1917 ÅRS KOMMUNALSKATTEFÖRSLAG AVGIVNA (Statens offentliga utredningar 1920:7)

UTLÅTANDEN

ÖVER

1917 ÅRS KOMMUNALSKATTEFÖRSLAG AVGIVNA

KAMMARRÄTTEN

OCH

KUNGL. MATTS REFALLNINGSHAVANDE

STOCKHOLM 1919
ISAAC MAHCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Kammarrätten ..............................

Överståthållarämbetet ..................

Kungl. Maj:ts befallningshavande

99 99 99

99 n r>

99 •? 99

r> 99

99 V

99 99

99 rf

99 99

i Stockholms län .........

„ Uppsala „ ..........

„ Södermanlands „ ..........

„ Östergötlands „ ..........

Jönköpings „ ..........

Kronobergs „ ..........

„ Kalmar „ .........

„ Gottlands ,, ..........

„ Blekinge ..........

Kristianstads „ ..........

„ Malmöhus „ ..........

„ Hallands ............

„ Göteborgs och Bohus län

„ Alvsborgs län ..........

„ Skaraborgs „ .........

„ Värmlands „ .........

„ Örebro „ .........

„ Västmanlands „ ..........

„ Kopparbergs „ .........

„ Gävleborgs „ .........

„ Västernorrlands „ ..........

„ Jämtlands „ ........

„ Västerbottens „ .........

„ Norrbottens „ .........

S1JJ.

119
124
1 35
139
142
145
147
151
153
158
171
180
188
189
201
204
209
214
220

235

236

239

240
251
253

Till KONUNGEN.

Sedan Eders Kung!. Maj:t anbefallt samtlige befallningshavande
med flera myndigheter ävensom handelskamrarna i riket att avgiva utlåtande
över ett av landskamreraren G. V. Eiserman och före detta
Uti. över 1917 års kommunalskatte förslag.

kammarrättsrådet E. von Wolcker såsom kommunalskattesakkunniga den
16 april 1917 avgivet förslag till lag angående kommunal skattskyldighet
och taxering, här nedan benämnt Aförslaget, samt därvid taga i
övervägande ett av ländskamreraren O. V. Landén utarbetat betänkande
om allmänna grunder för den kommunala skattereformen med utkast
till lag om kommunal beskattning, I—III avdelningarna, här nedan benämnt
Bförslaget, har Eders Kung! Magt genom nådig remiss den 26
maj 1917 för samma ändamål överlämnat berörda förslag och betänkande
till kammarrätten, som hade att, sedan de av ovannämnda myndigheter
och korporationer i ärendet avgivna yttrandena överlämnats till kammarrätten,
inkomma med sitt utlåtande i ärendet.

Yttranden i ärendet hava avgivits av överståthållarämbetet och
Eders Kungl. Majrts samtlige befallningshavande i länen, fullmäktige i
Sveriges riksbank, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
domänstyrelsen, universitetskanslern, större akademiska konsistoriet i
Uppsala, Uppsala universitets drätselnämnd, större konsistoriet vid Lunds
universitet, sistnämnda universitets drätselnämnd, landstingen i Stockholms,
Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Gottlands, Blekinge, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
ävensom Kalmar läns södra landsting, stadsfullmäktige i Jönköping,
Kristianstad, Malmö, Landskrona, Eslöv, Ystad, Trälleborg, Göteborg,
Marstrand, Lysekil, Falun och Umeå, magistraterna i Karlshamn, Malmö,
Göteborg, Kungälv, Marstrand, Lysekil och Strömstad, magistraten och
allmän rådstuga i Skanör med Falsterbo, drätselkamrarne i Landskrona,
Skanör med Falsterbo, Göteborg och Falun, stadskamreraren i Göteborg,
mantalskommissarien därstädes, köpingsfullmäktige i Ludvika,
köpingsnämnden därstädes, Garde, Vika, Torsångs, Norrbärke, Nås,
Malungs och Stöde socknars kommunalstämmor, kommunalnämnderna i
Svärdsjö, Stora Tuna, Gustavs, Silvbergs, Torsångs, Söderbärke och
Nysätra socknar, ordföranden i municipalstämman i Gnesta municipalsamhälle,
uppbördsförvaltningen i Ljunits, Herrestads och Vemmenhögs
härads fögderi, kronofogdarne i Blekinge östra, Inlands, Orusts och
Tjörns, Sunnervikens och Norrvikens fögderier, taxeringsnämndsordföranden
i Lysekil, Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
Sveriges skogsägareförbund, Svenska stadsförbundet och Svenska
järnvägsföreningen ävensom handelskamrarna i Göteborg, Karlstad och
Gävle, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands och
Blekinge handelskammare, Gottlands handelskammare, Västergötlands
och Norra Hallands handelskammare, Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Eders Kungl. Maj:t har vidare anbefallt kammarkollegium att, efter
domkapitlens och övriga vederbörandes hörande, avgiva underdånigt utlåtande
över Eisermans och von Wolckers ovanberörda förslag, i vad
detsamma avsåge fastighetsskatt för den under kollega vård eller inseende
ställda fasta egendom av publik natur, samt därvid taga i övervägande
förenämnda, av Landén avgivna betänkande, i vad detsamma
upptoge bestämmelser rörande egendomsskatt; och har, efter det överståthållarämbetet
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen
ävensom samtliga domkapitel inkommit med yttranden härutinnan till
kammarkollegium, detta ämbetsverk avgivit underdånigt utlåtande i ämnet.

Samtliga ifrågavarande yttranden, vilka från Eders Kungl. Magt eller
eljest under hand inkommit till kammarrätten, får kammarrätten härmed
i underdånighet överlämna och såsom eget utlåtande anföra följande.

Att den kommunala beskattningen i främsta rummet bör vila å
intresseprincipens grund torde få betraktas såsom allmänt erkänt. Redan
för undvikande, såvitt möjligt, av konkurrens med den direkta statsbeskattningen,
som uteslutande bygger å principen skatt efter förmåga,
är den kommunala beskattningen hänvisad att irppsöka andra beskattningsformer
än den, som för nämnda statsbeskattning tagits i anspråk.
Men även sakens natur bjuder, att beskattningsföremål, som i högre
grad än andra draga nytta av kommunala anordningar eller föranleda
kostnader för kommunen, böra i motsvarande mån bidraga till de kommunala
skattebehovens täckande. Om således den kommunala beskattningen
huvudsakligen bör anordnas såsom en intressebeskajåning, får
dock icke all hänsyn till skatteförmågan lämnas å sido. Åt beskattning
efter skatteförmåga bör i det kommunala beskattningssystemet
givas en supplerande ställning i ändamål att verka utjämnande i skattetrycket;
och bör tillika sådan beskattning ifrågakomma i de fall, där
intresseprincipen är av underordnad betydelse eller betingelse för dess
tillämpning saknas.

I de båda remitterade betänkandena har utförlig redogörelse lämnats
för de brister, som vidlåda den nuvarande bevillningslagstiftningen och
den därå grundade kommunala beskattningen. Dessa brister torde kunna
sammanfattas däri, att intresseprincipen blivit i alltför ringa mån beaktad,
i det att bidragsskyldigheten för fast egendom och näring icke
avvägts efter den större intressegemenskap, som dessa beskattningsföremål
i förhållande till andra äga med kommunen, ävensom att skattskyldigheten
efter personlig skatteförmåga, såvitt sådan ilrågakommer,

icke ordnats efter riktiga grunder, i det att skuldränteavdrag, frånsett
kvittning av låneräntor mot räntor å fordringar, medgivits allenast för
rörelseidkare och i den mån räntan hänför sig till lånt rörelsekapital.
Bristerna i fråga kunna tillskrivas den ‘omständigheten, att allenast en
beskattningsform — ett slags avkastningsbeskattning — anvisats för
det kommunala beskattningsväsendet. För ett behörigt hänsynstagande
till alla de förhållanden, som äro normerande för en riktig kommunal
beskattning, är emellertid nödigt, att flera beskattningsformer, som giva
uttryck åt olika beskattningsprinciper, ställas vid sidan av varandra för
att samverka till åstadkommande av för såväl kommunen som de skattskyldige
tillfredsställande resultat.

Dessa synpunkter hava varit vägledande för de sakkunniga vid
uppgörande av deras lagförslag, ehuru de på olika sätt sökt nå fram
till sitt efter ovannämnda riktlinjer uppställda mål.

Aförslaget upptager sålunda tre skatter, nämligen fastighetsskatt,
avkastningsskatt samt kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, av
vilka de båda förstnämnda såsom objektskatter uteslutande vila å intresseprincipen
och den sistnämnda helt bygger å personlig skatteförmåga.
Såsom en fjärde skatt är skatt å oförtjänt värdestegring av jord
avsedd att tillfogas i systemet.

Fastighetsskatten, i huvudsak anordnad såsom den nuvarande
fastighetsbevillningen, träffar fast egendoms värde, sådant detta fått sig
uttryck i det i regel på allmänna saluvärdet grundade taxeringsvärdet,
och utgår i den kommun, där egendomen är belägen. Särskilt värde
skall åsättas växande skog utöver husbehovet, enär detta värde, skogsvärdet,
är avsett att i den allmänna repartitionen ingå med lägre bidragsskyldighet
än taxeringsvärdet i övrigt.

Avkastningsskatten träffar varje särskild förvärvskällas avkastning,
varmed förstås förvärvskällans intäkter efter avdrag för omkostnader,
således förvärvskällans nettoavkastning utan avdrag för räntor och andra
personliga utgifter. Avkastning av skogsbruk skall dock i regel icke
underkastas avkastningsbeskattning utan accisbeskattning, vilken senare
beskattning därjämte skall kompensera den lägre bidragsskyldighet,
varmed skogsvärdet deltager i repartitionen. Avkastningsskatten, såvitt
den belöper å avkastning av fast egendom och rörelse, tillfaller den
kommun, inom vilken egendomen är belägen eller rörelsen utövats, varemot
avkastningen av övriga förvärvskällor i regel taxeras i den skattskyldiges
bostadskommun. Avkastningsbeskattningen motsvarar närmast
inkomstbevillningen med den skillnad, att föremål för avkastningsbeskattning
är jämväl avkastning av fast egendom samt, vad förvärvs -

killian rörelse beträffar, att avdrag icke är medgivet för ränta ä lånt
rörelsekapital och ej heller för viss procent av taxeringsvärdet å fastighet,
som av ägaren användes i rörelsen.

Den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten, som endast
fysiska personer och oskiftade dödsbon iiro underkastade, är i huvudsak
anordnad på enahanda sätt som statens inkomst- och förmögenhetsskatt.
Den är progressiv och får intill ett visst mått tagas i anspråk av vederbörande
bostadskommun.

Bförslaget upptager egendomsskatt för fast egendom, egendomsskatt
för lös egendom, kommunal inkomstskatt och en fristående kommunal
förmögenhetsskatt. Såsom en femte skatt är jordräntestegringsskatt
avsedd att ingå i Bförslagets skattesystem.

Egendomsskatt för fast egendom utgör en objektskatt av ungefär
enahanda art som fastighetsskatten enligt Aförslaget. A växande skogskall
dock ej sättas särskilt värde; lindrigare bidragsskyldighet för
värdet av växande skog är nämligen icke ifrågasatt.

Egendomsskatt för lös egendom, likaledes objektskatt, avser att
träffa annan produktiv egendom än sådan, som i allmänhet utgör fast
egendom. Skatten skall således utgå dels för de för näringsdrift gjorda
anläggningar och inrättningar, som icke äro att hänföra till fast egendom,
till dylika anläggningar hörande kraftledningar och andra ledningar,
motorer, maskiner med mera, även om de skulle enligt allmän lag anses
såsom fast egendom, samt jordbrukets fasta och lösa inventarier, dels
för fartyg och dels för hästar, åkdon och automobiler, även om de icke
utgöra beståndsdelar av en anläggning för näringsdrift. Skatten tillfaller
den kommun, inom vilken egendomen är befintlig, samt beträffande
fartyg den kommun, där fartyget har sin hemort.

Kommunal inkomstskatt här anordnats såsom en kommunalt uppdelad
(partiell) inkomstskatt i nära anslutning till den nuvarande inkomstbevillningen,
från vilken den huvudsakligen skiljer sig däri att
skatten utgår jämväl för inkomst av fast egendom och utdelning å
aktier, att avdrag för ränta å gäld är medgivet i väsentligt större omfattning
än enligt bevillningsförordningen samt att avdrag icke ifrågakommer
för viss procent av taxeringsvärdet å fastighet, som av ägaren
användes i rörelse. Skatten utgår för inkomst av fast egendom i den
kommun, där egendomen är belägen, för inkomst av rörelse i den kommun,
där rörelsen bedrivits, och för annan inkomst i hemvistkommunen.
Inkomst av skogsbruk taxeras såsom annan inkomst av fast egendom;
beskattning medelst skogsaccis skall nämligen icke äga rum.

Kommunal förmögenhetsskatt utgöres till hemvistkommunen för

förmögenhet, som beräknas på enahanda sätt som vid taxering enligt
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, dock med den skillnaden
att i förmögenheten icke skall inräknas värdet av aktier i inländska
aktiebolag och lotter i solidariska bankbolag.

Efter det ifrågavarande båda betänkanden remitterats till kammarrätten,
hava särskilda förslag till jordräntestegringsbeskattning avgivits
av landskamreraren Landén och kanslirådet Sven Köhler, över vilka
förslag kammarrätten den 19 september 1918 avgivit infordrat underdånigt
utlåtande.

Enligt båda de remitterade förslagen skola de på fastighetsbevillningen
grundade kommunalutskylderna utbytas mot dels skatt å fast
egendom och dels skatt å avkastningen eller inkomsten av egendomen.
Om befogenheten av denna reform torde meningarna icke vara delade.
Emot de föreslagna objektskatterna å fast egendom har kammarrätten
icke heller någon principiell anmärkning att framställa.

Den i Aförslaget upptagna avkastningsskatten avser att, utan hänsyn
till den personliga skatteförmågan, låta skattskyldigheten objektivt
bestämmas av den större eller mindre intressegemenskap, som förefinnes
mellan kommunen och den skattskyldige. Otvivelaktigt är beloppet av
en objektiv förvärvskällas avkastning, d. v. s. nettoavkastningen utan
avdrag för skuldräntor, ägnad att giva ett i allmänhet och under normala
förhållanden tillförlitligt uttryck för graden av denna intressegemenskap.
Att fast egendom och näringsdrift underkastas objektskatt
till kommunen, avpassad efter avkastningens belopp, kan därför icke
anses principiellt oriktigt.

Men den föreslagna avkastningsbeskattningen skjuter enligt kammarrättens
mening över målet, då densamma skall vila jämväl å andra
beskattnings föremål än fast egendom och näring. I synnerhet gäller
detta, då den rent personliga arbetskraften göres till föremål för eu
realbeskattning av nu ifrågasatt art. Vad det personliga arbetet inbringar
utgör inkomst, och denna inkomst beskattas sedermera såsom
annan inkomst. Nu skall enligt förslaget den personliga arbetskraften
därutöver betraktas såsom real förvärvskälla och härutinnan likställas
med produktiv egendom. Men den personliga arbetskraften kan icke
objektivt värdesättas såsom egendom. Det lärer svårligen lyckas att
hos den stora allmänhet, som träffas av denna beskattning, vinna förståelse
för ett dylikt betraktelsesätt. Trots allt vad förslagsställarne

anfört såsom motivering för sitt förslag — sid. 255 o. f. — kommer
en sådan beskattning att i allmänhetens uppfattning te sig så, att löntagare
och annan, som har sin inkomst av det personliga arbetet, får
betala skatt först för denna sin inkomst utan avdrag av gäldränta och
sedan ånyo för samma inkomst med avdrag av gäldränta. Rent psykologiskt
sett måste eu dylik beskattningsform betraktas som ett missgrepp.

Ur en annan synpunkt — intressesynpunkten — kan denna anordning
ej heller godkännas. Det personliga arbetet bär alldeles icke
den samhörighet med kommunen som fastighet och näringsdrift. Det
äger ju sin riktighet att, såsom i motiveringen yttras, kommunens utgifter
för skola, ordning och allmän trevnad komma en tjänsteman till
godo i ungefärligen samma grad, vare sig hans ekonomiska ställning
är bättre eller sämre, men just den omständigheten, att kommunens utgifter
för tjänstemannen äro oberoende av hans ekonomiska ställning
och således icke växa i och med det att tjänsteinkomsten ökas — snarare
kan förhållandet vara motsatt — ådagalägger att avkastningsskatten,
som med avkastningen såsom värdemätare skall regleras efter de olika
fördelar, kommunen bereder den skattskjddige, icke är på sin plats, då
det gäller den rena arbetsinkomsten.

Genom avkastningsbeskattningen skall åstadkommas ökad skattebelastning
för fast egendom och näringsdrift. I vad mån avkastningsbeskattning
av den rena arbetsinkomsten är ägnad att motverka den
sålunda eftersträvade skatteförskjutningen torde framgå vid närmare
granskning av den verkställda provtaxeringens resultat.

Vad härefter angår den i Aförslaget upptagna kommunala inkomstoch
förmögenhetsskatten, skall i och med densamma i det kommunala
beskattningssystemet införas en för bevillningslagstiftningen och det
därpå grundade kommunala beskattningsväsendet okänd beskattning,
nämligen beskattning av förmögenhet; och skall vidare beskattningen
för inkomst, som hittills kommunalt beskattats allenast proportionellt, i
stället ske progressivt.

Vid införande av inkomst- och förmögenhetsskatt till staten utgick
lagstiftningen från den grundsats, att i ett uteslutande på den personliga
skatteförmågan byggt skattesystem borde för ett behörigt och fullständigt
utnyttjande av skatteförmågan icke blott anordnas beskattning
av förmögenhet i ändamål att därmed skulle åstadkommas högre beskattning
av fonderad inkomst än av annan, utan jämväl anlitas en
progressiv beskattningsform för såväl inkomsten som förmögenheten.
I motsats mot den direkta statsbeskattningen, som helt uppbäres av
personlig skatteförmåga, gäller emellertid, såsom ovan antytts, för den

kommunala beskattningen, att densamma huvudsakligen skall vila å
intresseprincipen och att en på skatteförmågan grundad beskattning
huvudsakligen skall endast subsidiärt och i utjämnande syfte ställas vid
sidan av objektbeskattning. Redan den ställning, som beskattning efter
skatteförmåga sålunda anvisats i ett rationellt kommunalt beskattningssystem,
förutsätter icke med nödvändighet sådan skärpning av denna
beskattning, som den progressiva beskattningsformen i förening med
förmögenhetsbeskattning är ägnad att medföra. Då vidare progressionsbeskattning
och beskattning av förmögenhet i avsevärd män tagits i anspråk
för den direkta statsbeskattningen och anledning icke saknas till
antagande, att de skola efter hand alltmer för sådant ändamål anlitas,
måste det anses betänkligt att tillgripa desamma jämväl för den kommunala
beskattningens del. För kammarrätten synes det önskvärt, att
ifrågavarande beskattaingsformer, såsom hittills, reserveras för statsbeskattningen.
Enligt kammarrättens mening bör alltså någon förmögenhetsbeskattning
icke ifrågakomma i det kommunala beskattningsväsendet
och ej heller den kommunala inkomstskatten göras progressiv.

Emot Bförslaget kan den huvudsakliga anmärkningen framställas,
att de särskilda skatterna — utom vad angår skatt å fast egendom —
icke utbildats eu var efter sin bestämt angivna princip. Givetvis ligger
det synnerlig vikt uppå, att ett beskattningssystem vilar å distinkta
och teoretiskt riktiga grunder, då eljest vid utformningen av systemets
detaljer inkonsekvenser uppstå eller eljest otillfredsställande resultat icke
kunna undvikas.

\ ad till en början beträffar den föreslagna skatten å lös egendom
är densamma avsedd att verka den önskvärda förskjutningen av skattetrycket
från den rena arbetsinkomsten till inkomsten av näringsverksamhet.
Men härvid är att märka, att den åsyftade överflyttningen av
skattebelastningen kommer att synnerligen ojämnt drabba olika slag av
näringsverksamhet, i det att vissa näringsgrenar beröras mera, andra
mindre av den föreslagna skatten, utan att sådan ojämnhet kan anses
betingad av olika grader av intressegemenskap med kommunen. Om
skatten således icke effektivt utnyttjar näringsverksamhetens område i
dess helhet, ingriper den å andra sidan i annat eventuellt beskattningsområde,
nämligen lyxbeskattningens.

Av de föreslagna författningsbestämmelserna torde sålunda framgå,
att skatten kommer att föranleda ökad skattebelastning huvudsakligen
för jordbruksnäring, ävensom för rederinäring. För industriverksamheten
kommer skatteförskjutningen i så måtto att vara mindre kännbar,
som de till näringsdrift hörande anläggningar, maskiner med mera,

vilka i civilrättsligt avseende räknas till fast egendom, redan nu äro
underkastade objektbeskattning genom fastighetsbevillning och därå
grundade kommunala utskylder. Och slutligen skulle en så väsentlig
gren av näringsverksamheten som liandelsnäringen så gott som undgå
beskattningen; allenast butiks- och kontorsinventarier ävensom vissa
transportmedel skulle för denna näring ifrågakomma till beskattning.
Enahanda blir förhållandet med bankverksamhet, försäkringsrörelse,
kommissionsverksamhet med mera. Såsom lyxbeskattning kommer åter
skatten att verka, då den drabbar sådana fartyg, hästar, åkdon och
automobiler, vilka icke användas i näringsdrift. Beskattningen, som i
stort sett innebär en nyhet i svenskt beskattnings väsende, kan säkerligen
förväntas alstra missnöje särskilt å jordbrukarnes sida och torde
i taxeringsavseende föranleda ej ringa svårighet. I de yttranden, som
avgivits över de remitterade förslagen, har beskattningen ej heller mötts
med någon sympati. Den utgör emellertid eu hörnsten i Bförslaget.
Att utesluta ifrågavarande beskattning utan att ersätta den med annan,
som tilläventyrs bättre åstadkommer den avsedda skatteförskjutningen,
men i övrigt bibehålla Bförslagets skattesystem lärer icke kunna ifrågasättas.

Den kommunala inkomstskatten uppbäres — såsom varande en skatt
å inkomst — av den personliga skatteförmågan, men intresseprincipen
har icke helt frångåtts, utan bildar jämväl den i viss mån underlag för
skatten. De slitningar och inkonsekvenser, som kunna förväntas uppstå,
när olika principer skola göra sig gällande i samma beskattningsform,
hava ej heller i förslaget kunnat undvikas, liksom ej heller kommunernas
beskattningsintressen alltid kunnat vederbörligen tillgodoses.

Då sålunda avdrag medgivits i egendoms- eller rörelsekommunen
för ränta å lånt anläggnings- och rörelsekapital, såvitt det hänför sig
till den skattskyldiges inom kommunen belägna skattepliktiga egendom
eller till rörelse eller yrke, som av honom där idkats, samt i hemvistkommunen
för ränta å annan gäld, bortses härvid från den skattskyldiges
intressegemenskap med kommunen och tages i stället uteslutande
sikte på skatteförmågan. Då åter förlust eller underskott, som uppstått
vid uppskattning av inkomsten från viss inkomstkälla, förklarats icke
få avräknas från inkomsten av annan inkomstkälla eller från summan
av den skattskyldiges i kommunen taxerade inkomster, har intresseprincipen
gjort sig gällande och frågan om skatteförmågan lämnats å
sido. Avdrag för förlust skulle nämligen enligt motiveringen å sid.
281 »föra allt för långt bort från den grundprincip, varpå den kommunala
inkomstskatten enligt förevarande förslag är byggd». Då slutligen
Ufl. över 1917 års kommunalskatts för slag. ‘1

avdrag för periodiskt understöd får äga rum i hemvistkommunen, liar
åter principen skatt efter förmåga kommit till sin rätt. Avdrag för
utskylder kan näppeligen ifrågakomma vid partiell inkomstskatt; sådant
avdrag har av angivna skäl ej heller ifrågasatts.

Till belysning av de oegentligheter, vilka torde vara ofrånkomliga
vid partiell inkomstbeskattning enligt förslagets bestämmelser, må följande
exempel anföras. Om ägare av fast egendom eller näringsidkare,
som icke äger annan inkomst än från egendomen eller näringen, bosätter
sig i annan kommun än den, inom vilken egendomen är belägen
eller näringsverksamheten bedrives, får han icke åtnjuta avdrag för
ränta å gäld, så framt gälden icke utgör lånt anläggnings- eller rörelsekapital;
ej heller erhåller han avdrag för periodiskt understöd, ehuru
uuderstödet tages till beskattning i mottagarens hand. Icke sällan inträffar,
att affärsmän eller andra näringsidkare, som utöva sin verksamhet
i större städer, äro bosatta i grannkommun; härflyter nu hela inkomsten
av affärsverksamheten eller näringsdriften, äger den senare
kommunen icke möjlighet att medelst beskattning av inkomsten eller
någon del därav erhålla skattebidrag av sådan kommunmedlem. Om
en rörelseidkare, vilkens inkomst av rörelsen uppgår exempelvis till

5.000 kronor, därutöver icke åtnjuter någon inkomst, men har att med

2.000 kronor utgiva periodiskt understöd eller betala ränta å gäld, som
icke hänför sig till rörelsen, äger den kommun, där rörelsen bedrives,
beskatta honom, under förutsättning att han bor inom annan kommun,
för 5,000 kronors inkomst men, om han bor inom rörelsekommunen,
för allenast 3,000 kronors inkomst, ehuru i senare fallet den skattskyldiges
intressegemenskap med kommunen är större än i det förra. Såsom
oegentligt måste ock betecknas, att skattelindring icke kan komma
skattskyldig till godo i avseende å inkomst, som han åtnjuter i annan
kommun än hemvistkommunen eller som han uppbär såsom delägare i
handelsbolag, kommanditbolag och rederi.

Beträffande den kommunala förmögenhetsskatten må även här framhållas
en inkonsekvens, i det att behållna värdet av aktier i inländska
aktiebolag och lotter i solidariska bankbolag icke skall inräknas i förmögenhetsvärdet.
I övrigt får kammarrätten hänvisa till vad kammarrätten
yttrat rörande den i Aförslaget upptagna förmögenhetsbeskattningen.

Såsom tungt vägande anmärkningar mot Bförslaget vill kammarrätten
slutligen framhålla, att beskattning av utdelning å aktier och
banklotter icke kunnat anordnas utan etablerande av dubbelbeskattning

siimt att skogsbeskattningen icke kan anses tillfredsställande ordnad.
Till dessa frågor återkommer kammarrätten i det följande.

Innan kammarrätten går att fälla ett slutligt omdöme rörande de
särskilda förslagens användbarhet och lämplighet för en reformerad
kommunal skattelagstiftning eller vilketdera förslaget må anses äga
företräde framför det andra, anser sig kammarrätten böra ingå i närmare
detalj granskning.

Det av Landeri avgivna förslaget föreligger icke uti ett i detalj
utarbetat skick och har ock av honom betecknats allenast såsom ett
utkast. På grund härav och med avseende jämväl å den nådiga remissens
lydelse anser kammarrätten sig sakna anledning att ägna sistnämnda
förslag fullständig detaljgranskning. Kammarrätten kommer dock att
beröra Landens förslag i sådana punkter, som anses beaktansvärda och
vari detsamma skiljer sig från Aförslaget. Skulle det av Landén föreslagna
beskattniugssystemet komma att ligga till grund för lagstiftning
i ämnet, torde vid utarbetande av fullständiga lagbestämmelser, anpassade
efter detta system, en stor del av de i Aförslaget upptagna detaljföreskrifterna
kunna med fördel komma till användning.

Å en beskattningslag med sådan räckvidd som den, vartill förslag
nu föreligga, måste ställas stora anspråk på klarhet, reda och överskådlighet,
så att den må av en var utan svårighet förstås. Beträffande
Aförslaget har kammarrätten icke kunnat undgå finna, att detsamma
icke till alla delar motsvarar dylika anspråk. Denna anmärkning,
som kammarrätten redan nu vill förutskicka, riktar sig i första
hand mot vad förslaget innehåller om fastighetsskatt och kanske än
mera mot de därtill hörande anvisningarna. Skulle den kommunala
skattelagstiftningen komma att grundas å detta förslag, bör därför omarbetning
av detsamma i denna del vidtagas i syfte att däråt måtte
givas större lättfattlighet.

Vid detalj granskningen kommer Aförslaget att paragrafvis följas;
och har kammarrätten i fråga om de paragrafer eller eljest föreslagna
bestämmelser, som här nedan icke beröras, lämnat desamma utan
erinran.

Vad till en början beträffar den kommunala skattelagens benämning,
svnes densamma böra göras så kortfattad som möjligt, då
lagen med den vidsträckta tillämpning den erhåller får antagas komma
att synnerligen ofta åberopas och till namnet angivas. Ur denna syn -

punkt torde den av Landén valda benämningen »lag om kommunal
beskattning» äga företräde framför den av Eiserman och von Wolcker
föreslagna benämningen »lag angående kommunal skattskyldighet och
taxering» eller, såsom ock författningsförslaget av dem benämnts, »lag
angående kommunal taxering och skattskyldighet». För övrigt kan
emot sistberörda benämningar anmärkas, att ordet »taxering», vilket i
den allmänna uppfattningen snarare syftar å taxerings förfarandet än å
de beskattningsgrunder, som skola utgöra lagens innehåll, av sådan
anledning är mindre lämpligt för beteckning av vad som med lagen
avses. Kammarrätten anser för sin del, att lagen väl skulle kunna
betecknas med det enda ordet »kommunalskattelag.»

1 kap.

Allmän bestämmelse.

1 §•

Därest åt de egentliga kommunallagarna förbehålles att angiva de
mått, efter vilka de allmänna kommunala skatterna skola deltaga i
repartitionen för fyllande av kommunernas skattebehov, torde en hänvisning
till kommunallagarna i berörda avseende lämpligen kunna
inrymmas i 1 §.

Denna inledningsparagraf synes för övrigt böra erhålla en klarare
och mera lättförståelig avfattning än den föreslagna. Kammarrätten
tillåter sig föreslå exempelvis följande lydelse:

»Kommun äger att, på sätt och i den ordning, som i kommunallagarna
stadgas, för täckande av sitt skattebehov anlita följande allmänna
kommunala skatter, nämligen skatt för fast egendom (fastighetsskatt),
skatt för avkastning (avkastningsskatt) samt skatt för inkomst och
förmögenhet (kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt.)

I fråga om kommuns rätt att upptaga särskilda kommunala skatter,
avgifter och bidrag gälle vad därom kan vara särskilt stadgat».

Rubrikerna under följande kapitel skulle härigenom kunna förkortas
till oi’den »Om fastighetsskatt» o. s. v.

2 k:ip.

Fastighetsskatt.

Vad som i beskattningsavseende är att hänföra till fast egendom.

2 §•

I fråga om vad som i beskattningsavseende skall anses såsom fast
egendom upptager Aförslaget icke någon annan ändring i nuvarande
bestämmelser och lagtillämpning än att frälseränta, som enligt såväl
civil lag som gällande bevillningsförordning är att hänföra till fast egendom,
icke vidare skall såsom sådan egendom taxeras.

Då frälserätt terätt innebär ett slags delägarerätt till den fasta egendom,
varur frälseräntan utgår, samt denna egendoms saluvärde och
således även taxeringsvärde få antagas med frälseräntans kapitalbelopp
understiga motsvarande salu- och taxeringsvärden å likartad egendom,
som icke är besvärad med frälseränta, lärer det icke vara principiellt
oriktigt, att frälseräntan betraktas såsom fast egendom och såsom sådan
får sig taxeringsvärde med nyssnämnda kapitalbelopp åsatt. Anledning
att övergiva nu gällande bestämmelser om taxering av frälseränta synes
för övrigt så mycket mindre föreligga, som frälseränteinstitutet är ställt
på avskrivning. Enligt Bförslaget hänföres frälseränta fortfarande till
fast egendom.

Fasta maskiner och inventarier, vilka enligt lagen den 24 maj
1895 i civilrättsligt avseende räknas till fast egendom, hänlöras för
närvarande jämväl i beskattningsavseende till sådan egendom. Härutinnan
sker enligt Aförslaget ingen ändring. Enligt Bförslaget skall
åter egendom av ifrågavarande slag anses såsom lös egendom, vilket
sammanhänger med den anordningen i Bförslagets beskattningssystem,
att egendomskatt skall utgå jämväl av viss lös egendom. Införes objektbeskattning
å lös egendom, ställer det sig givetvis mest praktiskt att
låta maskiner och inventarier av alla slag i beskattningsavseende betraktas
såsom lös egendom. Skall däremot den kommunala skattelagstiftningen
byggas å Aförslaget och således egendomsskatt å lös egendom
icke ifrågakomma, lärer en överflyttning av fasta maskiner och inventarier
från skattepliktig egendom, som de, på sätt ovan nämnts, nu
utgöra, till skattefri sådan vara ägnad att för näringsidkare medföra
rätt så avsevärd lättnad i beskattningen och följaktligen komma att
verka i motsatt riktning mot ett av de mål, som genom skatteregleringen
skulle vinnas. Aven om det icke låter sig förnekas, att en upp -

delning av maskiner och inventarier i fast och lös egendom kan i taxeringsavseende
medföra vissa svårigheter och olägenheter, få desamma
dock icke överskattas. Landén framhåller (sid. 92) bland dylika olägenheter,
att olika uppfattningar skola göra sig gällande i fråga om rätten
till avdrag för värdeminskning å inventarier, i det att denna rätt än
tillämpas endast för de inventarier, vilka icke höra till fast egendom,
än åter tillämpas även för övriga inventarier. Sådan osäkerhet vid
tillämpning av avdragsrätt för värdeminskning skulle dock lätt kunna
undanröjas genom tydliga lagbestämmelser.

För gruvdrift avsedd byggnad, som enligt Aförslaget räknas till
fast egendom, skall däremot enligt Bförslaget icke taxeras såsom sådan
egendom. Kammarrätten finner anledning icke föreligga, att nuvarande
praxis, enligt vilken sådan egendom hänföres till fast egendom, bör
frångås.

Fastighets beskattningsnatur.

3 §■

Eiserman och von Wolcker föreslå, att frågan, huruvida fast egendom,
som icke ligger oanvänd, bör taxeras såsom jordbruksfastighet
eller såsom annan fastighet, skall i varje fall bero av sättet för egendomens
användning. Detta förslag, emot vilket kammarrätten icke har
något i huvudsak att erinra, föranleder emellertid, att tomt i stad, köping
eller därmed jämförlig ort, som nu enligt 6 § i gällande bevillningsförordning
skall under alla förhållanden taxeras såsom annan fastighet,
kan komma att taxeras såsom jordbruksfastighet, om nämligen jordbruk
eller någon jordbrukets binäring därå bedrives. Enligt Bförslaget skall
åter tomt i varje fall fortfarande taxeras såsom annan fastighet. Då
kammarrätten härutinnan ansluter sig till Bförslaget, är anledningen därtill,
bland annat, den begränsning, kammarrätten velat giva värdestegringsbeskattningens
omfattning. Beträffande denna beskattning har
kammarrätten ansett, att den väl borde drabba annan fastighet till hela
dess stegrade värde, såvitt det representerar oförtjänt värdestegring,
men träffa jordbruksfastighet allenast till den del av det stegrade värdet,
som hänför sig till fastighetens tomt- eller industrivärde, sådant detsamma
finnes angivet i 8 § av Aförslaget. Att inom sådana i stad eller
därmed jämförlig ort belägna områden, som redan äro bebyggda eller
vilkas bebyggande inom närmaste tiden förestår, låta värdestegringsskatten
i lägre grad träffa tomt, därå exempelvis trädgårdsodling bedrives,
än bredvidliggande tomt, som redan bebyggts eller i avvaktan

på bebyggande ligger oanvänd, skulle emellertid framstå såsom helt
obefogat. Kammarrätten vill alltså förorda, att fastighet, belägen inom
område, där tomtindelning enligt 1 kapitlet lagen om fastighetsbildning
i stad gäll er, skall oavsett fastighetens användning taxeras såsom annan
fastighet.

Enligt förenämnda 6 § i bevillningsförordningen skall fiske, som
är i jordebok särskilt upptaget, taxeras såsom annan fastighet. Landén
bibehåller i 9 § av sitt förslag enahanda föreskrift, varemot i Aförslaget
särskild bestämmelse icke meddelas rörande beskattningsnaturen hos
ifrågavarande kamerala fastighet. Av innehållet i 3 § av Aförslaget,
jämfört med anvisningarna till fastighetsskatten, enligt vilka senare
»fiske å egendom» räknas till jordbrukets binäring, torde emellertid få
anses framgå, att enligt Aförslaget i jordeboken upptaget fiske skall
taxeras såsom jordbruksfastighet, därest fisket utövas såsom binäring
till jordbruket, men eljest såsom annan fastighet. Härav kan emellertid
vållas osäkerhet och villrådighet beträffande fiskets taxering. Sålunda
finnas ofta nog i en fiskerirättighet flera delägare, av vilka någon kan
utöva fisket såsom binäring till jordbruk, medan annan bedriver fisket
såsom självständigt yrke. Vid sådant förhållande och då jämväl efter
Aförslaget ifrågavarande fisken i regel torde komma att hänföras till
annan fastighet, synes det kammarrätten mest lämpligt, att det nuvarande
stadgandet om i jordebok upptaget fiske bibehålies. I varje fall
bör föreskrift lämnas, huru fiskena skola taxeras, då eljest utelämnandet
av den nu befintliga föreskriften kan ställa taxeringsmännen i tveksamhet
icke blott om fiskenas beskattningsnatur, utan till och med om
fiskena över huvud taget skola taxeras såsom fast egendom.

Skall frälseränta, såsom kammarrätten förordat, fortfarande taxeras
såsom fast egendom, erfordras likaledes föreskrift om dess beskattningsnatur.

Enligt båda förslagen kan eu viss fastighet komma att taxeras
för en del av sin ägovidd såsom jordbruksfastighet och i övrigt såsom
annan fastighet. I Aförslagets anvisningar för taxeringen till fastighetsskatt
(sid. 67) anföres såsom exempel å fall, då en sådan uppdelning
av fastighet bör ifrågakomma, att å ägorna till en jordbruksegendom
uppföres en till uthyrning avsedd byggnad. Om sådan byggnad användes
delvis till uthyrning och delvis för ändamål, som böra föranleda byggnadens
hänförande till jordbruksfastighet, är, enligt vad den speciella
motiveringen till 3 § giver vid handen, den huvudsakliga användningen
avsedd att vara avgörande. Häremot är icke något i och för sig att

erinra, men i författningen eller anvisningarna bör föreskrift meddelas,
huru i detta och liknande fall skall förfaras.

Gent emot vad Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs
och Bohus län anfört därom att överflyttning av fastighets beskattningsnatur
borde äga rum, så snart förändrad användning komme
till stånd, och således även om förändringen vore allenast tillfällig, håller
kammarrätten före att, såsom ock i Aförslagets motivering (sid. 293 och
342) framhållits, endast stadigvarande användning eller användning, som
kan förutsättas bliva stadigvarande, bör få komma i betraktande. Svårighet
att bedöma, huruvida en fastighets förändrade användningssätt är
tillfälligt eller varaktigt, torde i regel icke vara att befara. 1 de fall,
då användningssättet för närvarande enligt praxis avgör beskattningsnaturen,
föreligger fordran på användningssättets stabilitet; och denna
fordran torde icke böra eftergivas, på det att reda och fasthet i taxeringarna
icke skola äventyras. Det synes emellertid kammarrätten, att
i själva lagen eller dess anvisningar bör tydligare, än i Aförslaget skett,
utsägas, att fastighets ändrade användning skall för att föranleda förändring
i fastighetens taxering såsom jordbruksfastighet eller annan
fastighet vara av varaktig eller stadigvarande beskaffenhet.

Den brist, som för närvarande vidlåder skattelagstiftningen därutinnan
att föreskrifter saknas om vad som skall hänföras till jordbruk
och dess binäringar samt till skogsbruk, hava Eiserman och von
AVolcker sökt avhjälpa genom utförliga bestämmelser i anvisningarna för
taxeringen till fastighetsskatt; och har kammarrätten icke något att
i huvudsak erinra mot ifrågavarande, av dem föreslagna föreskrifter.
Allenast beträffande tvenne detaljer vill kammarrätten göra erinran.
Då det föreskrives, att mejerihantering, för att räknas till jordbrukets
binäring, skall avse förädling av det egna jordbrukets produkter, skulle
denna föreskrift möjligen kunna så tolkas, att, så snart i mejerihanteringen
inginge förädling av produkter från annans jordbruk, borde mejerihanteringen
anses såsom särskild näring. Till förebyggande av sådan
tolkning, som — efter vad Aförslagets motivering å sid. 428 utvisar —
icke är avsedd, torde ordet »huvudsakligen» böra tilläggas framför ordet
»avsedd». Uttrycket »särskilt anordnad försäljningslokal» synes vidare
böra ändras till »handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe»
för att bringas i överensstämmelse med ordalagen i 33 § 1 mom. i
Aförslaget.

Skatteplikt i avseende å fast egendom.

4 §''

Såsom i motiveringen till Aförslaget framhållits gör bevillningsförordningen
icke bestämd åtskillnad mellan reglerna för den objektiva
skatteplikten i avseende å fast egendom, d. v. s. frågan huruvida viss
fastighet såsom sådan skall vara underkastad beskattning eller ej, samt
de föreskrifter, som avse att reglera den subjektiva skattskyldigheten,
eller frågan om vem som skall vara skattskyldig för viss fastighet, därför
skatteplikt föreligger. Eiserman och von Wolcker hava nu — i olikhet
mot Landcn — sökt åvägabringa en dylik åtskillnad i författningsbestämmelserna;
och vill kammarrätten härtill giva sin anslutning, då
denna anordning synes ägnad att bringa större reda i beskattningslagens
uppställning och tjäna till lättnad vid dess tillämpning.

Kammarrätten har redan i det föregående betonat, att på en beskattningslag
av den art, vartill förslag nu föreligga, måste ställas höga
anspråk i avseende å klarhet, reda och följdriktighet. Det är således
av större vikt, &tt enkla och klara linjer uppställas, efter vilka frågor
om skatteplikt för fast egendom skola bedömas, än att i en del särskilda
fall på speciella, understundom rätt så diskutabla grunder särskilda
bestämmelser om skatteplikt och skattefrihet meddelas, avvikande
från den generella regel, man funnit sig böra uppställa. Ju flera sådana
undantag göras, desto svårare blir lagen att tillämpa och desto säkrare
har man att räkna med missförstånd, oriktigheter och klagomål. Endast
på synnerligen starka skäl och för kategorier av verklig betydelse för
beskattningsresultatet böra sådana avvikelser ifrågasättas.

Ur nu antydda synpunkt synes Aförslaget giva anledning till följande
anmärkningar.

Vad angår jordbruksfastighet undantagas från beskattning, förutom
nationalparker, jämväl kronans flygsandsplanteringar samt, under viss
tid, å kronan tillhörig egendom i de norrländska länen upplåtna skogstorp,
odlingslägenheter och s. k. jordbrukskolonat. De skäl, som i
Aförslagets motivering (sid. 312) anföras för ifrågavarande undantagsbestämmelser,
såvitt angår flygsandsplanteringar, skogstorp, odlingslägenheter
och s. k. jordbrukskolonat, synas näppeligen tillräckligt bärande.
Vad Sveriges skogsägareförbund anfört emot de s. k. jordbrukskolonatens
undantagande från beskattning är ock värt beaktande. Då i varje fall
den fastighetsskatt, som skulle komma att utgå för de fastigheter, varom
nu är fråga, knappast kan bliva av någon mera avsevärd betydelse,
synes det kammarrätten, som om undantagsbestämmelserna i förevarande
del borde utgå.

Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag. • 3

Beträffande egendom av annan fastighets natur upptager förslaget
såsom huvudregel, att byggnad och mark, som utgör tomt till byggnaden
eller eljest nyttjas i samband med densamma, skola i beskattningsavseende
vara likställda. Härifrån göras dock åtskilliga undantag.
Sålunda föranleda bestämmelseima i 4 § att, på sätt i motiveringen (sid.
318) framhålles, mark, som nyttjas till bostadslägenheter, vilka oinförmälas
i kungl. kungörelserna den 15 april 1904 och den 14 maj 1915
angående beredande av tryggad besittningsrätt åt innehavare av vissa
lägenheter å prästerskapets löningshemman, blir skattefri, men byggnad
å samma mark skattepliktig. Mark, som utgör tomt till kommun tillhörig
förvaltningsbyggnad, skall vara skattepliktig, då marken är
belägen utom kommunens område, men själva byggnaden blir skattefri.
Mark, varå finnas samfund eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och
bönehus, blir skattepliktig, men byggnaderna under viss förutsättning
skattefria o. s. v. Tillräckliga skäl till dylika oregelbundenheter i
skattelagstiftningen synas knappast föreligga, utan bör byggnads och
därtill hörande marks likställighet i fråga om skatteplikt och skattefrihet
upprätthållas över hela linjen. Om ett verkligt intresse bjuder, att viss
byggnad skall undantagas från beskattning, måste väl även samma
intresse bjuda, att den till byggnaden hörande marken får åtnjuta samma
förmån och tvärtom.

Vidare har i fråga om statens kraftverk samt vissa, kommun eller
annan menighet samt akademier, vetenskapliga samfund och allmänna
undervisningsverk tillhöriga byggnader skatteplikten eller skattefriheten
gjorts beroende av deras huvudsakliga användning. Ett dylikt villkor
måste befaras komma att i tillämpningen medföra svårigheter samt giva
anledning till osäkerhet och tvister. En mera rationell lösning av frågan
är otvivelaktigt att i närmare anslutning till nu gällande bestämmelser
låta ifrågavarande verk och byggnader bliva skattefria för den del, som
användes för visst ändamål, och skattepliktiga för den återstående delen.
För en uppdelning av fastighetens värde i sådant syfte lärer alltid
nöjaktig grund stå att finna.

I övrigt föranleder granskningen av de i 4 § föreslagna bestämmelserna
till vissa erinringar från kammarrättens sida.

Av innehållet i 2 mom. följer, att staten tillhörig egendom av
annan fastighets natur, som mot hyra eller annan avgäld upplåtits för
bostads- eller därmed jämförligt ändamål, skall vara från beskattning
undantagen. Kommunalskattekommittén åter föreslog i sitt den 18 maj
1900 avgivna betänkande, att staten eller vederbörande innehavare
skulle vara skattskyldig för, bland annat, fastighet, som för statens
räkning uthyrdes; och har liknande stadgande nu föreslagits av Landén.

I!»

Eiserman ocli von Wolcker hava såsom skäl för ifrågavarande av dem
föreslagna begränsning av skattepliktig statsegendom anfört (sid. 315),
att upplåtelser av den art, varom nu iir fråga, icke kunna anses innefatta
mera än eu jämförelsevis tillfällig disposition av mark, som kan
komma att visa sig erforderlig för statsändamål. Åven om uthyrningav
staten tillhörig byggnad för bostadsändamål får anses i regel vara
av tillfällig beskaffenhet, är detta dock icke fallet med upplåtelser för
dylikt ändamål av kronan tillhörig mark. Kammarrätten tillåter sig i
detta avseende hänvisa till kammarkollegii över förslagen avgivna yttrande,
vari framhålles, hurusom icke få samhällen helt och hållet eller
till större delen äro belägna å mark, som tillhör kronan eller eljest är
av ecklesiastik natur. För egen del finner kammarrätten skäl icke föreligga
att från beskattning fritaga sådan statsegendom, varom nu är
fråga, utan föreslår såsom tillägg till bestämmelserna i 2 mom., att
jämväl staten tillhörig egendom av beskaffenhet att böra taxeras såsom
annan fastighet skall, i den mån den av offentlig myndighet eller med
dess medgivande mot hyra eller annan avgäld upplåtits till bostadseller
därmed jämförligt ändamål, vara beskattning underkastad.

Bestämmelserna i 2 mom. föranleda vidare, att prästgårdar å
landet enligt 1910 års ecklesiastika boställsordning — innefattande
tomt med bostadshus och trädgårdsområde — komma, såvitt de tillhöra
staten, att i olikhet mot vad nu gäller åtnjuta kommunal skattefrihet.
Kammarrätten, som delar Eisermans och von Wolckers åsikt, att all den
fasta egendom av annan fastighets natur, som i egenskap av boställe
eller eljest anvisats innehavare av statstjänst eller därmed jämförlig
tjänst såsom bostad, bör konsekvent lämnas skattefri, har för sin del
icke något att erinra mot den förändring i beskattningsavseende, som
för nyssnämnda prästgårdar inträffar enligt Aförslaget.

I avseende å prästerliga bostadsboställen i förening med jordbruk,
vilka ännu icke undergått reglering enligt 1910 års ecklesiastika boställsordning,
har domkapitlet i Skara ifrågasatt, att — för vinnande
av likställighet med innehavare av ovan omförmälda prästgårdar —
mangård sbyggnad en skulle undantagas från beskattning. Kammarrätten
finner likformighet i prästboställens beskattning önskvärd och anser
syftet lämpligen kunna vinnas på det sätt, att prästerligt bostadsboställe,
som ännu icke blivit reglerat enligt nyssnämnda boställsordning, uppdelas
i två taxeringsenheter, av vilka den ena, bestående av tomt med
bostadshus och trädgårdsområde, anses såsom annan fastighet och lämnas
skattefri samt den andra, omfattande bostället i övrigt, uppskattas såsom
jordbruksfastighet. Föreskrift härom torde lämpligen kunna inrymmas
i de till 4 § hörande anvisningarna.

Kammarkollegium har i sitt förenämnda yttrande anmärkt, att
beträffande en stor del av vad som hänföres till ecklesiastik fast egendom
det fortfarande torde vara oavgjort, vem som skall anses såsom
ägare till densamma, men att all sådan egendom borde i beskattningsavseende
behandlas lika, i anledning varav ämbetsverket föreslagit, att
uttrycket i 2 mom. »staten tillhörig annan fastighet» måtte utbytas mot
uttrycket »annan fastighet, som tillhör kronan eller, utan att tillhöra
kronan, är av ecklesiastik natur». Denna anmärkning, varmed kan
jämföras vad domkapitlet i Skara i föreliggande fråga anfört, synes
kammarrätten befogad.

Beträffande statens kraftverk med utmål lämnas desamma enligt
Aförslaget skattefria, så framt de huvudsakligen utgöra kraftanläggningar
för elektrifiering av statens järnvägar. De skäl, som motivera
kommunikationsanstalts fritagande från fastighetsbeskattning, synas
visserligen böra föranleda att även sådant statens kraftverk, som
levererar elektrisk kraft till statens järnvägar, lämnas skattefritt, men i
anslutning till vad kammarrätten ovan yttrat anser kammarrätten, att
skattefriheten icke bör göras beroende av kraftverkets huvudsakliga
användning, utan att i stället kraftverket bör lämnas skattefritt, i den mån
det lämnar kraft för elektrifiering av kommunikationsföretagen. Till
stöd för sitt ändringsförslag härutinnan får kammarrätten åberopa de
vägande skäl, som av vattenfallsstyrelsen i saken anförts. Vid klyvningen
av kraftverkets värde i en skattepliktig och en skattefri del
torde den energimängd, som under nästföregående år levererats för de
olika behoven, kunna tjäna till ledning. Den skattefrihet, varom nu är
fråga, lärer böra åtnjutas även för det fall och i den mån kraftverket
levererar kraft till enskilda järnvägar ävensom till staten eller enskilda
tillhöriga kanalverk, såvitt järnvägarna och kanalerna äro för allmän
trafik avsedda; och böra härvid under järnvägar och kanalverk inbegripas
sådana till dessa kommunikationsanstalter hörande verkstäder,
bostadshus och andra byggnader, som lämnas kommunalt skattefria.
Slutligen torde föreskrift böra givas, att till statens kraftverk skola
räknas även driftsbyggnader och bostadshus för driftspersonal, så framt
de äro belägna inom kraftverkets område.

Statens järnvägars verkstäder samt hotell- och restaurangbyggnader
bliva enligt Aförslaget underkastade beskattning, varemot bostadshus
för driftspersonalen förbliva skattefria, även om de äro belägna
utanför det till järnvägsanläggningen hörande området. Själva järnvägsanläggningen
med tillhörande stationshus och övriga driftsbyggnader
bliva likaledes fortfarande skattefria.

Beträffande järnvägarnes — statens lika väl som de enskildes —
verkstäder samt hotell- och restaurangbyggnader, om vilka Aförslaget
meddelar delvis olika bestämmelser, synes den princip böra uppställas
och konsekvent genomföras, att de äro skattefria, sä snart de kunna
anses såsom en integrerande del av trafikanläggningen, men skattepliktiga,
då de äro att anse såsom mera fristående, självständiga anläggningar.
Då man emellertid lärer böra såvitt möjligt söka ett yttre,
för beskattningsmyndigheterna lättare tillgängligt kriterium på om ifrågavarande
byggnader äro att hänföra till den ena eller den andra kategorien,
synes ett sådant, som ur beskattningssynpunkt i vanliga fall nöjaktigt
tillgodogör ovan angivna princip, kunna sökas däri, huruvida
verkstaden eller hotell- eller restaurangbyggnaden är belägen inom
eller utom det egentliga trafikområdet. Efter denna grund skulle alltså
eu reparationsverkstad, som ligger vid ett lokomotivstall och följaktligen
väsentligen kommer till användning för reparation av järnvägens egna
maskiner, eller en restaurang, som anordnats i sammanhang med stationshus
eller i dess omedelbara närhet inom stationsområdet, bliva skattefria,
varemot en verkstad, som har eget tomtområde, även om detta
angränsar trafikområdet, eller ett hotell, som ligger utanför stationsområdet,
även om tomten tillhör järnvägen, skulle beskattas. Någon
svårighet för beskattningsnämnderna att avgöra, huruvida en viss anläggning
ligger inom eller utom det egentliga trafikområdet, lärer i regel
ej förefinnas.

Enahanda bestämmelse torde böra gälla för statens järnvägars
driftsbyggnader och bostadshus för driftspersonal. Att på sätt Aförslaget
innehåller låta olika beskattningsregler gälla för bostadshusen vid
statens järnvägar och för sådana byggnader vid de enskilda järnvägarna
kan kammarrätten i varje fall icke förorda. Kammarrätten håller nämligen
före, att i fråga om fastighetstaxering statens kommunikationsföretag
böra intaga samma ställning som dylika företag, tillhörande
enskilda.

Förslaget att till skattepliktig egendom skola räknas riksbankens
fastigheter samt statens telegraf- och telefonverkstäder jämte mark, som
till dem nyttjas, lämnas av kammarrätten utan erinran; och finner
kammarrätten vad telegrafstyrelsen yttrat i fråga om skattefrihet för
telegrafverkets verkstad vid Nynäshamn och arbetarebostäder därstädes
icke böra föranleda ändring i förslaget.

Kammarrätten kan slutligen icke biträda det i sista punkten av
2 mom. upptagna förslag, att staten tillhörig annan fastighet, vilken
är bestämd att försäljas eller att under tomträtt upplåtas, skall i beskatt -

ningsavseende likställas med sådan annan fastighet, varå bestämmelserna
i 3 mom. hava tillämpning. Den skattefrihet eller skatteplikt, som bestämmes
för statens fasta egendom av annan fastighets natur, synes
nämligen böra gälla så länge fastigheten för statens räkning disponeras.

Vad härefter angår de under 3 mom. upptagna fastigheter, som
skola vara från beskattning undantagna, lämnar kammarrätten utan
erinran förslaget att låta främmande stat tillhörig, för dess beskickning
härstädes avsedd fastighet vara skattefri, under villkor av ömsesidighet.
Motsvarande stadgande saknas i Bförslaget.

Likaledes upptagas icke i sistnämnda förslag bestämmelser om
skattefrihet för kommuns eller annan menighets byggnader och allmänna
platser. På de i motiveringen till Aförslaget anförda skäl anser
emellertid kammarrätten, att sådana bestämmelser böra inflyta i författningen.
Ordet »menighet», som återfinnes i bevillningsförordningen,
kan visserligen i något fall lämna rum för tvekan, vad därmed bör förstås,
men då det är förenat med viss vansklighet att söka fullständigt
uppräkna de sammanslutningar, som falla under begreppet »menighet»,
synes detta uttryck lämpligen kunna bibehållas. Vidare håller kammarrätten
före, i likhet med vad Eiserman och von Wolcker i sin motivering
(sid. 323) härutinnan anfört, att kommun eller annan menighet
tillhörig byggnad, som upplåtes till kommunens eller menighetens för
dess allmänna förvaltning anställda personal mot avdrag å lönen, bör
likställas med tjänstebostad eller anses falla under detta begrepp, men
för undvikande av tvekan i förevarande avseende torde särskild föreskrift
härom böra i författningen meddelas. Samma regel att bostad,
som upplåtes mot avdrag å lönen, är att anse såsom tjänstebostad,
bör naturligtvis gälla även i andra fall, då tjänstebostad eller bostadshus
för driftspersonal lämnas skattefria. Förslaget att låta i 3 mom. b) omnämnd
byggnad vara från beskattning undantagen även i det fall att
byggnaden är belägen utom det egna förvaltningsområdet synes kammarrätten
skäligt, men vill kammarrätten, under åberopande av vad ovan
anförts, framhålla, att för sådant fall jämväl marken, som utgör tomt
till eller eljest nyttjas i samband med byggnaden, bör lämnas skattefri.

Vad slutligen angår kommuns eller annan menighets allmänna
platser har skattefriheten utsträckts till sådana, som äro belägna utom
det egna förvaltningsområdet. Att under denna bestämmelse falla sådana
platser som parker, idrottsplatser och dylikt lärer vara klart. Vad åter
angår kommun tillhörig kyrkogård, som är belägen inom annan kommuns
område, synes tvekan kunna uppstå, huruvida kyrkogård är att

hänföra till allmän plats, vadan ett förtydligande härutinnan torde erfordras.

Det i bevillningsfördningens 5 § uttryckligen givna stadgande om
skattefrihet för allmänna platser, som tillhöra akademier, vetenskapliga
samfund, allmänna undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar,
har icke i Aförslaget bibehållits. Emellertid hava Eiserman och von
Wolcker, enligt vad motiveringen å sid. S44 och 345 utvisar, avsett,
att ifrågavarande platser fortfarande skola lämnas skattefria; och skall
detta, enligt deras förmenande, framgå av innehållet i näst sista stycket
av 4 §. Omförmälda anstalter kunna dock äga allmänna platser, som
icke nyttjas i samband med viss byggnad, vadan uttrycklig föreskrift
om skattefrihet för dessa allmänna platser synes erforderlig. Kammarrätten
vill ock fästa uppmärksamheten därå att den för tomter, tillhöriga
ovan angivna anstalter, nu medgivna skattefriheten icke bibehållits i
vidare mån än vartill stadgandet i nyssnämnda stycke av 4 § föranleder.

Såsom villkor för att barmhärtighetsinrättning tillhörig byggnad
skall undantagas från beskattning har föreslagits, att inrättningen kan
antagas vara företrädesvis avsedd till gagn för den kommuns medlemmar,
varinom inrättningen är belägen. Kammarrätten anser sådant
villkor skäligen icke böra uppställas för skattefriheten.

Beträffande nykterhetsföreningars för föreningsverksamheten avsedda
byggnader synas bärande skäl för desammas fritagande från beskattning
knappast föreligga; och vill kammarrätten för sin del avstyrka, att
skattefrihet beredes dessa byggnader. Skulle emellertid nykterhetsföreningarna
tillerkännas denna förmån, borde, såsom Eders Ivungl. Maj:ts
befallningshavande i Gottlands län framhållit, samma förmån tillkomma
även vissa andra ideella föreningar, som åsyfta mera allmänt gagnelig
verksamhet, såsom skytteföreningar, idrottsföreningar o. d. Kammarrätten
tillåter sig ock hänvisa till landstingets i Norrbottens län yttrande
i denna fråga.

I anslutning till vad kammarrätten ovan yttrat om lämpligheten
av sådana anordningar, att skattefriheten icke behövde omfatta viss
fastighet i dess helhet, vill kammarrätten i fråga om de under g) upptagna
byggnader förorda, att skattefriheten icke, såsom Aförslaget innehåller,
göres beroende av, att byggnaderna icke tillika inrymma för uthyrning
avsedda eller så begagnade lägenheter, utan i stället förklaras
icke gälla byggnaderna till den del de innehålla sådana lägenheter.
Vidare synes den i punkterna c), e) och g) medgivna skattefriheten
böra tydligen angivas avse de i samma punkter omförmälda byggnader
jämväl till den del de innehålla bostäder för vederbörande befattnings -

havare. Skulle nykterhetsföreningar komma i åtnjutande av skattefrihet
för sina byggnader, gäller jämväl i avseende å dem vad nu yttrats
rörande de under ovan angivna punkter upptagna byggnader.

Beträffande bestämmelserna under punkt h) anser kammarrätten
det lämpligen böra angivas, att kanal, järnväg eller annan farväg skall
vara avsedd för allmän trafik samt farled eller flottled vara allmän för
att kunna från beskattning undantagas. »Spårväg» synes böra tilläggas
efter »järnväg». Såsom kammarrätten förut antytt, torde i samma punkt
omförmälda stationshus och övriga driftsbyggnader, bostadshus för driftspersonal,
verkstäder samt hotell- och restaurangbyggnader böra i beskattningsavseende
i allo likställas med motsvarande byggnader, tillhörande
statens kommunikationsverk; och får kammarrätten hänvisa till
vad kammarrätten här ovan anfört i fråga om sistnämnda byggnader.

Då anledning icke lärer föreligga att icke förunna kraftverk, tillhöriga
kommun eller enskilda, skattefrihet i samma utsträckning, som
anses böra tillkomma statens kraftverk, hemställer kammarrätten att
särskilt stadgande härutinnan meddelas.

Slutligen tillåter sig kammarrätten påpeka, att med den avfattning,
förevarande paragraf erhållit, densamma i flera avseenden framstår såsom
synnerligen svårfattlig.

Taxeringsenhet.

6 §•

Nu gällande lagstiftning bygger taxeringsenheterna å den kamerala
indelningen, så att varje kameralt självständig fastighet bildar en taxeringsenhet,
dock att, om den kamerala fastigheten består av flera brukningsdelar,
varje sådan brukningsdel utgör taxeringsenhet. Särskilt
taxeringsvärde skall sålunda sättas å varje hemman och jordlägenhet,
varje tomt i stad, köping och därmed jämförlig ort, varje i jordebok
upptaget fiske och varje frälseränta. Men om hemman eller lägenhet
består av två eller flera brukningsdelar eller avsöndring av jord därifrån
ägt rum, skall varje sådan brukningsdel (arrendegård, torp in. m.) eller
avsöndring särskilt för sig taxeras.

Båda förslagen bryta med denna princip om taxeringsenheternas
beroende av den kamerala indelningen och låta i stället taxeringsenheterna
bestämmas efter den faktiska användningen, brukningsenheten,
oavsett huru den förhåller sig till den kamerala indelningen. Enligt
Aförslaget skall nämligen taxeringsenheten beträffande jordbruksfastighet

utgöras av varje särskild brukningseuhet, evad densamma består av en
eller flera samma egendom tillhörande fastigheter eller särskild ägovidd
därav, och beträffande annan fastighet varje till en och samma egendom
hörande, särskilt för sig nyttjade område, evad det består av en eller
flera tomter eller andra fastigheter eller särskild ägovidd därav, dock
med rätt för jordägaren eller innehavare med skattskyldighet såsom
ägare att påkalla uppdelning av taxeringsenhet, som består av flera
fastigheter eller delar av skilda fastigheter. Bförslaget upptager i fråga
om jordbruksfastighet bestämmelser, likartade med Aförslagets, varemot
beträffande annan fastighet varje tomt och lägenhet fortfarande skall
utgöra särskild taxeringsenhet, där ej den skattskyldige påkallar samfälld
taxering av flera tomter eller lägenheter, som gemensamt tjäna till byggnadsgrund
för sammanhörande byggnader eller eljest utgöra ett lokalt
och ekonomiskt sammanhängande helt.

Denna principiella omläggning av taxeringsenheternas omfattning
är ägnad att väcka betänkligheter. Taxeringsvärdena hava för närvarande
en avsevärd betydelse för vissa med den allmänna fastighetskrediten
och fastighetshandeln sammanhängande förhållanden, såsom belåning
av inteckningar, stämpelavgift vid lagfart o. s. v. Att i dessa
avseenden vanskligheter skola uppstå, därest allenast ett taxeringsvärde,
omfattande hela egendomskomplexet, finnes att tillgå vid värdeberäkningen,
torde vara otvivelaktigt; och den i förslagen medgivna uppdelningen
av taxeringsvärdet å varje i komplexet ingående fastighet
föreligger blott såsom en eventualitet, beroende av jordägarens eller den
med honom i skattskyldighetshänseende likställdes framställning.

Den kamerala indelningen lämnar givetvis en fastare grund för
taxeringsenheternas reglering än den faktiska användningen. Brukningsenheten
är icke bestående utan omlägges allt efter jordägarens skön.
Med taxeringsenheternas bestämmande efter brukningsenheterna blir
därför en jämförelse mellan taxeringsvärdena å samma jord under en
följd av år ej sällan omöjliggjord.

Sistnämnda synpunkt framträder i samband med frågan om införande
av värdestegringsbeskattning å fast egendom. Om, såsom kammarrätten
ifrågasatt, till grund för beräkning av fastighets värdestegring
lägges jämförelse mellan fastighetens taxeringsvärde å olika tider, föreligger
nämligen behovet av största möjliga kontinuitet i taxeringsenheterna.
I varje fall synas, innan grunderna för värdestegringsbeskattningen
blivit fastställda, taxeringsenheterna böra, såsom hittills, i huvudsak
följa den kamerala indelningen, då eljest värdestegringsbeskattningens
rationella ordnande kan äventyras.

Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag.

Syftet med taxeringsenheternas föreslagna omläggning är uppenbarligen,
att fastigheter, som utgöra ett lokalt och ekonomiskt sammanhängande
helt, till exempel flera hemman, som hava gemensamma
driftsbyggnader eller eljest ligga i sambruk, skola vid taxering värdesättas
icke var för sig utan såsom en enhet. Givetvis äger det sin riktighet
att, där derå fastigheter hava dylikt samband sins emellan, deras
värdesättning bör ske med hänsyn till det sambruk och det gemensamma
byggnadsbestånd, som i varje särskilt fall föreligger. Men att sådan
värdesättning kommer till stånd kan vinnas genom särskilda bestämmelser,
vilka icke behöva medföra en rubbning av de nuvarande grunderna
för taxeringsenheterna.

Aförslaget och — beträffande jordbruksfastighet — jämväl Bförslaget
upptaga, såsom ovan nämnts, föreskrifter om uppdelningsvärden,
som på framställning av jordägaren eller innehavare med skattskyldighet
såsom ägare kunna åsättas ägovidder, som tillhöra olika i ett egendomskomplex
ingående kamerala fastigheter. Bestämmelser om sådana
anordningar, varigenom först gemensamt taxeringsvärde skall åsättas
hela egendomskomplexet och därefter särskilda taxeringsvärden sättas å
de däri ingående fastighetsdelarne, innebära i själva verket blott anvisning
om den metod, som bör följas vid fastighetstaxering. Ett angivande
av den lämpliga och riktiga metoden är visserligen av behovet påkallat
men är att anse såsom en anvisning för bestämmande av taxeringsvärdet
och icke såsom en grund för taxeringsenheternas lokala omfattning.

Emellertid givas för visso fall, då större svårighet möter att efter
värdering sätta särskilt taxeringsvärde å varje i ett egendomskomplex
ingående fastighet eller del därav. Så är förhållandet med fastigheter,
som i skiftesavseende bilda en samfällighet, samt med tomter eller
lägenheter, som gemensamt tjäna till byggnadsgrund för en eller flera
sammanhörande byggnader eller eljest utgöra ett lokalt och ekonomiskt
helt. För sådana fall torde det befinnas praktiskt lämpligt att låta vissa
kamerala fastigheter eller fastighetsdelar tillsammans utgöra en taxeringsenhet.
Värdestegringsbeskattningen skulle i förevarande fall kunna
grundas å säi''skild uppskattning av den jord, som kunde träffas av
denna beskattning, eller ock följa den sålunda sammansatta taxeringsenheten.

Kammarrätten vill alltså förorda, att den kamerala indelningen
fortfarande lägges till grund för fastighetstaxeringen, där ej särskilda
förhållanden finnas böra föranleda en annan begränsning av taxeringsenheten.

I övrigt har granskningen av 6 § och de till densamma hörande
anvisningarna i Aförslaget givit anledning till följande anmärkningar.

För undvikande av missförstånd torde böra angivas, att fiske, som
är i jordebok särskilt upptaget, skall utgöra taxeringsenhet. Kommer,
såsom kammarrätten förordat, frälseränta fortfarande att i beskattningsavseende
hänföras till fast egendom, bör likaledes föreskrift meddelas,
att varje frälseränta bildar taxeringsenhet.

1 G § av bevillningsförordningen upptages torp såsom exempel å
brukningsdel. Detta har någon gång föranlett, att jämväl s. k.
stat- eller daglönartorp taxerats såsom särskilda taxeringsenheter, något
som emellertid icke torde vara i bevillningsförordningen avsett och i
varje fall icke lämpligen bör äga rum. Enligt Eisermans och von Wolckers
mening, som kammarrätten håller för riktig, bör torp, därå jordbruk
av torpinnehavaren självständigt bedrives, anses såsom särskild
taxeringsenhet, även om torplegan uteslutande eller huvudsakligen utgår
i dagsverken, men om däremot självständigt jordbruk icke bedrives av
torpinnehavaren, såsom fallet i allmänhet är med innehavare av s. k.
stattorp och därmed jämförliga jordupplåtelser, där jordägaren ej endast
äger byggnaderna utan ock i regel tillhandahåller för jordbruket erforderlig
dragkraft samt torpinnehavaren är att anse såsom lönearbetare
och ej såsom jordbrukare, bör torpet icke komma i betraktande såsom
särskild taxeringsenhet. Dessa synpunkter framhållas emellertid icke i
Aförslagets anvisningar med erforderlig tydlighet. Anvisningarna härutinnan
torde lämpligen kunna erhålla en formulering, ungefär motsvarande
det referat av Eisermans och von Wolckers mening, som här
ovan lämnats.

Enligt Aförslaget skola mangård sbyggnader och driftsbyggnader
för jordbruk med binäringar och skogsbruk inbegripas i samma taxeringsenhet
som den egendom, varå byggnaderna äro belägna, och detta
jämväl i det fall att byggnaderna icke tillhöra jordägaren eller såsom
ägare skattskyldig innehavare av jorden. Byggnad å mark av annan
fastighets natur, tillhörig annan än markägaren, blir enligt samma förslag
självständig taxeringsenhet allenast i det fall, att byggnadens ägare
icke är skattskyldig jämväl för marken.

Kammarrätten håller för sin del före, att mangårds- och driftsbyggnader
å jordbruksfastighet böra, då särskilda förhållanden därtill föranleda,
bilda särskilda taxeringsenheter. Svårigheter kunna väl möta vid
uppskattningen av sådana byggnader, men dylik uppskattning måste
dock i vissa fall ske för taxeringen till förmögenhetsskatt.

Särskilt taxeringsvärde å ifrågavarande byggnader erfordras så -

lunda, då byggnadernas ägare icke är ägare eller med ägare likställd
innehavare av jorden och följaktligen bör utgöra fastighetsskatt för
byggnaderna, men icke för jorden. Under förutsättning att byggnad
å annans mark skall, såsom kammarrätten anser riktigt, taxeras efter
sitt förmögenhetsvärde för ägaren, lärer ock sådan byggnad, belägen å
jordbruksfastighet, böra utgöra särskild taxeringsenhet, då byggnadens
ägare, även om han är skattskyldig till fastighetsskatt för både jord och
byggnad, dock åligger skattskyldighet till förmögenhetsskatt för allenast
byggnadens värde. Så kan exempelvis förhållandet bliva med innehavare
av publikt jordbruksboställe.

Beträffande åter annan fastighet, som är bebyggd, föreslås i 9
§, att särskilt värde skall sättas å marken och särskilt värde å byggnaderna
samfällt, med rätt för vederbörande att påkalla uppdelning av
byggnaderuas värde. Kammarrätten, som häremot icke har annan erinran
än att några uppdelningsvärden icke böra förekomma, anser således
marken och varje byggnad för sig eller, där flera byggnader äro att
anse såsom ett sammanhängande komplex, byggnaderna samfällt böra
särskilt värdesättas. Vid sådant förhållande synes emellertid lämpligast
att i fråga om annan fastighet låta mark och byggnad eller komplex
av byggnader i varje fall bilda särskilda taxeringsenheter.

Kammarrätten vill vidare framhålla, att de i sak viktiga stadgande^
som reglera frågan om byggnader skola vara självständiga taxeringsenheter
eller ej, böra i stället för att intaga den undanskymda
ställning, de erhållit i Aförslagets anvisningar, inrymmas i själva lagtexten.

De i Aförslaget upptagna bestämmelserna rörande de fall, då upplåtna
områden av en fastighet skola bilda särskilda taxeringsenheter,
kunna, såsom i några yttranden framhållits, befaras föranleda osäkerhet
och ojämnhet vid tillämpningen; och synes det kammarrätten önskvärt,
att mera utförliga och i varje fall tydligare anvisningar härutinnan
lämnas. Givetvis bör icke såsom särskild taxeringsenhet upptagas mark,
som allenast tillfälligt upplåtits åt annan. I Aförslagets motivering (sid.
304—306) har visserligen framhållits, att upplåtelse av mark, vare sig
från jordbruksfastighet eller från annan fastighet, skall vara av stadigvarande
art för att den sålunda upplåtna marken skall utgöra särskild
taxeringsenhet. Men åt denna väsentliga förutsättning för taxeringsenhets
bildande bör uttryck lämnas i själva lagtexten. Nu förekommer
blott i anvisningarna (sid. 72) föreskrift att, då upplåtelse skett från
jordbruksfastighet, marken skall hava tagits i bruk för annan stadigvarande
användning än egendomen i övrigt, för att särskild taxerings -

enhet skall föreligga. Vidare framhålles i motiveringen, att upplåtna
tomtmarksområden bilda i olika innehavares hand skilda taxeringsenheter.
Åven härom synes lämpligen någon föreskrift kunna meddelas. Likaledes
vore ej ur vägen, att anvisning lämnades rörande de numera vanliga
s. k. koloniträdgårdarna. Att varje diiri upplåten lott skulle erhålla
särskilt taxeringsvärde torde knappast böra ifrågasättas. Däremot
skulle möjligen ett sammanhängande komplex av dylika lotter kunna
anses såsom särskild brukningsdel och på sådan grund särskilt taxeras.

Slutligen må anmärkas, att bestämmelse saknas, till vilken tidpunkt
hänsyn skall tagas vid taxeringsenheternas fastställande. Då taxeringsvärdet
skall enligt förslagen bestämmas efter egendomens värde vid
nästföregående års utgång, lärer härav kunna slirtas, att i förslagen
avsetts att jämväl taxeringsenheterna skola upptagas efter förhållandena
vid nämnda tidpunkt, men uttrycklig föreskrift i berörda avseende bör
i författningen meddelas.

Skulle förslaget om särskilda uppdelningsvärden godkännas, erfordras
likaledes föreskrifter om tiden och ordningen för sådana framställningar,
som avses i 6 § sista stycket och i 9 §. Får sådan uppdelning
ske även de år, då allmän fastighetstaxering icke äger ruin?
Möjligen hava förslagsställarne avsett, att dylika föreskrifter skola inflyta
i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

I anvisningarna framhålles att, om till eu och samma egendom
höra ägor inom flera kommuner, densamma måste uppdelas i taxeringsenheter
i förhållande därtill. Här må emellertid påpekas, att bestämmelser
jämväl erfordras om förfarandet i de fall, att olika delar av en
fastighet bliva föremål för beskattning till olika administrativa indelningsområden
av annat slag än de borgerliga primärkommunerna eller att
viss del av en fastighet underkastas skatteplikt till sådant indelningsområde,
exempelvis municipalsamhälle, medan den utanför området
belägna delen av fastigheten är från dylik skatteplikt fri. Om ock
varje sådan del av fastigheten icke behöver utgöra särskild taxeringsenhet
och följaktligen få särskilt taxeringsvärde sig åsatt, måste dock
i fall, varom nu är fråga, särskild värdesättning av fastighetsdelarna
äga rum. Dylika bestämmelser, ehuru ofullständiga, finnas för närvarande
intagna i 32 § förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering. De torde ock rätteligen hava sin plats i nämnda
författning. Det må erinras, att denna fråga blivit föremål för behandling
i nådiga propositionen till 1919 års riksdag, nr 301, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 1 mom. 1, § 6 mom. 1 och § 8 mom. 1 i
förordningen den 11 "augusti 1894 angående mantalsskrivning m. m.

Taxeringsvärde.

'' §•

Kammarrätten ansluter sig obetingat till den i båda förslagen företrädda
mening, att taxeringsvärdet å fast egendom bör i regel bestämmas
efter egendomens saluvärde och icke efter dess avkastningseller
annat värde. Principen om taxeringsvärdets grundande å saluvärdet
innebär för övrigt icke någon nyhet i lagtillämpningen, då av
det direktiv, som tillförene lämnats i bevillningsförordningen och ännu
kvarstår i de till densamma hörande anvisningarna, att uppskattning av
fast egendom skall ske till dess verkliga värde, ansetts följa, att egendomens
saluvärde varit det för taxeringen avgörande. De i nämnda
anvisningar uppräknade grunder, efter vilka taxering av fast egendom
bör ske och som sins emellan leda till olika uppskattningsvärden, hava
emellertid kunnat giva anledning till tvekan, vilket uppskattningsvärde
företrädesvis bort sökas. Att i lag uttryckligen föreskrives, vilket det
värde är, som taxeringen har till syfte att träffa, framstår således såsom
en angelägenhet av vikt. Detta har ock i båda förslagen beaktats.

I andra stycket av föreliggande paragraf upptages såsom undantag
från principen om taxeringsvärdes överensstämmelse med allmänna
saluvärdet den föreskriften, att skog till kronan eller allmän inrättning
tillhörig fast egendom skall uppskattas efter värdet vid uthålligt skogsbruk.
Annan skog — liksom all skogsmark — skall däremot enligt
Aförslaget taxeras till allmänna saluvärdet eller, såsom detta värde i
fråga om skog plägar benämnas, realisationsvärdet.

Enligt Bförslaget skall all skog ävensom skogsmarken taxeras till
dess saluvärde. Enligt vad motiveringen till detta förslag giver vid
handen, avser Landén emellertid med skogs saluvärde icke dess realisationsvärde
utan det värde skogen i befintligt skick skulle äga under
förutsättning av normal skötsel och fortsatt skogsbruk (sid. 170—172).
En sålunda angiven värdering, vartill någon antydan icke gives i själva
författningsförslaget eller dess anvisningar, synes i det närmaste sammanfalla
med värdering efter uthålligt skogsbruk.

Beträffande Eisermans och von Wolckers förslag om tillämpning
av olika beskattningsmetoder för skog, beroende av vem som är ägare
av densamma, synes detsamma ägnat att väcka betänkligheter och
knappast stå i god överensstämmelse med de grunder, varpå den objektiva
fastighetsbeskattningen vilar. Det låter sig för visso icke förnekas,

att den av dem föreslagna anordningen att låta kronans och allmänna
inrättningars skogar värdesättas efter en annan, i regel till lägre uppskattningsvärden
ledande metod än övriga skogar framstår såsom eu
orättvisa i beskattningen särskilt emot de skogsägare, som frivilligt sköta
sina skogar efter ordnad skogshushållning.

Om alltså efter kammarrättens mening för uppskattning av all
skog, oberoende av vem som är ägare av skogen, bör användas samma
uppskattningsmetod, ställer sig kammarrätten mera tveksam inför frågan,
vilkendera metoden — uppskattning efter uthålligt skogsbruk eller uppskattning
efter realisationsvärde — bör för skogs vidkommande äga
företräde.

Då kammarrätten nu vill giva sitt förord åt den förra metoden,
bar kammarrätten därvid låtit bestämma sig av de praktiska fördelar,
som äro med denna metod förenade. I stället för de täta rubbningar
i taxeringsvärdet, som allt efter skogs tillväxt eller avverkning blir en
följd vid tillämpning av metoden av beskattning efter realisationsvärdet,
framträda med den andra metoden skogarna såsom en för kommunen i
beskattningsavseende mer konstant värdekälla. Härmed är dock icke
sagt, att icke vid taxering efter den nu förordade metoden justering av
taxeringsvärdet bör äga rum, allteftersom sådana omständigheter inträffa,
vilka kunna antagas inverka å skogens beräknade genomsnittsavkastning,
såsom förbättrade avsättningsmöjligheter, skogsbrand, överavverkning
o. s. v. Vidare medför taxering av skog efter uthålligt skogsbruk såsom
en beaktansvärd fördel, att den frestelse, som för skogsägare kan förefinnas
att genom en i skogsvårdshänseende otjänlig avverkning av skog
nedpressa sin kommunala skattebörda genom taxeringsvärdets sänkande,
icke föreligger vid tillämpning av denna metod eller åtminstone icke
framträder med samma styrka som vid uppskattning efter realisationsvärde.
Jämväl ur fastighetskreditens synpunkt är givetvis taxering
efter uthålligt skogsbruk att föredraga. Kammarrätten förbiser ingalunda,
att åtminstone till en början svårigheter komma att möta för
taxeringsmännen vid beräkningen av skogs värde efter rationellt skogsbruk,
men håller kammarrätten före att med det biträde av skogssakkunniga,
som måste förutsättas vara att i erforderlig utsträckning tillgå,
dessa svårigheter skola visa sig överkomliga och efter hand — åtminstone
i den mån ordnad skogshushållning alltmera kommer till stånd —
avtaga. Kammarrätten tillåter sig vidare hänvisa till Sveriges skogsägareförbunds
yttrande i föreliggande fråga och vill slutligen framhålla,
att redan kommunalskattekommittén förordade principen om skogs
taxering efter dess värde vid uthålligt skogsbruk, i det att kommittén

föreslog, att all skog skulle uppskattas till tjugu gånger den beräknade
stadigvarande årsavkastningen, emot vilket förslag kammarrätten i sitt
över kommitténs betänkande avgivna yttrande icke hade något att i
huvudsak erinra.

Ytterligare innehåller 7 § andra stycket den modifikationen från
regeln om allmänna saluvärdet såsom uppskattningsnorm, att vid taxering
av kronan eller allmän inrättning tillhörig jordbruksfastighet hänsyn icke
skall tagas till tomt- eller industrivärde i andra fall, än där egendomen
besittes med stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt.
Sådan jordbruksfastighet, varom nu är fråga, skall således
enligt förslaget uppskattas blott till det värde, fastigheten har såsom
använd för jordbruk med binäringar och skogsbruk. Under den antagliga
förutsättningen, att ifrågavarande egendom kommer att undantagas
från värdestegringsbeskattning, erfordras visserligen icke, att denna
egendom för värdestegringsbeskattningens vidkommande åsättes särskilt
tomt- eller industrivärde i dess betydelse av mervärde utöver jordbruksvärdet.
Men förslaget, vartill motsvarighet icke återfinnes hos Landén,
innebär dock en avvikelse från den objektiva fastighetsbeskattningens
grunder, om vars befogenhet meningarna kunna vara delade. V id all
repartitionsbeskattning gäller ju såsom regel, att förmåner, som blott
avse vissa beskattningsföremål, böra i så liten utsträckning som möjligt
ifrågakomma, då sådana förmåner draga med sig däremot svarande ökning
i de övriga beskattningsföremålens skattebelastning. Synnerligen goda
skäl skulle därför fordras för den för kronans och allmänna inrättningars
jordbruksfastigheter nu föreslagna förmånen — en förmån, som
för närvarande icke är dessa fastigheter, såvitt de över huvud äro fastighetsbevillning
underkastade, medgiven. Giltig anledning synes kammarrätten
knappast föreligga till det nu ifrågavarande undantagsstadgandet.

Slutligen föreslås i 7 § tredje stycket den avvikelsen från regeln
om taxeringsvärdets grundande å allmänna saluvärdet, att byggnad å
annans mark skall komma i betraktande med det värde, som byggnaden
skulle äga, därest den mark, varå byggnaden är belägen eller som eljest
till denna nyttjas, tillhörde byggnadens ägare. Å annans mark uppförd
byggnad, som i regel har ett lägre saluvärde än det byggnaden skulle
äga i markägarens hand, skall således vid taxeringen icke ifrågakomma
efter dess salu- eller förmögenhetsvärde, utan med det tänkta värde, som
byggnaden skulle besitta, om byggnadens ägare jämväl hade äganderätt
till marken. Någon motsvarande undantagsbestämmelse återfinnes icke
i Bförslaget (jfr sid. 159).

Jämväl för det nu ifrågasatta undantaget från regeln, att faxe -

ringsvärdet, sknll följa allmänna saluvärdet, synes kammarrätten giltiga
skäl saknas. Beskattningen är avsedd att vila å skatteobjektets verkliga
värde, men icke att träffa ett mindrevärdigt objekt som vore detsamma
fullvärdigt. Genom att låta byggnad å annans mark uppskattas till
sitt allmänna saluvärde vinnes ock den beaktansvärda fördelen, att byggnaden
icke behöver undergå särskild uppskattning vid dess ägares taxering
till förmögenhetsskatt, utan taxeringsvärdet blir utan vidare jämväl
förmögenhets värde.

Därest i enlighet med kammarrättens mening den kamerala indelningen
fortfarande lägges till grund för taxeringsenheternas omfattning
samt vidare byggnad å »annan fastighet» alltid blir självständig taxeringsenhet,
torde såsom allmän uppskatta!ngsregel böra i 7 § eller anvisningarna
till densamma angivas, dels att vid taxering av jordbruksfastighet
hänsyn skall tagas till det sambruk, som i det särskilda fallet
må föreligga mellan flera fastigheter, och varje sådan fastighet således
åsättas det värde, som under förutsättning av sådant sambruk kan antagas
belöpa å densamma, dels att beträffande annan fastighet, som är
bebyggd, skall, under förutsättning att mark och byggnad tillhöra samma
ägare, å marken sättas det värde, marken skulle äga utan byggnaden,
och å byggnaden det värde, som efter avdrag från fastighetens hela
saluvärde av markens sålunda beräknade värde må återstå, och dels att
vid uppskattning av byggnad å annans mark hänsyn skall tagas till
villkoren för besittningsrätten till den mark, varå byggnaden är belägen.
Delvis motsvarande föreskrifter finnas nu intagna i 9 och 10 §§ av
A förslaget.

I Aförslagets anvisningar för taxeringen till fastighetsskatt, avdelning
IV, hava utförliga föreskrifter lämnats till ledning vid taxeringsvärdes
åsättande. Jämväl Bförslaget upptager särskilda anvisningar
för uppskattning av fast egendoms värde.

Beträffande Aförslagets i och för sig värdefulla anvisningar i berörda
avseende svnas desamma böra erhålla en enklare och mera koncentrerad
avfattning, varigenom de kunna lättare förstås. I några avseenden
torde desamma böra vinna komplettering, medan de åter i andra
kunna utan olägenhet förkortas. Exempelvis lärer sålunda vad å sid.
74 yttras därom att allmänna saluvärdet avser värdet med hänsyn till
den marknad, med vilken man skäligen har att räkna i det särskilda
fallet, innefatta en så pass självklar sak, att denna anvisning — om den
ens är nödvändig — dock icke behöver erhålla så vidljfftig utläggning,
som förslaget nu upptager.

I fråga om sättet för verkställande av fastighetstaxering torde
Uti. över 1917 års kommunalskatts förslag. 5

böra uttryckligen i anvisningarna tillrådas taxeringsmännen såsom ett
lämpligt förfarande att börja med uppskattningen av de fastigheter, för
vilka senast erlagda köpeskilling kan ligga till grund för taxeringsvärdet,
och att därefter med ledning av sålunda funna värden vidtaga
taxering av övriga fastigheter. Ett dylikt förfarande är ock enligt
Aförslagets motivering förutsatt.

De å sid. 75 i Aförslaget anförda omständigheter, som vid taxering
av jordbruksfastighet komma särskilt i betraktande, kunna lämpligen
kompletteras med »utsäde och skörd eller annan avkastning» samt
»antalet kreatur, som kunna å egendomen vinterfödas».

A sid. 76 angives, att industrifastigheter värderas under förutsättning
av fortsatt användning för samma eller jämförligt ändamål.
Denna föreskrift, vilken kan föranleda till antagande att tomtmark till
industrifastighet icke skall taxeras efter gällande ortspris med hänsyn
till det ändamål, vartill marken bäst lämpar sig, erfordrar komplettering;
och kan härvid hänvisas till vad B förslagets anvisningar innehålla i
fråga om taxering av industrifastigheter.

Beträffande härefter den betydelse, som senast erlagd köpeskilling
bör erhålla såsom värdemätare, skall enligt Aförslagets anvisningar sådan
köpeskilling med oförändrat belopp tagas till taxeringsvärde, där ej
antingen vid köpet förelegat särskilda omständigheter, som måste antagas
hava gjort köparen benägen att köpa även till överpris eller säljaren
benägen att även till underpris sälja egendomen eller ock köpeskillingen
eljest med hänsyn exempelvis till den tidrymd, som förflutit
efter köpet, eller till förändringar av värdeökande eller värdeminskande
verkan icke längre kan anses såsom ett tillförlitligt uttryck för egendomens
allmänna saluvärde. Denna föreskrift, som för övrigt icke kan
äga tillämpning å de fall, då taxeringsvärdet icke skall grundas å det
allmänna saluvärdet, skulle tilläventyrs kunna av taxeringsmännen uppfattas
såsom ett direktiv att förskaffa sig kännedom om köpeskillingar,
huru långt tillbaka i tiden köpen än må ligga. Ett dylikt åliggande
för taxeringsmännen torde emellertid icke vara avsett och skulle, vad
angår köpeskillingar vid köp, som ägt rum längre tid tillbaka, medföra
föga praktisk nytta, då sådana köpeskillingar väl städse komma att frångås
såsom icke längre varande ett tillförlitligt uttryck för det nuvarande
saluvärdet. A andra sidan innebär föreskriften möjligen ett alltför
ringa hänsynstagande till köpeskillingens betydelse, då köpeskillingen
kan utan vidare frångås, så snart taxeringsmännen med hänsyn till någon
omständighet — exempelvis den tidrymd som förflutit efter köpet —
anse densamma icke uttrycka egendomens allmänna saluvärde.

Kammarrätten vill för sin del förorda Landéns i närmare anslutning
till nu gällande bestämmelser framställda förslag, enligt vilket
köpeskilling vid köp, som ägt rum under loppet av nästföregående fem
år, skall anses såsom allmänna saluvärdet, där icke — frånsett andra
omständigheter, som böra föranleda att köpeskillingen icke följes vid
taxeringen — köpeskillingen med hänsyn till ändrade prisförhållanden i
allmänhet i orten icke längre kan anses såsom ett tillförlitligt uttryck
för egendomens allmänna saluvärde. Härigenom erhålla köpeskillingarna
— men endast sådana, som icke på grund av sin avlägsenliet i tiden
böra frånkännas vitsord såsom uttryck för gällande saluvärde — större
betydelse för taxeringen, som härigenom kan fogas på mera reellt
underlag.

Om således taxeringsmännens skyldighet att inhämta upplysningar
om betalda köpeskillingar inskränkes till att avse köpeskillingar under
de fem nästföregående åren, bör detta givetvis ej hindra, att äldre köpeskillingar,
för så vitt de äro vid taxeringen kända, kunna tjäna till ledning
vid uppskattningen av egendomarnas värden.

I anvisningarna synes böra uttryckligen angivas, att den betydelse
för taxeringen, senast betald köpeskilling skall tillmätas, icke gäller för
köpeskillingar vid tvångsauktioner och expropriationer.

Ett av Landén framställt förslag att, om senast erlagd köpeskilling
på grund av köparens rent personliga förkärlek för egendomen
eller av annan dylik orsak är väsentligen högre än egendomens allmänt
gällande saluvärde, taxeringsvärdet ändock ej får sättas lägre än köpeskillingens
belopp, med mindre egendomens ägare därom gör framställning,
kan kammarrätten, med hänsyn särskilt till den våda för fastighetskrediten,
som därav kunde uppstå, icke biträda.

1 de nuvarande anvisningarna till bevillningsförordningen föreskrives
att, då fast egendom, som under sistförflutna fem år blivit såld,
uppskattas högre eller lägre än den senast betingade köpeskillingen,
böra de särskilda skäl, vilka därtill föranlett, i taxeringshandlingarna
eller nämndens protokoll antecknas. Eu dylik föreskrift anser kammarrätten,
på sätt ock Landén föreslagit, böra bibehållas, ej minst till vägledning
för de skattskyldige vid taxeringarnas överklagande. Uppenbart
skola dessa anteckningar icke, såsom nu alltför ofta inträffar, inskränka
sig till att »köpeskillingen ansetts för hög eller för låg» utan
upptaga de skäl, varför köpeskillingen så ansetts.

Vad anvisningarna under avdelning IV i övrigt beträffar måste
desamma i vissa stycken omarbetas, därest de av kammarrätten under
7 § gjorda erinringarna vinna beaktande. Särskild uppmärksamhet må

i sådant fall ägnas åt anvisningarna för uppskattning av skog. De nu
lämnade anvisningarna om värdering av skogbärande mark synas i vilket
fall som helst tarva förtydligande.

Slutligen må erinras att, därest frälseränterätt skall, såsom kammarrätten
förordat, fortfarande anses såsom fast egendom, föreskrift bör
meddelas om frälseräntans kapitalvärde.

Skogsvärde och tomt- eller industrivärde.

8 §•

Eiserman och von Wolcker hava föreslagit tvenne ur jordbruksfastighets
taxeringsvärde utsöndrade värden, vilka skola vart för sig
särskilt upptagas, nämligen skogsvärde eller värdet av växande skog
utöver husbehovet samt tpmt- eller industrivärde eller egendomens värde
utöver dess värde såsom använd för jordbruk med binäringar eller skogsbruk.
Syftet med dessa särskilda uppskattningar är dels att desamma
skola tjäna såsom kontroll att alla värdefaktorer bliva vid taxeringen
tillbörligen beaktade, dels att därigenom möjliggöres en uppdelning av
skattskyldigheten för jordbruksfastighet och dels beträffande skogsvärdet
att lägre bidragsskyldighet kan åläggas skogskapitalet, i vad det överstiger
värdet av skog till husbehov, än fastighetens värde i övrigt samt
i fråga om tomt- eller industrivärdet att därigenom fastställes eu tidpunkt,
från vilken vid värdestegringsbeskattning den totala värdestegringen
skall börja räknas.

Kammarrätten finner goda grunder anförda för de sålunda föreslagna
säruppskattningarna och har icke något att erinra mot den innebörd,
de nya begreppen skogsvärde samt tomt- eller industrivärde enligt
Aförslaget erhålla. Vad angår skogsvärdet må erinras, att termen skog
till husbehov därvid bibehålies vid den innebörd, som den sedan gammalt
ansetts hava. För egen del har kammarrätten vid avgivande av sitt
yttrande över förslagen till författning om jordräntestegringsskatt tänkt
sig tomt- eller industrivärde kunna för värdestegringsbeskattningen erhålla
ännu större betydelse därigenom att värdestegringsskatt skulle
kunna utgå för ökning i sådant tomt- eller industrivärde.

Emellertid ifrågasätter kammarrätten beträffande den tekniska anordningen
av ifrågavarande värden, huruvida icke desamma — i stället
för att, såsom Eiserman och von Wolcker föreslagit, upptagas såsom
särskilda anteckningsvärden — lämpligen kunde bliva reella special -

värden, så att fastighetens taxeringsvärde komme att utgöras av dels
ett grundvärde (jordbruksvärde e. d.) ocli dels i förekommande fall ett
skogsvärde samt ett tomt- eller industrivärde. Därest skattskyldigheten
för de två senare värdena skall i vissa fall vila å annan än den, som
är skattskyldig för fastighetens övriga värde, synes det lämpligare att
sistnämnda värde vid taxeringen fastställes och i taxeringslängden inflyter
såsom specialvärde. Om ändring anses böra ske allenast i någotdera
av specialvärdena, kvarstå de övriga orubbade. Den av kammarrätten
nu ifrågasatta anordningen, som synes ägnad att befordra reda i
taxeringsväsendet, ansluter sig närmare till Landéns förslag (13 §), ehuru
kammarrätten icke biträder vad han föreslagit rörande innebörden av
begreppen skogsvärde samt tomt- och industrivärde.

Skulle för övrigt enligt Landéns mening de nya värdebegreppen
införas i lagstiftningen allenast-ur förenämnda kontrollsynpunkt, bleve
säkerligen anordningen tämligen värdelös; berörda synpunkt synes kammarrätten
icke tillräcklig att ensam för sig motivera anordningen i fråga.

Om taxeringsenheterna, såsom kammarrätten föreslagit, fortfarande
komma att följa den kamerala indelningen, följer därav, att jämväl skogsoch
tomt- eller industrivärdena måste, där de förekomma, uppskattas
för varje särskild fastighet, varvid det sambruk, som i det särskilda
fallet kan föreligga mellan flera fastigheter, måste beaktas. Husbehovsskog
till ett visst egendomskomplex får således icke beräknas förefinnas
å allenast en av fastigheterna utan måste förhållandevis uppdelas å samtliga
i komplexet ingående fastigheter, varå skog finnes. Skulle tomteller
industrivärdet avse allenast en del av en fastighet, vore det särskilt
för värdestegringsbeskattningen önskvärt, att — där så ske kan —
vid taxeringen angives, vilken del av fastigheten, som tomt- eller industrivärdet
avser.

Taxering av bebyggd annan fastighet.

9 §•

Det i föreliggande paragraf angivna sättet för taxering av bebyggd
annan fastighet anser kammarrätten för sin del riktigt, för så vitt mark
och byggnad äro i samma ägares hand. Om emellertid, såsom kammarrätten
föreslagit, det huvudsakliga innehållet av 9 § upptages under
7 § och några uppdelningsvärden för byggnader icke behöva ifrågakomma,
kan 9 § utgå.

I Aförslagets anvisningar för taxeringen till fastighetsskatt, avdelning
V, lämnas närmare föreskrifter om taxering av tomt och byggnad.
I olikhet mot vad härutinnan föreslagits håller kammarrätten före,
att vid taxering av tomtmark densamma i alla de fall, där sådant är
möjligt, lämpligen bör uppskattas självständigt med ledning av betalade
tomtpris, därvid byggnadens värde således kommer att motsvara skillnaden
mellan fastighetens totala värde och tomtens värde. Att ett sålunda
framkonstruerat värde å byggnaden kan komma att motsvara
allenast vad som plägar benämnas rivningsvärde ligger i öppen dag.
Skulle undantagsvis tillräckligt material för bedömande av tomtens värde
icke stå taxeringsmännen till buds, torde, där fastigheten kan anses
nöjaktigt bebyggd, det i första punkten anvisade förfarandet kunna användas
och i annat fall den kontrollberäkning, som angivits å sid. 82
i Aförslaget, äga rum. Det synes -nämligen kammarrätten, att det
riktigaste uppskattningsresultatet beträffande tomt vore att förvänta vid
en direkt, på jämförelse med betalade pris å tomter i orten grundad
uppskattning av tomtens värde. Vikten av en riktig tomtvärdering
framträder med särskild styrka, om värdestegringsbeskattning å annan
fastighet kommer att, såsom kammarrätten förordat, grunda sig å taxeringsvärdena
för tomtmark.

Angående taxering av annan fastighet, då marken och byggnaderna
äro i olika ägares band, hänvisas till vad ovan under 7 § anförts.

Uppdelningsvärde.

10 §.

Jämväl föreliggande paragraf bör utgå, därest uppdelningsvärden,
på sätt kammarrätten hemställt, icke skola ifrågakomma.

Taxering speriod.

11 §•

Enligt 2 § av anvisningarna till gällande bevillningsförordning
kan under löpande taxeringsperiod jordbruksfastighets taxeringsvärde höjas,
om fastighetens värde genom ny- eller tillbyggnader i betydligare mån
förhöjts, samt sänkas om, bland annat, fastighetens värde genom nedrivning
av byggnader märkligen förminskats i förhållande till dess uppskattade
värde. Enligt Aförslaget har dels omtaxering av jordbruks -

fastighet under löpande taxeringsperiod i fall av värdeökning icke medgivits
och dels av de värdeminskande förhållanden, som för närvarande
få föranleda jordbruksfastighets omtaxering under perioden, uteslutits
nedrivning av byggnader. Till vad sålunda föreslagits, därför motivering
icke lämnats, sjmas giltiga skäl icke föreligga. Byggnadsbeståndet kan
nämligen särskilt för små jordbruksfastigheter, som närma sig gränsen
till annan fastighet, såsom s. k. egna hem, större sommarnöjen o. d.,
utgöra den dominerande faktorn vid fastighetens värdesättande. Bibehålies
alltså förändring i byggnadsbeståndet såsom anledning till höjande
eller minskande av jordbruksfastighets taxeringsvärde under taxeringsperioden,
bör dock såsom villkor för omtaxering gälla den i förslaget
eljest upptagna minimigränsen för värdeökning eller värdeminskning.

En sådan minimigräns för värdeökning eller värdeminskning, vilken
måste befinnas överskriden, för att omtaxering under löpande taxeringsperiod
må äga rum, synes kammarrätten väl ägnad att undanröja den
osäkerhet och ojämnhet vid sådana omtaxeringar, vartill de nuvarande
svävande uttrycken i bevillningsförordningens anvisningsbestämmelser
föranleda.

I fråga om höjande av annan fastighets taxeringsvärde under
taxeringsperioden uppställes emellertid enligt Aförslaget icke såsom villkor,
att egendomens värde skall hava ökats med visst minimibelopp,
utan blott att fastighetens värde i taxeringsavseende i betydligare mån
ökats utöver taxeringsvärdet. Det synes kammarrätten som om jämväl
i förevarande avseende det eljest föreslagna måttet för ändringen i
fastighetens värde lämpligen bör gälla såsom förutsättning för omtaxering.

I motiveringen till 11 §, sid. 348, framhålles att, om under löpande
taxeringsperiod eu taxeringsenhet uppdelas i derå sådana, en fullt självständig
taxering av varje genom uppdelningen bildad taxeringsenhet är
enligt förslaget avsedd att äga rum. Denna mening, som kammarrätten
för sin del anser riktig, bör emellertid komma till uttryck i författningen,
helst den står i strid med nuvarande, av regeringsrätten antagna praxis,
enligt vilken de nya taxeringsvärdena skola sammanlagt uppgå till senaste
taxeringsvärde å den taxeringsenhet, som undergått uppdelning. Motsvarande
föreskrift synes för övrigt böra lämnas för det fall att flera
taxeringsenheter under taxeringsperioden sammanslås till en taxeringsenhet.

Likaledes tarvas föreskrift, huruvida omtaxering av taxeringsenhet
får under taxeringsperiod äga rum, då taxeringsenheten, utan att undergå
uppdelning, förändrar beskattniugsnatur iinder perioden. Enligt kammarrättens
mening bör omtaxering för sådant fall vara medgiven.

Slutligen må framhållas, att taxering av fastighet under år, då

allmän fastighetstaxering icke äger ruin, jämväl måste ifrågakomma för
det fall, att fastighet, som enligt bestämmelserna i o § av Aförslaget
vid den allmänna fastighetstaxeringen icke åsatts taxeringsvärde, sedermera
under taxeringsperioden övergår till skattepliktig egendom eller
fastigheten eljest under perioden underkastas avgiftsskyldighet.

Såsom kammarrätten ovan antytt synes omtaxering, som under år,
då allmän fastighetstaxering icke äger rum, sker på grund av taxeringsenhets
uppdelning i flera taxeringsenheter eller sammanslagning av
taxeringsenheter, icke böra inskränkas till allenast en uppdelning eller
sammanslagning av förutvarande taxeringsvärden. Styckas en fastighet
i flera lotter, kan varje lotts taxeringsvärde, om detsamma måste bestämmas
till viss bråkdel av stamfastighetens taxeringsvärde, bliva synnerligen
missvisande beträffande fastighetslottens verkliga värde och detta till
men för både fastighetslottens ägare och det allmänna. Taxeringsmännen
böra därför enligt kammarrättens mening äga att vid sådan
omtaxering, utan hinder av föregående taxeringsvärden, taga hänsyn
till alla omständigheter, som kunna tjäna till ledning för utrönande av
de verkliga värdena, och i enlighet därmed bestämma de nya taxeringsvärdena.

Samma fria prövningsrätt synes böra tillkomma taxeringsmännen,
då det gäller att under år, då allmän fastighetstaxering icke skall verkställas,
omtaxera fastighet på grund av inträffad värdeförhöjande eller
värdeförminskande omständighet. Eljest kunna även i sådana fall de
nya taxeringsvärdena giva mer eller mindre oriktiga uttryck för fastigheternas
verkliga värden. Såsom Landén å sid. 193 i sitt betänkande
påpekat, råder för närvarande oklarhet om huruvida en under taxeringsperioden
företagen ny taxering av en viss egendom skall bygga på alla
de faktorer, som bestämma egendomens värde; och har Landén, som
ansett hänsyn vid omtaxeringen icke böra tagas till andra omständigheter
än dem, som få giva anledning till omtaxering, i enlighet härmed
avfattat stadgande i sitt förslags 27 §. I varje fall synes i förevarande
fråga, däri Eiserman och von Wolcker icke uttalat sig, någon författningsbestämmelse
erforderlig.

För övrigt lärer redan vid prövning av frågan, huruvida omtaxering
under perioden på grund av värdeförhöjande eller värdeförminskande
omständighet får äga rum, hänsyn böra tagas jämväl till
andra omständigheter, än den eller dem, som för omtaxeringen åberopas.
Om exempelvis eldsvåda å en egendom i och för sig medfört värdeminskning,
tillräckligt stor för att kunna föranleda omtaxering, men för
att taga det av Landén å sid. 193 anförda exemplet upptäckten av en

värdefull stenart ökat egendomens värde med högre belopp än det, vartill
värdeminskningen uppgått, synes omtaxering icke böra tillstädjas.
Jämväl härutinnan äro emellertid anvisningsbestämmelser önskvärda.

Det synes näppeligen kunna ifrågasättas, att taxeringsnämnderna
under de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum, skola undersöka
varje i taxeringslängden upptagen fastighet för att få utrönt, om
dess värde på grund av någon av de i författningen särskilt angivna
omständigheterna så stigit eller sjunkit i värde, att omtaxering skall
ske. Redan med taxeringsnämndernas nuvarande organisation torde desamma
icke ingå i sådan undersökning. Och än mindre kan förväntas,
att taxeringsnämnderna skola inlåta sig därpå, om taxeringsarbetet kommer
att, såsom ur vissa synpunkter kan vara önskvärt, mera centraliseras
och taxeringsdistrikten sålunda till sin utsträckning ökas men till
antalet minskas. Av sådan anledning vill kammarrätten förorda, att
omtaxering av fastighet under taxeringsperiod på grund av värdeförhöjande
eller värdeförminskande anledning göres beroende av anmälan
hos vederbörande taxeringsmyndighet från den skattskyldige eller kommunal
myndighet.

I 27 § av Bförslaget lämnas föreskrift, att varje år skall det för
året gällande taxeringsvärde fastställas. Motsvarande föreskrift saknas
i Aförslaget. Sådan fastställelse av taxeringsvärde skulle emellertid de
år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum, i regel bliva av allenast
formell art, eftersom andra värden än de vid allmän fastighetstaxering
fastställda blott i undantagsfall kunna åsättas fastigheterna. En dylik
formell fastställelse synes kammarrätten knappast lämplig och i varje
iäll icke av förhållandena påkallad. Däremot skulle, enligt kammarrättens
förmenande, större reda och klarhet vinnas, om i författningen
uttryckligen förklaras, att det vid allmän fastighetstaxering fastställda
taxeringsvärdet skall med vissa undantagsfall oförändrat gälla för såväl
det år, varunder den allmänna fastighetstaxeringen sker, som de fyra
därpåföljande kalenderåren, och därefter fullständigt angivas de fall, då
fastighetstaxering under taxeringsperioden kan ifrågakomma. Ändrad
avfattning av föreliggande 11 § i angivna syfte anser kammarrätten
därför önskvärd. Därjämte skulle i taxeringsförordningen meddelas erforderliga
föreskrifter om vem som äger påkalla omtaxering under taxeringsperioden
och den myndighet, hos vilken framställning därom skall göras.

Uti över 1917 års kommunalskatt förslag.

Fastighet, vars värde understiger 100 kronor.

12 §.

Enligt 2 § sista stycket av anvisningarna till gällande bevillningsförordning
skall fast egendoms värde, som icke uppgår till 100 kronor,
införas endast i den lör anteckningar avsedda kolumnen i taxeringslängden.
Då nu motsvarande föreskrift icke upptagits i förslagen, bär
kammarrätten häremot icke funnit anledning till annan erinran än att,
om taxeringslängden, såsom Eiserman och von Wolcker tänkt sig, fortfarande
skall redovisa samtliga fastigheterna inom taxeringsdistriktet
och således även fastighet, vars värde understiger 100 kronor, det synes
beträffande sådan fastighet böra i anteckningskolumnen på något sätt
angivas, att vederbörande beskattningsnämnd förehaft uppskattning av
fastighetens värde, enär eljest tvekan kan uppstå, huruvida taxering av
fastigheten blivit av beskattningsnämnden förbisedd, något som, efter
vad erfarenheten givit vid handen, stundom inträffar.

Skattskyldighet för fast egendom.

14 §.

Vid frågan om ordnande av skattskyldigheten för fast egendom
möter först spörsmålet, huruvida skattskyldighet för utarrenderad jordbruksfastighet
bör åläggas arrendatorn eller ägaren, respektive den med
ägare likställde innehavaren.

Enligt gällande kommunallagar skola de egentliga kommunalutskylderna
erläggas av arrendatorn. Kommunalskattekommitténs majoritet
föreslog på vissa angivna skäl, att skattskyldigheten för fast egendom
skulle åligga ägaren utom i de fall att fastigheten ägdes av staten,
landsting, härad eller tingslag, kyrkor, akademier med flera samfund
och inrättningar, då skattskyldigheten skulle vila å arrendatorn.

Bförslaget fritager nu arrendatorn i varje fall från skattskyldighet
för den arrenderade fastigheten. Enligt 5 § 2 mom. i detta förslag
skall det nämligen åligga ägaren och den med ägare likställde innehavaren
av fast egendom att erlägga egendomsskatt för densamma.
Denna skattskyldighetens omläggning har i Landéns betänkande (sid.
191—192) motiverats därmed att densamma syntes stå i full överensstämmelse
med den nya karaktär, egendomsskatten i jämförelse med
fastighetsbevillningen och därå grundade kommunala skatt erhållit.

Enligt Aförslaget bibehålies åter jordbruksarrendators skattskyldig -

hot utom beträffande skogsvärde samt, tomt- eller industrivärde, för
vilka värden skattskyldigheten skall åligga ägaren eller den med ägare
likställde innehavaren.

Kammarrätten ansluter sig för sin del till Bförslagets ståndpunkt
i föreliggande fråga. Fastighetsskatten är nämligen en ren objektskatt
å fastigheten och har intet att göra med, på vad sätt eller av vem
fastigheten utnyttjas. Principiellt bör skatten därför betalas av ägaren,
respektive den med ägare likställde innehavaren. De nuvarande kommunala
utskylderna för jordbruksfastighet äro av annan art och kunna
närmast karakteriseras såsom avkastningsskatt. För eventuell skatt å
jordbrukets avkastning skall arrendatorn givetvis bliva betalningsskyldig;
och hans skattskyldighet får härigenom sin naturliga grund och begränsning.

Det visar sig ock, att grundsatsen om arrendators skattskyldighet
för arrenderad jordbruksfastighet icke kunnat i Aförslaget upprätthållas.
Förslaget gör arrendatorn skattskyldig allenast för själva jordbruksvärdet
men låter skatten för skogsvärdet samt tomt- eller industrivärdet
stanna å ägaren, enär dessa senare värden skola vara arrendatorn »fullständigt
eller i huvudsak ovidkommande». Den sekundära ansvarighet
för skatten, som ifrågasatts för att bereda kommunen säkerhet för densamma
genom förmånsrätt i själva fastigheten, visar ock hän på en
principiell brist i förslaget. Till detta kommer, att en motsatt princip
ansetts böra uppställas i fråga om skattskyldigheten för egendom av
annan fastighets natur, vilket ingalunda kan anses tilltalande. Slutligen
må framhållas, att frågan om den kommunala rösträtten numera icke
äger samband med vem som göres skattskyldig för utarrenderad jordbruksfastighet.

Bestämmes skattskyldigheten för utarrenderad jordbruksfastighet i
enlighet med Bförslaget, torde böra tagas i övervägande, huru frågan
om skattskyldighet för fastighet, som utarrenderats före tiden för den
kommunala skattelagens ikraftträdande, bör ordnas. Men även med
skattskyldighetens bestämmande enligt Aförslaget lära dylika bestämmelser,
såvitt angår skogsvärde samt tomt eller industrivärde, näppeligen
kunna undvaras. Det får nämligen förutsättas, att vid arrendebeloppets
bestämmande hänsyn tagits till det högre taxeringsvärde och därav beroende
skattebörda, vartill befintligheten av växande skog samt egendomens
användbarhet till tomter, vilka båda faktorer redan enligt gällande
lagstiftning böra vid fastighetstaxeringen verka i värdeförhöjande
riktning, givit anledning.

Skattskyldighet såsom ägare åligger för närvarande, bland andra,

innehavare av fastighet, som blivit på viss tid eller livstid avsöndrad.
Att på sätt Aförslaget innehåller härutinnan göra ändring, såvitt avsöndrad
jordbruksfastighet angår, synes kammarrätten icke vara av
förhållandena påkallat, helst avsöndringsinstitutet, i vad det avser avsöndring
på viss tid eller livstid, blivit, allenast med undantag för viss
publik egendom enligt kungörelsen den 27 juni 1896, genom nya arrendelagen
upphävt. Vad som genom förslaget åsyftats är att därigenom
innehavare av en på viss tid eller på livstid avsöndrad jordbruksfastighet
skulle befrias från skattskyldighet för skogsvärde samt tomt- eller industrivärde.
Kammarrätten har redan ovan framhållit, att en överflvttning
av skattskyldigheten för dessa värden knappast bör ifrågakomma med
avseende å äldre upplåtelser, och några nya avsöndringar av berörda
slag kunna, såsom nämnt, icke i regel uppkomma. Kammarrätten anser
därför, att sista punkten av 14 § 1 mom. bör utgå och ordet »annan»
i punkt f) av 14 § 2 mom. uteslutas.

För det fäll att å jordbruksfastighet, som icke utarrenderats, finnes
mangårdsbyggnad eller driftsbyggnader för jordbruket, vilka tillhöra
annan än jordägaren eller såsom ägare skattskyldig innehavare, exempelvis
föregående arrendator, skulle av huvudregeln i 14 § i Aförslaget
följa, att ägaren av byggnaderna vore skattskyldig för desamma. Detta
torde emellertid knappast vara av förslagsställarne avsett, då enligt
Aförslaget omförmälda byggnader skola inbegripas under fastighetens
taxeringsvärde utan att på något sätt därifrån utsöndras. Huru kammarrätten
ansett frågan om dylika byggnaders taxering böra ordnas, framgår
av det föregående.

I avseende å skattskyldighet för skatteplikt underkastade områden,
som upplåtits från publikt jordbruksboställe, varmed likställes på lön
anslagen jord, eller från annat publikt boställe, håller kammarrätten
före, att, därest upplåtelsen skett av offentlig myndighet eller med dess
medgivande, skattskyldigheten bör åläggas områdets innehavare och att
i annat fall skattskyldigheten för området bör vila å boställshavaren.

Kammarkollegium har emellertid i sitt avgivna yttrande föreslagit,
att för all staten tillhörig fastighet av annan fastighets natur — således
även för fastighet, som icke utgör boställe — skall, därest den upplåtits
av offentlig myndighet till annan för sådant ändamål, att fastigheten är
skattepliktig, skattskyldigheten åligga innehavaren. Till en sådan utsträckning
av skattskyldighetens överflyttning från ägaren till innehavaren
ställer kammarrätten sig tveksam med hänsyn till de olikartade upplåtelser,
som kunna ifrågakomma. Aven om i en del fall innehavaren
lämpligen skulle kunna åläggas skattskyldighet, möta dock i andra fall be -

tänkligheter däremot. Det lärer väl sålunda icke kunna ifrågasättas att,
därest eu staten tillhörig husbyggnad uthyres till bostäder, do särskilda
hyresgästerna skola upptagas såsom skattskyldiga. Ett närmare angivande
av de fall, då innehavare av staten tillhörig annan fastighet
skulle i beskattningsavseende likställas med ägare, bleve därför erforderligt.
Och innan utredning härutinnan föreligger, synes kollegiets ifrågavarande
förslag knappast kunna vinna beaktande. För övrigt må framhållas,
att det alltid står statsmyndigheten öppet att i upplåtelseavtalet
träffa bestämmelse om skattskyldighet.

Kammarkollegium har vidare hemställt, att till 14 § skulle fogas
en bestämmelse av innehåll att, därest ecklesiastik fastighet, vara nådiga
förordningen den In september 1911 ägde tillämpning, icke kunnat utarrenderas,
skulle skattskyldigheten i avseende å densamma åligga det
pastorat, som på grund av bestämmelserna i 19 § lagen om regleringav
prästerskapets avlöning den 9 december 1910 kunde komma att
uppbära avkastning från fastigheten. 1 vad kammarkollegium sålunda
föreslagit anser kammarrätten sig böra instämma.

1 övrigt har kammarrätten icke något i sak att erinra mot de i
14 § av Aförslaget upptagna bestämmelserna; och får kammarrätten
således förorda desamma framför motsvarande bestämmelser i Bförslaget,
i den mån bestämmelserna avvika från varandra.

Den mest praktiska lösningen av frågan om skattskyldighet för
boställsskogar, som icke stå under skogsstatens omedelbara vård och
förvaltning och av vilkas avkastning boställshavaren äger uppbära allenast
eu del, anser kammarrätten sålunda vara att, i enlighet med Aförslaget,
skattskyldigheten för skogsvärdet i dess helhet lägges å kyrkofonden
eller annan fond eller inrättning, som har att uppbära den del
av avkastningen, vilken icke tillkommer boställshavaren, och att skattskyldigheten
för skogsmarken fortfarande får vila å den senare.

2 mom. av 14 § bör kunna vinna en förenklad avfattning, om
punkterna a), d) och e) sammanföras till en punkt. Ingressen till detta
moment synes lämpligen böra lyda: »I beskattningsavseende likställd
med ägare är:».

I redaktionellt avseende kau vidare mot 14 § anmärkas, dels att
beträffande utarrenderad jordbruksfastighet det icke uttryckligen säges,
vem skattskyldighet för skogsvärde samt tomt- eller industrivärde åligger,
och dels att, på sätt jämväl kammarkollegium erinrat, det icke, såsom
i sista stycket av paragrafen angives, av bestämmelsen i nästföregående
stycke följer, att skogsförsäljningsmedel skola helt eller delvis ingå till

allmän fond eller inrättning. Sista stycket torde lämpligen kunna inledas
sålunda: »Skola i andra fall än som avses i nästföregående stycke».

I den speciella motiveringen till Aförslaget (sid. 350) yttras, att
åbo å under bruk skatteköpt hemman synes i skattskyldighetshänseende
böra likställas med arrendator. Några skäl, varför sådan åbo skulle i
avseende å skattskyldighet intaga annan ställning än innehavare av jord
med stadgad åborätt, hava dock icke anförts. Kammarrätten vill emellertid
icke nu göra något uttalande i denna fråga, helst förstnämnda åboars
besittningsförhållanden ännu icke blivit slutgiltigt ordnade.

Slutligen må med några ord beröras ett av Landén framställt förslag
att i vissa fall gorå innehavare av avverkningsrätt till skog skattskyldig
för skogen. I 12 § tredje stycket av Bförslaget föreskrives
sålunda, att om i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet ingår värdet av
skog, vartill avverkningsrätten genom särskild avhandling blivit till
annan upplåten för eu tid av minst fem år, skall, där sådant av jordägaren
påyrkas, taxeringsvärdet uppdelas å sådan skog och å fastigheten
i övrigt. Med detta stadgande avses — ehuru skattskyldighetsbestämmelserna,
sådana dessa blivit avfattade i förslagets 16 och 17 §§,
därtill knappast föranleda —- att skattskyldigheten för skog, som upplåtits
med minst fem års avverkningsrätt, skall kunna åläggas innehavaren
av avverkningsrätten.

Då emellertid, enligt 1 kap. 7 § i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom, längsta tid för upplåtelse av avverkningsrätt
till skog, där upplåtelsen avser allenast eller huvudsakligen
att annorledes än till husbehov avverka skogen, är bestämd till fem år,
samt innehavare av äldre avverkningsrätt, därå nyssnämnda lag icke
äger tillämpning, icke lärer kunna åläggas den ifrågasatta skattskyldigheten,
utan för dem övergångsbestämmelser måste stipuleras, synes
Landéns nu berörda förslag knappast hava praktisk betydelse.

15 §.

I fråga om vilken ägare, innehavare eller arrendator av fast egendom
skall vara kommunalt skattskyldig för egendomen — varom för närvarande
uttryckliga lagbestämmelser saknas — ansluter sig Aförslaget
till gällande praxis, enligt vilken den är skattskyldig, som är ägare,
innehavare eller arrendator av fastighet å landet, då debiterings- och
uppbördslängden fastställes, och i stad vid taxeringsårets utgång, varemot
enligt Bförslaget skattskyldigheten skall åligga den, som var
egendomens ägare eller med ägare likställd innehavare vid utgången
av året närmast före taxeringsåret. Kammarrätten anser Eiserman och

von Wolcker hava för sin mening i föreliggande fråga anfört giltiga
skäl och får därtör i sak tillstyrka deras förslag härutinnan.

I detta sammanhang må nämnas, att det av särskilda kommitterade
den 12 december 1917 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning
angående kommunala nybildningar vilar å bland annat den förutsättningen,
att praxis i föreliggande fråga kommer att för framtiden bestå
(se sid. 187 o. f. i betänkandet).

Uppenbart bör i fråga om skattskyldigheten hänsyn icke tagas till
förändring i ägande- eller besittningsrättsförhållanden, som inträffat efter
utgången av taxeringsåret, d. v. s. det år under vilket taxeringen sker,
eller efter det debiterings- och uppbördslängden å landet företagits till
allmän och slutlig granskning eller i stad tagit åt sig laga kraft. Sådan
granskning skall å landet ovillkorligen äga rum före taxeringsårets utgång;
och synes Aförslaget utgå ifrån att i stad debiterings- och uppbördslängden
icke förr än efter taxeringsårets utgång vinner laga kraft.
Då det emellertid icke får anses alldeles uteslutet, att i stad längden
hinner upprättas och den tid av 14 dagar, varunder längden skall finnas
för granskning tillgänglig, jämväl hinner förflyta före det taxeringsåret
tilländagår, kan ifrågasättas, huruvida icke en omredigering av 15 §
må anses påkallad till förebyggande därav att jämväl i nu angivna
fall skattskyldigheten bestämmes efter förhållandena vid taxeringsårets
utgång.

Om således enligt Aförslaget frågan, vilken ägare, innehavare
eller arrendator skall utgöra skatt för viss fastighet, kan bliva beroende
av förhållanden, som inträda efter taxeringsförrättningarna, och således
undandragas taxeringsmännens prövning, måste dock fasthållas, att övriga
frågor i avseende å fastighetsbeskattningen, såsom om den objektiva
skatteplikten, taxeringsenheter och taxeringsvärden skola behandlas uteslutande
såsom taxeringsärenden. Taxeringsmännen hava att, såsom
förut framhållits, bedöma dessa frågor efter förhållandena vid nästföregående
års utgång. Vid uppgörande av den kommunala debiteringsoch
uppbördslängden får således hänsyn icke tagas till sådana under
taxeringsåret inträffade förhållanden, som först vid nästföljande års
taxering böra föranleda förändring i avseende å taxeringsenhet eller
skatteplikt för fast egendom. Om exempelvis staten under taxeringsåret
inköper och till ämbetsverk använder en förut enskild person tillhörig
fastighet, blir staten för detta år skattskyldig för fastigheten,
oberoende därav att statens till ämbetsverk använda fastigheter icke
skola vara underkastade skatteplikt. Det synes kammarrätten hava varit
önskvärt, om i anvisningarna vägledande bestämmelser härutinnan influtit.

I andra fall synas kompletterande bestämmelser icke kunna undvaras.
Så är förhållandet, då under taxeringsåret inträffat sådana förändringar
i ägande- eller nyttjanderätt till fast egendom, som under
nästföljande år böra föranleda uppdelning av taxeringsenheten. En
fastighet kan sålunda hava under taxeringsåret uppdelats, så att vid den
tid, som är avgörande för skattskyldigheten, finnas flera ägare, en var
till viss del av fastigheten. Att i debiterings- och uppbördslängden
mellan de särskilda ägarne fördela den fastighetsskatt, som belöper å
den odelade fastigheten, låter sig icke göra, eftersom de nya fastighetslotterna
ännu icke fått sig särskilda taxeringsvärden åsätta. Och att
ålägga samtliga ägarne gemensam ansvarighet för fastighetsskatten
skulle kunna leda till orimliga resultat. Under förutsättning att arrendator
blir skattskyldig för av honom arrenderad jordbruksfastighet, uppstå
motsvarande förhållanden, när en arrendegård under taxeringsåret uppdelats
i flera arrendelotter eller när en jordbruksfastighet, som vid utgången
av nästföregående år var i sin helhet under ägarens eget bruk,
blivit under taxeringsåret till någon del utarrenderad. För sin del håller
kammarrätten före, att i de nu exemplifierade och därmed likartade
fall skattskyldigheten lämpligen bör påvila den, som var ägare, respektive
innehavare eller arrendator av egendomen vid tiden för dess uppdelning.
Även om föreliggande fråga icke har större praktisk betydelse, då i regel
skattskyldigheten bestämmes avtalsmässigt kontrahenterna emellan, synas
dock författningsbestämmelser i ämnet erforderliga.

Slutligen må anmärkas, att Aförslaget, som redan i 15 § begagnar
sig av termen »taxeringsår», först i en senare paragraf lämnar besked
om vad som därmed skall förstås. Det synes dock riktigare, att definition
å de termer, som i förslaget användas, lämnas antingen första gången
termen möter i förslaget eller än hellre bland inledningsbestämmelserna
eller allmänna bestämmelser. Förslaget giver sålunda i 20 § xipplysning
om innebörden av orden »taxeringsår» och »beskattningsår». Att särskilda
benämningar givas åt det år, varunder taxering sker, och det år,
vars avkastning eller inkomst skall undergå taxering, har medfört lättnad
vid förslagets avfattande och torde jämväl vid dess tillämpning kunna
leda till gagn. Mot uttrycket »taxeringsår» i betydelse av det år, varunder
taxering sker, har kammarrätten ej heller något att invända.
Däremot synes, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs
och Bohus län jämväl framhållit, ordet »beskattningsår» knappast
utgöra lämplig beteckning av- det år, vars avkastning eller inkomst
skall taxeras, utan snarare i den allmänna uppfattningen framstå såsom
det år, då taxeringen äger rum, eller såsom det år, varunder skatten

41)

erlägges. Ordet »beskattningsår» torde därför lämpligen böra utbytas
mot något annat, som bättre uttrycker vad som enligt förslaget, därmed
avses, exempelvis »inkomstår».

Enligt 5 § sista stycket i gällande bevillningsförordning, jämfört
med 3 § samma förordning, kan taxeringsmyndighet i visst fall medgiva
befrielse för stärbhus från att erlägga bevillning för fastighet; och vinnes
härigenom jämväl befrielse från kommunalutskylder för fastigheten.
Sådan befrielse från fastighetsbevillning äger taxeringsmyndighet medgiva,
då ägaren eller innehavaren av fastighet, för så vitt han varit
svensk medborgare och här i riket mantalsskriven, avlidit under taxeringsåret
och behållningen i boet ej överstiger 10,000 kronor samt han
efterlämnat änka, oförsörjda barn eller andra stärbhusdelägare, som varit
beroende av honom för sin försörjning.

Bförslaget ansluter sig i 28 § till nyssnämnda bestämmelser i
bevillningsförordningen, varemot något motsvarande stadgande icke
återfinnes i Aförslaget.

Då med objektbeskattning å fast egendom får anses överensstämma,
att hänsyn icke tages till betalningsförmågan hos den, som har att
erlägga fastighetsskatten, eller eljest till ömmande omständigheter, vill
kammarrätten för sin del icke påyrka, att den ifrågavarande utvägen
att eftergiva skatt för fast egendom lämnas öppen.

Fastighetsbevillning och därå grundade kommunalutskylder skola
för närvarande, på sätt i 5 § d) bevillningsförordningen sägs, i vissa
fäll icke erläggas av ägare eller innehavare av lägenhet med tillhörande
åbyggnad, då lägenhetens huvudsakliga värde utgöres av åbyggnaden
och ej överstiger 500 kronor, vilket jämväl gäller i det fall, att någon
äger byggnad å mark, som av annan äges eller innehaves. Härmed i
huvudsak likartade bestämmelser upptagas under 20 § i Bförslaget,
varemot i Aförslaget motsvarande bestämmelser saknas.

Jämväl i avseende å nu ifrågavarande undantag från fastighetsbeskattning
gäller att detsamma, såsom grundat å ägarens eller innehavarens
svagare skatteförmåga, teoretiskt sett icke låter förlika sig
med grunderna för objektbeskattning å fast egendom. Mot de av
Landén föreslagna bestämmelserna liksom mot de nu gällande kan för

Utl. över 1917 års kommunalskattefUtslag. 1

övrigt framställas den anmärkningen, att desamma ställa alltför stora
krav å taxeringsmyndigheterna, i det att dessa för en riktig tilllämpning
av lagbuden måste förskaffa sig kännedom, huruvida ägaren eller
innehavaren eljest är skattskyldig i samma eller annan kommun samt,
därest han är gift, jämväl i fråga om hustruns skattskyldighet.

Emellertid synas ur annan synpunkt vissa fastigheter, därför fastighetsskatten
icke skulle uppgå till nämnvärt belopp, höra kunna uteslutas
vid fastighetsbeskattningen. Kammarrätten syftar härvid å mindre värdefulla
byggnader, uppförda å annans mark, exempelvis lusthus, lekstugor
och byggnader i koloniträdgårdar. Ett rent praktiskt intresse torde
bjuda, att anteckningar om dylika byggnader och deras värden icke
belasta taxeringslängderna.

Kammarrätten vill därför såsom tillägg till Aförslaget hemställa,
att fastighetsskatt förklaras icke skola erläggas för byggnad tillhörig
annan än ägaren eller med ägare likställd innehavare av marken, då
värdet av byggnaden eller, där flera byggnader tillhöra samma komplex,
värdet av byggnaderna understiger 50Ö kronor.

3 kap.

Avkastningsskatt.

Allmänna bestämmelser.

16 §.

I Aförslagets motivering (sid. 355—374) lämnas utförlig redogörelse.
för avkastnings- och inkomstbegreppens innebörd. Såsom förutsättning
för att avkastning, respektive inkomst skall föreligga, erfordras
— heter det — att en förvärvskälla är för handen; och redogöres
vidare för betingelserna för tillvaron av en förvärvskälla.

Med den sålunda lämnade utredningen, emot vilken någon principiell
anmärkning icke lärer kunna göras, samt genom upptagande i författningsförslaget
och dess anvisningar av de särskilda slag av förvärvskällor,
som kunna förefinnas, jämte deras närmare innebörd, anse förslagsställarne
tillräckligt sörjt för att begreppen avkastning och inkomst
skola vara klargjorda. De nuvarande skatteförfattningarna hava erneltid
för inkomstbegreppets fastställande upptagit bestämmelser icke allenast
om vad som skall taxeras såsom inkomst utan jämväl — och härå ligger
huvudvikten — om vad som icke skall såsom inkomst taxeras. Det

må äga sin riktighet, att förenämnda utredning är ägnad att klargöra
begreppen avkastning och inkomst. Men utredningen föreligger blott i
motiveringen, och då på eu skattelag böra ställas största anspråk på
tydlighet, synes ett uteslutande av de nuvarande lagbestämmelser,
som åsyfta att bestämma inkomstbegreppets omfattning, knappast vara
tillrådligt.

I f6 § av Aförslaget uppräknas de grupper av förvärvskällor,
vilkas avkastning skall taxeras till avkastningsskatt. Härjämte synes
medelst hänvisning till 43 § böra angivas, att utom dessa förvärvskällor
förefinnas åtskilliga andra förvärvskällor, vilkas avkastning dock icke
kommer i betraktande vid taxering till avkastningsskatt.

Då avkastningsskatten skall vara en ren objektskatt lärer det ligga
i sakens natur, att dylik skatt ej kan läggas å andra skatteobjekt än
sådana, som finnas här i riket.

Förslaget har i 17 § givit uttryck åt denna principiellt riktiga
bestämning för förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan fastighet samt
rörelse eller yrke, då där stadgas att fastigheten skall vara belägen i
riket och att rörelse eller yrke skall bedrivas inom riket. Beträffande
övriga förvärvskällor saknas motsvarande bestämning, varemot i 18 §
föreskrives, att avkastningsskatt för dem skall utgöras av här i riket
bosatt svensk eller utländsk medborgare samt inländsk juridisk person.
Skattesubjektet skall alltså enligt förslaget föranleda, att förvärvskällan
anses vara så att säga lokaliserad till riket, även om den i verkligheten
finnes i annat land.

Den intäkt, som bär i riket bosatt person kan åtnjuta från utlandet,
varder således i vissa fall underkastad avkastningsskatt, i andra
icke. HärHyter intäkten från fastighet eller från rörelse eller yrke, är
den fri från nämnda skatt; härflyter den av annan förvärvskälla, såsom
tjänst, pension o. s. v., är den skattepliktig. Giltigt skäl till denna åtskillnad
synes kammarrätten knappast förefinnas. För den kommun, som
äger beskatta intäkten, är det utan betydelse, huruvida den härleder sig
från den ena eller andra förvärvskällan i utlandet; för inkomsttagaren
är förhållandet detsamma, enär intäkten i regel torde vara eller åtminstone
kan bliva beskattad i utlandet i det ena fallet lika väl som i det
andra; den reala källa, som lämnar avkastningen, är under alla förhållanden
utom räckhåll för svensk lagstiftning. Om, såsom kammarrätten
i annat sammanhang gjort gällande, den personliga arbetskraften icke
bör anses såsom realt beskattningsobjekt, framstår oriktigheten av sådan
beskattning å förvärvskälla utom riket i än skarpare belysning.

Kammarrätten håller alltså före, att en förutsättning för avkast -

ningsbeskattning bör vara, att förvärvskällan skall finnas inom riket, och
att denna förutsättning bör komma till uttryck redan i 16 §.

Understundom kan tvekan uppkomma, huruvida en förvärvskälla
finnes inom riket eller icke. Särskilt gäller detta beträffande kapital
med dess internationella karaktär. Någon gång torde osäkerhet även
kunna råda beträffande avkomstgivaude rättighet eller dylik förmån
ävensom under G) upptagen annan förvärvsverksamhet. För sådana
fall krävas naturligtvis särskilda stadganden. Vad angår kapital synes
därvid såsom en rätt så antaglig regel kunna uppställas, att denna
förvärvskälla anses finnas inom det land, där den, hvilken disponerar
kapitalet, är bosatt. Om alltså en här i riket bosatt person äger åtnjuta
avkastning av utomlands förvaltat kapital, över hvilket han ej
äger förfoga, så är förvärvskällan utom riket. År han åter ägare till
utomlands placerade medel, över vilka han äger här förfoga, så är förvärvskällan
att anse såsom befintlig inom riket. Antagligen kan i andra
tvivelaktiga fall spörsmålet bedömas efter liknande grund.

Om såsom generell förutsättning för avkastningsbeskattning angives,
att förvärvskällan skall finnas inom riket, varder den oegentlighet
i fråga om utlännings skattskyldighet till avkastningsskatt, respektive
kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, som kammarrätten vill
i annat sammanhang anmärka, utan vidare undanröjd.

17 §•

Då det gäller att bestämma omfattningen av förvärvskällan jordbruksfastighet
möter frågan, på hvad sätt beskattningen av skogsbruks
avkastning lämpligast bör anordnas.

Enligt Aförslaget är virkesavkastning, som ej användes för husbehovet
— virke till husbehov här dock taget i annan betydelse än i
8 §, där den hävdvunna innebörden av nämnda uttryck bibehållits —
avsedd att beskattas medelst skogsaccis. Denna accis skall nämligen
träda i stället för avkastningsskatt beträffande nyssnämnda avkastning,
på samma gång accisen skall, på sätt förut anmärkts, kompensera den
lindrigare bidragsskyldighet, som fastighets skogsvärde i förhållande till
taxeringsvärdet i övrigt skall vara underkastat.

Landén har däremot i sitt kommunala beskattningssystem icke
bibehållit skogsaccisen. Enligt Bförslaget utgöres nämligen kommunal
inkomstskatt för all inkomst efter enahanda repartition, likasom egendomsskatt
träffar det växande skogskapitalet lika hårt som fastighetens
värde i övrigt. I detta beskattningssystem lärer för övrigt, såsom
Landén ock själv påpekat, skogsaccisbeskattning icke heller kunna in -

rymmas. Det bleve nämligen eu alltför irrationell anordning att låta
skogsbrukets avkastning träffas av objekt beskattning, vid vilken hänsyn
icke kan tagas till skuldräntor, men låta annan avkastning av fast egendom
beskattas allenast i inkomstskattens form och således efter avdragför
skuldräntor.

Såsom skäl för skogsaccisens bibehållande har i motiveringen till
Aförslaget (sid. 429) huvudsakligen anförts, att skogsavkastning, utom
vad angår det årliga husbehovet för fastigheter med skogstillgång, allenast
i undantagsfall kan beräknas såsom en regelmässigt återkommande
årsavkastning och därför icke lämpar sig, att såsom annan avkastning
av näring medtagas vid den medeltalsberäkning, som enligt förslaget är
avsedd att tillämpas vid taxering till avkastningsskatt. Om emellertid
medeltalsberäkning, som kammarrätten för sin del avstyrker, icke kommer
till stånd, förfaller väl det sålunda anförda skälet för skogsavkastnings
beskattning medelst skogsaccis. Men i varje tall är dock skogsavkastnings
i allmänhet växlande omfattning ägnad att störande inverka
på beskattningens jämnhet, därest denna avkastning skulle lika med
annan avkastning deltaga i den allmänna skatterepartitionen.

Då kammarrätten nu uttalar sig till förmån för att i ett blivande
kommunalt beskattningssystem utrymme lämnas för accisbeskattning av
skogsavkastning, är det huvudsakliga skälet härför den till synes viktiga
angelägenheten att i största möjliga mån förlägga beskattningen
av skog och dess avkastning till-tiden för skogens avverkning. Det
ligger enligt kammarrättens mening synnerlig vikt uppå, att beskattningen
av det växande skogskapitalet göres så lindrig som förhållandena
kunna medgiva, på det att icke en för hård beskattning av skogen skall
i sin mån verka hämmande för rationell skogsvård. Om således, på
sätt Aförslaget förutsätter, skogsvärdet lämpligen bör i jämförelse med
taxeringsvärdet i övrigt lindrigare beskattas, bör å andra sidan kompensation
härför vinnas genom att låta avkastningen av skogen undergå
hårdare beskattning än annan avkastning av fast egendom. För en beskattning
av sistnämnda art, avsedd att på en gång träffa avkastningen
och skogsvärdet, i vad detsamma blivit genom fastighetsbeskattning
lägre beskattat än annat taxeringsvärde, synes accisbeskattningen erbjuda
den lämpligaste beskattningsformen. Skogsaccisbeskattningen
bär visserligen i avbidan på kommunalskattefrågans slutgiltiga lösningförlänats
allenast provisorisk karaktär. Men vid skogsaccisens tillkomst
förutsattes dock, att denna skattetyp borde utan större ändringar kunna
inpassas i det beskattningssystem, som slutligen komme att antagas. I
varje fall lärer anledning att inhibera skogsaccisbeskattning icke vara

att hämta av det sätt, varpå detta beskattningsinstitut hittills fungerat.
För övrigt må erinras, att skogsaccisens borttagande icke skulle medföra
lättnad i deklarationsförfarande och taxering, då, såsom även Landén
framhållit, det deklarationsförfarande och den taxering, som ligga
till grund för skogsaccisen, måste för skogsvårdsavgifterna alltjämt
bibehållas.

Aven från skogsvårdsmännens sida har kraftigt påyrkats skogsaccisbeskattningens
fortfarande tillämpning i ett reviderat kommunalt
skattesystem, och tillåter kammarrätten sig härvid hänvisa till såväl
domänstyrelsens som Sveriges skogsägareförbunds underdåniga yttranden
i anledning av de remitterade förslagen.

Såväl domänstyrelsen som skogsägareförbundet har emellertid velat
giva skogsaccisen än större betydelse än densamma enligt Aförslaget
erhållit, i det att accisen skulle ersätta icke blott avkastningsskatt för
skogsavkastningen utan tillika hela fastighetsskatten för det växande
skogskapitalet; och skulle således allenast skogsmarken draga fastighetsskatt.
På grund av den ojämnhet, varmed skogsaccisen inflyter,
kan emellertid befaras, att en dylik anordning skulle under vissa år
medföra ett oskäligt övervältande av den kommunala skattebördan på
övriga beskattningsföremål. Särskilt för mindre s. k. skogskommuner
skulle säkerligen avsevärda svårigheter uppstå. Skogsägareförbundet
har till förebyggande av sådana olägenheter föreslagit, förutom fondering
av accismedlen, sammanslagning av primärkommuner till större
skogsbeskattningsdistrikt, inom vilka skogsaccisen borde kunna inflyta
med större jämnhet än inom var kommun för sig. Åven om detta
uppslag kan vara förtjänt av viss uppmärksamhet, möta dock för dess
genomförande alltför stora svårigheter för att kammarrätten skulle i
frågans nuvarande läge våga förorda detsamma. Här må blott framhållas,
att med en anordning av ifrågavarande slag knappast kan undvikas,
att den debiteringsprocent, efter vilken skogsaccisen skall utgå,
göres lika för samtliga kommunerna inom distriktet, oberoende därav
huruvida den ena kommunen har behov av större eller mindre utdebitering
än den andra.

Såsom ovan är nämnt avses i Aförslaget att från accisbeskattning
undantaga virkesavkastning, som användes till husbehovet, i det att
sådan avkastning skulle beskattas medelst avkastningsskatt. Förslaget
hänför sig härvid emellertid icke till det hävdvunna husbehovsbegreppet,
som innefattar — förutom behovet av vedbrand samt stängsel- och
slöjdvirke — jämväl behovet av allt byggnadsvirke å den egendom,
därifrån virket tages, utan undantager härifrån det byggnadsvirke, som

användes för ny- eller ombyggnad av egendomens åbyggnader. Allenast
det byggnadsvirke, som användes till åbyggnadernas underhåll, skall
nämligen enligt 17 § ingå i förvärvskällan jordbruksfastighet. Enligt
motiveringen (sid. 432—434) bör den virkesfångst å eu egendom, som
tages till bruk för ny- eller ombyggnader, icke underkastas avkastningsbeskattning,
enär dylik virkesfångst icke framträder såsom en
egendomens avkastning; och skulle en sådan beskattning framstå såsom
obillig och knappast tillräckligt motiverad av den i beskattningshänseende
medgivna avdragsrätten för byggnaders värdeminskning. Däremot
är enligt förslaget byggnadsvirke till ny- eller ombyggnader avsett att,
i olikhet mot vad för närvarande är förhållandet, bliva underkastat
accisbeskattning, vilken beskattningsform skulle för ifrågavarande virke
vara lämpligare redan av det skäl, att avverkningar till ny- eller ombyggnader
icke äro regelmässigt återkommande och kunna stiga till
värdebelopp, som icke stå i god överensstämmelse med egendomens
normala avkastningsförmåga.

Det enligt 8 § vid uppskattning till skogsvärde bibehållna vanliga
begreppet av skog till husbehov skall alltså, då ''fråga blir om avkastningsbeskattningen,
klyvas sönder i två delar, av vilka den ena göres
till föremål för avkastningsskatt och den andra för skogsaccis.

För kammarrätten synes det uppenbart, att all virkesfångst å en
egendom utgör verklig avkastning av densamma, oberoende av det
ändamål, vartill virket användes. Med denna uppfattning skulle dock
låta sig förenas, att virke till ny- eller ombyggnader beskattades medelst
accis och icke genom avkastningsskatt. Såsom den ene sakkunnigledamoten,
von Wolcker, vilken i föreliggande fråga avgivit särskilt
yttrande (sid. 619—620), framhållit, kan emellertid accisbeskattning,
avsedd att ersätta icke blott avkastningsskatt utan jämväl vad som
brister i full fastighetsskatt för skogsvärde, icke i förevarande fall försvaras,
* eftersom virke, som går till ny- eller ombyggnader, icke inbegripes
i det skogskapital, som skogsvärdet skulle omfatta, och följaktligen
får anses hava drabbats av full fastighetsskatt. Ifrågavarande
virkesavkastning bleve således genom beläggning med skogsaccis hårdare
beskattad än annan skogsavkastning. - För jordägare, som under något
år med virke från sin egendom verkställer ny- eller ombyggnad, kan
väl avkastningen, om däri inräknas virkets värde, det året stiga till
belopp utöver det normala, men ett dylikt förhållande kan svårligen
antagas för kommunen medföra någon avsevärd rubbning av den
jämnhet, varmed avkastningsskatten bör inflyta. Därjämte måste såsom
olägenhet i en beskattningslag räknas, att det hävdvunna husbehovs -

begreppet, som bibehålies i fråga om taxeringen till skogsvärde, sönderstyckas,
då fråga varder om taxering till avkastningsskatt. Enligt
kammarrättens mening bör således virke till ny- eller ombyggnader å
den egendom, därifrån virket tages, underkastas avkastningsskatt och
icke skogsaccis.

Med avseende å det förhållande, att en jordbruksfastighets värde
i regel icke ökas med hela värdet av det virke, som användes till nyeller
ombyggnad av egendomens åbyggnader, har von Wolcker i sitt
särskilda yttrande ifrågasatt, att en viss kvotdel av virkets värde, exempelvis
en fjärdedel, skulle undantagas från beskattningen, vilket borde
kompletteras därmed att jordägare, som byggde nytt eller ombyggde
med köpt virke, finge såsom omkostnad avdraga en motsvarande del
av sitt utlägg för virkesanskaffningen. Beräkningen av det värdebelopp,
å vilket avdrag för byggnaders värdeminskning skall äga rum, bleve
emellertid genom eu dylik anordning synnerligen försvårad, och med
hänsyn jämväl till de konsekvenser i övrigt, som anordningen skulle
medföra — ity att avdrag väl borde ifrågakomma beträffande alla sådana
materialier och invemtarier, vilka icke med hela sitt saluvärde ökade
köparens värdetillgångar — kan kammarrätten icke biträda det sålunda
framställda förslaget.

Enligt 17 § skall förvärvskällan jordbruksfastighet avse bland
annat skogsbruk, så vitt därigenom tillgodogöras andra skogsprodukter
än virke eller tillgodoses behovet av vedbrand samt stängsel-, slöjdoch
underhållsvirke icke blott å den jordbruksfastighet, varifrån virket
tagits, utan jämväl — tillägges det — å annan jordbruksfastighet, som
tillhör eller arrenderas av ägaren till den förstnämnda fastigheten och
tillika är belägen inom samma kommun som denna.

Ifrågavarande tilläggsbestämmelse, som i och för sig försvårar
uppfattningen av vad som skall falla under förvärvskällans område,
synes ej heller vara principiellt riktig. Under avkastningsbeskattning
bör nämligen, vad virkesavkastning beträffar, komma allenast virke,
som icke inbegripes under skogsvärdet och som således fått sig full
fastighetsskatt åsatt. Men skogsvärdet omfattar allt virke, som icke
avses för husbehovet å den egendom, därå skogen finnes. Användes
alltså virkesskörden å en egendom till annan egendoms husbehov, fordrar
konsekvensen, att detsamma belägges med den hårdare beskattning,
som accisen är avsedd att utgöra. Berörda tilläggsbestämmelse bör
således enligt kammarrättens mening utgå.

Med uttrycken »jordbruksfastighet, varifrån virket tagits» och
»annan jordbruksfastighet» torde avses taxeringsenheter av jordbruks -

fastighets natur. Ordet »jordbruksfastighet» kan dock föranleda villrådighet
och bör i varje fall, därest taxeringsenheterna komma att,
såsom kammarrätten förordat, fortfarande huvudsakligen följa den kamerala
indelningen, utbytas mot annat uttryck, exempelvis »såsom jordbruksfastighet
taxerad egendom». Det område, från vilket virket skall
vara avverkat och därå virket skall komma till användning för att
virkesavkastningen skall falla under förvärvskällan jordbruksfastighet,
bör nämligen utgöras av den eller de fastigheter eller fastighetsdelar,
vid vilkas taxering gemensam husbehovsskog beräknats föreligga. Att
området han ligga inom två eller liera kommuner är härvid utan betydelse.

Slutligen får kammarrätten påpeka, att om fastighet, belägen inom
område, där tomtindelning enligt 1 kap. lagen om fastighetsbildning i
stad gäller, kommer att, såsom kammarrätten ansett önskvärt, taxeras
såsom annan fastighet jämväl för det fall, att jordbruk därå bedrives,
sådant jordbruk dock synes böra hänföras till samma förvärvskälla som
annat jordbruk.

Denna erinran gäller ock vid bestämmandet av förvärvskällan
»annan fastighets» omfattning.

Beträffande avkomstgivande rättigheter upptagas desamma under
två punkter, av vilka den första såsom sådana rättigheter angiver med
patronatsrätt förenad rättighet att uppbära tionde eller ersättning därför
samt frälseränterätt. Anledningen att avkomstgivande rättigheter sålunda
uppdelas i tvänne grupper är att söka däri att olika regler i
avseende å beskattningsorten skola gälla för vardera gruppen, i det att
avkastningen av de till första gruppen hörande rättigheterna givetvis
bör taxeras i den kommun, där den fastighet är belägen, av vilken
tionden eller frälseräntan utgår, medan avkastningen av de övriga
avkomstgivande rättigheterna är avsedd att taxeras i den skattskyldiges
bostadskommun.

Om på sätt kammarrätten under 3 § hemställt frälseränterätt
fortfarande kommer att taxeras såsom fast egendom, blir frälseräntan
självfallet att anse såsom avkastning av sådan egendom. Frälseränterätt
skulle i enlighet härmed icke upptagas såsom avkomstgivande
rättighet.

Enligt 7 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
hänföres krono- och kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutes
av patronus ecclesiae, till inkomst av fast egendom. Någon principiell
oriktighet att låta tionden eller ersättning därför rubriceras såsom avUtl.
över 1917 års kommunalskatteförslag. ■ 8

kastning av fast egendom lärer ej heller föreligga, och synes jämväl
lämpligheten tala för att denna anordning bibehålies. Utsöndras alltså
från avkomstgivande rättigheter förutom frälseränterätt även den med
patronatsrätt förenade rättigheten att uppbära tionde eller ersättning därför,
erfordras icke någon uppdelning av avkomstgivande rättigheter å
olika grupper, utan skulle för desamma i sin helhet gälla ensartade
bestämmelser i avseende å beskattningsorten.

Enligt förslaget skall till avkomstgivande rättigheter räknas bland
annat rätt till royalty. Såsom i motiveringen (sid. 442—443) framliålles,
kan förmånen att uppbära royalty leda sitt ursprung från olika
anledningar. Ofta framträder emellertid rätten till royalty såsom grundad
å eller likställd med delägarskap i affärsverksamhet, och är det icke
uteslutet, att den egentliga affärsägaren kan uttaga sin huvudsakliga
vinst av affärsföretaget under form av royalty. Oaktat royalty i gällande
deklarationsformulär hänföres till inkomst av icke yrkesmässig verksamhet
och tillfälliga inkomster, har dock royalty i praxis betraktats
såsom inkomst av rörelse. I enlighet härmed har utlänning, som uppburit
royalty av här i riket bedrivet affärsföretag, ansetts härstädes
skattskyldig jämväl i det fall, att han icke varit här i riket bosatt.

Kammarrätten anser skäl icke föreligga att frångå den. hävdvunna
uppfattningen, enligt vilken royalty beskattas såsom härflytande av
rörelse. Skulle åter, på sätt förslaget innehåller, rätt till royalty hänföras
till avkomstgivande rättigheter, komme enligt förslagets 18 § utlänning,
som icke är bosatt här i riket, att härstädes undgå skattskyldighet
till avkastningsskatt för royalty, vilket med hänsyn till arten
av ifrågavarande avkastning näppeligen kan anses tillfredsställande.

Till frågan om beskattningsorten för royalty återkommer kammarrätten
vid granskning av 33 §.

Skyldighet att erlägga avkastningsskatt.

18 §.

Aförslaget avser att, i motsats till vad bevillningsförordningen
härutinnan stadgar, handelsbolag, kommanditbolag och rederier skola
taxeras till avkastningsskatt, men att delägarne skola vara från avkastningsskatt
frikallade för vad de från bolagen eller rederierna uppbära.
Kammarrätten har icke något att erinra emot denna anordning,
men anser tydlig föreskrift härom böra inrymmas i 18 §.

Vidare erfordras bestämmelser rörande skattskyldigheten till avkastningsskatt
för vissa samfälligheter,'' vilka icke utgöra juridiska personer
i egentlig mening. Enligt 3 § 2 mom. i förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt skola under inländska juridiska personer inbegripas
ägare av för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar
och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnes
gemensamma räkning. Motsvarande stadgande saknas i bevillningsförordningen,
vilket föranlett, att dylika samfälligheter i skattskyldighetsavseende
behandlats olika vid taxering till bevillning och vid taxering
till inkomstskatt. Såsom Landén i motiveringen till sitt betänkande
(sid. 227—228) framhållit, tala starka skäl för att låta skattskyldigheten
vila å delägarne samfällt såsom en juridisk person och att sålunda icke
göra dem var för sig skattskyldiga för avkastning eller inkomst från
samfälligheten. Till dylika samfälligheter böra jämväl räknas socken- och
häradsallmänningar. Åven gruvbolag, som omförmälas i 67 § gruvestadgan,
torde böra i förevarande avseende likställas med juridisk person.
Bestämmelser härom äro emellertid erforderliga och synas lämpligen
kunna intagas i 18 §.

Frånsett avkastning av fäst egendom är enligt Aförslaget här i
riket bosatt utlännings skattskyldighet till avkastningsskatt i så måtto
vidsträcktare än hans skattskyldighet till inkomstbevillning, att han skall
erlägga avkastningsskatt för all avkastning av kapital, avkomstgivande
rättigheter, tjänst och annan förvärvsverksamhet, medan hans skattskyldighet
till inkomstbevillning omfattar allenast inkomst, som av honom
här förvärvats eller härifrån åtnjutits, samt inkomst, som, utifrån införd,
av honom här använts. Förslaget har icke konsekvent fullföljt bestämmelserna
i 18 § om utlännings skattskyldighet, i det att förslaget i
41 § återgår till bevillningsförordningens ståndpunkt. Enligt sistnämnda
paragraf skall nämligen här i riket bosatt utlänning erlägga kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt — förutom för inkomst av förvärvskälla,
varom i 17 § sägs — allenast för sådan inkomst av annat slag,
som han härifrån åtnjutit eller som, utifrån införd, här använts. Om,
såsom kammarrätten vid 16 § anmärkt, avkastningsbeskattningen göres
beroende därav, att förvärvskällan finnes inom riket, varder nu anmärkta
oegentlighet undanröjd.

Därest, på sätt kammarrätten under 17 § erinrat, förvärvskällan
avkomstgivande rättigheter icke kommer att omfatta med patronatsrätt
förenad rättighet att uppbära tionde eller ersättning därför och ej heller
frälseränterätt, bör därav betingad ändring i 18 § vidtagas.

I sista stycket av föreliggande paragraf meddelas bestämmelse om
de förhållanden, efter vilka frågan, huruvida någon skall anses här i
riket bosatt eller ej, bör bedömas. Enahanda bestämmelse upprepas i
41 § och skulle följdriktigt intagas jämväl i 45 §. Lämpligare synes
emellertid, att ifrågavarande stadgande av mera allmän innebörd upptages
under gemensamma eller allmänna bestämmelser och sålunda blott

0 o .

en gång behöver förekomma i författningen.

19 §.

Vad till en början beträffar den betydelsefulla frågan om kommunal
skattskyldighet för staten i avseende å avkastning och inkomst, är
enligt Aförslaget staten frikallad från skyldighet att erlägga avkastningsskatt,
liksom ock kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, varemot
enligt Bförslaget staten i stor utsträckning ålägges skattskyldighet
för inkomst.

Kammarrätten kan för sin del icke finna annat än att staten i
regel bör vara kommunalt skattskyldig för avkastning. Då avkastningsbeskattning
är avsedd att utgöra ren objektbeskattning, är det nämligen
principiellt oriktigt att låta frågan, huruvida viss avkastning bör
beskattas eller ej, bero av vem som åtnjutit avkastningen. Endast då
särskilda skäl kunna därtill föranleda, bör undantagsvis befrielse från
avkastningsbeskattning vara medgiven. Några sådana skäl för att undantaga
staten från all avkastningsbeskattning synas ingalunda vara
för handen. Till stöd för statens fritagande från kommunal skattskyldighet
för avkastning eller inkomst har hänvisats till de fördelar, som
komma kommunen till godo genom statens affärsdrivande verksamhet
inom kommunen dels under form av skatter från den i statens tjänst
anställda personalen och dels genom förökad omsättning och rörelse
inom kommunen. Häremot har i Aförslagets motivering (sid. 484—485)
med rätta erinrats, att dessa fördelar i intet avseende skilja sig från
eller överstiga dem av alldeles enahanda art, som skulle tillkomma kommunen,
därest egendomen och driften befunne sig i enskild ägo. Lika
litet kan emellertid kammarrätten tillerkänna giltighet åt det skäl, som

1 samma motivering anföres för statens undantagande från avkastningsbeskattning.
Beträffande statens affärsdrivande verksamhet måste —
heter det — hänsyn tagas till det förhållande, att staten i allmänhet driver
sådan verksamhet ur andra synpunkter och för andra ändamål än
som för de enskilda äro bestämmande; den avkastning, som av staten
utvunnes, ginge till användning för tillgodoseende av statens ändamål
att befordra allmänt väl; och då staten och kommunen i stort sett sam -

verkade i sådant syfte, men statens verksamhetsområde i det hela sträckte
sig över alla kommuners områden, syntes icke någon särskild kommun
höra medgivas rätt att under form av beskattning taga andel av sådan
avkastning, som vore avsedd att användas för statens ändamål. Gent
emot vad sålunda anförts måste erinras, att det för en kommuns beskattningsrätt
synes fullkomligt ovidkommande, till vilket ändamål avkastningen
användes. Skulle kommunen gå miste om beskattningsrätt till
avkastning, som användes till statliga ändamål, innebure detta i själva
verket, att kommun, inom vilken staten hade affärsdrivande verksamhet
eller eljest uppbure avkastning, skulle i olikhet mot annan kommun
åligga bidragsskyldighet till staten, i det att det eljest på avkastniugen
belöpande skattebeloppet frånhändes kommunen och förbehölles staten.
Den orättvisa emot kommunerna, som måste anses ligga i statens undantagande
från beskattning för avkastning eller inkomst, framträder med
särskild styrka i de fall, då staten förvärvar egendom eller övertager
rörelse, som förut i enskild ägo varit underkastad kommunal beskattning.
Att — såsom i Aförslagets motivering ifrågasättes — låta kommunen
erhålla utsikt till ett mer eller mindre påräkneligt statsbidragför
längre eller kortare tid att i fall av behov utgå såsom ersättningför
skatteintäkter, vartill kommunen eljest varit lagligen berättigad,
uppväger ingalunda en kommunen vederbörligen tillerkänd beskattningsrätt.

Vad särskilt beträffar avkastning av jordbruksfastighet vill kammarrätten
framhålla att, om staten befrias från skattskyldighet från sådan
avkastning, konsekvensen synes fordra, att staten — i olikhet mot vad nu
gäller — befrias jämväl från beskattning till skogsaccis eller åtminstone
bör få skogsaccisen nedsatt med belopp, som kan anses motsvara avkastningsskatten.
Men frånsett skogsaccisen lärer statens befrielse från
skattskyldighet för avkastning av jordbruksfastighet i allt fall medföra
lindring i dess nuvarande kommunala skattskyldighet, såvitt sådan åligger
staten för jordbruksfastighet, därigenom att då de på fastighetsbevillningen
grundade utskylderna utbytas mot dels fastighetsskatt och dels
avkastningsskatt samt kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, staten
i stället för de förra utskylderna blott skulle behöva erlägga ''fastighetsskatt.

Om det således får anses med rättvisa och riktiga beskattningsgrunder
överensstämmande, att staten ålägges skattskyldighet för avkastning,
måste dock av särskilda anledningar viss avkastning från beskattning
undantagas. Det kan till en början icke ifragasätttas, att
annan staten tillfallen avkastning än som härflyter av förvärvskällorna

jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse eller yrke göres till föremål
för avkastningsbeskattning. Men icke heller all statens avkastning
av nyssnämnda förvärvskällor bör med skatt beläggas. Enahanda skäl,
som ansetts föranleda att viss staten tillhörig fast egendom undantages
från fastighetsbeskattning, bjuda ock att avkastningen av samma egendom
blir kommunalt skattefri. I enlighet härmed synes böra föreskrivas,
att staten frikallas från skyldighet att utgöra avkastningsskatt för
avkastning av fast egendom, för så vitt fastigheten är från beskattning
undantagen. Likaledes torde i analogi med vad som föreslagits i
fråga om skatteplikt för staten tillhörig fast egendom av annan fastighets
natur stadgas, att avkastning av rörelse, som av staten bedrives,
undantages från beskattning, då rörelsen innefattar kommunikationsverksamhet
eller avser försvarsändamål. Därjämte synes avkastningen
av riksbankens rörelse böra, så länge banken icke bedriver vanlig bankrörelse,
lämnas skattefri.

1 anslutning till vad kammarrätten under 4 § yttrat om skatteplikt
för staten tillhörig fast egendom bör sålunda enligt kammarrättens
mening avkastning av verksamheten vid statens kraftverk undantagas
från beskattning i den mån den härflyter av kraftleverans för
elektrifiering av kommunikationsföretag, vare sig statens eller enskildas.
Avkastning av verkstadsrörelse vid statens järnvägar blir skattefri, då
rörelsen bedrives inom det egentliga trafikområdet, men eljest skattepliktig;
enahanda blir förhållandet med statens järnvägars hotell- och
restaurangrörelse. Avkastning av statens telegraf- och telefon verkstäder
underkastas beskattning o. s. v.

Statens kommunala skattskyldighet för avkastning skulle sålunda
komma att i huvudsak sammanfalla med statens skattskyldighet till
kommunen för inkomst enligt Bförslaget. I motiveringen till Bförslaget
(sid. 223) framhåller Landén, att vissa svårigheter äro att förvänta, då
det gäller att beräkna statens inkomst av det ena eller andra företaget,
i anledning varav han i 40 § av sitt förslag föreskriver, att vederbörande
förvaltande verks räkenskaper skola hava ovillkorligt vitsord, då
de äro upprättade i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t för varje
särskilt verk meddelade föreskrifter. Kammarrätten kan för sin del icke
tillstyrka den sålunda ifrågasatta inskränkningen av beskattningsmyndigheternas
prövningsrätt; för övrigt må erinras, att den för inkomstens
fastställande erforderliga beräkningen av ränta å gäld — vilken beräkning
torde erbjuda den största svårigheten — icke ifrågakommer vid
avkastningsbeskattning enligt Aförslaget. Lämplig synes däremot Landéns
i första punkten av samma paragraf upptagna bestämmelse, enligt vilken

kommunen beredes rätt att med staten träffa överenskommelse om det
skattebelopp, som för något av staten inom kommunen drivet företag
bör till kommunen erläggas.

Kommuner och undra menigheter äro enligt A förslaget befriade från
skyldighet att utgöra avkastningsskatt för annan avkastning än den,
som härllutit av jordbruksfastighet eller av rörelse eller yrke eller som
erhållits genom uthyrning. Emot förslaget i denna del bär kammarrätten
icke funnit anledning till annan erinran än att skattskyldigheten
för avkastning av annan fastighet torde böra i någon mån göras mera
omfattande, så att därunder faller jämväl ersättning för upplåten tomträtt,
arrendeavgift med mera. Skattskyldigheten i fråga synes, i överensstämmelse
med vad kammarrätten föreslagit beträffande statens skattskyldighet
för avkastning av fast egendom, lämpligen kunna bestämmas
att avse avkastning av annan fastighet, för så vitt fastigheten icke varit
från beskattning undantagen.

Beträffande kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna
undervisningsverk, stipendiefonder, pensionsanstalter samt sjuk- och fattigvårdsinrättningar
jämte andra fromma stiftelser, vilka samtliga institutioner
hava att befordra statsändamål eller eljest allmänt gagneliga syften,
lärer desamma böra åläggas skattskyldighet för avkastning i enahanda
utsträckning som staten. I överensstämmelse härmed och då någon
industriell verksamhet icke torde bedrivas av dessa institutioner, skulle
enligt kammarrättens mening skattskyldigheten komma att avse avkastning
av jordbruksfastighet och av annan fastighet, för så vitt fastigheten
varit underkastad skatteplikt.

Samma institutioner, vilka erhålla befrielse från fastighetsskatt för
viss fast egendom, böra givetvis också frikallas från skattskyldighet för
egendomens avkastning. Det synes därför önskligt, att 4 och 19 §§ i
Aförslaget, i vad de avse nu ifrågavarande anstalter, korrespondera med
varandra, så att uppräkningen av de från både fastighetsskatt och avkastningsskatt
för viss fast egendom och dess avkastning befriade anstalterna
blir i båda paragraferna densamma. I sådant syfte synas orden
»sjuk- och fattigvårdsinrättningar jämte andra fromma stiftelser» kunna
i 4 § ersätta det därstädes förekommande uttrycket »barmhärtighetsinrättning».
Båda dessa uttryck äro hämtade från bevillningsförordningen.
Huruvida det ena skall vara mera eller mindre omfattande än det andra
är icke lätt att avgöra; säkert är emellertid, att de olika uttryckssätten
föranlett villrådighet i lagtillämpningen.

Stipendiefonder och pensionsanstalter, vilka däremot icke äro fritagna
från fastighetsskatt utan allenast från avkastningsskatt, torde
lämpligen böra upptagas såsom en särskild grupp.

Därest, på sätt kammarkollegium under 4 § föreslagit, annan
fastighet, som utan att tillhöra kronan är av ecklesiastik natur, i avseende
å skatteplikt likställes med staten tillhörig annan fastighet, synes
motsvarande bestämmelse böra i 19 § meddelas rörande skattskyldighet
för avkastningen av sådan ecklesiastik egendom, som icke tillhör staten.
Inrymmes dylik bestämmelse i 19 §, torde i samma paragraf ordet
»kyrkor», som icke återfinnes i 4 §, böra utgå.

Vad angår allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och hypoteksföreningar
synes kammarrätten näppeligen tillräckliga skäl föreligga för
att dessa anstalter, vilkas verksamhet står nära vanlig bankverksamhet,
böra åtnjuta kommunal skattefrihet lör avkastning av rörelse.

Om på sätt kammarrätten under 4 § hemställt nykterhetsförening ars
för föreningsverksamheten avsedda byggnader icke fritagas från beskattning,
lärer ej heller avkastningen av samma byggnader böra till någon
del från beskattning undantagas.

Enligt 4 § äro vissa »samfund eller enskilda» tillhöriga kyrkobyggnader
och bönehus undantagna från beskattning, varemot enligt
19 § viss avkastning av kyrkobyggnad eller bönehus, tillhöriga »enskilda
samfund», förklaras vara frikallade från avkastningsskatt. Uttrycken i
de båda paragraferna böra korrespondera med varandra.

I detta sammanhang må med några ord beröras frågan om enskilda
järnvägars skattskyldighet för avkastning av järnvägsdriften.
Samma skäl, som åberopats till stöd för att låta avkastningen eller inkomsten
av statens järnvägar undgå kommunal skattskyldighet, nämligen
vederbörande kommuners förmån av dessa kommunikationer, gälla jämväl
för de enskilda järnvägarna. Härjämte har beträffande statens järnvägar
hänvisats till svårigheten att fördela inkomsten mellan samtliga
intresserade kommuner. Med den omläggning av fördelningsgrunderna
beträffande inkomst av järnväg, som av järnvägsstyrelsen föreslagits och
vartill kammarrätten här nedan återkommer, skulle dock antydda svårighet
lätt nog kunna lösas och därmed nu anförda skäl för olika förfarande
i beskattningsväg mellan statens järnvägar och enskilda järnvägar
bortfalla. Beträffande enskilda järnvägar föreligger därjämte ett särskilt
förhållande, som vid fråga om avkastningsbeskattning påkallar uppmärksamhet.
Dessa kommunikationsföretag torde nämligen i allmänhet vara
starkt skuldsatta; känt är att för åtskilliga enskilda järnvägar den ekonomiska
ställningen är tämligen svag. Det kan därför icke utan skäl
befaras, att avkastningsbeskattning, därvid avdrag för ränteutgifter icke
medgives, kommer att för ifrågavarande företag bliva alltför betungande.

Vid sådant förhållande och då staten redan i stor utsträckning övertagit
och för framtiden torde komma att i än större utsträckning övertaga
enskilda järnvägar, har kammarrätten ansett det böra tagas i övervägande,
huruvida icke enskilda järnvägar borde undantagas från skyldighet
att utgöra avkastningsskatt för avkastning av järnvägsdriften.
För egen del vill kammarrätten förorda eu dylik undantagsställning.

Däremot vill kammarrätten icke ifrågasätta, att de enskilda järnvägarna
skola undantagas från kommunal inkomstskatt enligt Bförslaget,
och anser likaledes, att kommunal inkomstskatt enligt Aförslaget bör
kunna dem åläggas.

Grunderna för uppskattning av avkastning.

20 §.

Såsom framgår av motiveringen till Aförslaget (sid. 436) och de
till förslaget hörande anvisningarna har enligt samma förslag möjlighet
beretts för jordbrukare, som har ordnad bokföring, att lägga densamma
till grund för sin deklaration, något som vid deklarationsformulärets
avfattning uppenbarligen icke varit avsett. Den sålunda ifrågasatta
reformen, som torde fylla ett verkligt behov, vill kammarrätten för sin
del förorda. Då emellertid, enligt vad kammarrätten inhämtat, jordbrukare,
som begagna ordnad bokföring, pläga hava räkenskapsår med
början den 14 mars eller den 1 april, synes föreskriften i 20 § om
vilket räkenskapsår som skall läggas till grund för taxeringen böra i så
måtto ändras, att räkenskapsåret förklaras skola hava gått till ända
senast före den 1 april under taxeringsåret. Med den i 20 § föreslagna
tidsbestämmelsen, som för övrigt överensstämmer med den nu gällande,
skulle nämligen bliva en följd, att jordbrukare med ordnad bokföring i
allmänhet icke komme att deklarera avkastningen av jordbruket förr än
närmare ett år förflutit efter räkenskapsårets utgång.

Kammarrättens ändringsförslag skulle visserligen kunna medföra,
att taxeringsarbetet fördröjes, men lärer faran för sådant dröjsmål icke
böra överskattas. I detta avseende må erinras, att boktöringspliktiga
näringsidkare redan nu äga åtnjuta anstånd med deklarations avlämnande
till den 15 april.

Till förhindrande att jordbrukare skulle kunna genom anordnande
av räkenskapsår, som sluta efter den 28 februari, respektive den 31
mars, obehörigen uppskjuta sin skattskyldighet, synes det kammarrätten
höra föreskrivas, att därest jordbrukare, som har ordnad bokföring,
Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag.

önskar lägga densamma till grund för sin deklaration, hans räkenskapsår
icke får sluta senare än nyss angivna dagar. Likaledes anser kammarrätten
föreskrifter erforderliga för de fall, att jordbrukare eller annan
näringsidkare övergår till ordnad bokföring eller går motsatta vägen eller
ändrar tiderna för räkenskapsårens början och slut. Saknaden av föreskrifter
härutinnan i förening med svårigheten för taxeringsmyndigheterna
att kontrollera näringsidkarnas förfarande i nu berörda avseenden,
kan nämligen föranleda, att avkastning och inkomst, som åtnjutits
under viss tid, undandrages beskattning.

Beträffande innehållet i 20 § tillåter kammarrätten sig vidare hänvisa
till vad kammarrätten anfört under 15 § här ovan.

21 §.

Den i gällande skatteförordningar meddelade föreskriften att avdrag
icke är medgivet för kapitalavbetalning å skuld återfinnes icke i Aförslaget.
Att sådant avdrag icke får ifrågakomma har väl av förslagsställarne
ansetts så självklart, att särskild föreskrift därom skulle vara
överflödig. Det nu uttryckligen meddelade avdragsförbudet i förevarande
avseende synes dock kammarrätten böra bibehållas.

Bestämmelserna i 21 § kompletteras med de i anvisningarna till
Aförslaget (sid. 99) meddelade föreskrifterna om förlustavdrag. Lämpligen
torde emellertid redan i föreliggande paragraf böra upptagas bestämmelse,
att avdrag icke är medgivet för förlust, som är att hänföra
till kapitalförlust, varjämte bör hänvisas till anvisningarna i fråga om
vad som avses med kapitalförlust.

Mot förslagets föreskrifter om förlustavdrag har kammarrätten
för övrigt icke något att erinra.

22 §.

De i denna paragraf föreslagna bestämmelserna om vad som inom
de olika grupperna av förvärvskällor skall anses såsom särskild förvärvskälla
— motsvarande bestämmelser saknas i Bförslaget — bär kammarrätten
icke funnit föranleda till erinran i andra avseenden än nedan
sägs.

Beträffande gruppen jordbruksfastighet upptager förslaget, att all
den jordbruksfastighet, som skattskyldig äger eller brukar inom en och
samma kommun, skall utgöra särskild förvärvskälla. Att sålunda låta
kommungränsen utgöra den bestämmande faktorn för avgränsning av
särskilda förvärvskällor inom ifrågavarande grupp, synes kammarrätten
kunna innebära ett obehörigt särskiljande av fastigheter, som naturligen

höra samman, eller ett konventionellt förenande av faktiskt skilda fastigheter.
Det synes ej heller vara teoretiskt riktigt, att avkastning av
fastigheter, som — även om de äro belägna inom samma kommun —
dock icke i någon mån stå i sambruksförhållande till varandra och
således faktiskt utgöra skilda förvärvskällor, skall gemensamt redovisas,
då en ledande princip för avkastningsbeskattningen är att varje särskild
förvärvskällas avkastning skall särskilt för sig uppskattas.

Enligt kammarrättens mening bör området för förvärvskällan jordbruksfastighet
bestämmas av de förhållanden, som praktiskt taget normera
förvärvskiillans begränsning, d. v. s. efter det föreliggande sambruket
eller egendomskomplexets omfattning. För brukare av jord skulle
sålunda förvärvskällan jordbruksfastighet omfatta all den jord, som ligger
i sambruk, vare sig han äger eller arrenderar jorden, eller jorden
tillhör fastigheter inom olika kommuner. För ägare av jord, som har
jorden helt eller delvis utarrenderad, skulle förvärvskällan bestå av all
jord, tillhörande samma egendomskomplex. Den avkastning, som sålunda
komme att redovisas från varje särskid förvärvskälla, måste visserligen
undergå fördelning i det fall, att jorden är belägen inom skilda kommuner,
men fördelning av avkastning ur samma förvärvskälla olika
kommuner emellan påkallas ofta vid avkastningsbeskattning.

Emot de i anvisningarna intagna fördelningsgrunderna bär kammarrätten
ingen annan erinran än i fråga om det föreslagna förfarandet
med särskilda omkostnader. Härtill återkommer kammarrätten vid
granskningen av 36 §.

Vad beträffar begränsningen av särskild förvärvskälla, tillhörande
gruppen annan fastighet, synes kammarrätten mindre betänklighet möta mot
vad förslaget härutinnan innehåller. Sådan fastighet genomskäres nämligen
icke i annat än något möjligen förekommande undantagsfall av
gräns mellan kommuner; det torde ock te sig naturligt att skattskyldigs
samtliga hyresfastigheter eller andra fastigheter av annan fastighets
natur, belägna inom samma kommun, betraktas såsom för honom utgörande
en och samma förvärvskälla.

Varje med patronatsrätt förenad rättighet att uppbära tionde eller
ersättning därför ävensom varje frälseränterätt synes böra, såsom förslaget
innehåller, anses utgöra särskild förvärvskälla. I enlighet med
vad kammarrätten under 17 § hemställt, skulle emellertid dessa förvärvskällor
falla under gruppen jordbruksfastighet.

Särskilda bestämmelser för uppskattningen av avkastning.

24 §.

För vinnande av överensstämmelse med de till 24 § hörande anvisningsbestämmelserna
(sid. 83—88) torde i föreliggande paragraf böra
angivas, att såsom intäkter jämväl skola komma i betraktande de naturaförmåner,
som ägare eller brukare tillgodogjort sig för sina tjänares räkning.
Såsom intäkt av förvärvskällan jordbruksfastighet torde likaledes,
på sätt i anvisningarna till gällande skatteförordning stadgas, böra upptagas
vad som förvärvats genom körslor samt uthyrning av dragare,
maskiner och annan arbetskraft.

Vad som enligt kammarrättens mening bör för avkastningsbeskattning
räknas såsom intäkt av skogsbruk framgår av vad kammarrätten
anfört under 17 §.

Vidare synes lämpligen i 24 § böra upptagas en hänvisning till
de i anvisningarna lämnade föreskrifterna om olika tillämpning av paragrafens
bestämmelser, allt eftersom den skattskyldige till grund för sin
deklaration lägger ordnad bokföring eller icke.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavaude i Göteborgs och Bohus län
har påpekat, att i sista stycket av 24 § tidsbestämmelsen »vid beskattningsårets
utgång» bör ändras till »vid taxeringsårets början». Denna
erinran finner kammarrätten befogad; och bör motsvarande ändring ske
jämväl i 44 § ävensom i punkt 5:o) å sid. 85.

Beträffande anvisningsbestämmelserna anmärkes, att i första stycket
av punkt 2:o) orden »dock aldrig lägre än vad bostaden med vad därtill
hörer skulle betinga vid uthyrning» böra utgå, eftersom denna sats
hänför sig till det fall, att tillfälle till jämförelse med de i orten gällande
hyrespris saknas.

I punkt 3:o) torde böra tilläggas, att avdrag icke är medgivet för
kapitalavbetalning å skuld.

Vad beträffar grund förbättringar med begränsad varaktighetstid,
såsom täckdiken, har kammarrätten icke något att erinra däremot att
kostnader för iståndsättande av sådana förut gjorda anläggningar få,
även om de egentligen utgöras av förnyelsekostnader, anses såsom underhållskostnader
och sålunda vid avkastningsberäkningen avdragas samt
att å andra sidan avdrag för värdeminskning av dylika anläggningar
icke får äga rum. Bestämmelserna rörande avdragsförfarandet vid ifrågavarande
anläggningar synas emellertid kunna lättare förstås, om de exempelvis
erhölle följande avfattning: »I fråga om grundförbättring med

begränsad varaktighetstid, såsom tiickdike, är avdrag medgivet utom
för underhållskostnad jämväl för sådan kostnad, som avser anläggningens
successiva förnyande för dess bibehållande i fullgott skick, varemot avdrag
för värdeminskning av densamma icke är medgivet». I varje fall
bör för undvikande av missförstånd den i andra stycket av punkt (ko)
förekommande satsen »eftersom kostnaden för deras vidmakthållande får
avdragas såsom underhållskostnad» utgå.

I punkt 7:o) 2 uptagas närmare bestämmelser om rätt till avdrag
för värdeminskning av döda inventarier. Med förslagsställarne är kammarrätten
ense om önskvärdheten — icke minst ur kontrollsynpunkt —
att avdragen i beskattningsavseende beräknas efter föremålens ursprungliga
anskaffningsvärde. Mot de föreslagna villkoren för att detta värde
må läggas till grund för avkastningsberäkningen har kammarrätten ej
heller något att erinra.

Då någon tvångslagstiftning i syfte att förmå näringsidkare att i
sin bokföring eller eljest lämna sådan utredning, att avdragsberäkning
efter anskaffningsvärde kan ske, icke torde böra ifrågasättas, måste utvägen
att avpassa avdragen efter bokföringsvärdet lämnas öppen. De
därvid föreslagna villkoren i avseende å avdrags åtnjutande, nämligen
att avskrivning eller avsättning till särskild fond skall hava ägt rum i
räkenskaperna samt att avdragen icke få beräknas efter högre, men väl
efter lägre procent än den, varmed motsvarande avskrivning eller avsättning
därstädes skett, synas emellertid kammarrätten alltför rigorösa
särskilt i de fäll, att näringsidkaren på grund av mindre tillfredsställande
affärsresultat icke kunnat i sin bokföring göra avskrivning eller
avsättning med så stort belopp, vartill slitningsavdraget eljest skolat i
beskattningsavseende beräknas, eller varit alldeles förhindrad att vidtaga
avskrivningen eller avsättningen. Däremot torde näringsidkare, som
icke lämnar sådan utredning, att avdrag efter anskaffningsvärdet kan
ske, böra åläggas bevisningsskyldighet att respektive föremål icke redan
blivit i beskattningsavseende amorterat. Svårigheten att åstadkomma
sådan bevisning — därest den av beskattningsmyndigheterna påfordras
— kan antagas utgöra en tillräckligt verksam sporre för näringsidkaren
att så inrätta sina deklarationshandlingar, att anskaffningsvärdet kan
följas vid avdragsberäkningen. Kammarrätten ansluter sig alltså till
den mening, som i denna punkt uttalats av sakkunnigledamoten von
Wolcker (sid. 621—622).

Enligt förslaget skall vid övergång från avdragsberäkning efter
bokföringsvärde till sådan beräkning efter anskaffningsvärde iakttagas,
att det bokförda värdet av inventarietillgången eller grupper av likar -

tade inventarier vid ingången av det räkenskapsår, varunder nyanskaffningen
börjat isärhållas i bokföringen, gäller såsom anskaffningsvärde
för året näst före ifrågavarande räkenskapsår. En dylik anordning synes
dock kammarrätten kunna medföra obehörig: förmån för vissa näringsidkare,
liksom obillig nackdel för andra. För näringsidkare, som
tillförene fått vid beskattningen åtnjuta avdrag för inventarierna men i
sina räkenskaper icke gjort avskrivning å desamma eller låtit avskrivningarna
ske med lägre belopp än som i beskattningsavseende beräknats,
skulle rätten att få bokföringsvärdet betraktat såsom anskaffningsvärde
innebära, att han finge åtnjuta avdrag å hela detta anskaffningsvärde
utan avseende därå, att det redan förut vore honom helt eller delvis
i beskattningsavseende gottgjort. A andra sidan skulle näringsidkare,
som i sin bokföring gjort större avskrivningar än beloppen av de avdrag,
som han vid beskattningen erhållit, gå miste om full avskrivning
i beskattningshänseende av inventariernas värde. Kammarrätten håller
före, att några övergångsbestämmelser i förevarande avseende knappast
kunna meddelas och ej heller äro av behovet påkallade. Det får ej
heller förbises, att näringsidkare kan låta avdragsberäkningen ske det
ena året efter anskaffningsvärdet och det andra efter bokföringsvärdet,
varigenom han flera gånger skulle kunna tillgodogöra sig de förmåner,
som övergångsbestämmelser av den art, förslaget upptager, äro ägnade
att bereda honom.

Enligt motiveringen till Aförslaget (sid. 404) kan avdrag medgivas
å värdet av byggnad eller anläggning jämväl på grund av annan värdeminskning
än sådan som uppstår genom slitning, nämligen i det fall
att byggnad eller anläggning, som uppförts å annans mark, skall vid utgången
av tiden för markupplåtelsen tillfalla markägaren utan lösen
eller emot lösen till lägre belopp än byggnadens eller anläggningens
anskaffningsvärde, minskat med åtnjutna slitningsavdrag.

En dylik avdragsrätt, som jämväl torde böra gälla i det fall, att
byggnaden skall vid besittningstidens slut av ägaren bortföras, synes
kammarrätten befogad; men bör i författningen eller dess anvisningar
uttrycklig föreskrift meddelas om avdragsrätten ifråga.

De till Bförslaget hörande anvisningarna rörande inkomst av fast
egendom utgöra i huvudsak ett upprepande av de föreskrifter, som upptagas
under punkt l:o) i anvisningarna till nu gällande skatteförordning.
— I förbigående anmärkes, att vad som skall förstås med skogs ingångsvärde,
då ägaren förvärvat fastigheten genom köp, felaktigt avfattats
i Bförslaget. — Emellertid har i föreliggande förslag tillagts
en bestämmelse, som nu saknas, nämligen att avdrag icke får ske för

värdeminskning å byggnad, som icke har något egentligt inflytande på
egendomens avkastning. Dylik begränsning i avdragsrätten för värdeminskning
å byggnad vill kammarrätten icke för sin del förorda, helst
det ofta nog torde bliva förenat med viss svårighet att avgöra, huruvida
byggnaden är av sådan beskaffenhet som nyss nämnts eller ej.

25 §.

Beträffande intäkter av naturaförmåner torde bestämmelsen därom
böra kompletteras på sätt under 24 § anmärkts.

Enligt Aförslagets motivering (sid. 437) skola bostadsbyggnader
åt personal vid industriell verksamhet betraktas såsom använda i rörelsen,
såvida de tillhöra rörelseidkaren, varemot dennes egen bostad faller
under förvärvskällan annan fastighet, även om bostaden är inrymd i
lägenhet inom den honom tillhöriga industrifastigheten. Vad sålunda
framhållits torde få anses riktigt, men synes bestämmelse härom lämpligen
böra intagas under punkt l:o) i de till 25 § hörande anvisningarna
(sid. 88).

På sätt i punkt 2:o) av samma anvisningar föreskrives skall särskild
uppskattning av trädgårdsprodukter icke äga rum, utan skall förmånen
av trädgård till bostad inräknas i värdet av bostadsförmånen.
Emot denna föreskrift, som innebär ett frångående av vad som nu gäller,
har kammai-rätten icke något att erinra. Möjligen skulle dock för undvikande
av missförstånd böra tilläggas, att bestämmelsen i fråga icke
avser sådana trädgårdar och produkter därifrån, som falla under någondera
av förvärvskällorna jordbruksfastighet eller rörelse eller yrke.

Slutligen torde punkt 3:o) av anvisningarna böra kompletteras
med att avdrag icke är medgivet för kapitalavbetalning å skuld eller
beräknad ersättning för arbete, som utförts av den skattskyldige själv
eller hans hustru.

26 §.

Enligt denna paragraf skall såsom intäkt räknas under beskattningsåret
upplupen ränta, ändå att räntan icke till betalning förfallit.
Detta överensstämmer visserligen med vad som för närvarande får anses
gälla, ehuru uttrycklig föreskrift om vilken ränta som skall deklareras
och tagas till beskattning nu saknas. Kammarrätten vill emellertid
ifrågasätta, huruvida icke i stället borde till grund för beskattningen
läggas den ränta, som under inkomståret förfallit till betalning. En
sådan anordning skulle helt visst mera ansluta sig till det förfarande,
som i allmänhet praktiseras. Det torde exempelvis allenast i undantagsfall

förekomma, att obligationsinnehavare deklarerar annan obligationsränta
än sådan, som han under nästföregående år uppburit eller ägt uppbära.
Annorlunda ställer sig visserligen förhållandet med dem, som yrkesmässigt
idka handel med värdepapper, men ränteavkastningen skall härvid
anses härflyta icke av föreliggande förvärvskälla, utan av förvärvskällan
rörelse eller yrke. För kammarrätten synes det föga lämpligt, att
ett lagstadgande kommer till stånd, som a priori kan antagas icke komma
att av vare sig allmänheten eller taxeringsmyndigheterna efterlevas.

De anvisningsbestämmelser, som hänföra sig till 26 §, lämnas av
kammarrätten utan erinran.

27 §.

Om, på sätt kammarrätten beträffande ränteavkastning ifrågasatt,
till grund för beskattningen lägges den ränta, som under inkomståret
förfallit till betalning, torde jämväl uppskattningen av den avkastning,
som härflyter av förvärvskällan avkomstgivande rättigheter, böra avse
avkastning, som den skattskyldige under nämnda år ägt uppbära. Det
näst sista stycket av de till föreliggande paragraf hörande anvisningarna
skulle i sådant fall behöva omformuleras.

Sista stycket av samma anvisningar, vilket knappast har avseende
å annat än royalty, bör utgå, därest royalty, såsom kammarrätten under
17 § hemställt, kommer att anses såsom avkastning av rörelse.

28 §.

I första stycket av denna paragraf torde efter ordet »familj» böra
tilläggas orden »jämte tjänare».

Vidare synes lämpligen i paragrafen böra hänvisas till vad anvisningarna
innehålla om den olika tillämpning av paragrafens bestämmelser,
som skall äga rum, då ordnad bokföring lägges till grund för
deklarationen och då så icke är förhållandet.

Beträffande anvisningarna till förevarande paragraf (sid. 91—97)
torde i punkt l:o) orden »från särskilt anordnad försäljningslokal» böra
utbytas mot orden »å fast driftställe» (jfr 33 §). Det synes nämligen
icke föreligga anledning att icke såsom rörelse betrakta försäljning av
eget jordbruks eller dess binäringars produkter inom annan kommun
än den, där jordbruket bedrivits, i det fall att försäljningen ägt rum
å annat stadigvarande försäljningsställe än särskilt anordnad försäljningslokal.

Enligt samma punkt skall till rörelse eller yrke räknas yrkesmässig
byggnadsverksamhet, även där arbetet utföres för egen räkning.

Förslaget att låta sådan byggnadsverksamhet för egen räkning betraktas
såsom rörelse synes visserligen riktigt, men stadgandet torde knappast
kunna vinna tillämpning, med mindre byggmästare ålägges bokföringsplikt.
Eljest liirer avkastning av berörda verksamhet icke vara för
taxering åtkomlig i annan mån än så vitt den framträder i hyresavkastning
eller vinst vid fastighetsförsäljning. Emellertid håller kammarrätten
före, att avkastning av hyresfastighet bör, såsom för närvarande
får anses gälla, under alla förhållanden upptagas såsom avkastning av
annan fastighet och således jämväl för det fall att eu person, som yrkesmässigt
bedriver byggnadsverksamhet, för egen räkning uppfört byggnaden.
Den kommun, inom vilken byggnaden är belägen, synes nämligen
böra, oberoende av byggnadsverksamhetens resultat, bibehållas vid
rätten att beskatta fastighetens hyresavkastning i dess helhet. Begagnar
byggmästare ordnad bokföring, torde visserligen i densamma bland intäkterna
ingå hyresavkastningen av den egna fastigheten, men någon
svårighet att i deklarationen särskilja sådan avkastning från avkastningen
i övrigt bör icke uppstå, hälst om avdrag för skuldräntor icke får
ske. Likaledes bör avkastningen av fastigheter, som ägas av personer,
vilka driva handel med fastigheter, deklareras och taxeras såsom avkastning
av jordbruksfastighet eller annan fastighet. Därest kammarrättens
mening i nu ifrågavarande avseende vinner beaktande, erfordras ändrad
lydelse av punkt 3:o) i hithörande anvisningar.

I taxeringsärenden har stundom mött svårighet vid bedömande,
huruvida skattskyldigs affärsföretag, som icke bedrives under enhetliga
former, utgör en och samma rörelse med flera rörelsegrenar eller innefattar
skilda företag, d. v. s. huruvida en eller flera förvärvskällor föreligga.
Någon vägledande föreskrift i berörda avseende lämnas icke i
bevillningsförordningen eller dess anvisningar. I Aförslagets anvisningar
(sid. 92—94) hava förslagsställarne sökt uppställa vissa normerande
bestämmelser, ägnade att tjäna till ledning vid avgörande av dylika
frågor. Även om de sålunda föreslagna bestämmelserna icke äro tillräckliga
för vägledning vid alla de kombinationer av näringsföretag,
som kunna förekomma, anser sig kammarrätten icke hava anledning att
nu avstyrka desamma eller bestrida deras riktighet. Det torde dock —
gent emot vad motiveringen skulle kunna giva vid handen — böra
framhållas, att bestämmelserna näppeligen kunna förväntas medföra
någon avsevärd ändring i hithörande praxis, sådan denna numera utbildat
sig.

Sista stycket av punkt 3:o) (sid. 95) synes lämpligen böra upptaga
föreskrift jämväl för det fall att skattskyldig i sin rörelse försålt
Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag. 10

eller använt produkter från av honom drivet jordbruk med binäringar
eller beståndsdelar från jordbruksfastigheten. Åtminstone torde böra
hänvisas till vad härom sägs å sid. 84 i anvisningarna.

I punkt 4:o) torde tilläggas, att avdrag icke är medgivet för
kapitalavbetalning å skuld.

Enligt sista stycket av punkt 6:o) medgives avdrag för värdet å
driftsinventarier, som, fastän icke förslitna, utrangerats för att ersättas
med mera tidsenliga dylika. Sådan extra avdragsrätt synes kammarrätten
befogad, men för att taxeringsmyndigheterna må kunna tillse, att
dylikt avdrag, då det av den skattskyldige påfordras, icke av honom
för högt tillmätts, torde föreskrivas, att avdraget icke får ske, med
mindre utredning lämnas angående inventariernas anskaffningsår och
anskaffningsvärde samt beloppen av de avdrag för slitning av inventarierna,
som i beskattningsavseende kommit den skattskyldige till godo.

Såsom i motiveringen till Aförslaget (sid. 405 o. f.) framhålles,
givas vissa fall, då en omjustering av en enligt räkenskaperna riktigt
upptagen vinst måste i beskattningsavseende äga rum. Den som innehar
ett näringsföretag kan nämligen av en eller annan anledning låta
större eller mindre del av den vinst, som enligt normala förhållanden
bort belöpa å företaget, i stället framträda såsom ökad vinst hos annat
företag, vare sig detta senare företag innehaves av samma person, som
innehar det förra, eller av annan. Åro båda företagen här i riket skattskyldiga
för avkastningen av sin verksamhet, påkallas d}dik omjustering
för åstadkommande av riktig interkommunal beskattning; är åter det
ena företaget icke härstädes skattskyldigt för den vinst, som genom
ifrågavarande transaktioner för detsamma uppstår, är omjusteringen
erforderlig av fiskaliska hänsyn.

I Aförslagets anvisningar (sid. 99—100) — till vilka för övrigt
hänvisning synes böra lämnas i 28 § — finnas sålunda föreskrifter meddelade
om särskilt beräkningssätt för avkastning i nu angivna fall.
Enligt desamma får, med åsidosättande av den bokförda vinsten, avkastning
av näringsverksamhet — i de fall att näringsidkaren för förnödenheter
eller andra varor påtagligen betalt avsevärt högre eller betingat
avsevärt lägre pris än marknaden föranlett och sådan prissättning
kunnat användas, utan att näringsidkaren eller, om han är juridisk
person, delägarne eller medlemmarne därigenom tillskyndas förlust eller
minskad ekonomisk fördel — beräknas till belopp, vartill avkastningen

skulle hava uppgått, om gällande marknadspris lagts till grund vid
prissättningen.

Till en början kan emot det föreslagna stadgandets avfattning
anmärkas, att tillämplighetsområdet blivit för snävt. Tillämpningen av
det särskilda beräkningssättet begränsas nämligen till de fall, då vinstförskjutningen
från det ena företaget till det andra härleder sig av köp
eller försäljning av varor. Sådan förskjutning kan emellertid bero av
andra åtgärder. Exempelvis kan sålunda en person utan provision eller
annan ersättning eller mot avsevärt lägre eller högre ersättning än som
bort normaliter beräknas ombesörja försäljningar eller andra uppdrag
för ett näringsföretags räkning. Att dylika åtgärder kunna medföra en
obehörig förryckning av vederbörande kommuners beskattningsrätt,
något som även tilläventyrs avsetts, har erfarenheten bekräftat.

Vidare bör till förhindrande av dubbelbeskattning stadgandet kompletteras
med föreskrift därom att även den vinst, som genom antydda
åtgärder kommit att upptagas högre än vederbort, skall undergå justering
och sålunda vid taxeringen upptagas till det lägre belopp, vartill avkastningen
skolat uppgå, därest åtgärderna icke vidtagits.

Med hänsyn till de svårigheter, som merendels torde vara förknippade
med en från bokföringen fristående beräkning av avkastningen,
och jämväl till angelägenheten att ett näringsföretags bokförda vinstresultat,
såvitt det i övrigt riktigt beräknats, icke vid uppskattningen
frångås, med mindre fullgiltiga skäl därtill föreligga, har enligt kammarrättens
mening med rätta i förslaget upptagits såsom förutsättningar för
stadgandets tillämpning dels att det skall vara påtagligt, att andra pris
än marknadspris betalts eller betingats, och dels att skillnaden mellan
dessa pris skall vara avsevärd. Såsom ytterligare garanti för att icke
det särskilda beräkningssättet må komma till användning i andra fall,
än då förutsättningarna för dess tillämpning uppenbarligen äro för handen,
synes det kammarrätten, åtminstone för det fall att båda kontrahenterna
äro skattskyldiga här i riket, lämpligen kunna föreskrivas, att stadgandet
i fråga får tillämpas allenast efter framställning av kronans ombud hos
prövningsnämnden eller efter besvär av vederbörande kommun, territoriell
stadsförsamling, municipalsamhälle och vägstyrelse ävensom av vederbörande
kronoombud. Härigenom skulle således i förevarande fall
taxeringsnämnderna uteslutas från befogenhet att tillämpa stadgandet
och i stället överlämnas åt prövningsnämnderna, eventuellt kammarrätten
att därmed i första hand taga befattning.

Det bleve i sådan händelse jämväl hos prövningsnämnderna fråga
i första hand kunde uppstå om vidtagande av sådana justeringsåtgärder

för undvikande av dubbelbeskattning, varom kammarätten nyss yttrat
sig. Härvid skulle kunna förväntas, att kronans ombud hos prövningsnämnderna,
även utan särskild föreskrift därom, komme att, då ovanberörda
åtgärder ägt rum mellan företag eller personer, skattskyldiga
inom olika län, sätta sig i förbindelse med varandra för att söka få
respektive yrkanden om höjning och sänkning av de skattskyldiges
taxering att sins emellan korrespondera.

Sedan sakkunnigas båda remitterade betänkanden avgivits, har
genom nådig förordning den 1 juli 1918 till 3 § av anvisningarna till
bevillningsförordningen fogats en tilläggsbestämmelse, avseende enahanda
ämne, som av kammarrätten nu berörts; och har genom särskild förordning
av samma dag likalydande stadgande upptagits under punkt
3:o) av anvisningarna till förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Att dessa stadganden enligt kammarrättens mening lämna rum
för åtskilliga anmärkningar torde av det förestående framgå. De kunna
emellertid delvis tjäna till ledning vid erforderlig omarbetning och komplettering
av Aförslagets anvisningar i denna del. Sålunda torde lämpligen
den i förslaget upptagna förutsättningen för stadgandets tillämpning,
att prissättningen kunnat användas, utan att näringsidkaren eller,
om han är juridisk person, delägarne eller medlemmarne — varmed för
övrigt torde avses allenast majoriteten av delägarne eller medlemmarne
— därigenom tillskyndas förlust eller minskad ekonomisk fördel, böra
utbytas mot det i nämnda tilläggsbestämmelser angivna villkoret, att
transaktionerna skolat äga rum mellan näringsidkaren och någon, som
är ekonomiskt intresserad i hans närings företag eller kan öva inflytande
på företagets ledning.

Såsom kammarrätten i anledning av andra remisser haft tillfälle
erinra, kunna näringsidkare även genom andra åtgärder än som avses i
Aförslagets anvisningar och nyssnämnda tilläggsstadganden icke blott
åstadkomma minskad skattskyldighet till staten utan jämväl förrycka
kommunernas inbördes beskattningsrätt. Aktiebolag med ett fåtal delägare
kunna nämligen låta större eller mindre belopp, som i själva
verket utgjort vinst av verksamheten, utgå i form av löner, tantiémer
eller dylika förmåner till delägarne. Ändamålet med dylikt förfarande,
som synes alltmera praktiseras, är uppenbarligen, att vederbörande skola
undgå den dubbelbeskattning till staten, som vanlig utdelning å aktier
medför, men genom samma åtgärder kommer, för den händelse delägaren
är bosatt inom annan kommun än den, där bolagets verksamhet
bedrives, vinstmedel, som bort beskattas i sistnämnda kommun, att i
stället taxeras i delägarens bostadskommun. — Bostadsförening kan på

grund av särskilda avtal med sina delägare komma att redovisa hyresavkastning
till vida lägre belopp än vartill densamma efter hyresmarknaden
skulle kunna beräknas o. s. v.

Vad härefter angår frågan om särskilt beräkningssätt för den avkastning
eller inkomst, som för ekonomiska föreningar uppstått av näringsverksamhet,
vill kammarrätten kraftigt understryka riktigheten av de
skäl, som både i Aförslagets motivering (sid. 407—422) och i motiveringen
till Bförslaget (sid. 248—258) framhållits till stöd för en omläggning
av dylika föreningars kommunala beskattning. De förmåner
i beskattningsavseende, som under vissa förutsättningar nu tillerkännas
ekonomiska föreningar, låta sig icke förlikas med intresseprincipen, vara
kommunalbeskattningen huvudsakligen måste vila. Det kan således icke
försvaras, att ett näringsföretag, därför kommunen i ett eller annat avseende
får vidkännas kostnader eller olägenheter, skall'' undgå skattskjddighet
till kommunen eller erhålla skattelindring allenast av den anledningen
att företaget iklätt sig formen av kooperativ förening. De sociala
eller allmännyttiga skäl, som åberopats för ekonomiska föreningars undantagsställning
i beskattningsavseende, kunde möjligen hava visst fog
så länge kooperationsväsendet icke nått någon större utveckling, utan den
kooperativa rörelsen huvudsakligen bestod i mindre försäljnings- eller
inköpsföreningar, men kunna desamma knappast tillerkännas giltighet
numera, då kooperationen utvecklat sig därhän att den innesluter både
kommersiella och industriella företag av stor omfattning.

Enligt Aförslaget får uppskattning av ekonomisk förenings avkastning
ske med ledning av gällande marknadspris, då vid köp eller
försäljningar mellan föreningen och dess medlemmar prisen å varorna
påtagligen varit avsevärt högre eller lägre än marknadsprisen.

Enligt Bförslaget åter skall ekonomisk förenings inkomst av rörelse
eller yrke, där ej sådana förutsättningar föreligga, att inkomsten kan
uppskattas efter de grunder, som i allmänhet gälla, beräknas till minst
åtta procent av årsomsättningen. Bestämmelserna härom återfinnas i
41 §.

Att uppskattning efter gällande marknadspris måste antagas ofta
erbjuda viss vansklighet, är förut framhållet. Särskilt gäller detta i
fråga om sådana företag, vilkas verksamhet — såsom i allmänhet konsumtionsföreningars
— går ut på försäljning av en mängd olika varuslag.
Beträffande nämnda föreningar medgiver också Aförslaget subsidiärt,
att uppskattning får ske efter omsättningens storlek.

Det synes emellertid önskvärt, att för samtliga ekonomiska föreningar,
vilka hava till ändamål att främja medlemmarnes ekonomiska

intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarne
eller avsätta alster av medlemmarnes verksamhet, uppskattningen
lägges å en fastare grund, än den Aförslaget erbjuder; och har
kammarrätten ur denna synpunkt velat förorda Bförslagets bestämmelser
härutinnan. I vad Landén till motivering för sitt förslag anfört anser
sig ock kammarrätten kunna instämma.

Beträffande 41 § i Bförslaget må dock anmärkas, att 2 mom. av
samma paragraf bör utgå. Högre taxeringsmyndighet bör nämligen
givetvis få pröva, huruvida förutsättningarna för det särskilda beräkningssättet
äro för handen, liksom ock huruvida omsättningens storlek
riktigt beräknats m. m.

Vid produktionsförenings taxering efter det särskilda beräkningssättet
kan inträffa, att dubbeltaxering uppstår därigenom att i medlemmarnes
uppskattade intäkter ingå köpeskillingarna för de till föreningen
sålda varorna med hela sitt belopp. Riktigast vore även i dylika fall,
att uppskattningen av medlemmarnes intäkter finge omjusteras. Praktiska
svårigheter torde emellertid lägga hinder i vägen för dylik justering.
Det lärer ock kunna förväntas, att om produktionsföreningarna
underkastas den skärpning i skattskyldigheten, som förslagen åsyfta,
föreningarna komma att i sina mellanhavanden med medlemmarne begagna
sig av normala prissättningar, varigenom antydda dubbeltaxeringar
undvikas.

29 §.

Emot de i denna paragraf föreslagna bestämmelserna av delvis ny
innebörd har kammarrätten icke annan erinran än i fråga om avdrag
för resekostnader och ökning i skattskyldigs levnadskostnader, som påkallats
därav att skattskyldig i och för tjänst, arbetsanställning eller hit
hänförligt uppdrag vistats utom bostadsorten. Med vad paragrafen härutinnan
innehåller böra jämföras anvisningsbestämmelserna å sid. 98,
punkt 4:o). Det kan måhända icke bestridas, att de synpunkter, som
legat till grund för de nu föreslagna föreskrifterna, hava visst fog. Men
å andra sidan kunna desamma icke frånkännas obillighet; och kan det
förväntas, att de vid tillämpningen skola ofta nog föranleda osäkerhet
och tveksamhet hos såväl de skattskyldige som hos taxeringsmyndigheterna.
Det synes kammarrätten med billighet och rättvisa mera
överensstämmande, att skattskyldig — oberoende av huruvida han är
bosatt å den ort, där han har sin huvudsakliga verksamhet eller ej —
tillerkännes avdrag för ovanberörda kostnader i varje fall, då de varit
för tjänstens, arbetsanställningens eller uppdragets fullgörande erforder -

liga och således icke rimligen kunnat undvikas. Eu sålunda formulerad
avdragsrätt skulle ock vid tillämpningen erbjuda mindre svårighet. I
kontrollsyfte torde emellertid böra föreskrivas, att skattskyldig, som påkallar
avdrag för kostnader av ifrågavarande slag, i deklarationen uppgiver
det belopp, varmed avdraget av honom beräknats.

Enligt nådiga förordningen den 23 april 1918 har förutom ortstillägg
för tjänstinnehavare vid rikets beskickningar och konsulat jämväl
förmån av fri bostad med uppvärmning och belysning förklarats icke
skola såsom inkomst taxeras. Motsvarande tillägg torde böra intagas i
föreliggande paragraf.

Beträffande vidare de till förvärvskällan tjänst hörande anvisningarna
bör, därest motsvarande ändring sker av föreskrifterna rörande förvärvskällorna
kapital och avkomstgivande rättigheter, uppskattningen förklaras
avse den skattskyldiges löneförmåner, som under nästföregående kalenderår
förfallit till betalning. \ idtages sådan ändring i första stycket av
punkt 2:o), bör andra stycket av samma punkt utgå.

Medeltalsber åkning.

31 §.

Kammarrätten beaktar till fullo de skäl, som i motiveringen till
Aförslaget (sid. 493—499) anförts till stöd för införande av medeltalsberäkning
vid uppskattning av avkastning från förvärvskällorna jordbruksfastighet
samt rörelse eller yrke.

Allvarliga olägenheter äro emellertid förknippade med sådan beräkning.
Såsom i motiveringen jämväl framhålles blir nämligen vid
medeltalsberäkning avkastningen i vissa fall överbeskattad och i andra
fall icke till fullo beskattad. Lämnar ett affärsföretag under ett visst
år avsevärt högre avkastning än vanligt, skulle för den skattskyldige
icke möta allför stora svårigheter att nedbringa skattskyldigheten för
denna avkastning genom en mer eller mindre formell ombildning av
företaget.

Då kammarrätten anser sig böra åtminstone tillsvidare avstyrka
anordnande av medeltalsberäkning, har dock den väsentliga anledningen
härtill varit hänsyn till de tekniska svårigheter, som för såväl de skattskyldige
som taxeringsmyndigheterna uppenbarligen komma att möta
vid sådan beräkning. Dessa svårigheter erhålla sin belysning av förslagets
anvisningar rörande medeltalsberäkning (sid. 107—109). Redan
frågan, huruvida förvärvskällan jordbruksfastighet varit väsentligen oför -

ändrad eller ej, kan vara vansklig nog att avgöra. Förutsättningen att
förvärvskällan skall vara väsentligen oförändrad torde dock icke kunna
eftergivas beträffande avkastning av jordbruksfastighet och borde rätteligen
gälla jämväl för medeltalsberäkning av avkastning i förvärvskällan
rörelse eller yrke. Det torde ock allenast varit vanskligheten att
lämna normerande anvisningar för de olika fall, då sistnämnda förvärvskälla
borde anses väsentligen oförändrad och då så icke skulle vara förhållandet,
som föranlett förslagsställarne att icke uppställa ifrågavarande
villkor för medeltalsberäkning beträffande rörelse eller yrke. Beskattningsnämnderna
skulle väl knappast kunna verkställa medeltalsberäkning
utan att hava tillgång till de båda nästföregående årens deklarationer
och uppskattuingslängder. I det stora antal fall, då taxering ändras av
kammarrätten eller regeringsrätten först efter det taxeringarna för ett
eller flera av de närmast följande åren redan blivit verkställda, skulle,
för så vitt förutsättningarna för medeltalsberäkning föreligga, ett upprivande
av dessa senare taxeringar bliva följden. Härmed bär kammarrätten
blott velat påpeka en del av de med medeltalsberäkning förbundna
svårigheterna och olägenheterna.

Tillerkännes kommunerna rätt till fondering i vidsträcktare mån
än nu är förhållandet, torde därmed lämpligen främjas det huvudsakliga
syfte, som medeltalsberäkningen avser att tjäna, nämligen att motverka
alltför stark rubbning av skattetrycket å olika beskattningsföremål under
år, då på grund av konjunkturförhållanden eller andra omständigheter
vissa förvärvskällors avkastning i mera avsevärd mån understiger den
normala. Skulle emellertid framdeles behovet av ytterligare åtgärder
för sådant ändamål visa sig erforderligt, torde frågan om medeltalsberäkning
då kunna återupptagas. Anordnande av sådan beräkning kan
förväntas låta sig lättare genomföras, sedan taxeringsmyndigheterna
under någon tid hunnit förskaffa sig erfarenhet om den nya kommunalbeskattningen
i övrigt.

Kammarrätten tillåter sig slutligen hänvisa till vad handelskammaren
i Gävle anfört i föreliggande fråga.

Beskattningsort för avkastning.

33 §.

I fråga om vinst, som innehavare av upplåten avverkningsrätt till
skog berett sig genom avverkningen, har tveksamhet stundom rått, inom
vilken kommun sådan vinst borde beskattas. Numera förfares i all -

mänhet så att om den, som avverkat skogen, använder virket i egen
träförädlingsrörelee eller eljest låter virket före dess avyttring förädlas,
vinsten å skogsavverkningen inräknas i den å träförädlingen belöpande
inkomsten och den samfällda inkomsten bevillningstaxeras å den eller
de orter, där förädlingen skett. Bedrives skogsavverkningen åter utan
samband med träförädling, bevillningstaxeras inkomsten av avverkningen
i den kommun, där den skattskyldige är mantalsskriven, eller,
om han för sin verksamhet har kontor inom annan kommun än mantalsskrivningsorten,
i den kommun, där kontoret är beläget. Är den skattskyldige
icke mantalsskriven här i riket och har han ej heller kontor
härstädes, bevillningstaxeras inkomsten av skogsavverkningen i den
kommun, där avverkningen ägt rum.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län har hemställt
om uttrycklig bestämmelse om beskattningsorten för avkastning
av skogsavverkning och föreslagit, att sådan avkastning skall under alla
förhållanden tagas till beskattning i den kommun, inom vilken avverkningen
bedrivits. Härvid torde dock avses allenast skogsavverkning
utan samband med träförädling.

Då skogsavverkning utan sådant samband i allmänhet bedrives
yrkesmässigt,. därvid yrkesutövaren plägar utsträcka sin verksamhet till
ett flertal kommuner, måste alltså, därest avkastningen skulle beskattas
inom kommun, där avverkningen ägt rum, fördelning av avkastningen
i regel komma till stånd. Med avseende å svårigheterna vid dylik fördelning
och då avverkningen inom en viss kommun i allmänhet är av
mera tillfällig beskaffenhet, synas övervägande skäl tala för att ingen
rubbning sker i det förfarande, som nu i allmänhet praktiseras. Kammarrätten,
som antager, att de remitterade förslagen icke åsyfta ändring
härutinnan, har emellertid icke något att erinra däremot, att uttryckliga
bestämmelser i förevarande avseende meddelas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län har vidare
föreslagit, att vinst vid realisation av fast egendom skall, jämväl i det
fall att försäljningen icke sker i samband med jordstyckning, taxeras i
kommun, inom vilken egendomen är belägen. Kammarrätten, som ej
heller kan förorda detta förslag, vill här blott påpeka, att för den,
som yrkesmässigt bedriver köp och försäljning av fastigheter, bleve
en uppdelning av avkastningen å respektive kommuner synnerligen
vansklig.

Kammarrätten har under 17 § förordat, att royalty skall anses
såsom avkastning av rörelse. Praktiska skäl tala emellertid emot att
sådan avkastning tages till beskattning å alla de orter, där näringsföreTJtl.
över 1917 års kommunalskatte för slag. 11

taget, varifrån royaltyn utgår, kan enligt 33 § bliva skattskyldig! till
avkastningsskatt. Royalty synes nämligen böra taxeras å allenast en
ort. Det torde därför lämpligen kunna föreskrivas, att roalty taxeras i
kommun, där det företag, av vilket roaltyn utgår, haft sin huvudsakliga
verksamhet.

Om de enskilda järnvägarna undantagas från avkastningsbeskattning,
bör bestämmelsen om beskattningsort för järnvägsdrifts avkastning
utgå ur föreliggande paragraf.

34 §.

Därest avkastningen av med patronatsrätt förenad rättighet att
uppbära tionde eller ersättning därför samt avkastning av frälseränterätt
komma att hänföras till avkastning av jordbruksfastighet, bör tredje
stycket av paragrafen utgå.

35 §.

Enligt denna paragraf, varmed torde jämföras 3 mom. av 36 §,
skall såsom bostadskommun anses icke blott den kommun, där skattskyldig
för taxeringsåret författningsenligt blivit eller bort bliva mantalsskriven,
utan jämväl annan kommun, där han minst sex månader av
samma år är bosatt. För dylik uppdelning av den beskattningsrätt, som
enligt nu gällande bestämmelser i sin helhet tillkommer mantalsskrivningskommunen,
hava i motiveringen (sid. 471—472) anförts skäl, som
icke kunna frånkännas visst beaktande. Då kammarrätten emellertid
befarar, att den sålunda föreslagna uppdelningen skulle komma att medföra
svårigheter och oreda vid taxeringarna och i många fall föranleda
dubbelbeskattning, har kammarrätten ansett sig böra avstyrka densamma.
Det får ej heller förbises, att fördelning av avkastning mellan olika bostadskommuner
kan ytterligare invecklas genom den fördelning mellan
bostads- och verksamhetskommuner, som enligt 36 § 2 mom. skall i
vissa fall äga rum. För övrigt kan framhållas, att den huvudsakliga
fördelen för kommunerna av den i 35 § föreslagna uppdelningen skulle
bestå däri att skattskyldig, som under taxeringsårets sex första månader
inflyttat till viss kommun men där icke blivit för samma år mantalsskriven,
. finge redan under detta år därstädes beskattas för en del av
avkastningen, men att denna fördel kan uppvägas av den beskattningsrätt
till hela avkastningen, som eljest skulle tillkomma kommunen med
avseende å därstädes mantalsskriven person, vilken under taxeringsårets
förra hälft avflyttar till annan kommun.

Sista stycket av 35 § torde möjligen böra kompletteras med före -

skrift om bostadskommun för sådan juridisk person — utom oskift
dödsbo — som icke längre vid taxeringsårets ingång existerar.

36 §.

Att avkastning av förvärvskällan tjänst skall under vissa förutsättningar
beskattas i verksamhetskommunen innebär en nyhet, som
kammarrätten anser sig kunna förorda. Givetvis kan sådan fördelning
vid taxeringsarbetet medföra vissa svårigheter, vilka icke böra underskattas.
Ur denna synpunkt synes det kammarrätten tillrådligt att i
större grad än förslaget innehåller inskränka området för fördelningsbestämmelsernas
tillämpning. Från fördelning i nu ifrågavarande avseende
synes sålunda lämpligen böra undantagas avkastning, som understigit
5,000 kronor. Av avkastning, som uppgår till lägst nämnda belopp,
skulle alltså i verksamhetskommunen taxeras en tredjedel av det
belopp, varmed avkastningen överstigit 2,000 kronor.

Därest i enlighet med kammarrättens hemställan allenast mantalsskrivningsorten
kommer i betraktande såsom bostadskommun, erfordras
ändring av 2 mom., varjämte 3 mom. ävensom de i anvisningarna å
sid. 107 anförda exemplen skulle utgå.

Beträffande de i anvisningarna till Aförslaget upptagna föreskrifterna
om fördelning av avkastning mellan flera kommuner (sid. 101—106)
lämnar kammarrätten desamma i huvudsak utan erinran.

I avseende å de allmänna grunderna för fördelning av rörelses
avkastning anser sig dock kammarrätten böra avstyrka vad förslaget
innehåller om åtgärder i syfte, att varje rörelsegren kommer att draga
sina särskilda omkostnader. Visserligen kan invändning icke göras
emot riktigheten av en sådan särbelastning av de olika rörelsegrenarna,
liksom ej heller mot att det föreslagna förfarandet rörande dylika omkostnader
skulle leda till riktigt resultat. Men förslaget kan antagas
komma att medföra ett väl så invecklat deklarations- och taxeringsarbete.
Svårigheter komma ock säkerligen ofta att möta vid bedömande, huruvida
kostnader äro att hänföra till kategorien av »särskilda omkostnader»
eller ej. Önskvärdheten av reda och enkelhet vid taxeringarna och att
icke alltför stort fält lämnas öppet för interkommunala beskattningstvister
har för kammarrätten givit anledning till dess avstyrkande av
nu ifrågavarande fördelningsbestämmelser.

Komma nu antydda bestämmelser icke till stånd, bör därav betingad
ändring vidtagas i Aförslagets föreskrifter om fördelning av
bankrörelses samt försäkringsrörelses avkastning ävensom av avkastningen
från jordbruksfastigheter inom skilda kommuner.

Vad angår fördelning av järnvägsdrifts avkastning, därest avkastningsskatt
anses böra för sådana företag utgöras, upptager Aförslaget
ungefär enahanda bestämmelser, som härutinnan för närvarande gälla.
Järnvägsstyrelsen har emellertid på skäl, som synas välgrundade, föreslagit
en sådan omläggning av fördelningen, att densamma i stället sker
efter förhållandet mellan beloppen av utbetalda skattepliktiga avlöningsförmåner
inom respektive kommuner. Kammarrätten vill för sin del förorda
vad järnvägsstyrelsen, med vilken Svenska järnvägsföreningen i
huvudsak instämt, sålunda föreslagit; fördelningen torde dock böra grundas
å samtliga avlöningsförmåner, även om de icke varit skattepliktiga.

I fråga om fördelning av avkastning utav rörelse, som avser att
med hjälp av ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk energi,
har kammarrätten icke funnit de i Aförslaget härutinnan upptagna bestämmelserna
i och för sig föranleda någon erinran. Dessa bestämmelser
hava emellertid icke avseende å avkastningen från statens kraftverk, då
ju enligt Aförslaget staten är frikallad från avkastningsbeskattning. Därest
nu staten, på sätt kammarrätten förordat, ålägges kommunal skattskyldighet
för avkastning, uppstår frågan, huruvida avkastning av statens
kraftverk, i den mån densamma bör anses vara kommunal beskattningunderkastad,
skulle kunna fördelas med ledning av ifrågavarande bestämmelser.
Vattenfallsstyrelsen, som icke funnit obilligt, att staten till
kommunen erlägger skatt för inkomst av rörelse i samma utsträckning
som enskilda affärsföretag, har i fördelningsfrågan framhållit, att då i
en framtid ett över hela landet utgrenat ledningsnät torde komma att
matas med elektrisk energi från ett flertal staten tillhöriga kraftstationer,
det icke skulle kunna avgöras, huru stor del av den från en kraftstation
härledande energien tillförts viss kommun, och att redan för
närvarande en hel del svårigheter skulle möta vid fördelningen.

Landén har i sitt förslag upptagit anvisningsbestämmelser för det
fall att ägare av vattenverk eller kraftstation försålt vatten eller elektrisk
energi till annan, som sedermera till förbrukning utdistribuerat vattentillgången
eller den elektriska energien. Huruvida dessa bestämmelser,
vilka synas kammarrätten kunna förordas, eller därmed analoga skulle
kunna tillämpas beträffande statens kraftverk sins emellan och därmed
de av vattenfallsstyrelsen påpekade svårigheterna undanröjas, tilltror
kammarrätten sig icke utan ytterligare utredning kunna avgöra. Anses
staten böra åläggas kommunal skattskyldighet för avkastning av sina
kraftverk, vill kammarrätten därför hemställa, att frågan om fördelningsgrunderna
beträffande sådan avkastning underkastas särskild undersökning.

Vidkommande slutligen de i Aförslaget upptagna bestämmelserna
för fördelning av avkastning, som härflutit av yrkesmässigt utövad
byggnadsverksamhet eller av fastighetshandel, torde samma bestämmelser
böra utgå, därest, i eldighet med kammarrättens hemställan under
28 §, avkastning av hyresfastighet skall — även för det fall att fastigheten
äges av person, som yrkesmässigt utövar byggnadsverksamhet,
eller utgör föremål för fastighetshandel — deklareras och taxeras såsom
avkastning av förvärvskällan annan fastighet.

I Aförslagets motivering (sid. 464 — 465) har upptagits frågan,
huruvida i sådana fall, där rörelse bedrives inom en kommun, men i
rörelsen sysselsatta arbetare till större antal äro boende inom annan
kommun, denna senare borde erhålla del i den på rörelsen belöpande
kommunalskatten. Eiserman och von Volcker hava därvid — och häri
instäfnmer kammarrätten — ansett det icke böra ifrågasättas, att den
kommun, där rörelsen icke bedrivits men inom vilken näringsföretagets
arbetare till större eller mindre antal äro bosatta, skulle lå med driftskommunen
direkt konkurrera om beskattning av företagets avkastning,
så att densamma för beskattning fördelades mellan de båda kommunerna.
I stället hava bemälde sakkunniga velat förorda, att näringsföretaget
ålades speciell bidragsskyldighet till arbetarnes bostadskommun utöver
den allmänna bidragsskyldigheten till driftskommunen. Såsom motivering
för att en dylik speciell bidragsskyldighet skulle rättvisligen kunna
åläggas näringsföretaget anföres, att det rimligen kan fordras av ett
näringsföretag, som stadigvarande sysselsätter exempelvis 50 arbetare
eller därutöver, att det i driftskommunen ombesörjer bostäder för sina
arbetare. För egen del kan kammarrätten icke skänka sin anslutning
till det sålunda framkastade förslaget. Vad som åberopats till stöd för
näringsföretagets bidragsskyldighet till den främmande kommunen synes
ock kammarrätten sakna bärande grund. För övrigt skulle ju, även
om bostäder funnes tillgängliga för arbetarne inom driftskommunen,
näringsföretaget i allt fall åligga bidragsskyldighet till annan kommun,
där dess arbetare till visst antal föredragit att bosätta sig. Bidragsskyldigheten
till arbetarnes bostadskommun synes i stället böra åläggas
den driftskommun, som genom arbetarnes bosättning i den förra kommunen
beredes lindring i sina kostnader, och borde bidragsbeloppet
ungefär motsvara de sålunda för driftskommunen inbesparade kostnaderna.
Ifrågavarande mellauhavande mellan de båda kommunerna skulle,
därest överenskommelse dem emellan icke kunde träffas, lämpligen
kunna regleras genom vederbörande länsstyrelses försorg, i vilket fall
de av länsstyrelsen givna förordnandena givetvis måste tid efter annan

revideras. Då emellertid denna fråga, enligt vad Eiserman och von
Wolcker framhållit, skall tagas under närmare övervägande vid behandlingen
av övriga frågor om speciell bidragsskyldighet till kommunerna,
har kammarrätten icke ansett sig böra i vidare mån än nu skett uttala
sig i föreliggande spörsmål.

Skattefria avdrag.

38 §.

Förslaget att låta ett skattefritt minimibelopp gälla för alla skattskyldige,
oberoende av de utav dem åtnjutna avkastningsbeloppens storlek,
finner kammarrätten välgrundat. Då såsom skäl för att från beskattning
bör undantagas visst belopp såsom skattefritt bland annat
anförts, att skälig hänsyn bör tagas till ett för alla nödvändigt minimum
av underhållsmedel (sid. 505), hade kunnat ifrågasättas, huruvida ej
avdraget bort differentieras efter olika prisförhållanden å olika orter.
Då emellertid enligt 39 § 1 mom. i där angivna fall frågan om levnadskostnadernas
storlek i allmänhet inom orten kommer i betraktande, samt
det för kommunalbeskattningens del är förenat med viss vansklighet att
vid olika minimiavdrag låta avdragsbeloppen avsevärt skilja sig från
varandra, har kammarrätten icke velat påyrka dylik differentiering.

Enligt 1 mom. äga juridiska personer — med de undantag, vartill
2 mom. föranleder — icke rätt till skattefria avdrag. Då emellertid
såsom skäl härför anföres, att juridiska personer äro fritagna från skyldighet
att erlägga kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, gäller
detta skäl icke för oskift dödsbo, som i förslaget fått sig sådan skattskyldighet
ålagd. I vilket fall som helst bör enligt kammarrättens
mening oskift dödsbo erhålla förmånen av skattefritt avdrag. Likaså
torde sådant avdrag jämväl böra äga rum vid beskattning av avkastning,
som avliden person i livstiden åtnjutit; avfattningen av 1 mom.
synes emellertid härför lägga hinder i vägen.

Beträffande bestämmelserna i 2 mom. må anmärkas, att då handelsbolag,
kommanditbolag och rederi i avseende å skattskyldighet till
avkastningsskatt likställas med aktiebolag, föreningar och andra juridiska
personer, konsekvensen torde fordra, att någon avdragsrätt för förstnämnda
bolag och rederier icke medgives. Bestämmelserna om dylik
avdragsrätt torde ock vara ägnade att försvåra och inveckla taxeringsarbetet
och skulle kunna föranleda till ett obehörigt nedsättande av
bolagens och rederiernas skattskyldighet därigenom att såsom delägare
i desamma upptoges personer, som eljest icke skulle därtill ifråga -

komma. Förevarande moment bör alltså enligt kammarrättens mening
utgå.

Med avseende å jordbrukares hemmavarande, i jordbruket sysselsatta
barn innebära bestämmelserna i 24 och 38 §§, att då barnets avlöningsförmåner
— oberoende av dess ålder — uppgått till lägst 510
kronor, motsvarande belopp får såsom omkostnad avdragas från intäkterna
av jordbruket, varemot barnet taxeras till avkastningsskatt för ett
beskattningsbart belopp av lägst 10 kronor. Hava avlöningsförmånerna
understigit 510 kronor, taxeras icke barnet men från jordbrukets intäkter
får, så framt barnet vid nästföregående års utgång uppnått 15
års ålder, avräknas ett belopp av högst 200 kronor. Det må icke förbises,
att genom ifrågavarande anordningar jordbrukares avkastningsbelopp
kan komma att avsevärt nedbringas; frestelse att genom övervärdering
uppbringa barnens avlöningsförmåner, så att för dessa beskattningsbart
belopp uppstår, ligger ock nära till hands. Möjligen
skulle därför kunna ifrågasättas, att såsom förutsättning för särskild beskattning
av barnens avlöningsförmåner föreskrives viss minimiålder för
barnen, exempelvis 18 eller 21 år. Stadgas sådan åldersgräns för i
jordbruk sysselsatta hemmavarande barn, bör motsvarande föreskrift
meddelas i fråga om skattskyldigs hemmavarande, i hans rörelse eller
yrke sysselsatta barn.

39 §.

Kammarrätten har icke ingått i närmare undersökning om lämpligheten
av de i 1 mom. angivna beloppen och procentsatserna. Möjligen
erfordras beträffande ifrågavarande belopp och procentsatser viss
revision i den mån normala prisförhållanden i den allmänna marknaden
åter inträda.

Efterbeskattning av avkastning.

40 §.

Beträffande frågan om den debiteringsprocent, efter vilken kommunalskatt,
som grundar sig å efterbeskattning, skall utgå, skilja sig
A- och Bförslagen från varandra, i det att enligt det förra förslaget
debiteringsprocenten skall vara den, som gällt för det år, efterbeskattningen
avser, medan enligt det senare förslaget skatten skall uträknas
efter den procent, som gäller för det år, varunder efterbeskattningen
äger rum. Utan tvivel äro A förslagets bestämmelser härutinnan teoretiskt
riktiga. Men övervägande praktiska skäl synas kammarrätten tala

till förmån för den i Bförslaget intagna ståndpunkten, som jämväl överensstämmer
med vad som för närvarande gäller i avseende å de på
eftertaxering till inkomstbevillning grundade kommunalutskylder. Kammarrätten
anser sig alltså böra i föreliggande fråga förorda Bförslaget.

Då vid avkastningsbeskattning någon progression i skattebelastningen
icke skall ifrågakomma, torde — därest frågan om debiteringsprocenten
bestämmes på sätt kammarrätten förordat — det icke befinnas
behövligt att, såsom i anvisningarna till Aförslaget (sid. 109)
föreskrives, hålla efterbeskattningen i sär från den taxering till avkastningsskatt,
som i vanlig ordning åsättes den skattskyldige, utan torde
det efterbeskattade avkastningsbeloppet lämpligen kunna sammanläggas
med det i ordinarie ordning uppskattade beloppet, varigenom tillämpningen
av bestämmelserna om skattefria avdrag ock vinner förenkling.

4 kap.

Kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt.

Skyldighet att till kommunen erlägga skatt för inkomst.

41 §.

Enligt Aförslaget åligger kommunal skattskyldighet för inkomst
allenast enskilda personer och oskifta dödsbon. Juridiska personer,
med undantag för oskifta dödsbon, äro således från dylik skattskyldighet
fri tagna.

\ ad till en början angår utländska juridiska personer lärer icke
någon invändning kunna göras emot deras fritagande från nu ifrågavarande
skattskyldighet. Då för enskilda personers skyldighet att till
kommunen utgöra skatt för inkomst förutsättes, att de äro här i riket
bosatta, bör däremot svarande förutsättning ock gälla för juridiska personers
skattskyldighet.

Beträffande åter inländska juridiska personer måste enligt kammarrättens
mening den grundprincipen upprätthållas, att inkomsten skall i
sin helhet tagas till beskattning men å andra sidan icke får till någon
del dubbelskattas. Huruvida härvid inkomsten bör beskattas hos den
juridiska personen såsom sådan eller hos dess medlemmar eller delvis
hos den förre och delvis hos de senare, får för hvarje särskild grupp
av juridiska personer bero av praktiska hänsyn, men först och främst
av vad kommunernas inbördes beskattningsrätt kräver.

Ur dessa synpunkter har kammarrätten icke något att erinra mot
Aförslaget, i vad det avser kommunal skattskyldighet för inkomst, som
åtnjutits av oskift dödsbo samt av handelsbolag, kommanditbolag, rederi
och enkelt bolag.

Beträffande aktiebolag, varunder här och i det följande inbegripas
jämväl solidariska bankbolag, äro desamma enligt Aförslaget fritagna
från kommunal inkomstbeskattning, varemot delägarne åligger sådan
beskattning för uppburen utdelning från bolaget. Den del av bolagets
inkomst, som icke utdelas till delägarne, blir således från beskattningen
undantagen. Kammarrätten kan för sin del icke tillerkänna giltighet
åt de skäl, som av förslagsställarne (sid. 523—531) anförts till stöd
för en dylik, emot ovannämnda grundprincip stridande anordning. Att
aktiebolagen icke hava någon personlig skatteförmåga i egentlig mening
må väl äga sin teoretiska riktighet, men bör givetvis, lika litet som i
fråga om skattskyldighet till staten, föranleda till skattefrihet i förhållande
till kommunen. Vidare gäller — därom äro alla ense — att det
kommunala beskattningsväsendet bör ordnas fristående från det statliga.
Hava aktiebolagen i avseende å statsbeskattningen blivit i förhållande
till andra skattesubjekt för hårt belastade, synes sålunda denna omständighet
icke böra hindra ett rationellt ordnande av den kommunala
beskattningen. Det avgörande skälet för Aförslagets ställning i nu
ifrågavarande avseende torde emellertid hava varit — förutom berättigad
strävan att undvika dubbelbeskattning — svårigheten att bestämma
beskattningsorten för aktiebolagen samt i händelse av flera beskattningsorter
att med en progressiv beskattningsmetod fördela inkomsten till
beskattning mellan dessa orter. En dylik teknisk svårighet, vars övervinnande
väl icke varit omöjligt, bör dock ej få föranleda till att en
viss grupp av företag, nämligen de, som tagit formen av aktiebolag,
skall erhålla så avsevärda förmåner i kommunalt beskattningsavseende,
som Aförslaget för dem medför. Förslagsställarne framhålla själva, att
i nämnda avseende komma aktiebolagen eller rättare deras förvärv att
i förhållande till enskilda personers inkomst intaga en gynnad ställning.
Men jämväl för bolagen sins emellan verkar frånvaron av en vid sidan
av objektbeskattning ställd inkomstbeskattning otillfredsställande, då ju
i sådant fall bolagen utan hänsyn till deras olika skuldbelastning och
oberoende således av deras olika skattekraft skola under i övrigt lika
förhållanden beskattas lika. Den utjämnande faktorn, som den kommunala
inkomstskatten är avsedd att utgöra, erfordras ej minst för
åstadkommande av riktig avvägning av skattebördan inom en och
samma grupp av skattskyldiga.

Uti. över 1917 års komniunalskatteförslag.

Om således enligt kammarrättens mening aktiebolagen icke böra
fritagas från kommunal inkomstbeskattning, är det å andra sidan ej
mindre angeläget, att bolagens inkomst icke i sin helhet eller till någon
del göres till föremål för dubbelbeskattning. Sådan dubbelbeskattning
skulle emellertid uppstå, om bolaget taxerades för hela sin inkomst och
dessutom aktieägarne för utdelningen från bolaget. Med rätta har såsom
en av det nuvarande kommunala beskattningsväsendets brister framhållits,
att kommunen är betagen möjlighet att uttaga bidrag av sådana
kommunmedlemmar, vilka utan att vara skattskyldiga till kommunen
för fast egendom erhålla sin inkomst uteslutande av aktier. Det bör
ej heller ifrågasättas annat än att i ett reviderat kommunalt beskattningssystem
utdelning å aktier skall upptagas till beskattning hos aktieägaren
i hans bostadskommun. För undvikande av antydda dubbelbeskattning
bör alltså vid bolagets kommunala inkomstbeskattning
inkomsten minskas med det därav till delägarne utdelade beloppet.
Därest den kommunala inkomstskatten, såsom kammarrätten förordat,
icke göres progressiv, böra inga skattetekniska hinder anses ligga i
vägen för en dylik anordning. Och jämväl med en progressiv beskattning
skulle nog anordningen låta sig försvaras, då ju progressionen i
allt fall kommer till uttryck, ehuru fördelad å både bolagets och delägarens
hand.

Då emellertid kommunal- beskattning för utdelning å aktier hittills
icke ägt rum och följaktligen kan, om bostadskommunen tillerkännes
beskattningsrätt till hela den av aktieägaren uppburna utdelningen,
befaras föranleda en alltför stark förskjutning av beskattningsrätten till
förmån för vissa kommuner, särskilt större stadskommuner, där aktieägare
till större antal pläga vara bosatta, kan ifrågasättas, huruvida
icke lämpligen allenast en del av vad aktieägaren uppburit i utdelning,
exempelvis hälften, bör i aktieägarens hand taxeras i hans bostadskommun,
i vilket fall aktiebolaget vid beräkning av dess beskattningsbara
inkomst skulle åtnjuta avdrag blott för den del av utdelningen, som
hos aktieägarne toges till beskattning.

Vad angår beskattningsorten för aktiebolags inkomst kan ej ifrågasättas,
att beskattningen skulle förläggas till den kommun, med vilken
bolaget icke har annan förbindelse än att bolagets styrelse där har sitt
säte. Den eller de kommuner, där bolaget bedrivit sin verksamhet
eller eljest varit till avkastningsskatt skattskyldig^ framträda givetvis
såsom de till inkomsten mest skatteberättigade. Härav följer, att en
uppdelning av inkomsten måste kunna äga rum för beskattning inom
olika kommuner. Vid sådan fördelning skulle kunna förfaras så, att

bolagets samfällda inkomst — d. v. s. deri sammanlagda avkastningen
efter frånräknande av skuldräntor m. m. — minskas med den del därav,
vilken skall såsom utdelning beskattas hos aktieägarne, samt återstoden
fördelas i samma proportion, vari bolagets avkastning blivit inom ''respektive
kommuner tagen till beskattning, med iakttagande därvid att sådan
avkastning av skogsbruk, som icke taxeras till avkastningsskatt, får
ingå i beräkningen såsom om den taxerats till sådan skatt i den kommun,
där skogsbruket bedrivits, samt att annan av bolaget åtnjuten avkastning,
som icke varit avkastningsbeskattning underkastad, såsom utdelning
å aktier m. m., får antagas hava avkastningsbeskattats i den
kommun, där bolaget haft kontor (huvudkontor). Skulle bolaget ej haft
något kontor, står kanske ej annan utväg till buds än att såsom kontorskommun
anse den kommun, där styrelsen har sitt säte.

Göres den kommunala inkomstskatten icke progressiv, böra alltså
inga svårigheter möta vid bestämmande av aktiebolagens beskattningsort
och i avseende å fördelningen av deras inkomst mellan flera beskattningsorter.
Annorlunda ställer sig nog förhållandet vid progressiv
beskattning, för vilken egentligen förutsättes, att inkomsten i dess helhet
taxeras å allenast en ort. Utvägar torde dock kunna anvisas för eu
fördelning av inkomsten jämväl vid progressiv beskattning enligt Aförslagets
system. Exempelvis kunde det maximiskattebelopp, som belöper
å hela inkomstens progresserade belopp, uppdelas mellan de beskattningsberättigade
kommunerna i enlighet med ovan antydda fördelningsgrunder,
varefter det maximiskattebelopp, som folie å varje särskild
kommun, finge av kommunen tagas i anspråk till så stor del, vartill
den för kommunen gällande debiteringsprocenten berättigade.

I sammanhang med frågan om skattskyldighet för aktiebolag till
kommunal inkomstskatt har i Aförslaget till behandling upptagits spörsmålet
om vad som bör förstås med utdelning å aktier. Förslagsställarne
hava därvid kommit till det resultat, att såsom sådan utdelningskall
anses icke blott årsutdelning utan jämväl utdelning vid bolagets
upplösning, dock med undantag för utdelning, vilken består i aktier i
annat bolag, som vid det förras upplösning övertager dess verksamhet,
ävensom för sådan utdelning, som innefattar återbetalning av inbetalt
kapital. Bestämmelser härom hava intagits i anvisningarna å sid. 114.

En så vidsträckt omfattning av begreppet utdelning å aktier lärer
icke böra godtagas. Enligt kammarrättens mening bör till sådan utdelning
hänföras allenast vanlig årsutdelning. Vad aktieägaren vid
bolagets upplösning därifrån bekommer utgör nämligen för honom återbetalning
av inbetalt kapital eller återbetalning av erlagd köpeskilling —

respektive utbetalning av vad som motsvarar aktiernas värde vid tiden
för deras förvärv genom benefikt fång — eller ock vinst, därför aktieägaren
enligt båda förslagen skall såsom nu beskattas, så framt förutsättningarna
för vinstbeskattning föreligga. Att någon reel skillnad
skulle förefinnas mellan det fall att aktieägaren i ett likviderande bolag
erhåller kontant utdelning och det fall att han bekommer aktier i annat
bolag, kan kammarrätten icke för sin del inse. A sid. 529 framhålles
det oegentliga i att om, vid överflyttning av bolagsverksamhet från ett
bolag till annat, exempelvis en aktie i det likviderande bolaget å nominellt
belopp av 1,000 kronor, men av aktieägaren inköpt för 4,000
kronor, motsvarande aktiens kursvärde, utbytes mot en aktie i det andra
bolaget å nominellt 4,000 kronor, ifrågavarande aktieutbyte skulle anses
hava tillfört honom inkomst av 3,000 kronor, utgörande skillnaden
mellan aktiernas nominella belopp. Om nu, för att fullfölja exemplet,
aktieägaren i utbyte mot aktien i det likviderande bolaget erhåller en
aktie i det andra bolaget å ett nominellt, emot kursvärdet svarande
belopp av 1,000 kronor och därjämte i kontanta penningar 3,000 kronor,
eller han avstår från aktien i det andra bolaget och därför erhåller
4,000 kronor i penningar, måste det väl för honom te sig lika oegentligt,
att han genom bolagsupplösningen skall anses hava erhållit inkomst,
som väl i båda fallen skall beräknas till 3,000 kronor.

Med rätta framhålles å sid. 530, att utdelning av s. k. gratisaktier
i sammanhang med överflyttning till aktiekapitalet av besparade
vinstmedel icke utgör beskattningsbar inkomst. Men då sedermera
göres gällande, att den del av aktiekapitalet, som utgör gratisaktiernas
nominella belopp, skall vid bolagets upplösning underkastas beskattning
hos delägarne, blir härav följden, att om av två personer, som till samma
pris inköpt aktier i bolaget, den ene därvid erhållit gratisaktier och den
andre vanliga aktier, den förre skulle vid bolagsupplösningen beskattas
hårdare än den senare. En dylik beskattning borde förutsätta, att
gratisaktier kunde i den allmänna marknaden skiljas från andra aktier
och erhålla lägre kursvärde än de senare.

De nu ifrågavarande anordningarna hava betingats av angelägenheten
att delägare i aktiebolag med kort varaktighet icke skola undgå
skattskyldighet för utdelning från bolaget genom att låta med utdelningen
anstå till dess bolaget upplöses. Med det sätt, varpå enligt
kammarrättens mening frågan om aktiebolags och dess delägares kommunala
beskattning bör ordnas, framträder emellertid ingen betänklighet
mot att låta besparade vinstmedel lämnas skattefria vid bolagets upplösning,
vare sig dess verksamhet överflyttas å annat bolag eller ej,

då ju dessa medel redan äro i bolagets hand till fullo beskattade. Det
skall lätt visa sig, att alla de svårigheter i förevarande avseenden, varmed
förslaget laborerar, vinna sin naturliga utjämning med det av
kammarrätten förordade systemet.

Vad härefter angår ekonomiska föreningar och ömsesidiga försäkringsbolag
skola desamma enligt Aförslaget vara fritagna från kommunal
beskattning för inkomst, varemot medlemmarne skola kommunalt
beskattas för utdelningen. Åven för dessa föreningar och bolag kan
således inträffa, att inkomsten i sin helhet eller till någon del lämnas
obeskattad. Till undvikande av denna oegentlighet och jämväl av praktiska
hänsyn synas ekonomiska föreningar och ömsesidiga försäkringsbolag
böra åläggas skattskyldighet för hela inkomsten samt medlemmarne
frikallas från skattskyldighet för utdelningen.

Övriga juridiska personer liksom deras medlemmar äro enligt Aförslaget
fritagna från kommunal skattskyldighet för inkomst. Åtskilliga
av dessa juridiska personer torde av samma skäl, som föranlett deras
undantagande från skattskyldighet till avkastningsskatt, jämväl böra
befrias från skattskyldighet för inkomst. Såsom huvudregel bör emellertid
gälla, att de äro kommunalt skattskyldiga för inkomst, men icke
medlemmarne för utdelning.

Sådana sammanslutningar, vilka utan att vara juridiska personer
i egentlig mening, skola enligt 3 § 2 mom. a) i förordningen om inkomst-
och förmögenhetsskatt därunder inbegripas, nämligen ägare av
för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar och andra
likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnes
gemensamma räkning, bliva likaledes enligt Aförslaget kommunalt
skattefria för inkomst, och någon beskattning hos delägarne ifrågasättes
ej heller. Enahanda blir förhållandet med sådana gruvbolag, som omnämnas
i 67 § gruvestadgan den 16 maj 1884, och deras delägare.
Samtliga ifrågavarande sammanslutningar, men icke deras delägare såsom
sådana, synas emellertid böra för sin inkomst åläggas skattskyldighet
till kommunen.

Då anvisningsbestämmelserna (sid. 110) i någon mån modifiera
stadgandet i andra stycket av 41 § rörande skattskyldighet för oskift
dödsbo, torde detta stadgande böra förses med följande tillägg: »dock
med iakttagande av vad i anvisningarna närmare stadgas».

Den i 41 § intagna föreskriften rörande de förhållanden, efter
vilka frågan, huruvida någon är svensk eller utländsk medborgare samt
här i riket bosatt eller ej, skall bedömas, torde böra upptagas bland

gemensamma eller allmänna bestämmelser. Föreskriften hänför sig
nämligen icke blott till 41 § utan även till 45 § (jfr anmärkning under
18 §)•

Enligt Bförslaget gäller såsom regel, att juridiska personer äro
skyldiga att för hela sin inkomst erlägga inkomstskatt till kommunen
samt att av sådan anledning medlemmarne äro för utdelningen skattefria.
Härifrån göres dock den väsentliga avvikelsen, att delägare i
aktiebolag och solidariska bankbolag skola kommunalt beskattas för utdelning
från bolaget. För bolagen åter gäller den allmänna regeln.

Den i bevillningslagstiftningen och därpå grundade kommunala
beskattningen uttryckligen fastställda principen, att dubbelbeskattning
icke får förekomma, skulle således med Landéns förslag frångås. Kammarrätten
har vid flera tillfällen framhållit vikten av att denna på riktiga
grunder vilande beskattningsprincip upprätthålles. I avseende å
statsbeskattningen föreligger väl redan i viss mån avvikelse från nämnda
princip, i det att aktiebolagen efter en särskild skatteskala, byggd på
förhållandet mellan bolagets kapital och årsvinst, påföres inkomstskatt
för sin vinst utan avdrag för utdelning till delägarne och de senare
beskattas för hela sin utdelning. Till försvar för denna anordning har
framhållits, att statsmakterna i avseende å ansvarighet för gäld berett
aktiebolagen förmåner framför andra skattskyldiga, vilka förmåner borde
kunna kompenseras av skärpt beskattning till staten. Med hänsyn till
de skilda grunder, efter vilka inkomstskatt till staten utgår för aktiebolag
och för andra skattskyldiga, kan ock möjligen sägas, att aktiebolagens
och dess delägares taxering till denna skatt icke framträder
såsom reell dubbeltaxering. Den i Bförslaget anordnade beskattningen
av aktiebolagens vinst och delägarnes utdelning från bolagen innebär
däremot verklig dubbelbeskattning, och vad som ansetts kunna gälla
till försvar för att låta både bolagen och delägarne erlägga inkomstskatt
till staten äger ingen giltighet, när det gäller den kommunala
beskattningen.

Kammarrätten har i det föregående uttalat sig för att kommunal
beskattning av utdelning å aktier bör äga rum, dock att dubbelbeskattning
härigenom icke må uppstå. Med Bförslagets skattesystem, som
för avkastning och inkomst inrymmer allenast en beskattningsform, den
partiella inkomstskattens, torde emellertid, för undvikande av dubbelbeskattning,
den utvägen knappast kunna tillgripas, att vid aktiebolagens
taxering deras vinst minskades med utdelningens belopp, enär härigenom

den kommun, inom vilken bolagets verksamhet bedreves, kunde i sin
beskattningsrätt bliva alltför mycket kringskuren. Åven om exempelvis
blott hälften av utdelningen beskattades hos delägarne och bolagens
beskattningsbara vinst således minskades med allenast utdelningens
halva belopp, måste i ett system, där avkastningsbeskattning saknas,
verksamhetskommunens beskattningsintresse i allt fall antagas bliva allt
för litet tillgodosett. I själva verket låter sig föreliggande fråga icke
tillfredsställande lösas med det av Landén valda beskattningssystemet;
och kammarrätten har ock i det föregående framhållit denna konsekvens
såsom en av de väsentliga brister, som vidlåda systemet i fråga.

42 §.

Därest, på sätt kammarrätten under 41 § förordat, juridiska personer
ålägges skyldighet att till kommunen erlägga skatt för inkomst,
böra i 42 § upptagas undantagsbestämmelser i avseende å vissa juridiska
personer, vilka bestämmelser torde böra stå i överensstämmelse med
motsvarande stadganden om frikallelse från skyldighet att utgöra avkastningsskatt.

Staten samt kommuner och andra menigheter synas, därest avkastningsbeskattning
för dem ifrågakommer, dock böra från kommunal
inkomstbeskattning undantagas.

Grunderna för taxering av inkomst.

43 §.

Beträffande den i första rummet under 2:o) angivna förvärvskällan
har kammarrätten under 17 § såsom sin mening uttalat, att värdet av virke,
som ägare eller brukare av jordbruksfastighet därstädes avverkat samt
använt för ny- eller ombyggnad å fastigheten, bör anses såsom avkastning.
Godkännes denna uppfattning, bör dels den i 43 § angivna inskränkningen
i omfattningen av ifrågavarande förvärvskälla och dels
sista stycket av punkt l:o) i de till samma paragraf hörande anvisningarna
(sid. 112) utgå.

Berörda förvärvskälla avser sådant skogsbruk, vars avkastning
skulle accisbeskattas. Därest i enlighet med kammarrättens under 17 §
uttalade uppfattning till avkastningsskattepliktigt skogsbruk hänföres
sådant skogsbruk, varigenom tillgodogöras andra skogseffekter än virke
eller tillgodoses behovet av vedbrand samt stängsel-, slöjd- och byggnads -

virke å den såsom jordbruksfastighet taxerade egendom, varifrån virket
tagits, skulle alltså till intäkter av nu ifrågavarande förvärvskälla räknas,
bland annat, värdet efter ortens pris av virke, som ägare eller brukare
av såsom jordbruksfastighet taxerad egendom därstädes avverkat samt
använt för tillgodoseende av annan egendoms behov av vedbrand samt
stängsel-, slöjd- och byggnadsvirke. Anvisningsbestämmelserna rörande
förvärvskällans intäkter skulle i enlighet härmed omredigeras (sid. 111).

I anvisningarna torde, i överensstämmelse med vad som föreskrives
i anvisningarna till skatteförordningen, angivas, att kostnad för
grundförbättring, såsom torrläggning av mossar och andra sankmarker,
som icke äro att hänföra till produktiv skogsmark, sänkning av vatten
och dylikt icke får avdragas.

Kammarrätten har under 16 § erinrat, att icke blott avkastning
av jordbruksfastighet, annan fastighet samt rörelse eller yrke utan jämväl
annan avkastning bör för att bliva underkastad avkastningsbeskattning
hava härflutit av förvärvskälla här i riket. Godkännes denna
mening, torde i 43 § böra såsom särskild förvärvskälla angivas, utom
fast egendom samt rörelse eller yrke i utlandet, jämväl kapital, avkomstgivande
rättighet, tjänst och annan förvärvsverksamhet därstädes.

Därest, såsom kammarrätten under 41 § förordat, ekonomiska föreningar
och ömsesidiga försäkringsbolag ålägges kommunal skattskyldighet
för inkomst och delägarne fritagas från skattskyldighet för utdelning,
bör ur förteckningen å förvärvskällor utgå andel i ekonomisk
förening och ömsesidigt försäkringsbolag. I varje fall synes utdelning
till delägare i ömsesidigt försäkringsbolag kunna i beskattningsavseende
betraktas såsom återbetalning av erlagda premier och följaktligen icke
underkastas inkomstbeskattning. Däremot torde, för den händelse juridiska
personer och därmed likställda sammanslutningar i enlighet med
Aförslaget icke skola erlägga inkomstskatt till kommunen, böra såsom
förvärvskällor upptagas andel i ideell förening, i gruvbolag, i så kallad
besparingsskog m. m.

44 §.

Huruvida avdrag för periodiska understöd icke bör medgivas i
andra fall än — på sätt i 3 mom. stadgas — då understöden utgått till
enskilda personer, synes kammarrätten tveksamt. Såsom skäl till Aförslagets
ställning i förevarande avseende torde väl åtminstone delvis
gälla, att juridiska personer, förutom oskifta dödsbon, äro enligt förslaget
fritagna från kommunal skattskyldighet för periodiska understöd

liksom för annan inkomst. Detta skäl skulle emellertid förfalla, om de
juridiska personernas skattskyldighetsfråga ordnades i enlighet med
kammarrättens förslag.

Enligt samma 3 mom. är avdrag intill visst belopp medgivet för
försäkringspremier och därmed jämförliga avgifter, som utbetalats för
den skattskyldiges och, om han är gift, jämväl hustruns liv-, kapital-,
livränte-, olycksfalls- eller sjukförsäkring ävensom för pupillförsäkring.
Avfattningen av detta stadgande torde böra bringas i överensstämmelse
med motsvarande stadgande i 21 §.

Har under beskattningsåret utdelning skett, utgörande återbetalning
av premier, skall enligt anvisningsbestämmelse å sid. 117 sålunda
bekommen utdelning gå i avräkning vid bestämmande av sistnämnda
avdrag. Denna föreskrift torde innebära, att återbetalning av premier
skall anses utgöra beskattningsbar inkomst. Därest emellertid försäk''
ringsanstalter, liksom andra juridiska personer, ålägges skattskyldighet
för sin vinst, varvid icke får från vinsten avräknas vad som därav såsom
premieåterbetalning disponeras för utdelning till försäkringstagarne,
bör någon beskattning för vinstutdelning i delägarnes hand icke ifrågakomma.
Då rätten till avdrag för försäkringspremier och därmed jämförliga
avgifter begränsats till ett avdragsbelopp av högst 200 kronor,
synes i varje fall frågan om dylik avräkning så pass oväsentlig, att den
föreslagna bestämmelsen om särskilt avräkningsförfarande lämpligen
kan utgå.

I detta sammanhang må påpekas, att den i anvisningarna till
gällande skatteförordning intagna bestämmelsen att, om vinstutdelningens
belopp skulle överstiga vad såsom premie för visst slags försäkring under
året utbetalats, skall överskottet anses vara beskattningsbar inkomst,
måste betraktas såsom principiellt oriktig.

Skyldighet att Ull kommunen erlägga skatt för förmögenhet.

45 §.

Därest, i enlighet med vad kammarrätten under 41 § förordat,
jämväl andra inländska juridiska personer än oskifta dödsbon ålägges
skyldighet att till kommunen erlägga skatt för inkomst, fordrar konsekvensen,
att de — under förutsättning att kommunal förmögenhetsbeskattning
kommer till stånd — tillförbindas enahanda skyldighet i
avseende å sin förmögenhet, såvitt nämligen de enskilda medlemmarne
icke äro skattskyldiga för den förmögenhet, som deras andelar i den
Uti. över 1917 års kommunalskatteför slag. • 13

såsom juridisk person framträdande samfälligheten representera. I 45 §
borde således upptagas bestämmelser, motsvarande stycket b) i 12 § av
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Utländska bolag,
som omnämnas i punkt c) av sistnämnda paragraf, synas däremot följdriktigt
icke böra underkastas kommunal skattskyldighet för förmögenhet.

Grunderna för taxering av förmögenhet.

46 §.

Såsom jämväl i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
stadgas skola enligt denna paragraf bland tillgångar vid förmögenhetsuppskattningen
upptagas smycken. Då emellertid föreskriften att såsom
förmögenhet skall deklareras och taxeras värdet av smycken, vilken
föreskrift för övrigt knappast överensstämmer med det angivna syftet
med förmögenhetsbeskattning, nämligen skärpt beskattning av fonderad
inkomst, i allmänhet icke torde efterlevas och ej heller lämpligen kunna
göras effektiv, anser kammarrätten både riktigast och lämpligast, att
smycken icke räknas till beskattningsbara förmögenhetstillgångar. Ingå
de såsom tillgångar i varulager, blir förhållandet naturligtvis annat.

Såsom förmögenhetstillgång synes jämväl rätt till royalty böra
upptagas.

Mot de under IV upptagna anvisningsbestämmelserna (sid. 117—
120), såvitt dessa hänföra sig till 46 §, har kammarrätten icke annan
erinran, än att om frälseränterätt skall, på sätt kammarrätten förordat,
fortfarande taxeras såsom fast egendom, föreskriften att frälseränta skall
hänföras till ränta, som avses i 46 § 2:o) h), bör utgå.

47 §.

Enligt första stycket av denna paragraf, vilket för övrigt torde
kunna erhålla en mera tillfredsställande avfattning, skall icke såsom
skuld anses kapitalvärdet av förpliktelse att för tid, som understiger
fem år, utgiva visst belopp i penningar eller varor. Då emellertid varje
förpliktelse att utgiva visst belopp i penningar eller penningars värde,
vare sig beloppet i och'' för sig utgör förpliktelsens kapitalvärde eller
för bestämmande av detta värde erfordras kapitalisering av beloppet,
otvivelaktigt utgör skuld för den förpliktade, även om förpliktelsen
avser kortare tid än fem år, torde den sålunda ifrå gasätta inskränkningen
i skuldbegreppets omfattning böra utgå.

48 §.

Orden »eller såsom ofri tomt i stad» böra följa närmast efter
ordet »åhöratt».

49 §.

Därest, på sätt kammarrätten under 7 § hemställt, byggnad å
annans mark skall åsättas taxeringsvärde till belopp, som motsvarar
byggnadens saluvärde, behöver särskild uppskattning av byggnadens
förmögenhetsvärde för dess ägare icke äga rum. Saluvärdet röner nämligen
inflytande, bland annat, av villkoren för besittningsrätten till den
mark, varå byggnaden är belägen. Kammarrätten har vidare under 6 §
föreslagit, att byggnad å jordbruksfastighet skall i alla de fall, där ej
i byggnadsägarens förmögenhet skall inräknas värdet av den mark, varå
byggnaden är belägen, betraktas såsom särskild taxeringsenhet och således
få sig särskilt taxeringsvärde åsatt. Godkännes detta förslag,
behöver ej heller i något fall vid uppskattning av jordägares förmögenhet
någon avräkning å jorbruksfastighetens taxeringsvärde vidtagas. Andra
stycket av 3 mom. skulle sålunda kunna i sin helhet utgå.

Vinner kammarrättens i det föregående framställda förslag om
undantagande från taxering av sådan byggnad å annans mark, vars
värde understiger 500 kronor, beaktande, torde i 49 § erfordras en
kompletterande föreskrift att, om fast egendom icke åsatts taxeringsvärde,
egendomen skall uppskattas till allmänna saluvärdet.

Beträffande de i 5 mom. omförmälda, förslaget bifogade tabellerna
III och IV, vilka äro lika lydande med de till gällande förordning om
inkomst- och förmögenhetsskatt ursprungligen hörande, med motsvarande
siffror betecknade tabeller, må erinras, att sistnämnda tabeller genom
nådiga förordningen den 1. juli 1918 utbytts mot nya tabeller, grundade
å senare dödlighetsberäkningar.

I fråga om kursnoterade värdepapper får enligt anvisningarna till
skatteförordningen det noterade värdet i vissa fall frångås. Dylika
värdepapper skola nämligen upptagas till det noterade värdet, så framt
omständigheterna föranleda till att detta verkligen motsvarar pris, som
under normala förhållanden kan antagas hava varit påräkneligt vid
försäljning. Motsvarande ehuru något annorlunda avfattade bestämmelse
återfinnes i 6 § av förordningen om arvsskatt och skatt för gåva den
19 november 1914.

Enligt Aförslagets anvisningar (sid. 120) skall däremot under alla

100

förhållanden kursnoteringen ligga till grund för värdesättningen av nu
ifrågavarande värdehandlingar, dock att värdesättningen skall ske efter
viss medelkurs, nämligen medeltalet av kursnoteringarna i mitten och
slutet av nästföregående års tre sista månader.

En värdering efter allenast senaste kursnotering kan lämna alltför
stort spelrum för tillfälliga omständigheter å fondmarknaden, vadan
kammarrätten finner förslaget om värdering efter medelkurs befogat.
Sådan medelkurs synes dock böra avse längre tid än en och en halv
månad, såsom förslaget, på sätt det avfattats, innehåller. Lämpligen
skulle de kursnoteringar, vilkas medeltal borde följas vid värdesättningen,
kunna utgöras av dem, som ägt rum vid början, mitten och slutet av
nästföregående kalenderår, med iakttagande, vad aktier och lottbrev beträffar,
av de modifikationer, vartill nyemissioner eller andra dylika på
aktiernas eller lottbrevens värde inverkande omständigheter kunna föranleda.

Åven om värderingen av kursnoterade värdehandlingar bestämmes
att ske efter medelkursen för längre eller kortare tid, kunna dock särskilda
omständigheter föranleda, att uppskattningen i vissa fall blir
för hög. Sålunda kan en person i ett och samma bolag äga aktier
till så stort antal, att vid deras samtidiga utbjudande till försäljning
aktiens försäljningsvärde skall visa sig avsevärt understiga det i allmänhet
på detaljförsäljning grundade kursnoterade värdet. Detta senare
värde måste i sådana fall anses högre än aktiernas förmögenhets värde
för ägaren. Såsom handelskammaren i Göteborg påpekat, kan förhållandet
vara enahanda med s. k. förtrustade aktier eller andra aktier,
till vilka ägarens dispositionsrätt är inskränkt. Kammarrätten håller
följaktligen före att, på sätt för närvarande är medgivet, värdering efter
andra grunder än kursnoteringen bör få äga rum, då sådan värdering
påkallas av särskilda förhållanden. Med den i ovannämnda stämpelförfattning
begagnade formulering, som synes äga företräde framför den
i gällande skatteförordning förekommande, skulle alltså enligt kammarrättens
mening ifrågavarande anvisningsbestämmelse kunna så avfattas,
att värdepapper, som noteras å inländsk eller utländsk börs, upptagas
till medeltalet av kursnoteringarna vid början, mitten och slutet av
nästföregående kalenderår, så framt icke särskilda omständigheter föranleda
att sålunda beräknat värde icke motsvarar pris, som kan antagas
hava varit påräkneligt vid försäljning under vanliga förhållanden. Att
skattskyldig, som i sin deklaration icke vid uppskattningen av sina
kursnoterade värdepapper följer medelkursen, skall angiva de särskilda
förhållanden, som av honom ansetts motivera ett frångående av kurs -

101

beräkningen, liksom ock de grunder, vara lian stött sin uppskattning,
torde böra i kontrollsyfte föreskrivas. Uppgifter om medelkurserna,
vilkas uträkning torde böra ske genom statsmyndighets försorg, skola
givetvis finnas för allmänheten tillgängliga.

På sätt handelskammaren i Gävle framhållit, torde i föreskriften
om värdering av lager utav råämnen eller varor (sid. 120) orden »i detalj»
böra utgå.

I Bförslaget angivas icke några grunder för förmögenhetens beräkning,
utan hänvisas allenast (49 §) till den förmögenhetsberäkning, som
iiger rum enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Det
synes emellertid kammarrätten icke minst med hänsyn till den olika
ställning i legislativt avseende, som en kommunal skattelag och eu statens
skatteförordning intaga, vara riktigast, att fullständiga, med varandra
överensstämmande bestämmelser om grunderna för förmögenhetsberäkningen
finnas intagna i de båda författningarna.

I ett avseende skiljer sig dock enligt Bförslaget förmögenhetsberäkningen
vid taxering till kommunal förmögenhetsskatt från sådan
beräkning enligt gällande skatteförordning. Från förmögenheten skall
nämligen vid den kommunala beskattningen avräknas behållna värdet av
aktier i inländska aktiebolag och lotter i solidariska bankbolag. Att
vid förmögenhetsberäkningen utesluta en så dominerande post som värdet
av aktier och banklotter synes kammarrätten innebära ett förryckande
av hela förmögenhetsbeskattningen. Ur synpunkten av önskvärd
följdriktighet i skattelagstiftningen måste kammarrätten för'' sin del bestämt
avstyrka dylik inkonsekvens. Den fördelning av skattskyldigs
skulder å aktier och övriga tillgångar, som erfordras vid förmögenhetsberäkning
enligt Bförslaget, är ock ägnad att inveckla deklarations- och
taxerings förfarandet.

Beräkning av kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt.

51 §.

Enligt Aförslaget kombineras beskattningen av inkomst och förmögenhet
på enahanda sätt som i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
eller såmedelst, att till den uppskattade inkomsten lägges
en sextiondedel av den uppskattade förmögenheten, varefter det sammanlagda
beloppet, taxerat belopp, skall ligga till grund för beräkning
av den för inkomsten och förmögenheten gemensamt utgående skatten.
Enligt Bförslaget utgår åter särskild skatt för inkomst och särskild skatt
för förmögenhet, vilken anordning nödvändiggöres av systemet med par -

102

tiell inkomstskatt att utgå å olika beskattningsorter. Enligt kammarrättens
mening bör jämväl inom Aförslagets ram juridiska personers
inkomst kunna tagas till beskattning inom olika kommuner, men detta
utgör i och för sig icke hinder för ovan angivna kombination, då de
juridiska personer, för vilka uppdelning av inkomsten mellan flera beskattningsorter
skulle ifrågakomma, icke äro för förmögenhet skattskyldiga.

Vid progressiv inkomst- och förmögenhetsbeskattning torde ovannämnda
kombination innebära den lämpligaste anordningen. Blir åter
beskattningen allenast proportionell, skulle möjligen ett särskiljande av
förmögenhetsbeskattningen från inkomstbeskattningen erbjuda ett enklare
och redigare taxeringsförfarande. Emellertid får ej bortses från önskvärdheten,
att den deklarerade förmögenhetens belopp icke blir för allmänheten
känt. Detta önskemål, som i Bförslaget anses vara uppnått
därigenom att i förmögenheten icke inbegripes värdet av aktier, vinnes
eljest genom den föreslagna kombinationen, vilken därför även vid ickeprogressiv
beskattning torde böra tillerkännas företräde framför systemet
med särskilda inkomst- och förmögenhetsskatter.

52 §.

Enligt A förslaget utgör det lägsta taxerade belopp, vid vilket
skyldighet för enskild person och oskift dödsbo att erlägga kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt inträder, 800 kronor, och har kammarrätten
ej något att häremot erinra. Alägges jämväl andra juridiska personer
än oskifta dödsbon skattskyldighet för inkomst, lärer för dem
motsvarande belopp böra bestämmas till 100 kronor.

Enligt Bförslaget kan åter skyldighet för enskild person att i mantalsskrivningskommunen
erlägga kommunal inkomstskatt inträda redan
vid en inkomst av 400 kronor. Givetvis måste med Bförslagets beskattningssystem,
däri avkastningsbeskattning icke ingår, minimiinkomsten
för skattskyldighets inträde i mantalsskrivningskommunen bestämmas till
lägre belopp än ovannämnda gränsbelopp av 800 kronor, men synes dock
lämpligen icke böra understiga 500 kronor eller samma belopp, vid vilket
i mantalsskrivningskommunen skattskyldighet till bevillning och, enligt
Aförslaget, skattskyldighet till avkastningsskatt inträda.

För samtliga juridiska personer inträder enligt Bförslaget skattskyldighet
vid en inkomst av 100 kronor. För oskift dödsbo torde
emellertid böra gälla samma gränsbelopp som för ogift enskild person.

Skyldighet att till kommunen erlägga skatt för förmögenhet inträder
enligt Aförslaget vid en uppskattad förmögenhet av 6,000 kronor

och enligt Bförslaget vid än lägre förmögenhet. Därest förmögenhet
över huvud skall undergå kommunal beskattning, anser dock kammarrätten
i varje fall, att förmögenhet, som understiger 10,000 kronor, bör
lämnas skattefri.

Därest beskattningen göres progressiv, har kammarrätten icke
något att erinra mot det sätt, varpå progi-essionen i Aförslaget anordnats.
Likaledes synes frågan om lättnader i skattebördan på grund av
försörjningsplikt gent emot maka och barn hava i samma förslag blivit
tillfredsställande löst; och vad i förslagets motivering (sid. 540—558) i
förevarande avseende anförts finner kammarrätten välgrundat. Systemet
för skattelindringen erbjuder ock den fördelen, att skattebeloppets (maximiskattens)
fastställande blir med tillhjälp av tabellerna en synnerligen
enkel operation. Göres beskattningen icke progressiv, torde enahanda
system, ehuru omarbetat, kunna komma till användning.

Kammarrätten vill emellertid framhålla att, ehuru försörjning av
maka och barn får anses inverka å skatteförmågan för inkomsttagare i
alla inkomstlägen, den lättnad i skattebördan, som enligt förslaget skulle
vid högre taxerade belopp tillkomma de skattskyldige, blir relativt så
obetydlig, att från densamma torde saklöst kunna bortses. De olika
skatteskalorna för ogifta och gifta skattskyldiga samt för skattskyldiga
med och utan barn synas därför kunna upphöra vid ett taxerat belopp
av exempelvis 30,000 kronor, därvid viss utjämning bör anordnas, så
att icke övergången blir alltför tvär.

Vid jämförelse mellan Aförslaget och Bförslaget i fråga om skattelindring
på grund av försörjning av maka och barn anser kammarrätten
företräde obetingat böra givas åt det förra förslaget. Frånsett den
med partiell inkomstskatt ofrånkomliga olägenheten, att skattelindringen
icke i varje fall kan ske å den samfällda inkomsten, må gent emot
Bförslaget anmärkas, att gränsen då avdragsrätt för försörjning av
hustru och barn upphör, nämligen vid ett enligt förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt taxerat belopp av 6,000 kronor, är för låg samt
att avdrag för hustru bör få ske jämväl i andra fall, än då hon åtnjuter
inkomst av arbete, då ju äktenskaps ingående lärer få anses verka större
nedsättning i skatteförmågan i det fall att hustrun icke åtnjuter någon
inkomst än då hon besitter sådan av det ena eller andra slaget. Skatteberäkningen
kräver ock ett mera invecklat förfarande än enligt Aförslaget.

Slutligen må påpekas, att i 3 mom. av 52 § bör angivas även
adopterat barn.

104

53 §.

Enligt 1 mom. får, när taxerat belopp uppgår till högst 3,000
kronor, avdrag med vissa belopp ske för det fall, att levnadskostnaderna
i kommunen eller visst område av kommunen äro synnerligen höga i
jämförelse med vad de äro inom riket i allmänhet. Motsvarande bestämmelser
saknas i Bförslaget.

Kammarrätten finner för sin del Landén hava i motiveringen (sid.
306—307) anfört giltiga skäl för sin mening att ifrågavarande s. k. ortsavdrag
icke lämpar sig vid kommunal beskattning. Anses emellertid
hänsyn vid avvägning av skattebördan böra tagas 1 ill dyrortsförhållanden,
torde dock avdragsbestämmelserna böra inskränkas att gälla blott
för visst område av kommunen, inom vilket levnadskostnaderna äro
väsentligt högre än inom kommunen i övrigt.

Bestämmelserna i 2 mom. motsvaras i Bförslaget av stadgandet i
46 § 2 mom. Enligt sistnämnda stadgande, för vars tillämpning får
förutsättas att det enligt skatteförordningen taxerade beloppet icke skall
överstiga 6,000 kronor, kunna ömmande omständigheter icke föranleda
fullständig skattefrihet, i det att den skattskyldige allenast erhåller nedsättning
i skatten med högst tre tiondelar av densamma. Utan att giva
det ena förslaget bestämt företräde framför det andra, vill kammarrätten
blott uttala, att det sätt, varpå Landén sökt ordna föreliggande avdragsIråga,
synes rätt så lämpligt. Måhända kunna dock Aförslagets bestämmelser,
vilka ansluta sig till skatteförordningens, erbjuda lättare
tillämpning.

Efterbeskattning av inkomst och förmögenhet.

55 §.

Beträffande denna paragraf tillåter sig kammarrätten hänvisa till
vad kammarrätten yttrat under 40 §. Därest den kommunala inkomstoch
förmögenhetsskatten blir progressiv, lärer dock icke kunna ifrågasättas
annat än att, såsom ock båda förslagen innehålla, eftertaxeringen
skall hållas i sär från den taxering, som i vanlig ordning åsättes den
skattskyldige.

105

Beskattningsort in. in. för inkomst och förmögenhet.

5G §.

Om på sätt kammarrätten förordat jämväl andra juridiska personer
äu oskifta dödsbon ålägges skattskyldighet till kommunen för inkomst,
erfordras kompletterande bestämmelser rörande beskattningsorten för
dylika personer. Kammarrätten får i sådant avseende hänvisa till sitt
yttrande under 41 §.

Särskilda bestämmelser.

59 §.

Med kommun avses i båda författningsförslagen allenast den s. k.
borgerliga primärkommunen — kommunen i egentlig mening — nämligen
socken, stad och köping med egen kommunalförvaltning. Det är
dessa kommuner, som utgöra de i förslagen avhandlade beskattningsorterna
för fast och lös egendom, avkastning, inkomst och förmögenhet.
Kommunal beskattningsrätt måste emellertid tillerkännas vissa särskilda
primära kommunbildningar — specialkommuner, såsom kyrkoförsamlingar,
vilka hava att särskilt för sig bestrida utgifter för kyrkliga och andra
ändamål, skoldistrikt, municipalsamhällen och köpingar, som ej bilda
egen kommun. Området för en kyrkoförsamling eller ett skoldistrikt
sammanfaller icke alltid med den borgerliga primärkommunens förvaltningsområde
utan kan omfatta blott en del av detta område eller delar
av flera dylika förvaltningsområden. Municipalsamhälle, liksom köping
utan egen kommunalförvaltning omfattar alltid blott eu del av en landskommun.
Om således en inom viss kommun belägen fastighet till särskilda
delar tillhör olika specialkommuner, måste uppdelning av taxeringsvärdet
å de särskilda specialkommunerna äga rum; tillhör fastigheten
allenast till någon del en specialkommun, måste beräknas, huru stor del
av taxeringsvärdet belöper å denna del av fastigheten. Motsvarande
uppdelning och beräkning måste i förevarande fall ske jämväl beträffande
fastighetens avkastning. Bedriver skattskyldig samma rörelse å flera
lästa driftställen inom samma borgerliga primärkommun men inom två
eller flera specialkommuner eller delvis inom och delvis utom specialkommuns
område, måste likaledes en den egentliga kommunalbeskattningen
ovidkommande uppdelning av rörelsens avkastning äga rum.
Den enligt Aförslaget kommunen tillerkända beskattningsrätten såsom
verksamhetskommun synes dock icke böra medgivas specialkommun,
Utl. över 1917 års kommunalskatteför slag. 14

106

liksom ej heller den av Kammarrätten avstyrkta beskattningsrätt, som
enligt 35 § i Aförslaget skulle tillkomma annan bostadskommun än
mantalsskrivningskommunen.

Då den kommunala skattelagen, såsom ovan nämnts, skall avse
allenast de egentliga kommunerna, synas de bestämmelser, som erfordras
för reglerande av specialkommunernas beskattningsrätt, icke böra inflyta
i berörda skattelag utan upptagas i vederbörande speciella författningar
och i taxeringsförordniugen. I denna förordnings 32 § finnas
för närvarande vissa, ehuru ofullständiga bestämmelser i förevarande
avseende intagna.

1 enlighet med vad kammarrätten sålunda uttalat skulle 59 §, vari
för övrigt avhandlas blott en grupp av specialkommuner, utgå och
ersättas med en hänvisning till vad i berörda hänseenden särskilt stadgas.
För övrigt må anmärkas, att denna paragraf erhållit oriktig avfattning,
ity att beskattningsrätt såsom verksamhetskommun enligt 36 § icke kan
tillfalla mantalsskrivningskommunen samt att för beskattningsrätt såsom
bostadskommun icke kan i varje fall uppställas fordran, att den skattskyldige
författningsenligt blivit eller bort bliva mantalsskriven inom
församlingen. Denna förutsättning kan nämligen ej gälla beträffande
enskild person, som avlidit form taxeringsårets ingång, liksom ej heller
för oskifta dödsbon och andra juridiska personer.

Aförslaget innehåller icke några bestämmelser rörande den ordning,
i vilken de olika skatterna få tagas i anspråk av kommunen, eller om
de mått, efter vilka beskattningsföremål av skilda slag skola gå i reparation
med varan dra för det kommunala skattebehovets fyllande. Föreskrifterna
härom äro nämligen avsedda att — på sätt för närvarande
äger rum — inrymmas i de egentliga kommunallagarna. Förslagsställarne
hava dock uppgjort tre olika alternativ till repartitionsgrunder
samt efter undersökningar rörande den verkan i kommunalbeskattningen,
vart och ett av dessa alternativ skulle medföra, velat förorda ett av de
uppställda alternativen.

Däremot upptager Bförslaget bestämmelser rörande repartitionsgrunderna.

Då det material, som vunnits vid den enligt nådiga förordningen
den 1 juli 1918 verkställda provtaxeringen, ännu icke hunnit slutligen
bearbetas, och de resultat, vartill provtaxeringen lett, således ännu

107

icke iiro tillförlitligen kända, anser kammarrätten sig för närvarande
icke böra ingå i bedömande om vilka grunder som må vara mest ägnade
att åstadkomma eu riktig fördelning å olika beskattningsföremål av
den kommunala skattebördan.

Huruvida föreskrifterna om repartitionsgrunderna böra intagas i
den kommunala skattelagen eller förbehållas åt de egentliga kommunallagarna
utgör en lämplighetsfråga. Med avseende därå att dessa föreskrifter
icke reglera frågor, som förekomma till avgörande vid taxeringsförrättningarna
— föreskrifterna lända i stället till efterrättelse för
dem, som hava att å kommunens vägnar verkställa debiteringen — samt
vidare olika repartitionsgrunder kunna tänkas ifrågakomma för de borgerliga
primärkommunerna och för landsting eller andra kommunbildningar,
synas dock övervägande skäl tala för att bestämmelserna i fråga
icke inflyta i skattelagen.

För ett bedömande av de föreliggande förslagens lämplighet såsom
underlag för en definitiv kommunal skattelagstiftning vore synnerligen
önskvärt att äga tillgång till den försiggångna provtaxeringens resultat.
Ty givet är, att de erfarenheter, som vinnas genom en omsättning av
förslagens bestämmelser i ett antal konkreta fall, måste giva mycket
värdefull ledning för bedömande av deras större eller mindre användbarhet.
Å andra sidan får dock de vid provtaxeringen framkomna
resultaten icke tilläggas alltför avgörande betydelse, enär dessa resultat
givetvis äro i hög grad beroende av de antagna repartitionstalen och
skulle kunnat bliva rätt väsentligen andra, om andra repartitionstal
kommit till användning.

Såsom en given förtjänst hos Aförslaget måste betecknas, att
detsamma i sina olika beskattningsformer söker bygga å fasta beskattningsprinciper.
Att vid dessas utformning i detalj åtskilligt brister i
följdriktigheten och att ej oväsentliga förenklingar kunna vidtagas, har
kammarrätten i det föregående påvisat. Erforderliga ändringar i dessa
delar kunna emellertid vidtagas utan att systemet därigenom rubbas.
Svårare ställer sig emellertid saken i fråga om förslagets ställning till
det rent personliga arbetet. Kammarrätten har funnit betänklighet
möta mot att — såsom förslaget innebär — med objektskatt belägga
något så rent personligt som den personliga arbetskraften, en anordning
som visar tillbaka å en principiell oriktighet. Att söka avhjälpa detta
genom anlitande av repartitionsgrunderna, så att för avkastning av andra

108

förvärvskällor än fast egendom och rörelse sättes ett lägre repartitionstal,
kan visserligen ifrågasättas, men synes knappast tillrådligt, då denna
anordning varder allenast en nödfallsutväg, som lämnar den principiella
oriktigheten orörd.

Vad angår Bförslaget är emot detsamma att anmärka, att i samma
beskattningsform — inkomstskattens — olika beskattningsprinciper infogats
och strida om inflytandet, varigenom enhetligheten och följdriktigheten
starkt förryckes. Vidare är den föreslagna objektskatten å
lös egendom otillfredsställande och drabbar mycket ojämnt olika arter
av näringsverksamhet, som borde vara likvärdiga. Förslaget lämnar
ej heller utrymme för den form av skogsbeskattning, som av olika skäl
måste vara den mest lämpliga, nämligen skogsaccisen. Den obestridliga
dubbeltaxeringen av utdelning å aktier måste även anses vara ett
avgjort fel. Då Bförslagets brister i nu berörda hänseenden så intimt
sammanhänga med förslagets hela skattesystem, att de svårligen kunna
genom ändringar i förslaget avhjälpas, har kammarrätten kommit till
den uppfattning, att en kommunalbeskattning, anordnad efter Bförslagets
linjer, knappast kan förordas.

Givet är, att vid uppbyggande av ett nytt kommunalt skattesystem
synnerlig hänsyn måste tagas till den rent tekniska sidan, så
att arbetet med taxering och debitering icke ställer alltför stora anspråk
på dem, som hava att tillämpa skattelagen. Skulle i detta hänseende
ettdera av de framlagda förslagen erbjuda avsevärt företräde, vore detta
ett talande skäl till dess förmån. Enligt kammarrättens mening är
dock så icke förhållandet. Den tekniska apparaten för beskattningens
genomförande måste helt visst bliva i stort sett densamma för båda
förslagen. Sådana de nu föreligga, ter sig visserligen Bförslaget mera
överskådligt och lättare tillämpligt än Aförslaget. Men detta beror
väsentligen därav, att Aförslaget tynges av en mängd detalj- och anvisningsbestämmelser,
som saknas i Bförslaget. Dessa bestämmelser,
som kammarrätten finner i det stora hela förtjänstfullt utarbetade,
böra emellertid finnas tillgängliga även vid en tillämpning av Bförslaget.
Antagandet att avkastningsbeskattning och inkomstbeskattning
enligt Aförslaget skulle medföra dubbelt taxeringsarbete mot enbär inkomstbeskattning
enligt Bförslaget är uppenbart oriktigt, då ju vid taxering
till inkomstskatt enligt båda förslagen först måste konstateras just
de avkastningsbelopp, som enligt Aförslaget taxeras till avkastningsskatt,
innan beräkningen för utfinnande av de beskattningsbara inkomstbeloppen
fullföljes. Tages vidare hänsyn till de svårigheter, som säkerligen
bliva förknippade med taxeringen till skatt för lös egendom en -

109

ligt Bförslaget, samt till vanskligheten att enligt samma förslag åstadkomma
riktig fördelning av skuldräntor å fast egendom och rörelse eller
å flera fastigheter eller olika slag av rörelse i samma skattskyldigs hand
(jfr sid. 248—249 i Aförslaget), vågar Kammarrätten uttala det antagande,
att det ena förslaget icke medför större svårigheter för eller
kräver mera arbete av taxeringsmännen än det andra. Härvid förutsätter
dock kammarrätten, att medeltalsberäkning enligt Aförslaget
icke skall äga rum samt att bestämmelserna i samma förslag om fördelning
av avkastning till beskattning inom flera kommuner förenklas
på sätt kammarrätten hemställt.

Mot vårt nuvarande kommunala beskattningsväsende har den
huvudsakliga anmärkningen framställts, att näringsverksamhets bidragssk37ldighet
till kommunen är för knappt tillmätt i förhållande till den
skattebörda, som påvilar det personliga arbetet. Hen förskjutning av
skattetrycket från det personliga arbetet till näringsverksamhet, som
sålunda utgör ett huvudsakligt syfte med den kommunala skattereformen,
visar hän på behovet av en kommunal näringsskatt, som på ett effektivare
och mera rationellt sätt än skatt å lös egendom förverkligar
principen om beskattning efter intresse.

Eiserman och von Wolcker hava ock ägnat uppmärksamhet åt
möjligheten att i det kommunala beskattningsväsendet inordna en
näringsskatt samt uppgjort utkast till bestämmelser om sådan beskattning.
Skatteobjektet skulle utgöras av det i näringen nedlagda anläggnings-
och driftskapitalet av annat slag än fast egendom ävensom av
den kapitaliserade avkastningen till den del avkastningen överstigit Vis
av det i näringen använda kapitalet. För att emellertid värdet av
näringsidkarens eget arbete icke skulle inräknas vid kapitaliseringen,
skulle densamma beträffande enskilda näringsidkare ske medelst en skala,
som byggde på antagandet att ju större det i näringen använda kapitalet
vore, desto mindre berodde avkastningens storlek av näringsidkarens
eget arbete. Vid ett näringskapital intill 10,000 kronor skulle
kapitaliseringssiffran utgöra 0, l för att succesivt stiga till 10 vid ett
näringskapital av 480,000 kronor och därutöver. För aktiebolag skulle
meravkastningen alltid kapitaliseras efter siffran 10; värdet av affärsledarens
arbete kunde nämligen icke anses ingå i bolagets avkastning,
eftersom hans avlöning avdragits såsom omkostnad.

Såsom det huvudsakliga skäl, varför det sålunda gjorda uppslaget
icke av förslagsställarne fullföljts, torde få anses av dem uttalade tvivelsmål,
huruvida genom ovannämnda anordning det läte sig göras att
i avsevärd utsträckning förebygga den dubbelbeskattning av företagarens
egen arbetsförtjänst, som skulle ligga däri, att värdet av hans arbete
inginge i näringsskatten på samma gång hans behållna inkomst underkastades
inkomstbeskattning.

Såsom objekt för en näringsskatt kan emellertid även tjäna
näringsföretags avkastning ulan kombinering med det i näringen använda
kapitalet. Aven om avkastningen såsom sådan icke i varje särskilt
fall giver ett fullt tillförlitligt uttryck för näringsföretagets omfattning
och dess intressegemenskap med kommunen, torde dock i allmänhet
så vara förhållandet. För övrigt lärer aldrig ett näringsskatteobjekt
kunna så konstrueras, att detsamma skulle i varje fall precisera
graden av denna intressegemenskap. Avkastningen såsom objekt för
näringsskatt erbjuder visserligen icke samma stabilitet som det i näringslöretaget
investerade kapitalet, men även detta kan vara underkastat
nog så starka fluktuationer; och för övrigt torde i ett skattesystem,
som upptager en så stabil objektskatt som fastighetsskatt, åt nu ifrågavarande
synpunkt icke behöva tagas avgörande hänsyn.

Såsom kammarrätten i det föregående anmärkt, kan den i Aförslaget
upptagna avkastningsbeskattningen, i vad densamma träffar det
rent personliga arbetet, icke principiellt godtagas. Emellertid torde eu
ändring av A förslaget kunna vidtagas i sådan riktning, att avkastningsbeskattningen
komme att drabba allenast avkastning av jordbruksfastighet
och rörelse eller yrke, men eftergivas beträffande övriga förvärvskällor;
och skulle därmed föreligga en i sina huvuddrag angiven
reel näringsskatt.

I enskilda näringsföretags avkastning ingår emellertid värdet av
näringsidkarens eget arbete. Ur avkastningen bör följaktligen detta värde
bortelimineras, då eljest den egna arbetsförtjänsten skulle bliva föremål
för dubbel beskattning, i det att densamma beskattades dels genom
näringsskatten och dels genom inkomstskatten, vilken senare skatt under
alla förhållanden måste ställas vid sidan av objektskatterna. Vilken
metod än må anlitas för värdesättande av näringsidkares personliga arbete,
är dock uppenbart, att detta värde icke kan i de olika näringsföretagen
och med den större eller mindre grad av arbetsduglighet, som av

Ill

företagaren presteras, till siffran konstateras. Det kau icke undvikas, att
värdesättandet får ske på grundval av generella antaganden, som i stort
sett böra leda till skäliga resultat. Under sådana förhållanden synes det
kammarrätten, som om någon annan metod för uppskattning av näringsidkares
eget arbete icke behövde användas än att detsamma finge antagas
motsvara viss procent av avkastningens belopp. Därjämte behövde
möjligen stipuleras något maximibelopp för värdesättningen, ävensom
något minimibelopp, exempelvis 2,000 kronor, som alltid finge
komma i betraktande såsom företagarens egen arbetsförtjänst. Uppginge
avkastningen icke till mer än 2,000 kronor, skulle således ingen
näringsskatt ifrågakomma; utgjorde avkastningen 20,000 kronor, skulle
därifrån avdragas dels 2,000 kronor och dels viss procent av återstående
18,000 kronor. Vad aktiebolag beträffar har redan vid avkastningens
uppskattning såsom omkostnad avdragits det belopp, som i
enskilda närings företag motsvarar värdet av företagarens eget arbete,
och bolagets avkastning skulle således kunna utan reducering läggas
till grund för näringsskatten. Såsom kammarrätten i annat sammanhang
påpekat, inträffar emellertid stundom, att aktiebolag, däri aktierna
ägas av ett fåtal personer, låter vinsten till större eller mindre del utgå
i form av löner, tantiemer o. d., ett förfärande som givetvis skulle än
mera efterföljas vid eu näringsskatt av nu antydd art. Det synes därför
lämpligast, att det sätt för beräkning av värdet utav företagarens
eget arbete, som skulle gälla i fråga om enskilda näringsföretag, jämväl
tillämpades, då företagen innehades av aktiebolag eller andra juridiska
personer. Vid uppskattningen av deras avkastning skulle i sådant
fall avdrag för de kostnader, som belöpte å affärsledningen, icke få
äga rum.

En näringsskatt, byggd uteslutande på avkastningen, erbjuder den
fördelen framför en näringsskatt, där skatteobjektet huvudsakligen utgöres
av det i företaget insatta kapitalet, att med den förra icke införes
något för vår skattelagstiftning främmande moment och ej heller
äro förenade skattetekniska svårigheter. För övrigt kan, såsom Eiserman
och von Wolcker jämväl påpekat, en näringsskatt icke enbart
grundas å det i näringen nedlagda kapitalet, utan bör detta vid skatteobjektets
bildande eller värdesättande kombineras med avkastningen,
arbetspersonalens storlek eller annat.

Såsom ovan nämnts måste vid sidan av en näringsskatt av den
ena eller andra typen ställas, förutom fastighetsskatt, jämväl inkomstskatt.
Uppenbart är, att i ett skattesystem, däri verklig näringsskatt
ingår, inkomstskatten bör intaga en mera framträdande ställning än

112

densamma erhållit i Aförslaget. Men eljest torde inkomstskatten lämpligast
kunna anordnas i samma form som Aförslagets kommunala inkomstskatt
med de av kammarrätten föreslagna ändringarna.

Då ett skattesystem, däri ingår en på avkastningen grundad
näringsskatt, synes erbjuda en tillfredsställande lösning av det kommunala
beskattningsproblemet, skulle kammarrätten för sin del vilja
förorda, att fullständigt förslag till ett sådant skattesystem utarbetas,
innan frågan om det kommunala skatteväsendets ombildning företages
till slutligt avgörande.

Bifogade utdrag av kammarrättens protokoll upptager de särskilda
yttranden, som vid ärendets behandling avgivits.

Kammarrättsrådet Sune Norrman, som närvarit vid föredragningen
av förslagen, i vad de avse skatt å fast egendom, har på grund av
sjukdom icke deltagit i behandlingen av ärendet i övriga delar, liksom
ej heller i den slutliga justeringen av kammarrättens utlåtande. Undertecknad
Ekenberg har vid ärendets fortsatta handläggning inträtt i
Norrmans ställe.

Stockholm den 29 maj 1919.

Underdånigst
ALBERT PETERSSON.

C. O. SMERLING. E. WALDENSTRÖM

JOHN LYBECK

föredragande.

E. HALLBERG.

O. E. EKENBERG.

P. F. WAHLUND.

Knut Kinberg.

113

Utdrag ur ''protokollet, liållet hos Kungl. Maj.ts och Rikets Kammarrätt
den 29 maj 1919.

Närvarande:

Presidenten PETERSSON.

Kammarrättsrådet: Lybeck.

» Smerling.

» Waldenström.

» Hallberg.

E. o. assessorn, advokatfiskal Ekenberg.
E. o. assessorn, sekreteraren WAHLUND.

§ I S.

D. Företogs till slutlig justering ett av föredraganden, kammarrättsrådet
Lybeck uppsatt förslag till underdånigt utlåtande i anledning
av Kungl. Maj:ts remiss den 26 maj 1917 å ett av landskamreraren
G. Y. Eiserman och före detta kammarrättsrådet E. von Wolcker
avgivet förslag till lag angående kommunal skattskyldighet och taxering
samt ett av landskamreraren 0. V. Landén utarbetat betänkande om
allmänna grunder för den kommunala skattereformen med utkast till
lag om kommunal beskattning; och beslöts underdånigt utlåtande av
innehåll, registraturet utvisar.

Följande särskilda yttranden avgåvos:

av presidenten Petersson\

vid 3 §:

»Kammarrätten bär hemställt, att fastighet belägen inom område,
där tomtindelning enligt l kap. lagen om fastighetsbildning i stad
Uti. över 1917 års kommunalskatteför slag. 15

114

gäller, skall under alla förhållanden taxeras som »annan fastighet». Då
de skäl, som föranlett denna hemställan, enligt min mening gälla all
sådan mark, som är intagen i stadsplan, även om tomtindelning därå
ännu icke blivit vid taxeringstillfället fastställd, anser jag, att fastighet
inom område, som är intaget i stadsplan, bör oavsett fastighetens användning
taxeras som annan fasighet.»

och vid 18 §:

»I gällande skattelagstiftning behandlas handelsbolag, kommanditbolag
och rederier icke såsom juridiska personer. De taxeras således
icke vare sig till inkomst- och förmögenhetsskatt (skatteförordningens
4 §) eller till bevillning (bevillningsförordningens 10 §), utan hänföres
deras inkomst till de särskilda delägarnes inkomst med belopp, som för
en var motsvarar hans andel av bolagets inkomst.

Enligt Aförslaget skulle nu denna regel frångås vad angår avkastningsskatten,
så att nämnda bolag skulle taxeras till avkastningsskatt i
likhet med andra juridiska personer, men delägarne vara därifrån fria
för det, som av bolagets avkastning å dem belöper. . Däremot bibehålies
den nuvarande ordningen för dessa bolags beskattning i fråga om inkomst-
och förmögenhetsskatten (se 43 § Aförslaget), så att sådan skatt
uttages ej av bolaget utan av varje delägare för hans inkomst från
bolaget.

Aven om vissa skäl tala för den sålunda ifrågasatta anordningen
beträffande avkastningsbeskattning, synas de mig dock icke vara av den
vikt, att de böra föranleda en avvikelse på en punkt från vad i övrigt
gäller om ifrågavarande bolagsbildningar. Enligt min mening böra
alltså handelsbolag, kommanditbolag och rederier sammanföras med
enkla bolag i tredje stycket av förevarande §. Därigenom skulle ock
den i 38 § 2 mom. stadgade rätten till visst skattefritt avdrag för delägarna
vinna sin naturliga lösning utan något särskilt stadgande.»

av kammarrättsrådet Lyleck:

»Kammarrätten, som ansett sig icke kunna förorda Bförslaget, har
ej heller kunnat principiellt godtaga Aförslaget, i vad detsamma avser
beskattning av avkastning från andra förvärvskällor än fast egendom
samt rörelse eller yrke. Emot Aförslaget har nämligen kammarrätten
framställt den huvudsakliga anmärkningen, att detsamma med objektskatt
belägger den rena arbetskraften. Anmärkningen må väl kunna
anses befogad men är dock av mera teoretisk innebörd. Att den anmärkta
utsträckningen av avkastningsbeskattningen på arbetsinkomstens

115

område skall i praktiken medföra otillfredsställande resultat, är icke på
förhand givet; och i värjo fall torde repartitionsgrunderna kunna så
anordnas, att genom avkastningsbeskattningen vinnes det med densamma
avsedda syftet. Jag har således icke velat tillmäta ifrågavarande
anmärkning sådan betydelse, som kammarrätten i sin kritik av Aförslaget
ägnat densamma.

1 en detaljfråga är jag icke med kammarrätten ense. Från regeln
att användningssättet skall vara avgörande för last egendoms beskattningsnatur,
anser jag niimligen undantag icke böra göras för tomt, belägen
inom område, där tomtindelning enligt 1 kapitlet lagen om
fastighetsbildning i stad gäller. Bedrives å sådan tomt jordbruk eller
någon jordbrukets binäring, bör således enligt min mening fastigheten
taxeras såsom jordbruksfastighet. Redan den omständigheten att olika
repartitionstal ifrågasatts för jordbruksfastighet och för annan fastighet
synes mig bjuda, att tomt, som användes på sätt nyss är nämnt, erhåller
beskattningsnatur av jordbruksfastighet. Därtill kommer, att avkastning
av jordbruk, var det än må bedrivas, måste uppskattas såsom
härflytande av förvärvskällan jordbruksfastighet samt att olika metoder
skola gälla för taxering av jordbruksfastighet och annan fastighet.
Någon hänsyn till eventuell värdestegringsbeskattning behöver icke tagas,
då i bestämmelserna rörande sådan beskattning bör kunna angivas, att
beskattningen skall i samma omfattning, vari den berör fastighet med
beskattningsnatur av annan fastighet, jämväl träffa tomt, som är såsom
jordbruksfastighet taxerad.»

av kammarrättsrådet Smerling:

»Därest den i Aförslaget upptagna avkastningsskatten, såsom i
kammarrättens utlåtande ifrågasättes, utbytes mot eu näringsskatt, synes
mig denna näringsskatt böra anordnas på huvudsakligen följande
grunder.

Såsom näring anses dels sådan verksamhet, som medför skyldighet
att föra handelsböcker, dels jordbruk och dess binäringar. Skogsbruk
bör emellertid undantagas från denna beskattningsform och skogsaccisen
bibehållas.

Skatten bör träffa det i rörelsen nedlagda kapitalet, oberoende av
dettas avkastning. Att skog göres till föremål för särskild beskattning
genom accis betingas därav, att skogen, på sätt Aförslaget jämväl förutsätter,
skäligen bör medföra lindrigare skattskyldighet än fast egendom
i övrigt, samt av lämpligheten att vid skogsdrift uttaga näringsskatten
samtidigt med att näringen lämnar utbyte i rörligt kapital.

116

Till i näring nedlagt kapital räknas, då fråga är om annan verksamhet
än jordbruk, maskiner, som icke äro att hänföra till fast egendom,
inventarier, fartyg, kraftledningar, gruvor, råmaterial, lager av
färdiga produkter och halvfabrikat, förbrukningsvaror, utestående fordringar,
kontanta medel, patenträttigheter och dylikt. Enskild näringsidkare
tillhöriga aktier, obligationer, inteckningar och andra fordringar,
som ej ingå i rörelsen, böra icke medräknas i näringskapitalet.

Från kapitalet få avräknas av varukredit eller bankkredit eller
eljest av den löpande affärsdriften härflytande skulder, men däremot
icke obligations- eller inteckningslån eller andra näringsidkarens fasta lån.

För vissa slag av rörelse torde erfordras särskilda föreskrifter, huru
näringskapitalet skall beräknas. Detta gäller till exempel bank- och försäkringsrörelse,
där kapitalet torde kunna beräknas efter företagets
fonder.

Vid jordbruk bör såsom driftskapital räknas värdet av levande och
döda inventarier, men däremot icke jordbrukets produkter. Något avdrag
för skulder bör här icke ifrågakomma. Näringsskatten för jordbrukare
kommer därför att i det närmaste motsvara den i Bförslaget
upptagna skatten å lös egendom.

Från näringsskatt synas böra undantagas näringsföretag av särskilt
allmännyttig beskaffenhet, såsom järnvägsdrift, kanaldrift, post,
telegraf, telefon och elektrisk kraftöverföring.

I fråga om värdesättningar av maskiner och inventarier böra följas
vid ingången av taxeringsåret gällande priser. Värdet bör bestämmas
med hänsyn till anläggningen såsom en helhet.

Beträffande beskattningsorten erfordras, då näringsföretag drives
inom olika kommuner, en fördelning av näringskapitalet mellan kommunerna,
och synes denna fördelning böra ske med hänsyn till rörelsens
omfattning i de särskilda kommunerna, därvid särskild betydelse
bör tilläggas antalet å olika orter arbetsanställda.

Vid taxering till näringsskatt medräknas givetvis icke det i fast
egendom nedlagda kapitalet.

Genom en näringsskatt enligt dessa grunder bör man, enligt min
uppfattning, kunna xxndgå att anlita de dubbla former av inkomstbeskattning,
nämligen dels med och dels utan avdrag för gäldränta och
dylikt, som Aförslaget upptager. Lägges i stället näringsskatten omedelbart
på det i näringen nedlagda kapitalet, drabbas icke själva arbetskraften
av denna skatteform. Man nödgas ej heller, såsom A förslagets
författare i sitt utkast till en näringsskatt, att genom invecklade be -

117

Btämmelser söka utleta kapitalets förhållande till avkastningen och den
personliga arbetsinkomsten.

Väl kan värdesättningen, särskilt av indiistriella anläggningar, till
en början erbjuda svårighet, men en god ledning torde stå att finna i
gällande brandförsäkringsvärden.

Från B förslaget, som ju även förutsätter värdesättning av lös egendom
för egendomsskatten, avviker den av mig förordade näringsskatten
så till vida, att den senare icke föranleder någon rubbning av fastighetsbegreppet,
att jämväl fordringar, grundade på näring, göras till föremål
för skatt och skatten således träffar även handel, bank- och försäkringsrörelse,
samt att skogsaccisen bibehålies.

Vid sidan av fastighetsskatten och näringsskatten erfordras en
fristående inkomstskatt.»

av kammarrättsrådet Waldenström:

»I fråga om skatteplikt för statens järnvägar tillhöriga bostadshus
ävensom verkstäder samt hotell- och restaurangbyggnader jämte mark,
som till nämnda verkstäder eller byggnader nyttjas, vill jag för min
del förorda Eisermans och von Wolckers förslag.

I övrigt instämmer jag med pluraliteten.»

och av kammarrättsrådet Hallberg:

»Enligt motiveringen till Aförslaget (sid. 404) skulle avdrag kunna
medgivas å byggnad eller anläggning jämväl på grund av annan värdeminskning
än sådan, som uppstår genom slitning, nämligen i det fall att
byggnad eller anläggning, som uppförts å annans mark, skall vid utgången
av tiden för markupplåtelsen tillfalla markägaren utan lösen
eller emot lösen till lägre belopp än byggnadens eller anläggningens
anskaffningsvärde, minskat med åtnjutna slitningsavdrag.

Dylikt avdrag synes mig näppeligen vara principiellt berättigat.
Avdrag för värdeminskning bör nämligen vid realbeskattning hänföra
sig till förvärvskällan, sådan densamma objektivt föreligger, utan avseende
således å vem som är förvärvskällans innehavare och den rätt,
varmed han innehar densamma. I och för sig är värdeminskning av
byggnad eller anläggning således oberoende av den rätt, med vilken
innehavaren förfogar över byggnaden eller anläggningen. Den ifrågasatta
avdragsrätten hänför sig ock i själva verket icke till byggnaden eller
anläggningen såsom sådan utan till ägarens förfoganderätt över densamma.

118

Anses emellertid inskränkning i dylik förfoganderätt böra berättiga
till särskilt avdrag — något vartill jag icke kan skänka min anslutning
— synes uttrycklig föreskrift härom böra i författningen
eller dess anvisningar meddelas.» Som ovan.

In Mem
N. J. Bagge.

119

Överståthållarämbetet.

''Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 har överståthållarämbetet
anbefallts att, efter det stadsfullmäktige lämnats tillfälle att yttra sig,
avgiva underdånigt utlåtande över ett av landskamreraren G. V. Eiserman
och kamreraren vid ämbetets avdelning för uppbördsärenden E.
von Wolcker avgivet förslag till lag angående kommunal taxering och
skattskyldighet samt därvid taga i övervägande jämväl ett av landskamreraren
Otto V. Landén utarbetat betänkande om allmänna grunder
för den kommunala skattereformen.

Därjämte har ämbetet genom särskilda remisser den 12 december
och den 17 december 1917 anmodats avgiva underdåniga utlåtanden
över dels ett av landskamreraren Landén avgivet betänkande om jordräntestegringsskatt,
dels ock över ett med den senare remissen överlämnat
utkast till författning angående sådan skatt.

I anledning härav får överståthållarämbetet, med tillkännagivande
att stadsfullmäktige, ,som genom skrivelse den 8 juni 1917 lämnats
tillfälle att yttra sig över de två förstnämnda förslagen, ännu icke inkommit
med något yttrande i ärendet, i underdånighet anföra följande.

Mångfalden av övriga göromål bär ''omöjliggjort för ämbetet att
ägna de remitterade förslagen en mera ingående granskning, varjämte
frånvaron av slutligt förslag till bestämmelser i det Eiserman-von
Wolckerska förslaget om skatterepartitionen och i båda förslagen angående
taxeringsförfarandets anordnande i avsevärd grad försvåra förslagens
bedömande. Dessutom synas verkningarna av båda förslagen,
som avse införandet av olika repartitionsskatter, icke kunna giltigt bedömas
utan en verklig provtaxering, ägnad att utvisa förskjutningarna
i det nuvarande skattetrycket.

Att den nuvarande kommunala beskattningen är förenad med åtskilliga
mycket avsevärda hilster är allmänt erkänt. Bland dessa torde

120

särskilt följande böra framhållas. Samma kommunala skattskyldighet
föreligger för fastighet, som icke lämnar någon avkastning, och fastighet,
som lämnar sådan. Den skattefrie och den gäldbundne fastighetsägaren
äro underkastade samma skattskyldighet för fastigheten, liksom
även den, vilken genom någon kommunens särskilda åtgärd fått sitt
fastighetsvärde stegrat, och den, som icke erhållit detta. Inkomst av
jordbruksfastighet utöver 6 procent av taxeringsvärdet och från annan
fastighet över 5 procent av samma värde är fritt från beskattning.

Vad inkomstbevillningen beträffar föreligger en ojämnhet däruti,
att avdrag för gäldränta är medgiven, förutom från inkomst av kapital,
endast från inkomst av rörelse och där begränsad till ränta å lånt
rörelsekapital, medan gäldränteavdrag icke får äga rum från inkomst
av andra inkomstkällor.

Vidare tillgodoser icke den nuvarande kommunala beskattningen
kommunens berättigade krav på bidrag till täckande av utgifterna från
vissa dess medlemmar. Sålunda bidraga icke de av kommunens medlemmar,
vilka erhålla sina inkomster uteslutande av aktier eller av fast
egendom, belägen inom annan kommun, eller av rörelse, som i sin helhet
bedrives inom annan kommun, till bestridande av bostadskommunens
utgifter.

Slutligen torde böra framhållas obilligheten däruti, att svenska
medborgare, spm äro bosatta utomlands, skola erlägga skatt till svensk
kommun även för annan inkomst än av här belägen fastighet eller av
här idkad rörelse.

Dessa brister, som erkännas i båda förslagen, hänföras särskilt i
det Eisermanska förslaget till det nu gällande systemets brist på mångsidighet
och smidighet samt därtill att intressesynpunkten blivit för
litet beaktad. Dessutom anmärkes med ett visst*fog, att systemet saknar
nödig fasthet, samt framhålles, att den kommunala beskattningen
bör så ordnas, att enhetligheten i skattesystemet i dess helhet icke
äventyras och att konkurrens mellan stat och kommun om samma beskattningsformer,
så långt möjligt är, undvikes.

Angående de allmänna grunderna för bidragsskyldigheten till kommunen
framhöll kommunalskattekommittén i sitt den 18 maj 1900 avgivna
betänkande, att kommunalskatten borde utkrävas med hänsyn icke
endast till skatteförmågan utan även till de förmåner, kommunen genom
sina anstalter eller sin verksamhet för något visst ändamål beredde sina
medlemmar eller vissa grupper bland dem samt, från en annan sida
sett, till de olägenheter eller särskilda utgifter, den enskilde genom sin
verksamhet förorsakade kommunen.

121

Vidare liar sammansatta lag- ocli bevillningsutskottet vid 1903
års riksdag i anledning av eu inom första kammaren väckt motion
såsom sin mening uttalat att, med hänsyn därtill att en mycket stor
del av kommunens utgifter voro av samma allmänna natur som statens,
en fullständig upplösning av sambandet mellan stats- och kommunalbeskattningen
icke kunde ifrågasättas. Emellertid borde, bland annat,
för undvikande av en för hög belastning av inkomsten lämpliga skatter
på intresseprincipens grund införas, och uttalade sig utskottet härvid
för en objektbeskattning av dels fastighet och dels sådana näringar,
som vore lokalt bundna vid kommunen och vilkas intressen alltså kunde
i väsentliga punkter anses sammanfalla med kommunens.

Slutligen har statsrådet och chefen för finansdepartementet vid
anmälan till statsrådsprotokollet den 14 januari 1910 av sitt förslag till
den nu gällande statsbeskattniugen såsom det reformprogram, som enligt
hans åsikt därefter borde fullföljas i fråga om den kommunala beskattningen,
framhållit, bland annat, att en kommunal inkomstskatt,
byggd antingen på egen grund eller på grundvalen av de för den statliga
inkomstskatten verkställda taxeringarna, icke kunde avvaras för
täckande av åtskilliga kommunala utgiftsbehov, särskilt sådana av mera
allmän beskaffenhet, men borde vid sidan därav ett kommunalt objektskattesystem
utvecklas.

Övergår ämbetet härefter till en granskning, huruvida förslagen
lyckats råda bot på de anmärkta bristerna i den gällande kommunala
beskattningen samt i vilken grad de följt de från auktoritativt håll här
ovan angivna riktlinjerna för en kommunal skattereform och de av de
sakkunniga själva anförda riktiga principerna för densamma, finner
ämbetet till en början föga att erinra mot den föreslagna fastighetsskatten,
kombinerad med en jordvärdestegringsskatt och en skatt å inkomst
av fastighet, då härigenom den nuvarande fastighetsskatten befrias
från sin karaktär av ett slags inkomstskatt och gjorts till en ren
objektskatt samt de olägenheter, som i övrigt vidlåda den gällande
kommunala fastighetsbeskattningen, synas avhjälpta.

Utan att i övrigt vilja ingå på några detaljbestämmelser i förslagen
vill ämbetet dock framhålla, att kommunen enligt ämbetets mening
kan hava ett visst berättigat intresse att erhålla skatt för inom
kommunen belägen mark och att därför fog synes finnas för statens
skattskyldighet för av densamma använd mark i den utsträckning, Landén
föreslagit.

Vad den av sakkunniga föreslagna avkastningsskatten beträffar
anser ämbetet densamma mindre lyckligt utformad. Att belägga inUtl.
över 1917 urs kommunalskatteförslag. 16

122

komst av tjänst med avkastningsskatt synes icke blott strida mot språkbruket
utan även mot principen, att näringsidkaren på grund av sin
större intressegemenskap med kommunen bör i vidsträcktare grad än
löntagaren bidraga till dess utgifter. Icke heller torde det vara riktigt
att samtidigt som avkastningsskatt av fastighetsägare och näringsidkare
erlägges utan avdrag för ränta å upplånat kapital belägga inkomst av
kapital med avkastningsskatt. Härigenom uppstår nämligen en uppenbar
dubbelbeskattning av det i fastighet och rörelse insatta kapitalet.
Med beaktande av intressesynpunkten och önskvärdheten av minsta
möjliga konkurrens med staten i fråga om inkomstbeskattningen synes
det riktigaste hava varit att föreslå införandet av en kommunal näringsskatt.
Ehuru givetvis en del svårigheter, på sätt sakkunniga erinrat,
skulle möta vid ett rättvist utformande av en sådan, synas dessa dock
icke vara så stora, att de icke skulle kunna övervinnas. Den i Landéns
förslag ingående skatten å produktiv lösegendom är ett sådant försök;
ett annat och mera fylligt sådant göres av de sakkunniga själva i dess
vid förslaget fogade utkast till bestämmelser angående skattskyldighet
för och taxering av förmögenhet, nedlagd i näring. Vidare skulle möjligen
kunna ifrågasättas en avkastningsskatt av den art, som de sakkunniga
föreslå, men med de skattepliktiga förvärvskällorna begränsade
till jordbruksfastighet, annan fastighet samt rörelse eller yrke. Den
omständigheten, att därvid näringsidkarens arbetsinkomst bleve belagd
med avkastningsskatt, men icke löntagarens, synes icke, med hänsyn
till den förres större intressegemenskap med kommunen, innebära någon
orättvisa. Däremot torde för vinnande av materiell rättvisa i beskattningen
en sålunda begränsad avkastningsskatt böra medföra, att den
kommunala inkomstskatten erhåller större betydelse i systemet än de
sakkunniga tänkt sig.

Med införandet av en närings- eller avkastningsskatt bör, såsom
de sakkunniga föreslagit, den kommunala inkomstskatten utgå endast i
skattskyldigs bostadskommun. Att emellertid fritaga juridiska personer
från erläggandet av sådan innebär en betänklig avvikelse från principen
om näringsföretagens större intressegemenskap med kommunen. Det härför
anförda skälet att vad dessa förvärva utgör avkastning eller nettovinst
men icke inkomst, torde hava övervägande teoretisk innebörd.
Lika väl som dessa erlägga inkomstskatt till staten, synas de böra göra
detta till kommunen. Visserligen undvikes genom de sakkunnigas förslag
dubbelbeskattning av den del av bolags inkomst, som utdelas till
aktieägarna, men å andra sidan bliva de reserverade medlen lägre beskattade
än löneinkomsten och inkomsten av enskild näringsidkares

123

rörelse. Att den kommunala inkomstskatten gjorts progressiv innebär
möjligen en .avvikelse från intresseprincipen, då skattskyldigs intressegemenskap
med kommunen knappast växer ens proportionellt med
inkomsten, men torde dock eu sådan åtgärd ur billighetssynpunkt vara
befogad.

Om en kommunal förmögenhetsskatt å skattskyldigs hela förmögenhet
över huvud taget iir befogad, finnes dock knappast anledning
att göra den progressiv, utan torde då densamma böra anordnas i enlighet
med Landéns förslag såsom en fristående förmögenhetsskatt, som
erlägges med ett fixerat belopp av såväl fysiska som juridiska personer,
men med den begränsning att, för undvikande, av dubbelbeskattning
av aktiebolags tillgångar, i förmögenhet icke inberäknas värdet av aktier
i inländska aktiebolag.

Förutom sin betvdelse ur nationalekonomisk och social synpunkt
har en rationellt ordnad jordräntestegringsskatt sitt fulla berättigande i
ett efter intressesynpunkten uppbyggt skattesystem. Genom den av de
sakkunniga föreslagna fastighetsskatten blir en inträdd värdestegring
underkastad objekt-beskattning, oberoende därav, huruvida värdestegringen
uteslutande är föranledd av de förbättringar ägaren påkostat fastigheten
eller är att till större eller mindre del tillskriva kommunens eller andras
åtgärder. Härutinnan skulle jordräntestegringsskatten givetvis verka
utjämnande. Åven kan en sådan beskattningsform, såsom det ena av
de remitterade förslagen utvisar, tänkas införd oberoende av en omläggning
av den kommunala beskattningen i övrigt.

Mot de uppgjorda förslagen, som båda avse införandet av en direkt
årlig å jorden vilande avgäld och jämväl i övrigt äro varandra
i all huvudsak lika, har ämbetet intet annat att erinra, än att det synes
tveksamt, huruvida det är lämpligt, att ifrågavarande skatt bestämmes
utgå även för mark, som med hänsyn till konjunkturer och efterfrågan
är lämplig och begärlig för annat mer avkomstgivande ändamål än det,
för vilket den vid uppskattningstillfället användes. Särskilt för den
kommunala trevnaden torde det mången gång vara önskligt, att icke
all mark användes på det för ägaren mest ekonomiska sättet, och synes
det då hårt att belasta honom med en särskild skatt, beräknad efter
en avkastning, som han i realiteten icke åtnjuter.

Stockholm den 31 januari 1918.

Underdånigst:

JOH. O. RAMSTE DT.

Fr. von Friesen.

124

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 liar Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande anbefallts att, efter landstingets hörande och sedan
vederbörande kommunala myndigheter i övrigt lämnats tillfälle att
yttra sig, avgiva underdånigt utlåtande över ett av kommunalskattesakkunniga
— landskamreraren G. V. Eiserman och f. d. kammarrättsrådet
Eric von Wolcker — avgivet förslag till lag angående komniunal
taxering och skattskyldighet samt därvid jämväl taga i övervägande
remissen bilagt, av landskamreraren Otto V. Landén utarbetat betänkande
om allmänna grunder för den kommunala skattereformen.

I anledning av remissen har befallningshavanden dels infordrat
yttrande från Stockholms läns landsting och dels genom allmän kungörelse
den 9 juni 1917 lämnat de kommunala myndigheterna i länet
tillfälle att yttra sig; och får befallningshavanden härmed, jämte överlämnande
av från landstinget inkommet underdånigt yttrande samt tillkännagivande
att något yttrande i övrigt icke inkommit, i underdånighet
avgiva följande utlåtande i ärendet.

Hittills gällande föreskrifter om kommunal skattskyldighet återfinnas
i kommunallagarna, som innehålla bestämmelser dels om vilka
äro till varje särskild kommun skattepliktiga och dels att den bidragsskyldighet,
som erfordras till täckande av kommunens skattebehov, skall
hos de skattskyldiga uttagas i förhållande till deras enligt bevillningsförordningen
fastställda taxering å fastighet och inkomst. Det är således
egentligen under endast en enda skatteform, som de kommunala
skatterna uttagas, och denna skatteform har befunnits otillfredsställande
i flera avseenden, vilka torde kunna sammanfattas så, att den saknar
tillräcklig mångsidighet och smidighet för att bjuda erforderlig jämnhet
i beskattningen under de skiftande förhållanden, varunder det kom -

miinala skattebeliovet framträder, att fastighetstaxeringen är otillfredsställande,
ej minst med hänsyn till att däri ingående skogstillgångar
icke tillräckligt beskattas samt att såväl fast egendom som näring alltför
lindrigt beskattas i förhållande till övriga beskattningsföremål, särskilt
löneinkomster.

Vid beskattning kunna urskiljas tvenne principer, skatt efter förmåga
och skatt efter intresse. Den förra principen har kommit till
användning vid statsbeskattningen enligt 1910 års skattelagar. Den
senare principen bör, enligt vad såväl kommunalskattesakkunniga som
Landén uttalat, erhålla framträdande betydelse vid den kommunala beskattningen.

Det föreligger dock väsentlig skillnad mellan de sakkunniga och
Landén beträffande den betydelse, som härvid bör tillerkännas intresseprincipen.

De sakkunniga utgå från kommunernas rätt att anordna intressebeskattning,
supplerad med skatt efter förmåga, och anse, att detta
bäst sker genom objektbeskattning av fast egendom och i möjligaste
mån objektiv beskattning av all avkastning jämte personlig skatt å inkomst
och förmögenhet, vilken senare skatt enligt de sakkunnigas förslag
i det stora hela överensstämmer med motsvarande statsskatt, med
den modifikation allenast, att endast fysiska personer och oskiftade
stärbhus göras skattskyldiga. De hava vidare föreslagit, att, medan
skatten å fast egendom och avkastning får uttagas i den utsträckning,
kommunens skattebehov kräver, skatten å inkomst och förmögenhet får
uttagas allenast intill ett visst maximibelopp.

Landén åter anser, att i det kommunala skattesystemet böra inrymmas
såväl objekt- som personliga skatter. Åven han har tänkt
sig en i viss mån supplerande skatt — kommunal förmögenhetsskatt.
Till skillnad från de sakkunniga låter han denna skatt efter sitt »grundbelopp»
lika med övriga föreslagna skatter deltaga i repartitionen, men
fastställer en maximigräns, över vilken uttaxering ej må ske.

Förenämnda skiljaktighet beträffande det inflytande, som bör tillerkännas
intresseprincipen, sätter sin prägel å de olika förslagen. Skiljaktigheten
dem emellan torde dock kunna ytterligare tillskrivas den
omständigheten, att de sakkunniga vilja helt frigöra kommunalbeskattningen
från statsbeskattningen och därför bygga sitt skattesystem på
delvis helt nya principer, medan Landén visserligen lägger särskild vikt
på att den skilsmässa i nyssnämnda avseende, som genomfördes i 1910
års skattelagar, bibehålies, men anser, att den nya kommunala skattelagstiftningen
bör byggas på en, utan frångående av dess allmänna

126

grunddrag, reviderad bevillningsförordning samt genom öppnande för
kommunerna av nya skattekällor.

Gemensamt för båda förslagen är, att de anse, att kommunalbeskattningen
bör uttagas under flera, på olika sätt anordnade former.
1 sådant avseende föreslå de sakkunniga 1) fastighetsskatt, som utgör
ren objektskatt å fast egendom, 2) avkastningsskatt, som utgör skatt å
nettoavkastningen från vissa inkomstkällor, därvid bland omkostnader
icke räknats skuldräntor, och 3) kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt.
Landén föreslår 1) egendomsskatt, som är ren objektskatt å fast
samt viss slags lös egendom, 2) kommunal inkomstskatt, vilken likasom
de sakkunnigas avkastningsskatt utgör skatt å nettoavkastningen å olika
inkomstkällor, däri inberäknat jämväl utdelningar från svenska aktiebolag
och solidariska bankbolag, och där icke blott skuldränteavdrag
utan även vissa så kallade konventionella avdrag få göras, och 3) kommunal
förmögenhetsskatt.

Skatten å fast egendom är enligt förslagen anordnad på i det
stora hela överensstämmande sätt. Till grund skall läggas allmänna
saluvärdet (värdet i handel och vandel) vid nästföregående årens utgång.

Den olikheten föreligger emellertid, att, enligt de sakkunnigas förslag,
såsom fast egendom räknas all egendom, som enligt allmän lag
är att dit hänföra, medan Landén undantager en del maskiner med
mera, vilka i stället enligt hans förslag räknas till skattepliktig lös
egendom; men enär såväl fast som lös egendom av Landén göras
skattepliktiga enligt samma repartitionsgrund, synes skiljaktigheten i
denna del vara av huvudsakligen formell art.

I ett annat avseende föreligger dock skillnad av mera praktisk
betydelse. Båda förslagen tala beträffande jordbruksfastighet om jordbruksvärde
och skogsvärde samt tomt- och industrivärde. De sakkunniga
anse, att särskilda enhetsvärden skola åsättas de olika slagen och
medräkna därvid till jordbruksvärdet skog till husbehov samt avse med
skogsvärdet endast växande skogen, ej däri ingående mark, samt hava
tänkt sig högre skattskyldighet för jordbruksvärdet samt tomt- och
industrivärdet än å skogsvärdet. Landén åsätter gemensamt taxeringsvärde
för hela komplexet, men vill för kontrollens skull hava uppdelningsvärden
å vad som är att hänföra till endera av jordbruksvärde,
skogsvärde samt tomt- och industrivärde, och menar han med skogsvärde
icke blott växande skogen utan även skogsmarken.

Med att åsätta taxering å lös egendom har avsetts att ernå motsvarighet
till i utländska kommunala skattesystem förekommande näringsskatter,
till förmån för vilkas införande i Sverige uttalanden vid

skilda tillfällen gjorts och varigenom nr intressesynpunkten starkare
belastning av näringarna vinnes till förmån för andra skattskyldiga.
Jämväl den lösa egendomen skall taxeras till saluvärdet.

För inkomstens beskattning hava de sakkunniga föreslagit avkastningsskatt,
som avser att likaledes vara eu objektskatt å nettoavkastningen,
kompletterad med den för vissa skattskyldiga föreslagna kommunala
inkomst- och förmögenhetsskatten. Beträffande avkastningsskatten
är att märka, att därunder icke faller avkastning å skogsbruk
i vidare mån än från den vid fastighetsskatten såsom jordbruksfastighet
betraktade husbehovsskogen. Detta sammanhänger med de sakkunnigas
uppfattning om lämpligheten av bibehållandet av den så kallade skogsaccisen,
vilket även torde hava föranlett, att de föreslå lägre förhållandetal
för skogsvärdet än för övrig fastighet.

Från avkastningsskatten är vidare undantagen all utdelning å
aktier, även utländska, samt å lotter i solidariska bankbolag. Motivet
härför är beträffande de inhemska aktiebolagen och bankbolagen att
eljest dubbelbeskattning skulle ifrågakomma, och har någon särställning
icke ansetts lämplig för de utländska aktieutdelningarna. Vid den kommunala
inkomst- och förmögenhetsskatten hava även vissa från avkastningsskatt
undantagna inkomstkällor medräknats.

Landén har upptagit all slags avkastning under den kommunala
inkomstskatten, således även skogsavkastning samt utdelningar å aktier
och banklotter. I dess ställe har han ansett skogsaccisen böra försvinna,
men bibehåller den på denna taxering grundade skogsvårdsavgiften.
För att emellertid i någon mån mildra beskattning av aktier
och banklotter undantager han värdet av dessa vid den kommunala
förmögenhetsskatten.

I fråga om skattskyldigheten är att märka, att såväl de sakkunniga
som Landén föreslå skattskyldighet för staten i viss utsträckning
för respektive fastighet samt fast och lös egendom. Beträffande skatt
å avkastning fritaga de sakkunniga staten från all skattskyldighet,
varemot Landén låter staten erlägga kommunal inkomstskatt för viss
avkastning å fastighet ävensom för viss inkomst av rörelse.

Rörande de olika beskattningsföremålens deltagande i skatterepartitionen
hava de sakkunniga gjort omfattande undersökningar. De hava
emellertid ansett sig varken kunna eller böra avgiva något slutgiltigt
förslag, men hava tillsvidare förordat vissa förhållandetal, olika för
stad och land samt olika för olika slag av beskattningsföremål. Endast
beträffande den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten hava de

128

uppgjort fullständiga tabeller, utmynnande i en för olika förhållanden
bestämd maximiskatt.

Landén, som likaledes betonar, att de förhållandetal, han kommit
till, icke böra betraktas såsom något slutligt ställningstagande, föreslår
vissa förhållandetal lika för stad och land samt lika för alla i egendomsskatten
ingående beskattningsföremål.

Då befallningshavanden har att avgiva utlåtande angående de
föreliggande förslagens lämplighet att ligga till grund för den kommunala
beskattningen, finner sig befallningshavanden böra till en början
betona vanskligheten av att, utan ens närmelsevis säker kännedom om
de olika systemens verkningar, yttra sig.

De sakkunnigas förslag förefaller till äventyrs att vara mera i
detalj utformat än det Landénska, vilket denne torde hava själv varit
medveten om, enär han betecknat sitt lagförslag såsom »utkast till etc.».

Båda förslagen framhålla, att vid kommunalbeskattningen den så
kallade intresseprincipen bör få ett avgörande inflytande. I detta avseende
delar befallningshavanden tillfullo de uttalade synpunkterna.
Det är ju uppenbart, att exempelvis en fastighet, som är bunden till
kommunen och har fortbestående gagn av därinom befintliga anläggningar,
eller ett näringsföretag, som kanske orsakar kommunen dryga
utgifter av olika slag, bör kraftigare deltaga i täckandet av kommunens
utgifter än exempelvis en löntagare, som till äventyrs blott kortare tid
är där bosatt och väl i regel icke föranleder några särskilt betungande
kommunala utgifter. Såsom exempel på kommunala anläggningar till
fortbestående gagn för fastigheter inom en kommun kan framhållas
läggandet av stadsplan över nytt område eller ändring av stadsplan
inom gammalt område med därav följande omkostnader för marklösen
samt anläggningar för gator och ledningar av olika slag. En stor industriell
anläggning har givetvis gagn av att tillfredsställande sanitetsoch
skolväsen med mera finnes anordnat eller anordnas, likasom den
drager nytta av de utvidgningar eller ändringar av stadsplan, som
kunna betingas av dess befintlighet i eller förläggning till en viss
kommun. För dylika beskattningsföremål bör det därför vara fullt befogat
att kräva en starkare bidragsskyldighet till det kommunala skattebehovets
täckande än av andra, vilkas bidragsplikt bör kunna i motsvarande
mån eftergivas.

Som ovan omnämnts följa de båda förslagen vid bestämmandet
av den utsträckning, varuti intresseprincipen må få göras gällande, olika

12!)

vägar. De sakkunniga anordna två rena objektskatter — fastighetsoch
avkastningsskatten —, supplerade med en personlig skatt — kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt. Landén åter föreslår en ren
objektskatt — egendomsskatten —, en blandad objektskatt och personlig
skatt — kommunal inkomstskatt — samt en rent personlig skatt —
kommunal förmögenhetsskatt.

Landén har mot de sakkunnigas förslag erinrat, att avkastning
av vissa förvärvskällor — bland dessa tjänst — underkastas såväl avkastnings-
som inkomst- och förmögenhetsskatt och att det således uppstår
dubbelbeskattning av dessa slag utav avkastning. Visserligen mildras
detta därigenom, att vid inkomst- och förmögenhetsskatten avdrag medgivas
för utskylder, skuldräntor med mera, ävensom att vid den senare
tillkommer avkastning från andra inkomstkällor, såsom utdelningar från
aktier och banklotter, men befallningshavanden kan dock icke finna annat,
än att avkastningen från de förvärvskällor, som ingå i bägge dessa
skatteformer, ingår i repartitionen på ett sätt, som är ägnat att i viss mån
motverka den skattelindring, som avsetts att vinnas för vissa förvärvskällor
i förhållande till de andra.

Befallningshavanden håller vidare före, att det knappast finnes
fullgiltiga skäl för att icke låta utdelningar å aktier och banklotter
ingå i skatterepartitionen i samma utsträckning som annan inkomst av
kapital. De sakkunniga göra här gällande dubbelbeskattning, och rent
teoretiskt sett kan väl deduceras fram dylik beträffande utdelningar från
inländska aktiebolag och solidariska bankbolag, men i praktiken är nog
svårt att finna skillnaden mellan exempelvis en aktie och en räntebärande
obligation, för vilka vid inköpet priset lärer beräknas icke med
hänsyn till att aktiebolag, som utgivit aktien, har att erlägga utskylder
för hela sin vinst, utan med tanke på att i ena som andra fallet den
beräknade avkastningen står i lämplig proportion till inköpspriset. För
övrigt synas statsmakterna icke tagit hänsyn till att dubbeltaxering
äger rum vid statsbeskattningen, då utdelningar å aktier och banklotter
beskattas i samma utsträckning som annan kapitalinkomst, och någon
anledning att i detta avseende göra åtskillnad mellan den statliga och
den kommunala beskattningen torde knappast finnas. I varje fall torde
konsekvensen fordrat, att åtminstone utdelningar å utländska aktier fått,
som nu är fallet enligt bevillningsförordningen, deltaga i repartitionen
i samma utsträckning som annan inkomst av kapital, enär, som de
sakkunniga själva framhålla, här icke kan vara tal om dubbelbeskattning.

Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag.

130

En annan viktig skiljaktighet mellan de sakkunniga och Landén
har avseende å skogsbeskattningen.

De sakkunniga utgå från svårigheten att erhålla tillfredsställande
uppskattning å särskilt växande skogen och tänka sig därför möjligheten
att bibehålla den så kallade skogsaccisen, som ju är ett slags avkastningsskatt,
ehuru anordnad på annat sätt än de sakkunnigas avkastningsskatt.

De sakkunniga hava emellertid icke föreslagit, att den växande
skogen skulle helt befrias från fastighetsskatt, utan blott tänkt sig ett
lägre förhållandetal i jämförelse med annan fastighet, och hava de vidare
ansett, att så mycket skog, som motsvarar en fastighets husbehov, skulle
ingå i fastighetens jordbruksvärde.

Landén åter gör ingen skillnad mellan skog och annan jordbruksfastighet
och anser, som förut omnämnts, skogsaccisen böra borttagas.

Att de sakkunniga hava till alla delar rätt, då de tala om svårigheten
att erhålla exakta värden å växande skog, har erfarenheten till
fullo visat.

Det förefaller emellertid, som borde det kunna åt skattelagstiftningen
givas sådan utformning, att tillfredsställande resultat härutinnan
ernås, vare sig nu saluvärdet eller annat värde skall läggas till grund
för taxeringen. För egen del håller befallningshavanden före, att skogen
i likhet med vad som gäller i skattelagstiftningen för statsbeskattningen
— förmögenhetsuppskattningen — bör upptagas till saluvärdet, med
den modifikation, som kan befinnas erforderlig för exceptionella förhållanden,
sådana som för närvarande äro rådande.

V idare förefaller icke fullt logiskt att från avkastningsskatt enligt
i övrigt föreslagna bestämmelser undantaga avkastning å skogsavverkning
utöver vad som kan hänföras till husbehovsavverkning och i stället
beskatta denna efter en så stereotyp form som skogsaccisen.

Enligt vad såväl de sakkunniga som Landén framhållit, tillkom
skogsaccisen för att interimistiski avhjälpa den olägenheten, att skogen
visats icke bliva till rätta värden uppskattad. Om man utgår från, att
sådana former kunna givas skogsbeskattningen, att ett enhetligt och på
verklig uppskattning grundat värde framdeles kan åsättas, böra de skäl,
som föranlett skogsaccisens tillkomst, hava förfallit, men även det oaktat
finnes enligt befallningshavandens uppfattning intet bärande skäl att
från den allmänna repartitionen undantaga skogsavkastningen och låta
denna bidraga till täckande av kommunens skattebehov efter vare sig
högre eller lägre grund än annan avkastning. Härtill kommer ur rent
praktisk synpunkt det önskemålet att göra den tekniska utformningen
av beskattningen så enkel som möjligt. Skall särskilt värde åsättas

131

växande skog, vilket må vara påkallat av önskan att erhålla kontroll
å att skogen icke undandrages beskattning eller beskattas för lågt, synes
man under alla förhållanden böra söka undvika, att skog och annan
jordbruksfastighet ingå i repartitionen efter olika debiteringsgrund. Det
må även framhållas, att för närvarande den omständigheten, att skogsaccis
utgår, framhållits som skäl mot att till fullt värde uppskatta den
växande skogen, vilket skäl jämväl vid eventuellt antagande av de sakkunnigas
förslag lärer komma att framföras för att pressa ned taxeringsvärdet
å den växande skogen.

Mot godkännande av de sakkunnigas förslag i denna del talar
slutligen den osäkerhet i tillämpningen, som kan befaras bliva en följd
av att så kallad husbehovsskog skall behandlas annorlunda än övrig skog.

Samtidigt finner sig befallningshavanden böra framhålla, att Landén
väl föreslagit att skogsaccisen skall upphöra, men det oaktat tänkt sig,
att den på skogsaccistaxeringen grundade skogsvårdsavgiften skall fortfarande
utgå. Det lärer dock kunna ifrågasättas, om detta kan låta sig
väl genomföras. Denna taxering verkställes för närvarande av rent
kommunala myndigheter och kräver ett fristående deklarationssystem.
Så länge kommunerna själva få tillgodogöra sig skogsaccissen, blir
taxeringen säkerligen utförd med tillräckligt intresse för att fylla befogade
krav, men skulle skogsaccisen komma att försvinna, lärer kunna
befaras, att annat förhållande inträder, varförutom kan med skäl ifrågasättas,
om det icke i sig självt är oegentligt att pålägga de kommunala
myndigheterna detta arbete, då de säkerligen bättre behöva utnyttjas
för fyllande av sina rent kommunala plikter. Borttages skogsaccisen,
lärer därför böra undersökas, om icke jämväl skogsvårdsavgiften bör
upphöra att utgå samt den inkomst, som därigenom undandrages staten
och skogsvårdsstyrelserna, ersättas på annan väg.

I det föregående har framhållits, att Landén i motsats till de sakkunniga
ansett utdelningar å aktier och banklotter böra undergå kommunal
beskattning. För att mildra den nya skatteplikten för denna
slags avkastning har Landén föreslagit, att vid den kommunala förmögenhetsskatten
värdet av dessa aktier och banklotter icke skall medtagas.
För den skattskyldige ställer sig, som ovan framhållits, förvärvet
av en aktie eller banklott endast som eu kapitalplacering, därvid han
efter förmåga köper de värdehandlingar eller andra värdeföremål, han
anser för sig tryggast eller ägnade att giva den bästa utdelningen.
Därest slutligen skulle befinnas lämpligt att låta dessa utdelningar
drabbas av kommunal skattskyldighet i samma utsträckning som annan

132

inkomst av kapital, synes den omständigheten, att de tidigare varit härifrån
fritagna, knappast utgöra fullgiltig anledning att vid förmögenhetstaxeringen
utesluta värdet av aktier och banklotter. Däremot finnes i
tekniskt hänseende en verklig svårighet, nämligen att exakt angiva,
huru stor del av eventuell skuld, som skall belöpa å aktieinnehavet,
därest samtidigt finnas andra värden, som tillsammans med aktierna
eller banklotterna utgöra sammanlagda förmögenheten. I varje fall torde
vara erforderligt att, i händelse Landéns förslag i denna del skulle
vinna godkännande, bestämmelser om dylik uppdelning inrymmas i författningen
eller de särskilda anvisningarna.

De sakkunniga åter hava från av dem föreslagen kommunal inkom stock
förmögenhetsskatt fritagit juridiska personer, dock att för inkomst,
som åtnjutes av handelsbolag, kommanditbolag, rederi eller enkelt bolag,
delägarna skola taxeras för på dem belöpande andelar. Aktiebolag,
solidariska bankbolag, föreningar med flera bliva således fria från denna
beskattning. Motivet härför angives vara dels att denna skatt skall vara
en supplementskatt, byggd på den personliga skatteförmågan, varför
den ansetts böra träffa endast enskilda personer och oskiftade dödsbon,
och dels svårigheten att bestämma, vilken kommun skatten från aktiebolag
med flera bör tillerkännas. Det förefaller emellertid, som skulle
härigenom till nackdel för de inkomsttagare, vilkas skattebörda förslaget
avser att minska, lämnats eu onödig fördel för de bärkraftigare.
De skäl, som anförts, synas även vara väl teoretiska för att hålla streck
i praktiken, och, vid det förhållande, att här endast är fråga om en
supplerande skatt, torde, särskilt vad aktiebolagen beträffar, större betänkligheter
icke böra finnas mot att låta dessa erlägga denna skatt i
den ort, där styrelsen har sitt säte, än att låta delägaren i ett kommanditbolag
skatta i mantalsskrivningsorten, evad verksamheten bedrives där
eller på annan ort.

De sakkunniga hava till vinnande av önskvärd stabilitet i beskattningen
föreslagit, att för avkastning av dels jordbruksfastighet och dels
rörelse eller yrke skall anordnas viss medeltalsberäkning. Givet är, att
en dylik beräkning ur kommunens och måhända även den skattskyldigas
synpunkt är av stort värde, och, för så vitt icke det tekniska förfarandet
därigenom allt för mycket försvåras, bör ett dylikt förfarande vara värt
plats i det nya skattesystemet.

Staten har enligt båda förslagen ålagts skattskyldighet i viss utsträckning,
enligt de sakkunnigas för viss slags fastighet, enligt Landens
såväl för viss slags egendom som för viss inkomst.

133

Då för staten sålunda föreslagits viss slags skattskyldighet, har
tillmötesgåtts ett från kommunernas sida med styrka framfört krav.
Det lärer böra medgivas, att fog linnes för dylik skattskyldighet, åtminstone
vad beträffar fastigheter, som ju, vai''e sig de tillhöra staten
eller enskilda, hava fortbestående gagn av en del kommunala åtgärder
— i stad eller stadsliknande samhälle anläggningar av gator och ledningar
för vatten, avlopp m. m., å landet deltagande i utgifter för
skapandet av förbättrade kommunikationer m. m. Att därvid, såsom
särskilt de sakkunniga framhållit, sådana anläggningar, som äro till gagn
för ett flertal kommuner eller landet i dess helhet, såsom järnvägsanläggningar
och andra kommunikationsanstalter, böra fritagas, synes
riktigt, men å andra sidan kan tänkas, att till en dylik anläggning hör
till en särskild kommun koncentrerad driftanläggning, som för denna
kommun kan medföra stadsplaneutvidgningar med därtill hörande avsevärda
kostnader för nya gator m. m. eller väsentligare utökning av
sanitets-, skol- och fattigvårdsväsendet, och synes rättvisan fordra, att,
där så är fallet, staten, därest denna eljest kommer att åläggas bidragsplikt
till kommunen, göres skattskyldig även för sådan anläggning.
Detta synes de sakkunniga hava så till vida beaktat, att de föreslå
skattskyldighet för staten tillhörig annan fastighet, så framt den nyttjas
i industriellt eller därmed jämförligt företag, som icke innefattar kommunikationsverksamhet
eller avser försvarsändamål, där staten är företagare,
och hava de ytterligare angivit, att såväl statens järnvägars verkstäder
och hotell- eller restaurangbyggnader med tillhörande mark som
statens telegraf- och telefonverkstäder med tillhörande mark skola anses
skattepliktiga. Däremot hava de ansett, att staten icke i något fall bör
erlägga skatt för avkastning.

Landén åter anser, att förenämnda verkstäder m. fl. anläggningar
böra vara fria, men gör i stället staten skattskyldig för all tomtmark
till annan fastighet, vare sig byggnaderna därå äro skattepliktiga eller
icke. Likaså gör han staten skattskyldig för avkastning i viss omfattning.

I enlighet med vad nyss framhållits, synes konsekvensen fordra,
att den av Landén föreslagna något vidare skatteplikten antages, ytterligare
utvidgad med skatteskyldighet för av Landén undantagna verkstadsanläggningar
m. m.

I fråga om befrielse från eller nedsättning i skattskyldighet hava
båda förslagen utförliga föreskrifter, avseende att borttaga eller förmildra
den ojämnhet, som härutinnan för närvarande råder. Båda förslagen

134

utgöra avsevärd förbättring mot vad nu gäller. Att avgöra vilket förfaringssätt,
som bör lämnas företräde, låter sig svårligen göra utan
grundlig statistisk bearbetning, och synes slutliga bedömandet härav
böra anstå i avvaktan på tillkomsten av sådan.

Det lärer tillkomma befallningsliavanden att yttra sig, huruvida
någotdera förslaget är av beskaffenhet att kunna läggas till grund för
blivande ny kommunal skatteförordning och i så fall vilketdera.

Såsom befallningshavanden redan tidigare framhållit, måste ett
dylikt omdöme i mycket vara beroende av förslagens verkningar. Utredning
härom är av Eders Kungl. Maj:t föreslagen, men icke vare sig
av riksdagen bifallen eller ännu mindre genomförd.

Under sådant förhållande har befallningshavanden icke tilltrott sig
något exakt omdöme om företräde för någotdera förslaget. Befallningshavanden
finner sig emellertid kunna uttala, att båda förslagen innebära
avsevärd förbättring mot det hittillsvarande skattesystemet, som otvivelaktigt
måste medgivas äga så väsentliga brister i olika avseenden, att
en omläggning är ofrånkomlig. Skall emellertid befallningshavanden
yttra sig till förmån för någotdera förslaget, vill befallningshavanden
som sin uppfattning uttala, att Landéns förslag, som mera ansluter sig
till hittills gällande lagstiftning och förefaller att till sina verkningar
bliva fullt så effektivt som de sakkunnigas, dels bättre tillgodoser kravet
på rättvis överflyttning av behörig del av skattetungan från de svagare
till de mera bärkraftiga beskattningsföremålen och dels genom sin enklare
konstruktion bliver avsevärt lättare att tillämpa för såväl de skattskyldiga
som taxeringsorganen och i följd härav till sina verkningar
mera pålitligt.

Stockholm å landskontoret den IT april 1918.

Underdånigst:
MAURITZ SAHLIN.

A. Wijkman.

135

Kungl. Maj:ts befallningsha vande i Uppsala län.

T i 11 Konungen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som genom särskilda
nådiga remisser fått sig anbefallt att före den 1 februari 1918 avgiva
underdåniga utlåtanden över dels särskilt tillkallade sakkunnigas »förslag
till lag angående kommunal taxering och skattsk}ddighet», dels
ett av landskamreraren Landén utarbetat »betänkande om allmänna
grunder för den kommunala skattereformen med utkast till lag om
kommunal beskattning», dels ett av Landén avgivet betänkande rörande
jordräntestegringsskatt, dels ett »utkast till författning angående jordräntestegringsskatt»,
antog, att den med hänsyn till ifrågavarande förslags
omfattning, vikt och invecklade beskaffenhet knappt tillmätta tiden
för granskning bestämts i tanke att möjliggöra eventuella propositioners
framläggande för nu församlade riksmöte. När befallningshavanden
erfor, att sådant framläggande icke var avsett och att ärendena skulle
vidare beredas genom anordnande av så kallad provtaxering, trodde befallningshavanden
sig kunna och böra draga fördel härav för att ägna
frågorna en behandling, som mera än eljest varit möjligt, motsvarade
svårigheterna att rätt pröva desamma. Då emellertid befallningshavanden
den 9 april fått från chefen för finansdepartementet emottaga en
anmodan att »skyndsammast till kammarrätten avgiva berörda utlåtande»,
har befallningshavanden forcerat frågornas handläggning så mycket,
som redan utsatta förrättningar, nödvändiga resor och andra brådskande
göromål det medgivit.

Och får befallningshavanden i underdånighet anföra följande, som
endast kan avse några strödda punkter.

Förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet,
avgivet av Eiserman och v. Wolcker — härnedan betecknat som förslag
A — samt betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen
med utkast till lag om kommunal beskattning, utarbetat av Landén
— härnedan betecknat som förslag B.

Enligt både förslag A och förslag B skall fast egendom i allmänhet
taxeras efter saluvärdet. Befallningshavanden, som ej vill när -

136

mare ingå på frågan, huruvida taxering efter sådan grund må vara i
finansteoretiskt avseende riktigast, finner sig böra kraftigt erinra om de
betänkligheter, som ur andra synpunkter häremot möta och som synas
befallningshavanden avgörande. Erfarenheten, icke minst från den
senaste tiden, ådagalägger till fullo, att saluvärdet icke alls behöver
svara mot den möjliga och påräkneliga avkastningen. I följd av tillfälligt
rådande penninge- och kreditförhållanden kan saluvärdet vara
betydligt lägre än vad man kan kalla bruksvärdet, detta såsom en
naturlig följd av ökat utbud och minskad efterfrågan. Viktigare är
dock det motsatta förhållandet, då fastigheter köpas till fantasipriser,
som köparna betala, emedan de tro sig kunna tack vare spekulationsyra
eller en tillfällig konjunktur realisera det köpta inom kort tid och
till ännu högre pris. Det må lämnas därhän, om ett ensidigt taxerande
efter saluvärde är på sin plats ens med avseende på börsnoterade
papper och andra dylika mera naturliga spekulationsobjekt. Säkert är,
att beträffande fast egendom, särskilt lantbruksfastigheter och i all
synnerhet skog, lagstiftaren gör orätt i att utgå från den förutsättningen,
att sådan egendom realiseras lika fort och lätt, som man växlar
en sedel. Säkert är ävenledes, att en taxering efter ett saluvärde,
som ej kan förräntas genom uthålligt bruk, bidrager till att framkalla
skogsskövling samt i allmänhet en sådan kommersialisering av den
fasta egendomen, att betänkliga följder i socialt och nationalekonomiskt
avseende måste befaras inträda. Befallningshavanden förbiser icke, att
saluvärdet kan vara ett jämförelsevis lätt konstaterat uttryck för en
tillbörlig kapitalisering av den påräkneliga avkastningen och vill naturligtvis
ej yrka, att fastighets taxeringsvärde skall sättas lägre till följd
av ägarens underlåtenhet att på normalt och rimligt sätt skaffa sig avkastning
av densamma; sådan underlåtenhet skulle det ur nationalekonomisk
synpunkt vara olämpligt att genom skattelagstiftningen
premiera. Men saluvärdet bör enligt befallningshavandens mening
lämnas ur räkningen, i den mån det icke kan anses bero av en förväntad
avkastning. Måhända skulle man uppnå den riktigaste fastighetstaxeringen
genom att utgå från högsta kända avkastning för motsvarande
fastighet och, efter nödiga korrektioner för befintliga olikheter,
kapitalisera den funna avkastningen efter viss i beskattningslagen
fastslagen räntefot.

Bestämmelserna i förslag A § 6 om taxeringsenhet synas oklara,
särskilt i vad angår förutsättningen om tillhörighet till »samma egendom»,
och föranledande stora praktiska svårigheter och vidlyftigheter;
de omständigheter, som konstituera respektive en brukningsenhet eller

137

ett särskilt för sig nyttjat område, äro för övrigt i hög grad underkastade
godtyckliga och tillfälliga förändringar. Även stadgandena i
8 § om särskild taxering av skogsvärde, varmed förstås värdet av skog
över husbehovet, och av tomt eller industrivärde, måste åtminstone av
praktiska skäl väcka betänkligheter. Dessa anmärkningar torde allenast
delvis drabba förslaget B.

I båda förslagen torde man genom införande av eu mångfald
skatter hava åsyftat dels att tillgodose den så kallade intresseprincipen
dels att imdvika konkurrens med statsbeskattningen. Sistnämnda konkurrens
kan emellertid icke anses förebyggd utan allenast maskerad.
Man kan till och med säga, att ju större mångfalden av kommunala
skatter är, på desto flera punkter måste man befara konkurrens med
statsbeskattningen, om man med sådan konkurrens åsyftar, att belastningen
av vissa skatteobjekter skulle bliva alltför tung. Vad angår
intresseprincipen är först och främst att märka, att gränsen mellan
kommunala och statsliga uppgifter är och måste vara svävande samt i
viss mån godtycklig. Vidare kan det på grund av de växlande förhållandena
icke ens närmelsevis genomföras att avpassa skattetrycket
på särskilda kategorier av skattskyldiga efter deras intresse i särskilda
slag av kommunala utgifter, såframt man ej vill inlåta sig på särskild
uttaxering för täckande av olika slags kostnader. Ej heller satsen, att
vissa skattskyldiga såsom mera varaktigt intresserade av kommunens
angelägenheter böra och kunna hårdare beskattas, kan i allmänhet
upprätthållas. En fastighetsägares kommunala intresse är till följd av
försäljningsmöjligheten icke permanent. Å andra sidan får man ej förbise
det gemensamma kommunala intresse, som, i avseende å särskilt
skolväsen, sjukvård och fattigvård, sammanbinder en arbetarbefolkning,
även om individerna växla. Befallningshavanden tror alltså, att i den
mån man ej kan och vill åstadkomma en verklig och direkt intressebeskattning
genom särskilda avgifter för vissa ändamål, bör även för
kommunalskatten skatteförmågan vara den huvudsakliga normen. Det kan
för övrigt icke lämnas oanmärkt, att den åsyftade skatteutjämningen
inom kommunen hänger väsentligen i luften, så länge icke några bestämmelser
givits om repartitionen mellan olika skattetitlar.

Landéns betänkande rörande jordräntestegringsskatt — här nedan
betecknat som förslag G—och »utkast till författning angående jordräntestegringsskatt'')'')
— här nedan betecknat som förslag D.

Varken i förslaget C eller förslaget D har tillräcklig hänsyn tagits
till den skenbara värdestegring, som inträder i följd av penningvärdets
fallande, och givetvis ännu mindre till den eventualiteten, att en verklig
Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag. 18

138

värdestegring maskeras genom stigande penningvärde. Den senare
tidens erfarenheter i förstnämnda hänseende torde göra det ännu mera
än eljest påkallat, att ur denna synpunkt grundligt utreda frågan om
värdestegringsskatt. Hänsyn måste även tagas till de värdeförskjutningar,
som kunna bliva en följd av förändringar i skattelagstiftningen
och dennas tillämpning. Över huvud synes det vanskligt att åstadkomma
en uppskattning, som är tillräckligt noggrann och betryggande,
för att därpå skulle kunna grundas åtminstone en i själva verket så
hög värdestegringsskatt, som den föreslagna komme att utgöra, särskilt
till följd av den antagna kapitaliseringsprocenten. Dessutom bör utredas
förhållandet till beskattning av realisationsvinst.

Med hänsyn till deu ojämnhet, varmed under olika tidsperioder
jordräntestegringsskatten kan väntas inflyta, synes det vara synnerligen
lämpligt, att densamma fonderas eller eljest undandrages användande
för löpande utgifter.

En värdestegringsskatt kan utan tvivel anordnas så, att därigenom
i viss mån motverkas den ur nationalekonomisk och social synpunkt
högst beklagliga överdrivna kommersialiseringen av fast egendom. Men
den föreslagna jordräntestegringsskatten måste befaras få ett ogynnsamt
inflytande i detta hänseende. Åven bortsett från avtal, vartill i förslagen
tages hänsyn, kan nämligen en innehavare vara av olika grunder
förhindrad att tillgodogöra sig den ökade avkastningsmöjligheten.
Frestelsen att genom försäljning omsätta denna i penningar kan då
lätteligen bliva alltför stor.

Å andra sidan måste svårigheten att med säkerhet avgöra, huruvida
en inträdd värdestegring komme att anses »oförtjänt» eller icke,
att trycka egendoms saluvärde.

Till åtlydnad av föreskrift i den nådiga remissen har befallningshavanden
anmodat Uppsala läns landsting att över förslagen A och B
före den 1 december 1917 avgiva utlåtande, varefter från landstinget
inkommit skrivelse, som i underdånighet bifogas.

Uppsala slott i landskontoret den 19 april 1918.

Underdånigst:

HJ. L. HAMMARSKJÖLD.

Jacob Ekelund.

139

Kung!. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 liar Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande fått sig ålagt att, efter landstingets hörande och sedan
vederbörande kommunala myndigheter i övrigt lämnats tillfälle att yttra
sig, avgiva underdånigt utlåtande över ett av landskamreraren G. V.
Eiserman och f. d. kammarrättsrådet E. von Wolcker avgivet forslag
till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet, samt att därvid
taga i övervägande jämväl ett av landskamreraren Otto V. Landén
avgivet betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen.

Södermanlands läns landsting, som med anledning härav anmodats
hit inkomma med yttrande, har, på sätt bilagda skrivelse med tillhörande
protokollsutdrag utvisar, på anfört skäl förklarat sig icke kunna vid
1917 års sammanträde avgiva något utlåtande i ärendet.

De kommunala myndigheterna inom länet hava genom tillkännagivande
i länskungörelserna underrättats om det dem lämnade tillfället
att yttra sig i ärendet, och hava för sådant ändamål ifrågavarande förslag
och betänkande hållits tillgängliga så väl här å landskontoret som
å länets samtliga kronofogdekontor. Det sålunda lämnade tillfället har
dock begagnats allenast av ordföranden i Gnesta municipalstämma,
vilkens i ärendet ingivna skrift här bifogas.

För egen del har Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande efter
att hava tagit del av så väl förslaget som betänkandet funnit det förstnämnda
med sin grundliga motivering bäst ägnat att läggas till grund
för blivande lagstiftning i ämnet. Härmed vill Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande dock icke hava sagt, att det lyckats förslaget att
fullt följdriktigt på alla punkter vidhålla den efter Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavandes mening riktiga grundsats, från vilken detsamma i
huvudsak synes utgå, nämligen skattskyldighetens grundande på intresse.

Vad som emellertid genast faller i ögonen vid studiet av detta
förslag är, att dess förverkligande måste medföra avsevärda ändringar
även i reglerna för statsbeskattningen, under det att betänkandet lämnar
denna sistnämnda orubbad.

Åven är det klart, att taxeringsarbetet, vare sig det skall ske

140

enligt förslagets eller betänkandets bestämmelser, kommer att ställa
väsentligt högre krav på taxeringsmyndigheterna än vad hittills varit
fallet, så väl i fråga om skicklighet som tid för arbetets utförande, och
detta i så hög grad, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande för sin
del anser nödvändigt, att innan en reform efter någotdera av dessa
program föreslås, även förslag till grundlig omgestaltning av taxeringsmyndigheterna
bliver utarbetat, huvudsakligen i syfte, att lägga ledningen
av taxeringsarbetet i händerna på för detta ändamål skolade krafter,
som hava detta arbete till sin huvudsakliga uppgift. Härvid borde också
den redan då och då framkomna frågan om en central myndighet för
taxeringsverket komma under behandling.

Men icke blott på taxeringsmyndigheterna ställas ökade krav;
även för de skattskyldiga måste särskilt förslagets mångahanda bestämmelser
bliva svåra att tillämpa vid fullgörande av stadgad deklarationsplikt,
vadan dennas fullgörande måste underlättas genom i möjligaste
mån fullständiga men dock lättfattliga formulär.

Av stor vikt för ett pålitligt omdöme i detta ämne är också frågan
om repartitionen och på vad sätt olika bestämmelser därutinnan
komma att verka. Det vore därför i hög grad önskligt, om en provtaxering
kunde äga rum för någon avsevärd del av riket, innan så
genomgripande ändringar vidtagas, som nu ifrågasatts. En sådan provtaxering
torde dock knappast kunna företagas under nuvarande tidsförhållanden,
med den överbelastning, som nu äger rum för myndigheterna
med arbeten och för enskilda med uppgiftsplikt av olika slag.

Med den allmänna uppfattning Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
ovan uttalat, torde vara klart, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
saknar anledning ingå i något bedömande av detaljfrågor i
annan mån än sådant kan föranledas av förslagets bestämmelser. Men
icke heller dessa kunna göras till föremål för någon mera ingående
granskning, så vidlyftigt som förslaget är och så mångskiftande och
tidskrävande som Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes övriga ämbetsåligganden
äro. Som helhetsomdöme torde dock böra uttalas, att
förslagets styrka till stor del torde ligga just i förtjänstfulla utredningar
i specialfrågor. Vad Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i förslaget
ansett sig höra särskilt beröra har varit följande:

Beträffande taxeringen av fäst egendom stadgar förslaget, att denna
skall ske till belopp, som motsvarar värdet efter ortens pris, och med ledning
av köpeavhandlingar med mera. Om härmed avses, att verkligen betald
köpeskilling vid taxeringsvärdets åsättande alltid skall vara avgörande,
måste stadgandet möta starka betänkligheter, helst efter de sista årens

141

i många fall orimliga köpeskillingar. Eu sådan orimlig köpeskilling
skulle givetvis vara så mycket mindre lämpad till avgörande för taxeringen,
som stora vådor för fastighetskrediten härav skulle kunna bliva
följden. Å andra sidan måste ju dock medgivas, att eu objektsskatt,
sådan som förslaget avser, måste åläggas med hänsyn till beskattningsföremålets
verkliga handelsvärde, varför avkastning och andra sådana
omständigheter vid taxeringen enligt förslaget icke kunna äga den betydelse,
de hittills ägt.

I samma paragraf stadgar förslaget, att i fråga om taxering byggnad
å annan mark skall komma i betraktande med det värde, som byggnaden
skulle äga, därest den mark, varå byggnaden är belägen eller som
eljest till denna nyttjas, tillhörde byggnadens ägare. Detta stadgande
synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke vara lämpligt.
Byggnaden bör väl icke taxeras högre än till sitt verkliga värde, och
att detta är lägre vid belägenhet på annans mark än på egen grund
torde vara obestridligt.

Värde av skog utöver husbehovet skall enligt förslaget särskilt
för sig upptagas såsom skogsvärde. Detta stadgande torde i och för
sig vara överensstämmande med grunderna för förslaget i övrigt, men
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande måste dock ställa sig mycket
betänksam med anledning av detsamma. Enligt gällande bevillningsförordning
skall taxeringsvärde åsättas jämväl med behörig hänsyn till befintlig
skog. Hur svårtillämplig och därför också på olika sätt tillämpad denna
föreskrift är, framgår av en bland förslagets bilagor, och att de nya bestämmelserna
skulle medföra ett jämnare och bättre resultat, anser Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande högst tvivelaktigt. Att den växande skogen
över husbehov skulle vid fastighetstaxering helt och hållet lämnas ur
räkningen synes dock vara ett allt för stort avsteg från principen om
fastighetsskatten som objektsskatt, på samma gång som en sådan åtgärd
skulle medföra frihet från förmögenhetsskatt till staten för betydande
värden. Enda utvägen torde väl därför vara att till fastighetsskatt
taxera ej blott skogsmarken utan även den växande skogen men
att, till förekommande av dennas överbeskattning med hänsyn till skogsaccis
och inkomstskatt, låta densamma deltaga i fastighetsskatten efter
en väsentligen reducerad skattefot.

I fråga om avkastningsskatten har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
funnit mest anmärkningsvärt, vad förslaget innehåller angående
medeltalsberäkning i vissa fall. Syftet med detta stadgande är att bereda
större fasthet i den kommunala beskattningen, men det förefaller
ovisst, huruvida icke med sådan medeltalsberäkning någon del av av -

142

kastningen kommer att undgå beskattning, varjämte förutsättningen för
medeltalsberäkningen i fråga om avkastning av jordbruksfastighet, eller
att förvärvskällan varit väsentligen oförändrad, i många fall torde bliva
svår att konstatera. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande behjärtar
visserligen önskvärdheten för kommunerna att undgå allt för stora växlingar
i myckenheten av tillgängliga skatteenheter men håller före, att
nackdelarna av sådan växling skulle kunna lämpligare undvikas genom
avsättning till fonder under mer än vanligt givande år.

Vad slutligen angår den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten,
anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande böra ifrågasätta
befogenheten av den jämförelsevis starka progression, som för
denna blivit föreslagen. Man måste ihågkomma, att denna skatteform
tagits i bruk för statsbeskattningen och där med rätta gjorts progressiv,
då ju statsskatten torde böra läggas huvudsakligen såsom en skatt efter
förmåga. Tages denna förmåga tillbörligen i bruk för statsändamål,
— och att så alltmer kommer att ske, synes ej vara tvivelaktigt —
torde densamma ej böra annat än i nödfall ansträngas jämväl för kommunalskatten.
Denna sistnämnda bör, som redan framhållits, åtminstone
i huvudsak vara en skatt efter intresse, och denna grundsats torde icke
motivera någon progression.

Nyköping i landskontoret den 30 januari 1918.

Underdånigst:

L. REUTERSKIÖLD.

Edward Ahlner.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län.

Till Konungen.

Uti nådiga remisser den 25 maj 1917 samt den 8 och 15 december
samma år har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anmodats avgiva
underdånigt utlåtande över dels kommunalskattesakkunnigas utredningar
och förslag i kommunalskattefrågan rörande förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet samt angående betänkande om

allmänna grunder för deri kommunala skattereformen ined utkast till
lag om kommunal beskattning och dels över förslag till författning
angående jordräntestegringsskatt; och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i anledning härav avgiva utlåtande och i sådant avseende i
underdånighet anföra följande:

Nu gällande bestämmelser angående taxering till kommunal skattskyldighet
äro behäftade med sådana brister, att en närmare motivering
för ändring härutinnan icke torde erfordras. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
tillåter sig i sådant avseende endast erinra om en av
dessa, nämligen svårigheten att icke säga omöjligheten att uppdela avkastningen
av en rörelse, som drives i olika kommuner, emellan dessa.
Endast i de fall, då rörelsen kan anses på något ställe drivas i större
omfattning eller på självständigt sätt, är taxering utom huvudorten medgiven,
och praxis synes hava gått i den riktningen att ställa stora fordringar
på »denna större omfattning» och »detta självständiga sätt» för
att medgiva taxering utom huvudkommunen. Exempel kunna framdragas,
då taxeringen med nu gällande bestämmelser leder till för vederbörande
kommuner, där taxering icke kan ske, rätt så obehagliga konsekvenser.

Tvekan torde sålunda icke råda därom, att nu gällande bestämmelser
i frågan erfordra en fullständig omarbetning. Flera olika förslag
till frågans lösning hava också under årens lopp framkommit, men har
någon antaglig sådan icke kunnat erhållas.

De båda nu framlagda förslagen i ämnet synas båda innefatta goda
uppslag till en lycklig lösning av frågan. Det ena förslaget söker anpassa
kommunalskatten i nära anslutning till de bestämmelser, som gälla
för statsskatten, det andra åter söker att på den nuvarande bevillningsförordningens
grund uppbygga ett nytt, förbättrat kommunalskattesystem.
Det är synnerligen vanskligt att säga, vilketdera förslaget bäst lämpar
sig för det praktiska livet, och det spörsmålet lärer icke definitivt kunna
besvaras utan att låta de båda förslagen undergå en praktisk prövning,
d. v. s. genom att anställa en provtaxering enligt förslagen uti ett antal
kommuner, därvid böra väljas sådana, som hava att uppvisa skilda slag
av inkomster. En sådan provtaxering synes böra uppdragas åt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande att låta genom vederbörande taxeringsnämndsordförande
verkställa till den utsträckning, som kan befinnas
lämplig med hänsyn till kostnaden därför.

Det kan synas, som om det förslag, som söker bygga vidare på
nu gällande bestämmelsers grund, skulle med hänsyn till den följdriktiga
utvecklingen vara att föredraga, men det måste å andra sidan

144

med styrka framhållas, att mycket talar för att hava likartade bestämmelser
gällande för stats- och kommunalskatten. Man måste nämligen
fasthålla vid, att våra taxeringsordförande i stor utsträckning äro lekmän,
som hava svårt att i praktiken omsätta de olika bestämmelser, som enligt
detta ena förslag avses att tillämpas på de olika slagen av skatter.
Med hänsyn därtill synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som om man, innan en ingående praktisk prövning av förslagen ägt
rum, måste giva företräde åt det av herrar Eiserman och von Wolcker
utarbetade förslaget. I den del dessa båda kommitterade emellertid icke
haft samma uppfattning, anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
böra uttala, att, ehuru det kunnat synas önskvärt, att bestämmelserna
rörande skogsaccisen blivit inarbetade uti författningsförslaget,
de skäl, som anförts för skogsaccisens bibehållande såsom särskild skatt,
synas övertygande. Vad reservanten i övrigt anfört saknar enligt reservantens
eget påstående praktisk betydelse, vadan Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande saknar anledning ingå därpå.

Uti förslagen saknas bestämmelser om, huru fast egendoms taxeringsvärde
skall fastställas med hänsyn till därå växande skog. I ena
förslaget, som anger fastighetens saluvärde såsom det avgörande, lärer
förutsättas, att hela verkliga skogsvärdet intages i taxeringsvärdet, men
då synes ock — liksom ock i det fall, att taxeringen av skogen verkställes
med hänsyn tagen till uthålligt skogsbruk — föreskrift böra
meddelas därom, att i taxeringslängdens anmärkningskolumn eller på
annat lämpligt sätt uttryckligen angives det belopp, varmed skogsvärdet
ingår i taxeringsvärdet.

T fråga om taxeringsförfarandet lärer efter införande av de nya
bestämmelserna om kommunal skattskyldighet — och detta gäller vilketdera
av förslagen, som blir slutligen antaget — ett ganska drygt arbete
komma att vila på taxeringsnämnderna och särskilt dessas ordförande.
Då redan nu på en del håll svårighet förspörjes att erhålla för uppdraget
lämpat folk, åtminstone med den ersättning, som nu kan beredas
vederbörande, torde tagas under övervägande, att staten högst väsentligt
höjer arvodena eller ock, att skyldighet stadgas för kommunerna att med
visst belopp per taxeringsenhet bidraga till arvode åt nämndernas ordförande
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes ledamöter.

Den granskning, Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande underkastat
förslagen, har endast givit anledning till obetydliga anmärkningar;
och lärer Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, därest provtaxering
kommer att ske, framdeles få inkomma med yttrande över därvid vunnen
erfarenhet, varvid även eventuella brister i förslagen lättare framträda.

145

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande får alltså i underdånighet
hemställa, att en provtaxering måtte verkställas i sådan omfattning, att
båda förslagen bliva allsidigt prövade.

Linköpings slott i landskontoret den IG februari 1918.

Underdånigst:

Landshövdingämbetet.

ERNST THORIN. CA KL ER. JOHANSON.

Kungl. Majrts befallningshavande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Anbefalld att, efter landstingets hörande och sedan vederbörande
kommunala myndigheter i övrigt lämnats tillfälle att yttra sig, avgiva
underdånigt utlåtande över kommunalskattesakkunnigas förslag till lag
angående kommunal taxering och skattskyldighet och att därvid taga i
övervägande ett av landskamreraren Otto V. Landén avgivet betänkande
om allmänna grunder för den kommunala skattereformen, får Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande — med överlämnande av yttranden i
ärendet från länets landsting och stadsfullmäktige i Jönköping samt
under tillkännagivande, att ingen annan kommunal myndighet i länet
än den sistnämnda begagnat sig av lämnat tillfälle att inkomma med
yttrande — i underdånighet anföra följande.

Till en början tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
förutskicka den upplysningen, att, då ordinarie landskamreraren i länet
under hela förra året varit tjänstledig för offentligt uppdrags fullgörande,
utan att arbetskrafterna å landskontoret i anledning härav ökats, tjänstförrättande
landskamrerarens tid varit så strängt upptagen med de löpande
göromålen, att för honom ej funnits tillfälle till ett närmare inträngande
i de föreliggande omfattande förslagen och däri behandlade invecklade
frågor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kan därför icke nu ingå
i någon grundligare behandling av ämnet utan nödgas inskränka sig
till ett par mindre erinringar.

Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag.

146

I de delar de sakkunniga varit av olika meningar finner länsstyrelsen
majoritetens förslag i allmänhet vara att föredraga, särskilt
synes landskamreraren Landéns förslag om skatt å lös egendom icke
kunna tillstyrkas.

Vad angår kommunens skatteplikt till sig själv, torde få framhållas,
att, om landstingsskatten fortfarande skall stå i samband med
den för kommunalskatt grundläggande taxeringen, taxering av kommunens
fastighet och rörelse blir nödvändig. Vidare erinras, att genom
skattefrihet för kommunen den kommunala affärsverksamheten skulle
ställas gynnsammare än enskild och fara uppstå att vid jämförelse mellan
dess vinstresultat med resultatet av enskilda företag falska slutledningar
på grund härav kunde dragas, exempelvis beträffande dess förmåga att
bära högre löner. Aven med hänsyn till att allmänheten ofta har gagn
av konkurrensen mellan kommunal och enskild affärsverksamhet synes
ej den förra böra ensidigt gynnas.

Det vill ytterligare synas, som om taxeringsförfarandet skulle bliva
så invecklat och tidsödande, att särskilda tjänstemän måste anställas för
ledningen av taxeringsarbetet. Detta må väl i och för sig vara den
bästa anordningen, men å andra sidan kommer det att bliva mycket
kostsamt, då ett betydande antal tjänstemän bleve erforderligt.

Då förslagens beskaffenhet att böra läggas till grund för en blivande
kommunal beskattning bäst skulle utrönas genom en tillräckligt omfattande
försökstaxering enligt desamma, tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande slutligen hemställa, att en sådan måtte anordnas.

Jönköping i landskontoret den 31 januari 1918.

Underdånigst:

På landshövdingämbetets vägnar:

KNUT GISLEN.

UNO STERNER.

147

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län.

Till Konungen.

1 nådig remiss den 25 maj 1917 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anbefallts att, efter landstingets hörande och sedan vederbörande
kommunala myndigheter i övrigt liimnats tillfälle att yttra sig,
före den 1 februari 1918 avgiva underdånigt utlåtande över ett den 16
april 1917 av kommunalskattesakkunniga avlämnat förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet, därvid skulle tagas i
övervägande jämväl bilagt betänkande av landskamreraren Otto V. Landén
om allmänna grunder för den kommunala skattereformen.

Till åtlydnad härav hava genom allmänna, länskungörelserna i juni
1917 vederbörande kommunala myndigheter underrättats om sättet för
delfående av ifrågavarande förslag och betänkande samt om tid, inom
vilken de ägde att till länsstyrelsen inkomma med yttranden över desamma,
varförutom länets landsting och hushållningssällskap genom särskilda
skrivelser beretts tillfälle att uttala sig i ärendet. Av nämnda
myndigheter hava endast de två sistberörda inkommit med underdåniga
yttranden, vilka, var för sig avgivna, härmed i underdånighet överlämnas.

För egen del får landshövdingämbetet, under åberopande av meddelande
i skrivelse den 26 nästlidne januari från finansdepartementet
att med avgivande för länsstyrelsens vidkommande av anbefallda underdåniga
utlåtandet kunde få anstå till den 1 nästinstundande mars, i förevarande
avseende härigenom underdånigst anföra följande.

Att en reform av gällande beskattningslagstiftning på det kommunala
området är synnerligen av behovet påkallad och detta ur ett
flertal synpunkter, torde få anses allmänneligen både känt och erkänt
samt framgår därjämte till överflöd av de utredningar, som i sådant avseende
på sakkunnigaste sätt åstadkommits i såväl betänkandet som förslaget.
Huruvida en sådan reform emellertid kan böra helt uppbyggas
utefter de linjer, som i de däruti innefattade författningsförslagen angivas,
synes landshövdingämbetet utgöra en fråga av så genomgripande
beskaffenhet och betydelse, både allmänt och enskilt betraktat, att densammas
tillfredsställande besvarande näppeligen lärer kunna vinnas med
mindre någon i lämplig omfattning företagen provtaxering i huvudsaklig
överensstämmelse med samma förslag bliver organiserad och utförd.

148

Något slutgiltigt omdöme beträffande dessa förslags användning till
grundval för den behövliga nya kommunallagstiftningen är landshövdingämbetet
alltså icke i stånd att redan nu avgiva.

Vad sålunda anförts får ju likvisst icke anses innebära hinder för
länsstyrelsen att taga ställning till de allmänna synpunkter, som av respektive
förslagsställare anlagts vid utförandet av deras anförtrodda uppdrag.
Bland annat ansluter sig landshövdingämbetet i sådant avseende
gärna till den i bägge förslagen uttalade uppfattningen, att reformeringen
bör byggas i främsta rummet på principen »skatt efter intresse», men
att densamma även i viss mån bör anlita principen »skatt efter förmåga».
Härvid torde måhända mera än som skett böra beaktas den
senare beskattningsprincipens större lämplighet att tjäna direkta skattebehov
för statliga ändamål, så att ofördelaktig konkurrens mellan stat
och kommun i fråga om upptagande av skattebidrag efter denna princip
måtte i minsta möjliga mån föranledas. Med förslagsställarna är
landshövdingämbetet emellertid därutinnan ense, att till förekommande
av olämplig hårdhet i beskattningen visst utrymme bör i den nya lagstiftningen
beredas för en supplerande skatt efter personlig förmåga.
Av särskild vikt synes under alla förhållanden vara att, i den män beskattningen
anordnas på sådan grund, rätten att sålunda förfara gives
en fast begränsning genom intagande i själva skattelagen av bestämmelserna
därom, detta icke blott på grund av statens lämpligare företrädesrätt
till sådan skatt utan även till förekommande av en socialt betänklig
förskjutning i beskattningen inom kommunerna mellan dessas
olika inkomsttagare till men för intresseprincipens vederbörliga tilllämpning.

Från dylik tillämpning undantager betänkandet vidare ränta å gäld
vid beskattning av, bland annat, skattskyldigs inkomst av fastighet, under
det att de sakkunnigas förslag i motsats härtill icke medgiver avdragför
dylik ränta utom i visst undantagsfall. De skäl, som för förslagets
ståndpunkt i denna del anföras, synas landshövdingämbetet böra givas
avgörande företräde.

En nyhet på det kommunala beskattningsområdet erbjuder betänkandet
med sitt förslag om sådan lös egendoms taxering till egendomsskatt,
som utgör beståndsdel av en anläggning för näringsdrift. Angående
en dylik skattereforms införande tilltror sig landshövdingämbetet
icke göra annat uttalande, än att därmed torde skattesystemet visserligen
kunna tillföras avsevärda fördelar, men sannolikt även olägenheter
av beskaffenhet att eventuellt kompensera de förra.

En annan med avseende å fastighetsbeskattningen beaktansvärd

149

nyhet framträder i de föreliggande förslagen om åsättande av särskilda
skogsvärden, därvid sakkunnigas förslag för taxering av sådant värde
förutsätter undantag av skog till husbehov och bibehållande av lagstiftningen
om skogsaccis, under det att betänkandet under begreppet skogsvärde
sammanför både skogsmarken och all därå växande skog samt
utesluter skogsaccisen såsom vid sådant förhållande icke vidare behövlig.
Landshövdingämbetet anser sig böra i denna del giva företräde åt de
grunder och det förslag, som innefattas i betänkandet.

1 fråga om skatt å aktieutdelning uttalas i bägge författningsförslagen
den uppfattningen, att sådan skatt bör åsättas. Ett dylikt betraktelsesätt
överensstämmer väl också med den så att säga populära meningen
hos det stora flertalet av de respektive kommunernas icke aktieägande
medlemmar, för vilka givetvis måste framträda såsom en egendomlighet,
att de ofta betydliga inkomster, som genom sådan utdelning
tillföras vissa i kommunen bosatta personer, undantagas från den kommunala
bidragsskyldigheten. A andra sidan torde nog så vägande skäl
tala för att anse en sådan bidragsskyldighet innebära beskattning tvenne
gånger av samma inkomst, liksom beskattningen i viss mån innebär
en avvikelse från intresseprincipen. De grunder, som emellertid i författningsförslagen
åberopas till stöd för att göra aktieutdelning till föremål
för kommunal skatteplikt, synas landshövdingämbetet det oaktat
böra givas företräde vid denna skattefrågas bedömande. En annan sida
av saken blir att överväga och avgöra den frågan, vilkendera kommunen,
bolagets driftskommun eller aktieägarnas bostadskommun, kan böra företrädesvis
ifrågakomma för skattebidragets åtnjutande. Av skattetekniska
orsaker vill det framgå, som borde eller kunde detta bidrag näppeligen
tilldelas vare sig den ena eller andra av dessa kommuner. Vissa därav
föranlåtna komplikationer skulle nämligen mycket försvåra en anordning
i syfte att i alla de fall, då aktieägarens mantalsskrivningsort vore
en annan än driftskommunen, låta bidraget komma denna till godo; och
att utan vidare låta utdelningen beskattas i aktieägarens mantalsskriv-.
ningsort synes mindre riktigt eller lämpligt, då därigenom skulle gynnas
i oskälig grad landets största stadssamhällen, inom vilka de största och
flesta aktieägarna ju företrädesvis hava eller taga sin bostad. Saken
torde emellertid tilläventyrs kunna ordnas förmedels de uppsamlade
skattebeloppens fördelning i skatteutjämningssyfte på synnerligen skattetyngda
kommuner.

Olika förslag föreligga av de sakkunniga och i betänkandet i fråga
om skatteplikt eller skattefrihet beträffande statens försvarsindustriella
fastigheter liksom om dess järnvägars verkstäder. Länsstyrelsen finner

150

sig böra i avseende härå ansluta sig till innehållet i betänkandet och
det därpå grundade förslaget.

På samma sätt råder olikhet i fråga om kommuns skatteplikt för
egna fastigheter, och vill på denna punkt länsstyrelsen uttala den mening,
att gällande bevillningsförordnings i detta avseende avfattade bestämmelser
synas väl ägnade att även i en reformerad kommunallagstiftning
tills vidare bibehållas.

Vad angår grunderna för åsättande av taxeringsvärde å jordbruksfastighet
får landshövdingämbetet i underdånighet framhålla, hurusom
det torde få anses i regeln möta större vansklighet att såsom mått på
sådan fastighets verkliga värde — och det är väl detta, som även med
den nya lagstiftningen bör avses — lägga senast erlagd köpeskilling,
än att grunda detta värde på fastighetens avkastningsförmåga vid normal
(medelgod) skötsel. Våra dagars jordbrukare gör sig allt mer och
mer reda för sin ägda eller brukade fastighets tillgångar i olika ägoslag,
både kvanti- och kvalitativt, liksom han förstår på helt annat sätt än
förut att såväl mäta sin skogsareal som räkna och kubera eller eljest
värdesätta sin ståndskog, och det lärer därför också kunna med största
sannolikhet påräknas, att taxeringsmyndigheterna från jordbrukarna själva
kunna erhålla, om ej exakta, så dock ingalunda föraktliga uppgifter i
berörda avseenden till ledning vid fastighetstaxeringarna, såsom ock redan
börjat inom landet å dera håll praktiseras.

I detta sammanhang tillåter sig landshövdingämbetet i underdånighet
giva intryck för den meningen, att redan för handen varande
krav på taxeringsnämnderna och kronans ombud hos prövningsnämnderna
göra deras arbetsbörda så tyngande, att det icke bleve samma
personal möjligt att utan vidare på tillfredsställande sätt utföra de högst
betydande ytterligare göromål, som de förevarande förslagen eventuellt
avse att få av denna personal fullgjorda. Det synes därför böra i samband
redan med prövningen av berörda författningsförslag undersökas i
vad män det ifrågasatta taxeringsarbetet kan böra uppdragas åt nuvarande
taxeringsmyndigheter, förstärkta med erforderliga kvalificerade
arbetskrafter, eller huruvida icke en väsentlig omgestaltning av taxeringsförfarandet
i stället kan böra vidtagas. Redan nu har på grund
av taxeringsgöromålens omfattning och ofta mycket invecklade beskaffenhet
fråga på sina håll varit uppe, om icke tiden vore mogen för inrättande
av en central myndighet uteslutande för taxeringsverket. Aven
denna fråga synes alltså böra vinna beaktande samtidigt med planläggningen
för den nya kommunala lagstiftningen.

Utgående från den här ovan underdånigst ifrågasatta förutsätt -

ningen, att en eller flera försökstaxeringar kunna komma att anställas
i syfte att utröna värdet av de med förevarande författningsförslag uppdragna
riktlinjerna, liar landshövdingämbetet trott sig icke böra nu
inlåta sig på någon mera omfattande redogörelse för sin uppfattning
om dessa förslag, än vad bär ovan redan lämnats. Allenast i ännu ett
hänseende, som emellertid lärer redan från annat håll i detta ämne berörts,
nämligen i fråga om viss lindring i äkta makars skattskyldighet,
må det tillåtas landshövdingämbetet att i underdånighet uttala sin livliga
anslutning till vad i sådan riktning må hava blivit inför Eders
Kung], Maj:t framfört.

Slutligen får landshövdingämbetet överlämna och åberopa innehållet
i avskrift av sitt den 29 november 1917 till kammarkollegium
avlåtna yttrande över förevarande författningsförslag.

Växjö i landskontoret den 25 februari 1918.

Underdånigst:

På landshövdingämbetets vägnar:

ERNST AHL. S. A. LILJA.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kalmar län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande anbefallts att, efter landstingens hörande och sedan
vederbörande kommunala myndigheter i övrigt lämnats tillfälle att yttra
sig, avgiva underdånigt utlåtande över det av kommunalskattekommitterade
uppgjorda förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet
samt att därvid jämväl taga i övervägande ett av landskamreraren
Otto V. Landén avgivet betänkande om allmänna grunder för
den kommunala skattereformen.

Med anledning härav hava lanstingen och övriga vederbörande
kommunala myndigheter inom länet beretts tillfälle att yttra sig i ärendet;
och har sådant yttrande avgivits allenast av Kalmar läns södra landsting,
vilket härhos bifogas, varemot länets norra landsting, på sätt när -

152

slutna skrivelse utvisar, på anfört skäl icke ansett sig kunna avgiva
något yttrande över ifrågavarande lagförslag.

För egen del får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande underdånigst
anföra, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke finner
något av ifrågavarande två förslag vara av beskaffenhet att böra utan
vidare antagas i föreliggande skick, ehuru vid jämförelse mellan berörda
förslag Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande håller före, att kommunalskattekommitterades
förslag hellre än det Landénska bör läggas till
grund för en blivande lagstiftning i ämnet. Kommunalskattekommitterades
förslag utmärker sig för en grundlig och förtjänstfull motivering och
synes även i andra avseenden vara det Landénska förslaget överlägset.

Beträffande den föreslagna nya avkastningsskatten, vilken är avsedd
att träffa nettoavkastningen ur varje särskild förvärvskälla med bortseende
från förhållanden till den skattskyldiges person, synas bestämmelserna
rörande avkastningens uppskattning alltför invecklade och svårtillämpliga,
vartill kommer, att denna skatteform säkerligen skulle bidraga
till att mera än skäligt öka bördorna för den jordbrukande klassen.

Mot den ifrågasatta kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten
möta en del betänkligheter; denna skatt kan ej anses såsom en fristående
kommunalskatt, då den begagnar sig av en skattekälla, som
hittills uteslutande reserverats för statens behov.

Däremot har Eders Kungl. Maj:ts befallninghavande inga principiella
anmärkningar att framställa mot fastighetsskatten, vilken synes väl avvägd
och anordnad. Särskilt är att förorda förslaget om skatteplikt för
statsfastigheter, varigenom i vissa delar av landet en avsevärd lättnad
i skattetrycket kommer att beredas därvarande befolkning.

I likhet med kommitterade är jämväl Eders Kungl. Mairts befallningshavande
av den meningen, att den kommunala skattskyldigheten
bör grundas på intresseprincipen och skatten läggas på alla persongrupper
inom kommunen, men det synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som om det icke i allo lyckats förslagsställarna att fullfölja
denna grundsats. I stället föreslås användning såväl av berörda
princip som ock av principen »skatt efter förmåga», vilken senare borde
förbehållas för begagnande vid statsbeskattningen, vid sidan av varandra,
varigenom en del orättvisor och olägenheter måste uppkomma i tilllämpningen.
Av vikt vore vidare om ytterligare skatteformer kunde
utfinnas, så att en önskvärd smidighet i skattesystemet kunde ernås.

Emellertid torde kommitterades förslag mycket väl kunna bilda
en god grundval och utgångspunkt för ett nytt förslag, varför Eders

153

Kungl. Maj:ts befallningshavande underdånigst hemställer, att en omarbetning
av ifrågavarande förslag måtte åvägabringas.

Vid sådant förhållande saknar Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
för närvarande anledning att ingå på förslagets särskilda detaljer.
För övrigt har det synnerligen vidlyftiga förslaget icke medgivit Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande tillfälle att vid sidan av övriga omfattande
ämbetsåligganden ägna detsamma någon mera ingående deltaljgranskning.

O o

Kalmar i landskansliet den 28 februari 1918.

Underdånigst:

JOHN FALK.

Karl Mossberg.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län.

Till Konungen.

Genom nådig resolution den 25 maj 1917 anbefalldes Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande att, efter landstingets hörande och sedan vederbörande
kommunala myndigheter i övrigt beretts tillfälle yttra sig, avgiva
underdånigt utlåtande över ett av landskamreraren G. V. Eiserman
och f. d. kammarrättsrådet E. von Wolcker upprättat förslag till lag
angående kommunal taxering och skattskyldighet — här nedan benämnt
förslaget — därvid jämväl skulle tagas i övervägande av landskamreraren
Otto V. Landén utarbetat betänkande om allmänna grunder för den
kommunala skattereformen — här nedan benämnt betänkandet.

Sedan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande genom länskungörelse
den 13 augusti 1917 tillkännagivit, att vederbörande kommunala
myndigheter ägde inkomma med yttranden över förslaget och betänkandet,
har sådant yttrande, som härhos närslutes, inkommit från
Gärda kommun, varjämte landstinget avgivit härvid jämväl bilagt yttrande.

Uti. över 1917 urs kommunalskatteförslag.

154

För egen del får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i underdånighet
anföra följande.

Av en skattelagstiftning, vare sig statlig eller kommunal, torde
man, liksom i all lagstiftning, böra fordra, att den skall motsvara högt
ställda anspråk å enhelhet och överskådlighet ej blott i dess redaktionella
avfattning utan även beträffande de grundsatser, åt vilka lagarna
äro avsedda av giva tillämpning. Vid den omläggning av vår kommunala
beskattning, som förestår, synes även vara önskvärt ej blott att
bibehålla de bestämmelser från nu gällande skattelagar, som visat sig
motsvara tidens behov, utan ock att i görligaste mån söka vinna anknytning
till lagstiftningen om den statliga beskattningen, då det torde
vara att förvänta, att det för beskattningen erforderliga taxeringsarbetet
för den kommunala och statliga beskattningen komma att intimt förbindas.
Dessa synpunkter har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
funnit mera beaktade i betänkandet än i förslaget.

Det måste anses vara ett önskemål, att i främsta hand andra
skattereformer komma i betraktande för täckandet av det kommunala
skattebehovet än de, som redan tagits i anspråk för statsändamål. I
överensstämmelse med denna grundsats äro också såväl förslaget som
betänkandet utarbetade. Vid skatteobjektens uppsökande har man i
båda fallen utgått från att för det kommunala skattebehovets tillgodoseende
tillämpa principen om skattskyldighet efter intresse och endast
som utjämnande skatteformer taga i anspråk sådana skatter, som härleda
sig från personlig skatteförmåga, och har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande intet att häremot erinra. Enligt förslaget uttagas
följande skatter: skatt för fast egendom, skatt för avkastning samt
skatt för inkomst och förmögenhet, av vilka den sistnämnda är avsedd
att utgå efter en till visst maximum på förhand bestämd skattesats, varjämte
ifrågasatts ytterligare föreskrifter för att få inkomst- och förmögenhetsskatten
fastställd till viss proportion mot övriga skatter.

De skattereformer, som förekomma i betänkandet, äro: egendomsskatt,
kommunal inkomstskatt och kommunal förmögenhetsskatt. Härvid
är att märka, att den kommunala inkomstskatten är att betrakta som
en partiell inkomstskatt, som har till uppgift att träffa avkastningen
av en skattskyldigs särskilda inkomstkällor under beaktande av de individuella
förhållandena.

Såväl förslaget som betänkandet förutsätta ytterligare en skatteform,
nämligen en jordvärdestegringsskatt, men bär ej sättet för dess
utgående i de föreliggande arbetena utformats.

Olikheterna mellan de båda skattesystemen bestå väsentligen däri,

155

att betänkandet genom den föreslagna egendomsskatten lågt en objektskatt
ej blott å den fästa egendomen utan även å näringsföretagens
s. k. fästa realkapital d. v. s. sådan lösegendom, som utgör beståndsdel
av en anläggning för näringsdrift — något som ej har sin motsvarighet
i förslaget — ävensom däri, att förslaget innehåller eu genomförd
dubbelbeskattning, i det att avkastningsskatten såsom objektskatt
med vissa undantag träffar de förvärvskällor, varför även personliga
skatter utgöras i form av inkomstskatt.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sig på de av landskamreraren
Landén anförda grunderna böra förorda det skattesystem,
som uti betänkandet föreslagits.

Med avseende å den kommunala förmögenhetsskatten har i betänkandet
föreslagits, att den skall utgå efter förmögenheten, sådan denna
beräknats vid årets taxering enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
efter avdrag av värdet av aktier i inländska aktiebolag
och solidariska bankbolag. Då några vägande skäl ej synas anförda för
ett dylikt avdrag, och förmögenhetsskatten dessutom är begränsad intill
ett visst maximum, föreslår Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att förmögenheten i dess helhet beskattas.

Med vilken andel de olika skatterna böra ingå i repartitionen vid
skattskyldighetens fullgörande, för att en lämplig förskjutning av skattetrycket
inom kommunerna må kunna åstadkommas, är en fråga, som
näppeligen kan anses vara tillfredsställande utredd vare sig i betänkandet
eller förslaget — något som för övrigt ej heller av författarna
ifrågasatts — utan kräves härför en noggrant genomförd provtaxering,
omfattande kommuner där de olika skatteobjekten förekomma i olika
proportioner. Lämpligast synes det emellertid Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande vara, att bestämmelser om skatterepartitioner införas
i skattelagen och ej, som i förslaget ifrågasatts, i kommunallagarna.
Att, på sätt i motiveringen till förslaget ifrågasatts, omvandla de olika
skatternas repartitionstal till en särskild skatteenhet förefaller Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande vara en onödig omgång för skattepåföringen.
Den utväg, betänkandet utvisar för att få en grundval för
debiteringen genom fastställande av ett visst grundbelopp för varje
skatteart, å vilka grundbelopps sammanlagda summa skattebehovet sedermera
fördelas, synes vara en tillfredsställande lösning.

I sammanhang härmed får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
framhålla, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser följdriktigheten
bjuda, att den nu utgående skogsaccisen efter omläggningen av
det kommunala skattesystemet ej vidare bör tagas i anspråk som kom -

156

munal skatt. Enligt förslaget har skogsaccisen förutsatts skola bibehållas
utan att dock härför angivits andra än skattetekniska skäl. Under
framhållande av önskvärdheten att de kommunala beskattningsföremålen
år från år undergå så små växlingar som möjligt, liar i förslaget upptagits
en obligatorisk medeltalsberäkning för avkastningen av jordbruksfastighet
samt rörelse eller yrke, i det skattskyldigheten skulle avse
medeltalet av de belopp, vartill avkastningen uppskattats. Den tidsperiod,
beräkningen omfattar, är i regel tre år. Då skogsavkastningen enligt
sin natur ej lämpligen kunde göras till föremål för eu dylik medeltalsberäkning,
har den, i den mån den nu är föremål för skogsaccis, undantag^
från avkastningsskatt, medan skogsaccisen bibehållits. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande, som icke är övertygad om att en dylik medeltalsberäkning
är av behovet påkallad, men funnit, att densammas införande
skulle föranleda ett högst avsevärt försvårande av taxeringsarbetet,
har icke ansett sig kunna förorda förslaget i denna de], och
föreligger därför för Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande intet skäl
för skogsaccisens bibehållande.

Det är visserligen önskligt, att skattelagarnas innehåll står i överensstämmelse
med lagen angående vad till fast egendom är att hänföra,
men de skattetekniska skäl, som i betänkandet andragits till stöd fölen
annan uppdelning av lös och fast egendom än enligt sagda lag,
anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande synnerligen vägande,
varför Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande biträder betänkandet i
denna del.

Skattskyldighet för fast egendom anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
böra åvila den, som den 31 december året närmast före
det år, varunder taxeringen ägt rum, var egendomens ägare.

En redaktionell ändring synes i betänkandet böra företagas vid
uppräkningen av en anläggnings för näringsdrift beståndsdelar. Uttrycket
jordbrukets fasta och lösa inventarier torde nämligen ej vara
fullt tydligt.

Enligt förslaget har skatteplikten undanröjts för publika boställen
jämte på lön anslagen jord i den mån, de utgöras av annan fastighet,
som ej användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål. Av
en dylik bestämmelse skulle bland annat följa, att sådana ecklesiastika
boställen, som enligt ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910
undantagits till prästgårdar, fritoges från skatteplikt för sina innehavare.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser denna skattefrihet opåkallad
och anser på sätt föreslagits i betänkandet, att nu gällande bestämmelser
böra bibehållas.

Gällande bevillningsförordnings föreskrift att vid taxering av annan
fastighet särskilda värden skola åsättas dels tomten, dels därå uppförda
åbyggnader bär bibehållits i förslaget men ej i betänkandet. Då några
fördelar av en dylik uppdelning ej synes vara att vinna, anser Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande den ej vidare böra förekomma.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande finnes
ej anledning att på sätt i förslagets 7 § 2 st\mket skett fastställa några
speciella regler vid taxeringen av kronan eller allmän inrättning tillhörig
fast egendom i vad angår skogsvärdet och tomt- eller industrivärdet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser att särskilt praktiska
skäl tala för, att vid taxeringen fast egendoms skogsvärde får omfatta
ej blott värdet av den växande skogen i dess helhet utan även själva
skogsmarken. I detta hänseende ansluter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
sålunda till den åsikt, som göres gällande i betänkandet.

I såväl förslaget som betänkandet äro bland andra skattesubjekt
även nykterhetsföreningar undantagna från skyldigheten att utgöra kommunala
skatter. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser att, därest
skattefrihet skall medgivas nykterhetsföreningar, bör enahanda förmån
även tillkomma andra liknande sammanslutningar, vilkas verksamhet
har till föremål ideella syften av samhällsgagnande art, exempelvis skytteföreningar,
idrottsföreningar och andra.

Förslaget och betänkandet innehålla liknande bestämmelser för ätt
reglera skattefördelningen för sådan avkastning, som härflyter från
rörelse, som bedrivits i olika kommuner. Åven om Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande ej har något att erinra mot de principer, som därvid
gjort sig gällande, anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
böra påpeka, att särskilda kompletterande föreskrifter böra utfärdas för
att förebygga, att taxering till skatt kommer att äga rum i olika kommuner
för en och samma rörelse. Dylika föreskrifter torde emellertid
lämpligen böra intagas i en förordning om taxeringsförfarandet.

I betänkandet förekommer bland de uppräknade intäkter, som ej
taxeras som inkomst, bland annat det från gällande skattelagar hämtade
uttrycket fältavlöning under krigstid, vilket uttryck emellertid ej
återfinnes i gällande krigsavlöningsreglementen. Eders Kungl. Maj:ts
befallniugshavande biträder för sin del de grunder för beskattning av
krigsavlöning, som återfinnas i förslaget.

Angående ekonomiska föreningars skattskyldighet ansluter sig
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande till betänkandets bestämmelser.

158

Både förslaget och betänkandet hava beaktat behovet av skattefrihet
och skattelindring för sådana inkomsttagare, som på grund av
små inkomster, stor familj och andra omständigheter hava mindre ekonomisk
bärkraft. Då den kommunala skatten är en repartitionsskatt
och en befrielse från eller lindring uti skatten för smärre inkomsttagare
följaktligen kommer att medföra ökat skattetryck för övriga inkomsttagare,
är det vanskligt att ange de grunder, efter vilka en skattedegression
bör ifrågakomma, och torde även för denna frågas bedömande en
provtaxering, varom förut talats, vara av betydelse.

Vad särskilt angår äkta makars skattskyldighet anser Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande sig böra förorda de grunder för skattelindring,
som angivas i förslaget, varigenom skattelindring medgives äkta makar
även vid barnlöst äktenskap. Landskamreraren Landén har ej ansett
något behov av dylik skattelindring föreligga.

Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande ifrågasätter slutligen, huruvida
ej de ogifta samhällsmedlemmarnas större skatteförmåga borde
tagas i anspråk i högre grad än vad som skett i förslaget och betänkandet.

Visby i landskontoret den 11 februari 1918.

Underdånigst:

GUSTAF V. ROOS.

Elias Brandel.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 anmodad avgiva underdånigt
utlåtande över kommunalskattesakkunnigas förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet ävensom över ett av
landskamreraren Otto V. Landén utarbetat betänkande i samma ämne
får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande härvid överlämna infordrade

159

yttranden i ärendet tran Blekinge läns landsting ävensom från kronofogden
i Blekinge (»strå fögderi Emil Sandstedt och magistraten i Karlshamn
samt, med tillkännagivande, att vederbörande kommunala myndigheter
i övrigt liimnats tillfälle att yttra sig men sådant uraktlåtit,
för egen del i underdånighet anföra följande.

Såsom i båda förslagen framhållits, kunna den nuvarande bevillningsförordningens
bestämmelser icke längre anses utgöra lämplig grundval
för den kommunala beskattningen, då de kommunala skattebehoven,
som därigenom skola tillgodoses, ständigt ökas, men bevillningsförordningen
det oaktat endast upptager en beskattningsform, ett slags avkastningsskatt,
som visserligen varit avsedd att fördela skattebördan
efter skatteförmågan, men i verkligheten ingalunda nått detta mål, utan
blivit för en del skattskyldiga alltför betungande, under det att mera
bärkraftiga och framför allt av de kommunala anordningarna mera beroende
skatteobjekt sluppit alltför lätt undan. Säkert är, att i fråga
om den kommunala beskattningen intresseprincipen måste tillerkännas
ett större berättigande än för närvarande sker, ty en hel del kommunala
utgifter och åtgärder komma huvudsakligen vissa kategorier av kommunens
medlemmar, såsom fastighets- och näringsidkare, till godo, under
det att för andra kategorier, såsom inkomsttagare och lönearbetare,
samma åtgärder och utgifter endast medföra en stegring i deras levnadskostnader
utan någon som helst ökning av inkomsten, i vilket hänseende
endast behöver påpekas, att ju mer t. ex. en stad växer och,
som man säger, går framåt, desto högre bliva levnadskostnaderna därstädes
i jämförelse med mindre städer. Däremot uppstå för fastighetsägare
ökade hyresinkomster och för industriidkarna ökad omsättning,
som bringar dessa större inkomster, vida överstigande de ökade levnadskostnaderna.

Båda de föreliggande förslagen avse att på flera vägar träffa skatteobjekten
och deras bärkraft, i det att de kommunalskattesakkunnigas
förslag upptager fastighetsskatt, avkastningsskatt samt skatt för inkomst
och förmögenhet, och landskamreraren Landéns förslag egendomsskatt,
kommunal inkomstskatt samt kommunal förmögenhetsskatt. I korthet
antytt innebär det förstnämnda förslaget, att all fastighet skall efter
dess allmänna saluvärde, utan hänsyn till avkastning och ägarens skuldränta,
deltaga i den allmänna repartitionen för kommunens skattebehov
med viss procent å taxeringsvärdet, vilken procent ansetts böra utgå
olika, eller å landet med 0.0 5 procent för jordbruksfastighet, dock för
den del av jordbruksfastighets värde, som belöper för skog utöver husbehovsvirke,
med endast 0.03 procent, och med 0.04 procent för annan

160

fastighet, samt i stad med respektive 0.04, 0.02 och 0.03 procent. Beträffande
avkastningsskatten avser samma förslag i allmänhet att träffa
nettoinkomsten efter avdrag av omkostnader, dock ej gäldränta, och
skatten för inkomst och förmögenhet ansluter sig ganska nära till de
principer i fråga om skattskyldigheten, vilka äro upptagna i gällande
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt beträffande den direkta
statsskatten, undantagandes att juridiska personer frikallats från denna
skatt. Jämväl torde böra anmärkas, att utdelningar å aktier icke skulle
träffas av avkastningsskatt utan endast bolagens vinst med bolagen
som skattskyldiga.

Enligt landskamreraren Landéns förslag skall egendomsskatt efter
en repartitionsgruna av 0.04 procent utgå för jordbruksfastighet och
annan fastighet å dessas i enlighet med allmänna saluvärdet fastställda
taxeringsvärden, samt efter samma repartitionsgrund å industriellt företags
anläggningskapitals och viss lösegendoms saluvärden.

Den kommunala inkomstskatten skulle i likhet med avkastningsskatten
utgå för nettoinkomsten efter avdrag av omkostnader samt, i olikhet
med avkastningsskatten, även av ränta å gäld, varjämte utdelning
å aktier ävenledes skulle träffas av samma skatt i de enskilda aktieägarnas
händer. Den kommunala förmögenhetsskatten, som endast i
begränsad omfattning skulle deltaga i repartitionen, skulle utgå för den
enskildes förmögenhet, beräknad på samma sätt, som i förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt, dock med avdrag av däri ingående
aktievärden.

Båda förslagen, som enligt Eders Kungl. Majds befallningshavandes
åsikt äga betydliga företräden framför nu gällande bestämmelser om
den kommunala beskattningen, torde nog i stort sett uppfylla de betingelser,
vilka nuvarande förhållanden och de direktiv, som lämnats i
riksdagsskrivelser och vederbörande departementschefs vid flera tillfällen
gjorda uttalanden, få anses kräva av den länge ifrågasatta nya
kommunalskattelagstiftningen, och torde i olika delar ömsevis äga företräden
framför varandra, men anser Eders Kungl. Maj ds befallningshavande
sig dock böra uttala den meningen, att de kommunalskattesakkunnigas
förslag bättre tillgodoser en tidsenlig kommunal beskattning.
Visserligen förefaller Landéns förslag mera enkelt och är särdeles kortfattat,
men det saknar å sin sida nödig smidighet och träffar ej skattekraften
i den omfattning eller från så olika sidor, som synes Eders
Kungl. Majds befallningshavande önskvärt, varjämte erfarenheten från
det hittillsvarande taxeringsbestyret torde ådagalägga, att noggranna
bestämmelser och föreskrifter äro synnerligen behövliga för de lägre

161

taxeringsmyndigheterna, om ett gott och likartat taxeringsresultat skall
vinnas, ty eljest bliva åtminstone i taxeringsnämnderna själva grundprinciperna
ofta förbisedda eller oriktigt tillämpade, och framförallt i
de större länen linnes ingen möjlighet att verkställa behövlig detaljgranskning
vid förarbetena till prövningsnämnden. Upptagas, såsom i
kommunalskattesakkunnigas förslag skett, noggranna detaljföreskrifter i
enlighet med stadgad rättspraxis för de olika inkomstkällorna eller
taxeringsavdelningarna, blir det lättare för mindre skolade taxeringsmän
att iakttaga föreskrifterna, och man måste härvid beakta, att vad
som den i beskattningsärenden sakkunniga hnner enkelt och självklart,
är för en mindre erfaren taxeringsnämndsordförande och änmi mera ledamot
av dylik nämnd ett kanske ganska invecklat eller okänt spörsmål,
för vars rätta lösning han behöver studera författningens bestämmelser.

Vid den närmare granskningen av och jämförelsen mellan de båda
förslagen, som Eders Kung]. Mapts befallningshavande här nedan verkställer,
kommer de kommunalskattesakkunnigas förslag att benämnas
förslag I och landskamreraren Landéns förslag II.

Vad först angår fastighetsskatten enligt förslag I, är en sådan skatt
å den fasta egendomen givetvis fullt berättigad, och skulle, liksom beträffande
inkomst- och förmögenhetsskatten, endast den behållna avkomsten
eller avkastningen av fastigheten utgöra föremål för beskattningen,
bleve synnerligast å landsbygden skattekällorna av så växlande
och osäker natur, att skattebehoven i kanske många fall icke kunde
fyllas, och med säkerhet skulle icke en jämn och rättvis beskattning
vinnas. Mot den i förslaget gjorda uppdelningen i jordbruksfastighet
och annan fastighet liksom i fråga om de fastigheter, som undantagits
från beskattningen, har befallningshavanden ej någon vidare erinran att
göra, men anser dock den nuvarande bestämmelsen i bevillningsförordningen,
att annan fastighet till ett värde av högst 500 kronor är skattefri
för ägare, som icke har någon annan beskattningsbar inkomstkälla,
böra bibehållas, då skattefrihet för dylik ägare helt visst är behövlig.
Bestämmelsen därom, att värdet av skog utöver husbehovet skall särskilt
för sig upptagas såsom skogsvärde och beskattas efter en lägre procent
än den egentliga jordbruksfastigheten, anser befallningshavanden vara en
nyhet, som är synnerligen betydelsefull och lämplig, ty erfarenheten från
hittillsvarande taxering av jordbruksfastighet torde tydligt ådagalägga,
att, därest en dylik åtskillnad ej göres, skogsvärdet kommer att i ringa
eller ingen grad ingå i taxeringsvärdet, och det är även otvivelaktigt,
att en beskattning av växande skog till dess fulla värde efter samma
procent som jordbruksfastigheten i övrigt skulle vara alltför betungande
Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag. 21

162

i förhållande till skogens verkliga avkastningsförmåga. Åven för fastighetskreditens
skull är det synnerligen önskvärt, att ovanberörda skogsvärde
icke sammanblandas med fastighetsvärdet i övrigt, då skogsvärdet
så hastigt kan försvinna och därigenom gör taxeringsvärdets betydelse
vid låns beviljande illusorisk. Att även annan fastighet i stort sett är
mindre skattekraftig än jordbruksfastighet och därför bör bidraga med
lägre repartitionstal, torde ej heller kunna förnekas. Då i förslag II
för såväl jordbruksfastighet och annan fastighet som skogsvärde bestämts
samma repartitionstal, är detta enligt befallningshavandens förmenande
ett missgrepp, och vad beträffar däri föreslagna egendomsskatt
å industriers anläggningskapital och å viss yttre lösegendom, så kunde
nog dylik objektskatt hava visst fog för sig, men svårigheten att åsätta
ett riktigt taxeringsvärde torde, såsom de kommunalskattesakkunniga
påpekat, vara så stor, att, då genom andra, mera tillförlitliga beskattningsformer
ett bättre resultat torde kunna vinnas, bör den ifrågavarande
objektskatten å lösegendom lämnas åsido. Ett par detaljanmärkningar
i stadgandena om skatt för fast egendom anser befallningshavanden sig
böra framställa, nämligen i fråga om bestämmelserna, dels att kronan
eller allmän inrättning tillhörande fast egendoms skog skall uppskattas
efter värdet vid uthålligt skogsbruk, och dels att byggnader å annans
mark skola taxeras till det värde, som byggnaden skulle hava i jordägarens
hand, ty härigenom brytes mot den fastslagna grundprincipen,
att fastighetsvärdet skall bestämmas efter saluvärdet, och icke är väl
staten en så klen skattedragare, att en dylik princip behöver svikas för
dess skull. Vad beträffar byggnader å ofri grund, äro dessa varken en
så bärkraftig eller betydelsefull skattekälla, att en brytning av ovannämnda
princip därav betingas, tvärtom torde en synnerligen lindrig
beskattning av desamma vara att förorda ur rättvisans synpunkt.

Övergår man därefter till avkastningsskatten enligt förslag I, så
bör, såsom förut påpekats, särskilt uppmärksammas, att ränteavdrag
icke är medgivet, varemot enligt förslag II dylikt avdrag äger rum i
fråga om kommunal inkomstskatt för alla inkomstkällor. Det kan visserligen
synas, att förvägran av dylikt avdrag alltför uppenbart strider
mot principen om skatt efter förmåga, men å andra sidan är det väl
obestridligt en orättvisa mot en kommun, att, om en därstädes befintlig
industriell anläggning, som en längre tid varit en givande skattekälla,
övergår till ny ägare utan rörelsekapital, denna skattekälla skall till
stor del försvinna, under det att kommunens utgifter till fattigvård och
andra omkostnader för ifrågavarande industriella verk fortfarande utgår
med samma eller, synnerligast beträffande fattigvård, kanske till högre

belopp. 1 ännu högre grad torde allmänna rättsmedvetandet reagera
däremot, åt t eu löntagare, som årligen uppbär betydliga inkomster, men
genom överdådigt levnadssätt och dylikt förslösar desamma och råkar
i allt större skuldsättning, skulle i mån av skuldsättningen få sitt skattebidrag
till kommunen mer och mer minskat. Härtill kommer, att enligt
förslag I genom den ifrågasatta skatten för inkomst och förmögenhet
hänsynen till den subjektiva skattebärkraften kommer till sin fulla rätt,
och slutresultatet bliver härigenom en medelväg, som synes befallningshavanden
mycket väl funnen och särdeles lämplig. Att enligt förslag I
inkomsten av skogsbruk undantagits från avkastningsskatt, och den
hittillsvarande kommunala skatteformen för dylik inkomst eller skogsaccisen
bibehållits, finner befallningshavanden på i förslaget angivna skäl
vara välbetänkt, och om även viss höjning av nu utgående skogsaccisbeskattning
torde böra äga rum, så skulle dock denna skattekälla, ifall
avkastningsskatten därå tillämpades, kanske bliva alltför hårt anlitad,
då skogen väl måste anses vara mera en kapitaltillgång än en avkomst
av fastighet. Såsom skattskyldiga i fråga om avkastning av kapital,
avkom stgiv ande rättighet, tjänst samt annan förvärvsverksamhet angiver
förslaget förutom enskilda medborgare även juridiska personer, vilken
senare kategori synes även skola omfatta ägare av s. k. besparingsskogar,
härads- och sockenallmänningar samt andra likartade samfälligheter,
men torde dessa knappast kunna inrangeras bland juridiska personer,
varför ett förtydligande synes nödigt.

I fråga om beskattningen av aktiebolag och utdelning å aktier
äro de båda förslagens bestämmelser väsentligen olika, i det att enligt
förslag I aktiebolagets vinst men ej utdelningen till aktieägarna göres
till föremål för avkastningsskatt, medan enligt förslag II både aktiebolagets
vinst och aktieägarnas bekomna utdelning skola träffas av den
kommunala inkomstskatten. Enligt förslag I kommer emellertid utdelning
till aktieägarna att träffas av den föreslagna skatten för inkomst
och förmögenhet, och detta i progressiv skala i proportion till den enskilde
aktieägarens sammanlagda inkomster, varjämte även aktieägarens
förmögenhet träffas av denna skatt efter progressiv grund, under det
att i förslag II förmögenhet i aktier undantagits från den kommunala
förmögenhetsskatten. Däremot skall enligt förslag I aktiebolagen själva
icke utgöra någon skatt för inkomst och förmögenhet.

Beskattningen av aktiebolagen och utdelningen därifrån har ju
länge varit en ganska brännande fråga, vari motsatta ståndpunkter
skarpt brutit sig, och, under det att för närvarande i fråga om den
statliga inkomst- och förmögenhetsskatten både bolagen och aktieägarna

164

äro skattskyldiga för sina respektive inkomster, hava i fråga om den
kommunala beskattningen endast bolagen varit bidragsskyldiga för bolagens
årsvinst, men aktieägarna däremot skattefria för erhållen utdelning
å aktier. För aktieägarnas skattefrihet talar visserligen det sakförhållandet,
att bolagets vinst, varför skatt erlägges, också är de enskilda
aktieägarnas vinst eller årsinkomst i proportion till deras innehavande
aktier, men det torde dock icke kunna bestridas, att i den allmänna
uppfattningen en utdelning å aktier är en avkomst av kapital, som
ganska litet skiljer sig från räntebeloppet å en inköpt obligation eller
dylikt, och av samma anledning är det för den stora allmänheten ganska
obegripligt, att en medlem av kommunen, som äger betydligt kapital
och avkomst därav samt betjänar sig av kommunens institutioner och
anordningar, icke skall i någon mån bidraga till de kommunala skattebehovens
fyllande i bostadskommunen, därför att han har sin förmögenhet
placerad i aktier. Något olika ställer sig visserligen saken beträffande
s. k. familjeaktiebolag, där dubbelbeskattningen mera klart framträder,
men är det intet hinder, att dessa bolag, där så anses förmånligt, återgå
till den gamla formen av handelsbolag eller dylikt. Med hänsyn till nu
framhållna synpunkter anser befallningshavanden sig icke kunna förorda
något av de föreliggande förslagen till aktiebolags beskattning oförändrat.
Enligt förslag I komma aktiebolag att bliva lindrigare beskattade
än såväl enskilda näringsidkare som inkomsttagare, ity att
endast den delen av årsvinsten, som utdelas till aktieägarna, och som
ofta kanske utgör ett mindre belopp av vinsten i sin helhet, finge deltaga
i repartitionen, för såvitt densamma bestrides av skatten för inkomst
och förmögenhet, och vill befallningshavanden gent emot de sakkunnigas
argumentering i denna fråga, framhålla, att, såsom de sakkunniga
i flera andra fall påpekat, den föreslagna skatten till inkomst
och förmögenhet ingalunda utgör en dubbelbeskattning, då den drabbar
alla inkomstkällor, utan endast en beskattning av samma inkomstkällor
från något ändrade synpunkter, vadan alltså förslag I obestridligen
innebär en lägre beskattning för aktiebolag än för enskilda skattskyldiga,
ehuru, såsom förut anmärkts, ett motsatt förhållande borde äga rum.
För avhjälpande av denna orättvisa anser befallningshavanden, att aktiebolag
även böra för sin årsvinst erlägga skatt för inkomst och förmögenhet,
och det förhållandet, att denna skatt därigenom även skulle
komma att träffa juridiska personer och icke blott utgöra en personlig
beskattning efter förmågan, torde i detta fall icke förtjäna vidare avseende,
då i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten, som jämväl
är en skatt efter förmåga, samma princip frångåtts i fråga om aktie -

bolag. En annan invändning, Korn de sakkunniga framställt mot aktiebolags
taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, är den, att, då ett
aktiebolag bedriver rörelse inom olika kommuner, svårighet uppstår att
rättvist fördela bolagets skatteplikt emellan de olika kommunerna. Däremot
torde böra anmärkas, att, liksom enskilda personers beskattning
enligt denna beskattningsgrund är förlagd till den skattskyldigas mantalsskrivningskommun,
så bör också bolagets enahanda beskattning ske i
motsvarande kommun, eller där styrelsen har sitt säte. Befallningshavanden
vill dock medgiva, att denna lösning kanske icke är fullt tillfredsställande,
då styrelsens säte med avseende å bolagets verksamhet
icke bör tillmätas den betydelse i skattehänseende, som härav skulle
följa, helst befallningshavanden biträder den uppfattning, som i förslag
1 i fråga om bolags avkastningskatt med styrka framhållits, nämligen
att vid uppdelningen av den beskattningsbara inkomsten av rörelse
framför allt den eller de kommuner, där större fabriksbyggnader och
en talrik arbetarbefolkning företinnas, böra få utnyttja betydligt högre
anpart av årsvinsten, än hittills skett, för sina skattebehovs fyllande,
varemot kommun, där styrelsen har sitt säte, bör få beskatta eu jämförelsevis
liten del av inkomsten. Att en uppdelning mellan olika
kommuner av en skatt, som skall utgå efter progressiv beräkning, skulle
vålla svårigheter, är nog ganska riktigt, varför befallningshavanden tänkt
sig en annan möjlig lösning, nämligen att aktiebolags skatt debiteras
och i sin helhet uttages inom bostadskommunen, men att huvudsakliga
delen därav användes för utjämning av skattebördorna olika kommuner
emellan, helst för hela riket, men möjligen länsvis. Modifierat, på sätt
nu föreslagits, synes befallningshavanden förslag I innebära en god
lösning av aktiebolags och aktieutdelnings beskattning, ty därigenom
vinnes, såsom tillbörligt är, att aktiebolags inkomster bliva i viss grad
underkastade högre beskattning än annan inkomst, men dock ingalunda
i dubbel måtto, och därjämte bliva större och mera givande aktiebolags
avkastning proportionsvis mera beskattad än mindre givande bolags,
vilket i detta fall måste betraktas såsom rättvist liksom i fråga om
enskilda personer, då det gäller en skatt efter förmåga. Likaledes blir
det fullt berättigade intresset hos en kommun, inom vilken en person
med stor aktieförmögenhet är bosatt, att få till någon del utnyttja denne
persons skatteförmåga tillgodosett. Även aktieutdelningen träffas enligt
detta förslag av progression i den enskilde aktieägarens händer, vilket
måste anses innebära en beaktansvärd rättvisa även i fråga om den
kommunala beskattningen.

166

En bestämmelse, som återfinnes i de föreliggande förslagen liksom
i gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, är den, att
avdrag får ske för värdeminskning å byggnader, som användas i rörelse
eller näring, och detta även i fråga om hyresavkastning från annan
fastighet. Vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt har denna
avdragsrätt vållat en, soin det synes, oskälig nedsättning i fastighetsägarnas
beskattning, ty dels förhåller det sig i allmänhet så, att byggnadernas
värden, helst ombyggnader och förbättringar ofta komma att
avföras bland omkostnader, icke undergå någon värdeminskning under
större delen av deras bestånd, utan genom den allmänna fördyringen
snarare ökas i värde, dels synes det mindre egentligt att bevilja avdrag
för en värdeminskning, som kanske om 100 eller 200 år blir av praktisk
verkan för dåvarande fastighetsägare, men lör den nuvarande fastighetsägaren
icke har någon som helst betydelse, och dels står å jordbruksfastigheter
åbyggnadernas brandförsäkringsvärde, efter vilket värdeminskningsavdraget
brukar beräknas, icke i rimlig proportion till det värde,
varmed de ingå i fastighetens taxeringsvärde eller allmänna saluvärde,
varför värdeminskningsavdraget i betydlig grad nedpressar den beskattningsbara
inkomsten från fastigheten. Här i länet liksom i allmänhet
torde åtminstone taxeringsnämndernas ordförande finna detta avdrag mer
eller mindre oberättigat, synnerligast vad beträffar bostads- och dylika
byggnader. Då emellertid det synes befallningshavanden tveksamt, om
den dubbelbeskattning utan avdrag för skuldränta, som enligt förslag I
skulle åligga fast egendom genom både fastighetsskatten och avkastningsskatten,
verkligen är med rättvisa och billighet överensstämmande,
synnerligast i fråga om bostadsfastigheter i stad, vilkas skattekraft
näppeligen kan anses synnerligen stor, så torde med hänsyn till detta
förhållande värdeminskningsavdrag för fastighet vid beräknande av avkastningsskatten
hava fog för sig.

Beträffande övriga avdrag vid taxeringen till avkastningsskatt har
befallningshavanden ej något att anmärka, men den ändring, som skett
beträffande beskattningsfria intäkter av tjänst därutinnan, att i stället
för hittills fältavlöning under krigstid men enligt förslag I avlöningsförmåner
enligt krigsavlöningsreglemente skulle vara skattefria, anser
befallningshavanden sig icke kunna förorda, helst under mobiliseringen
år 1914 den nuvarande lydelsen av stadgandet uti ifrågavarande hänseende
visat sig synnerligen lämplig, enär eljest skattefrihet skulle uppstått
för de mobiliserades avlöningsförmåner även i sådana fall, där
högre omkostnader icke uppstått, men dylik avlöning ändock utgått.

I fråga om beskattningsort för avkastning innebär förslag 1 en

avsevärd förbättring emot vad nu gäller i dylikt hänseende, i det att
i fråga om avkastning av rörelse eller yrke eu decentralisation ägt rum,
så att varje kommun, där någon rörelse kan anses hava bedrivits, även
får åtnjuta skatt av rörelsens avkomst, och synes definitionen, att fast
driftställe för verksamheten skall hava förefunnits i kommunen för
rörelses taxering därstädes, vara lyckligt funnen i och för en rättvis
uppdelning av rörelses taxering. Den tolkning av gällande bevillningsförordning,
som allt mer gjort sig gällande i praxis och myndigheternas
utslag i detta avseende eller att taxeringen av rörelse eller yrke i mera
tveksamma fall skall ske i mantalsskrivningsorten, såsom i fråga om
skogsavverkning, försäljning från nederlag och dylikt, torde ingalunda
vara i överensstämmelse med allmänna rättsmedvetandet i denna fråga,
varför det också ständigt upprepar sig, att taxering först skett i så att
säga verksamhetskommunen, men sedan av högre myndighet överflyttats
till den skattskyldiges mantalsskrivningskommun. För befallningshavanden
synes denna rättsuppfattning hava ganska goda skäl för sig, och framför
allt är den ur praktisk synpunkt att föredraga, ty eljest blir en dylik
inkomstkälla ofta alldeles icke eller åtminstone endast i ringa grad uppmärksammad
och beskattad, enär i mantalsskrivningskommunen, som
kanske är belägen fjärran från verksamhetsorten, taxeringsnämnden icke
alls känner till den bedrivna avverkningens eller rörelsens omfattning
och godtager därför en uppgift om snart sagt huru låg inkomst som
helst, då skatteintäkten betraktas såsom en ren present för kommunen.
Huruvida afl skogsavverkning även enligt de föreslagna nya bestämmelserna
kän komma att bliva beskattningsbar i verksamhetskommunen,
torde vara tvivelaktigt, varför befallningshavanden skulle önska en uttrycklig
bestämmelse därom. Enligt förslag 1 skall jordstyckningsföretag
taxeras i den kommun, där jorden är belägen, och denna bestämmelse
går enligt befallningshavandens mening i rätt riktning, men anser befallningshavanden
det vara synnerligen önskvärt, att även vanlig realisationsvinst
å fast egendom bleve beskattad i kommun, där fastigheten är belägen.
Även detta kräves av den allmänna rättsuppfattningen i frågan,
och den praktiska nyttan därav framgår av det sakförhållandet, att
ingenting är vanligare än att realisationsvinster, som skett i främmande
kommun, utelämnas i deklarationen och bliva obeskattade av taxeringsnämnden
i mantalsskrivningskommunen men på grund av bristande
kännedom om skatteförfattningarnas rätta tolkning härutinnan taxeras
till bevillning i den kommun, där fastigheten är belägen och sedermera
i händelse av besvär överföras till den skattskyldiges mantalsskrivningskommun.
Det är emellertid icke blott fara för, att all taxering av dylik

168

realisationsvinst i många fall utebliver, utan det kan nästan med visshet
sägas, att realisationsvinsten under dylika förhållanden icke bliver upptagen
till sitt fulla belopp, varom eu allmän erfarenhet torde föreligga
icke blott i Blekinge utan även i andra län. Ehuru visserligen icke av
principiella men desto mera av praktiska skäl vill befallningshavanden
därför på det bestämdaste förorda, att taxeringsorten för realisationsvinst
av fast egendom bestämmes till den kommun, där fastigheten är belägen.

En nyhet, om vars lämplighet delade meningar med säkerhet
komma att uppstå, är i förslag I, att inkomsten av tjänst, arbetsanställning,
allmänt uppdrag eller stadigvarande enskilt uppdrag m. m. skall
taxeras, icke såsom hittills uteslutande i mantalsskrivningskommunen,
utan även efter uppdelning i annan kommun, där den skattskyldige
varit bosatt minst sex månader eller haft sin verksamhet under beskattningsåret,
dock att under alla förhållanden ett belopp av 2,000 kronor
av dylik inkomst skall taxeras i mantalsskrivningskommunen. Med sistnämnda
begränsning torde förslaget icke vara av sådan betydelse, att
de svårigheter, som det medför för taxeringsmyndigheterna, och det
tvisteämne olika kommuner emellan, som därigenom skulle uppstå, kunna
anses skäligen böra ifrågasättas, även om det måste erkännas, att mantalsskrivningskommunen
många gånger icke rättvisligen må anses utgöra
den riktiga taxeringsorten för dylik inkomst, och det med hänsyn
till nu gällande bestämmelser beträffande den kommunala rösträtten finge
anses vara en fördel, att nyinflyttad person kunde bliva taxerad och införd
i röstlängden redan under samma år, inflyttningen skett, oavsett att han
är i avflyttningskommunen fortfarande mantalsskriven. De sakkunnige
hava jämväl ifrågasatt, att, om en industriell anläggning har en arbetarstam,
som till större eller mindre del är bosatt inom annan kommun
än där rörelsen bedrives, denna kommun möjligen borde tillgodoses med
något skattebidrag från rörelsen, men detta förslag synes befallningshavanden
stå i principiell strid mot nyssnämnda förslag, att en del av
arbetsinkomsten bör taxeras i verksamhetskommunen, varigenom just
dessa löntagares skattebidrag till mantalsskrivnings- eller bostadskommunen
skulle minskas, vadan förslagets principiella ställning i frågan är
mycket vacklande och ändring även av denna orsak olämplig.

Att det skattefria minimiavdraget 500 kronor får för äkta makar,
som båda beskattas, beviljas makarna var för sig, är en reform, som
måste hälsas med glädje av alla dem, som deltagit i taxeringsarbetet,
och sett, varthän de nuvarande bestämmelserna kunna leda. Däremot
synes det bevillningsfria avdrag, som kan enskild skattskyldig på grund
av vissa ömmande omständigheter ytterligare beviljas, vara tillmätt inom

1(59

alltför snäva gränser, då det, frånsett nuvarande kristid, nedsatta penningvärdet
gör, att en maximigräns satt till 2,000 kronors inkomst är alldeles
för låg och bör höjas till minst 3,000 kronor samt rätten till
detta avdrag bör medgivas även en person, som försörjer förutom sig
själv tre, ja, kanske endast två personer, ty eljest utgör förslaget eu
tillbakagång från nu gällande stadganden härutinnan, som icke kan anses
lämplig eller med tidsförhållandena förenlig.

1 fråga om den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten innehåller
förslag I, såsom förut nämnts, att endast enskilda personer och
oskiftade dödsbon skola erlägga dylik skatt, varemot aktiebolag och
andra juridiska personer blivit därifrån frikallade. Mot dylik frihet för
aktiebolag har här förut gjorts anmärkning, och torde ej heller andra
juridiska personer böra, därest icke årsvinsten taxeras hos de enskilda
skattskyldiga efter deras respektive anparter därav, vara fria från denna
skatt, då någon svagare skattekraft icke kan anses föreligga hos dessa
än hos enskilda personer. Den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten,
som skulle utgå efter progressiv grund och efter en skala, som
befallningshavanden finner mycket tilltalande, är ifrågasatt att anlitas,
antingen sedan fastighets- och avkastningsskatten blivit till viss grad
ensamt anlitad, förslagsvis 5 kronor per skattekrona, eller också jämsides
med nämnda skatter, så att samtidigt med en skattekrona av fastighetsoch
avkastningsskatterna skulle uttaxeras exempelvis 20 procent av
maximiskattesatsen i kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt. Då
den utjämning efter skatteförmåga, som den kommunala inkomst- och
förmögenhetsskatten är avsedd att åstadkomma, givetvis bör ske i alla
kommuner, oavsett uttaxeringens storlek per skattekrona, måste befallningshavanden
för sin del på det kraftigaste framhålla, att endast under
den senare förutsättningen, eller att de olika beskattningsformerna samtidigt
användas, befallningshavanden kan skänka sitt gillande åt förslag

I. Skulle icke en dylik samtidig repartition ske, utgör förslag I snarare
en försämring än förbättring av nu gällande bestämmelser om kommunal
beskattning, frånsett de fördelar i rent tekniskt beskattningshänseende,
som förslaget otvivelaktigt under alla förhållanden innebär.

Ehuru någon närmare granskning av de anvisningar, som meddelats
i och för taxerings förfarandet, näppeligen bör ifrågakomma, vill
befallningshavanden dock ytterligare framhålla, att de noggranna föreskrifter,
som lämnats härutinnan, måste bliva av ovärderlig nytta för
de lägre taxeringsmyndigheterna samt verksamt bidraga till en jämn
och rättvis taxering. I några enstaka fall har dock befallningshavanden
icke kunnat gilla de föreskrifter, som lämnats. Att vid åsättande av
Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag.

170

fast egendoms taxeringsvärde söka fastställa vissa å ortens pris grundade
enhetsvärden, kan möjligen å slättbygderna, i Skåne och Östergötland
m. m., gå för sig, men ej i skogsbygder, där markens godhetsgrader
alltför mycket omväxla.

Beträffande avlöningar och andra kostnader för personal, som använts
gemensamt för jordbruk och skogsbruk, föreskrives, att dylika
kostnader skola i sin helhet hänföras till den näringsgren, där personalen
huvudsakligen varit anställd, men tror befallningshavanden, att
en uppdelning av dylik kostnad i enlighet med arbetskraftens faktiska
användning icke bör möta några svårigheter och bör i så fall också
ske. Bestämmelsen, att avdrag för värdeminskning å grundförbättringar
icke skulle få ske av den anledningen, att kostnaden för deras
vidmakthållande får avdragas såsom underhållskostnad, synes befallningshavanden
dunkel, då samma förhållande äger rum beträffande byggnader,
men värdeminskningsavdrag å desamma föreslås. Förslaget, att
den dubbelbeskattning av visst periodiskt understöd, nämligen i både
givarens och mottagarens hand, som hittills ägt rum i den kommunala
beskattningen, skulle upphöra, finner befallningshavanden fullt befogat.
Den uppdragna gränsen mellan särskilda förvärvskällor och principerna
för deras särskiljande synes befallningshavanden böra livligt förordas,
och likaledes innebär det nya förslaget angående taxeringsår för tantiémer
och liknande förmåner en lämplig och praktisk lösning av detta
spörsmål. De föreslagna bestämmelserna till förebyggande därav, att
vinsten av ett näringsföretag, som drives av samma person inom olika
kommuner, vid bokföringen huvudsakligen eller kanske uteslutande tillgodoföres
ena kommunen av en eller annan för näringsidkaren förmånlig
anledning, anser befallningshavanden vara av behovet påkallade och
härför lämpliga, och även i fråga om de kooperativa ekonomiska föreningarnas
beskattning torde reglerande bestämmelser vara erforderliga,
men det torde dock kunna ifrågasättas lämpligheten därav, att beräkningen
av avkastningen skulle få under vissa förhållanden ske efter
föreningens omsättning. Bättre torde det vara, om det föreskreves, att
produktionsföreningars inköpspris och konsumtionsföreningars försäljningspris
böra med hänsyn till beskattningen beräknas efter marknadspriset
i allmänhet i orten och pristillägg, rabatter eller dylikt tillgodoföras
köparen först vid årets slut.

Beträffande den föreslagna medeltalsberäkningen vid taxering av
avkastning från jordbruksfastighet samt rörelse eller yrke synes det
befallningshavanden ganska tvivelaktigt, om någon större fördel därmed
skulle vinnas, då oberäkneliga växlingar i avkastningen och därav för -

171

anledda större rubbningar i kommunernas skattekiillor mera sällan torde
förekomma. Däremot är det ostridigt, att taxeringsförfarandet skulle
vålla betydliga svårigheter och ökat arbete för taxeringsmyndigheterna,
och synes bestämmelsen, att endast beträffande förvärvskällan jordbruksfastighet
denna källa måste hava varit väsentligen oförändrad under den
tid, medel talsberäkningen avser, vara mindre riktig, ty även i fråga om
industriella verk och inrättningar kunna under ifrågavarande tidsperiod
så stora förändringar ägt rum, att medeltalsberäkningen icke bör ifrågakomma.
Någon fördel för den skattskyldiga av medeltalsberäkningen
torde näppeligen föreligga, och ej heller rättvisa därigenom skipas olika
skattedragare emellan utan snarare tvärtom, då principen icke tillämpas
på alla inkomstkällor.

I fråga om uppskattning av förmögenhet är den nya klara bestämmelsen
om beräkningen av värdepappers saluvärde en mycket beaktansvärd
fördel för beskattningsmyndigheterna, då hittillsvarande
bestämmelser härutinnan synnerligast under kristiden föranlett olika
tolkningar och antagligen ännu flera olika beräkningsmetoder.

Karlskrona i landskontoret den 31 januari 1918.

Underdånigst:

Landshövdingämbetet:

ERIK WESTERLUND. ARVID LIDEN.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län.

. Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande anbefallts att, efter landstingets hörande och sedan
vederbörande kommunala myndigheter i övrigt lämnats tillfälle att yttra
sig, avgiva underdånigt utlåtande över av kommunalskattesakkuuniga
avgivet förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet
ävensom av landskamreraren Otto V. Landén utarbetat betänkande
om allmänna grunder för den kommunala skattereformen; och får Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande, med överlämnande av från Kristian -

172

stads läns landsting samt stadsfullmäktige i Kristianstad inkomna yttranden,
i sådant hänseende för egen del i underdånighet anföra följande.

De sedan lång tid tillbaka mer och mer framträdande bristerna
i det kommunala beskattningssystemet i vårt land hava gjort en reform
av den kommunala beskattningen i hög grad av behovet påkallad. En
omläggning av beskattningen har visat sig erforderlig ej blott från de
skattskyldigas synpunkt för att möjliggöra en jämnare fördelning av
skattetrycket på de olika slagen av beskattningsföremål utan även för
kommunerna själva, som i de fall, då en inkomst skolat för beskattning
fördelas mellan flera kommuner, ofta blivit lidande på den enligt nu
gällande regler skedda fördelningen.

Omfattande utredningar hava ock verkställts för lösning av denna
reformfråga och flera förslag i sådant hänseende framställts.

De nu föreliggande förslagen, nämligen dels de kommunalskattesakkunnigas
förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet
dels ock det av landskamreraren Otto Y. Landén avgivna
betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen,
hava båda utgått från i huvudsak enahanda uppfattning av bristerna
hos det nuvarande kommunala skattesystemet, men skilja sig sedermera
i väsentliga avseenden från varandra i fråga om utformandet av den
kommunala beskattningen.

De sakkunniga hava såsom huvudskatter föreslagit eu fastighetsskatt
att utgå efter varje fastighets taxeringsvärde, en avkastningsskatt
att utgå å nettoavkastningen av varje särskild förvärvskälla samt en
personlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

I betänkandet föreslås en egendomsskatt å såväl fast egendom
som viss lös egendom, en kommunal inkomstskatt och en kommunal
förmögenhetsskatt.

Båda förslagen förutsätta därjämte införandet av skatt å oförtjänt
värdestegring av fastighet.

Förslagen synas båda innefatta synnerligen avsevärda förbättringar
i det nu rådande kommunalskattesystemet.

Vid jämförelse mellan förslagen inbördes torde emellertid, enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande, de sakkunnigas
förslag böra givas företräde framför det i betänkandet framställda
förslaget.

Under det sistnämnda förslag lägger som grund för den kommunala
beskattningen enbart objektbeskattning av egendom samt inkomstbeskattning,
innefattar de sakkunnigas förslag ett mellanled i den
föreslagna avkastningsskatten. Det synes ej kunna förnekas, att de

173

sakkunnigas förslag härigenom företer en större mångsidighet, så
mycket mera som detta förslag jämväl bibehåller den skatt å skogsavkastning,
som nu utgår under skogsaccisens form. Denna mångsidighet
måste otvivelaktigt medföra eu riktigare fördelning av skattetrycket,
något som måste anses såsom en av huvudprinciperna för en
rättvis beskattning.

Härtill kommer att, beträffande den i betänkandet föreslagna egendomsskatten,
i vad den avser skatt å lös egendom, det ej torde kunna
utan vidare anses tillfredsställande, att improduktiv lös egendom skvdle
befrias från skatt, då härigenom svårligen skulle kunna undgås en viss
orättvisa i fråga om skattebelastningen.

Därjämte torde även kunna sägas, att de sakkunnigas förslag, om
det ock ej kan anses vara fullt genomfört med hänsyn till synpunkten
av beskattning efter intresseprincipen, likväl i högre grad än betänkandet
tillgodoser denna princip genom den enligt förslaget anordnade avkastningsskatten.

Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande alltså för sin del anser
den kommunala beskattningen vara till de allmänna grunderna mera
tillfredsställande ordnad enligt de sakkunnigas förslag än enligt betänkandet,
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ansett förslagens
särskilda bestämmelser ej erfordra yttrande i vidare mån än i fråga
om de sakkunnigas förslag; och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
härom anföra följande.

Den föreslagna fastighetsskatten är avsedd att utgå efter ett enligt
närmare anvisningar åsatt taxeringsvärde. Såsom huvudgrund för taxeringsvärdets
bestämmande har föreslagits egendomens värde efter ortens
pris eller allmänna saluvärdet.

Det torde utan tvekan kunna sägas, att härmed skulle vinnas en
mycket betydelsefull förbättring i fråga om principerna för fastighetstaxeringen.
Den mångfald av olika värderingsgrunder, som nu gällande
bevillningsförordning föreskriver såsom norm för fastighetstaxeringen,
måste nämligen föranleda och har även givit till följd ej blott synnerligen
stora svårigheter vid taxeringen utan även och framför allt stor
osäkerhet och ojämnhet i densamma. Fast egendoms taxering efter det
allmänna saluvärdet, sådant detta framkommit genom köpeskillingar för
försålda fastigheter och i övrigt enligt upplysningar om fastighets storlek
med mera, är ej någon nyhet, då betingade köpeskillingar redan i
gällande bevillningsförordning upptagits som en av grunderna för värderingen.
Men genom att fastslå allmänna saluvärdet såsom huvudgrund
för taxeringen skulle utan allt tvivel vinnas ej mindre en högst av -

174

sevärd förenkling i värderingsfcrfarandet än även en större enhetlighet
i taxeringen, på samma gång som det enligt samma grund erhållna
värdet synes i möjligaste mån komma att motsvara fastighetens verkliga
värde, vilket är det värde, som ytterst sökes.

En fördel av det allmänna saluvärdets fastställande såsom huvudgrund
för fastighetstaxeringen ligger även däri, att härmed i allmänhet
skulle utan vidare lösas frågan om byggnadsbeståndets inverkan på
värdesättningen av jordbruksfastighet. I denna fråga har praxis hittills
varit mycket vacklande. Då emellertid köpeskillingarna för försålda
bebyggda jordbruksfastigheter måste anses i allmänhet lämna uttryck
för "fastigheternas värden med inräknande av det byggnadsbestånd, som
i varje fall föreligger, synas med den ifrågavarande bestämmelsens införande
särskilda föreskrifter angående byggnadernas inverkan på jordbruksfastighets
taxering bliva överflödiga.

Beträffande taxering av skog innebär förslaget, att till jordbruksfastighet
hörande skog, med undantag av kronan eller allmän inrättning
tillhörig skog, vilken uppskattas till värde vid uthålligt skogsbruk,
skall i likhet med fastigheten i övrigt taxeras till ett värde, motsvarande
allmänna saluvärdet ävensom att värdet av skog utöver husbehov
skall särskilt för sig upptagas såsom skogsvärde. Förslaget förutsätter
därjämte, att det särskilt upptagna skogsvärdet skall underkastas en
lindrigare bidragsskyldighet vid den kommunala beskattningen, medan
åter värdet av skogsmarken och av den del av skogen, som ej kan antagas
överstiga husbehovet, får samma bidragsskyldighet, som taxeringsvärdet
för fastigheten i övrigt.

Principiellt torde med dessa bestämmelser frågan om skogstaxeringen
vinna en tillfredsställande lösning.

Att taxeringen av skog för närvarande företer en synnerligt stor
ojämnhet och osäkerhet, i det i de flesta fall skogen antingen ej alls
ingår i jordbruksfastighets taxeringsvärde annat än med skogsmarkens
värde eller ock upptages endast med vissa, på olika orter växlande
procent av sitt verkliga värde, har givetvis sin anledning i farhågan
för att, därest skattskyldighet utkrävdes för skogens fulla värde, fastighetsägaren
härigenom skulle frestas till för tidig och stark avverkning
av skogen i avsikt att därmed nedbringa taxeringsvärdet. I vilken
mån den i förslaget förutsatta lindrigare bidragsskyldigheten för skogsvärdet
än för fastighetens taxeringsvärde i övrigt kan bliva tillräckligt
korrektiv häremot torde näppeligen kunna på förhand beräknas. De
sakkunniga hava förordat, att vid skatterepartitionen, varom bestämmelser
skulle meddelas i kommunallagarna, borde åsättas jordbruks -

fastighet fem skatteören för 100 kronors taxeringsvärde och skogsvärdet
tre skatteören. Det synes emellertid Eders Kungl. Majds befallningshavande
böra starkt ifrågasättas, huruvida icke med hänsyn till den
skattebelastning å skogsvärdet, som genom skogens upptagande till sitt
tulla värde bliver eu följd, och då det måste anses av synnerlig vikt
att skogsbeskattningen lägges så, att särskild hänsyn därvid tages till
omsorgen om den växande skogen, en ytterligare lindring i bidragsskyldigheten
för skogsvärdet till två skatteören vore befogad. Såsom
ersättning för härigenom minskat bidrag skulle lämpligen ifrågakomma
någon höjning av skogsaccisen vid skeende avverkning.

I fråga om det praktiska utförandet av skogstaxeringen torde svårigheter
i många fall säkerligen möta för särskiljande av skog till husbehov
och skog utöver husbehovet, men torde dessa svårigheter ej få
anses oöverkomliga.

Vad vidare angår taxering av fast egendom innefattar de sakkunnigas
förslag i fråga om taxeringsenhet förändring i nu gällande
bestämmelser i så måtto, att såsom taxeringsenhet skall räknas varje
till en och samma egendom hörande, faktiskt bestående brukningsenhet
även i de fall, då sådan brukningsenhet utgöres av flera egendomen
underlydande fastigheter eller viss ägovidd av flera sådana fastigheter.

Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande kan för sin del ej undgå
att finna det mindre lämpligt, att taxeringsenheten enligt förslaget skulle
komma att mista den överensstämmelse med den kamerala indelningen,
som hittills i regel varit rådande. Visserligen liar jordägaren rätt att
påfordra särskilt taxeringsvärde för varje i taxeringsenheten ingående
fastighet, vilket kan för honom vara nödvändigt, därest fastigheterna
äro särskilt intecknade, men givetvis förefinnes även från det allmännas
sida intresse av särskilt taxeringsvärde för en fastighet såsom vid exekutionsförfarandet
samt för stämpelavgifts beräknande vid lagfart, vartill
även kommer, att den föreslagna taxeringsenheten skulle förlora den
motsvarighet i jordregistret, som nu förefinnes och vilken även i många
avseenden måste anses av betydelse.

I övrigt har Eders Kungl. Maj ds befallningshavande icke någon
erinran att framställa i fråga om anordnande av den av de sakkunniga
föreslagna fastighetsskatten. Att en enligt förslaget ordnad fastighetstaxering
kommer att hava till följd i allmänhet ökade taxeringsvärden
torde vara otvivelaktigt och är i fråga om skogsfastigheter
uppenbart redan av den omständigheten, att skogen skall enligt förslaget
ingå i taxeringen med sitt fulla värde. Det torde vid dessa förhållanden
och för att ej särskilt jordbruksfastigheterna, vilka isynnerhet drabbas

176

av bestämmelserna rörande skogstaxeringen, skola oskäligt betungas,
bliva av synnerligt stor vikt, att det grundläggande taxeringsarbetet
liandhaves med nödig varsamhet och urskiljning.

Vad därefter angår den av de sakkunniga föreslagna avkastningisskatten
har härmed en ny skattekälla införts i det kommunala beskattningssystemet.
Skatten skall utgå av nettoavkastningen från varje förvärvskälla.

Såsom första grupper av skattepliktiga förvärvskällor upptager
förslaget jordbruksfastighet och annan fastighet. Härmed skulle i det
kommunala beskattningssystemet införas beskattning jämväl å den verkliga
avkastningen av fäst egendom till skillnad från nu gällande system,
där en för alla förhållanden fastställd avkastning, beräknad till vissa
procent av taxeringsvärdet, iitgör grundvalen för beskattningen i dess
helhet av fast egendom till kommunen. Det torde få anses uppenbart,
att beskattningen av den verkliga avkastningen vid sidan av fastighetsskatten
måste från alla synpunkter anses rättvis och riktig samt innebära
en högst betydelsefull förbättring av nu rådande förhållande.

Utan tvivel skulle det såväl för beskattningsmyndigheterna som
för de skattskyldiga själva vara en vida bekvämare utväg att skatten
såsom nu sker i sin helhet uttages efter en till bestämd procent av
taxeringsvärdet beräknad avkastning av fast egendom, men det oriktiga
häri ligger i öppen dag dels i det fall, då den verkliga nettoavkastningen
av fastigheten understiger den beräknade, i vilket fall
en högre skattskyldighet än som vederbort pålägges fastigheten, dels
ock i det fall, då den verkliga avkastningen överstiger den beräknade,
i vilket fall skattefrihet inträder för en del av avkastningen. Såsom
belysande exempel på förstnämnda fall synes kunna framhållas obebyggda
tomter, som ej giva någon avkastning, och för vilka genom förslagets
bestämmelse om avkastningsskatt skälig skattelindring skulle erhållas.

I förslaget rörande avkastningsskatt torde särskilt vara att uppmärksamma,
att å avkastningen av rörelse ej får avdragas ränta å lånt
rörelsekapital. Då dylikt avdrag numera medgives i fråga om den kommunala
beskattningen, torde ifrågavarande bestämmelse otvivelaktigt
komma att röna motstånd. Det kan ej heller förnekas, att stadgandet
kommer att verka särskilt betungande för den kapitalsvage rörelseidkaren.
Då emellertid principiella skäl, såsom av de sakkunniga i motiveringen
framhållits, ovillkorligen tala emot ifrågavarande avdragsrätt vid avkastningsbeskattningen,
finner Eders Kungl. Majrts befallningshavande sig
ej kunna göra någon invändning mot stadgandet i fråga.

Mot de rörande avkastningsbeskattningens ordnande i övrigt före -

177

slagna bestämmelser bär Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande ej
heller någon erinran att framställa. En del från reglerna för bevillningstaxeringen
avvikande principer hava av de sakkunniga föreslagits,
vilka samtliga synas innehåll förbättring och förenkling i nu rådande
förhållanden. Särskilt torde böra framhållas den föreslagna bestämmelsen,
att därest för rörelse eller yrke använts fast driftställe inom flera kommuner,
avkastningen skall fördelas på kommunerna efter omfattningen
av den inom varje kommun bedrivna verksamheten i förhållande till
rörelsen i dess helhet samt de i anvisningarna härom meddelade föreskrifterna,
vilken bestämmelse måste anses såväl från synpunkten av eu
rättvis fördelning av avkastningen mellan flera kommuner som i fråga
om tydlighet och reda innebära synnerligen avsevärd förbättring i nu
gällande bestämmelser på detta område, vilka dels i tillämpningen i
många fall leda till i sak högst otillfredsställande resultat dels ock
måste betecknas som i hög grad svävande och obestämda.

De sakkunniga hava slutligen föreslagit införandet av kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt, byggd på den personliga skatteförmågan.
Denna skatt, vilken ej är avsedd att tagas i anspråk jämsides med
fastighetsskatten och avkastningsskatten utan först i andra hand i utjämningssyfte,
är enligt förslaget i huvudsak anordnad i överensstämmelse
med den till staten nu utgående inkomst- och förmögenhetsskatten,
dock med den väsentliga åtskillnad, att kommunal inkomstskatt ej är
avsedd att drabba juridiska personer.

Om det berättigade uti att från sådan skatt fritaga aktiebolag och
bankbolag torde olika meningar kunna råda. Eders Kungl. Majrts befallningshavande
kan för sin del ej finna förslagets anordning härutinnan
tillfredsställande.

Enligt gällande bestämmelser för inkomstskatt till staten erlägges
dylik skatt såväl av bolag för dess vinst som av delägare i bolaget för
utdelning å aktierna eller lotterna. Enligt förslaget skulle den kommunala
skattskyldigheten för bolags vinst så ordnas, att bolaget erlägger
avkastningsskatt för vinsten samt delägaren inkomstskatt för utdelningen.
Att delägaren ej skall erlägga avkastningsskatt för utdelningen följer
av principerna för denna beskattning, men för bolagets undantagande
från inkomstbeskattning torde ej tillräckliga skäl kunna anses föreligga.

Om ock bolagets vinst vid den kommunala beskattningen träffas
av avkastningsskatt, uppkommer härav ej dubbelbeskattning för bolaget
i vidare mån än för enskilda personer, vilka enligt förslaget skola
erlägga skatt under såväl avkastningsskattens som inkomstskattens form.
Det är tydligen ej heller denna omständighet, som inverkat till bolags
Ull. över 1917 års kommunnlskatteförslag. 23

178

undantagande från inkomstbeskattning, utan i stället den dubbla inkomstbeskattning,
som skulle uppkomma, därest sådan beskattning skulle träffa
såväl bolagets vinst som delägarens utdelning.

Först och främst är emellertid härvid att märka, att ett bolags
vinst ej alltid utan kanske endast mera undantagsvis i dess helhet utdelas
till delägarna, i det vanligen en del av vinsten torde reserveras för olika
ändamål för att kanske sedermera ej alls komma delägarna tillgodo.
Denna del skulle alltså undgå inkomstbeskattning, ett förhållande, som
givetvis ej kan försvaras. Principiellt riktigare synes då hava varit att
låta bolaget inkomstbeskattas för vinsten och befria delägarna från
dylik beskattning för utdelningen. Men häremot talar i alla de fall, då
bolagets driftskommun är en annan än delägarens bostadskommun, sistnämnda
kommuns berättigade intresse att i beskattningshänseende utnyttja
den inkomstkälla, som ligger i den av delägaren uppburna utdelningen.
Det synes fördenskull, då bolaget och delägnrna äro skilda
rättssubjekt, som kunna och böra beskattas var för sin inkomst, kunna
med fog göras gällande, att såväl bolaget som delägarna underkastas
inkomstbeskattning, bolaget för sin vinst och delägaren för den av
honom uppburna utdelningen. I denna punkt kan Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande fördenskull ej biträda de sakkunnigas förslag.

En särskild fråga, som emellertid härvid framställer sig, är den,
vilken kommun bolagets inkomstskatt skulle tillkomma.

Att den kommun, där bolagets styrelse har sitt säte, ej kan på
detta förhållande grunda något berättigat anspråk på ifrågavarande^skattebidrag
från bolaget, torde utan vidare kunna anses uppenbart. Å andra
sidan kan med skäl göras gällande, att vederbörande driftskommun, som
närmast har rätt att göra anspråk på skatten, skulle, därest detta anspråk
tillmötesgås, bliva obehörigt gynnad genom att i sådant fall få
utkräva bidragsskyldighet från bolaget under både avkastningsskattens
och inkomstskattens form. Detta torde ej heller kunna förnekas, men
synes denna fråga kunna riktigast lösas på det sätt, att inkomstskatten
från bolag finge användas till utjämnande av den olika skattebördan i
kommunerna.

I övrigt har Eders Kuugl. Maj:ts befallningshavande icke någon
erinran att framställa i fråga om den av de sakkunniga föreslagna kommunala
inkomst- och förmögenhetsskatten.

Såsom allmänt omdöme om de sakkunnigas förslag torde kunna
sägas, att de båda beskattningsprinciperna skatt efter intresse och skatt

179

efter förmåga där blivit i förhållande till varandra i huvudsak väl
avvägda.

Av de föreslagna skatterna hava fastighetsskatten och avkastningsskatten
byggts på intresseprincipen, medan åter skatteförmågan lagts
till grund för den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten.

Att huvudvikten sålunda lagts på intresseprincipen samt att beskattning
efter förmåga hänvisats att intaga endast en supplementär
ställning i det kommunala beskattningssystemet torde utan tvivel få
anses fullt riktigt.

Dels tages nämligen beskattningen efter förmåga i anspråk för
statsbeskattningen, vadan den totala skattebelastningen skulle, därest även
den kommunala beskattningen ordnades enbart eller huvudsakligen efter
denna princip, bliva ensidigt tryckande, dels skulle ock eu på skatteförmågan
grundad kommunalbeskattning ej kunna få den fasthet och
jämnhet, som för kommunerna är önskvärd och nödig.

I fråga om skattebelastningen å de olika beskattningsföremålen
komma uppenbarligen förslagets bestämmelser att medföra ett högre
mått av skattskyldighet än för närvarande för ägare av fastighet och
rörelseidkare, för de förra i följd av ökade taxeringsvärden å fast egendom,
särskilt jordbruksfastigheter med skog, samt även på grund därav,
att avkastningsskatten skall träffa jämväl fast egendom, och för rörelseidkarna
i anledning av förslagets bestämmelse, att avdrag för ränta å
lånt rörelsekapital ej får åtnjutas vid avkastningsbeskattningen. Förhäda
dessa grupper av skattskyldiga gäller emellertid, att deras närmare
intressegemenskap med kommunen enligt intresseprincipen med nödvändighet
av dem kräver större skattskyldighet. På grund av repartitionsbeskattningens
natur behöver dock detta ej nödvändigtvis innebära, att
dessa skattskyldiga få tyngre skattebörda än förut, då ökningen av
repartitionsenheterna, därest ej skattebeloppet samtidigt ökas, måste
åstadkomma en nedgång av uttaxeringen för varje repartitionsenhet.

Om ock intresseprincipen blivit av de sakkunniga i huvudsak följd
vid ordnandet av den kommunala beskattningen, har denna princip dock
ej kunnat av dem i alla avseenden följdriktigt genomföras. Det torde
nämligen ej kunna anses med nämnda princip överensstämmande, att
avkastning av näringsverksamhet i fråga om kommunal skattskyldighet
likställts med vanlig arbetsinkomst, då näringsidkaren ovillkorligen måste
anses hava vida större intresse av kommunens verksamhet än övriga
skattskyldiga. Denna synpunkt har ej heller av de sakkunniga förbisetts,
och har av dem i anledning härav ock verkställts undersökning
angående möjligheten att i det kommunala skatteväsendet införa en

180

kommunal näringsskatt, en plan som dock måst på grund av skattetekniska
svårigheter av dem övergivas.

Då den kommunala beskattningen, såvitt Eders Kung). Maj:ts befallningshavande
kan finna, synes kunna med fördel anordnas i överensstämmelse
med de allmänna grunder, som av de kommunalskattesakkunniga
uti deras ifrågavarande förslag angivits, får Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande för sin del i underdånighet tillstyrka antagandet av
nämnda förslag med de ändringar i särskilda hänseenden, vilka av Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande här ovan ifrågasatts.

Kristianstad i landskontoret den 28 februari 1918.

Underdånigst:

Landshövdingämbetet:

IVAN FR. REGNER. JOSEF FISCHER.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län.

Till Konungen.

Genom Eders Kungl. Maj:ts nådiga remisskrivelse den 25 maj
1917 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anbefallts att, efter
hörande av länets landsting och sedan vederbörande kommunalmyndigheter
i övrigt lämnats tillfälle att yttra sig, inkomma med underdånigt
utlåtande över ett den nådiga skrivelsen bilagt, av land skamrer aren
G. V. Eiserman och f. d. kammarrättsrådet E. von Wolcker utarbetat
förslag till lag angående kommunal taxering samt därvid taga i övervägande
ett jämväl samma skrivelse bifogat, av landskamreraren Otto
V. Landén avgivet betänkande om allmänna grunder för den kommunala
skattereformen.

Till efterkommande av den nådiga föreskriften om vissa kommunala
myndigheters hörande lät Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länets allmänna kungörelser tillkännagiva, att ett exemplar av nämnda
förslag funnes tillgängligt hos vederbörande kronofogdar och magistrater.

INI

Tillika anmodade Eders Kung!. Maj:ts befallningsliavande uti särskilda
skrivelser sistberörda myndigheter att avgiva de utlåtanden, vartill de
själva kunde finna sig föranlåtna.

Länets landsting har uti en till Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande
överlämnad underdånig skrivelse funnit sig på anförda skäl
icke kunna avgiva något yttrande över ifrågavarande förslag och betänkande.

Från kommunerna hava, vad angår städerna, yttranden inkommit
från stadsfullmäktige i Landskrona, Ystad och Eslöv samt allmänna
rådstugan i Skanör, varemot icke någon av landskommunerna låtit sig i
ärendet avhöra.

Därjämte har uppbördsförvaltningen i Ljunits fögderi gjort ett
uttalande i saken.

Med överlämnande av samtliga de avgivna yttrandena får Eders
Kungl. Majrts befallningshavande för egen del i underdånighet anföra
följande.

Redan ganska länge har frågan om reformeringen av det kommunala
skatteväsendet stått på dagordningen och åtskilliga försök att
lösa densamma hava gjorts utan att dock leda till något positivt resultat,
åtminstone i lagstiftningsväg.

På sätt av de utredningar, varpå föreliggande båda förslag äro
byggda, framgår, torde de brister, som vidlåda den nuvarande kommirnala
beskattningen, kunna inordnas under två huvudavdelningar, nämligen
dels sådana brister, som anses ligga däri, att inom den särskilda
kommunen vissa beskattningsföremål antingen i otillräcklig grad eller
icke alls tagits i anspråk för beskattningsändamål, och dels sådana, som
bestå däri, att skattebördan de olika kommunerna emellan är alldeles
för ojämnt fördelad.

De åtgärder, som hava till ändamål att reformera förhållandena
inom kommunen, hava innefattats under benämningen skattereglering
och de, som hava till syfte att åstadkomma en rättvisare fördelning
kommunerna emellan, under benämningen skatteutjämning.

Ehuru givetvis emellan nämnda två frågor måste finnas ett synnerligen
intimt samband, hava de sakkunniga på anförda grunder och
i enlighet med under arbetets gång meddelade riktlinjer låtit reformförslaget
för närvarande omfatta allenast skatteregleringsfrågan, under
det att den andra delen av reformen uppskjutits till framtiden. Det
måste emellertid beklagas, att omständigheterna icke medgivit framläggande
av förslag samtidigt rörande skatteutjämningsfrågan, eftersom
det ju närmast är denna, som med otålighet avvaktats i sådana lands -

182

ändar, där det kommunala skattetrycket är olidligt betungande. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande kan väl förstå, att skatteutjämningsfrågan
för sin lösning förutsätter, att skatteregleringsförslaget föreligger
utarbetat, men båda frågorna hade lämpligast bort utredas samtidigt
och i ett sammanhang.

För de brister, som vidlåda det nuvarande skattesystemet, är utförligt
redogjort i betänkandet till lagförslaget om kommunal taxering
och skattskyldighet. Dessa brister hava befunnits bestå dels i allt för
ringa mångsidighet och dels däri, att den s. k. intresseprincipen blivit
otillräckligt eller i allt fall icke på rätt sätt beaktad, vartill kommer, att
kommunernas berättigade intressen i förhållande till varandra icke blivit
rätt tillgodosedda.

I anslutning till denna uppfattning gå båda förslagen ut på, att
genom införande av flera skattereformer och genom att låta objektbeskattningen
— som är avsedd att tjäna intresseprincipen — intaga
en dominerande ställning i de nya systemen, avhjälpa förefintliga brister.
I själva sättet för dessa reformers anordnande äro förslagen emellertid
mycket skiljaktiga.

Beträffande förslagens förhållande till den nuvarande ordningen,
torde kunna sägas, att båda förslagen byggt på nu gällande bestämmelser
och sökt att bibehålla så mycket som möjligt av de principer,
som ligga till grund för gällande bevillningsförordning, och på samma
gång undanröja de brister, som nu förefinnas.

Med hänsyn till frågans synnerligen invecklade beskaffenhet och
stora omfattning och då verkningarna av de olika förslagen knappast
låta sig med ens någon så när grad av säkerhet beräkna, är det naturligtvis
synnerligen vanskligt att bilda sig något bestämt omdöme om,
på vilken väg det åsyftade målet bäst nås. Vid den granskning av förslagen,
som Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande varit i tillfälle att
göra, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande dock fått den uppfattningen,
att det Eiserman-von Wolckerska förslaget utmärker sig för
en fastare struktur och ett mera organiskt sammanhang än det Landénska,
vilket det för övrigt i varje fall torde vara överlägset i rent skattetekniskt
hänseende. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande finner sig
vid sådant förhållande i stort sett böra i underdånighet förorda det
Eiserman-von Wolckerska förslaget.

Det Eiserman-von. Wolckerska förslaget upptager följande huvudgrupper
av skatter:

1) Fastighetsskatten.

2) Avkastningsskatten.

1H3

3) Kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt.

Vidare liar det ansetts, att bredvid dessa skattereformer skogsaccisen
bör bibehållas såsom i vissa hänseenden kompletterande fastighetsskatten
och avkastningsskatten, varjämte ytterligare skulle tillkomma en
särskild skatt å oförtjänt värdestegring av jord i vissa fall.

Fastighetsskatten och avkastningsskatten äro jämte skogsaccisen i
huvudsak objektskatter, d. v. s. avsedda att tillgodose intresseprincipen,
under det att den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten är byggd
på principen skatt efter förmåga och närmast avsedd att tjäna till utjämnande
av skattetrycket. Denna sistnämnda skatteform är således
mera av supplerande natur.

Den viktigaste nyheten i förslaget utgör utan jämförelse avkastningsskatten.
Enligt förslaget förstås med avkastning »alla under ett
visst år av en förvärvskälla härflutna intäkter i penningar eller penningars
värde, efter avdrag för kostnaderna för intäkternas förvärvande och bibehållande)).
Med denna skatts natur att utgöra en skatt å förvärvskällas
avkastning till skillnad från förvärvskällans innehavares personliga inkomst
och med skattens syfte att tillgodose intresseprincipen har följt,
att vid beräkning av avkastning avdrag för skuldränta så gott som
utan undantag icke är medgivet. Med hänsyn till de principer, varpå
detta skattesystem är byggt, torde häremot knappast vara något att
erinra, låt vara att det beträffande sådana skattskyldiga, vilka, såsom
exempelvis löntagare, med sina intressen icke äro så fast knutna vid
kommunen, kan i viss mån förefalla obilligt att den, som har att erlägga
ränta för skuld, som han ådragit sig för sin utbildning, skall, med samma
avlöningsförmåner, påföras lika hög dylik skatt som den skuldfrie.

Såsom de sakkunniga själva framhållit, torde de förskjutningar i
skattebördan, som förslagets bestämmelser om fastighets- och avkastningsskatten
kunna påräknas medföra, komma att hårdast drabba stadsfastigheterna.
De sakkunniga hava därför också tänkt sig möjligheten
av, att fastighetsskatt i stad skulle utgå allenast för annan fastighets
tomtvärde men icke för byggnadsvärde. Då emellertid, enligt vad de i
saken verkställda undersökningarna synas giva vid handen, ökningen i
skattebördan för ifrågavarande beskattningsföremåls vidkommande i allt
fall icke torde bliva orimlig, synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att bestämmelserna i förevarande avseende kunna bibehållas i
oförändrad form.

Enligt förslaget skola, vad angår enskild skattskyldig, i hans
mantalsskrivningskommun 500 kronor vara fria från avkastningsskatt
och detta oberoende av avkastningens storlek. Det torde enligt Eders

184

Kimgl. Maj:ts befallningshavandes förmenande kunna ifrågasättas, huruvida
icke en sådan anordning, emot vilken principiellt sett visserligen
icke synes vara något att erinra, dock skulle kunna verka dithän, att
av skattebördan allt för mycket överflyttas på objekten (fastigheterna).
Med hänsyn härtill hade kanske en graderad skala med mindre avdrag’
för högre avkastningsbelopp varit att föredraga.

Såsom ovan antytts, har förslaget utgått från bibehållande av den
nuvarande skogaccisen, till följd varav dels ett lägre skattetal kunnat
beräknas på skogsvärde dels ock avkastning av skog med vissa undantag
befriats från skattskyldighet. En sådan kombination har ansetts
lämplig, bland annat, för att förekomma skogsskövling. Emellertid har
det från skogsintresserat håll uttalats farhågor, att även med det i förslaget
ifrågasatta beskattningssystemet skogskapitalet skulle drabbas allt
för hårt under den tid, då det ej lämnade någon avkastning, och skogsrealisationer
härigenom alltså påskyndas, vadan det ansetts lämpligast,
att beskattning av skog i huvudsak måtte ske i form av skogsaccis.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som finner dessa farhågor överdrivna,
har för sin del den uppfattning, att forslaget i detta avseende
på ett väl avvägt sätt tillgodoser intressena såväl ur beskattningssynpuukt
som skogsvårdssynpunkt. Den ene av författarna till förslaget
har uti ett särskilt yttrande antecknat en avvikande mening rörande dels
frågan, huruvida till accispliktigt virke skulle hänföras jämväl sådant
husbehovsvirke, som tillgodogöres för ny- eller ombyggnad å jordbruksfastighet,
och dels huruvida dylikt virke skulle vara skattepliktigt till
kommunal inkomstskatt. För sin del får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
ansluta sig till den åsikt, som i dessa avseenden kommit
till uttryck i förslaget.

Utdelning å aktier ävensom vinstutdelning å insättning i ekonomiska
föreningar har i förslaget ansetts böra undantagas från avkastningsskatt,
och har såsom skäl härför åberopats den juridiska personens
egen skattskyldighet för vad som till delägare utbetalts. Frågan huruvida
taxering av aktieutdelning innebär dubbelbeskattning tillhör ju en
av de mera omdebatterade. Huru nu än härmed rent teoretiskt sett
må förhålla sig, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande den uppfattning,
att dylik utdelning icke bör undgå avkastningsskatt. Nedläggandet
av penningar i aktier är väl från aktieägarens sida närmast att betrakta
såsom en ren kapitalplacering, och kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
vid sådant förhållande icke finna det annat än rimligt, att en
aktieägare i beskattningsavseende härvidlag behandlas lika med den, som
har inkomst av kapital i annan bemärkelse. Därest nu en sådan be -

185

skattning, som den av Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande här
ifrågasatta, skulle komma till stånd, torde å andra sidan billigheten fordra,
att avdrag för ränta beviljas å sådan skuld, som gjorts i och för aktieförvärvet,
fastän det givetvis måste medföra svårighet att särskilja dessa
ränteutgifter från andra. Vad som nu sagts om aktieutdelning torde
också i viss mån vara tillämpligt på vinstutdelning å insättning i ekonomiska
föreningar. Med hänsyn till dessa föreningars svfte och den
ringa finansiella betydelse en beskattning av sådana vinstandelar antagligen
skulle få, finner Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande sig dock
icke böra förorda en dylik åtgärd.

I detta sammanhang vill Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande
något beröra frågan om ekonomiska föreningars egen skattskyldighet.
Enligt gällande skatteförordningar tillhör dylik förening de skattskyldiga
juridiska personernns grupp, ehuru dock under vissa förutsättningar beskattningsbar
vinst icke anses vara för handen. Förslaget likställer dessa
föreningar med enskilda skattskyldiga. Särskilda anvisningar har därjämte
ansetts böra lämnas för beräkningen av avkastningen, där genom åtgärder
från föreningens sida — i form av underpris för varor eller dylikt — den
verkliga vinsten icke kommer till synes i årsresultatet. Från föreningarnas
sida hava kraftiga erinringar gjorts emot det föreslagna beskattningssättet,
därvid såsom ett av de huvudsakligaste skälen anförts, att

— framför allt vad anginge konsumtionsföreningar — någon verklig
vinst för dessa icke förelåge utan snarare en besparing för vederbörande
delägare, vilken besparing givetvis icke borde bliva föremål för beskattning.
Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande, som icke kan skänka
sitt gillande åt en dylik uppfattning, finner de bestämmelser, som i förslaget
träffats för dylika föreningars beskattning, i stort sett vara ändamålsenliga.
Beträffande konsumtionsföreningar vill Eders Kungl. Maj:ts
befallningsliavande emellertid, särskilt med avseende å Land önska förslaget,
ifrågasätta en viss varsamhet; och tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts
befallningsliavande att i sådant avseende hänvisa till några handelskammares
i saken gjorda uttalanden, som finnas refererade å sid. 421
i betänkandet.

Uti anvisningarna till förslaget lämnas närmare redogörelse, huru
vid beräkning av avdrag för värdeminskning å inventarier och maskiner

— vilken avdragsrätt för övrigt också utsträckts att gälla vid jordbruk

— lämpligen bör förfaras. Emot de därom lämnade föreskrifterna har
Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande icke annat att anmärka än att
Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande, i likhet med vad sakkunnige
ledamoten von Wolcker i sin särskilda P. M. anfört, finner den omUtl.
över 1917 års kommunalskatteförslag.

186

ständigheten, att avskrivning i räkenskapen icke ägt rum, ej böra utgöra
hinder för att skattskyldig i beskattningsavseende medgives värdeminskningsavdrag
även om avskrivningar göras å bokförda värdet, såvida
han förmår förebringa nöjaktig utredning härför. En med denna
uppfattning överensstämmande ändring i anvisningarna synes Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande alltså böra ske.

1 överensstämmelse med vad som redan gäller vid taxeringen till
inkomst- och förmögenhetsskatt är enligt förslaget medgivet avdrag för
värdeminskning å byggnader eller anläggningar för den slitning, desamma
trots nödigt underhåll och vård äro underkastade. Lämpligheten
av ett dylikt avdrag — där det icke gäller byggnad, som användes i
näring — synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande med fog kunna
ifrågasättas. På grund av vanliga bostadsbyggnaders och bostadsbyggnaders
å jordbruksfastighet långa varaktighetsvärde samt det mer eller
mindre omärkliga sätt, varunder denna nötningsprocedur försiggår, ligger
det i sakens natur, att sådant avdrag sällan eller aldrig kommer att
medgivas just vid den rätta tidpunkten eller i sitt rätta omfång. Taxeringsmyndigheterna
förfara också synnerligen olika vid beviljandet härav.
Sålunda lärer i somliga städer dylikt värdeminskningsavdrag överhuvudtaget
icke medgivas. Vid nu angivna förhållanden skulle Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande vara mest böjd för att bestämmelserna i förevarande
avseende komme att omfatta allenast fabriks- eller därmed likartade
driftsbyggnader.

Förslaget upptager eu nyhet för svensk skattelagstiftning, nämligen
stadgandet om medeltalsberäkning vid bestämmande i vissa fall av den
beskattningsbara avkastningen. Utan att vilja underskatta den betydelse,
en sådan anordning kan hava för en mera jämn fördelning av skatterna
under skilda år, kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande dock icke
dölja de betänkligheter, Eders Kungl. Majrts befallningshavande hyser
mot dess införande med hänsyn därtill, att taxeringsarbetet komme att
härigenom bliva än mera komplicerat och tidsödande. Måhända äro de
erfarenhetsrön, som gjorts i andra länder, där detta förfaringssätt sedan
längre tider tillämpats, dock sådana, att icke allt för mycket avseende
bör fästas vid Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes sålunda uttalade
farhågor.

Förslaget stadgar liksom nu gällande skatteförordningar, att deklaration
skall avse den inkomst, skattskyldig haft under nästföregående kalenderår,
där icke skattskyldig äger att deklarera för särskilt räkenskapsår.
Beskattningsår är således avsett att omfatta en tid av tolv månader. Några
anvisningar, huru vid omläggning av räkenskapsår bör förfaras, lämnas

187

icke. Genom två av regeringsrätten under nästlidet år meddelade utslag
har emellertid fastställts, att under nyss angivna förhållanden deklaration
och således även den härpå sig grundande taxering kan komma att omfatta
längre tid än ett år. Måhända vore det lämpligt, att några föreskrifter
i angivna hänseende inflöte i lagen eller därtill hörande anvisningar.

Slutligen har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande velat framhålla,
hurusom i motiven till förslaget avkastnings- och inkomstbegreppet,
d. v. s. vad som är att anse såsom avkastning och såsom inkomst, varit
föremål för eu synnerligen ingående och uttömmande utredning, varmed
verklig klarhet numera torde hava vunnits angående detta begrepps
rätta innebörd, och därigenom har fyllts en kännbar blåst i nu gällande
skattelagar. Detta spörsmål är uppenbarligen icke blott av teoretiskt
intresse utan har sin stora praktiska betydelse, bland annat, då det
gäller att skilja skattepliktig inkomst från icke skattepliktigt kapitalförvärv.
Vidare innehåller förslaget en likaledes förut förberedd men
välbehövlig utredning angående förvärvskatterna och deras gruppering,
vilken dels är av stor betydelse för att icke säga nödvändig för avgörande
av frågor om de särskilda kommunernas beskattningsrätt vid
konkurrens mellan två eller flera kommuner om samma beskattningsföremål,
dels ock är av vikt för bestämmande av frågan om och i vad
mån avdrag för förlust å särskilda verksamhetsgrenar i beskattningsavseende
är tillåtet. Med hänsyn härtill skulle det nog vara önskvärt,
att, utan att avvakta den kommunala skattereformens utgång, redan i
gällande skatteförordningar söka få genomfört de ändringar, som på
grundval av nyssnämnda utredning kunna anses påkallade. 1 förbigående
torde här kunna omnämnas, att inom ett speciellt beskattningsområde,
nämligen krigskonjunkturskattetaxeringen, osäkerheten, vad som
vore att anse såsom särskild inkomstkälla ofta givit anledning till ganska
stor villrådighet vid den jämförelse, som vid denna beskattning skall
äga rum mellan inkomster av samma slag.

Det Landénska förslaget föreligger icke och utgiver sig icke heller
för att vara i fullt utarbetat skick. Det undandrager sig därigenom i
viss mån kritik i fråga om detaljerna, men torde dock kunna sägas, att
det beträffande såväl inkomstbegreppet som ock förvärvskällornas särhållande
från varandra lider av samma brister, som de nu gällande skattelagarna.
Så till vida torde den av Landén föreslagna inkomstbeskattningen
bliva än mera svårhanterlig än den nuvarande inkomstbevillningen,
som det Landénska förslaget sökt att än mei''a så att säga renodla
den personliga inkomsten och göra den till föremål för kommunal

188

beskattning med därav föranledd uppdelning av samma persons inkomst
på två eller flera beskattningsberättigade kommuner. Erfarenheten från
den nuvarande inkomstbevillningen har emellertid, såsom i det Eiserman—
von Wolckerska avgivna betänkandet framhållits, givit vid handen, vilka
svårigheter alltid måste möta vid en sådan uppdelning. Huru det Landénska
förslaget skulle komma att verka är så gott som omöjligt att bedöma,
helst som någon undersökning i sådant avseende icke av författaren
själv verkställts. De kraftiga avdragen vid inkomstbeskattningen synas
emellertid giva anledning till den förmodan, att en synnerligen stark förskjutning
— och i varje fall avsevärt starkare än den, som i det föregående
påpekats beträffande det Eiserman—von Wolckerska förslaget —
av skattebördan över på objekten skulle kunna förväntas. Såvitt emellertid
de skatteprinciper, på vilka detta förslag är grundat, komma att
vid slutlig prövning visa sig vara att föredi*aga, torde dock fordras en
överarbetning av förslaget och därvid bör kunna tillgodogöras den utredning,
som i huvudförslaget åstadkommits.

Malmö i landskontoret den 21 mars 1918.

Underdånigst:

R. DE LA GARDIE.

A. Adler.

Kung!. Maj:ts befallningshavande i Hallands län.

Till Konungen.

I anledning av Eders Kungl. Maj:ts nådiga remissresolution den
25 maj 1917 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ej mindre
genom allmän kungörelse den 8 juni 1918 lämnat vederbörande kommunala
myndigheter i länet tillfälle att före den 1 november 1917 till
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande inkomma med yttrande över ett

utav särskilt tillkallade sakkunniga upprättat förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet samt avgivit betänkande om allmänna
grunder för den kommunala skattereformen, utan att dock någon
av dessa myndigheter begagnat sig av det sålunda lämnade tillfället,
än även från länets landsting i ärendet infordrat yttrande, vilket härjämte
underdånigst överlämnas, varjämte Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
får för egen del underdånigst anföra, att, då såväl lagförslaget
som betänkandet synes vara väl genomtänkt och utarbetat, landshövdingämbetet
icke finner sig hava några erinringar att emot desamma framställa;
dock anser sig landshövdingämbetet redan nu böra såsom sin
åsikt uttala, att ehuru förslaget icke innehåller bestämmelser om på
vad sätt de beskattningsmyndigheter skola bliva sammansatta, vilka
komma att handhava bestyret med taxeringen, detsammas tillämpning
i praktiken måste komma att ställa synnerligen långt gående fordringar
på dessa myndigheters kompetens och arbetsförmåga.

Halmstads slott i landskontoret den 31 januari 1918.

Underdånigst:

Landshövdingämbetet:

L. AFZELIUS.

MAGNUS HERRLIN.

Kungl. Majits befallningshavande i Göteborgs och Bohus län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj sistlidet år har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande anbefallts att, efter landstingets hörande och
sedan vederbörande kommunala mydigheter i övrigt lämnats tillfälle att
yttra sig, avgiva utlåtande över ett av kommunalskattesakkunniga
(G. V. Eiserman och E. von Wolcker) utarbetat förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskjddighet samt därvid jämväl taga under

190

övervägande ett av landskamreraren Otio V. Landén framlagt betänkande
om allmänna grunder för den kommunala skattereformen med utkast
till lag om kommunal beskattning.

I anledning härav har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
genom särskilda skrivelser anmodat dels länets landsting att i ärendet
avgiva yttrande, dels kronofogdar och magistrater i länet att lämna
vederbörande kommunala myndigheter tillfälle att uttala sig i frågan samt
själva avgiva utlåtanden över ifrågavarande förslag.

Härjämte överlämnas utlåtande från länets landsting samt stadsfullmäktige
i Göteborg, Marstrand och Lysekil med tillhörande handlingar
ävensom de yttranden, som avgivits av kronofogdar och magistrater.

Från övriga kommunala myndigheter i länet hava yttranden icke
inkommit.

För egen del får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i
underdånighet anföra följande:

På grund av de stora och påtagliga brister, som vidlåda det
nuvarande kommunala beskattningssystemet, har frågan om detsammas
reformerande länge stått på dagordningen. Dessa brister hava av de
skattesakkunniga sammanfattats sålunda, att det nuvarande skattesystemet,
som till grundval har allenast en skatteform, den till staten utgående
bevillningen, på grund härav saknar mångsidighet och smidighet, att
hänsyn icke tagits till vissa beskattningsföremåls större intressegemenskap
med kommunens än andra, att den på olika slag av beskattningsföremål
lagda bidragsskyldigheten icke uppgjorts efter i allo rättvisa
grunder, samt att kommunernas berättigade intresse sinsemellan icke
tillvaratagits i fråga om beskattningsrätten till förefintliga beskattningsföremål
och dessas uppdelning emellan flera skatteberättigade kommuner.

Båda de föreliggande förslagen söka därför, fast på olika sätt,
avhjälpa dessa brister genom kombinerande system av skatter, grundade
å ena sidan på intresseprincipen, å andra sidan på principen om beskattning
efter förmåga.

Enligt det av sakkunnigmajoriteten framlagda förslaget skulle
skattesystemet bestå av två objektskatter, nämligen dels en fastighetsskatt,
utgående efter fast egendoms saluvärde, dels en avkastningsskatt,
avsedd att träffa nettoavkomsten av varje förvärvskälla för sig
och upptagande såsom förvärvskällor jordbruksfastighet, annan fastighet,
kapital, avkomstgivande rättigheter, rörelse eller yrke, tjänst samt
annan förvärvsverksamhet, samt av en subjektskatt, utgörande en rent
personlig inkomst- och förmögenhetsskatt efter skatteförmågan. Ur ut -

191

jämningssynpunkt skulle tillkomma en fjärde skatt å oförtjänt värdestegring
av jord, varjämte, då vid fastighetsbeskattningen uti fastighetsvärdet
icke skulle ingå skogsvärde samt vid avkastningsskatten å jordbruksfastighet
såsom förvärvskälla avkomsten av skog skulle undantagas,
förslaget förutsätter bibehållandet av den nuvarande skogsaccisen. Själva
lagförslaget innehåller emellertid icke bestämmelser för beskattning av
oförtjänt jord värdestegring eller för skogsaccis.

Uti det av landskamreraren Landén framlagda förslaget ingår uti
skattesystemet dels en objektskatt i form av egeudoinsskatt å fast egendom
samt å sådan lös egendom, som utgör beståndsdel av en inom
kommun befintlig näringsdrift m. m., dels en kommunal inkomstskatt,
närmast vilande på samma principer, som den nuvarande bevillningen,
men med utsträckt avdragsrätt på grund av den skattskyldiges personliga
förhållanden och skatteförmåga, dels ock av en kommunal förmögenhetsskatt.
Härtill skulle jämväl ansluta sig eu jordräntestegringsskatt.
Sistnämnda beskattningsform upptages emellertid icke uti nämnda
förslag utan utgör föremål för ett särskilt betänkande, vard ver Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande på grund av nådig remiss jämväl har
att avgiva underdånigt utlåtande.

Det torde vara obestridligt, att båda förslagen vid en jämförelse
med det nuvarande skattesystemet innebära avsevärda fördelar, särskilt
därutinnan, att kommunalbeskåttningen skulle erhålla större fasthet,
bliva mindre beroende av konjunkturväxlingar samt att skattebördan
skulle komma att rättvisare fördelas med hänsyn till de skattskyldiges
intresse och skatteförmåga.

Att avgöra, vilketdera av förslagen, som må vara mest lämpat att
läggas till grund för en kommunal skattereform, är emellertid synnerligen
vanskligt.

Landskamreraren Landén har uti sitt förslag sökt att, så vitt
möjligt är, ansluta sig till bestående förhållanden och genom en revision
av bevillningsförordningen, med uteslutande av dessa brister men bibehållande
i huvudsak av dess principer, uppbygga ett för kommunerna
lämpligt skattesystem. Det kan ju icke förnekas, att häruti måste anses
ligga en stor styrka och att förslaget därför vid första påseendet förefaller
mera lättfattligt och därigenom mera tilltalande. Å andra sidan
bör framhållas, att — såsom påvisas uti ett av mantalskommissarien i
Göteborg avgivet yttrande, vilket magistraten därstädes åberopar såsom
sitt — förslaget lider brist på följdriktighet, vilket vid en praktisk
tillämpning av lagförslaget skulle medföra betydande olägenheter. Han
framhåller vidare, att detsamma är alltför litet utarbetat och att några

192

undersökningar angående verkningarna av en omläggning av den kommunala
beskattningen i överensstämmelse med förslaget icke blivit gjorda.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande finner för sin del dessa
anmärkningar befogade och anser sakkunnigmajoritetens förslag äga
företräde framför landskamreraren Landéns framförallt därutinnan, att
det använder sig av ett flertal beskattningsformer, varigenom en rättvisare
fördelning av skattebördan kan vinnas. Å andra sidan får man
icke bortse från, att sakkunnigmajoritetens förslag i många avseenden
innehåller invecklade och svårtolkade bestämmelser, som komma att
medföra stora svårigheter för allmänheten och ställa avsevärda krav på
de beskattningsmyndigheter, som skola handhava lagtillämpningen.

Då det emellertid gäller en så genomgripande reform, som den
förevarande, framstår det emellertid för Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
såsom en självfallen sak, att man vid valet mellan flera
förslag bör antaga det, som från teoretisk synpunkt finnes vara det
fullständigaste och riktigaste, samt att arbetet bör gå ut på att —
med bibehållande av ett sådant förslags principer — omforma det till
att i möjligaste mån bliva lämpat för det praktiska taxeringsarbetet.

Att närmare bedöma, huru det ena eller andra förslaget kommer
att vid tillämpningen i beskattningsarbetet verka, låter sig med den
föreliggande utredningen och då några bestämmelser icke meddelats
angående repartitionsgrunderna mellan förslagens olika skatteformer
icke göra. Det torde emellertid kunna antagas, att en avsevärd förskjutning
i skattetungan kommer att äga rum, så att denna lättas för
gruppen »tjänst och arbete», under det att fast egendom och rörelse
eller yrke kommer att proportionsvis vidkännas större bidragsskyldighet
till kommunen än nu är fallet. En sådan förskjutning av skattebördan
är emellertid enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening
en utveckling i rätt riktning.

Såsom nyss nämnts saknas i båda lagförslagen bestämmelser angående
grunderna för skattebidragens repartition mellan de i varje
förslag ingående olika skatteslagen. Att sådana bestämmelser icke utarbetats
beror enligt betänkandena därpå, att desamma ansetts höra
hemma i kommunalförfattningarna och icke i de kommunala skattelagarna.

Sakkunnigmajoriteten har emellertid uti sitt betänkande föreslagit,
att fastighetsskatten och avkomstskatten skulle efter vissa grunder
gå i direkt repartition med varandra, under det att den kommunala
inkomst- och förmögenhetsskatten skulle intaga en supplementär,

skatteutjämnande ställning'' och utgå med i förslaget upptagna maximibelopp.

Förslaget antyder emellertid icke, huru skogsaccisen och jord värdestegringsskatten
skulle deltaga till fyllande av kommuns skattebehov.

Enligt landskamreraren Landéns förslag skulle däremot egendomsskatten,
den kommunala inkomstskatten och den kommunala förmögenhetsskatten
gå i direkt reparation med varandra efter vissa i
betänkandet angivna grunder.

Det är enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening av
största vikt, att innan en ny kommunal skattelag antages, jämväl repartitionsgrundeina
varda fastslagna samt undersökning verkställes, huruvida
desamma befinnas lämpliga och skäliga.

Den provtaxering, som under innevarande år skall äga rum,
lärer säkerligen icke blott i detta hänseende utan ock i övrigt komma
att lämna en behövlig och jämförelsevis säker grund att bättre bedöma
och mot varandra väga de olika förslagens förtjänster och
olägenheter.

På grund av de skäl, Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
härom framhållit, anser sig emellertid Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
böra såsom sin mening uttala, att, så vitt nu kan bedömas,
det av sakkunnigmajoriteten föreslagna skattesystemet synes framför
det av landskamreraren Landén framlagda vara ägnat att utgöra grundval
för en reformering av kommunalbeskattningen.

Vid denna mening anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
kunna lämna åsido att ingå på någon detaljgranskning av
landskamreraren Landéns förslag, utan anhåller att få i det följande
inskränka sig till att framställa några erinringar mot de speciella bestämmelserna
uti det av sakkunnigmajoriteten framlagda lagförslaget.

2 kap.

om skatt för fast egendom (fastighetsskatt).

3 §■

Uti tredje stycket av denna paragraf föreskrives, att därest viss
fastighet användes så väl för jordbruk eller skogsbruk som, med eu
del av sin ägovidd, för annat ändamål, skall område, som på det senare
sättet användes, med därtill nyttjade byggnader och inrättningar anses
Uti. över 1911 års kommunalskatteförslag. 25

194

såsom annan fastighet och fastigheten i övrigt, med vad till fastigheten
eljest hörer, såsom jordbruksfastighet.

Enligt den speciella motiveringen är det endast stadigvarande användning
eller användning, vilken kan förutsättas bliva stadigvarande,
som härvid kommer i betraktande såsom utslagsgivande, under det att
tillfälliga eller övergående anordningar lämnas ur räkningen.

Häremot anmärker man talskommissarien i Göteborg uti sitt ovan
omförmälda yttrande, att det i många fall torde bliva synnerligen svårt
att avgöra om stadigvarande användning är för handen eller icke.

Anmärkningen synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande befogad,
men är det å andra sidan tvivelaktigt, huruvida den av mantalskommissarien
föreslagna utvägen, att såsom förutsättning för överföring
av dylikt ägoområde till annan fastighet föreskriva en tidsgräns för
upplåtelsen av minst fem år, kan anses innebära en lycklig lösning av
frågan. Bestämmelserna förutsätta ingalunda för den särskilda taxeringen
någon överlåtelse till annan person av sådant jordområde. Åven
jordägaren själv kan tänkas använda en del av sin egendom på sådant
sätt, att en överföring till annan fastighet skall enligt förslaget verkställas.

Enklast synes frågan lösas därigenom, att med uteslutande av
sakkunnigas motivering om stadigvarande användning föreskriften förtydligas
därhän, att överflyttning ovillkorligen skall äga rum, så snart
förändrad användning kommer till stånd. Dylik överflyttning med därav
följande omtaxering av såväl det överflyttade området som den återstående
jordbruksfastigheten borde därför ske även under en femårsperiod,
liksom ett återförande till jordbruksfastighet om det särskilda
användandet under perioden upphör. Bestämmelser härom torde i sådant
fall böra meddelas uti 11 §.

Under c) i 3:dje momentet undantages för visst fall barmhärtighetsinrättning
tillhörig byggnad, utan att vare sig i paragrafen eller
i särskilda anvisningar lämnats upplysning angående omfattningen av
begreppet barmhärtighetsinrättning. Då samma uttryck i nu gällande
bevillningsförordning givit anledning till eu synnerligen vacklande praxis,
vore önskligt, att begreppet närmare definierades.

5 §■

Här föreskrives, att å fast egendom, som enligt lagen är undantagen
från beskattning, taxeringsvärde icke skall sättas med mindre den
egendom enligt särskild föreskrift är underkastad viss annan skattskyldighet
efter taxeringsvärde.

Det kan ifrågasättas, huruvida det icke är lämpligare, att sådan
egendom — i likhet med vad nu gäller vid bevillningstaxeringen —
upptages uti särskild längd och åsättas värde.

Förändrade förhållanden kunna ju inträffa, som medföra, att dylik
egendom blir enligt lagen skattskyldig, och det kan då lätt inträffa, att
taxeringsmyndigheten, då fastigheten icke är i någon längd upptagen,
förbiser sådana förändrade förhållanden. Likaledes kan inträffa, att
taxeringsmyndigheter saknar kännedom om eller förbiser, att fastigheten
är underkastad annan skattskyldighet efter taxeringsvärde och
uraktlåter att upptaga och värdera densamma. Detta förebygges genom
den av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslagna åtgärden,
att särskild längd föres över all från skattskyldighet till kommun fritagen
egendom samt att taxeringsvärde åsättes däri upptagen egendom.

6 §•

Emot bestämmelsen, att vid taxering av fast egendom särskilt
taxeringsvärde skall åsättas varje taxeringsenhet samt att därvid, ifråga
om annan fastighet, såsom taxeringsenhet skall anses varje till en och
samma egendom, särskilt för sig nyttjat område, evad det består av en
eller flera tomter eller andra fastigheter eller särskild ägovidd därav,
har uti yttrandena från Göteborgs stad framhållits, huru stora och snart
sagt oövervinneliga svårigheter tillämpningen av desamma skulle bereda
taxeringsmyndigheten i fråga om vissa områden, som med kort upplåtelsetid
och ofta växlande innehavare utarrenderades till upplagstomter
och andra liknande ändamål.

Ehuru Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke förbiser dessa
svårigheter, synes icke möjligt att vidtaga någon ändring härutinnan,
med mindre hela principen för den subjektiva skattskyldigheten, sådan
den fastslagits uti förslagets 14 §, skulle övergivas, något som knappast
för ett specialfall som det i anmärkningen framhållna lärer vara lämpligt
eller tillrådligt.

8 §•

Uti andra stycket av denna paragraf stadgas, att därest vid taxeringen
av jordbruksfastighet värde utöver det, som egendomen kan antagas
äga i dess förhandenvarande användning, utrönts tillkomma egendom
på grund av efterfrågan å mark för bostadsändamål eller för industriellt
eller därmed jämförligt ändamål, skall sådant mervärde likaledes
särskilt för sig såsom tomt- eller industrivärde upptagas.

196

De sakkunniga hava uti sitt betänkande (sid. 242), såsom även
här ovan nämnts, meddelat, att uti det av dem framlagda förslaget
skulle utgå i utjämningsavsikt skatt å oförtjänt jord värdestegring. Vare
sig nu i det kommunala skattesystemet kommer att upptagas en oförtjänt
jordvärdestegringsskatt eller enligt lands kamreraren Landéns förslagen
kommunal jordräntestegringsskatt, förefaller det som om genom den
ovan anförda bestämmelsen i denna lag en dubbelbeskattning skulle
kunna komma att under vissa förhållanden föreligga beträffande den
del av ifrågavarande mervärde, som är oförtjänt, det vill säga som tillkommit
utan något åtgörande från markägarens sida.

Till undvikande härav torde i sammanhang med antagande i skattesystemet
av en jordvärdesstegringskatt eller jordräntestegringsskatt
bestämmelser uti denna paragraf böra ändras med hänsyn till vad i en
sådan lag kan varda stadgat.

11 §

Allmän fastighetstaxering skall, enligt föreskrift i denna paragraf,
äga rum vart femte år. Mellan dessa allmänna fastighetstaxeringar skall
emellertid omtaxering av fastighet ske i vissa fall.

Härvid upptager förslaget beträffande jordbruksfastighet, att därest
egendomens taxeringsvärde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan
dylik anledning eller genom skogsavverkning så minskats, att detsamma
understiger taxeringsvärdet med en femtedel eller mera, skall omtaxering
verkställas.

Emot bestämmelserna, att förändringen för att föranleda omtaxering
skall kunna värdesättas till en femtedel eller mera av taxeringsvärdet,
synes icke vara något att erinra. Uti anvisningarna till nuvarande bevillningsförordning
användes uttrycket »märkligen» förminskats, men
lärer det icke lända till annat än fördel, medförande större stadga
och jämnhet i taxeringen, att uti förslaget värdeförändringen fixerats
till visst talförhållande i jämförelse med det åsätta taxeringsvärdet.

Däremot lärer det väl kunna tänkas fall, då även en jordbruksfastighet
kan under loppet av en taxeringsperiod så ökas i värde, att värdeökningen
kan uppskattas till en femtedel eller mera av det för fastigheten
gällande taxeringsvärdet och synes det även för sådant fall böra
verkställas en omtaxering.

Något stadgande härom finnes ej i förslaget och torde därför böra
upptagas däri.

I fråga om annan fastighet stadgas i förslaget, att därest sådan
fastighets taxeringsvärde antingen genom eldsvåda, vattenflöde eller annan

11)7

dylik anledning eller genom nedrivning av byggnader så minskats, som
om jordbruksfastighet nämnts, eller ock, genom ny- eller tillbyggnad i
»betydligare» mån ökats utöver taxeringsvärdet, skall omtaxering ske.

Samma skäl, som tala för bestämmandet av visst jämförelsetal i
förhållande till taxeringsvärdet eller minst eu femtedel, då det är fråga
om nedsättning av ett fastslaget taxeringsvärde, synes även hava giltighet,
då det gäller förhöjning av detsamma. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anser därför, att uttrycket »i betydligare mån» bör utbytas
mot »i ovan nämnd grad» eller något liknande.

\ idare torde paragrafen böra fullständigas med bestämmelser angående
omtaxering under en taxeringsperiod för sådana fall, som omförmäles
uti 3 § tredje stycket, att viss del av eu jordbruksfastighet på
grund av dess användande för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,
bör överföras till eu annan fastighet eller då sådan särskilt taxerad
del på grund av upphörande av den särskilda användningen bör återföras
till jordbruksfastighet och ingå uti taxeringsvärdet av den fastighet,
varav den utgör en del.

15 §.

Här lämnas den bestämmelsen, att skattskyldig ägare, innehavare
eller arrendator av fast egendom är å landet den, som äger, innehar eller
arrenderar egendomen å tid, då kommunens debiterings- eller uppbördslängd
författningsenligt skall till allmän och slutlig granskning föreläggas,
samt i stad den som äger, innehar eller arrenderar egendomen vid
taxeringsårets utgång.

Emot dessa bestämmelser i vad de gälla stad, hava anmärkningar
framställts av såväl fastighetskamreraren i Göteborg som mantalskommissarien
därstädes. Anmärkningarna, som synas Eders Kungl. Mapts
befällningshavande fullt befogade, gälla enligt Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavandes mening även motsvarande bestämmelser för landet.

Vid taxeringsförrättningen måste ju såsom skattskyldig för fastigheten
upptagas den person, som uti mantalslängden för året står skriven
för fastigheten. Att sedermera överlämna åt debiteringsförrättaren att
för de fall beträffande köp, förändring i besittningsrätten eller utarrendering,
som kunna vara för honom kända eller hos honom anmälda, påföra
annan person skatt än den, som upptages i taxeringslängden, synes
icke vara lämpligt, i synnerhet som erfarenheten givit vid handen, att
endast i få fall förändringar uti ovan angivna förhållanden bliva hos
honom anmälda, och det väl endast i smärre kommuner kan tänkas, att
debiteringsförrättaren äger den lokala kännedom om förhållandena inom

198

ett taxeringsdistrikt, att den omfattar alla eller flertalet av sådana förändringar.
Det kan därför ifrågasättas, huruvida det icke är mera praktiskt,
att den person upptages såsom skattskyldig för en fastighet, som
vid början av det år, taxeringen sker, i mantalslängden upptages såsom
ägare, innehavare eller arrendator av en egendom. Skulle under tiden,
till dess skatten skall erläggas, förändring i ägande-, besittnings- eller
arrenderätt inträffa, lärer förhållandet mellan av- och tillträdare beträffande
frågan om skattens erläggande bäst ordnas dem emellan genom
frivilligt avtal. Kommunens rätt till skatten synes i allt fall tillräckligt
skyddat därigenom, att fastigheten såsom sådan svarar för skatten.

Uti denna paragraf användes orden »taxeringsår» och lämnas uti
20 § förklaring å ordets betydelse till skillnad från det i lagen längre
fram använda uttrycket »beskattningsår». Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som vid granskningen av 20 § vill återkomma till uttrycket
»beskattningsår», håller före, att denna förklaring lämpligare bör
upptagas bland de allmänna bestämmelserna uti 1 kap. antingen såsom
ett andra moment uti 1 § eller såsom en särskild paragraf efter denna.

3 kap.

Om skatt för avkastning (avkastningsskatt).

20 §.

Här utvecklas betydelsen av de i förslaget använda uttrycken »beskattningsår»
och »taxeringsår», avseende det förra det kalenderår eller
räkenskapsår, varunder den avkastning åtnjutits, som skall beskattas,
det senare det år, under vilket uppskattningen sker.

Till vad Eders Kungl. Majrts befallningshavande härovan vid 15 §
anfört beträffande lämpligheten,’ att andra stycket av 20 §, som innehåller
denna förklaring, överflyttas till de allmänna bestämmelserna uti
1 kap., får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande här framhålla, att
ordet beskattningsår förefaller mindre lyckligt valt och synes ägnat att
framkalla missförstånd och förväxlingar, åtminstone bland de skattskyldiga.
Orden beskattning och taxering lära i den allmänna uppfattningen vara
synonyma. Lämpligt torde därför vara, att ordet beskattningsår utbytes
mot något annat, som mera tydligt utmärker, vad som enligt förslaget
skall inbegripas i detsamma, exempelvis »avkastningsår» eller något liknande.

190

24 §.

Uti sista stycket i denna paragraf uppställes såsom villkor för däri omförmält
avdrag för minderåriga barn, som biträtt i jordbruket eller dess
binäringar, att barnet vid beskattningsårets utgång uppnått femton års
ålder.

Då beskattningsår icke alltid sammanfaller med kalenderår, utan
med bokföringsår, vilka åter för olika skattskyldiga kunna omfatta olika
tider, torde av praktiska skäl för lättnad vid taxeringsarbetet tidsbestämmelsen
böra ändras till »vid taxeringsårets början» såsom uti fastigbetskamrerarens
i Göteborg yttrande föreslagits.

32—36 §§.

Uti dessa paragrafer lämnas bestämmelser rörande beskattningsorten,
därvid för de fall, att avkomsten av en förvärvskälla härflyter från verksamhet
inom flera kommuner eller verksamhetskommun ej sammanfaller
med skattskyldigs bostadskommun, regler lämnas för avkomstens fördelning
mellan de olika skatteberättigade kommunerna.

Dessa bestämmelser synas emellertid vara av den invecklade och
svårtillämpliga art, att de säkerligen komma att för såväl de skattskyldiga
vid deklarationernas avfattande som för taxeringsmyndigheterna
vid taxeringsarbetet medföra de största svårigheter samt föranleda en
mängd tvister kommunerna emellan. Det får visserligen erkännas, att
bestämmelserna härutinnan rent teoretiskt sett synas ägnade att på ett fullt
rättvist sätt tillgodose de olika kommunernas berättigade krav på andel
i avkomsten, men praktiska hänsyn av ovan antydd art ^öra det synnerligen
önskvärt, att ej säga nödvändigt, att bestämmelserna härutinnan
omarbetas och förenklas. De på sidorna 107 och 474—475 i betänkandet
framlagda exemplen på fördelningsreglernas tillämpande tala ett
tydligt språk, även om man får antaga, att de valda exemplen äro
ovanligt komplicerade.

4 kap.

Om skatt för inkomst- och förmögenhetsskatt (kommunal inkomst ocli

förmögenhetsskatt).

Förslagets bestämmelser i denna del ansluta sig nära till nu gällande
bestämmelser för den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.
En del förändringar, särskilt med hänsyn till den subjektiva skattskyl -

200

digheten, äro betingade av, att skatten skall utgå till kommunen och ej till
staten. — En väsentligare skillnad föreligger uti 52 §, vari lämnas regler
för de olika inkomstbelopp, vid vilka skattskyldighet inträder, samt
de olika skatteskalor, efter vilka skatten skall utgå, med hänsyn såväl
till inkomstens storlek som de skattskyldiges större och mindre skatteförmåga
på grund av det antal personer, han har att försörja. Emot
förslaget härutinnan, därvid på ett till synes bättre och mjukare sätt än
vid statsbeskattningen skattskyldigheten lämpats efter skatteförmågan,
har Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande intet att erinra.

Vid 44 § 2 mom. göres samma anmärkning, som tidigare framställts
under 24 §, ifråga om den tid, till vilka hemmavarande barns
ålder skall hänföras.

I övrigt har förslaget i denna del icke givit anledning till någon
erinran.

En fråga, som vid granskning av de framlagda förslagen till en
kommunal skattereform ovillkorligen uppställer sig, är den, vilken organisation
man tänkt sig för utförande av det kommunala taxeringsarbetet.
— Intet av lagförslagen innehåller bestämmelser härutinnan, då dylika
bestämmelser icke ansetts böra upptagas uti själva skattelagarna utan
i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.
Emellertid kan man av vissa antydningar uti betänkande^ sluta sig till,
att detta skattearbete skulle påläggas de nuvarande beskattningsnämnderna.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sig böra såsom sin
mening uttala, att en sådan anordning icke synes utterbär. Vad därvid
först beträffar taxeringsnämnderna lära dessa, åtminstone å landsbygden,
icke vara vuxna den uppgift, som vid en dylik anordning skulle
påläggas dem. Det invecklade och svårlösta taxeringsförfarande, som
med dessa kommunalskattelagar skulle införas, kräver utan tvivel för
arbetet särskilt skolade organ. Åven rent kvantitativt sett kommer den
kommuala beskattningen att kräva så mycket arbete, att därest det sammankopplas
med det statliga taxeringsarbetet, detta icke skulle kunna
medhinnas inom förelagd tid, och om det skulle företagas vid annan
tidpunkt än statsbeskattningen, men av samma nämnd, taxeringsarbetet
så starkt skulle upptaga ledamöternas tid, att det med säkerhet komme
att medföra de största svårigheter att finna för uppdraget villiga personer
med något så när antaglig lämplighet.

Vad därefter beträffar de statstjänstemän, vilka för närvarande antingen
på grund av tjänst eller förordnande deltaga i beskattningsnämnderna
såsom kronoombud eller sekreterare hos prövningsnämnden eller

201

såsom ordförande eller ledamöter i taxeringsnämnd, liksom de landskontorets
tjänstemän, vilka biträda vid det förberedande arbetet för
prövningsnämnden, måste framhållas, att taxeringsarbetena redan nu
väsentligt inkräkta å andra göromål till men för dessas behöriga utförande.
Härtill kommer den ökade arbetsbörda fögderiomorganisationen
pålagt landskontoren. Det torde därför utan överdrift bestämt kunna
uttalas, att det arbete, som kommunalbeskattningen, under förutsättning
att nuvarande beskattningsorganisation bibehålies, skulle medföra, icke
utan avsevärt men för behöriga utförandet av de arbeten, som dels åligga
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande å landskontorsavdelningen,
dels fögderitjänstemännen, kan påläggas landskontorets och fögderiernas
tjänstemän.

Det torde därför bliva nödvändigt, att för detta beskattningsarbete
anordna andra organ, och kan det ifrågasättas, huruvida det icke skulle
lända till ett för såväl staten som kommunerna lyckligt resultat, om allt
taxeringsarbete uppdrages åt särskilda för taxeringsarbetet anställda, året
om arbetande funktionärer.

Göteborg i landskontoret den 26 mars 1918.

Underdånigst:

OSCAR von SYDOW.

E. Centerwall.

Kungl. Maj:ts Befallningshavande i Älvsborgs län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 har Eders Kungl, Maj:ts
befallningshavande anbefallts att, efter landstingets hörande och sedan
vederbörande kommunala myndigheter i övrigt lämnats tillfälle att yttra
sig, avgiva underdånigt utlåtande över kommunalskattesakkunnigas förut/.
över 1917 års kommunalskatteförslag. 26

202

slag till lag angående kommunal taxering ock skattskyldighet samt därvid
jämväl taga under övervägande ett av landskamreraren Otto V.
Landén framlagt betänkande om allmänna grunder för den kommunala
skattereformen med utkast till lag om kommunal beskattning.

I anledning härav bar Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
dels genom skrivelse till länets landsting anmodat landstinget att inkomma
med yttrande, dels och genom tillkännagivande i län skungörelserna
anmanat kommunala myndigheter att inom viss föresatt tid bit avgiva yttranden
i frågan.

Landstinget bar uti hit avlåten skrivelse den 20 september 1917
meddelat, att den korta tid, som stått landstinget till buds, icke lämnat rådrum
för avgivande av något yttrande i ärendet, och övriga kommunala myndigheter
hava icke begagnat sig av tillfället att göra något uttalande i
frågan.

För egen del får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anföra:

De sakkunniga hava framhållit, hurusom behovet av en kommunal
skattereform gjort sig alltmera kännbart genom det nuvarande skatteväsendets
brist på mångsidighet och smidighet, då man i själva verket
hade att räkna med allenast en enda beskattningsform, i stort sett ett
slags avkastningsskatt, ehuru densamma, vad anginge den fasta egendomen
och jordbruksnäringen, blivit så anordnad, att därigenom i vissa
fall förmedlas en beskattning av fast egendoms värde såsom sådan.
Det anmärkes vidare, att bidragsskjddigheten från fast egendom och
näring icke motsvarade dessa beskattningsföremåls starkare intressegemenskap
med kommunen, att den på olika slag av beskattningsföremål
belöpande bidragsskyldigheten icke blivit lagd efter rättvisa grunder,
samt att kommunernas berättigade intressen sinsemellan icke tillvaratagits i
fråga om beskattningsrätten till förefintliga beskattningsföremål och dennas
uppdelning mellan flera skatteberättigade kommuner.

På dessa brister söker man nu råda bot genom kombinerade system
av skatter, grundade å ena sidan på intresseprincipen och å andra sidan
på beskattning efter förmåga.

De sakkunnigas förslag utmynnar i ett skattesystem, bestående av
två objektskatter: en fastighetsskatt på grundval av fast egendoms saluvärde
och eu avkastningsskatt, avsedd att träffa nettoavkastningen av
varje förvärvskälla för sig, samt av en subjektskatt, utgörande en rent
personlig inkomst- och förmögenhetsskatt efter skatteförmåga. Ur utjämningssynpunkt
är därjämte en särskild skatt å oförtjänt värdestegring
av jord avsedd att infogas uti skattesystemet.

Jämväl landskamreraren Landén använder sig av en kombination

av flera beskattningsformer, nämligen dels en egendomsskatt å fast egendom
samt å produktiv lös egendom, dels en kommunal inkomstskatt,
närmast vilande på samma principer som den nuvarande bevillningen,
likväl med utsträckt avdragsrätt, och dels en skatt på den personliga
förmögenheten. Dessutom omfattar detta förslag ytterligare en skatt,
jordräntestegringsskatten, avsedd att träffa viss del av jordens värde:
den så kallade oförtjänta värdestegringen.

De ovan båda berörda förslagen åsyfta genomgripande förändringar i
nu rådande förhållanden. I stället för den nuvarande åtminstone formellt
enhetliga beskattningen träder till mötes ett system av jämsides verkande
beskattningsformer. Både ur teoretisk och praktisk synpunkt innebära
förslagens bestämmelser tvivelsutan ett avsevärt framsteg, särskilt därutinnan,
att den kommunala beskattningen ställes mindre beroende av
konjunkturväxlingar, och skattebördan synes bliva bättre fördelad med
hänsyn till de skattskyldigas intresse och skatteförmåga.

Ett närmare bedömande, huru det ena eller andra förslaget kommer
att verka vid tillämpningen, ställer sig desto mera vanskligt, som
tillförlitliga undersökningar i detta hänseende ännu icke verkställts, och
bestämmelser ej meddelats angående det förhållande, i vilket de särskilda
slagen av skatter skola bidraga till täckandet av det kommunala behovet.
Det torde emellertid kunna presumera^, att en förskjutning i skattebördan
kommer att äga rum till lättnad för gruppen »tjänst och arbete»,
under det fast egendom samt rörelse eller yrke får vidkännas större
bidragsskyldighet än vad nu är fallet. En sådan anordning är enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning en utveckling i
rätt riktning.

Vid jämförelse emellan de båda lagförslagen synes sakkunnigmajoritetens
förslag äga företräde såsom i flera avseenden mera fullständigt
utbyggt och till följd därav, så vitt nu kan bedömas, bättre ägnat
att utgöra grundval för en reformering av den kommunala beskattningen.

Vänersborg i landskontoret den 30 mars 1918.

Underdånigst:

Landshövdingämbetet:

B. HENDEBERG.

L. TH. JACOBSON.

204

Kungl. Majrts befallningshavande i Skaraborgs län.

Till Konungen.

Uti nådig remiss den 25 maj sistlidet år liar Eder Kungl. Maj ds
befallningshavande i Skaraborgs län anbefallts att, efter landstingets
hörande och sedan vederbörande kommunala myndigheter i övrigt lämnats
tillfälle yttra sig, avgiva underdånigt utlåtande över ett av G. W.
Eiserman och E. von Wolcker såsom särskilt tillkallade sakkunniga framlagt
förslag till lag angående kommunal taxering och skattskjddighet,
därvid Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande jämväl hade att taga i
övervägande ett av landskamreraren Otto V. Landén på särskilt uppdrag
avlämnat betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen
med utkast till lag om kommunal beskattning.

Med anledning härav får Eders Kungl. Majrts befallningshavande,
jämte överlämnande av infordrat yttrande från länets landsting, i underdånighet
anföra följande:

Efter hand som den direkta beskattningen till staten blivit ordnad
enligt mera moderna principer, har frågan om den kommunala skattskyldighetens
reformering framträtt och blivit aktuell. Mot gällande
bestämmelser i ämnet hava därvid framställts anmärkningar i flera hänseenden.
Fastighetsbevillningen, som utgjort snart sagt enda formen för den
fasta egendomens beskattning, har beräknats till vissa procent av taxeringsvärdet,
och i den mån taxeringen varit lågt tilltagen, vilket särskilt i avseende
å jordbruksfastighet på landet varit fallet, har skattskyldigheten för
jorden icke stått i rimligt förhållande till den inkomsttagare påvilande
skattebördan. Ej heller å inkomstbevillningens område hava bestämmelserna
varit tillfredsställande. Löntagarna hava i allmänhet, alldenstund
taxeringsmyndigheterna med lätthet kunnat inhämta uppgift om och
kontrollera deras inkomster, fått skatta för fulla beloppet av vad de intjänat,
under det att uppskattningar av enskilda rörelseidkares inkomster icke
kunnat lika noggrant bestämmas och ofta blivit åtskilligt lägre än de bort
vara. Aven har det framstått såsom en brist, att kommunen icke fått åtnjuta
skattebidrag av aktieägare för dem tillkommande utdelning å innehavande
aktier,] utan har denna inkomst ur kommunal synpunkt varit
helt och hållet skattefri. Dessa med flera omständigheter hava enligt de
sakkunnigas mening gjort det angeläget, att en reformering av det kom -

munala skatteväsendet snarast möjligt bliver genomförd, ocli Eders
Knngl. Maj:ts befallningshavande delar fullkomligt denna uppfattning.

Av de båda föreliggande lagförslagen söker det av herrar Eiserman
och von Wolcker utarbetade att lösa frågan medelst införande av
en fastighetsskatt, en inkomst- och förmögenhetsskatt samt vid sidan
därav skogsaccis och jordvärdestegringsskatt. Det Landénska förslaget
åter upptager egendomsskatt, inkomstskatt, förmögenhetsskatt och jordvärdestegringsskatt
såsom lämpliga skattetyper, men utesluter skogsaccisen,
vilken av förslagsställaren icke anses hava något berättigande i
ett kommunalt skattesystem, som i likhet med hans förslag inrymmer
såväl en objektskatt å skogens förmögenhetsvärde som ock en inkomstskatt
på skogens behållna avkastning.

Eu granskning av dessa lagförslag har synts Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande giva anledning till följande erinringar och uttalanden.

Med avseende å den fasta egendomen syfta båda förslagen och det
med rätta till en väsentlig skärpning av skattskyldigheten utöver vad
hittills varit densamma ålagd. Enligt dessa skola nämligen fastigheterna
dels beskattas efter åsatt taxeringsvärde, en ren objektskatt utan hänsyn
till fastighetens avkastning, och dels är avkastningen avsedd att tagas
till beskattning, i den mån sådan uppstår hos ägaren eller innehavaren av
den fasta egendomen. Därtill kommer enligt det Landénska förslaget, att
lös egendom i vissa fall, då den ingår såsom beståndsdel av eu anläggning
för näringsdrift, jämväl skall upptagas och taxeras till egendomsskatt
och i sådant hänseende jämställas med den fasta egendomen, med
vilken den genom sin användning är intimt förenad.

I skattereglerande riktning torde ock komma att verka bestämmelserna
i förevarande lagförslag därom, att fast egendoms taxeringsvärde
skall beräknas efter saluvärdet. De i nu gällande författningar förekommande
stadganden om olika grunder för fast egendoms uppskattning
och värdering hava nämligen icke varit ägnade att befordra egendomarnas
uppskattning till nöjaktigt belopp, utan i allmänhet hava taxeringsvärdena,
särskilt å landsbygden, kommit att framstå såsom synnerligen
låga. Ett avhjälpande av denna olägenhet måste anses vara högeligen
av behovet påkallat och torde med tillämpning av de föreliggande förslagen
vara påräkneligt att vinnas.

Nära sammanhängande med fastighetsbeskattningen är även beskattningen
av skog och skogsmark. I detta hänseende utgå de båda förslagen
från delvis olika uppfattning. Under det Landénska förslaget
betraktar skogen och skogsmarken såsom varje annan del av fastigheten
och tillmäter densamma skattskyldighet efter samma måttstock som all annan

206

fast egendom, gör det Eiserman-von Wolckerska förslaget skillnad mellan
skogsmarken och skog till husbehov, å ena sidan, samt skog utöver husbehovet,
å andra sidan. I förra delen föreslås skogen och skogsmarken att
tagas till beskattning gemensamt med fastigheten, varemot den utöver husbehovet
befintliga skogen blir enligt detta förslag taxerad särskilt för sig
och påföres skatt efter en något billigare skatteskala än som gäller för
jordbruksfastighet i allmänhet. Då man sedan kommer till inkomstbeskattningen,
framträder samma skillnad uti förslagen, i det att Landénska
förslaget såsom inkomst av fast egendom upptager inkomst av skogsbruk
med dess binäringar utan någon inskränkning, varemot det av
Eiserman och von Wolcker framlagda förslaget rubricerar inkomst av
skogsbruk såsom inkomst av jordbruksfastighet, endast såvitt därigenom
tillgodogöres andra skogsprodukter än virke eller tillgodoses behovet av
vedbrand samt stängsel-, slöjd och underhållsvirke. Med denna åtskillnad
i avseende å skogsbrukets taxering bibehåller det Eisermanvon
Wolckerska förslaget skogsaccis att utgå efter samma grunder som
hittills, men herr Landén anser skogsaccisen böra avskaffas såsom ej
hemmahörande uti ett skattesystem av nu ifrågavarande slag.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning är
det av herr Landén framlagda förslaget till sina yttre konturer vida
enklare och i praktiken mycket lättare att tillämpa än de grunder, som
av herrar Eiserman och von Wolcker förordats. Såvitt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande kunnat finna, skulle också kommunerna genom
detta förslag tillföras inkomster av skog i minst lika stor omfattning,
som det Eiserman-von Wolckerska förslaget vore ägnat att medföra, och
någon olägenhet i sådant hänseende bör därför ej vara att befara. I
valet mellan dessa båda olika förslag anser sig Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande fördenskull böra uttala sig för det av herr Landén
framlagda förslaget och förorda detsamma till antagande.

För lösningen av frågan om den kommunala inkomstbeskattningen
hava de föreliggande förslagen sökt sig olika utvägar. Det Eisermanvon
Wolckerska förslaget lägger tyngdpunkten härvid på en avkastningsskatt,
avsedd att träffa nettoavkastningen av varje förvärvskälla för sig,
men föreslår därjämte en allmän och rent personlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
vilken dock endast intager en supplementär ställning i
det kommunala skattesystemet och är ämnad tagas i anspråk, först
sedan den kommunala skattskyldigheten å fastighet och avkastning med
tillämpning av de repartitionsgrunder, som därför kunna varda bestämda,
nått en viss höjdgräns, som enligt förslaget dock icke vore till siffran
bestämd. Det Landénska förslaget åter har endast en skattetyp för in -

207

konsistens eller avkastningens kommunala bidragsskyldighet, nämligen
den kommunala inkomstskatten, vilken jämte den kommunala egendomsskatten
skall pa den allmänna beskattningens väg tillgodose kommunens
behov av intäkter. Denna inkomstskatt är dock icke såsom motsvarande
skatt till staten att betrakta såsom någon allmän inkomstskatt, utgående
av en skattskyldigs samlade inkomst, utan beräknas på den skattskyldiges
inkomster inom varje särskild kommun och motsvarar alltså närmast
en avkastningsskatt enligt det av herrar Eiserman och von Wolcker
framlagda förslaget.

\ art och ett av dessa förslag synes Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande
hava förtjänster, som med fördel kunna utnyttjas för den förestående
skattereformen. Det Eiserman-von Wolckerska förslaget verkar i
stort sett fylligare men medför å sin sida en mera invecklad procedur,
än det Landénska förslaget påkallar. Därtill kommer, att det förra förslaget,
som drabbar inkomsttagarna med en dubbel beskattning, nämligen
avkastningsskatt och inkomstskatt, kan befaras bliva särskilt för
löntagare alltför betungande och att den utjämning i skattebördans fördelning,
som utgör huvudändamålet med reformen, till följd därav ej
nöjaktigt uppnås. Farhågan därför måste framstå så mycket större,
som vid taxering till avkastningsskatt avdrag ej skulle få ske för skuldränta,
utan den skuldsatte tjänstemannen och arbetaren nödgas fortfarande
såsom hittills lämna skattebidrag till kommunen i samma omfattning
som den skuldfrie löntagaren, vilken dock på grund av sin
frihet från tyngande skuld har en vida starkare ekonomisk ställning än
den förre. I betraktande av dessa omständigheter finner sig Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande icke kunna i nu förevarande hänseende
biträda det av herrar Eiserman och von Wolcker framlagda förslaget,
med mindre än detta i princip omlägges därhän, att löntagaren vid
utgörande av skatt till kommun för inkomst av sitt arbete medgives
rätt att göra avdrag för skuldräntor, utan anser i motsatt fall det vara
lyckligare, att det Landénska förslaget tages till grund för lagstiftning
i ämnet.

En förtjänst hos båda förslagen är, att de för det kommunala
skattebehovet taga till utnyttjande den aktieägare tillkommande utdelning
från aktiebolag. Med den alltmer framträdande benägenheten för sammanslutningar
under aktiebolags form, synes en omläggning av skattskyldigheten
i sådan riktning vara oavvisligt av behovet påkallad. Visserligen
har däremot blivit anmärkt, att en dubbelbeskattning skulle uppstå,
om såväl aktiebolagens årsinkomster som aktieägarnas årliga utdelningar
finge sig ålagd skattskyldighet. En sådan dubbelbeskattning, i

208

den mån den kan anses förefinnas, torde dock icke vara mera anmärkningsvärd
än många andra liknande företeelser inom vårt beskattningsväsende.
I sådant hänseende vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
erinra om, att en ecklesiastik boställskavare, vars boställe blivit av länsstyrelse
och domkapitel i författningsenlig ordning utarrenderat, måste
erlägga inkomstbevillning för den arrendeavgift, han för bostället uppbär,
under det att arrendatorn beskattas till bevillning med sex procent
å boställets taxeringsvärde för den inkomst, bostället såsom fastighet
beräknas lämna. En dubbelbeskattning kan ju även här anses föreligga,
men sedan flera år torde dock beskattningen av indelningshavare och
arrendator till ecklesiastik jord hava tillämpats efter nu angivna grunder.
För övrigt lärer dock kunna ifrågasättas, huruvida en beskattning
av aktiebolaget för dess årsvinst och aktieägarna för deras årsutdelning
verkligen innebär någon dubbelbeskattning. Enligt det Eisermanvon
Wolckerska förslaget, som beskattar aktiebolagens årsvinster medelst
avkastningsskatt men frikallar från sådan skatt aktieägarna, vilka i
stället underkastas beskattning för sin aktieutdelning medelst inkomstskatt,
torde i varje fall dubbelbeskattning icke få anses föreligga, och
enligt Landénska förslaget lärer knappast ej heller så vara förhållandet.
Härmed må emellertid vara huru som helst. Intresseprincipens kraftigare
tillämpning inom den kommunala beskattningens område kräver med
nödvändighet, att en blivande skattereform tager sikte jämväl på nu
ifrågavarande skatteföremål och att aktieägare, i motsats till vad hittills
vant fallet, bliva underkastade kommunal beskattning för de inkomster,
som i form av utdelning tillkomma dem av aktiebolags årsvinst.

Huru de olika lagförslagen, som nu föreligga till granskning, kunna
komma att verka och medföra förändring i den kommunala skattskyldighetens
fördelning, är i frågans nuvarande läge icke gott att förutsäga,
En provtaxering med tillämpning av de föreslagna nya skatteprinciperna
kan i sådant hänseende bliva mera vägledande än de teoretiska utredningar,
som ett kommittébetänkande är ägnat att lämna, och vill Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande för sin del förorda, att sådan provtaxering
företages, innan frågan blir föremål för statsmakternas avgörande.

Mariestad i landskontoret den 24 maj 1918.

Underdånigst:

Landshövdingämbetet:

HUGO SANDÉN.

EINAR JOHNSON.

209

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Värmlands län.

''Till Ko ii ungen.

Jämlikt nådig remisskrivelse den 25 maj 11)17 anbefalld att efter
vederbörandes hörande inkomma med utlåtande över särskilda sakkunnigas
förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet
och därvid taga i övervägande jämväl bilagt betänkande om allmänna
grunder för den kommunala skattereformen, får Eders Kungl. Maj ds befallningshavande
underdånigst härigenom anföra följande.

Genom allmän kungörelse av den 8 juni 1917 har Eders Kungl.
Maj ds befallningshavande lämnat kommunala myndigheter och enskilda
tillfälle taga del av förslaget och betänkandet, utan att någon härav sig
begagnat. Från Värmlands läns landsting bifogas emellertid ett i ämnet
avgivet utlåtande.

Det föreliggande förslaget utmynnar i dels en objektskatt, utgående
från egendomens kapitalvärde, dels i en skatt på avkastningen och
dels i en kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt. Motiven till dessa
nya grunder för kommunala skattskyldigheten, som i huvudsak hänförde
sig till intressegemenskapen med kommunen och ett större hänsynstagande
till den personliga skatteförmågan, torde principiellt sett få anses befogade,
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande finner sig härutinnan
böra uttala den mening, att de sakkunniga härför anfört skäl, som icke
kunna bestridas. Bristerna i nuvarande bevillningsförordning, helt visst
länge kännbara, hava med tiden blivit så stora, att icke mera än en
mening torde råda om behovet av nya grunder för kommunala skattskyldigheten.
Särskilt i fråga om skuldränteavdrag för löneinkomst och för
fast egendom liksom frånvaron av de rent personliga synpunkterna hade
det ohållbara i bevillningsförordningen fått sin belysning. Förslagets
allmänna riktning mot en starkare belastning av egendomsbesittning i
form av objektbeskattning och härav följande förskjutning av skattebördan
har visat sig såsom ofrånkomlig för reformens möjliggörande.

Beträffande den fasta egendomen har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
förut på förekommen anledning avgivit utlåtande, i vad
förslaget anginge under kammarkollegii vård och inseende stående fast
egendom av publik natur, i vilken del av förslaget underdånigt utlåtande
avgivits den 30 nästlidne november, och har Eders Kungl. Maj:ts betro.
över 1917 års konimunalskatteförslag. 27

210

fallningshavande, som härjämte bifogar en avskrift av samma utlåtande,
ansett sig i detta sammanhang böra uttala sig allenast om den fasta
egendom, som icke vore till sådan kategori liäuförlig eller i huvudsak
till enskild fast egendom. Med taxeringsvärdets grundande på allmänna
saluvärdet möter den måhända viktigaste nyheten i förslaget. De sakkunniga
hava sålunda här såsom huvudregel uppsatt, att jordbruksfastighet
skall taxeras till sitt oavkortade saluvärde, däri även växande skog
skulle ingå med sitt lalla saluvärde eller, såsom det för skog plägar
kallas, »realisationsvärdet,». Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande finner
dessa beskattningsgrunder mindre välbetänkta, Det är nämligen tydligt,
att det värde, som vid en skogs hastiga realisation kan utvinnas
ur densamma, är avsevärt större än det värde, som erhålles genom
kapitulering efter vanlig räntefot av samma skogs årliga nettoavkastning
under uthålligt rationellt skogsbruk, och det torde ej kunna förnekas,
att det är virkeskapitalets realisationsvärde, som kommer till synes
då skogsegendomar byta ägare i allmän handel.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att betalda köpeskillingar
skola läggas till grund vid taxeringsvärdenas bestämmande,
komme sålunda att medföra, att virkeskapitalen skulle beskattas efter
sina realisationsvärden och ej efter sina uthållighetsvärden.

Den hårda beskattning av den växande skogen, som bleve följden
av tillämpningen av sådana beskattningsgrunder, skulle med all sannolikhet
medföra från nationalekonomisk synpunkt förkastliga skogsavverkningar
och sålunda vara ägnad att direkt motverka de åtgärder, som
staten vidtagit för att befordra bevarandet och ökandet av rikets skogskapital.

Det särskilda skogsvärde, som skulle åsättas skog utöver husbehovet,
har av de sakkunniga ansetts betingad därav, att det rena skogskapitalet
syntes böra påkalla eu lindrigare bidragsskyldighet än fastigheten
i övrigt. V ad de sakkunniga härutinnan föreslagit synes emellertid
innebära ett uppslag, om vars lämplighet Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke funnit sig övertygad. En dylik särdelning av
fastighetsvärdet kunde möjligen äga ett teoretiskt berättigande, men
torde från praktisk synpunkt endast bereda olägenheter och i hög grad
vara ägnad att inveckla problemet. Redan svårigheten att skilja mellan de
olika slagen av egendomens skog syntes göra lämpligheten av specialvärden
ganska tvivelaktig, helst det kunde befaras, att taxeringen av
ett på grund av avverkningar ständigt växlande skogsvärde komme att
giva anledning till godtyckligheter vid dess bestämmande. En för långt
driven specialisering av taxeringsvärdena vore i allt fall ägnad att verka

tyngande på taxeringsarbetet. Då enligt förslaget den lindrigare skattskyldigheten
för skogsvärdet skulle kompenseras genom skogsaccisen,
har Eders Knngl. Mapts befallningshavande jämväl föranletts till det
uttalande, att då last egendom skulle heskattas till såväl fastighetsskatt
som till inkomst och den växande skogen i samband härmed bör i båda
dessa hänseenden beskattas, synes följdriktigheten kräva, att den särskilda
taxeringen till skogsaccis i och med kommunalskattefrågans lösning
i nu föreliggande riktning komme att sakna berättigande.

Vid sidan av den efter taxeringsvärdet utgående fastighetsskatten
innefattar förslaget en därmed kombinerad allmän avkastningsskatt, avsedd
att träffa nettoavkastningen av varje förvärvskälla, samt eu allmän
rent personlig inkomst- och förmögenhetsskatt efter skatteförmågan,
tillika progressiv. I denna del av förslaget möta nyheter, som för
vanlig uppfattning verka främmande och därtill synnerligen komplicerade,
särskilt beträffande tanken att till avkastning hänföra jämväl den
rena arbetsinkomsten. Att i avkastningsbegreppet inrymma exempelvis
tjänstemannens eller kroppsarbetarens löneinkomst bliver desto betänkligare,
som denna avkastning skulle göras till föremål för beskattning
i ännu en ny skatteform under benämning »inkomst». Emot uppfattningen
att häri skulle ligga en dubbelbeskattning har väl lämnats ett
ingående bemötande, men Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande bar
icke kunnat frigöra sig från tvekan om förslagets lämplighet i denna
del. En mot nuvarande bevillningsförordning mest framträdande anmärkning
har just varit ett oskäligt tungt beskattande av den lätt kontrollerbara
arbetsinkomsten, medan inkomst av annat slag mera sluppit
undan. Om också, såsom de sakkunniga velat göra gällande, dubbelbeskattning
vore endast skenbar, kunde dock icke förnekas, att sådan
dock vore i formellt hänseende påvisbar, helst arbetsinkomsten skulle
beskattas i en och samma kommun till såväl avkastningsskatt som inkomst-
och förmögenhetsskatt och därtill, i den mån konventionella avdrag
icke förelåge, till samma belopp. Med det föreslagna beskattningssystemét
följde vidare svårigheter att urskilja de olika beskattningsgrupperna
med dithörande inkomstarter liksom att bedöma de för dem
var för sig gällande specialstadganden. Dessa svårigheter, som bland
annat härledde sig från den föreslagna uppdelningen av förvärvskällan
jordbruksfastighet och från skogsaccisens bibehållande, framträdde exempelvis
i §§ 17, 24 och 43 av förslaget, innefattande bestämmelser om
den olika skattskyldigheten för olika slag av skogsprodukter, och syntes
än ytterligare belysande för Eders Kung]. Mapts befallningshavandes

212

mening rörande skogsaccisens ställning i ett nytt kommunalt beskattnings
system.

Den föreslagna medeltalsberäkningen, som av de sakkunniga förutsattes
såsom en i viss omfattning nödvändig form för avkastningsskatten,
syntes vidare ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter från synpunkten
av dess utförbarhet, i främsta rummet med hänsyn till det tyngande
ar-bete, som härigenom komme att påläggas de taxerande myndigheterna.
I denna del är Eders Kungl. Majrts befallningshavande i tillfälle att
bygga på en från krigskonjunkturbeskattningen hämtad erfarenhet, enligt
vilken sammanställningar av flera års taxeringar visat sig innebära ett
i ovanlig grad tidsödande arbete. Då beräkningssättet nu skulle inbegripa
samtliga taxeringssummor inom de huvudsakliga beskattningsgrupperna,
är klart, att i större kommuner taxeringsnämnderna skulle
med denna utbyggnad tilldelas övermåttan stora uppgifter, utan att härmed
förenade ekonomiska fördelar för kommunen kunde anses påtagliga,
och då redan de första stegen på det nya området bleve för taxeringsarbetet
tillräckligt prövande, bjöde försiktigheten att tillsvidare avstå
från en nyhet, som helt visst bidroge till skatteproblemets inveckling.

Vad särskilt anginge avkastningsskatten leder förslaget vidare in
på flera för den äldre uppfattningen främmande grundsatser, bland vilka
avkastningens beräknande utan avdragsrätt för skuldräntor framträdde
såsom den mest genomgripande. Denna nya princip vore uppenbarligen
av den allra största räckvidd, i främsta rummet för jordbruket och
näringsverksamhet i allmänhet, men även för inkomsten från tjänsteanställning
och annan förvärvsverksamhet. Erinringarna härutinnan
innefatta emellertid icke någon anmärkning mot denna del av förslaget,
vilket tvärtom måste tillerkännas den största grundlighet i motivering
och utarbetande, utan har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande endast
velat giva uttryck åt det mera allmänna omdömet, att ett skattesystem,
som så fullständigt avlägsnade sig från gängse föreställningssätt, fått
den räckvidd, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke tilltror
sig bedöma dess verkningar i ena eller andra riktningen. Skäl syntes
väl föreligga för ett antagande, att förslaget, enligt dess syftemål, komme
att leda till sådan förskjutning av skattebördan, att fasta egendomen och
näringsverksamhet i allmänhet kommer att med intressebeskattningens
införande tilldelas en häremot svarande större andel av denna börda än
vad för närvarande vore förhållandet. Men i vad mån sådan förskjutning
komme att överstiga det skäliga, undandrager sig helt visst ett
närmare bedömande, ehuruväl de sakkunniga ansett det kunna förutsättas,
att för landskommunernas vidkommande en dylik verkan skall

213

hålla sig inom det mått, som av intresseprincipens tillämpning kan anses
påkallat, utan att i något fall nå över det rimliga.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som, efter övervägande
av förslagets huvudsakliga riktlinjer, funnit detsamma allt för vittgående
och till sina verkningar oberäkneligt, har emellertid ansett sig icke
kunna uttala något tillstyrkande av förslaget. Ett från flera håll uttalat
önskemål om anställande av försökstaxering har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande dock funnit värt synnerligt beaktande och får därför
uttala anslutning till en sådan tanke. En dylik taxering, som givetvis
bör utföras utan medeltalsberäkning, lärer dock, på sätt av de sakkunniga
erinrats, böra grundas på en under de skattskyldigas medverkan på
de nya grunderna inom något antal kommuner företagen taxering
med tillhjälp av särskilda efter dessa grunder uppställda deklarationsblanketter.

I fråga om de sakkunnigas förslag att grunda taxeringsvärdet på
fastighetens allmänna saluvärde har undertecknad, föredragande, uttalat
avvikande mening enligt bifogade protokollsutdrag.

Karlstad i landskontoret den 31 januari 1918.

Underdånigst:

GERH. DYRSSEN.

Ture Broström.

Utdrag av protokollet, hållet inför Kungl. Maj ds befallningshavande
i Värmlands län å landskontoret i Karlstad den
31 januari 1918.

Efter avslutad föredragning av kommunalskattesakkunnigas förslag
till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet jämte
därvid fogat särskilt betänkande om allmänna grunder för den kommunala
skattereformen, beslöts underdånigt utlåtande enligt brevkonceptet
denna dag.

I fråga om förslaget att grunda taxeringsvärdet på fastighetens
allmänna saluvärde har undertecknad, föredragande, uttalat avvikande
mening under yttrande:

»Med taxeringsvärdets grundande på allmänna saluvärdet möter den

214

måhända viktigaste nyheten i förslaget, härutinnan jag efter ingående
undersökning emellertid funnit att denna taxeringsgrund i stor utsträckning
redan tillämpats inom Värmlands län såsom i huvudsak överensstämmande
med bevillningsförordningens anvisning rörande verkliga
värdet. Med objektbeskattningens införande synes ej heller förenligt
att grunda taxeringsvärdet på annat än saluvärdet, medan avkastningssynpunkten
bör komma till beaktande först vid inkomstens uppskattande.
Emot avkastningsprincipen talade för övrigt den av erfarenheterna bekräftade
svårigheten att bedöma jordbruksfastighets avkastning, särskilt
i avseende å skogen, vartill komme, att fastighet ofta kunde utan någon
avkastning representera höga värden. Jag föranlåtes alltså att i denna
del uttala min principiella anslutning till förslaget med därvid fogade
betänkande.» Som ovan.

Ture Broström.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 bar Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande anbefallts att, efter landstingets börande och sedan
vederbörande kommunala myndigheter i övrigt lämnats tillfälle att yttra
sig, avgiva underdånigt utlåtande över ett av särskilt tillkallade sakkunniga
avgivet förslag till lag om kommunal taxering och skattskyldighet,
därvid Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande jämväl hade att
tae:a i övervägande ett av landskamreraren Otto V. Landén utarbetat
betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen.

Till åtlydnad härav får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
med bifogande av från länets landsting inkommet utlåtande och under
tillkännagivande, att icke några kommunala myndigheter begagnat sig
av det dem lämnade tillfälle att yttra sig i ärendet, i underdånighet
anföra följande.

De sakkunniga hava enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
uppfattning i sitt förslag på ett följdriktigt och i allt väsentligt lyckligt
sätt tillämpat de principer, som böra vara de ledande vid en reform av

215

vår kommunala skattelagstiftning. Förslaget bryter i mycket med de
grunder, varpå den nu gällande bevillningsförordningen är byggd, men
med hänsyn till de många och stora brister, som vidlåda denna författning
såsom en kommunal skattelag, är sådant både naturligt och nödvändigt.
Däremot har det i den del, där sådant kunnat ske, i fförliffaste
matto anpassats efter bestämmelserna i gällande förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt till staten. Det synes därför Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande, som om detta förslag skulle i huvudsak väl lämpa
sig att läggas till grund för en ny kommunal skattelag, ehuru Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sig i vissa avseenden hava skäl
till erinringar emot detsamma.

Landskamreraren Landéns förslag torde däremot icke vara fullt
lika gott, ehuru det i åtskilliga detaljer kan hava företräden. Det överensstämmer
visserligen mera med de nu gällande skatteförfattningarna,
men följden därav har också blivit den, att i detsamma ingått en del
äldre bestämmelser, som synnerligen väl hade behövt rensas bort och
ersättas med andra. Ett exempel därpå är bestämmelsen om beskattningsort
i fråga om rörelse eller yrke, som drives inom skilda kommuner.
Bibehållandet av bestämmelsen om rätt till avdrag för ränta å
lånt rörelsekapital i den form, Landeri föreslagit, komme givetvis att
fortfarande medföra samma svårigheter för taxeringsmyndigheterna och
vålla samma orättvisor som hittills. Det torde väl nämligen få anses
givet, att skuldsatt skattskyldig, som bör beskattas inom skilda kommuner
och därav inom någon eller några för inkomst av fast egendom
eller av rörelse eller yrke, i de flesta fall skulle söka förlägga huvudparten
av, om icke hela, skuldränteavdraget till den eller de kommuner,
dit det med hänsyn till hans egna intressen vore förmånligast. Och det
skulle nog ofta visa sig synnerligen svårt, ibland omöjligt för taxeringsmyndigheterna
att behörigen pröva rättmätigheten av den skattskyldiges
fördelningsförslag därutinnan. För övrigt bleve det nog också ofta
omöjligt för denne själv att rättvist verkställa en sådan fördelning. Därjämte
komme också bestämmelsen om rätt till avdrag för skuldränta
säkerligen att verka därhän, att näringarna icke, såsom åsyftat är, bleve
beskattade högre än den rena arbetsinkomsten, utan i regel snarare
tvärtom, enär de flesta näringsföretag torde arbeta med upplånat kapital,
varemot väl endast en mindre del av de enskilda, som genom arbete
bereda sig inkomst, äro, åtminstone i någon avsevärd mån, skuldsatta.

Om Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande därför anser, att de
sakkunniges förslag äger företräde framför Landéns trots det senares
närmare överensstämmelser med gällande skatteförfattningar, har Eders

216

Kungl. Ma:ts befallningshavande likväl icke kunnat dela sakkunniges
mening i ett par avseenden, nämligen i fråga om beskattningen av
utdelning å aktier och av aktiebolags vinst.

Sakkunnige hava i sitt förslag från avkastningsskatt undantagit
aktier och lotter i solidariska bankbolag och såsom skäl härför anfört
det förr alltid åberopade, att den avkastning aktien eller banklotten
giver redan blivit beskattad genom skatten på aktiebolagets vinst, varför
dubbelbeskattning skulle uppkomma, om skatt därjämte lades på utdelningen.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande delar emellertid i
denna fråga den av landskamreraren Landén förfäktade meningen och
anser för sin del att — även om dubbelbeskattning härigenom må anses
uppkomma, ett förhållande, vartill vår nu gällande förordning om inkomstskatt
till staten dock icke tagit någon hänsyn — såväl aktieeller
lottägaren bör erlägga avkastningsskatt för sin utdelning å aktien
eller lotten som även aktiebolaget eller banken för hela vinsten oavkortad.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vill därvid påpeka att,
om dubbelbeskattning skulle anses härigenom uppkomma, detta fall icke
bleve det enda, där sådan inträffade. Det torde väl nämligen få anses
givet, att, då avdrag för skuldränta icke medgives, den avkastning, utlånat
kapital lämnar, på grund därav blir beskattad både i form av
ränta och såsom vinst i det företag, som upplånat kapitalet. Såsom en
konsekvens av den bestämmelse i förslaget, att avdrag för skuldränta
icke kan medgivas vid taxering till avkastningsskatt, synes därför kunna
följa dels, att ett aktiebolag vid dess taxering till avkastningsskatt icke
kan få avräkning för utdelningen till aktieägarna, och dels, att aktieägarna
skola taxeras till avkastningsskatt för den dem tillkommande
aktieutdelningen lika väl som räntetagarna för sin ränta. Bevillningsförordningens
bestämmelse, att utdelning på aktier och å lotter i solidariska
bankbolag ej skola beskattas såsom inkomst av kapital, anses
allmänt som en av de största orättvisorna i det nuvarande beskattningssystemet.
Det bör icke heller kunna väcka förvåning, att en löntagare,
som får erlägga skatt till kommunen för all den inkomst, han kan bereda
sig genom sitt arbete, känner sig lindrigt sagt mindre välvilligt
stämd emot ett skattesystem, som låter hans granne, rentieren, vilken
har sin förmögenhet placerad uteslutande i aktier, gå alldeles fri från
kommunalskatt. Den ändring till det bättre härutinnan, som enligt förslaget
skulle inträda därigenom, att för aktieutdelning skulle erläggas
kommunal inkomstskatt, komme i verkligheten att bliva skäligen obetydlig,
alldenstund denna skatt dels är avsedd att utgå efter eu maximiskatteskala,
som ej får överskridas, och dels även skulle träffa alla de

217

enskilda skattskyldiga, vilka måste erlägga avkastningsskatt. Aktieutdelning
är numera eu mycket vanlig inkomstpost hos den enskilde och
hos många av de ekonomiskt bättre situerade utgör den huvudparten
av intäkterna. Skulle sådan utdelning undantagas från avkastningsskatt,
komme därför icke att vinnas den reglering och utjämning av skattetrycket
inom kommunen, som reformen avser att åstadkomma. Härtill
kommer, att enligt allmän uppfattning placering av penningar i aktier
är av alldeles samma natur som deras insättning i bank. Denna form
av kapitalplacering väljes i regel för att erhålla bättre avkastning av
kapitalet både direkt genom högre utdelning än den gällande räntan och
indirekt genom att för denna utdelning undgå beskattning. Ofta tillkommer
visserligen även det syftemålet att ytterligare öka avkastningen
genom handel med aktierna. Att särskilt gynna en sådan kapitalplacering
kan icke vara rätt. Icke heller synes intresseprincipen betinga
någon undantagsställning för den avkastning, som består i utdelning på
aktier. Ty aktieägaren har ju alldeles samma möjlighet som räntetagaren
att draga nytta av kommunens allmänna anstalter och vållar
den alldeles samma utgifter.

I sammanhang härmed vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
uttala såsom sin mening, att jämväl sådan utdelning, som består i s. k.
gratisaktier, utgör verklig utdelning, som bör beskattas såsom intäkt
likaväl som kontant utdelning. Rent formellt sett kan visserligen sägas,
att aktieägare, som fått sin utdelning i form av nya aktier i bolaget,
därigenom icke erhållit större andel i bolagets tillgångar än han förut
ägde. Men det lär å andra sidan icke kunna påstås, att han icke erhållit
någon avkastning av sina äldre aktier. Hans ställning är en helt
annan än om den för gratisaktierna använda del av bolagets tillgångar
innehållits åt bolaget. Han bör sålunda kunna genom realisering av
gratisaktierna omedelbart bereda sig den kontanta utdelning, som uteblivit
genom gratisaktiernas utlämnande. Det förefaller också, som om
det vore meningslöst att, såsom nu blivit synnerligen vanligt, använda
bolagets fonder till utgivande av gratisaktier åt aktieägarna, om icke
därmed avsåges att bereda dem någon ekonomisk fördel. Ty från bolagets
synpunkt kan det givetvis icke vara någon fördel, att dess fonder
och därigenom dess inre styrka och möjligheter till utveckling på detta
sätt minskas. Reellt sett har den aktieägare, som fått sin utdelning i
form av gratisaktier, uppburit beskattningsbar avkastning av sina gamla
aktier likaväl som den, vilken uppburit kontant utdelning. Det är
också uppenbart, att denna form för utdelningen, som före vår nu gällande
inkomstskatteförordnings tillkomst icke torde varit så vanlig, väljes
Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag. 28

218

huvudsakligen av det skälet, att aktieägarna skola undgå all beskattningför
aktiernas avkastning. Det synes icke finnas anledning att särskilt
uppmuntra ett sådant förfaringssätt. De sakkunnige, som äro av den
mening, att utdelning av gratisaktier icke bör anses såsom beskattningsbar
avkastning, framhålla, att det därför icke är avsikten, att aktieägaren
skall undgå beskattning för sådan utdelning; den bör ske, om icke förr,
så vid bolagets upplösning, då skatt bör erläggas för all den utdelning,
aktieägaren bekommer och som icke innefattar återbetalning av de av
aktieägaren tillskjutna medel. Men, oavsett svårigheten att avgöra, råd
som då bör beskattas, är det icke alls givet, att bolaget vid upplösningen
äger kvar så stora tillgångar, att någon beskattning av utdelningen
överhuvudtaget kan äga rum. Skulle så icke vara fallet blir
ju följden den, att den utdelning, som förut lämnats i form av gratisaktier,
undgår all beskattning. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anser det därför rätt och lämpligt, att i den nya lagens anvisningar
intages uttrycklig bestämmelse därom, att utdelning i form av gratisaktier
skall beskattas på samma sätt som kontant utdelning.

Enligt de sakkunniges förslag skulle kommunal inkomstskatt erläggas
endast av svenska och i vissa fall utländska medborgare. Det
förefaller ju också, som om det icke skulle stå i full överensstämmelse
med den princip, på vilken denna form av kommunal skattskyldighet
blivit uppbyggd, att lägga den på andra än enskilda personer. Men eu
sådan tillämpning av principen leder dock till, att vissa skattesubjekt,
nämligen aktiebolagen, bliva oskäligt gynnade — i detta fall, då det
gäller att genom beskattningen uttaga eu bestämd skattesumma, direkt
på bekostnad av övriga skattskyldiga inom kommunen. Redan genom
den allmänna lagen bär den sammanslutning, som sker under aktiebolagets
form, tillerkänts en särskilt gynnad ställning. Den enskilde, som
direkt använder sitt kapital till att därmed själv driva eu näring, kan
alltid löpa större risk, än om han använder samma kapital till inköp av
aktier i ett aktiebolag, som har till ändamål att driva samma näring.
För den utanför stående framstår det då som en naturlig sak, att aktiebolaget
åtminstone i fullkomligt lika grad som den enskilde borde få
deltaga i bärandet av de allmänna skattebördorna. Det är ju visserligen
riktigt, att aktiebolaget icke är någon fysisk person, vars skatteförmåga
kan mätas efter rent personliga förhållanden. Men vill man med den
kommunala inkomstskatten träffa den verkliga skatteförmågan, synes
det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, att den sammanslutning,
som fått aktiebolagets form, icke bör undgå denna skatt. Den uppfattningen
torde numera också hava ingått i det allmänna medvetandet,

att aktiebolaget är ett fullt självständigt rättssubjekt, helt och hållet
fristående från aktieägarna, vilka oftast icke hava någon annan beröring
med bolaget än den, som består i att lyfta utdelningen. I verkligheten
är aktiebolaget givetvis också mera skattekraftigt än den enskilde, som
genom sin verksamhet bereder sig motsvarande inkomst. Det synes
därför icke finnas giltig anledning till att låta aktiebolaget även i fråga
om beskattning intaga en mera gynnad ställning än den enskilde. Då
staten nu också uttager inkomstskatt av aktiebolag likaväl som av enskilda,
finner Eders Kungl. Maj:ts befalluingshavande jämväl däri ett
stöd för sin uppfattning, att sådant bolag även bör erlägga kommunal
inkomstskatt. Med aktiebolag bör jämväl i detta avseende likställas solidariskt
bankbolag.

Det är givet, att ganska stora svårigheter skola framställa sig,
när det gäller att bestämma åt vilken kommun beskattningsrätten i
detta fall bör tillerkännas, svårigheter, som icke kunna uppkomma i
fråga om inkomstskatten till staten. Men dessa svårigheter måste vara
överkomliga och de sakkunniga hava också antytt, att möjligheter finnas
till frågans lösning.

Såväl i de sakkunnigas som i Landéns förslag synes vara förutsatt,
att det tekniska förfarandet med taxeringen enligt de föreslagna
lagarna skulle ske i ungefärligen samma ordning som nu, sålunda av
samma taxeringsmyndigheter som ock i sammanhang med taxeringen
till statens inkomst- och förmögenhetsskatt; dock hava de sakkunnige
tänkt sig, att fastighetstaxeringen skulle verkställas av särskilda taxeringsnämnder.
Men även med den lindring i arbetet, som härigenom
skulle beredas de, om så får sägas, ordinarie taxeringsnämnderna, synes
det arbete, som enligt båda förslagen, men framförallt enligt de sakkunniges,
skulle komma att åvila taxeringsnämnderna och kanske i än
högre grad vederbörande granskningsmyndigheter, bliva så formerat
och vidlyftigt, att det med fog kan ifrågasättas, huruvida det skall bliva
möjligt att inom föreskriven tid medhinna allt. Det torde vara väl
känt, att taxeringsarbetet redan enligt nu gällande skattelagar på många
håll endast med synnerlig svårighet låter sig verkställas inom den föresätta
tiden. Huru det då skall låta sig göra, när helt och hållet nya
skattelagar med så genomgripande ändringar som de nu föreslagna
skola komma i tillämpning, synes svårt att förstå. Det är icke nog
med, att taxeringsmyndigheterna, åtminstone under de första åren efter
det den nya lagen trätt i kraft, måste komma att arbeta tyngre och långsammare
på grund av ovanan vid de många nya bestämmelserna; de
skattskyldiga komma av samma anledning att i än högre grad bidraga

220

till arbetets ökning och försvårande. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
vill därför med all kraft framhålla nödvändigheten av, att de
skattskyldiges uppgiftsplikt betydligt utvidgas och att de nya deklarationsformulär,
som måste uppställas, utarbetas med synnerlig omsorg
och förses med tillräckligt fullständiga och tydliga anvisningar. Därjämte
synes behövligt, att tiden, inom vilken uppgifter och deklarationer
skola avgivas, tillbakaflyttas för att bereda taxeringsnämnderna
något längre tid för uppgifternas granskande.

Vad slutligen beträffar arbetet med granskningen av taxeringsnämndernas
arbete för denna taxering, lär väl den icke kunna läggas
på Kungl. Maj:ts befallningshavande, då redan arbetet med granskningen
av taxeringen för • statsbeskattningen är så omfattande, att det endast
med största svårighet hinner verkställas. Det torde därför icke stå
annan utväg öppen än att överlämna arbetet med granskningen av den
kommunala skattetaxeringen antingen åt någon särskilt för ändamålet
tillsatt nämnd eller direkt åt prövningsnämnden.

Örebro slott i landskansli den 29 april 1918.

Underdånigst:

KARL J. BERGSTRÖM.

Knut Norrsell.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län.

Till Konungen.

Uti nådig remiss den 25 maj 1917 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län att, efter
landstingets hörande och sedan vederbörande kommunala myndigheter i
övrigt lämnats tillfälle att yttra sig, avgiva underdånigt utlåtande över
ett utav landskamreraren G. V. Eiserman och f. d. kammarrättsrådet E.
von Wolcker den 16 april 1917 avgivet förslag till lag angående kommunal
taxering och skattskyldighet, därvid Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
hade att taga i övervägande jämväl ett av landskamreraren
Otto V. Landén den 31 januari samma år avlämnat betänkande om all -

manna grunder för den kommunala skattereformen med utkast till lag
om kommunal beskattning, i—in avdelningarna.

Sedan i anledning härav Eders Kungl. Maj:ts befallning-skavande
uti allmän kungörelse den 5 november 1917 lämnat vederbörande
kommunala myndigheter i länet tillfälle att före den 1 januari
innevarande år till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande inkomma
med utlåtanden över ovannämnda lagförslag och betänkande utan att
dock från berörda myndigheter något yttrande i ämnet till Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande inkommit, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
med överlämnande av bifogade från länets landsting
inkomna underdåniga yttrande, i underdånighet anföra följande.

Efter det genom 1910 års skattereform kommunalbeskattningen
reellt sett lösts från sitt sammanhang med statsbeskattningen, har såsom
eu bjudande nödvändighet framstått åvägabringandet av en från grunden
reformerad kommunal skattelagstiftning, ett krav, som betingats av dels
de kommunala utskyldernas starka stegring och dels bristerna i det nuvarande
kommunala skattesystemet.

Dessa brister äro enligt den allmänna uppfattningen, att skattetrycket
inom varje kommun ofta är ojämnt och ej står i tillbörligt förhållande
till den skattskyldiges gagn och intresse, vilket tagit sig uttryck
däri, att dels fastighetsägarna och närings företagen äro för svagt beskattade,
dels löntagarnas inkomster, särskilt de skuldsattas, äro för
hårt tyngda av skatter och dels skatten för inkomst av kapital är ojämn,
i det att skatt ej utgår för aktieägare tillkommande utdelningar från
aktiebolag. Vidare hava såsom brister i den nu gällande kommunala
skattelagstiftningen särskilt framhållits, att skattetrycket mellan de olika
kommunerna inbördes vore mycket ojämnt, vilket visade sig, bland annat,
i stora skiljaktigheter i de kommunala utdebiteringarna, samt att kommunalbeskattningen
inkräktade på statsbeskattningen.

Såsom det mål, varpå reformsträvandena rörande den kommunala
beskattningen böra riktas, har framstått dessa bristers avhjälpande genom
åstadkommandet av en rättvis, jämn och ej allt för tryckande beskattning,
medelst vilken kommunernas alltjämt växande skattekrav kunde
tillgodoses. Beträffande åter frågan, vilka medel som därvid böra användas,
hava meningarna städse varit delade och står därom alltjämt
fortfarande striden, utan att man, efter vad det vill synas, därutinnan
trots det myckna nedlagda arbetet ännu nått fullt tillfredsställande
resultat.

Inledningsvis bör jämväl med några ord beröras förhållandet mellan
stats- och kommunalbeskattningen. Skattskyldigheten till staten har

222

alltjämt ansetts böra utkrävas under former, som tillgodose skatteförmågan,
och såsom sådana former hava särskilt förordats dels en allmän
och ren inkomstskatt och dels en därtill fogad förmögenhetsskatt. Såsom
grundprincip i en modern kommunal skattelagstiftning åter har man,
förutom grundsatsen om skatts utgörande efter skatteförmågan, accepterat
teorin om beskattning efter intresse, en teori, som bottnar i det
obestridliga faktum, att kommunerna hava att fullgöra ej blott vissa
mera statliga funktioner (såsom fattigvård, skolväsen m. m.) utan även
att tillgodose en mängd rent lokala eller kommunala behov, till vilkas
fyllande kommunmedlemmarna böra lämna bidrag i den mån, som de
utav kommunens föranstaltningar hava intresse. Den fasta egendomen
har i sådant hänseende en bidragsskyldighet, vilken, enligt vad det med
rätta blivit sagt, ligger djupt i sakens natur. Till följd härav är en
fastighetsskatt särskilt ägnad att ingå i det kommunala skattesystemet.
Detta system bör vidare icke minst i skatteutjämnande syfte innefatta
flera skattetyper, vilka utgå ur skilda skattekällor. I dessa punkter synes
mellan skilda förslagsställare enighet råda. Stort längre sträcker sig
ej enigheten. Beträffande frågan om utformningen av övriga skatteformer,
som kunna vara lämpade att hänföra till berörda skattesystem,
synas olika meningar råda.

Utav de båda föreliggande lagförslagen upptager det Eisermanvon
Wolckerska följande skattetyper, nämligen en fastighetsskatt, en avkastningsskatt
och en inkomst- och förmögenhetsskatt, varjämte såsom
supplerande skatter böra enligt samma förslag i det .kommunala skattesystemet
ingå skogsaccisen och jordvärdestegringsskatt, beträffande vilken
senare skatteform förslaget dock ej innehåller några stadganden. Det
Landénska förslaget är baserat på egendomsskatt, inkomstskatt, förmögenhetsskatt
och jordräntestegringsskatt. Skogsaccisen har detta förslag
uteslutit, enär denna skatteart icke ansetts hava något berättigande
i ett kommunalt skattesystem, baserat på sådana grunder, som berörda
förslag.

Granskningen av de båda förslagen kommer att ske från synpunkten,
huruvida deras bestämmelser äro. ägnade att avhjälpa här ovan
omnämnda brister i den nuvarande kommunala beskattningen.

I. Beskattningen av fastigheter.

Den anmärkta bristen i det nu gällande systemet, att fastigheter
äro för svagt beskattade, synes enligt båda de föreliggande förslagen
i allmänhet bliva avhjälpt.

I tvenne hänseenden är emellertid den ställning, som lagförslagen
intaga till frågan om beskattning av jordbruksfastigheter, förtjänt av
vissa erinringar.

1) [Jti statsbeskattningen infördes genom 1910 års skattereform
principen, att vid inkomstberäkningen den verkliga inkomsten av fast
egendom (liksom av övriga inkomstkällor) skall läggas till grund för
beskattningen. Vid tillämpningen av denna princip i statsbeskattningen
bär emellertid, enligt vad den praktiska erfarenheten lärt, beträffande
inkomst av jordbruksrörelse det mera sällan inträffat, att den verkliga
inkomsten blivit föremål för beskattning.

Då den av jordbrukarna deklarerade inkomsten merendels blivit
lagd till grund vid fastigheternas taxering har därav blivit följden, att
jordbruksfastigheter i regel blivit för lågt taxerade. Emot detta onda
vilja bada lagförslagen råda bot genom föreskrifter om, att fastigheternas
taxeringsvärde skall motsvara allmänna saluvärdet.

Beträffande tillämpandet av denna princip i den kommunala beskattningen
synes det Eiserman-von Wolckerska förslaget genom de föreskrifter,
som meddelats i de till förslaget fogade anvisningar till ledning
vid taxeringen till avkastningsskatt IA mom. 7, innebära vissa
garantier för att ovan anmärkta missförhållande icke vidare kommer att
äga rum i fråga om jordbruksfastigheter, varemot det Landénska förslaget
icke, eller åtminstone icke i samma grad som det Eisermanvon
Wolckerska förslaget, torde erbjuda garantier i detta hänseende.

En viktig garanti härutinnan är dock naturligen tillfinnandes i
taxeringsmyndigheternas noggranna samt ur synpunkten av sakkunskap
och oväld verkställda sammansättning. Ej mindre betydelsefullt är också,
att enhetliga taxeringsprinciper komma till tillämpning. I sistnämnda
hänseende synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande nödvändigt, att
särskilda åtgärder vidtagas. Sålunda torde ett lämpligt antal skattekonsulenter
böra tillsättas med uppgift att tillhandagå de lokala taxeringsmyndigheterna
med råd och anvisningar samt att söka verka för
likformighet i beskattningen. Dessa konsulenter synas lämpligen kunna
ställas under kungl. kammarrätten, till vilken myndighet de borde hava
att inkomma med redogörelse och förslag.

2) 1 ett fall torde åter jordbruksfastigheter enligt båda förslagen
bliva föremål för väl hård beskattning.

1 detta hänseende må här framhållas förslagens bestämmelser härutinnan,
att vid taxeringsvärdes åsättande å jordbruksfastigheter det
skall upptagas bland annat ett särskilt tomt- eller industrivärde i de fall,

224

då sådant kan förekomma. (Eiserman-von Wolckerska förslaget § 8 och
Landénska förslaget § 13).

Beträffande detta tomt- och industrivärde torde det icke kunna
dragas i tvivel, att icke i och med en årlig särskild uppskattning därav
sker taxering av just den jordränte- eller jordvärdestegring, för vars
beskattning andra lagförslag finnas utarbetade. Att så verkligen är
förhållandet torde med önskvärd tydlighet framgå av motivens uttalanden
i frågan. Uti motiven till det Landénska förslaget, till vilket ju
såsom en fjärde avdelning ansluter sig ett förslag till beskattning å
jord värdestegring, heter det (sid. 161 och 162): »Det specialvärde, som
erhållit den tekniska benämningen tomt- och industrivärde, skall enligt
förslaget omfatta sådana värden, som en jordbruksfastighet har dels på
grund av sin belägenhet, dels på grund av vissa förefintliga naturtillgångar,
vilka ägna sig att utnyttjas i industriell verksamhet. 1 förstnämnda
avseende kan framhållas den möjlighet för ägaren att själv
använda eller till annan upplåta byggnadsmark och mark för industriella
anläggningar, som belägenheten invid större uppväxande samhällen eller
industricentra bereder. Egendomar med fullt påtagliga dylika möjligheter
hava uppenbarligen ett större värde än andra egendomar, vilket,
enligt vad erfarenheten ådagalagt, tydligen visar sig i ökad begärlighet
efter sådana egendomar och därav föranledd allmän prisstegring å dem.
Det ökade värdet framträder emellertid icke alltid omedelbart i högre
avkastning, åtminstone icke i samma förhållande som prisstegringen.
Men denna stegring, som blir avgörande för egendomarnas saluvärde,
bör såsom följd härav, oberoende av den nuvarande avkastningen,
komma till synes vid taxeringsvärdenas åsättande.»

Det torde näppeligen kunna bli tal om annat, än att här avses
det slags pris- eller värdestegring å fastigheter, som är avsedd att bliva
föremål för beskattning medelst jordvärdestegringsskatten. Hithörande
stadgande i det Landénska förslaget måste i sak anses hava samma
innebörd som motsvarande föreskrift i det Eiserman-von Wolckerska förslaget
och i motiven till sistnämnda lagförslag göres härutinnan följande
uttalande (sid. 283): »Redan är framhållet, att vid en uppskattning,
som bygger på det allmänna saluvärdet, hänsyn måste tagas jämväl
till påtagliga användningsmöjligheter utöver dem, som med det förhandenvarande
användningssättet redan blivit realiserade, alltid dock
med iakttagande därav att, till den del värdet sålunda grundas på framtida
användning, detsamma förmedlas till nutidsvärde i likhet med vad
som sker vid köp och försäljning av obebyggd tomtmark. För jordbniksegendoms
vidkommande har för det värde, som här avses, valts

225

uttrycket tomt- eller industrivärde, vilken term synes tämligen nöjaktigt
återgiva innebörden av det sålunda nyinförda värdebegreppet. Det bär
synts ofrånkomligt, att om en sådan egendom veterligen bar köpare
eller med visshet kan påräkna köpare till ett pris, överstigande egendomens
värde på grund av den förhandenvarande användningen, dess
taxeringsvärde också får röna tillbörligt inflytande härav. Att så sker
synes så mycket mer i sin ordning, som detta extra eller mervärde för
egendomen utöver dess ordinära värde så gott som undantagslöst representerar
oförtjänt värdestegring.»

Här utsäges ju tydligt och klart, att nu omförmälda extra- eller
mervärde så gott som undantagslöst representerar oförtjänt värdestegring.
Nu är det ju emellertid just denna värdestegring som jämväl enligt
det Eiserman-von Wolckerska förslaget skall beskattas med den speciella
jordvärdestegringsskatten. Berörda förslag innehåller, som förut nämnts,
intet detaljerat förslag i ämnet, men i dess motiver, vilka (sid. 253)
utgiva sig för att uppdraga grundlinjerna för planläggning av lagstiftningsarbetet
i den delen, utsäges det, att för fastigheter, använda
eller avsedda till uthyrning eller eljest för bostadsändamål, värdestegringsskatten
är ämnad att anordnas såsom en direkt och periodisk skatt
men för jordbruks- och skogsegendomar liksom för industrifastigheter
såsom ett slags värdestegringsaccis.

Enligt de båda förevarande lagförslagen skulle sålunda det svenska
skattesystemet hava att uppvisa dels en allmän värdestegringsskatt och
dels en mera speciell sådan, vilken är avsedd att utgå under fastighetsmål''
egendomsskattens skyddande förklädnad. Att döma av det Landénska
förslaget till jordräntestegringsskatt, åsyftar samma förslag, att
i det kommunala skattesystemet icke bör finnas mer än en skatt av
sådan art. Ifrågavarande speciella (förklädda) värdestegringsskatt har
måhända i det Landénska förslaget till kommunalbeskattning inkommit
oavsiktligt. Det Eiserman-von Wolckerska förslagets ståndpunkt i förevarande
hänseende är oklar. Möjligen avser förslaget, att värdestegringsskatten,
helt inordnad uti den kommunala beskattningen, bör anordnas dels
såsom en allmän skatt och dels såsom en speciell sådan skatt. (Man jämföre
motiven till lagförslaget sid. 253 nederst). Uttalanden i motiven
lämna även rum för det antagandet, att förslagets författare tänkt sig
jordvärdestegringsskatten såsom dels statsskatt och dels kommunalskatt.
Det Eiserman-von Wolckerska förslaget synes sålunda lida av brist på
klarhet i förevarande hänseende, då detsamma, avsiktligt eller oavsiktligt,
underlåtit att taga klar ställning till frågan om det närmare konstrueranTJtl.
över 1917 års kommunalskatt eförslag. 29

226

det av en skattetyp, jordvärdestegringsskatten, som med fastighetsskatten,
sådan den av förslagets författare utformats, står i nödvändigt samband.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande föranledes härav framhålla,
att i nämnda hänseende två möjligheter givas, nämligen, att antingen
vid en fastighets taxering avseende icke alls fästes vid inträdd
jordvärdestegring utan fastigheten i stället taxeras uteslutande med
hänsyn tagen till vad densamma i den form, vari fastigheten brukas,
med rationell drift kan anses lämna i avkastning och att under sådana
förhållanden till inträdd jordvärdestegring hänsyn tages, och då i ganska
stor män, allenast vid påläggandet av jordvärdestegringsskatten eller ock
så, att man vid taxeringsvärdets åsättande å fastigheter fäster stort avseende
jämväl vid den del av fastigheternas saluvärde, som betingas av
förefintligt tomt- och industrivärde, i vilket senare fall den fristående
jordvärdestegringsskatten synes böra uttagas med stor varsamhet.

II. Näringsföretagens beskattning.

Till en början må beröras den för vårt land synnerligen viktiga
frågan om beskattningen av skogsrörelse och skogshantering.

Enligt nu gällande lagstiftning beskattas skog och dess avkastning
genom dels fastighetsbevillningen och dels den bevillningen kompletterande
skogsaccisen, som är en indirekt objektskatt, helt inrangerad
i det kommunala skattesystemet. För lösningen av skogsbeskattningsfrågan,
vilken, såsom framhölls av vederbörande departementschef vid
avlåtandet av proposition i ämnet till 1909 års riksdag, innefattar ett
av de mest svårlösta problemen i vårt beskattningsväsende, föreslår det
Landénska förslaget dels en objektskatt å skogens förmögenhetsvärde
och dels en art inkomstskatt, som grundas på skogens behållna avkastning.
Den nuvarande skogsaccisen skall enligt det Landénska förslaget
helt utgå ur det kommunala skattesystemet. Det resonemang, som
legat till grund för den i förslaget framställda lösningen av skogsbeskattningsfrågan,
är baserat på dels det rent faktiska förhållandet, att
skogsavkastningen endast undantagsvis kan beräknas såsom eu regelmässigt
återkommande årsavkastning, ity att det kan dröja tiotal år, ja
till och med mansåldrar mellan varje gång, som skogsavkastning uttages,
och dels det förutsatta förhållandet, att lösningen av skogsbeskattningsproblemet
— för den händelse lösningen icke skulle ske på sätt förslaget
angåve — borde äga rum enbart inom skogsaccisens ram, så att,
om denna senare skattetyp valdes till hjälp för problemets lösning,
det icke för sådant ändamål skulle finnas rum därjämte för andra skatte -

227

typer. Om nu sålunda skogsaccisen bleve den enda för frågans lösning
använda skatteformen, vilket skulle innebära, att skogsvärdet undandroges
från den periodiska fastighetsskatten, skulle detta för de egentliga
skogskommunerna förorsaka ödesdigra verkningar, i det att de vissa
år skulle bliva i bart när fullständig avsaknad av skatteobjekt. Då nu
den kommunala skogsbeskattningen icke kan baseras på dylika grunder,
måste enligt förslaget skogsaccisen utrangeras ur det kommunala skattesystemet.

Något annorlunda lagda synpunkter synas emellertid vara de för
förevarande fråga avgörande.

Skogsbruk, avseende s. k. uthållig avverkning, finnes i vårt land
— bortsett från statsskogarna — allenast å vissa bolagsskogar och
kommunskogarna. Utan dylikt uthålligt skogsbruk kan emellertid skogen
ej beräknas giva någon säker årlig avkastning. Förefintligheten av
en dylik avkastning är dock huvudvillkoret för att skogsbeskattningsfrågan
skall kunna lösas inom ramen för en rationell inkomstskatt.
Då de svenska skogarna i regel ej äro föremål för skogsskötel av du
nämnd art, kan nämnda fråga för närvarande ej heller lösas med hjälp
av inkomstskatten. Det är uppenbarligen med hänsyn till detta förhållande,
som det Landénska förslagets författare bestämt sig för att
söka lösa problemet med tillhjälp av (förutom objektskatt å skogens
förmögenhetsvärde) en skatt av till stor del avkastningstyp. Försöket
må hava sina förtjänster särskilt från teoretisk ståndpunkt. Praktiska
krav böra dock härutinnan bliva de rådande och i sådant hänseende
framstår kravet att — särskilt med hänsyn till ovan anmärkta förhållande,
att skogsbruket i vårt land i regel ger avkastning först
efter längre tids mellanrum av oberäknelig varaktighet — i görligaste
män beakta betydelsen för det kommunala finansväsendet av stabilitet
beträffande inflytandet i kommunernas kassor av skatteintäkter.

Det Landénska förslaget har i förevarande avseende i ringa mån
tillgodosett nu nämnda krav, nämligen allenast genom bestämmelsen i
13 §, att jordbruksfastighet åsatt taxeringsvärde i förekommande fall
skall uppdelas i 3 värden, av vilka ett, benämnt skogsvärde, avser det
värde, varmed skogsmark och befintlig skogstillgång må hava ingått i
fastighetens taxeringsvärde.

Det Eiserman-von Wolckerska förslaget innehåller i fråga om nu
anmärkta synpunkt mera tillfredsställande stadganden. Detta förslag löser
skogsbeskattningsfrågan medelst dels avkastningsskatten och dels skogsaccisen
och uppdelar dessa skatters tillämplighetsområden i fråga om
skogsavkastning på det sätt, att andra skogsprodukter än virke såväl

228

som allt det virke, som användes till stängsel, slöjd och vedbrand samt
till underhåll av åbyggnaderna å den jordbruksfastighet, varifrån virket
tagits eller å annan jordbruksfastighet, som tillhör eller arrenderas av
ägaren till den förra fastigheten och tillika är belägen inom samma
kommun som denna, skall tagas i beräkning vid taxeringen till avkastningsskatt.
Annat virke, jämväl det som användes till ny- och
ombyggnader, beskattas genom skogsaccis. Härjämte drabbas av inkomstskatt
enligt förslagets 43 § inkomst av sådant här i riket bedrivet
skogsbruk, vars avkastning icke enligt bestämmelserna i förslagets 17 §
är underkastad avkastningsskatt. Beskattningen av inkomst från skogsbruk
synes följaktligen enligt det Eiserman-von Wolckerska förslaget mera
än jämlikt det Landénska ägnad att bidraga till stabilitet i det kommunala
finansväsendet.

Det Eiserman-von Wolckerska förslaget bar härjämte i likhet med
det Landénska förslaget en föreskrift om, att vid fastighetstaxering till
fastighetsskatt ett särskilt skogsvärde skall upptagas. Härutinnan stadgas
nämligen i det förra förslagets 8 §, att värde av skog utöver husbehovet
skall särskilt för sig såsom skogsvärde upptagas. Detta skogsvärde
skall emellertid enligt det Eiserman-von W olckerska förslaget underkastas
lindrigare bidragsskyldighet än taxeringsvärde i övrigt. Kompensation
härför är avsedd att beredas genom skogsaccisen. Det torde
emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke med uppskattning av detta skogsvärde
man med skatt drabbar hela den värdetillgång, som beskattas med
skogsaccisen. I varje fall torde skogsfastigheter genom nu nämnda
föreskrift bliva väl hårt med skatt betungade och det så mycket mer,
som det uti förslagets 7 § framhålles, att vid taxeringsvärdes åsättande
å en fastighet det skall tagas hänsyn till den å fastigheten förefintliga
tillgången å skog.

Beträffande näringsföretagens beskattning föreslås uti det Landénska
betänkandet, att egendomsskatten skall drabba jämväl produktiv
lös egendom eller sådan lös egendom, som utgör beståndsdel av eu inom
kommunen befintlig anläggning för näringsdrift. Förslagsställaren har
tydligen velat härmed i någon mån tillgodose det ofta framställda
kravet på en särskild kommunal näringsskatt. En på det sålunda föreslagna
sättet utformad näringsskatt synes dock alltför hårt komma att
drabba näringslivet, vadan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke
anser sig böra förorda sådan beskattnings införande i det kommunala
skattesystemet.

Föremål för den Landénska egendomsskatten är vidare följande lös
egendom, nämligen dels fartyg med hemort inom kommunen och dels

229

hästar, åkdon och automobiler, ändock att de icke utgöra beståndsdelar
av en anläggning för näringsdrift. Vad först fartyg beträffar torde sjöfarten
redan vara belastad med en del kommunala avgifter såsom hamnpenningar
m. m., vilka, för den händelse att sjöfartsnäringen anses böra
lämna bidrag till kommunernas utgifter, kunna höjas och nuvarande bestämmelser
i sammanhang därmed ändras. I enlighet härmed får Plders
Kungl. Maj:ts befallningshavande hemställa, att fartyg icke måtte bliva
föremål för den kommunala egendomsskatten.

Ifråga slutligen om hästar, åkdon och automobiler torde införandet
av en måttlig särskild skatt å dessa föremål, för så vitt de begagnas
för närings utövande, synnerligen väl låta försvara sig ur intressesynpunkten.
I sådana fall, då sist nämnda slag av lös egendom har
karaktär av rena lyxföremål, torde jämväl en särskild beskattning av
dem vara fullt befogad, men torde en sådan ur kommunal budgetsynpunkt
vara tämligen betydelselös.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande får fördenskull förklara
sig ej hava något att erinra mot införandet av en särskild kommunal
skatt å hästar, åkdon och automobiler.

Det Landénska förslaget beskattar näringslivet väl hårt genom
stadgandet i dess 41 § mom. 1, enligt vilket inkomst av rörelse eller
yrke, som tillfallit förening, vilken har till ändamål att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra
förnödenheter åt medlemmarna eller avsätta alster av medlemmarnas
verksamhet, skall beräknas till minst 8 procent av årsomsättningen.
Bestämmelsen om den här föreslagna minimigränsen 8 procent måste,
såsom också länets landsting framhållit i dess bilagda underdåniga utlåtande,
betecknas såsom för sträng och även godtycklig.

III. Löntagarnas beskattning.

Huruvida de båda föreliggande lagförslagen kunna avhjälpa ovan
omförmälda brist beträffande löntagarnas beskattning torde kunna dragas i
tvivelsmål. Särskilt gäller denna anmärkning det Eiserman-von Wolckerska
förslaget, enligt vilket löntagarna drabbas av såväl avkastningsskatt
som inkomstskatt, vilken senare är progressiv. Uti motiven till förslaget
säges i detta hänseende beträffande avkastningsskatten, »att det ifråga
om kommunal beskattning ingalunda kan anses oriktigt utan tvärtom är
i sin ordning att exempelvis en tjänsteman — — — såsom hittills
skattar för sin lön utan avdrag för skuldräntor, då ju kommunens utgifter
för skola, ordning och allmän trevnad komma honom till godo i

230

ungefärligen samma grad vare sig hans ekonomiska ställning är bättre
eller sämre. Oriktigt är däremot, och härå vill förslaget råda bot, att
han såsom nu skattar till kommunen endast på detta sätt och icke därjämte
efter skatteförmåga så att exempelvis av 2 tjänstemän med samma
lön, av vilka den ena är skuldfri men den andra skuldsatt, utkräves
lika mycket i skatt. Vad sålunda gäller tjänstemannen äger sin fulla
giltighet även beträffande kroppsarbetaren, desto hellre som hans intresse
av kommunens anstalter och utveckling snarare växer än avtager
ju otryggare hans ekonomiska ställning är.»

Utav det här uppställda påståendet, att en kommuns utgifter för
skola, ordning och allmän trevnad komma den skuldsatte tjänstemannen
och arbetaren till godo i ungefärligen samma grad som den skuldfrie
löntagaren, kan man knappast draga den slutsatsen, att med intresseprincipen
det skulle logiskt överensstämma, att avdrag för skuldräntor
ej skulle få äga rum vid beskattning av löntagarens inkomster. Fastmer
bör man med stöd av nämnda princip såsom en logisk följd komma
till den slutsatsen, att en var kommunmedlem för de fördelar han åtnjuter
av kommunens föranstaltningar i varje särskilt fall bör betala
lika stor avgift. Då man emellertid härutinnan faktiskt sett sig nödsakad
att, under hänsynstagande till den olika skattekraften hos kommunmedlemmarna,
låta de skattekraftigare betala mera än den mindre
skattekraftige och sålunda den logiska konsekvensen av intresseprincipen
brister i detta hänseende, finnes rätteligen ingen anledning att strängt
hålla på densammas logiska konsekvens just särskilt med hänsyn till
frågan om avdrag för skuldräntor vid löntagares beskattning, beträffande
vilken fråga intresseprincipen för övrigt ej torde göra sig så starkt
gällande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande får till följd härav hemställa,
att lagförslag i ämnet måtte baseras på den principen, att löntagaren
vid utgörandet av skatt till kommun för inkomst av sitt arbete
måtte medgivas rätt att göra avdrag för skuldräntor.

IV. Beskattningen av den aktieägare tillkommande utdelning från

aktiebolag.

Då med hänsyn till den alltjämt fortgående aktiebolagsbildningen,
vilken ju tagit den omfattning, att t. o. m. jämförelsevis små handelsföretag
och andra mindre affärsföretag »sättas å aktier», spörsmålet
om beskattningen av bolagens årsvinster i skattehänseende naturligen

231

måste erhålla utomordentligt stor betydelse, är denna fråga förtjänt att
närmare uppmärksammas.

Enligt båda lagförslagen skall kommunalskatt utgöras för såväl
aktiebolagens årsinkomster som för den aktieägarna tillkommande årliga
utdelningen av samma årsinkomster.

Beträffande spörsmålet, huruvida därvid dubbelbeskattning kan anses
föreligga, torde det väl vara uppenbart, att det Landénska förslagets
bestämmelser härutinnan innebära dubbelbeskattning. Förslagets författare
gör emellertid gällande, att sådan beskattning icke är tillfinnandes. För
dubbelbeskattning — framhålles det av denne — fordras, att en och
samma skattskyldig av ett och samma till skatt berättigat samhälle blir
2 gånger beskattad för samma skatteobjekt under likartade beskattningsformer.
I förevarande hänseende föreligger visserligen en och samma
skatteform, men skattesubjekten och skatteobjekten äro, enligt vad förslagets
författare menar, icke desamma.

På statsbeskattningens område, där det för närvarande råder samma
förhållande, som nu föreslås för den kommunala beskattningen, bär det
— påpekas det i förslaget — ansetts ställt utom allt tvivel, att i förevarande
fall dubbelbeskattning ägt rum. »Nu har emellertid», säges det
i motiven till det Landénska förslaget, »det ekonomiska livet i många
avseenden utvecklat sig så, att vad som förr syntes vara självklara begrepp,
i våra dagar har upphört att vara det. Under aktiebildningens

första tid--- — bibehölls ett personligt samband mellan bolaget och

dess intressenter och de senare ansågo sig i många fall själva såsom
idkare av den näring, som utövades i bolagets namn.» Om under sådana
förhållanden beskattning skett av såväl aktiebolagens årsinkomster
som utdelningen till aktieägarna, skulle dubbelbeskattning hava förelegat.

Det Landénska förslagets författare har med detta sitt resonemang
ej kunnat visa, att dubbelbeskattning icke föreligger. För övrigt
är hela detta spörsmål, huruvida i förevarande fall dubbelbeskattning
åstadkommes eller icke, av mindre vikt. Av avgörande betydelse är
däremot, att, då det nu gäller att på den kommunala beskattningens
område utfinna nya föremål att beskatta, den allmänna rättsuppfattningen
under påverkan av samma hänsyn, som ligger till grund för den ovannämnda
s. k. intresseprincipen, ansett att aktieägarna böra erlägga bidrag
till kommunens utgifter jämte det aktiebolagen jämväl utgöra
kommunalskatt för sina årliga intäkter. I detta hänseende har den allmänna
uppfattningen påverkats av det ofta förekommande, såsom otillbörligt
betecknade förhållande, att större aktieägare, vilka enligt det nu
rådande systemet för sina aktieutdelningar icke erlägga utskylder till

232

kommunen, likväl mången gång mer än andra kommunmedlemmar,
vilka skatta till kommunen, äro i stånd att tillgodogöra sig kommunala
anordningar och föranstaltanden.

En annan fråga är, huruvida icke bolagens årsvinster och utdelningarna
till aktieägarna lämpligen böra beskattas under skilda skatteformer
och icke såsom är fallet enligt det Landénska förslaget under
en och samma skattetyp.

Det Eiserman-von Wolckerska förslaget, enligt vilket inkomstskatten
drabbar icke aktiebolag eller juridiska personer över huvud taget utan
allenast fysiska personer, beskattar aktiebolagens årsvinster medelst avkastningsskatt,
under det att aktieägarna för sina utdelningar från bolagen
äro från sådan skatt befriade och för dessa sina inkomster i stället
beskattas genom inkomstskatten, vilken enligt berörda förslag har
karaktär av supplementär skatt, byggd på den personliga skatteförmågan.

I likhet med de båda förevarande lagförslagen anser Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande, att kommunal beskattning bör ske ej allenast
av aktiebolagens årsvinster utan även — i motsats mot vad hittills
varit fallet — utav de aktieägarna från berörda vinster tillfallande utdelningar,
och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande härvid giva
företräde åt det Eiserman-von Wolckerska förslaget, som utan tvivel beträffande
ifrågavarande beskattningsspörsmål träffat en lämpligare lösning
än det Landénska förslaget.

V. Ojämnheten i skattetrycket mellan olika kommuner inbördes.

Rättelse uti den härutinnan nu föreliggande bristen åvägabringas
icke genom bestämmelserna i någotdera av de båda lagförslagen, vilka
ju icke framkommit med några förslag i detta hänseende. De större
inkomsttagarna, särskilt aktieägarna, bliva betydligt mera skattetyngda
än de för närvarande äro. Dessa inkomsttagare äro, såsom känt är, i
övervägande grad bosatta i städerna och bliva till följd härav i synnerhet
de större stadskommunerna i skattehänseende bättre ställda än
flertalet landskommuner. Detta förhållande skulle i någon mån kunna
motivera det kommunala beskattningsproblemets lösning på en helt annan
grundval, som man stundom kan få höra föreslås, eller i enlighet med
för städs- och landskommuner skilda principer. Något lagförslag åsyftande
utjämnande av skattetrycket mellan kommunerna finnes såsom
nämnts nu ej framlagt, men böra åtgärder snarast möjligt vidtagas för
att föra denna fråga till en lyckosam lösning.

233

VI. Kommunalbeskattningens inkräktande ä statsbeskattningen.

Någon ändring till det bättre härutinnan torde ej vinnas genom
de båda förslagen. De stora inkomsterna bliva nämligen genom dem
så hårt tyngda av de kommunala skatterna, att fråga uppstår, om dessa
inkomster effektivt kunna tagas i anspråk för statens skattekrav.

Beträffande därefter frågan, vilketdera förslaget bör läggas till
grund för den kommunala skattereformens genomförande, har länets
landsting, på sätt som framgår av dess bifogade underdåniga yttrande,
därutinnan förordat det Landénska förslaget.

Till stöd därför framhåller landstinget, att sistnämnda förslag mer
än det Eiserman-von Wolckerska, så vitt möjligt är, söker uppbygga ett
skattesystem på nu gällande grund, i ty att det vill bibehålla vad utav
den nu gällande bevillningsförordningen är av värde ävensom söker
komplettera och ersätta dess erkända brister, att vidare det Landénska
förslaget beträffande intresseprincipens tillämpning synes äga vissa fördelar,
då det utvidgat begreppet egendomsskatt till att omfatta jämväl
visst slag av lös egendom, under det att det Eiserman-von Wolckerska förslaget
synes väl strängt tillämpa nämnda princip, då detsamma beträffande
avkastningsskatten vägrar avdrag för förluster och skuldräntor,
vilket gör denna skatt väl betungande, samt att slutligen det Landénska
förslaget torde i tillämpningen bliva lättare.

Vad landstinget sålunda anfört torde äga sin riktighet. De av
landstinget angivna omständigheterna kunna dock ej anses tillräckligt
motivera ett förordande av det Landénska förslaget såsom grundval.
Vid försöket att lösa skogsbeskattningsfrågan, detta för vårt lands näringsliv
så synnerligen viktiga spörsmål, utrangerar sistnämnda förslag
ur det kommunala skattesystemet skogsaccisen, vilken Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande på här ovan angivna skäl anser böra bibehållas
uti detta system. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har ju
vidare ansett sig ej kunna tillstyrka införandet av den utav samma lagförslag
förordade skatten å lös egendom i annan form än såsom särskild
skatt å vissa transportmedel. Såsom ett mycket viktigt led i detta
förslags skattesystem framstår jordvärdestegringsskatten. På sätt som
framgår av ett utav Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande angående
denna sistnämnda skatteform till kungl. kammarrätten avgivet underlif!.
över 1917 års kommunalskatteförslag. 30

234

dånigt yttrande, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ansett icke
tillräckligt starka skäl föreligga för jordvärdestegringsskattens konstruerande
såsom uteslutande kommunalskatt.

De nu nämnda skatterna eller jordvärdestegringsskatten, skatten å
lös egendom och inkomstskatten, icke minst t ill den del, som densamma
tjänstgör såsom form för beskattning av vårt lands skogsbruk, äro
emellertid synnerligen viktiga beståndsdelar i det Landénska förslagets
skattesystem. Om förslaget i dessa delar kräver väsentlig ändring,
följer därmed oavvisligen kravet på en grundlig omarbetning av stora
delar utav förslaget i övrigt, efter vilken omarbetning förslaget såsom
ett helt betraktat för visso kommer att framstå som ett i stora delar
nytt förslag.

Vad åter angår det Eiserman- von Wolckerska förslaget, även det krävande
betydelsefulla ändringar, torde de grundlinjer, som samma förslag
utstakat för den kommunala skattereformen, vara värda allt beaktande;
och, då det icke torde tarvas några alltför genomgripande rubbningar i
förslagets grundlinjer, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i
underdånighet tillstyrka, att det Eiserman-von Wolckerska förslaget — i
allt fall före det Landénska — måtte läggas till grund vid genomförandet
av den kommunala skattereformen.

Emellertid anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande böra
framhålla, att även sistnämnda förslag bör omarbetas i syfte att åstadkomma
största möjliga förenkling och tydlighet, så att detsamma blir
lättfattligare såväl för allmänheten, vilken vid uppgivandet av sin inkomst
till beskattning måste söka sätta sig in i de därför givna stadgandena,
som ock för taxeringsmyndigheterna, för vilka klara och tydliga
normer böra finnas.

Västerås slott i landskansliet den 28 februari 1918.

Underdånigst:

WALTER MURRAY.

C. G. Ihrfors.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Kopparbergs län fått sig anbefallt att, efter landstingets
hörande och sedan vederbörande kommunala myndigheter i
övrigt lämnats tillfälle att yttra sig, avgiva underdånigt utlåtande över
av landskamreraren G. V. Eiserman och f. d. kammarrättsrådet
E. von Wolcker utarbetat förslag till lag angående kommunal taxering
och skattskyldighet samt därvid taga i övervägande den nådiga remissen
jämväl bilagt, av landskamreraren Otto Y. Landén avgivet betänkande
om allmänna grunder för den kommunala skatteformen med utkast
till lag om kommunal beskattning, avdelning I—III, och tillåter
sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i anledning härav underdånigst
anföra.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande finner väl ett påtagligt
behov föreligga av reformer å den kommunala beskattningens område.
Den granskning Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande underkastat
ifrågavarande förslag har dock icke bibringat Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
en bestämd uppfattning om vilketdera av förslagen må
vara att föredraga såsom bättre ägnat att främja en tillfredsställande
lösning av frågan om den kommunala beskattningens ordnande. Då i
bägge förslagen innefattade bestämmelser jämväl komma att i kommunernas
ekonomiska förhållanden medföra synnerligen genomgripande
förändringar, vilkas verkningar icke utan praktisk tillämpning av förslagen
lära kunna bedömas, anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
för det närvarande icke kunna förorda att någotdera förslaget
lägges till grund för lagstiftning i ämnet men tillåter sig underdånigst
ifrågasätta, huruvida icke före genomförande av den skattereform,
varom nu är fråga, en försökstaxering inom någon del av riket i enlighet
med i förslagen angivna riktlinjer lämpligen borde äga rum.

236

Från länets landsting och kommunala myndigheter i ärendet inkomna
yttranden får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande tillika
underdånigst överlämna.

Falun i landskontoret den 18 februari 1918.

Underdånigst:

På landshövdingämbetets vägnar:

N. SUNNERHOLM. LARS FERNQVIST.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande anbefallts att, efter landstingets hörande och sedan
vederbörande kommunala myndigheter i övrigt lämnats tillfälle att yttra
sig, avgiva underdånigt utlåtande över ett av kommunalskattesakkunnige
utarbetat »förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet»
samt därvid taga i övervägande ett av landskamreraren
O. V. Landén avgivet »betänkande om allmänna grunder för den
kommunala skattereformen med utkast till lag om kommunal beskattning».

Till underdånigt åtlydande härav får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
med överlämnande av Gävleborgs läns landstings i ärendet
avgivna yttrande, meddela, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
genom i länskungörelserna för den 27 september 1917 infört
tillkännagivande lämnat vederbörande kommunala myndigheter i länet
tillfälle att taga del av berörda förslag och betänkande samt hit inkomma
med de yttranden, vartill de kunna finna anledning intill den
1 december 1917, men att något dylikt yttrande icke hit inkommit.

För egen del får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande underdånigst
anföra följande.

Ehuru de båda förslagen innebära stora olikheter sins emellan
rörande anordnandet av den kommunala beskattningen, hava de dock

237

vid densammas omläggning utgått från enahanda grundläggande
principer.

Båda förslagen hava nämligen på enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
mening bärande skäl såsom grundval för den kommunala
beskattningen i dess helhet lagt huvudvikten på principen skatt
efter intresse.

l)å emellertid en sträng tillämpning av nämnda princip med fogkan
väntas medföra en olämplig hårdhet i beskattningen, hava båda
förslagen kombinerat och modifierat densamma med en beskattning
efter förmåga.

En samtidig tillämpning av dessa båda principer, skatt efter intresse
och skatt efter förmåga, synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i fråga om den kommunala beskattningen vara riktig och
ägnad att åstadkomma en jämn och rättvis beskattning.

I vad mån åter utrymme därvid bör lämnas den ena eller andra
principen kan givetvis bliva föremål för mycket olika åsikter.

Härvid synes det av landskamreraren Landén utarbetade förslaget
taga större hänsyn till skatteförmågan än de sakkunniges förslag, särskilt
därutinnan, att det förra förslaget vid inkomstens beräkning för
kommunal inkomstskatt medgiver avdrag för ränta å lånt rörelse- och
anläggningskapital samt inom mantalsskrivningskommunen jämväl för
ränta å annan gäld, under det att vid uppskattning av förvärvskällas
avkastning i och för den av de sakkunnige anordnade avkastningsskatten
avdrag för skuldränta i allmänhet icke är medgiven samt i
stort sett får äga rum först vid taxering för den av dem föreslagna
inkomst- och förmögenhetsskatten, som givits endast en supplementär
karaktär.

Vilketdera förslaget, som härutinnan träffat det rätta, och som i
sin helhet kan anses äga företräde framför det andra, eller huru förslagen
över huvud komma att verka, torde emellertid vara svårt, för att icke
säga omöjligt att avgöra utan en omfattande provtaxering, som därför
får anses önskvärd, innan ett definitivt avgörande i frågan tages.

Båda förslagen, som innebära en betydande omläggning av det
nuvarande kommunala skattesystemet, synas emellertid ägnade att råda
bot för flera av detsammas stora brister.

Härvid förtjänar särskilt att framhållas, att båda förslagen införa
beskattning å utdelning av aktier, ehuru på olika sätt, ävensom beskatta
kooperativa föreningars inkomst. Den hårdhet, det Landénska
förslaget härvid möjligen kan anses medföra därigenom att, vid saknad
av tillförlitlig utredning om beloppet av dylik förenings inkomst, den -

238

samma icke får beräknas lägre än 8 procent av omsättningen, torde
vara mera skenbar än verklig, då ju densamma av föreningen lätt kan
iindgås genom avgivande av fullständig, på ordnad bokföring grundad
deklaration.

En annan förtjänst hos båda förslagen är det sätt varpå vissa
avdrag och skattelindringar anordnats, så att med effektiv lättnad i beskattningen
dock fullständig skattefrihet därigenom icke äger rum, utan
de skattskyldiga alltid i någon män komma att få känning av kommunens
större eller mindre skattebehov.

Den omständigheten, att intresseprincipen, såsom ovan angivits,
antagits som grundläggande för den kommunala beskattningens omläggning
har nödvändiggjort en i möjligaste mån fullständigt genomförd
objektbeskattning. I följd härav har staten tillhörig fast egendom
samt annan fast egendom av publik natur i betydligt större omfattning
än vad för närvarande äger rum underkastats kommunal beskattning.
Såvitt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kunnat finna har därvid
intetdera förslaget gått längre än vad med förenämnda princip är förenligt
eller av behovet påkallat.

Enligt såväl det ena som det andra förslaget komma synnerligen
stora anspråk att ställas på taxeringsmyndigheternas duglighet, noggrannhet
och omdömesförmåga samt de skattskyldigas villighet och
förmåga att i sina deklarationer lämna erforderliga uppgifter till deras
riktiga beskattning i enlighet med förslagens syften.

Härvid torde särskilt fordran enligt de sakkunnigas förslag på
särskild uppskattning av skogsvärdet samt, enligt det Landénska förslaget,
svårigheterna att rätt fördela skuldränteavdragen på förvärvskällor
inom skilda kommuner i gemensam innehavares hand komma att
i hög grad påfresta taxeringsmyndigheternas urskiljning. Det torde
därför kunna hysas berättigade tvivel om möjligheten, att inom alla
kommuner kunna sammansätta kompetenta taxeringsnämnder.

Enligt vad båda förslagen angiva äro de avsedda att kompletteras
med skatt på oförtjänt värdestegring av jord. Över de förslag till
dylik beskattning, som särskilt utarbetats, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
blivit anbefalld att till kungl. kammarrätten inkomma
med särskilt underdånigt utlåtande.

Gävle slott i landskansliet den 19 februari 1918.

Underdånigst:

Landshövdingämbetet:

JACOB EKELUND.

OSKAR RYDIN.

239

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands län.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den 25 maj 1917 får Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande härmed i underdånighet avgiva infordrat underdånigt
utlåtande över av kommunalskattesakkunniga avgivet förslag till lag
angående kommunal taxering och skattskyldighet, därvid Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande jämväl tagit i övervägande det avgivna betänkandet
om allmänna grunder för den kommunala skattereformen.

Att vid genomläsandet av ett förslag till skattereglering kunna
bilda sig en säker uppfattning om, huru skattetrycket i verkligheten
kommer att på de särskilda skattskyldiga fördelas, torde, även om förslaget
är såsom det föreliggande synnerligen utförligt och uttömmande
motiverat, vara ganska vanskligt. Först när förslaget vunnit praktisk
tillämpning, framträda med påtaglighet de ojämnheter och brister, varav
detsamma möjligen kan lida. Detta torde även hava varit anledningen
till, att endast en av länets landskommuner använt sig av det dem
lämnade tillfälle att i ärendet uttala sig.

För egen del finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande det
framlagda förslaget till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet
väl avvägt och genom sin kombination av ett flertal skatteformer,
sitt beaktande av intressehänsyn och sina åtgärder till förekommande
av fastighetstaxeringens ojämnheter väl ägnat att avhjälpa
de brister, varmed den nuvarande kommunala beskattningen visat sig
vara behäftad. Aven synas de föreslagna bestämmelserna för ordnandet
av skatte förhållandet de olika kommunerna emellan synnerligen välbetänkta
och för sitt ändamål lämpliga.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har dock icke kunnat
undgå att fästa sig vid den detaljen, att inkomst, som härflyter från
aktier eller lotter i solidariska bankbolag, ansetts icke böra ingå såsom
avkastningsskatt utan endast vid beräkningen av den kommunala inkomst-
och förmögenhetsskatten. Visserligen föreligger å ena sidan
skäl att icke allt för hårt beskatta kapitalavkastningen, men å andra
sidan torde förmögenheten vara bäst skickad att tåla skattetrycket. Det
vill nämligen synas, som det anmärkta förfarandet skulle för kommunens
vidkommande innebära en ojämnhet i beskattningen av det inom kom -

240

munen förefintliga kapitalet, enär, därest detta göres räntebärande, räntebeloppet
ingår i taxeringen såsom avkastningsskatt men, därest kapitalet
förvandlas i aktier, aktieutdelningen undandrager sig sådan beskattning.

Härförutom torde även vara erforderligt, att det i 6 § 2 mom. av
förslaget förekommande uttrycket »särskild brukningsenbet» något tydligare
bestämmes, så att vid utarrendering all osäkerhet måtte förekommas
i fråga om skattskyldighetens fördelning emellan ägaren och
arrendatorn.

Mot det framlagda förslaget om allmänna grunder för den kommunala
skattereformen har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande endast
velat framhålla, att däri omförmälda egendomsskatt för lös egendom
synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande sakna bärande grund.

Från länets landsting och Stöde kommun inkomna yttranden bifogas.

Härnösand i landskontoret den 13 februari 1918.

Underdånigst:

C. M. STRÖM.

Axel Dahlin.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län.

Till Konungen.

Genom remiss den 25 maj 1917 har Eders Kungl. Maj:t anmodatEders
Kungl. Maj:ts befallningshavande att, efter landstingets hörande och sedan
vederbörande kommunala myndigheter i övrigt lämnats tillfälle att yttra
sig, avgiva underdånigt utlåtande över särskilda förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet samt ett remissen jämväl bilagt
betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen;
och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som genom allmän kungörelse
anmanat kommunala myndigheter inom länet att före viss numera
förfluten dag hit inkomma med yttranden i frågan, utan att någon av
dessa myndigheter begagnat sig av det sålunda givna tillfället, överlämna
yttrande från Jämtlands läns landsting samt för egen del i
underdånighet anföra.

241

Behövligheten av en kommunal skattereform iir sedan långt tillbaka
så allmänt erkänd, att därom ej behöver vidare ordas. Vad man
vid eu sådan avser att vinna i jämförelse med de nuvarande förhållandena
torde kunna angivas vara i främsta rummet dels ett tillräckligt tillgodoseende
av kommunernas skattebehov med största möjliga jämnhet dessa
inbördes emellan, dels ock en repartition av skattebidragen mellan kommunernas
skattdragande, som bliver så rätt avvägd som möjligt. I båda
desga avseenden lämnar den nu gällande skattelagstiftningen på det
kommunala området mycket övrigt att önska.

Vad den förra delen angår äro klagomålen över det ojämna trycket
av skattebördorna uti de särskilda kommunerna så högljudda, att statsmakterna
måst skrida till provisoriska mått och steg för denna olägenhets
avhjälpande i av bidan på de slutgiltiga åtgärder, som i detta syfte
må komma att vidtagas. Man får nu visserligen ej vänta, att på den
kommunala skattelagstiftningens väg full utjämning av kommunernas
ojämnt tryckande skattebördor skall kunna ske; direkta statssubventionsåtgärder.
lära därjämte få lov att vidtagas, om det onda skall kunna
helt avhjälpas. Om dessa är dock här icke fråga. Men skattelagstiftningen
bör också hava till ett av sina ögonmärken att förekomma, såvitt
möjligt, eu allt för stor ojämnhet emellan kommunerna. Det bör
t. ex. ej få ske, såsom fallet var före införandet av skogsaccisen, att
avkastningen av skogen beskattades allenast inom de kommuner, dit
förädlingsverksamheten var förlagd, under det de i allmänhet mera avlägset
belägna skogskommuner, som försåge med det värdefulla råmaterialet,
finge ingen skatteinkomst av denna avkastning och till följd
därav dignade under olidliga skattebördor. Denna orättvisa är numera
i väsentlig mån undanröjd. Men dylika orättvisor, ehuru ej fullt så
framträdande, kvarstå ännu. Sådana framträda uti och bliva en följd
av de, ur denna synpunkt sett, orättvisa bestämmelserna om beskattningsort,
vilka i allmänhet gynna de kommuner, som utgöra centra för
affärer och industri, på bekostnad av dem som tillgodose med råmaterialet
eller som utgöra fördelningspunkter för rörelsen uti de olika landsdelarna.
Vid taxeringen hava ofta nog myndigheterna på sistberörda
platser sökt vindicera sin rätt till skatteintäkt av en industri, som från
en filial bedrives inom en kommun, eller av en försäljningsrörelse, som
drives från ett särkontor; men dessa försök hava i regel strandat på
bestämmelser om beskattningsorten, de där oskäligt tillgodosett en centralisation
av skattupptagningen till centralfabriken eller huvudkontoret.
Flera exempel på dylika fall kunde anföras härifrån länet. Då det
Utl. över 1917 års koimnundlskatteförslag. 31

242

gäller statsskatten kan ett visst fog finnas för en dylik anordning; och
så länge den kommunala beskattningen varit fasthäktad vid den statliga
har den måst följa med. Men då en skilsmässa mellan dem nn dess
bättre skall äga rum, böra sådana orättvisor icke vidare få existera.
Särskilt vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande framhålla ett område,
där det just med hänsyn till den storartade utveckling, som framtiden
på detta område bär i sitt sköte, är av synnerlig vikt att en omsorgsfull
avvägning äger rum av de särskilda kommunernas skatteanspråk,
nämligen med avseende på sådana inrättningar och anläggningar,
som avse vattenkraftens tillgodogörande för elektrisk energi och dennas
fördelning för konsumtion. Vid jämförelse i avseende å vad i sistberörda
stycke föreslagits i de olika lagutkast som föreligga synas i viss mån
olika principer hava gjort sig gällande; i de tvenne sakkunnigas förslag
vill det synas, som om förbrukningsorten blivit väl så gynnad.
Saken bör bliva föremål för förnyat noggrant övervägande.

En annan omständighet vid de nu gällande beskattningsför hållandena,

som bidrager till ojämnheten kommunerna emellan, är
anordnandet av de avdrag, som få göras i fråga om vissa inkomstkällor,
och som kunna åstadkomma att en rörelse, som dock starkt tager kommunens
intresse och ekonomiska förmåga i anspråk t. ex. i avseende

på skolundervisning och fattigvård, kan så gott som helt och hållet
undgå att skatta till kommunen. I detta hänseende vill det synas Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande, som om båda förslagen icke gjort tillifeckligt
för att tillgodose de synpunkter, som vid den kommunala

beskattningen i nu omhandlade hänseende böra komma till sin rätt.
Särskilt med avseende å rörelse eller yrke, i viss mån även i avseende
å fastighet, torde man inom det kommunala området icke komma till
tillfredsställande resultat, utan att beskattningen mera får hålla sig till
produktionen och ej blott till den behållna intäkten av densamma, vilken
sistnämnda ofta icke står i något jämnt förhållande till det intresse och
den uppoffring, som rörelsen kräver av kommunen. Härigenom skulle
också utan tvivel större rättvisa åstadkommas i förhållande till beskattningen
av arbetsanställning och tjänst, vilken skattekälla nu som bekant
får draga en alldeles oskäligt stor del av skattebördan.

Vad sedermera vidkommer repartitionen av skatterna mellan en
kommuns egna skattdragande medlemmar är detta ett fält, som det
är så mycket viktigare att låta i skattelagstiftningen få en rätt bearbetning,
som en oriktig avvägning av skattetrycket i detta hänseende
icke synes kunna på annan väg avhjälpas. Den nu verkställda utredningen,
ej minst den i Landénska betänkandet, giver klarligen vid

243

handen vad förut var nog så känt, att den största orättvisa på detta
område är rådande därutinnan särskilt, att inkomsten av tjänst eller
arbetsanställning nu är alldeles oskäligt betungad. 1 lär skall icke beröras
de oegentligheter och missförhållanden i gällande beskattningslagstiftning
och beskattningsförfarande, som giva upphov till denna
orättvisa; härom torde vara nog att hänvisa till de föreliggande betänkandena.
I ali synnerhet kommer denna orättvisa till synes i kommuner,
där kommunalskatten är hög. De mest upprörande förhållanden hava
ju i sådant avseende relaterats från vissa lappmarkskommuner och även
från vissa hårt betungade landskommuner i södra Sverige. Det kan
från detta län exempelvis anföras det drastiska fallet, att för några år
sedan en tjänsteman i Frostvikens socken, som blivit berättigad till lönetillägg,
hos länsstyrelsen anhöll att slippa mottaga detta tillägg, som
skulle bragt honom ovan strecket för det bevillningsfria avdraget och
därigenom till följd av de dåvarande höga kommunalutskylderna inom
socknen skulle förorsakat honom inkomstminskning i stället för inkomstökning.
Sådana orättvisor som dessa kunna ej få bestå, utan det måste,
för att samhällsmaskineriet icke rent av må taga skada, rådas bot härpå.

Utan tvivel ha båda de föreliggande förslagen haft blicken riktad
på sistberörda förhållande och föreslagit bestämmelser, som syfta till en
bättre ordning. Huruvida förslagen gjort tillräckligt härutinnan för att
åstadkomma en tillfredsställande lösning av detta svåra spörsmål, har
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande svårt att uttala sig om. Saken
beröres ock något längre fram i fråga om repartitionen.

Vid en jämförelse mellan de båda nu föreliggande förslagen synes
över huvud taget det Landénska erbjuda förmånen av ett enklare skattesystem,
som mera ansluter sig, formellt sett, till det nuvarande; och
detta synes vara en given förmån. Delvis är denna förmån vunnen
genom upptagande i huvudsak av den statliga inkomstskatten även
såsom kommunal skatt, eller, som det på något ställe i betänkandet
uttryckes, en avkastningsskatt, förfinad så att den tager hänsyn även
till skatteförmågan. Det synes emellertid Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
tvivelaktigt, om ej vissa olägenheter följa med ett upptagande
för avkastningsskatten av sistberörda ytterligare synpunkt; om
det således går för sig att göra skatteförmågan gällande i avseende å
den kommunala avkastningsskatten. Det vill synas som om, till följd
av rätten till avdrag, oegentligheter och missförhållanden lätt skulle
kunna uppstå. Ett exempel, som enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
mening, fastän visserligen i en detalj, visar ett oriktigt
resultat, må anföras. En person, som driver rörelse inom en kommun,

244

kan genom de enligt 38 § medgivna avdragen för gäldränta m. m.
komma därhän att icke bliva skattskyldig alls till kommunen; detta
synes nu vara en oegentlighet; det kan ej vara riktigt, att med skattefrihet
för hans rörelse, som tilläventyrs kan idkas i ganska stor omfattning,
kommunens övriga skattdragare få så mycket mera. Men därtill
kommer att, om samma rörelse med enahanda skatteförmåga hos
innehavaren vore fördelad på flera kommuner, finge han inom de kommuner,
där han ej äger sitt hemvist, endast göra avdrag som hänförde
sig till den rörelse, han där idkade, och således tilläventyrs betala skatt
för denna rörelse.

Det av de övriga båda sakkunniga uppgjorda förslaget synes i
detta hänseende erbjuda större säkerhet för ett rättvist och gott resultat.
Å andra sidan synes det oförnekligt, att det genom sina många skatteformer,
som stå bredvid varandra, erbjuder rätt så stora vanskligheter
i tillämpningen och till sina verkningar är svårt att överblicka. Överhuvudtaget
är det svårt att bedöma, huru förslagen skola taga sig ut i
tillämpningen, då man icke har klart för sig huru taxeringsförfarandet
kommer att ordnas. I sådant hänseende kan man tänka sig, antingen
att taxeringen skall komma att ske genom samma myndigheter som för
statsskatten eller ock att, ungefär som nu sker i fråga om skogsaccisen,
taxeringen sker genom en kommunal myndighet i första instansen. De
båda förslagen synas snarast utgå från, att det första skall bliva händelsen.
I vilket fall som helst är det uppenbart, att taxeringsförfarandet
kommer att ställa stora anspråk på taxeringsmyndigheterna, anspråk,
som kanske snarare bliva svårare än lättare att fylla, därest de kommunala
skatterna skola åsättas gemensamt med statsskatten, med vilken
de komma att förete vissa likheter men även olikheter. Först efter det
ett verkligt genomfört förslag föreligger även i här nu berörda avseende
bliver det möjligt att överskåda, huru ett skatteförslag sådant som
något av de nu föreliggande kommer att i praktiken ställa sig.

Mot en skatteform, som föreslagits i det Landénska betänkandet,
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande allvarliga betänkligheter.
Det är den föreslagna skatten på lös egendom såsom beståndsdel av en
anläggning för näringsdrift. Väl är det sant, att i beskattningsavseende
vissa svårigheter kunna möta att åtskilja fast eller lös egendom
samt att den gräns mellan dessa slag av egendom, som uppdrages i
civilrätten, icke sammanfaller med den gräns, som gäller i skatteavseende.
Men i allmänhet lärer väl även i sistberörda avseende följas
lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra;
och där så icke är händelsen torde, utom i något undantagsfall, som

245

då bör uttryckligen angivas, eu närmare anslutning till denna lag kunna
ske. Men ett införande av egendomsskatt även å lös egendom skulle
hos oss säkerligen mötas med ovilja, helst det ju varken ifrågasättes
eller torde kunna ifrågasättas på all lös egendom; vad månne jordbrukarna
skulle säga om skatt på jordbrukets inventarier med dessas
vid olika tider så högst växlande värde. 1 taxeringshänseende skulle
ock åsättandet av en sådan skatt vålla mycket stora svårigheter, vilka
icke genom något slags taxeringsförfarande kunde avlägsnas.

En punkt, på vilken de båda förslagen väsentligen avvika från
varandra, är frågan om beskattningen av skogens avkastning. Under
det Landénska förslaget låter skogsavkastningen vara underkastad samma
beskattningsregler som annan avkastning av jordbruksfastighet, bibehåller
det andra förslaget skogsaccisen för skogsavkastningens beskattning,
d. v. s. för beskattning av den skogsavkastning, som nu drabbas
av skogsaccis. Lika med Landén kan Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande
icke annat än uttala sina betänkligheter mot att nu vid en
omläggning av den kommunala beskattningen bibehålla denna till avhjälpande
av ett oundgängligt behov provisoriskt införda skatteform.
Uppenbart är, att skogsaccisen ej kan i det nya kommunala skattesystemet
få ingå precis i den form, den nu har — en till ett jämförelsevis
lågt maximibelopp begränsad skatt, satt i visst förhållande till
den sammanlagda uttaxeringen i kommunen — detta skulle ju medföra
en betänklig orättvisa gent emot övriga beskattningsföremål inom kommunen.
Alldeles klart synes det därför Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att bestämmelserna om skogsaccisen måste, för att den skall
kunna utan betänkliga faror insättas i det kommunala skattesystemet,
undergå en rätt väsentlig omarbetning. Någon sådan har emellertid
icke av de sakkunniga utarbetats eller ens skisserats; de hava tvärtom
undanskjuta detta arbete, som de ansett kunna lämpligen upptagas »i
sammanhang med den revision av lagen om skogsaccis, som i övrigt
kan befinnas påkallad». Något sådant går dock enligt Eders Kungl.
Majrts befallningshavandes mening ej för sig. Skogsaccisen, om den
nu skall kvarstå, måste samtidigt vara utlinjerad i det skick, att den
kan ingå i systemet med de övriga kommunala beskattningsformerna.
Denna brist i förslaget gör emellertid, att man har svårt att kunna uttala
ett fullgiltigt omdöme i denna fråga. Så mycket vill dock synas
som visst, att det skall bliva svårt, att ej säga omöjligt att ställa denna
efter andra grunder anordnade skatteform in ibland de andra kommunala
skatteformerna utan att åstadkomma orättvisa och ojämnhet gent emot
andra beskattningsföremål inom kommunen. Särskilt för många norr -

246

landskommuner, däribland för en stor del kommuner i detta län —> här
må nämnas en sådan kommun som Storsjö, en av dem som sakkunniga
tagit ut till exemplifierande — är frågan om skogsavkastningens kommunala
skattskyldighet av en utomordentlig vikt på grund av att andra
beskattningsföremål med undantag av fast egendom där spela en mycket
liten roll. Och i fråga om skatteförmågan är nog skogsavkastningen
en bland de avkomstgrenar, som mera än andra ha framtiden för sig;
det är därför här av synnerlig vikt att icke låsa fast några missberäkningar.

Utom denna grandbetänklighet med avseende på skogsaccisen
såsom kvarstående skatteform i ett nytt kommunalt beskattningssystem
synes vissa svårigheter i detaljerna vara förenade med detta förslag. Att,
såsom detta nödvändiggör, skilja på skogsavkastning, som användes för
olika ändamål, och alltefter dessa ändamål skall beskattas genom avkastningsskatt
eller genom skogsaccis, måste medföra svårigheter. Särskilt
svårt bliver det att i beskattningsavseende skilja på olika slag av
husbehovsvirke, sådant som användes för underhåll och sådant som användes
till ny- och ombyggnader.

Ett huvudargument för skogsaccisens bibehållande är att skogsavkastning
i regel utfaller med längre mellantider och att en skatt på
sådan avkastning därför icke ägnar sig, då det gäller att tillgodose en
kommuns år för år föreliggande skattebehov. Det är ju riktigt att skogsavkastningen
företer ett dylikt förhållande samt att perioderna här äro
så långa, att det icke är hjälpt med en medeltalsberäkning, sådan som
enligt 31 § föreslås för en del andra beskattningsföremål. Inom många
kommuner, där skogsfastigheterna äro fördelade på många händer och
till följd därav avverkningarna årligen pågå någorlunda jämnt, torde
emellertid det anmärkta förhållandet för kommunen förete föga om ens
någon olägenhet samt även för de skattdragande skogsägarna vålla föga
ojämnhet i skattetrycket. Men kommuner finnas onekligen, särskilt i
Norrland — här må såsom exempel nämnas Alanäs socken i detta län
— där den ojämförligt övervägande delen av skogsegendomarna tillhör
ett enda stort trävarubolag, vilket har benägenhet att koncentrera sina
avverkningar på samma trakt väsentligen till några sammanliggande år
för att därpå en längre tid alldeles upphöra med dem. Det torde emellertid
icke vara omöjligt, att, till förekommande av olägenheterna härav,
visserligen låta skogsavkastningsskatten upptagas efter samma normer
som annan avkastningsskatt men låta densamma i repartitionen för de
kommunala behoven vara underkastad särskilda normer och i viss omfattning
gå till fondering för kommande behov.

247

En särskild anordning i avseonde å beräkningen av vissa arter av
avkastningsskatten, som i de två sakkunnigas förslag upptages men
icke återfinnes i det Landénska, är bestämmelsen om medeltalsberäkning.
Ender förutsättning, att detta i praktiken kan ordnas utan avsevärda
olägenheter, vilket torde hänga på bestämmelserna rörande taxeringsförfarandet,
synes detta innebära eu förmån.

En alldeles särskild uppmärksamhet har i det Landénska utkastet
ägnats åt beskattningen av de s. k. kooperativa föreningarna; och han
har föreslagit, att dessas inkomst av rörelse skall, såvitt ej ett särskilt
tillförlitligare deklarationssätt från föreningens sida använts, beriiknas
till en viss, i lagen angiven procent av årsomsättningen, av honom föreslagen
till åtta procent. Åven de två andra sakkunniga ha ingående
behandlat detta ämne, fastän de icke ansett nödigt avgiva ett särskilt
förslag, utan ansett svårigheterna vid ifrågavarande föreningars beskattning
kunna avhjälpas genom en i anvisningarna medgiven subsidiär
avkastningsberäkning. Ehuru vissa betänkligheter med fog torde kunna
framställas mot en i själva lagen angiven procent för avkastningens
beräkning, synes det dock som det vore önskligt att med avseende å
dessa föreningar erhålla en fastare grund för bestämmande av den skatt
på avkastningen av sin verksamhet, som de böra utgöra.

En väsentlig olikhet emellan de båda förslagen föreligger i avseende
å statens skattskyldighet, särskilt i vad mån den bör hava att
betala avkastningsskatt eller, som det i det Landénska förslaget heter,
kommunal inkomstskatt. Enligt det sistnämnda förslaget har staten
ålagts att för vissa angivna slag av rörelse eller näring betala inkomstskatt,
under det att i de båda andra sakkunnigas förslag staten helt
befriats från avkastningsskatt. Eders Kungl. Majrts befallningshavande
kan icke finna, att de skäl, som anförts för att staten bör fortfarande
åtnjuta en dylik fullständig befrielse från avkastnings- eller inkomstskatt
till kommunen, äro tillfyllestgörande. I de fall då staten uppträder såsom
konkurrent med den enskilda företagsamheten på områden, som stå
öppna även för den senare, synes billigheten kräva, att staten till den
kommun, vars intresse och ekonomiska förmåga särskilt i avseende å
skolväsen och fattigvård även staten liksom den enskilde arbetsgivaren
i sådan egenskap begagnar sig av, jämväl i likhet med denne utgör
skatt. För vissa kommuner kan det vara av en mycket stor betydelse,
att avkastningen av statens inkomstgivande näring icke undantages beskattningen,
så t. ex. inom många norrländska skogskommuner, där
staten är den förnämligaste skogsägaren; det må anmärkas, att skogsaccis
nu utgår även för virke, som avverkas å statens skogar. Denna

248

fråga synes av så mycket större innebörd, som utvecklingen oförtydbart
tenderar till en allt större utbredning på nya områden av statens näringsdrivande
verksamhet; här må t. ex. särskilt erinras om strävandena att
även förädlingsverksamheten i vad angår statens skogsegendomar skall
tagas om hand av staten själv.

I anslutning härtill må även beröras, att till innehavare av allmän
tjänst anslagna boställen och löningsjordar skulle enligt de två sakkunnigas
förslag hädanefter fritagas från fastighetsskatt, varemot sådan enligt
det Landénska förslaget skulle av dessas innehavare utgöras. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande har särskilt uppmärksammat denna sak
med hänsyn till prästgårdar på landet, som enligt den nya prästlöneregleringslagen
äro upplåtna till bostad åt församlingens präst. Då dessa
prästgårdar synas intaga en viss särställning och ej äro jämnställda med
en vanlig bostadslägenhet, synes åtminstone med avseende på dessa ej
vara skäl att frångå vad som nu gäller i avseende å deras kommunala
skattskyldighet, något som även rätt sett tyckes böra vara i den prästerliga
innehavarens intresse.

Enligt förslagen liksom enligt nu gällande skatteförfattningar har
den personliga skattskyldigheten bundits vid den kommun, där någon
blivit eller bort bliva mantalsskriven; i det Landénska förslaget användes
för övrigt även enbart beteckningen »mantalsskriven». Det borde
vara på tid, att den borgerliga registerföringen av svenska medborgare
ordnades på ett så tillfredsställande sätt, att den kunde läggas till
grund vid bestämmandet av den ort, varest en person har att fullgöra sina
skyldigheter och sina rättigheter. Att i mål, som ej behandla mantalsskrivningsfrågan,
vidlyftiga undersökningar skola göras för att utröna
om mantalsskrivningen är riktig, är uppenbarligen något oegentligt; det
rätta vore väl, att detta spörsmål klarerades i mantalsskrivningsärendet
och att mantalsskrivningen sedan lände till efterrättelse. I fråga om
folkpensioneringen har nu den faktiska mantalsskrivningen blivit avgörande
i fråga om pensionsavgifter och bidragen till pensioneringen.
Så har även föreslagits i fråga om hemortsrätten i avseende å fattigvården.
Det synes vara skäl att överväga, om så ej kunde äga rum även
i avseende på beskattningen. Risken av att härigenom misstag kunde
komma att göras vore inom detta område så mycket mindre, som det
kan antagas att vederbörande kommun här har ett givet intresse att vaka
över mantalsskrivningens riktighet.

Den sista avdelningen i de båda förslagen behandlar den fråga,
som Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande i avseende på den kommunala
beskattningen för sin del nästan vill anse som den förnämsta, men

249

ock den svåraste, nämligen repartitionen emellan de olika skatteformerna.
Intetdera förslaget liar i detta avseende lämnat något genomfört eller
ens till grundlinjerna utformat författningsutkast. De två sakkunniga
uttala, att grunderna för repartitionen höra tillhöra kommunallagarna
och inarbetas i dessa, samt anse, att frågan härom må anstå till dess
en även ur andra synpunkter än kommunalskattereformen framkallad
revision av dessa lagar skall liga rum. Det må nu lämnas därhän, om
det är lämpligt att inarbeta dessa bestämmelser i kommunallagarna; —
snarare är Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande av den meningen,
att större fördelar och säkerhet skulle vinnas både för en tillfredsställande
behandling hos de lagstiftande myndigheterna och för en god
lösning av detta spörsmål, som är icke en kommunallagsfråga utan i
eminent mening en beskattningsteknisk fråga, om det icke hänfördes till
kommunallag utan kunde behandlas som en skattefråga. Men i varje
fall har frågan om repartitionen den utomordentliga betydelse för lösningen
av kommunalskatteproblemet, att den måste ägnas en ytterligare
ingående behandling och, för att därav komma i åtnjutande, göras till
föremål för ett verkligt lagstiftningsförslag, vilket torde utgöra bästa
garantien för en sådan behandling. Innan så skett är det svårt, i viss
mån även meningslöst för Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som
ej är i tillfälle att i saken ingå i en teoretisk undersökning, att närmare
inlåta sig på frågan. I det Landénska betänkandet betonas också uttryckligen,
att förslaget i denna del endast är avsett att i frågans nuvarande
läge utgöra en grundval för de undersökningar angående en
omläggning av den kommunala beskattningen i huvudsaklig överensstämmelse
med förslaget, som måste föregå ett slutligt ställningstagande
till förslagets huvudgrunder och detalj föreskrifter. Riktigheten härav
vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande på det kraftigaste understryka.

Endast ett par anmärkningar vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i avseende å sistberörda ämne framställa. Redan förut är berört,
att en huvudsaklig orättvisa, som vidlåder det nu gällande kommunala
beskattningssystemet, är den oskäliga grad, vari kommunalskatten
i allmänhet drabbar inkomst av lön eller arbetsanställning. I fråga om
sådan inkomst tages i detta system så gott som ingen alls hänsyn till
skatteförmågan, vilket däremot genom formerna för uppskattningen och
genom de medgivna avdragen i viss mån äger rum i fråga om andra
inkomstarter. I det Landénska förslaget har för att råda bot härpå
föreslagits den kommunala inkomstskatten, en efterbildning av den statliga.
I de två sakkunnigas förslag har man, för att vinna nödig hänsyn
Utl. över 1917 års kommunalskatteförslag. 32

250

till skatteförmågan, föreslagit, förutom ett för alla personligen skattskyldiga
för inkomst skattefritt avdrag å 500 kronor på det till avkastningsskatt
taxerade beloppet, en kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt.
Denna ingår emellertid icke i repartitionen för fyllande av det
kommunala skattebehovet annat än som en supplementär skatt. Det
svnes därför åtminstone ganska tvivelaktigt, om den med en sådan
reparation kan tillgodose det ändamål, som därmed säges vara avsett.
En noggrannare undersökning härom än den som ägt rum, synes vara
oundgängligen nödvändig.

Den andra anmärkningen, som i detta sammanhang må göras, vill
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande rikta mot det förhållandet, att
genom det sätt, varpå de olika skatteformerna tillämpats i fråga om
aktiebolag och deras participanter, dessa sistnämnda synas faktiskt få
en obehörig förmån utöver vad de nu äga och jämväl tillagts enligt det
Landénska förslaget. Anordningen säges medföra den fördelen, att den
nu tillämpade dubbelbeskattningen undvikes; och det är ju riktigt. Men
det må bemärkas, att i andra avseenden en dubbelbeskattning dock i
viss mån, i alla händelser en faktisk sådan, enligt förslaget äger rum
genom att t. ex. inkomst av arbete beskattas i form både av avkastningsskatt
och inkomstskatt, visserligen, som det säges, en beskattning
ur olika synpunkter, men dock i verkligheten, såvitt inkomstskatt i
någon mån utgöres, en dubbel beskattning. Det synes i jämförelse härmed
för den, som betraktar förhållandena sådana de faktiskt föreligga,
minst sagt egendomligt, att en person, vilken av aktieutdelning åtnjuter
en inkomst av 8,000 kronor, endast bliver skyldig att till kommunen
betala en supplementär skatt, som i varje fall är begränsad till ett visst
maximum, under det att den, som åtnjuter samma inkomst som lön för
sitt arbete, förutom sistberörda skatt skall ha att utbetala en avkastningsskatt,
som alltefter kommunens behov kan stiga till vad belopp
som hälst. Och dock torde det få lov att erkännas som odisputabelt
att den förres skatteförmåga är vida större än den senares. Man torde
hava svårt att förmå allmänheten inse rättvisan i ett sådant beskattningssystem.
Och även om detta missförhållande icke kan undvikas
utan en dubbelbeskattning av bolagens vinster, må det bemärkas, att
aktiebolagsformen med avseende på en rörelse giver participanterna stora
förmåner, vilka torde fullt uppväga den dubbla beskattningen — att
detta också inses torde nogsamt framgå av det alltmera omfattande
överflyttandet inom de flesta affärsgrenar av rörelsen på aktiebolag.
En skattefördelning, där icke hänsyn tages till nu berörda förhållande,
synes icke kunna bliva rättvis eller väl avvägd. I vad mån detta kan

och bör rättas enbart genom repartitionen, eller, om ändringar härför
äro nödiga i avseende å själva skatteformernas tillämpning, vill Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande i detta sammanhang icke närmare inlåta
sig på.

Slutligen må här anmärkas, att Eders Kungl. Mapts befallningshavande
icke kunnat eller ansett skäligt att nu ingå i en närmare
granskning av förslagens detaljer. Detta torde också med förslagens
läggning såsom ägande närmast karaktären av förberedande utkast varit
ändamålslöst.

Östersund i landskontoret den 13 februari 1918.

Underdånigst:

JOHAN WIDÉN.

Axel Andersson.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande anmodats avgiva underdånigt utlåtande över det av
kommunalskattekommitterade avgivna förslag till lag angående kommunal
taxering och skattskyldighet samt att därvid jämväl taga i övervägande
ett av landskamreraren Otto V. Landén utarbetat betänkande om allmänna
grunder för den kommunala skattereformen.

I anledning härav hava landstinget och övriga vederbörande kommunala
myndigheter inom länet beretts tillfälle att yttra sig i ärendet;
och hava sådana yttranden avgivits förutom av landstinget allenast av
Nysätra sockens kommunalnämnd och stadsfullmäktige i Umeå stad.

Med överlämnande av nämnda tre yttranden får befallningshavanden
härmed i underdånighet anföra följande.

Befallningshavanden har vid den granskning av ifrågavarande förslag,
som omständigheterna medgivit, funnit båda utgöra högst beaktansvärda
inlägg för lösandet av föreliggande invecklade problem. Det
förstnämnda förslaget, som föreligger i mera utarbetat skick, synes vara

252

det senare i flera avseenden överlägset. Befallningshavanden har dock
icke kunnat undgå den uppfattningen, att åtskilliga av de under den
allmänna diskussionen mot båda förslagen framförda principiella anmärkningarna
äro av beskaffenhet att böra tagas i övervägande vid den
överarbetning av förslagen, som lärer vara erforderlig i såväl materiellt
som skattetekniskt hänseende.

Det synes sålunda icke kunna jävas, att vissa av de föreslagna
objektskatterna icke blivit under föreliggande omständigheter tillfredsställande
avvägda i förhållande till varandra. Vidare torde den uppfattningen
vara riktig, att kommunalskattereformen bör byggas mera strängt
på intresseprincipen och skatten så vitt möjligt läggas å samtliga olika
persongrupper inom kommunen, medan principen »skatt efter förmåga»
helt reserveras för tillämpning vid statsbeskattningen.

Med ett samtidigt användande av båda principerna, på sätt i förslagen
skett, synes följden bliva, bland annat, att de högre inkomsttagarna
beskattas allt för högt, särskilt då inkomstskatten är proportionell,
respektive progressiv och kommunalförmögenhetsskatt tillika ingår i
systemet. Detta föranleder i sin ordning dels svårighet för staten att
pålägga den högre inkomsten och förmögenheten erforderlig statsbeskattning
och att giva denna vid varje tillfälle önskvärd rörlighet och dels
ytterligare skärpning i stället för utjämning av skattetrycket kommunerna
emellan.

I skattetekniskt hänseende lärer vara önskvärt och möjligt att utfinna
flera av varandra oberoende kommunala huvudskatter, än föreliggande
förslag upptaga, för vinnande av ytterligare smidighet i systemet.
Slutligen synas real- och inkomstbeskattningarna böra mera genomgående
än som skett särskiljas och anordnas var för sig efter sin art
för åstadkommande av nödig jämlikhet i skattebördan och undvikande
av nu förefintlig fara för materiell dubbelbeskattning.

Umeå, i landskontoret, den 30 januari 1918.

Underdånigst:

ROB. HAGEN.

C. Hicli. Lundberg.

253

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 har Eders Kungl. Maj:t
anbefallt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande att, efter landstingets
hörande och sedan vederbörande kommunala myndigheter i övrigt lämnats
tillfälle att yttra sig, avgiva underdånigt utlåtande över av kommunalskattesakkunnige
utarbetat förslag till lag angående kommunal
taxering och skattskyldighet ävensom ett särskilt avgivet betänkande om
allmänna grunder för den kommunala skattereformen.

Med anledning härav får landshövdingämbetet, under tillkännagivande
att några kommunala myndigheter icke begagnat sig av det
dem givna tillfälle att i ärendet yttra sig och med bifogande av från
länets landsting inkommet utlåtande, för egen del i ärendet underdånigst
anföra följande.

Att den nuvarande kommunala beskattningen i vårt land lider av
väsentliga brister och icke på långt när uppfyller de krav man har rätt
att ställa på ett modernt skattesystem torde icke av någon kunna förnekas.
Särskilt framträdande är dess brist på mångsidighet, i det man
i själva verket endast har en enda beskattningsform, varigenom beskattningen
med nödvändighet kommer att verka mycket ojämnt. Vidare
är i den nuvarande kommunala beskattningen intresseprincipen alltför
litet beaktad, i det att fast egendom och näring i jämförelse med andra
beskattningsföremål ålagts en allt för liten bidragsskyldighet med hänsyn
till nämnda beskattningsföremåls starkare intressegemenskap med
kommunen.

Att de föreliggande förslagen till ordnande av den kommunala
beskattningen söka att så vitt möjligt är avhjälpa dessa det nu gällande
skattesystemets brister synes man ej kunna draga i tvivelsmål. Genom
en kombination av flera olika beskattningsformer låter sig beskattningen
anpassas efter växlande förhållanden icke allenast inom skilda kommuner
utan även inom varje särskild kommun under olika år, varjämte de
brister, som kunna vidlåda en beskattningsform i och för sig, mildras
och upphävas genom en jämsides skeende tillämpning av en annan.

254

Synes sålunda den kommunala beskattningen enligt de föreliggande
förslagen komma att fylla de krav i avseende å mångsidighet
och enhetlighet, som man bör ställa på ett modernt skattesystem, anser
dock landshövdingämbetet, att de äro behäftade med en brist, som
enligt dess mening är av ganska betänklig art, nämligen brist på enkelhet
och svårtillämplighet.

Det synes uppenbart, att en skattelag, som snart sagt varje fullvuxen
person har att tillämpa och som av varje skattskyldig kräver en
hel del uppgifter, som sedan komma att läggas till grund för hans beskattning,
bör vara så pass enkel och lätt att förstå, att en person med
vanligt sunt förstånd utan större svårighet kan sätta sig in i densamma.
Redan 1910 års skattelagar för statsbeskattningen ha visat sig i nu
anmärkta avseende mindre tillfredsställande, och erfarenheten torde ha
givit vid handen, att åtminstone de mindre jordbrukarne vid fullgörande
av den dem åliggande uppgiftsskyldighet visat, att de ej kunnat rätt
fatta innebörden av desamma. Och ändå är det här fråga om egentligen
endast en beskattningsform, medan däremot de föreslagna nya
skattelagarna omfatta minst tre å fyra olika beskattningsformer.

Ännu skarpare framträder ovan anmärkta brist hos de föreliggande
förslagen, om man tänker på själva taxeringsförfarandet. Det är visserligen
icke, såvitt landshövdingämbetet kunnat finna, av de sakkunniga
direkt uttalat, huru de tänkt sig detta taxeringsförfarande anordnat, men
deras mening är uppenbarligen, att den kommunala taxeringen skall
ske i samband med ocli av samma taxeringsmyndigheter som den statliga
beskattningen. Med den kännedom landshövdingämbetet har om
våra nuvarande taxeringsmyndigheter, åtminstone i detta län, är det
emellertid landshövdingämbetets bestämda uppfattning, att dessa myndigheter
icke äro eller kunna tänkas vara i besittning av de insikter
och den erfarenhet, som krävas av dem, som skola tillämpa de föreslagna
många och invecklade föreskrifterna, och att det skall visa sig omöjligt
att på frivillighetens väg erhålla personer, som äro villiga att offra den
tid, som kräves för det vidlyftiga taxeringsarbetet. Redan under nuvarande
förhållanden har det på flera håll inom länet visat sig svårt att
få lämpliga personer till ordförande och Kungl. Maj:ts befallningshavandes
ombud i taxeringsnämnderna och svårigheterna komma uppenbarligen
att fördubblas, om taxeringsnämnderna skola belastas med den kommunala
beskattningen enligt de föreliggande förslagen. Landshövdingämbetet
hyser under sådana förhållanden den bestämda övertygelsen, att
tillämpningen av dessa föreslagna kommunala skattelagar kräver sådana
insikter och ett sådant arbete, att det för deras genomförande icke står /} ?

255

{innan utväg öppen än att helt och hullet bryta med det gängse taxeringsförfarandet
och överg''å till ett system med taxeringsmyndigheter i
permanent funktion. Huruvida en sådan anordning skulle vara tilltalande
eller stå i samklang med svenska folkets urgamla rätt att sig
själv beskatta, därom kunna meningarna helt säkert vara delade.

Att nu ingå på någon detaljgranskning av de utav de sakkunniga
framlagda olika förslagens särskilda bestämmelser torde icke kunna
komma i fråga, då tiden icke medgivit ett ingående studium av desamma.
Landshövdingämbetet anser sig dock böra uttala, att det
Eisermanska förslaget i derå väsentliga avseenden synes äga företräde
framför det Landenska, som pa flera punkter lider av en viss principlöshet,
framträdande särskilt i en omotiverad dubbelbeskattning av aktiebolags
inkomster.

Vad som i de föreliggande förslagen och synnerligen i det Eisermanska
är ägnat att väcka särskild tillfredsställelse är, att desamma
på ett som det synes i det hela lyckligt sätt löst den brännande frågan
om statens skattskyldighet till kommunerna. Det torde vara onödigt
att häi vidare ingå på det oefterrättlighetstillstånd, som i detta avseende
för närvarande råder, särskilt i en del skogssocknar i de norrländska
länen, där kronan äger största delen av jorden utan att med ett öre
bidraga till de egentliga kommunala utgifterna. Enligt förslaget komma
nu samtliga kronans skogar med undantag av nationalparker att i avseende
å kommunal skattskyldighet likställas med andra jordbruksfastigheter,
ett stadgande, som förvisso skall bidraga till en av behovet starkt
påkallad utjämning av den kommunala skattebördan i en hel del ekonomiskt
synnerligen svaga kommuner i de norrländska länen.

I samband med frågan om statens skattskyldighet för sina fastigheter
anser sig landshövdingämbetet böra påpeka, hurusom bestämmelserna
i § 4 mom. 2 jämförd med § 14 i det Eisermanska förslaget
synas giva vid handen, att de ecklesiastika bostadsboställena skulle bliva
fria från den kommunala fastighetsskatten. Någon anledning till en
sådan befrielse för dessa boställen synes dock ej förelio-o-a.

Landskontoret i Luleå den 31 januari 1918.

A. HOLM.

Underdånigst:
Landshövdingämbetet:

R. SUNDBERG.