingalunda stöd af erfarenheten
under de senare åren, då göromålen varit i oafbrutet tilltagande,
hvithet förhållande ock, i betraktande af försvarsväsendets fortgående
utveckling, med påtaglig säkerhet jemväl hädanefter kan förväntas
komma att ega rum.

Komitén vidrör (pag. 47) det af Arméförvaltningens departementschefer
uti deras skrifvelse till Statsrådet och chefen för Landtförsvarsdepartementet
den 29 sistlidne December framlagda förslag derom, att
indelta arméns aflöningsräkningar hädanefter borde, i likhet med hvad
för värfvade armén eger ruin, från regementena insändas till Arméför -

valtningen, för att derstädes i första hand granskas och derefter till
Kammarrätten öfverlemnas, i stället för att, såsom nu är förhållandet,
direkt ingå till sistbemälda embetsverk; om ändamålsenligheten af hvilket
förslag komitén likväl uppskjutit sitt yttrande för att meddelas i
sammanhang med hvad komiten i fråga om granskningen af statens
räkenskaper i allmänhet kunde finna skäligt framställa; uttalande dock
komitén härvid det omdöme, att den ifrågastälda öfver flyttningen icke
skulle komma att föranleda någon nämnvärd tillökning i styrelsens
verksamhet, då den tillökning i göromål, som af den föreslagna åtgärden
blefve en följd, egentligen komme att drabba revisionspei sonalen,
samt någon åtgärd från styrelsens sida icke påkallades i annat
fall, än då redogörelse blefve föremål för anmärkning.

Hänvisande till hvad Arméförvaltningen i det efterföljande går att
erinra i afseende å revisionsarbetets allmänna upprätthållande hos Aiméförvaltningen,
får Förvaltningen i föreliggande särskilda fråga dock
uttala den öfvertygelsen, att en så vigtig och omfattande detalj, som
aflöningsväsendet vid hela den indelta armén är af beskaffenhet att göra
räkenskapsgranskningens flyttning till Armeförvaltningen, der mesta
sakkunskapen visserligen maste finnas, särdeles önsklig, och att inflytandet
af denna ökade revision, synnerligen numera, efter det ny lönereglering
för armén egt rum, ingalunda kommer att stadna pa revisionspersonalen
allena, utan äfven blifver en orsak till ökadt arbete både
för de öfrige tjenstemännen och för sjelfva styrelsen.

T)å Arméförvaltningen sålunda, i enlighet med det nu anförda, finner
Civila Departementets ärenden, jemväl efter boställs- och fondförvaltningsgöromålens
afskiljande, vara af den beskaffenhet, vigt och omfattning,
att de för sin handläggning både principenligen och af praktiska
skäl verkligen kräfva ett särskilt Departement, medan de öfrige Departementenas
ärenden likaledes taga i anspråk särskilda styrelser med
bibehållande af den nuvarande rätta verksamhetsfördelningen dem emellan,
— samt med erinran slutligen att både Generalfälttygmästaren, Fortifikationsgeneralen
och Generalintendenten, de begge förre såsom chefei
hvar för sitt särskilda vapen, — hafva sig ålagda, utom den egentliga
verksamheten inom Arméförvaltningen, äfven en mängd andra ^göromål
af synnerligen omfattande och maktpåliggande beskaffenhet,, får Arméförvaltningen
såsom sin åsigt uttala, att den ifrågaställa indragningen
af Civila Departementet, medelst göromålens flyttning till ett eller flere

af Förvaltningens öfrige Departement, är oriktig, onödig och onyttig,
i följd hvaraf Förvaltningen underdånigst hemställer:

att Förvaltningen fortfarande må förblifva organiserad
på fyra Departement, nemligen: Artil leri-,

Fortifikations-, Intendents- och Civila Departementen; att

framgent, såsom nu är förhållandet, Generalfälttygmästaren
må vara chef för Artilleridepartementet,
Fortifikationsgeneralen för Fortifikationsdepartementet,
Generalintendenten för Intendentsdepartementet
och Generalkrigskommissarien för Civila
Departementet; samt

att indelta arméns aflöningsräkenskaper må direkte
från regementen och kårer ingå till Arméförvaltningen,
för att derstädes i första hand granskas.

b) Angående »byråsystemets införande och kamer er arebefattningarnes
indragning.

Komitén yttrar härom (pag. 50): »Komiténs i förut afgifna be tänkanden

uttalade åsigter om obehöfligheten i vissa andra embetsverk
af kamererarebefattningarne ega sill tillämplighet jemväl inom Arméförvaltningen,
under förutsättning att, med byråsystemets införande, ledamöterne,
såsom chefer för byråerna, öfvertaga de af kamererarnes nuvarande
åligganden, Indika icke äro att hänföra till revisors- eller bokhållaregöromåb
o. s. v.

Det är visserligen eu sanning att, »under förutsättning,» — såsom
komitén yttrar, — af kamereraregöromålens öfverflyttning på ledamöterne,
kamererarebefattningarne blifva öfverflödiga; men denna sats,
som ingen kan bestrida, synes hafva varit mindre nödig att framställa,
än ett på skäl grundadt förklarande, huruvida kamereraregöromålen
verkligen kunna på ledamöterne öfverflyttas eller icke. I sistnämnda
hänseende har komitén iakttagit tystnad och således ej påstått, än
mindre bevisat, möjligheten af en dylik åtgärd. Då komitén likväl utgått
från berörda förutsättning i de delar af förslaget, som med denna

fråga ega sammanhang, synes det vara af särdeles vigt att närmare
skärskåda beskaffenheten af komiténs omförmälta antagande.

Af komiténs nyss citerade ord vill det nästan synas, som skulle,
enligt komiténs uppfattning, »byråsystemets införande» principenligen
hafva till följd att ledamöterne, utom sina åligganden i sådan egenskap,
jemväl böra sysselsätta sig med göromål af den art, som nu tillhöra
kamererarne, cl. v. s. ärenden, hvilka med räkenskapsväsendet stå i
omedelbart samband. Antingen man nu tänker sig ett »byråsystem,»
tillämpadt i dess egentliga mening, — något som dock inom vårt land
ej kan ifrågakomma — eller blott i betydligt modifierad form, — på
sätt här måste vara åsyftadt, — lärer dock alltid frågan om dot arbetsmått,
som bör påläggas eu »byråchef,» i sista hand bero blott och bart
på den begränsade förmåga, som äfven hos honom har full rätt att
vinna afseende. Om derföre ett »byråsystem» utesluter tillvaron af
kamererarebefattningar, äfven när dessa i verkligheten behöfvas, synes
klokheten heldre bjuda att låta systemet fara med bibehållande af den
för ärendenas grundliga och samvetsgranna skötande oundvikliga personalen,
än att, för systemets skull, uppoffra dessa arbetskrafter och
derigenom äfven embetsverkets sannskyldiga fördel.

Af reservanten i komitén har fullständigt blifvit ådagalagdt, dels
att ledamöterne i Arméförvaltningen redan, åtminstone sedan år 1866,
då alla kammarförvandtplatserna i embetsverket just i sådan syftning
indrogos, väsendtligen hafva sig ålagde skyldigheter af enahanda vidsträcktare
art, som »byråchefer» inom andra med Arméförvaltningen
närmast jemförliga centrala förvaltningsverk numera tillhöra, dels ock
att mängden af ledamöternes göromål ovilkorligen förbjuder ledamöternes
vidare belastning. I sistnämnda hänseende torde dock vidare
böra meddelas följande upplysningar, hvaraf framgår, huru statens anspråk
på tjenstemännens verksamhet tid efter annan stegrats vida utöfver
det med göromåleus egna tillväxt tjenstemännen pålagda ökade
arbetsmått.

Före Krigskollegii förändrade organisation år 1850 utgjorde antalet
af dervarande civile embete- och tjenstemän 49 personer, deraf 19
voro anställde för den art af göromål, som nu tillhöra Intendentsdepartemetet,
och bland hvilka senare personer exempelvis räknades 2
ledamöter, 2 kamererare, 2 revisorer, 2 bokhållare etc. Vid sagde organisation,
ehuru förvaltningen och redovisningen af fjerde hufvudtitelns
alla medel då öfverflyttades till Krigskollegium, nedsattes likväl tjen -

stemännens antal på det hela till 44 personer, under det att de för
intendentsärendena (på den nya »Intendentsafdelningen))) anställde tjenstemännens
antal inskränktes ända till 11 personer. Genom 1866 års
eller verkets senaste organisation, — och oaktadt det då delades i fyra
särskilda, af hvarandra oberoende styrelser eller departement, ifrån
att förut endast tre afdelningar i krigskollegium funnits, biel civilpersonalen
likväl ytterligare något minskad, nemligen till 42 personer,
(häruti inberäknade fem på ordinarie stat icke uppförda revisionstjenstemän),
dervid tre kammarförvandtsysslor och en notariebefattning med
sekreteraretjenstgöring (på den förra Intendentsafdelningen) indiogos,
i följd hvaraf det nybildade Intendentsdepartementet nu fick endast 9
civile tjenstemän. Sedan slutligen under senaste åren äfven en ledamots-
och en kamereraretjenst indragits, utgör numera hela antalet af
Arméförvaltningens civile tjenstemän 40 personer.

Den tillväxt i göromål, som efter 1866 års organisation för samtliga
departementen uppstått, härrör dels af artilleri-, befästnings- och
intendenturväsendets allmänna utveckling, dels ock deraf,. att departementen
lätt befattning med åtskilliga nya eller till deras inseende, och
skötsel från andra håll öfverflyttade föremål, hvaribland, utom de i komiténs
betänkande (pag. 12) angifna ärenden, som röra salpeterväsendet
i riket, kronans magasins- och brödbakningsanstalter i. hufvudstaden
samt fastställande eller ändring af reglementen för enskilda pensionsinrättningar
vid armén, hufvudsakligen förekomma följande, nemligen:
Arméns årliga underbefälsskola, volontärskola och gevärshandtverksskola
å Carlsborg, disciplinkompaniet derstädes, kavalleriunderbefälsskolan och
hofbeslagsskolan i Stockholm, Alnarps hofbeslagsskola, ridskolan vid
Strömsholm, de årliga skjutskolorna, marinregementet i Carlskrona samt
indelta garnisonskommenderingen derstädes jemte dylika kommenderingar
å Vaxholm och Carlsborg. Vidare bör icke förbigås, huru med
passevolansens upphörande vid hela värfvade armén Förvaltningen äfven
fått närmare befattning med dervarande ekonomiska angelägenheter,
hvarigenom äfven en väsentlig tillväxt i göromalen uppstått. Det lärd
vara öfverflödigt att särskild!, visa, i hvad mån denna ökade verksamhet
blifvit för Arméförvaltningens ledamöter och kamererare kännbar. Deremot
torde, för bedömandet i öfrigt af ledamöternes arbeten, böla nämnas
att, ehuru sådant ej finnes föreskrifvet, ledamöterne af omständigheternas
tvång nödgas deltaga i de större och vigtigare sekreteraregöromålen,
emedan numera, sedan embetsverkets sista organisation,

dessa göromål eljest icke kunna af vederbörande medhinnas. Om man
derföre, lika med komitén, förutsätter kamereraregöromålens framtida
skötande af ledamöterne, måste man med denna förutsättning förbinda,
bland flere andra sådana, äfven den, att kanslipersonalen, åtminstone
delvis, varder förstärkt, livilket är ett oundgängligt vilkor för expeditionsväsendets
nöjaktiga och regelbundna upprätthållande.

I fråga härefter om arten och omfånget af de tjensteåligganden,
som tillhöra kamererarne, samt huruvida de kunna anses påkalla eller
medgifva öfverflyttning till ledamöterne, — dervid, enligt sakens natur,
civilledamöterne (inge emottaga de flesta göromålen, — lemna föreskrifterna
i Arméförvaltningens instruktion och arbetsordning jemte de uppgifter,
som innefattas i komiténs betänkande, tillräcklig grund för omdömet.
Hvad först angår sjelfva mängden af kamererarnes arbeten,
lärer nogsamt synas, — hvad jemväl erfarenheten otvetydigt bekräftat,
— att denna arbetsmängd till fullo tager i anspråk särskilde tjenstemäns
hela tid. Såsom bevis härpå må anföras, att under de senaste
fyra åren tvenne ordinarie innehafvare af kamererareplatsen på ett af
departementen i anseende till göromålens tyngd lemnat densamma, och
detta ehuru de endast i oundgängligaste mån varit för ärendenas beredning
af ledamöterne anlitade. Beträffande åter arbetets närmare beskaffenhet,
så framgår af gällande föreskrifter, hurusom utredningar i
räkenskapsväg, upprättande af förslag till stater, s. k. reqvisitionsförslag
och förslag till årliga prisregleringar för bestämmande af eu stor
del anslag till underlydande myndigheter, handläggningen af dessa myndigheters
reqvisitioner å dylika anslag, kontroller i afseende å andra
medels reqvirerande och redovisande, uträkningar och kalkyler af alla
slag, stundom af särdeles grannlaga beskaffenhet och högst betydligt
omfång, den närmaste tillsynen och ledningen af kontorets öfriga tjenstemän
med mera dylikt äro, bland mycket öfrigt, de hufvudsakliga göromål,
som kamererarne hafva sig ålagda, Utom det att sålunda redan
arbetets omfattning gör den ifrågaställda öfverfiyttningen till ledamöterne
af kamererarnes åligganden fullkomligt omöjlig samt, — hvilket
reservanten inom komitén jemväl påpekat, -— ledamöternes redan nu
högst ansträngande tjenstgöring alldeles förbjuder dem emottaga ens
någon mindre del af kamererarnes göromål, så bör man endast af vanlig
klokhet undvika att till detta ständiga, vidlyftiga och trägna zifferarbete
i detalj neddraga tjenstemän, med hvilkas anställelse ett helt
annat ändamål visserligen lärer hafva åsyftats. Om eu ledamot skall

vara väl vuxen den honom anförtrodda plats, så torde det allmänna
ega rätt att af honom snarare fordra, utom nödiga insigter och erfarenhet,
att han skall hafva förmåga till en vidsträcktare och mångsidigare
uppfattning af vigtigare ärenden samt sålunda äfven kunna i sin
mån lemna bidrag till den utveckling och de framsteg, som inom den
förvaltningskrets, hvartill han hörer, af tidens kraf påkallas, än att han
skall vara passande och hafva krafter för en myckenhet af zifferarbeten,
som för öfrig! redan nu i viss och tillräcklig mån honom åligga.

Beträffande å andra sidan kamererare!]''ensten såsom särskild befattning
af nuvarande grad, så lärer hvad här ofvan om denna syssla
blifvit yttrad! visa behofvet af en särskild person för dithörande göromål.
Att äfven befattningens grad, såsom bestämmande aflöningens
storlek, icke bör undergå nedsättning till likhet med de för framtiden
afsedda lägsta ordinarie befattningar ne inom civilpersonalen, kan icke
vara tvifvel underkastad! för den, som besinnar vigten af ifrågavarande
tjenst och i följd deraf innehafvarens rättvisa anspråk på en motsvarande
ställning. Hos myndigheter med så omfattande förvaltningsgebit,
som Arméförvaltningens departement, fordras nödvändigt för ifrågavarande
göromåls behöriga skötande en tjensteman, som besitter både
grundliga kamerala insigter i allmänhet och särskild säker kännedom
i den mångfald af specialförhållanden, som inom arméns olika delar
förekomma i afseende å medels- och förrådsförvaltning, redovisningen
härför samt allt öfrigt, som med den militära administrationens detaljer
eger sammanhang. Någon närmare: sakkännedom i dessa hänseenden
kan endast vinnas genom en långvarigare befattning med dithörande
ämnen under utöfningen af olika tjenster inom departementen. Genom
denna sin nödvändiga förfarenhet i de mindre, men derföre icke ovigtig^
frågorna, hvilkas noggranna behandling stundom kan bestämma
det helas framgång och trygga staten mot förluster, är kamereraren
icke blott för hans egen tjenst oumbärlig, utan jemväl ett stöd för de
yngre kontorstjenstemännen. Huru ännu nödvändigare han måste blifva
i sistnämnda hänseende, om för framtiden desse tjenstemäns platser
komma att skötas endast genom extra biträden, på sätt nu åsyftas,
inses lätt. En dylik anordning skulle visserligen icke af undertecknade,
chefer å Arméförvaltningens departement, uti vårt underdåniga löneregleringsbetänkande
den 29 December sistlidet år, hafva ansetts verkställbar,
såframt vi antagit möjligheten af kamereraretjensternas afskaffande.
Om derföre, mot förmodan, ett försök i sistnämnda hänseende

skulle äfventyras, kan man, utom andra följder, icke tänka sig revisionsarbetets
upprätthållande på ett nöjaktigt sätt, derest ej den nu för samma
arbeta afsedda personal blifver ökad med visse ordinarie tjenstemän,
hvilkas större insigter och erfarenhet lemna nödig säkerhet för detta
arbetes goda utförande. Den numera nästan öfverdrifna mängden af
revisionsärenden gör dock, i hvilket fall som helst, om stockning i
arbetet skall undvikas, i högsta måtto önskvärdt, att revisionstje.:stemännen
må fortfarande blifva i tillfälle att hos en skicklig förman
(kamereraren) ständigt kunna påräkna handledning, råd och upplysningar,
hvarigenom misstag förebyggas och en dyrbar tid besparas. En
sådan närmare befattning med revisionsarbetet kan ej ledamoten, i allmänhet
taget, utan hinder för egna göromål sig ikläda. Ensamt den
till ökning i arbete, som för revisionspersonalen uppstått genom de bär
förut omnämnda, under senare åren för Arméförvaltningen tillkomna
bestyr är så ansenlig, att med full säkerhet kan påstås, det ingenstädes
i statens centrala embetsverk ett motsvarande arbetsmått affordras en
så fåtalig personal. Såsom bevis härpå torde upplysningsvis få nämnas,
att bland dessa tillökade göromål förekomma, exempelvis på ett af
departementena, utom marschkostnads-, aflönings-, magasins-, förråds-,
munderingsslitnings- och andra räkenskapshandlingar och reqvisitioner
i och för alla de ofvanberörda skolorna och kommenderingarne m. in.
samt från alla värfvade trupper, hvilka under passevolanstiden voro
redovisningsfria, det högst betydliga antalet af öfver 2,400 (i diariet
blott under några få nummer införda) reseräkningar för vederbörandes
färder till och från sagda skolor, af hvilka räkningar, som
hos departementet granskas och liqvideras, de fleste, i anseende till den
för underbefäl och manskap numera medgifna särskilda grund för skjutsersättningens
beräknande, äro af en för revisionen särdeles besvärlig och
tidsödande beskaffenhet.

Visserligen har löneregleringskomitén ansett (pag. 70) att »till biträde
åt departementenas byråchefer med uträkningar och andra utredningar,
som för målens beredande äro erforderliga, lärer böra anställas
eu kammarförvandt i hvardera af Arméförvaltningens civilbyråer.)) Men
det är klart, att lika litet som denne »kammarförvandt)) kan i nyssnämnda
eller andra hänseenden, i förhållande till ledamöterne, ersätta
kamereraren (hvilket ju icke heller är meningen!), lika litet skall han
kunna det i sitt förhållande till departementenas öfriga kontor st jenstemän.
Sådant tyckes äfven komitén snart hafva insett, då den sökt

-9

förebygga all vexelverkan mellan kammarförvandten och de öfrige tjenstemännen
på ett sätt, hvartill Arméförvaltningen skall här nedan särskildt
återkomma. t

Till denna af komitén sålunda föreslagna nya befattning, med sin
något besynnerliga benämning, med sin obetydliga grad och med sin
i följd häraf för gift person otillräckliga aflöning, medan göromålen
tillskynda innehafvare!! eu långt mer bunden ställning i tjensten och
fordra hos honom större insigter och förmåga, än i afseende å öfriga
tjensteman i samma grad är fallet, kan man visserligen icke med någon
sannolikhet påräkna andra sökande, än de, som antingen misslyckats
i revisions- och bokföraresysslor och derigenom funnit sig på
dessa platser olämplige, eller ock ännu äro obefordrade. Hvad nytta
en så qvalificerad »kammarförvandt)) skall embetsverket bereda kan lätt
nog inses, lika väl som måttet af hans användbarhet att, när sådant
fordras, inträda i utöfningen af ledamotsembetet. Skulle någon gången
med skicklighet och förmåga utrustad person anställas i kammarförvandtsysslan,
vore det icke så alldeles oförklarligt om bästa delen
af hans håg, nit och arbetskrafter egnades åt något annat, utom tjensten
och embetsverket liggande, för hans framtid tacksammare mål.

Det allmänna inflytande på departementenas kontorsangelägenheter,
som skulle framgå derur, att kamererarne nedsattes till kammarförvandter
på samma gång kammarskrifvarne förvandlades till extra ordinarie^
kan utan öfverdrift befaras blifva, om icke genast, dock småningom.
ytlighet i arbetet, ärendenas fördröjande samt äfventyr för
förluster; men det kan äfven, och sådant ganska snart, leda till eu
verklig brist på nödigt underbygd arbetskraft. Redan nu är förhållandet
inom departementena i sistnämnda hänseende sådant, att på ett
af kontoren under de senare 10 uren icke kunnat erhållas ett enda
extra biträde. Den lockelse, som för skickligheten och nitet tillförene
må hafva funnits att der låta använda sig, nemligen utsigten till en i
viss mån betryggande ställning för framtiden, har numera upphört sedan
kamererare!önen så betydligt sjunkit i värde. Följden häraf är,
att vid tillfälliga behof vikarier på kontorssidan måste genom öfvertalning
anskaffas från kansliet (när de händelsevis der finnas) samt att
desse vikarier, såsom för kontorsgöromålen alldeles främmande, nödgas
taga ständig handledning af kamererare!!. Förhoppningen att, efter en
omsider verkställd ny lönereglering äfven för Arméförvaltningen, nyssnämnda
förhållande skulle i någon mån kunna ändras, blifver vid. bi -

fall till kamererare^ enstern as indragning'' omintetgjord; och huru derefter
kontorsgöromåien skola kunna upprätthållas på ett sätt, att ansvaret
derför blifver möjligt, lärer nog erfarenheten utvisa. Inträffar
då härtill, derest frågan om Arméns förändrade organisation åter upptages,
ett oberäkneligt tillskott af nya arbeten, som ytterligare påkalla,
icke minst å kontorssidan, mognade insigter och erfarenhet, hvilka, om
de fått gå förlorade genom obetänkta åtgärder, då för sent åter skapas,
så lärer för visso statsverket temligen dyrt få betala kostnaden för eu
lös theori, hvars tillämplighet inom Arméförvaltningen icke ens komitén
för sin del vågat påstå.

Då komitén i frågan åberopar sina i afseende å andra embetsverk
uttalade åsigter, torde det deremot för Arméförvaltningen vara angelägnare
att undersöka, i hvad mån dessa åsigter kunnat hafva af Eders
Rongl. Maj:t blifvit gillade för embetsverk, som med Arméförvaltningen
äro närmast jemförliga. Det visar sig då, att både i Marinförvaltningen
och Fångvårdsstyrelsen kamererare^ ensterna, emot komiténs förslag,
blifvit bibehållna, och sådant, hvad Marinförvaltningen angår, ehuru
detta embetsverk vunnit lättnad i göromål genom lotsärendenas fullständiga
frånskiljande. I likhet med dessa begge embetsverk, men i
än högre grad, är Arméförvaltningens verksamhet, öfver hufvud taget,
riktad utåt, på eu mångfald af inrättningar och andra föremål, hvilkas
tillgodoseende påkallar, ej blott en omfattande disposition af medel och
materiel, utan äfven ledning, tillsyn och en vidlyftig affärsverksamhet.
Detta förhållande gifver helt naturligt sin särskilda prägel äfven åt
ledamöternes inom Arméförvaltningen ställning och medgifver icke att
de i större mån, än redan är fallet, användas i zifferarbetets enskildheter.
Äfven kamererarne å Förvaltningens departement nödgas härigenom
hafva eu flersidigare och mer praktisk riktning, än af deras
vederlikar på andra håll vanligen fordras. Sant är att. kamereraretjensterna
i Statskontoret, på komiténs förslag, blifvit indragna; men detta
embetsverk, som icke i egentlig mening har sig ålagd någon yttre förvaltning,
är derför icke heller med Arméförvaltningen på närmare sätt
jemförligt, hvaraf följer, att hvad som kan passa för det förra embetsverket
ingalunda utan vidare pröfning bör antagas vara lämpligt äfven
för det senare.

Under förutsättningen af kamereraretjensternas upphörande och
nästan såsom ett manande skäl till en dylik åtgärd förklarar komitén
(pag. 50) ledamöterne bäst vara i tillfälle »att öfvervaka de till hvar -

deras byrå hörande målens ordentliga gång och att tillse, det de underordnade
tjenstemännen å rätta tider fullgöra sina åligganden» in. in.
Arméförvaltningen finner för sin del denna sats mindre klar; ty för
Förvaltningens uppfattning synes det sannolikare, att ju mer en tjensteman
för egen del med göromål belastas, och helst när detta sker till
öfvermått, desto mindre blir han i tillfälle eller har förmåga att öfvervaka
andras arbeten. Hvad för öfrigt ifrågavarande tillsyn beträffar,
så utöfvas densamma redan nu å ledamöternes sida, ehuru icke i
detalj, hvilket åligger kamererarne för kontorens ooh sekreterarne för
kansliens tjensteman. Härefter äro ock lämpade de lokala anordningarne
i Arméförvaltningens embetshus, der hvarje ledamot har sitt särskilda
embetsrum i omedelbart sammanhang med arbetsrummen för departementets
öfriga tjenstepersonal.

Den af reservanten inom komitén uttalade tanke, att det enda
vilkor, som möjligen kunde tillåta kamererarnes ersättande med kammarförvandter,
vore att civilledamöternes nuvarande antal bibehölles
oförminskadt, d. v. s., att Arméförvaltningen skulle få en ledamot mer,
än vid kamereraretjensternas bestånd kunde anses ovilkorligen nödvändigt,
kan Arméförvaltningen för sin del icke biträda, enär, med afseende
å kamererarens behöflighet på hvart och ett departement och
arten af hans göromål, skadan genom platsens indragning ej på nyssnämnda
sätt i något hänseende låter sig afhjelpa.

Då Arméförvaltningen härefter återgår till frågan om tillämpligbeten
af komiténs s. k. »byråsystem,» dervid Arméförvaltningen dock,
i olikhet med komitén, förutsätter kamereraresysslornas bibehållande,
sedan deras indragning visat sig omöjlig, anser Arméförvaltningen, i
enlighet jemväl med reservanten inom komitén, sig hafva skäl till den
föreställning, att komitén med sin »byråinrättning» först och främst afsett
ett sammanförande af vissa likartade ärenden till ett slutet helt,
för att särskildt och fullständigt behandlas af sina egna tjensteman,
och att således byråsystemet i främsta rummet förutsätter möjligheten
och beliofvet af en sådan ärendenas fördelning, grundad på ett verkligt
inre samband mellan de frågor, som borde tillhöra en och samma
byrå, men på en lika väsendtlig åtskillnad mellan de frågor, som till
en annan byrå skulle hänföras.

Sålunda förstådt har detta system redan i stort fått sitt uttryck genom
Arméförvaltningens departementalindelning, som just innebär eu
på nyssnämnda grund gjord fördelning af ärendena mellan fullständigt

skilda departement, som på detta sätt blifvit olika embetsmyndigheter.
När åter komitén vill sträcka tillämpningen af »systemet)) äfven inom
departementena, saknar komitén för denna sin åsigt giltig grund.
Emot livad komitén antagit, kunna nemligen icke, annat än undantagsvis,
de administrativa ärendena inom något departement med bestämdhet
delas i »militäriskt tekniska» och »civila frågor», utan äro de vanligen,
åtminstone i viss mån, af blandad beskaffenhet och påkalla derföre
äfven begge ledamöternes pröfning, stundom på en gång stundom
oliktidigt. Ett försök att, emot sakförhållandets verkliga natur,
intvinga »byråsystemet», i förberörda mening, på departementerne, skulle
derföre leda till brydsamma och skadliga följder i afseende å, bland
annat, ärendenas fördelning derstädes och göromålens häraf beroende
jemna och regelbundna gång. I det statens centrala förvaltningsverk,
hvars åligganden bestämdt äro »af dels administrativ dels teknisk natur»,
— enligt komiténs eget förklarande i löneregleringsbetänkandet
om Öfverintendentsembetet af den 16 Oktober 1877 (pag. 18), —- har
komitén icke ens ifrågasatt införande af något »byråsystem», — kanske
derföre att »byråchefer» i detta verk af något skäl funnits oläglige.
För Arméförvaltningen åter föreslås byråsystemet i ändamål att erhålla
»byråchefer», under den förutsättning komitén med detta sitt förslag
förbundit. Att någon verklig förändring i byråchefernes ställning, jemförd
med de nuvarande ledamöternes i Arméförvaltningen, skulle af
komitén härvid åsyftats, är ingalunda fallet, ty den s. k. »sjelfständiga
verksamhet», komitén för den haft i beredskap (pag. 50) är af en alldeles
betydelselös halt och förtjena!- intet afseende vid frågans bedömande.

Ehuru derföre Arméförvaltningen anser »byråsystemets införande»
på förvaltningens departement sakna stöd af verkliga skäl, kan Förvaltningen
dock icke påstå uppenbara hinder deremot förekomma, såframt
systemets tillämpning får ske på ett sätt, att göromålen mellan
byråerna kunna på ändamålsenliga och billiga grunder, som först i den
blifvande nya instruktionen torde bestämmas, fritt få fördelas.

Arméförvaltningen hemställer alltså underdånigst:

att, antingen byråsystemet å Arméförvaltningens
departement införes eller icke, kamreraretj en steril e på
departementen måtte fortfarande bibehållas, samt i
senare fallet äfven militärkontoren; och

att, derest byråsystemet skall tillämpas, detta måtte
få ske under här ofvan begärda förbehåll.

c) Angående räkenskaps- och revisionsarbetets förläggning till ett för
samtliga departementen gemensamt räkenskaps- och revisionskontor.

Den nuvarande ordningen för bokföringen och redovisningen inom
Arméförvaltningen har komitén funnit medföra stora olägenheter derigenom,
att arbetets fördelning på flera kontor skulle göra en hastig
oca säker öfversigt af penningeförvaltningen i sin helhet och anslagens
ställning omöjlig samt vålla inkomsters och utgifters dubbla bokföring
med häraf följande vidlyftighet och omgång vid utgiftsfrågornas behandling.

I enlighet med hvad reservanten inom komitén redan antydt, måste
komiténs uppfattning derom, att arbetets fördelning på de särskilda
kontoren skulle medföra svårighet i nyssnämnda hänseende bero på ett
misstag, ly, såvidt med tillämpningen af Arméförvaltningens nuvarande
bokslutsformulär är förenligt, lemnar bokföringen på Arméförvaltningens
bokslutskontor en både hastig och säker öfversigt af »penningeförvaltningen
i sin helhet», liksom en dylik öfversigt af »anslagens
ställning» erhålles icke mindre hastigt och säkert både på nyssnämnda
kontor och på hvart och ett af departementskontoren för de till departementet
hörande anslag, enär det klarligen är anslagsvis, som fjerde
hufvudtitelns medel mellan de särskilda departementen äro till disposition
och''redovisning fördelade, hvadan de på departementen förda
anslagsböckerna just hafva till främsta syftemål beredande af öfversigt
å »anslagens ställning». Att åter en »dubbel» bokföring skulle ega rum
kan, vid det förhållande att all rationel bokföring är »dubbel», icke betraktas
såsom något anmärkningsvärdt, derest man ej på samma gång
lyckas föreslå en enkel bokföring, uppfyllande samma vanliga och nödvändiga
hufvudfordringar som den dubbla. Hvad komitén i detta hänseende
föreslagit genom all bokförings förläggande till ett gemensamt
kontor kan, utan närmare kännedom om det bokföringssätt, komitén
härvid tänkt sig, icke inedgifvas utesluta den dubbla bokföringen, lika
litet som det är troligt att någon räkenskapsmetod af sådan art och
tillämplig beskaffenhet i öfrigt kan af komitén eller någon annan för
Arméförvaltningen uppfinnas. Med »dubbel» bokföring menar Arméförvaltningen
beloppens förande på dubbla ställen, d. v. s. i olika räkenskapsböcker;
och om man undersöker beskaffenheten af den s. k. »för -

enkling», komitén påstår skola vinnas genom all bokförings flyttning
till det gemensamma kontoret, är det omöjligt antaga, att någon minskning
af, vare sig räkenskapsböcker, eller annotationsställen, derigenom
skulle ernås, såframt nemligen hvarje departement skall bibehållas vid
sin nuvarande kunskap om egen anslagsställning —• hvilket ju är oomtvisteligt
—, och utväg skall finnas att kunna kontrollera kassören,
hvilket ju också bör vara oomtvisteligt. Den särskilda förenkling i afseende
å penningeförskotters behandling, som komitén föreslagit, eger
intet väsendtligare samband med förslaget om den gemensamma räkenskapsföringen
och kan således verkställas derförutan, men betingar
nödvändigt ett nytt bokslutsformulärs fastställande för Arméförvaltningen.
Skulle likväl . komitén härmed åsyfta förskottsutbetalningar i
annan ordning, än för kortare tid i sender och i mån af förestående
verkliga behof, bör Arméförvaltningen erinra, att genom nyssnämnda
förbehåll tryggas god hushållning och förekommes större kassor hos
lokalförvaltningarne, hvilket synes angelägnare än förmånen af någon
i allt fall föga afsevärd minskning i förskottsanordningarnes antal hos
Förvaltningen. Tänker man sig vidare ett på nya grunder bygdt bokslutsformulär
för Förvaltningen, kan icke heller detta med ringaste sannolikhet
komma att utesluta den »dubbla» bokföringen. Komiténs anmärkning
i förevarande hänseende tyckes sålunda i sjelfva verket endast
syfta på den omständighet, att bokföringen nu sker i flere olika
ruin, då komitén för sill del synes anse blott ett enda sådant vara vilkoret
för eu enkel bokföring. Men äfven om allt räkenskapsarbete i
Arméförvaltningen flyttades till en och samma våning af Förvaltningens
embetshus, synes dock en enda lokal för hela bokföringspersonalen
svårligen kunna någonstädes anvisas.

Arméförvaltningen, som sålunda hvarken till grund eller ändamål
kan inse befogenheten af komiténs förslag i fråga om bokföringens
upphörande departementsvis, finner denna sin uppfattning ytterligare
bestyrkt af det förhållande att, såsom komitén sjelf antagit (pag. 65),
de på departementena nu förda böckerna »öfver anslagens särskilda
undertitlar», hvarmed komitén rätteligen måste förstå departementenas
på titlar förda anslagsböcker (en på hvarje departement), likväl fortfarande
behöfva der föras jemte nya, af komitén uttryckligen begärda
»dispositionsböcker», hvilka senares nödvändighet redan nu komitén
haft sig angeläget att påstå. I fråga om de förra, eller anslagsböckerna,
får Arméförvaltningen anmärka, att, om, såsom komitén au -

gifvit, de böra föras »med ledning af ledamoternes föredragningslistor»,
— livilka hvarken äro eller kunna blifva derför tjenliga, derest ej ledamöterne
skola påläggas till och med ett vidlyftigt och specifikt bokhålleri,
— dessa anslagsböcker icke komma att innefatta något i nöjaktig
mån upplysande helt, hvartill fordras att de skola grundas på
sjelfva räkenskapshandlingarne, hvilka åter då måste vexelvis bokföras
både på departementena och på deras gemensamma räkenskapskontor.
Beträffande sedermera komiténs s. k. »dispositionsböcker», bestrider
Arméförvaltningen deras nödvändighet så länge bokföringen i Förvaltningen,
liksom nu sker departementsvis och vederbörande departement
grunda sina upphandlings- och anskaffningsåtgärder på pligtenlig kännedom
om de tillgångar, som härför äro användbara. I öfrigt må erinras,
att komitén för de nyssnämnda räkenskapsböckernas förande å
vederbörande departement hvarken anvisat tjensteman eller medel
till dessas aflönande.

Hvad komitén påpekat såsom eu olägenhet, i följd af de s. k.
»försträckningarne» mellan olika departements anslag, upphör ingalunda
genom bokföringens läggande till ett gemensamt kontor. Denna
olägenhet kan alldeles eller till det mesta afhjelpas dels på det af reservanten
i komitén föreslagna sätt, dels ock derigenom, att i frågor,
som föranleda till utbetalningar från annat departements anslag, än delfrågorna
hufvudsakligen skola pröfvas, det förra departementet genast,
på sätt i hvarje fall finnes lämpligast, gifves del af ärendet i det eller
de hänseenden, som för utbetalningsåtgärdens profvande påkallas.

Med stöd af det nu anförda kan Arméförvaltningen icke komma
till annan slutsats om komiténs ifrågavarande förslag, än att detsamma,
i stället att leda till förenklad bokföring, nödvändigt måste hafva en
motsatt påföljd.

Från principiel synpunkt bedömdt utgör åter komiténs bokföringsförslag
ett uppenbart afsteg från den grundval, på hvilken ej mindre
Arméförvaltningens nuvarande organisation är bygd, än äfven komiténs
eget »byråsystem» måste antagas hvila. Att icke allenast inga fördelar
utan tvärtom svåra missförhållanden då skola af förslaget framkallas
ligger i sakens natur och må här till en del vidröras.

Lika väl som öfriga för hvarje departements räkning och behof
förekommande göromål böra förrättas af departementets egna tjensteman,
under departementets ledning och tillsyn, lika mycket gäller denna,
med förvaltningsorganisationens allmänna grundlag öfverensstämmande

sats i fråga om räkenskapsbestyren hos Armeförvaltningen, såvidt dessa
bestyr fordras för hvarje departements särskilda arbeten, hvilket är
fallet med samtliga räkenskapsgöromålen, undantagandes endast det
för hela Arméförvaltningen gemensamma, d. v. s. hufvudbokslutet. Det
måste således vara icke blott principvidrigt utan äfven skadligt att undandraga
de särskilda departementen, ehuru hvart och ett för sig är
eu sjelfständig myndighet, all befattning med, all kännedom om och allt
inflytande på sitt eget räkenskapsväsende, genom att förlägga detta
utom departementet och låta det verkställas af tjenstemän, som icke
äro departementet underlydande och hvaröfver departementet följaktligen
ej har någon myndighet. Ett undantag i sistnämnda hänseende
skulle dock tillfälligtvis uppstå för Tntendentsdepartementet, som, derigenom
att, enligt komiténs förslag, det åsyftade räkenskapskontoret borde
lyda under sistnämnda departement, finge makt och myndighet, ej blott öfver
de med detta departements räkenskapsgöromål arbetande tjenstemännen,
utan öfver hela kontorspersonalen.

Lätt inses den störande verkan, en dylik anordning skulle utöfva
på göromålens dagliga gång inom departementen, såsom beröfvade
sina egna räkenskaper och dithörande handlingar, hvaribland isynnerhet
förekomma alla de s. k. anordningsmålen. Dagligen och stundligen
erforderliga för de löpande ärendenas behandling, måste dessa
räkenskaper och akter af departementens tjenstemän, med omgång,
tidspillan och besvär, utom departementen uppsökas, kanske stundom
förgäfves, ehuru de lika väl hädanefter som hitintills kunde ligga tjenstemännen
nära till hands. På enahanda sätt och ingalunda i ringa
man skulle äfven räkenskapsförarne nödgas å departementen tidt och
ofta ur dervarande persedelräkenskapsböcker verkställa debiteringar af
materiel, som från arméns stora förråder af departementen anordnats
till vederbörande lokalförvaltningar; ty dessa persedelräkenskaper, som
pa vederbörande departement nu och framgent måste föras och der
ständigt vara tillgängliga i och för kontrollen öfver förråden samt
öfversigten å förrådsställningen, hafva icke ens af komitén ansetts
kunna från departementen förflyttas. De ega ej heller med hufvudbokens
upprättande något närmare sammanhang. Äfven om, för att
söka möjliggöra det gemensamma räkenskapskontoret, komiténs förslagtill
en supplementarbokföring på departementena skulle med omgång,
besvär och kostnad tillgripas, blefve likväl ej mindre departementeuas
mest rådfrågade räkenskaper, nemligen de s. k. »liqvidböckerna,»

hvilka utvisa departementens medelställning i förhållande till öfriga
myndigheter, underlydande lokalförvaltningar och redogörare samt andra
personer, än äfven hela massan af de s. k. anordningsmålen, hvarur
ständiga upplysningar måste hemtas, från departementen afskeda.

För att nu, såsom det kan synas, gifva bot mot dessa oredor, vill
komitén helt enkelt till det gemensamma räkenskapskontoret flytta äfven
departementens revisionspersonal. Komiténs första afsigt härvid
synes dock; hafva varit (pag. 66) att på departementen fortfarande
låta qvarstanna »så många kameraltjenstemän, som kunde erfordras för
att verkställa den förberedande granskning, hvilken måste föregå och
ligga till grund för beslut om medels ^anordnande;» men denna tanke
är sedermera af komitén frånträdd, i det komitén (pag. 76, —jemför förslagsstaten
—) på räkenskaps- och revisionskontor sammanför, utom
hela bokförarepersonalen, äfven hela den för revisionsarbetet inom
Arméförvaltningen afsedda ordinarie och extra personal, endast med
rättighet för vederbörande departement att af extra biträdena »vid tillfälligt
behof» få hjelp »för något särskildt arbete,» ehuru först efter
formligt beslut af Arméförvaltningens plenum (se pag. 66).

Då redan under närvarande förhållanden detta s. k. tillfälliga behof
är hos departementen ständigt och så betydande, att mer än
hälften af revisionspersonalen just är för samma behof alldeles upptagen,
må med fog anmärkas, huru liten kännedom om det hos departementen
löpande revisionsarbetets vidd komitén lyckats inhemta,
när den kunnat komma till sistnämnda åsigt. Men antingen nu alla
(dier flere eller färre af revisionstjenstemännen tänkas samlade på det
nya kontoret, så måste i allt fall inträffa de naturliga och betänkliga
följder, som i sjelfva grundfelet hafva sin rot. Då nemligen de till
kontoret hörande tjenstemännen skulle för granskningen nödgas taga
del, icke blott af de på detta kontor förvarade handlingar och räkenskaper,
Titan äfven hos vederbörande departement af der förvarade
beslut, af persedelräkenskaperna och af sådana anordningsmål eller
andra handlingar, hvilka ännu icke hunnit från departementens protokoll
till revisionskontoret aflemnas, liksom sagde tjenstemän äfven
ofta måste på departementen söka muntliga råd och upplysningar,
som endast der kunna erhållas, medan å andra sidan de hos departementen
tilläfventyrs anställde revisionstjenstemännen — för att icke
tala om ledamöterne och kamererarne (kammarförvandterne) — måste
i motsatt riktning, eller på bokförings- och revisionskontoret, alldag -

ligen göra sina undersökningar — dervid stundom kunde inträffa att
räkenskaper äfven måste upplånas på departementen derest tjenstemännens
närvaro på sina poster skulle kunna fordras och iakttagas —
så blifver det ifrågavarande, af komitén tillstyrkta hjelpmedlet endast
en anledning till nya oordningar. Arméförvaltningen torde på detta
sätt snarare erhålla en ambulerande, än en reviderande personal, men
komiténs förutsättning att ledamöterne kunde öfvertaga kamererarnes
göromål hade, med departementskontorens undanrödjande, vunnit ett
skenbart stöd i föreställningen, att kamererarens obehöflighet i och
med detsamma vore eu afgjord fråga.

Hvad här förut blifvit yttradt om det upp- och nedvända förhållande,
hvari bokföringspersonalen i allmänhet skulle komma till vederbörande
departement, genom denna personals dragande undan departementenas
myndighet, gäller äfven, men i ökad grad, om revisionstjenstemännen.
Den revisor, som för ett embetsverks räkning eller å
dess vägnar skall granska en denna myndighet underlydande förvaltnings
eller persons räkenskaper, bör väl, enligt sakens natur och hittills
iakttagen sund ordning, sjelf vara samma myndighets organ, ledas
af dess auktoritet och hos densamma hemta insigter, råd och upplysningar.
Sådant allt har komitén lemnat utan afseende, då den låtit
några eller samtlige revisionstjenstemännen sakna allt samband med
vissa departement, å hvilkas vägnar de borde granska och kontrollera
departementena underlydande inrättningars förvaltning, i S}fftning att
tillse, bland annat, huruvida ej mindre allmänna än af departementena
gifna särskilda föreskrifter blifvit behörigen tolkade och efterlefda.
Det skulle, i följd häraf, kunna inträffa, utom andra oegentligheter, att
en formlig skriftvexling i tjensten komme till stånd mellan revisioustjenstemännen
och departementen, de förre såsom infordrande, de
senare såsom afgifvande nödiga upplysningar. I stället att, enligt sakens
natur, en hvar bokförare eller revisor borde på det departement,
för hvars räkning eller å hvars vägnar han arbetade, hafva sin förman,
vill komitén att chefen för det nya räkenskaps- och revisionskontoret
skall vara ej blott bokförarepersonalens utan äfven revisionstjenstemännens
gemensamma förman och ledare af deras arbeten. Hos denne
kontorschef, som komme att motsvara Arméförvaltningens bokslutskamererare,
skulle således alle desse revisorer för skiljda departements
olikartade granskningsföremål hafva att vid behof söka sina ingifvelser,
erhålla råd och handledning. Det vore redan en orimlighet

om lian, kontorschefen, i sin för departementenas yttre förvaltning
helt och hållet främmande ställning, skulle kunna leda ens revisionsarbetet
för blott ett enda departement; och nu åsyftar man likväl att
han skall göra det för dem alla! Eller skulle meningen verkligen vara,
att revisionstjenstemännen borde ega rättighet att yrka handledning och
upplysning å vederbörande departement, ehuru de, såsom ej i allmänhet
varande desse departement underlydande, icke kunde der i tjensten
förständigas? Ju mer man intränger i sjelfva väsendet af komiténs
förslag, desto mer finner man det egentligen vara egnadt för den
särskilda frågan om kamererarebefattningarnes indragning, i stället att,
enligt sitt eget vitsord, innefatta ett klokt och förenkladt sätt för räkenskaps-
och revisionsarbetets ändamålsenliga ordnande.

Arméförvaltningen får derföre i underdånighet hemställa:

att komiténs förslag om inrättande af ett gemensamt
räkenskaps- och revisionskontor för Arméförvaltningen
måtte till alla delar förkastas.

d) angående öfriga frågor.

I afseende å advokatfiskal]ensten hos Arméförvaltningen, har
komitén föreslagit att, med indragning af advokatfiskalskontoret, dithörande
göromål må förenas med sekreterarebefattningen å Förvaltningens
Fortifikationsdepartement, hvaremot reservanten inom komitén,
uppå anförda skäl, som af förvaltningen i allo biträdas, uttalat den med
departementschefernes afgifna förslag öfverensstämmande åsigten derom,
att advokatfiskalstjensten bör såsom sjelfständig befattning inom
Arméförvaltningen bibehållas.

Hufvudsakliga stödet för sitt berörda förslag synes komitén velat
söka uti en från advokatfiskalskontorets diarium för år 1877 hemtad,
med nästföregående årens förhållanden jemförd beräkning öfver målens
antal, äfvensom genom desammas fördelning under vissa mer eller
mindre upplysande rubriker. För en hvar, som på nära håll och under
en längre tidsföljd egnat uppmärksamhet åt advokatfiskalens tjensteutöfning,
synes dock uppenbart, att, hvad än genom dylik zifferberäkning
kan vinnas, icke är det tillförlitlighet uti bedömandet af målens

vigt och omfattning eller måttet af tid och arbete, som för desammas
behandling tagits i anspråk. Att komitén på denna väg icke lyckats
finna säker grund för sitt omdöme, bör alltså vara både förklarligt och
föga oväntadt. Komiténs i sammanhang dermed gjorda uppgifter, dels
att advokatfiskalens göromål blifvit betydligt minskade genom fondförvaltningens
skiljande från embetsverket, dels ock att med militieboställsärendenas
förflyttning från Arméförvaltningen eu ytterligare
minskning i denna tjenstemans åligganden kommer att inträda, synas
jemväl i viss mån påkalla beriktigande. Långt före den tidpunkt, då
fondförvaltningsbestyret öfverflyttades till Statskontoret, hade nämligen
sådan förändring i sättet för medlens handhafvande vidtagits, hvarigenom
fastighetslånens antal småningom minskades och medlen i stället
gjordes fruktbara genom inköp af räntebärande obligationer, till följd
hvaraf advokatfiskalens befattning med lånerörelsen i samma mån inskränktes
och under senare åren var nära nog begränsad till ombesörjandet
af ett färre antal inteckningsförnyelser. Genom kassornas
slutliga aflevererande blef minskningen i advokatfiskalens göromål alltså
föga märkbar eller åtminstone ingalunda »betydlig.» Samma omdöme
måste i än högre grad gälla i fråga om den »ytterligare» minskning,
som, enligt komiténs förmenande, komme att i advokatfiskalens åligganden
inträda med militieboställsärendenas förflyttning från Arméförvaltningen;
ty de enda ärenden af nämnda egenskap, hvilka härmed
möjligen afses, såsom tillhörande advokatfiskalens handläggning, skulle,
enligt hvad komiténs ofvanberörda beräkning upplyser, utgöra blott eu
del af de under rubriken »remisser å borgensförbindelser, syneprotokoll
m. in.» upptagna tillsammans sex ärenden.

Såsom eu långt mera nämnvärd omständighet torde, ehuru i motsatt
syftning, böra framhållas det icke sällsynta, ehuru för komiténs
pluralitet måhända obekanta förhållandet att, till vinnande af större
skyndsamhet i behandlingen af en del ärenden, advokatfiskalens yttranden
deröfver brukat under hand infordras och i de flesta fall af honom
afgifvits i form af en å akten tecknad promemoria, utan att dylika
mål blifvit antecknade i advokatfiskalskontorets diarium eller ökat
antalet af deruti synliga remisser. Den af komitén ifrågaställda utvägen
att med sekreterarebefattningen å Fortifikationsdepartementet förena
advokatfiskalskontorets nuvarande åligganden vore desto mindre
välbetänkt, som, oafsedt de särskilda kompetensvilkoren för utöfning
af advokatfiskalsbefattning, genom vidtagandet af en dylik förening

komme att i eu tjensteman» hand sammanföras åligganden af högst
skiljaktig natur, deraf i öfrigt en del fordrade daglig närvaro och verksamhet
å tjensterummet, under det att andra ofta nog skulle påkalla
personlig inställelse hos embetsmyndigheter och domstolar både inom
och utom hufvudstaden. Huruvida, på sätt komitén antagit, nödigt
biträde för sekreteraregöromålens bestridande vid dylika tillfällen alltid
vore att af kompetent e. o. tjensteman påräkna, skulle dock blifva
ensamt beroende af den lockelse och uppmuntran härtill, som af ett
tillfälligt och för de oundgängliga lefnadsbehofven otillräckligt arfvode
möjligen kunde utöfvas.

I öfrigt anser sig Förvaltningen icke kunna underlåta att särskildt
fästa Eders Kongl. Maj.-ts nådiga uppmärksamhet på det jemväl af
reservanten inom komitén antydda förhållande, att Arméförvaltningen
å de militära departementen är i utöfning af en affärsverksamhet af
högst betydlig och omfattande beskaffenhet, och att Förvaltningen i
denna sin verksamhet icke utan synnerligen stort äfventyr kan undvara
ett ständigt och fullt pålitligt juridiskt biträde.

På grund af hvad nu blifvit anfördt samt i ändamål tillika att åt
advokatfiskalstjenstens innehafvare för framtiden bereda en jemnare
fördelad och efter anspråken på Arméförvaltningens öfriga personal
lämpligen tillökad verksamhet, får Förvaltningen i underdånighet hemställa,
att, jemte bibehållande af advokatfiskalstj ensten, såsom fortfarande
af synnerlig vigt och alltså nödvändig, med densamma må förenas
åliggandet att bestrida aktuariegöromålen inom Förvaltningen, samt
att tjenstens innehafvare derföre i aflöningsstaten varder upptagen under
benämning: advokatfiskal och aktuarie.

Det nya åliggande, advokatfiskalen i sistnämnde egenskap kommer
att öfvertaga, eller vården om Arméförvaltningens inom egen embetslokal
förvarade betydliga arkiv, tillhör för det närvarande sekreteraren
å Artilleridepartementet, hvilken tillika är sekreterare för pleniärenden;
men som erfarenheten redan länge ådagalagt svårigheten för denne
tjensteman att, jemte sina öfriga göromål, medhinna ombesörjandet jemväl
af de ofta förekommande bestyren med arkivets vårdande, har Förvaltningen
äfven härutinnan funnit en anledning till sistnämnda bestyrs
öfverflyttande på advokatfiskalen.

Beträffande samtliga här nedan omförmälda förslag till bestämmelser,
hvarom komiténs ordförande dels med pluraliteten inom ko -

mitén sig förenat, dels ock gjort särskild, från komiténs åsigter afvikande
framställning, nemligen:

att den kollegiala formen för ärendenas behandling å Civila Departementet
må upphöra;

att Arméförvaltningens plenum skall utgöras af departementscheferne
och samtlige ledamöter, samt att plenimålen böra, fortfarande
såsom hittills, afgöras genom omröstning emellan de närvarande;

att inom Arméförvaltningen förekommande anmärknings- och balansmål
fortfarande skola, i öfverensstämmelse med föreskriften i Kong!,
förordningen den 11 December 1830, pröfvas och afgöras af civil ledamoten
och kamereraren å det departement, till hvilket målet hörer;

att, under förutsättning af Civila Departementets bibehållande, registratorsgöromålen
synas kunna, på sätt departementscheferne föreslagit,
verkställas af s. k. amanuenser, dock under inseende af de särskilda
departementens sekreterare;

att, beträffande kassaförvaltningen, de föreskrifter, hvilka i sådant
hänseende blifvit för Statskontoret meddelade, må i tillämpliga delar
blifva gällande i fråga om penningelevereringar från landsorten till
Arméförvaltningens kassa, men att, med bibehållande af de för närvarande
stadgade kontroller, nu gällande bestämmelser rörande sättet
för utbetalningar från Arméförvaltningens kassa böra fortfarande ega
tillämpning; samt

att det af Förvaltningens departementschefer den 29 December
sistlidet år afgifna underdåniga förslag till stat för Arméförvaltningen,
— innefattande, i olikhet med komiténs förslag, dels adjutanterne å
Artilleri- och Intendentsdepartementens militärkontor, dels tjenstepersonalen
vid Stockholms utredningsförråd, i anseende till hvars nu förestående
ombildning endast personela arfvodesförhöjningar för de nuvarande
tjenstemännen blifvit upptagna, dels ock slutligen personalen
vid slotts- och förrådsmagasinet jemte kronobageriet i Stockholm, —
måtte varda faststäldt att tillämpas från och med år 1880;

får Arméförvaltningen, med åberopande af de skäl, hvilka uti merberörda
reservation finnas fullständigt utvecklade, för egen del underdånigst
tillstyrka, att hvad sålunda blifvit af komiténs ordförande föreslaget
måtte i alla delar vinna Elders Kong]. Maj:ts nådiga bifall.

Hvad komiténs underdåniga betänkande i öfrigt innehåller, rörande
eu del frågor, hvilka antingen, derest, på sätt här ofvan är vordet till -

styrkt, Arméförvaltningens organisation på fyra departement bibehålies,
komma att helt och hållet förfalla, eller ock, såsom varande af endast
reglementarisk natur, ligga inom gränserna för embetsverkets instruktion
samt alltså framdeles torde blifva föremål för särskild nådig pröfning,
lärer i dessa delar af ärendet något yttrande från Arméförvaltningens
sida icke för det närvarande finnas erforderligt.

Vid jemförelse emellan slutsumman af nyss föreslagna

aflöningsstat eller kr................................................................. 161,625: —

och de tillgångar, som för det närvarande äro anvisade
för Arméförvaltningens lönebehof, m. in., nemligen:

Ordinarie anslag under rubrik »Arméförvaltningen»
....................................................... 118,175: —

Extra anslag till:

dyrtidstillägg .................................. 19,240: —

tjenstgöringspenningar.................. 3,250: —

öfvertalige tjensteman m. m....... 7,400: — 29,890: _

Inqvarteringsersättning åt generalintendenten
och intendenten, hvilken ersättning
för framtiden är afsedd att indragas (anslaget

till inqvarteringskostnader i Stockholm)........ 1,875: —

S:a 149,940: —

Det af Kongl. Maj:t från förenade mötespassevolans-fonden
särskildt anvisade belopp

till gratifikationer åt extra biträden................. 3,650: —

samt det till dyrtidstillägg åt öfvertaliga

tjensteman för år 1878 erforderliga belopp 1,240: — 154,830: _

befinnes det förstnämnda beloppet öfverskjuta det sistnämnda
med.................................................................................. kr. 6,795: —

Men då härvid bör tagas i betraktande, att en krigsråds- och eu
kamererarebefattning nyligen blifvit indragna, ehuru dithörande göromål
endast till eu del hos Arméförvaltningen upphört, visar sig lönebesparingen
i samma sysslor, utgörande tillhopa 9,600 kronor, större
än den ökade kostnaden för tillämpningen af ofvanberörda förslagsstat.

Den remitterade akten bifogas i underdånighet, och Arméförvaltningen
framhärdar med djupaste vördnad, trohet och nit,

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåten

G. SANDELS. B. ABR. LEIJONHUFVUD. . C. G:son LEIJONHUFVUD.
GUSTAF FRIIS. C. N. FORSMAN. C. L. FORSBERG.

A. E. MALMGREN. L. R. LINDBOHM.

Carl Angelin.

Stockholm den 7 November 1878.