1917 års bankkommitté, som enligt statsrådsprotokollet över finansärenden den 22 september 1917 skall hava att utreda vissa frågor rörandedet svenska kredit- och bankväsendet, har för sig uppgjort ett arbetspro - (Statens offentliga utredningar 1918:9)

Till Konungen.

1917 års bankkommitté, som enligt statsrådsprotokollet över finansärenden
den 22 september 1917 skall hava att utreda vissa frågor rörande
det svenska kredit- och bankväsendet, har för sig uppgjort ett arbetspro -

■2

gram, som kommitténs ordförande den 17 januari 1918 ingivit till Herr
Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet.

Under förhandlingar rörande arbetsprogrammet har kommittén emellertid
funnit påkallat att till behandling i förtur upptaga vissa förhållanden,
vilka synts kommittén höra föranleda omedelbara åtgärder.

I sådant hänseende får kommittén i underdånighet anföra följande.

I Upphävande för enskild man eller handelsbolag:, i vars
firma ingår personnamn, av rätten att driva inlåning från
allmänheten på räkning, som av bank
allmänneligen begagnas.

Bankrörelsen har i Sverige alltid varit underkastad en viss reglering
genom lagstiftning och genom administrativ kontroll. Sammansatta stats-,
banko- och lagutskotten vid 1823 års riksdag, vilkas förslag lades till grund
för kungörelsen den 14 januari 1824 angående inrättande av enskilda
banker, gjorde sålunda redan på sin tid till villkor för bankrörelses bedrivande
i vårt land, att vederbörande bolag hos Kungl. Maj:t anmälde sig och
företedde sina bolagsreglor och utlåningsreglementen, varefter Kungl. Maj:t,
därest dessa funnos av den beskaffenhet och bolagets fond av den betydenhet,
att det åsyftade ändamålet — lättade lånetillgångar av enskilda medel
till’förlag för handel, näringar och jordbruk — därigenom vunnes, skulle
bevilja oktroj för en tid av högst tio år. Allt vad för bolag var eller
kunde bliva stadgat skulle för övrigt gälla även enskilda banker, och deras
lottägare gjordes solidariskt ansvariga för bolagets förbindelser. Koncessionssystemet
tillämpades i fråga om aktiebolags bildande överhuvud, tills
1895 års aktiebolagslag trädde i kraft. Vid uppkomsten av aktiebolag för
drivande av bankrörelse på 1860-talet förbehöll sig Kungl. Maj:t även rätt
att ställa särskilda anspråk i fråga om bolagsordningen, och genom 1886
års banklag betogos andra aktiebolag än bankaktiebolag rätten att driva inlåning
från allmänheten.

Syftet med reglerandet av bankrörelsen i Sverige framgår av talrika
uttalanden från olika tider och bl. a. av en motion vid 1828
1830 årens riksdag, vari framhölls angelägenheten därav, att »allmänheten
så vitt möjligt tryggades för de lidanden, som lätt kunde uppkomma, om
en sådan bankrörelse lämnades utan noggranna lagföreskrifter och betryggande
kontroller». Kungörelsen angående enskilda banker den 9 januari

1846 förutsatte även (1 $) prövning av Kung]. Maj:t, huruvida bankinrättningen
kunde vara för landet nyttig, en prövning, som alltjämt bibehållits
för de numera s. k solidariska bankbolagen och som med 1911
års banklag jämväl föreskrivits för bankaktiebolag.

Den omsorg om bankrörelsens soliditet och allmänhetens skyddande
för förluster av penningmedel, som bankmässigt inlånas, vilken legat till
grund för den svenska banklagstiftningen allt ifrån dess första uppkomst,
har i senare tid tagit sig uttryck i flera ändringar i lagstiftningen, liksom
uti inrättandet och den successiva utvidgningen av bankinspektionen.

1901 års bankkommitté erinrade, »hurusom för närvarande i vårt land
åtskilliga penninginrättningar, vilka ej lyda under banklagarna — särskilt
s. k. folkbanker — driva sin rörelse under benämningen bank. Genom
denna benämning bibringas allmänheten den oriktiga föreställning, att
dessa anstalter äro, liksom de verkliga bankerna, underkastade gällande
banklagstiftning; och det förtroende, som kommer dylika anstalter till del,
är därför i många fall oförtjänt». Till förekommande av nyssberörda
olägenhet förordade kommittén, att alla de enskilda företag, som under benämningen
bank bedrevo bankverksamhet under solidarisk ansvarighet, skulle
underkastas den nya lagen. 1903 års banklagar blevo sålunda tillämpliga
även å s. k. folkbanker. 1903 års riksdag ifrågasatte jämväl i skrivelse
(n:r 133), huruvida icke även kommanditbolag, som driva bankrörelse,
borde underkastas tillsyn och kontroll från det allmännas sida.

1907 års bankkommitté fann det önskvärt, att all rätt att driva bankrörelse
till förhindrande av missbruk lagbundes och att offentlig myndighet
utrustades med maktmedel för att hindra ett obehörigt utövande av bankverksamhet.

Genom 1911 års banklagstiftning förbjödos pantlåneinrättningar och
föreningar att driva inlåning på räkning, som av bank allmänneligen begagnas,
ett förbud som beträffande föreningar dock icke gällde egna medlemmar.

Lagstiftningen bar sålunda hittills strävat att i huvudsak förbehålla den
bankmässiga inlåningen åt banker, vilkas verksamhet denna lagstiftning
strängt begränsat och ställt under offentlig tillsyn och kontroll. »Inlåning
från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen begagnas»,
har till och med ansetts ha den centrala betydelse för begreppet
bankrörelse, att den i banklagen fått tjäna som definition på detta begrepp.
Det är då en naturlig konsekvens, att sådan inlåning icke annat än undantagsvis
tillätes andra än banker. Ehuru aktiebolag enligt denna åskådning

i allmänhet förbjudits att driva bankmässig inlåning, har emellertid rätt härtill
fortfarande lämnats öppen för enskild man eller handelsbolag, i vars
firma ingår personnamn. Därmed har bankmässig inlåning även lämnats fri
för kommanditbolag.

Förklaringen till att denna rätt, som i övrigt omgärdats med så stränga
garantier, lämnats öppen för bankirfirmor av nu nämnda slag, synes, frånsett
tidigare obenägenhet att begränsa näringsfriheten, ligga däri, att länge
endast ett fåtal sådana firmor funnits och att deras inlåningsrörelse varit
relativt obetydlig. Härtill har utan tvivel också kommit den omständigheten,
att dessa firmors övriga verksamhet kunde anses fylla en uppgift
i landets näringsliv, vare sig denna uppgift låg i utländska penningaffärer
eller, såsom i vissa fall torde hava varit förhållandet, på det industriella
området.

I detta hänseende hava förhållandena numera väsentligt ändrat sig.
Antalet bankirfirmor har under innevarande århundrade och särskilt under
de sista åren visat en utomordentlig tillväxt.

Till 128 bankirer och bankirfirmor utsände kommittén i slutet av
januari en rundskrivelse med vissa frågor angående firmornas grundläggningsår,
rörelsegrenar, eventuella filialer, användning av bankmässiga inlåningsräkningar
m. in. Sedan svar på rundskrivelsen ingått från 105 av
dessa firmor, har det befunnits, att 8 av dem voro grundade under år 1914,
4 under år 1915, 17 under år 1916, 30 under år 1917 samt 10 under de
två första månaderna av år 1918. Åtminstone 29 av dem driva bankmässig
inlåning i mindre eller större utsträckning på en eller flera räkningar,
däribland 4 av de under år 1916 och 7 av de under år 1917 grundade.
Åtskilliga av dessa bankirfirmor ha börjat anlägga filialer eller anställa ombud
i orterna. Bankirverksamheten har alltså fått en helt annan utbredning
och delvis också en annan karaktär, än den hade på den tid, då lagstiftningen
ansåg sig kunna lämna den bankmässiga inlåningen öppen för
denna rörelse.

Det är vidare att märka, att bankirfirmor numera ofta framträda
i sådana former, att de av allmänheten uppfattas såsom banker. Gällande
banklag har visserligen velat förhindra detta genom förbudet att i
firmabeteckningen använda ordet bank samt att vid skyltning eller eljest
vid rörelsens betecknande för allmänheten utesluta personnamn, som ingår
i firman (2 §). Dessa bestämmelser torde emellertid vara föga effektiva
i de fall, då bankirfirma, som numera ofta sker, betecknar sig såsom
kreditkassa, förvaltningskassa eller dylikt samt vid skyltning och annonsering
särskilt framhåller, att firman driver »bankrörelse», men ger de i firma -

beteckningen ingående personnamnen en undanskymd ställning. Där koinmanditkapital
tinnes, plägar också dettas storlek särskilt framhållas på
ett i ögonen fallande sätt. Detta måste givetvis tolkas så, att firman vädjar
mera till allmänhetens förtroende för kapitalet än till dess personliga förtroende
till firmans innehavare. Därmed har bankirfirman uppenbarligen
redan överskridit de gränser, inom vilka ett berättigande för dess inlåningsrörelse
möjligen kunde erkännas Allmänheten har tvivelsutan ofta den föreställningen,
att någon väsentlig skillnad icke består mellan eu bankirfirma
och en verklig bank. Den gör säkerligen icke alltid klart för sig, att en
bankirfirma icke är underkastad samma lagbestämda begränsning i sin verksamhet
och icke står under samma offentliga tillsyn som eu bank. Ävenså
torde det mestadels undgå uppmärksamheten, att kommanditbolag beträffande
inbetalning av kommanditkapital icke är underkastat den offentliga
kontroll, som beträffande inbetalt aktiekapital är stadgat för aktiebolag.

Den bankverksamhet, som bedrives av bankirfirmorna, är icke häller
avgränsad från andra affärer på samma sätt som i fråga om bankerna.
Tvärtom torde aktieförvärv och aktiehandel samt emissionsverksamhet tämligen
allmänt spela eu mycket stor roll i bankirfirmornas verksamhet.
Dessa rörelsegrenar ha uppenbarligen icke för landets ekonomiska liv den
betydelse, att man för uppehållandet av dem skulle kunna vara böjd att
göra sådana medgivanden i avseende å eu bankmässig inlåning, som icke
i sig själva vore motiverade. Detta gäller givetvis i ännu starkare grad
om den kommissionsaffär i fondpapper, som allmänt drives av bankirfirmorna
och varigenom aktiespekulationen säkerligen befordras och utbredes
i vida kretsar.

Det sammanhang, som bankirverksamhet ofta äger med delvis mycket
riskabla affärsgrenar, medför naturligtvis, att insättarna för sina åt bankirföretag
anförtrodda medel alldeles icke kunna påräkna samma trygghet som
för de medel, som insättas i bank.

Att bankirfirmorna kunnat draga till sig inlåning från allmänheten
på bank mässiga räkningar, förklaras nog till dels genom de högre
inlåningsräntor, som dessa firmor i allmänhet tillämpa och som ofta ligga
1 % eller mer över bankernas inlåningsränta. De medel, som sålunda
tillflyta bankirrörelsen, torde åtminstone i huvudsak vara sådana, som
annars skulle gjorts fruktbärande genom insättning på banker eller sparbanker,
men som nu genom den högre räntan dragas ifrån dessa. För att
bankirverksamheten trots dessa höga inlåningsräntor skall bära sig, måste
givetvis medlen utlånas till högre ränta än bankerna begära, varmed naturligtvis
följer, att den säkerhet, som kan betingas vid sådan utlåning, i

genomsnitt blir mindre god. Bankirtirmorna kunna också använda de inlånta
medlen i sina egna affärer, t. ex. för aktiespekulationer eller för
emissionsverksamhet, där förtjänsten är tillräckligt stor för att täcka de
höga inlåningsräntorna, men där också risken givetvis är betydande.

Särskilt anmärkningsvärd synes den höga räntefot vara, som bankirfirmorna
understundom betala på giroräkning. Så höga räntor äro säkerligen
icke förenliga med de krav på likviditet, som böra ställas på dessa
räkningar. Det får därför antagas, att bankirfirmorna vid en ekonomisk
kris skulle vara i hög grad beroende av stöd från andra håll, ett stöd som
just vid sådana tider givetvis alltid blir svårt att erhålla.

De faror, som, enligt vad här sagts, måste anses förknippade med att
bankirfirmorna med det antal, de numera fått, och med den utsträckning,
vari deras rörelse bedrives, äga rätt till bankmässig inlåning, torde
under alla förhållanden vara tillräckligt stora för att man skall ha anledning
att taga i övervägande, huruvida det kan anses lämpligt och försvarligt,
att ifrågavarande undantagsställning upprätthålles. Under den tid,
vi nu genomleva, måste betänkligheterna vara större än vanligt. De ekonomiska
konjunkturerna äro mer ovissa än någonsin och kunna lätt ombytas i
en kris, som för en stor del av den nuvarande bankirverksamheten i landet
kanske blir svår att genomkämpa och som för den allmänhet, som anförtrott
sina medel åt densamma, möjligen kan komma att medföra förluster.

Frånvaron av offentlig tillsyn och kontroll på den bankmässiga inlåning,
som drives av bankirfirmorna, är givetvis synnerligen betänklig.
Utvägen att indraga bankirverksamheten under en sådan kontroll synes
icke lämplig, då bankirverksamheten ju sammanhänger med andra affärer,
som äro främmande för den bankmässiga kontrollen. Man skulle kunna
tänka sig, att bankirfirmornas bankartade verksamhet utskildes från deras
övriga verksamhet och gjordes till en självständig affär, som då kunde
läggas under kontroll. Men skulle detta ske, så komme ju företaget att i
huvudsak få karaktären av en bank. Det synes kommittén alltså vara
en ofrånkomlig slutsats, att inlåning från allmänheten på räkning, som av
bank allmänneligen begagnas, bör medgivas endast banker.

Detta betyder,

att bankirföretag, som vilja uppge den bankmässiga inlåningen och nöja
sig med andra former av kredit, skulle kunna fortgå under i övrigt oförändrade
former;

att bankirföretag, som vilja bibehålla bankmässig inlåning, måste från sig
avskilja sådan annan verksamhet, som icke är förenlig med bankrörelse, och
ombilda sig till banker. Möjligheten av en sådan ombildning kommer givetvis

att bero på, huruvida finnans verksamhet har den nyttiga karaktär, att
Kungl. Maj:t finner sig kunna meddela firman oktroj såsom bank.

Det synes kommittén på nu anförda grunder vara av synnerlig vikt, att ett
förbud för bankirfirmor att driva bankmässig inlåningsrörelse snarast möjligt
kommer till stånd. Dock torde den nya lagstiftningen icke böra träda i
tillämpning förrän med ingången av år 1919. De nu bestående bankirfirmorna
få då tid på sig för den ombildning, som den nya lagstiftningen
eventuellt kan föranleda. Medel, som vid utgången av år 1918 innestode hos
bankirfirma på bankmässig inlåningsräkning, borde fortfarande få förbli hos
densamma innestående, men firman skulle icke efter ingången av år 1919
kunna mottaga någon ny insättning på sådan räkning.

Då det emellertid torde vara billigt, att särskild hänsyn tages till
sådana äldre bankirfirmor, som sedan längre tid drivit bankmässig inlåning,
anser sig kommittén böra föreslå, att bankirfirma, som oavbrutet haft bankmässig
inlåning sedan någon tidpunkt före ingången av år 1908, må efter
särskild prövning av Kungl. Maj:t kunna tillåtas att fortfarande driva sådan
inlåning, dock längst till utgången av år 1928.

En sådan undantagsställning torde dock av skäl, som här förut utvecklats,
icke böra tillkomma kommanditbolag.

Till andra bankirverksamheten rörande frågor torde kommittén under
sitt vidare arbete få framdeles återkomma.

II Inskränkning i banks rätt att bedriva sin verksamhet
genom avdelningskontor och förbud att idka
bankverksamhet genom ombud.

I 3 § 3 mom. och 113 § 3 mom. lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse
uppställes såsom allmänt villkor för att oktroj skall beviljas bankbolag,
att bolaget skall prövas vara nyttigt för det allmänna.

Detta villkor, som alltid ägt giltighet för solidariska bankbolag, var
för bankaktiebolag nytt. Såsom motiv för dess tillämpning även å aktiebanker
anförde 1907 års bankkommitté, att uppkomsten av nya banker
kunde bliva så stark, att de långt ifrån att stärka och utveckla ett sunt
affärsliv tvärtom på flerahanda sätt kunde bliva till skada för det allmänna.
En utväg att hindra bildandet av banker, då de uppenbarligen icke skulle
vara till nytta för det allmänna, skulle vinnas genom berörda prövningsrätt.

Den ifrågavarande bestämmelsen, om vars lämplighet beträffande bankaktiebolag
meningarna under förarbetena till 1911 års banklag dock voro
delade, har enligt kommitténs åsikt verkat gagneligt. Det torde nämligen
med säkerhet kunna påstås, att befintligheten av stadgandet tjänat att förekomma
bildandet av åtskilliga bankföretag, vilka genom sin verksamhet
och konkurrens med förut befintliga banker kunnat bliva till skada för
ett sunt affärsliv.

Erfarenheten från Norge visar, vilken omfattning bankbildningarna under
rådande förhållanden i saknad av hämmande inflytelser kunna taga. Bankernas
antal har där under de tre sista åren ökats från 119 till 173 och det
i bankerna investerade kapitalet från c:a 77 milj. till c:a 300 milj. kr.
Regeringen har ock nyligen för stortinget framlagt ett förslag till provisorisk
lag, däri föreskrives, att nya banker icke må bildas och ökning av
grundkapitalet i förut befintliga banker icke ske utan Konungens tillstånd.

Detta förslag har antagits av stortinget, som utsträckt förbudet mot
nybildning av banker till att omfatta även öppnandet av avdelningskontor.

Ovauberörda stadgande i 1911 års banklag har emellertid hos oss i
praktiken knappast visat sig så effektivt som enligt kommitténs åsikt varit ömkligt,
i det att särskilt på den senaste tiden oktroj meddelats banker, vilkas
behövlighet och mera positiva gagnelighet för det allmänna med fog kunnat
ifrågasättas. Den liberala tillämpningen av detta stadgande lärer enligt
vad kommittén erfarit i viss mån hava hänfört sig till vad som härom
förekommit vid 1911 års riksdag. Därifrån torde stöd ha hämtats för den
meningen, att oktroj icke borde vägras för ett nytt bankföretag, därest
icke fara förelåge, att just detta företag genom sin konkurrens med äldre
bankföretag skulle bliva till skada för affärslivet. Att på förhand med
någon grad av visshet förutse, att detta skulle bliva förhållandet, har
givetvis varit svårt. Åsyftade uttalanden vid 1911 års riksdag gingo
även i den riktning, att största varsamhet borde iakttagas vid vetorättens
utövning.

Kommittén är av den mening, att genom en strängare tolkning
större effektivitet än hittills bör förlänas stadgandet, så att uppkomsten
förhindras av nya bankföretag, vilka icke äro av något verkligt behov
påkallade eller icke kunna förväntas skola tillgodose intressen av allmän natur
eller av betydelse för viss ort.

Den ifrågavarande bestämmelsen har, såsom av det ovan anförda
framgår, till syfte att förebygga de skadliga verkningar för näringslivet,

som kunna härleda sig från tillkomsten av allt för många nya banker.
Någon möjlighet att förebygga olägenheter av samma slag, som stå i samband
med det obegränsade öppnandet av nya avdelningskontor för redan
existerande banker och därmed sammanhängande ombudsväsen ger lagen
emellertid icke, och härför är icke heller på annat sätt sörjt. Detta är enligt
kommitténs mening en brist, som, såvitt möjligt, bör avhjälpas ofördröjligen.

Det förhåller sig nämligen så, att varje bank — med undantag för
sådana, som enligt bolagsordningen bildats för att tillgodose omsättningen
å viss ort —• är oförhindrad att, oavsett storleken av kapital eller plats för
huvudledningen, var som hälst inom landet förlägga avdelningskontor.

Givetvis har bankernas filialbildning, så länge den hållit sig inom
vissa gränser, i stort sett varit för landets ekonomiska liv nyttig, i det
härigenom en effektivare uppsamling av det tillgängliga sparkapitalet åstadkommits
och en lättare tillgång till nödig kredit beretts företagsamheten.
Det bör icke häller förbises, att en viss konkurrens mellan bankföretag
är av nöden för att motverka stagnation på området och överhuvudtaget
befordra en tillfredsställande utveckling av bankväsendet.

Under den senare tiden har emellertid filialbildningen enligt kommitténs
mening gått vida över gränsen för det behövliga och nyttiga, och detta
har framkallat en konkurrens, som på sina håll i mera än ett hänseende
utövat ett mindre lyckligt inflytande på bankernas verksamhet och arbetsmetoder.

Ökningen i bankkontorens antal inom riket sedan 1900-talets ingång
framgår av följande sammanställning.

År

S1/i2 1900.
31/i2 1905.
31/i2 1910.
31/i2 1915.
28/2 1918.

Antal kontor
280
400
584
713
. 1,084.

Av efterföljande tabeller framgår det nuvarande antalet bankkontor
inom de olika länen, såväl som för de olika bankerna. Uppgifterna ha på
begäran ställts till kommitténs förfogande av bankinspektionen.

Antalet bankkontor inom de olika länen.

	S1/l2 1914	3,/l2 1915	81/l2 1916	81/l2 1917	28/2 1918
Stockholms stad. . . ,......	79	87	89	97	97
Stockholms län.........	23	26	28	29	32
Uppsala ».........	14	15	15	20	21
Södermanlands ».........	15	16	18	20	23
Östergötlands ».........	29	32	39	47	53
Jönköpings ».........	26	35	42	56	58
Kronobergs ».........	22	23	27	34	34
Kalmar ».........	28	38	50	54	55
Gottlands »...... . . .	7	7	7	7	7
Blekinge » ........	9	9	11	17	18
Kristianstads ».........	18	21	23	36	37
Malmöhus »........	44	45	48	69	72
Hallands ».........	12	12	15	26	26
Göteborgs o. Bohus län......	33	33	34	38	38
Älvshorgs län.........	27	35	45	54	60
Skaraborgs » .........	27	31	37	45	73
Yär mlands ».........	28	28	30	40	48
Örebro » .........	21	21	26	36	37
Västmanlands ».........	21	22	26	31	32
Kopparbergs ».........	43	44	45	47	49
Gävleborgs ».........	44	45	50	66	67
Västernorrlands ».........	32	36	37	49	52
Jämtlands ».........	13	19	29	44	45
Västerbottens ».........	14	17	21	30	30
Norrbottens ».........	12	16	17	19	20
Summa	641	713	809	1,011	1,084

Antal bankkontor för de olika bankerna.

	Banken grundad år *	Antal kontor 31/l2 1917	Nya kontor öppnade **
IDIG	1917	1918***
Värmlands enskilda bank ....	1832	24	1		6
Kopparbergs enskilda bank . . .	1835	15	—		1
Östergötlands enskilda bank . . .	1837	23	2	5	4
Smålands enskilda bank.....	1837	54	16	16	1
Örebro enskilda bank......	1837	14	1	2	—
Stockholms enskilda bank ....	1856	13	- •	—	—
Norrköpings enskilda bank . . .	1856	5	2	1	—
Sundsvalls enskilda bank ....	1864	16	—	4	1
Enskilda banken i Vänersborg . .	1864	19	3	1	1
Skaraborgs enskilda bank ....	1864	31	2	3	17
Upplands enskilda bank.....	1864	39	4	5	2
Södermanlands enskilda bank . .	1865	15	1	—	1
Skandinaviska kredit A.-B. . . .	1863	44	—	4	—
Stockholms int. gar. a.-b.....	1869	2	—	—	—
A.-b. Stockholms handelsbank . .	1871	170	17	29	3
A.-b. Blekinge bank.......	1872	2	—	—	—
A.-b. Arbetareringens bank . . .	1883	8	1	2	2
A.-b. Skånska handelsbanken . .	1896	41	2	3	—
Sydsvenska kredit a.-b......	1896	63	6	5	2
A.-b. Göteborgs handelsbank . .	1897	62	13	14	9
Bankaktiebolaget Södra Sverige .	1901	58	5	7	4
A.-b. Mälareprovinsernas bank . .	1901	70	6	11	3
A.-b. Göteborgs bank......	1903	60	7	5
A.-b. Tjänstemannabanken ....	1896	1	—	—	—
A.-b. Malmö folkbank......	1905	1	—	—	—
A.-b. Göteborgs folkbank ....	1871	3	—	_	—
A.-b. Gottlands bank......	1907	4	—	—	—
Transport		857	89	117	57

* Enligt bankmatrikeln.

** Med uteslutande av kontor, som övertagits vid banksammanslagningar.

*** 1/j_28/2

	Banken grundad år *	Antal kontor S1/i2 1917	Nya kontor öppnade **
1916	1917	1918***
Transport	_	857	89	117	57
A.-b. Jämtlands folkbank ....	1874	11	2	6	—•
Stockholms Privatbankaktiebolag	1911	11	1	9	1
A.-b. Ångermanlands folkbank . .	1906	19	—	9	—
A.-b. Örebro folkbank......	1905	1	—	—	—
A.-b. Nya Banken........	1912	7	—	—	-—
A.-b. Bollnäs folkbank.....	1894	4	—-	—	—
A.-b. Boslagens folkbank ....	1908	3	—	—	1
A.-b. Borås folkbank......	1906	1	—-	—	—
A.-b. Norrköpings folkbank . . .	1872	2	—	1	—
A.-b. Hallands lantmannabank . .	1916	5	—	5	•—
A.-b. Yärmlands folkbank ....	1916	9	—	9	—
A.-b. Svenska lantmännens bank	1917	26	—	26	10
A.-b. Industribanken.......	1917	34	3	16	1
A.-b. Mora folkbank.......	1903	1	—	—	1
Bank a.-b. Kullen........	1906	2	—■	—	—
A.-b. Sundsvalls kreditbank . . .	1910	2	—	1	2
A.-b. Gevle folkbank......	1905	4	1	1	—
A.-b. Affärsbanken.......	1917	3	—-	3	—
A.-b. Jämtlandsbanken.....	1917	1	—	1	—
A.-b. Medelpads lantmannabank	1906	1	—	—	—
A.-b. Luleå folkbank......	1899	1	—	—	—
A.-b. Nylands folkbank.....	1903	1	—	—	—
A.-b. Halmstads folkbank ....	1905	1	—	-—-	—
A.-b. Hjo bank.........	1906	1	—	—	-—
A.-b. Vara bank.........	1907	1	—	—-.	—
A.-b. Hudiksvalls kreditbank . .	1910	2	—	1	—
Summa	—	1,011	96	205	73

* Enligt bankmatrikeln.

** Med uteslutande av kontor, som övertagits vid banksammanslagningar.
*s* l/1_28/2.

Såsom det framgår av förestående uppgifter, har antalet bankkontor i
de olika länen — med undantag endast för Gottlands län — ökats oerhört
med högkonjunkturen 1915 —1917. Bankkontoren, som uppgingo till ett
sammanlagt antal av (541 vid utgången av år 1914, ha ökats till 713
under år 1915, till 809 under år 1916 och till 1,011 under år 1917.
Denna ökning har fortgått i samma stigande progression under år 1918.
Förhållandet har endast delvis sin förklaring i upprättandet av nya banker.
Av de före 1914 års utgång existerande bankerna ha flera på olika tider
drivit eu energisk expansionspolitik genom upprättande av avdelningskontor
i landsändar, vilkas penninghandel förut gått genom andra banker eller
penninginrättningar.

I fråga om antal bankkontor inom de olika landsdelarna märkes
främst Stockholms stad med 97 kontor och Malmöhus län med 72 kontor
den 28/2 1918.

I fråga om antal kontor pr bank år 1917 kom främst Stockholms
Handelsbank med 170 kontor, därnäst Mälareprovinsernas Bank med 70
kontor, Sydsvenska Kredit-A.-B. med 63 kontor, Göteborgs Handelsbank
med 62, Göteborgs Bank med 60 o. s. v.

Flertalet av de under sista året tillkomna avdelningskontoren hava upprättats
å eller i omedelbar närhet av plats, där kontor för eu eller flera andra
banker förut funnits. Då detta skett på smärre platser, har vanligen syftet
varit konkurrens om inlåningen. Skarp sådan har ofta drivits med på orterna
arbetande sparbanker. Mången gång har man allenast för att förekomma,
det annan bank eljest skulle komma dit, upprättat kontor å ort, där varje
allmängiltig anledning därtill saknats. Och därvid har ej sällan inträffat,
att platsen samtidigt fått kontor jämväl från den befarade konkurrenten.
Såsom skäl för en omfattande nybildning av filialer från någon viss bank
har anförts, att banken måste på så sätt återerövra den ställning inom
sitt verksamhetsområde, som annan utanför detta område belägen bank
genom upprättandet av avdelningskontor på de ifrågavarande platserna
tidigare förskaffat sig. Kontor förläggas ofta långt utanför bankens egentliga
verksamhetsområde. Det förekommer sålunda, att en liten bank med säte
i Stockholm har avdelningskontor bl. a. i Skåne och i nordligaste Korrland.
Härtill kommer, att avdelningskontoren på allt flera orter försetts med fondavdelning,
varefter en kombinerad fond- och utlåningsrörelse där bedrivits
med indragande i spekulationen av allt vidare kretsar. Det finnes sålunda
platser, där en sedermera högt uppdriven fondspekulation befunnits hava
tagit sin början just med öppnandet av ett nytt bankkontor.

Den obegränsade rätten att upprätta avdelningskontor kan föranleda, att

den förutnämnda prövningsrätten angående ett bankföretags nytta för det allmänna
blir illusorisk. Om det nämligen befinnes vara nyttigt för det allmänna,
att en ny bank bildas i en landsdel och oktroj för en dylik bank beviljas, kan
denna bank genom upprättandet av avdelningskontor förlägga en huvudsaklig
del av sin rörelse till annan landsdel, där förenämnda motiv för inrättandet av
en ny bank fullständigt saknas. Men därtill kommer, att tillkomsten inom landet
av bankkontor till alltför stort antal måste anses medföra skada för det
allmänna, dels emedan omkostnaderna för kapitalets uppsamling därigenom
stegras, utöver vad som är förenligt med god nationell ekonomi, dels enär
övertaliga bankkontor i orterna lätt leda till en osund inbördes tävlan om
kunder samt till en osund in- och utlåningspolitik över huvud. Genom den
fondkommissionsrörelse, som på sätt ovan framhållits i flera fall bedrives vid
ortskontoren, utbredes ock fondspekulationen. Med en väl organiserad bankrörelse
torde vidare en alltför stor talrikhet för avdelningskontoren icke vara
rätt förenlig. Dels saknas ofta möjlighet att utrusta kontor för ett mycket
begränsat verksamhetsområde med kompetent personal och tillfredsställande
anordningar i övrigt, dels möta avsevärda svårigheter att från huvudkontoret
med tillbörlig uppmärksamhet leda och kontrollera verksamheten vid avlägsna
och spridda avdelningskontor.

Kommittén finner det för den skull angeläget att åtgärder omedelbart
vidtagas för hämmande av denna tillväxt av bankkontor och till återställande
av rimliga förhållanden med avseende å dylika kontors förekomst.

Nytt avdelningskontor bör icke få upprättas, utan att tillstånd därtill
vunnits, och bör för sådant tillstånd förutsättningen vara, att kontoret kan
anses bliva nyttigt för det allmänna. Prövningen av fråga om tillstånd
att upprätta avdelningskontor torde, på sätt redan gäller för banker med
grundfond understigande en miljon kronor, böra tillkomma Eders Kungl.
Maj:t. Därest det skulle befinnas önskligt att i decentralisationssyfte förlägga
den ifrågavarande prövningsrätten till bankinspektionen, har kommittén,
vid det förhållande att ju besvärsrätt alltid förefinnes, icke något
att däremot erinra.

En lagbestämmelse av denna innebörd bör, vad angår nya avdelningskontor,
träda i kraft så snart som möjligt och utan övergångstid inbegripa
jämväl sådana kontor, som upprättas sedan kommitténs yttrande blivit
offentliggjort.

Yad angår dessförinnan upprättade kontor ställer sig saken svårare. Det
är nämligen alltid förenat med svårigheter att förläna eu åtgärd, sådan
som den ifrågasatta, retroaktiv verkan. Såsom av det ovan sagda framgår,
måste det emellertid anses vara i hög grad önskligt, att en tillfredsställande

reglering av antalet redan betintliga avdelningskontor kunde under den närmaste
framtiden genomföras. Genom en föreskrift, att stadgandet beträffande
sådana kontor icke skulle träda i kraft förrän den 1 januari 1923,
skulle man enligt kommitténs åsikt kunna bereda bankerna tillräcklig tid
att förbereda och genomföra de förändringar på detta område, som kunna
anses behövliga. Och detta så mycket mera, om Eders Kungl. Maj:t finge
befogenhet att medgiva längre uppskov med indragning av ett avdelningskontor
i de fall, där goda skäl kunna anföras för erhållande av ett sådant.
En till nämnda tidpunkt begränsad, för samtliga banker lika övergångstid
skulle för tillgodoseende av de syften, som kommittén med den föreslagna
reformen avser, vara önskvärd.

Då det emellertid synts kommittén tvivelaktigt, huruvida en sådan föreskrift
skulle i de fall, då bank beviljats oktroj för längre tid än till utgången
av år 1922, kunna i lag bestämmas utan kriinkning av de rättigheter,
som banken ansetts hava genom oktrojen blivit tillförsäkrad, särskilt
med hänsyn till avdelningskontor, som banken ägt vid senaste oktrojs meddelande,
torde övergångstiden böra fastställas att omfatta den tid, som för
varje bank återstår å dess nuvarande oktroj. För de banker, vilkas oktroj
utgår inom den närmaste framtiden, skulle då kunna medgivas en viss längre
övergångstid, t. ex. två år.

Under alla förhållanden skulle emellertid en hastig reglering av avdelningskontoren
kraftigt befrämjas, genom att föreskrift lämnades, att samtliga
banker, inom viss tid sedan den ifrågavarande lagen trätt i kraft, skulle
hos Eders Kungl. Maj:t anmäla, vid vilka redan befintliga avdelningskontor
banken önskade efter oktrojtidens utgång driva bankverksamhet. Därefter
borde lämpligen uppdragas åt eu kommission bestående av bl. a. representanter
för bankerna att pröva, huru i detta hänseende avdelningskontorsfrågan
borde för samtliga banker ordnas, samt förslag av kommissionen
framläggas till ledning för Eders Kungl. Maj:t vid prövning av denna fråga
beträffande varje särskild bank. Det är sannolikt, att under de förhandlingar,
som skulle komma att föras med respektive banker, överenskommelser i
många fall skulle träffas om indragning av övertaliga kontor långt tidigare
än vid respektive oktrojtiders utgång.

Slutligen anser sig kommittén böra framhålla, att vid prövning av
avdelningskontors nytta för det allmänna hänsyn bör tagas till, huruvida
ortens behov icke kan anses tillfredsställt genom redan befintliga penninginrättningar
samt huruvida vederbörande bank med hänsyn till området för
dess verksamhet, arten av dess rörelse och dess förutsättningar i övrigt framför
annan bankinrättning må anses berättigad att tillgodose förefintliga behov.

Det är emellertid icke endast i den starka ökningen av nya bankkontor,
som den skärpta konkurrensen mellan bankerna tagit sig uttryck.
Under de senare åren har på vissa håll en allt större benägenhet blivit
märkbar att genom anställande av ombud på sådana platser, där vederbörande
bank icke har kontor, draga till sig kunder. I allmänhet är det inlåningen, som
ombudens verksamhet avser att främja. I den mån som ombud anställas å
avlägset liggande orter, där bankkontor ej finnas, kunde möjligen göras gällande,
att dylika ombud hava en uppgift att fylla, i det de taga hand om
ledigt kapital och gjorda besparingar, som sedan genom deras förmedling via
en bank tillföras kapitalmarknaden. Särskilt torde denna verksamhet hava
kunnat vara av betydelse på en tid, då bankkontorens antal var mera
begränsat och kommunikationerna olika orter emellan icke voro så utvecklade,
som de under senare åren blivit. Av vad kommittén tidigare anfört,
framgår emellertid, att vårt land numera blivit mera än rikligt försett
med bankkontor, vartill komma sparbanker och postsparbanken. Vid
sådant förhållande måste man fråga sig, huruvida det gagn, som det allmänna
kan vänta av bankverksamhetens bedrivande även genom ombud, kan uppväga
de nackdelar, som vidlåda ett sådant system.

Kommittén har i det föregående sökt visa, att förekomsten av för
många bankkontor med däiav följande utbredning av osunda konkurrensmetoder
är ägnad att medföra allvarsamma olägenheter för bankväsendet.
Detsamma gäller utan tvivel om ombudsväsendet, därest detta får ohindrat
utveckla sig. Det är nämligen icke nog med att en överdriven konkurrens
mellan olika bankombud kan förväntas medföra flera av de missförhållanden,
som känneteckna en liknande konkurrens mellan alltför inånga bankkontor.
Dessa senare stå dock under eu, om ock någon gång kanske icke
fullt nöjaktig, kontroll från huvudledningen, icke minst garanterad därav,
att rörelsen handhaves av två eller flere personer. Då en bank utövar sin
verksamhet genom ombud, är den däremot i det väsentliga överlämnad till
ombudets personliga hederlighet och ordentlighet. Det har därvid föga att
betyda, att ombuden nog i de flesta fall icke hava rätt att teckna bankens
firma utan avlämna kvitto över till insättning mottagna belopp i eget namn
för bankens räkning. Ty den omständigheten, att ombudet veterligen är
anställt för att för bankens räkning mottaga penningar till insättning i
banken, torde vara tillräcklig för att banken i regel skall finna sig ansvarig
för den skada, som för tredje man kan uppkomma, där han använt sig av
ombudets förmedling. Detta måste medföra en viss risk för banken.

Ombuden torde, som ovan anförts, huvudsakligen hava till uppgift
att draga till banken inlåning. Men även utlåningen faller så till vida

ofta inom deras uppgift, att de mottaga och till banken med sitt yttrande
vidare befordra ansökningar om lån och diskontering av växlar. Mera självständig
utlånings verksam het torde däremot icke, så vitt kommittén har sig
bekant, förekomma. Men även förmedlingen kan komma att för banken
innebära en fara, om banken vänjer sig att endast på ombudets förord
lämna kredit, och ombudet av en eller annan anledning icke visar sig värt
det förtroende, som banken sätter till detsamma.

Ehuru det ännu icke torde ha blivit brukligt att låta ombuden jämväl
förmedla uppdrag angående köp och försäljning av aktier, så bör dock
möjligheten av en sådan utvidgning av ombudens verksamhet tagas med i
betraktande. Yad detta skulle betyda för spridandet av spekulationen i än
vidare kretsar behöver icke närmare framhållas.

Den ersättning, som bankerna giva sina ombud, synes i allmänhet
utgå i form av provision å anskaffad inlåning, mera sällan som fast lön.
Därigenom måste, därest ombudsväsendet får fritt utveckla sig, slutligen
följa en icke önskvärd fördyring av kapitaluppsamlingen. Det lär för övrigt
icke vara ovanligt, att ombudet för att locka en insättare utlovar åt denne
andel i provisionen. Att härigenom osunda förhållanden lätt kunna uppkomma
och utbreda sig, synes vara uppenbart.

Enligt vad de svar giva vid handen, som inkommit från 49 banker på
en från kommittén utsänd rundskrivelse i denna fråga, använda sig 22
banker icke av ombudsväsen i här ifrågakommande bemärkelse.

27 banker använde sig däremot av ombud till följande antal:

1—5 ombud hade 9 banker
10—50 » » 15 »

63 » »1 bank

438 » » 1 »

700 » » 1 »

Man kan sålunda knappast ännu tala om bankverksamhetens bedrivande
genom ombud som en form, vilken blivit allmänt vedertagen och erhållit
betydelse i det ekonomiska livet. Det har snarare förefallit kommittén,
som om här vore på väg att uppstå en utbyggnad på bankverksamheten,
vilken kan bliva till bestående skada och som det därför gäller att förekomma.
Det torde nämligen med visshet kunna antagas, att om anställandet
av ombud alljämt obehindrat får fortgå, även sådana banker, som hittills
icke alls eller endast undantagsvis använt sig av denna form för propaganda,
av konkurrenshänsyn skola tvingas in på samma väg. Då är kanske den tid
ej långt borta, då bankagenterna bli lika talrika som livförsäkringsagenterna,
utan att såsom dessa senare hava en uppgift att fylla. Det svenska bank -

väsendet, som hittills i allmänhet hävdat sin höga ståndpunkt, skulle därigenom
löpa fara att se sin nivå sänkas.

På grund av vad sålunda anförts, föreslår kommittén, att förbud stadgas
för bank att använda ombud i och för bankverksamhets bedrivande. För
att icke kunna kringgås torde detta förbud lämpligen böra kompletteras med
en bestämmelse, som hindrar bank att direkt eller indirekt lämna ersättning
för anskaffande av inlåning till banken.

Åt nu nämnda förbud torde utan olägenhet kunna givas omedelbar
verkan.

Kommittén får, på grund av vad ovan anförts, i underdånighet hemställa,
att det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen, att genom
ändringar och tillägg i gällande banklag föreskrives,

1) att enskild man eller handelsbolag, i vars firma ingår
personnamn, betages rätten att driva inlåning från allmänheten
på räkning, som av bank allmänneligen begagnas;

att sådant förbud må träda i kraft med ingången av år 1919;

att bankirfirma, som icke är kommanditbolag och som oavbrutet
haft bankmässig inlåning sedan tidpunkt före ingången av
år 1908, dock må efter särskild prövning av Kungl. Maj:t kunna
tillåtas att fortfarande driva sådan inlåning, likväl längst till utgången
av år 1928;

2) att bank icke må driva bankverksamhet vid avdelningskontor
utan Kungl. Maj:ts (eventuellt bankinspektionens) — efter
prövning av kontorets nytta för det allmänna — därtill lämnade
tillstånd;

att denna ändring skall träda i kraft omedelbart beträffande
avdelningskontor, som upprättas efter offentliggörandet av kommitténs
förslag;

att beträffande dessförinnan upprättade kontor stadgandet
ej skall gälla förrän den för bolaget senast meddelade oktrojen
tilländagått, dock ej förrän två år förflutit från det lagändringen
trädde i kraft;

3) att bank icke må använda ombud i och för sin bankverksamhets
bedrivande och ej häller direkt eller indirekt i någon
form lämna ersättning för anskaffande av inlåning till banken;

att detta förbud skall träda i kraft omedelbart; samt

4) att överträdelse av sålunda givna bestämmelser skall medföra
straffpåföljd.

1»

Slutligen hemställer kommittén, att Eders Kungl. Maj.t måtte, på sätt
ovan å sida 15 angivits, snarast möjligt föranstalta om utredning angående
den begränsning av det nuvarande antalet avdelningskontor, som lämpligen
kan genomföras.

Eörenämnda beslut bar oförändrat biträtts av herrar Ahlströin, Cassel,
Ekholm, Josephson, Kobb, v. Krusenstjerna, Lindgren, Lindmark, Philipson,
Rydbeek och Sommarin.

Herrar af Jochnick, Bergquist, Bäckström, Sommelius och örne hava reservationsvis
anfört, att den ordning med en för samtliga banker lika, till den
1 januari 1923 fastställd övergångstid, som kommittén å sid. 14—15 betecknat
som önskvärd för genomförande av den föreslagna reformen, syntes
dem vara av den betydelse, att ett förslag härom borde som subsidiärt
yrkande hava intagits i kommitténs beslut.

Herr Cassel har önskat få antecknat, att han kunnat sluta sig till
den meningen, att stadgandet i punkt 2 skulle bli gällande för äldre avdelningskontor
från och med den 1 januari 1923 under förutsättning, att
bank tillförsäkrades att få behålla avdelningskontor, som den hade vid
beviljande av löpande oktroj intill utgången av denna oktroj.

Förhindrade att deltaga vid behandlingen av dessa ärenden hava varit
herrar Bernström och Wallenberg.

Stockholm den 12 mars 1918.

Underdånigst

ADOLF AF JOCHNICK.

Carl Ahlström.

Tor Bergquist.

Helge Bäckström.

Gustav Cassel.

B. Ekholm.

John Josephson.

Gustaf Kobb.

F. v. Krusenstjerna.

Rich. Lindgren.

Aug. Lindmark.

Walter Philipson.

O. Rydbeek.

Emil Sommarin.

Malte Sommelius.

Anders örne.