1893 ÅRS JERNVÄGSKOMITÉ (Statens offentliga utredningar 1897:1)

1893 ÅRS JERNVÄGSKOMITÉ.

II a.

Betänkande och förslag
angående jernvägsadministrationen

afgifvet den 24 oktober 1895.

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
1895.

INNEHALL.

Sid.

Skrivelse till Konungen......................................................... I—VI.

Betänkande och förslag.......................................................... 1—S25.

I. Undersökning af jemvägsadministrationens organisation
och det sätt, hvarpå dess verksamhet i väsentliga grenar
ntöfvas m. .............................................................. 1

Komiténs uppdrag beträffande jemvägsadministrationen............ 1.

1. Behöfligheten af en decentralisation inom jernvägsförraltningen 5—29.

Distriktsbefålets nuvarande organisation............................... 6-

Olägenheter af centralisationen. Fördelar af en decentralisation

med starkt organiserade distriktsförvaltningar..................... 14.

Distriktsförvaltningamas organisation.................................... 23.

2. Åtgärder till förbättring af statsbaneförvaltningens ekonomi... 30—123.

a. Minskning i statsbaneförvaltningens utgifter ... 32 95.

Minskning i utgifterna för personalens aflöning.. 32.

Inskränkning i personalens antal. Billigare personal. Förenklingar
i arbetssättet............................................. 84.

Styrelsen s. 34. — Statistiska kontoret s. 34. — Milkontoret
s. 38. — Kontrollkontoret s. 41. — Biljett- & formulärförrådet
s. 45. — Distrikten s. 45. — Banafdelningen
s. 46. — Maskinafdelningen s. 55. — Trafikafdelningen
s. 57. — Tidigare pensionering af personalen
s. 62.

Keglering af personalens särskilda löneförmåner................ 64.

Extra arvoden s. 64. — Fri bostad eller inqvarteringsersättning.
Fri vedbrand s. 65. — F’ri läkarevård och fri
medicin. Begrafningshjelp s. 74. — Felräkningspenningar
s. 77. — Milpenningar s. 79.

Minskning i utgifter, som icke direkt afse aflö ningar.

................................................................. 80.

Stängsel..................................................................... 80.

Enhet i konstruktioner och reparationer ......................... 82.

Bättre utnyttjande af vagnparken.................................. 86.

Indragning af ett af de södra sommarnattågen och dettas
ersättande med ett genomgående dagtåg...................... 91.

Vissa statsbaneliniers förvaltning under enklaro former...... 95.

Sid.

b. Ökning i statsbaneförvaltningens inkomster...... 95—123.

Statensjernvägars ekonomiska mellanhafvanden

med de enskilda jernvägarne .......................... 96.

Gemensamt begagnande af stationer.............................. 98.

Bidragen till samtrafiks- & kontrollkontoren................... 107.

Revision af vagnhyretaxan........................................... 112.

Ersättningar för prestationer, utförda för statens
embetsverk ................................. 115.

Revision af kontrakten rörande jernvägsrestaura tioner

.................................................................. 122.

3. Öfriga reformer............................................................. 123_146.

Undervisningskurser för utbildande af jernvägstjenstemän ...... 123.

Inrättande af ett jemvägsråd............................................ 127.

Jemvägsadministrationens ställning i statsförvaltningen......... 136.

U. Förslag till instruktion för jemvägsstyrelsen med underlydande
distriktsförvaltningar jemte motiv.................. 147—241.

A. Instruktion ................................................................. 147,

B. Motiv......................................................................... 19g

III. Förslag till aflöningsreglemente för personalen vid sta tens

jemvägar jemte motiv.......................................... 242—317.

A. Aflöningsreglemente....................................................... 242.

B. Motiv........................................................................... 258.

IV. Sammanfattning af komiténs omorganisationsförslag jemte

approximativ beräkning af förslagets ekonomiska innebörd.
............................................................................. 317—325.

Sammanfattning................................................................. 317.

Approximativ beräkning......................................................... 323.

Särskilda meningar ......................................................... 326—390.

A. Vid afdelningen 1......................................................... 326.

B. Vid afdelningen II......................................................... 336.

C. Vid afdelningen III......................................................... 349.

I). Vid afdelningen IV......................................................... 355.

E. Vid samtliga afdelningama.............................................. 355.

Till Konungen.

Den 2 juni 1893 fann Eders Kongl. Maj:t godt i
nåder tillsätta en komité med uppdrag dels att, efter
noggrann undersökning af jemvägsadministrationens orga -

nisation och det sätt, hvarpå dess verksamhet i väsentliga
grenar utöfvades, dock tillsvidare ej hvad taxeväsendet
rörde, afgifva underdånigt betänkande äfvensom
förslag ej mindre till ny instruktion för jernvägsstyrelsen
och nytt aflöningsreglemente för jernvägsstaten än
äfven till de öfriga bestämmelser, som syntes komitén i
fråga om statsbaneförvaltningen böra meddelas; dels ock
att, sedan på sätt komitén funne lämpligt uppskattning
verkstälts ej mindre af värdet utaf Skåne—Hallands jernväg
och de öfriga banor, som kunde ifrågakomma att i
sammanhang dermed åt staten förvärfvas, än äfven af
de kostnader, som erfordrades för banornas kompletterande,
i händelse de blefve med statsbanorna införlifvade,
taga i öfvervägande på hvilka vilkor det kunde anses
med det allmännas fördel förenligt att för statens räkning
förvärfva Skåne—Hallands jernväg samt med denna
omedelbart eller medelbart i förbindelse stående jernvägar
och derom söka med vederbörande jernvägsförvaltningar
uppgöra förberedande aftal samt derefter före
början af 1894 års lagtima riksdag inkomma med underdånigt
betänkande och förslag i ämnet.

Till ordförande i denna komité förordnade Eders
Kougl. Maj:t undertecknad von Krusenstjerna samt till
ledamöter undertecknade Agrelius, Asplund, Fränekel,
Hahr, Månsson, Simonsson, Sparre, Storckenfeldt och
Svedelius jemte hemmansegaren Peter Andersson i Högkil.

Vid föredragning ofvan nämnda dag af ej mindre
Riksdagens underdåniga skrifvelse den 17 maj 1892 i
anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1890 än äfven jernvägsstyrelsens
underdåniga skrifvelse den 26 november
1892, hvarmed öfverlemnats förslag till förnyadt. aflöningsreglemente
för personalen vid statens jernvägar,

III

fann Eders Kong]. Maj:t vidare godt anbefalla komitén
att taga såväl Riksdagens merberörda underdåniga skrifvelse,
i hvad den afsåge utfärdande af särskild arbetsordning
för jernvägsstyrelsen, som ock nämnda styrelses
framställning om förnyadt aflöningsreglemente under
öfvervägande vid fullgörande af det komitén lemnade
uppdrag; hvarefter Eders Kongl. Maj:t genom särskilda
nådiga remisser tid efter annan till komitén öfverleunnade,
likaledes för att tagas i öfvervägande vid fullgörande
af det komitén lemnade uppdrag, följande till
Eders Kongl. Maj:t ingifna framställningar:

l:o) af O. Holmqvist m. fl. angående beredande af
inqvarteringsersättning m. m. åt kontorsbiträden vid jernvägsstyrelsens
kontor;

2:o) af C. A. Lundqvist m. fl. angående förbättring
af de vid statens jernvägar anstälda stationsmästares
löneförmåner;

3:o) af C. J. Larsson m. fl. angående förbättring af
löneförmåner för banmästare vid statens jernvägar;

4:o) af O. E. Billbergh m. fl. i fråga om aflöningsoch
befordringsvilkor för tjenstemän vid statens jernvägar
;

5:o) af R. Kram och C. G. Malm angående förbättring
i löneförmåner för lokomotivförare och eldare vid
statens jernvägar;

6:o) af F. V. Ouchterlony m. fl. angående förbättring
i aflöningsförmåner för kontorsskrifvare vid jernvägsstyrelsens
kontrollkontor; och

7:o) af C. G. Gustafsson m. fl. angående förbättring
i banvakternas löneförmåner.

Komitén hade således att behandla två särskilda
hufvudfrågor, den ena angående jernvägsadministrationen,
den andra angående förvärfvandet af vissa enskilda jernvägar.

Rörande den senare frågan, hvilken komitén till följd
af den föreskrifna begränsningen i tiden för denna frågas
utredning först till slutlig behandling upptog, afgaf
komitén den 13 januari 1894 underdånigt betänkande
(N:o I).

Efter detta betänkandes afgifvande inträdde i komiténs
sammansättning de förändringarna att dels Eders
Kongl. Maj:t den 18 maj samma år förordnade undertecknad
Persson till ledamot i komitén dels ock hemmansegaren
Peter Andersson den 2 påföljande juni afled.

Till fullgörande af det komitén i fråga om jernvägsadministrationen
lemnade uppdrag får komitén nu i
underdånighet öfverlemna betänkande och förslag (X:o II),
innefattande:

I) undersökning af jern vägsadministrationens organisation
och det sätt, hvarpå dess verksamhet i väsentliga
grenar utöfvas m. m.;

II) förslag till instruktion för jern vägsstyrelsen med
underlydande distriktsförvaltningar jemte motiv;

III) förslag till aflöningsreglemente för personalen
vid statens jernvägar jemte motiv;

IV) sammanfattning af komiténs omorganisationsförslag
jemte approximativ beräkning af förslagets ekonomiska
innebörd;

och torde genom berörda betänkande och förslag
jemväl de särskilda nådiga remisserna få anses besvarade.

Vidare får komitén öfverlemna ett särskildt häfte bilagor,
innehållande, bland annat, en historik öfver svenska
statsbaneförvaltningens uppkomst och utveckling i organisativt
hänseende samt en P. M. angående jernvägsförvaltningens
organisation i vissa främmande länder.

Det förslag till aflöningsreglemente, som af komitén
framlagts, torde, derest detsamma vinner afseende, böra
tillämpas från och med början af året näst efter det,

hvarunder de föreslagna aflöningsbestämmelserna blifvit
i vederbörlig ordning godkända. Då emellertid samma
reglemente upptager väsentliga förändringar i de nuvarande
förhållandena, samt komitén såväl vid undersökningen
af jernvägsadministrationens organisation som uti
instruktion sförslaget uttalat åsigter och framstält förslag
rörande förvaltningens ordnande i olika afseenden, hvilka
åsigters och förslags tillämpning skulle komma att medföra
afsevärda inskränkningar i det nuvarande antalet
tjenstebefattningar’ af skilda slag äfvensom förändringar
i öfrig! uti personalens sammansättning och aflöningsförhållanden,
lärer vara nödigt, ej mindre att, i afbidan
på komitéförslagets slutliga pröfning, förberedande åtgärder
vidtagas för att underlätta öfvergången till sakernas
nya ordning, än äfven att särskilda bestämmelser framdeles
meddelas rörande sättet för denna öfvergångs
verkställande.

I förstnämnda hänseende torde jern vägsstyrelsen,
så fort ske kan, böra förständigas att, intill dess Eders
Kongl. Maj:t efter komitéförslagets slutliga pröfning
vidare i ämnet bestämmer, dels vid uppkommande ledigheter
å sådana befattningar, hvilka komitén föreslagit till
indragning eller förändring, icke återbesätta befattningarna
med ordinarie innehafvare utan endast meddela förordnande
att tillsvidare upprätthålla de med befattningarna
förenade göromål, dels och vid ledigheter å befattningar,
i fråga om hvilka komitén ansett inskränkning i antalet
möjlig, återbesätta befattningarna endast i den mån, som
må kunna blifva erforderlig för bibehållande af det antal
ordinarie beställningar af hvarje slag, komitén beräknat,
hvadan göromålen för det Överskjutande antalet beställningar
alltså skulle i den omfattning, sådant under för
handen varande förhållanden kunde finnas nödigt, uppehållas
endast genom förordnanden tillsvidare.

Vidare och till undanrödjande af all tvekan rörande
vederbörandes skyldighet att öfvergå på ny stat, torde jernvägsstyrelsen
böra af Eders Kongl. Maj:t anbefallas att i de
förordnanden å ordinarie befattningar, styrelsen kan komma
att utfärda under tiden till dess komitéförslaget blifvit
slutligen pröfvadt, intaga en uttrycklig erinran om vederbörandes
förpligtelse att underkasta sig de nya aflöningsbestämmelser,
som vid den ifrågastälda löneregleringen
för jemvägsstaten kunna komma att fastställas.

Beträffande derefter de särskilda öfvergångsbestämmelser,
bvilka kunna blifva erforderliga vid ett eventuelt
genomförande af komitéförslaget och bvilka skulle ega
sin tillämpning på den del af personalen, som erhållit förordnande
å sina befattningar, innan Eders Kongl. Maj:t
meddelat jern vägsstyrelsen nådig befallning i sist angifna
syfte, så bar komitén i motiven till aflöningsreglementsförslaget
något närmare angifvit de allmänna grunder,
på bvilka dessa bestämmelser synas böra hvila.

De vid betänkandet och förslagen afgifna särskilda
meningar bifogas.

Stockholm den 24 oktober 1895.

Underdånigst.

E. von KRUSENSTJERNA.

Erik Storckenfeldt. Marcus Agrelius. Harald Asplund.

E. Frånckel. M. Hahr. Ivar Månsson.

Anders Persson. J. D. Simonsson. K. U. Sparre.

A. G. Svedelius.

Sven Gyllensvärd.

Betänkande och förslag.

Undersökning af jernvägsadministrationens organisation
och det sätt, hvarpå dess verksamhet i väsentliga
grenar utöfvas m. m.

Då jernvägsstyrelsens underdåniga memorial den 26 Komité™ uppnovember
1892, med förslag till förnyadt aHöningsregle- drag betmf.
mente för personalen vid statens jernvägar, den 2 juni fandejerm-äg...
1893 föredrogs inför Kongl. Magt, yttrade departements- admivittrachefen,
efter att hafva redogjort för innehållet af det tioren.
underdåniga memorialet och det afgifna förslaget, bland
annat, följande:

»Vid behandlingen af frågan om fastställande af nytt
aflöningsreglemente för en så stor corps, som jernvägsstaten,
hvars personal — styrelsens embets- och tjensteman
oberäknade — vid 1891 års utgång uppgick till ett
antal af 5,501 och der således fördelningen af göromålen
i lämpligt förhållande till hvad af en hvar med hänsyn
till de löneförmåner, han åtnjuter, skäligen kan begäras
är af väsentligt inflytande på det antal personer, som för
arbetenas fullgörande erfordras, och till följd deraf äfven
på aflöningsstatens slutsumma, synes mig i första rummet
böra noga undersökas, huruvida organisationen såväl
inom styrelsen som ock inom förvaltningens underafdelningar
är tillbörligen afvägd efter hvad förhållandena
kräfva och medgifva.

Förvaltningen af statsbanorna är till sina grunddrag
ordnad å en tid, då statsbanedriften i omfattning icke var

jemförlig med den utveckling, denna gren af statens verksamhet
sedermera erhållit. Den årliga behållningen af
statens jernvägsrörelse utgör numera den största af statens
ordinarie inkomsttitlar. För 20 år sedan vid 1872
års slut utgjorde det i de trafikerade statsbanorna nedlagda
kapital 110,844,041 kronor, deras inkomster uppgång©
till 9,211,190 kronor och utgifter till 4,680,699
kronor. Vid 1892 års utgång belöpte sig det å de trafikerade
statsbanorna nedlagda kapitalet till 277,087,568
kronor, Gellivarebanan ej inberäknad, inkomsterna både
stigit till 22,522,186 kronor och utgifterna till 16,372,420
kronor. Bland hufvudgrupper af utgifterna för statsbanedriften
intager den i penningar bestämda aflöningsstaten
en framstående plats, den slutade år 1891 på en summa
af 5,225,920 kronor. Men äfven andra faktorer hafva
ett icke ringa inflytande å slutsumman af utgifterna för
statsbanedriften. Kolprisen och i allmänhet hvad som
måste betalas för årliga förbrukningsartiklar inverkar på
årets utgiftsprocent, och af vigt är, att samverkan mellan
de olika afdelningarna af förvaltningen eger rum vid
upphandlingarna likasom i allmänhet vid beslut om åtgärder
och anordningar, som äro af väsentligare betydelse
i afseende å utgifterna för jern vägsdriften, såsom
angående tåganordningar, nattågs insättande m. m.

För några år sedan, nemligen år 1889, reviderades
genom den då-faststälda trafiktaxan, som trädde i stället
för den år 1880 utfärdade, de hufvudsakligaste bestämmelser,
på grund hvaraf statsjernvägames af samfärdseln
inom landet härflytande inkomster äro beroende, och genom
de under senaste året träffade samtrafiksaftal med
danska och tyska trafikförvaltningarna har en annan väsentlig
grupp af de förhållanden, som beröra jernvägarnes
inkomster, blifvit ordnad. Båda dessa frågor afgjordes
först efter det noggrann utredning genom dertill särskilt
utsedde sakkunnige egt rum. Lika stor vigt, som ligger
derpå, att ej genom för höga eller ojenmt verkande taxor
statsbanorna gå i mistning af den trafik och deraf härflytande
inkomster, som måttliga och i förhållande till
statens omkostnader väl afvägda taxesatser kunna bereda
statsbanorna, lika stor vigt för statens finanser ligger
derpå, att omkostnaderna nedbringas till det minsta möj -

liga, som med en god förvaltning för öfrigt låter sig
förenas. Det är gifvet, att jernvägsadministrationen, med
dess snart sagdt otaliga löpande göromål, icke kan åt en
sådan fråga i dess helhet egna all den uppmärksamhet,
hvartill en, hufvudsakligen för behandling af detta spörsmål
tillsatt komité skulle blifva i tillfälle, och derför
torde, från det allmännas sida sedt, nu i ordningen böra
genom särskild! utsedde sakkunnige män undersökas, huruvida
och i sådant fall hvilka förenklingar och besparingar
i jernvägsförvaltningen må kunna vidtagas såväl i afseende
å sjelfva organisationen som ock genom det sätt,
hvarpå administrationens verksamhet i väsentligare detaljer
bör ordnas. Härvid böra de sakkunnige dock vara
oförhindrade att föreslå vederbörliga förstärkningar i
arbetskrafterna, der sådant på ett eller annat håll kan
finnas af verkligt behof påkalladt.»

I enlighet med departementschefens hemställan erhöll
också förevarande komité till uppdrag »att efter noggrann
undersökning af jernvägsadministrationens organisation
och det sätt, hvarpå dess verksamhet i väsentliga
grenar utöfvades, dock tillsvidare ej hvad taxeväsendet
rörde, till Kong!. Maj:t afgifva underdånigt betänkande
äfvensom förslag ej mindre till ny instruktion för jernvägsstyrelsen
och nytt aflöningsresglemente för jernvägsstaten
än äfven till de öfriga bestämmelser, som syntes komiterade
i fråga om statsbaneförvaltningen böra meddelas».

Det har således i fråga om jernvägsadministrationen
först och främst ålegat komitén att verkställa en undersökning
af dess organisation och det sätt, hvarpå dess verksamhet
i väsentliga grenar utöfvas. Komitén, som i bil. I
till detta betänkande meddelar en kortfattad historik
öfver statsbaneförvaltningens uppkomst och utveckling
i organisativt hänseende, går nu att framlägga resultaten
af den granskning, komitén företagit af denna
förvaltnings förhandenvarande anordning och verksamhet.
Dervid har komitén ansett sig böra så förfara, att till
behandling och yttrande upptagits allenast de förhållanden
inom förvaltningen, ett etter annat, hvilka synts
vara af beskaffenhet att påkalla ett öfvervägande, huruvida
icke ändrade bestämmelser böra beträffande dem
meddelas. Komitén har således icke ansett behöflig! att

här lemna någon redogörelse i ett sammanhang för den
nuvarande jernvägsadministrationen, och detta så mycket
mindre som dels dennas allmänna drag torde framgå redan
af historiken dels ock komitén i det följande blir i
tillfälle att å vederbörliga ställen mera detaljerad! yttra
sig öfver väsentliga delar af samma administration. Då
komitén vid sin undersökning haft att utgå från den instruktion,
som innefattas i departementschefens ofvan angifna
yttrande till statsrådsprotokollet, med dess betonande
af angelägenheten att åstadkomma förenklingar och
besparingar i jernvägsförvaltningen, har häraf vidare blifvit
en löljd, att komitén i detta sammanhang företrädesvis
yttrat sig om sådana förhållanden, med afseende å
hvilka komitén trott en mera eller mindre afsevärd förbättring
af förvaltningens ekonomiska resultat vara möjlig.
För de organisationsförändringar, hvilka förordats ur
annan än ekonomisk synpunkt och hvilka upptagits i
förslagen till ny instruktion och nytt aflöningsreglemente,
redogör åter komitén i motiven till dessa förslag. Innan
komitén under afdelningen 2 här nedan angifver de
åtgärder, hvilka komitén ansett böra vidtagas för vinnande
af ett bättre ekonomiskt utbyte af statens jernvägsdrift,
har komitén emellertid under afdelningen 1 utförligare
yttrat sig om en organisationsförändring, hvilken,
ehuru äfven den i sin mån påkallad af ekonomiska hänsyn,
är af en så principal och genomgripande betydelse
för hela reorganisationen af jernvägsförvaltningen, att
komitén, helst den motiveras äfven af andra än ekonomiska
skäl, trott den böra för sig och först af allt behandlas.
I afdelningen 3 yttrar sig komitén sedermera
om en del reformer, hvilka komitén ansett sig böra föreslå
beträffande jernvägsförvaltningen, men hvilka icke äro
af direkt ekonomisk innebörd och icke heller af beskaffenhet
att kunna upptagas i förslagen till ny instruktion
och nytt aflöningsreglemente.

Behöfligheten af eu decentralisation blom jernvägsförvaltningen.

Vid undersökningen af jernvägsförvaltningens nuvarande
organisation har komitén allra främst fäst sin
uppmärksamhet vid den relativt starka centralisation, som
derinom är rådande. En dylik centralisation kan visserligen
sägas vara i och för sig riktig inom ett kommunikationsverk
sådant som statens jernvägar, då den ju åsyftar
att åstadkomma den största möjliga enhet i förvaltningen.
Under en jernvägsförvaltnings första tider, innan
verket ännu erhållit någon större utsträckning, såsom
förhållandet var med statens jernvägstrafik i slutet af
1860-talet, är centralisationen också, derest den icke drifves
till ytterlighet, i praktiskt hänseende lämplig. Det
synes emellertid komitén ligga i öppen dag, att förhållandet
måste blifva ett annat, i den mån jern vägsnätet
tillväxer och utbreder sig.

Statens jernvägar, hvilka år 1868, då förslag till
definitivt ordnande af jernvägsadmini station första gången
förelädes Riksdagen, hade en längd af 100,7 mil,
räknade vid innevarande års början en sammanlagd längd
af 3,285 kilometer. Nätet har alltså sedan slutet af 1860-talet
mera än tredubblats. På samma gång har naturligtvis arbetet
inom jernvägsförvaltningen uti dess helhet i hög grad
ökats och detta icke allenast i följd af nätets tillväxt och
rörelsens stegrade intensitet utan äfven genom tillkomsten
af nva vigtiga förvaltningsgrenar, såsom t. ex. de, hvilka
afse den inländska samtrafiken och de många internationella
aftalen om person- eller godssamtrafik.

Ehuru personalen såväl inom styrelsen som vid
linieförvaltningen i följd af denna utveckling ökats, och
detta, på sätt af historiken framgår, jemväl så, att en
del till arten nya tjenstebefattningar inrättats, °) försiggår

*) Sålunda hafva t. ex. skilda öfverdirektörer för ban- och maskinafdelningarne
anstalts samt öfverdirektörsassistenttjensterna erhållit en förtindrad och ntvidgad
betydelse; hvarjemte maBkininspektörs-, maskiningeniörs-, öfverbanmästare- och flera
slags bokhållaretjenster nyinrättats äfvensom särskilda afdelningar för person- och
godssamtrafik tillkommit inom kontrollkontoret.

emellertid förvaltningen ännu under väsentligen samma
centrala former som i slutet af 1860-talet. Gränsen emellan
styrelsens och distriktsbefälets, d. v. s. afdelningsföreståndarnes
inom trafikdistrikten, myndighet är för öfrigt
icke närmare uppdragen genom sammanförda reglementariska
bestämmelser, utan hafva förhållandena i detta
afseende till icke ringa del ordnats allenast genom praxis.

,Pislriits- Gällande instruktion för jernvägsstyrelsen innehåller

befälets nuva- endast få bestämmelser, hvilka i någon mån hafva afsela
ende å distriktsförvaltningen. I § 31 heter det helt
bef°3e»het. generel: »Den ständiga tillsynen öfver linieförvaltningen
utföres af styrelsen med den personal, som Kongl. Maj:t
efter förslag af styrelsen för hvarje år uti stat bestämmer».
I öfrigt framgår af skilda paragrafer i instruktionen,

_ att styrelsen eger att utfärda instruktioner och tjenstgöringsreglementen
för den vid linieförvaltningen anstälda
personal (§ 3);

att öfverdirektörerna ega att genom direkta ordres
till cheferna för linieförvaltningen meddela sådana detaljbestämmelser,
hvilka kunna vara behöfliga såsom en
omedelbar tillämpning af styrelsens beslut eller af gällande
reglementen och instruktioner (§ 6);

att vederbörande räkenskapshandlingar skola från
distrikten insändas till styrelsens kammarkontor för hufvudräkenskapens
uppgörande samt af revisionskontoret. granskas
(§ § 16 och 17);

att trafik- och telegramuppbörden skall från stationerna
insändas direkt till styrelsens uppbördskassör (§ 18);

att kontrollen å trafik- och telegramuppbörden verkställes
genom styrelsens kontrollkontor (§ 29);

att tjensterapporter af olika slag skola från distrikten
insändas till styrelsen och der sammanföras eller granskas
(§§ 19, 20, 22, 26, 28); samt

_ att styrelsen med iakttagande af de i instruktionen
angifna grunder eger, hvad liniepersonalen angår, att,
jemte utfärdande af närmare reglementariska bestämmelser,
i viss män på distriktsbefälet öfverflytta den
styrelsen i instruktionen tilldelade befogenhet att antaga,
befordra, afskeda, bevilja tjenstledighet åt och bestraffa

nämnda personal, dock med rättighet för den med distriktsbefälets
beslut missnöjde att deröfver anföra och fullfölja
klagan i den ordning, som af styrelsen bestämmes (§ 44).

Rätten att på distriktsbefälet öfverflytta en del af
sin myndighet i sist anmärkta hänseenden har styrelsen
icke begagnat i vidare mån än hvad framgår af följande,
i gällande tjenstgöringsreglemente vid statens jernvägar
meddelade bestämmelser.

Hvad först beträffar personalens antagande, befordran
och afsked ande, så är derom föreskrifvet, att. ordinarie
tjenstemän och betjente äfvensom extra ordinarie tjenstemän
skola antagas och befordras af styrelsen på förslag
af vederbörande afdelningsföreståndare; att, då extra ordinarie
tjenstemans biträde ej längre är af behofvet påkalladt,
eller annan anledning till hans entledigande förekommer,
den myndighet, på hvars förslag han blifvit
antagen, må om entledigandet förordna, hvarvid likväl
anmälan derom bör till styrelsen ingifvas; att extra ordinarie
betjente äfvensom arbetare må i mån af behof antagas
af vederbörande afdelningsföreståndare, hvilken äfven
eger att sådan personal entlediga; samt att ordinarie
tjenstemän och betjente entledigas af styrelsen.

I fråga om beviljande af tjenstledighet åt personalen
stadgar tjenstgöringsreglementet följande.

Tjenstledighet för sjuklighet eller till skötande af
egna angelägenheter kan åt underlydande beviljas af
afdelningsföreståndare under högst 10 dagar på eu gång,
men icke för längre tid sammanräknadt än högst 30
dagar af samma kalenderår. Dylik ledighet under flera
än 10 till och med 30 dagar på en gång skall deremot
sökas hos styrelsen. Erfordras tjenstledighet för ifrågavarande
ändamål utöfver 30 dagar under ett kalenderår,
sökes sådan hos styrelsen för en tid af intill fem månader.

Tjenstledighet för utöfvande af allmän värnplikt beviljas
af vederbörande afdelningsföreståndare; hvarjemte
det åligger denne att, så vidt möjligt är, bereda underlydande
personal tjenstledighet för bevistande af gudstjenst
visst antal söndagar.

Beträffande slutligen rätten att ådöma disciplinära
straff har styrelsen i tjenstgöringsreglementet förordna!,
att, om afdelniugsföreståndare eller dess assistent beträdes
med fel eller försummelse i tjensten, det ankommer
på styrelsen att pröfva hans felaktighet och bestämma
straffet derför; att, om annan person, tillhörande liniepersonalen,
beträdes med tjenstefel af lindrigare beskaffenhet
eller låtit klandervärd! uppförande komma sig till
last, vederbörande afdelningsföreståndare må efter omständigheterna
antingen tilldela den felande lämplig varning
eller döma honom till böter, motsvarande högst tre
dagars aflöning; att, om felet är af svårare beskaffenhet,
afdelningsföreståndaren må, sedan förhör blifvit hållet
och protokoll deröfver upprättats, döma den felande till
böter, motsvarande högst tio dagars aflöning, börande
härvid distriktets juridiska biträde föra förhörsprotokoll
samt i målet afgifva betänkande, så vidt sådant utan
anmärkningsvärd tidsutdrägt kan ske eller eljest hinder
derför icke möter, hvarjemte handlingarna i målet skola
omedelbart efter utgången af den stadgade besvärstiden till
styrelsen insändas; samt att fel, som enligt afdelningsföreståndarens
åsigt bör beläggas med än högre bötesstraff eller
med mistning af tjenst på viss tid eller för alltid, skall
anmälas hos styrelsen, hvarvid tillika skola öfverlemnas
förhörsprotokoll med betänkande af juridiska biträdet,
den felandes skriftliga förklaring samt yttrande af afdelningsföreståndaren
med förslag till bestraffning.

Med afseende å distriktsbefälets myndighet innehåller
tjenstgöringsreglementet för öfrigt den bestämmelsen
att afdelningsföreståndare eger förordna om tjenstgöringsort
inom distriktet för alla sådana underlydande,
för hvit ka viss tjenstgöringsort icke är af styrelsen bestämd.

Förutom i tjenstgöringsreglementet förekomma allmänna
bestämmelser beträffande distriktsbefälets befogenhet
äfven i styrelsens cirkulär (n:o 327) af den 29
januari 1872 angående grunderna för linieförvaltningen,
hvilket i vissa delar ännu faktiskt är gällande.

I detta cirkulär, som jemväl innehåller bestämmelser
om den numera indragna inspektörstjensten, stadgas särskilt
om tjenstförrättande intendenterna och deras för -

hållande till öfriga afdelningsföreståndare. Der föreskrifves,
bland annat,

att den ständiga tillsynen öfver låneförvaltningen å
distrikten skall utöfvas af öfverdirektörerna, hvar för sin
afdelning, med biträde af nödig inspektionspersonal;

att afdelningsföreståndare, som tillika är tjenstförrättande
intendent, skall för sammanhållningen af de
olika afdelningarnas verksamhet samt med afseende å
distriktets förhållande till främmande myndigheter och
personer föra befälet samt utöfva den myndighet, som
trafikreglementet tillägger intendenten®);

att tjenstförrättande intendent följaktligen skall i
allt hvad till ofvan berörda sammanhållning och dermed
förenadt befäl hörer öfvervaka ordning och disciplin bland
tjenstepersonalen vid samtliga afdelningarna och, när
sådana mål rörande fel och försummelser förekomma, i
hvilka personer tillhörande olika afdelningar äro inblandade,
anställa undersökning och förhör samt inom de
gränser, som äro för afdelningsföreståndare utstakade,
fatta beslut;

att tjenstförrättande intendent skall vara föreståndare
för distriktets byråafdelning; samt

att afdelningsföreståndare skola, enhvar för sin afdelning,
direkt inför afdelningens chef inom styrelsen ansvara
för den inre ordningen och hushållningen, attestera
hvarje räkning på distriktskassan för afdelningens behof
samt ansvara för utbetalningens behörighet.

I öfrigt förekomma i en del cirkulär, reglementen
eller skrivelser spridda stadganden, som hafva afseende
å distriktsbefälets befogenhet. Utan att här särskildt
redogöra för dessa stadganden vill komitén i korthet
angifva de olika afdelningsföreslåndarnes väsentliga, ofvan
ej omförmälda åligganden, sådana desamma dels genom
sagda stadganden, dels genom allmännare praxis blitvit
bestämda.

Hvarje afdelningsföreståndare för befälet öfver sin
afdelnings personal inom vederbörande distrikt samt vidtager
erforderliga åtgärder för personalens behöriga instruerande.
Honom åligger att årligen uppgöra förslag

*) Penna myndighet gäller hufvudsakligen bestämmandet af ersättning för
skadadt eller förkommet gods.

till arvodes- och kostnadsstater för afdelningen inom
distriktet, livilka förslag till styrelsen insändas för att
der pröfvas och läggas till grund för dess framställningar
i ämnet till Kong!. Maj:t. Efter det sedermera Kongl.
Maj:t faststält stater för jernvägsförvaltningen i dess
helhet samt styrelsen sådana för afdelningarna inom de
olika distrikten, tillkommer det en hvar afdelningsföreståndare
att ställa sig de för hans afdelning sålunda
bestämda staterna till efterrättelse.

Bandirektören har att ombesörja personalens ordnande
i och för banans bevakning i öfverensstämmelse
med de grunder, styrelsen i utfärdad tjensteordning för
banafdelningen härför faststält. Han öfvervakar efterlefnaden
af föreskrifterna i brandordningen och delvis
äfven boställsordningen. Han har vidare att tillse, att
de till utförande under året bestämda arbeten verkställas,
samt att desamma icke öfverskrida de derför faststälda
anslagsbeloppen. Ritningar och kostnadsberäkningar för
alla nybyggnader och spåranläggningar skola emellertid
fastställas af styrelsen.

Hvad åter underhållet af bana och husbyggnader
m. m. angår, så ombesörjer bandirektören detta i den
utsträckning, han finner vara af behofvet påkalladt och
för ändamålet anvisade anslag medgifva. Förändringar
å husbyggnader och bangårdar få dock icke utföras, förlän
styrelsen dertill lemnat sitt bifall genom godkännande
af de förslag, bandirektören i sådant afseende framstält.

Upphandlingar af de för banafdelningen inom distriktet
erforderliga materialier och inventarier verkställas af
bandirektören i enlighet med bestämmelserna i den af
Kongl. Maj:t utfärdade upphandlingsförordningen, styrelsens
dertill fogade särskilda föreskrifter samt den af styrelsen
faststälda förrådsordningen för ban- och trafikafdelningarna.
I nämnda förrådsordning är bestämdt, ej mindre
hvilka slags förrådseffekter skola anskaffas genom banafdelningens
försorg än äfven hvilka på berörda afdelnings
anskaffning sålunda beroende effekter skola upphandlas
af styrelsen och hvilka af bandirektörerna.

Hvad derefter ma skindirektör en beträffar, så har denne
att draga försorg om, att den rullande materielen inom
distriktet underkålles i fullgodt skick, äfvensom att i

vederbörlig- ordning tillhandahålla den för traflkens bedrifvande
erforderliga dragkraften och den derför behöfliga
personalen. Han har vidare högsta ledningen af
och kontrollen öfver arbetenas bedrifvande såväl i distriktets
reparationsverkstäder som å maskin- och vattenstationerna
ute å linien samt ordnar tjenstgöringen i allmänhet
för den honom underlydande personalen; hvarjemte
han utöfvar tillsyn öfver samt ombesörjer underhåll
af maskinafdelningen tilldelade byggnader, anläggningar
och maskinerier, der detta icke åligger bandirektören.

Sedan styrelsen genom särskildt beslut bestämt, hvilka
på maskinafdelningens anskaffning beroende förråds- m. fl.
effekter under eu viss anskaffningsperiod komma att genom
styrelsens försorg upphandlas, åligger det maskindirektören
att till styrelsen ingifva förslag öfver distriktets
behof af sådana effekter. Öfriga på maskinafdelningens
anskaffning beroende effekter upphandlas af maskindirektören
i enlighet med upphandlingsförordningens föreskrifter.

Maskin direktö ren har att öfvervaka och ansvara för
såväl distriktsförrådets skötsel och förrådsräkenskapen
som kamererarekontorets arbeten och räkenskap.

Han verkställer slutligen, efter inhemtande af styrelsens
medgifvande för hvarje gång, de periodvis förekommande
försäljningarna å auktion af eu del kasserade
effekter och skrotvaror.

Trafikdirektören har att taga kännedom om alla de
förhållanden, hvilka kunna hafva inflytande på trafikens
utveckling och behöriga ordnande inom distriktet. Honom
åligger att till styrelsen afgifva förslag till den ordinarie
tidtabellen för distriktet och att, sedan denna blifvit af
styrelsen faststäld, utfärda vederbörliga tjenstgöringstidtabeller.
Han har att i allmänhet handhafva ledningen af
tågens gång och särskildt vidtaga behöfliga åtgärder vid
tågrubbningar; att ombesörja tågens utrustande med vagnar
och trafikpersonal till den omfattning, rörelsens storlek
kräfver; att anordna extra tåg inom distriktet och
vidtaga öfriga behöfliga åtgärder vid tillfällen, då ökad
person- eller godstrafik är att emotse; att träffa behöfliga
anordningar i och för transporter för militära och civila

m37ndigheters räkning; att fördela vagnarne inom distriktet
och vidtaga nödiga åtgärder för vinnande af en skyndsam
omsättning af dem; samt att i allmänhet kontrollera
tågtj ensten.

Trafikdirektören åligger vidare att ordna och kontrollera
stations- och telegraftjenstgöringen med hvad
dertill hörer. Han har slutligen att förbereda frågor
angående den gemensamma skötseln af föreningsstationer
samt att verkställa utredningar beträffande hos styrelsen
väckta framställningar om fraktnedsättningar, restitutioner
m. m.

T. f. intendent åligger:

att i allmänhet öfvervaka vården och underhållet af
de lägenheter, som äro upplåtna till bostäder åt tjenstemän
eller betjente vid statens jernvägar, allt i enlighet
med stadgandena i gällande boställsordning;

att öfvervaka och kontrollera distriktskassans skötsel;

att i samråd med afdelningsföreståndarne hvarje år,
enligt de i bränslereglementet gifna bestämmelser,'' upprätta
samt utfärda bränslestat för distriktet äfvensom
föranstalta om upphandling i behörig tid af ved samt
om dess besigtning in. m.;

att, efter samråd med ban- och trafikdirektörerna
för hvarje särskildt fall, till upplag för varor eller
effekter uthyra sådana odisponerade områden af jernvägens
mark vid stationer och lastplatser, hvilka utan
olägenhet för jernvägen och den allmänna trafiken kunna
upplåtas, allt under vissa af styrelsen föreskrifna vilkor;
samt

att, då framställning derom göres och sådant utan
olägenhet för jernvägen kan ske, till annan öfverlåta
sådana kontrakt, som på grund af särskildt medgifvande
från styrelsen äro af t. f. intendenten upprättade med
enskild person rörande upplåtelse af statsbanan tillhörande
mark till uppförande af kolbryggor eller andra
byggnader, hvilka icke innehålla bostadslägenhet eller
annan lägenhet med eldstad.

Af hvad nu blifvit meddeladt rörande afdelningsföreståndarnes
å distrikten åligganden framgår, att den sjelfständiga
beslutanderätt, som tillkommer dem, icke är så

synnerligt stor. Detta förhållande framträder emellertid
ännu tydligare, om man med ledning af styrelsens diarier
i detalj granskar arten och beskaffenheten af de
ärenden, hvilka under en viss tidsperiod faktiskt gjorts
till föremål för styrelsens afgörande. Man finner då
visserligen bland dessa ärenden en mängd frågor af den
särskilda natur eller af den vigt och betydelse i öfrigt,
att de uppenbarligen under alla förhållanden måste af
styrelsen behandlas och pröfvas, såsom t. ex. förhandlingar
med in- och utländska jernvägsförvaltningar samt
med centrala embetsverk; revisionsärenden; pensions- och
understödsärenden äfvensom anspråk, riktade mot jernvägen
på grund af lagen om ersättning för skada i följd
af jernväg^ drift; vigtigare personalärenden; frågor om
jordförvärv nya byggnader och anläggningar, spårutvidgningar
o. d.; restitutionsärenden; frågor om fraktlindringar
och nedsättningar i de allmänna afgifterna för personbefordran;
vigtigare upphandlingsfrågor; fastställandet af
den ordinarie tidtabellen m. m. Men man finner också,
att styrelsen tager befattning med en mängd ärenden, i
fråga om hvilka man icke kan säga, att de med samma
nödvändighet tillhöra området för hennes afgörande,
utan hvilkas öfverflyttande till distriktsmyndigheterna med
mera eller mindre skäl synes kunna ifrågasättas.

Till detta senare slags ärenden räknar komitén först
och främst åtskilliga personalfrågor. Såsom af tjenstgöringsreglementets
ofvan omförmälda bestämmelser framgår,
har styrelsen endast i ringa utsträckning begagnat
sig af den henne i instruktionen medgifna rätten att på
distriktsbefälet öfverflytta sin myndighet i dylika frågor.
Man finner jemväl af diarierna, att till styrelsen inkommer
en mångfald ansökningar om tjenstledighet, sjukaflöning,
etc. af beskaffenhet att desamma svårligen kunna
af styrelsen afgöras i annan riktning, än vederbörande
afdelningsföreståndare ute å linien i sitt vid ansökningen
fogade yttrande ifrågasatt, och hvilkas insändande
till styrelsen alltså endast medför onödig omgång.
Icke mycket annorlunda förhåller det sig med många
frågor om antagande, befordran, transporterande och afskedande
af personal, särskildt den lägre.

En del ärenden angående tilldelande af gratifikationer
eller ersättning för arbete på öfvertid m. m. åt viss personal
synes likaledes lämpligen kunna af distriktsbefälet
slutbehandlas, under förutsättning att allmänna grunder
derför af styrelsen faststälts samt att i de årliga staterna
anslag för ändamålet till visst belopp anvisats hvarje
distrikt.

Det förekommer vidare en grupp af ärenden angående
tillstånd för* enskilde till anläggningar å jernvägens
område, i fråga om hvilka beslut af styrelsen nu meddelas,
ehuru sådant svårligen kan anses i hvarje särskildt
fall erforderligt, då flera af dessa ärenden utan olägenhet
torde kunna öfverlemnas till distriktsbefälets afgörande^
efter vissa af styrelsen faststälda allmänna grunder.

Åtskilliga frågor angående restaurationsväsendet och
hvad dermed står i sammanhang synas också nu onödigtvis
vara beroende på styrelsens omedelbara pröfning.

Äfven frågor om beviljande af fraktkredit samt om
tåganordningar i vissa fall, der styrelsen nu ingriper,
kunna, enligt komiténs förmenande, lämpligen handläggas
af distriktsmyndigheterna; och enahanda är förhållandet
med många andra ärenden af skilda slag, som, enligt
hvad diarierna utvisa, nu göras till föremål för styrelsens
afgörande.

olägenheter af Om förestående redogörelse för distriktsbefälets nucentraiisatio-
varande befogenhet ådagalagt riktigheten af komiténs
nen. Fördelar ofvan uttalade uppfattning att en för stark centralisation
»fen decentru- är rådande inom jernvägsadministrationen, torde af samma
Hsntion med redogörelse äfven hafva framgått hvad härmed står i
starkt organi- nära sammanhang, eller att distriktsförvaltningen är svagt.
sende organiserad äfven i det afseende, att en verkligt sam distrikts-

manhållande kraft inom distriktet saknas. Den myndigforvaitningar.
het, t. f. intendenten i detta afseende utöfvar, är nämligen
faktiskt föga betydande. 1 sjelfva verket finnes
ingen samlad di striktstör vältning, utan förvaltningen inom
distriktet är delad i en byrå-, en ban-, en maskin- och
en trafikafdelning, hvilka afdelningar äro af hvarandra
temligen oberoende. Häri ligger enligt komiténs förmenande
just en af de förnämsta bristerna i jernvägsförvaltningens
nuvarande organisation, en brist som, redan

från början påtaglig, framträdt allt tydligare i den mån
statsbanenätet svält ut och antagit mera storartade dimensioner.
Det torde framför allt vara två af de ofvan
anförda bestämmelserna rörande distriktsbefälets ställning,
hvilka föranledt till sakernas nuvarande ordning i detta
hänseende. Den första af dessa är stadgandet i § 31 af
gällande instruktion af år 1875 att den ständiga tillsynen
öfver linieförvaltningen skall utföras af styrelsen
med den personal, som Kongl. Maj:t efter förslag af
styrelsen för hvarje år uti stat bestämmer — ett stadgande,
som, enligt hvad strax här nedan närmare påvisas,
intogs redan i 1869 års instruktion för att ersätta bestämmelsen
om särskilde distriktschefer i det för 1868
års riksdag framlagda organisationsförslaget. Den andra
bestämmelsen är föreskriften i cirkuläret af den 29 januari
1872 att afdelningsföreståndarne skola, en hvar
för sin afdelning, direkt inför afdelningens chef inom
styrelsen ansvara för den inre ordningen och hushållningen
°). Dessa bestämmelser hafva haft till följd, att
vederbörande öfverdirektörer ansett sig pligtige att i
större eller mindre utsträckning ingripa i lioieförvaltningens
skötsel, hvilket åter i sin ordning föranledt dertill,
att distriktsbefälet i främsta rummet betraktat sig såsom
de särskilda styrelseafdelningarnas speciella förvaltningsorgan
ute å linien och derför mindre kommit att framstå
såsom en distriktets och dess behof genom verkligt samarbete
representerande enhet.

Det torde nu åligga komitén att^ närmare påvisa
olägenheterna af den rådande centraliserade administrationsformen
samt fördelarne af en decentralisation med
starkt organiserade distriktsförvaltningar.

De olägenheter, som enligt komiténs uppfattning i
följd af centralisationen förefinnas, äro dels sådana, hvilka
härflyta ur förvaltningsformens egen natur, dels ock sådana,
hvilka närmast äro att tillskrifva den omständigheten att
styrelsen genom centralisationen kommit att erhålla en
allt för tung arbetsbörda.

Till den första gruppen räknar komitén till att börja
med den omständighet att en del till den löpande tjen *)

Föreskrift i detta syfte hade först meddelats i kongl. brefvet den 4 februari
1870. (Se historiken).

sten hörande ärenden icke erhålla den snabba behandling,
som vore önsklig eller möjlig. På sätt komitén
nyss antydt, gifves det en mängd personal- och andra
ärenden, hvilka af styrelsen svårligen kunna afgöras annat
än i enlighet med distrikt sbefälets i ämnet gjorda hemställan
; men vid sådant förhållande synes det icke vara
en ändamålsenlig anordning, att framställningar från distrikten
insändas till styrelsen och att styrelsens beslut
sedermera expedieras till distrikten. År ett dylikt ärende
af den vigt, att styrelsen anses böra vara om det samma
underrättad, kan ju detta lämpligen ske genom rapports
insändande från distriktsförvaltningen, i hvilket fall åtminstone
en expedition inbespares. Sant är visserligen,
att den tidsutdrägt, som genom den nuvarande anordningen
förorsakas, i många fall icke har någon vidare
menlig inverkan på sjelfva den fråga, som skall afgöras,
hvarför olägenheten allenast består i onödig omgång, men
understundom kan äfven i dylika ärenden ett snabbt afgörande
vara af verklig vigt.

En annan, med nu omhandlade nära sammanhängande
olägenhet är den att, då förvaltningen är för mycket
koncentrerad i hufvudstaden och distriktsbefälet följaktligen
saknar vederbörlig myndighet, den trafikerande eller
med jernvägen i öfrigt förhandlande allmänheten icke
kommer i nog direkt beröring med sådana representanter
för förvaltningen, med hvilka den kan träffa mera ingående
aftal och överenskommelser. Inom en industriel
rörelsegren sådan^ som en jernvägsförvaltning äro emellertid
de personliga, omedelbara underhandlingarna af en
mycket stor betydelse. Att förlägga dessa till hufvudstaden
låter sig i många fall icke göra, likasom de
icke gerna kunna inskränkas till de få tillfällen, då styrelseledamöterna
under inspektions- eller andra resor
passera vederbörande orter. Det synes då vara af synnerlig
vigt, att styrelsens representanter i distriktens
hufvudcentra äro utrustade med sådan myndighet och så
qvalificerade i öfrigt, att de kunna föra dessa underhandlingar
till slut eller åtminstone så nära slutet, som med
bevarande af nödig enhet och öfverensstämmelse i förvaltningen
är förenligt.

Såsom en ur den nuvarande organisationsformen här -

flytande olägenhet är vidare att framhålla, att styrelsen
i de nu befintliga distriktsförvaltningarnas utlåtanden och
framställningar icke alltid kan påräkna ett fullt tillfredsställande
och allsidigt underlag för sina beslut. Orsaken
härtill är naturligen afdelningsföreståndarnes mindre sjelfständiga
ställning i allmänhet samt framför allt den bristande
sammanhållningen dem emellan.

Slutligen är i detta sammanhang att erinra, hurusom
med den nuvarande anordningen en verkligt effektiv
inspektion af linieförvaltningen saknas. Redan vid den
tid, då jern vägsförvaltningen organiserades, lade man
dock, fastän nätet då i jemförelse med nu var litet, den
största vigt uppå, att en sådan inspektion fans. Då styrelsen
år 1867 afgaf sitt organisationsförslag, ifrågasatte
hon, såsom af historiken framgår, att i stället för de
förutvarande intendenterna, af hvilka två såsom ledamöter
ingått i styrelsen, skulle anställas särskilde distriktschefer.
Sedan 1868 års Riksdag vid behandlingen af detta förslag
anhållit om undersökning, huruvida icke de föreslagna
distriktschefstjensterna kunde undvaras, yttrade
styrelsen i häröfver den 31 december 1868 afgifvet utlåtande,
bland annat, att den direkta inspektion öfver
linieförvaltningen, som af styrelsens chef och ledamöter
utöfvades, i allmänhet icke kunde sträcka sig längre än
till ett färre antal inspektionsresor hvarje år; att dessa
resor, om något dermed skulle uträttas, alltid droge eu
dyrbar tid från de många göromålen inom styrelsen; att
vid jernvägar af så stor utsträckning, som den, de svenska
hade, en sådan periodvis återkommande inspektion ej
kunde ersätta det mera permanenta öfvervakande af hushållningen
och tjenstgöringen å linien i öfrigt, som egt
rum, innan intendenterna å första och andra distrikten
blifvit inkallade för att inom styrelsen öfvertaga dem
anförtrodda åligganden; att samma erfarenhet för länge
sedan vunnits inom andra länders jernvägsförvaltningar,
hvarför det icke, styrelsen veterligr, funnes någon jernväg
i Europa af eu med de svenska stambanornas jemförlig
längd, der icke nyssnämnda arbetskraft blifvit
tagen i anspråk och på ett eller annat sätt införd; att i
fråga om sättet att anordna detta permanenta öfvervakande
styrelsen haft att välja mellan två olika system,

som utomlands begagnades, det ena med vissa trafikområden
och det andra med de särskilda förvaltningsgrenarne
såsom grund för indelningen; att fördelen af det
förra systemet vore större sammanhållning mellan de på
ett område gemensamt verkande afdelningarna, under det
att dess olägenhet förnämligast bestode i svårigheten att
vid tillämpningen finna personer med den allmänna insigt
i förvaltningens alla grenar, som vore nödvändig för att
kunna bedöma, huru tjensten inom dem utöfvades och
hushållningen iakttoges; att denna svårighet visserligen
ej förekomme vid tillämpningen af det senare systemet,
men att, då detta drefve centralisationen till sin yttersta
spets, styrelsen för sin del ansåge, att man måste med
mycken försigtighet framgå med försök i denna riktning,
intill dess mera erfarenhet inhemtats af den i allt fall
ganska starka centralisation, som inrättandet af öfverdirektörsembeten
innebure; att styrelsen derför ej tilltrodde
sig att utan praktisk pröfning afgöra, hvithet af
de båda systemen vore att föredraga; samt att en början
till pröfning af det förra systemet kunde anses redan
vara gjord, enär intendentsbefattningen i tredje trafikdistriktet
i sjelfva verket vore att betrakta såsom ett
distriktschefsembete, sådant styrelsen i sitt förslag framstält
detsamma; och hemstälde styrelsen på dessa och i
öfrigt anförda skäl, att sagda system måtte få gälla intill
dess, efter praktisk pröfning af något annat, detta andra
visat sig ega bestämda företräden.

Kongl. Maj:t,fann vid öfvervägande af hvad styrelsen
anfört, att den utgift, som för distriktschefsbefattningarna
beräknats, icke kunde undvaras, men att för
det dåvarande, innan det ena eller andra systemet för
ett permanent öfvervakande af linieförvaltningen blifvit
vidare praktiskt pröfvadt, det icke borde definitivt bestämmas,
huruvida distriktschefsembeten skulle införas
eller nämnda öfvervakande lämpligare på annat sätt anordnas.
I enlighet härmed infördes i den år 1869 utfärdade
instruktionen för styrelsen, i stället för de i det
ursprungliga organisationsförslaget förekommande bestämmelserna
om distriktschefer och hvad dermed stod
i sammanhang, ofvan omförmälda, i nu gällande instruktion
ännu qvarstående stadgande att »den ständiga till -

synen öfver linieförvaltningen utföres af styrelsen med
den personal, som Kongl. Maj:t efter förslag af styrelsen
för hvarje år uti stat bestämmer». För att båda de
ifrågastälda systemen samtidigt måtte komma under pröfning
förklarade Kongl. Maj:t vidare genom särskildt nådigt
bref, att den ständiga tillsynen öfver linieförvaltningen
skulle under år 1870 utöfvas å tredje distriktet
af dåvarande intendenten samt å första och andra distrikten
af öfverdirektör erna med biträde af nödig inspektionspersonal
°), dock att styrelsen för sammanhållningen
af de olika afdelningarnes verksamhet samt med afseende
å distriktets förhållande till främmande myndigheter
och personer egde att förordna någon af distriktsafdelningsföreståndarne
att vara tjenstförrättande intendent.
Enahanda anordning faststäldes sedermera att
gälla för år 1871, men redan i juni månad detta år inträdde
en ändring härutinnan, i det att Kongl. Maj:t, samtidigt
med inrättandet af det fjerde trafikdistriktet, med
anledning af ett af styrelsen framstäldt förslag medgaf,
att tillsynen öfver förvaltningen af såväl detta distrikt
som det tredje distriktet finge ordnas på samma grunder,
som vore gällande vid första och andra distrikten,
samt att intendenten vid tredje distriktet finge inkallas
till styrelsen för att tills vidare tjenstgöra såsom inspektör
vid ban-, maskin- och trafikafdelningarna. Vid framställandet
af sitt förslag i ämnet yttrade styrelsen, efter
att hafva erinrat om de båda nyss omförmälda systemen
för linieförvaltningens permanenta öfvervakande, bland
annat, att genom den förordade anordningen öfvergången
till det på sträng centralisering inom styrelsen
bygda systemet skulle blifva fullständig och att styrelsen,
efter den erfarenhet, som dittills vunnits, ansåge
sig böra ifrågasätta en sådan öfvergång. Inspektörstjensten
utsträcktes sedermera till att omfatta jemväl
byråafdelningen och blef en ordinarie befattning. År
1888 indrogs emellertid tjensten, sedan styrelsen på gifven
anledning förklarat, att erfarenheten lärt, att do *)

*) Riksdagen hade på Kong!. Maj:ts förslag och i afvaktan på definitivt beslut
om sättet för hela linieförvaltningens permanenta öfvervakande anvisat ett
årsanslag af 16,000 r:dr för detta ändamål. Af detta anslag stäldes ett belopp af
6,000 r:dr till hvardera öfverdirektörens förfogande, medan åter resten användes
till aflöning åt intendenten vid tredje distriktet.

göromål, som tillhört inspektören, icke vore af den betydelse
eller så omfattande, att derför oundgängligen behöfdes
en särskild tjensteman i den ställning, inspektören
haft. Någon återgång till det andra systemet för linieförvaltningens
permanenta öfvervakande skedde emellertid
icke samtidigt, hvarför något dylikt öfvervakande i
den mening, styrelsen i slutet af 1860- och början af
1870-talet dermed afsåg, icke heller sedermera kan anses
hafva egt rum — och detta så mycket mindre, som
under en lång följd af år hvarken Kongl. Maj:t uti stat
anvisat någon inspektionspersonal till styrelsens biträde
vid den ständiga tillsynen öfver linieförvaltningen eller
i öfrigt medel för detta ändamål af styrelsen disponerats
i vidsträcktare mån, än att ett mindre månatligt arvode
utgått till den afdelningsföreståndare å distriktet, som
innehaft förordnande att vara tjenstförrättande intendent.

Det synes likväl komitén, som om styrelsen i sitt
ofvan omförmälda utlåtande af den 31 december 1868
anfört öfvertygande skäl för behöfligheten redan då af
en inspektion af linieförvaltningen utöfver den, som kan
utöfvas af styrelsens chef och ledamöter; och behofvet
måste naturligen vara än större nu, då jernvägsnätet är
mera än tre gånger så stort. Enär försöket med den
särskilda centrala inspektionen — hvilket i öfrigt icke
kan anses hafva rationelt anordnats, då en och samma
tjensteman anstäldes såsom inspektör vid samtliga afdelningarna
— icke utfallit tillfredsställande, synes en återgång
till det före år 1870 använda systemet — till äfventyr
mera eller mindre modifieradt — vara den närmast
till hands liggande utvägen. Att finna personer,
hvilka äro fullt kompetenta att utöfva en dylik distriktsvis
och ej afdelningsvis anordnad inspektion torde numera,
med de tillfällen till allsidig utbildning, jernvägsväsendets
utveckling medfört, ej behöfva möta några
större svårigheter.

Ofvergår komitén härefter till de af den nuvarande
centralisationen alstrade olägenheter, hvilka närmast härflyta
från den på styrelsen hvilande arbetsbördan, så är
det uppenbart, att trycket af en dylik arbetsbörda i
många olika afseenden måste hafva en menlig och hämmande
inverkan på verkets förvaltning.

Det hopade arbetet har sålunda först och främst
den naturliga påföljden att afgörandet, af en del ärenden
fördröjes, och då de ärenden, som höra till den löpande
tjensten, ofta äro af den beskaffenhet att de icke
kunna uppskjutas, blir det de stora, grundligare utredning
kräfvande frågorna, som man nödgas skjuta åt sidan.
Af dessa senare måste åter företrädesvis till behandling
företagas sådana, som utifrån dragits under styrelsens
pröfning eller gjorts till föremål för dess yttrande.. Den
tid, som styrelsen sedan får öfrig att egna åt de vigtiga
frågor, hvilkas lösning bör bero på styrelsens eget initiativ,
blir skäligen knapp. Men inom ett verk sådant
som statens jernvägsförvaltning med dess rörlighet, dess
hastiga utveckling och dess nära samband med det kommersiella
lifvets skiftande företeelser är förmågan af initiativ
hos styrelsen af den allra största betydelse.

Den tryckande arbetsbördan föranleder vidare dertill,
att samarbetet mellan styrelsens ledamöter försvåras.
En hvar af öfverdirektörerna är så upptagen af sin egen
afdelnings ärenden, att han icke hinner följa med de
öfriga afdelningarnas arbeten samt verkets skötsel i dess
helhet i den utsträckning, som önskligt vore och i en
förvaltningsgren af så afsevärd betydelse för så väl
statens finanser som för hela landets näringslif blir allt
nödvändigare i den mån verkets utveckling gör det för
chefen svårare att ensam beherska det hela.

Arbetets hopande framkallar äfven en lätt förklarlig
sträfvan hos styrelsen att skapa så enkla former som
möjligt för ärendenas handläggning och afgörande. Huru
riktig i och för sig denna sträfvan än må vara inom ett
industrielt verk, kan den likväl gå för långt, då detta
industriella verk tillika är en statsinstitution, som skall
stå under offentlig kontroll och hvars i sakens natur
grundade vidsträckta myndighet just gör en dylik kontroll
så mycket angelägnare. I detta afseende hafva Riksdagens
revisorer gång efter annan framställt anmärkningar
mot sakernas nuvarande ordning, och i underdånig skrifvelse
den 17 maj 1892 har Riksdagen anslutit sig till
revisorernas uppfattning. Då denna Riksdagens skrifvelse
remitterats till komitén för att tagas i öfvervägande
vid fullgörande af det komitén lemnade uppdraget, har

komitén haft särskild anledning ätt här påpeka orsaken
— eller åtminstone en af orsakerna — till det anmärkta
förhållandet.

Olägenheterna af den nu rådande centralisationen
skulle kunna ytterligare i detalj angifvas, men det nu
anförda torde vara nog för att ådagalägga behöfligheten
af eu förändring härutinnan. Fördelarne af förändringen
ligga åter, efter hvad ofvan sagts, i öppen dag. Genom
att åt distriktsmyndigheterna gåfves en starkare organisation
och på dem öfverflyttades åtskilliga grupper af
ärenden, hvilka nu äro föremål för styrelsens omedelbara
afgörande, skulle tid och tillfälle beredas styrelsen att
mera odeladt egna sig åt lösningen af de stora och
vigtiga frågor, som alltid framställa sig för ledningen
af en vidtomfattande jernvägsförvaltning och hvilka,
enligt hvad ofvan blifvit angifvet, nu måste eftersättas,
hvarförutom det för styrelsens ledamöter skulle blifva
möjligt att genom tätare inspektionsresor på ett mera
effektivt sätt öfvervaka, att enhet och öfverensstämmelse
egde rum mellan distriktsförvaltningarna vid utöfvandet
af deras verksamhet. Med eu sådan anordning skulle
äfven styrelsen i distriktsförvaltningarnas framställningar
och utredningar erhålla ett betydligt säkrare underlag
för sina beslut, särskildt i de svårlösta faxe- och trafikfrågorna.
De kraftigare distriktsförvaltningarna skulle
nämligen kunna, en hvar inom sitt område, i grunden
lära känna alla der rådande, jernvägsdriften berörande
förhållanden samt dels sjelfva vidtaga dels ock hos styrelsen
föreslå nödiga åtgärder till främjande af rörelsen
i dess helhet. Den af behofvet påkallade, mera ingående
inspektion, som distriktsförvaltningarna, rätt organiserade,
kunde åstadkomma, skulle vidare enligt komiténs åsigt
vara egnad att leda till afhjelpande af eventuella missbruk
i förvaltningen samt, framför allt, till åstadkommande
af en icke allenast verksammare utan äfven billigare
linieförvaltning. I detta sistnämnda hänseende vill
komitén särskildt påpeka, att, om eu sammanhållande
kraft funnes inom distriktet, som kunde göra sig noga
underrättad om tjensteförhållandena derinom, sådana de
faktiskt gestaltade sig, detta måste leda till eu större
samverkan afdelningarna emellan än den, som för när -

varande eger rum. Och att med en dylik större samverkan,
hvarvid den ena afdelningens personal vid förefallande
behof i vidsträcktare mån än nu är fallet biträdde
den andras, en reducering af personal i många
fall skulle visa sig möjlig, anser sig komitéu ega fullgiltiga
skäl att antaga. Jemväl i andra afseenden än i fråga
om utgifterna för personalens aflönande skulle för öfrigt
enligt komiténs förmenande det kraftigare samarbetet
komma att visa sig ekonomiskt fördelaktigt, då vid det
förhållande att distriktet komme att utåt mera framstå
såsom en ekonomisk enhet distriktsförvaltningen skulle
känna sig särskildt uppfordrad att söka åstadkomma
en sparsam förvaltning i allmänhet och jemväl hafva
större förutsättningar att härutinnan lyckas än hvad förhållandet
kan vara med de nuvarande afdelningsföreståndarne,
hvilka helt naturligt anse sig böra i första
hand söka tillvarataga sin egen afdelnings intressen.

Gifvet är äfven, såsom i det föregående antydts, att
en decentralisation skulle framkalla ett snabbare afgörande
af åtskilliga ärenden af mera löpande natur samt
särskildt leda till förenklingar i vissa afseenden vid ärendenas
handläggning.

Om emellertid den af komitén nu förordade förvaltningsreformen
skall kunna medföra det dermed åsyftade
resultatet, måste, såsom redan förut antydts, åt distriktsförvaltningarna
gifvas en stark organisation. Komitén
har för den skull ansett sig böra upptaga ofvan
omförmälda, redan år 1867 af dåvarande styrelsen för
statens jernvägstrafik väckta samt af särskilde komiterade
tilistyrkta och för 1868 års Riksdag framlagda
förslag om inrättande af distriktschefsbefattningar. Endast
genom anställande af en verklig chef synes nämligen
den nödiga enheten och sammanhållningen inom distriktets
förvaltning kunna fullt uppnås, enär en afdelningsföreståndare
i en ställning, mera analog med den,
som t. f. intendenten nu intager, om ock med en i vissa
afseenden utvidgad kompetens, svårligen torde kunna
erhålla tillräckligt inflytande gent emot öfriga afdelningsföreståndare.

Distriktsförvaltningornas

organisation.

Komitén hade till en början äfven förestält sig, att
distriktschefen borde vara en särskild tjensteman och
således icke vid sidan af distriktschefsbefattningen tillika
utöfva föreståndareskapet för någon af de stora afdelningarna
inom distriktet. °) En sådan anordning syntes
nämligen komitén vara den ur principiel synpunkt riktigaste
och särskildt medföra den fördel att distriktschefen
finge tillfälle att i vidsträckt män egna sig åt
fullgörandet af de vigtiga åligganden, som, enligt hvad
ofvan blifvit framhållet, borde i inspektionshänseende
tillkomma honom. Vid närmare öfvervägande bar komitén
likväl ansett sig böra frånträda denna ståndpunkt. Komitén
har nämligen befarat, att, om distriktschefen, hvilken
skulle representera det så att säga affärsmässiga elementet
inom distriktsförvaltningen — tillse att transportindustrien
bedrefves på det för staten mest förmånliga
sätt — icke finge tillfälle att mera omedelbart lägga
band vid göromalen inom den gren af förvaltningen,
som bar till ändamål att utföra sjelfva transportarbetet,
d. v. s. trafiken, han icke skulle kunna så noggrant följa
och blifva så förtrogen med förhållandena inom denna
förvaltningens hufvudgren, att han i tillfyllestgörande
grad kunde ega förutsättningarna för att i förekommande
fall träffa det riktigaste afgörandet; och har komitén i
främsta rummet af denna anledning trott sig böra ifrågasätta,
att distriktschefen tillika skulle fungera såsom föreståndare
förutom byråafdelningen, jemväl trafikafdelningen.
Äfven andra synpunkter än den nu nämnda hafva emellertid
dervid varit för komitén bestämmande. Sålunda har det
förefallit komitén, som om en distriktsförvaltning, bestående
af icke mindre än fyra medlemmar vore en vidlyftigare
och dyrbarare anordning än åtminstone de nuvarande
trafikförhållandena kunde anses kräfva, och att det särskildt
vore öfverflödigt, att inom distriktsförvaltningen
funnes två medlemmar, af hvilka den ene uteslutande
och den andre hufvudsakligen sysselsatte sig med trafikfrågor.
Vidare och då med anställandet af en särskild
tjensteman såsom distriktschef väl skulle följa, att denne

) Att distriktschefen i alla händelser skulle vara föreståndare för byråafdelningen
med dess hufvudsakligen till distriktsförvaltningens expedition hänförliga
göromål torde ligga i sakens natur.

egde att på föredragning af vederbörande afdelningsföreståndare
besluta i alla till distriktsförvaltningens handläggning
hörande frågor, hvilka icke vore rena detaljsaker,
bär komitén icke kunnat fria sig från den föreställningen
att härigenom skulle å ena sidan skapas allt
för tunga former för att den snabbhet och smidighet,
med hvilken en linieförvaltning måste arbeta, skulle
kunna bevaras och å andra sidan afdelningsföreståndarne
komma att erhålla ett mindre inflytande på förvaltningen
af vederbörande afdelning än som vore lämpligt och för
vinnande af det med distriktschefsinstitutionens införande
afsedda syftet i sjelfva verket behöflig! I detta senare
afseende bör nämligen fasthållas, att distriktschefens
hufvudsakligaste uppgift är att verka för att ett så i
ekonomiskt som i öfriga hänseenden tillfredsställande
samarbete eger rum mellan de olika atdelningarna inom
distriktet.

För ernående af största möjliga samarbete och en
verkligt allsidig utredning af de gemensamma ärendena
bör vidare enligt komiténs förmenande samtliga afdelningsföreståndares
medverkan tagas i anspråk. Komitén har
derföre fullständigat 1867 års förslag om inrättande af
distriktschefsbefattningar derhän, att distriktschefen gjorts
till chef för en distriktsförvaltning, i hvilken utom honom
ban- och maskindirektörerna äro medlemmar. Det är således
i sjelfva verket icke en distriktschef utan en distriktsförvaltning,
som enligt komiténs förslag skulle stå
i spetsen för distriktets skötsel. Denna distriktsförvaltning
skulle sammanträda till gemensam öfverläggning och
beslut i alla ärenden, hvilka anginge förvaltningen i allmänhet
eller eljest vore af den vigt eller beskaffenhet i
öfrigt, att samarbete mellan de olika afdelningarna borde
i fråga om dem ega rum. Vid sammanträdena skulle
en hvar afdelningsföreståndare föredraga de ärenden, som
anginge hans afdelning, men beslutanderätten borde för
beredande af nödig enhet, kraft och smidighet åt förvaltningens
verksamhet tillkomma distriktschefen ensam.
Annan ledamot borde det dock stå öppet att reservera
sig mot distriktschefens beslut; och genom att föreskrifva,
det reservation i ärende, som skulle hos styrelsen anmälas,
alltid och i annat ärende, så snart densamma af -

gifvits af föredraganden, omedelbart skulle till styrelsen
insändas, synes det komitén, som om man på ett tillfyllestgörande
sätt kunde sörja för att den uppfattning och
de fackinsigter, hvilka de öfriga ledamöterna representerade,
i vederbörlig grad finge göra sig gällande.

Ärenden, som icke vore gemensamma, borde åter
enligt komiténs förslag handläggas och afgöras af de
särskilde afdelningsföreståndarne hvar för sig i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad för närvarande eger
rum. Härförutom skulle dock distriktschefen, hvilken i
sin egenskap af förvaltningens chef borde vara styrelsen
i första hand ansvarig för den allmänna ordningen och
ekonomien inom distriktet, ega att utöfva inspektion öfver
samtliga afdelningarna och dervid, allt efter omständigheterna,
till styrelsen ingifva rapport öfver anmärkt förhållande
eller vidtaga annan åtgärd till rättelses vinnande.

En gifven förutsättning för inrättande af dylika med
större myndighet utrustade och på sätt nu blifvit angifvet
sammansatta distriktsförvaltningar är emellertid den
att distrikten erhålla en relativt stor omfattning och
följaktligen blifva få till antalet. I annat fall blefve
nämligen apparaten allt för tung och kostsam, på samma
gång det blefve svårare att bevara den behöfliga enheten
inom förvaltningen. Komitén bar kommit till den uppfattning,
att distriktens antal lämpligen bör fastställas
till fyra, i det att linierna på andra sidan om Ange,
hvilka ur mera än en synpunkt torde böra intaga en
särskild ställning och med afseende å sitt ekonomiska
resultat för sig redovisas, skulle utgöra ett distrikt, det
norra, och linierna hitom Ange fördelas i tre distrikt,
benämnda mellersta, vestra och södra distrikten. Vid
uppgörande af förslag till de tre sydliga distriktens områden,
har komitén i öfrigt, sedan beslut om inköp af
Göteborgs—Hallands, Mellersta Hallands, Skåne—Hallands,
Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar
numera blifvit af statsmagterna fattadt, inpassat
dessa linier i distriktsindelningen och dervid i öfverensstämmelse
med den uppfattning, komitén uti inköpsbetänkandet
uttalade, förlagt dem samtliga till södra distriktet.

Enligt komiténs åsigt borde de fyra distrikten omfatta
följande bni er:

södra distriktet: linierna Malmö—Katrineholm 484 km.

Malmö—Billesholm ................................. 59 »

Landskrona—Engelholm............ ........... 49 »

Helsingborg—Halmstad med Åstorp

—Höganäs ................................................ 120 »

Halmstad—Varberg............................... 74 »

Varberg—Göteborg.................. 77 »

Summa 863 km.

vestra distriktet: linierna Nässjö—Falköping..... 112 km.

Mjölby—Hallsberg.................................... 96 »

Göteborg—Hallsberg.............................. 259 »

Laxå—Riksgränsen med sidobanan

till Fry keta ....................................... 213 »

Sköfde—Karlsborg ................................. 46 »

Hallsberg—Örebro..................... 25 »

Summa 751 km.

mellersta distriktet: linierna Hallsberg—Stockholm
med sidobanan till Söder telje.

.................................................... 201 km.

Stockholm—Ange med sidobanan till

Värtan ................................................ 494 »

Kilafors — Stugsund ................................. 36 »

Ljusdal—Hudiksvall................. 63 t>

Summa 794 km.

norra distriktet: linierna Ange—Riksgränsen ... 268 km.

Ange—Sundsvall....................................... 95 »

Bräcke—Sollefteå ................................... 147 »

Långsele—Vännäs.................................... 211 ))

Mellansel—Örnsköldsvik........................ 29 »

Vännäs—Luleå samt Boden—Malmberget
...................................................... 506 »

Summa 1,256 km;

hvartill kommer den under anläggning varande linien Vännäs—Umeå
cirka 39 km.

Det är således ganska ansenliga sträckor, som de
nya distriktsförvaltningarna skulle ega att hvar för sig
omhänderhafva. I all synnerhet gäller detta om förvaltningen
i norra distriktet, men är dervid att märka, att
trafiken inom detta distrikt är så relativt svag eller, der,
såsom på Gellivarebanan, detta icke är fallet, så ensartad,
att några betänkligheter mot den för distriktet föreslagna
omfattningen icke synas komiten böra möta, allra helst
med den uppdelning af distriktet i särskilda trafiksektioner,
komitén nedan föreslår.

Hvad i öfrigt beträffar distrikten i allmänhet, så bör
enligt komiténs förmenande någon svårighet med afseende
å byråafdelningen samt ban- och maskinafdelningarna
icke uppstå att från en punkt handhafva förvaltningen
af äfven så pass vidsträckta områden, som nu ifrågasatts,
särskildt om ban- och maskiningeniörerna beklädas med
befogenhet att sjelfständigt afgöra en del personalfrågor.
Vidkommande åter trafikafdelningen med dess mångfald
af ärenden, som kräfva ett snabbt afgörande, erfordras
onekligen särskilda anordningar för att möjliggöra en
jemn och regelbunden förvaltning af de distrikten tilldelade
linierna, i all synnerhet som här tillstöter den omständigheten
att afdelningsföreståndaren tillika är distriktschef.
En lösning af dessa svårigheter har komitén trott sig
finna deri, att distrikten för den löpande trafiktjenstens
handhafvande indelas i särskilda trafiksektioner under befäl
af tjenstemän, benämnda trafikinspektörer och utrustade
med en jemförelsevis större grad af sjelfständig myndighet.
Sålunda skulle trafikinspektören icke allenast handhafva
ledningen af tågens gång och ombesörja deras utrustande
med. vagnar och trafikpersonal samt verkställa vagnfördelningen
inom sektionen utan äfven ega att till utbetalning
godkänna räkningar på distriktskassan för sektionens
behof, hvarförutom honom skulle tillkomma enahanda befogenhet
att sjelfständigt afgöra en del personalfrågor,
som ofvan ifrågasatts för ban- och maskiningeniörerna.
Trafikinspektörens ställning blefve alltså närmast att jemföra
med den, som nu intages af trafikdirektörsassistenten
i Söderhamn, hvilken sedan den 1 februari 1893 har
ett delegeradt befäl under trafikdirektören vid femte
trafikdistriktet i hvad angår linierna Bollnäs—Ange, Kila -

fors—Stugsund och Ljusdal—Hudiksvall. Antalet trafikinspektörer
har komitén i öfrigt trott lämpligen kunna
fastställas till 11 för det nuvarande statsbanenätet, hvartill
skulle för de fem nyförvärfvade banorna komma ytterligare
1, motsvarande den trafikdirektör, som komitén
uti inköpsbetänkandet beräknat erfordras för dessa banor
efter deras öfvergång i statens band. Med ett antal af
tolf sektioner synes den löpande trafiktjensten inom
distrikten kunna på ett nöjaktigt sätt besörjas, under
det att å andra sidan distriktscheferna beredas tid och
tillfälle att bereda och handlägga de vigtigare trafikfrågorna.

Då distriktschefen skulle ega ensam beslutanderätt i
alla ärenden, som vore föremål för handläggning af samlad
distriktsförvaltning, äfvensom förrätta inspektion af
samtliga afdelningarna, blir häraf en följd, att den fordran
i allmänhet bör skällas på honom, att han är i
besittning af teknisk bildning — något som för öfrigt
icke kan vara annat än till fördel för tjensten äfven
hvad den egentliga trafikförvaltningen angår. Som emellertid
för embetets behöriga handhafvande administrativ
duglighet och praktisk affärsskicklighet framför allt
äro af vigt, bör fordran på teknisk bildning icke vara
ovilkorlig.

För sina åsigter rörande ordnandet af distriktsförvaltningens
verksamhet i väsentligare detaljer redogör
komitén i öfrigt närmare vid afgifvandet af förslag till instruktion
för jernvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar.

Åtgärder till förbättring af statsbankförvaltniagens

ekonomi.

Efter att sålunda hafva i allmänna drag framhållit
den väsentliga förändring, som enligt komiténs uppfattning
bör vidtagas i jernvägsadministrationens nuvarande
organisation, på det att denna administration under de
förändrade förhållandena må kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt fungera, får komitén öfvergå till att angifva
de resultat, hvartill komitén vid sin undersökning
kommit i fråga om möjligheten att åstadkomma
ett mera fördelaktigt ekonomiskt utbyte af statens jernvägsdrift.
Af departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
den 2 juni 1893 framgår, såsom redan
förut antydts, att förhoppningen om ett sådant bättre
utbyte i väsentlig mån föranledt komiténs tillsättande.
Det i ekonomiskt hänseende mindre tillfredsställande läge,
hvari statsbaneindustrien såsom ett helt betraktadt råkat
dels genom det förherskande trycket i affärslifvet och
dels genom det ur andra synpunkter än förhoppningen
om finansiel vinst anlagda norrländska jernvägsnätet,
manar också till de allvarligaste sträfvanden att inrätta
förvaltningen så ekonomiskt som möjligt. År 1876, då
stambanan under ett helt kalenderår varit öppen till
Storvik, utgjorde de trafikerade statsbanornas hela kapitalvärde
164,797,343 kronor, utgiftsprocenten var då 62.88
samt skilnadens mellan bruttoinkomst och driftkostnad
förhållande till byggnadskapitalet 4.03 procent. För år
1892 voro enligt jernvägsstyrelsens årsberättelse motsvarande
tal, då Grellivarebanan ej medräknades, resp.
277,087,568 kronor, 72.14 samt 2.38. Under de båda
senaste åren har visserligen förbättring inträdt, i det
att för statsbanenätet hitom Boden utgiftsprocenten utgjort
år 18 9 3 71.40 och år 18 9 4 6 7.85 samt skilnadens
mellan bruttoinkomst och driftkostnad förhållande till
byggnadskapitalet år 1893 2.46 och år 1894 2.71 procent,
men resultatet kan i alla fall icke betecknas såsom till -

fredsstörande. Hvilken inverkan jernvägslinierna i öfre
Norrland härvid utöfvat framgår deraf, att, enligt jernvägsstyrelsens
approximativa beräkningar i berättelsen
för år 1893, för linierna söder om Storvik utgiftsprocenten
utgjorde 65.84 samt nettobehållningens förhållande
till hela bvggnadskapitalet 3.55 procent, medan för linierna
norr om nämnda station (excl. linien Hällnäs—Jörn) motsvarande
tal voro 96.98 samt 0.14. Till nu anförda siffror
kan för öfrigt läggas, att inbetalningens till statskontoret
förhållande till byggnadskap italet för linierna hitom
Boden under de tre senaste åren i medeltal utgjort
2.46 procent, medan åter den medelränta, staten fått
erlägga för det i jernvägsindustrien nedlagda, upplånade
kapitalet, under samma tid uppgått till omkring 4 procent.

En förbättring i statsbaneförvaltningens finansiella
ställning kan enligt sakens natur vinnas på två hufvudvägar,
nämligen dels genom minskning af utgifterna och
dels genom ökning af inkomsterna. Hvad den förstnämnda
vägen beträffar, har det, jemlikt departementschefens
ofvan åberopade yttrande till statsrådsprotokollet, ålegat
komitén att undersöka, huruvida och i sådant fall livilka
förenklingar och besparingar i jernvägsförvaltningen kunde
vidtagas såväl i afseende å sjelfva organisationen som ock
genom det sätt, hvarpå administrationens verksamhet i
väsentligare detaljer bör ordnas. Då i fråga om ökningen
af jernvägens inkomster komiténs uppdrag icke sträckt
sig till taxeväsendet, har åter dess uppgift i detta hänseende,
förutom i förordandet af sådana organisationsförändringar,
hvilka, såsom t. ex. decentralisationen, synas
egnade att medföra ett bättre tillgodogörande af vederbörande
trafikområden, hufvudsakligen bestått i att efterse,
huruvida icke i vissa fall en höjning af den ersättning,
som af de enskilda jernvägarne samt statens embetsverk
lemnas till st.atsbaneförvaltningen för af densamma utförda
prestationer, kan anses vara af rättvisa och billighet
påkallad.

a. Minskning i statsbaneförvaltningens utgifter.

Minskning i ut- Den ojemförligt största af jernvägsförvaltningens ut giftema

för giftsposter är den, som afser personalens aflöning i vidpersonaiens
gträcktaste mening. Denna utgiftsposts slutsumma erhålles
aflöning, genom en sammanföring af åtskilliga i kostnadsstaten
under skilda titlar uppförda belopp, i det att nämligen
aflöningen utgår under en mängd olika former, såsom
ordinarie och extra arvoden, inqvartering eller inqvarteringsersättning,
felräkningspenningar och provisioner,
milpenningar och premier, beklädnad eller beklädnadsersättning,
resekostnads-och traktamentsersättningar, sjukaflöning
och fri läkarevård m. m. Ifrågavarande slutsumma
öfverstiger naturligen icke obetydligt arvodestatens
slutbelopp. Under det att den för år 1894 faststälda
arvodesstaten för ordinarie personal, Gellivarebanans
personal ej inräknad, slutade å ett belopp af
5,600,540 kronor, gifver sålunda en sammanräkning af
samtliga till personalens (ordinarie och extra) aflöning
hänförliga utgifter för samma år, Gellivarebanan likaledes
oberäknad, till resultat en summa af 10,388,512
kronor. I denna summa ingå visserligen utgifterna för
aflöning af verkstads- och förrådsarbetare med sammanlagdt
1,407,747 kronor, men deri ingår icke arbetskostnaden
för de underhållsarbeten, som af banafdelningen
utföras med tillfällig personal, och i öfrigt hvarken den
kostnad, som ådrages statsverket genom upplåtandet åt en
del af personalen af fria bostäder i statens jernvägar
tillhöriga byggnader, eller jernvägens bidrag till personalens
samt dess enkors och barns pensionering.

Hvad nu utgifterna för personalens aflöning beträffar,
så har komitén icke funnit beloppen af de ordinarie
arvoden, hvilka enligt den af Kong! Maj:t
årligen med stöd af aflöningsreglementet fastställa arvodesstaten
utgå till personalen, vara i och för sig
för höga annat än rent undantagsvis. Komitén har i
stället ansett sig böra i flera fall understödja jern vägsstyrelsens
i dess memorial den 26 november 1892 gjorda
framställningar om förhöjning af dessa arvodesbelopp,
om också delvis under en annan form än jernvägsstyrelsen
föreslagit, och i ett eller annat fall till och med

ansett billighet och klok hushållning kräfva, att ett
högre belopp anvisas än det styrelsen föreslagit. Men
den i jernvägens tjenst anstälda personalen har på
flera håll synts talrikare än hvad behofvet oundgängligen
fordrar, likasom i vissa grenar af förvaltningen
enligt komiténs förmenande ordinarie eller eljest dyrare
personal användes i större utsträckning än omständigheterna
i verkligheten betinga. Åtskilliga till besparing
ledande förenklingar i arbetssättet hafva vidare
synts möjliga. Och slutligen har komitén fäst sin uppmärksamhet
vid det förhållande att jernvägspersonalen
utöfver sina ordinarie arvoden är i åtnjutande af
vissa särskilda förmåner, hvilka helt och hållet eller åtminstone
till största delen sakna sin motsvarighet inom
andra grenar af statsförvaltningen. Sant är visserligen,
att i åtskilliga fall tillvaron af dessa särskilda förmåner
erhåller sin förklaring ur jernvägsadministrationens egenartade
natur, likasom att de i större eller mindre mån
återfinnas inom snart sagdt alla öfriga jernvägsförraltningar,
men i andra fall kan någon dylik förklaringsgrund
ej uppvisas, utan är förhållandet endast det, att
förmånen qvarstår inom jern vägsförvaltningen, sedan den
så godt som öfver allt annorstädes afskaffats. Då nu
härtill kommer, att jernvägens utgifter för dessa förmåners
tillhandahållande i många fall på grund af personalens
talrikhet stiga till betydande belopp, medan
åter förmånens åtnjutande, såsom ren löneförmån betraktad,
i vissa fall är för individen af jemförelsevis mera
underordnad betydelse, har komitén trott sig böra föreslå
borttagande eller reglering af vissa bland ifrågavarande
förmåner.

Komitén går nu att närmare angifva först de fall, i
hvilka besparingar enligt komiténs förmenande stå att vinna
dels genom insla-änkning öfver hufvud taget i personalens
antal, dels genom användande af sådan personal, som i
följd af sin sociala ställning eller sjelfva anställningens
art måste blifva billigare än den nuvarande, och dels
genom förenklingar i arbetssättet, samt derefter den allmänna
reglering af jernvägspersonalens särskilda förmåner,
som komitén ur besparingssynpunkt anser böra
vidtagas.

Inskränkning
i personalens
antal. Billigare
personal.
Förenklingar
i arbetssättet.

Styrelsen.

Statistiska

kontoret.

Hvad då till en början beträffar frågan om möjligheten
af besparingar med afseende å personalen inom
styrelsen, så har komitén icke funnit någon egentlig inskränkning
i personal å sjelfva styrelseexpeditionerna möjlig
ens genom decentralisationen. Särskild! å den afdelning,
som genom denna reform torde få sin nuvarande arbetsbörda
mest lättad, eller trafikafdelningen, är nämligen
personalen nu så knapp, att äfven efter öfverflyttningen
af ärenden till distriktsförvaltningarna fullt mått af arbete
återstår; och härtill kommer, att den grundligare och
mera ingående bearbetning af taxeärendena, som komitén
ansett sig böra påyrka, naturligen fordrar arbetskrafter.
Med afseende å alla afdelningarna gäller för öfrigt att
arbetssättets, särskild! föredragningens och protokollsföringens,
ordnande i öfverensstämmelse med hvad inom
öfriga förvaltande verk eger rum, hvithet komitén trott
sig böra, i anslutning till statsrevisionens och Riksdagens
uttalade uppfattning, ifrågasätta, äfven medför kraf på
personal.

Om således någon besparing icke står att vinna i
fråga om styrelsens expeditioner, utan ökning af arbetskrafter
i vissa fall der fast hellre erfordras, blir förhållandet
ett annat i fråga om de under styrelsen lydande
kontoren. Hvad de smärre af dessa, eller kammar-, revisions-
och kassakontoren beträffar, så har komitén visserligen
icke funnit någon annan inskränkning möjlig
än den, som representeras af uppbördskassakontorets indragning
samt distriktskassörsgöromålens vid första och
femte trafikdistrikten skiljande från hufvudkassakontoret;
och då dessa åtgärder stå i samband med decentralisationen,
är här icke platsen att närmare ingå på åtgärdernas
innebörd. I utgifterna för de öfriga kontoren,
särskild! statistiska, mil- och kontrollkontoren,
böra åter enligt komiténs åsigt icke så oväsentliga
besparingar kunna beredas, hvarjemte någon sådan äfven
torde kunna uppkomma vid biljett- och formulärförrådet.

Utgifterna för aflöning af personal vid statistiska
kontoret belöpte sig år 1894 till 41,602 kronor 43 öre,
deraf 33,558 kronor 44 öre till ordinarie personal och
8,043 kronor 99 öre till extra ordinarie personal. I den

för år 1895 faststälda staten är för samma ändamål beräknadt
ett belopp af 43,800 kronor, nämligen 11,800
kronor till arfvoden åt föreståndaren, bokhållaren och
två kontorsskrifvare''0) samt 32,000 kronor till betingsoch
timarbeten, med hvilket senare belopp är afsedt att
bestridas kostnaden för aflöning af så väl den ordinarie
personal, hvilken i stället för arvoden åtnjuter ersättning
enligt betings- och timberäkning, som äfven den
jemförelsevis fåtaliga extra personal, hvilken vid kontoret
användes.

Med undantag för de två äldste kontorsskrifvarne °),
hvilka i följd af minskad arbetsförmåga från och med
år 1893 på begäran erhållit arvoden till fixt belopp,
uppbär således den vid statistiska kontoret anstälda kontorsskrifvarepersonalen
sin aflöning i form af ersättning
för betings- och timarbeten. Denna anordning är vidtagen
med stöd af bestämmelserna i § 6 mom. 3 af
gällande aflöningsreglemente, der det stadgas, att, då
styreläen finner sådant lämpligt, kontorsskrifvare må,
utan hinder af hvad samma reglemente föreskrifver i
fråga om aflöningsklasser och tjenstledighet för egna angelägenheter,
aflönas efter beting sålunda, att han erhåller
betalning i den mån han verkställer arbete, hvarå styrelsen
utsatt visst pris; samt att så aflönad kontorsskrifvare
skall för utförandet af sådana arbeten å kontoret,
hvilka icke lämpligen kunna på nämnda sätt godtgöras,
erhålla betalning för timme enligt pris, som styrelsen
fastställer.

För närvarande uppbär ifrågavarande personal sin
aflöning ungefärligen till ena hälften såsom ersättning
för betingsarbeten och till den andra hälften såsom ersättning
för timarbeten.

Betingsprisen, som af styrelsen faststälts den 8
oktober 1884 men sedermera af kontorsföreståndaren
med styrelsens begifvande jemkats, utgå sålunda, att ett
fixt pris är bestämdt för uppgörande af qvartalssammandrag
öfver trafiken vid en hvar vid nämnda tidpunkt
befintlig station eller enskild jernväg. Aflöningen för *)

*) Den ene af desse har dock under årets lopp erhållit afsked; och har i
hans ställe antagits en ny ordinarie kontorskrifvare med 1,200 kronor i arvode.

bearbetningen af qvartalsredogörelserna för de stationer
och enskilda jernvägar, Indika tillkommit efter sagda
tidpunkt, utgår åter under formen af timpenningar, med
hvilket aflöningssätt dessutom godtgöras åtskilliga andra
på kontoret förekommande arbeten.

Den kontorsskrifvare, hvilken år 1894 hade den
största inkomsten, åtnjöt 3,671 kronor 45 öre, deraf
2,042 kronor utgjorde betingslön och 1,629 kronor 45
öre timlön, medan åter den yngste kontorsskrifvaren
nämnda år uppbar 2,208 kronor 51 öre, deraf 1,182
kronor betingslön och 1,026 kronor 51 öre timlön.

Komitén har nu först och främst vid genomgåendet
af jernvägsstyrelsens årsberättelse trott sig finna, att en
del tabeller icke äro af den betydelse eller det intresse,
att de der försvara sin plats. I jembredd med kommunikationsverkens
utveckling gör sig i utlandet en tendens
alltmera gällande att inskränka och begränsa de statistiska
berättelserna. Till grund för denna tendens ligger
den uppfattningen att det, i den mån det statistiska materialet
sväller ut och antager stora dimensioner, blir
allt svårare att utan för stora kostnader bearbeta detsamma
enligt de grunder, som fastställts under kommunikationsverkets
första tider, då materialet var mera begränsadt;
hvarförutom erfarenheten äfven lärt, att vissa
delar af statistiken icke hafva den vigt, man i början
antog. I öfverensstämmelse med denna uppfattning bär
komitén, med den kännedom om hithörande förhållanden
komitén kunnat förvärfva sig, trott sig kunna ifrågasätta,
att exempelvis följande tabeller borde ur berättelsen utgå,
nämligen tabellerna n:r 7 »bandelarne å statens jernvägar,
ordnade efter bruttoinkomst per kilometer», n:r 10
»medeltransportlängder för vissa godsslag under vissa år»,
n:o 12 »sammandrag af trafiken under årets särskilda
månader samt under föregående år», n:r 14 »räler och
sliprar vid årets slut» samt n:r 15 »ordinarie bantågs
anordning». Hvad sålunda föreslagits innebär visserligen
icke någon genomgripande förändring i årsberättelsens
innehåll, ty i fråga om några af dessa tabeller
består den besparing, som genom indragningen möjliggöres,
allenast i tryckningskostnaden, då någon egentligarbetskostnad
med afseende å dem ej ifrågakommer, och

den genom tabellernas borttagande i det hela uppkommande
årliga besparingen torde icke kunna beräknas till
högre belopp än 1,200 kronor. Komitén har emellertid
föreställt sig, att, om den ofvan omförmälda uppfattningen
vinner fotfäste inom vår jernvägsstatistik, vederbörande
skola finna andra och mera betydande förenklingar
genomförbara; och får komitén här framhålla önskvärdheten
af att man snarast möjligt skrider till en genomgående
undersökning, huruvida och i hvad mån den statistiska
årsberättelsen med dess nuvarande uppställning
och innehåll kan anses motsvara de genom jernvägsnätets
tillväxt uppkomna förändrade förhållandena, samt derefter
vidtager de åtgärder, som af undersökningens resultat
kunna föranledas.

Af de siffror, som ofvan meddelats rörande aflöningsförhållandena
vid statistiska kontoret framgår, att de derstädes
anstälde kontorsskrifvarne åtnjuta en aflöning, som
väsentligen öfverstiger den, som i aflöningsreglementet
fastställts för kontorsskrifvare i allmänhet inom styrelsen.
Desse senares maximiaflöning är nämligen bestämd
till 2,400 kronor, under det att deras vederlikar å ifrågavarande
kontor, såsom synes, kunna nå en inkomst af
öfver 3,500 kronor. Detta häntyder på, att, betingsprisen
för närvarande icke äro rätt väl afvägda — ett antagande
som vinner stöd jemväl af det faktum att någon
mera ingående justering af dessa betingspris icke
egt rum sedan år 1884. En jemförelse mellan den aflöningssumma,
som utgår till ordinarie personal, och den,
som utgår till extra ordinarie personal, gifver för öfrigt
enligt komiténs förmenande vid handen, att ordinarie
personal vid kontoret användes i allt för stor utsträckning.
Beskaffenheten af de arbeten, hvilka det åligger
kontoret att utföra och hvilka med fördel kunna ersättas
medelst beting eller timpenningar, synes komitén tydligen
hänvisa på lämpligheten af att vid kontoret hufvudsakligen
använda extra personal, helst sådan personal allmänt
anlitas just vid utförandet af statistiska arbeten för statens
räkning, särskilt inom statistiska centralbyrån och
kommerskollegium. I sjelfva verket har komitén kommit
till den uppfattning att förutom föreståndaren vid
kontoret böra anställas endast några få ordinarie tjcnste -

Milkontoret.

män — komitén har beräknat antalet till tre — såsom
biträden åt i öreståndaren vid tillsynen öfver och sammanfattningen
af arbetena, men att i öfrigt till dessa
bör användas extra personal, aflönad medelst betingslön
eller timpenningar.

Under förutsättning af en sådan anordning torde
betingsprisen och timpenningarne kunna sättas icke obetydligt
lägre än för närvarande; och hafva vederbörande
i anledning af gjord förfrågan beräknat, att denna nedsättning
skulle kunna utgöra inemot en tredjedel af nu
utgående belopp. De tre ordinarie tjenstemän, som borde
vid kontoret anställas, skulle med de åligganden, hvilka
tillkomme dem, naturligen tillhöra bokhållaregraden och
aflönas medelst arvoden till bestämda belopp. Enligt
en af komitén verkstäld beräkning, som utgår från det
år 1894 befintliga behofvet af arbetskrafter, skulle det
statistiska kontorets aflöningsstat under de förändrade
förhållandena komma att sluta på ett belopp af 34,400
kronor. Vid denna beräkning har emellertid hänsyn icke
tagits till den besparing å 1,200 kronor, hvilken, enligt
hvad ofvan angifvits, skulle för jernvägsförvaltningen
uppkomma genom uteslutande af vissa tabeller i årsberättelsen.
Medräknas äfven detta belopp, visar det sig,
att i förhållande till innevarande års arvodesstat för kontoret
en årlig besparing af öfver 10,000 kronor skulle
kunna vinnas0).

Hvad derefter angår milkontoret, så belöpte sig utgifterna
för aflöning af personal vid detta kontor år 1892
till 65,369 kronor 75 öre, deraf 59,317 kronor 98 öre
till ordinarie personal och 6,051 kronor 77 öre till extra
ordinarie. Motsvarande tal voro för år 1893 resp. 62,769
kronor 37 öre, 60,361 kronor 67 öre och 2,407 kronor 70 öre
samt för år 1894 resp. 64,117 kronor 20 öre, 62,116 kronor
38 öre och 2,000 kronor 82 öre, dock att i dessa tal icke medräknats
vissa från maskinafdelningen utanordnade extra arvoden,
uppgående sammanlagdt till omkring 1,000 kronor. *)

*) Vid angifvandet af beräknade besparingar under afdelningen 2 har komitén,
der annat icke särskildt anmärkts, för enkelhetens skull utgått från antagandet
att nuvarande arvodesbestämmelser bibehållas oförändrade. De resp. besparingssummorna
hafva därföre i den slutliga approximativa beräkningen modifierats efter
de arvodesförändringar, komitén föreslagit, och hafva dervid äfven iakttagits de
förstärkningar i arbetskrafter, komitén på vissa håll förordat.

I staten för år 1895 äro utgifterna för kontorspersonalens
från byråafdelningen utgående aflöning beräknade
till sammanlagdt 67,880 kronor, deraf 47,880 kronor till
ordinarie arvoden och 20,000 kronor till betingsarvoden
och timpenningar åt så väl ordinarie som extra ordinarie
personal. Under årets första hälft har för aflöning af
extra ordinarie personal från byråafdelningen utbetalts
sammanlagdt 1,443 kronor 95 öre.

I fråga om aflöningsförhållandena vid detta kontor
förekommer, att den ordinarie personalen utöfver sina
ordinarie arvoden i ganska stor utsträckning åtnjuter
ersättning för betingsarbeten, hvilka skola utföras på
annan tid än den ordinarie kontorstiden. Anledningen
till att milkontorets personal erhållit en dylik inkomst
af extra betingsarbeten har varit den, att man låtit
vid inträffande ledighet vedex-börande plats stå obesatt
samt fördelat den på platsen fallande arbetsqvantiteten
på den återstående personalen, så att en grupp af denna,
2 eller 3 tjenstemän, fått i tur och ordning utföra de
till platsen hörande arbetena, hvilka i sammanhang dermed
indelats i vissa beting. Härmed har personalens
ställning föidxättrats, på samma gång man undgått att
i jembredd med tillväxten af arbete öka antalet tjenstemän
och utvidga tjenstelokalerna. Då en tjensteman
erhållit ledighet för enskilda angelägenheter eller sjukdom,
har man sedermera förfarit på liknande sätt, i det
att man låtit några af de öfriga tjenstemännen mot särskild
ersättning utföra de arbeten, som den tjenstledige
bort under tiden fullborda. Den extra ersättningen för
betingsarbeten är sålunda af två hufvudslag, nämligen
dels ersättning för betingsarbeten i allmänhet och dels ersättning
för betingsarbeten under vikariat. Denna extra
ersättning utgör för öfrigt en icke så obetydlig del af
kontorsskrifvarepersonalens inkomster. Under de senare
åren har den sålunda i genomsnitt uppgått till mera än
en tredjedel deraf. Och om man medräknar samma extra
ersättning, finner man, att personalen å detta kontor, särskildt
den qvinliga, intager en väsentligen förmånligare
ställning än dess vederlikar å andra kontor. Under det
att sålunda maximiarvodet för kontorsskrifvare, såsom
förut erinrats, är 2,400 kronor, samt qvinlig kontorsskrif -

vare enligt regeln icke erhåller högre arvode än 1,800
kronor, uppnådde å milkontoret år 1894 den bäst aflönade
manlige kontorsskrifvaren en årsinkomst af 3,673
kronor 51 öre, däraf 1,273 kronor 51 öre godtgörelse
för extra betingsarbete, samt den bäst aflönade qvinliga
kontorsskrifvaren en inkomst af 2,754 kronor 33 öre,
deraf 954 kronor 33 öre godtgörelse för dylikt arbete.
Den aflöning, som kommer den qvinliga kontorspersonalen.
till del, är äfven ojemförligt högre än den, som i
öfrig» statens verk, der qvinnor erhålla anställning, i allmänhet
bestås dessa.

Att i öfrigt ett missförhållande råder i proportionen
mellan den ordinarie och den extra ordinarie personal,
som användes vid milkontoret, ligger enligt komiténs
förmenande i öppen dag. I fråga om detta kontor gäller
nämligen i ännu högre grad än med afseende å statistiska
kontoret, att arbetena lämpa sig för att utföras med extra
personal, som icke erhåller stadigvarande anställning
och uteslutande kan aflönas medelst betings- eller timpenningar.
.Att märka är dessutom, att dessa arbeten
äro af den .jemförelsevis enkla art, att några större kompetensfordringar
för erhållande af anställning å kontoret
icke synas böra uppställas; och torde vid kontoret företrädesvis
höra användas qvinlig personal. I detta hänseende
vill komitén framhålla, att de enskilda jernvägarnes
milkontor i Örebro, hvilket lärer skötas fullt mönstergilt.
, till öfvervägande del sysselsätter qvinliga biträden,
som aflönas med 700 å 800 kronor om året, med
tillfälle att derutöfver på extra arbete förtjena omkring
100 kronor och med rätt att vid viss ålder i försäkringsanstalt
lyfta ett kapital af 2,000 kronor, för hvilket kontoret
erlägger premierna. Att till ett visst arbete använda bättre
qvalificerad personal, än arbetets beskaffenhet i verkligheten
klöfver, anser komitén såsom misshushållning, då i
dylikt fall personalen lätt blifver missnöjd med sin ställning
och framkommer med anspråk på löneförbättringar,
hvilka, om också med hänsyn till personalens sociala ställning
berättigade, icke äro det ur synpunkten af arbetets
egen beskaffenhet, men hvilka i längden svårligen kunna
af vederbörande emotstå^.

Sedan komitén sålunda kommit till den uppfattning

att arbetena å milkontoret lämpligen borde, ordnas på
ungefärligen samma sätt, som ofvan föreslagits för statistiska
kontoret, bär komitén hos jernvägsstyrelsen anhållit
om upplysning huru milkontorets stat, beräknad
efter behofvet af arbetskrafter för år 1894, men enligt
de af komitén föreslagna ändrade grunder, skulle komma
att gestalta sig; och har komitén, med stöd af det svar,
som i sådant hänseende erhållits, och med iakttagande
af den höjning i milkontrollörens ordinarie arvode, som
i sammanhang med indragning af de till denne nu utgående
extra arvoden å tillhopa 900 kronor af komitén
ifrågasatts, beräknat, att i ordinarie arvoden skulle utgå
till en milkontrollör och tre bokhållare sammanlagdt
13,400 kronor samt i betings- och timarbeten sammanlagdt
39,600 kronor, eller i det hela 53,000 kronor.
Vid detta års början användes å kontoret en ordinarie personal
af, inberäknadt föreståndaren, 28 personer, deraf
4 i betjentgraden, samt en extra personal af 2 personer.
Då kostnaden för denna personals aflönande, enligt hvad
ofvan angifvits, i staten för innevarande ar beräknats
till 67,880 kronor samt milkontrollörens extra arvoden,
på sätt nyss är nämndt, uppgå till 900 kronor för år,
skulle alltså en årlig besparing af i rundt tal åtminstone
15,000 kronor kunna beräknas böra genom antagandet
af komiténs förslag uppkomma.

Kontrollkontoret sysselsätter, särskild! efter samtrafikens
ordnande, en mycket talrik personal. Det arbetar
numera på tre afdelningar, nämligen en afdelning för statsbanornas
egen lokala såväl person- som godstrafik och två
afdelningar för samtrafik, deraf den ena för person- och
den andra för godssamtrafik. Förutom föreståndaren,
hvilken till hufvudsakligaste delen uppbär sin aflöning
från annat håll, nämligen från öfverdirektörsexpeditionens
å trafikafdelningen stat, der han är uppförd såsom öfverdirektörsassistent,
finnas vid kontoret för närvarande anstälde
6 kontrollörer — af hvilka 3 äro afdelningsföreståndare
och de 3 öfriga resekontrollörer — 6 bokhållare,
105 koutorsskrifvare och 8 kontorsbiträden samt
dessutom 45 e. o. tjenstemän och 10 e. o. betjente eller
i allt å kontoret 180 personer.

Förutom de i arvodestaten faststälda arvodena samt

Kontroll kontoret.

den i aflöningsreglementet tjenstemannapersonalen tillerkända
provisionen å anmärkta belopp åtnjuter personalen
ersättning för högst 28 timmars arbete å öfvertid
i hvarje månad, hvilken ersättning utgår med visst belopp
pr timme, bestämdt i förhållande till en hvars ordinarie
arvode, så att t. ex. kontrollör i högsta löneklassen uppbär
1 krona 75 öre samt kontorsskrifvare i lägsta löneklassen
60 öre i timmen. Provisionen, hvilken fördelas
lika på hela personalen, uppgår för hvarje tjensteman till
omkring 23 kronor om året, hvaremot ersättningen för
arbete å öfvertid för kontrollörer vexlar mellan 560 och
580 kronor, för bokhållare utgör 500 kronor samt för
kontorsskrifvare vexlar mellan 200 och 450 kronor, allt
i afrundade tal.

Att kontroll kontorets personal erhållit en dylik ersättning.
för öfvertidsarbete, har sin grund i särskilda
omständigheter. Enligt gällande bestämmelser för stationsredovisningens
afgifvande skola de vigtigaste delarne
af denna insändas från stationer söder om Bollnäs den 7
och för stationer norr derom den 6 i månaden näst efter
den, redovisningen afser. Det egentliga granskningsarbetet
å kontrollkontoret kan alltså taga sin början omkring
den 9 i hvarje månad; och skall rapporten öfver
statsbanornas trafik vara till jern vägsstyrelsen aflemnad
senast den 24 i samma månad, under det att öfriga på
grundval af redovisningen upprättade handlingar inom
månadens utgång böra vara till vederbörande aflemnade.
Tiden mellan den 1 och den 9 i påföljande månad användes
sedermera till hvarjehanda efterarbeten, såsom
kontrollräkningar, listgranskningar o. s. v., äfvensom till
nödiga förarbeten till kommande redovisningsperiod.
Under de 14 dagar mellan den 9 och 24, hvarunder det
egentliga granskningsarbetet pågår, måste nu personalen,
förutom den ordinarie kontorstiden af 6 timmar på förmiddagen,
arbeta äfven på eftermiddagarne; och då det
synts obilligt att ålägga en med ansträngande räkne- och
revisionsarbete sysselsatt personal detta utan särskild
ersättning, har godtgörelse härför lemnats på sätt nyss
angifvits,^ hvarvid är att märka, att ersättningen begränsats
till visst maximibelopp i månaden, oafsedt om sjelfva

öfverarbetet behöfver utsträckas utöfver det härför beräknade
normala antalet timmar eller ej.

För att redovisningen skall hinna inom föreskrifven
tid afgifvas pågår under den första veckan i månaden å
stationerna ett ofta ytterst forceradt arbete, hvilket icke
allenast är för vederbörande personal synnerligen ansträngande
utan äfven vid en del större stationer torde
hafva föranledt anställandet af flera biträden än hvad
eljest vore behöfligt. Af hänsyn till så väl den ena som
den andra af dessa omständigheter har komitén ansett
sig böra ifrågasätta en utsträckning af tiden för insändandet
af berörda redovisning med några dagar, förslagsvis
4, eller till den 11 resp. 10 i manaden. Och
för att möjliggöra ett jemnare arbete ätven inom sjelfva
kontrollkontoret har komitén likaledes tänkt sig en utsträckning
af tiden för afgifvandet af kontorets rapporter
och uträkningar. Visserligen blir häraf en följd, att det
ekonomiska resultatet af jernvägsdriften för månaden
blir något senare kändt,, men denna olägenhet anser
komitén ej större, än att den mer än väl uppväges af
den möjlighet, som beredes att bättre ordna kontorets
arbeten — ett ordnande som enligt komiténs förmenande
bör kunna resultera i besparing å öfvertidsarbetets konto.
I den mån detta senare arbete fortfarande blir behöfligt,
synes detsamma emellertid komitén böra ersättas enligt
samma grunder som hittills, dock endast för den
del af personalen, som ej nedan föreslås till erhållande
af fasta arvoden. Tidpunkten för aflemnandet af ej
mindre rapporten öfver statsbanornas trafik än äfven
öfriga uträkningar skulle enligt komiténs åsigt lämpligen
kunna bestämmas till den 12 i andra månaden efter den,
rapporten afser, i hvilket fall arbetet a kontoret kunde
likformigt fördelas öfver hela månaden.

Om den besparing, som bör uppstå genom nu föreslagna
åtgärd, icke kan till beloppet angifvas, blir detta
deremot förhållandet med en annan besparing, som komitén
funnit möjlig vid kontrollkontorets förvaltning. Föi
närvarande eger detalj granskning rum åt samtliga å resp.
sändningar utfärdade listor med undantag allenast af
listorna å paketgodssändningar, i fråga om hvilka sådan
granskning sedan några år tillbaka ondast verkställes, da

skiljaktighet förefinnes mellan afsändnings- och emottagningsstationens
uppgift å frakternas eller efterkrafvens
belopp. I detta senare fall har den meningen gjort
sig gällande, att på grund af de synnerligen enkla bestämmelser,
som gälla för fraktdebitering af paketgods,
några väsentliga fel icke borde vid denna kunna uppstå,
samt att fraktafgifterna i alla händelser vore så jemförelsevis
obetydliga, att till äfventyrs förekommande felaktigheter
icke kunde tillmätas någon större betydelse.
Komitén har emellertid ansett sig böra ifrågasätta en
ytterligare inskränkning i listgranskningen. Dervid har
komitén utgått från den allmänna uppfattning att det,
då ett kommunikationsverk nått en större utveckling, icke
utan allt för stora kostnader låter sig göra att bibehålla
kontrollen lika minutiöst anordnad som under verkets
första skeden. Den noggranna kontrollen kan nämligen
komma att kosta mera än den i sjelfva verket är värd,
så att den förorsakar staten större utgifter än hvad som
motsvaras af den risk, ett eftergifvande till någon del
kan anses innebära. Hvad nu särskildt listgranskningen
å kontrollkontoret beträffar, så visar erfarenheten, att
summan af anmärkta öfverdebiterade belopp ungefärligen
motsvarar summan af anmärkta underdebiterade; och vid
sådant förhållande synes från statens och de med statsbanorna
i samtrafik varande enskilda jernvägarnes sida
än mindre någonting vara att erinra mot en inskränkning
i denna granskning. Hvad åter allmänhetens intresse beträffar,
så torde någon obillighet icke ligga deri, att man
af allmänheten fordrar, att den med ledning af gällande
taxor skall veta att sjelf bevaka sitt intresse lika väl i
fråga om jernvägsfrakter, som den exempelvis får göra
i fråga om ångbåtsfrakter. I alla händelser lära vederbörande,
då fråga är om större fraktbelopp, icke underlåta
att göra sig förvissade om debiteringens riktighet.

Enligt af kontrollkontoret lemnad uppgift användas
för närvarande i medeltal omkring 2,800 arbetstimmar i
månaden till listgranskningen. Komitén har förestält sig,
att denna arbetstid lämpligen kunde tillsvidare inskränkas
till hälften, så att endast 1,400 timmar i månaden härtill
disponerades efter vederbörande afdelningsföreståndares
å kontoret för hvarje redovisningsperiod särskildt träffade

anordning. Då kostnaden för en dylik arbetstimme i
medeltal kan beräknas till något öfver 70 öre, skulle
alltså härigenom en besparing för år räknadt af i rundt
tal 12,000 kronor uppkomma.

Biljett- och formulärförrådet, hvilket förut sorterade Biljett- och
under kontrollkontoret, har sedan början af år 1885 ut- for“åa''gtrfor
gjort ett sjelfständigt kontor. Vid detsamma äro för närvarande
anstälde förutom föreståndaren 1 bokhållare, 3
kontorsskrifvare och 3 kontorsbiträden samt dessutom 5
extra biträden, deraf 3 af tjenstemannagrad och 2 af betjentgrad.

Med afseende å den synnerligen enkla beskaffenheten
af de åligganden, hvilka tillkomma de underordnade biträdena
å detta kontor, har komitén i nära öfverensstämmelse
med den uppfattning, som förut gjorts gällande
i fråga om milkontoret, trott sig böra uttala den åsigt
att personal, tillhörande betjentkkssen, borde kunna i
större proportion användas än hvad nu är förhållandet,
samt att i några fall, der betjente af högre grad nu äro
anstälda, sådana af lägre grad skulle kunna i stället anlitas;
och har komitén beräknat, att härigenom en besparing
af åtminstone 2,000 kronor skulle kunna beredas.

Öfvergår komitén till att angifva de besparingar, Distrikten,
hvilka enligt komiténs förmenande stå att vinna vid distrikten,
så är därvid först och främst att erinra, att antagandet
af komiténs förslag till distriktsförvaltningens
ordnande skulle, förutom den ekonomiska fördel, som
skulle beredas genom ett bättre tillgodogörande af trafikområdena
och ett kraftigare samarbete mellan de olika
afdelningarna, för staten medföra en redan nu till siffran
någorlunda bestämbar minskning i utgifterna för aflöningen
af distriktsförvaltningens personal — detta hufvudsakligen
genom reduceringen af distriktens antal.

I detta hänseende har komitén beräknat, att kamererare-
och förrådskontorens ordinarie personal, hvilken
vid årets början utgjorde 79 personer, deraf 25 betjente,
skulle kunna minskas till 70, deraf 35 betjente; och
skulle härigenom och medelst utbyte af åtskilliga bokhållareplatser
mot kontorsskrifvareplatser en besparing
för år räknadt af öfver 36,000 kronor uppkomma.

Banafdel ningen.

Härtill kan läggas besparing med afseende å kassaväsendet
omkring 2,000 kronor. Då emellertid, oaktadt reduceringen
i distriktens antal, distriktsförvaltningarnas kraftigare
organisation skulle, med tillämpning af de föreslagna
bestämmelserna i aflönings reglera en tet, medföra
en ökad kostnad af omkring 4,000 kronor för aflöning
af afdelningsföreståndare, maskiningeniörer, trafikinspektörer
samt distriktssekreterare och öfrig expeditionspersonal,
kan den årliga besparing, som genom den ändrade
distriktsförvaltningen skulle uppstå, icke beräknas till
högre belopp än omkring 34,000 kronor.

Då de förändringar, hvilka skulle vidtagas med afseende
å byråafdelningen, innefattas i komiténs förslagtill
distriktsförvaltningens ordnande, har komitén nu att
närmast redogöra för sina åsigter rörande möjligheten af
besparingar vid banafdelningen å distrikten. Och här möter
ett spörjsmål, genom hvars lösning i den enligt komiténs
mening rätta riktningen en högst afsevärd minskning
skulle kunna beredas i statsbaneförvaltningens utgifter.

Frågan om möjligheten att genom inskränkning i
banbevakningstjensten kunna nedbringa utgifterna för
jernvägsdriften står för närvarande på dagordningen inom
jern vägsindustrien. Den har under en eller annan form
förelegat till behandling vid tre af de senaste internationella
jernvägskongresserna; och särskild! lemnade
den kongress, hvilken hölls i S:t Petersburg år 1892, en
utredning i densamma af synnerligen stort intresse.

Det ligger också i öppen dag, att den inskränkning,
som i detta afseende kan göras utan reel uppoffring af
tågsäkerheten, nästan helt och hållet blir en ren besparing
för jernvägen, då den kostnad, som nedlägges
på bevakningen, kan anses vara så godt som uteslutande
improduktiv. Att den åsigt alltmera gör sig gällande,
att en väsentlig reducering af bevakningen i förhållande
till hvad vid jernvägsväsendets första början ansågs nödigt
låter sig utan risk genomföras, synes äfven vara helt
naturligt. Då det nya samfärdselmedlet först framträdde,
måste det på grund af sin beskaffenhet framkalla den
föreställningen att en till ytterlighet gående försigtighet
var af nöden vid dess handhafvande. Iakttagandet af
en dylik försigtighet, särskildt genom banans bevakning

af talrika vakter, kunde också då med fullt fog försvaras.
Erfarenhet saknades om kommunikationsmedlets skötsel,
signalsystem och öfriga tekniska säkerhetsanordningar voro
föga utbildade och för allmänheten var jernvägen något nytt
och främmande, som den betraktade nära nog med misstro
och ängslan. Nu är deremot förhållandet helt annat.
Erfarenheten har lärt, att maskineriet enligt regeln fungerar
tryggt och säkert, de mekaniska anordningarna till
tågsäkerhetens tryggande hafva nått en hög utveckling,
och jernvägen har vuxit in i allmänhetens föreställning
såsom en naturlig och nödvändig faktor i samhällslifvet.

Ej under då, att man allt mera börjat fråga sig,
huruvida den minutiösa bevakning af banan, som från
början egt rum, kan vara nödig, och om icke den kostnad,
som derpå nedlägges, kan användas till andra och
produktiva ändamål. På många håll i utlandet bär också
en inskränkning i banbevakningen vidtagits; och äfven
i Sverige har såväl vid de enskilda jernvägarne som, särskilt
under de senare åren, vid statens jernvägar en
sträfvan i denna riktning gjort sig gällande. Sålunda
hafva å äldre delar af sistnämnda jernvägar från och
med år 1889 till innevarande års början 164 banvaktsbefattningar
successivt indragits, hvarförutom beslut fattats
att vid inträffande ledigheter indraga ytterligare
106 sådana befattningar. Äfven antalet banmästaretjenster
å de äldre linierna har minskats. Vid de nya linierna i
Norrland hafva derjemte åt hanmästareafdelningarna och
banvaktssträckorna gifvits en icke obetydligt större utsträckning
än den, som enligt regeln förekommer vid de
sydliga linierna. Det är ett vidare fortgående — och ett
långt fortgående — på den sålunda inslagna vägen, som
komitén nu går att tillstyrka.

I den för 1895 faststälda arvodesstaten finnas banvaktsbefattningar
uppförda till ett sammanlagdt antal af 1,516.

Medelantalet banvakter per mil vid statsbanelinierna
i södra och mellersta Sverige utgjorde före de under
de senare åren vidtagna indragningarna 6, hvartill å de
linier, der nattbevakning egde rum under hela året,
kommo ytterligare 2. Vid de norrländska linierna var motsvarande
medelantal mellan 3 och 4. Vid 1895 års början
var antalet banvakter inom de olika distrikten följande:

vid l:a distriktet med en längd af 413 km. 277 eller 6,71 per mil.

»> 2:a d:o »> » » » 538 » 324 » 6,02 » »

»> 3:e d:o » » » » 269 » 150 » 5,58 » «

» 4:e d:o » » » » 213 »> 117 , » 5,49 » »

» 5:e d:o » » »> » 596 » 270 » 4,53 » » *)

» 6fe d:o »> » » » 750 » 227 »1 _

» statsbanelinierna norr om Vännäs 506 » 151 »/ 1 ” ”

Tjensteordningen för banafdelningen af den 25 juli
1891 förutsätter, att å hvarje bansträcka skola finnas antingen
två banvakter, hvilka turvis sköta bevakningstjensten,
eller oek endast en banvakt, hvilken då har att
ensam upprätthålla nämnda tjenst.

Aro å bansträcka, hvarå nattåg ej framgå, två banvakter
anstälda, skall turvis för hvarje vecka den ene
tjenstgöra såsom bevakande och den andre sysselsättas
med arbete, så vida ej bandirektören i särskilda fall finner
nödigt att annorlunda bestämma. Bevakande vakt skall
börja sin tjenstgöring så tidigt på morgonen, att han
hinner öfvergå sin sträcka före första tågets ankomst;
och skall han för öfrigt under dagens lopp minst tvänne
gånger till fots passera hela sitt bevakningsområde, den
ena gången vid middagstiden och den andra efter klockan
5 e. m. Under den tid, som blifver öfver, åligger
honom att verkställa nödiga arbeten på banan.

Der nattåg äro anordnade, skall inom samma bansträcka
den ene banvakten tjenstgöra som dag- och den
andre som nattvakt, likaledes turvis hvarje vecka. Dagvakt
skall tjenstgöra från kl. 5 f. in. till kl. 7 e. in; och
åligger honom att derunder minst trenne gånger till fots
passera sin bansträcka, första gången på morgonen, så
snart han öfvertagit bevakningstjensten, andra gången
vid middagstiden och tredje gången efter klockan 5 e. m.
Nattvakt åter skall tjenstgöra från kl. 7 på aftonen till
kl. 5 på morgonen, med åliggande enligt regeln att kort
före hvarje nattågs ankomst till fots hafva öfvergått sin
sträcka. Ankomma två tåg med så kort mellantid, att
nattvakten icke hinner öfvergå bansträckan mellan tågen,
skall han dock ovillkorligen före det första tågets ankomst
hafva besigtigat densamma. Der nattjenst är mindre
ansträngande, må nattvakt dessutom under dagen an -

*) Deraf 5 söder och 3,3 norr om Bollnäs.

vändas till arbete på tid, som af vederbörande bandirektör
närmare bestämmes.

Endast en banvakt användes enligt regeln å sådana
bandelar, der det ringa tågantalet samt den begränsade
- bevakningstiden under dygnet anses medgifva såväl bevakningstjenstens
upprätthållande som de vanliga underhållsarbetenas
utförande genom en person. En dylik
vakt har i allmänhet samma beväringsskyldighet, som
ofvan angifvits för bevakande vakt vid sträcka, der två
vakter äro anstälda, men der nattåg ej framgå. För
vissa bansträckor i Norrland äro dock lättnader medgifna,
såsom att vakten endast två gånger om dagen
behöfver passera sin sträcka och dervid i allmänhet eger
att en af gångerna begagna s. k. trehjuling. Detta
senare medgifvande har för öfrigt den sista tiden äfven
under vissa förutsättningar utsträckts till öfriga linier.

Med stöd särskildt af den vid S:t Petersburgerkongressen
åstadkomna utredningen i ämnet har komitén nu
förestält sig, att eu betydlig inskränkning i banbevakningstjensten
skulle kunna vidtagas. Nämnda kongress
godkände ett af vederbörande sektion framstäldt förslag
till resolution, hvarigenom kongressen för sin del konstaterade
det faktum att i fråga om sättet för ordnande
af den egentliga banbevakningen följande åsigter gjorde
sig gällande hos flertalet jern vägsförvaltningar, nämligen
dels en tendens att indraga den särskilda bevakningspersonalen
och i stället anförtro bevakningen åt personal,
tillhörande de arbetslag, som vore afsedda för banans
ordinära underhåll, dels en sträfvan efter att minska
antalet af de gånger, banan borde af vederbörande besigtningskarl
passeras, till två eller till och med endast en
om dagen, hvarvid första turen egde rum på morgonen,
då karlen ginge till sitt arbete, eller, vid några jernvägar,
innan första tåget passerat, samt den andra turen så
godt som alltid vid den tid, då arbetet för dagen upphörde,
och endast högst undantagsvis efter det sista
tåget passerat, *och dels en öfvertygelse om möjligheten
att kunna helt och hållet indraga all särskild nattbevakning
af banan i egentlig mening °). Af den kongressen

*) T. bil. IV meddelar komitén i öfversättning vissa delar af kongressens i
ärendet förda protokoll.

förelagda utredningen framgick bland annat, att de stora
jernvägsförvaltningarna i Frankrike och England icke
tvekat att inskränka antalet turer till nyssnämnda antal
af två eller en om dagen — en omständighet hvilken
syntes så mycket mera anmärkningsvärd, som dels större
tåghastighet icke användes inom något annat land i
Europa, dels ock förändringen vidtagits för relativ lång
tid tillbaka, utan att någon olägenhet sedermera yppat
sig. Det framhölls också med styrka, att banbevakningen
enligt det äldre systemet förorsakade en betydande, men
helt och hållet onyttig utgift, samt att dess reglerande
visat sig kunna medföra högst afsevärda ekonomiska
fördelar.

Ehuru komitén i princip ansluter sig till de åsigter,
som kunna anses hafva fått sitt uttryck i Petersburgerkongressens
omförmälda beslut, anser sig komitén likväl
icke kunna tillstyrka dessas tillämpande redan nu i hela
deras omfattning vid vår statsbaneförvaltning. Först
och främst torde nämligen någon modifikation under alla
omständigheter påkallas af våra klimatiska förhållanden,
hvilka äro icke så oväsentligt olika dem, hvarunder flertalet
af ifrågavarande utländska förvaltningar arbetar. Och
vidare tror komitén icke, att den allmänna meningen hos
oss ännu är mogen för en så genomgripande förändring
i banbevakningens anordnande, som ett fullständigt genomförande
af ifrågavarande åsigter skulle innebära. Med
fasthållande af den vid Petersburgerkongressen fastslagna
anordningen såsom det mål, hvartill man äfven hos oss
bör sträfva, har komitén derföre förestält sig, att den
nödiga reduceringen hos oss nu skulle kunna åvägabringas
dels genom minskning i antalet banvakter per mil
för dagbevakningen och dels genom inskränkning öfver
hufvud taget i nattbevakningen. Banvakterna skulle alltså
hela året om användas till egentlig bevakningstjenst,
hvarunder de emellertid skulle utföra alla sådana underhållsarbeten,
som af dem kunde medhinnas. Öfriga underhållsarbeten
skulle deremot utföras af ''extra personal
dels med mera stadigvarande och dels med helt tillfällig
anställning. Med antagande af dessa grunder och under
förutsättning tillika att banvakts skyldighet att öfvergå
sin sträcka inskränkes för dagvakt till två gånger och

för nattvakt till en gång, med rätt för dagvakt att
enligt regeln en af gångerna begagna sig af lämpligt
fordon, har komitén beräknat, att medeltalet ordinarie
banvakter per mil vid statsbanorna skulle kunna inskränkas
till tre med tillägg af ytterligare en å de sträckor,
der nattbevakning eger rum under hela året. Då statsbaneförvaltningen
för närvarande har att bevaka inalles
328,5 mil, samt nattbevakning förekommer å tillhopa
71 mil, skulle alltså antalet banvakter kunna reduceras
till 1,057, hvilket motsvarar en indragning i förhållandet
till gällande arvodesstat åt 459 man. Om medelaflöningen
för eu banvakt i ett för allt beräknas till
800 kronor, skulle denna indragning alltså kunna anses
representera ett belopp af 367,200 kronor om året.
Nettobesparingen uppgår dock icke till denna summa.
Från densamma måste nämligen först och främst dragas
värdet af de 459 vakternas arbete på banans underhåll,
hvilket komitén beräknat till ett belopp, motsvarande
hvad som åtgår till aflöning året om af 250 extra arbetare
efter 600 kronor för eu hvar, eller till 150,000
kronor. Och om också eu banvakts aflöning kan i
medeltal beräknas till 800 kronor, uppgår jernvägens
vinst genom platsens indragning ej till detta belopp,
enär jernvägen icke kan påräkna att disponera den ledigblifna
banvaktsstugan så, att den för jernvägen blir af
samma betydelse i ekonomiskt hänseende, som då dess
nyttjande ingick i banvaktens löneförmåner. Medan en
dylik stuga såsom löneförmån torde kunna, på sätt i
ofvan angifna medelaflcningsberäkning skett, anses representera
ett värde af omkring 150 kronor om året, lärer
den efter indragningen icke skäligen kunna beräknas
gifva i medeltal mera än 50 kronor om året. Ofvanbez’örda
besparingssumma, 367,200 kronor, bör således enligt
komiténs förmenande ur denna synpunkt minskas med
ytterligare 459 x 100 — 45,900 kronor; och skulle alltså
den årliga besparingen genom indragning af banvakter
kunna i rundt tal beräknas till omkring 170,000 kronor.

Om eu så väsentlig reduktion i den personal, som
användes för banans direkta bevakning, är möjlig, blir
förhållandet i viss mån enahanda i fråga om underbefäl
och befäl vid banafdelningen.

Hvad först banmästarne beträffar, så finnas i gällande
arvodesstat uppförda 160 banmästarearvoden. På hvarje
banmästareafdelning komma således nu i medeltal omkring
20 kilometer. Denna meddellängd synes komitén
för liten. Visserligen är härvid att taga i betraktande, att,
då arbetena på banans underhåll enligt komiténs förslag
skulle komma att i större utsträckning än hittills bedrifvas
med extra personal, vigt ligger uppå, att uppsigtspersonalen
icke blir för fåtalig. Å andra sidan kan emellertid
enligt komiténs förmenande äfven vid statsbanorna lämpligen
införas den vid flera enskilda jernvägar vidtagna
inskränkning i banmästares skyldighet att inspektera
sjelfva bevakningen å luden, att han endast behöfver
hvarje dag öfverfara halfva sin sträcka. Härigenom
sättes banmästaren i tillfälle att använda relativt längre
tid till ledningen af och tillsynen öfver underhållsarbetena;
och under sådan förutsättning har komitén antagit,
att medellängden för banmästareafdelning skulle kunna
fastställas till 30 kilometer eller ungefärligen samma
siffra, som komitén uti inköpsförslaget beräknat för den
s. k. Vestkustbanan och dess fortsättning. Det erforderliga
antalet banmästare skulle då blifva 110 och en
indragning af 50 dylika befattningar alltså vara möjlig.
Med beräkning af banmästares samtliga löneförmåner till
1,100 kronor i medeltal, skulle denna indragning representera
en årlig besparing af 55,000 kronor.

I gällande arvodesstat finnas arvoden anvisade för
29 baningeniörer. Af dessa äro två afsedda för tjenstgöring
såsom byråingeniörer vid öfverdirektörens för banafdelningen
expedition samt fem för tjenstgöring vid
bandirektörsexpeditionerna i första, andra, tredje, femte
och sjette distrikten. En baningeniörsbefattning hålles
tillsvidare vakant. Då emellertid äfven bandirektörerna
hafva sektioner sig tilldelade, samt en sektion skötes af
en bokhållare, utgör antalet bansektioner för närvarande
28; hvadan alltså på hvarje sektion i medeltal kommer
en sträcka af 117,5 kilometer.

Komitén delar nu först och främst jernvägsstyrelsens
i förslaget till nytt aflöningsreglemente framstälda åsigt
att de två till tjenstgöring inom styrelsen disponerade
baningeniörerna höra öfverflyttas till styrelsens stat samt

håller vidare före, att tjensteman i en baningeniörs ställning
icke äro erforderliga vid bandirektörsexpeditionerna,
utan att der anstälda baningeniörer kunna ersättas med
yngre ingeniörer, hvilka såväl genom sin tjenstgöring
derstädes som genom erhållande af förordnande att under
ifrågakommande längre tjenstledigbeter upprätthålla baningeniörsbefattningar,
kunna, om de eg a erforderliga
teoretiska kunskapsmått och i öfrigt äro för tjensten
lämpliga, utbildas till baningeniörer.

Men derjemte hyser komitén den öfvertygelse att
vederbörande bansektioner kunna utsträckas så, att
medeltalet på hvarje sektion belöpande banlängd blifver
icke obetydligt större än hvad nu är förhållandet. För
den starkt trafikerade Vestkustbanan med dess fortsättning
beräknades i inköpsförslaget endast två baningeniörer
på 379 kilometer, hvilket gör 189,5 kilometer
för hvardera. Vid Bergslagernas jernväg och den med
denna gemensamt förvaltade Göteborg—Hallands jernväg
med en längd af tillsammans 563 kilometer finnas
för närvarande tre baningeniörer, hvilkas sektioner således
i medeltal utgöra 187,66 kilometer. Under sådana
förhållanden tvekar komitén icke att uttala den
mening att sektionernas medellängd vid statsbanorna
borde kunna bestämmas till 150 kilometer söder om
Upsala och 200 kilometer norr derom; hvarvid dock är
att märka, att sträckornas längd i verkligheten måste
komma att förete väsentliga variationer på grund af
nödvändigheten dels att gifva sektionerna invid hufvudstationerna
en mindre utsträckning och dels att inpassa
sektionerna inom gränserna för de särskilda distrikten.
Enligt nyssnämnda medeltalsberäkning skulle antalet sektioner
vid de nu befintliga statsbanelinierna komma ätt
minskas från 28 till 19, ett antal, som dock, enligt hvad
komitén inhemtat, torde för erhållande af en lämplig
indelning böra höjas till 20°). Då nu med den förändrade
distriktsindelning, komitén föreslagit, icke gerna
kan ifrågakomma, att bandirektörerna fortfarande skulle
förestå egna sektioner, allra minst med den större ut- *)

*) Med ^beräkning af de två för Vestkustbanan och dess fortsättning afsedda
baningeniörerna har komitén i förslaget till aflöningsreglemente uppfört 22
dylika befattningar.

sträckning, som äfven de vid hufvudstationerna belägna
sektionerna genom antagandet af komiténs förslag torde
komma att erhålla, skulle alltså i förhållande till gällande
arfvodesstat inalles 7 baningeniörer kunna indragas0). En
baningeniörs aflöning torde kunna i medeltal anslås till
4,200 kronor, men då från summan af de 7 ifrågavarande
baningeniörernas så beräknade aflöning, 29,400 kronor,
torde böra dragas sammanlagda beloppet af de arvoden,
hvilka skulle utgå till de biträdande ingeniörerna å bandirektörsexpeditionerna,
förslagsvis 10,000 kronor, lärer
den genom reducering af baningeniörsbefattningarna uppkommande
årliga besparingen böra beräknas till omkring
19,000 kronor.

Enligt § 3 af gällande tjensteordning vid banafdelningen
skall, när styrelsen ej i särskilda fall annorlunda
förordnar, å hvarje sektion till baningeniörens biträde
med afseende på såväl tillsynen å linien som expeditionsgöromålen
och förrådsredovisningen finnas en öfverbanmästare,
så qvalificerad, att han under baningeniörens
permission eller sjukdom kan fullgöra dennes åligganden.
I arvodesstaten äro för närvarande uppförda arvoden
för 31 öfverbanmästare, af hvilka dock en inom hvarje
distrikt gör tjenst såsom trädgårdsmästare. För de 28
sektionerna finnas alltså disponibla tillhopa 25 öfverbanmästare
med verklig tjenstgöring i sådan egenskap. Då
efter den utsträckning af sektionerna, som komitén föreslagit,
en öfverbanmästare torde erfordras för hvarje
sektion, skulle det enligt komiténs förslag behöfliga antalet
öfverbanmästare, frånsedt Vestkustbanans behof,
blifva 20. Inalles skulle således 5 öfverbanmästarearvoden
kunna inbesparas, hvilket, då en öfverbanmästares
medelaflöning torde kunna uppskattas till 1,600 kronor,
skulle representera en årlig besparing af 8,000 kronor.

Sammanföras ofvan angifna särskilda belopp, hvilka
enligt komiténs åsigt skulle kunna besparas å banafdelningen
inom distrikten, visar det sig, att utgifterna å
denna afdelning enligt komiténs berörda beräkningar *)

*) Den bokhållare, som för närvarande förestår en sektion, torde komma att
förflyttas till annan befattning, hvarför hans aflöning icke ansetts böra medräknas
i besparingen.

skulle kunna minskas med ett belopp af i rundt tal
250,000 kronor årligen.

Vidare synes åtminstone någon besparing vara att
vinna genom ett ytterligare fortgående på en väg, järnvägsstyrelsen
under de senare åren inslagit, nämligen
att dels utbyta vägöfvergångar i banans plan mot vägbroar
och vägportar, dels ock vid sådana öfvergångar
utbyta de grindar, som leda tvärs öfver banan, emot
bommar, placerade utefter den samma, äfvensom, der så
ske kan, inrätta mekaniska anordningar, som göra det
möjligt för eu signalkarl eller banvakt att på afstånd
och under det att han samtidigt är sysselsatt med annat
arbete ombesörja bommens fällande och höjande0).

Hvad derefter maskinafdelning en beträffar, så är först
och främst här att erinra, att den i sammanhang med
decentralisationen föreslagna reduceringen af distriktens
antal i och för sig skulle medföra besparing i utgifterna
för förråds- och räkenskapsarbetena a distrikten,
hvilken besparing komitén beräknat till omkring 36,000
kronor årligen.

Vid undersökningen af utgiftsposterna å maskinafdelningen
har komitén vidare trott sig finna särskildt en
post, der en besparing med belopp, som kan till siffran
någorlunda angifvas, står att vinna, nämligen i utgifterna
för aflöning af lokomotivförareförmän, eller lokomotivmästare
såsom ifrågavarande förmän enligt jernvägsstyrelsens
förslag hädanefter skulle benämnas. Antalet
af dessa befattningar synes komitén nämligen nu allt för
talrikt, i det att dylika förmän finnas anstälda å platser,
där endast ett relativt litet antal lokomotiv är placeradt
och der förty det egentliga befälet öfver den icke heller
talrika maskinpersonalen utan olägenhet skulle kunna
utöfvas af vederbörande stationsföreståndare. En sådan
anordning förutsätter dock naturligen, att vid tillsättandet
af vederbörande stationsföreståndareposter afseende fästes
vid sökandens lämplighet att utöfva ett dylikt mera ingående
befäl jemväl öfver maskinpersonalen.

Komitén har trott den regel kunna uppställas för *)

*) Att frågan om minskning i utgifterna för bevakning af grindar är värd all
uppmärksamhet framgår deraf, att under år 1893 utgingo 73( särskilda grindvaktare*
arvoden till ett sammanlagdt belopp af 85,551 kronor.

Maskin afdelningen.

behofvet af särskilda lokomotivmästare att, der ej speciella
förhållanden påkalla undantag, åtminstone 12 lokomotiv
böra vara placerade vid eu station för att en dylik
befattning må anses erforderlig. Med tillämpning af
denna regel skulle minst 6 nu befintliga lokomotivförareförmänstjenster
kunna indragas. Då en lokomotivförareförmans
aflöning i medeltal torde kunna upptagas
till omkring 3,000 kronor, skulle alltså den genom berörda
indragning uppkommande årliga besparingen kunna beräknas
till 18,000 kronor.

I detta sammanhang anser sig komitén böra framhålla
vigten deraf, att vederbörande stationsbefäl i verkligheten
erhåller dispositionsrätt öfver all vid stationen
anstäld personal, hvilken afdelning densamma än må tillhöra,
samt öfver der befintlig materiel. Redan nu har
visserligen stationsföreståndaren nominelt befälet öfver
stationspersonalen i dess helhet, men hvad angår möjligheten
att vid förekommande behof för göromål, tillhörande
det egentliga trafikarbetet, såsom lastningar, lossningar
och dylikt, använda särskildt maskinafdelningens
folk, som vid sidan af trafikafdelningens härvid företrädesvis
kan ifrågakomma, lärer föreståndarens myndighet
icke vara synnerligen stor. Det synes emellertid uppenbart,
att afdelningarna, Indika fullfölja ett och samma
ändamål — jemvägsdriftens ombesörjande på bästa möjliga
sätt — böra gå hand i hand med hvarandra samt
den ena afdelningens folk förty, der så lämpligen ske
kan, biträda den andras. Och att detta, särskildt i fråga
om stationstjensten, skulle kunna ega rum i betydligt
vidsträcktare mån än hvad nu är fallet, anser sig komitén
ega fullgiltiga skäl att antaga.

Redan genom ofvan framstälda förslag att indraga
en del. lokomotivförareförmänstjenster och dervid öfverlemna
jemväl det direkta befälet öfver maskinpersonalen
å vederbörande platser till stationsföreståndarne skulle ett
dylikt samarbete mellan afdelningarna i sin mån främjas.
En generel bestämmelse, hvarigenom dispositionsrätt öfver
all vid en station placerad personal, åtminstone inom
vissa gränser, tillerkännes föreståndaren, lärer emellertid
vidare erfordras. Men för att full säkerhet må vinnas,
att ett bättre samarbete kommer till stånd just på det

✓

håll, der ett sådant i verkligheten företrädesvis synes
vara möjligt, bör enligt komiténs förmenande en ytterligare
åtgärd vidtagas, nämligen pumpare- och kolvaktarepersonalens
öfverflyttande vid de jemförelsevis mindre
stationerna från maskinafdelningen till trafikafdelningen.
Af den personal, som nu ej användes till stationstjenst,
torde det nemligen framför allt vara pumpare och kolvakter,
hvilkas arbetskraft skulle kunna för denna tjenst
anlitas. Om nu trafikafdelningen finge till åliggande att
vid stationen tillhandahålla för maskinerna erforderligt
vatten och bränsle, skulle stationspersonalen helt naturligt
komma att härtill användas endast i den mån,
som behofvet i verkligheten kräfde, men i öfrigt sysselsättas
med den egentliga stationstjensten. Komitén tror
sig kunna förutsäga, att ifrågavarande anordning skulle
komma att resultera i en icke så oväsentlig besparing,
om också någon siffra i sådant hänseende icke lärer
kunna angifvas.

Hvad i öfrigt vidkommer trafikafdelningen, så torde
det vara en ganska utbredd mening att vid statsbanestationerna
användes äfven proportionsvis mera personal
än vid privatbanestationerna. Det har vid sådant förhållande
varit komitén angeläget att söka bilda sig en
uppfattning, huru dermed i verkligheten förhåller sig.
För erhållande af ett mera allmängiltigt omdöme har
dervid icke varit tillräckligt att med hvarandra jemföra
enstaka stationer af ena eller andra slaget, utan har sammanställningen
måst utsträckas till att omfatta vissa statsbanelinier
å ena sidan och vissa längre enskilda jernvägar
å den andra.

Af statsbanelinierna hafva härvid uteslutits de svagt
trafikerade linierna i öfre Norrland äfvensom en del
sträckor af mindre betydelse, så att endast följande hufvudlinier
medtagits:

Östersund—Upsala med en längd af 520 km.

Upsala— Nässjö
Nässjö—Malmö
Katrineholm—Göteborg
Örebro—Mjölby
Laxå—Charlottenberg
F alköping—N ässjö

:»

))

» 416
» 268
» 324
» 121
» 208
» 112

tillhopa 1,969 km.

Trafikafdel ningen.

De enskilda jernvägar, som upptagits i jemförelse!!,
hafva varit. Bergslagernas jernvägar med en längd af
486 km. samt den egentliga Vestkustbanan, eller banan
mellan Göteborg och Helsingborg, med en längd af 243
km.; och hafva dessa jernvägar valts hufvudsakligen af
den anledning att ingen af landets öfriga enskilda jernvägar
har en så pass afsevärd längd, att den kan anses
lemna ett någorlunda användbart material för jemförelsen.

Med hvarandra hafva nu jemförts dels ofvannämnda
statsbanelinier, så väl hvar för sig som tillsammans, å
ena sidan, samt Bergslagsbanan, å den andra, och dels
samtliga ifrågavarande statsbanelinier, å ena sidan, och
hela det nämnda privatbanekomplexet, å den andra.

Trafikarbetet vid stationerna har ansetts representeradt
af trafikinkomsterna per bankilometer å vederbörande
linier, dock så att för statsbanelinier med en inkomst,
understigande den å Bergslagsbanan, personalbehofvet.
ansetts böra likställas med det, som i verkligheten
fått göra sig gällande vid nämnda jernväg. Den faktiska
personaluppsättningen vid Bergslagsbanan har således
betraktats såsom en minimiuppsättning, oberoende
af trafikens storlek, under det att deremot för statsbanelinier
med inkomst öfverstigande Bergslagsbanans personalbehofvet
betraktats såsom ökadt i jemn proportion
med inkomsternas stegring. Särskilt denna senare förutsättning
är synnerligen gynsam för statsbanorna, äfven
om hänsyn tages dertill, att vid Bergslagsbanan
fraktsatserna i vissa fall äro högre och förty ett mindre
trafikarbete der erfordras för att nå samma inkomstsiffra.

Vid gränsstationerna mellan de i jemförelsen upptagna
statsbanelinierna har personalen fördelats mellan
de olika sträckorna i enlighet med hvad rörelsen å dem
ansetts kräfva; hvarjemte vid vederbörande föreningsstationer
så väl å statsbanelinierna som å de privata
jernvägslinierna upptagits all vid stationerna anstäld personal,
med undantag för stationerna Falun och Kil, der
Bergslagsbanan påförts i förra fallet två femtedelar och
i senare fallet hälften af stationspersonalen.

Då tjenstgöring för nattåg förekommer vid statsbanelinierna
och Vestkustbanan, men icke vid Bergsla -

TABELL (till sid. 59).

Statsbanelinier. t i	Antal	Inkomst i kronor	] Antal använd stations- personal.	Inkomsten per bankilo-meter, jem-förd med motsvarande inkomst på Bergslager-	Om vidstående relation tillämpas på antalet stationspersonal, skulle detsamma hafva utgjort	l Skilnad
efter medeltalet per nymil, som å B.-J. utgör 6 personer	efter medeltalet per station, som å B.-J. utgör 6 personer
bankilometer.	i stationer.	per ban-kilo-meter.	inalles.
nas jernvägar, uttryckes med nedanstående tal.	utan tillagg för nattäg.	tillägg för nattåg.	Sum- ma.	. ''tillägg Pir •ST;	Sum- ma.	efter medeltal per nyrnil.	efter medeltal per station.
j Östersund—IJpsala...........................	520	42	5,700	2,952,400	291	0,8(1	312	10	322	i 252 j 10 1	262	- 31	29
i Upsala—Nässjö................................	416	55	14,090	5,847,500	710	2,00	498	112	610	660 1 112	772	100	— 62
i Nässjö—Malmö...............................	268	28	13,700	3,671.600	403	1,95	314	45	359	328 \| 45	373	44	30
, Katrineholm—Götehorg.....................	324	34	14,600	4,740,300	501	2,06	398	67	465	418 i 67	485	36	16
\| Örebro—Mjölby...............................	121	14	6,200	750,400	104	0,87	73	10	83	81 i 10	94	21	10
\| Laxå—Gharlottenberg.......................	208	24	6,400	1,313,000	175	0,90	124	19	143	144 \| 19	163	32	12
! Falköping—Nässjö...........................	112	11	8,000	896,000	108	1,13	76	27	103	75 j 27	102	5	6
\| Förestående 7 lini er såsom ett helt....	J 1,969	208	10,300	20,171,200	2,292	1,4»	1,795	290	2,085	1,961 ] 290	2,251	207	41
'' Om Bergslagsbanan och den egentliga Vestkustbanan betraktas såsom ett helt, belinnes, att in-				!
komaten per bankilometer år 1892 derstädes varit lika med den å Bergslagsbanan i och för				■ i
sig, d. v. s. 7,100 kr., samt att antalet använd stationspersonal per nymil utgjort 6,6 och				!
antalet dylik personal per station 5,4.	En jemförelse med ifrågavarande baukomplex skulle				t
sålunda visa följande resultat för samtliga ofvanstående statsbanelinier			1,955	290	2,245	1,800 290	2,090	47	202

För högt antal personal:

efter medeltal per nymil.......... 207 j

» » » station......... 41 j

Medeltalet häraf:

248,2 = 124, motsvarande 5,4

För högt antal personal :

efter medeltal per nymil......... 47

» » » station......... 202

Medeltalet häraf:

249,2 = 125, motsvarande 5,4

gernas jernvägar, har det för vinnande af en i görligaste
mån rättvis jemförelse varit nödigt att beräkna särskild
tillskottspersonal för nattjenstgöringen å statsbanelinierna
och Vestkustbanan. Vid sistnämnda bana bar för sådant
ändamål upptagits ett skäligt ansedt antal af 30 personel-,
hvaremot komitén, som trott angeläget, att, beträffande
statsbanorna, der nattjenstgöringen öfver hufvud taget
måste anses kräfva mera personal än vid Vestkustbanan,
det för nattjensten beräknade antalet sattes snarare för
högt än för lågt, för statsbanelinierna upptagit två och
en half person för hvarje station, der tåg passerar mellan
klockan 10 e. m. och 6 f. in., dock att för sådana
sträckor, der nattåg gå endast under sommarmånaderna,
det för år beräknade antalet reducerats i skäligt förhållande
härtill.

Personantalet vid ifrågavarande banor har jemförts
dels efter medeltalet per nymil och dels efter medeltalet
per station; hvarefter medeltalet i sin ordning tagits af
de sålunda erhållna qvantiteterna. Då trafikarbetet vid
stationerna ansetts representeradt af inkomsten per bankilometer
å vederbörande linier, samt stationerna äro af
väsentligt olika storlek, kan nämligen någon verkligt rättvis
jemförelse icke erhållas, om hänsyn endast tages till
medeltalet per station.

Beräkningarna hafva grundats på 1892 års statistik;
och är särskilt att märka, att i det uppgiga faktiska
personantalet ingår äfven extra personal.

Under nu angifna förutsättningar har jemförelsen
utfallit på sätt vidfästade tabell utvisar.

Enligt denna beräkning skulle alltså vid de ifrågavarande
statsbanelinierna användas förhållandevis omkring
5 procent talrikare personal än vid så väl Bergslagsbanan
som denna jernväg och Vestkustbanan i förening.
Komitén föreställer sig emellertid, att åtskilliga omständigheter,
1 ill hvilka hänsyn vid jemförelsen åtminstone
icke direkt tagits, komma att framhållas till förklarande
af nödvändigheten att vid statsbanorna hafva en dylik
relativt större personaluppsättning. I detta hänseende
torde sålunda komma att göras gällande, att särskildt
telegraf^''enstgöringen vid statsbanorna kräfver mera folk
än vid de ifrågavarande privatbanorna. Under det att

statsbanornas reglemente förutsätter en utsträckt telegraftjenstgöring
öfver hela statsbanenätet, äro nämligen
förhållandena i detta hänseende vid de ifrågavarande enskilda
jern vägarn e och i all synnerhet vid Bergslagernas
jernvägar betydligt mera enkelt ordnade. Så t. ex. är
personalen å de mindre stationerna vissa timmar om
dagen befriad från telegrafpåpassning, hvarjemte enklare
bestämmelser äro gällande för tågtelegraferingen o. s. v.
Att märka är vidare, att vid såväl Vestkustbanan som
Bergslagsbanan morse-apparater uteslutande användas,
medan åter vid statsbanorna det stora flertalet linier ännu
är utrustadt med s. k. visareapparater, hvilka arbeta
mindre säkert och hvilkas skötsel på grund af de repeteringar,
som deraf föranledas, samt andra förhållanden
tager längre tid i anspråk. Och slutligen finnas vid privatbanelinierna
i följd af deras mindre utsträckning icke
så många öfvergångsstationer, hvilka betinga personal för
skötande af den s. k. öfverdragningen.

En annan erinran, som, enligt hvad komitén antager,
kommer att göras mot den gjorda sammanställningen, är
den, att det arbete, som vid föreningsstationer utföres
för andra banors räkning, vid de ifrågavarande statsbanelinierna
är förhållandevis större än vid privatbanorna
i följd af det relativt mindre antal dylika stationer, som
förekommer vid dessa senare banor; hvarjemte äfven
torde komma att framhållas, att omlastning och kollationering
af s. k. stationsvagnsgods vid statsbanorna med
deras längre utsträckning kräfva mera folk än vid privatbanorna,
bland annat af den anledning att detta arbete
vid statsbanorna på vissa ställen måste ega rum nattetid.

Såsom förklaringsgrund till att en större personal
behöfves vid statsbanorna än vid privatbanorna torde
jemväl komma att påpekas det faktum att stationspersonalen
är vid de ifrågavarande privatbanorna på grund
af banornas mindre ålder i genomsnitt betydligt yngre
än vid statsbanorna, der förhållandena i detta hänseende
för närvarande maste anses särskildt ogynsamma med
hänsyn dertill, att en relativt stor del af personalen nu
nalkas pensionsåldern.

Komitén vill icke förneka, att vissa af de invändningar,
som sålunda skulle kunna framställas mot den

af komitén uppstälda kalkylen, åtminstone delvis äro väl
grundade. I några af de anförda fallen skulle emellertid
enligt komiténs förmenande de anmärkta svårigheterna
kunna öfvervinnas derigenom, att statsbanorna inrättade
sig på samma sätt som privatbanorna. Sålunda synas
samma reglementariska bestämmelser i telegrafiskt hänseende
icke med nödvändighet behöfva vara gällande
öfver hela statsbanenätet, utan skulle enklare bestämmelser
af det slag, som förekomma vid Bergslagsbanan,
kunna tillämpas på vissa sträckor af statsbanorna. Och
hvad de vid banorna använda telegrafapparaterna beträffar,
så pågår för närvarande vid statsbanorna ett
äfven ur andra synpunkter än den nu ifrågavarande önskvärdt
utbyte af visareapparater mot morse-apparater,
hvadan olikheterna i detta hänseende så småningom komma
att försvinna.

Komitén anser emellertid icke heller öfriga ofvan
omförmälda erinringar, som kunna framställas mot den
gjorda kalkylen, vara af beskaffenhet att böra föranleda
till någon minskning i det procenttal för talrik personal
vid statsbanelinierna, hvilket framgått såsom resultat af
samma kalkyl. Den till grund för kalkylen liggande
förutsättningen att personalbeholfvet vid statsbanelinierna
ökas i jemn proportion med inkomsternas stegring är
nämligen, såsom förut framhållits, ytterligt fördelaktig
för statsbanorna; och denna omständighet torde i sjelfva
verket vara fullt tillräcklig för att uppväga den nedsättning,
som ur de anförda grunderna skulle kunna påyrkas.
Komitén anser således, att vid de ifrågavarande statsbanelinierna
bör kunna åstadkommas en inskränkning med åtminstone
o procent i antalet stationspersonal; och hyser
komitén den tillförsigt att med den starkare distriktsförvaltning,
komitén ifrågasatt, reformen skall kunna förverkligas.
Beträffande åter storleken af den besparing,
som genom densamma skulle beredas statsbaneförvaltningen,
måste tagas i betraktande, att reduceringen med
all sannolikhet kommer att företrädesvis gälla den lägsta
personalen, hvarföre och med hänsyn jemväl dertill, att
vid beräkningen af antalet stationspersonal vid ifrågavarande
linier äfven den extra personalen medtagits,
komitén icke anser sig böra upptaga besparingen till

Tidigare pensionering
af
personalen.

högre belopp än 80,000 kronor, utgörande i rundt tal
den till 700 kronor per man beräknade aflöningen för
115 stationsbetjente.

Innan komitén afslutar redogörelsen för de besparingar,
hvilka komitén anser kunna beredas vid trafikafdelningen
inom distrikten, har komitén velat uttala sin
anslutning till den anordning, jernvägsstyrelsen sedan
en del år tillbaka vidtagit, att vid inträffande ledigheter
ersätta stationsinspektorer med stationsmästare samt
stationsskrifvare med kontorsbiträden äfvensom att vid
inrättandet af nya platser vid stationsförvaltningen, såvidt
möjligt är, besätta dessa med personal af betjentgraden.
.

Denna anordning står i full öfverensstämmelse med
de åsigter, komitén förut gjort gällande i fråga om vigten
deraf, att till ett arbete af visst slag icke användes
en bättre qvalificerad personal än arbetets art kräfver.
Komitén anser sig emellertid ega anledning ifrågasätta,
huruvida icke ett dylikt utbyte af tjenstemän mot betjente
skulle kunna uti nu ifrågavarande fall ega rum i
ännu större utsträckning än hittills, så att särskilt stationsskrifvareklassen
icke gjordes talrikare än som erfordrades
för att kunna påräkna en god rekrytering till de
nuvarande tjenstemannaklasserna stationsinspektorer, bokhållare
och förste stationsskrifvare m. fl. samt möjligen
äfven till vissa befattningar inom styrelsen.

Vid behandlingen af frågan om den besparing, hvilken
skulle kunna uppkomma genom inskränkning i personalens
antal, bar komitén till sist att framhålla, hurusom en
dylik inskränkning för närvarande försvåras derigenom, att
eu del af personalen nått en så jemförelsevis hög ålder,
att den icke kan som sig bör medhinna den ansträngande
tjenstgöring, som af densamma kräfves, i följd hvaraf
andra arbetskrafter måste användas till dess biträde vid
göromålens utförande. Enligt gällande pensionsreglemente
är all ordinarie personal — från generaldirektören till
banvakten — pensionsberättigad enligt samma grunder, i
det att för vanlig pensions erhållande erfordras att hafva
uppnått sammanlagda 95 lefnads- och ordinarie tjensteår,
deraf minst 30 ordinarie tjensteår. Denna fordran på

en så pass lång ordinarie tjenstetid för möjligheten att
annat än på grund af ren invaliditet erhålla någon som
helst pension har haft till följd, att äfven personal, som
uppnått den för civile tjenstemän i allmänhet nu föreskrifna
pensionsåldern af 65 år, bibehålies i tjenst vid
jernvägen. Särskildt vissa grenar af jernvägstjensten
torde dock, om någon gren af den civila statstjensten,
erfordra tidig pensionering. I detta hänseende vill komitén
erinra, hurusom Kougl. Maj:t i den till 1872 års
Riksdag aflåtna propositionen angående statsbidrag till
pensionering af tjenstepersonalen vid statens jernvägstrafik
in. m. yttrade, att med undantag af verklig krigstjenst
näppeligen någon statens tjenst torde förorsaka så
talrik och så tidig otjenstbarhet, som trafiktjensten vållade.
Och jemväl Riksdagen har ifrågasatt beliöfligheten af en
tidigare pensionering af vissa kategorier af statsbanepersonalen,
då Riksdagen i skrifvelse den 20 maj 1885
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
om och i hvad män förändrade grunder för pensioneringen
af betjeningen vid statens jernvägstrafik kunde
vara af billighet och rättvisa påkallade, och derefter till
Riksdagen aflåta den framställning i ämnet, hvartill Kongl.
Maj:t kunde finna skäl förefinnas.

Sant är visserligen, att olägenheten af ålderstigen
personal under närvarande förhållanden gör sig särskildt
gällande, enär ännu en del af statsbanornas första personaluppsättning,
hvilken, då den erhöll ordinarie anställning,
i många fall redan öfverskridit den numera såsom
regel derför föreskrifna gräns af 30 års ålder, är qvar i
tjenst, samt att all anledning förefinnes till antagande,
att för framtiden förhållandena i detta hänseende skola
ställa sig gynsammare, men nödigt torde likväl vara,
att bestämmelser meddelas i syfte att förekomma allt för
ålderstigen personals bibehållande i tjenst. Då emellertid
i alla händelser efter de tvifvelsmål, som från sakkunnigt
håll på sista tiden uttalats om statens jern vägstrafiks pension
sin rättnings förmåga att fullgöra sina förbindelser,
en omarbetning af reglementet för inrättningen befunnits
vara af nöden, men eu sådan omarbetning icke ingår i
det komitén lemnade uppdraget, utan Kongl. Maj:t i
stället anbefalt inrättningens direktion att afgifva förslag

Reglering af
personalens
särskilda löneförmåner.

Extra arvoden.

till förnyadt reglemente för inrättningen samt dervid taga
under öfvervägande Riksdagens ofvanberörda framställning
af år 1885, har komitén här icke ansett sig böra i vidare
mån inlåta sig på frågan om personalens pensionering
än att komitén velat framhålla angelägenheten af att
personalen må vara ovilkorligen skyldig att vid viss
ålder afgå ur tjenst och vidare att en tidigare åldersgräns
i detta hänseende bör bestämmas för tågpersonalen än
för öfrig personal. I förslaget till instruktion har komitén
med tillämpning af denna åsigt föreslagit stadgande
derom, att tjensteman eller betjent, som fylt 65,
eller betjent, tillhörande tågpersonalen, 60 år, skall vara
pligtig omedelbart ingifva ansökan om afsked, Kongl.
Maj:t eller styrelsen, der denna eller distriktsförvaltming
tillsatt befattningen, dock obetaget att medgifva hans bibehållande
i tjenst, derest och så länge han pröfvas kunna
på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan
finnas villig att qvarstå.

Hvad härefter angår frågan om reglering af personalens
särskilda löneförmåner, så är härvid först och
främst att märka, att personalen vid sidan af sina ordinarie
arvoden i ganska stor utsträckning åtnjuter särskilda
extra arvoden för fullgörande af vissa åligganden,
som icke ansetts stå i så direkt sammanhang med den
ordinarie tjensten, att deras ersättande kunde ingå i det
för denna faststälda arvodet. I många fall torde nu
dessa extra arvoden, på sätt jernvägsstyrelsen äfven
ifrågasatt i sitt förslag till nytt aflöningsreglemente, böra
omföras till ordinarie arvoden, hvadan deras borttagande
icke föranleder någon besparing, men i andra fall finnes
icke skäl till ett sådant förfarande, utan torde genom
deras borttagande en ren ekonomisk vinst kunna beredas
staten, utan att gränserna för hvad billighetshänsyn fordra
derför trädas för nära.

Komitén, som sökt att i görligaste mån med afseende
å löneförmåner likställa jernvägsstyrelsens personal med
personalen inom andra centrala embetsverk, anser nu
först och främst, att ingen tjensteman i styrelsen, hvars
minimiaflöning är 3,000 kronor och hvilken följaktligen
innehar samma ställning som en första gradens tjensteman

inom de centrala verken, bör af jernvägsmedlen åtnjuta
något annat arvode än det, som finnes för hans ordinarie
tjenst faststäldt eller han i egenskap af vikarie för annan
är berättigad uppbära. Motsvarande regel tillämpas nämligen
vid de centrala embetsverken. Och för jernvägsförvaltningen
i dess helhet synes vidare böra fastställas
den allmänna regel att ersättning genom extra arvode
icke bör utgå för arbete, som verkställes under den ordinarie
arbetstiden, för så vidt icke sådant finnes i aflöningsreglementet
eller instruktionen särskildt förutsatt.

Såsom exempel på nu utgående extra arvoden, hvilka
enligt komiténs förmenande böra indragas, må nämnas:

arvode för utöfvande af vice värdskap i jernvägen tillhöriga
eller af jernvägen förhyrda byggnader — ett åliggande,
som synes komitén böra utan särskild ersättning
fullgöras af vederbörande baningeniör eller, der sådan
ej finnes på platsen, stationsföreståndare;

underkassörsarvoden vid maskinafdelningen;
den särskilda ersättning, banvakt i vissa fall åtnjuter
för stationstjenst;

särskild ersättning för tillsyn öfver tågattiralj.

Den besparing, som genom indragning af dylika
arvoden skulle för jernvägen uppkomma, har komitén med
stöd af komitén tillhandahållna uppgifter beräknat till
åtminstone 10,000 kronor om året.

Den vigtigaste af personalens särskilda löneförmåner
är den af fri bostad eller inqv ar ter ing ser sättning. Denna
förmån har alltifrån jern vägsförvaltningens första början
tillkommit samtlige tjenstemän och betjente vid distrikten
och har sedermera, på sätt af historiken inhemtas, utsträckts
till styrelsens chef och ledamöter äfvensom till
vaktmästarne hos styrelsen. För närvarande är förmånen
i fråga reglerad genom kongl. brefvet den 23 december
1880, hvilket utfärdats på grund af eu Riksdagens skrifvelse
af år 1877. Sedan Riksdagens år 1876 församlade
revisorer fästat uppmärksamheten på önskvärdheten af
att bestämdare föreskrifter lemnades angående jernvägspersonalens
förseende med inqvarteringsersättningar eller
bostäder, anhöll nämligen 1877 års Riksdag, att Kongl.
Maj: t måtte taga i öfvervägande, om och till hvilken utsträckning
tjenstebefattningar vid statens jernvägstrafik

Fri bostad
eller inqvarteringsersättning.

Fri vedbrand.

borde vara med fördelen af fri bostad, vare sig i statens
egna eller förhyrda lokaler, förenade, samt derefter såväl
i berörda hänseende som i de med denna fråga sammanhängande
öfriga omständigheter meddela de före--skrifter, Kongl. Maj:t kunde finna vara för ändamålet
tjenliga. Genom nyssnämnda nådiga bref meddelade
Kongl. Maj:t i anledning häraf, med upphäfvande af
§ 11 i gällande aflöningsreglemente, särskilda bestämmelser
uti ifrågavarande afseende. De vigtigaste af
dessa bestämmelser voro, såsom ock i historiken angifvits,
följande.

Fri bostad, vare sig uti styrelsens för statens jemvägstrafik
tillhörig eller uti någon i närheten af Stockholms
centralstation belägen, för ändamålet förhyrd lägenhet
skulle tillkomma styrelsens chef samt öfverdirektörerna.

Enahanda förmån af fri bostad uti jernvägens egna
eller i närheten deraf belägna, för ändamålet förhvrda
lägenheter skulle ock, der styrelsen funne sådant vara
för jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt, tillkomma
vaktmästare i styrelsen samt följande tjenstemän
och betjente vid distrikten, nämligen: afdelningsföreståndare
och hans assistent; baningeniör; maskiningeniör;
stationsinspektor; telegrafinspektor; verkmästare; stationsskrifvare;
öfverbanmästare; lokomotivförareförman; vagnmästare;
stationsmästare; vaktmästare; banmästare; lokomotivförare
; vagnförman; öfverkonduktör; konduktör;
packmästare samt betjente af lägre grad än de nämnda.

Med fri bostad skulle vara förenad förmånen af fri
vedbrand.

Embete- och tjenstemän samt betjente vid distrikten,
hvilka ej åtnjöte fri bostad, skulle ega uppbära inqvarteringsersättning,
utgörande 20 % af årliga arvodet, tjenstgöringspenningar
deri inbegripna, för dem, som vore
stationerade i Stockholm, Göteborg och Malmö, och 15 %
för dem, som vore annorstädes stationerade; dock att
lokomotivförare, eldare, smörjare, konduktörer och packmästare
egde bekomma 20 % oberoende af de orter, der
de vore tidtals kommenderade och hade sin bostad.

Mot den sålunda faststälda ordningen i fråga om
åtnjutande af fri bostad eller inqvarteringsersättning synes

komitén först och främst kunna erinras, att den uppfattning,
som vid jernvägarnes införande gjorde sig gällande
om nödvändigheten af att nästan all jernvägspersonal
bodde i jernvägens omedelbara närhet, numera blifvit
betydligt modifierad. Erfarenheten har nämligen visat,
att antalet af de tjenstekategorier, hvilkas bostäder med
nödvändighet måste vara så belägna, icke är så stort;
och särskildt i våra grannländer Norge och Danmark förekommer
förmånen af fri bostad in natura i långt mindre
utsträckning än hos oss. De lägenheter, i hvilka vår
liniepersonal inrymts, hafva äfven i verkligheten icke så
sällan befunnit sig på ganska långt afstånd från vederbörande
station eller annan tjenstgöringsplats.

Att märka är vidare, att förmånen af fri bostad in natura
är en vida större förmån än den kontanta inqvarteringsersättningen.
Då det nu ofta förekommer, att inom eu
och samma tjenstekategori en del af personalen åtnjuter
förmånen in natura, medan åter en annan del endast har
inqvarteringsersättning, sker härigenom uppenbart en
orättvisa, då den förra delen befinner sig i en afgjordt
bättre ställning än den senare.

Komitén har vid företagen undersökning jemväl
funnit, att jernvägens utgifter för förhyrda bostäder stiga
till högst afsevärda belopp. Detta gäller i all synnerhet
om de s. k. boställshus, hvilka jernvägsstyrelsen tid efter
annan med Kongl. Maj:ts tillstånd för eu tidrymd af 25
år förhyrt af statens jernvägstrafiks enke- och pupillkassa.
I hyresafgift för ett sådant hus erlägger styrelsen
nämligen 4 ‘A å 5 % af hvad huset kostat samt bestrider
dessutom allt underhåll. Härigenom kommer i vissa
fall statens årliga utgift för inqvartering in natura af
en tjensteman eller betjent att uppgå till vida högre
belopp än om endast inqvarteringsersättning lemnats.
För de stationskarlar, hvilka åtnjuta bostad i vissa enkeoch
pupillkassan tillhöriga hus å Kungsholmen i Stockholm,
utgör sålunda kostnaden för inqvarteringen (bränslet
inberäknadt) omkring 70 % af det kontanta arvodet,
under det att inqvarteringsersättningen skulle uppgått
till blott 20 % deraf. Fn genomgripande förändring i
detta hänseende synes förty nödig.

Vidare har komitén icke kunnat finna tillräckliga

skäl föreligga för bibehållande af den bestämmelsen att
med fri bostad skall vara förenad förmånen af fri vedbrand.
Nästan öfverallt annorstädes inom statsförvaltningen, der
fri bostad in natura förekommer såsom löneförmån, är
nämligen den fria vedbranden numera indragen; och att
under sådana förhållanden låta löneförmånen qvarstå för
jern vägsförvaltningen anser komitén icke böra ifrågakomma,
helst komitén föreställer sig, att vederbörande,
derest förmånen borttages, skola låta sig angeläget vara
att genom tillhandahållande för billigt pris af kasserade
syllar och medgifvande af lättnader i transporterna och
vid anskaffandet in. in. bereda den utefter jernvägslinierna
boende personal, för hvilken svårighet att erhålla
bränsle kan anses förefinnas, tillfälle att utan för dryga
kostnader förskaffa sig sådant.

Slutligen kan komitén för sin del icke finna, att
under nuvarande förhållande bestämmelsen att tågpersonalen
skall i inqvarteringsersättning erhålla 20 % af arvodet
oberoende af boningsorten bör qvarstå. Detta medgifvande
för tågpersonalen, hvithet af Kong!. Maj:t definitivt
lemnades år 1872, har icke af Riksdagen stadfästs.
I det till 1874 års Riksdag afgifna förslaget till lönereglering
ifrågasatte Kongl. Maj:t, att all personal vid
distrikten, som ej åtnjöte fri bostad in natura, skulle erhålla
20 % af arvodet i inqvarteringsersättning, men
någon särskild framställning om tågpersonalen gjordes
naturligen vid sådant förhållande icke; och då Riksdagens
beslut beträffande den kongl. propositionen i
denna del innehöll, att inqvarteringsersättningen finge å
landet höjas från 10 till 15 %, men deremot borde
för de mindre städerna bibehållas vid 15 %, yttrade
sig Riksdagen alltså icke heller särskildt om tågpersonalen.
Att Kongl. Maj:t fann sig berättigad att utan Riksdagens
hörande medgifva inqvarteringsprocentens höjning
berodde åter derpå, att tågpersonalen oberoende af boningsorten
ansågs tillhöra distriktets hufvudstation. I detta
afseende meddelades år 1872 tre särskilda beslut. Först
och främst biföll Kongl. Maj:t genom nådigt bref af den
30 augusti en af trafikstyrelsen gjord hemställan dels att
styrelsen måtte förklaras hafva egt skäl anse samtlige
lokomotivförare och eldare å hvarje distrikt tillhöra di -

striktets hufvudstation samt, på sätt som skett, tilldela
dem för hufvudstationen gällande inqvarteringsersättning,
dels ock att, med afseende på vigten att undanrödja vissa
angifna olägenheter af olika beräkning af inqvarteringsersättningen
till ifrågavarande personal, inqvarteringsersättningarna
till lokomotivförare och eldare å samtliga
distrikten måtte dädanefter få beräknas efter 20 %
å deras arvoden oberoende af de orter, å hvilka de tidtals
vore kommenderade eller hade sina bostäder.0) Vidare
förklarade Kongl. Maj:t under den 6 december i
anledning af särskilda besvär öfver ett kammarrättens
utslag, att de till maskinafdelningen hörande betjente,
lokomotivförare, eldare och smörjare, hvilka icke vore
fastade vid en viss station eller kortare sträcka af jernvägen
utan till följd af sin tjenstgöringsort vore underkastade
tätare förflyttningar från en plats till en annan,
måste inom hvarje distrikt anses tillhöra distriktets hufvudstation
oberoende af den ort, å hvilken de tillfälligtvis
vore kommenderade och hade sin bostad, samt i
öfverensstämmelse härmed undfå inqvarteringsersättning.
Och slutligen medgaf Kongl. Maj:t genom nådigt bref
den 28 december, att konduktörer och packmästare äfvensom
smörjare finge åtnjuta inqvarteringsersättning med
20 % af arvodet oberoende af de orter, der de tidtals
vore kommenderade och hade sina bostäder.

Af dessa Kongl. Maj:ts beslut framgår, att hufvudsakligaste
grunden till den medgifna procentförhöjningen
var föreställningen att tågpersonalen vore underkastad så
godt som ständiga ombyten af förläggningsort. Under
jernvägsförvaltningens första tider, då stambanebyggandet
försiggick i stor omfattning och nya statsbanelinier tidt
och ofta öppnades för trafik, var detta också händelsen,
men numera äro förhållandena i detta hänseende helt
och hållet förändrade, i det att tågpersonalen på det hela
taget icke torde förflyttas oftare än annan personal. Huru
föråldrade i sjelfva verket de motiv äro, som föranledde
den ifrågavarande procentförhöjningen, visar sig tydligast
af hvad styrelsen anförde i sina framställningar i ämnet *)

*) Detta för att äfven lokomotivförare och eldare vid fjerde trafikdistriktet
skulle erhålla 20 %, ehuru öfrig vid distriktets hufvudstation, Kristinehamn, för lagd

linieperaonal ondast åtnjöt 15 %■

till Kong]. Maj:t. Beträffande lokomotivförare och eldare
yttrade styrelsen sålunda, bland annat, att dessa vanligen
började sin tjenstgöring å den sträcka af linien, som läge
närmast hufvudstationen, och först sedan deras duglighet
och pålitlighet under det högre maskinbefälets ögon
pröfvats blefve utsända till tjenstgöring å längre bort
belägna delar af linien, samt, om dervid den inqvarteringsersättning,
de vid hufvudstationen uppburit, skulle förändras,
de i sjelfva verket skulle lida en minskning i
sina löneförmåner, emedan de utgifter, hvilka denna
ersättning vore afsedd att betäcka, föga omvexlade, sedan
jernvägsförbindelserna utjemnat prisen å olika orter och
äfven framkallat en starkare efterfrågan å bostäder vid
jernvägsstationerna, hvarjemte det ofta vore svårt att
anskaffa bostad just från flyttningstiden eller att få en
förut innehafd lägenhet uthyrd från samma tid, så att
den förflyttade i vissa fall nödgades att erlägga hyra på
två olika orter; att en sådan minskning icke kunde vara
utan olägenhet för förarnes anställande å de platser, der
de för tillfället, i anledning af förändringar i tågens
anordning, lämpligast kunde användas, emedan den dels
gjorde vederbörande betjente mindre villige att ombyta
tjenstgöringsort, dels föranledde att befälet, när personalförändringar
måste vidtagas, af lätt insedda skäl icke
kunde undgå att känna sig bundet af sådana bevekande
omständigheter, som helt och hållet kunde åsidosättas,
när aflöningsvilkoren vore af förflyttningen oberoende;
samt att härtill äfven komme, att, om inqvarteringsersättningen
förändrades efter den tillfälliga tjenstgöringsorten,
det belopp, ifrågavarande betjente finge uppbära, blefve
i flera fall under årets lopp olika, månad för månad,
hvilket i sin män bidroge att göra räkenskapen för
aflöningen af denna tjensteklass mera invecklad än då
samma aflöning vore under året konstant.

Till hvad komitén ofvan yttrat derom, att förflyttning
af tågpersonal nu icke förekommer oftare än förflyttning
af annan personal, vill komitén med anledning
af styrelsens berörda yttrande tillägga, att i de fall, då
förflyttning förekommer under sådana förhållanden, att
vederbörande någon tid måste hålla sig bostad å tvänne
håll, han derunder, såsom tjenstgörande å annan ort än

den, der han är bosatt, eger uppbära dagtraktamente och
således icke torde kunna anses göra någon ekonomisk
förlust. Komitén tvekar i öfrigt så mycket mindre att
påyrka tågpersonalens likställande med den öfriga personalen
i fråga om inqvarteringsersättning, som förstnämnda
personal, särskilt lokomotivförarne, tillhöra den
förhållandevis bäst aflönade statsbanepersonalen.

Komitén, som sålunda anser, att förmånen af fri
vedbrand bör bortfalla samt tågpersonalen i fråga om
inqvarteringsprocent likställas med den öfriga liniepersonalen,
har nu att närmare angifva, huru komitén tänkt
sig förmånen af fri bostad in natura reglerad.

Vid uppgörande af sitt förslag i denna del har
komitén utgått från den allmänna förutsättning att rätt
till en dylik förmån endast må tillkomma sådan personal,
som för tjenstens behöriga skötande deraf kan anses
vara i verkligt behof, men att styrelsen, vid det förhållande
att statens jernvägar tillhöriga bostadslägenheter
kunna finnas disponibla, bör ega befogenhet att i dessa
lägenheter i mån af tillgång inqvartera jemväl annan
personal, åt hvilken förmånen af inqvarteringsersättning
eljest är medgifven. Då komitén härefter haft att undersöka,
hvilka kategorier af personalen må anses vara i
verkligt behof af fri bostad in natura, har komitén först
och främst ansett detta icke vara förhållandet med styrelsens
chef och ledamöter. Desse hafva, såsom ofvan
erinrats, icke från början varit i åtnjutande af denna
förmån, utan först år 1880 blifvit delaktige af densamma0);
och från sin ståndpunkt kan komitén så mycket
mindre erkänna behöfligheten af förmånens bibehållande,
som enligt komiténs förslag till distriktsförvaltningens
ordnande det direkta ingripande i linieförvaltningens
handhafvande, hvilket från styrelsens sida nu
eger rum, skulle komma att väsentligen minskas.

Af den vid styrelsen anstälda personalen, hvilken
alltifrån styrelsens organisation år 1863 varit i saknad
af inqvarteringsersättning, är det enligt komiténs förme- *)

*) Öfverdirektörerna för ban- och trafikafdelningarna hade visserligen redan
år 1872 erhållit bostad i centralstationshuset i Stockholm men detta endast tillsvidare
och intill dess bostadslägenheterna för styrelsen eller trafiktjensten å stationen
blefve behöfliga samt emot en viss årlig afgift, motsvarande räntan å kostnaden
för lägenheternas inredning.

ilande endast vaktmästarne, som för tjenstens förrättande
kunna anses vara i behof af fri bostad in natura. Men
medan bemälde betjente enligt gällande bestämmelser
ega, der styrelsen finner sådant vara för jernvägstrafiken
nödvändigt eller fördelaktigt, åtnjuta sådan förmån såsom
ett tillägg till det i penningar bestämda arvodet, anser
komitén intet skäl förefinnas att med afseende å jernvägsstyrelsens
vaktmästare tillämpa annan grundsats än den,
som genomförts beträffande vaktmästare i andra centrala
embetsverk, eller att, der bostad in natura åtnjutes, afdrag
å den kontanta lönen skall ega rum med visst belopp.

Vidkommande derefter liniepersonalen, så har komitén
för sin del funnit följande tjenstemän och betjente böra
för tjenstens behöriga skötande vara i åtnjutande af
fri bostad in natura, nämligen: distriktschef, trafik inspektör,

byråassistent, stationsinspektor, underinspektör,
stationsmästare, banmästare, banvakt, portvakt vid l:a
klassens station eller verkstad och maskinist, som sköter
värmeledning eller central belysning. Då emellertid i ett
eller annat fall på grund af särskilda förhållanden skulle
kunna inträffa, att äfven nu nämnd tjensteman eller betjent
skulle kunna undvara berörda förmån, synes det böra
öfverlemnas åt jernvägsstyrelsens pröfning att bestämma,
huruvida förmånens utgående till ifrågavarande personal
må anses vara för jernvägstrafiken behöfligt eller
ej. A andra sidan lärer emellertid undantagsvis blifva
händelsen, att tjenstens kraf eller lokala förhållanden
göra det oundgängligen nödigt att jemväl åt nu ej nämnd
personal, utöfvande den egentliga stationstjensten, bereda
inqvartering in natura; och komitén har för den skull
ansett sig böra i aflöningsreglementet intaga ett stadgande
i sådant syfte.

Den personal, som enligt ofvanstående grunder skulle
erhålla bostad in natura, skulle bekomma förmånen, vare
sig jernvägen sjelf egde erforderliga lägenheter eller
nödgades förhyra sådana. För den öfriga liniepersonalen
borde deremot enligt komiténs förmenande förhyrning af
bostadslägenheter ej vidare ega rum, utan skulle, såsom
förut nämnts, styrelsen endast vara berättigad att — alltid
mot skyldighet för vederbörande att afstå den kontanta
inqvarteringsersättningen — till densamma i mån

af tillgång upplåta sådana bostadslägenheter, som förjernvägens
räkning uppförts eller inköpts.

Emot nu framstälda förslag till inqvarteringsförmånens
ordnande skulle kunna riktas den anmärkningen
att komitén med den uppfattning, komitén hyst
om förmånens obehöflighet för det stora flertalet tjenstebefattningar
vid distrikten, bort påyrka en längre gående
reform och i sådant hänseende föreslå, att inqvarteringsersättning
skulle såsom särskild löneförmån bortfalla
och dess belopp omföras till det ordinarie arvodet,
samt att i de fall, der bostad in natura finge åtnjutas,
afdrag från arvodet skulle ega rum med belopp, motsvarande
bostadens uppskattade värde. En sådan lösning,
hvilken genomförts vid de norska statsbanorna och
jemväl i större eller mindre utsträckning på andra håll,
skulle äfven vara den ur principiel synpunkt mest tillfredsställande.
Komitén har också hyst störa sympatier
för densamma, men vid de försök, komitén gjort till
frågans lösning i denna riktning, hafva så stora svårigheter
yppat sig, särskildt i det afseende att en fullständig
förändring af arvodesklasserna skulle nödvändiggöras,
att komitén trott ur praktisk synpunkt vara lämpligast,
att man för närvarande inskränkte sig till den reglering,
komitén föreslagit, helst genom den antydda reformen
någon verklig förändring i sak icke skulle åstadkommas.

Hvad beträffar den ekonomiska innebörden för jernvägen
af komiténs förslag till inqvarteringsförmånens
reglering, så har först och främst en öfverslagsberäkning
gifvit vid handen, att skilnaden mellan det belopp,
jern vägsförvaltningen år 1893 faktiskt utgifvit för förhyrda
bostäder åt liniepersonalen, och det belopp, styrelsen
samma år skulle fått utgifva, derest den i de
förhyrda bostäderna inqvarterade personalen i stället åtnjutit
inqvarteringsersättning enligt de vanliga grunderna,
uppgår till omkring 65,000 kronor. Hela detta belopp
skulle dock i alla händelser icke komma att besparas,
enär jemväl enligt komiténs förslag förhyrning af bostäder
fortfarande kan komma att i vissa fall ega rum; och
då en afsevärd del af samma belopp representerar hyresafgifter
för de enke- och pupillkassan tillhöriga boställshus,
hvilka för ett flertal år förhyrts, kommer det i alla

Fri läkarevård
och fri medicin.
Begrafningshjelp.

händelser att dröja, innan besparingen når upp inemot
nämnda summa.

Jernvägens utgifter för inköp af bränsle åt boställshafvare
belöpte sig år 1894 till omkring 163,000 kronor.
Transportkostnaderna för samma bränsle, bvilka icke särskildt
bokförts, torde, enligt hvad framgår af visserligen
helt och hållet approximativa beräkningar, kunna upptagas
till omkring 27,000 kronor. Inalles skulle alltså
jernvägens kostnader för bränsle åt personalen kunna beräknas
uppgå till omkring 190,000 kronor om året. Detta
belopp representerar likväl naturligen icke den för jernvägen
genom förmånens borttagande uppkommande vinsten,
ty i flera fall torde personalen, särskildt den lägre,
höra beredas ersättning genom höjning af den kontanta
aflöningen. För öfrigt torde till undvikande af missuppfattning
böra erinras, att vid beräkningen här ofvan af
de besparingar, som skulle uppkomma genom indragning
af personal, den fria vedbranden i vissa fall ingått i den
medelaflöning, som legat till grund för beräkningen, och
således redan medräknats.

Genom tågpersonalens likställande med den öfriga
personalen i fråga om inqvarteringsersättning skulle
vidare en besparing af omkring 35,000 kronor kunna
beredas.

Under förutsättning att, såsom komiténs förslag till
aflöningsreglemente innebär, någon egentlig ersättning
icke beredes öfverdirektörerna för den mistade bostadsförmånen
samt att komiténs förslag beträffande vaktmästarnes
kontanta aflöning vinner godkännande, skulle slutligen den
reglering, komitén ofvan ifrågasatt rörande den bostadsförmån,
som nu åtnjutes af personal inom styrelsen,
medföra en besparing af omkring 4,500 kronor.

Enligt § 17 mom. 1 i gällande aflöningsreglemente
lemnas kostnadsfri läkarevård genom de vid jernvägarne
på statens bekostnad anstälde läkare eller vid särskilda
sjukdomsfall genom annan af läkaren anvisad person åt
de vid distrikten anstälde:

a) ordinarie tjenstemän och betjente jemte de senares
hos dem boende familjemedlemmar;

b) extra ordinarie tjenstemän och betjente, som åtnjuta
aflöning, äfvensom familjemedlemmar, boende bos

aflönade extra ordinarie betjente, hvilka tillika få begagna
bostad i statens jernvägar tillhöriga eller för deras räkning
förhyrda byggnader;

c) verkstadsarbetare jemte deras hos dem boende
familjemedlemmar, under de vilkor, styrelsen eger bestämma
;

d) extra arbetare, som under tjenstgöring vid jernvägen
ådraga sig sjukdom eller lida kroppsskada.

Jemlikt mom. 2 i samma paragraf skola af vederbörande
läkare föreskrifna medikament äfvensom tillfälliga
bad, hvilka läkaren anser nödvändiga till botande af
sjuklighet, bekostas af trafikmedlen för alla dem, hvilka
åtnjuta kostnadsfri läkarevård.

Enligt § 10 i aflöningsreglementet eger styrelsen
att såsom begrafningshjelp tilldela sterbhuset efter afliden
tjensteman, betjent eller arbetare ett belopp, motsvarande
eu månads aflöning, sådan denna genom arvodesstat
eller aftal är vederbörligen bestämd.

Statens jernvägars utgifter för sjukvård och begrafningshjelp
uppgingo år 1894 till icke mindre än 153,948
kronor 12 öre. Deraf utgjorde 47,663 kronor 50 öre
arvoden till de vid jernvägarne anstälde ordinarie läkare,
6,583 kronor 89 öre arvoden till specialister,
fältskärer, barnmorskor o. d., 64,539 kronor 41 öre kostnaden
för medikament och bad, samt 7,784 kronor 87
öre begrafningshjelp, under det att återstående beloppet
representerade öfriga utgifter för sjukvård såsom lasarettsvård
o. d.

I sitt förslag till nytt aflöningsreglemente har jernvägsstyrelsen
föreslagit åtskilliga förändringar i iiniepersonalens
rätt till kostnadsfri läkarevård samt fria
medikament och bad, hvilka förändringar hufvudsakligen
gå i den riktning, att nämnda förmån skulle något inskränkas.
»Erfarenheten har nämligen ådagalagt», yttrar
styrelsen, »att de nuvarande bestämmelserna i detta afseende
gifvit anledning till missbruk, delvis föranledt af
missförstånd.» De väsentligaste förändringar, styrelsen
ifrågasatt, äro dels att den allmänna bestämmelsen att
kostnadsfri läkarvård vid särskilda sjukdomsfall må utgå
äfven genom andra personer än de ordinarie jernvägsläkarnc
allt efter dessa senares anvisning utbytts mot

en föreskrift att kostnaden för vård eller behandlinggenom
af jern vägsläkaren anvisad person må utgå af
jernvägsmedlen allenast i de fall och under de vilkor,
styrelsen bestämmer, och dels att rätten till fria medikament
m. m., hvad tjenstemän angår, inskränkts till de
fall, då någon under tjenstgöring ådragit sig sjukdom
eller lidit kroppsskada.

Förmånen af fri läkarevård med hvad dertill ansetts
höra torde emellertid kunna och böra inskränkas betydligt
mera än hvad styrelsen sålunda ifrågasatt. Det
synes komitén vara fullt riktigt, att staten — och detta
ej minst i sitt eget intresse — sörjer för läkarevårdens
upprätthållande bland den talrika personalen å distrikten
genom anställande af särskilda jernvägsläkare; och billigheten
kan jemväl anses fordra, att det må vara betjeningen
medgifvet att för sina hustrur och oförsörjda
barn anlita vederbörande läkare, hvars aflöning utgår
efter visst belopp för hvarje till hans läkaredistrikt hörande
tjensteman och betjent. Men att derutöfver låta
personalen på jernvägens bekostnad för sig och sina
familjemedlemmar anlita särskilda specialister, fältskärer,
barnmorskor o. d. anser komitén vara att gå längre åt
detta håll än hvad skäligt är. I detta hänseende torde
jernvägspersonalen i stället böra likställas med arméens
och flottans personal, der, så vidt komitén har sig bekant,
något dylikt anlitande af specialister icke förekommer.
Komiténs mening är dock naturligen icke, att förbudet
att på jernvägens bekostnad anlita annan läkare
än ordinarie jernvägsläkare skall gälla vid olycksfall, utan
må då hjelp sökas på närmaste håll.

Beträffande derefter de fria medikamenten och baden,
så belöpa sig jernvägens utgifter härför, såsom ofvan
synes, till ett afsevärdt högt belopp; och med stöd af
beräkningar, som verkstälts inom olika läkaredistrikt,
kan antagas, att omkring 60 % af detta belopp — eller
sålunda omkring 39,000 kronor — utgifves för betjeningens
familjemedlemmar. Enligt komiténs förmenande är
det emellertid icke något statsändamål att tillhandahålla
jemväl betjeningens familjemedlemmar en dylik förmån,
utan synes denna alltså endast böra tillkomma betjeningen
för dess egna personer.

Hvad slutligen begrafningshjelpen vidkommer, så är
denna en förmån, som nästan öfverallt annorstädes inom
statsförvaltningen afskaffats. Komitén, som håller före,
att anskaffningen af dylik hjelp bör af personalen sjelf
ombesörjas genom deltagande i begrafningskassor eller
andra dylika föreningar, har jemväl varit betänkt på att
föreslå dess fullständiga indragning vid jernvägsstaten,
men har likväl ansett sig böra ifrågasätta dess bibehållande
vid dödsfall i följd af olyckshändelse under tjenstgöring.

Då, enligt hvad ofvan anmärkts, sammanlagda beloppet
af de arvoden, som år 1894 utbetalades till specialister,
fältskärer, barnmorskor o. d., utgjorde 6,583 kronor
89 öre, torde den genom regleringen i detta hänseende
uppkommande årliga besparingen kunna beräknas
till omkring 6,500 kronor.

Besparingen genom den af komitén förordade inskränkningen
i rätten till fria medikament och bad synes,
i enlighet med hvad nyss antyddes, kunna upptagas till
c:a 39,000 kronor om året.

Då begrafningshjelp år 1894 utgick med ett sammanlagdt
belopp af 7,784 kronor 87 öre, torde, ehuru
utgifterna å denna post naturligen äro temligen vexlande,
en årlig besparing af omkring 6,500 kronor kunna antagas
uppkomma genom den i detta afseende föreslagna
ändringen.

I det hela skulle alltså enligt komiténs åsigt utgiftstiteln
»sjukvård och begrafningshjelp» kunna minskas
med ett belopp af omkring 52,000 kronor för år räknadt.

I fråga om felräkningspenningar föreskrifver gällande
aflöningsreglemente, att sådana tillkomma styrelsens
hufvudkassör med 750 kronor om året, styrelsens uppbördskassör
med 25 öre för hvarje fullt tusental kronor af den
uppbörd, som under hvarje år blifvit från stationerna till
uppbördskassan inremitterad, samt distriktskassör med 40
öre för hvarje fullt tusental kronor, som utgått till bestridande
af kontanta liqvider för samtliga afdelningarnas
vid distriktets räkning, allt i den ordning, styrelsen på
grund af godkända kassaräkningar närmare bestämmer.
Reglementet stadgar vidare, att trafik- och telegrafstationernas
uppbörd spersonal eger att uppbära provision med

Felräknings penningar.

0,3 procent af redovisade trafik- eller telegraminkomster,
till fördelning emellan nämnda personal på afsändningsoch
mottagningsstationerna enligt grunder, som styrelsen
eger att bestämma. Denna provision är emellertid^’till
sin art i sjelfva verket felräkningspenningar och benämnes
numera så äfven officiel!.

Med undantag af hufvudkassören, som åtnjuter felräkningspenningar
till fixt belopp, uppbära alltså öfriga
tjenstemän, som äro delaktiga af denna förmån, felräkningspenningar
med viss procent å uppburna eller utgifna
belopp. Detta har emellertid haft till följd, att med jernvägsrörelsens
tillväxt inkomsten af förmånen stigit till
belopp, som vid aflöningsreglementets utfärdande år 1874
svårligen voro beräknade eller afsedda. År 1894 uppbar
sålunda uppbördskassören med ett årligt arvode af, Oberäknad!
två ålderstillägg, 4,000 kronor felräkningspenningar
till belopp af 4,905 kronor, en distriktskassör
med årligt arvode af 2,400 kronor sådana till belopp af
1,539 kronor samt en bokhållare och expedition sföreståndare
med årligt arvode af 2,400 kronor sådana till belopp
af 2,800 kronor. Dessa siffror torde ådagalägga
hvad ock ligger i sakens natur, eller att felräkningspenningarnes
bestämmande till viss procent af uppburna eller
utgifna belopp icke är lämpligt i följd af den tendens
att stiga i större proportion än hvad motsvarar det ökade
arbetet, som inkomsten i fråga då erhåller. I sitt förslag
till nytt aflöningsreglemente har jernvägsst.yrelsen
jemväl föreslagit felräkningspenningarnes fixerande för
uppbördskassören men ansett nuvarande bestämmelser
böra bibehållas i hvad angår distriktskassörer samt trafikoch
telegrafstationernas uppbördspersonal. Komitén, som
i sammanhang med decentralisationen ifrågasatt indragning
af uppbördskassörstjensten, håller deremot före, att
ifrågavarande förmån bör fastställas till fixt belopp (500
kronor) jemväl för distriktskassörerna, samt att i fråga
om trafik- och telegrafstationernas uppbördspersonal bestämmelse
bör meddelas derom, att beloppet icke må
för någon öfverstiga visst belopp för år (1,000 kronor).

Då regleringen af distriktskassörernas felräkningspenningar
redan tagits i betraktande vid beräkningen af
den omedelbara ekonomiska vinst, som skulle genom

decentralisationen uppkomma, samt regleringen af stationspersonalens
felräkningspenningar till väsentlig del skulle
uppvägas af nödiga arvodesförhöjningar för de tjenstemän,
för hvilka samma reglering i verkligheten skulle
innebära en minskning i inkomst, nämligen expeditionsföreståndarne
vid de stora stationerna, torde någon bestämd
siffra här icke böra angifvas för utmärkande af
den besparing, som skulle beredas genom de ändrade
bestämmelserna angående felräkningspenningar. Komitén
vill dock icke låta vara oanmärkt, att en sammanställning
mellan samtliga expeditionsföreståndares nuvarande
aflöningsbelopp å ena sidan och de aflöningsbelopp, som
enligt komiténs förslag skulle tillkomma dem å den andra,
utvisar en besparing för statsverket af något öfver 3,000
kronor för år.

Enligt gällande aflöningsreglemente skola milpenningar
tillkomma tågpersonalen i förhållande till det antal
mil, hvarje till nämnda personal hörande tjensteman eller
betjent under tjenstgöring å tåg tillryggalagt, samt enligt
de grunder, styrelsen fastställer. Till följd af denna bestämmelse
har styrelsen tid efter annan utfärdat cirkulär
rörande sättet för milpenningars beräknande för de olika
tjenstekategorier, som deraf äro i åtnjutande, nämligen
lokomotivförare, eldare, vagnsmörjare, konduktörer och
packmästare. Dessa milpenningar uppgå numera åtminstone
för vissa befattningar till jemförelsevis betydande
belopp. Detta gäller särskild! maskinpersonalen och i all
synnerhet lokomotivförarne. Under år 1892 utgjorde
sålunda medelbeloppet milpenningar för lokomotivförare
609 kronor, för eldare 421 kronor och för vagnsmörjare
307 kronor samt maximibeloppet för samma betjentklasser
resp. 1,010 kronor, 678 kronor och 526 kronor.

Om man betänker, att lokomotivförarne kunna nå
ett ordinarie arvode af 1,800 kronor förutom inqvarteringsersättning,
lärer man icke kunna undgå att finna,
att ifrågavarande betjente, hvilka i allmänhet icke stå på
högre bildningsgrad än skickliga mekaniska verkstadsarbetare,
äro väl högt aflönade. I hvarje fall synes
önskligt, att en revision af bestämmelserna rörande milpenningarne
företages; och har komitén i aflöningsregle -

Milpenningar.

mentet ifrågasatt, att för vinnande af större fasthet i
dessa bestämmelser desamma hädanefter böra utfärdas
af Kongl. Maj:t. Komitén anser sig vidare böra här
särskild! framhålla önskvärdheten af att, derest maximiarvodet
af 1,800 kronor skall bibehållas för lokomotivförarne,
sådana föreskrifter må meddelas rörande dem
tillkommande milpenningar, att dessa icke komma att för
någon uppgå till högre belopp än exempelvis 500 kronor
årligen äfvensom att de rättvisare fördelas med afseende
å olika slag af tåg. En begränsning till nyss angifna
belopp skulle efter förhållandena år 1892 medföra en
besparing af omkring 37,000 kronor.

Minskning i Komitén öfvergår nu till frågan, i hvilka afseenden

■utgifter, som besparing må kunna beredas i statsbaneförvaltningens
icke direkt utgifter å andra poster än dem, som direkt afse persoafseajiöningar.
nålens aflöning.

stängsel. Å b ana/delning en möter då först och främst en post,

der genom antagandet af ändrade principer en dylik besparing
synes möjlig. Denna post är anbringande och
underhåll af stängsel. Statens jernvägars utgifter för
underhåll af stängsel äro mycket betydande. Utgiftspostens
slutsumma utgjorde exempelvis år 1892 127,536 kronor
46 öre och år 1893 131,440 kronor 12 öre. En modifikation
af de grunder, enligt hvilka ifrågavarande underhåll
eger rum, synes derför böra blifva af en viss ekonomisk
innebörd. På sista tiden har jernvägsstyrelsen
jemväl vidtagit en åtgärd i dylikt syfte, då styrelsen
genom cirkulärskrifvelse till bandirektörerna af den 1
december 1893 föreskrifvit, att det fyraslaniga stängsel,
som hittills användts, skall, i den mån det behöfver omsättas,
å de bansträckor, der hinder ej möter till följd af
aftal, som med vederbörande jordegare träffats, ersättas
med allenast treslanigt stängsel. Jemte det att komitén
uttalar sin fulla anslutning till jernvägsstyrelsens i frågavarande
åtgärd, anser sig komitén emellertid böra med
stöd af en åsigt i hithörande ämne, som under de senare
åren gjort sig gällande inom Riksdagen, ifrågasätta uttagandet
af ännu ett steg i samma riktning.

Sedan Riksdagen år 1892 vid fråga om anslag till

Luleå—Gellivarebauans försättande i fullständigt skick
uttalat den mening att en godsbana, som genomlöpte
aflägsna, folktomma bygder och endast trafikerades med
långsamt gående tåg, icke för trafikens säkerhet erfordrade
stängsel samt under åberopande af, bland annat,
detta förhållande vidtagit nedsättning i det af Kongl.
Maj:t för kompletteringsarbetenas verkställande äskade
anslag, upptogo Riksdagens samma år församlade revisorer
frågan om inskränkning i jernvägens stängselskyldighet,
i det att de uttalade den mening att stängsel
kring jernvägen borde i Norrland på de vidsträckta, obebodda
skogsmarker, som der genomskures, kunna i regeln
undvaras, och att sådan hägnad särskildt syntes obehöflig,
der jernvägen löpte genom kronan tillhöriga marker, å
livilka kreatursbete icke egde rum. I sin underdåniga
skrifvelse med anledning af revisorernas berättelse yttrade
sedermera 1893 års Riksdag — efter att hafva anmärkt,
att allt från början af statsjernvägarnes anläggande
den uppfattningen varit rådande, att jernvägarne
borde skyddas medelst stängsel — bland annat, att under
senare tider förändrade åsigter gjort sig gällande
om sådant stängsels nödvändighet. Erfarenheten vid enskilda
jernvägar torde i flera fall hafva ådagalagt, att
stängsel kunde undvaras utan fara för jernvägstrafiken;
och om å ena sidan, i saknad af stängsel, jernvägarne
vore utsatta för skada å banvallen, förorsakad af kreatur,
syntes å andra sidan böra tagas i betraktande, att de utgifter,
som för sådan skadas botande kunde erfordras,
icke torde vara jemförliga med kostnaden för stängsels
uppförande och underhåll. Härjemte vore att märka, att
i samma mån som talrika öfvergängar i jernvägens plan
förefunnes stängslets skydd minskades genom osäkerheten
att de till öfvergångarna ledande grindarne hölles
vederbörligen stängda. Och det syntes kunna ifrågasättas,
huruvida ej större fara för jernvägstrafiken föranleddes
af kreatur, som befunne sig på instängd bana,
än på ohägnad, enär iakttagits, att vid annalkande tåg
kreatur i förra fallet löpte utefter banan, tills de uppnåddes
af tåget, men i senare fallet hade större benägenhet
att begifva sig bort från banvallen.

Hvad särskildt de norrländska jernvägarne beträffade,

Enhet i konstruktioner
och
reparationer.

så, om än den dittills färdiga stambanan genomginge endast
på helt korta sträckor mindre kronoparker, komme
dock den del af banan, som droges norrut från Degerfors,
att löpa genom synnerligen vidsträckta kronoparker,
der stängsel under alla förhållanden syntes mindre
behöfligt.

Ehuruväl på många orter redan anbragt stängsel,
enligt Riksdagens åsigt, måhända skulle kunna utan olägenhet
undvaras, ville Riksdagen icke för det dåvarande
ifrågasätta, att sådant stängsel ej vidare skulle underhållas,
utan inskränkte sig till att anhålla, det Kongl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, i hvad mån stängsel
utefter den då ännu ej fullbordade statsbanan i Norrland
måtte kunna undvaras.

I anledning af denna Riksdagens framställning anbefalde
Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 2 juni 1893
jernvägsstyrelsen att för framtiden iakttaga, att vid statens
återstående jernvägsarbeten inom Norrland stängsel,
der sådant med hänsyn till beskaffenheten af den terräng,
jernbanan genomginge, syntes kunna utan våda för trafiken
undvaras, hädanefter icke anbringades; och har till
följd häraf inskränkning egt rum med afseende å jernvägsstängslet
i det öfverstå Norrland. För sin del håller
emellertid komitén före, att tidpunkten nu är inne
att i sammanhang med de af komitén ofvan ifrågasatta
principiella förändringarna med afseende å banbevakningens
anordnande taga under öfvervägande jemväl den af
Riksdagen antydda eventualiteten att ej vidare underhålla
redan anbragt stängsel; och antager komitén, att en närmare
undersökning i detta hänseende, hvilken naturligen
endast kan af jern vägsförvaltningen verkställas, skall
gifva vid handen, att stängsel jemväl i de mellersta och
södra landsdelarne är obehöfligt på åtskilliga ställen, der
sådant nu finnes.

Hvad derefter angår maskinafdelning en, så är denna
afdelning den, som för utgifter af nu ifrågavarande slag
— sådana, som icke stå i direkt samband med personalens
aflöning — har att vidkännas de största utbetalningarna;
och till följd af utgifternas sjelfva beskaffenhet
gäller i fråga om denna afdelning mera än om

någon annan, att det sätt, hvarpå arbetena ordnas, är af
betydelse för jernvägsförvaltningens ekonomi med afseende
å möjligheten att genom ändamålsenliga anordningar
begränsa förvaltningens utgifter. I all synnerhet är
detta förhållandet med de betydande utgiftsposter, hvilka
kunna sammanfattas under rubriken »anskaffning och
underhåll af den rullande materielen».

Beträffande då först anskaffningen af denna materiel
så har man inom utlandet redan sedan lång tid tillbaka
insett den ekonomiska vigten deraf, att den största möjliga
enhet upprätthålles i konstruktionerna, så att antalet
typer hålles så ringa, som hänsynen till materielens olika
uppgifter medgifver, samt förändringar införas endast
med största försigtighet och efter den omsorgsfullaste
pröfning i hvarje särskilt fall. Genom en sådan enhetlig
konstruktion vinnes nämligen, bland annat, en vida
billigare underhållskostnad äfvensom den stora fördel att
färre reservdelar så till antal som till art behöfva hållas
i förråd — förmåner af så afsevärd ekonomisk betydelse,
att den största uppmärksamhet torde böra egnas åt
denna fråga.

Komitén har sig visserligen bekant, att man äfven
inom vår statsbaneförvaltning sträfvat efter att
åstadkomma en dylik enhet i konstruktioner. Riksdagens
år 1891 församlade revisorer framstälde ändock
i detta hänseende en del anmärkningar mot sakernas dåvarande
ordning samt framhöllo dervid särskildt det stora
antal lokomotivtyper, som vid stats]ernvägarne förekomme,
men i sitt utlåtande öfver revisorernas berättelse meddelade
jern vägsstyrelsen sådana upplysningar rörande de
anmärkta förhållandena, att dessa åtminstone till största
delen torde få anses nöjaktigt förklarade. Ehuru således
erkännansvärda sträfvanden efter enhet i konstruktioner
äfven hos oss gjort sig gällande, kan komitén icke undertrycka
den mening att. i detta hänseende ännu åtskilligt
återstår att göra. Förhållandet är nämligen i
sjelfva verket det, att enhet visserligen från styrelsens
sida upprätthållits i de stora grundtyperna, men att distrikten
sedermera kunnat deri vidtaga mera eller mindre
långt gående modifikationer, hvilka, äfven om de kunna
sägas hafva i hufvudsak sträckt sig allenast till detaljer,

likväl understundom varit af en ganska betydande ekonomisk
innebörd. Det är af denna anledning komitén,
som i andra hänseenden uttalat sig för större sjelfständighet
hos distriktsförvaltningarna, dock anser sig böra
här påyrka, att enheten i konstruktioner för den rullande
materielen måtte genomföras mera i detalj än hvad nu
kan anses ega rum, så att den blir så fullständig som
möjligt äfven de olika distrikten emellan; och är komitén
förvissad derom, att detta skall visa sig hafva en gynsam
inverkan på statsbaneförvaltningens ekonomi. Såsom
exempel på hvilken rol enhet i konstruktioner spelar i
fråga om reparationskostnad kan åberopas förhållandena
vid Bergslagernas jernvägar, der kostnaden för lokomotivreparationema,
oaktadt lokomotiven hållits i fullgodt
skick, visat sig synnerligen låg, hvilket, förutom på de
omständigheterna att en för underhållet gynsam lokomotivtyp
användts samt att intet ombyte af ångpannor ännu
behöft verkställas, måste anses hafva till icke ringa del
berott just derpå, att Bergslagsbanan allt ifrån första
början infört och såsom eu hufvudsak vidhållit en dylik
enhet.

Af icke mindre betydelse för ett billigt underhåll
af den rullande materielen än enhet i konstruktioner är
emellertid enhet i reparationer. Hvilken inverkan ett mera
eller mindre billigt underhåll af denna materiel har på
en jernvägs ekonomi kan inses deraf, att, då statsbanornas
lokomotiv under år 1893 tillryggalade sammanlagdt
12,216,300 lokomotivkilometer samt statsbanornas kostnad
för reparation af lokomotiv nämnda år utgjorde 9,3
öre per lokomotivkilometer, en besparing af 1 öre per
sådan kilometer, motsvarande således c:a 10 procent af
hela kostnaden, skulle representerat ett belopp af
122,163 kronor.

För att nu söka bilda sig en föreställning huruvida
öfver hufvud taget ett fullt tillfredsställande resultat
i fråga om underhållet kan anses uppnådt vid statsbanorna
har komitén anstalt jemförelse mellan reparationskostnaderna
vid dessa banor och dem vid de enskilda
jernvägar i vårt land, hvilka hafva egna reparationsverkstäder.
Af denna jemförelse har komitén — som

vid det förhållande att fullt jemförbara tal icke kunnat
erhållas till undvikande af missuppfattning icke velat
här åberopa några speciella siffror — fått den uppfattning
att de ifrågavarande kostnaderna måste anses förhållandevis
större vid statsbanorna än vid de enskilda
jernvägarne — och detta fastän vid jemförelsen tillbörlig
hänsyn tagits till det transportarbete, som utförts
af vederbörande banors lokomotiv, sådant detta
arbete fått sitt uttryck i antalet dllryggalagda vagnaxelkilometer.

Att kostnaderna vid statsbanorna äro högre torde
bero på flera orsaker, af hvilka en bland de vigtigaste
säkerligen är just den, att de enskilda banorna inom
sina begränsade arbetsfält lyckats bättre upprätthålla enhet
i reparationer. Det synes emellertid som om en
dylik enhet skulle kunna uppnås äfven vid statsbaneförvaltningens
verkstäder, nämligen genom tillämpningen
verkstäderna emellan af arbetsfördelningens grundsats
sålunda, att vissa af verkstäderna väsentligen finge sysselsätta
sig med vissa hufvudslag af reparationer, något
som, enligt hvad komitén erfarit, visserligen delvis eger
rum, men som med all säkerhet kan genomföras i mycket
vidsträcktare grad. Mot en sådan anordning invändes
vanligen, att kostnaden för materielens framförande till
ett aflägsnare ställe för reparations undergående skulle
komma att representera ett så afsevärdt belopp, att vinsten
genom anordningen skulle blifva ingen, men denna
invändning torde ej förtjena synnerligt afseende. Först
och främst är nämligen att märka, att materielen i många
fall torde kunna åtminstone delvis tillgodogöras för trafiken
under transporten såväl till som från verkstaden.
Och vidare vinnes genom en dylik arbetsfördelning icke
allenast ett billigare och bättre arbete utan äfven ett
snabbare sådant, i följd hvaraf materielen fortare blir
åter disponibel för trafiken.

Det är alltså ett afgjordt och konseqvent fortsatt
sträfvande efter enhet i reparationer, som komitén finner
sig böra påyrka. Äfven om med ett sådant sträfvande
underhållskostnaden i följd af de olikartade förhållanden,
under hvilka förvaltningarna arbeta, icke skulle kunna
vid statsbanorna nedbringas så, att den blefve lika låg

Bättre utnyttjande
af
vagnparken.

som vid de enskilda jernvägarne, synes likväl uppnåendet
af ett för statsbaneförvaltningen gynsammare förhållande
mellan dess och de enskilda banornas utgifter
af ifrågavarande slag icke vara omöjligt, särskildt i betraktande
deraf, att statsbaneförvaltningen drifver arbetet
i väsentligen större skala än de enskilda jernvägarne
och härutinnan alltså har en förutsättning för ett billigare
arbete.0)

Komitén öfvergår nu till en fråga, hvars lösning i
den riktning, komitén förordar, skulle medföra en minskning
förnämligast i maskinafdelningens utgifter, medan
åter sjelfva lösningen väsentligen är beroende på åtgärder
från trafikafdelning ens sida — nämligen frågan om
möjligheten af ett bättre utnyttjande af vagnparken.

Att ett dylikt bättre utnyttjande skulle till följd af
hithörande utgiftsposters beskaffenhet kunna blifva af en
afsevärd ekonomisk betydelse ligger i öppen dag. De
ekonomiska fördelarne skulle icke inskränka sig till direkta
besparingar i driftskostnaden, utan härtill komme,
bland annat, möjligheten att möta eu växande rörelse
utan allt för stora nyanskaffningar af rullande materiel,
i det att den redan befintliga materielen bättre räckte
till för de ökade behofven, vidare minskad reparationskostnad,
då denna naturligen står i visst förhållande till
materielens storlek, samt slutligen i sammanhang härmed
bättre utrymme på verkstäderna och förty minskadt behof
att utvidga dessa senare. *)

*) I detta sammanhang anser sig komitén böra framhålla, att en i viss mån
bidragande orsak till att statsbanornas ekonomiska resultat under de senare åren
stält sig förhållandevis ofördelaktigare än åtskilliga enskilda banors är att söka
deri, att statsbanorna i följd af Kongl. Maj:ts beslut inköpt räler af inhemsk tillverkning
till högre pris än det, hvartill utländsk vara kunnat erhållas. Under
åren 1887—1894 anskaffades sålunda från Domnarfvet 54,142: 436 ton stålräler för
ett medelpris af 103 kronor 42 öre per ton eller för sammanlagdt 5,599,000 kronor,
förutom jernvägsfrakten från Domnarfvet till Krylbo 162,427 kronor. Om i stället
engelska räler inköpts för det för dem under nämnda period gällande medelpris af
85 kronor 12 öre per ton, skulle — jemväl med beräkning af lossningskostnaden
från fartyg — anskaffningskostnaden minskats med omkring 1,120,000 kronor eller
vid pass 140,000 kronor om året.

Erinras må äfven, att, då de svenska stenkolen under senare åren kostat i
inköp 10 å 18 proc. mer än deras egentliga bränslevärde i förhållande till engelska
stenkol, den omständighet att statsbanorna till någon del användt svenska stenkol
för år 1894 medfört en ökning i statsbanornas utgifter med omkring 50,000 kronor.

Hvad då först angår frågan om personvagnarnes utnyttjande,
så torde det vara en inom fackkretsar allmänt
utbredd mening, att vid statsbanorna antalet dylika vagnar
i tåg öfver hufvud taget är allt för stort. Orsakerna
till det stora vagnantalet torde vara att söka dels i det
sätt, hvarpå en del tåg af vederbörande liniebefäl utrustas
med vagnar, i det att allmänhetens i och för sig
naturliga anspråk på utrymme och beqvämlighet öfver
höfvan tillgodoses, dels ock i den omständighet att man
vid tidtabellernas uppgörande icke tillräckligt skiljer mellan
när- och fjerrtrafiken å linier, der ett sådant särskiljande
kan med fördel genomföras.

I hvilken utsträckning en reduktion af antalet vagnar
i de särskilda, nu befintliga tågen skulle kunna låta
sig genomföra, kan naturligen icke af komitén angifvas.
Dess verkställande är i sjelfva verket möjligt endast
genom ett intresseradt och vaket distriktsbefäl, som, utgående
från förutsättningen att en reform i detta afseende
är behöflig, lägger sig vinn om att i grunden lära
känna trafikförhållandena å vederbörande linier och som
särskildt noga följer de vexliugar, hvilka tid efter annan
inträda i vagnbehofvet i följd af de vexlingar, trafiken
sjelf undergår. Komitén vill emellertid anmärka, att i
några fall genomförandet af en dylik reduktion skulle
kunna underlättas genom åtgärder från styrelsens sida.
Sålunda borde enligt komiténs förmenande hos oss påbjudas
vidare utveckling af en anordning, som efter utländskt
mönster delvis redan införts, nämligen att de
resande å mera trafikerade linier så ordnas i vagnarne,
att i vissa vagnar tillträde lemnas företrädesvis åt resande,
som innehafva biljetter till vissa stationer. Härigenom
blir man nämligen i stånd att äfven inom samma
tåg åtskilja de resande, som ämna sig till längre bort
belägna stationer, från dem, som endast skola färdas en
kortare sträcka från utgångsstationon, och möjlighet beredes
dymedelst att låta de vagnar, som äro afsedda för
det senare slaget resande, stanna vid någon lämplig mellanstation,
en anordning som särskildt de årstider, då
uppvärmning af vagnarne ej eger rum, synes egnad att
medföra besparing. Och vidare borde enligt komiténs
förmenande i tågen användas ett mindre antal speciella

kupéer — damkupéer, rökkupéer eller icke-rökkupéer_

än hvad nu eger rum. Uppenbart är nämligen, att den
nu rådande anordningen i detta hänseende i ganska affärd
grad bidrager till att öka vagnantalet i tågen,
medan å andra sidan svårligen lärer kunna förnekas, att
allmänhetens berättigade anspråk skulle fullt tillgodoses,
äfven om endast ett mindre antal dylika speciella kupéer
funnes å hvarje tåg disponibelt.

Vidkommande derefter den betydelse, ett särskiljande
af när- och fjerrtrafiken har för frågan om ett
bättre utnyttjande af personvagnarne, så torde anledning
hos oss hitintills saknats att fullt beakta vigten af denna
faktor. Detta har helt naturligt berott deraf, att faktorn
icke träder i förgrunden förr än trafiken — och särskilt
fjerrtrafiken — nått en viss intensitet. Hos oss, likasom
i utlandet, började man med blandade person- och godståg.
^Utvecklingen förde med sig, att man skilde mellan
de båda slagen af trafik, i det att man för dem inrättade
särskilda tåg. En fortsatt utveckling måste med nödvändighet,
hos oss likasom i utlandet, få till resultat, att
man inom hvardera slaget — och dervid först inom
persontrafiken — på liknande sätt skiljer trafiken mellan
de centra, som utgöra liniernas slutpunkter eller hufvudpunkter
i öfrigt, från den lokala trafiken å vederbörande
linier. Då persontrafiken å en linie nått en viss höjd,
blir nämligen kostnaden för framförandet af de tunga,
af många vagnar sammansatta tåg, som måste användas,
om när- och fjerrtrafikens behof skola kunna med ett
och samma tåg tillgodoses — och särskildt kostnaden
för dessa tågs stannande vid ett flertal stationer — så
dryga, att det ur ekonomisk synpunkt blir fördelaktigare
att låta hvartdera slagets trafik tillgodoses genom
särskilda, för det slaget inrättade tåg, på samma gång
härigenom allmänhetens verkliga intresse bättre tillvaratages.
Ett dylikt särskiljande kunde visserligen synas i
visst afseende redan vara genomfördt vid våra statsbanor
genom insättandet af nattågen mellan Stockholm samt
Göteborg och Malmö, men enligt komiténs åsigt äro de
ifrågavarande nattågen — med undantag af sommarkurirtåget
mellan Stockholm och Malmö — icke så anordnade,
att de kunna anses ensamt för sig tillgodose fjerrtrafi -

kens kraf, medan å andra sidan tidpunkten synes komitén
vara inne att genomföra en dylik anordning jemväl i
fråga om dagtågen å dessa linier. Denna sin åsigt stödjer
komitén förnämligast på tyngden af de genomgående
tåg, som nu der framföras, samt på den omständighet
att antalet resande mellan ifrågavarande ändstationer
jemte mellanliggande hufvudstationer är tillräckligt stort
för att betrygga ett fördelaktigt ekonomiskt resultat af
lätta, för fjerrtrafiken afsedda tåg. I öfrigt torde vid
frågans pröfning böra särskildt tagas i betraktande, att
de nuvarande genomgående tågen sannolikt icke utefter
hela linien behöfva för lokaltrafikens räkning ersättas
med särskilda tåg, utan att detta kan inskränkas till vissa
sträckor.

Att nu genom ett särskiljande af när- och fjerrtrafiken
ett bättre utnyttjande af personvagnarne möjliggöres,
framgår deraf, att utrymmet å så väl det ena som
andra tågslaget kan i många fall bättre tillvaratagas, då,
hvad beträffar tåg, som uteslutande äro afsedda för fjerrtrafik,
tilloppet af resande och det derpå beroende vagnbehofvet
lättare kan beräknas, medan åter, hvad lokaltågen
angår, dessa, hvilka endast gå korta sträckor,
enligt sakens natur icke behöfva anordnas så bekvämt i
fråga om utrymme och dylikt som tåg, hvilka äro afsedda
för längre håll.

Beträffande derefter frågan om ett bättre tillgodogörande
af godsvagnarnes bärighet så synes ett gynsammare
resultat i detta hänseende än de senare åren lemnat
vara möjligt vid jemförelse med förhållandena å statsbanorna
sjelfva under femårsperioden 1887—1891. Medan
under nämnda period i medeltal 38 % af vagnarnes bärighet
tillgodogjordes, var sålunda motsvarande procent
för år 1892 endast 33.2 och för år 1893 endast 32.8 —
en nedgång som är allt för betydlig för att kunna uteslutande
förklaras genom tillkomsten af de nya linierna
i öfre Norrland och den ökade lastningsförmåga, vagnarne
under tiden erhållit.

Vid undersökningen af de åtgärder, som kunna vara
egnade att möjliggöra ett bättre utnyttjande af godsvagnarne,
framställer sig först och främst spörj smålet, huruvida
icke mera arbetskraft än hittills borde anslås åt

vagnfördelningen. Hvad distrikten beträffar, äro distriktsbefälets
förutseende och vaksamhet här af kanske ännu
större betydelse än i fråga om personvagnarne; och
med den förstärkta distriktsförvaltning, komitén föreslagit,
synes all anledning förefinnas att förvänta, det åt
detta ämne skall kunna egnas all den uppmärksamhet,
som vederbör. 1 fråga åter om den del af vagnfördelningen,
som tillkommer centralförvaltningen — eller fördelningen
i förekommande fall distrikten emellan — så
har komitén ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke en
särskild tjensteman borde anställas å öfverdirektörsexpeditionen
för trafikafdelningen med åliggande att med
ledning af de inkomna rapporterna följa och öfvervaka
hithörande förhållanden.

Komitén har vidare fått den uppfattning att för
närvarande trafikanternas anspråk på ett skyndsamt tillhandahållande
af vagnar måhända tillmötesgås i större
utsträckning än som med jernvägens ekonomiska intresse
är förenligt, i det att exempelvis tomvagnar emellanåt
torde försändas till en station från annat håll än det,
hvarifrån de på grund af trafikens riktning bort komma,
eller från längre afstånd än omständigheterna oundgängligen
kräft. Eu ändring i detta afseende anser sig
komitén böra ifrågasätta.

Ett bättre utnyttjande af godsvagnarne synes äfven
kunna åstadkommas derigenom, att den grundsats antoges,
att icke alla godståg behöfde stanna vid alla stationer,
utan att äfven i detta fall så småningom ett särskiljande
af när- och fjerrtrafiken finge ega rum.

I sammanhang härmed borde man, enligt komiténs
förmenande, slå in på den vägen att i högre grad än
hittills varit t al let ombesörja godstrafiken genom icke
annonserade godståg. Härigenom blefve man nämligen
i tillfälle att å ett trafikcentrum uppsamla en viss qvantitet
gods, afsedt för transport till ett annat trafikcentrum,
innan man läte vederbörande tåg afgå. Detta
komme visserligen understundom att förorsaka dröjsmål
med befordringen, men fråga är om icke trafikanternas
berättigade anspråk på en relativt snabb godsbefordran
i vanliga fall skulle kunna anses blifva på detta sätt fullt
tillgodosedda.

De ofri ga åtgärder, Indika kunna åstadkomma ett
ekonomiskt fördelaktigare tillgodogörande af godsvagnarnes
bärighet, sammanhänga väsentligen med taxeväsendet
och särskild! med bestämmelserna om minsta vigt
för beräknande af frakt såsom för vagnslast. De hafva
af denna anledning enligt den komitén meddelade instruktionen
icke kunnat göras till föremal för närmare
undersökningar. Komitén anser sig emellertid icke kunna
underlåta att påpeka, att genom nu gällande bestämmelser
om rätt att i vissa fall vid transporter i hela vagnslaster
erlägga afgift för ett lägre tontal, än som i verkligheten
motsvarar vagnens bärighet, åstadkommes en maskerad
fraktlindring, som dessutom bidrager till att i statistiken
sänka procenten för vagnarnes utnyttjande.

Från och med år 1885 har linien Stockholm—Malmö Indragning af
under vissa månader af året, eller sommartiden, trafverats
med två genomgående nattsnälltåg om dygnet i hvar- gen och dettas
derå riktningen. Anledningen till inrättandet af det andra
tåget — det s. k. kurirtåget — var förnämligast önskan tnde daglig.
om en direkt post- och personförbindelse mellan Sverige
och Tyskland öfver Stralsund sommartiden.

Sedan denna tåganordning fortgått under tre somrar,
upptog 1887 års statsrevision frågan om dess behöflighet
till granskning. Revisorerna yttrade dervid att, då statens
jernvägstrafiks räkenskaper icke lemnade upplysning
om kostnaden för de s. k. kurirtågen, revisorerna icke
kunnat bilda sig ett omdöme om, huruvida dessa tågs
anordnande förorsakat förlust eller medfört vinst. Det
hade dock synts revisorerna kunna ifrågasättas, om verkligen
persontrafiken inom vårt land nått den utveckling,
att den kunde anses betinga att, på sätt under en del af
året egde rum, två snabbgående tåg skulle dagligen med
endast omkring tre timmars tidsskilnad befara den långa
vägsträckan mellan Stockholm och Malmö.

I yttrande öfver revisorernas anmärkning, afgifvet
den 1Ö januari 1888, anförde jernvägsstyrelsen, bland
annat, att styrelsen af angifna skäl ansåge sig berättigad
uttala, att kurirtågen, så länge de inskränktes till den
tid af året, då personfreqvensen vore störst, icke blott
betäckte sina kostnader utan lemnade en behållning ut -

öfver de direkta utgifterna till bestridande af eu del af
jernvägens allmänna kostnader; att det emellertid icke
vore ensamt den omedelbara inkomsten för jernvägen,
som borde vara bestämmande för befogenheten af dessa
tåg, utan fastmer den större betydelse, en snabb förbindelse
med utlandet hade för det egna landet i sin
helhet genom sin förmåga att framkalla trafik; att flera
tecken också redan tydde derpå, att de anordningar, som
på senare åren vidtagits för att underlätta resorna till
och från utlandet, oaktadt de tryckta tiderna, redan verkat
i den riktning, som dermed åsyftats, och att det
lede intet tvifvel, att, äfven om man tillsvidare stannade
vid hvad som dittills åtgjorts, samfärdseln med de utländska
kulturländerna skulle blifva allt lifligare och i
alla afseenden inbringande; att frågan då vore, huruvida
icke denna förbindelse skulle nöjaktigt kunna tillgodoses
med ett snabbgående tåg mellan liufvudstaden och den
för personrörelsen vigtigaste utfartsorten Malmö; att huru
denna fråga skulle besvaras berodde derpå, huruvida ett
bantåg å den svenska sidan kunde ställas i nöjaktig anslutning
till de stora person- och postförande bantågen
å kontinenten; att hufvudpunkterna för dessa senare bantåg
vore, hvad trafiken med norden beträffade, Berlin och
Hamburg; att för en så vidt möjligt oafbruten förbindelse
med den förra staden och de derifrån utgående eller dit
anländande tågen fordrades, att å svenska sidan bantåget
komme tidigt på morgonen till Malmö och afginge från
Malmö sent på aftonen, medan för anslutningen med
Hamburgertågen svenska tåget borde inträffa i Malmö
vid middagstiden och afgå derifrån strax på eftermiddagen;
att, om det enda svenska tågets tidtabell vore så
upp stål d, att de resande kunde i Malmö å den ena leden
omedelbart fortsätta sin färd, måste tydligen de, som hade
att färdas den andra leden, nödgas vänta fem till sju timmar,
innan de kunde anträda sin färd vidare, hvarjemte
samma betydliga afbrott äfven skulle uppstå för posten,
på hvars ostörda fortskaffande det läge så mycken vigt:
att derjemte ock vore att taga i betraktande, att de
direkta tågen mellan Malmö och Stockholm betjenade
äfven personbefordringen mellan talrika inrikes orter,
belägna såväl vid statsbanan som vid de många till denna

anslutande enskilda jernvägarne, och att det, hvad dessa
senare beträffade, vore nödigt, att de inträffade vid de
olika föreningsstationerna på sådana tider, att resande
och post kunde befordras vidare utan allt för stort dröjsmål;
att det emellertid vore omöjligt att under den del
af året, då personfreqvensen vore lifligast, lösa dessa
uppgifter på ett nöjaktigt sätt med ett enda tåg; samt
att styrelsen förty för sin del ansåge, att, så länge de för
vår samfärdsel med utlandet bestämmande stora europeiska
bantågens turer vore ordnade så som för det dåvarande
vore fallet, kurirtåget mellan Malmö och Stockholm borde
under sommarmånaderna bibehållas jemte snälltåget, och
det äfven af det skäl, att tillströmningen af resande å
sagda linie då ej sällan vore så stor, att icke alla kunde
medtagas å ett tåg utan men för den för tåget faststälda
hastigheten; hvarjemte styrelsen i afseende på dessa tågs
dittillsvarande anordning ville med anledning åt hvad
revisorerna uppgifvit om den korta tidskilnaden mellan
de i samma rigtning löpande tågen erinra, att, om ock
blott tre timmar läge mellan tiderna för kurirtågets och
snälltågets afgång från Stockholm, likväl, till följd af
tågens olika fart, tidsskilnaden dem emellan alltjemt
ökades, så att de inträffade i Malmö med omkring 7
timmars mellantid, och att af samma orsak tidskilnaden
mellan de båda uppgående tågen utgjorde fem till sex
timmar.

I skrifvelse den 14 april 1888 i anledning af revisorernas
berättelse anhöll Riksdagen, att då, med hänsyn
till den nedgående inkomsten från statens jernvägar, allvarlig
omtanke borde egnas åt hvarje åtgärd, som kunde
bidraga till ett gynsammare resultat af jernvägstrafiken,
samt, på sätt revisorerne anfört, det torde kunna ifrågasättas,
huruvida trafikförhållandena inom vårt land med
nödvändighet påkallade, att tvänne snabbgående tåg skulle
under sommartiden dagligen befara den långa vägsträckan
mellan Stockholm och Malmö, Kongl. Maj.t täcktes taga
i öfvervägande, huruvida icke ettdera af de två snabbgående
tåg, som en del af året before jern vägslin ien
Stockholm—Malmö och åter, måtte kunna utan allt för
stor olägenhet indragas.

Sedan jernvägsstyrelsen i utlåtande den 14 december

1888 öfver Riksdagens berörda framställning vidhållit
och ytterligare utvecklat de åsigter, styrelsen gjort gällande
i sitt ofvan omförmälda yttrande den 10 januari
samma år, fann Kong], Maj:t vid ärendets föredragning
den 31 december 1888, med afseende å hvad styrelsen
anfört, någon rubbning tillsvidare icke böra vidtagas uti
anordningen af ifrågavarande tåg.

Med den utveckling, trafiken sedan år 1888 erhållit,
torde icke längre kunna ifrågasättas, att förbindelsen
mellan Stockholm och Malmö sommartiden skall kunna
uppehållas medelst allenast ett genomgående tåg om
dygnet. Men då kostnaden för ett dagtåg öfver hufvud
taget måste anses mindre än kostnaden för ett nattåg,
samt ett dagtåg derjemte eger större förmåga att upptaga
trafik, i det att det bättre tillgodoser den trafikerande
allmänhetens inom landet behof, har inom komitén fråga
uppstått, huruvida icke ettdera af de båda nattåg, som
nu sommartiden framgå i hvardera riktningen å ifrågavarande
linie, skulle kunna indragas och i stället anordnas
ett dagtåg, som på dagen framginge mellan nämnda båda
städer. En särskild anledning till att frågan om ändring
i den nu varande ordningen åter borde upptagas har
synts komitén föreligga deri, att sedan år 1888 den förändring
inträdt i våra tågförbindelser med kontinenten,
att genom gemensamma anordningar från Sveriges och
Danmarks sida anknytning kommit till stånd mellan det
svenska s. k. kurirtåget å ena sidan och såväl routen
Köpenhamn—Gjedser som routen Köpenhamn—Korsör å
den andra. Under det att sålunda kurirtåget år 1888
hade direkt förbindelse endast med Berlin öfver Malmö
—Stralsund men icke med Hamburg, har tåget nu dylik
förbindelse med först nämnda stad jemväl öfver Köpenhamn—Gjedser
samt dessutom med Hamburg öfver såväl
Köpenhamn—Gjedser som Köpenhamn—Korsör.

Komitén har ock låtit anställa undersökningar för
utrönande af möjligheten af en sådan anordning, som
ofvan antydts. Med hänsyn till de många omständigheter
af skilda slag, som på saken inverka — såsom förbindelserna
med anslutande enskilda jernvägar, de postala
förhållandena, trafikens ordnande på vissa sträckor, der
de nuvarande nattågen göra tjenst såsom dagtåg — har

komitén dock icke tilltrott sig att uppgöra något bestämdt
förslag i ämnet, men har frågan synts vara af
den stora ekonomiska vigt, att komitén ansett sig böra
framhålla angelägenheten af att en omfattande undersökning
verkställes för utrönande, huruvida icke ett af de
ifrågavarande nattågen skulle kunna ersättas med ett
genomgående dagsnälltåg.

Innan komitén slutar redogörelsen för de besparingar, vista statsbahvilka
komitén anser kunna åstadkommas i statsbane- "bitning3/ndér
förvaltningens utgifter för ändamål, som icke stå i direkt enklareformer.
samband med personalens aflöning, kan komitén icke underlåta
att framhålla, hurusom, med hänsyn till de särskilda
förhållanden, hvarunder vissa delar af stambanenätet
trafikeras, nämligen de öfre norrländska jernvägslinierna,
hvilka ännu närmast torde vara att anse såsom
ett slags jernvägar af andra ordningen, angeläget är, att
icke samma föreskrifter och anordningar äro gällande
för hela statsbanenätet, utan att för norrländska jernvägarne
särskilda, mera enkla bestämmelser i vissa afseenden
meddelas, hvilka då ock kunna komma till användning
för enskilda jernvägar af liknande art.

b. Ökning i statsbaneförvciltningens inkomster.

Komitén öfvergår nu till att angifva resultaten af
den undersökning, komitén företagit i fråga om möjligheten
att åstadkomma en förbättring i statsbaneförvaltningens
ekonomi genom åtgärder, som afse ökning i inkomsterna.
Enligt hvad förut framhållits, har komiténs
uppdrag i denna del blifvit så till vida begränsad^ att
undersökningen icke skolat sträcka sig till taxeväsendet.
Komitén har alltså endast haft att efterse, huruvida de
normer, som bestämma statsbaneförvaltningens af den
allmänna taxan icke beroende inkomster, äro afvända
efter hvad hänsynen till förvaltningens berättigade intresse
kräfver. Det vigtigaste af de spörsmål, som härvid
framstält sig, har varit huruvida de utgifter, som
förvaltningen ur olika grunder uppbär för prestationer,

utförda dels för enskilda jemvägar och dels för statens
embetsverk, må anses skäliga eller af beskaffenhet att
böra underkastas förändring.

statens jern- Hvad då först angår frågan om statens jernvägars
vägars ekono- förhållande till de enskilda jernvägarne i hithörande afmiska
mellan- seende, så har denna fråga efter den stora omfattning,
hafva,iden med de talrika förbindelser sinsemellan och den häraf förande
enskilda ledda ökade vigt, som de enskilda jernvägarne under de
jemvägarne. senare årtiondena erhållit, blifvit en fråga af helt annan
betydelse för statsbaneförvaltningens ekonomi, än den
var under jern vägsindustriens första tider i vårt land.
Då jernvägar här först började att anläggas, sökte statsmagterna
på allehanda sätt uppmuntra den enskilda företagsamheten
att vid sidan af staten inlåta sig på jernvägsföretag.
Detta skedde icke allenast derigenom, att
anslag anvisades utan återbetalningsskyldighet, att lån
medgåfvos på ytterst billiga vilkor samt att förmåner i
fråga om jordförvärf beviljades i vidsträckt omfattning,
utan äfven derigenom, att banorna, sedan de blifvit färdiga,
erhöllo åtskilliga lättnader i det afseende, att statens
jernvägar antingen utan ersättning eller ock mot
synnerligen låga afgifter utförde vissa prestationer, som
vederbörande banor eljest måst sjelfva verkställa. Så
t. ex. utfördes genom statens jernvägars försorg en del
till uppbörds- och milkontrollen hörande arbeten för de
enskilda banornas räkning, utan att någon ersättning
derför affordrades dessa; hvarjemte sådana jernvägar,
hvilka berörde statens banor, fingo utan någon som helst
ersättning inledas på statens stationer samt berättigades
att mot obetydlig godtgörelse eller till och med afgiftsfritt
få den på dem ankommande stationstjensten vid
vederbörande stationer bestridd genom statens personal
och i dess lokaler.

Förutom den allmänna uppfattningen om lämpligheten
af att staten så mycket som möjligt understödde
den enskilda jernvägsdriften synes hafva legat till grund
för medgifvandet i fråga om uppbörds- och milkontrollen
den meningen att något väsentligen ökadt arbete icke
åsamkades statsbanornas vederbörande kontor genom verkställandet
af uträkningarna för privatbanornas del, då

räkneresultaten i många fall erhölles såsom biprodukter
vid de uträkningar, som måste företagas för statsbanornas
egen de!, samt till grund för medgifvandet i fråga
om föreningsstationerna den föreställningen att bibanorna
tillförde stambanorna så mycket trafik, att ett eftergifvande
af särskild ersättning för stationernas begagnande
härigenom försvarades.

De grundsatser, som sålunda vid jernvägsnätets uppkomst
gjorde sig gällande vid reglerandet af förhållandet
mellan statsbanorna och de enskilda jernvägarne uti
nu ifrågavarande hänseenden, bibehöllo sig en tid bortåt
väsentligen oförändrade, men modifierades sedermera så
småningom. Under senare tiden har emellertid en tendens
framträdt att reglera omförmälda förhållande efter
helt andra samt för statsbaneförvaltningen mindre ofördelaktiga
normer; och för sin del kan komitén icke finna
annat än att denna tendens är fullt riktig och förty bör
komma till erkännande. Staten må visserligen icke upphöra
att understödja den enskilda företagsamheten, då
denna riktas på byggandet af jernvägar, hvilka ur det
allmännas synpunkt befinnas gagneliga, men understödet
bör enligt komiténs förmenande utgå endast under direkta
och fullt märkbara former samt icke lemnas på statsbanornas
bekostnad och under sådana omständigheter i
öfrigt, att uppfattningen om dessa banors ekonomiska
skötsel i jemförelse med privatbanornas kan komma att
förryckas. Och i sistnämnda hänseende vill komitén icke
underlåta att anmärka, att, då man så inom Riksdagen
som i den offentliga diskussionen i öfrigt framhållit det
faktum att privatbanornas skötsel visat sig vara relativt
billigare än statsbanornas, man dervid glömt att taga tillbörlig
hänsyn till det förhållande att privatbanorna på
statsbanornas bekostnad åtnjuta förmåner, hvilka för nätet
i dess helhet måste anses representera ett högst afsevärdt.
belopp0).

Huru riktigt i öfrigt det förfarande, som staten och
särskildt statsbaneförvaltningen under första tiden af
jernvägsnätets anläggning iakttog gent emot de enskilda *)

*) Å andra sidan bör vid en dylik jemförelse icke lemnas obeaktadt, att privatbanorna
i de dem åliggande skatterna till stat och kommun hafva en utgift, från
hvilken statsbanorna iiro befriade.

jernvägarne, än må hafva varit under dåvarande förhållanden,
synes det komitén, att förfarandet måste i viss
mån blifva ett annat nu, då å ena sidan privatbanorna
erhållit en så stor utsträckning och en så ökad betydelse
i förhållande till statsbanorna samt å andra sidan staten
i sin jern vägsindustri nedlagt så afsevärdt stora kapital,
hvilka denna industri har att söka förränta och amortera.
Gent emot ett statsbanenät af icke fullt 3,300 km. stod
vid årets början ett privatbanenät af öfver 6,000 km.;
och privatbanekomplexen hafva på sina ställen blifvit så
sammanlänkade, att en del banor, hvilka till en början
endast tillförde statsbanorna trafik, numera verka såsom
konkurrensbanor.

Gemensamt be- Privatbanorna hafva sjelfva anvisat den väg, som

gagnande af leder till ett rättvist reglerande af nu ifrågavarande mel stationer.

lanhafvanden mellan dem och statsbanorna — nämligen
genom det sätt, hvarpå de ordnat de likartade förhållanden,
som förefinnas mellan dem sjelfva inbördes. Detta
gäller särskild! om den största och vigtigaste af de
frågor, som i detta sammanhang föreligga till behandling,
nämligen frågan om gemensamt begagnande af stationer.
Privatbanorna tillämpa sins emellan helt andra grundsatser
i detta hänseende än dem, som hitintills enligt,
regeln fått göra sig gällande mellan statsbanorna å ena
sidan och privatbanorna å den andra. För ådagaläggande
häraf likasom af behöfligheten af en förändring i
grunderna för statsbanestationers upplåtande till begagnande
af privatbanor har komitén ansett sig böra i en
vid betänkandet såsom bil. III fogad P. M. meddela
en kortfattad redogörelse för dels de överenskommelser,
som för närvarande gälla om gemensamt begagnande af •
statsbanestationer, och dels åtskilliga överenskommelser
privatbanor emellan om gemensamt begagnande af privatbanestationer.

Om man med ledning af nu omnämnda redogörelse,
till hvilken komitén tillåter sig hänvisa, jemför de
vilkor, under hvilka de äldre privatbanorna erhållit rätt
till anslutning till statsbanestationer, med de vilkor, statens
jernvägar under de senare åren betingat sig för
dylika anslutningar, lärer bekräftelse vinnas på riktig -

heten af komiténs ofvan gjorda uttalande om den ändrade
uppfattning, som i detta afseende numera gjort sig gällande
inom jernvägsstyrelsen.

Eu jemförelse mellan de överenskommelser, som ingåtts
å ena sidan mellan statsbanorna och privatbanorna och
å andra sidan mellan privatbanorna sins emellan, gifver åter
vid handen, att dessa senare vid sina inbördes aftal ingalunda
tillämpat de åsigter i f^åga om betydelsen af den
genom en ny banas anslutning uppkommande trafikstegringen
å en äldre bana, som, enligt hvad ofvan blifvit
anmärkt, legat till grund för de äldre aftalen om skötseln
af anslutande privatbanors trafik å statsbanestationer, utan
att fast hellre de banor, som önskat anslutning vid privatbanestationer,
fått underkasta sig vida högre afgifter
och ekonomiska uppoffringar i öfrigt än hvad jernvägsstyrelsen
äfven de senare åren i motsvarande fall fordrat.
Framför allt lärer emellertid redogörelsen ådagalägga
angelägenheten deraf, att de sinsemellan så väsentligen
olika aftalen om gemensamt begagnande af statsbanestationer
regleras efter enhetliga och rättvist afvägda
grunder. Frågan om en dylik reglering har äfven nyligen
kommit på dagordningen derigenom, att Riksdagens år
1893 församlade revisorer uttalat sig för revision af ett
par dylika aftal, nämligen dem, som gälla beträffande
Stockholms central och norra samt Storviks och Alfvesta
stationer, samt härutinnan vunnit understöd af Riksdagen.

I sitt underdåniga utlåtande den 13 januari 1894 i
anledning af revisorernas berättelse har också jernvägsstyrelsen
yttrat, att önskvärdheten af en revision af de
afgifter, de enskilda jernvägarne erlade för skötseln af
deras egen trafik å de staten tillhöriga föreningsstationerna,
vore uppenbar, samt anmält sig ämna inför Kongl.
Maj:t framlägga förslag till gemensamma grunder för
fördelningen af kostnaderna för föreningsstationers skötsel
och underhåll.

Då en reglering af nu gällande aftal alltså i alla
händelser lärer vara att förvänta, skulle något förslag i
ämnet från komiténs sida kunna anses obehöfligt, men
med afseende å frågans afsevärdt stora betydelse för
statens jernvägars ekonomi, har komitén icke ansett

100

sig kunna underlåta att till behandling upptaga densamma.

Den ersättning, som må affordras en enskild jernväg,
hvilken önskar rätt till gemensamt begagnande af en statsbanestation,
synes komitén enligt sakens natur böra vara af
tvåfaldig art, nämligen dels en ersättning för en gång,
motsvarande förmånen för jernvägen att erhålla anslutning
till stationen, och dels eu årligen återkommande
ersättning, motsvarande förmånen för jernvägen att få
sin trafik å stationen ombesörjd genom statsbaneförvaltningen.
Enligt hvad framgår af den i åberopade P. M.
lemnade redogörelse för dylika överenskommelser privatbanor
emellan, upptaga också dessa banor enligt regeln
en sådan tvåfaldig godtgörelse; och enahanda grundsats
har under de senare åren vid en del aftal tillämpats jemväl
af jernvägs styrelsen.

Hvad nu angår den förstnämnda artens ersättning,
så synes, under förutsättning att den årliga afgiften bestämmes
efter riktigt afvägda grunder, anledning icke
förefinnas för staten att göra anspråk på någon direkt
ekonomisk fördel genom privatbanans insläppande å stationen,
utan lärer ersättningen icke böra fastställas att
utgå under annan form än att privatbanan tillförbindes
att gälda samtliga af anslutningen föranledda kostnader.
Bestämmes ersättningen på detta sätt, följer emellertid
häraf med nödvändighet, att privatbanan jemväl bör ega
skyldighet att vid blifvande utvidgningar af stationen för
gemensamma ändamål deltaga i de kostnader, som häraf
förorsakas; och delningsgrunden i detta fall synes icke
gerna kunna blifva någon annan än trafikens storlek,
bestämd på det sätt, som nedan föreslås för det egentliga
förvaltningsbidragets beräknande.

Vid de anslutningar af privatbanor å statsbanestationer,
som hittills egt rum, har i flera fall ersättning för
de af anslutningen föranledda kostnader icke affordrats
vederbörande bana — åtminstone icke i den omfattning-,
komitén ofvan afsett. Då det icke torde kunna ifrågakomma
att retroaktivt göra gällande anspråk på dylik
ersättning — helst Riksdagen i flera fall särskilt anvisat
medel för ändamålet — lärer den grundsats, komitén
nu uttalat, icke i vidare mån kunna erhålla tillämp -

101

ning för redan anslutande banor, än att i de nya kontrakt,
som med dessa böra uppgöras, bestämmelse intages
om skyldighet för vederbörande bana att deltaga
i blifvande kostnad för stationens utvidgning för gemensamma
ändamål efter nyss angifna fördelningsgrund.

Beträffande derefter den årligen återkommande afgift,
privatbanan bör erlägga, så synes denna i sjelfva
verket böra utgå under tre särskilda titlar. Först och
främst bör banan nämligen erlägga ett förvaltningsbidrag
i egentlig mening, motsvarande den afgift, som enligt
gällande överenskommelser i allmänhet utgår »såsom
bidrag till aflöningen för den ordinarie personalen äfvensom
till kostnaderna för underhållet af de vid stationen
befintliga, staten tillhöriga inventarier, samt de materialier,
som vid stationen åtgå». Men derjemte synes
konseqvensen likasom ock billigheten fordra, att banan
i sin mån deltager i underhållskostnaden för lokaler och
i lifrigt gemensamt begagnade anläggningar vid stationen.
Och slutligen tvekar komitén icke att påyrka meddelandet
af bestämmelser, hvarigenom vederbörande enskilda banor
tillförbindas att i rättvist förhållande deltaga i en
vid åtskilliga föreningsstationer förekommande betydande
utgift, hvilken under nuvarande förhållanden uteslutande
drabbar statsbanorna, nämligen kostnaden för ombesörjande
af vagnvexlingen medelst särskilda vexling slokomotiv eller
såsom sådana använda reservlokomotiv°).

Förn ältning sbidrag et i egentlig mening synes komitén
rättvisligen böra bestämmas så, att den anslutande banan
må deltaga i stationskostnaden — d. v. s. trafikafdelningens
utgifter för personalens aflöning samt förbrukning
af materialier och underhåll af inventarier — i det förhållande,
hvari bolagets trafik å stationen står till hela
trafiken derstädes.

För bestämmande af den enskilda banans af trafik- *)

*) Maskinafdelningens utgifter för stationstjenst hafva under do båda sista
årtiondena — först år 1875 infördes en noggrannare beräkning af kostnaderna för
denna tjenst — förhållandevis högst betydligt ökats, samtidigt med att afdelningens
utgifter för tågtjenst nedgått. År 1876 kostade sålunda enligt af jernvägsförvaltningen
meddelad uppgift 1,000 bruttotonkilometer i stationstjenst 22 öre och i
tågtjenst 287 öre, medan motsvarande tal för år 1890 voro respektive 44 öre och
260 öre. En bidragande orsak till ökningen i stationsutgifterna är utan tvifvel att
söka i tillkomsten af nya anslutande privatbanor.

102

proportionen sålunda beroende andel i stationskostnaden
bör åter enligt komiténs förmenande så förfaras, att, sedan
från totalbeloppet af stationskostnaden under ett år
afdragits kostnaden för nattjenst och annan tjenstgöring’,
som vid stationen kan erfordras allenast för endera banans
räkning, det återstående beloppet uppdelas mellan
banorna efter dessas

l:o) inkomster för anländ och afsänd trafik vid stationen
;

2:o) antal ankomna och afsända tåg;

3:o) antal till- och af kopplade vagnar;

4:o) antal il- och fraktgodsexpeditioner; och

5:o) antal försålda personbiljetter,
allt under samma år, hvarefter bidraget bestämmes med
hänsyn till de sålunda erhållna faktorerna i allmänhet
så, att medeltalet tages af de fem olika tal, som vid
uppdelningen erhållits för betecknande af den enskilda
banans andel i stationskostnaden, men i de fall, der på
grund af särskilda trafikförhållanden en eller flera af
faktorerna finnas böra tillmätas större betydelse än de
öfriga, med de modifikationer, som deraf kunna föranledas.

Af praktiska skäl lärer vidare förvaltningsbidraget
böra fixeras för någon längre tidsperiod — exempelvis
fem år i sänder; hvarvid till grund för fixeringen torde
böra läggas förhållandena under året näst före femårsperiodens
början. Som emellertid under en dylik period
särskilda omständigheter kunna inträffa, hvilka högst väsentligt
förändra trafikförhållandena vid stationen, såsom
en ny banas inledande derstädes eller förutvarande banas
förlängning eller förgrening, lärer i vederbörande kontrakt
böra intagas förbehåll om revision af förvaltningsbidraget
äfven under femårsperioden, derest omständighet
af angifna slag mellankommer.

Vidkommande derefter frågan om den enskilda banans
deltagande i kostnaden för underhållet af gemensamt
begagnade lokaler och anläggningar, så torde bidraget, hvithet
likaledes synes böra fixeras för femårsperiod, jemväl
kunna bestämmas efter banans andel i stationens trafik,
faststäld i enlighet med hvad ofvan föreslagits för
det egentliga förvaltningsbidragets bestämmande.

Med hänsyn till de skiftningar, underhållskostnaden

103

kan förete, torde emellertid det kostnadsbelopp, som lägges
till grund för beräkningen, böra utgöra medeltalet af
årliga underhållskostnaden under ett flertal år exempelvis
de fem år, som föregått den femårsperiod, för hvilken
fixeringen eger rum. Om revision af afgiften under
löpande femårsperiod under enahanda omständighetei,
som i fråga om förvaltningsbidraget sagts, synes vidare
böra göras förbehåll.®)

Hvad slutligen angår deltagandet i kostnaden för
vaqnvexlinqen, så gäller för närvarande vid statsbanornas
föreningsstationer den ordning att hvarje banas lokomotiv
enligt regeln skall verkställa vexling för egen banas
räkning, men att stationsbefälet dock eger befogenhet att
använda lokomotivet jemväl för annan banas vagnvexlingar.
Detta medgifvande har emellertid, då privatbana tillhörigt
vexlingslokomotiv eller såsom sådant användt reservlokomotiv
icke finnes placeradt vid någon af nu ifrågavarande
stationer, i verkligheten haft till följd, att i allmänhet
vid de stationer, der statsbanan håller dylika lokomotiv,
en stor del af den vexling, som egentligen borde tillkomma
privatbanorna, verkställes med statsbanans lokomotiv
och på dess bekostnad. Komitén har förestält sig, att
nu ifrågavarande förhållande lämpligast kunde regleras
på det sätt, att privatbana, som ansluter vid station, der
statsbanan tillhörigt vexlingslokomotiv eller såsom sådant
användt reservlokomotiv finnes placeradt, må, om privatbanan
vill sig deraf begagna, tillförbindas a it deltaga i
kostnaden för lokomotivet i förhållande till det antal tilloch
af kopplade godsvagnar, som belöper på hvarje bana.
Afräkning för utrönande'' af vederbörande ersättningsbelopps
storlek synes dervid böra verkställas för hvarje år.

De grunder,'' komitén ofvan uppstält för reglering af
de enskilda banornas afgifter för gemensamt begagnande
af statsbanestationer, anser komitén kunna tillämpas vid
det stora flertalet stationer. Vid en del stationer förefinnas
emellertid särskilda förhållanden, till hvilka man *)

*) Dä i saknad af erfarenhet huru trafikförhållandena vid stationen komma
att ställa sig de angifna grunderna icke kunna tillämpas, hvad det egentliga forv
ältning sbidraget beträffar, under första året och, hvad underhållsbidraget beträffar,
under de fem första åren efter det bana vunnit anslutning vid station, måste under
berörda perioder bidraget naturligen bestämmas på grund af approximativa beräkningar.

104

vid aftalens uppgörande icke lärer kunna underlåta att
taga hänsyn och hvilka äro af beskaffenhet att föranleda
till modifikationer i de allmänna grunderna. Såsom exempel
på dylika särskilda förhållanden må här nämnas den
omständighet att den anslutande banan är en mindre
bana, hufvudsakligen bygd för någon industriel anläggnings
enskilda behof och af beskaffenhet att så godt som
uteslutande tillföra statsbanan trafik, eller att föreningsstationen
på grund af trafikförhållandena vid statsbanan
är anordnad i en ojemförligt större skala än den enskilda
banans trafik i och för sig skulle erfordra. Sålunda lärer
t. ex. icke kunna ifrågakomma, att Laxå—Röforsbanan
skulle enligt de allmänna grunderna deltaga i kostnaden
för Laxå station eller att Falköping—Uddagårdsbanan
skulle göra det i kostnaden för Falköpings station. I
sådana undantagsfall kunna några allmänna regler icke
uppställas för bestämmande af den enskilda banans bidrag.

Skulle för öfrigt i något fall vara uppenbart, att den
enskilda banan kunde genom egen station på ett fullt
tillfredsställande sätt ombesörja trafiken för lägre kostnad
än de utgifter, som enligt ofvan angifna allmänna grunder
skulle till statsbanan utgå, bör enligt komiténs
åsigt afgifterna med hänsyn härtill modifieras, så att det
blefve för den enskilda banan ekonomiskt fördelaktigt att
begagna statsbanans station.

Då sålunda de ofvan föreslagna grunderna icke skulle
tillämpas i fråga om alla föreningsstationer, blir det än
svårare att pa förhand angifva, huru stor tillökning regleringen
af afgifterna för gemensamt begagnade statsbanestationer
skulle medföra i statsbanornas årsinkomster.
Med ledning af åtskilliga genom jern vägsstyrelsens försorg
anskaflade uppgifter rörande kostnaderna och trafikförhållandena
vid de ifrågavarande stationerna har komitén
emellertid sökt approximativt beräkna denna tillökning.

Hvad då först det egentliga förvaltningsbidraget beträffar,
så har komitén i sådant syfte uppgjort följande tabell,
hvilken med stationernas trafikkostnader för år 1892 till
utgångspunkt är upprättad i hufvudsaklig enlighet med
de af komitén ifrågasatta grunderna, dock med den skilnad,
att i stället för med trafikförhållandena under helt
kalenderår räknats allenast med dem under två månader

105

(mars och september år 1893) °), att i stället för med
faktorn »inkomster för anländ och afsänd trafik vid stationen»
räknats med faktorn »total uppbörd (den kontanta)
vid stationen», att medeltalet alltid tagits af de fem
tal, som vid uppdelningen erhållits för betecknande af
den enskilda banans andel i stationskostnaden, och således

1.	2.	3.	4.	5.
Förenings- stutioner.	Anslutande enskilda jernvägar.	Hu utgående förvaltnings-bidrag.	Egentligt förvaltnings-aidrag enligt komiténs förslag.	Ökning eller minskning.
	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr. \|	Ö.
Flen...............	Oxelösund—Flen—V estmanlands		2,400	—	7,820	40	5,420	40
Pålsboda.........	Pålsboda—Finspongs...............		2,800	—	2,422	90	— 377	10
Kimstad.........	Finspong—Norsholms.............	\	2,100		( 2,311	60	211	60
Norsholm........	D:o ..............	J		l 1,784	52	1,784	52
D:o ........	Norsholm—Vestervik-Hultsfreds		1,500	—	4,157	26	2,657	26
Örebro............	Köping—Hults........................		9,000	—	22,846	58	13,846	58
Moholm..........	Mariestad—Moholms................		1,200	—	3,368	90	2,168	90
Stenstorp.........	Lidköping—Skara—Stenstorps ..		1,500	—	3,883	88	2,383	88
D:o .........	Hjo—Stenstorps......................		1,500	—	4,806	54	3,306	54
Herrljunga......	Uddevalla—Venersborg—Herr-
	ljunga.................................		*)-	—	5,860	78	5,860	78
I):0	Borås.....................................	/	2,919	—	5,107	36	2,188	36
Olskroken........	Bergslagernas.........................		3)2,247	—	8) 2,247	—	—	—
Vartofta..........	Ulricehamns............... ...........		1,500	—	4,616	14	3,116	14
Nässjö.............	Nässjö—Oskarshamns ............		2\_ )	—	6,908	46	6,908	46
D:o .............	Halmstad—Nässjö...................		2,700	—	4,753	70	2,053	70
Säfsjö............	Hvetlanda—Säfsjö...................		3,000	—	2,367	02	-- 632	98
Alfvesta.........	Vexiö—Alfvesta.....................		v-	—	7,510	40	7,510	40
Vislanda........	\| Karlshamn—Vislanda.............		2,800	—	2,926	30	126	30
1 >:0 ........	\| Vislanda—Bolmens.................		1,000	—	2,326	04	1,326	04
	Transport	\| 38,1G6	— \| 98,025	78	59,859	78

*) Dessa månader hafva ansetts bäst utmärka medeltrafiken under året, den förra för
godstrafiken och den senare för persontrafiken.

'') Uddevallabanans bidrag har hittills ingått i Boråsbanans bidrag.

2) Nässjö—Oskarshamns, Vexiö—Alfvesta, Kristianstad—Hessleholms och Nora—Karlskoga
jernvngar hafva hittills varit befriade från bidrag.

3) Bidraget är bestämdt till halfva omkostnaderna jemte 5 proc. å anläggningskostnaden.
Beloppet har af denna anledning icke ändrats.

106

I	2.	3.		4.		5.
Förenings- stationer.	Anslutande enskilda jernvägar.	Nu utgående förvaltnings-bidrag.	Egentligt förvaltnings-bidrag enligt komiténs förslag.	Ökning eller minskning.
		Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.
	Transport	38,166	_	98,025	78	59,859	78
Häst veda.........	Hästveda—Karpalunds.............	1,800	—	1,913	76	113	76
Hessleholm.....	Kristianstad—Hessleholms.......	*)-	—	5,880	34	5,880	34
I):o	Hel singborg—Hessleholm s........	2,400	—	5,171	18	2,771	18
D:o	Vittsjö—Hessleholms......... .....	2,400	—	3,487	88	1,087	88
Hör...............	Hör—Hörby..........................	750	—	2,165	26	1,415	26
Eslöf...............	Ystad—Eslöfs ........................	2,100	—	5,808	18	3,708	18
D:0 ...............	Landskrona & Helsingborgs.....	2,100	—	7,700	—	5,600	—
Lund..............	Lund—Trelleborgs (& Lund— Kjeflinge)..........................	4,200		21,975	26	17,775	26
Malmö...........	Malmö—Tomelilla....................	12,000		9,455	76	— 2,544	24
Karlskoga.......	Nora—Karlskoga.....................	*)-	—	4,316	06	4,316	06
Kristineh., öfre	Ostra Vermlands.....................	\| 6,000		( 6,352	14	6,352	14
D:o nedre	D:0 .....................		l 7,670	26	1,670	26
Kil.................	Bergslagernas.........................	4,800	—	9,275	70	4,475	70
Stockh., central	Stockholm-Vesterås-Bergslagens	j2) 17,000		( 25,866	22	8,866	22
D:o norra..	D:0		* 28,638	60	28,638	60
ITpsala ..........	ITpsala—Gefle........... .............	3,000	—	10,066	20	7,066	20
Eko ...........	Upsala—Lenna........................	1,500	—	5,547	38	4,047	38
Sala................	Sala—Tillberga........................	2,400	—	9,624	90	7,224	90
Krylbo............	Södra Dalarnes ......................	2,400	—	5,567	86	3,167	86
D:o ...........	Krylbo—N orbergs....................	1,500	—	4,927	72	3,427	72
Storvik............	Gefle—Dala..........................	2.400	—	11,958	98	9,558	98
Ockelbo...........	Gefle—Ockelbo........................	3.000	—	6,143	64	3,143	64
	Summa	109,916	—	297,539	06	187,623	06

Anm. 1. I tabellen äro icke upptagna öfvergångsstationerna för de nytillkomna banorna
Norra Södermanlands, Malmö—Genarps, Byvalla—Långhvttans och Hernösand
Sollefteå jernvägar. Icke heller hafva bidrag från Malmö—Billesholms jernväg,
hvilken skall af staten förvärfvas, i tabellen intagits.

Anm. 2. I uppgiften öfver nuvarande förvaltningsbidrag har icke intagits omlastningskostnad,
kostnad för vattentagning m. m.

0 Se not 2) å föreg. sida.

2) Härtill kommer en årlig afgift af 1,000 kronor för ett nattåg Stockholm central—
Sundbyberg.

107

icke i något fall en faktor tillagts större betydelse än
de öfriga, samt att, innan uppdelningen af totalkostnaden
skett mellan banorna, afdrag egt rum endast för natttjenst
och ej för annan tjenstgöring, som kan erfordras
allenast för endera banans räkning; hvarjemte alla sådana
stationer, i fråga om hvilka synts alldeles tydligt, att åt
nyss anförda skäl de allmänna grunderna lör biaragets
bestämmande icke kunna tillämpas, icke medräknats, under
det att å andra sidan förvaltningsbidrag påförts
några stationer, hvilka i följd af Kongl. Maj:ts särskilda
beslut hittills varit befriade från sådant bidrags erläggande.

Enligt förestående beräkning skulle alltså ökningen,
hvad det egentliga förvalt.ningsbidraget beträffar, uppgå
till i rundt tal 185,000 kronor. I betraktande af de
många afvilcelser, som vid beräkningen skett från komiténs
förslag, lärer det emellertid vara antagligt, _ att
genomförandet af berörda förslag i verkligheten icke
skulle medföra hela denna ökning.

De enskilda jernvägarnes sammanlagda bidrag till
underhåll af gemensamt begagnade lokaler och anläggningar
har komitén åter beräknat komma att uppgå till
åtminstone 60,000 kronor och deras bidrag till kostnaden
för vagnvexlingen till omkring 50,000 kronor.

Komitén får slutligen anmärka, att komitén vid
uppgörande af förestående förslag till ordnandet af statens
och de enskilda banornas mellanhafvanden å föreningsstationer
helt och hållet bortsett från kostnaderna
för omlastning af gods i hela vagnslaster från eller till
smalspårig jernväg. Utgifterna för denna omlastning,
hvilken så godt som uteslutande verk ställes med extra
personal, synes komitén nämligen böra såsom hittills
fördelas mellan vederbörande banor oberoende af öfverenskommelsen
i öfrigt rörande stationens begagnande.

Komitén har ofvan erinrat, att staten under jernvägsindustriens
första tider i vårt land understödde de
enskilda jernvägarno bland annat derigenom, att eu del
till uppbörds- och milkontrollen hörande arbeten af statsbaneförvaltningen
utfördes för de enskilda jernvägarnes
räkning, utan att någon ersättning derför affordrades
dessa. Med jemvägsväsendets utveckling och privat -

Bidragen till
samt?''afiks- och
milkontoren.

108

banornas växande betydelse bar detta förhållande till
icke ringa del ändrats, så att privatbanorna fått antingen
sjelfva öfvertaga den på dem ankommande kontrollen
eller ock ersätta staten de kostnader, kontrollens handhafvande
förorsakar staten.

Komitén har nu att undersöka, huruvida den ersättning,
som i detta hänseende af privatbanorna erlägges,
kan anses fullt tillräcklig.

Hvad då beträffar upphör dskontr ollen, så ombesörjer
statsbaneförvaltningen först och främst sedan gammalt
mot särskild godtgörelse denna kontroll för en del privatbanors
lokala trafik. För kontrollen af den i samtrafik
inflytande uppbörden, hvilken kontroll, så väl hvad person-
som godstrafiken angår, alltid verkstälts af statsbaneförvaltningen,
erlade åter de enskilda jernvägarne
ända till år 1892 ingen som helst ersättning. Från och
med nämnda år utgår emellertid sådan ersättning i allmänhet
med en half procent af den hvarje bana tillkommande
andelen af inkomsten för såväl person- som godssamtrafik.
Undantag härifrån göra allenast de banor —
till antalet numera sex — hvilkas lokala trafik statsbaneförvaltningen
kontrollerar, i det att dessa erlägga
ersättning med visst belopp per mil för kontrollen af
såväl deras lokala trafik som deras samtrafik.

Enligt hvad komiten inhemtat, belöpte sig det bidrag,
som de enskilda banorna enligt den allmänna
grunden lemnade statsbaneförvaltningen för samtrafikskontoret,
år 1893 till 49,390 kronor 90 öre. Hå de sex
nyssnämnda banornas sammanlagda utgifter uppgingo
till 7,500 kronor*) — deraf med tillämpning af den allmänna
grunden ett belopp af 2,164 kronor 18 öre skulle
belöpt på samtrafik — utgjorde sålunda hela det bidrag,
som från privatbanorna nämnda år utgick till samtrafikskontoret,
56,890 kronor 90 öre; och motsvarar den del
af detta belopp, som kan anses representera ersättning
för kontroll af verklig samtrafik eller i rundt tal 51,500 kronor,
enligt hvad af jernvägsstyrelsen meddelade uppgifter

*) Detta belopp fördelades mellan de sex banorna sålunda:

Kalmar jernväg: 1,590 kr.; Karlskrona—Yexiö jernväg: 3,180 kr.; Kosta—
Lessebo jernväg: 480 kr.; Krylbo—Norbergs jernväg: 540 kr.; Nybro—Säfsjöströms
jernväg: 1,200 kr.; Yexiö—Alfvesta jernväg: 510 kr. Summa 7,500 kr.

109

gifva vid handen, ungefärligen skilnaden mellan den nuvarande
kostnaden för samtrafikskontoret, hvilken år
1893 utgjorde omkring 222,000 kronor, och den kostnad,
samma kontor skulle kräfva, derest kontrolleringen vore
inskränkt till allenast statsbanornas egen andel i den uti
samtrafik inflytande uppbörden, hvilken senare kostnad
för år 1893 beräknats till omkring 173,000 kronor.

För sin del anser sig komitén emellertid böra påyrka,
att andra grunder än de hittills följda måtte fastställas
för de enskilda banornas bidrag till samtrafikskontoret.

Då dessa banors inkomst af samtrafik uppgår till
högre belopp än statsbanornas — år 1893 utgjorde inkomstbeloppet
i rundt tal för privatbanorna 10,000,000
kronor och för statsbanorna 9,500,000 kronor — sjmes
det nämligen icke vara med billigheten öfverensstämmande,
att statsbanorna skola betala tre fjerdedelar och
privatbanorna allenast en fjerdedel af kontorets kostnad.
Enligt sakens natur bör samtrafikskontrollen till undvikande
af dubbelt arbete och dubbel kostnad verkställas
på ett ställe, men vid sådant förhållande torde rättvisan
kräfva, att den besparing, som uppkommer i följd af
gemensamheten i arbetet, må komma jemväl statsbanorna
till godo och följaktligen privatbanornas bidrag till kontoret
utgå med högre belopp än nu, då bidraget, såsom
ofvan synes, endast representerar den ökade kostnad,
hvilken uppkommer för statsbanorna derigenom, att de
jemte kontrollen för egen del verkställa sådan jemväl
för de enskilda banornas räkning. I sj elfva verket skulle
frågan om deltagandet i kostnaden för samtrafikskontoret
kunna synas lämpligen lösas så, att hvarje bana finge
bidraga till denna kostnad i förhållande till det arbete,
som för banans räkning utföres, hvilket åter kunde anses
representeradt af den inkomst, banan hade af samtrafik.
Härvid är dock att märka, att hänsyn torde böra tagas
å ena sidan till den förmån, som för statsbaneförvaltningen
uppenbarligen uppkommer deraf, att arbetet utföres
genom dess egen personal, enligt dess styrelses
bestämmelser och med iakttagande af de tör statsbaneförvaltningen
behöfliga former, samt å andra sidan dertill,
att privatbanorna icke cga någon bestämmanderätt

rörande arbetets utförande och i följd af statsbanekrafvet
icke heller kunna påyrka vidtagandet af sådana förenklade
anordningar, med hvilka de för sin del möjligen
kunde vara tillfredstälda. Af dessa anledningar synes,
innan fördelningen mellan de olika banorna eger rum,
från sammanlagda lcostnadsbeloppet böra dragas en viss
del, som bör gäldas ensamt af statsbanan; och har
komitén vid öfvervägande af de på saken inverkande
omständigheterna kommit till den uppfattning, att denna
del icke borde bestämmas högre än till femton procent
af sagda kostnadsbelopp.

Det skulle alltså vara återstoden af detta belopp,
som skulle delas mellan statsbanorna och de enskilda
jernvägarne i proportion till den trafikinkomst, som af
den kontrollerade samtrafiken tillfölle hvarje bana. Med
tillämpning af denna delningsgrund på förhållandena
under år 1893, sådana de ofvan angifvits, skulle privatbanornas
bidrag till samtrafikskontoret nämnda år utgjort
inemot 97,000 kronor, eller omkring 45,000 kronor mera
än hvad banorna i verkligheten erlagt. Genom antagandet
af den förändrade grunden för bidragets bestämmande
skulle alltså en ökad inkomst af åtminstone
45,000 kronor kunna för statsbaneförvaltningen påräknas.

Derest statsbanornas kontrollkontor fortfarande skall
ombesörja kontrollen för de sex ofvan omförmälda privatbanornas
lokala trafik — en anordning mot hvilken komitén
icke har något att erinra — lärer full ersättning
härför böra utgå, så att någon kostnad icke förorsakas
statsbaneförvaltningen.

Vidkommande derefter milkontrollen så ombesörjer
statsbanornas milkontor för närvarande, med ledning af
från vederbörande håll inkommande konduktörsrapporter,
kontroll, förutom öfver statsbanevagnarnes användande
i statsbanornas egen lokala trafik, jemväl öfver statsbanevagnarnes
gång å privatbanorna samt privatbanevagnarnes
gång å statsbanorna; hvarjemte kontoret efter öfverenskommelse
verkställer kontrollen dels öfver fem enskilda
jernvägars såväl lokala vagntrafik som vagnsamtrafik,
dels öfver vagn samtrafiken mellan ett tjugutal enskilda
jern vägar inbördes — nämligen de normalspåriga jernvägar,
hvilka icke anlita de enskilda jernvägarnes mil -

kontor i Örebro — dels öfver vagnsamtrafiken mellan dessa
senare jern vägar, å ena sidan, och de normalspåriga
jernvägar — tillsammans inemot fyratio — hvilka tillhöra
Örebro kontoret, å den andra, dels slutligen öfver samtrafiken
mellan samtliga svenska normalspåriga jernvägar
å ena sidan och samtliga norska normalspåriga å den
andra. Milkontoret i Örebro verkställer åter kontroll, förutom
öfver en del jernvägars lokala trafik, jemväl öfver
vagnssamtrafiken mellan de kontoret tillhörande enskilda
banorna inbördes samt meddelar statsbanornas milkontor
härom summariska uppgifter. Statsbanornas milkontor
uppgör deremot hela vidräkningen i fråga om vagnhyror
ej mindre mellan statsbanorna och privatbanorna utan
äfven mellan dessa senare inbördes, i hvilket senare afseende
dock är att märka, att de vidräkningar, som tillhandahållas
sådana banor, hvilka anlita milkontoret i
Örebro, endast med ledning af nyssnämnda från detta
kontor inkomna uppgifter, för hvarje bana i klump upptaga
de belopp, som hafva afseende å öfriga till sistnämnda
kontor hörande banor, hvadan de banor, som
anlita kontoret, alltså i fråga om vidräkningen sins
emellan måste för erhållande af specificerade uppgifter
vända sig till kontoret.

Af förestående redogörelse framgår, att statsbanornas
milkontor verkställer åtskilliga till milkontrollen hörande
arbeten för främmande jernvägars räkning. Någon ersättning
härför uppbär kontoret emellertid icke i vidare
mån än att de fem enskilda jernvägar, för hvilka kontoret
öfvertagit milkontrollen i dess helhet, lemna en
godtgörelse af tillsammans 3,000 kronor om året. Att
märka är emellertid, att en del arbeten, som kontoret
utför beträffande sådana banor, hvilka ingått i Örebrokontoret,
antingen verkställas äfven af detta senare kontor
och således äro föremål för en dubbel behandling
eller ock utan svårighet eller större kostnad skulle kunna
af kontoret utföras, hvadan ersättning icke skäligen lärer
kunna i dessa fall affordras vederbörande banor.

1 alla händelser synes emellertid en reglering af
statsbanornas arbetsområde i fråga om milkontrollen vara
erforderlig, på det att kontoret icke utan särskild godtsrörelse
må utföra sådant arbete, som icke kan anses

112

Revision
of vognhyretaxan.

enligt. sakens natur åligga kontoret; och har komitén
kommit till den uppfattning, att — derest icke, hvad ur
principiel synpunkt synes riktigast, ett för statsbanorna
och privatbanorna gemensamt och under samförvaltning
stående milkontor funnes böra inrättas, hvilket kontor
öfvertoge all milkontroll i landet eller åtminstone kontrollen
öfver all vagnsamtrafik — den grundsats borde
fastslås, att en hvar bana vore skyldig att verkställa räkning
öfver främmande vagnars gång å banan samt meddela
vederbörande vagnegande bana uppgift härom. Af
denna grundsats antagande blefve då en följd icke allenast
att statsbaneförvaltningen finge nöja sig,- med de
uppgifter rörande statsbanevagnars gång å Örebrokontoret
tillhörande banor, som af nämnda kontor lemnades, utan
äfven att allt arbete, som statsbanornas milkontor nedlade
a kontroll öfver statsbanornas eller Örebrobanornas
vagnars gång å sådana enskilda banor, hvilka icke tillhörde
Örebrokontoret, skulle af dessa senare banor ersättas.
Då enligt komitén meddelad uppgift kostnaden
för kontrolleringen af statsbanevagnarnes gång å privatbanorna
kan beräknas till omkring 6,500 kronor om året
samt kostnaden för den kontroll, som af statsbanornas
milkontor nu verkställes rörande vagnsamtrafik privatbanor
emellan, kan uppskattas till inemot 5,000 kronor, skulle
alltså den ekonomiska fördel, som genom regleringen
tillskyndades statsbanorna dels i minskad utgift och dels
i ökad inkomst, kunna beräknas till omkring 11,000
kronor.

Vagnhyran eller den afgift, som en jernväg erlägger
för begagnande af en annan jernväg^ vagn, har i den inhemska
godssamtrafiken efter metersystemets införande
utgjort 2,5 öre pr vagnkilometer. Med denna''afgift, som
före nämnda tid utgick med enahanda belopp för en tiondedels
gammal mil, skola betäckas ej blott ränta å vagnens
inköpspris utan äfven kostnaderna för vagnens underhåll
och nyanskaffning.

Enligt jernvägsstyrelsens berättelse för år 1893 har
inköpspriset för statens godsvagnar, täckta och öppna,
varit i rundt tal 2,500 kronor pr vagn och underhållskostnaden
0,53 öre pr vagnkilometer. Antages det nu, att en

113

godsvagn, innan den måste slopas, kan under en följd
af år löpa minst 500,000 km., ställer sig kostnaden för
nyanskaffning af en sådan vagn till 0,5 öre per vagnkilometer.
Kostnaden för underhåll och nyanskaffning
kan således beräknas till sammanlagdt 1 öre pr vagnkilometer.

Den årliga räntan på vagnens kapitalvärde belöper sig
efter fem procent till 125 kronor. Vid beräkningen af
dagkostnaden får detta belopp ej fördelas på andra dagar
af året än dem, då vagnen kan antagas vara i gång på
egen eller främmande bana, och bör således afdrag göras
för den tid, som är anslagen för vagnens lastning och
lossning samt erfordras för vagnens reparation och revision.
Denna tid torde ej kunna uppskattas till mindre än
två tredjedelar af årets samtliga dagar. Årsräntan torde
derför kunna anses blifva betäckt med en afgift af
1 krona för hvarje dag, vagnen är i gång.

Vagnhyran blir således sammansatt af två belopp,
af hvilka det ena, beräknadt pr vagnkilometer, står i direkt
förhållande till längden af den vägsträcka, vagnen
genomlupit, och det andra skall utgöra godtgörelse för
de dagar, vagnen varit borta från den egande banan, efter
afdrag för den tid, som medgifves för vagnens lossning
å mottagningsstationen. Dessa tvänne faktorer, som äro
af olika slag, kunna ej mätas med samma mått och
måste derför vid uträkning af vagnhyran tagas särskilda
hvar för sig.

Jemföres den vagnhyra, som nu utgår, med en vagnhyra,
beräknad enligt ofvan angifna grunder och med
antagande dels att för befordran af en vagn

öfver en väglängd t. o. m. 50 km. fordras V? dag

» » )) » 100 » )) 1 »

» » » » 200 7) »1 V 2 »

» » » » 300 » »2 dagar

» » » » 500 » »3 »

och vidare en dag för hvarje tillkommande vägsträcka af
200 km dels ock att för vagnens återförande till den
egande banan åtgår samma tid, så erhålles följande samman
ställn ing:

114

Km.	Dagar.	Nu gällande vagnhyra.	Vagnhyra beräknad.	Summa.	För låg hyra.	För hög hyra.
pr dag	pr km.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
10	1	0,50	1,00	0,20	1,20	0,7 0	—
20	1*	1,00	1,00	0,40	1,40	0,40	—
30	1	1,50	1,00	0,60	1,60	0,io	—
40	1	2,00	1,00	0,80	1,80	—	0,20
50	1	2,50	1,00	1,00	O O oi	—	0,50
100	2	5,oo	2,00	2,00	4,oo	—	1,00
200	3	10,o o	3,oo	4,00	7,oo	—	3,00
300	4	15,oo	4,oo	6,00	10, oo	—	5,oo
500	6	25,oo	6,oo	10, oo	16,oo	—	9,oo
700	8	35,oo	8,oo	14,oo	22,oo	—	13,oo
1,000	11	50, oo	11,00	20, oo	31,oo	—	19,oo

Det visar sig alltså, att den nu gällande vagnhyretaxan
är för våglängder under 30 km. för låg, till skada
för vagnegaren, ocli för våglängder öfver 30 km. för
hög, till skada för den bana, som begagnar den främmande
vagnen. Statens jern vägar, h vilkas vagnar i allmänhet
gå korta sträckor på andra banor, men hvilka få
för främmande vagnar betala hyra för i de flesta fall
mycket långa vägsträckor, lida olägenhet så i ena som
andra fallet. Komitén anser derför, att med hänsyn till statens
jernvägars intresse en revision af gällande vagnhyretaxa
är i hög grad påkallad.

I sammanhang med yrkandet om revision af vagnhyretaxan
har komitén i öfrigt trott sig böra fästa uppmärksamheten
på önskvärdheten af att särskilda afgifter
bestämmas jemväl för begagnandet af andra jernvägar
tillhöriga pressenningar. Hitintills har någon lega i detta
afseende icke förekommit, men med den utveckling, vagnsamtrafiken
numera erhållit, har saken blifvit af en viss
ekonomisk innebörd särskildt för statsbanorna.

115

I ordningen följer nu för komitén att undersöka, Ersättningar
huruvida de afgifter, som till jernvägsförvaltningen er- för prestatioläggas
för prestationer, utförda för statens öfriga embets- ner, utförda
verk, må anses väl afvägda. för statens

Komitén får då till en början erinra, att den komité, embetsverk.
Kongl. Maj:t den 9 september 1887 tillsatte för revision
af statens jern vägstaxa, i sammanhang med revisionen
af den allmänna taxan upptog jämväl denna fråga till
behandling. Nämnda komité fann icke skäl föreslå någon
ändring uti gällande bestämmelser om ersättning
för transporter af trupper och krigsmateriel, fångar samt
kronan tillhörigt gods, som för dess räkning försändes af
civila myndigheter, men hemstälde beträffande postbefordringen
af anförda skäl, att Kongl. Maj:t måtte bestämma
viss högre ersättning härför. Förevarande komité, som
i likhet med taxekomitén icke finner förändringar behöfliga
i stadgandena rörande ersättning för förstnämnda
grupp af transporter och som jemväl delar taxekomiténs
uppfattning om de grunder, enligt hvilka postbefordringen
bör godtgöras, anser sig emellertid, då nyligen förhöjning
i postverkets afgifter genomförts med annat
enhetspris än det, taxekomitén föreslog, böra närmare
redogöra för den lösning, frågan om förhöjd ersättning
för postbefordran sålunda erhållit.

Då taxekomitén den 1 oktober 1888 afgaf sitt betänkande,
gälde i fråga om ersättning för postbefordringen
föreskrifterna i kongl. brefvet den 23 juni 1882, der
det stadgats, att den ersättning, som borde tillkomma
statens jern vägstrafik för postbefordran å statens jernvägar,
skulle beräknas efter det antal kilometer, som
postvagn eller annan jernvägsvagn tillryggalade för postverkets
räkning, och tills vidare utgå

för hel vagn med 13 öre för hvarje kilometer;
för post- eller postiljonskupé med hälften eller 6V2
öre för hvarje kilometer;

hvarförutom jernvägsstyrelsen skulle eg a att med
poststyrelsen öfverenskomma om den ersättning, hvilken
i förhållande derefter borde erläggas för mindre del åt
jernvägsvagn, som för postens befordran kunde komma
att tagas i anspråk.

Komitén anmärkte i betänkandet, att denna ersätt -

116

ning icke motsvarade de med posttransporten förbundna
kostnader, och erinrade, att i de utlåtanden, som före
utfärdandet af berörda kongl. bref utfordrats poststyrelsen
och trafik styrelsen, den förra styrelsen hemstält, att
endast den direkta tillökning i utgifter, som komme att
drabba jernvägen till följd deraf, att jemte resande och
gods postvagnar till erforderligt antal framfördes i de
ordinarie tågen, skulle af postverket gäldas, hvaremot
trafikstyrelsen förfäktat den mening att ersättningen för
postbefordringen borde utgå i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de grunder, hvilka gälde för annan trafik
af motsvarande slag, enkannerligen persontrafiken, samt
i enlighet dermed föreslagit ersättningen till 2 kronor
80 öre för hvarje mil, hel postvagn varit för postbefordringen
använd, och 1 krona för hvarje mil, postkupé
upplåtits. För egen del ansåg komitén, att ersättningen
för postbefordringen borde godtgöras jernvägen med det
belopp, hvartill den på samma trafik belöpande kostnad
för transportens verkställande i dess helhet uppginge,
eller åtminstone med så stort belopp, som i proportion
inflöte för det slag af trafik, hvarmed postbefordringen
närmast vore att jemföra, nämligen persontrafiken. Komitén
framlade vidare en utredning rörande persontrafiken
för åren 1882—1886, utvisande

dels den inkomst per vagnkilometer, som af persontrafiken
i vidsträcktare mening bort inflyta, för att denna
trafik skolat lemna ersättning för så väl den å persontrafiken
belöpande drift- och underhållskostnaden som
den ränta, staten i medeltal under förenämnda år utbetalt
för upplånadt, i jern vägsbyggnader nedlagdt kapital;

dels det belopp, som per vagnkilometer skulle influtit
af persontrafiken, derest denna i samma grad som
godstrafiken bidragit till den under ifrågavarande år
uppkomna nettobehållningen utöfver drift- och underhållskostnad
;

dels ock den verkliga inkomsten per vagnkilometer
af persontrafiken i inskränktare mening.

Vid öfvervägande hvilket af dessa alternativ innebure
den med rättvisa och billighet mest öfverensstämmande
lösningen af ersättningsfrågan fann komitén det
sista alternativet vara att föredraga; hvarvid komitén

117

tillika ansåg, att, då man vid bestämmandet af ersättningen
icke lämpligen borde bygga på resultatet af ett
enda utaf berörda år, afkastningen i medeltal för ofvannämnda
fem år — i afrundadt tal 18 öre per vagnkilometer
— borde läggas till grund härför. Ehuru komitén
funnit full godtgörelse icke kunna tillkomma statens
jernvägar för den med postbefordringen förbundna kostnaden,
syntes jernvägarne ega befogade anspråk på att
icke drabbas af större förlust genom postbefordringen
än genom annan dermed mest jemförlig trafik.

Lade man — anförde komitén vidare — nu härtill
de fördelar, postverket åtnjöte af jernvägen genom användandet
i många fall af dess personal och dess lokaler,
de kostbara landtposternas indragning å de sträckor, der
jernvägen löpte fram, vidare att de snabba och dyrbara
nattågen till icke oväsentlig del för sin tillkomst hade
att tacka postverkets intressen af snabbare förbindelser
så väl med landets skilda delar som med utlandet, äfvensom
att statsbanornas alltjemt fortsatta utsträckning åt
norr, hvilka bandelar man redan på förhand måste .anse
såsom temligen ofruktbara ur ekonomisk synpunkt, i hög
grad underlättat postverkets svårigheter vid och minskat
dess utgifter för postbefordringen till dessa trakter, sa
syntes de utaf komitén framstälda grunder för regleringen
i ekonomiskt hänseende af postbefordringen å statens
jernvägar ej kunna anses obilliga.- Om ock från
statskassans synpunkt den omständigheten huruvida ett
statens verk för biträde, som lemnades ett annat sådant,
erhölle något större eller något mindre godtgörelse vore
af ringa eller ingen praktisk betydelse, hade komitén
likväl ansett, att, derest postverkets ersättning till jernvägen
för postbefordringen bestämdes på sätt ofvan vore
angifvet, den fördelen derigenom skulle vinnas, att resultatet
af verksamheten hos båda dessa förvaltningar mera
korrekt komme att framträda. Komitén, som helt och
hållet anslöte sig till den utaf 1876 års statsrevisorer
uttalade åsigten att framgången af en statsinstitutions
verksamhet icke borde höjas på en annans bekostnad,
hemstälde derföre, att Kongl. Maj:t måtte bestämma den
ersättning, som borde tillkomma statens jernvägstrafik
för postbefordran å statens jernvägar, till 18 öre för

118

hvarje kilometer, å hvilken för postverkets räkning hel
postvagn å jernvägen befordrades, samt i förhållande
derefter för större eller mindre del af vagn, som till
postbefordran användes.

Denna komiténs hemställan förordades af jernvägsstyrelsen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 5 september
1889; och uttalade styrelsen dervid den mening
att den sålunda föreslagna godtgörelsen vore
en lyckligt funnen medelväg emellan den då utgående
ersättningen för postbefordringen och den högre afgift,
hvilken styrelsen i sitt förenämnda utlåtande föreslagit,
men hvilkens fastställelse ej vidare ansåges kunna ifrågasättas.
Generalpoststyrelsen hemstälde deremot i utlåtande
af den 30 september 1889 på anförda skäl, att
komiténs förslag till förändrade vilkor för postbefordringen
icke måtte vinna Kongl. Maj:ts bifall.

Riksdagens år 1892 församlade revisorer upptogo
den sålunda väckta frågan till behandling och anförde,
att, då någon föreskrift om höjning af godtgörelsen för
postbefordringen å statens jernvägar icke utfärdats, utan
denna godtgörelse fortfarande utginge enligt Kongl. Maj:ts
ofvan anförda bref af den 23 juni 1882, samt jemlik t
kongl. kungörelsen den 3 november 1882 ersättningen
för postbefordringen å enskilde tillhöriga jernvägar utginge
med högre belopp än de för postens framförande
å statens jernvägar bestämda, eller för hel vagn, allt
efter vagnens utrymme, med 30 eller 25 öre för hvarje
kilometer och i förhållande dertill för half och fjerdedels
vagn, revisorerna, som funne det vara af vigt, att i de
fall, der staten drefve industriel verksamhet, denna verksamhets
ekonomiska resultat, såvidt möjligt vore, af
räkenskaperna framginge och att sålunda den ersättning,
sota från en statsinstitution i dylikt fall utginge för en
annans anlitande, vore noga afvägd, ansåge sig böra å
detta ämne fästa Riksdagens uppmärksamhet.

Öfver denna revisorernas framställning infordrades
utlåtanden från såväl generalpoststyrelsen som jernvägsstyrelsen.
Generalpoststyrelsen — som bland annat anmärkte,
att jernvägsförvaltningens medelinkomst af persontrafik,
som för den femårsperiod, 1882—1886, hvilken
afsetts i det af taxekomitén afgifna betänkandet, bestigit

119

sig till i medeltal 18,29 öre per vagnkilometer, för den
närmast följande femårsperioden 1887—1891 utgjort allenast
16,80 öre per vagnkilometer — hemstälde, att revisorernas
förevarande framställning icke måtte till någon
åtgärd föranleda. Jernvägsstyrelsen åter anförde, att
revisorernas uttalande i denna sak måste anses såsom
ett understödjande af de hemställanden, som af vederbörande
komitier och jernvägsstyrelsen gjorts om höjning
af afgifterna för postbefordringen utöfver de nu
gällande. Till hvilket belopp förhöjningen allra minst
borde ske, för att dessa afgifter skulle blifva från jernvägens
sida antagliga, hade styrelsen senast uttalat i sin
skrifvelse af den 5 september 1889 med anledning af
1888 års komités utlåtande i ämnet. Beträffande den
der förordade grunden för beräkningen af postbefordringsafgifterna,
18 öre per kilometer för hel postvagn af
samma utrymme som de för närvarande begagnade tvåaxliga
postvagnarne, ville styrelsen meddela, att denna
afgift vore alldeles lika med den, som för det dåvarande
vore faststäld å de norska stats]ernvägarne för tvåaxlig
postvagn å såväl normal- som smalspårig linie.

I afgifvet utlåtande öfver revisorernas berättelse
yttrade statsutskottet, att utskottet, som delade den åsigt,
som uttalats af 1876 års komité för förberedande granskning
af styrelsens för statens jern vägs trafik förvaltning,
af 1876 års statsrevisorer, af 1888 års komité för revision
af statens jernvägstaxa och senast af 1892 års revisorer,
nämligen att framgången af en statsinstitutions
verksamhet ej borde höjas på en annans bekostnad, funne
sig böra hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kong!. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huru den ersättning, som af postverket för postbefordran
å jernväg erlades, måtte blifva mera noga afvägd
än för det dåvarande vore fallet.

Denna utskottets hemställan bifölls af Första Kammaren
men afslogs af Andra Kammaren, hvadan någon
riksdagsskrifvelse i ämnet oj kom till stånd.

Kongl. Maj:t, som emellertid genom nådigt bref den
29 april 1892 godkänt, att tills vidare lända till efterrättelse,
en mellan post- och jernvägsstyrelserna träffad
öfverenskommelse att ersättning för postbogievagns fort -

120

skaffande skulle beräknas efter 18 öre för hvarje kilometer,
fattade den 11 oktober 1893 beslut i anledning:
af taxekomiténs ofvan omförmälda framställning. Dervid
förordnade Kongl. Maj:t, att den ersättning, som borde
tillkomma statens jernvägstrafik för postbefordran å statens
jernvägar, skulle från och med den 1 januari 1894
för hvarje kilometer, som postvagn eller annan jern vägsvagn
tillryggalade för postverkets räkning, utgå för hel
vagn, hvilande på två axlar, med 16 öre och för posteller
postiljonskupé uti så beskaffad vagn med hälften
eller 8 öre; hvarjemte post- och jern vägsstyrelserna bemyndigades
att öfverenskomma om den ersättning, som
i förhållande derefter borde erläggas såväl för mindre
del af jernvägsvagn, som för postens befordrande användes,
som ock för hogievagn, när sådan toges i anspråk
för postens forslande. Dylik öfverenskommelse träffades
mellan de båda styrelserna den 5 december samma år,
hvarvid bland annat bestämdes, att afgiften skulle för
bogievagn utgå med 22 öre för hvarje med post tillryggalagd
kilometer.

Enligt approximativa beräkningar kan den ökade ersättning,
som i följd af Kongl. Maj:ts ofvannämnda beslut
den 11 oktober 1893 för år 1894 från postverket utgick
till statens jernvägar, uppskattas till minst 100,000 kronor.

Då Kongl. Maj:t så nyligen fattat beslut i den så
länge sväfvande frågan om förhöjning af postverkets afgifter
för postbefordran å statsbanorna, finner sig komitén
icke böra påyrka någon omedelbar förändring i de sålunda
gifna bestämmelserna, helst den omständighet att
Kongl. Maj:t faststält ett lägre enhetspris än det taxekomitén
föreslog väsentligen torde hafva föranledts deraf,
att, på sätt generalpoststyrelsen i sitt utlåtande öfver
1892 års revisionsberättelse framhållit, jern vägsförvaltningens
medelinkomst af persontrafik under femårsperioden
1887—1891 nedgått i förhållande till samma inkomst
under den till grund för taxekomiténs beräkning liggande
femårsperioden 1882—1886. Komitén vill emellertid icke
låta vara oanmärkt, att motsvarande medelinkomst för
femårsperioden 1890—1894 är 17,72 öre °); och anser

*) Inkomsten af persontrafiken i inskränkt mening, eller af försålda personbiljetter,
extra tåg, resgods och ilgods utgjorde per vagnkilometer af person- och
packvagnar: år 1890: 16,69 öre; år 1891: 17,05 öre; år 1892: 17,19 Öre; år 1893:
18,64 öre; år 1894: 19,02 öre.

121

sig komitén, med hänsyn till de vexlingar, denna medelinkomst
sålunda undergått, samt under antagande att den
af taxekomitén för afgiftens bestämmande uppstäda grunden
fortfarande bör tjena såsom allmän norm, böra framhålla
önskvärdheten deraf, att revision tid efter annan
— exempelvis hvart femte år — verkställes för utrönande
af det rätta enhetspriset.

Till stöd för sin hemställan om förhöjd ersättning
för postbefordran å statsbanorna åberopade taxekomitén,
såsom ofvan synes, bland annat de fördelar, postverket
åtnjöte genom användande af jernvägarnes lokaler och
personal. Med anledning häraf får komitén framhålla,
att genom nådigt bref den 29 april 1892 föreskrifvits,
det den för poststationsföreståndare, som tillika vore
tjensteman vid någon af statens jernvägars stationer,
bestämda aflöning, hvilken dittills utgått med något af
beloppen 10, 15, 20, 25, 30, 35 eller 40 kronor i månaden,
skulle utgå med någotdera af beloppen 10, 15, 20, 25,
30, 35, 40, 45 eller 50 kronor i månaden, äfvensom att,
efter det jernvägsstyrelsen vid sammanträde post- och
jernvägsstyrelserna emellan den 7 april 1892 väckt fråga
om, huruvida och på hvad sätt ersättning från postverket
skulle utgå för de fall, då till följd af postgöromålens
mängd och beskaffenhet jernvägens personal vid
någon station måste ökas utöfver hvad som eljest vore
för jernvägstrafikens besörjande nödigt, beslut vid berörda
sammanträde fattats, att fråga om ersättning af
postmedlen åt sådan personal skulle i hvarje fall hos
generalpoststyrelsen anhängiggöras för att, efter särskild
pröfning hos denna st)Trelse, göras till föremål för öfverenskommelse
mellan bägge styrelserna. Ehuru äfven med
dessa ändrade bestämmelser jernvägsförvaltningen i flera
fall torde få ställa arbetskraft till postverkets förfogande
utan att i alla händelser förvaltningen såsom sådan härför
uppbär full ersättning, lärer öfverenskommelsen af den 7
april 1892 vara egnad att bidraga till undanrödjande af
det missförhållande, som åtminstone enligt jernvägsförvaltningens
åsigt hitintills i vissa fall skall hafva egt rum i
det afseende, att personalen vid en del stationer måst
för postens skull förstärkas, utan att godtgörelse härför
af postverket lemnats. Vid sådant förhållande och då

122

Revision af
kontrakten
rörande jernvägsrestaurationer.

vid frågans bedömande icke torde böra lemnas nr räkningen
de omständigheterna att å ena sidan postverket
enligt regeln skulle genom inrättande af poststation hos
enskild, i jernvägsstationens närhet boende person kunna
få postgöromålen å orten bestridda för ungefär samma
kostnadsbelopp som det, hvilket nu utgår i ersättning
till jernvägspersonalen, samt att å andra sidan anordningen
med gemensamma jernväg^- och poststationer är synnerligen
förmånlig för den trafikerande och korresponderande
allmänheten, har komitén icke velat ifrågasätta några ändrade
bestämmelser uti nu ifrågavarande hänseende.

Förutom för de särskilda embetsverken utför jernvägsförvaltningen
med Kongl. Majrts för hvarje särskild
gång Jemrande, medgifvande en del transporter för det
allmänna i öfrigt antingen utan ersättning eller ock mot
lägre ersättning än som faststälts för enskilda transporter.
Frågan om ersättningen för transporter för det allmänna
faller visserligen äfven den inom taxeväsendets område
och kan således icke göras till föremål för undersökning
af komiten; men komitén anser sig likväl icke kunna
underlåta att i öfverensstämmelse med den uppfattning,
som ofvan gjorts gällande angående ersättning för prestationer,
utförda för postverkets räkning, framhålla angelägenheten
af att, då statsbaneförvaltningen, förutom fullföljandet
af sitt hufvudändamål att förmedla samfärdseln,
jemväl såsom industriel anläggning har att söka förränta
och amortera det i statsjernvägame nedlagda stora kapitalet,
förvaltningen-, så vidt görligt är, befrias från uppoffringar
— vare sig såsom direkt utgift eller såsom
minskad inkomst — för ändamål, hvilka äro för förvaltningen
mera eller mindre främmande. Endast genom
iakttagande häraf blir nämligen ett riktigt och rättvist
bedömande af statsbanornas ekonomiska ställning möjligt.

Vid behandlingen af frågan om ökning i statsbaneförvaltningens
inkomster har komitén till sist fäst sin
uppmärksamhet vid den omständighet att de hyresbelopp,
hvilka för närvarande betalas för sådana hotell- och restaurationslokaler
vid statsbanorna, hvilka egas af dessa
senare, i vissa fall äro väl låga, särskildt i förhållande
till hyresbeloppen vid de med dem jemförliga jernvägs -

123

hotell och restaurationer, som tillhöra enskilda personer,
samt i betraktande af kostnaderna för lokalernas underhåll.
Komitén, som visserligen anser, att denna fråga
icke bör betraktas uteslutande ur ekonomisk synpunkt,
utan att man bör fästa afseende vid vigten af att allmänheten
blir väl och billigt betjenad, bar emellertid,
med hänsyn till hvad nyss anmärktes, funnit sig böra
ifrågasätta, att en revision af gällande kontrakt i detta
hänseende må företagas.

Öfrig a reformer.

Det återstår nu för komitén att yttra sig om en del
frågor, hvilka icke äro af direkt ekonomisk innebörd och
icke heller af beskaffenhet att kunna upptagas i förslagen
till ny instruktion och nytt aflöningsreglemente, men
bvilka i detta sammanhang synts komitén böra blifva
föremål för uttalande från dess sida.

Den första af dessa frågor är spörjsmålet huruvida undervisning^
icke, i syfte att befrämja en så god rekrytering som ™rser_/ör
möjligt af personalen vid statens jern vägar, särskilda utbildande af
undervisningskurser för utbildande af jernvägstjenstemän jernväg,tjenst^

böra anordnas. _

För erhållande af ordinarie anställning vid statens
jernvägstrafik gäller för närvarande, enligt § 36 i instruktionen
för jern vägsstyrelsen, förutom vissa vilkor i
fråga om svensk medborgarrätt och frejd, ålder, helsotillstånd
m. m., den fordran att vederbörande skall »förete
bevis om eller undergå sådana kunskapsprof, som styrelsen
finner nödiga». Några allmänna föreskrifter angående
hvilka kunskapsprof styrelsen funnit vara för de
olika befattningarna nödiga hafva emellertid icke utfärdats;
och någon bestämdare praxis kan icke heller sägas
hafva i detta hänseende utvecklat sig i vidare mån än

124

att för vinnande af- sådan anställning vid ban- eller
maskinafdelningarna, der tekniska kunskaper äro af nöden,
såsom regel fordrats teknisk examen af högre eller
lägre grad, samt att för erhållande af anställning såsom
ordinarie tjensteman vid trafikafdelningen, och särskildt
dess linie förvaltning, under senaste tiden i allmänhet
gjorts gällande följande vilkor, nämligen:

a) intyg om kunskaper, motsvarande flyttning från
sjette till sjunde klassen i statens högre allmänna läroverk,
dock med företräde för den, som aflagt mogenhetsexamen;

b) fyra till sex månaders vistelse utomlands samt
intyg om derunder förvärfvad förmåga att någorlunda
reda sig med ett af kulturspråken; samt

c) särskildt för telegrafister: godkänd examen från
telegrafverkets undervisningskurs för manliga elever.

Såsom allmän regel gäller i öfrigt, att, innan någon
efter föregången praktisk tjenstgöring föreslås till ordinarie
befattning vid statsbanorna, vederbörande befäl bör
hafva genom särskildt förhör eller annorledes öfvertygat
sig om, att han eger den kännedom om gällande instruktioner,
reglementen o. d., som för tjenstens behöriga
utöfvande är nödig.

Koinitén, som för sin del ansett, att i fråga om
tjenstemannabefattning vid statens jernvägar bör såsom
i fråga om dylik befattning vid andra grenar af statsförvaltningen
meddelas bestämda föreskrifter angående
de kunskapsprof, som för tjenstens erhållande erfordras,
har af denna anledning i förslaget till ny instruktion
för vissa särskildt angifna befattningar uppstält
fordran på bevis öfver aflagd juridisk eller högre eller
lägre teknisk examen äfvensom för öfriga tjenstemannabefattningar
ifrågasatt den allmänna bestämmelsen att
vederbörande skall hafva aflagt antingen afgångsexamen
från högre allmänt läroverk, handelsinstitut eller teknisk
elementarskola eller ock kunna förete intyg om kunskaper,
motsvarande de för mogenhetsexamen faststälda, i vissa
ämnen, deri enligt jernvägsstyrelsens bepröfvande ett
sådant kunskapsmått är för jernvägstjensten erforderligt.0)

*) Skulle i något särskildt fall befinnas vara för jernvägstjensten gagneligt
att till befattning af tjenstemannagrad befordra person, som icke aflagt de här
ofvan för sådan befattnings erhållande förutsatta kunskapsprof, lärer detta kunna
möjliggöras genom tillämpning af Kongl. Majrts dispensrätt.

125

Men härförutom anser sig komitén böra i detta
sammanhang uttala sig för införandet af undervisningskurser
för utbildandet af jernvägstjenstemän. Frågan
om inrättandet af särskilda, för jern vägs väsendets behof
afsedda läroanstalter har redan länge stått på dagordningen
i utlandet och flerstädes erhållit sin lösning, i
det att verkliga fackskolor af högre eller lägre grad
kommit till stånd. Det synes emellertid komitén icke
vara för våra förhållanden behöfligt eller med vår åskådning
öfverensstämmande att gå så långt i denna riktning,
som i utlandet skett, utan torde de ifrågavarande undervisningskurserna
lämpligen kunna anordnas i ungefärlig
öfverensstämmelse med de hos oss redan befintliga kurserna
för post- och för telegrafelever, särskildt de förra.

Personer, hvilka önskade erhålla anställning såsom
jernvägstjenstemän, borde sålunda vara pligtiga att, sedan
de af jérnvägsstyrelsen antagits till elever och i sådan
egenskap under någon tid användts i praktisk tjenstgöring,
genomgå en af styrelsen anordnad kortare lärokurs,
dervid undervisning meddelades, förutom i instruktioner,
reglementen och öfriga jernvägsförvaltningen rörande
författningar, i taxeväsende, jernvägsgeografi m. fl.
lämpliga läroämnen, hvarefter examen skulle anställas
inför en af jernvägsstyrelsen förordnad kommission.
Först efter att, vid sådan examen hafva erhållit betygom
godkända insigter skulle eleven kunna antagas till
e. o. tjensteman (e. o. kontors- eller stationsskrifvare o. d.)
och ega rätt att söka ordinarie tjenstemannabefattning.

Det torde icke ligga inom komiténs uppgift att mera
i detalj undersöka, huru dessa lärokurser lämpligen böra
anordnas, huru lång tids praktisk tjenstgöring må erfordras
för anmälan till kursens genomgående, huru omfattande
till arten denna tjenstgöring bör hafva varit, i hvad
mån olika bestämmelser böra meddelas lör anställning i
olika grenar af jernvägstjensten m. fl. dylika spörjsmål,
hvilka härvid framställa sig. Komitén har endast ansett
sig böra framhålla önskvärdheten af att dylika kurser må
komma till stånd, på det att tjenstemännens qvalifikationer
jemväl i teoretiskt hänseende må blifva fullt tillfredsställande.
Och har komitén från sin ståndpunkt
haft särskild anledning att fästa uppmärksamheten på

126

denna angelägenhet, då komitén ofvan på flera ställen
uttalat sig för ett bestämdt fortgående på den af jemvägsstyrelsen
redan inslagna vägen att i så stor utsträckning
som möjligt ersätta personal, tillhörande tjenstemannaklassen
med personal af betjentgrad. Under sådana
omständigheter blir det af vigt, att rekryteringen
till de befattningar äfven af lägre grad, hvilka fortfarande
äro afsedda att besättas med tjensteman, blir så god som
möjligt, enär göromålen för befattningarnas innehafvare
såsom kår betraktade blifva mera magtpåliggande än
förut samt befordringsutsigterna något större.

De undervisningskurser, komitén nu ifrågasatt, skulle,
såsom af det förestående synes, endast afse utbildningen
af tjensteman. Emellertid lär det icke kunna
förnekas, att det skulle vara för verket förmånligt att
aspiranterna till de högre befattningarna inom betjentgraden
sattes i tillfälle att erhålla någon teoretisk undervisning
i ämnen, som anginge jernvägsväsendet. Förslag i
sådant syfte hafva äfven framkommit och åtgärder i denna
rigtning till och med vidtagits, ehuru desamma endast
delvis krönts med framgång. Sålunda har vid vissa navigationsskolor
i riket undervisning för bildande äf lokomotivförare
meddelats, hvarom ock ett nådigt reglemente
den 1 juni 1877 utfärdats, men då betyg öfver genomgången
undervisningskurs ej fordrades för erhållande af
anställning såsom lokomotivförare, begagnade sig endast
högst få af denna undervisning, hvilket haft till följd, att
dylika undervisningskurser ej numera anordnas. Under
vintern 1891—92 gjordes vidare vid tekniska skolan i
Stockholm försök med en utbildningskurs för banvakter,
hvilka aspirerade på att blifva hallmästare, men försöket
har icke upprepats. Slutligen hafva under de senare
åren öfningstimmar i tyska språket varit anordnade på
flera orter för konduktörspersonalen samt föredrag hållits
för lokomotivpersonalen i ämnen, som stått i samband
med dess tjenst.

Allt hvad i denna riktning utan för stora kostnader
kan göras för personalens utbildning måste naturligen
anses gagneligt och erkännansvärdt, men å andra sidan
få fordringarna i detta hänseende icke ställas för högt;
och denna del af rekryteringsfrågan har i allt fall icke

127

synts komitén under nuvarande förhållanden böra göras
till föremål för ett särskild! uttalande från komiténs sida.

Komitén har vidare ansett sig böra till behandling inrättande af
upptaga det af taxekomitén framstälda förslaget om in- ettjemvägsråd.
förande i vår jern vägsförvaltning af institutionen »jernvägsråd».
Då taxekomiténs betänkande den 29 november
1889 föredrogs inför Kongl. Maj:t, förklarade visserligen
Kongl. Maj:t sig vilja i en snar framtid taga under
öfvervägande hvad komitén i sammanhang med taxeförslagets
afgifvande hemstält i fråga om inrättande af ett
jemvägsråd, hvadan förslaget alltså är beroende på Kongl.

Maj:ts pröfning, men då förevarande komité, ehuru den
lika med taxekomitén är öfvertygad om ändamålsenligheten
af institutionens införande, har en från taxekomiténs
uppfattning afvikande mening särskild! i fråga om
rådets sammansättning, har komitén trott sig böra här
framlägga sina åsigter i ämnet.

I sitt betänkande erinrade taxekomitén, hurusom
redan för åtskilliga år sedan inom flera af Europas större
stater den frågan uppstälts på dagordningen, huruvida
icke åt den trafikerande allmänheten tillfälle borde beredas
att i viss mån deltaga i reglerandet af statens
jernvägsrörelse. Också hade till en början i Preussen
och sedermera vid samtliga de tyska statsjernvägarne
äfvensom i flera andra länder inrättats rådgifvande församlingar
eller s. k. jernvägsråd, bestående hufvudsakligen
af representanter för olika näringsgrenar, stälda vid
sidan af jernvägsstvrelserna och med rätt och skyldighet
att yttra sig öfver nära nog alla jernvägsrörelsen angående
frågor utom tekniska. Hufvudsakliga anledningen
till denna institutions tillkomst vore att söka uti de af
en flerårig och mångsidig erfarenhet bekräftade svårigheterna
att upprätta och tillämpa sådana tariffer för jernvägarnes
begagnande, isynnerhet hvad beträffade godsbefordringen,
som på en gång tillfredsstälde jernvägarnes
anspråk på ersättning för sitt transportarbete och tillika
motsvarade den trafikerande allmänhetens, handelns, industriens,
landtbrukets och andra näringars med den fortgående
allmänna konkurrensen växande behof af väl afvägda
fraktafgifter.

128

Resultatet af jernvägsrådens verksamhet hade, enligt
hvad erfarenheten visat, dittills varit gynsamt.

Tanken på att äfven hos oss införa jernvägsrådsinstitutionen
hade först blifvit framstäld af dåvarande chefen
för civildepartementet, som i skrifvelse till trafikstyrelsen
af den 30 september 1886 uppmanat styrelsen att
uppgöra förslag till inrättande af en dylik institution.
Denna framställning i förening med de i utlandet i sådant
afseende vidtagna åtgärder hade först fäst komiténs
uppmärksamhet på berörda fråga; hvarjemte det brydsamma
läge, hvaruti trafikstyrelsen isynnerhet under
senare tider blifvit försatt, stäld som styrelsen varit
emellan den trafikerande allmänhetens allt kraftig-are
framstälda anspråk på fraktlindringar, å ena, och statsintressets
kraf på skälig afkastning af statens i jernvägsbyggnader
nedlagda kapital, å andra sidan, bidragit att
ställa frågan mera i förgrunden och framhålla behofvet
af en institution, der jernvägarnes målsmän och representanter
för de olika intressen, som af jern vägs driften
närmast berördes, kunde öfverlägga om jernvägsrörelsens
ordnande. Komitén hade, efter en noggrann och
omfettande pröfning af alla med tillsättande af ett jernvägsråd
förbundna omständigheter, kommit till öfvertygelse
om vigten och fördelen för vårt land af en dylik
inrättning. Statsintresset berördes i så väsentlig grad
af det sätt, på hvilket trafiken vid statens jernvägar
ordnades, att en samverkan emellan representanter för
detta intresse och trafikstyrelsen vore af synnerlig vigt.
Statsintressets representanter borde i ett jernvägsråd
jemväl kunna bevaka de näringsintressen, hvilka icke
derstädes erhölle särskilda målsmän. Vidare hade komitén
trott, att en vexelverkan, åstadkommen genom konferenser
emellan representanter för landets hufvudnäringar
samt jern vägsförvaltningen, komme att medföra
stora fördelar. Den skulle göra trafikstyrelsen förtrogen
med och hålla henne i jemn underkunnighet om
handelns, industriens och näringarnas behof, på samma
gång dessas representanter skulle komma till en klarare
uppfattning af jernvägsrörelsens natur och jernvägens
berättigade intressen. Derigenom skulle en utjemning
af oftast endast skenbart stridiga intressen kunna åstad -

129

kommas och obefogade anspråk i sin början undertryckas.

I de länder, der jernvägsrådsinstitutionen blifvit. införd,
hade densamma tillkommit uteslutande med afseende
å den af staten bedrifna, icke den enskilda jern vägsverksamheten.
Om derför komitén, då den ansett sig
böra förorda tillkomsten af ett jernvägsråd i vårt land,
hufvudsakligen haft statens jernvägstrafik för ögonen,
hade komitén likväl icke kunnat lemna ur sigte de enskilda
jernvägarne, livilka genom sin utsträckning och
det inflytande, de i följd af samtrafiken utöfvade på statens
jernvägsverksamhet, spelade en rol af största vigt för
hela vårt lands jernvägsväsende. Då en institution, som
hade till uppgift att utjemna stridiga förhållanden endast
emellan statens jernvägar och deras trafikanter, icke
skulle vara af den betydelse för landet i dess helhet,
som med ett jernvägsråd åsyftades, hade komitén ansett
nödvändigt, att jemväl de enskilda jernvägarne erhölle
representanter i jernvägsrådet. Utom det att dessa sålunda
finge tillfälle att yttra sig i för dem så vigtiga
frågor som ordnandet af statens jernvägstaxa och trafikreglemente,
hvilka dessutom utgjorde grundvalen för samtrafiksöfverenskommelserna,
skulle de enskilda jernvägsförvaltningarna
genom sina representanter i jernvägsrådet
förskaffa sig eu öfverblick öfver trafikförhållandena
och landets näringslif, som för dem måste vara af
stort värde. Vidare skulle den vexelverkan emellan de
enskilda jernvägarne och trafikstyrelsen, som dittills varit
förbunden med vissa svårigheter och hvilken dock för
båda vore af största vigt, i hög grad underlättas, då behöriga
ombud för de enskilda jernvägarne med trafikstyrelsen
finge eu gemensam anknytningspunkt i jernvägsrådet.

På grund af hvad komitén sålunda anfört och med
stöd af de åsigt er, komitén i öfrig! uttalade angående jernvägsrådets
sammansättning och verksamhet, hemstälde
komitén till Kongl. Maj: t,

att ett jernvägsråd måtte inrättas;
att jernvägsrådet, hvars medlemmar borde utses
för en tid af tre år, måtte sammansättas af:

a) en utaf Kongl. Maj:t utsedd ordförande;

130

b) fem utaf Kong!. Maj:t utsedde ledamöter,
hvaraf en borde förordnas till vice ordförande;

c) fem ledamöter för landtbraket med dess binäringar,
utsedde af landtbruksakademiens förvaltningsutskott
på förslag af rikets samtliga hushållningssällskap,
hvilka för sådant ändamål måtte ega
att hvar för sig uppställa en till någon af sagda
yrkesgrenar hänförlig person;

d) fem ledamöter för skogs- och bergshandteringen,
valde af jernkontorets fullmäktige utan
hänsyn till ledamotskap af brukssocieteten;

e) fem ledamöter för industri, handel och sjöfart
samt öfriga förut icke omnämnda näringar,
utsedde en utaf hvardera af nedannämnda städers
stadsfullmägtige, nämligen Stockholm, Göteborg,
Malmö, Norrköping och Sundsvall, bland idkare af
sagda yrken;

f) fem ledamöter för de i samtrafik med statsbanorna
varande enskilda jernvägar, valde af styrelserna
för dessa medelst elektorer, hvilka borde
utses en för hvarje jernväg och ega hvardera minst
en röst samt derutöfver en röst för hvarje fullt
100-tal kilometer af den banas utsträckning, för
hvilken elektorn utsetts;

att suppleanter måtte till lika antal med ledamöterna
på enahanda sätt och för samma tid utses;

att generaldirektören och chefen för statens
jernvägstrafik samt öfverdirektören för trafikafdelningen
måtte ega att i jernvägsrådets öfverläggningar
men icke i besluten deltaga;

att jern vägsrådet måtte berättigas att, då sådant
funnes nödigt, för visst fall tillkalla sakkunnig
person eller ock annorledes från sådan inhemta
yttrande;

att, beträffande området för jernvägsrådets verksamhet,
detta borde begränsas till afgifvande af
yttrande öfver:

a) alla af Kongl. Maj:t till rådet hänskjutna
frågor;

b) trafikstyrelsens förslag till förändrade bestämmelser
rörande taxa, trafikreglemente och huf -

131

vudsakliga grunder för tåganordningen, styrelsens
under tiden emellan rådets sammanträden i sistnämnda
hänseende vidtagna åtgärder jemte beviljade
fraktnedsättningar samt i öfrigt alla af trafikstyrelsen
hos rådet gjorda framställningar;

c) inom rådet framstälda förslag rörande i
mom. b) omförmälda frågor;

att jernvägsrådet borde sammanträda en gång
hvarje år i oktober månad i Stockholm, Kongl. Maj:t
dock obetaget att, när sådant pröfvades nödigt,
dessemellan låta sammankalla rådet för inhemtande
af dess yttrande;

att, i händelse för behandling af mera omfattande
och vigtiga frågor en förberedande utredning
af sådana ärenden funnes af nöden, denna utredning
måtte kunna uppdragas åt ett utskott inom
rådet, bestående af ordföranden och fem ledamöter,
utsedde en af hvarje grupp, hvilket utskott hade
att sammanträda på kallelse af rådets ordförande,
som jemväl borde leda utskottets förhandlingar;

att jernvägsrådet borde ega att sjelft antaga
en sekreterare äfvensom annat erforderligt biträde;

att ett fullständigt exemplar af det vid jernvägsrådets
sammanträden förda protokoll måtte genom
ordförandens försorg omedelbart efter hvarje sammanträdes
slut till Kongl. Maj:t öfverlemnas;

att ledamot af jernvägsrådet borde åtnjuta fria
resor eller motsvarande ersättning för resa till eller
från rådets eller utskottets sammanträden samt
lämpligt traktamente för hvarje dag, som användes
till resan och vistelsen i Stockholm i och för arbete
inom rådet eller utskottet;

samt att alla med jern vägsrådets verksamhet
förbundna kostnader måtte af trafikmedel gäldas.

I en vid betänkandet fogad bilaga meddelade komitén
vidare en redogörelse för utvecklingen och sammansättningen
af jernvägsråden i Preussen jemte en del andra
länder, af hvilken redogörelse framgick bland annat, att
institutionen funnes införd, förutom vid samtliga tyska
statsjernvägar, jemväl i Österrike-Ungern, Ryssland, Danmark
och flera andra stater.

Till fullständigande af denna redogörelse får komi -

132

ten här till en början meddela några upplysningar rörande
det läge, hvari frågan om jernvägsråd för närvarande
befinner sig i våra grannländer.

Hvad då först Danmark beträffar, så har det genom
en författning af den 29 september 1886 derstädes inrättade
jernvägsrådet, hvilket under sin tillvaro ansetts
utöfva en gagnande verksamhet af stor finansiel betydelse0),
upphäfts genom en förordning af den 19 april 1893.
Anledningen härtill har varit den förändrade ställning,
hvari hela jernvägsförvaltningen i Danmark kommit genom
lagen af den 12 april 1892. Denna lag föreskref,
såsom i bil. II till detta betänkande närmare utvecklas,
att från och med den 1 april 1893 jern vägsförvaltningens
budget, hvilken förut faststälts af inrikesministern, i stället
skulle fastställas af den lagstiftande magten; och
häraf blef en följd, att förslag af verklig finansiel innebörd
icke ansågos kunna föreläggas rådet med fördel
eller med utsigt till något verkligt praktiskt resultat. Den
ingående granskning, som från Riksdagens sida egnades
jern vägsangelägenheterna, ansågs sålunda göra jernvägsrådet
öfverflödigt.

I Finland står åter inrättandet af ett slags jernvägsråd
på dagordningen. Det förslag till omorganisation
af den finska jernvägsförvaltningen, som under de senare
åren utarbetats och nu väntar på stadfästelse, upptager
nämligen jemväl en bestämmelse derom, att ärenden, som
i väsentligare grad beröra den trafikerande allmänhetens
intressen, såsom frågor angående upprättande af nya
eller betydande förändringar i gällande trafikreglemente,
trafiktaxa, tidtabeller in. m., skola, innan desamma af
jernvägsstyrelsen slutligt afgöras, vid sammanträde i
närvaro af samtliga direktörer00) förberedelsevis handläggas
i samråd med konsultativa ledamöter, som till
ett antal af 6 — hvaraf industristyrelsen, landtbruksstyrelsen
och finska handelsdelegationen eg a en hvar
föreslå 2 — utses af senaten för en tid af tre år
i sänder och inkallas af generaldirektören efter dertill för
hvarje gång särskildt utverkadt tillstånd. *) **)

*) Uttalanden till jernvägsrådets protokoll vid sammanträdet 5—7 december 1892.

**) Tjensteman, motsvarande öfverdirektörerna vid den svenska statsbaneförvaltningen.

133

Vidkommande slutligen Norge så har, komitén veterligen,
frågan om inrättande af jernvägsråd under den i
utlandet vanliga formen der ännu icke bragts å bane. Frånsedt
att Stortinget eger att ingripa jemväl i den löpande
jernvägsförvaltningen i så måtto, att två af tinget valda
ledamöter hafva säte i jernvägsstyrelsen uti alla frågor,
som skola behandlas af samlad styrelse, är emellertid
i följd af de egendomliga förhållanden, som råda i fråga
om eganderätten till de norska s. k. statsbanorna, deltagande
i förvaltningen inrymdt äfven åt vederbörande
kommuner. De norska statsbanorna egas nämligen i
sjelfva verket af staten endast i förening med en del
enskilda personer och kommuner, tillsammans bildande
s. k. »Statsban em tres sentskaber», och för tillvaratagande
af kommunernas intresse hafva i hvarje trafikdistrikt inrättats
en eller två s. k. tillsyningskommissioner, bestående
af tre till fyra medlemmar, utsedda för landtdistrikten
af »Amtsformandskaberne» och för städerna af
»Formandskaberne». Hvarje tillsyningskommission håller
årligen på af jernvägsstyrelsen bestämd tid möte, hvarvid
kommissionen i regeln höres öfver hvarje jernvägarne
och deras drift rörande fråga af större betydelse för
distriktet, såsom anläggning, flyttning eller indragning
af station eller hållplats, tidtabeller särskildt för den
lokala trafiken o. d.; egande i öfrigt kommissionen att
sjelf framställa förslag till sådana anordningar i fråga
om banornas drift, som anses för distriktet behöfliga.

Hvad nu angår komiténs ställning till det af taxekomitén
framlagda förslaget om inrättande åt jernvägsråd,
så har komitén beträffande området för rådets verksamhet
endast att framställa några erinringar af mera underordnad
betydelse. Det synes sålunda komitén böra till undvikande
af missförstånd uttryckligen framhållas, att med
»styrelsens förslag till förändrade bestämmelser rörande
taxa, trafikreglemente och hufvudsakliga grunder för tåganordningen»
skola förstås styrelsens, till Kongl. Maj:t
afgifna förslag i sådant syfte och alltså icke de framställningar
i dylika frågor, hvilka styrelsen kan göra hos
andra transportförvaltningar. Och vidare har komitén
velat ifrågasätta, huruvida icke för att bestämdare angifva
arten af jern vägsrådets uppgift föreskrift bör, i likhet

134

med hvad i utlandet egt rum, meddelas derom, att frågor
af teknisk natur i allmänhet ej böra göras till föremål
för rådets behandling.

Med afseende å den af taxekomitén för rådet föreslagna
sammansättningen anser sig komitén åter böra
uttala sig för modifikationer af vigtigare art. Mot taxekomiténs
förslag i denna del synes nämligen kunna med
fog göras gällande, dels att rådet blir talrikare än omständigheterna
i verkligheten påkalla och ur praktisk
synpunkt är lämpligt, dels att proceduren för ledamöternas
utseende är allt för invecklad och föranledande onödig
omgång och dels slutligen att jern vägsstyrelsens ställning
gent emot rådet blir allt för svag, hvadan fara
förefinnes, att rådet kan komma att tillskansa sig ett
större inflytande på jernvägsadministrationen än i verkligheten
är afsedt.

Ett jemvägsråd af icke mindre än 26 ledamöter
synes sålunda komitén först och främst vara en allt för
tung och vidlyftig apparat. Taxekomitén bestämde sig
för detta antal med hänsyn dertill, att sakkunskap samt
yrkes- och ortintressen skulle på ett tillfredsställande sätt
finnas i rådet representerade, men komitén hyser den
mening att detta resultat kan vinnas äfven med ett
mindre antal medlemmar, i hvilket fall rådet dessutom
kommer att arbeta lättare och smidigare. För sin del
anser komitén, att antalet ur båda ifrågavarande synpunkter
lämpligare bör fastställas till 15, inberäknadt
ordföranden.

Den af taxekomitén föreslagna proceduren för utseende
af rådets medlemmar torde vidare vara mera invecklad
än förhållandena i sjelfva verket kräfva. Sant
är visserligen, att genom en sådan anordning säkerhet,
såsom taxekomitén åsyftat, vinnes, att de olika intressenas
önskningar och behof blifva inom rådet vederbörligen
framhållna, men å andra sidan synes fara kunna vara
för handen, att målsmännen för de olika intressena, om
de på föreslaget sätt utses, komma att känna sig mindre
pligtige att tillvarataga statens intressen, hvarföre skulle
kunna inträffa, att rådet genom sammanslutningar och
kompromisser medlemmarne emellan komme att drifva
en ensidig fraktnedsättningspolitik utan att taga hänsyn

135

till statens berättigade kraf att erhålla vederbörlig afkastning
på det i jernvägame nedlagda stora kapitalet.
Enklast och, då Kongl. Magt har att vaka öfver att såväl
statens som hvarje särskild närings bästa varder tillgodosedt,
rigtigast synes deremot vara att öfverlemna åt
Kongl. Maj:t att utse ledamöterna, hvarvid hänsyn bör
tagas dertill, att förutom de statsfinansiella intressena
jemväl landets hufvudnäringar och de enskilda jernvägarne
blifva inom rådet representerade.

På detta sätt borde dock enligt komiténs förmenande
icke rådets ordförande utses, utan skulle generaldirektören
och chefen för statens jemvägar vara sjelfskrifven till
denna befattning. Denna anordning påyrkar komitén
med afseende å nödvändigheten att stärka jernvägsstyrelsens
ställning gent emot rådet. Jernvägsrådets hufvudsakliga
uppgift anser komitén nämligen vara att utgöra
ett stöd för jernvägsstyrelsen och i sådant hänseende
tillhandagå styrelsen med upplysningar rörande
de olika näringarnas och orternas behof samt med råd
huru under för handen varande förhållanden bör i fall af
väsentligare ekonomisk eller annan för näringslifvet vigtig
innebörd förfaras, men ingalunda att vara en vid sidan af
jernvägsstyrelsen stäld, densamma kontrollerande och i
dess funktioner ingripande myndighet. Med denna uppfattning
måste komitén jemväl förorda, att, såsom i det
finska förslaget blifvit förutsatt, samtliga styrelsens ledamöter
— icke blott öfverdirektören för trafikafdelningen
— böra ega rätt och jemväl skyldighet att i rådets öfverläggningar
deltaga — en åsigt som komitén så mycket
hellre kan göra gällande, som komitén uttalat sig för ett
kraftigare samarbete inom styrelsen öfver hufvud taget
och i instruktionsförslaget ifrågasatt bestämmelse derom,
att åtskilliga vigtigare ärenden ovilkorligen skola i plenum
handläggas.

De af komitén nu förordade modifikationerna i taxekomiténs
förslag till jernvägsrådets sammansättning föranleda
vissa andra förändringar i samma förslag. Sålunda
borde naturligen suppleanter för medlemmarne utses
på samma sätt som medlemmarne sjelfva, hvarvid i
öfrigt är att märka, att på det samtliga intressen under
alla förhållanden måtte blifva inom rådet representerade

136

Jer nv ägs administrationens

ställning i
statsförvaltningen.

i samma proportion, en viss suppleant borde förklaras
skola ersätta en viss medlem vid förfall för denne. Vice
ordförande i rådet borde vidare enligt komiténs förmenande
väljas af rådet sjelft. Och slutligen torde det af
taxekomitén ifrågasatta utskottet icke behöfva räkna så
många ledamöter som enligt nämnda komités förslag,
utan torde antalet i alla händelser kunna inskränkas till
4 förutom ordföranden.

Komitén har slutligen fäst sin uppmärksamhet vid
frågan om jernvägsadministrationens ställning i statsförvaltningen
— en fråga som nyligen i visst hänseende
varit föremål för framställning från Riksdagen till Kongl.
Maj:t.

Då på vederbörliga ställen i förslaget till ny instruktion
för jernvägsstyrelsen angifvas å ena sidan de ärenden,
som böra underställas Kongl. Majrts pröfning, och
å andra sidan de ärenden, hvilka böra falla inom området
för styrelsens egen beslutanderätt, torde komitén i detta
sammanhang kunna inskränka sig till att angifva, huru
komitén tänkt sig gränsen mellan Kongl. Maj:ts och
Riksdagens myndighet i hithörande frågor. Till en början
får komitén då erinra om hvad i detta hänseende
hittills faktiskt varit gällande.

Sedan Riksdagen år 1867 anhållit att få årligen
mottaga förslag å samtliga de kostnader och utgifter,
som vore förenade med trafiken å statens jernbanor, upptagande
jemväl tjenstemännens aflöning och de förbehåll
beträffande kostnadsstatens tillämpning, som voro nödiga
med afseende å arten och omfånget af de förändringar,
som vid samma kostnadsstats tillämpning kunde inträda,
samt att de förslag, som i detta hänseende till nästpåföljande
Riksdag afgåfves, måtte innefatta fullständig
framställning rörande de vilkor, hvarunder tjenstemännen
skulle komma att anställas, lät Kongl. Maj:t uppgöra fyra
särskilda förslag, nämligen:

l:o) till organisationen af statens jern vägstrafiks förvaltning; 2:o)

till aflöningsreglemente för embets- och tjenstemän
samt betjening vid statens jernvägstrafik;

137

3:o) öfver statens jernvägstrafiks omkostnader för år
1869; samt

4:o) till reglemente för antagande och entledigande
m. in. af den personal vid statens jernvägstrafik, som af
trafikstyrelsen tillsattes.

Kongl. Maj:t meddelade i särskild proposition 1868
års Riksdag samtliga förslagen på grand af deras inbördes
sammanhang, men öfverlemnade till Riksdagens
pröfning och godkännande endast de hufvudsaklig aste
bestämmelserna i afseende å vilkoren för tjenstemännens
anställning samt grunderna för aflöning sstaten äfvensom
förslag till statens jernvägstrafiks omkostnader för år
1869 °), med hemställan beträffande detta senare förslag
att, derest i följd af trafikens tillväxt utöfver beräkning
eller stegradt pris på förbrukningsartiklar eller materiel
eller oförutsedda händelser högre utgifter än de
upptagna skulle finnas under år 1869 vara af behofvet
oundgängligen påkallade, Kongl. Maj:t måtte få för nödiga
utgifter i sådant fall anvisa godtgörelse å trafikmedlen.
Riksdagen godkände förslaget till omkostnader för år 1869
med nyssberörda hemställan äfvensom förslaget till hufvudsakliga
bestämmelser i afseende å vilkoren för tjenstémannons
anställning samt de flesta grunderna för aflöningsstaten,
dock med vissa modifikationer, men förklarade sig
icke hafva godkänt de öfriga grunderna.

I proposition till 1869 års Riksdag förnyade Kongl.
Maj:t framställningen om godkännande af sistnämnda
grunder med vissa förändringar samt framlade förslag
om anvisande från trafikmedlen af ett förslagsanslag, i
enlighet med uppgjord stat, för 1870 års omkostnader.
Men Kongl. Maj:t, som ansåg det vara lämpligt och
med god ordning öfverensstämmande, att stadgande meddelades
för den ej sällan inträffande händelse att till följd
af en växande trafik eller i öfrigt förändrade förhållanden
behof af nya anläggningar och byggnader uppstode,
föreslog derjemte Riksdagen att i detta hänseende godkänna
följande bestämmelser:

l:o. Ny anläggning eller byggnad af större omfattning,
såsom ny station, ny reparationsverkstad eller

'') Endast slutsummorna upptog09 i sjelfva propositionen.

138

dubbelspår mellan två stationer, finge ej vid redan till
trafik upplåten statsbana verkställas förr än behofvet
blifvit af Riksdagen pröfvadt och godkändt. Riksdagen
tillkomme ock att besluta de vilkor i afseende å kostnaden,
hvarunder anslutning till statsbana finge ega rum
för bibana, som derefter af enskilde anlades.

2:o. I fråga om erforderlig utvidgning af redan
befintlig anläggning och byggnad eller verkställande af
ny sådan utaf mindre betydenhet, såsom anordnande af
hållplats, mötesplats eller dylikt, egde Kongl. Maj:t besluta;
och borde kostnaden derför intagas i det förslag
till specifik kostnadsstat för jernvägstrafiken, som styrelsen
vid slutet af hvarje år hade att för det nästföljande
underställa Kongl. Maj:ts pröfning och fastställelse.

Riksdagen godkände med vissa modifikationer de
föreslagna grunderna för aflöningsstaten, beviljade det
äskade förslagsanslaget af trafikmedel till 1870 års omkostnader
samt biföll de stadganden, Kongl. Maj:t föreslagit
för den händelse behof uppstode af nya anläggningar
och byggnader vid de till trafik upplåtna statsbanorna,
med den ändring att, då större utvidgningar af
stationer och bangårdar kunde föranleda lika betydliga
kostnader som nya anläggningar, äfven sådana större
ändringar borde underställas Riksdagens pröfning.

Riksdagens beslut år 1869 fattades visserligen, äfven
hvad de under punkterna l:o och 2:o nyss angifna frågorna
beträffade, formelt endast »att gälla för år 1870», men
de regler, som vid 1868 och 1869 årens riksdagar sålunda
uppstälts för Kongl. Majrts och Riksdagens myndighet
i fråga om bestämmande af jernvägsförvaltningens
utgifter, fortforo länge att i allmänhet tillämpas. Då Kongl.
Maj:t ansåg ändring böra vidtagas i någon af de grunder
för aflöningsstaten, hvilka nämnda år godkänts, ingick
Kongl. Maj:t vanligen till Riksdagen med särskild framställning
derom, likasom Kongl. Maj:t årligen meddelade
Riksdagen uppgift å de sannolikt förestående utgifterna
vid jernvägstrafiken under nästkommande år dels för drift
och underhåll dels för nya byggnader och anläggningar
och dels för nya inventarier samt äskade ett förslagsanslag
af trafikmedlen till dessas betäckande. Då i några

139

fall sådana nya byggnader och anläggningar, hvilkas
behöflighet enligt 1869 års bestämmelser borde af Riksdagen
pröfvas, ansågos böra utföras med extra anslagsmedel,
gjordes särskild framställning om sådana medels
anvisande, något som äfven egde rum i fråga om en del
anskaffningar af rullande materiel. Vid beräkningen i
statsverkspropositionen af statsverkets inkomster upptogos
åter jernvägstrafikmedlen med deras kalkylerade
örwttobelopp. Stadgandet att Riksdagen skulle besluta de
vilkor i afseende å kostnaden, hvarunder anslutning till
statsbana finge ega rum för privatbana, tillämpades från
början så, att af Riksdagen äskades anslag till de anordningar,
som erfordrades för att kunna vid eu statsbanestation
mottaga eu tilltänkt privatbana. I sammanhang
med att den uppfattning allt mera gjorde sig gällande,
att privatbanorna sjelfva borde vidkännas ifrågavarande
kostnader, upphörde man dock att i dylika fall göra särskild
framställning till Riksdagen.

År 1878 skedde emellertid på Riksdagens eget initiativ
en väsentlig ändring med afseende å området af de
frågor, hvilka skulle underställas Riksdagens pröfning.

I skrifvelse den 22 maj 1877 hade nämligen Riksdagen
— jemte det den med afseende å en särskild utgiftspost
uttalat den mening att då de ändamål, hvarför
beloppet vore erforderligt, otvifvelaktigt afsåge eu verklig
kapitalökning, de dertill nödiga medlen icke syntes
böra utgå, såsom Kongl. Maj:t ifrågasatt, utaf trafikinkomsterna
utan såsom extra anslag i sammanhang
med hvad i öfrigt till nya byggnader och anläggningar
blifvit äskadt — vidare anfört, att Riksdagen ej kunnat
underlåta att med de särskilda komiterade, livilka till förberedande
granskning förehaft jernvägstrafikens förvaltning
för år 1874 instämma i deras yttrande angående
oegentligheten deraf, att uti riksstaten upptoges såväl
bruttoinkomsterna af jernvägstrafiken som utgifterna för
samma trafiks drift och underhåll. Jernvägstrafiken syntes
nämligen böra betraktas såsom en utom statsförvaltningen
stående industri, hvars omkostnader icke lämpligen
borde, på sätt egde rum, år efter år skenbart stegra
statsutgifterna. Vida lämpligare vore det enligt Riksdagens
åsigt, om med iakttagande deraf, att arvodesstaten

140

för trafikpersonalen dädanefter som dittills blefve af
Kongl. Maj:t och Riksdagen reglerad, i riksstaten allenast
intoges den behållna inkomst, som staten kunde
för året af jernvägstrafiken påräkna, dervid föregående
års nettovinst kunde läggas till grund för beräkningen.
, Riksdagen anhöll förty, att Kongl. Maj:t ville
låta tillse, huruvida icke uti en blifvande riksstat måtte
kunna .af jernvägstrafikmedlen upptagas allenast den
behållning, staten kunde för året af samma trafik påräkna.

Med anledning af denna Riksdagens anhållan föreslog
Kongl. Maj:t i proposition till 1878 års Riksdag,
med förklarande att frågor om förändring i gällande, af
Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt antagna grunder
för aflöning åt embets- och tjenstemän samt betjente vid
statens jern vägstrafik komme att dädanefter som dittills
underställas Riksdagens pröfning, Riksdagen att icke
vidare bland anslagen under sjette hufvudtiteln upptaga
och beräkna det för »statens jernvägstrafik» erforderliga
belopp; och bifölls denna Kongl. Maj:ts framställning af
Riksdagen, som dervid uttryckligen uttalade, att frågor
om ändring i de af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt
antagna aflöningsgrundema fortfarande borde underställas
Riksdagens pröfning. I sammanhang härmed uppfördes
inkomsttiteln jernvägstrafikmedel i riksstaten med
trafikinkomsternas beräknade nettobelopp.

Sedan dess hafva de framställningar, Kongl. Maj:t
till Riksdagen aflåtit angående nya byggnader och anläggningar
samt anskaffning af rullande materiel vid de trafikerade
jernvägarne, alltid afsett de erforderliga medlens
anvisande genom extra anslag, som antingen uppförts å
riksstaten eller ock anskaffats medelst upplåning. °) De
ganska sväfvande stadganden, som år 1869 faststäldes för
att bestämma, när i fråga om nya byggnader och anlägg- *)

*) Undantag härifrån skulle kunna anses vara gjordt genom den framställning,
Kongl. Maj:t till 1895 års Riksdag aflat angående anläggande af ett jernvägsspår
mellan Malmbergets station å Luleå—Gellivarebanan till utmålen Yälkomman,
Johan och Baronerna, i det att framställningen afsåg kostnadsbeloppets anvisande
från jernvägstrafikmedlen. Jernvägsstyrelsen föreslog uti ifrågavarande fall, att
medlen skulle tagas från det å nämnda banas trafikmedel under år 1894 uppkomna
öfverskott.

141

ningar framställning borde göras till Riksdagen eller ej,
kafva likväl haft till följd, att byggnadsfrågor af ifrågavarande
slag i vissa fali icke understälts Riksdagen, der
enligt en sträng tolkning af berörda stadganden så bort
ske, likasom förhållandet emellanåt varit omvändt. Med
anledning af en utaf Riksdagens år 1893 församlade revisorer
gjord anmärkning derom, att utgifterna för ett
elektricitetsverk vid Malmö station, hvilka beräknats komma
att uppgå till 82,806 kronor men i verkligheten
stigit till 131,640 kronor, afförts bland banafdelningens
utgifter såsom kostnad för förändringar af byggnader
och anläggningar, och att frågan om detta byggnadsföretag
alltså icke understälts Riksdagens pröfning,
hemstälde emellertid 1894 års Riksdag i skrifvelse till
Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t vid uppkommande frågor
om till- eller ombyggnader vid statens jernvägstrafik,
hvilka på grund af sin omfattning måste anses komma
att medföra större kostnader, täcktes före sådana frågors
afgörande underställa desamma Riksdagens pröfning.

I utlåtande den 1 mars innevarande år öfver denna
Riksdagens framställning anförde jernvägsstyrelsen, efter
att hafva erinrat om 1869 års bestämmelser i ämnet, bland
annat, att Riksdagen vid olika tillfällen erkänt, att förvaltningen
af trafiken å statens jern vägar vore att anse lika
med besörjandet af en industri i större skala och att en
större frihet i afseende på formen för förvaltningen borde
lemnas åt jernvägsstyrelsen än som för andra embetsverk
vore lämplig. Äfven Kongl. Maj:t hade framhållit, att denna
förvaltning ej borde genom alltför omfattande, på förhand
gifna föreskrifter och begränsningar bindas i sin verksamhet
och utveckling, samt att på urskiljningen och intresset
hos styrelsen för densamma att efter förekommande förhållanden
ändamålsenligt anordna alla med trafiken före-,
nade detaljer berodde ytterst resultaten af den inkomst, som
af jernvägsrörelsen kunde vinnas. Denna allmänna uppfattning
af jernvägsförvaltningens ställning och verksamhet
borde enligt styrelsens förmenande äfven göras gällande
på frågor, som afsåge till- eller ombyggnader af
större omfattning, och föranledde styrelsen att framhålla,
hurusom i två afseenden inhemtandet af den blott under

142

viss tid af året församlade Riksdagens mening kunde
motverka ett behörigt och ändamålsenligt handhafvande
af trafiken. Främst och tydligast framträdde underhållet
af jern vägstrafikens dyrbara och vigtiga byggnader af
alla slag med kraf på den för hvarje särskildt behof
erforderliga skyndsamheten vid verkställande af de åtgärder,
som nödvändiggjordes af trafikens säkerhet eller
fara för afbrott i densamma. Man behöfde blott tänka
sig sådana fall, som att en större jernvägsbro kommit i
det skick, att dess trafikerande innebure fara i ett eller
annat hänseende, eller att en sådan byggnad genom
någon olyckshändelse rasade eller ock att någon af de
för förvaltningens skötsel oundgängligen nödvändiga husbyggnader
genom eld förstördes, för att inse, att i sådana
byggnadsfrågor, hvilka ju icke heller afsåge annat än
det egentliga underhållet, jernvägsförvaltningen icke borde
af kostnadernas storlek vara förhindrad att med nödig
skyndsamhet vidtaga erforderliga åtgärder. Vidare kunde

— hvilket en från senaste tiden hemtad erfarenhet gåfve
vid handen — inträffa, att vid någon del af statens vidsträckta
järnvägsnät genom oförutsedda omständigheter
en affär jemförelsevis hastigt erhölle en så betydlig utvidgning,
att statens jernvägar ej kunde med för handen
varande anordningar ombesörja den ökade trafik, som
derför kräfdes. Eller också kunde en industriel anläggning
erbjudas tillfälle till en affär i större skala, för
hvars tillkomst likväl en större spårutvidgning af statens
jernvägar derstädes förutsattes. I sådana fäll som de
två sistnämnda borde en jernvägsförvaltning kunna med
erforderlig snabbhet träffa anstalter för tillgodoseende af
sålunda påkomna trajikbehof utöfver de vanliga och derigenom
på samma gång tillförsäkra statsverket en afsevärd
ökning i inkomster. Jernvägsstyrelsen, som således
af Riksdagens förevarande anhållan icke borde vara förhindrad
att fortfarande som hittills utan pröfning af
Riksdagen verkställa smärre till- eller ombyggnader äfvensom
alla till det egentliga underhållet hörande arbeten

— vare sig af större eller mindre omfattning — ansåge
sig med afseende å större om- eller tillbj^ggnader på
grund af hvad ofvan anförts böra för Kongl. Maj:t framhålla
ändamålsenligheten deraf, att, om Riksdagens fram -

143

ställning skulle vinna nådigt bifall, undantag åtminstone
borde göras för det fall att jernvägsstyrelsen hos Kongl.
Maj:t gjort framställning om utförande af en om- eller
tillbyggnad, som betingades af besörjandet utaf en för
statsbanorna ekonomiskt fördelaktig ökad trafik, hvaraf
inkomsten eljest skulle uteblifva antingen helt och hållet
eller i alla händelser under den tid, Riksdagens beslut
afvaktades.

Kongl. Maj:t har i frågan ej träffat annat afgörande
än att jernvägsstyrelsen genom nådigt bref den 12 juli
1895 anbefalts att, derest behof uppstode af om- eller
tillbyggnad, som på grund af sin omfattning måste anses
komma att medföra större kostnader och som ej vore
i den för året för nya byggnader och anläggningar gällande
stat upptagen och ej heller kunde hänföras till
sådana arbeten, som vore i den af Kongl. Maj:t för året
faststälda omkostnadsstaten uppförda, ej låta företaga
sådan byggnad, utan att frågan härom understäldes Kongl.
Maj:ts pröfning.

Då komitén nu går att angifva sin egen uppfattning
om gränserna mellan Kongl. Maj:ts och Riksdagens
myndighet uti hithörande frågor, får komitén
först och främst uttala sin anslutning till den åsigt, som
år 1878 af Kongl. Maj:t och Riksdagen sammanstämmande
gjordes gällande derom, att årlig kostnadsstat för jernvägsförvaltningen
icke bör underställas Riksdagen, utan
att i riksstaten endast bör upptagas den för vederbörande
år påräknade behållningen af statens jernvägsdrift. De
skäl, som af 1877 års Riksdag anfördes till stöd för
denna senare anordning, synas nämligen komitén fortfarande
ega giltighet; och härtill kan läggas svårigheten
att vid en förvaltning, som är underkastad så
täta vexlingar som statens jernvägar och der det
för åtskilliga utgiftsposter erforderliga beloppet är
beroende på konjunkturer och pris förhållanden å verldsmarknaden,
lång tid i förväg uppgöra en kostnadsstat,
som någorlunda återgifver det verkliga anslagsbeliofvet.

Om således årlig kostnadsstat icke bör föreläggas
Riksdagen till granskning, torde detta deremot enligt
komiténs förmenande böra blifva förhållandet icke allenast,

144

såsom vid 1878 års Riksdag faststäldes, med frågor om
ändring i de af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt
antagna grunderna för personalens aflöning utan äfven
med de allmänna bestämmelser, som reglera arten af
personalens ställning, d. v. s. frågan huruvida fullmagt
eller allenast förordnande må erhållas å vederbörande
befattningar o. d. 1 sjelfva verket innebär detta senare
detsamma, som redan år 1868 egde rum, i det att Kongl.
Maj:t ju då föreläde Riksdagen »de hufvudsakligaste bestämmelserna
i afseende å vilkoren för personalens anställning».

Hvad slutligen angår den del af ifrågavarande ämne,
med afseende hvarå praxis hitintills varit mest vacklande,
eller frågan i hvilken omfattning framställning om anslagtill
nya byggnader och anläggningar samt om- och tillbyggnader
äfvensom anskaffningar af rullande materiel
bör göras hos Riksdagen, så går komiténs uppfattning
i samma riktning, som uttalats af jernvägsstyrelsen i
dess ofvanomförmälda utlåtande af den 1 sistlidne mars.
Afgörande för huruvida medel till fyllande af ett dylikt
behof må äskas af Riksdagen eller ej anser komitén
böra vara den omständigheten huruvida genom det
sätt, hvarpå medlen disponeras, en verklig ökning i jernvägarnes
kapitalvärde kan anses uppkomma eller ej.
Häraf följer först och främst, att, hvad angår byggnader
och anläggningar, alla sådana arbeten, hvilka endast tillhöra
det ordinarie underhållet, samt, beträffande anskaffningar
af rullande materiel, alla sådana anskaffningar,
hvilka endast afse att ersätta förut befintlig men slopad
materiel, torde böra undantagas från Riksdagens handläggning.
Derest jernvägsförvaltningen skall kunna på
ett tillfredställande sätt bedrifva den åt dess vård anförtrodda
statsindustrien, är det nämligen nödigt, att förvaltningen
i dessa afseenden har fria händer inom ramen
af de i den utaf Kongl. Maj:t för året faststälda kostnadsstaten
anvisade medel; och att Riksdagens anslagsmyndighet
enligt komiténs uppfattning icke bör i
dessa fall tagas i anspråk följer i öfrigt redan deraf,
att kostnadsstaten icke skulle underställas Riksdagens
pröfning.

Men äfven vissa till underhållet icke hänförliga om -

145

och tillbyggnader äfvensom en del nya byggnader och anläggningar
skulle enligt ofvan uppstäda regel icke göras
till föremål för framställningar till Riksdagen, nämligen
sådana, som vore af den mindre omfattning, att de ej
kunde anses öka jernvägames kapitalvärde. Huruvida ett
arbete af ifrågavarande slag skall anses vara af omfattning
att öka detta kapitalvärde eller ej kan naturligen blifva
föremål för olika meningar; och komitén hade till en början
äfven förestält sig, att alla arbeten, för hvilka kostnaden
beräknats komma att öfverskrida ett visst belopp,
ovilkorligen borde underställas Riksdagen. Då emellertid
till följd af arbetenas olika beskaffenhet rätteligen olika
gränser torde böra gälla för arbeten af skilda slag, har
komitén stannat vid den allmänna normen att ej jernvägames
kapitalvärde ökas.

Jernvägsstyrelsen har emellertid i sitt ofvanomförmälda
utlåtande framhållit angelägenheten deraf, att omoch
tillbyggnader, hvilka afse att möjliggöra upptagandet
af en oförutsedd större trafik måtte, äfven om de äro af
större omfattning, få utföras, oaktadt Riksdagens mening
ej hunnit inhemtas. Komitén, som funnit hvad styrelsen
i detta hänseende anfört beaktansvärdt, har trott
det af styrelsen framhållna praktiska krafvet likasom
ock Riksdagens anslagsmyndighet kunna tillgodoses, om
Kongl. Maj:t, der ett dylikt arbete synes böra ofördröjligen
utföras för besörjande af en påräknad, ökad trafik,
hvars upptagande för statsbanorna uppenbarligen är afsevärdt
ekonomiskt fördelaktigt, låter bestrida derför erforderliga
kostnader med af statskontoret förskotterade
medel, hvilka sedermera af Kongl. Maj:t för nästkommande
Riksdag till ersättande anmälas. Motsvarande tillvägagående
lärer i öfrigt böra iakttagas jemväl i fråga om anskaffandet
af rullande materiel, då omständigheterna kunna vara sådana,
att den ökade trafiken icke utan ökning i något
visst slags materiel kan upptagas.

I detta sammanhang har komitén för öfrigt velat
fästa uppmärksamheten på önskvärdheten deraf, att frågor
om anläggning af nya, fullständiga trafikstationer
underställas Riksdagen, jemväl der anläggningen bekostas
af enskilda, så framt den nämligen icke betingas

10*

146

af ny jernvägs anslutning. Inrättandet af en dylik station
kan nämligen i framtiden komma att medföra afsevärda
kostnader för stationens skötsel, och åtgärden
är äfven i öfrigt af den vigt, att den icke utan Riksdagens
samtycke torde böra vidtagas.

II.

Förslag till instruktion för jernvägsstyrelsen med underlydande
distriktsförvaltningar jemte motiv.

A. Instruktion.

I. Jernvägsstyrelsen.

1. Jernväg sstyrelsens einbetsbefältning.

§ I Jernvägsstyrelsen

åligger att i enlighet med denna
instruktion och de öfriga föreskrifter, Kongl. Maj:t meddelar,
öfver vaka och ombesörja rörelsen å statens jernvägar
jemte uppbörden och redovisandet åt inflytande
medel, vården och vidmagth ålland et af jernvägarnes fasta
och lösa egendom, utförandet af de byggnader och anläggningar,
som af eu växande rörelse kunna betingas,
samt anskaffandet af erforderlig materiel.

Det tillkommer vidare styrelsen att utöfva ledningen
af och tillsynen öfver de nya jernvägsbyggnader, som för
statens räkning kunna förekomma, äfvensom att i den
utsträckning, sådant genom särskilda författningar är föreskrifvet,
hafva tillsyn och kontroll öfver enskilda jernvägar
och dessas materiel.

148

§ 2.

Styrelsen tillhör att, då anledning dertill förekommer,
till Kongl. Maj:t afgifva förslag i fråga om utfärdande
eller förändring af reglemente för trafiken på statens
jernvägar, af taxor för transporter derå samt af
bestämmelser angående personalens aflöning och pensionering
med flera personalen rörande förhållanden.

§ 3.

Styrelsen skall årligen till Kongl. Maj:t afgifva före
utgången af september månad berättelse om statens jernvägars
förvaltning under det nästförutgångna året samt
före utgången af november månad förslag dels till kostnads-
och arvodesstater vid statens jernvägar för nästföljande
år, dels till de nya byggnader och anläggningar
eller om- och tillbyggnader samt anskaffningar af rullande
materiel, till hvilka anslag må bos nästföljande års Riksdag
äskas, dels slutligen till den behållna inkomst, som
må kunna af statens jernvägar beräknas för året näst
efter det påföljande.

Styrelsen åligger jemväl att årligen före februari
månads utgång till chefen för civildepartementet afgifva
summarisk redovisning för det ekonomiska resultat, statens
jernvägsdrift lemnat under det nästförutgångna året,
äfvensom att för hvarje år utarbeta och offentliggöra
allmän svensk jernvägsstatistik.

§ 4.

Styrelsen eger befogenhet:

att, beträffande persontrafiken samt öfrig trafik vid

149

statsbanornas, som ej afser fraktgodsbefordran, efter sig
företeende omständigheter bestämma afgifterna för turoch
retur-, kombinerade-, månads-, familje-, sofvagns- och
andra dylika biljetter äfvensom för sådana transporter i
allmänhet, hvilka, derest afvikelse från de faststälda afgifterna
medgifves, kunna antagas medföra tillökning i
trafik och inkomster;

att, beträffande fraktgodstrafiken, för trafik mellan
särskilda stationer vid statens jernvägar medgifva sådana
nedsättningar under den allmänna taxans bestämmelser,
hvilka kunna anses vara af behofvet påkallade och förenliga
med statens jernvägars eget ekonomiska intresse,
dock att ändring i fraktgodstariff eller godsindelning ej
får af styrelsen utan Kongl. Maj:ts tillstånd vidtagas;

att, der sådant finnes för statens jernvägar ekonomiskt
fördelaktigt, ingå samtrafiksaftal med andra transportförvaltningar,
dock att aftal med utländsk förvaltning,
hvilket innebär väsentlig afvikelse från de vid statens
jernvägar gällande reglemente- och taxebestämmelser,
skall underställas Kongl. Maj:ts pröfning;

att ingå öfverenskommelser med andra jernvägsförvaltningar
om ömsesidigt begagnande af vagnar, annan
materiel och inventarier; hvarvid, likasom vid samtrafiksaftalen,
styrelsen likväl har att ställa sig till efterrättelse
de allmänna föreskrifter, som i fråga om tullbehandling,
kreaturstransporter och dylikt utfärdats;

att enligt af Kongl. Maj:t faststälda allmänna grunder
ingå öfverenskommelser med andra jernvägsförvaltningar
om gemensamt begagnande af stationer;

att bestämma de grunder, enligt hvilka fraktkredit
må af distriktsclief medgifvas trafikanter;

150

att i förekommande fall besluta om restitution eller
afskrifning af befordringsafgifter; samt

att utfärda bestämmelser om fria resor och transporter
å statens jernvägar i enlighet med de grunder, Kong].
Maj:t fastställer.

§ 5.

År materiel försliten eller andra statens jernvägars
effekter icke längre för ändamålet användbara, må styrelsen,
der sådant icke öfverlåtes åt linieförvaltningen,
efter omständigheterna förordna om afskrifning eller försäljning.

Styrelsen eger jemväl i de fall, der detta icke öfverlåtes
åt linieförvaltningen, förordna om afskrifning af
materiel, effekter och annan statens jernvägars egendom,
som genom olyckshändelse gått förlorad eller eljest förkommit.

§ 6.

Styrelsen eger att fastställa tidtabellen för ordinarie
bantåg å statens jernvägar. Beträffande sådana tåg,
hvilka användas till regelbunden postbefordran, skall dock
generalpoststyrelsens mening förut inhemtas.

§ 7.

I enlighet med de grunder, som af Kongl. Maj:t
fastställas, må styrelsen med vederbörande ingå aftal
om ersättning på grund af gällande bestämmelser om
ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift.

151

§ 8.

Styrelsen eger att i öfverensstämmelse med nedan
stadgade grunder fastställa arbetsordning för sig och
distriktsförvaltningavna äfvensom att utfärda instruktioner
och tjenstgöringsreglementen för underlydande personal.

2. Jernvägsstyrelsens sammansättning.

§ 9-

Jernvägsstyrelsen utgöres af en generaldirektör såsom
styrelsens chef samt fyra öfverdirektörer såsom ledamöter
i styrelsen och chefer hvar för sin afdelning derstädes,
nämligen en för administrativa af delningen, en för banafdelningen,
en för maskinafdelning en och eu för trajikafdelningen.

§ io.

Generaldirektören är i första rummet Kongl. Maj:t
ansvarig för statens jernvägars förvaltning och bör tillse,
att statens jernvägars tjenstemän och betjente med
noggranhet och drift fullgöra sina skyldigheter. Han
eger ensam beslutanderätten i alla de ärenden, i hvilkas
pröfning han deltager, på sätt i denna instruktion bestämmes.

Öfverdirektör åligger att bereda samt, allt efter hvad
i denna instruktion närmare bestämmes, antingen inför
generaldirektören föredraga eller ock sjelf afgöra de
ärenden, hvilka tillhöra hans afdelning; att hafva tillsyn

152

öfver göromålen inom afdelningen och ansvara för att
styrelsens beslut i de af honom handlagda ärenden varda
skyndsamt expedierade; samt att i öfrigt fullgöra hvad
enligt denna instruktion eller utfärdad arbetsordning till
öfverdirektörs embete hörer.

§ 11.

Under administrativa afdelningen lyda:
administrativa byrån, der följande tjenstemän är o
anstälda:

en byrådirektör, tillika styrelsens sekreterare;
en notarie och ombudsman;
en registrator och aktuarie;

kontorsskrifvare till det antal, som i arvodesstaten
för hvarje år fastställes;

kammarkontoret med följande tjenstemän:
en kamererare, föreståndare;
en bokhållare;

kontorsskrifvare till det antal, som i arvodesstaten
för hvarje år fastställes;

revisionskontoret med följande tjenstemän:
en revisor, föreståndare;
en bokhållare;

kontorsskrifvare till det antal, som i arvodesstaten
för hvarje år fastställes;

kassakontoret med följande tjenstemän:
en hufvudkassör, föreståndare;

en bokhållare, hvilken tjenstgör jemväl å kammarkontoret; statistiska

kontoret med följande tjenstemän:
en förste aktuarie, föreståndare;

153

tre bokhållare;

milkontoret med följande tjensteman:
en milkontrollör, föreståndare;
tre bokhållare.

§ 12.

Under banafdelningen lyda:
banbyrån med följande tjensteman:
en byrådirektör;
två byråingeniörer;
en notarie;

ritare och kontor sskrifv are till det antal, som i arvodesstaten
för hvarje år lastställes;
en telegrafdirektör;
en arkitekt.

% 13.

Under maskinafdelningen lyda:
maskinbyrån med följande tjensteman:
en byrådirektör;
en byråingeniör;

en notarie, hvilken tjenstgör jemväl å förrådsbyrån;
ritare och kontorsskrifvare till det antal, som i arvodesstaten
för hvarje år fastställes;

förrådsbyrån med följande tjenstemän:
en byrådirektör;
en byråingeniör;

kontorsskrifvare till det antal, som i arvodesstaten för
hvarje år fastställes.

154

§ 14-

Under trafikafdelningen lyda:
trafikbyrån med följande tjensteman:
en byrådirektör;
en notarie;

bokhållare och kontorsskrifvare till det antal, som i
arvodesstaten för hvarje år fastställes;
taacebyrån med följande tjensteman:
en byrådirektör;
eu notarie;

bokhållare och kontorsskrifvare till det antal, som i
arvodesstaten för hvarje år fastställes;

kontrollkontoret med följande tjenstemän:
en byrådirektör, föreståndare;
tre förste kontrollörer;
tre kontrollörer;

bokhållare och kontorsskrifvare till det antal, som i
arvodesstaten för hvarje år fastställes;

biljett- och blankettkontoret med följande tjenstemän:
en förrådsförvaltare, föreståndare;
en bokhållare;

kontorsskrifvare till det antal, som i arvodesstaten
för hvarje år fastställes.

§ 16.

Hos styrelsen anställas en förste vaktmästare äfvensom
kontor sbiträden, vaktmästare och kontorsvakter till det
antal, som i arvodesstaten för hvarje år fastställes.

155

§ 16-

Styrelsen eger att för utredning af vigtigare ärenden
af rättslig natur anlita särskild juridisk rådgifvare, att
för tekniska och arkitektoniska ändamål anlita tillfälligt
biträde af sakkunnige samt att i mån af behof anställa
extra ordinarie tjenstemän och betjente.

3. Ärendenas handläggning inom jernvägsstyr elsen.

§ 17-

De till jern vägsstyrelsens handläggning hörande ärenden
afgöras, allt efter deras beskaffenhet och på sätt i
§§ 20—22 närmare bestämmes, dels af generaldirektören
i plenum, der förutom föredraganden minst eu annan
ledamot skall vara tillstädes, dels af generaldirektören i
närvaro endast af föredraganden, dels ock af vederbörande
ledamot allena.

Vid afgörande af vigtigare plenimål må dock om
möjligt samtliga ledamöter vara tillstädes.

§ 18-

Fattar generaldirektören beslut, som strider mot föredragandens
eller annan tillstädesvarande ledamots åsigt,
åligger denne att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga
mening; skolande, då uti mål, som bör anmälas
hos Kongl. Maj:t, skiljaktig mening förekommit, protokollsutdrag
häröfver bifogas den underdåniga skrifvelsen
i ämnet.

156

§ 19-

Under inspektionsresa, hvarom i § 23 sägs, må
generaldirektören, utan att hafva inhemtat yttrande af
föredraganden, meddela föreskrifter om verkställighetsåtgärder
af beskaffenhet att icke tåla uppskof. Dock
skola slika föreskrifter, i händelse de röra allmänna
förhållanden inom förvaltningen eller föranleda till ändring
i någon redan stadgad ordning eller till utgift, skriftligen
utfärdas och sedermera uti styrelsen vid nästa sammanträde,
som generaldirektören bevistar, till protokollet
anmälas.

§ 20.

I plenum skola följande ärenden handläggas:

Kongl. Maj:ts bref och remisser;

frågor om fastställande af eller ändring i arbetsordning
för styrelsen eller distriktsförvaltningarna, instruktion
eller tjenstgöringsreglemente för underlydande personal
samt de allmänna grunder, enligt hvilka uppflyttning
af personal i löneklass må ega rum;

underdåniga förslag till taxor och trafikreglemente
vid statens jernvägar;

frågor om antagande, befordran, afskedande och uppsägning
äfvensom afsättning eller annan bestraffning af
personal, i den mån sådana frågor äro föremål för styrelsens
omedelbara handläggning eller dragas under dess pröfning;

underdåniga förslag till kostnads- och arvodesstater
vid statens jernvägar;

frågor om nya byggnader och anläggningar samt
större om- och tillbyggnader vid de trafikerade jernvä -

157

garne äfvensom om anskaffning af rullande materiel och
de vigtigaste förrådsartiklarna såsom kol, oljor o. d.;

frågor om anläggning af nya jernvägar för statens
räkning;

underdåniga förslag till beräkning af den behållna
inkomst, som må i riksstaten för vederbörande år upptagas;

årsberättelsen samt den summariska redovisning, hvarom
i § 3 sägs;

frågor om väsentliga förändringar i bantågens anordning; frågor

om fastställande af eller ändring i tjenstgöringsreglemente
för enskild jernväg;

vigtigare öfverenskommelser med främmande transportförvaltningar
angående samtrafik, gemensamt begagnande
af stationer, ömsesidigt begagnande af vagnar o. d.;
vigtigare öfverenskommelser med andra embetsverk;
ärenden, som generaldirektören i öfrigt finner böra
blifva föremål för gemensam behandling.

§ 21.

Med de i § 22 här nedan omförmälda undantag afgöras
alla öfriga ärenden af generaldirektören i närvaro
af endast föredraganden.

Angår ärendet flera afdelningar, bör dock förutom föredraganden
vederbörande annan ledamot vara tillstädes.

§ 22.

Utan föregående föredragning eger öfverdirektör att
genom remiss eller särskild skrifvelse infordra förklaringar,
upplysningar eller yttranden, som för ärendes bere -

158

dande till afgörande finnas erforderliga, samt befordra
till granskning, anteckning eller förvaring inkommande
handlingar, som äro af beskaffenhet att icke till omedelbar
åtgärd af styrelsen föranleda.

Öfverdirektör eger vidare att genom direkta ordres
till distriktsförvaltningarna meddela sådana detaljbestämmelser,
hvilka kunna vara behöfliga såsom en omedelbar
tillämpning af styrelsens beslut eller af gällande reglementen,
instruktioner och taxor.

Öfverdirektör må äfven i öfrigt meddela beslut i
ärenden af beskaffenhet, att de icke finnas i hvarje särskilt
fall påkalla styrelsens pröfning. Hvilka ärenden
må såsom sådana anses bestämmes af styrelsen.

§ 23.

Generaldirektören och öfverdirektörerna må, de senare
med generaldirektörens för hvarje särskild gång
lemnade tillstånd, tid efter annan företaga inspektionsresor
för att tillse, att meddelade föreskrifter efterlefvas
samt att likformighet och samarbete ega rum mellan
distriktsförvaltningarna vid fullgörandet af deras åligganden,
äfvensom för att eljest undersöka förhållanden,
som för statens jernvägar äro af vigt.

§ 24.

I generaldirektörens frånvaro utöfvas, der Kongl. Maj:t.
icke annorlunda förordnar, styrelsen gemensamt af minst
två ledamöter; skolande ärendena i vanlig ordning föredragas
och, i händelse af olika åsigter bland ledamöterna,
styrelsens beslut utfärdas i öfverensstämmelse med före -

159

dragandens mening, med åliggande för ledamot, som hyser
skiljaktig åsigt, alt densamma i protokollet låta anteckna.
Protokollsutdrag öfver sådan skiljaktig mening i mål,
som bör hos Kongl. Maj:t anmälas, insändes till Kongl.
Maj:t.

För afgörande i generaldirektörens frånvaro af plenimål
erfordras att, förutom föredraganden, två andra ledamöter
äro tillstädes.

Då generaldirektören är frånvarande, må dock icke,
så vida ej Kongl. Maj:t för tillfället annorlunda förordnar,
frågor om förändring i taxor och trafikreglemente behandlas,
underdåniga förslag enligt § 3 afgifvas, lediga fenster
tillsättas annat än genom förordnande att tillsvidare upprätthålla
de med befattningen förenade göromål, uppsägning
eller afsättning af personal ega rum, eller sådana
åtgärder vidtagas, som rubba eller förändra förut vid
förvaltningen följda grunder.

§ 25.

Öfver alla ärenden, som blifvit handlagda enligt §§
20 och 21 här ofvan, skall genom vederbörande föredragandes
föranstaltande upprättas eu lista, å hvilken vid
hvarje ärende medelst en kort anteckning utmärkes det
beslut, som blifvit fattadt. För hvarje föredragningsdag
undertecknas denna lista af dem, som deltagit i ärendenas
handläggning. Föredragningslistorna sammanhäftas årligen
och förvaras särskild! för hvarje afdelning.

Protokoll föres, då generaldirektören anmäler åtgärd,
som af honom enligt § 19 vidtagits, då skiljaktiga meningar
inom styrelsen förekomma, då beslut skall expe -

160

dieras genom protokollsutdrag, då styrelsen finner anledning
särskildt förordna, att protokoll skall hållas, samt
dessutom i nedan angifna ärenden:

de ärenden, som omförmälas i fjerde, sjette , och
tionde styckena af § 20;

frågor om nedsättning i befordringsafgifter;
vigtigare frågor rörande tillämpning i tvifvelaktiga
fall af taxor, reglementen och instruktioner;

ärenden, i hvilka enligt gällande författning angående
statens upphandlings- och entreprenadväsende m. m.
protokoll skall föras.

§ 26.

Skrivelser och utlåtanden, som till Kongl. Maj:taflåtas,
underskrifvas af generaldirektören och de ledamöter,
som i ärendets afgörande deltagit, med utmärkande dervid
af hvem, som varit föredragande.

Anordningar och anvisningar undertecknas af generaldirektören
och föredraganden.

Öfriga utgående expeditioner i ärenden, som föredragits
inför generaldirektören, underskrifvas af honom
ensam.

År generaldirektören hindrad att underteckna expedition
i ärende, som inför honom föredragits, må sådan
expedition i stället underskrifvas af föredraganden och
en annan ledamot af styrelsen, med iakttagande dervid
att ofvanför namnen tecknas: »På jernvägsstyrelsens

vägnar».

Remisser, ordres och skrivelser, som enligt § 22
beslutas utan föregående föredragning, underskrifvas af

161

vederbörande ledamot, med iakttagande dervid att ofvanför
namnet tecknas: »På jemvägsstyrelsens vägnar».

Expeditioner i ärenden, som afgjorts enligt § 24,
undertecknas af de ledamöter, som i beslutet deltagit,
med iakttagande att ofvanför namnen tecknas: »Under

generaldirektörens frånvaro» samt med utmärkande af
hvem, som varit föredragande.

Samtliga här ofvan afsedda expeditioner skola jemväl
kontrasigneras af vederbörande byrådirektör, med
undantag af anordningar och anvisningar, hvilka kontrasigneras
af kamereraren.

• •>* iu-n-'''' :> ; 11.: • » ''•: ;■ •• . r; f : i i ij’i

§27.

Till administrativa afdelningens handläggning höra:

kameralärenden, revisionsärenden, kassaärenden med
dertill hörande inventeringar, statistiska- och milkontrollärenden
äfvensom sjukvårds-, pensions- och understödsärenden;
frågor om ersättning på grund af gällande bestämmelser
om ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift;
samt ärenden i öfrigt, hvilka icke, enligt hvad här nedan
sägs, skola af annan afdelning behandlas.

§ 28.

Till banafdelning ens handläggning höra:

ärenden, som angå bevakningen och vidmagthållandet
af banan, underhållet af jernvägames fasta egendom
i allmänhet samt utförandet af nya byggnader och anläggningar
vid de trafikerade jernvägarne jemte nya
jernvägeanläggningar för statens räkning.

il*

162

§ 29.

Till maskinafdelning ens handläggning höra:

ärenden, som angå anskaffandet, vården och underhållet
af den rullande materielen, tillhandahållandet af
dragkraft samt anskaffandet och vården af förrådsartiklar
i allmänhet.

§ so.

Till trajikafdelning ens handläggning höra:

ärenden, som angå den egentliga trafiken — eller befordrandet
af personer, gods och telegram — taxeväsendet,
restitutioner, uppbörden vid stationerna jemte kontrollen
derå samt redovisandet af inflytande trafik- och
telegraminkomster.

§ 31.

Hvarje afdelning handlägger sådana personalfrågor,
hvilka närmast angå afdelningen.

I öfrigt ankommer på generaldirektören att närmare
bestämma fördelningen af ärendena mellan afdelningarna.

4. Byråernas, kontorens och de särskilda tjenstemännens
inom jernvägsstyrelsen åligganden.

§ 32.

Administrativa byrån åligger:

att tillhandagå öfverdirektören vid beredningen af
ärenden, som röra administrativa afdelningen; att uppsätta
skrifvelser och öfriga expeditioner i ärenden, som
tillhöra administrativa afdelningen eller som på annan

163

afdelnings föredragning afgjorts i plenum, i sistnämnda
fall dock endast för så vidt icke koncept från vederbörande
afdelning aflemnats; att låta afsända alla skrivelser
och expeditioner i administrativa och plenimål;
att föra protokoll i dylika mål; att föra diarier öfver alla
till styrelsen inkommande ärenden; att vårda alla kontrakt,
borgensförbindelser och andra handlingar, som enligt
arbetsordningen skola å byrån förvaras, äfvensom styrelsens
boksamling; hvarjemte särskildt åligger notarien
såsom styrelsens ombudsman att i rättegångar och andra
mål efter erhållet uppdrag utföra styrelsens talan samt
att i mål angående tjenstefel, hvilka af styrelsen handläggas,
vara åklagare.

§ 33.

Ramm arkontoret åligger:

att emottaga och vårda de från distrikten ingående
räkenskapshandlingar; att på grund af dessa och styrelsens
öfriga handlingar af samma slag upprätta statens
jemvägars räkenskap för hvarje år; att för hvarje
månad, sedan bokföringen för densamma fullbordats, till
styrelsen aflemna en öfversigt öfver jernvägsförvaltningens
ekonomiska ställning vid slutet af samma månad;
samt att föra kassakontrollbok öfver styrelsens samtliga
inkomster och utgifter och deri annotera ej mindre de
qvittenser å influtna medel, som af hufvudkassören utfärdas,
än äfven de utbetalningar, som styrelsen anordnar.

§ 34.

Revisionskontor et åligger:

att verkställa granskning af ingående kassa- och

164

förrådsredogörelser samt till dessa redogörelser hörande
verifikationer och dervid tillse, att de gjorda utanordningarna
äro grundade på allmänna föreskrifter, kontrakt
eller styrelsens särskilda beslut; att efter slutad granskning
af hvarje månads redogörelser ofördröjligen utställa
de anmärkningar, hvartill anledning förefunnits; att, derest
under granskningen eller på grund af upplysningar, som
i sammanhang dermed infordrats och vunnits, någon anmärkning
skulle förekomma i afseende å vederbörandes
iakttagande af skyldigheten att på bästa sätt hushålla
med jemvägsmedlen, sådant omedelbarligen anmäla till
styrelsen; att granska de räkningar, som skola liqvideras
i hufvudkassan; samt att kontrollera den uppbörd, som icke
är att hänföra till inkomsterna af trafik eller telegrafering.

§ 35.

Kassakontoret åligger:

att med förbehåll om annotation i kammarkontoret
emottaga och qvittera alla till kontoret ingående kontanta
medel eller anvisningar; att göra de utbetalningar, som
styrelsen anordnar och i kammarkontorets kassakontrollbok
äro annoterade; samt att föra kassabok öfver inkomster
och utgifter och på bestämda tider till styrelsen afgifva
vederbörliga kassarapporter.

§ 36.

Statistiska kontoret åligger:

att göra sammandrag och beräkningar ur tjensterapporter
och räkenskaper att tjena dels såsom materialier
till den underdåniga årsberättelsen samt de öfriga
statistiska redogörelser, hvarom i § 3 förmäles, dels till

165

bedömande af hushållningen med och vården om statens
jernvägars egendom, dels ock till utredning af frågor,
som angå taxor och andra trafikförhållanden eller tillhöra
jemvägsstatistiken i allmänhet.

§ 37.

Milkontoret åligger:

att beräkna de våglängder, såväl statens som främmande
jernvägars rullande materiel tillryggalägger på
statens banor; att sammanställa dessa uppgifter med de
uppgifter, som från andra jernvägars förvaltningar inkomma
rörande statsbanematerielens gång på främmande
banor, och dymedelst dels möjliggöra kontroll öfver slitningen
af statsbanematerielens axlar och hjul dels ock
samla erforderliga uppgifter till vidräkningar med främmande
jernvägar med afseende å det ömsesidiga begagnandet
af rullande materiel; samt att uträkna koloch
oljekonsumtionen vid bantågen äfvensom de milpenningar
och premier, hvilka kunna tillerkännas personalen.

§ 38.

Banbyrån åligger:

att tillhandagå öfverdirektören vid beredningen af
ärenden, som röra banafdelningen; att utföra ritningar
och beräkningar för banbyggnader med tillhörande materiel;
att med afseende å protokollsföring samt uppsättning
och expediering af skrifvelser i banärenden
fullgöra motsvarande funktioner, som enligt § 32 tillkomma
administrativa byrån i fråga om administrativa
ärenden, dock med den begränsning, som föranledes
af stadgandet i nämnda paragraf derom, att uppsätt -

166

ningar i plenimål i vissa fall verkställas genom administrativa
byrån; att vårda alla kontrakt och andra handlingar,
ritningar, modeller och böcker, som enligt arbetsordningen
skola å byrån förvaras; samt att granska alla till
afdelningen inkommande tjensterapporter och hos öfverdirektören
anmäla dervid förekommande anmärkningar.

§ 39.

Telegrafdirektören åligger:

att utöfva tillsyn öfver uppsättningen och underhållet
af statens jernvägars elektriska ledningar samt
öfver de för sådant ändamål anordnade verkstäder.

§ 40.

Arkitekten åligger:

att utföra ritningar och kostnadsförslag till nya husbyggnader
eller förändringar af äldre sådana samt öfvervaka
vården om de redan befintliga och föreslå de åtgärder,
han med anledning deraf anser behöfliga.

§ 41.

Maskinbyrån åligger:

att tillhandagå öfverdirektören vid beredningen
af ärenden, som röra maskinväsendet; att utföra ritningar
och beräkningar för den rullande materielens
konstruktion; att med afseende å protokollsföring samt
uppsättning och expediering af skrifvelser i maskinärenden
fullgöra motsvarande funktioner, som enligt §
38 tillkomma banbyrån i fråga om banärenden; att
vårda alla kontrakt och andra handlingar, ritningar,
modeller och böcker, som enligt arbetsordningen skola

167

å byrån förvaras; att kontrollera tillverkningen af all
rullande materiel för statens jernvägars räkning äfvensom
enligt styrelsens bestämmande närmast utöfva den
tillsyn öfver de enskilda jernvägarnes rullande materiel,
som åligger styrelsen; samt att granska alla till byrån
inkommande tjensterapporter och hos öfverdirektören
anmäla dervid förekommande anmärkningar.

§ 42.

Förrådsbyrån åligger:

att tillhandagå öfverdirektören vid beredningen af
ärenden, som röra förråds väsendet; att med afseende å
protokollsföring samt uppsättning och expediering af
skrivelser i förrådsärenden fullgöra motsvarande funktioner,
som enligt § 38 tillkomma banbyrån i fråga om
banärenden; att vårda alla kontrakt och andra handlingar,
modeller och profver, som enligt arbetsordningen skola
å byrån förvaras; att granska alla till byrån inkommande
tjensterapporter och hos öfverdirektören anmäla dervid
förekommande anmärkningar; att enligt styrelsens bestämmande
verkställa inventeringar af distriktens såväl
hufvud- som filialförråd; samt att hafva tillsyn öfver de i
styrelsens lokaler befintliga inventarier.

§ 43.

Trafikbyrån åligger:

att tillhandagå öfverdirektören vid beredningen af
ärenden, som angå den egentliga trafiken och dervid,
bland annat, uppgöra slutliga förslag till ordinarie tidtabeller
samt till överenskommelser med främmande jernvägsförvaltningar
angående gemensamt begagnande af

168

stationer, materiel m. m.; att likaledes biträda vid beredningen
af ärenden rörande fraktkredit samt fria resor
och transporter; att med afseende å protokollsföring samt
uppsättning och expediering af skrifvelser i ofvan angifna
ärenden fullgöra motsvarande funktioner, som enligt §
38 tillkomma banbjrån med afseende å banärenden; att
vårda alla kontrakt och andra handlingar samt böcker,
som enligt arbetsordningen skola å byrån förvaras; samt
att granska alla till byrån inkommande tjensterapporter
och hos öfverdirektören anmäla dervid förekommande anmärkningar,
med hemställan särskild! om de åtgärder,
som i följd af vagnrapporterna eller eljes kunna finnas
erforderliga i afseende å vagnfördelningen distrikten
emellan.

§ 44.

Taxebyrån åligger:

att tillhandagå öfverdirektören vid beredningen af
ärenden, som angå taxor och tariffer, nedsättning i befordringsafgifter
och restitution af erlagda afgifter; att
med afseende å protokollsföring samt uppsättning och
expediering af skrifvelser i dylika ärenden fullgöra motsvarande
funktioner, som enligt § 38 tillkomma banbyrån
i fråga om banärenden; att vårda alla kontrakt
och andra handlingar samt böcker, som enligt arbetsordningen
skola å byrån förvaras; samt att med uppmärksamhet
följa taxeväsendets utveckling inom och
utom landet.

169

§ 45.

;; ‘j [) n »''* ^ i ’; 1 »1 \j- '' il ''• • '' '' i‘-; *

Kontrollkontoret, hvilket arbetar på tre afdelningar,
en för statsbanornas egen trafik, en för personsamtrafik
och en för godssamtrafik, åligger:

att kontrollera uppbörden för trafik och telegrafering
dels genom att granska de till denna uppbörd hörande
redovisningshandlingar dels ock genom att å stationerna
och bantågen förrätta nödiga inventeringar eller undersökningar;
samt att föra vidräkning med andra transportförvaltningar
i afseende å den gemensamma trafiken.

§ 46.

Biljett- och blankettkontoret åligger:
att på sätt styrelsen bestämmer anskaffa erforderliga
blanketter till personbiljetter samt besörja dessa biljetters
tryckning och utsändning till vederbörande stationer
och andra försäljningsställen; att i enahanda ordning
anskaffa äfvensom förvara och utlemna blanketter enligt
faststälda formulär för samtliga afdelningars behof; samt
att omhänderhafva styrelsens förråd af papper och tryckalster.

§ 47.

De närmare bestämmelser, som kunna erfordras
rörande sättet och ordningen för göromålens bestridande
inom styrelsens olika byråer och kontor samt angående
göromålens fördelning mellan tjensteinännen, eger styrelsen
meddela vare sig på sätt i § 8 sägs eller genom
särskilda beslut.

170

I öfrigt är hvarje inom styrelsen anstäld tjensteman
eller betjent pligtig att ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter, som i särskilda fall med afseende å tjenstgöringen
meddelas af styrelsen eller vederbörande förman.

5. Tjenstetillsättning, semester, tjenstledighet, vikariat
och afsked inom jernvägsstyrelsen.

§ 48.

Tjenstemän och betjente inom jernvägsstyrelsen innehafva
sina beställningar endast på förordnande och kunna
från dessa skiljas eller till andra befattningar vid statens
jernvägar förflyttas af samma myndighet, som dem antagit.
Dock må utom i sådana fall, hvarom i §§ 57 och 59
sägs, vederbörande icke utan eget medgifvande från
tjensten skiljas förr än tre månader efter skedd uppsägning.
Extra ordinarie tjenstemän och betjente kunna
af styrelsen omedelbart entledigas.

§ 49.

Generaldirektören förordnas af Kongl. Maj:t.

Af Kongl. Maj:t förordnas jemväl öfverdirektör, byrådirektör,
arkitekt, telegrafdirektör, kamererare, hufvudkassör,
förste aktuarie, milkontrollör samt förste kon^
trollör, öfverdirektör på förslag af generaldirektören
och de öfriga på förslag af styrelsen.

All annan hos styrelsen anstäld personal tillsättes
af styrelsen.

§ 50.

Öfverdirektör, byrådirektör och notarie vid administrativa
afdelningen skola hafva aflagt examen till rättegångsverken
eller till Kongl. Maj:ts kansli.

171

Öfverdirektör, byrådirektör och byråingeniör vid
ban- och maskinafdelningarna samt telegrafdirektör och
arkitekt skola hafva aflagt högre teknisk examen vid
svenskt eller främmande läroverk.

Öfverdirektör och byrådirektör vid trafikafdelningen
böra hafva ådagalagt särskild förfarenhet i jern vägsdrift.

Öfriga tjensteman vid styrelsen böra hafva aflagt
antingen afgångsexamen från högre allmänt läroverk,
handelsinstitut eller teknisk elementarskola eller ock
kunna förete intyg om kunskaper, motsvarande de för
mogenhetsexamen faststälda, j vissa ämnen, deri enligt
styrelsens bepröfvande ett sådant kunskapsmått är för
jernvägstjensten erforderligt.

§ 51.

För att af styrelsen antagas till ordinarie befattning
vid styrelsen erfordras i öfrigt:

a) att vara svensk medborgare och välfrejdad;

b) att hafva fyllt aderton år och ej vara äldre än
trettio år;

c) att, så framt befattningen är förenad med någon
uppbörd, ställa af styrelsen godkänd säkerhet derför;

d) att med behörigt läkarebetyg styrka sig vara fri
från sjuklighet, svaghet eller kroppslyte, som kan anses
menligt inverka på tjensteutöfningen.

I afseende på bestämmelsen om åldern kan undantag
medgifvas för den, hvilken tillförene förvärfvat sig erfarenhet
och skicklighet i göromål, likartade med dem,
som tillhöra någon viss gren af jernvägsförvaltningen,
och hvilkens anställning pröfvas vara af gagn.

172

§ 52.

Då befattning, som på förslag af styrelsen skall
tillsättas af Kongl. Maj:t, är ledig, utfärdar styrelsen
kungörelse derom i allmänna tidningarna samt medelst
anslag i styrelsens lokal, med föreläggande af trettio
dagars ansökningstid, räknad från den dag, kungörandet
sker. Efter denna tids förlopp insänder styrelsen ansökningshandlingarna
till Kongl. Maj:t samt förordar dervid
till tjenstens erhållande den bland de sökande, som med
hänsyn till skicklighet och pålitlighet i allmänhet samt
duglighet särskildt för den lediga tjensten anses företrädesvis
böra till densamma ifrågakomma.

Innan tjenstemannahefattning af styrelsen tillsättes,
skall densamma anslås till ansökning inom trettio dagar,
hvarförutom, ledigheten må genom cirkulär bekantgöras.
Efter ansökningstidens utgång tillsättes befattningen efter
pröfning af de sökandes skicklighet och pålitlighet i allmänhet
samt duglighet särskildt för den lediga sysslan.
Finnes bland sökandena icke någon, som styrelsen anser
till tjensten lämplig, låter styrelsen ånyo kungöra densamma
till ansökning ledig.

§ 53.

I utbyte mot det förordnande, styrelsen utfärdar för
person, som till ordinarie befattning blifvit antagen, lemnar
denne en af honom undertecknad förbindelse att
ställa sig till efterrättelse alla de föreskrifter, som i afseende
på hans befattning äro eller blifva gällande.

Utan vederbörligt tillstånd må ej den sålunda an -

173

tagne lemna sin befattning förr än tre månader efter
i behörig ordning gjord uppsägning.

;'' > t - * ? ? ■ j . j t f ; il; ■ •; i t: ''* ;: t '' H ■ i •''/ IT? i i {■■■: 11

§ 54.

En hvar, som blifvit till ordinarie befattning antagen,
skall tjenstgöra när och hvarhelst han dertill beordras
och får icke utan styrelsens tillstånd åtaga sig
annat uppdrag. Sådant tillstånd må ej af styrelsen lemnas,
så framt ej styrelsen anser uppdraget kunna utföras
utan hinder för tjensteutöfningen vid statens jernvägar.

§ 55.

Jernvägsstyrelsens tjenstemän ega årligen, när sådant
utan hinder för göromålens behöriga gång kan ske,
åtnjuta semester under sammanlagdt en månad, allt enligt
fördelning, som uppgöres hvad öfverdirektörerna beträffar
af generaldirektören och hvad öfriga tjenstemän
angår af vederbörande öfverdirektör; börande generaldirektören,
då han ämnar af dylik förmån sig begagna
och när han derefter i utöfning af sitt embete åter inträder,
derom göra anmälan hos chefen för civildepartementet.

Annan tjenstledighet må öfverdirektör af styrelsen
beviljas på högst fjorton dagar. År öfverdirektör i behof
af längre ledighet, eller inträffar för generaldirektören
behof af tjenstledighet för längre tid än fjorton dagar,
bör ansökning om ledighet göras hos Kongl. Maj:t.

Åt öfriga ordinarie tjenstemän eger styrelsen vid förefallande
behof bevilja ledighet under högst sex månader
vare sig i följd eller ock sammanlagdt under ett kalenderår;
skolande, om längre tjenstledighet erfordras, fram -

174

ställning göras hos Kongl. Maj:t. Styrelsen må ock
kunna på öfverdirektör eller kontorsföreståndare i viss
mån öfverflytta sin befogenhet att bevilja tjenstledighet.

Angående tjenstledighet för extra ordinarie tjensteman
äfvensom för betjente eger styrelsen förordna.

§ 56.

Då öfverdirektör åtnjuter semester eller tjenstledighet
eller eljes är hindrad att sin tjenst förrätta, må, der
Kongl. Maj:t icke annorlunda förordnar, embetet förvaltas
af vederbörande byrådirektör. Under öfverdirektörs frånvaro
å tjensteresa må byrådirektör jemväl föredraga afdelningen
tillhörande ärenden och förrätta andra till
tjensten hörande löpande göromål; egande i fråga om
maskin- och trafikafdelningarna generaldirektören bestämma
hvilkendera af de å afdelningen anstälda byrådirektörer
i hvarje särskildt fall må såsom öfverdirektörens
ställföreträdare tjenstgöra.

Undantagsvis må generaldirektören i öfrigt, då sådant
finnes af behof påkalladt, förordna annan vid statens
jemvägstrafik anstäld tjensteman att i öfverdirektörs ställe
visst ärende eller viss grupp af ärenden föredraga.

Vid förfall för byrådirektör eller kontorsföreståndare
må, der styrelsen ej annorlunda förordnar, dennes närmaste
man å byrån eller kontoret inträda såsom vikarie.

Vid ledighet för andra tjenstemän må styrelsen, der
så erfordras, förordna om tjenstens uppehållande genom
vikarie.

§ 57.

Tjensteman eller betjent vid styrelsen, som fyllt sextiofem
år, vare pligtig omedelbart ingifva ansökan om

175

afsked, Kongl. Maj:t eller styrelsen, der denna tillsatt
befattningen, dock obetaget att medgifva hans bibehållande
i tjenst, derest och så länge han pröfvas
kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna
och kan finnas villig att qvarstå.

6. Åtal mot jernväg sstyrelsens personal samt dennas
ansvar för tjenstefel.

§ 58.

Beträdes generaldirektör eller öfverdirektör med fel
eller försummelse i tjensten, varder han derför inför
Svea hofrätt åtalad.

§ 59.

Yarder annan vid jernvägsstyrelsen anstäld person
beträdd med tjenstefel af lindrigare beskaffenhet, eller
har han låtit klandervärdt uppförande komma sig till
last, må styrelsen eller vederbörande kontorsföreståndare
tilldela honom varning. För tjenstefel må ock styrelsen
döma honom till böter, motsvarande högst tre månaders
aflöning, eller till mistning af tjensten på högst lika lång
tid; börande, då tjensteman, som är af Kongl. Maj:t
förordnad, sålunda dömes till mistning af tjensten på viss
tid, beslutet jemte skälen dertill hos Kongl. Maj:t anmälas.

Låter den felaktige sig icke af sådan bestraffning
råtta, eller är felet af svårare beskaffenhet, må styrelsen,
derest den felaktige är af styrelsen till tjensten antagen,
honom afsätta, men, om han förordnats af Kongl. Maj:t,
göra underdånig framställning om hans afsättning.

176

År tjenstefel af beskaffenhet, att derå enligt allmän
lag följer fängelse eller straffarbete, eller innefattar det
kränkning af annans rätt, så att skadestånd derför kan
ifrågakomma, eller finner styrelsen eljes skäl att skilja
saken från sig, må styrelsen förordna om den felaktiges
ställande under åtal vid domstol; egande styrelsen i sammanhang
dermed honom från tjenstgöring afstånga.

År tjensteman eller betjent hos jernvägsstyrelsen
genom laga kraft egande utslag fäld till ansvar för brott,
som han utom tjensten begått, må, ändå han icke blifvit
efter lag till afsättning dömd, styrelsen likväl, derest
den finner förbrytelsen vittna om sådan oredlighet eller
opålitlighet, att den felaktige icke bör i statens jernvägars
tjenst vidare nyttjas, omedelbart entlediga honom
ur tjensten, eller, om han förordnats af Kongl. Maj:t,
göra underdånig framställning om hans entledigande.

Om behandlingen af balansmål gäller hvad särskildt
är stadgadt.

Böter, som enligt denna paragraf ådömas, tillfalla
statens jernvägstrafiks enke- och pupillkassa.

§ 60.

Förman är berättigad att en hvar, som honom omedelbarligen
lyda bör, ur tjenstgöring försätta, då sådant till
undvikande af fara eller för behörig ordning i tjensten
fordras, dock med skyldighet att en sådan åtgärd ofördröjligen
anmäla till vederbörande högre befäl, hvarefter
i vanlig ordning förfares.

Beslut om tjenstemans eller betjente afstängning
från tjenstgöring går i verkställighet utan hinder af besvärs
anförande.

177

7. Besvär öfver jernväg sstyrelsens beslut.

§ 61.

Ändring i jemvägsstyrelsens beslut må sökas genom
anförande af underdåniga besvär i civildepartementet
före klockan tolf å trettionde dagen efter erhållen del af
beslutet. Öfver tilldelad varning må klagan dock icke föras.

Innefattar beslutet pröfning af revisionskontorets anmärkningar
vid kassa- och förrådsredogörelser med dertill
hörande verifikationer eller af kontrollkontorets anmärkningar
vid uppbördsredogörelser med hvad dertill hörer,
må besvär inom nyss angifna tid anföras i kammarrätten.

II. Distriktsförvaltningarna.

8. Distriktsförvaltningarnas embetsbefattning och
sammansättning.

§ 62.

För linieförvaltningens handhafvande indelas statens
jern vägar i fyra distrikt, benämnda södra, vestra, mellersta
och norra distrikten samt omfattande de linier, Kongl.
Maj:t genom särskild! beslut bestämmer.

§ 63.

Hvarje distrikt förvaltas i enlighet med hvad i denna
instruktion samt särskild! utfärdad arbetsordning närmare
föreskrifves af en distriktsför v ältning, bestående af en

distriktschef, som tillika är föreståndare för administrativa

12*

178

och tv a fika/delningarna, äfvensom en bandirektör och föreståndare
för banajdelningen samt en maskindirektör och
föreståndare för maskinafdelning en.

i 64.

Närmast under afdelningsföreståndarne anställas:

vid administrativa af delningen: en distriktssekr eter are
och ombudsman samt en distriktskassör för hvarje distrikt;

vid b anafdelning en: en baningeniör för hvarje bansektion
(tillhopa tjugutvå baningeniörer vid hela linieförvaltningen); vid

maskinaf delningen: en eller flera maskiningeniörer
vid hvarje distrikt (tillhopa sju maskiningeniörer vid hela
linieförvaltningen); samt

vid trafikafdelningen: en trafikinspektör för hvarje
trafiksektion (tillhopa tolf trafikinspektörer vid hela linieförvaltningen).

§ 65.

Vid distrikten anställas i öfrigt följande tjenstemän:
vid administrativa af delningen:

kontorsskrifvare till det antal, som i arvodesstaten för
hvarje år fastställes;

vid banafdelningen:

underingeniörer, ritare och kontorsskrifvare till det
antal, som i arvodesstaten för hvarje år fastställes;
vid maskinafdelningen:
fyra verkstadskamererare,
fyra förrådsförvaltare,
fyra maskininspektorer,
åtta verkmästare,

179

under ingeniör er, ritare, bokhållare och kontorsskrifvare
till det antal, som i arvodesstaten för hvarje år fastställes;
samt

vid trafikafdelningen:

fyra telegrajinspektorer;

fem stationsinspektor er å l:a klassens stationer;
sjutton stationsinspektor er å 2:a klassens stationer;
trettio stationsinspektor er b. 3:e klassens stationer;
tolf byråassistenter, en för hvarje trafiksektion;
tjugotvå underinspektörer och expeditionsföreståndare å
l:sta klassens stationer;

stationsinspektor er å stationer af 4:e och 5:e klassen,
telegraf ster, förste stationsskrifvare, kontorsskrifvare och stationsskrifvare
allt till det antal, som i arvodesstaten för
hvarje år fastställes.

§ 66.

Vid distrikten anställas följande betjente:
lokomotivmästare, vagnmästare, lokomotivförare, öfverbanmästare,
öfverkonduktörer, konduktörer, stationsmästare,
trädgårdsmästare, maskinister, materialvakter, vagnförmän,
banmästare, eldare, kontor sbiträden, packmästare, stationskarlsförmän,
portvakter, vaktmästare, vagnsmörjare, lokomotivputsare,
vagnputsare, pumpare, kolvakter, stationskarlar,
banvakter, kontorsvakter och notisbärare, allt till det antal,
som i arvodesstaten för hvarje år fastställes.

9. Ärendenas handläggning inom distriktsförv ältning urna.

§ 67.

I alla sådana ärenden, hvilka angå förvaltningen i
allmänhet eller eljest äro af den vigt eller beskaffenhet

180

i öfrigt, att samarbete mellan de olika afdelningama bör
i fråga om dem ega rum, sammanträder distriktsförvaltningen
till gemensam öfverläggning och beslut. En
hvar afdelningsföreståndare föredrager dervid de ärenden,
som angå hans afdelning, men beslutanderätten tillkommer
distriktschefen ensam, annan medlem af distriktsförvaltningen
dock obetaget att till protokollet anteckna
sin skiljaktiga mening. Förekommer sådan skiljaktig
mening i ärende, som skall hos jernvägsstyrelsen anmälas,
skall utdrag af protokollet biläggas skrifvelsen i ämnet.
Fattar distriktschefen i annat ärende beslut mot föredragandes
afvikande och till protokollet antecknade mening,
skall likaledes protokollsutdrag omedelbart till styrelsen
insändas.

De ärenden, hvilka skola handläggas af samlad
distriktsförvaltning, angifvas närmare i § 69.

§ 68.

Vid förfall för distriktschefen inträder, der styrelsen
ej annorlunda förordnar, den äldste af de öfrige medlemmarne
i distriktsförvaltningen, med bibehållande af
föreståndareskapet för egen afdelning, såsom ensam beslutande
chef för förvaltningen samt föreståndare och
föredragande för administrativa afdelningen. Trafikinspektören
vid den trafiksektion, dit distriktets hufvudort
hör, öfvertager deremot, likaledes under förutsättning att
styrelsen ej annorlunda förordnar, föreståndareskapet och
föredragningsskyldigheten för trafikafdeluingen.

Under enahanda förutsättning öfvertager vid förfall
för bandirektören baningeniören vid den bansektion, dit
distriktets hufvudort hör, samt vid förfall för maskin -

181

direktören den i distriktets hufvudort stationerade maskiningeniören
föreståndareskapet och föredragningsskyldigheten
för vederbörande afdelning.

§ 69.

Samlad distriktsförvaltning åligger:

att årligen inom af styrelsen föreskrifven tid afgifva
förslag till kostnads- och arvodesstater för distriktet samt
att, sedan dylika stater för distriktet faststälts, tillse, att
utgifterna begränsas inom de anvisade beloppen, med
skyldighet att, om en anslagspost å kostnadsstaten synes
komma att öfverskridas, bos styrelsen göra anmälan härom
med den framställning, hvartill omständigheterna
kunna föranleda;

att likaledes årligen och inom af styrelsen föreskrifven
tid afgifva förslag till nya byggnader och anläggningar
samt om- och tillbyggnader inom distriktet äfvensom
till anskaffning af rullande materiel för distriktets
behof;

att afgifva förslag rörande distriktets behof af sådana
förrådsartiklar, hvilka styrelsen förbehållit sig att sjelt
upphandla, äfvensom i enlighet med styrelsens bestämmelse
verkställa upphandling af de vigtigare bland de
förrådsartiklar, som af linieförvaltningen skola anskaffas;

att afgifva förslag till tidtabellen för ordinarie bantåg
inom distriktet;

att beträffande personalärenden utöfva den myndighet
eller vidtaga de åtgärder, hvarom i §§ 84—86, 88, 90 91

och 94 sägs;

att i enlighet med af styrelsen gifna bestämmelser

182

utdela gratifikationer samt medgifva ersättning för arbete
å öfvertid åt underlydande ordinarie personal;

att besluta om boställslägenheternas fördelning mellan
den del af distriktets personal, hvilken enligt aflöningsreglementets
bestämmelser och styrelsens med stöd af
dessa bestämmelser utfärdade särskilda föreskrifter eger
åtnjuta förmånen af fri bostad;

att besluta i de fall, hvarom i § 11 mom. 3 och 4
af aflöningsreglementet förmäles;

att utfärda bränslestat för distriktet;
att enligt vissa af styrélsen faststälda grunder till
disposition af enskilda uthyra jernvägen tillhöriga tomter
och öfriga jordområden, dock att tillstånd till uppförande
å dylikt område af annan byggnad än sådan af provisorisk
beskaffenhet och utan eldstad ej må lemnas utan
styrelsens särskilda medgifvande;

att i enlighet med af styrelsen faststälda grunder
handlägga och afgöra frågor, som angå restaurationsväsendet
vid distriktets stationer;

att låta periodvis verkställa försäljning å auktion af
kasserade effekter och skrotvaror i enlighet med styrelsens
för sådan försäljning meddelade bestämmelser;

att i allmänhet verkställa utredning i samt afgifva
yttrande öfver ärenden, som till förvaltningen remitteras,
äfvensom i öfrigt handlägga sådana ärenden, som styrelsen
genom utfärdad arbetsordning eller särskild föreskrift
förklarar böra af samlad distriktsförvaltning afgöras.

Derest någon medlem af distriktsförvaltningen sådant
påyrkar, må jemväl ärende, som ofvan ej angif -

183

vits, göras till föremål för handläggning af samlad
distriktsförvaltning.

§ 70.

De till linieförvaltningen hörande ärenden, som påkalla
afdelningsföreståndares åtgörande men icke enligt
§ 69 äro föremål för handläggning af samlad distriktsförvaltning,
afgöras af de särskilde afdelningsföreståndarne
hvar för sig; egande föreståndare, da ett synnerligen
skyndsamt afgörande erfordras, meddela ordres och
fatta beslut jemväl i afdelningen rörande ärende, som
enligt § 69 bort vara föremål för samfäld handläggning,
dock med skyldighet att vid nästa sammanträde åtgärden
till förvaltningens protokoll anmäla.

8 71.

•; - , i.. y\ y. >;i y . ■ • , ''ti ■ ., >: V ,

Alla från styrelsen till linieförvaltningen utgående
skrifvelser och andra expeditioner, hvilka innefatta
beslut eller ordres, skola ställas till distriktförvaltningen
vid vederbörande distrikt; åliggande det distriktschefen,
hvilken har att mottaga dessa expeditioner, att,
då ärendet är af den beskaffenhet, att det hör under
samlad distriktsförvaltnings handläggning, anmäla det
hos förvaltningen, samt, då ärendet faller under afdelnin^sföreståndares
särskilda handläggning, öfverlemna

P • t‘, \'''' ''• i ''\ ■ •'' ,i '' . . ,• i I '' . ,

expeditionen för verkställighet till vederbörande afdelning.

§ 72.

Skrifvelser och expeditioner, hvilka utfärdas på grund
af beslut, fattadt i samlad distriktsförvaltning, underskrifvas
af distriktschefen ensam, med iakttagande att
ofvanför namnet tecknas: »På distriktsförvaltningens vägnar»,
samt kontrasignera af distriktssekreteraren.

184

Skrivelser och expeditioner, hvilka afdelningsföreståndarne
enligt § 70 utfärda, undertecknas af vederbörande
föreståndare.

10. De särskilda tjenstemännens vid distriktsförvaltningarna
åligganden.

§ 73.

Distriktschefen är såsom distriktsförvaltningens chef
styrelsen i första hand ansvarig för den allmänna ordningen
och ekonomien inom distriktet; åliggande i sådant
hänseende distriktschefen särskildt att med uppmärksamhet
följa de ekonomiska förhållandena inom distriktet samt
dels sjelf vidtaga dels ock hos styrelsen föreslå åtgärder,
som lända till befordrande af jernvägarnes ändamål,
förökande af deras inkomster och minskande af deras
utgifter, äfvensom att tillse, att instruktioner och reglementen
efterlefvas samt att samverkan eger rum mellan
de olika afdelningarna, för hvilka ändamål han har att
tid efter annan företaga inspektionsresor inom distriktet;
varande distriktschefen skyldig att, om han vidtager åtgärd,
som faller inom annan afdelningsföreståndares om•
råde, vid distriktsförvaltningens nästa sammanträde anmäla
åtgärden till protokollet. I förhållande till främmande
myndigheter eger distriktschefen jemväl att företräda
distriktet och dervid, hvad distriktet vidkommer,
bevaka statens jernvägars rätt och intresse.

Såsom föreståndare för administrativa afdelningen
åligger distriktschefen:

att öfvervika och kontrollera distriktskassans skötsel

185

i allmänhet samt granska och till styrelsen insända distriktskassörens
redogörelser äfvensom att i öfrigt handlägga
distriktet rörande ärenden af beskaffenhet att enligt denna
instruktion, utfärdad arbetsordning eller särskild föreskrift
tillhöra administrativa afdelningen.

Distriktschefen såsom föreståndare för tv ajikafdelning en
åligger:

att i taxefrågor göra framställningar hos styrelsen
äfvensom med vederbörande trafikanter ingå aftal under
förutsättning af styrelsens godkännande; att anordna
sådana tåg inom distriktet, hvilka icke äro upptagna i
den ordinarie tidtabellen, i de fall, der sådant icke tillkommer
trafikinspektör; att ombesörja vagnfördelningen
mellan distriktets trafiksektioner; att i enlighet med
faststälda grunder bestämma ersättnng för skadadt eller
förkommet gods och bevilja fraktkredit åt trafikanter;
samt att ordna och kontrollera stations- och tågtjensten
inom distriktet äfvensom i öfrigt handlägga distriktet
rörande ärenden af beskaffenhet att enligt denna instruktion,
utfärdad arbetsordning eller särskild föreskrift tillhöra
trafikafdelningen — allt i de fall, der detta icke
tillkommer trafikinspektör.

§ 74.

Bandirektören åligger:

att tillse, att de till utförande under året bestämda
arbeten verkställas och att de derför faststälda anslagsbelopp
icke öfverskridas; att öfva tillsyn öfver bana
och husbyggnader m. m. äfvensom ombesörja underhållet
deraf i den utsträckning, han finner vara behöfligt och

186

för ändamålet anvisade anslag medgifva, hvad husbyggnader
beträffar dock icke i de fall, der detta uppdrag^
åt föreståndare för annan afdelning; samt att
ordna och kontrollera banans bevakning inom distriktet
äfvensom i öfrigt handlägga distriktet rörande ärenden
af beskaffenhet att enligt denna instruktion, utfärdad arbetsordning
eller särskild föreskrift tillhöra banafdelningen.

§ 75.

•••U. -V.- • i; «r A." .. f! .]''>''( '' '' .j;

Maskindirektören åligger :

att i vederbörlig ordning tillhandahålla den för trafikens
bedrifvande erforderliga dragkraft jemte den för
dennas skötsel behöfliga personal; att ombesörja den rullande
materielens underhåll och i sådant hänseende utöfva
högsta ledningen af distriktets verkstäder; att öfva tillsyn
öfver afdelningen tilldelade byggnader, anläggningar
och maskinerier; att ansvara för distriktsförrådets och
kamrerarekontorets skötsel och räkenskap; samt att i allmänhet
ordna och kontrollera maskin- samt förråds- och
verkstadstj ensten inom distriktet äfvensom i öfrigt handlägga
distriktet rörande ärenden af beskaffenhet att enligt
denna instruktion, utfärdad arbetsordning eller särskild
föreskrift tillhöra maskinafdelningen.

§ 76.

Hvarje afdelningsföreståndare är ansvarig för att
tjensten inom hans afdelning i alla till densamma hörande
grenar på ett tillfredsställande sätt handhafves
samt eger att i sådana personalärenden, som närmast
angå afdelningen, utöfva myndighet och vidtaga åtgärder

187

i enlighet med hvad i §§ 86, 90—91 och 94—95 sägs;
hvarjemte honom tillhör att till utbetalning godkänna
räkningar på distriktskassan för afdelningens behof samt

ansvara för utbetalningens behörighet.

. anc*,..* Isljfavi

''’§ 77. ..

-r. ■ . il Öl '' •

Distriktssekreteraren åligger:

att uppsätta af distriktsförvaltningen beslutade skrifvelser
och öfriga expeditioner i de fall, då koncept icke
af vederbörande föredragande aflemnas; att uppsätta föredragningslistor
till förvaltningens sammanträden samt der
föra protokoll, då så erfordras; att föra diarier öfver alla
till förvaltningen inkommande ärenden samt kontrasignera
och låta afsända alla utgående skrivelser och expeditioner;
att vårda alla handlingar, som skola af förvaltningen
förvaras; att biträda distriktschefen med uppsättning
af skrivelser och expeditioner för administrativa
afdelningens och, i den män hans öfriga göromål det
medgifva, äfven för trafikafdelningens särskilda räkning,
samt att i egenskap af distriktets ombudsman dels utföra
rättegångar, som röra distriktet, samt biträda vid förhör
och undersökningar i disciplinära eller andra mål dels
ock tillse, att i erforderliga fall bevakning och förnyelse
eger rum i ärenden, som till hans handläggningöfverlemnats.

§ 78,

Distriktskassören åligger:

att emottaga den vid distriktet förekommande uppbörden
och öfverlemna densamma till styrelsens hufvud -

188

kassör medelst bevis om insättning i riksbanken å styrelsens
räkning af hvarje emottaget belopp; att emottaga
annan till distriktskassan inflytande inkomst och verkställa
utbetalningar för distriktets räkning; att bokföra
distriktskassans inkomster och utgifter; samt att å bestämda
tider dels till distriktschefen afgifva kassarapport
dels ock upprätta och till distriktschefen aflemna kassaredogörelser
med tillhörande verifikationer.

§ 79.

Baningeniör åligger:

att under bandirektörens öfverinseende förestå sin
sektion samt dervid öfvervaka banans bevakning och
underhåll; egande han att i fråga om beviljande af
tjenstledighet åt underlydande personal samt verkställande
af undersökningar i disciplinära eller andra mål
utöfva den myndighet och vidtaga de åtgärder, styrelsen
genom särskild instruktion kan föreskrifva.

§ 80.

Maskiningeniör åligger:

att biträda maskindirektören vid afdelningens och
verkstädernas förvaltning samt dervid i fråga om beviljande
af tjenstledighet åt underlydande personal samt verkställande
af undersökningar i disciplinära eller andra mål
utöfva den myndighet och vidtaga de åtgärder, styrelsen
genom särskild instruktion kan föreskrifva.

189

§ 81.

Trafikinspektör åligger:

att inom sin sektion biträda distriktschefen vid afdelningens
förvaltning och dervid, bland annat, handhafva
ledningen af tågens gång samt vidtaga erforderliga åtgärder
vid tågrubbningar, ombesörja tågens utrustande med
vagnar och trafikpersonal, anordna extra tåg och vidtaga
andra särskilda åtgärder vid tillfällen, då ökad trafik är
att emotse, ombesörja vagnfördelningen inom sektionen
och i öfrigt förestå den löpande trafiktjensten derstädes,
till utbetalning godkänna räkningar på distriktskassan
för sektionens behof och ansvara för utbetalningens behörighet
samt i fråga om beviljande af tjenstledighet åt
underlydande personal och verkställande af undersökningar
i disciplinära eller andra mål utöfva den myndighet
och vidtaga de åtgärder, styrelsen genom särskild
instruktion kan föreskrifva.

§ 82.

I öfrigt är hvarje i §§ 73—81 omförmäld tjensteman
pligtig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som i särskilda fall med afseende å tjenstgöringen meddelas
af styrelsen eller vederbörande förman.

§ 83.

De åligganden, hvilka tillkomma annan vid distrikten
anstäld personal, fastställas af styrelsen genom särskilda
instruktioner eller reglementen; och gäller jemväl för
sådan personal den lydnadspligt, hvarom i § 82 sägs.

190

11. Tjänstetillsättning, tjenstledighet, vikariat och afsked

vid distrikten.

n V = i;: s; • i..* i:f‘11 i i -f’; ;nTij[o . i.- FV''[£» s.; U v ifji''V T* ’ 1

§ 84.

■"iil . t : /i.'' . ii.!. . [,’/ ''

Hvad i § 48 är stadgadt beträffande tjensteman och
betjente inom jernvägsstyrelsen gäller äfven tjensteman
och betjente vid distrikten, dock att distrikts förvaltning
ej får utan styrelsens medgifvande från tjensten skilja
de betjente, förvaltningen antagit.

And distrikten anstäld extra ordinarie personal kan
af samma myndighet, som antagit den, omedelbart entledigas.

- '' -1 - § 85. : :

Distriktschef samt ban- och maskindirektör tillsättas
af Kongl. Maj:t på förslag af styrelsen.

Ofriga vid distrikten anstälda tjenstemän äfvensom
stationsmästare tillsättas af styrelsen på förslag af vederbörande
distrikts förvaltning.

Betjente vid distrikten tillsättas med nyss angifna
undantag af vederbörande förvaltning, med iakttagande
att anmälan om tillsättningen göres hos styrelsen.

§ 86.

Extra ordinarie tjenstemän vid distrikten antagas af
styrelsen på förslag af distriktsförvaltningen, men öfrig
extra ordinarie personal — extra ordinarie betjente, verkstads-
och förrådsarbetare samt tillfälliga biträden och
extra arbetare — af vederbörande afdelningsföreståndare.

191

§ 87.

Distriktchef bör hafva ådagalagt särskild förfarenhet
i jernvägsdrift samt helst vara tekniskt bildad.

Bandirektör, baningeniör, maskindirektör och maskiningeniör
skola hafva aflagt högre teknisk examen vid
svenskt eller främmande läroverk.

Trafikinspektör bör hafva ådagalagt förfarenhet i
jernvägsdrift.

Distriktssekreterare skall hafva aflagt examen till
rättegångsverken eller till Kongl. Maj:ts kansli.

Maskininspektor, verkmästare, telegrafinspektor, underingeniör
och ritare skola hafva aflagt lägre teknisk
examen.

Öfriga vid distrikten anstälda tjenstemän böra hafva
aflagt de kunskapsprof, som i § 50 stadgas för tjenstemän
i allmänhet inom jernvägsstyrelsen.

De vilkor, som i § 51 föreskrifvas för antagande
till ordinarie befattning vid styrelsen, gälla äfven för all
personal, som vid distrikten af styrelsen eller distriktsförvaltning
tillsättes i ordinarie befattning.

§ 88.

Hvad i § 52 är stadgadt gäller jemväl för befattning,
som enligt § 85 skall tillsättas af Kongl. Maj:t
eller styrelsen, dock med iakttagande att, der förordnande
skall af styrelsen utfärdas, ansökningarna skola
ingifvas till vederbörande distriktsförvaltning, hvilken har
att till tjenstens erhållande förorda den bland de sökande,
som förvaltningen med hänsyn till de i § 52 angifna
egenskaper anser företrädesvis böra till densamma ifrågakomma.

192

§ 89.

Hvad i § 53 stadgas gäller äfven för person, som
af styrelsen eller distriktsförvaltning förordnas till ordinarie
befattning vid distrikten; och bestämmelserna i
§ 54 äro tillämpliga jemväl för den vid distrikten anstälda
personalen.

§ 90.

Tjenstledighet kan, med iakttagande i vederbörliga
fall af aflöningsreglementets bestämmelser om arvodesafdrag,
af styrelsen vid förefallande behof beviljas distriktschef
samt ban- och maskindirektör under högst
sex månader vare sig i följd eller ock sammanlagdt under
ett kalenderår; skolande, om längre tjenstledighet
erfordras, underdånig framställning göras hos Kongl.
Maj:t.

Distriktsförvaltningen eger, med iakttagande i vederbörliga
fall af aflöningsreglementets eller styrelsens
bestämmelser om arvodesafdrag, bevilja underlydande
tjensteman eller betjent ledighet för enskilda angelägenheter
under högst trettio dagar af ett och samma kalenderår
samt för sjukdom eller svag helsas vårdande eller
särskildt uppdrag under högst sex månader vare sig i följd
eller ock sammanlagdt under ett kalenderår. Erfordras
längre ledighet för enskilda angelägenheter, må sådan kunna
af styrelsen beviljas, för tjensteman dock endast under högst
sex månader vare sig i följd eller ock sammanlagdt
under ett kalenderår; skolande, om än längre ledighet för
dylikt ändamål af tjensteman åstundas, framställning göras
hos Kongl. Maj:t. Tjenstledighet för sjukdom eller svag
helsas vårdande eller särskildt uppdrag utöfver nyss an -

193

gifna tid af sex månader vare sig i följd eller ock sammanlagdt
under ett kalenderår må för tjensteman sökas
hos Kongl. Maj:t, men kan för betjent beviljas af styrelsen.

Tjenstledighet för enskilda angelägenheter eller för
sjukdom kan åt underlydande beviljas af afdelningsföreståndare
under högst tio dagar på en gång, men icke
för längre tid sammanlagdt än högst trettio dagar af
samma kalenderår. Afdelningsföreståndares befogenhet
i nu angifna hänseende kan af styrelsen med viss begränsning
öfverflyttas på vederbörande ban- eller maskiningeniör
eller trafikinspektör.

Angående tjenstledighet åt extra ordinarie personal
förordnar afdelningsföre ståndare.

§ 91-

I sammanhang med beviljande af tjenstledighet må
vederbörande, der så finnes nödigt, förordna om tjenstens
uppehållande genom vikarie; åliggande, då Kongl.
Maj:t medgifvit ledigheten, styrelsen att meddela sådant
förordnande, för så vidt icke Kongl. Maj:t för tillfället
annorlunda bestämmer.

§ 92.

Hvad i § 57 stadgas gäller äfven för tjenstemän
och betjente vid distrikten, dock att skyldigheten att
söka entledigande för tågpersonal inträder redan vid fylda
sextio år samt att pröfningen tillkommer styrelsen äfven
der distriktsförvaltning tillsatt befattningen.

194

12. Åtal mot distriktspersonalen samt dennas ansvar
för tjenstefel.

§ 93.

Hvad i § 59 är stadgadt i fråga om den vid jemvägsstyrelsen
anstälda personal vare jemväl tillämpligt
med afseende å distriktschef samt ban- och maskindirektör.

§ 94.

Annan vid distrikten anstäld person må för tjenstefel
af lindrigare beskaffenhet eller för klandervärdt uppförande
kunna af afdelningsföreståndare tilldelas varning
eller ådömas böter, motsvarande högst tre dagars aflöning.
Åro personer, tillhörande olika afdelningar, inblandade
i saken, må denna dock af distriktsförvaltning behandlas.

För tjenstefel må distriktsförvaltning tilldela varning
eller ådöma böter, motsvarande högst en månads
aflöning, eller mistning af tj ensten på högst lika lång
tid. Låter den felande sig icke af sådan bestraffning
rätta, eller är felet af svårare beskaffenhet, skall distriktsförvaltningen
anmäla saken hos styrelsen, som må efter
omständigheterna döma till böter, motsvarande högst tre
månaders aflöning, eller till mistning af tjensten på högst
lika lång tid eller till afsättning.

Med afseende å styrelsens rätt att förordna om den
felaktiges ställande under åtal vid domstol jemte hvad
dermed står i sammanhang äfvensom att entlediga den,
hvilken genom domstols laga kraft egande utslag blifvit

195

fäld till ansvar för brott, som han utom tjensten begått,
gäller hvad i § 59 stadgas.

Om behandlingen af balansmål samt om dispositionen
af bötesmedel gäller jemväl hvad i § 59 sägs.

§ 95.

Hvad i § 60 stadgas är tillämpligt äfven på den
vid distrikten anstälda personal.

13. Besvär öfver distrilctsförv ältning s eller af delningsföreståndares
beslut.

§ 96.

Ändring i distriktsförvaltnings eller afdelningsföreståndares
beslut må sökas genom anförande af besvär
hos styrelsen före klockan tolf å femtonde dagen efter
erhållen del af beslutet. Öfver tilldelad varning må klagan
dock icke föras.

Då på ban- eller maskiningeniör eller trafikinspektör
öfverlåtits afdelningsföreståndares befogenhet i visst afseende,
gäller i fråga om besvärs anförande mot beslut
af sådan tjensteman jemväl hvad nu är sagdt.

196

B. Motiv.

Gällande instruktion för jernvägsstyrelsen är utfärdad
den 5 november 1875; hvarefter genom nådiga
kungörelser den 30 december 1884 och den 31 maj 1888
vissa partiella förändringar deri vidtagits. Af historiken
framgår emellertid, att 1875 års instruktion endast i högst
få punkter skiljer sig från förutvarande instruktion af
den 17 september 1869, hvadan alltså de nuvarande instruktionsbestämmelserna
i sjelfva verket äro väsentligen
desamma, som faststäldes då jernvägsförvaltningen först
erhöll sin definitiva organisation. Vid sådant förhållande
måste det till följd af den högst betydande utveckling i
olika riktningar, förvaltningen undergått under den tid
af mera än ett fjerdedels sekel, som sedan dess förflutit,
ligga i sakens natur, att dessa bestämmelser äro i många
stycken föråldrade. Och om man derjemte betänker, att
under samma tid nya instruktioner utfärdats för så godt
som alla centrala embetsverk, dervid särskildt de med
jernvägsförvaltningen närmast likartade post-, telegrafoch
tullverken samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fått formerna för sin verksamhet faststälda efter sinsemellan
temligen öfverensstämmande grunder, lärer det
vara tydligt, att, då en omarbetning af jern vägsstyrelsens
instruktion nu skolat företagas, denna måst blifva af
ganska genomgripande art, I sitt instruktionsförslag har
komitén icke heller kunnat följa den nuvarande instruktionens
uppställning, utan har angelägenheten af att meddela
mera uttömmande bestämmelser öfver hufvud taget
samt att i de delar, der sådant med hänsyn till jernvägsförvaltningens
egenartade natur låtit sig göra, bringa
formerna för denna förvaltnings verksamhet i närmare
öfverensstämmelse med hvad för de närmast likartade
embetsverken är gällande, haft till följd, att åt instruktionen
gifvits en väsentligen ny uppställning. Härvid
är dessutom att märka, att medan den nuvarande in -

197

struktionen upptager endast få bestämmelser, som hafva
afseende å linieförvaltningen, komitén haft att utarbeta
förslag till bestämmelser jemväl för de nya distriktsförvaltningarna;
och då instruktionsförslaget indelats i
två hufvudafdelningar, af hvilka den ena behandlar
jernvägsstyrelsen och den andra distriktsförvaltningarna,
har detta i sin ordning föranledt dertill, att de allmänna
bestämmelser, hvilka synts böra i hufvudsak fastställas
för såväl styrelse- som distriktspersonalen, meddelats under
den första afdelningen såsom gällande för dithörande
personal, hvarefter under den andra afdelningen hänvisning
till dessa bestämmelser såsom tillämpliga jemväl på
distriktspersonalen skett å vederbörliga ställen.

Om emellertid förslaget i vissa afseenden innehåller
mera uttömmande och omfattande bestämmelser än gällande
instruktion, hafva å andra sidan uteslutits åtskilliga
stadganden, hvilka der förekomma. Icke så få af instruktionens
bestämmelser äro nämligen af den detaljerade
beskaffenhet, att de, särskilt enligt de grunder, som
tillämpats vid utarbetandet af de öfriga stora kommunikationsverkens
instruktioner, icke böra hafva sin plats i
den af Kongl. Maj:t faststälda instruktionen utan i arbetsordningar
eller särskilda instruktioner, som af styrelsen
sjelf utfärdas. Detta gäller i all synnerhet om de stadganden,
som angifva de olika tjenstemännens å byråerna
eller kontoren åligganden. Komitén har således i detta
hänseende, der ej särskilda förhållanden påkallat undantag,
inskränkt sig till att angifva de åligganden, som tillkomma
vederbörande byråer eller kontor, men ansett
fördelningen af göromålen tjenstemännen emellan böra
öfverlemnas åt styrelsen att närmare bestämma.

Då förslaget sålunda företer en stor mängd afvikelser
från gällande instruktion, skulle det blifva allt för
vidlyftigt att här i detalj påvisa samtliga dessa afvikelser.
Komitén inskränker sig derför till att redogöra för sådana
afvikelser, som föranledts af verkliga organisationsförändringar
eller som eljest äro af den natur eller betydelse
i öfrigt, att de synts böra särskildt framhållas;
och anmärkes således här helt generelt, att, der i förslaget
ett från nuvarande instruktion afvikande stadgande
förekommer utan att afvikelsen i det följande är särskildt

198

motiverad, denna — såvidt den icke är en blott redaktionsförändring
— föranledts antingen af de förändrade
förhållanden, hvarunder jernvägsförvaltningen numera arbetar,
eller af sträfvandet att bringa formerna för jernvägsförvaltningen
i närmare öfverensstämmelse med de
för öfriga embetsverk gällande former eller ock af uppfattningen
att endast den hufvud sakliga bestämmelsen i
ämnet bör intagas i den allmänna instruktionen, men den
mera detaljerade uppföras i arbetsordning eller särskild
instruktion.

§ 1.

Denna paragraf angifver jernvägsstyrelsens allmänna
embetsbefattning i enlighet med hvad stadgats
i § 2 af nu gällande instruktion för styrelsen samt § 1
af nådiga kungörelsen den 28 september 1888 angående
ledningen af och tillsynen öfver statens jernvägsbyggnader;
hvarjemte intagits en erinran om den handläggning
af ärenden rörande de enskilda jernvägarne,
som för närvarande åligger styrelsen jemlikt nådiga kungörelserna
dels af den 21 oktober 1864 angående vissa
bestämmelser i fråga om begagnande och underhåll af
enskilda bolags för allmän trafik upplåtna jernvägar, med
ändring af den 11 december 1874, och dels af sistnämnda
dag angående ordningen för afsyning och besigtning
af enskilda jernvägar och deras upplåtande för allmän
trafik. I sistberörda hänseende kan komitén, ehuru det
torde ligga utom dess befogenhet att närmare inlåta sig
på frågan om lämpligaste sättet för ordnandet af den
tillsyn och kontroll, som från statens sida bör utöfvas å den
enskilda jern vägsindustrin, dock icke underlåta att framhålla
oegentligheten i den nuvarande, såsom komitén förställer
sig, endast provisoriska anordningen, enligt hvilken
denna tillsyn och kontroll är delad mellan å ena sidan
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hvilket embetsverk,
sedan ledningen af statens jern vägsbyggnader icke längre
af detsamma utöfvas, svårligen torde kunna för framtiden
påräknas ega tillräckliga förutsättningar för uppdragets
fullgörande, och å andra sidan statsbaneförvaltningen, som
i viss mån är att anse såsom representerande från de

199

enskilda jernvägarnes skiljaktiga intressen och förty
mindre lämpad att vara kontrollerande myndighet öfver
dessa jernvägar. Och komitén anser sig icke heller böra
undertrycka den mening att någon fullt tillfredsställande
lösning på nu anmärkta svårigheter icke torde kunna erhållas
förr än den på dagordningen sedan länge stående reform
genomförts, som afser inrättandet af ett särskildt statsdepartement
för kommunikationsväsendet — en reform som
jemväl ur andra synpunkter än den nu ifrågavarande synes
önsklig och hvars förverkligande så mycket säkrare torde
få anses vara allenast eu tidsfråga, som Sverige, sedan
Danmark och Finland nyligen vidtagit åtgärder i denna
riktning, är ett af de få länder i Europa, der kommunikationerna
och de offentliga arbetena ännu sakna en särskild
målsman inom regeringen.

§§ 2-8.

I dessa paragrafer upptagas de hufvudsakligaste funktioner,
som i olika afseenden åligga jernvägsstyrelsen,
dervid särskildt utmärkes gränsen mellan å ena sidan
de ärenden, som skola underställas Kongl. Maj:ts profning,
och å andra sidan de ärenden, med afseende å
hvilka styrelsen eger att sjelf träffa det slutliga afgörandet.
Medan i §§ 2, 3 och 8 angifvits, delvis i
mera fullständig form, de åligganden, som tillkomma
styrelsen enligt §§ 37 4 och i visst afseende äfven 44 i
gällande instruktion, hafva i §§ 4—7 dels sammanförts
åtskilliga genom särskilda kungabref åt styrelsen öfverlemnade
eller i följd af praxis styrelsen tillkommande
åligganden dels ock föreslagits några nya stadgande]!.

Beträffande rätten att bestämma afgifterna för vissa
särskilda slags biljetter samt för persontransporter i allmänhet
i de fall, der genom nedsättning ökning i trafiken
beräknas uppkomma, äfvensom rätten att vid godstransporter
mellan särskilda statsbanestationer medgifva
nedsättningar under den allmänna taxans bestämmelser
hafva med någon redaktionsförändring uti § 4 återgifvits
de stadganden, som meddelats i nådiga skrifvelsen till
jernvägsstyrelsen den 29 november 1889 med ny taxa
för transporter å statens jernvägar. I fråga om den

200

styrelsen tillkommande rätt att ingå samtrafiksaftal med
andra förvaltningar, som genom samma skrifvelse bekräftats,
har deremot någon modifikation i sak ansetts erforderlig.
Jemte det uttryckligen angifvits, att styrelsens
ifrågavarande rätt är inskränkt till de fall, der aftalets
ingående finnes för statens jernvägar ekonomiskt fördelaktigt,
har nämligen föreskrift intagits derom, att aftal
med utländsk förvaltning, hvilket innebär väsentlig afvikelse
från de vid statens jernvägar gällande reglementsoch
taxebestämmelser, skall underställas Kongl. Maj:ts
pröfning. . Denna senare, enligt komiténs uppfattning i
och för sig lämpliga föreskrift har ansetts särskildt påkallad
deraf, att Kongl. Maj:t i ett speciel fall — genom
brefvettill jernvägsstyreisen den 25 juni 1892 i fråga
om samtrafik med danska och tyska jernvägar m. m.

fattat ett beslut, som häntyder på att jern vägsstyrelsens
befogenhet att ingå samtrafiksaftal med andra transportförvaltningar
numera är begränsad, då förvaltningarna
äro utländska; och har begränsningen, sådan den
genom berörda beslut tillämpats, synts kunna generelt
angifvas genom den föreslagna formuleringen.

Hvad som föreslagits derom, att jernvägsstyreisen
skulle ega ingå överenskommelser med andra jernvägsförvaltningar
om ömsesidigt begagnande af vagnar, annan
materiel och inventarier står i öfverensstämmelse med
hvad faktiskt är gällande. Styrelsens myndighet i detta
afseende kan ock anses bekräftad genom nyssnämnda
nådiga bref af den 25 juni 1892, i det att Kongl. Maj:t
deri, sedan styrelsen till Kongl. Maj:t insändt, bland annat,
en öfverenskommelse angående ömsesidigt begagnande
af vagnar mellan danska, svenska och norska
jernbanor med hemställan huruvida något kunde vara att
erinra mot att uppgörelse träffades om de föreslagna bestämmelsernas
tillämpning jemväl för svenska jernvägar,
förklarat sig hafva funnit de i berörda öfverenskommelse
afhandlade ämnen vara af beskaffenhet att styrelsen egde
derom besluta, dock att styrelsen härvid likasom i öfrigt
i afseende på samtrafiksaftalen hade att ställa sig till
efterrättelse de allmänna föreskrifter, som i fråga om
tullbehandling och vilkoren för kreaturstransporter med
mera dylikt vore eller blefve utfärdade.

201

Med undantag för några få fall, der Kongl. Maj:t sjelf faststält
vilkoren, äro de överenskommelser, som gälla mellan
statens och enskilda jernvägar angående gemensamt begagnande
af stationer, för statens räkning ingångna af jernvägsstyrelsen;
och har under senare tider styrelsen af Kongl.
Maj:t i hvarje särskildt fallerhållit uttryckligt bemyndigande
att träffa dylikt aftal, hvarvid tillika förklarats, att i brist
af öfverenskommelse mellan styrelsen och vederbörande
enskild jernväg vilkoren skola af Kongl. Maj:t bestämmas.
Några allmänna grunder, enligt hvilka dylika aftal skola
ingås, äro således — såsom ock framgår af hvad i ämnet
ofvan under afdelningen I yttrats — ej faststälda. Då
emellertid jernvägsstyrelsen i skrifvelse den 13 januari
1894 anmält sig ämna inför Kongl. Maj:t framlägga förslag
till gemensamma grunder för fördelningen af kostnaderna
för föreningsstationers skötsel och underhåll, samt
jemväl komitén är af den uppfattning att de grunder,
som uti nu ifrågavarande hänseende må af jernvägsstyrelsen
följas och till hvilka komitén under afdelningen I
uppgjort särskildt förslag, böra af Kongl. Maj:t godkännas,
har i § 4 intagits ett generelt stadgande derom, att styrelsen
eger att enligt af Kongl. Maj:t faststälda allmänna
grunder ingå överenskommelser med andra jernvägsförvaltningar
om gemensamt begagnande af stationer.

Jemte det komitén ansett, att styrelsen bör erhålla
ett nu saknadt uttryckligt bemyndigande att handlägga
frågor rörande fraktkredit, har komitén i öfverensstämmelse
med den åsigt, som förut gjorts gällande vid
behandlingen af frågan om behöfligketen af en decentralisation
inom jernvägsförvaltningen, trott sig böra formulera
stadgandet härom så, att jernvägsstyrelsen må ega
att bestämma de grunder, enligt hvilka fraktkredit må
medgifvas, men att pröfningen af gjorda framställningar
må öfverlemnas till distriktscheferna i deras egenskap af
föreståndare för trafikafdelningama inom distrikten.

Uttryckligt bemyndigande att i förekommande fall,
på sätt praxis varit, besluta om restitution eller afskrifning
af befordringsafgifter har jemväl synts böra lemnas
styrelsen.

Det föreslagna stadgandet angående rätt för styrelsen
att utfärda bestämmelser om fria resor och transpor -

202

ter å statens jernvägar i enlighet med grunder, dem
Kongl. Maj:t fastställer, innebär icke någon förändring i
hvad genom nådiga brefvet den 8 september 1882 i detta
hänseende förordnats. Komitén anser nämligen, att Kongl.
Maj:t, på sätt genom nämnda bref egde rum, bör bemyndiga
styrelsen att inom vissa föreskrifna gränser medgifva
fria resor och transporter, med skyldighet att,
derest fråga förekommer om öfverskridande af dessa
gränser, derom göra hemställan hos chefen för civildepartementet,
som då i ärendet beslutar. I enlighet med
hvad för närvarande är praxis, torde dock hvarje fråga
om fraktfrihet för gods, som af verkliga trafikanter och
således icke af i jernvägens tjenst anstälda personer försändes,
böra underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

Medan i första momentet af § 5 från telegrafstyrelsens
instruktion upptagits ett stadgande om afskrifning
eller försäljning af försliten materiel m. m., dock med
den af förhållandena inom jernvägsförvaltningen föranledda
ändring att den slutliga pröfningen af en del hithörande
frågor förutsatts kunna ske hos linieförvaltningen,
har i senare momentet af samma paragraf föreslagits
bemyndigande för styrelsen att likaledes sjelf eller genom
linieförvaltningen förordna om afskrifning af materiel,
effekter och annan statens jernvägars egendom, som genom
olyckshändelse gått förlorad eller eljest förkommit.
Detta bemyndigande skulle visserligen innebära ett förklarande
att vissa bestämmelser i kongl. förordningen
den 11 december 1830 angående behandlingen af extra
ordinarie afskrifningsfrågor och anmärkningsmål icke skulle
vara på statens jernvägsförvaltning tillämpliga; men ett
sådant förklarande vore i sjelfva verket endast ett fastslående
af den praxis, som af lätt insedda skäl måst vid
statsbaneindustrien utbilda sig. Det har nämligen icke
varit möjligt att i fråga om denna industri med de stora
qvantiteter materialier och effekter af olika slag, som der
användas, tillämpa de tunga och föråldrade bestämmelserna
i 1830 års förordning, utan har förvaltningen måst
röra sig under enklare former och detta så mycket hellre,
som mången gång kostnaderna för ett fullt reglementsenligt
afskrifningsförfarande skulle blifvit större än värdet
af den förkomna persedeln. Med nu ifrågavarande stad -

203

gande har dock icke afsetts, att balansmål skulle underkastas
annan behandling vid statens jernvägar än
vid andra embetsverk, hvarföre ock i §§ 59. och 94
intagits erinran derom, att angående behandlingen af
dylika mål må gälla hvad särskildt är stadgadt. Till
undvikande af möjligt missförstånd torde jemväl böra
anmärkas, att man icke heller afsett, att åt uttrycket
»annan statens jernvägars egendom» skulle gifvas en så
vidsträckt tolkning, att derunder skulle kunna inbegripas
exempelvis jernvägens osäkra fordringar, uppkomna genom
medgifven fraktkredit eller på annat sätt. I fråga
om dylika osäkra fordringar synes tillsvidare och intill
dess en allmän ändring af den år 1830 faststälda ordningen
kommer till stånd böra gälla hvad Kongl. Maj.t
under den 5 april 1889 förklarade i anledning af en utaf
Riksdagen i skrifvelse den 20 april 1886 gjord framställning
om särskilda föreskrifter angående afskrifningar
af jernvägstrafikens osäkra fordringar, eller att § 7 af
1830 års förordning må tillämpas, jernvägsstyrelsen
obetaget icke blott att föra jernvägstrafikens osäkra fordringar
i räkenskapen inom linien utan ock, der styrelsen
finner en sådan åtgärd lämplig, att uppföra dem å en
särskild, räkenskapen bilagd förteckning, dock att, när
afskrifning af fordran, som blifvit å dylik särskild förteckning
uppförd, ifrågakommer, samma bestämmelser
böra iakttagas, som eljest äro gällande för afskrifning af
jernvägstrafikens osäkra fordringar.

Föreskriften i § 6 bekräftar en anordning, som allt hitintills
varit vid statsbanorna gällande, eller att den ordinarie
tidtabellen af styrelsen fästställes, med iakttagande, på sätt
i gällande instruktion för generalpoststyrelsen är under §
4 förutsatt, af nämnda styrelses medverkan hvad de postförande
tågen angår. Ett sådant stadgande oaktadt komma
naturligen frågor om särskildt vigtiga tåganordningar
exempelvis af sådan art som det å bane bragta förslaget
om inrättande af direkt kontinentalförbindelse —
att underställas Kongl. Maj:ts pröfning för beredande
af de för anordningarnas genomförande erforderliga
medlen. Frågor om tidtabeller för extra tåg lära deremot,
på sätt komiten i sitt yttrande angående decentralisationen
antydt, böra öfverlemnas åt vederbörande di -

204

striktsbefäls afgörande jemväl i sådana fall, der styrelsen
nu ingriper.

Med anledning af en af jernvägsstyrelsen hos Kongl.
Maj: t gjord och på Kongl. Maj:ts pröfning ännu beroende
framställning har i § 7 intagits en bestämmelse derom,
att styrelsen må ega befogenhet att i enlighet med grunder,
som af Kongl. Maj:t särskildt fastställas, med vederbörande
ingå aftal om ersättning på grund af gällande
bestämmelser om ansvarighet för skada i följd af jernvägs
drift.

1 underdånig skrifvelse den 13 november 1893 anförde
nämligen jernvägsstyrelsen, bland annat, att sedan
lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs
drift den 12 mars 1886 infört den för svensk rätt
dittills främmande grundsats att jernvägs innehafvare
skulle ersätta skada af eld, som kommit lös från lokomotiv
eller från eldstad i annat jernvägsfordon, äfven
om någon vårdslöshet från jernvägspersonalens sida icke
kunde påvisas, antalet af de fall, i hvilka anspråk på
ersättning för eldskada kunde med utsigt till framgång
väckas mot styrelsen, helt naturligt i betydande grad
tillvuxit, enär den brandskadade för att styrka sitt ersättningsanspråk
numera behöfde rigta sin bevisning
allenast på den omständighet att elden härrört från jernvägståg,
samt domstolarne ansett tillfyllestgörande bevisning
föreligga, äfven om denna, utan att bestämdt ådagalägga
eldens uppkomst från jernvägståg, endast bragte
i dagen sådana omständigheter, som med någon högre
grad af sannolikhet hänvisade till ett dylikt ursprung;
att i alla de rättegångar, som slutade till styrelsens nackdel,
ersättningen för rättegångskostnad betydligt förhöjde
den styrelsen ålagda betalningsskyldighet och till och
med kunde uppgå till långt större belopp än det ofta
jemförelsevis blygsamma skadeståndet; att det icke heller
syntes styrelsen billigt, att den, som å sin egendom lidit
skada i följd af statens jern vägsdrift, icke skulle under
några förhållanden kunna få sina anspråk på ersättning
tillgodosedda utan en kostsam och tidsödande rättegång;
att styrelsen emellertid icke ville ifrågasätta att i hvarje
särskildt fall, då ett ersättningsanspråk syntes styrelsen
beaktansvärdt, med undvikande af domstolsvägen falla

205

Kongl. Maj:t besvärlig’ med pröfning af anspråkets befogenhet
utan hölle före, att en dylik pröfning en gång
för alla borde af Kongl. Maj:t öfverlemnas till styrelsen,
som genom föranstaltande af undersökningar rörande alla
föreliggande omständigheter i hvarje fall kunde för frågans
bedömande förskaffa sig ett material, hvilket, bortsedt
från vittneseden, torde blifva lika tillförlitligt som
det vid domstolarne presterade och i allt fall fullt tillräckligt
för att afgöra, huruvida så stora sannolikheter
förelåge för skadans uppkomst i följd af jernvägsdriften,
att desamma kunde anses gränsa till visshet och skälig
ersättning förty utan domstolarnas mellankomst utgifvas;
och hemstälde styrelsen, då hvad styrelsen sålunda anfört,
ehuru närmast afseende eldskada å annans egendom, likväl
hufvudsakligen torde ega tillämplighet jemväl i fråga om
annan skada i följd af jernvägsdrift, det Kongl. Maj:t måtte
medgifva, att, då anspråk på ersättning för skada i följd
af jernvägsdrift hos styrelsen framstäldes, styrelsen finge,
utan att frågan droges under domstol, efter eget bepröfvande
afgöra, huruvida och till hvilket belopp dylik ersättning
borde ifrågakomma, samt till vederbörande utgifva
den ersättning, styrelsen funne skälig.

Sedan emellertid justitiekansleren i infordradt yttrande
öfver denna styrelsens framställning, jemte det
han förordat bifall till framställningen i hufvudsak, tillika
ifrågasatt, dels att vid dylikt bemyndigande för styrelsen
skulle fästas förbehåll om skyldighet för styrelsen att till
Kongl. Maj:t hemställa ersättningsfrågor, hvilka i anseende
till beloppens storlek eller af annan orsak vore
af synnerlig vigt, dels ock att Kongl. Maj:t, med särskild
hänsyn till den ersättningspligt, hvarom förmäldes i § 3
af lagen den 12 mars 1886 (d. v. s. angående skadestånd
till i jernvägens tjenst eller arbete anstälda personer),
skulle förbehålla sig att efter förslag af styrelsen
pröfva sådana allmänna grunder för ersättnings beräknande,
hvilkas tillämpning kunde antagas tid efter annan
ifrågakomma i fall, som vore sig emellan likartade eller
jemförliga, har styrelsen, som icke haft något att erinra
mot hvad justitiekansleren anfört, i skrifvelse den 19
oktober 1894 framlagt förslag till bestämmelser i de af
justitiekansleren angifna hänseenden. Komitén har nu

206

i instruktionsförslaget upptagit ett stadgande uti ifrågavarande
riktning.

§§ 9-10.

Chefens och ledamöternas hufvudsakligaste funktioner
äro angifna i ungefärlig öfverensstämmelse med
hvad för andra styrelseverk är bestämdt. Närmare föreskrifter
i detta hänseende meddelas i öfrigt på andra
ställen i instruktionen, särskild! i §§ 17—31, der sättet
för ärendenas handläggning inom styrelsen behandlas.

Hvad antalet öfverdirektörsbefattningar beträffar, så
torde visserligen detta, åtminstone tillsvidare, kunna bibehållas
vid det nuvarande eller fyra, men komitén har
icke velat underlåta att framhålla, att i en fullständig
organisation af centralförvaltningen borde — hos oss
likasom i utlandet — ingå, att en särskild föredragande
för taxeväsendet anstäldes, och att följaktligen i stället
för öfverdirektören för trafikafdelningen trädde två öfverdirektörer
såsom chefer den ene för den egentliga trafikafdelningen
och den andre för en nybildad teceafdelning
inom styrelsen. Med afseende å den minskning, som
genom den föreslagna decentralisationen torde komma
att inträda i öfverdirektörens för trafikafdelningen nuvarande
göromål, har komitén emellertid icke trott sig böra
föreslå inrättandet redan nu af en dylik femte öfverdirektörsbefattning,
men har i stället ansett sig böra på det
bestämdaste påyrka, att taxeväsendet så till vida erhåller
en särskild målsman inom styrelsen, att under öfverdirektören
för trafikafdelningen anställes en särskild assistent
eller byrådirektör, hvars befattning är skild från
såväl chefsskapet för kontrollkontoret som från handläggningen
af trafikärenden.

Byråafdelningen har ansetts böra egentligare benämnas
administrativa afdelningen i öfverensstämmelse med
hvad för närmast motsvarande byrå inom telegrafstyrelsen
eger rum.

§§ 11-10.

I dessa paragrafer angifves den personal, som enligt
komiténs åsigt bör hos styrelsen anställas.

Hvad då först den administrativa afdelningen beträffar,

207

föreslås, att det nuvarande s. k. kansliet, som för vinnande
af likformig benämning af de olika öfverdirektörernas
expeditioner synts böra kallas administrativa byrån,
skulle, förutom bandläggningen af den administrativa afdelningens
ärenden, jemväl, på sätt i § 32 närmare sägs,
öfvertaga expedieringen och i vissa fall äfven uppsättningen
af de andra afdelningar tillhörande mål, hvilka
komme att i plenum handläggas. Såsom följd häraf
skulle administrativa afdelningens öfverdirektörsassistent
— eller byrådirektör såsom han i enlighet med jernvägsstyrelsens
derom framstälda förslag hellre torde böra
benämnas — komma att i plenimålen fungera såsom
styrelsens sekreterare.

Gällande instruktion föreskrifver, att uti kansliet
skola tjenstgöra »notarier till det antal, faststäld stat
för hvarje år bestämmer». Antalet dylika tjensteman,
som, förutom att biträda vid uppsättningar och kollationeringar
å kansliet, hade till åliggande att föra styrelsens
protokoll, var förr två; men, på sätt af historiken inhemtas,
har numera under en följd af år allenast en notarie
ansetts behöflig — detta i följd af den inskränkning i
protokollsföringen, som på senare tider genomförts.

Oaktadt komitén med anslutning till den uppfattning,
Riksdagen i detta hänseende gjort gällande, i sitt förslag
förutsatt vidsträcktare protokollsföring särskildt under
formen af s. k. föredragningslistor, har icke förefunnits
anledning att åtminstone under nuvarande förhållanden
föreslå mera än en notarie å administrativa byrån, enär
såväl protokollsföring som upprättande af föredragningslistor
skulle ske afdelningsvis och således notarien å
administrativa byrån endast fullgöra dessa åligganden
i hvad anginge plenimål samt administrativa mål, som
icke behandlades i plenum. Och komitén har derjemte
ansett möjligt, att ifrågavarande notarie skulle kunna,
åtminstone tillsvidare, tillika tjenstgöra såsom ombudsman,
på sätt notarien hos telegrafstyrelsen samt en af
de hos generalpoststyrelsen anstälda notarierna hafva sig
ålagdt.

Med afseende å ombudsmannabefattningcn hos jernvägsstyrelsen
är att märka, såsom i historiken ock erinrats,
att ehuru vid löneregleringen år 1874 denna befatt -

208

ning icke upptogs såsom ordinarie, instruktionen af år 1875
nämner den bland ordinarie tjänster, i det att stadgandet
derom, sådant det lydde i 1869 års instruktion, oförändradt
fått i den nya instruktionen qvarstå. I sjelfva verket
har emellertid platsen aldrig varit med ordinarie
innehafvare besatt, utan har den uppehållits till en början
af jernvägsbyggnadens ombudsman och sedermera af
annan person, vanligen en revisionssekreterare. Från
och med år 1870 har nämligen Kongl. Maj:t årligen på
framställning af styrelsen bemyndigat henne att hålla
befattningen obesatt med skyldighet att låta förvalta de
göromål, som hörde till befattningen, emot särskild ersättning
från byråafdelningens anslag till tillfälliga biträden.
Då emellertid de åligganden, som enligt instruktionen
tillkomma ombudsmannen — såsom att iakttaga,
bevaka och fullfölja statens jern vägstrafiks rätt uti alla
mål, som antingen varda till hans embetsåtgärd af styrelsen
öfverlemnade eller hvaruti han eljest kan finna
sig befogad att talan föra — äro af den beskaffenhet, att
en revisionssekreterare är af sitt embete lagligen förhindrad
att dem fullgöra, har detta haft till följd, att den
i instruktionen förutsatte ombudsmannen i verklig-heten
ersatts med en slags styrelsens juridiske rådgifvare, hvars
namn icke synts i handlingarna, men hvars åsigt i förekommande
juridiska frågor inhemtats, dock utan att yttrandet
afgifvits under tjenstemannaansvar. Önskvärdt är
visserligen, att jernvägsstyrelsen med den mängd juridiska
spörjsmål af betydande ekonomisk räckvidd, styrelsen
har att handlägga, eger tillgång till en i juridisk
praxis förfaren rådgifvare med större kapacitet än som
kan påräknas hos en tjensteman af lägre grad; och förty
har ock i § 16 af instruktionsförslaget intagits ett stadgande,
som lemnar styrelsen rätt att i förekommande fall
anlita dylik rådgifvare. Men de med ombudsmannabefattningen
förenade göromål af mera löpande natur, Indika
omförmälas i den nuvarande instruktionen, lära däremot
böra handläggas af en ordinarie tjensteman hos styrelsen
och icke, såsom nu understundom måste ske, utföras genom
tillfälliga biträden mot särskild ersättning för hvarje
gång. Och har komitén trott, att dessa göromål lämpligen
skulle kunna ombesörjas af notarien å administrativa

209

byrån till den omfattning, styrelsen genom utfärdad arbetsordning
eller särskild instruktion kan finna skäligt
föreskrifva.

Beträffande kammar- och revisionskontoren har icke
ifrågasatts någon förändring °); hvaremot i fråga om
statistiska och milkontoren blifvit tillämpade de åsigter
rörande arten af de för dessa kontor behöfliga arbetskrafter,
som komitén under afdelningen I här ofvan gjort
gällande, och förty vid hvardera kontoret upptagits tre
bokhållarebefattningar men helt och hållit uteslutits kontorsskrifvaregraden.

Med afseende å kassaväsendet inom styrelsen föreskrifver
gällande instruktion, att å kassakontoret skola
tjenstgöra en hufvudkassör, en uppbördskassör och en
bokhållare, hvilken sistnämnde synes hufvudsakligen skola
biträda uppbördskassören. På sätt af de under en följd
af år utfärdade arvodesstater framgår, är emellertid i
verkligheten kassakontoret deladt i två sjelfständiga kontor,
nämligen liufvudkassakontoret med en hufvudkassör
och en bokhållare samt uppbördskassakontoret med en
uppbördskassör och eu kontorsskrifvare, hvarförutom å
sistnämnda kontor tjenstgöra extra biträden. Hufvudkassören
är ock för närvarande distriktskassör för första
och femte trafikdistrikten.

Efter inrättandet af de föreslagna distriktsförvaltningarna
torde det icke längre kunna ifrågakomma, att
uppbörden från hela det vidsträckta statsbanenätet i
kontanta penningar uppsamlas på ett enda ställe, utan
måste det enligt sakens natur blifva distriktskassornas
uppgift att mottaga den inom vederbörande distrikt inflytande
uppbörden och öfverlemna densamma till hufvudkassan,
på sätt i § 78 uti instruktions förslaget ock är
föreskrifvet. Vid sådant förhållande blir hela uppbördskassakontoret
inom styrelsen obehöfligt. Och då hufvudkassörsbefattningen
hädanefter icke lärer böra vara förenad
med distriktskassörsgöromålen i Stockholm, torde göromålen
å liufvudkassakontoret icke blifva mera betungande *)

*) Med biträdande af hvad styrelsen i förslaget till nytt aflöningsreglemente
ifrågasatt har komitén allenast utbytt benamningen »kammarförvandt» mot den af
»bokhållare» ; hvarjemte i öfverensstämmelse härmed »kammarskrifvare» ersatts med
»kontorsskrifvare.»

14*

210

än att den derstädes anstälde bokhållaren, hvilken emellertid
för vinnande af nödig kontroll bör å kontoret bibehållas,
torde kunna få till åliggande att tjenstgöra jemväl
å kammarkontoret.

Vidkommande derefter b anafdelning en så har å banbyrån
— såsom öfverdirektörens för banafdelningen expedition
synes lämpligen kunna benämnas — uppförts
tre nya tjenstemän, nämligen två byråingeniörer och en
notarie, allt i enlighet med hvad styrelsen i förslaget
till nytt aflöningsreglemente ifrågasatt. Byråingeniörerna
skulle emellertid, såsom vid behandlingen af frågan om
minskning af antalet baningeniörer erinrats, endast ersätta
de två baningeniörer, hvilka nu äro från linien inkommenderade
till tjenstgöring hos styrelsen, och notarien
— eller byråsekreteraren såsom denne tjensteman
synts styrelsen böra kallas — skulle efterträda den
bokhållare eller byråassistent, såsom benämningen numera
är, hvilken under en lång följd af år varit å expeditionen
anstäld, men hvars ökade göromål — hvilka
för öfrigt enligt komiténs förslag äfven skulle till arten
blifva delvis förändrade — ansetts påkalla platsens uppflyttande
till likställighet med en första gradens tjenst
inom de centrala verken. I sammanhang med denna uppflyttning
skulle i öfrigt tjenstegraden bokhållare försvinna
från banafdelningens stat inom styrelsen.

Af skäl, hvarför i motiven till förslaget till nytt aflöningsreglemente
närmare redogöres, har komitén bland ordinarie
befattningar under banafdelningen uppfört en arkitekttjenst,
med afseende å hvilken tjenst förhållandet nu är
detsamma som med ombudsmannabefattningen, eller att
tjensten, oaktadt någon aflöning icke bestämdes för densamma
vid 1874 års lönereglering, i gällande instruktion
upptages såsom ordinarie.

Inom komitén har fråga uppstått, huruvida icke de
telegrafdirektören åliggande göromål, hvilka, på sätt i
motiven till aflöningsreglementsförslaget utvecklas, numera
så tillvuxit i vigt och betydelse, att en förbättring i aflöningsförmånerna
ansetts nödig, i sjelfva verket nått en
sådan omfattning, att hos telegrafdirektören borde såsom
biträde anställas en ordinarie telegrafingeniör. Ehuru
komitén håller sannolikt, att utvecklingen inom kort

211

kommer att nödvändiggöra en dylik anordning, liar komitén
likväl icke ansett tiden ännu inne derför, helst styrelsen
tillsvidare torde kunna genom anlitande af extra
ordinarie arbetskrafter förskaffa telegrafdirektören den
hjelp, som kan vara erforderlig.

Hvad maslcinafdelning en angår, så har komitén först
och främst ansett, att, i hufvudsaklig enlighet med hvad
redan nu eger rum, denna afdelning inom styrelsen bör
fördelas på två byråer, nämligen en maskinbyrå och en
förrådsbyrå. I likhet med hvad styrelsen i förslaget till
aflöningsreglemente ifrågasatt, håller komitén jemväl före,
att två byråingeniörer böra å afdelningen anställas i
stället för två från linien nu inkallade tjenstemän; och
får komitén i detta hänseende här erinra, hurusom styrelsen
till stöd för sitt förslag, som jemväl afsåg anställandet
af förut omnämnde byråingeniörer å banafdelningen,
anfört, att sträfvandet att förebygga för stora olikheter
i utförande af konstruktions- och reparationsarbeten
inom de särskilda distrikten fört derhän, att en del göromål,
som fordrade tekniskt bildad personal, förlagts
från distrikten till ban- och maskmatdelningarna inom
styrelsen; att till dessa göromåls bestridande hittills tjenstemän
från linien inkallats till tjenstgöring å sagda afdelningars
öfverdirektörsexpeditioner; men att, då det
visat sig, att dessa kommenderingar i flera fall antagit
permanent natur, det syntes med reda och ordning öfverensstämmande,
att de motsvarande sysslorna i reglementet
uppfördes såsom tillhörande styrelsen och så aflönades,
att de ifrågavarande tjenstemännen kunde utan
nämnvärd ändring i deras aflöningsvilkor förflyttas från distrikten
till styrelsen eller tvärtom. Anmärkas må emellertid,
att den ene af maskinafdelningens byråingeniörer af komitén
placerats å förrådsbyrån af det skäl, att det med hänsyn
till arten och omfattningen af de upphandlingar, som nu
verkställas genom styrelsens försorg, synts komitén nödigt,
att byrådirektören å förrådsafdelningen har till sitt
förfogande ett tekniskt bildadt biträde med sådan stadigvarande
anställning vid styrelsen, att häri blir med der
förekommande förrådsärenden fullt förtrogen, medan å
andra sidan icke mera än en biträdande tjensteman med

212

dylik anställning synts oundgängligen erforderlig å maskinbyrån.

Vidkommande åter byråingeniörernas närmaste förmän,
så bar, på samma gång styrelsen ifrågasatt bibehållande
af den nuvarande öfverdirektörsassistentens för förrådsafdelningen
befattning samt återinrättande af en dylik
befattning för tekniska och kansliärenden, för hvilken
arvode under en lång följd af år varit i stat uppfördt,
ehuru tjensten sedan år 1876 ej varit med ordinarie innehafvare
besatt, styrelsen äfven tänkt sig, att den tjensteman,
som under benämning af maskininspektör sedan
början af år 1891 varit å distriktens stat uppförd med
maskindirektörs löneförmåner, skulle med byrådirektörs
aflöning inflyttas i styrelsen.

Under förutsättning att inspektion öfver de enskilda
jernvägarnes rullande materiel icke i vidsträcktare
grad än hittills kommer att åligga jernvägsstyrelsen,
har komitén emellertid ansett befattningen såsom maskininspektör
kunna uppgå i befattningen såsom byrådirektör
för tekniska och kansliärenden, helst om, såsom
komitén jemväl ifrågasatt, en ordinarie notarie anställes
vid ifrågavarande expedition. Stöd för denna sin åsigt
har komitén trott sig finna deri, att maskinafdelningen,
der antalet s. k. kansliärenden enligt sakens natur icke
kan blifva synnerligen betydande, kunnat så länge reda
sig med allenast en öfverdirektörsassistent; att vidare
det för öfverdirektörsassistenten för maskinärenden förut
uppförda arvode numera, eller i staten för år 1894, indragits
på hemställan af styrelsen, som dervid meddelat,
att tillfälle ännu ej yppat sig att finna lämplig person
för ordinarie innehafvandet af tjensten; samt att slutligen
några särskilda omständigheter icke af styrelsen
blifvit anförda af beskaffenhet att ådagalägga behöfligheten
af en teknisk byrådirektör vid sidan af maskininspektören.

Då anställandet af en särskild notarie å maskinafdelningen
föreslagits, har i sammanhang dermed ifrågasatts
uteslutande, här likasom å banbyrån, af bokhållaregraden.

Med afseende å tvafikaj''delningens organisation har
styrelsen föreslagit, att två byrådirektörer skulle anställas,

213

af h vilka den ene kade att handlägga tariff-frågor och
förestå kontrollkontoret samt i sistnämnda afseende träda
i stället för den förutvarande öfverkontrollören, den andre
åter öfriga ärenden af hvad beskaffenhet de än vore;
att två vid öfverdirektörsexpeditionen nu anstälda bokhållare,
af hvilka den ene benämnes byråassistent, skulle
såsom byråsekreterare uppflyttas till likställighet med
tjensteman af första graden inom de centrala verken;
samt att af de å kontrollkontoret anstälda kontrollörerna
tre skulle under benämning af förste kontrollörer uppföras
med fast arvode såsom föreståndare för de tre afdelningar,
hvarå kontrollen handlägges, medan åter öfriga
kontrollörer — eller de s. k. resekontrollörerna — skulle
till i aflöningsreglementet ej bestämdt antal fortfarande
bibehållas vid arvode efter klass.

Hvad angår förslaget att låta ene byrådirektören
å trafikafdelningen tillika förestå kontrollkontoret,, så
skulle detta innebära ett fastslående af den provisoriska
anordning, som i detta hänseende egt rum från och
med början af år 1890. Sedan dåvarande kontrollören
och föreståndaren för kontrollkontorets afdelning för samtrafik,
hvilken tillika mot särskildt extra arvode haft till
åliggande att öfvervaka tariffarbetet för samtrafik, från
1888 års början förordnats till öfverdirektörsassistent å
trafikafdelningen, äfvensom, då Kongl. Maj:t med afseende
å gällande aflöningsreglementes bestämmelser afslagit
styrelsens hemställan att bemälde tjensteman utöfver
det för öfverdirektörsassistenttjenst bestämda högsta , arvode
måtte förklaras berättigad att omedelbart åtnjuta
två förtjenst- och ålderstillägg, af styrelsen tilldelats ett
extra arvode för åliggandet att fortfarande förestå omförmälda
afdelning, blef nämligen samme tjensteman under
den 30 december 1889 af styrelsen förordnad att
i ledigheten efter den vid årets slut ur jernvägens
tjenst afgående öfverkontrollören tillsvidare jemte innehafvande
befattning såsom öfverdirektörsassistent bestrida
öfverkontrollörstjensten mot ett förhöjdt extra arvode;
och har denna anordning sedermera alltjemt bibehållits
med allenast den ändring att beloppet af det för öfverkontrollörstjenstens
upprätthållande utgående extra arvodet
minskats i den mån ålderstilläggen såsom öfver -

214

direktörsassistent intjenats. Enär komitén af hvad sålunda
förekommit icke kunnat erhålla annan uppfattning än att
öfverkontrollörstjenstens upprätthållande på förordnande
afsett att bereda dess innehafvare en i ock för sig af
platsens vigt och betydelse fullt berättigad högre aflöning,
men komitén å andra sidan håller före, att, då fråga
nu är om en allmän reglering af löneförhållandena vid
jernvägsstaten och möjlighet sålunda förefinnes att för
ifrågavarande befattning anvisa fullt skälig aflöning, befattningen
bör såsom en särskild ordinarie tjenst bibehållas,
har komitén icke kunnat ansluta sig till förslaget
att indraga befattningen, helst uppenbart är — hvad
äfven styrelsens förslag visar — att eu föreståndare för
kontrollkontoret i och för sammanhållandet och ordnandet
af der förekommande arbeten icke kan undvaras.
Och komitén har så mycket mindre kunnat biträda den
af styrelsen ifrågasatta anordningen, som komitén, enligt
hvad förut antydts, hyser den bestämda uppfattningen
att en särskild byrådirektör för det hos oss hittills mindre
bearbetade, men i den mån rörelsen i allmänhet samt den
internationela trafiken i synnerhet tilltager alltmera vigtiga
taxeväsendet oundgängligen erfordras. Det synes
nämligen komitén icke vara möjligt, att en och samma
person skall kunna på en gång förestå det stora kontrollkontoret
samt åt taxeväsendet egna det ingående
studium och den ständiga uppmärksamhet, som äro af
nöden, derest hithörande, vexling ofta underkastade förhållanden
skola kunna på ett fullt tillfredsställande sätt
ordnas. Då emellertid icke kan nekas, att föreståndaren
för kontrollkontoret i det hänseende intager en annan
ställning än öfriga kontorsföreståndare, att han med afseende
å beredningen af och besluts uppsättande i de
kontrollärenden, som i styrelsen föredragas, bör lemna
öfverdirektören för trafikafdelningen ett biträde af samma
art, som det byrådirektör i allmänhet lemnar, och kontrollkontorets
chef alltså jemväl deltager i det egentliga
byråarbetet inom styrelsen, synes platsens innehafvare
lämpligen böra benämnas byrådirektör.

I sammanhang med att två byrådirektörsbefattningar
uppförts å öfverdirektörens för trafikafdelningen expedi -

215

tion liar denna expedition ansetts böra fullständigt
delas i två byråer, nämligen en trafikbyrå och en taxebyrå;
och borde enligt komiténs förmenande å hvardera
byrån såsom notarie anställas en af de tjensteman,
styrelsen velat under namn af byråsekreterare uppföra å
expeditionen. Med afseende å den högst betydande mängd
göromål, som tillhöra trafikexpeditionens handläggning
och hvilka göra det ömkligt, att der finnas jemväl i underordnade
grader anstälda personer, hvilka under en
lång tjenstgöring blifvit fullt förtrogna en hvar med sin
speciella gren af tjensten, synas vidare å ifrågavarande
byråer böra, i motsats till hvad som föreslagits med afseende
å ban- samt maskin- och förrådsbyråerna, jemte
kontorsskrifvare bibehållas äfven bokhållare, helst nagra
tjenstemän, motsvarande byråingeniörerna å de tekniska
byråerna, der icke upptagits.

Hvad de å kontrollkontoret anstälda kontrollörerna
angår, har komitén trott sig finna, att någon ökning af
antalet resekontrollörer, hvilket för närvarande är tre,
icke, åtminstone under den närmaste framtiden, skulle
behöfva ifrågakomma; och har komitén vid sådant förhållande
jemte de af styrelsen föreslagna tre afdelningsföreståndarne
eller förste kontrollörerna uppfört tre kontrollörer,
för hvilka i aflöningsreglementet jemväl fast
arvode föreslagits.

Vidkommande slutligen biljett- och formulärförrådet—
eller biljett- och blankettkontoret som det riktigare synes
böra benämnas — så har, i enlighet med hvad nu faktiskt
är förhållandet, å kontorets stat uppförts förutom föreståndaren
och en bokhållare jemväl kontorsskrifvare, enär
en eller annan dylik tjensteman synes nu vara eller kunna
blifva behöflig, men komitén vill här erinra om sitt under
afdelningen 1 gjorda uttalande att personal, tillhörande betjentgraden,
synes kunna å kontoret användas i större proportion
än hvad nu eger rum.

I likhet med hvad styrelsen i förslaget till nytt aflöningsreglemente
ifrågasatt, har komitén ansett, att förutom
nu befintliga ordinarie betjentklasser, kontorsbiträden
och vaktmästare — af hvilka senare betjente en
skulle benämnas förste vaktmästare — jemväl kontors -

216

vakter höra såsom ett slags vaktmästare med lägre aflöning
kunna i ordinarie befattning hos styrelsen anställas0).

I § 16 bär intagits bestämmelse om den extra
ordinarie personal, som må användas till tjenstgöring
hos styrelsen. Beträffande anlitandet af juridisk rådgifvare
har komitén här ofvan redan yttrat sig. Den föreslagna bestämmelsen
om rätt för styrelsen att för tekniska och
arkitektoniska ändamål påkalla biträde af sakkunnige står
åter i öfverensstämmelse med rådande praxis och grundar
sig på nödvändigheten för styrelsen att undantagsvis kunna
i särskilt vigtiga byggnads- och andra dylika frågor
anlita framstående specialister jemväl utom verket.

§§ 17-31.

Denna afdelning af instruktion sförslaget innehåller
bestämmelser om sättet för ärendenas handläggning
inom styrelsen; och hafva särskildt i denna del, med
ledning af .hvad instruktionerna för likartade embetsverk
innehålla, i ganska väsentlig mån fullständigats de för
jernvägsstyrelsen nu gällande bestämmelserna — detta
framför allt i syfte att inom styrelsen åstadkomma det
samarbete, som för ett verk af jernvägsförvaltningens
afse värd a ekonomiska betydelse måste vara åt synnerlig
vigt, samt att dymedelst och genom bestämdare föreskrifter
. i allmänhet angående formerna för ärendenas
behandling tillgodose den uppfattning, som legat till
grund, för Riksdagens i skrifvelse den 17 maj 1892 gjorda
och till komitén för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet
af dess uppdrag remitterade framställning angående
utfärdande af särskild arbetsordning för jernvä^sstj^relsen.

De bestämmelser, som innehållas i §§ 18—19, 23 —
24 samt 28—31, innebära endast smärre afvikelser från
hvad på vederbörliga ställen i gällande instruktion finnes
stadgadt. Med afseende å stadgandena i §§ 28 och 29
att. ärenden, som angå »underhållet af jernvägarnes fasta

*) Enligt § 32 af gällande instruktion utgöres styrelsens vaktbetjening af vaktmästare
och telegrafbud. Telegrafbnd användas emellertid icke numera hos styrelsen
; hvaremot, på sätt af historiken framgår, kontorsbiträden anstälts å mil- och
kontrollkontoren samt biljett- och formulärförrådet.

217

egendom i allmänhet», skola höra till banafdelningens
samt ärenden, som angå »anskaffandet och vården af förrådsartiklar
i allmänhet» till maskinafdelningens handläggning
må endast erinras, att, då en del ärenden af förstnämnda
slag enligt styrelsens bestämmande nu behandlas
af maskinafdelningen, medan å andra sidan en del ärenden
af sistnämnda slag i stället handläggas af banafdelningen,
samt motsvarande anordningar till äfventyrs jemväl för
framtiden i större eller mindre omfattning böra blifva
gällande, orden »i allmänhet» ansetts böra på vederbörliga
ställen inskjutas för att utmärka, att undantag från de
generella stadgandena kunna ega rum.

Genom stadgandena i §§ 17 och 20—22, hvilka utgöra
de grundläggande bestämmelserna angående sättet
för ärendenas afgörande, har åter en ganska vigtig ändring
i den nu rådande ordningen ifrågasatts. Nu gällande
instruktion föreskrifver beträffande sådana ärenden,
i hvilkas pröfning generaldirektören deltager, att ärendena
må, der deras vigt och beskaffenhet ej anses fordra
samtliga ledamöters närvaro, af generaldirektören jemte
föredraganden handläggas och afgöras. Den generella
beskaffenheten af denna föreskrift i förening med det
genom den starka centralisationen hopade arbetet inom
styrelsen har emellertid haft till följd, att antalet af de
ärenden, vid hvilkas pröfning samtliga ledamöter närvara,
faktiskt inskränkts till endast de allra vigtigaste
frågorna. I sitt utlåtande öfver 1892 års Riksdags
nyss omförmälda framställning har nu styrelsen anfört,
att det enligt styrelsens förmenande vore lämpligt
att, i likhet med hvad som egde rum i fråga om
andra förvaltande verk, i jernvägsstyrelsens instruktion
angåfves de ärenden, vid hvilkas afgörande samtliga
ledamöter egde närvara — en anordning som skulle
öfverensstämma med den uppfattning, som legat till
grund för Riksdagens förevarande framställning. Som
dock vid förvaltningen af ett verk sådant som statens
jernvägar, der flertalet ärenden kräfde en skyndsam —
stundom till och med ögonblicklig — handläggning och
der en stor del af styrelseledamöternas tid upptoges för
meddelanden med underlydande chefer för linieförvaltningen,
af trafikanters besök, af tjensteresor och dylikt,

218

all tidsutdrägt såvidt möjligt måste undvikas, borde
antalet ärenden, hvilka i instruktionen skulle göras till
föremål för gemensam behandling, icke utsträckas längre
än som vore oundgängligen nödigt. Styrelsen ansåg
sålunda dessa ärenden kunna inskränkas till sådana, som
afsåge:

tjenstgöringsreglemente och instruktioner för personalen
vid statens jernvägar;

reglementen för de enskilda jemvägarne;
underdåniga förslag till arvodes- och omkostnadsstater
vid statens jernvägar;

anskaffande af rullande materiel och af de vigtigare
förrådsartiklarna såsom kol, oljor och dylikt samt utförande
af nya byggnader och anläggningar vid statens
jernvägar;

ändringar i taxa och trafikreglemente för statens
jernvägar;

jern vägskoncessioner, öfver hvilka styrelsen hade att
till Kongl. Maj:t afgifva utlåtanden;

väsentliga förändringar i bantågens anordning; samt
vigtigare överenskommelser angående samtrafik med
mera med främmande jernvägar.

Öfriga ärenden skulle följaktligen enligt styrelsens
förmenande kunna behandlas och afgöras af generaldirektören
i närvaro endast af föredraganden eller, då
ärendet tillhörde jemväl annan ledamots handläggning,
äfven denne; generaldirektören dock alltid obetaget att,
när omständigheterna dertill föranledde, äfven rörande
sådana ärenden förordna om gemensam öfverläggning.

Lika med jernvägsstyrelsen har komitén ansett, att
de ärenden, hvilka skola i plenum behandlas, böra i instruktionen
särskilt angifvas, men med den uppfattning,
komitén hyser om angelägenheten af att samarbete
i största möjliga utsträckning kommer till stånd
inom styrelsen, har komitén trott plenimålen böra blifva
betydligt flera än styrelsen ifrågasatt, medan å andra
sidan och på det att arbetssättet ej måtte blifva allt
för tungt från post- och tullstyrelsernas instruktioner
upptagits föreskrift derom, att i plenum förutom chefen
endast två ledamöter behöfva närvara, dock att dertill
det tillägg gjorts att i vigtigare plenimål samtliga leda -

219

möter om möjligt böra vara tillstädes. Komitén har i
öfrigt så racket hellre kunnat påyrka en dylik utvidgning
af plenimålens antal, som efter den föreslagna decentralisationen
styrelseledamöternas tid torde komma att
mindre än nu upptagas af meddelanden med cheferna
för linieförvaltningen och trafikanters besök.

Den ifrågasatta utvidgningen innebär dels fullständigande
af de olika grupper af ärenden, styrelsen upptagit,
dels ock uppförande af helt nya grupper. I detta
senare hänseende må här anmärkas, att enligt komiténs
förslag skulle i plenum behandlas alla kong], remisser,
frågor om antagande, befordran, afskedande
och uppsägning äfvensom afsättning eller annan bestraffning
af personal och vidare de allmänna grunder,
enligt hvilka uppflyttning af personal i löneklass må ega
rum. Att samtliga kongl. remisser ansetts böra blifva
föremål för plenihandläggning har sin grund i angelägenheten
att styrelsens samtliga ledamöter hållas underkunniga
om de mestadels vigtiga ärenden, som på denna
väg öfverlemnas till styrelsens behandling. De ofvan
omförmälda personalärendenas samfälda handläggning har
åter synts önsklig för att trygga en lika behandling af
de olika afdelningamas personal. Upptagandet bland
plenimålen och öfver hufvud taget i instruktionen af en
bestämmelse om allmänna grunder för personalens uppflyttning
i löneklasser innebär slutligen en väsentlig nyhet.
På sätt af förslaget till nytt aflöningsreglemente
inhemtas, har komitén kommit till den uppfattning att den
nuvarande aflöningsformen af s. k. föränderligt arvode
eller arvode efter löneklass bör, om också i inskränktare
omfattning, fortfarande bibehållas. Allmänt kändt
är emellertid, att bland personalen råder en önskan
om ändring af denna aflöningsform — en önskan som
bland annat fått sitt uttryck i en af flera stationstjenstemän
till Kong]. Maj:t ingifven och genom nådig remiss
till komitén för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet
af dess uppdrag öfverlemnad petition, deri bland annat
hemstälts, att i aflöningsreglementet måtte inflyta sådana
bestämmelser angående dess tillämpning, att personalen
måtte efter ett bestämdt antal år af oförvitlig tjenst -

220

göring komma i successivt åtnjutande af de i reglementet
för resp. tjenstegrader fastställa löneklasser.

Att en dylik önskan råder torde bero på föreställningen
att uppflyttningarna i löneklasser, då uttryckliga
bestämmelser angående grunderna härför saknas, lätt kunna
blifva beroende på vederbörandes godtycke, hvilken föreställning
måhända i viss män underhålles deraf, att olika
grunder i detta hänseende i verkligheten tillämpas med
afseende å olika befattningar. Komitén, som icke kunnat
undgå att finna önskvärdt, det bestämdare föreskrifter uti
ifrågavarande hänseende meddelas, har jemväl varit betänkt
på att efter finskt mönster föreslå intagandet i aflöningsreglementet
af bestämmelse att innehafvare af föränderligt
arvode skulle i allmänhet vara berättigad att efter visst
antal år uppflyttas i närmast högre klass. Men då behof
af sådan uppflyttning i sjelfva verket icke i lika grad
förefinnes för alla med föränderligt arvode aflönade kategorier,
och då vid sådant förhållande meddelandet af ett
dylikt generelt stadgande skulle medföra orättvisor och
på samma gång, enär löneförhöjning i vissa fall komme att
ega rum utan grundad anledning, blifva i ekonomiskt hänseende
för jernvägen betungande, medan å andra sidan intagandet
i aflöningsreglementet af detaljerade bestämmelser,
som toge hänsyn till alla de särskilda omständigheter,
hvilka för olika grupper af personalen påkallade olika
stadganden i detta hänseende, skulle blifva allt för omständligt,
har komitén i stället i instruktionsförslaget
föreslagit ett stadgande, som förutsätter, att styrelsen
skall genom formligt beslut fastslå de grunder för uppflyttning
i löneklasser, styrelsen finner för de särskilda
befattningarna böra i allmänhet tillämpas. Om sedermera
dessa grunder — såsom komitén förutsätter — för
personalen bekantgöras, synas förhållandena uti ifrågavarande
hänseende vara på ett jämväl för personalen
tillfredsställande sätt ordnade.

De i § 20 ej uppräknade ärenden, i hvilkas pröfning
generaldirektören deltoge, skulle enligt § 21 afgöras
af honom i närvaro af endast föredraganden eller,
der ärendet anginge flera afdelningar, förutom föredraganden
vederbörande annan ledamot. Men härförutom
skulle det enligt § 22 gifvas en grupp af ärenden,

221

i hvilkas behandling generaldirektören icke skulle deltaga,
äfven om lian vore i styrelsen tillstädes, utan hvilka
skulle af vederbörande öfverdirektör ensam handläggas
och afgöras. Hvad angår den i första stycket af sistnämnda
paragraf omförmälda befogenhet att för ärendenas
beredning infordra förklaringar, upplysningar och
yttranden samt att till granskning, anteckning eller förvaring
befordra vissa inkommande handlingar, så tillkommer
enahanda befogenhet byråcheferna i allmänhet inom
de centrala embetsverken. Beträffande åter den rätt, som
öfverdirektör enligt andra och tredje styckena i samma
paragraf skulle ega att genom direkta ordres till distriktsförvaltningarna
meddela sådana detaljbestämmelser, hvilka
kunde vara behöfliga såsom en omedelbar tillämpning af
styrelsens beslut eller af gällande reglementen, instruktioner
och taxor, samt att äfven i öfrigt meddela beslut i
ärenden, som enligt styrelsens bestämmande icke i hvarje
särskildt fall påkallade styrelsens pröfning, så saknar
icke heller denna rätt sin motsvarighet inom de centrala
verken, särskildt kommunikationsverken. Enligt generalpoststyrelsens
instruktion tillkommer det sålunda exempelvis
trafikbyråchefen att i vissa fall afsluta kontrakt
om fortskaffande af landsvägspost., att i öfverensstämmelse
med af generalpoststyrelsen faststälda allmänna
grunder upprätta dels tidtabeller för posternas gång dels
ock tabeller för den tid, särskilda postanstalter böra med
postsändelsers mottagande och utlemnande betjena allmänheten,
samt att omedelbart meddela erforderliga upplysningar
rörande hvad i afseende å postdirigeringen
bör iakttagas, kameralby räcke/en att i den ordning, som
af generalpoststyrelsen bestämmes, tillhandahålla postanstalterna
vissa förbrukningsartiklar samt att omedelbart
till främmande postverk för granskning öfversända
vissa räkenskapshandlingar, revisionsby räcke/en att i enlighet
med faststälda grunder och i den ordning, som af
generalpoststyrelsen bestämmes, utfärda taxor för befordran
af särskilda slag af postförsändelser m. m., med
rätt att direkt meddela postanstalterna upplysningar, som
i afseende å denna del af posttjensten finnas erforderliga,
samt kansliby räcke/en att utan föregående föredragning
inför styrelsen handlägga vissa reklamationsären -

222

den. Och enligt telegrafstyrelsens instruktion må byråchef
meddela föreskrifter åt styrelsens underlydande
tjensteman i ärenden af beskaffenhet att enligt styrelsens
bestämmande icke påkalla styrelsens pröfning, i sjelfva
verket blir det också, i den mån ett stort kommunikationsverk
sväller ut, oundgängligen nödigt att lätta chefens
arbetsbörda genom att från hans handläggning undantaga
en del ärenden af mera löpande och detaljerad
natur men ändock af den art, att de måste falla under
styrelsens åtgörande och således icke kunna till linieförvaltningen
öfverlemnas. I annat fall lärer det nämligen
för chefen blifva omöjligt att egna den uppmärksamhet,
som vederbör, åt de stora hufvudfrågorna. Man
har härvid att välja mellan att införa adjointsystemet,
såsom, särskildt hvad angår jernvägsförvaltningen, i våra
grannländer Danmark och Finland skett, eller ock att,
såsom riktningen här i landet varit, bekläda vederbörande
byrå- eller afdelningschefer med en viss sjelfständig myndighet.
Att man i detta hänseende i fråga om jernvägsförvaltningen
måste gå något längre än hvad i fråga om
öfriga kommunikationsverk åtminstone hittills skett förklaras
helt naturligt af jernvägsförvaltningens större omfattning
samt arten och beskaffenheten af dithörande
göromål.

Stadgandet om rätt för öfverdirektör att i vissa fall
till linieförvaltningen meddela detaljbestämmelser återfinnes
med nästan samma formulering i § 6 af gällande
instruktion, dock att, på det en sådan tolkning af bestämmelsen
måtte förebyggas som att öfverdirektör skulle
kunna med distriktschefens förbigående tillställa vederbörande
afdelningsföreståndare å linien dylika ordres, dels
i § 22 tydligt utmärkts, att ifrågavarande ordres skola
meddelas »distriktsförvaltningarna», dels ock i § 71 intagits
föreskrift derom, att alla till linieförvaltningen utgående
skrifvelser och andra expeditioner, hvilka innefatta
beslut eller ordres, skola ställas till distriktsförvaltningen
vid vederbörande distrikt °).

*) Till undvikande af möjligt missförstånd torde emellertid å andra sidan
böra anmärkas, att stadgandet i § 71 icke är afsedt att utgöra hinder för öfverdirektör
att genom remiss eller särskild skrifvelse infordra yttrande eller upplysning
direkt från afdelningsföreståndare ute å linien. I fråga om dylika remisser och
skrifvelser bör tydligen gälla, att de må ställas till den myndighet, som anses
kunna snarast och bäst lemna utredningen.

223

Stadgandet att öfverdirektör äfven i öfrigt må meddela
beslut i ärenden af beskaffenhet att de icke finnas
i hvarje särskildt fall påkalla styrelsens pröfning är visserligen
en nyhet såsom instruktionsbestämmelse men
står i temligen nära öfvefensstämmelse med den praxis,
som utbildat sig. Då man emellertid mot sakernas nuvarande
ordning just anmärkt, att styrelsens ledamöter
i många fall på egen hand träffa afgöranden, samt komitén
vid uppgörandet af sitt instruktionsförslag såsom en
ledande grundsats för sig uppställt att söka åstadkomma
större samarbete inom styrelsen, kan intagandet af ett
dylikt stadgande i förslaget tilläfventyrs synas innebära
en inkonseqvens, men härvid torde få framhållas, att
genom föreskriften att det är styrelsen, som skall bestämma,
hvilka ärenden må anses vara af beskaffenhet att icke
i hvarje särskildt fall påkalla dess pröfning, lärer vara
sörj dt för det nödiga samarbetet inom styrelsen i dylika
mål. Komitén har tänkt sig ifrågavarande stadgande
tillämpadt så, att sedan ett visst slag af ärenden blifvit
genom upprepade beslut för olika fall så genomarbetadt,
att någon tvekan icke råder, i hvilken riktning afgörandet
i ett dylikt ärende under vanliga förhållanden kommer
att gå, styrelsen må, der fråga är om ärenden af
mindre vigt — såsom t. ex. vissa slag af restitutionsmål
■— genom formligt beslut uppdraga åt vederbörande
ledamot att tillsvidare på styrelsens vägnar afgöra sådana
ärenden i enlighet med de antagna grunderna. Härigegrenom
vinnes en för ett stort kommunikationsverk med
den mängd detaljärenden, som der förekomma, synnerligen
lämplig form för ärendenas handläggning, på samma
gång full trygghet är för handen, att enhet och konseqvens
komma att råda i besluten.

I § 25 meddelas bestämmelser angående föredragningslistor
och protokoll. För närvarande användas inom
jernvägsstyrelsen icke föredragningslistor; och protokoll,
som i instruktionen omnämnas endast i sammanhang med
föreskrifterna att tillstädesvarande ledamot skall såsom
reservation till protokollet låta anteckna sin från fattad t
beslut afvikande mening samt att af generaldirektören
ensam meddelade befallningar skola i vissa fall i protokollet
antecknas, förekomma endast mera sällan, i det

224

att, förutom i nyss angifna fall, uppteckning i särskildt
protokoll enligt regeln eger rum allenast i de få ärenden,
som icke föranledt utgående skrivelser eller cirkulär.
Från Riksdagens sida har emellertid gjorts anmärkning
mot detta förhållande; och ofvan omförmälda riksdagsskrivelse
af år 1892 åsyftar just att få till stånd en
ändring härutinnan. Skrivelsen framkallades deraf, att
1891 års statsrevision — med föranledande af att jernvägsstj^relsens
protokoll icke lemnade någon upplysningbiand
annat om skälen för de ständiga förändringar af materielen
i konstruktivt hänseende, som syntes hafva förekommit,
samt om de beslut angående nedsättning i fraktkostnaderna,
som fattats — under medgifvande att ett
embetsverk af sådan omfattning och med sådana åligganden
som jernvägsstyrelsen i fråga om formen för förvaltningen
borde lemnas större frihet än som för åtskilliga
andra embetsverk vore tillrådlig ifrågasatte,
huruvida ej lämpligen någon förändring i jernvägsstyrelsens
arbetsordning måtte genomföras till vinnande af
nödig kontroll och ett såvidt möjligt allsidigt bedömande
af de i ekonomiskt hänseende vigtiga frågor, som inom
detta verk förekomme. I häröfver afgifvet utlåtande uttalade
jernvägsstyrelsen af anförda skäl den mening att
förandet af ett fullständigt protokoll skulle leda till ett
försenande af expeditionen, då ju denna icke kunde verkställas
förr än protokollet vore uppsatt och justeradt, samt
fordra en ej obetydlig förstärkning af arbetskrafter, utan
att dock något väsentligt vunnes för underlättande af
kontrollen öfver styrelsens af granskande myndigheter
och jemväl af den trafikerande allmänheten öfvervakade
verksamhet. Riksdagen ansåg emellertid, hvad särskildt
beträffade frågor om undantagsfrakter och fraktnedsättningar,
i likhet med revisorerna, det vara af största vigt
att jernvägsstyrelsens beslut i dylika frågor blefve i
styrelsens protokoll antecknade, dervid äfven de skäl,
som legat till grund för besluten, syntes böra angifvas.
De i dessa frågor meddelade beslut, som ofta berörde
ej blott den, som erhölle fraktlindring, utan äfven i vissa
fall andra trafikanter och jemväl de enskilda jernvägarne,
syntes nämligen vara af den mångsidiga betydelse, att
desamma och skälen dertill borde kunna i styrelsens pro -

225

tokoll återfinnas. Redogörelserna för styrelsens beslut i
öfriga af revisorerna från denna synpunkt omförmälda
ärenden syntes ej heller böra i protokollen saknas. Vidare
och då Riksdagen sålunda, i likhet med revisorerna,
funnit önskvärdt, att förändring i jernvägsstyrelsens arbetsordning
måtte genomföras, särskildt i syfte af en
fullständigare protokollsföring, ansåg Riksdagen, att åt
den nya arbetsordningen borde förlänas den stadga och
oeftergiflighet i tillämpningen, som endast kunde genom
dess utfärdande af Kongl. Maj:t ernås; hvarföre Riksdagen
anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke särskild arbetsordning måtte för jernvägsstyrelsen
af Kongl. Maj:t utfärdas, samt dervid tillika
uttalade den mening att i sådan arbetsordning borde inflyta
fullständig uppgift å de ärenden, öfver hvilka protokoll
hos styrelsen skulle föras.

I sitt öfver denna Riksdagens framställning under
den 11 februari 1893 afgifna utlåtande erinrade jernvägsstyrelsen
till en början, att, oafsedt att utarbetandet
af arbetsordningar plägat anförtros åt vederbörande
embetsverk, rätta platsen för en bestämmelse af
den art, Riksdagen åsyftat, väl vore den för styrelsen
utfärdade instruktionen. Sedan styrelsen derefter på
gifven anledning uttalat sig för att i instruktionen borde
angifvas de ärenden, vid hvilkas afgörande samtliga ledamöter
egde närvara, och i sådant hänseende framstält här
ofvan nyss omförmälda förslag, anförde styrelsen vidare, att
med afseende å den större vigt, som syntes böra tillmätas
ärenden, underkastade samfäld öfverläggning, dessa
ärenden i första hand kunde anses kräfva ett tagande
till protokollet. Men å andra sidan kunde jemväl ifrågakomma,
att ärende, hvars handläggning tillhörde enbart
viss afdelning, vid särskilda tillfällen behöfde en utförligare
redogörelse. Styrelsen hade derför, med den reservation
i öfrigt i fråga om en specificerad protokollsföring,
styrelsens utlåtande öfver statsrevisionens framställning
innehölle, ansett sig böra särskildt angifva de
ärenden, hvilkas protokollcring i en förnyad instruktion
borde föreskrifvas. Dessa skulle utgöras af:

l:o frågor i allmänhet, hvilka enligt styrelsens förut

15*

226

framstälda förslag eller enligt chefens särskilda förordnande
skulle utgöra föremål för samfäld öfverläggning;

2:o frågor angående antagande eller befordran till
sådana tjenstebefattningar, i afseende å Indika ansökningar
enligt Kongl. Maj:ts bestämmelse skulle till styrelsen
ingifvas;

3:o sådana upphandlingar och entreprenader äfvensom
försäljningar för jernvägens räkning, hvarom gällande
författning rörande statens upphandlings- och entreprenadväsende
med mera bestämde;

4:o frågor om nedsättningar i befordringsafgifter,
beroende på styrelsens pröfning;

5:o frågor rörande tillämpning af allmänna taxan,
reglementen, instruktioner och dylikt.

I sammanhang härmed anmälde styrelsen, att hon i
afseende på det formela af redovisningen för ärendenas
behandling hölle före, att den tydligaste öfversigten vunnes,
om redovisningen ordnades så, att å hvarje afdelning
och, der frågan berörde flera afdelningar, å byråafdelningen
fördes särskilda så kallade föredragningslistor
öfver samtliga för dagen till behandling förekomna ärenden
och att i dem upptoges å ena sidan ärendets beskaffenhet
och å den andra den åtgärd (skrifvelse, remiss
med mera), hvartill detsamma gifvit anledning, med hänvisning
tillika till styrelsens registratur eller, der ärendet
föranledt protokoll, till styrelsens protokollsamling.

Med jernvägsstyrelsen är komitén först och främst
ense derom, att bestämmelserna angående protokollsföringens
omfattning böra hafva sin plats i styrelsens instruktion,
likasom komitén ock, såsom framgår af flera
ställen i instruktionsförslaget, håller före, att utfärdandet
af detaljerad arbetsordning bör hos jern vägsförvaltningen
såsom hos andra centrala embetsverk ske genom styrelsens
försorg. Vidare synes den inom de centrala verken
på senare tider allmänt införda anordningen med föredragningslistor
jemväl böra komma till stånd inom jernvägsstyrelsen.
Genom en ändamålsenlig inrättning af
dessa listor skulle i öfrig! förandet af verkligt protokoll
tilläfventyrs kunna undvikas i många fall, der enligt
Riksdagens åsigt sådant borde ske; och komitén ställer
sig öfver hufvud taget något tveksam gent emot det

227

förslag till bestämmelser angående protokollsföring, som
styrelsen för att tillmötesgå Riksdagens önskningar afgifvit.
Det torde nämligen böra beaktas, att inom de
förvaltande verken i allmänhet protokolls föringen på senare
tider just i och genom införandet af de fullständiga
föredragningslistorna i afsevärd mån inskränkts. De instruktioner,
hvilka innehålla föreskrift om dylika listor,
stadga i allmänhet, att protokoll skall föras, utom vid
skiljaktiga meningar och då chefen anmäler åtgärd, som
af honom ensam vidtagits, endast i de fall, då styrelsen
finner anledning förordna om protokolls hållande.
Så är exempelvis förhållandet med instruktionerna för
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, generaltullstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och kommerskollegium,
dock att i en eller annan tillägg gjorts, att
protokoll jemväl skall föras i de fall, der beslut skall
expedieras genom protokollsutdrag, medan i andra uteslutits
något af de eljest angifna fallen. Vid nu anmärkta
förhållande synes det kunna ifrågasättas, huruvida
skäl verkligen förefinnes att betunga jernvägsstyrelsen
med omständligare protokollsföring än hvad för de
äldre centrala verken är föreskrifvet, men med afseende
å Riksdagens så bestämdt uttalade åsigt har komitén dock
ansett sig böra uppföra bestämmelser i ungefärlig enlighet
med innebörden uti styrelsens förslag i ämnet, ehuru
med en del såsom nödiga ansedda afvikelser.

I § 26 hafva meddelats föreskrifter rörande formerna
för underskrifvande och kontrasignerande af utgående
expeditioner; och har dervid hufvudsakligen ansetts böra
tillämpas det förfaringssätt, som följes inom generalpoststyrelsen.
Från den inom jernvägsstyrelsen nu rådande
ordningen i detta hänseende skilja sig de nya föreskrifterna
förnämligast derutinnan, att anordningar skulle undertecknas
jemväl af generaldirektören, samt att öfverdirektör
ej längre skulle kontrasignera de skrifvelser, som af
generaldirektören undertecknades, utan att detta skulle tillkomma
vederbörande byrådirektör, medan åter öfverdirektör
skulle jemte generaldirektören underteckna skrifvelse,
som till Kongl. Maj:t afgåfves i ärende, i hvars afgörande
öfverdirektör deltagit. Då kontrasignation, för
så vidt embetsverken angår, egentligen endast utmärker,

228

att den utskrifva expeditionen öfverensstämmer med konceptet,
har det synts mindre lämpligt, att detta åliggande
skulle tillkomma öfverdirektör; och för undvikande af
onödigt mänga namnunderskrifter har det ansetts tillräckligt
att, utom i nyss angifna fall, generaldirektören ensam
undertecknar vederbörande expedition. Komitén
föreställer sig emellertid, att i arbetsordningen kommer
att meddelas föreskrift derom, att öfverdirektör har att
genom sin signaturs påteckning godkänna vederbörande
koncept, samt att å expedition må genom särskildt tryck
utmärkas, från hvilken byrå expeditionen utgått.

Beträffande området för de ärenden, hvilka skulle
tillhöra administrativa afdelningens handläggning, har uti
§ 27 ifrågasatts, att afdelningen skulle, förutom frågor
rörande afdelningen underlydande kontor, behandla samtliga
sjukvårds-, pensions- och understödsfrågor äfvensom
frågor om ersättning på grund af gällande bestämmelser
om ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift;
hvarjemte nu förekommande uttryck »ärenden, som angå
förvaltningen i allmänhet», utbytts mot det enligt komiténs
förmenande egentligare uttrycket »ärenden i öfrigt,
hvilka icke skola af annan afdelning behandlas». Sjukvårdsärendena
höra sedan gammalt i allmänhet under
byråafdelningens handläggning. För vinnande af nödig
enhet vid behandlingen af pensions- och understödsfrågor
samt andra ersättningsanspråk har man under senare
tiden allt mera börjat öfverlemna dessa till byråafdelningen,
oafsedt hvilken afdelning ärendet efter sin beskaffenhet
närmast skulle kunna anses röra; och då ärenden af
ifrågavarande slag äro af rättslig natur, samt öfverdirektören
för administrativa afdelningen, enligt hvad i § 50
föreslagits, skulle vara juridiskt bildad, har komitén ansett
sig böra påyrka ett fortgående på den sålunda inslagna
vägen, men komitén vill icke låta vara oanmärkt,
att dylika ärenden ofta äro af den beskaffenhet, att de
förutsätta handläggning i närvaro jemväl af annan öfverdirektör,
på sätt i senare stycket af § 21 stadgas.

§§ 32-47.

Komitén har här upptagit de bestämmelser angående
byråernas, kontorens och de särskilda tjenstemännens

229

åligganden, hvilka synts vara af den hufvudsakliga art,
att de böra erhålla plats i den af Kongl. Maj:t utfärdade
allmänna instruktionen; och får komitén inskränka sig
till att i hithörande afseende särskilt framhålla, att vid
angifvandet af milkontorets åligganden tillämpats den
uppfattning rörande statsbanornas och de enskilda jernvägarnes
ömsesidiga skyldigheter i fråga om kontroll å
gemensamt begagnad rullande materiel, som komitén under
afdelningen 1 gjort gällande; att bland maskinbyråns
åligganden upptagits jemväl dem, som nu tillkomma maskininspektören;
att den förrådsbyrån tilldelade funktionen att
verkställa inventeringar af förråden redan nu af förrådsafdelningen
faktiskt utöfvas, medan åter skyldigheten att
hafva tillsyn öfver de i styrelsens samtliga lokaler befintliga
inventarier är ett åliggande, som för vinnande af
större likformighet ansetts böra tillkomma en byrå och
då företrädesvis förrådsbyrån; att trafikafdelningens nuvarande
åligganden uppdelats mellan trafik- och taxebyråerna
efter de olika ärendenas beskaffenhet, hvarvid
särskildt angifvits med afseende å trafikbyrån dess handhafvande
af vagnfördelningen distrikten emellan samt med
afseende å taxebyrån skyldigheten att med uppmärksamhet
följa taxeväsendets utveckling inom och utom landet; samt
att stadgandet om biljett- och blankettkontorets skyldighet
att på sätt styrelsen bestämmer anskaffa blanketter af
olika slag förutsätter föreskrift från styrelsens sida, i
hvilken omfattning dylika ärenden få af kontorsföreståndaren
sjelf afgöras och i hvilken omfattning de skola af
vederbörande öfverdirektör i styrelsen föredragas.

§§ 48—54.

Bland de i dessa paragrafer intagna föreskrifter om
tjenstetillsättning möter i § 48 det för jernvägsmannakårens
allmänna ställning afgörande stadgandet att jemväl
ordinarie tjenst innehafves allenast på förordnande och
med tre månaders uppsägning. Komitén har således i
detta afseende ansett status quo böra bibehållas. Som
naturligt är, råder visserligen bland personalen eu allmän
önskan att erhålla en fastare ställning; och i ofvan
omförmälda, af åtskilliga stationstjenstemän till Kongl. Maj:t

230

ingifna petition yrkas jemväl, att tjenstemänuen vid statsbanorna
måtte, i likhet med hvad som egde rum vid
andra statens verk, konstitueras till sina befattningar, så
att de ej kunde från desamma skiljas utan laga dom och
ransakning. Nekas kan icke heller, att för åtskilliga befattningar,
i synnerhet inom styrelsen, likställighet i detta
fall med andra embetsverk skulle kunna utan olägenhet
för jernvägstjensten medgifvas, men då för det stora flertalet
befattningar och särskildt för alla dem, som tillhöra
den egentliga linietjensten, detta af hänsyn till trafikens
säkerhet icke skulle kunna ifrågakomma, har komitén
ansett lämpligast, att den nuvarande ordningen bibehålies
för jernvägspersonalen i dess helhet, helst likställighet
inom verket i detta vigtiga afseende synes önskvärd,
bland annat af den anledning att åtskilliga svårigheter
vid förflyttningar o. d. härigenom undvikas.

För att emellertid bereda innehafvarne af en del
mera öfverordnade befattningar en ställning, som icke
allt för mycket afviker från den, som intages af deras
vederlikar inom andra verk, har i § 49 för vissa tjensteman
inom styrelsen — likasom i § 85 för vissa tjenstemän
vid distrikten — föreslagits, att förordnande å
befattningarna skulle dem meddelas af Kongl. Maj:t.

Med afseende å de allmänna och särskilda kompetensfordringar,
som i §§ 50 och 51 — likasom ock i §
87 — uppstälts för erhållande af anställning i jernvägens
tjenst, torde, med hänvisning i öfrigt till hvad i afdelningen
I under rubriken »undervisningskurser för utbildande
af jernvägstjenstemän» i detta ämne anförts, här få
erinras följande.

Då äfven vid de jemförelsevis mindre, förvaltande
verken, såsom landtbruksstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt lotsstyrelsen, befunnits nödigt att hafva
en administrativt bildad ledamot, har detta ansetts än angelägnare
vid jernvägen med hänsyn till den betydande
medelförvaltning och den mängd juridiska frågor, som
der förekomma. För byrådirektören å administrativa afdelningen,
hvilken skulle vara öfverdirektörens ställföreträdare
vid förfall för denne, bör enahanda kompetensfordran
uppställas som för öfverdirektören; och då notarien
å nämnda afdelning skulle vara styrelsens ombuds -

231

man samt distriktssekreterarne distriktens. ombudsmän
måste jemväl af dessa tjenstemän fordras juridisk bildning.

För innebafvarne af de tekniska befattningarna bar,
såsom naturligt är, fordrats aflagd teknisk examen af
högre eller lägre grad.

Någon särskild erinran om bestämmelserna i kongl.
kungörelsen den 17 juli 1882 angående kontroll a jernvägspersonalens
färgsinne har ej intagits i § 51, enär
dessa bestämmelser endast synts utgöra en tillämpning
af föreskrifterna i mom. d) om skyldighet för vederbörande
att med behörigt läkarebetyg styrka sig vara
fri från sjuklighet, svaghet eller kroppslyte, som kan
menligt inverka på tjensteutöfningen.

1 § 52 har med'' afseende å styrelsens tjenstemän —
likasom i § 88 beträffande tjenstemännen vid distrikten
— meddelats den bestämmelsen att befattningarna skola
tillsättas först efter det ledigheten i behörig ordning
kungjorts och tillfälle till ingifvande af ansökningar sålunda
stått vederbörande öppet. Härigenom har uppfylts
ett gammalt önskningsmål hos personalen, hvilket jemväl
fått sitt uttryck i den af stationstjenstemännen ingifna
petitionen, och på samma gång från statens synpunkt
erhållits ökad garanti för att tjensterna blifva i hvarje
särskildt fall på bästa sätt besatta. Ehuru genom en
sådan anordning arbetet med personalärenden inom
styrelsen kommer att i icke oväsentlig mån ökas, har
komitén så mycket mindre tvekat att förorda densamma,
som dess genomförande i nu angifna utsträckning
vid en allmän omorganisation af jernvägsförvaltningen
synts vara en gifven konseqvens af den ordning,
som infördes genom nådiga brefvet den 20 februari 1885.
Genom detta bref, som utfärdades i anledning af en af
samtliga stationsskrifvare och telegrafister vid statens
jern vägstrafik gjord framställning om vissa ändringar i
aflönings- och befordringsförhållandena för dem, anbefalde
nämligen, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad styrelsen
sjelf uti infordradt utlåtande angifvit såsom ändamålsenligt
förfaringssätt vid lediga tjensters återbesättande,
Kongl. Maj:t styrelsen att, då stationsföreståndarebefattning
blefve ledig, låta på lämpligt sätt tillkännagifva ledigheten,

232

så att de, Indika önskade komma i åtanka, måtte kafva
tillfälle att anmäla sadant kos vederkörande distriktskefäl,
som derefter kade att detta till styrelsen inkerätta ock i
sammanhang dermed afgifva yttrande angående de sökande;
ock kar det sålunda för stationsföreståndare påbjudna
förfaringssättet sedermera af styrelsen i enlighet
med syftet i berörda nådiga bref utsträckts till de bokhållare,
hvilka tjenstgöra vid stationerna, samt förste
stationsskrifvare ock telegrafister. Då sålunda principen
om ansökningsrätt redan är antagen för stora grupper af
tjenstemannakåren, lärer nu annat icke gerna kunna ifrågakomma
än att taga steget fullt ut hvad tjenstemannabefattningarna
angår. För den så ytterst talrika betjeningskåren
kunna deremot af lätt insedda skäl motsvarande bestämmelser
icke tillämpas med undantag för stationsmästarne,
hvilka i flera afseenden intaga en mellanställning mellan
tjenstemän ock betjente ock med afseende å hvilkas befattningar
ansökningsrätt genom förberörda bref redan
ansetts vara medgifven.

De bestämmelser, som föreslagits rörande sjelfva
förfarandet vid ansökningarnas infordrande ock pröfning,
kafva till hufvudsakligaste delen kemtats från generalpoststyrelsens
instruktion, dock med tillämpning af hvad
i 1885 års bref föreskrifvits om förslag från vederbörande
distriktsbefäl.

§§ 55-57.

Föreskrifter kafva meddelats i § 55 rörande semester
och tjenstledighet för jern vägsstyrelsens tjenstemän
samt i § 56 rörande tjensternas upprätthållande under
sådan semester eller ledighet; hvarjemte i § 57 med afseende
å styrelsen. — likasom i § 92 med afseende å
distrikten — intagits en redan under afdelningen I i
detta betänkande omförmäld bestämmelse i syfte att
åstadkomma garanti för att öfverårig personal ej vid
jernvägsförvaltningen användes, en bestämmelse som dock
för sin tillämpning lärer förutsätta sådan ändring i pensionsreglementet,
att möjlighet beredes vederbörande att
vid uppnådd ålder af resp. 65 eller 60 år erhålla någon

233

pension, jemväl om icke de för dylik förmån i reglementet
nu föreskrift^ vilkor uppfylts.

Hvad angår bestämmelsen om semester, så är rätt
till dylik förmån för närvarande endast tillerkänd styrelsens
ledamöter. Såsom en följd af den sträfvan att i
görligaste mån likställa jernvägsstyrelsens tjenstemän med
tjenstemännen inom andra centrala embetsverk, hvilken
komitén sökt fullfölja och hvilken bland annat i förslaget
till aflöningsreglemente fått sitt uttryck i en för personalen
oförmånlig reglering af förhållandet mellan lön- och tjenstgöringspenningar
samt i upphörandet af rätten att vid
tjenstledighet på grund af sjukdomsförfall under viss tid
uppbära full aflöning, har komitén emellertid trott sig
böra förorda medgifvande för samtliga styrelsens tjenstemän
af uttrycklig rätt till semester — dock naturligen
endast under den vanliga förutsättningen att sådant utan
hinder för göromålens behöriga gång kan ske. Komitén
har dock ansett, att ehuru tjenstemännen af tredje
och andra graderna inom de öfriga centrala verken äro
berättigade att erhålla en och en half månads semester,
ingen tjensteman inom jern vägs förvaltningen bör undfå
dylik ledighet under mera än en månad.

I fråga om tjenstens upprätthållande under ordinarie
innehafvares ledighet har för vissa tjenstemän dessas
närmaste underlydande ansetts böra vara ett slags sjelfskrifna
vikarier; och skulle således i dessa fall endast
undantagsvis och vid längre ledighet särskildt förordnande
angående vikariatet behöfva utfärdas, utan anteckning
derom blott ske i föredragningslistan de dagar, då
vederbörande erhölle ledighet och åter inträdde i tjenst.
Då emellertid äfven medan öfverdirektör är i styrelsen
närvarande behof kan uppstå att förordna särskild föredragande
för visst ärende eller viss grupp af ärenden —
såsom t. ex. för att lemna öfverdirektör tillfälle att mera
odeladt egna sig åt beredandet af ett större ärende —
har för att möjliggöra en sådan anordning i § 56 meddelats
ett stadgande, affattadt i hufvudsaklig enlighet med
en motsvarande bestämmelse i generalpoststyrelsens instruktion.

234

§§ 58-61.

Beträffande de i dessa paragrafer meddelade bestämmelserna,
hvilka afse åtal mot jernvägsstyrelsens personal
samt dennas ansvar för tjenstefel äfvensom besvär öfver
jernvägsstyrelsens beslut, torde böra framhållas, att
komitén, om ock med annan redaktion, i hufvudsak bibehållit
nu gällande stadganden om styrelsens disciplinära
myndighet, hvilken äfven formelt, går längre än hvad för
de civila verken i allmänhet är faststäldt, bland annat derutinnan,
att styrelsen eger ådöma tjensteman böter, svarande
mot ända till tre månaders aflöning, under det att
eljest maximum är en månads lön. Vissa förändringar
hafva emellertid vidtagits såsom följd deraf, att disciplinär
myndighet numera skulle komma att af styrelsen utöfvas
jemväl mot tjenstemän, hvilka å sina befattningar erhållit
förordnande af Kongl. Maj:t, hvarförutom från andra embetsverks
instruktioner upptagits vissa kompletterande
stadganden för det fall att åtal anhängiggöres vid domstol
vare sig för tjenstefel eller för brott utom tjensten.

§§ 62—72.

Under afdelningen I har komitén redan vid behandlingen
af frågan om behöfligheten af en decentralisation
inom jernvägsförvaltningen motiverat sitt förslag till linieförvaltningens
organisation, för så vidt hufvuddragen deraf
angår. Det återstår således i detta hänseende nu endast
att närmare framhålla de väsentligare detaljerna.

Enligt § 64 skulle under vederbörande afdelningsföreståndare
anställas en distriktssekreterare och ombudsman
samt eu distriktskassör vid hvarje distrikt
äfvensom vid linieförvaltningen i dess helhet baningeniörer
till ett antal af 22, maskiningeniörer till ett antal af 7
samt trafikinspektörer till ett antal af 12. Angående behöfligheten
af det föreslagna antalet baningeniörer och
trafikinspektörer har komitén förut på vederbörande ställen
yttrat sig. Hvad åter maskiningeniörerna beträffar, så har
en sådan beräknats vid hvarje distrikts hufvudstation samt
vid verkstäderna i Kristinehamn, Bollnäs och Boden; och
då i gällande arvodesstat finnas uppförda tillhopa 7 maskin -

235

ingeniörsarvoden, skulle alltså antalet dylika befattningar
blifva det samma som nu.

De nyinrättade distriktssekreterarebefattningarna har
komitén tänkt sig uppkomna genom en sammanslagning
af de nuvarande befattningarna af byråassistent vid intendentsexpeditionen
och juridiskt biträde vid distriktet.
Då sammanlagda aflöningen för byråassistenter och juridiska
biträden nu uppgår till omkring 25,000 kronor,
men för de nya distriktssekreterarne enligt komiténs
förslag icke torde kunna beräknas till mera än

18,000 å 19,000 kronor, skulle härigenom beredas någon
besparing och på samma gång tillföras distriktsförvaltningarna
den afsevärda förmånen att hafva ständig tillgång
till ett juridiskt bildadt biträde, icke allenast för
uppkommande rättegångar och rent juridiska spörsmål
utan äfven för uppsättning af expeditioner och protokoll.

Enligt hvad förut vid fråga om indragning af uppbördskassörstjensten
antydts, skulle distriktskassörerna ej
allenast verkställa de på distriktskassorna ankommande
utbetalningarna utan äfven mottaga den vid distrikten
förekommande uppbörden. Vid sådant förhållande måste
vid kassorna anställas särskilda biträden; och har komitén
i detta hänseende beräknat, att vid hvarje kassa borde
såsom kontrollant anställas en kontorsskifvare i högsta löneklassen
och dessutom minst ett extra biträde. Äfven
med denna personal torde det blifva nödvändigt att hålla
distriktskassan stängd för in- och utbetalningar de tider,
då den inkomna uppbörden räknas, men någon afsevärd
olägenhet kan icke anses häraf uppkomma.

Hvad derefter angår de under §§ 65 och 66 angifna
befattningarna, så äro dessa hufvudsakligen de samma,
som upptagas i styrelsens förslag till nytt aflöningsreglemente,
ehuru med en del namn- och andra smärre förändringar;
och redogöres i motiven till komiténs förslag
till nytt dylikt reglemente för de olikheter, komiténs förslag
i denna del företer med såväl styrelsens förslag som
den nuvarande organisationen.

Sedan i § 67 faststälts den allmänna principen för
samarbetets ordnande inom distriktsförvaltningen samt i
§ 68 meddelats föreskrift, huru distriktsförvaltningen skall
sammansättas då distriktschef eller annan ledamot är

236

förhindrad att sin tjenst förrätta, hafva i § 69 angifvits
de ärenden, hvilka med tillämpning af nämnda princip
och de åsigter i öfrigt, komitén i sitt yttrande angående
decentralisationens behöflighet uttalat, synts komitén ovilkorligen
böra blifva föremål för gemensam behandling.
Då emellertid denna uppräkning icke kan vara uttömmande,
hafva intagits stadganden, som förutsätta ej mindre att
styrelsen må kunna genom utfärdad arbetsordning eller
särskild föreskrift förklara, att vissa ärenden skola af
samlad distriktsförvaltning afgöras, än äfven, då icke
heller af styrelsen lärer kunna förutses alla fall, der gemensam
handläggning erfordras, att en hvar medlem af förvaltningen
må kunna draga ett ärende, som han anser böra
samfäldt behandlas, under förvaltningens pröfning.

Jemte det att i § 70 uttalats den grundsats att
ärenden, hvilka äro af beskaffenhet att påkalla afdelningsföreståndares
åtgörande men icke enligt § 69 böra gemensamt
handläggas, skola afgöras af de särskilda afdelningsföreståndarne
hvar för sig, har i förstnämnda paragraf
intagits en bestämmelse, som berättigar afdelningsföreståndare
att, då ett synnerligt skyndsamt afgörande erfordras,
meddela ordres och fatta beslut jemväl i afdelningen
rörande ärende, som eljest bort vara föremål för
samfäld handläggning, dock med skyldighet att vid nästa
sammanträde åtgärden till förvaltningens protokoll anmäla.

§§ 73-83.

I dessa paragrafer hafva angifvits de hufvudsakliga
åligganden, hvilka synts böra tillkomma de särskilda
tjenstemännen vid distriktsförvaltningen hvar för sig. Beträffande
distriktschefen har dervid i § 73 skilts mellan
de olika funktioner, som tillhöra honom i egenskap af
dels distriktsförvaltningens chef dels föreståndare för den
administrativa afdelningen och dels föreståndare för trafikafdelningen.
Formuleringen till bestämmelserna i förstnämnda
hänseende har väsentligen hemtats från det för
1868 års Riksdag framlagda förslaget rörande anställande
af särskilda distriktschefer. Med hänsyn till de olikheter,
som förefinnas mellan sistnämnda förslag och den nu
ifrågasatta ordningen, har emellertid ansetts böra stadgas,

237

att, om distriktschefen vid utöfvandet af sin inspekterande
verksamhet vidtager åtgärd, som faller inom annan afdelningsföreståndares
område, han må vara skyldig att
vid distriktsförvaltningens nästa sammanträde åtgärden
till protokollet anmäla. Distriktschefen bör nämligen icke
kunna ingripa i de öfriga afdelningsföreståndarnes verksamhet
annat än under sådan form, som gör det för dem
möjligt att få en eventuel afvikande mening till protokoll
antecknad och derigenom jemlikt § 67 bragt till styrelsens
kännedom. Kan således ett annan föreståndares afdelning
rörande ärende, hvilket distriktschefen finner vara
af beskaffenhet att påkalla åtgärd af honom såsom distriktsförvaltningens
chef, icke lämpligen uppskjutas intill dess
det kan blifva föremål för samfäld handläggning enligt
§ 69, bör distriktschefen ofördröjligen meddela förvaltningen
hvad han i saken åtgjort.

Med afseende å de åligganden, som skulle tillkomma
afdelningsföreståndarnes närmaste män, så har, i enlighet
med hvad vid behandlingen af frågan om distriktsförvaltningens
organisation under afdelningen I redan
antydts, till följd af distriktens relativt stora utsträckning
förutsatts, att trafikinspektörerna samt ban- och
maskiningeniörerna skulle i fråga om en del personalärenden
af styrelsen beklädas med en viss sjelfständig
myndighet. Trafikinspektörerna skulle dessutom, såsom
jemväl antydts, i fråga om ledningen af vederbörande
trafiksektion erhålla ett ännu sjelf ständigar e befäl, i
det att den löpande trafiktjensten öfver hufvud taget
inom sektionerna skulle af dem förestås; och har komitén
vid angifvandet af de olika funktioner, livilka skulle
tillkomma å ena sidan distriktschefen i hans egenskap
af föreståndare för trafikafdelningen inom distriktet och
å den andra trafikinspektören såsom chef för vederbörande
trafiksektion, sökt uppdraga gränsen dem emellan
så, att denna allmänna princip kommit till tillämpning.
Det måste emellertid blifva jernvägsstyrelsens sak att
genom särskild arbetsordning eller instruktion närmare
särskilja dessa funktionärers verksamhetsområden.

§§ 84—92.

För de nya stadganden, hvilka innehållas i desBa
paragrafer, har till icke ringa de] ofvan redogjorts vid

238

behandlingen af motsvarande bestämmelser med afseende
å den vid styrelsen anstälda personalen. Komitén torde
för den skull här endast behöfva något närmare yttra
sig om stadgandena i § 85 angående sättet för antagande
af ordinarie betjente vid distrikten och i § 90
angående tjenstledighet åt distriktspersonalen.

Medan för närvarande all ordinarie betjentpersonal
vid distrikten antages af styrelsen, har komitén föreslagit,
att, med undantag för stationsmästarebefattningarna,
alla öfriga tjenster bland betjeningen skola tillsättas
af vederbörande distriktsförvaltning. Syftet med detta
förslag har varit ett dubbelt. Först och främst har
det ansetts lämpligt, att styrelsen befriades från handläggningen
af dylika ärenden, i hvilka styrelsen åtminstone
i de fall, då fråga icke är om förflyttning från
ett distrikt till ett annat, svårligen kan annat än följa
de förslag, som afgifvas af vederbörande liniebefäl,
hvarför styrelsens ingripande icke är annat än onödig
omgång. Och vidare har en dylik anordning synts påkallad
just af hänsyn till önskvärdheten att så mycket
som möjligt undvika förflyttningar distrikten emellan.
För att distriktsförvaltningarna skola kunna fullt uppfylla
det med dem afsedda syftemålet — en på en gång
kraftigare och billigare linieförvaltning — måste nämligen
dessa förvaltningar hafva den underlydande personalen
så mycket som möjligt i sin hand, så att de kunna
vid uppkommande ledigheter antaga och befordra dem,
som vederbörande befäl på grund af personlig erfarenhet
finner i hvarje särskildt fall vara till befattningarna mest
lämpliga, utan att dervid behöfva taga hänsyn till personal
inom andra distrikt, som önskar transport eller befordran.
En sådan ordning synes egnad att åstadkomma
en duglig och intresserad betjeningspersonal, enär en
hvar då å ena sidan är medveten om, att den befordran,
han kan erhålla, är beroende derpå, att han uppfyller
sina åligganden till vederbörande förmäns belåtenhet, och
å andra sidan har ganska god garanti för att, då tillfälle
till befordran yppar sig inom distriktet, distriktspersonalen
dervid kommer i åtanka.

Det synes komitén för öfrigt icke gerna möjligt,
att vid ett så stort kommunikation sverk som statens

239

jernvägar, der antalet ordinarie personal vid nästkommande
års början efter inköpet af de fem privatbanorna
kommer att närma sig 7,000, centralförvaltningen skall
kunna i längden tillsätta alla ordinarie befattningar. I
detta hänseende torde för öfrigt böra erinras, att liniebefälet
i Danmark och framförallt Norge antager en hel
del af den lägre ordinarie personalen, samt att det förslag
till ny organisation af de finska statsjernvägarnes
förvaltning, som nyligen utarbetats och hvilket, i väsentlig
mån grundadt på principen af decentralisation, företer
flera likheter med det af komitén uppgjorda förslaget,
jemväl innehåller bestämmelse derom, att betjente vid
linieförvaltningen skola antagas af distriktsstyrelse. Då
emellertid uppsägning af en gång antagen ordinarie personal,
särskildt med hänsyn till pensionsförhållandena,
är en åtgärd af synnerligen genomgripande art, har komitén
ansett sådan uppsägning endast böra kunna ske
med styrelsens samtycke; hvarföre i § 84 intagits bestämmelse
derom, att distriktsförvaltning ej får utan styrelsens
medgifvande från tjensten skilja de betjente, förvaltningen
antagit.

I motsats till hvad för tjenstemän inom styrelsen är
föreslaget, har någon uttrycklig rätt till semester icke
ansetts böra medgifvas de vid distrikten anstälda tjenstemännen,
men då, såsom framgår af en jemförelse med
§ 8 i förslaget till nytt aflöningsreglemente, dessa senare
skulle kunna med bibehållande af fullt arvode årligen
undfå tjenstledighet för enskilda angelägenheter under
en tid af trettio dagar, samt den nu gällande inskränkningen
att sådan ledighet icke må med arvodets bibehållande
utsträckas längre än femton dagar i ett sammanhang
borttagits, synes skilnaden åtminstone vid första
påseendet ej blifva så synnerligen stor. Hänsynen
till de stora kostnader, hvilka med all sannolikhet skulle
orsakas af en bestämmelse, som gjorde det till regel, att
en hvar medlem af den talrika tjenstemannakåren vid
distrikten årligen erhölle ledighet utan arvodesafdrag under
en så lång tid som trettio dagar i sträck, har dock
föranledt komitén att formulera vilkoren för distriktstjenstemännens
ledighet för enskilda angelägenheter på
sätt som skett, i det att komitén nämligen förestält sig,

240

att med denna formulering mera undantagsvis torde förekomma,
att tjenstledigheten erhålles i ett sammanhang,
samt behof af särskild vikarie alltså mindre ofta skulle
uppstå.

Beträffande rätten att bevilja ledighet åt personalen
hafva först och främst afdelningsföreståndarne
ansetts böra bibehållas vid sin nuvarande befogenhet i
detta hänseende; hvarjemte förutsatts, att denna befogenhet,
hvad de tre stora afdelningarna angår, må kunna
med viss begränsning öfverlåtas på vederbörande baneller
maskiningeniör eller trafikinspektör. Gränsen mellan
distriktsförvaltningens och styrelsens myndighet i
denna del har åter dragits så, att distriktsförvaltningen
skulle ega att bevilja underlydande tjenstledighet för enskilda
angelägenheter intill maximum af den tid, dylik
ledighet kan tjensteman medgifvas utan arvodesafdrag,
medan åter ledighet för annan orsak — sjukdom, svag
helsas vårdande eller särskildt uppdrag — skulle af förvaltningen
kunna medgifvas under högst sex månader i
följd eller ock sammanlagdt under ett kalenderår. Hvad
åter angår gränsen mellan de fall, då styrelsen eger bevilja
ledighet, och de fall, då frågan bör underställas
Kongl. Maj:t, hafva de nuvarande bestämmelserna med
någon modifikation upptagits.

§§ 93—96.

Sedan i § 93 distriktsförvaltningens chef och ledamöter
i fråga om ansvar för tjenstefel likstälts med den
vid styrelsen anstälda personalen, hafva i § 94 uppdraga
gränserna för distriktsbefälets och styrelsens disciplinära
myndighet öfver distriktspersonalen. Af hänsyn
till önskvärdheten att i bestraffningsfrågor betrygga en
i största möjliga mån likformig behandling af de olika afdelningarnas
personal, har dervid de särskilda afdelningsföreståndarnes
myndighet ej så oväsentligt inskränkts, i
det att högsta bötesstraff, som af dem må ådömas, nedsatts
från tio dagars till tre dagars aflöning. Deremot
har en ganska utsträckt disciplinär myndighet ansetts
böra i tjenstens intresse tillkomma den samlade distriktsförvaltningen
såsom sådan; och har komitén i detta fall,

241

l med afseende å den garanti för ett rättvist och likformigt
afgörande, som den samfälda handläggningen är
egnad att medföra, tilltrott sig kunna ifrågasätta, att förvaltningen
skulle kunna ådöma böter till belopp, motsvarande
till och med en månads aflöning, äfvensom mistning
af tjenst på högst lika lång tid.

För att onödigt stort antal instanser måtte undvikas
har i § 96 meddelats stadgande af innehåll att i de fall,
då på ban- eller maskiningeniör eller trafikinspektör
öfverlåtits afdelningsföreståndares befogenhet i visst afseende,
besvär mot beslut af sådan tjensteman må anföras
direkt hos styrelsen.

10*

III.

Förslag till aflöningsreglemente för personalen vid
statens jernvägar jemte motiv.

A. Aflöningsreglemente.

§ 1.

Arvode, som tillkommer vid statens jernvägar anstäld
ordinarie tjensteman eller betjent, är antingen fast arvode,
sådant som uti stat, hvilken af Riksdagen godkänts,
finnes för vissa till antalet bestämda befattningar anslaget,
eller ock arvode efter klass, sådant som med tilllämpning
af den i § 5 intagna löneklassreglering för hvarje år
bestämmes af Kongl. Maj:t för af Kongl. Maj:t jemväl
till antalet faststälda befattningar.

§ 2.

Fast arvode fördelas i lön och tjenstgöringspenningar,
på sätt i § 3 finnes för hvarje befattning angifvet.

Af arvode efter klass, som uppgår till eller öfverstiger
1,500 kronor, anses tre fjerdedelar utgöra lön och
en fjerdedel tjenstgöringspenningar samt af lägre belopp
fyra femtedelar lön och en femtedel tjenstgöringspenningar.

243

§ 3.

Fasta arvoden utgå för år räknadt enligt följande stat:

	Lön.	Tjenst- görings-	Summa
	pen- ningar.	arvode.

A) inom styrelsen.	Kr.	Kr.	Kr.
1 generaldirektör......................	8,000	4,000	12,000	/Berättigad till pension å allmänna ( indragningsstaton.
4 öfverdirektörer, en hvar..........	4,400	2,000	6,400
7 byrådirektörer, en hvar...........	3,000	1,500	4,500
1 arkitekt ...............................	3,000	1,500	4,500
1 telegrafdirektör......................	3,000	1,500	4,500
1 kamererare........................... 1 hufvudkassör.........................	2,600	1,400	4,000	Aflöningen kan höjas efter 5 år med 500 kronor och efter 10
2,600	1,400	4,000	år med ytterligare 500 kronor.
1 föreståndare för statistiska kont.	2,600	1,400	4,000
1 d:o för milkontoret......	2,600	1,400	4,000
3 förste kontrollörer, en hvar......	2,600	1,400	4,000	Aflöningen kan höjas efter 5 år
4 byråingeniörer, eu hvar..........	1,800	1,200	3,000	med 500 kronor, efter 10 år med ytterligare 500 kronor och efter 15 år med ytterligare 500
1 registrator och aktuarie..........	1,800	1,200	3,000	kronor.
1 revisor .................................	1,800	1,200	3,000
5 notarier, en hvar...................	1,800	1,200	3,000	Aflöningen kan höjas efter 5 år med 500 kronor och efter 10
1 förrådsförvaltare.....................	1,800	1,200	3,000	år med ytterligare 500 kronor.
3 kontrollörer, en hvar...............	1,800	1,200	3,000
1 förste vaktmästare..................	800	300	1,100	(Åtnjuter förste vaktmästaren fri hostad, skall lönen minskas med
O Anm. Alderstilläggen anses till-				\| 150 kronor.
höra lönen.
B) vid distrikten.
4 distriktschefer, en hvar...........	4,125	1,375	5,500	(Efter 5 år kan aflöningen höjas ( mod 500 kronor.
4 bandirektörer, en hvar............	3,375	1,125	4,500	(Aflöningon kan höjas efter 5 år
	] med ;>00 kronor och etter 10
4 maskindirektöror, en hvar.......	3,375	1,125	4,500	\| år med ytterligare 500 kronor.

244

	Lön.	Tjenst- görings-	Summa
	pen- ningar.	arvode.

	Kr.	Kr.	Kr.	fAflöningen kan höjas efter 5 år

				\| med 500 kronor, efter 10 år
12 trankinspektörer, en hvar.......	2,250	750	3,000	i med ytterligare 500 kronor och efter 15 år med ytterligare 500
4 distriktssekreterare, en kvar ... 22 baningeniörer, en hvar..........	2,250 2,250	750 750	3,000 3,000	'' kronor. 1 Aflöningen kan höjas efter 5 år J mod 500 kronor och efter 10

7 maskiningeniörer, en hvar......	2,250	750	3,000	\| år med ytterligare 500 kronor.
4 distriktskassörer, en hvar.......	2,025	675	2,700
4 verkstadskamererare, en hvar...	2,025	675	2,700	Aflöningen kan höjas efter 3 år
4 förrådsförvaltare, eu hvar.......	2,025	675	2,700	med 300 kronor, efter 6 år
4 maskininspektorer, en hvar.....	2,025	675	2,700	'' med ytterligare 300 kronor och efter 9 år med ytterligare 300
8 verkmästare, en hvar.............	2,025 2,025	675	2,700	kronor.
4 telegrafinspektorer, en hvar.... 5 stationsinspektorer å l:a klassens	675	2,700

stationer, en hvar.............	2,625	875	3,500	Efter 5 år kan aflöningen höjas

17 stationsinspektorer å 2:a klassens				mod 500 kronor.
stationer, en hvar.............	2,250	750	3,000
30 stationsinspektorer å 3:e klassens	(Aflöningen kan höjas efter 3 år < med 300 kronor och efter 6
stationer, en hvar.............	1,800	600	2,400
12 bvråassistenter, en hvar ........	( år med ytterligare 300 kronor. Aflöningen kan höjas efter 3 år med 300 kronor, efter 6 år med ytterligare 300 kronor och efter 9 år med ytterligare 300 kronor.
1,575	525	2,100
22 underinspektörer och expedi-tionsföreståndare å l:a klas-sens stationer, en hvar.......	1,575
525	2,100

Anm. 1. Af ålderstilläggen anses tre fjerdedelar tillhöra lönen och en fjerdedel
tjenstgöringspenningarne.

Anm. 2. 3 inaskiningeniörer åtnjuta särskilda tilläggsarvoden efter 500 kronor
för år. Stationsinspektor, som tillika är tågdirigent, kan erhålla ett
tilläggsarvode efter högst 300 kronor för år.

Tilläggsarvode anses såsom extra inkomst och må förty icke ens till
någon del uppbäras af befattningens innehafvare, då han icke tjensten
förrättar.

245

§ 4.

Arvoden efter klass utgå med följande årliga belopp:

för	l:a klassen med______	.. kr.	3,000	—
3>	2:a	33	33 .......	.. 33	2,700	—
i>	3:e	3>	33 .......	.. 33	2,400	—
»	4:e	3)	33 .....	33	2,100	—
»	5:e	»	3) ......	.. 33	1,800	—
»	6:e	3)	33 .......	.. 33	1,500	—
3>	7:e	33	33 ......	.. 33	1,200	—
3)	8:e	33	33 ......	.. 33	1,080	—
»	9:e	33	33 ......	.. 33	960	—
3)	10:e	3)	33 ......	.. 3)	900	—
»	ll:e	33	33 .......	33	840	—
3)	12:e	33	33 ......	.. 33	780	—
33	13:e	33	33 .......	.. 33	720	—
3)	14:e	33	33 ......	.. 33	660	—
33	15:e	33	3) .......	.. 33	600	—
3)	16:e	33	33 .......	.. 33	540	—
3)	17:e	33	33 ......	.. 33	480	—
3)	18:e	33	33 .......	.. 33	420	—

§ 5.

l:o. Arvoden efter klass åtnjutas af nedannämnde tjenste''
män och betjente enligt följande reglering:

	Lä	gsta	Högsta
	arvode.	arvode.
A) inom styrelsen.
	Klass.	Kr.	Klass.	Kr.
a) tjensteman.
bokhållare...............................	3	2,400	i	3,000
ritare .....................................	4	2,100	2	2,700
manlig kontorsskrifvare...............	8	1,080	3	2,400
qvinlig eko ...............	10	900	(5	1,500

246

	Lägsta	Högsta
	arvode.	arvode.
b) betjente.	Klass.	Kr.	Klass.	Er.
15	600	7	1,200	(Åtnjuter vaktmästare fri bo-: stad, skall lönen minskas
manligt kontorsbiträde...............
vaktmästare.........................	12	780	10	900
					[ med 150 kronor.
qvinligt kontorsbiträde..............	16	540	11	840
kontorsvakt .............................	17	480	15	600
B) vid distrikten.
a) tjensteman. underingeniör och ritare........ ...		1,800		2,400
stationsinspektor å 4:de kl. station bokhållare...............................	1 5

telegrafisk................................ förste stationsskrifvare...............	6	1,500	3	2,400
stationsinspektor å 5:te kl. station	6	1,500	4	2,100
manlig kontorsskrifvare.............. stationsskrifvare å l:sta, 2:dra eller	}8	1,080	4	2,100
3:dje kl. station.................... stationsskrifvare å annan station...	J 8	1,080	5	1,800
qvinlig kontorsskrifvare..............	11	840	8	1,080
b) betjente.
lokomotivmästare......................				2,400
vagnmästare ............................	} 7	1,200	3
lokomotivförare ........................	9	960	5	1,800
öfverbanmästare........................	10	900	5	1,800
öfverkonduktör och konduktör......	11	840	6	1,500
stationsmästare å 6:te kl. station trädgårdsmästare......................	9 )	960	7	1,200
maskinist................................. materialvakt............................	r	840	7	1,200
vagnförman.............................	ii	840	8	1,080
banmästare..............................	12	780	8	1,080
eldare.....................................	13	720	8	1,080
manligt kontorsbiträde..............	15	600	8	1,080
stationsmästare å 7:de kl. station	12	780	9	960
packmästare.............................	13	720	9	960

247

1	Lägsta	Högsta
	arvode.	arvode.
	Klass.	Kr.	Klass.	Er.
					(''Stationskarlsförman, hvilken
stationskarlsförman...................					tjenstgör såsom vexel- eller magasinsförman vid större
				station, kan erhålla ett till-
					läggsarvode efter 60 ä 180
	14	660	9	960	kronor för år.
portvakt vid l:a klassens station
eller vid verkstad..................
vaktmästare.............................	15	600	11	840
qvinligt kontorsbiträde..............	16	540	11	840
vagnsmörj are. ..........................	16	540	12	780
portvakt................................. lokomotivputsare ...................... vagnputsare............................. pumpare................................. kolvakt ...................................	, 16	540	13	720	Stationskarl hvilken tjenstgör
			14	660	såsom signalkarl, vexelkarl eller magasinskarl vid
stationskarl .............................	17	480	större station, kan erhålla ett tilläggsarvode efter högst 60 kronor för år. fBanvakt, hvilken tjenstgör såsom vakt vid rörlig bro, kan under seglationstiden


banvakt ..................................	Z17	480	15	600
kontorsvakt..............................	\| erhålla ett tilläggsarvode efter 60 ä 120 kronor
					[ för år.
notisbärare..............................	18	420	16	540

Anm. Om tilläggsarvode enligt denna § gäller hvad i § 3 för der omnärundt tillläggsarvode
är stadgadt.

§ 6.

l:o. Såsom allmänna vilkor för erhållande af ålderstillägg
enligt § 3 gäller: att tjensteman under mera än
fyra femtedelar af den tjenstetid, som erfordras för att
vinna rätt till ålderstillägget, bestridt sin egen eller
annan tjenst vid statens jernvägar, dock att härvid ej
må honom till last räknas den tid, han kan hafva åt -

248

njutit semester eller tjenstledighet utan arvodesafdrag;
att hans tjenstgöring under denna tid varit af beskaffenhet
att kunna väl vitsordas; samt att den högre aflöningen ej
får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter
det, hvarunder den stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd.

2:o. Tjensteman, som från en befattning, med hvilken
förmånen af ålderstillägg är förenad, förflyttas till annan
dylik befattning med samma eller lägre arvode, eger i
fråga om rätt till ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid,
han innehaft den förra befattningen.

3:o. Förflyttas tjensteman från en befattning vid
distrikten, med hvilken förmånen af ålderstillägg är förenad,
till annan dylik befattning med högre arvode, men
har hans aflöning i den förra befattningen, hyresbidrag
jemlikt § 11 deri inräknadt, på grund af intjenadt ålderstillägg
redan uppgått till högre belopp än arvodet jemte
hyresbidraget i den nya befattningen, eger han såsom
personligt tillägg till lönen uppbära skilnaden intill dess
hans aflöning i den nya befattningen stigit till samma
belopp. År med någondera befattningen i stället för
hyresbidrag förenad förmånen af fri bostad, skall denna,
allt efter orten, beräknas till femton eller tjugu procent
af arvodet, på sätt i § 11 sägs.

Dylikt personligt lönetillägg må i motsvarande fall
jemväl utgå till distriktstjensteman, som befordras till
befattning inom styrelsen, äfvensom till tjensteman inom
styrelsen, som befordras till annan befattning derstädes,
dock att i förstnämnda händelse ersättning för hyresbidrag
eller fri bostad ej må beräknas.

4:o. Förflyttas tjensteman från befattning med
arvode efter klass till befattning med fast arvode, men

249

har hans aflöning i den förra befattningen redan uppgått
till högre belopp än aflöningen i den nya befattningen,
eger han åtnjuta sådant personligt lönetillägg, hvarom i
mom. 3:o sägs; och gäller dervid i fråga om hyresbidrag
och fri bostad hvad i nämnda mom. stadgas.

Aflöningen till den för jernvägs trafiken erforderliga
extra personal, bestående af extra ordinarie tjenstemän
och betjente, verkstads- och förrådsarbetare samt tillfälliga
biträden och extra arbetare, bestämmes af den myndighet,
som antagit personalen, dock med iakttagande af de särskilda
stadganden, detta reglemente i §§ 8, 9, 10 och 15
innehåller.

§ 8-

l:o. Tjensteman inom styrelsen får med det undantag,
hvarom i mom. 6 sägs, uppbära tjenstgöringspenningar
endast för den tid, han verkligen tjenstgjort eller åtnjutit
semester.

Hindras han af sjukdom att sin tjenst förrätta, eger
han uppbära hela lönen. Undfår han ledighet för svag
helsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda
uppdrag, kan han förpligtas att under ledigheten utöfver
sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som
för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas
skäligt.

2:o. Tjensteman vid distrikten får med det undantag,
hvarom i mom. 6 sägs, uppbära tjenstgöringspenningar
endast för den tid, han verkligen tjenstgjort eller varit
tjenstledig under förhållanden, som enligt mom. 3 berättiga
till fullt arvodes åtnjutande.

250

3:o. Fullt arvode må till distriktstjensteman, som
åtnjuter tjenstledighet för enskilda angelägenheter, utgå
för en tid af högst trettio dagar under loppet af ett och
samma kalenderår; skolande likväl vid bestämmandet af
denna tid icke medräknas den tid, han efter styrelsens
medgifvande användt för att utom sin tjenstgöringsort
på egen bekostnad göra iakttagelser i sitt yrke, eller
den tid, som åtgått för fullgörande af de skyldigheter,
hvilka ålegat honom såsom fullmägtig eller revisor vid
statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, eller de söndagar,
han reglementsenligt varit befriad från tjenstgöring
för att bevista gudstjenst.

Åtnjuter han ledighet för sjukdom eller svag helsas
vårdande, må fullt arvode till honom utgå för en tid af
högst sextio dagar under ett och samma kalenderår.

Om han åtnjutit ledighet för så väl enskilda angelägenheter
som för sjukdom eller svag helsas vårdande,
må dock sammanlagda antalet dagar, för hvilka han under
nämnda förhållanden eger uppbära fullt arvode, icke
öfverstiga sextio.

4:o. Undfår distriktstjensteman tjenstledighet, för
enskilda angelägenheter utöfver den i mom. 3 omförmälda
tid af trettio dagar, eller för svag helsas vårdande utöfver
den i samma mom. först omförmälda tid af sextio dagar
eller för särskilda uppdrag, kan han förpligtas att utöfver
sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som
för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas
skäligt. Har han för sjukdom åtnjutit tjenstledighet
under sextio dagar utöfver den tid af sextio dagar,
hvarom i mom. 3 först sägs, må han likaledes kunna förpligtas
att utom tjenstgöringspenningarne afstå så mycket

251

af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller
eljest pröfvas skäligt.

5:o. Betjent, som erhåller tjenstledighet, vare i allmänhet
underkastad afdrag af arvodet under de förhållanden
och i den ordning, styrelsen föreskrifver.

6:o. År tjensteman eller betjent sjuk i följd af
kroppsskada, ådragen i tjensteutöfning, må arvodet till
honom utgå under högst sex månader oafkortadt samt
efter denna tid med belopp, som för tjensteman af Kongl.
Makt och för betjent af styrelsen bestämmes.

7:o. I enlighet med af styrelsen faststälda allmänna
grunder må åt extra ordinarie tjenstemän och betjente
samt arbetare, hvilka på grund af sjukdom icke kunna
tjenstgöra, anvisas lämpligt understöd.

8:o. Vid vård å allmänt sjukhus på statens jernvägars
bekostnad gäller i fråga om aflöningen hvad i §
15 mom. 3 sägs.

9:o. Afhåller sig tjensteman eller betjent från tjenstgöring
utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjenstledighet
eller kunna styrka sjukdoms- eller annat giltigt
förfall, må han under tiden ej åtnjuta någon aflöning.
Varder tjensteman eller betjent, i sammanhang med att
åtal mot honom vid domstol anhängiggöres, från tjenstgöring
afstängd, skola löneinkomsterna under tiden innehållas,
för så vidt icke styrelsen finner skäligt låta den
tilltalade någon del deraf uppbära.

§ 9.

Vid afgång från statens jernvägars tjenst i följd af
afskedstagande, entledigande eller dödsfall må lönen utgå
till månadens slut, men tjenstgöringspenningarne endast

252

till och med den dag, afgången sker. Aflider extra ordinarie
tjensteman eller betjent eller ock arbetare, må,
derest den myndighet, som honom antagit, så pröfvar
skäligt, den för honom bestämda aflöningen utgå till
månadens slut.

§ 10.

Aflider tjensteman eller betjent, vare sig ordinarie
eller extra, eller ock arbetare i följd af olyckshändelse
under tjensteutöfning, må ett belopp, motsvarande en
månads aflöning, såsom begrafningshjelp tilldelas sterbhuset.

§ 11.

1:°. Förmånen af fri bostad uti jernvägens egna
eller i närheten af tjenstgöringsplatsen belägna, för ändamålet
förhyrda lägenheter må, der styrelsen finner sådant
vara för jernvägstrafiken behöfligt, tillkomma följande
tjenstemän och betjente vid distrikten, nämligen: distriktscbef,
trafikinspektör, byråassistent, stationsinspektor, underinspektör,
stationsmästare, banmästare, banvakt, portvakt
vid lista klassens station eller verkstad och maskinist,
som sköter värmeledning eller central belysning,
äfvensom, der tjenstens kraf eller lokala förhållanden
sådant oundgängligen fordra, nu ej nämnd tjensteman
eller betjent, utöfvande den egentliga stationstjensten.

2:o. Beträffande bostadens storlek skola lända till
efterrättelse särskilda, af Kongl. Maj:t meddelade bestämmelser.

3:o. Bostadsinnebafvare vare pligtig att till den
omfattning, som kan finnas lämplig, uti bostaden upplåta
nödigt utrymme åt vikarie.

253

4:o. Vid afgång från befattning, med hvilken förmånen
af fri bostad är förenad, må lägenheten behållas
till utgången af den månad, hvarunder afgången skett.
Vid dödsfall må dock sterbhusdelegare kunna tillåtas
qvarbo längre än hvad nu är sagdt, men högst till nästa
fardag; och vare sterbhusdelegare pligtig att till ny
tjensteinnehafvare upplåta så stort utrymme, som pröfvas
skäligt.

5:o. Tjenstemän och betjente vid distrikten, hvilka
ej åtnjuta fri bostad, ega uppbära hyresbidrag, utgörande
tjugo procent af arvodet (fast arvode jemte ålderstillägg
eller ock arvode efter klass), för dem, som äro stationerade
i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Östersund, och femton
procent för dem, som äro annorstädes stationerade.
Hyresbidraget anses tillhöra lönen.

6:o. Styrelsen vare berättigad att i jernvägens egna
hus, om tillgång dertill finnes, upplåta hyrestid bostad åt
andra tjenstemän och betjente vid distrikten än de i mom.
1:0 omförmälda, men ej må lägenheter för ändamålet
förhyras. Den, som sålunda fått sig hyresfri bostad upplåten,
uppbär under tiden ej hyresbidrag.

§ 12-

l:o. Vid tjensteresa utgår resekostnads- och traktamentsersättning
enligt bestämmelserna i resereglementet:

a) till tjensteman inom styrelsen, då han reser utom
Stockholms station, och

b) till tjensteman vid distrikten, då han reser utom
det distrikt, han tillhör.

2:o. Vid tjensteresa inom eget distrikt, må sådan ersättning,
hvarom i mom. 1 sägs, jemväl beräknas, i hän -

254

delse distriktstjensteman nödgats tillbringa natt utom egen
station, eller resan räckt minst tolf timmar; skolande
dock i denna händelse dagtraktamentet beräknas endast
för den tid, hvarunder han varit frånvarande från egen
station, sålunda att frånvaro, som räckt till och med 24
timmar, räknadt från tiden för resans anträdande, ersättes
med ett traktamente, frånvaro, som räckt flera än
24 till och med 48 timmar, med tvä traktamenten o. s. v.

3:o. Styrelsen eger att vid långvariga kommenderingar
fastställa grunder för eller i särskilda fall, då omständigheterna
dertill eljes föranleda, sjelf bestämma lägre
ersättning än hvad i mom. 1 och 2 stadgas, äfvensom,
i stället för ersättning som der omförmäles, visst månatligt
belopp att såsom resekostnads- och traktamentsersättning
vederbörande tillgodokomma.

4:o. För betjente eger styrelsen fastställa resekostnads-
och traktamentsersättning, dock ej till högre belopp
än resereglementet bestämmer.

§ 13.

l:o. Felräkning spenning av tillkomma:

a) hufvudkassör med 1,000 kronor om året;

b) distriktskassör med 500 kronor om året;

c) tjensteman vid distrikten, som handhafver underkassör
sgöromål vid banafdelningen, med högst 300 kronor
om året för hvarje bansektion;

d) trafik- och telegrafstationernas uppbördspersonal med
högst 0,3 procent af redovisade trafik- eller telegraminkomster
jemte efterkrafsbelopp till fördelning mellan
nämnda personal på afsändnings- och mottagningsstationerna,
med iakttagande att beloppet ej må för någon

255

öfverstiga 1,000 kronor för år samt i öfrigt enligt de
närmare grunder, Kongl. Maj:t bestämmer.

2:o. Anmärkning sprovision tillkommer tjenstemännen
vid revisions- och kontrollkontoren enligt de närmare grunder,
Kongl. Maj:t bestämmer, med högst femton procent
å hvarje belopp, som på grund af anmärkning, gjord af
sådan tjensteman, antingen, såsom ej behörigen uppburet,
till statens jernvägar inflyter eller, såsom för högt debiteradt,
till vederbörande återgäldes.

3:o. Milpenningar tillkomma tågpersonalen i förhållande
till den väglängd, en hvar under tjenstgöring å tåg
tillryggalagt, samt enligt de grunder, Kongl. Maj:t fastställer.

4:o. Premier må enligt särskilda, af Kongl. Maj:t
faststälda bestämmelser, kunna tilldelas betjente, till följd
af hvilkas hushållning med materialier afsevärda besparingar
i utgifterna för trafiken åstadkommits.

5:o. Om extra inkomst enligt denna paragraf gäller
hvad i § 3 för der omnämndt tilläggsarvode är stadgadt.

§ 14-

1 :o. Lokomotivmästare, iokomotivförare, eldare, öfverkonduktör,
konduktör, packmästare, kontorsbiträde, portvakt,
kontorsvakt och notisbärare erhålla uniformspersedlar
in natura enligt reglemente, som styrelsen utfärdar.

2:o. Öfverbanmästare, banmästare, banvakt, vagnsmör
jare, stationskarlsförman och stationskarl erhålla beklädnadsersättning
till visst årligt belopp, som af styrelsen
genom reglemente fastställes, mot skyldighet för dem
att sjelfva bekosta och i tjenstgöring begagna föreskrifven
uniformsdrägt.

256

§ 15-

l:o. Kostnadsfri läkarevård lemnas genom de vid
statens jernvägar anstälda läkare åt de vid distrikten
anstälda:

a) ordinarie och extra ordinarie tjenstemän och betjente
jemte de sistnämndas hos dem boende hustrur och
oförsörjda barn;

b) verkstads- och förrådsarbetare jemte deras hos
dem boende hustrur och oförsörjda barn, under de särskilda
vilkor styrelsen bestämmer;

c) tillfälliga biträden och extra arbetare, hvilka i
tjenstgöring vid jernvägen ådraga sig sjukdom eller lida
kroppsskada.

Vid olycksfall må af jern vägsmedlen bekostas vård
och behandling, som lemnas jemväl af annan än jernvägsläkare.

2:o. Af vederbörande läkare föreskrifna medikament
äfvensom tillfälliga bad, hvilka läkaren anser nödvändiga
för botande af sjukdom, bekostas af jern vägsmedlen för:

a) de vid distrikten anstälda ordinarie och extra
ordinarie tjenstemän, hvilka i tjenstgöring vid jernvägen
ådragit sig sjukdom eller lidit kroppsskada;

b) betjente och arbetare samt tillfälliga biträden,
hvilka enligt mom. 1 åtnjuta kostnadsfri läkarevård.

3:o. Vård å allmänt sjukhus jemte den förtäring,
som under vistelsen derstädes af vederbörande läkare
föreskrifves, bekostas i de fall, då jemvägsläkare anser
sådan vård nödvändig, af jern vägsmedlen:

a) i enskildt rum för ordinarie tjensteman vid distrikten; -

257

b) i allmänt rum för annan vid statens jernvägar
anstäld person, som enligt mom. 1 åtnjuter kostnadsfri
läkarevård.

Den sjuke vare dock, så länge hans vård å sjukhus
af jemvägsmedlen bekostas, pligtig afstå, om han är ordinarie
tjensteman eller betjent, halfva arvodet och i
annat fall hela aflöningen, så vidt icke den myndighet,
som honom antagit, med hänsyn till särskilda omständigheter
pröfvar skäligt låta honom åtnjuta någon del deraf.
År sjukdomen vållad af kroppsskada, erhållen i tjensteutöfning,
må aflöningen utgå till fullo.

4:o. Konstgjord arm eller konstgjordt ben, kirurgisk!
bandage med mera dylikt, som vid jernvägen anstäld person
nödgas begagna till följd af kroppsskada, tillkommen
under tjensteutöfning, bekostas af jemvägsmedlen.

§ 16-

Indrages eller förändras någon befattning, och förflyttas
i följd deraf innehafvaren till tjenstgöring å annan
plats med ringare aflöningsförmåner, eger styrelsen tilldela
den förflyttade lämplig lönefyllnad, intilldess han
kan erhålla ny anställning med aflöningsvilkor motsvarande
dem, han förut innehade. Sådan lönefyllnad vare
ansedd lika med arvode och fördelas i lön och tjenstgöringspenningar,
på sätt i § 2 är för arvode efter klass
stadgadt.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 189. ....

17*

B. Motiv.

Vid afgifvande af sitt förslag till nytt aflöningsreglemente
för jern vägs staten har det ålegat komitén
att taga under öfvervägande jernvägsstyrelsens i underdånig
skrifvelse den 26 november 1892 gjorda framställning
om förnyadt dylikt reglemente. Styrelsens
ifrågavarande framställning föranleddes deraf, att Kongl.
Maj:t genom nådigt bref den 31 december 1891 med
afseende å de förändrade förhållanden, som inträdt sedan
nu gällande aflöningsreglemente faststäldes, anbefalde styrelsen
att inkomma med förslag till nytt sådant. Framställningen
omfattar dels ett i 18 särskilda paragrafer
formuleradt förslag i ämnet dels ock motiv till detta förslag,
allt af den lydelse bil. V vid detta betänkande utvisar.
Vid uppgörandet af sitt föreliggande förslag bar
komitén i hufvudsak följt den uppställning af reglementsbestämmelserna,
styrelsen iakttagit, men med afseende
å innehållet i samma bestämmelser bar komitén, såsom
delvis redan lärer hafva framgått af hvad under afdelningarna
1 och II här ofvan anförts, funnit sig böra
föreslå åtskilliga afvikelser från styrelsens omförmälda
förslag, i det att komitén å ena sidan trott sig böra ifrågasätta
långt flera och mera betydande förändringar i nu
gällande stadganden än dem, som innehållas i styrelsens
framställning, men å andra sidan icke kunnat biträda
åtskilliga af de förändringar, styrelsen för sin del förordat.

I sin motivering redogör styrelsen till en början för
de beslut, ledande till ändring i personalens aflönings -

259

förhållanden, hvilka af Kongl. Maj:t fattats sedan gällande
aflöningsreglemente den 23 oktober 1874 faststäldes,
samt utvecklar derefter de allmänna skäl, hvilka enligt
styrelsens förmenande göra en omarbetning af reglementet
behöflig. I detta senare hänseende påvisar styrelsen,
bland annat, att under den sedan år 1874 förgångna
tiden jernvägstrafiken svält ut i afseende på såväl utsträckning
som transportarbete till nära dubbelt, att åtskilliga
arter af trafik, som till en början lågo i sin linda,
t. ex. samtrafiken med främmande, inhemska och utländska
banor, numera intaga en framstående plats, samt att
större erfarenhet vunnits om behofvet af arbetskrafter
och arbetets fördelning på olika befattningar. Då styrelsen
emellertid vidare — under framhållande af det
oafvisliga behofvet att reglera arvodena så, att de bättre
än nu komma att motsvara befattningarnas vigt och det
med dem förenade ansvar samt blifva tillräckliga för
innehafvarnes skäliga lefnadsbehof — anför, att det icke
torde kunna förnekas, att aflöningarna vid statens jernvägar
i många fall äro lägre än hvad som uti på senare
åren faststälda stater bestämts för analoga tjenster vid
sådana statens embetsverk, hvilka, likt jernvägarne, stå
i omedelbar beröring med det industriella och kommersiella
lifvet, såsom t. ex. post- och tullverken, anser sig
komitén böra häremot göra några erinringar. Hvad styrelsen
sålunda anmärkt har nämligen visserligen sin vigtighet
i fråga om en del befattningar, särskildt inom centralförvaltningen,
der aflöningen endast utgöres af det i
stat upptagna arvodet, men åtminstone med afseende
å tjenster inom de högre betjeningsgraderna vid distrikten,
torde gälla, att, om man, såsom skäligt är,
sammanräknar värdet af de särskilda löneförmåner af
olika slag, hvilka förutom det egentliga arvodet äro
med tjensterna förenade, jemförelsen med motsvarande
befattningar inom andra verk ingalunda utfaller tilljernvägskårens
nackdel. Härvid är emellertid att märka, att
man måste räkna med arvodesbeloppen sådana de faktiskt
utgå, och icke sådana de enligt aflöningsreglementet kunna
utgå, ty detta senare upptager, såsom nedan närmare
utvecklas, i fråga om åtskilliga befattningar inom skalan
af löneklasser så relativt låga .arvodesbelopp, att tillämp -

260

ning af desamma icke på länge — om ens någonsin —
kunnat ega ram.

Innan styrelsen uti sin ifrågavarande framställning
anfört speciella motiv för de förändringar, styrelsen ansett
sig böra ifrågasätta, bar styrelsen med några ord angifvit
den allmänna karaktären af sitt förslag till nytt aflöningsreglemente.
Styrelsen har dervid anfört, bland annat, att
den hittills vunna erfarenheten ej syntes påkalla någon förändring
i sjelfva hufvudgrunderna för förvaltningens fördelning,
nämligen uti af arbetenas beskaffenhet betingade
särskilda afdelningar, å linien fördelade uti distrikt. Det
framlagda förslaget ifrågasatte derför allenast inrymmande
inom nämnda ram af åtskilliga befattningar, till en del
redan befintliga, men under nya, efter befattningarnas
vigt och det allmänna uttryckssättet bättre än hittills
lämpade namn, indelning af vissa befattningar i högre
och lägre grupper efter olika betydenhet samt slutligen
omreglering af arvodesbeloppen, i de flesta fall med inskränkning
af antalet befattningen tillkommande löneklasser.
Då i ett reglemente ej syntes böra upptagas
sådana aflöningsbelopp, som i verkligheten ej kunde tilllämpas,
hade de uti nuvarande reglemente upptagna tre
lägsta arvodesklasserna uteslutits.0) Erfarenheten hade
nämligen ådagalagt, att under numera rådande högre
lefnadskostnader och ökade dagsverkspris dugliga arbetskrafter
ej kunde erhållas för så låga aflöningar, som enligt
dessa klasser skulle utgå. Likaledes hade för de
högre befattningarna minimibeloppet af arvode bestämts
efter befattningens betydenhet och med afseende derå,
att utom i sällsynta undantagsfall ingen torde komma
att med högre befattning beklädas utan att hafva visat
sig dertill kompetent under en föregående längre tjenstgöring
å lägre platser inom verket och genom erforderliga
högre kunskapsmått. Derför hade ock vid sådana
befattningar uteslutits åtskilliga lägre arvodesbelopp, som
det nuvarande reglementet upptoge, men hvilka ej kunde
komma till användning. Styrelsen hade vidare föreslagit
en del förändringar i afseende på den högre gränsen *)

*) De arvodesklasser, som af styrelsen uteslutits, äro den 23:dje å 360, den
24:de å 300 och den 25:te å 240 kronor.

261

för arvoden inom samma befattning. Arvodena för några
befattningar, om hvilkas fortfarande behöflighet till visst
antal erfarenhet vunnits under den förflutna tiden, hade
vidare öfverförts från löneklasser till fasta.

Det förslag till nytt aflöningsreglemente, som komitén
uppgjort, innebär, såsom redan antydts, större och
mera genomgripande förändringar i den bestående ordningen
än dem styrelsen ansett erforderliga. Ehuru
komitén i viss mening bibehållit jemväl linieförvaltningens
fördelning på de nuvarande fyra af delningarna,
måste sålunda den af komitén påyrkade decentralisationen
af ärendena samt inrättandet af särskilda distriktsförvaltningar
föranleda en betydande förändring
i aflöningsreglementets bestämmelser. Enahanda måste
verkan blifva af de sträfvanden efter åstadkommande
af största möjliga likhet i aflöningsformer med öfriga
embetsverk, hvilka komitén sökt fullfölja och hvilka,
bland annat, fått sitt uttryck i reglering af de särskilda,
vid sidan af det egentliga arvodet utgående förmåner,
som i så stor utsträckning för närvarande förekomma
inom jernvägsförvaltningen, samt i öfverförande till aflöning
medelst fasta arvoden af ett vida större antal
befattningar än jern vägsstyrelsen för sin del ifrågasatt.
Hvad åter angår jernvägsstyrelsens förslag om uteslutande
af vissa lägre löneklasser så väl från skalan af sådana
klasser öfver hufvud taget som med afseende å särskilda
befattningar, så har komitén i allt väsentligt anslutit
sig till detta förslag. I förstnämnda hänseende kan
naturligen icke ifrågakomma att i ett nytt aflöningsreglemente
uppföra så låga arvodesbelopp som de,
hvilka äro faststälda för de tre lägsta nu befintliga löneklasserna.
Och i sistnämnda hänseende innehåller gällande
aflöningsreglemente bestämmelser, som enligt nuvarande
förhållanden äro orimliga och hvilka endast
kunna historiskt förklaras deraf, att, då de ifrågavarande
bestämmelserna först meddelades, verket var
under uppsättning samt åtskilliga personer fingo anställning
derstädes, äfven i relativt öfverordnade befattningar,
utan någon egentlig föregående tjenstgöring och utan att
bestämda kompetensfordringar gjordes gällande. Under
sådana omständigheter och då närmare erfarenhet tillika

262

saknades om det arbete, som i verkligheten kunde komma
att af befattningarnas innehafvare kräfvas, kunde försigtigheten
bjuda att tillmäta rymliga latituder i fråga om
löneklasser. Af dessa anledningar hafva de i reglementet
för en och samma befattning uppförda arvodesbeloppen
kunnat komma att förete så väsentliga skiljaktigheter mellan
minimi- och maximiatlöningen som exempelvis för
chefen för milkontoret från 1,800 till 4,200 kronor, för
distriktskassör från 720 till 2,400 kronor, för ban-, maskin-
eller trafikdirektör från 3,000 till 4,800 kronor, för
baningeniör från 1,200 till 3,600 kronor, för maskiningeniör
från 1,800 till 3,900 kronor och för telegrafist,
hvilkens befattning numera är öfverordnad stationsskrifvaretjenst,
från 240 till 2,400 kronor. Numera då,
på sätt jernvägsstyrelsen erinrat, till innehafvare af högre
befattningar enligt regeln befordras personer, hvilka förut
tjenstgjort i lägre befattningar inom verket och der intjenat
flera löneklasser eller hvilka aflagt särskilda högre
kunskapsprof, böra aflöningsgraderna lämpas efter de förändrade
förhållandena och sådana grader, hvilka icke
kunna erhålla användning, uteslutas.

Komitén öfvergår nu till att under de särskilda
paragraferna angifva de grunder, hvarpå komitén fotat
sitt förslag till nytt aflöningsreglemente; och blir komitén
dervid i tillfälle att på vederbörliga ställen redogöra så
väl för nuvarande bestämmelser som för de förändringar
deri, hvilka innefattas uti jernvägsstyrelsens förslag i
ämnet.

§ I Denna

paragraf angifver skilnaden mellan de två
hufvudslag af ordinarie arvode, hvilka förekomma vid
jernvägsstaten, nämligen fast arvode och arvode efter
klass eller »föränderligt arvode», såsom dylikt arvode
för närvarande kallas. Styrelsen har beträffande paragrafen
endast föreslagit vissa redaktionsförändringar, af
hvilka de vigtigaste äro utbyte af det numera obrukliga
uttrycket »normalstat» mot »stat, som af Riksdagen
fastställes», samt utbyte af den efter införandet af ålders -

263

tillägg för fasta arvoden oegentliga benämningen »föränderligt
arvode» mot den mera betecknande »arvode efter
klass». Komitén har ansett sig böra biträda de föreslagna
redaktionsförändringarna och dertill fogat den att i
denna §, likasom öfverallt i de båda författningsförslag,
komitén utarbetat, benämningen »embete- och tjenstemän»
utbytts mot allenast »tjenstemän», enär den terminologi,
som legat till grund för den förra dubbla benämningen,
numera icke så allmänt upprätthalles i författnings språket.
Men derjemte har komitén gifvit definitionerna på »fast
arvode» och »arvode efter klass» en större omfattning, i
syfte att skilnaden mellan de båda slagen af arvode, sådan
densamma nu faktiskt föreligger och enligt komiténs
förslag än afgjordare skulle framträda, måtte komma att
tydligare framstå.

Enligt hvad af historiken framgår, infördes det friare
löneklass-systemet — enligt hvilket för de olika befattningarna
icke faststäldes fixa aflöningar utan der möjlighet
bereddes att allt efter omständigheterna tilldela innehafvaren
af en befattning aflöning med olika belopp inom
en viss skala — genom nådigt bref den 11 mars 1859
samt bibehölls sedermera så väl vid den interimistiska
löneregleringen år 1863 som vid de definitiva regleringarna
åren 1868—69 och 1874. Såsom skäl för dess bibehållande
anfördes vid förstnämnda reglering från jernvägsförvaltningens
sida hufvudsakligen, att vid jernvägarne
i allmänhet funne personer af de mest olika vilkor
och bildningsgrader användning, hvarjemte göromålen der
vore mera än vid de flesta andra förvaltningar sönderdelade
i detaljer, hvilka hvar och en fordrade sin person;
att det af dessa anledningar mötte icke ringa svårigheter
att på förhand gradera hvarje befattning, under det att
medelst klass-systemet eu möjlighet bereddes att genom
förflyttning till högre klass i någon mån göra rättvisa
åt den större skickligheten, den högre kunskapen, det
ihärdigare eller mera ansträngande arbetet samt den
längre tjenstetiden; att den omständigheten icke heller
syntes höra lemnas utan afseende att befordringar för
tjenstemän af berörda slag högst sällan ifrågakomme på
annat sätt än genom aflöningens höjande; samt att styrelsen
genom antagandet af systemet erhölle en behöflig

264

frihet att i man af nya bansträckors öppnande för trafik
eller ökad rörelse antaga erforderligt antal biträden samt
äfven att utan särskilda tillfälliga arvoden använda den
yngre personalen, bvarbelst en ökad arbetskraft påkallades
utan afseende på någons å stat innehafvande befattning.
Vid den första definitiva löneregleringen anförde
åter styrelsen, att löneklass-systemet tillämpades vid
alla jern vägsförvaltningar af någon betydenhet och det
för hela den vid jernvägen anstälda personalen med
högst få undantag, samt att skälen för systemets användande
vore tvänne, nämligen det ena att för de flesta
jernvägstjenstemän tillfälle till befordran utöfver en viss
grad sällan förefunnes i anseende till de bättre aflönade
platsernas ringa antal i förhållande till de lägre, och att
sålunda en tjensteman i allmänhet icke skulle kunna
efter en flerårig och oförvitlig tjenstgöring vinna ett
sådant erkännande, som i någon mån förbättrade hans
ekonomiska ställning, derest icke tillfälle vore beredt att
uppflytta honom i högre löneklass, samt det andra och
förnämligaste att en mängd befattningar, ehuru af samma
slag, likväl fordrade hos innehafvaren helt olika mått
af kunskap, omdömesförmåga, sinnesnärvaro, arbete m. m.
\id 1874 års lönereglering åberopade styrelsen slutligen
uti nu ifrågavarande hänseende allenast, att erfarenheten
ådagalagt, det grundsatsen om olika löneklasser i de flesta
fall utgjorde en god väckelse såväl till nit i tjensten
som att vinna skicklighet i densammas skötande.

En granskning af de skäl, som sålunda tid efter annan
anförts för löneklass-systemets bibehållande, lärer gifva vid
handen, att dessa skäl numera icke kunna tillmätas fullt
samma giltighet som förr. Genom det allmänna införande
i vår statsförvaltning af principen om ålderstillägg, som
under de senare årtiondena egt rum, torde vara tillfredsställande
sörjdt för en småningom skeende förbättring af de
i samma grad qvarstående tjenstemännens löneförmåner,
så att något friare aflöningssystem af denna anledning icke
längre torde vara för jernvägsförvaltningen erforderligt.
Erfarenheten vid jernvägsdriften lärer vidare hafva gjort
det möjligt att säkrare kunna bedöma de olika befattningarnas
betydelse samt att på grund deraf fördela
mera likartade befattningar efter deras vigt i olika grupper

265

med olika löneförmåner — något hvarom jernvägsstyrelsens
föreliggande förslag till nytt aflöningsreglemente
i flera fall bär vittnesbörd. Hvad angår den större möjlighet
att förflytta personalen, som genom löneklasssystemet
skulle beredas, så hafva genom särskilda bestämmelser
i senare löneregleringar undanröjts de svårigheter,
som i detta hänseende förut mött inom vissa
af statsförvaltningens grenar. Och hvad främmande jernvägars
föredöme beträffar, så har man i utlandet och
särskildt i våra grannländer betydligt inskränkt systemets
tillämpning. Af de anförda skälen kan i sjelfva verket
full giltighet numera endast tillmätas det, hvithet framhåller
angelägenheten för jernvägsförvaltningen af att
lättare kunna i mån af rörelsens växande behof få antalet
befattningar i vissa grader ökade än som för öfriga förvaltningar,
der samtliga befattningar af Riksdagen till
antalet fastslås, är möjligt; hvarjemte icke heller lärer
kunna förnekas, att det i en del fall kan för jernvägsförvaltningen
med dess egenartade förhållanden vara
ändamålsenligt, att Kongl. Maj:t eger friare händer i fråga
om tilldelandet af begynnelselöner och löneförhöjningar
än som med ett system af uteslutande fixa arvoden jemte
efter bestämda år inträdande ålderstillägg är möjligt.

Det är med hänsyn till dessa senare båda omständigheter,
som komitén ansett sig böra föreslå bibehållandet
af arvoden efter klass för alla sådana slag af befattningar,
i afseende å hvilka antalet befattningshafvare
synts kunna blifva föremål för jemförelsevis tätare vexlingar
år från år. Genom införande i instruktionen (§
20) af ett stadgande, som förutsätter, att uppflyttning i
klass i allmänhet skall ega rum efter vissa af styrelsen
i plenum faststälda grunder, har komitén emellertid gifvit
de ifrågavarande arvodena en i viss mån annan karaktär
än de förut, om ej faktiskt så dock reglementsenligt, haft;
och är det med afseende härå, som komitén i § 1 vid
angifvandet af skilnaden mellan fast arvode och arvode
efter klass icke velat såsom jernvägsstyrelsen inskränka
sig till att anföra den mindre afgörande omständigheten
att fast arvode finnes uti stat, som af Riksdagen godkänts,
för vissa befattningar anslaget, medan arvode efter
klass för hvarje år af Kongl. Maj:t, bestämmes med

266

tillämpning af i reglementet intagen löneklassreglering,
utan ansett sig derjemte böra framhålla den omständigheten
att de fasta arvodena af Riksdagen till antalet
bestämmas, under det att de rörliga arvodena jemväl till
antalet af Kongl. Maj:t fastställas.

§ 2.

I denna paragraf meddelas föreskrift om arvodets
fördelning i lön och tjenstgöringspenningar. Gällande aflöningsreglemente
fastställer tjenstgöringspenningarne för
arvodesbelopp, som uppgår till eller öfverstiger 1,200 kronor,
till en femtedel och för lägre arvode till en sjettedel; och
styrelsens förslag är härmed öfverensstämmande. Denna
delningsgrund, hvilken infördes vid statsbaneförvaltningens
första organisation och godkändes af 1868 års Riksdag,
men sedermera icke varit föremål för Riksdagens
pröfning, är för personalen vida förmånligare än de delningsgrunder,
som vid de stora löneregleringarna på 1870-och 1880-talen faststälts för de civila verken i allmänhet
och särskildt för de med jern vägsstaten närmast jemförliga,
eller post- och telegrafstaterna.

Hvad de centrala embetsverken beträffar, så hafva
för de vid dem likformigt ordnade aflöningarna en likformig
fördelning i lön och tjenstgöringspenningar genomförts,
ehuru vexlande för olika lönegrader, i det att t. ex.
för första tjenstemannagraden lönen bestämts till 1,800
kronor och tjenstgöringspenningarne till 1,200 kronor,
för andra graden lönen bestämts till 3,000 kronor och
tjenstgöringspenningarne till 1,500 kronor samt för tredje
graden lönen bestämts till 4,400 kronor och tjenstgöringspenningarne
till 2,000 kronor. Vid lokalförvaltningarna
hafva åter i viss mån olika delningsgrunder tillämpats,
men i allmänhet och särskildt för post- och telegrafstaterna
samt den senast reglerade stora lokalförvaltningen,
eller skogsstaten, har antagits den norm att lönen
bör utgöra tre fjerdedelar och tjenstgöringspenningarne
en fjerdedel af aflöningen. Till grund för regleringen
har uppenbarligen legat den uppfattningen att den egentliga
lönen, hvilken i sin helhet eller delvis uppbäres af

267

den ordinarie tjensteinnehafvaren äfven vid tjenstledighet,
icke bör utgöra en allt för stor del af aflöningen, på det
att personalen må finna med sin fördel förenligt att söka
så mycket som möjligt vara i tjenstgöring. Medverkande
härvid torde äfven hafva varit känslan af det billiga deri,
att den, som vid en ordinarie tjensteinnehafvares förfall
förordnas att mot åtnjutande af dennes tjenstgöringspenningar
upprätthålla tjensten, härvid må undfå skälig
godtgörelse.

Då den åskådning, som sålunda fått göra sig gällande
vid löneregleringarna för de civila verken i allmänhet,
torde ega full tillämplighet jemväl på jernvägsstaten, har
komitén, ändock att förändringen innebär en försämring
i jernvägspersonalens nuvarande förmåner, funnit sig
icke kunna tillstyrka bibehållandet af nuvarande delningsgrund
utan böra för jernvägsstaten i detta hänseende
ifrågasätta största möjliga likställighet med motsvarande
embetsverk. Komitén har derför vid affattandet
af staten för fasta arvoden i § 3 för de arvoden inom
centralförvaltningen, hvilka fullt motsvara lönegrader vid
de öfriga centrala embetsverken, tillämpat det för dessa
lönegrader fastslagna förhållande mellan lön och tjenstgöringspenningar
samt för sådana arvoden inom centralförvaltningen,
hvilka icke fullt motsvara lönegrader vid
de centrala verken, men öfverstiga den vid dessa senare
förekommande lägsta tjenstemannaaflöningen, låtit fördelningen
blifva analog med den för närmast jemförliga befattningar
gällande. I fråga åter om öfriga arvoden inom
centralförvaltningen äfvensom samtliga arvoden vid distrikten
har följts den vid de stora lokalstaterna i allmänhet
tillämpade principen att lönen bör utgöra tre
fjerdedelar och tjenstgöringspenningarne en fjerdedel af
aflöningen, dock att komitén beträffande arvoden, som
understiga 1,500 kronor, ansett sig, för att icke i fråga
om dessa små aflöningsbelopp förändringen må blifva allt
för genomgripande, böra göra den modifikation att föreslå
lönen till fyra femtedelar och tjenstgöringspenningarne
till en femtedel. Rörande de endast vid fasta arvoden
förekommande ålderstilläggens fördelning i lön och tjenstgöringspenningar
har styrelsen i förevarande paragraf
föreslagit bibehållande af nu gällande norm, eller att

268

fördelningen måtte ske enligt samma grund, som är bestämd
för det ursprungliga arvodet. För åstadkommande
jemväl i detta hänseende af öfverensstämmelse med närmast
likartade embetsverk har åter komitén i § 3 föreslagit,
att ålderstilläggen må vid centralförvaltningen helt
och hållet räknas till lönen, men vid distrikten utgå till
tre fjerdedelar såsom lön och till en fjerdedel såsom
tjenstgöringspenningar.

§ 3 •).

Bland de med fast arvode aflönade befattningarna
har redan styrelsen upptagit flera, för hvilka aflöningen
förut utgått efter klass. Medan sålunda af de i arvodesstaten
för innevarande år uppförda 6,156 ordinarie arvoden
endast 13 äro fasta, skulle antalet sådana arvoden enligt
styrelsens förslag uppgå till 29. Komitén har, såsom
redan förut antydts, ansett sig böra betydligt öka antalet
fasta arvoden och har dervid utsträckt denna aflöningsform,
som förut endast tillämpats inom centralförvaltningen,
jemväl till distrikten. Men ehuru fast arvode
föreslagits för alla sådana befattningar, i afseende å
hvilka befattningshafvarnes antal synts utan olägenhet
kunna för någon längre tid af Riksdagen fastställas,
hafva dock de vid jernvägsförvaltningen i detta hänseende
rådande egendomliga förhållandena haft till
följd, att antalet fasta arvoden blifvit jemförelsevis litet
i proportion till antalet rörliga. Enligt komiténs förslag
skulle emellertid förstnämnda antal uppgå till 208. Utöfver
de nu befintliga fasta arvoden för generaldirektör, öfverdirektör,
kamererare, föreståndare för statistiska kontoret,
registrator och aktuarie, notarie, revisor, liufvudkassör och
uppi ords kassör, har styrelsen föreslagit dylika för följande
personal: byrådirektör, maskininspektör, föreståndare för milkontoret,
telegraf direktör, förste kontrollör, biljett- och formulär- *)

*) Såsom § 3 upptager så väl gällande reglemente som styrelsens förslag en
bestämmelse derom, att alla arvoden skola utbetalas med en tolftedel af årliga beloppet
under hvarje kalendermånad. Då en dylik bestämmelse synts vara af allt
för speciel art för att kunna försvara sin plats uti ett aflöningsreglemente af nu
ifrågavarande slag, har densamma här uteslutits.

269

förvaltare, byråsekreterare, samt förste vaktmästare hos styrelsen.
Komitén, som uteslutit maskininspektörs- och. uppbördskassörstj
en stelna, men deremot ansett den af styrelsen
till indragning ifrågasatta, för närvarande med fast arvode
i stat uppförda öfverkontrollörsbefattningen böra, om ock
under den förändrade benämningen af byrådirektör, med
dylikt arvode bibehållas, bar för sin del i öfrigt föreslagit
följande tjenstemän att utöfver de af styrelsen upptagna
erhålla fast arvode, nämligen inom centralförvaltningen:
arkitekt, byråingeniör, kontrollör samt vid distrikten:
distriktschef, bandirektör, maskindirektör, trafikinspektör, distriktssekreterare,
baningeniör, maskiningeniör, distriktskassör,
verkstadskamererare, förrådsför v altare, maskininspektor, verkmästare,
telegraf inspektor, stationsinspektor k station af lista,
2:dra och 3:dje klass, byråassistent samt underinspektör och
expeditionsföreståndare.

Generaldirektören och chefen för jernväg sstyr elsen uppbär
för närvarande ett årligt arvode af 10,000 kronor
samt åtnjuter dessutom förmånen af fri bostad (med
vedbrand) i statens hus. Enligt hvad under afdelningen
I framhållits, har komitén icke kunnat finna fullgiltiga
skäl föreligga för att styrelsens chef må åtnjuta
nämnda naturaförmån. Att med förmånens borttagande
bibehålla arvodet vid det nu i stat faststälda beloppet,

10,000 kronor, anser komitén likväl icke tillrådligt.
Tungt vägande skäl finnas nämligen enligt komitens
förmenande för att statsbaneförvaltningens chef må erhålla
en något högre aflöning. Statsbaneförvaltningen
är statens utan jemförelse största industriella affär och
det sätt, hvarpå högsta ledningen af denna affär utöfvas,
blir, helst sedan stambanebyggnaden fullbordats
och nödvändigheten att genom ändamålsenliga anordningar
uppdrifva affärens afkastningsförmåga trädt i
förgrunden, af allt större betydelse ej blott för statens
finanser utan för hela landets ekonomiska lif. Under
sådana omständigheter måste det vara af synnerlig vigt,
att löneförmånerna för den ansträngande och ytterst ansvarsfulla
befattningen ej sättas så låga, att möjlighet
uteslutes att i förekommande fall besätta platsen i stället
för från statstjenstemännens led med någon framstående
industriidkare eller inom näringslifvet eljest erfaren per -

270

son. Men de löneförmåner, hvilka stå till buds för de
framskjutne männen på detta område, äro, såsom bekant,
vida högre än hvad staten lemnar cheferna för de centrala
embetsverken, i det att storindustrien med rätta anser,
att de ökade omkostnaderna i följd af en något högre
aflöning flerfaldiga gånger uppvägas af den fördel, som
tillskyndas affären genom att i spetsen för denna ställes den
mest lämpliga person, som kan erhållas. Med afseende å
hvad nu blifvit anfördt och då statsbaneförvaltningens chef
alltså såsom ledare af en stor industri i flera afseenden intager
en helt annan ställning än cheferna för de centrala
embetsverken har komitén ansett det vara med klok hushållning
förenligt, att förstnämnde chef erhåller en något
högre aflöning än hvad i allmänhet bestås dessa senare;
och har komitén i sådant hänseende förestält sig, att arvodet
lämpligen borde bestämmas till 12,000 kronor, deraf

8,000 kronor lön och 4,000 kronor tjenstgöringspenningar.

I sammanhang med regleringen af chefens aflöning
har komitén icke kunnat underlåta att bringa på tal en
fråga, som kräfver en tillfredsställande lösning, nämligen
frågan om ett bättre ordnande af chefens pensionering.
För närvarande gälla, såsom ock förut anmärkts, för denna
pensionering enahanda grunder som för all öfrig jernvägspersonals
pensionering, så att chefen måste för erhållande
af full pension hafva efter minst 30 ars tjenst i ordinarie
anställning vid statens jernvägstrafik uppnått sådan ålder,
att hans lefnadsår och tjenstbar sammanräknade uppgå
till talet 95. Om nu den person, som förordnas till
chef, icke förut tillhört jern vägsstaten, så är det högst
sannolikt, att han vid sitt afskedstagande icke hunnit
uppfylla de för pensions erhållande sålunda föreskrifna
vilkor, utan att han måste, derest Riksdagen icke träder
emellan, afgå utan pension eller — om han tjenat
i öfver 10 år — med en högst otillräcklig sådan, och
detta äfven om han förut varit anstäld i annan statskonst.
Fn dylik anordning måste uppenbarligen försvåra
möjligheten att få den vigtiga posten på bästa sätt
besatt och är dessutom i sig orättvis, ty under sin tjenstetid
nödgas chefen, förutom betydande retroaktivafgifter,
erlägga högst afsevärda årliga pensionsafgifter,

271

hvilka, om chefen exempelvis vid utnämningen varit 50
år gammal, för pensionsinrättningen samt enke- och pupillkassan
sammanlagdt uppgå till icke mindre än 1,068
kronor om året°).

Med afseende å hvad nu blifvit anmärkt och med
stöd af exempel från Danmark, der statsbanechefen
pensioneras efter andra grunder än den öfriga personalen,
har komitén ansett sig böra föreslå, att generaldirektören
och chefen för jernvägsstyrelsen icke behöfver
ingå såsom delegare i statens jernvägstrafiks pensionsinrättning
samt i dess enke- och pupillkassa utan
må vara berättigad till erhållande af pension å allmänna
indragningsstaten i enlighet med de grunder, som för
cheferna för öfriga centrala embetsverk äro eller kunna
blifva bestämda.

Hvad derefter angår öfverdirektörsbefattningarna, så
är för öfverdirektör för närvarande uppfördt ett årligt
arvode af 6,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500
kronor hvardera, att inträda efter resp. 5 och 10 år.
Jemlikt nådiga brefvet den 23 december 1880 tillkommer
öfverdirektör dessutom förmånen af fri bostad jemte vedbrand,
dock att öfverdirektören för byråafdelningen, som
förut benämnts byråchef och först genom nådigt bref
den 23 december 1881 erhållit sin nuvarande titel, icke
åtnjutit dylik förmån. Styrelsen har icke föreslagit någon
direkt förändring i de nuvarande aflöningsförhållandena,
men skulle, om den nuvarande formuleringen af bestämmelsen
om öfverdirektörs rätt till bostadsförmån, på sätt
styrelsen afsett, intoges i det nya aflöningsreglementet,
äfven öfverdirektören för byråafdelningen erhålla uttrycklig
rätt till dylik förmån.

Komitén har redan förut uttalat sig för upphörande
af öfverdirektörs rätt till fri bostad, och frågan blir då
endast till hvilket belopp i kontanta penningar arvode
bör för honom i den nya lönestaten uppföras. Enär
öfverdirektörsbefattning är mest jemförlig med byråchefstjenst
vid de centrala verken, synes ligga närmast till
hands att för befattningen uppföra den aflöning, som är *)

*) Derest chefen vid afakedstagandet icke kan räkna 20 ordinarie tjensteår
vid jernvägen, iir han icke enligt reglementet berättigad att fortfarande qvarstå i
enke- och pupillkassan.

272

byråchef tilldelad, eller 6,400 kronor jemte ett ålderstillägg
å 600 kronor efter 5 år. Komitén har emellertid
icke ansett sig kunna förorda en så stor nedsättning i
öfverdirektörernas nuvarande löneförmåner, som en dylik
åtgärd skulle innebära. Om ledamot i jernvägsstyrelsen
gäller nämligen delvis hvad ofvan är framhållet beträffande
styrelsens chef, eller att vid aflöningens bestämmande
hänsyn måste tagas till jernvägsförvaltningens
industriella karaktär. Aflöningen bör alltså icke sättas
allt för lågt i förhållande till hvad motsvarande befattningar
å det industriella — och här särskildt det jernvägsindustriella
— området betinga, på det att framstående
förmågor inom facket icke må drifvas öfver till
den privata industrien. Och vidare måste i följd af
jernvägstjenstens egenartade natur en ledamot af jernvägsstyrelsen
anses hafva större ansvar och mera magtpåliggande
arbete än ledamöterna i de öfriga styrelseverken
öfver hufvud taget — något som i viss mån
torde vara erkändt redan genom den benämning, hvilken
tilldelats jernvägsstyrelsens ledamöter, och jemväl framgår
af den nödvändighet, som visat sig vara för handen att
bemyndiga dessa att i större utsträckning än andra styrelseledamöter
träffa afgöranden å styrelsens vägnar.
Vid öfvervägande af alla dessa omständigheter har komitén
kommit till den uppfattning, att i stället för det enda
ålderstillägg å 600 kronor efter 5 år, som är byråchef
tilldeladt, öfverdirektör bör med samma begynnelselön
som byråchef, eller 6,400 kronor, kunna erhålla två ålderstillägg
å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år.

Öfverdirektörsassistent har under senare tider antagits
med ett arvode af 4,200 kronor samt kan derutöfver
erhålla två ålderstillägg å 300 kronor efter resp.
3 och 6 år. För byrådirektör har styrelsen föreslagit en
aflöning af 4,500 kronor jemte två ålderstillägg å 500
kronor efter resp. 5 och 10 år, eller samma aflöning,
som vid de centrala embetsverken är faststäld för tjenst
af andra graden. Då ifrågavarande tjenstemän, hvilka äro
öfverdirektörernas närmaste män samt enligt förslaget till
instruktion skulle få till åliggande, bland annat, att i öfverdirektörs
frånvaro, der Kongl. Maj:t ej annorlunda bestämmer,
utan särskildt förordnande upprätthålla dennes

273

tjenst, numera efter den utvidgade kompetens, befattningarna
tid efter annan erhållit, torde vara fullt jemförliga
med tjenstemännen af andra graden vid de centrala verken,
har komitén icke tvekat att biträda styrelsens förslag
i denna del.

För den byrådirektör, hvilken skulle vara föreståndare
för kontrollkontoret, har komitén uppfört samma aflöning
som för öfriga byrådirektörer, enär platsens vigt och betydenhet
särskildt efter den storartade utvidgning, kontrollkontoret
genom samtrafiken erhållit, ansetts kräfva detta.

Gällande instruktion upptager bland tjenstemännen
vid banafdelningen inom styrelsen en arkitekt, med åliggande
att utföra ritningar och kostnadsförslag till nya
husbyggnader eller förändringar af äldre sådana samt att
årligen inspektera vården om de redan befintliga och
föreslå de åtgärder, han med anledning deraf anser behöfliga.
Styrelsen har emellertid i sitt förslag till nytt
aflöningsreglemente icke upptagit något arvode å stat
för en dylik befattning, utan i fråga härom anfört, att
de till befattningen hörande bestyren alltsedan år 1863
utöfvats af en person, som med Kongl. Maj:ts i de årligen
faststälda arvodesstaterna lemnade medgifvande aflönats
enligt med honom träffadt aftal, nämligen den person,
som tillika tjenstgjort som arkitekt vid statens jernvägsbyggnader0);
att arkitektbestyren vid statsbanorna syntes
komma att minskas i den mån anläggningen af nya banor
inskränktes; att sedermera förekommande ärenden rörande
ny- eller ombyggnad af vanliga slag syntes kunna förberedas
af en underordnad tjensteman och planer m. m.
för mera betydande anläggningar utarbetas af för tillfället
anlitad arkitekt; samt att styrelsen af sådana skäl
hölle före, att nämnda befattning, på sätt hittills egt rum,
icke borde aflönas med i ordinarie stat faststäldt arvode.

Komitén får erinra derom, att styrelsen i sitt år
1867 aflåtna organisationsförslag ifrågasatte uppförande
af ordinarie fast arvode för en arkitekt samt dervid, bland
annat, yttrade, att, då ständigt biträde af en dylik tjensteman
icke kunde undvaras, det vore lämpligt och med
minsta kostnader förenadt, att äfven en sådan tjenste *)

Den af styrelsen åsyftade tjenstemännen har numera erhållit afsked, men
platsen uppehälles fortfarande mot extra arvode.

18*

274

man blefve vid styrelsen på stat anstäld såsom biträde
åt öfverdirektören vid banafdelningen; att 1869 års Riksdag
jemväl uppförde ordinarie arvode för arkitekten,
hvilket emellertid, med afseende derå, att denne tjensteman
åtnjöte aflöning äfven från byggnadsstyrelsen, samt
då det syntes olämpligt att, innan väckt fråga om sammanslagning
af trafikstyrelsen med byggnadsstyrelsen blifvit
slutligen afgjord, för befattningen å trafikstaten uppföra
högre arvodesbelopp än som derifrån för det dåvarande
utginge, bestämdes till allenast detta senare belopp, hvilket
var betydligt lägre än det styrelsen föreslagit; att styrelsen
i underdånig skrifvelse den 21 december 1869, med afseende
derå, att arkitektens åliggande enligt den af Kongl.
Maj:t under den 17 september samma år utfärdade instruktionen
vore af sådan natur, att svårighet uppstode
att vid ifrågavarande tjenst fästa en fullt duglig och
kompetent person, så länge arvodet icke kunde anses
motsvara arbetet, hemstälde om tillstånd att för år 1870
ej tillsätta ordinarie arkitekt, hvilken hemställan af Kongl.
Maj:t bifölls; att dylikt tillstånd sedermera år efter år
meddelats; samt att i propositionen till 1874 års Riksdag
arkitektbefattningen icke upptogs bland de befattningar,
för hvilka fastställandet af ordinarie arvode af Riksdagen
äskades, hvaremot befattningen i den förnyade instruktionen
af år 1875 fortfarande bibehölls bland de ordinarie
tjensterna.

Med afseende å det stora antal husbyggnader, som
vid statens jernvägar finnes — detta antal uppgår för
närvarande till omkring 3,500 — synes det emellertid komitén
ligga i öppen dag, att en arkitekt jemväl efter st.ambanebyggandets
afslutande erfordras vid statsbanorna.
Det måste då enligt komiténs förmenande vara med klok
hushållning förenligt samt i öfrigt ändamålsenligt att göra
denna befattning till ordinarie för att försäkra sig om
på en gång ett relativt billigt arbete och kontinuitet deri.
Jernvägsarkitekturen har numera erhållit en så stor betydelse,
att densamma med allt skäl synes böra göras
till föremål för specialstudium, på det att erfarenheten
vid främmande jernvägar och resultaten af der anstälda
försök i olika riktningar må kunna komma äfven oss
till godo. Anställandet af en särskild arkitekt vid stats -

275

banorna bör emellertid ingalunda utesluta möjligheten
att, då fråga är om byggnadsföretag af mycket omfattande
art, här som på andra håll anordna täflan mellan
flera arkitekter för att dymedelst erhålla garanti för att
byggnadsfrågan blir underkastad den sorgfälligaste pröfning.
En sådan möjlighet är ock förutsatt i § 16 af
förslaget till ny instruktion genom stadgandet att styrelsen
må för arkitektoniska ändamål anlita tillfälligt biträde
af sakkunnige.

Vid öfvervägande af de löneförmåner, som böra tillkomma
statsbanornas arkitekt, har denne tjensteman
synts skäligen böra likställas med tjenstemännen af andra
graden vid de centrala verken och således erhålla en
aflöning af 4,500 kronor, med rätt till två ålderstillägg
å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år.

För telegraf dir ektören upptager gällande reglemente
ett föränderligt arvode af lägst 2,700 och högst 3,900
kronor, förutom två ålderstillägg å 300 kronor, att inträda
resp. 3 och 6 år efter det han uppnått den för
befattningen bestämda högsta arvodesklassen. Ehuru
numera icke kan ifrågakomma annat än att detta högsta
arvodesbelopp 3,900 kronor vid befordran till platsen
omedelbart tillämpas, är likväl aflöningen enligt komiténs
uppfattning alldeles för låg för att motsvara det
arbete, som efter den ökade utsträckning, jernvägsnätet
sedan löneregleringen år 1874 erhållit, samt de förändringar,
de elektriska anordningarna derstädes sedan
dess undergått, numera är med tjensten förenadt.
Styrelsen har jemväl ifrågasatt aflöningens likställande
med hvad af styrelsen för kontorsföreståndare föreslagits,
eller 4,000 kronors fast arvode jemte två ålderstillägg
å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år. För sin
del anser komitén emellertid rättvisa och billighet kräfva,
att man gör äfven denna plats i aflöningshänseende fullt
likstäld med en andra gradens tjenst inom de centrala
embetsverken.

Telegrafdirektören, hvilken måste vara en i sitt
fack framstående ingeniör, har enligt gällande instruktion
att tillse uppsättningen och underhållet af statens
jernvägars samtliga telegraflinier och apparater samt att
utöfva uppsigt öfver de för detta ändamål inrättade repara -

276

tionsverkstäder. Numera har han emellertid — och skulle
enligt komiténs förslag fortfarande få -— enahanda åligganden
jemväl i fråga om statsbanornas öfriga elektriska
anordningar. I hvilken grad telegrafdirektörens
arbete i sjelfva verket ökats sedan början af 1870-talet framgår bland annat deraf, att statens jernvägar
nu hafva mera än 212 gång så långa telegrafledningar
och mera än 2Va gång så många telegrafstationer och
telegrafapparater som då; att en mängd elektriska anordningar
för betryggande af trafikens säkerhet numera
blifvit efter utlandets föredöme införda vid statsbanorna;
samt att, medan i början af 1870-talet telefonen ej var
uppfunnen och elektricitetens praktiska användning för
belysning ej känd, jern vägen nu använder en mängd telefoner
samt på många ställen infört elektrisk belysning.
Om man derjemte betänker, att elektriciteten med all
säkerhet kommer att i flera olika hänseenden erhålla en
allt större betydelse för jern vägsdriften, synes någon
tvekan icke böra råda derom, att atlöningen för styrelsens
telegrafdirektör, hvilken vid sidan af sin omfattande
praktiska verksamhet har att genom studier följa utvecklingen
på detta område, icke bör för knappt tillmätas.
Komitén vill slutligen icke lemna oanmärkt, att den
löneförhöjning, komitén ifrågasatt, faktiskt icke skulle
blifva så betydande, som till en början kan synas, enär
den nuvarande telegrafdirektören tillika varit i åtnjutande
af ett extra arvode af 600 kronor om året för upprätthållandet
af befattningen såsom telegrafinspektor vid
första trafikdistriktet, hvadan alltså hans löneförmåner redan
vid tillträdet till telegrafdirektörstj ensten uppgingo till
4,500 kronor och sedermera ökats genom ålderstillägg.

Efter nu omförmälda befattningar följer i den uti
förevarande paragraf intagna staten en grupp af t j ens ter,
för hvilka komitén i anslutning till styrelsens förslag uppfört
en aflöning, liggande emellan den för andra gradens
tjenstår vid de centrala embetsverken faststälda och den
för första gradens tjenster derstädes gällande, nämligen

4,000 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor efter
resp. 5 och 10 år. Till denna grupp hafva hänförts befattningarna
såsom kamererare, hufvudkassör, föreståndare
för statistiska kontoret, föreståndare för milkontoret samt

förste kontrollör. Af dessa tjensteman åtnjuta kamereraren
och föreståndaren för statistiska kontoret (förste aktuarien)
redan nu sagda aflöning, och anledning synes komitén
icke förefinnas att för dem ifrågasätta någon förhöjning
deri. Hvad särskilt kamereraretjensten beträffar, så
aflönas visserligen närmast motsvarande befattningar vid
de centrala embetsverken såsom tjenster af andra graden,
men befattningarna äro icke med hvarandra fullt jemförliga,
bland annat af den anledning att bokföringen vid
jemvägen väsentligen verkställes vid distrikten samt kamererarens
åtgörande i denna del hufvudsakligen består
i att sammanföra de inkomna räkenskaperna.

Föreståndarens för milkontoret (milkontrollörens) aflöning
är i aflöningsreglementet, såsom förut erinrats, bestämd
till lägst 1,800 och högst 4,200 kronor. Förstnämnda
belopp är emellertid, såsom jemväl förut framhållits,
alldeles för lågt. På grund af tjenstens i sammanhang
med utvidgningen af kontorets arbeten ökade
betydelse har redan från början tilldelats nuvarande innehafvaren
högsta arvodesbeloppet. Då denne tillika uppbär
extra ersättningar med 600 kronor för tillsyn af
kontroll för enskilda jernvägars räkning, som af dessa
jernvägar efter visst pris betalas, och med 300 kronor för
nytillkomna, genom föreståndarens enskilda försorg utförda
beräkningar för maskinafdelningen, hvilka extra ersättningar,
sedan det föreslagna arvodet komme till tilllämpning,
skulle indragas, blir förhöjningen — erinrar
jemvägsstyrelsen — i sj elfva verket för den nuvarande
innehafvaren ingen. Komitén har för sin del ansett den
af jemvägsstyrelsen föreslagna löneregleringen, enligt
hvilken milkontorets föreståndare komme att i aflöningshänseende
likställas med statistiska kontorets, fullt befogad.

Hvad hufvudkassören beträffar, så åtnjuter denne nu
ett arvode af 3,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500
kronor efter resp. 5 och 10 år samt dessutom 750 kronor
i felräkningspenningar. Som emellertid samme tjensteman
tillika är förordnad att upprätthålla befattningarna
såsom distriktskassör vid första och femte trafikdistrikten
emot åtnjutande af ett årligt extra arvode af 600 kronor
för hvardera befattningen samt dessutom felräkningspenningar
enligt bestämmelserna i § 15 af gällande aflönings -

278

reglemente, hvilka felräkningspenningar uppgå till sammanlagd!
omkring 2,500 kronor om året, så utgöra
lians löneinkomster, ålderstillägg oberäknadt, i verkligheten
inemot 7,500 kronor. Då styrelsen föreslagit
arvodet för hufvudkassören såsom sådan till 4,000 kronor
jemte två ålderstillägg å 500 kronor samt dessutom 1,000
kronor i felräkningspenningar, har styrelsen motiverat
denna förhöjning hufvudsakligen med det stora ekonomiska
ansvar, som hvilar å denna tjensteman. Komitén har
ansett sig kunna tillstyrka den sålunda föreslagna regleringen,
under förutsättning — hvad styrelsen icke bestämdt
uttalat — att någon förening af distriktkassörstjenst med
befattningen icke vidare må förekomma.

Med afseende å förste kontrollörerna har styrelsen
anfört bland annat, att kontrollkontoret sedan år 1874
undergått en högst betydande utveckling, hvilken kunde
bedömas redan deraf, att medan kontrollen år 1874 omfattade
334 stationer, deraf 143 statsjernvägarnes och
resten stationer vid främmande banor, den år 1892 vore
utsträckt till 977, hvaraf 265 vid statsjernvägarne och
712 vid 74 främmande banor; att kontoret i följd häraf
ock behöft ansenligt utvidgas, så att personalen vid hvar
och en af de tre afdelningar, hvarå kontrollen handlades,
i medeltal öfverstege i antal kontorets hela personal
under det förstnämnda året; samt att det vore föreståndarne
för omförmälda tre afdelningar, som styrelsen föreslagit
att föras på fast stat under namn af förste kontrollörer.
Enär de kontrollörer, hvilka förestå de olika
afdelningarna inom kontrollkontoret, redan nu kunna nå
en aflöning af inemot 4,800 kronor, i det att de förutom
det ordinarie maximiarvodet af 4,200 kronor kunna erhålla
öfvertidsersättning för högst 28 timmar i månaden
efter 1 krona 75 öre i timmen, samt den af styrelsen
föreslagna regleringen synes väl afvägd, har komitén
upptagit styrelsens förslag, men komitén har dervid förutsatt,
att, i enlighet med de åsigter, som under afdelningen
I här ofvan uttalats, öfvertidsersättning icke vidare
må tilldelas ifrågavarande tjenstemän.

För byråingeniörerna har styrelsen föreslagit arvode
efter klass med lägst 3,000 kronor och högst 4,500
kronor; och har aflöningen ansetts böra bestämmas på

279

detta sätt för att bemälda tjensteman måtte blifva närmast
likstälda med ban- och maskiningeniörerna vid linien,
dervid en arvodesförhöjning af 500 kronor synts böra
beredas byråingeniörerna såsom vederlag för den banoch
maskiningeniörerna tillkommande inqvarteringsersättningen.
Komitén, som för ban- och maskiningeniörerna
föreslagit ett skäligen ansedt fast arvode af 3,000 kronor
med två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10
år, har för byråingeniörerna tillagt ett tredje ålderstilllägg
å 500 kronor, jemväl såsom vederlag för inqvarteringsersättning.
Detta ålderstillägg har synts behöfligt
för att man måtte kunna påräkna att få såsom byråingeniör
hos styrelsen behålla en ingeniör, som för tjenstgöring
derstädes visat sig lämplig, i det att denne med
sådan förmån mindre frestas att söka transport till linieförvaltningen
för erhållande af inqvarteringsersättning.

Efter byråingeniörerna har komitén uppfört en grupp
af tjensteman med aflöning motsvarande den, som vid
de centrala verken i allmänhet bestås tjensteman af första
graden, nämligen 3,000 kronor jemte två ålderstillägg å
500 kronor efter resp. 5 och iO år. Till denna grupp
hafva hänförts registrator och aktuarie, revisor, notarie,
biljett- och blankettförvaltare (förrådsförvaltare) samt kontrollör.

Med styrelsens förslag öfverenstämmer denna reglering
i hvad angår notarie och delvis äfven kontrollör.
Styrelsen har nämligen ansett någon anledning ej förefinnas,
hvarför den å byråafdelningen anstälda notarien, hvars
arvode nu uppgår till 2,500 kronor jemte två ålderstilllägg
å 500 kronor, ensam skulle qvarstå med lägre arvode,
under det att motsvarande tjensteman inom samtliga
öfriga centrala embetsverk efter der verkstälda löneregleringar
vore i åtnjutande af aflöning med 3,000 kronor
jemte enahanda ålderstillägg; hvarjemte styrelsen föreslagit
förändring af vissa bokhållare- eller byråassistentbefattningar
å öfverdirektörsexpeditionerna till hvad styrelsen
benämner hyrdseÅTetera?''ebefattningar med aflöning
motsvarande notariens. Med de åligganden, som enligt instruktionsförslaget
skulle tillkomma ifrågavarande tjenstemän,
har komitén icke kunnat annat än förorda den af rättvisa
och billighet påkallade regleringen; och torde få erinras,

280

att komitén i stället för en af styrelsen föreslagen byrådirektör
å maskinafdelningen uppfört en notarie, så att
hela antalet dylika tjensteman enligt komiténs förslag
skulle blifva fem. I fråga om kontrollörerna har styrelsen
åter anfört, att dessa tjensteman för närvarande enligt reglementet
uppbure aflöning med lägst 1,800 kronor och
högst 4,200 kronor, att emellertid faktiskt ingen åtnjöte
lägre aflöning än 3,000 kronor; samt att, efter den utbrytning
från gruppen af särskilda förste kontrollörbefattningar
som föreslagits, styrelsen ansåge aflöningen för de qvarstående
kontrollörerna skäligen kunna bestämmas till lägst

3,000 kronor och högst 4,000 kronor. Komitén har ansett
antalet dylika kontrollörer eller de s. k. resekontrollörerna,
hvilka enligt gällande instruktion bland annat hafva att
vid resor utefter jernvägslinierna inventera stationernas
biljettförråd och godsmagasin samt granska der förda
redovisningshandlingar m. m. äfvensom verkställa dem
anbefalda undersökningar, kunna begränsas till tre och
i sammanhang dermed omfört den af styrelsen föreslagna
aflöningen efter klass till fast arvode med ålderstillägg.

Med afseende å registrators, revisors, samt biljett- ock
blankettförvaltares löneförmåner skiljer sig åter komiténs
förslag från styrelsens, i det att detta senare för bemälda
tjensteman upptager samma aflöning som för föreståndarne
för statistiska och milkontoren, eller 4,000 kronor
jemte ålderstillägg. Till stöd för sin hemställan i denna
del har styrelsen hufvudsakligen anfört beträffande registrator-n,
_ som enligt gällande reglemente åtnjuter 3,500
kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp.
5 och 10 år: att bemälde tjensteman alltid ansetts böra
vara bättre aflönad än registratorerna hos de med styrelsen
närmast jemförliga centrala embetsverken af den
anledning att han icke allenast tillika vore aktuarie inom
det stora embetsverket utan äfven allt ifrån styrelsens
första bildande haft att ombestyra en betungande detalj
af kansligöromålen, som icke ålåge registratorn inom
andra verk, nämligen expedierandet af alla utgående handlingar,
en anordning hvilken styrelsen funnit leda till
mycken redighet och i hvilken styrelsen ej skulle vilja
se någon ändring; att emellertid registratorns göromål
efter hand ökats i högst betydande grad — oafsedt att

281

på senaste tid honom ålagts att registrera, förvara och
expediera handlingar rörande jernvägsbyggnadsärenden
— samt att styrelsen för den skull ansett sig böra påyrka,
att registratorn måtte erhålla samma aflöning som
kontorschef i styrelsen; beträffande revisorn, hvilken för närvarande
innehar samma aflöning, som komitén för honom
ifrågasatt: att inom de flesta andra embetsverk revisor
icke åtnjöte högre aflöning än den, som nu tillkomme
jernvägsstyrelsens revisor, men att han inom dessa embetsverk
icke heller intoge samma ställning som inom
jernvägsstyrelsen, der han vore chef för ett särskildt
kontor; att jernvägsstyrelsens revisor deremot syntes
snarast vara att jemföra med revisionskommissarierna i
kammarrätten samt förste revisorn i statskontoret, hvilka
vore tjenstemän af andra lönegraden: samt att, då de
räkenskapshandlingar, hvilka vore föremål för revisorns
handläggning — omfattande samtliga s. k. diverse inkomster
och alla utgifterna vid statens jern vägar äfvensom
den vidlyftiga förrådsräkenskapen — under de senaste
tio åren mer än fördubblats och revisorn i fråga om
trägna och ansvarsfulla göromål kunde anses fullt likstäld
med öfriga kontorschefer inom styrelsen, styrelsen icke
ansett sig kunna underlåta att för honom ifrågasätta
samma aflöning som den, hvilken tillkomme dessa senare;
samt beträffande biljett och- blankett/örv altar en: att
dennes funktioner enligt instruktionen vore att enligt
öfverkontrollörens bestämmande besörja biljetters tryckning
och utsända de tryckta biljetterna till stationerna,
att anskaffa, förvara och utlemna faststälda formulär för
samtliga afdelningarnas behof och tillse, att nödigt förråd
af dessa ständigt förefunnes, och att afgifva redovisning
för honom tillhörande förrådsförvaltning; att dessa
bestyr, till hvilka äfven lagts det att till större delen
anskaffa för samtliga afdelningar erforderliga skrifmaterialier,
i jemnbredd med rörelsens utvidgning ökats i
hög grad, så att deras skötande numera fordrade flera
personers arbete; att ledningen af dessa och ansvaret för
anskaffningen till minsta möjliga pris af de mångfaldiga
artiklarna samt deras riktiga och rättidiga utsändning till
vederbörliga orter hvilade pa förvaltaren, hvilkens omsorg
och förtänksamhet alltså i hög grad toges i anspråk; att

282

för ifrågavarande förvaltare vore i 1874 års reglemente
upptaget ett högsta arvode af 3,000 kronor, hvilket väl
kunnat anses tillräckligt för en då till kontrollkontoret
hörande tjensteman med den omfattning, hans tjenstgöring
för förrådet då kräfde, men att med den mera
sjelfständiga ställning, befattningen derefter intagit, och
det ökade arbete, honom pålagts, vore tillbörligt, att
arvode, motsvarande kontorsföreståndares, honom tillädes;
samt att styrelsen redan under årens lopp funnit sig
böra tillerkänna den nuvarande innehafvaren ersättningför
hans ökade bestyr och ansvar i form af extra arvoden,
utgående af det vederlag, främmande jern vägar erlade
utöfver varans anskaffningspris för de genom detta
förråd dem tillhandahållna formulär och biljetter, men
att dessa arvoden skulle indragas, efter det att det föreslagna
fasta arvodet komme att för befattningen tillämpas.

I motsats till styrelsen har komitén först och främst
icke funnit anledning föreligga, att registratorn må tilldelas
högre aflöning än registratorerna hos öfriga centrala
embetsverk. Flera af dessa tjenstemän —- exempelvis
de hos tull- och telegrafstyrelserna, kammarrätten
och statskontoret anstälda — äro nämligen tillika aktuarie!-,
och hvad angår den registratorn nu åliggande expedieringen
af utgående handlingar, så torde efter införandet
af den anordning med afdelningsvis förda föredragningslistor,
som komitén uti instruktionsförslaget förordat,
denna expediering komma att ordnas afdelningsvis,
hvarvid registratorn befrias från expedieringen åtminstone
i de ärenden, som äro uppförda på ban-, maskin- och
trafikafdelningens föredragningslistor. Den jemförelse,
styrelsen uppdragit mellan jernvägsstyrelsens revisor å
ena sidan samt kammarrättens revisionskommissarier och
statskontorets förste revisor å den andra, anser komitén
vidare icke hålla streck, då dessa senare tjenstemäns
åligganden till sin art och omfattning äro betydligt mera
magtpåliggande än jernvägsrevisorns samt särskilt förutsätta
en ojemförligt vidsträcktare författningskunskap.
Den omständighet att jernvägsrevisorn i följd af ökningen
i revisionsgöromålen numera fått till sitt biträde två
ordinarie tjenstemän, deraf en i bokhållare- och en i
kontorsskrifvaregrad, synes icke heller böra föranleda till

283

en aflöningsförhöjning för honom. Hvad slutligen angår
biljett- och blankettförvaltaren, torde, såsom ock. uti
instruktionsförslaget förutsatts, anskaffandet af de vigtigare
artiklar, som å kontoret förvaras och genom dess
försorg distribueras, böra ske på grund af beslut, som i
styrelsen fattas å vederbörande öfverdirektörs föredragning.
Vid sådant förhållande lärer vigten och beskaffenhet
af de göromål, som tillkomma bemälde förvaltare,
icke vara större än att han bör kunna anses skäligen
ersatt med den aflöning, som bestås den aktuarie hos
generalpoststyrelsen, som är förvaltare af dess blankettförråd,
samt förrådsförvaltaren hos telegrafstyrelsen.

Styrelsen har för en förste vaktmästare, hvars befattning
finge anses under alla förhållanden nödvändig, uppfört
fast arvode med 900 kronor jemte två ålderstillägg
å 100 kronor efter resp. 5 och 10 år; hvarförutom denne
vaktmästare, likasom de öfriga, skulle åtnjuta fri bostad
med vedbrand. Komitén har åter ansett förste vaktmästaren
hos jernvägsstyrelsen böra med afseende å aflöningen
i allo likställas med sina vederlikar inom de öfriga
centrala embetsverken.

Vidkommande härefter de fasta arvoden, som föreslagits
för tjenstemän vid distrikten, så måste naturligen
vid dessa arvodens bestämmande hänsyn tagas till den
förmån af fri bostad in natura eller hyresbidrag, som
tillkommer all vid distrikten anstäld personal. Vid öfvervägande
af den aflöning, som skäligen må anses böra
tillkomma distriktsförvältningarnas chefer och ledamöter, har
komitén emellertid först och främst trott sig kunna instämma
i jernvägsstyrelsens uttalande att, äfven om afseende
fästes å inqvarteringsförmånen, den aflöning, som
nu är faststäld för direktörerna, eller lägst 3,000 kronor
och högst 4,200 kronor med möjlighet till två ålderstillägg
å 300 kronor efter resp. 3 och 6 år efter det de
uppnått högsta löneklassen, icke kan anses tillräcklig,
då hänsyn tages till det ansvar och vidsträckta personliga
befäl, som med befattningarna äro förenade. Med
afseende såväl härpå som på den utvidgade verksamhet,
direktörerna enligt styrelsens förmenande borde erhålla
vid småningom skeende förändring af tjenstgöringsområden,
har styrelsen hemstält, att arvodet för direktör

284

måtte bestämmas till lägst 4,000 och högst 4,500 kronor,
äfvensom att båda ålderstilläggen måtte, för vinnande
af likformighet med de fasta arvodenas ålderstillägg,
höjas från 300 till 500 kronor, men i stället utgå
först efter resp. 5 och 10 år.

Då genom inskränkningen i distriktens antal komitén
för ban- och maskindirektörerna föreslagit väsentligt
utvidgade verksamhetsområden, samt jemväl till arten nya
åligganden skulle tillkomma dessa tjenstemän såsom ledamöter
i distriktsförvaltningarna, har komitén vid löneklassaflöningens
öfverförande till fast arvode ansett sig
böra utesluta aflöningen å 4,000 kronor och detta så
mycket hellre, som redan nu ej torde kunna ifrågakomma,
att en ban- eller maskiningeniör vid befordran till direktör
erhåller lägre aflöning än 4,200 kronor. Den
högre aflöning i förhållande till öfriga afdelningsföreståndare,
som uppenbarligen bör tillkomma distriktschefen,
har komitén åter ansett lämpligen kunna bestämmas så,
att distriktschef redan vid tillträdet till befattningen erhåller
direktörs högsta arvode — han torde, om han till
befattningen befordrats från direktör, redan hafva intjenat
denna aflöning — samt efter 5 års tjenstgöring ett
ålderstillägg å 500 kronor.

För den nya befattningen distriktssekreterare, i hvilken
skulle uppgå de nuvarande befattningarna af byråassistent
och juridiskt biträde, likasom för ban- och maskiningeniörsbefattningarna
har komitén föreslagit arvoden å 3,000
kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp.
5 och 10 år. Då för distriktssekreterare skulle erfordras
juridisk bildning, samt de med befattningen förenade
göromålen torde blifva ganska omfattande och ansträngande,
har mindre aflöning för denna tjenst ej ansetts
kunna ifrågasättas. Ban- och maskiningeniörerna kunna
nu nå en högsta aflöning, de förra af 3,600 kronor och
de senare af 3,900 kronor. Styrelsen har för dem föreslagit
klassarvoden, vexlande mellan 3,000 kronor och

4,000 kronor; och har styrelsen, hvad särskildt angår
baningeniörerna, motiverat förhöjningen bland annat dermed,
att flera bland dessa ingeniörer skulle, i sammanhang
med omregleringen af bandirektöremas distrikt, få
sina nuvarande sektioner utsträckta. Enär den af sty -

285

relsen föreslagna förbättring i aflöningen i och för sig
synes billig, samt komitén dessutom ifrågasatt väsentligt
ökade sektioner för baningeniörerna och större sjelfständig
myndighet för så väl dem som maskiningeniörerna,
har komitén vid omförandet till fast arvode tillämpat
styrelsens förslag till aflöningsbelopp; hvarjemte ytterligare
ansetts nödigt att för tre maskiningeniörer, hviska
såsom föreståndare för verkstäder, belägna utom distriktens
hufvudstationer, intaga eu särskild ställning, uppföra
tilläggsarvoden å 500 kronor.

För trajikinspektör har med afseende å den större
befogenhet, som skulle tillkomma denna tjensteman,
hvilken nära nog i allt hvad den löpande linietj ensten
anginge komme att intaga samma ställning som den nuvarande
trafikdirektören, ansetts böra utöfver den för
ban- och maskiningeniör uppförda högsta aflöningen 4,000
kronor upptagas ett tredje ålderstillägg å 500 kronor.

För distriktskassör, verkstadskamererare, förrädsförvaltare,
maskininspektor, verkmästare och telegrafinspektor har
komitén föreslagit en aflöning af 2,700 kronor med 3
ålderstillägg å 300 kronor efter resp. 3, 6 och 9 år.
Hvad de fem sistnämnda befattningarna beträffar, öfverensstämmer
denna reglering med styrelsens förslag, allenast
att af styrelsen ifrågasatta klassarvoden omförts till
fasta arvoden. Verkstadskamererare, förrädsförvaltare och
verkmästare kunna redan nu nå en maximiaflöning af
3,600 kronor, hvadan den enda ändring, styrelsen förordat
i deras aflöning, är en förhöjning i minimiarvodet,
hvilken synes komitén fullt skälig och står i öfverensstämmelse
med hvad redan nu i de flesta fall tillämpas.
De af komitén föreslagne maskininspektor erna skulle motsvara
de tjenstemän, hvilka styrelsen ansett böra anställas
under namn af maskiningeniörer af andra graden.
De skulle närmast under maskiningeniörerna vara maskinafdelningens
liniebefäl i distriktsförvaltningarnas hufvudorter
och således, hvad dessa förvaltningens centra beträffar,
utöfva ungefärligen de göromål, som å öfriga,
mera betydande platser tillkomma lokomotivförareförmän
och vagnmästare. Styrelsen har nämligen — enligt komiténs
förmenande med rätta — ansett, att hithörande
funktioner å de vigtigaste stationerna böra utöfvas af

286

tjensteman i stället för af betjente; och hafva i sammanhang
härmed — hvad komitén jemväl biträdt — de två
högsta arvodesklasserna för lokomotivförareförmän och
vagnmästare, 3,000 kronor och 2,700 kronor, föreslagits
till indragning. Telegrajinspektorerna åtnjuta för närvarande
med ett nominelt minimiarvode af 1,200 kronor
ett maximiarvode af allenast 2,700 kronor, men styrelsen
har till stöd för arvodesförhöjningen åberopat nödvändigheten
deraf, att dessa tjenstemän äro tekniskt bildade,
samt att deras aflöningar ställas i öfverensstämmelse
med aflöningarna för jemförliga befattningar inom
telegrafverket; hvarjemte styrelsen meddelat, att i sammanhang
med en dylik arvodesförhöjning de till telegrafinspektörer
hittills utgående extra arvodena af 300 kronor
om året för konduktörers instruktion i telegraftjenst
skulle indragas. Den aflöning, styrelsen i staten uppfört
för distriktskassör utgör lägst 1,800 kronor och högst
2,400 kronor. Komitén har emellertid ansett en ändring
häri nödig af två skäl. Först och främst har komitén
ifrågasatt felräkningspenningar till fixt belopp af
allenast 500 kronor, under det att styrelsen ansett denna
förmån böra utgå enligt nuvarande grund, eller med 40
öre för hvarje fullt tusental kronor, som utgått till bestridande
af kontanta liqvider för distriktets räkning —
en grund hvilken måste anses betydligt förmånligare för
tjensteinnehafvaren, enär exempelvis med nuvarande relativt
små distrikt en distriktskassör år 1894 i felräkningspenningar
uppbar ända till 1,539 kronor. Och vidare äro
distriktskassörsbefattningarna enligt komiténs förslaglångt
vigtigare än enligt styrelsens, enär enligt det förra
vid distriktskassorna jemväl skall mottagas den från stationerna
inkommande uppbörden.

För ett rättvist bestämmande af aflöningarna för
stationsföreständarne har styrelsen ansett nödigt, att stationerna
indelades i klasser i förhållande till hvars och ens
vigt och betydelse med afseende på såväl trafik och inkomster
som underlydande personal. Antalet sådana
klasser har styrelsen trott lämpligen kunna fastställas till
8, deraf stationerna inom klasserna 1—5 vore afsedda
att förestås af stationsinspektorer och stationerna inom
klasserna 6—8 af stationsmästare. Komitén har anslutit

287

sig till detta förslag med den ändring att stationsmästarestationerna
synts för vinnande af större enkelhet kunna
indelas i allenast två klasser. Hvad stationsinspektorsstationerna
beträffar, har komitén emellertid ansett större
vexlingar icke skäligen kunna förekomma i antalet inom
de tre högsta klasserna än att detta må kunna fastställas
af Riksdagen, hvarför komitén, med stöd af en från
jernvägsstyrelsen tillhandahållen uppgift, som jemväl upptager
den förändring, hvilken synts kunna föranledas af
de fem privatbanornas förvärfvande vid innevarande års
slut, uppfört fasta arvoden för 5 stationsinspektorer af
första, 17 af andra och 30 af tredje klass. Medan enligt
gällande aflöningsreglemente arvodet för stationsinspektorer
vexlar mellan lägst 1,200 kronor och högst 3,600
kronor, har styrelsen föreslagit följande arvoden för dessa
tjenstemän:

Lägst Högst

å	lista klassens	station .......	........ 3,600	4,000	kronor.
)>	2: dra	»	» .......	....... 3,000	3,600	»
»	3:die	»	» .......	......... 2,400	3,000	J>
»	4:de		» .......	........ 1,800	2,400	)>
))	5:te	»	» .......	........ 1,500	2,100	»

Komitén, som med den stora utsträckning, anställandet
af stationsmästare numera erhållit och än ytterligare torde
komma att erhålla, finner uppenbart, att ett lägre arvode
än 1,500 kronor icke kan för stationsinspektor förekomma,
har, såsom framgår af förevarande paragraf äfvensom
af § 5, i hufvudsak biträdt styrelsens förslag, dock
att vid klassarvodenas omföring till fasta arvoden med
ålderstillägg smärre jemkningar vidtagits beträffande stationerna
af första och andra klass. I öfverensstämmelse
med hvad nu faktiskt eger rum, har dessutom intagits
bestämmelse derom, att stationsinspektor, som tillika är
tågdirigent, kan erhålla ett tilläggsarvode efter högst
300 kronor för år.

I § 3 har komitén slutligen upptagit ett lägsta fasta
arvode af 2,100 kronor, jemte tre ålderstillägg å 300
kronor att utgå efter resp. 3, 6 och 9 år. Denna aflöning
skulle åtnjutas af byråassistenter, underinspektörer

288

och expeditions/öreståndare. I fråga om byråassistenterna,
hvilka, enligt hvad i motiven till instruktionsförslaget
framhålles, skulle vara trafikinspektörernas biträden,
öfverensstämma maximi- och minimiaflöningarna med
styrelsens förslag, deri byråassistenterna benämnas byråsekreterare;
och skiljer sig detta senare förslag från de
nuvarande bestämmelserna genom minimiarvodets nominella
höjning från 1,800 kronor till 2,100 kronor. För
underinspektörer och expeditionsföreståndare, hvilka skulle
motsvara trafikafdelningens nuvarande bokhållare vid
hufvudstationerna, har styrelsen föreslagit arvoden å
lägst 1,800 kronor och högst 2,700 kronor, men vid
omförandet till fasta arvoden har komitén ansett någon
förhöjning nödig, helst komitén i § 13 föreslagit en
inskränkande bestämmelse i fråga om felräkningspenningar,
under hvilken form särskild! expeditionsföreståndarne,
på sätt under afdelningen I närmare framhålles,
nu uppbära och enligt styrelsens förslag jemväl
skulle komma att uppbära en icke ringa del af sin aflöning.

§ 4.

Då efter den ornering till fasta arvoden, komitén
ifrågasatt, arvode efter klass icke skulle utgå med högre
belopp än 3,000 kronor, hafva de nuvarande fyra högsta
arvodesklasserna uteslutits; och då, på sätt förut anmärkts,
jemväl de tre lägsta klasserna såsom omöjliga att tilllämpa
undantagits, utgör hela antalet klasser enligt komiténs
förslag endast 18 mot 22 enligt styrelsens förslag
och 25 enligt gällande reglemente.

§ 3.

Arvode efter löneklass har komitén bibehållit för
allenast följande tjenstemän inom styrelsen: bokhållare,

ritare och kontor sskri fv are. För bokhållare och manlig
kontorsskrifvare äro de ifrågasatta löneförmånerna desamma
som enligt styrelsens förslag samt skilja sig från
de nuvarande endast genom höjning af minimiarvodena,

289

hvilka, sådana de nu äro, icke kunna tillämpas. Komitén
har emellertid ansett sig böra, i öfverensstämmelse
med hvad i viss mån redan faktiskt tillämpas, föreslå eu
särskild lägre aflöning för qvinlig kontorsskrifvare af
den anledning att samma arbetsprodukt icke kan, särskildt
vid mera framskriden ålder, påräknas af qvinna
som af man; och har qvinlig kontorsskrifvares maximiarvode,
som för närvarande enligt praxis är 1,800 kronor,
synts skäligen böra sänkas till 1,500 kronor. Ehuru
enligt gällande instruktion ritare kunna anställas å banoch
maskinafdelningama inom styrelsen samt dylika
tjensteman jemväl derstädes nu förekomma, upptager
nuvarande aflöningsreglemente icke några ritarearvoden
å styrelsens stat. De ritare, som tjenstgöra å de tekniska
öfverdirektörsexpeditionerna, äro derför antingen
antagna allenast i extra ordinarie beställning eller ock
från distrikten inkommenderade till tjenstgöring inom
styrelsen. Då emellertid tjensteman af ifrågavarande slag
faktiskt hafva permanent tjenstgöring inom styrelsen, har
aflöning till skäligt belopp synts böra från styrelsens stat
komma dem till godo.

Vidkommande de betjente, hvilka ansetts böra å
styrelsens stat uppföras med arvoden efter klass, eller
kontor sbiträden, vaktmästare och kontor sv akter, har aflöningen
för kontorsbiträden och kontorsvakter, för hvilka
arvoden icke finnas i gällande aflöningsreglemente bestämda,
uppförts med de belopp, styrelsen föreslagit,
dock att, i öfverensstämmelse med förut uttalad uppfattning
angående skilnaden mellan mans och qvinnas
arbetsförmåga, qvinligt kontorsbiträde föreslagits till något
lägre aflöning. För vaktmästarne hafva åter aflöningsbestämmelserna
afpassats så, att dessa betjente
komma att blifva i möjligaste mån likstälda med sina
vederlikar inom andra centrala embetsverk.

De distriktstjenstemän, hvilka enligt komiténs förslag
skulle aflönas medelst arvode efter klass, äro förutom
stationsinspektor er å stationer af fjerde och femte
klass, rörande hvilkas aflöning komitén redan under § 3
här ofvan yttrat sig, vid samtliga afdelningarna: kontorsskrifvare;
vid ban- och maskinafdelningama: underingeniörer
och ritare; vid maskinafdelningen: bokhållare: samt

in*

290

vid trafikafdelningen: telegrafister, förste stationsskrifvare
och stationsskrifvare.

För kontorsskrifvare har komitén, lika med styrelsen,
bibehållit de nuvarande arvodesklasserna med erforderlig
höjning af minimiarvodet, dock att för qvinlig kontorsskrifvare
uppförts särskild lägre aflöning. Ritare,
hvilken benämning synts komitén böra för vissa fall bibehållas
jemte den af under ingeniör, som styrelsen föreslagit,
hafva likaledes ansetts böra tilldelas samma aflöning
som enligt nuvarande reglemente med höjning af minimiarvodet;
och enahanda har förhållandet varit med bokhållare.

Hvad åter angår trafikafdelningens nyss omförmälda
tjensteman, så äro efter den uppdelning af stationsskrifvarebefattningarna,
som egde rum genom nådiga brefvet
den 30 december 1885, arvodesklasserna iör stationsskrifvare
lägst 720 kronor och högst 1,800 kronor samt
för förste stationsskrifvare lägst 1,500 kronor och högst
2,100 kronor. Maximiaflöningen för stationsskrifvare i
allmänhet blef således genom berörda bref nedsatt från
2,100 kronor till 1,800 kronor. Telegrafisterna, hvilka
tjensteman, enligt hvad förut antydts, numera äro öfverordnade
stationsskrifvare och hvilka dels å de största
telegrafstationerna stå närmast under telegrafinspektoren
och i hans frånvaro förrätta hans tjenst dels å andra
stationer, der särskild telegrafpersonal erfordras, förestå
telegrafexpeditionen, åtnjuta enligt aflöningsreglementets
föråldrade bestämmelser lägst 240 kronor och högst 2,400
kronor, dock att minimiarvodet i verkligheten är 1,500
kronor. Styrelsen har nu ansett, dels att minimiarvodet
bör bestämmas för stationsskrifvare till 1,080 kronor och för
telegrafist till nyss angifna belopp 1,500 kronor, dels ock
att maximiarvodet bör höjas för förste stationsskrifvare
till det för telegrafist nu faststälda beloppet 2,400 kronor
och för annan stationsskrifvare till 2,100 kronor. Hvad
de föreslagna förändringarna med afseende å telegrafist
och förste stationsskrifvare angår, har komitén icke haft
något att häremot erinra, då förhöjningen med afseende
å telegrafisterna endast är nominel, samt det synes vara
med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att förste
stationsskrifvarne, hvilka i allmänhet äro souschefer å

291

stationer af andra och tredje klass och hvilkas göromål
förty äro med stort ansvar förenade, kunna nå en dylik
maximiaflöning, som redan nu åtnjutes af maskinafdelningens
bokhållare. Anmärkas må emellertid, att komitén
härvid förutsätter — hvad ock torde ligga i sakens natur

— att qvinnor ej antagas till nu omförmälda två slag
af befattningar. Vidkommande åter stationsskrifvaretjensterna
— till hvilka qvinnor icke heller lära böra
befordras — så kunna visserligen talande skäl anföras
för en förbättring i de med dessa tjenster förenade lönevilkor.
Hvad särskildt den nu befintliga stationsskrifvarekåren
beträffar, så minskas, i den mån allt flera stationer
förändras från inspektörs- till mästarestationer, befordringsutsigterna
för densamma i hög grad. Efter den
nuvarande uppsättningens afgång torde visserligen utsigterna
i detta hänseende blifva något större, enär, om
också antalet inspektorsplatser minskas, konkurrensen af
sökande torde komma att i större mån nedgå genom
minskad rekrytering, men å andra sidan komma då stationsbiträden
af tjenstemannagrad att användas allenast
å mera ansvarsfulla och vigtiga platser, hvadan fordringarna
å kåren i dess helhet komma att ökas. Med
afseende å nu anmärkta förhållanden har komitén funnit
billigt, att minimiarvodet för stationsskrifvare, hvilket
faktiskt är 960 kronor — en arvodesklass som enligt
praxis dock endast bibehålies i två år — på sätt styrelsen
föreslagit höjes till 1,080 kronor. Beträffande
maximiarvodet har komitén åter trott en ytterligare uppdelning
af befattningarna i olika grader vara af omständigheterna
påkallad och i öfverensstämmelse härmed ifrågasatt,
att stationsskrifvarne å de tre högsta klassernas
stationer skulle kunna nå den af styrelsen föreslagna
aflöningen af 2,100 kronor, men de öfriga stanna vid
nuvarande maximiarvodet 1,800 kronor.

Af tjenstemän, hvilka enligt gällande aflöningsreglemente
kunna vid distrikten förekomma, skulle enligt, komiténs
förslag indragas trafikdirektör och dennes assistent

— hvilka dock kunna anses ersatta med distriktschef
och trafikinspektör — samt vidare bandirektörsassistent,
maskindirektörsassistent, konstruktör och stationskassör. Assistenter
till ban- och maskindirektörerna hafva emellertid

292

under en lång följd af år icke förekommit annat än under
formen af ban- och maskiningeniörer. Endast en
konstruktör finnes för närvarande, hvilken tjenstgör bos
styrelsen; och dennes befattning skulle enligt såväl styrelsens
som komiténs förslag förändras till en byråingeniörstjenst
å maskinafdelningens stat. Jemväl stationskassörstjensterna,
af kvilka numera icke heller mera än
en finnes tillsatt, skulle enligt styrelsens förslag indragas,
i det att dithörande göromål skulle uppdragas åt stationsinspektor
eller annan stationstjensteman mot viss andel
i de stationernas uppbördspersonal tillkommande felräkningspenningar.

öfvergår komitén nu till att redogöra för de arvodesbelopp,
som föreslagits för betjente vid distrikten, så har
först och främst för lokomotivmästarne (= lokomotivförareförmännen)
och vagnmästarne uppförts de af styrelsen i
sådant hänseende föreslagna belopp, eller lägst 1,200
kronor och högst 2,400 kronor. Den nedsättning, detta
innebär gent emot nuvarande aflöning, grundar sig, såsom
under § 3 antydts, derpå, att de åligganden, som
tillkomma dessa befattningar, ansetts å de vigtigaste
platserna i stället böra utöfvas af funktionärer, tillhörande
tjenstemannagraden.

För lokomotivförare har komitén, lika med styrelsen,
bibehållit nuvarande arvodesbelopp, lägst 960 kronor och
högst 1,800 kronor. På sätt komitén vid behandlingen
af frågan om milpenningar under afdelningen I framhållit,
anser komitén visserligen, att ifrågavarande betjente
för närvarande äro väl högt aflönade, men då inskränkning
i milpenningarnes belopp för dem stälts i
utsigt, samt en del hithörande befattningar jemväl skulle
komma att få löneförmånerna minskade genom upphäfvande!
af stadgandet att inqvarteringsersättning för tågpersonal
skall utgå med 20 procent af arvodet oberoende
af den ort, der bostaden är belägen, har sjelfva det ordinarie
arvodet ansetts böra qvarstå oförändradt, helst lefnadskostnaderna
för lokomotivförare likasom för annan
tågpersonal under de ständiga resorna blifva relativt stora,
samt i öfrigt den högsta arvodesklassen enligt regeln
icke torde komma att uppnås förr än vid mera framskriden
lefnads- och tjensteålder.

293

Beträffande öfverbanmästarne har styrelsen anfört, att
dessa jemlikt nådiga brefvet den 1 juni 1877 åtnjuta
arvode ''med lägst 720 och högst 1,500 kronor, men att
styrelsen trott sig böra föreslå höjning af dessa belopp
till resp. 900 och 1,800 kronor — en löneförbättring som
ingalunda kunde anses oskälig, då hänsyn toges dels
dertill, att ifrågavarande betjente måste, till undvikande
af större kostnad för vikariatens uppehållande, vara
så qvalificerade, att de i baningeniörernas frånvaro kunde
sköta dessas tjenster, och dels dertill, att äfven öfverbanmästarnes
göromål komme att ökas genom bansektionernas
utsträckning. Från den nuvarande öfverbanmästareklassen
hade i öfrigt utbrutits trädgårdsmästaregruppen,
hvilken ej syntes vara förtjent af lika stor aflöning
utan kunna åtnöjas med lägst 840 och högst 1,200
kronor, utöfver hvilket sistnämnda belopp i verkligheten
icke heller någon såsom trädgårdsmästare tjenstgörande
öfverbanmästare fått uppbära arvode. Komitén har ansett
sig böra biträda styrelsens förslag i hvad angår såväl
öfverbanmästare som trädgårdsmästare. Längre vikariat
för baningeniörerna torde visserligen hädanefter
komma att bestridas af de underingeniörer, som enligt
komiténs under afdelningen I framstälda förslag skulle
å bandirektörsexpeditionerna anställas, men å andra sidan
hafva bansektionerna enligt komiténs förslag blifvit väsentligt
utsträckta, hvartill kommer, att med den fortgående
utvecklingen af de tekniska anordningarna vid
banan allt större fordringar måste komma att ställas på
öfverbanmästarne.

Lika med styrelsen har komitén för öfverkonduktör
och konduktör med bibehållande af maximilönen föreslagit
förhöjning af minimilönen från 720 kronor, hvilket belopp
icke mera kommer till tillämpning, till 840 kronor.
Ehuru, om hänsyn tages till att ifrågavarande betjente
jemväl åtnjuta milpenningar och beklädnad in natura,
erkännas måste, att de i förhållande till sina vederlikar
inom verket äro jemförelsevis högt aflönade, har komitén
likväl i betraktande af de högre lefnadskostnaderna för
tågpersonal icke velat ifrågasätta någon nedsättning.

Med afseende å stationsmästarnes arvoden har styrelsen
icke föreslagit annan förändring än att aflönin -

294

garna inom förut gällande minimi- och maximibelopp
skulle utgå på grund af stationernas indelning i klasser
eller till

Lägst Högst

stationsmästare å 6:te klassens station 900 1,500 kronor.
» å 7:de » » 840 1,200 »

» å 8:de » » 720 960 »

Komitén har emellertid, såsom redan förut framhållits,
ansett mästarestationema skäligen böra uppdelas
i allenast två klasser; och har vid bestämmandet
af de arvodesbelopp, som skulle tillhöra befattningarna,
uteslutits så väl lägsta som högsta nu medgifna arvodesklass.
A ena sidan har det nämligen icke synts komitén
möjligt, att en stationsföreståndare skulle kunna aflönas
med så lågt arvode som 720 kronor— enligt årets
arvodesstat finnes icke lägre arvode än 840 kronor tilllämpadt
— och å andra sidan måste, om den åsyftade
fördelen af stationsinspektorers ersättande med stationsmästare
skall kunna ernås, aflöningen för dessa senare
icke blifva för hög. Ett särskildt skäl att föreslå nedsättning
af maximiarvodet till 1,200 kronor har komitén
dessutom trott sig kunna hemta från det faktum att
arvodesklassen 1,500 kronor hitintills blott i ett enda
fall tillämpats, nämligen för aflönande af en person, som
vid statens öfvertagande af en privatbana öfvergått i
statsbanornas tjenst och hvars aflöningsförmåner genom
köpekontraktet varit bestämda. Denne ensam har erhållit
högsta medgifna stationsmästarearvodet 1,500 kronor förutom
375 kronor i årlig lönefyllnad.

För maskinist och materialvakt har komitén, lika med
styrelsen, föreslagit skäligen ansedda arvoden af lägst
840 kronor och högst 1,200 kronor. Maskinister skulle
de betjente benämnas, hvilka omhänderhafva fast ångmaskin
eller inrättning för uppvärmning eller central belysning.
Materialvakterna åtnjuta enligt gällande aflöningsreglemente
arvoden af lägst 600 kronor och högst
900 kronor, men dessa måste anses alldeles otillräckliga
i förhållande till de i ekonomiskt hänseende vigtiga
göromål, som tillkomma dessa betjente.

I fråga om vagnförmännen har af komitén, likasom

295

af styrelsen, allenast ifrågasatts höjning af det nominella
minimiarvodet.

För banmästare har styrelsen med uteslutande af de
tre för dem nu gällande lägsta löneklasserna, Indika ansetts
otillräckliga, föreslagit minimiarvodet till 780 kronor
och maximiarvodet till 960 kronor eller en klass
högre än för närvarande; och har en sådan förbättring
i deras ställning synts styrelsen vara både billig och
lämplig, särskildt med afseende fästadt derå, att de i
första hand utöfvade tillsynen öfver alla å banorna förekommande,
ofta mycket magtpåliggande underhållsarbeten
och de vid dessa anstälda arbetare. Komitén har biträdt
styrelsens förslag i fråga om minimiarvodet, men
ansett sig af två särskilda skäl böra gå ett steg längre
än styrelsen i fråga om maximiarvodet och således föreslå
detta till 1,080 kronor. Först och främst har komitén
nämligen förutsatt, att längden af banmästares afdelningar
skulle ökas med icke mindre än 50 procent.
Och vidare skulle, då samtliga banmästare nu åtnjuta
och enligt komiténs förslag fortfarande skulle åtnjuta fri
bostad in natura, för banmästaregruppen i dess helhet
uppkomma en för personer i denna ställning ganska afsevärd
minskning i lönevilkoren genom det ifrågasatta
borttagandet af den fria vedbranden.

Medan komitén, lika med styrelsen, ansett aflöningen
för eldare böra uppföras med oförändrade belopp,
har komitén föreslagit nedsättning med .en löneklass i
de manliga kontor sbiträdenas maximiaflöning; hvarjemte
en särskild lägre aflöning föreslagits för qvinliga kontorsbiträden.
Att jemväl för manliga kontorsbiträden en
arvodessänkning synts nödig har sin grund hufvudsakligen
i samma skäl, som föranledt nedsättningen för
stationsmästare, eller att aflöningen, om det med befattningens
inrättande afsedda syftet skall uppnås, icke bör
sättas för hög, samt att det nu medgifna maximiarvodet
faktiskt icke heller tillämpats.

För packmästare har styrelsen föreslagit förhöjning
af minimi- och maximiarvodena från resp. 600 och 900
kronor till 720 och 960 kronor; och har komitén biträdt
detta förslag, enär billigheten synts fordra, att pack -

296

mästarnes aflöning ej blir för låg i förhållande till konduktörernas.

Beträffande stationskarisförmän och stationskarlar, hvilka
enligt gällande aflöningsreglemente åtnjuta, de förra lägst
240 kronor och högst 900 kronor samt de senare lägst
240 kronor. och högst 660 kronor, har styrelsen, som
ansett, att ifrågavarande befattningar borde indelas i
&TflPPer med högre aflöning för dem, som komme att
tillhöra de grupper, åt hvilka de mera magtpåliggande
göromålen blefve anförtrodda, ifrågasatt, att de göromål,
som hittills förrättats af stationskarlsförmän och stationskarlar,
borde fördelas i förra fallet på Amxel-, magasinsoch
stationskarlsförmän, i senare fallet på vexelkarlar,
magasinskarlar, signalkarlar och stationskarlar; i sammanhang
hvarmed styrelsen föreslagit, att aflöningarna
skulle utgå till vexelförmän och magasinsförmän med
lägst 720 och högst 1,080 kronor, till stationskarlsförmän
med lägst 660 och högst 900 kronor, till vexelkarlar,
magasinskarlar och signalkarlar vid de större stationerna
med lägst 600 och högst 720 kronor samt till
stationskarlar med lägst 480 och högst 660 kronor.*)
För sin del har komitén icke kunnat förorda den
sålunda föreslagna uppdelningen af ifrågavarande befattningar.
De göromål, hvilka tillkomma den del af ifrågavarande
personal, som användes till vexel-, signal- och
magasinstjenst vid de större stationerna, är nämligen af
den beskaffenhet, att de fordra full spänstighet och vigör
hos personalen. Det kan för den skull lätt inträffa,
att en karl, som användts i dylik tjenstgöring, efter
några år icke finnes för densamma längre lämplig utan
anses böra återflyttas till vanlig stationstjenst. Någon
anledning gifves emellertid då icke, hvarför han skall
uppbära det högre arvode, han under den särskilda, mera
magtpåliggande tjenstgöringen erhållit. Med hänsyn härtill
har. komitén ansett, att, i öfverensstämmelse med hvad
nu faktiskt eger rum, den ifrågavarande särskilda tjenstgörmgen
hellre bör ersättas med tilläggsarvode, som endast
utgår, så länge den särskilda tjenstgöringen fort .

^ ^ reglemente finnas visserligen såsom särskilda befattningar med

a tons ar s a oning uppförda signalkarls- och spårvexlaretjenster, men dessa hafva
under en lång följd af år icke varit tillsatta.

297

far, hvarföre ock i förevarande paragraf intagits bestämmelse
om dylikt tilläggsarvode för signal-, vexeloch
magasinstjenst, vid större station. Hvad åter den
för stationskarlsförmän och stationskarlar af styrelsen
föreslagna ordinarie aflöningen beträffar, så hafva först
och främst giltiga skäl synts komitén föreligga för
minimiarvodenas höjande till de angifna beloppen. Vidare
har stationskaris maximiarvode synts böra, på sätt
styrelsen hemstält, bibehållas vid nuvarande belopp 660
kronor. Sant är visserligen, att för den del af stationskarlsgruppen,
som kan påräkna bostad in natura, en
minskning i lönevilkoren skulle enligt komiténs förslag
uppkomma genom borttagandet af förmånen af fri vedbrand,
men då denna förmån, enligt hvad komitén förutsätter,
icke kommer att fråntagas de nuvarande innehafvarne
deraf utan vederlag i annan form, samt ett arvode
af 660 kronor med åtföljande inqvartering eller ersättning
derför jemte öfriga enligt det nya reglementet utgående
förmåner synes i och för sig vara skälig maximiaflöning fölen
person i en stationskaris ställning, allra helst i jemförelse
med hvad som bestås hans vederlikar inom den privata
jernvägsindustrien eller näringslifvet i öfrigt, har komitén
icke ansett sig kunna förorda någon förhöjning. Med afseende
å stationskarlsförmännen har åter en höjning af
maximiarvodet med en löneklass af komitén ifrågasatts,
enär denna grupp af stationsbetjeningen, som för sin befordran
från stationskarlsgraden måste hafva ådagalagt särskild
duglighet, synes böra kunna nå en aflöning af 960
kronor, samt gruppen i sin helhet måste anses mera än
stationskarlsgruppen blifva lidande genom den fria vedbrandens
borttagande, då förmånen af bostad in natura
för den förekommer i relativt större utsträckning0).

För sådan portvakt, som är anstäld vid lista klassens
station eller verkstad, har styrelsen med bibehållande
af nuvarande högsta arvode, 960 kronor, föreslagit
en höjning af lägsta arvodesbeloppet från 600 till
660 kronor. För öfriga portvakter har åter arvodet synts
styrelsen kunna bestämmas till lägst 540 och högst 720

♦) Enligt årets arvodesstat åtnjuta af 269 stationskarlsförmän 195 och af 1375
stationskarlar 846 bostad in natura.

298

kronor. Hvad styrelsen sålunda föreslagit har af komitén
biträdts.

Med afseende å vaktmästarne vid distrikten, för hvilka
i gällande aflöningsreglemente arvode är uppfördt med
lägst 240 kronor och högst 900 kronor, har styrelsen
icke föreslagit annan förändring än höjning af minimiarvodet
till 600 kronor. På det att ifrågavarande betjente
icke måtte med inberäkning af den dem tillkommande
förmånen af hyresbidrag eller hyresfri bostad,
blifva allt för högt aflönade i förhållande till deras vederlikar
inom styrelsen, för hvilka komitén föreslagit
löneförmåner, närmast motsvarande dem, som åtnjutas af
vaktmästarne inom de centrala embetsverken i allmänhet,
har komitén uppfört minimiarvodet med 600 kronor och
maximiarvodet med 840 kronor.

Vagnsmörjarne, hvilkas aflöning, enligt gällande aflöningsreglemente
är lägst 240 kronor och högst 660
kronor, hafva af styrelsen satts i paritet med lokomotivoch
vagnputsare, som redan nu åtnjuta ett maximiarvode
af 720 kronor och för hvilka styrelsen föreslagit ett
minimiarvode af 540 kronor. Enligt komiténs förmenande
böra dock vagnsmörjarne, hvilka tillhöra tågpersonalen
och förty hafva en mera ansträngande tjenst, kunna
nå en något högre aflöning än putsarne, och detta så
mycket hellre som denna grupp af tågpersonalen är
äfven förhållandevis lägre aflönad än den öfriga. Komitén
har derföre i styrelsens ifrågavarande förslag gjort den
ändring att maximiarvodet för vagnsmörjare uppförts med
780 kronor.

I aflöningen för pumpare, kolvakt, kontorsvakt och
notisbärare har hvarken styrelsen eller komitén föreslagit
annan ändring än höjning af de nu utgående alldeles
otillräckliga minimiarvodena.

Hvad slutligen angår banvakterna, så är för dem och
de med dem likstälda grind- och brovakterna i gällande
aflöningsreglemente uppfördt arvode af lägst 240 kronor
och högst 540 kronor; hvarjemte är stadgadt, att styrelsen
eger att tillägga högst 20 kronor i månaden under
seglationstiden för vakt vid rörlig bro samt att för bevakning
af grindar anställa personer med lägre arvoden.

Beträffande banvakternas aflöning har styrelsen erin -

299

rat, hurusom hon i underdånigt utlåtande den 10 december
1891 af anförda skäl hemstälde om aflåtande af proposition
till Riksdagen derom, att aflöningsreglementet
måtte sålunda ändras, att arvoden inom 19:de löneklassen
med årligt belopp af 600 kronor kunde banvakterna
tilldelas. Det förslag, Kougl. Maj:t med bifall till denna
hemställan förelagt 1892 års Riksdag, hade också. —
yttrar styrelsen — vunnit en välvillig behandling af Riksdagen,
som medgifvit, att ett belopp af högst 12,000
kronor finge under år 1893 användas till förhöjning i
vissa fall af banvakternas löneförmåner utöfver nuvarande
högsta arvodesbeloppet med högst 60 kronor för hvarje
banvakt,0) men Riksdagen hade ansett, att den slutliga
pröfningen af frågan om förbättring af banvakternas
lönevilkor borde anstå, tills förslag till en allmän revision
af aflöningsreglementet kunde Riksdagen föreläggas. Under
sådana förhållanden förnyade styrelsen omförmälda
förslag och hemstälde alltså, att arvodena för banvakter
måtte fastställas att utgå med från och med 480 kronor
— de fyra lägsta nuvarande löneklasserna kunde nämligen
ej ifrågakomma — till och med 600 kronor. Hvad
åter brovakterna anginge — anför styrelsen vidare så
uppbure de banvakter, hvilka under detta namn vore
anstälda för bevakningen och manövreringen af svängbroar,
för närvarande i allmänhet utöfver sin banvaktslön
ett visst belopp för år eller också för månad under
seglationstid, men styrelsen hade nu trott sig böra föreslå,
att i stället lägsta och högsta arvodena för brovakterna
höjdes till resp. 540 och 720 kronor. Aflöningen
till de banvakter, som hade sig uppdragen bevakningen
af grindar vid större vägöfvergångar och derför särskildt
benämdes grindvakter, hemstälde styrelsen måtte få som
hittills utgå efter de för banvakter i allmänhet faststälda
arvodesklasser. I detta sammanhang ville styrelsen äfven
nämna, att hon fortfarande ämnade vid flertalet grindar
anställa vaktare eller vakterskor på extra stat med betydligt
lägre aflöning än hvad föreslagits för sådana,
som tillhörde den ordinarie personalen.

Styrelsen har vidare i ett senare mom. af den *)

*) Detta beslut har sedermera upprepats år efter år.

300

paragraf, som angifver klassarvodena för de särskilda befattningarna,
intagit ett stadgande derom, att banvakt
eller stationskarl, som med godt vitsord tjenstgjort i
ordinarie anställning i femton år i Norrland, skulle kunna,
om lian tjenstgör å särdeles dyr ort, utöfver det för befattningen
faststälda högsta arvodesbeloppet erhålla ett
tilläggsarvode af 60 kronor för år, livilket arvode dock
skulle vid förflyttning till mindre dyr ort indragas.

Hvad först angår förslaget att uppföra särskild aflöning
för brovakt, så har komitén af samma skäl, som
föranledt komitén att motsätta sig förslaget om uppdelning
af stationskarlsförmans- och stationskarlsbefattningarna,
icke kunnat biträda detta förslag, utan har komitén,
som i öfrig!, ansett benämningarna brovakt och grindvakt
böra försvinna och samtliga ifrågavarande betjente
kallas banvakter, intagit bestämmelse derom, att banvakt,
hvilken tjenstgör såsom vakt vid rörlig bro, må under
seglation stiden kunna erhålla ett tilläggsarvode efter 60
å 120 kronor för år. Någon erinran på detta ställe i
aflöningsreglementet om styrelsens befogenhet att anställa
extra grindvakter har deremot icke ansetts behöflig.

Beträffande derefter det för banvakt föreslagna minimiarvodet,
så har komitén icke haft något att deremot
erinra.

Vidkommande slutligen maximiaflöningen, hvilken
för banvakt i allmänhet skulle utgöra 600 kronor, men
för banvakt i Norrland kunna uppgå till 660 kronor, så
har komitén först och främst icke kunnat ansluta sig till
förslaget om ett särskildt dyrortstillägg för den norrländska
betjeningen. Förslaget har föranledts deraf, att
ofvan omförmälda af Riksdagen anvisade anslagsbelopp,
med stöd af inom Riksdagen gjorda uttalanden, användts
till förbättring af de i Norrland stationerade äldre banvakternas
vilkor. Steget mellan ett dylikt tillfälligt understöd
och ett fastslående i aflöningsreglementet af ett
särskildt dyrortstillägg för vissa grupper af betjeningen
är emellertid stort. Vinner principen fotfäste, kan den
framkalla anspråk på liknande förmån ej blott från öfriga
grupper af jernvägspersonalen utan äfven från personalen
inom andra stats!örvaltningens grenar; och den synes i
sjelfva verket så mycket mindre böra komma till till -

301

lämpning för jernvägspersonalen, som denna i sina hushållsbilj
etter eger en möjlighet att åtminstone i någon
mån förskaffa sig billigare födoämnen, hvilken ej förefinnes
för personalen inom andra verk. Komitén, som
alltså icke kan tillstyrka det ifrågastälda dyrortstillägget,
har deremot biträdt styrelsens förslag om maximiarvodets
belopp. Då förmånen af fri vedbrand enligt komiténs
förslag skulle upphöra, blir visserligen den löneförbättring,
som genom den nya löneklassen skulle beredas
banvakterna, mindre afsevärd, om ens någon; men i
fråga om banvakternas lönevilkor, sådana de af komitén
föreslagits, gäller det samma, som nyss sades om stationskarlarnes,
eller att de måste anses skäliga, särskild! i
jemförelse med hvad som bestås vederlikar inom den
privata jernvägsindustrien eller näringslifvet i öfrigt.

Af de i gällande aflöningsreglemente omförmälda
ordinarie betjente vid distrikten har styrelsen uteslutit
ej mindre eldarelärlingar och bromsare, hvilka ansetts
icke vidare böra såsom ordinarie förekomma, utan äfven
förrådsdrängar, hvilka icke längre anställas under sådan
benämning. Komitén har uteslutit jemväl telegrambud,
enär sådana icke synts böra i ordinarie befattning antagas,
samt kuskar, enär för närvarande endast en sådan
finnes anstäld samt de med dylik befattning förenade
göromål, i den mån sådana för framtiden kunna förekomma,
torde kunna utföras af annan betjening.

I gällande aflöningsreglemente finnes intagen en
bestämmelse att, då styrelsen finner sådant lämpligt, kontorsskrifvare
må, utan hinder af hvad aflöningsreglementet
föreskrifver i fråga om aflöningsklasser och tjenstledighet
för skötande af egna angelägenheter, aflönas efter beting,
det vill säga sålunda, att han erhåller betalning, i den
mån han verkställer arbete, hvarå styrelsen utsatt visst
pris; och skall så aflönad kontorsskrifvare för utförandet
af sådana arbeten å kontoret, hvilka icke lämpligen kunna
på nämnda sätt godtgöras, erhålla betalning för timme
enligt pris, som styrelsen fastställer i förhållande till den
arbetandes förmåga och flit samt arbetets beskaffenhet.
Denna bestämmelse, som för närvarande endast tillämpas
i fråga om en del kontorsskrifvare å statistiska kontoret,
har styrelsen ansett böra bibehållas. Då enligt komiténs

302

förslag ordinarie kontorsskrifvare icke vidare skulle å
nämnda kontor anställas, och då i öfrigt en dylik aflöningsform
för ordinarie personal synts mindre lämplig,
har komitén uteslutit bestämmelsen.

§ 6.

Medan de i § 7 af såväl gällande reglemente som
styrelsens förslag förekommande bestämmelserna om ålderstilläggens
belopp och tiderna för deras erhållande af
komitén intagits i den uti § 3 af komiténs förslag meddelade
lönestaten, hafva öfriga i förstnämnda paragraf
förefintliga stadganden rörande ålderstilläggs åtnjutande
sin motsvarighet i de föreskrifter, som i förevarande
paragraf meddelats. Komitén har upptagit de allmänna
vilkor, som i sådant hänseende under de senare åren stadgats
i löneregleringar för öfriga embetsverk, äfvensom
derutöfver med afseende å förhållandena inom jernvägspersonalen
vissa särskilda bestämmelser. Dervid torde
böra framhållas, att personligt tillägg enligt denna paragraf
är att helt och hållet räkna till lönen, såsom ock
uti texten angifvits. Och slutligen vill komitén icke
lemna oanmärkt, att stadgandet i denna paragraf derom,
att ersättning för hyresbidrag eller fri bostad ej må
beräknas vid förflyttning från linien till styrelsen visserligen
torde komma att vålla svårigheter vid dylika förflyttningar,
men att komitén icke ansett sig kunna föreslå
ersättnings beräknande af den anledning att i sådant
fall skulle kunna inträffa, att en hel del tjenstemän inom
styrelsen komme att erhålla högre aflöning än i lönestaten
för dem beräknats.

§ i Enär

nuvarande aflöningsreglemente innehölle en del
bestämmelser om förmåner, af hvilka den icke ordinarie
jernvägspersonalen vore i åtnjutande, men uttömmande
angåfve hvarken de särskilda kategorier, hvaraf denna
personal bestode, eller den allmänna grund, efter hvilken
den erhölle sin aflöning, har styrelsen för fullständighetens
skull i en ny 8:de paragraf af förslaget upptagit

303

stadgande!! i dessa hänseenden, affattade i öfverensstämmelse
med hvad som nu tillämpas. Komitén har i förevarande
paragraf jemväl ansett sig böra intaga liknande
stadganden, hvarvid tillika uttryckligen framhållits, att i
fråga om sådana särskilda löneförmåner, hvilka i aflöningsreglementet
förutsättas kunna tillkomma extra ordinarie
personal, vederbörande myndighet är bunden af
reglementets bestämmelser.

§ 8-

Denna paragraf, som motsvarar § 8 i gällande aflöningsreglemente
och § 9 i styrelsens förslag, innehåller
bestämmelser huru med aflöningen skall förfaras, då
vederbörande af en eller annan anledning icke tjenstgör.
Under det att hvarken i gällande reglemente eller berörda
förslag i detta hänseende göres någon skilnad mellan
styrelse- och distriktspersonal, har komitén i enlighet
med den sträfvan att likställa förstnämnda personal med
den inom andra centrala verk, som komitén sökt fullfölja,
ifrågasatt en dylik skilnad och dervid för styrelsepersonalen
upptagit liknande bestämmelser som dem, hvilka
vid de allmänna löneregleringarna under de senare åren
fastställa. Hvad distriktspersonalen angår, har komitén
åter i allmänhet bibehållit nu gällande föreskrifter, dock
att dessa dels väsentligen omredigerats, dels ock i vissa
afseenden fullständigats. Den vigtigaste förändring, komiténs
förslag i denna del innebär i sak, är den att komitén,
lika med styrelsen, borttagit den i fråga om tjensteman
ledighet för enskilda angelägenheter nu gällande
inskränkningen att dylik ledighet icke må med arvodets
bibehållande i ett sammanhang medgifvas för längre tid
än femton dagar, hvarvid emellertid, såsom framhållits
i motiveringen till § 90 af instruktionsförslaget, förutsatts,
att ledighet under fulla trettio dagar i följd mera
undantagsvis må erhållas.

Någon föreskrift för det fall att ledighet åtnjutes
för fullgörande af allmän värnpligt har icke ansetts böra
i aflöningsreglementet för jernvägsstaten bibehållas, enär
det synts vara att antaga, att efter den utsträckning af
öfningstiden, som den nya värnpligtslagen infört, bestämmelser
i detta hänseende, gällande för hela statsförvalt -

304

ningen, komma att af Kongl. Maj:t utfärdas. Ett undantag
från de allmänna föreskrifterna om arvodesafdrag
vid sjukdom har komitén, lika med styrelsen, trott böra
här upptagas, nämligen för det fall att sjukdomen vållats
af kroppskada, ådragen i tjensteutöfning, och detta så
mycket hellre som bestämmelser i denna riktning redan
finnas meddelade i § 17 mom. 3 af nuvarande aflöningsreglemente
samt i styrelsens cirkulär (n:o 262) af den
29 december 1869. Från § 17 mom. 5 af gällande aflöningsreglemente
har vidare med någon förändring intagits
en bestämmelse derom, att åt viss extra ordinarie
personal må kunna anvisas lämpligt understöd under
sjukdom; hvarjemte meddelats den från styrelsens förslag
hemtade bestämmelsen att tjensteman eller betjent, hvilken
afhåller sig från tjenstgöring utan att hafva i vederbörlig
ordning erhållit tjenstledighet eller kunna styrka
sjukdoms- eller annat giltigt förfall, ej må under tiden
åtnjuta någon aflöning. Styrelsens åsigt att jemväl borde
föreskrifvas, det förhållandet skulle vara enahanda med
den, som blifvit i häkte eller fängelse intagen, har komitén
deremot icke kunnat biträda, utan har i stället för
en dylik föreskrift, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad förordnas i generalpoststyrelsens instruktion, stadgats,
att för tjensteman eller betjent, som från tjenstgöring
afstänges i sammanhang med att åtal mot honom
vid domstol anhängiggöres, löneinkomsterna skola innehållas,
för så vidt icke styrelsen finner skäligt låta honom
uppbära någon del deraf.

Komitén har bibehållit aflöningsreglementets nuvarande
allmänna stadgande om betjentes löneförmåner under
tjenstledighet, eller att de äro underkastade afdrag
af arvodet under de förhållanden och i den ordning,
styrelsen föreskrifver. De föreskrifter, styrelsen i detta
hänseende meddelat (cirkulären n:o 262 af den 29 december
1869 och n:o 279 af den 26 april 1870), innehålla i
hufvudsak, att betjente väl kunna med bibehållande af
fullt arvode erhålla tjenstledighet till skötande af egna
angelägenheter under femton dagar årligen, men att deremot
vid sjukdomsförfall tjenstgöringspenningarne redan
törsta dagen indragas. Någon jemkning i detta sistnämnda
förhållande synes visserligen kunna ifrågasättas,

305

men i betraktande af det särdeles stora antal betjeningspersonal,
som finnes vid statsbanorna, och denna personals
utbredning öfver hela landet till stor del milsvidt
från läkare och befäl samt svårigheterna att vid sådant
förhållande utöfva erforderlig kontroll öfver att uteblifvande
från tjenstgöring icke har sin grund i föregifvet
sjukdomsförfall, har det synts komitén såväl af ekonomiska
skäl som ock för tjenstens fordringar lämpligast att
hädanefter såsom hittills åt jernvägsstyrelsen öfverlemnas
att ordna denna sak på sätt, som på samma gång tillgodoser
personalens berättigade intresse och jernvägens
fördel.

§ 9.

Här upptagas bestämmelser motsvarande dem, som
innehållas i § 9 af gällande reglemente och § 10 af styrelsens
förslag. Jemte det att nuvarande stadganden i
vissa afseenden fullständigats, har den ändring vidtagits,
att tiden då å ena sidan lön och å andra sidan tjenstgöringspenningar
må upphöra att utgå bestämts i enlighet
med hvad för statsförvaltningen i allmänhet är gällande,
hvarigenom bland annat aflägsnats en sådan oegentlighet
som den vid jernvägsstaten nu förekommande att
tjenstgöringspenningar i vissa fall utgå äfven efter det
att vederbörande aflidit.

§ io.

Denna paragraf har redigerats i öfverensstämmelse
med det förslag om begrafningshjelpens upphörande
utom vid död i följd af olyckshändelse under tjensteutöfning,
som komitén under afdelningen I framstält.

§ 11-

Äfven denna paragraf har affattats i enlighet med
de åsigter, komitén under afdelningen I gjort gällande
i hithörande ämne, frågan om fri bostad och inqvarteringsersättning.
Några bestämmelser af mera detaljerad
art hafva emellertid bifogats, hufvudsakligen

20*

306

hemtade från kongl. brefvet den 23 december 1880,
dock med sådana förändringar, som synts af omständigheterna
påkallade. Ett af styrelsen framstäldt förslag
att hela den liniepersonal, som ej åtnjöte inqvartering
in natura, skulle i ersättning bekomma 20 procent af
arvodet oberoende af bostadsorten har komitén ej kunnat
biträda, utan har allenast den i distriktsförvaltningarnas
naturliga hufvudorter, Stockholm, Göteborg, Malmö
och Östersund, stationerade personalen ansetts böra komma
i åtnjutande af en dylik högre inqvarteringsprocent. Inqvarteringsersättningen
har i öfrigt synts komitén böra
riktigare benämnas hyresbidrag; hvarjemte införts ett
såsom behöfligt ansedt stadgande att dylikt hyresbidrag
är af löns och ej tjenstgöringspenningars natur.

§ 12-

Med allenast någon redaktionsförändring hafva här
återgifvits de stadganden, som finnas meddelade i §§ 13
och 14 af såväl gällande resereglemente som styrelsens
förslag.

§ 13-

De bestämmelser, som i denna paragraf meddelas
angående felräkning spenning ar, hafva affattats i öfverensstämmelse
med de åsigter, komitén i hithörande ämne
uttalat under afdelningen I. Under det att sålunda enligt
styrelsens förslag kassörer vid distrikten — hvarunder
styrelsen jemväl innefattar s. k. underkassörer — skulle
erhålla felräkningspenningar med viss procent af omhänderhafvande
medel, har komitén ansett dessa tjenstemän
likasom hufvudkassören böra åtnjuta dylik förmån med
fixa belopp, hvarjemte bestämmelsen om ersättning för
underkassörsgöromål formulerats så, att deraf framgår,
att dylik ersättning endast må utgå vid banafdelningen.

Hvad angår den begränsning af de trafik- och telegrafstationernas
uppbördspersonal tillkommande felräkningspenningar,
som komitén föreslagit, eller att beloppet
ej finge för någon öfverstiga 1,000 kronor för år, så
torde till undvikande af missförstånd böra framhållas, att

307

endast några få tjensteman, förnämligast föreståndare
för de stora expeditionerna vid hufvudstationerna, skulle
kunna nå denna gräns, i det att nämligen felräkningspenningarne
för det stora flertalet uppbördstjenstemän
uppgå till högst obetydliga belopp. Med felräkningspenningar
till belopp af 1,000 kronor skulle emellertid
en expeditionsföreståndare, hvars arvode, inberäknadt tre
ålderstillägg, skulle uppgå till 3,000 kronor och hvars
hyresbidrag alltså skulle belöpa sig till högst 600 kronor,
kunna nå eu högsta inkomst af 4,600 kronor, något som
torde få anses för honom utgöra fullt skälig aflöning,
ehuru visserligen en eller annan dylik tjensteman nu
åtnjuter icke så obetydligt högre inkomst. Då komitén
föreslagit, att felräkningspenningar skulle utgå efter samma
grund för efterkrafsbelopp som för redovisade trafikinkomster,
innebär detta en ändring af nu gällande bestämmelser
om personalens rätt till felräkningspenningar
å efterkrafsbelopp, hvilka bestämmelser, af styrelsen
meddelade genom cirkulär (n:o 442) af den 31
mars 1875, föreskrifva, att af de belopp, som uppbäras
i provision för efterlank f}7ra tiondedelar skola
tillfalla stationernas uppbördsmän till lika fördelning
mellan afsändning- och mottagningsstationen. Någon
giltig anledning till en dylik olika beräkningsgrund med
afseende å efterkrafsbelopp har emellertid icke synts
komitén förefinnas.

I bestämmelserna angående anmärkning sprovision hafva
de ändringar vidtagits, att denna förmån, såsom styrelsen
föreslagit och billigt synts vara, utsträckts jemväl till tjenstemännen
vid revisionskontoret, att vidare anmärkningsprocenten,
för åstadkommande af öfverensstämmelse med
livad inom statsförvaltningen allmänt gäller, faststälts till
15; samt att i öfrigt bestämmelserna något omredigerats.

Med afseende å såväl uppbördspersonalens felräkningspenningar
och anmärkningsprovisionen som milpenningarne
och premierna har dessutom ifrågasatts, att de
närmare bestämmelserna i dessa hänseenden, hvilka nu
meddelas af styrelsen, i stället skulle utfärdas af Kongl.
Maj:t. Erinras må, att komitén under afdelningen I uttalat
sig för behöfligheten af eu revision af sjelfva de

308

grunder, enligt hvilka nålpenningar nu utgå. I fråga
om premierna torde åter böra anmärkas, att sådana för
närvarande förekomma i ringa utsträckning, i det att
allenast vagnsmörjare erhålla dylika för besparad olja
och talg, men att komitén dock ansett sig böra gifva
stadgandet i fråga den generella affattning, det erhållit,
med hänsyn till möjligheten att denna aflöningsform framdeles
skulle finnas böra erhålla vidsträcktare tillämpning.

I den skrifvelse, hvarmed styrelsen till Kongl. Maj:t
öfverlemnat sitt förslag till nytt aflöningsreglemente, har
styrelsen anmält, att styrelsen plägade för sådant arbete,
som af viss personal utfördes utöfver den reglementsenligt
bestämda eller eljes skälig ansedda arbetstiden, lemna
särskild godtgörelse, äfvensom att styrelsen, då till banbevakningen
eller tågpersonalen hörande betjente i följd
af inträffadt snöhinder eller annan dylik orsak tillfälligtvis
varit synnerligen ansträngda, brukade tilldela dem
smärre gratifikationer, men att, då den förstnämnda ersättningen
helt och hållet hade samma karaktär som den
aflöning, hvilken utginge till extra personal, och den
sistnämnda ersättningen vore rent tillfällig, styrelsen icke
ansett sig behöfva i reglementsförslaget särskildt omnämna
dessa aflöningsformer. Komitén, som anser möjlighet
böra förefinnas för styrelsen att aflöna visst arbete
under formen af öfvertidsersättning samt att i fall sådana
som de omnämnda utdela gratifikationer, har icke heller
trott bestämmelse härom böra inflyta i aflöningsreglementet,
men deremot uti § 69 af instruktionsförslaget
intagit ett stadgande, som visar, att dylika förmåner kunna
vid jernvägsstaten förekomma.

Förutom de under denna paragraf angifna förmåner
utgå till jernvägspersonalen enligt af styrelsen tid efter
annan utfärdade cirkulär en del sportler, hvilka dock, då
de af den trafikerande allmänheten erläggas direkt till
vederbörande utan att ingå i jernvägsförvaltningens räkenskaper,
icke synts böra i aflöningsreglementet särskildt
omförmälas. Sålunda stadgas dels i cirkulär (n:o 147)
af den 3 januari 1867: att, då fraktkredit åtnjutes, en
half procent å upplupna fraktsumman skall erläggas såsom
provision för räknings hållande, hvilken provision
tillfaller den tjensteman, som förer fraktkreditjoumal och

309

konton med trafikanten, men ingår till pensions- och understödskassan,
om dessa räkenskaper icke föras med
tillbörlig ordning och noggranhet, hvaröfver trafikdirektören
eger vaka; dels i cirkulär (n:o 208) af den 24 januari
1868: att, om stationstjensteman af styrelsen erhållit
tillstånd att af enskilde mottaga uppdrag som kommissionär
för spedition af gods, skall för gods, som sålunda
i kommissionsväg af tjenstemannen emottages för
att afsändas antingen med forman eller å jernväg, erläggas,
så vidt årsackord icke är uppgjordt mellan trafikanten
och tjenstemannen, en efter centnertalet beräknad
speditionsafgift, som dock icke får bestämmas högre
än till ett öre per centner, och vid mindre sändningar
en minimiafgift, hvilken ej får öfverstiga 10 öre; samt
att denna uppbörd må tillsvidare såsom kommissionsarvode
tillfalla tjenstemannen; dels i cirkulär (n:o 780) åt den 2
augusti 1883 och (n:o 1235) af den 23 januari 1893: att
vanliga fraktsedlar i bundtar om 100 st. skola med 50
öre för hvarje bundt redovisas af stationerna, som ega
att försälja fraktsedlarne till trafikanter mot 1 öre stycket,
dock att trafikant, som genom någon jern vägs station
reqvirerar fraktsedlar i fullt hundratal, skall erhålla dessa
till förstnämnda pris af 50 öre pr 100 st.; att för fraktsedels
utskrifvande — hvarmed stationspersonal eger att
på anmodan betjena trafikanter, i den mån sådant medhinnes
och utan att andra, med utskrifna fraktsedlar försedda
trafikanter derigenom uppehållas — får debiteras
4 öre; samt att inkomsten för fraktsedelblanketterna och
för utskrifning må enligt de grunder, som af stationsföreståndaren
bestämmas, tillfalla dem af stationspersonalen,
hvilka verkställa utskrifningen; dels ,i cirkulär
(n:o 800) af den 24 mars 1884: att för återgående tomkärl
afsedda fraktsedlar, inhäftade i böcker hvardera om
50 st., hvilka fraktsedlar tillika utgöra qvitto å erlagd
inskrifnings- eller registreringsafgift, få af trafikanter
lösas med 5 kronor 50 öre, men må af vederbörande
stationsföreståndare redovisas med allenast 5 kronor 25
öre; dels i cirkulär (n:o 802) af den 28 mars 1884: att i
lösen för hvarje godsnotis skola af trafikant erläggas 3
öre, under det att notiserna, hvilka tillsändas stationerna
i häften om 200 st,., af dessa må redovisas med allenast

310

4 kronor pr häfte; dels i cirkulär (n:o 1165) af den 22
juni 1891: att, der telefonering från jernvägsstation är
allmänheten medgifven, för hvarje telefonsamtal skola
betalas 10 öre, hvilka afgifter af stationsföreståndaren
månatligen fördelas mellan dem af personalen, som passat
telefonapparaten; dels slutligen i cirkulär (n:o 1286) af
den 5 oktober 1893: att vid befordran å statens jernvägar
af medicinlådor eller fack, innehållande medicinlådor,
vederbörande stationsföreståndare skola mot arvode,
hvarom aftalas mellan dem och resp. apotekare, låta
uttaga och inlägga medicin, reqvisitioner, tomflaskor och
dylikt i lådan eller facket.

Mot bibehållande af förenämnda, i och för sig obetydliga
sportler synes komiten icke vara något egentligen
att erinra med undantag för hvad angår afgifterna för
telefonering från jernvägsstation. Då den prestation, som
bär utföres, är af samma natur som telegrafering, torde
det. nämligen vara ur principiel synpunkt riktigast, att
afgifterna komma jernvägen till godo och redovisas bland
telegraminkomstema.

§ 14-

I fråga om den viss personal medgifna förmånen
att erhålla uniformspersedlar in natura eller ock beklädnadsersättning
har styrelsen i sitt förslag gjort den
ändring att till de kategorier, hvilka förut varit i åtnjutande
af denna förmån, lagts några nya grupper af
betjente, hvilka till följd af tjensten komma i beröring
med allmänheten och förty syntes styrelsen böra genom
mer eller mindre fullständig uniform vara lätt igenkänliga
såsom hörande till jernvägens personal och af hvilka
största delen, under förut öflig benämning, varit i
åtnjutande af beklädnadsförmån. Hvad särskildt angår
stationsmästare, har styrelsen anfört, att dessa betjente
stundligen komme i beröring med den trafikerande allmänheten
och derför borde vara iklädda uniform; att, då
de vore i afseende på aflöning likstälda med konduktörer,
de syntes likasom dessa senare böra på jernvägens bekostnad
förses med uniformspersedlar, men att likväl ej
borde lemnas oanmärkt, att utgiften för ifrågavarande be -

311

klädnad skulle, då deras antal vore jemförelsevis betydligt,
stiga till en afsevärd summa, i det att för 128 stationsmästare,
som funnes anstälda, sagda utgift skulle gå till
omkring 16,000 kronor, med hvilket belopp sålunda den
besparing skulle minskas, som man vunne genom att
stationsföreståndareplatser besattes med betjente. Af styrelsen
har vidare från de förut upptagna tjenstebefattningarna
borttagits bromsare, enär dessa ej längre skulle
förekomma såsom en särskild klass bland ordinarie betjente.

Från det förslag till beklädnadsförmånens förändring,
som styrelsen sålunda framstäf, innebär komiténs förslag
— förutom att sådana befattningar ej upptagits,
Indika enligt komiténs åsigt ej skulle såsom särskilda
ordinarie tjenster bibehållas — den hufvudsakliga skilnad
att vagnmästare, vagnförmän och stationsmästare uteslutits
från de i mom. 1 uppräknade grupper af betjente.
De två första grupperna hafva nämligen icke
ansetts komma i den beröring med allmänheten, att särskild
uniform för dem erfordras; och hvad stationsmästarne
beträffar — Indika i öfrigt enligt komiténs förslag
ej skulle i aflöningshänseende likställas med konduktörerna
— så hafva dessa betjente särskildt i betraktande
af de löneförmåner, som enligt regeln af dem
uppbäras från postverket, ej synts vara i behof af den
löneförbättring, förmånens medgifvande skulle innebära;
hvartill kommit hänsynen till den jemförelsevis stora
kostnad, som genom förbättringen skulle förorsakas staten.

§ 15-

Beträffande kostnadsfri läkarevård med hvad dertill
hörer hafva i denna paragraf tillämpats de åsigter, komitén
under afdelningen I gjort gällande; hvarjemte i
öfrigt vidtagits åtskilliga smärre förändringar i nuvarande
stadganden, hufvudsakligen i öfverensstämmelse med
hvad styrelsen föreslagit. Anmärkas må särskildt, att
komitén, lika med styrelsen, ansett den inskränkning i
rätten att i vissa fall på jernvägens bekostnad erhålla
konstgjord arm o. d., som nu förefinnes genom stadgandet
att dylik förmån må utgå endast »för en gång», böra

312

bortfalla, då här endast är fråga om personer, som fortfarande
äro i jernvägens tjenst anstälda, samt förty synes
billigt, att jernvägsförvaltningen jemväl får vidkännas
kostnaden för underhållet af de ifrågavarande artiklarna.

§ 16-

Hvad här stadgas skiljer sig endast i fråga om redaktionen
från hvad i § 18 af så väl gällande reglemente
som styrelsens förslag föreskrifves.

öfvergångVid ett eventuel genomförande af komiténs förslå»-bestämmelser. ]äl-aj isynnerhet hvad aflöningsreglementet beträffar, sälskilda
öfvergångsbestämmelser blifva erforderliga. Komitén
har ansett sig böra här något närmare angifva de
allmänna grunder, på hvilka dessa bestämmelser synas
böra hvila.

Utfärdandet af dylika bestämmelser förutsätter en pröfning
huruvida och i hvad mån den förutvarande personalen
må vara underkastad regleringen. Undersöker man då innehållet
i de handlingar, hvilka för denna frågas afgörande
äro bestämmande, så finner man, att § 34 af
gällande instruktion innehåller den af Riksdagen år 1868
godkända bestämmelsen i afseende å vilkoren för personalens
anställning att embets- och tjensteman samt betjente
vid statens jernvägstrafik innehafva sina beställningar
endast på förordnande och kunna från dessa skiljas
eller till andra befattningar inom trafikstaten förflyttas af
samma myndighet, som antagit dem; att §§ 37 och 38 af
samma instruktion bestämma, bland annat, att i utbyte
mot det förordnande, styrelsen utfärdar för person, som
till ordinarie befattning blifvit antagen, denna skall lemna
en af honom undertecknad förbindelse att ställa sig till
efterrättelse alla de föreskrifter, som i afseende å hans
befattning äro eller blifva gällande, samt att en hvar, som
af styrelsen blifvit till ordinarie befattning antagen, skall
tjenstgöra när och hvarhelst han dertill beordras; att de

313

förordnanden, hvilka af styrelsen utfärdas för ordinarie
personal, äro af den lydelse att styrelsen »förordnar N.

N. att från och med den--tillsvidare vara--— —

(stationsskrifvare) — — — med åtnjutande af de ^löneförmåner,
som i enlighet med af Kongl. Maj:t nådigst
faststälda arfvodesstater och aflöningsreglementen af styrelsen
bestämmas, och med förbindelse att ställa sig till
efterrättelse alla de föreskrifter, som i afseende å hans
befattning äro eller blifva gällande»; samt att i den föibindelse,
hvarom ofvan förmäles, vederbörande förpligtar
sig, bland annat, att tjenstgöra när och hvarhelst han
dertill beordras äfvensom att ställa sig till efterrättelse
alla de föreskrifter, som i afseende å hans befattning
äro eller blifva gällande.

Af det ofvan meddelade framgår till en början, att
någon tvekan ej kan råda derom, att jernvägsförvaltningen
vid omorganisationen har fullständigt fria händer
att förflytta hvarje tjensteman och betjent till den ort
och den befattning, der han efter den nya organisationen
kan finnas böra tjenstgöra. Och vidare torde
staten onekligen hafva formel rätt att verkställa omorganisationen
med åtföljande lönereglering så, att den
del af personalen, som finnes öfverflödig, med tillämpning
af den i tjenstgöringsreglementet vid statens jernvägar
förutsatta uppsägningstid af tre månader, uppsäges ur
jernvägens tjenst, medan den återstående delen ställes
inför valet att antingen i allo underkasta sig de nya
aflöningsbestämmelserna eller ock lemna sin anställning.
Ett sådant förfarande — med de vidtgående följder i
ekonomiskt hänseende detsamma skulle för en talrik
personal medföra — synes dock så mycket mindre kunna
ifrågakomma, som den egentliga grunden till att den
ordinarie jernvägspersonalen, äfven efter det att verket
definitivt organiserats, ansetts böra antagas allenast på
förordnande, enligt hvad komitén föreställer sig, varit
hänsynen till trafikens säkerhet, hvadan alltså icke någon
annan i ordinarie tjenst antagen person skäligen synes
böra mot sin vilja från verket aflägsnas än den, som
befunnits för jernvägstjensten olämplig. Att märka är
dessutom, att gällande aflöningsreglemente innehailer en
af Riksdagen år 1868 godkänd bestämmelse, som berör

314

det. fall, hvarom nu är fråga, i det att uti § 18 föreskrifves,
att, om någon befattning indrages eller förändras
och styrelsen till följd deraf anser lämpligt att förflytta
innehafvaren till tjenstgöring å annan plats med
mindre aflöningsförmåner, styrelsen eger tilldela den förflyttade
lämplig lönefyllnad, intill dess han kan erhålla
ny anställning med aflöningsvilkor motsvarande dem,
han förut innehade. Komitén måste för den skull såsom
sin mening uttala, att det tvångsmedel, staten
eger öfver jernvägspersonalen i stadgandet om uppsägningsrätten,
vid den ifrågastälda omorganisationen och
löneregleringen icke bör i vidare mån göras gällande,
än för så vidt kan erfordras för att, utan väsentligt
ekonomiskt men för personalen, i sin helhet genomföra
sådana beslutade förändringar i aflöningsförhållandena,
hvilkas tillämpning, om de skulle gälla endast
för en del och icke för samtliga innehafvare af de befattningar,
desamma afsåge, vore förenad med afsevärda
svårigheter.

Af det. nu sagda följer först och främst, att den
af komitén ifrågasatta inskränkningen i åtskilliga tjenstebefattningars
antal enligt komiténs förmenande icke
bör åstadkommas genom uppsägning af öfvertalig personal,
utan successivt verkställas i den män personalen
kan förflyttas till andra befattningar eller ock afgår.
Vidare följer, att med afseende å sådana aflöningsförmåner,
som för personalen äro af jemförelsevis mindre
vigt och hvilkas bibehållande allenast för den nuvarande
personalen skulle föranleda invecklade anordningar och
oegentligheter, den nya ordningen bör omedelbart tilllämpas.
Så torde exempelvis böra blifva förhållandet
med bestämmelserna i § 2 angående fördelningen af lön
och tjenstgöringspenningar, i § 8 angående aflöningsförhållandena
vid tjenstledighet och i § 15 angående den
kostnadsfria läkarevården m. m. En förmån sådan som
begrafningshjelp, med afseende å hvilken svårighet att
bestämma, huruvida den i ett visst fall bör utgå eller
icke, ej är för handen, synes deremot böra tillkomma den
del af den redan antagna personalen, som aflider, under
det att den qvarstår i tjenst, oafsedt om dödsfallet förorsakats
af olyckshändelse under tjenstgöring eller ej. Men

315

slutligen följer äfven af den uppstäda förutsättningen,
att i fråga om sådana för personalen väsentliga aflöningsförmåner
som arvode och inqvartering in natura eller
ersättning derför de bestämmelser, som nu gälla, böra
med afseende å den nuvarande personalen fortfarande
tillämpas, intill dess att vederbörande antingen anmäler
sig till öfvergång på ny stat — hvilken anmälan torde
för att vinna afseende böra ega rum inom viss af
Kongl. Maj:t föreskrifven tid — eller erhåller befordran
eller ock uppflyttas i löneklass, dock att sådan jemkning
i de nuvarande förmånerna torde böra kunna ega rum
som exempelvis löneveds ersättande med kontanta penningar,
om en dylik reglering skulle anses böra vidtagas.
Då emellertid öfvergång på ny stat på grund af uppflyttning
i löneklass understundom skulle för den lägst
aflönade personalen i följd af bostadsförmåns med ty åtföljande
löneved eller allenast löneveds indragning medföra
förlust, torde åtgärder böra vidtagas för att i dylika
fall bereda vederbörande skälig godtgörelse.

Härförutom torde detaljbestämmelser af olika slag
blifva erforderliga under öfvergångstiden. Sålunda finnas
för närvarande å statistiska kontoret i ordinarie befattning
anstälda åtskilliga kontorsskrifvare, hvilka jemlikt
§ 6 mom. 3 i gällande aflöningsreglemente aflönas efter
beting i stället för med fast arvode; men enligt komiténs
förslag skulle hvarken ordinarie kontorsskrifvare å kontoret
finnas anstälda eller betingsersättning utgå till
ordinarie personal annat än under formen af öfvertidsersättning.
Särskilda föreskrifter angående ordnandet af
ifrågavarande kontorsskrifvares arbete och lönevilkor erfordras
alltså. Vidare torde, då en del innehafvare af fasta
arvoden antagligen finna med sin fördel förenligt att qvarstå
på gammal stat, men i fråga om fördelningen af lön och
tjenstgöringspenningar uti § 2, hvad de fasta arvoden
vidkommer, hänvisas till den i § 3 intagna lönestaten,
der de äldre arvodena icke finnas upptagna, blifva nödigt,
att föreskrift meddelas, huru för innehafvare af fasta
arvoden på gammal stat lön och tjenstgöringspenningar
må fördelas. Det kan nämligen icke vara billigt,
att dessa relativt högt aflönade tjenstemän skulle bibehållas
vid den nuvarande fördelaktigare delningsgrunden,

316

då denna för hela den öfriga personalen skulle upphöra.
Och slutligen torde särskildt böra framhållas, att de i §
6 för underlättande af öfvergången till andra befattningar
intagna bestämmelserna icke lära, vid det förhållande att
den gamla och den nya aflöningsstaten förete så väsentliga
olikheter särskildt med afseende å arvodenas natur
af fasta eller föränderliga, vara tillräckliga för att åstadkomma
en öfvergång till den nya ordningen, utan att
särskilda föreskrifter torde erfordras, hvilka berättiga
icke allenast dem, som bibehålla samma, utan äfven dem,
som erhålla nya men likartade befattningar, att vid den
nya aflöningens bestämmande få i fråga om ålderstillägg
tillgodoräkna sig den tid, de förut tjenstgjort i vederbörande
befattningar.

IV.

Sammanfattning af komiténs omorganisationsförslag
jemte approximativ beräkning af förslagets
ekonomiska innebörd.

Sammanfattas hvad i det föregående hufvudsakligen
anförts och föreslagits, framgår deraf följande.

Vid den anbefalda undersökningen af jernvägsadmiuistrationens
organisation har komitén allra främst fäst
sin uppmärksamhet vid den relativt starka centralisation,
som inom samma förvaltning är rådande; och har komitén
i detta hänseende ansett (sid. 5—29):

att för lättande af den arbetsbörda, som nu tryckte
centralförvaltningen, samt åstadkommande af en icke
allenast verksammare utan äfven billigare linieförvaltning
en decentralisation borde genomföras inom jernvägsförvaltningen
genom öfverflyttande till liniebefälets
handläggning af åtskilliga ärenden, som nu behandlades
af centralförvaltningen, och i sammanhang dermed inrättas
särskilda distriJctsförv ältning ar för linietj enstens
handhafvande;

att antalet af dessa distriktsförvaltningar borde fastställas
till fyra och gränserna för de olika distrikten
bestämmas i enlighet med af komitén uppgjordt förslag;

att hvarje distriktsförvaltning borde bestå af en chef,
benämnd distriktschef, tillika föreståndare för administrativa-
och trafikafdelningarna, samt två ledamöter, nämligen
en bandirektör och föreståndare för banafdelningen
samt en maskindirektör och föreståndare för maskinafdelningen; -

318

att distriktsförvaltningen skulle sammanträda till gemensam
öfverläggning och beslut i alla ärenden, hvilka,
anginge förvaltningen i allmänhet eller eljest vore af den
vigt eller beskaffenhet i öfrigt, att samarbete mellan de
olika afdelningarna borde i fråga om dem ega rum;

att vid dessa sammanträden en hvar afdelningsföreståndare
skulle föredraga de ärenden, som anginge hans
afdelning, men beslutanderätten, för beredande af nödig
enhet och kraft åt förvaltningen, tillkomma distriktscbefen
ensam, annan ledamot dock obetaget att reservera
sig mot distriktschefens beslut, hvarjemte reservation i
ärende, som skulle bos styrelsen anmälas, alltid och i
annat ärende så snart densamma afgifvits af föredraganden
omedelbart borde till styrelsen insändas:

att ärenden, som icke vore gemensamma, borde handläggas
och afgöras af de särskilda afdelningsföreståndarne
hvar för sig i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
för närvarande egde rum;

att emellertid distriktschefen, hvilken i allmänhet
borde vara i besittning af teknisk bildning, ehuru fordran
härpå icke borde vara ovilkorlig, skulle i sin egenskap
af förvaltningens chef vara styrelsen i första hand ansvarig
för den allmänna ordningen och ekonomien inom
distriktet och förty ega att utöfva inspektion öfver samtliga
afdelningarna; samt

att distrikten för den löpande trafiktj enstens handhafvande
skulle indelas i särskilda trafiksektioner under
befäl af tjenstemän, benämnda trafikinspektörer och utrustade
med en jemförelsevis större grad af sjelfständig
myndighet; hvarjemte ban-och maskiningeniörema äfvenledes
skulle beklädas med befogenhet att sjelfständigt
afgöra en del personalfrågor.

Beträffande möjligheten af en förbättring i statsbanefarv
ältning ens ekonomi har komitén vid förenämnda undersökning
vidare trott sig finna, att en sådan möjlighet är
för handen dels genom besparing i vissa förvaltningens
utgifter och dels genom ökning i en del af dess af den
allmänna taxan ej beroende inkomster.0)

*) Taxeväsendet har, jemlikt komiténs instruktion, ej varit föremål för undersökning.

319

Hvad angår de möjliga besparingarna, har komitén,
beträffande först utgifterna för personalens aflöning, ansett:

att besparing borde kunna åstadkommas å styrelsens
statistiska kontor dels genom förenklingar i den statistiska
årsberättelsen, hvarom särskild närmare undersökning
syntes böra vidtagas, och dels genom användande i större
utsträckning af extra personal med lägre aflöning (sid.
34—38); å styrelsens milkontor likaledes genom användande
i större utsträckning af extra personal med lägre
aflöning (sid. 38—41); å styrelsens kontrollkontor dels
genom utsträckning af tiden för afgifvande af kontorets
rapporter och uträkningar och dels genom inskränkning
i kontrollräkningen af de särskilda fraktdebiteringarna
(sid. 41—45); samt å styrelsens biljett- och blankettkontor
genom användande i allmänhet i större utsträckning än
hittils af personal, tillhörande betjentklassen (sid. 45);

att antagandet af komiténs förslag till distriktsförvaltningens
ordnande borde — förutom den ekonomiska
fördel, som skulle beredas genom ett bättre tillgodogörande
af trafikområdena och en kraftigare samverkan
mellan de olika afdelningarna — medföra en redan nu
till siffran någorlunda bestämbar minskning i utgifterna
för aflöningen af distriktsförvaltningens personal, detta
hufvudsakligen genom reduceringen af distriktens antal
(sid. 45—46);

att utgifterna för banbevakningen borde kunna minskas
dels genom indragning af 459 ordinarie banvakter,
hvilka dock skulle för banunderliållet ersättas med 250
extra arbetare, samt 50 banmästare och dels i viss mån
äfven genom ändrade anordningar i fråga om vägöfvergångar
(sid. 46—52; 55);

att baningeniörernas sektioner borde kunna utan
olägenhet utsträckas samt antalet baningeniörer och öfverbanmästare
förty minskas (sid. 52—51);

att besparing skulle kunna beredas genom inskränkning
i lokomotivförareförmännens antal och genom större
samarbete vid stationerna mellan personal, som nu tillhörde
olika afdelningar, hvilket senare skulle möjliggöras,
bland annat, genom öfverflyttning vid de jemförelsevis
mindre stationerna af pumpare- och kolvaktarepersonalen
från maskin- till trafikafdelningen (sid. 55—57);

320

att stationspersonalen vid hufvudlinierna nedom
Östersund borde kunna minskas med åtminstone fem procent
(sid. 57—62);

att föreskrift borde meddelas derom, att all personal
skulle vara ovilkorligen skyldig att vid viss ålder
afgå, hvarvid en tidigare åldersgräns borde bestämmas för
tågpersonal än för den öfriga personalen (sid. 62—64);

att åtskilliga till ordinarie personal nu utgående extra
arvoden borde indragas och bestämmelse i sammanhang
dermed meddelas dels derom, att ingen tjensteman i
styrelsen, hvars minimiaflöning vore 3,000 kronor och
hvilken följaktligen innehade samma ställning som en
första gradens tjensteman inom de centrala embetsverken,
finge af jernvägsmedel åtnjuta något annat arvode
än det, som funnes för hans ordinarie tjenst faststäldt
eller han i egenskap af vikarie för annan vore berättigad
att uppbära, och dels derom, att inom jern vägs förvaltningen
i dess helhet ersättning genom extra arvode icke
finge utgå för arbete, som verkställts under den ordinarie
arbetstiden, för så vidt icke sådant funnes i aflöningsreglementet
eller instruktionen förutsatt (sid. 64—65);

att en väsentlig inskränkning i förmånen af fri
bostad i jernvägens egna eller för ändamålet förhyrda
lägenheter borde genomföras, i det att sådan förmån
endast borde tillkomma vissa angifna befattningsinnehafvare
vid distrikten, hvilka för tjenstens behöriga skötande
deraf kunde anses vara i verkligt behof, dock att
styrelsen skulle ega att jemväl åt annan liniepersonal, i
mån af tillgång, i stället för inqvarteringsersättning lemna
hyresfri bostad i jernvägens egna hus, hvaremot lägenheter
icke finge för detta senare ändamål förhyras (sid.
65—67, 71—74);

att förmånen af fri vedbrand hädanefter icke borde
åtfölja förmånen af fri bostad (sid. 67—68);

att tågpersonalen i fråga om inqvarteringsersättning
borde likställas med den öfriga distriktspersonalen (sid.
68—71);

att, förutom vid olycksfall, endast de vid jern vägen
anstälda ordinarie läkare eller dessas vikarier hädanefter
borde få på jernvägens bekostnad för sjukvård anlitas

321

och således icke specialister, fältskärer, barnmorskor o.
d. (sid. 74—76); ''

att rätt till fria medikament och fria bad hädanefter
väl borde tillkomma distriktsbetjente för deras egna personer
men upphöra för dessas familjemedlemmar äfvensom,
förutom vid olycksfall, för distriktstjenstemän (sid. 76);

att begrafningshjelp borde utgå endast vid dödsfall
i följd af olyckshändelse under tjenstgöring (sid. 77);

att felräkningspenningarnes belopp borde för vissa
befattningar begränsas (sid. 77—79); samt

att en revision af bestämmelserna rörande milpenningar
borde företagas (sid. 79—80).

Beträffande de besparingar, som skulle kunna beredas
å andra utgiftsposter än dem, som direkt afse personalens
aflöning, har komitén ansett:

att minskning skulle kunna vinnas i utgifterna för
stängsel derigenom, att stängsel icke bibehölles på åtskilliga
ställen, der sådant nu funnes (sid. 80—82);

att större enhet i konstruktioner och reparationer af
den rullande materielen borde i besparingssyfte söka
uppnås (sid. 82—86);

att ett bättre utnyttjande af personvagnarne borde
kunna åvägabringas samt godsvagnarnes bärighet bättre
tillgodogöras (sid. 86—91);

att undersökning borde verkställas, huruvida icke ett
af de båda södra sommarnattågen kunde indragas och
ersättas med ett genomgående dagsnälltåg (sid. 91—95);
samt

att för trafikerandet af de öfre norrländska jernvägarne
borde i vissa afseenden meddelas särskilda enklare
bestämmelser (sid. 95).

Vidkommande derefter ökningen i statsbaneförvaltningens
af allmänna taxan ej beroende inkomster, så har komitén
ansett:

att en allmän reglering af de enskilda jernvägarnes
afgifter för gemensamt begagnande af statsbanestationer
borde genomföras i enlighet med särskilda, af komitén
uppställa grunder, hvilken reglering skulle medföra en
afsevärd höjning i nu utgående bidrag (sid. 98—107);

21*

322

att de enskilda jernvägarnes bidrag till samtrafikskontoret
måtte regleras enligt af komitén uppställda grunder,
hvilken reglering skulle medföra höjning i nu
utgående bidrag (sid. 108—110);

att åtskilliga arbeten, som nu vid milkontoret utföras
för enskilda banors räkning, borde antingen af vederbörande
banor ersättas eller ock icke vidare af kontoret
utföras (sid. 110—112);

att vagnhvretaxan borde underkastas revision (sid.
112—114);

att revision af bestämmelserna om ersättning för
postbefordring å statsbanorna borde med de af 1888
års jernvägstaxekomité härför uppstälda grunder såsom
allmän norm tid efter annan — exempelvis hvart femte
år — verkställas för utrönande af det rätta enhetspriset
(sid. 115—122);

att statsbaneförvaltningen, så vidt görligt vore, borde
befrias från uppoffring — vare sig såsom direkt utgift eller
såsom minskad inkomst — för ändamål, hvilka vore för
förvaltningen mera eller mindre främmande (sid. 122); samt
att en revision borde företagas af de kontrakt, som
nu gälde rörande uthyrning af statsbanorna tillhöriga
hotell- och restaurationslokaler (sid. 122—123);

Vid sin undersökning af jernvägsadministrationens
organisation har komitén slutligen ifrågasatt:

att af komitén föreslagna närmare bestämmelser borde
meddelas angående de kunskapsprof, som kunde vara
behöfliga för vinnande af anställning i ordinarie tjenstemannabefattning
vid statsbanorna, hvarvid, bland annat,
för vissa befattningar fordran borde uppställas på genomgående
af särskild undervisningskurs (sid. 123—127);
samt

att ett jernvägsråd borde inrättas med den sammansättning
och den befogenhet, som af komitén närmare
föreslagits (sid. 127—136);

hvarjemte komitén äfven yttrat sig om jernvägsadministrationens
ställning i statsförvaltningen (sid. 136
—146).

323

Komitén har vidare afgifvit förslag till ny instruktion
för jernvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar
samt till nytt aflöningsreglemente för personalen
vid statens jernvägar.

Slutligen har komitén sökt att i de delar, der sådant
varit möjligt, approximativt beräkna de ekonomiska resultat,
ett genomförande af komitéförslaget, derest detta
läte sig omedelbart verkställa, skulle komma att lemna;
och har, hvad personalstaten beträffar, denna jemförts
med den för innevarande år faststälda staten, dervid i
görligaste mån på den ifrågasatta nya staten tillämpats
enahanda förhållanden i fråga om tjensteålder m. m.,
som inom årets stat äro gällande.

Beräkningen har utfallit sålunda:

A) Besparingar i utgifterna för personalens aflöning:

a) inom styrelsen: Kr. Kr.

1) vid statistiska

kontoret, genom förenklingar
i arbetet och
användande af billigare
personal ............ 10,000: —

2) vid mffkonto toret,

genom användande
af billigare personal
.............................. 15,000: —

3) vid kontrollkontoret,
genom utsträckning
i tiden för
rapporters och uträkningars
afgifvande .. 12,000: —

4) vid biljett- och
blanketikontoTet, genom
användande af

billigare personal...... 2,000: — 39,000: —

Transport 39,000: —

324

Kr. Kr.

Transport 39,000: —
hvilken summa dock bör minskas

med ett belopp af.......................... 4,500: —

utgörande den ökning i utgifter, som
skulle uppkomma såsom slutligt resultat af
de nya aflöningsbestämmelsernas tillämpning
på styrelsepersonalen,

då posten utföres med.......................................... 34,500: —

b) genom den ändrade distriktsorganisationen: 1)

med afseende å förråds- och kameral förvaltningen,

genom indragning af personal
till följd af minskning i distriktens antal, användande
af billigare personal
m. m................ 36,000: —

2) med afseende
å kassaväsendet, genom
indragning af
uppbördskassakontoret,
begränsning af
felräkningspenningar

m- m- ;......................... 2iQQQ: ~ 38,000: —

hvilken summa dock bör

minskas med ett belopp af............ 4,000: —

utgörande den ökning i utgifter, som
skulle uppkomma såsom slutligt resultat af
de nya aflöningsbestämmelsernas tillämpning
på personalen vid sjelfva distriktsförvaltningarna
m. m.,

då posten utföres med ......................................

c) å 5anafdelningen vid distrikten, genom
indragning af personal m. m...................

d) å masHnafdelningen vid distrikten,

genom indragning af personal, begränsning
af milpenningar, inskränkning i inqvarteringsersättning
m. m...........................................

e) å tra/i&afdelningen vid distrikten, genom
minskning af stationspersonalen vid
linierna nedom Östersund med fem procent,

34,000: —
182,000: —

93,000: —

Transport 343,500: —

325

Kr.

Transport 343,500: —
begränsning af felräkningspenningar, inskränkning
i inqvarteringsersättning m. m. .. 80,000: —

f) genom indragning af förmånen af fri

vedbrand................................................................... 190,000: —

g) genom inskränkning i förmånen af

fri medicin m. m.................................................... 39,000: —

h) genom inskränkning i rätten att för

helsovård anlita specialister o. d...................... 6,500: —

i) genom inskränkning i förmånen af

begrafningshjelp ...................................................... 6,500: —

j) genom indragning af vissa extra arvoden.
......................................................................... 10,000: —

k) genom inskränkning i rätten till fri

bostad i af jern vägen förhyrda lägenheter i
de fall, der detta icke tagits i betraktande
vid bestämmandet af förestående utgiftsposter,
förslagsvis................................................... 30,000: —

Summa minskade utgifter 705,500: —

B) Ökade inkomster:

a) genom förhöjning af de enskilda
jemvägarnes bidrag till milkontoret 11,000: —

b) genom förhöjning af de
enskilda jernvägarnes bidrag till

kontrollkontoret.................................... 45,000: — 56,000: _

Summa 761,500: —

Härtill skulle komma, såvidt man kan fullständigt
genomföra de grunder, komitén ansett böra tillämpas i
fråga om de enskilda jernvägarnes bidrag till kostnaderna
för gemensamt begagnade stationer, en summa af omkring
300,000 kronor;

hvadan alltså hela årliga besparingssumman skulle
i rundt tal utgöra 1,060,000 kronor.

326

Särskilda meningar.

A) vid afdelningen ! (undersökning- af jernvägsadministrationens
organisation m. m.):

vid sid. 27 (ang. distriktsindelningen):

af herrar Asplund, Fränekel, Persson och Simonsson,
som anfört:

»Emot komiténs beslut i fråga om samtliga de åt
staten förvärfvade fem vestkustbanornas förläggande under
det trafikdistrikt, som skulle få sitt säte i Malmö,
få vi härmed anföra vår skiljaktiga mening.

Då det gäller att afgöra, till hvilket trafikdistrikt en
viss bansträckning skall höra, bör gifvetvis i främsta
rummet hänsyn tagas till trafikens gruppering och intensitet
m. m. på de olika delarne af densamma, så att banan
kommer att tillhöra det distrikt, hvars förvaltningssäte
utgör den för banan relativt vigtigaste trafikpunkten.

Vid uppgörandet af sitt förslag till ny distriksindelning
har komitén jemväl i öfrigt ansett denna böra ske
på ett sådant sätt, att kring distriktsförvaltningens centrum
om möjligt borde grupperas de bansträckor, som
hade sin trafik hufvudsakligen destinerad till och från
detta centrum, på det att bansträckornas trafikanter måtte
få kommunicera just med denna distriktsförvaltning.

Skärskådar man nu trafiken på linien Göteborg—
Helsingborg jemte grenbanorna till Landskrona och Malmö,
skall man finna, att, under det Malmö utgör trafikcentrum
för endast ett obetydligt område — hufvudsakligast linien
Engelholm—Malmö — och Helsingborg för större delen
af nuvarande Skåne—Hallands jernväg, Göteborg deremot
förmedlar trafiken med den ojemförligt största delen af
den egentliga vestkustbanan, gällande detta såväl personsom
godsrörelsen. Det synes under sådant förhållande,

327

som om de nu ifrågavarande bansträckningarna — om
de öfver hufvud anses böra i sin helhet tillhöra ett och
samma distrikt — borde förläggas under den distriktsförvaltning,
som skulle få sitt säte i Göteborg.

För vår del anse vi dock bättre, att bansträckningarna
fördelas mellan vestra och södra distrikten allt efter
deras läge. I nådiga brefvet den 7 juni 1895 till jernvägsstyrelsen
angående öfvertagandet af vestkustbanorna har
Kongl. Maj:t jemväl uttryckligen anbefalt styrelsen a
vid afgifvande af förslag till förvaltning af ifrågavarande
banor »tillse, att de förhallanden, som berörde
orternas intressen, icke rubbades i vidare mån än hänsynen
till statens intressen sådant påkallade». Med
afseende härå synes gifvet, att linien Göteborg Helsingborg,
som nu administreras hufvudsakligen från Göteborg
och icke har något gemensamt med Malmö, äfven
framdeles bör förläggas till Göteborg och således under
vestra distriktet, men linierna Engelholm—Malmö, och
Billesholms grufva—Landskrona under södra distriktet.

I öfverensstämmelse härmed och för att göra distrikten
sins emellan till omfattningen mera lika, hafva vi tänkt
oss, att jemväl den ändring af distriktsindelningen lämpligen
kunde vidtagas, att linierna Hallsberg Mjölby och
Falköping—Nässjö, hvilka förmedla trafiken från vestra
till södra distriktet och å hvilka linier den vigtigaste
trafiken går i riktning söderut, tillädes södra distriktet.
Genom ett sådant utbyte af bandelar mellan vestra och
södra distrikten komma dessa att blifva nästan lika långa,
i det att vestra distriktet blifver 814 km och södra 800 km.

Dessa distrikt skulle således omfatta:

vestra distriktet: linierna Göteborg—Hallsberg.. 259 km.

» Göteborg—Varberg ... 77 »

» Varberg—Halmstad... 74 »

» Halmstad—Helsingborg

med Åstorp—Höganäs 120 »

» Sköfde—Karlsborg 46 »

» Laxå—Riksgränsen med

sidobana till Fryksta 213 »

» Hallsberg—Örebro ...... 25 »

Summa 814 km.

328

södra distriktet: linierna Malmö—Katrineholm. 484 km.

» Malmö—Billesholm ... 59 »

» Landskrona—Engelholm 49 »

» Nässjö—Falköping ... 112 »

» Mjölby—Hallsberg..... 96 »

Summa 800 km.»

vid sid. 62—64 (ang. tidigare pensionering af personalen): af

herr Fränekel, som ansett, att komiténs uttalande
bort hafva följande lydelse:

»Vid behandlingen af frågan om den besparing,
hvilken skulle kunna uppkomma genom inskränkning i
personalens antal, har komitén till sist att framhålla, hurusom
en dylik inskränkning nu försvåras derigenom, att
en del af personalen är så gammal och utsliten, att den
icke kan, som sig bör, medhinna den ansträngande tjenstgöring,
som af densamma kräfves; i följd hvaraf ytterligare
arbetskrafter, vare sig ordinarie eller extra, måste
användas till dess biträde vid göromålens utförande, ett
förhållande som vid de i allmänhet tätare sjukdomsfallen
för den gamla och sjukligare personalen medför
kostnader för dess ersättande i tjensten. Enligt gällande
pensionsreglemente är all ordinarie personal från
generaldirektören till banvakten pensionsberättigad enligt
samma grunder, i det att för vanlig pensions erhållande
erfordras att hafva uppnått sammanlagda 95 lefnads- och
ordinarie tjensteår, deraf minst 30 ordinarie tjensteår.
Denna fordran på en så pass lång ordinarie tjenstetid
för möjligheten att annat än på grund af invaliditet erhålla
någon som helst pension har haft till följd, att äfven
personal, som uppnått den för civile tjenstemän i
allmänhet nu föreskrifna pensionsåldern af 65 år, bibehålies
i tjenst vid jernvägen. Särskildt vissa grenar af
jernvägstjensten torde dock, om någon gren af den civila
statstjensten, erfordra tidigare pensionering.

I detta afseende vill komitén erinra om hvad som
härom yttrades i den för 1872 års riksdag framlagda

329

propositionen angående statsbidrag till pensionering af
tjenstepersonalen vid statens järnvägstrafik och till enkeoch
pupillkassa till nämnda personals efterlemnade enkor
och barn. »Med undantag af verklig krigstjenst»,
yttrade Kongl. Maj:t då, »torde näppeligen någon statens
tjenst förorsaka så talrik och så tidig ©tjenstbarhet, som
trafiktj ensten vållar. Detta förhållande är en följd dels
af de icke sällan inträffande olycksfallen och dels af
tjenstgöringens natur i öfrigt, hvilken, särdeles hvad angår
tågpersonalen, ofta föranleder till ett mycket tidigt
försvagande af helsa och krafter. Trafiktj en stens beskaffenhet
kräfver eu lifskraftig och hurtig personal, hvars
uppmärksamhet under tjenstgöringen icke utan våda kan
ens för ett ögonblick slappas; och afseende å tjenstens
fördel kan derföre bjuda afsnedande af personer äfven
i andra fall än sådana, der verklig och fullständig otjenstbarhet
är för handen. Det finnes personer, hvilka utan
att gifva större anledningar till anmärkningar å deras
sätt att sköta tjensten, dock till följd deraf, att de under
en längre tjenstgöring blifvit uttröttade och deras krafter
så att säga förbrukade, fullgöra sina tjensteåligganden
utan tillbörlig spänstighet och lifaktighet.. Derigenom
förslappas uppmärksamhet och disciplin icke allenast
hos dem sjelfva utan, hvad värre är, hos yngre och
underlydande. Samtliga dessa förhållanden göra det både
önskvärdt och behöfligt, att pensionsrätt inträder mycket
tidigare för trafikpersonalen, än i allmänhet för statens
öfriga civila tjenstepersonal är vordet medgifvet».

Af den i arvodesstaten för år 1894 uppförda personalen
hade vid årets början ett antal af 38 uppnått 65
lefnadsår. Deraf voro 9 pensionsberättigade, men deremot
29 icke pensionsberättigade, af hvilka dock 13 skulle
blifva det under loppet af år 1894. Pensionsberättigade
med en ålder under 65 år voro i öfrigt 47, medan åter
ett antal af 246 redan uppnått eller under loppet af 1894
komme att uppnå 30 tjensteår, men icke det föreskrifna
antalet sammanlagda lefnads- och tjensteår.

Att ett så pass stort antal pensionsberättigade som
56 och deraf 9 med en uppnådd ålder af 65 år fått qvarstå
i tjenst, torde hufvudsakligen berott derpå, att styrelsen,
då någon skyldighet för vederbörande att vid

330

uppnådd pensionsålder ingifva ansökan om afsked icke
är stadgad, icke velat utan synnerligen starka skäl af
eget initiativ meddela afskedet.

Af den utredning, som fans vidfogad den kongl.
propositionen till 1882 års riksdag om beviljande af
ökadt statsbidrag till statens jernvägstrafiks pensionsinrättning,
synes likväl framgå, att styrelsen då varit betänkt
på att i större utsträckning meddela afsked åt
ålderstigen personal, äfven om den icke uppnått sådan
tjensteålder, att den vore berättigad till full pension.
Till stöd för statsbidragets ökande, hvilket vore afsedt
att medverka till en högst afsevärd höjning af pensionsbeloppet
— för vanlig pension från 50 till 80 procent
af medelarvodet under de fem sista åren och för invaliditetspension
på grund af sjuklighet eller ålderdomssvaghet
i proportion dertill — anförde nämligen styrelsen
då, bland annat, att pensionerna vid statens jernvägstrafik,
sådana de för det dåvarande vore bestämda,
icke uppginge till så pass tillräckliga belopp, att styrelsen
kunde gå till väga utan all hänsyn, då fråga uppstode
att för ålders skull afskeda en tjensteperson, hvilken,
ehuru eljest oförvitlig, dock ej vore vid fullt den
sinnesspänstighet och kroppskraft, man ansåge hans befattning
fordra. Synnerligast ofördelaktigt stälde sig
detta förhållande i afseende å den personal, som tjenat
redan från statens jernvägstrafiks första början, af hvilken
personal ingen kunde ernå ens den dåvarande högsta
pensionen, eller 50 procent af aflöningen, förr än år 1892,
innan hvilken tid de flesta dock uppnått allt för hög
ålder för att vidare kunna tjena och sålunda sannolikt
fått afgå med pension af omkring 40 procent af aflöningen.
Styrelsen ansåge alltså, att det vore för statens
jernvägstrafik fördelaktigt, att pensionerna höjdes.

Då komitén nu håller före, att jern vägspersonal enligt
regeln icke är fullt tjenstbar längre än till 65 lefnadsår
och tågpersonal näppeligen längre än till högst 60
lefnadsår, har komitén ansett sig böra ifrågasätta, att
bestämmelse meddelas derom, att tjensteman eller betjent
i. allmänhet vid statens jernvägar må vara skyldig att
vid uppnådda 65, men tågbetjent vid uppnådda 60 lefnadsår
ingifva ansökan om afsked, dock med rätt för

331

Kongl. Maj:t att bibehålla vederbörande i tjenst, der sådant
af särskilda skäl synes lämpligt. En gifven förutsättning
för en dylik bestämmelse är emellertid först och
främst, att pensionsreglementet tolkas derhän, att delegare,
som fyllt resp. 65 eller 60 år men icke innehar
det för pensions erhållande föreskrifna antal sammanlagda
lefnads- och tjenstår, berättigas att med afkortad
pension afgå vid sagda lefnadsålder. Men då tågpersonalen
äfven med en sådan bestämmelse skulle komma i
en allt för ofördelaktig ställning, torde vidare erfordras,
att möjlighet beredes denna personal att genom erläggande
af högre pensionsafgifter vid 60 år erhålla en
pension svarande mot den, hvilken enligt normal beräkning
skulle tillkomma den öfriga personalen vid 65 år;
och vill komitén för sin del i fråga om sättet för beredande
af medel till ifrågavarande afgifter hänvisa till tågpersonalens
milpenningar såsom ett lämpligt objekt i
sådant hänseende.»

vid sid. 67—68 (ang. indragning af förmånen af fri vedbrand): af

herrar von Krusenstjerna, Sinionsson och Svedelius,
hvilka anfört:

»Komiténs förslag att den del af jernvägspersonalen,
hvilken åtnjöte förmånen af fri bostad uti jernvägens
egna eller i närheten af tjenstgöringsplatsen belägna, för
ändamålet förhyrda bostäder, icke tillika skulle åtnjuta fri
vedbrand, utan att denna senare förmån skulle vid jernvägsstaten
helt och hållet upphöra hafva vi icke kunnat biträda.
Till stöd för sin hemställan i denna del har komitéflertalet
hufvudsakligen åberopat det förhållande att den
fria vedbranden numera vore indragen nästan öfver allt
annorstädes inom statsförvaltningen, der fri bostad in
natura förekomme såsom löneförmån, k rånsedt att den
fria vedbranden i allt fall bibehållits inom vissa grenar
af förvaltningen — särskildt inom fyrstaten, der svårighet
förefinnes för personalen att sjelf anskaffa bränsle
synes oss emellertid i fråga om en för vår jernvägsförvaltning
så utmärkande aflöningsform som fri bostad vara
angelägnare att efterse, huru denna är ordnad vid andra

332

jernvägar. Dervid visar sig, att fritt bränsle så väl vid
derå enskilda jernvägar inom landet som vid grannländernas
jernvägar i allmänhet åtföljer den fria bostaden. Nekas
kan ej heller, att för flera befattningshafvare, hvilka åtnjuta
fri bostad in natura, den ifrågavarande förmånen
måste anses vara en lämplig aflöningsform — och detta icke
allenast för lägre banbetjening, såsom banvakter och stationskarlar,
utan.äfven för sådana tjenstemän som stationsföreståndare,
hvilka bo invid tjenstelokaler, som i alla händelser
skola, uppeldas med af jernvägen anskaffadt bränsle.
Hvad som i denna fråga dock för oss varit framför allt
bestämmande har vant den omständighet att komitén vid
uppgörandet af. sitt förslag till arvodesklasser för de olika
befattningarna icke tagit tillräcklig hänsyn dertill, att fri
vedbrand icke längre skulle af befattningshafvarne åtnjutas,
hvadan alltså den af komitén föreslagna regleringen skulle
i flera fall innebära en alldeles opåkallad nedsättning i nu
utgående aflöningsförmåner. Detta senare blir särskildt
händelsen med flere tjenstemän och betjente, utöfvande
den egentliga stationstjensten, samt äfven i viss mån
med banvakterna. Bland den förra gruppen må särskildt
framhållas stationsmästarne, hvilka enligt komiténs förslag
icke skulle . nå högre maximi- och minimiaflöningar än
de nu faktiskt tillämpade, resp. 1,200 kronor och 780
kronor, samt. stationskarlarne, hvilka af komitén likaledes
bibehållits vid deras nuvarande faktiska minimiarvode
480 kronor samt reglementsenliga maximiarvode 660
kronor. Hvad åter angår banvakterna, så har komitén
visserligen för dem föreslagit höjning med en klass af
saväl deras faktiska minimiarvode som deras maximiarvode
en höjning som kan anses uppväga den fria
vedbrandens borttagande — men då de fyra senaste
Riksdagarne, i afbidan på en allmän revision af aflöningsreglementet,
medgifvit, att ett belopp af högst 12,000
kronor finge för vederbörande år användas till förhöjning
i vissa fall af banvakternas löneförmåner utöfver nuvarande
högsta arvodesbeloppet med 60 kronor för hvarje
banvakt, så medför komiténs förslag om den fria vedbrandens
borttagande i sjelfva verket en nedsättning
med en arvodesklass under hvad Riksdagen sålunda ansett
banvakterna skäligen böra kunna i aflöning erhålla.

333

För att i någon mån förringa betydelsen af förmånens
borttagande har komitén visserligen framkastat den tanken
att vederbörande borde genom tillhandahållande för billigt
pris af kasserade syllar och medgifvande af lättnader i
transporterna och vid anskaffandet m. m. bereda den
utefter jernvägslinierna boende personal, för hvilken svårighet
att erhålla bränsle kunde anses förefinnas, tillfälle
att utan för dryga kostnader förskaffa sig sådant. Ett
dylikt statsbaneförvaltningens kommissionärsskap för en
del af personalen synes oss dock mindre lämpligt och i
allt fall förenadt med mera omgång än som motsvarar
den fördel, som dermed skulle vinnas.

I öfverensstämmelse med de åsigter, vi ofvan uttalat,
hafva vi inom komitén yrkat, att till § 11 mom. 1
af förslaget till aflöningsreglemente skulle göras följande
tillägg:

»Med fri bostad är förenad. förmånen af fri vedbrand
enligt stat, som af styrelsen fastställes.»

Herrar Hahr och friherre Sparre hafva instämt i
denna reservations syfte.

vid sid. 91—95 (ang. indragning af ett af de södra
sommar nattåg en och dettas ersättande med ett genomgående
dagtåg):

af herr von Krusenstjerna, som yttrat:

»Då frågan, hvilken tåganordning å en viss linie må
vara den lämpligaste, är en fråga, som tydligtvis icke kan
afgöras efter några allmängiltiga grunder utan måste bedömas
efter de för denna linie rådande särskilda förhållanden,
och dertill kommer, att afgörandet icke kan
bestämmas ensamt eller ens hufvudsakligen ur finansiella
grunder, utan hänsyn jemväl måste tagas till en mångfald
andra faktorer, har jag ansett, att komitén — sådant
dess uppdrag blifvit bestämdt — icke haft att inlåta sig
på frågan om indragning å linien Stockholm—Malmö af
ett af sommarnattågen och dettas ersättande med ett
genomgående dagtåg.»

334

I denna reservation hafva instämt herrar Hahr och
friherre Sparre.

vid sid. 95 (ang. vissa statsbaneliniers förvaltning
under enklare former):

af herr Fränekel, som ansett att komiténs uttalande
bort hafva följande lydelse:

»Innan komitén slutar redogörelsen för de besparingar,
hvilka komitén anser kunna åstadkommas i statsbaneförvaltningens
utgifter för ändamål, som icke stå i direkt
samband med personalens aflöning, kan komitén icke underlåta
att med några ord omnämna en anordning, hvilken
synes egnad att medföra nedgång i utgifterna å
samtliga afdelningar, nämligen den anordningen att vissa
statsbanelinier, der rörelsen är mindre intensiv, förvaltas
under enklare former än de öfriga.

I utlandet och särskild! i Tyskland har man kommit
till insigt om nödvändigheten af en dylik anordning.
I Tyskland delar man jern vägar af ifrågavarande art i
två slag, nämligen dels s. k. y>Nebeneisenbahnem>, hvilka
hafva normal spårvidd och väsentligen samma öfverbyggnad
som hufvudbanorna, på hvilka dessa senares
lokomotiv och vagnar följaktligen kunna ingå, inen vid
hvilka tåghastigheten ingenstädes får öfverstiga 40 kilometer
i timmen, samt dels s. k. »Lokaleisenbahnem, hvilka
hafva antingen normal eller mindre spårvidd, företrädesvis
äro afsedda för den rent lokala trafiken och vid
hvilka tåghastigheten ingenstädes får öfverstiga 30 kilometer
i timmen. För båda slagen af banor äro faststälda
särskilda grunder för såväl byggandet som trafikerandet,
dervid åtskilliga mot de enklare trafikförhållandena
svarande bestämmelser af enklare art än de för
hufvudbanorna gällande meddelats i syfte att åstadkomma
lättnader vid trafiken mellan hufvudbanorna och de ifrågavarande
banorna samt mellan dessa senare inbördes, utan
att trafiksäkerheten derigenom minskas.

Då väl näppeligen någon del af det svenska statsbanenätet
torde vara att hänföra till banor af den beskaffenhet
som de tyska »Lokaleisenbahnen», kan komitén

335

här inskränka sig till att angifva några exempel på de
lättnader, som medgifvits i fråga om de s. k. »Nebeneisenbahnen».

Stängning för tåg af vägöfvergångar i banans plan
behöfver blott ega rum på sådana ställen, der tåghastigheten
uppgår till mera än 30 kilometer i timmen; och
under gynsamma lokala förhållanden kan befrielse från
stängningsskyldighet medgifvas äfven vid större tåghastighet.

hallbommar, belägna äfven på längre afstånd från
vederbörande banvakters postställen, må användas vid
mindre starkt trafikerade vägöfvergångar.

Stängsel behöfver endast anbringas på farliga sträckor
af banan.

Medan i fråga om hufvudbanorna en synnerligen
minutiös bevakning af banan i egentlig mening.föreskrifvits,
gäller med afseende å nu ifrågavarande jernvägar,
att banan skall öfvergås och tillses, då högsta tillåtna
tåghastigheten är 20 kilometer i timmen, en gång hvarje
dag, samt då tåghastigheten är mindre, en gång hvar
tredje dag.

Hvad nu Sverige beträffar, så vill komitén först och
främst erinra, att de norrländska banorna i fråga om
byggandet redan varit att anse såsom ett slags jernvägar
af andra ordningen i det hänseende, att desamma norr
om Storvik försetts med lättare öfverbyggnad. Jemväl
i fråga om banbevakning och en del tågförhållanden
hafva enklare anordningar vid dem tillämpats. Men
i öfrigt gäller vid dem samma tjenstgöringsreglemente
som vid de öfriga statsbanorna, likasom tillämpning af
de för statens jernvägar i detta hänseende utfärdade föreskrifter
— särskilt de af teknisk art — påbjudits äfven
i fråga om de flesta enskilda jernvägar i riket. Då
de anordningar, som sålunda träffats, emellertid numera,
med den större erfarenhet, som vunnits i fråga om handhafvandet
af olika slags jernvägsdrift, torde vara att
anse såsom föråldrade i flera stycken och särskildt i det
afseende, att de äro för rigorösa, har komitén trott sig
böra ifrågasätta, huruvida icke lämpligheten af att särskilda
föreskrifter uti nu ifrågavarande ämne meddelades
såväl för vissa delar af statsbanenätet som för vissa

336

enskilda jernvägar borde tagas under närmare ompröfning.
De lättnader, som skulle kunna beredas, synas
nämligen böra blifva af en afsevärd ekonomisk betydelse
så väl för landets jernvägsväsende i dess helhet som för
statsbanorna. Hvad dessa senare banor beträffar, har komitén
redan förut framkastat den tanken, att de norrländska
banorna — d. v. s. de jernvägslinier, som skulle tillhöra
det norra distriktet, eller linierna på andra sidan om Ange
— borde intaga en särskild ställning i statsbanenätet
bland annat derutinnan, att särskild redogörelse lemnades
för deras ekonomiska resultat. Det synes då komitén
kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke undersökningen
om lämpligheten af att inrätta ett slags statsbanor
af andra ordningen borde i främsta rummet afse
just dessa norra linier med der rådande svaga trafik.»

vid sid. 115—122 (ang. ersättning för prestationer, utförda
för postverket):

af herr von Krusenstjerna emot vissa delar af motiveringen.

B) vid afrielningen II (förslag till instruktion):

vid § 25 (ang. föreskrifter rörande protokollsföring) :

af herr von Krusenstjerna, som yttrat:

»Inom generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, generaltullstyrelsen
m. fl. centrala embetsverk användas vid
ärendenas handläggning s. k. föredragningslistor, hvarjemte
derutöfver särskilt protokoll hålles endast då skiljaktiga
meningar yppas, då chefen anmäler åtgärd, som
af honom ensam vidtagits, och då styrelsen finner anledning
förordna om protokolls hållande. °) På grund af er- *)

*) Härtill kommer, på grund af särakildt stadgande i förordningen angående
statens upphandlings- och entreprenadväsende med mera af den 17 november 1893,
protokoll i upphandlings- och andra dylika mål.

337

farenhet från den styrelse, jag tillhör, kan jag bestämdt
vitsorda, att denna anordning verkar tillfredsställande
och lemnar full trygghet för möjlighet att erhålla upplysning
om hvarje inom styrelsen fattadt beslut.

Komiténs flertal har emellertid icke ansett detta tillräckligt
utan föreslagit särskildt protokollsförande äfven
i en mängd andra fall. Enligt mitt förmenande skulle
en sådan anordning i en ganska väsentlig mån och dertill
skäligen onödigt betunga och försena arbetet inom
jernvägsstyrelsen, hvars tjenstemän nog hafva tillräckligt
att göra i allt fall, och den står i rak strid mot den
riktning, som dess bättre lyckats allt mer arbeta sig
fram inom vår administration, eller att inskränka mångskrifveriet.

De s. k. föredragningslistorna innehålla vida mera än
hvad namnet angifver. Såsom framgår af bifogade afskrift
utaf en dylik lista från ett generalpoststyrelsens
plenum, upptaga de nämligen ej blott hvarje föredraget
ärende med angifvande af dess beskaffenhet och diarienummer,
utan derå göres för hvarje ärende af chefen en
anteckning om det beslut, som vid föredragningen fattats,
och listan förses derjemte med uppgift å de ledamöter,
som deltagit i handläggningen. Vill man nu söka närmare
upplysning om affattningen af beslutet, har man
att gå till registraturet.

Att bredvid en sålunda uppstäld föredragningslista
föra ett särskildt protokoll synes mig vara i de flesta
fall öfverflödigt. Affattas protokollet enligt den formulering,
som användes eller åtminstone användts inom ett
embetsverk : »Byråchefen N. N. föredrog de i kanslidiariet
under n:ris 76—95 antecknade ärenden och fattades deri
beslut på sätt registraturet utvisar», så säger ju protokollet
mindre än föredragningslistan. Och uppsättes protokollet
fullständigt, med i vederbörlig kurialstil affattad redogörelse
för det föredragna ärendets beskaffenhet, för innehållet
af i ärendet afgifna yttranden samt för beslutet
med skälen dertill, så kommer ju protokollet att innehålla
ungefär detsamma, som sedermera skall ännu en
gång nedskrifvas vid affattande! af den utgående expeditionen.

Framförallt inom sådana embetsverk, som våra kom 22* -

338

munikationsverk, der ärendenas antal är synnerligen stort
och der ärendenas beskaffenhet ofta kräfver så skyndsamt
besked som möjligt, måste man sträfva efter de
möjligast enkla former för ärendenas protokollering.

Jag har derföre ansett att § 25 i instruktionsförslaget
bort erhålla ungefärligen samma lydelse som motsvarande
stadgande i generalpoststyrelsens instruktion)).

Bilaga.

Föredragningslista

för Trafikbyråärenden den 10 september 1895.

Nde: Genp.dirm von Krusenstjerna; Byråchefen

Schlytern,
» Kolmodin;

t. f. » Björklund;

» » Askberg.

l:o.

N:r 4183

744 K. Norska poststyrelsen,
ang. tidtabellen
för postföringen Rörås
— Funäsdalen — Hedeviken.

2:o.

N:r 2807 _ _

507 Norra Distriktet,ang.
anordnande ånyo af postföring
mellan Bjästa och
Sidensjö.

3:o.

N:r 8180

1356 Vestra Distriktet,
ang. omreglering aflandsvägspostföringen
Ottebol
—Gillberga—Seffle m. m.

Posten får i särsk. fall qvarhållas
i 2 timmar öfver
bestämda tiden.

Enligt ND:s förslag — 3
ggr i veckan gångpost
mellan Sidensjö och Bjästa.

Bifall — uppsägning af kontrakten.

339

37,:o. N:r 3606 645 Vestra Distriktet, ang. inrättande af post-station i Stömne vid post-linien Ottebol—Gillberga —Seffle.	Stömne — pstation — 3 års kontrakt — från lU 96.
4:o. N:r 5646 _ „ looo Pnntzsköld, Otto, för Norra Södermanlands jernvägsaktiebolags sty-relse, ang. vilkoren för inrättande af poststation vid Ny by bruks jernvägs-station.	A. a.
5:o. N:r 6425 1116 Dito d:o, ang. in-rättande af poststation vid Valsberga jernvägs-station samt dess benäm-ning.	Valsberga station — pstation — 120 kr.
6:o. N:r 8250 A 1369 Ostra Distriktet, med postmästarens i Mariefred hemställan omtjensteresa med anledning af öpp-nande af poststationer vid Norra Södermanlands jernväg.	Bif.
7:o. 1366 östra Distriktet, ang. anslag till bekostande af posttransporter mellan	Bif.

340

Mariefreds postkontor och jernvägsstation från tiden för öppnandet af Norra Södermanlands jernväg.
8:o. N:r 2266 „ „ _ . 392 Mellersta Distriktet, ang. inrättande af post-station vid trafikstationen Trekärn (mellan Vansbro och Vakern å Mora—Ve-nerns jernväg).	Trekärn — 180 kr.
9:o. K-.r 8130 1345 Mellersta Distriktet, ang. inrättande af post-station vid en ny trafik-station, Ålsäng, mellan Fellingsbro och Jäders bruk å Köping—Hults jernväg.	o Alsäng — 180 kr.
10:o. N:r 8194 A _ 1362 Ostra Distriktet, ang. af Östergötlands Dagblads aktiebolag gjord fram-ställning angående tid-ningens befordran å jern-vägen från Norrköping öfver Norsholm etc.	Kan ej medges, der ej sö-kanden betalar särsk. kost-naderna för extra perso-nal vid Norrköpings kon-tor.
ll:o. N:r 1625 „ _ . 288 Vestra Distriktet, i fråga om nedsättning i arvodet för poststations-föreståndaren i Lundby Stommen i anl. af inrät-	Skr. till K. B. i Skaraborgs län.

tande af poststation i
Längjum.

341

12:o.

'' 6988 TT _. „

1188 Vestra Distriktet,

ang. ersättningen för posttransporterna
i B engtsfors
och Gustafsfors mellan
ångf. »Flora» och poststationerna.

13:o.

r 8160 ^ „

~1350 Norra Distriktet, ang.

anordnande 13—22 sistl.
augusti af extra poster
Långsele — Ramsele, i
anl. deraf att ångf. »Primus»,
linien Helgum—
Utanede, skadats.

30 öre i Gustafsfors och 25
öre i Bengtsfors.

Betalas.

14:o.

“1353 Vestra Distriktet,
ang. utsträckning aflandtbrefbäringen
Lugnås—
Seggebo till Torpelund.

Afslag.

15:o.

N:r 7042 „

n87 Norra Distriktet, ang.

anmälan att ångbåtspxp
n:r 114 å »Sylphide», linien
Sundsvall—Norrvik,
icke är i verksamhet innev.
år.

A. a.

I denna reservation hafva herrar Hahr, Simonsson,
friherre Sparre och Storckenfeldt instämt.

342

af herr Fränekel, som anfört:

»Enligt min mening bör den del af denna paragraf,
som handlar om protokollsföringen, hafva denna lydelse:

»Protokoll föres, då generaldirektören anmäler åtgärd,
som af_ honom enligt § 19 vidtagits, då skiljaktiga meningar
inom styrelsen förekomma, då beslut skall expedieras
genom protokollsutdrag, då styrelsen finner anledning
särskilt förordna, att protokoll skall hållas, samt
dessutom i nedan angifna ärenden:

»ärenden, hvilka enligt $ 20 skola handläggas i plenum;

frågor om nedsättning i befordringsafgifter--etc.»

(i likhet med förslaget);

och får jag till stöd härför och med anledning af
hvad komitén yttrat i motiven till instruktionsförslaget
anföra följande.

På grund af Riksdagens skrifvelse af år 1892 om att en
fullständigare protokollsföring borde hos jenvägsstyrelsen
införas och med anledning deraf, att jernvägsstyrelsen
sjelf angifvit de pleniärenden, hvilka borde i den förnyade
instruktionen upptagas, såsom sådana, öfver hvilka protokoll
borde föras, anser jag, att komitén bort söka efterkomma
Riksdagens i ofvannämnda skrifvelse uttalade önskan,
så att åtminstone öfver alla mål, som äro af den vigt,
att de skola behandlas som plenimål, protokoll bör föras,
och § 25 i instruktionsförslaget formuleras i öfverensstämmelse
härmed.»

vid §§ 48 och 84 (ang. arten af jemn äg sper sonalens anställning)
samt § 55 (ang. semester åt jernväg sstyrelsens tjenstemän): af

herrar von Krusenstjerna och Simonsson, som anfört:

»I fråga om arten af jernvägspersonalens anställning
har komitén bibehållit nu gällande föreskrift att såväl
tjenstemän som betjente innehafva sina beställningar
endast på förordnande och kunna från dessa skiljas eller
till andra befattningar vid statens jernvägar förflyttas
af samma myndighet, som dem antagit. I motiveringen
till § 48 har komitén visserligen erkänt, att för åtskilliga
befattningar, i synnerhet inom styrelsen, likställighet i

343

detta fall med andra embetsverk skulle kunna utan olägenhet
för jernvägstjensten medgifvas, men då för det
stora flertalet befattningar och särskild! för alla dem, som
tillhörde den egentliga linietj ensten, detta af hänsyn till
trafikens säkerhet icke skulle kunna ifrågakomma, har
komitén ansett lämpligast, att den nuvarande ordningen
bibehölles för jernvägspersonalen i dess helhet, helst likställighet
inom verket i detta vigtiga . afseende syntes
önskvärd, bland annat af den anledning att åtskilliga
svårigheter vid förflyttningar o. d. härigenom undvekes.

Bestämmelsen att tjenstemän och betjente vid statens
jernvägar innehafva sina befattningar endast på förordnande
meddelades i sammanhang med jernvägsförvaltningens
definitiva organisation och grundar sig på beslut,
som af 1868 års Riksdag fattats med bifall till en af
Kong! Maj:t i ämnet gjord framställning. Då emellertid
förhållandena såväl inom jernvägsförvaltningen som
inom statsförvaltningen i öfrigt sedan år 1868 i mångt
och mycket äro förändrade, har det synts oss, som om
komitén nu, då fråga är om jernvägsförvaltningens reorganisation,
bort ingå i närmare undersökning, huruvida
de skäl, som vid nämnda tidpunkt anfördes till stöd för
jernvägspersonalens undantagsställning, fortfarande ega
giltighet.

I den skrifvelse af den 30 april 1867, som föranledde
framläggandet af den kongl. propositionen för 1868
års riksdag, hade Riksdagen anhallit bland annat, att
fullständig framställning måtte ske till Riksdagen rörande
de vilkor, hvarunder jernvägstjenstemännen skulle komma
att anställas. Med anledning häraf utarbetade^ trafikstyrelsen,
såsom ock af historiken (Bil. I) framgår, förslag
till reglemente för antagande och entledigande af personalen,
deraf dock endast de vigtigaste bestämmelserna
förelädes Riksdagen. I motiven till detta förslag yttrade
sig styrelsen öfver den af Riksdagen vidrörda frågan
huruvida de vid statens järnvägstrafik anstälda personer
borde komma i åtnjutande af de rättigheter, § 36 Regeringsformen
tillerkände statens tjenstemän i allmänhet,
och anförde dervid, bland annat, att tvänne alljernvägs
trafik tillhörande förhållanden egentligen föranledde den
olikhet, som måste förefinnas i vilkoren för anställning

344

af trafikpersonal och af tjensteman vid de flesta andra
statens verk.

Det ena bestode deri, att vid de allra flesta befattningar
inom jern vägs förvaltningen bos innehafvaren fordrades
ej allenast insigter i befattningen tillhörande åligganden
i allmänhet utan äfven speciella personliga egenskaper,
såsom rådighet, mod, sjelfbeherskning etc. och
slutligen en frisk och stark kropp, och att således fordringarna
på en jernvägstjensteman vore sådana, att man
icke förr än efter längre tids erfarenhet kunde afgöra,
huruvida han vore i alla hänseenden passande för den
befattning, hvartill han en gång blifvit antagen. Om då
efter en längre pröfning tjenstemannen icke skulle befinnas
eg a alla de egenskaper, man hos honom förutsatt,
eller om till följd af sjuklighet eller andra omständigheter
de erforderliga egenskaperna försvagades, skulle,
derest den åberopade paragrafen vore gällande äfven för
trafikpersonalen, en sådan tjensteman icke kunna utan
eget medgifvande förflyttas till någon annan befattning,
der dessa egenskaper i mindre grad toges i anspråk,
men der hans insigter och förmåga i öfrigt gjorde honom
fullt lämplig. Dertill kunde äfven läggas, att vid en inrättning
sådan som jernvägarne, der allt berodde på en
talrik och spridd personals sammanhållande till gemensamt
och punktligt arbete för ett och samma ändamål,
som förfelades om eu enda icke förstode eller fullgjorde
sin skyldighet i det rätta ögonblicket, vore, för att
järnvägstransporten skulle kunna försiggå utan faror och
förluster af många slag, en sträng disciplin i tjensten
det oeftergifligaste vilkor, hvarunder någon kunde ikläda
sig det höga ansvar, som nödvändigtvis måste tillhöra
och kännas af hvar och en på den plats, han beklädde,
hvarföre enligt styrelsens tanke vore nödvändigt, att en
hvar,, som vore anstäld i jernvägens tjenst, visste att
han innehade sin plats uteslutande på förtroende till sin
duglighet och redbarhet.

Det andra förhållandet, som bidroge till jernvägstjenstemännens
undantagsställning, vore den föränderlighet
i behofvet af personal, hvilken betingades af vexlingarna
dels i sjelfva rörelsen på jernvägarne, dels i systemer
för trafikens besörjande samt banornas underhåll och

345

bevakning, hvarutinnan det städse måste vara förvaltningens
syftemål att åstadkomma förenklingar, som ledde
till förökad besparing, ordning, säkerhet och allmän beqvämlighet.

Granskar man de skäl, som sålunda på sin tid anfördes
till stöd för bestämmelsen om jernvägspersonalens
anställande allenast på förordnande, torde man finna, att
desamma under nuvarande, väsentligt förändrade förhållanden
icke kunna tillmätas synnerlig betydelse.

Sålunda lärer väl numera, då staten drifvit järnvägstrafik
i nära 40 år och en ofta lång extra ordinarie
tjenstgöring föregår anställandet i ordinarie beställning,
ingen antagas till eu plats, der särskilda personliga egenskaper
erfordras, utan att man förut varit i tillfälle att
försäkra sig om hans lämplighet för platsen. Skulle
senare inträffande omständigheter göra en förflyttning
önskvärd, torde en sådan numera kunna verkställas,
äfven om tjenstemannen i fråga anstälts under former,
som mera öfverensstämde med dem, under hvilka tjenstemän
vid likartade verk antagas. Vi tillåta oss i detta
hänseende erinra, att det stora flertalet tjensteinnehafvare
inom post- och telegrafverken nu äro underkastade förflyttning,
ändock de äro tillsatta medelst fullmagt eller
konstitutorial, samt att instruktionen för generaltullstyrelsen
innehåller uttrycklig föreskrift derom, att tjensteman
eller betjent vid lokalförvaltningen eller kust- och
gränsbevakning, som befinnes ej vidare nöjaktigt uppfylla
sina åligganden vid den befattning, han innehar,
men kan lämpligare användas till annan tjenstgöring,
må förflyttas till befattning i samma grad å samma eller
annan ort, dock utan minskning i den ordinarie lön,
han förut enligt stat åtnjutit. Jemväl för det fall att
jernvägspersonalen å sina befattningar erhölle fullmagt
eller konstitutorial, skulle alltså kunna bibehållas de nuvarande
bestämmelserna att tjenstemän och betjente vid
statens jernvägar kunna till andra befattningar förflyttas
af den myndighet, som dem antagit, samt att en hvar,
som blifvit, till ordinarie befattning antagen, skall tjenstgöra
när och hvarhelst han dertill beordras.

Hvad angår det ur trafiksäkerhetens synpunkt framstälda
krafvet på en sträng disciplin inom jernvägsför -

546

valtningen, så torde denna disciplin kunna uppehållas,
äfven om icke all personal är anstäld på tre månaders
uppsägning. Post- och telegrafstyrelsernas samt framför
allt tullstyrelsens instruktioner innehålla i dessa hänseenden
stadganden, hvilka redan i och för sig synas
betryggande och hvilka skulle blifva det än mera med
den vidsträcktare disciplinära bestraffningsrätt, som från
början tillkommit jern vägsförvaltningen. °)

Beträffande slutligen det sista skälet för jernvägspersonalens
anställande på förordnande, eller att behofvet
af personal vore föränderligt, så torde det ligga i
sakens natur, att jernvägspersonalen i stort sedt måste
successivt ökas, och der i följd af systemförändring af ett
eller annat slag inskränkning af antalet beställningar
inom någon kategori blir möjlig, torde i alla händelser,
sedan verket för länge sedan erhållit ett ordnadt pensionsväsende,
icke kunna ifrågakomma att afskeda de
öfvertaliga befattningshafvarne ur jernvägens tjenst, utan
lära dessa allenast komma att underkastas förflyttning
till annan tjenstgöring. Derom vittnar bäst det uttalande,
komitén gjort i fråga om sättet för den afkomitén föreslagna
omorganisationens verkställande.

De skäl, som anförts till stöd för den nuvarande
bestämmelsen om arten af jernvägspersonalens anställning,
synas oss således — i allmänhet taget — icke
längre hålla streck. Men å andra sidan kan detta förhållande
— att en ordinarie tjensteinnehafvare kan, utan
att någon som helst försummelse föreligger, från verket
aflägsnas — medföra menliga följder för verket i dess
helhet och det innebär bestämda olägenheter för personalen.
Gerna medgifva vi, att den stora magt öfver
underordnades väl och ve, som sålunda är inom jemvägsförvaltningen
inrymd åt de öfverordnade, icke torde
hafva blifvit missbrukad, att uppsägningsrätten i praktiken
i allmänhet icke torde hafva användts annat än
under förhållanden, likartade med dem, hvarunder post-,
telegraf- och tullstyrelserna tillämpa sin afsättningsrätt,
men möjligheten att varda utsatt för en förmans godtycke *)

*) Jemför § 44 i generalpoststyrelsens instruktion af den 4 juni 1886, § 21 i
telegrafstyrelsens instruktion af den 1 november 1878 och § 26 i generaltullstyrelsens
instruktion af sistnämnda dag.

347

utan utsigt att i besvärsväg vinna ändring förefinnes dock
alltid, och detta kan alstra en undfallenhet, en brist på
sjelfständighet, som efter vår åsigt icke är gagnande för
att tjensten skall skötas så som sig bör. Hvad särskildt
de högre tjenstemännen angår, intaga de rättsligen icke
den sjelfständiga ställning, som bör tillkomma dem enligt
den åskådning, hvilken af ålder gjort sig gällande inom
den svenska statsförvaltningen. I all synnerhet gäller
detta om styrelsens ledamöter, hvilka det åligger
att i förekommande fall anmäla mot chefen afvikande
meningar; och då efter jernvägarnes tillkomst den ändring
vidtagits i Regeringsformens § 35, att chefen för statens
jernvägar upptagits bland förtroendeembetsmännen, är
det uppenbarligen en inkonseqvens, att jemväl föredragandena
i styrelsen kunna af Kong!. Maj:t när som helst
från sina befattningar afskedas.

Från personalens synpunkt sedt företer den nuvarande
ordningen särskildt en stor olägenhet. Vi hafva
nyss erinrat, att i praktiken uppsägning af personal
visserligen i allmänhet icke torde förekomma annat än
under förhållanden, likartade med dem, hvarunder andra
styrelser tillämpa sin afsättningsrätt, men ett betydelsefullt
undantag gifves härifrån, nämligen vid sjukdomsförfall.
Drabbas en annat verk tillhörande tjensteman
eller betjent af sjukdom, får han behålla lönen intill
dess han blir berättigad till pension, men en tjensteinnehafvare
vid jernvägen blir enligt praxis, oaktadt han
såsom ordinarie fått ingå i verkets pensionsinrättning,
afskedad, då han af sjukdom varit hindrad att tjenstgöra
under tre år i följd, och detta äfven om han icke är
berättigad till någon som helst pension. °) Detta synes
oss innebära en orättvisa, som icke kan försvaras.

Af hvad nu blifvit anfördt framgår, att enligt vårt
förmenande någon verklig grund icke förefinnes för bibehållande
af den undantagsställning, hvari jernvägspersonalen
hittills befunnit sig. I all synnerhet gäller
detta om tjenstemännen inom styrelsen, hvilka synas oss
i fråga om arbetets art vara fullt jemförliga med tjenste- *)

*) För att ordinarie jernvägstjensteman eller betjent vid afsked för sjukdom
skall erhålla pension, erfordras i allmänhet att han räknar minst 10 tjensteår; och
blir vid sådan tjensteålder pensionen endast 20 % af arvodet.

348

männen inom andra centrala embetsverk. Så t. ex. lärer
någon skilnad i detta hänseende icke kunna uppdragas
mellan kamererare, revisor, registrator, notarie etc.
inom jernvägsstyrelsen och motsvarande tjensteman på
andra håll. Komitén har också, enligt hvad flera gånger
uttalats, sökt likställa styrelsens tjensteman med dem
inom motsvarande verk, men då komitén icke velat medgifva
jernvägsstyrelsens tjensteman en fastare ställning,
har likställigheten hufvudsakligen kommit att bestå deri,
att desse senare beröfvats de särskilda förmåner, de hitintills
— och detta törhända just med afseende å anställningens
art — innehaft, såsom t. ex. det fördelaktigare
förhållandet mellan lön och tjenstgöringspenningar
samt rättigheten att vid tjenstledighet på grund af
sjukdomsförfall bibehålla full aflöning under någon tid.
Då komitén en gång antagit principen om likställighet
med andra styrelseverk, synes det oss, som om komitén
ock bort fullfölja denna princip och icke, der sådant
vant egnadt att försämra styrelsepersonalens ställning,
i stället åberopa nödvändigheten af likställighet med jernvägens
egen liniepersonal. Några afsevärdare svårigheter
vid förflyttningar från styrelsen till linien torde i
verkligheten icke heller kunna uppstå.

Vi hafva således ansett, att åtminstone styrelsens
hela ordinarie personal borde tillsättas medelst konstitutorial,
och att äfven hvad linie]) er sonalen beträffar samma
förfarande torde böra vara regel, men att komitén bort
ingå i en undersökning, huruvida för någon eller några
grupper deraf särskilda förhållanden skulle förefinnas,
som borde föranleda, att i fråga om dem anställningen
blefve mindre fast. Vi tillåta oss i detta sammanhang
erinra, att särskildt den finska statsbaneförvaltningen,
som i öfrigt bildats efter svenskt mönster, medgifver
liniepersonalen i ganska stor utsträckning en dylik fastare
anställning.

I öfverensstämmelse med vår nyss uttalade uppfattning
att den till jernvägsstyrelsen hörande personal i alla
hänseenden bör likställas med den inom andra centrala embetsverk
hafva vi vidare inom komitén förfäktat den mening,
att sådana tjenstemän inom styrelsen, hvilkas befattningar

349

motsvarade andra och tredje gradens fenster inom den civila
administrationen i öfrigt, borde tillerkännas sex veckors
semester och icke, såsom komitén ifrågasatt, allenast fyra.
Arten af det arbete, som åligger ifrågavarande tjenstemän,
torde medföra samma behof af hvila, som ansetts
förefinnas för deras vederlikar inom de andra verken.»

vid §§ 57 och 92 (ang. skyldighet att ingifva af skedsansökning
):

af herr Fränekel, som yttrat:

»I öfverensstämmelse med den af mig under afdelningen
I anförda mening anser jag, att undantag från
bestämmelsen om viss ålder vid afskedstagande! endast
bör kunna af Kongl. Maj:t medgifvas; och hemställer jag
på denna grund, atit §§ 57 och 92 i förslaget till instruktion
måtte få följande lydelse:

§ 57:

»Tjensteman eller betjent vid styrelsen, som fyllt
sextiofem år, vare pligtig omedelbart ingifva ansökan om
afsked; Kongl. Maj:t dock obetaget att medgifva hans
bibehållande i tjensten, derest och så länge han pröfvas
kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna
och kan finnas villig att qvarstå.»

§ 92:

»Hvad i § 57 stadgats gäller äfven för tjenstemän
och betjente vid distrikten, dock att skyldigheten att
söka entledigande för tågpersonal inträder redan vid fylda
sextio år.»

C) vid afdelningen ill (förslag till aflöningsreglemente):
vid § 3 (ang. fasta arvoden):
af herr Persson, som anfört:

»Komiténs beslut att föreslå två ålderstillägg åt öfverdirektör
har jag icke kunnat biträda. Komitén fram -

350

håller sjelf, att öfverdirektörsbefattning är mest jemförlig
med byråchefstjenst vid de centrala verken och att byråchef
endast nppbär ett ålderstillägg å 600 kronor efter
5 år. Denna af komitén uttalade mening om tjenstemas
jemförlighet delar jag i allo; och derest den förändrade
organisation, komitén föreslagit i fråga om jernvägsadministrationen,
kommer till stånd, torde en ej obetydlig
lättnad uti en mångfald öfverdirektör nu åliggande göromål
honom beredas, hvarigenom platsens skötande sannolikt
icke bör kräfva mera arbete än det, som nu åligger
en byråchef. Dessutom torde man icke kunna åberopa
något enda fall inom andra embetsverk, der en tjensteman
med eu så hög aflöning som 6,400 kronor åtnjuter
mera än ett ålderstillägg; och då enligt komiténs åsigt
den föreslagna nya aflöningen icke skulle tillämpas på
nuvarande innehafvare emot dessas egen önskan, har jag
inom komitén yrkat, att arvodet för öfverdirektör skulle
bestämmas till 6,400 kronor med ett ålderstillägg å 600
kronor efter 5 år.

Derjemte har jag varit från komiténs beslut skiljaktig i
fråga om det åt telegrafdirektör föreslagna lönebelopp,
4,500 kronor med tvänne ålderstillägg å 500 kronor efter 5
och 10 år. Jernvägsstyrelsen har i sitt förslag till nytt
aflöningsreglemente för ifrågavarande tjensteman föreslagit
endast 4,000 kronors arvode jemte två ålderstillägg
å hvardera 500 kronor efter 5 och 10 år; och
det har synts mig, som om man bort stanna vid hvad
sålunda föreslagits».

vid § 8 inom. 5 (ang. arvodesafdrag för betjente vid
tjenstledighet):

af herrar von Krusenstjerna, Agrelius, Simonsson och
Svedelius, hvilka anfört:

»I § 8 mom. 5 af förslaget till nytt aflöningsreglemente
har komitén i fråga om arvodesafdrag för betjente
vid tjenstledighet bibehållit nu gällande stadgande, eller
att dylikt afdrag skall ega rum »under de förhållanden
och i den ordning, styrelsen föreskrifver». Emot detta
stadgande synes oss emellertid först och främst kunna
invändas, att det ur såväl jernvägsstyrelsens egen som

351

den underlydande personalens synpunkt bör vara önskvärd!,
att i aflöningsreglementet bestämdt angifvas de
förmåner, personalen eger åtnjuta. Så bar skett i fråga
om tjenstemän, och vi se ej något skäl hvarföre ett annat
förfarande skall ega rum beträffande betjente. Och i förevarande
fall, der fråga är om en betjeningspersonalen i dess
helhet rörande bestämmelse af ganska vigtig art, torde bestämmelsens
intagande i aflöningsreglementet vara än
angelägnare, enär de föreskrifter i ämnet, jernvägsstyrelsen
hittills utfärdat, icke äro så förmånliga för personalen,
som vi anse billigheten bjuda.

På sätt komitén meddelat, gäller för närvarande i
detta hänseende, att betjente väl kunna med bibehållande
af fullt arvode erhålla tjenstledighet till skötande af egna
angelägenheter under femton dagar årligen, men att deremot
vid sjukdomsförfall tjenstgöringspenningarne redan
första dagen indragas. Med afseende å arten af betjeningens
arbete synes anledning icke förefinnas att utsträcka
tiden för den afdragsfria tjenstledigheten för
förstnämnda ändamål längre än hvad nu är medgifvet,
hvilket utgör hälften mot hvad bestås tjenstemän. Hvad
åter tjenstledighet vid sjukdomsförfall beträffar, lärer det
icke vara rättvist, att då tjenstemannapersonalen eger att
vid dylikt förfall under någon tid uppbära fullt arvode,
betjeningspersonalen, som i allmänhet åtnjuter lägre aflöning,
skall nödgas från första stund vidkännas afdrag.
Komitén torde jemväl få anses hafva i viss mån erkänt
detta, då komitén uttalat, att någon jemkning kunde
ifrågasättas med afseende å afdraget för betjeningen,
äfvensom uttryckt den förhoppning att styrelsen måtte
ordna denna sak på sätt, som på samma gång tillgodosåge
personalens berättigade intresse och jemvägens fördel.
Att komitén motsatt sig intagandet i aflöningsreglementet
af eu bestämmelse i ämnet synes åter hafva
sin grund deri, att komitén befarat, att med en dylik
bestämmelse betjeningspersonalen skulle komma att i
vissa fall uteblifva från tjenstgöring på grund af allenast
föregifvet, sjukdomsförfall, något som skulle kunna blifva
icke allenast för jern vägsförvaltningen kostsamt utan
äfven för trafiken hindcrligt. En sådan farhåga synes
oss dock oberättigad, då jernvägsförvaltningen nog torde

352

ega medel i sin hand att förekomma missbruk af ifrågavarande
art. I hvarje fall lärer den nuvarande ordningen
icke kunna försvaras dermed, att en ändring skulle
för jern vägsförvaltningen medföra en ekonomisk uppoffring;
och att för öfrigt betjentes likställande med tjenstemän
i detta hänseende under vanliga förhållanden icke
skulle åsamka statens jern vägar någon större utgift torde
framgå deraf, att, enligt hvad oss meddelats, sammanlagda
beloppet af de arvodesafdrag, statsbanebetj eningen år
1893 fick vidkännas vid sjukdom från och med en till
och med trettio dagar, uppgick till allenast 7,995 kronor
98 öre.

I öfverensstämmelse med hvad vi nu anfört, hafva
vi inom komitén yrkat, att i stället för stadgandet i § 8
mom. 5 måtte i aflöningsreglementet intagas bestämmelser,
som i fråga om arvodesafdrag i allmänhet likstälde
betjente med distriktstjenstemän, dock att vid tjenstledighet
för enskilda angelägenheter fullt arvode finge
för betjente utgå endast under högst femton dagar under
loppet af ett och samma år och följaktligen, då ledighet
åtnjutits för så väl enskilda angelägenheter som för
sjukdom eller svag helsas vårdande, sammanlagda antalet
dagar, för hvilka betjent egde uppbära dylikt arvode,
icke öfverstiga fyratiofem.»

vid motiven, sid. 312—316 (ang. ''öfvergångsbestärnmelser):

af herrar Asplund, Fränekel och Storckenfeldt, som
yttrat:

»I afseende å komiténs uttalande rörande öfvergångsbestämmelser
få vi afgifva följande afvikande mening.

§ 34 af nu gällande instruktion för jern vägsstyrelsen
har denna lydelse:

»Embete- och tjenstemän samt betjente vid statens
jernvägstrafik innehafva sina befattningar endast på förordnande
och kunna från dessa skiljas eller till andra
befattningar inom trafikstaten förflyttas af samma myndighet,
som dem antagit».

Häraf framgår, att, då styrelsen eger ostridig rätt

353

att efter uppsägning, som i tjenstgöringsreglementet bestämts
till tre månader, skilja hela personalen från dess
befattningar, så eger den ock lika ostridig rätt att förelägga
personalen valet emellan att antingen afgå eller
också underkasta sig hvarje nytt aflöningsreglemente,
som kan blifva af Kongl. Maj:t faststäldt.

I likhet med komiténs flertal anse vi, att en sådan
tillämpning af § 34 vore allt för hård, och hålla före,
att, om ett nytt aflöningsreglemente skall tillämpas, den
nu befintliga personalens löneförmåner ej derigenom böra
försämras, utan att till dem af personalen, för hvilka en
försämring skulle komma att ega rum, nöjaktig ersättningbör
lemnas. Deremot kunna vi ej dela komitéflertalets
åsigt att öfvergången till en ny, af Kongl. Maj:t faststäld
lönestat skulle få ske på anmälan af personalen
efter hvar och ens eget godtfinnande. Vi befara nämligen,
att ett sådant tillvägagående skulle fördröja genomförandet
af det nya reglementet och leda till stora förvecklingar
och svårigheter samt vålla ständigt återkommande
obehag, klagomål och besvär från personalens
sida, då den, till följd af befordran, uppflyttning i högre
löneklass eller annan orsak, framdeles öfverflyttades till
den nya lönestaten. Vi anse det vida bättre både för
styrelsen och personalen, att, med stöd af förut omnämnda
§ 34 i instruktionen, den nya lönestaten, dock med ofvan
föreslagna modifikation, tillämpas på en gång för hela
personalen; och då kontant ersättning för minskade aflöningsförmåner
dervid bereddes, tro vi, att med ett sådant
förfaringssätt vida mindre missnöje skulle spörjas från
personalens sida än om man förfore på sätt flertalet föreslagit,
hvarförutom öfvergången mycket lättare och fortare
kunde genomföras. Vi tillåta oss derför föreslå följande
öfvergångsbestämmelser:

1. Det nya aflöningsreglementet skall för hela personalen
tillämpas från den tidpunkt, som Kongl. Magt
efter reglementets fastställelse bestämmer.

2. Befattningshafvare, hvars sammanlagda löneförmåner
enligt den nya lönestaten ej skulle uppgå till det
belopp, de förut utgjort, erhåller ett personligt lönetillägg,
motsvarande skilnaden.

23*

354

Detta lönetillägg eger vederbörande åtnjuta, intills
dess han erhåller antingen befordran till bättre aflönad
befattning, eller sådan uppflyttning i löneklass, hvarigenom
löneförmånerna uppgå till eller öfverstiga förutvarande
belopp.

3. Vid fastställandet af lönetilläggen böra ej tagas
i beräkning de i nu gällande reglemente förekommande
bestämmelser, som motsvara de nya reglementsstadgandena
i § 2 angående arvodets fördelning i lön och tjenstgöringspenningar,
i § 8 angående aflöningsförhållandena
vid tjenstledighet, i § 10 angående begrafningshjelp, i
§ 12 angående felräkningspenningar och i § 15 angående
kostnadsfri läkarevård, för hvilka ändrade bestämmelser
något vederlag ej beviljas.

4. Personalen bör minst 3 månader före den dag,
då det nya aflöningsreglementet skall börja tillämpas,
underrättas om dess innehåll äfvensom om de dervid
fästade öfvergångsbestämmelser.

Om ofvan föreslagna bestämmelser komme att tillämpas,
vunnes:

l:o) att den nya lönestaten med dess förenklingar
redan från första året vore fullt genomförd;

2:o) att alla de naturaförmåner, hvilkas afskaffande
komitén föreslagit, genast bortfölle;

3:o) att man genast, så snart första årets lönestat
med dervid fogade lönetilläggsförteckning vore uppgjord,
kunde öfverskåda det ekonomiska resultatet af den nya
lönestaten i förhållande till den gamla och deraf se,
hvilka besparingar komme att vinnas, sedan alla genom
öfvergången uppkomna personliga lönetillägg bortfallit.

Skulle deremot öfvergången till den nya lönestaten
ske på sätt komiténs flertal föreslagit, så komme det att
dröja en mycket lång, ej ens beräknelig tid, innan den
nya lönestaten vore fullt genomförd och de indragna
naturaförmånerna bortfallit, hvarjemte under hela den
långa öfvergångstiden gamla och nya lönestaterna vore
så hopblandade, att kontrollen skulle på ett betänkligt
sätt försvåras.))

355

D) vid afdelningen IV (sammanfattning af komiténs
omorganisationsförslag jemte approximativ beräkning af
förslagets ekonomiska innebörd):

vid sid. 323—325 (ang. den approximativa beräkningen):

af berr Svedelius, som yttrat:

»Ehuru jag visserligen ansett mig kunna i hufvudsak
biträda de af komiténs flertal uppgjorda beräkningar öfver
den förbättring i statsbaneförvaltningens ekonomi, som
genom den nu föreslagna omorganisationen skulle uppkomma,
kan jag dock icke underlåta att påpeka, det dylika
beräkningar äro förenade med så många möjligheter
till misstag eller till förbiseende af andra omkostnader,
som tillkomma när den verkliga tillämpningen skall ske,
— synnerligast då fråga är om stora indragningar af
personal såsom t. ex. den, som föreslagits med afseende
å banbevakningen — att jag anser försigtigheten bjuda
att icke allt för mycket förlita sig på, att slutsumman af
beräknade besparingar m. m. verkligen ernås. Om denna
summa skall tjena till annat än ett blott sammanförande
af de olika posternas uppskattade ungefärliga värden och
alltså läggas till grund för vidare beräkningar eller slutsatser,
torde derför rättast vara, att den, såsom vid andra
större kostnadsberäkningars uppgörande plägar ske, regleras
medelst en försigtighetskoefficient, uttryckt i ett
afdrag af t. ex. 10 procent af slutsumman.»

E) vid samtliga afdelningarna:

af herrar Halir och friherre Sparre, som anfört:

»Undertecknade äro i flera hänseenden af olika mening
med komiténs flertal såväl beträffande de uttalanden,
hvilka förekomma i komiténs betänkande, som med afseende
å innehållet i de särskilda förslag till ny instruktion
för jemvägsstyrelsen samt nytt aflöningsreglemente
för jernvägspersonalen, hvilka komitén framstält; och få
vi här nedan anföra det vigtigaste af hvad vi i berörda

356

hänseenden hafva att erinra, dervid vi vid de olika frågornas
behandling följt samma ordning, som af komitén
iakttagits.

Undersökning af jemn äg sadministrationens organisation
och det sätt, hvarpå dess verksamhet i väsentliga grenar
utöfvas in. m.

Under denna hufvudrubrik har komitén sammanfört
de allmänna anmärkningar och framställningar, hvartill
komitén vid den företagna granskningen af jernvägsadministrationen
ansett sig finna anledning; och bär
komitén dervid först yttrat sig angående behöjligheten af
en decentralisation inom förvaltningen äfvensom framlagt
hufvudgrunderna af ett förslag till distriktsförvaltningens
ordnande samt derefter ifrågasatt åtskilliga åtgärder
till förbättring af statsbaneförvaltningens ekonomi och
slutligen förordat vissa reformer i öfrigt, hvilka icke
vore af direkt ekonomisk innebörd och icke heller af
beskaffenhet att kunna upptagas i förslagen till ny instruktion
och nytt aflöningsreglemente, men hvilka synts
komitén böra blifva föremål för uttalande från dess sida.

Hvad då först angår den ifrågasatta decentralisationen
samt förslaget till distriktsförvaltningens ordnande, så
anse vi oss till en början böra anmärka, att enligt vårt
förmenande komiténs uttalande angående olägenheterna
af den nuvarande centralisationen och fördelarne af en
decentralisation är allt för starkt färglagdt.

Bland olägenheterna af den förhandenvarande ordningen
anför komitén sålunda, att en del till den löpande
tjensten hörande ärenden icke erhålla den snabba behandling,
som vore önsklig eller möjlig. Härvid torde
likväl kunna erinras, att då komitén i flera afseenden föreslår
betydligt tyngre former för ärendenas behandling
såväl inom styrelsen som vid distrikten — så t. ex.
genom bestämmelserna om gemensamma sammanträden
samt om protokollsföring och föredragningslistor — fråga
är, om icke tillämpningen af komiténs förslag öfver hufvud
taget kommer att medföra mera tidsutdrägt och om -

gång vid ärendenas handläggning med deraf härflytande
olägenheter än hvad nu kan förekomma.

Såsom en annan olägenhet af den nuvarande centralisationen
angifves, att distriktsbefälet saknar tillräcklig
myndighet att förhandla med den trafikerande allmänheten.
Då emellertid sjelfva afgörandet i taxefrågor enligt komiténs
förslag hädanefter som hittills skulle ligga i styrelsens
hand, hafva vi svårt att förstå, hvilket företräde
den föreslagna distriktsorganisationen i detta hänseende
skulle ega framför den nuvarande ordningen. Samma
myndighet att förhandla med trafikanter, som komitén
ifrågasätter för distriktscheferna, är i sjelfva verket redan
nu lemnad trafikdirektörerna; och i hvad mån denna myndighet
begagnas lärer mera vara beroende på vederbörandes
personliga egenskaper än på organisationen. Sant
är visserligen, att distriktscheferna, då de genom anställandet
af trafildnspektörer befriats från den löpande egentliga
trafiktjensten, i följd häraf blifva mera än de nuvarande
trafikdirektörerna i tillfälle att egna sig åt den
affärsmässiga delen af tjensten, men å andra sidan får
ej förbises, att distriktscheferna skulle få sig en hel del
tidsödande funktioner tilldelade, hvilka icke tillkomma
trafikdirektörerna. Och hvad allmänhetens ställning till
den ena eller andra organisationsformen i detta hänseende
beträffar, så torde få framhållas, att då trafikdirektörerna
äro flera till antalet än distriktscheferna, möjlighet till
underhandlingar angående fraktaftal och dylikt nu står
allmänheten till buds å flera ställen än hvad förhållandet
blir enligt komiténs förslag. För att organisationsförändringen
i detta afseende skulle få den effekt, komitén
synes afsett, skulle i verkligheten erfordras, icke allenast
att distriktscheferna erhölle en lika vidsträckt bestämmanderätt
med afseende å fraktaftal, som i allmänhet
tillkommer trafikcheferna vid de enskilda jernvägarne —
något som komitén icke velat ifrågasätta — utan äfven
att distrikten blefve betydligt flera till antalet, så att
dylika representanter för styrelsen funnes i alla de olika
landsändar, som af statsbanorna berördes.

Såsom en ytterligare olägenhet af den nuvarande
organisationsformen angifves, att styrelsen i de befintliga
distriktsförvaltningarnas utlåtanden och framställningar

358

icke alltid kan påräkna ett fullt tillfredsställande och allsidigt
underlag för sina beslut; och säges orsaken härtill
vara afdelningsföreståndarnes mindre sjelfständiga ställning
i allmänhet samt framför allt den bristande sammanhållningen
dem emellan. Uppenbart är emellertid,
att samarbete kan åstadkommas mellan de olika afdelningsföreståndarne
äfven utan inrättande af särskilda
med större befogenhet utrustade distriktschefer, samt
att, der ett sådant samarbete kommer till stånd och utlåtande
således afgifves efter samråd vederbörande afdelningsföreståndare
emellan, styrelsen i ett dylikt utlåtande
kan erhålla fullt lika fullständig utredning som i en enligt
komiténs förslag organiserad distriktsstyrelses yttrande.

Komitén anmärker vidare, hurusom med den nuvarande
anordningen en verkligt effektiv inspektion åt linieförvaltningen
saknas; hvarjemte komitén — efter att
hafva erinrat om de olika system för denna inspektion,
hvilka i slutet af 1860- och början af 1870-talet ifrågasattes,
nämligen det ena med vissa trafikområden och det
andra med de särskilda förvaltningsgrenarne såsom grund
för indelningen, äfvensom framhållit, att det senare
systemet tillämpats från början af 1870-talet (om också
icke rationel, då en och samme tjensteman varit anstäld
såsom inspektör vid samtliga afdelningarna), intill dess
inspektörstjensten år 1888 indrogs — uttalat sig för en
återgång till det förra, före år 1870 använda systemet;
och har komitén i sådant hänseende föreslagit, att distriktschefen
skulle utöfva inspektion öfver samtliga afdelningarna
inom sitt distrikt, i sammanhang hvarmed
komitén yttrat, att några större svårigheter att finna personer,
hvilka vore fullt kompetenta till en dylik distriktsvis
och ej afdelningsvis anordnad inspektion, numera med
de tillfällen till allsidig utbildning, jernvägsväsendets utveckling
medfört, ej behöfde möta.

Med anledning häraf kunna vi icke underlåta att
erinra om hvad Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1868
yttrade angående då föreliggande förslag om införande
af distriktschefsinstitutionen. Riksdagen förklarade deri,
bland annat, att åtskilliga betänkligheter inom Riksdagen
yppat sig mot inrättandet af distriktschefsplatser, af skäl
att den grundsats, som blifvit följd vid organisationen af

359

sjelfva styrelsen, eller att »enhet och planmässighet vid
alla dess detaljer, som tillhörde samma afdelning inom
särskilda distrikt, hvarken kunde åstadkommas eller bibehållas
på annat sätt, än att afdelningen inom styrelsen
hade sin egen, i dess särskilda angelägenheter och göromål
kunnig och erfaren representant, hvilken också vore
beklädd med tillräcklig myndighet att såsom högste befälhafvare
inom sin afdelning göra styrelsens åsigter och
beslut gällande samt genom behöriga inspektioner vaka
öfver samma afdelnings arbete och hushållning inom samtliga
distrikten) — hvilken grundsats Riksdagen icke kunde
annat än gilla — syntes icke till fullo vara iakttagen vid
bestämmandet af distriktsckefernas åligganden, hvilka
syntes sträcka sig till alla grenar af linieförvaltningen.
Jemväl styrelsen öfver statens jernvägstrafik vidgick föröfrigt
i sitt yttrande öfver Riksdagens berörda skrifvelse,
att olägenheten af inspektionssystemet med distriktschefer
bestode i svårigheten att vid tillämpningen finna personer
med den allmänna insigt i förvaltningens alla grenar,
som vore nödvändig för att kunna bedöma, huru tjensten
inom dem utöfvades och hushållningen iakttoges.

Om dessa åsigter egde sin tillämpning i slutet af
1860-talet, så måste de ega det i ännu högre grad i
våra dagar, då till följd af den fortgående utvecklingen
på alla områden — ej minst på teknikens — beliofvet
af specialbildning allt starkare gör sig gällande. På grund
häraf lärer det ock vara vida svårare nu än för 25 å 30
år tillbaka i tiden att finna personer, som äro kompetenta
att sköta distriktschefsbefattningar, sådana komitén
— att döma af motiveringen i förevarande del af betänkandet
— förestält sig dem. Och då komitén anmärker,
att försöket med den centrala inspektionen icke rationelt
anordnades, enär en och samme tjensteman anstäldes såsom
inspektör vid samtliga afdelningarna, torde få erinras,
att distriktscheferna enligt komiténs förslag skulle, ega
att för samtliga afdelningars räkning inspektera jernvägsnät,
som icke vore synnerligen mindre än det nät,
styrelsens inspektör under 1870-talet hade att öfvervaka.

Komitén synes för öfrigt icke heller anse inspektionen
genom distriktschefer tillfyllestgörande, ty såsom
fördel af organisationsförändringen framhålles jemväl,

360

att det genom lättnaden i arbetsbörda skulle för styrelsens
ledamöter blifva möjligt att genom tätare inspektionsresor
på ett mera effektivt sätt öfvervaka,
att enbet och öfverensstämmelse egde rum mellan distriktsförvaltningarna
vid utöfvandet af deras verksamhet.
För vår del äro vi äfven öfvertygade, att vid en eventuel
tillämpning af komiténs förslag distriktscheferna
— äfven om de ega teknisk bildning — faktiskt komma
att med afseende å inspektionen af ban- och maskinafdelningarna
i allmänhet inskränka sig till sådana ärenden,
som beröra eller kunna hafva inflytande på flera
afdelningar eller der genom användning af en afdelnings
personal jemväl för annan afdelnings behof besparing
med statsmedel kan vinnas. I allt hvad som angår banoch
maskinafdelningarnas inre ordning och hushållning
komma deremot vederbörande afdelningsföreståndare,
hädanefter som hittills, att få bära det egentliga ansvaret;
och deras fortgående fackutbildning och sakkunskap
gorå dem säkerligen enligt regeln mera kompetenta härtill
än distriktscheferna, Inspektionen öfver afdelningarna
i fackhänseende kommer fortfarande att ske genom
vederbörande öfverdirektör och vid verkets framtida utveckling
torde i följd af det allt mera framträdande
krafvet på specialitet den utvägen med nödvändighet
komma att tillgripas, att öfverdirektörerna till biträden
vid denna inspektion erhålla särskilda inspektörer. Enligt
vårt förmenande måste således i framtiden, vid sidan
af den distriktsvis anordnade, samarbete afdelningarna
emellan åsyftande inspektionen, den nuvarande centraliserade
fackinspektionen vidare utbildas, eller med andra
ord båda ofvan omförmälda system för linieförvaltningens
öfvervakande komma till användning.

Bland motiven för den ifrågasatta organisationsförändringen
framhåller komitén äfven, att de kraftigare
distriktsförvaltningarna skulle kunna, en hvar inom sitt område,
i grunden lära känna der rådande, jernvägsdriften
berörande förhållanden. Fråga är emellertid, om icke de
nämnda förvaltningarna i verkligheten komma att mindre
grundligt än de nuvarande känna omförmälda förhållanden,
och detta af skäl att distrikten enligt komiténs förslag
skulle erhålla en mycket stor utsträckning. Under

361

det att statsbanorna för närvarande äro indelade i sex
distrikt (deraf det ena med två mera sjelfständiga afdelningar)
af resp. 413, 538, 269, 213, 596, 1,256 kms
längd (det sistnämnda i 2 delar om 750 och 506 km.),
har komitén nämligen föreslagit statsbanenätets indelning
i blott fyra distrikt om resp. 863, 751, 794 och
1,256 km. — sidobanan till Umeå ej medräknad. Till
jemförelse må meddelas, att de norska statsbanorna, som
vid 1896 års utgång komma att hafva en sammanräknad
längd af 1,539 km., äro föreslagna att indelas i fyra
distrikt (medellängd 385 km.) och de finska statsbanorna
med en längd af 2,239 km. i fem distrikt (medellängd
448 km.). Det är fara värdi, att den af komitén
föreslagna utsträckningen af distrikten — åtminstone
hvad angår banafdelningen — är större än hvad med
en klok hushållning kan vara förenligt. Det belopp,
som inbesparas genom indragning af en eller annan befälsaflöning,
kan nämligen många gånger om förslösas genom
bristande tillsyn vid banornas nybyggnads- och underhållsarbeten.

Med hvad vi nu anfört tro vi oss hafva ådagalagt,
att komitén i sin motivering allt för mycket framhållit
vigten och värdet af den föreslagna organisationsförändringen,
och att denna således icke är af den genomgripande
betydelse för statsbaneindustriens utveckling,
som komitén velat göra gällande. Hvad nu vår ställning
till sjelfva saken beträffar, så äro vi först och främst
med komitén ense derutinnan, att efter den utsträckning,
statens jernvägsnät numera nått, och den omfattning,
statsbaneförvaltningen erhållit, någonting måste göras
för att lätta den med nuvarande organisation på styrelsen
hvilande arbetsbördan, på det att styrelsen måtte
kunna mera odeladt egna sig åt lösningen af de stora
och vigtiga uppgifter, som i olika afseenden framställa
sig. Man kan emellertid tänka sig den erforderliga lättnaden
åstadkommen på olika sätt. Ett sätt vore att
med bibehållande i hufvudsak af den nuvarande ordningen
stärka arbetskrafterna inom styrelsen genom att
antingen öka antalet föredragande eller ock låta vederbörande
föredragande få till sitt förfogande såsom närmaste
män särskilde specialister inom de olika grenarne

362

af afdelningens förvaltning. Särskild! sistnämnda utväg
synes vara den, hvilken man hittills ansett böra anlitas
för mötande af en växande rörelse — åtminstone tyda derpå
de omständigheterna att antalet öfverdirektörsassistenter
icke fastslagits i aflöningsreglementet och att vid
1884 års instruktionsändring förutsattes, att flera dylika
tjensteman kunde anställas vid en hvar af ban-, maskinoch
trafikafdelningarna. Med en dylik anordning läte
sig för öfrigt, väl förena att till de nuvarande afdelningsföreståndarne
å distrikten öfverflytta en del ärenden af
löpande natur, hvilka mera i följd af gammal häfd än
på grund af systemets fordringar nu handläggas inom
styrelsen. Ett annat sätt att lätta styrelsens nuvarande
arbetsbörda är det af komitén förordade, eller inrättandet
af särskilda distriktsförvaltningar, hvilka öfvertaga
en mera afsevärd del af de nuvarande styrelseärendena
än nyss antyddes. Hvilkendera utvägen företrädesvis
bör anlitas kan med skäl synas tvifvelaktigt. För den
första utvägen talar den omständigheten att den i viss
mån närmare ansluter sig till den historiska utvecklingen
samt att den för ett stort kommunikationsverk så fördelaktiga
enheten i förvaltningen lättare bevaras. Till förmån
för den senare utvägen kan åter anföras, att det i ekonomiskt
hänseende så vigtiga samarbetet å linien derigenom
bättre betryggas. Då nu inom komitén med så
stor enighet och styrka gjorts gällande, att denna senare
utväg bör anlitas, då i våra grannländer, som i
fråga om trafikförhållanden med Sverige äro närmast
jemförliga, en dylik decentralisation antingen redan genomförts
eller ock är på väg att genomföras, och då
slutligen organisationsformen, sådan komitén i sitt förslag
till instruktion närmare angifvit densamma, synes
oss hufvudsakligen vara en utveckling af den nuvarande
t. f. intendentsinstitutionen i syfte att åstadkomma en
kraftigare samverkan å linien mellan de olika afdelningarnas
personal utan att beröfva styrelsen det inflytande
på låneförvaltningens särskilda grenar, som för bevarandet
af enhet och likformighet samt för betryggande af
en jemn och särskild! i tekniskt hänseende tidsenlig utveckling
är af nöden, hafva vi icke ansett oss böra motsätta
oss eu organisationsförändring i den af komitén

363

angifva riktningen. Vi utgå emellertid dervid från den
förutsättning att området för den samfälda distriktsförvaltningens
verksamhet kommer att begränsas, i enlighet
med hvad uti § 67 af instruktionsförslaget finnes angifvet,
och att följaktligen distriktschefens myndighet icke utsträckes
längre än hvad för uppnåendet af ett tillfredsställande
samarbete erfordras, utan att en hvar afdelningsföreståndare
får för sig besluta och vidtaga åtgärder i
den stora mängd af ärenden, der samverkan afdelningarna
emellan enligt sakens natur är utesluten. Skulle
icke detta iakttagas, blefve nämligen formerna för linieförvaltningen
så tunga, att detta komme att utöfva ett
hämmandé inflytande på ärendenas gång, hvarjemte de
tekniske afdelningsföreståndarnes sakkunskap icke komme
att tillräckligt få göra sig gällande.

Beträffande de väsentligare detaljerna i komiténs förslag
så hysa vi, såsom redan af det föregående torde
framgå, betänkligheter emot distriktens stora utsträckning.
Vi anse oss dock i detta sammanhang böra erinra,
att jernvägsstyrelsen redan i sitt den 26 november
1892 afgifna förslag till nytt aflöningsreglemente uttalat
sig för en inskränkning i de nuvarande trafikdistriktens
antal; och af ekonomiska hänsyn lärer ett större antal
fullständiga distriktsförvaltningar med nu ifrågasatt organisation
icke kunna för närvarande påyrkas. Då komitén
ifrågasatt, att afdelningsföreståndarnes närmaste män
skola utrustas med en viss sjelfständig myndighet, har
komitén i öfrigt enligt vårt förmenande föreslagit en åtgärd,
som synes egnad att underlätta linieförvaltningens
behöriga skötsel jemväl med det ringa antal distrikt,
som af komitén upptagits. Hvad särskildt trafikafdelningen
angår, torde förslaget om inrättande af särskilda
trafiksektioner betrygga den löpande trafiktjenstens vederbörliga
handhafvande; och med afseende å maskinafdelningen
torde visserligen antalet maskindirektörer kunna
inskränkas till fyra, medan deremot kan ifrågasättas,
huruvida det beräknade antalet maskiningeniörer — eller
en för hvarje verkstadsort — är tillfyllest, eller om icke
två maskingeniörer borde beräknas för de invid Stockholm
på något afstånd från hvarandra belägna verkstäderna.
Svårast blir det onekligen för bandirektörerna

364

att handhafva den på dem ankommande tillsynen öfver
så pass stora distrikt, som här föreslås. Hvad beträffar
det norra distriktet, som med Umeåbanan skulle få en
omfattning af nära 1,300 km., synes anordningen i sjelfva
verket omöjlig; och anse vi oss derför böra påyrka anställandet
af en särskild föreståndare vid öfre delen af
norra distriktet, hvilken skulle eg a en i viss mån sjelfständig
myndighet öfver dervarande banafdelning — och
till äfventyrs äfven öfver trafikafdelningen — men inträda
såsom ledamot i norra distriktsförv.altningen endast i
vigtigare frågor, som anginge de honom tilldelade sträckorna.
För att möjliggöra banafdelningens behöriga
skötsel synes i öfrigt böra hos en hvar a¥ de fyra
bandirektörerna i stället för de af komitén föreslagna
underingeniörerna såsom biträden anställas en vederbörligen
qvalificerad assistent af baningeniörs grad.

Under rubriken åtgärder till förbättring af statsbaneförv
ältning ens ekonomi uttalar komitén till en början
(sid. 30—31), att resultatet af statsbaneindustrien icke kan
betecknas såsom tillfredsställande. Visserligen framhåller
komitén sjelf såsom anledningar dertill dels det förherrskande
trycket i affärslifvet och dels tillkomsten af det
norrländska jernvägsnätet, men uttalandet kan likväl ej
uppfattas annorlunda än såsom i viss mån innebärande
ett klander mot jernvägsstyrelsens sätt att handhafva
denna industri. Enligt vårt förmenande böra dock nyssnämnda
af komitén vidrörda faktorer tillerkännas mycket
större betydelse än komitén tyckts vilja tillmäta dem.
Allt efter som konjunkturerna i affärslifvet förbättras
och trafiken hinner upparbetas å de norrländska banorna
lärer äfven statsbanedriften komma att såsom affär blifva
mera gifvande. Under de senaste åren har redan en
fortgående minskning i utgiftsprocenten inträdt, så att
densamma för sistförfluten år för statsbanorna söder om
Boden utgjort allenast 67,85 mot 72,14 år 1892.

Komiténs ofvanberörde uttalanda grundar sig för
öfrigt antagligen på jemförelse med vissa svenska privatbanor.
Men en sådan jemförelse kan icke vara vägledande
för ett rigtigt bedömande af dessa förhållanden.
Af många skäl äro nämligen statsbane- och privatbane -

365

förvaltningar icke fullt med hvarandra jemförbara. Våra
statsbanor lära i stället rätteligen böra jemföras med
statsbanor i andra länder, der förhållandena äro någorlunda
likartade med dem hos oss. En sådan jemförelse
torde ingalunda utfalla till den svenska statsbaneförvaltningens
nackdel. I detta hänseende åberopa vi dels ett
af herr statsrådet och chefen för civildepartementet lördagen
den 4 maj 1895 i Riksdagens Första Kammare
gjordt uttalande om de svenska statsbanornas finanser
och om deras förvaltning särskildt i jemförelse med främmande
länders statsjernvägar, af hvilket uttalande ett
utdrag här bifogas (bil. A), dels ock ett i öfversättning
jemväl bilagdt utdrag (bil. B) ur eu af kontorschefen
vid de danska statsbanorna C. 0. Rimestad i Jernbanebladet
n:ris 1 och 2 för innevarande år införd artikel
under rubrik »Nogle meddelelser om Jernbanerne i Norden»,
hvari jemväl utförligare angifvas några af de skäl,
hvarför statsbanor och privatbanor icke kunna till sin
räntabilitet jemföras.

Förutom de af Rimestad anförda finnas äfven andra,
omständigheter, som göra att statsbanorna, såsom ren
affär betraktade, måste visa mindre goda, direkta ekonomiska
resultat än privatbanorna. Sådana äro exempelvis: nattågen

med deraf föranledda kostnader;

statsbanornas betydligt större tåghastighet för snabbgående
tåg, hvilket medför ökade kostnader såväl för
tågen som ock för banunderhållet;

statsbanornas stora antal större stationer, hvilka för
snabb tågexpedition, godsinventering, omfattande telegraftjenstgöring
m. m. fordra en stor personal;

nödvändigheten för statsbanorna att ega tillgång till
en fullt tillräcklig och fullt duglig personal äfven vid de
större möten, trupptransporter m. m., som ofta förekomma
;

den omständigheten att privatbanorna hafva betydligt
högre utgifter för posttransporter och i många fall
högre taxor äfven för person- och godsbefordran.

Komitén har nu ansett en förbättring af statsbanornas
ekonomi kunna åstadkommas dels genom minskning

366

i utgifterna och dels genom ökning i de af allmänna taxan
ej beroende inkomsterna.

Vid undersökningen af den minskning i utgifterna,
som skulle kunna beredas, har komitén först till behandling
upptagit frågan om minskning i utgifterna för personalens
aflöning och dervid framstält åtskilliga förslag,
åsyftande, bland annat, dels inskränkning öfver hufvud
taget i antalet personal, dels användande af billigare
sådan och dels minskning af löneförmånerna.

Att personalens antal icke bör vara större än hvad
för ändamålet behöfs är en åsigt, som jern vägsstyrelsen
för sin del omfattar och tillämpar. Så t. ex. har styrelsen,
likväl först efter förberedelsevis gjorda försök och
dervid vunnen erfarenhet, ansett sig kunna besluta indragningar
bland banafdelningens personal till en omfattning
under de senaste fem åren af tillsammans 2 bandirektörer,
2 baningeniörer, 10 banmästare och 270
banvakter. Att styrelsen jemväl, der så kunnat ske,
sträfvar efter att ersätta dyrare personal med billigare
torde framgå af det utbyte af stationsinspektorer
mot stationsmästare samt af stations- och kontorsskrifvare
mot kontorsbiträden, som alltjemt fortgår. En minskning
af den ordinarie personalens antal och dennas ersättande
med extra personal, på sätt komitén i flera fall
ifrågasatt, är emellertid ej att obetingadt förorda. En
sådan anordning medför svårigheter vid vissa tillfällen
att anskaffa folk äfvensom flera vid användandet af mera
eller mindre lös arbetspersonal ofta förekommande olägenheter,
såsom personalens pockande på höjd aflöning,
arbetsinställelser och dylikt. Fråga är äfven, huruvida
man i det hela taget verkligen kan påräkna någon fördel
i ekonomiskt afseende genom en anordning, hvarigenom
en jemförelsevis större del af det statsbaneförvaltningen
tillhörande arbetet skulle utföras af extra personal, hvars
fordringar i aflöningsväg påverkas af tillgången på arbetskrafter
och den skyndsamhet, som af arbetets beskaffenhet
ofta kräfves. Dessutom innebär en sådan minskning
eu försämring för personalen, som derigenom ej kommer
i åtnjutande af alla de förmåner, hvilka enligt aflöningsoch
pensionsreglementen tillkomma ordinarie personal

367

och hvilkas tillförsäkrande åt en personal, som mera
stadigvarande tages i anspråk, bör för staten såsom
arbetsgivare vara en pligt. För vår del anse vi derför
i detta hänseende vara lämpligast, att förhållandet mellan
den ordinarie och den extra ordinarie personalen regleras
af den grundsatsen att all personal, som år efter år erfordras
i ständig tjenstgöring, bör erhålla ordinarie anställning,
hvaremot den öfriga personal, som tages i
anspråk, må antagas i allenast extra ordinarie beställning.
Härigenom tillgodoses säkerligen på bästa sätt
både arbetsgifvarens och personalens intressen.

I enlighet med denna vår uppfattning måste vi —
jemte framhållande att arbetena å statistiska och milkontoren
icke lämpligen böra i hela den utsträckning, komitén
ifrågasatt, bedrifvas medelst extra personal, utan att
en mindre stam af ordinarie kontorsskrifvare der jemväl
torde erfordras — hvad särskildt angår banafdelningen
för vår del göra gällande, att den långt gående inskränkning
i antalet banmästare och banvakter, som komitén
förordar, ingalunda är tillrådlig. För öfrigt kan med
full bestämdhet sägas, att en sådan inskränkning icke
heller kan ega rum, utan att säkerheten för tågen derigenom
betydligt minskas. Den allmänna uppfattningen
inom landet torde dessutom ej tillåta en så vidt gående
reduktion af banbevakningspersonalen. Att en del af de
svenska privatbanorna kunna nöja sig med svagare bevakning
beror naturligtvis derpå, att de hafva svagare
trafik, mindre tåghastighet och i de allra flesta fall endast
dagtåg. Förhållandena hos oss äro jemväl andra
än i de af komitén åberopade länderna. Om man nämligen
i England och Frankrike i vissa fall har en mindre
intensiv banbevakning än hos oss, beror detta dels derpå,
att man i dessa länder i stället under hela dagen
har en mängd arbetslag ute på banorna, dels att dessa
banor i allmänhet äro solidare byggda än våra och icke
besväras af de svåra snöstormar och kälförskjutningar,
som vintertiden hemsöka våra banor, bvilka derför i
säkerhetens intresse kräfva en mycket noggrann bevakning.
Äfven till förekommande eller förminskande al de
skador, som hos oss ofta sommartiden genom skogseldar
uppkomma å banan angränsande marker och för Indika

36B

sedermera ersättning till dryga belopp måste af jernvägsstyrelsen
utbetalas, är det af nöden att hålla banan
väl bevakad. Af redogörelsen öfver förhandlingarna vid
Petersburgerkongressen framgår äfven, att banbevakningen
i Ryssland är intensivare än i England och Frankrike
— antagligen af samma skäl som hos oss, nämligen
banornas byggnadssätt och de klimatiska förhållandena.
I Norge, Danmark och Tyskland är banbevakningen
ingalunda svagare än hos oss, utan i många fall starkare.
Vid jemförelse af banafdelningens utgifter för bevakning
och underhåll visar det sig för öfrigt, att dessa utgifter,
fördelade per km. af banornas längd, utgjorde i runda
tal: vid de svenska statsbanorna år 1892 1,520 kronor,
år 1893 1,508 kronor och år 1894 1,293 kronor; vid de
norska statsbanorna traiikåret 1891—1892 1,467 kronor
och vid de danska statsbanorna trafikåret 1892—1893
2,340 kronor;0) hvilken jemförelse icke utfaller till nackdel
för våra banor. Och ehuru enligt komiténs förslag en
mängd banmästare- och banvaktslöner skulle inbesparas,
är det för den skull ingalunda säkert, att någon så betydande
vinst ens i ekonomiskt hänseende derigenom
skulle beredas, enär — oafsedt förut anmärkta olägenheter
af extra personals användning — det är att antaga,
att många af de arbeten, som årligen måste utföras
för banunderhållet, skulle komma att fördyras till följd
af den försämrade tillsyn, som indragningarna skulle
föra med sig.

Om vi således ej kunna biträda komiténs förslag i
fråga om reducering i så stor omfattning af banbevakningspersonalens
antal, bör dock häraf ej dragas den
slutsatsen att ju icke enligt vårt förmenande någon ytterligare
inskränkning utöfver hvad som redan gjorts må
kunna ske, i den mån styrelsen, efter noggrann pröfning
i hvarje fall, kan finna sådant möjligt utan skada
för tågsäkerheten eller för jernvägens intressen i öfrigt.

Hvad vidare beträffar den af komitén i fråga om
stationspersonalen såsom möjlig ifrågasatta indragningen
— eller med 5 proc. af personalen å hufvudlinierna nedom
Östersund — så skulle visserligen åtskilligt kunna vara
att invända mot den af komitén uppdragna jemförelsen

*) Denna summa afser endast sjelfva linieförvaltningens kostnader.

369

med vissa privatbanor, i det att särskildt inkomsten per
bankilometer icke torde vara någon lämplig och riktig
måttstock för utrönande af verkliga personalbehofvet,
men å andra sidan vilja vi icke förneka, att den starkare
tillsyn öfver stationspersonalen och det kraftigare samarbete
mellan personal, tillhörande olika afdelningar, som
komitéförslaget åsyftar, bör kunna resultera i ett fördelaktigare
förhållande med afseende å utgifterna för stationspersonal.
Till undvikande af möjligt missförstånd
vilja vi emellertid framhålla, att, derest den betydande
stegring i trafiken, som under den allra senaste tiden
inträdt, skulle komma att fortfara, berörda fördelaktiga
förhållande förnämligast torde komma att visa sig i en
mindre personalökning än som eljest skolat förekomma.

Komitén har föreslagit ganska omfattande indragningar
af personalens särskilda löneförmåner och uttalar
i detta afseende, att den fäst sin uppmärksamhet vid det
förhållande att jernvägspersonalen utöfver sina ordinarie
arvoden är i åtnjutande af vissa särskilda löneförmåner,
hvilka helt och hållet eller åtminstone till största delen
sakna sin motsvarighet inom andra grenar af statsförvaltningen,
äfvensom att dessa förmåners tillhandahållande
i många fall på grund af personalens talrikhet stiga till
betydande belopp, medan åter förmånens åtnjutande, såsom
ren löneförmån betraktad, är i vissa fall för individen
af jemförelsevis mera underordnad betydelse; på grund
hvaraf komitén ock ansett sig böra föreslå borttagande
eller reglering af vissa bland ifrågavarande förmåner.

Om vi också ej vilja underkänna behofvet af reglering
i några fall af dessa särskilda löneförmåner, måste
vi likväl på det bestämdaste motsätta oss en sådan reglering
i den utsträckning, komitén föreslagit. Obestridligt
är väl, att man för att erhålla en god personal bör
tillse, att dennas löneförmåner stå i skäligt förhållande
till de fordringar, man ställer på personalen, och det kan
väl icke antagas annat än att man haft denna grundsats
för ögonen, när de nuvarande löneförmånerna beviljades.
Men huru skall man då kunna tillstyrka, att löneförmåner,
som under flera decennier ansetts behöfliga, nu skulle i
vissa fall minskas och i några helt och hållet indragas?
Och detta samtidigt med att fordringarna på personalen

21*

370

stegras med en allt jemt växande trafik. Lefnadskostnaderna
kunna icke sägas vara minskade och icke heller
fordringarna på lifvet.

Att aflöningsförmånerna till en så stor personal som
den vid statsbanorna anstälda — i hvilken form de än
utgå — skola uppgå till betydande belopp ligger i sakens
natur. Men om samtliga utgifterna för personalens aflönande,
hvilka enligt komiténs uppgift uppgingo under
år 1894 till 10,388,512 kronor0), fördelas på hela antalet
ordinarie och extra personal som under nämnda år
fans vid statsbanorna, 11,732 personer, blir kostnaden i
medeltal för hvarje person — från generaldirektören till
den lägste banvakten — blott omkring 885 kronor.

Ej heller kan man med fog säga, att jernvägspersonalens
löneförmåner äro höga i förhållande till andra med
jernvägsförvaltningen någorlunda jemförbara embetsverks.
Af härvid fogade bil. C, som innehåller några meddelanden
om aflöningsförhållandena vid post- och tullverken,
inhemtas exempelvis, att postmästare och tullförvaltare
i större städer i allmänhet hafva betydligt högre löneförmåner
än stationsföreståndarne vid statsbanornas allra
största stationer, i vissa fall till och med högre än afdelningsföreståndarnes
vid distrikten och öfverdirektörernas
i styrelsen. Likaledes hafva vaktbetjente vid postverket
och vaktmästare samt till och med roddare vid tullverket
i regel bättre löneförmåner än stationskarlar och banvakter.
Såsom skäl härför lärer icke kunna uppgifvas,
att post- och tullpersonalen har ansvarsfullare eller mer
ansträngande tjenster än jern vägspersonalen. Förhållandet
är i sjelfva verket det motsatta.

Komiténs förslag att försämra jernvägspersonalens
löneförmåner synes oss derföre både orättvist och mindre
välbetänkt. Det skulle tvifvelsutan leda till försämring
af statsbanornas nu ovanligt goda personal. Ett sådant
förslag kan derföre åtminstone icke biträdas af dem,
som i mer än 30 år tillhört statsbanorna och som under
denna långa följd af år till fullo lärt känna personalens
lefnadsförhållanden.

De vigtigaste förändringar — alla till men för per- *)

*) Gelivarebanan ej medberäknad.

371

sonalen — som komitén i detta sammanhang föreslår och
hvilka vi icke kunna biträda äro borttagande af förmånerna
utaf dels fria bostäder åt styrelsens ledamöter och
en stor del bland liniepersonalen, hvilken senare i stället
skulle erhålla hyresbidrag, dels bränsle till alla boställshafvare
dels ock begrafningshjelp.

Att dessa förmåner äro af afsevärd betydelse för individen
torde väl knappt kunna bestridas, då exempelvis kan
nämnas, att indragning af fri bostad och bränsle torde
minska en öfverdirektörs lön med omkring 1,200 kronor,
en baningeniörs i visst fall med omkring 670 kronor, och
en stationskaris med 130 å 175 kronor, allt under förutsättning
att dessa senare tjensteinnehafvare bo i Stockholm,
Göteborg eller Malmö. Förhyrandet af lokaler till så stor
utsträckning som skett har betingats af fördelen deraf, att
vederbörande bo nära tjenstgöringsplatsen, samt af omtanken
för stationsbetjeningen, som till följd af de höga hyrorna
svårligen kunnat skaffa sig någorlunda hyggliga bostäder.
Att bostad in natura är, från fysisk och moralisk
synpunkt sedt, en synnerligen lämplig aflöningsform för
den lägre personalen och således en anordning, som är af
stor vigt för erhållande af god betjeningspersonal, torde
för alla jernvägsförvaltningar, likasom för större arbetsgivare
i allmänhet vara en känd sak. Denna aflöningsform
är äfven tidsenlig, i det att vid alla större industrier
en sträfvan allt mer gör sig gällande att bereda sådan
åt arbetsstyrkan. Fördelen deraf för tjensten torde ock
vara lätt att inse; hvarförutom tjenstens kraf och lokala
förhållanden torde oundgängligen fordra bostad in natura
för flera andra kategorier än den, som »utöfvar den egentliga
stationstjensten». Hvad åter den högre personalen
beträffar, torde ej kunna bestridas, att det är eu fördel
för en förvaltning af jernvägsdriftens beskaffenhet, att
denna personal har sin bostad i jernvägens omedelbara
närhet. Under sådana förhållanden anse vi icke skäl förefinnas
till någon ändring af de nu härutinnan gällande
bestämmelser.

Angående komiténs förslag att indraga den boställshafvarne
nu tillerkända förmånen af bränsle hänvisa vi till
den i denna del af herr von Krusenstjerna m. fl. afgifna
reservationen, i hvars syfte vi instämma, ehuru af den

372

•uppfattning, vi uttalat i fråga om sjelfva bostadsförmånen,
måste följa, att enligt vårt förmenande förmånen af
fri vedbrand alltid bör åtfölja aflöningsförmånen bostad in
natura och följaktligen erhålla större utsträckning än enligt
de öfriga reservanternas förslag.

Slutligen måste vi motsätta oss borttagandet af begrafningslijelpen.
Denna förmån, som representerar ett
obetydligt utgiftsbelopp årligen och hvars indragning således
för staten icke medför någon afsevärd vinst i ekonomiskt
afseende, är deremot i synnerhet för den lägre
betjeningen af en ganska stor betydelse. Erfarenheten
från tiden före denna förmåns införande visade nämligen,
att vid dödsfall inom denna klass sällan någon tillgång
fans i den aflidnes bo och följden blef den, att kamraters
och förmäns offervillighet måste tagas i anspråk för den
dödes begrafning. Komiténs hänvisning till beredandet
af dylik hjelp genom inrättandet af begrafningskassor
o. d. torde härvidlag ej heller kunna följas, ty denna
utväg, som för eu arbetarestyrka, samlad vid en verkstad,
fabrik eller dylik på ett ställe mera sammanträngd
industriel anläggning kan vara lämplig, torde deremot
vara mindre användbar, då det gäller en personal, som
är spridd öfver hela vårt långsträckta land.

Innan vi lemna frågan om regleringen af personalens
löneförmåner, anse vi oss böra yttra några ord med
anledning deraf, att vissa af komiténs förslag — såväl
beträffande nämnda förmåner som rörande förvaltningen
i öfrigt — äro framstälda i syfte att åstadkomma större
likhet med andra embetsverk.

Efter vårt förmenande är åstadkommandet af en dylik
likhet en fråga af ganska underordnad betydelse. Tv
jernvägarne förete i hufvudsak så väsentliga olikheter
med andra embetsverk — exempelvis genom deras storartade
affärsverksamhet, genom deras tjenstepersonals
stora ansvar för den trafikerande allmänhetens lif och
egendom m. m. — att det lärer vara temligen likgiltigt,
huruvida de äfven i vissa aflönings- och förvaltningsformer
äro olika med andra embetsverk. Hufvudsaken
torde vara att jernvägsförvaltningen är för sina särskilda
ändamål väl organiserad. Beträffande jernvägsadministrationens
olikhet med statens öfriga förvaltande verk och

373

deraf föranledda olikheter i många hänseenden hänvisas
särskild! till hvad Kongl. Magt yttrat i sin proposition
till 1868 års riksdag angående nämnda administration (se
komiténs Bil. I, sid. 30—31). Om man skulle inpassa ett
affärsverk af den omfattning som statsbanorna i de trånga
former, som möjligen kunna vara lämpliga för andra embetsverk,
är det fara vard!, att resultatet skulle blifva
sådant, att man skulle ifrågasätta lämpligheten af att öfverhufvud
taget drifva statsbaneindustri.

Öfvergå vi så till att yttra oss rörande de besparingar,
komitén ansett kunna beredas å andra utgiftsposter
än dem, som direkt afse personalens aflöning, så visar
sig, att komitén ansett dylika besparingar kunna vinnas,
bland annat, genom borttagande af stängsel invid banan
på åtskilliga ställen, der sådant nu finnes, genom borttagande
af en del vägöfvergångar i banans plan och
dessas ersättande med vägbroar, genom större enhet i
konstruktioner och reparationer af den rullande materielen,
genom ett bättre utnyttjande af vagnparken, genom indragning
af ett af de södra nattågen under sommaren
och genom vissa statsbaneliniers förvaltning under enklare
former.

Hvad då först angår frågan om stängslets borttagande,
torde det, hufvudsakligen ur tågsäkerhetens men jemväl
ock från jordegarnes synpunkt, vara tvifvelaktigt, om
stängsel kan undvaras i de delar af vårt land — de allra
flesta, genom hvilka statsbanorna äro framdragna — der
kreatur gå lösa på bete. Visserligen äro kostnaderna för
stängsels underhåll ganska dryga, men sådana för förolyckade
tåg torde ej heller ställa sig billiga. Någon
större besparing på, denna post lärer för den skull icke
kunna förväntas. Ännu sämre ställer sig i öfrigt den
ekonomiska sidan af saken angående det af komitén jemväl
ifrågasatta utbytet af vägöfvergångar mot vägbroar,
ty ehuruväl detta ur trafikteknisk synpunkt är en afsevärd
förbättring, kan man med säkerhet beräkna, att räntorna
på vägbroarnas med tillhörande upp- och nedfartsvägar
anläggning i de allra flesta fall blifva större än
motsvarande grindbevakningskostnader.

Med afseende å öfriga nyss omförmälda anordningar,
genom hvilka besparingar skulle vinnas, och den moti -

374

vering, komitén i detta hänseende framstält, kunde visserligen
åtskilligt vara att säga, men vi skola fatta oss
så kort som möjligt och derföre inskränka oss till följande
uttalanden:

beträffande enheten i konstruktioner:
att komiténs uppgift derom, att vid distrikten vidtagits
(utan styrelsens vetskap?) mer eller mindre långt
gående modifikationer i de af styrelsen faststälda grundtyper,
förmodligen afser en tidpunkt, som ligger flera år
tillbaka, ty under de senare åren har sådant oss veterligen
icke förekommit; och

att i kostnaderna för statsbanematerielens underhåll
jemväl ingå åtskilliga betydliga belopp för ändringar af
materielen, såsom förbättrade buffrar och draginrättningar,
anordnande af gasbelysning och kontinuerliga
bromsar å personvagnarne, höjning af vagnarnes buffrar
och golf till likhet med de danska och tyska (detta sista
beroende på det ömsesidiga begagnandet af vagnar, som
blifvit en följd af ångfärjeförbindelsens tillkomst) —
livilket allt afsevärdt ökat nämnda kostnader;

beträffande det bättre utnyttjandet af vagnparken:
att betänkandet innehåller åtskilliga allmänna satser
om skiljandet af när- och fjerrtrafik, om hushållning med
utrymme i personvagnarne och fördelning af godsvagnar
m. m., som beröra såväl jernvägarnes som den trafikerande
allmänhetens intressen och der det gäller att noga
afväga dessa emot hvarandra — frågor som varit och
städse måste vara föremål för statsbaneförvaltningens,
likasom för hvarje annan jernvägsförvaltnings, uppmärksamhet
och med afseende å hvilka en hvar förvaltning
har att söka ordna förhållandena så gynsamt som möjligt
för sina ändamål;

att, om man jemför personvagnarnes utnyttjande vid
statsbanorna och vid Bergslagernas samt Göteborg—Hallands
jernvägar enligt den för banorna utgifna statistiken,
jemförelsen icke utfaller till statsbanornas nackdel; och
att det är oss obekant, hvarifrån komitén fått sin
uppfattning derom, att »trafikanters anspråk på tillhandahållande
af godsvagnar måhända tillmötesgås i större
utsträckning än som med jernvägens ekonomiska intresse
är förenligt», men att om det — såsom af styckets fort -

375

sättning vill synas — varit komiténs mening att dermed
uttala äfven den satsen att man bör låta tomvagnar qvarstå
obegagnade vid en station — kanske i flere dagar
hellre än att skicka dem i annan riktning, än den, hvarifrån
tomvagnar i allmänhet böra komma, till eu närbelägen
station, der de genast behöfvas, detta förvisso
är en sats, som måste tillämpas med modifikation;

beträffande indragning af ett af de södra sommarnattågen
— med afseende å hvilken punkt vi i öfrigt instämma
i den af herr von Krusenstjerna afgitna reservationen
—

att en sådan indragning numera icke torde kunna
göras utan afsevärda försämringar för de resande och
för postbefordringen; och

att ett utbyte af detta tåg — som sedan flera år
tillbaka lemnar ett godt ekonomiskt resultat — mot ett
genomgående dagtåg icke lärer kunna göras utan ökade
omkostnader; detta beroende derpå, att båda nattågen i
hvarje fall måste bibehållas å luden Malmö—Katrineholm;
samt

beträffande vissa statsbanors förvaltning under enklare
former:

att detta i så måtto redan genomförts vid de norrländska
banorna, att dessa skötas med betydligt mindre
antal personal än öfriga bandelar, men att eftergifter i
de reglementariska bestämmelser, som tillkommit för att
skydda tågsäkerheten med hvad dermed eger sammanhang,
icke torde böra göras.

Af hvad ofvan blifvit anfördt torde framgå, att vi
icke anse möjligt att göra de stora besparingar i förvaltningskostnaderna,
som komitén stält i utsigt.

Med afseende å de förslag, komitén framstäf i syfte
att åstadkomma ökning i statsbaneförv ältning ens inkomster,
äro vi ense med komitén, men anse oss här särskildt
böra betona — hvad ock komitén antydt — eller att
ökningen i de enskilda jernvägarnes förvaltningsbidrag
till de gemensamt begagnade stationerna icke kan komma
att uppgå till så stora belopp, som i den al komitén meddelade
tabellen upptagits.

376

Hvad angår de af komitén under rubriken Vöfriga
reformen framskrida förslag, har slutligen jag, Sparre,
velat uttala mina tvifvelsmål rörande lämpligheten af
inrättandet af ett jernvägsråd. Jag kan nämligen icke
undertrycka den farhågan, att, då ledamöterna i rådet
till större delen måste, för att hos rådet skall finnas
tillbörlig sakkunskap och nödig erfarenhet, utses
bland landets mera framstående affärsmän, hvilka uppenbarligen
hafva egna intressen af låga jernvägsfrakter i
allmänhet, rådet kan komma att blifva en oansvarig opinionsnämnd,
som drifver den ansvariga myndigheten att
sänka taxorna äfven i fall, då sådant synes skadligt för
jernvägarnes ekonomi. Förvaltningen är redan förut utsatt
för starka påkänningar i sådant syfte från det allmänna,
från trafikanter och tidningspressen, hvarför det
synes mindre radligt att skapa ytterligare en institution,
hvars majoritets åsigter kunna komma att gå i samma
rigtning.

II.

Förslag till ny instruktion för jernvägsstyrelsen med
underlydande distrikts för v ältning ar.

Ehuru vi jemväl i några andra punkter skulle önska
mindre ändringar i de uti instruktion sförslaget förekommande
bestämmelserna, hvarom vi måhända framdeles i
annan ordning blifva i tillfälle att yttra oss, hafva vi dock
ansett oss för närvarande böra mot berörda förslag endast
framställa nedannämncla anmärkningar.

§ 11, jemförd med § 78.

Med afseende å komiténs förslag om att uppbördskassakontoret
skulle indragas och dithörande göromål öfverflyttas
till distriktskassorna torde till en början kunna
erinras, att denna förändring, vid det förhållande att den
inkomna uppbörden skulle af distriktskassorna omedelbart
insändas till styrelsens hufvudkassa, uppenbarligen icke
står i något som helst sammanhang med den åsyftade
decentralisationen, utan är en af organisationsförändringen

377

helt och hållet oberoende fråga af rent praktisk betydelse.
Och i detta senare hänseende är att märka, att,
om också någon fördel skulle vinnas genom att penningremisserna
sändes i genomsnitt något kortare sträckor
än nu, denna fördel skulle mera än uppvägas af inträdande
olägenheter. Sålunda komme kontrollen i allmänhet
att försämras, då en och samma person skulle handhafva
såväl uppbörds- som utgiftskassa, hvarjemte särskildt den
tillsyn, som af kontrollkontoret utöfvas öfver uppbördskassan
i fråga om de ofta förekommande liqviderna för
kronans räkning skulle afsevärdt försvåras. Olägenhet
skulle jemväl uppkomma särskildt för allmänheten deraf,
att distriktskassorna måste hållas stängda å de tider, då
uppbörden räknades. Under sådana omständigheter och
då ingen nämnvärd, om ens någon besparing i aflöningar
skulle genom förändringen vinnas, enär, om uppbördskontoret
bibehölles, arbetskrafterna å distriktskassorna
skulle kunna väsentligen minskas under hvad
komitén beräknat, hafva vi icke kunnat biträda förslaget
om uppbördskassakontorets indragning, utan ansett detta
böra qvarstå med nuvarande organisation.

Af hvad vi under afdelningen 1 anfört framgår vidare,
att enligt vårt förmenande ordinarie kontor sskr tfv are böra
kunna — om ock i mindre omfattning än nu — anställas
jemväl å statistiska och milkontoren.

§ 14.

Komitén har å kontrollkontoret uppfört tre kontrollörer,
motsvarande det antal s. k. resekontrollörer,
som nu faktiskt finnes anstäldt. Med afseende å den
betydande utsträckning, statsbanenätet under de senare
åren erhållit och i den närmaste framtiden ytterligare
kommer att erhålla, torde emellertid detta antal vara väl
knappt; och härtill kommer, att det synes önskligt, att
föreståndaren för kontrollkontoret till sitt personliga biträde
erhåller en tjensteman i en kontrollörs ställning.
Vi hafva för den skull här velat uttala, att enligt vårt
förmenande krafvet å ökning af antalet kontrollörer inom
kort kommer att blifva oafvisligt, och att det fördenskull
vore ändamålsenligt att, då antalet dylika tjenstemän nu

378

skall bestämmas, redan från början uppföra några —
exempelvis två — befattningar utöfver det befintliga antalet.

§ 25.

Med afseende å de i denna paragraf förekommande
bestämmelserna angående protokollsföring ansluta vi oss
till den af herr von Krusenstjerna m. fl. afgifna reservationen.

§ 64.

Vid denna paragraf vilja vi erinra om vår under avdelningen
I uttalade mening att för de öfre norrländska
linierna bör anställas en särskild afdelningsföreståndare
med delegeradt befäl öfver banafdelningen och möjligen
äfven trafikafdelningen, att hvarje bandirektör bör till närmaste
biträde erhålla en baningeniör, samt att antalet
maskiningeniörer antagligen torde böra ökas till 8.

§ 65.

Komitén har vid distrikten uppfört bokhållarebefattningar
endast å maskinafdelningen. Då emellertid det
skrifbiträde, distriktssekreteraren kan medhinna att lemna
distriktschefen i de till distriktsförvaltningen såsom sådan
ej hänförliga trafikärendena, icke torde blifva synnerligt
stort, hafva vi ansett oss böra ifrågasätta, att hvarje
distriktschef måtte erhålla ett biträde af bokhållaregrad
och icke, såsom komitén torde hafva tänkt sig, i sådant
hänseende vara hänvisad till allenast kontorsskrifvaregraden;
hvarjemte de bokförings- och andra dylika göromål,
hvilka förekomma å bandirektörsexpeditionerna, synts
oss vara af den vigt och omfattning, att de jemväl kräfva
anställandet derstädes, såsom vid de flesta bandirektörsexpeditioner
redan nu eger rum, af bokhållare i stället för
kontorsskrifvare.

§ 85.

Gent emot förslaget att betjente vid distrikten med
undantag af stationsmästare skulle tillsättas af vederbörande
distriktsförvaltning har jag, Hahr, velat framhålla,
att styrelsens hittills varande ställning som en slags

379

andra instans i fråga om personalbefordringsärenden är
egnad att åstadkomma större likformighet de olika distrikten
emellan och förty för betjeningen medföra en känsla
af större trygghet, än hvad fallet torde blifva med den
af komitén föreslagna anordningen; samt att styrelsen,
hvilken dock i sista hand skall ansvara för den omfattande
förvaltningens olika grenar, icke skäligen bör frånkännas
beslutanderätt i fråga om antagande och befordring
af flertalet af den styrelsen underlydande ordinarie
personalen.

Då vidare intet principielt skäl af komitén anförts
för att betjeningen skulle behandlas i detta hänseende
efter andra grunder än tjenstemännen; och då slutligen
ingen nämnvärd lättnad i göromålen skulle genom komiténs
förslag beredas styrelsen, har jag ansett mig icke
kunna biträda komiténs nu ifrågavarande förslag.

in.

Förslag till nytt aflöning sreglemente för personalen vid
statens jernvägar.

I fråga om detta förslag hafva vi först och främst
att framställa sådana ändringsyrkanden, hvilka föranledas
af våra under afdelningarna I och II här ofvan gjorda
uttalanden. Sålunda anse vi oss böra hemställa:

att § 10 angående begrafningshjelp måtte erhålla
samma lydelse som motsvarande stadgande i jernvägsstyrelsens
förslag till aflöningsreglemente;

att jemväl § 11 angående fri bostad m. m. måtte
erhålla ungefärligen samma lydelse som motsvarande stadgande
i nyssberörda förslag, dock att inqvarteringsersättningen
skulle utgå med det högre procenttalet 20 allenast
till den personal, som vore stationerad i Stockholm, Göteborg,
Malmö eller Östersund, samt att bestämmelserna
om bostadens storlek samt vederbörandes skyldighet att
afflytta och att upplåta nödigt utrymme åt vikarie eller
ny tjensteinnehafvare måtte formuleras i enlighet med
hvad komitén föreslagit;

att, under förutsättning att styrelsens chef och leda -

380

möter erhålla fri bostad in natura med vedbrand, arvodet
måtte i § 3 bestämmas för den förre till 10,000 kronor
och för de senare till 6,000 kronor jemte två ålderstilllägg
å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år; samt

att i § 3 jemväl måtte uppföras ytterligare arvoden
för 2 kontrollörer, 1 afdelningsförestådare (ban- och trafikdirektör),
4 baningeniörer och 1 maskiningeniör äfvensom
arvode för 1 uppbördskassör med 4,000 kronor jemte
två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och i0 år,
hvarjemte denne senare tjensteman äfven borde genom
tillägg till § 13 förklaras berättigad att uppbära felräkningspenningar
med 1,000 kronor om året.

För öfrigt äro vi med afseende å aflöningsreglementets
bestämmelser från komitéflertalet skiljaktiga i följande
punkter.

5 2.

Komitén har med afseende å arvodets fördelning i
lön och tjenstgöringspenningar föreslagit åtskilliga förändringar
i syfte att bringa bestämmelserna i detta hänseende
i närmare öfverensstämmelse med hvad inom andra
statens verk är gällande; och skulle i följd häraf särskilt
styrelsepersonalen komma i en sämre ställning än
distriktspersonalen. För vår del kunna vi icke finna tillräckliga
skäl föreligga för ett dylikt likställande med
andra verk, enär den förmånligare ställning, jernvägspersonalen
hitintills intagit i förevarande afseende, synes
oss stå i nära sammanhang med den olikhet, samma
personal i ett annat afseende har att vidkännas, eller
anställningen allenast på förordnande och icke medelst
konstitutorial eller fullmagt.

Hvad särskild! styrelsepersonalen beträffar, så torde
så mycket mindre skäl förefinnas att i fråga om denna
meddela bestämmelser, hvilka afvika från de för liniepersonalen
gällande, som förhållandet mellan lön och
tjenstgöringspenningar inom andra centrala embetsverk
väsentligen torde hafva bestämts med hänsyn till pensioneringen
— hvilken hänsyn icke kan ifrågakomma med
afseende å jernvägsförvaltningen, enär pensionsbeloppen
der bestämmas oberoende af berörda förhållande.

381

Vi anse derföre, att bestämmelserna i § 2 böra
afmattas i öfverensstämmelse med hvad styrelsen föreslagit,
hvilket icke afser förändring i nu gällande ordning.

§§ 3 och 5.

Emot komiténs förslag att registratorn och aktuarien,
revisorn samt biljett- och blankettförvaltaren skulle i aflöningshänseende
likställas med första gradens tjenstemän
i andra verk hafva vi förnämligast den erinran att göra,
att förstnämnda befattningar på grund af statsbaneförvaltningens
omfattning som centralt embetsverk till göromålens
både mängd och beskaffenhet äro af den art, att
första gradens tjenstemannabefattningar inom andra verk
icke skäligen kunna med dem likställas; och i motsats
mot hvad komitén anfört synes oss den omständigheten
att revisorn samt biljett- och blankettförvaltaren äro kontorsföreståndare
just framhäfva den skilnad i befattningarnas
betydenhet, som komitén icke velat vidgå.

Vi anse oss derför böra påyrka, att, derest aflöning
i likhet med styrelsens öfriga kontorsföreståndare icke
anses kunna beredas registratorn och aktuarien, revisorn
samt biljett- och blankettförvaltaren, dessa tjenstemän
åtminstone måtte likställas med byråingeniörer inom styrelsen
och förty aflönas med arvode af 3,000 kronor jemte
trenne ålderstillägg å 500 kronor att inträda efter resp.
5, 10 och 15 tjensteår.

För stations mästare har komitén icke velat uppföra
högre maximilön är 1,200 kronor. Detta torde vara så
mycket oegentligare, som komitén föreslagit, att de med
stationsmästarne närmast jemförliga betjente, nämligen
öfverbanmästare, lokomotivförare och öfverkonduktörer,
skulle kunna nå en aflöning af resp. 1,800 och 1,500 kronor,
förutom beklädnad in natura eller beklädnadsersättning;
och synes inkonseqvensen i komiténs förfaringssätt så
mycket skarpare framträda, som komitén å annat ställe
förklarat, att stationsmästarne intoge en särskild ställning
emellan tjenstemanna- och betjeningskårerna. Derjemte få
vi framhålla, att eu tillämpning af komitéförslaget oförändradt
skulle leda dertill, att stationsmästarne komrne att
lida direkt inkomstminskning, enär de, i likhet med öfrig
personal, som innehade bostad in natura, icke vidare skulle

382

komma i åtnjutande af löneved. Vid finna oss derför
böra — under framhållande deraf, att de stationer, såsom
Järfva, Partilled, Motala verkstad m. fl., vid h vil ka stationsmästaren
kunde komma att tilldelas närmast högre lönegrad
utöfver 1,200 kronor, utgöra högst ett 20-tal —
påyrka, att stationsmästarnes aflöning måtte, i enlighet med
jern vägsstyrelsens förslag, regleras med hänsyn till stationernas
indelande i tvenne klasser, samt sålunda utgå:

lägst högst

till stationsmästare å 6:e kl. stationer med 900 kr. 1,500 kr.

» » å7:e » » » 840 » 1,200 »

» » å 8:e » » » 780 » 960 »,

dervid allenast minimilönen för lägsta klassen enligt komiténs
förslag höjts från 720 till 780 kronor; viljande vi
såsom ett ytterligare skäl för vårt förslag rörande maximilönen
å 6:e kl. stationer framhålla olämpligheten deraf,
att då föreståndarne för dessa stationer företrädesvis
torde komma att rekryteras bland kontorsbiträdena, skilnaden
emellan de förres maximilön enligt komiténs förslag
(1,200 kronor) och de senares (1,080 kronor jemte beklädnad
in natura) skulle blifva nästan ingen.

§ s.

I nära öfverenstämmelse med hvad vi i fråga om
bestämmelserna i § 2 gjort gällande, påyrka vi, att den
i 1 mom. af § 8 intagna särskilda föreskriften rörande
tjenstemän inom styrelsen måtte utgå och föreskrifterna i
2, 3 och 4 mom. rörande distriktstjenstemän i stället erhålla
sådan formulering, att de blifva gällande för jernvägsstatens
samtlige tjenstemän.

IV.

Approximativ beräkning af komité/örslagets ekonomiska
innebörd.

Under åberopande af hvad vi här ofvan, särskild!
under afdelningen I, andragit och framhållit vilja vi till

383

sist uttala, att, om än genom åtskilliga i komitéförslaget
förordade och af oss biträdda förändringar en afsevärd
förbättring i statsbaneförvaltningens ekonomi, i synnerhet
å inkomstsidan, torde kunna beredas, möjlighet i
allt fall icke synes oss förefinnas att å de vägar, komitén
föreslagit, nå det resultat, komitén i detta hänseende
stält i utsigt.»

Bil. A.

Utdrag ur protokoll, hållet hos Riksdagens Första
kammare den 4 maj 1895 i fråga om inköp för statens
räkning af den s. k. vestkusthanan.

»Herr Statsrådet Groll: — — — — — — — —>

Hvad emellertid beträffar våra statsbanor i förhållande
till främmande länders statsjernvägar, vill det synas,
som om våra statsbanor icke administreras dyrare
än åtminstone åtskilliga andra länders. Jag skall'' bedja
att få nämna några få siffror. Under år 1894 gåfvo de
svenska statsbanorna i ränta å anläggningskostnaden 3,or
procent, de norska 1,06 procent, de danska 2,08 procent
och de finska 2,48 procent. Således af alla de skandinaviska
statsbanorna stå de svenska härutinnan främst.
Likaså i afseende å utgiftsprocenten. Den är för de
svenska statsbanorna 66,26 procent, för de norska 82,9,
eller nära 83 procent, för de danska nära 80 procent
och för de finska något öfver 70 procent. I Tyskland,
i synnerhet i Preussen, gifva statens jernvägar betydligt
mera och det oaktadt dessa så förkättrade inköp af enskilda
jernvägar. Der, i Preussen, är utgiftsprocenten
61,64 och räntan å anläggningskostnaden 5,27 procent.

För öfrigt kanske jag bör i detta sammanhang nämna
något vidare om svenska stats]ernvägarnes finanser, då
sådant möjligen kan inverka på benägenheten eller obenägenheten
för inköp af ifrågavarande jernvägar. Med
detta års slut kan man nästan med full visshet påstå, att
statens jernvägar bära sig, d. v. s. att från och med

384

detta års slut behöfva vi icke betala i skattemedel ett
enda öre såsom ränta för att vi hafva hela det stora
stats]''ernvägsnätet. Det är nemligen förhållandet, — såsom
synes framgå af statsutskottets utlåtande för i år
n:o 41, som redogör för räntan å statens utländska lån
och huru mycket af denna ränta, som icke kan genom
inkomster betäckas, utan måste betalas med skattemedel
— att denna ränta utgör allenast något öfver 800,000
kronor. Icke ens hela detta belopp, 800,000 kronor, lärer
dock belöpa på jernvägarne, utan deraf lärer falla en
del på några andra ändamål, för hvilka lån upptagits.
Men äfven om jag skulle antaga, att dessa 800,000 kronor
belöpa på jernvägarne, så vill jag nämna, att statens
jernvägar hafva i år redan lemnat 400,000 kronor mer
i inkomst än förra året vid denna tid, och om inkomsterna
också icke stiga så mycket under den följande
delen af året, kan väl ändå antagas, att de komma att
uppgå till omkring en million mer detta år än förra året.
Om vi nu beräkna utgiftsprocenten till ungefär 70, så
kunna herrarne sjelfva räkna ut, hvad som af denna förhöjda
inkomst står qvar såsom nettobehållning; det är
300,000 kronor. Återstår således att fylla 500,000 kronor.
Då vill jag erinra om ett förhållande, som säkerligen
icke alla i Riksdagen känna eller hafva tänkt på.
Såsom vi veta, började statens jernvägar att byggas 1854
eller för 40 år sedan. Under den tid, som derefter förflutit
hafva af trafikmedlen användts till nybyggnader
och ny materiel icke mindre än 18,344,000 kronor.
Denna siffra representerar icke kostnader för underhåll,
utan för nybyggnad och nyanskaffning, så att den anger
en kapitalbehållning. Vidare hafva jernvägarne måst
bilda sitt eget rörelsekapital under dessa år, och det har
nu uppbragt^ så, att det ungefärligen torde hafva nått
sin jemnvigt. Detta kapital uppgår nu till icke mindre
än 6,737,000 kronor. Lägger jag tillsammans dessa
poster, visa de en kapitalbildning sedan jernvägarnes
tillkomst af icke mindre än 25 millioner kronor. Fördelar
jag så denna summa på de 40 åren, sedan jernvägarnes
byggande börjades, hafva vi således för år eu
ytterligare behållning å jernvägarne af minst 500,000
kronor, som jernvägsstyrelsen samlat. Lägges till denna

385

siffra hvad som årligen har inlevererats till statsverket,
så tror jag, att man bör kunna vara ganska nöjd med
det resultat, som statens jernvägar lemnat. Jag bär ansett
mig böra framhålla detta med anledning af den missuppfattning,
som är rådande i afseende på förvaltningen
af våra jernvägar. Det har blifvit nästan ett slagord,
att de skötas illa. Enligt mitt förmenande skötas de
utmärkt väl i stort taget. Då det gäller en förvaltning,
som omfattar 12,000 menniskor, är det ju klart, att det
kan finnas några missförhållanden här och der, men i
stort taget skötas våra jernvägar, jag upprepar det, utmärkt
väl. Utländingarne erkänna det, men vi erkänna
det icke. Jag tror, att de af oss, som sett, huru det
går till på utländska jernvägar, och härmed jemföra, huru
det går till på våra svenska statsbanor, skola erkänna, att
vi hafva dessa i ett utmärkt skick, och att vi vid dem
hafva en personal, som är en heder för landet. Trots
detta, som naturligtvis kostar icke så litet, kunna dock
våra statsbanor lemna en sådan afkastning, som jag
nämnt.»

Bil. B.

Utdrag ur kontorschefen C. O. Rimestads artikel
»Nogle Meddelelser om Jernbanerne i Norden», införd
i »jernbanebladet», N:ris 1 & 2 för år 1895.

II.

»Ofverskottet af samtliga nordiska banor var under
det sista trafikår, för hvilket berättelse föreligger, 25
millioner kronor. Då anläggningskapitalet vid trafikårets
början var 892 millioner, motsvarar ofverskottet i genomsnitt.
2,8 % ränta å nämnda kapital (i Sverige 3,3 i Danmark
2,15 och i Norge 1,61 %).

Privatbanorna gåfvo bästa af kastningen. Den norska
gaf 5,81, de svenska 4,io och de danska 2,75 %. Af statsbanorna
gåfvo de svenska 2,35, de danska 2,08 och de
norska 1,22 %.

386

Det är gifvet.vis af intresse att komma till klarhet
med anledningen till denna stora olikhet mellan privatbanornas
och statsbanornas räntabilitet. Detta låter
sig äfven göra med tillhjelp af det rikhaltiga material,
som innehålles i banornas trafikberättelser, och jag vill
derföre här göra några meddelanden derom. Först skall
jag då fästa uppmärksamheten på den stora skilnaden
mellan statsbanornas och privatbanornas anläggningskostnader.
I Sverige likasom i Danmark hafva statsbanorna
kostat e:a 100,000 kr. per kilometer och privatbanorna c:a
50,000 kr. Då anläggningskostnaderna omfatta icke blott
utgifterna för den ursprungliga anläggningen utan äfven
en stor del af hvad som sedermera användts för att
göra banorna så goda och brukbara som möjligt, framgår
af dessa siffror, att för privatbanornas ursprungliga
anläggning och senare utrustning användts blott
hälften så mycket som för statsbanornas. Grunden härtill
är ganska påtaglig: både i Sverige och i Danmark trafikeras
hufvudlinierna, som kräfva den tyngsta öfverbyggnaden
och de dyraste stationerna, i regeln af staten,
medan åter privatbanorna hufvudsakligen trafikera endast
lättare anlagda sidolinier. Vidare trafikeras statsbanorna
icke allenast med större ut an äfven med långt flera tåg än
privatbanorna “j. I medeltal framgå dagligen 6 tåg i hvardera
riktningen på de danska och 4 å 5 tåg på de svenska
statsbanorna, medan privatbanorna i Danmark nöja
sig med 3 å 4 och i Sverige med 3 tåg. Noggrannare
angifvet förefinnas nedan angifna förhållanden mellan
anläggningskapital, tågantal och förräntning vid de olika
banorna.

danska statsbanorna ............

svenska » .............

danska privatbanorna cirka
svenska » .............

Anläggningskost-nad per km. Kronor	Dagligt tåg-antal i båda rikt-ningarna	För- ränt- ning
. 102,300	11,74	2,08 % 2,35 )>
. 94,770	8,53
. 50,000	7,27	2,75 »
. 51,900	6,01	4,16 ))

*) Statsbanornas tåg hafva i genomsnitt l1/* å 2 gånger så många vagnar
som privatbanornas.

387

Af det anförda framgår, att statsbanornas utrustning
är i allo bättre och deras trafikskötsel fördelaktigare för
allmänheten än privatbanornas. Men sakens egentliga
kärnpunkt ligger dock icke häruti, ty i och för sig
finnes intet hinder för, att det till anläggning och skötsel
dyraste af två likartade företag kan på grund af omsättningens
storlek gifva det största öfverskottet.

Hufvudgrunden till statsbanornas ringa räntabilitet
måste sökas i deras många improduktiva bansträckor. Der
en statsbana framgår genom trakter, som äro någorlunda
väl befolkade, fruktbara och rika på produkter, betalar
den sig bra. Sålunda lemnar hufvudlinien Malmö—Stockholm—Upsala
(683 km.) ett öfverskott på öfver 4 % och
hufvudlinien Göteborg—Katrineholm (324 km.) 5 å 6 %.
Men vid sidan af dessa bansträckor och några andra, som
betala sig temligen bra, funnos i Sverige (år 1892)1100 å
1200 km. statsbanor, särskildt i Norrland, som lemnade mindre
än 1 % ränta, och af dessa åter 500 km. som icke ens kunde
täcka driftskostnaderna °). Något motsvarande förhållande
finnes ej vid privatbanorna. De bansträckor i Sverige,
som gifva mindre än 1 % ränta, utgjorde nämligen
(år 1892) vid statsbanorna 43 %, men vid privatbanorna endast
4,8 %, och de bansträckor, hvilkas trafikinkomster
icke täckte driftskostnaderna, vid statsbanorna 19 å 20
% och vid privatbanorna 0,66 % allt i förhållande till
statsbanornas och privatbanornas hela längd. Det är
således den gamla historien om Faraos magra nöt, som
går igen i fråga om statsbanorna. Det samma kan äfven
iakttagas i Norge — — — — — — —--— —

I Danmark har man ej någon motsvarande statistik,
men det finnes ej tvifvel om att förhållandet der är detsamma»
— — — — — — — —- — — — — — — *)

*) Det anmärkes här, att anläggningskapitalet i Sverige beräknas för hvarje
särskild sträcka; det vexlar från 4 2,000 till 184,000 kronor per bankilometer.

388

Bil. C.

Några meddelanden om aflöningsförhållandena vid post- och tullverken.

Poststaten år 1894	Lön	H hö ra'' © E3 Ö CD g.CjJ P c ^ *3 CD 1	Dagtraktamente år 1894	O Ålders tillägg	Sport-ler ar 1894	Summa	Anmärkningar
efter 5 år	efter 10 år
Bollnäs: vaktbetjent..........	500	—	511	100	—	_	1,111	+	beklädnad.
Borås: postmästare............	1,950	650	—	300	300	2,496	5,696
» postexpeditör..........	1,350	450	—	400	400	599	3,199
» vaktbetjent.............	500	—	402	100	-	—	1,002	+	beklädnad	(högst).
» d:o .............	500	—	310	100	—	—	910	+	d:o	(lägst).
Falköping: vaktbetjent.......	500	-	365	100	—	—	965	+	d:o
Gefle: postmästare.............	2,700	900	—	—	400	2,993	6,993
» kontrollör...............	1,800	600	—	—	400	775	3,575
» vaktbetjent.............	500	—	602	100	—	—	1,202	+	beklädnad	(högst).
» d:o .............	500	—	365	100	—	—	965	+	d:o	(lägst).
Göteborg: postdirektör.......	3,000	1,000	—	—	—	7,946	11,946
» kontrollör..........	2,250	750	—	—	400	780	4,180			(högst).
» d:o ..........	1,800	600	—	—	400	427	3,227			(lägst).
» vaktbetjent........	500	—	730	100	—	—	1,330	+	beklädnad	(högst).
» d:0 ........	500	—	456	100	—	—	1,056	+	d:0	(lägst).
Halmstad: d:o ........	500	—	402	100	—	—	1,002	+	d:o	(högst).
» d:o ........	500	—	365	100	—	—	965	+	d:o	(lägst).
Helsingborg: postmästare ...	2,700	900	—	—	400	3,176	7,176	-f- bostad.
» kontrollör......	2,250	750	—	—	400	784	4,184
» postexpeditör..	1,350	450	—	400	400	522	3,122	+ bostad.
» vaktbetjent....	500	—	694	100	—	—	1,294	-f- beklädnad	(högst).
» d:o	500	—	402	100	—	—	1,002	+	d:o	(lägst).
Malmö: postdirektör..........	3,000	1,000	—	—	—	4,465	8,465
» kontrollör............	2,250	750	—	—	400	777	4,177
» vaktbetjent............	500	—	602	100	—	—	1,202	4- beklädnad	(högst).
» d:o ............	500	—	456	100	—	—	1,056	H"	d:o	(lägst).
Motala: vaktbetjent...........\|	500	—	511	100	—	—	1,111	+	d:0

389

Poststaten år 1894	Lön	Tjenstgö rings- penningar	Dagtraktamente år 1894	Ålderstillägg	Sport-ler år 1894	Summa	Anmärkningar
efter 5 år	efter 10 år
Norrköping: postmästare.....	2,700	900	—	—	400	3,641	7,641
» vaktbetjent.....	500	—	694	100	—	—	1,294	beklädnad (högst).
» eko .....	500	—	310	100	—	—	910	-f- d:o (lägst).
Sollefteå: eko .....	500	—	456	100	—	—	1,056	-f- d:0
Stockholm: postdirektör.....	8,000	1,000	—	—	—	12,166	16,166
» kontrollör........	2,700	900	—	—	400	1,331	5,331	(högst).
»> d:0 ........	1,800	600	—	—	400	748	3,548	(lägst).
» vaktbetjent*) ...	500	—	730	100	—	—	1,330	+ beklädnad (högst).
» d:o ......	500	—	456	100	—	—	1,056	+ d:o (lägst).
Sundsvall: postmästare.......	2,700	900	—	—	400	4,322	8,322
» kontrollör..........	2,250	750	—	—	400	872	4,272
Upsala: postmästare...........	2,700	900	-	—	400	3,647	7,647
» kontrollör.............	2,250	750	1 —	—	400	983	4,383

*) 33 bref bärareförmän uppbära ytterligare 120 kr. pr år.

Tullstaten år 1886		få ■S3 g s.	Ålderstillägg	Sport-ler år 1885	Summa	Anmärkningar
(enl. stat. centralbyråns berättelse af år 1887)	Lön	5.crq 5 s: CJQ 2. p a <-* crq QQ 1	efter 5 år	efter 10 år
Tullkammaren:
Stockholm: tullförvaltare....	4,000	2,000	500	500	1,627	8,627
» kontrollör........	3,000	2,000	500	500	2,601	8,601
» andre kontrollör	2,500	500	500	500	1,253	5,253
» kammarskrifvare	1,500	500	500	500	640	3,640
Packhusinspektionen:
Stockholm: öfverinspektor...	4,000	3,000	500	500	—	8,000	lika i Göteborg.
» vaktmästare.....	800	400	150	150	—	1,500
Tullbevakningsinspektionen:
Stockholm: vaktmästare.....	800	400	150	150	401	1,901	(högst).
» d:o .....	800	400	150	150	130	1,630	(lägst).
Gefle: tullförvaltare..........	3,500	1,500	500	500	530	6,530	\| -+- båtlega 200 kronor.

390

Tullstaten år 1886	Lön	£ä ►e o O ö B CD	Ålderstillägg	Sport-	Summa
ö‘©: er? 2. P B ■ 0? 0o	efter 5 år	efter 10 år	ler år 1885	Anmärkningar
Gefle: kontrollör...............	3,000	1,000	500	500	55	5,055
» vaktmästare.............	700	300	150	150	135	1,435
Nyköping: vaktmästare......	600	300	75	75	388	1,438	(högst).
» d:o ......	600	300	75	75	96	1,146	(lägst).
Göteborg: tullförvaltare......	4,000	2,000	500	500	1,138	8,138	1 en af desse har 2,500 kr. i
» d:o ......	4,000	2,000	500	500	1,480	8,480	/ tj .-penningar såsom tulldirekt.
» vaktmästare .....	800	400	150	150	825	2,325	(högst).
» d:0 ......	800	400	150	150	—	1,500	(lägst).
Helsingborg: tullförvaltare..	3,500	1,500	500	500	86	6,086	+ båtlega 100 kr.
» kontrollör......	3,000	1,000	500	500	81	5,081	+ bostad.
» uppsyningsman	1,000	500	150	150	230	2,030
» vaktmästare....	800	400	150	150	70	1,570
» roddare..........	600	300	75	75	70	1,120
Engelholm: vaktmästare.....	500	300	75	75	42	992	(högst).
» d:o .....	500	300	75	75	—	950	(lägst).
Malmö: tullförvaltare.........	4,000	2,000	500	500	673	7,673
» kontrollör..............	3,000	2,000	500	500	668	6,668
» packhusinspektor....	3,500	2,000	500	500	—	6,500
» tullbevaknings d:0 ..	3,000	1,000	500	500	1,403	6,603	+ 200 kr. i båtlega.
» tullkassör och kon- flskationsinspektor	3,000	1,000	500	500		5,000
» kammarskrifvare ....	1,500	500	500	500	125	3,125
» vaktmästare...........	800	400	150	150	221	1,721
» roddare................	600	300	75	75	262	1,312
kustroddare......................	500	200	50	50	107	907	(högst).
d:0 ......................	500	200	50	50	—	800	(lägst).

1893 ÅRS JERNVÄGSKOMITÉ.

II b.

Betänkande oeh förslag

afgifvet den 24 oktober 1895.

BILAGOR.

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1896.

INNEHALL.

Bilaga I. Historik öfver svenska statsbaneförvaltningens uppkomst

och utveckling i organisativt hänseende.......................................

1 ..........................................................................................

1862 års organisationsbref..................... ....................................

Interimstat............................................................ ................

Statistiska kontorets organisation. Sekreterare. Provisioner...........

Intendenterna vid I och II distrikten ständige ledamöter i styrelsen

Cirkulär ang. betj eningens vid distrikten aflöningsförmåner m. m.....

2 ............................................................................................

Riksdagens skrifvelse den SO april 1867..................................

Styrelsens fyra särskilda förslag af den 23 december 1867. Särskilde

komiterade. Kong! Maj:ts proposition till 1868 ars riksdag........

Styrelsens organisationsförslag s. 12. — Styrelsens förslag till aflöningsreglemente
s. 22. — Styrelsens förslag till kostnadsstat s. 24.
— Styrelsens förslag till reglemente för antagande och entledigande
af personal s. 25. — Komiterades utlåtande s. 28. Kongl.
Maj:ts proposition s. 30. —

Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1868........................................

Styrelsens utlåtande i anledning af Riksdagens skrifvelse...............

Kongl. Majits proposition till 1869 års Riksdag............................

Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1869 ........................................

Kongl. Maj:ts instruktion för trafikstyrelsen af den 17 september 1869.

Aflöningsreglemente af samma dag..........................................

3 ............................................................................................

Tillsynen öfver linieförvaltningen.................................................

Ombudsmanna- och arkitektbefattningarna....................................

Kontorsskrifvares aflöning efter beting m. .................................

Milpenningar till trafikafdelningens tågpersonal.............................

Tjenstledighet. Fria bad...........................................................

Inrättandet af en särskild inspektörsbefattning. Bildandet af ett

fjerde trafikdistrikt...............................................................

Linieförvaltningens ordnande.......................................................

Anställandet af maskiningeniöror. Partiel lönereglering..................

Pensionsväsendot ordnadt......................... .............. .................

Bostadslägenheter anvisas öfverdirektörerna och styrelsens vaktmästare.
20 procent inqvarteringsorsättning tilldelas tågpersonalen oberoende
af bostadsort. Milpenningar till smörjare.................................

Sid.

1-81.

1-9.

9-49.

11.

36.

38.

44.

46.

48.
49-71.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.
55.

56.

Sid.

Kong! Maj:ts proposition om partiel lönereglering vid 1873 års Riks dag.

Riksdagens beslut.......................................................... 57

Särskild öfverdirektör för maskinafdelningen................................. 57.

Tillägg till aflöningsreglementets bestämmelser om bostadsförmån.... 58.

Fri beklädnad äfvensom milpenningar åt lokomotivförare och eldare 58.

1874 års lönereglering............................................................... 5g_

Riksdagens skrifvelse den 17 maj 1874....................................... (59

Förnyadt aflöningsreglemente af den 23 oktober 1874 .................... 70.

Förnyad instruktion af den 5 november 1875 ................................ 7Q_

............................................................................................. 72-81.

Förändringar i jern vägsadministrationen efter regleringen åren 1874
och 1875................................................................. * 72

Nya befattningar. Indragna eller förändrade äldre befattningar. Nya

distrikt.................................................................. 72

Öfverbanmästare s. 72. — Bokhållare vid ban-, maskin- och trafikafdelningarna
inom styrelsen s. 72. — Kungörelsen den 30 december
1884 ang. ändring i instruktionen s. 72. — Anställande af
förste stationsskrifvare, kontorsbiträden m. m. s. 74. — Indragning
af inspektörstjensten. Ytterligare utvidgad kompetens för öfverdirektörsassistenter
s. 76. — Anställandet af en maskininspektör
s. 76. — En tredje afdelning inom kontrollkontoret s. 77. — Inrättande
af Y och VI trafikdistrikten s. 77.

Löneförändringar utan sammanhang med omreglering af befattningar 77.

Generaldirektörens arvode definitivt faststäldt s. 78. — Bostadsförmånen
reglerad s. 78. — Beklädnadsförmån åt vissa af styrelsens
vaktmästare s. 79. — Tillfällig löneförbättring åt banvakter i Norrland
s. 79.

Beslut att endast behållningen af jemvägstrafikmedlen skall i riksstaten
upptagas..................................................................... 79.

Kostnadsstatens fastställande....................................................... 80.

Ledningen öfver statens jernvägsbyggnader förlagd till trafikstyrelsen.

Namnförändring..................................................................... 82.

Bilaga II. P. M. angående jernvägsförvattningens organisation i

vissa främmande länder............................................................

Norge.....................................................................................

Danmark.................................................................................

Finland...................................................................................

Preussen............................................................................

82—124.

82.

95.

105.

119.

Bilaga III. P. M. angående gällande överenskommelser om gemensamt
begagnande af statsbanestationer och en del privatbanestationer 125—151.

A. Statsbanestationer............................................................... 125.

B. Privatbanestationer............................................................. 144.

III

Sid.

Bilaga IT. Utdrag ur 1892 års internationella kongress'' i S:t Petersburg
ha/ndlingar angående lämpligaste systemet för banans bevakning
och underhåll................................................................... 152—168.

Inledande föredrag af E. Bruneel................................................ 152.

Sektionens och kongressens beslut............................................... 168.

Bilaga V. Jernvägsstyrelsens skrifvelse den 26 november 1892, med
förslag till nytt aflöningsreglemente för personalen vid statens jern vägar.

..................................................................................... 169—220.

Skrifvelse till Konungen........................................................... 169.

Förslag till aflöningsreglemente.................................................. 207.

Bil. I.

Historik

öfver svenska statsbaneförvaltningens uppkomst
och utveckling i organisativt hänseende.

Såsom sjelfständigt centralt förvaltande embetsverk 1862
har jernvägsstyrelsen egt bestånd sedan början af år msn
1863. Genom nådigt bref den 30 december 1862 förordnade
nämligen Kongl. Maj:t med föranledande af en
utaf Rikets Ständer i skrifvelse den 6 juni 1860 gjord
framställning, att den myndighet och förvaltning, som
dittills utöfvats af chefen för Sveriges jernvägsbyggnader,
skulle från och med 1863 års ingång fördelas på
två särskilda styrelser, af livilka den ena under benämning
kongl. styrelsen för statens jernvägstrafik skulle öfvertaga
befattningen med alla de ärenden, som afsåge ordnandet
af allmänna trafiken å stambanorna, i den mån
de vore eller blefve färdigbygda, vidmagthållandet af
banorna jemte dertill hörande byggnader, verkstäder,
materiel m. m. äfvensom uppbörden och förvaltningen af
dervid inflytande medel, hvaremot den andra under benämningen
kongl. styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader
hade att, intill dess annorlunda kunde varda förordnadt,
utöfva högsta ledningen af ny byggnadsarbetena vid statens
stambanor och hvad dermed hade gemenskap.
Beträffande styrelsens för statens jernvägstrafik organi -

drs orgalion
sbref.

sation meddelades emellertid genom nämnda bref icke
några definitiva bestämmelser, utan förordnades i detta
hänseende väsentligen endast följande.

Styrelsen skulle tills vidare utgöras af en chef under
benämning generaldirektör med ensam beslutanderätt,
när han sitt embete inom styrelsen utöfvade, äfvensom
af tre intendenter — en för hvardera af stambanornas
dåvarande tre hufvudd i strikt — samt en byråchef, med
åliggande för intendenterna att, förutom det befäl och
den uppsigt, en hvar af dem både att utöfva inom sitt
distrikt öfver der anstälde jernvägstjenstemän, förvaltning,
uppbörd och materiel, tillika å vissa tider i styrelsen
sammanträda vid afgörande derstädes af vigtigare
angelägenheter, som anginge stambanorna i deras helhet,
trafiken å desamma eller dertill hörande materiel, hvarvid
hvarje intendent borde anmäla de frågor, hvilka han
ansåge böra komma under gemensam pröfning, äfvensom
föredraga de ärenden i öfrig!., som särskild! anginge
hans distrikt, och för byråchefen att bereda och i styrelsen
föredraga alla öfriga dit inkommande mål och ärenden,
expediera styrelsens beslut samt närmast under
generaldirektören vaka deröfver, att de vid styrelsen
anstälda tjenstemän sina åligganden fullgjorde. Såväl
intendenterna som byråchefen skulle eg a rätt att vid
besluts fattande till protokollet anteckna sin mot chefens
afvikande mening. Generaldirektören, intendenterna och
byråchefen skulle förordnas af Kongl. Maj:t, men öfriga
tjenstemän och betjente antagas och entledigas af styrelsen.
Under generaldirektörens frånvaro skulle styrelsen
utöfvas af den intendent, som i hufvudstaden hade
sin station, gemensamt med byråchefen, dock med afgöranderätt
för den förre i händelse af skiljaktiga meningar.

Jemte det att aflöningsförmåner af Kongl. Maj:t faststäldes
för generaldirektören, intendenterna och byråchefen,
anbefaldes vidare styrelsen dels att till Kongl. Maj:t
ofördröjligen inkomma med förslag till interimstat för
styrelsens tjenstemän, dels att i öfverensstämmelse med
de genom nådiga brefvet faststälda kufvudgrunderna utarbeta
förslag till instruktion för styrelsen och de till
densamma hörande tjenstemän, dels ock att, efter någon
längre tids erfarenhet, inkomma med förslag till definitiva

aflöningsstater, hvilka sedermera skulle till Rikets Ständers
pröfning öfverlemnas.

Intill dess interimstaten blifvit faststäld, borde göromålen
inom sjelfva styrelsen bandläggas med biträde af
den personal, som funnes fast anstäld vid den chefen
för jern vägsbyggnaderna förut understälda s. k. jernvägsbyrån;
hvarjemte styrelsen, beträffande de vid trafiken
anstälde tjenstemän och betjente, skulle ega att med
tillämpning af den aflöningsstat, som för år 1862 varit
gällande, inom de särskilda aflöningsklasserna tills vidare
antaga erforderlig personal.

Med skrifvelse den 10 januari 1863 ingaf styrelsen
det infordrade förslaget till interimstat. Styrelsen erinrade
dervid till en början, huruledes den tillförene under
chefen för statens jernvägsbyggnader lydande förvaltning
af de efter hand, station efter station, för trafik öppnade
delarne af statens stambanor småningom utvecklat sig
och först under år 1862 blifvit centraliserad i hufvudstaden.
Tills i november månad nämnda år, då vestra
stambanan i sin helhet öppnats, hade sålunda af de
ärenden, som anginge de trafikerade banorna, endast
det för expeditionen af chefens beslut och ordres tjenstgörande
kansliet samt det för granskning och afslutande
af hufvudräkenskaperna behöfliga revisions- och kammarkontoret
tillhört den i hufvudstaden befintliga jern vägsbyrån,
hvaremot all kontroll öfver trafikuppbörden äfvensom
statistiken öfver både trafik och materiel handlagts af
tjenstemän vid de särskilda trafikdistriktens hufvudstationer.
Vid nämnda tidpunkt hade emellertid ansetts ändamålsenligt
att förlägga de båda vid Stockholms och
Göteborgs stationer arbetande kontrollkontoren till chefens
byrå °), hvarförutom den vigtiga kontrollen öfver
vagnarnes och lokomotivens dagliga bruk och deraf beroende
hållbarhet gjort inrättandet af ett s. k. milkontor
inom samma byrå nödvändigt. För den lika angelägna,
fullständigare statistiken, som hade att sammandraga och
upprätta kalkyler öfver rörelsens resultat samt att, på
grund af kontroll- och milkontorens arbeten jemte trafik-,
ingeniör- samt maskin- och förrådsafdelningarnas sär *)

Ett särskildt kontrollkontor ansågs böra bibehållas i Malmö, intill dess
södra stambanan blefve sammanknuten med den vestra.

Interimstat.

skilda månatliga redogörelser, beräkna fördelaktigaste
sättet att begagna materielen, hade deremot den förra
jernvägsbyrån saknat erforderlig personal, hvilket förhållande
jemväl haft till följd, att någon fullständig statistisk
berättelse ej kunnat derifrån afgifvas.

Sålunda hade — fortsätter styrelsen — inom det
förra verket före 1862 års slut två särskilda afdelningar
utbildat sig, den ena omfattande kansli- och kameralgöromålen
vid styrelsen, den andra handläggande en stor
mängd ärenden och förhållanden, stående i direkt sammanhang
med den dagliga rörelsen på jernvägssträckningarna
och fullkomligt af samma natur samt med lika
beskaffad personal som vissa förvaltningsafdelningar inom
trafikdistrikten. Till denna senare afdelning voro, förutom
nyss angifna kontor, ock att räkna den i styrelsens
byrå inrättade elektriska telegrafstationen äfvensom telegrafdirektören
samt den kontrollerande maskiningeniören, hvilka
båda senare tjenstemän förut varit upptagna på andra
trafikdistriktets stat.

I afseende på aflöningar hade den olikheten egt
rum emellan båda afdelningarna, att den äldre, byråafdelningen
eller kansli- och kameralverken, haft sina
arvoden bestämda ungefärligen efter de grunder, som varit
följda vid statens jernvägsbyggnader, för hvilka de ursprungligen
inrättats, men deremot den senare afdelningen
enligt de af Kongl. Maj:t i nådigt bref den 11 mars 1859
faststälda aflöningsklasser för tjenstemännen vid de färdiga
banorna med deruti sedermera tillkomna förändringar.
Samtliga intill 1862 års utgång vid statens jernvägar
anstälde tjenstemän, hvilken afdelning de än tillhört,
hade dessutom uppburit vissa procent af arvodet
såsom inqvarteringsersättning.

För sin del ansåge nu styrelsen önskvärd! och ledande
till hushållning, att, om icke det friare löneklasssystemet
finge bibehållas för de af styrelsens afdelningar,
kansliet och bokslutskontoret, som närmast kunde jemföras
med motsvarande funktioner inom andra statens
förvaltande verk, detta system dock finge fortfarande
tillämpas för den öfriga, med linieförvaltningen direkt
sammanhängande afdelningen äfvensom för hela den till
såväl dithörande kontor som bokslutskontoret behöfliga

personalen af bokhållare samt för telegraf^''enstemän och
ständige renskrifvare och för andra behöfliga biträden af
motsvarande egenskaper och kunskap sgrader. Skälen
härtill vore flera. Vid jernvägarne i allmänhet funne
personer af de mest olika vilkor och bildningsgrader användning,
men större delen af göromålen vore derjemte
mera än vid de flesta andra förvaltningar sönderdelade
i detaljer, hvilka hvar och en fordrade sin person, som
punktligt och ordentligt måste på utsatt tid fullborda ett
gifvet arbete. Det skulle äfven möta icke ringa svårigheter
att med särskild benämning beteckna samt efter
dess beskaffenhet och anspråk på kunskaper eller arbetets
ansträngning på förhand gradera hvarje dithörande
befattning, så att för densamma en i förhållande
till andra motsvarande tjenster noga afpassad lön på
stat kunde bestämmas, hvaremot medelst klass-systemet
en möjlighet bereddes att genom flyttning till högre
klass i någon mån göra rättvisa åt den större skickligheten,
den högre kunskapen, det ihärdigare eller mera
ansträngande arbetet samt den längre tjenstetiden, på
samma gång som lägre arvode kunde gifvas åt dem,
som först inträdde i bokhållaregraden, då desse genom
arbete och flit kunde framdeles ernå en högre aflöning.
Icke heller syntes den omständigheten böra lemnas utan
afseende att befordringen för tjenstemän inom ifrågavarande
klasser högst sällan ifrågakomme på annat sätt än
genom aflöningens höjande. Genom nådigt tillstånd att
för desse tjenstemän bibehålla systemet af löneklasser,
inom hvilka styrelsen egde frihet att anslå arvoden, men,
om sådant ansåges lämpligare, utan tillägg af dittills
brukliga inqvarteringsersättningar för dem, som hade sin
tjenstgöring inom den åt styrelsen upplåtna lokal, lemnades
äfven styrelsen en behöflig frihet att i mån af
behof, framkalladt genom nya, åt trafiken öfverlemnade
bansträckningar och ökad rörelse, antaga erforderligt antal
biträden samt äfven att utan särskilda tillfälliga arvoden
använda den yngre personalen, hvarhelst en ökad
arbetskraft påkallades, utan afseende på någons å stat
innehafvande bestämda befattning, hvilka båda omständigheter
styrelsen ansåge vara af vigt, åtminstone intill

dess att ytterligare erfarenhet vunnits om de verkliga
behofven af arbetskraft inom denna administrationsgren.

I enlighet med sin sålunda uttalade uppfattning upptog
styrelsen i sitt förslag till interimstat fasta arvoden
allenast för 1 registrator och aktuarie, 2 notarier, 1 kamererare,
1 revisor, 1 kassör samt 2 vaktmästare. Ö frige vid
den s. k. byråafdelningen anstälde tjensteman (skrifvare
och bokhållare) skulle, likasom samtlige till den s. k.
egentliga trafikafdelning en inom styrelsen, till intendenternas
särskilda byråer och till trafikdistrikten hörande tjensteman,
aflönas efter löneklass-systemet. Aflöningsklassernas
antal föreslogs till 15, den högsta med årligt arvode
af 4,800 kronor och den lägsta med dylikt af 600 kronor.
Den egentliga trafikafdelning en inom styrelsen skulle bestå af:

1) kontrollkontoret, med 2 kontrollörer äfvensom bokhållare
;

2) milkontoret, med 1 milkontrollör äfvensom bokhållare
;

3) styrelsens telegraf kontor, med 1 ingeniör jemte biträden
;

4) kontrollerande maskiningeniören och telegrafdirektören,
hvilka skulle användas för inspektion, den förre af
verkstäder och i bruk varande lokomotiv och vagnar äfvensom
till besigtning af inrikes tillverkad materiel, den
senare af telegrafapparater och ledningar;

5) statistiska kontoret, med 1 föreståndare jemte
bokhållare.

Hvarje intendents byrå skulle såsom förut bestå af 1
byråskrifvare, 1 kassör och 1 bokhållare jemte vaktbetjening;
hvarförutom till intendentens i Malmö byrå skulle
tillsvidare höra ett kontrollkontor.

Vid trafikdistrikten skulle anställas följande tjenstemän:

v id trafikaf delningen:

trafikdirektörer, trafikdirektör sassistenter, kontrollörer,
stationsinspektor er, stationsmästare;

vid maskin- och förrådsafdelningen:

maskiningeniörer, maskiningeniörsassistenter, verkmästare,
verkstadskamererare, materialförvaltare;

vid ingeniör saf delningen:

öfveringeniörer, baningeniörer, telegrafvägeniörer;

vid samtliga afdelning ärna:

bokhållare, ritare, telegraflster, timskrifvare m. fl.

För lokomotivförare och. konduktörer föreslogos endast
maximiarvoden, enär desse på grund af den dåvarande
ojemna tjenstgöringen syntes böra till större eller mindre
del aflönas med s. k. milpenningar; och hemstälde styrelsen
i öfrigt om rätt för styrelsen att sjelf få bestämma
aflöningsvilkoren för betjeningen i allmänhet samt för extra
biträden.

De vid intendenternas byråer samt vid distrikten
anstälda tjensteman, som icke både bostad in natura,
skulle åtnjuta inge artering ser sättning i Stockholm, Göteborg
och Malmö med 20 proc., i öfriga städer med 15
proc. och på landsbygden med 10 proc. af arvodet.

Förslaget upptog slutligen vissa bestämmelser angående
reseersättningar, ''provisioner samt begrafningshjelp.

Förslaget vann i allt väsentligt Kongl. Maj:ts bifall
genom nådigt bref den 6 februari 1863. Dock uppsköts
det närmare ordnandet af det statistiska kontoret till årets
slut, då styrelsen hade att inkomma med förslag derom.

Genom nådigt bref den 19 februari 1864 erhöll sedermera
sistnämnda kontor sin bestämda organisation med
en föreståndare och nödigt antal bokhållare. I samma
nådiga bref bemyndigades styrelsen jemväl att antaga en
sekreterare såsom föreståndare för styrelsens kansli; hvarjemte
förnyade bestämmelser meddelades angående reseersättningar
äfvensom rörande provisioner. till kassörer,
stationsinspektorer, godsbokhållare och biljettförsäljare.

Någon förändring i styrelsens organisation företogs
derefter icke förr än den 13 juli 1866, då Kongl. Maj:t,
på framställning af styrelsen, förordnade:

att intendenten vid I trafikdistriktet skulle bereda
och i styrelsen föredraga alla ärenden, som anginge trafikdistriktens
ban- och maskinafdelningar och den vid

Statistiska kontorets
organisation.
Sekreterare.
Provisioner.

Intendenterna
vid I och II
distrikten ständige
ledamöter
i styrelsen.

Cirkulär ang.
betjeningens
vid distrikten
ajlöningsförmåner
m. m.

dessa afdelningar anstälda personal samt kontrasignera
derom utgående expeditioner;

att intendenten vid II trafikdistriktet skulle bereda
och föredraga de ärenden, som tillhörde trafikafdelningen
och den dervid anstälda personal, samt kontrasignera
derom utgående expeditioner äfvensom hafva inseendet
öfver kontrollkontoret;

att byråchefen skulle bereda och föredraga alla ärenden,
som anginge den allmänna ekonomien, redogörelseverket,
kassaförvaltningen och statistiken, samt hafva inseendet
öfver kansliet, boksluts-, kassa-, statistiska- och
milkontoren med dervid anstäld personal samt kontrasignera
alla derom utgående expeditioner;

att styrelsen skulle ega att åt hvardera bland dess
ofvannämnda ledamöter uppdraga att göra inspektionsresor
på distrikten, i den mån sådana ansåges behöfliga;

att, då generaldirektören vore frånvarande, styrelsen
skulle utöfvas af dess i hufvudstaden närvarande medlemmar
gemensamt, dervid, om skiljaktiga meningar förekomme,
skulle såsom styrelsens beslut expedieras den
mening, hvarom två medlemmar vore ense, eller derest
endast två medlemmar vore tillstädes, föredragandens
mening;

samt att, i händelse något ärende förekomme till afgörande
inom styrelsen under den ordinarie föredragandens
frånvaro, generaldirektören egde bestämma hvilken bland
öfrige föredragande skulle handlägga ärendet och kontrasignera
den utgående expeditionen.

Styrelsen grundade sin framställning om organisationsförändringen
derpå, att erfarenheten visat, hurusom
för hvar och en af de afdelningar, i hvilka jern vägsförvaltningen
sönderfölle, nämligen trafik-, maskin- och banafdelningarna
samt afdelningen för den inre förvaltningen,
en särskild ledamot af styrelsen med speciel sakkännedom
om de till afdelningen hörande ärenden erfordrades
för att kunna såväl föredraga ärendena som tillse och
leda afdelningens verksamhet0).

Med stöd af det styrelsen genor nådiga brefvet den
6 februari 1863 gifna bemyndigar et att sjelf få be- *)

*) Tillsvidare ansågos emellertid bart- och maskinärendena kunna handhafvas
af en och samma ledamot.

stämma aflöningsförmånerna för betjeningen, utfärdade
styrelsen den 4 januari 1867 ett cirkulär angående aflöningar
för betjente vid statens jernvägstrafikdistrikt. Deri
faststäldes 18 aflöningsklasser med årsarvoden vexlande
mellan för högsta klassen 2,400 rdr och för den lägsta
300 rdr. Följande tjenstebefattningar upptogos: vid
byråafdelning en: vaktmästare; vid b anafdelning en: banmästare;
förste banmästare; banvakter; grindvakter; arbetsförmän;
vid traftkajdelning en: öfver konduktörer; underkonduktörer
och packmästare; bromsare; stationsförmän;
biljettförsäljare och telegraf biträden; stationskarlsförmän;
stationskarlar; portvakter; notisbärare och kontorsvakter;
vid maskinafdelning en: lokomotivförareförmän; vagnmästare;
lokomotivförare; eldare; smörjare; vagnförmän; lokomotiv-
och vagnputsare; kolvakter; pumpare och vattenstation
skarlar; kuskar; stall- och förrådsdrängar; materialvakter.
Särskilda bestämmelser meddelades vidare angående
vilkoren för erhållande af befordran till vissa befattningar
likasom, beträffande en del befattningar, för uppflyttning
från en lägre till en högre löneklass. Slutligen
stadgades, att samtlige ifrågavarande betjente skulle erhålla
inqvartering in natura eller ock ersättning derför i penningar
enligt de af Kongl. Maj:t för tjenstemännen fastställa
grunder, samt att vissa grupper af betjeningen
.skulle bekomma beklädnad in natura och andra beklädnadseisättning
°).

Sedan den provisoriska anordning af de trafikerade
jernvägarnes förvaltning, som år 1863 infördes, egt bestånd
i fyra år, ansåg sig 1867 års Riksdag böra göra en
framställning hos Kongl. Maj:t i syfte att få denna förvaltning
definitivt ordnad. I skrifvelse den 30 april nämnda
år anförde sålunda Riksdagen — med förmälan, att förslag
hos Riksdagen blifvit framstäldt, bland annat, derom
att en ordentlig kostnadsstat för statens jernvägar måtte
upprättas för att årligen upptagas i Kongl. Maj:ts proposition
öfver statsverkets tillstånd och behof — att Riks *)

Någon föreskrift om milpenningar till tågpersonalen, såsom i und. skrifvelsen
den 10 januari 18G3 stälts i utsigt, meddelades emellertid icke.

Riksdagens
skrifvelse den
30 april 1867.

dagen väl funne, att någon aflöningsstat för styrelsen öfver
statens järnvägstrafik och dess tjenstemän icke kunde
för någon längre framtid uppgöras och fastställas, men
deremot hölle före, att en kostnadsstat, äfven om den ej
komme att svara mot de förhållanden, som vid tillämpningen
deraf kunde finnas för handen, borde upprättas
och af Riksdagen fastställas, med iakttagande af alla de
förbehåll, som vore nödiga med afseende å arten och
omfånget af de förändringar, som möjligen skulle inträda
utan att kunna vara förutsedda. Hvad särskildt anginge
den del af staten, som skulle reglera aflöningen, så förutsatte
en slik reglering i främsta rummet bestämmelser
rörande de vilkor, hvarunder tjenstemän anstäldes och
åtnjöte de löneförmåner, som i staten faststäldes; och
dessa vilkor vore af den vigt både för staten och tjenstemännen,
att de borde skyndsamt definitivt bestämmas,
hvadan önskligt vore ej mindre att, så fort möjligen ske
kunde, all tvekan undanröjdes, huruvida tjenstemännens
ställning i nämnda hänseende vore olika, i den mån aflöningen
vore af Kongl. Maj:t eller af styrelsen bestämd
eller om densamma utginge efter styrelsens bestämmelser
eller på grund af aflöningsstater, dem Riksdagen pröfvat
och godkänt, än ock att den tillförene af Rikets Ständer
uttalade åsigt att jernvägarne vore ett industrielt företag,
vunne tillämpning genom en dermed öfverensstämmande
anordning af vilkoren för anställning vid detta företag.
För den pröfning, som sålunda företrädesvis vore af nöden,
behöfde icke detaljerna af styrelsens eller förvaltningens
organisation vara för framtiden eller ovilkorligen
bestämda. Aflöningsstaten borde i alla händelser pröfvas
af Kongl. Maj:t, och den kunde likaledes pröfvas och
fastställas af Riksdagen, om än icke för längre tid än
ett år i sänder samt under alla de förbehåll, som betingade
fullt afseende å möjligen inträffande förändringar.
Beträffande åter frågan om en årlig förslagsberäkning öfver
de öfriga kostnader, som med jern vägstrafiken och
förvaltningen funnes förenade, vore dessa kostnader väl
i flera fall af den beskaffenhet, att de svårligen kunde på
förhand med noggrannhet beräknas; men det oaktadt syntes
vid en förvaltning af det omfång som jernvägstrafiken
en på förhand uppgjord kostnadsberäkning vara nödvändig

och således äfven möjlig; i öfverensstämmelse med kvilka
åsigter Riksdagen alltså ansåge sig böra hos Kongl. Maj:t
i underdånighet anhålla att få årligen mottaga förslag å
samtliga de kostnader och utgifter, som vore förenade
med trafiken å statens jernbanor, upptagande jemvältjenstemännens
aflöning och de förbehåll beträffande kostnadsstatens
tillämpning, som vore nödiga med afseende å arten
och omfånget af de förändringar, hvilka vid samma
kostnadsstats tillämpning kunde inträda, samt att de förslag,
som i detta afseende till nästpåföljande Riksdag afgåfves,
måtte innefatta fullständig framställning rörande
de vilkor, hvarunder tjenstemännen skulle komma att
anställas.

Med anledning af denna Riksdagens framställning styrelsens fyra
anbefalde Kongl. Maj:t styrelsen för statens jernvägstrafik /o-r*f”^°den
att afgifva förslag i ämnet, till åtlydnad hvaraf, likasom'' 23 december
till fullgörande af ofvanomförmälda, genom nådiga brefvet
den 30 december 1862 gifna uppdrag att inkomma
med förslag till instruktion och definitiva aflöningsstater, Kongl Ma-;ts
styrelsen den 23 december 1867 med två särskilda memorial
öfverlemnade förslag:

l:o) till organisation af statens jernvägstrafiks
förvaltning;

2:o) till aflöningsreglemente för embets- och
tjenstemän samt betjening vid statens jernvägstrafik;

3:o) öfver statens jernvägstrafiks omkostnader
för år 1869; och

4:o) till reglemente för antagande och entledigande
m. m. af den personal vid statens jernvägstrafik,
som af trafikstyrelsen tillsattes.

1867.

Särskilde

komiterade.

proposition
till 1868 års
riksdag.

Kongl. Maj:t, som ansåg sig böra öfver de sålunda
afgifna förslagen infordra yttrande af några utom förvaltningen
af statens jernvägstrafik stående, men med jernvägstrafikförhållanden
i allmänhet förtrogne män, uppdrog
denna granskning åt f. d. chefen för statens jernvägsbyggnader,
öfversten friherre Ericson, ordföranden i direktionen
för Gefle—Dala jernväg, grosshandlanden Muren
och trafikdirektören vid Köping—Holts jernväg Agrelius.
Sedan desse den 27 januari 1868 afgifvit ett för alla
förslagen gemensamt utlåtande, framlade Kongl. Maj:t

Styrelsens

organisations förslag.

proposition i ämnet för sistnämnda års Riksdag. Då
ifrågavarande förslag inbördes egde det nära sammanhang,
att godkännandet af det om trafikförvaltningens
organisation vore i väsentlig mån beroende af de beslut,
som kunde af Riksdagen fattas i fråga om kostnadsstaten,
samt förslaget till reglemente för antagande och entledigande
m. m. af den personal, som af trafikstyrelsen tillsattes,
ehuru dess detaljbestämmelser icke vore af beskaffenhet
att erfordra pröfning af Riksdagen, dock i flera
fall hade nära samband med de delar af det allmänna
aflöningsreglementet, hvilka borde Riksdagens pröfning
underställas, fann Kong]. Maj:t dervid lämpligt, att äfven
berörda två förslag blefve ''Riksdagen meddelade, innan
det ena eller det andra af dem till slutlig pröfning hos
Kong!. Maj:t förekomme. Till pröfning och godkännande
af Riksdagen öfverlemnades emellertid allenast de hufvudsakligaste
bestämmelserna i afseende å vilkoren för tjenstemännens
anställning samt grunderna för aflöningsstaten,
äfvensom förslag öfver statens jernvägstrafiks omkostnader
för år 1869.

Enligt styrelsens förslag till organisation af statens
jernvägstrafiks förvaltning, hvilket af styrelsen motiverades
i det första af förenämnda två memorial, skulle denna
förvaltning fördelas å fyra afdelningar, nemligen:

byråafdelning en, hvartill hörde kansli-, kameral-,
kassa-, statistiska och sådana ärenden, som anginge
förvaltningen i allmänhet;

banafdelningen, som besörjde bevakningen och
vidmagthållandet af banor och telegraflinier, underhåll
af jern vägens fasta egendom samt utförandet
af nya byggnader och anläggningar;

maskinafdelning en, hvartill hörde den rörliga
materielens anskaffning, vård och underhåll, dragkraftens
tillhandahållande samt förrådens förseende
och vård; och

trafikafdelningen, som afsåge den egentliga trafiken
eller dels befordrandet af personer, gods och
telegram, dels taxor och tariffer för sådan befordran,
dels ock stationernas uppbörd och redovisning af
inflytande trafik- och telegraminkomster.

Förvaltningen skulle handhafvas af en centralstyrelse,

som utgjordes af: en generaldirektör såsom chef i styrelsen
och tillsvidare trenne ledamöter, hvilka voro föredragande
och chefer hvar för sin afdelning, nämligen en
byråchef för byråafdelningen, en öfverdirektör för banoch
maskinafdelningarna gemensamt samt en öfverdirektör
för trafikafdelningen.

Den sålunda föreslagna organisationen af centralstyrelsen
innebar ett fortskridande på den väg, man slagit
in på, då intendenterna för första och andra trafikdistrikten
inkallats till dagligen tjenstgörande ledamöter
i styrelsen — en väg, hvilken jernvägsnätets utsträckning
och rörelsens tillväxt gjorde till en nödvändighet att beträda.
Med en utvidgad förvaltning kunde nämligen —
såsom styrelsen anförde — enhet och planmässighet vid
alla de detaljer, som tillhörde samma afdelning inom särskilda
distrikt, hvarken åstadkommas eller bibehållas på
annat sätt, än att afdelningen inom styrelsen hade sin
egen, i dess särskilda angelägenheter och göromål kunnig
och erfaren representant, hvilken också vore beklädd
med tillräcklig myndighet att såsom högste befälhafvare
inom sin afdelning göra styrelsens åsigter och beslut gällande
samt genom behöriga inspektioner vaka öfver samma
afdelnings arbete och hushållning inom samtliga distrikten.

Ännu någon tid ansåg emellertid styrelsen ban- och
maskinafdelningarnas angelägenheter kunna handhafvas
af samma ledamot inom styrelsen, under förutsättning
nämligen att denne erhölle ett tekniskt biträde antingen,
såsom för det dåvarande vore fallet, genom kontrollerande
maskiningeniören eller ock, såsom framdeles kunde
komma att ske, genom maskindirektören vid distriktet
närmast hufvudstaden.

Af de allmänna bestämmelser angående centralstyrelsens
sätt att fungera, som i organisationsförslaget upptogos,
torde böra anmärkas följande.

Ärendena borde, då deras vigt och beskaffenhet ej
ansåges fordra samtlige ledamöters närvaro, kunna af
generaldirektören jemte föredraganden handläggas och
afgöras.

Öfverdirektör egde att på eget ansvar och genom
direkta ordres till cheferna för linie förvaltningen eller till
de under dessa lydande afdelningsföreståndare meddela

sådana detaljbestämmelser, Indika kunde vara behöfliga
såsom en omedelbar tillämpning af styrelsens beslut eller
af gällande reglementen och instruktioner; hvarförutom
hvarje ledamot egde att infordra upplysningar i ärenden,
som anginge hans afdelning.

Då generaldirektören vore frånvarande, skulle styrelsen
utöfvas gemensamt af tillstädesvarande ledamöter,
minst två, hvarvid, i händelse af olika meningar, styrelsens
beslut skulle utfärdas i öfverensstämmelse med föredragandes
mening.

I generaldirektörens frånvaro finge dock icke, såvida
ej Kongl. Maj:t för tillfället annorlunda förordnat, frågor
om förändringar i taxor och reglementen afgöras, lediga
tjenster tillsättas annorlunda än genom förordnande att
dem tillsvidare förrätta, afsättning af tjensteman ske,
hvari dock ej inbegrepes afstängning från tjensteutöfning,
eller vidtagas sådana åtgärder, som rubbade eller förändrade
de förut för förvaltningen faststälda grunder.

Reglementen för trafiken på statens jernvägar och
taxa för afgifterna äfvensom reglementen för personalens
antagande, entledigande, tjenstledighet, bestraffning, aflöning
och pensionering skulle utfärdas af Kongl. Maj:t
uppå styrelsens underdåniga förslag; men styrelsen borde
ega ej mindre att till efterrättelse fastställa tjenstgöringsreglementen
än äfven, i öfverensstämmelse med de
i. förslaget stadgade grunder, meddela särskilda instruktioner
för den under styrelsen lydande personal.

Det skulle åligga styrelsen att före utgången af
hvarje år till Kong]. Maj:t ingifva dels underdånig berättelse
om statens jernvägstrafik under nästföregående
år, dels underdånig utredning öfver de sannolika inkomsterna
af bemälda trafik under nästföljande år samt de
förestående utgifterna under samma tid för trafikens drift,
för banors, byggnaders och materiels underhåll samt för
de nya byggnader, anläggningar och transportmedel, som
blefve en följd af trafikens tillväxt.

Af centralstyrelsens föreslagna förändring följde emellertid
— anmärkte styrelsen — att de dåvarande intendentsbefattningarna
måste erhålla en i viss mån förändrad
betydelse så väl i förhållande till styrelsen som
till distriktsförvaltningen; ty i och med detsamma hvarje

förvaltningsgren erhölle sin ständiga föredragande och
chef inom styrelsen, blefve det dels icke längre behöfligt,
att, annat än undantagsvis, till öfverläggningar inom
styrelsen inkalla intendent, i följd hvaraf dennes egenskap
af ledamot kunde upphöra, och komme dels att på
hvarje afdelningschef inom styrelsen öfverflyttas en del af
det ansvar för afdelningens verksamhet, hvilket för det dåvarande
ensamt ålåge intendenten till följd af dennes
skyldighet att besluta öfver hvarje förslag, som af underlydande
afdelningsföreståndare å distriktet framstäldes.

Af den förändrade betydelse, intendentsbefattningen
sålunda skulle erhålla, ansåge styrelsen böra följa äfven
en förändring till namnet; och styrelsen föreslog derför,
att den, åt hvilken högsta befälet å hvarje distrikt uppdroges,
måtte benämnas distriktschef, hvilken benämning
egentligare skulle angifva befattningens blifvande karakter.

Distriktchefens åligganden skulle enligt den nya organisationens
mening omfatta direkta befälet öfver distriktets
tjenstemanna- och betjeningspersonal, ansvarigheten
för den allmänna ordningen och ekonomien inom
distriktet, öfvervakandet af reglementens och instruktioners
efterlefnad, afgifvandet af förslag vid tj en sters
tillsättande och tjenstemäns befordran inom de faststälda
arvodesklasserna, antagandet och förordnandet af betjeningen
samt utöfvandet af den disciplinära bestraffningsrätten,
allt inom bestämda gränser, som styrelsen egde
att närmare fastställa. Vidare borde samma embetsman,
efter vederbörande afdelningsföreståndares förslag eller
hörande, afgifva utlåtanden, som af styrelsen infordrades
öfver ärenden inom distriktet, afgöra frågor i afseende
på tjenstgöringen, der de särskilda afdelningsföreståndarne
vore af olika mening, följa de ekonomiska förhållandena
inom de orter, som jernbanorna inom distriktet
berörde, med sådan uppmärksamhet, att han kunde hos
styrelsen föreslå åtgärder, som lände till befordrande af
jernvägarnes ändamål, förökande af inkomster, förminskande
af utgifter och i samband dermed samfärdselns
och näringarnes utveckling, eller, med ett ord, i alla
hänseenden bevaka statens jernvägstrafiks rättigheter och
fördelar samt i sådant afseende vara styrelsens ombud
inom den ort, der han både sin verksamhetskrets.

Beträffande de förändringar i afseende å personalen
inom styrelsen, som styrelsen i öfrigt ansåg nödiga, må
här omförmälas följande.

_ Styrelsen, som redan länge erfarit saknaden af ett
ordinarie juridiskt biträde och som funnit ett sådant
allt mera behöfligt, i den mån de färdiga banornas räkenskaper
och eganderättshandlingar öfverflyttades från jernvägsbyggnads-
till trafikstyrelsen, upptog i förslaget en
ombudsman, hvilken skulle lyda under byråchefen samt
hafva till åliggande: att iakttaga, bevaka och fullfölja
statens jernvägstrafiks rätt uti alla mål, som antingen
blefve till hans embetsåtgärd af styrelsen öfverlemnade,
eller hvaruti han eljes kunde finna sig befogad att talan
fora; att hålla ordentliga förteckningar öfver eganderättshandlingar
samt borgensförbindelser, gällande kontrakt
och andra säkerhetshandlingar äfvensom tillse, att förnyelse
af sådana handlingar skedde inom laga tid;
samt att, när sådant ifrågakomme, bevaka styrelsens fordringar
och årsproklamata.

Enär öfverdirektörerna för ban- och maskin- samt
trafikafdelningarna ofta måste vara frånvarande på inspektionsresor
och i alla händelser icke medhunne att
sjelf va uppsätta alla de expeditioner, som de på eget
ansvar läte utgå inom sin afdelning, ej heller att granska
och göra sammandrag eller jemförelse utur alla de rapporter,
som inkomme från distrikten, var det enligt styrelsens
uppfattning nödvändigt, att till dessa embetsmäns
biträden anstäldes personer med speciel insigt i de ärenden,
som anginge en viss afdelning; och styrelsen upptog
derför i det underdåniga förslaget till ny organisation
en assistent för hvarje af nyssnämnda "afdelningschefer.

Styrelsen, som dittills anlitat jernvägsbyggnadsstyrelsens
arkitekt emot ett för hvarje år i mån af lemnadt
biträde bestämdt arvode, ansåg vidare, då ständigt biträde
af dylik tjensteman icke kunde undvaras, det vara
lämpligt och med minsta kostnader förenadt, att äfven
en sådan tjensteman blefve vid styrelsen på stat anstäld
såsom biträde åt öfverdirektören vid banafdelningen.

Den kontrollerande maskiningeniör, som år 1863 anstälts
till styrelsens biträde vid uppsigten öfver drift -

Bil. I.

materielen och reparationsverkstäderna, ansåg styrelsen
framdeles möjligen kunna så till vida undvaras, att hans
befattning kunde förenas med maskindirektörsbefattningen
vid distriktet närmast hufvudstaden, hvadan styrelsen i
det underdåniga förslaget alternativt upptog tjensteanordning
i detta afseende.

Behofvet af en särskild tjensteman vid styrelsen
för handhafvande af de med materialförråden sammanhängande
ärenden, ellef anskaffande på det mest ekonomiska
sätt af erforderliga effekter samt kontrollering af
hushållningen dermed, hade länge varit insedt; och ansåg
styrelsen detta behof kunna afhjelpas, om styrelsen
erhölle rättighet att anställa en förrådskontrollör såsom
biträde i sistnämnda afseende åt öfverdirektören för banoch
maskinafdelningarna.

Under öfverdirektören för maskinafdelningen borde
äfven lyda mil- och premiekontoret, hvars arbeten dock
till större delen syntes kunna ställas på ackord eller
ersättas efter viss använd tid, till beredande hvaraf styrelsen
efter hand ämnade minska den dåvarande tillförordnade,
af 17 personer bestående bokhållarepersonalen.
Den högst betydliga minskning i åtgången af bränsle
och smörjningsmaterialier, som införandet af premiesystemet
för kol- och oljebesparing åstadkommit, betäckte
flerfaldigt kostnaden för detta kontor, som dessutom
vore behöfligt för vidräkningarna mellan statens
och främmande jernvägar rörande ersättning för ömsesidigt
begagnande af hvarandras rörelsemateriel samt
för att erhålla en nödvändig öfversigt af den egna materielens
begagnande och uthållighet jemte kontroll öfver
dess regelmässiga revision.

Styrelsens kontrollkontor, som utom granskning af
all fraktdebitering och penningeuppbörd på statens egna
stationer tillika uppgjorde vidräkningarne med alla
främmande jernvägar, bestode för det dåvarande af 2
kontrollörer och 17 bokhållare, hvarutöfver stundom extra
biträden måste tillkallas. Med en tilltagande rörelse
växte naturligtvis detta kontors vigtiga arbeten i motsvarande
proportion, hvarföre antalet af erforderliga arbetsbiträden
icke kunde på förhand bestämmas utan
måste bero på styrelsens pröfning. Med afseende på

kontrollgöromålens beskaffenhet och stora vigt ansåg
styrelsen emellertid nödvändigt, att arbetet fördelades
på tvänne afdelningar, en för person- och biljett-trafiken
och en för godstrafiken, under hvar sin kontrollör, såsom
föreståndare; att en eller flere kontrollörer dessutom
antoges, hvilka användes för ofta nödvändiga inventeringar
vid stationerna; samt att en öfverkontrollör förordnades
till föreståndare för hela kontoret att öfvervaka
dess arbeten, granska och expediera gjorda anmärkningar
och upprätta nödiga sammandrag samt vidräkningar.
Till kontrollkontoret hörde för det dåvarande äfven förvaltningen
af biljett- och formulärförrådet samt biljetttryckningen,
af hvilka det förra hittills varit anförtrodt
åt en af kontorets bokhållare. Då emellertid denne
tjensteman borde förses med särskild instruktion och
vore underkastad särskildt ansvar, ansåg styrelsen hans
befattning äfven böra i staten särskildt upptagas, med
titel af biljett- och for mulär förn altare.

I öfrigt föreslog styrelsen icke några egentliga förändringar
i den befintliga organisationen af trafikstyrelsen
såsom centralförvaltning. En del namnförändringar
o. d. ifrågasattes allenast.

Hvad derefter angår distrilctsförvaltningen, så ansåg
styrelsen denna tillsvidare böra fortfarande vara fördelad
på tre distrikt med eu provisorisk, på enklaste sätt
anordnad förvaltning af den öppnade, afskilda delen
Arvika—Riksgränsen af nordvestra stambanan. Frånsedt
eu såsom önskvärd ansedd och i öfrigt redan anbefald
öfverflyttning från andra till tredje distriktet af
den 4 mil långa linien Nässjö—Jönköping, skulle de tre
distrikten utgöras af samma linier som förut och således
omfatta:

första distriktet: linierna Stockholm—Hallsberg, Katrineholm—Norrköping
och Stockholm—Upsala af tillsammans
29,3 mils längd,

andra distriktet: linierna Göteborg—Örebro, Falköping—Jönköping
och Laxå—Christinehamn af tillsammans
38,6 mils längd, och

tredje distriktet: linierna Malmö—Nässjö och Nässjö—
Jönköping af tillsammans 29 mils längd.

Sjelfva förvaltningen af hvarje distrikt, som vore
försedt med egen driftmateriel, fullständig reparationsverkstad
och materialförråd, ansåg styrelsen böra fortfarande
förblifva ordnad på enahanda grunder som dittills,
allenast med den förändring i afseende på de dåvarande
intendentsbefat.tningarna, som, på sätt ofvan blifva
anfördt, styrelsen ansett böra blifva en följd af centralstyrelsens
förändrade sammansättning. Vissa namnförändringar
föreslogos emellertid äfven här.

En öfversigt af organisationsförslaget gifver vid
handen, att enligt detsamma skulle till jernvägsförvaltningen
höra följande personal:

I. Styrelsen:

I a) Tjensteman:

A) S yr åafdelning en:

1) kansliet: 1 sekreterare, 1 registrator och aktuarie, 2
notarier samt kopister till det antal, som för hvarje år
faststäld stat bestämde; °)

2) ombudsmannen;

3) kammarkontoret: 1 kamererare, 1 kammarförvandt
samt kammarskrifvare till det antal, för hvarje år faststäld
stat bestämde;

4) revisionskontor et: 1 revisor samt kontor sskrifv are till
det antal, för hvarje år faststäld stat bestämde;

5) kassakontoret: 1 hufvudkassör, 1 uppbördskassör
samt 1 bokhållare;

6) statistiska kontoret: 1 föreståndare, 1 bokhållare samt
kontor sskrif vare till det antal, för hvarje år faststäld stat
bestämde;

B och C) San- och maskinafdelningarna:

1) 1 assistent;

2) 1 telegraf direktör;

3) 1 arkitekt;

*) Kopistbefattningarna, hvilka icke upptogos i det för Riksdagen framlagda
förslaget till aflöningsbestämmelser, utbyttes sedermera mot kontorsskrifvareplatser.

4) 1 kontrollerande maskiningeniör, hvars befattning
dock, efter dåvarande innehafvarens afgång och derest
styrelsen funne sådant lämpligen kunna ske, skulle förenas
med maskindirektörsbefattningen vid det trafikdistrikt,
som omfattade linierna närmast hufvudstaden;

5) 1 för rådskontrollör;

6) milkontoret: 1 milkontrollör, 1 bokhållare samt kontorsskrifvare
till det antal, som i för hvarje år faststäld
stat bestämdes.

D) Trafikafdelningen:

1) 1 assistent;

2) kontrollkontoret: 1 öfverkontrollör, kontrollörer till
det antal, som för hvarje år faststäld stat bestämde
(deraf 1 souschef för persontrafikskontrollen, 1 d:o för
gods trafikskontrollen och de öfriga resekontrollörer), kontor
sskrifv are, likaledes till det antal, årligen faststäld stat
bestämde, samt 1 biljett- och formulär förvaltare;

3) telegrafkontoret: det antal telegrafister, som årligen
i stat bestämdes, af hvilka en vore för tjenstgöringen
å kontoret och för redovisningen af uppbörden derstädes
ansvarig.

I b) Betjente:

vaktmästare och telegrafbud, enligt för hvarje år
faststäld stat.

Trafikdistrikten:

II a) Tjensteman:

A) Hyråafdeh lingen

(motsvarande intendenternas byråer):

1 byråassistent (hufvudsakligen distriktchefens sekreterare),
1 bokhållare och 1 kassör.

B) Banafdelningen:

1 bandirektör såsom föreståndare; 1 baningeniör för
hvarje af de bansektioner, hvari distriktet med afseende
å banas och byggnaders underhåll och bevakning vore
fördeladt; samt bokhållare och kontorsskrifvare till det antal,
i stat årligen bestämdes.

C) Maskinafdelningen:

1 maskindirektör såsom föreståndare; 1 maskindirektörsassistent
såsom biträde åt maskindirektören och dennes
sjelfskrifne vikarie; 1 verkstadskamererare; 1 förrådsförvaltare
samt verkmästare, ritare, bokhållare och kontorsskrifvare
till det antal, årligen faststäld stat upptoge.

D) Trafilcafdelningen :

1 trafikdirektör såsom föreståndare; tr a fikdirektör sassistenter
till det antal, årligen faststäld stat bestämde,
af hvilka en vid förefallande behof skulle vara trafikdirektörens
vikarie; 1 stationsinspektor vid hvarje station;
1 stationsmästare vid hvarje hållplats; 1 telegraf inspektor
vid hvarje större telegrafstation; samt stationskassörer,
bokhållare och skrifvare äfvensom telegrafister och biljettörer
till det antal, årligen faststäld stat upptoge.

II b) Betjente

till det antal, årligen faststäld stat upptoge, nämligen:
vid byråafdelningen: vaktmästare;
vid banaf delningen: banmästare samt ban-, bro- och
grindvakter;

vid maskinaf delning en: lokomotivförareförmän; lokomotivförare;
eldare; vagnmästare; vagnförmän; lokomotiv-
och vagnputsare; vagnsmörjare; pumpare och kolvakter;
materialvakter; förrådsdrängar; port- och kontorsvakter;
och

vid tr a,fika fdelningen: öfverkonduktörer och konduktörer;
packmästare; bromsare; stationskarlsförmän; stationskarlar,
spårvexlare och signalkarlar; port- och kon -

Styrelsens
förslag till
aflöningsreglemente.

torsvakter; notisbärare; telegrafbud; kuskar och stalldrängar.

Styrelsen skulle slutligen ega att i mån af behof
antaga extra ordinarie tjenstemän och betjente jemte
arbetspersonal.

Hvad derefter angår de tre öfriga, af styrelsen den
23 december 1867 afgifna förslagen, eller de, hvilka angingo
aflöningsreglementet, kostnadsstaten för år 1869 samt
reglementet för antagande och entledigande m. m. af personalen,
så motiverade styrelsen dessa i ett sammanhang
uti det senare af de två ofvan omförmälda memorialen.
Efter att hafva i allmänhet angifvit de svårigheter, som
vore förenade med uppgörandet af en sådan kostnadsoch
utgiftsstat, som Riksdagen begärt, anförde styrelsen,
beträffande först aflöning sreglementet, att den dittills vid
statens jernvägstrafik för en del tjenster begagnade aflöningsgrund,
nämligen efter vissa löneklasser, vore tilllämpad
vid alla jernvägsförvaltningar af någon betydenhet
och det för hela den vid jernvägen anstälda personal
med undantag allenast såsom t. ex. i Belgien för generaldirektören
och generalinspektören. Skälen för löneklass-systemets
användande vid jernvägsförvaltningen
voro tvänne, det ena att för de flesta jernvägstjenstemän
tillfälle till befordran utöfver en viss grad sällan förefunnes
i anseende till de bättre aflönade platsernas ringa
antal i förhållande till de lägres, och att sålunda den
redlige och nitiske, ehuru med jemförelsevis mindre
lyckliga naturgåfvor utrustade tjenstemannen, aldrig skulle
kunna efter en flerårig och oförvitlig tjenstgöring vinna,
ett sådant erkännande, som i någon mån förbättrade
hans ekonomiska ställning, derest icke tillfälle vore beredt
att uppflytta honom i högre löneklass; det andra
och förnämligaste, att en mängd befattningar, ehuru af
samma slag, likväl fordrade hos innehafvarne helt olika
mått af kunskap, omdömesförmåga, sinnesnärvaro, arbete
m. m.

Styrelsen, som ansåge det dittills följda systemet
för bestämmandet af aflöningarna vid statens jernvägstrafik,
nämligen dels i fasta dels i föränderliga arvoden,
böra bibehållas, hade likväl i sitt förslag utsträckt antalet
af de med fasta arvoden försedda tjenstemän dels

till två nya befattningar, ombudsmannen och arkitekten,
dels till två äldre, som förut tillhört klassfördelningen,
nämligen föreståndaren för kontrollkontoret och uppbördskassören.
Dessa fyra befattningar fordrade nämligen
ett så bestämdt mått af bepröfvade kunskaper, skicklighet,
erfarenhet, redbarhet och arbetsförmåga, att några
betänkligheter mot arvodets bestämmande på förhand
i dessa afseenden icke syntes möta.

Förslaget upptoge sålunda arvoden till fasta belopp
endast för följande embete- och tjenstemän inom styrelsen,
nämligen styrelsens chef och ledamöter, sekreteraren,
registratorn, 2 notarier, ombudsmannen, kamereraren, revisorn,
hufvudkassören, uppbördskassören, föreståndaren för
statistiska kontoret, arkitekten och öfverkontrollören samt af
tjenstemännen å linien endastför distriktscheferna. För
alla öfriga såväl tjenstemän som betjente af alla grader
ansåge sig styrelsen böra föreslå aflöning efter klasser.

För en del befattningar — såväl med fast arvode
som med arvode efter löneklass — föresloge styrelsen
löneförbättringar; hvarjemte styrelsen ansåge distriktschefsbefattningarna
vara af den vigt och till följd af
distriktens betydande utsträckning och göromålens dagligen
växande mängd fordra ett så träget arbete och
högt ansvar, att styrelsen trots befattningarnas ändrade
natur ej kunde föreslå någon nedsättning i de löneförmåner,
som dittills åtföljt chefsskapet öfver distriktsförvaltningen.

Styrelsen ansåge vidare aflöning i såväl den högsta
klassen med arvode af 4,800 rdr som i den dernäst
högsta med arvode af 4,500 rdr förutsätta så framstående
förtjenster, att frågan om dess tilldelande åt tjenstemän
borde för hvarje fall underställas Kongl. Maj:ts
pröfning.

I afseende på befordran till högre löneklass inom
samma afdelning och tjenstegrad trodde styrelsen samma
stadgande hos oss vara lämpligt, som vore infördt vid
de belgiska statsbanorna, nämligen att den, som skulle
uppflyttas till högre arvode än 1,500 rdr, borde hafva
innehaft närmast lägre klass under tvänne föregående år.

Betjeningens i förslaget till aflöningsreglemente nu
intagna fördelning på löneklasserna vore densamma, som

Styrelsens
förslag till
kostnadsstat.

förut varit af styrelsen reglerad och som visat sig tillfredsställande,
hvarför styrelsen föresloge dess bibehållande,
äfvensom att det måtte öfverlemnas åt styrelsen att
stadga befordringsvilkoren, hvilka måste till större delen
rättas efter dels lokala förhållanden, dels ofta inträffande
vexlingar i rörelsens storlek och deraf följande förändrade
anordningar bland personalen.

I sammanhang med regleringen af arvodena upptoge
styrelsen uti förslaget äfven gällande stadganden om de
särskilda förmåner, som styrelsen varit berättigad att
tillägga tjenstemän och betjente vid trafikdistrikten och
som styrelsen hemstälde måtte varda med allenast några
smärre jemkningar bibehållna, nämligen:

om rättighet för tjenstemän och betjening till bostad
med visst mått bränsle i statens egna eller för ändamålet
förhyrda lokaler, eller i brist deraf till inqvartering sersättning; om

ersättning för resor i tjensteärenden och för tjenstgöring
utom egen station;

om provisioner, felräkning spenning ar och premier;

. om uniformering och beklädnadsersättning för tåg-,
stations- och banbetjeningen; samt slutligen

om kostnadsfri läkarevård och medikamenter.

Styrelsen funne ej skäl till förändringar i den reglering
af sjukvården, som allt ditintills varit medgifven.
De uti förslaget intagna bestämmelserna öfverensstämde
med förhållandena, sådana de senast blifvit af styrelsen
reglementerade.

Förmånen för en afliden tjenstemans eller betjente
efterlefvande att få uppbära en månads aflöning såsom
begrafningshjelp hade äfven varit från banornas första
öppnande medgifven och syntes styrelsen böra bibehållas.

Förslaget öfver statens jernväg strafiks omkostnader under
år 1869, vore — anförde styrelsen — uppstäldt i
öfverensstämmelse med de redogörelser, som för hvarje
år blifvit till Kongl. Maj:t afgifna öfver alla statens
jernvägstrafiks utgifter. Förslaget åtföljdes af en sådan
förklaring, som Riksdagen äskat öfver'' de förbehåll beträffande
kostnadsstatens tillämpning, som derutinnan
kunde vara nödiga med afseende på inträffande förändringar,
samt af en särskild förslagsberäkning öfver de sanno -

lika utgifterna för tjenstemäns och betjenings aflöning,
inqvartering, beklädnadsersättning jemte arvoden till extra
tjensteman och betjening, rese- och traktamentsersättningar,
felräkningspenniugar och diverse omkostnader,
upprättadt med tillämpning af förslaget till det allmänna
aflöningsreglementet.

Vidkommande förslaget till reglemente för antagande Styrelsens
och entledigande af personalen anförde styrelsen, som der- regemente för
vid tillika uttalade sig angående den i Riksdagens fram- antagande och
ställning vidrörda frågan, huruvida de vid statens jern- a^perMnai?
vägstrafik anstälda personer borde komma i åtnjutande
af de rättigheter, § 36 i Regeringsformen tillerkände
statens tjenstemän i allmänhet, hufvudsakligen följande.

Tvänne all jernvägstrafik tillhörande förhållanden
föranledde egentligen den olikhet, som måste förefinnas
i vilkoren för anställning af trafikpersonal och af tjenstemän
vid de flesta andra statens verk.

Det ena bestode deruti, att vid de allra flesta befattningar
inom jern vägsförvaltningen, med undantag
möjligen för dem, som endast afsåge skaf- och räkenskapsgöromål,
hos innehafvaren fordrades ej allenast insigter
i befattningen tillhörande åligganden i allmänhet,
utan äfven speciela personliga egenskaper, såsom rådighet,
mod, sjelfbeherskning och ett lämpligt sätt såväl
vid utöfvandet af befäl öfver underlydande som vid bemötandet
af den trafikerande allmänheten, och slutligen
en frisk och stark kropp, och att således fordringarna
på en jernvägstjensteman vore sådana, att man icke förr
än efter längre tids erfarenhet kunde afgöra, om han
vore i alla hänseenden passande för den befattning,
hvartill han en gång blifvit antagen. Om nu efter en
längre pröfning tjenstemannen icke skulle befinnas ega
alla de egenskaper, man hos honom förutsatt, eller om
till följd af sjuklighet eller andra omständigheter de erforderliga
egenskaperna försvagades, skulle, derest den
åberopade paragrafen vore gällande äfven för trafikpersonalen,
en sådan tjensteman icke kunna utan eget medgifvande
förflyttas till någon annan befattning, der dessa
egenskaper i mindre grad toges i anspråk, men der
hans insigter och förmåga i öfrigt gjorde honom fullt
lämplig. Under tvingande omständigheter och der traf!-

kens säkerhet så fordrade, återstode då ej annat val än
att helt och hållet eller delvis låta annan person öfvertaga
en sådan tjenstemans funktioner, men detta skulle
medföra särskilda kostnader, som eljes kunnat undvikas.
Dertill kunde äfven läggas en annan icke mindre afsevärd
omständighet, som vore på det nogaste förknippad
med jernvägsrörelsens natur och dess uppgift att skyndsamt
och säkert befordra personer och egendom från en
ort till en annan. För att jernvägstransporten skulle
kunna försiggå utan faror och förluster af mångahanda
slag måste hvarje enskild vid jernvägsrörelsen anstäld
person ovilkorligen noga känna samt punktligt uppfylla
hvarje sitt åliggande. Den till utseendet obetydligaste
försummelse eller afvikelse från instruktioner och ordres
eller bristande rådighet och sinnesnärvaro gåfve ofta
anledning till stora olyckor. \id en sådan inrättning,
der allt berodde på en talrik och spridd personals sammanhållande
till gemensamt och punktligt arbete för ett
och samma ändamål, som förfelades, om en enda icke
förstode eller fullgjorde sin skyldighet i det rätta ögonblicket,
vore en stäng disciplin i tjensten det oeftergifligaste
vilkor, hvarunder någon kunde ikläda sig det
höga ansvar, som nödvändigtvis måste tillhöra och kännas
af hvar och en på den plats, han beklädde. Det
vore derför enligt styrelsens tanke nödvändigt, att en
hvar, som vore anstäld i jernvägens tjenst, visste, att
han innehade sin plats uteslutande på grund af förtroende
till hans duglighet och redbarhet.

Det andra förhållandet, som bidroge till jemvägstjenstemännens
undantagsställning, vore den föränderlighet
i behofvet af personal, hvilken betingades af vexlingarna
dels i sjelfva rörelsen på jern vägarna, såsom dess
ökning eller minskning i det hela eller lokalt, förändringar
i dess riktning till följd af politiska, ekonomiska
eller industriela förhållanden eller anknytning af andra
kommunikationsleder m. m., dels i systemer för trafikens
besörjande samt banornas underhåll och bevakning,
hvarutinnan det städse måste vara förvaltningens syftemål
att åstadkomma förenklingar, som ledde till förökad
besparing, ordning, säkerhet och allmän beqvämlighet.

Dessa i allmänhet angifna förhållanden måste vid
förvaltningen af statens jern vägstrafik alltid föranleda
till en från statens öfriga civila embetsverk skiljaktig
organisation i afseende å tjenstemännens ställning.

Styrelsen ansåge deraf följa:

att de embetsmän, nämligen generaldirektören, afdelningscheferna
inom styrelsen och distriktscheferna,
som af Kongl. Maj:t förordnades, den förstnämnde omedelbart
och de senare på generaldirektörens eller styrelsens
anmälan, äfven måste kunna af Kongl. Maj:t i
samma ordning från sina befattningar skiljas eller till
andra tjenster förflyttas;

att alla öfrige tjenstemän och all betjening, som
antingen omedelbart af styrelsen eller efter dess uppdrag
af underlydande befälhafvare förordnades, äfven måtte af
styrelsen kunna entledigas antingen omedelbart för grofva
tjenstefel eller efter 3 månaders uppsägning på grund
åf visad olämplighet för innehafvande befattning eller i
händelse af tjenstens beslutade indragning samt äfven
kunna förflyttas till fast tjenst eller tillfällig tjenstgöring
på annan ort.

Å andra sidan vore vid sådant förhållande nödigt,
att tjensteman eller betjent, som åtnjöte månadsaflöning,
icke finge utan styrelsens bifall frivilligt lemna sin befattning,
med mindre än att han densamma 3 månader
förut uppsagt.

Af samma skäl, som blifvit anförda för styrelsens
rättighet att entlediga under densamma lydande tjenstemän,
borde äfven rättighet att bestraffa disciplinär- och
andra fel, som ej innefattade brott mot allmän lag, åt
styrelsen inrymmas med befogenhet för styrelsen att
inom vissa gränser öfverflytta denna myndighet på distriktsbefälet.

De i förslaget intagna vilkoren för vinnande af ordinarie
anställning vore ungefärligen lika med dem, som
vid främmande länders statsbanor vore antagna.

Vilkoret att hvar och en uteslutande skulle egna sig
åt jernvägens tjenst samt icke finge utan styrelsens bifall
åtaga sig annat uppdrag betingades af jernvägstjenstens
beskaffenhet, hvilken i de flesta fall toge innehafvarens
hela arbetsförmåga och tid odeladt i anspråk.

Komiterades

utlåtande.

Den ständiga tjenstgöringsskyldighet, som i allmänhet
ålåge en jernvägstjensteman, borde berättiga honom
att af styrelsen kunna, när öfriga omständigheter sådant
tilläté, erhålla någon tids ledighet hvarje år för egna angelägenheters
vård utan afdrag på hans arvode samt att
vid styrkt sjukdomsfall, som ej mera än två månader afhållit
honom från tjenstgöring, ej underkastas afdrag å
arvodet, helst för de flesta tjenstgöringen kunde gifva
anledning till sjuklighet.

I sitt öfver trafikstyrelsens förslag afgifna yttrande
erinrade ofvan bemälde komiterade bland annat, att, fastän
den första uppränningen till ordnandet af trafikförvaltningen
blifvit hemtad från de länder, der jernvägsanläggningar
tidigare än hos oss kommit till utförande, såväl
styrelseväsendet som trafikerandet af jernvägarne samt
vården och underhållet af deras dyrbara materiel och all
annan egendom likväl kunnat utveckla sig under inflytelse
af här rådande nationela bruk och former, industri
och handelsförhållanden af den anledning, att bandelarnes
öppnande för trafik försiggått succesivt under en tidrymd
af nära tolf år.

Styrelsen hade i sitt förslag upptagit de under den
småningom uppväxande rörelsen pröfvade, godkända och
antagna samt af erfarenheten ytterligare påkallade föreskrifter
rörande styrelse, trafikdrift och underhåll; och
då komiterade icke kunde annat än godkänna den synpunkt,
från hvilken styrelsen härvid utgått, och tillika
vitsorda den synnerliga omsorg, hvarmed redan befintliga
stadganden blifvit i förslagen ordnade och sammanförda,
samt den sakkännedom, som i öfrigt utmärkt desamma,
hade komiterade ansett sig böra fästa uppmärksamheten
företrädesvis vid sådana delar af förslagen, der
afvikelse från gällande bestämmelser egt rum och der
någon jemkning i en del föreskrifter funnits vara påkallad.

De väsentligaste anmärkningar, komiterade framstälde
mot förslaget, vore följande.

Komiterade motsatte sig af anförda skäl planen att
framdeles sammanslå den kontrollerande maskiningeniörens
befattning med maskindirektörstjensten vid första distriktet,
men då komiterade å andra sidan funne förhållan -

dena medgifva, att förstnämnda befattning indroges vid
dåvarande innehafvarens afgång, hemstälde de, att de
dermed förenade göromålen måtte öfverflyttas på öfverdirektörens
vid ban- och maskinafdelningarna assistent,
med rätt för styrelsen att, då särskild kontroll öfver
större in- och utländska beställningar erfordrades, men
af bemälde assistent icke medhunnes, härtill för hvarje
tillfälle förordna lämplig person utom eller inom verket.

Den föreslagna förrådskontrollören ansågo komiterade
obehöflig efter förändringen af centralstyrelsen, enligt
hvilken distriktscheferna, utan att vidare upptagas genom
ledamotskap i styrelsen, kom me att beständigt vistas inom
sina distrikt och sålunda hafva tillfälle att egna en oafbruten
tillsyn å förhållandena inom distriktets alla förvaltningsgrenar.

Med afseende å nämnda förändring hemstälde komiterade
jemväl om uteslutning af bandirektörsbefattningarna,
hvilka enligt förslaget, skulle träda i ställat för de förutvarande
öfveringeniörstjensterna. Komiterade hyste nämligen
den öfvertygelse att hos de personer, som då innehade
och framdeles erhölle baningeniörsbefattningar, kunde
förutsättas det mått af kunskaper och erfarenhet i alla
vanliga till befattningarna hörande göromål äfvensom nit
och redlighet, att dessa göromåls utförande antagligen
kunde åt dem öfverlemnas, utan närmare uppsigt än den
distriktschefen dädanefter skulle få tillfälle utöfva; och
om vid förefallande större nybyggnader eller svårare arbeten
för ombyggnad af broar och dylika företag, baningeniören,
inom hvars sektion sådana göromål förekomme,
icke skulle kunna anförtros att desamma på egen
hand verkställa, syntes tillfälle lätteligen erbjuda sig för
styrelsen eller vederbörande öfverdirektör att uppdraga
verkställigheten åt den baningeniör, som dertill besutte
bepröfvad förmåga, eller åt annan inom verket lämplig person,
hvartill komme, att distriktschefen, då baningeniörens
stundliga närvaro på linien icke vore nödvändig,
kunde för rådplägning rörande sådana angelägenheter,
som egde inflytande på hela distriktets banafdelning, sammankalla
alla eller en del af baningeniörerna.

I detta sammanhang framliöllo komiterade äfven, att
vid den dåvarande indelningen af baningeniörernas sek -

Kong!. Maj:ts
proposition.

tioner eller afdelningar jern vägen varit, ny och ingeniörerna
ovana vid tjenstgöringen, och att det icke heller
då kunnat tagas hänsyn till den inskränkning i baningeniörernas
göromål, som distriktschefernas verksamhet
på linien borde föranleda; men att vid de nu i dessa afseenden
förändrade förhållanden någon inskränkning i
antalet sektioner eller afdelningar genom desammas förlängning
syntes så småningom kunna ega rum, hvarigenom
ett motsvarande antal ingeniörsbefattningar skulle
kunna indragas och besparing i utgiftsstaten dermed
uppstå.

Komiterade, som ansågo den af trafikstyrelsen föreslagna
anordningen att afiöningarna skulle utgå dels i
fasta och dels i föränderliga arvoden synnerligen ändamålsenlig,
anmärkte emellertid, att det för att härvid,
hvad stationsinspektorer särskilt beträffade, tillika vinna
det ändamål att ökade inkomster alltid följde med ökade
eller mera ansvarsfulla göromål vore nödigt, att stationerna
allt efter deras storlek och rörelsens mängd likaledes
blefve indelade i vissa klasser, hänförande sig till
de för stationsinspektorer bestämda löneklasser.

Emot det föreslagna stadgandet, att första och andra
klassernas arvoden, 4,800 rdr och 4,500 rdr, endast
skulle få utgå med Kongl. Maj:ts tillstånd efter hemställan
af styrelsen för hvarje särskild! fall, invände komiterade,
att något missbruk af den styrelsen för det dåvarande
tillkommande rätten att inom föreskrifna gränser
bestämma tjens temännens arvoden ända till 4,800 rdr
icke förekommit, och att något skäl icke syntes komiterade
föreligga att i detta afseende göra någon inskränkning
beträffande de högre tjenstemännens aflöning.

I den till 1868 års Riksdag aflåtna propositionen i
ämnet yttrade Kongl. Maj:t i fråga om de allmänna grunderna
för förslagen, att sjelfva arten af den förvaltning,
som hade jernvägstrafiken till föremål, vore så föga jemförlig
med dem, som förekomme vid statens öfriga förvaltande
verk, att deraf jemväl borde förklaras den olikhet,
som i många hänseenden måste yppa sig både i afseende
å dess med ledning af trafikförvaltningen i andra
länder till en början ordnade, men, under dess utveckling,
efter landets särskilda förhållanden lämpade orga -

nisation ocli i fråga om aflöningsvilkoren för de dervid
anstälda personer. Denna förvaltning borde, enligt Kongl.
Maj:ts åsigt, icke genom alltför omfattande, på förhand
gifna föreskrifter och begränsningar bindas i sin verksamhet
och utveckling. På urskiljningen och intresset
hos styrelsen för densamma att efter förekommande
förhållanden ändamålsenligt anordna alla med trafiken
förenade detaljer berodde ytterst resultaten af den inkomst,
som af jern vägsrörelsen kunde vinnas; och
med säkerhet kunde antagas, att ett mer eller mindre
klokt tillvägagående endast vid inköpet af de förbrukningsartiklar
eller af den materiel, som för rörelsen
erfordrades, eller vid anordningarna af de omfattande
reparationsverkstäderna, eller af åtgärderna till jernbanornas
underhåll och bantågens lämpliga ordnande, verkade
vida mer till förhöjning eller minskning i utgifterna och
derigenom medelbarligen på den verkliga behållningen,
än aflöningen till en eller annan tjensteman, om hvilken
aflöningens större eller mindre belopp meningarna kunde
vara delade. Det vore enligt Kongl. Maj:ts åsigt af
vigt, att den ansvarighet för trafikens handhafvande, som
ålåge trafikstyrelsen, icke inskränktes allenast till den
legala att hafva formelt iakttagit gifna föreskrifter, utan
att regeringens och representationens anspråk på den
samma i än vidsträcktare mån måtte kunna göras gällande.
För att detta skulle kunna ske, vore dock nödigt, att de
billiga anspråk, som styrelsen framstälde i fråga om den
personal, som för ärendenas gång och trafikens säkra
och ändamålsenliga ordnande erfordrades, om betryggande
af denna personals ekonomiska ställning och om nödiga
anslag till trafikomkostnaders bestridande, blefve af statsmagterna
tillgodosedda.

Kongl. Maj:t, som lika med komiterade ansåg, att
den af styrelsen föreslagna förrådskontrollörsbefattningen
icke för den närmaste tiden vore oundgängligen nödig,
och som höll före, att bestämmandet, huru de bestyr,
som utöfvades af kontrollerande maskiningeniören, skulle
vid innehafvarens afgång på annat sätt fördelas, lämpligast
kunde uppskjutas till dess dylik afgång inträffade,
fann deremot icke giltiga skäl förekomma att ur aflöningsstaten,
på sätt komiterade förordat, utesluta ban -

direktörsbefattningarna, utan ansåg sig böra i staten bibehålla
en bandirektör på hvarje distrikt med desto större
skäl, som distriktens banafdelningar hade större och mera
spridd personal än någon af de andra afdelningarna samt
det antagligen borde leda till en bandirektörens aflöning
vida öfverstigande besparing i utgifter å denna afdelning,
derest förekommande arbeten blefve ordnade och ledda
af en för hela distriktet gemensam, i det tekniska och
ekonomiska insigtsfull föreståndare, hvartill komme, att
bandirektörens inflytande i berörda riktning icke torde
blifva, på sätt komiterade antagit, ersatt af distriktschefen,
hvars egenskaper, för att göra honom till distriktschefsplats
lämplig, icke kunde betingas hufvudsakligen af teknisk
förmåga eller skicklighet. Dock borde enligt Kongl.
Maj:ts åsigt i mån af dåvarande baningeniörers afgång
eller användning på andra platser besparing genom deras
i följd af bandirektörens anställning möjliga förminskning
i antal kunna ega rum.

Kongl. Maj:t föreslog sålunda Riksdagen att godkänna
följande bestämmelser.

l:o) Embets- och tjenstemän samt betjente vid styrelsen
för statens jernvägstrafik samt vid den under
nämnda styrelse lydande trafikstat skulle innehafva sina
beställningar endast på förordnande och kunna från dem
skiljas eller till andra beställningar inom trafikstaten förflyttas
af samma myndighet, som dem antagit. Öfriga
vilkor för antagande, entledigande eller förflyttning af
den personal, som tillsattes af trafikstyrelsen, borde bestämmas
i särskildt af Kongl. Maj:t faststäldt reglemente.

2:o) Alla vid statens jernvägstrafik anstälde embetsoch
tjenstemäns samt betjentes arvoden skulle utgå af
jernvägstrafik medlen. Sådana arvoden vore dels fasta
och uti stat till bestämda belopp upptagna, dels föränderliga,
eller för hvarje befattning beroende på tillämpningen
af faststäld löneklassreglering med afseende på förekommande
tjensteåliggandens större eller mindre omfattning,
de för anställning å vissa orter erforderliga särskilda
egenskaper och tjensteålder inom samma afdelning
och tjenstegrad.

3:o) Af hvarje arvodesbelopp, som uppginge till
eller öfverstege 1,200 rdr, skulle en femtedel och af

Bil. I.

mindre arvoden en sjettedel utgöra tjenstgöringspenningar,
hvilka indroges i de fall, som i särskildt af Kongl.
Maj:t faststäldt reglemente bestämdes.

4:o) Fasta arvoden skulle utgå med vissa angifna
årliga belopp för 20 uppräknade embets- och tjenstemän.

5:o) Föränderliga arvoden skulle utgå inom 27 löneklasser
med visst årligt belopp för hvarje klass, vexlande
mellan 4,800 rdr för första och 240 rdr för tjugusjunde
klassen.

6:o) De i klassregleringen upptagna arvoden skulle
för eu hvar af särskildt uppräknade tjenstemän och betjente
utgå efter vissa angifna klasser. Antalet tjenstemän,
som aflönades med arvoden efter löneklass, skulle
bestämmas för hvarje år i stat, som af Kongl. Maj:t faststäldes.
De göromål, som för det dåvarande bestredes
af kammar- och kontorsskrifvare och med dem jemförliga
tjenstemän, borde i så vidsträckt omfattning, som
lämpligen ske kunde, utföras mot särskild, efter arbetets
beskaffenhet bestämd ersättning utan anställande af särskilde
tjenstemän.

7:o) Tjensteman, som innehade årligt arvode efter
klass af 1,500 rdr eller deröfver, kunde icke förr, än
han detsamma innehaft i två år, uppflyttas till högre
klass inom samma afdelning och tjenstegrad. Härifrån
undantoges stationsinspektorer och baningeniörer, hvilkas
arvodes klass skulle bestämmas med afseende på stationernas
vigt och bansektionernas utsträckning samt öfriga
på dessa tjenstemäns vilkor inverkande förhållanden.

8:o) Styrelsen skulle ega rätt att såsom begrafningshjelp
tilldela sterbhuset efter afliden tjensteman eller betjent
ett belopp, motsvarande en månads arvode jemte
tjenstgöringspenriingar och ersättning för inqvartering,
hvilken sistnämnda dock utginge in natura, om den aflidne
sådan innehade.

9:o) Embets- och tjenstemän samt betjente vid distrikten,
hvilka ej erhölle bostad med vedbrand in natura
i jernvägens egna eller för ändamålet hyrda lokaler,
skulle vara berättigade till inqvarteringsersättning, som
beräknades till 20 procent af årliga arvodet, tjenstgöringspenningar
inberäknade, för dem, som vore stationerade
i Stockholm, Göteborg eller Malmö, 15 procent

i annan stad eller köping och 10 procent vid station
på landet.

10:o) För sådana embets- och tjensteman vid distrikten,
hvilkas befattningar vore förenade med oftare förekommande
tjensteresor eller kommenderingar inom eget
distrikt, skulle tvaktamentsersättning utgå med belopp,
som af Kongl. Maj:t bestämdes, och hvilket icke finge
öfverstiga det, som i nådigst utfärdade resereglemente
vore stadgadt. För distriktschef kunde, med iakttagande
häraf, godtgörelse för tjensteresor inom distriktet af Kongl.
Maj:t bestämmas till viss årlig summa.

ll:o) Provisioner, felräkning spenning ar eller premier
skulle tillkomma:

a) styrelsens hufvudkassör med 500 rdr om året;

b) styrelsens uppbördskassör med 25 öre för hvarje
fullt tusental rdr af den uppbörd, som under hvarje år
blifvit från stationerna till uppbördskassan inremitterad;

c) distriktskassörer med ett af styrelsen bestämdt årligt
belopp, dock ej öfver 500 rdr för hvardera;

d) kontrollörer och kontorsskrifvare vid kontrollkontoret
med 10 procent å hvarje i stationernas räkenskaper
af dem anmärkt och till återbetalning eller redovisning
faststäldt belopp; och skulle styrelsen, med afseende å
det anmärkta felets beskaffenhet, ega att bestämma om
anmärkningsprocenten skulle i sin helhet eller endast till
en del af den felande betalas;

e) trafik- och telegrafstationernas upphör dsp er sonal
med tre tiondedels procent af redovisade trafik- eller telegraminkomster,
till fördelning mellan nämnda personal
på afsändnings- och emottagningsstationerna, enligt grunder,
hvilka styrelsen egde att bestämma;

f) lokomotivförare, eldare och vagnsmörjare samt annan
betjening till följd af hvars hushållning med materialier
eller genom hvars nit och arbetsamhet väsentliga
besparingar af utgifter åstadkommits, premier enligt särskilda,
af styrelsen faststälda bestämmelser.

12:o) Öfverkonduktörer, konduktörer, packmästare,
port- och kontorsvakter, notisbärare och telegrafbud skulle
erhålla uniformspersedlar in natura enligt reglemente, som
styrelsen utfärdade. Banmästare, ban- och brovakter,
stationskarlsförmän, stationskarlar, signalkarlar, spårvex -

lare, bromsare och smörjare skulle erhålla beklädnadsersättning
till visst årligt belopp, som af styrelsen bestämdes,
mot skyldighet för dem att sjelfva bekosta och i
tjenstgöring begagna föreskrifven uniformsdrägt.

13:o) Kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter skulle
lemnas enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t
meddelade, åt de vid distrikten anstälde tjenstemän äfvensom
åt betjeningen och verkstadsarbetarne jemte desse
senares hos dem boende familjemedlemmar.

14:o) Indroges eller förändrades någon befattning, och
ansåge styrelsen till följd deraf lämpligt att förflytta
innehafvaren till tjenstgöring å annan plats med mindre
aflöningsförmåner, egde styrelsen tilldela honom lämplig
lönefyllnad, intilldess han kunde erhålla ny anställning
med aflöningsvilkor, motsvarande dem han förut innehade.

15:o) Tjensteman eller betjent, hvilken genom kroppsskada
eller sjuklighet, ådragen under tjenstgöringen, blifva
oförmögen att sin befattning behörigen sköta, finge
hos Kongl. Maj:t af styrelsen i underdånighet föreslås
att på de vilkor, som i hvarje fall pröfvades lämpliga,
årligen af jernvägens inkomster få uppbära hela eller en
del af det arvode, deruti icke inräknadt inqvarteringsersättning,
beklädnadspenningar och andra aflöningsförmåner,
han vid utträdet ur den aktiva tjensten innehade;
hvarjemte styrelsen egde att till Kongl. Maj:ts pröfning
öfverlemna, huruvida något understöd borde bestås dem,
som, efter att hafva en längre tid varit anstälda vid statens
jernvägar och der fullgjort sina göromål med synnerligt
nit och skicklighet, blifvit i följd af hög ålder
urståndsätta att bibehålla deras befattningar och saknade
annan utväg att bereda sig försörjning.

Härförutom föreslog Kongl. Maj:t, att omkostnaderna
för år 1869 måtte förslagsvis beräknas till visst belopp M)'',
samt att, derest i följd af trafikens tillväxt utöfver beräkning
eller stegradt pris på förbrukningsartiklar eller
materiel eller oförutsedda händelser högre utgifter än

*) näml. för byråafdelningen.......................................... rdr 1/2,000

» banafdelningen............................................ » 1,206,000

» tralikafdelningen ......................................... n 1,017,000

» maskin- och förrådsafdelningen...................... » 1,548,000

» utvidgning af verkstäder och bangårdar...... .... » 200,000

S;ina 4,143,000.

Riksdagens
skrifvelse den
13 maj 1868,

de upptagna skulle finnas under år 1869 vara af behofvet.
oundgängligen påkallade, Kongl. Maj:t måtte få för
nödiga utgifter i sådant fall anvisa godtgörelse å trafikmedlen.

I sin underdåniga skrifvelse den 13 maj 1868 angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel anmälde Riksdagen sitt beslut med anledning
af Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition. Dervid omförmälde
Riksdagen till en början, att Riksdagen i sammanhang
med nämnda proposition till pröfning förehaft
inom Riksdagen väckta förslag dels om sammanslående
af trafik- och byggnadsstyrelserna och dels om inskränkningar
i den vid jernvägstrafiken anstälda personal; och
anhöll Riksdagen på grund af förstnämnda förslag och
med stöd af anförda skal, att Kongl. Maj:t måtte taga i
öfvervägande, huruvida icke styrelserna öfver statens
järnvägsbyggnader och jernvägstrafik kunde sammanföras
till en enda styrelse, eller, om detta icke funnes ändamålsenligt,
den förra styrelsen förläggas till arbetslinien.
Med anledning af det senare förslaget anförde åter Riksdagen,
att inom Riksdagen åtskilliga betänkligheter yppat
sig särskildt mot inrättandet af distriktschefsplatser. Den
grundsats, som blifvit följd vid organisationen af sjelfva
styrelsen, att »enhet och planmässighet vid alla dess detaljer,
som tillhörde samma afdelning inom särskilda distrikt,
hvarken kunde åstadkommas eller bibehållas på
annat sätt, än att afdelningen inom styrelsen hade sin
egen, i dess särskilda angelägenheter och göromål kunnig
och erfaren representant, hvilken också vore beklädd
med tillräcklig myndighet att såsom högste befälhafvare
inom sin afdelning göra styrelsens åsigter och beslut
gällande samt genom behöriga inspektioner vaka öfver
samma afdelnings arbete och hushållning inom samtliga
distrikten», — denna grundsats, hvilken Riksdagen icke
kunnat annat än gilla, syntes icke till fullo vara iakttagen
vid bestämmandet af distriktschefernas ålierganden,
Rynka syntes sträcka sig till alla grenar af linieförvaltningen.
Då dessutom öfverdirektörerna skulle ega att i
vissa fall med förbigående af distriktschef meddela direkta
ordres till de under dessa lydande afdelningsföre -

ståndare, syntes distriktschefsembetena lätteligen kunna
föranleda förvecklingar och onödig omgång°). På grund
af hvad sålunda blifvit anfördt och i öfrigt förekommit
anhöll Riksdagen, att Kong]. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huruvida icke dels de föreslagna distriktschefstjensterna
kunde indragas, dels betydliga inskränkningar
ske såväl i antalet af de vid jernvägstrafiken anstälde
embets- och tjenstemän samt betjente som äfven i fråga
om beloppen af de för dem föreslagna löneförmåner.

Beträffande de särskilda punkterna i Kongl. Maj:ts
proposition lemnade Riksdagen sitt bifall till de flesta
dels i oförändradt skick, dels med vissa förändringar,
men förklarade sig icke hafva godkänt de öfriga, hvilka
hufvudsakligen afsågo beloppen af de fasta arvodena, de
föränderliga arvodesbeloppens faställande för olika befattningar
samt inge arterings- och traktamentser sättning ar, provisioner,
felräkning spenning ar och premier.

Af en sammanställning mellan den kongl. propositionen
och Riksdagens skrifvelse framgår närmare, att
Riksdagen dels i oförändradt skick biföll punkterna 1,
2, 3, 1, 8, 12, 13 och 14, dels afslog punkterna 4,9,10
och 11, dels slutligen biföll punkterna 5 och 6 med den
väsentliga modifikation att de två högsta löneklasserna
(å 4,800 rdr och 4,500 rdr) uteslötos och de föränderliga
arvodenas föreslagna fördelning på olika tjenstebefattningar
icke godkändes samt punkten 15 på det sätt,
att punkten erhöll följande förändrade lydelse:

»Tjensteman eller betjent, hvilken genom kroppsskada
eller sjuklighet, ådragen under tjenstgöringen,
blifvit oförmögen att sin befattning behörigen sköta, må
hos Kongl. Maj:t af styrelsen i underdånighet föreslås
att på de vilkor, som i hvarje fall pröfvas lämpliga, årligen
af jernvägens inkomster få uppbära viss lämplig del
af arvodet, deruti icke inräknadt inqvarteringsersättning,
beklädnadspenningar och andra aflöningsförmåner, han
vid utträdet ur den aktiva tjensten innehade.» *)

*) I statsutskottets utlåtande, hvilkot låg till grund för Riksdagens skrifvelse,
heter det efter »onödig omgång»: »under det att de ekonomiska och disciplinära
göromål, hvilka skulle utgöra eu del af distriktschefens åliggande, lämpligen torde
kunna uppdragas åt trafikdirektörerna». Detta tillägg uteslöts emellertid vid redigeringen
af Riksdagens skrifvelse, ehuru något formligt beslut derom af kamrarne
icke förelåg.

Styrelsens utlåtande
i anledning
af
Riksdagens
skrifvelse.

Det af Kong!. Maj:t framlagda förslaget öfver statens
jernvägstrafiks omkostnader för år 1869 bifölls af
Riksdagen.

Med anledning af Riksdagens anhållan om undersökning,
huruvida icke de föreslagna distriktchefsbefattningarna
kunde indragas samt inskränkningar i öfrigt ske
i tjenstepersonalens antal och aflöning, afgaf styrelsen
för statens j ernvägstrafik den 31 december 1868 infordradt
utlåtande.

Beträffande behofvet och lämpligheten af distriktschefsembetena
yttrade styrelsen dervid hufvudsakligen:
att den direkta inspektion öfver linieförvaltningen, som
af styrelsens chef och ledamöter utöfvades, i allmänhet
icke kunde sträcka sig längre än till ett färre antal inspektionsresor
hvarje år; att dessa resor, om något därmed
skulle kunna uträttas, alltid droge en dyrbar tid
från de många gör omålen inom styrelsen; att vid jernvägar
af så stor utsträckning, som den, de svenska både,
en sådan periodvis återkommande inspektion ef kunde
ersätta det mera permanenta öfvervakande af hushållningen
och tjenstgöringen å linien i öfrigt, som egt rum,
innan intendenterna å första och andra distrikten blifvit
inkallade för att inom styrelsen öfvertaga dem anförtrodda
åligganden; att samma erfarenhet för längesedan
vunnits inom andra länders jernvägsförvaltningar, hvarför
det icke, styrelsen veterligen, funnes någon jernväg
i Europa af en med de svenska stambanornas jemförlig
längd, der icke nyssnämnda arbetskraft blifvit tagen i
anspråk och på ett eller annat sätt införd; att det således
vore icke allenast på egen, utan på allmän erfarenhet
styrelsen grundat och ännu grundade sin åsigt derom,
att, förutom den inspektion, som af styrelsens chef
och ledamöter kunde utöfvas, ett permanent öfvervakande
af linieförvaltningen ovilkorligen vore af nöden vid de
svenska stambanorna, och att till följd häraf en särskild
arbetskraft för detta permanenta öfvervakande måste finnas;
att i fråga om sättet att anordna densamma styrelsen
haft att välja mellan två olika system, som, efter
hvad styrelsen omständligare omförmälte, utomlands begagnades,
det ena med vissa trafikområden och det andra
med de särskilda förvaltningsgrenarne såsom grund

för indelningen; att fördelen af det förra systemet vore
större sammanhållning mellan de på ett område gemensamt
verkande olika afdelningarna; att dess olägenhet
förnämligast bestode i svårigheten att vid tillämpningen
finna personer med den allmänna insigt i förvaltningens
alla grenar, som vore nödvändig för att kunna bedöma,
huru tjensten inom dem utöfvades och hushållningen
iakttoges; att denna olägenhet visserligen ej förekomme
vid tillämpningen af det senare systemet, enär det alltid
måste vara lättare att finna personer med insigt i en
förvaltningsgren än i flera, men att det icke kunde nekas,
att sammanhållningen mellan de olika afdelningarne blefve
svårare att med detta system åstadkomma; att, då det
senare systemet drefve centralisationen till sin yttersta
spets, styrelsen för sin del ansåge, att man måste med
mycken försigtighet framgå med förslag i denna riktning,
intilldess mera erfarenhet inhemtats af den i allt
fall ganska starka centralisation, som inrättandet af öfverdirektörsembeten
innebure; att styrelsen derför ej tilltrodde
sig att utan praktisk pröfning afgöra, hvilket af
de omhandlade båda systemen vore att föredraga, men
att denna praktiska pröfning förutsatte, att man åtminstone
till en viss grad användt båda systemen; att en
början till pröfning af det förra kunde anses redan vara
gjord, emedan under dåvarande förhållanden intendentsbefattningen
vid tredje trafikdistriktet i sjelfva verket
vore att betrakta såsom ett distriktschefsembete, sådant
styrelsen i sitt förslag framstält detsamma; att det vore
helt naturligt, att styrelsen vid valet emellan de bägge
systemen helst antoge det förra, dels derför att detta
läge närmast till hands, dels ock derför att den person,
hvilken beklädde nämnda intendentsbefattning, redan i
sex år innehaft densamma, och styrelsen således ej med
afseende å honom hade att befara den enda egentliga
olägenhet, som detta system hade med sig; att, hvad
anginge de af Riksdagen anförda betänkligheter emot införandet
af distriktschefsbefattningar, Riksdagen visserligen
påpekat det förhållande att den grundsats, som
blifvit följd vid organisationen af sjelfva styrelsen, icke
syntes vara till fullo iakttagen vid bestämmandet af di -

striktschefernas åligganden, men att Riksdagen icke närmare
angifvit, hvari sjelfva olägenheten af ett sådant
förhållande skulle bestå; att, om meningen vore den,
att, då vid jernvägstrafiken hvar och en i allmänhet arbetade
inom en viss begränsad afdelning, en skola saknades
till utbildande af den mångsidighet i kunskaper,
som distriktschefsembetet syntes förutsätta, så ville styrelsen,
som, enligt hvad ofvan blifvit antydt, ej förbisett
svårigheten att finna lämpliga personer till beklädande
af nyssnämnda embeten, likväl erinra, dels att det
just vore till förminskande af denna svårighet, styrelsen
föreslagit att förändra intendenturerna, vid hvilka ofvannämnda
mångsidighet vore ovilkorlig, till distriktschefsembeten,
vid hvilka anspråken på mångsidighet kunde
ställas betydligt lägre, derigenom att det ansvar för detaljbestämmelser
och det ingripande i det rent tekniska,
som dittills ålegat intendent, blifvit förflyttadt till öfverdirektörerna
och på dem afdelningsvis fördeladt, dels att
de olika afdelningarna, såsom verkande till ett gemensamt
mål, så nära berörde hvarandra, att det ej vore
särdeles svårt för den väl begåfvade, vettgirige och med
iakttagelseförmåga utrustade att under tjenstgöring inom
en afdelning taga en sådan kännedom om förhållandena
äfven inom de andra afdelningarna, att han kunde bedöma,
huru tjensten inom dessa utöfvades och hushållning
der iakttoges, och sålunda, derest han tillika beslut
e de egenskaper, ett högre chefsskap i allmänhet
kräfde, äfven kunde utöfva den myndighet, distriktschefsembetet
innebure; att Riksdagen vidare, så framt styrelsen
fattat meningen rätt, uttalat den åsigt att öfverdirektörernas
befogenhet att i vissa fall, med förbigående
af distriktschef, meddela direkta ordres till de under
denne lydande afdelningsföreståndare, skulle framkalla
två olägenheter, den ena förvecklingar och den andra
onödig omgång; att styrelsen emellertid ansåge en motsägelse
ligga i detta Riksdagens yttrande, enär det omnämnda
förbigåendet väl snarare borde antagas såsom
motsatsen till omgång; att de förvecklingar, som befarats,
icke kunde uppkomma mera än på ett sätt, nämligen
sålunda, att öfverdirektörs till afdelningsföreståndare
direkt meddelade detaljbestämmelse stode i strid med

disiriktschefens uppfattning af den föreskrift, hvaraf sagda
bestämmelse skulle vara en omedelbar tillämpning; att
ett sådant slag af förveckling läte tänka sig, men att
frågan då vore dels den, huru mycken sannolikhet en
sådan förveckling kunde hafva för sig, dels den, huruvida
genom distriktschefernas indragning eller genom användande
af det andra ofvan omnämnda systemet förvecklingarna
lättare kunde undvikas; att styrelsen i förra
fallet ville erinra derom, att, enär af den föreslagna organisationens
grundsats följde, att ordres från styrelsen
till linieförvaltningen måste vida mera i detalj utarbetas
än tillförene, då sådant varit åt intendent öfverlemnadt,
och en sådan utarbetning i alla händelser komme att ske
genom öfverdirektör, det måste ligga i dennes intresse
att redan i den ordre, styrelsen kollektivt utgåfve, så
många detaljbestämmelser som möjligt intoges, på det
att ansvaret för utgifna ordres skulle, i så vidsträckt
män som möjligt, gälla styrelsen kollektivt i stället för
honom ensam, samt att de af styrelsen kollektivt utfärdade
föreskrifter skulle linieförvaltningen meddelas genom
distriktschef, och att ju mera detaljerade dessa föreskrifter
vore, desto mera rent tekniska måste de ytterligare
stämmelser vara, som af öfverdirektör behöfde utgifvas,
desto mindre behöfde distriktschef med dem taga befattning
och desto färre måste de tillfällen blifva, då förvecklingar
af ifrågavarande slag kunde uppkomma; att,
om åter distriktscheferna indroges och det starkare centralisationssystemet
tillämpades, sammanhållningen å linien
af de särskilda afdelningarna till gemensam verksamhet
utan tvifvel skulle blifva svårare och förvecklingar i
andra riktningar än deri af Eiksdagen förutsatta kunna
uppkomma; att undvikandet af förvecklingar ytterst berodde
på den goda viljan hos de samverkande; att, der
denna saknades, inga system kunde förebygga de ledsamma
följderna; samt att, då nu såväl andra länders
som styrelsens egen erfarenhet gåfve vid handen, att den
direkta inspektion, som centralstyrelsen kunde utöfva
öfver linieförvaltningen, icke ensam vore tillfyllestgörande,
utan eu särskild arbetskraft härför erfordrades; dä den
personal, styrelsen till vinnande af denna arbetskraft
föreslagit, vore jemförelsevis fåtaligare än i något annat

land; då af de två system, man till åstadkommande af
samma kraft hade att välja på, det ena till följd af
redan bestående förhållanden läge närmast till hands att
först tillämpa; dä genom förkastande af detta system
ett annat måste sättas i stället och besparingar sålunda
ej genom ett sådant förkastande kunde vinnas; och då slutligen
de betänkligheter, Riksdagen framstält mot användandet
af distriktschefer, icke torde bevisa detta systems
förkastlighet, än mindre att den allmänna erfarenheten
om behofvet af en särskild arbetskraft emellan centralstyrelsen
och linieförvaltningen vore utan värde; alltså
ansåge styrelsen sig ega tillräckligt talande skäl för att
fortfarande vidhålla sin åsigt derom, att distriktschefsembetena
eller andra mot samma ändamål svarande embeten
borde införas till åstadkommande af ett permanent
öfvervakande af linieförvaltningens alla grenar, äfvensom
derom, att, i fråga om de olika sätt, hvarpå ett sådant
öfvervakande kunde vinnas, det, som styrelsen föreslagit,
borde fortfarande få gälla, intilldess efter praktisk pröfning
äf något annat, detta andra visat sig ega bestämda
företräden.

Beträffande de ifrågasatta inskränkningarna i tjenstepersonalens
antal och aflöning anförde styrelsen — efter
att hafva jemfört förhållandet emellan kostnaden för öfverstyrelsen
vid de svenska och åtskilliga utländska jernbanor
och dervid kommit till det resultat, att samma
kostnad i Sverige voro lägre än i utlandet — bland annat,
beträffande by råafdelning en: att tjenstebefattningarna vid
denna afdelning i allmänhet funne sin motsvarighet inom
andra förvaltande verk, och att, med vederbörligt afseende
å göromålens mängd, arvodena inom denna afdelning
blifvit föreslagna enligt de grunder, som för motsvarande
befattningar inom andra verk vore gällande;
beträffande bana/delningen: att åsigterna om talrikheten
hos den personal, som till banans bevakande vore nödvändig,
i olika länder varit ganska olika; att i Sverige
till en början de i Tyskland gällande åsigter blifvit tilllämpade,
såsom erbjudande den största säkerheten; att
härifrån, dock gjorts afvikelser redan år 1864, till en
början i andra distriktet, i så måtto, att en viss del af
bevakningspersonalen vid dagsljus användts å underhålls -

arbetena utmed banan, hvarigenom dagsverkskostnaden
för dessa arbeten ganska betydligt nedgått; att, sedan
erfarenheten gifvit vid handen, att bevakningen ej kunde
anses lida genom denna anordning, densamma vidtagits
äfven på de öfriga distrikten; att styrelsen redan beslutit
att, i mån af nya banors tillkomst, fördela redan befintlig
personal af både baningeniörer och banmästare på de
nya liniema genom att förlänga hvarje funktionärs tjenstgöringsområde;
att styrelsen äfven beslutit att, i händelse
någon af nämnde funktionärer afginge, tills vidare
icke besätta den afgångnes plats på annat sätt än''genom
fördelning af hans område på de öfrige; att jemväl den
minskning i personalen vid denna afdelning blifvit genomförd
att de så kallade materialvakterna indragits och
dessas åliggande fördelats på banmästarne och maskinafdelningens
förrådsvakter; att de indragningar, som sålunda
redan vore beslutade, komme att inbespara stora
summor, men icke kunde på en gång genomföras; beträffande
trajikafdelningen: att man vanligen ansåge antalet
af denna afdelnings personal stå i direkt förhållande
till trafikens betydenhet; att detta dock icke vore förhållandet
med mer än den ena delen af denna personal,
nämligen den, som åtföljde bantågen; att hvad deremot
den andra delen beträffade, eller den så kallade stationspersonalen,
det borde bemärkas, att det minimum af personal,
som å hvarje station ovilkorligen måste finnas för
att emottaga inkommande och expediera afgående tåg,
onekligen skulle kunna emottaga och expediera ett betydligt
större antal tåg hvarje dag än, som nu skedde;
att det likaledes borde lätteligen kunna inses, att det
ginge lika fort att i godsböckerna införa och å godslistorna
upptaga en sändning af 1,000 centner som en
sändning af 1 centner gods, och att följaktligen den
godsexpedierande personalens storlek berodde mera på
antalen kollyn och stationer, till hvilka särskilda godslistor
skulle expedieras, än på antalet centner; att, när
man nu toge i betraktande, huru få de stationer vore på
de svenska stambanorna, hvilka i godsmängd kunde mäta
sig med äfven de måttligaste stationerna vid andra folkrikare
länders starkt trafikerade jernvägar, man äfven
skulle finna förklarligt, att med afseende å stationsper -

Körtel. Maj:ts
proposition
till 1869 års
Riksdag.

sonalen en jern rörelsepunkt förekomme, der de svenska
stambanorna alltid skulle komma att stå efter andra rikare
länders jernvägar; att styrelsen emellertid nu kommit
till visshet om, att åtskilliga af de stationer, som
förekomme å de nyare såväl som de äldre bandelarne,
icke hade den vigt för trafiken, som från början påräknats,
och att tjenstepersonalen å dessa stationer derför
kunde inskränkas; att början härmed gjorts redan i januari
månad 1868, då vid Björneborgs station efter dervarande
stationsinspektors afgång, en stationsmästare tillsatts
med lägre a Honing per år; att det vore styrelsens
plan att framdeles, i den mån ledigheter uppstode, till
föreståndare å smärre stationer anställa lämpliga personer,
som genomgått sina grader vid statens jernvägstrafik
i betjeningsklasserna och hvilka i allmänhet hade
sin nödtorftiga bergning af lägre aflöningar än som dittills
varit för stationsinspektorer afsedda; samt beträffande
maslänafdelning en: att dess personals antal för det dåvarande
vore så efter behofvet afpassadt, att styrelsen
ansåg''e minskning deraf icke kunna ega rum; och att,
hvad aflöningsförmånerna beträffade, endast om lokomotivförare
och eldare skulle kunna anmärkas, att de hade
något bättre aflöningsvilkor, än vid åtskilliga privatbanor
inom Sverige och vid flera utländska banor vore gällande,
men att, sedan deras premier för besparing af bränsle
och smörjningsämnen den 1 april 1868 blifvit nedsatta
med omkring 33 Va procent, styrelsen ansåge vidare nedsättning
ej rimligen kunna göras, emedan de långa vägar,
tågen å stambanorna måste utan ombyte af tågpersonal
vanligen. tillryggalägga, då betjeningen nödgades taga
såväl måltider som nattqvarter utom sina hem, äfvensom
våra klimatiska förhållanden gjorde nämnde betjentes
tjenstgöring både kostsam och ytterst ansträngande, samt
dessutom erfarenheten redan visat, att 15 å 20 år i medeltal
kunde anses såsom deras längsta tjenstgöringstid,
innan deras hälsa och arbetskraft vore uttömda.

I proposition till 1869 års Riksdag förklarade Kongl.
Maj:t, att, ehuru den af senaste Riksdag jemväl väckta
frågan om sammanslagning af styrelserna för jernvägstrafiken
och jernvägsbyggnaderna, eller den sistnämnda
styrelsens förläggande till arbetslinien, ännu icke blifvit,

jemte vederbörandes deröfver helt nyligen inkomna utlåtanden,
företagen till nådig pröfning, Kongl. Ma;j:t likväl
ansåge denna omständighet ingalunda böra uppehålla
den deraf icke nödvändigt beroende frågan om den för
trafiken erforderliga personal och dess aflöning; och förmälte
sig Kongl. Maj:t hafva, efter öfvervägande af hvad
i trafikstyrelsens utlåtande förekommit, funnit, dels att
den utgift, som för distrikschefsbefattningarna beräknats,
icke kunde undvaras, men att för det dåvarande, innan
det ena eller andra af de utaf trafikstyrelsen omförmälda
system för ett permanent öfvervakande af linieförvaltningen
blifvit vidare praktiskt pröfvadt, det icke borde
definitivt bestämmas, huruvida distriktschefsembeten skulle
införas, eller nämnda öfvervakande lämpligare skulle på
annat sätt anordnas, dels ock, beträffande ifrågavarande
inskränkningar i afseende å antalet af de vid jern vägstrafiken
anstälde embets- och tjenstemän samt beloppen
af deras aflöning, att i de delar, som utgjorde föremål
för framställningen till Riksdagen, andra sådana inskränkningar
än dem, styrelsen redan beslutit, icke utan fara
för betänkliga olägenheter kunde göras.

Vid detta förhållande och då Kongl. Maj:t fortfarande
vidhölle åsigten om lämpligheten af de utaf Kongl. Maj:t
vid sista Riksdag i afseende å grunderna för aflöningsstaten
föreslagna bestämmelser, hvilka antagligen i följd
af beslutet om Riksdagens ofvan omförmälda underdåniga
hemställan, ej då vunnit Riksdagens godkännande,
ville Kongl. Maj:t ånyo till Riksdagens pröfning öfverlemna
samma bestämmelser, utan annan förändring, än
dels den modifikation, som påkallades deraf att definitivt
beslut om distriktschefers tillsättande ej nu skulle fattas,
dels ock att arvodet för kontrollerande maskiniugeniören
blifvit nedsatt till det mindre belopp, han redan för år
1869 åtnjöte.

Kongl. Maj:t föreslog således Riksdagen att godkänna
enahanda bestämmelser, som innehållits i punkterna
4, 9, 10 och 11, samt de icke bifallna delarne af
punkterna 5 och G i förslaget till 1868 års Riksdag, dock
att — förutom nyss omförmälda arvodesnedsättning för
kontrollerande maskiningeniören — i stället för de äskade
fasta arvodena åt distriktscheferna, föreslogs, att styrelsen,

Riksdagens
skrifvelse den
13 maj 1869.

intilldess definitivt beslut fattats om sättet för hela linieförvaltningens
permanenta öfvervakande, för detta ändamål
skulle eg a att årligen disponera ett belopp af 15,000
rdr, hvarjemte vid tillämpningen af klassregleringen på
de särskilda befattningarna iakttogs den af Riksdagen
beslutade indragningen af de två högsta löneklasserna °).

Härutöfver föreslog emellertid Kongl. Magt, som
ansåg lämpligt och med god ordning öfverensstämmande,
att stadgande!! meddelades för den ej sällan inträffande
händelsen, att till följd af en växande trafik eller i öfrigt
förändrade förhållanden behof af nya anläggningar och
byggnader uppstode, Riksdagen att godkänna följande
bestämmelser:

1) Ny anläggning eller byggnad af större omfattning,
såsom ny station, ny reparationsverkstad eller dubbelspår
mellan två stationer, finge ej vid redan till trafik
upplåten statsbana, verkställas förr än behofvet blifvit af
Riksdagen pröfvadt och godkändt. Riksdagen tillkomme
ock att besluta de vilkor i afseende å kostnaden, hvarunder
anslutning till statsbana finge ega rum för bibana,
som derefter af enskilde anlades.

2) I fråga om erforderlig utvidgning äf redan befintlig
anläggning och byggnad eller verkställande af ny
sådan utaf mindre betydenhet, såsom anordnande af hållplats,
mötesplats eller dylikt, egde Kongl. Maj:t besluta;
och borde kostnaden derför intagas i det förslag till
specifik kostnadsstat för jernvägstrafiken, som styrelsen
vid slutet af hvarje år hade att för det nästföljande
underställa Kongl. Maj:ts pröfning och fastställelse.

I särskild skrifvelse den 13 maj 1869 anmälde Riksdagen
sitt beslut beträffande Kongl. Maj:ts nyssnämnda
framställningar. °°)

Riksdagen tillkännagaf dervid, att Riksdagen beslutat
nedsättningar i de föreslagna löneförmånerna för en del
tjensteman, särskildt för ombudsmannen och arkitekten *) **)

*) I deri punkt, som motsvarade den 10:de i 1868 års proposition, utbyttes
ordet »distriktschef» mot »tjensteman, som har linieförvaltningens permanenta öfvervakande
åt sig uppdraget».

**) Beslutet hade till vissa delar fattats efter gemensam omröstning af båda
Kamrarne, vid hvilken omröstning Första Kammarens mening segrade öfver Andra
Kammarens, hvilken åsyftade större arvodesnedsättningar och indragningar.

med afseende derå, att desse för det dåvarande åtnjöte
aflöning äfven från byggnadsstyrelsen. °)

Då samtliga tjensteman vid trafikstaten endast vore
på förordnande antagne, hade Riksdagen vidare icke
ansett giltig anledning förefinnas att vidare bibehålla
det å staten för en kontrollerande maskiningeniör upptagna
arvode, enär den i staten befintliga anteckning
att tjensten skulle vid dåvarande innehafvarens afgång
indragas otvetydigt angåfve, att befattningen icke vidare
vore behöflig.

Hvad slutligen vidkomme det stadgande, Kongl.
Maj:t föreslagit att meddelas, för den händelse behof
uppstode af nya anläggningar och byggnader vid de till
trafik upplåtna statsbanorna, hade Riksdagen ansett, att,
då större utvidgningar af stationer och bangårdar kunde
föranleda lika betydliga kostnader som nya anläggningar,
äfven sådana större utvidgningar borde Riksdagens pröfning
underställas.

I öfrig! biföll Riksdagen Kongl. Maj:ts framställning
oförändrad.

Att märka är emellertid, att Riksdagen formulerade sitt
beslut sålunda, att Riksdagen antog »följande bestämmelser
(de ifrågavarande uppräknade) att gälla för är 1870» —
således i sjelfva verket endast som interimstat för nämnda
år, hvilket senare äfven uttryckligen utsädes i Andra
Kammarens första beslut i ämnet, ehuru Riksdagens skrifvelse
med Kammarens på statsutskottets hemställan lemnade
medgifvande i denna del formulerades i enlighet
med Första Kammarens beslut. Något förslag till definitiva
aflöningsbestämmelser framlades emellertid hvarken
vid den nästföljande eller de närmast derefter kommande
riksdagarne, utan gick man i detta hänseende så till
väga, att Kongl. Maj:t med öfverlemnande, bland annat,
af »kalkyl för statens jern vägstrafiks utgifter för tjenstemän
och betjening» för nästföljande år, hemstälde, att
förslagsanslaget till statens jern vägstrafik för ifrågavarande
år måtte uppföras med visst belopp, hvarefter *)

*) Nedsättning egde i öfrigt rum för öfverdirektörerna och sekreteraren,
hvarjemte för stationskarlsförmän, lokomotiv- och vagnputsare samt signalkarlar
jemte öfriga med dem likstälde betjente, aflöningen, i motsats till hvad Kongl.
Maj:t föreslagit, ansågs kunna begynna redan vid 25:te klassen.

Riksdagen i sin ordning beslöt att uppföra samma anslag
med det föreslagna eller något lägre belopp. Som
emellertid ifrågavarande kalkyl endast upptog det för
hvarje befattning för året beräknade arvodesbeloppet,
egde något godkännande från Riksdagens sida uppenbarligen
icke rum vare sig af de fasta arvodenas belopp
i princip eller af de föränderliga arvodenas fördelning
på befattningar i allmänhet eller af inqvarterings- eller
traktamentsersättning, provisioner, felräkningspenningar
och premier.

Vid 1874 års riksdag fattades visserligen sedermera,
på sätt nedan angifves, definitiva beslut angående de
fasta arvodenas belopp, de föränderliga arvodenas fördelning,
inqvarteringsersättning, provisioner åt distriktskassörer
samt felräkningspenningar åt hufvudkassören, men
beträffande ännu utgående traktamentsersättning, felräkningspenningar
åt uppbördskassören, provisioner åt kontrollörer
och kontors skrifvare vid kontrollkontoret samt
trafik- och telegrafstationernas uppbördspersonal äfvensom
premier åt lokomotivförare, eldare, vagnsmörjare och
annan betjening synes icke något godkännande från Riksdagens
sida föreligga för tiden efter år 1870, lika litet
som den år 1869 fastslagna grundsatsen, beträffande hvilka
nya byggnader och anläggningar borde göras till föremål
för särskilda framställningar till Riksdagen, formelt gält
annat än för år 1870.

Kong!. Maj:ts Den 17 september 1869 utfärdade Kongl. Maj:t dels
''ZaÉltyreuZ instruktion för styrelsen för statens jern vägstrafik dels
o/ dm n ock aflöningsreglemente för embets- och tjenstemän samt
*Mening*betjente vid statens jern vägstrafik. Instruktionen affatreyiemente
af tades i väsentlig öfverensstämmelse med trafikstyrelsens
samma dag. organisations förslag, dock med vissa ändringar, till hufvudsakligaste
delen föranledda af Riksdagens i dithörande
afseende fattade beslut samt af komiterades anmärkningar.
Bestämmelserna om distriktschefer samt om
de till linieförvaltningen hörande befattningarna uteslötos,
i det att nämligen i detta afseende allenast stadgades,
»att den ständiga tillsynen öfver linieförvaltningen skulle
utföras af styrelsen med den personal, som Kongl. Maj:t,
efter förslag af styrelsen, för hvarje år uti stat bestämde».
Deremot upptogs i instruktionen flertalet af de stadgan -

Bil. I.

den, som meddelats i förslaget till »Reglemente för antagande
och entledigande m. in. af den personal vid
statens järnvägstrafik, som af styrelsen tillsättes». Milkontoret,
som enligt styrelsens organisationsförslag skulle
öfverflyttas till maskinafdelningen, bibehölls under byråafdelningen.
Styrelsen ålades att före utgången af hvarje år
till Kongl. Maj:t ingifva dels förslag till specifik kostnadsstat
för det nästkommande, dels ock utredning öfver
de inkomster, som under det derpå ytterligare följande
året kunde vara att förvänta, samt de under sistnämnda
år sannolikt förestående utgifter för trafikens drift, banors,
byggnaders och materiels underhåll samt de nya
byggnader, anläggningar och transportmedel, som blefve
en följd af trafikens tillväxt.

I aflöningsreglementet upptogos de bestämmelser,
Riksdagen åren 1868 och 1869 godkänt; hvarjemte Kongl.
Maj:t, med stöd af vid dessa riksdagar erhållet bemyndigande
och i hufvudsaklig enlighet med styrelsens på
förut bestående förhållanden grundade förslag, i reglementet
meddelade särskilda närmare föreskrifter, dels
under livilka förhållanden den del af arvodet, som utginge
under benämningen tjenstgöringspenningar, skulle
indragas, dels angående rese- och traktamentsersättningar,
dels slutligen angående kostnadsfri läkarevård jemte
medikamenter åt distriktspersonalen. De befattningar,
livilkas innehafvare skulle åtnjuta fasta arvoden, angåfvos
icke i reglementet lika litet som dessa arvodens belopp,
utan föreskrefs i detta hänseende allenast: »Fasta arvoden
utgå med de belopp, som af Kongl. Maj:t för hvarje
år faststäld stat utvisar».

I vissa afseenden skulle styrelsen enligt reglementet
ega att utfärda närmare föreskrifter. Detta har styrelsen
ock, tid efter annan, gjort genom särskilda cirkulär, för
livilkas innehåll det dock här blefve för vidlyftigt att
redogöra.

Vid fastställandet den 4 februari 1870 af omkostnads-
och arvodesstater för nämnda år träffades vissa
bestämmelser, som dels fullständigade den genom 1868
och 1869 årens beslut införda ordningen för jernvägs 4 -

Tillsynen öfver
linieförvaltninyen.

Ombudsman1!! flock
arkitektsbefattningarna.

förvaltningen, dels åter inneburo afvikelser från densamma.

Beträffande den sväfvande frågan om ordnandet af
den ständiga tillsynen öfver linie/örv ältning en bestämdes
sålunda genom nådigt bref nämnda dag:

att denna tillsyn skulle under år 1870 utöfvas å
tredje trafikdistriktet af dåvarande intendenten för samma
distrikt med de skyldigheter, som dittills ålegat denne
intendent, och med myndighet inom de gränser, som
blefve en följd af bestämmelserna i instruktionen för
styrelsen den 17 september 1869, samt å första och
andra trafikdistrikten af öfverdirektörerna, hvar för sina
afdelningar, med biträde af nödig inspektionspersonal °),
dock att styrelsen, för sammanhållningen af de olika
afdelningarnas verksamhet samt med afseende å distriktets
förhållande till främmande myndigheter och personer,
egde förordna någon af distriktsafdelningsföreståndarne
att under benämning af tjenstförrättande intendent föra
befälet samt utöfva den myndighet, som gällande trafikreglemente
tilläde intendenten;

att afdelningsföreståndame å första och andra distrikten
skulle direkt inför öfverdirektörerna ansvara för
den inre ordningen och hushållningen inom hvarje afdelning
;

att intendent skulle vara föreståndare för byråafdelningen;
samt

att afdelningsföreståndare borde attestera hvarje räkning
på distriktskassan för afdelningens behof och ansvara
för utbetalningens behörighet.

Afsigten med denna anordning var att samtidigt
försöka de två olika system för linieförvaltningens öfvervakande,
som omnämnts i styrelsens ofvan omförmäld a
underdåniga skrifvelse den 31 december 1868.

Glenom samma nådiga bref medgaf Kongl. Maj:t,
att ombudsmanna- och arkitektsbefattningarna, för hvilka

1869 års Riksdag faststält fasta arvoden, finge under år

1870 hållas obesatta, med skyldighet för styrelsen att *)

*) För sådant ändamål stäldes af det utaf Riksdagen anvisade anslaget å
15,000 kronor ett belopp af 5,000 kronor till hvardera öfverdirektörens förfogande,
under det att för intendenten vid tredje trafikdistriktet uppfördes hans förutvarande
arvodesbelopp 5,000 kronor.

låta förrätta de göromål, som hörde till befattningarna,
emot ersättning af medel, som komme att för tillfälliga
biträden å byrå- och banafdelningarna bestämmas — ett
medgifvande, som allt sedermera år efter år upprepats,
så att i sjelfva verket dessa befattningar aldrig varit
med ordinarie innehafvare besatta. °)

Såsom skäl för sin första framställning i ämnet anförde
styrelsen, att de åligganden, som enligt instruktionen
vore med dessa befattningar förenade, förutsatte,
att innehafvarne åt dem hufvudsakligen egnade sin tid,
men att de arvoden, som Riksdagen beviljat, icke vore
tillräckliga för att under sådana förhållanden vid befattningarna
fästa fullt dugliga och kompetenta personer.

På styrelsens hemställan och delvis i anslutning till Kontorsakrtfden
af 1868 års Riksdag på Kongl. Mai:ts förslag god- vaT.es °fl°nin9
hända grundsatsen att de göromål, som bestredes af m. m.
kammar- och kontorsskrifvare och med dem jemförliga
tjenstemän, borde i så vidsträckt omfattning, som lämpligen
ske kunde, utföras mot särskild, efter arbetets
beskaffenhet bestämd ersättning utan anställande af särskilda
tjenstemän, förordnade Kongl. Magt vidare, att
de vid statistiska kontoret anstälde kontorsskrifvare finge
utan hinder af gällande aflöningsreglementes föreskrifter,
aflönas på det sätt, att hvar och en erhölle betalning i
den mån han verkstälde arbete, å hvilket styrelsen faststält
visst pris; dock att, när sådana arbeten, hvilka
icke lämpligen kunde på detta sätt liqvideras, undantagsvis
förekomme, betalning skulle erläggas för timme
i ungefärlig öfverensstämmelse med de arvoden, hvar
och en dittills innehaft. °°)

Slutligen infördes genom förenämnda nådiga bref Milpenningar
aflöningsförmånen milpenningar för trajikafdelning ens tåg- ^ningtmiåg-''
personal. Styrelsen erinrade i sin framställning härom, personal. *) **)

*) Vid löneregleringen år 1874 upptogos ombudsmanna- och arkitektsbefattningarna
icke bland de ordinarie befattningarna, hvaremot de såsom sådana bibehöllos
i den förnyade instruktionen af år 1875.

**) Något utbyte af ifrågavarande kontorsskrifvare mot extra ordinarie personal
— hvilket torde hafva åsyftats vid antagandet år 1808 af förenämnda grundsats
— egde likväl icke rum. Styrelsen anförde i sådant hänseende, att det vore
nödvändigt, att de personer, som sysselsattes med de statistiska arbetena, fortfarande
innehade en sådan ställning, att styrelsen likasom dittills kunde förfoga öfver
deras tid. I 187 4 års aflöningsreglemente utsträcktes rätten att använda nu ifrågavarande
aflöning8sätt till kontorsskrifvare i allmänhet.

Tjenstledighet.
Fria bad.

att nämnda personal vore underkastad en särskildt ansträngande
tjenstgöring. De farhågor, styrelsen tid efter
annan uttryckt deröfver, att tågpersonalen till följd af
våra klimatiska förhållanden skulle inom en jemförelsevis
kort tid blifva utsliten, hade tyvärr ej visat sig ogrundade,
och styrelsen måste vara betänkt på att för Kongl. Magt
föreslå något medel, hvarigenom ifrågavarande betjenings
vilkor blefve i någon mån förbättrade, på samma gång
förbättringen i vilkor tillika innebure en uppmuntran för
flit och stode i direkt förhållande till tjenstgöringens
sträfsamhet. Ett sådant medel vore utan tvifvel det i
andra länder begagnade sättet att genom så kallade
milpenningar till tågbetjeningen, motsvarande de vid
maskinafdelningen förekommande premier för besparing
af bränsle och smörjningsämnen, utbetala eu viss premie
i förhållande till hvars och ens effektiva tjenstgöring å
bantågen. En så beskaffad förhöjning af tågpersonalens
lönevilkor måste blifva både rättvisare än en sådan, som
bestode i uppflyttning till högre löneklass, och äfven
mindre kostsam.

Här torde jemväl böra anmärkas, att styrelsen i
förenämnda nådiga bref förständigades att, när förslag
till utgifts- och arvodesstater dädanefter af styrelsen afgåfves,
och förändringar i de senast fastställa staterna
föresloges, fullständigt redogöra för skälen till dessa
förändringar och, i fråga om uppflyttning i högre löneklass,
uppgifva namnen på de personer, som till sådan
uppflyttning föresloges utom hvad anginge den lägre
betjeningen, för hvilken sådan namnuppgift ej erfordrades.

Genom nådigt bref den 3 juni 1870 meddelades
vidare, på framställning af styrelsen, en del bestämmelser,
som kompletterade instruktionens och aflöningsreglementets
stadganden rörande trajilctjemtemans tjenstledighet;
och genom nådigt bref den 14 januari 1871
förklarades, likaledes på framställning af styrelsen, att
tjenstepersonal vid statens jern vägstrafik, som enligt aflöningsreglementet
vid sjukdomsfall åtnjöte medikament,
bekostade af trafikmedlen, äfven egde rättighet att mot
ersättning af nämnda medel erhålla sådana tillfälliga
bad, som vederbörande vid jernvägstrafiken anstäld läkare
ansåge nödvändiga för botande af sjuklighet.

Den för år 1870 bestämda ordningen för linieför- inrättandet af
valtningens öfvervakande faststäldes genom nådigt bref
den 29 december 1870 att gälla jemväl för år 1871, befattning.
men redan genom nådigt bref den 9 juni sistnämnda år
inträdde en ändring härutinnan. I sammanhang med trafkdietrikt.
att hela nordvestra stambanan, eller linien Laxå—Riksgränsen,
öppnades för allmän trafik såsom ett särskildt
fjerde trafikdistrikt med liufvudstation i Kristinehamn,
förklarades nämligen genom nämnda bref, att förvaltningen
af detta distrikt skulle hvila på samma grunder,
som vore gällande vid första och andra distrikten, äfvensom
att dåvarande intendenten vid tredje distriktet finge
inkallas att, mot de arvodes- och inqvarteringsförmåner,
han dittills åtnjutit, samt mot reseersättning enligt gällande
resereglemente, då han i statens jernvägstrafiks
ärenden vistades utom Stockholm, tills vidare tjenstgöra
såsom inspektör vid ban-, maskin- och trafikafdelningarna,
med instruktion, som af styrelsen honom delgåfves, samt
med rättighet för styrelsen att vid förefallande behof
förordna denne inspektör att vikariera för ledamot hos
styrelsen; hvarjemte förordnades, att den ständiga tillsynen
öfver förvaltningen af tredje trafikdistriktet tillsvidare
finge ordnas enligt de genom nådiga brefvet den
29 december 1870 för första och andra distrikten faststälda
grunder.

I den underdåniga skrifvelse af den 20 maj 1871, hvari
styrelsen föreslog vidtagandet af sist om förmälda åtgärder,
erinrade styrelsen om de två olika grunder, som vid
andra länders jernvägar gjort, sig gällande med afseende
å den ständiga tillsynen öfver linieförvaltningen, den ena
bygd på sträng centralisering inom styrelsen och inspektion
afdelningsvis, den andra öfverlemnande den ständiga tillsynen
öfver samtliga afdelningarna åt eu och samma föreståndare
för hvarje af de trafikområden eller distrikt, hvari
jernvägen indelats, samt framhöll, att den senare åt dessa
grundsatser tillämpats vid den svenska statens jernvägstrafik
allt ifrån dennas första öppnande till och med år
1809, men att den förra på grund af nådiga brefvet den 4
februari 1870 försöksvis införts å första och andra trafikdistrikten;
hvarjemte styrelsen vidare anförde, att, hvad
anginge inspektionen afdelningsvis, styrelsen, då trafik -

Linieförvalt ningens ordnande.

afdelningen vore den, som i regeln erfordrade de tätaste
inspektioner, till en början inkallat trafikdirektören vid
tredje distriktet att tillsvidare tjenstgöra såsom inspektör
vid samma afdelning, men att, då inspektioner vore nödvändiga
äfven vid ban- och maskinafdelningarna, då vidare
dessa tvenne slag af inspektioner i de flesta fall
kunde verkställas samtidigt, och då slutligen behofvet
ännu icke erfordrade en särskild inspektör för hvarje afdelning,
det skulle vara till stor fördel, om till en och
samma person kunde anförtros samtliga dessa inspektioner.
Hos en sådan person fordrades likväl en mångsidig
erfarenhet i jernvägstekniken, som icke vore lätt att finna
inom ett verk, der tjenstgöringen nödvändigtvis kräfde
en ständig och uteslutande uppmärksamhet på hvad som
hörde endast till den tjenstgö rändes egen afdelning; och
den enda person, styrelsen för det dåvarande ansåge fullt
kompetent att på en gång sköta de trenne olika slagen
af inspektion, vore dåvarande intendenten vid tredje distriktet.
Af samma skäl som denna person vore den
ende kompetente att öfvertaga antydda inspektörsbefattning,
vore han äfven den ende för det dåvarande kompetente
att handhafva den tillsyn, som dittills ålegat intendent,
hvarför, i händelse åt honom uppdroges någon
annan befattning, den ständiga tillsynen öfver förvaltningen
åt tredje distriktet borde anordnas enligt samma
grunder som vid första och andra distrikten. Genom en
sådan anordning skulle öfvergången till den förra af omförmälda
grundsatser blifva fullständig; och en sådan
öfvergång ansåge sig styrelsen efter den erfarenhet, som
dittills vunnits, böra ifrågasätta.

Vid fastställandet den 29 december 1871 af omkostnads-
och arvodesstaten för år 1872 föreskrefs, att
med tillsynen öfver låneförvaltningen under nämnda år
skulle förhållas i enlighet med föreskrifterna i kongl.
brefven den 29 december 1870 och den 9 juni 1871,
dock att inspektörens tjensteverksamhet utsträcktes jemväl
till de särskilda distriktens byråafdelningar och således
kom att omfatta samtliga afdelningarna vid statens
jernvägstrafik. I enlighet med de sålunda bestämda grunderna,
hvilka af styrelsen sammanfattades och något utvecklades
i ett cirkulär (n:o 327) af den 29 januari 1872,

har tillsynen öfver linieförvaltningen allt sedermera varit
ordnad, med undantag af att inspektörsbefattningen, på
sätt nedan omförmäles, år 1888 indragits. °) Tjenstförrättande
intendenterna hafva i särskild! arvode åtnjutit
50 kronor i månaden.

Genom nådigt bref den 29 december 1871 inrättades,
med bifall till styrelsens den 15 i samma månad
derom gjorda hemställan och med ändring af gällande
aflöningsreglemente, en ny tjenstebefattning, i det att
nämligen styrelsen bemyndigades att närmast under maskindirektörerna
i mån af behof med arvode inom vissa
löneklasser anställa ma shirting eniör er, vare sig såsom föreståndare
för maskinafdelning i trafikdistrikt eller såsom
assistenter åt maskindirektörerna; hvarjemte jemkning
egde rum i de genom aflöningsreglementet faststälda
arvodesklasserna för lokomotivförareförmän, portvakter vid
hufvudstationer, kontor svakter, notisbärare och telegrafbud.

Under år 1872 blefvo jernvägspersonalens pensionsförh
ålland en ordnade. Med’ bifall till en af Kongl. Maj:t
i ämnet afbiten proposition medgaf nämligen detta års
Riksdag, dels att af trafikmedlen finge årligen, räknadt
från nämnda års början, såsom statsbidrag till en pensionsinrättning
vid statens jernvägstrafik afsättas ett belopp,
som motsvarade en och en half procent af skilnaden
mellan statens jernvägstrafiks samtliga inkomster å
ena sidan och utgifter för drift och underhåll å den andra,
0%i hvilket belopp skulle nämnda inrättning tillgodogöras
i öfverensstämmelse med de föreskrifter, som af
Kongl. Maj:t i reglemente för samma inrättning blefve
faststälda, dock att, när berörda skilnad första gången
uppginge till fem procent af den sammanräknade summa,
som anläggningen af de trafikerade stambanorna enligt
trafikstyrelsens bokslut kostat, den till förmån för pensionsinrättningen
utgående årliga procent skulle ånyo
bestämmas efter hvad på grund af verkstälda sannolikhetsberäkningar
angående pensionsinrättningens ekonomiska
framtid och öfriga på denna fråga inverkande omständigheter
kunde finnas skäligt, dels ock att den årliga *)

*) Jeraför dock nedan Kongl. Maj:ts beslut vid fastställandet af arvodesstat
för är 187G.

Anställandet
af ma skini Tigern
örer.
Partiel lönereglering.

Pensionsväsendet
ordnadt.

Bostadslägenheter
anvisas
öfverdirektör
rerna och styrelsens
vaktmästare.
20
procent inge
ar tering sersättning
tilldelas
tågpersonalen
oberoende
af bostadsort.

Milpenningar
till smörjare.

af kastningen af de statens jernvägs trafik tillhöriga, men
för densamma då icke behöfliga jordstycken, hvilkas afkastning
dittills ingått bland trafikinkomsterna, måtte för
år 1872 och vidare framgent tillgodokomma en blifvande
enke- och pupillkassa för den vid statens jernvägstrafik
anstälda tjenstepersonals efterlemnade enkor och barn,
dock utan skyldighet för statsverket att i den mån omförmälda
jordstycken för trafikens räkning eller annat
allmänt ändamål blefve tagna i anspråk, till kronan för
deraf uppkommande minskning i inkomst gälda ersättning.
Efter det styrelsen härefter inkommit med fullständiga
förslag i ämnet, faststälde Kongl. Maj:t den 6
september 1872 särskilda reglementen dels för statens
jernvägstrafiks pensionsinrättning och dels för samma
trafiks enke- och pupillkassa. Sedan 1882 års Riksdag
med anledning af en kongl. proposition i ämnet medgifva
viss förhöjning i det till statens jernvägstrafiks pensionsinrättning
utgående statsbidrag, har emellertid nytt
reglemente för pensionsinrättuingen under den 3 november
1882 utfärdats; och hafva sedermera smärre förändringar
i reglementena vidtagits.

Någon ändring i jernvägsförvaltningens organisation
egde icke rum år 1872, hvaremot flera jemkningar vidtogos
i personalens aflöningsförbållanden. Sålunda förklarades
dels genom nådigt bref den 2 februari, att två
våningar i centralstationshuset i Stockholm finge tillvidare
och intilldess desamma för styrelsen eller trafiktjensten
å stationen blefve behöfliga begagnas till bostäder
åt öfverdirektörerna, emot skyldighet för dessa att
årligen till hälften hvardera såsom hyresersättning utgifva
ett belopp, motsvarande 10 procent af den samfälda
kostnad, hvartill våningarnes inredning kunde komma
att uppgå, dock att nämnda hyresersättning icke i någon
händelse finge understiga 500 rdr om året; dels genom
nådigt bref den 30 augusti, att lokomotivförare och eldare
å samtliga distrikten vore berättigade att erhålla inqvarteringsersättning
efter 20 procent å deras arvoden, oberoende
af de orter, å hvilka de tidtals vore kommenderade
eller hade sina bostäder; dels genom nådigt bref
den 6 september, att bostadslokaler för två styrelsens
vaktmästare finge anordnas i centralstationshuset; dels

slutligen genom nådigt bref den 28 december, att jemväl
konduktörer och packmästare samt smörjare Ange, i likhet
med lokomotivförare och eldare, åtnjuta inqvarteringsersättning
med 20 procent af arvodet, oberoende
orter, der de tidtals vore kommenderade och hade sina
bostäder, äfvensom att smörjare finge tillgodonjuta s. k.
milpenningar.

I proposition till 1873 års Riksdag föreslog Kongl. Proposition o,™
Maj:t Riksdagen att medgifva, dels att öfverdirektörernas
och sekreterarnes årsarvoden måtte med visst belopp hö- is73 års Riksjas,
dels att två särskilda arvodesklasser, afsedda endast da£ns
för afdelningsföreståndare vid ban-, maskin- och trafikafdelningama,
finge tillämpas, den ena a 4,800 rdr och
den andra å 4,500 rdr, dels att högsta arvodesklassen för
trafikdirektörsassistenter måtte få uppflyttas två löneklasser,
dels att för hvarje af de i gällande aflöningsreglemente
upptagna befattningar, hvilka icke redan nämnts,
måtte såsom högsta arvodesklass bestämmas den, som
enligt samma reglemente vore närmast högre än befattningens
förutvarande högsta.

Riksdagen afslog, på sätt Riksdagen anmälde ''i underdånig
skrifvelse den 21 maj nämnda år, framställningen
om arvodesförhöjning för'' öfverdirektörerna och sekreteraren,
om tillämpning .af de två särskilda arvodesklasserna
å 4,800 rdr och 4,500 rdr samt om arvodesförhöjning
för trafikdirektörsassistenter, men medgaf uppflyttning
i högre löneklass för baningeniörer, förrådsförvaltare,
verkstadskamererare, verkmästare och konstruktörer
äfvensom för innehafvare af alla i aflöningsreglementet
upptagna befattningar, för hvilka 22:a till och
med ll:te klasserna vore de högsta.

I styrelsens organisation företogs år 1873 den re- Särskild
dan år 1868 i utsigt stälda förändringen att en särskild
öfverdirektör för maskinafdelningen anstäldes. Genom a/deiningen.
nådigt bref den C juni förordnades nämligen, att från
den 1 oktober samma år maskinafdelningen skulle tillsvidare
ställas under befäl af en särskild utaf Kongl. Maj:t
förordnad öfverdirektör, hvilken inom styrelsen skulle
intaga samma ställning, som i gällande instruktion vore
för öfverdirektör bestämd, samt åtnjuta enahanda arvode
som öfrigo öfverdirektörer.

Tillägg till
aflåning sreglementets
bestämmelser
om
bostadsförmån.

Fri beklädnad
äfvensom milpenningar
åt
lokomotivförare
och
eldare.

1874 års lönereglering.

Genom nådigt bref den 31 oktober samma år gjordes
vidare på gifven anledning ett förklarande tillägg
till .aflöningsreglementets bestämmelser om bostadsförmån
af innehåll att bostad i förhyrd lägenhet finge, derest
styrelsen pröfvade sådant lämpligt, beredas den tjensteman
eller, betjent, hvilken till följd af sin befattning
borde bo i jernvägens närmaste grannskap, samt att beskaffenheten
och utrymmet af förhyrd lägenhet skulle
vara ungefärligen lika med hvad som i sådant afseende
åt tjensteman eller betjent i samma grad bestodes i de
statens järnvägstrafik tillhöriga bostadslägenheterna.

En ändring i den af Riksdagen år 1868 godkända -och i aflöningsreglementets § 16 mom. 1 sedermera intagna
bestämmelsen om hvilka betjente egde åtnjuta fri
beklädnad vidtogs derjemte genom nådigt bref den 27
december 1873, i det att då, med bifall till styrelsens
derom framställa förslag, föreskrefs, att utom de i nämnda
punkt uppräknade betjente jemväl lokomotivförare och
eldare skulle erhålla uniformspersedlar in natura enligt
reglemente, som af styrelsen utfärdades.

Vid fastställandet af kostnadsstat för år 1874 anvisades
dessutom ett särskildt belopp till milpenningar åt
lokomotivpersonal (lokomotivförare och eldare).

För 1874 års Riksdag framlades ett ganska omfattande
förslag till förbättring och på samma gång ny
reglering af personalens aflöningsvilkor, hvilket motiverades
dels med de högt uppdrifna lefnadskostnader, som
vore rådande, dels ock med den förherskande konkurren -

sen med en mängd nya enskilda jernvägar och industrianläggningar,
. hvilka vore i behof af personal och öfverbjöde
staten i afseende å aflöningsvilkor.

Beträffande beskaffenheten och beloppen af de förbättrade
lönevilkor, som ifrågasattes, hade styrelsen i sin
underdåniga framställning i ämnet anfört hufvudsakligen
följande.

Den grundsats, som vid statens jern vägstrafik till
hufvudsaklig del vore gällande med afseende å aflöningar,
eller att innehafvaren af viss tjenstegrad kunde inom
denna i mån af förmåga och ålder i tjensten uppflyttas
i högre löneklass, utgjorde, enligt hvad erfarenheten
ådagalagt, i de flesta fall en god väckelse såväl till nit

i tjensten som att vinna skicklighet i densammas skötande.
Då styrelsen nu gånge att först behandla frågan
om de s. k. fasta arvodena finge styrelsen följaktligen
med stöd af det nyss sagda till en början uttala den
mening att hvarje förhöjning af fast arvode borde göras
beroende af förmåga och ålder i tjensten. Det vore
visserligen sannt, att förhöjningen härigenom icke blefve
allmän, hvilket ju den hufvudsakliga anledningen till förhöjningen
syntes fordra, men å andra sidan kunde sägas
att, med hänsyn till fordringen å ålder i tjensten, endast
den nödgades vänta på förhöjning, som nyss blifvit befordrad,
och för denne åter vore ju i och genom befordringen
större löneförmåner redan medgifna.

För att genom sjelfva namnet angifva de båda vilkoren
för i fråga varande förhöjning, föresloge styrelsen,
att denna måtte benämnas: jdförtjenst- och ålder stillägg)).

Styrelsen trodde sig dela en allmän mening inom de
förvaltande verkens styrelser, då hon med afseende å
åldersvilkoret föresloge, att hela tillägget endast måtte, erhållas
af den, som i minst 10 år innehaft sin befattning,
men att hälften af samma tillägg måtte kunna medgifvas
den, som innehaft sin befattning i minst 5 år. Till detta
förslag ansåge sig styrelsen med särskildt afseende å statens
jernvägstrafik böra lägga det att, i händelse tjensteman
förflyttades från sin befattning till annan med samma
eller lägre löneförmåner, än dem han förut innehade, hvarigenom
till följd af ett stadgande sådant som det nyss
ifrågasatta skulle kunna inträffa, att den förflyttade ginge
miste om ett honom redan medgifvet tillägg, Kongl. Maj:t
för hvarje fall af dylik förflyttning särskildt måtte bestämma,
'' huru med förtjenst- och ålderstillägget skulle
förfaras.

Med hemställan att Kongl. Magt i fråga om löneförmånerna
för generaldirektören och chefen i styrelsen
täcktes besluta i sammanhang med det bestämmande af
löner för chefer vid andra förvaltande verk, hvilket af
för handen varande förhållanden torde föranledas, föresloge
styrelsen, att samtliga ledamöternas i styrelsen arvoden,
således äfven byråchefens, måtte bestämmas till
6,000 rdr, eller till samma belopp, som för öfverdirektör
redan vore bestämdt och i likhet med hvad förslagen från

andra förvaltande verk i afseende å samma embetsgrader
torde komma att upptaga, samt vidare att öfriga redan
gällande fasta arvodesbelopp finge blifva oförändrade,
med undantag af uppbördskassörens, hvilket, i anseende
till den icke obetydliga provision af uppbörden, som till
denne tjensteman utginge, styrelsen ansåge kunna sänkas
till samma belopp som för hufvudkassören eller till 3,000
rdr, dock under förutsättning att dåvarande innehafvare
finge behålla det för honom redan faststälda arvode,
hvilket i alla fall skulle komma honom till del, derest
styrelsens förslag om förtjenst- och ålderstillägg skulle
vinna bifall.

Utgående från den synpunkten, att förnämligaste anledningen
till nu ifrågasatta löneförbättringar vore stegrad
lefnadskostnad och att behofvet af löneförhöjning
kändes ungefärligen lika för hvar och en af nyss uppräknade
embets- och tjenstemän, ansåge styrelsen för sin
del, att förtjenst- och ålderstilläggen med hänsyn till
nominella belopp kunde göras lika stora för samtliga
innehafvare af fast arvode; och styrelsen föresloge, med
afseende såväl härå som å lämplig storlek, att tillägget
måtte bestämmas för hvar och en till 1,000 rdr samt, på
sätt redan vore angifvet, utgå med 500 rdr årligen efter
minst 5 års tjenstgöring och med ytterligare 500 rdr efter
minst 10 tjensteår, alla räknade från innehafvarens
tillträde till befattningen.

Styrelsen hade önskat föreslå, i likhet med hvad nedan
skedde för distriktkassörerna, att hufvudkassörens
felräkningspenningar skulle utgå i ett visst förhållande
till utbetalningarna ur kassan, men hade ansett sig böra
frångå detta förslag i anledning af besvärligheten att
vid transaktionerna mellan hufvudkassan och distriktkassorna
skilja mellan de provisioner, som borde tillkomma
den ena eller andra kassan. Deremot finge styrelsen,
med anledning af de betydligt ökade belopp, som
numera ginge genom hufvudkassörens händer, föreslå, att
det fixa beloppet felräkningspenningar, som hittills utgått
till nämnde kassör, eller 500 rdr årligen, måtte från och
med år 1875 höjas med 250 rdr.

Hvad derefter beträffade de föränderliga arvodena, så
vore i dessa grundsatsen om förtjenst- och ålderstillägg

redan tillämpad genom de olika arvodesklassema. Vid
fråga om förbättring af lönevilkoren för de på detta sätt
aflönade vore således den enklaste formen dels att bestämma
nya klasser öfver den, som i gällande klassreglering
hittills varit den högsta, dels att för hvarje
kategori af tjenstepersonal höja den för samma kategori
föreskrifna maximiklass. För att icke rubba betydelserna
af redan faststälda klasser, och då för de nya, enligt styrelsens
förmenande, borde gälla något olika vilkor mot
redan befintliga, hade styrelsen emellertid i sitt förslag
icke intagit de nya klasserna i samma nummerföljd som
de öfriga, utan låtit denna följd vara oförändrad.

Vidkommande först frågan om dessa nya klasser,
återkomme styrelsen till sitt redan tvänne gånger förut
framstälda förslag att ban-, maskin- och trafikdirektörs
arvode skulle kunna efter hand ökas från 4,200 rdr till
först 4,500 och derefter till 4,800 rdr; och ville styrelsen
tillika föreslå, ■ att åldersvilkoren i dessa fall bestämdes i
konseqvens med hvad som föreslagits i fråga om fast
arvode, der förhöjningen efter år räknadt skulle utgöra
100 rdr, eller sålunda att en tjenstetid af minst 3 år erfordrades
för att komma i åtnjutande af det första tilllägget
å 300 rdr, och en tjenstetid af minst 6 år för att
erhålla det andra ytterligare tillägget å 300 rdr, allt räknadt
från den tid, då innehafvaren tillträdde arvodet 4,200
rdr. Under förutsättning af samma åldersvilkor föresloge
styrelsen äfven, att arvodet för öfverdirektörsassistent samt
för telegrafdirektören måtte kunna efter hand ökas från
3,900 rdr, som då vore det högsta, till 4,200 och 4,500 rdr.

Såsom åldersvilkor vid tilldelandet af högre arvode
efter klass föreskrefve — yttrar styrelsen vidare — § 7
af gällande aflöningsreglemente, att, med undantag för
stationsinspektor och baningeniör, tjensteman, som innehade
dylikt arvode af 1,500 rdr eller deröfver, icke kunde
förr än han detsamma innehaft i 2 år uppflyttas till högre
klass inom samma afdelning och tjenstegrad. Utan att
tala om det hinder denna föreskrift uppstälde, då fråga
vore att i tider sådana som de dåvarande lämpligen höja
arvodet för en tjensteman, kunde emot samma föreskrift
den anmärkningen golgas, att hon ej upplylde det med
henne afsedda ändamål, hvilket ju skulle vara att före -

komma för hastiga uppflyttningar i högre klass. Då nämligen
befordran skulle ske från lägre befattning till högre
eller förflyttning från eu befattning till en annan, eller
då en ny person vunne inträde i tjenst, i hvilka samtliga
fall hvilken arvodesklass som helst kunde väljas, verkade
den i fråga varande föreskriften — styrelsen erkände det
villigt — till en benägenhet hos styrelsen, att vid valet
af klass bestämma sig snarare för högt än för lågt, enär
af två olägenheter, den att tilldela ett något för högt
arvode, åt en förtjent man eller att låta denne gå allt för
länge i de lägre lönegraderna, den förra olägenheten vore
mindre än den senare. 1 öfrigt hade oftanämnda föreskrift
visat sig oförenlig med den vid jernvägstrafiken
såväl som annorstädes gifna nödvändighet att hastigt
kunna befordra en förmåga, som man hade orsak att fästa
vid tjensten. Af alla dessa skäl föresloge styrelsen,
att denna paragraf måtte ur aflöningsreglementet utgå.

I vidare konseqvens med det nyss andragna hade
styrelsen ej uppstält några åldersvilkor för ernåendet af
högre klass inom andra arvodeskategorier än de ofvan
upptagna; och styrelsen vågade begära att härutinnan
hafva fria händer vid upprättandet af sina underdåniga
förslag till arfvo desstater.

Beträffande de ej redan berörda arvodeskategorierna.
finge styrelsen till en början anföra, att hon i det
föreliggande förslaget från förhöjningen af arvode efter
klass undantagit den personal, hvilken arbetade på beting
eller för hvilken kunde bestämmas provisioner, premier
eller milpenningar. Styrelsen ansåge nemligen, att dessa
slags inkomster, hvilka direkte rättades efter göromålens
mängd, ådagalagd omtanka och sparsamhet samt tjenstgöringens
stränghet, vore särdeles lämpliga att begagna
såsom grund vid bestämmandet af i fråga kommande
löneförhöjningar. Den personal, som på detta sätt kunde
tillgodoses, utgjordes dels af kontorsskrifvare vid styrelsens
statistiska kontor och i vissa fall äfven vid milkontoret,
dels af distrikt- och stationskassörer, dels ock
af hela tågpersonalen eller lokomotivförare, eldare, vagnsmörjare,
öfverkonduktörer, konduktörer, packmästare och
bromsare. Beträffande tågpersonalen och betingsarbetena
vore stadganden redan gifna, som tilläte styrelsen att i

kostnadsstaterna beräkna förhöjd ersättning; och innehölle
aflöningsreglementet redan tillfredsställande föreskrift om
provision till stationskassörerna. Men med afseende å
distriktskassörerna finge styrelsen föreslå att, med ändring
af gällande bestämmelse om fast belopp felräkningspenningar
till högst 500 rdr, sistnämnde kassörer måtte
tillerkännas eu provision af 40 öre för hvarje fullt tusental
rdr, som utgått till bestridande af kontanta liqvider
för samtliga afdelningarnas räkning, allt i den ordning
styrelsen på grund af godkända kassaräkningar närmare
bestämde.

Vid sistlidne Riksdag hade Kongl. Maj:t uppå styrelsens
framställning aflåtit nådig proposition derom, att
såsom högsta arvodesklass för hvar och en af de i gällande
aflöningsreglemente upptagna aflöningskategorier
skulle bestämmas den klass, som vore närmast högre än
den, som dittills för samma kategori varit den högsta.
Riksdagen hade bifallit den föreslagna förhöjningen endast
med afseende å arvodesklassen 1,200 rdr och klasserna
derunder äfvensom för några få befattningar med
högre arvoden än 1,200 rdr. Sedan dess hade prisen
på arbete och lifsförnödenheter ytterligare stigit och
olägenheterna af ofvan antydda konkurrens om tjenstepersonal
med de enskilda jernvägarna och den enskilda
industrien än vidare låtit känna sig. Den redan medgifna
förhöjningen, utom det att densamma icke sträckte
sig längre än till en del af arvodeskategorierna, vore
icke ens med afseende å dessa numera tillfyllest. Det
kunde lätt inses, att en omreglering, som höjde aflöningen
för t. ex. den lägre betjeningen med endast 60 rdr om
året, knappast kunde under förhandenvarande förhållanden
anses som annat än ett palliativ. Då förslaget om denna
förhöjning framstälts, hade ännu förefunnits en svag förhoppning,
att den fortgående stegringen i pris på oundgängliga
förnödenheter skulle nått sitt maximum och, om
ej gå tillbaka, åtminstone stanna för en viss tidsperiod.
Denna förhoppning hade ej gått i fullbordan. Styrelsen
Båge sig derföre nödgad att vid den reglering, hon nu
ginge att föreslå, upptaga en ytterligare förhöjning för i
fråga varande kategori, motsvarande den närmast högre
arvodesklassen, dock med undantag för tågbetjeningen,

hvilken, enligt livad ofvan vore visadt, kunde på ett
lämpligare och i förhållande till tjenstgöringens stränghet
mera afpassadt sätt förnöjas. För den öfriga personal,
hvars löneförmåner varit vid senaste Riksdag under
ompröfning, men då blifvit oförändrade, föresloge
styrelsen en förhöjning, motsvarande två klasser, dock
med de undantag, styrelsen ofvan nämnt för kassörer
in. fl. I konseqvens härmed hade styrelsen i det föreliggande
förslaget för afdelningsföreståndares assistenter
upptagit en förhöjning, motsvarande tre klasser, och sålunda
förutsatt möjligheten att förse dylik assistent med
ett arvode af högst 3,900 rdr.

I afseende å personalens inqvartering erinrade styrelsen,
att denna fråga under för handen varande omständigheter
vuxit till sådan betydenhet, att den kräfde
genomgripande förändringar i föreskrifterna om inqvarteringsersättning,
samt tillkännagaf, att styrelsen skulle
i sitt förslag till kostnadsstat för 1874 ådagalägga nödvändigheten
af att högst betydligt öka banbevakningspersonalen,
för hvilken ej mindre än för det jemväl ökade
antalet af stationskarlar och betjening, tillhörande tågpersonalen,
inqvartering måste ombesörjas; hvarefter
styrelsen yttrade, att det bästa sättet och i tidernas
längd äfven det billigaste utan tvifvel vore, att jernvägstrafiken
sjelf uppförde lämpliga bostäder, men utan
att tala om att tiden icke vore särdeles gynsam för ett
företag i så stor skala, läge det utom möjlighetens gräns
att på en gång medhinna uppförandet af hela det erforderliga
antalet byggnader. Styrelsen hoppades visserligen
att under de närmaste åren få tillfälle att undangöra
en god del af hvad som i detta afseende vore
nödvändigast, men det komme i alla fall länge att återstå
eu mycket talrik personal, för hvilken bostäder in natura
icke kunde beredas. Utvägen att för jernvägstrafikens
räkning förhyra bostäder anlitades visserligen, men det
behöfde ej bevisas, att den enskilde alltid kunde betinga
sig bättre vilkor än jernvägen, ehuru många exempel
än kunde anföras på oskäliga fordringar, så snart det
blifvit kändt, att den enskilde spekulanten på en bostad
varit vid jernvägen anstäld. Det vore derföre af stor
fördel, om inqvarteringsfrågan kunde tillsvidare lösas på

Bil. I.

det sätt, att den kontanta inqvarteringsersättningen bestämdes
till ett belopp, som åtminstone i det närmaste
motsvarade hyreskostnaden för en tarflig bostad. Bestämmelsen
i gällande aflöningsreglemente om 15 procent
af arvodet såsom inqvarteringsersättning i andra städer
än Stockholm, Göteborg och Malmö, men ännu mer bestämmelsen
om 10 procent på landet, st-ode uppenbarligen
icke i rätt förhållande till den verkliga kostnaden.
En stationskarl t. ex. kunde, äfven om han tjent- sig upp
till maximum af arvode och detta utginge enligt styrelsens
föreliggande förslag eller med 660 rdr om året,
sannerligen ej för 10 procent af denna lön skaffa sig
och familj en dräglig bostad. Knappast 20 procent
af lönen försloge i detta fall, tv skilnaden i hyrespris
invid en jernvägsstation på landet och i stad vore i
många fall ingen. Att förhöja inqvarteringsersättningen
på landet och i de mindre städerna till samma belopp,
som nu gälde för Stockholm, Göteborg och Malmö samt
låta personalen sjelf besörja sin inqvartering vore rent
af en besparing för jernvägen, som härigenom undginge
nödvändigheten att förhyra en mängd bostäder, och styrelsen
finge för den skull föreslå, att den kontanta inqvarteringsersättningen
bestämdes för all personal till
samma andel af arvodet, eller 20 procent — en förändring
som äfven i det hänseendet medförde en icke obetydlig
fördel, att förvecklingar i löneförhållanden undvekes vid
tjenstepersons förflyttning från ett ställe till ett annat,
der ersättningen utginge efter olika beräkningsgrund.

Kongl. Maj:t, som fann de af styrelsen afgifna förslagen
vara stödda på rigtiga grunder och lämpade efter
de för jernvägstrafiken egendomliga förhållanden, föreslog
Riksdagen att

dels bevilja generaldirektören och chefen vid statens
jernvägstrafik tillfällig löneförbättring att för hvarje af
åren 1874 och 1875 af trafikmedlen utgå med 1,500 rdr;

dels i afseende å aflöningen från och med år 1,875
för öfrige embets- och tjenstemän samt betjente vid
statens jernvägstrafik medgifva ej mindre att stadgandet
derom, att tjensteman i allmänhet, som innehade årligt
arvode efter klass af 1,500 rdr eller deröfver, icke kunde
förr än han detsamma innehaft i två år, uppflyttas till

högre klass inom samma afdelning eller tjenstegrad,
finge upphöra att gälla, än äfven att, med ändring af
hvad derom i nedannämnda hänseenden funnes stadgadt,
följande bestämmelser finge lända till efterrättelse:

a) Fasta arvoden, med undantag för chefens, hvarom
särskiidt i nåder skulle förordnas, skulle utgå med de
belopp, som af Kongl. Maj:t för hvarje år faststäld stat
utvisade och i öfverensstämmelse med nedanstående
grunder.

Pasta arvoden efter

år räknadt:

ledamot i styrelsen ......................... rdr 6,000: —

inspektören ............................................... » 6,000: —

sekreteraren................................................ » 4,000: —

kamereraren................................................ » 4,000: —

föreståndaren för statistiska kontoret » 4,000: —

» » kontrollkontoret...... » 4,000: —

registratorn och aktuarien..................... » 3,500: —

revisorn........................................................ » 3,000: —

hufvudkassören.......................................... » 3,000: —

uppbördskassören .................................... » 3,000: —

2 notarier, hvardera................................. » 2,500: —

Fast arvode kunde med Kongl. Maj:ts bifall höjas
med ett förtjenst- och ålderstillägg sålunda, att den, som
i en och samma befattning tjent i minst fem år, erhölle
ett årligt tillägg af 500 rdr, men den, som tjent i minst
10 år, ett årligt tillägg af 1,000 rdr utöfver det fasta
arvodet.

Förflyttades tjensteinnehafvare till annan befattning
med samma eller lägre aflöning, ankomme på Kongl.
Maj:t att särskiidt bestämma, huru med förtjenst- och
ålderstillägget förfaras skulle.

b) Föränderliga arvoden skulle utgå enligt den i
gällande aflöningsreglementes § 5 redan fastställa klassreglering,
men för ban-, maskin- och trafikdirektör Äfvensom
för assistent hos öfverdirektör samt för telegrafdirektören
kunde ett förtjenst- och ålderstillägg af Kongl.
Maj:t bestämmas sålunda, att tjensteman, som i någon
af nyss nämnda grader tjent i tre år, efter det han inträdde
i den för hans grad bestämda högsta arvodesklassen,
erhölle ett årligt tillägg af 300 kronor, men om

han tjent i 6 år efter nyss angifna inträde, ett årligt
tillägg af 600 kronor.

c) De i klassregleringen upptagna arvoden skulle
utgå, enligt af Kongl. Maj:t faststälda stater, sålunda:

	Lägsta	Högsta
vid styrelsen: öfverdirektörsassistent...................	klass.	rdr	klass.	rdr
! 9 i »	2,700	2	3,900 1
telegrafdirektören......................... milkontrollören ...........................	1,800	1	4,200
kontrollör i kontrollkontoret ........ ! kammarförvandten........................ biljett- och formulärförvaltaren......	) !*>	1,500	5	3,000
\| bokhållare vid kassa-, statistiska och milkontoren.............................. kammarskrifvare...........................	i iw 20	G00	7	2,400
kontorsskrifvare ........................... vaktmästare.................................	540	14	900
telegrafbud...................................	23	360	18	660
vid distrikten: byråassistent ...............................	9	1,800	5	3,000
I distriktskassör..............................	17	720	7	2,400
bandirektör ................................	5	3,000	1	4,200
assistent hos samme direktör .......	9	1,800	2	3,900
baningeniör .................................	11	1,200	3	3,600
bokhållare.....................................	}“ 17	960	7	2,400
ritare .......................................... kontors- och stationsskrifvare .......	720	8	2,100
maskindirektör.............................	5	3,000	1	4,200
masldningeniör eller assistent hos nämnde direktör........................	9	1,800	2	3,900
förrådsförvaltare........................... verkstadskamererare.....................		1,200	3	3,600
verkmästare................................. konstruktör .................................	j 17	720	5	3,000
trafikdirektör ..............................	5	3,000	1	4,200
assistent hos samme direktör........	9	1,800	2	3,900
stationsinspektor..........................	11	1,200	3	3,600

	Lägsta	Högsta
	klass.	rdr	klass.	rdr
telegrafinspektor...........................	11	1,200	G	2,700
telegrafis! ....................................	25	240	7	2,400
stationskassör...............................	22	420	9	1,800
stationsmästare.............................	17	720	10	1,500
lokomoti vförareförman...................	9 •	1,800	5	3,000
vagnmästare.................................	17	720	5	3,000
lokomotivförare........................... öfverkonduktörer..........................	31 i	9G0	9	1,800
konduktörer.................................	/ 17	720	10	1,500
eldare- och eldarelärlingar.............	17	720	12	1,080
vagnförmän.................................	19	000	12	1,080
packmästare................................. vagnsmörj are...............................	19 } 25	600	14 \| ..... •’	900
bromsare.............;.......................	240	18	660
portvakt vid hufvudstation............ banmästare..................................	19 } 19 )	600	13	960
materialvakt................................ stationskarlsförman.......................	600	14	900
vaktmästare................................ portvakt...................................... lokomotiv- och vagnputsare...........	l 25 \	240	14	900
kolvakt........................................ pumpare...................................... signalkarl..................................... spårvexlare..................................	\| 25	240	17	720 ''
stationskarl.................................. kusk............................................ förrådsdräng.................................	■ 25	240	18	660
ban-, bro- eller grindvakt.............. dock att styrelsen egde att tillägga högst 20 rdr i månaden under seglationstiden för vakter vid rör-liga broar samt att för bevakning af grindar anställa personer med lägre arvoden.	25	240	20	540
kontorsvakter.............................. notisbärare...................................	25 J 25	240	19	600
telegraf bud..................................	240	20	540

d) Tjensteman eller betjent, stationerad å landet
eller i annan stad än Stockholm, Göteborg och Malmö,
erhölle, i likhet med de i nämnda städer stationerade,
tjuga procent af arvodet såsom inqvarteringsersättning.

e) Distriktskassör erhölle såsom provision 40 öre för
hvarje fullt tusental riksdaler, som utgått till bestridande
af kontanta liqvider för samtliga afdelningarnes räkning,
allt i den ordning, styrelsen på grund af godkända kassaräkningar
närmare bestämde. Hufvudkassörens felräkningspenningar
skulle utgå med 750 kronor årligen.

I sammanhang härmed föreslog Kongl. Maj:t äfven,
på hemställan af styrelsen, att Riksdagen måtte tillåta,
att de föreslagna bestämmelserna angående förtjenst- och
ålderstillägg samt högre arvodesklasser finge tillämpas
redan för år 1874 till förmån för den tjenstepersonal,
hvilken på grund af gällande aflöningsstadganden ej kunnat
i arvodesstaten för samma år till löneförhöjning upptagas,
och att den kontanta inqvarteringsersättningen
finge under år 1874 utgå efter den för år 1875 föreslagna
beräkningsgrund för hela den tjenstepersonal, som
till sådan ersättning vore berättigad, eller med 20 procent
af ordinarie arvodet, allt enligt särskild tilläggsstat,
som i händelse af bifall härtill, Kongl. Maj:t, efter förslag
af styrelsen, komme att fastställa; samt att de två
dåvarande yngste öfverdirektörerna måtte få beräkna första
förtjenst- och åld er stillägget från och med år 1874
och det senare tillägget, derest sådant ifrågakomme, från
och med år 1879.

I skrifvelse den 17 maj 1874 förklarade sig Riksdagen
icke hafva haft något att erinra beträffande de af
Kongl. Maj:t föreslagna ändringar i gällande bestämmelser
dels för fasta och föränderliga arvoden, dels för beräkningen
af kassörernas provision och felräkningspenningar.
Hvad deremot anginge inqvarteringsersättningen,
hade Riksdagen ansett sig icke kunna i allo medgifva
den deruti föreslagna förhöjningen. Om det än måste
medgifvas, att hyreskostnaden för bostäder å landet, särskilt
vid jernvägsstationerna, de senare åren något stigit
och att eu förhöjd ersättning för dylika kostnader kunde
vara påkallad, kunde de dock icke jern föras med de stegrade
hyrorna i de större städerna. Riksdagen hade der -

Riksdagens
skrifvelse den
17 maj 1874.

Förnyadt aflöningsreglemente
af den
23 oktober

1874.

Förnyad instruktion

deri 5 november

1875.

före ansett, att mqvarteringsersättningen på landet endast
borde höjas till 15 procent af arvodet. Inqvarteringsersättningen
i de mindre städerna hade synts fortfarande
kunna bibehållas vid sitt dåvarande belopp. Kongl. Maj:ts
framställning dels angående tillämpning redan för år
1874 af de nya bestämmelserna om förtjenst- och ålderstillägg
samt förhöjd inqvarteringsersättning dels ock angående
tidpunkten, från hvilken de två dåvarande yngste
öfverdirektörerna skulle få beräkna förtjenst- och ålderstillägg,
hade af Riksdagen bifallits.

Beloppet af generaldirektörens tillfälliga löneförbättring
fastställdes till 1,000 rdr.

Sedan Riksdagens berörda skrifvelse inför Kongl.
Maj:t föredragits, anbefaldes trafikstyrelsen dels att med
ledning af de faststälda, förändrade grunderna för aflöningen
upprätta och Kongl. Maj:ts pröfning underställa
förslag till nytt aflöningsreglemente dels ock att afgifva
förslag till ny instruktion för styrelsen eller de förändringar
i gällande instruktion, som kunde föranledas
deraf, att befälet öfver ban- och maskinafdelningen blifvit
fördeladt. mellan två särskilda öfverdirektörer. Med
skrifvelse den 25 augusti 1874 öfverlemnade styrelsen
förslag till nytt aflöningsreglemente, i hvilket förslag
styrelsen upptog icke allenast de ändrade bestämmelser,
som föranleddes af Riksdagens omförmälda beslut, utan
äfven de förändringar och tillägg, som, enligt hvad af
det förestående framgår, tid efter annan blifvit af Kongl.
Maj:t faststälda®); hvarjemte styrelsen äfven sjelf föreslog
en del mindre väsentliga ändringar och förtydliganden.

I enlighet med styrelsens förslag utfärdade Kongl.
Maj:t den 23 oktober 1874 förnyadt afiöningsreglemente,
hvilket ännu är gällande, ehuru med vissa förändringar,
för hvilka i det följande redogöres.

Ny instruktion utfärdades först den 5 november
1875; och är jemväl denna fortfarande gällande med de

*) Till förut omförmälda förändringar må tilläggas, att genom nådigt bref af
den G mars 1874 förklarats, det extra betjent, som fått sig bostad anvisad i sta*
tens jernvägstrafik tillhörig eller för dess räkning förhyrd byggnad, dädanefter finge
i afseende å sjukvård för sig och sina familjemedlemmar åtnjuta samma förmåner,
som enligt § 17 i aflöningsreglementet den 17 september 1869 blifvit för ordinarie
betjent vid statens jernvägstrafik bestämda. Detta stadgande upptogs äfven i styrelsens
förslag.

ändringar, som, enligt hvad nedan säges, den 30 december
1884 och den 31 maj 188S faststälts. Den nya instruktionen
skilde sig emellertid från den äldre, förutom
i hvad som föranleddes af inrättandet af öfverdirektörsbefattniugen
vid maskinafdelningen, hufvudsakligen endast
deri, att de åligganden närmare angåfves, hvilka
tillhörde den under tiden tillkomne inspektören. Anmärkas
må emellertid, att i den nya instruktionen upptogos
såsom ordinarie tjensteman ej allenast, på sätt förut
antydts, ombudsman och arkitekt utan äfven ritare vid
ban- och maskiuafdelningarna, ehuru några sådana tjensteman
icke upptagits såsom tillhörande styrelsen vid

1874 års lönereglering0).

Då styrelsen i skrifvelse den 1 december 1875 framlade
förslag till specifik kostnadsstat för år 1876, anhöll
styrelsen bland annat, såsom förut under en följd af år,
att med afseende å den ständiga tillsynen öfver linieförvaltningen
dittills gällande stadganden äfven under år
1876 måtte få tillämpas. I nådigt bref den 31 december

1875 förklarade emellertid Kongl. Maj:t att, då den 5
nästföregångne november för styrelsen utfärdats förnyad
instruktion, uti hvilken äfven stadgats angående den ständiga
tillsynen öfver linieförvaltningen genom inspektören,
Kongl. Maj:t fann den genom nådiga brefvet den 29 december
1870 meddelade och sedermera årligen förnyade
särskilda bestämmelsen i detta hänseende icke vidare
vara erforderlig och styrelsens framställning om fortfarandet
äfven under år 1876 af dittills gällande stadgangen
i fråga om denna tillsyn alltså icke påkalla något
särskilt förklarande. Detta Kongl. Maj:ts beslut har
emellertid icke uppfattats såsom påbjudande ett upphörande
af t. f. intendenternas funktioner, utan hafva dylika
tjensteman allt sedermera fortfarit att fungera med
enahanda åligganden, som i nyssnämnda nådiga bref af
den 29 december 1870, jemfördt med nådiga brefvet
af den 9 juni och 29 december 1871, varit för dem
bestämda. *)

*) X instruktionen upptogs jemväl såsom hörande till styrelsen ett telegrafkontor
med telegrafister. Bestämmelsen härom uteslöts år 1884.

Förändringar Då, såsom nyss nämndes, såväl aflöningsreglementet
ministrationen af den 23 oktober 1874 som instruktionen af den 5 noe{Tärefew74
7ember 187*5 fortfarande äro i hufvudsak gällande, samt
9 och 18-5. jernvägsadministrationen äfven i öfrig! är väsentligen
ordnad på samma sätt som vid berörda tidpunkt, återstår
nu endast att i korthet angifva de detaljförändringar,
som i olika afseenden sedan dess inträdt.
lYyci befatt- Beträffande då först de nya befattningar, som till dragna

lier komröit, samt de äldre dylika, hvilka indragits eller förförändrade
ändrats, så föreslog Kongl. Maj:t 1877 års Riksdag att
befattningar. medgifva, att bland de i klassregleringen för statens
Nya distrikt, jemvägstrafiks tjenstemän och betjente upptagna arvoden,
hvilka enligt de af Kongl. Magt faststälda stater
utginge, måtte, från och med år 1878 få uppföras d}dika
öfver- för förste eller öfverbanmästare med lägsta arvodesklass
anmaatare. qen ]_7;(je? euer 720 kronor för år, och högsta arvodesklass
den 10:de, eller 1,500 kronor för år. I den trafikstyrelsens
framställning, som låg till grund för den
kongl. propositionen i ämnet, anförde styrelsen, att det
sedan flera ai tillbaka visat sig behöflig! att å hvarje
bansektion anställa s. k. förste banmästare, hvilka, utan
att. hafva direkt uppsigt öfver särskilda delar af banan,
biträdde baningeniörerna vid expeditions- och bokföringsgöromålen,
handhade bansektionens förråd samt vid förhinder
för baningeniörerna på eget ansvar förestode bansektionerna,
äfvensom att styrelsen funnit, att den högsta
för banmästare bestämda aflöningen, eller 900 kronor för
år, icke vore tillräcklig för att i statens jemvägstrafiks
tjenst qvarhålla personer med sådana egenskaper, att de
kunde nöjaktigt fullgöra ofvannämnde åligganden, utan
att de etter hand sökte och funne förmånligare anställningar
vid ‘enskilda jernvägar eller större arbetsföretag.
Riksdagen biföll Kongl. Maj:ts framställning.

Bokhållare Såsom af det förestående framgår, upptogos vid 1874

mVaidkin-ano''ch ä.rs lönereglering bokhållare inom styrelsen endast vid de
trafikafdelnin- till byråafdelningen hörande kassa-, statistiska och milSstyreilT
koiltoren- 1 de årligen faststälda arvodesstaterna medgaf
emellertid Kongl. Majrt tid efter annan upptagandet af
dylika befattningar äfven inom andra styrelsens kontor

eller expeditioner, såsom i staten för 1880 å revisionskontoret
och å öfver dir ektörens för banafdelning en expedition,
i 1882 års stat å öfver dir ektörens för maskinafdelningen
expedition, och i 1884 års stat å öfver dir ektörens för
trafkafdelningen expedition och å kontrollkontoret; hvarefter
i nådiga kungörelsen den 30 december 1884, angående
ändringar uti den för styrelsen för statens jernvägstrafik
den 5 november 1875 utfärdade förnyade instruktion,
stadgades, att under ban-, maskin- och trafikafdelningarna
inom styrelsen skulle lyda bokhållare till
det antal, faststäld stat för hvarje år bestämde. Arvodena
för ifrågavarande bokhållare bestämdes lika med
arvodena för de förutvarande bokhållarne vid byråafdelningen.
°)

Genom nyssnämnda nådiga kungörelse vidtogos äfven
åtskilliga andra förändringar i styrelsens organisation.
Förutom att, i enlighet med hvad redan genom nådiga
brefvet den 23 december 1881 medgifvits, benämningen
»byråchef» utbyttes mot »öfverdirektör för byråafdelningen»,
indrogs sålunda ej blott sekreterarebefattningen, hvilken
ersattes med en öfver dir ektörsassistenttjenst vid byråafdelningen,
utan äfven faktiskt ena notariebefattningen,
erhöllo öfver direktör sassistenterna utvidgad kompetens, samt
utbröts biljett- och formulärförrådet från kontrollkontoret
till att bilda ett sjelfständigt kontor.

Såsom skäl för sekreterarebefattningens förändring
anförde styrelsen i den underdåniga framställning, som
föranledde den nådiga kungörelsens utfärdande, hufvudsakligen,
att, ehuru enligt 1875 års instruktion sekreteraren
skulle uppsätta och låta expediera alla från styrelsen
utgående skrifvelser, under det att deremot de
under öfverdirektörerna för ban-, maskin- och trafikafdelningarna
lydande assistenterna skulle uppsätta och
expediera sådana skrifvelser, som utginge från öfverdirektörsexpeditionerna
— d. v. s. i ärenden, der öfverdirektör
ensam fattade beslut, — en mera genomgående
arbetsfördelning likväl i praxis utbildat sig, i det att *)

*) Vid fastställande af arvodesstat för år 1892 medgaf Kongl. Maj:t, att äldste
bokhållarne å ban- och trafikafdelningarna finge benämnas »byråassistenter».

Bokhållare finnes numera äfven anstäld å det från kontrollkontoret utbrutna
biljett- och formnlärförrådet.

Kungörelsen
den 30 december
1884
ang. ändring i
instruktionen.

Anställande
af förste
stationsskrifvare.
kontorsbiträden
m. m.

nämligen de allra flesta skrivelser, som utgått från styrelsen,
blifvit uppsatta af vederbörande öfverdirektörsassistent
och sekreterarens befattning med skrifvelsers
uppsättning inskränkts till sådana mål, som tillhört byråafdelningen,
hvadan alltså sekreteraren blifvit alldeles
likstäld med öfverdirektörsassistenterna. Beträffande notariebefattningarna
åberopades det faktum, att protokollsföringen
hos styrelsen högst betydligt minskats derigenom,
att protokoll endast fördes i sådana mål, beträffande
hvilka skrivelser ej utfärdades, och att notariernas
biträde vid uppsättningar af utgående expeditioner
toges i anspråk endast för sådana expeditioner, som
utginge från byråafdelningen. Mera än en notarie syntes
derföre ej behöfvas, men då möjligen framdeles en förändring
i nämnda förhållanden kunde inträffa, och då antalet
helst borde rättas efter förhandenvarande omständigheter,
hemstälde styrelsen, att j instruktionen måtte
föreskriVas, i stället för att »två notarier» skulle finnas,
att notarier skulle anställas »till det antal, faststäld stat
för hvarje år bestämde».

I sammanhang med sekreterarebefattningens indragning
utvidgades, såsom nyss nämndes, öfverdirektörsassistents
kompetens, hvarvid bestämmelse tillika meddelades
derom, att sådan tjensteman under vederbörande
öfverdirektörs frånvaro å tjensteresa eller eljest för kortare
tid finge, efter generaldirektörens förordnande, föredraga
afdeluingen tillhörande ärenden. Under det att i
1875 års instruktion föreskrifvits, att å hvardera å ban-,
maskin- och trafikafdelningarne skulle vara anstäld en
öfverdirektörsassistent, stadgades för öfrigt nu, att å
dessa afdelningar skulle finnas »öfverdirektörsassistenter
till det antal, faststäld stat för hvarje år bestämde».

Genom nådigt bref den 30 december 1885 förordnade
Kong!. Maj:t bland annat, i anledning af eu utaf
trafikst}7relsen gjord framställning,

att de särskilda expeditionerna för person- och godstrafik
vid stationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö
skulle förestås af bokhållare med arvode af lägst 1,800
kronor och högst 2,400 kronor jemte inqvartering in
natura;

att stationsskrifvarebefattningarna skulle fördelas i två

grupper, omfattande den ena dels de tjensteman, som
närmast nyssnämnde bokhållare tjenstgjorde å expeditionerna
vid Stockholms, Göteborgs och Malmö stationer,
dels dem, som närmast föreståndare för station i rikets
öfriga mera betydande städer eller för större föreningsstation
handhade stationsgöromålen, för Indika tjensteman,
benämnde förste stationsskrifvare, aflöningen skulle
utgöra lägst 1,500 kronor och högst 2,100 kronor jemte
inqvartering in natura; och den andra alla ötrige stationsskrifvare
med arvode af högst 1,800 kronor; samt
att å jernvägsstationerna finge, i stället för skrifvare,
med lägre aflöning antagas biträden af betjeningsklassen,
kallade kontorsbiträden, med arvode af minst 600 kronor
och högst 1,080 kronor jemte beklädnad in natura samt,
der tillgång funnes på bostäder, fri inqvartering.

Sitt förslag om anställande af kontorsbiträden hade
trafikstyrelsen motiverat dermed, att genom tillämpningen
af det enklare tariffsystemet, som blifvit eu följd af de
mellan styrelsen och förvaltningarna för ett större antal
enskilda jernvägar träffade aftal om samtrafik blifvdt möjliggjordt,
'' att en del af de göromål, som för det dåvarande
besörjdes af kontors- och stationsskrifvare, kunde
anförtros åt personer med mindre skolbildning än som
måste fordras hos tjenstemän; och hade styrelsen hemstält,
att dylika kontorsbiträden måtte få anställas å »jernvägsexpeditionerna».
I sitt svar härå begagnade Kong!.
Maj:t, såsom af det nyss sagda framgår, uttrycket »jernvägsstationerna));
och synes Kongl. Maj:t, häraf att döma,
hafva afsett, att kontorsbiträden endast finge anställas
vid distrikten. Vid fastställandet af arvodestaten för år
1886 upptog emellertid Kongl. Maj:t i enlighet med styrelsens
förslag tre kontorsbiträden å kontrollkontorets
stat; och hafva sedermera tid efter annan flera dylika
biträden anstälts såväl å nämnda kontor som a milkontoret
samt biljett- och formulärförrådet. Ehuru några
maximi- och minimiarvoden i sjelfva verket icke varit
för ifrågavarande, hos styrelsen tjenstgörande kontorsbiträden
faststälda, hafva de aflönats inom de arvodessklasser,
som år 1885 bestämdes för deras gelikar vid
linien, dock att de, såsom anstälda vid styrelsen, naturligen
icke varit i åtnjutande af inqvarteringsförmån.

indragning Sedan Kongl. Maj:t den 7 september 1887, i sammanaf
tfeZlen018'' h.an8 med dåvarande inspektörens befordran till annan
Ytterligare ut-tjenst, anbefalt trafikstyrelsen att inkomma med yttrande,
petenfförTf. huruvida den sålunda ledigblifna inspektörstjensten fortverdirektörs-
farande borde bibehållas, afgaf styrelsen den 12 december
assistenter. samma år utlåtande i ämnet. Efter redogörelse för de
bestyr, som vore med befattningen förenade, yttrade styrelsen
dervid, att ehuru det varit för styrelsen af stort
värde att för dessa bestyr hafva tillgång till en särskild
erfaren person, som icke varit så bunden af tjenstgöring å
viss plats, erfarenheten dock lärt, att de göromål, som
tillhört inspektören, icke vore af den betydelse eller så
omfattande, att derför oundgängligen behöfdes en särskild
tjensteman i den ställning, som inspektören haft.
Svårast hlefve-inspektören att undvara såsom vikarie för
öfverdirektör, men i detta hänseende kunde så ordnas,
att vikariatet anförtroddes åt öfverdirektörsassistent, åt
hvilken enligt gällande instruktion generaldirektören redan
kunde, då han funne sådant lämpligt, under öfverdirektörs
frånvaro å tjensteresa eller eljest för kortare
tid uppdraga att föredraga afdelningen tillhörande ärenden.
Men om sålunda på öfverdirektörsassistent lades
göromål, som tillhört annan högre befattning, och på
samma gång ökadt ansvar, syntes det vara billigt, att
det för assistentbefattningen faststälda arvodesbelopp bringades
till närmare likhet med kontorschefs inom styrelsen
samt afdelningsföreståndares å distrikt än hvad för
det dåvarande vore fallet, hvarför styrelsen hemstälde,
att för öfverdirektörsassistent högsta arvode — frånsedt
ålderstillägg -— måtte blifva uppflyttadt en klass eller
till 4,200 kronor.

Etter det 1888 års Riksdag, med bifall till kongl.
proposition i ämnet, medgifva, att från den tid, inspektörsbefattningen
hos styrelsen blefve indragen, öfverdirektörsassistent
hos styrelsen måtte kunna uppflyttas
till nyssnämnda årliga arvode, förklarade Kongl. Maj:t
den 31 maj 1888, att ifrågavarande inspektörstjeust skulle
indragas, hvarjemte genom kungörelse samma dag meddelades
deraf föranledda ändringar i styrelsens instruktion.
Anställandet Med bifall till styrelsens den 10 december 1890
inspektör.10 derom gjorda framställning, förordnade Kongl. Maj:t ge -

nom nådigt bref den 31 samma månad och år, att vid
maskinafdelningen ett särskilt maskindirektörsarvode
skidle uppföras för anställande af en maskininspektör med
åliggande ej mindre att utöfva tillsyn öfver statens jernvägars
materiel än äfven att tillhandagå med verkställande
af besigtningar och utöfvande af kontroll å de enskilda
banornas materiel.

I detta sammanhang torde äfven böra anmärkas, att,
ehuru någon ändring i instruktionen ej egt rum, kontrollkontoret
sedan år 1882 arbetar på tre i stället för
två afdelningar. Nämnda år inrättades nämligen en särskild
afdelning för samtrafik under en kontrollör såsom
föreståndare. Numera är denna afdelning delad i två, en
för persontrafik och en för godssamtrafik under hvar sin
kontrollör, hvaremot de förutvarande skilda afdelningarna
för statsbanornas lokala person- och godstrafik sammanslagits
till en hufvudafdelning under en kontrollör såsom
gemensam föreståndare.

Med jernvägstrafikens utveckling och statsbanenätets
tillväxt uppstod nödvändigheten att öka distriktens antal.
Sålunda inrättades genom nådigt bref den 24 september
1875 ett femte trafikdistrikt, omfattande stambanelinierna
från och med Stockholms station norrut och genom nådigt
bref den 7 oktober 1881 bildades ett sjette distrikt
för öfre Norrland, livilket distrikt numera omfattar linierna
norr och öster om Ange station, dock att bandelen
Vännäs—Luleå—Gellivare i vissa afseenden förvaltas särskildt
för sig. Med afseende å trafiktjensten hafva för
öfrigt hvardera af första och andra distrikten sedan flera
år tillbaka varit fördelade i en öfre och en nedre afdelning;
hvarjemte femte trafikdistriktet under några år vant
med afseende å såväl trafik- som bantjensten deladt i tva
afdelningar — ett förhållande som dock upphört år 1893,
i det att numera endast med afseende å den löpande
linietjensten eu del af distriktet står under befäl af en
trafikdirektörsassistentmed en i vissa hänseenden delegerad
myndighet.

Utan sammanhang med omreglering af befattningar
hafva sedan år 1874 följande förändringar vidtagits i
personalens aflöniugsförhållanden.

En tredje afdelning
inom
kontrollkontoret.

Inrättande af
Y och Yl trafikdistrikten.

Löneförändringar
utan
sammanhang
med omreglering
af befattningar.

Generaldirek- A.r 1878 faststäldes definitivt af Riksdagen generaldirektörens
och chefens fasta arvode att från och med
stäldt. 3»r 1879 utgå med 10,000 kronor.

Bostads- Sedan Riksdagens år 1876 församlade revisorer fästat

“t uppmärksamheten på önskvärdheten af att bestämdare
föreskrifter lemnades angående jern vägspersonal ens förseende
med inqvarteringsersättningar eller bostäder, samt
1877 års Riksdag med anledning deraf anhållit, att Kongl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, om och till hvilken utsträckning
tjenstebefattningar vid statens jernvägstrafik
borde vara med fördelen af fri bostad, vare sig i statens
egna eller förhyrda lokaler, förenade, samt derefter såväl
i berörda hänseende som i de med denna fråga sammanhängande
öfriga omständigheter meddela de föreskrifter,
Kongl. Maj:t kunde fiuna vara för ändamålet tjenliga, fann
Kongl. Maj:t godt att genom nådigt bref den 23 december
1880, med upphäfvande af § 11 i gällande
aflöningsreglemente, meddela särskilda bestämmelser uti
ifrågavarande afseende att lända till efterrättelse från och
med år 1881. De vigtigaste af dessa bestämmelser voro
följande:

Fri bostad, vare sig uti styrelsen för statens jernvägstrafik
tillhörig eller uti någon i närheten af Stockholms
centralstation belägen, för ändamålet förhyrd lägenhet
skulle tillkomma styrelsens chef samt öfverdirektör
erna.

Enahanda förmån af fri bostad uti jernvägens egna
eller i närheten deraf belägna, för ändamålet förhyrda
lägenheter skulle ock, der styrelsen funne sådant vara
för jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt, tillkomma
vaktmästare i styrelsen samt följande tjenstemän
och betjente vid distrikten, nämligen: afdelningsförestån''
dåre och hans assistent; baningeniör; maskiningeniör;
stationsinspektor; telegrafinspektor; verkmästare; stationsskrifvare;
öfverbanmästare; lokomotivförareförman; vagnmästare;
stationsmästare; vaktmästare; hallmästare; lokomotivförare;
vagnförman; öfverkonduktör; konduktör;
packmästare samt betjente af lägre grad än de nämnda.

Bostadens storlek skulle bestämmas af styrelsen,
dock med iakttagande att större lägenheter ej finge till -

delas de särskilda tjenstemännen än inom vissa för en
hvar angifna gränser.

Med fri bostad skulle vara förenad förmånen af fri
vedbrand.

Embets- och tjenstemän samt betjente vid distrikten,
hvilka ej åtnjöte fri bostad, skulle ega uppbära inqvarteringsersättning,
utgörande 20 % af årliga arvodet, tjenstgöringspenningar
deri inbegripna, för dem, som voro
stationerade i Stockholm, Göteborg och Malmö, och 15
% för dem, som voro annorstädes stationerade; dock att
lokomotivförare, eldare, smörjare, konduktörer och packmästare
egde bekomma 20 % oberoende af de orter, der
de vore tidtals kommenderade och hade sin bostad.

Genom nådigt bref den 30 december 1885 medgaf BekiädnadsKongl.
Maj:t, att styrelsen finge för dem af dess vaktmästare,
som tillika tjenstgjorde såsom kontorsvakter, vaktmästare,
bekosta uniformspersedlar in natura på enahanda sätt,
som i § 16 mom. 1 af aflöningsreglementet funnes bestämdt.

Till sist är i hithörande afseende att erinra, hurusom Tillfällig löneRiksdagen
allt sedan år 1892 årligen medgifvit, att af banTat J;
jernvägstrafikmedlen ett belopp af högst 12,000 kronor Norrland,
finge, efter jernvägsstyrelsens bepröfvande, användas till
förhöjning i vissa fall af de vid statens jernvägstrafik
anstälde banvakters löneförmåner utöfver det nu medgifna
högsta arvodesbeloppet, med högst 60 kronor för
hvarje banvakt, som af förhöjningen komme i åtnjutande.

I enlighet med inom Riksdagen gjordt uttalande har
ifrågavarande löneförbättring kommit de i vissa delar
af Norrland anstälde äldre banvakterna till del.

Sedan Riksdagen från och med år 1868 årligen fast- Beslut att enstält
utgiftsstat för statens jernvägstrafik för nästföljande
år, anhöll 1877 års riksdag i skrifvelse den 22 maj vagstrajikmednämnda
år, att Kongl. Maj:t måtte låta tillse, huruvida
icke i en blifvande riksstat måtte kunna af jernvägstrafik- tagas.
medlen allenast upptagas den behållning, staten kunde
för året af samma trafik påräkna, hvarvid Riksdagen dock
tillika uttalade den åsigt, att arvodesstaten för trafikpersonalen
borde dädanefter som dittills af Kongl. Maj:toch
Riksdagen regleras. Med bifall till en af Kongl. Maj:t
till nästföljade års riksdag gjord framställning i ämnet,

Kostnadsstatens
fastställande.

beslöt derefter sistnämnda riksdag, att, med bibehållande
af den ordning, att frågor om förändring i gällande, af
Kong]. Maj:t och Riksdagen gemensamt antagna grunder
för aflöning åt embets- och tjenstemän samt betjente vid
statens jernvägstrafik komme att dädanefter som dittills
underställas Riksdagens pröfning, bland anslagen under
sjette hufvudtiteln icke vidare skulle upptagas och beräknas
det för »statens jernvägstrafik» erforderliga belopp.

Jemlik! föreskrift i 1869 och 1875 årens instruktioner
har det ålegat styrelsen att i slutet af hvarje år för
Kongl. Maj:t framlägga förslag till specifik kostnadsstat
för det nästkommande året; och fullgjorde stju-elsen detta
åliggande sålunda, att styrelsen ingaf dels förslag till
»specifik kostnadsstat», deri utgifterna för personalens
arvoden endast summariskt upptogos, dels ock detaljeradt
förslag till arvodesstat. Kongl. Maj :t faststälde sedermera
såväl kostnadsstaten som den särskilda arvodesstaten för
vederbörande år.

Genom nådigt bref den 17 december 1880 faststälde
Kongl. Maj:t emellertid för år 1881 allenast arvodesstat,
men yttrade sig icke om kostnadsstaten. Då någon kostnadsstat
icke heller faststäldes för påföljande år ansåg
sig styrelsen böra den 9 december 1882, vid öfverlemnande
af sina förslag rörande kostnaderna för år 1883,
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes om icke, såsom förut
varit öfligt, i detalj pröfva och fastställa de särskilda i
det inlemnade förslaget till omkostnadsstat upptagna
posterna dock genom ett godkännande af de för de olika
afdelningarna beräknade summorna och totalbeloppet utgifter,
fastställa som förslagsanslag det belopp, hvaröfver
styrelsen egde förfoga för drift och underhållskostnadernas
bestridande.

Genom nådigt bref den 22 december 1882 förklarade
emellertid Kongl. Maj:t, som vore förvissad om att
styrelsen läte sig angeläget vara att iakttaga all möjlig
sparsamhet i fråga om utgifter för uppehållandet af statens
jernvägstrafik, så att de af styrelsen derför förslagsvis
beräknade summorna icke öfverskredes, utan fastmera
besparingar derå gjordes, sig finna denna styrelsens
framställning icke till något särskild! uttalande föranleda.
Med anledning häraf sökte styrelsen sedermera under eu

Bil. I.

följd af år ej Kongl. Maj:ts fastställelse å omkostnadsstaten
utan endast å arvodesstaten. Sedan 1893 års Riksdag
emellertid anhållit, att Kongl. Maj:t måtte taga i
öfvervägande, huruvida icke styrelsen borde åläggas att
hvarje år uppgöra och till Kongl. Maj:ts pröfning insända
detaljerad omkostnadsstat att för det näst påföljande året
tillämpas, meddelade Kongl. Maj:t styrelsen föreskrift i
sådant syfte; och har såsom en följd häraf kostnadsstat
fastställs för de två senaste åren.

I detta sammanhang torde jemväl böra anmärkas, att
Kongl. Maj:t, med anledning af en utaf 1894 års riksdag
gjord framställning, genom nådigt bref den 12 juli 1895
anbefalt styrelsen att, derest behof uppstode af om- eller
tillbyggnad, som på grund af sin omfattning måste anses
komma att medföra större kostnader och som ej vore i
den för året för nya byggnader och anläggningar gällande
stat upptagen och ej heller kunde hänföras till
sådana arbeten, som vore i den af Kongl. Maj:t för året
faststälda omkostnadsstaten uppförda, icke låta företaga
sådan byggnad, utan att frågan härom understäldes Kongl.
Maj:ts pröfning.

Slutligen torde böra erinras, att genom Kongl. Maj:ts
beslut den 31 maj 1888 ledningen af och tillsynen öfver
statens jern vägsbyggnader, som efter den särskilda byggnadsstyrelsens
upphörande år 1882 ålegat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
öfverflyttats till styrelsen för statens
jern vägstrafik, hvilken på grund af kungörelse den
28 september förstnämnda år numera benämnes »jernvägsstyrelsen».

Ledningen
öfver statens
jernvägsbyggnader
förlagd
till trafikstyrelsen.
Namnförändring.

Bil. II.

P. M.

angående jernvägsförvaltningens organisation
i vissa främmande länder.

Norge.

Vid slutet af år 1894 hade Norges jernvägar en utsträckning
af 1,739 km., deraf 731 km. med en spårvidd
af 1,435 meter, 969 km. med en spårvidd af 1,067
meter och 39 km. med en spårvidd af 0,750 meter. Af
samtliga linierna tillhörde sträckor å tillsammans 1,632
km. 13 särskilda »Statsbaneintressentskaber» d. v. s. voro
banor, hvilka egdes af staten i förening med en del enskilda
personer och kommuner, men förvaltades af staten
allena. Dessa banor utgjorde de s. k. »statsbanorna».
Förutom tvänne smärre enskilda banor å sammanlagdt
39 km. väglängd tillhörde återstående 68 km. »Den norske
Hovedjernbane», hvars ekonomiska och administrativa
förhållanden ordnats genom kontrakt af den 17 december
1850 mellan norska staten och engelska byggnadsentreprenörer.
Jemlikt detta kontrakt tillsköts ena hälften
af anläggningskapitalet utaf nämnda entreprenörer,
hvilka i vederlag härför erhöllo prioriterade aktier, som
efter 100 års förlopp finge af staten till pari inlösas, under
det att den andra hälften tillhandahölls af staten med bidrag
af kommuner och enskilda, hvilka erhöllo vanliga aktier
för sina tillskott. Enligt samma kontrakt handhafves banans
skötsel af en direktion af sex medlemmar, af hvilka
tre utnämnas af Konungen och de öfriga tre väljas af de

prioriterade aktiernas innehafvare. Anmärkas må, att
för närvarande chefen för de norska statsbanorna tillika
är ordförande i direktionen för hufvudjernbanan.

I spetsen för de norska statsbanorna står en under
departementet för de offentliga arbetena lydande styrelse,
hvilken utgöres af en generaldirektör såsom chef samt
tre direktörer, en för banafdelningen, en för trafikafdelningen
och en för maskinafdelningen. I alla frågor, som
behandlas af styrelsen i dess helhet, ega dessutom två
af stortinget valda medlemmar att i styrelsen inträda.
Denna styrelse har att ombesörja driften och underhållet
af statsbanorna med hvad dertill hörer samt verkställa
förekommande utvidgningar af och förbättringar å desamma
äfvensom att förbereda och utföra byggandet af
nya jernvägar för statens räkning, allt i öfverensstämmelse
med gällande budgeter och öfriga bestämmelser.

Förslag till budgeter för vederbörande budgetterminer,
frågor om tillsättande af sådana befattningar, till
hvilka styrelsen ej har utnämningsrätt, frågor om förändringar
i personalens aflönings- och pensionsförhållanden,
förslag till allmänna taxor samt till förändringar
eller tillägg till trafikreglementet m. fl. ärenden skola af
styrelsen insändas till och föreläggas vederbörande departement.

Enligt den för styrelsen gällande instruktion, hvilken
af arbetsdepartementet utfärdats på grund af kongl. resolution
den 12 december 1891, skola ärendena i allmänhet
afgöras af generaldirektören i samlad styrelse och på föredragning
af vederbörande direktör, med reservationsrätt
för såväl denne som öfriga medlemmar. På styrelsens vägnar
må dock generaldirektören med vederbörande direktör
afgöra sådana löpande ärenden, som med afseende
å sin beskaffenhet eller betydenhet icke anses erfordra
behandling i samlad styrelse; hvarjemte hvarje direktör
har att på eget ansvar för sin afdelning vidtaga sådana
åtgärder, hvilka äro att anse såsom direkt tillämpning
af styrelsens beslut eller hvilka härflyta af gällande bestämmelser
i öfrigt. Derest i öfrigt omständigheterna
nödvändiggöra, att bestämmelse i något afseende träffas
på styrelsens vägnar af generaldirektören eller någon

direktör i ärende, som eljes skulle falla under styrelsens
behandling, skall anmälan om åtgärden ske vid nästa styrelsesammanträde.

I styrelsens arbetsordning hafva närmare föreskrifter
i nu omförmälda hänseende lemnats. De ärenden,
hvilka skola behandlas i samlad styrelse, uppräknas sålunda
under åtta och de, hvilka direktörerna få på egen
hand afgöra, under sex särskilda punkter, medan åter
öfriga ärenden förklarats skola afgöras af generaldirektören
med vederbörande afdelningsdirektör eller -direktörer.
Härvid är dock stadgadt, att, om vid behandlingen
af något till sistnämnda grupp hörande ärende vederbörande
afdelningsdirektör eller -direktörer skulle vilja
begagna sin reservationsrätt, ärendet skall hänskjutas till
behandling i samlad styrelse. Enligt arbetsordningen
skola i samlad styrelse behandlas:

1) ärenden, som skola blifva föremål för vederbörande
departements pröfning;

2) utfärdande af, förändring i eller dispens från tjenstereglementen,
instruktioner o. d.;

3) förändringar i den fast anstälda personalens antal;
antagande, transporterande, uppsägning och afskedande
af dylik personal äfvensom beviljande af tjenstledighet
åt och beslut om bestraffning af densamma, allt
för så vidt afgörandet af dessa ärenden faller utom området
för afdeluingsdirektörernas eller liniebefälets befogenhet; 4)

åtskilliga frågor rörande pensionsväsendet;

5) anordningar och dispositioner i trafikens intresse,
hvilka erfordra medgifvanden och förpligtelser från statsbanornas
sida, såsom överenskommelser om samtrafik
med andra jernvägar eller transportförvaltningar, fraktlindringar,
hvilka icke afse endast försändelse för en gång,
reklamationer m. m.;

6) anbud om leveranser eller entreprenader för statsbanornas
räkning, för så vidt icke frågan gäller allenast
ett distrikt samt styrelsen genom allmän eller speciel bestämmelse
uppdragit åt vederbörande liniebefäl att afgöra
den samma;

7) framställningar från banornas »tillsyningskommissioner»
(se nedan) äfvensom andra framställningar, för -

slag, klagomål och ersättningsanspråk, som inkomma till
styrelsen och icke afgöras af vederbörande afdelningsdirektör;
samt

8) ärenden, som framkalla fråga om afvikelse från
något tidigare, i samlad styrelse fattadt beslut.

Förutom ofvannämnda tre afdelningar inom styrelsen,
nämligen ban-, trafik- och maskinafdelningarna, finnes äfven
en fjerde, byråafdelningen, hvilken lyder direkt under
generaldirektören och under honom förestås af en byråchef.
De byråafdelningen rörande ärenden, hvilka icke
äro plenimål, afgöras af generaldirektören ensam på byråchefens
föredragning. Denne senare föredrager vid styrelsens
sammanträden afdelningens ärenden och inträder i
generaldirektörens frånvaro såsom tillförordnad medlem af
styrelsen. Till byråafdelningen höra: kassaväsendet och
kontrollen deröfver, bokföringen, räkenskapsrevisionen och
statistiken; hvarjemte i afdelningen förberedas de ärenden,
som angå administrationen i dess helhet, föres matrikel
öfver personalen, behandlas aflöningsfrågor och
ärenden rörande pensions- och understödskassorna, uppgöras
budgetförslag, utarbetas räkenskapsöfversigter och
förvaltningsberättelser m. m.

Vid styrelsen äro utom de redan nämnda anstälda,
bland andra, följande tjenstemän:

vid byråafdelningen: 1 hufvudkassör; 1 underkassör;
1 hufvudbokhållare; 1 sekreterare; 1 föreståndare för det
statistiska kontoret; assistenter;

vid banafdelning en: 1 öfveringeniör, hvilken är bandirektörens
närmaste man samt ställföreträdare och hvilken
skall vara närvarande, då afdelningen rörande ärenden
i styrelsen föredragas; 1 brokonstruktör; 1 brokontrollör;
1 telegrafinspektör; assistenter;

vid trafikafdelningen: 1 öfvertrafikkontrollör; 1 assistent
hos direktören; 1 tågkontrollör; 1 biljett- och formulärförvaltare;
5 trafikkontrollörer och 1 föreståndare
för rundresekontoret;

vid maskina/delning en: 1 konstruktör;
vid samtliga afdelning ärna: fullmägtige.

Revisionen af jernvägsadministrationens räkenskaper
verkställes efter vederbörande statsdepartements bestämmelse
och instruktion genom revisorer, som utses af
departementet.

Med afseende å linieförvaltningen äro statsbanorna
indelade i sex trafikdistrikt. Vid dessa distrikt förestås
tjensten under vederbörande afdelningsdirektör i styrelsen
af resp. distriktsingeniörer, maskiningeniörer och »driftsbestyr
er es>, hvilka senare också förestå den på distriktens
byråafdelningar ankommande tjensten. För hvarje distrikt
uppdrager styrelsen åt en af nu nämnda funktionärer,
i regeln driftsbestyreren, att vara distriktsföreståndare,
i hvilken egenskap han har att sörja för nödigsamverkan
mellan afdelningarna samt representera distriktet
i de fall, då fråga icke är om någon särskild
afdelning.. Vid några distrikt, der distriktsingeniörer
och maskiningeniörer icke äro anstälda, förestår driftsbestyreren
jemväl den till ban- och maskinafdelningarna
hörande tjensten.

Vid distrikten äro i öfrigt enligt regeln anstälda
följande tjenstemän, nämligen vid banafdelningen: sektionsingeniörer
och fullmägtige; vid trajikafdelning en: driftsassistenter
och fullmägtige äfvensom distriktskassörer,
hvilka senare dock egentligen tillhöra byråafdelningen;
vid maskinafdelning en: verkmästare, lokomotivmästare, bokhållare
och materialförvaltare. Härtill kommer den egentliga
stations- och tågpersonalen samt den lägre banbevaknings-
och verkstadspersonalen. För jernvägsbyggnaderna
och jernvägsundersökningarna finnes särskild
personal, nämligen: chef för undersökningarna, öfveringeniörer,
afdelningsingeniörer, ingeniörsassistenter, aspiranter,
bokhållare, materialförvaltare, distriktskassörer och
fullmägtige.

Inom den norska statsbaneförvaltningen är decentralisation
genomförd i ganska stor utsträckning. Fn
något utförligare redogörelse för afdelningsschefernas funktioner
och myndighet torde derför här vara på sin plats.

I instruktionerna för afdelningscheferna å linien har
man synnerligen starkt betonat nödvändigheten af samverkan
mellan de olika afdelningarna. Ehuru det enligt den för
styrelsen utfärdade instruktionen i första hand tillkommer
den afdelningschef, som är distriktsföreståndare, att sörja
för det nödiga samarbetet i detta hänseende, är det sålunda
uttryckligen föreskrifvet, att det åligger samtliga afdelnings -

chefer att söka befordra detta samarbete, hvarföre ock i
förekommande fall ingen af dem är fri från sin andel i
ansvaret för att sådant samarbete ej egt ruin. På det att de
ärenden, som från distrikten insändas till styrelsen, måtte
varda så allsidigt förberedda som möjligt, är vidare stadgadt,
att beträffande sådana anordningar eller angelägenheter,
hvilka afdelningscheferna icke äro bemyndigade
att sjelfva vidtaga eller afgöra och hvilka antingen direkt
angå mer än en afdelning eller ock äro af den beskaffenhet,
att en analog fråga kan förekomma vid en annan
afdelning, t. ex. aflöningsärenden, chefen för den afdelning,
hvilken saken närmast rörer och från hvilken den
således skall till styrelsen insändas, har att, innan insändandet
eger rum, förhandla med den eller de öfriga
afdelningschefer, som af saken äro intresserade, äfvensom
att vid insändandet bifoga härunder erhållna upplysningar
eller afgifna afvikande meningar. Sjelfständig beslutanderätt
är i åtskilliga fall medgifven liniebefälet, endast under
förutsättning att de afdelningschefer, hvilka .saken på
något sätt angår, äro om beslutet ense. Kan icke samstämmighet
uppnås, skall i dessa frågor styrelsens afgörande
inhemtas. I andra fall tillkommer åter, då samstämmighet
ej kan uppnås mellan afdelningscheferna, den
äldste af desse att på eget ansvar fatta beslut. I utomordentliga
fall eger ock en afdelningschef eller någon
af dennes underordnade att träffa anstalter, som. egentligen
falla inom en annan afdelnings område. Distriktsföreståndarne
hafva att på eget eller annan afdelningschefs
initiativ sammankalla afdelningscheferna till öfverläggningar
om gemensamma angelägenheter.

Enligt den för styrelsen utfärdade instruktionen är
styrelsen befogad att i den utsträckning, tjenstens kraf
anses fordra, på afdelningscheferna i distrikten öfverflytta
sin myndighet att antaga, transportera och afskeda
personal samt meddela tjenstledighet och bestraffningar
åt densamma, dock med rätt för vederbörande att i förekommande
fall draga ärendet under styrelsens pröfning.
I ett på grund af detta bemyndigande utfärdadt cirkulär''
har styrelsen i hithörande afseende meddelat hufvudsakligen
följande bestämmelser.

Under'' förutsättning att vederbörande uppfylla de

kompetensfordringar, som i olika afseentfen finnas uppstäda,
kunna antagas:

af driftsbestyrerna: 16 olika grupper underordnad
personal, bland hvilka märkas kontorister af 2:dra klass,
underkonduktörer, packhusförmän samt telegrafister af
lista och 2:dra klass;

af maskiningeniörerna: 8 olika grupper, bland hvilka
märkas kontorister af 2:dra klass, lokomotivförare af
2:dra klass och eldare;

af distriktsingeniörerna: 10 olika grupper, bland
hvilka märkas kontorister af 2:dra klass, banförmän, ban-,
tunnel-, bro och grindvakter.

Extra personal må afdelningscheferna eller, efter
bemyndigande från dem i hvarje särskildt fall, deras underordnade
antaga.

Afdelningscheferna kunna inom distriktet förflytta
sådan personal, som af dem antagits, hvarvid dock, så
vidt tjenstens kraf det medgifver, hänsyn bör tagas till
vederbörandes egen önskan.

Sådan afskedsansökan från underordnad, som icke
innebär anspråk på pension, kan vederbörande afdelningschef
sjelf afgöra, för så vidt fråga är om personal, som
af honom antages, samt vederbörande icke begärt, att
ansökningen skall föreläggas styrelsen. I alla öfriga fall
skola ansökningar om afsked, åtföljda af afdelningschefs
yttrande, insändas till styrelsen.

A är tjenstens kraf det medgifver, kunna afdelningscheferna.
vidare bevilja dem underordnade funktionärer
tjenstledighet för helsans vårdande eller enskilda angelägenheter
under högst 30 dagar af ett och samma kalenderår,
dock ej för längre tid hvarje gång än 14 dagar,
så vidt icke särskilda undantagsförhållanden föreligga.
För utöfvande af värnpligt kan dock tjenstledighet af
afdelningscheferna beviljas under hela den erforderliga
tiden. Vid tjenstledighet af sistnämnda anledning bibehallei
fast anstäld personal full aflöning. Vid tjenstledighet
af annan anledning erhåller dylik personal full
aflöning under 30 dagar.

Under sjukdomsfall, som icke orsakats af oordentligt
lefnadssätt, kunna afdelningscheferna tillåta den fast anstälda
personalen att bibehålla full aflöning (ersättning

för mistade kilometerpenningar o. d. icke inräknad), dock
icke utöfver 6 månader i följd eller utöfver 6 månader
under samma kalenderår. Uppstår fråga om utbetalande
af sjukaflöning för längre tid, skall densamma underställas
styrelsen.

Då i följd af dödsfall eller annan orsak någon befattning
blifvit ledig, tillkommer det vederbörande afdelningschef
att förordna om befattningens upprätthållande,
intill dess den hinner med ordinarie innehafvare besättas.

Afdelningscheferna ega befogenhet att ådöma sina
underlydande disciplinsstraff, bestående i varning, böter
intill ett belopp, motsvarande fjerdedelen af en månads
lön, eller suspension under en veckas tid. Anser afdelningschef,
att en tjensteförseelse bör erhålla strängare
straff än han sålunda är berättigad ådöma, har han att
derom göra framställning hos styrelsen. Betjente, som visa
mindre godt uppförande, äro opålitliga och odugliga eller
hvilkas qvarblifvande i tjensten af andra orsaker är till
men för denna, böra af afdelningschefen föreslås till
entledigande.

Enligt särskilda instruktioner hafva driftsbestyrerna,
distriktsingeniörerna och maskiningeniörerna, utom andra,
följande speciella åligganden.

Driftsbestyrerna hafva ledningen af tåg- och stationtjensten
inom distrikten sig anförtrodd och äro ansvariga
för att densamma utföres i enlighet med gällande bestämmelser.

För vinnande af bästa möjliga ekonomiska resultat
af trafiken bör driftsbestyreren ej mindre iakttaga all den
begränsning i utgifter, hvilken är förenlig med driftens
säkerhet och öfriga nödiga hänsyn, än äfven vara uppmärksam
på allt, som kan bidraga till trafikens utveckling,
för hvilket senare ändamål han har att ständigt
hålla sig förtrogen med dennas gång och de förhållanden,
som på densamma inverka. Finner han, att i trafikens
intresse skäl äro för handen för någon fraktlindring
af annat slag eller i större utsträckning än han
sjelf är bemyndigad medgifva, har han att derom insända
förslag till styrelsen.

Driftsbestyreren har att vaka öfver att den för driften
afsedda vagnparken på bästa sätt användes.

Förslag till nya tågturer utarbetas af driftsbestyreren,
hvilken dock har att, innan han insänder dem till
styrelsen, förvissa sig om att hvarken från ban- eller
maskinafdelningens sida något är att mot förslaget invända.
Då driftsbestyreren skall afgifva yttrande öfver
ifrågasatta nya tågturer, har han likaledes att inhemta
öfriga afdelningschefers mening.

Extratåg, hvilka äro behöfliga för godstrafikens ombesörjande,
anordnas af driftsbestyreren, hvilken också
efter reqvisition kan inom sitt distrikt anordna extra
persontåg.

Ersättningskraf från trafikanter för skadade eller förlorade
försändelser kan driftsbestyreren under vissa förutsättningar
bifalla, så framt beloppet ej öfverstiger 100
kronor. Driftsbestyreren skall årligen inom viss tid till
styrelsen insända förslag till nästa förvaltningsårs budget
i hvad på hans afdelning ankommer. Finner han för
tillgodoseende af trafikens kraf behöfligt, att i styrelsens
budgetförslag upptagas anslag till ny materiel, utvidgning
af stationer o. d., har han att derom förhandla med
vederbörande afdelningschef samt, sedan erforderligt förslag
blifvit utarbetadt, genom sin påskrift biträda detsamma
eller, derest enighet ej uppnåtts, att mot detsamma
framställa sina anmärkningar. Äfven kan driftsbestyreren
i dylika fall sjelf med särskildt, motiveradt
yttrande till styrelsen inkomma. Vill ej vederbörande
afdelningschef i sitt budgetförslag upptaga det af driftsbestyreren
framhållna anslagsbehofvet, skall denne, om
han anser sig böra sjelf göra framställning i ämnet hos
styrelsen, dervid bifoga yttrande från den andre afdelningschefen.

Distriktsingeniörerna förestå en hvar inom sitt distrikt
bevakningen af liuierna utanför stationerna samt underhållet
af ej mindre linierna med stationstomter och sidospår
än äfven jernvägstelegrafen samt banans byggnader
och öfriga fasta egendom, som icke är stäld under maskinafdelniugens
vård. De äro ansvariga för att tjensten
vid deras afdelningar utföres i enlighet med gällande
bestämmelser.

Intet afhändande eller graverande af jernvägen till -

hörig mark får emellertid ega rum utan medgifvande
från styrelsens sida.

Förrådsartiklar, Indika skola användas vid banafdelningen,
reqvireras från det distriktets maskinafdelning
underlagda förrådet, för så vidt icke fråga är om artiklar,
af h vil ka banafdelningen på grund af särskilda bestämmelser
sjelf har förråd. Artiklar, som icke ingå i förråden,
anskaffas efter styrelsens närmare bestämmelse.
Dock är distriktsingeniör befogad att tillgodose tillfälliga
behof af sådana artiklar, då värdet icke öfverstiger 1,000
kronor.

Distriktsingeniör är bemyndigad, att, då sådant befinnes
nödigt för att befrämja och trygga banans, underhåll,
för jernvägens räkning förvärfva mindre jordområden
utefter banan äfvensom att tillmötesgå ersättningskraf
på grund af utskärningar o. d. År fråga om större
belopp än 500 kronor, skall likväl styrelsens samtycke
inhemtas; och hvarje förvärf af mark skall till styrelsen
inberättas.

Distriktsingeniör skall årligen inom viss tid till styrelsen
insända förslag till nästa förvaltningsårs budget i
hvad på hans afdelning ankommer. Med afseende å anslag,
hvilka han ur banafdelningens synpunkt anser erforderliga
å annan afdelnings budget, har han att iakttaga
ett analogt förfarande med det, som, enligt hvad förut
nämnts, är föreskrifvet för driftsbestyrer beträffande sådana
anslag å ban- eller maskinafdelningens budget, som
af denne anses behöfliga för trafikens ändamål.

Maskiningeniörerna förestå en hvar inom sitt distrikt
tillhandahållandet och underhållet af den rullande materielen
äfvensom verkstadstjensten samt förvaltningen
af förbrukningsartiklar. De äro ansvariga för att tjensten
vid deras afdelningar utföres i enlighet med gällande
bestämmelser.

Vid reparationsarbete må sådan förändring af konstruktions
del, hvarigenom materielens förutvarande typ
ändras, icke företagas utan styrelsens medgifvande. Icke
heller må vid tillverkning af ny materiel typen å någon
konstruktionsdel ändras utan styrelsens samtycke.

Det åligger maskiningeniör att noga tillse, att reparationsarbetena
bedrifvas efter sådan plan, att minsta

möjliga antal lokomotiv och vagnar äro under reparation
de tider, då trafiken ställer största anspråk på materiel;
och har han att i sådant hänseende förhandla och träffa
aftal med driftsbestyreren.

Maskiningeniör tillkommer att hafva inseendet öfver,
att materialförrådet är tillräckligt försedt med de för
driftens samtliga afdelningar behöfliga förråd sartiklar, för
så vidt icke annan afdelning genom särskild bestämmelse
bemyndigats att sjelf anskaffa någon artikel.

Inköp af förbrukningsföremål, materialier till verkstadsdriften
in. m. kan, då varan är af säregen beskaffenhet
eller inköpet sker för att möta ett tillfälligt behof,
verkställas af maskiningeniören för belopp af intill 1,000
kronor.

Maskiningeniören skall årligen inom viss tid till
styrelsen insända förslag till nästa förvaltningsårs budget
i hvad på hans afdelning ankommer. I fråga om anordningar,
hvilka äfven angå annan afdelning, såsom fyllandet
af trafikens behof vid nyanskaffning eller förändring af
vagnar för person- eller godsbefordran, har han att förut
förhandla med vederbörande annan afdelningschef. Beträffande
anslag å annan afdelnings budget har han att
iakttaga ett analogt förfarande, som i dylika fall åligger
driftsbestyreren och distriktsingeniören.

Utöfver hvad de för afdelningscheferna utfärdade
instruktioner sålunda och i öfrigt innehålla, äro desses
åligganden i vissa hänseenden bestämda genom särskilda
skrivelser från styrelsen. I detta afseende må anföras
följande.

Driftsbestyrerna hafva bemyndigats att, efter inhemtande
af vederbörande distriktsingeniörs yttrande och
under förutsättning att enighet med honom uppnås, bifalla
framställningar om anläggning af telefonledningar
till jernvägsstationer — der så ifrågakommer jemväl med
begagnande af jern vägens telegrafstolpar — dock med
iakttagande af vissa utaf styrelsen föreskrifna vilkor.

Distriktsingeniörerna äro berättigade att på vissa af
styrelsen faststälda vilkor bifalla ansökningar om tillåtelse
att med telefonledningar korsa jernvägens telegraflinier.

Samtliga afdelningschefer hafva erhållit befogenhet

att, på vissa af styrelsen föreskrifna vilkor och under
förutsättning i visst fall att enighet uppnås mellan
vederbörande afdelningschefer, bifalla ansökningar om
tillåtelse att anbringa telefonstolpar å jernvägen tillhörig
mark.

Driftsbestyrerna hafva bemyndigats, att, efter inhemtande
af vederbörande distriktsingeniörs yttrande och under
förutsättning att enighet med honom uppnås, uthyra
jernvägen tillhöriga tomter för uppförande af magasiner
och dylikt på vilkor, som innehållas i ett af styrelsen
faststäldt kontraktsformulär.

Driftsbestyrerna hafva jemväl erhållit bemyndigande
att i speciella fall tillåta, att snälltåg gorå uppehåll för
af- eller påstigning af passagerare å stationer, der sådant
uppehåll enligt tidtabellen eljest icke skulle ega rum.

Vederbörande afdelningschefer hafva slutligen erhållit
befogenhet att under vissa förhållanden utbetala ersättning
för å banan ihjelkörda kreatur, dock endast om
ersättningsbeloppet understiger 100 kronor. _ ,

Då vederbörande afdelningschef icke finner sig kunna
bifalla en framställning af ofvan omförmälda slag, eller
då, der sådan förutsättning är faststäld, enighet icke kan
uppnås mellan afdelningscheferna, hänskjutes saken i regeln
till styrelsen. Anmiilan om vidtagen åtgärd göres
äfven hos styrelsen.

Beträffande personalens aflöningsförhållanden är att
märka, att hela den fast anstälda egentliga tjenstepersonalen
är fördelad i 22 löneklasser, för hvilka äro faststälda
aflöningar till fixa belopp jemte 2—5 ålder stillägg,
inträdande efter vissa år. Generaldirektören och direktörerna,
hvilka utgöra de 3 högsta löneklasserna, åtnjuta
dock icke ålderstillägg. Med åtskilliga befattningar äro
förenade förmånerna af fri bostad och uniform eller endera,
men då sådan förmån åtnjutes, eger alltid afdrag
rum till visst belopp af den kontanta lönen. Kilometerpenningar
utgå till tågpersonalen.

Generaldirektören och direktörerna anställas medelst
kongl. konstitutorial. Tjenstemännen i löneklasserna 4—7
antagas af vederbörande departement på styrelsens förslag.
Den öfriga personalen tillsättes af styrelsen eller,

såsom ofvan blifvit nämndt, af afdelningschefema på
grund af bemyndigande från styrelsen.

Erinras må vidare om det deltagande i den norska
statsbaneförvaltningen, som eger rum från kommunernas
sida. För hvarje trafikdistrikt finnas nämligen inrättade
en eller två »tiUsyningskommissioner», bestående af tre
eller fyra medlemmar, utsedda för landtdistrikten af »Amtsformandskaberne»
och för städerna af »Formandskaberne».
Hvarje tillsyningskommission håller årligen på af jemvägsstyrelsen
bestämd tid möte för öfverläggning om
jernvägarne rörande frågor, vid hvilket möte styrelsen
bör vara representerad. Tillsyningskommissionerna böra
i regeln höras öfver hvarje jernvägarne eller deras drift
berörande fråga af större betydelse för distriktets intressen,
såsom anläggning, flyttning eller nedläggning af
stationer eller hållplatser, tågtidtabeller särskildt för den
mera lokala trafiken, o. d. För öfrigt hafva tillsyningskommissionerna
att framställa förslag till de anordningar
i fråga om banornas drift, som anses för distrikten behöfliga.

Kommissionernas förhandlingsprotokoll insändas till
styrelsen och bifogas de utdrag af dennas protokoll,
hvilka månatligen insändas till vederbörande departement.

Slutligen torde böra anmärkas, att, enligt hvad komitén
inhemtat, arbeten för närvarande pågå i syfte att
i ganska väsentliga delar omorganisera den norska statsbane
förvaltningen .

Danmark.

Sedan inköpet för statens räkning af det själlandska
jemvägssällskapets banor år 1880 kommit till stånd,
uppstod i Danmark nödvändigheten att förena detta jernvägsnät
med det staten förut tillhöriga fyensk-jydska
nätet under en gemensam administration. Intill år 1885
fortforo emellertid de båda näten att förvaltas hvar för
sig på hufvudsakligen enahanda sätt som förut, under det
att regeringen år efter år för riksdagen framlade förslag
till statsbaneförvaltningens ordnande genom lag, utan att
likväl de båda tingen kunde enas om någon sådan. Den
17 april 1885 utfärdades slutligen på administrativ väg
en kongl. förordning, hvarigenom de dittills varande styrelserna
för de själlandska och fyensk-jydska statsbanorna
upphäfdes och hela statsbanedriften underlades en af inrikesministern
utnämnd och omedelbart under honom lydande
generaldirektör; och uppdrogs tillika åt nämnde
minister att vidtaga de i följd af denna förändring nödiga
ytterligare anordningar. På grund af detta bemyndigande
utfärdades af inrikesministeriet den 5 september
1885 en kungörelse angående »Foreksbig Ordning af Bestyrelsen
af Statsbanerne», hvilken sedermera den 5 maj
1887 aflöstes af en »Midlertidig Organisationsplan for
Statsbanerne».

Grundtanken i denna organisationsplan var, att den
lokala ledningen af trafiktjensten och banunderhållet skulle
ske genom linie/örv ältning ar, som i nära anslutning till
den historiska utvecklingen och de faktiskt bestående
förhållandena ordnades sålunda, att inom hvardera af de
båda forna distrikten inrättades en ban-, en maskin- och
en trafikförvaltning, i spetsen för hvilken stäldes respektive
ban-, maskin- och trafikchefer, medan den för danska
jcrnvägsadministrationen egendomliga »söfartsförvaltningen»
omfattade båda distrikten. Den allmänna

ledningen af statsbanedrifton i dess helhet med hvad
dertill hörde samt uppsigten öfver förvaltningschefernas
verksamhet utöfvades åter af generaldirektören, hvilken
förvaltningscheferna voro direkt underordnade. Såsom
organ åt generaldirektören vid den allmänna ledningen
af driften fungerade en centralförvaltning, hvilken arbetade
på fyra afdelningar. Hvarje afdelning förestods af en
likaledes direkt under generaldirektören lydande afdelning
schef ^ hvilken hade till åliggande, utom annat, att i
den omfattning, generaldirektören bestämde, å hans vägnar
sjelfständigt afgöra förekommande ärenden. Såsom
särskilda biträden åt generaldirektören vid större byggnadsföretag
samt utvidgningar af de trafikerade jemvägarne
funnos dessutom under den första tiden anstälda
en öfveringeniör å Själland samt en »kormnitteret» å Jylland—Fyen,
hvilken senare tillika var generaldirektörens
ställföreträdare för __ det jydsk— fyenska distriktet med
station i Aarlius. Ärendenas fördelning mellan de fyra
afdelningarna företedde väsentliga olikheter med hvad i
Sverige är gällande. Till första afdelningen hörde sålunda:
registreringen af inkommande ärenden och deras
fördelning, organisationsfrågor, personalärenden, disciplinärväsendet,
aflöningsfrågor, ärenden rörande uppbördsborgen,
ålderdomsförsörjning och sjukkassor samt sammanställningen
af de årliga driftsbudgeterna och bevillningsförslagen;
till andra afdelningen: kassa-, räken skaps-,

revisions-, restitutions- och tariffväsendet samt de
statistiska ärendena; till tredje, afdelningen: banans underhåll,
bevakning och utvidgning, frågor rörande jern vägens
fasta egendom, anskaffande och underhåll af rullande
materiel m. m.; och till fjerde afdelningen det
egentliga trafikväsendet.

Å regeringens sida önskade man emellertid fortfarande
att få jernvägsförvaltningen, hvilken nästan helt
och hållet — äfven i fråga om aflöningsförhållandena —
var undandragen riksdagens inflytande, ordnad genom
lag. För sådant ändamål framlades för riksdagarne
1888—89, 1889—90, 1890—91 och 1891—92 förslag i
ämnet; och genom ömsesidigt tillmötesgående från regeringens
samt de båda tingens sida lyckades man sistnämnda
år få regleringen genomförd medelst »Loven om

Bil. II.

Statsbanedriftens Ordning- av den 12 April 1892». Den
organisation, som då kom till stånd och hvilken innebar
väsentliga afvikelser från den förra ordningen, är emellertid
äfven den i viss mån att anse såsom provisorisk,
i ty att i lagen föreskrifves, att förslag till revision af
densamma skall framläggas för den år 1897 sammanträdande
riksdagen. I fråga om vissa grenar af förvaltningen
gälla för öfrigt bestämmelser af ännu mera provisorisk
karaktär. Sålunda finnes stadgadt, att det tillsvidare
och intill dess annorlunda genom lag bestämmes
skall tillhöra inrikesministern att fastställa taxor och trafikreglemente
äfvensom meddela föreskrifter om fri befordran
af personer och gods för statsbanedriftens räkning,
men att för den år 1895 sammanträdande riksdagen
skall framläggas förslag till lag om grunderna för
fastställandet af taxor och trafikbestämmelser. För samma
riksdag skall ock framläggas förslag till lag om de anordningar,
hvilka i förhållande till allmänheten böra vidtagas
för att trygga ordningen på banorna och dess säkerhet,
under det att, intill dess en sådan lag kommer
till stånd, inrikesministern bemyndigats utfärda de i detta
hänseende erforderliga bestämmelserna.

Det till riksdagen 1888 — 89 aflåtna lagförslaget upptog
väsentligen samma allmänna anordning för ärendenas
afgörande, som på grund af den provisoriska organisationsplanen
af år 1887 faktiskt var gällande, men i förslaget
till riksdagen 1890—91 vidtogs den väsentliga
ändring att de fyra afdelningscheferna uteslötos och i
stället föreslogs anställandet af två »kommitterede» hos generaldirektören.
Till stöd för denna förändring anfördes
i motiveringen till förslaget, hurusom erfarenheten visat
att den omständighet att såväl de fyra afdelningscheferna
som de sju liniecheferna direkt sorterade under
generaldirektören medförde en viss oklarhet och en del
olägenheter. De ärenden, hvilka från linieförvaltningen
inkommo till generaldirektören, behandlades genom afdelningarna,
hvarvid dessas chefer på grund af förhållandenas
magt fingo fatta beslut på egen hand beträffande
eu stor del ärenden och meddela linieförvaltningarna
dessa beslut på generaldirektörens vägnar. Då
afdelningscheferna således utöfvade kritik öfver linieför 7 -

valtningarnas verksamhet, liade det icke kunnat undvikas,
att de på ett annat sätt än i organisationsplanen
ursprungligen varit afsedt blifvit en mellanlänk mellan
generaldirektören och förvaltningscheferna, hvilka senare
i följd häraf icke kommit att stå i det direkta förhållande
till den förre, som beräknadt varit. Afdelningschefsinstitutionen
hade alltså icke i allo svarat mot de förväntningar,
man gjort sig om densamma, i det att den
icke kunde sägas hafva medfört ett ändamålsenligt behandlingssätt
af ärendena och en god samverkan mellan
administrationens olika organ. Det syntes derför lämpligt,
att densamma upphäfdes och att i sammanhang
dermed förvaltningscheferna erhöllo en något större myndighet,
så att de kunde sjelfständigt afgöra en del ärenden,
som dittills behandlats i centralstyrelsen. Det vore
emellertid tydligt, att generaldirektören, som med en
sådan anordning komme att blifva närmaste förman icke
allenast för förvaltningscheferna utan äfven för centralstyrelsens
kontor, icke kunde och borde sakna biträden,
hvilka dels kunde lemna honom en något kraftigare hjelp
än den rent kontorsmässiga vid ärendenas afgörande,
dels kunde representera honom under hans frånvaro eller
förfall, dels slutligen kunde på hans vägnar fatta beslut
i en del frågor. Såsom sådana biträden borde anställas
två »kommitterede». Mellan desse skulle ärendena emellertid
icke fördelas enligt eu på förhand faststäld plan,
utan det borde ankomma på generaldirektören att efter
sitt fria skön öfverlemna ärendena till deras behandling,
hvarföre de särskilda kontoren, till hvilka i första hand
de inkomna ärendena allt efter deras beskaffenhet borde
hänvisas, icke heller skulle lyda under någon viss kommitteret.

Den organisation, som infördes genom förenämnda
»Lov om Statsbanedriftens Ordning», kom, såsom nyss
antyddes, till stånd genom kompromiss mellan regeringen,
landstinget och folketinget. Folketinget uttalade
sig till en början för en centraliserad organisation af
förvaltningen, i sina hufvuddrag liknande den i Sverige
nu förefintliga, i det att tinget nämligen ville anställa
fyra direktörer såsom afdelningscliefer omedelbart under
generaldirektören men deremot utesluta förvaltningsche -

ferna. Slutligen enade sig likväl båda tingen om en
mera decentraliserad organisation, som till sina grunder
temligen nära öfverensstämde med regeringens af landstinget
först understödda förslag, men innebar en hel del
förenklingar, särskildt genom indragningar af tjenstebefattningar;
och blef denna organisation sedermera af regeringen
godkänd.

Enligt berörda organisation ledes statsbanedriften af
en generaldirektör, till hvars biträde två »kommitterede»
äro anstälda. Under generaldirektören lyda direkt först
och främst fem kontor, nämligen ett sekretariatskontor,
ett trafikkontor, ett tekniskt kontor, ett tariffkontor och
ett statistiskt kontor. Hvarje kontor förestås af en kontorschef,
som föredrager de till kontoret hörande ärendena
för generaldirektören eller någon af de kommitterade
samt jemväl, enligt generaldirektörens bemyndigande, kan
sjelfständigt afgöra löpande ärenden af mindre vigt®). Vid
dessa kontor äro anstälda tillsammans 10 fullmägtige.

Direkt under generaldirektören lyda vidare inom
centralförvaltningen: 1 liufvudbokhållare, 1 hufvudkassör,
3 revisorer, af hvilka en är »Leder af den samlede Revision»,
1 kassakontrollör samt 1 föreståndare för biljettoch
blankettförvaltningen. Till biträde åt dessa tjensteman
äro anstälda 1 underbokhållare, 1 filialkassör och
10 fullmägtige.

Linieförvaltningen handhafves af fem omedelbart under
generaldirektören stälda förvaltningsafdelningar, nämligen
eu banafdelning, en maskinafdelning, två trafikafdelningar
— den ena för Själland och Falster, den andra
för Jylland och Fy en — samt en sjöfartsafdelning. I
spetsen för en hvar af dessa afdelningar står en chef
(banchef, maskinchef etc.) och vid dem äro anstälda tillsammans
4 kontorschefer (en vid hvarje afdelning med
undantag af sjöfartsafdelningen), 10 fullmägtige, 2 baningeniörsassistenter,
6 räkenskapsförare och materialförvaltare,
2 konstruktörer och 1 maskiningeniörsassistent.

Under förvaltningscheferna lyda vidare följande tjenstemän:
*)

*) Chefen för statistiska kontoret har på grund af dithörande ärendens beskaffenhet
icke någon sådan sjelfständig afgöranderätt.

100

under bancliefen: 9 baningeniörer, chefer för hvar
sin bansektion, samt 2 telegrafingeniörer, chefer för hvar
sin telegrafsektion;

under maskinchefen: 4 maskininspektörer, chefer för
hvar sin maskin sektion, samt 2 maskiningeniörer, chefer
för de båda stora centralverkstäderna;

under de båda trafikcheferna: tillsammans 8 trafikinspektörer;
samt under sjöf''artschef''en: 1 skeppsinspektör
och 1 maskininspektör.

Vid central- och linieförvaltningen anställes ytterligare
följande ordinarie personal:

185 kontorsassistenter, kontorister och ritare,

40 trafikassistenter (hos trafikcheferna och trafikinspektörerna)
;

15 kontorsbud.

Härtill kommer den för den egentliga banbevakningssamt
stations-, tåg-, verkstads- och förrådstjensten erforderliga
personalen.

Med undantag för generaldirektören är den ordinarie
personalen delad i 11 allmänna och 10 speciella löneklasser.

Personalen i de 10 första allmänna löneklasserna
åtnjuter aflöning till fixt belopp äfvensom 3 ålderstillägg,
utgörande hvart och ett 10 procent af den ursprungliga
aflöningen och inträdande efter resp. 4, 8 och 12
års tjenst i samma löneldass. Vissa befattningar tillhörande
olika löneklasser betraktas dessutom med afseende
å rätten till ålderstillägg såsom utgörande en och samma
grupp.

I de speciella löneklasserna finnas två, tre, fyra eller
fem lönegrader; och anställes i hvarje lönegrad resp.
hälften, tredjedelen etc. af den till vederbörande klass
hänförliga personalen, som utgöres af allenast ett slags
funktionärer.

Antalet tjensteman eller betjente i nu nämnda 10
allmänna och 10 speciella löneklasser fastställes af riksdagen
i de årliga finanslagarne. Den lägsta ordinarie
betjeningen, som tillhör den s. k. »11 allmänna löneklassen»,
fastställes deremot icke till antalet af riksdagen,
utan beviljas till dess aflönande allenast ett större anslag
till visst belopp.

101

Generaldirektören äfvensom tjenstemännen i de två
första allmänna löneklasserna, tillhopa 16 olika slags
funktionärer, utnämnas af Konungen.

För att å inrikesministerns vägnar föra kontroll öfver
statsbanornas räkenskapsväsende är anstäld en särskild
kontrollrevisor, hvilken lyder direkt under nämnde
minister. Denne revisor har, när helst han så önskar,
tillgång till banornas räkenskaper samt eger att företaga
kassarevisioner hos förvaltningens tjenstemän.

I de årliga finanslagförslagen skola upptagas öfverslag
af de inkomster och utgifter, hvilka beräknas uppstå
vid statsbanedriften under närmast kommande finansår.

Det tillkommer inrikesministern att fastställa de allmänna
tidtabellerna.

De närmare detaljerna af den nya ordningen hafva
tillsvidare blifvit bestämda genom en följd af »forelpbige»
instruktioner, utfärdade dels af inrikesministern dels af
generaldirektoratet. Af dessa detaljbestämmelser äro de,
som angifva gränserna för förvaltningschefernas myndighet,
af särskildt intresse för komiténs uppgift, hvarför en
redogörelse för desamma här torde böra inflyta, dock
med uteslutande af hvad som angår sjöfartschefen, da
dennes tjenst icke har någon motsvarighet inom vår
förvaltning.

Förvaltningscheferna äro sinsemellan sidoordnade
och hafva att ömsesidigt lemna hvarandra erforderligt
biträde till befordrande af statsbanedriftens uppgift.

Banchefen sörjer för att statsbanorna med dertill
hörande byggnader, anläggningar och jordområden hållas
i godt stånd samt att banbevakningen eger rum på
vederbörligt sätt. Han afgifver derjemte förslag till utvidgningar
och förändringar äfvensom till nya byggnader
och anläggningar, då sådana erfordras, samt ombesörjer
arbetenas utförande. I öfrigt tillkommer det honom, bland
annat,

att sjelfständigt anskaffa de för banafdelningen erforderliga
materialier, redskap, inventarier och förbruksartiklar,
eller, i de fall, då han enligt instruktionen ej är
bemyndigad att på egen hand verkställa inköpet — d. v. s.
i allmänhet då värdet af det, som skall anskaffas, öfver -

102

stiger 40,000 kronor — till generaldirektoratet inkomma
med förslag i ämnet;

att afgifva redovisningar af olika slag, granska de
räkenskaper och rapporter, som inkomma från underordnade,
samt föra den på banafdelningen ankommande
statistiken;

att till generaldirektoratet afgifva rapporter äfvensom
förslag i olika afseenden, deribland angående den
årliga budgeten samt i fråga om erforderliga särskilda
anslag;

att sörja för personalens lämpliga fördelning (den
s. k. kolonnindelningen m. in.) samt utbildning för tjensten; att

medverka till att statsbaneförvaltningen bedrifves
på ett så ekonomiskt sätt som möjligt; i hvilket afseende
banchefen är ansvarig för att de på banafdelningen
belöpande utgifterna begränsas inom de belopp, bvilka
dels genom den årliga budgeten, dels genom särskilda
anslag äro stälda till afdelningens förfogande, hvarföre
det äfven åligger honom att vid insändandet till generaldirektoratet
åt sådana förslag, som kräfva utgifter, meddela,
huruvida de afdelningen anvisade medlen räcka till
för dessa utgifter, äfvensom att, i fall det skulle visa
sig, att utgifterna å ett konto icke skulle kunna hållas
inom det för detta konto anslagna belopp, i god tid afgifva
det i anledning deraf erforderliga förslag;

att antaga, transportera och afskeda en del af personalen,
nämligen extra personal och större delen af den
till ll:te allmänna löneklassen hörande, dock med skyldighet,
der fråga är om beviljande af pension vid afskedet,
att förut derom göra framställning till generaldirektoratet; att

under vissa förutsättningar bevilja tjenstledighet
åt den underlydande personalen utöfver de faststälda
fridagarne;

att inom vissa gränser utöfva disciplinär myndighet
öfver samma personal, dock att böter af banchefen i
intet fall få ådömas till högre belopp än 10 kronor;

att för synnerligen godt uppförande under extra
ordinarie förhållanden tilldela personalen gratifikationer
till belopp af högst 5 kronor för hvarje gång;

103

att under vissa förutsättningar försälja statsbanedriften
tillhörig materiel och effekter; egande banchefen
dervid, bland annat, att utan särskild! bemyndigande af
generaldirektoratet å offentlig auktion till den högstbjudande
försälja kasserade materialier och inventarieföremål,
då partiets eller det enstaka föremålets värde icke
öfverstiger 20,000 kronor

att företaga sådana mindre förändringar beträffande
statsbanedriftens byggnader, hvilka icke afse ett annat
användningssätt för lokalerna; dock att, om byggnaden
i fråga användes af annan förvaltningsafdelning eller af
generaldirektoratet, öfverenskommelse förut bör träffas
med vederbörande förvaltningschef eller med generaldirektoratet;
samt

att i enlighet med allmänna, af generaldirektoratet
faststälda grunder dels medgifva inrättande eller flyttning
af enskilda vägöfvergångar; dels medgifva anläggning
af telefonledningar öfver eller under banan;
dels träffa aftal om uthyrning af tomter, hvilka icke
tillhöra den egentliga stationsarealen, samt om rätt till
skördande af gräsvallar m. m.; dels uthyra de banafdelningen
tillhörande lägenheter, _ hvilka icke äro anvisade
till tjenstebostäder eller eljest för tjensten behöfliga;
dels slutligen, efter öfverenskommelse med vederbörande
trafikchef, medgifva, att å förhyrda upplagsplatser
vid stationerna skjul, stall, magasin o. d. få uppföras.

Maskinchefen ''har att sörja för att banornas lokomotiv,
tendrar, vagnar och öfrig driftsmateriel hållas i godt
stånd samt att de för tågens framförande erforderliga
lokomotiv och tendrar i vederbörlig ordning tillhandahållas.
Han leder äfven verkstädernas arbeten, utöfvar
kontroll ej mindre öfver tillverkningen än äfven öfver
lokomotivens och vagnarnas användning samt förbrukningen
af kol, olja och andra materialier, afgifver förslag
till anskaffande af nya lokomotiv, tendrar, vagnar
och annan driftsmateriel m. m. samt ingår aftal om dess
tillverkning, der denna ej eger rum å statsbanedriftens
verkstäder.

Väsentligen motsvarande speciella åligganden, som,
enligt hvad ofvan angifvits, tillkomma banchefen i fråga

104

om banafdelningen, tillkomma dessutom maskinchefen i
fråga om maskinafdelningen.

Trafikcheferna hafva att en hvar för sitt distrikt sörja
för tågens sammansättning, betjening och ändamålsenliga
användning. De anordna — eventuelt efter förhandling
sins emellan eller med sjöfartschefen — erforderliga
extratåg samt ega att medgifva tillfälliga, af särskilda
förhållanden påkallade afvikelse!- från den allmänna tidtabellen.
De ansvara för vagnarnes belysning, rengöring,
uppvärmning och förseende med lösa inventarier,
ombesörja vagnfördelningen, svara för stationernas betjening}
belysning, rengöring och uppvärmning, för expeditionen
och befordringen af personer och gods, samt för
restaurationsväsendet å stationerna, utöfva kontroll öfver
stationemas kassaväsen och förbrukningen af bränsle,
lyse och andra materialier; hvarjemte de böra hafva sin
uppmärksamhet fästad på alla förhållanden, hvilka äro
af intresse för trafiken och kunna bidraga till dess utveckling,
samt i detta hänseende till generaldirektoratet
inkomma med förslag. Anmärkas må i öfrigt, att trafikcheferna
äro bemyndigade att i enlighet med vissa, af
generaldirektoratet faststälda regler medgifva nedsättning
i biljettafgifterna vid s. k. »Selskabsreiser».

Äfven trafikcheferna hafva med afseende å sina afdelningar
ungefärligen motsvarande speciella åligganden, som
tillkomma banchefen med afseende å banafdelningen.

\id slutet af år 1894 hade de danska statsbanorna
en längd af 1,741 km.

105

Finland.

De finska statsjernvägarne, hvilka vid 1894 års slut
trafikerades till en längd af 2,239 km., hafva fått sin nuvarande
förvaltningsorganisation bestämd genom ett reglemente
för jern vägsstyrelsen i Finland och finska statsjernvägarnes
förvaltning af den 31» augusti 1888, en instruktion
för jernvägsstyrelsen i Finland och finska statsjernvägarnes
förvaltning af samma dag samt en kungörelse
angående ny aflöningsstat för de vid statsjernvägarne i
Finland anstälde embets- och tjenstemän samt betjente
af den 23 december 1887. Denna organisation är till
sina hufvuddrag bildad efter vår statsbaneförvaltning såsom
mönster, men företer i detaljerna en del afvikelser
derifrån.

De finska statsjernvägarnes förvaltning handhafves
af en jernvägsstyrelse, som lyder under senatens ekonomiedepartement
och dess kommunikafionsexpedition “).
Styrelsen utgöres af en generaldirektör såsom chef och
fyra direktörer, hvilka tillika äro chefer för hvar sin afdelning,
nämligen en byrådirektör för byråafdelningen,
en trafikdirektör för trafikafdelningen, en bandirektör för
banafdelningen samt en maskindirektör för maskinafdelningen.

Härjemte finnes hos generaldirektören anstäld en
adjoint, stationerad i S:t Petersburg.

Jernvägsstyrelsen åligger att i öfverensstämmelse
med de i instruktionen stadgade grunder och i enlighet
med gällande trafikreglemente och trafiktaxa äfvensom
inom gränserna för de årliga utgiftstaterna förvalta statens
jernvägar. Då anledning förekommer till ändring *)

*) Dä, de ifrågavarande författningarna utfärdades, lydde jernvägsstyrelsen
under jordbruksexpeditionen, men har sedan dess en särskild kommunikationsexpedition
inrättats.

106

i instruktionen eller till ändring i eller afvikelse från
trafikreglementet och trafiktaxan, äfvensom i alla ärenden,
hvilka föranleda till utgifter utöfver livad i årsstaten
finnes upptaget, bör jernvägsstyrelsan dertill uppgöra
förslag och underställa detsamma senatens pröfning. År
ärendet likväl, med afseende å trafikens säkra och regelbundna
gång, af den brådskande beskaffenhet, att senatens
bestämmande icke kan afvaktas, må styrelsen utan
dylik hemställan vidtaga de mått och steg, som af omständigheterna
påkallas, äfven i den händelse att årsstaten
härigenom kommer att öfverskridas, men bör hvad sålunda
af jernvägsstyrelsen åtgjorts oförtöfvadt hos senaten
till godkännande anmälas. Mindre arbeten, hvilka
af behofvet oundgängligen* påkallas, må, utan särskildt
utverkadt tillstånd dertill, af jernvägsstyrelsen utföras
med det särskilda anslag, som för sådant ändamål och
till bestridande af andra oförutsedda utgifter uti årsstaten
upptagas »till jernvägsstyrelsens disposition».

Jernvägsstyrelsen eger vidare, då anledning förekommer
till ändring i tidtabellen och farhastigheten för
passageraretåg, att till kommunikationsexpeditionen, i
afseende å pröfning och fastställelse, insända förslag i
ämnet.

Man har i Finland lagt synnerlig vigt på att samarbete
eger rum mellan de särskilda afdelningarna inom
styrelsen, hvarjemte särskildt är att märka, att jernvägsstyrelsen
der i det stora hela är organiserad såsom ett
kollegialt embetsverk. Sålunda finnes i reglementet uttryckligen
föreskrifvet, att en hel del uppräknade ärenden höra
handläggas af styrelsen i dess helhet, dervid, så vidt möjligt
är, ordföranden och alla ledamöterna böra närvara och
dervid, om olika åsigter yppas, saken afgöres genom
enkel omröstning, med utslagsröst för ordföranden vid
lika röstetal. Och såsom dylika gemensamma ärenden
angifvas icke allenast sådana ovedersägligen vigtiga ärenden
som tillämpningen i tvifvelaktiga fall af föreskrifterna
i instruktionen, trafikreglementet och trafiktaxan,
bestämmandet af antalet och utsträckningen af de distrikt,
hvari statsjermvägarne i afseende å linieförvaltningen böra
indelas, utfärdandet af tjenstgöringsreglementen, uppgörandet
af förslag till tidtabeller och farhastighet, frågor

107

om vissa tjänsters besättande, tjenstemäns suspension
eller skiljande från tjensten, uppgörande af förslag till
årsstaf samt till nybyggnads- och andra likartade arbeten,
hvilka icke finnas uti årsstaten upptagna, anskaffandet
af ny rörlig materiel m. m., utan äfven sådana ärenden
som försäljning af förslitna, kasserade eller för jernvägarne
oanvändbara förrådsartiklar, ersättningsanspråk
för fördröjd transport af bagage eller gods samt för skada
derå eller förlust deraf, äfvensom återbetalningsanspråk
med anledning af oriktig fraktdebitering. Det är i öfrigt
generaldirektören förbehållet att göra hvilket annat ärende
som helst till föremål för behandling af samlad styrelse,
i hvilket fall afgörandet jemväl sker genom enkel omröstning.

De ärenden, som icke så behandlas, afgöras af generaldirektören
på föredragning af vederbörande direktör, med
skyldighet för denne senare att till protokollet anteckna
afvikande mening — dock att ej mindre generaldirektören
må, derest ärendets angelägenhet det oundgängligen kräfver,
ensam och omedelbart meddela befallningar om verkställighetsåtgärder,
under förbehåll i vigtigare fall af att
anmälan derom sedermera sker till styrelsens protokoll,
än äfven direktörerna ega rätt att på eget ansvar och
genom direkta befallningar till sina underlydande meddela
sådana detaljbestämmelser, hvilka afse handräckningsoch
verkställighetsåtgärder eller kunna vara behöfliga fölen
omedelbar tillämpning af gällande reglementen och
instruktioner eller af jernvägsstyrelsens beslut.

I generaldirektörens frånvaro utöfvas hans embete,
derest ej särskild vikarie är förordnad, af byrådirektören.
Vissa angifna ärenden få dock icke utan senatens särskilda
medgifvande behandlas, då generaldirektören ej är
närvarande.

Ärendenas fördelning mellan de särskilda afdelningarna
är ungefärligen densamma som hos oss. Anmärkas
må emellertid, att kontrollärendena, dock ej i hvad telegrafuppbörden
angår, äro förlagda till byråafdelningen,
i stället för såsom hos oss till trafikafdelningen.

I afseende å linieförvaltningen indelas jernvägarne
i särskilda distrikt sålunda, att till byråafdelningen höra
kassörs- och läkaredistrikt, till trafikafdelningen trafik -

108

distrikt, till banafdelningen baningeniörsdistrikt och till
maskinafdelningen verkstadsdistrikt med derunder lydande
förråd och depoter.

Vid jernvägarne ''finnas anstälde följande tjensteman
och betjente:

A. Centralförvaltningen.

a. Byrådirektörsexpeditionen:

1. Kansliet: 1 sekreterare; 1 ombudsman; 1 registrator;
1 notarie; kanslister till nödigt antal; 1 bokförare;
vaktmästare och gårdsekonomer till nödigt antal.

2. Kamrerarekontoret: 1 kamrerare; 1 förste kammarförvandt;
1 andre kammarförvandt; revisorer; förste
och andre kammarskrifvare till nödigt antal.

3. Kassakontoret: 1 hufvudkassör; 1 biträdande
kassör.

4. Kontrollkontoret: 1 öfverkontrollör; kontrollörer
till nödigt antal; 1 biljett- och blankettförvaltare; 1 bokförare
och bokhållare till nödigt antal.

5. Statistiska kontoret: 1 kontorsföreståndare; 1
aktuarie; bokhållare till nödigt antal.

6. Werstkontoret: 1 kontorsföreståndare; 1 bokförare;
bokhållare till nödigt antal.

b. Trafikdirektör sexpeditionen:

1 trafikdirektörsassistent; bokförare och kanslister
till nödigt antal; 1 telegrafinspektör; 1 telegrafmekaniker;

c. Bandirektör sexpeditionen:

2 bandirektörsassistenter; 1 biträdande baningeniör;
bokförare, kanslister och ritare till nödigt antal; 1 trädgårdsmästare.

d. Maskindirektör sexpeditionen:

1 maskindirektörsassistent; 1 förrådskontrollör, tillika
speditör; bokförare, kanslister och ritare till nödigt antal.

109

B. Linieförvaltningcn.

a. By råafdelning en:

liniekassörer och läkare till erforderligt antal; 1 fältskär
i S:t Petersburg.

b. Tv afika/delning en:

trafikdirektörsassistenter; stationsinspektorer af 1—5
klass; stationsinspektorsadjointer; stationskassörer; förste
och andre bokhållare; förste och andre biljettförsäljare;
telegrafrevisorer; telegrafister; öfverkonduktörer; underkonduktörer;
bromsare; förste och andre packmästare;
förste och andre vågmästare; vaktmästare; stations- och
vexelkarlsförmän; stations-, vexel- och pumpkarlar; vagnputsare;
nattvakter och gårdskarlar — allt till nödigt antal.

c. Bana/delningen:

baningeniörer; byggmästare; äldre och yngre banmästare;
banvaktareförmän samt ban-, bro- och grindvakter,
allt till nödigt antal.

d. Maskinafdelning en:

1. verkstäderna : 1 ingeniörmekaniker; samt verkstadsföreståndare;
verkmästare; underverkmästare; gasmästare;
kontorsföreståndare; bokhållare; materialskrifvare; timskrifvare;
vaktmästare och nattvakter, allt till erforderligt
antal.

2. förråden: förrådsförvaltare; bokförare; bokhållare
och förrådsdrängar, allt till nödigt antal.

3. depoterna: depotföreståndare, äldre och yngre

lokomotivförare och lokomotiveldare; vagnmästare; vagnsrevisorer;
vagnssmörjare; pumpmaskinister; stallskarlar;
lokomotivputsare och nattvakter, allt till nödigt antal.

De tjensteman och betjente, hvilka icke till antalet
ofvan angifvits, anställas till det antal, den för hvarje år
faststälda utgiftsstaten bestämmer.

Beträffande sättet för personalens antagande och arten
af dess anställning gälla hufvudsakligen följande bestämmelser.

Generaldirektören utnämnes af Kejsaren på framställning
af senaten.

På jernvägsstyrelsens framställning och efter behörigen
kungjord ansökningstid utnämnas af senaten på
ordinarie stat: adjointen hos generaldirektören, direktörerna,
direktörsassistenterna, sekreteraren, ombudsmannen,
kamereraren, öfverkontrollören, föreståndarne för statistiska
och werstkontoren samt stationsinspektorerna af
första klass. Af nu nämnda tjenstemän förses generaldirektören,
hans adjoint, direktörerna, sekreteraren, kamreraren
och öfverkontrollören med fullmagt, hvaremot de
andra erhålla konstitutorial.

Efter det vederbörande tjenst anslagits ledig att
inom viss tid sökas, anställas af jernvägsstyrelsen på
ordinarie stat och förses med konstitutorial: kammarförvandt,
revisor, hufvudkassör, registrator, notarie, kontrollör,
aktuarie, stationsinspektorer af 2—5 klassen, stationsinspektorsadjoint,
förrådsförvaltare i Helsingfors, baningeniör,
biträdande baningeniör, verkstadsföreståndare
och verkmästare i Helsingfors.

Jernvägsläkarne och telegrafinspektörerna anställas,
de förre efter anslag om ledigheten, af jernvägsstyrelsen
och förses af henne med antagning sbevis.

Öfriga tjenstemän tillsättas och antagas af generaldirektören
utan föregående kungörelse om ledigheten.
Betjeningspersonalen anställes, likaledes utan föregående
dylik kungörelse, dels af generaldirektören, dels af
vederbörande direktör. Vissa af generaldirektören antagna
betjente, nämligen konduktörer, hallmästare och
lokomotivförare, anställas på ordinarie stat och förses
med konstitutorial, hvaremot den öfriga af honom tillsatta
personalen likasom all af direktörerna antagen personal
anställes mot arvode och förses med antagningsbevis.

För vissa befattningar äro, förutom de allmänna vilkoren
för att kunna i jernvägstjenst antagas, uppstäda
vissa särskilda kompetensfordringar. Sålunda är föreskrifvet,
att generaldirektören och dennes adjoint böra
vara i jernvägsteknik förfarne; att byrådirektören, sekreteraren
och ombudsmannen böra hafva aflagt rättsexamen
samt den förste dessutom vara i juridiska och administra -

tiva värf äfvensom i räkenskapsväsendet förfaren; att
ban- och maskindirektörerna äfvensom vissa dem underordnade
tjenstemän böra ega tekniska insigter en hvar
i sitt fack; att trafikdirektören bör innehafva godkänd
insigt i jernvägsdrift; samt att kamereraren och kammarförvandten
böra hafva aflagt kameralexamen äfvensom
den förre vara i bokföring och räkenskapsväsendet förfaren
och den senare kunna förete bevis öfver kännedom
i bokföring.

De af jernvägsstyrelsen, generaldirektören eller direktörerna
antagne tjenstemän och betjente kunna för
visad försumlighet eller då annan giltig anledning dertill
förekommer från sina befattningar afskedas eller till
annan tjenstgöringsort transporteras utan afseende å olika
löneförmåner. Tjensteman eller betjent, som blifvit af
generaldirektören antagen, är pligtig att tjenstgöra när
och hvar helst han dertill beordras och må ej utan vederbörligt
tillstånd lemna sin befattning förr än en månad
efter i behörig ordning gjord uppsägning.

Beträffande de särskilda tjenstemännens åligganden
må här anmärkas allenast följande, som utvisar skiljaktigheter
i vissa fall mot den hos oss i detta hänseende
rådande ordningen.

Sekreteraren eger, bland annat, att biträda vid beredningen
till föredragning af å byråafdelningen ankommande
ärenden samt vid förfall för byrådirektören företräda
denne, derest särskild vikarie ej blifvit förordnad;
att uppsätta och kontrasignera alla af jernvägsstyrelsen
eller generaldirektören beslutade expeditioner, med undantag
af penningeanordningar; att hålla tillsyn deröfver,
att utgående expeditioner blifva skyndsamt och
ordentligt utskrida, förtecknade samt behörigen expedierade,
samt att uppgöra och till byrådirektören aflemna
förslag till årsstat för centralförvaltningen och för byråafdelningen.

Notarien åligger att på eget ansvar, enligt jernvägsstyrelsens
närmare bestämmande, biträda sekreteraren i
de å honom ankommande göromål; hvaremot kanslisterna,
förutom andra göromål, föra protokoll vid föredragningen
i jernvägsstyrelsen och inför generaldirektören.

112

Kamereraren har till åliggande, bland annat, att öfvervaka
granskningen af aflönings- och andra utgiftslistor,
redovisningar och öfriga räkningar, som blifvit för liqvid
inlemnade, medan åter revisors skyldighet är, utom annat,
att på eget ansvar granska alla i afseende å liqvid eller
afföring till kammarkontoret inlemnade räkningar, aflönings-
och öfriga utgiftslistor samt att under kamererarens
öfverinseende verkställa granskning af kassörernas
ipånadsredovisningar med till dem hörande verifikationer.

Hufvudkcissören åligger, bland annat, att hafva närmaste
inseendet öfver de från jernvägslinierna inkommande
medel samt att emottaga och uppdebitera all vid
centralförvaltningen förekommande uppbörd och inkassering
äfvensom verkställa förefallande utbetalningar.

Liniekassörerna hafva åter, utom annat, att emottaga
och uppdebitera den vid linieförvaltningen förekommande
uppbörd och inkassering samt att verkställa der förefallande
utbetalningar äfvensom att månatligen till kamrerarekontoret
aflemna redovisning och dertill hörande
verifikationer.

Trafikdirektör sassistenten vid centralförvaltningen, de
två bandirektörsassistenterna och maskindirektör sassistenten
hafva närmaste inseendet öfver de å vederbörande expedition
förekommande arbeten samt biträda i öfrigt en
hvar sin direktör. Dem åligger särskild! att uppgöra
och till direktören aflemna förslag till årsstat för vederbörande
afdelning, sedan specialförslag för hvarje distrikt
inkommit, upprättadt af vederbörande afdelningsföreståndare
derstädes efter samråd med representanterna för de
båda öfriga afdelningarna inom distriktet.

Telegrafinspektören tillhör att för hvarje månad upprätta
och till kontrollkontoret inlemna sammandrag af de
redovisningar öfver inkomster från jernvägstelegrafen,
hvilka hvarje station bör för samma tid till telegrafinspektören
insända, att uppgöra vidräkning med allmänna
telegrafverket rörande samtelegrafen samt att
under resor utmed jernvägslinien öfvervaka, det vederbörande
telegraf^’enstemän sina åligganden ordentligen
fullgöra.

Telegraf mekanikern, hvilken hör till trafikafdelningen,

113

Bil. II.

har ungefärligen samma åligganden som telegrafdirektören
vid den svenska statsbaneförvaltningen.

Förrådskontrollören, som tillika är jernvägsstyrelsens
speditör, åligger, bland annat, att öfvervaka förråden och
deras bokföring samt i sådant afseende verkställa nödiga
inspektioner af upplag och förråd; att årligen uppgöra
förslag till de materialier, som böra för jern vägarn es
räkning anskaffas, äfvensom öfver behofvet af ved och
virke; att föra fullständig journal öfver alla af jern vägsstyrelsen
ingångna upphandlings- och leveransaftal; samt
att besörja inköp af vissa förrådsartiklar och förnödenheter.

Beträffande personalens aflöningsförhållanden må anmärkas
:

att aflöning till fixt belopp med ålderstillägg åtnjutes
af en högst betydligt större del af personalen än hvad
fallet är inom den svenska statsbaneförvaltningen;

att i fråga om den del af personalen, som aflönas
med arvoden efter löneklass, är föreskrifvet, att sådan
tjensteman eller betjent bör vid tillträdet till befattningen
undfå aflöning i den lägsta af de för befattningen
faststälda klasser, men vara berättigad att, derest han
ordentligt och nitiskt samt emot enahanda aflöning bestridt
sin befattning, hvart femte är uppflyttas i närmast
högre af sagda klasser, jernvägsstyrelsen likväl obetaget
att äfven inom kortare tid i senaten föreslå sådan tjensteman
eller betjent att för synnerlig utmärkelse itjensten
uppflyttas i närmast högre klass; samt

att fritt qvarter uti statsjernvägarne tillhöriga hus
jemte ved eller deremot svarande hyresmedel enligt regeln
åtnjutes af personalen äfven inom centralförvaltningen.

Vidkommande de finska statsjern vägarn es förvaltning
är slutligen att omförmäla, att nya statuter för denna
förvaltning, hvilka befunnits af behofvet påkallade särskildt
för beredande af större decentralisation, hafva utarbetats
och för närvarande äro beroende på vcderbörandes pröfning.
Förslagen, hvilka slutligen uppgjorts efter ett af

114

senaten faststäldt program, hvila i organisativt hänseende
på följande ändrade grunder:

att generaldirektören eger ensam beslutanderätt i
alla frågor, då han sitt embete inom jern vägsstyrelsen
utöfvar;

att undantag från denna allmänna regel endast ifrågakommer
beträffande ärenden, som angå tjenstemäns afoch
tillsättande eller deras dömande till suspension för
längre tid än en månad eller till böter, motsvarande högst
en månads aflöning, vid hvilka frågors behandling samtliga
direktörers utlåtande vid gemensamt sammanträde
inhemtas förrän ärendet af generaldirektören
afgöres;

att ärenden, som i väsentligare grad beröra den
trafikerande allmänhetens intressen, såsom frågor angående
upprättande af eller betydande förändringar i gällande
trafikreglemente, trafiktaxa, tidtabeller m. in., skola,
innan desamma af jernvägsstyrelsen slutligt afgöras, vid
sammanträde i närvaro af samtliga direktörer förberedelsevis
handläggas i samråd med konsultativa ledamöter,
som till ett antal af sex, hvaraf industristyrelsen, landtbruksstyreisen
och finska handelsdelegationen ega enhvar
föreslå tvänne, utses af senaten för en tid af tre år i
sänder och inkallas af generaldirektören, efter dertill af
jernvägsstyrelsen för hvarje gång särskildt hos senaten
utverkadt tillstånd, hvarjemte för enhvar konsultativ ledamot
utses, på enahanda sätt som denne, en suppleant;

att såsom närmaste biträde åt generaldirektören anställes
en förste generaldirektörsadjoint i Helsingfors;

att direktörerna för de fyra afdelningarna ega, bland
annat, att bereda och föredraga i jernvägsstyrelsen de ärenden,
hvilka de enhvar för sin afdelning handlägga, att
granska och till betalning godkänna afdelningens allmänna
utgifter samt att på eget ansvar och genom direkta order
till sina underlydande tjenstemän meddela detaljbestämningar
i rena fackfrågor, der sådana kunna vara
behöfliga för en omedelbar tillämpning af gällande reglementen
och instruktioner, likasom ock att direkte af dessa
tjenstemän infordra upplysningar och nödigbefunnen utredning
i ärenden, hvaraf de i egenskap af chefer för
afdelningarna kunna vara i behof;

115

att föredraganden, i händelse lian är af olika mening
med generaldirektören, eger låta anteckna sin skiljaktiga
mening till protokollet, samt att detta protokoll skall åtfölja
handlingarna i mål eller ärenden, som genom besvär
eller eljes underställas Kejsarens eller kommunikationsexpeditionens
pröfning;

att trafik-, ban- och maskindirektörerna vid ärendenas
beredning och uppsättande biträdas af hvar sin
adjoint, som tillika förestår afdelningskansliet och vakar
öfver utgående expeditioner m. m. samt vid förfall för
vederbörande direktör sköter hans befattning;

att förrådsförvaltningen vid maskindirektörsexpeditionen
handhafves af ett hufvudkontor med särskild föreståndare
i Helsingfors;

att linieförvaltningen indelas i fem inspektörsdistrikt
och handhafves inom hvarje inspektörsdistrikt af en distriktsstyrelse,
hvilken utgöres af en inspektör såsom
chef, med ensam beslutanderätt i alla på distriktsstyrelsens
behandling ankommande ärenden, och vederbörande
trafikdirektörsassistenter samt ban- och maskiningeniörer
såsom föredragande; °)

att inspektören för första distriktet, S:t Petersburg—
Wiborg, tillika är andre generaldirektörsadjoint med station
i S:t Petersburg;

att en genomgående förenkling i skriftvexlingen emellan
jernvägsstyrelsen och vederbörande embets- och tjenstemän
samt betjente äfvensom emellan respektive embets-
och tjensteman inbördes iakttages genom användande
af tryckta blanketter, samt att order och befallningar
såvidt möjligt meddelas muntligen, per telefon
eller telegraf, eller ock genom en kort resolution eller
anteckning å anländ skrifvelse, som återremitteras in. m.

Särskilat torde dessutom här framhållas, att förste
generaldirektörsadjoints, distriktsstyrelses och inspektörs
åligganden i förslaget till ny instruktion angifvits sålunda:

Förste g ener aldirektörsadjointens åligganden äro:

att förestå generaldirektörsembetet, då generaldirek- *)

*) Anmärkas må, att under en och samma inspektör tyda Jlera trafikdirektörsasBistenter,
resp. ban- och maskiningeniörer.

116

tören är frånvarande på embetsresa, åtnjuter semester
eller tjenstledighet utan att särskild vikarie tillförordnats,
eller af annat laga förfall är hindrad att sitt embete sjelf
handhafva;

att i generaldirektörens ställe på föredragning af
vederbörande direktörer handlägga och afgöra sådana
mindre betydande ärenden, som af generaldirektören till
hans behandling öfverlemnas;

att på anmodan af generaldirektören förrätta nödiga
inspektioner och jemväl fullgöra andra tillfälliga tjensteuppdrag,
som kunna honom af generaldirektören ombetros;
samt

att hafva öfverinseendet öfver centralförvaltningens
alla kontor och inrättningar.

Å distriktsstyrelse ankommer att behandla och afgöra
ärenden, som angå:

närmaste vården och underhållet af stats]ernvägarnes
fasta och lösa egendom i inspektörsdistriktet;

vidtagande af omedelbart påkallade åtgärder för uppehållande
och befrämjande af jernvägsrörelsen, ifall icke
särskilda anslag för ändamålet påkallas;

antagande, befordrande och bestraffande af betjente
inom inspektörsdistriktet;

beviljande af tjenstledighet och sökt afsked åt betjente,
förordnande af vikarier för dem samt bestämmande
af vikarier, på grund af gällande författning eller
af jernvägsstyrelsen meddelad föreskrift, tillkommande
aflöning;

beviljande af ersättning för inom inspektörsdistriktet
skadadt eller förkommet gods, då ersättningsanspråket
icke öfverstiger etthundra mark och dess rättmätighet
icke är tvifvel underkastad;

ersättande af mindre skador, vållade af betjente genom
vanvård af de åt dem upplåtna lokaler;

fastställande af tiden, då respektive stationskontor
inom inspektörsdistriktet höra hållas öppna för den trafikerande
allmänheten;

uppköp af smärre inom inspektörsdistriktet behöfliga
förråds- och andra artiklar; samt att

för inspektörsdistriktet godkänna extra dagsverkslistor
och räkningar å sådana artiklar, som på grund af

117

jernvägsstyrelsens förordnande upphandlas inom distriktet;
och för öfrigt

sådana mindre betydande lokala frågor, som af jernvägsstyrelsen
hänskjutas till dess behandling; äfvensom
att,

enligt uppdrag af jernvägsstyrelsen, upphandla ved
och virke jemte andra förrådsartiklar till mera betydande
belopp;

hos jernvägsstyrelsen föreslå sådana ändringar i trafiktaxan
eller andra bestämmelser, som kunna anses erforderliga
eller väsentligt bidragande till jernvägsrörelsens
förökning och underlättande;

granska och jemte eget utlåtande till jernvägsstyrelsen
insända de inom inspektörsdistriktet uppgjorda
förslagen ej mindre till tidtabeller än till utgiftsstat för
de skilda afdelningarna; samt,

efter inhemtade nödigbefunna upplysningar af vederbörande
tjenstemän vid samtliga afdelningar inom inspektörsdistriktet,
uppgöra förteckningar öfver förråds- och
andra artiklar, som inom distriktet erfordras, och dervid
särskildt framhålla sådana materialier och effekter, som
med fördel kunna inom inspektörsdistriktet uppköpas,
och dessa förteckningar till jernvägsstyrelsen insända.

Fattar inspektör uti något ärende beslut, som icke
öfverensstämmer med föredragandens åsigt, eger denne
låta anteckna sin skiljaktiga mening i protokollet, i hvilket
fall särskildt sådant bör af den hos inspektören anstälde
notarien föras samt utdrag ur detsamma åtfölja
handlingarna i ärenden, som genom besvär eller af annan
anledning underställas jernvägsstyrelsens pröfning.

Inspektör, som har högsta ledningen af förvaltningen
inom inspektörsdistriktet, åligger:

att söka med största möjliga omtanke underhålla och
befordra rörelsen å statsjern vägarn e till fördel såväl för
dessa som den trafikerande allmänheten samt genom att
uppmärksamma olika orters industri och handelsförhållanden
befrämja varuomsättningen och rörelsen i allmänhet
äfvensom att med oaflåtlig uppmärksamhet följa alla
de förhållanden och omständigheter, som i ett eller annat
afseende hafva inflytande på sjelfva jernvägens och materielens
bibehållande i bästa skick;

118

att sammanhålla de särskilda afdelningarna inom
inspektör sdistriktet till étt enhetligt arbete;

att vaka deröfver, att ordning och god hushållningvid
samtliga afdelningar inom inspektörsdistriktet iakttagas
och att gällande reglementen och föreskrifter noga
efterlefvas, samt i sådant afseende ofta företaga inspektionsresor; att

låta vid hvarje afdelning inom inspektörsdistriktet
föra matrikel öfver samtliga dertill hörande tjensteman
och betjente;

att verkställa föreskrifven kassainventering hos liniekassör
och å station af första klass inom inspektörsdistriktet
samt insända protokollen deröfver till jernvägsstyrelsen; att

verkställa undersökning rörande förseelser, begångna
af tjensteman inom inspektörsdistriktet, samt
ärendet jemte eget yttrande till jern vägsstyrelsen insända;

att fördela jernvägens bostäder inom inspektörsdistriktet
och vaka deröfver, att dessa af sina innehafvare
hållas i godt skick samt att snygghet och ordning i dem
iakttagas; äfvensom

att för öfrigt fullgöra hvad honom af jernvägsstyrelsen
eller generaldirektören kan i tjensten uppdragas.

119

Preussen.

Före den 1 april innevarande år förvaltades de preussiska
statsbanorna enligt en organisation, som, påbjuden
genom en kongl. förordning af den 24 november 1879,
trädde i kraft den 1 april 1880. _ Denna organisation
hvilade på principen af decentralisation. I enlighet härmed
förvaltades de preussiska statsbanorna, hvilka vid
innevarande års början hade en sammanlagd längd af omkring
28,000 km., under ministerns för allmänna arbeten
högsta ledning af 11 jernvägsdirektioner samt 75 dem
underlydande trafikamt (Betriebsämter). Särskilda »kommissioner»
för utförande af nya jernvägsanläggningar,
hvilkas tillsättande i organisationsplanen förutsattes, tingo
i praktiken icke någon egentlig användning, utan förvaltades
i regeln jemväl jernvägsbyggnadsärendena af de för
trafiken inrättade myndigheterna.

Arbetsministern hade att afgöra de besvär, som anfördes
mot jernvägsdirektionernas resolutioner och beslut,
hvarförutom hans stadfästelse erfordrades, utom i sådana
fall, som enligt allmän förvaltningslag kräfde ministerielt
afgörande, jemväl i sådana ärenden, som enligt sin natur
måste för hela jernvägsnätet afgöras åt eu högsta myndighet.
I det hela kan sägas, att ministern, förutom
hvad som hos oss tillkommer Kongl. Maj:t, äfven både
att utföra en del funktioner, som hos oss åligga jernvägsstyrelsen.

Jernvägsdirektionerna hade högsta ledningen af alla
till deras distrikt hörande sträckors förvaltning. De hade
att afgöra besvär, som anfördes mot trafikamtens beslut
och anordningar, samt fattade omedelbart beslut i
sådana ärenden, som förbehållits deras afgörande. Dylika
ärenden voro, bland andra, frågor rörande tid -

120

tabeller och tariffer, kassa- och räkenskapsväsendet, anskaffande
af rullande materiel och vissa förrådsartiklar,
förvaltningen af hufvudverkstäderna samt öfver hufvud
taget alla ärenden, i fråga om hvilka en enhetlig och
likformig anordning måste tillgodoses framför lokala förhållanden
och intressen.

Trafikamten hade att handlägga alla ärenden inom
förvaltningen, som icke ålåge ministern eller jernvägsdirektionerna.
Inom sitt distrikt utöfvade de sjelfständigt
förvaltningen af sådana ärenden, som hörde till deras
myndighetsområde, så, att de, på samma sätt som jernvägsdirektionerna
inom sitt, äfven utan särskildt bemyndigande
kunde genom sina åtgöranden, rättshandlingar,
överenskommelser o. d. förvärfva rättigheter och
öfvertaga förpligtelser för förvaltningen. Deras beslut
erfordrade högre myndighets stadfästelse endast i de
fall, då de innehölle afvikelser från allmänna föreskrifter
eller då förbehåll gjorts om sådan stadfästelse.

Jernvägsdirektionernas distrikt omfattade i medeltal
2,550 km. och trafikamtens 350 km. Under hvarje direktion
hörde i medeltal sju trafikant.

Direktionerna bestodo af en president och ett vexlande
antal ledamöter, hvilka arbetade på tre särskilda
afdelningar. Den första afdelningen svarade närmast
mot vår byråafdelning och den andra mot vår trafikafdelning,
under det att den tredje omfattade både ban- och
maskinafdelningen. Hvarje afdelning förestods af eu utaf
ministern dertill särskildt utsedd ledamot, den s. k. afdelningsdirigenten
(Abtheilungsdirigent). Presidenten fördelade
ärendena på afdelningarna, inom hvilka vederbörande
dirigent fördelade dem på ledamöterna.

Jemväl trafikamten voro ett slags kollegiala myndigheter,
i det att de räknade ett vexlande antal ledamöter,
bland hvilka en, trafikdirektören (Betriebsdirektor),
var den ledande, i hufvudsak på samma sätt som presidenten
inom direktionen. Af de öfriga ledamöterna voro
minst två tekniska fackmän, af hvilka den ena förestod banärendena
(Bahninspektor) och den andra maskinärendena
(Maschininspektor).

Denna organisation, hvars införande på sin tid sär -

121

skildt föranleddes af nödvändigheten att låta öfvergången
till statsbaneförvaltning för de i så stor omfattning inköpta
privatbanorna ske med största möjliga hänsyn till förut
bestående förhållanden, har nu efterträdts af en annan
organisation, för hvilken såsom förebild stått ordningen
i riksländerna Elsass-Lothringen, der jern vägsadministrationen
efter ländernas öfvergång till Tyska riket kunnat
ordnas oberoende af förut rådande förhållanden.

Omorganisationen omfattade för öfrigt icke blott de
särskilda förvaltningsorganens allmänna ställning och
sammansättning utan äfven nästan alla grenar af den
inre förvaltningen, särskilt kassa- och bokföringsväsendet.

Den väsentligaste skilnaden emellan den gamla och
nya organisationen ligger deri, att den förutvarande lägsta
förvaltningsinstansen, trafikamten, upphäfts och dithörande
rena förvaltningsärenden återflyttats på direktionerna,
dit de ursprungligen hört. Till följd häraf hafva
direktionerna erhållit minskade områden och i sammanhang
dermed ökats till antalet, från 11 till 20. För den
rent lokala trafiktjenstens handhafvande enligt vederbörande
direktions bestämmelser hafva åter inrättats särskilda
verkställighetsorgan, s. k. inspektioner.

Högsta ledningen af jernvägsadministrationen utöfvas
fortfarande och i väsentligen samma omfattning som förut
af ministern för allmänna arbeten.

I spetsen för hvarje direktion, som i öfrigt är sammansatt
af erforderligt antal ledamöter, står en president,
som fördelar ärendena på vederbörande ledamöter samt
ansvarar för ärendenas behöriga gång äfvensom för alla
de beslut, i bvilka han deltagit. Någon fördelning af
ledamöterna å särskilda afdelningar, på sätt förut egde
rum, skall enligt regeln icke vidare ske, då denna anordning
i det hela icke visat sig lämplig, samt presidenten
med afseende å det färre antalet ledamöter och
distriktens mindre utsträckning anses kunna öfva tillsyn
öfver ärendena utan biträde af afdelningsdirigenter.
Förbehåll har dock i vederbörande författning gjorts
om att i ett eller annat bill få framdeles bilda afdelningar,
hvarjemte jemväl förutsatts, att vissa förvaltningsgrenar,
såsom anskaffandet af dragkraft, vissa slags materialier och

122

trycksaker, vagnkontrollen, afräkningsväsendet o. d., kunna
för hela jernvägsnätet eller större eller mindre delar
deraf handläggas af en direktion.

I stället för afdelningsdirigenter fungera såsom presidentens
närmaste män och ställföreträdare tvänne råd,
livilka innehafva högre rang än de öfriga ledamöterna
samt jemväl åtnjuta en särskild tilläggsaflöning. Dessa
råd, af hvilka det ena skall vara juridiskt, det andra tekniskt
bildadt, ega befogenhet att, äfven då presidenten
utöfvar sitt embete inom direktionen, sjelfständigt afgöra
vissa ärenden; hvarförutom presidenten är förpligtad att
i alla vigtigare ärenden inhemta deras mening. Äfven öfriga
ledamöter kunna erhålla bemyndigande att sjelfständigt
afgöra vissa grupper af ärenden.

Af särskild betydelse för den nya organisationen
är vidare upprättandet af s. k. »Streckendezernat» eller
särskilda rotlar för beredning af ärenden af olika slag,
hvilka angå en och samma linie. De ärenden, hvilka sålunda
förberedas linievis af en och samma ledamot, omfatta
frågor rörande stations- och tågtjenst, banunderhåll och
-bevakning m. m., under det att deremot ärenden af sådan
natur, att de angå hela direktionsområdet, såsom t. ex.
upprättandet af tidtabeller, vagnfördelning, materialiers
anskaffning och förvaltning m. m., handläggas af hvar
sin dezernent för hela området.

För att vidare på ett allsidigt sätt tillvarataga och
göra gällande ekonomiens fordringar har en särskild
högre tjensteman med titeln »Kassenrath» anstälts vid
hvarje direktion. I egenskap af en slags ständig öfverrevisor
är denna tjensteman utrustad med omfattande
befogenhet. Han ansvarar för sina åtgärder direkt inför
presidenten.

För den lokala linietjenstens utöfvande hafva, såsom
förut nämnts, inrättats »inspektioner» under särskilda
inspektionsföreståndare, hvilka lyda direkt under direktionerna
och öfvertagit, de gamla trafikamtens verkställighetsfunktioner.

Den förnämsta skilnaden emellan dessa senare och
inspektionerna ligger deri, att, under det att trafikamten
voro eu slags kollegiala styrelser, hvilka handlade och
afgjorde ärenden tillhörande alla de olika afdelningarna

123

af jernvägstrafiken, så hafva inspektionsföreståndarne, hufvudsakligen
för verkställighetsåtgärder, erhållit hvar och
en sitt begränsade fackområde, hvilket endast omfattar
en gren af jernvägsadministrationen; hvarjemte inspektionsföreståndaren
ensam ansvarar för vederbörande direktion.

Hela antalet inspektioner är f. n. 477, deraf 230
Bahn- und Betriebinspektionen handlägga ärenden rörande
den yttre stations- och tågtjensten äfvensom frågor
rörande banans underhåll och bevakning; 72 Maschineninspektionen
behandla ärenden rörande maskin t jensten och
de mindre verkstäderna; 82 Verkehrsinspektionen handlägga
ärenden rörande den inre stationstjensten och uppbördsväsendet
samt derförutom hafva till särskild uppgift
att underhålla den direkta personliga förbindelsen
mellan den trafikerande allmänheten och jern vägsförvaltningen;
73 Werkstätteninspektionen utöfva tillsynen öfver
de större verkstäderna; samt 20 Telegrapheninspektionen
— en för hvarje direktionsområde — utöfva den tekniska
uppsigten öfver elektriska ledningar o. d.

Enligt författningen eger ministern för allmänna arbeten
emellertid att tilldela inspektionsföreståndarne sjelfständig
beslutanderätt i vissa frågor. Detta bär också i
viss mån egt rum.

Sålunda hafva samtliga föreståndare bemyndigats att
förskottsvis utanordna intill 3,000 mark i afräkningsliqvider.

Vidare hafva föreståndarne för maskin- och verkstadsinspektionerna
bemyndigats att utan särskildt direktionsbeslut
utföra arbeten för en kostnad af intill 15,000
mark, under förutsättning att arbetet varit utbjudet till
allmän täflan (eljest för visst mindre belopp) och naturligtvis
inom gränserna för behörigen beviljad kostnadsstat.

Föreståndarne för de egentliga trafikinspektionerna
få sjelfständigt afgöra vissa frågor om restitutioner, ersättning
för skadadt och förkommet gods, m. m.

Anmärkas må, att i sammanhang med den nya organisationens
införande omfattande förenklingar i syfte att
minska skriftvexling påbjudits, och att ett stort antal
formulär faststälts för sådana skrifvelse)-, som kunna
gifvas en lika lydande affattning. Särskildt har man lagt

124

sig vinn om att befria inspektionsföreståndarne från
rena byrågöromål.

För befrämjande af samarbete de olika inspektionerna
emellan har man slutligen å orter, hvarest flera inspektioner
äro stationerade, i görligaste mån sökt träffa
anstalt derom, att de inrymmas i samma byggnader;
hvarjemte man föreskrifva, att, der så ske kan, ärenden,
som beröra flera inspektioner, muntligen skola behandlas
tjenstemännen emellan. Sammanlagdt 334 inspektioner
äro sålunda inrymda i 90 byggnader.

Den besparing i arbetskraft, man beräknat vinna
medelst den nya organisationens genomförande, uppgår
till icke mindre än 3,050 personer, deraf 380 högre och
2,180 lägre tjenstemän samt resten betjente och arbetare.

Den ekonomiska vinsten anslås till 6V2 million mark
om året. För budgetåret 1895—96 är emellertid, med
hänsyn till de för den befintliga personalen beslutade
öfvergångsbestämmelser, endast beräknad eu besparing
af 2V2 million mark.

Bil. III.

P. M.

angående gällande överenskommelser om gemensamt
begagnande af statsbanestationer
och en del privatbanestationer.

A. Statslbanestationer.

Inom första trafikdistriktet finnas följande af statens
jernvägar och enskilda jernvägar gemensamt begagnade
stationer: Flen, Pälsboda, Kimstad, Norsholm, Saltskog och
Södertelge. De vid Pålsboda, Kimstad och Norsholm anslutande
jernvägarne äro smalspåriga.

Den kostnad, statens jernvägar nedlagt å anläggning
af bangård, hus och spår m. m., som användas för
den gemensamma trafiken vid Flen, har beräknats till

277.500 kronor, medan Oxelösund—Flen—Vestmanlands
jernväg för samma ändamål antages hafva utgifvit omkring

67,000 kronor. Statsbanornas årliga, på banafdelningen
belöpande underhållskostnad för berörda gemensamma
anläggningar vid stationen, torde för närvarande uppgå
till omkring 4,000 kronor. Trafikafdelningens utgifter
för stationens skötsel kunna åter beräknas till omkring

20.500 kronor0). *)

*) Denna och följande uppgifter angående trafikafdelningens stationskostnader
grunda sig på särskildt gjorda beräkningar för år 1892. Uppgifterna om
anläggnings- och underhållskostnaderna grunda sig åter på beräkningar, som under
hösten 1894 verkstälts af vederbörande bandirektörer.

Flen.

126

Pålsboda.

Kimstad.

Norsholm.

Såsom årligt bidrag till aflöningen för personalen
vid stationen äfvensom till kostnaderna för underhållet
af spåren och af vid stationen befintliga, staten tillhöriga
inventarier äfvensom de materialier, som vid stationen
åtgå, erlägger bolaget i ett för allt 2,400 kronor. Öfverenskommelsen
angående stationens gemensamma begagnande,
som är daterad den 5 september 1876, gäller —
likasom alla nedan omförmälda öfverenskommelser, i fråga
om hvilka annat förhållande icke anmärkes — med 6
månaders ömsesidig uppsägning.

Anläggningskostnaden vid Pålsboda station beräknas
hafva utgjort för statens jern vägar 45,000 kronor
och för Pålsboda—Finspångs jernväg 33,000 kronor. Årliga
underhållskostnaden för vederbörande anläggningar
anses uppgå för statens jernvägar till omkring 2,000
kronor och för den enskilda jernvägen till omkring 1,000
kronor. Statsbanornas stationskostnader å trafikafdelningen
belöpa sig till omkring 11,500 kronor om året.

Såsom bidrag till aflöningen för den ordinarie personalen
vid stationen äfvensom till kostnaderna för underhållet
af de vid stationen befintliga, staten tillhöriga inventarier
och de materialier, som vid stationen åtgå,
erlägger bolaget årligen 2,800 kronor, hvarförutom halfva
kostnaden för den extra personal, som användes i och
för godsets omlastning, skall af bolaget betalas. Öfverenskommelsen
i ämnet är af den 17 september 1874.

För anläggning af Kimstads station hafva statens
jernvägar utgifvit omkring 30,000 kronor, medan Finspång—Kors!i
o fras j e m vägs kostnader uppgått till omkring

44,000 kronor. Årliga underhållskostnaden beräknas för
statens jernvägar till 800 kronor och för den enskilda
jernvägen till 1,000 kronor. Stationsomkostnaderna å
trafikafdelningen äro för statsbanorna beräknade till 8,500
kronor årligen. Den enskilda jernvägen erlägger, jemlik!
skrifvelse af den 23 december 1885, för skötseln genom
statens jernvägars försorg af bolagets trafik vid
Kimstads och Norsholms stationer årligen tillsammans
2,100 kronor, hvarförutom bolaget har att deltaga i omlastningskostnaden
äfvensom att erlägga afgifter för vattentagning
vid stationen.

Anläggningen af Norsholms station beräknas hafva

127

kostat statens jern vägar omkring 70,500 kronor, medan
de der anslutande enskilda jernvägarne torde för sådana
anordningar, som för anslutningen varit nödiga, hafva
fått utgifva Norsholm—Vestervik—Hultsfreds jernväg omkring
7,000 kronor samt Finspång—Norsholrns jernväg
omkring 2,500 kronor. Underhållskostnaden anses årligen
belöpa sig för statens jernvägar till 3,000 kronor,
för Norsholm—Vestervik—Hultsfreds jernväg till 400 kronor
och för Finspång—Norsholms jernväg till 1,000 kronor.
Statsbanornas årliga trafikkostnad vid stationen kan
beräknas till omkring 17,000 kronor. Genom kontrakt
den 9 januari 1879 har med afseende å Norsholm—Hultsfredsbanan
bestämts, att såsom bidrag till aflöningen för
den ordinarie personalen vid stationen äfvensom till kostnaderna
för underhållet af de vid stationen befintliga,
staten tillhöriga inventarier och de materialier, som vid
stationen åtgå, skulle, så länge banan endast vore öppen
till Åtvidaberg, af jernvägsbolaget till statens jernvägar
erläggas 1,500 kronor, hvarförutom bolaget skulle dels
ersätta halfva kostnaden för den extra personal, som användes
i och för godsets omlastning, dels ock erlägga
särskild afgift för vattentagning vid stationen. Någon
revidering af detta kontrakt sedan banan i november 1879
öppnats till hela sin utsträckning bar icke egt rum.

Väsentligen afvikande från nu omförmälda äldre öfverenskommelser
är den, som den 1 februari 1893 ingåtts
mellan statens jernvägar och Norra Södermanlands
jernvägsaktiebolag. Enligt denna, hvilken gäller med två
års ömsesidigt förbehållen uppsägningstid och särskildt
förklarats icke få lägga hinder i vägen för annan jernvägs
inledande å statsbanans stationer vid Saltskog och
Södertelge, ålades bolaget, bland annat, att utan någon
kostnad för statsbanan på föreskrifvet sätt utvidga spårsystemet
vid Saltskogs och Södertelge stationer samt vid
förstnämnda station uppföra vissa byggnader, bvilka skulle
med full eganderätt öfverlåtas till statsbanan; att underhålla
alla af bolaget bekostade spår och öfriga anläggningar
med vissa undantag; att anskaffa och kostnadsfritt
till statens jernvägar med besittningsrätt, så länge öfverenskommelsen
gällde, öfverlemna vissa områden vid do
båda stationerna; att, om så framdeles påfordrades, på

Södertelge

och

Saltskog.

128

Örebro.

Rumla.

egen bekostnad anlägga ytterligare ett spår mellan de
båda stationerna; samt att till statens jernvägar, som ersättning
för stationernas begagnande och trafiken ombesörjande
derstädes, årligen erlägga en afgift af 8,000
kronor, hvilken afgift hvart femte år kunde underkastas
förhöjning efter vissa afgifna beräkningsgrunder.

Anläggningskostnaden torde hafva för bolaget uppgått
vid Södertelge till 13,000 å 14,000 kronor och vid
Saltskog till omkring 60,000 kronor, under det att ifrågavarande
stationer kostat statens jernvägar den förra omkring

130,000 kronor och den senare omkring 117,000 kronor.

Inom andra trafikdistriktet begagnas följande statsbanestationer
jemväl af enskilda jernvägar, nämligen
Örebro, Rumla, Lerbäck, Fogelsta, taxa, Moholm, Stenstorp,
Falköping, Herrljunga, Olskroken och Vartofta. De
vid Lerbäck, Fogelsta, Moholm, Stenstorp, Herrljunga
och Vartofta anslutande banorna äro smalspåriga.

Statens jernvägars station i Örebro beräknas hafva
kostat omkring 258,000 kronor. Köping—Hults jernväg
hade, innan statsbanestationen anlades, egen station derstädes,
hvilken i sammanhang med statsbanestationens
öppnande för gemensamt begagnande slopades såsom
trafikstation. Den nuvarande stationens årliga underhåll
belöper sig för statens jernvägar till omkring 8,500 kronor
samt trafikafdelningens årliga stationskostnad till
omkring 61,000 kronor. Enligt öfverenskommelse af
den 16 november 1878, som gäller med ett års ömsesidig
uppsägning, betalar Köping—Hults jern vägsbolag
för begagnande af stationen och för det att personalen
sköter bolagets trafik på platsen i enlighet med särskildt
stadgade vilkor 9,000 kronor årligen.

Anläggningskostnaden för Rumla station beräknas
hafva för staten utgjort omkring 53,500 kronor. Den
årliga underhållskostnaden anses uppgå till omkring 1,300
kronor samt trafikafdelningens stationskostnader till omkring
8,000 kronor. Yxhults jernväg har vid stationen
endast att underhålla ett af jernvägen inlagdt spår. För
begagnande af stationen samt för handhafvande af jern -

129 Bil. III.

vägens trafik erlägger Yxhults jernväg enligt öfverenskommelse
af den 31 december 1884 årligen 300 kronor.

Lerbäcks station beräknas hafva i anläggning kostat
staten omkring 20,500 kronor. Askersund—Skyllberg—
Lerbäcks jernväg har vid anslutningen till stationen för
anordningar till gemensamt begagnande utgifvit omkring

1.500 kronor. Arsunderhållet beräknas för staten till
omkring 1,300 kronor och trafikkostnaden till omkring

4.500 kronor. Enligt öfverenskommelse af den 16 oktober
1884 skall jernvägsbolaget såsom ersättning för
skötseln och handhafvande! af bolagets trafik vid stationen
erlägga en årlig afgift af 600 kronor samt dessutom
gälda halfva kostnaden för den extra personal, som användes
i och för godsets omlastning.

Medan Fogelsta station kostat staten omkring 46,000
kronor, har Fogelsta — Vadstena—Ödeshögs jernväg för
gemensamma anläggningar derstädes utgifvit allenast 150
kronor. Arsunderhållet uppgår för staten till omkring
1,800 kronor och trafikkostnaden till omkring 7,000 kronor.
Såsom bidrag till aflöningen för den ordinarie personalen
vid stationen äfvensom till kostnaderna för underhållet
af de vid stationen befintliga, staten tillhöriga
inventarier och de materialier, som vid stationen åtgå,
erlägger jernvägsbolaget enligt öfverenskommelse af den
25 februari 1880 till statens jernvägar 600 kronor om
året, hvarförutom halfva kostnaden för den extra personal,
som användes i och för godsets omlastning, skall
af bolaget betalas.

Läxa station får, enligt öfverenskommelse af den 12
december 1884, begagnas af Laxå bruks aktiebolag för
besörjande af trafiken å bandelarne Laxå—Röfors och
Laxå valsverk—Oxhult, mot det att bolaget till statens
jernvägar erlägger en afgift af 300 kronor för år. Med
hänsyn å ena sidan till berörda stations storlek och å
andra sidan till den anslutande banans rent lokala betydelse
har något angifvande af stationens anläggningssamt
årliga underhålls- och trafikkostnad ej ansetts här
erforderligt.

Statens utgifter för anläggning af Moholms station
beräknas uppgå till omkring 55,500 kronor, medan Mariestad—Moholms
jernväg bekostat gemensamma anläggnin y -

Lerback.

Fogelsta.

Laxd.

Moholm.

130

Stenstorp.

Falköping.

Herrljunga.

gar derstädes för omkring 2,800 kronor. Årsunderhållet
uppgår för staten till omkring 2,600 kronor samt trafikkostnaden
till omkring 13,500 kronor. Jemlikt öfverenskommelse
af den 19 januari 1876 erlägger jernvägsbolaget
såsom bidrag till aflöningen för den ordinarie personalen
vid Moholms station äfvensom till kostnaderna
för underhållet af de vid stationen befintliga, staten tillhöriga
inventarier och de materialier, som vid stationen
åtgå, årligen 1,200 kronor, hvarförutom halfva kostnaden
för den extra personal, som användes i och för godsets
omlastning skall af "bolaget betalas.

Stenstorps station beräknas hafva kostat statens jernvägar
omkring 54,000 kronor, medan åter de båda der
anslutande enskilda jernvägame Lidköping—Skara—Stenstorps
samt Hjo—Stenstorps jernvägar bekostat gemensamma
anläggningar för tillhopa omkring 6,600 kronor. Statens
jernvägars årsutgifter för stationsunderhållet uppgå till
omkring 3,400 kronor samt trafikkostnaderna till omkring

23,500 kronor.

Enligt överenskommelser af den 27 oktober och
den 20 november 1874 betalar hvardera jern vägsbolaget
såsom bidrag till aflöningen för den ordinarie personalen
äfvensom till kostnaderna för underhållet af de vid stationen
befintliga, staten tillhöriga inventarier och de
materialier, som vid stationen åtgå, 1,500 kronor för år;
hvarförutom bolagen skola gemensamt betala halfva kostnaden
för den extra personal, som användes i och för
godsets omlastning. För vattentagning erlägger hvardera
banan 180 kronor för år räknadt enligt särskild! kontrakt.

Falköping—Uddagårdens vid Falköping anslutande
6 km. långa jernväg, hvilken ursprungligen var en hästbana,
har varit befriad från hvarje förvaltningsbidrag.

Herrljunga station beräknas hafva kostat statens
jernvägar omkring 46,000 kronor, under det att af de
der anslutande enskilda jernvägarne, Borås jernväg samt
Uddevalla—Vener sborg—Herrljunga jernväg, den förra
fått för gemensamt begagnade anläggningar vidkännas
en utgift af 34,000 kronor. Stationshuset m. fl. byggnader
samt en del af marken eges af Borås jernväg.

Underhållskostnaden för de gemensamma anläggningarna
torde belöpa sig till omkring 2,800 kronor för

131

staten och 500 kronor för Borås jernväg. Trafikkostnaderna
vid stationen uppgå för statsbanorna till omkring
32,000 kronor årligen. En den 26 juni 1863 med
Borås jernväg ingången, med 3 månaders ömsesidig uppsägning
gällande öfverenskommelse jemte tillägg af den
28 december 1870 föreskrifver, bland annat, att vid
stationen må anställas 1 stationsinspektor, 1 godsbokhållare
(= stationsskrifvare) och 1 biljettförsäljare (=
stations skrifvare); att bolaget skall ersätta staten aflöningen
för godsbokhållaren tillsvidare, dock ej till högre
belopp än 1,080 kronor per år, samt aflöningen till
halfva antalet stationskarlar i godsskjulet, dock tillsvidare
ej till flera än högst två; att bolaget och staten skola
till hälften hvardera gälda kostnaden för den omlastning
af hela vagnslaster gods, hvartill det af bolaget aflönta
manskap — eller 2 man — är otillräckligt; att, om rörelsen
skulle så utvidgas, att ytterligare 1 bokhållare eller
större ständig betjening i godsmagasinet erfordrades,
den ökade aflöningens fördelning skulle bero på särskild
öfverenskommelse mellan statens jernvägsstyrelse och
bolaget; att till underhåll af de vid stationen befintliga,
staten tillhöriga inventarier, som af båda banorna användas,
äfvensom till bekostande af de konsumtionsartiklar,
som vid stationen åtgå, bolaget skall erlägga 180 kronor
om året; samt att banorna skola biträda med hälften
hvardera till de gemensamt använda byggnadernas underhåll,
hvilket ombesörjes genom statens tjenstemän. På
grund af dessa bestämmelser erlägger bolaget för närvarande
omkring 2,900 kronor om året till statens jemvägar.

Genom kontrakt mellan statens jernvägar och Uddevalla—
Vener sborg—Herrljunga jernväg af den 4 oktober
1866, gällande med två månaders ömsesidig uppsägning,
har bestämts, att, då enligt öfverenskommelse mellan
styrelsen för statens jernvägar och Borås jernvägsaktiebolag
trafikskötseln vid Herrljunga skulle bestridas af
den förstnämnda och då derjemte Borås jernvägsaktiebolag
vore egare till såväl en del af grunden som byggnaderna
vid nämnda station, samt för den skull Uddevalla—Venersborg—Ilcrrljungabanans
trafik måste ingå å
sagda grund och till nämnda byggnader, innan den kunde
inkomma på statens banor, all ersättning för den gemen -

132

Olskrolcen.

Vartofta.

samma trafikskötseln vid Herrljunga skulle komma att
uppgöras mellan trafikstyrelsen och direktionen för Borås
jernväg. Till följd af denna bestämmelse har Uddevalla—
Venersborg—Herrljunga jernväg hitintills fått sin trafik
vid Herrljunga ombesörjd utan någon som helst godtgörelse
till staten.

Anmärkas må vidare, att år 1894 antalet vid Herrljunga
station i medeltal använd stationspersonal utgjorde
32, deraf 1 stationsinspektor, 1 förste stationsskrifvare
och 5 stationsskrifvare; samt att af trafikafdelningens
omkostnader vid stationen (undantagandes för tågpersonal
och för omlastning till eller från de enskilda jernvägarne),
32,000 kronor, ett belopp af 6,000 kronor ansetts
representera kostnaden för nattjensten.

Anläggningen af Olskrokens station, hvilken eges
delvis af statsbanan och delvis af Bergslagernas jern vägar,
och hvilken bekostats till terrassering, öfverbyggnad,
signaler och hägnad samt i afseende å underhållet af allt
detta af hvardera banan inom dess gränser, beräknas
hafva medfört en utgift för statens jernvägar af 81,000
kronor samt för jernvägsbolaget af 20,000 kronor. Statsbanans
trafikutgifter för stationen uppgår till omkring

4,500 kronor om året. Enligt öfverenskommelse af den
26 februari 1876, som gäller med ett års ömsesidig uppsägning,
skola omkostnaderna för stationspersonalen samt
för materialförbrukning, belysning, bränsle in. m. delas
lika mellan båda banorna, hvarförutom jernvägsbolaget
skall till staten årligen erlägga 5 proc. ränta å halfva
anläggningskostnaden för stationshus och andra för den
gemensamma rörelsen nödiga byggnader samt till hälften
deltaga i de årliga underhållskostnaderna för samma
byggnader.

Vartofta station torde hafva i anläggning kostat staten
38,500 kronor, medan åter Ulricehamns jernväg derstädes
bekostat anläggningar för omkring 1,800 kronor.
Årsunderhållet kan för statens jernvägar beräknas till
omkring 2,600 kronor samt årliga trafikkostnaden till
omkring 12,000 kronor. Jemlikt kontrakt af den 19
januari 1876 åligger det bolaget att såsom bidrag till
aflöningen för den ordinarie personalen vid stationen
äfvensom till kostnaderna för underhållet af de vid sta -

133

tionen befintliga, staten tillhörande inventarier och de
materialier, som vid stationen åtgå, till statens jernvägar
årligen erlägga 1,500 kronor, äfvensom att gälda halfva
kostnaden för den extra personal, som användes i och
för godsets omlastning.

Inom tredje trafikdistriktet finnas följande föreningsstationer
mellan statsbanorna och enskilda jernvägar nämligen:
Nässjö, Säfsjö, Alfvesta, Vislanda, Hästveda, Hessleholm,
Hör, Eslöf, Lund, Arlöf och Malmö. De vid Säfsjö
och Vislanda anslutande banorna äro smalspåriga.

Anläggningskostnaden för Nässjö station har för
statens jernvägar beräknats till omkring 582,000 kronor
och samma jernvägars årliga utgifter för underhållet till
omkring 11,000 kronor samt för trafiken till omkring

55,000 kronor. Af de der anslutande enskilda jernvägarne
har Nässjö—Oskarshamns jernväg, på grund af
nådigt bref den 1 juni 1872 samt ett med stöd af detta
bref ingånget kontrakt af den 12 december 1873, deri
dock förbehåll gjorts om ömsesidig uppsägning, hitintills
varit berättigad att utan ersättning begagna stationen
samt få sin trafik derstädes ombesörjd genom statsbanornas
personal. Halmstad—Nässjö jeruvägsbolag erlägger
deremot för motsvarande förmåner en årsafgift af 2,700
kronor. Något skriftligt aftal härom förefinnes ej.

Säfsjö station beräknas hafva kostat statens jernvägar
omkring 41,000 kronor; hvarjemte för dessa jernvägar
årsunderhållet bestiger sig till omkring 3,300 kronor
och trafikkostnaden till omkring 11,000 kronor. Hvetlanda—Säfsjö
jernväg erlägger enligt öfverenskommelse
af den 15 juni 1885 till statens jernvägar såsom ersättning
för skötseln och handhafvande! af bolagets trafik
vid stationen en årlig afgift af 3,000 kronor, hvarförutom
jern vägen har att betala halfva kostnaden för den omlastning
af gods i fulla vagnslaster, som verkställes med
extra folk, samt häften af öfriga i och för omlastningen
möjligen uppkommande extra omkostnader.

Hvad beträffar Alfvesta station, der anläggningskost -

Nässjö.

Säfsjö.

Alfvesta.

Vislända.

Hästveda.

Hessle holm.

134

nåden i dess helhet uppskattas till omkring 279,000 kronor
samt statens årsunderhåll till omkring 6,700 kronor och
dess årliga trafikkostnad till omkring 25,500 kronor, så
har Vexla—Alf vesta jernvägsaktiebolag på grund af nådigt
bref den 13 november 1863 samt en med stöd deraf den
20 februari 1864 ingången öfverenskommelse hittills varit
befriadt från hvarje förvaltningsbidrag. °)

Vislanda station beräknas hafva kostat staten omkring
50,000 kronor, under det att för statsbanorna
årsunderhållet uppgår till omkring 3,500 kronor och
trafikkostnaden till omkring 16,500 kronor. De der anslutande
enskilda jernvägarne, Karlshamn—Vislanda och
Vislanda—Bolmens jernvägar, erlägga enligt överenskommelser
af den 16 april 1874 och den 30 september
1878 såsom bidrag till aflöningen för den ordinarie personalen
vid stationen äfvensom till kostnaderna för underhållet
af de vid stationen befintliga, staten tillhöriga
inventarier och de materialier, som vid stationen åtgå,
den förra jernvägen 2,800 kronor och den senare 1,000
kronor; hvarförutom de båda jernvägarne hvar för sig
tillförbundits att gälda halfva kostnaden för den extra
personal, som användes i och för godsets omlastning
mellan stambanan och vederbörande bibana. Härjemte
har Vislanda—Bolmens jernväg förbundit sig hålla ett
telegraf kunnigt stationsbiträde.

Hästveda station anses hafva kostat staten omkring

71.000 kronor, medan den der anslutande Hästveda—
Karpalunds jernväg å stationen nedlagt allenast omkring

2.000 kronor. Årsunderhållet bestiger sig för statsbanan
till omkring 1,800 kronor och den .årliga trafikkostnaden
till omkring 5,500 kronor. Enligt muntlig öfverenskommelse
betalar den enskilda jernvägen ett årligt förvaltningsbidrag
af 1,800 kronor.

Under det att statens kostnader för anläggningar
vid Hessleholms station uppgå till omkring 267,500 kronor,
hafva de der anslutande tre enskilda jernvägarne, Kristianstad—Hessleholms,
Helsingborg—Hessleholms och Hessleholm
— Vittsjö jernvägar för samma ändamål utgifvit den *)

*) Genom nådigt bref den 12 juli 1895 har Kongl. Maj:t anbefalt jernvägsstyrelsen
att till upphörande med innevarande års utgång uppsäga detta kontrakt.

135

första 3,000 kronor, den andra intet och den tredje 39,500
kronor. Arsunderhållet uppgår för statsbanan till omkring
7,800 kronor och årliga trafikkostnaden till omkring

30,500 kronor. Enligt öfverenskommelse af den 11 december
1865 erlade Kristianstad—Hessleholms jernvägsaktiebolag
under några år såsom bidrag till stationspersonalens
aflöning och ersättning för konsumtion af materialier,
vattenpumpning samt trafikexpedition eu årsafgift
af 1,500 kronor; men genom nådigt bref den 13 december
1867 bär Kongl. Maj:t frikalla! bolaget från utgifvande!
af berörda belopp. Jemlikt öfverenskommelse, som
tillämpats från den 1 april 1875, erlägger Helsingborg—
Hessleholms jernväg såsom bidrag till aflöning för personalen
vid Hessleholms station äfvensom till kostnaderna
för underhållet af de vid stationen befintliga, staten tillhöriga
inventarier och de materialier, som vid stationen
åtgå, i ett för allt 2,400 kronor om året. Jemväl Vittsjö—
Hessleholms jernväg betalar i förvaltningsbidrag enahanda
belopp, 2,400 kronor, enligt muntlig öfverenskommelse.

Hörs station har i anläggning kostat statens jern- Hör.
vägar 140,000 kronor, medan Hör—Hörby jernväg för
anläggningar derstädes utgifvit omkring 2,000 kronor.
Arsunderhållet uppgår för statsbanan till omkring 3,000
kronor samt årliga trafikkostnaden till omkring 10,000
kronor. Jemlikt öfverenskommelse af den 26 oktober
1882 erlägger jernvägsbolaget för stationens begagnande
samt trafikens handhafvande en årlig afgift af 750 kronor.

Anläggningskostnaden för Eslöfs station uppgår för E*Wstatens
jern vägar till omkring 325,000 kronor; den årliga
underhållskostnaden till omkring 8,400 kronor, och den
årliga trafikkostnaden till omkring 32,500 kronor. De
vid stationen anslutande enskilda jernvägarne hafva för
gemensamt begagnade anläggningar vid stationen utgifvit
Landskrona <j'' Helsingborgs jernvägar omkring 5,000
kronor samt Ystad—Eslöfs jernväg omkring 6,500 kronor.
Enligt överenskommelser med vederbörande jemvägsbolag,
Indika överenskommelser varit gällande från 1877
års början, erlägger hvardera bibanan såsom bidrag till
aflöningen för personalen vid stationen äfvensom till kostnaderna
för underhållet af vid stationen befintliga, staten

136

Lund.

Arla/.

Malmö.

tillhöriga inventarier och de materialier, som vid stationen
åtgå, en årsafgift af 2,100 kronor.

Medan Lunds station kostat statens jernvägar omkring
466,000 kronor, hafva de der anslutande enskilda
jernvägarne för anläggningar vid stationen utgifvit Lund—
Trelleborgs jernväg 10,000 kronor och Lund—Kjeflinge
jernväg 9,000 kronor. Årsunderhållet uppgår för statens
jernvägar till omkring 10,000 kronor samt trafikkostnaden
till omkring 53,000 kronor. Jemlikt öfverenskommelse
af den 16 maj 1878 erlägger Lund—Trelleborgs
jernväg såsom bidrag till aflöningen af personalen vid
Lunds station äfvensom till kostnaderna för underhållet
af de vid stationen befintliga, staten tillhöriga inventarier
och de materialier, som vid stationen åtgå, i ett för allt
2,400 kronor per år. För Lund—Kjeflinge jernvägs räkning
erlägges för samma ändamål enligt muntlig öfverenskommelse
1,800 kronor.

Arlöf station har i anläggning kostat statens jernvägar
inemot 127,000 kronor samt Malmö—Billesholms
jernväg omkring 7,000 kronor. Årsunderhållet uppgår
för statens jernvägar till omkring 7,200 kronor och årliga
trafikkostnaden till omkring 6,500 kronor. Enligt öfverenskommelse
af den 29 september 1888, som äfven omfattar
Malmö station, har den enskilda jernvägen för begagnandet
af Arlöfs station erlagt ett årligt förvaltningsbidrag
af 2,000 kronor, hvilket skulle bibehållas oförändradt
till och med år 1903, men år 1904 och sedermera
hvart femte år, om jernvägsstyrelsen funne skäl
att sådant påkalla, förhöjas efter vissa angifna grunder.
Härförutom har det ålegat jern vägsbolaget att vid eventuel
blifvande utvidgning eller förändring af stationen,
dess spårsystem eller trafiklokaler, årligen utgifva till
statens jernvägar 5 procent på så stor del af kostnaden
derför, som motsvarade Malmö—Billesholms jernvägs andel
i stationens hela dåvarande trafik.

Anläggningskostnaden för Malmö station kan för
statens jernvägar beräknas till något öfver 1,640,000
kronor, medan årsunderhållet uppgår till inemot 50,000
kronor och årliga trafikkostnaderna till omkring 128,500
kronor. De vid statsbanestationen i Malmö anslutande
enskilda jernvägarne hafva bekostat anläggningar för eller

137

i sammanhang med anslutningen till statens jernvägar
kontant utgifvit Malmö—Billesholms jernväg omkring

22,500 kronor, Malmö—Tomelilla jernväg''omkring 28,000
kronor och Malmö—Genarps jernväg omkring 7,600 kronor,
hvarförutom sistnämnda jernväg tillförbundit sig att
såsom bidrag till uppförande af en mindre banhall, då
jern vägsstyrelsen finner sådan vara behöflig, erlägga ett
belopp af 20,000 kronor. Beträffande vidare Malmö—
Billesholms jernväg är i vederbörande kontrakt bestämmelse
intagen derom, att, derest jernvägsstyrelsen funne nödigt
föranstalta om utläggande för statsbanans räkning af
ytterligare ett spår mellan Malmö och Arlöfs stationer,
bolaget skulle — förutom återställande till statsbanan af
det statsbanans område, hvarå bolagets spår mellan
nämnda stationer till största delen vore utlagdt — till statens
jernvägar upplåta eganderätten till den bolaget sjelft
tillhöriga mark jemte derå genom terassering och grusfyllning
anlagda jemvägsbank, hvilken tagits i anspråk
för jernvägsspårets utläggande; och egde bolaget att härför
uppbära en ersättning af 40,000 kronor.

Enligt ofvan omförmälda öfverenskommelse af den
29 september 1888 erlägger Malmö—Billesholms jernväg
ett årligt förvaltningsbidrag af 12,000 kronor, hvilket är
underkastadt förhöjning enligt samma grunder, som jernvägens
förvaltningsbidrag vid Arlöfs station, samt dessutom
ett årligt belopp af 6,000 kronor, motsvarande den
afgäld, Malmö stad betingat sig för upplåtelse af mark
till utvidgning af Malmö bangård. Malmö—Tomelilla jernväg
erlägger enligt öfverenskommelse af den 15 december
1892 likaledes ett förvaltningsbidrag af 12,000 kronor,
hvilket skall bibehållas oförändradt till och med år 1907,
men sedermera kan hvart femte år höjas efter angifna
grunder. För Malmö—Genarps jernväg utgör förvaltningsbidraget,
enligt öfverenskommelse af den lO februari
1894, 7,200 kronor, hvilket likaledes är underkastadt förhöjning
hvart femte år efter 1907.

De stationer, som af statsbanan och enskilda jernvägar
gemensamt begagnas inom fjerde trafikdistriktet,

138

äro Karlskoga, Kristinehamns nedre och öfre samt Kils
stationer.

Karlskoga. Utförandet af stationsanläggningen vid Karlskoga
har jemlikt nådigt bref den 27 juni 1873 bekostats af
Kora —Karlskoga jern vägsaktiebolag på vissa af jernvägsstyrelsen
föreslagna vilkor; hvarefter anläggningen
med full eganderätt öfverlemnats till statsbanan samt
stationstjensten handhafts och bekostats af denna bana,
Statens jernvägar hafva dock dels i sammanhang med
stationens anläggning och dels sedermera fått vidkännas
utgifter för spåranläggningar m. in. för sammanlagdt
omkring 68,000 kronor, under det att bolagets hela kostnad
för stationsanläggningen oicke torde hafva uppgått
till mera än 30,000 kronor. Årsunderhållet belöper sig
för statens jernvägar till omkring 2,200 kronor och årliga
trafikkostnaden till omkring 11,000 kronor.

Khamn'' För anläggning af Kristinehamns båda stationer, den
öfre och den nedre, hafva statens jernvägar utgifvit resp.

439.000 och 49,000 kronor, medan östra Vermlands jernvägs
utgifter för enahanda ändamål utgjort resp. 4,200
samt 87,200 kronor. Den^ nedre stationen eges delvis
af den enskilda jern vägen. Årsunderhållet beräknas uppgå
för statens jernvägar vid den öfre stationen till omkring
5,600 kronor och vid den nedre till omkring 1,400
kronor samt årliga trafikkostnaden för den öfre till omkring
27,000 kronor och för den nedre till omkring

15.000 kronor. Jemlikt öfverenskommelse af den 29 maj
1879 erlägger den enskilda jernvägen såsom bidrag till
kostnaderna för trafikens skötsel å Kristinehamns nedre
station en årlig afgift af 6,000 kronor.

KiL Kostnaden för gemensamma anläggningar vid Kils

station har utgjort för statens jernvägar omkring 72,000
kronor och för Bergslagernas jernvägar omkring 100,000
kronor. För statens jernvägar uppgår årsunderhållet för
dylikaanläggningar till omkring 1,900 kronor samt årliga
trafikkostnaden till omkring 25,000 kronor. Bergslagernas
jernvägar erlägga för stationens skötsel ett förvaltningsbidrag,
som sedan början af år 1880 utgått
med 4,800 kronor.

139

Vid femte distriktet befintliga föreningsstationer äro
Stockholms central- och norra stationer, Upsala, Sala,
Krylbo, Byvalla, Morshyttan, Storvik och Ockelbo. Smalspåriga
banor ansluta vid Upsala, Byvalla och Morshyttan.

Stockholms central- och norra stationer hafva i anläggning
kostat staten omkring 2,480,000 kronor. Stockholm—
Vester ds—Bergslagens jernväg har åter för anordningar
för gemensam trafik utgifvit omkring 165,000
kronor.

Underhållskostnaden för gemensamma anläggningar
drabbar statsbanan ensam med omkring 35,000 kronor
om året, hvartill kommer den staten jemväl åliggande
underhållskostnaden för bolagsbanans inom stationsområdet
belägna kufvudspår, hvilken underhållskostnad kan
beräknas till inemot 1,600 kronor per år. Trafikkostnaden
för båda stationerna torde kunna beräknas till
omkring 337,000 kronor om året.

Genom nådigt bref den 7 april 1876 har Kongl.
Maj:t faststält vissa bestämmelser och vilkor angående dels
Stockholm—Vesterås—Bergslagens jernvägs inledande på
Stockholms norra stations bangård och dermed sammanhängande
anordningar, dels skötseln af bolagets trafik vid
Stockholms centralstation; och genom kontrakt, som tilllämpats
från och med den 1 juli 1879, har det ersättningsbelopp,
som bolaget erlägger till statens jernvägstrafik
för ej mindre handliafvandet och expeditionen af
bolagets trafik vid Stockholms central- och norra stationer
än för underhållet af bolagets numera nedlagda
godsstation i Stockholm m. m. bestämts till 17,000 kronor
om året. Enligt ifrågavarande kontrakt, som gäller
med två års ömsesidig uppsägning0), omfattar öfverenskommelsen
endast tre dagligen ankommande och
lika många afgående bantåg; och skulle, derest bolaget
äskade afsändande eller emottagande af flera bantåg
vid centralstationen, särskilt aftal derom träffas. I
kraft af sistnämnda bestämmelse erlägger bolaget nu- *)

Stockholm.

*) Kontraktet är numera uppsagdt.

140

Upsala,

Sala.

mera, förutom ofvanberörda 17,000 kronor, ett årligt
belopp af 1,000 kronor för expedierandet af ett nattetid
från Stockholm utgående persontåg till Sundbyberg.

Från den kontraherade dispositionsrätten för statens
jernvägstrafik af i bolagets eg o befintliga spår, vändskifva
m. m. inom stationsområdet hafva särskildt undantagits
bolagets lokomotivstall och kolgård samt ett
söder om den senare beläget område af vid pass 5,000
qvadratfots vidd, hvilket allt skulle förblifva under bolagets
uteslutande disposition.

Upsala station, vid hvilken Upsala—Gejle jernväg
och den smalspåriga Upsala — Lenna-banan ansluta, beräknas
hafva i anläggning kostat staten omkring 523,000
kronor. Anordningar i och för gemensamt trafikerande
hafva åter bekostats af Upsala—Gefle jernväg för omkring
21,000 kronor. Den årliga underhållskostnaden för
bangård m. m. uppgår för statsbanan till omkring 8,000
kronor. Årliga trafikkostnaden för statsbanorna beräknas
till omkring 61,500 kronor.

, Kontrakt med Upsala—Margretehills jernvägsaktiebolag,
hvilket eger Upsala—Gefle jernväg, är upprättadt
den 7 december 1874 och bestämmer den ersättning,
bolaget har att utgifva till statsbanan för begagnandet
af stationen, till 3,000 kronor om året.

För Upsala—Lenna jernvägsaktiebolag är, enligt
kontrakt af den 19 september 1876, förvaltningsbidraget
faststäldt till 1,500 kronor; hvarjemte bolaget förbundit
sig hålla tillräcklig personal att på dess bekostnad verkställa
omlastningen af gods.

Sala station beräknas i anläggning hafva kostat

242,000 kronor, förutom ett belopp af 6,000 kronor, som
den anslutande Sala—Tillberga jernväg nedlagt på anordningar
för det gemensamma begagnandet. Underhållskostnaden
uppgår för statsbanan till 3,300 kronor per år
och trafikkostnaderna till omkring 28,000 kronor om året.
Såsom bidrag till personalens aflöning samt kostnaderna
för underhåll af inventarier och förbrukning af
materialier, skall bolaget, enligt kontrakt, som är upprättadt
i november 1875, erlägga i ett för allt 2,400
kronor för år.

Anläggningen af Krylbo station beräknas hafva kostat

Krylbo.

141

statsbanan omkring 245,500 kronor, under det att Krylbo—
Norbergs och Södra Dalarnes jernvägar bekostat anordningar
för det gemensamma trafikerandet med resp. 600
och 900 kronor. Den staten åliggande, årliga underhållskostnaden
är beräknad till 4,800 kronor och trafikkostnaden
till omkring 26,000 kronor. Det förvaltningsbidrag,
som de enskilda banorna betala för begagnandet
af Krylbo station, utgör, enligt muntligen träffadt aftal,

2,400 kronor för Södra Dalarnes jernväg och 1,500
kronor för Krylbo—Norbergs jernväg.

Vid Morshyttan ansluter Näs—Morshyttans jernväg.
Stationens anläggningskostnad beräknas för staten till
omkring 25,500 kronor; hvaremot af den enskilda banan
bekostats anordningar för gemensamt begagnande för
omkring 6,700 kronor. Underhållet af byggnader m. m.
utgör för statsbanan omkring 300 kronor om året, trafikkostnaden
omkring 4,500 kronor om året. Kontrakt af
den 29 augusti 1876 fastställer banans förvaltningsbidrag
till 600 kronor om året. Derjemte håller bolaget på
egen bekostnad behöflig omlastningspersonal.

Byvalla station, vid hvilken Byvalla—Långshyttans
jernväg ansluter, beräknas hafva kostat staten omkring

27,000 kronor i anläggning, under det att bibanan fått
vidkännas utgifter af tillsammans 9,100 kronor för anordningar
för den gemensamma trafikens åvägabringande.
Årliga underhållskostnaden för byggnader uppgår för
statens jernvägar till omkring 300 kronor. Förval tningsbidraget
är enligt kontrakt af den 31 juli 1893 faststäldt
till 600 kronor. Behöflig omlastningspersonal bekostas
af bolaget.

Storviks station uppskattas hafva i anläggning kostat
staten 362,000 kronor, medan Gefle—Dala jernväg bekostat
anordningar, som gemensamt begagnas, för omkring
53,000 kronor. För byggnaders underhåll utgifter
statsbanan årligen omkring 6,300 kronor, hvarjemte Gefle—
Dala jernväg underhåller jernvägen tillhöriga spår inom
stationsområdet. Trafikomkostnaderna uppgå för staten till
omkring 28,000 kronor per år. Förvaltningsbidraget till
statsbanan är enligt kontrakt, som tillämpats från den 1
september 1875, bestämdt till 2,400 kronor om året.0)

Mors hyttan -

Byvalla.

Storvik.

*) Detta kontrakt är numera uppsagdt.

142

Ockelbo.

Vattjom.

Sollefteå.

Kostnaden för Ockelbo stations anläggning har för
staten utgjort 123,000 kronor; hvarjemte ett belopp af

66,000 kronor af Gefle—Ockelbo jernväg utgifvits för anordningar
för den gemensamma trafiken. Årliga underhållskostnaden
för byggnader m. m. uppgår för staten
till omkring 4,300 kronor, under det att trafikkostnaden
beräknas utgöra omkring 11,500 kronor om året.
Bolagets ersättning till statsbanan för skötseln och handhafvandet
af bolagets trafik vid stationen är, enligt
kontrakt af den 3 oktober 1884, bestämd till 3,000 kronor
om året.

Föreningsstationer vid sjette distriktet äro Vattjom
och Sollefteå.

Vattjom, vid hvilken den smalspåriga Matfors—Vatt^oms-banan
ansluter, har i anläggning kostat statsbanan
omkring 45,000 kronor. Underhållskostnaden uppgår
för statsbanan till omkring 500 kronor om året, trafikkostnaderna
till omkring 6,500 kronor. Bolagets förvaltningsbidrag
utgör, jemlikt kontrakt af den 19 juni 1894,
600 kronor om året, förutom hälften af kostnaden för
godsomlastning.

Sollefteå beräknas hafva i anläggning kostat 286,000
kronor, förutom ett belopp af 25,000 kronor, som den
anslutande Hernösand—Sollefteå jernväg utlagt för åvägabringande
af anordningar för den gemensamma trafiken.
Årliga underhållskostnaden för byggnader m. m. är beräknad
att för statsbanan utgöra omkring 2,000 kronor
om året. Genom kontrakt af den 4 mars 1893 åtog sig
bolaget att bekosta utvidgning af spårsystemet vid stationen,
uppsättning af vissa signalinrättningar m. m.;
hvarjemte bolaget förband sig att framdeles, då Kongl.
Maj:t funne sådant skäligt, anlägga erforderliga sidospår
och vidkännas kostnaden för anskaffande af det ytterligare
utrymme till stationen, som af ökning i trafiken å
bolagets jernväg betingades.

Enligt nyss åberopade kontrakt är den ersättning,
bolaget har att erlägga till statsbanan, bestämd till 3,600

143

kronor om året för tiden till år 1907, men år 1908 skall,
om jern vägsstyrelsen finner skäl att sådant påkalla, förhöjning
enligt vissa grunder vidtagas; kunnande dylik
förhöjning sedermera ega*rum hvart femte år.

Förutom de särskilda bestämmelser om ersättning
för begagnande af föreningsstationer, för hvilka ofvan
redogjorts, förekomma i öfverenskommelserna en del
andra stadganden af olikartad beskaffenhet. I fråga om
dessa må här endast anmärkas följande.

Statens jernvägar hafva i regeln förbundit sig att
anskaffa och underhålla inventarier till gemensamt begagnade
lokaler äfvensom att tillhandahålla behöjliga materialier,
med undantag dock af sådana inventarier och materialier,
hvilka uteslutande begagnas för bibanans räkning, såsom
t. ex. signal- och telegrafapparater, biljetter och biljettskåp,
formulär (förutom s. k. stationslappar, hvilka pläga
utbytas banorna emellan) samt belysnings-, smörjningsoch
brännmaterialier.

Deremot åligger det de enskilda banorna att sjelfva
handhafva och vårda egna förrådseffekter och transportmateriel.

Belöpande felräkning spenning ar för den trafik å de
enskilda banorna, som berör föreningsstationerna, hafva
de enskilda jernvägarnes förvaltningar enligt regeln utfäst
sig att utbetala till stationspersonalen enligt de för
statens jernvägstrafik faststälda grunder.

All vid föreningsstation skeende telegrafera i tjensteärenden
resp. banor emellan sker kostnadsfritt.

Till vagnjiyttning å föreningsstationerna har stationsbefälet
i allmänhet bemyndigats använda å stationen befintligt,
den ena eller andra banan tillhörigt uppeldadt
lokomotiv, ehvad flyttningarna göras för banorna gemensamt
eller för enderas trafik ; dervid dock föreskrifvits,
att i regel hvarje banas lokomotiv skall verkställa vexling
för egen banas tåg. Vissa enskilda banor hafva i
samband härmed uttryckligen befriats från skyldigheten
att å stationen hålla s. k. vexlingslokomotiv.

Anläggning af sådana vändbord, vattentorn, boställshus

Stadganden
rörande
stationerna
i
allmänhet.

144

för personal m. m., som erfordras för de enskilda banornas
egen del, verkställes på dessas bekostnad. För öfrigt
gäller i fråga om enskild banas rätt till vattentagning vid
föreningsstation enligt regeln,* att särskild ersättning härför
ej utgår. I några överenskommelser har dock, såsom
redan af det föregående framgår, förbehåll gjorts
om sådan ersättning.

I allmänhet upplåtas icke statens jernvägar tillhöriga
lokomotiv stall eller vagnsskjul för den enskilda banans räkning.
Icke heller upplåtas rum för förvaring af materialier
och effekter. Der rum i lokomotivstall upplåtits,
har särskild godtgörelse bestämts.

Behöfligt skjul för omlastning af gods hafva en del
smalspåriga jernvägar förbundit sig att anskaffa och
underhålla.

I fråga om grindbevakning vid vissa stationer hafva
bestämmelser träffats, enligt Indika dylik bevakning till
viss omfattning åligger de anslutande enskilda banorna.

I en del överenskommelser har slutligen intagits
bestämmelse att statsbanan endast är skyldig expediera
ett visst antal tåg hvarje dag för privatbanans räkning,
äfvensom att, för den händelse privatbanan skulle påfordra
expedierandet af tåg nattetid, särskild ersättning
härför skall lemnas med belopp, som det ankommer på
jernvägsstyrelsen att bestämma.

B. Privatbanestationer.

Hvad derefter angår de överenskommelser om gemensamt
begagnande af stationer, som ingåtts privatbanor
sinsemellan, så har komitén i sitt betänkande N:o
1 angående förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda
jernvägar fullständigt redogjort för de aftal, som
träffats rörande föreningsstationer vid den s. k. Vestkustbanan
samt Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms
jernvägar.

Komitén anser sig här endast böra erinra:

145 Bil. in.

att Göteborg—Hallands jernväg fått en gång för alla Bergsiagererlägga
dels för rätt till sambruk och gemensamt nytt- nasfernjande
åt .Bergslagernas jernvägars station i Göteborg station i
jemte derå befintliga spår, byggnader och inrättningar, Götehor''Jmed
undantag af lokomotivstallet, ett belopp af 250,000
kronor, dels för upplåtelse af vissa rum i lokomotivstallet

15,000 kronor och dels i ersättning för ständig nyttjanderätt
till de inventarier, som å stationen funnes, då Göteborg—Hallands
jernväg öppnades för allmän trafik, 3,000
kronor, samt att sistnämnda jernväg dessutom årligen
får gälda i godtgörelse för det Bergslagernas jernvägar
åliggande underhållet af Göteborgs station samt för handhafvande!
och skötseln af jernvägens trafik å stationen,
två femtedelar af underhålls- och förvaltningskostnaden
för stationen;0)

att Göteborg—Hallands jernväg för nyttjanderätt till varberg.
den af Varberg—Borås och Mellersta Hallands jernvägar
gemensamt egda stationen i Varberg fått erlägga till
Varberg—Borås-bolaget 10,000 kronor och till Mellersta
Hallandsbolaget 48,400 kronor; hvarjemte jernvägen har
att dels erlägga till Varberg—Borås-bolaget en årlig afgift
af 1,900 kronor dels ock med en tredjedel deltaga
i kostnaden för a) alla byggnader, spårutvidgningar och
andra anläggningar vid stationen, som framdeles varda
behöfliga för de tre banornas gemensamma bruk, b)
underhållet af all den under gemensam användning
varande egendomen samt c) aflöningen till stationspersonalen
;

att Skåne—Hallands och Mellersta Hallands jernvägar Halmstad.
för begagnande af den Halmstad—Nässjö jernvägsbolag
tillhöriga stationen i Halmstad fått dels erlägga godtgörelse
för en gång med hälften hvardera för å stationen
vidtagna ändringar och utvidgningar, hvilken godtgörelse
dock ej skulle få stiga till högre belopp än 10,000 kronor,
dels vidkännas årligen utgående afgifter, motsvarande
ej mindre ränta och underhållskostnad å stationshus m. m.
till ett beräknadt belopp af 2,600 kronor för hvardera *)

*) Detta belopp torde uppgå till omkring 50,000 kronor om året. En femtedel
af ifrågavarande kostnad gäldas af Göteborg—Borås jernväg, hvilken för anslutningen
till stationen fått erlägga ett belopp för en gång af likaledes 250,000 kronor,
förutom annan ersättning.

146

EngeViolm.

Helsing borg.

Åstorp.

banan, än äfven eu tredjedel hvardera af kostnaden
för stationspersonal, materialförbrukning m. m. å stationen
;

att Landskrona—Engelholms jernväg tillförsäkrats
rätt att gemensamt med Skåne—Hallandsbanan begagna
den sistnämnda bana tillhöriga stationen i Engelholm, mot
att jernvägen ej mindre erlagt ett belopp för en gång
af 72,000 kronor, eller hälften af den beräknade anläggningskostnaden
för stationen än ock förpligtat sig framgent
betala hälften af stationens förvaltningskostnad och
underhåll;

att för begagnande af Helsingborgs centralstation,
hvilken eges af Landskrona och Helsingborgs jernvägar
men äfven begagnas af Helsingborg—Hessleholms och
Skåne—Hallands jernvägar, det aftal träffats med sistnämda
bana, att densamma skall erlägga å ena sidan 6
procent såväl å tredjedelen af kostnaden för de vid öfverenskommelsens
afslutande å bangården befintliga byggnader
m. m. som å kostnaden för de spårutvidgningar
m. m., hvilka föranledts af anslutningen, varande sammanlagda
beloppet af dessa bidrag beräknadt till 6,209,56
kronor per år; samt å andra sidan tredjedelen af utgifterna
för personal, bangårds och byggnaders underhåll
samt materialförbrukning vid stationen;

att rätt till begagnande af Åstorps station, hvilken
tillhör Helsingborg—Hessleholms jernväg, upplåtits åt
Skåne—Hallands jernväg, mot det att densamma bidrager
med en tredjedel af kostnaderna a) för underhållet af
redan befintliga anläggningar m. m. äfvensom för de å
stationen till följd af trafikens tillväxt erforderliga blifvande
spårutläggningar och tillbyggnader; samt b) för
skötseln och materialförbrukningen vid stationen;

att samma station — förutom nyssnämnda upplåtelse
till Skåne—Hallands jernväg — skall, jemlik! K. resolution
den 11 februari 1876, gemensamt begagnas äfven af
Landskrona—Engelholms jernvägar, med förbindelse för
den senare banan att till Helsingborg—Hessleholms jernvägsbolag
utgifva godtgörelse till belopp, som genom
kompromiss faststälts till 40,000 kronor, samt att derjemte
vidkännas hälften af kostnaderna för framdeles till
följd af banornas sammanslutning och trafikens tillväxt

147

tilläfventyrs erforderliga spårutvidgningar m. m. vid stationen
äfvensom bidraga med hälften af utgifterna för
anläggningarnes underhåll, stationens skötsel och materialförbrukningen
;

att Malmö—Billesholms jernväg genom öfverenskommelse
med Landskrona—Engelholms jernväg tillförsäkrats
rätt till begagnande af stationen vid Billesholms
grufva mot dels ersättning för en gång af 50,000 kronor,
eller hälften af stationens beräknade värde, dels skyldighet
att för framtiden erlägga hälften af kostnaden för aflöning
åt stationspersonalen samt underhållet af stationen
och materialförbrukning derå;

att Landskrona—Engelholms jernväg för rätten att
använda Landskrona station erlägger 25 öre för hvarje
person- eller godsvagn, som, lastad eller tom, ingår å
stationen, dervid dock sammanlagda afgiften icke får
understiga 10,000 kronor om året;

att för den rätt till nyttjande af Teckomatorps station,
som inrymts Malmö—Billesholms jernväg, denna bana
till Landskrona—Eslöfs jernvägsaktiebolag fått dels för
en gång erlägga ett belopp af 25,000 kronor, hvari dock
äfven ingår ersättning för vissa andra kontraherade förmåner,
dels ock för framtiden vidkännas halfva kostnaden
för stationens underhåll, materialförbrukning och personalens
aflöning; samt

att Lund—Kjeflinge och Landskrona—Kjeflinge jernvägar
för rätten att begagna Kjeflinge station till Malmö —
Billesholms jernväg, som eger stationen, erlägga en
årlig afgift af resp. 2,281 och 2,000 kronor, förutom
hvar sin tredjedel af aflöningen till stationspersonalen
och kostnaden för underhåll och materialförbrukning å
stationen.

Komitén anser sig vidare böra redogöra för de vilkor,
som gälla rörande gemensamt begagnande af följande
privatbanor tillhörande föreningsstationer, nämligen:
Gefle centralstation, Köping, Valskog, Skara, Hultsfred,
Emmaboda, Bolmen, Karlshamn, Landskrona, Karpalund,
Kristianstad, Staffanstorp och Tomelilla.

Hvad först beträffar Gefle centralstation, så har Upsala—Gefle
jernvägs förvaltning för rätten att använda

Billesholms

grufva.

Lands krona.

Teckoma torp.

Kjeflinge.

Gefle.

148

Köping.

Valskog.

Skara.

Hultsfred.

denna station, hvilken eges af Gefle —Dala jernväg, förbundit
sig att betala 5 procent ränta å halfva anläggningskostnaden
för stationshus, spår, expropriation af
jord m. m. till ett årligt belopp af 8,045,40 kronor;
hvarjemte kostnaden för stationens underhåll, trafikens
besörjande och derför nödig betjening, renhållning, belysning
m. m. bestrides af bolagen gemensamt i förhållande
till den hvardera tillkommande anpart af stationens
inkomst af person- och genomgående godstrafik;
varande det af Upsala—Geflebanan utgifna ersättningsbeloppet
af vederbörande uppgifvet till 20,610,10 kronor
för år 1893.

Köpings station, hvilken anlagts af Stockholm—
Vesterås—Bergslagens jernväg, begagnas gemensamt af
denna samt Köping—Hults och Köping—Uttersbergs jernvägar.
I alla stationers anläggningar utom lokomotivstall,
af hvilka hvartdera bolaget har egna särskilda,
hafva de förstnämnda tvänne banorna lika del och bekosta
hälften hvar af samtliga utgifter. Det Köping—
Uttersbergsbolaget för tillträde till stationen åliggande
årliga förvaltningsbidrag delas ock lika mellan de båda
andra bolagen.

Å Valskogs station egas stationsbyggnaderna af Köping—Hults
jernväg, och erlägger den anslutande Oxelösund—Flen—Vestmanlands
jernväg årligen 3 procent på
kostnaden för dessa byggnader. Af spårsystemet deremot
eg a och underhålla Köping—Hults samt Oxelösund—
Flen—Vestmanlands jernvägar hvar sin del. För stationens
skötsel betala de båda bolagen hvar sin hälft af kostnaden.

För begagnandet af Skara station, hvilken tillhör Lidköping—Skara—Stenstorps
jernväg, betalar den anslutande
Skara—Kinnekulle—Venerns jernväg 3,000 kronor årligen,
hvaremot sedan 1894 års början förstnämnda jernväg
med 500 kronor om året gäldar kostnaden för all
vexling å Skara bangård, hvilken Skara—Kinnekulle—
Venerns jernväg åtagit sig besörja.

Ersättning för begagnandet af Hultsfreds station,
hvilken eges af Nässjö—Oskarshamns jernväg, erlägges
af Norsholm—Vestervik—Hultsfreds jernväg med 3,500
kronor om året; hvarjemte omlastningen af gods banorna
emellan betalas till hälften af hvardera banan.

149

För rätten att ingå på den Karlskrona—Vexiö jernväg
tillhöriga stationen Emmaboda har Kalmar—Emmaboda
jernväg för en gång erlagt 4,258,45 kronor; hvarjemte
banan för nyttjanderätten till samma station betalar
ett belopp, motsvarande två femtedelar af förvaltningskostnaderna,
hvilket belopp för 1893 utgjorde 4,420,53
kronor.

Bolmens station eges af Vislanda—Bolmens jernväg,
men begagnas äfven af Halmstad—Bolmens jernväg mot
en årlig afgift, motsvarande hälften af kostnaden för betjening,
underhåll af byggnader och bangård. Beloppet
utgjorde för år 1893 2,060,26 kronor. Någon särskild
afgift för anslutningen vid stationen har icke lemnats.

Vid Karlshamns station sammanlöpa Karlshamn—
Vislanda jernväg, som eger stationen, samt Vestra Blekinge
och Mellersta Blekinge jern vägar. Den sistnämnda
banan har vid anslutningen för en gång erlagt 23,300
kronor. I årlig afgift för nyttjanderätten till stationen
betalar Vestra Blekinge jernväg 9,000 kronor, hvari ingår
en till 1,000 kronor beräknad hyra för 2 lokömotivstallar,
samt Mellersta Blekinge jernväg 7,800 kronor.

För rätten att nyttja Landskrona station har Landskrona—Kjeflinge
jernvägsbolag till Landskrona och Helsingborgs
jemvägar dels för en gång erlagt 50,000
kronor, dels förbundit sig att allt framgent årligen erlägga
5 procent å tredjedelen af kostnaden för byggnader
och spår samt att dessutom betala en tredjedel
af kostnaderna för stationens skötsel och underhåll, personalens
aflöning m. m.; varande dessa ersättningsbelopp
beräknade till sammanlagdt omkring 20,000 kronor
per år.

För anslutningen till Karpalunds station å Kristianstad—Hessleholms
jernväg har Gärds härads jernväg för
en gång erlagt — förutom afgiften för inlösen af jord
till stationens utvidgning — 4,500 kronor för stationshusets
tillbyggnad m. m. samt 3,302,94 kronor för spårutvidgning.
Derjemte betalar Gärdsbanan för rätt att
använda bandelen Karpalund—Kristianstad för sin lokala
trafik äfvensom för skötseln af dess trafikgöromål vid
Karpalunds och Kristianstads stationer 65 öre för hvarje
vagn, som, lastad eller torn, fram- och återgår å ban -

Emma boda.

Bolmen.

Karls hamn.

ljands krona.

Karpa lund.

150

Kristian stad.

Staffans torp.

delen; skolande tlenna afgift icke få understiga 4,500
kronor om året. För 1893 erlades sammanlagdt 5,470,45
kronor.

Enligt aftal angående Karpalunds station och bandelen
Karpalund—Kristianstad har Hästveda—Karpalunds
jernväg dels bekostat en del spårutvidgnings- m. fl.
arbeten äfvensom inlösen af jord till stationens utvidgning,
dels med 5,000 kronor bidragit till utvidgning af
byggnader derstädes, dels slutligen förbundit sig att betala
en viss årlig afgift, hvilken för 1893 uppgick till
6,512,40 kronor.

Vid Kristianstads station, hvilken tillhör Kristianstad—
Hessleholms jernväg, ansluta Sölvesborg—Kristianstads,
äfvensom Kristianstad—Ahus och Kristianstad—Immelns
jern vägar.

De båda sistnämnda banorna hafva hvar för sig
bekostat anslutningen; och, medan ersättningen för skötseln
af Kristianstad—Åhus jernvägstrafik i Kristianstad
ingår i det ersättningsbelopp, för 1893 uppgående till
32,971,35 kronor, som berörda jern vägsbolag, i saknad af
egen rullande materiel, betalar till Kristianstad—Hessleholmsbanan
för trafikerandet af dess bana, erlägger
Kristianstad—Immelns jernväg till Kristianstad—Hessleholmsbanan
för skötseln af dess persontrafik i Kristianstad
1,600 kronor om året.

Den smalspåriga Sölvesborg—Kristianstads jernväg,
hvilken har egen bangård intill Hessleholmsbanans, betalar
för skötseln af persontrafik samt för tillträde till
väntsalar m. m. till Hessleholmsbanan 1,150 kronor
per år.

Staffanstorps station å Lund—Trelleborgs jernväg
användes äfven af Malmö—Tomelilla jernväg, mot det
aftal att sistnämnda bana — förutom det att den ensam
bekostat nödig utvidgning af stationen med byggnader
och spår samt bidragit med halfva kostnaden för ny
uppsättning af inventarier — dels för en gång erlagt

50,000 kronor, dels förbundit sig att för framtiden godtgöra
halfva kostnaden för personalens aflöning, materialförbrukning,
stationens underhåll m. m. till belopp, som
för 1893 uppgick till 3,615,67 kronor.

151

Slutligen har Malmö—Tomelilla jernväg för rätten Tomeiuta.
att begagna Tomelilla station å Ystad—Eslöfs jernväg
betalat — förutom kostnaden för stationens utvidgning
— för en gång 80,000 kronor samt förbundit sig årligen
utgifva dels 5 procent ränta å den förutvarande stationens
halfva värde, 30,000 kronor, dels halfva kostnaden
för stationens och inventariernas underhåll, personalens
aflöning m. m.

Bil. IY.

Utdrag ur 1892 års internationella jern vägskongress’
i S:t Petersburg handlingar angående
frågan om lämpligaste systemet för banans
bevakning och underhåll.

Inledande föredrag af F. Bruneel, ingeniör vid Belgiska
statens jernvägar.

Företal.

Frågan om lämpligaste systemet för banans bevakning
och underhåll har redan tvänne gånger varit föremal
för de internationella jernvägskongressernas undersökningar
och öfverläggningar.

Vid första kongressen, som hölls i Brussel år 1885,
formulerades frågan sålunda:

Hvilka medel finnas i allmänhet att nedbringa kostnaderna
för:

a) underhåll och bevakning af banan;

b) dragkraften och materielen;

c) bangårdarnes förvaltning och vagnvexlingarna?

Detta var ett vidsträckt, till och med oerhördt omfattande
program; och en hel kongress’ alla sammanträden
skulle ej räckt till för undersökning af den mängd
detalj spörj smål, hvartill det kan gifva anledning. Kongressen
inskränkte sig också till att behandla allenast
några af de många punkter, som framhållits i herrar De

153

Busschére’s och De Jaers redogörelse i ämnet. De,
livilka mera specielt rörde underhållet och bevakningen
af banan, blefvo således undanskjutna, huru stort intresse
de än kunde erbjuda.

Men frågan blef delvis ånyo föremål för öfverläggning
vid den andra kongressens sammanträde, hållet i
Milano år 1887.

Fjerde frågan vid denna kongress var affattad sålunda: Hvilket

är det lämpligaste systemet för banunderhållet
ur sparsamhetens och säkerhetens synpunkt (entreprenad,
premier till personalen, extra personal, tillfälligt
användande af extra arbetare)?

Den sålunda något begränsade frågan blef ämne för
ett föredrag af herr Piéron, chefingeniör vid väg- och
vattenbyggnaderna och anstäld vid Franska nord banan.

Referenten indelade sin framställning i två hufvudaf
delningar:

I. Bevakning. Öfvergångar i banans plan, svängbroar,
bankorsningar, fasta signaler, klocksignaler.

II. Underhåll. Utgifter för öfverbyggnadens underhåll,
för underhåll af husbyggnader och signalinrättningar
samt för aflöningar.

Äfven detta program var emellertid så vidsträckt,
att kongressen endast hann diskutera några punkter, i
hvilka den antog följande resolutioner:

l:o. Om med entreprenad menas mellanhand af en
entreprenör, åt hvilken anförtros liniens underhåll mot
årlig ersättning per kilometer, kan kongresssen ej annat än
ogilla detta system. Kongressen anser emellertid önskvärd^
att underhållsarbetet så mycket som möjligt sättes
på beting i stället för på dagsverke.

2:o. Anordningarna vid vägöfvergångar i banans plan
äro mycket olika till och med i samma land, allt efter
de resp. bandelarnes betydenhet. Ibland finnes vid sådana
öfvergångar ständigt en vakt, man eller qvinna,
som har till åliggande att i allmänhet hålla grindarne
öppna, men att stänga den vid tågs annalkande. Ibland
håller vakten, som äfven har sysselsättning med annat
arbete, grindarne enligt regeln stängda och öppnar dem
endast för att lemna genomfart åt kommande åkdon.

154

På sina ställen användas vid öfvergångar af sekundär
betydelse fällbommar, skötta på afstånd. På andra ställen
saknas slutligen grindar alldeles och allmänheten
får passera på egen risk.

Kongressen finner önskvärdt, att sistnämnda system
vinner så stor utbredning, som är förenlig med lokala
förhållanden.

3:o. Erfarenheten vid ett antal större jern vägar har
ådagalagt, att, utom i undantagsfall, banans bevakning
kan ombesörjas af de arbetslag, som äro sysselsatta med
underhållsarbetena, och att behof af särskilda vakter följaktligen
ej förefinnes. Det är konstateradt, att en allmän
tendens gör sig gällande att minska antalet besigtningsturer.

4:o. Kongressen, som stödjer sig på erfarenhetens
vittnesbörd, är af den åsigt att borttagandet af stängsel
i de flesta fall icke innebär någon fara.

5:o. Erfarenheten vid stora jernvägar gör det möjligt
att konstatera, det qvinnors användning för bantjensten,
till och med för skötsel af signaler, ej medför någon
olägenhet, och att i följd deraf skäl äro för handen att
utsträcka deras användning till alla de fall, der deras
fysiska krafter räcka till.

Dessa resolutioner gifva svar på vissa delar af frågan
och aflägsna några af tvistepunkterna.

Men flera af de utaf herr Piéron väckta frågorna
qvarstå olösta, flera torde erfordra ytterligare undersökning.
Programmet förblir alltjemt vidtomfattande.

Vi hafva förestält oss, att, om arbetet skall gifva
något praktiskt resultat, undersökningen måste hållas inom
ganska trånga gränser. Det har synts oss nödvändigt,
att vi inskränka oss till vissa skarpt begränsade delar
utan att betrakta frågan ur hela den mångfald af synpunkter,
som framställer sig, och utan att inlåta oss på
alla de sinsemellan så olika omständigheter, som kunna
modifiera reglerna för bevakning och underhåll af jernvägar.

Vi hafva sålunda först och främst bortsett från den
inverkan på utgifterna för underhåll och bevakning, som
banans byggnadssätt kan utöfva. Denna fråga har dess -

155

utom delvis redan varit föremål för utredning af herr
Siegler i en vid kongressen i Milano framlagd redogörelse
angående underhållet af jernvägar med stark trafik.
Herr Siegler har deri uppvisat det inflytande på trafikoch
underhållskostnaderna, banors olika läge i plan och
profil samt beskaffenheten af deras öfver- och underbyggnad
utöfva.

De resultat, till hvilka kongressen då kom i fråga om
banor med stark trafik, kunna i viss mån anses gälla banor i
allmänhet. Vi hafva emellertid ej trott oss böra inlåta oss
på detta spörjsmål. För att begränsa diskussionen till hvad
som med fördel kan genomgås under loppet af ett kongressammanträde,
bör man, enligt vart förmenande ej
behandla annat än frågan om bevakning och underhåll
af banan i egentlig mening d. v. s. spåret. Vi bortse
således i fråga om bevakningen från allt, som angår bevakning
af vägöfvergångar i banans plan, svängbroar,
och bankorsningar, och i fråga om underhållet från allt,
som rör konstbyggnader, signalinrättningar och husbyggnader.

Slutligen och för att än mera begränsa vart ämne
skola vi under begreppet »underhåll» innefatta endast de
vanliga, nästan dagliga arbetena och således utesluta de
större underhållsarbetena, hvilka verkställas å någon särskild
del af banan.

Kostnaden för bevakning och underhåll af spåret
utgör en betydande post å utgiftsstaten för en jernväg.
Det skulle således vara mycket önskvärdt, om man kunde
med noggranhet angifva de regler, som bestämma denna
utgiftspost, de medel, som möjliggöra dess nedbringande
till ett minimum, allt under bevarande i möjligaste mån
af trafiksäkerheten.

Men att döma efter de upplysningar, som vi erhållit
och de olika system, som användas, vill det synas, som
om frågan ännu ej erhållit någon allmän och fullständig
lösning. Så mycket är i öfrigt säkert, att beträffande
flertalet af de frågor, som röra trafikerandet af jernvägar,
är lösningen nästan alltid beroende pa lokala förhallanden.

156

Första kapitlet.

Om b anb ev åkning en.

Vi hafva ansett oss böra till vederbörande jernvägsförvaltningar
framställa åtskilliga förfrågningar angående
de punkter, som vi funnit mest intressanta med afseende
organisationen af bevaknings- och underhållstjensten
vid jernvägarne; och för att på bästa sätt åskådliggöra
denna frågas nuvarande läge tro vi oss böra göra en sammanställning
i så hopträngd form som möjligt af de upplysningar,
vi på detta sätt förskaffat oss. Vi skola sedermera
söka draga de praktiska slutsatser, hvartill svaren
kunna föranleda.

Första frågan.

Huru är bevakningstjensten ordnad?

Verkställes bevakningen af dermed uteslutande sysselsatte
vakter eller af banarbetare?

Hvilka föreskrifter hafva meddelats i fråga om bevakningsturerna
(antal turer, tider å dygnet, etc.)?

Hur stor är i medeltal hvarje bevakningssträcka?

Österrike—Ungern.

Ungerska statsbanorna.

Bevakningen af banan verkställes af särskilda vakter,
som samtidigt förrätta grindbevakningstjenst. Längden
af hvarje bevakningssträcka är i medeltal å linier med
svag trafik 4 kilometer och å linier med stark trafik 2
kilometer.

Bulgarien.

Statsbanorna.

Bevakningen verkställes af den med banans underhåll
sysselsatta ordinarie personalen. Längden af bevak -

157

ningssträckorna vexlar mellan 1,500 och 2,500 meter,
men uppgår i vissa undantagsfall till 4 kilometer.

Danmark.

Statsbanorna.

Bevakningstjensten skötes af den med underhållet
sysselsatta personalen. En eller två af hvarje lag utses
vexelvis att göra bevakningsturer på morgonen, då de
begifva sig till sitt arbete, och på aftonen, då de återvända
hem. Sträckans längd vexlar mellan 3 och 4
kilometer.

Vid Lolland—Falsters jernväg företages endast en
besigtningstur på morgonen efter kl. 6, då banarbetaren
begifver sig till den för dagens arbete bestämda platsen.
Sträckan har i medeltal 3 kilometers längd.

Frankrike.

Vid de stora franska jernvägarne har den personal,
som förr var uteslutande afsedd för bevakning, fullständigt
försvunnit. Bevakningsbestyren tillkomma numera
den med underhållet sysselsatta personalen. Det är endast
rent undantagsvis, som särskild bevakningspersonal
bibehållits på vissa svåra och farliga punkter, såsom
vid kurvor med liten radie eller i närheten af vigtiga
bankorsningar.

Vid Sy dbanan tillgår på följande sätt. Hvarje banvaktssträcka
besigtigas två gånger om dagen. Första
besigtningen verkställes på morgonen af de två banvakterna,
som bo närmast hvarje sträckas ändpunkter. Sedan
enhvar af dem begifvit sig till närmaste ändpunkten och
der antecknat sin närvaro, går han från denna punkt tillbaka
utefter banan, inspekterande sträckan, till dess han
kommer till platsen för arbetslagets arbete för dagen.
Dessa vakter böra enligt regeln likasom de öfriga ankomma
till arbetslaget vid arbetstidens början. Undantag
härifrån göres, då inspektionen tar ovanligt lång tid.

158

Den andra eller den så kallade aftonturen utföres likasom
den å morgonen af de två banvakter, som bo närmast sträckans
gränser. Enhvar af dem går, då arbetet slutat,
från arbetsplatsen under utöfvande af inspektion till den
närmast hans bostad belägna gränsen af sträckan och
antecknar der sin närvaro, hvarefter han återvänder hem.

A de andra stora franska jernvägarne äro bestämmelserna
ungefär desamma.

På några af statsbanans linier, der hvarje man arbetar
för sig, bevakar en hvar den sträcka, som han underhåller.
Å linier med svag trafik gör han endast en enda
besigtning om dagen, nämligen på morgonen före arbetets
början.

Vid Paris—Orleansh&nsai får vid dylika besigtningsturer
den bevakande ej gå hastigare än 2 kilometer i
timmen.

Då bevakningssträckan sammanfaller med underhållssträckan,
varierar således den väglängd, hvarje man behöfver
tillryggalägga, med platsen för dagens arbete.
Maximum är hela sträckans längd, utgörande 5 å 8 kilometer.

England.

Bevakningssystemet är likartadt med det franska.

På vissa banor inskränker sig bevakningen af banan
om söndagarne till en enda tur om morgonen, som verkställes
af vederbörande arbetsförman. Underhålls- och
således äfven bevakningssträckorna hafva en längd vexlande
mellan 2 och 4 engelska mil.

Italien.

Vid Adriatiska och Medelhafsb&norna utföres banbevakningen
af särskilda vakter, hvilka samtidigt sköta
bommarne vid en å sträckan belägen vägöfvergång. Vakterna
böra, så vidt möjligt, göra sina turer under tiden
mellan två tåg, så att de åter befinna sig vid vägöfvergången
vid det följande tågets ankomst. Antalet turer
är i allmänhet å linier med nattåg fyra om dygnet,

159

nämligen den första i daggryningen, den andra vid middagstiden,
den tredje före solnedgången och den sista
innan snabbaste nattåget passerat.

På de sekundära banor, som jemväl befaras af natttåg,
är turernas antal åtminstone tre, af hvilka en skall
företagas, innan snabbaste nattåget passerat. Å de Medelhafsbanans
linier, der trafiken är svag, verkställes ofta
dylik bevakning af hustrun till en bevakande eller arbetande
vakt, anstäld å angränsande sträcka.

Bevakningssträckans längd är i medeltal 1,200 meter
å hufvudlinierna och 1,500 meter å sekundära linier. Vid
Tmmbanan verkställes likasom i Frankrike och England,
bevakningstjensten af banarbetarne, då de begifva sig
till sitt arbete. Nätet är deladt i bevakningssträckor af
6 kilometers medellängd.

Luxemburg.

Prins Henriks-banan.

Bevakningstjensten utfores på linier

a) med stor trafik: af särskilda banvakter;

b) med svag trafik: af banarbetarne med undantag
för några farliga sträckor, der särskilda banvakter likaledes
äro anstälda.

Medellängden af bevakningssträckorna är 7 kilometer.

Nederländerna.

Nederländska statens utarrenderade banor.

Bevakningstjensten verkställes af särskilda banvakter
och af grindvakter. De sistnämndes bevakningssträckor
omfatta endast den i vägöfvergångens omedelbara närhet
belägna delen af banan. Längden af bevakningssträckorna
är mycket olika; vanligtvis är den 4 å 5 kilometer.

160

Holländska jernvägarne.

Bevakningstjensten utöfvas af den med underhållet
sysselsatta ordinarie personalen. Bevakningssträckorna
hafva en längd af 2,000 meter å dubbelspåriga och af

3,000 meter å enkelspåriga banor.

Portugal.

Portugisiska jernvägarne.

Bevaknings- och polistjenst utföres af de med
underhållet sysselsatta arbetslagen. Särskilda vakter finnas
endast vid vissa såsom särdeles farliga ansedda
punkter, såsom skärningar eller större broar. Bevakningssträckan
är lika lång som underhållssträckan, eller
6 kilometer för dubbelspåriga och 10 kilometer för enkelspåriga
linier.

Ryssland.

Vid jernvägarne S:t Petersburg—Moskwa, Moskwa—
Prest och Or el—Vitebsk är bevakningen af banan anförtrodd
åt särskilda vakter, hvilkas bevakningsturer till antalet
bestämmas af antalet tåg och särskilt, persontåg.
I allmänhet är föreskrifvet, att de skola passera sina
sträckor före hvarje persontåg.

På Union Moskwa—Koubinka är turernas antal tolf
om dygnet, mellan Koubinka och Jabinka åtta, mellan
Jabinka och Brest tio. Dessa turer göras såväl natt som
dag och äro på vissa linier kontrollerade genom registrerande
apparater.

Bevakningssträckornas längd är 2 verst å linien S:t
Petersburg—Moskwa, 2 7* verst å linien Moskwa—Koubinka,
4 verst å linien Smolensk—Jabinka. På Orel—
Vitebsk-jernvägen är längden 3 verst.

161 Bil. IV.

Schweitz.

Gotthardsbanan.

Den 248 kilometer långa Gotthardsbanan är indelad
på följande sätt:

	Antal.	Längd.	Längd.
Medeltal.	Maximum.	Minimum.
		Meter.	Meter.	Meter.
Banvaktesträckor ..............................	96	2,560	4,282	813
Banvaktaförmänasträckor.....................	28	8,780	11,505	6,826
Banmästaresträckor...........................	11	22,360	32,499	16,038
Baningeniörssektioner ........................	3	81,980	84,613	77,267

Banvakterna hafva att öfvergå de resp. sträckorna
hvarje dag och i särskild! bestämd ordning. Som regel
gäller, att linien bör besigtigas före hvarje expresståg,
före dagens första tåg och en gång på aftonen.

Banvaktsförmännen böra öfverse sina sträckor två
gånger i veckan.

Banmästarne öfverfara en del af sina sträckor hvarje
dag. Om dessa sträckor hafva en mindre längd än 22
km., böra de besigtigas i sin helhet på två dagar, och,
om de äro längre än 22 km., en gång på tre dagar. Vid
ändpunkten af hvarje banvakts sträcka befinner sig å eu
stolpe en låda, innehållande en kontrollbok, i hvilken banvakterna,
banvaktsförmännen och banmästarne inskrifva
sina namn med angifvande af datum och klockslag.

Antalet bevakningsturer för en banvakt är minst 3
och högst 7, fördelade på hela dygnet, allt efter tiderna
för tågens gång.

Algier—Tunis.

Bone—•Guelmabanan med bibanor.

Bevakningstjensten är anförtrodd åt särskilda banvakter,
hvilka böra hvarje dag fullständigt besigtiga sina
sträckor före första tåget och hvilka ej få aflägsna sig

162

förrän en qvarts timma efter det sista tåget passerat.
Morgonturen är i alla händelser obligatorisk. På de delar
af linien, som befaras af nattåg, verkställes besigtning
af banan å hela sträckan, innan sista tåget passerat.
Denna andra tur utföres dock ofta af en banarbetare, om
morgonturen för banvakten infaller mycket tidigt. Banvaktssträckan
är i allmänhet 7, på några lättskötta delar
9 kilometer.

Andra frågan.

År å linier, der nattåg ej förekomma, föreskrifvet,
att bevakningsturer skola företagas före dagens första
tåg och efter sista aftontåget?

Förekommer på linie!, der nattåg framgå, nattbevakning? Hur

verkställes den?

Vid Ungerska statsbanorna, Bulgariska statsbanorna,
Adriatiska och Medelbafsbanorna, Prins Henriksbanan,
Nederländska statens utarrenderade banor och Holländska
jernvägarne föreskrifves besigtning af banan på
morgonen innan första tåget passerat. I allmänhet föreskrifves
ej, att banvakterna skola företaga besigtning af
sträckan efter det aftonens sista tåg passerat. Ungerska
statsbanorna och Medelhafsbanan äro de enda, som
föreskrifva sådant som allmän regel. Å Prins Henriksbanan
är deuna besigtriingstur obligatorisk endast å vissa
farliga ställen, som då besigtigas af särskilda vakter.
Bulgariska statsbanorna inskränka sig att föreskrifva en
besigtning om aftonen innan sista mera betydande tåg
(express- eller posttåg) passerat. Då undantagsvis ett
sådant tåg går om natten, ålägges vakten göra särskild
tur före detta tåg. Endast vid några enstaka banor,
Ryska-, Ungerska stats-, Medelhafs- och Adriatiska banorna,
förekommer fullständig nattbevakning. Äfven är
att märka, att å de tre sistnämnda banorna banvakterna
samtidigt utöfva grindbevakningstjenst. Vid Gotthardsbanan
skola såväl dag- som nattvakterna om möjligt inspektera
sina sträckor före hvarje tåg. Då de särskilda nattvakternas
uppgift inskx’änker sig till att tillse, det banans

163

tillstånd erbjuder fullständig säkerhet, hafva de erhållit
sträckor af jemförelsevis större längd. Den 235 kilometer
långa linie, å hvilken dylik nattbevakning egen
rum, har sålunda delats i 58 banvaktssträckor med medellängd
af 4 kilometer och maximilängd af 7,5 kilometer.
Af sparsamhetsskäl har man tillsett, att, så vidt
sig göra låtit, nattvakterna vid tågens passerande hafva
att vakta en grind. På de ställen, sådant icke låter sig
göra, bevakas grindarne af särskilda arbetare, Indika under
viss tid om dagen skola sysselsättas med arbete. I
England föreskrifvas endast morgon- och aftonbesigtningar,
Indika verkställas af banarbetarne på väg till och
från arbetet. Der finnes således ingen nattbevakning.
I Frankrike föreskrifves hvarken vid statsbanorna, Paris—
Lyon—Medelhafsbanan, Paris—Orleansbanan, Ostbanan
eller Sydbanan någon besigtning vare sig före första
morgontåget eller efter sista aftontåget. Nord- och
Vestbanornas reglementen föreskrifva visserligen för linier
utan nattjenst en besigtningstur före dagens första
tåg och tillåta icke vakterna att lemna banan förr än en
qvart efter det sista aftontåget passerat. Men genom
ministeriella beslut har denna bevakning blifvit fullständigt
upphäfd på ett stort antal linier åt mindre betydenhet;
å andra har tillsynen blifvit inskränkt till tiden före
första morgontåget. Man kan således säga, att på få
undantag när äro så i Frankrike som i England de enda
obligatoriska bevakningsturerna under dagstjenst de, som
verkställas af banarbetarne, då de begifva sig till och
från arbetet.

Nattbevakning genom särskilda vakter förekommer
i allmänhet icke. Vid Ostbanan göra banarbetarne ett
visst antal natturer i veckan å vexlande tider, hvarvid de
i allmänhet återvända hem med tågen. Vid Orleansbanan
sker nattbevakning genom vakter, som till fots
tillryggalägga 15 å 20 kilometer i samma riktning och
återvända med tågen.

Vid Vestbanan är nattbevakning anordnad på följande
sätt. Nattvakterna börja sin tjenstgöring kl. 7

e. m. hela året om och sluta den på morgonen vid arbetets
början, på olika tider allt efter årstiden. De bevaka
hvar och en en sträcka af omkring 10 kilometer.

164

De böra hvarje natt till fots tillryggalägga denna sträcka
i hela dess längd åtminstone två gånger. De böra vidare
gå i båda riktningarna, på det att okynne må förhindras.
Det är dem ovilkorligen förbjudet att använda tågen
under tjenstgöringstiden annat än efter skriftlig order
eller under tvingande omständigheter. Nattvakterna hafva
i öfrigt till åliggande: 1) att försäkra sig om att banan
är fri och att intet binder finnes för tågens gång; 2)
att kontrollera att tågen följa hvarandra med föreskrifna
mellantider, hvarvid de hafva att efter omständigheterna
signalera åt tågen.

Sådana äro de reglementariska bestämmelserna, men
jemvägsbolaget har upplyst derom, att denna nattbevakning
icke synes göra annan nytta än att upprätthålla
de föreskrifna mellantiderna mellan tågen, hvarför bolaget
äfven sökt tillstånd att få indraga densamma å de
linier, der blocksignaler äro anordnade. Dylikt tillstånd
har ock af myndigheterna lemnats dock på bolagets
egen risk.

Tredje frågan.

Medverka grindvakterna vid banans bevakning? Åro
de å linier med svag trafik ensamma om denna bevakning?

I allmänhet deltaga ej grindvakterna i banbevakningen.
För öfrigt bestrides grindbevakningen om dagen
vid nästan alla jernvägar af hustrur till å linien boende
banarbetare. På S:t Petersburg—Moskwa jernvägens bibanor,
der trafiken är svag och der endast dagtåg förekomma,
bestrides banbevakningen understundom af grindvakter.
I sådant fall företages endast eu besigtningstur
om dagen, nämligen före första tåget. Å Portugisiska
jernvägarne biträda grindvaktema till någon ringa del
vid banbevakningen, hvilken eljes åligger banarbetarne;
och hafva de i så fall att bevaka en sträcka af 200
meter å ömse sidor om vägöfvergången, hvilken sträcka
de skola öfvergå före hvarje tåg. Å vissa starkt trafikerade
delar af Ungerska statsbanorna finnas särskilda
grindvakter, som ej deltaga i banbevakningen; men i allmänhet,
och till och med på linier med stark trafik, bevakas
grindarne af banvakterna.

165

Fjerde frågan.

Hvilka äro banvakternas åligganden vid besigtningen?

Skola de äfven slå ned rälsspikar och åtdraga skarfbultar? Förutom

att göra polistjenst å banan och att betrygga
tågens obehindrad gång har bevakningspersonalen
vid olika banor olika åligganden.

Å vissa banor, der bevakningen åligger för underhållet
anstälda banarbetare, äro de af dem, som verkställa
bevakningsturerna, befriade från att afhjelpa felaktigheter
å banan. De skola endast noggrant observera
spåret och för sin förman anmäla upptäckta brister.
Sjelfva hafva de endast att afhjelpa sådana brister, som
kunna medföra omedelbar fara. Tilldragningen af skrufvar
och spikar sker vid de reparationer, som verkställas
af arbetslagen.

På andra ställen åter skola banvakterna medföra
verktyg för spårets justering samt utföra smärre underhållsarbeten
och hafva tillsyn öfver vissa å banan befintliga
signalinrättningar. De böra isynnerhet söka upptäcka
förekommande brott af räler eller skärjern.

På några banor verkställas en eller två gånger i
veckan särskilda, noggranna besigtningar för undersökning
af spårets vidd.

Sammanfattning-.

Om vi sammanställa de upplysningar, för hvilka vi
nu något detaljeradt redogjort, visar sig först och främst,
att af de jernvägar, från hvilka vi erhållit uppgifter, äro
de ryska jernvägarne de enda, der allmän regel är, att
banan bevakas af särskilda vakter. Hvilka lokala förhållanden
föranledt härtill veta vi ej.

Nästan öfverallt annorstädes sker bevakningen genom
banarbetarne, då de begifva sig till och från arbetet.

166

Prins Henriksbanan använder allt efter omständigheterna,
båda systemen: det första å linier med stark trafik och
det andra å sekundärbanor. I Holland förekomma båda
systemen, ett å hvardera af de två förstnämnda jernvägarne.
Ungerska statsbanorna och de två förnämsta
italienska jernbanorna använda särskilda banvakter, men
dessa hafva samtidigt att bevaka inom sträckorna belägna
vägöfvergångar. Detta är en undantagsanordning, som
ej torde vara efterföljansvärd. På Gotthardsbanan finnas
slutligen särskilda banvakter, men terrängens beskaffenhet
i dessa trakter berättigar till särskilda försigtighetsmått.

Således förefinnes i alla länder en bestämd tendens
att följa den af Milanokongressen anvisade vägen, nämligen
att anförtro bevakningen af banan åt de med underhållet
sysselsatta arbetslagen och att inskränka antalet
besigtningsturer. De stora jernvägsbolagen i Frankrike
och England hafva icke tvekat att inskränka antalet af
dessa turer till två eller till och med endast en om dagen.
Denna senare omständighet synes så mycket mera anmärkningsvärd,
som större tåghastighet icke användes
i något annat land i Europa, utan att emellertid den
redan för länge sedan införda anordningen föranledt någon
olägenhet.

Vi tro det vara af intresse att här erinra om hvad
herr Briöre yttrade vid Milanokongressen i detta ämne:

»Erfarenheten har visat, yttrade han, att bevakningen
kan inskränkas och att den förorsakar en betydande,
helt och hållet onyttig utgift. Också förekommer den
numera endast under särskilda förhållanden å sådana
sträckor, som äro särskildt farliga, vare sig i följd af
läget i plan eller profil eller i följd af den terräng, hvarigenom
banan går, eller slutligen i följd af trafikens
storlek. Man har genom indragningen lyckats åstadkomma
högst betydliga besparingar. Hvarje bolag, som,
efter att hafva genomfört en sådan indragning, kommit
till ett dylikt resultat, har vid jemförelse kunnat konstatera
fördelarne af det nya systemet gent emot det gamla
förfaringssättet.

Hos oss började man med ett system, som jag skulle
vilja kalla »bevakning till ytterlighet»; vi voro till att
börja med utomordentligt försigtiga, emedan vi förestälde

167

oss, att banan behöfde öfvervakas — man kunde vara
böjd att säga — med förtviflad omsorg. Vi hade då på
hvarje håll af 7 kilometer vakter, som öfvergingo sin
sträcka fyra gånger om dagen. Vi hade nattvakter med
sträckor af nära 14 kilometer, hvilka tillryggalade detta
afstånd två gånger mellan qväll och morgon. Det är
hvad man kan kalla bevakning till ytterlighet.

Men den dag, då inkomsterna började nedgå och
man nödgades söka göra besparingar, erhölls en af de
första sådana genom att minska denna öfverdrifna bevakning
och genom att indraga all speciel besigtning.

Derigenom blefvo omedelbart 800 betjente a 1,000
francs obehöfliga och vanns sålunda en årlig besparing åt

800,000 francs. Detta är säkerligen en intressant siffra,
ty den utvisar skilnaden mellan bevakningen till ytterlighet
och den fullständiga indragning af afl speciel bevakning
såsom nu allmänt genomförts.»

Denna bevakning till ytterlighet, som herr Briére
omnämnde och hvilken ända till sista tiden synes hafva
varit vanlig vid de flesta jern vägar, är för öfrigt numera
på afgjord tillbakagång å afla hall. På sätt vi
framhållit, är det endast några enstaka jernvägar, som
bibehålla besigtning af banan på morgonen före första
tåget, och med undantag af Ungerska statsbanorna och
Medelhafsbanan anser ingen af de jernvägar, som lemnat
oss uppgifter, numera nödigt, att banan besigtigas på
aftonen efter sista tåget. Hvartill tjenar också, utom i
särskilda undantagsfall, en sådan besigtning, som ju på
sätt och vis upprepas genom morgonbesigtningen före
dagens första tåg? Franska och engelska jernvägarne
anse onödigt att låta verkställa en besigtning om morgnarne
före dagens första tåg. Hvilket tåg skulle för
öfrigt å luder, som trafikeras natt och dag, anses vara
första dagtåget? Första besigtningsturen eger derföre
rum efter'' kl. 6 på morgonen, då arbetet börjar för laget.

Nästan öfver allt, der nattåg förekomma, har äfven
särskild nattbevakning upphört. Den, som ännu förekommer
på vissa franska banor, har mera till ändamål
polisuppsigt och tillsyn af personalen än egentlig bevakning
af sjelfva banan. Den bidrager äfven att betrygga
tågens säkra gång genom att kontrollera mellan -

168

tiderna mellan tågen å de linier, der blocksignaler ej
förekomma.

Härförntom kunna vi konstatera, att i allmänhet medverka
ej grindvakterna vid besigtning af banan. Slutligen
är under dagen skötseln af grindarne på de flesta
banor anförtrodd åt qvinnor. — — — — — — — —

Bortser man från några detalj uppgifter, som icke inverka
på frågan, torde man kunna uppställa följande konklusion
:

Hos flertalet jernvägsförvaltningar göra sig följande
åsigter gällande angående ordnandet af banbevakningen:

l:o) en tendens att indraga den särskila bevakningspersonalen
och i stället anförtro bevakningen åt personal,
tillhörande de arbetslag, som äro afsedda för banans
ordinarie underhåll;

2:o) en sträfvan efter att minska antalet af de gånger,
banan bör af vederbörande besigtningskarl passeras,
till två — eller till och med endast en om dagen —
hvarvid första turen eger rum på morgonen, då karlen
går till sitt arbete, eller, vid några jern vägar, innan första.
tåget passerat, samt den andra turen så godt som
alltid vid den tid, då arbetet för dagen upphör, och endast
högst undantagsvis efter det sista tåget passerat;

3:o) en öfvertygelse om möjligheten att kunna helt
och hållet indraga all särskild nattbevakning af banan i
egentlig mening, d. v. s. spåret.

Vid sammanträde den 22 augusti 1892 beslöt vederbörande
sektion, efter diskussion, att ingå till kongressen
med förslag till resolution, affattadt i enlighet med den
af herr Bruneel sålunda uppstälda konklusionen; och vid
plenisammanträde den 25 i samma månad antog kongressen
detta sektionens resolutionsförslag.

Bil. V.

Jernvägsstyrelsens skrifvelse den 26 november
1892, med förslag till nytt aflöningsreglemente
för personalen vid statens jern vägar.

Till Konungen.

Genom nådigt bref den 31 december 1891 bär Eders
Kongl. Maj:t med afseende å de förändrade förhållanden,
som inträdt sedan nu gällande aflöningsreglemente för
embete- och tjenstemän samt betjente vid statens jernvägstrafik
faststäldes, anbefalt jernvägsstyrelsen att inkomma
med förslag till nytt aflöningsreglemente.

Till åtlydnad af denna befallning får styrelsen härmed
i underdånighet öfverlemna bilagda, af styrelsen
upprättade förslag i ämnet, och tillåter sig styrelsen dervid
anföra följande.

Sedan gällande aflöningsreglemente den 23 oktober
1874 faststäldes, hafva af Eders Kongl. Maj:t fattats åtskilliga
beslut, ledande till ändring i personalens aflöningsförhållanden,
sådana de enligt samma reglemente varit
ordnade, och torde styrelsen till en början få redogöra
för de förändringar, som sålunda tid efter annan kommit
till stånd.

1874 års aflöningsreglemente upptog bland befattningar
å distrikten hallmästare. Genom nådigt bref den
1 juni 1877 förordnade Eders Kongl. Maj:t, efter det
Riksdagen bifallit derom aflåten proposition, att arvoden
för förste eller öfverbanmästare skulle utgå efter arvodes -

170

klasserna 17 till och med 10 eller med lägst 720 och
högst 1,500 kronor för år.

Samma reglemente upptager bokhållarebefattningar å
distrikten samt inom styrelsen vid de till byråafdelningen
hörande kassa-, statistiska- och milkontoren. Sedan Eders
Kong], Maj:t i de årligen faststälda arvodesstaterna medgifvit
upptagandet af dylika befattningar äfven inom
andra styrelsens kontor eller expeditioner, såsom i staten
för år 1880 å revisionskontoret och å öfverdirektörens
för banafdelningen expedition, i 1882 års stat å maskinafdelningen
och i 1884 års stat å öfverdirektörens för
trafikafdelningen expedition och å kontrollkontoret, sammanfördes
de sålunda gifna partiela bestämmelserna uti
den nådiga kungörelsen af den 30 december 1884 angående
ändringar uti den för styrelsen för statens jernvägstrafik
den 5 november 1875 utfärdade förnyade nådiga
instruktion genom der intagna förordnande, att under
ban-, maskin- och trafikafdelningarna inom styrelsen skulle
lyda bokhållare till det antal, faststäld stat för hvarje år
bestämde. Derefter har, enligt Eders Kongl. Maj:ts medgifvande,
i den för år 1892 faststälda arvodesstat förste
bokhållarne å ban- och trafikafdelningarna erhållit benämningen
»byråassistenter».

Arvodena för ofvannämnde bokhållare bestämdes
lika med arvodena för bokhållarna vid statistiska- och
milkontoren.

Till förändringar i reglementet beträffande tjenstemän
inom styrelsen hör ock, att med Riksdagens bifall
genom nådigt bref den 31 maj 1888 bestämdes, att efter
inspektörsbefattningens indragning, arvodet till öfverdirektörsassistent
finge utgå med lägst 2,700, högst 4,200
kronor.

Genom nådigt bref den 30 december 1885 förordnades,
att ur befattningen stationsskrifvare skulle utbrytas
en särskild grupp, benämnd förste stationsskrifoare och
omfattande de närmast under föreståndarne stälda stationsskrifvare
å de särskilda expeditionerna vid hufvudstationerna
Stockholm, Göteborg och Malmö, samt de
skrifvare, som närmast stationsföreståndarne å öfriga
mera betjMande stationer i större städer eller större föreningsstationer
handlade stationsgöromålen, samt att i

171

stället för lägre aflönade stationsskrifvare finge antagas
biträden af betjeningsklassen, kallade Jcontorsbiträden.

Arvodena bestämdes för förste stationsskrifvarne
till lägst 1,500, högst 2,100 kronor, för öfriga stationsskrifvare
till högst 1,800 kronor, samt för kontorsbiträdena
till minst 600, högst 1,080 kronor.

Derjemte är att omförmäla, att inom maskinafdelningen
tillkommit en tjensteman, benämnd maskininspektör,
med arvode såsom maskindirektör.

Reglementets stadgande beträffande andra löneförmåner
än arvoden hafva ändrats derigenom, att Eders
Kongl. Maj:t den 23 december 1880, med upphäfvande
af § 11 i reglementet i fråga om bostad och inqvarteringsersättning,
meddelade särskilda bestämmelser att lända
till efterrättelse från och med år 1881, samt att genom
förut anförda nådiga bref den 30 december 1885 dels
de förut nämnda förste stationsskrifvare och kontorsbiträden
tillerkändes fri inqvartering, dessa senare dock
endast der tillgång funnes på bostäder, dels ock förklarades,
att fri beklädnad finge tilldelas såväl nämnda biträden
som dem af styrelsens vaktmästare, hvilka tillika
tjenstgjorde såsom kontorsvakter.

Sådana äro de partiela förändringar, som under årens
lopp vidtagits uti de år 1874 faststälda grunderna för
aflöningen vid statens jernvägstrafik. Emellertid synes
det vara tydligt att, då jernvägstrafiken under de sedan
dess förgångna nära tjugu åren, svält ut i afseende på
såväl utsträckning som transportarbete till nära dubbelt,
mot hvad den var vid periodens början, och åtskilliga
sorter af trafik, som till en början lågo i sin linda, t. ex.
samtrafiken med främmande, inhemska och utländska
banor, numera intaga ett framstående rum, samt derjemte
erfarenhet vunnits om behofvet af arbetskrafter och arbetets
fördelning på olika befattningar, detta utgör ett
skäl för att bringa aflöningsreglementet i öfverensstämmelse
med de af utvecklingen framkallade förändrade
förhållandena, hvilka man har anledning antaga ej skola
under den närmaste tiden undergå några väsentliga vexlingar.

En omarbetning af det nu gällande reglementet
kräfves ock af det i styrelsens tanke oafvisliga behofvet

172

att reglera arvodena så, att de bättre än nu motsvara
befattningarnas vigt och det med dem förenade ansvar
och äro tillräckliga för innehafvarens skäliga lefnadsbehof
i den samhällsställning, han på grund af sin tjenst intager,
samt betrygga honom mot eljes lätt uppstående
frestelser att i nödens stund söka hjelp å otillåtna vägar,
genom undanhållande eller efterlåtande af hvad staten
tillkommer vid de många tillfällen, då kontroll icke är
möjlig, och att de jemväl icke allt för mycket skilja sig
från hvad i jemförliga befattningar vid andra statens inrättningar
är tjenstinnehafvaren tillerkändt. I detta senare
hänseende lär icke kunna förnekas, att aflöningarna
vid statens jernvägar i många fall äro lägre, än hvad
som uti på senare åren faststälda stater bestämts för
analoga tjenster vid sådana statens embetsverk, hvilka,
likt jernvägarna, stå i omedelbar beröring med det industriel
och kommersiela lifvet, såsom t. ex. post- och
tullverken. Det är med afseende på alla dessa omständigheter,
styrelsen anser en förbättring i tjenstepersonalens
aflöningar berättigad. De förhöjningar, styrelsen
ansett sig böra föreslå, afse befattningar så väl inom
styrelsen som å distrikten. Beträffande löneförhöjningarna
å distrikten torde uppmärksamheten böra fästas
derå, att det ökande af jern vägarnas utgifter, desamma
skulle föranleda, i större eller mindre mån motvägas af
besparingar, som vinnas genom redan påtänkta indragningar
af platser, der utsträckning af tjenstgöringsområden
kan ega rum. Förhöjningarna inom de lägre betjeningsgraderna
äro icke ifrågasatta högre än som betingas
af de numera allmänt höjda dagsverksprisen.

I sjelfva Imfvudgr under na för förvaltningens fördelning,
nämligen uti af arbetenas beskaffenhet betingade
särskilda afdelningar, å linien fördelade uti distrikt, har
den hittills vunna erfarenheten ej synts påkalla någon
förändring. Det nu framlagda förslaget ifrågasätter derför
allenast inrymmande inom nämnda ram af åtskilliga
befattningar, till en del redan befintliga, men under nya,
efter befattningarnas vigt och det allmänna uttryckssättet
bättre än hittills lämpade namn, indelning af vissa befattningar
i högre och lägre grupper efter olika betydenhet,
och omreglering af arvodesbeloppen, i de flesta fall

med inskränkning af antalet befattningen tillkommande
löneklasser. I afseende på omregleringen är styrelsen
af den åsigt, att i ett reglemente ej böra upptagas sådana
aflöningsbelopp, som i verkligheten ej kunna tilllämpas.
Af denna orsak äro de uti nuvarande reglemente
upptagna tre lägsta arvodesklasserna uteslutna. Erfarenheten
har nämligen ådagalagt, att, under numera rådande
högre lefnadskostnader och ökade dagsverkspris,
dugliga arbetskrafter ej kunna erhållas för så låga aflöningar,
som enligt dessa klasser skulle utgå. Likaledes
har för de högre befattningarna minimibeloppet af arvode
bestämts efter befattningens betydenhet och med
afseende derå, att, utom i sällsynta undantagsfall, ingen
lärer komma att med högre befattning beklädas utan att
hafva visat sig dertill kompetent under en föregående
längre tjenstgöring å lägre platser inom verket och genom
erforderliga högre kunskapsmått. Derför äro ock
vid sådana befattningar uteslutna åtskilliga lägre arvodesbelopp,
som det nuvarande reglementet upptager, men
hvilka ej kunna komma till användning.

För de förändringar, som föreslagits i afseende på
den högre gränsen för arvoden inom samma befattning,
blir styrelsen i tillfälle att i det följande på vederbörliga
ställen redogöra. Dessutom hafva arvodena för några
befattningar, om hvilkas fortfarande behöflighet till visst
antal erfarenhet vunnits under den förflutna tiden, öfverförts
från löneklasser till fasta.

Om de fasta arvodena innehåller nu gällande reglemente,
utom en definition deraf uti § 1 och rättigheten
till ålderstillägg uti § 7, inga bestämmelser. Men då
det för öfverskådlighetens skull väl är tillbörligt, att uti
ett reglemente för aflöningarna inom ett verk, äfven då
de äro till formen skiljaktiga, bestämmelser gifvas angående
tilldelandet och åtnjutandet af alla de aflöningar,
som inom verket tillkomma befattningshafvanden, har
styrelsen funnit sig böra i förslaget upptaga äfven dessa
fasta arvoden och de befattningar, som enligt styrelsens
förmenande böra på sådant sätt aflönas.

Styrelsen öfvergår nu till att anföra speciela motiv
för de förändringar, styrelsen ansett sig böra ifrågasätta
i det nuvarande aflöningsreglementets bestämmelser; och

174

tillåter sig styrelsen, som i fråga om sjelfva rubriken
föreslagit en enklare och, vid det förhållande att reglementet
innehåller vissa stadganden rörande tillfälliga biträdens
och arbetares löneförmåner, äfven egentligare
lydelse, att vid denna framställning till behandling företaga
de särskilda stadgandena i den paragrafföljd, hvari
de blifvit uti förslaget upptagna.

§ 1-

Förutom det att styrelsen i denna paragraf, liksom
i rubriken och i de följande paragrafer, der anledning
dertill funnits, utbytt benämningen »statens jern vägstrafik»
mot den numera vanliga och efter styreisens af Eders
Kongl. Maj:t bestämda namnförändring jemväl riktigare
benämningen »statens jern vägar», dervid med sistberörda
uttryck naturligen är att förstå endast statens trafikerade
jernvägar, har styrelsen här ifrågasatt två andra förändringar.
Den ena af dessa är eu något olika definition,
på hvad som bör med »fast arvode» förstås, i det att
styrelsen föreslagit utbyte af det numera obrukliga uttrycket
»normalstat» mot »stat, hvilken af Riksdagen godkänts»,
i sammanhang hvarmed äfven det i definitionen
på »föränderligt arvode» begagnade uttrycket »i årlig
stat bestämmas» utbytts mot »för hvarje år af Kongl.
Maj:t bestämmes»; och den andra förändringen är ett
utbyte af den oegentliga och begreppet icke rätt betecknande
benämningen »föränderligt arvode» mot den riktigare
och mera betecknande »arvode efter klass».

De uti det nuvarande reglementet förekommande,
allmänt hållna bestämmelserna om grunden för sådant arvodes
tilldelande hafva uteslutits.

§ 2.

Styrelsen har ansett lämpligt, att särskild beteckning
fästställes äfven för den del af arvodet, som icke utgöres
af »tjenstgöringspenningar», och har i detta hänseende
föreslagit enahanda uttryck, som af Riksdagen, på
Eders Kongl. Maj:ts förslag, i senare tid användts vid
dylik uppdelning af aflöning, hvilken utgår såsom arvode.

Härförutom har, med särskild hänsyn till den vidsträcktare
användning, aflöningsformen »ålderstillägg» erhållit
i förslaget, uttrycklig bestämmelse synts böra införas
derom, att ålderstillägg fördelas i »lön» och »tjenstgöringspenningar»
efter enahanda grunder, som det öfriga
arvodet.

Medan styrelsen i fråga om

§ 3

endast föreslagit en mindre redaktionsförändring, har styrelsen
deremot åt

§ 4

gifvit en helt annan lydelse och omfattning, än motsvarande
paragraf i det nuvarande reglementet har. I enlighet
med hvad redan förut blifvit anmärkt, har styrelsen
nämligen ansett uppgift å de fasta arvodenas antal och
belopp böra i aflöningsreglementet inflyta; hvarjemte styrelsen
föreslagit att upptagas bland de fasta sådana arvoden,
som förut utgått efter klass, för befattningar i
styrelsen med bestämd verkningskrets, hvilka kunnat fastställas
till stadigvarande antal.

De i Eders Kongl. Majrts nådiga bref den 28 maj
1874, jemfördt med nådiga brefvet den 31 maj 1878,
angifna fasta arvoden hafva, med uteslutande af dem
för inspektören, sekreteraren och ene notarien, hvilka befattningar
indragits den förstnämnda enligt nådiga brefvet
den 31 maj 1888 och de båda senare enligt nådiga
brefvet den 30 december 1884, uppförts med oförändrade
belopp för generaldirektören och chefen, 4 öfver direktör er,
kamreraren samt föreståndaren för statistiska kontoret, och
med förhöjda belopp för registratorn, revisorn, hufvudkassören,
uppbördskassören och den qvarstående notarien.

Vidkommande den för registratorn föreslagna löneförhöjningen
till belopp af 500 kronor, tillåter sig styrelsen
erinra, att bemälde tjensteman alltid ansetts böra
vara bättre aflönad än registratorerna hos de med styrelsen
närmast jemförliga centrala embetsverken af den
anledning, att han icke allenast tillika är aktuarie inom
det stora embetsverket utan äfven allt ifrån styrelsens

första bildande haft att ombestyra en betungande detalj
af kansligöromålen, som icke åligger registratorn inom
andra verk, nämligen expedierandet af alla utgående handlingar,
en anordning, hvilken styrelsen, enligt hvad hon
jemväl vid ett föregående tillfälle för Eders Kong], Maj:t
framhållit, funnit leda till mycken redighet, och i hvilken
styrelsen ej skulle vilja se någon ändring. Då emellertid
registratorns göromål efter hand ökats i högst betydande
grad — oafsedt att på senaste tid honom ålagts
att registrera, förvara och expediera handlingar rörande
jernvägsbyggnadsärenden — har styrelsen ansett sig böra
i underdånighet påyrka, att registratorn erhåller samma
aflöning, som kontorschef i styrelsen. För utöfvande af
sistnämnda bestyr åtnjuter visserligen den nuvarande registratorn,
enligt Riksdagens år 1888 lemnade medgifvande,
ett extra arvode af 500 kronor, men detta arvode
skulle indragas, i händelse bemälde tjensteman
komme att på den nya staten öfverflyttas.

Inom de flesta andra embetsverk åtnjuter visserligen
icke revisor högre aflöning än den, som nu tillkommer
jernvägsstyrelsens revisor, men inom dessa embetsverk
intager han icke heller samma ställning som inom jernvägsstyrelsen,
der han är chef för ett särskildt kontor.
Jernvägsstyrelsens revisor synes deremot snarast vara
att jemföra med revisionskommissarierna i kammarrätten
samt förste revisorn i statskontoret, Indika äro tjenstemän
af andra lönegraden. Och då de räkenskapshandlingar,
hvilka äro föremål för revisorns handläggning —
omfattande samtliga s. k. diverse inkomster och alla utgifterna
vid statens jernvägar äfvensom den vidlyftiga
förrådsräkenskapen — under de senaste tio åren mer
än fördubblats, samt revisorn i fråga om trägna och ansvarsfulla
göromål kan anses fullt likstäld med öfriga
kontorschefer inom styrelsen, har styrelsen ansett sig
icke kunna underlåta att för honom ifrågasätta samma
aflöning som den, hvilken tillkommer dessa senare.

Att en omreglering af uppbördskassörens aflöningsförhållanden
är af behofvet påkallad har framhållits af
Riksdagens revisorer och äfven af styrelsen erkänts. Det
kan icke heller gerna anses lämpligt, att en tjensteman
med ett fast arvode af, frånsedt ålderstillägg, 3,000 kronor

177 Bil. V.

skall såsom missräkningspenningar uppbära vida mera
än detta belopp, eller 4,581 kronor 65 öre, såsom uppbördskassören
i medeltal gjort under de senaste fem åren.
Och med fullt erkännande af det riktiga i grundsatsen,
att uppbördstjenstemän böra vara väl aflönade, torde man
dock få anse uppbördskassörens nuvarande totalaflöning,
som med ^beräkning af ålderstillägg år 1891 uppgick till
8,799 kronor väl hög. Med bibehållande af den nu gällande
normen för beräkningen af hans felräkningspenningar,
enligt hvilken han eger bekomma 25 öre för hvarje fullt
tusental kronor af hela den uppbörd, som under året till
uppbördskassan remitterats, skulle den äfven än ytterligare
komma att stiga. För att vinna rättelse härutinnan
och på samma gång afhjelpa det af Riksdagens revisorer
jemväl antydda missförhållandet mellan uppbördskassörens
och hufvudkassörens aflöningsvilkor, liar styrelsen ansett
sig böra beträffande ifrågavarande båda tjenstemäns löneförmåner
föreslå den reglering, att hvardera erhåller den
för kontorschef faststälda aflöningen af 4,000 kronor
jemte två ålderstillägg å 500 kronor hvardera efter respektive
fem och tio års tjenstgöring, äfvensom felräkningspenningar
till fixt belopp af 1,000 kronor. Härigenom
skulle visserligen hufvudkassören bekomma en
tillökning i aflöning af 1,250 kronor, men i betraktande
af det stora ekonomiska ansvar, som hvilar å denna
tjensteman, lärer den nu för honom föreslagna aflöningen
icke kunna anses oskäligt hög, helst erfarenheten ådagalagt,
att felräkning vid de ständiga och till beloppet mycket
vexlande utbetalningar, som på honom ankomma,
kan vålla honom betydlig förlust.

Den hos styrelsen anstälde notaidens aflöning utgör för
närvarande 2,500 kronor förutom två ålderstillägg å 500
kronor hvardera, under det att motsvarande tjenstemän
inom samtliga öfriga centrala embetsverk, efter der verkstälda
löneregleringar, äro i åtnjutande af aflöning med

3,000 kronor, förutom enahanda ålderstillägg. Då någon
anledning, hvarför jernvägsstyrelsens notarie ensam skall
qvarstå med lägre arvode, icke lär förefinnas, måste
styrelsen förorda hans likställighet i förevarande afseende
med sina bemälda vederlikar.

De befattningar, som föreslagits att utom de förut 12 -

178

varande upptagas med fast arvode, äro 6 byrådirektörer,
maskininspektören, milkontrollören, telegraf dir ektören, 3
förste kontrollörer, biljett- och formulärförvaltaren samt 3
byråsekreterare.

De 6 byrådirektörer, hvardera med arvode af 4,500
kronor, förutom ålderstillägg, bvilka skulle träda i stället
för de nuvarande öfverdirektörsassistenterna, har styrelsen
ansett böra så benämnas med afseende derå, att ifrågavarande
tjenstemän förestå öfverdirektörernas särskilda
expeditioner eller byråer och i öfrigt innehafva alldeles
samma grad som ban-, maskin- och trafikdirektörerna
å linien samt vid öfverdirektörs frånvaro direkt inför
styrelsen föredraga till afdelningen hörande ärenden. Af
nämnda direktörstjenster skulle, på sätt nu eger rum med
öfverdirektörsassistentsbefattningarna, en tillhöra byråafdelningen,
en banafdelningen, två trafikafdelningen, af
hvilka den ene hade att handlägga tariff-frågor och förestå
kontrollkontoret och i sistnämnda afseende träda i
stället för den förut varande öfverkontrollören, den andra
åter öfriga ärenden af hvad beskaffenhet de vara må,
samt två maskinafdelningen, den ene för förrådsförvaltningen
och den andre för tekniska och kansliärenden.
Med afseende å vigten af förenämnda befattningar, det
ganska stora arbete, de fordra, de insigter och den erfarenhet,
deras tillbörliga utöfvande måste kräfva, samt
likställigheten med närmast motsvarande tjenstegrader
inom linieförvaltningen har styrelsen upptagit såsom arvoden
för byrådirektörerna ofvannämnda belopp af 4,500
kronor jemte ålderstillägg.

I den nuvarande maskininspektörsbefattningen äro
tre funktioner förenade, nämligen dels tillsynen af vagnparken,
hvilken på grund af hvarje distrikts relativt ringa
trafikomfång sedan flere år tillbaka ej mera varit fördelad
på distrikten, dels besigtningen af den materiel, som
levereras till statens jern vägar, och dels inspektionen af
de enskilda jernvägarnas rörliga materiel. Af dessa funktioner
tillkommer den förstnämnda obestridligen linieförvaltningen,
och, då väl en till denna förvaltning hörande
person kan erhålla styrelsens uppdrag att handlägga
andra än till linien hörande ärenden, men en tjensteman
inom styrelsen ej bör direkt ingripa i linieförvaltningen

179

— något som endast tillkommer styrelsens chef och ledamöter
— så har maskininspektören hittills uppförts bland
liniepersonalen.

En af de väsentligaste förutsättningarna vid uppgörandet
af det förslag till aflöningsreglemente, som nu
framlägges, nämligen att trafikdistrikten minskas i antal
och ökas i omfång, torde emellertid inom ej allt för lång
tid medföra en ändring, som i sin ordning inverkar på
arten af maskininspektörens befattning. Det kan nämligen
med säkerhet förutses, att, sedan distrikten utsträckts,
eu fördelning af vagnparken på dem åter lämpligen bör
ske, åtminstone så till vida att hvarje distrikt ansvarar
för det vederbörliga underhållet af eu viss del af vagnparken.
Sedan en sådan fördelning skett, bör tillsynen
öfver vagnparken ej mera tillhöra maskininspektören utan
öfverflyttas på maskindirektörerna. Dermed försvinner
äfven skälet för maskininspektörens uppförande bland
liniepersonalen. En inskränkning i befattningens vigt
och omfång torde emellertid ej samtidigt inträda. Ty
vid den tidpunkt, då sålunda en af den sagde tjenstemannens
nuvarande funktioner skulle komma att fråntagas
hans befattning, hafva utan allt tvifvel de båda återstående,
hvilka redan upptaga öfver 3U af tjenstemannens
tid, så vuxit i omfång, att de i och för sig erfordra
hela hans tid och arbetskraft. Då nu dessa återstående
funktioner väl kunna anses tillkomma en tjensteman i
styrelsen, och då de äro af den vigt och fordra den kompetens,
som motsvara en byrådirektörsbefattning, samt
då slutligen tjensten tydligen är af den art, att den bör
aflönas med fast arvode, så har i förslaget inom styrelsen
uppförts en maskininspektörsbefattning med samma arvode,
som blifvit för byrådirektörstjenst ifrågasatt. Styrelsen
har dervid ansett, att mindre afseende bör fästas vid
den oegentlighet vid tjenstens utöfning, som kommer att ega
rum under den förmodligen helt korta tid, som kan komma
att förflyta mellan det nya reglementets införande och vagnparkens
fördelning på distrikten, än vid den sannolika stabiliteten
af de derpå inträdande förändrade förhållandena.

Derjemte hafva till befattningar med fast arvode
föreslagits tre byråsekreterare. För dessa befattningar,
hvarmed skulle beklädas de nuvarande bokhållarna i öfver -

180

direktörernas för ban- och trafikafdelningens expeditioner,
är arvodet föreslaget till 3,000 kronor, eller med det
högsta för bokhållare inom styrelsen föreslagna — dock
så, att byrås ekre terar ne skulle komma i åtnjutande af
ålderstillägg.

Föreslagna till aflöning med fast arvode, utan väsentlig
ändring af förutvarande benämningar, äro föreståndaren
för milkontoret, telegraf direktören, biljett- och
formulärförvaltaren, tre kontrollörer samt styrelsens förste
vaktmästare.

Föreståndaren för milkontoret är för närvarande den
ende föreståndare för ett under byråafdelningen lydande
kontor, som icke åtnjuter fast arvode. Då emellertid
nödvändigheten af att en chef för milkontoret finnes icke
lärer kunna ifrågasättas, samt de åligganden, som tillkomma
denne tjensteman, äro fullt bestämda, anser styrelsen
fast arvode böra tilldelas äfven honom och detta
efter enahanda grund, som är antagen för öfriga kontorschefer,
eller till belopp af 4,000 kronor jemte två ålderstillägg
å 500 kronor livartdera. Vid det förhållande att
milkontrollörens aflöning för närvarande är i aflöningsregiementet
faststäld till lägst 1,800 och högst 4,200
kronor, kan en sådan förändring vid första påseendet
anses innebära en väl betydande löneförbättring, men på
grund af tjenstens i sammanhang med utvidgningen af
kontorets arbeten för såväl statens som andra jern vägars
räkning ökade betydelse är den fullt befogad. Hvad den
nuvarande innehafvaren beträffar, blir förhöjningen i sjelfva
verket ingen, då, efter att det föreslagna arvodet komme
till tillämpning, de extra ersättningar, han för närvarande
uppbär, nämligen 600 kronor för tillsyn af kontroll för
enskilda jernvägars räkning, som af sådana jernvägar
efter visst pris betalas, och 300 kronor för nytillkomna,
genom föreståndarens enskilda försorg utförda beräkningar
för maskinafdelningen, skulle indragas.

Jemväl telegraf direktören, hvilkens arvode i gällande
aflöningsreglemente är bestämdt till lägst 2,700 kronor
och högst 3,900 kronor, förutom två ålderstillägg å 300
kronor livartdera, synes styrelsen böra i aflöningshänseende
likställas med kontorscheferna. Denne tjensteman,
hvilken det åligger att tillse uppsättningen och under -

181

hållet af statens jernvägars samtliga telegraflinier och
apparater samt att hafva uppsigt öfver de för detta ändamål
inrättade reparationsverkstäder, har på grund af den
med jern vägsnätets utsträckning sammanhängande tillökning
i telegraflinier, ledningar för telegrafering och telefonering
samt antal af apparater, förutom tillkomsten af
andra inrättningar för användande af elektricitet, naturligen
fått högst betydligt stegradt arbete och ansvar.
Nuvarande innehafvaren, hvilken till tjensten befordrades
från att hafva varit telegrafinspektor med en inkomst af,
inberäknadt honom då tillkommande inqvarteringsersättning
och ett extra arvode för konduktörers instruktion,
3,540 kronor, erhöll också omedelbart arvode efter högsta
för befattningen faststälda löneklassen.

Kontorschefs löneförmåner böra vidare enligt styrelsens
åsigt beredas de kontrollörer, hvilka fungera såsom
chefer för de tre hufvudafdelningar, hvaraf kontrollkontoret
består, äfvensom biljett- och formulärförvaltaren.

Beträffande då först bemälde kontrollörer eller »förste
kontrollörer», som de enligt styrelsens förslag skulle benämnas,
så torde här böra erinras, att kontrollkontoret
sedan år 1874 undergått en högst betydande utveckling,
hvilken kan bedömas redan deraf, att medan kontrollen
1874 omfattade 334 stationer, deraf 143 stats]ernvägarnas
och resten stationer vid främmande banor, den för närvarande
är utsträckt till 977, hvaraf 265 vid statsjernvägarna
och 712 vid 74 främmande banor. I följd häraf
har kontoret ock behöft ansenligt utvidgas, så att personalen
vid hvar och en af de tre afdelningar, hvarå kontrollen
handlägges, i medeltal öfverstiger i antal kontorets
hela personal under det förstnämnda året. Det är föreståndarna
för omförmälda tre afdelningar, som styrelsen
nu föreslagit att föras på fast stat, under namn af förste
kontrollörer, och att som sådana aflönas lika med kontorsföreståndare
med 4,000 kronor jemte, efter stadgad tjenstetid,
ålderstillägg.

Vidare är på grund af den genom förut omförmälda
nådiga kungörelse af den 30 december 1884 gifna bestämmelsen,
att biljett- och formulärförrådet, hvilket förut
sorterade under kontrollkontoret, skall förestås af en förvaltare,
såsom fast upptaget ett arvode af 4,000 kronor

182

för biljett- och formulär förvaltar en. Dennes funktioner äro
enligt instruktionen att enligt öfverkontroll örens bestämmande
besörja biljetters tryckning och utsända de tryckta
biljetterna till stationerna; att anskaffa, förvara och utlemna
faststälda formulär för samtliga afdelningarnas
behof och tillse, att nödigt förråd af dessa ständigt förefinnes;
och att afgifva redovisning för honom tillhörande
förrådsförvaltning. Dessa bestyr, till hvilka äfven lagts
det att till större delen anskaffa för samtliga afdelningar
erforderliga skrifmaterialier, hafva i jemnbredd med rörelsens
utvidgning ökats i hög grad, så att deras skötande
numera fordrar flere personers arbete. Ledningen
af dessa och ansvaret för anskaffningen till minsta möjliga
pris af de mångfaldiga artiklarna samt deras riktiga
och rättidiga utsändning till vederbörliga orter hvilar på
förvaltaren, hvilkens omsorg och förtänksamhet alltså i
hög grad tagas i anspråk. För ifrågavarande förvaltare
är i 1874 års reglemente upptaget ett högsta arvode af

3,000 kronor, och detta kunde väl anses tillräckligt för
en då till kontrollkontoret hörande tjensteman, med den
omfattning hans tjenstgöring för förrådet då kräfde, men
med den mera sjelfständiga ställning, befattningen derefter
intagit, och det ökade arbete, honom pålagts, är
det tillbörligt, att arvode motsvarande kontorsföreståndares
honom tillägges. Styrelsen har redan under årens
lopp funnit sig böra tillerkänna den nuvarande innehafvaren
ersättning för hans ökade bestyr och ansvar i form
af extra arvoden, utgående af det vederlag, främmande
jernvägar erlägga utöfver varans anskaffningspris för de
genom detta förråd dem tillhandahållna formulär och biljetter,
men hvilka arvoden skulle indragas, efter det att
det föreslagna fasta arvodet komme att för befattningen
tillämpas.

Slutligen har styrelsen ifrågasatt uppförande af fast
arvode äfven för förste vaktmästaren, hvars befattning
måste anses under alla förhållanden nödvändig; och har
hans arvode synts styrelsen skäligen kunna bestämmas
till 900 kronor, lika med det högsta för vaktmästare
redan bestämda, jemte två ålderstillägg å 100 kronor
efter resp. fem och tio år.

För i gällande instruktion upptagna ombudsmannen

183

och arkitekten hafva ej föreslagits några arvoden å stat.
De till dessa befattningar hörande bestyr hafva alltsedan
år 1863 utöfvats af personer, hvilka med Eders Kongl.
Maj:ts i de årligen faststälda arvodesstaterna lemnade
medgifvande aflönats enligt med dem träffadt aftal, de
juridiska ärendena af framstående fackmän och arkitektärendena
af den person, som tillika tjenstgjort som arkitekt
vid statens jern vägsbyggnader. De vid styrelsen
förekommande juridiska ärendena äro icke af en sådan
mängd, att de taga en persons hela tid eller förmåga i
anspråk, och derför anser styrelsen det fördelaktigare att
betinga sig för dem behöfligt biträde på sätt hittills skett,
än att vara bunden vid ett för en särskild befattning af
ifrågavarande slag bestämdt arvode, livilket skulle behöfva
sättas vida högre än de ersättningar, som hittills
efter träffade aftal lemnats.

Arkitektbestyren vid statsbanorna torde minskas, i
den mån anläggningen af nya banor inskränkes; och lära
sedermera förekommande ärenden rörande ny- eller ombyggnad
af vanliga slag kunna förberedas af en underordnad
tjensteman, och planer m. m. för mera betydande
anläggningar utarbetas af för tillfället anlitad arkitekt.
Af sådana skäl har styrelsen hållit före, att nämnda befattningar,
på sätt hittills egt rum, icke böra aflönas med
i ordinarie stat faststälda arvoden.

§ 5.

I löneklassernas nuvarande antal och särskilda arvodesbelopp
har styrelsen ansett sig böra föreslå ett
par förändringar. Dessa bestå deri, att de tre lägsta
klasserna icke i förslaget upptagits, samt att arvodesbeloppet
i första och andra klasserna höjts från resp.
4,200 och 3,900 kronor till resp. 4,500 och 4,000 kronor.
Den första ändringen grundar sig på det i betraktande
af arvodesbeloppens ringhet lätt förklarliga, i det föregående
omförmälda faktum, att aflöning efter dessa klasser
sedan flere år tillbaka icke kunnat tillämpas; och den
senare ändringen har vidtagits för att kunna bereda någon
löneförbättring åt innehafvarne af de vigtigaste befattningarna
inom linieförvaltningen.

184

§ 6.

Vid redogörelsen för de förändringar, styrelsen föreslagit
i löneklassregleringen, anser sig styrelsen böra
yttra sig först om de befattningar, hvilka förekomma
inom styrelsen, derefter särskildt om direktörsbefattningarna
å linien och slutligen om öfriga linieförvaltningen
tillhörande befattningar, dessa senare sammanstälda afdelningsvis.

Arvoden efter klass äro inom styrelsen föreslagna
för följande tjenstemän: byråingeniör, kontrollör, bokhållare
samt kammar- och kontorsskrifvare; och för följande
betjente: kontorsbiträde, vaktmästare och kontorsvakt.

Beträffande de föreslagna byråingeniör sbefattningarna
har styrelsen att andraga följande. Sträfvande! att förebygga
för stora olikheter i utförande af konstruktionsoch
reparationsarbeten inom de särskilda distrikten har
fört derhän, att en del göromål, som fordra tekniskt
bildad personal, förlagts från distrikten till ban- och
maskinafdelningarna inom styrelsen. Till dessa göromåls
bestridande hafva hittills tjenstemän från linien inkallats
till tjenstgöring å sagda afdelningars öfverdirektörsexpedition.
Då det emellertid visat sig, att dessa kommenderingar
i flere fall antagit permanent natur, synes det
med reda och ordning öfverensstämmande, att de motsvarande
sysslorna i reglementet uppföras såsom tillhörande
styrelsen och så aflönas, att de ifrågavarande
tjenstemännen kunna utan nämnvärd ändring i deras aflöningsvilkor
förflyttas från distrikten till styrelsen eller
tvärtom. Enär nu de tjenstemän, som för sagda ändamål
inkallats från linien, tillhöra ban- eller maskiningeniörernas
grad, har styrelsen ansett den föreslagna benämningen
betecknande för arten af deras verksamhet och deras
ställning i förhållande till deras vederlikar inom linieförvaltningen.
Utaf det anförda skälet har styrelsen ock
för dem föreslagit arvoden, närmast lika med ingeniörernas
å linien. Att maximiarvodet för dem satts eu
klass högre än för de senare kommer sig deraf, att personalen
å linien åtnjuter inqvarteringsersättning, hvilken
deremot ej tillkommer de i styrelsen tjenstgörande.

185

Kontrollörerna ega för närvarande enligt reglementet
uppbära aflöning med lägst 1,800 och högst 4,200 kronor,
men faktiskt åtnjuter ingen lägre arvode än 3,000 kronor.
Efter den utbrytning från gruppen af särskilda förste
kontrollörsbefattningar, som ofvan föreslagits, anser styrelsen
aflöningen för de qvarstående kontrollörerna skäligen
kunna bestämmas till lägst 3,000 kronor och högst

4,000 kronor.

Med afseende å bokhållarnes, kammar- och kontorsskrifvarnes
samt vaktmästarnes aflöningsförmåner har styrelsen
icke föreslagit annan ändring, än att minimiarvodena
satts till resp. 2,400, 1,080 och 660 kronor i stället
för förutvarande 1,500, 600 och 540 kronor, hvarvid
tillika kammarförvandten å kammarkontoret ansetts böra
uppgå i bokhållareklassen, med hvilken han redan nu är
i aflöningshänseende likstäld.

För kontor sbiträdena inom styrelsen, för hvilka några
maximi- och minimiarvoden i sjelfva verket ännu icke
faststälts, har styrelsen föreslagit sådana till belopp af
resp. 600 och 1,200 kronor.

Då telegrafbud numera icke anställas hos styrelsen,
har denna klass icke i förslaget upptagits bland styrelsens
betjente.

Deremot äro upptagna kontorsvakter med samma arvoden
som de å distrikten anstälda.

Beträffande derefter löneförmånerna för direktörsklassen,
eller ban-, maskin- och trafikdirektörerna, så torde
den aflöning, som nu är faststäld för dessa tjensteman,
eller lägst 3,000 kronor och högst 4,200 kronor med
möjlighet till två ålderstillägg å 300 kronor efter resp. tre
och sex år, efter det de uppnått högsta löneklassen, icke
kunna anses tillräcklig, då hänsyn tages till det ansvar
och vidsträckta personliga befäl, som med befattningarna
äro förenade. Med afseende såväl härpå som på den
utvidgade verksamhet, direktören skulle erhålla vid småningom
skeende förändring af tjenstgöringsområden, har
styrelsen ansett sig skyldig hemställa, att arvodet för
direktör måtte bestämmas till lägst 4,000 och högst 4,500
kronor, äfvensom att båda ålderstilläggen måtte, för vinnande
af likformighet med de fasta arvodenas ålderstillägg,
höjas från 300 till 500 kronor, men i stället utgå

186

först efter resp. fem och tio år. Styrelsen har härvid
icke förbisett, att direktörerna jemväl ega åtnjuta inqvartering
in natura, men denna senare kan icke betraktas
uteslutande som lönetillägg utan är dem tillagd, på det
att de ständigt skola vara lätta att anträffa invid linien
och tillreds att, när helst under dygnet deras tjenst påkallas,
omedelbart utföra, hvad dem åligger.

I afseende på den föreslagna förhöjningens inflytande
på jemvägens ekonomi må ock erinras, att man
ej behöfver befara någon större utgift genom densamma,
då genom indragning af en eller annan plats, summan
af aflöningar till denna tjenstemannaklass nedbringas
under det belopp, hvartill den för närvarande utgår.
Tillfällen till dylik indragning hafva redan yppat sig och
beaktats vid uppgörandet af förslag till arvodesstat för
år 1893.

Till bana/delning en skulle enligt förslaget höra under
bandirektörerna: baningeniörer, öfverbanmästare, träd gårdsmästare,

banmästare, brovakter samt banvakter och
grindvakter.

Baningeniörerna åtnjuta för närvarande lägst 1,200
och högst 3,600 kronor. Med afseende på de större
kunskaper och den större praktiska erfarenhet, som fordras
för dessa befattningar, bar styrelsen föreslagit minimiarvodet
till 3,000 kronor och på samma gång rnaximiarvodets
höjning till 4,000 kronor, äfven i detta fall
med tanken på att flere bland baningeniörerna skulle, i
sammanhang med omregleringen af bandirektörernas distrikt,
få sina nuvarande sektioner utsträckta.

För öfverbanmästare utgår på grund af nådiga brefvet
den 1 juni 1877, såsom förut blifvit anmärkt, arvode
med lägst 720 och högst 1,500 kronor, men har styrelsen
trott sig böra föreslå böjning af dessa belopp till
resp. 900 och 1,800 kronor, en löneförbättring, som
ingalunda lärer kunna anses oskälig, då hänsyn tages
dels dertill, att ifrågavarande betjente måste — till undvikande
af större kostnad för vikariatens uppehållande —
vara så qvalificerade, att de i baningeniörernas frånvaro
kunna . sköta dessas tjenster, och dels dertill, att äfven
öfverbanmästarnes göromål komma att ökas genom bansektionernas
utsträckning. Från den nuvarande öfver -

187

banmästareklassen har i öfrigt utbrutits trädgårdsmästaregruppen,
hvilken, ej torde vara förtjent af lika stor aflöning
utan kunna åtnöjas med lägst 840 och högst 1,200
kronor, utöfver hvilket sistnämnda belopp i verkligheten
icke heller någon såsom trädgårdsmästare tjenstgörande
öfverbanmästare fått uppbära arvode.

För hallmästare har med uteslutning af de tre för
dem nu gällande lägsta, alldeles otillräckliga löneklasserna
minimiarvodet föreslagits till 780 kronor och
maximiarvodet föreslagits utgå efter en klass högre än
för närvarande eller med 960 kronor. En sådan förbättring
i deras ställning synes styrelsen vara både billig
och lämplig, särskilt med afseende fästadt derå, att de
i första hand utöfva tillsynen öfver alla å banorna förekommande,
ofta mycket maktpåliggande underhållsarbeten
och de vid dessa anstälda arbetare.

Af arvodesklasserna för hanvakterna och de med
dem nu likstälda bro- och grindvakterna ha, af skäl
som i det föregående nämnts, de nuvarande fyra lägsta
klasserna uteslutits. Beträffande dessa betjentes aflöning
hemstälde styrelsen i underdånigt utlåtande den 10 december
sistlidet år af anförda skäl om aflåtande af nådig
proposition till Riksdagen derom, att aflöningsreglementet
måtte sålunda ändras, att arvoden inom 19:de löneklassen
med årligt belopp af 600 kronor kunde banvakterna
tilldelas. Det förslag, Eders Kongl. Maj:t med bifall till
denna hemställan föreläde innevarande års Riksdag, vann
också en välvillig behandling af Riksdagen, som medgaf,
att ett belopp af högst 12,000 kronor finge under år
1893 användas till förhöjning i vissa fall af banvakternas
löneförmåner utöfver nuvarande högsta arvodesbeloppet
med högst 60 kronor för hvarje banvakt, men
Riksdagen ansåg, att den slutliga pröfningen af frågan
om förbättring af banvakternas lönevilkor borde anstå,
tills förslag till en allmän revision af aflöningsreglementet
kunde Riksdagen föreläggas. Under sådana förhållanden
får styrelsen nu förnya sitt omförmälda förslag
och alltså hemställa, att arvodena för banvakter måtte
fastställas att utgå med från och med 480 till och med
600 konor.

188

Hvad åter brovakterna angår, så uppbära de banvakter,
hvilka under detta namn äro anstälda för bevakningen
och manövreringen af svängbroar, för närvarande
i allmänhet, utöfver sin banvaktslön, ett visst belopp för
år eller också för månad under seglationstid, men styrelsen
har nu trott sig böra föreslå, att i stället lägsta
och högsta arvodena för brovaktema höjas till resp.
540 och 720 kronor.

Aflöningen till de banvakter, som hafva sig uppdragen
bevakningen af grindar vid större vägöfvergångar
och derföre särskildt benämnas grindvakter, hemställer
styrelsen måtte få som hittills utgå efter de för banvakter
i allmänhet faststälda arvodesklasser.

I detta sammanhang torde böra nämnas, att styrelsen
ämnar fortfarande vid flertalet grindar anställa vaktare
eller vakterskor på extra stat med betydligt lägre
aflöning, än hvad ofvan föreslagits för sådana, som tillhöra
den ordinarie personalen.

I förslaget äro upptagna arvoden efter klass för
följande till maskina fdelning en hörande personal, nämligen:
tjenstemän: förutom maskindirektörer, maskiningeniörer af
lista och 2:dra graden, verkmästare, verkstadskamrerare,
förrådsförvaltare, underingeniörer; och betjente: lokomotivmästare,
vagnmästare, lokomotivförare, eldare, vagnförmän,
materialvakter, kuskar, vagnsmörjare, lokomotivoch
vagnputsare, pumpare samt kolvakter.

Maskiningeniörer af l:sta och 2:dra graden, verkmästare
och underingeniörer motsvaras för närvarande af tjenstemän,
benämnda maskiningeniörer, verkmästare och ritare.
Den förändring, som vidtagits, består hufvudsakligen
deri, att verkmästaregraden uppdelats i maskiningeniörer
af 2:dra klass och verkmästare, samt att den oegentliga
benämningen »ritare» utbytts mot »underingeniörer».

Maskiningeniörerna af lista graden skulle sålunda,
likasom nu, vara maskindirektörernas närmaste män och
de, som vid förfall ipträdde i deras ställe. Maskiningeniörerna
af 2:dra graden och verkmästarne skulle åter
intaga befälsplatserna närmast under maskiningeniörerna
af lista graden, maskiningeniörerna af 2:dra graden å
linien och verkmästarna i sjelfva verkstäderna. Underingeniörerna
skulle deremot, liksom de nuvarande ritarna,

189

ej ega något egentligt befäl utan göra tjenst såsom tekniska
biträden å de platser, der sådana äro nödvändiga,
dervid de så småningom kunde utbildas för högre befattningar.

För maskiningeniörerna af lista graden har minimiarvodet
höjts från 1,800 till 3,000 kronor, hvarjemte
maximiarvodet i följd af den jemkning, som vidtagits
med den andra löneklassens arvodesbelopp, förändrats
från 3,900 till 4,000 kronor. För maskiningeniörerna af
2:dra graden, likasom för verkmästarna, har åter minimiarvodet
föreslagits till 2,700 kronor och maximiarvodet
till 3,600 kronor, i hvilket förslag sålunda allenast en
förändring af minsta arvodet ifrågasatts.

Med sistberörda befattningar hafva likstälts de jemväl
nu med verkmästaretjensterna i aflöningshänseende
jemnordnade, å maskindistrikten befintliga verkstadskamrerare-
och /örrads/örua^are-befattningarna.

För underingeniörerna är högsta arvodet satt till
samma belopp, som hittills varit faststäldt för ritare.

Hvad maskinafdelningens betjente beträffar, så har
förhöjning af maximiarvodet föreslagits för materialvakter
från 900 till 1,200 kronor och för vagnsmörjare från 660
till 720 kronor samt sänkning af samma arvode ifrågasatts
för lokomotivmästare — såsom de nuvarande lokomotivförareförmännen
synts styrelsen lämpligare kunna
benämnas — och vagnmästare från 3,000 till 2,400 kronor.

De i nuvarande reglemente upptagna två högsta arvoden
för dessa båda befattningar, 2,700 och 3,000 kronor,
hafva härvid uteslutits. Detta har skett i öfverensstämmelse
med den i det föregående omnämnda indelningen
af befattningar i högre och lägre grupper, efter
de mer eller mindre vigtiga platser, der de utöfvas; och
skulle, i likhet med hvad som eger rum med trafikstationerna,
hvilka fördelats i särskilda klasser, hvaraf de
mera betydande förestås af inspektörer och de öfriga af
stationsmästare, de allra vigtigaste posterna af här ifrågavarande
befattningar utöfvas af tjenstemän och de öfriga
af lokomotiv- och vagnmästare.

Vagnsmörjarnas arvoden hafva satts i paritet med
lokomotiv- och vagnputsarnas, som redan nu åtnjuta en
högsta aflöning af 720 kronor.

190

Minimiarvodet för lokomotiv- och vagnmästare, nu
utgörande resp. 1,080 och 720 kronor, har styrelsen trott
lämpligen kunna bestämmas till 1,200 kronor för hvardera
befattningen. Af förut anförda allmänna skäl har
styrelsen slutligen föreslagit höjning af minimiarvodet
för vagnförmän och materialvakter från 600 till 840 kronur,
för portvakter, vagnsmörjare, lokomotiv- och vagnputsare
samt pumpare och kolvakter från 240 till 540 kronor
och för kuskar från 240 till 480 kronor. Med afseende
å lokomotivförare och eldare hafva några förändringar i
löneförmånerna ej föreslagits. De i aflöningsreglementet
nu upptagna eldarelärlings- äfvensom bromsaretjensterna
hafva ansetts icke vidare böra såsom ordinarie förekomma.

Arvoden till tjenstemän och betjente inom trafikafdelningen
äro, utom för trafikdirektörerna, upptagna för:
andre trafikdirektörer, stationsinspektorer, telegrafinspektorer,
underinspektörer, expeditionsföreståndare, l:ste stationsskrifvare,
telegrafister, stationsskrifvare, stationsmästare,
öfverkonduktörer, konduktörer, packmästare,
vexel-, magasins- och stationskarlsförmän, vexel-, magasins-,
signal- och stationskarlar, notisbärare och telegrambud.

Andre trafikdirektörerna skulle motsvara de nuvarande
trafikdirektörsassistenterna. Dessa åtnjuta för närvarande
lägst 1,800 och högst 3,900 kronor. En lägre aflöning
än 3,000 kronor har styrelsen ansett icke böra för dessa
tjenstemän ifrågakomma, hvaremot styrelsen med afseende
på högsta aflöningsbeloppet icke föreslagit annan
förändring än den, som föranledts af arvodesregleringen
för andra löneklassen, nämligen till 4,000 kronor.

För ett rättvist bestämmande af aflöningarna för
stationsföreståndarna har styrelsen ansett nödigt, att stationerna
indelas i klasser i förhållande till hvars och ens
vigt och betydelse med afseende på såväl trafik och inkomster
som underlydande personal. Antalet sådana
klasser har ansetts kunna lämpligen fastställas till 8, deraf
stationerna inom klasserna 1—5 vore afsedda att förestås
af stationsinspektorer och stationer inom klasserna 6—8
af stationsmästare.

Till lista klassen skulle hänföras stationerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö.

191

2:dra klassen skulle omfatta stationerna i öfriga betydligare
städer, såsom Upsala, Norrköping, Örebro, Lund
med flere, samt de största grenstationerna, exempelvis
Katrineholm, Hallsberg, Nässjö; 3:dje klassen: stationerna
i en del andra städer än de ofvan nämnda och
betydligare orter, såsom Sköfde, Karlstad, Bollnäs samt
större grenstationer, såsom Flen, Laxå, Alfvesta, Hessleholm,
Storvik med flere; 4:de klassen: stationerna i mindre
städer, köpingar och mindre grenstationer, såsom
Södertelje, Motala, Skeninge, Arvika, Pålsboda, Moholm,
Säfsjö, Långsele med flere; 5:te klassen: alla öfriga stationer
af sådan omfattning, att de ansetts böra förestås
af tjenstemän, såsom Tumba, Boxholm, Moheda, Ousby
med flere.

Till de trenne klasserna 6—8 skulle hänföras alla
sådana stationer, vid hvilka befälet lämpligen kan utöfvas
af stationsmästare, deraf klassen 6 komme att bestå af
de mest betydande bland dessa stationer, exempelvis
Väring, Tomteboda, Jerfva, Skåre med flere; klassen 7
af stationer, som i afseende på sin betydelse komma
dessa närmast, såsom Ölme, Bankeryd med flere; samt
klassen 8 af de minsta stationerna såsom Könninge, Odensberg,
Torp med flere.

Aflöningarna äro på grund af denna stationernas
indelning i klasser föreslagna att utgå för stationsinspektorer: -

å	lista klassens	station .......	Lägst ........ 3,600	Högst 4,000	kronor.
»	2dra	»	» .......	....... 3,000	3,600
»	3:dje		» .......	........ 2,400	3,000	»
	4:de	»	D ........	........ 1,800	2,400	»
»	5:te	»	» ........	........ 1,500	2,100	»

Den lägsta aflöningen skulle alltså blifva 1,500 och
den högsta 4,000 kronor mot respektive 1,200 och 3,600
kronor enligt nu gällande aflöningsreglemente.

I fråga om stationernas hänförande till de olika
klasserna torde ej böra lemnas oanmärkt, att omflyttning
från en till annan klass måste göras i den mån någon
station till följd af traiikens ökning eller minskning eller

192

af andra orsaker befinnes böra uppflyttas till högre eller
nedflyttas till lägre klass.

För telegra/inspektörer har styrelsen, med afseende på
nödvändigheten deraf, att dessa tjensteman äro tekniskt
bildade, samt att deras aflöningar blifvit stälda i öfverensstämmelse
med aflöningarna för jemförliga befattningar
inom telegrafverket, föreslagit arvoden inom löneklasserna
2,700—3,600 i stället för förut varande löneklasser
1,200—2,700 kronor; i sammanhang hvarmed
emellertid de till telegrafmspektorer hittills utgående extra
arvodena af 300 kronor om året för konduktörers instruktion
i telegraftjenst skulle indragas.

Underinspektörer och expeditions/öreståndare, hvilka
befattningar skulle motsvara de nu varande bokhållaretjensterna,
men för hvilka förstnämnda benämningar med
afseende på befattningarnas innebörd ansetts lämpligare,
har styrelsen tillåtit sig föreslå till erhållande af respektive
1,800 och 2,700 kronor mot nu varande 960 och

2,400 kronor.

Förste stationsskrifvare, till hvilken aflöning för närvarande
utgår med lägst 1,500 och högst 2,100 kronor,
har styrelsen ansett böra erhålla en högsta aflöning af

2,400 kronor.

Enahanda arvoden som för förste stationsskrifvarna
har styrelsen föreslagit för telegrajister, hvarmed förstås
dels sådana tjenstemän, som å de största telegrafstationerna
stå närmast under telegrafinspektoren och i hans
frånvaro förrätta hans tjenst, dels de, hvilka å andra
stationer, der särskild telegrafpersonal erfordras, förestå
telegrafexpeditionen.

Stationsskrifvare, hvilka jemlikt 1874 års aflöningsreglemente
tilldelats aflöningar af lägst 720 och högst
2,100 kronor, men hvilkas högsta aflöningsbelopp genom
Eders Kong!. Maj:ts nådiga bref af den 30 december
1885 blifvit i sammanhang med inrättandet af l:ste stationsskrifvarebefattningar
nedsatt till 1,800 kronor, har
styrelsen ansett sig böra föreslå till erhållande af lägst
1,080 och högst 2,100 kronor.

För stationsmästare är ej annan förändring föreslagen,
än att aflöningarna inom förut gällande minimi- och

193 Bil. v.

maximibelopp skulle utgå på grund af stationernas ofvannämnda
indelning i klasser eller till

Lägst Högst

stationsmästare å öde klassens station 900 1,500 kronor.

» » 7:de » » 840 1,200 »

« » 8:de » » 720 960 )>

För öfverkonduktörer och konduktörer har med bibehållande
af maximilönen 1,500 kronor föreslagits förhöjning
af minimilönen från 720 till 840 kronor samt för
packmästare förhöjning af minimi- och maximiarvodena
från respektive 600 och 900 kronor till 720 och 960
kronor.

Beträffande stationskaris förmän och stationskarlar har
styrelsen, som redan i underdånigt memorial af den 21
december nästlidet år uttalat, att hon ansåge stationskarlsbefattningarna
böra indelas i grupper med högre
aflöning för dem, som komme att tillhöra de grupper,
åt hvilka de mera maktpåliggande göromålen blefve anförtrodda,
ansett, att de göromål, som hittills förrättats
af stationskarlsförmän och stationskarlar, borde fördelas
i förra fallet på vexel-, magasins- och stationskarlsförmän,
i senare fallet på vexelkarlar, magasinskarlar, signalkarlar
och stationskarlar; i sammanhang hvarmed föreslagits,
att aflöningarna skulle utgå till vexelförmän och
magasinsförmän med lägst 720 och högst 1,080 kronor;
till stationskarlsförmän med lägst 660 och högst 900
kronor; till vexelkarlar, magasinskarlar och signalkarlar
vid de större stationerna med lägst 600 och högst 720
kronor samt till stationskarlar med lägst 480 och högst
660 kronor; varande de högsta lönebeloppen till stationskarlsförmän
och stationskarlar alldeles lika med dem,
som enligt det nuvarande aflöningsreglementet utgå, medan
minimiaflöningarna upptagits till ofvanstående belopp
i stället för i sistnämnda reglemente faststälda 240 kronor.

För notisbärare och telegrambud slutligen hafva föreslagits
minimiaflöningar af 420 i stället för 240 kronor.

Befattningar, som å linien förekomma vid flere än
en afdelning, äro byråsekreterare, bokhållare, kontors 13 -

194

skrifvare, kontorsbiträden, maskinister, portvakter och
kontorsvakter.

Byråsekreterare anser styrelsen böra benämnas de
nuvarande till byrå- och trafikafdelningarna hörande byråassistenterna.
För dem äro föreslagna arvoden från och
med 2,100 till och med 3,000 kronor. Förändringen
består deruti, att lägsta arvodet för byråassistent höjts
från nuvarande arvodet 1,800 till 2,100 kronor.

Till bokhållare vid ban- och maskinafdelningarne äro
arvodena, med uteslutande af nu bestämda lägre belopp,
men bibehållande af dot högsta, föreslagna till att utgå
med från 1,500 till 2,400 kronor.

För kontorsskrifvare, hvilka tillhöra maskin- eller trafikafdelningen,
äro arvoden föreslagna till mellan 1,080
och 2,100 kronor, mot det att de för närvarande utgå
från 720 kronor med nyssnämnda högsta gräns.

För kontorsbiträden, som för närvarande äro anstälda
vid ban-, maskin- och trafikafdelningarna, har styrelsen
ansett sig böra föreslå en förhöjning af maximiarvodet
med en löneklass, så att deras arvoden skulle utgå med
minst 600, högst 1,200 kronor.

Maskinist vid ban- eller maskinafdelningen, hvilken
omhänderhar fast ångmaskin eller inrättning för central
uppvärmning och belysning, har upptagits till arvoden
mellan 840 och 1,200 kronor, eller i klasser närmast
högre än dem för eldare.

För sådan portvakt, som är anstäld vid lista klassens
station eller verkstad, har, med bibehållande af nuvarande
högsta arvode, 960 kronor, förslagits en höjning
af lägsta arvodesbeloppet från 600 till 660 kronor. För
öfriga portvakter har åter aflöningen synts kunna bestämmas
till lägst 540 och högst 720 kronor.

För kontorsvakter (vid trafik- och maskinafdelningarna)
hafva bibehållits nuvarande maximilön 600 kronor, medan
minimilönen föreslagits till förhöjning från 240 till 480
kronor.

Såsom mom. 2 i denna paragraf bär föreslagits ett
stadgande derom, att banvakt eller stationskarl, som med
godt vitsord tjenstgjort i ordinarie anställning femton år
i Norrland, skulle kunna, om han tjenstgör å särdeles
dyr ort, utöfver det för befattningen faststälda högsta

195

arvodesbeloppet erhålla ett tilläggsarvode af 60 kronor
för år, hvilket arvode dock skulle vid förflyttning till
mindre dyr ort indragas.

Om ‘ett af lokala förhållanden påkalladt tillägg till
för betjent nu gällande ordinarie högsta arvode har
styrelsen redan förut gjort hemställan, vid hvilken afseende
ock nådigst fästats. Vid sådant förhållande tror
styrelsen sig endast behöfva åberopa, hvad hon i saken
redan andragit och endast fästa uppmärksamheten derpå,
att det är svårigheten att vid tjenstgöringen inom de i
Norrland förekommande ödsliga trakter få bibehålla dugligt
folk, som manar till att genom särskilda tillskott
till aflöningen söka underlätta derstädes tjenstgörandes
genom strängt klimat, karg natur och saknad af tillförsel
fördyrade uppehälle och om möjligt stäfja deras lätt förklarliga
längtan till bättre lottade omgifningar.

I mom. 3 har styrelsen allenast föreslagit ett tillägg,
utöfver hvad nuvarande mom. 2 innehåller, i syfte att
det måtte ankomma på Eders Kongl. Maj:t att bestämma,
i hvilken omfattning dylika tilläggs arvoden för den norrländska
personalen må efter de i momentet 2 faststälda
grunder utgå.

Mom. 4 har samma lydelse som nuvarande mom. 3.

§ 7.

Motiven för de förändringar i sak, som ifrågasatts
i mom. 1 och 2 af denna paragraf hafva redan i det
föregående anförts.

Mom. 3 innebär allenast en redaktionsförändring af
förut i denna paragraf intagna föreskrifter, hvilken redaktionsförändring
affattats i enlighet med den formulering,
som af Eders Kongl. Maj:t användts vid senast gifna
föreskrifter angående ålder stilläggs åtnjutande.

Mom. 4 motsvarar nuvarande mom. 3. Endast en
mindre redaktionsförändring har der företagits.

§ 8.

Nuvarande aflöningsreglemente innehåller en del bestämmelser
om förmåner, af hvilka den icke ordinarie

196

jernvägspersonalen är i åtnjutande, men angifver hvarken
uttömmande de särskilda kategorier, hvaraf denna personal
består, eller den allmänna grund, efter hvilken den
erhåller sin aflöning. För fullständighetens skull torde
emellertid stadganden i dessa hänseenden böra i reglementet
inflyta, och styrelsen har derför i en ny 8:de
paragraf af förslaget upptagit sådana stadganden, affattade
i öfverensstämmelse med hvad som nu tillämpas.

§ 9.

Den närmast motsvarande § 8 uti det nu gällande
reglementet innehåller stadganden rörande afstående af
tjenstgöringspenningar under vissa uppgifna omständigheter.
Då emellertid å andra ställen i reglementet samt
i instruktionen för styrelsen förekomma bestämmelser om
indragning af en del af arvodet eller ock af detta till
hela sitt belopp, äfvensom fall förekommit, der det befunnits
önskvärdt, att bestämmelser härutinnan varit på
förhand gifna, har styrelsen trott sig böra åt den föreslagna
paragrafen gifva ett mer omfattande innehåll och
ifrågasatt åtskilliga ändringar af och tillägg till hvad
nu gäller.

Det nu föreslagna innehållet af § 9 mom. 1 a är
enahanda med det äldre reglementets punkt a, utom i
det hänseendet, att, der detta föreskrifver indragning af
tjenstgöringspenningar för tid, hvarunder tjenstledighet
under loppet af ett och samma år åtnjutits »utöfver femton
dagar i ett sammanhang eller sammanräknadt trettio
dagar vid särskilda tillfällen», de nu utmärkta orden uteslutits
och endast summan under året af dagar utan arvodesafkortning
utsatts. Orsaken härtill är den, att ej
sällan tjenstinnehafvaren behöfver, utan att han lider af
bestämd sjukdom, återställa sina efter trägen tjenstgöring
försvagade kropps- och själskrafter, under fullkomlig
ledighet från tjenstebestyren och vistelse på annan ort,
och att, då derför erfordras längre tid än femton dagar,
ledigheten icke skall för en kort tid afbrytas eller förlängning
deri sökas med stöd af företedt läkarebetyg,
som ej kan innehålla annat än, att den längre ledigheten
erfordras för helsans vårdande.

197

Innehållet af nuvarande punkt b) återgifves dels i
mom. 1 b) dels ock i ett särskildt mom. 2, som direkt
angifver det högsta antalet dagar, hvarunder den för
egna angelägenheter eller till följd af sjukdom tjenstfrie
får åtnjuta äfven tjenstgöringspenningarna.

Då styrelsen ansett lämpligt, att de tider begränsas
hvarunder ledighet får åtnjutas med afdrag af blott tjenstgöringspenningarna,
har hon uppstält de båda momenten
3 och 4, det förra bestämmande afdrag vid fortsatt tjenstledighet
för enskilda angelägenheter och det senare vid
längre tids sjuklighet.

Mom. 5 innehåller väsentligen samma bestämmelse
som punkt c) i det nuvarande reglementet.

I mom. 6 har föreslagits ett undantag från den allmänna
bestämmelsen om afdrag å arvodet, i det fall
nämligen, att sjukdom vållats af kroppsskada, ådragen i
tjensteutöfning, enär det är rättvist, att den sålunda skadade
ej bör lida någon afkortning i honom tillerkänd
aflöning. Äfven här är likväl föreslagen en eventuel
begränsning i tiden i afseende på aflöningens åtnjutande,
hvilken styrelsen ansett tillbörlig, då exempel icke saknats
på att sjuklighet långt efter det skadan skedde
föreburits såsom orsak till fortfarande ©tjenstbarhet.

Mom. 7 innehåller den i nuvarande reglementes §
17 mom. 5 omförmälda rätten för styrelsen att bevilja
anstälda personer, som icke åtnjuta ordinarie arvoden,
understöd vid sjukdomsfall. Det i anförda moment förekommande
skiljandet mellan dem, som ej vårdats å sjukhus
på jernvägens bekostnad, och andra, är här icke
upptaget, men iakttaget vid redaktionen af nu föreslagna
§17 mom. 3.

Mom. 8 innehåller en på detta ställe för fullständighetens
skull intagen hänvisning till redan nu befintliga,
i nyssnämnda § 17 mom. 3 upptagna bestämmelser om
aflöning, som får uppbäras under vård å sjukhus.

Slutligen är uti mom. 9 föreslaget ett visserligen
sjelf klart, men beträffande jernvägarna ej särskildt uttaladt
stadgande derom, att flen, som utan erhållen tjenstledighet
eller laga förfall afhåller sig från tjenstgöring
eller ock är intagen i häkte eller fängelse, ej må åtnjuta
under bortovaron någon som helst aflöning.

198

§ io.

Åt mom. 1 af denna paragraf, som motsvarar den
nuvarande § 9, har styrelsen gifvit sådan förändrad lydelse,
att stadgandet kommer att ega tillämpning äfven
på innehafvare af fast arvode och derigenom en lucka
fyllas i gällande reglemente.

Genom omredigering af mom. 2 och 3 har vidare
uttrycklig bestämmelse meddelats derom, att sterbhuset
efter ordinarie embetsman i förevarande hänseende eger
åtnjuta samma förmån som sterbhuset efter ordinarie
tjensteman eller betjent, dels ock derom, att styrelsen,
om hon så pröfvar skäligt, kan tilldela motsvarande förmån
icke allenast åt arbetare utan äfven åt extra ordinarie
tjensteman eller betjent. I båda dessa hänseenden stöder
sig förändringen på den tolkning af stadgandena, som i
praxis utbildat sig.

§ 11-

Den nu i denna paragraf intagna bestämmelsen om
begrafningshjelp, har erhållit en något förändrad lydelse,
hvarigenom tydligen utmärkts, att bestämmelsen afser
äfven embetsman samt extra ordinarie personal.

§ 12-

Denna paragraf motsvarar den genom nådiga brefvet
den 23 december 1880 upphäfda § 11 i nuvarande aflöningsreglemente
och upptager väsentligen enahanda stadgande^
som innehållas i nämnda nådiga bref. Förutom
några smärre redaktionsförändringar bestå de afvikelser,
styrelsen tillåtit sig föreslå, deruti, att dels sådana nytillkomna
tjenstemannabefattningar, hvilka på grund af
sin beskaffenhet ansetts böra efter st}Telsens särskilda
bepröfvande blifva förenade med förmånen af fri bostad
in natura, upptagits bland de i mom. 2 angifna befattningar,
för hvilka dylik förmån är medgifven, dels uteslutning
egt rum af de i nådiga brefvet intagna detaljerade
bestämmelserna, angående hvilka till linieförvaltningen
hörande betjente kunna blifva delaktiga af nyss -

199

nämnda förmån, samt rörande bostadslägenheternas storlek,
dels ock inqvarteringsersättningen för hela den deraf
berättigade personalen, oberoende af boningsort, föreslagits
till 20 procent af årliga arvodet. Närmare föreskrifter
i fråga om betj entes rätt till bostad in natura
och bostadslägenheternas storlek hafva synts styrelsen
böra i förra fallet af styrelsen och i senare fallet af Eders
Kongl. Maj:t särskildt utfärdas, då förändringar derutinnan,
betingade af förhållanden å olika orter, torde kunna ifrågakomma.
Hvad åter beträffar förslaget, att äfven den
utom Stockholm, Göteborg och Malmö stationerade personalen
i dess helhet skulle erhålla inqvarteringsersättning
efter 20 procent, så tillåter sig styrelsen i underdånighet
erinra, hurusom styrelsen redan i sin underdåniga
skrifvelse den 28 november 1873, med förslag till
lönereglering för personalen vid statens järnvägstrafik,
ifrågasatte en dylik bestämmelse, hvilken ock af Eders
Kongl. Maj:t godkändes, hvaremot Riksdagen inskränkte
sig till att göra den mindre förändring i förutvarande
förhållanden, att procenttalet för landsbygden höjdes från
10 till likhet med hvad för de mindre städerna förut var
bestämdt, eller 15, hvarjemte all tågpersonal fått sig tillerkänd
ifrågavarande ersättning efter tjugu procent af
arvodet, oberoende af de orter, der de tidtals äro kommenderade
eller hafva sina bostäder. Tidpunkten att
åstadkomma enhet och likformighet i dessa bestämmelser
torde emellertid vara inne, ty nu torde i ännu högre
grad än år 1873 vara förhållandet, att hyrorna för bostadslägenheter
inom några stationssamhällen och mindre
städer äro lika höga som inom de tre största städerna;
å några orter äro de till och med afgjordt högre. Då
härtill kommer, att den föreslagna förhöjningen, motsvarande
ett sammanlagdt belopp af omkring 46,000 kronor,
skulle komma nästan uteslutande de lägre aflönade tjenstemännen
samt en del betjente till godo, har styrelsen ej
tvekat att i förslaget upptaga densamma.

§ 13.

Stadgandet i nuvarande § 12 derom, att den vid statens
järnvägstrafik anstälda personal vid tjensteresor å

200

stambanorna erhåller fribiljett, bar styrelsen ansett böra
ur reglementet utgå, då vidsträcktare och på samma gång
mera detaljerade föreskrifter om rätten till fribiljett numera
finnas särskildt meddelade. Och då i § 2 af nådiga
resereglementet den 11 februari 1881 uttryckligen sägs,
att embets- och tjenstemän samt betjente, hvilka färdas
afgiftsfritt å statens jernvägar, icke för sådan resa undfå
reseersättning utan endast dagtraktamente, äfvensom godtgörelse
för transport af reseeffekter, lärer icke heller
någon erinran om, att reseersättning icke vid dylika resor
utgår till jernvägspersonalen, behöfva i reglementet inflyta.
Med uteslutande sålunda af orden »med det undantag,
som i § 12 sägs», och med några mindre redaktionsförändringar
är § 13 i förslaget af enahanda lydelse,
som motsvarande paragraf i nu gällande reglemente.

Med afseende å

§ 14-

har endast föreslagits den obetydliga redaktionsändring,
att uttrycket »rese- och traktamentsersättningar» utbytts
mot det i resereglementet använda »resekostnads- och
traktamentsersättningar».

§ 15.

För den ändring, styrelsen funnit sig böra ifrågasätta
med afseende å hufvudkassörens och uppbördskassörens
felräkning spenning ar, har styrelsen förut redogjort.
Gällande stadgande rörande distriktskassörs felräkningspenningar
har styrelsen bibehållit, men föreslagit utbyte
af »distriktskassör» mot »kassörer vid distrikten», i afsigt
att kunna bereda åt de tjenstemän vid distrikten,
hvilka utbetala aflöningarna till vissa delar af personalen,
den ersättning, som kan ifrågakomma under formen af
felräkningspenningar.

Beträffande provisionerna har styrelsen ansett billigheten
fordra, att revisionskontorets personal kommer i
åtnjutande af enahanda förmån, som den, hvilken nu tillkommer
kontrollkontorets tjenstemannapersonal. Härjemte
har införts stadgande derom, att styrelsen eger

201

föreskrifva de grunder, enligt hvilka provisionen skall
mellan hvardera kontorets personal fördelas.

I gällande stadganden angående milpenningar och
premier har styrelsen allenast ifrågasatt några redaktionsförändringar,
i det att, bland annat, uttrycket »premier
tillkomma» utbytts mot »premier må kunna tilldelas», och
att i stället för de särskilt angifna kategorierna »lokomotivförare,
eldare och vagnsmörjare samt annan betjening»
satts det dem alla betecknande ordet »betjente».

I detta sammanhang torde styrelsen få i underdånighet
anmäla, att styrelsen plägar för sådant arbete, som
af viss personal utföres utöfver den reglementsenligt bestämda
eller eljes skälig ansedda arbetstiden, lemna särskild
godtgöreise, äfvensom att styrelsen, då till banbevakningen
eller tågpersonalen hörande betjente i följd
af inträffadt snöhinder eller annan dylik orsak tillfälligtvis
varit synnerligen ansträngda, brukar tilldela dem
smärre gratifikationer. Då emellertid den förstnämnda
ersättningen helt och hållet har samma karaktär som den
aflöning, hvilken utgår till extra personal, och den sistnämnda
ersättningen är rent tillfällig, har styrelsen icke
ansett sig behöfva i reglementsförslaget särskildt omnämna
dessa aflöningsformer.

§ 16-

Uti denna paragraf har endast den ändring gjorts,
att till de förutvarande lagts åtskilliga kategorier betjente,
hvilka till följd af tjensten komma i beröring med
allmänheten och böra genom mer eller mindre fullständig
uniform vara lätt igenkänliga såsom hörande till jernvägens
personal och af hvilka största delen, under förut
öflig benämning, varit i åtnjutande af beklädnadsförmån.
De sålunda upptagna äro öfverbanmästare, lokomotiv- och
vagnmästare, vagnförmän, stationsmästare, vexel- och magasinsförmän
samt magasinskarlar. De enda nytillkomna
bland dem, som skulle erhålla uniformspersedlar in natura,
äro stationsmästare, hvilka betjente stundligen komma
i beröring med den trafikerande allmänheten och derför
böra vara iklädda uniform; och som de äro i afseende

202

på aflöning likstälda med konduktörer, synas de liksom
dessa senare böra på jernvägens bekostnad förses med
uniformspersedlar. Det bör likväl ej lemnas oanmärkt,
att utgiften för ifrågavarande betjentes beklädnad skulle
stiga till en afsevärd summa, då deras antal är jemförelsevis
betydlig. Förde 128 stationsmästare, som för närvarande
finnas anstälda, skulle nämligen sagda utgift gå
till omkring 16,000 kronor, med hvilket belopp sålunda
den besparing skulle minskas, som man vinner genom
att stationsföreståndareplatser besättas med betjente. Uteslutna
äro »bromsare», då dessa ej längre förekomma såsom
en särskild klass bland ordinarie betjente.

§ 17.

Styrelsen bar ansett sig böra föreslå åtskilliga förändringar
i gällande stadganden angående liniepersonalens
rätt till kostnadsfri läkarevård och fria medikamenter,
hvilka förändringar hufvudsakligen gå i den riktning,
att nämnda förmån skulle något inskränkas. Erfarenheten
har nämligen ådagalagt, att de nuvarande bestämmelserna
i detta afseende gifvit anledning till missbruk, delvis föranledt
af missförstånd; och styrelsen har derför låtit
sig angeläget vara att söka för framtiden förekomma
sådant.

Till en början har sålunda föreslagits i mom. 1, att,
med uteslutande uti ingressen af bestämmelsen om kostnadsfri
vård genom af jern vägsläkaren vid särskilda sjukdomsfall
anvisad annan person, i stället måtte i slutet af
momentet tilläggas stadgandet, att kostnaden för vård
eller behandling genom af jern vägsläkaren anvisad person
må utgå af jernvägsmedel i de fall och under de vilkor,
styrelsen bestämmer. Afsigten härmed har varit att åt
bestämningen om kostnadsfri vård genom annan än jemvägsläkaren
icke gifva den allmänlighet, som beträffande
den vård, denne läkare lemnar. Alla de bestyr, som tillhöra
läkarevården, kunna icke utöfvas af eller åläggas
läkaren personligen, såsom verkställandet af vissa operationer,
förlossningshjelp m. m., och om derför främmande
biträden behöfva anlitas, kunna dock med de många läke -

203

metoder, som numera vunnit häfd, bestämmelserna, i
Indika fall ersättning för dermed förenade kostnader skulle
lemnas af staten, icke affattas i den korthet, som tillhör
ett reglemente. .Äfven böra de omständigheter, som anföras
för och emot tillerkännandet af dylik ersättning i
många fall tagas under särskild pröfning; och styrelsen
har derför ansett afgörande! af sådana frågor höra åläggas
den förvaltande myndigheten.

I vederbörande punkter åt momentet har ock uttrycket
»familjemedlemmar» utbytts mot »hustru och barn», hvilket
varit väl behöflig! för att angifva, till hvilka familjemedlemmar
den fria läkarevården får utsträckas.

Deremot har, hvad läkarevården för extra ordinarie
tjenstemän och betjente beträffar, den i mom. 1 punkt
b) i detta hänseende nu förekommande begränsningen
borttagits, då densamma är temhgen sväfvande och svår
att i verkligheten upprätthålla, i sammanhang hvarmed
äfven punkterna a) och b) sammanförts till en.

Med verkstadsarbetare hafva likstälts förrådsarbetare,
hvilka jemväl äro s. k. »fasta arbetare». Det utmärkande
för dessa båda slag af arbetare är, att de vid inträdet i
tjenst skola till vederbörande afdelningsföreståndare aflemna
läkarebetyg, i likhet med hvad för betjente är
föreskrifvet; och då följaktligen viss garanti förefinnes,
att de vid början af sin tjenstgöring varit friska, torde
hufvudsakligen enahanda rätt till fri läkarevård kunna
tilldelas dem som betjentene, dock att styrelsen k anseende
till deras i flere afseenden olika ställning torde få,
såsom äfven i fråga om verkstadsarbetarne hittills varit
stadgadt, bestämma särskilda vilkor för förmånens åtnjutande.

Då billigheten fordrar, att äfven tillfälliga biträden
af tjenstemanna- eller betjentklass, som under tjenstgöring
ådraga sig sjukdom eller lida kroppsskada, erhålla
samma rätt till fri läkarevård, som extra arbetare under
dylika förhållanden ega, har styrelsen i sådant syfte kompletterat
stadgandet i punkten c) af detta moment.

I mom. 2, som handlar om fria medikament och bad,
har i ingressen i stället för ordet sjuklighet satts »sjukdom»,
som torde bättre än det förra antyda badens egenskap
af tillfälliga. Rätten till fria medikament m. m.

204

tiar, hvad tjensteman angår, inskränkts till sådana, som
under tjenstgöring ådragit sig sjukdom eller lidit kroppsskada,
hvarigenom förmånen af fri sjukvård bringats till
närmare öfverensstämmelse med hvad som gäller för tjenstemän
vid andra statens verk, men bibehållits i nästan
oförändrad vidd för betjente och arbetare samt tillfälliga
biträden.

Mom. 3 har af styrelsen i flere delar omredigerats,
hvarvid, bland annat, stadgats, att sjukhuset, hvarå den
kostnadsfria vården lemnas, skall vara »allmänt», äfvensom
införts uttrycklig föreskrift derom, att den, som på
jernvägens bekostnad å sjukhus vårdas, men icke tillhör
den ordinarie personalen, skall vara pligtig att under
tiden afstå hela sin aflöning; dock att styrelsen ansett
sig böra hålla för sig öppet att, om särskilda omständigheter
dertill föranleda, låta honom behålla någon del
deraf, t. ex. för underhåll af familj; och har tillika, för
det fall att sjukdomen vållats af kroppsskada, erhållen
under tjensteutöfning, sådan person likstälts med ordinarie
tjensteman eller betjent.

1 mom. 4 bär allenast den ändring vidtagits, att
orden »för en gång» uteslutits. Då detta stadgande endast
afser personer, som fortfarande äro i jernvägens
tjenst anställa, synes nämligen billigheten fordra, att
jernvägsförvaltningen jemväl får vidkännas kostnaden för
underhållet af de ifrågavarande artiklarna.

§ 18

har af styrelsen bibehållits oförändrad.

Huru stor förhöjning i utgifter öfver de närvarande
en . arvodesstat enligt ofvan föreslagna grunder skulle
betinga, är vanskligt att säga af det skäl, att arvodena
i största allmänlighet äro föränderliga och vexla inom
samma befattning, i den mån uppflyttningar i högre arvodesklass
på grund af tjenstetid och andra meriter ega
rum och i stället för afgående tjensteinnehafvare med

205

högre aflöning inträda andra med aflöning efter en lägre
klass, och att personalantalet dels ökas i följd af rörelsens
behof dels minskas genom utsträckning af vederbörande
tjensteområden. För att emellertid åstadkomma
en jemförelse, ehuru denna måste blifva helt approximativ,
har styrelsen vid utarbetandet af arvodesstaten för
nästkommande år 1893 undersökt, hvilket resultat skulle
uppstått, om de nya grunderna för aflöningen varit att
tillämpa; och har dervid visat sig, att skilnaden mellan
den för året föreslagna och den supponerade arvodesstaten
skulle uppgå till 51,000 kronor. Lägger man härtill
de förut omnämnda förhöjningarna i inqvartering,
46,000, och i kostnader för beklädnad, 16,000 kronor,
skulle hela förökningen stiga till 113,000 kronor, motsvarande
icke fullt 2 procent af hvad som nu utgår för
personalens aflöning, inqvartering och beklädnad. Härvid
är dock att märka, att vid denna beräkning hänsyn
naturligen icke kunnat tagas till den besparing, som för
framtiden kan påräknas i följd af den omreglering af distrikten,
styrelsen, enligt hvad förut nämnts, har för afsigt
att successivt genomföra.

Slutligen tillåter sig styrelsen underdånigst hemställa,
att, analogt med hvad som är bestämdt uti 18 § af såväl
nuvarande som det föreslagna reglementet, ett öfvergångs
stadgan de måtte utfärdas derom, att, derest vid tilllämpningen
af den nya arvodestat, som med anledning
af nu framlagda förslag kan varda faststäld, det skulle
befinnas, att tjenstemans eller betjents aflöning enligt den
nya staten utfölle lägre än hvad han enligt det äldre
reglementet åtnjuter, densamme måtte få vid redan innehafda
löneförmåner bibehållas. Huru många de äro, som
komma att i detta afseende intaga en undantagsställning,
är svårt att nu uppgifva, då väl ännu någon tid åtgår,
innan den nya staten träder i kraft och till dess flere
förändringar inom personalen antagligen komma att ega
rum. För en tjensteman, uppbördskassören, är det emellertid
visst, att den föreslagna bestämmelsen om hans
aflöning medelst arvode och visst belopp i missräkningspenningar
skulle medföra väsentlig minskning i inkomster.
Styrelsen får derför, beträffande den nuvarande innehafvaren
af denna befattning, hvilken i densamma redan

206

räknar 18 tjensteår, särskild! hemställa, att såvidt ofvannämnda
öfvergångsstadgande icke linge på honom tilllämpas,
honom måtte i missräkningspenningar tillerkännas
så stort belopp, att det tillsammans med arvodet bildar
en viss summa, som med afseende på förhandenvarande
omständigheter skäligen torde bestämmas till 8,500 kronor
om året.

Stockholm den 26 november 1892.

underdånigst
RUDOLF CRONSTEDT.

C. Löfman.

207

Underdånigt förslag

till

förnyadt

Aflöningsreglemente

för personalen vid statens jern vägar.

§ 1.

Arvode, som tillkommer vid statens jernvägar anstäld
ordinarie embete- och tjensteman samt betjent, är
antingen fast arvode eller sådant, som uti stat, hvilken
af Riksdagen godkänts, finnes för viss befattning anslaget,
eller arvode efter klass, d. v. s. sådant, som, med tillämpning
af den i § 6 intagna löneklassreglering, för hvarje
år af Kongl. Maj:t bestämmes.

§ 2.

Af hvarje arvodesbelopp, som uppgår till eller öfverstiger
tolfhundra kronor, ålderstillägg enligt § 7 deri inberäknadt,
anses fyra femtedelar utgöra lön och en femtedel
tjenstgöringspenningar samt af lägre arvodesbelopp
fem sjettedelar lön och en sjettedel tjenstgöringspenningar.

§ 3.

Alla arvoden utbetalas med en tolftedel af årliga
beloppet under hvarje kalendermånad.

208

§ 4.

Fasta arvoden utgå till nedannämnda embete- och
tjensteman inom styrelsen med följande årliga belopp:
till generaldirektören och chefen ...... med kr. 10,000: —

fyra öfverdirektörer, för en hvar
sex byrådirektörer, » » »

maskininspektören .........................

registratorn och aktuarien..........

kamreraren..........................................

revisorn................................................

hufvudkassören.................................

uppbördskassören.............................

föreståndaren för statistiska kontoret
................................................

» föreståndaren för milkontoret......

» telegrafdirektören ...........................

» tre förste kontrollörer, för enhvar
)> biljett- och formulärförvaltaren...

» notarien...............................................

» tre byråsekreterare, för en hvar

Den hos styrelsen anstälda förste vaktmästaren
åtnjuter fast arvode med årligt belopp
af................................................................. kr.

6,000

4,500

4,000

4.000

3.000
3,000

900:

§ 5.

Arvoden efter löneklass utgå med följande årliga
belopp:

för	l:a klassen ...	.. med kr.	4,500	—
»	2:a	»	»	»	4,000	—
	3:e	))	»	»	3,600	—
»	4:e	)>		»	3,300	—
»	5:e		»	»	3,000	—
»	6:e	»	y>		2,700	—
»	7:e	»	»	»	2,400	—
»	8:e	y>	y>	»	2,100	—
»	9:e	)>	»	»	1,800	—
))	10:e	»	»	»	1,500	—

209

Bil.

för	ll:e klassen......	med kr.	1,200	—
»	12:e	» ......		1,080	—
»	13:e	» ......	»		960	—
	14:e	» ......		»	900	—
»	15:e	»	»		840	—
	16:e	» ......	»	»	780	—
»	17:e	» ......	»	»	720	—
	18:e	» ......	»	»	660	—
»	19:e	» ......		»	600	—
»	20:e	» ......	»	»	540	—
»	21:a	» ......	»	»	480	—
	22:a	» ......	»		420	—

§ 6.

l:o. Arvoden efter klass åtnjutas af nedannämnda
tjensteman och betjente enligt följande reglering:

A) Tid styrelsen:	Lägsta	Högsta
a) tjensteman:	Kl.	Kr.	Kl.	Kr.
Byråingeniör....................................................	5	3,000	1	4,500
Kontrollör........ ......................... ..................	5	3,000	2	4,000
Bokhållare....................................................	7	2,400	5	3,000
Kammarskrifvare och Kontorsskrifvare................ b) betjente:	12	1,080	7	2,400
Kontorsbiträde.................................................	19	G00	11	1,200
Vaktmästare....................................................	18	660	14	900
Kontorsvakt...................................................... B) vid distrikten: a) tjensteman: Bandirektör......................................... ..........>	21	480	19	600
Maskin direktör..............................................1 Trafikdiroktör.................................................) Baningeniör....................................................i	2	4,000	1	4,500
Maskiningoniör af l:sta graden..........................J ii:dra Trafikdiroktör.........................................J	5	3,000	2	4,000

210

	Lägsta	Högsta
	Kl.	Kr.	Kl.	Kr.
Stationsinspektor å l:sta klassens station ............. Maskiningeniör af 2:dra graden........................	3	3,600	2	4,000
Y erkstadskamrerare.......................................... Förrådsförvaltare............................................> Verkmästare...................................................	6	2,700	3	3,600
Telegrafinspektor............................................ Stationsinspektor å 2:dra klassens station.............	5	3,000	3	3,600
D:o å 3:dje » » .............	7	2,400	5	3,000
Byråsekreterare.................................................	8	2,100	5	3,000
Underinspektör ^ 0 . , ,, , 0 [ a lista kl. station.......... Expeditionsförestandare J	9	1,800	6	2,700
Distriktskassör....................... 1 Underingeniör................................................> Stationsinspektor å 4:de klassens station..............J Bokhållare.....................................................j	9	1,800	7	2,400
Telegrafist ...................................................i Förste stationsskrifvare....................................J	10	1,500	7	2,400
Stationsinspektor å 5:te klassens station...............	10	1,500	8	2,100
Kontorsskrifvare..............................................^ Stationsskrifvare............................................./	13	1,080	8	2,100
b) betjente:
Lokomotivmästare............................................^ Vagnmästare...................................................i	11	1,200	7	2,400
Lokomotivförare................................................	13	960	9	1,800
Öfverbanmästare..............................................	14	900	9	1,800
Stationsmästare å 6:te klassens station.................	14	900	10	1,500
Öfverkonduktör och konduktör............................	15	840	10	1,500
Trädgårdsmästare............................................'' Maskinist....................................................... Materialvakt................................................... Stationsmästare å 7:de klassens station...............	15	840	11	1,200
Kontorsbiträde.................................................	19	600	11	1,200
Vagnförman..................................................... Eldare...........................................................1	15	840	12	1,080
Vexelförman.................................................... Magasinsförman...............................................J	17	720	12	1,080

211

		Lägsta	Högsta
•		Kl.	Kr.	Kl.	Kr.
		16	780	13	960
Stationsmästare å 8:de Mässens station.......... Packmästare..............................................	.....\ ...../	17	720	13	960
Portvakt vid lista Mässens station eller vid verkstad	18	660	13	960
Stationskarlsförman...................................		18	660	14	900
Vaktmästare............................................		19	600	14	900
Signalkarl. ...r
Vexelkarl ...A vid större stationer................ Magasinskarl j		19	600	17	720
Brovakt ................................................... Portvakt..................................................	.....1	20	540	17	720
Vagnsmörj are............................................
Lokomotivpntsare........................................ Vagnputsare............................................. Pumpare................................................ Kolvakt....................................................	: i	20	540	17	720
Kusk....................................................... j Stationskarl.............................................	.....1 .....) .....i ...../	21	480	18	660
\| Banvakt och grindvakt................................ Kontorsvakt...............................................	21	480	19	600
Notisbärare............................................... Telegrambud.............................................	.....1 ...../	22	420	20	540

2:o. Banvakt eller stationskarl, som med godt vitsord
tjenstgjort femton år i Norrland, kan, om hans tjenstgöringsort
är att anse såsom särdeles dyr ort, utöfver
det för befattningen faststälda högsta arvodesbeloppet
erhålla ett tilläggsarvode af 60 kronor för år, hvilket
arvode dock vid förflyttning till mindre dyr ort indrages.

3:o. Antalet tjenstemän och betjente, som aflönas
efter löneklass, bestämmes för hvarje år i arvodesstat,
som af Kongl. Maj:t fastställes. Vid pröfning af den årliga
arvodesstaten bestämmer Kongl. Maj it ock, på förslag
af styrelsen, i hvilken omfattning tilläggsarvoden
må tilldelas banvakter och stationskarlar i Norrland.

4:o. Då styrelsen finner sådant lämpligt, må kontorsskrifvare,
utan hinder af hvad detta aflöningsregle -

212

mente föreskrifver i fråga om aflöningsklasser och tjenstledighet
för skötande af egna angelägenheter, aflönas
efter beting, det vill säga sålunda, att han erhåller betalning,
i den mån han verkställer arbete, hvarå styrelsen
utsatt visst pris. Så aflönad kontorsskrifvare skall för
utförandet af sådana arbeten å kontoret, hvilka icke lämpligen
kunna på nämnda sätt godtgöras, erhålla betalning
för timme enligt pris, som styrelsen fastställer i förhållande
till den arbetandes förmåga och flit samt arbetets
beskaffenhet.

§ 7.

l:o. Åt embets- och tjensteman, som innehar fast
arvode, kan, med undantag för generaldirektören, efter
fem års väl vitsordad tjenstgöring af Kongl. Maj:t tilldelas
ett ålderstillägg å 500 kronor och efter 10 års dylik
tjenstgöring ett ytterligare ålderstillägg å 500 kronor.

Med Kongl. Maj:ts bifall kan förste vaktmästaren,
om han i sådan egenskap med godt vitsord tjent i fem
år, erhålla ett ålderstillägg af 100 kronor och, om han
under enahanda förhållanden tjent i tio år, ett ytterligare
ålderstillägg af 100 kronor.

2:o. För ban-, maskin- och trafikdirektör kunna
ålderstillägg af Kongl. Maj:t bestämmas sålunda, att dylik
tjensteman, om han med godt vitsord tjent i minst fem
år, efter det han inträdde i den för hans grad bestämda
högsta arvodesklassen, erhåller ett årligt tillägg af 500
kronor och, om han likaledes med godt vitsord tjent i
minst tio år efter nyss angifna inträde, ett ytterligare
årligt tillägg af 500 kronor.

3:o. Ålderstillägg får ej tillträdas förr än vid början
af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade
tjenståldern blifvit uppnådd.

4:o. Förflyttas tjensteinnehafvare, som kommit i åtnjutande
af ålderstillägg, till annan befattning med samma
eller lägre aflöning, bestämmer Kongl. Maj:t särskild!,
huru med berörda ålderstillägg förfaras skall.

§ 3.

Den för jernvägsdriften erforderliga extra personal,

213

bestående af extra ordinarie tjensteman och betjente,
verkstads- och förrådsarbetare samt tillfälliga biträden
och extra arbetare, aflönas på det sätt och i den ordning,
styrelsen bestämmer.

§ 9.

l:o. Embete- eller tjensteman må ej uppbära tjenstgöringspenningar: a)

för den tid utöfver trettio dagar, han under loppet
af ett och samma år åtnjutit tjenstledighet för skötande
af egna angelägenheter, embetsmans semester deri inräknad;
skolande vid bestämmande af nämnda tid icke medtagas
i beräkningen de söndagar, då liniepersonalen reglementsenligt
är befriad från tjenstgöring för att bevista
gudstjenst, ej heller den tid, embets- eller tjenstemannen
efter styrelsens medgifvande använder för att utom sin
tjenstgöringsort på egen bekostnad göra iakttagelser i
sitt yrke, icke heller den tid, som åtgår för fullgörandet
af allmän värnpligt eller af de skyldigheter, Indika åligga
fullmäktige och revisorer vid statens jernvägstrafiks pensionsinrättning; b)

för den tid utöfver sextio dagar, han under loppet
af ett och samma år varit till följd af styrkt sjukdomsfall
fri från tjenstgöring.

2:o. Har embets- eller tjensteman under samma år
haft dels tjenstledighet, dels sjukdomsförfall, får hela antalet
af dagar, för hvilka han under nämnda förhållanden
eger åtnjuta äfven tjenstgöringspenningar, icke öfverstiga
sextio.

3:o. Embets- eller tjensteman, som erhåller ledighetför
skötande af enskilda angelägenheter utöfver den i
mom. 1 a) omförmälda tid af trettio dagar, vare under
sammanräknadt fjorton dagar ej skyldig att af sitt arvode
afstå mer än tjenstgöringspenningarna. Erhåller han
än längre ledighet, är han förpligtad att utöfver tjenstgöringspenningarna
afstå hela lönen eller så stor del deraf,
som Kongl. Maj:t eller — der fråga är om tjensteman —
styrelsen med afseende å kostnaden för upprätthållande
af hans befattning eller andra omständigheter finner skälig;
börande styrelsen vid fråga om tjenstledighet under

214

längre tid än sex månader lios Kongl. Maj:t anmäla förhållandet.

4:o. Om för embets- eller tjensteman, som på grund
af styrkt sjuklighet varit befriad från tjenstgöring under
sextio dagar efter den i mom. 2) sagda tid, sjukdomsförfallet
fortfar, bestämme styrelsen, huruvida större del
af arvodet än tjenstgöringspenningarna bör af den sjuke
afstås; åliggande det likväl styrelsen, när den sjuke varit
tjenstfri sex månader i följd, att om förhållandet göra
anmälan hos Kongl. Maj:t, som då i saken vidare beslutar.

5:o. Betjent, som erhåller tjenstledighet för enskilda
angelägenheter eller på grund af styrkt sjukdomsfall,
vare underkastad afdrag af arvodet vid de förhållanden
och i den ordning, styrelsen föreskrifver.

6:o. År embets- eller tjensteman eller betjent sjuk
till följd af kroppsskada, ådragen under tjensteutöfning,
utgår arvodet till honom oafkortadt under högst sex månader
och efter denna tid till belopp, som för embetseller
tjensteman af Kongl. Maj:t och för betjent af styrelsen
bestämmes.

7:o. Styrelsen eger att, der så pröfvas skäligt, åt
extra ordinarie tjenstemän och betjente, tillfälliga biträden
samt arbetare, hvilka på grund af sjukdomsförfall icke
kunna tjenstgöra, anvisa lämpligt understöd.

8:o. Vid vård å allmänt sjukhus på statens jernvägars
bekostnad gälle i fråga om aflöningen, hvad i § 17
mom. 3 sägs.

9:o. Afhåller sig embets- eller tjensteman eller betjent
från tjenstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning
erhållit tjenstledighet eller kunna styrka sjukdomseller
annat laga förfall, må han under bortovaron ej åtnjuta
någon som helst aflöning. Enahanda vare ock förhållandet,
om han blifvit i häkte eller fängelse intagen.

§ io.

l:o. Då någon från statens jernvägars tjenst entledigas,
må arvode till honom utgå endast för tiden till
och med den dag, då lian upphör att tjenstgöra.

2:o. Då ordinarie embets- eller tjensteman eller betjent
aflidit, utgår hans aflöning, sådan densamma i gäl -

215

lande arvodesstat är upptagen, för hela den månad, hvarunder
dödsfallet timat, utan annat afdrag än af tjenstgöringspenningar,
derest den aflidne var vid dödsfallet
underkastad sådant afdrag.

3:o. Aflider extra ordinarie tjensteman eller betjent
eller ock arbetare, må äfvenledes, derest styrelsen så
pröfvar skäligt, den för honom bestämda aflöningen utgå
för hela den månad, hvarunder dödsfallet timat.

§ 11.

Styrelsen eger att såsom begrafningshjelp tilldela
sterbhuset efter afliden embetsman, ordinarie eller extra
ordinarie tjensteman eller betjent eller ock arbetare ett
belopp, motsvarande en månads aflöning, sådan denna
genom arvodesstat eller aftal är vederbörligen bestämd.

§ 12-

l:o. Fri bostad vare sig uti Stockholms centralstationshus
eller uti någon i närheten deraf belägen,
statens jernvägar tillhörig eller för ändamålet förhyrd
lägenhet tillkommer generaldirektören samt öfverdirektör
i styrelsen.

2:o. Enahanda förmån af fri bostad uti jernvägens
egna eller i närheten af jernvägsstation belägna, för ändamålet
förhyrda lägenheter må ock, der styrelsen finner
sådant vara för jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt,
tillkomma följande tjenstemän vid distrikten, nämligen:
bandirektör, baningeniör, maskindirektör, maskiningeniör
af lista och 2:dra graden, verkmästare, trafikdirektör,
andre trafikdirektör, byråsekreterare, som tillika
är tågdirigent, stationsinspektor, underinspektör, expeditionsföreståndare,
förste stationsskrifvare äfvensom vaktmästare
hos styrelsen samt, enligt de närmare bestämmelser,
styrelsen utfärdar, betjente vid distrikten.

3:o. Bostadens storlek fastställes af styrelsen, med
iakttagande af de särskilda bestämmelser, Kong]. Maj:t i
ämnet meddelar.

4:o. Med fri bostad förenas förmånen af fri vedbrand
enligt stat, som af styrelsen uppgöres.

216

5:o. Bostadsinnehafvare är pligtig att till den omfattning,
som styrelsen bestämmer, uti bostaden upplåta
nödigt utrymme åt vikarie.

6:o. Varder bostadsinnehafvare från statens jernvägars
tjenst entledigad, vare han ej berättigad åtnjuta
bostaden längre än till och med den dag, lian upphört
att tjenstgöra.

7:o. Aflider bostadsinnehafvare, ankomme på styrelsen
att bestämma, huruvida bostaden skall genast afträdas
eller om den aflidnes sterbhusdelegare må behålla
bostaden till nästa fardag med skyldighet att till den
nye tjensteinnehafvaren upplåta utrymme till så stor omfattning,
som styrelsen finner skäligt.

8:o a). Tjenstemän samt betjente vid distrikten,
hvilka ej åtnjuta fri bostad, ega uppbära inqvarteringsersättning
med tjugu procent af årliga arvodet, tjenstgöringspenningar
deri inbegripna.

b) . Varder någon, hvilken förmånen af inqvarteringsersättning
tillkommer, från statens jern vägars tjenst entledigad,
må han ej åtnjuta samma ersättning längre än
till och med den dag, han upphört att tjenstgöra.

c) . Vid beviljande af begrafningshjelp enligt § 11
skall till månadsafiöning räknas den inqvarteringsersättning,
som den aflidne, om han lefvat, må hafva egt att
för samma månad uppbära.

§ 13-

l:o. För tjensteresor å statens jern vägar skall ersättning
utgå enligt bestämmelserna i Kongl. Maj:ts nådiga
resereglemente:

a) till embets- eller tjensteman vid styrelsen, då
han reser utom Stockholms station, och

b) till tjensteman vid distrikten, då han reser utom
det distrikt, han tillhör.

2:o. Vid tjensteresa inom det distrikt, den resande
tillhör, må sådan ersättning, som i mom. 1 sägs, jemväl
beräknas, i händelse den resande nödgats tillbringa natt
utom egen station, eller resan Täckt minst tolf timmar;
skolande dock i denna händelse dagtraktamentet beräknas

217

endast för den tid, hvarunder den resande varit frånvarande
från egen station, sålunda att frånvaro, som
räckt till och med 24 timmar, räknade från tiden för
resans anträdande, ersättes med ett traktamente, frånvaro,
som räckt flere än 24 till och med 48 timmar, med två
traktamenten o. s. v.

3:o. Styrelsen eger att, vid långvariga kommenderingar
eller då omständigheterna dertill eljes föranleda,
bestämma lägre ersättning än här ofvan stadgats, äfvensom
att, i stället för sålunda utgående tillfällig ersättning,
bestämma efter förhållandena lämpadt visst månatligt
belopp, att såsom resekostnads- och traktamentsersättning
vederbörande tillgodokomma.

§ 14.

För betjente eger styrelsen bestämma lämpliga resekostnads-
och traktamentsersättningar.

§ 15-

l:o. Felräkning sipenning av tillkomma:

a) styrelsens hufvudkassör med 1,000 kronor om året;

b) styrelsens uppbördskassör likaledes med 1,000 kronor
om året; och

c) kassörer vid distrikten med 40 öre för hvarje fullt
tusental kronor, som på grund af godkända kassaräkningar
utgått till bestridande af kontanta liqvider för
vederbörande distrikts räkning.

2:o. Provisioner tillkomma:

a) tjenstemännen vid revisions- och kontrollkontoren med
10 procent å hvarje belopp, som på grund af anmärkning,
gjord af sådan tjensteman, antingen, såsom ej behörigen
uppburet, skall till statens jernvägar inbetalas
eller, såsom för högt debiteradt, skall till vederbörande
återgäldas; egande styrelsen ej mindre att föreskrifva de
grunder, enligt Indika provisionen skall mellan personalen
inom hvartdera kontoret fördelas, än äfven att bestämma,

218

om och i hvad mån anmärkningsprocenten skall af den
felräknande betalas;

b) trafik-och telegraf stationernas uppbördspersonal med
0,3 procent af redovisade trafik- eller telegraminkomster,
till fördelning mellan nämnda personal på afsändningsoch
mottagningsstationerna, enligt grunder, som styrelsen
eger bestämma.

3:o. Milpenningar tillkomma:

till tågpersonalen hörande betjente i förhållande till
den väglängd, en hvar under tjenstgöring å tåg tillryggalagt,
samt enligt de grunder, styrelsen fastställer.

4:o. Premier må kunna tilldelas:

betjente, till följd af hvilkas hushållning med materialier
eller genom hvilkas nit och arbetsamhet väsentliga
besparingar i utgiften för trafiken åstadkommits —
allt enligt särskilda af styrelsen faststälda bestämmelser.

§ 16-

l:o. Lokomotivmästare, vagnmästare, lokomotivförare,
eldare, vagnförman, stationsmästare, öfverkonduktör,
konduktör, packmästare, kontorsbiträde, portvakt, kontorsvakt,
notisbärare och telegrambud erhålla uniformspersedlar
in natura enligt reglemente, som styrelsen utfärdar.

2:o. Ofverbanmästare, banmästare, brovakt, banvakt,
smörjare, vexelförman, magasinsförman, stationskarlsförman,
vexelkarl, signalkarl och stationskarl erhålla beklädnadsersättning
till visst årligt belopp, som af styrelsen
bestämmes, mot skyldighet för dem att sjelfva
bekosta och i tjenstgöring begagna föreskrifven uniformsdrägt.

§ 17-

l:o. Kostnadsfri läkarevård lemnas genom de vid
statens jernvägar anstälda läkare åt de vid distrikten anstälda: a)

ordinarie och extra ordinarie tjenstemän och betjente
jemte de sistnämndas hos dem boende hustrur
och barn;

219

b) verkstads- och förrådsarbetare jemte deras hos
dem boende hustrur och barn, under de särskilda vilkor,
styrelsen bestämmer;

c) tillfälliga biträden och extra arbetare, hvilka under
tjenstgöring vid jernvägen ådraga sig sjukdom eller lida
kroppsskada.

Kostnaden för vård eller behandling genom af jernvägsläkaren
anvisad person må bestridas af jern vägsmedel
i de fall och under de vilkor, styrelsen bestämmer.

2:o. Af vederbörande läkare föreskrifna medikament
äfvensom tillfälliga bad, hvilka läkaren anser nödvändiga
för botande af sjukdom, bekostas af jemvägsmedlen för:

a) de vid distrikten anstälda ordinarie och extra
ordinarie tjenstemän, hvilka under tjenstgöring vid jernvägen
ådragit sig sjukdom eller lidit kroppsskada;

b) betjente och arbetare jemte deras hos dem boende
hustrur och barn äfvensom tillfälliga biträden, hvilka enligt
mom. 1 åtnjuta kostnadsfri läkarevård.

3:o. Vård å allmänt sjukhus jemte den förtäring,
som under vistelsen derstädes af vederbörande läkare
föreskrifves, bekostas i de fall, då läkaren anser sådan
vård nödvändig, af jemvägsmedlen:

a) i enskildt rum för ordinarie tjensteman vid distrikten
;

b) i allmänt rum för annan vid statens jernvägar
anstäld person, som enligt mom. 1 ''åtnjuter kostnadsfri
läkarevård.

Den sjuke vare dock, så länge hans vård å sjukhus
af jemvägsmedlen bekostas, pligtig afstå, om han är
ordinarie tjensteman eller betjent, halfva arvodet och i
annat fall hela aflöningen, så vidt icke styrelsen med
hänsyn till särskilda omständigheter pröfvar skäligt låta
honom åtnjuta någon del deraf. År sjukdomen vållad
af kroppsskada, erhållen under tjensteutöfning, må aflöningen
utgå till fullo.

4:o. Konstgjord arm eller konstgjordt ben, bråckband
med mera dylikt, som vid jernvägen anstäld person
nödgas begagna till följd af kroppsskada, tillkommen
under tjensteutöfning, anskaffas åt den skadade och bekostas
af jemvägsmedlen.

220

§ 18.

Indrages eller förändras någon befattning, och anser
styrelsen till följd deraf lämpligt att förflytta innehafvaren
till tjenstgöring å annan plats med ringare aflöningsförmåner,
eger styrelsen tilldela den förflyttade lämplig
lönefyllnad, intilldess han kan erhålla ny anställning med
aflöningsvilkor motsvarande dem, han förut innehade.
I fråga om vilkoren för utbetalning vare sådan lönefyllnad
ansedd lika med arvode.