Åtgärder mot buller i fjällområden och skärgårdar m.m.

Skrivelse 1993/94:175

Regeringens skrivelse

1993/94:175

Åtgärder mot buller i fjällområden och
skärgårdar m.m.

Skr.

1993/94:175

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 24 februari 1994

Carl Bildt

Görel Thurdin

(Miljö- och naturresursdepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för regeringens övervägan-
den om bullerbegränsande åtgärder i värdefulla natur- och rekreations-
områden med anledning av redovisade förslag i betänkandet
Naturupplevelser utan buller - en kvalitet att värna (SOU 1993:51).

Regeringen ställer sig bakom utredningens slutsats att bullret från
motordrivna fritidsaktiviteter i värdefulla natur- och rekreationsområden
bör minska. Regeringen avser därför att vidta en rad åtgärder för att
minska bullerstörningarna.

Beträffande fjällområdena anser regeringen att utredningens förslag om
förstärkt skydd mot buller i vissa områden till väsentlig del bör läggas till
grund för fortsatta överväganden. Regeringen avser att lämna särskilda
uppdrag till berörda länsstyrelser om att göra en översyn av områden i
fjällen med begränsningar för trafik med snöskotrar m.m. och flyg.
Regeringen anser vidare att bulleravgivningen från snöskotrar och andra
terräng skotrar bör minskas. Vägverket avses få i uppdrag att efter samråd
med ansvariga myndigheter i Norge och Finland utarbeta skärpta buller-
normer för terrängskotrar. För att påskynda en utveckling av tystare och
mer miljöanpassade fordon avser regeringen att låta utreda ett system för
miljöklassning av snöskotrar avseende såväl buller som andra miljö-
störningar.

Även bullret från motorbåtstrafiken bör minska. Länsstyrelserna
förutsätts se över var hastighetsbegränsningar eller förbud mot motorbåts-
trafik kan behöva införas för att minska bullerstörningarna från båttrafik-
en. Naturvårdsverket avses få i uppdrag att följa upp länsstyrelsernas

1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 175

behandling av bullerfrågoma. Regeringen anser vidare att buller- Skr. 1993/94:175
avgivningen från motorbåtar bör minskas. En internationell standard bör
utvecklas när det gäller miljöprestanda hos båtmotorer. Regeringen avser
att låta utreda förutsättningarna for ett system for miljöklassning av
båtmotorer avseende såväl buller som andra miljöstörningar.

Regeringen avser vidare att uppdra åt Boverket att utarbeta råd och
goda exempel för bullerfrågomas behandling i den kommunala översikts-
planeringen i syfte att minska bullret i natur- och rekreationsområden.

Innehållsförteckning

Skr. 1993/94:175

1 Inledning................................ 4

2 Allmänna överväganden om buller i natur- och rekreations-
områden ................................ 5

3 Nuvarande reglering m.m...................... 7

3.1 Terrängmotorfordon..................... 7

3.2 Motorbåtar........................... 8

3.3 Allmänflyget.......................... 9

3.4 Vissa utländska bestämmelser............... 9

4 Snöskotrar m.m. och luftfartyg i fjällområdena ........ 10

4.1 Skärpt bullemorm m.m. för snöskotrar och andra

terrängskotrar......................... 10

4.2 Utökat skydd mot buller i vissa fjällområden ..... 12

5 Motorbåtar............................... 17

5.1 Bullemorm m.m. för båtmotorer............. 17

5.2 Skydd mot buller i skärgårdsområden och inlands-

vatten.............................. 18

6 Information och utbildning

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Naturupplevelser utan
buller - en kvalitet att värna (SOU 1993:51)

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna och sammanfattning av
remissyttrandena över betänkandet Naturupplevelser utan
buller - en kvalitet att värna (SOU 1993:51)

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

1* Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 175

1 Inledning

Skr. 1993/94:175

Genom beslut den 29 augusti 1991 bemyndigade regeringen dåvarande
chefen för Miljödepartementet att - som ett led i regeringens arbete med
en samlad aktionsplan mot buller - tillkalla en särskild utredare (dir.
1991:78) med uppgift att utreda åtgärder mot buller i fjällområden och
skärgårdar m.m. Utredaren skulle belysa möjligheterna till och konse-
kvenserna av restriktioner mot bullrande aktiviteter i dessa områden.
Utredaren skulle även studera inom vilka delar av områdena som en låg
bullernivå är särskilt angelägen samt lämna forslag till åtgärder. Frågan
om vattenskotrar skulle behandlas med förtur.

Utredningen lämnade i juni 1993 ett slutbetänkande Naturupplevelser
utan buller - en kvalitet att värna (SOU 1993:51). Betänkandet innehåller
förslag om åtgärder for att minska bullerstörningarna från motordrivna
fritidsaktiviteter, bl.a. från snöskoter- och fritidsbåtsanvändning, i fjäll-
områden och skärgårdar. I betänkandet föreslås utökat skydd mot buller
inom vissa områden, skärpta bullemormer, hastighetsbegränsningar samt
kommunala planeringsinsatser.

Utredningens sammanfattning av slutbetänkandet finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
och en sammanfattning av remissyttrandena finns i bilaga 2.

Utredningen har tidigare avgett ett delbetänkande Angående vatten-
skotrar (SOU 1992:41). Riksdagen har därefter, med anledning av
propositionen 1992/93:97 om reglering av användningen av vattenskotrar,
bemyndigat regeringen att meddela föreskrifter om användningen av
vattenskoter och annan liknande vattenfarkost (bet. 1992/93:JoU7, rskr.
1992/93:180). Enligt vattenskoterforordningen (1993:1053) gäller fr.o.m.
den 1 januari 1994 att vattenskoter inte får användas i andra
vattenområden än sådana i vilka länsstyrelsen har tillåtit trafik med
vattenskoter.

Genom beslut den 24 juni 1993 har regeringen bemyndigat statsrådet
Thurdin att tillkalla en särskild utredare (dir. 1993:85) for att kartlägga
konsekvenserna för jordbruket och skogsbruket av användningen av snö-
skotrar. Utredaren har nyligen redovisat uppdraget i betänkandet Skoter-
köming på jordbruks- och skogsmark - kartläggning och åtgärdsförslag
(SOU 1994:16). I betänkandet framhålls att det inte finns tillräckliga skäl
att tillåta nöjesköming med snöskoter endast på anvisade skoterleder eller
efter tillstånd av markägaren. I betänkandet föreslås bl.a. metodik for
frågor om lokalisering av skoterleder och områden med restriktioner, för-
bud mot skoterköming på jordbruksmark och på enskilda vägar,
intensifierad informationsverksamhet, särskild skoteravgift för skoterleder
och obligatoriskt förarbevis. Möjligheterna att åstadkomma likartade
regler i Norden för snöskoterköming på jordbruks- och skogsmark har
också undersökts.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har den 28 oktober 1993 fått ett sär-
skilt regeringsuppdrag att kartlägga snöskotertrafikens effekter på natur-
miljön. Uppdraget har redovisats till regeringen den 1 februari 1994 i
rapporten (Ds 1994:36) Snöskotern i naturen. Länsstyrelsen föreslår bl.a.
en översyn av områden med förbud mot köming med snöskoter i fjällen,

vissa ändringar i terrängkömingslagen och naturvårdslagen, katalytisk Skr. 1993/94:175
avgasrening, miljömärkning, utökad tillsyn och förbättrad information.

Rikspolisstyrelsen har i en särskild rapport (RPS rapport 1993:5)
Projekt för översyn av skotertrafiken, som har överlämnats till rege-
ringen, låtit en särskild arbetsgrupp kartlägga bl.a. omfattningen av
snöskotertrafik och olyckor samt föreslå åtgärder. I rapporten föreslås
bl.a. utbyggnad och förbättringar av skoterledssystemet, allmän hastig-
hetsbegränsning om 70 km/tim och förbättrad avgasrening.

Nu nämnda tre rapporter har av Miljö- och naturresursdepartementet
remitterats till den 10 juni 1994. Regeringens avsikt är att under hösten
1994 återkomma till riksdagen med ställningstaganden till de förslag som
tas upp i rapporterna.

Riksdagen uttalade år 1990 att en samlad aktionsplan mot buller skynd-
samt borde föreläggas riksdagen (bet. 1990/91:JoU17, rskr. 1990/91:27).
I samband med behandlingen av propositionen om en god livsmiljö (prop.
1990/91:90, bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338) uttalade riksdagen
år 1991 på nytt samma önskemål.

Regeringen kommer senare under våren 1994 att förelägga riksdagen
förslag om åtgärder mot buller föranledda av betänkandet Handlingsplan
mot buller (SOU 1993:65). Utöver buller från transportsektorn, industrin,
arbetsmiljön och från det militära försvaret har i betänkandet även
behandlats visst buller i fritidsmiljön.

Regeringen överlämnar nu en skrivelse vad gäller regeringens över-
väganden om åtgärder mot buller i värdefulla natur- och rekreations-
områden.

2 Allmänna överväganden om buller i natur- och
rekreationsområden

Regeringens bedömning: Bullret bör minska i värdefulla natur-
och rekreationsområden. Det bör ske dels genom bullerdämpande
åtgärder vid källorna, dels genom att begränsa eller förbjuda
motordrivna fritidsaktiviteter i områden med större krav på frihet
från buller.

Utredningens förslag: Utredningen anser att det är angeläget att åtgärder
vidtas för att värna om tillgången till natur- och rekreationsområden med
låga bullernivåer. Områden med en låg bullernivå är en knapp
naturresurs. För att minska bullerstörningarna föreslås åtgärder vid
bullerkällorna och åtgärder för att separera motorbuma och andra verk-
samheter från varandra.

Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser delar
utredningens uppfattning att det finns behov av att minska buller-
problemen i fjäll och skärgårdar. Det gäller bl.a. Socialstyrelsen, Natur-

vårdsverket, Sjöfartsverket, flertalet länsstyrelser, många kustkommuner, Skr. 1993/94:175
Naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen. Det finns dock
delade meningar om vilka åtgärder som behöver vidtas för att minska
bullret.

Skälen for regeringens bedömning: Buller definieras som ett ljud som
inte är önskvärt. Olika buller kan ha olika störande verkan beroende på
styrka, frekvenssammansättning, varaktighet samt när och hur ofta det
förekommer. Ljudstyrkan mäts i måttenheten decibel (dB). Mäts ljud-
styrkan med ett s.k. A-filter anpassas mätvärdena till vad örat uppfattar
(måttenheten dBA). En ökning av ljudnivån med 8-10 dBA uppfattas som
en fördubbling. Den naturliga ljudnivån (bakgrundsnivån) i en av män-
niskors verksamhet ostörd miljö varierar. Vanligtvis ligger nivån i ett
ostört naturområde på 25-40 dBA.

Regeringen anser att i en god livskvalitet bör ingå möjligheter för
människor att finna bullerfria rekreationsmiljöer. I områden med orörd
natur är självfallet frihet från buller av särskilt stor betydelse for natur-
upplevelsen och rekreationsvärdet. Till de områden där bullerfrihet av
många bedöms som särskilt värdefullt hör våra fjäll- och skärgårds-
områden.

Allemansrätten är grundläggande för hur friluftsliv kan utövas i vårt
land. Genom allemansrätten har den enskilda individen möjligheter att
vistas i naturen oberoende av vem som äger marken och vattnet. Ut-
nyttjandet av allemansrätten för fard över annans område har varit en
förutsättning för det sätt på vilket användningen av motordrivna färd-
medel i naturen har utvecklats i Sverige. I betänkandet konstateras dock
att allemansrätten inte ger utrymme för motoriserade aktiviteter som
medför betydande störningar av omgivningen. Motoriserad trafik i
naturen kan dessutom vara till skada för naturmiljön och urholka eller
omintetgöra allemansrättens värde för människor som vistas i naturen för
att finna rekreation. Allemansrätten innebär inte något hinder för att
införa restriktioner mot bullrande trafik för att värna tystnaden i rekrea-
tionsområden.

Utbredningen av buller i våra natur- och rekreationsområden har ökat
markant under de senaste åren, främst till följd av den ökade använd-
ningen av snöskotrar och motordrivna fritidsbåtar. Detta har också
medfört att områden med en låg bullernivå har blivit en allt mer knapp
naturresurs. Naturområden som inte är störda av buller utgör därför en
naturresurs som är viktig att värna. Om man skall upprätthålla goda
förutsättningar för det friluftsliv och den turism som bygger på natumära
upplevelser måste man på ett bättre sätt än vad som hittills har varit fallet
hushålla med de naturkvaliteter som är förknippade med tystnad och
stillhet.

Olika typer av åtgärder kan vara aktuella för att begränsa bullret från
motoriserade aktiviteter. En viktig åtgärd är att genom bullerdämpande
åtgärder begränsa bullret vid själva källan, dvs. hos exempelvis motor-
båten eller snöskotern. En annan åtgärd är att införa regler om var och
hur olika motoriserade färdmedel får användas. 6

Regeringen delar i huvudsak utredningens utgångspunkter beträffande

var det är särskilt angeläget att eftersträva en låg bullernivå. Utredningen Skr. 1993/94:175
har prioriterat områden med särskilda kvaliteter för naturvård, friluftsliv
och turism.

Regeringen anser alltså att skyddet mot störande buller i värdefulla
natur- och rekreationsområden bör värnas och förstärkas. Vid valet av
åtgärder för att begränsa bullerproblemen måste målet vara att finna en
bra avvägning mellan intresset av att kunna vistas ute i naturen utan
störande buller och intresset av att angelägen trafik måste få förekomma.
Snöskotern är t.ex. ett viktigt arbets- och transportfordon samtidigt som
den har stor betydelse för turismen i glesbygder. För många människor
erbjuder snöskotern dessutom möjligheter att komma ut i naturen för
rekreation, t.ex. för fiske. Det gäller även för människor med
rörelsehinder. Snöskoterns stora betydelse för lokalbefolkningen bör
också framhållas. På samma sätt har motorbåtar många viktiga
funktioner. Även flyg- och helikoptertrafiken utgör en viktig resurs i
fjällområdena för såväl turism som för räddningsändamål.

3 Nuvarande reglering m.m.

3.1 Terrängmotorfordon

Trafiken med terrängmotorfordon regleras i första hand i terräng-
kömingslagen (1975:1313), terrängtrafikkungörelsen (1972:594) och
terrängkömingsförordningen (1978:5 94).

Enligt vägtrafikkungörelsen (1972:603) och terrängtrafikkungörelsen
avses med terrängmotorfordon ett motordrivet fordon som är inrättat för
att användas huvudsakligen till person- och godsbefordran i terräng.
Terrängmotorfordon indelas i terrängskotrar - bl.a. snöskotrar - och
terrängvagnar - bl.a. snövesslor.

Terrängkömingslagen innehåller bl.a. ett generellt förbud mot köming
med motordrivet fordon for annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk
på barmark samt på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog om det
inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på skogen.
Bestämmelserna gäller i hela landet. Inom 12 fjällområden i
Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län har rege-
ringen dessutom med stöd av 1 § terrängkömingslagen förbjudit trafik
med terrängmotorfordon på snötäckt mark. Dessa s.k. skoterförbuds-
områden framgår av 3 § terrängkömingsförordningen och bilaga 1-12 till
förordningen. Inom flertalet förbudsområden har berörda länsstyrelser
anvisat särskilda snöskoterleder. Länsstyrelsen kan med stöd av 3 §
terrängkömingslagen förbjuda köming med terrängmotorfordon eller
meddela förskrifter inom visst område om körningen kan medföra
olägenhet från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt. Således
kan t.ex. tillfälliga förbudsområden införas till skydd för bl.a. rensköt-
selns intressen. Vidare kan med stöd av 57 § terrängtrafikkungörelsen
lokala föreskrifter meddelas, bl.a. om förbud mot trafik och om färd-
hastighet.

Viss körning är undantagen från förbuden, t.ex. köming i samband
med räddningstjänst och renskötsel. Länsstyrelsen får också ge dispens

om det finns särskilda skäl.

Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser har med stöd av 5 och
10 §§ naturvårdslagen (1964:822) infört restriktioner mot terrängköming
i nationalparker och naturreservat i fjällvärlden.

Enligt terrängtrafikkungörelsen skall ett terrängmotorfordon vara typ-
besiktigat. Särskild besiktning behöver göras om fordonet används
yrkesmässigt for personbefordran eller for uthyrning. Fordonet får inte
användas utan att vara registrerat och trafikförsäkrat.

Det krävs inte körkort for att få köra terrängskoter. Enda kravet är att
föraren skall ha fyllt 16 år. För närvarande finns en frivillig utbildning
för förarbevis. Utbildningen, som bedrivs i skoterklubbamas regi,
behandlar lagar och bestämmelser för snöskotrar och skoterköming samt
hur man visar hänsyn vid köming. Ungefär 20 000 personer har hittills
genomgått utbildningen.

Naturvårdsverket har att meddela föreskrifter och råd om tillämp-
ningen av terrängkömingslagen. Verket har år 1991 gett ut allmänna råd
(91:8) om tillämpningen.

3.2 Motorbåtar

Trafiken med motorbåtar regleras i första hand i sjölagen (1891:35) och
sjötrafikförordningen (1986:300).

Rätten att färdas fritt över vatten kan sägas utgöra en del av allemans-
rätten. Var och en anses i princip ha rätt att färdas och tillfälligt
uppehålla sig inom annans vattenområde, i den mån detta inte medför
någon olägenhet för fastighetsägaren.

Med stöd av sjötrafikförordningen föreskriver regeringen vad som
skall gälla i fråga om trafiken och säkerheten till sjöss. Enligt för-
ordningen avses med fartyg vaije farkost som används eller kan användas
till transport på vattnet. Enligt sjölagen är en båt ett fartyg vars skrov är
kortare än 12 m och smalare än 4 m. Övriga fartyg kallas skepp.

Länsstyrelsen får enligt 2 kap. 2 § sjötrafikförordningen, efter samråd
med Sjöfartsverket, meddela föreskrifter om fartbegränsning, förbud mot
ankring eller begränsning i rätten att utnyttja vattenområde för båttävling,
vattenskidåkning eller liknande sport. Länsstyrelsen får vidare, efter
samråd med Sjöfartsverket, meddela föreskrifter om andra begränsningar
och förbud mot användningen av ett vattenområde för trafik med fartyg,
om det behövs med hänsyn till miljön. I vissa fall skall samråd också ske
med Naturvårdsverket. Det anses dock inte vara möjligt att använda
sjötrafikförordningen för att av bullerskäl förbjuda trafik med exempelvis
motorbåtar för en hel kust eller generellt för alla sjöar i en kommun.

Enligt naturvårdslagen kan länsstyrelsen dessutom i vissa fall förklara
ett område som naturreservat, naturvårdsområde eller djurskyddsområde.
För sådana områden kan ges föreskrifter för att trygga syftet med
reservatet, t.ex. när det gäller rätten att färdas med motorbåt. Vidare kan
länsstyrelsen med stöd av 16 § naturvårdslagen utfärda föreskrifter om
vad allmänheten har att iaktta inom strandskyddsområde.

En kommun får med stöd av hälsoskyddslagen (1982:1080) meddela

Skr. 1993/94:175

föreskrifter till skydd mot sanitära olägenheter.

I sjölagen föreskrivs straffansvar för den som tar färdväg, håller sådan
hastighet eller annars färdas med ett fartyg så att omgivningen i onödan
störs, bl.a. av buller.

Det krävs inte körkort eller viss lägsta ålder för att få köra motorbåt.
Det finns frivilliga utbildningar som leder fram till förarintyg och kust-
skepparintyg. För att få hyra båt krävs lägst förarintyg.

3.3 Allmänflyget

Trafiken med luftfartyg regleras i första hand i luftfartslagen (1957:297),
luftfartsförordningen (1986:171) och Luftfartsverkets bestämmelser för
civil luftfart (LFS 1986:28).

Begreppet allmänflyg innefattar lätta luftfartyg i verksamhet som skol-,
privat-, affärs-, taxi- och rundflyg. Med luftfartyg menas såväl flygplan
som helikoptrar.

Utanför tätbebyggda områden får VFR-flygning (visuell flygning) nor-
malt inte ske på lägre höjd än 150 m över marken eller vattnet. IFR-
flygning (instrumentflygning) får inte ske på lägre höjd än 300 m över
det högsta hindret inom 8 km. Trafikreglerna kan frångås bl.a. när säker-
heten kräver det.

Luftfartsverket kan meddela förbud att landa inom visst område eller
föreskriva att ett område skall vara restriktionsområde om det behövs
med hänsyn till naturvården eller friluftslivet.

Den internationella civila luftfartsorganisationen, ICAO, har antagit
bestämmelser, bl.a. bullemormer, som är bindande minimikrav bl.a. för
Sverige. Luftfartyg, som skall tas in i det svenska luftfartygsregistret,
kontrolleras beträffande vissa miljövärdighetskrav i fråga om konstruk-
tion, utrustning m.m. så att det inte vållar skada, t.ex. genom buller.

Flygföraren måste ha certifikat, vilket är tidsbegränsat.

3.4 Vissa utländska bestämmelser

Terrängmotorfordon

I Finland är köming i terräng med motordrivna fordon, med vissa
undantag, förbjuden utan markägarens tillstånd. Snöskoter får framföras
i högst 60 km/tim i terräng. Föraren behöver ha minst traktorkörkort.

I Norge är det i princip förbjudet att köra med motordrivet fordon i
terrängen. Dispens kan ges om det finns särskilda skäl. I Finnmark och
Nord-Troms kan fylkesmannen tillåta nöjesåkning på särskilda skoter-
leder.

Skr. 1993/94:175

Motorbåtar

Skr. 1993/94:175

I Finland får ljudnivån från motorbåtar normalt inte överskrida 75 dBA
på 25 m avstånd. Ljudet från inombordsmotorer skall dämpas så effektivt
som det är praktiskt möjligt.

I Norge får motorbåtar, med undantag för sådana med saktgående
inombordsmotorer under 100 hk, inte användas utan effektiv
ljuddämpning innanför gränsen mellan de yttre öama. På sjöar som är
mindre än två kvadratkilometer är det i princip förbjudet att färdas med
motorbåt .

I Bayern är huvudregeln att ljudnivån från motorbåtar inte får
överstiga 65 dBA på 30 m avstånd. För Bodensjön finns en
överenskommelse om en högsta tillåten ljudnivå för motorbåtar på 72
dBA på 25 m avstånd.

Luftfartyg

I Danmark kan flyghöjden begränsas över områden med stora miljö-
värden.

I Finland kan Trafikministeriet med hänsyn till naturskydd och frilufts-
liv förbjuda luftfartyg att utan tillstånd landa inom ett visst område.

I Norge är huvudregeln att start och landning inte är tillåten i
terrängen och på vatten. Kommunen kan ge landningstillstånd, dock inte
för landning på fjälltoppar, utsiktspunkter och andra liknande platser när
det gäller endast nöjesflygning.

4 Snöskotrar m.m. och luftfartyg i fjällområdena

4.1 Skärpt bullemorm m.m. för snöskotrar och andra
terrängskotrar

Regeringens bedömning: Bulleravgivningen från snöskotrar och
andra terrängskotrar bör minskas. Vägverket avses därför inom
kort få i uppdrag att efter samråd med ansvariga myndigheter i
Norge och Finland utarbeta förslag till en skärpt bullemorm för
terräng skotrar. För att påskynda en utveckling av tystare och mer
miljöanpassade fordon avser regeringen att låta utreda ett system
för miljöklassning av snöskotrar avseende såväl buller som andra
miljöstörningar.

Utredningens förslag: Den gällande bullemormen för snöskotrar bör
sänkas från 85 till 80 dBA fr.o.m. 1995 års modeller. Gränsvärdet för
ljudtrycksnivån mäts för närvarande vid förbifart under acceleration. En
ny mätstandard som bygger på laboratorietester förordas och bör utredas
närmare.

En ny bullemorm for snöskotrar kan beslutas av Vägverket genom Skr. 1993/94:175
ändring i föreskrifterna om utvändigt fordonsbuller.

Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna är positiva till före-
slagen sänkning av bullergränsvärdet for snöskotrar. Det gäller exem-
pelvis Vägverket, Högskolan i Luleå, Sveriges provnings- och forsk-
ningsinstitut, Naturvårdsverket, berörda länsstyrelser och kommuner.
Vägverket anser att detta bör ske i ett nordiskt samarbete. Vägverket och
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att tekniska krav bör omfatta både
buller och avgaser. Även Sveriges snöfordonsleverantörer är positiva till
att nya bullergränser blir gemensamma för Norden. Snöskoterorgani-
sationema avstyrker förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att buller-
dämpande tekniska åtgärder på fordonet är en viktig åtgärd i ett brett
upplagt arbete för att minska bullerproblemen i fjällen. Genom sådana
åtgärder kan successivt påtagliga förbättringar av ljuddnivån uppnås allt
eftersom fordonsparken byts ut.

Enligt Vägverkets (tidigare Trafiksäkerhetsverkets) regler om fordon
(TSV FS 1985:10) skall terrängskotrars och terrängvagnars ljuddämpare
vara så anordnade att de inte har högre bullernivå än 85 dBA. Mät-
ningsmetoden är en standardiserad förbifartsköming under full accelera-
tion. Ljudet mäts på avståndet 7,5 m.

Regeringen finner, i likhet med det helt övervägande antalet remiss-
instanser, att en översyn och skärpning av nu gällande bullemorm for
snöskotrar och andra terrängskotrar är önskvärd för att minska buller-
avgivningen från själva fordonet. Regeringen anser, i likhet med Väg-
verket, att översynen bör ske i samverkan med berörda nordiska länder.

Regeringen avser därför att inom kort ge Vägverket i uppdrag att efter
samråd med ansvariga myndigheter i Norge och Finland utarbeta förslag
till dels en skärpt bullemorm för snöskotrar och andra terrängskotrar,
dels en mätstandard för mätning av bullret. Målet bör vara att uppnå för
de tre länderna gemensamma krav. Inriktningen på arbetet bör vara att
fr.o.m. den 1 januari 1998 kunna sänka gränsen for tillåtet buller till
åtminstone 80 dBA, mätt enligt nu gällande svensk mätstandard. Det är
angeläget att sådana normer och regler är samordnade så att de inte kan
anses utgöra tekniska handelshinder. Vägverket bör också få i uppgift att
föreslå bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av föreskrivna
bullergränser.

I detta sammanhang bör nämnas att det i Finland pågår arbete med att
ta fram en bullemorm för snöskotrar samt att Nordiska ministerrådet vid
möte den 16 november 1982 har uttalat att inriktningen bör vara att
begränsa bulleravgivningen från alla slag av motorfordon till högst 80
dBA.

Vissa remissinstanser anser att både avgas- och bullerkrav bör behand-
las samtidigt. Rikspolisstyrelsen har i sin rapport om snöskotrar föreslagit
att ett arbete snarast bör inledas med att utveckla avgasreningen for
snöskotrar. Regeringen delar uppfattningen att tystare och mer j}

miljöanpassade fordon bör utvecklas. För att påskynda en sådan

1“ Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 175

utveckling avser regeringen att låta utreda ett system for miljöklassning Skr. 1993/94:175
av snöskotrar. Vid en sådan klassning bör ingå bedömningar av buller,
luftföroreningar och andra miljöstörningar.

4.2 Utökat skydd mot buller i vissa fjällområden

Regeringens bedömning: Regeringen avser att inom kort ge
länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län i uppdrag att, efter samråd med berörda kom-
muner, statliga myndigheter och andra berörda intressenter, med
utgångspunkt i utredningens forslag göra en översyn av områden
i fjällen med begränsningar för trafik med snöskotrar m.m. och
flyg. Länsstyrelserna skall härvid precisera omfattningen av
föreslagna områden med förstärkt skydd mot buller samt närmare
överväga lämpliga regler i dessa. Länsstyrelserna bör även redovisa
behovet av att införa hastighetsbegränsningar i särskilt buller-
känsliga områden. Luftfartsverket kommer dessutom att se över
vissa regler för helikoptertrafiken.

Regeringen är positiv till att kommunerna på eget initiativ i sin
översiktliga planering behandlar bullerfrågor i natur- och rekrea-
tionsområden, bl.a. inom välbesökta turistområden i fjällen.
Regeringen avser att inom kort uppdra åt Boverket att utarbeta råd
och goda exempel för en sådan fortsatt planering.

Utredningens förslag: Utredningen ställer sig i huvudsak bakom ett av
Naturvårdsverket utarbetat förslag om skärpta restriktioner för motori-
serade färdmedel i 15 fjällområden. I tio områden (s.k. vildmarkszoner)
som är särskilt värdefulla för naturvården - området norr om Tometräsk,
centrala Sarek, Sulitelma - västra Padjelanta, Artfjället, Daimaplatån,
Mellanskogsfjäll, Hothagsfjällen, Svenskådalen, Skäckerfjällen och
Fulufjället - skulle i princip all motortrafik och landning med luftfartyg
bli otillåten. I vissa fall skulle också överflygningsförbud råda. Med
undantag för Sulitelma ligger föreslagna vildmarkzoner inom områden
där skoterförbud redan råder. Mindre långtgående restriktioner föreslås
i fem andra områden (s.k. friluftszoner ) - Abisko nationalpark - Kungs-
leden - Kebnekaisefjällen, Kungsleden mellan Ammamäs och Hemavan,
Jämtlandsfjällen, Grövelsjöfjällen ochTranstrandsfjällen. Friluftszonema
utgör områden där skidåkning och fjällvandring är omfattande och där
det finns ett väl utbyggt system med leder och övemattningsstugor. Med
undantag för Kungsleden och Transtrandsfjällen ligger föreslagna fri-
luftszoner inom områden där det redan råder skoterförbud. I frilufts-
zonema förslås bl.a. skoterförbud, nedläggning eller ändring av vissa
skoterleder samt införande av landningsforbud för luftfartyg. Förslaget
behöver dock preciseras av länsstyrelserna i samråd med berörda
kommuner.

Hastighetsbegränsning är ett sätt att minska bullret. En begränsning på Skr. 1993/94:175
50 km/tim bör därför enligt utredningen inforas för snöskotrar i delar av
fjällvärlden. Begränsningen bör inforas direkt i de fjällområden där
skotertrafiken regleras enligt terrängkömingslagstiftningen eller natur-
vårdslagen (inkl, de områden som kan komma att tillföras med anledning
av Naturvårdsverkets förslag till bullerfria områden). Länsstyrelsen skall
ha möjlighet att lämna dispens. För föreslagen hastighetsbegränsning
införs ändringar i terrängtrafikkungörelsen.

Vad gäller övriga områden i fjällänen bör fortsatta överväganden om
inom vilka rekreations- och friluftsområden det bör eftersträvas låga
bullernivåer ske med utgångspunkt i exempelvis ett kommunalt plane-
ringsarbete. Det gäller bl.a. närområdena kring välbesökta turistorter.
I sådana områden bör bl.a. behovet av hastighetsbegränsning utredas när-
mare. Den kommunala översiktsplaneringen enligt plan- och bygglagen
(1987:10) utgör enligt utredningen en lämplig process för fortsatta
överväganden. Planeringsarbetet bör ske i nära samarbete med länsstyrel-
sen. Ställningstaganden bör läggas till grund för beslut om restriktioner
mot bullrande trafik enligt olika speciallagar. Länsstyrelserna bör ta
initiativ till planeringsarbetet. Målsättningen bör vara att arbetet är
avslutat inom en treårsperiod. Utredningen har låtit utveckla ett sådant
arbetssätt på försök i Härjedalens kommun.

Boverket bör utarbeta allmänna råd för hur frågor om låg bullernivå
i rekreations- och friluftsområden kan föras in i den översiktliga plane-
ringen.

Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat vad gäller föreslagna
områden med skärpta restriktioner mot trafik med snöskotrar m.m. och
luftfartyg.

Många remissinstanser, bl.a. Boverket, Naturvårdsverket, berörda
länsstyrelser, Svenska samemas riksförbund och Svenska
turistföreningen, är positiva till föreslagna områden med skärpta
restriktioner. Flera remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket, Länsstyrel-
serna i Norrbottens och Jämtlands län samt vissa kommuner, anser att
föreslagna gränser och regler behöver preciseras närmare på regional och
lokal nivå.

Vad gäller föreslagna restriktioner för snöskotertrafiken har kritik
framförts främst av Överbefälhavaren, Rikspolisstyrelsen, flertalet
berörda kommuner och snöskoterorganisationema. Vad gäller föreslagna
restriktioner för flygtrafiken har kritik framförts främst av Överbefäl-
havaren, vissa kommuner och flygets organisationer.

När det gäller föreslagen hastighetsbegränsning för snöskotrar i vissa
delar av fjällvärlden är remissutfallet splittrat. Bl.a. Naturvårdsverket,
vissa länsstyrelser och friluftslivets organisationer är positiva till för-
slaget. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att hastighetsbegränsning
i princip endast bör införas i de s.k. skoterförbudsområdena. Länssty-
relsen i Jämtlands län, som avstyrker den föreslagna hastighetsbegräns-
ningen, är i likhet med bl.a. länsstyrelserna i Västerbottens och Norr-
bottens län positiv till en generell hastighetsbegränsning. Vägverket och 13

det helt övervägande antalet berörda kommuner är kritiska. Många

remissinstanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen, ifrågasätter möjligheterna att Skr. 1993/94:175
utöva en effektiv tillsyn.

Remissutfallet är övervägande positivt till den process som har före-
slagits för fortsatta överväganden om var inom övriga fjällområden låga
bullernivåer bör eftersträvas. Det gäller bl.a. länsstyrelser, kommuner
och Svenska kommunförbundet.

Remissinstanserna ger ett brett stöd for att låta Boverket utarbeta
rekommendationer för behandling av bullerfrågor i natur- och rekrea-
tionsområden. Boverket är berett att utarbeta sådana rekommendationer.

Skälen för regeringens bedömning: Användningen av motoriserade
färdmedel i fjällen har ökat markant under de senaste decennierna.
Antalet registrerade snöskotrar i landet har ökat från ca 28 500 år 1975
till ca 170 000 år 1993. Ungefar 75 % av snöskotrarna finns i de fyra
nordligaste länen. I vissa fjällområden pågår dessutom tidvis en
omfattande trafik med helikoptrar och flygplan. Motoriseringen har
medfört buller i en allt större del av fjällvärlden vilket också har lett till
ökade konflikter mellan olika kategorier av fjällbesökare.

I fjällen finns som nämnts for närvarande restriktioner mot snöskoter-
trafik i 12 områden i form av förbud mot köming i terräng enligt
terrängkömingslagen, s.k. skoterförbudsområden. Dessutom har i vissa
nationalparker och naturreservat föreskrivits sådana förbud enligt
bestämmelserna i naturvårdslagen. I vissa av områdena finns också
restriktioner mot flyg.

Utredningens förslag till bullerfria områden i fjällen syftar till att
minska bullret i de områden som har särskilt stora naturvärden och som
dessutom är attraktiva för skidåkning och fjällvandring. De föreslagna
områdena ligger, med undantag för tre stycken, helt inom områden med
redan gällande skoterförbud eller inom nationalparker. De tre föreslagna
nya områdena som föreslås få skärpta restriktioner är Kungsleden mellan
Abisko och Teusajaure (inkl. Kebnekaisefjällen), Sulitelma och
Transtrandsfjällen.

Samtliga föreslagna områden ligger inom sådana delar av fjällen som
anges vara av riksintresse för friluftslivet eller naturvården enligt
bestämmelserna i 2 kap. och 3 kap. lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. (naturresurslagen). Från bl.a. friluftssynpunkt är det
fråga om områden som det är av både nationell och internationell
betydelse att de så långt möjligt kan undanhållas de störningar som följer
av skotertrafiken.

Regeringen finner, i likhet med flertalet remissinstanser, att det finns
ett uttalat behov av att minska bullerstörningarna i särskilt värdefulla
natur- och rekreationsområden i fjällen. Eftersom låg bullernivå är en
viktig kvalitetsaspekt i sådana områden finns det därför skäl att se över
och förstärka skyddet mot störande buller. Det bör dock understrykas att
det inte är fråga om någon betydande utökning av områden med
restriktioner i förhållande till dagens situation.

Utredningen framhåller att områdenas avgränsning är översiktlig och

att den behöver anpassas till de geografiska förutsättningarna. Vidare 14

behöver närmare studeras konsekvenserna av och eventuella alternativ till

de föreslagna restriktionerna för motortrafiken i de olika områdena, t.ex. Skr. 1993/94:175
beträffande skoterleder och landningsplatser i friluftszonema. Särskild
hänsyn behöver enligt utredningen tas till etablerade verksamheter som
har stor betydelse for turistnäringen i ett område. Inom ramen för ett
förbud kan tidsbegränsade dispenser behöva övervägas för verksamheter
som är av särskilt stor betydelse för turistnäringen i ett område. Dessa
frågor bör enligt utredningen utredas på regional nivå i samarbete med
de berörda kommunerna.

Regeringen anser att utredningens förslag i huvudsak kan läggas till
grund för den närmare precisering på regional och lokal nivå som
utredningen har föreslagit. Härvid bör närmare övervägas avgränsningen
av de områden som har föreslagits få förstärkt skydd samt lämpliga
restriktioner i dessa. Hänsyn bör självfallet även tas till andra väsentliga
intressen såsom rennäringen. För arbetet krävs goda kunskaper om de
lokala förhållandena. En översyn motiveras också av att förutsättningarna
för att kunna värna en låg bullernivå i värdefulla fjällområden har ändrats
under senare år, bl.a. till följd av den nämnda mycket kraftigt ökade
användningen av snöskotrar sedan de nuvarande skoterförbudsområdena
tillkom i slutet av 1970-talet.

Regeringen avser därför att inom kort lämna uppdrag till länsstyrel-
serna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län om
att, efter samråd med berörda kommuner, statliga myndigheter och andra
berörda intressenter, med utgångspunkt i utredningens förslag - utan att
därmed införa nya begrepp såsom vildmarks- eller friluftszon - precisera
avgränsningen av de områden som behöver förstärkt skydd mot buller
samt närmare överväga vilka regler som bör gälla i dessa områden.
Föreslagna nedläggningar eller ändringar av skoterleder samt
begränsningar för luftfart vad gäller landning och överflygning bör härvid
övervägas närmare. Gränserna för områden med skoterförbud bör i detta
sammanhang också ses över med hänsyn till vad som har föreslagits i
Länsstyrelsens i Västerbottens län nyligen redovisade rapport (Ds
1994:36) Snöskotern i naturen. Gränserna för nuvarande s.k. skoter-
förbudsområden liksom behovet av att tillföra nya sådana områden bör
också ses över. I uppdragen bör självfallet behandlas de synpunkter som
framkommit vid remissbehandlingen av betänkandet.

Regeringen har erfarit att efterlevnaden av befintliga förbud mot
terrängköming i fjällen är bristfällig. I naturvårdslagen och terräng-
kömingslagen infördes år 1991 bestämmelser om naturvårdsvakter för
tillsyn av efterlevnaden av föreskrifter och regler för områden och
naturföremål som omfattas av nämnda lagar. Rikspolisstyrelsen har den
26 november 1993 beslutat om föreskrifter och allmänna råd om
förordnande och utbildning av naturvårdsvakter (RPS FS 1993:10).
Genom de befogenheter som har getts naturvårdsvaktema förutsätter
regeringen att övervakningen av terrängköming i fjällen kommer att
förbättras.

I sammanhanget bör erinras om att för köming i terräng gäller de all-
männa trafikreglerna i tillämpliga delar samt vissa hänsyns- och trafik-
regler i terrängtrafikkungörelsen. Bl.a. skall färdväg, hastighet och 15

färdsätt anpassas så att människor och djur inte störs i onödan, t.ex.

genom buller. Skr. 1993/94:175

Regeringen är for närvarande inte beredd att ta ställning till den av
utredningen föreslagna hastighetsbegränsningen inom vissa fjällområden.

Med hänsyn till att lägre hastighet alstrar mindre buller, bör
länsstyrelserna inom ramen för nämnda uppdrag redovisa om det före-
ligger behov av att införa hastighetsbegränsningar på eventuella leder i
särskilt bullerkänsliga områden. I sammanhanget bör det erinras om
möjligheterna att med stöd av 57 § terrängtrafikkungörelsen kunna
meddela lokala föreskrifter om färdhastighet for snöskotrar. Regeringen
kommer efter fortsatt beredning av Rikspolisstyrelsens rapport (RPS
rapport 1993:5) att ta ställning till förslaget i rapporten om att införa en
allmän hastighetsbegränsning för köming i terräng med snöskotrar.

En viktig åtgärd for att ytterligare begränsa bullerstörningarna från
snöskotrar i fjällen, som enligt regeringen bör studeras närmare, kan vara
att i ökad utsträckning kanalisera skotertrafiken till särskilda skoterleder.
Länsstyrelsen i Jämtlands län och Svemo snöskoter touring föreslår att
en särskild avgift infors på snöskotrar för att finansiera skoterleder och
på så sätt styra skotertrafiken. Denna fråga har också övervägts i
betänkandet Skoterköming på jordbruks- och skogsmark - kartläggning
och ätgärdsförslag (SOU 1994:16). I utredningen har bl.a. övervägts
olika organisatoriska lösningar för att anlägga och driva skoterleder samt
finansieringsformer för detta. I betänkandet föreslås bl.a. en särskild
skoteravgift för skoterleder. Regeringen kommer, som tidigare har redo-
visats, att efter beredning av betänkandet överväga förslag till åtgärder.

Flera remissinstanser framhåller att helikoptertrafiken i fjällområdena
utgör ett bullerproblem som bör uppmärksammas. Helikoptertrafiken
utgör samtidigt en viktig resurs i fjällområdena. Luftfartsverket anför
bl.a. att det kan finnas behov av att ändra reglerna för helikoptertrafiken
i fjällen, särskilt vad gäller begreppet tillfällig landning i Luftfartverkets
bestämmelser for civil luftfart (LFS 1986:28). Regeringen har erfarit att
Luftfartsverket i samråd med berörda intressenter inom kort avser att se
över berörda regler för helikoptertrafiken. Regeringen vidtar därför inte
nu några åtgärder.

Det är uppenbart att det finns påtagliga problem med buller också
inom vissa välbesökta turistområden i fjällen där både skotertrafiken och
skidåkningen är omfattande. Regeringen anser att utredningens förslag
om planering kan vara en bra utgångspunkt för kommunerna att på eget
initiativ i sin översiktliga planering behandla bullerfrågor i sådana
områden. Den försöksplanering som har bedrivits inom ramen för utred-
ningens arbete i Häijedalens kommun bör kunna tjäna till ledning för
inriktningen av ett sådant planeringsarbete. Målet bör vara att finna bra
avvägningar mellan behovet av områden för skidåkning och naturupp-
levelser utan buller samt behovet av att kunna använda snöskoter.

Regeringen avser att uppdra åt Boverket att utarbeta råd och goda
exempel för bullerfrågomas behandling i den kommunala översikts-
planeringen i syfte att minska bullret i natur- och rekreationsområden.

5 Motorbåtar

5.1 Bullemorm m.m. för båtmotorer

Regeringens bedömning: Bulleravgivningen från motorbåtar bör
minskas. En internationell standard bör utvecklas när det gäller
miljöprestanda hos båtmotorer. Regeringen avser att låta utreda
förutsättningarna för ett system för miljöklassning av båtmotorer
avseende såväl buller som andra miljöstörningar.

Utredningens förslag: En bullemorm som varierar med motoreffekt bör
införas för utombordsmotorer. För motorer med en effekt om högst 10
kW föreslås gränsvärdet för ljudtrycksnivån bh 92 dBA och för motorer
om 20 kW och däröver 98 dBA. Däremellan föreslås linjärt ökande
gränsvärden. Tillverkare eller importör skall intyga att bulleravgivningen
uppfyller ställda krav. För nya fritidsbåtar med inombordsmotorer
föreslås krav på ljuddämpning med bästa tillgängliga teknik. Utredningen
föreslår vidare att en mätstandard för stationär mätning av ljud från
utombordsmotorer utreds närmare. Utredningen har därvid beaktat att
ljudavgivningen från olika kombinationer av båtmotor och skrov varierar.

Genom ändring i sjötrafikförordningen föreslås Sjöfartsverket ges rätt
att meddela föreskrifter om båtmotorer vad avser buller. Alternativt
föreslås att det utfärdas en särskild författning om begränsning av bullret
från motordrivna fritidsbåtar.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag om att införa en bullemorm för utombordsmotorer. Det gäller
t.ex. Kustbevakningen, Sveriges provnings- och forskningsinstitut,
Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser. Vissa av dessa anser att
bedömningarna skall omfatta även utsläpp av avgaser.

Bl.a. Sjöfartsverket och båtbranschen är dock kritiska till utredningens
förslag. Sjöfartsverket anser att det är olämpligt med en särbehandling av
den tekniska bullerfrågan från övriga frågor om motorstandardisering.
Sjöfartsverket framhåller att en internationell standard för miljöprestanda
hos båtmotorer bör utvecklas. Båtbranschens riksförbund anför bl.a. att
det inom EG har lagts fram förslag till emissionsdirektiv.

Skälen för regeringens bedömning: I Sverige finns för närvarande inga
regler om en högsta tillåten bullernivå för motorbåtar.

Regeringen finner, i likhet med det helt övervägande antalet remiss-
instanser, att det från allmänna utgångspunkter är önskvärt att
bulleravgivningen från motorbåtar minskas. Framför allt gäller detta
fritidsbåtar med utombordsmotorer eftersom dessa båtar orsakar de
dominerande bullerstörningarna. Regeringen anser, i likhet med
Sjöfartsverket, att Sverige i detta fall inte bör anta nationella särregler.
I stället bör en internationell standard utvecklas när det gäller miljö-
prestanda hos båtmotorer. Sverige bör vara pådrivande i det arbetet. För

Skr. 1993/94:175

närvarande bedrivs inom branschen ett internationellt samarbete i syfte Skr. 1993/94:175
att utveckla en mätstandard för mätning av ljudemissioner från
motorbåtar.

Sjöfartsverket har inom ramen för ett redan givet regeringsuppdrag om
luftföroreningar inom sjöfarten att särskilt redovisa förutsättningar för
och konsekvenser av att införa nationella åtgärder beträffande avgaskrav
och krav på renare bränsle för bl.a. fritidsbåtar. Regeringen har erfarit
att Sjöfartsverket i samband med sin redovisning av uppdraget även
kommer att behandla andra miljöeffekter från båtar, bl.a. buller. Upp-
draget kommer att redovisas till regeringen under våren 1994. Mot
bakgrund av denna redovisning avser regeringen, att med medverkan av
Sjöfartsverket och Naturvårdsverket, låta utreda förutsättningarna för ett
system för miljöklassning av båtmotorer avseende buller, luftföroreningar
m.m. Därmed bör utvecklingen mot tystare och mer miljöanpassade
båtmotorer kunna påskyndas.

I fråga om utsläpp av avgaser från båtmotorer är det i sammanhanget
också av intresse att följa utvecklingen inom EG, bl.a. behandlingen av
ett förslag till emissionsdirektiv.

I sammanhanget bör nämnas att Nordiska ministerrådet samt Sveriges
riksdag och regering hösten år 1989 beslutade att införa en frivillig
gemensam nordisk miljömärkning (s.k. svanmärkning). Kriterier för
miljömärkning av båtmotorer har fastställts den 18 september 1992.
Kriterierna avser bl.a. utsläpp av avgaser och gäller för en treårsperiod.
Buller omfattas dock inte av kriterierna.

5.2 Skydd mot buller i skärgårdsområden och inlandsvatten

Regeringens bedömning: Regeringen utgår från att berörda
länsstyrelser, efter samråd med bl.a. berörda kommuner, Sjöfarts-
verket, Boverket, Naturvårdsverket och Försvarsmakten, inom
ramen för sin ordinarie verksamhet ser över inom vilka vatten-
områden det även från bullersynpunkt kan behöva införas låga
hastighetsgränser eller förbud mot motorbåtstrafik.

Regeringen är positiv till att kommunerna på eget initiativ i sin
översiktliga planering behandlar bullerfrågor i natur- och rekrea-
tionsområden som underlag för bl.a. beslut om hastighetsgränser.
Regeringen avser att inom kort uppdra åt Boverket att utarbeta råd
och goda exempel för en sådan fortsatt planering.

Utredningens förslag: Kustvattnen och vissa inlandsvatten föreslås delas
in i tre typer av områden för fortsatta överväganden om inom vilka
områden en särskilt låg bullernivå bör hävdas. Utgångspunkten har varit
naturresurslagens bestämmelser och motivuttalanden om områden av
betydelse för naturvård och friluftsliv.

Vissa principer redovisas för planeringen av dessa områden. Närmare
överväganden bör göras på lokal och regional nivå. Den kommunala

översiktsplaneringen enligt plan- och bygglagen utgör enligt utredningen Skr. 1993/94:175
en lämplig process för fortsatta överväganden om inom vilka rekreations-
och friluftsområden låga bullernivåer bör eftersträvas. Det gäller
överväganden bl.a. om havskusterna och inlandsvattnen. Planerings-
arbetet bör ske i nära samarbete med länsstyrelsen. Ställningstaganden
bör läggas till grund för beslut om restriktioner mot bullrande trafik
enligt olika speciallagar. Länsstyrelserna bör ta initiativ till planerings-
arbetet. Målsättningen bör vara att arbetet är avslutat inom en treårs-
period.

Boverket bör enligt utredningen utarbeta allmänna råd för hur frågor
om låg bullernivå i rekreations- och friluftsområden kan föras in i den
översiktliga planeringen.

Av bullerskäl föreslås att en hastighetsbegränsning för motordrivna
fritidsbåtar på högst 18 knop införs för skärgårdsområdena och inlands-
vattnen fr.o.m. den 1 juni 1994. I skärgårdsområdena utmed havskust-
erna föreslås fartgränsen gälla innanför den s.k. baslinjen. Länsstyrelsen
skall ha möjlighet att lämna dispens.

En bestämmelse om fartbegränsning för motordrivna fritidsbåtar före-
slås införas i sjötrafikförordningen. Skärgårdsområden med hastighets-
begränsning bör anges i bilaga till förordningen och avgränsas på sjökort.

Remissinstanserna: Utredningens föreslagna principer om att i en
fortsatt planering överväga begränsningar av bullerproblemen i värdefulla
vattenområden har fått brett stöd i remissbehandlingen, bl.a. från läns-
styrelser, kommuner och Svenska kommunförbundet.

Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Stockholms län anser att läns-
styrelserna bör få i uppdrag att utreda i vilka vattenområden låg buller-
nivå är angelägen.

Remissinstanserna ger ett brett stöd för att låta Boverket utarbeta
rekommendationer för behandling av bullerfrågor i natur- och rekrea-
tionsområden. Boverket är berett att utarbeta sådana rekommendationer.

Flertalet remissinstanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen,
flertalet länsstyrelser och båtorganisationer, avstyrker eller är kritiska till
den föreslagna mer allmänna hastighetsbegränsningen. Många re-
missinstanser anser dessutom att 18 knop är en direkt olämplig gräns.
Sjöfartsverket anser att den föreslagna fartgränsen är en alltför trubbig
åtgärd. Verket redovisar en skiss till differentierade fartgränser som tar
hänsyn till även andra miljöeffekter. Många remissinstanser, bl.a. Riks-
polisstyrelsen och Kustbevakningen, anser att det blir omöjligt att effek-
tivt kunna övervaka föreslagen hastighetsbegränsning. Många remiss-
instanser, bl.a. Kustbevakningen, flera länsstyrelser och båtorganisa-
tioner, anser att det från bullersynpunkt kan finnas behov att lokalt lägga
fast lägre fartgränser för begränsade avsnitt eller områden. Naturvårds-
verket anser att den föreslagna regionala och lokala översynen bör
prioriteras framför generella hastighetsbegränsningar.

Skälen för regeringens bedömning: Rätten att fritt färdas över vatten
anses, som tidigare har redovisats, vara en viktig del av allemansrätten. 19

Det finns dock ingen oinskränkt rätt att färdas på ett sätt som stör omgiv-

ningen. Samma hänsynsregler som gäller på land skall tillämpas på Skr. 1993/94:175
vattnet. Således krävs att man vid färd med båt tar hänsyn till såväl
naturen som till andra människor som uppehåller sig vid eller på vattnet.

De största bullerstörningarna från båttrafik orsakas av fritidsbåtar med
utombordsmotorer. Sådana motorbåtar är också dominerande till antalet.
Trafiken är mest intensiv i de inre delarna av skärgårdarna och i
anslutning till för rekreation och friluftsliv populära utflyktsmål och
hamnar. Buller accepteras lättare längs farleder och i anslutning till
hamnar än i ytterskärgårdar och andra områden med höga naturkvaliteter.

Områden med restriktioner för båttrafik finns redan på många ställen.
Områdena är dock oftast små och föreskrifterna har främst kommit till
med hänsyn till behovet av att minska svallet från båtar, öka sjösäker-
heten eller skydda djurlivet.

Regeringen anser, i likhet med många remissinstanser, att det finns
skäl att begränsa bullerstörningarna från motorbåtstrafiken. Det gäller i
första hand i från natur- och rekreationssynpunkt särskilt värdefulla
skärgårdsområden men också i andra vattenområden.

Regeringen anser vidare att utredningens överväganden om en fortsatt
planering är en bra utgångspunkt för kommunerna att på eget initiativ i
sin översiktliga planering enligt plan- och bygglagen behandla buller-
frågor i natur- och rekreationsområden och att härvid överväga var en låg
bullernivå bör vara en kvalitetsaspekt.

I den kommunala översiktsplaneringen enligt plan- och bygglagen be-
handlas såväl grunddragen i den avsedda mark- och vattenanvändningen
som olika allmänna intressen enligt bl.a. naturresurslagen. Översikts-
planen skall bl.a. konkretisera hushållningsbestämmelsema i natur-
resurslagen. Det gäller bl.a. de bestämmelser som rör områden av
betydelse för naturvården och friluftslivet, vilka utredningen har angett
vara viktiga utgångspunkter för att bedöma inom vilka områden en låg
bullernivå bör eftersträvas. I översiktsplanen skall kommunen vidare visa
hur riksintressen enligt naturresurslagen avses bli tillgodosedda. Läns-
styrelserna har ett särskilt ansvar att verka för att riksintressen tillgodo-
ses. Översiktsplaneringen erbjuder därmed lämpliga former för att belysa
behovet av bullerfria områden. Den kommunala översiktsplaneringen kan
således utgöra ett bra beslutsunderlag för länsstyrelsernas
ställningstaganden var hastighetsbegränsningar och förbud mot motor-
båtstrafik kan behöva införas.

Den försöksplanering som har bedrivits inom ramen för utredningens
arbete i Norrtälje kommun bör kunna tjäna till ledning för inriktningen
av ett sådant planeringsarbete i berörda områden. Försöksplaneringen har
bl.a. visat att en bra grund för de överväganden som behöver göras i
planeringsarbetet finns i det planeringsunderlag som redan används i den
översiktliga planeringen.

Regeringen är inte beredd att föreslå en generell begränsning av
hastigheten for motorbåtar som utredningen har föreslagit. Inom så 20

omfattande områden varierar förhållandena avsevärt och därmed också

förutsättningarna för och behovet av hastighetsbegränsningar. Det
föreligger också uppenbara svårigheter att finna en lämplig hastighet som
innebär påtagliga sänkningar av bullernivån samtidigt som den inte
medför hinder för planande båtar. Föreslagen generell hastighetsgräns
skulle dessutom innebära stora övervakningsproblem.

Regeringen anser dock, i likhet med många remissinstanser, att det
bl.a. från bullersynpunkt kan finnas skäl att i större utsträckning än för
närvarande överväga hastighetsbegränsningar eller förbud mot
motorbåtstrafik för begränsade områden i våra skärgårdar och insjöar
som är särskilt värdefulla från natur- och rekreationssynpunkt. För att
åstadkomma påtagliga förbättringar av bullerproblemen inom sådana om-
råden behöver låga hastighetsgränser särskilt övervägas. Sådana
hastighetsbegränsningar bör övervägas och beslutas regionalt. En
hastighetsbegränsning kan också innebära andra positiva effekter på
miljön, exempelvis beträffande vågsvall, erosion, störningar för fågellivet
etc.

Regeringen utgår från att berörda länsstyrelser, efter samråd med bl.a.
berörda kommuner, Sjöfartsverket, Boverket, Naturvårdsverket och
Försvarsmakten, inom ramen för sin ordinarie verksamhet ser över inom
vilka vattenområden det även från bullersynpunkt kan finnas behov av att
införa särskilda hastighetsbegränsningar eller förbud mot motorbåtstrafik.
Sådana åtgärder kan beslutas med stöd av redan gällande bestämmelser
i 2 kap. 2 och 3 §§ sjötrafikforordningen samt bestämmelserna i natur-
vårdslagen. Regeringen avser att följa upp länsstyrelsernas behandling av
bullerfrågoma i skärgårdsområdena och inlandsvattnen genom ett särskilt
uppdrag till Naturvårdsverket.

6 Information och utbildning

Regeringens bedömning: Regeringens anser att det behövs förbätt-
rade informations- och utbildningsinsatser om bullerproblemen i
natur- och rekreationsområden.

Regeringen avser att återkomma till riksdagen med ställnings-
taganden under hösten 1994.

Utredningens förslag: Utredningen behandlar inte frågan om behovet av
information och utbildning.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Kustbevakningen,
Boverket, Naturvårdsverket samt båt- och snöskoterorganisationer,
betonar behovet av utökade informations- och utbildningsinsatser.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen vill understryka
betydelsen av förbättrad information om bullerproblemen i natur- och
rekreationsområden samt om vilka regler som gäller för snöskoterköming

Skr. 1993/94:175

och trafik med fritidsbåtar. Informations- och utbildningsinsatser riktade Skr. 1993/94:175
till förare av snöskotrar och motorbåtar kan höja medvetenheten om
värdet av bullerfri natur och samtidigt bidra till ökad förståelse för att
visa särskild hänsyn i sådana områden. Konflikterna mellan olika nyttjare
av natur- och rekreationsområden skulle på så sätt också kunna minska.

I såväl betänkandet Skoterköming på jordbruks- och skogsmark - kart-
läggning och åtgärdsförslag (SOU 1994:16) som Länsstyrelsens i Väster-
bottens län rapport (Ds 1994:36) Snöskotern i naturen har redovisats
behov av ökad satsning på information.

Regeringen avser att återkomma till riksdagen med ställningstaganden
under hösten 1994 i samband med behandlingen av övriga förslag i de
nyligen remitterade tre rapporterna.

Betänkandet Naturupplevelser utan buller
- en kvalitet att värna (SOU 1993:51).

Sammanfattning hämtad ur betänkandet

Vårt uppdrag är att belysa möjligheterna att komma till rätta med stör-
ningarna från bullrande aktiviteter i värdefulla rekreationsområden,
främst i fjällvärlden och skärgårdarna. Vi har tolkat uppdraget så att vår
huvuduppgift är att överväga åtgärder för att i områden som är särskilt
värdefulla för det traditionella friluftslivet minska bullerstörningarna från
främst motorbuma fritidsaktiviteter.

Kapitel 2 handlar om tystnad och buller i naturen. I sådana
rekreationsområden där ostördheten är en viktig kvalitet menar vi att i
princip alla ljud från motortrafik är inte önskvärda ljud och kan
definieras som buller. Om goda förutsättningar skall upprätthållas for det
friluftsliv som bygger på natumära upplevelser måste man hushålla bättre
än hittills med de naturkvaliteter som är förknippade med tystnad och
stillhet.

I kapitel 3, som bygger på en redovisning om allemansrätten och
motortrafik i naturen, konstaterar vi att allemansrätten inte ger utrymme
för motoriserade aktiviteter som medför mera betydande störningar av
omgivningen. Allemansrätten innebär inte heller något hinder för att
införa restriktioner mot bullrande trafik för att värna om tystnaden i
rekreationsområden.

I kapitel 4 anger vi vissa utgångspunkter for valet av områden inom
vilka det är särskilt angeläget att värna om en låg bullernivå. I mer
avlägsna rekreationsområden är tystnaden en grundläggande upplevelse-
kvalitet för många av besökarna. Även i närområdena till större tätorter
och turistorter behöver det finnas rekreationsområden med låg bullernivå.
Sådana områden har ett särskilt värde genom att de är förhållandevis lätt
tillgängliga för ett stort antal människor. För att bedöma inom vilka
områden det är särskilt angeläget att eftersträva en låg bullernivå anser
vi att som grundläggande utgångspunkter kan tjäna naturresurslagens
bestämmelser om natur- och friluftsliv sområden som skall skyddas. En
annan utgångspunkt är de områden där det redan finns restriktioner mot
motoriserade verksamheter.

I fjällvärlden, som vi behandlar i kapitel 5, har användningen av olika
motoriserade färdmedel ökat under de senaste decennierna, särskilt
användningen av snöskotrar. Det blir allt svårare att finna av motortrafik
ostörda miljöer. För att slå vakt om områden med vildmarkskaraktär
behövs långt gående restriktioner mot motortrafiken. Många av dessa
områden har låg tillgänglighet för flertalet fjällbesökare. De tolv områden
i fjällen där skoteråkningen är reglerad enligt terrängkömings-
förordningen ligger också förhållandevis avlägset. Inom många av dessa
områden finns anordnade leder för skoteråkning vilket medför buller-
störningar. Även i närområdena till turistorterna behöver de motoriserade
verksamheterna regleras.

Naturvårdsverket har till utredningen lämnat ett förslag om skärpta

Skr. 1993/94:175

Bilaga 1

restriktioner för olika slags motoriserade färdmedel i femton fjäll-
områden. I tio s.k. vildmarkszoner skulle i princip all motortrafik och
landning med luftfartyg bli förbjuden. Restriktionerna skulle bli mindre
långtgående i fem s.k. friluftszoner. Vi ställer oss i huvudsak bakom för-
slaget men anser att det behöver preciseras i vissa delar. Länsstyrelserna
föreslås att få i uppdrag att göra en sådan översyn och redovisa resultatet
till Naturvårdsverket senast den 1 september 1994.

Vad gäller övriga delar av fjällvärlden föreslår vi att kommunerna
behandlar dessa närmare i ett fortsatt arbete tillsammans med länsstyrel-
serna.

I kapitel 6 behandlar vi kustvattnen och vissa inlandsvatten. Förutsätt-
ningarna att hävda en låg bullernivå skiljer sig mycket mellan olika
områden. Vi föreslår en indelning i tre typer av områden och redovisar
vissa principer för planeringen av områdena. De närmare överväganden
som behöver göras anser vi sker bäst på lokal och regional nivå.

I kapitel 7 lämnar vi förslag till hur ett fortsatt planeringsarbete bör
bedrivas. Förslagen grundar sig bl.a. på en försöksplanering som vi har
genomfört i ett fjällområde och i ett skärgårdsområde. Vi föreslår att de
närmare övervägandena om inom vilka naturområden en låg bullernivå
bör eftersträvas primärt görs i ett kommunalt planeringsarbete och i nära
samarbete med länsstyrelsen. De ställningstaganden som blir resultatet av
ett sådant arbete kan ligga till grund for beslut om restriktioner mot
bullrande trafik enligt bestämmelserna i olika speciallagar. Vi föreslår att
Boverket utarbetar allmänna råd för hur man i den kommunala
översiktliga planeringen kan föra in frågor om att värna om en låg
bullernivå i rekreations- och friluftsområden.

I kapitlen 8 och 9 diskuterar vi frågor som rör minskning av bullret
från snöskotrar och motorbåtar, som är de dominerande stömingskälloma
i fjäll- respektive skärgårdsområdena. För snöskotrar föreslår vi att den
gällande bullemormen fr.o.m. 1995 års modeller sänks från 85 till 80
dBA och att det i delar av fjällvärlden införs en hastighetsbegränsning på
50 kilometer i timmen. För motordrivna fritidsbåtar föreslår vi att det
införs gränsvärden för buller och att krav ställs på att båtar med
inombordsmotorer skall vara ljuddämpade. Vi föreslår också att det för
skärgårdsområdena och inlandsvattnen fr.o.m. den 1 juni 1994 införs en
fartgräns på högst 18 knop. Vidare förordar vi mätstandarder för statio-
när mätning av ljudet från såväl snöskotrar som utombordsmotorer och
att detta närmare utreds.

I kapitel 10 sammanfattas gällande bestämmelser. Vi lämnar där också
förslag till den nya lagstiftning som skulle behövas för att genomföra
våra förslag.

Skr. 1993/94:175

Bilaga 1

Förteckning över remissinstanserna och
sammanfattning av remissyttrandena över
betänkandet Naturupplevelser utan buller
- en kvalitet att värna (SOU 1993:51)

1 Förteckning över remissinstanserna

Yttranden har lämnats av Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten för
Nedre Norrland, Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Överbefäl-
havaren, Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Vägverket, Sjöfartsverket,
Luftfartsverket, Boverket, Göteborgs universitet gemensamt med
Chalmers tekniska högskola, Högskolan i Luleå, Statens jordbruksverk,
Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Sveriges prov-
nings- och forskningsinstitut, Statens naturvårdsverk, Plan- och bygg-
utredningen (M 1992:03), Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen
i Uppsala län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i
Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kalmar
län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länssty-
relsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen
i Hallands län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen
i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i
Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands
län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län,
Länsstyrelsen i Västemorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Läns-
styrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Aijeplogs
kommun, Bergs kommun, Dorotea kommun, Gällivare kommun,
Göteborgs kommun, Haninge kommun, Härjedalens kommun, Jokk-
mokks kommun, Jönköpings kommun, Kiruna kommun, Krokoms
kommun, Kungsbacka kommun, Lysekils kommun, Norrtälje kommun,
Nyköpings kommun, Piteå kommun, Rättviks kommun, Sorsele kommun,
Stockholms kommun, Storumans kommun, Strömsunds kommun,
Vilhelmina kommun, Västerviks kommun, Åre kommun, Älvdalens
kommun, Örebro kommun, Örnsköldsviks kommun, Östersunds kom-
mun, Svenska kommunförbundet, Svenska samemas riksförbund, Natur-
skyddsföreningen, Svenska turistföreningen, Båtbranschens riksförbund,
Helikopterföretagens riksförbund gemensamt med Trafikflygföretagens
riksförbund, Kungl. svenska aeroklubben, Stiftelsen Stockholms skär-
gård, Svenska båtunionen, Svenska fjällklubben, Svenska kryssarklubben,
Svemo snöskoter touring, Svenska racerbåtförbundet, Svenska seglar-
förbundet, Sveriges snöfordonsleverantörer (Snöfo), Sveriges snöskoter-
ägares riksorganisation (Snofed) och Swedish seaplane association.

Närings- och teknikutvecklingsverket, Styrelsen för Sverigebilden,
Länsstyrelsen i Kronobergs län, Svenska hamnförbundet/Sveriges
stuvareförbund, Sveriges industriförbund, Lantbrukarnas riksförbund
samt Eskilstuna kommun har avstått från att yttra sig.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har bifogat en skrivelse från Båt-

Skr. 1993/94:175

Bilaga 2

branchens riksförbund. Länsstyrelsen i Kalmar län har bifogat yttrande
från Oskarshamns kommun.

Skrivelser i ärendet har vidare kommit in från Stockholms universitet,
Kungl. Vetenskapsakademien, Länskommittén för skotertouring inom
Jämtland/Häijedalen, Niemisel AIK:s snöskotersektion, Norrlands-
förbundet, Svenska vattenskidförbundet, Tännäs LRF-avdelning och AB
Volvo Penta.

2 Remissyttranden

2.1 Allmänt

Det övervägande antalet remissinstanser delar utredningens uppfattning
att det finns behov av att minska problemen med buller i fjäll och skär-
gårdar. Det gäller bl.a. Socialstyrelsen, Naturvårdsverket, Sjöfartsverket,
flertalet länsstyrelser, många kustkommuner, Naturskyddsföreningen och
Svenska turistföreningen. Det finns dock delade meningar om vilka
åtgärder som behöver vidtas för att minska bullret.

Svemo snöskoter touring, Snöfo och Norrlandsförbundet anser att för-
slagen får förödande konsekvenser för bl.a. turistnäringen och skoter-
näringen.

Flera remissinstanser, bl.a. Kustbevakningen, Boverket, Naturvårds-
verket samt båt- och snöskoterorganisationer, betonar behovet av
informations- och utbildningsinsatser kring bullerfrågor i rekreations-
områden.

Några remissinstanser, bl.a. Fiskeriverket och vissa länsstyrelser,
pekar på att utredningsuppdraget omfattade att även belysa andra
olägenheter än buller, t.ex. avgaser och vibrationer, liksom förslagens
samhälls- och företagsekonomiska konsekvenser. Överbefälhavaren
saknar en beskrivning av försvarets verksamhet. Kungl. svenska
aeroklubben saknar en lägesbeskrivning beträffande luftfarkoster.

Bl.a. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att snöskoterköming på
havsis och i skärgårdar borde ha belysts. Några remissinstanser, bl.a.
Länsstyrelsen i Malmöhus, Naturskyddsföreningen och Stockholms
kommun, anser att bullerproblemen i tätortsnära rekreationsområden
borde utredas. Andra bullerproblem som omnämns är bl.a. tomgångs-
köming i naturhamnar, motordrivna isborrar och vindkraftverk.

2.2 Snöskotrar och luftfartyg i fjällområden

Remissutfallet är positivt till föreslagen sänkning av bullergränsvärdet för
snöskotrar. Kritik har främst riktats mot föreslagna skärpta restriktioner
mot trafik i fjällområdena och hastighetsgränser. Flera remissinstanser,
bl.a. kommuner och skoterorganisationer, betonar skoterns betydelse för
lokalbefolkningens tillgång till rekreationsområden. Kiruna kommun
anser att ett totalgrepp för fjällvärldens användning bör utredas.

Skr. 1993/94:175

Bilaga 2

Länsstyrelsen i Jämtlands län och Svemo snöskoter touring föreslår att
en skoteravgift infors för att finansiera skoterleder och på så sätt styra
skotertrafiken. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ekonomiska
resurser bör tillföras for t.ex. separering av skid- och skoterleder.

Remissutfallet är splittrat vad gäller föreslagna restriktioner för flyget.

Skr. 1993/94:175

Bilaga 2

2.2.1 Bullernormer m.m. för snöskotrar

Utredningens forslag: Den gällande bullemormen för snöskotrar bör
sänkas från 85 till 80 dBA fr.o.m. 1995 års modeller. Gränsvärdet för
ljudtrycksnivån mäts för närvarande vid förbifart under acceleration. En
ny mätstandard som bygger på laboratorietester förordas och bör utredas
närmare.

En ny bullemormför snöskotrar kan beslutas av Vägverket genom änd-
ring i föreskrifterna om utvändigt fordonsbuller.

Helt övervägande antalet remissinstanser är positiva till föreslagen
sänkning av bullergränsvärdet for snöskotrar. Det gäller exempelvis
Vägverket, Högskolan i Luleå, Sveriges provnings- och forsknings-
institut, Naturvårdsverket, berörda länsstyrelser och kommuner. Väg-
verket anser dock att en skärpning av bullemormen bör ske i ett nordiskt
samarbete. Även Sveriges snöfordonsleverantörer (Snöfo) är positiva till
att nya bullergränser blir gemensamma för Norden. Länsstyrelsen i
Västerbottens län föreslår 75 dB(A) som gränsvärde fr.o.m. år 1998 samt
en ytterligare sänkning på sikt. Vägverket och Länsstyrelsen i Västerbot-
tens län menar att tekniska krav borde omfatta både buller och avgaser.

Några remissinstanser behandlar frågan om internationella handels-
hinder. Kommerskollegium anser att bestämmelserna kan strida mot EES-
reglema och att dessa måste notifieras.

Snöskoterorganisationema avstyrker och anför bl.a. att först måste en
ny och tillförlitlig mätstandard fastställas. Enligt Snöfo saknas det inom
snöskoterindustrin för närvarande kunskap om att åstadkomma föreslagen
bullerreduktion.

2.2.2 Föreslagna restriktioner med zonindelning i fjällområdena

Utredningens förslag: Utredningen ställer sig i huvudsak bakom ett av
Naturvårdsverket utarbetat förslag om skärpta restriktioner för motori-
serade fördmedel i 15 fjällområden. I tio områden (s.k. vildmarkszoner)
som är särskilt värdefulla för naturvården - området norr om Tometräsk,
centrala Sarek, Sulitelma - västra Padjelanta, Artfjället, Daimaplatån,
Mellanskogsfjäll, Hothagsfjällen, Svenskådalen, Skäckerfjällen och
Fulufjället - skulle i princip all motortrafik och landning med luftfartyg 27

bli otillåten. I vissa fall skulle också överflygningsförbud råda. Med

undantag för Sulitelma ligger föreslagna vildmarkzoner inom områden
där skoterförbud redan råder. Mindre långtgående restriktioner föreslås
i fem andra områden (s.k. friluftszoner) - Abisko nationalpark -Kungsle-
den - Kebnekaisejjällen, Kungsleden mellan Ammarnäs och Hemavan,
Jämtlandsjjällen, Grövelsjöfjällen och Transtrandsfjällen. Friluftszonema
utgör områden där skidåkning och fjällvandring är omfattande och där
det finns ett väl utbyggt system med leder och övemattningsstugor. Med
undantag för Kungsleden och Transtrandsjjällen ligger föreslagna fri-
luftszoner inom områden där det redan råder skoterförbud. I frilufts-
zonema forslås bl.a. skoterförbud, nedläggning och ändring av vissa
skoterleder samt införande av landningsförbud för luftfartyg. Förslaget
behöver dock preciseras av länsstyrelserna i samråd med berörda
kommuner.

Skr. 1993/94:175

Bilaga 2

Snöskotrar

Remissutfallet beträffande föreslagna områden med skärpta restriktioner
for snöskotertrafiken i fjällområdena är splittrat. I huvudsak är det
berörda kommuner och skoterorganisationema som är kritiska.

Många remissinstanser, bl.a. Boverket, Naturvårdsverket, Svenska
kommunförbundet och Svenska samemas riksförbund (SSR), är positiva
till utredningens förslag. Flera instanser, bl.a. Kungl. Veten-
skapsakademien (KVA), Svenska turistföreningen och Svenska fjäll-
klubben, vill ytterligare förstärka skyddet inom de föreslagna bullerfria
områdena eller utvidga skyddet till andra områden. KVA föreslår förbud
för all terränggående motortrafik inom vissa delar av vildmarkszonema
och förbud för all militär övningstrafik i vildmarkszonema. Svenska fjäll-
klubben är kritisk till en zonering inom nationalparksgränsema. Natur-
skyddsföreningen föreslår att nöjestrafiken i fjällområdena successivt
avvecklas. SSR är inte främmande för ett generellt skoterförbud.

Flera instanser, bl.a. Boverket, Naturvårdsverket, Vägverket, Läns-
styrelserna i Norrbottens och Jämtlands län, Bergs och Härjedalens
kommuner, föreslår att gränser och regler, bl.a. bibehållande av skoter-
leder, preciseras närmare. Jordbruksverket anser att indelningen av
områden bör anpassas med material om samebyarna. Stockholms uni-
versitet och Kungl. Vetenskapsakademien förutsätter att nyttotrafiken
skall inbegripa trafik för forskningen.

Många remissinstanser, bl.a. flertalet berörda norrlandskommuner,
snöskoterorganisationema och NorrlandsfÖrbundet, avstyrker eller är
kritiska mot föreslagna skärpta restriktioner. Överbefälhavaren, som är
positiv till en zonering, kan inte acceptera kategoriska förbud eller
restriktionerna i föreslagna zoner; militärens övningar är ett överordnat
intresse enligt naturresurslagen. Rikspolisstyrelsen förutsätter att poliser
och civila fjällräddare tillförsäkras en oinskränkt rätt att vistas i förbuds-
områdena. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att den områdesvisa
hanteringen delvis bör ersättas med generella regler om skotrarnas buller 28

och hastighetsgränser. Kommunerna menar att ytterligare regler för

snöskoterköming bör behandlas av länsstyrelsen i samråd med
kommunerna. Bl.a. Vilhelmina kommun anser att en separering av leder
skulle öka störningarna på stömingsfria områden. Svenska kommunför-
bundet anser att berörda kommuner bör ha möjlighet att styra planeringen
vid föreslagen översyn.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt Stockholms
universitet är kritiska mot att infora nya begrepp som vildmarks- och
friluftszon.

Luftfartyg

Remissutfallet är splittrat vad gäller föreslagna restriktioner för flyget.
Främst friluftslivets organisationer uttalar sig positivt om föreslagna
restriktioner for flygverksamhet. Svenska turistföreningen vill begränsa
antalet landningsplatser ytterligare. Högskolan i Luleå och Länsstyrelsen
i Västerbottens län vill öka begränsningarna for den störande helikopter-
trafiken.

Luftfartsverket anser att reglerna bör tas in i resp, trafikslags lagstift-
ning eftersom bestämmelser med hänvisning till nationalparker eller
naturreservat inte är lagligt giltiga. Luftfartsverket anser vidare att det
kan finnas anledning att se över reglerna för helikoptertrafiken. Luft-
fartsverket vill delta i det fortsatta arbetet med zonindelningen.

Behovet av regionala styrmedel för flyget - främst allmänflyget -
framförs bl.a. av Länsstyrelsen i Västerbottens län, som anser att ytter-
ligare regleringar i olika områden bör ske av länsstyrelsen i samråd med
kommunerna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och Härjedalens kommun anser att land-
ningsplatser i vissa områden bör tillåtas i skälig omfattning för t.ex.
turismen. Svenska fjällklubben hävdar att vissa befintliga flygkorridorer
bör finnas kvar, men att antalet flygturer eventuellt bör kvoteras.

Flera remissinstanser, bl.a. Överbefälhavaren, vissa kommuner, Heli-
kopterföretagens riksförbund/Trafikflygföretagens riksförbund och
Swedish seaplane association, avstyrker eller är kritiska mot föreslagna
begränsningar för flyget. Storumans kommun anser t.ex. att det är
olämpligt att peka ut landningsplatser. Vilhelmina kommun anser att
överflygnings- och landningsförbud kräver en mer detaljerad analys.

2.2.3 Hastighetsbegränsning för snöskotrar

Utredningens forslag: En hastighetsbegränsning på 50 km/tim bör inforas
för snöskotrar i delar av fjällvärlden. Begränsningen bör inforas direkt
i de fjällområden där snöskotertrafiken regleras enligt terrängkömings-
lagstiftningen eller naturvårdslagen (inkl, de områden som kan komma
att tillföras med anledning av Naturvårdsverkets förslag till bullerfria
områden). Länsstyrelsen skall ha möjlighet att lämna dispens.

Ändringar infors i terrängtrafikkungörelsen (1972:594).

Skr. 1993/94:175

Bilaga 2

Remissinstanserna framför skilda uppfattningar om föreslagen hastig-
hetsbegränsning.

Bl.a. Naturvårdsverket, vissa länsstyrelser, Svenska samemas riksför-
bund, Naturskyddsföreningen och friluftslivets organisationer är positiva
till förslagen hastighetsbegränsning. Länsstyrelsen i Norrbottens län, som
tillstyrker förslaget, anser att en ännu lägre fartgräns kan erfordras i
vissa områden. Länsstyrelsen i Norrbottens län och Östersunds kommun
föreslår dessutom en generell hastighetsbegränsning på 70 km/tim för
snöskotrar. Kiruna kommun tillstyrker en hastighetsbegränsning på 70
km/tim kring turistanläggningar och på skoterleder inom skoterför-
budsområden. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att hastighets-
begränsning i princip endast bör införas i terrängkömingsförbuds-
områden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som avstyrker differentierade
hastighetsregler, anser att en generell gräns på 50 km/tim bör införas
fr.o.m. år 1998 och regler om att skotrarna då skall vara konstruerade
för denna hastighet. Länsstyrelsen i Jämtlands län, som avstyrker den
föreslagna hastighetsbegränsningen, är dock positiv till en generell
hastighetsbegränsning.

Vägverket, det helt övervägande antalet berörda kommuner och snö-
skoterorganisationema avstyrker förslaget. Några remissinstanser, bl.a.
Vägverket och Sorsele kommun, anser att en sänkning av motoreffekten
kan vara ett alternativ.

Många remissinstanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen, uppmärksammar till-
synsfrågan och anser att det med nuvarande resurser blir omöjligt att
effektivt kunna övervaka de nya reglerna. Flera remissinstanser anför
detta som motiv för sin avstyrkan.

Hovrätten i Nedre Norrland ifrågasätter om inte Vägverket i stället
skall besluta enligt terrängtrafikkungörelsen.

2.3 Reglering av motorbåtar

Invändningarna mot föreslagna restriktioner för motorbåtar gäller främst
föreslagen hastighetsgräns. Fiskeriverket anser att förslagen inte är
tillräckligt långtgående.

Sjöfartsverket, Svenska båtunionen, Svenska seglarförbundet och AB
Volvo Penta anser att en reglering även bör omfatta yrkessjöfarten.

2.3.1 Bullernormer m.m. för motorbåtar

Utredningens förslag: En bullemorm som varierar med motoreffekt bör
införas för utombordsmotorer på fritidsbåtar. För motorer med en effekt
om högst 10 kW föreslås gränsvärdet för Ijudtrycksnivån bli 92 dBA och
för motorer om 20 kW och däröver 98 dBA. Däremellan föreslås linjärt

Skr. 1993/94:175

Bilaga 2

ökande gränsvärden. Tillverkare eller importör skall intyga att buller-
avgivningen uppfyller ställda krav. För nya båtar med inombordsmotorer
föreslås krav på ljuddämpning med bästa tillgängliga teknik.

En mätstandard för stationär mätning av ljud från utombordsmotorer
föreslås och bör utredas närmare.

Genom ändring i sjötrafikförordningen (1986:300) föreslås Sjöfarts-
verket ges rätt att meddela föreskrifter om båtmotorer vad gäller buller.
Alternativt föreslås att det utfärdas en särskild författning om begräns-
ning av bullret från motordrivna fritidsbåtar.

Skr. 1993/94:175

Bilaga 2

Flertalet remissinstanser, bl.a. Kustbevakningen, Naturvårdsverket,
Chalmers tekniska högskola, Sveriges provnings- och forskningsinstitut,
flertalet länsstyrelser och kommuner samt Stiftelsen Stockholms skärgård
tillstyrker utredningens förslag. Länsstyrelsen Kristianstads län anser att
bullemormen bör skärpas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som
anser att minimikravet bör gälla även för det befintliga båtbeståndet,
framhåller att det bör klarläggas hur bullerförhållandena förändras samt
om föreslagen bullernivå innebär en kravskärpning. Västerviks kommun
efterlyser långsiktiga krav. Sveriges provnings- och forskningsinstitut,
som tillstyrker en stationär mätmetod kompletterad med förbifartsmät-
ning, förordar specifika krav för inombordsmotorer.

Vissa remissinstanser, såsom Kustbevakningen, Vägverket, Länsstyrel-
sen i Södermanlands län och Norrtälje kommun, anser att även utsläppen
av avgaser skall ingå i bedömningarna. Länsstyrelsen anser att ekono-
miska styrmedel bör införas.

Några remissinstanser behandlar frågan om internationella handels-
hinder. Kommerskollegium anser att bestämmelserna kan strida mot EES-
reglema och att dessa måste notifieras.

Bl.a. Sjöfartsverket och båtbranschen är kritiska eller negativa till
utredningens förslag. Verket anser att det är olämpligt med en särbehand-
ling av den tekniska bullerfrågan från övriga frågor om motorstandardise-
ring. Sjöfartsverket anser att en internationell standard för miljöprestanda
hos båtmotorer bör utvecklas. Enligt verket bör man utgå från den statio-
nära mätmetoden. Förbifartsmätning kan användas för inombordsmotorer.
Båtbranschens riksförbund och AB Volvo Penta anser inte heller att
Sverige bör anta några särregler. Den stationära mätmetoden ger inte så
tillförlitliga resultat att dessa kan användas som gränsvärde och läggas till
grund för lagreglering. Lagkrav på fartyg bör samordnas internationellt
och baseras på en realistisk mätstandard. Industrin utvärderar för
närvarande två metoder för bullermätning. Den internationella båtmotor-
industrins branschorganisation har bl.a. lagt fram förslag till emissions-
direktiv inom EG. Svenska båtunionen och Svenska seglarförbundet anser
att en decibelgräns är ett mycket osäkert instrument.

2.3.2 Förslag till zonindelning av skärgårdsområden och inlands-
vatten

Skr. 1993/94:175

Bilaga 2

Utredningens förslag: Kustvattnen och vissa inlandsvatten föreslås delas
in i tre typer av områden (obruten kust/övriga skärgårdar och större
sjöar/övriga kuster och andra vattenområden) för fortsatta överväganden
om inom vilka områden en låg bullernivå bör hävdas. Utgångspunkten
har varit naturresurslagens bestämmelser och motiv uttalanden om om-
råden av betydelse för naturvård och friluftsliv. Vissa principer redovisas
för planeringen av dessa områden. Närmare överväganden bör göras på
lokal och regional nivå.

I stort sett enbart positiva synpunkter till utgångspunkterna for val av
bullerfria områden. Några remissinstanser, bl.a. Länsstyrelserna i
Blekinge och Gävleborgs län samt Västerviks kommun, anser att under-
laget bör kompletteras med vissa områden eller gränser ändras. Natur-
skyddsföreningen anser att indelningen är mycket vag. Fiskeriverket
ifrågasätter om indelningen är rimlig. Behovet av restriktioner är störst
i områden med störst befolkningstäthet. Nyköpings kommun anser att inte
enbart naturresurslagens bestämmelser skall utgöra grund.

2.3.3 Hastighetsbegränsning för motorbåtar

Utredningens förslag: En hastighetsbegränsning för motordrivna fritids-
båtar måste differentieras. Utredningen föreslår dock att en fartgräns på
högst 18 knop bör införas för skärgårdsområdena och inlandsvattnen
fr.o.m. den 1 juni 1994. I skärgårdsområdena utmed havskusterna före-
slås fartgränsen gälla innanför den s.k. baslinjen. Länsstyrelsen skall ha
möjlighet att lämna dispens.

En bestämmelse om fartbegränsning för motordrivna fritidsbåtar före-
slås införas i sjötrafikförordningen (1986:300). Skärgårdsområden med
hastighetsbegränsning bör anges i bilaga till förordningen och avgränsas
på sjökort.

Några länsstyrelser, bl.a. Länsstyrelserna i Blekinge och Gävleborgs,
några kommuner, t.ex. Västerviks kommun, och Naturskyddsföreningen
är odelat positiva till den föreslagna mer allmänna hastighetsbegräns-
ningen i skärgårdar och inlandsvatten.

Övervägande flertalet remissinstanser avstyrker eller är kritiska till den
föreslagna hastighetsbegränsningen. Det gäller bl.a. Rikspolisstyrelsen,
Kustbevakningen, flertalet länsstyrelser, bl.a. Länsstyrelserna i Stock-
holms, Hallands samt Göteborgs och Bohus län, flera kommuner, bl.a.
Lysekils och Nyköpings kommuner, Stiftelsen Stockholms skärgård,

båtsportens och båtbranschens organisationer samt AB Volvo Penta.
Många remissinstanser anser dessutom att 18 knop skulle vara en direkt
olämplig gräns. Sjöfartsverket, som anser att föreslagen hastighets-
begränsning är en alltför trubbig åtgärd, redovisar en skiss till differenti-
erade fartgränser som tar hänsyn till även andra miljöeffekter. Läns-
styrelserna i Stockholms och Västerbottens län anser att frågan om en
generell hastighetsgräns bör utredas närmare. Även Svenska kryssar-
klubben - som accepterar en hastighetsbegränsning, men är kritisk till
föreslagen gräns - anser att denna fråga bör utredas ytterligare. Läns-
styrelsen i Stockholms län föreslår att länsstyrelsen efter samråd med
Sjöfartsverket ges befogenhet att utfärda fartbegränsningar av generell
karaktär. Länsstyrelsen i Hallands län anser att gällande lagstiftning ger
goda möjligheter att genomföra förslagen.

Naturvårdsverket anser att den föreslagna regionala och lokala över-
synen bör prioriteras framför generella hastighetsbegränsningar.

Många remissinstanser, bl.a. Kustbevakningen, flera länsstyrelser och
båtorganisationer, anser att lägre fartgränser lokalt bör läggas fast för
begränsade avsnitt eller områden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län föreslår 5 knop eller förbud i känsliga områden. Länsstyrelsen i
Jönköpings län anser att fartgränsen bör sättas lägre för små sjöar och
vattendrag; 18 knop är däremot inte motiverat for t.ex. Vättern.
Länsstyrelsen i Kristianstads län och Nyköpings kommun föreslår förbud
i mindre sjöar. Även båtbranschens och båtsportens organisationer, som
avvisar en generell hastighetsbegränsning, anser att det lokalt bör
diskuteras en lägre fartgräns, t.ex. 7 knop. Svenska vattenskidförbundet,
vars hela verksamhet skulle påverkas, hänvisar till försöksplaneringen i
Norrtälje.

Kustbevakningen framhåller att nuvarande lagstiftning ger möjlighet
att komma tillrätta med eventuella avigsidor. Svenska båtunionen och
Svenska seglarförbundet menar att sjölagens bestämmelser bör användas
på de som stör omgivningen.

Många remissinstanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen och Kustbevakningen,
uppmärksammar tillsynsfrågan och anser att det med nuvarande resurser
blir omöjligt att effektivt kunna övervaka de nya reglerna. Flera anför
detta som motiv för sin avstyrkan.

2.4 Fortsatt planering

Utredningens förslag: Förslag lämnas till former för ett fortsatt plane-
ringsarbete. Genomförd försöksplanering visar att den kommunala över-
siktsplaneringen utgör en lämplig process för överväganden om inom
vilka rekreations- och friluftsområden låga bullernivåer bör eftersträvas.
Det gäller främst fortsatta överväganden om havskusterna och inlands-
vattnen samt övriga delar av fjällvärlden, bl.a närområdena kring
välfrekventerade turistorter. Planeringsarbetet bör ske i nära samarbete
med länsstyrelsen. Ställningstaganden bör läggas till grund för beslut om
restriktioner mot bullrande trafik enligt olika speciallagar. Länsstyrel-

Skr. 1993/94:175

Bilaga 2

serna bör ta initiativ till planeringsarbetet. Målsättningen bör vara att
arbetet är avslutat inom en treårsperiod.

Boverket bör utarbeta allmänna råd för hur frågor om låg bullernivå
i rekreations- och friluftsområden kan föras in i den översiktliga plane-
ringen.

Skr. 1993/94:175

Bilaga 2

Utredningens föreslagna principer för behandlingen av bullerfrågor i den
fortsatta planeringen har fått brett stöd i remissbehandlingen, bl.a. från
länsstyrelser, kommuner och Svenska kommunförbundet.

Den kommunala översiktsplanen har ansetts utgöra ett lämpligt plane-
ringsinstrument. Boverket anser att det är otillräckligt belyst i utred-
ningen om bullrande verksamheter kan regleras med stöd av den kom-
munala översiktsplanen. Boverket, som anför att initiativet måste komma
från kommunerna, betonar samarbetet med länsstyrelsen eftersom frågan
är av mellankommunal och regional karaktär. Boverket anser att möjlig-
heten bör övervägas att delegera ytterligare delar av terrängkömingslagen
och sjötrafikförordningen till kommunerna. Plan- och byggutredningen
anser att det inte finns hinder mot att använda planeringsmetodiken för
översiktsplan. Utredningen betonar dock att översiktsplanen inte bör
behandla frågor som ligger utanför systemet med naturresurslagen och
plan- och bygglagen. Rättviks kommun anser att begreppet naturresurs
enligt naturresurslagen bör breddas till att omfatta låg bullernivå.
Svenska samemas riksförbund betonar länsstyrelsens roll för att fastställa
områden av riksintresse för renskötseln samt att sametingets roll i plane-
ringen också övervägs.

Naturvårdsverket anser att regeringen bör ge länsstyrelserna i uppdrag
att genomföra en planering för skärgårdarna och inlandsvattnen. Även
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att länsstyrelserna bör få i uppdrag
att utreda vilka vattenområden låg bullernivå är angelägen. Länsstyrelsen
i Västemorrlands län anser att behovet är litet för en särskild planering
för bullrande aktiviteter i kustområdet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
avstyrker utredning om ytterligare områden i fjällen för hastighetsbe-
gränsning.

Vissa remissinstanser, bl.a. Luftfartsverket, Svenska samemas riksför-
bund och Svenska turistföreningen, har uttryckt önskemål om att få delta
i det fortsatta planeringsarbetet. Några kommuner anser att staten bör ta
ett ekonomiskt ansvar.

Remissinstanserna ger också ett brett stöd för att låta Boverket utarbeta
allmänna råd för behandling av bullerfrågor. Boverket, som är berett att
utarbeta sådana rekommendationer, anser att länsstyrelserna bör få i
uppdrag att ge verket underlag. Svenska kommunförbundet anser att det
inte behövs några allmänna råd. Boverket bör i stället redovisa goda
exempel.

Miljö- och naturresursdepartementet

Skr. 1993/94:175

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 februari 1994

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg, Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel,
Thurdin, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Lundgren, Unkel, P.
Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Thurdin

Regeringen beslutar skrivelse 1993/94:175 Åtgärder mot buller i fjäll-
områden och skärgårdar m.m.

Åtgärder mot buller i fjällområden och skärgårdar m.m.

Regeringens skrivelse

1993/94:175