1992/93:13

Skrivelse 1992/93:13

Regeringens skrivelse

1992/93:13

med redogörelse med anledning av FN:s konferens
om miljö och utveckling år 1992 - UNCED

Skr.

1992/93:13

Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 8 oktober 1992.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Olof Johansson

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 13

Miljö- och naturresursdepartementet Skr.1992/93:13

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 oktober 1992.

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkel-
spiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lund-
gren, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Johansson

Redogörelse med anledning av FN:s konferens om
miljö och utveckling - UNCED

1 Inledning

FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED) ägde rum i Rio de
Janeiro den 3-14 juni 1992. Konferensen behandlade globala miljö- och ut-
vecklingsfrågor av stor betydelse för mänsklighetens fortlevnad.

Riokonferensen utmärkte sig genom sitt breda ämnesområde men även
genom att konferensbesluten, när de omsätts i åtgärder och handlingar, på
ett avgörande sätt kommer att påverka de långsiktiga levnadsvillkoren för
människor i många länder.

Många av UNCED-besluten är väl förenliga med svensk miljö och utveck-
lingspolitik, medan andra kräver ett betydande arbete i form av genomgång
och analys för att kunna förverkligas i olika delar av samhället. Kunskapen
om UNCED-besluten måste ges en vid spridning, då uppdragen från Rio i
stor utsträckning även riktar sig till de enskilda människorna. Riksdagen bör
därför redan nu beredas tillfälle ta del av UNCED-besluten samt ges en
översiktlig redovisning av hur regeringen på kort och medellång sikt avser
att förverkliga dessa beslut på viktiga områden.

Jag kommer att i det följande att ge en sådan redovisning. Till protokollet

1 detta ärende bör fogas som bilaga översättningar till svenska av Riodeklara-
tionen och Skogsprinciperna liksom Agenda 21, dvs. UNCED:s handlings-
program för det fortsatta arbetet med miljö- och utvecklingsfrågorna. Därut-
över hänvisas till den rapport från konferensen som Utrikesdepartementet
upprättat och nyligen publicerat i serien Aktstycken utgivna av Utrikesde-
partementet, Ny serie 11:47.

2 Bakgrund

FN:s första miljökonferens ägde rum i Stockholm år 1972. Riokonferensen,
20 år senare, var i vissa hänseenden en uppföljning av Stockholmskonferen-
sen. En viktig del av bakgrunden till Riokonferensen finns vidare i Brundt-
1 andkommissionens rapport Vår gemensamma framtid år 1987. Rapporten

visar tydligt att den globala utvecklingen med tilltagande miljöförstöring och
ökande fattigdom måste vändas. Ett ökat samarbete mellan världens folk är
nödvändigt för att åstadkomma förändringar. Kommissionen pekar på möj-
ligheten av en världskonferens för miljö och utveckling. Ett direkt förslag
om en konferens 20 år efter Stockholmskonferensen framfördes senare av
Sverige.

Beslutet om UNCED togs av FN:s generalförsamling år 1989.1 beslutet
redovisas ett antal problem som konferensen måste ta sig an. Miljöförstör-
ingen har gått så långt att jordens livsuppehållande system hotas. Förbruk-
ningen av naturresurser överstiger återväxten. Produktions- och konsum-
tionsmönster är inte varaktigt hållbara, särskilt inte i industriländerna som
svarar för merparten av de föroreningar som sprids.

U-ländernas problem och behov understryks särskilt i beslutet om konfe-
rensen. Utbredd fattigdom är inte förenlig med hållbar utveckling. Fattig-
dom och miljöförstöring hänger nära samman; hushållning med naturresur-
ser och miljöskydd i u-länder bör därför ingå i allt utvecklingsarbete.

Skr. 1992/93:13

3 Förberedelsearbetet

Sedan år 1989 har ett betydande förberedelsearbete utförts inför konferen-
sen. FN:s generalförsamling tillsatte ett särskilt sekretariat, UNCED-sekre-
tariatet, och en förberedande kommitté för att förhandla fram förslag till
konferensbeslut. Kommittén har varit öppen för alla FN-stater. Företrädare
för mer än 150 stater har deltagit. Kommittén har haft 5 möten.

Parallellt med förberedelsearbetet för Riokonferensen har särskilda för-
handlingskommittéer haft i uppgift att att utarbeta texter till konventioner
om dels att motverka risker för klimatförändringar, dels att bevara biologisk
mångfald, dvs. artrikedomen i djur- och växtliv. Arbetet i kommittéerna
skulle bedrivas så att konventionerna kunde undertecknas vid Riokonferen-
sen.

I Sverige samordnades förberedelserna inför konferensen av en national-
kommitté (ME 1990:01), som regeringen tillsatte den 1 februari 1990. Kom-
mitténs uppgift var att bidra till de svenska ställningstagandena inför Rio-
konferensen och att informera om förberedelserna och själva konferensen.
Ordförande i kommittén var miljöministern och ledamöterna kom bl.a. från
politiska partier, forskning, näringsliv, miljörörelsen, ungdomsorganisatio-
ner samt de myndigheter som var närmast berörda av miljö- och utvecklings-
frågorna. Till kommittén knöts ett sekretariat - FN 92-sekretariatet som till-
sammans med vissa andra tjänstemän biträtt kommittén, samordnat förbere-
delsearbetet i regeringskansliet, deltagit i det internationella förhandlingsar-
betet, sammanställt en nationalrapport samt på olika sätt informerat om
konferensen.

I förberedelsearbetet i Sverige har också Miljövårdsberedningen, rege-
ringens råd i miljöfrågor, deltagit. Beredningen har arrangerat konferenser
om UNCED och publicerat rapporter om solenergi och andra förnybara
energikällor, kretslopp och hållbar stadsutveckling, m.m.

Svenska FN-förbundet, miljö- och ungdomsorganisationer och andra folk-

rörelseorganisationer samordnade bl.a. med stöd av statliga bidrag sina in- Skr. 1992/93:13
satser inför konferensen i en grupp kallad Miljö och Utveckling 92 med ett
sekretariat som bl.a. informerat genom nyhetsbrev, publikationer, semina-
rier m.m.

En särskild informationssatsning gjordes för ungdomar i form av en ung-
domstidning om UNCED. Satsningen blev möjlig bl.a. genom Barn- och
ungdomsdelegationens medel från Allmänna arvsfonden.

Jag har den 14 maj i år lämnat en utförlig information till riksdagen om
förberedelserna inför konferensen samt om regeringens ställningstaganden
och förväntningar inför UNCED.

4 Beslutsunderlag

Efter ett intensivt arbete kunde den förberedande kommittén till konferen-
sen överlämna i stort sett kompletta texter i flertalet centrala frågor, med
undantag för bl.a. Skogsprinciperna samt i fråga om finansiella resurser, tek-
nologi och institutioner. Under senvåren 1992 kunde vidare enighet nås om
texter till de två konventionerna om biologisk mångfald och om klimat. Be-
slutsunderlaget i Rio de Janeiro utgjordes av

- Riodeklarationen om miljö och utveckling med en rad principer som sta-
terna uppmanas följa i det långsiktiga miljö- och utvecklingsarbetet,

- Agenda 21 som är ett handlingsprogram för det fortsatta arbetet med de
största miljö- och utvecklingsproblemen samt

- Skogsprinciperna som ger riktlinjer för hur världens skogar skall nyttjas
utan att miljön skadas.

Riokonferensens bakgrund och förlopp m.m. finns närmare redovisat i den
tidigare nämnda rapporten från Utrikesdepartementet ”Förenta Nationer-
nas konferens om miljö och utveckling 3-14 juni 1992”.

5 Konferensbesluten

Vid Riokonferensen antogs de tre grundläggande texterna: Riodeklaratio-
nen om miljö och utveckling, Agenda 21 samt Skogsprinciperna. En konven-
tion om klimatförändringar och en konvention om biologisk mångfald var
tillgängliga för underskrift vid konferensen. Konventionerna underteckna-
des av företrädare för mer än 150 länder och EG.

5.1 Riodeklarationen

Riodeklarationen innehåller 27 grundläggande principer för miljö- och ut-
vecklingsarbetet. I deklarationen anges bl.a. att

- staterna har en suverän rätt att utnyttja sina naturtillgångar i enlighet
med sin miljö- och utvecklingspolitik men att de också har ett ansvar att
inte skada andra staters miljö eller skada områden som ligger utanför
statlig kontroll;

- ett ovillkorligt krav för att nå en hållbar utveckling är att alla stater och Skr. 1992/93:13
folk samarbetar för att utplåna fattigdom så att ojämlikheten i levnads-
förhållanden kan minska;

- staterna skall samarbeta för att främja en öppen internationell ekono-
misk ordning, som leder till ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling i
alla länder, vilket ger bättre möjligheter att hantera miljöförstöringen;

- kvinnornas deltagande är av yttersta vikt för att nå en hållbar utveckling;

- staterna skall reducera och eliminera icke hållbara produktions- och kon-
sumtionsmönster samt främja lämpliga demografiska program;

- den som förorenar skall, i princip, bära kostnaderna för föroreningarna

(Polluter Pays Principle - PPP);

- staterna skall motverka eller hindra omlokalisering och överföring till
andra stater av verksamheter och ämnen som hotar människors hälsa el-
ler miljön;

- brist på vetenskapligt säkerställda bevis skall inte utgöra skäl för att
skjuta upp kostnadseffektiva åtgärder för att hindra miljöförstöring (för-
siktighetsprincipen);

- krigföring motverkar i grunden en hållbar utveckling.

Riodeklarationen bygger vidare på den deklaration som antogs av 1972 års
Stockholmskonferens och betonar bl.a. den ökade insikten om utvecklings-
frågornas betydelse och sambanden mellan miljö och utveckling i ett globalt
perspektiv.

5.2 Agenda 21

Handlingsprogrammet Agenda 21 ger riktlinjer för nationellt och internatio-
nellt handlande under återstoden av 1900-talet och även in i nästa sekel, det
21 :a århundrandet. Agenda 21 innehåller rekommendationer och är således
inte juridiskt bindande, men handlingsprogrammet är enligt regeringens me-
ning politiskt och moraliskt förpliktande. Agenda 21 är ett uppdrag till alla
grupper och individer i samhället att arbeta för att uppnå målet om en håll-
bar utveckling, utrota fattigdom och undanröja hoten mot miljön.

Agenda 21 innehåller 40 kapitel med handlingsprogram för nationella åt-
gärder och internationellt samarbete för att uppnå en ekologiskt hållbar ut-
veckling. Innehållet i Agenda 21 står i samklang med Riodeklarationens
principer. I handlingsprogrammet betonas t.ex. att miljöfrågorna måste inte-
greras socialt och ekonomiskt. Betydelsen av demokrati och medverkan i
beslutsfattandet stryks under liksom individers och olika folkgruppers an-
svar och medverkan i genomförandet.

Agenda 21 innehåller ett särskilt avsnitt som riktar sig till vissa grupper i
samhället och som syftar till att stärka dessa gruppers roll i övergången till
en hållbar utveckling. Ett effektivt genomförande av åtgärder inom Agenda
21 kräver åtaganden och medverkan från alla grupper i samhället. De grup-
per som nämns som särskilt viktiga är kvinnor, barn och ungdomar, ur-
sprungsbefolkningar, icke-statliga organisationer, kommuner, fackför-
eningar, näringslivet, vetenskapsvärlden och lantbrukare. Att stärka dessa
gruppers roll ingår också som ett viktigt inslag i flertalet programområden i
Agenda 21.

Ansatsen i Agenda 21 är att problem skall förebyggas genom miljöanpass- Skr. 1992/93:13
ning av politiken på olika områden, t.ex. inom energi-, transport-, jord-
bruks- och skogsbruksområdena.

Sambandet mellan fattigdom och miljö behandlas speciellt i ett kapitel,
men också utförligt i andra kapitel som rör exempelvis förhållandena i områ-
den med särskilt torrt klimat, tropiska kustområden och i slumområden.
Programmet tar också upp frågan om att förändra produktions- och konsum-
tionsmönster och effektivisera resursanvändningen framför allt i de industri-
ellt utvecklade länderna.

Agenda 21 behandlar vidare de ekonomiska förbindelserna mellan i- och
u-länder såsom handel, skulder och överföring av finansiella resurser. Spe-
ciell uppmärksamhet ges ekonomier i omvandling i Öst- och Centraleuropa.
Ländernas eget ansvar för att uppbringa resurser och reformera sina ekono-
mier understryks samtidigt.

I allmänhet förutsätts genomförandet av Agenda 21 komma att finansieras
av vaije lands egna resurser. U-länderna kan dock inte förväntas klara av
sina åtaganden helt utan som ett komplement behövs nya och additionella
resurser. Många länder har tidigare åtagit sig att ge 0,7 procent av bruttona-
tionalprodukten i bistånd men det är få länder som uppnått målet. I Agenda
21 förklarar sig industriländerna beredda att hålla fast vid detta mål och öka
sina biståndsprogram för att uppnå detta så snart som möjligt. Vissa länder
var överens om att nå målet år 2000. De länder som inte accepterat 0,7 pro-
cent-målet åtog sig att söka öka sitt bistånd. I finansieringsavsnittet klargörs
vidare att nedrustningen på sikt kan frigöra resurser för miljö och utveckling.

Genomförandet på det internationella planet av Riokonferensens beslut
skall enligt Agenda 21 bl.a. ske genom att FN:s generalförsamling under
hösten 1992 fattar beslut om att tillsätta en kommission för hållbar utveck-
ling, Commission on Sustainable Development, CSD. Dessa frågor åter-
kommer jag till i det följande.

5.3 Skogsprinciperna

I det tredje dokumentet som behandlades vid Riokonferensen - Skogsprin-
cipema - ges grundläggande riktlinjer för ett hållbart utnyttjande av värl-
dens skogar. Skogens alla funktioner skall skyddas. Finansiella resurser och
kunskaper skall ställas till förfogande för u-länder med stora skogstillgångar
för att de skall kunna hindra skövling och övergå till ett långsiktigt hållbart
skogsbruk. Handelspolitiska åtgärder på skogsområdet måste vara förenliga
med internationella avtal.

5.4 Konventionen om klimatförändringar

Konventionen om klimatförändringar har som mål att stabilisera koncentra-
tionen av växthusgaser i atmosfären på en nivå som tillåter en naturlig an-
passning av ekosystemen. Konventionen innehåller åtaganden för industri-
länderna att anta program och vidta åtgärder för att begränsa utsläppen av
alla växthusgaser. En rapporteringsskyldighet med sikte på stabilisering på
1990 års nivå vid sekelskiftet skall byggas upp. Rapporterna skall läggas till

grund för utvärdering av situationen i fråga om koncentrationen av växthus- Skr. 1992/93:13
gaser och kunna användas som underlag för beslut om successiva föränd-
ringar av åtgärderna mot klimatförändringar. En stat som ratificerar konven-
tionen åtar sig både att minska utsläppen av växthusgaser och att bevara och
utveckla möjligheterna att binda växthusgaser i t.ex. skog.

5.5 Konventionen om den biologiska mångfalden

Konventionen lägger fast ett modernt naturvårdstänkande genom att foku-
sera på både traditionellt naturvårdsarbete och ett ökat sektorsansvar för
den biologiska mångfalden. Nationella planer skall utarbetas för hur mång-
falden skall skyddas och de biologiska resurserna användas på ett uthålligt
sätt. Planerna skall granskas av konventionsparterna. Användningen av bio-
teknik skall ske på ett ansvarsfullt sätt. Konventionen skall främja en rättvis
fördelning av de tillgångar som användningen av genetiska resurser skapar.
Varje land skall ha rätt att bestämma över sina egna genetiska resurser.
Dessa omfattar såväl vilda djur och växter som husdjur och kulturväxter.
Stater som ansluter sig till konventionen skall arbeta för en ökad vetenskap-
lig och teknisk utbildning på området. I-länderna skall efter förmåga hjälpa
u-ländema med kunskap, teknik och finansiella resurser.

6. Svensk värdering av UNCED-besluten

Enligt regeringens mening får Riokonferensen betecknas som en framgång.
Den innebär ett viktigt steg för att nationellt och internationellt lägga ökad
vikt vid och ge ökade resurser för att lösa världens miljö- och utvecklings-
problem. Vikten av de frågor som behandlades och de beslut som togs un-
derströks av det stora antal stats- och regeringschefer som deltog. Konferen-
sens beslut skall ses som början på en långsiktig process mot en miljömässigt
hållbar utveckling. Den fullständiga utvärderingen av Riokonferensen kom-
mer att kunna göras först om ett antal år då man kan se hur konferensens
rekommendationer har omsatts i praktisk handling och resultatorienterad
politik.

Sverige eftersträvade en handlingsinriktad konferens, med konkreta åta-
ganden av och rekommendationer till regeringar och internationella organi-
sationer. Regeringen konstaterar med tillfredsställelse att flertalet förhand-
lingsmål i den delen har blivit väl tillgodosedda, främst genom konventio-
nerna och genom beslutet om Agenda 21, vilken ger riktlinjer och rekom-
mendationer för åtgärder med sikte på hållbar utveckling inom praktiskt ta-
get alla samhällsområden. För svenskt vidkommande är det särskilt angelä-
get att framhålla den betoning av demokrati och demokratiska beslutsfor-
mer, av nödvändigheten av öppna ekonomiska system, av marknadseko-
nomi och uthållig ekonomisk tillväxt samt behovet av korrekt styrelseskick,
som konferensbesluten ger uttryck för och som utgjorde centrala svenska
förhandlingsmål.

Vad gäller konventionerna om klimat och biologisk mångfald eftersträva-
des vidare från svensk sida kraftfulla och effektiva instrument i arbetet med

dessa avgörande globala miljöproblem. Det måste anses som en framgång Skr. 1992/93:13
att konventionerna kunde undertecknas i Rio de Janeiro. Klimatkonventio-
nen borde enligt svensk mening ha varit mer preciserad i fråga om tidsgrän-
ser för åtaganden om reduktion av utsläpp av växthusgaser. Av särskild vikt
är dock de möjligheter till kostnadseffektiva åtgärder och samordnade mil-
jöåtaganden mellan länder som konventionen innehåller.

Konventionen om biologisk mångfald, som ej undertecknades av USA,
uppfyller i huvudsak de svenska förhandlingsmålen.

Regeringen gör den bedömningen att de båda konventionerna utgör vik-
tiga steg framåt i det internationella samarbetet på miljöområdet. De känne-
tecknas av ett integrerat miljö- och utvecklingstänkande.

Sverige undertecknade båda konventionerna den 8 juni 1992.

Skogsprinciperna utgör en god grund för framtida förhandlingar med in-
riktning på ett mer bindande globalt skogsinstrument.

Åtgärder för att bekämpa den utbredda fattigdomen i u-länder utgjorde
ett prioriterat område bland de svenska förhandlingsmålen. Avsnittet om
fattigdom i Agenda 21 har fått en utformning som väl ansluter till svensk
biståndspolitik. Vidare återspeglar många avsnitt i Agenda 21 insikten om
fattigdomen som ett grundläggande problem i strävan efter hållbar utveck-
ling, och då särskilt kapitlen om befolkningsfrågan, vatten, öken, hälsa, sa-
nitet, den byggda miljön och de kustnära haven.

Sverige verkade aktivt för UNCED-beslut som innebär åtaganden från gi-
varländer att öka det officiella biståndet till u-länderna enligt FN-målet om
0,7 procent av bruttonationalprodukten. Detta mål bekräftades vid Riokon-
ferensen. Tidpunkten för målets uppfyllande lämnades öppen.

Energirelaterade frågor har också varit prioriterade från svensk sida. Sve-
rige har arbetat för att öka användningen av fömybara energikällor och sti-
mulera energieffektivitet samt för att transportfrågorna skall uppmärksam-
mas i arbetet på en hållbar utveckling. Enligt svensk uppfattning kunde tex-
terna i Agenda 21 i dessa delar vara mera kraftfulla och tydliga.

Riodeklarationen kan enligt regeringens mening väntas få stor betydelse i
det fortsatta internationella samarbetet på miljö- och utvecklingsområdet.
Bland deklarationens principer återfinns försiktighetsprincipen, principen
om förorenarens kostnadsansvar, vikten av ökad handel och marknadseko-
nomi samt uttalanden om demokrati och medverkan. Dessa punkter har från
svensk sida poängterats i förhandlingsarbetet.

Slutligen skall nämnas att Sverige drivit frågan om militära aktiviteter och
miljön. Resultat nåddes bl.a. i Riodeklarationens principer 24 och 25 samt i
Agenda 21 i avsnitten om miljöfarligt avfall resp, om finansiering.

7 Förverkligande av UNCED-besluten i Sverige

I regeringsförklaringen från oktober 1991, liksom i årets, anges att en av de
viktigaste uppgifterna under mandatperioden är att verka för en långsiktig
och hållbar utveckling. Riodeklarationen och Agenda 21 stämmer väl över-
ens med detta mål.

I årets regeringsförklaring anges vidare att Sverige kommer att aktivt följa 8

upp de beslut som fattades vid UNCED.

7.1 Uppdragen från Rio de Janeiro

Genom Riodeklarationen har de deltagande länderna åtagit sig att långsik-
tigt sträva mot en hållbar utveckling. En utveckling som äger rum inom ra-
men för ekosystemens bärighet, har därmed för första gången angétts som
ett mellanstatligt erkänt långsiktigt mål för världssamfundet.

Riokonferensens handlingsplan Agenda 21 är en vägvisare till att förverk-
liga detta mål. Besluten i Rio de Janeiro präglas av insikten att övergången
till en hållbar utveckling med nödvändighet måste ses i ett längre tidsper-
spektiv, in i nästa århundrande. Genomförandet av åtgärder inom ramen för
Agenda 21 måste i huvudsak äga rum i de enskilda länderna med tyngdpunkt
i insatser på det lokala planet. En övergång till hållbar utveckling måste i
framtiden genomsyra och prägla alla delar av samhällets verksamhet och
vara vägledande vid utformningen av ländernas politik inom olika sektorer.
Sektoransvaret för en hållbar utveckling förstärks av UNCED-besluten.

Det är viktigt att man nu tar sig an utmaningen från från Rio. Sedan
Agenda 21 översatts till svenska är det möjligt att inleda en bred diskussion
och analys av hur handlingsprogrammet kan genomföras i Sverige. Detta ar-
bete måste omfatta alla samhällsgrupper och sektorer, t.ex. kommuner, or-
ganisationer, jord- och skogsbruket, industrin, fackföreningar, handeln osv.
Det är angeläget att andra grupper i samhället såsom ungdom, folkrörelser
samt det vetenskapliga samfundet engagerar sig i förverkligandet av
UNCED-besluten. Utbildningsinsatser på alla nivåer är särskilt angelägna.

Väsentliga inslag i både Riodeklarationen och Agenda 21 berör behovet
av ändrade produktions- och konsumtionsmönster samt därmed förknip-
pade ändringar i livsstilar, främst i de utvecklade länderna i syfte att minska
miljöbelastningen och effektivisera resursanvändningen. Arbetet måste be-
drivas på många olika nivåer och med brett deltagande. En viktig förutsätt-
ning för att nå en hållbar utveckling är tillgången till information. Denna
behövs både som underlag för beslut om åtgärder och för att aktivera och
engagera medborgarna och därmed stärka det individuella ansvaret för mil-
jön.

Riodeklarationen understryker nödvändigheten av demokratiskt fattade
beslut och att olika befolkningsgruppers erfarenheter tas till vara. Ett väl ut-
vecklat samrådsförfarande är därför angeläget.

De speciella problemen i Öst- och Centraleuropa vad gäller miljösituatio-
nen samt övergång till demokrati och marknadsekonomi uppmärksammas i
Agenda 21. För svenskt vidkommande utgör stöd på alla dessa områden vik-
tiga inslag i det utökade östsamarbetet.

En huvuduppgift för regeringen och myndigheterna är att grundligt vär-
dera och analysera besluten i UNCED i förhållande till svensk politik. I lju-
set av denna analys och värdering kommer regeringen att föreslå riksdagen
åtgärder, som syftar till att anpassa det svenska samhällets utveckling till de
åtaganden som gjorts i UNCED. Regeringen avser återkomma till riksdagen
i vissa sakfrågor redan under budgetåret 1992/93. Här kan nämnas en propo-
sition med riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling samt bud-
getpropositionen med förslag till åtgärder som föranleds av UNCED under
olika huvudtitlar. Senare kommer att läggas propositioner om forskning

Skr. 1992/93:13

samt propositioner om ratificering av konventionerna om biologisk mång- Skr. 1992/93:13
fald resp, klimatfrågor.

Ett brett samråd, inbegripande en remiss av Agenda 21, planeras. Remis-
sen och övrig genomgång avses ge underlag för en mer samlad bedömning
av åtgärdsbehovet. Regeringen avser att återkomma med en redovisning till
1993/94 års riksdag om hur det svenska uppföljningsarbetet fortskrider och
med förslag till erforderliga åtgärder. Bedömningen bör, där så är möjligt
och lämpligt, ske i samverkan med de andra nordiska länderna och kommer
också att beakta UNCED-uppföljningen inom EG.

I det följande redovisas vissa inledande åtgärder, som redan vidtagits eller
som kommer att aktualiseras under hösten.

En första diskussion om uppföljningen av UNCED-besluten ägde rum vid
en konferens i Göteborg den 31 augusti -1 september i år i Miljövårdsbered-
ningens regi. Konferensen arrangerades i samverkan med Göteborgs univer-
sitet och Chalmers tekniska högskola. Deltagarna kom från departement,
myndigheter, forskningsinstitutioner, näringsliv, kommuner, folkrörelser
m.fl. Resultaten från konferensen redovisas i en särskild rapport SOU
1992:104, Vår uppgift efter Rio, från Miljövårdsberedningen.

7.2 Miljö- och naturresurspolitik

7.2.1 Kretsloppsanpassning

Agenda 21 innehåller ett stort antal rekommendationer som är av betydelse
för ett resurshushållande och därmed ett mer kretsloppsanpassat samhälle.
I Agenda 21 slås vidare fast att ett särskilt nationellt program för effektiv
återanvändning och återvinning skall vara upprättat senast till år 2000 i de
industrialiserade länderna. Till detta år skall de enskilda länderna verka för
att återanvändning och återvinning av avfall gynnas på regional, nationell
och lokal nivå.

Med de riktlinjer och förslag till åtgärder som regeringen avser åter-
komma till senare i en särskild proposition om riktlinjer för en kretsloppsan-
passad samhällsutveckling tas ett steg närmare en hållbar utveckling med
fungerande kretslopp och resurshushållning inom olika samhällssektorer. Vi
kommer därmed också närmare målet att konkret förverkliga det Sverige i
den delen åtagit sig genom Agenda 21.

7.2.2 Mi(jökonsekvensbeskrivningar

I Agenda 21 beskrivs hur olika problem bör förebyggas genom miljöanpass-
ning av politiken inom olika sektorer. Detta ställer krav på arbetsmetoder
som innebär att miljöhänsyn och miljökonsekvensbeskrivningar kommer in
i ett tidigt skede.

En viktig ändring trädde i kraft den 1 juli i år i förordningen (1991:738)
om miljökonsekvensbeskrivningar. Det föreskrivs nu klart att en miljökon-
sekvensbeskrivning skall innehålla en motiverad redovisning av alternativ
för lokalisering och utformning av exploateringsföretag inkl, alternativet att
den sökta åtgärden inte vidtas.

7.2.3 Fysisk planering

Skr. 1992/93:13

Fysisk planering är ett viktigt hjälpmedel för att förebygga miljöproblem och
åstadkomma ett effektivt resursutnyttjande. Genom en förutseende och
övergripande fysisk planering kan konflikter undvikas som i ett sent skede
kan leda till låsningar. Översyn av lagstiftningen på området övervägs i syfte
att genom tidiga beslut om lokalisering av vägar och järnvägar ge ökad tyngd
åt kraven på en god miljö och långsiktigt god hushållning med naturresur-
serna.

Regeringen har tagit initiativ till ett samarbete mellan länderna runt
Östersjön under temat Östersjöområdet 2010. Syftet är att ge visioner och
strategier för utvecklingen av hela området runt Östersjön och att alla länder
själva skall vara delaktiga. Östersjöområdets långsiktiga ekonomiska och
miljömässiga utveckling bestäms till stor del av hur mark- och vattenområ-
den utnytljas. För att kunna uppnå en hållbar utveckling måste hela regio-
nens utveckling sättas in i ett långsiktigt och globalt sammanhang. Samarbe-
tet kommer att ha stor betydelse för koordinering och prioritering av stödet
till infrastrukturinvesteringar och andra grundläggande hjälpinsatser.

Plan- och bygglagen ses över med krav på större miljöhänsyn, stärkt med-
borgarinflytande och förenklad lagstiftning.

Sverige planerar tillsammans med FN:s boende- och bebyggelsecenter -
UNCHS (Habitat) - och Nederländerna ett internationellt expertmöte i bör-
jan av 1993 för att klarlägga hur insatserna inom denna organisation kan stär-
kas och effektiviseras inom de områden som finns upptagna i Agenda 21:
den byggda miljön, stärkande av kommunernas roll, kvinnornas delaktighet
i planeringsprocessen, markanvändning m.m.

7.2.4 Mi^jö och hälsa

I Riodeklarationens första paragraf anges att människan står i centrum för
omsorgen om en hållbar utveckling och att hon har rätt till ett sunt och pro-
duktivt liv i samklang med naturen. I hälsopolitiken är folkhälsoarbetet ett
viktigt område. Det nyinrättande Folkhälsoinstitutets verksamhet syftar
bl.a. till att stimulera insatser inom olika sektorer för att i ökad utsträckning
skapa miljöer som är gynnsamma för en positiv hälsoutveckling. Landsting
och kommuner får en särskild roll att inom sitt folkhälsoarbete verka för
goda livsmiljöer.

Världshälsoorganisationen (WHO) har en viktig roll att i det internatio-
nella arbetet följa upp rekommendationerna i Agenda 21 om att främja häl-
san. Bl.a. har världshälsoförsamlingen i maj 1992 uppdragit åt generaldirek-
tören att utarbeta en ny global WHO-strategi för miljö och hälsa med ut-
gångspunkt från bl.a. UNCED:s konklusioner och rekommendationerna
från WHO:s globala kommission om miljö och hälsa. Sverige kommer att
aktivt följa detta arbete.

7.2.5 Kemikaliekontroll

I Agenda 21 ingår ett avsnitt som anger riktlinjer för hanteringen av kemika-
lier i samhället. Dessa riktlinjer har en struktur och ett innehåll som i stora

delar stämmer överens med huvudtankarna och avspeglas praktiskt i den Skr. 1992/93:13
svenska kemikaliekontrollen. Därutöver innehåller programmet uppma-
ningar till i-länderna att på olika sätt bistå u-ländema med uppbyggnad av
egen kapacitet och förmåga att hantera kemikalier.

Sverige deltar intensivt i det internationella samarbetet på kemikalieom-
rådet, genom bl.a. ordförandeskap i olika arbetsgrupper inom FN och Orga-
nisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). I samband
med förberedelserna för UNCED diskuterades möjligheten och lämplighe-
ten av att inrätta ett särskilt mellanstatligt forum för regeringarna för att bl.a.
behandla frågor som gäller bedömningar och hantering av risker med kemi-
kalier, vilket återges i Agenda 21. En förfrågan har ställts från Världshäl-
soorgansiationen (WHO) om den svenska regeringen vill åta sig värdskapet
för ett första möte med ett sådant mellanstatligt forum under senare delen
av år 1993. Syftet är att upprätta en handlingsplan för att uppnå de mål för
kemikaliekontrollen som formulerats i Agenda 21. Regeringen avser att i
den kommande budgetpropositionen redovisa sitt ställningstagande i ären-
det.

7.2.6. Klimatkonventionen

Regeringen avser att förelägga riksdagen en proposition i klimatfrågan un-
der år 1993 med förslag om ratifikation av klimatkonventionen och riktlinjer
för det fortsatta klimatarbetet nationellt.

Statens naturvårdsverk har i uppdrag att senast den 30 oktober 1992 redo-
visa en fördjupad analys av åtgärder mot klimatförändringar. Verket skall
bl.a. redovisa vilka åtgärder som behövs för att stabilisera de svenska koldi-
oxidutsläppen år 2000 på 1990 års nivå. Regeringen avser att behandla Na-
turvårdsverkets förslag i den planerade propositionen. Annat viktigt under-
lag i detta sammanhang är trafikverkens miljörapporter, Närings- och tek-
nikutvecklingsverkets (NUTEK:s) redovisning över omställningen av ener-
gisystemet samt Biobränslekommissionens och den Skogspolitiska kommit-
téns betänkanden. Arbetet bör bedrivas utan att avvakta konventionens for-
mella ikraftträdande. Det fortsatta arbetet som följd av konventionen avser
förberedelser för de beslut som skall fattas av den första partskonferensen,
vilken beräknas kunna äga rum tidigast mot slutet av år 1994. Arbetet omfat-
tar rapporteringsrutiner, metodik för beräkning av utsläpp av växthusgaser,
kriterier för att uppfylla åtaganden genom åtgärder i ett annat land m.m.
Fram till år 1995 förväntas också en ny vetenskaplig utvärdering vara färdig.

7.2.7 Naturvård och biologisk mångfald

Regeringen avser att lägga fram en proposition om utökat älvskydd och änd-
ring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. till höstriksda-
gen. Syftet är att skydda ekologiskt värdefulla miljöer och områden som har
stort värde för vetenskap, friluftsliv, fiske m.m.

Regeringen bereder nu de frågor, som aktualiseras vid en ratificering av
konventionen om biologisk mångfald, med sikte på en proposition redan un-
der innevarande riksmöte. I propositionen kommer ratificeringen av kon-

ventionen om biologisk mångfald att tas upp. Vidare kommer frågor i anslut- Skr. 1992/93:13
ning till tillämpningen av konventionen att behandlas, såsom t.ex. genom-
förandet av en landstudie om biologisk mångfald. Landstudien är en status-
rapport som skall utgöra underlag för utarbetande av en nationell strategi för
bevarande och uthålligt nyttjande av biologisk mångfald. Vidare kommer
att redovisas hur de under år 1991 införda förändringarna i naturvårdslagen
(1964:822) rörande biotopskydd och biotoper för markawattning skall till-
lämpas.

Konventionen kommer i enlighet med principen om sektoransvar för mil-
jön att föra med sig behov av ökade insatser från olika sektorer.

En ökad inriktning mot forskning inom området biologisk mångfald pla-
neras. Även i biståndet kommer att i ökad utsträckning beaktas det uthålliga
nyttjandet av biologiska resurser.

7.3 Integrerad miljöpolitik

7.3.1 Ekonomisk politik och näringsliv

I Agenda 21 läggs stor vikt vid ökad användning av ekonomiska styrmedel i
miljö- och utvecklingspolitik. Onödiga regleringar och statlig inblandning,
som leder till störningar i marknadsekonomin bör undvikas.

Regeringens budgetproposition 1992 innehöll en bilaga om principerna
för ökad användning av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken (prop.
1991/92:100 bil. 1.5) samt förslag till åtgärder för att förbättra kunskap och
information om bl.a. sambanden mellan miljö och ekonomi. Därefter har
utredningar påbörjats om ekonomiska styrmedel inom områdena avfall, klo-
rerade organiska ämnen, HCFC (s.k. mjuka freoner) samt om utsläppsra-
mar för närsalter och om en eventuell handel med utsläppskvoter. I komplet-
teringspropositionen (1991/92:150) aviserades ett uppdrag till Naturvårds-
verket att utreda hur ett miljöklassystem för bensin kan utformas.

Långtidsutredningen 1992 (SOU 1992:19) publicerades i mars och be-
handlade bl.a. miljöpolitikens medel och effektivitet. Sverige använder re-
dan i dag ekonomiska styrmedel i betydande utsträckning som ett led i att
uppnå ökad kostnadseffektivitet med bibehållen konkurrenskraft. I bilaga

II till SOU 1992:19 analyserades de principiella och praktiska problem som
uppstår när den ekonomiska politiken skall inriktas på en långsiktigt hållbar
utveckling.

Regeringen har gett Konjunkturinstitutet i uppdrag att under de kom-
mande fem åren utveckla metoder och modeller för att redovisa de viktigaste
sambanden mellan miljö och ekonomi samt att ansvara för forskning och ut-
veckling kring monetära miljöräkenskaper som komplement till nationalrä-
kenskaperna. Regeringen har ockå utsett en särskild samrådsgrupp med
uppgift att stödja och påverka arbetet.

Många av rekommendationerna i Agenda 21 riktar sig till näringslivet,
inkl, de transnationella företagen. Dessa uppmanas bl.a. att ha miljöhänsyn
som ett av de högst prioriterade målen för sin verksamhet.

I samband med förberedelsearbetet för UNCED har ett särskilt organ
inom näringslivet, Business Council for Sustainable Development, och In-

ternationella Handelskammaren (ICC) utarbetat riktlinjer för industrins
miljöåtaganden. Dessa riktlinjer tillsammans med UNCED-besluten bör nu
omsättas i konkret handling. Det blir en viktig uppgift för det svenska nä-
ringslivet att på olika nivåer i företagen praktiskt tillämpa dessa rekommen-
dationer och riktlinjer som syftar till en hållbar industriell utveckling. Rege-
ringen välkomnar det arbete som har inletts inom den svenska industrin med
att föra ut UNCED-besluten och industrins åtaganden för att utveckla och
fördjupa åtgärder som redan ingår i industrins eget miljöarbete.

7.3.2 Biståndspolitik

Den svenska biståndspolitiken har som övergripande mål att höja de fattiga
folkens levnadsnivå. De fyra grundläggande målen för det svenska biståndet
resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk
självständighet samt demokratisk samhällsutveckling, kompletterades ge-
nom riksdagens beslut år 1988 med ett femte biståndsmål - framsynt hushåll-
ning med naturresurser och omsorg om miljön. Kopplingarna mellan miljö
och fattiga människors levnadsvillkor utgjorde också ett huvudtema vid
UNCED. Miljöfrågorna är ingen egen sektor utan skall integreras i bistån-
det som helhet. Miljöhänsyn skall genomsyra all biståndsverksamhet.

I årets regeringsförklaring anges att så snart Sveriges ekonomi tillåter skall
vi åter uppnå en biståndsnivå om en procent av BNI.

Miljö och uthållig utveckling är prioriterade områden i biståndspolitiken,
som därmed ligger väl i linje med UNCED-besluten. För att kunna konkreti-
sera hur besluten och åtagandena från UNCED skall följas upp inom bistån-
det anmodades Styrelsen för internationell utveckling (SIDA), Styrelsen för
u-landsforskning (SAREC), Beredningen för internationellt tekniskt-eko-
nomiskt samarbete (BITS) och Styrelsen för internationellt näringslivsbi-
stånd (Swede Corp) i regleringsbrevet för budgetåret 1992/93 att till den 31
oktober 1992 redovisa de åtgärder som planeras för att stödja tillämpningen
av det handlingsprogram som antogs vid UNCED. Biståndsorganen utgör i
detta arbete en väsentlig resurs. De frågor som är av särskilt stort intresse i
ett UNCED-perspektiv för de fattiga länderna är framför allt hur markför-
störing och dess konsekvenser kan motverkas, tillgång till färskvatten och
sanitet, okontrollerad tätortstillväxt, överutnyttjandet av marina kustområ-
den samt utbildning och kapacitetsuppbyggnad. Dessa är samtliga frågor
som har hög prioritet för såväl SIDA som SAREC.

Under de sista veckorna av september hölls årsmöten med IMF och
Världsbanken. I det nordiska anförandet som hölls av Island underströks
vikten av UNCED-besluten. Vidare framhölls angelägenheten av att samt-
liga i-länder uppnår målet 0,7 procent av bruttonationalprodukten för det
officiella biståndet.

I slutet av september fortsatte också påfyllnadsförhandlingar inom IDA,
Världsbankens mjuka lånefacilitet. Sverige sökte redan i förhandlingarna
inom UNCED hävda vikten av ökade resurser för genomförande av Agenda
21. Vid konferensen blev kompromissen en hänvisning till det tal som
Världsbankschefen höll i vilket ett förslag om ett extra tillägg framfördes. I
förhandlingarna i september diskuterades denna möjlighet utan att slutlig
lösning nåddes. Förhandlingarna fortsätter.

Skr. 1992/93:13

Inom den globala miljöfaciliteten, GEF, beslutades redan före Riokonfe- Skr. 1992/93:13
rensen att den skall fungera som finansiell mekanism för konventionerna.
Vidare skall den vara öppen för alla länder. Allt detta är områden som Sve-
rige starkt stött. Fortsatta förhandlingar i syfte att bl.a. anpassa GEF till de
krav som konventionerna ställer sker i december.

Inom FN-systemet sker för olika organ en allt starkare miljöprofilering.
UNDP, där Sverige är största bidragsgivare, diskuterar exempelvis en starkt
utökad verksamhet för att bygga upp kapacitet på miljöområdet. Sverige
stöder även i övriga FN-organ, där vi är bidragsgivare, utvecklingen mot en
ökad miljömedvetenhet och en bärkraftig utveckling.

Fortsatta förhandlingar inom andra områden, exempelvis om en konven-
tion för att motverka ökenspridningen, kommer sannolikt också att påverka
det framtida bistånd som har samband med UNCED.

7.3.3 Försvarspolitik

Överbefälhavaren (ÖB) har i sin programplan för perioden 1993-1998, ÖB
93, redovisat det uppdrag om åtgärder för en förbättrad miljö som rege-
ringen lämnade i 1992 års planeringsanvisningar.

I planen lämnas förslag till övergripande riktlinjer och till utgivandet av
en miljöbroschyr. Förslaget till riktlinjer innebär nya konkreta arbetsuppgif-
ter och utredningsuppdrag för flera myndigheter, t.ex. att upprätta ett cen-
tralt övergripande register över försvarsmaktens miljöfarliga ämnen och
verksamheter, egna föreskrifter m.m. samt att utarbeta en miljöplan för för-
svarsmakten.

Härutöver redovisar ÖB bl.a.

- det pågående arbetet för att undvika negativa miljökonsekvenser av
verksamheten avseende bl.a. buller, utsläpp, avfallsfrågor och markan-
vändningen och

- inriktningen av det fortsatta miljöarbetet avseende bl.a. verksamheten
vid skjutfält och övningsområden, buller, avfallsfrågor, avgaser samt ut-
bildning.

ÖB lämnar också förslag till hur destruktionen av försvarsmateriel kan för-
bättras.

Förslagen bereds inom regeringskansliet. Regeringen avser att senare
detta budgetår för riksdagen redovisa dels sina ställningstaganden till försla-
gen, dels inriktningen av det fortsatta arbetet.

Regeringens inriktning är att ta till vara de möjligheter som UNCED-be-
sluten erbjuder för att fortsatt ta upp frågor om sambandet mellan militär
verksamhet och miljö i internationella fora som FN och ESK.

7.3.4 lyansportpolitik

Sverige har redan tagit ett initiativ att få till stånd den konferens om trafik
och miljö i ECE:s regi, som UNCED rekommenderade. Regeringen under-
söker för närvarande möjligheten att stå som värd för denna konferens.
Inom ECMT (den europeiska transportministerkonferensen) har Sverige

även aktualiserat en hearing med världens bil- och bränsleindustri för att Skr. 1992/93:13
driva på utvecklingen mot nya miljöanpassade bil- och bränslealternativ.

Inom ramen för det pågående europeiska harmoniseringsarbetet inom EG
för att få fram miljöbetingade fordonskrav rörande avgasutsläpp och bräns-
leeffektivitet har Sverige tillsammans med EFTA på expertnivå föreslagit ett
införande av koldioxidkrav som leder till en minskning av bränsleförbruk-
ningen. Även i det nordiska och baltiska samarbetet har initiativ tagits till
åtgärder och program, bl.a. inom flyget och sjöfarten, som senare avses att
redovisas för riksdagen.

Ytterligare initiativ kommer att tas i anslutning till den beredning som pågår
av trafikverkens miljörapporter, som nyligen inlämnades till regeringen.

7.3.5 Forskning, teknisk utveckling och utbildningspolitik

I kapitel 35 i Agenda 21 behandlas frågan om forskning och utveckling för
en hållbar utveckling.

Omställningen av samhället i riktning mot en hållbar utveckling kräver
omfattande forskningsinsatser. Redan i dag görs avsevärda satsningar på
miljörelaterad forskning och utveckling. Denna forskning kommer även
fortsättningsvis att vara ett högt prioriterat område. Förslag avseende plane-
ringen för den kommande treårsperioden kommer att läggas fram i forsk-
ningspropositionen under 1993.

Utbildningen ges en framträdande roll i Agenda 21. Det är viktigt att mil-
jöfrågorna får en central roll i utbildningen på alla nivåer.

Rådet för högskolans grundutbildning har genom riksdagsbeslut tilldelats
medel för att stimulera integrerad miljöutbildning vid ett antal universitet
och högskolor. Regeringen avser lägga fram förslag om den fortsatta verk-
samheten inom denna sektor.

Läroplanskommittén, som behandlat frågan om läroplaner för grundsko-
lan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen, har nyligen
överlämnat sitt betänkande. I betänkandet har miljöproblem och miljökun-
skap behandlats särskilt. Bl.a. föreslår kommittén att ett nytt ämne, teknik
och miljö, introduceras i grundskolan. Efter sedvanlig remissbehandling av-
ser regeringen att förelägga riksdagen en proposition under 1993.

7.3.6 Handelspolitik

Sverige kommer även framgent att främja ökad handel mellan i- och u-län-
der i olika internationella sammanhang.

Sambandet mellan miljö och handel har utvecklats till ett viktigt ämne för
det internationella handelspolitiska samarbetet. Sverige har varit och är en
stark pådrivande kraft i detta arbete i syfte att ge miljöaspekterna en större
tyngd.

I OECD pågår ett omfattande och analytiskt arbete i en gemensam arbets-
grupp med både miljö- och handelsexperter för att formulera icke-bindande
riktlinjer för OECD-ländema. Områden för riktlinjer har nu identifierats
och förhandlingsarbetet har därmed inletts.

På initiativ av Sverige och övriga EFTA-länder arbetar sedan närmare ett Skr. 1992/93:13
år tillbaka en teknisk arbetsgrupp i Allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) med vissa problemställningar inom miljö och handel. Dagord-
ningen upptar för närvarande tre punkter: förhållandet mellan GATT och
internationella miljökonventioner, transparens (information om nationellt
vidtagna åtgärder) samt förpackningar och märkning. Sverige är nordisk ta-
lesman i denna grupp. Såväl i GATT som i OECD verkar Sverige för ett
större utrymme för legitima, nationella miljöskyddsåtgärder och klarare reg-
ler för att undvika konflikter mellan ländernas åtaganden under GATT-avta-
let och multilaterala åtgärder för att skydda den globala miljön.

Bland arbetsområdena för ett omorganiserat UNCTAD (FN:s konferens
för handel och utveckling) återfinns miljö och handel. Sverige har stött
denna utveckling och ser UNCTAD jämsides med bl.a. OECD som ett fo-
rum för tekniskt förarbete inför en eventuell framtida GATT-förhandling.

En interdepartemental arbetsgrupp analyserar dessa frågor för att skapa
ett underlag för det internationella agerandet. Kommerskollegium har tagit
initiativ till erfarenhetsutbyte med miljöorganisationerna i dessa frågor.

Regeringen har nyligen lagt ut ett forskningsuppdrag i syfte att inventera
olika typer av problem och åtgärder som bedöms bli aktuella på det miljöpo-
litiska området och som eventuellt kan aktualisera en tolkning/förhandling
av GATT-regelverket.

I Agenda 21 framhålls bl.a. att u-ländernas förmåga att själva generera
resurser för sin ekonomiska utveckling och därmed sitt miljöarbete i hög
grad är avhängig av deras möjligheter att finna avsättningsmarknader för sin
export.

Den svenska marknaden är i stort sett öppen för u-landexporten genom
ett generöst tullpreferenssystem (GSP) samt inte minst den avveckling av
tekokvoterna som nyligen genomförts. Sverige verkar vidare aktivt för en
framgångsrik avslutning av GATT-förhandlingama.

För u-länderna kommer en lyckad Uruguay-runda att innebära betydligt
förbättrade exportmöjligheter på för dem viktiga varuområden såsom tro-
piska produkter och andra jordbruksvaror samt tekoprodukter. Samtidigt in-
tegreras u-länderna i det multilaterala regelbaserade handelssystemet, vilket
lägger en stabil grund för deras framtida ekonomiska utveckling.

73.7 Jordbruks- och skogspolitik

När förändringar sker inom jordbruks- och skogspolitiken bl.a. i samband
med ställningstaganden till Omställningskommissionens och Skogspolitiska
kommitténs förslag kommer förhandlingsresultaten från Riokonferensen att
beaktas. Fortsatt internationellt arbete för att tillämpa Skogsprinciperna och
vidareutveckla dem för att i ett längre perspektiv nå fram till en legalt bin-
dande överenskommelse förbereds inom regeringskansliet i nära samarbete
med de övriga nordiska länderna.

7.3.8 Energipolitiken

Ett viktigt mål för energipolitiken är att trygga tillgången på energi på kon-
kurrenskraftiga villkor och på långsiktigt hållbart sätt. Energipolitiken skall

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 13

utgå från vad natur och miljö kan bära och energisystemet skall i största möj- Skr. 1992/93:13
liga utsträckning bygga på varaktiga, helst inhemska och förnybara, energi-
källor samt en effektiv energihushållning.

Det internationella arbetet för att uppnå globala mål för begränsningar av
klimatpåverkan bör utformas så att åtgärder kan vidtas på ett kostnad seffek-
tivt och rättvist sätt.

Enligt Agenda 21 skall länderna genom lämpliga åtgärder minska påver-
kan på atmosfären från energisektorn och öka bidraget till energiförsöij-
ningen från miljöacceptabla och kostnadseffektiva energisystem. Utgångs-
punkterna för den svenska energipolitiken överensstämmer väl med de prin-
ciper för energiområdet som anges i Agenda 21.

Agenda 21 framhåller vikten av forskning, utveckling, överföring och an-
vändning av energieffektiv teknologi samt av att främja kostnadseffektiva
program för att förbättra effektiviteten i energianvändningen. Sverige är i
en internationell jämförelse ett föregångsland på detta fält som också är ett
nyckelområde när det gäller verksamma åtgärder mot den s.k. växthuseffek-
ten.

Det nu löpande programmet för effektivare energianvändning som ingår

i den s.k. energiuppgörelsen (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU:40, rskr.
1990/91:374) omfattar närmare en miljard kronor under en femårsperiod.
Klimatfrågans ökade vikt kan aktualisera vissa förändringar i programmets
inriktning.

Sverige är pådrivande kraft i det internationella samarbetet inom energi-
området främst inom FN:s speciella kommitté för förnybara energikällor
inom FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) liksom inom FN:s regio-
nala organisation för Europa, ECE, och den internationella energiorganisa-
tionen, IEA. Den svenska regeringen avser att öka det svenska deltagandet
i EG:s samarbete på detta område.

Agenda 21 understryker vikten av att bidrag till energiförsörjningen från
nya och förnybara energislag ökas på ett ekonomiskt effektivt vis. Detta är
också en utgångspunkt för svensk energipolitik.

Viktiga inslag i energipolitiken är att stimulera utvecklingen av miljöan-
passad energi från biobränslen, solenergi och vindkraft. Mot denna bak-
grund beslutade riksdagen våren 1991 som ett led i energiuppgörelsen att
under en femårsperiod satsa nära 2,5 miljarder kronor på förnybara energi-
källor.

Riksdagen beslutade våren 1992 efter förslag från Biobränslekommissio-
nen (SOU 1991:93) att satsa ytterligare 625 miljoner kronor på främjande av
ökad användning av biobränslen (prop. 1991/92:97, bet. 1991/92:NU 25,
rskr. 1991/92:271).

Våren 1992 beslutade riksdagen även om vissa ändringar i energibeskatt-
ningen (prop. 1991/92:159, bil. 11:5). Genom förändringarna togs ett första
steg mot en anpassning av industrins energiskatter till de nivåer som tilläm-
pas inom EG och USA. Anpassningen genomfördes utan att äventyra de
miljöpolitiska målen genom att bl.a. koldioxidskatten höjdes för övriga an-
vändare. I samband med denna energiskatteomläggning avsattes 500 miljo-
ner kronor för ytterligare satsningar på förnybar energi och hushållning samt

för kostnadseffektiva miljöåtgärder inkl, satsningar på kärnsäkerhet i Öster- Skr. 1992/93:13
sjöområdet. Detta är viktiga inslag i klimatstrategin.

Minskningar av koldioxidutsläppen är väsentligen en fråga om minskat ut-
nyttjande av fossila bränslen genom energieffektivisering eller övergång till
andra energikällor. En ytterligare väg som anvisas i klimatkonventionen är
möjligheterna att bevara och öka upptaget av kol i skog och annan växtlig-
het.

Energipolitiken är av central betydelse i dessa sammanhang. De mål som
har satts upp i klimatkonventionen förutsätter åtgärder som innebär bety-
dande samhällsekonomiska kostnader i många länder. Detta gäller särskilt i
länder som Sverige som redan har genomfört långtgående minskningar av
användningen av fossila bränslen. Åtgärder mot klimatförändringar bör där-
för uppfylla högt ställda krav på kostnadseffektivitet.

Det bör framhållas att klimatkonventionen erbjuder möjligheter till kost-
nadseffektiva åtgärder och samordnade miljöåtaganden mellan länder, t.ex.
i Europa. Ett sådant samarbete kan omfatta åtgärder i Östeuropa.

En grundläggande förutsättning för en god resurshushållning och därmed
en hållbar ekonomisk utveckling är väl fungerande marknader. Ett centralt
inslag i energipolitiken är därför att där så erfordras avreglera energimark-
naderna och utsätta dem för internationell konkurrens. Inom ramen för den
s.k. europeiska energistadgan arbetar Sverige även för att godtagbara mark-
nadsförutsättningar skall etableras i de tidigare planekonomierna i Öst-
europa.

Inom ramen för en väl fungerande marknadshushållning och med beak-
tande av de krav klimatkonventionen kan komma att ställa avser regeringen
att fullfölja och utveckla de ovan nämnda energipolitiska programmen.

7.3.9 Uppfödning i kommuner

Kommunerna kommer att få centrala uppgifter i genomförandet av Agenda
21 i Sverige. I Agenda 21-avsnittet om kommunernas roll anges att lokala
Agenda 21 bör utarbetas till år 1996. Enligt regeringens bedömning blir det
en viktig politisk uppgift och en utmaning för kommunerna att i samverkan
med lokala organisationer och i samråd med medborgarna omvandla den
globala Agenda 21 till lokala handlingsprogram som medverkar till en håll-
bar utveckling.

Det arbete som nu bedrivs inom Utredningen om kommunernas arbete
för en god livsmiljö kommer att kunna utgöra ett värdefullt underlag i sam-
band med utarbetandet av lokala Agenda 21. Utredningen skall redovisa re-
sultatet av sitt arbete till årsskiftet.

Jag avser att inbjuda företrädare för kommunerna till en överläggning om
kommunernas roll och ansvar i genomförandet av Agenda 21 på det lokala
planet.

Utarbetande av lokala handlingsprogram för att genomföra Agenda 21
kan kopplas samman med den utveckling som sker i kommunerna, inte minst
i de s.k. ekokommunerna. Många användbara system och praktiska lös-
ningar har redan utarbetats. Regeringen välkomnar en utveckling där fler
kommuner arbetar aktivt för ekologisk anpassning. 4,4 miljoner kronor har

anslagits av regeringen för att stödja utvecklings- och informationsprojekt Skr. 1992/93:13
under en treårsperiod. Den stora utmaningen ligger nu i att utveckla krets-
loppslösningar i städerna och i redan byggda områden. Tvärvetenskapliga
forsknings- och utvecklingsprojekt kan bli ett stöd i denna utveckling.

Kommunernas översiktsplaner enligt plan- och bygglagen (PBL) kan bli
ett viktigt instrument i det lokala förebyggande miljöarbetet. En kommande
översyn av PBL kommer bl.a. att ta upp frågan om hur ökad miljöhänsyn
kan åstadkommas i kommunernas fysiska planering.

Inför UNCED bildades ett nätverk av aktiva ungdomar. Dessa planerar
nu att som uppföljning av konferensen starta ”Q-2000”, en ungdomskam-
panj för ett bärkraftigt Sverige. Kampanjen inleds genom en nationell kon-
ferens i oktober 1992. En av huvudaktiviteterna i Q 2000 är att stimulera till
lokalgrupper i varje kommun som skall genomföra en lokal Agenda 21. En
handbok för detta har tagits fram. En nationell konferens år 1993 är också
planerad. En ungdomens Agenda 21 kommer att utarbetas av miljöorganisa-
tioner med ekonomiskt stöd från SIDA.

Regeringens Barn- och ungdomsdelegation kan ge stöd ur Allmänna arvs-
fonden till nyskapande och utvecklande projekt som bl.a. tar tillvara ungdo-
mars miljöintresse och engagemang. Därmed uppmuntras även insatser som
på ett kreativt sätt följer upp UNCED.

7.3.10 Kvinnors medverkan

Riodeklarationens princip om kvinnors deltagande i miljö- och utvecklings-
arbete kommer att utvecklas vid ett Europarådsseminarium i Sverige under
våren 1994. Seminariet kommer att behandla kvinnors medverkan i sam-
hällsplaneringen i syfte att få en hållbar utveckling. Ett studiematerial med
syfte att stimulera kvinnors delaktighet i planeringen är under utarbetande.
Studieförbunden kommer att få uppgiften att föra ut materialet till det lokala
planet.

Frågor om kvinnor och miljö behandlas i FN:s kvinnokommission. Vid
1992 års möte med kommisssionen utgjorde kvinnor och miljö en särskild
punkt på dagordningen. I en resolution som antogs vid mötet uppmanas
medlemsstaterna bl.a. att främja ett ökat deltagande av kvinnor i det natio-
nella miljöarbetet. UNCED-besluten avseende kvinnor och miljö kommer
också att diskuteras vid FN:s världskvinnokonferens som äger rum i Beijing
år 1995 och till vilken kvinnokommissionen är förberedande organ.

7.3.11 Folkrörelsernas roll

Vikten av individens ansvar och medverkan i genomförandet av olika åtgär-
der understryks i många avsnitt i Agenda 21.1 Sverige spelar folkrörelserna
av tradition en mycket betydelsefull roll i opinionsbildning och i samhällsut-
vecklingen. Det är angeläget att denna tradition förs vidare genom ett aktivt
deltagande från folkrörelsernas sida i att föra ut och diskutera UNCED-be-
sluten på alla nivåer, som en fortsättning på de värdefulla insatserna i förbe-
redelsearbetet till UNCED. Bildningsorganisationema har i detta samman-
hang en central uppgift.

Regeringen förbereder flera aktiviteter för att stimulera folkrörelsernas Skr. 1992/93:13
engagemang i förverkligandet av UNCED. Fortsatt informationsspridning
kring kopplingarna mellan miljö och utveckling är därvid en viktig uppgift.

För den fortsatta uppföljningsprocessen är det också angeläget att bygga
vidare på det samarbete mellan organisationer i i- och u-länder som har etab-
lerats och stärkts i samband med UNCED.

7.2.12 Ursprungsbefolkningar

Särskild uppmärksamhet ägnades åt ursprungsbefolkningarnas roll i Agenda

21. Regeringen har nyligen i särskild proposition, 1992/93:32 Om samerna
och samisk kultur m.m., lagt fram förslag till åtgärder för att stödja den sa-
miska kulturen som en del av det nationella kulturarvet. Bl.a. föreslås att ett
sameting inrättas.

8 Internationell uppföljning

Riokonferensen var ett led i en internationell förhandlingsprocess. Genom
att lyfta upp miljö- och utvecklingsfrågorna på ett högt politiskt plan har för-
utsättningar skapats för mera effektiva multilaterala förhandlingar om dessa
frågor. Det är nu angeläget att i berörda internationella organ utnyttja dessa
nya möjligheter.

Uppmärksamheten knyts i första hand till FN:s nu pågående 47:e general-
församling och det beslut som skall fattas om att upprätta en Kommission för
hållbar utveckling (Commission on Sustainable Development CSD). Även
uppföljningen i övrigt är viktig. Inte minst från svensk sida har vi under hela
UNCED-processen betonat att uppföljningen också måste ske decentralise-
rat i FN-systemet, t.ex. de regionala ekonomiska kommissionerna, FN:s
fackorgan och andra internationella organisationer.

Generalförsamlingens huvuduppgift är att ge Kommissionen för hållbar
utveckling effektiva arbetsformer och placera in den i FN:s institutionella
system på ett sådant sätt att den uppnår största möjliga effektivitet. Riokon-
ferensen rekommenderade att CSD skulle bli en s.k. funktionell kommitté
under ECOSOC. UNCED beslöt också att kommissionens första session
skall hållas under år 1993. Den nya kommitténs roll i förhållande till ECO-
SOC bör ytterligare definieras, liksom också rollen för FN:s miljöprogram,
UNEP, i den nya internationella strukturen. Generalförsamlingen bör också
fastställa antalet medlemmar i CSD samt besluta om sekretariatsfunktioner
och lokalisering av kommissionens högkvarter och sekretariat. Vidare bör
generalförsamlingen ge anvisningar om nivån på deltagandet i kommissio-
nens arbete. En viktig fråga blir att fastställa regler för frivilligorganisatio-
nernas medverkan i kommissionens verksamhet.

Riokonferensen gav klara indikationer om kommissionens uppgifter, och
dess exakta roll torde därmed lätt kunna definieras i ett senare skede. Gene-
ralförsamlingens beslut kan sannolikt inskränka sig till vissa preciseringar i
detta avseende.

Sverige deltar aktivt i generalförsamlingens diskussioner om CSD. Vi sö-

ker effektiva och pragmatiska lösningar som är förenliga med de förslag till Skr. 1992/93:13
effektivisering av FN:s operativa verksamhet på det ekonomiska området,
som ingår i det nordiska FN-projektet.

Sverige arbetar också för att UNEP skall effektiviseras och bevara sin po-
sition som FN:s centrala organ i en rad internationella miljöfrågor.

Som redovisats i det föregående är det en svensk huvudlinje att alla be-
rörda FN-organ och andra institutioner skall engageras i uppföljningsarbe-
tet. Detta sker främst genom ett aktivt svenskt agerande i dessa organs sty-
relser. Vår interna koordinering är inriktad på att skapa bästa möjliga förut-
sättningar för sådana insatser.

Årets generalförsamling kommer också att ta ställning till vissa specifika
frågor inom ramen för UNCED-uppföljningen. I avsnittet om ökenfrågor
fick exempelvis generalförsamlingen i uppdrag att tillsätta en förhandlings-
kommitté med uppgift att förhandla en konvention mot ökenspridning.

Mot bakgrund av skrivningarna i Agenda 21 om finansieringsfrågorna
fortsätter resursöverföringarna att vara en central punkt i relationerna mel-
lan i- och u-länder.

De två konventioner, som undertecknades i Rio de Janeiro - om klimat-
förändringar och om biologisk mångfald - träder formellt i kraft sedan 50
resp. 30 ratifikationsinstrument deponerats. Det rådde dock enighet om att
konventionerna i möjligaste mån skall börja tillämpas provisoriskt även
dessförinnan. En provisorisk tillämpning förutsätter beslut av generalför-
samlingen resp. FN:s miljöstyrelse om organisation och finansiering av det
interimistiska arbetet. Sverige kommer att verka för att den provisoriska till-
lämpningen blir effektiv och anser det angeläget att konventionerna även
formellt träder i kraft så snart som möjligt.

Som anfördes inledningsvis hade Riokonferensen en omfattande dagord-
ning; det är därför naturligt att flera andra, redan beslutade, konferenser
kommer att få en anknytning till UNCED. Här kan särskilt nämnas FN:s
befolkningskonferens i Kairo 1994 och kvinnokonferensen i Beijing 1995.
FN har också proklamerat 1993 som ursprungsbefolkningarnas år.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen

bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört med anled-
ning av FN:s konferens om miljö och utveckling.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom skrivelse förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för det
ändamål han hemställt om.

Rio-deklarationen

Rio-deklarationen om miljö och utveckling

Ingress

Förenta Nationernas konferens om miljö och utveckling,

som möttes i Rio de Janeiro från den 3 till den 14 juni 1992,

som bekräftar Deklarationen från Förenta Nationernas konferens om
den mänskliga miljön antagen i Stockholm den 16 juni 1972 och som
eftersträvar att bygga vidare på den,

med målet att etablera en ny och rättvis gemenskap genom att skapa nya
samarbetsformer mellan stater, samhällets viktigaste sektorer och mellan
folk,

som verkar for internationella överenskommelser som respekterar allas
intressen och som skyddar okränkbarheten hos det globala utvecklings- och
miljösystemet.

som erkänner jordens, vårt hem. odelbarhet och ömsesidiga beroende,
tillkännager härmed:

Princip I

I strävan mot en hållbar utveckling står människan i centrum. Hon har rätt
till ett hälsosamt och rikt liv i samklang med naturen.

Princip 2

Staterna har. i överensstämmelse med Förenta Nationernas stadga och
folkrättens principer, den suveräna rättigheten att utnyttja sina egna natur-
tillgångar i enlighet med sin egen miljö- och utvecklingspolitik och ansvaret
för att tillse att verksamheter inom deras egen jurisdiktion eller kontroll
inte förorsakar skada på andra länders miljö eller på områden utanför
nationell jurisdiktion.

Princip 3

Rätten till utveckling måste fullgöras på ett sådant sätt att den rättvist
tillgodoser nuvarande och kommande generationers behov av utveckling
och miljö.

Princip 4

För att uppnå en hållbar utveckling måste skyddet av miljön utgöra en
integrerad del av utvecklingsprocessen och inte betraktas som något isole-
rat därifrån.

Skr. 1992/93:13

Bilaga 1:1

Princip 5 Skr. 1992/93:13

1 syfte att minska skillnaderna i levnadsvillkor och for att bättre tillgodose Bilaga 1:1
behoven hos majoriteten av jordens befolkning måste alla stater och folk
samarbeta i den angelägna uppgiften att utrota fattigdomen, vilket är en
förutsättning for en hållbar utveckling.

Princip 6

Utvecklingsländernas speciella förhållanden och behov måste ges särskild
prioritet, i synnerhet vad gäller de minst utvecklade länderna och de vars
miljö är mest sårbar. Internationella åtgärder på miljö- och utvecklingsom-
rådet bör också beakta alla länders intressen och behov.

Princip 7

Stater ska samarbeta i en anda av globalt samförstånd for att bevara,
skydda och återställa hälsa och okränkbarhet hos jordens ekosystem.
Staterna har ett gemensamt ansvar härför men det är olika utformat på
grund av deras olika bidrag till den globla miljöförstöringen. De utvecklade
länderna erkänner sitt ansvar i de internationella strävandena mot en
hållbar utveckling med hänsyn till de påfrestningar som deras samhällen
utsätter den globala miljön for och med tanke på de teknologiska och
finansiella resurser som de förfogar över.

Princip 8

För att uppnå en hållbar utveckling och en högre livskvalitet för alla
människor, bör stater begränsa och undanröja ohållbara produktions- och
konsumtionsmönster och främja en lämplig befolkningspolitik.

Princip 9

Stater bör samarbeta för att stärka uppbyggandet av inhemsk kompetens
för hållbar utveckling. Detta kan ske genom att förbättra vetenskaplig
förståelse genom utbyte av vetenskapligt och tekniskt kunnande och genom
att främja utveckling, anpassning, spridning och överföring av teknik,
inklusive ny och nyskapande teknik.

Princip 10

Miljöfrågor hanteras bäst när alla berörda medborgare deltar på lämplig
nivå. På det nationella planet ska varje individ ha skälig tillgång till den
miljöinformation som finns hos offentliga organ, inklusive information om
farliga material och verksamheter i deras samhällen och de ska ges möjlig-
het att delta i beslutsprocessen. Stater ska underlätta och uppmuntra
folkligt medvetande och deltagande genom att se till att information finns
lätt åtkomlig. Tillgång till effektiva juridiska och administrativa procedu-
rer inkl, rättsmedel för upprättelse och gottgörelse ska erbjudas.

Princip 11

Stater ska anta effektiva miljölagar. Miljönormer, mål och prioriteringar
ska spegla de miljö- och utvecklingssammanhang där de ska tillämpas.
Normer som tillämpas i vissa länder kan vara olämpliga i andra, särskilt i
utvecklingsländer, och leda till oförsvarliga sociala och ekonomiska kost-
nader.

Princip 12

Stater bör samarbeta för att främja ett öppet internationellt ekonomiskt
system som kan bidra till ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling i alla
länder för att på så sätt bättre kunna hantera problemen med miljöförstö-
ringen. Handelspolitiska åtgärder som vidtas till skydd for miljön får inte
medföra godtycklig eller otillbörlig diskriminering eller en dold begräns-
ning av den internationella handeln. Ensidiga åtgärder för att komma till
rätta med miljöhot utanför det importerande landets jurisdiktionsområde
bör undvikas. Miljöåtgärder som syftar till att bemästra gränsöverskri-
dande eller globala miljöproblem bör, så långt möjligt, grundas på interna-
tionella överenskommelser.

Princip 13

Stater ska utveckla sin nationella lagstiftning vad avser ansvar och ersätt-
ning till offer for föroreningar och andra miljöskador. Stater ska också
samarbeta snabbt och beslutsamt för att utveckla och utvidga folkrättens
regler om ansvar och ersättning för miljöskador som orsakas av verksam-
heter inom deras eget jurisdiktionsområde eller områden under deras
kontroll till att gälla även för sådana skador på områden utanför deras
ansvar.

Princip 14

Stater bör samarbeta effektivt för att motverka eller förhindra att verksam-
heter och ämnen som medför allvarlig miljöförstöring eller som är skadliga
för människors hälsa inte förflyttas eller överförs till andra stater.

Princip 15

I syfte att skydda miljön ska försiktighetsprincipen tillämpas så långt
möjligt och med hänsyn tagen till staternas möjligheter härtill. Om det
föreligger hot om allvarlig eller oåterkallelig skada, får inte avsaknaden av
vetenskaplig bevisning användas som ursäkt för att skjuta upp kostnadsef-
fektiva åtgärder för att förhindra miljöförstöring.

Princip 16

Nationella myndigheter bör sträva efter att främja internalisering av mil-
jökostnader och användandet av ekonomiska styrmedel, med beaktande
av att iÖrorenaren, i princip, ska bära kostnaderna för föroreningar. Hän-
syn ska härvidlag också tas till det allmännas intressen och tillämpningen

Skr. 1992/93:13

Bilaga 1:1

ska ske på sådant sätt att det inte medför störningar i den internationella Skr. 1992/93:13
handeln och investeringarna. Bilaga 1:1

Princip 17

Miljökonsekvensutredningar ska användas som ett nationellt instrument
for sådana föreslagna verksamheter som kan antas ha en betydande skadlig
inverkan på miljön och som kräver beslut av behörig nationell myndighet.

Princip 18

Stater ska omedelbart underrätta andra stater om naturkatastrofer och
andra nödsituationer som kan antas orsaka plötslig skada på miljön i dessa
stater. Det internationella samfundet ska göra sitt yttersta för att bistå
drabbade stater.

Princip 19

Stater ska i god tid underrätta och lämna relevant information till stater
som kan komma att drabbas av verksamheter som kan ha betydande
gränsöverskridande effekter på miljön och ska samråda med dessa stater på
ett tidigt skede i en anda av förtroende.

Princip 20

Kvinnor spelar en avgörande roll i frågor som gäller miljövård och utveck-
ling. Deras fullvärdiga deltagande är därför av största betydelse för att
uppnå en hållbar utveckling.

Princip 21

Ungdomars skaparkraft, idealism och mod världen över ska mobiliseras
för att skapa ett globalt kamratskap i syfte att uppnå en hållbar utveckling
och att säkra en bättre framtid för alla.

Princip 22

Urbefolkningar och deras samhällen, liksom andra lokalsamhällen, har en
viktig roll i miljövård och utveckling på grund av deras kunskaper och
traditionella sedvanor. Stater bör erkänna och vederbörligen stödja deras
identitet, kultur och intressen och göra det möjligt för dem att delta
effektivt i arbetet med att uppnå en hållbar utveckling.

Princip 23

Miljö och naturresurser som tillhör folk, som lever under förtryck, domi-
nans och ockupation, ska skyddas.

Princip 24

Krig är i sig destruktivt för en hållbar utveckling. Stater måste därför
respektera folkrättens regler till skydd för miljön vid väpnad konflikt och
samarbeta, om så bedöms nödvändigt, för att utveckla dessa regler.

Princip 25

Fred, utveckling och miljöskydd är beroende av varandra och odelbara.

Skr. 1992/93:13

Bilaga 1:1

Princip 26

Stater ska lösa sina miljötvister fredligt och med användande av lämpliga
medel härför i enlighet med Förenta Nationernas stadga.

Princip 27

Stater och folk ska samarbeta i förtroende och i en anda av delaktighet for
att uppfylla principerna i denna deklaration och for att utveckla folkrättens
regler vad avser en hållbar utveckling.

Skogsprinciperna

Skr. 1992/93:13

Bilaga 1:2

Icke legalt bindande auktoritativt uttalande om
principer för global samstämmighet om bru-
kande, bevarande och hållbar utveckling av alla
slags skogar

Ingress

(a) Skogsfrågorna berör hela skalan av problem och möjligheter för
miljö och utveckling inbegripet rätten till social och ekonomisk utveckling
på hållbar grund.

(b) Huvudmålet för dessa principer är att bidra till brukande, beva-
rande och hållbar utveckling av skogen och att tillgodose skogens mångsi-
diga och inbördes kompletterande funktioner och användning.

(c) Skogsbruk och skogens möjligheter bör bedömas utifrån ett helhets-
tänkande och på ett balanserat sätt mot bakgrund av miljö- och
utvecklingsfrågorna i sin helhet, med beaktande av skogens många funk-
tioner och användningar, inklusive traditionella användningar, och de
troliga ekonomiska och sociala påfrestningar som kan uppstå när dessa
användningar begränsas, liksom även de utvecklingsmöjligheter som ett
hållbart skogsbruk kan erbjuda.

(d) Dessa principer ger uttryck för en första global samstämmighet om
skogen. Genom att åta sig att snabbt genomföra dessa principer har
länderna också beslutat att kontinuerligt utvärdera deras ändamålsenlighet
vad beträffar det vidare internationella samarbetet i skogsfrågor.

(e) Dessa principer skall vara tillämpliga på alla slags skogar, såväl
naturliga som planterade, inom samtliga geografiska områden och klimat-
zoner. inklusive de sydliga, nordliga, subtempercradc, tempererade, sub-
tropiska och tropiska.

(f) Alla typer av skog omfattar komplexa och unika ekologiska proces-
ser som utgör basen för deras nuvarande och potentiePa möjligheter att
både skapa resurser som kan tillgodose mänskliga behov och tillhandahålla
miljövärden. Det är därför angeläget för regeringarna i de länder där
skogarna är belägna och av värde för lokala samhällen och för miljön som
helhet att dessa brukas och bevaras på ett riktigt sätt.

(g) Skogen är oumbärlig för ekonomisk utveckling och upprätthållandet
av alla livsformer.

(h) Med hänsyn till att ansvaret för brukande, bevarande och hållbar
utveckling av skogen i många stater är fördelat på federala/nationella.
statliga/provinsiella och lokala nivåer bör varje stat i enlighet med sin

konstitution och/eller nationella lagstiftning tillämpa dessa principer på Skr. 1992/93:13
ifrågavarande nivå. Bilaga 1:2

Principer/element

1. (a) "Stater har. i överensstämmelse med Förenta Nationernas stadga och
folkrättens principer, den suveräna rätten att utnyttja sina egna naturtill-
gångar i enlighet med sin egen miljöpolitik och ansvaret for att tillse att
verksamheter inom deras egen jurisdiktion eller kontroll inte förorsakar
skada på andra länders miljö eller på områden utanför nationell jurisdik-
tion."

(b) Den överenskomna kostnadsökningen för att uppnå de fördelar som
är förknippade med bevarande och hållbar utveckling av skog kräver ett
utökat internationellt samarbete och bör delas rättvist av det internatio-
nella samfundet.

2. (a) Stater har en oinskränkt och oforytterlig rätt att utnyttja, förvalta och
utveckla sin skog i enlighet med sina utvecklingsbehov och sin sociala och
ekonomiska utvecklingsnivå och på grundval av en nationell politik som är
förenlig med en hållbar utveckling och med landets lagstiftning, inklusive
rätten till omställning av sådana områden for andra ändamål inom ramen
for övergripande planer lör samhällsutvecklingen och på grundval av
rationella markanvändningsprinciper.

(b) Skogsresurscr och skogsmark bör förvaltas på ett hållbart sätt för att
tillgodose den nuvarande generationens och kommande generationers
sociala, ekonomiska, ekologiska, kulturella och andliga mänskliga behov.
Dessa behov omfattar skogsprodukter och skogstjänster, t.ex. virke och
träprodukter, vatten, mat. djurfoder, läkemedel, bränsle, bostäder, arbets-
tillfällen. fritidsaktiviteter, hemvist for djur, landskapsmångfald. kolsän-
kor och kolreservoarer, samt andra skogsprodukter. Lämpliga åtgärder bör
vidtas för att skydda skogen mot miljöskador, inklusive luftföroreningar,
bränder, skadedjur och sjukdomar för att upprätthålla deras fulla och
mångsidiga värde.

(c) Tillhandahållandet av aktuella, tillförlitliga och korrekta uppgifter
om skogen och skogens ekosystem är avgörande med hänsyn till folkupp-
lysning och välgrundade beslut och bör säkerställas.

(d) Regeringar skall främja och erbjuda möjligheter för berörda parter,
bl.a. lokala samhällen och urinvånare, industrier, arbetstagare, icke-
statliga organisationer och enskilda individer, skogsinvånare och kvinnor,
att delta i utvecklingen, genomförandet och planeringen av den nationella
skogspolitiken.

3. (a) Nationell politik och nationella strategier bör utgöra en ram för
ökade insatser, t.ex. utveckling och stärkande av institutioner och program
för brukande, bevarande och hållbar utveckling av skog och skogsmark.

(b) Internationella institutionella arrangemang som. när så är lämpligt,
bygger på redan befintliga organisationer och mekanismer, bör underlätta
det internationella samarbetet på det skogliga området.

(c) Alla aspekter av miljöskydd och social och ekonomisk utveckling Skr. 1992/93:13
som rör skog och skogsmark bör vara integrerade och heltäckande. Bilaga 1:2

4. Man bör erkänna den grundläggande roll som alla typer av skogar spelar
för att upprätthålla de ekologiska processerna och den ekologiska balansen
på lokal, nationell, regional och global nivå bl.a. genom att skydda känsliga
ekosystem, avrinningsområden och sötvattenresurser och som rika förråd
av biologiska arter och resurser och av genetiskt material för biotekniska
produkter, liksom genom sin betydelse för fotosyntes.

5. (a) Skogspolitiken på nationell nivå bör erkänna och, på det sätt som
är lämpligast, stödja urinvånarnas identitet, kultur, rättigheter och samhäl-
len. liksom andra samhällen och andra skogsinvånare. Man bör bl.a.
främja en lämplig ordning för att dessa grupper skall få ett ekonomiskt
intresse av jordens användning och möjlighet att bedriva ekonomisk
verksamhet och uppnå och upprätthålla en kulturell identitet, en social
organisation och en tillfredsställande levnadsstandard och välfärd.

(b) Kvinnors deltagande i full utsträckning i alla aspekter av skötsel.

vård och hållbar utveckling av skogen bör aktivt främjas.

6. (a) All slags skog spelar en viktig roll för att tillgodose energibehov
genom att. särskilt i utvecklingsländerna, tillhandahålla en förnybar källa
till bioenergi. Behoven av brännved för hushållen och industrin bör tillgo-
doses genom ett hållbart skogsbruk, skogsplantering och återbeskogning.
Man bör i detta sammanhang beakta det bidrag som planteringar av såväl
inhemska som inplanterade arter kan ge till bränslcproduktion och virke
för industrin.

(b) Nationell politik och nationella program bör beakta det samband
som kan finnas mellan bevarande, brukande och hållbar utveckling av skog
och alla aspekter av produktionen, konsumtionen, återvinningen och/eller
den slutliga avfallshanteringen av skogsprodukter.

(c) Beslut om brukande, bevarande och hållbar utveckling av
skogsresurscr bör, i den mån detta är praktiskt, bygga på en allsidig
bedömning av skogsprodukters och skogstjänsters ekonomiska och icke-
ekonomiska värden och av kostnaderna och nyttan ur miljösynpunkt.
Utveckling och förbättring av metoder för sådana värderingar bör främjas.

(d) Betydelsen av planterad skog och fleråriga jordbruksgrödor som
hållbara och ur miljösynpunkt lämpliga förnybara energikällor och indu-
striråvaror bör erkännas, förstärkas och främjas. Deras bidrag till att
upprätthålla ekologiska processer och minska trycket på primär/gammal
skog och att skapa arbetstillfällen och utveckling på regional nivå med
deltagande av en rimlig andel av lokalbefolkningen bör erkännas och
förstärkas.

(e) Naturskogen erbjuder också möjligheter till varor och tjänster och
dess bevarande och hållbara förvaltning och utnyttjande bör främjas.

7. (a) Åtgärder bör vidtas för att skapa ett gynnsamt internationellt
ekonomiskt klimat för en hållbar och miljöanpassad utveckling av skogen i
alla länder, inbegripet åtgärder för att främja hållbara produktions- och

konsumtionsmönster, utrota fattigdom och trygga livsmedelsforsörj- Skr. 1992/93:13
ningen. Bilaga 1:2

(b) Särskilda finansiella resurser bör ställas till förfogande for
utvecklingsländer med betydande arealer skogsmark som inrättar program
för bevarande av skog, inklusive skyddade naturskogsområden. Dessa
resurser bör gå framför allt till de sektorer som kan stimulera substitu-
tionsverksamhet på det ekonomiska och sociala området.

8. (a) Åtgärder bör vidtas for att skapa en grönare värld. Alla länder,
särskilt utvecklade länder, bör vidta och öppet redovisa positiva åtgärder
som leder till återbeskogning, nyskogsodling eller bevarande av skog,
alltefter omständigheterna.

(b) Insatser för att upprätthålla och utöka skogsarealen och skogens
produktivitet bör göras på ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart
sätt genom rehabilitering, återbeskogning och nyplantering av träd och
skog på improduktiv, förstörd och avskogad mark, liksom genom hushåll-
ning med de befintliga skogsresurserna.

(c) Genomförandet av nationella strategier och program avseende sköt-
sel, vård och hållbar utveckling av skogen, särskilt i utvecklingsländerna,
bör stödjas av internationellt, ekonomiskt och tekniskt samarbete med
deltagande, där så är lämpligt, även av den privata sektorn.

(d) En hållbar förvaltning och användning av skogen bör genomföras i
enlighet med länders utvecklingspolitik och prioriteringar och på grundval
av miljömässigt hållbara nationella riktlinjer. Vid utformningen av sådana
riktlinjer bör. där så är lämpligt och då det är tillämpligt, hänsyn tas till
relevanta internationellt överenskomna metoder och kriterier.

(e) Skogsbruk bör samordnas med skötsel av angränsande områden för

att upprätthålla ekologisk balans och hållbar produktivitet.

(f) Nationell politik och/eller lagstiftning rörande skötsel, vård och
hållbar utveckling av skogen bör omfatta skydd av ekologiskt livsdugliga,
representativa eller unika exempel på skog, inklusive primär/gammal skog
och skog som är av nationell betydelse på grund av kulturella, andliga,
historiska eller religiösa skäl samt annan sädan unik och högt skattad skog.

(g) Tillgång till biologiska resurser, bl.a. genetiskt material, skall med-
ges med vederbörligt beaktande av de oinskränkta rättigheter som tillkom-
mer de länder där skogen är belägen och av att tekniken samt vinsterna från
sådana bioteknikprodukter som produceras med dessa resurser skall delas
enligt ömsesidig överenskommelse.

(h) Nationell skogspolitik bör säkerställa att miljökonsekvensutred-
ningar genomförs huruvida en viss verksamhet kan medföra betydande
negativa följder tor viktiga skogsresurscr och om verksamheten är bero-
ende av beslut av en behörig nationell myndighet.

9. (a) Utvecklingsländernas insatser tor att förbättra brukandet, bevaran-
det och den hallbara utvecklingen av sina skogsresurscr bör understödjas
av det internationella samfundet, varvid hänsyn skall tas såväl till behovet
av att minska utlandsskulderna, särskilt i länder där situationen förvärras
av att det sker ett nettoutflöde av resurser till utvecklade länder.

som till behovet av att få ut åtminstone återbeskogningskostnaden genom
ett förbättrat tillträde till marknaden för skogsprodukter, särskilt förädlade
produkter. Särskild uppmärksamhet skall i detta sammanhang ägnas de
länder som genomtor en övergång till marknadsekonomi.

(b) De problem som hämmar försöken att bevara och på ett hållbart sätt
utnyttja skogsresurser och som beror på att lokala samhällen saknar alter-
nativa valmöjligheter, särskilt de fattiga som bor i städerna och den fattiga
landsbygdsbefolkning som är ekonomiskt och socialt beroende av skogen
och skogens resurser, bör angripas av regeringar och det internationella
samfundet.

(c) Vid utformning av en nationell politik bör man. oavsett vilket slag
av skog det rör sig om, beakta det tryck och de krav som skogsekosvstemen
och resurserna är utsatta för från faktorer utanför skogssektorn. Medel för
att komma tillrätta med detta tryck och dessa krav bör sökas över sektors-
gränserna.

10. Nya och utökade finansiella resurser bör ställas till förfogande för
utvecklingsländerna för att möjliggöra för dem att på ett hållbart sätt
bruka, bevara och utveckla sina skogsresurscr, bl.a. genom nyskogsodling,
återbeskogning och kampen mot avskogning och förstöring av skog och
mark.

11. För att göra det möjligt, framför allt för utvecklingsländerna, att bygga
ut sin egen kapacitet och förbättra förvaltningen, vården och utvecklingen
av sina skogsresurser. bör tillgången till och överföringen av miljöanpassad
teknik och motsvarande kunskap främjas, underlättas och finansieras på
förmånliga villkor, inklusive koncessionella och preferentiella villkor, en-
ligt ömsesidig överenskommelse i enlighet med villkoren i Agenda 21.

12. (a) Man bör genom effektiva åtgärder, bl.a. genom det internationella
samarbetet, stärka den vetenskapliga forskning och de inventeringar och
utvärderingar av skogen som görs av nationella institutioner i vilka biolo-
giska. fysiska, sociala och ekonomiska variabler vid behov beaktas samt
den tekniska utvecklingen och dess utnyttjande för en hållbar skötsel, vård
och utveckling av skogen. Forskning och utveckling avseende hållbara
uttag från skogen av andra produkter än trä bör också uppmärksammas i
detta sammanhang.

(b) Nationell och. i förekommande fall, regional och internationell
institutionell kompetens vad gäller utbildning, naturvetenskap, teknik,
ekonomi, antropologi och skogsbrukets sociala aspekter är avgörande för
bevarande och hållbar utveckling av skogen och bör förstärkas.

(c) Internationellt utbyte av information om resultaten av forskning och
utveckling avseende skog och skogsbruk bör förbättras och utvidgas, var-
vid utbildningsinstitutioner, inklusive de som finns inom den privata
sektorn, skall utnyttjas till fullo.

(d) Den tillämpliga kompetens och kunskap om bevarande och hållbar
utveckling av skogen som lokalbefolkningen besitter bör. med institutio-
nellt och ekonomiskt stöd och i samarbete med människorna i de berörda

Skr. 1992/93:13

Bilaga 1:2

lokalsamhällena erkännas, respekteras, dokumenteras, utvecklas och, där
så är lämpligt, användas vid genomförandet av program. De vinster som
utnyttjandet av lokalbefolkningens kunskaper medför bör därför delas
rättvist med dessa människor.

13. (a) Handel med skogsprodukter bör ske på grundval av icke-
diskriminerande och multilateralt avtalade regler och förfaranden som är
förenliga med internationell handelsrätt och praxis. I detta sammanhang
bör man verka för en öppen och fri internationell handel med skogspro-
dukter.

(b) Minskning eller avskaffande av tarifiara hinder och hinder för mark-
nadstillträde samt bättre priser för skogsprodukter med högre förädlings-
värde och lokal förädling av dessa bör stödjas för att skapa möjligheter for
producentländerna att bättre bevara och förvalta sina förnybara skogsre-
surser.

(c) För att skapa förutsättningar för bevarande och hållbar utveckling
av skog bör man på såväl det nationella som det internationella planet
verka för att miljörelaterade kostnader och vinster inräknas i marknads-
krafter och marknadsmekanismer.

(d) Politik för bevarande och hållbar utveckling av skog bör integreras
med den ekonomiska politiken, handelspolitiken och annan politik som
berör detta område.

(e) Skatte-, handels-, industri- och kommunikations- och annan politik,
och dess tillämpning, som kan leda till skogsförstöring bör undvikas.
Lämplig politik, som syftar till brukande, bevarande och hållbar utveckling
av skog, inklusive, där så är lämpligt, stimulanser bör uppmuntras.

14. Ensidiga åtgärder, som är oförenliga med internationella förpliktelser
eller avtal, för att begränsa och/eller förbjuda internationell handel med
virke eller andra skogsprodukter bör. för att uppnå ett långsiktigt hållbart
skogsbruk, upphävas eller undvikas.

15. Föroreningar, särskilt luftburna utsläpp, bl.a. sådana som leder till surt
nedfall, som är skadliga för skogsekosystem på lokal, nationell, regional
och global nivå, bör begränsas.

Skr. 1992/93:13

Bilaga 1:2

3 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 13

Bilaga 1:3

Agenda 21

Ett handlingsprogram inför nästa århundrade

Kapitel 1

Förord

1.1 Människan står vid ett vägskäl i historien. Vi står inför möjligheten av
en bestående ojämlikhet mellan och inom nationer, ökad fattigdom, hunger,
ohälsa och analfabetism och fortsatt förstöring av de ekosystem som vi är
beroende av för vår välfärd. En integrering av miljö- och utvecklingsfrågor
och ett större engagemang i dessa frågor kommer emellertid att leda till att
människors basbehov tillgodoses, till en förbättrad levnadsstandard för alla,
bättre skydd av och hushållning med ekosystemen och en tryggare, lyckli-
gare framtid. Ingen nation kan uppnå detta på egen hand, men tillsammans
kan vi det, i ett globalt samarbete syftande till en hållbar utveckling.

1.2 Detta globala samarbete skall bygga på de förutsättningar som anges i
generalförsamlingens resolution 44/228 av den 22 december 1989, som an-
togs i samband med att världens nationer utlyste en FNkonferens om miljö
och utveckling, och på insikten om att miljö- och utvecklingsfrågor kräver
en balanserad och integrerad strategi.

1.3 I Agenda 21 (konferensens handlingsprogram inför nästa århundrade)
presenteras åtgärder för att lösa dagens allvarliga problem, men dess syfte
är också att förbereda världen för det kommande århundradets utmaningar.
Agenda 21 ger uttryck för en global enighet om och ett politiskt engagemang
på högsta nivå i samarbete i fråga om utveckling och miljö. Ansvaret för ett
framgångsrikt genomförande av programmet ligger främst hos världens
regeringar1. Strategier, planer, politik och processer på nationell nivå är av-
görande för att detta skall uppnås. Det internationella samarbetet bör un-
derstödja och komplettera sådana nationella insatser. I detta sammanhang
intar FN-systemet en nyckelroll. Andra internationella, regionåla och subre-
gionala organisationer uppmanas också att bidra till dessa ansträngningar.
Ett brett deltagande från allmänhetens sida och ett aktivt engagemang från
icke-statliga organisationer och andra grupper bör också uppmuntras.

1.4 De utvecklings- och miljömål som anges i Agenda 21 kommer att kräva
en omfattande överföring av nya och additionella finansiella resurser till ut-
vecklingsländerna för att täcka merkostnaderna för att lösa de globala miljö-
problemen och för att påskynda en hållbar utveckling. Det krävs också fi-
nansiella resurser för att stärka de internationella institutionernas kapacitet
för att genomföra Agenda 21. För varje programområde anges en överslags-
beräkning av kostnaderna. De organ som svarar för genomförandet får
granska denna beräkning och göra nödvändiga preciseringar.

1.5 Vid genomförandet av de programområden som Agenda 21 omfattar
bör särskild uppmärksamhet ägnas åt den speciella situationen i länder som
genomför en övergång till marknadsekonomi. Det måste också inses att
dessa länder står inför helt nya utmaningar när det gäller att omvandla sina
ekonomier, i vissa fall under avsevärd social och politisk spänning.

1 Uttrycket ”regeringar” omfattar även Europeiska ekonomiska gemenskapen inom
dess kompetensområden.

Skr. 1992/93:13

1.6 De programområden som ingår i Agenda 21 redovisas under följande Skr. 1992/93:13
rubriker: bakgrund, mål, åtgärder och medel för genomförande. Agenda 21

är ett dynamiskt program. Det skall genomföras av de olika aktörerna med
beaktande av skillnaderna i olika länders situation, kapacitet och priorite-
ringar och med beaktande av alla de principer som anges i Riodeklarationen
om miljö och utveckling. Programmet kan komma att utvecklas mot bak-
grund av ändrade behov och förhållanden. Denna process är början till ett
nytt globalt samarbete vad gäller en hållbar utveckling.

1.7 Med uttrycket ”miljöanpassad” avses genomgående i Agenda 21 ”säker
och hållbar från miljösynpunkt”, särskilt när det används tillsammans med
”energikällor”, ”energiförsörjning”, ”energisystem” eller ”teknik”.

AVSNITT I. SOCIALA OCH EKONOMISKA
DIMENSIONER

Kapitel 2

Internationellt samarbete för att påskynda en
hållbar utveckling i utvecklingsländer och därmed
förknippad nationell politik

Inledning

2.1 För att möta de utmaningar som miljön och utvecklingen innebär, beslu-
tade staterna att grundlägga ett nytt globalt samarbete. Detta ställer krav
på staterna att deltaga i en ständig och konstruktiv dialog, framsprungen ur
behovet att nå fram till en mer effektiv och rättvis världsekonomi mot bak-
grund av det växande ömsesidiga beroendet mellan världens länder, vilken
även skall syfta till att hållbar utveckling prioriteras på det internationella
samfundets dagordning. Det råder insikt om att det är viktigt att övervinna
motsättningar och att skapa ett klimat som genomsyras av äkta samarbete
och solidaritet om det nya samarbetet skall nå framgång. Det är lika viktigt
att stärka nationell och internationell samarbetspolitik och multinationellt
samarbete och att anpassa dessa till den nya verkligheten.

2.2 De enskilda ländernas ekonomiska politik och de internationella ekono-
miska relationerna är av stor betydelse för en hållbar utveckling. För att re-
aktivera och påskynda utveckling, krävs det en dynamisk och stödjande in-
ternationell ekonomisk miljö samt en fast politik på nationell nivå. Utveck-
lingen kommer att gå om intet om endera av dessa faktorer saknas. En stöd-
jande, yttre ekonomisk miljö är av central betydelse. Utvecklingsprocessen
skjuter inte fart om världsekonomin saknar dynamik och stabilitet eller om
den präglas av osäkerhet. Inte heller skjuter den fart om utvecklingslän-
derna tyngs av skuldsättning i utlandet, om finansieringen av utvecklingen
är otillräcklig, om handelshinder begränsar tillträdet till marknaderna och
om utvecklingsländernas råvarupriser och handelsvillkor fortsätter att hållas
på en otillfredsställande nivå. Facit för 1980-talet var huvudsakligen negativt
i dessa avseenden och måste förändras i positiv riktning. Den politik och de
åtgärder som krävs för att skapa en internationell miljö som med kraft stöder
nationella utvecklingsansträngningar är därför av vital betydelse. Internatio-
nellt samarbete på detta område bör vara utformat för att komplettera och
stödja - inte inskränka eller överskugga - sund nationell ekonomisk politik
i utvecklade länder och utvecklingsländer, om globala framsteg i riktning
mot en hållbar utveckling skall kunna ske.

2.3 Den internationella ekonomin bör tillhandahålla ett stödjande interna-
tionellt klimat för att uppnå miljömål och utvecklingsmål genom att:

a) Främja hållbar utveckling genom handelsliberalisering,

b) se till att handel och miljö stöder varandra,

Skr. 1992/93:13

c) tillhandahålla tillräckliga finansiella resurser åt utvecklingsländerna Skr. 1992/93:13
och hantera utlandsskulden, och

d) främja sådan övergripande ekonomisk politik som gynnar miljö och ut-
veckling.

2.4 Det råder insikt hos regeringarna om att en ny global satsning görs för
att skapa samklang mellan den internationella ekonomiska ordningen och
mänsklighetens behov av en säker och stabil naturmiljö. Det är därför rege-
ringarnas avsikt att byggandet av samförstånd kring den punkt där miljöom-
rådet, handelsområdet och utvecklingsområdet möts måste fortgå både i be-
fintliga internationella fora och inom de enskilda ländernas inrikespolitik.

Programområden

A. Hållbar utveckling genom handel

Bakgrund

2.5 En öppen, rättvis, säker, icke-diskriminerande och förutsägbar multila-
teral handelsordning som är förenlig med den hållbara utvecklingens mål
och som leder till optimal fördelning av världsproduktionen med hänsyn ta-
gen till komparativa fördelar är till fördel för varje handelspartner. Ett för-
bättrat tillträde till marknaderna för utvecklingsländernas export tillsam-
mans med en sund ekonomisk politik och miljöpolitik kommer därtill att på-
verka miljön positivt och därigenom att bli ett värdefullt bidrag till en hållbar
utveckling.

2.6 Erfarenheten har visat att hållbar utveckling kräver en sund ekonomisk
politik och ekonomisk ledning, en effektiv och trovärdig offentlig förvalt-
ning, integrering av miljöhänsyn i beslutsprocessen och utveckling mot de-
mokrati, med hänsyn tagen till de faktorer som är landspecifika, vilka gör
det möjligt för alla berörda parter att deltaga. Dessa faktorer är av central
betydelse för att de nedan angivna målen och riktlinjerna för politiken skall
uppnås.

2.7 Råvarusektorn dominerar många utvecklingsländers ekonomi när det
gäller produktion, arbetsmarknad och exportinkomster. Något som till stor
del utmärkte råvaruekonomin i världen under 1980-talet var förekomsten av
mycket låga och sjunkande realpriser för huvuddelen av råvarorna på de in-
ternationella marknaderna, vilket resulterade i kraftigt minskade exportin-
komster från råvaror för många producentländer. Dessa länders förmåga att
genom internationell handel skaffa sig de resurser som behövs för att finan-
siera de investeringar som krävs för en hållbar utveckling kan komma att
begränsas av denna negativa utveckling samt av tariffära och icketariffära
hinder, inklusive tariffeskalering, och därmed begränsa deras tillträde till ex-
portmarknaderna. Det är av väsentlig betydelse att avskaffa befintliga stör-
ningar inom den internationella handeln. För att uppnå detta måste det ske
en betydande och fortskridande minskning i synnerhet av dels lantbruksstöd
och lantbruksskydd detta täcker nationell prisreglering, tillträde till markna-
der och exportsubventioner - och dels stöd till industrin och andra sektorer,

så att de mer effektiva producenterna, framför allt i utvecklingsländerna, Skr. 1992/93:13
inte åsamkas stora förluster. Inom lantbruket, industrin och andra sektorer
finns det följaktligen utrymme för initiativ som syftar till en liberalisering av
handeln och till åtgärder för att skapa produktionsmetoder som i större grad
tar hänsyn till miljöbehov och utvecklingsbehov. Liberaliseringen av han-
deln bör därför eftersträvas på globala grunder, som griper över de ekono-
miska sektorerna, för att bidraga till en hållbar utveckling.

2.8 Den internationella handelsmiljön har påverkats av ett antal skeenden
som har skapat nya utmaningar och möjligheter och som har gjort att multi-
lateralt ekonomiskt samarbete har blivit ännu viktigare. De senaste åren har
världshandeln fortsatt att växa snabbare än världsproduktionen. Världshan-
deln har emellertid expanderat ojämnt i världen, och det är endast ett be-
gränsat antal utvecklingsländer som har kunnat uppnå en märkbar exporttill-
växt. Protektionism och unilaterala politiska åtgärder fortsätter att utgöra
ett hot mot funktionen av en öppen multilateral handelsordning, något som
särskilt påverkar exportintressena i utvecklingsländerna. De ekonomiska in-
tegrationsprocesserna har intensifierats under senare år och bör bidraga till
en dynamisk världshandel och förbättra utvecklingsländernas handelsmöj-
ligheter och utvecklingsmöjligheter. Under senare år har ett växande antal
utvecklingsländer antagit djärva politiska reformer med bland annat ambi-
tiös ensidig handelsliberalisering, under det att omfattande reformer och
djupgående omstruktureringsprocesser genomförs i länder i Centraleuropa
och Östeuropa, vilket banar väg för deras integration i världsekonomin och
den internationella handelsordningen. Ökad uppmärksamhet ägnas åt att
framhäva företagens roll och åt att främja konkurrens på marknaden genom
antagandet av konkurrensfrämjande politik. Den generella preferensord-
ningen (GSP) har visat sig vara ett användbart handelspolitiskt instrument,
även om dess mål ännu inte nåtts, och strategier för underlättande av handel
genom elektroniskt informationsutbyte (EDI) har varit effektiva när det gäl-
ler att förbättra handelseffektiviteten inom de offentliga och privata sekto-
rerna. Samspelet mellan miljöpolitik och handelsfrågor är komplext och har
ännu inte helt utretts. Ett snabbt, balanserat, heltäckande och framgångsrikt
resultat av Uruguayrundan inom ramen för GATT skulle medföra en ökad
liberalisering och expansion av världshandeln, förbättra utvecklingsländer-
nas handelsmöjligheter och utvecklingsmöjligheter och göra den internatio-
nella handelsordningen säkrare och mer förutsägbar.

Mål

2.9 I framtiden och mot bakgrund av Uruguayrundan inom ramen för
GATT bör staterna fortsätta att sträva efter att uppnå följande mål:

a) Att främja en öppen, icke-diskriminerande och rättvis multilateral
handelsordning som gör det möjligt för alla länder - särskilt utvecklingslän-
derna - att förbättra sina ekonomiska strukturer och förbättra sina befolk-
ningars levnadsstandard genom en hållbar ekonomisk utveckling,

b) att förbättra utvecklingsländernas tillgång till exportmarknaderna,

c) att förbättra råvarumarknademas funktion och uppnå en sund, kompa-

tibel och sammanhållen råvarupolitik på nationell och internationell nivå Skr. 1992/93:13
med sikte på att optimera råvarusektorns bidrag till en hållbar utveckling
som tar hänsyn till miljön, och

d) att främja och stödja nationella och internationella politiska åtgärder
som leder till att ekonomisk tillväxt och miljövård stöder varandra.

Åtgärder

a) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

Främjande av en internationell handelsordning som tar hänsyn till
utvecklingsländernas behov

2.10 Det internationella samfundet bör:

a) Bromsa och minska protektionism för att uppnå ökad liberalisering och
expansion av världshandeln till förmån för alla länder, särskilt utvecklings-
länderna,

b) skapa en rättvis, säker, ickediskriminerande och förutsägbar interna-

tionell handelsordning,

c) på lämpligt sätt underlätta integrationen av alla länder i världsekono-

min och den internationella handelsordningen,

d) säkerställa att miljöpolitiken och handelspolitiken stöder varandra

med sikte på att nå en hållbar utveckling, och

e) stärka den internationella handelspolitiken genom ett snabbt, balanse-
rat, heltäckande och framgångsrikt resultat av Uruguayrundan inom ramen
för GATT.

2.11 Det internationella samfundet bör sträva efter att finna metoder och
medel för att uppnå en bättre funktion och ökad genomlysning hos råvaru-
marknadema, en ökad diversifiering av råvarusektorn i utvecklingsekono-
mierna inom en övergripande ekonomisk ram som beaktar ländernas ekono-
miska struktur, naturtillgångar och marknadsmöjligheter, samt ett bättre ut-
nyttjande av naturtillgångarna som tar hänsyn till de krav som en hållbar
utveckling ställer.

2.12 Därför bör alla länder genomföra redan beslutade åtaganden att
bromsa och minska protektionism samt öka möjligheterna att få tillträde till
marknaderna, särskilt med avseende på områden som är intressanta för ut-
vecklingsländerna. Detta ökade tillträde till marknaderna kommer att un-
derlättas av lämpliga strukturanpassningar i utvecklingsländerna. Utveck-
lingsländerna bör fortsätta med de reformer av handelspolitik och de struk-
turanpassningar de åtagit sig att genomföra. Det är följaktligen angeläget att
förbättra villkoren för marknadstillträde för råvaror, framför allt genom ett
fortlöpande avskaffande av handelshinder som begränsar import, särskilt
från utvecklingsländer, av råvaruprodukter i primär och förädlad form, lik-
som även genomgripande och fortlöpande minskning av olika stödformer
som främjar icke konkurrenskraftig produktion, exempelvis produktions-
och exportsubventioner.

b) Lednings- och hanteringsfrågor

Utveckling av nationell politik som maximerar handelsliberaliseringens
positiva effekter med avseende på hållbar utveckling

2.13 För att utvecklingsländerna skall gynnas av liberaliseringen av handels-
ordningarna bör de, när så är lämpligt, genomföra följande åtgärder:

a) Skapa en nationell miljö som stöder optimal balans mellan produktion
för hemmamarknaden och för exportmarknaderna och inte missgynnar ex-
port och som avskräcker från ineffektiv importsubstitution, och

b) främja den politiska ram och den infrastruktur som krävs för att höja
effektiviteten hos exporthandel och importhandel liksom funktionen hos de
nationella marknaderna.

2.14 Följande åtgärder, förenliga med marknadseffektivitet, bör beslutas av
utvecklingsländerna beträffande råvaror:

a) Expansion av råvarusektoms förädlingsdel och distribution och för-
bättra dess marknadsföring och konkurrenskraft,

b) diversifiering för att minska beroendet av råvaruexport, och

c) ett effektivt och hållbart utnyttjande av produktionsfaktorerna som
bör återspeglas i råvarornas prisbildning, detta gäller även miljökostnader,
sociala kostnader och råvarukostnader.

c) Data och Information

Stöd till informationsinsamling och forskning

2.15 GATT, UNCTAD och andra berörda institutioner bör fortsätta insam-
lingen av lämplig handelsinformation. Förenta Nationernas generalsekrete-
rare ombeds att stärka det av UNCTAD hanterade Informationssystemet för
åtgärder beträffande handelskontroll (Trade Control Measures Information
System).

Förbättrat internationellt samarbete för råvaruhandel och diversifiering av
sektorn

2.16 När det gäller råvaruhandel bör staterna, direkt eller genom lämpliga
internationella organisationer, i förekommande fall vidtaga följande åtgär-
der:

a) Sträva efter att råvarumarknaderna fungerar på optimalt sätt, bland
annat genom ökad genomlysning av marknaderna genom utbyte av åsikter
och information beträffande investeringsplaner, affärsmöjligheter och mark-
nader med avseende på enskilda råvaror. Reella förhandlingar mellan pro-
ducenter och konsumenter bör eftersträvas med sikte på att uppnå genom-
förbara och mer effektiva internationella avtal som beaktar marknadstren-
der, eller marknadsrutiner, liksom även studiegrupper. I detta avseende bör
särskild uppmärksamhet ges avtalen om kakao, kaffe, socker och tropiskt
timmer. Vikten av internationella råvaruavtal och råvaruarrangemang un-
derstryks. Arbetarskyddsfrågor, tekniköverföring och tjänster i samband
med produktion, marknadsföring och försäljningsfrämjande åtgärder be-
träffande råvaror och likaså miljöfaktorer bör beaktas,

Skr. 1992/93:13

b) fortsätta att tillämpa kompensationsmekanismer när utvecklingsländer Skr. 1992/93:13
får minskande exportintäkter av råvaror för att främja diversifieringsan-

strängningar,

c) på begäran hjälpa utvecklingsländer med utformning och genomfö-
rande av råvarupolitik samt insamlande och användning av information om
råvarumarknader,

d) stödja utvecklingsländerna i deras ansträngningar att skapa den poli-
tiska ram och infrastruktur som krävs för att öka exporthandelns och import-
handelns effektivitet, och

e) stödja utvecklingsländers diversifieringsåtgärder på nationell, regional
och internationell nivå.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

2.17 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden (1993 -
2000) för att genomföra de inom detta programområde angivna åtgärderna
till omkring 8.8 miljarder dollar i bidrag eller förmånliga krediter från det
internationella samfundet. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskatt-
ningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska villkoren för
kostnader och finansiering, även icke-koncessionella villkor, beror bland an-
nat på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att genom-
föra.

b) Kapacitetsuppbyggnad

2.18 De ovan nämnda åtgärderna för tekniskt samarbete syftar till att stärka
kapaciteten på nationell nivå att utforma och genomföra råvarupolitik, an-
vända och handha nationella resurser och samla in och använda information
om råvarumarknader.

B. Handel och miljö skall stödja varandra

Bakgrund

2.19 Miljöpolitik och handelspolitik skall stödja varandra. Å ena sidan möj-
liggör en öppen multilateral handelsordning en mer effektiv resurstilldelning
och användning och bidrar därmed till att höja produktion och intäkter samt
minska påfrestningarna på miljön. Därigenom skapas nya resurser som be-
hövs för ekonomisk tillväxt och utveckling och en förbättrad miljövård. En
sund miljö, å andra sidan, skapar de ekologiska och andra resurser som be-
hövs för att underbygga tillväxt och stödja en kontinuerlig handelsökning.
En öppen multilateral handelsordning, understödd av beslut om en sund mil-
jöpolitik, skulle komma att få en positiv effekt på miljön samt bidraga till en
hållbar utveckling.

2.20 Det internationella samarbetet på miljöområdet ökar, och i ett antal
fall har handelsbestämmelser i multilaterala miljöavtal spelat en roll när det

gäller att handskas med globala miljöproblem. I vissa enskilda fall har han- 44

delsåtgärder utnyttjats, när så befunnits lämpligt, för att göra miljöbestäm- Skr. 1992/93:13
melser mer effektiva med avseende på miljövård. Sådana bestämmelser bör
avse miljöförstöringens grundorsaker så att de inte ger upphov till omotive-
rade handelsrestriktioner. Utmaningen består i att säkerställa att handelspo-
litik och miljöpolitik är förenliga med varandra och att de förstärker den pro-
cess som leder till en hållbar utveckling. Det bör emellertid tas i beaktande
att miljönormer som fungerar i utvecklade länder kan komma att ge upphov
till omotiverade sociala och ekonomiska kostnader i utvecklingsländer.

Mål

2.21 Staterna bör sträva efter att uppnå följande mål, genom lämpliga multi-
laterala fora, inklusive GATT, UNCTAD och andra internationella organi-
sationer:

a) Internationell handelspolitik och miljöpolitik skall stödja varandra till
förmån för en hållbar utveckling,

b) den roll som GATT, UNCTAD och andra internationella organisatio-
ner spelar i frågor som har beröring med handel och miljö skall klargöras
och skall även i förekommande fall inbegripa medlingsförfarande och skilje-
domsförfarande, och

c) internationell produktivitet och konkurrenskraft skall främjas, ävenså
skall industrins konstruktiva roll i hanteringen av miljö och utvecklingsfrå-
gor främjas.

Åtgärder

Utarbetande av en dagordning för miljö Ihandel och utveckling

2.22 Staterna bör uppmuntra GATT, UNCTAD och andra berörda interna-
tionella och regionala ekonomiska institutioner att i enlighet med sina re-
spektive mandat och befogenheter granska följande förslag och principer:

a) Utarbeta adekvata rapporter för att nå en bättre förståelse av förhål-
landet mellan handel och miljö med avseende på främjandet av en hållbar
utveckling,

b) främja en dialog mellan affärslivet, biståndssektorn och miljörörelsen,

c) när handelsåtgärder som har samband med miljön vidtages, skall det
säkerställas att genomlysning och förenlighet med internationella skyldighe-
ter råder,

d) ta itu med grundorsakerna till miljöproblem och utvecklingsproblem
på ett sådant sätt att beslut om miljöåtgärder inte leder till omotiverade han-
delsrestriktioner,

e) sträva efter att undvika användningen av handelsrestriktioner eller
handelsstömingar som ett medel att neutralisera kostnadsdifferenser som
orsakas av skillnader i miljönormer och miljöbestämmelser, eftersom en så-
dan tillämpning kan komma att leda till handelsstömingar och öka protek-
tionistiska tendenser,

f) säkerställa att miljörelaterade bestämmelser eller normer, inbegripet
hälsonormer och säkerhetsnormer, inte utgör ett medel för att bedriva god-

tycklig eller omotiverad diskriminering eller utgöra dolda handelsrestriktio- Skr. 1992/93:13
ner,

g) säkerställa att speciella faktorer som påverkar miljöpolitik och han-
delspolitik i utvecklingsländer beaktas vid tillämpningen av miljönormer och
även vid användningen av olika handelsåtgärder. Det är värt att notera att
normer som är motiverade i de mest utvecklade länderna kan vara olämpliga
samt medföra obefogade sociala kostnader för utvecklingsländerna,

h) främja utvecklingsländernas anslutning till multilaterala avtal genom
sådana mekanismer som exempelvis särskilda övergångsregler,

i) undvika unilaterala åtgärder vid hantering av miljöproblem som ligger
utanför det importerande landets jurisdiktion. Miljöåtgärder riktade mot
gränsöverskridande eller globala miljöproblem bör i möjligaste mån grundas
på internationellt samförstånd. Nationella åtgärder som syftar till att uppnå
vissa miljömål kan behöva ledsagas av handelsåtgärder för att bli effektiva.
Om åtgärder av handelspolitisk natur befinns nödvändiga för att genomdriva
miljöpolitik, bör vissa principer och regler tillämpas. Dessa skulle bland an-
nat kunna vara: principen om icke-diskriminering, principen om att handels-
åtgärden i fråga bör vara den som orsakar minsta möjliga begränsning av
handeln för att uppnå målen, skyldighet att säkerställa genomlysning vid an-
vändning av handelsåtgärder som är förbundna med miljön och ett tillfreds-
ställande system för notifiering av nationella bestämmelser samt behovet att
beakta utvecklingsländernas särskilda förutsättningar och utvecklingskrav i
takt med att de rör sig i riktning mot miljömål om vilka det råder internatio-
nell enighet,

j) uppnå större precision i förekommande fall och klargöra förhållandet
mellan GATT-bestämmelser och vissa multilaterala åtgärder som beslutas
inom miljöområdet,

k) säkerställa att allmänheten kan bidra till utformningen, förhandling-
arna och genomförandet av handelspolitiken som ett medel att skapa större
genomlysning mot bakgrund av de landspecifika förutsättningarna, och

l) säkerställa att miljöpolitiken sörjer för skapandet av lämpliga rättsliga
och institutionella ramar så att den kan tillgodose de nya miljövårdsbehov
som kan uppstå som en följd av produktionsförändringar och handelsspecial-
isering.

C. Tillräckliga ekonomiska resurser till utvecklingsländerna

Bakgrund

2.23 Investeringar är avgörande för utvecklingsländernas förmåga att uppnå
den ekonomiska tillväxt som krävs för att förbättra levnadsvillkoren för be-
folkningen och för att tillfredsställa dess basbehov på ett hållbart sätt, men
utan försämring eller decimering av den resursbas som utvecklingen bygger
på. En hållbar utveckling ställer krav på ökade investeringar och till detta
behövs nationella och externa ekonomiska resurser. Utländska privata inve-
steringar och återvändande inhemskt kapital är avhängiga ett hälsosamt in-
vesteringsklimat och utgör en viktig finansiell resurskälla. Många utveck-
lingsländer har upplevt en tioårsperiod under vilken nettoöverföringen av

ekonomiska resurser varit negativ på grund av att inbetalningarna understeg Skr. 1992/93:13
de utbetalningar de måste göra, särskilt för skuldåterbetalning. Som ett re-
sultat av detta måste nationellt mobiliserade resurser överföras till utlandet
i stället för att investeras lokalt för att främja en hållbar ekonomisk utveck-
ling.

2.24 När det gäller många utvecklingsländer, kommer ingen reaktivering av
utvecklingen att ske om man inte finner en snabb och varaktig lösning på
problemet utlandsskulden, med hänsyn till det faktum att skuldbördan till
utlandet är ett betydande problem för många utvecklingsländer. Den börda
som återbetalningen av skulden lägger på dessa länder har medfört allvarliga
begränsningar i deras förmåga att påskynda tillväxt och utrota fattigdom och
har lett till en minskning av importen, investeringarna och konsumtionen.
Skuldsättning till utlandet har visat sig vara en huvudorsak till det ekono-
miska dödläget i utvecklingsländerna. Ett fortsatt kraftfullt genomförande
av den internationella skuldstrategi som är under utveckling siktar på att
återställa de skuldsatta ländernas externa finansiella bärkraft, och om deras
tillväxt och utveckling på nytt skjuter fart skulle detta bidraga till att uppnå
en hållbar tillväxt och en hållbar utveckling. I detta sammanhang är det av
central betydelse att utvecklingsländerna får del av ytterligare ekonomiska
resurser och att dessa resurser används effektivt.

Mål

2.25 De särskilda villkoren för genomförande av de i Agenda 21 upptagna
sektorprogrammen och de sektorövergripande programmen behandlas i re-
spektive programområde och i kapitel 33 med rubriken ”Finansiella resurser
och mekanismer”.

Åtgärder

a) Uppnående av internationella mål för offentlig finansiering av
utvecklingshjälp

2.26 Som nämns i kapitel 33 bör nya och additionella resurser ställas till för-
fogande för att stödja programmen i Agenda 21.

b) Skuldfrågan

2.27 Beträffande utlandsskulden till affärsbanker råder insikt om att fram-
steg gjorts genom den förstärkta skuldstrategin och därför uppmuntras ett
snabbare genomförande av denna strategi. Vissa länder har redan dragit för-
del av en kombination av sund omstruktureringspolitik och reducering av
skulden till affärsbanker, eller liknande åtgärder. Det internationella sam-
fundet ger sitt stöd åt:

a) Att andra länder med stora skulder till affärsbanker förhandlar fram
en liknande reducering av sina affärsbanksskulder med sina fordringsägare,

b) att parterna i sådana förhandlingar vederbörligen beaktar skuldredu-
cering på medellång sikt och gäldenärslandets nya penningbehov,

c) att multilaterala institutioner som är aktivt engagerade i den förstärkta

internationella skuldstrategin fortsätter att ge sitt stöd åt skuldreducerings- Skr. 1992/93:13
paket med avseende på affärsbanksskulder, med sikte på att säkerställa att
finansieringens storlek är i samklang med skuldstrategins utveckling,

d) att fordringsägande banker deltar i reduceringen av skulden och skuld-
återbetalningen, och

e) en kraftfullare politik vars syfte är att dra till sig direkta investeringar,
undvika ohållbara skuldnivåer och främja återvändandet av inhemskt kapi-
tal.

2.28 Beträffande skulden till officiella bilaterala fordringsägare, välkomnas
de av Parisklubben nyligen beslutade åtgärderna om generösare villkor för
att lindra de fattigaste och mest skuldsatta ländernas situation. Det på-
gående arbetet med att genomföra dessa åtgärder enligt ”Trinidadvillkoren”
på sätt som står i proportion till dessa länders betalningsförmåga och som ger
ytterligare stöd till deras ekonomiska reformarbete välkomnas också.Likaså
välkomnas den av vissa fordringsägande länder vidtagna betydande reduce-
ringen av den bilaterala skulden, och det internationella samfundet upp-
muntrar andra som har möjligheter till detta att vidta liknande åtgärder.

2.29 De åtgärder som låginkomstländer med betydande skuldbörda genom-
för till priset av höga kostnader för att återbetala skulden och trygga sin kre-
ditvärdighet är lovvärda. Deras resursbehov bör särskilt uppmärksammas.
Andra skuldsatta utvecklingsländer som gör stora ansträngningar att fort-
sätta återbetalningen av skulden och fullgöra sina externa ekonomiska skyl-
digheter förtjänar också vederbörlig uppmärksamhet.

2.30 Det är i samband med multilaterala skulder angeläget att allvarliga an-
strängningar görs för att arbeta i riktning mot tillväxtrelaterade lösningar på
de problem som ansätter utvecklingsländer med allvarliga svårigheter att
återbetala skulden, inbegripet sådana som i huvudsak står i skuld till offent-
liga fordringsägare eller till multilaterala finansieringsinstitutioner. Särskilt
när det gäller låginkomstländer i färd med att genomföra ekonomiska refor-
mer, välkomnas stöd från de multilaterala finansieringsinstitutionerna i form
av nya utbetalningar och möjlighet att utnyttja dessas fonder för förmånliga
krediter. Stödgrupper bör fortsätta att utnyttjas för att stå till tjänst med re-
surser för att sanera återstående skulder hos sådana länder som inleder kraft-
fulla ekonomiska reformprogram med stöd av internationella valutafonden
(IMF) och Världsbanken. Av multilaterala finansieringsinstitutioner vid-
tagna åtgärder som exempelvis omfinansiering av räntan på kommersiella
lån med återflöden från internationella utvecklingsfonden (IDA) - ”femte
dimensionen” noteras med tillfredsställelse.

Medel för genomförande g^r.

Finansiering och kostnadsberäkning

2.31 Se kapitel 33.

D. Stöd till en ekonomisk politik som främjar hållbar
utveckling

Bakgrund

2.32 De ogynnsamma yttre omständigheter som omger utvecklingsländerna
gör att mobilisering av nationella resurser samt effektiv tilldelning och an-
vändning av nationellt mobiliserade resurser blir än viktigare för befrämjan-
det av en hållbar utveckling. I ett antal länder måste åtgärder vidtas för att
korrigera felriktade offentliga utgifter, stora budgetunderskott och andra
ekonomiska obalanser, restriktiva åtgärder och störningar inom områdena
växelkurser, investeringar och finansiering, och hinder för företagande. I de
utvecklade länderna skulle fortsatta politiska reformer och omställningar, in-
begripet lämpliga sparkvoter, bidra till att skapa resurser för att stödja över-
gången till en hållbar utveckling, både nationellt och i utvecklingsländerna.

2.33 En bra ledning som främjar en förening av en offentlig förvaltning som
är effektiv, duglig, hederlig, rättvis och ansvarsfull med individuella rättighe-
ter och möjligheter, är av central betydelse för en hållbar utveckling på bred
grund och ett sunt ekonomiskt beteende på alla nivåer. Alla länder bör öka
sina ansträngningar att utrota misskötsel av offentliga och privata affärer,
inbegripet korruption, med hänsyn tagen till de faktorer som bär ansvaret
för denna företeelse och de aktörer som är inblandade i den.

2.34 Många skuldsatta utvecklingsländer genomgår strukturanpassnings-
program med avseende på omförhandling av skulden eller nya lån. Sådana
program är nödvändiga för att förbättra budgetbalansen och betalningsba-
lansen, men i vissa fall har de gett upphov till negativa sociala och miljömäs-
siga verkningar, exempelvis nedskärningar i anslag till sjukvård, utbildning
och miljövård. Det är nödvändigt att se till att omstruktureringsprogram inte
ger negativa effekter på miljön och den sociala utvecklingen, så att dessa
program bringas i samklang med den hållbara utvecklingens mål.

Mål

2.35 Det är nödvändigt att, med hänsyn till landspecifika förutsättningar,
utforma ekonomiska politiska reformer som främjar en effektiv planering
och användning av resurser för en hållbar utveckling genom en sund ekono-
misk och social politik, att främja företagandet och införlivandet av de so-
ciala och miljömässiga kostnaderna vid prissättning av resurser, samt att av-
lägsna stömingskällor på handelsområdet och investeringsområdet.

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 13

1992/93:13

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrägor

Främjande av en sund ekonomisk politik

2.36 De industrialiserade länderna och andra länder med sådana möjlighe-
ter, bör öka sina ansträngningar att:

a) Främja en stabil och förutsägbar internationell ekonomisk miljö, sär-
skilt beträffande monetär stabilitet, realräntesatser och fluktuationer hos de
viktigaste valutakurserna,

b) stimulera sparandet och minska budgetunderskotten,

c) säkerställa att man vid samordningen av policyfrågor beaktar utveck-
lingsländernas intressen och svårigheter, inbegripet behovet av att främja
positiva åtgärder för att stödja de minst utvecklade ländernas ansträngningar
att inte hamna utanför världsekonomin, och

d) åta sig att genomföra lämpliga makroekonomiska och strukturella åt-
gärder i syfte att främja icke inflationsdrivande tillväxt, minska skillnaderna
inom sina största obalanser gentemot andra länder och öka sina ekonomiers
anpassningsförmåga.

2.37 Utvecklingsländerna bör överväga att öka sina ansträngningar att ge-
nomföra en sund ekonomisk politik, som:

a) Upprätthåller den penningpolitiska och finanspolitiska disciplin som
krävs för att främja prisstabilitet och balans gentemot omvärlden,

b) leder till realistiska växelkurser, och

c) eder till lokalt ökat sparande och ökade investeringar, och som även
höjer avkastningen på investeringar.

2.38 I synnerhet bör alla länder utforma politiska åtgärder som höjer effek-
tiviteten vid tilldelningen av resurser och som drar bästa möjliga fördel av
de möjligheter som uppstår till följd av de fortgående förändringarna i den
globala ekonomin. Särskilt bör länderna, när så är lämpligt och med beak-
tande av nationella strategier och mål, göra följande:

a) Avlägsna de hinder för framsteg som orsakas av byråkratisk ineffektivi-
tet, administrativa påfrestningar, onödiga kontroller och bristfälliga mark-
nadsvillkor,

b) främja genomlysning av förvaltning och beslutsfattande,

c) stödja den privata sektorn och främja företagandet genom att förbättra
de institutionella resurserna för att starta verksamhet och marknadsinträde.
Det centrala målet skulle vara att förenkla eller avskaffa restriktioner, före-
skrifter och formaliteter som komplicerar, gör det kostsammare eller mer
tidsödande att sätta igång och driva företag i många utvecklingsländer,

d) främja och stödja investeringar och infrastruktur som krävs för en håll-
bar ekonomisk tillväxt och diversifiering på en miljömässigt sund och hållbar
grund,

e) skapa utrymme för lämpliga ekonomiska instrument, inbegripet mark-
nadsmekanismer, som är i samklang med den hållbara utvecklingens mål och
tillfredsställandet av basbehoven,

f) främja effektiva skattesystem och effektiva finansiella sektorer,

g) tillhandahålla möjligheter för småskaliga verksamheter, både jordbruk

Skr. 1992/93:13

och icke-jordbruk, och möjligheter för den inhemska befolkningen och de Skr. 1992/93:13
lokala samhällena att fullt ut bidraga till att nå en hållbar utveckling,

h) avskaffa sådana negativa attityder till export som gynnar ineffektiv im-
portsubstitution och utforma åtgärder som gör det möjligt för dem att fullt ut
dra nytta av de utländska investeringsflödena inom ramen för de nationella,
sociala, ekonomiska och utvecklingsmässiga målen, och

i) främja uppbyggnaden av en nationell ekonomisk miljö som leder till
optimal balans mellan produktion för hemmamarknaden och exportmarkna-
derna.

b) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

2.39 Regeringarna i de utvecklade länderna och de regeringar som har möj-
lighet till det, bör öka, direkt eller genom lämpliga internationella och regio-
nala organisationer och internationella finansieringsinstitutioner, sina an-
strängningar att ge utvecklingsländer ökat tekniskt bistånd för följande än-
damål:

a) Kapacitetsuppbyggnad, efter begäran härom, av nationens utformning
och genomförande av ekonomisk politik,

b) utformning och bruk av effektiva skattesystem, redovisningssystem
och finansiella sektorer, och

c) främjande av företagandet.

2.40 Internationella institutioner för finansiering och utveckling bör ytterli-
gare granska sin politik och sina program mot bakgrund av målen för en håll-
bar utveckling.

2.41 Ett starkare ekonomiskt samarbete mellan utvecklingsländerna har se-
dan länge ansetts vara en viktig del av arbetet för att främja ekonomisk till-
växt och teknologisk kapacitet och för att påskynda utvecklingen i den del
av världen som är under utveckling. Därför bör utvecklingsländernas an-
strängningar att främja ekonomiskt samarbete dem emellan utvecklas vidare
och fortsätta att åtnjuta stöd från det internationella samfundet.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

2.42 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden (1993 -
2000) för att genomföra de i detta programområde angivna åtgärderna till
omkring 50 miljoner dollar i bidrag eller förmånliga krediter från det inter-
nationella samfundet. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar,
som inte har granskats av regeringarna. De faktiska villkoren för kostnader
och finansiering, även icke-koncessionella villkor, beror bland annat på vilka
strategier och program som regeringarna beslutar att genomföra.

b) Kapacitetsuppbyggnad

2.43 De ovan nämnda förändringarna i utvecklingsländernas politik medför

ett betydande nationellt arbete med kapacitetsuppbyggnad inom offentlig 51

förvaltning, centralbanksverksamhet, skatteförvaltning, sparinstitutioner Skr. 1992/93:13
och finansiella marknader.

2.44 Det är befogat med särskilda ansträngningar beträffande genomföran-
det av de i detta kapitel behandlade fyra programområdena mot bakgrund
av de minst utvecklade ländernas särskilt akuta miljöproblem och utveck-
lingsproblem.

Kapitel 3

Skr. 1992/93:13

Fattigdomsbekämpning

Programområde

En hållbar försörjning för de fattiga

Bakgrund

3.1 Fattigdom är ett komplext flerdimensionellt problem vars upphov är
både nationellt och internationellt. Någon gemensam lösning som kan till-
lämpas globalt går inte att finna. Det är snarare så att landspecifika program
för att tackla fattigdom och internationella ansträngningar som stöder natio-
nella ansträngningar, liksom även den parallella process som innebär ska-
pandet av en stödjande internationell miljö, är avgörande för en lösning på
problemet. Undanröjande av fattigdom och svält samt större jämlikhet i
fråga om inkomstfördelning och mänsklig resursutveckling tillhör fortfa-
rande de största utmaningarna. Ansvaret för kampen mot fattigdomen delas
av alla länder.

3.2 En miljöpolitik som huvudsakligen är inriktad på bevarande och skydd
av naturresurser måste, samtidigt som den förvaltar dem på ett hållbart sätt,
ta vederbörlig hänsyn till dem som är beroende av resurserna i fråga för sitt
livsuppehälle. I annat fall kan den få en omvänd effekt såväl på fattigdomen
som för möjligheterna att nå framgång på lång sikt vad gäller bevarandet av
naturresurser och miljö. Likaså kommer en utvecklingspolitik som huvud-
sakligen är inriktad på varuproduktion - utan hänsyn till hållbarhetsaspek-
ten hos de resurser som utgör grundvalen för produktionen - att förr eller
senare leda till minskad produktivitet, vilket även det kan ha en ogynnsam
inverkan på fattigdomen. En särskild anti-fattigdomsstrategi är till följd
härav en av de grundläggande förutsättningarna för att säkerställa en hållbar
utveckling. En effektiv strategi för att samtidigt hantera problemen med fat-
tigdom, utveckling och miljö bör inledas med fokusering på naturresurserna,
produktionen och människorna och bör inbegripa demografiska frågor, för-
bättrad hälsovård och utbildning, kvinnornas rättigheter, den roll som spelas
av ungdomen, ursprungsbefolkningen och lokala samhällent samt en demo-
kratisk medbestämmandeprocess i förening med förbättrad styrelse.

3.3 I sådana åtgärder skall tillsammans med internationellt stöd ingå främ-
jande av en ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna som är både varaktig
och hållbar samt direkta åtgärder för att undanröja fattigdom genom för-
stärkning av program som skapar sysselsättning och inkomster.

Mål

3.4 Den långsiktiga målsättningen att möjliggöra en hållbar försörjning för
alla människor bör innehålla ett integrerande element som tillåter strate-
gierna att samtidigt beakta utvecklingsfrågor, hållbar resurshantering och
undanröjande av fattigdom. Detta programområdes mål är:

a) Att skyndsamt ge alla människor möjlighet att erhålla en hållbar för- Skr. 1992/93:13
sörj ning,

b) att genomföra riktlinjer och strategier som främjar adekvata finansie-
ringsnivåer och som är inriktad på integrerade strategier för mänsklig ut-
veckling, inbegripet inkomstskapande åtgärder, ökad lokal resurskontroll,
lokal förstärkning av institutioner och kapacitetsuppbyggnad och ökat delta-
gande av icke-statliga organisationer och lokala styrelsenivåer i fördelnings-
mekanismerna,

c) att, med avseende på alla fattigdomsdrabbade områden, utveckla inte-
grerade strategier och program för en sund och hållbar förvaltning av miljön,
resursmobilisering, lindring och undanröjande av fattigdom, skapande av
sysselsättning och inkomster, och

d) att se till att nationella utvecklingsplaner och utvecklingsbudgetar in-
riktas på investeringar i mänskligt kapital, med särskilda riktlinjer och pro-
gram som riktar sig till landsbygden, de fattiga i städerna, kvinnor och barn.

Åtgärder

3.5 Åtgärder som kan bidra till ett integrerat främjande av hållbar försörj-
ning och skydd för miljön - innefattande en mängd sektoringrepp och en rad
aktörer på lokal och global nivå - är av central betydelse, särskilt på lokal
nivå. Åtgärder för att möjliggöra detta kommer att vara nödvändiga på na-
tionell och internationell nivå och måste fullt ut beakta regionala och subre-
gionala förutsättningar för att kunna stödja ett lokalt bedrivet och landspeci-
fikt angreppssätt. Programmen bör, allmänt sett:

a) Fokusera på att ge behörighet åt lokala samhällen genom principen om
delegering av behörighet, ansvar och resurser till den lämpligaste nivån, för
att säkerställa att programmet blir geografiskt och ekologiskt specifikt,

b) innehålla omedelbara åtgärder så att dessa grupper kan lindra fattigdo-
men och uppnå en hållbar försörjning, och

c) innehålla en långsiktig strategi med sikte på att skapa bästa möjliga för-
utsättningar för en hållbar lokal, regional och nationell utveckling som kan
eliminera fattigdom och minska ojämlikheten mellan de olika befolknings-
grupperna. Den bör stödja de svagaste grupperna - särskilt kvinnorna, bar-
nen och de unga inom dessa grupper - och flyktingar. I dessa grupper bör
ingå fattiga småbrukare, boskapsherdar, hantverkare, fiskare, icke jord-
ägande befolkning, ursprungsbefolkningar, migrerande befolkningar och
den fria sektorn i städerna.

3.6 Åtgärderna under denna punkt bör inriktas på särskilda tvärsnittsåtgär-
der, i synnerhet inom områdena grundutbildning, primär hälsovård och
mödrahälsovård samt en positiv utveckling för kvinnor.

a) Lokalt inflytande

3.7 En hållbar utveckling måste uppnås på alla nivåer i samhället. Folkorga-
nisationer, kvinnogrupper och icke-statliga organisationer är viktiga källor
för nyskapande initiativ och åtgärder på lokal nivå och har ett starkt intresse
av och en erkänd kapacitet för att främja utvecklingen mot en hållbar för-

sörjning. Regeringar och andra beslutande instanser bör, i samarbete med Skr. 1992/93:13
berörda internationella och icke-statliga organisationer, stödja det arbete för
en hållbar utveckling som utgår från lokala grupper, vilket bland annat inne-
fattar:

a) Inflytande åt kvinnor genom rätt till oinskränkt deltagande i beslutsfat-
tandet,

b) respekt för ursprungsbefolkningar och deras samhällens kulturella in-
tegritet och rättigheter,

c) främjande eller inrättande av mekanismer på gräsrotsnivå som möjlig-
gör utbyte av erfarenheter och kunskaper mellan olika samhällen,

d) ge lokala samhällen ett stort mått av delaktighet i en hållbar förvaltning
och vård av de lokala naturresurserna för att höja deras produktionskapaci-
tet, och

e) inrättande av ett nätverk av lokalt baserade lärocentra för kapacitets-
uppbyggnad och hållbar utveckling.

b) Lednings- och hanteringsfrågor

3.8 Regeringar och andra beslutande instanser bör, med hjälp av och i sam-
arbete med berörda internationella, icke-statliga och lokala samhällsorgani-
sationer, besluta om åtgärder, vilka direkt eller indirekt:

a) Skapar avlönade arbetstillfällen och produktiva sysselsättningstillfäl-
len som är förenliga med de landspecifika förutsättningarna, en tillräckligt
stor skala för att tillgodose framtida ökningar av arbetskraften och för att
åtgärda eftersläpningar,

b) utvecklar med internationellt stöd där så är lämpligt, en ändamålsenlig
infrastruktur och ändamålsenliga marknadsföringssystem, teknologisystem,
kreditsystem och dylikt samt de mänskliga resurser som är nödvändiga för
att genomföra ovan nämnda åtgärder och för att bredda den resursfattiga
befolkningens valmöjligheter, samt ger hög prioritet åt grund- och yrkesut-
bildning,

c) i betydande grad höjer den ekonomiskt effektiva resursproduktiviteten
och åtgärder som säkerställer att den lokala befolkningen kan dra vederbör-
lig fördel av resursanvändningen,

d) ger inflytande åt lokala samhällsorganisationer och människor för att

göra det möjligt för dem att erhålla en hållbar försöijning,

e) leder till uppbyggnad av ett effektivt primärvårdssystem och mödra-
vårdssystem till vilket alla har tillgång,

f) överväger stärkandet och utformningen av rättsliga ramar för markför-
valtning, tillgång till markresurser och jordägande - särskilt med avseende
på kvinnor - och arrendatorer,

g) rehabiliterar försämrade resurser i den utsträckning detta är praktiskt
möjligt och inför politiska åtgärder för att främja en hållbar resursanvänd-
ning för de grundläggande mänskliga behoven,

h) inrättar nya lokalt förankrade strukturer och stärker redan existerande
strukturer för att möjliggöra för den lokala befolkningen att erhålla hållbar
tillgång till de resurser som de fattiga behöver för att övervinna fattigdomen,

i) genomför mekanismer för befolkningens inflytande - särskilt med av-

seende på fattiga, i synnerhet kvinnor - i lokala grupper för att främja en Skr. 1992/93:13
hållbar utveckling,

j) genomför åtgärder, med högsta prioritet och i överensstämmelse med
landspecifika förutsättningar och rättsordningar, för att säkerställa att kvin-
nor och män har lika rätt att under frihet och ansvar besluta om hur många
barn de skall ha och med vilka intervaller, och att de har tillgång till den in-
formation och utbildning och de medel, där det är lämpligt, som krävs för
att de skall kunna utöva denna rättighet i överensstämmelse med sin frihet,
värdighet och sina personliga värderingar, med beaktande av etiska och kul-
turella överväganden. Staterna bör aktivt verka för att genomföra program
för att införa och stärka förebyggande och vårdande hälsovårdsinrättningar,
som bland annat bör vara kvinnoinriktade och ledda av kvinnor och en säker
och effektiv reproduktiv hälsovård, samt rimligt prissatta och tillgängliga
tjänster för en ansvarsfull planering av familjestorleken i överensstämmelse
med individens frihet, värdighet och personliga värderingar, med beaktande
av etiska och kulturella överväganden. Programmen bör vara inriktade på
en heltäckande hälsovård med mödravård, utbildning och information om
hälsofrågor och föräldraskap och de bör ge alla kvinnor möjlighet att amma,
åtminstone under de första fyra månaderna efter förlossningen. Program-
men bör fullt ut stödja kvinnans produktiva och reproduktiva roll och välfärd
och bör vara särskilt inriktade på behovet att ge alla barn en likvärdig och
förbättrad hälsovård och på behovet att minska risken för dödlighet och
sjukdom hos mödrar och barn,

k) beslutar om integrerade åtgärder med sikte på en hållbar administra-
tion av tätorter,

l) åtar sig att genomföra åtgärder med sikte på livsmedelssäkerhet och i
förekommande fall självförsörjning av livsmedel inom ramen för ett hållbart
lantbruk,

m) stöder forskning om och integration av traditionella produktionsmeto-
der som har visat sig vara miljömässigt hållbara,

n) aktivt söker kartlägga samt integrera verksamhet in i den informella
sektorn i ekonomin genom avskaffande av föreskrifter och hinder som är dis-
kriminerande mot verksamhet i denna sektor,

o) överväger tillhandahållandet av kreditfaciliteter och andra faciliteter
för den informella sektorn och för ökad tillgång till mark för den icke jord-
ägande delen av befolkningen så att den kan införskaffa produktionsmedel
och få tryggad tillgång till naturresurser. I många fall krävs särskilda övervä-
ganden beträffande kvinnorna. Det krävs noggranna genomförbarhetsstu-
dier för att låntagarna skall kunna undvika skuldkriser,

p) ger de fattiga tillgång till färskvatten och sanitära anordningar, och

q) ger de fattiga tillgång till primärutbildning.

c) Information och utvärdering

3.9 Regeringar och andra beslutande instanser bör förbättra insamlingen av
information beträffande målgrupper och målområden för att underlätta ut-
formningen av målinriktade program och åtgärder som överensstämmer
med målgruppens behov och ambitioner. Utvärderingen av sådana program
bör vara könsspecifik, eftersom kvinnorna är en särskilt eftersatt grupp.

d) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

3.10 Förenta Nationerna bör, genom sina berörda organ, organisationer och
församlingar, i samarbete med medlemsstaterna och lämpliga internationella
och icke-statliga organisationer behandla undanröjande av fattigdom med
högsta prioritet och bör:

a) På begäran stödja regeringar och andra beslutande instanser i utform-
ning och genomförande av nationella åtgärdsprogram avseende undanrö-
jande av fattigdom och främjande av hållbar utveckling. Åtgärdsinriktade
aktiviteter som berör ovan angivna mål, såsom undanröjande av fattigdom,
projekt och program som i förekommande fall kompletteras med livsmedels-
hjälp, samt stöd till och särskild inriktning på sysselsättning och inkomstska-
pande åtgärder, bör ägnas särskild uppmärksamhet i detta avseende,

b) främja tekniskt samarbete mellan utvecklingsländer avseende åtgärder
för att undanröja fattigdom,

c) stärka existerande strukturer i FN-systemet för åtgärdssamordning av-
seende undanröjande av fattigdom, inbegripet inrättande av en kontakt-
punkt för informationsutbyte och utformning och genomförande av sådana
pilotprojekt för fattigdomsbekämpning som kan mångfaldigas,

d) i samband med uppföljning av genomförandet av Agenda 21 ge hög
prioritet till utvärdering av framsteg beträffande undanröjande av fattig-
dom.

e) undersöka ramarna för den internationella ekonomin, inklusive resurs-
flöden och omstruktureringsprogram, för att säkerställa att sociala och mil-
jömässiga hänsyn beaktas, och i detta sammanhang se över den politik som
bedrivs av internationella organisationer, organ och församlingar, inklusive
finansiella institutioner, för att säkerställa fortsatt tillgång till grundläggande
tjänster för fattiga och behövande, och

f) främja internationellt samarbete i syfte att ta itu med grundorsakerna
till fattigdom. Utvecklingsprocessen kommer inte att ta fart om utvecklings-
länderna tyngs av skuldsättning i utlandet, om finansieringen av utveck-
lingen är otillräcklig, om handelshinder begränsar tillträdet till marknaderna
och om utvecklingsländernas råvarupriser och handelsvillkor fortsätter att
hållas på en otillfredsställande nivå.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

3.11 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden (1993 -
2000) för att genomföra de i detta programområde angivna åtgärderna till
omkring 30 miljarder dollar inklusive 15 miljarder i bidrag eller förmånliga
krediter från det internationella samfundet. Det rör sig här endast om unge-
färliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. Denna upp-
skattning överlappar andra uppskattningar i Agenda 21. De faktiska villko-
ren för kostnader och finansiering, inkluderande ickekoncessionella villkor,
beror bland annat på de strategier och program som regeringarna beslutar
att genomföra.

Skr. 1992/93:13

b) Kapacitetsuppbyggnad Skr. 1992/93:13

Nationell kapacitetsuppbyggnad för genomförande av ovan angivna åtgär-
der är av avgörande betydelse och bör ges hög prioritet. Det är särskilt vik-
tigt att inrikta arbetet med kapacitetsuppbyggnad på den lokala samhällsni-
vån för att kunna stödja ett arbete mot hållbarhet som utgår från denna nivå
och att inrätta och stärka mekanismer som möjliggör utbyte av erfarenheter
och kunskaper mellan olika samhällsgrupper på nationell och internationell
nivå. Avsevärda krav ställs på sådana åtgärder och har samband med de de-
lar av Agenda 21 som behandlar nödvändigt internationellt, finansiellt och
teknologiskt stöd.

Kapitel 4

Förändring av konsumtionsmönster

4.1 Detta kapitel innehåller följande programområden:

A. Inriktning på ohållbara produktions- och konsumtionsmönster.

B. Utveckling av nationella riktlinjer och strategier för att främja föränd-
ringar i ohållbara konsumtionsmönster.

4.2 Eftersom frågan om förändrade konsumtionsmönster är mycket omfat-
tande, behandlas den i flera delar av Agenda 21, framför allt i de delar som
behandlar energi, transport och avfall, samt i kapitlen om ekonomiska in-
strument och teknologiöverföring. Föreliggande kapitel bör också läsas till-
sammans med kapitel 5 (Demografisk dynamik och hållbar utveckling).

A. Inriktning på ohållbara produktions- och
konsumtionsmönster

Bakgrund

4.3 Fattigdom och miljöförstöring är nära förbundna. Medan fattigdom or-
sakar vissa former av miljöpåfrestningar, är den viktigaste orsaken till den
fortsatta förstöringen av den globala miljön ohållbara konsumtions- och pro-
duktionsmönster, i synnerhet i industrialiserade länder, vilket är allvarligt då
det förstärker fattigdom och obalans.

4.4 Åtgärder som skall vidtas på internationell nivå för skydd och förbätt-
ring av miljön måste fullt ut beakta den rådande obalansen inom de globala
komsumtions- och produktionsmönstren.

4.5 Särskild vikt bör läggas vid av ohållbar konsumtion orsakad efterfrågan
på naturresurser och vid en användning av dessa resurser som är effektiv och
i överensstämmelse med målsättningen att minimera förbrukning samt
minska föroreningar. Trots att konsumtionen i vissa delar av världen är
mycket hög, är de grundläggande konsumtionsbehoven hos en stor del av
mänskligheten inte tillfredsställda. Detta leder till överdriven efterfrågan
och ohållbara livsstilar bland de rikare segmenten, något som innebär oer-
hörda påfrestningar på miljön. De fattigare segmenten kan å andra sidan
inte tillfredsställa sina behov av livsmedel, hälsovård, bostäder och utbild-
ning. En förändring av konsumtionsmönstren kommer att innebära krav på
en mångsidig strategi som är inriktad på efterfrågan, tillfredsställande av de
fattigas basbehov, och minskning av avfall och av användning av icke för-
nyelsebara resurser i produktionsprocessen.

4.6 Den växande insikten om vikten av att ta itu med konsumtionen har
ännu inte lett till en motsvarande förståelse av vad detta egentligen betyder.
Vissa ekonomer ifrågasätter den traditionella synen på ekonomisk tillväxt
och understryker vikten av att sträva efter ekonomiska mål som beaktar det
fulla värdet av naturresurskapital. Det behövs större kunskap om konsum-
tionens roll i förhållande till ekonomisk tillväxt och befolkningsdynamik för
att man skall kunna utforma en konsekvent internationell och nationell poli-
tik.

Skr. 1992/93:13

Mål

Skr. 1992/93:13

4.7 Åtgärder krävs för att uppnå övergripande mål:

a) Främjande av konsumtions- och produktionsmönster som minskar på-
frestningarna på miljön och som tillfredsställer mänsklighetens basbehov,
och

b) utveckla en bättre förståelse av konsumtionens roll och hur man åstad-
kommer mer hållbara konsumtionsmönster.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

Antagande av ett internationellt tillvägagångssätt för att uppnå hållbara
konsumtionsmönster

4.8. I princip bör länderna ledas av följande grundmål i sina ansträngningar
att behandla konsumtion och livsstilar inom ramen för miljö och utveckling:

a) Alla länder bör sträva efter att främja hållbara konsumtionsmönster,

b) de utvecklade länderna bör gå i spetsen när det gäller att uppnå håll-
bara konsumtionsmönster, och

c) utvecklingsländerna bör sträva efter att uppnå hållbara konsumtions-
mönster i sina utvecklingsprocesser, under förutsättning att de fattigas bas-
behov tillfredsställs, och undvika sådana ohållbara mönster som framför allt
i de industrialiserade länderna allmänt framstår som onödigt miljöfarliga, in-
effektiva och resursslösande. Detta kräver ökat tekniskt och annat bistånd
från de industrialiserade länderna.

4.9 I samband med uppföljning av genomförandet av Agenda 21 bör hög
prioritet ges utvärdering av framsteg som gjorts i riktning mot hållbara kon-
sumtionsmönster.

b) Data och Information

Konsumtionsforskning

4.10 För att stödja denna breda strategi bör regeringar och/eller privata in-
stitutioner för forskning och politik, med hjälp av regionala och internatio-
nella ekonomiska organisationer och miljöorganisationer, med förenade an-
strängningar göra följande:

a) Utöka eller främja databaser om produktion och konsumtion och ut-
veckla analysmetoder för dem,

b) utröna sambandet mellan produktion och konsumtion, miljö, teknolo-
gisk anpassning och innovation, ekonomisk tillväxt och utveckling, och de-
mografiska faktorer,

c) utreda verkningarna av pågående strukturförändringar inom de mo-
derna industriella ekonomierna bort från materialintensiv ekonomisk till-
växt,

d) överväga hur ekonomier kan växa och frodas samtidigt som använd-

ningen av energi och material och produktion av skadliga ämnen minskar,
och

e) globalt kartlägga sådana balanserade konsumtionsmönster som jorden
på lång sikt tål.

Utveckling av nya koncept för hållbar ekonomisk tillväxt och välstånd

4.11 Man bör även överväga nuvarande koncept för ekonomisk tillväxt och
behovet av nya välfärdskoncept och välståndskoncept som genom föränd-
rade livsstilar medger högre levnadsstandard och som är mindre beroende
av jordens icke förnyelsebara resurser och mer i överensstämmelse med jor-
dens belastningsförmåga. Detta bör återspeglas i utvecklingen av nya system
för nationalräkenskaper och andra indikatorer för hållbar utveckling.

c) Samarbete och samordning på internationell nivå

4.12 Internationella granskningsprocesser existerar redan för granskning av
ekonomiska, utvecklingsmässiga och demografiska faktorer, men mer upp-
märksamhet bör ägnas frågor om konsumtions- och produktionsmönster,
hållbara livsstilar och miljö.

4.13 I samband med uppföljningen av genomförandet av Agenda 21 bör hög
prioritet ges utvärdering av den roll och inverkan ohållbara produktions- och
konsumtionsmönster och livsstilar har, samt dessas samband med hållbar ut-
veckling.

Finansiering och kostnadsberäkning

4.14 Konferenssekretariatet har beräknat att det inte är troligt att genom-
förandet av detta program kräver några större nya resurser.

B. Utveckling av nationella riktlinjer och strategier för
främjande av förändringar av ohållbara
konsumtionsmönster

Bakgrund

4.15 Uppnåendet av målen miljömässig kvalitet och hållbar utveckling kom-
mer att kräva effektiv produktion och förändringar av konsumtionsmönster
för att öka en optimering av resursanvändning och en minimering av avfall.
I många fall kommer detta att innebära en omorientering av nuvarande pro-
duktions- och konsumtionsmönster vilka har utvecklats i industrialiserade
samhällen och som sedan har efterliknats i stora delar av världen.

Skr. 1992/93:13

4.16 Framsteg kan göras genom att förstärka positiva trender som uppstår,
som del av en process som leder till betydande förändringar i konsumtions-
mönster hos industrier, stater, hushåll och individer.

Mål

Skr. 1992/93:13

4.17 I framtiden bör staterna genom berörda organisationer arbeta i rikt-
ning mot att uppnå följande övergripande målsättningar:

a) Främjande av effektiva produktionsprocesser och minskning av resurs-
slösande konsumtion i den ekonomiska tillväxtprocessen, med beaktande av
utvecklingsländernas utvecklingsbehov,

b) utveckling av nationella politiska ramar som främjar en förändring i
riktning mot mer hållbara produktions- och konsumtionsmönster, och

c) förstärkning av värderingar som främjar hållbar produktion och håll-
bara konsumtionsmönster samt politiska åtgärder som främjar överföring av
miljömässigt sunda teknologier till utvecklingsländer.

Åtgärder

a) Främjande av högre effektivitet vid användning av energi och resurser

4.18 En minskning av mängden energi och material som används per enhet
i produktion av varor och tjänster kan bidraga både till undanröjande av mil-
jömässiga påfrestningar och till högre ekonomisk och industriell produktivi-
tet och konkurrenskraft. Regeringarna bör därför i samarbete med industrin
intensifiera ansträngningarna att använda energi och resurser på ett ekono-
miskt och miljömässigt effektivt och sunt sätt genom att:

a) Främja spridningen av befintliga miljömässigt sunda teknologier,

b) främja forskning om och utveckling av miljömässigt sunda teknologier,

c) hjälpa utvecklingsländer att använda dessa teknologier effektivt och att
utveckla teknologier som är anpassade till deras särskilda förutsättningar,

d) främja en miljömässigt sund användning av nya och förnyelsebara
energikällor, och

e) främja miljömässigt sund och hållbar användning av förnyelsebara na-
turresurser.

b) Minimering av avfallsproduktion

4.19 Samtidigt är det nödvändigt för samhället att utveckla effektiva meto-
der för hanteringen av de ökande mängderna avfallsprodukter och avfalls-
material. Regeringarna bör tillsammans med industrin, hushållen och all-
mänheten göra förenade ansträngningar att minska produktionen av avfall
och avfallsprodukter genom att:

a) Främja återanvändning i industriella processer samt på konsument-
nivå,

b) minska resursslöseri vid förpackning av produkter, och

c) främja införandet av miljömässigt mer sunda produkter.

c) Hjälp till individer och hushåll att fatta miljömässigt sunda inköpsbeslut

4.20 I många länder har konsumenterna på senare tid blivit mer miljömed-
vetna och detta, tillsammans med ett ökat intresse hos vissa delar av indu-
strin för att producera miljömässigt sunda produkter, är en betydelsefull ut-
veckling som bör främjas. Regeringar och internationella organisationer

bör, tillsammans med den privata sektorn, utveckla bedömningsgrunder och Skr. 1992/93:13
metoder för att utvärdera miljöpåverkan och resurskrav under en produkts
eller process hela livscykel. Resultatet av dessa utvärderingar bör omvandlas
till tydliga anvisningar för att informera konsumenter och beslutsfattare.

4.21 Regeringarna bör, i samarbete med industrin och andra berörda grup-
per, främja en ökning av miljömärkning och andra miljörelaterade produk-
tinformationsprogram som är utformade för att hjälpa konsumenterna att
göra välgrundade val.

4.22 De bör också främja ökad konsumentmedvetenhet hos allmänheten
och hjälpa hushåll och individer att göra miljömässigt välgrundade val ge-
nom att:

a) Informera om följderna av konsumentval och konsumentbeteende för
att främja efterfrågan på miljömässigt sunda produkter och miljömässigt
sund produktanvändning,

b) göra konsumenterna medvetna om produkters påverkan på hälsa och
miljö, genom exempelvis konsumentlagstiftning och miljömärkning, och

c) främja konsumentinriktade program, såsom återanvändning samt
pant-och-re tursystem.

d) Statlig upphandling som föredöme

4.23 Regeringarna spelar även de en roll i konsumtionen, i synnerhet i län-
der där den offentliga sektorn spelar en viktig roll i ekonomin och därför kan
ha stort inflytande på företagens beslut och allmänhetens värderingar. De
bör därför granska sina organs och institutioners inköpspolitik för att i före-
kommande fall kunna förbättra miljöinnehållet i den statliga upphandlings-
politiken, utan att bryta mot internationella handelsprinciper.

e) Miljömässigt sund prissättning

4.24 Utan stimulans i form av priser och marknadssignaler som för produ-
center och konsumenter klargör de miljökostnader vilka energiförbrukning,
materialförbrukning och förbrukning av naturresurser och avfallsproduktion
medför, är det tveksamt om på kort sikt några större förändringar av kon-
sumtionsmönster och produktionsmönster kommer att ske.

4.25 Användningen av lämpliga ekonomiska instrument för att påverka
konsumentbeteendet har inneburit vissa framsteg. Instrumenten ifråga inne-
fattar miljöavgifter och miljöskatter, system för pant-ochretur osv. Denna
process bör främjas med beaktande av landspecifika förutsättningar.

f) Förstärkning av värderingar som stöder hållbar konsumtion

4.26 Regeringarna och organisationer från den privata sektorn bör främja
mer positiva attityder till hållbar konsumtion genom utbildning, program för
ökad medvetenhet hos allmänheten och genom andra medel, såsom positiv
marknadsföring av produkter och tjänster som utnyttjar miljömässigt sunda
tekniker eller som främjar hållbara produktions- och konsumtionsmönster.

Vid utvärdering av genomförandet av Agenda 21 bör vederbörlig uppmärk- Skr. 1992/93:13
samhet ägnas bedömningen av framsteg som skett genom utvecklande av
dessa nationella riktlinjer och strategier.

Medel för genomförande

4.27 Detta program behandlar främst förändringar av ohållbara konsum-
tions- och produktionsmönster samt värderingar som främjar hållbara kon-
sumtionsmönster och livsstilar. Regeringarnas, konsumenternas och produ-
centernas förenade ansträngningar är nödvändiga. Särskild uppmärksamhet
bör ges den viktiga roll som kvinnor och hushåll har i egenskap av konsu-
menter och den potentiella påverkan deras kombinerade köpkraft kan ha på
ekonomin.

Kapitel 5

Skr. 1992/93:13

Demografisk dynamik och hållbar utveckling

5.1 Detta kapitel innefattar följande programområden:

A. Utveckling och spridande av kunskap om kopplingarna mellan demogra-
fiska trender och faktorer och hållbar utveckling.

B. Utformning av integrerad nationell miljöpolitik och utvecklingspolitik,
med beaktande av demografiska trender och faktorer.

C. Genomförande av integrerade miljö- och utvecklingsprogram på lokal
nivå, med beaktande av demografiska trender och faktorer.

Programområden

A. Utveckling och spridande av kunskap om kopplingarna
mellan demografiska trender och faktorer och hållbar
utveckling

Bagrund

5.2 Demografiska trender och faktorer och hållbar utveckling samverkar
med förstärkande effekt.

5.3 Ökningen av världens befolkning och dess produktion i kombination
med ohållbara konsumtionsmönster ger upphov till ökande och svåra på-
frestningar på vår planets livsuppehållande kapacitet. Dessa processer sam-
verkar och påverkar nyttjandet av mark, vatten, luft, energi och andra resur-
ser. Snabbt växande städer står inför allvarliga miljöproblem om de inte styrs
väl. Ökningen av antalet städer och deras storlek gör det nödvändigt att rikta
större uppmärksamhet på frågor som har att göra med lokal styrelse och
kommunal styrning. Det är avgörande att överväga de mänskliga dimensio-
nerna inom detta svårgenomträngliga nät av samband och de bör vederbörli-
gen beaktas i samband med heltäckande riktlinjer för en hållbar utveckling.
Sådana riktlinjer bör vara inriktade på kopplingarna mellan demografiska
trender och faktorer, resursanvändning, lämplig teknologispridning, och ut-
veckling. Befolkningspolitiken bör också beakta den roll som spelas av män-
niskorna i samband med miljöproblem och utvecklingsproblem. Det finns
ett behov av att öka medvetenheten om denna fråga bland beslutsfattare på
alla nivåer samt att skapa bättre informationsunderlag för nationell och in-
ternationell politik och en ram inom vilken denna information kan tolkas.

5.4 Det finns ett behov av att utveckla strategier för att mildra både miljöns
negativa påverkan på mänsklig verksamhet och miljöförändringars negativa
påverkan på mänsklig befolkning. Världens befolkning väntas överstiga 8
miljarder år 2020. Sextio procent av världens befolkning lever redan nu i
kustområden och sextiofem procent av alla städer med en befolkning över

2.5 miljoner ligger längs jordens kuster. Många av dem ligger redan nu vid
eller under havsytans nivå.

5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 13

Mål

Skr. 1992/93:13

5.5 Följande mål bör uppnås så fort det är praktiskt möjligt:

a) Att införliva demografiska trender och faktorer i den globala analysen
av miljöfrågor och utvecklingsfrågor,

b) att utveckla en bättre förståelse av sambanden mellan demografisk dy-
namik, teknologi, kulturbeteende, naturresurser och livsuppehållande sy-
stem, och

c) att bedöma mänsklig utsatthet i ekologiskt känsliga områden och be-
folkningscentra för att göra en prioritering på alla nivåer, med fullt beak-
tande av samhällsdefinierade behov.

Åtgärder

Forskning om samspelet mellan demografiska trender och faktorer och
hållbar utveckling

5.6 Berörda internationella, regionala och nationella institutioner bör över-
väga att vidtaga följande åtgärder:

a) Kartläggning av samspelet mellan demografiska processer, naturresur-
ser och livsuppehållande system, med hänsyn till regionala och subregionala
variationer som bland annat orsakas av skillnader i utvecklingsnivå,

b) integration av demografiska trender och faktorer i pågående forskning
om miljöförändringar med användning av expertkunskap från internatio-
nella, regionala och nationella forskningsnätverk och från lokala samhällen,
i första hand för att studera miljöförändringars mänskliga dimensioner och i
andra hand för att kartlägga utsatta områden, och

c) kartläggning av högprioriterade områden för åtgärdsstrategier, utveck-
lingsstrategier och program för att mildra miljöförändringars negativa inver-
kan på mänsklig befolkning, och vice versa.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

5.7 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden (1993-2000)
för att genomföra de i detta program angivna åtgärderna till omkring 10 mil-
joner dollar i bidrag och förmånliga krediter från det internationella samfun-
det. Det rör sig här om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats
av regeringarna. De faktiska villkoren för kostnader och finansiering, inbe-
gripet icke-koncessionella villkor, beror bland annat på vilka strategier och
program som regeringarna beslutar att genomföra.

b) Förstärkning av forskningsprogram som integrerar befolkning, miljö
och utveckling

5.8 För att integrera demografisk analys i ett vidare samhällsvetenskapligt
perspektiv beträffande miljö och utveckling bör den tvärvetenskapliga forsk-
ningen ökas. Internationella institutioner och expertnätverk bör förbättra
sin vetenskapliga kapacitet, med fullständigt beaktande av samhälleliga erfa-

renheter och kunskap, och bör sprida de erfarenheter som görs i samband Skr. 1992/93:13
med övergripande arbete och i samband med att teori förenas med handling.

5.9 Bättre förmåga till utformning bör utvecklas för att kartlägga de resultat
som nuvarande mänsklig verksamhet kan ge upphov till, särskilt den påver-
kan som är ett resultat av samspelet mellan demografiska trender och fakto-
rer, resursanvändning och välståndsfördelning per capita och även de stora
migrationsflöden som kan förväntas som en följd av ökande klimatföränd-
ringar och kumulativa miljöförändringar vilka kan komma att omintetgöra
människors lokala försörjningsmöjligheter.

c) Utveckling av information och allmän medvetenhet

5.10 Sociodemografisk information bör tas fram så att den går att samköra
med fysiska, biologiska och socialekonomiska data. Man bör utveckla kom-
patibla rumsliga och tidsmässiga skalor, landövergripande information och
information i form av tidsserier, såväl som globala beteendeindikatorer efter
inhämtande av lokala samhällens uppfattningar och attityder.

5.11 Medvetenheten bör ökas på alla nivåer beträffande behovet av att opti-
mera den hållbara resursanvändningen genom effektiv resurshantering, med
beaktande av utvecklingsbehoven hos utvecklingsländernas befolkningar.

5.12 Medvetenheten bör ökas om de grundläggande kopplingarna mellan
förbättring av kvinnans status och demografisk dynamik, särskilt genom
kvinnors tillgång till utbildning, reproduktiva hälsovårdsprogram, ekono-
miskt oberoende och kvinnornas faktiska, jämställda delaktighet i besluts-
fattande på alla nivåer.

5.13 Forskningsresultat beträffande frågor om hållbar utveckling bör spri-
das genom tekniska rapporter, vetenskapliga tidskrifter, massmedia, semi-
narier, fora eller genom andra kanaler så att informationen kan användas av
beslutsfattare på alla nivåer och därigenom höja den allmänna medvetenhe-
ten.

d) Utveckling och/eller höjande av institutionell kapacitet och samarbete

5.14 Samarbete och informationsutbyte bör ökas mellan forskningsinstitu-
tioner och internationella, regionala och nationella organ och alla andra sek-
torer (innefattande den privata sektorn, lokala samhällen, icke-statliga orga-
nisationer och vetenskapliga institutioner) från både industriländer och ut-
vecklingsländer, där så är lämpligt.

5.15 Man bör intensifiera ansträngningarna att höja kapaciteten hos rege-
ringar på nationell och lokal nivå, hos den privata sektorn och icke-statliga
organisationer i utvecklingsländerna för att kunna tillfredsställa de växande
behoven av förbättrad förvaltning i snabbt växande urbana områden.

B. Utformning av integrerad nationell politik avseende miljö Skr.

och utveckling, med beaktande av demografiska trender och
faktorer

Bakgrund

5.16 Tidigare planer för hållbar utveckling har i allmänhet erkänt demogra-
fiska trender och faktorer som element med avgörande betydelse för kon-
sumtionsmönster, produktion, livsstilar och långsiktig hållbar utveckling. I
framtiden bör dock större uppmärksamhet ges dessa frågor vid utformning
av allmän politik och utarbetande av utvecklingsplaner. För att göra detta
bör alla länder förbättra kapaciteten för att bedöma påverkan på miljö och
utveckling av demografiska trender och faktorer i det egna landet. De kom-
mer också att behöva utforma och genomföra riktlinjer och handlingspro-
gram i förekommande fall. Riktlinjer bör utarbetas beträffande konsekven-
serna av befolkningstillväxt, och de bör samtidigt inbegripa åtgärder för att
skapa befolkningsövergång. De bör kombinera miljöproblem och befolk-
ningsfrågor i en helhetssyn på en utveckling vars primära mål innefattar un-
danröjande av fattigdom, tryggad försörjning, god hälsa, livskvalitet, för-
bättring av kvinnors status och inkomst och deras tillgång till utbildning och
yrkesutbildning såväl som förverkligande av deras personliga ambitioner,
samt individuellt inflytande och inflytande för lokalsamhällen. Oberoende
av vilket troligt befolkningsscenario man än väljer, kommer stora ökningar
av städernas storlek och antal i utvecklingsländerna att äga rum, och därför
bör större uppmärksamhet ägnas åt i synnerhet kvinnors och barns behov av
bättre kommunal förvaltning och lokal styrelse.

Mål

5.17 Full integration av befolkningsfrågor i den nationella planeringen, poli-
tiken och beslutsfattandet bör fortsätta. Befolkningspolitik och befolknings-
program, vilka helt erkänner kvinnors rättigheter, bör övervägas.

Åtgärder

5.18 Regeringarna och andra berörda aktörer skulle bland annat kunna vid-
taga följande åtgärder, med vederbörligt stöd från biståndsorgan, och avrap-
portera genomförandet till den Internationella befolknings- och utvecklings-
konferens som skall äga rum 1994, särskilt till dennas Befolknings- och mil-
jökommitté.

a) Bedömning av nationella demografiska trenders och faktorers effekter

5.19 Förhållandet mellan demografiska trender och faktorer och miljöför-
ändring samt mellan miljöförstöring och demografiska förändringsfaktorer
bör analyseras.

5.20 Forskning om hur miljöfaktorer samspelar med socialekonomiska fak-
torer orsakade av migration bör bedrivas.

5.21 Kartläggning av utsatta befolkningsgrupper (såsom icke jordägande

1992/93:13

lantarbetare, etniska minoriteter, flyktingar, migrerande, kvinnliga familje- Skr. 1992/93:13
försöijare) vars demografiska strukturförändringar kan komma att särskilt
påverka en hållbar utveckling bör genomföras.

5.22 En bedömning bör göras av den inverkan som befolkningens ålders-
struktur har på resursefterfrågan och omsorgsbördor, från kostnaderna för
de ungas utbildning till hälsovård och äldrestöd, samt på hushållens förvärvs-
förmåga.

5.23 En bedömning bör också genomföras av den nationella befolkningska-
paciteten beträffande förmågan att tillfredsställa mänskliga behov och
uppnå hållbar utveckling, och särskild uppmärksamhet bör ägnas livsviktiga
resurser, såsom vatten och mark, samt miljöfaktorer, såsom ekosystemens
hälsotillstånd och biologisk mångfald.

5.24 Inverkan av nationella demografiska trender och faktorer på ur-
sprungsbefolkningars och lokala samhällens traditionella förvärvssysslor, in-
klusive förändringar av den traditionella markanvändningen på grund av in-
ternt befolkningstryck bör studeras.

b) Uppbyggnad och stärkande av nationella informationsbaser

5.25 Nationella databaser beträffande demografiska trender och faktorer
och miljö bör byggas upp eller stärkas, informationen bör spjälkas upp i eko-
logiska regioner (ekosystemtillämpning), och befolknings- och miljöprofiler
bör upprättas för de olika regionerna.

5.26 Metoder och instrument för att kartlägga områden där en hållbar ut-
veckling är hotad eller kan komma att hotas av demografiska trenders och
faktorers miljöeffekter, med införlivande av både aktuell och prognostiserad
demografisk information som är kopplad till naturliga miljöprocesser bör ut-
vecklas.

5.27 Fallstudier om hur olika grupper på lokal nivå reagerar på demografisk
dynamik, särskilt i områden som är utsatta för miljöpåfrestningar och i tätor-
ter stadda i förfall bör utvecklas.

5.28 Befolkningsinformation bör spjälkas upp i bland annat könstillhörighet
och ålder så att den effekt som arbetskraftens kön har för användningen och
skötseln av naturresurser beaktas.

c) Införlivande av demografiska faktorer i politik och planer

5.29 Vid utformning av mänsklig bosättningspolitik bör hänsyn tas till re-
sursbehov, avfallsproduktion och ekosystemens hälsotillstånd.

5.30 Demografiska förändringars direkta och indirekta effekter på miljö-
program och utvecklingsprogram bör i förekommande fall integreras, och en
bedömning göras av dessas inverkan på demografiska faktorer.

5.31 Målsättningar och program inom nationell befolkningspolitik som
överensstämmer med nationella miljö- och utvecklingsplaner för en hållbar

utveckling och med individens frihet, värdighet och personliga värderingar Skr. 1992/93:13
bör utformas och genomföras.

5.32 Lämpliga socialekonomiska policyåtgärder för de unga och de äldre,
både med avseende på familjestödssystem och statliga stödsystem bör ut-
vecklas.

5.33 Riktlinjer och program för handhavande av de olika former av folkom-
flyttningar som beror på, eller framkallar, miljöstörningar, med särskilt
beaktande av kvinnor och utsatta grupper bör utvecklas.

5.34 Demografiskt angelägna frågor, inklusive sådana som rör personer som
av miljöorsaker är migrerande eller flyktingar, bör införlivas i berörda inter-
nationella och regionala institutioners program för en hållbar utveckling.

5.35 Nationella utvärderingar bör göras. Dessutom bör nationella uppfölj-
ningar av integrationen av befolkningspolitik i strategier för nationell ut-
veckling och miljö göras.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

5.36 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden (1993 -
2000) för att genomföra de i detta programområde angivna åtgärderna till
omkring 90 miljoner dollar i bidrag eller förmånliga krediter från det inter-
nationella samfundet. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar,
som inte har granskats av regeringarna. De faktiska villkoren för kostnader
och finansiering, inklusive icke-koncessionella villkor, beror bland annat på
de strategier och program som regeringarna beslutar att genomföra.

b) Ökande av medvetenheten om samspelet mellan demografisk och
hållbar utveckling

5.37 Förståelsen av samspelet mellan demografiska trender och faktorer
och en hållbar utveckling bör ökas inom alla samhällssektorer. Vikten av lo-
kala och nationella åtgärder bör framhävas. Utbildning om demografisk och
hållbar utveckling bör samordnas och integreras i de formella och icke-for-
mella sektorerna. Särskild vikt bör läggas vid alfabetiseringsprogram, sär-
skilt för kvinnor. Kopplingen mellan dessa program, primär miljövård och
primärvårdstjänster, bör särskilt understrykas.

c) Stärkande av institutioner

5.38 Nationella, regionala och lokala strukturers kapacitet att handskas
med frågor om demografiska trender och faktorer och en hållbar utveckling
bör förbättras. Detta skulle innebära en förstärkning av de för befolknings-
frågor ansvariga organen så att de kan utarbeta riktlinjer som är i överens-
stämmelse med de nationella möjligheterna till en hållbar utveckling. Sam-
arbetet för bedömning av problem och utvärdering av riktlinjer bör även för-
bättras inom regeringsorgan, nationella forskningsinstitutioner, icke-statliga
organisationer och lokala samhällen.

5.39 Kapaciteten hos Förenta Nationernas berörda organ, organisationer Skr. 1992/93:13
och enheter, internationella och regionala mellanstatliga organ, icke-statliga
organisationer och lokala samhällen bör, när så är lämpligt, höjas för att när

så är lämpligt hjälpa länder att efter begäran härom utveckla en hållbar ut-
vecklingspolitik och i förekommande fall hjälpa personer som av miljöorsa-
ker är migrerande eller flyktingar.

5.40 Det samordnade stödet från olika organ för hållbar utvecklingspolitik
och hållbara utvecklingsprogram bör genom en bättre samordning av befolk-
nings- och miljöåtgärder förbättras.

d) Främjande av kunskapsutveckling

5.41 Internationella och regionala vetenskapliga institutioner bör, efter be-
gäran härom, biträda regeringarna med införlivande av frågor om samspelet
på global, ekosystem- och mikronivå i utbildningen av demografer och be-
folknings- och miljöspecialister. I denna bör ingå forskning om kopplingar
och metoder att utforma integrerade strategier.

C. Genomförande av integrerade miljö- och
utvecklingsprogram på lokal nivå, med beaktande av
demografiska trender och faktorer

Bakgrund

5.42 Befolkningsprogram blir mer effektiva när de genomförs tillsammans
med lämpliga tvärsektoriella riktlinjer. För att uppnå en hållbar utveckling
på lokal nivå behövs en ny ram som integrerar demografiska trender och fak-
torer med faktorer såsom ekosystemens hälsotillstånd, teknologi och mänsk-
liga bosättningar samt med socialekonomiska strukturer och tillgång till re-
surser. Befolkningsprogram bör vara i samklang med socialekonomisk pla-
nering och miljöplanering. Integrerade program för hållbar utveckling bör
noga samordna åtgärder beträffande demografiska trender och faktorer med
resurshanteringsåtgärder och utvecklingsmål som svarar mot de berörda
personernas behov.

Mål

5.43 Befolkningsprogram bör genomföras på lokal nivå parallellt med na-
turresurshantering och utvecklingsprogram vilka säkerställer hållbar natur-
resursanvändning, som höjer människornas livskvalitet och som höjer mil-
jökvaliteten.

Åtgärder

5.44 Regeringar och lokala samhällen, inklusive lokala kvinnoorganisatio-
ner och nationella ickestatliga organisationer, kan, i överensstämmelse med
nationella planer, mål, strategier och prioriteringar, bland annat åta sig att i
förekommande fall vidta nedan angivna åtgärder med hjälp av och i samar-

bete med internationella organisationer där så är lämpligt. Regeringarna Skr. 1992/93:13
skulle kunna utbyta erfarenheter om genomförandet av Agenda 21 i sam-
band med den Internationella befolknings- och utvecklingskonferensen som
skall äga rum 1994, särskilt inom dennas Befolknings- och miljökommitté.

a) Utveckling av en handlingsram

5.45 En effektiv rådfrågningsprocess bör inledas och genomföras med be-
rörda samhällsgrupper, i vilken utformningen av och besluten om alla delar
i programmen grundas på en nationell rådfrågningsprocess med utgångs-
punkt i lokala samhällsmöten eller regionala och nationella seminarier där
så är lämpligt. Processen ifråga bör säkerställa att kvinnors och mäns syn-
punkter på behov, möjligheter och hinder på lika sätt återspeglas i utform-
ningen av programmen och att lösningarna utgår från konkreta erfarenheter.
De fattiga och underpriviligierade bör prioriteras i denna process.

5.46 Nationellt beslutade riktlinjer för integrerade och mångfasetterade
program vilka lägger särskild vikt vid kvinnor, fattiga bosatta i krisområden
och andra utsatta grupper bör genomföras för att säkerställa deltagande av
grupper med särskilda förutsättningar för att agera aktivt för förändring och
hållbar utveckling. Särskild vikt bör läggas vid sådana program vilkas mål
är mångfaldiga, som främjar en hållbar ekonomisk utveckling, som minskar
demografiska trenders och faktorers negativa inverkan och som på lång sikt
inte ger upphov till miljöskador. Tryggad livsmedelstillgång, tillgång till
trygg besittningsrätt till mark, elementära bostadsbehov, grundläggande in-
frastruktur, utbildning, familjens välfärd, kvinnors reproduktiva hälsovård,
kreditfaciliteter för familjer, skogsvårdsprogram, primär miljövård, kvin-
nors förvärssysselsättning bör, där så är lämpligt, ingå bland andra faktorer.

5.47 En analysram bör utvecklas för att kartlägga komplementära faktorer
till riktlinjer för hållbar utveckling, liksom även nationella mekanismer för
att bevaka och utvärdera deras effekt på befolkningsdynamiken.

5.48 Särskild vikt bör läggas vid kvinnornas avgörande roll i befolknings-
och miljöprogram och för uppnåendet av en hållbar utveckling. Projekten
bör tillvarata möjligheter att koppla samman kvinnors och deras familjers
sociala, ekonomiska och miljömässiga framsteg. Ökat inflytande för kvinnor
är avgörande och bör säkras genom utbildning, yrkesutbildning och politik
för att nå enighet om, och förbättra kvinnors rättigheter och rätt till egen-
dom, mänskliga och medborgerliga rättigheter, arbetsbesparande åtgärder,
arbetstillfällen och delaktighet i beslutsfattandet. Befolknings- och miljöpro-
gram måste möjliggöra för kvinnor att mobilisera sig själva för att lindra sina
bördor och för att förbättra sin förmåga att deltaga och bli delaktiga i den
socialekonomiska utvecklingen. Särskilda åtgärder bör vidtagas för att
minska skillnaden mellan mäns och kvinnors läskunnigshetsutveckling.

b) Stöd till program som främjar förändringar av demografiska trender
och faktorer i riktning mot en hållbar utveckling

5.49 Reproduktiva hälsovårdsprogram och tjänster bör i förekommande fall
utvecklas och förbättras för att minska alla former av mödra- och bamadöd-

lighet och bör möjliggöra för kvinnor och män att tillfredsställa sina person- Skr. 1992/93:13
liga önskemål beträffande familjens storlek, överensstämmelse med deras
frihet, värdighet och personliga värderingar.

5.50 Regeringarna bör vidtaga aktiva åtgärder för att i överensstämmelse
med landspecifika förutsättningar och rättsordningar skyndsamt säkerställa
att kvinnor och män har lika rätt att under frihet och ansvar besluta om hur
många barn de skall ha och med vilka intervaller, och att de har tillgång till
den information och utbildning och de medel som krävs där så är lämpligt för
att de skall kunna utöva denna rättighet i överensstämmelse med sin frihet,
värdighet och personliga värderingar, med beaktande av etiska och kultu-
rella överväganden.

5.51 Regeringar bör vidtaga aktiva åtgärder för att genomföra program för
inrättande och stärkande av förebyggande och vårdande hälsovårdsfacilite-
ter som inbegriper av kvinnor producerade kvinnoinriktade tjänster, säker
och effektiv reproduktiv hälsovård och där så är lämpligt rimligt prissatta och
tillgängliga tjänster för en ansvarsfull planering av familjens storlek i över-
ensstämmelse med individens frihet, värdighet och personliga värderingar
och med beaktande av etiska och kulturella överväganden. Programmen
ifråga bör inriktas på heltäckande hälsovård, inklusive prenatalvård, utbild-
ning och ansvarsfullt föräldraskap och bör ge alla kvinnor möjlighet att
amma åtminstone under de första fyra månaderna efter förlossningen. Pro-
grammen bör fullt ut stödja kvinnans produktiva och reproduktiva roll och
välfärd och bör vara särskilt inriktade på behovet att ge alla barn en likvärdig
och förbättrad hälsovård och på behovet att minska risken för dödlighet och
sjukdom hos mödrar och barn.

5.52 I överensstämmelse med nationella prioriteringar bör kulturellt grun-
dade informationsoch utbildningsprogram utvecklas för att till män och kvin-
nor sprida lättförståelig information om reproduktiv hälsa.

c) Skapande av ändamålsenliga institutionella förutsättningar

5.53 I förekommande fall bör stödgrupper och institutionella förutsätt-
ningar för underlättande av genomförandet av demografiska åtgärder främ-
jas. För detta krävs stöd och engagemang från politiska, religiösa och tradi-
tionella myndigheter samt ursprungsbefolkningens myndigheter och stöd
från den privata sektorn och det nationella vetenskapssamhället. Vid utveck-
lingen av dessa ändamålsenliga institutionella förutsättningar bör länderna
nära knyta an till nationellt etablerade strukturer för kvinnor.

5.54 Befolkningsbistånd bör samordnas med bilaterala och multilaterala gi-
vare för att säkerställa att alla utvecklingsländers befolkningsbehov och krav
behandlas med full respekt för det övergripande samordningsansvaret och
för mottagarländernas val och strategier.

5.55 Samordningen bör förbättras på lokal och internationell nivå. Arbets-
metoderna bör förbättras för att nå optimal resursanvändning, dra lärdom
av kollektiva erfarenheter och förbättra genomförandet av program.

UNFPA och andra berörda organ bör stärka samordningen av intematio- Skr. 1992/93:13
nella samarbetsåtgärder med mottagarländer och givarländer för säkerstäl-
lande av att tillräckliga medel finns tillgängliga för växande behov.

5.56 Förslag bör utvecklas för lokala, nationella och internationella be-
folknings- och miljöprogram som uppfyller de särskilda kraven för upp-
nående av en hållbar utveckling. I förekommande fall måste institutionella
förändringar genomföras så att en tryggad ålderdom inte enbart beror på bi-
drag från familjemedlemmar.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

5.57 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden (1993 -
2000) för att genomföra de i detta program angivna åtgärderna till omkring

7 miljarder dollar, inklusive 3,5 miljarder dollar i bidrag eller förmånliga kre-
diter från det internationella samfundet. Det rör sig här endast om ungefär-
liga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska vill-
koren för kostnader och finansiering, även icke-koncessionella villkor, beror
bland annat på de strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

b) Forskning

5.58 Forskning bör bedrivas med sikte på att utveckla specifika handlings-
program och det kommer att bli nödvändigt att göra en prioritering mellan
föreslagna forskningsområden.

5.59 Sociodemografisk forskning om hur befolkningar reagerar på en miljö
stadd i förändring bör bedrivas.

5.60 Förståelsen för sociokulturella och politiska faktorer som leder till ac-
ceptans av ändamålsenliga instrument för befolkningspolitik bör ökas.

5.61 Förändringar i behovet av ändamålsenliga tjänster i samband med an-
svarsfull planering av familj estorlek, vilka återspeglar variationer inom olika
socioekonomiska grupper och inom olika geografiska regioner bör undersö-
kas.

c) Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad

5.62 Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad, med särskild inrikt-
ning på utbildning och yrkesutbildning av kvinnor, är områden som är av
central betydelse och vars prioritet vid genomförande av befolkningspro-
gram är mycket hög.

5.63 Seminarier för att hjälpa program- och projektledare att koppla befolk-
ningsprogram till andra utvecklings- och miljömål bör anordnas.

5.64 Utbildningsmaterial, inklusive guider eller handböcker för planerare
och beslutsfattare och andra aktörer i program för befolkningsfrågor, miljö-
frågor eller utvecklingsfrågor bör utvecklas.

5.65 Samarbetet mellan regeringar, vetenskapliga institutioner och icke- Skr. 1992/93:13
statliga organisationer inom regionen, och liknande institutioner utanför re-
gionen bör utvecklas. Samarbete med lokala organisationer för att öka med-
vetenheten, stimulera till att deltaga i demonstrationsprojekt och rapportera

om vunna erfarenheter bör främjas.

5.66 Rekommendationerna i detta kapitel bör på intet sätt påverka diskus-
sioner i samband med den Internationella befolknings- och utvecklingskon-
ferensen år 1994, vilken blir ett lämpligt forum för behandlingen av befolk-
nings- och utvecklingsfrågor, med beaktande av de rekommendationer som
antogs av den Internationella befolkningskonferensen i Mexico City år 19841
och de Framtida strategierna för kvinnors framåtskridande2 (Forward-loo-
king Strategies for the Advancement of Women) som antogs av Världskonfe-
rensen för utvärdering och bedömning av FN:s kvinnodecenniums resultat:
Jämställdhet, utveckling och fred (the World Conference to Review and
Appraise the Achievements of the United Nations Decade for Women:
Equality, Development and Peace), vilken hölls i Nairobi år 1985.

1 Report of the International Conference on Population, Mexico City, 6-14 August

1984 (FNpublikation, försäljningsnr. E.84.XIII.8), kapitel I.

2 Report of the World Conference to Review and Appraise the Achievements of the

United Nations Decade for Women: Equality, Development and Peace, Nairobi 15 -

26 July (FN-publikation, försäljningsnr. E.84.IV.10), kapitel 1, avdelning A. 75

Kapitel 6

Skydda och främja människors hälsa

6.1 Det råder ett nära samband mellan hälsa och utveckling. Både otillräck-
lig utveckling som leder till fattigdom och olämplig utveckling som orsakar
överkonsumtion kan, samtidigt som världens befolkning ökar, ge upphov till
allvarliga miljöorsakade hälsoproblem i utvecklade länder och utvecklings-
länder. I Agenda 21 angivna åtgärder måste inriktas på världsbefolkningens
primära hälsobehov, eftersom dessa ingår som en nödvändig del i att uppnå
målen för hållbar utveckling och primär miljövård. Det krävs tvärsektoriella
åtgärder för att koppla samman en förbättring av hälsa, miljö och samhälls-
ekonomiska förhållanden. Sådana åtgärder, vilka omfattar utbildning, bo-
stadspolitik, anläggningsarbeten och samhällsgrupper, i vilka ingår företag,
skolor och universitet och religiösa, medborgerliga och kulturella organisa-
tioner, är inriktade på att möjliggöra för människor i lokala samhällen att
säkerställa hållbar utveckling. Det är av särskild betydelse att man i stället
för att enbart förlita sig på rehabilitering och behandling även inbegriper
förebyggande program. Länderna bör utveckla planer för prioriterade åtgär-
der med utgångspunkt i programområdena i detta kapitel, vilka grundas på
planering som utförs av de olika nivåerna i regering, icke-statliga organisa-
tioner och lokala samhällen i samverkan. En för ändamålet lämplig organisa-
tion, såsom Världshälsoorganisationen, WHO, bör samordna dessa åtgär-
der.

Programområden

6.2 Föreliggande kapitel innehåller följande programområden:

A. Tillfredsställande av primära hälso- och sjukvårdsbehov, särskilt på
landsbygden

B. Bekämpning av smittosamma sjukdomar

C. Skydd för utsatta grupper

D. Åtgärder beträffande den svåra hälsosituationen i städer

E. Minskande av hälsorisker orsakade av föroreningar och miljöfaror

Programområden

A. Tillfredsställande av primära hälso- och sjukvårdsbehov,
särskilt på landsbygden

Bakgrund

6.3 Hälsa är i sista hand avhängig förmågan att framgångsrikt handskas med
samspelet mellan den fysiska, andliga, biologiska och ekonomiska och so-
ciala miljön. En sund utveckling utan en befolkning stadd vid god hälsa är
inte möjlig. De flesta utvecklingsåtgärder påverkar dock i någon utsträck-
ning miljön, vilket orsakar eller förvärrar många hälsoproblem. Omvänt är

Skr. 1992/93:13

det just bristen på utveckling som negativt påverkar många människors häl- Skr. 1992/93:13
sotillstånd, vilket endast kan förbättras genom utveckling. Hälso- och sjuk-
vårdssektorn kan inte ensam tillfredsställa grundläggande behov och mål.
Den är beroende av social, ekonomisk och andlig utveckling, till vilken den
samtidigt direkt bidrar. Den är även beroende av en hälsosam miljö, vilken
innefattar säkert vatten och goda sanitära förhållanden och främjandet av
säkra livsmedel och riktig näringstillförsel. Särskild vikt bör läggas vid livs-
medelssäkerhet, med prioritering av undanröjande av förorenade livsmedel,
heltäckande och hållbar vattenförsörjning för säkerställande av säkert
dricksvatten och goda sanitära förhållanden för förebyggande av bakteriella
och kemiska föroreningar och främjande av hälsoutbildning, immunisering
och tillgång till basläkemedel. Till dessa tvärsektoriella åtgärder bidrar även
utbildning och ändamålsenliga tjänster med avseende på ansvarsfull plane-
ring av familj estorlek, med respekt för kulturella, religiösa och sociala
aspekter, i överensstämmelse med människornas frihet, värdighet och per-
sonliga värderingar, med beaktande av etiska och kulturella överväganden.

Mål

6.4 Inom ramen för den övergripande strategin för hälsa åt alla år 2000 är
målen att tillfredsställa de grundläggande hälsobehoven hos befolkningen på
landsbygden, i städerna och deras utkanter, att bygga upp nödvändiga spe-
cialiserade miljövårdstjänster och att vid lösningen av hälsoproblem sam-
ordna insatser från medborgare, hälso- och sjukvårdssektorn, hälsoankntna
sektorer och andra berörda sektorer (företag, samhälls- och utbildningsinsti-
tutioner och religiösa institutioner). Heltäckande hälso- och sjukvårdsser-
vice bör prioriteras för de mest behövande befolkningsgrupperna, särskilt de
som är bosatta på landsbygden.

Åtgärder

6.5 Nationella regeringar och lokala myndigheter bör, med stöd av berörda
icke-statliga organisationer och internationella organisationer och mot bak-
grund av ländernas specifika förutsättningar och behov, förstärka sina hälso-
program, särskilt inriktade på landsbygdsbehov, för att:

a) Bygga upp grundläggande infrastrukturer för hälso- och sjukvården,
uppföljnings- och planeringssystem:

i) Utveckla och förstärka system för primär hälso- och sjukvård som
är praktiska, samhällsbaserade, vetenskapligt sunda, socialt accep-
tabla och ändamålsenliga beträffande behoven och som tillfreds-
ställer grundläggande hälsobehov av rent vatten, tjänliga livsmedel
och goda sanitära förhållanden,

ii) stödja användningen och förstärkningen av mekanismer som för-
bättrar samordningen mellan hälso- och sjukvårdssektorn och
andra berörda sektorer på alla nivåer inom regering, lokalsamhäl-
len och berörda organisationer,

iii) utveckla och genomföra rationella och ekonomiskt godtagbara åt-
gärder för att inrätta och underhålla hälsofaciliteter,

iv) säkerställa och i förekommande fall öka tillgången till stöd från so- Skr. 1992/93:13
cial tjänsten,

v) utveckla strategier, innefattande tillförlitliga hälsoindikatorer, för

att följa upp och utvärdera effektiviteten hos hälsoprogram,

vi) utreda former för finansiering av hälso- och sjukvårdssystem, grun-
dade på bedömning av resursbehov och kartläggning av de olika fi-
nansieringsalternativen,

vii) främja hälsoutbildning i skolor, informationsutbyte, tekniskt stöd

och utbildning,

ix) i förekommande fall integrera traditionella kunskaper och erfaren-

heter i nationella hälsosystem,

x) främja tillgången på nödvändiga medel för uppsökande verksam-

het, särskilt på landsbygden, och

xi) främja och stärka lokalt samhällsbaserad rehabiliteringsverksam-

het för handikappade på landsbygden.

b) Stödja forskning och metodutveckling:

i) Inrätta mekanismer för fortlöpande deltagande av lokala samhällen

i miljö-, hälso- och sjukvårdsåtgärder, innefattande optimering av
lämplig användning av lokala samhällens finansiella och mänskliga
resurser,

ii) bedriva miljöhälsoforskning, innefattande beteendeforskning och
forskning om former för att öka täckningsgraden och säkerställa att
perifert bosatta, försummade och utsatta befolkningsgrupper i
ökad omfattning använder hälso- och sjukvårdstjänster, vilka i
förekommande fall utgörs av god förebyggande vård och god hälso-
vård, och

iii) bedriva forskning om traditionella kunskaper om förebyggande och
rehabiliterande hälsooch sjukvårdsmetoder.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

6.6 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden (1993-2000)
för att genomföra de i detta program angivna åtgärderna till omkring 40 mil-
jarder dollar, inklusive omkring 5 miljarder dollar i bidrag och förmånliga
krediter från det internationella samfundet. Det rör sig här om ungefärliga
uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska villko-
ren för kostnader och finansiering, inbegripet icke-koncessionella villkor,
beror bland annat på vilka strategier och program som regeringarna beslutar
att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

6.7 Nya metoder för planering och förvaltning av hälso- och sjukvårdssy-
stem och faciliteter bör testas, och forskning bör stödjas om former för inför-
livande av lämpliga tekniker i hälso- och sjukvårdsinfrastrukturer. Utveck-
lingen av vetenskapligt sund teknologi på hälsoområdet bör öka användbar-
heten för lokala behov och samhällenas möjlighet att med egna resurser un-

derhålla teknologin, däribland underhålla och reparera utrustning som an- Skr. 1992/93:13
vänds i vården. Program bör utvecklas för att underlätta överföring av infor-
mation och expertis, däribland kommunikationsmetoder och utbildningsma-
terial.

c) Kunskapsutveckling

6.8 Tvärsektoriella metoder för utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal
bör förbättras för att säkerställa dess lämplighet för ”Hälsa-åt-alla”strate-
gier. Åtgärder för att förbättra ledningsförmågan på distriktsnivå bör stödjas
med sikte på att säkerställa en systematisk utveckling av, och en effektiv
funktion hos basala hälso- och sjukvårdssystemet. Intensiva, korta, prak-
tiska utbildningsprogram med inriktning på färdighet i effektiv kommunika-
tion, organisation av lokala samhällen och underlättande av beteendeför-
ändringar bör utvecklas för att förbereda den lokala personalen från alla in-
blandade sektorer för deras respektive roller. I samverkan med utbildnings-
sektorn bör särskilda hälsoutbildningsprogram utvecklas med inriktning på
kvinnans roll i hälso- och sjukvårdssystemet.

d) Kapacitetsuppbyggnad

6.9 Regeringarna bör överväga att anta strategier för att möjliggöra och un-
derlätta och främja deltagande av lokala samhällen i åtgärder för att tillfreds-
ställa deras egna behov, förutom direkt stöd till tillhandahållande av hälso-
och sjukvårdstjänster. Framför allt bör strategierna inriktas på utbildning av
lokalt samhällsbaserad sjukvårdspersonal med målsättningen att denna skall
spela en aktiv roll i lokalsamhällets hälsoutbildning, med inriktning på ar-
bete i grupp, social mobilisering och stöd från annan utvecklingspersonal.
Nationella program bör täcka hälso- och sjukvårdssystem på distriktsnivå i
städer och deras utkanter samt på landsbygd, genomförande av hälso- och
sjukvårdsprogram på distriktsnivå och utveckling av, och stöd till specialist-
tjänster.

B. Kontroll av smittosamma sjukdomar

Bakgrund

6.10 Framsteg i utvecklingen av vacciner och kemoterapeutiska läkemedel
har lett till att många smittosamma sjukdomar är under kontroll. Det åter-
står emellertid många viktiga smittosamma sjukdomar för vilkas bekäm-
pande miljökontrollerande åtgärder är oundgängliga, särskilt inom området
vattenförsörjning och sanitära förhållanden. Bland dessa sjukdomar ingår
kolera, diarrésjukdomar, leishmanios, malaria och schistosoma. För alla
dessa gäller att miljöåtgärder, antingen som en integrerad del i primär hälso-
och sjukvård eller vidtagna utanför hälsosektorn, utgör en oundgänglig be-
ståndsdel i övergripande strategier för sjukdomskontroll, tillsammans med
hälsoutbildning och hygienutbildning, och i vissa fall är de den enda be-
ståndsdelen.

6.11 Med HIV-infektioner vars antal beräknas uppgå till 30 - 40 miljoner år Skr. 1992/93:13
2000 kan pandemins samhällsekonomiska inverkan antas bli förödande för

alla länder, och i ökande grad för kvinnor och barn. Även om de direkta
hälso- och sjukvårdskostnaderna blir betydande, kommer de att vida över-
skuggas av pandemins indirekta kostnader - framför allt kostnader som har
samband med arbetskraftens inkomstförluster och minskade produktivitet.

Pandemin kommer att hämma tillväxten av tjänste- och industrisektorn och
i betydande grad öka kostnaderna för mänsklig kapacitetsuppbyggnad och
omskolning. Jordbrukssektorns arbetsintensiva delar kommer i särskilt hög
grad att påverkas.

Mål

6.12 Ett antal mål har slagits fast efter omfattande samråd inom olika inter-
nationella fora i vilka praktiskt taget alla regeringar, berörda FN-organisa-
tioner (inklusive WHO, UNICEF, UNESCO, UNDP och Världsbanken)
samt ett antal icke-statliga organisationer har deltagit. Mål (vilka innefattar,
men inte är begränsade till målen nedan) rekommenderas för genomförande
av alla länder i vilka de är tillämpliga, med vederbörlig anpassning till vaije
lands särskilda förutsättningar vad gäller etapplanering, normer, resursprio-
ritering och tillgång, med respekt för kulturella, religiösa och sociala aspek-
ter i överensstämmelse med människomas frihet, värdighet och personliga
värderingar och med beaktande av etiska överväganden. Ytterligare mål
som är av speciell betydelse för ett lands särskilda förutsättningar bör införas
i landets nationella handlingsplan [Handlingsplan för genomförande av
världsdeklarationen om barnens överlevnad, skydd och utveckling under
1990-talet1 (Plan of Action for Implementing the World Declaration on the
Survival, Protection and Development of Children in the 1990s)J. Sådana
handlingsplaner på nationell nivå bör bli föremål för samordning och upp-
följning från den offentliga hälso- och sjukvårdssektorn. Några av de huvud-
sakliga målen är:

a) Att senast år 2000 utrota sjukdomar orsakade av guineamasken (dra-
contiasis),

b) att senast år 2000 utrota polio,

c) att senast år 2000 effektivt bekämpa onchocerciasis och spetälska,

d) att senast år 1995 minska dödligheten i mässling med 95 % och minska
antalet mässlingsfall med 90 % jämfört med antalet fall innan man böljade
vaccinera,

e) att genom fortsatta åtgärder tillhandahålla hälso- och hygienutbildning
samt säkerställa allmän tillgång till säkert dricksvatten och allmän tillgång till
sanitära anläggningar för omhändertagande av exkrementer och därigenom
kraftigt minska sjukdomar överförda av vatten, såsom kolera och schisto-
soma (Bilharzia, snäckfeber), och även minska:

i) dödligheten i barndiarréer i utvecklingsländer med 50 - 70 % senast
år 2000, och

ii) antalet fall av barndiarréer i utvecklingsländer med åtminstone 25 -

50%.

■> A/45/625, bilaga.

f) Att senast år 2000 initiera heltäckande program för att med minst en Skr. 1992/93:13
tredjedel minska dödligheten i akuta luftvägsinfektioner hos barn under fem

år, särskilt i länder med hög barnadödlighet,

g) att senast år 2000 ge 95 % av barnen i världen tillgång till ändamålsenlig
vård för akuta luftvägsinfektioner inom lokala samhällen och första sjuk-
vårdsinstans,

h) att senast år 2000 inleda malariabekämpningsprogram i alla de länder
där malaria utgör ett stort hälsoproblem samt vidmakthålla den smittfria sta-
tusen hos områden från vilka endemisk malaria har utrotats,

i) att senast år 2000 genomföra bekämpningsprogram i länder där allvar-
liga parasitinfektioner är endemiska samt uppnå en allmän minskning av
förekomsten av schistosoma och andra trematodinfektioner med 40 respek-
tive 25 % jämfört med förekomsten år 1984, och även kraftigt reducera före-
komsten och utbredningen av, samt intensiteten hos filariainfektioner,

j) att mobilisera och förena nationella och internationella åtgärder mot
AIDS för att förebygga infektion och för att minska HIV-infektioners inver-
kan på människor och samhälle,

k) att stoppa återkomsten av tuberkulos, särskilt dess mot multipla anti-
biotikaresistenta former, och

l) att påskynda forskning om förbättrade vacciner och i största möjliga
utsträckning använda vaccin vid förebyggande av sjukdomar.

Åtgärder

6.13 Varje nationell regering bör, i överensstämmelse med nationella planer
för allmän hälso- och sjukvård, prioriteringar och mål, överväga utveck-
lingen av en nationell hälso- och sjukvårdshandlingsplan med lämpligt inter-
nationellt bistånd och stöd som åtminstone innefattar följande delar:

a) Nationella allmänna hälso- och sjukvårdssystem:

i) Program för kartläggning av miljörisker i uppkomsten av smitto-
samma sjukdomar,

ii) system för uppföljning av epidemiologisk information för att säker-
ställa korrekta prognoser beträffande införande, spridning eller
förvärrande av smittosamma sjukdomar,

iii) åtgärdsprogram, innefattande åtgärder i överensstämmelse med
den globala AIDS-strategins principer, och

iv) vacciner för att förebygga smittosamma sjukdomar.

b) Allmän information och hälso- och sjukvårdsutbildning:

Anordna utbildning om, och sprida information om endemiskt smitto-
samma sjukdomsrisker och bygga upp medvetande om miljömetoder för be-
kämpning av smittosamma sjukdomar för att göra det möjligt för lokala sam-
hällen att spela en roll i bekämpning av smittosamma sjukdomar.

c) Tvärsektoriellt samarbete och samordning:

i) Placering av erfaren hälso- och sjukvårdspersonal vid berörda sek-
torer, såsom planerings-, bostads- och jordbrukssektorn, och

ii) utarbetande av riktlinjer för effektiv samordning på området yrkes-
utbildning, riskbedömning och utveckling av bekämpningsteknik.

d) Åtgärder mot miljöfaktorer som påverkar spridningen av smitto- 81

samma sjukdomar:

6 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 13

Tillämpning av metoder för förebyggande och bekämpning av smitto- Skr. 1992/93:13
samma sjukdomar, inklusive vattenförsörjning och bekämpning av sanitära
olägenheter, åtgärder mot vattenföroreningar, åtgärder mot förorening av
livsmedel, integrerad bekämpning av smittobärare, sophämtning och hante-
ring och miljömässigt sunda bevattningsmetoder.

e) Primära hälso- och sjukvårdssystem:

i) Förstärkning av förebyggande program, med särskild vikt lagd vid
tillräcklig och balanserad näringstillförsel,

ii) förstärkning av program för tidig diagnos och förbättring av kapaci-
teten för förebyggande och rehabiliterande åtgärder på tidigt sta-
dium, och

iii) minskning av kvinnors och barns utsatthet för HIV-infektioner.

f) Stöd till forskning och metodutveckling:

i) Intensifiering och ökning av tvärvetenskaplig forskning, inklusive
åtgärder med inriktning på lindring och miljöbekämpning av tro-
piska sjukomar,

ii) genomförande av insatsstudier för att underbygga bekämpningsåt-
gärder med solid epidemiologisk information samt utvärdera alter-
nativa metoders effektivitet, och

iii) genomförande av studier bland befolkning och hälso- och sjuk-
vårdspersonal för att bedöma kulturella, beteendemässiga och so-
ciala faktorers inverkan på bekämpningsåtgärder.

g) Utveckling och spridning av teknik:

i) Utveckling av nya tekniker för effektiv bekämpning av smitto-
samma sjukdomar,

ii) främjande av studier för att avgöra hur man bäst sprider forsknings-
resultat, och

iii) säkerställande av tekniskt bistånd, inklusive utbyte av kunskap och
know-how.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

6.14 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden (1993-2000)
för att genomföra de i detta program angivna åtgärderna till omkring 4 mil-
jarder dollar, inklusive omkring 900 miljoner dollar i bidrag och förmånliga
krediter från det internationella samfundet. Det rör sig här om ungefärliga
uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska villko-
ren för kostnader och finansiering, inbegripet icke-koncessionella villkor,
beror bland annat på vilka strategier och program som regeringarna beslutar
att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

6.15 Åtgärder för förebyggande och bekämpning av sjukdomar bör inne-
fatta undersökningar av de epidemiologiska, sociala och ekonomiska grund-
förutsättningarna med sikte på utveckling av mer effektiva nationella strate-

gier för integrerad bekämpning av smittosamma sjukdomar. Kostnadseffek- Skr. 1992/93:13
tiva metoder för miljöbekämpning bör anpassas till lokala utvecklingsförhål-
landen.

c) Kunskapsutveckling

6.16 Nationella och regionala yrkesutbildningsinstitutioner bör främja
breda tvärsektoriella metoder för förebyggande och bekämpning av smitto-
samma sjukdomar, inkluse utbildning i epidemiologi och förebyggande och
bekämpning på lokal nivå, immunologi, molekylärbiologi och användning
av nya vacciner. Material för hälsoutbildning bör utvecklas för att användas
av personal på lokal nivå samt för mödrautbildning för förebyggande och
behandling av diarrésjukdomar i hemmet.

d) Kapacitetsuppbyggnad

6.17. Hälso- och sjukvårdssektorn bör ta fram adekvat information om före-
komst av smittosamma sjukdomar liksom även institutionell kapacitet att
svara upp mot och samarbeta med andra sektorer i förebyggandet, lind-
ringen och bekämpningen av smittosamma sjukdomsrisker genom miljö-
skydd. Opinionsbildningen på den politiska och beslutsfattande nivån bör
utvecklas, yrkesmässigt och socialt stöd bör mobiliseras samt bör de lokala
samhällena organiseras för att utveckla oberoende.

C. Skydd för utsatta grupper

Bakgrund

6.18 Förutom att sörja för de grundläggande hälsobehoven måste särskild
vikt läggas vid skydd för, och utbildning av utsatta grupper, i synnerhet späd-
barn, unga, kvinnor, ursprungsbefolkningar och de mycket fattiga, som en
förutsättning för hållbar utveckling. Särskild vikt bör även läggas vid åldring-
ars och handikappades hälsobehov.

6.19 Spädbarn och barn. Ungefär en tredjedel av världens befolkning utgörs
av barn yngre än 15 år. Åtminstone 15 miljoner av dessa barn dör årligen av
orsaker som går att förebygga, såsom förlossningsskador, förlossningsasfyxi,
akuta luftvägsinfektioner, undernäring, smittosamma sjukdomar och diarré.
Barns hälsa påverkas i högre grad än andra befolkningsgruppers av undernä-
ring och negativa miljöfaktorer, och många barn löper risk att utnyttjas som
billig arbetskraft eller i prostitution.

6.20 Ungdomar. Alla länder har under historiens gång gjort den erfarenhe-
ten att de unga är särskilt sårbara för problem i samband med ekonomisk
utveckling, då denna ofta försvagar traditionella former för socialt stöd som
är avgörande för unga människors sunda utveckling. Inflyttningen till städer
och förändringar i olika gruppers moraluppfattning har ökat missbruk, oöns-
kade graviditeter och sexuellt överförda sjukdomar, inklusive AIDS. I dag
är drygt 50 % av jordens befolkning, och i utvecklingsländerna 80 % av be-
folkningen yngre än 25 år. Det är därför viktigt att se till att den på historien
grundade erfarenheten inte upprepas.

6.21 Kvinnor. I utvecklingsländerna är kvinnornas hälsostatus fortfarande Skr. 1992/93:13
relativt låg, och under 1980talet skedde till och med en ökning av kvinnors

fattigdom, undernäring och allmänt dåliga hälsa. De flesta kvinnor i utveck-
lingsländerna har ännu inte möjlighet att få grundutbildning och de har inte
de medel som krävs för att främja sin hälsa eller under ansvar utöva kontroll
över sina reproduktiva funktioner eller förbättra sin samhällsekonomiska
status. Särskild vikt bör läggas vid prenatalvård för att säkerställa god späd-
barnshälsa.

6.22 Ursprungsbefolkningar och deras lokala samhällen. Ursprungsbefolk-
ningar och deras lokala samhällen utgör en avsevärd del av jordens befolk-
ning. Deras erfarenheter har varit av likartat slag på grund av att deras för-
hållande till de traditionella landområdena har förändrats i grunden. De ut-
gör ofta en oproportioneligt hög andel av de arbetslösa, bostadslösa, fattiga
och sjuka. I många länder växer ursprungsbefolkningen snabbare än den öv-
riga befolkningen. Det är därför av vikt att inrikta hälsoåtgärder på urs-
prungsbefolkningar.

Mål

6.23 De allmänna målen för skydd för utsatta grupper är att säkerställa att
alla individer från dessa grupper skall få utvecklas efter sina egna förutsätt-
ningar (inbegripet en hälsosam fysisk, mental och andlig miljö), säkerställa
att unga människor kan leva och vidmakthålla ett hälsosamt liv, ge möjlighet
för kvinnor att utföra sina centrala uppgifter i samhället och stöd till ur-
sprungsbefolkningar genom möjlighet till utbildningstillfällen, ekonomiska
och tekniska möjligheter.

6.24 Specifika huvudmål för barns överlevnad, utveckling och skydd beslu-
tades vid Barntoppmötet och de gäller även för Agenda 21. De stödjande
och sektoriella målen täcker kvinnors hälsa och utbildning, näringsfrågor,
barnhälsa, vatten och sanitära förhållanden, grundutbildning och barn i
svåra omständigheter.

6.25 Regeringarna bör vidtaga aktiva åtgärder för att i överensstämmelse
med landspecifika förutsättningar och rättsordningar skyndsamt säkerställa
att kvinnor och män har lika rätt att under frihet och ansvar besluta om hur
många barn de skall ha och med vilka intervaller, och att de har tillgång till
den information och utbildning och de medel, där så är lämpligt, som gör det
möjligt att utöva denna rättighet i överensstämmelse med sin frihet, värdig-
het och personliga värderingar, med beaktande av etiska och kulturella över-
väganden.

6.26 Regeringar bör vidtaga aktiva åtgärder för att genomföra program för
inrättande och stärkande av förebyggande och rehabiliterande hälso- och
sjukvårdsfaciliteter som inbegriper av kvinnor producerade kvinnoinriktade
tjänster, säker och effektiv reproduktiv hälso- och sjukvård och i förekom-
mande fall rimligt prissatta och tillgängliga tjänster för en ansvarsfull plane-
ring av familjens storlek i överensstämmelse med individens frihet, värdighet
och personliga värderingar och med beaktande av etiska och kulturella över-

väganden. Programmen i fråga bör inriktas på heltäckande hälsooch sjuk- Skr. 1992/93:13
vård, inklusive prenatalvård, utbildning och information om hälsofrågor och
ansvarsfullt föräldraskap och bör ge alla kvinnor möjlighet att enbart amma,
åtminstone under de första fyra månaderna efter förlossningen. Program-
men bör fullt ut stödja kvinnans produktiva och reproduktiva roll och välfärd
och bör vara särskilt inriktade på behovet att ge alla barn en likvärdig och
förbättrad hälso- och sjukvård och på behovet att minska risken för dödlig-
het och sjukdom hos mödrar och barn.

Åtgärder

6.27 De nationella regeringarna bör i samverkan med lokala och icke-stat-
liga organisationer initiera eller förbättra program inom följande områden:

a) Spädbarn och barn:

i) Stärka den grundläggande hälso- och sjukvårdsservicen för barn
inom ramen för primärhälsovårdsorganisationen, inklusive prena-
talvård, amning, vaccinations- och näringsprogram,

ii) bedriva omfattande vuxenutbildning om användning av oral väts-
keersättningsterapi vid diarré, behandling av luftvägsinfektioner
och förebyggande av smittosamma sjukdomar,

iii) främja uppbyggnad, tillägg till och genomdrivande av en rättslig
ram som skyddar barn från sexuellt utnyttjande och från att bli ut-
nyttjade på arbetsplatser, och

iv) skydda barn från verkningarna av giftiga miljö- och yrkespreparat.

b) Ungdomar:

Förbättra för ungdomar avsedda tjänster i hälso- och sjukvårdssektorn,
utbildningssektorn och den sociala sektorn för att tillhandahålla bättre infor-
mation, utbildning, rådgivning och behandling vid specifika hälsoproblem,
inklusive narkotikamissbruk.

c) Kvinnor:

i) Engagera kvinnogrupper i beslutsfattandet på nationell och lokal
nivå för att kartlägga hälsorisker och införliva hälsofrågor i natio-
nella handlingsprogram för kvinnor och utveckling,

ii) tillhandahålla konkreta incitament för att uppmuntra och hålla kvar
kvinnor i alla åldrar i skolundervisning och vuxenutbildningskurser,
inklusive hälsoutbildning och praktisk utbildning i primärhälso- och
sjukvård, hem- och mödrahälsovård, och

iii) utföra basundersökningar och studier om kunskaper, attityder och
metoder med avseende på kvinnors hälsa och näringsförhållanden
under hela livet, med särskild inriktning på miljöföroreningars in-
verkan samt adekvata resurser.

d) Ursprungsbefolkningar och deras lokala samhällen:

i) Genom resurser och självstyrning stärka förebyggande och rehabi-
literande hälso- och sjukvårdsservice, och

ii) integrera traditionell kunskap och erfarenhet i hälso- och sjuk-
vårdssystem.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

Skr. 1992/93:13

6.28 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden (1993-2000)
för att genomföra de i detta program angivna åtgärderna till omkring 3,7 mil-
jarder dollar, inklusive omkring 400 miljoner dollar i bidrag och förmånliga
krediter från det internationella samfundet. Det rör sig här om ungefärliga
uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska villko-
ren för kostnader och finansiering, inbegripet icke-koncessionella villkor,
beror bland annat på vilka strategier och program som regeringarna beslutar
att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

6.29 Utbildnings-, hälso- och forskningsinstitutioner bör förstärkas för att
stödja förbättrad hälsa hos utsatta grupper. Social forskning om dessa grup-
pers problem bör bli mer omfattande och metoder bör sökas för genomfö-
rande av flexibla och pragmatiska lösningar, med särskild vikt lagd vid före-
byggande åtgärder. Tekniskt stöd för unga, kvinnor och ursprungsbefolk-
ningar inom hälsooch sjukvårdssektorn bör erbjudas regeringar, institutio-
ner och icke-statliga organisationer.

c) Kunskapsutveckling

6.30 Kunskapsutvecklingen för barns, ungas och kvinnors hälsa bör inbe-
gripa förstärkande av utbildningsinstitutioner, främjande av samverkande
utbildningsmetoder beträffande hälsofrågor och ökad användning av mass-
media vid spridning av information till målgrupper. Detta ställer krav på ut-
bildning av mer personal på lokal nivå, sjuksköterskor, barnmorskor, läkare,
samhällsvetare och utbildare, utbildning av mödrar, familjer och lokala sam-
hällen och förstärkande av utbildningsministerier, hälsooch sjukvårdsminis-
terier, befolkningsministerier osv.

d) Kapacitetsuppbyggnad

6.31 Regeringarna skall, när så krävs, främja:

i) anordnande av nationella, statliga och regionala symposier och
andra möten för informationsutbyte mellan organ och grupper som
är engagerade i barns, ungas, kvinnors och ursprungsbefolkningars
hälsa, och

ii) kvinnoorganisationer, ungdomsgrupper och ursprungsbefolkning-
ars organisationer för att främja en god hälsa och samråda med dem
om utformning, tillägg till och genomdrivande av rättsliga ramar för
säkerställande av en hälsosam miljö för barn, unga, kvinnor och
ursprungsbefolkningar.

D. Åtgärder beträffande den svåra hälsosituationen i städer

Bakgrund

6.32 Svåra levnadsförhållanden i städer och städers omgivningar förstör
hundratals miljoner människors liv, hälsa och sociala och moraliska värde-
ringar. Städernas tillväxt har överträffat samhällets kapacitet att tillfreds-
ställa människornas behov, vilket har lett till att hundratals miljoner männi-
skor har en otillräcklig inkomster, otillfredsställande mathållning, otillräck-
liga bostäder och tjänster. Städernas tillväxt utsätter befolkningen för allvar-
liga miljörisker och har överträffat de kommunala och lokala myndigheter-
nas förmåga att förse människorna med de miljövårdande insatser som de
behöver. Alltför ofta medför tätortsutveckling destruktiva effekter på den
fysiska miljön och den resursbas som krävs för hållbar utveckling. Förore-
ningar i städer medför överdrivet hög sjuklighet och dödlighet. Trångbodd-
het och undermåliga bostäder bidrar till uppkomsten av sjukdomar i luftvä-
garna, tuberkulos, meningit och andra sjukdomar. I städer ligger många av
de faktorer som påverkar människornas hälsa utanför hälso- och sjukvårds-
sektorn. En förbättrad hälsa hos städernas invånare kommer därför att vara
avhängig samordnade åtgärder från alla myndighetsnivåer, hälso- och sjuk-
vårdsinrättningar, företag, religiösa grupper, samhälls- och utbildningsinsti-
tutioner och medborgare.

Mål

6.33 Stadsbefolkningarnas hälsa och välfärd måste förbättras så att de kan
bidra till ekonomisk och social utveckling. Det globala målet är en förbätt-
ring av hälsoindikatorerna med 10-40 % senast år 2000. Samma förbättrings-
takt bör uppnås med avseende på miljö-, bostads- och hälso- och sjukvårds-
indikatorema. I dessa ingår utveckling av kvantitativa mål avseende barna-
dödlighet, mödradödlighet, andel nyfödda med för låg vikt och specifika in-
dikatorer (exempelvis tuberkulos som indikator på trångboddhet, diarré-
sjukdomar som indikator på undermålig vattenförsörjning och undermåliga
sanitära förhållanden, antal industrioch transportolyckor som indikerar möj-
liga insatser för förebyggande av skador, och sociala problem såsom narkoti-
kamissbruk, våld och brottslighet som indikerar underliggande sociala stör-
ningar).

Åtgärder

6.34 Med lämpligt stöd från nationella regeringar och internationella orga-
nisationer bör lokala myndigheter uppmuntras att vidta effektiva mått och
steg för att initiera eller förstärka följande åtgärder:

a) Utveckla och genomföra kommunala och lokala hälsoplaner:

i) Inrätta eller förstärka tvärsektoriella kommittéer på politisk och
teknisk nivå, med användande av aktiv nätverkssamverkan med ve-
tenskapliga, kulturella, religiösa, medicinska, sociala och andra in-
stitutioner och företag,

ii) besluta om, eller förstärka kommunala eller lokala ”självhjälps-

Skr. 1992/93:13

principen” som är inriktad på ”samarbete” i stället för ”uppdrag” Skr. 1992/93:13
och som bygger upp stödjande miljöer för hälsa,

iii) säkerställa att allmän hälsoutbildning bedrivs eller förstärks i sko-
lor, på arbetsplatser, i massmedia osv.,

iv) uppmuntra lokala samhällen att utveckla personliga färdigheter i,
och medvetenhet om primär hälso- och sjukvård, och

v) främja och förstärka lokalt baserad rehabiliteringsverksamhet för
handikappade och åldringar i städer och städers omgivningar.

b) Undersöka, när så behövs, rådande förhållanden beträffande hälsa,
samhälle och miljö i städer, inbegripande dokumentation om skillnader
inom städer,

c) förstärka miljö-, hälso- och sjukvårdstjänster:

i) besluta om förfaranden för bedömning av hälso- och miljöpåver-
kan, och

ii) ge ny och redan anställd personal grundläggande utbildning och ar-
betsplatsanpassad utbildning.

d) Inrätta och underhålla nätverk mellan stad för samverkan och utbyte
av modeller för bra åtgärder.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

6.35 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden (1993-2000)
för att genomföra de i detta program angivna åtgärderna till omkring 222
miljoner dollar, inklusive omkring 22 miljoner dollar i bidrag och förmånliga
krediter från det internationella samfundet. Det rör sig här om ungefärliga
uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska villko-
ren för kostnader och finansiering, inbegripet icke-koncessionella villkor,
beror bland annat på vilka strategier och program som regeringarna beslutar
att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

6.36 Modeller för beslutsfattande bör vidareutvecklas och få breddad an-
vändning för bedömning av alternativa teknologiers och strategiers kostna-
der och påverkan på hälsa och miljö. En förutsättning för förbättrad tätorts-
utveckling och styrelse är bättre nationell och kommunal statistik som grun-
dar sig på praktiska, standardiserade indikatorer. Metodutveckling är av stor
betydelse för mätning av hälsostatus- och miljövariationer inom städer och
distrikt, samt för tillämpningen av denna information vid planering och för-
valtning.

c) Kunskapsutveckling

6.37 Programmen måste innehålla vägledning och grundutbildning av kom-
munalanställda för att sunda stadsprocesser skall äga rum. Det kommer även
att behövas grundutbildning och utbildning på arbetsplatsen av miljö-, hälso-
och sjukvårdspersonal.

d) Kapacitetsuppbyggnad Skr. 1992/93:13

6.38 Programmets mål är förbättrad planerings- och förvaltningskapacitet
inom kommunala och lokala myndigheter och dess motsvarigheter inom re-
geringen, den privata sektorn och universiteten. Kapacitetsutveckling bör
inriktas på att införskaffa tillräcklig information, förbättring av samord-
ningsmekanismer som kopplar samman alla nyckelaktörer, och förbättring
av användningen av tillgängliga instrument och resurser för genomförande.

E. Minskande av hälsorisker orsakade av föroreningar och
miljöfaror

Bakgrund

6.39 På många platser världen över är den allmänna miljön (luft, vatten och
mark), arbetsplatser och till och med bostäder så allvarligt förorenade att
hundratals miljoner människors hälsa påverkas negativt. Detta beror bland
annat på den tidigare och nuvarande utvecklingen med avseende på konsum-
tions- och produktionsmönster och livsstilar, energiproduktion och använd-
ning, industrin, transportsektorn osv., som tog liten eller ingen hänsyn till
miljöskydd. Det har skett märkbara förbättringar i vissa länder, men försäm-
ringen av miljön fortsätter. Ländernas förmåga att hantera förorenings- och
hälsoproblem är allvarligt hämmad på grund av bristande resurser. Bekämp-
ning av föroreningar och hälsoskyddande åtgärder har ofta inte hållit jämna
steg med den ekonomiska utvecklingen. Avsevärda utvecklingsrelaterade fa-
ror för miljön föreligger i de nyligen industrialiserade länderna.Vidare har
en nyligen av WHO gjord analys klart visat på samspelet mellan hälso-, mil-
jö- och utvecklingsfaktorer och avslöjat att de flesta länder saknar den inte-
gration som skulle leda till effektiv bekämpning av föroreningar.2) Utan att
föregripa sådana bedömningsgrunder som kan komma att beslutas av det in-
ternationella samfundet, eller nationella normer som kommer att fastställas,
kommer det att bli av central betydelse i alla dessa fall att överväga det i
varje land förhärskande värdesystemet och huruvida normer som äger giltig-
het i de mest utvecklade länderna kan komma att visa sig vara olämpliga eller
medföra omotiverat höga sociala kostnader i utvecklingsländerna.

Mål

6.40 Det övergripande målet är att minimera risker och bibehålla miljön så
att människors hälsa och säkerhet inte försämras eller utsätts för fara, och
samtidigt främja en fortsatt utveckling. Specifika programmål är:

a) Senast år 2000 införliva lämpliga miljöoch hälsobestämmelser i natio-
nella utvecklingsprogram i alla länder,

b) senast år 2000 inrätta, i förekommande fall, lämplig nationell infra-
struktur och program avseende miljöskador, riskbevakning och grunder för
bekämpning av sådana faror i alla länder,

2) WHO:s Hälso- och miljökommissions rapport (Report of the WHO Commission on
Health and Environment) (Geneve, ännu ej publicerad).

c) senast år 2000 inrätta, i förekommande fall, integrerade program för Skr. 1992/93:13
att bemöta föroreningar vid källan och vid sluthanteringen, med inriktning

på bekämpningsåtgärder i alla länder, och

d) kartlägga och sammanställa, i förekommande fall, nödvändig statistisk
information om hälsoeffekter som underlag för nyttokostnadsanalys, inklu-
sive bedömning av miljö-, hälso- och sjukvårdsåtgärders inverkan på kon-
troll av föroreningar, förebyggande och bekämpningsåtgärder.

Åtgärder

6.41 Nationellt beslutade handlingsprogram inom detta område, med i före-
kommande fall internationellt bistånd, stöd och samordning, bör innefatta:

a) Luftföroreningar i städer:

i) Utveckling av ändamålsenlig teknik för kontroll av föroreningar på
grundval av riskbedömning och epidemiologisk forskning i syfte att
införa miljömässigt sunda produktionsprocesser och ändamålsen-
liga och säkra kollektiva färdmedel, och

ii) utveckling av kapacitet för kontroll av luftföroreningar i storstäder,
med i förekommande fall inriktning på program för genomdrivande
av åtgärder och användning av nätverk för bevakning,

b) Luftföroreningar inomhus:

i) Stöd till forsknings- och utvecklingsprogram för tillämpning av
förebyggande metoder och kontrollmetoder för att minska luftför-
oreningar inomhus, inklusive ekonomiska incitament för installe-
ring av lämplig teknik, och

ii) utveckling och genomförande av hälsoutbildningskampanjer, sär-
skilt i utvecklingsländer, för att minska hälsopåverkan av hemma-
bruk av biomassa och kol.

c) Vattenföroreningar:

i) Utveckling av ändamålsenlig teknik för kontroll av vattenförore-
ningar på grundval av hälsoriskbedömning, och

ii) utveckling av kapaciteten för kontroll av vattenförorening i storstä-
der.

d) Bekämpningsmedel:

Utveckling av mekanismer för att styra distribution och användning av be-
kämpningsmedel i syfte att minimera riskerna för människors hälsa vid
transport, lagring, användning och resteffekter hos bekämpningsmedel som
används inom jordbruk samt träpreparering.

e) Fast avfall:

i) Utveckla lämpliga tekniker för hantering av fast avfall på grundval

av hälsoriskbedömning, och

ii) utveckling av lämplig kapacitet för hantering av fast avfall i storstä-
der.

f) Bostadsområden:

Utveckling av program för förbättrande av hälsoförhållanden i bostads-
områden, särskilt i slumområden och i oplanerad bebyggelse, på grundval
av hälsoriskbedömning.

g) Buller:

Utveckling av kriterier för högsta tillåtna bullerexponeringsnivåer och Skr. 1992/93:13
främjande av bullerbedömning och bekämpning som del av miljövårdsprog-

ram.

h) Joniserande och icke joniserande strålning:

Utveckling och genomförande av ändamålsenlig nationell lagstiftning,
normer och förfaranden för tvångsåtgärder på grundval av redan existerande
internationella riktlinjer:

i) Ultravioletta strålningseffekter:

i) Skyndsamt inleda forskning om effekterna på människors hälsa av
den tilltagande ultravioletta strålningen vilken når jordens yta som
en följd av uttunningen av ozonlagret i stratosfären,

ii) överväga att, med utgångspunkt i dessa forskningsresultat, vidta
lämpliga motåtgärder för att lindra de ovan nämnda effekterna på
människor.

j) Industri- och energiproduktion:

i) Upprätta rutiner för bedömning av miljöpåverkan vid planering

och utveckling av nya industrieT och energianläggningar,

ii) införliva lämplig hälsoriskanalys i alla nationella program för be-
kämpning och styrning av föroreningar, med särskild inriktning på
giftiga ämnen såsom bly,

iii) inrätta arbetarskyddsprogram inom alla större industrier för bevak-

ning av anställdas exponering för hälsorisker, och

iv) främja införandet av miljömässigt sund teknologi inom industri-och
energisektorn.

k) Utvärdering och bedömning:

I förekommande fall inrätta ändamålsenlig kapacitet för utvärdering av
miljöförhållanden för att bevaka miljökvalitet och befolkningsgruppers häl-
sostatus,

l) Uppföljning och minskning av skador:

i) I förekommande fall stödja utvecklingen av system för kartläggning
av förekomst av, och orsaker till skador för utformning av målinrik-
tade strategier för insatser eller förebyggande åtgärder,

ii) i överensstämmelse med nationella planer utveckla strategier inom

alla sektorer (industri, trafik och andra) i enlighet med WHO:s pro-

gram för säkra städer och säkra samhällen för att minska skadors
förekomst och svårighetsgrad, och

iii) lägga särskild vikt vid förebyggande strategier för att minska ar-
betslivsrelaterade sjukdomar och sjukdomar orsakade av gifter i
miljö och yrkesliv för ett förbättrat arbetarskydd.

m) Främjande av forskning och metodutveckling:

i. Stödja utveckling av nya metoder för kvantitativ bedömning av
hälsonyttokostnad i samband med olika strategier för kontroll
av föroreningar, och

ii. utveckla och genomföra tvärvetenskaplig forskning om de

kombinerade hälsoeffekterna av exponering för multipla miljö-
risker, inklusive epidemiologiska undersökningar av långvarig
exponering för låga föroreningsnivåer och användning av bio-
logiska markörer för beräkning av människors exponering och 91

mottaglighet för miljöämnen samt dessas negativa effekter.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

6.42 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden (1993-2000)
för att genomföra de i detta program angivna åtgärderna till omkring 3 mil-
jarder dollar, inklusive omkring 115 miljoner dollar i bidrag och förmånliga
krediter från det internationella samfundet. Det rör sig här om ungefärliga
uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska villko-
ren för kostnader och finansiering, inbegripet icke-koncessionella villkor,
beror bland annat på vilka strategier och program som regeringarna beslutar
att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

6.43 Även om teknik för förebyggande eller undanröjande av föroreningar
finns tillgänglig för ett stort antal problem, bör länderna beträffande utveck-
ling av program och policyåtgärder bedriva forskning inom en tvärsektoriell
ram. Sådant arbete bör innefatta samverkan med näringslivet. Kostnadsef-
fektivitetsanalyser och metoder för bedömning av miljöpåverkan bör ut-
vecklas på grundval av gemensamma internationella program och bör tilläm-
pas för prioritering och strategier i samband med hälsa och utveckling.

6.44 Med avseende på i punkt 6.41., a) till m) angivna åtgärder bör utveck-
lingsländernas arbete underlättas genom tillgång till, och överföring av tek-
nologi, know-how och information från innehavararna av sådan kunskap och
teknik, i överensstämmelse med kapitel 34.

c) Kunskapsutveckling

6.45 Heltäckande nationella strategier bör utformas för att råda bot på bris-
ten på kvalificerade mänskliga resurser, vilket är ett allvarligt hinder för
framsteg avseende bekämpning av hälsorelaterade miljörisker. Utbild-
ningen bör även avse miljö-, hälso- och sjukvårdstjänstemän på alla nivåer
från chefer till inspektörer. Mer vikt måste läggas vid införlivande av miljö
och hälsa i gymnasiers och universitets läroplaner och vid utbildning av all-
mänheten.

d) Kapacitetsuppbyggnad

6.46. Vaije land bör utveckla kunskap och praktiska färdigheter för att
kunna förutse och kartlägga hälsorelaterade miljöfaror samt kapacitet för
riskreducering. De grundläggande kapacitetskraven måste innefatta kun-
skap om miljöhälsoproblem och medvetenhet hos ledare, medborgare och
specialister, operationella mekanismer för tvärsektoriellt och mellanstatligt
samarbete vid planering och styrning av utveckling och i bekämpning av för-
oreningar, strukturer för införlivande av privata och samhälleliga intressen
vid handhavande av sociala frågor, delegering av myndighet och fördelning
av resurser till mellan- och lokal myndighetsnivå för att skapa kapacitet att
tillfredsställa miljöhälsobehov i första ledet.

Skr. 1992/93:13

Kapitel 7

Skr. 1992/93:13

Att främja en hållbar utveckling av boende och
bebyggelse

Inledning

7.1 I de industrialiserade länderna utsätter städernas konsumtionsmönster
det globala ekosystemet för allvarliga påfrestningar samtidigt som bebyggel-
sen i utvecklingsländerna kräver mer råvaror, energi och ekonomisk utveck-
ling bara för att övervinna grundläggande ekonomiska och sociala problem.
På många håll, och särskilt i utvecklingsländerna, försämras människors
boendeförhållanden främst som en följd av låga investeringsnivåer inom den
sektor som svarar för de övergripande resursbegränsningarna i dessa länder.
I de låginkomstländer för vilka det finns aktuell statistik har i genomsnitt
endast 5,6 procent av statsutgifterna gått till bostäder, infrastruktur och so-
ciala trygghetssystem och tjänster.b De internationella bistånds- och finans-
institutionernas satsningar är också små. År 1988 gick till exempel endast en
procent av FN-systemets sammanlagda biståndsfinansierade utbetalningar
till bosättningar 2) och år 1991, uppgick Världsbankens och Internationella
utvecklingsfondens (IDA:s) samlade utlåning till tätortsutveckling, vatten-
försörjning och avloppsanläggningar till endast 5,5 resp. 5,4 procent av den
totala utlåningen.

7.2 Å andra sidan framgår det av tillgänglig information att tekniska samar-
betsprojekt inom bostads- och byggnadssektorn genererar betydande offent-
liga och privata investeringar. Så genererade t.ex. varje dollar som UNDP
bidrog med till tekniskt samarbete inom bostadsområdet 1988 till följdinve-
steringar på 122$, vilket är den högsta siffran bland UNDP:s samtliga
biståndssektorer.b

7.3 Detta är grunden för den ”självhjälpsinställning” som förespråkats inom
boende- och bebyggelsesektom. Yttre bistånd kommer att bidra till att gene-
rera de inre resurser som krävs för att förbättra alla människors levnads- och

b Inga samlade uppgifter finns tillgängliga för interna utgifter eller officiellt utveck-
lingsstöd i fråga om boende och bebyggelse. De uppgifter som återfinns Världsbank-
ens rapport om utvecklingen i världen, 1991, och som gäller 16 utvecklingsländer med
låga inkomster visar dock centralregeringarnas utgifter för bostäder, utsmyckning och
rekreationsområden samt social trygghet år 1989 i genomsnitt uppgick till 5,6 procent,
varvid Sri Lanka, som har inlett ett kraftfullt bostadsprogram, hade det högsta pro-
centtalet med 15,1 procent. I de industrialiserade OECD-ländema varierade procent-
talen för dessa slag av statsutgifter från lägst 29,3 procent till högst 49,4 procent med
ett genomsnitt på 39 procent (Världsbanken, World Development Report, 1991,
World Development Indicators, tabell 11, Washington, D.C., 1991).

2) Se rapporten från Generaldirektoratet för utveckling och internationellt ekonomiskt
samarbete som innehåller preliminära statistiska uppgifter om FN-organisationens
verksamheter under 1988 (A/44/324E/1989/106/Add.4, annex).

World Bank Annual Report, 1991 (Washington, D.C., 1991)

4)UNDP, ”Reported investment commitments related to UNDP-assisted projects,
1988”, tabell 1: ”Sectoral distribution of investment commitment in 1988-1989”

arbetsmiljö fram till år 2000 och däribland också det stigande antalet arbets- Skr. 1992/93:13
lösa: den ”inkomstlösa gruppen”. Samtidigt måste alla länder vara klara över
stadsutvecklingens miljökonsekvenser, vilka måste angripas på ett samlat
sätt och med hög prioritet för behoven hos städernas och landsbygdens fat-
tiga, de arbetslösa och det växande antalet människor utan någon inkomst-
källa.

Mål för boende- och bebyggelsesektorn

7.4 Det övergripande målet för boende- och bebyggelsesektorn är att för-
bättra boendets sociala, ekonomiska och miljömässiga kvalitet och alla män-
niskors livs- och arbetsmiljö - särskilt de fattiga i städerna och på landsbyg-
den. En sådan förbättring bör ske genom tekniska samarbetsprojekt, sam-
verkan mellan de offentliga, privata och lokala sektorerna samt lokala grup-
pers och särskilda intressegruppers (kvinnor, ursprungsbefolkning, äldre och
handikappade) delaktighet i beslutsprocessen. Denna inriktning bör vara
kärnan i de nationella bostadsstrategiema. När länderna utvecklar dessa
strategier behöver de prioritera bland de åtta programområdena i detta do-
kument i enlighet med sina egna nationella planer och mål och med full hän-
syn tagen till sina sociala och kulturella möjligheter. Dessutom bör länderna
vidta lämpliga åtgärder för att följa dessa strategiers verkan på marginalise-
rade och eftersatta grupper och med särskild hänsyn till kvinnornas behov.

7.5 De programområden som omfattas av detta kapitel är:

A. Att ge tillfredsställande boende åt alla

B. Att förbättra förvaltningen och skötseln av bostäder

C. Att främja en hållbar och långsiktig planering och förvaltning av
markanvändningen

D. Att främja ett samlat utbud av infrastrukturmiljö: vatten, sanitet,
avlopp, hantering av riskavfall och fast avfall

E. Att främja varaktiga energi- och transportsystem i tätorter

F. Att främja bostadsplanering och förvaltning i områden som ofta
drabbas av naturkatastrofer

G. Att främja hållbar och långsiktig byggnadsindustriverksamhet

H. Att främja kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad för

boende- och bebyggelseutveckling

Programområden

A. Att ge tillfredsställande boende åt alla

Bakgrund

7.6 Att ha tillgång till ett säkert och hälsosamt boende är av avgörande bety-
delse för människors fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska välbefin-
nande och bör vara en grundläggande del i nationella och internationella åt-
gärder. Rätten till en tillfredsställande bostad som en grundläggande mänsk-

lig rättighet finns inskriven i den allmänna förklaringen om de mänskliga rät- Skr.
tigheterna och den internationella konventionen om de ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheterna. Trots detta beräknas för närvarande minst en
miljard människor sakna en säker och hälsosam bostad och om inga verk-
samma åtgärder vidtas kommer detta antal att öka dramatiskt under slutet
av detta århundrade och därefter.

7.7 Ett betydande världsomspännande program för att möta detta problem
är den globala strategin för bostäder åt alla till år 2000 som antogs av Gene-
ralförsamlingen i december 1988 (resolution 43/181, bilaga). Trots att denna
strategi vunnit ett vittomfattande stöd krävs en betydligt högre nivå på det
politiska och ekonomiska stödet för att den skall uppnå sitt mål att under-
lätta för alla att få ett tillfredsställande boende vid slutet av detta århundrade
och därefter.

Mål

7.8 Målet är att åstadkomma tillfredsställande boende för snabbt växande
befolkningar och för de nu eftersatta fattiga i städerna och på landsbygden
genom självhjälpsinställning till boendeutveckling och förbättring som är
miljömässigt sund.

Åtgärder

7.9 Följande åtgärder bör vidtas:

a) Som ett första steg mot målet att ”förse alla med en tillfredsställande
bostad” bör alla länder vidta omedelbara åtgärder för att förse sina hemlösa
fattiga med bostäder, medan de internationella offentliga och finansiella in-
stitutionerna bör inleda aktioner för att stödja utvecklingsländernas strävan-
den att förse de fattiga med bostäder,

b) alla länder bör anta och/eller förstärka nationella bostadsstrategier
med avpassade mål som grundas på principerna och rekommendationerna i
den Globala bostadsstrategin till år 2000. Människor bör skyddas i lag mot
orättfärdig avhysning från sina hem eller sin jord,

c) alla länder bör på lämpligt sätt stödja strävandena bland städernas och
landsbygdens fattiga, de arbetslösa och den inkomstlösa gruppen att skaffa
tak över huvudet genom att anta eller anpassa lagar och författningar så att
de underlättar dessa människors tillgång till mark, finansiering och billigt
byggmaterial och genom att aktivt stödja en reglering och kvalitetsförbätt-
ring av informella bosättningar och stadsslum som en snabbåtgärd och en
pragmatisk lösning på bostadsbristen i tätorter,

d) alla länder bör på lämpligt sätt underlätta för de fattiga i städerna och
på landsbygden att finna bostäder, genom att anta och genomföra bostads
och finansieringsprogram och nya, innovativa mekanismer som är anpassade
till omständigheterna,

e) alla länder bör stödja och utveckla miljömässigt samordnade bostads-
strategier på nationell, regional och kommunal nivå genom samverkan mel-
lan de privata, statliga och lokala sektorerna och med stöd av lokala organi-
sationer,

1992/93:13

f) alla länder, och särskilt utvecklingsländerna, bör på lämpligt sätt for- Skr. 1992/93:13
mulera och genomföra program för att minska följderna av flykten från

landsbygden genom att förbättra levnadsförhållandena i landsbygdsområ-
den,

g) alla länder bör, där så är lämpligt utveckla och genomföra program för
omflyttning som angriper de särskilda problem som befolkningar som tving-
ats flytta har i sina respektive länder,

h) alla länder bör, där så är lämpligt, dokumentera och övervaka genom-
förandet av sina nationella bostadsstrategier, bl.a. genom att tillämpa de
riktlinjer som antagits av Kommissionen för boende- och bebyggelsefrågor
och de bostadsindikatorer för effektiviteten som tas fram gemensamt av
FN:s centrum för boende och bebyggelse (Habitat) och Världsbanken,

i) bilateralt och multilateralt samarbete bör stärkas i syfte att stödja ut-
vecklingsländernas genomförande av sina nationella bostadsstrategier,

j) globala resultatrapporter som täcker såväl nationella program som de
internationella organisationernas och de bilaterala biståndsgivarnas verk-
samhet bör produceras och spridas vartannat år så som krävs i den Globala
strategin för bostäder åt alla år 2000.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

7.10 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 -
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta program till cirka

75 miljarder dollar, inklusive cirka 10 miljarder dollar från Världssamfundet
som bidrag eller som förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefär-
liga uppskattningar som inte har granskats av regeringarna. De verkliga
kostnaderna och finansiella villkoren, däribland även eventuella icke-för-
månsvillkor, kommer att bero på bl.a. de särskilda strategier och program
regeringarna beslutar om för genomförandet.

b) Vetenskapliga och tekniska instrument

7.11 Kraven i detta avseende behandlas i vart och ett av de övriga program-
områdena i detta kapitel.

c) Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad

1A2 Industriländerna och finansieringsinstituten bör ge särskilt stöd till ut-
vecklingsländerna för att utveckla självhjälpsinriktning för bostadsförsörj-
ning åt alla, även den inkomstlösa gruppen och för att täcka forskningsinsti-
tutioner och utbildningsverksamhet för myndighetspersonal, fackmän, kom-
muner och icke-statliga organisationer samt stärka den lokala kompetensen
för att utveckla lämpliga tekniska lösningar.

B. Att förbättra förvaltningen och skötseln av
bostadsområden

Bakgrund

7.13 Vid sekelskiftet kommer majoriteten av världens befolkning att leva i
städer. Även om tätorter, särskilt i utvecklingsländerna, visar många av
symptomen på den globala miljö- och utvecklingskrisen, genererar de ändå
60 procent av BNP och kan, om de förvaltas på ett ändamålsenligt sätt, ut-
veckla förmågan att vidmakthålla sin produktivitet, förbättra levnadsförhål-
landena för sina invånare och förvalta naturresurserna på ett hållbart sätt.

7.14 Vissa storstadsregioner sträcker sig över gränserna för flera politiska
och/eller administrativa enheter (regionala och lokala samfälligheter) även
om de bildar ett enhetligt stadssystem. I många fall kan denna politiska hete-
rogenitet hindra genomförandet av omfattande miljöförvaltningsprogram.

Mål

7.15 Målen är att säkerställa en hållbart inriktad förvaltning av alla tätorts-
bildningar, särskilt i utvecklingsländerna, för att öka deras förmåga att för-
bättra invånarnas levnadsförhållanden, särskilt de marginaliserade och ef-
tersatta, och därigenom bidra till att uppnå de nationella målen för den eko-
nomiska utvecklingen.

Åtgärder

a) Att förbättra stadsförvaltningen

7.16 En tillgänglig ram för att stärka förvaltningen utgörs av det stadsför-
valtningsprogram (UMP) som utarbetats gemensamt av FN:s utvecklings-
program, Världsbanken och FN:s centrum för boende och bebyggelse (Ha-
bitat). Detta är en samordnad global satsning för att bistå utvecklingslän-
derna i arbetet med stadsförvaltningsfrågor. Dess tillämpning bör utsträckas
till att täcka alla berörda länder under perioden 1993 - 2000. Alla länder bör
på lämpligt sätt, och i enlighet med nationella planer, mål och prioriteringar
och med stöd av representanter för lokala myndigheter och icke statliga or-
ganisationer vidta följande åtgärder på nationell, regional och kommunal
nivå med bistånd av relevanta program- och stödorgan:

a) Anta och tillämpa riktlinjer för stadsförvaltningen inom områdena
markanvändning, vård av stadsmiljön, förvaltning av infrastrukturen samt
kommunal ekonomi och administration,

b) påskynda ansträngningarna att minska fattigdomen i städerna genom
ett antal åtgärder, bl.a.:

i) Att skapa sysselsättning för de fattiga i städerna, särskilt kvin-
norna, genom att skapa, förbättra och vidmakthålla infrastruktur
och tjänster i städerna och genom att stödja ekonomiska aktiviteter
inom den fria sektorn, som reparationer, återanvändning, tjänster
och handel i liten omfattning,

ii) att ge särskilt stöd till de allra fattigaste i städerna, bl.a. genom till-

Skr. 1992/93:13

7 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 13

skapandet av en social infrastruktur som minskar svält och hemlös- Skr. 1992/93:13
het och genom tillskapandet av lämplig kommunal service.

iii) att uppmuntra tillkomsten av inhemska lokalt baserade organisa-
tioner, privata frivilligorganisationer och andra former av icke-stat-
liga sammanslutningar som kan bidra till arbetet med att minska
fattigdomen och förbättra låginkomstfamiljernas livskvalitet;

c) Anta nyskapande strategier i stadsplaneringen för att komma till rätta

med miljöoch samhällsproblemen genom att:

i) Minska subventioner till och tillämpa full konstnadstäckning för
miljörelaterade och andra tjänster med hög standard (t.ex. vatten-
försörjning, sanitet, avfallshantering, vägar, telekommunikatio-
ner) som erbjuds områden med högre genomsnittsinkomster,

ii) förbättra infrastrukturen och tjänsteförsörj ningen i fattigare stads-
områden,

d) Utveckla lokala strategier för att förbättra livskvaliteten och miljön ge-
nom att samordna beslut om markanvändning och markförvaltning, investe-
ringar i de offentliga och privata sektorerna och mobilisering av mänskliga
och materiella resurser för att därigenom främja tillkomsten av arbetstillfäl-
len som är miljömässigt sunda och skyddar mänsklig hälsa.

b) Att förbättra städernas datasystem

T.Yl Alla länder bör under perioden 1993 - 2000, där så är lämpligt med
aktivt stöd av näringslivet, utföra pilotprojekt i utvalda städer med insam-
ling, analys och påföljande spridning av data inklusive miljökonsekvensbe-
dömningar rörande dessa städer på lokal, regional, nationell och internatio-
nell nivå, och upprätta behandlingskapacitet för dessa stadsdata.5) FN-orga-
nisationer som t.ex. Habitat, UNEP och UNDP kan ge teknisk rådgivning
och utforma modeller för sådana databehandlingssystem.

c) Att uppmuntra utvecklingen av medelstora städer

7.18 För att minska trycket på de stora tätorterna i utvecklingsländerna bör
program och strategier genomföras som syftar till att utveckla medelstora
städer som kan ge arbetstillfällen åt de arbetslösa i landsbygdsområdena och
ger stöd åt landsbygdsbaserade ekonomiska aktiviteter, även om en sund
stadsförvaltning är grundläggande för att städernas utbredning inte sprider
resursförstöringen till ett allt större område och ökar trycket att exploatera
friytor, jordbruksmark och grönområden.

7.19 I detta syfte bör alla länder då så är lämpligt granska urbaniseringspro-
cesser och program för att fastställa miljökonsekvenserna av utbyggnaden
och tillämpa planerings- och förvaltningsmetoder som är särskilt anpassade
till de växande medelstora städernas behov, resurser och karakteristiska

5) Ett pilotprojekt av detta slag, Stadsdataprogrammet (City Data Programme /CDP/)
pågår redan inom FN:s centrum för boende och bebyggelse (Habitat) och syftar till
att producera, och sprida till de deltagande städerna, mjukvara för datorapplikationer
för att lagra, behandla och hämta data om städer för utbyte och spridning lokalt, natio-
nellt och internationellt.

egenskaper. Där så är lämpligt, bör länderna även koncentrera sina verk- Skr. 1992/93:13
samheter på sådant som underlättar övergången från landsbygdens livs- och
bostadsmönster till städernas och att gynna utvecklingen av småskalig eko-
nomisk verksamhet, särskilt livsmedelsproduktion, så att inkomstmöjlighe-
ter tillskapas lokalt och varor och tjänster kan förmedlas till städernas lands-
bygdsomgivning.

7.20 Alla städer, särskilt de som präglas av allvarliga och hållbara utveck-
lingsproblem, bör, i enlighet med nationella lagar och andra författningar,
utveckla och stärka program som angriper sådana utvecklingsproblem och
leder in utvecklingen på långsiktigt hållbara vägar. Vissa internationella ini-
tiativ till stöd för detta arbete, som FN:s centrum för boende- och bebyggel-
ses (Habitat) program för hållbara städer (Sustainable Cities Programme)
och Världshälsoorganisationens (WHO) Program för sunda städer, bör in-
tensifieras. Ytterligare initiativ omfattande Världsbanken, de regionala ut-
vecklingsbankerna och bilaterala organ och andra intressenter, särskilt inter-
nationella och nationella representanter för de lokala myndigheterna, bör
stärkas och samordnas. Enskilda städer bör, där så är lämpligt:

a) Institutionalisera delaktighetsnormer för en hållbar stadsutveckling
som bygger på en fortlöpande dialog mellan dem som är inblandade i stads-
utvecklingen (offentlig och privat sektor, lokala organ och grupper), särskilt
kvinnor och ursprungsbefolkningar,

b) förbättra stadsmiljön genom att främja sociala nätverk och miljömed-
vetande genom delaktighet av lokala grupper och organ vid identifiering av
behoven av offentlig service, behov av infrastruktur, försköning och förbätt-
ring av allmänna rekreationsområden samt då äldre byggnader, historiska
delar och andra kulturellt värdefulla byggnader och konstverk skyddas och/-
eller restaureras. Dessutom bör program för grönområden sättas i gång för
att skapa självbärande utvecklingsverksamheter och såväl formella som in-
formella arbetstillfällen för låginkomsttagare i städerna,

c) stärka de lokala beslutande organens kapacitet att mer effektivt kunna
möta de många utmaningar som förknippas med snabb och sund tätortsut-
byggnad genom ett samlat planeringsgrepp som erkänner städernas indivi-
duella behov och som grundas på ekologiskt sunda stadsplaneringsprinciper,

d) delta i internationella ”hållbara stadsnätverk” i syfte att utbyta erfaren-
heter och skaffa fram nationellt och internationellt tekniskt och finansiellt
stöd,

e) främja skapandet av miljömässigt sunda och kulturellt varsamma tu-
ristprojekt som en väg att varaktigt utveckla bostadsområden i städerna och
på landsbygden, och som en väg att decentralisera tätortsutvecklingen och
minska skillnader mellan regioner,

f) upprätta mekanismer, med stöd av relevanta internationella organ, för
att skaffa fram resurser till lokala initiativ för förbättringar av miljökvalite-
ten,

g) ge lokala grupper, icke-statliga organisationer och enskilda personer
befogenhet att ta på sig ansvaret för att förvalta och förbättra sin närmiljö
genom att instrument, tekniker och metoder som bygger på delaktighet in-
går som en naturlig del i miljövården,

7.21 Städerna i alla länder, även i industriländerna, bör förstärka sitt inbör- Skr. 1992/93:13
des samarbete inom ramen för icke-statliga organisationer som är aktiva

inom detta område, som t.ex. Internationella kommunförbundet (IULA),
Internationella rådet för lokala miljöinitiativ (ICLEI) och Vänörternas
världsförbund (World Federation of l\vin Cities).

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

7.22 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostanden per år (1993 -
2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till cirka 100 miljarder
dollar, inklusive cirka 15 miljarder dollar från Världssamfundet som bidrag
eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskatt-
ningar som inte har granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och
finansiella villkoren, däribland även eventuella icke-förmånsvillkor, kom-
mer bl.a. att bero på vilka särskilda strategier och program regeringarna
kommer att besluta om att genomföra.

b) Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad

1.23 Utvecklingsländerna bör, med lämpligt internationellt bistånd, över-
väga att inrikta sig på utbildning och uppbyggnad av den kader av förvalt-
ningspersonal, tekniker, administratörer och andra betydelsefulla medarbe-
tare som behövs för att framgångsrikt förvalta en sund urbaniseringsutveck-
ling och tillväxt och utrustade med nödvändiga färdigheter för att analysera
och tillämpa nyskapande erfarenheter från andra städer. För detta ändamål
bör hela skalan av utbildningsmetoder - från formell utbildning till använd-
ning av massmedier - utnyttjas liksom även aktivitetspedagogiska ”leaming
by doing”-metoder.

7.24 Utvecklingsländerna bör även främja teknisk forskning och utbildning
genom förenade insatser av biståndsgivare, icke-statliga organisationer och
det privata näringslivet inom områden som avfallsreduktion, vattenkvalitet,
energisparande, säker kemikalieproduktion och mindre miljöförorenande
transporter.

7.25 Kapacitetsutvecklande åtgärder som vidtas i alla länder, understödda
såsom anges ovan, bör förutom utbildning av enskilda personer och arbets-
grupper även omfatta institutionella arrangemang, administrativa rutiner,
kopplingar mellan institutioner, informationsflöden och konsultativa proces-
ser.

7.26 Dessutom bör internationella insatser, som t.ex. stadsförvaltningsprog-
rammet (Urban Management Programme), även i fortsättningen bistå ut-
vecklingsländerna, i samarbete med multilaterala och bilaterala organ, i strä-
van att utveckla strukturer som bygger på delaktighet genom att mobilisera
de mänskliga resurserna inom den privata sektorn, i de icke-statliga organi-
sationerna samt bland de fattiga, särskilt kvinnor och eftersatta grupper.

100

C. Att främja en långsiktig planering och förvaltning av
markanvändningen

Bakgrund

7.27 Tillgång till markresurser är en väsentlig del i levnadssätt som långsik-
tigt medför ringa påverkan på miljön. Markresurser är grunden för männi-
skans livsbetingelser och ger jordbruksmark, energi, vatten och möjligheter
till all mänsklig verksamhet. 1 snabbt växande stadsområden blir det allt svå-
rare att få tillgång till mark genom konflikterna mellan de krav som ställs
beträffande industri, bostäder, handel, jordbruk, markägarstrukturer och
behovet av friytor. Dessutom förhindrar de stigande markpriserna i städerna
de fattiga från att få tillgång till lämplig mark. 1 landsbygdsområden resulte-
rar ohållbara metoder - som t.ex. den exploatering av olönsam jord och det
intrång i skogar och ekologiskt känsliga områden som görs av kommersiella
intressen och landsbygdsbefolkningar som saknar mark - i såväl miljöförstö-
ring som minskad avkastning för utarmade nybyggare på landsbygden.

Mål

7.28 Målet är att genom en miljömässigt sund fysisk planering och markan-
vändning tillgodose markbehoven för alla hushåll och när detta är tillämp-
ligt, tillgång till kommunalt eller kolletivtägd och förvaltad mark. Särskild
uppmärksamhet bör ägnas kvinnors behov samt utsprungsbefolkningen av
ekonomiska och kulturella skäl.

Åtgärder

7.29 Alla länder bör överväga att, där så är lämpligt, företa en heltäckande
nationell markinventering för att kunna upprätta ett markinformationssys-
tem där markresurserna är indelade efter vilken markanvändning som är
bäst lämpad samt där miljömässigt känsliga eller katastrofdrabbade områ-
den definieras så att särskilda skyddsåtgärder kan vidtas.

7.30 Som nästa steg bör alla länder överväga att utveckla nationella markan-
vändningsplaner för att styra utvecklingen och användningen av markresur-
serna enligt följande:

a) Att upprätta där så är tillämpligt en ändamålsenlig nationell lagstift-
ning för att styra genomförandet av nationella program för en miljömässigt
sund tätortsutveckling, markanvändning, bostadsförsörjning och en förbätt-
rad styrning av städernas expansion,

b) att, där så är tilllämpligt, skapa effektiva och tillgängliga marknader
för handel med mark, som svarar mot de gemensamma utvecklingsbehoven,
genom bl.a. förbättrade fastighetsregistreringssystem och genom att ström-
linjeforma procedurer för marktransaktioner,

c) att utveckla skatteförmåner och kontrollåtgärder för markanvändning,
däribland även planlösningar för en mer rationell och miljömässigt sund an-
vändning av knappa markresurser,

d) att uppmuntra samarbete mellan den offentliga, privata och lokala sek-
torn vid förvaltningen av markresurser för bostadsutvecklingsändamål,

Skr. 1992/93:13

101

e) att utveckla lokalt baserade förfaranden för skydd av markresurserna Skr. 1992/93:13
i befintlig bebyggelse i städer och på landsbygd,

f) att fastställa lämpliga former för markägande som ger trygghet i ägan-
det för alla markanvändare, särskilt ursprungsbefolkningen, kvinnor, lokala
samfälligheter, stadsinvånare med låga inkomster och de fattiga på landsbyg-
den,

g) att påskynda ansträngningarna att främja den fttiga stads- och lands-
bygdsbefolkningens tillträde till mark, genom bl.a. kreditprogram för mark-
förvärv och för byggnation/förvärv eller förbättring av säkra och hälso-
samma bostäder och infrastrukturella tjänster,

h) att utveckla, och stödja genomförandet av, en förbättrad markförvalt-
ning som samlat behandlar de potentiellt konkurrerande behoven för jord-
bruk, industri, transporter, stadsutveckling, grönområden, nationalparker
och andra vitala behov,

i) att skapa förståelse bland beslutsfattarna för de ogynnsamma följderna
av oplanerade bosättningar i områden med sårbar miljö och de lämpliga na-
tionella och lokala markanvändnings- och bostadspolitiska åtgärder som
krävs för detta ändamål.

7.31 På internationell nivå bör den globala samordningen mellan verksam-
heter som gäller hushållning med markresurser stärkas med hjälp av de
skilda bilaterala och multilaterala organen och programmen, som t.ex.
UNDP, FAO, Världsbanken, de regionala utvecklingsbankerna, andra be-
rörda organisationer samt UNDP:s, Världsbankens och FN:s centrum för
boende och bebyggelses (Habitat) Stadsförvaltningsprogram. Åtgärder bör
också vidtas för att främja tillämplig erfarenhetsöverföring rörande varaktig
markhushållning till och mellan utvecklingsländerna.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

7.32 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 -
2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till cirka tre miljarder
dollar, inklusive cirka 300 miljoner dollar från Världssamfundet som bidrag
eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskatt-
ningar, som inte har granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och
finansiella villkoren, däribland även eventuella icke-förmånsvillkor, kom-
mer bl.a. att bero på vilka särskilda strategier och program regeringarna
kommer att besluta om att genomföra;

b) Vetenskapliga och tekniska instrument

7.33 Alla länder och särskilt utvecklingsländerna bör, ensamma eller i grup-
per som omfattar en region eller en del av en region, bör ges tillgång till mo-
derna tekniker för förvaltning av markresurser, som t.ex. geografiska infor-
mationssystem, satellitfotografering/satellitbilder och andra tekniker för
fjärranalys.

102

c) Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad Skr. 1992/93:13

7.34 Miljöinriktad utbildningsverksamhet inom långsiktig markresursplane-
ring och -förvaltning bör bedrivas i alla länder och utvecklingsländerna bör
därvid få internationellt stöd och bistånd av biståndsorgan för att:

a) Stärka de nationella, regionala och lokala forsknings- och utbildnings-
institutionernas kapacitet att ge formell utbildning för tekniker och yrkes-
män inom markförvaltning,

b) underlätta översynen av organisationen i ministerier och myndigheter
som ansvarar för markfrågor så att effektivare mekanismer för förvaltningen
av markresurserna kan utvecklas samt regelbundet anordna intern vidareut-
bildning för chefer och personal så att de får kännedom om de senaste tekni-
kerna inom markresursförvaltning,

c) där så är tillämpligt, förse dessa organ med modern utrustning som

t.ex. datorhårdvara och mjukvara samt lantmäteriutrustning,

d) förstärka existerande program och främja ett internationellt och inter-
regionalt informations- och erfarenhetsutbyte inom markförvaltning genom
att upprätta sammanslutningar för specialister inom markförvaltningsveten-
skaper och genom att anordna verksamheter i anslutning till detta, t.ex.
workshops och seminarier.

D. Att främja samlade åtgärder för den miljöpåverkande
infrastrukturen: vatten, sanitet, avlopp, hantering av
riskavfall och fast avfall

Bakgrund

7.35 En långsiktigt hållbar stadsutveckling definieras genom ett stort antal
parametrar som berör tillgång till vattenförsörjning, luftens kvalitet och till-
gängligheten av en miljöinfrastruktur för sanitet och avfallshantering. Som
en funktion av befolkningstätheten ger en välförvaltad tätort unika möjlig-
heter att tillhandahålla en hållbar miljöinfrastruktur genom en anpassad
prispolitik, utbildningsprogram och rättvisa tillträdesprinciper som är eko-
nomiskt och miljömässigt sunda. I de flesta utvecklingsländerna är dock bris-
terna i eller frånvaron av infrastruktur orsak till utbredd ohälsa och ett stort
antal onödiga dödsfall varje år. I dessa länder hotar förhållandena att förvär-
ras på grund av ökande behov som går utöver vad regeringarna har kapacitet
att hantera på ett tillfredsställande sätt.

7.36 Ett samlat grepp vad gäller försörjningen av en miljömässigt sund in-
frastruktur i bostadsområden, särskilt för de fattiga i städerna och på lands-
bygden, är en investering i en hållbar utveckling som kan medföra förbättrad
livskvalitet, produktivitetstillväxt, förbättrad hälsa och en minskad börda för
investeringar i medicinsk behandling och bekämpande av fattigdomen.

7.37 De flesta verksamheter som skulle kunna administreras på ett bättre
sätt genom ett samlat angreppssätt behandlas i Agenda 21 i följande kapitel:
6 (Skydda och främja människors hälsa), 9 (Skydd av atmosfären), 18
(Skydd av kvalitet och tillgång på färskvattenresurser: Integrerade strategier

för utveckling, styrning och användning av vattenresurserna) och 21 (Mil- io3

jöanpassad hantering av fast avfall och avloppsvatten).

Mål

Skr. 1992/93:13

7.38 Målet är att säkerställa en ändamålsenlig miljöinfrastruktur i alla bo-
sättningar till år 2025. För att nå detta mål krävs det att alla utvecklingslän-
der i sina strategier införlivar program för att bygga upp den nödvändiga tek-
niska, ekonomiska och mänskliga resurskapacitet som behövs för målet att
uppnå en bättre samordning mellan infrastruktur- och miljöplanering till år
2000.

Åtgärder

7.39 Alla länder bör kontrollera att infrastrukturen i bostadsområdena är
miljöanpassad, utveckla nationella mål för en långsiktigt hållbar avfallshan-
tering och tillämpa miljömässigt sunda tekniker så att miljön, människors
hälsa och livskvaliteten skyddas. Med bistånd av bilaterala och multilaterala
organ bör en förstärkning ske av infrastrukturen i bostadsområdena och mil-
jöprogram stärkas som syftar till ett samlat grepp inom bostadssektorn i
fråga om planering, utveckling, underhåll och förvaltning av den miljöpåver-
kande infrastrukturen (vattenförsörjning, sanitet, dränering, hantering av
fast avfall). Samordningen bör också förstärkas mellan dessa organ med bi-
träde av internationella och nationella representanter för de lokala myndig-
heterna, den privata sektorn och lokala grupper. Alla organ som är engage-
rade i den infrastrukturella utbyggnaden bör, när så är möjligt, präglas av en
kretslopps- eller stadskärnesyn på bebyggelsens omfattande kontroll, tilläm-
pad forskning, kapacitetsuppbyggnad, överförande av ändamålsenliga tek-
niker och tekniskt samarbete inom programmens områden.

7.40 Utvecklingsländerna bör ges bistånd på nationell och lokal nivå när de
inför en samlad lösning för vatten- och energiförsöijning, sanitet, dränering
och hantering av det fasta avfallet och de utländska biståndsorganen bör för-
säkra sig om att denna metod tillämpas, i synnerhet då det gäller förbättring
av den miljömässiga infrastrukturen i informell bebyggelse genom regler och
standards som tar hänsyn till levnadsvillkoren och resurserna i de samhällen
som skall betjänas.

7.41 Alla länder bör där så är lämpligt tillämpa följande principer för ut-
byggnaden av den miljömässiga infrastrukturen:

a) Anta program som i görligaste mån och där detta är möjligt minimerar
skadorna på miljön, även om sådana inte kan undvikas,

b) tillförsäkra att berörda beslut föregås av miljökonsekvensutredningar
och att kostnaderna för de eventuella ekologiska konsekvenserna också
beaktas,

c) främja en utveckling som överensstämmer med inhemsk tradition och
använda tekniker som är anpassade till de lokala förhållandena,

d) främja program som ger kostnadstäckning för de infrastrturella tjäns-
terna samtidigt som behovet att finna lämpliga lösningar (inklusive genom
subventioner) erkänns för att ge alla hushåll basservice,

104

e) om miljöproblem påverkar flera samhällen bör samordnade lösningar Skr. 1992/93:13
sökas.

7.42 Spridning av information ur existerande program bland bör underlättas
och främjas bland berörda länder och lokala institutioner.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

7.43 Konferenssekretariatet har uppskattat de flesta av kostnaderna för att
genomföra åtgärderna i detta program i andra kapitel. Sekretariatet har be-
räknat totalkostnaden per år (1993 - 2000) för det tekniska biståndet från
Världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter till cirka 50 miljoner
dollar. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har
granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella villko-
ren, däribland även icke-koncessionella villkor, kommer bl.a. att bero på
vilka särskilda strategier och program regeringarna kommer att besluta om
att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska instrument

7.44 De vetenskapliga och tekniska instrumenten inom de olika program-

men bör samordnas så långt detta är möjligt och bör:

a) Intensifiera forskningen inom området integrerade lösningar för infra-
struktur ella miljöprogram och projekt som bygger på kostnads/intäktsanalys
och samlad miljöpåverkan,

b) främja metoder för att fastställa verklig efterfrågan som använder mil-
jö- och utvecklingsdata vid valet av teknik.

c) Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad

7.45 Alla länder bör, med bistånd och stöd av biståndsgivande organ, och
där så är tillämpligt genomföra utbildningsprogram och program för folklig
delaktighet som syftar till att:

a) Öka medvetenheten om medlen, metoderna och fördelarna av att
skapa infrastrukturella miljöanläggningar särskilt bland ursprungsbefolk-
ningen, kvinnorna, låginkomstgrupperna och de fattiga,

b) skapa en specialistkader med den kompetens som behövs inom plane-
ring av integrerad infrastrukturell service och inom underhåll av resurseffek-
tiva, miljömässigt sunda och socialt acceptabla system,

c) stärka de lokala myndigheternas och administratörernas institutionella
kapacitet att tillhandahålla en integrerad och ändamålsenlig infrastrukturell
service i samarbete med lokala grupper och den privata sektorn,

d) anta lämpliga rätts- och regleringsinstrument, även stödåtgärder, för
att utsträcka fördelarna med en ändamålsenlig och överkomlig infrastruktur
på miljöområdet till befolkningsgrupper som nu inte omfattas av detta, sär-
skilt de fattiga.

105

E. Att främja varaktiga energi- och transportsystem i tätorter Skr. 1992/93:13

Bakgrund

7.46 Större delen av den kommersiella och ickekommersiella energi som
produceras idag används i och för bebyggelse och en betydande procentuell
andel används inom hushållssektorn. Utvecklingsländerna står för närva-
rande inför behovet att öka sin energiproduktion för att påskynda utveck-
lingen och öka sina medborgares levnadsstandard men samtidigt också
minska produktionskostnaderna för energin och den förorening som har
samband med den. Att öka effektiviteten i energianvändningen så att de för-
orenande effekterna reduceras och att främja användningen av förnybara
energikällor måste ges prioritet i all verksamhet för att skydda städernas
miljö.

7.47 Industriländerna, som är de största energikonsumenterna, ställs inför
behovet av energiplanering och energihushållning och behöver gynna förny-
bara och alternativa energikällor samt utvärdera kostnaden över tiden hos
de nuvarande systemen och metoderna som har till följd att många stadsom-
råden lider av kännbara problem med luftkvaliteten hänförliga till ozon, par-
tiklar och koloxid. Orsakerna är till stor del bristande teknisk anpassning och
en ökande bränslekonsumtion som orsakas av ineffektivitet, höga demogra-
fiska och industriella koncentrationer och en snabb expansion av antalet mo-
torfordon.

7.48 Transporter svarar för cirka 30 procent av den kommersiella energi-
konsumtionen och cirka 60 procent av den samlade globala konsumtionen
av flytande petroleum. I utvecklingsländerna skapar en snabb motorisering
och otillräckliga investeringar i städernas trafikplanering, tillsyn och infra-
struktur ökande problem i fråga om olyckor och skador, försämrad hälsa,
buller, överbelastning och produktivitetsförluster som har likheter med vad
som förekommer i många industriländer. Alla dessa problem drabbar hårt
befolkningen i städerna, särskilt grupper med låga eller inga inkomster.

Mål

7.49 Målen är att öka tillgången till energieffektivare teknik och alternativa-
/förnybara energikällor i bebyggda områden och att minska negativa verk-
ningar som energiproduktion och -användning har på miljön och människors
hälsa.

Åtgärder

7.50 De viktigaste åtgärderna inom detta programområde ingår i följande
avsnitt av Agenda 21: kapitel 9 (Skydd av atmosfären), programområde B,
delprogram 1, energiutveckling, effektivitet och konsumtion, och delpro-
gram 2, transporter.

7.51 I ett samlat grepp om bostads- och bebyggelseutvecklingen bör ingå
främjandet av en hållbar energiutveckling i alla länder, enligt följande:

a) Utvecklingsländerna, i synnerhet, och de bilaterala biståndsgivarna
bör:

106

i) Formulera nationella åtgärdsprogram för att främja och stödja
återplantering av skog och skogstillväxt för att kunna långsiktigt
tillgodose bioenergibehovet hos låginkomstgrupperna i städerna
och hos de fattiga på landsbygden, särskilt kvinnor och barn,

ii) utforma nationella åtgärdsprogram för att gynna en samordnad ut-
veckling av energisparandet och förnybara energitekniker, särskilt
för användning av sol, vatten, vind och biomassa,

iii) främja en långtgående spridning och en kommersialisering av tek-
niker som använder förnybar energi genom lämpliga åtgärder, bl.a.
genom styrmedel och metoder för teknologiöverföring,

iv) genomföra informations- och utbildningsprogram som riktas till
tillverkare och användare i syfte att främja energisparande tekniker
och energieffektiv utrustning.

b) De internationella organisationerna bör:

i) Stödja utvecklingsländernas genomförande av nationella energi-
program för att uppnå en utbredd användning av energisparande
tekniker och tekniker som använder förnybara energikällor, sär-
skilt sol, vind, biomassa och vatten;

ii) tillhandahålla forsknings- och utvecklingsresultat så att verknings-
graden kan ökas vid energianvändning i bostäder,

7.52 Att främja effektiva och miljömässigt sunda transportsystem i städerna
bör i alla länder vara den övergripande utgångspunkten i transportplanering
och -administration. I detta syfte bör alla länder:

a) Integrera markanvändning och transportplanering så att utvecklings-
mönster som minskar transportbehoven främjas,

b) anta program för stadstransportema som gynnar högt utnyttjade kol-
lektivtransporter i respektive länder i tillämpliga delar,

c) uppmuntra icke-motoriserade transportsätt genom att tillhandahålla
säkra cykelvägar och gångvägar i stads- och förstadscentra i respektive län-
der, i tillämpliga delar,

d ägna särskild uppmärksamhet åt en effektiv trafikadministration, en ef-
fektiv drift av kollektivtrafiken och underhåll av transportinfrastrukturen,

e) främja informationsutbytet mellan länder och representanter för lokal-
områden och stadsområden,

f) ompröva de nuvarande konsumtions- och produktionsmönstren så att
användningen av energi och nationella resurser minskas.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

7.53 Konferenssekretariatet har uppskattat kostnaden för att genomföra åt-
gärderna i detta program i kapitel 9 (Skydd av atmosfären).

b) Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad

7.54 För att förbättra yrkeskunnandet hos energiverks- och transportperso-
nal samt på institutionerna bör alla länder där så är tillämpligt:

Skr. 1992/93:13

107

a) Anordna utbildning på arbetstid och på annat sätt för regeringstjänste- Skr. 1992/93:13
män, planerare, trafikingenjörer och chefer inom energi- och transportsek-
torerna,

b) öka medvetenheten hos allmänheten om transport- och resebeteendets
verkningar på miljön genom kampanjer i massmedierna samt stöd för initia-
tiv från icke-statliga och lokala grupper som främjar användningen av icke-
motordriven transport, samåkning och förbättrade trafiksäkerhetsåtgärder,

c) stärka regionala, nationella, delstatliga och privata institutioner som
ger utbildning för energisektorn och inom trafikplanering och -administra-
tion.

F. Att främja bostadsplanering och förvaltning i områden

som ofta drabbas av naturkatastrofer

Bakgrund

7.55 Naturkatastrofer orsakar förlust av människoliv, störningar i den eko-
nomiska verksamheten och i produktiviteten i städerna - särskilt för de
mycket känsliga låginkomstgrupperna - och skador på miljön, som t.ex. för-
lust av bördig jordbruksmark och förorening av vattenresurserna och de kan
leda till betydande omflyttningar av befolkningen. Under de två senaste de-
cennierna uppskattas de ha orsakat omkring tre miljoner dödsfall och har
påverkat 800 miljoner människor. De samlade ekonomiska förlusterna i hela
världen har av FN:s katastrofhjälpskoordinators sekretariat uppskattats
ligga mellan 30 och 50 miljarder dollar per år.7!

7.56 Generalförsamlingen förklarade i resolution 44/236 90-talet som det in-
ternationella decenniet för minskning av naturkatastroferna. Målen för de-
cenniet 8) har relevans för målen inom detta programområde.

7.57 Dessutom finns det ett brådskande behov att söka förhindra och
minska katastrofer som orsakas av människor och/eller katastrofer som orsa-
kas av, bl.a., industrier, osäker kärnkraftsproduktion och giftigt avfall (se
kapitel 6 i Agenda 21, Skydd och förbättring av villkoren för människors
hälsa).

Mål

7.58 Målet är att göra det möjligt för alla länder, särskilt de som ofta drabbas
av naturkatastrofer, att lindra skadeverkningarna av naturkatastrofer och
katastrofer orsakade av människor på bostäder och annan bebyggelse, natio-
nella ekonomier och miljön.

7> Uppskattningar av FN:s katastrofhjälpskoordinators sekretariat

8) Målen för det internationella decenniet för reduktion av naturkatastrofer anges i bi-
lagan till Generalförsamlingens resolution 44/236 och är följande:

108

Åtgärder Skr. 1992/93:13

7.59 Tre skilda verksamhetsområden ingår i detta programområde, nämli-
gen utvecklandet av en ”säkerhetskultur”, katastrofplanering och återupp-
byggnad efter katastrofer.

a) Att utveckla en säkerhetskultur

7.60 För att främja en ”säkerhetskultur” i alla länder, särskilt de som ofta
drabbas av naturkatastrofer, bör följande åtgärder vidtas:

a) Upprätta nationella och lokala studier av naturen och förekomsten av
naturkatastrofer, dessas verkningar på människor och ekonomisk verksam-
het, följderna av olämplig byggteknik och markanvändning i katastrofdrab-
bade områden och de sociala och ekonomiska fördelarna med katastrofpla-
nering,

b) landsomfattande och lokala kampanjer för att skapa medvetenhet skall
genomföras i alla tillgängliga medier och förvandla den kunskap som vunnits
genom åtgärderna i punkt (a) till information som lätt kan förstås av allmän-
heten och de befolkningsgrupper som är direkt riskexponerade,

c) system för tidig varning skall förstärkas och/eller utvecklas globalt,
multinationellt, nationellt och lokalt för att uppmärksamma befolkningen på
överhängande katastrofer,

d) områden med potentiella risker för miljökatastrofer som orsakas av in-
dustrin skall identifieras på nationell och internationell nivå och strategier
tillämpas som syftar till att restaurera dessa områden, bl.a. genom att:

i) Omstrukturera de ekonomiska verksamheterna och främja nya ar-
betstillfällen inom miljömässigt sunda sektorer,

ii) främja ett nära samarbete mellan regeringar och de lokala myndig-
heter och grupper samt icke-statliga organisationer och privat af-
färsliv,

iii) utveckla och sätta i kraft stränga normer för miljökontroll.

b) Att utveckla katastrofplanering

7.61 Katastrofplanering bör utgöra en integrerad del i boende- och bebyg-
gelseplaneringen i alla länder. Följande skall ingå:

a) En allriskforskning om bebyggelsens och dess infrastrukturs risker och
sårbarhet skall genomföras som även omfattar vatten och avlopp samt kom-
munikations- och transportnät, eftersom ett slag av riskreduktion kan öka
sårbarheten för andra riskfaktorer (så är t.ex. jordbävningsresistenta trähus
sårbarare för stormvindar),

b) metoder för att fastställa risker och sårbarhet inom särskilda bebyggel-
seområden skall utvecklas och risk- och sårbarhetsreduktion skall införlivas
i planerings- och förvaltningsprocessen för bostadssektorn,

c) ny utveckling och bebyggelse som har brister skall omdirigeras till icke-
katastrofdrabbade områden,

d) riktlinjer skall utarbetas för lokalisering, utformning och verksamhet i
fråga om industrier och verksamhet med potentiella risker,

e) instrument (juridiska, ekonomiska o.s.v.) skall utvecklas för att upp-

109

muntra en katastrofkänslig utveckling och som även innefattar medel för att Skr. 1992/93:13
säkerställa att begränsningar i utbyggnaden inte drabbar ägarna eller att al-
ternativa kompensationsmetoder ingår,

f) informationen om katastrofresistenta byggmaterial och byggmetoder
för byggnader och anläggningar skall ytterligare utvecklas och spridas,

g) utbildningsprogram för entreprenörer och byggare om katastrofresis-
tenta byggmetoder skall utvecklas. Vissa program bör särskilt riktas till små
företag som står för den absolut största delen av byggandet av bostadshus
och mindre byggnader i utvecklingsländerna samt till människorna på lands-
bygden som bygger sina hus själva,

h) utbildningsprogram för räddningsledare, icke-statliga organisationer
och lokala grupper skall utformas och täcka alla aspekter av katastroflind-
ring, även efterforskning och räddningsverksamhet i städer, nödkommuni-
kationer, förvamingstekniker och katastrofplanering,

i) förfaranden och metoder skall utvecklas för att göra det möjligt för lo-
kala grupper att få information om riskfyllda installationer eller situationer
i dessa områden samt underlätta för dem att delta i förvarningsinsatser, åt-
gärdsinsatser och planer vid katastrofer,

j) handlingsplaner skall utarbetas för återuppbyggnad av bebyggelsen,
särskilt återuppbyggnad av livsviktiga kommunikationer på platsen.

c) Att inleda återuppbyggnaden efter katastrofen och
planeringen för en restaurering

7.62 Världssamfundet bör, som en av de viktigaste deltagarna i återupp-
byggnads- och restaureringsarbetet, säkerställa att de berörda länderna får
största möjliga nytta av de medel som ges genom följande åtgärder:

a) Forskning om tidigare erfarenheter av de sociala och ekonomiska
aspekterna av återuppbyggnad efter katastrofer skall utföras och effektiva
strategier och riktlinjer skall antas för återuppbyggnaden med särskild in-
riktning på utvecklingsinriktade strategier vid tilldelningen av knappa åter-
uppbyggnadsresurser samt på de möjligheter som en återuppbyggnad efter
en katastrof ger att införa hållbara bebyggelsemönster,

b) internationella riktlinjer skall utarbetas och spridas för anpassning till
nationella och lokala behov,

c) ländernas regeringars ansträngningar att inleda planering, med stöd av
drabbade områden, för återuppbyggnad och restaurering efter en katastrof
skall stödjas.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

7.63 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 -
2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till cirka 50 miljoner dol-
lar från Världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig
här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av rege-

110

ringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella villkoren, däribland icke- Skr. 1992/93:13
koncessionella villkor, kominer bl.a. att bero på vilka särskilda strategier och
program regeringarna kommer att besluta om att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska instrument

7.64 Vetenskapsmän och ingenjörer som är specialiserade på detta område,
såväl i utvecklingsländerna som i industriländerna, bör samarbeta med stads-
och regionplanerare och ge grundläggande kunskaper och tillhandahålla me-
del för att mildra de förluster som beror på katastrofer och på en miljömäs-
sigt olämplig utveckling.

c) Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad

7.65 Utvecklingsländerna bör genomföra utbildningsprogram om katastrof-
resistenta byggmetoder för de entreprenörer och byggare som bygger majo-
riteten av bostäderna i utvecklingsländerna, d.v.s. de små företagen.

7.66 Utbildningsprogram skall erbjudas regeringstjänstemän och planerare
samt lokala och icke-statliga institutioner. Dessa program skall täcka alla
aspekter på katastroflindring, som t.ex. tekniker för tidig varning samt pla-
nering och byggnadsteknik före katastrofer samt återuppbyggnad och re-
staurering efter katastrofer.

G. Att främja en hållbar verksamhet
inombyggnadsindustrin

Bakgrund

7.67 Verksamheten inom byggnadssektorn är av vital betydelse för att
uppnå målen för den nationella socio-ekonomiska utvecklingen: att söija för
bostäder, infrastruktur och sysselsättning. Den kan dock bli en betydande
källa till miljöskador genom utarmning av naturresurserna, skador på käns-
liga ekozoner, kemiska föroreningar och användning av byggmaterial som är
skadliga för människors hälsa.

Mål

7.68 Målen är dels att införa program och tekniker och ett informationsut-
byte om dessa som gör det möjligt för byggsektorn att uppfylla målen för
boende- och bebyggelseutvecklingen utan skadliga bieffekter på människors
hälsa och biosfären, dels att förbättra byggsektorns sysselsättningsskapande
förmåga. Regeringarna bör verka i nära samarbete med den privata sektorn
för att nå dessa mål.

Åtgärder

7.69 Alla länder bör, där så är lämpligt och i enlighet med sin planering och
sina nationella mål och prioriteringar:

111

a) Upprätta och stärka en inhemsk byggmaterialindustri som i största Skr. 1992/93:13
möjliga utsträckning bygger på lokalt tillgängliga naturresurser,

b) utforma program för att öka användningen av lokala material inom
byggsektorn genom ökat tekniskt stöd och incitament för att öka kapaciteten
och den ekonomiska bärkraften hos småskaliga och informella verksamheter
som använder sådana material och traditionella byggnadstekniker,

c) anta standarder och andra regleringsåtgärder som främjar en ökad an-
vändning av energieffektiva konstruktioner och tekniker och ett varaktigt
hållbart utnyttjande av naturresurserna på ett ekonomiskt och miljömässigt
lämpligt sätt,

d) utforma lämpliga markanvändningsprogram och införa planregler som
särskilt syftar till att skydda ekologiskt känsliga områden mot fysiskt sönder-
fall på grund av byggen eller därmed sammanhängande verksamheter,

e) främja användningen av arbetskraftsintensiva bygg- och underhållstek-
niker som skapar sysselsättning inom byggsektorn för den undersysselsatta
arbetskraft som finns i de flesta storstäder och samtidigt främjar en utveck-
ling av yrkeskunnandet inom byggsektorn,

f) utforma program och metoder för att nå den informella sektorn och
självbyggarna genom att anta åtgärder som gör byggmaterial ekonomiskt
överkomligare för de fattiga i städerna och på landsbygden, bl.a. genom kre-
ditlösningar och storuppköp av byggmaterial för vidareförsäljning till små-
skaliga byggföretag och lokala grupper.

7.70 Alla länder bör:

a) Främja ett fritt informationsutbyte om samtliga miljö- och hälsoaspek-
ter på byggandet, inklusive utveckling och spridning av databaser som regi-
strerar skadliga miljöeffekter hos byggmaterial genom samarbete mellan
den privata och den offentliga sektorn,

b) främja utveckling och spridning av databaser som registrerar skadliga
miljöeffekter och verkningar på hälsan hos byggmaterial samt införa lagstift-
ning och ekonomiska incitament för att främja återvinning av energiinten-
siva material inom byggnadsindustrin samt tillvaratagande av energiförluster
i produktionsmetoderna för byggmaterial,

c) främja användningen av ekonomiska instrument, som t.ex. produktav-
gifter, för att motverka användningen av byggmaterial och andra byggpro-
dukter som skapar miljöföroreningar under sin livscykel,

d) främja informationsutbyte och överförande av lämpliga tekniker mel-
lan alla länder - varvid utvecklingsländerna ägnas särskild uppmärksamhet -
i fråga om resurshushållning inom byggbranschen, särskilt då det gäller icke-
fömybara resurser,

e) främja forskningen inom byggindustrin och angränsande verksamheter
och upprätta och stärka institutioner inom denna sektor.

Medel for genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

7.71 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 -
2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till cirka 40 miljarder

112

dollar, inklusive cirka fyra miljarder dollar från Världssamfundet som bidrag Skr. 1992/93:13

eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskatt-
ningar, som inte har granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och
finansiella villkoren, däribland icke-koncessionella villkor, kommer bl.a. att
bero på vilka särskilda strategier och program regeringarna kommer att be-
sluta om att genomföra.

b) Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad

7.72 Utvecklingsländerna bör ges internationellt stöd och medel från bi-
ståndsorgan i arbetet med att utveckla de små entreprenörernas tekniska ka-
pacitet och ledningsförmåga och yrkeskunnandet hos dem som är verk-
samma inom byggmaterialindustrin och inom byggmaterialkontrollen med
hjälp av ett brett spektrum av utbildningsmetoder. Utvecklingsländerna bör
även ges bistånd, genom lämpliga former för överförande av teknik, för att
utveckla program som gynnar användningen av rena och icke-avfallsspri-
dande tekniker.

7.73 Allmänna utbildningsprogram bör utformas på lämpligt sätt i alla län-
der för att öka byggarnas medvetenhet om tillgängliga långsiktigt hållbara
tekniker.

7.74 De lokala myndigheterna bör verka som banbrytare för att främja en
ökad användning av miljövänliga byggmaterial och byggnadstekniker, t.ex.
genom att föra en nyskapande upphandlingspolitik.

H. Att främja kunskapsutveckling och
kapacitetsuppbyggnaden för en utveckling av boende och
bebyggelse

Bakgrund

7.75 Förutom bristande tillgång på experter på bostadsförsörjning, mark-
och byggnadsförvaltning, infrastruktur, byggnadsteknik, energi, transporter
samt katastrofplanering och återuppbyggnad efter katastrofer finns det tre
sektorövergripande brister i fråga om kunskapsutveckling och kompetens-
uppbyggnad som de flesta länder ställs inför. För det första saknas den själv-
hjälpsmiljö, som skulle kunna integrera resurserna och verksamheterna
inom de offentliga, privata och lokala, eller sociala, sektorerna. För det
andra är specialistutbildningarna och forskningsinstitutionerna svaga. För
det tredje finns det inte tillräcklig kapacitet för teknisk utbildning och bi-
ståndsverksamhet för inkomstsvaga samfälligheter, varken i städerna eller
på landsbygden.

Mål

7.76 Målet är att förbättra kunskapsutvecklingen och kapacitetsuppbyggna-
den i alla länder genom att förstärka kompetensen och kapaciteten hos de
personer och institutioner, särskilt hos ursprungsbefolkningen och bland

113

8 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 13

kvinnorna, som medverkar i utvecklingen av boendet och bebyggelsen. I Skr. 1992/93:13
detta avseende bör man beakta ursprungsbefolkningens kulturella sedvanor
och dessas förhållande till miljön.

Åtgärder

7.77 Särskilda kunskapsutvecklings- och kapacitetsbyggande åtgärder har
införlivats i samtliga programområden i detta kapitel. Generellt bör dock
ytterligare steg tas för att förstärka dessa åtgärder. I detta syfte bör alla län-
der på lämpligt sätt vidta följande åtgärder:

a) Stärka utvecklingen av de mänskliga resurserna och kapaciteten hos de
offentliga institutionerna genom tekniskt bistånd och internationellt samar-
bete så att en betydande förbättring av effektiviteten i regeringarnas åtgär-
der kommer att ha uppnåtts år 2000,

b) skapa en självhjälpsmiljö som stöder samarbetet mellan de offentliga,
privata och lokala sektorerna,

c) erbjuda ökat pedagogiskt och tekniskt stöd till institutioner som anord-
nar utbildning för tekniker, specialister och administratörer samt för ut-
sedda, valda medlemmar av lokala styrelser samt förvaltningstjänstemän
och stärka dessa institutioners kapacitet att tillgodose prioriterade utbild-
ningsbehov, särskilt i fråga om de sociala, ekonomiska och miljömässiga
aspekterna på utvecklingen av boendet och bebyggelsen,

d) ge direkt stöd till boende- och bebyggelseutvecklingen på lokal nivå,
bl.a. genom att:

i) Stärka och främja program som syftar till att öka medvetenheten
om potentialen för kvinnors och ungdomars deltagande i boende
och bebyggelseverksamhet,

ii) underlätta samordningen mellan kvinnors, ungdomars, lokala
gruppers och ickestatliga organisationers verksamheter i boende-
och bebyggelseutvecklingen,

iii) främja forskning om program för kvinnor och andra grupper och
utvärdera resultaten i syfte att identifiera flaskhalsar och stödbehov

e) främja införlivandet av en integrerad miljöhushållning i det allmänna
politiska arbetet på det lokala planet.

7.78 Såväl internationella som icke-statliga organisationer bör stödja de
ovan nämnda verksamheterna, bl.a. genom att stärka utbildningsinstitutio-
ner i regiondelar, tillhandahålla aktuellt utbildningsmaterial och sprida re-
sultaten av framgångsrika kunskaps- och kapacitetsbyggande aktiviteter,
program och projekt.

Medel for genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

7.79 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 -
2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till cirka 65 miljoner dol-
lar från Världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig
här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av rege-

114

ringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella villkoren, däribland även
eventuella ickeförmånsvillkor, kommer bl.a. att bero på vilka särskilda stra-
tegier och program regeringarna kommer att besluta om att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska instrument

7.80 Formell utbildning och informella typer av kunskapsutvecklande och
kapacitetsbyggande program bör kombineras och elevorienterade pedago-
giska metoder, aktuellt utbildningsmaterial och moderna audiovisuella kom-
munikationssystem skall användas.

a) Att förbättra vaije lands kapacitet att snabbt och effektivt lindra effek-
terna av naturkatastrofer med särskild inriktning på att bistå utvecklingslän-
derna med att fastställa potentiella naturkatastrofer och med att upprätta
system för tidig varning och katastrofresistenta strukturer då detta behövs;

b) Att utforma lämpliga riktlinjer och strategier för att tillämpa existe-
rande vetenskaplig och teknisk kunskap med beaktande av de kulturella och
ekonomiska olikheterna mellan nationerna;

c) Att stödja vetenskapliga och tekniska ansträngningar som syftar till att
överbrygga kritiska kunskapsklyftor för att minska förlust av liv och egen-
dom;

d) Att sprida ny och existerande teknisk information med anknytning till
åtgärder för bedömning, förutsägelser och lindrande då det gäller naturkata-
strofer;

e) Att utveckla metoder för bedömning, förutsägelser, förhindrande och
lindrande då det gäller naturkatastrofer genom program för tekniskt bistånd
och överförande av teknik, demonstrationsprojekt samt utbildning som an-
passats till specifika katastrofer och platser och att utvärdera dessa programs
effektivitet.

Skr. 1992/93:13

115

Kapitel 8

Skr. 1992/93:13

Att integrera miljö och utveckling i
beslutsfattandet

Inledning

8.1 Detta kapitel består av följande programområden:

A. Integrering av miljö och utveckling på program-, planerings- och led-
ningsnivå

B. Att skapa effektiva juridiska ramar och regelverk

C. Ett effektivt utnyttjande av ekonomiska instrument och marknadsincita-
ment m.m.

D. Att upprätta system som integrerar miljö och ekonomi i nationalräken-
skaperna

Programområden

A. Integrering av miljö och utveckling på program-,
planerings- och ledningsnivå

Bakgrund

8.2 De rådande systemen för beslutsfattande i många länder tenderar att
skilja på ekonomiska, sociala och miljömässiga faktorer på program-, plane-
rings- och ledningsnivå. Detta påverkar handlandet hos alla grupper i sam-
hället, även regeringar, industri och grupper av individer och påverkar i be-
tydande grad utvecklingens effektivitet och hållbarhet. Det kan bli nödvän-
digt med en justering eller till och med en grundläggande förändring av be-
slutsfattandet, med hänsyn till ländernas specifika förhållanden, om miljö
och utveckling skall kunna sättas i centrum för det ekonomiska och politiska
beslutsfattandet och en fullständig integrering av dessa faktorer skall kunna
uppnås i praktiken. Under senare år har vissa regeringar också börjat göra
betydelsefulla förändringar i staternas institutionsstrukturer för att göra det
möjligt att på ett mer systematiskt sätt beakta miljön när beslut fattas om
ekonomiska och sociala program, skatter, energi, jordbruk, transporter,
handel och annat, och även att beakta de miljömässiga verkningarna av så-
dana beslut. Nya former av dialog utvecklas också för att uppnå en bättre
integrering mellan nationellt och lokalt styre, industri, vetenskap, miljö-
grupper och allmänheten under arbetet med att utveckla effektiva metoder
för miljö-och utvecklingsarbetet. Ansvaret för att förändringar skall ske lig-
ger hos regeringarna tillsammans med den privata sektorn och de lokala
myndigheterna och i samarbete med nationella, multinationella och världs-
omspännande organisationer, däribland särskilt UNEP, UNDP och Världs-
banken. Erfarenhetsutbyte mellan länderna kan också vara av betydelse.
Nationella planer, mål och ambitioner, lagar och andra författningar och den

116

specifika situation som vaije land befinner sig i är de övergripande ramarna Skr. 1992/93:13
för denna integrering. I detta sammanhang måste man vara medveten om att
miljönormer kan innebära allvarliga ekonomiska och sociala kostnader om
de tillämpas på ett enhetligt sätt även i utvecklingsländerna.

Mål

8.3 Det övergripande målet är att förbättra eller omstrukturera beslutspro-
cessen så att beaktandet av socioekonomiska frågor och miljöfrågor helt in-
tegreras och en bredare delaktighet från allmänhetens sida garanteras. Med
beaktande av att länderna kommer att göra egna prioriteringar i enlighet
med rådande förhållanden, behov, nationell planering och program föreslås
följande delmål:

a) Att genomföra en nationell översyn av ekonomiska, sektoriella och
miljömässiga program, strategier och planer för att säkerställa att miljö- och
utvecklingsfrågorna fortlöpande integreras,

b) att stärka de institutionella strukturerna så att de medger en fullständig
integrering av miljö- och utvecklingsfrågor på alla nivåer av beslutsfattandet,

c) att utveckla eller förbättra mekanismer som underlättar för berörda in-
divider, grupper och organisationer att ta del i beslutsfattandet på alla nivåer,

d) att upprätta nationellt fastställda former för att integrera miljö- och ut-
vecklingsfrågorna i beslutsfattandet.

Åtgärder

a) Förbättring av beslutsprocesserna

8.4 Det primära behovet är att integrera beslutsprocesserna inom miljö- och
utvecklingsområdena. För detta ändamål bör regeringarna genomföra en
nationell översyn och, när så är lämpligt, förbättra beslutsprocesserna så att
en integrering av ekonomiska och sociala frågor samt miljöfrågor gradvis
uppnås i strävandet efter en utveckling som är ekonomiskt effektiv, socialt
rättvis och ansvarsfull och miljömässigt sund. Länderna gör egna priorite-
ringar, i enlighet med sina nationella planer och program, bland följande åt-
gärder:

a) Att säkerställa en integrering av ekonomiska, sociala och miljömässiga
överväganden i beslutsfattandet på alla nivåer och i alla departement,

b) att anta inhemskt utformade programramar som ger uttryck för ett
långsiktigt perspektiv och ett sektorövergripande angreppssätt som grund
för besluten med beaktande av kopplingarna mellan och inom de olika poli-
tiska, ekonomiska, sociala och miljömässiga frågor som sammanhänger med
utvecklingsprocessen,

c) att fastställa nationellt beslutade mål och medel för att säkerställa en-
hetlighet mellan sektoriella, ekonomiska, sociala och miljömässiga program,
planer och instrument för genomförandet av programmen, även skatte- och
budgetinstrument - dessa mekanismer skall tillämpas på flera nivåer och
sammanföra dem som är engagerade i utvecklingsprocessen,

d) att systematiskt kontrollera och utvärdera utvecklingsprocessen ge-
nom regelbundna översyner av tillståndet inom utvecklingen av mänskliga

117

resurser, ekonomiska och sociala förhållanden och utvecklingslinjer och si-
tuationen för miljö- och naturresurserna; detta kan kompletteras med årliga
miljö-och utvecklingsöversyner för att de olika departementen skall kunna
bedöma om långsiktiga utvecklingsmål har uppnåtts,

e) att garantera öppenhet om, och ansvar för, de miljömässiga följdverk-
ningarna av ekonomiska och sektoriella program,

f) att garantera att allmänheten får tillgång till relevant information, vil-
ket gör det lättare att inhämta allmänhetens åsikter och möjliggör en effektiv
delaktighet.

b) Förbättring av planerings- och ledningssystemen

8.5 För att stödja en mer integrerad form för beslutsfattandet kan de data-
system och analysmetoder som används till stöd för dessa beslutsprocesser
behöva förbättras. Regeringarna bör, om så är lämpligt i samarbete med na-
tionella och internationella organisationer göra en översyn av förhållandena
inom planerings- och ledningssystemen och, då så är nödvändigt, modifiera
och stärka metoderna så att integrerade överväganden om sociala, ekono-
miska och miljörelaterade frågor underlättas. Länderna gör egna priorite-
ringar, i enlighet med sina nationella planer och program, bland följande åt-
gärder:

a) Att förbättra användningen av data och information på alla stadier av
planeringen och ledningen med systematisk och samtidig användning av so-
ciala, ekonomiska, utvecklingsmässiga, ekologiska och miljörelaterade upp-
gifter; i analysen skall inbördes påverkan och samordningseffekter betonas;
ett brett spektrum av analysmetoder skall eftersträvas för att medge att
skilda synpunkter kommer fram,

b) att införa allsidiga analysmetoder vid förberedande och samtidig be-
dömning av verkningarna av besluten, även verkningarna inom och mellan
de ekonomiska och sociala områdena och miljöområdet; dessa metoder bör
inte endast användas på projektstadiet utan även vid genomförandet av pro-
gram; analysen skall också innefatta en bedömning av kostnader, vinster och
risker,

c) att införa flexibla och integrerande planeringsmetoder som medger att
flera mål övervägs och möjliggör en anpassning till ändrade behov; integre-
rad områdesanalys på ekosystems- eller avrinningsnivå kan vara hjälpmedel
till dessa metoder,

d) att införa integrerade ledningssystem, särskilt för hushållningen med
naturresurser; traditionella eller inhemska metoder skall studeras och över-
vägas då de har visat sig effektiva; kvinnors traditionella roller bör inte mar-
ginaliseras till följd av att nya ledningssystem införs,

e) att införa integrerade metoder för en hållbar utveckling på regional
nivå, även i områden som delas av nationsgränser, med hänsyn till de krav
som följer av särskilda omständigheter och behov,

f) att använda instrument (juridiska/normerande och ekonomiska) som
ett redskap vid planering och ledning och att söka införliva effektivitetskrite-
rier i beslutsunderlagen; dessa instrument bör ses över regelbundet och an-
passas för att säkerställa att de är fortsatt effektiva,

Skr. 1992/93:13

118

g) att delegera planerings- och ledningsansvaret till den lägsta myndig- Skr. 1992/93:13
hetsnivå som har förutsättningar att utföra uppgiften på ett effektivt sätt; för-
delarna med effektiva och jämlika förutsättningar för kvinnors delaktighet

bör särskilt diskuteras,

h) att lägga fast former för att engagera lokala organ i katastrofplane-
ringen för miljö- och industriolyckor och upprätthålla ett öppet informa-
tionsutbyte om lokala riskfaktorer.

c) Data och information

8.6 Länderna kan utveckla system för kontroll och utvärdering av framste-
gen under arbetet med att uppnå en hållbar utveckling genom att införa indi-
katorer som mäter förändringar som spänner över de ekonomiska och so-
ciala områdena samt miljöområdet.

d) Införande av en nationell strategi för en hållbar utveckling

8.7 Regeringar och andra beslutande instanser bör, då så är lämpligt i sam-
arbete med internationella organisationer, införa en nationell strategi för en
hållbar utveckling som bl.a. grundas på genomförandet av beslut som fattats
på denna konferens, särskilt vad gäller Agenda 21. Denna strategi skall
bygga på och harmonisera med de olika sektoriella, ekonomiska, sociala och
miljörelaterade program och planer som genomförs i landet. Den erfarenhet
som vunnits genom existerande planeringsarbete - som t.ex. de nationella
rapporterna till konferensen, nationella naturvårdsstrategier och handlings-
planer för miljön - skall utnyttjas till fullo och införlivas i en strategi för en
hållbar utveckling som är specifik för det enskilda landet. Dess mål bör vara
att garantera en socialt ansvarsfull ekonomisk utveckling samtidigt som re-
sursbasen och miljön skyddas till förmån för kommande generationer.
Denna strategi bör utformas med största möjliga delaktighet. Den bör base-
ras på en grundlig bedömning av den nuvarande situationen och de existe-
rande initiativen.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

8.8 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostanden per år (1993 - 2000)
för att genomföra åtgärderna i detta program till cirka 50 miljoner dollar från
världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast
om ungefärliga uppskattningar och har inte granskats av regeringarna. De
verkliga kostnaderna och finansiella villkoren, däribland även icke-konces-
sionella villkor, kommer bl.a. att bero på vilka särskilda strategier och pro-
gram regeringarna kommer att besluta för genomförandet.

b) Forskning om interaktioner miljö/utveckling

8.9 Regeringar och andra beslutande instanser bör, i samarbete med den na-
tionella och internationella forskningen och internationella organisationer, 119

där så är lämpligt, intensifiera ansträngningarna att klargöra interaktionerna Skr. 1992/93:13
mellan och inom de sociala, ekonomiska och miljömässiga övervägandena.
Forskning bör inledas med det uttalade målet att bistå vid beslut om politiska
program och att bidra med rekommendationer om hur ledningsmetoderna
kan förbättras.

c) Förbättrad utbildning

8.10 Länderna bör, då så är lämpligt, i samarbete med nationella och inter-
nationella organisationer, säkerställa att de nödvändiga mänskliga resur-
serna finns, eller utvecklas, för att genomföra integreringen miljö/utveckling
på skilda stadier av besluts- och genomförandeprocessen. För detta ändamål
bör de förbättra skol- och yrkesutbildningen och högskoleutbildningen, sär-
skilt för kvinnliga elever, genom att införa ämnessamverkan på lämpligt sätt
i läroplanerna för tekniska skolor, yrkesskolor, universitet och andra läroan-
stalter. De bör även genomföra en systematisk och regelbunden utbildning
av regeringstjänstemän, planerare och chefer med prioritet för den nödvän-
diga ämnesöverskridande inriktningen och för planerings- och ledningsme-
toder som är anpassade till ländernas specifika förhållanden.

d) Främjande av en ökad medvetenhet bland allmänheten

8.11 Länderna bör, i samarbete med nationella institutioner och grupper,
medier och världssamfundet, främja en ökad medvetenhet bland allmänhe-
ten, kollektivt och i kretsar med speciell inriktning, för betydelsen att be-
trakta miljö och utveckling på ett integrerat sätt, och de bör skapa mekanis-
mer för att underlätta ett direkt informations- och åsiktsutbyte med allmän-
heten. Prioritet bör ges för att lyfta fram de olika sociala gruppernas ansvar
och potentiella bidrag.

e) Förstärkning av de nationella institutionernas kapacitet

8.12 Regeringar och andra beslutande instanser bör, då så är lämpligt, i sam-
arbete med internationella organisationer, stärka de nationella institutioner-
nas kapacitet och förmåga att integrera sociala och ekonomiska frågor och
frågor som rör utveckling och miljö på alla nivåer av beslutsfattandet och
genomförandet av utvecklingsprogram. Vikt skall läggas vid att lämna
trånga, områdesbundna synsätt och att gå mot en fullständig samverkan över
områdesgränserna.

B. Att skapa effektiva juridiska ramar och regelverk

Bakgrund

8.13 Lagar och förordningar som är anpassade till ländernas specifika för-
hållanden är bland de viktigaste redskapen för att överföra miljö- och ut-
vecklingsprogram i handling, inte endast med ”befallnings-och kontrollme-
toder” utan också som normativa ramar för ekonomisk planering och mark-
nadsinstrument. Trots att omfattningen av lagtexterna inom detta område

120

stadigt ökar tycks dock åtskilligt av lagstiftningen i många länder vara ett Skr. 1992/93:13
lappverk av ad hoc-lagstiftning eller också saknas de institutioner och den
auktoritet som är nödvändiga för att genomdriva lagarna och för att anpassa
dem i rätt tid.

8.14 Det finns ett ständigt behov av förbättrad lagstiftning i alla länder, men
många utvecklingsländer är även drabbade av brister i lagar och förord-
ningar. För att effektivt integrera miljön och utvecklingen i varje lands poli-
tiska program och praxis är det nödvändigt att utveckla och genomföra en
integrerad och verksam lagstiftning som är baserad på sunda sociala, ekolo-
giska, ekonomiska och vetenskapliga principer. Det är av lika avgörande be-
tydelse att utveckla genomförbara program för att kontrollera att lagar och
andra författningar efterlevs och att genomdriva dem då detta behövs.
Många länder kan behöva tekniskt stöd för att nå dessa mål. I kraven på det
tekniska samarbetet inom detta område ingår juridisk information, rådgiv-
ning samt specialistutbildning och uppbyggnad av institutioner.

8.15 Att lagar och andra författningar (på nationell, regional eller lokal
nivå) antas och tillämpas är också av avgörande betydelse för genomföran-
det av de flesta internationella avtalen på miljöns och utvecklingens område,
vilket visas av det ofta förekommande kravet i fördragen om att rapportera
om de rättsliga åtgärder som har vidtagits. En genomgång av existerande av-
tal som har företagits under förberedelserna för denna konferens har visat
på problem vad gäller efterlevnaden i detta avseende och på behovet av en
förbättrad nationell tillämpning och, i vissa fall, det tekniska bistånd som
sammanhänger med detta. När länderna fastställer sina nationella priorite-
ringar bör de beakta sina internationella förpliktelser.

Mål

8.16 Det övergripande målet är att, mot bakgrund av ländernas specifika
förhållanden, främja integreringen av miljö- och utvecklingsprogram genom
en ändamålsenlig lagstiftningspolitik med lämpliga instrument och mekanis-
mer för genomdrivandet av lagarna på nationell, regional och lokal nivå.
Länderna gör egna prioriteringar, i enlighet med sina nationella, och i till-
lämpliga fall regionala, planer och program, bland följande mål:

a) Att sprida information om effektivt nyskapande då det gäller lagar och
andra författningar på miljö- och utvecklingsområdet, däribland även lämp-
liga instrument och incitament, i syfte att verka för att sådan nyskapande
lagstiftning får vidare användning och antas på nationell, regional och lokal
nivå,

b) att stödja länder, som begär detta, i deras nationella strävanden att mo-
dernisera och stärka de politiska och juridiska ramarna för landets ledning
och strävan efter en hållbar utveckling med vederbörlig hänsyn till lokala
sociala värderingar och infrastrukturer,

c) att främja utvecklingen och genomförandet av nationella, regionala
och lokala program för att granska och främja efterföljden av lagarna och
vidta lämpliga åtgärder mot bristande efterföljd.

121

Åtgärder Skr. 1992/93:13

a) Att skapa effektivare lagar och förordningar

9>A1 Regeringar och andra beslutande instanser bör, i tillämpliga fall med
bistånd av internationella organisationer inom området, regelbundet
granska de lagar och förordningar som har antagits inom områdena miljö
och hållbar utveckling samt de åtgärder inom institutioner och administra-
tion som vidtagits till följd av dessa för att se till att lagstiftningen blir prak-
tiskt verksam. I program med detta syfte kan ingå främjande av medveten-
heten hos allmänheten, utarbetande och distribution avvägledande material
och specialutbildning -bl.a. workshops, seminarier, utbildningsprogram och
konferenser - för offentliga tjänstemän som utformar, verkställer, kontrolle-
rar och genomdriver lagar och förordningar.

b) Att införa juridiska och administrativa förfaranden

8.18 Regeringar och lagstiftare bör, i tillämpliga fall med bistånd av interna-
tionella organisationer inom området, införa juridiska och administrativa
förfaranden för juridisk gottgörelse och överprövning av åtgärder som på-
verkar miljön och utvecklingen och som kan vara oförenliga med nationell
lagstiftning eller inkräkta på juridiska rättigheter och bör öppna dessa förfa-
randen för personer, grupper och organisationer med erkända juridiska in-
tressen.

c) Att tillhandahålla informationstjänster och biträde på det juridiska
området

8.19 Behöriga mellanstatliga och icke-statliga organisationer kan samarbeta
för att på begäran tillhandahålla regeringar och lagstiftare ett integrerat pro-
gram för tjänster i fråga om miljö- och utvecklingslagstiftning (lagstiftning
om en hållbar utveckling) som noga anpassats till de särskilda krav som mot-
tagarlandets juridiska och administrativa system ställer. I dessa tjänster kan
med fördel ingå biträde med att utarbeta fullständiga förteckningar och
översikter för de nationella rättssystemen. Tidigare erfarenhet har visat på
nyttan av att kombinera specialiserade juridiska informationstjänster med
juridisk expertrådgivning. Inom FN-systemet skulle ett närmare samarbete
mellan samtliga berörda organ förhindra dubblering av databaser och under-
lätta en arbetsfördelning. Dessa organ kan undersöka möjligheterna till, och
fördelarna med, att utarbeta översikter över utvalda nationella rättssystem.

d) Att upprätta ett nätverk för samarbete om utbildning i lagstiftning om
hållbar utveckling

8.20 Internationella och akademiska institutioner kan, inom överenskomna
ramar, samarbeta för att erbjuda doktorandutbildning och praktikutbildning
i miljö-och utvecklingslagstiftning, särskilt för studerande från utvecklings-
länderna. I denna utbildning bör såväl den faktiska tillämpningen som den
pågående förbättringen av den tillämpliga lagstiftningen tas upp tillsammans

med de därmed sammanhängande färdigheterna i förhandlingsarbete, för- 122

slagsskrivande och medling samt lärarutbildning. De organisationer - mel- Skr. 1992/93:13
lanstatliga och icke-statliga - som redan är verksamma inom detta område
kan samarbeta med berörda universitet för att avstämma läroplaner och för
att erbjuda bästa möjliga urval av altemativkurser till intresserade rege-
ringar och potentiella bidragsgivare.

e) Att utveckla effektiva nationella program för översyn och
upprätthållande av nationell, regional och lokal lagstiftning på miljö- och
utvecklingsområdet

8.21 Alla länder bör utveckla integrerade strategier för att uppnå största
möjliga efterlevnad av sina lagar och förordningar beträffande en hållbar ut-
veckling, då så är lämpligt med bistånd av internationella organisationer och
andra länder. Dessa strategier skulle kunna innefatta:

a) Verkställbara effektiva lagar och förordningar som grundas på sunda
ekonomiska, sociala och miljömässiga principer och en skälig riskbedöm-
ning med sanktioner för att bestraffa överträdelser, erhålla gottgörelse och
avskräcka från överträdelser i framtiden,

b) mekanismer som främjar efterlevnaden av lagarna,

c) institutionell kapacitet för att insamla uppgifter om hur lagstiftningen
efterlevs och regelbundet granska efterlevnaden, upprätta prioriteringar för
lagstiftningens upprätthållande, effektivt hävda lagstiftningen och periodiskt
utvärdera effektiviteten i program för efterlevnad och upprätthållande av
lagstiftningen,

d) mekanismer för att på lämpligt sätt engagera individer och grupper i
utvecklingen och upprätthållande av lagar och förordningar som gäller miljö
och utveckling.

f) Nationell kontroll av den juridiska uppföljningen av internationella
instrument

8.22 De fördragsslutande parterna vid internationella avtal bör, i samråd
med berörda sekretariat för internationella konventioner, och när det är
lämpligt, förbättra metoderna för att inhämta information om de juridiska
åtgärder som har vidtagits. Parterna kan, under förutsättning att de berörda
suveräna staterna lämnar sitt samtycke, utarbeta översikter över nationella
uppföljningsåtgärder.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

8.23 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 -
2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till cirka 6 miljoner dol-
lar från världssamfundet som bidrag eller som förmånliga krediter. Det rör
sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av re-
geringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella villkoren, däribland
icke-koncessionella villkor, kommer bl.a. att bero på vilka särskilda strate-
gier och program regeringarna kommer att besluta för genomförandet.

123

b) Vetenskap och tekniska medel

8.24 Programmet förutsätter i huvudsak att det pågående arbetet med in-
samling, översättning och bedömning av juridiska uppgifter fortsätts. Ett
närmare samarbete mellan befintliga databaser kan väntas leda till en bättre
arbetsfördelning (t.ex. i den geografiska täckningen av nationella författ-
ningssamlingar och annat referensmaterial) och till en förbättrad standardi-
sering och datakompatibilitet, där så är lämpligt.

c) Kunskapsutveckling

8.25 Deltagande i utbildning väntas vara till nytta för praktiserande jurister
från utvecklingsländerna och öka utbildningsmöjligheterna för kvinnor. Det
är känt att det finns en stor efterfrågan efter detta slag av högre utbildning
och praktikutbildning. De seminarier, workshops och konferenser om
granskning och upprätthållande som hittills har anordnats har varit fram-
gångsrika och samlat många deltagare. Syftet med dessa strävanden är att
utveckla resurser (såväl personer som institutioner) för att utforma och ge-
nomföra effektiva program för en kontinuerlig granskning och upprätthål-
lande av nationella och lokala lagar och andra författningar som gäller en
hållbar utveckling.

d) Förstärkning av juridisk och institutionell kapacitet

8.26 En betydande del av programmet bör vara inriktad mot att förbättra
ländernas juridiska och institutionella kapacitet att behandla nationella pro-
blem som gäller styrning och effektiv lagstiftning och lagtillämpning inom
områdena miljö och hållbar utveckling. Regionala kunskapscentra av högsta
kvalitet kan utformas och stödjas så att specialiserade databaser och utbild-
ningar kan byggas upp för språkliga och kulturella grupper av rättssystem.

C. Ett effektivt utnyttjande av ekonomiska instrument och
marknadsincitament m.m.

Bakgrund

8.27 Miljölagstiftningen är viktig men kan inte ensam förväntas bemästra
miljö- och utvecklingsproblemen. Priser, marknader och regeringarnas skat-
tepolitik och ekonomiska politik spelar en kompletterande roll då det gäller
att skapa förhållningssätt till miljön.

8.28 Under en längre tid har många regeringar - i första hand i industrilän-
derna, men också i Central- och Östeuropa och i utvecklingsländerna - i
ökande utsträckning tillgripit ekonomiska metoder, även marknadsoriente-
rade sådana. Exempel på detta är principen att ”förorenaren skall betala” ,
och, mera nyligen, ”användaren av naturresursen skall betala”-begreppet.

8.29 I ett stödjande nationellt och internationellt, ekonomiskt sammanhang
och under förutsättning att de nödvändiga juridiska ramarna och regelver-
ken finns kan ekonomiska och marknadsorienterade metoder i många fall

Skr. 1992/93:13

124

öka förmågan att ta itu med miljö- och utvecklingsproblemen. Detta skulle Skr. 1992/93:13
kunna uppnås genom att skapa kostnadseffektiva lösningar, tillämpa en sam-
lad förebyggande kontroll av miljöföroreningar, främja tekniskt nyskapande
och påverka miljöbeteendet, samtidigt som de ekonomiska resurserna ges
för att uppnå målen för en hållbar utveckling.

8.30 Vad som behövs är en välawägd insats för att undersöka de ekono-
miska och marknadsorienterade metoderna och använda dem på ett effekti-
vare sätt och i större omfattning inom en bred ram av utvecklingsprogram
och en lagstiftning som är anpassad till ländernas specifika förhållanden och
som ett led i en allmän övergång till en ekonomiska program och program
för miljön som stödjer och förstärker varandra.

Mål

8.31 Länderna kommer att göra egna prioriteringar i enlighet med sina be-
hov och sin nationella planering av riktlinjer och program. Det är en utma-
ning att uppnå påtagliga framsteg under de kommande åren då det gäller att
förverkliga tre grundläggande mål:

a) Att låta miljökostnaderna påverka producenternas och konsumenter-
nas beslut, att bryta tendensen att behandla miljön som en ”fri nyttighet”
och skjuta över miljökostnaderna på andra delar av samhället, andra länder
eller kommande generationer,

b) att nå närmare en fullständig integrering av kostnaderna för samhället
och miljön med de ekonomiska verksamheterna så att priserna på ett korrekt
sätt avspeglar den relativa bristen på naturresurser och dessas fulla värde och
därigenom bidrar till att förhindra miljöförstöring,

c) att tillämpa där så är lämpligt, även marknadsmässiga principer vid ut-
formningen av ekonomiska instrument och program för att uppnå en hållbar
utveckling.

Åtgärder

a) Att förbättra eller lägga om regeringarnas politik

8.32 På kort sikt bör regeringarna överväga att gradvis bygga upp en erfa-
renhet av ekonomiska instrument och marknadsmekanismer genom att
omorientera sin politik på grundval av nationella planer, prioriteringar och
mål för att:

a) Skapa effektiva kombinationer av ekonomiska, reglerande och frivil-
liga (självkorrigerande) metoder,

b) avskaffa eller minska sådana subventioner som inte överensstämmer

med målen för en hållbar utveckling,

c) reformera eller omforma befintliga former för ekonomiska och skatte-
mässiga incitament som syftar till att förverkliga målen för miljö- och utveck-
lingsarbetet,

d) upprätta programramar som uppmuntrar skapandet av nya marknader
för kontroll av miljöföroreningarna och för en miljömässigt sundare resurs-
hushållning,

e) sträva mot en prissättning som är förenlig med målen för en hållbar Skr. 1992/93:13
utveckling.

8.33 Regeringar bör särskilt, i samarbete med affärsliv och industri, där så
är lämpligt undersöka hur ekonomiska instrument och marknadsmekanis-
mer kan användas på ett effektivt sätt inom följande områden:

a) Frågor som har samband med energi, transporter, jord- och skogsbruk,
vatten, avfall, hälsa, turism och tjänstesektorn,

b) globala och gränsöverskridande frågor,

c) utveckling och införande av miljömässigt sunda tekniker och anpass-
ning, spridning och överförande av dessa till utvecklingsländerna i enlighet
med kapitel 34.

b) Hänsynstagande till de speciella förhållandena som råder i
utvecklingsländerna och i länder vilkas ekonomier befinner sig i
omvandling

8.34 Särskilda ansträngningar bör göras för att utveckla tillämpningar av de
ekonomiska instrumenten och marknadsmekanismerna som är anpassade
till de speciella behoven i utvecklingsländerna och i länder vilkas ekonomier
befinner sig i omvandling (Öst- och Centraleuropa). Detta bör ske med bi-
stånd av regionala och internationella ekonomiska organisationer och mil-
jöorganisationer och, i tillämpliga fall, icke-statliga forskningsinstitut och in-
nefatta:

a) Tekniskt stöd till sådana länder i frågor som har samband med tillämp-
ningen av de ekonomiska instrumenten och marknadsmekanismerna,

b) stöd till regionala seminarier och, eventuellt, regionala kunskaps-
centra.

c) Inventering av effektiva metoder att använda ekonomiska instrument
och marknadsmekanismer

8.35 Mot bakgrund av att ekonomiska instrument och marknadsmekanis-
mer endast har använts under en relativt kort tid bör ett informationsutbyte
om olika länders erfarenheter av sådana metoder aktivt att uppmuntras. I
detta syfte bör regeringarna uppmuntra användningen av befintliga kanaler
för informationsutbyte för att studera effektiva metoder att använda ekono-
miska instrument.

d) Ökad förståelse för de ekonomiska instrumentens och
marknadsmekanismernas roll

8.36 Regeringarna bör uppmuntra forskning och analys beträffande effek-
tiva metoder att använda ekonomiska instrument och incitament med bi-
träde och stöd av regionala och internationella ekonomiska organisationer
och miljöorganisationer samt ickestatliga forskningsinstitut med en inrikt-
ning på nyckelfrågor som:

a) Betydelsen av miljöskatter som är anpassad till de nationella förhållan-
dena,

126

b) de ekonomiska instrumentens och incitamentens verkningar på kon- Skr. 1992/93:13
kurrenskraften och det internationella varuutbytet och potentiella behov av
framtida internationell samverkan och samordning,

c) eventuella sociala och fördelningspolitiska effekter av olika instru-
ment.

e) Utveckling mot en prispolitik

8.37 Förståelsen av de teoretiska fördelarna med att vid lämpliga tillfällen
använda prispolitik behöver ökas och åtföljas av en bättre insikt om vad det
innebär att ta betydande steg i denna riktning. En utveckling bör därför inle-
das - där så är lämpligt i samarbete med affärsliv, industri, storföretag, multi-
nationella företag samt andra grupper i samhället och såväl på nationell som
internationell nivå - för att granska:

a) De praktiska verkningarna av att en större betydelse ges åt en prissätt-
ning som intemaliserar miljökostnader och kan medverka till att uppnå må-
len för en hållbar utveckling,

b) verkningarna av prissättning på naturresurser då det gäller resursex-
porterande länder, även de verkningar en sådan prispolitik får i utvecklings-
länderna,

c) de metoder som används vid värdering av miljökostnaderna.

f) Att öka förståelsen för en ekonomi för hållbar utveckling

8.38 Med ett ökat intresse för ekonomiska instrument och marknadsmeka-
nismer följer också ett behov av gemensamma ansträngningar för att för-
bättra förståelsen av en ekonomi för hållbar utveckling genom att:

a) Uppmuntra högre utbildningsinstitutioner att se över sina kursplaner
och förstärka undervisningen i ekonomi för en hållbar utveckling,

b) uppmuntra regionala och internationella ekonomiska institutioner och
icke-statliga forskningsinstitut med sakkunskap inom detta område att ar-
rangera utbildningskurser och seminarier för regeringstjänstemän,

c) uppmuntra affärsliv och industri, däribland även stora industriföretag
och multinationella företag med sakkunskap i miljöfrågor att organisera ut-
bildningsprogram för den privata sektorn och andra grupper.

Medel för genomförande

8.39 Detta program medför behov av justeringar eller omorientering av re-
geringarnas politik. Det kräver också medverkan av internationella och re-
gionala organisationer och organ inom ekonomi- och miljöområdena som
har sakkunskap i dessa frågor, däribland även transnationella företag.

a) Finansiering och kostnadsberäkning

8.40 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 -
2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till cirka 5 miljoner dol-
lar från världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig

127

här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av rege- Skr. 1992/93:13
ringarna. De faktiska kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-
koncessionella villkor, kommer bl.a. att bero på vilka särskilda strategier och
program regeringarna beslutar genomföra.

D. Att upprätta system som integrerar miljö i ekonomisk
redovisning

Bakgrund

8.41 Ett första steg mot att föra in hållbarheten som en integrerad del i eko-
nomiförvaltningen är att åstadkomma en bättre värdering av miljöns avgö-
rande roll som en källa till naturkapital och som en sänka för biprodukter
som tillkommit vid produktionen av mänskligt genererat kapital och andra
mänskliga aktiviteter. Eftersom hållbar utveckling spänner över sociala,
ekonomiska och miljömässiga dimensioner är det också viktigt att de meto-
der som används i den ekonomiska redovisningen inte inskränker sig till att
mäta produktion av varor och tjänster i monetära termer. Gemensamma ra-
mar behöver utvecklas i vilka bidragen från alla sektorer och verksamheter
i samhället, som inte upptas i de konventionella nationalräkenskaperna, in-
går i en parallell bokföring i en utsträckning som är förenlig med sund teori
och praxis. Inom detta programområde föreslås ett program för att utveckla
nationella bokföringssystem, som integrerar miljö och ekonomisk redovis-
ning i alla länder.

Mål

8.42 Huvudmålet är att utvidga de nuvarande systemen för nationalräken-
skaperna för att integrera de miljömässiga och sociala dimensionerna inom
ramarna för bokföringen, vilket som ett minimum bör innebära parallella
redovisningssystem för naturresurser i alla medlemsstater. De system för in-
tegrerad miljö- och ekonomiredovisning (IEEA) som därför snarast bör in-
rättas i alla medlemsstater skall, under den tid som kan överblickas, ses som
ett komplement till, snarare än en ersättning för, de traditionella metoderna
inom nationalräkenskaperna. IEEA-system bör utformas som en integrerad
del i den nationella beslutsprocessen då det gäller utvecklingsfrågor. Natio-
nalräkenskapsorganen bör arbeta i nära samverkan med de avdelningar som
ansvarar för miljöstatistik samt för geografiska resurser och naturresurser.
Definitionen av begreppet ”ekonomiskt aktiv” kan utsträckas till att gälla
människor som utför produktiva men oavlönade uppgifter i alla länder. Där-
igenom skulle deras bidrag kunna mätas på ett korrekt sätt och komma att
beaktas i beslutsfattandet.

Åtgärder

a) Att stärka det internationella samarbetet

8.43 FN-sekretariatets statistikbyrå bör:

a) Ge alla medlemsstater tillgång till de metoder som presenteras i SNA:s
Handbok om integrerad miljö- och ekonomisk redovisning,

128

b) i samarbete med övriga berörda FN-organ ytterligare utveckla, ut- Skr. 1992/93:13
prova, förfina och därefter standardisera sådana preliminära begrepp och

metoder som de som föreslås i SNA:s handbok och hålla medlemsstaterna
underrättade om hur arbetet fortskrider,

c) i nära samarbete med andra internationella organisationer samordna
utbildning i upprättande, anpassning och utveckling av nationella IEEA-sy-
stem för statsrevisorer, miljöstatistiker och statlig teknisk personal i små-
grupper.

8.44 FN-sekretariatets avdelning för ekonomisk och social utveckling bör, i

nära samarbete med övriga berörda FN-organ:

a) Stödja användningen i alla medlemsstater av indikatorer för hållbar ut-
veckling i de metoder som används vid nationell ekonomisk och social plane-
ring och vid nationellt beslutsfattande, i syfte att säkerställa att IEEA-sy-
stem integreras på ett användbart sätt i den nationella ekonomiska utveck-
lingsplaneringen,

b) främja en förbättrad insamling av miljödata och ekonomiska och so-
ciala datauppgifter.

b) Att förstärka de nationella räkenskapssystemen

8.45 På nationell nivå skulle programmet i första hand kunan införas av de
organ som sköter nationalräkenskaperna, i nära samarbete med avdelning-
arna för miljöstatistik och naturresurser, i syfte att bistå de nationalekono-
mer och beslutsfattare som ansvarar för den nationella ekonomiska plane-
ringen. De nationella institutionerna har en avgörande betydelse, inte bara
som ansvariga för systemet utan även för att anpassa, upprätta och konti-
nuerligt tillämpa det. Oavlönat produktivt arbete, som t.ex. hushållsarbete
och barnavård bör på lämpligt sätt tas upp i parallella nationalräkenskaper
och ekonomisk statistik. Översikter över tidsanvändningen kan vara ett
första steg i arbetet med att utforma sådana parallella räkenskaper.

c) Införande av utvärderingsrutiner

8.46 På internationell nivå bör FN:s Statistikkommission samla in och
granska erfarenheter av systemet och ge medlemsstaterna råd om tekniska
och metodiska frågor som sammanhänger med den fortsatta utvecklingen
och tillämpningen av IEEA-system i medlemsstaterna.

8.47 Regeringarna bör söka identifiera, och överväga åtgärder för att korri-
gera sådana snedvridningar av priserna som kan följa av miljöprogram som
påverkar mark, vatten, energi och andra naturresurser.

8.48 Regeringarna bör uppmuntra företagen att:

a) Lämna relevant miljöinformation genom öppen redovisning till aktie-
ägare, långivare, anställda, statliga myndigheter, konsumenter och allmän-
heten,

b) utveckla och tillämpa bokföringsmetoder och -regler för hållbar ut-
veckling.

129

9 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 13

d) Förstärkning av data- och informationsinsamlingen

Skr. 1992/93:13

8.49 De nationella regeringarna skulle kunna överväga att genomföra nöd-
vändiga förbättringar av datainsamlingen då nationella IEEA-system skall
inrättas för att de pragmatiskt skall bidra till en sund ekonomisk förvaltning.
Betydande ansträngningar bör göras för att förstärka kapaciteten att samla
in och analysera miljödata och miljöinformation och integrera dessa uppgif-
ter med ekonomiska data, även könsuppdelade data. Ansträngningar bör
även göras för att utveckla fysiska miljöräkenskaper. De internationella bi-
ståndsorganen bör överväga att finansiera en utveckling av databanker som
spänner över sektorerna för att bidra till att säkerställa att de nationella pla-
nerna för en hållbar utveckling grundas på exakt, tillförlitlig och effektiv in-
formation och är anpassade till de nationella förhållandena.

e) Förstärkning av det tekniska samarbetet

8.50 FN-sekretariatets statistikbyrå bör, i nära samarbete med berörda FN-
organ, stärka befintliga mekanismer för tekniskt samarbete mellan län-
derna. Detta bör även innefatta utbyte av erfarenheter om upprättandet av
IEEA-system, särskilt i förbindelse med värdering av icke-marknadsförda
naturresurser och standardisering av datainsamlandet. Man bör även söka
samarbete med affärsliv och industri, även stora industriföretag och transna-
tionella företag med erfarenhet av värdering av sådana resurser.

Medel for genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

8.51 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 -
2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till cirka två miljoner
dollar från världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig
här endast om ungefärliga uppskattningar som inte har granskats av rege-
ringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-
koncessionella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program regering-
arna beslutar att genomföra.

b) Förstärkning av institutionerna

8.52 Åtgärder för att säkra genomförandet av lEEA-systemen:

a) Nationella institutioner i utvecklingsländerna kan förstärkas för att sä-
kerställa en effektiv integrering av miljö- och utvecklingsfrågor på plane-
ringsnivån och i beslutsfattandet,

b) FN:s statistikbyrå bör ge medlemsstaterna nödvändigt tekniskt stöd i
nära samverkan med den utvärderingsverksamhet som Statistikkommissio-
nen skall införa. Statistikbyrån bör, i samarbete med berörda FN-organ, ge
lämpligt lämpligt stöd för upprättandet av IEEA-system.

130

c) Förbättrad användning av informationsteknologi Skr. 1992/93:13

8.53 Riktlinjer och mekanismer kan utarbetas och beslutas för hur informa-
tionstekniska system skall anpassas och spridas till utvecklingsländerna.
Avancerade tekniker för datahantering bör anpassas för att kunna göra an-
vändningen av IEEA-system så effektiv och omfattande som möjligt.

d) Förstärkning av den nationella kapaciteten

8.54 Regeringarna bör, med stöd av världssamfundet, förstärka de natio-
nella institutionernas kapacitet att samla in, lagra, organisera, bedöma och
använda data som ett led i beslutsfattandet. Utbildning inom alla områden
som sammanhänger med upprättandet av IEEA-system, och på alla nivåer,
kommer att krävas, särskilt i utvecklingsländerna. Detta bör innefatta såväl
teknisk utbildning av dem som är verksamma med ekonomi- och miljöanaly-
ser, datainsamling och nationalräkenskaper som utbildning av beslutsfattare
i att använda informationen på ett pragmatiskt och lämpligt sätt.

131

AVSNITT II: ATT BEVARA OCH FÖRVALTA
RESURSER FÖR UTVECKLING

Skr. 1992/93:13

Kapitel 9

Skydd av atmosfären

Inledning

9.1 Skyddet av atmosfären är ett vittomfattande företag som har flera di-
mensioner och påverkar många ekonomiska sektorer. De val och åtgärder
som läggs fram i detta kapitel bör övervägas och i tillämpliga delar genomfö-
ras av regeringar och andra organ som ett led i deras ansträngningar att
skydda atmosfären.

9.2 Det skall påpekas att många av de frågor som diskuteras i detta kapitel
också ingår i internationella avtal som Wienkonventionen om skydd av
ozonskiktet (1985), Montrealprotokollet om ämnen som uttunnar ozonskik-
tet (1987, ändrad version), Ramkonventionen om klimatförändringar (1992)
och andra internationella juridiska dokument, även sådana som slutits mel-
lan länder som tillhör samma region. I fråga om verksamheter som omfattas
av sådana avtal gäller principen att de rekommendationer som lämnas i detta
kapitel inte medför något tvång för någon regering att vidta åtgärder utöver
vad som föreskrivs i dessa rättsinstrument. Regeringarna har dock frihet att,
inom ramen för detta kapitel, vidta ytterligare åtgärder som är förenliga med
dessa juridiska dokument.

9.3 Det skall även påpekas att handlingar som kan påbörjas för att nå målen
i detta kapitel bör samordnas på ett integrerat sätt med den sociala och eko-
nomiska utvecklingen så att ogynnsamma effekter på denna undviks med full
hänsyn tagen till utvecklingsländernas legitima prioritering av behovet att nå
en varaktig ekonomisk tillväxt och att utrota fattigdomen.

9.4 I detta sammanhang hänvisas även särskilt till programområde A i kapi-
tel 2 av Agenda 21.

9.5 I detta kapitel ingår följande fyra programområden:

A. Att angripa osäkerheten: en förbättrad vetenskaplig grund för besluts-
fattandet

B. Att främja en hållbar utveckling:

i) Energi: utveckling, effektivitet och förbrukning

ii) Transporter

iii) Industriell utveckling

132

iv) Utveckling av mark- och havsresurser samt markanvändning

C. Att förhindra uttunning av ozonskiktet i stratosfären

D. Gränsöverskridande föroreningar av atmosfären

Programområden

A. Att angripa osäkerheten: en förbättrad vetenskaplig
grund för beslutsfattandet

Bakgrund

9.6 Oron för klimatförändringar och klimatvariationer, luftföroreningar och
uttunning av ozonskiktet har skapat nya behov av vetenskaplig, ekonomisk
och social information för att minska den osäkerhet som fortfarande finns
inom dessa områden. Man behöver bättre kunna förstå och förutsäga de
olika egenskaperna hos atmosfären och de ekosystem den påverkar, och
även dessas hälsoeffekter och samspel med socioekonomiska faktorer.

Mål

9.7 Det grundläggande målet inom detta programområde är att förbättra
förståelsen av de processer som påverkar, och påverkas av, jordatmosfären -
globalt, regionalt och lokalt, dvs. bland annat fysikaliska, kemiska, geolo-
giska, biologiska, oceanografiska, hydrologiska, ekonomiska och sociala
processer, att bygga upp kapacitet för, och utöka, det internationella samar-
betet samt att förbättra förståelsen för de ekonomiska och sociala verkning-
arna av förändringar i atmosfären och av åtgärderna för att lindra och be-
möta sådana förändringar.

Åtgärder

9.8 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i samar-
bete med berörda FN-organ och, där så är lämpligt, med mellanstatliga och
ickestatliga organisationer och den privata sektorn:

a) Främja forskning som berör de processer i naturen som påverkar, och
påverkas av, atmosfären men också de kritiska kopplingarna mellan en håll-
bar utveckling och förändringarna i atmosfären, vilket inkluderar verkningar
på människors hälsa, ekosystem, ekonomiska sektorer och samhället,

b) säkra en mer balanserad geografisk täckning för det globala systemet
för klimatobservationer (Global Climate Observing System) och dess under-
avdelningar, som t.ex. den globala atmosfärväktaren (Global Atmosphere
Watch), bl.a. genom att underlätta skapandet och driften av ytterligare
forskningsstationer för systematiska observationer och genom att bidra till
att dessa faktabaser utvecklas, utnyttjas och görs tillgängliga,

c) främja samarbete beträffande:

i) utvecklingen av system för att tidigt detektera förändringar och
fluktuationen atmosfären, och

ii) skapa och förbättra möjligheter att förutsäga sådana förändringar

Skr. 1992/93:13

133

och fluktuationer och att bedöma de miljömässiga och socioekono- Skr. 1992/93:13
miska följdverkningarna

d) bedriva forskningssamarbete i syfte att utveckla metoder och att fast-
ställa gränsvärden för luftföroreningar samt vilka nivåer av växthusgaskon-
centrationer i atmosfären som skulle orsaka farliga, av människan orsakad
påverkan på klimatsystemet och på miljön som helhet samt de därmed sam-
manhängande förändringstakter som inte skulle tillåta ekosystemen att an-
passa sig på naturlig väg,

e) främja, och samarbeta om, uppbyggnaden av vetenskaplig kapacitet,
utbyte av vetenskapliga data och information samt underlätta för experter
och teknisk personal, särskilt från utvecklingsländerna, att delta och utbildas
i forskning som rör atmosfärsfrågoma, datasammanställning, -insamling
och -bedömning samt i systematiska observationer av atmosfären.

B. Att främja en hållbar utveckling

2. Energi: utveckling, effektivitet och förbrukning

Bakgrund

9.9 Tillgång på energi är nödvändig för den ekonomiska och sociala utveck-
lingen och för en förbättrad livskvalitet. En stor del av energin i världen pro-
duceras och förbrukas emellertid i dag på ett sätt som inte är uthålligt om
nuvarane teknologi bibehålls och vid en betydande kvantitetsökning. Beho-
vet att begränsa utsläppen i atmosfären av växthusgaser och andra gaser och
substanser kommer i ökad utsträckning att förutsätta en ökad effektivitet i
produktion, transmission, distribution och förbrukning av energi samt en
ökad inriktning på miljömässigt sunda energisystem, särskilt nya och förny-
bara energikällor.l) Alla energikällor kommer att behöva användas med
metoder som tar hänsyn till atmosfären, människors hälsa och miljön som
helhet.

9.10 De nuvarande hindren för att öka tillförseln på miljömässigt sunda
energikällor som krävs för att fortsätta på den inslagna vägen mot en hållbar
utveckling, särskilt i utvecklingsländerna, måste avlägsnas.

Mål

9.11 Det grundläggande och oeftergivliga målet inom detta programområde
är att minska de skadliga effekter på atmosfären som orsakas av energisek-
torn genom att främja program för att öka andelen miljömässigt säkra,
sunda och kostnadseffektiva energisystem, särskilt nya och förnybara så-
dana, genom en mindre förorenande och mer effektiv produktion, transmis-
sion, distribution och förbrukning av energi. Detta mål skall vara ett uttryck
för behovet av rättvisa, tillräcklig tillgång på energi och ökande energiför-
brukning i utvecklingsländerna och för behovet att beakta förhållandena i
länder som i hög grad är beroende av inkomster från produktion, bearbet-
ning och export och/eller konsumtion av fossila bränslen och därmed sam-

134

manhängande energiintensiva produkter och/eller användning av fossila Skr. 1992/93:13
bränslen i länder som har allvarliga svårigheter med att övergå till alternativ
samt i länder som i hög grad är sårbara för klimatförändringar.

Åtgärder

9.12 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i sam-
arbete med berörda FN-organ och, där så är lämpligt, med mellanstatliga
och ickestatliga organisationer och den privata sektorn:

a) Samarbeta för att finna och utveckla ekonomiskt realistiska och miljö-
mässigt sunda energikällor för att skapa ökade energitillgångar till stöd för
strävandena mot en hållbar utveckling, särskilt i utvecklingsländerna,

b) på nationell nivå, främja utvecklingen av lämpliga metoder som inte-
grerar energi-, miljö- och ekonomiska frågorna i beslut för en hållbar utveck-
ling genom exempelvis miljökonsekvensbedömningar,

c) främja forskning, utveckling, överförande och användning av förbätt-
rade energieffektiva tekniker och metoder, även inhemska tekniker inom
alla relevanta sektorer, varvid särskild uppmärksamhet skall ägnas renove-
ring och modernisering av kraftöverföringssystem, i synnerhet i utvecklings-
länderna,

d) främja forskning, utveckling, överförande och användning av tekniker
och metoder för miljömässigt sunda energisystem, även energisystem för ny
och förnybar energi, särskilt i utvecklingsländerna,

e) främja utvecklingen av den institutionella, vetenskapliga, plan- och
förvaltningskapaciteten, särskilt i utvecklingsländerna, för att utveckla, pro-
ducera och använda allt mer effektiva och mindre förorenande energifor-
mer,

f) göra en översyn av den nuvarande sammansättningen av energitillför-
seln för att fastställa hur andelen miljömässigt sunda energisystem som hel-
het, särskilt nya och förnybara energisystem, kan ökas på ett ekonomiskt
effektivt sätt med hänsyn till varje lands unika sociala, fysiska, ekonomiska
och politiska särdrag samt granska och, då så är lämpligt, vidta åtgärder för
att överbrygga eventuella hinder för att de skall kunna utvecklas och använ-
das,

g) samordna energiplanerna i regioner och delar av regioner, då så är
möjligt, och undersöka om en effektiv distribution av miljömässigt sund
energi från nya och förnybara energikällor kan genomföras,

h) utvärdera och, där så är lämpligt, främja kostnadseffektiva program
och även administrativa, sociala och ekonomiska åtgärder i syfte att för-
bättra energieffektiviteten i enlighet med den nationella socioekonomiska
utvecklingen och miljöprioriteringama,

i) bygga upp kapacitet för energiplanering och programstyming i fråga
om energieffektivitet, samt för utveckling, införande och främjande av nya
och förnybara energikällor,

j) främja framtagandet av lämpliga normer eller rekommendationer för
utsläppsnivåer och energieffektivitet på nationell nivå 2) som syftar till att
utveckla och använda tekniker som minimerar skadliga effekter på miljön,

k) uppmuntra utbildning och program som ökar medvetenheten, på lo-

135

kal, nationell och regional nivå, som gäller energieffektivitet och miljömäs- Skr. 1992/93:13
sigt sunda energisystem,

1) upprätta eller förbättra program för produktmärkning, i samarbete
med den privata sektorn, som ger beslutsfattare och konsumenter informa-
tion om möjligheter till effektivare energianvändning.

2. Transporter

Bakgrund

9.13 Transportsektorn spelar en viktig och positiv roll i den ekonomiska och
sociala utvecklingen och behovet av transporter kommer otvivelaktigt att
öka. Eftersom transportsektorn också är en källa för luftföroreningar finns
det dock ett behov av en översyn av de nuvarande transportsystemen och av
en effektivare utformning och ledning av trafik- och transportsystemen.

Mål

9.14 Det grundläggande målet inom detta programområde är att utveckla
och främja lämpliga kostnadseffektiva program för att begränsa, reducera
eller bemästra skadliga utsläpp i atmosfären och andra ogynnsamma miljöef-
fekter som orsakas av transportsektorn. Detta skall ske med beaktande av
prioriteringar för utvecklingen men även speciella lokala och nationella för-
hållanden och säkerhetsaspekter.

Åtgärder

9.15 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i sam-
arbete med berörda FN-organ och, där så är lämpligt, med mellanstatliga
och ickestatliga organisationer och den privata sektorn:

a) Utveckla och främja kostnadseffektiva, effektivare, mindre förore-
nande och säkrare transportsystem, särskilt kollektivtrafik som betjänar stad
och landsbygd, samt miljömässigt sunda vägnät, med hänsyn tagen till beho-
vet av långsiktiga sociala, ekonomiska och utvecklingsmässiga priorite-
ringar, särskilt i utvecklingsländerna,

b) underlätta tillgången till och överförandet av, säker, effektiv - även re-
surseffektiv - och mindre förorenande transportteknik, särskilt i utveck-
lingsländerna, och även genomföra lämpliga utbildningsprogram,

c) intensifiera arbetet med att inhämta, analysera och utbyta relevant in-
formation om sambandet mellan transporter och miljö, med särskild tonvikt
på systematiska observationer av utsläpp och på skapandet av en transport-
databas,

d) utvärdera och, där så är lämpligt, främja kostnadseffektiva program
och även administrativa, sociala och ekonomiska åtgärder i syfte att främja
användningen av transportmetoder som minimerar de skadliga effekterna på
atmosfären, i enlighet med den nationella socioekonomiska utvecklingen
och miljöprioriteringarna,

e) utveckla eller förbättra mekanismer för att integrera transportplane-

136

ringen i bostads- och bebyggelseplaneringen i städer och regioner i syfta att
minska transporternas miljöeffekter,

f) undersöka möjligheterna av att, inom ramen för FN:s och dess regio-
nala ekonomiska kommissioners verksamhet, sammankalla regionala konfe-
renser om transport och miljö.

3. Industriell utveckling

Bakgrund

9.16 Industrin är en förutsättning för produktionen av varor och tjänster och
en av de viktigaste källorna till sysselsättning och inkomster och den industri-
ella utvecklingen är i sig en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Samtidigt
är industrin en av de största förbrukarna av resurser och material och till
följd av detta resulterar industriell verksamhet i utsläpp i atmosfären och i
miljön som helhet. Skyddet av atmosfären kan förbättras bl.a. genom att öka
resurs- och materialeffektiviteten inom industrin, installera eller förbättra
reningsteknik och ersätta klorfluorkarboner (CFC, freoner) och andra sub-
stanser som uttunnar ozonskiktet med lämpliga ersättningsämnen samt ge-
nom att reducera avfall och biprodukter.

Mål

9.17 Det grundläggande målet inom detta programområde är att främja en
industriell utveckling som minimerar de skadliga effekterna på atmosfären,
bl.a. genom att öka industrins effektivitet då det gäller produktion och kon-
sumtion av samtliga resurser och material, förbättra reningsteknikerna och
utveckla nya miljömässigt sunda tekniker.

Åtgärder

9.18 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i sam-
arbete med berörda FN-organ och, där så är lämpligt, med mellanstatliga
och ickestatliga organisationer och den privata sektorn:

a) Utvärdera och, där så är lämpligt, främja kostnadseffektiva program
och även administrativa, sociala och ekonomiska åtgärder i syfte att mini-
mera föroreningarna från industrin och de skadliga effekterna på atmosfä-
ren, i enlighet med den nationella socioekonomiska utvecklingen och mil-
jöprioriteringarna,

b) uppmuntra industrin att öka och förstärka sin kapacitet att utveckla
tekniker, produkter och processer som är säkra och mindre förorenande
samt på ett effektivare sätt utnyttjar samtliga resurser och material, även
energi,

c) samarbeta om att utveckla och överföra sådana industriella tekniker
och att utveckla kapacitet att utnyttja dessa, särskilt då det gäller utveck-
lingsländerna,

d) utveckla, förbättra och tillämpa miljökonsekvensbedömningar i syfte
att gynna en lämplig industriell utveckling,

e) främja en effektiv användning av resurser och material, som tar hänsyn

Skr. 1992/93:13

137

till produkternas livslängd, i syfte att uppnå de ekonomiska och miljömäs- Skr. 1992/93:13
siga fördelarna med en effektivare resursanvändning och en mindre avfalls-
produktion,

f) främja mindre förorenande och effektivare tekniker och processer
inom industrin, med hänsyn till de potentiella tillgångarna till energi i områ-
det, särskilt i fråga om säkra och förnybara energikällor, i syfte att begränsa
utsläppen från industrin och skadliga effekter på atmosfären.

4. Utveckling av mark- och havsresurser samt
markanvändning

Bakgrund

9.19 Markanvändnings- och resurspolitiken kommer både att påverka och
påverkas av förändringarna i atmosfären. Visst bruk av mark- och havsresur-
ser kan minska absorptionen av växthusgaser och öka utsläppen i atmosfä-
ren. Förlust av den biologiska mångfalden kan minska ekosystemens anpass-
ningsförmåga vid klimatvariationer och skador av luftföroreningar. Föränd-
ringar i atmosfären kan ha betydande verkningar på skogarna, den biolo-
giska mångfalden samt på ekosystemen i söt- och saltvatten och även på eko-
nomiska verksamheter som t.ex. jordbruket. Målen för programmen inom
olika områden kan variera och måste behandlas på ett integrerat sätt.

Mål

9.20 Målen inom detta programområde är:

a) Att främja en användning av mark- och havsresurserna och lämpliga me-
toder för markanvändningen som bidrar till att:

i) minska utsläppen i atmosfären och/eller begränsa utsläpp av växt-
husgaser som orsakas av mänsklig aktivitet,

ii) bevara, varaktigt vårda och förbättra alla recipienter för växthusga-
ser,

iii) bevara och på hållbart utnyttja natur- och miljöresurserna

b) Att säkerställa att nuvarande och potentiellt möjliga förändringar av
atmosfären och åtföljande socioekonomiska och ekologiska verkningar
beaktas fullt ut vid planering och genomförande av samhällsbeslut samt i
program som gäller användning av mark- och havsresurser och metoder för
markanvändning.

Åtgärder

9.21 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i sam-
arbete med berörda FN-organ och, där så är lämpligt, med mellanstatliga
och ickestatliga organisationer och den privata sektorn:

a) Utvärdera och, där så är lämpligt, främja kostnadseffektiva program
och även administrativa, sociala och ekonomiska åtgärder i syfte att främja
miljömässigt sunda metoder för markanvändningen, i enlighet med den so-
cioekonomiska utvecklingen och miljöprioriteringama,

138

b) genomföra program som avhåller från olämpliga och förorenande me- Skr. 1992/93:13
toder för markanvändning och främjar en hållbar användning av mark- och
havsresursema,

c) överväga att främja en utveckling och användning av mark- och havsre-
surserna och metoder vid markanvändningen som i större utsträckning låter
sig anpassas till förändringar och fluktuationer i atmosfären,

d) främja en långsiktigt inriktad hushållning och ett samarbete då det gäl-
ler att bevara och förbättra recipienter för växthusgaser, bl.a. biomassa, sko-
gar och hav samt andra ekosystem på land, vid kuster och i hav.

C. Att förhindra uttunning av ozonskiktet

Bakgrund

9.22 Analysen av nya vetenskapliga uppgifter har bekräftat den växande
oron över den fortgående uttunningen av ozonskiktet i jordens stratosfär på
grund av reaktivt klor och brom från industriellt framställda freoner (CFC),
haloner och besläktade ämnen. Trots att Wienkonventionen om skydd av
ozonskiktet (1985) och Montrealprotokollet om ämnen som uttunnar ozon-
skiktet (i dess lydelse efter ändring i London 1990) innebar betydande fram-
steg i de internationella åtgärderna har den totala klorhalten i de ozonuttun-
nande ämnena i atmosfären fortsatt att öka. Detta kan ändras om de åtgär-
der för begränsning som återfinns i protokollet följs.

Mål

9.23 Målen inom detta programområde är:

a) Att förverkliga de mål som anges i Wienkonventionen och Montreal-
protokollet med dess ändringar av år 1990 och även de avsnitt i dessa juri-
diska dokument som behandlar utvecklingsländernas särskilda behov och
villkor och dessa länders möjligheter att få tillgång till alternativ till de äm-
nen som uttunnar ozonskiktet. Tekniker och naturliga produkter som mins-
kar efterfrågan på sådana ämnen bör gynnas,

b) att utveckla strategier som syftar till att lindra skadeverkningarna av
den UV-strålning som når jordytan till följd av uttunningen och föränd-
ringen av ozonskiktet i stratosfären.

Åtgärder

9.24 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i sam-
arbete med berörda FN-organ och, där så är lämpligt, med mellanstatliga
och ickestatliga organisationer och den privata sektorn:

a) Ratificera, godta eller godkännna Montrealprotokollet med dess änd-
ringar av år 1990, utan dröjsmål lämna sina bidrag till Wien/Montrealfon-
derna och den interimistiska multilaterala ozonfonden samt på lämpligt sätt
bidra till det pågående arbetet enligt Montrealprotokollet och dess genom-
förandemekanismer, bl.a. genom att göra ersättningsprodukter för CFC och
andra ozonnedbrytande ämnen tillgängliga och underlätta överförandet av

139

motsvarande teknologi till utvecklingsländerna för att göra det möjligt för Skr. 1992/93:13
dem att uppfylla målsättningen i protokollet,

b) stödja en utbyggnad av det globala systemet för ozonobservationer ge-
nom att - med bilaterala och multilaterala fonder - underlätta att ytterligare
forskningsstationer för systematiska observationer inrättas och drivs, särskilt
i tropikbältet på södra halvklotet,

c) delta aktivt i den fortlöpande bedömningen av vetenskaplig informa-
tion och hälso- och miljöeffekter samt av de tekniska och ekonomiska följd-
verkningarna av uttunningen av ozonet i stratosfären samt överväga sådana
ytterligare åtgärder som kan visa sig berättigade och realistiska med stöd av
dessa bedömningar,

d) på grundval av forskningsresultaten om effekterna av den ytterligare
UV-strålning som når jordytan, överväga ytterligare åtgärder beträffande
människors hälsa, jordbruket och havsmiljön,

e) ersätta freoner (CFC) och andra ozonnedbrytande ämnen i överens-
stämmelse med Montrealprotokollet utifrån insikten att bedömningen av en
ersättningsprodukts lämplighett skall göras genom en helhetsanalys och inte
endast på grundval av produktens förmåga att lösa ett enstaka atmosfäreller
miljöproblem.

D. Gränsöverskridande föroreningar av atmosfären

Bakgrund

9.25 Gränsöverskridande luftföroreningar ger skadeverkningar på männi-
skors hälsa och har även en skadlig inverkan på miljön, t.ex. genom träd-
och skogsdöd och försurning av vatten. Övervakningsprogrammen för luft-
föroreningar är ojämnt fördelade geografiskt med en kraftig underrepresen-
tation för utvecklingsländerna. Bristen på tillförlitliga emissionsdata utanför
Europa och Nordamerika är ett betydande hinder för mätningar av gräns-
överskridande luftföroreningar. Det finns inte heller tillräcklig information
om luftföroreningarnas miljö- och hälsoeffekter i andra regioner.

9.26 Genom FN:s Europeiska konvention om långväga tranporter av gräns-
överskridande luftföroreningar 1979 och dess protokoll har ett regionalt sy-
stem upprättats i Europa och Nordamerika som grundas på ett uppföljnings-
förfarande och på samarbetsprogram för systematisk observation, utvärde-
ring och informationsutbyte i fråga om luftföroreningar. Dessa program be-
höver fortgå och förstärkas och erfarenheterna av dem behöver delas med
andra regioner i världen.

Mål

9.27 Målen inom detta programområde är:

a) Att utveckla och tillämpa tekniker för begränsning och mätning av för-
oreningar från stationära och mobila källor till luftförorening samt att ut-
veckla alternativa, miljömässigt sunda tekniker,

b) att utföra observationer av och systematiskt utvärdera källorna till, och

omfattningen av, gränsöverskridande luftföroreningar som orsakas av natur- |

liga processer och av människors verksamheter,

c) att stärka kapaciteten, särskilt i utvecklingsländerna, att mäta, model- Skr. 1992/93:13
lera och utvärdera verkningarna av gränsöverskridande luftföroreningar,

bl.a. genom informationsutbyte och utbildning av experter,

d) att utveckla kapaciteten att utvärdera och lindra effekterna av gräns-
överskridande luftföroreningar som orsakas av industri- och kärnkrafts-
olyckor, naturkatastrofer och förstörelse av naturresurser, medveten och/el-
ler orsakad av olyckshändelser,

e) att främja upprättandet av nya regionala avtal om begränsningar av
gränsöverskridande luftföroreningar och genomförandet av befintliga avtal
inom detta område,

f) att utveckla strategier för att minska emissioner som orsakar gränsöver-
skridande luftföroreningar och verkningarna av dessa.

Åtgärder

9.28 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i sam-
arbete med berörda FN-organ och, där så är lämpligt, med mellanstatliga
och ickestatliga organisationer och den privata sektorn:

a) Upprätta och/eller förstärka regionala avtal om begränsning av gräns-
överskridande luftföroreningar samt samarbeta, särskilt med utvecklingslän-
derna, beträffande systematiska observationer och utvärdering, modellut-
formning samt utveckling och utbyte av teknik som begränsar utsläpp från
mobila och stationära källor till luftföroreningar. I detta sammanhang bör
arbetet i större utsträckning inriktas på omfattningen, orsakerna, hälsomäs-
siga och socioekonomiska verkningarna av UV-strålning, försurningen av
miljön och skador på skogar och annan växtlighet som orsakas av fotoke-
miska oxidanter,

b) upprätta och förstärka system för tidig varning och motåtgärder i fråga
om gränsöverskridande luftföroreningar som orsakas av industriolyckor, na-
turkatastrofer och förstörelse av naturresurser, medvetet och/eller orsakad
av olyckshändelser,

c) främja möjligheterna till utbildning och utbyte av data, information
samt nationella och/eller regionala erfarenheter,

d) samarbeta på regional, multilateral och bilateral nivå i utvärderingen
av gränsöverskridande luftföroreningar och utarbeta och genomföra pro-
gram som anger riktade åtgärder för att reducera utsläppen till atmosfären
och angripa dessas miljömässiga, ekonomiska, sociala och övriga verk-
ningar.

Medel för genomförande

a) Internationellt och regionalt samarbete

9.29 De befintliga legala dokumenten har skapat institutionella strukturer
som sammanhänger med avsikterna i dessa dokument och arbetet inom
detta programområde bör i första hand fortsätta inom dessa ramar. Rege-
ringarna bör fortsätta att samarbete och öka sitt samarbete på regional och
internationell nivå, bl.a. inom FN-systemet. I detta sammanhang skall också

hänvisas till rekommendationerna i kapitel 38 av Agenda 21. 141

b) Kapacitetsuppbyggnad Skr. 1992/93:13

9.30 Länderna bör, i samarbete med berörda FN-organ, internationella bi-
ståndsgivare och icke-statliga organisationer, mobilisera tekniska och eko-
nomiska resurser och underlätta tekniksamarbete med utvecklingsländerna
för att stärka deras tekniska och administrativa kapacitet och lednings- och
planeringsförmåga för att främja en hållbar utveckling och skyddet av atmo-
sfären inom alla relevanta sektorer.

c) Kunskapsutveckling

9.31 Utbildning och program som ökar medvetenheten behöver inledas och
förstärkas på lokal, nationell och internationell nivå i syfte att främja en håll-
bar utveckling och skydda atmosfären inom alla relevanta sektorer.

d) Finansiering och kostnadsberäkning

9.32 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 -
2000) för att genomföra åtgärderna inom programområde A till cirka 640
miljoner dollar från världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter.
Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats
av regeringarna. De faktiska kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive
icke-koncesionella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program som
regeringarna beslutar att genomföra.

9.33 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostanden per år (1993 -
2000) för att genomföra åtgärderna inom de fyra delarna av programområde
B till cirka 20 miljarder dollar från världssamfundet som bidrag eller förmån-
liga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte
har granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella vill-
koren, däribland även eventuella icke-förmånsvillkor, beror bl.a. på vilka
strategier och program som regeringarna beslutar att genomföra.

9.34 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 -
2000) för att genomföra åtgärderna inom programområde C till storleksord-
ningen 160-590 miljoner dollar från världssamfundet som bidrag eller som
förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar,
som inte har granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och finan-
siella villkoren, däribland även eventuella ickeförmånsvillkor, beror bl.a. på
vilka strategier och program som regeringarna beslutar om att genomföra.

9.35 Konferenssekretariatet har inkluderat kostnaderna för tekniskt bistånd
och pilotprojekt i punkt 9.32 och 9.33 ovan.

142

Kapitel 10

Skr. 1992/93:13

En integrerad syn på planering och hushållning av
markresurser

Inledning

10.1 Mark definieras normalt som en fysisk enhet efter sin topografi och sina
rumsegenskaper. I ett bredare, integrerat synsätt ingår också naturresur-
serna: jordmån, mineral, vatten, flora och fauna inom markområdet. Dessa
beståndsdelar är organiserade i ekosystem som i många olika avseenden bi-
drar på ett avgörande sätt till att livsnödvändiga system bevaras och till pro-
duktionsförmågan i området. Markresurserna utnyttjas på ett sätt som drar
fördel av alla dessa egenskaper. Marken är en ändlig resurs, samtidigt som
de naturresurser den är en förutsättning för kan variera över tiden och bero-
ende på under vilka förhållanden och med vilken inriktning den förvaltas.
Genom de ökande krav människorna ställer och genom de ekonomiska
verksamheterna utsätts markresurserna för ett ständigt stigande tryck som
skapar konkurrens och konflikter som får till följd att såväl mark som mark-
resurser inte används på ett optimalt sätt. Om människans krav också i fram-
tiden skall kunna tillgodoses på ett hållbart sätt är det av avgörande bety-
delse att dessa konflikter löses nu och att användningen av marken och
markresurserna görs effektivare och ändamålsenligare. En integrerad fysisk
planering och markhushållning är ett ytterst praktiskt sätt att uppnå detta.
Genom att, på ett integrerat sätt, granska alla former av markanvändning är
det möjligt att minimera konflikterna, finna de effektivaste kompromisserna
och sammankoppla den sociala och ekonomiska utvecklingen med skyddet
och förbättringen av miljön och på så sätt bidra till att målen för en hållbar
utveckling uppnås. Kärnan i det integrerade synsättet tar sig uttryck i att sek-
torsplaneringen och förvaltningsåtgärderna samordnas med de olika aspek-
terna av markanvändningen och markresurserna.

10.2 Detta kapitel behandlar ett programområde, en integrerad syn på pla-
nering och förvaltning i fråga om markresurser, och behandlar omorganisa-
tionen och, då så är nödvändigt, en viss förstärkning av strukturerna för be-
slutsfattandet, i vilket ingår befintliga program samt planerings- och förvalt-
ningsmetoder som kan bidra till att införa en integrerad syn på markresur-
serna. Det behandlar inte de operationella aspekterna av planering och för-
valtning, eftersom det är lämpligare att behandla dessa i programmen för de
olika sektorerna. Eftersom programmet behandlar en viktig gränsöverskri-
dande aspekt av beslutsfattandet för en hållbar utveckling har det nära sam-
band med ett flertal andra program som direkt behandlar en enskild fråga.

143

Programområde Skr.

En integrerad syn på planering och hushållning ifråga om
markresurser

Bakgrund

10.3 Markresurserna används för ett flertal ändamål som påverkar, och
även kan konkurrera med, varandra inbördes och det är därför önskvärt att
planera och förvalta all användning på ett integrerat sätt. Integrationen bör
ske på två plan och ta i beaktande dels samtliga miljömässiga, sociala och
ekonomiska faktorer (t.ex. de olika ekonomiska och sociala sektorernas på-
verkan på miljön och naturresurserna), dels summan av miljö- och resurs-
faktorerna (dvs. luft, vatten, flora, fauna och mark samt geologiska resurser
och naturresurser). Ett integrerat synsätt gör det lättare att finna lämpliga
lösningar och kompromisser och på så sätt maximera den hållbara produkti-
viteten och användningen. Tillfällen att avsätta mark för olika former av an-
vändning uppstår vid större bebyggelse- eller utvecklingsprojekt eller stegvis
i den takt som marken blir tillgänglig på marknaden. Detta ger i sin tur tillfäl-
len att stödja traditionella mönster för en hållbar markhantering eller att
skydda områden för att bevara den biologiska mångfalden eller betydelse-
fulla ekologiska faktorer.

10.4 Det finns ett antal tekniker, ramar och processer som kan kombineras
för att underlätta en integrerad syn. De är det oundgängliga underlaget för
planerings- och förvaltningsprocessen, på nationell och lokal nivå, ekosy-
stems- eller områdesnivå samt för att utveckla särskilda handlingsplaner.
Många av förutsättningarna för detta existerar redan men behöver ges en
vidare tillämpning, utvecklas ytterligare och förstärkas. Detta programom-
råde syftar i första hand till att skapa ramar för ett samordnat beslutsfat-
tande. Innehåll och operationella funktioner tas därför inte upp här men be-
handlas i respektive sektorsprogram i Agenda 21.

Mål

10.5 Det övergripande målet är att underlätta att mark avsätts till de an-
vändningar som ger de största fördelarna och att främja övergången till en
långsiktig och integrerad markresurshushållning. För detta ändamål bör de
miljömässiga, sociala och ekonomiska faktorerna beaktas. Skyddsområden,
privat äganderätt, ursprungsbefolkningars och deras samhällen samt kvin-
nornas roll i jordbruket och utvecklingen av landsbygden är andra frågor
som också bör beaktas. Mer konkret är målen:

a) Att se över och utveckla program för att främja bästa möjliga markan-
vändning och en hållbar hushållning med markresurser senast till år 1996,

b) att förbättra och förstärka planerings-, hushållnings- och utvärderings-
systemen för mark och markresurser senast till år 2000,

c) att förstärka institutioner och samordningsmekanismer senast till år
1998,

d) att skapa mekanismer för att underlätta ett aktivt engagemang och del-
aktighet för alla berörda, särskilt lokala grupper och individer, i beslutsfat-
tandet om markanvändning och -hushållning senast till år 1996.

1992/93:13

144

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

Utveckling av stödjande plan- och programinstrument

10.6 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av regionala och internationella organisationer, säkerställa att plan och
programinstrumenten stöder bästa möjliga markanvändning och en hållbar
hushållning med markresurser. Särskild uppmärksamhet bör ägnas jord-
bruksmarkens betydelse. För detta ändamål bör de:

a) Utveckla en integrerad utformning av målbeskrivning och program på
nationell, regional och lokal nivå som beaktar miljömässiga, sociala, demo-
grafiska och ekonomiska faktorer,

b) utveckla program som främjar en hållbar markanvändning och hus-
hållning med markresurser och beaktar markresursbasen, demografiska fak-
torer och lokalbefolkningens intressen,

c) göra en översyn av de juridiska ramarna lagar, förordningar och rätts-
medel - för att fastställa vilka förbättringar som behöver göras för att främja
en hållbar markanvändning och hushållning med markresurser samt för att
begränsa omställningen av odlingsbar mark till annan användning,

d) tillämpa ekonomiska instrument och utveckla institutionella mekanis-
mer och incitament för att främja bästa möjliga markanvändning och en håll-
bar hushållning med markresurser,

e) verka för principen att programarbetet skall delegeras till den lägsta
myndighetsnivå som kan verkställa åtgärderna effektivt och med lokal för-
ankring.

Förstärkning av planerings- och förvaltningssystemen

10.7 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av regionala och internationella organisationer, göra en översyn av pla-
nerings- och förvaltningssystemen och, om så är lämpligt, omforma dem så
att ett integrerat synsätt underlättas. För detta ändamål bör de:

a) Införa planerings- och förvaltningssystem som gör det lättare att inte-
grera miljöfaktorer som luft, vatten, mark och andra naturresurser med
landskapsekologisk planering (LANDEP) eller andra metoder som t.ex. är
inriktade på ett ekosystem eller ett avrinningsområde,

b) införa strategiska ramar som tillåter att såväl utvecklings- som miljö-
mål integreras - exempel på sådana ramar är bl.a. system för hållbar försöij-
ning, landsbygdsutveckling, World Consevation Strategy/Caring for the
Earth /Omsorg om Jorden - En strategi för överlevnad och primär miljö-
vård,

c) upprätta allmänna ramar för markanvändning och fysisk planering,
inom vilka specialiserade och mer detaljerade områdesplaner (t.ex. för
skyddsområden, jordbruk, skog, bebyggelse, landsbygdsutveckling) kan ut-
vecklas; upprätta konsultativa organ över sektorsgränserna för att rationali-
sera planeringen och genomförandet av projekten,

d) förstärka system för hushållning med mark och naturresurser genom
att införliva ändamålsenliga traditionella och inhemska metoder - exempel

Skr. 1992/93:13

145

10 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 13

på detta är betesdrift (pastoralism), Hema-reservat (traditionella islamiska Skr. 1992/93:13
markreservat) och terrassodling,

e) granska och, om det är nödvändigt, utarbeta nyskapande och flexibla
metoder för finansiering av programmen,

f) sammanställa detaljerade förteckningar över markens möjligheter till
vägledning för en hållbar fördelning av markresurser, hushållning och an-
vändning på nationell och lokal nivå.

Att främja användningen av effektiva instrument för planering och
hushållning

10.8 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av nationella och internationella organisationer, främja en förbättring,
ytterligare utveckling och bred användning av instrument för planering och
hushållning som gör det lättare att tillämpa ett integrerat och hållbart synsätt
på mark och resurser. För detta ändamål bör de:

a) Införa förbättrade system för tolkning och för en integrerad analys av

data om markanvändning och markresurser,

b) systematiskt tillämpa tekniker och metoder för att bedöma de miljö-
mässiga, sociala och ekonomiska verkningarna, riskerna, kostnaderna och
vinsterna med enskilda åtgärder,

c) analysera och testa metoder som inkluderar funktionerna hos mark och
ekosystem samt markresursvärden i nationalräkenskaperna.

Att öka medvetenheten

10.9 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i sam-
arbete med nationella organisationer och med stöd av regionala och interna-
tionella organisationer, inleda kampanjer som ökar medvetenheten och kun-
skapen hos människor om betydelsen av en integrerad mark- och markre-
surshushållning och om den insats som individer och grupper i samhället kan
göra. Samtidigt med detta bör de medel som behövs för att införa bättre me-
toder för markanvändning och för en hållbar hushållning ställas till förfo-
gande.

Att främja allmänhetens medbestämmande

10.10 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i sam-
arbete med nationella organisationer och med stöd av regionala och interna-
tionella organisationer, använda nyskapande metoder, program, projekt och
tjänster som underlättar och befrämjar ett aktivt deltagande av dem som be-
rörs av besluts- och genomförandeprocessen, särskilt av grupper som hittills
ofta har ställts åt sidan, som t.ex. kvinnor, ungdomar, ursprungsbefolkningar
och deras samhällen och andra lokala samhällen.

146

b) Data och information

Förstärkning av informationssystemen

10.11 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i sam-
arbete med nationella institutioner och den privata sektorn och med stöd av
regionala och internationella organisationer, förstärka de informationssy-
stem som är nödvändiga för att fatta beslut och för att utvärdera kommande
förändringar i markanvändning och markhushållning. Såväl kvinnornas som
männens behov bör beaktas. För detta ändamål bör de:

a) Förstärka systemen för information, systematiska observationer och
utvärdering i fråga om miljömässiga, ekonomiska och sociala data som gäller
markresurser på global, regional, nationell och lokal nivå samt markens po-
tential och mönster för markanvändning och hushållning,

b) öka samordningen mellan befintliga sektorsbundna datasystem för
mark och markresurser samt öka den nationella kapaciteten för inhämtande
och utvärdering av data,

c) svara för den tekniska information som är nödvändig för ett under-
byggt beslutsfattande i fråga om markanvändning och markhushållning och
ge denna information en form som är tillgänglig för alla befolkningssektorer,
särskilt lokala grupper och kvinnor,

d) främja ekonomiska, lokalt ledda system för insamling av jämförbar in-
formation om tillståndet för, och de pågående förändringarna av, markresur-
serna, dvs. jordmån, skogstäckning, flora och fauna, klimat och andra fakto-
rer.

c) Internationell och regional samordning och samarbete

Att upprätta regionala strukturer

10.12 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av regionala och internationella organisationer, öka det regionala sam-
arbetet och informationsutbytet om markresurser. För detta ändamål bör
de:

a) Granska och utforma regionala stödmodeller för markanvändnings-
program och fysisk planering,

b) verka för att markanvändningsplaner och fysisk planering utvecklas
inom de länder som ingår i regionen,

c) utforma informationssystem och främja utbildning,

d) genom nätverk och på annat lämpligt sätt, utbyta information om erfa-
renheterna av arbetet med, och resultaten av, en integrerad planering och
hushållning i fråga om markresurser, som bygger på delaktighet, på nationell
och lokal nivå.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

Finansieringskällor och koncessionell finansiering

10.13 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 -
2000) för att genomföra åtgärderna inom detta programområde till storleks-

Skr. 1992/93:13

147

ordningen 50 miljoner dollar från världssamfundet som bidrag eller förmån- Skr. 1992/93:13
liga krediter. Det rör sig här endast om uppskattningar som inte har grans-
kats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella villkoren, in-
klusive icke-koncessionella villkor, beror bl.a. på vilka särskilda strategier
och program regeringarna beslutar om att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska instrument

Att stärka den vetenskapliga förståelsen för markresurssystemet

10.14 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i na-
tionellt och internationellt samarbete med vetenskapsmän och med stöd av
nationella och internationella organisationer inom området, verka för och
stödja forskning, som är anpassad till de lokala förhållandena, om markre-
surssystemet och det sätt på vilket det påverkar metoderna för att uppnå en
hållbar utveckling och hushållning. Föjande områden bör prioriteras på
lämpligt sätt:

a) Utvärdering av markens potentiella kapacitet och ekosystemens funk-
tionssätt,

b) samspel mellan ekosystem samt mellan markresurser och sociala, eko-
nomiska och miljömässiga system,

c) utveckling av indikatorer för markresursernas hållbarhet, med hänsyn
tagen till miljömässiga, ekonomiska, sociala, demografiska, kulturella och
politiska faktorer.

Att pröva forskningsresultat genom pilotprojekt

10.15 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i na-
tionellt och internationellt samarbete med vetenskapsmän och med stöd av
internationella organisationer inom området, inleda forskning, vars resultat
prövas genom pilotprojekt, om möjligheterna att tillämpa förbättrade meto-
der för en integrerad planering och hushållning i fråga om markresurser med
beaktande av tekniska, sociala och institutionella faktorer.

c) Kunskapssutveckling

Förbättrad utbildning

10.16 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i sam-
arbete med berörda lokala myndigheter, icke-statliga organisationer och in-
ternationella institutioner, verka för den utveckling av de mänskliga resur-
serna som krävs för en hållbar planering och hushållning i fråga om mark
och markresurser. Detta bör ske genom att erbjuda incitament till lokala ini-
tiativ och genom att öka den lokala ledningskapaciteten, särskilt från kvin-
nornas sida, genom att:

a) Betona tvärvetenskapliga och samverkande metoder i läro- och kurs-
planerna för skolor, teknisk utbildning, yrkesutbildning och universitet och
högskolor,

b) ge utbildning inom alla sektorer som krävs för en integrerad och håll-
bar hantering av markresurserna,

148

c) organisera lämpliga decentraliserade utbildningar och utbildning för Skr. 1992/93:13
grupper, gemenskaper och icke-statliga organisationer om tekniker för
markhushållning och metoder som tillämpats med framgång på annat håll.

d) Kapacitetsuppbyggnad

Förstärkning av den tekniska kapaciteten

10.17 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i sam-
arbete med andra regeringar och med stöd av internationella organisationer
inom området, verka för riktade och samlade åtgärder för utbildning och för
överförande av teknik som understödjer de olika aspekterna av det hållbara
planerings- och förvaltningsarbetet på nationell, regional och lokal nivå.

Förstärkning av institutioner

10.18 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella organisationer inom området:

a) Göra en översyn av, och då så är lämpligt, ändra uppdragen för de insti-
tutioner som förvaltar mark- och naturresurserna så att den tvärvetenskap-
liga integrationen av miljömässiga, sociala och ekonomiska aspekter ut-
tryckligen ingår i dessa uppdrag,

b) förstärka samordningsmekanismerna mellan de institutioner som
handhar förvaltningen av markanvändning och resurser så att integrationen
mellan uppgifter och strategier inom skilda sektorer underlättas,

c) förstärka förmågan till lokalt beslutsfattande och förbättra samord-
ningen med högre instanser.

149

Kapitel 11

Åtgärder mot avskogning

Inledning

11.1 Detta kapitel omfattar de fyra programområden som följ er av förhand-
lingarna vid Förberedande kommitténs fjärde session.

Programområden

A. Att upprätthålla de olika rollerna och funktionerna hos
alla slags skogar och skogsmark

Bakgrund

11.2 Det finns stora svagheter i den politik och de metoder och mekanismer
som har antagits för att stödja och utveckla de olika ekologiska, ekono-
miska, sociala och kulturella funktionerna hos träd, skogar och skogsmark.
Många utvecklade länder har drabbats av effekterna av luftföroreningar och
brandskador i sina skogar. Ofta behövs mer effektiva åtgärder och metoder
på nationell nivå för att förbättra och harmonisera utformning av politik,
planering och programutformning , t.ex. lagstiftning, utvecklingsmönster,
deltagande från allmänhetens sida, särskilt vad gäller kvinnor och ursprungs-
befolkningar, åtgärder för att engagera ungdomen, den privata sektorn, lo-
kala organisationer, icke-statliga organisationer och kooperativ, utveckling
av teknisk och tvärvetenskaplig kompetens och kvaliteten på de mänskliga
resurserna, rådgivnings- och folkbildningsverksamhet vad gäller skogsvård,
forskningskapacitet och stöd till forskningen, administrativa strukturer och
mekanismer, inklusive samordning mellan olika sektorer, decentralisering
och system för ansvar och incitament samt informationsspridning och PR.
Detta är särskilt viktigt för att säkerställa en rationell helhetssyn på en håll-
bar och miljöanpassad utveckling av skogarna. Nödvändigheten av att säker-
ställa skogarnas och skogsmarkens många olika funktioner genom att på
lämpligt sätt stärka berörda institutioner har betonats upprepade gånger i
många av rapporterna, besluten och rekommendationerna från FAO, ITTO,
UNEP, Världsbanken, IUCN och andra organisationer.

Mål

11.3 Målen för detta programområde är följande:

a) Att stärka nationella skogliga institutioner, öka räckvidden och effekti-
viteten hos verksamhet som är inriktad på skötsel, bevarande och hållbar
utveckling av skogarna och att på ett effektivt sätt säkerställa att skogspro-
dukter och tjänster utnyttjas och produceras på ett långsiktigt hållbart sätt i
såväl utvecklade länder som utvecklingsländer; att senast år 2000 stärka de
nationella institutionernas kapacitet så att de kan förvärva de kunskaper som
behövs för att skydda och bevara skogarna och även utvidga sitt verksam-
hetsområde och på motsvarande sätt öka effektiviteten hos program och
verksamhet för skötsel och utveckling av skogarna,

Skr. 1992/93:13

150

b) att stärka och förbättra mänsklig, teknisk och yrkesmässig kompetens Skr. 1992/93:13
samt kunnande och kapacitet för att effektivt utforma och genomföra poli-
tik, planer, program, forskning och projekt om skötsel, bevarande och håll-
bar utveckling av alla slags skogar, skogsbaserade resurser och skogsmark
samt andra områden som har förutsättningar att skapa sådana resurser.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

11.4 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från regionala, subregionala och internationella organisationer, vid be-
hov öka den institutionella kapaciteten för att främja de olika rollerna och
funktionerna hos alla slags skogar och vegetation, inklusive angränsande
mark och skogsbaserade resurser, för att stödja en hållbar utveckling och
miljövård inom alla sektorer. Detta bör göras, där så är möjligt och nödvän-
digt, genom att stärka och/eller anpassa befintliga strukturer och förbättra
samarbetet och samordningen mellan de olika uppgifterna. Viktiga åtgärder
i detta avseende omfattar bl.a. följande:

a) Att rationalisera och stärka administrativa strukturer och mekanismer,
inklusive att säkerställa att det finns tillräcklig personal och fördela ansvar,
decentralisera beslutsprocesser och sörja för infrastruktur och utrustning,
samordning mellan sektorer och ett effektivt kommunikationssystem,

b) att verka för att från den privata sektorn, fackföreningar, landsbygds-
kooperativ, lokala samhällen, ursprungsbefolkningar, ungdomar, kvinnor,
användargrupper och icke-statliga organisationer deltar i verksamhet som
har samband med skogen och sörja för informationsspridning och utbild-
ningsprogram på nationell nivå,

c) granska och vid behov revidera åtgärder och program avseende alla
slags skogar och vegetation och sätta dem i relation till annan markanvänd-
ning och utvecklingspolitik och lagstiftning; att främja lämplig lagstiftning
och andra åtgärder för att förhindra okontrollerad omställning till annan
markanvändning,

d) att utveckla och genomföra planer och program, inklusive sådana som
fastställer nationella och vid behov regionala och subregionala mål, program
och kriterier för deras genomförande och senare förbättring,

e) att upprätta, utveckla och upprätthålla ett effektivt system för rådgiv-
ning och folkbildning om skogliga frågor för att höja medvetandet och upp-
skattningen av skogen och förbättra skogsbruk, med beaktande av trädens,
skogarnas och skogsmarkens olika roller och värden,

f) att upprätta och/eller stärka institutioner för undervisning och utbild-
ning i skogslära och skogsindustri i syfte att skapa ett tillräckligt antal utbild-
ad personal, inklusive yrkesarbetare, tekniker och yrkeslärare, med tonvikt
på ungdomar och kvinnor,

g) att bygga upp och stärka kapacitet för forskning om skogens och skogs-
produkters olika aspekter, t.ex. ett hållbart skogsbruk, biologisk mångfald,
effekterna av luftburna föroreningar, lokalbefolkningens och ursprungsbe-
folkningars traditionella utnyttjande av skogsresurser, förbättrad lönsamhet
för skogsbruk och icke-kommersiella värden.

151

b) Information

11.5 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i sam-
arbete med internationella, regionala, subregionala och bilaterala organ, där
så är lämpligt, upprätta de databaser och den basinformation som är nödvän-
diga för utvärdering och program. Bl.a. följande särskilda åtgärder bör vid-
tas:

a) Samla in, sammanställa och fortlöpande uppdatera och sprida informa-
tion om markklassificering och markanvändning, inklusive information om
skogsareal, områden som är lämpliga för nyskogsodling, utrotningshotade
arter, ekologiska värden, traditionella/ursprungsbefolkningens markan-
vändningsvärden, biomassa och produktivitet, korrelera demografisk och
socioekonomisk information och information om skogsresurser på mikro-
och makronivån samt utföra regelbundna analyser av skogsprogram,

b) upprätta samband med andra informationssystem och informations-
källor som är av betydelse för skötsel, bevarande och utveckling av skog,
samtidigt som befintliga system, t.ex. geografiska informationssystem, vida-
reutvecklas eller stärks,

c) skapa mekanismer för att säkerställa att allmänheten får tillgång till
denna information.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

11.6 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, och insti-
tutioner bör samarbeta för att ställa sakkunskap och annat stöd till förfo-
gande och främja internationella forskningsinsatser, särskilt med sikte på att
förbättra teknologiöverföring och specialiserad utbildning och säkerställa
tillgång till erfarenheter och forskningsresultat. Det finns ett behov av att
stärka samordningen mellan befintliga internationella organisationer på det
skogliga området och förbättra deras resultat vad gäller att ge tekniskt bi-
stånd och stöd till intresserade länder för skötsel, bevarande och hållbar ut-
veckling av skogen.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

11.7 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-2000)
för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 2,5 miljar-
der dollar, inklusive ca. 860 miljoner dollar från det internationella samfun-
det i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga
uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska kostna-
derna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor, beror
bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att genom-
föra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

11.8 Den angivna planerings-, forsknings- och utbildningsverksamheten ut-
gör det vetenskapliga och tekniska medlet för att genomföra programmet.

Skr. 1992/93:13

152

De system och metoder och det kunnande som blir resultatet av programmet Skr. 1992/93:13
kommer att bidra till ökad produktivitet. Bl.a. följande åtgärder bör vidtas:

a) Att analysera framgångar, begränsningar och sociala problem till stöd
för utformning och genomförande av program,

b) att analysera forskningsproblem och forskningsbehov samt planering
och genomförande av särskilda forskningsprojekt,

c) att utvärdera behovet av kunskapsutveckling, kompetensutveckling
och utbildning,

d) att utveckla, pröva och tillämpa lämpliga metoder vid genomförandet
av program och planer på det skogliga området.

c) Kunskapsutveckling

11.9 De olika delarna av skogsbruksutbildningen skall bidra effektivt till
kunskapsutveckling. Dessa är bl.a.:

a) Att inrätta en skogslinje för universitetsstuderande och doktorander,
inklusive specialisering och forskning,

b) att stärka program för praktik, intern utbildning och vidareutbildning
inom yrkesutbildningen, inklusive yrkeslärarutbildning, och utveckla läro-
planer och undervisningsmaterial/metoder,

c) att anordna särskild utbildning för personal inom nationella skogsorga-
nisationer avseende t.ex. utformning och utvärdering av projekt.

d) Kapacitetsuppbyggnad

11.10 Detta programområde handlar om kapacitetsuppbyggnad på det
skogliga området och alla angivna programverksamheter bidrar till detta än-
damål. Vid uppbyggnad och stärkande av kapacitet bör befintliga system och
redan vunna erfarenheter utnyttjas till fullo.

B. Att förbättra skydd, hållbar utveckling och bevarande av
alla skogar och nyplantering av förstörda områden genom
skogsrehabilitering, nyskogsodling, nyplantering av skog
och andra rehabiliteringsåtgärder

Bakgrund

11.11 Skogar i hela världen har hotats och är fortfarande hotade av okon-
trollerad förstöring och omställning till annan markanvändning till följd av
ökande mänskliga behov, jordbruksexpansion och miljöskadlig misshushåll-
ning, inklusive t.ex. bristande skogsbrandsförsvar och åtgärder mot tjuvjakt,
ohållbar kommersiell avverkning, överbetning och okontrollerad betning,
skadliga effekter av luftburna föroreningar, ekonomiska incitament och
andra åtgärder som har vidtagits inom andra sektorer. Förstöring av skogen
har lett till jorderosion, minskning av den biologiska mångfalden, skador på
de vilda djurens livsmiljöer och förstöring av avrinningsområden, försäm-
ring av livskvaliteten och minskning av valmöjligheterna vad beträffar ut-
veckling.

11.12 Den nuvarande situationen kräver brådskande och konsekventa åt-

153

gärder för att bevara och underhålla skogsresurserna. Nyplantering av lämp- Skr. 1992/93:13

liga områden är i alla avseenden en effektiv metod för att höja det allmänna
medvetandet och deltagandet i skydd och förvaltning av skogsresurserna.
Sådana åtgärder bör vidtas med beaktande av markanvändnings- och jord-
ägandeförhållanden och lokala behov. Målen för olika nyplanteringsinsatser
bör förklaras tydligt.

Mål

11.13 Målen för detta programområde är följande:

a) Att bevara befintliga skogar genom skogsvård och bevara och utvidga
områden som är täckta av skog och träd inom lämpliga områden i såväl ut-
vecklade länder som utvecklingsländer genom bevarande av naturskog,
skydd, rehabilitering, nyskogsodling och nyplantering av skog och träd i
syfte att upprätthålla eller återställa den ekologiska balansen och öka sko-
gens bidrag till människors behov och välfärd,

b) att utarbeta och genomföra nationella handlingsprogram och/eller pla-
ner för skötsel, bevarande och hållbar utveckling av skogen. Dessa program
och/eller planer bör integreras med annan markanvändning. I detta sam-
manhang genomförs för närvarande nationella handlingsprogram och/eller
planer för skogen enligt handlingsprogrammet för tropiskt skogsbruk i mer
än 80 länder med stöd från det internationella samfundet,

c) att säkerställa en hållbar utveckling och, där så är lämpligt, bevarande
av befintliga och framtida skogsresurser,

d) att upprätthålla och öka skogsresursernas ekologiska, biologiska, kli-
matmässiga, sociokulturella och ekonomiska bidrag,

e) att underlätta och stödja ett effektivt genomförande av det icke rätts-
ligt bindande auktoritativa uttalande om principer för global enighet om
skötsel, bevarande och hållbar utveckling av alla slags skogar som har anta-
gits av FNkonferensen om miljö och utveckling och på grundval av genom-
förandet av dessa principer överväga behovet och genomförbarheten av in-
ternationellt överenskomna åtgärder för att främja internationellt samarbete
om skötsel, bevarande och hållbar utveckling av alla slags skogar, inklusive
nyskogsodling, nyplantering och rehabilitering.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

11.14 Regeringar bör beakta vikten av en klassificering av skogar, inom ra-
men för en långsiktig politik för bevarande av skog och skogsvård, enligt
olika skogstyper och inrätta hållbara enheter inom varje region/avrinnings-
område i syfte att säkerställa att skogarna bevaras. Regeringar bör med med-
verkan från den privata sektorn, icke-statliga organisationer, lokala grupper,
ursprungsbefolkningar, kvinnor, lokala myndigheter och allmänheten vidta
åtgärder för att genom tekniskt samarbete och andra stödformer bevara och
utvidga det befintliga vegetationstäcket där detta är ekologiskt, socialt och
ekonomiskt genomförbart. Följande angelägna åtgärder bör övervägas:

a) Att säkerställa en hållbar hantering av alla skogens ekosystem och all

154

skogsmark genom bättre planering och regelbundna åtgärder för skogens Skr. 1992/93:13
skötsel, inklusive inventering och forskning, samt rehabilitering av förstörd
naturskog för att återställa dess produktivitet och bidrag till miljön, med sär-
skilt beaktande av människors behov av ekonomiska och ekologiska tjäns-
ter, träbaserad energi, blandat jordbruk och skogsbruk, andra skogsproduk-
ter och -tjänster än virke, skydd av avrinningsområden och jord, viltvård och
skogens genetiska resurser,

b) att upprätta, utvidga och förvalta, allt efter behoven i landet i fråga,
skyddsområdessystem, inklusive enheter som bevaras för sina miljömässiga,
sociala och andliga funktioners och värdens skull, bevarande av skogar inom
representativa ekologiska system och landskap och bevarande av gammal
primärskog, viltvård, utnämning av världskulturminnesmärken enligt
UNESCO:s Konvention om skydd för världens kultur- och naturarv, beva-
rande av genetiska resurser, vilket kräver åtgärder in situ och ex situ och
stödåtgärder för att säkerställa ett hållbart utnyttjande av biologiska resurser
och bevarande av biologisk mångfald och ursprungsbefolkningars, skogsin-
vånares och lokalbefolkningars traditionella boplatser,

c) att sörja för och främja buffertzoner och övergångszoner,

d) att genomföra återplantering i lämpliga bergsområden, höglandsområ-
den, kala områden, förstörda jordbruksområden, torra och karga jordar i
regnfattiga områden och i kustområden för att bekämpa ökenspridning och
förebygga erosionsproblem och för att uppfylla andra skyddsfunktioner och
nationella program för rehabilitering av förstörda jordar, inklusive lokalt
skogsbruk, socialt skogsbruk, blandat jordbruk och skogsbruk och betesdrift
i skogen, med beaktande av skogarnas roll som nationella kolreservoarer
och kolsänkor,

e) att utveckla industriella och ickeindustriella planterade skogar för att
stödja och främja nationella miljöanpassade program för nyskogsodling och
nyplantering/föryngring på lämpliga platser, inklusive förbättring av befint-
liga industriella, icke-industriella och kommersiella planterade skogar för att
öka deras bidrag till mänskliga behov och minska trycket på primärskog/-
gammal skog. Åtgärder bör vidtas för att främja och skapa mellanproduk-
tion och förbättra avkastningen på investeringar i planterad skog genom
mellanplantering och underplantering av avsalugrödor,

f) att utveckla/stärka ett nationellt program och/eller en huvudplan som
prioriterar planterad skog och anger bl.a. var sådan skog skall planteras, vil-
ken omfattning den skall ha och vilka arter som skall odlas där samt vilka
befintliga planterade skogar som behöver rehabilitering, med beaktande av
det ekonomiska perspektivet för utveckling av planterad skog i framtiden
och med tonvikt på inhemska arter,

g) att öka skyddet mot föroreningar, bränder, skadedjur och sjukdomar
och andra störningar till följd av mänsklig aktivitet, t.ex. tjuvjakt, gruvdrift
och okontrollerat svedjebruk, nytt okontrollerat införande av exotiska växt-
och djurarter samt utveckla och påskynda forskning om problem i samband
med skötsel och föryngring av alla slags skogar; att stärka och/eller vidta
lämpliga åtgärder för att utvärdera och/eller begränsa gränsöverskridande
vandring av växter och liknande material,

h) att stimulera utveckling av skog i städerna för att skapa grönområden

155

i och omkring städer och landsbygdssamhällen för rekreations- och produk- Skr. 1992/93:13
tionsändamål och för att skydda träd och skogsdungar,

i) att skapa eller förbättra möjligheterna för allas deltagande, inklusive
ungdomar, kvinnor, ursprungsbefolkningar och lokala samhällen, i utform-
ning, utveckling och genomförande av skogliga program och annan verksam-
het, med beaktande av lokala behov och kulturvärden,

j) att begränsa och söka hejda destruktivt svedjebruk genom att ta itu
med de underliggande sociala och ekologiska orsakerna.

b) Information

11.15 Lednings- och hanteringsfrågor bör omfatta insamling, sammanställ-
ning och analys av information, inklusive basundersökningar. Bl.a. följande
särskilda åtgärder kan nämnas:

a) Att genomföra undersökningar och utarbeta och tillämpa markan-
vändningsplaner vad gäller plantering, nyskogsodling, nyplantering och re-
habilitering av skog,

b) att sammanställa och uppdatera information om markanvändning,
skogsinventering och skogsvård som underlag för förvaltning och markan-
vändningsplanering vad gäller virke och andra resurser, inklusive informa-
tion om svedjebruk och andra orsaker till skogsförstöring,

c) att sammanställa information om genetiska resurser och relaterad bio-
teknik, inklusive undersökningar och studier, där så är lämpligt,

d) att genomföra studier och forskning om lokalbefolkningars/ursprungs-
befolkningars kunskaper om träd och skogar och användning av dessa för att
förbättra planering för och genomförande av ett hållbart skogsbruk,

e) att sammanställa och analysera forskningsresultat om arter som an-
vänds i planterade skogar, inklusive information om hur dessa arter påverkar
växtplatsen, bedöma klimatförändringars möjliga effekter på skogen samt
skogarnas effekter på klimatet och inleda utförliga studier om kolets krets-
lopp i olika skogstyper i syfte att få fram ett underlag för vetenskaplig rådgiv-
ning och tekniskt stöd,

f) att upprätta samverkan med andra informationskällor beträffande ett
hållbart skogsbruk och förbättra informationens tillgänglighet,

g) att utveckla och intensifiera forskning för att förbättra kunskaperna om
problem och naturliga mekanismer som är av betydelse för skogsvård och
skogsrehabilitering, inklusive forskning om faunan och dess samspel med
skogen,

h) att sammanställa information om skogliga förhållanden och utsläpp till
och från skogen som påverkar området i fråga.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

11.16 Miljöförbättring av lämpliga områden är en uppgift av global bety-
delse. Det internationella och regionala samfundet bör ge tekniskt bistånd
och annat stöd för detta programområde. Särskilda åtgärder av internatio-
nell karaktär till stöd för nationella insatser bör omfatta bl.a. följande:

156

a) Att öka samarbetet för att minska föroreningar och gränsöverskridande Skr. 1992/93:13
effekter på träd och skogar och på bevarandet av representativa ekosystem,

b) att samordna regional och subregional forskning om kolsekvestrering,
luftföroreningar och andra miljöproblem,

c) att dokumentera och utbyta information och erfarenheter till gagn för
länder med liknande problem och utsikter,

d) att stärka samordningen mellan och förbättra kapaciteten hos mellan-
statliga organisationer som FAO, ITTO, UNEP och UNESCO när det gäller
att ge tekniskt bistånd för skötsel, bevarande och hållbar utveckling av sko-
gar, inklusive stöd till förhandlingarna om 1983 års internationella avtal om
tropiskt virke som skall äga rum 1992/93.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

11.17 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 10
miljarder dollar, inklusive ca. 3,7 miljarder dollar från det internationella
samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om unge-
färliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor,
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

11.18 Dataanalys, planering, forskning, tekniköverföring/utveckling och/el-
ler utbildningsinsatser utgör en integrerad del av programverksamheten och
säkerställer de vetenskapliga och tekniska medlen för genomförande. Natio-
nella institutioner bör:

a) Utveckla lämplighetsstudier och operativ planering för viktiga åtgärder
som berör skogen,

b) Utveckla och tillämpa miljöanpassad teknik vad gäller de uppräknade
åtgärderna,

c) öka insatserna vad beträffar genetisk förädling och tillämpning av bio-
teknik för att förbättra produktivitet och tålighet mot miljöpåfrestningar, in-
klusive t.ex. trädförädling, fröteknik, nätverk för fröinköp, genbanker, in
vitroteknik och åtgärder för bevarande in situ och ex situ.

c) Kunskapsutveckling

11.19 Viktiga medel för ett effektivt genomförande av åtgärderna omfattar
utbildning och utveckling av lämplig kompetens, arbetsmöjligheter och för-
hållanden och höjande av det allmänna medvetandet. Särskilda åtgärder
omfattar bl.a.:

a) Att anordna specialiserad utbildning vad gäller planering, ledning, mil-
jövård, bioteknik m.m.,

b) att inrätta demonstrationsområden som kan tjäna som mönsteranlägg- 157

ningar och användas för utbildningsändamål,

c) att stödja lokala organisationer, samhällen, icke-statliga organisationer Skr. 1992/93:13
och privata markägare, särskilt kvinnor, ungdomar, jordbrukare, ursprungs-
befolkningar och svedjebrukare, genom rådgivning och tillhandahållande av
insatsvaror och utbildning.

d) Kapacitetsuppbyggnad

11.20 Nationella regeringar, den privata sektorn, lokala organisationer och
samhällen, ursprungsbefolkningar, fackföreningar och ickestatliga organisa-
tioner bör utveckla kapacitet, med stöd från berörda internationella organi-
sationer, för att genomföra programåtgärderna. Sådan kapacitet bör utveck-
las och stärkas i samklang med programåtgärderna. Åtgärder för kapacitets-
uppbyggnad inkluderar upprättandet av policy strukturer och juridiska
strukturer, nationell institutionsuppbyggnad, kunskapsutveckling, utveck-
ling av forskning och teknik, utveckling av infrastruktur, höjande av det all-
männa medvetandet m.m.

C. Att främja ett effektivt utnyttjande och effektiv
utvärdering för att få ut det fulla värdet av de produkter och
tjänster som härrör från skogar och skogsmark

Bakgrund

11.21 Skogens och skogsmarkens enorma möjligheter som en viktig utveck-
lingsresurs har ännu inte insetts till fullo. En förbättrad skogsvård kan öka
produktionen av varor och tjänster, bl.a. produktion av virke och andra
skogsprodukter, och därmed bidra till att skapa nya arbetstillfällen och in-
komster, mervärde genom förädling av och handel med skogsprodukter, ett
ökat bidrag till inkomster i utländsk valuta och ökat utbyte av investeringar.
Skogsresurser kan, eftersom de är förnybara, hanteras på ett sätt som är för-
enligt med miljöhänsyn. Verkningarna av uttag av skogsresurser för skogens
övriga värden bör beaktas till fullo vid utveckling av skogspolitik. Det är
också möjligt att öka skogens värde genom att utnyttja den på ett sätt som
inte skadar miljön, t.ex. ekologisk turism och kontrollerade uttag av gene-
tiskt material. Samfällda åtgärder behövs för att höja människors medve-
tande om skogens värde och nytta. Skogarnas överlevnad och fortsatta bi-
drag till mänsklig välfärd är till stor del beroende av att dessa ansträngningar
lyckas.

Mål

11.22 Målen för detta programområde är:

a) Att förbättra insikten om trädens, skogarnas och skogsmarkens so-
ciala, ekonomiska och ekologiska värde, inklusive de skador som uppstår till
följd av att skogar inte finns; att främja metoder som leder till att man beak-
tar trädens, skogarnas och skogsmarkens sociala, ekonomiska och ekolo-
giska värden i nationella räkenskapssystem; att säkerställa skogens hållbara
utveckling på ett sätt som tillgodoser behoven vad gäller markanvändning,
miljön och utveckling,

158

b) att främja ett effektivt, rationellt och hållbart utnyttjande av alla slags
skogar och vegetation, inbegripet angränsande mark och skogsresurser, ge-
nom utveckling av effektiva skogsbaserade förädlingsindustrier, sekundär-
förädling och handel med skogsprodukter, på grundval av en hållbar hante-
ring av skogsresurser och i enlighet med planer som omfattar allt utbyte från
skogen, vare sig i form av virke eller andra värden,

c) att främja en mer effektiv och hållbar användning av skogar och träd
till brännved och energiförsörjning,

d) att främja en en allsidigare användning och ekonomiskt nyttiggörande
av skogsområden genom att inkludera ekologisk turism i skogsvård och
skogsplanering.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

11.23 Regeringar bör, med stöd från den privata sektorn, vetenskapliga in-
stitutioner, ursprungsbefolkningar, icke-statliga organisationer, kooperativ
och företagare, alltefter omständigheterna, vidta följande åtgärder, väl
koordinerade på nationell nivå, med finansiellt och tekniskt bistånd från in-
ternationella organisationer:

a) Att genomföra detaljerade investeringsstudier, anpassa tillgång och
efterfrågan till varandra och utföra miljökonsekvensutredningar för att ra-
tionalisera och förbättra utnyttjandet av träd och skog och utarbeta och in-
föra lämpliga incitament och regler, inklusive regler om besittningsrätt till
jord, för att skapa ett gynnsamt investeringsklimat och främja skogsvård,

b) att ställa upp vetenskapligt hållbara kriterier och riktlinjer för skötsel,
bevarande och hållbar utveckling av alla slags skogar,

c) att förbättra miljöanpassade och ekonomiskt lönsamma metoder för
skogsproduktion, inklusive planering och hantering, förbättrat utnyttjande
av utrustning, lagring och transport för att, där så är möjligt, minska och
återvinna så mycket som möjligt av avfallet och förbättra värdet hos såväl
virke som andra produkter,

d) främja ett bättre utnyttjande och en bättre utveckling av naturskog,
inklusive planterad skog, där så är möjligt, genom lämpliga miljöanpassade
och ekonomiskt lönsamma åtgärder, inklusive skogsbruk och vård av övriga
växt- och djurarter,

e) främja och stödja förädling av skogsprodukter för att öka deras be-
hållna värde och andra vinster,

f) att främja/popularisera andra skogsprodukter än trä och andra skogsre-
surser än brännved (t.ex. medicinalväxter, färgämnen, fibrer, gummisorter,
hartser, djurfoder, kulturella produkter, rotting, bambu) genom program,
socialt skogsbruk och skoglig verksamhet baserad på lokalbefolkningens del-
tagande, inklusive forskning om förädling och användning av sådana pro-
dukter,

g) att utveckla och öka skogsbaserade förädlingsindustriers effektivitet,
både vad gäller träprodukter och andra produkter, t.ex. effektiv upparbet-
ningsteknik och förbättrat, hållbart utnyttjande av produktionsrester; att

Skr. 1992/93:13

159

främja underutnyttjade arter i naturskog genom forskning, demonstration Skr. 1992/93:13
och marknadsföring; att främja sekundärförädling för att skapa sysselsätt-
ning, inkomster och vinster och skapa eller förbättra marknader för och han-
del med skogsprodukter genom de institutioner, den politik och de kanaler
som är mest ändamålsenliga i detta avseende,

h) att främja och stödja viltvård, ekologisk turism, inklusive jordbruk och
skötsel och odling av vilda arter för att öka inkomster och sysselsättning på
landsbygden, och skapa ekonomiska och sociala vinster utan miljöskadliga
effekter,

i) att främja lämpliga småskaliga skogsbaserade företag som stöd för
landsbygdsutveckling och lokalt företagande,

j) att förbättra och främja metoder för en allsidig värdering av skogarnas
fulla värde med sikte på att inkludera detta värde i den marknadsbaserade
prissättningsstrukturen för virke och andra produkter,

k) att harmonisera en hållbar utveckling av skogen med nationella ut-
vecklingsbehov och nationell handelspolitik som är förenliga med en i miljö-
mässigt avseende hållbar användning av skogsresurser, t.ex. i enlighet med
ITTO:s riktlinjer för ett hållbart tropiskt skogsbruk,

l) att utarbeta, anta och stärka nationella program för att redovisa sko-
gens ekonomiska och ickeekonomiska värde.

b) Information

11.24 De angivna målen och lednings- och hanteringsfrågorna förutsätter
informationsanalys, lämplighetsstudier, marknadsundersökningar och
granskning av teknisk information. Åtgärderna omfattar bl.a.:

a) Att genomföra analyser av tillgång och efterfrågan vad gäller skogspro-
dukter och -tjänster för att säkerställa ett effektivt utnyttjande, där så är
nödvändigt,

b) att genomföra investeringsanalyser och genomförbarhetsstudier, in-
klusive miljökonsekvensutredningar, för etablering av skogsbaserade föräd-
lingsföretag,

c) att bedriva forskning om egenskaperna hos arter som för närvarande

är underutnyttjade med sikte på att främja och saluföra dem,

d) att stödja marknadsundersökningar av skogsprodukter för marknads-
förings- och informationsändamål,

e) att underlätta tillhandahållande av lämplig teknisk information som ett
medel att främja ett bättre utnyttjande av skogsresurser.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

11.25 Internationella organisationers och det internationella samfundets
samarbete och bistånd vad gäller teknologiöverföring, specialisering och
främjande av rättvisa handelsvillkor utan tillämpning av ensidiga restriktio-
ner och/eller förbud mot skogsprodukter i strid med GATT och andra multi-
laterala handelsavtal samt tillämpning av lämpliga marknadsmekanismer
och incitament kommer att bidra till en lösning av de globala miljöproble-
men. En annan särskild åtgärd är att stärka samordningen och det arbete

160

som utförs av befintliga internationella organisationer, särskilt FAO,
UNIDO, UNESCO, UNEP, ITC, UNCTAD, GATT, ITTO och ILO för att
ge tekniskt bistånd och vägledning inom detta programområde.

Skr. 1992/93:13

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

11.26 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 18
miljarder dollar, inklusive ca. 880 miljoner dollar från det internationella
samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om unge-
färliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor,
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

11.27 Åtgärderna enligt detta program förutsätter betydande forskningsin-
satser och studier samt förbättring av teknik. Dessa åtgärder bör samordnas
av nationella regeringar i samarbete med och med stöd av berörda interna-
tionella organisationer och institutioner. Särskilda åtgärder omfattar bl.a.:

a) Forskning om egenskaper hos virke och andra skogsprodukter och de-
ras användning i syfte att främja ett bättre utnyttjande av dem;

b) utveckling och tillämpning av miljöanpassad och renare teknik för ut-
nyttjande av skogsresurser,

c) modeller och teknik för analys av framtidsutsikter och utvecklingspla-
nering,

d) vetenskapliga undersökningar om utveckling och utnyttjande av andra
skogsprodukter än trä,

e) lämpliga metoder för en allsidig uppskattning av skogarnas värde.

c) Kunskapsutveckling

11.28 Åtgärdernas framgång och effektivitet inom detta programområde är
beroende av tillgången på utbildad personal. Specialiserad utbildning är en
viktig faktor härvidlag. Större tonvikt bör läggas på att engagera kvinnor i
arbetet. Kunskapsutveckling, i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende,
för genomförande av programmet bör omfatta följande åtgärder:

a) Att utveckla nödvändig specialkompetens för att genomföra program-
met, inklusive skapande av särskilda möjligheter till utbildning på alla ni-
våer,

b) att starta och stärka repetitionskurser, inklusive stipendier och studie-
resor, för att uppdatera kompetens och tekniskt kunnande och förbättra pro-
duktivitet,

c) att stärka kapaciteten för forskning, planering, ekonomisk analys och

161

11 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 13

fortlöpande utvärderingar och analyser i syfte att förbättra utnyttjandet av Skr. 1992/93:13
skogsresurser,

d) att främja den privata sektorns och kooperativens effektivitet och ka-
pacitet genom att ställa resurser till förfogande och införa incitament.

d) Kapacitetsuppbyggnad

11.29 Kapacitetsuppbyggnad, inklusive stärkande av den befintliga kapaci-
teten, är ett självklart inslag i programåtgärderna. Att förbättra administra-
tion, politik och planer, nationella institutioner, mänskliga resurser, forsk-
ningskapacitet och vetenskaplig kapacitet, teknisk utveckling och fortlö-
pande utvärderingar är viktiga element i åtgärderna för kapacitetsuppbygg-
nad.

D. Att bygga upp och/eller stärka kapacitet för planering,
utvärdering och systematisk observation av skogar och
därtill knutna program, projekt och aktiviteter, inklusive
handel och processer

Bakgrund

11.30 Utvärderingar och systematiska observationer är nödvändiga för att i
samband med långsiktig planering utvärdera effekter, såväl kvantitativt som
kvalitativt, och avhjälpa brister. Denna mekanism är emellertid en av de ofta
förbisedda aspekterna av hanteringen, bevarandet och utvecklingen av
skogsresurser. I många fall saknas även grundläggande information om
skogsareal och skogstyp, produktionspotential och awerkningsvolymer. I
många utvecklingsländer saknas strukturer och mekanismer för att utföra
dessa funktioner. Det är angeläget att avhjälpa dessa brister för att förbättra
kunskaperna om skogens roll och betydelse och på ett realistiskt sätt planera
för skogarnas effektiva bevarande, skötsel, föryngring och hållbara utveck-
ling.

Mål

11.31 Målen för detta programområde är följande:

a) Att stärka eller införa system för utvärdering och systematisk observa-
tion av skogar och skogsmark i syfte att bedöma effekterna av program, pro-
jekt och åtgärder på kvaliteten och omfattningen av skogsresurser, mark som
är tillgänglig för nyskogsodling och förhållandena vad beträffar besittnings-
rätt till jorden eller arrenden och att integrera systemen med en kontinuerlig
process omfattande forskning och ingående analys, samtidigt som nödvän-
diga ändringar och förbättringar görs med sikte på planering och beslutsfat-
tande. Särskild tonvikt bör läggas vid landsbygdsbefolkningens deltagande i
dessa processer,

b) att ge ekonomer, planerare, beslutsfattare och lokala samhällen kor-
rekt, tillräcklig och aktuell information om skogs- och skogsmarksresurser.

162

Åtgärder Skr.

a) Lednings- och hanteringsfrågor

11.32 Regeringar och institutioner bör, vid behov i samarbete med lämpliga
internationella organ, universitet och icke-statliga organisationer, genom-
föra utvärderingar och systematiska observationer av skogar och därtill
knutna program och processer med sikte på en kontinuerlig förbättring av
dessa. Detta bör samordnas med forsknings- och ledningsverksamhet som
har anknytning till detta och, där så är möjligt, bygga på befintliga system.
De viktigaste åtgärderna som bör övervägas är:

a) Att på lämplig nationell nivå utvärdera och utföra systematiska obser-
vationer av situationen, både i kvantitativt och kvalitativt hänseende, och av
förändringar vad gäller skogsareal och skogsresurser, inklusive klassificering
av jordar och markanvändning och uppdateringar av dessa uppgifter. Dessa
åtgärder bör, när så är lämpligt, samordnas med planering för att bilda un-
derlag för utformning av politik och program,

b) att införa nationella system för utredning och systematisk observation
och utvärdering av program och processer, inklusive fastställande av defini-
tioner, standarder, normer och interkalibreringsmetoder och kapacitet för
att avhjälpa fel och brister samt förbättra utformningen och genomförandet
av program och projekt,

c) att beräkna effekterna av verksamhet som påverkar skogsexploatering
och lämna förslag om åtgärder för att bevara skog, med beaktande av nyckel-
variabler som utvecklingsmål, nytta/kostnader, skogens bidrag till alla sekto-
rer, lokal välfärd, miljöförhållanden och biologisk mångfald samt påverkan
på lokal, regional och global nivå i syfte att bedöma länders föränderliga tek-
niska och ekonomiska behov,

d) att utveckla nationella system för utredning och värdering av skogsre-
surser, inklusive nödvändiga forskningsoch dataanalyser som, där så är möj-
ligt, omfattar samtliga skogsprodukter och -tjänster, både vad gäller virke
och andra resurser, och använda resultaten i planer och strategier och, där
det är praktiskt genomförbart, i nationella räkenskaps- och planeringssy-
stem,

e) att upprätta nödvändiga samband mellan sektorer och program, samt
förbättra tillgången till information, för att stödja en helhetssyn vad gäller
planering och programutformning.

b) Information

11.33 Tillförlitlig information är av avgörande betydelse för detta program-
område. Nationella regeringar och andra beslutande instanser bör, vid be-
hov i samarbete med berörda internationella organisationer, åta sig att konti-
nuerligt förbättra information och sörja för informationsutbyte. De vikti-
gaste åtgärder som bör övervägas är följande:

a) Att samla in, sammanställa och utbyta befintlig information och sam-
manställa basinformation om aspekter som har betydelse för detta program-
område,

b) att harmonisera metoderna för program som berör informationsverk-
samhet för att säkerställa uppgifternas tillförlitlighet och konsekvens,

1992/93:13

163

c) att genomföra särskilda undersökningar, t.ex. om lämplig mark för ny- Skr. 1992/93:13
skogsodling,

d) att förbättra stödet till forskning och tillgång till och utbyte av forsk-
ningsresultat.

c) Samarbete och samordning på intemationel och regional nivå

11.34 Det internationella samfundet bör ge de berörda regeringarna nöd-
vändigt tekniskt och ekonomiskt stöd till genomförande av detta program-
område, inklusive följande åtgärder:

a) Att ställa upp en begreppsmässig ram och formulera godtagbara krite-
rier, normer och definitioner för systematiska observationer och utredning
av skogsresurser,

b) att skapa och stärka nationella institutionella samordningsmekanismer
för utredning och systematisk observation av skogar,

c) att stärka befintliga regionala och globala nätverk för utbyte av rele-
vant information,

d) att stärka kapaciteten och förbättra resultaten hos befintliga interna-
tionella organisationer, särskilt Konsultativa gruppen för internationella
jordbruksforskningscentra (CGIAR), FAO, ITTO, UNEP, UNESCO och
UNIDO när det gäller att ge tekniskt bistånd och vägledning inom detta pro-
gramområde.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

11.35 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 750
miljoner dollar, inklusive ca. 230 miljoner dollar från det internationella
samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om unge-
färliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor,
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

11.36 För att påskynda utveckling måste ovannämnda ledningsoch hante-
ringsfrågor och informationsåtgärder genomföras. Åtgärder avseende glo-
bala miljöproblem kommer att skapa en grund på global basis för att be-
döma, utvärdera och söka lösningar till världens miljöproblem. Med stär-
kande av de internationella institutionernas kapacitet avses förbättringar
vad gäller teknisk personal och flera internationella organisationers opera-
tiva kapacitet för att tillgodose olika länders behov.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

11.37 Åtgärder för utredning och systematisk observation kommer att kräva
stora forskningsinsatser, statistiska modeller och teknisk innovation. Dessa
ingår i lednings- och hanteringsfrågorna. Dessa åtgärder kommer i sin tur att

164

förbättra de tekniska och vetenskapliga utredningarnas innehåll. De sär- Skr. 1992/93:13
skilda vetenskapliga och tekniska åtgärderna inom dessa områden omfattar

bl.a.:

a) Utveckling av tekniska, ekologiska och ekonomiska metoder och mo-
deller för utvärderingar,

b) utvecklig av datasystem, databehandling och statistiska modeller,

c) fjärrmätning och lantmätning,

d) utveckling av geografiska informationssystem,

e) utvärdering och förbättring av teknik.

11.38 Dessa åtgärder skall samordnas och harmoniseras med liknande åt-
gärder inom andra programområden.

c) Kunskapsutveckling

11.39 Programåtgärderna tillgodoser behovet att utveckla mänskliga resur-
ser vad gäller specialisering (t.ex. användning av fjärrmätning, kartläggning
(”mapping”) och statistiska modeller), utbildning, tekniköverföring, stipen-
dier och fältdemonstrationer.

d) Kapacitetsuppbyggnad

11.40 Nationella regeringar och andra beslutande instanser bör, i samarbete
med lämpliga internationella organisationer och institutioner, utveckla den
nödvändiga kapaciteten för att genomföra detta programområde. Detta bör
harmoniseras med kapacitetsuppbyggnad inom andra programområden.
Kapacitetsuppbyggnad bör omfatta sådana aspekter som politik, offentlig
verksamhet, nationella institutioner, kunskapsutveckling och kompetens,
forskningskapacitet, teknisk utveckling, informationssystem, programutvär-
dering, samordning mellan sektorer och internationellt samarbete.

e) Finansiering av det internationella och regionala samarbetet

11.41 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 750
miljoner dollar, inklusive ca. 530 miljoner dollar från det internationella
samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om unge-
färliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor,
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

165

Kapitel 12

Skr. 1992/93:13

Hantering av känsliga ekosystem: bekämpning av
ökenspridning och torka

Inledning

12.1 De känsliga ekosystemen är betydelsefulla genom att de har unika
egenskaper och resurser. Till dem räknas öknar, semiarida landområden,
bergsområden, våtmarker, små öar och vissa kustområden. De flesta av
dessa ekosystem sträcker sig över nationsgränser och är alltså en regional
angelägenhet. I detta kapitel behandlas markresursfrågorna då det gäller ök-
nar och också arida, semiarida och torra subhumida områden. En hållbar
utveckling för bergsområden behandlas i kapitel 13 av Agenda 21 och små
öar och kustområden tas upp i kapitel 17.

12.2 Ökenspridning är markförstöring i arida, semiarida och torra subhu-
mida områden som orsakas av skilda faktorer, som t.ex. klimatiska variatio-
ner och mänsklig verksamhet. Ökenspridningen drabbar ungefär en sjätte-
del av världens befolkning, 70% av alla torrområden, dvs. 3,6 miljarder hek-
tar vilket är en fjärdedel av jordens totala landyta. Den mest påtagliga effek-
ten av ökenspridningen är, vid sidan av utbredd fattigdom, förstörelse av 3,3
miljarder hektar av den totala betesmarken, vilket utgör 73% av betesmark
med låg potentiell bärförmåga för människor och djur, försämrad markpro-
duktivitet och markstruktur inom cirka 47% av torrområdena med marginell
regnbevattnad åkermark och försämring av konstbevattnad åkermark som
uppgår till 30% av torrområden med hög folktäthet och jordbrukspotential.

12.3 Prioritet i bekämpningen av ökenspridningen bör ges till genomföran-
det av förebyggande åtgärder för mark som ännu inte förstörts, eller endast
drabbats av liten förstörelse. De svårt drabbade områdena får dock inte för-
summas. I bekämpningen av ökenspridning och torka är det av avgörande
betydelse att få till stånd ett deltagande från lokala myndigheter, landsbygds-
organisationer, regeringar, icke-statliga organisationer och internationella
och regionala organisationer.

12.4 Följande programområden ingår i detta kapitel:

A. Förstärkning av kunskapsbasen och utveckling av informations- och
övervakningssystem för områden som är hotade av ökenspridning och
torka, vilket även innefattar de ekonomiska och sociala aspekterna på
dessa ekosystem.

B. Bekämpning av markförstöringen, bl.a. genom intensifierad jordför-
bättring och ny- och återplantering av skog.

C. Utveckling och förstärkning av integrerade program för att utrota fattig-
domen och främja alternativa försörjningssystem i områden som hotas
av ökenspridning.

166

D. Utveckling av omfattande program mot ökenspridning som integreras i Skr. 1992/93:13
den nationella utvecklings- och miljöplaneringen.

E. Utveckling av omfattande torkberedskapsoch hjälpplaner som även om-
fattar självhjälpsåtgärder för områden som ofta drabbas av torka och ut-
formning av program för att ta hand om flyktingar från miljödrabbade
områden.

F. Främjande av befolkningens delaktighet och miljöutbildning som är in-
riktad på motåtgärder mot ökenspridning och torka.

Programområden

A. Förstärkning av kunskapsbasen och utveckling av
informations- och övervakningssystemen för områden som
är hotade av ökenspridning och torka, vilket även inne-
fattar de ekonomiska och sociala aspekterna på dessa
ekosystem

Bakgrund

12.5 De globala utvärderingar av tillståndet och hastigheten när det gäller
ökenspridningen som utförts av Förenta Nationernas miljöprogram (UNEP)
1977, 1984 och 1991 har visat att de grundläggande kunskaperna om öken-
spridningsprocesserna är otillräckliga. Ändamålsenligt utformade världsom-
spännande systematiska observationssystem bidrar till utvecklingen och ge-
nomförandet av effektiva program mot ökenspridning. De befintliga inter-
nationella, regionala och nationella institutionerna, särskilt i utvecklingslän-
derna, har begränsad kapacitet för att skaffa fram och utbyta information.
Ett integrerat och samordnat system för information och systematiska obser-
vationer, som bygger på ändamålsenlig teknik och täcker de globala, regio-
nala, nationella och lokala nivåerna, är en förutsättning för att kunna förstå
dynamiken i processerna för ökenspridning och torka. Det är också viktigt
för att kunna utveckla effektiva åtgärder mot ökenspridning och torka och
förbättra de socioekonomiska förhållandena.

Mål

12.6 Målen inom detta programområde är:

a) Att främja upprättandet och/eller förstärkning av nationella samord-
ningscentra för miljöinformation som kan fungera som kontaktpunkter för
fackdepartementen inom regeringarna och stå för de nödvändiga standardi-
serings- och stödtjänsterna, samt att säkerställa att de nationella systemen
för miljöinformation i fråga om ökenspridning och torka knyts samman i ett
nätverk på regional nivå som även fungerar mellan regioner och för delar av
regioner,

b) att förstärka regionala och globala nätverk för systematiska observa-
tioner som är kopplade till utvecklingen av nationella system för observatio-
ner av markförstöring och ökenspridning - orsakade såväl av klimatfluktua-
tioner som av mänsklig verksamhet samt att fastställa prioriterade handlings-
områden,

167

c) att skapa ett permanent system på såväl nationell som internationell Skr. 1992/93:13
nivå för kontroll av ökenspridning och markförstöring i syfte att förbättra
levnadsbetingelserna i de drabbade områdena.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

12.7 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Skapa och/eller förstärka miljöinformationssystem på nationell nivå,

b) förstärka den nationella, regionala och lokala kontrollen och säker-
ställa samarbete/nätverk mellan befintliga miljöinformations- och miljö-
kontrollsystem som t.ex. Earthwatch och Sahara och Sahelobservatoriet,

c) förstärka de nationella institutionernas kapacitet att analysera miljö-
data så att de ekologiska förändringarna kan kontrolleras och miljöinforma-
tion lämnas fortlöpande på nationell nivå.

b) Data och information

12.8 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Göra en översyn av och granska de medel som används för att beräkna
de ekologiska, ekonomiska och sociala konsekvenserna av ökenspridningen
och markförstöringen och låta resultaten av dessa studier utnyttjas i de inter-
nationella kontrollåtgärderna beträffande ökenspridning och markförstö-
ring,

b) göra en översyn av och granska samspelet mellan de socioekonomiska
verkningarna av klimat, torka och ökenspridning och utnyttja resultaten av
dessa studier i konkret handlande.

12.9 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Stödja integrerad datainsamling och forskningsarbete i program som
gäller problemen med ökenspridning och torka,

b) stödja nationella, regionala och globala program för en integrerad da-
tainsamling och nätverk för forskning som syftar till kontroll av jord- och
markförstöring,

c) förstärka de nationella och regionala meteorologiska och hydrologiska
nätverken och kontrollsystemen för att säkerställa en ändamålsenlig insam-
ling av grundläggande information och kommunikation mellan nationella,
regionala och internationella centra.

c) Internationell och regional samverkan och samordning

12.10 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Förstärka regionala program och internationellt samarbete, som Per-
manent Inter-State Committee on Drought Control in the Sahel (CILSS),

168

Intergovernmental Authority for Drought and Development Coordination Skr. 1992/93:13
Conference (SADCC), arabiska Maghrebunionen och andra regionala orga-
nisationer samt organisationer som Sahara och Sahelobservatoriet,

b) upprätta och/eller utveckla en heltäckande databasenhet för öken-
spridning, markförstöring och människors förhållande med såväl fysiska som
socioekonomiska parametrar. Detta bör bygga såväl på befintliga som där så
är nödvändigt kompletterande hjälpmedel som Earthwatch och andra infor-
mationssystem som utvecklats av internationella, regionala och nationella
institutioner, förstärkta för detta ändamål,

c) utveckla normer och definiera framstegsindikatorer som underlättar
lokala och regionala institutioners arbete med att spåra framsteg i kampen
mot ökenspridningen. Särskild uppmärksamhet bör ägnas indikatorer för lo-
kal delaktighet.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

12.11 Konferenssekretariatet har uppskattat den genomsnittliga samman-
lagda årskostnaden (1993 - 2000) för att genomföra åtgärderna inom detta
programområde till cirka 350 miljoner dollar, inklusive cirka 175 miljoner
dollar från Världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter. Dessa
uppskattningar avser endast att ge en antydan om storleksordningen och har
inte granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella vill-
koren, däribland även eventuella icke-koncessionella villkor, kommer bl.a.
att bero på vilka särskilda strategier och program regeringarna kommer att
besluta om att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska instrument

12.12 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av de internationella och regionala organisationer som arbetar med frå-
gorna om ökenspridning och torka:

a) Företa inventeringar, och uppdatera befintliga inventeringar, av natur-
resurser som energi, vatten, jordmån, mineral, växtlighet och djurs födotill-
gång och andra resurser som bostäder, sysselsättning, hälsa, utbildning och
demografisk fördelning tids- och rumsmässigt,

b) utveckla integrerade informationssystem för miljökontroll, miljöbok-

föring och konsekvensbedömning,

c) internationella organ bör samarbeta för att underlätta tillkomsten och
utvecklingen av lämplig teknik för kontroll och bekämpning av torka och
ökenspridning.

c) Kunskapsutveckling

12.13 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av de internationella och regionala organisationer som arbetar med frå-
gorna om ökenspridning och torka, utveckla det tekniska och yrkesmässiga

kunnandet hos den personal som medverkar i kontrollen och bedömningen 159

av frågan om ökenspridning och torka.

d) Kapacitetsuppbyggnad

12.14 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av de internationella och regionala organisationer som arbetar med frå-
gorna om ökenspridning och torka:

a) Förstärka de nationella och lokala institutionerna genom att förse per-
sonalen med tillräcklig utrustning och finansiering för kontrollen av öken-
spridningen,

b) främja lokalbefolkningens, särskilt kvinnors och ungdomars, medver-
kan i insamlingen och utnyttjandet av miljöinformation genom utbildning
och skapande av medvetenhet.

B. Bekämpning av markförstöringen, bl.a. genom
intensifierad jordförbättring och ny- och återplantering av
skog

Bakgrund

12.15 Ökenspridningen påverkar cirka 3,6 miljarder hektar, vilket är cirka
70% av den sammanlagda arealen av torrområdena i världen eller nära en
fjärdedel av jordens landyta. I bekämpningen av ökenspridningen i betes-
mark och i regnbevattnad och konstbevattnad åkermark bör förebyggande
åtgärder inledas i områden som ännu inte påverkats, eller endast påverkats
i liten utsträckning, av ökenspridning. Korrigerande åtgärder bör genomfö-
ras för att bevara produktiviteten i områden som drabbats måttligt och för
att återställa torrområden som drabbats svårt eller mycket svårt av öken-
spridningen.

12.16 Ett ökat vegetationstäcke skulle gynna och stabilisera den hydrolo-
giska balansen i torrområden och bevara markens kvalitet och produktivitet.
Förebyggande åtgärder för ännu inte förstörd mark och korrigerande åtgär-
der för att återställa såväl måttligt som svårt förstörda torrområden - även
områden som drabbats av sanddynvandringar - med införande av miljömäs-
sigt sunda, socialt acceptabla, rättvisa och ekonomiskt realistiska markan-
vändningssystem kommer att öka markens bärförmåga och bevara floran
och faunan i känsliga ekosystem.

Mål

12.17 Målen inom detta programområde är:

a) I fråga om områden som ännu inte påverkats, eller endast påverkats i
ringa utsträckning, av ökenspridningen: att säkerställa en lämplig hushåll-
ning med befintliga naturområden (även skogar) för att bevara den biolo-
giska mångfalden, skydda avrinningsområden och långsiktigt säkra produk-
tion och jordbruksutveckling samt andra mål med full delaktighet från ur-
sprungsbefolkningens sida,

b) att återställa torrområden som, måttligt eller svårt, drabbats av öken-
spridningen så att de kan utnyttjas på ett produktivt och hållbart sätt för
jord- och skogsbruksutveckling, bl.a. genom jord- och vattenförbättring,

c) att öka vegetationstäcket och främja hushållning med biotiska resurser

Skr. 1992/93:13

170

i områden som drabbats, eller hotas av, ökenspridning och torka, särskilt
genom åtgärder som ny- och återplantering av skog, agroforestry, koopera-
tivt skogsbruk och program för bevarande av växtligheten,

d) att förbättra hushållningen med skogsresurserna, även brännved, samt
att minska konsumtionen av brännved genom effektivare användning och
genom att öka användningen av, och utveckla, andra energikällor, även al-
ternativ energi.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

12.18 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Genomföra brådskande, direkt förebyggande åtgärder i torrområden
som är sårbara men ännu inte drabbats och i torrområden som endast drab-
bats i ringa omfattning av ökenspridningen genom att införa:

i) förbättrade program och metoder för markanvändningen så att
markens produktivitet ökas på ett mer hållbart sätt,

ii) lämpliga, miljömässigt sunda och ekonomiskt realistiska jord-
bruks- och betesgångstekniker, och

iii) en förbättrad hushållning med mark- och vattenresurser,

b) genomföra snabbverkande program för ny- och återplantering av skog
med arter, särskilt inhemska grönsaker och andra arter, som är resistenta
mot torka och snabbväxande, i kombination med kooperativa skogsbruks-
program. Man bör i detta sammanhang överväga storskaliga skogsplante-
ringsprogram, särskilt skapandet av grönområden, med tanke på de många
fördelarna med sådana åtgärder,

c) genomföra brådskande, direkt korrigerande åtgärder för torrområden
som drabbats svårt av ökenspridningen utöver de åtgärder som anges i punkt
a ovan i syfte att återställa och bevara deras produktivitet,

d) verka för förbättrade system för hushållning med mark/vatten/grödor,
som gör det möjligt att bekämpa den ökade salthalten i konstbevattnad åker-
mark samt att stabilisera regnbevattnad åkermark och införa förbättrade
jordmåns/grödosystem i markanvändningen,

e) verka för en hushållning med naturresurserna, även betesmarken, som
är byggd på nyskapande eller anpassade ursprungliga tekniker, med hänsyn
såväl till landsbygdsbefolkningens behov som till bevarandet av naturresur-
serna,

f) verka för skydd på platsen och bevarande av speciella ekologiska områ-
den genom lagstiftning och andra medel i syfte att bekämpa ökenspridningen
samtidigt som den biologiska mångfalden skyddas,

g) verka för och främja skogsbruksinvesteringar i torrområden genom
skilda incitament, även lagstiftning,

h) verka för utveckling och användning av energikällor som minskar på-
frestningen på virkesresurserna, även alternativa energikällor och förbätt-
rade spisar.

Skr. 1992/93:13

171

b) Data och information

Skr. 1992/93:13

12.19 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Utveckla markanvändningsmodeller som bygger på, och förbättrar, lo-
kala metoder och är inriktade på att förhindra markförstöring. Dessa model-
ler bör skapa en bättre förståelse av de olika naturliga och av människan ska-
pade faktorer som kan bidra till ökenspridningen. Modellerna bör innefatta
samspelet mellan nya såväl som traditionella metoder för att förhindra mark-
förstöringen och ge uttryck för återhämtningsförmågan hos hela det ekolo-
giska och sociala systemet,

b) utveckla, pröva och införa - med vederbörlig hänsyn till miljösäker-
hetsaspekterna - växtarter som är resistenta mot torka, snabbväxande, pro-
duktiva och lämpliga i den aktuella miljön.

c) Internationell och regional samverkan och samordning

12.20 Berörda FN-organ, internationella och regionala organisationer, icke-
statliga organisationer och bilaterala organ bör:

a) Samordna sina uppgifter i bekämpningen av markförstöringen samt
verka för återplantering av skog, agroforestry och markhushållningssystem
i drabbade länder,

b) stödja regional och subregional verksamhet i fråga om utveckling och
spridning av teknik, utbildning och genomförande av program för att hejda
torrområdesförstöring.

12.21 Berörda nationella regeringar, FN-organ och bilaterala organ bör
stärka den samordnande roll i fråga om förstöringen av torrområdena som
spelas av de delregionala, mellanstatliga organisationer som inrättats för att
täcka denna verksamhet, t.ex. CILSS, IGADD, SADCC och arabiska
Maghrebunionen.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

12.22 Konferenssekretariatet har uppskattat den genomsnittliga samman-
lagda årskostnaden (1993 - 2000) för att genomföra åtgärderna inom detta
programområde till cirka sex miljarder dollar, inklusive cirka tre miljarder
dollar från Världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter. Dessa
uppskattningar avser endast att ge en antydan om storleksordningen och har
inte granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella vill-
koren, däribland även eventuella icke-koncessionella villkor, beror bl.a. på
vilka särskilda strategier och program regeringarna beslutar att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska instrument

12.23 Regeringar och andra beslutande instanser på lämplig nivå, och lokala
myndigheter bör, med stöd av internationella och regionala organisationer
inom området:

172

a) integrera ursprungsbefolkningarnas kunskap som har samband med
skogar, skogklädd mark, betesmark och naturlig vegetation i forskningsverk-
samheten i fråga om ökenspridning och torka,

b) verka för integrerade forskningsprogram om skydd, återställande och
bevarande av vatten- och markresurser och om en markanvändning som i
görligaste mån bygger på traditionella metoder.

c) Kompetensutveckling

12.24 Regeringar och andra beslutande instanser på lämplig nivå, och lokala
myndigheter bör, med stöd av internationella och regionala organisationer
inom området:

a) Skapa mekanismer för att säkerställa att markanvändarna, särskilt
kvinnorna, är de huvudsakliga aktörerna i genomförandet av en förbättrad
markanvändning, även agroforestry, som ett led i bekämpningen av mark-
förstöringen,

b) främja effektiva decentraliserade tjänster i områden som hotas av
ökenspridning och torka, särskilt för att undervisa jordbrukare och boskaps-
herdar i en förbättrad hushållning med markoch vattenresurser i torrområ-
den.

d) Kapacitetsuppbyggnad

12.25 Regeringar och andra beslutande instanser på lämplig nivå, och lokala
myndigheter bör, med stöd av internationella och regionala organisationer
inom området:

a) Utveckla, anta genom lämpliga nationella lagstiftningsåtgärder och in-
stitutionellt införa nya, miljömässigt sunda och utvecklingsinriktade pro-
gram för markanvändning,

b) stödja lokalt baserade folkliga organisationer, särskilt bland jordbru-
kare och herdefolk.

C. Utveckling och förstärkning av integrerade program för
att utrota fattigdomen och främja alternativa försörj-
ningssystem i områden som hotas av ökenspridning

Bakgrund

12.26 I områden som hotas av ökenspridning och torka förmår de nuva-
rande systemen för försörjning och resursanvändning inte upprätthålla lev-
nadsstandarden. I de flesta arida och semiarida områden är inte de traditio-
nella försöijningssätten, som bygger på herdejordbruk, ändamålsenliga och
hållbara, särskilt inte med hänsyn till verkningarna av torka och det ökande
demografiska trycket. Fattigdomen är en av de viktigaste orsakerna till att
förstöringen och ökenspridningen ökar i takt. Därför behövs handling för att
återställa och förbättra system med herdejordbruk som ger en hållbar hus-
hållning med betesmarkerna och även för att skapa alternativa försötjnings-
källor.

Skr. 1992/93:13

173

Mål

Skr. 1992/93:13

12.27 Målen inom detta programområde är:

a) Att skapa en förmåga i bygemenskaperna och hos herdegrupper att ta
hand om utvecklingen av, och hushållningen med, sina markresurser på ett
socialt rättfärdigt och ekologiskt sunt sätt,

b) att förbättra produktionssystemen så att en ökad produktivitet kan
uppnås inom ramen för godkända program för bevarande av de nationella
resurserna och inom ramen för en integrerad syn på landsbygdens utveck-
ling,

c) att skapa möjligheter till alternativ försörjning och därigenom en grund
för att minska trycket på markresurserna och samtidigt erbjuda ytterligare
inkomstkällor, särskilt för landsbygdsbefolkningen, som på så sätt kan för-
bättra sin levnadsstandard.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

12.28 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Anta program på nationell nivå som gäller ett decentraliserat synsätt
på markresurshushållningen med decentralisering av ansvaret till lands-
bygdsorganisationer,

b) skapa eller stärka landsbygdsorganisationer som svarar för markhus-
hållningen i byar och på betesmarker,

c) skapa och utveckla lokala, nationella och sektorövergripande mekanis-
mer för att hantera de miljö- och utvecklingsmässiga följderna av markinne-
havet i fråga om användning och ägande av mark. Särskild uppmärksamhet
bör ges åt skyddet av äganderätten för kvinnor samt för herde- och nomad-
grupper som lever i landsbygdsområden,

d) skapa eller stärka bysammanslutningar som är inriktade på ekonomisk
jordbruksverksamhet av gemensamt intresse (trädgårdsodling, förädling av
jordbruksprodukter, husdjur, skötsel av boskapshjordar osv.),

e) främja jordbrukskredit och nyttiggörande av sparandet genom att
jordbruksbanker upprättas,

f) utveckla infrastrukturen och den lokala produktions- och marknadsför-
ingskapaciteten genom att lokalbefolkningen engageras i arbetet med att
skapa alternativa försörjningssystem och lindra fattigdomen,

g) inrätta en revolverande fond för kredit till entreprenörer på landsbyg-
den och lokala grupper för att underlätta skapandet av bomullsindustrier/af-
färsprojekt och kreditmöjligheter för jordbruksverksamhet.

b) Data och information

12.29 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Genomföra socioekonomiska förstudier för att få en god förståelse av
situationen inom programområdet, särskilt i fråga om resurs- och markinne-

174

havsförhållanden, traditionella markhushållningssystem och karaktäristiska Skr. 1992/93:13
för produktionssystemen,

b) inventera naturresurserna (jordmånsförhållanden, vatten och vegeta-
tion) och i vilken grad de drabbats av förstöring, i första hand med stöd av
lokalbefolkningens kännedom (t.ex. snabb landsbygdstaxering),

c) sprida information om tekniska paketlösningar som är anpassade till
sociala, ekonomiska och ekologiska förhållanden,

d) verka för informationsutbyte om utvecklingen av alternativa försörj-
ningssystem tillsammans med andra agroekologiska regioner.

c) Internationell och regional samverkan och samordning

12.30 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Främja samverkan och informationsutbyte mellan institutioner som
sysslar med forskning om arida och semiarida områden i fråga om metoder
och tekniker för att förbättra markens och arbetets produktivitet samt funk-
tionsdugliga produktionssystem,

b) samordna och harmonisera genomförandet av de program och projekt
som bekostas av internationella organisationer och icke-statliga organisatio-
ner och som är inriktade på lindrande av fattigdomen och främjande av alter-
nativa försöijningssystem.

Medel for genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

12.31 Konferenssekretariatet har uppskattat kostnaderna för detta pro-
gramområde i kapitel 3, ”Fattigdomsbekämpning” och kapitel 14, ”Att
främja ett hållbart jordbruk och en hållbar landsbygdsutveckling”.

b) Vetenskapliga och tekniska instrument

12.32 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med

stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Genomföra tillämpad forskning i markanvändning med stöd av lokala
forskningsinstitutioner,

b) underlätta regelbundna nationella, regionala och interregionala kom-
munikationer om, och utbyte av, information och erfarenheter mellan dem
som utför fältarbetet och forskare,

c) stödja och uppmuntra införande och användning av tekniker för att
skapa alternativa inkomstkällor.

c) Kunskapsutveckling

12.33 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Utbilda medlemmar i landsbygdsorganisationerna i företagsledning

175

och jordbrukare i särskilda tekniker som mark- och vattenvård, vattenbruk,
agroforestry och småskalig konstbevattning,

b) utbilda fältarbetare och samordnare i arbete med delaktighet för inte-
grerad markhushållning.

d) Kapacitetsuppbyggnad

12.34 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området, skapa
och vidmakthålla mekanismer för att säkerställa att strategierna för att
lindra fattigdomen bland invånarna i områden som hotas av ökenspridning
integreras i planer och program på sektoriell och nationell nivå.

D. Utveckling av omfattande program mot ökenspridning
som integreras i den nationella utvecklings- och miljö-
planeringen

Bakgrund

12.35 I flera utvecklingsländer som är drabbade av ökenspridningen är na-
turresursbasen den huvudsakliga resurs som är den enda förutsättning som
finns för utvecklingsprocessen. De sociala system som samverkar med mark-
resurserna gör problemet ännu mycket mer komplicerat och kräver ett inte-
grerat angreppssätt vid planering och hushållning i fråga om markresur-
serna. I handlingsplanerna för att bekämpa ökenspridning och torka bör
hushållningsaspekterna på miljön och utvecklingen ingå så att de följer in-
riktningen att integrera nationella utvecklingsplaner och nationella hand-
lingsplaner för miljön.

Mål

12.36 Målen inom detta programområde är:

a) Att stärka de nationella institutionernas förmåga att utveckla ända-
målsenliga program mot ökenspridningen och integrera dessa i den natio-
nella utvecklingsplaneringen,

b) att utveckla strategiska planeringsramar för utveckling, skydd och hus-
hållning i fråga om naturresurser i torrområden och integrera dessa i de na-
tionella utvecklingsplanerna, även i nationella planer för bekämpning av
ökenspridningen och handlingsplaner för miljön i länder som är starkt ho-
tade av ökenspridningen,

c) att initiera en långsiktig process för att genomföra och kontrollera stra-
tegier i samband med naturresurshushållning,

d) att stärka det regionala och internationella samarbetet i kampen mot
ökenspridningen, bl.a. genom att införa rättsinstrument och andra medel.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

12.37 Regeringarna bör, på lämplig nivå, och med stöd av internationella
och regionala organisationer inom området:

Skr. 1992/93:13

176

a) Skapa eller förstärka nationella och lokala myndigheter för bekämp- Skr. 1992/93:13
ning av ökenspridningen, inom regeringsorgan och lokala verkställande or-
gan samt lokala kommittéer/sammanslutningar av markanvändare i alla lo-
kala församlingar som berörs i syfte att organisera en arbetssamverkan mel-
lan alla som är verksamma, från gräsrotsnivå (jordbrukare och herdar) till

högre beslutande nivå,

b) utveckla nationella handlingsplaner för att bekämpa ökenspridningen
och, där det är lämpligt, integrera dessa planer i nationella utvecklingsplaner
och nationella handlingsplaner för miljön,

c) genomföra program som är inriktade på en förbättrad markanvänd-
ning, lämplig hushållning med allmän mark, skapande av incitament för
småbrukare och herdar, kvinnors medverkan och uppmuntrande av privata
investeringar i torrområdenas utveckling,

d) säkerställa samordning mellan departement och institutioner som ar-
betar med program mot ökenspridningen på nationell och lokal nivå.

b) Data och information

12.38 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området, främja
informationsutbyte och samverkan i fråga om nationella planer och program
i drabbade länder, bl.a. genom nätverk.

c) Internationell och regional samverkan och samordning

12.39 Internationella organisationer, multilaterala finansiella institutioner,
icke-statliga organisationer och bilaterala organ inom området bör stärka sitt
samarbete i fråga om bistånd i utarbetandet av ökenspridningskontrollpro-
gram och integreringen av dessa program i nationella planeringsstrategier
samt genom upprättandet av nationella mekanismer för samordning och sys-
tematiska observationer och regionala och globala nätverk för dessa planer
och mekanismer.

12.40 Begäran riktas till generalförsamlingen att, vid sin fyrtiosjunde ses-
sion, tillsätta en mellanstatlig förhandlingskommitté, under generalförsam-
lingens överinseende, för att utarbeta en internationell konvention om att
motverka ökenspridningen i de länder som är drabbade av allvarlig torka
och/eller ökenspridning, särskilt i Afrika, i syfte att en sådan konvention
skall kunna antas senast i juni 1994.

Medel for genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

12.41 Konferenssekretariatet har uppskattat den genomsnittliga totalkost-
naden per år (1993 - 2000) för att genomföra åtgärderna inom detta pro-
gramområde till cirka 180 miljoner dollar, inklusive cirka 90 miljoner dollar
från Världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter. Dessa uppskatt-
ningar avser endast att ge en antydan om storleksordningen och har inte

12 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 13

granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella vill- Skr. 1992/93:13
koren, däribland även eventuella icke-koncessionella, beror bl.a. på vilka
särskilda strategier och program regeringarna beslutar att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska instrument

12.42 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Utveckla och införa ändamålsenliga och förbättrade hållbara jord-
bruks- och betesgångstekniker som är socialt och miljömässigt godtagbara
och ekonomiskt realistiska,

b) genomföra tillämpade studier av integrering av miljö- och utvecklings-
verksamhet i nationella utvecklingsplaner.

c) Kunskapsutveckling

12.43 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området, företa
större landsomfattande kampanjer för ökad medvetenhet och kunskap om
ökenspridningen i de drabbade länderna med hjälp av befintliga nationella
massmedier, utbildningsnätverk och nyskapad eller förstärkt decentraliserad
utbildning. Detta bör säkra att människor får tillgång till kunskap om öken-
spridning och torka samt om de nationella handlingsplanerna mot öken-
spridningen.

d) Kapacitetsuppbyggnad

12.44 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området, skapa
och vidmakthålla mekanismer för att säkerställa samordningen mellan fack-
departement och institutioner inklusive lokala institutioner och icke-statliga
organisationer i integreringen av program mot ökenspridning i nationella ut-
vecklingsplaner och nationella handlingsplaner för miljön.

E. Utveckling av omfattande torkberedskapsoch hjälpplaner
som även omfattar självhjälpsåtgärder för områden som
ofta drabbas av torka och utformning av program för att
ta hand om flyktingar från miljödrabbade områden

Bakgrund

12.45 Torka är, med varierande frekvens och omfattning, ett återkommande
fenomen i stora delar av utvecklingsländerna, särskilt i Afrika. Vid sidan av
förlusterna i människoliv - man beräknar att tre miljoner människor dog på
grund av torka i Afrika under mitten av 1980-talet - är de ekonomiska följ-
derna av katastrofer i samband med torka också allvarliga och gäller förlorad
produktion, tillförsel som inte kommer till avsedd användning och stör-
ningar i användningen av utvecklingsresurserna.

12.46 System med tidigt larm för att förutsäga torka kommer att göra det

178

möjligt att genomföra program för beredskap mot torka. Integrerade paket- Skr. 1992/93:13
lösningar på bruksenhets- och vattenområdesnivå, som alternativa skörde-
metoder.mark- och vattenvård och främjande av vattenbrukstekniker kan
öka markens förmåga att klara torkan och tillfredsställa grundläggande be-
hov och därigenom minimera antalet flyktingar av miljöskäl och behovet av
katastrofhjälp vid torka. Samtidigt behövs katastrofhjälpsplaner för perio-
der med akut vattenbrist.

Mål

12.47 Målen inom detta programområde är:

a) Att utveckla nationella strategier för beredskap mot torka, på såväl
kort som lång sikt, som syftar till att minska produktionssystemens sårbarhet
för torka,

b) att förstärka flödet av larminformation till beslutsfattare och markan-
vändare för att göra det möjligt för nationerna att genomföra strategier för
ingripande mot torka,

c) att utveckla hjälpprogram för torkperioder och möjlighet att ta hand
om miljöflyktingar och att integrera detta i den nationella och regionala ut-
vecklingsplaneringen.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

12.48 I områden som hotas av torka bör regeringar och andra beslutande
instanser, på lämplig nivå, och med stöd av internationella och regionala or-
ganisationer inom området:

a) Utforma strategier för att ta itu med nationell livsmedelsbrist under pe-
rioder med produktionsbrist. Dessa strategier skall omfatta frågor om lager
och lagerhållningsmetoder, import, hamnanläggningar, livsmedelslager,
transport och distribution,

b) förbättra den nationella och regionala kapaciteten i fråga om agrome-
teorologi och katastrofplanering för skörden. Genom agrometeorologin
kopplas väderleksprognosernas frekvens, innehåll och regionala täckning till
skördeplaneringens och jordbruksrådgivningens krav,

c) utarbeta landsbygdsprojekt för att skapa kortvarig sysselsättning på
landsbygden för hushåll som drabbats av torka. Förlusten av inkomster och
medel till mat är en vanlig källa till nöd i tider av torka. Landsbygdsarbete
bidrar till att skapa de inkomster som är nödvändiga för att fattiga familjer
skall kunna köpa mat,

d) upprätta katastrofarrangemang, där detta är nödvändigt, för distribu-
tion av mat och foder och vattenförsörjning,

e) skapa säkerhetsnät för de mest utsatta hushållen.

b) Data och information

12.49 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, i de be-
rörda länderna bör med stöd av internationella och regionala organisationer
inom området:

179

a) Genomföra forskning om prognoser på årstidsbasis för att förbättra ka- Skr. 1992/93:13
tastrofplanering och hjälpåtgärder och göra det möjligt att vidta förebyg-
gande åtgärder på jordbruksnivå, som t.ex. val av lämpliga arter och jord-
bruksmetod i tider av torka,

b) stödja tillämpad forskning om metoder att minska markens vattenför-
luster och att öka jordens förmåga att absorbera vatten samt om vatten-
brukstekniker i torkdrabbade områden,

c) Internationell och regional samverkan och samordning

12.50 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Skapa ett system för stödkapacitet i fråga om matvarulager, logistiskt
stöd,personal och finansiering som ger snabba internationella hjälpåtgärder
vid torkkatastrofer,

b) stödja världsmeteorologiorganisationens (WMO) program för agro-
hydrologi och agrometeorologi, det program som leds av Regional Training
Centre for Agrometeorology and Operational Hydrology and their Applica-
tions (AGRHYMET), centraler för kontroll av torka och African Centre of
Meteorological Applications for Development (ACMAD) samt arbetet i
Permanent Inter-State Committee on Drought Control in the Sahel (CILSS)
och Intergovernmental Authority for Drought and Development (IGADD),

c) stödja FAO:s program och andra program för utveckling av tidig-var-
ningsystem och biståndsprogram för att säkra tillgången till livsmedel,

d) förstärka och utvidga området för befintliga regionala program och
verksamheterna inom berörda FNorgan och -organisationer som World
Food Programme (WFP), Office of the United Nations Disaster Relief
Coordinator (UNDRO) och Förenta Nationernas SudanSahelkontor samt
inom icke-statliga organisationer i syfte att lindra verkningarna av torka och
katastrofer.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

12.51 Konferenssekretariatet har uppskattat totalkostnaden per år (1993 -
2000) för att genomföra åtgärderna inom detta programområde till cirka 1,2
miljarder dollar, inklusive cirka 1,1 miljarder dollar från Världssamfundet
som bidrag eller förmånliga krediter. Dessa uppskattningar avser endast att
ge en antydan om storleksordningen och har inte granskats av regeringarna.
De verkliga kostnaderna och finansiella villkoren, däribland även eventuella
icke-koncessionella villkor, beror bl.a. på vilka särskilda strategier och pro-
gram regeringarna beslutar om att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

12.52 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, och myn-
digheter i torkdrabbade områden bör, med stöd av regionala och internatio-
nella organisationer inom området:

180

a) Använda traditionella mekanismer för svältbistånd för att kanalisera Skr. 1992/93:13
hjälpen och utvecklingsstödet,

b) stärka och utveckla nationell, regional och lokal tvärvetenskaplig
forskning och utbildningskapacitet i fråga om strategier för att förebygga
torka.

c) Kunskapsutveckling

12.53 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Främja utbildning av beslutsfattare och markanvändare i ett effektivt
utnyttjande av informationen från tidig-varningsystem,

b) förstärka kapaciteten inom forskningen och det nationella utbildnings-
systemet för att utvärdera verkningarna av torkan och för att utveckla meto-
der för att förutsäga torka.

d) Kapacitetsuppbyggnad

12.54 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Förbättra och vidmakthålla inrättningar med tillräcklig personal, ut-
rustning och finansiering för att kontrollera parametrar för torka så att före-
byggande åtgärder kan vidtas på regional, nationell och lokal nivå,

b) skapa kopplingar mellan departementen och samordningsenheter för
kontroll av torka, bedömning av verkningarna och ledning av hjälpprogram.

F. Främjande av befolkningens delaktighet och miljö-
utbildning som är inriktad på motåtgärder mot
ökenspridning och torka

Bakgrund

12.55 De hittillsvarande erfarenheterna av framgångar och misslyckanden
med planer och projekt visar på behovet av ett folkligt stöd för att hållbart
bedriva verksamheter som gäller kontroll av ökenspridning och torka. Det
är dock nödvändigt att gå längre än till det teoretiska idealet då det gäller
folklig delaktighet och inrikta sig på att skapa en faktisk, aktiv folklig delak-
tighet som utgår från en medverkan på lika villkor. Detta innebär ett delat
ansvar och ett ömsesidigt engagemang från alla parter. I detta sammanhang
bör detta programområde ses som ett väsentligt stödjande inslag i alla verk-
samheter som gäller bekämpning av ökenspridningen och torka.

Mål

12.56 Målen inom detta programområde är:

a) Att utveckla och öka allmänhetens medvetenhet och kunskap om
ökenspridning och torka, bl.a. genom att införa miljöundervisning i läropla-
nerna för grundskolor och gymnasier,

b) att skapa och främja ett verkligt samarbete mellan statliga myndighe-

181

ter, på såväl nationell som lokal nivå, andra verkställande organ, icke-stat- Skr. 1992/93:13
liga organisationer och markanvändare som drabbats av torka och öken-
spridning och därvid ge markanvändama ansvar i planerings- och verkstäl-
landeprocesserna för att i full utsträckning kunna utnyttja utvecklingspro-
jekten,

c) att säkerställa att de samverkande parterna förstår varandras behov,
mål och synpunkter genom ett flertal metoder, som utbildning, allmän med-
vetenhet och en öppen dialog,

d) att stödja de lokala myndigheterna i deras egna strävanden för att be-
kämpa ökenspridningen och utnyttja de berörda befolkningarnas kunskaper
och erfarenheter och därvid säkerställa att kvinnor och urbefolkning är del-
aktiga i full utsträckning.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsåtgärder

12.57 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Anta program och skapa administrativa strukturer för ett mer decent-
raliserat beslutsfattande och genomförande,

b) skapa och utnyttja mekanismer för att konsultera och engagera mark-
användarna samt för att öka förmågan på gräsrotsnivå att bestämma och/el-
ler bidra till att bestämma och planera aktionerna,

c) definiera specifika mål för program och projekt i samarbete med lokala
myndigheter, utforma lokala hushållningsplaner så att dessa mål ingår som
mått på framstegen och därigenom ger en möjlighet att där så är lämpligt
ändra utformningen av projekten eller ändra hushållningsmetoderna,

d) införa juridiska, institutionella/organisatoriska och ekonomiska åtgär-
der för att säkerställa användarnas engagemang och tillgång till markresur-
serna,

e) skapa och/eller utvidga förmånsvillkor för tjänsteförsöijning, som kre-
ditmöjligheter och avsättningsmöjligheter på marknaden för landsbygdsbe-
folkningen,

f) utveckla utbildningsprogram för att öka människors bildningsnivå och
delaktighet, särskilt för kvinnor och urbefolkning, bl.a. genom läskunnighet
och utveckling av tekniska färdigheter,

g) skapa banksystem på landsbygden för att göra det lättare för lands-
bygdsbefolkningen, särskilt kvinnor och grupper inom ursprungsbefolk-
ningen, att få möjligheter till kredit samt för att främja sparandet på lands-
bygden,

h) anta lämpliga program för att stimulera privata och offentliga investe-
ringar.

b) Data och information

12.58 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Göra en översyn av, utveckla och sprida könsseparerad information,

182

färdighet och kunnande på alla nivåer i fråga om metoder för att organisera Skr. 1992/93:13
och främja folklig delaktighet,

b) påskynda utvecklingen av det tekniska kunnandet med inriktning på
anpassad teknik på mellannivå som kan tillämpas praktiskt,

c) sprida kännedom om resultaten av den tillämpade forskningen om
mark- och vattenfrågor, lämpade växt- och djurarter, jordbrukstekniker och
tekniskt kunnande.

c) Internationell och regional samverkan och samordning

12.59 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området:

a) Utveckla program för stöd till regionala organisationer som CILSS,
IGADD, SADCC och arbiska Maghrebunionen och andra mellanstatliga
organisationer i Afrika och i andra delar av världen för att förstärka övergri-
pande program och öka deltagandet av icke-statliga organisationer tillsam-
mans med landsbygdsbefolkning,

b) utveckla mekanismer för att underlätta tekniksamarbete och främja
sådant samarbete som en beståndsdel i allt externt bistånd och inom åtgärder
som gäller tekniska biståndsprojekt inom offentlig eller privat sektor,

c) främja samarbete mellan de olika medverkande i miljö- och utveck-
lingsprogram,

d) uppmuntra tillkomsten av representativa organisationsstrukturer för
att utveckla och bevara samarbete mellan organisationer.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

12.60 Konferenssekretariatet har uppskattat totalkostnaden per år (1993 -
2000) för att genomföra åtgärderna inom detta programområde till cirka 1,0
miljarder dollar, inklusive cirka 500 miljoner dollar från Världssamfundet
som bidrag eller som förmånliga krediter. Dessa uppskattningar avser endast
att ge en antydan om storleksordningen och har inte granskats av regering-
arna. De verkliga kostnaderna och finansiella villkoren, däribland även
eventuella icke-koncessionella villkor, beror bl.a. på vilka särskilda strate-
gier och program regeringarna beslutar om att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

12.61 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av regionala och internationella organisationer inom området, främja
utveckling av inhemskt tekniskt kunnande och tekniköverföring.

c) Kunskapsutveckling

12.62 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av regionala och internationella organisationer inom området:

183

a) Stödja och/eller stärka de institutioner som är verksamma inom den Skr. 1992/93:13
allmänna utbildningen, bl.a. lokala medier, skolor och lokala grupper,

b) öka den allmänna utbildningsnivån.

d) Kapacitetsuppbyggnad

12.63 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer inom området, stödja
medlemmarna i de lokala landsbygdsorganisationerna och tillsätta fler rådgi-
vare som arbetar på lokal nivå.

184

Kapitel 13

Hantering av känsliga ekosystem: hållbar
utveckling av bergsområden

Inledning

13.1 Bergsområden utgör viktiga källor för vatten, energi och biologisk
mångfald. De är även källor för sådana viktiga resurser som mineraler,
skogsprodukter, jordbruksprodukter och rekreation. Som ett viktigt ekosy-
stem i vår planets komplicerade och sammanhängande ekologi är bergsmil-
jöer avgörande för det globala ekosystemets överlevnad. Bergsområdenas
ekosystem är emellertid stadda i snabb förändring. De är känsliga för accele-
rerande jorderosion, jordskred och en snabb minskning av mångfalden vad
gäller livsmiljöer för växter och djur samt genetiska resurser. På det mänsk-
liga planet karakteriseras bergsbefolkningar av utbredd fattigdom bland
bergsbor och förluster av nedärvd kunskap. Som en följd av detta genomgår
de flesta bergsområden en miljöförstöring. Därför måste åtgärder vidtas
omedelbart som syftar till en riktig hantering av bergsresurser och social och
ekonomisk utveckling för bergsbefolkningar.

13.2 Cirka 10 procent av världens befolkning är beroende av bergsresurser.
En mycket större andel utnyttjar dessa resurser, främst vatten. Bergsområ-
den utgör en reserv för biologisk mångfald och utrotningshotade arter.

13.3 Detta kapitel omfattar två programområden som ytterligare illustra-
tion till problemet med känsliga ekosystem inom jordens alla bergsområden.
Dessa är:

A. Att utveckla och förbättra kunskaper om bergsekosystemens ekologi
och hållbara utveckling

B. Att främja en integrerad utveckling av avrinningsområden och alterna-
tiva försörjningsmöjligheter

Programområden

A. Att utveckla och förbättra kunskaper om bergs-
ekosystemens ekologi och hållbara utveckling

Bakgrund

13.4 Berg är mycket känsliga för ekologiska obalanser på grund av männi-
skans aktivitet eller naturliga påverkan. Bergsområden hör till områden som
är känsligast för klimatförändringar i atmosfären. Behovet av information
om ekologi, naturtillgångar och social och ekonomisk verksamhet är påtag-
ligt. Berg och bergssluttningar hyser en rikedom av ekologiska system. På
grund av sina vertikala dimensioner skapar bergen gradienter vad gäller tem-
peratur, nederbörd och instrålning. En bergssluttning kan omfatta ett flertal
klimatsystem, t.ex. tropiskt, subtropiskt, tempererat samt alpint klimat, som
alla utgör ett mikrokosmos av en större mångfald av livsmiljöer. Kunska-

Skr. 1992/93:13

185

perna om bergsekosystem är emellertid bristfälliga. Det är därför nödvän-
digt att skapa en global bergsdatabank för att kunna upprätta program som
bidrar till en hållbar utveckling av bergsekosystem.

Mål

13.5 Målen för detta programområde är:

a) Att göra undersökningar av olika resurser i form av jord, skog, vatten,
grödor, växter och djur som förekommer i bergsekosystem, med beaktande
av internationella och regionala organisationers arbete,

b) att hantera och skapa databaser och informationssystem för att under-
lätta en integrerad hushållning med och miljöutvärdering av bergsekosy-
stem, med beaktande av internationella och regionala organisationers ar-
bete,

c) att med de lokala samhällenas deltagande förbättra och bygga upp be-
fintlig kunskapsbas om mark- och vattenekologi med avseende på den tek-
nologi och de jordbruks- och miljövårdsmetoder som tillämpas i världens
bergsregioner,

d) att skapa och stärka ett kommunikationsnät och en informationscent-
ral för organisationer som är engagerade i frågeställningar som rör bergsom-
råden,

e) att genom lämpliga mekanismer, inklusive lagstiftning och andra in-
strument på regional nivå, förbättra samordningen av regionala insatser för
att skydda känsliga bergsekosystem

f) att få fram den information som behövs för att upprätta databaser och
informationssystem som kan underlätta en utvärdering av miljörisker och
naturkatastrofer i bergsekosystem.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

13.6 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Stärka befintliga institutioner eller upprätta nya institutioner på lokal,
nationell och regional nivå för att skapa en tvärvetenskaplig kunskapsbas om
bergsekosystem vad avser mark- och vattenekologi,

b) främja nationell politik som ger lokalbefolkningar incitament för an-
vändning och överföring av miljövänlig teknologi och miljövänliga jord-
bruks- och markvårdsmetoder,

c) bygga upp kunskapsbasen och förståelse genom att skapa mekanismer
för samarbete och informationsutbyte mellan nationella och regionala insti-
tutioner som arbetar med känsliga ekosystem,

d) uppmuntra politik som stimulerar jordbrukare och lokala befolkningar
till insatser för miljövård och förnyelse,

e) diversifiera bergsekonomier bl.a. genom att skapa och/eller stärka tu-
rism i överensstämmelse med en integrerad hushållning med bergsresurser,

f) integrera all verksamhet vad gäller skogsvård, betesmarksvård och vilt-
vård på så sätt att speciella bergsekosystem bevaras,

g) inrätta lämpliga naturreservat i representativa artrika områden.

Skr. 1992/93:13

186

b) Information Skr. 1992/93:13

13.7 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Upprätthålla och bygga upp analyssystem och kapacitet för meteorolo-
gisk, hydrologisk och fysisk övervakning som omfattar klimatvariation och
vattenfördelning i olika bergsregioner på jorden,

b) genomföra en inventering av olika resurser i form av jord, skog, vat-
ten, grödor och växt- och djurgenetiska resurser, med prioritet för utrot-
ningshotade resurser. Genetiska resurser bör skyddas in situ genom att un-
derhålla och inrätta skyddade områden, förbättra traditionella jordbruks-
och djurhållningsmetoder och starta program för värdering av resursernas
potentiella värde,

c) inventera de områden som är mest utsatta för erosion, översvämningar,
jordskred, jordbävningar, laviner och andra naturrisker,

d) inventera bergsområden som hotas av luftföroreningar från angrän-
sande industri- och stadsområden.

c) Internationellt och regionalt samarbete

13.8 Nationella regeringar och mellanstatliga organisationer bör:

a) Samordna det regionala och internationella samarbetet och underlätta
informations- och erfarenhetsutbyte mellan fackorganen, Världsbanken,
IFAD och andra internationella och regionala organisationer, nationella re-
geringar, forskningsinstitutioner och icke-statliga organisationer som är en-
gagerade i utveckling av bergsområden,

b) uppmuntra skapandet av regionala, nationella och internationella nät-
verk för folkliga initiativ och verksamheter hos internationella, regionala
och lokal icke-statliga organisationer som är engagerade i utveckling av
bergsområden, t.ex. FN-universitetet (UNU), instituten för skogsklädda
berg (WMI), Internationellt centrum för integrerad utveckling av bergsom-
råden (ICMOD), Internationella bergsförbundet (IMS), Afrikanska bergs-
förbundet och Andinska bergsförbundet, förutom att stödja dessa organisa-
tioner vad gäller informations- och erfarenhetsutbyte,

c) skydda känsliga bergsekosystem genom lämpliga mekanismer, inklu-
sive lagstiftning och andra instrument på regional nivå.

Medel for genomforande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

13.9 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-2000)
för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 50 miljo-
ner dollar från det internationella samfundet i bidrag eller förmånliga kredi-
ter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har
granskats av regeringarna. De faktiska kostnaderna och finansiella villko-
ren, inklusive ickekoncessionella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och
program som regeringarna beslutar att genomföra.

187

b) Vetenskapliga och tekniska medel

13.10 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, stärka pro-
gram för vetenskaplig forskning och teknologisk utveckling, med spridning
via nationella och regionala institutioner, speciellt vad gäller meteorologi,
hydrologi, skogsvetenskap, markvetenskaper och botanikvetenskaper.

c) Kunskapsutveckling

13.11 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Starta utbildningsprogram för miljöanpassad teknologi och metoder
som lämpar sig för bergsekosystem,

b) stödja högre utbildning genom olika forskningsstipendier för studier av
miljöförhållanden i bergsområden, särskilt för sökande från bergsbefolk-
ningar,

c) organisera miljöundervisning för jordbrukare, särskilt kvinnor, för att
förbättra landsbygdsbefolkningens förståelse av de ekologiska frågeställ-
ningarna i samband med en hållbar utveckling av bergsekosystem.

d) Kapacitetsuppbyggnad

13.12 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, bygga upp
nationella och regionala instutionella baser som kan bedriva forskning och
utbildning och sprida information om en hållbar utveckling av ekonomier i
känsliga ekosystem.

B. Att främja en integrerad utveckling av avrinnings-
områden och alternativa försörjningsmöjligheter

Bakgrund

13.13 Nästan halva världens befolkning påverkas på olika sätt av bergens
ekologi och förstöring av avrinningsområden. Cirka 10 procent av världens
befolkning lever på de högre sluttningarna inom bergsområden medan cirka
40 procent lever på de angränsande medelhöga och låga avrinningsområ-
dena. Dessa avrinningsområden drabbas av allvarliga miljöproblem, t.ex.
står en stor del av jordbruksbefolkningen inom Andernas bergsområden i
Sydamerika inför en snabb försämring av jordresurserna. På samma sätt ho-
tas bergs- och höglandsområden i Himalaya, Sydostasien och Öst- och Cen-
tralafrika, som lämnar viktiga bidrag till jordbruksproduktion, av att tvingas
odla marginella jordar på grund av befolkningsökningen. Inom många områ-
den förvärras problemen ytterligare av överbetning, avskogning och minsk-
ning av vegetationstäcket.

13.14 Jorderosion kan få förödande konsekvenser för det stora antal männi-
skor på landsbygden som är beroende av regnbevattnat jordbruk inom
bergsområden. Fattigdom, arbetslöshet, ohälsa och dåliga sanitära förhål-

Skr. 1992/93:13

188

landen är utbredda. Att främja integrerade program för utveckling av avrin- Skr. 1992/93:13
ningsområden genom ett effektivt deltagande av lokalbefolkningen är ett
viktigt medel för att förhindra ytterligare ekologiska obalanser. En integre-
rad syn behövs vad gäller att bevara, förbättra och utnyttja mark-, vatten-,
växt- och djurresurser samt mänskliga resurser. Att skapa alternativa för-
sörjningsmöjligheter, särskilt genom att utarbeta sysselsättningsprojekt för
att öka produktivitetsbasen, kommer dessutom att vara av stor betydelse för
att förbättra levnadsstandarden bland den stora landsbygdsbefolkning som
lever inom bergsekosystem.

Mål

13.15 Målen för detta programområde är:

a) Att senast år 2000 utveckla ändamålsenlig planering och administra-
tion av markanvändning för både odlingsbar jord och icke-odlingsbar mark
inom avrinningsområden i bergstrakter för att förhindra jorderosion, öka
produktion av biomassa och upprätthålla den ekologiska balansen,

b) att främja inkomstinbringande aktiviteter, t.ex. hållbar turism, fiske
och gruvdrift, som inte är skadlig för miljön och förbättra infrastrukturen
och den sociala servicen, bl.a. för att skydda lokala samhällens och ur-
sprungsbefolkningens försörjningsmöjligheter,

c) att utveckla tekniska och institutionella system i de berörda länderna
för att hindra effekterna av naturkatastrofer genom riskbegränsande åtgär-
der, indelning i riskzoner, early warningsystem, evakueringsplaner och kris-
förråd.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

13.16 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med

stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Vidta åtgärder mot jorderosion och främja erosionsbekämpningsåtgär-
der inom alla sektorer,

b) tillsätta arbetsgrupper eller kommittéer för utveckling av avrinnings-
områden som komplement till befintliga institutioner för att samordna inte-
grerade tjänsterpå alla administrativa nivåer till stöd för lokala initiativ vad
gäller kreatursskötsel, fiske, trädgårdsodling och landsbygdsutveckling på
alla administrativa nivåer,

c) öka befolkningens deltagande i förvaltning av lokala resurser genom
lämplig lagstiftning,

d) stödja icke-statliga organisationer och andra privata grupper som bi-
står lokala organisationer och samhällen med att utarbeta projekt som är av-
sedda att öka lokalbefolkningens deltagande i beslutsprocessen,

e) skapa mekanismer för att bevara hotade områden som skulle kunna
utnyttjas för viltvård eller för att bevara den biologiska mångfalden eller an-
vändas som nationalparker,

f) utveckla nationell politik i syfte att ge jordbrukare och lokalbefolk-

189

ningar incitament att vidtaga bevarandeåtgärder och använda miljöanpassad Skr. 1992/93:13
teknik,

g) vidta åtgärder för att skapa inkomster från hemindustrier och föräd-
lingsindustrier för jordbruksprodukter, t.ex. odling och förädling av medici-
nalväxter och kryddväxter,

h) vidta ovannämnda åtgärder med beaktande av kravet att kvinnor, in-
klusive kvinnor i ursprungsbefolkningar och lokala samhällen, skall delta i
full utsträckning i utvecklingen.

b) Information

13. Yl Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Upprätthålla och bygga upp kapacitet för systematiska observationer
och utvärdering på nationell, delstatlig eller provinsiell nivå för att få fram
information för dagligt arbete och utreda de miljömässiga, sociala och eko-
nomiska konsekvenserna av olika projekt,

b) taga fram information om alternativa försörjningsmöjligheter och di-
versifierade produktionssystem på bynivå vad gäller ettåriga grödor och
trädgrödor, boskap, fjäderfä, biodling, fiske, byindustrier, marknader,
transport och inkomstmöjligheter, med beaktande av kvinnornas roll och
kravet att integrera dem i planerings- och genomförandeprocessen.

c) Internationellt och regionalt samarbete

13.18 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Stärka de internationella forsknings- och utbildningsinstitutens roll,
t.ex. Konsultativa gruppen för internationella jordbruksforskningscentra
(CGIAR) och Internationella rådet för jordmånsforskning och markvård
(IBSRAM) samt regionala forskningscentra, t.ex. instituten för skogsklädda
berg (WMI) och Internationellt centrum för integrerad utveckling av bergs-
områden (ICMOD), vad gäller att bedriva tillämpad forskning av betydelse
för utveckling av avrinningsområden,

b) främja regionalt samarbete och informationsutbyte mellan länder som
delar samma bergskedjor och flodområden, särskilt sådana som drabbas av
bergskatastrofer och översvämningar,

c) upprätthålla och upprätta samarbete med icke-statliga organisationer
och andra privata grupper som är engagerade i utveckling av avrinningsom-
råden.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

13.19 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 13
miljarder dollar, inklusive ca. 1,9 miljarder dollar från det internationella
samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om unge-

190

farliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska Skr. 1992/93:13
kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor,
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

13.20 Finansiering av arbetet med att skapa alternativa försörjningsmöjlig-
heter inom bergsekosystem bör ses som ett led i ett lands program mot fattig-
dom eller för alternativa försörjningsmöjligheter, vilket också behandlas i
kapitel 3 (Åtgärder mot fattigdom) och kapitel 14 (Att främja ett hållbart
jordbruk och en hållbar landsbygdsutveckling) i Agenda 21.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

13.21 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Överväga att starta försöksprojekt som förenar miljöskydds- och ut-
vecklingsfunktioner med särskild tonvikt på vissa traditionella miljövårds-
metoder eller system som har en gynnsam inverkan på miljön,

b) utveckla teknologier för särskilda förhållanden vad gäller avrinnings-
områden och jordbruk på grundval av en deltagandeprocess mellan lokala
kvinnor och män, forskare och rådgivare som genomför experiment och för-
sök om jordbruksförhållanden,

c) främja teknologi som är billig, enkel och lätt för lokalbefolkningen att
tillägna sig vad avser bevarande av växtlighet som erosionsskydd, metoder
för fuktighetsbevarande in situ och förbättring av skördemetoder, foderpro-
duktion och agroforestry.

c) Kunskapsutveckling

13.22 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Främja en multidisciplinär och tvärsektoriell syn vad gäller utbildning
av och kunskapsspridning till lokalbefolkningar på en rad områden, t.ex.
hemindustrisystem, bevarande och användning av odlingsbar och icke-od-
lingsbar jord, behandling av dräneringssystem och påfyllnad av grundvatten,
kreatursskötsel, fiske, agroforestry och trädgårdsodling,

b) utveckla kunskaper genom att ge tillgång till utbildning, hälsovård,
energi och infrastruktur,

c) höja lokalt medvetande och lokal beredskap för att förebygga och linda
katastrofer, i kombination med bästa tillgängliga teknik för larm och progno-
ser.

d) Kapacitetsuppbyggnad

13.23 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, utveckla och
stärka nationella centra för förvaltning av avrinningsområden för att upp-
muntra till en allsidig syn på de miljömässiga, sociala, ekonomiska, tekniska,
lagstiftningsmässiga, finansiella och administrativa aspekterna och ge stöd

191

till beslutsfattare, administratörer, fältpersonal och jordbrukare vad gäller Skr. 1992/93:13
utveckling av avrinningsområden.

13.24 Den privata sektorn och lokala samhällen bör, i samarbete med natio-
nella regeringar, främja utveckling av den lokala infrastrukturen, inklusive
kommunikationsnät, utveckling av mini- eller mikrokraftverk för att stödja
hemindustrier samt tillträde till marknader.

192

Kaptiel 14

Att främja ett hållbart jordbruk och en hållbar
landsbygdsutveckling

Inledning

14.1 År 2025 kommer 83 procent av världens befolkning, som då väntas
uppgå till 8,5 miljarder, att leva i utvecklingsländerna. Det är emellertid osä-
kert huruvida de tillgängliga resurserna och den befintliga tekniken räcker
till för att tillgodose denna växande befolknings behov av mat och andra
jordbruksprodukter. Jordbruket måste klara denna utmaning, i första hand
genom att öka produktionen på den mark som redan används för detta ända-
mål och genom att undvika ytterligare användning av mark som endast mar-
ginellt lämpar sig för odling.

14.2 Jordbruks- och miljöpolitik samt makroekonomisk politik behöver
ändras radikalt på både nationell och internationell nivå, i såväl de utveck-
lade länderna som utvecklingsländerna, för att skapa förutsättningar för ett
hållbart långsiktigt jordbruk och en hållbar landsbygdsutveckling (SARD).
Huvudmålet för SARD är att öka livsmedelsproduktionen på ett hållbart
sätt och trygga livsmedelsförsörjningen. För detta behövs utbildningsinitia-
tiv, ekonomiska incitament och utveckling av ny teknik för att säkerställa en
hållbar försörjning med från näringssynpunkt fullvärdiga livsmedel, tillgång
till dessa livsmedel för utsatta grupper och produktion för marknader, syssel-
sättnings- och inkomsttillfällen för att minska fattigdom samt naturresurs-
hantering och miljövård.

14.3 Högsta prioritet måste ges till bevarande och förbättring av de bättre
jordbruksjordarnas kapacitet för att livnära en växande befolkning. Det är
emellertid också nödvändigt att bevara och rehabilitera naturresurserna på
sämre jordar för att bibehålla förhållandet mellan jordbruksareal och antalet
invånare. Huvudmedlen för genomförandet av SARD är reformer av jord-
brukspolitik och jordreform, aktivt och allmänt deltagande, diversifiering av
inkomster, markvård och en bättre hushållning med insatsvaror. Ett fram-
gångsrikt genomförande av SARD är i stor utsträckning beroende av stöd
och deltagande från landsbygdsbefolkningen, nationella regeringar, den pri-
vata sektorn och det internationella samarbetet, inklusive tekniskt och ve-
tenskapligt samarbete.

14.4 Detta kapitel omfattar följande programområden:

A. Översyn av jordbrukspolitik, planering och integrerad programutform-
ning mot bakgrund av jordbrukets många olika funktioner, särskilt med
sikte på en trygg livsmedelsförsörjning och en hållbar utveckling

B. Att säkerställa människors deltagande i och främja kunskapsutveckling
för ett hållbart jordbruk

C. Att förbättra jordbruksproduktion och jordbrukssystem genom att kom-
binera jordbruksarbete med annat arbete och utveckling av infrastruktu-
ren

Skr. 1992/93:13

193

13 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 13

D. Information om markanvändningsplaner och utbildning för jordbruks-
sektorn

E. Markvärd och markrehabilitering

F. Vatten för hållbar livsmedelsproduktion och landsbygdsutveckling

G. Bevarande och hållbart nyttjande av växtgenetiska resurser för livsme-
del och ett hållbart jordbruk

H. Bevarande och hållbart nyttjande av djurgenetiska resurser för ett håll-
bart jordbruk

I. Integrerad skadedjursbekämpning inom jordbruket

J. En hållbar växtnäringsbalans för att öka livsmedelsproduktionen

K. Förändring av energiförsörjningen på landsbygden för att öka produkti-
viteten

L. Utvärdering av effekterna av ultraviolett strålning på växter och djur till
följd av uttunning av det stratosfäriska ozonskiktet

Programområden

A. Översyn av jordbrukspolitik, planering och integrerad
programutformning mot bakgrund av jordbrukets många
olika funktioner, särskilt med sikte på en trygg
livsmedelsförsörjning och en hållbar utveckling

Bakgrund

14.5 Det är nödvändigt att integrera de frågor som rör hållbar utveckling
med analys och planering av jordbrukspolitiken i alla länder, särskilt i ut-
vecklingsländerna. Rekommendationer bör leda direkt till utarbetande av
realistiska och operativa medel och långsiktiga planer och program, som i
sin tur leder till konkreta åtgärder. Genomförandet av dessa åtgärder bör
stödjas och följas upp.

14.6 En sammanhängande nationell politik för ett hållbart jordbruk och en
hållbar landsbygdsutveckling (SARD) saknas på många håll, inte bara i ut-
vecklingsländerna. Särskilt de ekonomier som genomför en övergång från
planekonomi till marknadsinriktade system behöver en sådan politik för att
bygga in miljöaspekterna i ekonomisk verksamhet, inklusive jordbruk. Alla
länder behöver utförligt utvärdera följderna av en sådan politik för resulta-
ten inom livsmedels- och jordbrukssektorn, en trygg livsmedelsförsörjning,
välfärden på landsbygden och internatione >. handelsrelationer för att göra
det möjligt för dem att besluta om lämplig', förebyggande åtgärder. Huvud-
målet för en politik för en trygg livsmedelsförsörjning i detta sammanhang
är att åstadkomma en väsentlig ökning av jordbruksproduktionen på ett håll-
bart sätt och en väsentlig förbättring av människors tillgång till en livsme-
delsförsörjning som är tillräcklig och lämplig från kulturell synpunkt.

14.7 Välbetänkta politiska beslut vad gäller internationell handel och kapi-

Skr. 1992/93:13

194

talflöden omfattar även åtgärder för att övervinna (a) bristande medveten- Skr. 1992/93:13
het om de miljökostnader som följer av sektorspecifik och makroekonomisk
politik och följaktligen av det hot som dessa kostnader innebär för en hållbar
utveckling (b) otillräcklig kompetens och erfarenhet vad gäller att bygga in
aspekter som rör en hållbar utveckling i politik och program och (c) bristfäl-
liga analys- och övervakningsverktyg.1

Mål

14.8 Målen för detta programområde är:

a) Att senast 1995 se över och vid behov införa ett program för att inte-
grera miljö- och utvecklingsfrågorna med analyser av politik inom livsme-
dels- och jordbrukssektorn och analyser, utformning och genomförande av
relevant makroekonomisk politik,

b) att senast 1998 bibehålla och vid behov utveckla operativa planer, pro-
gram och åtgärder tvärs över sektorsgränserna, inklusive program och åtgär-
der för att på hållbar basis öka livsmedelsprodukton och en trygg livsmedels-
försörjning inom ramen för en hållbar utveckling,

c) Att senast 2005 bevara och öka utvecklingsländernas, särskilt de minst
utvecklade ländernas, kapacitet för självständig hantering av politik, pro-
gramutformning och planering.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

14.9 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med

stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Se över den nationella politiken för en trygg livsmedelsförsörjning, in-
klusive säkerställande av tillräckliga kvantiteter, tillräcklig stabilitet och till-
gång till livsmedel för alla hushåll,

b) se över nationell och regional jordbrukspolitik med avseende bl.a. på
utrikeshandel, prispolitik, växelkurspolitik, jordbrukssubventioner och -
skatter samt en organisation för regional ekonomisk integration,

c) genomföra politik för att i positiv riktning påverka frågan om besitt-
ningsrätt och äganderätt till mark, med beaktande av den minsta areal per
enhet som behövs för att bibehålla produktionsnivåer och förhindra ytterli-
gare styckning av jordbruksfastigheter,

d) studera demografiska tendenser och befolkningsrörelser för att kunna
fastställa kritiska områden vad gäller jordbruksproduktion,

e) utforma, införa och följa upp politik, lagar och bestämmelser samt inci-
tament som leder till hållbart jordbruk, hållbar landsbygdsutveckling och
förbättrad livsmedelsförsörjning samt till utveckling och överföring av lämp-
lig jordbruksteknik, inklusive, där så är lämpligt, långsiktigt hållbara jord-
brukssystem med minimal användning av insatsvaror,

f) stödja nationella och regionala förvarningssystem genom stödprojekt
för en trygg livsmedelsförsörjning med övervakning av tillgång till och efter-

1 Några av frågorna inom detta programområde presenteras i kapitel 3 i Agenda 21
(Fattigdomsbekämpning).

195

frågan på livsmedel och faktorer som påverkar hushållens tillgång till livsme- Skr. 1992/93:13
del,

g) se över sin politik med sikte på att förbättra skörd, lagring, förädling,
distribution och marknadsföring av produkter på lokal, nationell och regio-
nal nivå,

h) utforma och genomföra integrerade jordbruksprojekt knutna till andra
resurshanteringsverksamhet, t.ex. bruk av betesmark, skogsbruk och vilt-
vård,

i) främja social och ekonomisk forskning och politik till stöd för en hållbar
utveckling av jordbruket, särskilt inom känsliga ekosystem och tätbefolkade
områden,

j) observera lagrings- och distributionsproblem som påverkar livsmedel-
ens tillgänglighet; stödja forskning, där så är nödvändigt, för att övervinna
dessa problem samt samarbeta med producenter och distributörer för att in-
föra förbättrade förfaranden och system.

b) Information

14.10 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer.

a) Samarbeta aktivt för att öka och förbättra information om förvarnings-
system för livsmedel och jordbruk på såväl regional som nationell nivå,

b) undersöka och bedriva forskning för att ta fram basinformation om si-
tuationen vad gäller naturresurser av betydelse för livsmedels- och jord-
bruksproduktion samt om planering för att kunna bedöma hur olika slags
resursanvändning påverkar dessa resurser och utveckla metoder och analys-
verktyg, t.ex. miljöredovisningar.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

14.11 FN-organ som FAO, Världsbanken, IFAD och GATT, regionala or-
ganisationer, bilaterala biståndsorgan och andra organ bör, inom ramen för
sina respektive mandat, åta sig uppgifter i samarbete med nationella rege-
ringar inom följande verksamheter:

a) Tillämpa, på subregional nivå, integrerade strategier för en hållbar ut-
veckling av jordbruket och livsmedelsförsörjning som använder sig av de
möjligheter som erbjuds av regional produktion och handel, inklusive orga-
nisationer för regional ekonomisk integration, för att trygga livsmedelsför-
sörjningen,

b) inom ramen för målet att uppnå en hållbar utveckling av jordbruket
och gällande internationella principer om handel och miljö främja ett mera
öppet och icke-diskriminerande handelssystem som utesluter orättvisa han-
delshinder, vilket tillsammans med annan politik skall underlätta ytterligare
integrering av jordbruks- och miljöpolitik så att de stöder varandra,

c) stärka och upprätta nationella, regionala och internationella system
och nätverk för att öka insikten om samspelet mellan jordbruk och miljö,
specificera miljöanpassad teknik och underlätta utbyte av information om
informationskällor, politik och analysteknik och analysverktyg.

196

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

14.12 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 3
miljarder dollar, inklusive ca. 450 miljoner dollar från det internationella
samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om unge-
färliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor,
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

14.13 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, ge jordbru-
karhushåll och jordbrukssamhällen stöd för användning av teknik för för-
bättrad livsmedelsproduktion och livsmedelsförsörjning, inklusive lagring,
kontroll av produktionen och distribution.

c) Kunskapsutveckling

14.14 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Angagera och utbilda lokala ekonomer, planerare och analytiker för
att genomföra översyn av nationell och internationell politik och utveckla
strukturer för ett hållbart jordbruk,

b) införa lagstiftning för att främja kvinnors rätt till jord och undanröja
fördomar som hindrar dem från att delta i landsbygdsutveckling.

d) Kapacitetsuppbyggnad

14.15 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, stärka jord-
bruks-, naturresurs- och planeringsministerier.

B. Att säkerställa människors deltagande i och främja kunskapsutveckling
för ett hållbart jordbruk

Bakgrund

14.16 Åtgärderna under denna rubrik knyter samman politik och integrerad
resurshantering. Ju större kontroll ett samhälle har över de resurser som det
är beroende av, desto större blir motivationen för utveckling av ekonomiska
och mänskliga resurser. Trots detta måste, för att säkerställa en avvägning
mellan långsiktiga och kortsiktiga behov, politiken bestämmas av den natio-
nella regeringen. Åtgärderna nedan betonar självtillit och samarbete, infor-
mationsutbyte och stöd till användarorganisationer. Tonvikten bör läggas på
ledningsmetoder, överenskommelser om ett förändrat resursutnyttjande, de

Skr. 1992/93:13

197

rättigheter och skyldigheter som hör samman med användning av mark, vat- Skr. 1992/93:13
ten och skog, marknadens funktion, priser och tillgång till information, kapi-
tal och insatsvaror. Detta kräver utbildning och kapacitetsuppbyggnad för
att människor skall ta ett större ansvar för insatser för en hållbar utveckling.2

Mål

14.17 Målen för detta programområde är:

a) Att främja större allmänt medvetande om betydelsen av folkligt delta-
gande och folkliga organisationer, särskilt kvinnogrupper, ungdomar, ur-
sprungsbefolkningar och befolkningar som lever under ockupation, lokala
samhällen och småjordbrukare, för ett hållbart jordbruk och en hållbar
landsbygdsutveckling,

b) att säkerställa att människor på landsbygden, särskilt kvinnor, små-
jordbrukare, jordlösa, urinvånare och människor som lever under ockupa-
tion, får tillgång på rättvisa villkor till jord, vatten och skogsresurser och till
teknik, finansiering, marknadsföring, förädling och distribution,

c) att stärka och utveckla ledningen av och kapaciteten hos landsbygds-
människors organisationer samt rådgivningstjänster och decentralisera be-
slutsfattandet till lägsta lokala nivå.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

14.18 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med

stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Utveckla och förbättra integrerade rådgivningstjänster för jordbruks-
frågor och landsbygdsorganisationer och genomföra åtgärder för naturre-
surshantering och en trygg livsmedelsförsöijning, med beaktande av de olika
behoven inom naturahushållsjordbruket och marknadsinriktad produktion,

b) se över och ändra inriktningen på befintliga åtgärder för att uppnå till-
gång till jord, vatten och skogsresurser för fler befolkningsgrupper och sä-
kerställa likaberättigande för kvinnor och andra eftersatta grupper, med sär-
skild tonvikt på landsbygdsbefolkningar, ursprungsbefolkningar, människor
som lever under ockupation och lokala samhällen,

c) upprätta tydliga äganderättigheter och tilldela andra rättigheter och
skyldigheter vad avser jord till individer eller samhällen för att uppmuntra
till investeringar i jordresurser,

d) utarbeta riktlinjer för en decentraliseringspolitik för landsbygdsut-
veckling genom omorganisering och stärkande av landsbygdsinstitutioner,

e) utforma politik beträffande rådgivning, utbildning, prissättning, distri-
bution av insatsvaror, krediter och skatter för att ge de nödvändiga incita-
menten och rättvis tillgång för fattiga människor till tjänster för produktions-
stöd,

f) tillhandahålla stödtjänster och utbildning, med beaktande av olikhet-

2 Några av frågorna inom detta programområde presenteras i kapitel 8 i Agenda 21
(Att integrera miljö och utveckling i beslutsfattandet) och i kapitel 37 (Nationella me-
kanismer och internationellt samarbete för kapacitetsuppbyggnad. 198

erna vad beträffar jordbruksförhållanden och jordbruksmetoder inom olika Skr. 1992/93:13
områden; största möjliga användnig av insatsvaror som produceras på plats
och minimal användning av externa insatsvaror; största möjliga användning
av lokala naturresurser och hushållning med förnybara energikällor samt
upprättande av nätverk för utbyte av information om alternativa jordbruks-
metoder.

b) Information

14.19 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, samla, analy-
sera och sprida information om mänskliga resurser, regeringars roll, lokala
samhällen och icke-statliga organisationer vad beträffar socialt nytänkande
och strategier för landsbygdsutveckling.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

14.20 Vederbörande internationella och regionala organ bör:

a) Intensifiera sitt samarbete med icke-statliga organisationer för att
samla och sprida information om folkligt deltagande och folkliga organisa-
tioner och människor som lever under ockupation, försök med olika meto-
der för utveckling baserade på ett aktivt deltagande från befolkningens sida
och utbildning för kunskapsutveckling och för att stärka landsbygdsorganisa-
tioners ledningsstrukturer,

b) medverka till att få fram information som finns tillgänglig hos icke-stat-
liga organisationer och främja ett internationellt ekologiskt jordbruksnät-
verk för att påskynda utveckling och tillämpning av ekologiska jordbruksme-
toder.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

14.21 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 4,4
miljarder dollar, inklusive ca. 650 miljoner dollar från det internationella
samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om unge-
färliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor,
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

14.22 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Uppmuntra människorna att delta i utveckling och överföring av jord-

199

bruksteknik, med utnyttjande av ursprungsbefolkningens ekologiska kun- Skr. 1992/93:13
skaper och metoder,

b) upprätta tillämpad forskning om metoder baserade på befolkningens
deltagande i beslutsprocessen, ledningsstrategier och lokala organisationer.

c) Kunskapsutveckling

14.23 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, anordna ad-
ministrativ och teknisk utbildning för regeringstjänstemän och medlemmar
av resursanvändargrupper vad gäller principerna, användningen och fördel-
arna med befolkningens deltagande i landsbygdsutveckling.

d) Kapacitetsuppbyggnad

14.24 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, införa led-
ningsstrategier och -mekanismer, t.ex. redovisnings- och revisionstjänster
för organisationer och institutioner på landsbygden för kunskapsutveckling,
och delegera administrativt och ekonomiskt ansvar till den lokala nivån vad
gäller beslutsfattande, insamling av skatter och avgifter och betalningar.

C. Att förbättra jordbruksproduktion och jordbrukssystem
genom att kombinera jordbruksarbete med annat arbete och
utveckling av infrastrukturen

Bakgrund

14.25 Jordbruket måste intensifieras för att tillgodose framtida behov av va-
ror och undvika ytterligare spridning av jordbruk till marginella jordar och
intrång på kärisliga ekosystem. Ökad användning av externa insatsvaror och
utveckling av specialiserad produktion och specialiserade jordbrukssystem
tenderar att göra jordbruket sårbarare för miljöpåfrestningar och konjunk-
tursvängningar. Därför är det nödvändigt att intensifiera jordbruket genom
att diversifiera produktionssystem för att uppnå maximal effektivitet vad gäl-
ler resursutnyttjande samtidigt som de miljömässiga och ekonomiska ris-
kerna minimeras. Där det inte finns möjlighet till intensifiering av jord-
brukssystem bör man finna och utveckla andra sysselsättningstillfällen inom
eller utanför jordbruket, t.ex. hemindustrier, viltexploatering, fiskodling
och fiske, lätt tillverkningsindustri inom byar, förädling av jordbruksvaror,
jordbruksbaserade näringar, rekreation, turism m.m.

Mål

14.26 Målen för detta programområde är:

a) Att förbättra produktiviteten inom jordbruket på ett hållbart sätt och
öka diversifiering, effektivitet, en trygg livsmedelsförsörjning och inkomster
på landsbygden samtidigt som riskerna för ekosystem minimeras,

b) att öka jordbrukarnas självtillit när det gäller att utveckla och förbättra

200

infrastrukturen på landsbygden och underlätta överföring av miljöanpassad Skr. 1992/93:13
teknik för integrerade produktions- och jordbrukssystem, inklusive inhemsk
teknik och ett hållbart utnyttjande av biologiska och ekologiska processer,
inklusive kombinerat skogs- och jordbruk, hållbar viltvård, fiskodling, in-
landsfiske och kreatursskötsel,

c) att skapa sysselsättningstillfällen såväl inom som utanför jordbruket,
särskilt bland fattiga människor och dem som är bosatta inom marginella
områden, med beaktande av förslagen om alternativ sysselsättning bl.a.
inom regnfattiga områden.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

14.27 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Utveckla och till jordbrukarhushåll lära ut integrerade jordbruksmeto-
der, t.ex. växelbruk, användning av organisk gödsel och annan teknik för att
minska användning av jordbrukskemikalier, olika slags teknik för näringstill-
försel och effektivt utnyttjande av externa insatsvaror, förbättrad teknik för
att utnyttja avfall och biprodukter och förebygga förluster före och efter
skörden, med särskilt beaktande av kvinnornas roll,

b) skapa sysselsättningstillfällen utanför jordbruket genom privata små-
skaliga enheter för förädling av jordbruksprodukter, servicecentra för lands-
bygden och andra förbättringar vad gäller infrastrukturen,

c) främja och förbättra finansiella nätverk på landsbygden som utnyttjar
lokala investeringsresurser,

d) säkerställa den viktigaste infrastrukturen för att ta emot insatsvaror
och tjänster för jordbruket, samt för marknadsföring på nationella och lo-
kala marknader, och minska livsmedelssvinn,

e) starta och upprätthålla kartläggningar av jordbruk, försök med lämplig
teknik på de enskilda jordbruken och en dialog med landsbygdssamhällen
för att upptäcka begränsningar och flaskhalsar och finna lösningar,

f) analysera och utpeka möjligheter till ekonomisk integrering av jord-
bruk och skogsbruk samt vatten och fiske och vidta effektiva åtgärder för
att stimulera skogsvård och trädodling på jordbruk som ett sätt att utnyttja
resurser.

b) Information

14.28 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med

stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Analysera effekterna av tekniska uppfinningar och incitament på jord-
brukarhushållens inkomster och välfärd,

b) starta och underhålla program, såväl inom som utanför jordbruket, för
att samla in och dokumentera ursprungsbefolkningars kunskaper.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

14.29 Internationella institutioner, som t.ex. FAO och IFAD, internatio-

201

nella centra för jordbruksforskning som CGIAR och regionala centra bör Skr. 1992/93:13
genomföra undersökningar av världens viktigaste jordbruksekosystem, de-
ras utbredning, ekologiska och socioekonomiska egenskaper, känslighet för
försämring och produktionspotential. Resultaten skulle kunna ligga till
grund för utveckling och utbyte av teknik och för samarbete vad gäller regio-
nal forskning.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

14.30 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 10
miljarder dollar, inklusive ca. 1,5 miljarder dollar från det internationella
samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om unge-
färliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor,
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

14.31 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, stärka forsk-
ning om system för jordbruksproduktion inom områden med olika möjlig-
heter och jordbruksekologiska zoner, inklusive jämförande analyser av in-
tensifiering, diversifiering och olika nivåer på externa och interna insatsva-
ror.

c) Kunskapsutveckling

14.32 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med

stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Främja utbildning och yrkesutbildning för jordbrukare och lands-
bygdssamhällen genom formell och icke-formell undervisning,

b) starta medvetande- och utbildningsprogram för företagare, företagsle-
dare, bankfolk och köpmän vad avser tjänster för landsbygden och teknik
för småskaliga enheter för förädling av jordbruksvaror.

d) Kapacitetsuppbyggnad

14.33 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Förbättra sin organisatoriska kapacitet för att behandla frågor i sam-
band med verksamhet utanför jordbruk och utveckling av industri på lands-
bygden,

b) öka kreditmöjligheterna och landsbygdsinfrastruktur vad gäller föräd-
lingsindustri, transport och marknadsföring.

202

D. Information om markanvändningsplaner och utbildning Skr. 1992/93:13
för jordbrukssektorn

Bakgrund

14.34 Olämplig och okontrollerad markanvändning är en av de viktigaste
orsakerna till förstöring och utarmning av markresurser. För närvarande an-
vänds mark ofta utan hänsyn till resursernas verkliga potential, förmåga att
tåla belastningar och begränsningar samt till olikheterna i resurserna. Värl-
dens befolkning, som nu uppgår till 5,4 miljarder, beräknas uppgå till 6,25
miljarder vid sekelskiftet. Behovet av att öka livsmedelsproduktionen för att
tillgodose befolkningens ökande behov kommer att innebära ett enormt
tryck på alla naturresurser, inklusive mark.

14.35 Fattigdom och undernäring är redan endemiska inom många områ-
den. Förstöringen av jordbruks- och miljöresurser är ett stort problem. Tek-
nik för att öka produktionen samtidigt som jord- och vattenresurser bevaras
finns redan, men används inte i någon större utsträckning eller systematiskt.
En systematisk strategi behövs för att definiera en hållbar markanvändning
och hållbara produktionssystem i varje land och klimatzon, inklusive de eko-
nomiska, sociala och institutionella mekanismer som är nödvändiga för
genomförande.3

Mål

14.36 Målen för detta programområde är:

a) Att harmonisera planeringsförfaranden, få jordbrukare att delta i pla-
neringsprocessen, samla information om markanvändning, konstruera och
upprätta databaser, avgränsa markområden med liknande potential, ta reda
på resursproblem och resursvärden som behöver beaktas vid upprättande av
mekanismer för att främja en effektiv och miljöanpassad resursanvändning,

b) att upprätta organ för jordbruksplanering på nationell och lokal nivå
för att fastställa prioriteringar, kanalisera resurser och genomföra program.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

14.37 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med

stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Upprätta och stärka planering, hantering, utbildning och information
för användning av jordbruksmark och för markresurser på nationell och lo-
kal nivå,

b) starta och underhålla grupper för planering, hantering och vård av
jordbruksmarksresurser inom distrikt och byar för att medverka vid pro-
blemidentifiering, utarbetande av lösningar vad gäller teknik och markvård
och genomföra projekt.

3 Några av dessa frågor presenteras i kapitel 10 i Agenda 21 (En integrerad syn på
planering och hushållning av markresurser).

203

b) Information

14.38 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Samla, kontinuerligt övervaka, uppdatera och sprida information, där
så är möjligt, om resursutnyttjande och levnadsförhållanden, klimat-, vat-
ten- och jordfaktorer samt om markanvändning, fördelning av vegetations-
täcket och djurarter, användning av vilda växter, produktionssystem och av-
kastning, kostnader och priser och sociala och kulturella faktorer som kan
påverka användning av jordbruksmark och angränsande mark,

b) starta program för att sprida information och främja diskussion och bil-
dande av ledningsgrupper.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

14.39 Vederbörande FN-organ och regionala organisationer bör:

a) Stärka eller tillsätta internationella, regionala och subregionala tek-
niska arbetsgrupper med särskilda direktiv och budgetar för att främja en
integrerad användning av markresurser för jordbruk, planering, datainsam-
ling och användning av simuleringsmodeller för produktion samt informa-
tionsspridning,

b) utarbeta internationellt godtagbara metoder för upprättande av data-
baser, beskrivning av markanvändning och målövergripande optimering.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

14.40 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 1,7
miljarder dollar, inklusive ca. 250 miljoner dollar från det internationella
samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om unge-
färliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor,
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

14.41 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Utveckla databaser och geografiska informationssystem för att lagra
och presentera fysisk, social och ekonomisk information om jordbruk och
ekologiska zoner och utvecklingsområden,

b) genom målövergripande optimering välja kombinationer av markan-
vändning och produktionssystem som är lämpliga för markområden och
stärka leveranssystem och lokala samhällens deltagande,

c) uppmuntra integrerad planering vad gäller avrinningsområden och
landskap för att minska jordförluster och skydda yt- och grundvattenresurser
från kemisk förorening.

Skr. 1992/93:13

204

c) Kunskapsutveckling Skr. 1992/93:13

14.42 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Utbilda specialister och planeringsgrupper på nationell, distrikts- och
bynivå genom formella och informella kurser och genom studieresor och
samverkan,

b) genom mediaprogram, konferenser och seminarier uppmuntra diskus-
sion på alla nivåer om policyfrågor och utvecklings- och miljöfrågor som är
av betydelse för användning och vård av jordbruksmark.

d) Kapacitetsuppbyggnad

14.43 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Inrätta kartläggnings- och planeringsenheter för markresurser på na-
tionell, distrikts- och bynivå för att fungera som kontaktpunkter och länkar
mellan olika institutioner och vetenskapsgrenar och mellan regeringar och
människorna,

b) upprätta eller stärka statliga och internationella institutioner med an-
svar för undersökningar, hantering och utveckling av jordbruksresurser, ra-
tionalisera och stärka rättsliga strukturer och tillhandahålla utrustning och
tekniskt bistånd.

E. Markvård och markrehabilitering

Bakgrund

14.44 Markförstöring är ett stort miljöproblem, som drabbar stora landom-
råden i såväl utvecklade länder som utvecklingsländer. Problemet med jord-
erosion är särskilt akut i utvecklingsländerna, medan problemen med för-
saltning, vattensjuk mark, förorenad jord och minskad bördighet ökar i alla
länder. Markförstöringen är allvarig eftersom produktiviteten inom enorma
landområden avtar jämsides med en snabb befolkningsökning och ökade
krav på att jorden skall producera mer livsmedel, fibrer och bränsle. Åtgär-
der mot markförstöring, särskilt i utvecklingsländerna, har hittills haft be-
gränsad framgång. Nu behövs välplanerade långsiktiga nationella och regio-
nala markvårds- och rehabiliteringsprogram, med starkt politiskt stöd och
tillräcklig finansiering. Medan markanvändningsplanering och zonindelning
tillsammans med bättre markvård bör vara lösningen på lång sikt är det ange-
läget att hejda markförstöringen och starta markvårds- och rehabiliterings-
program inom de hårdast drabbade och mest utsatta områdena.

Mål

14.45 Målen för detta programområde är:

a) Att före år 2000 se över och vid behov genomföra undersökningar av
nationella markresurser som omfattar områden där marken har förstörts
samt omfattningen och svårighetsgraden av markförstöringen, 205

b) att utarbeta och genomföra en heltäckande politik och ett heltäckande Skr. 1992/93:13
program som leder till att förstörda områden återställs och riskområden be-
varas samt förbättra den allmänna planeringen, hanteringen och använd-
ningen av markresurser och bevara jordens bördighet med sikte på en håll-
bar utveckling av jordbruket.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

14.46 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Utarbeta och genomföra program för att undanröja de fysiska, sociala
och ekonomiska orsakerna till markförstöring, t.ex. arrendesystem, han-
delssystem och strukturer för jordbrukspriser som leder till en olämplig
markanvändning,

b) ge incitament och, där så är lämpligt och möjligt, ställa resurser till för-
fogande för lokala samhällens deltagande i planering, genomförande och un-
derhållande av egna markvårds- och rehabiliteringsprogram,

c) utarbeta och genomföra program för rehabilitering av mark som har
blivit vattensjuk eller förstörts av försaltning,

d) utarbeta och genomföra program för en successiv hållbar användning
av mark som inte har odlats men som kan vara lämpad för jordbruk.

b) Information

14.47 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Göra periodiska undersökningar för att bedöma omfattningen av sina
markresurser och deras tillstånd,

b) stärka och upprätta nationella databaser för markresurser, med uppgif-
ter om områden där marken har förstörts och omfattningen och svårighets-
graden av markförstöringen samt om områden som hotas av förstöring, och
utvärdera utfallet av de markvårdsoch rehabiliteringsprogram som har star-
tats,

c) samla information om och dokumentera inhemska markvårds- och re-
habiliteringsmetoder och jordbrukssystem som underlag för forsknings- och
rådgivningsprogram.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

14.48 Berörda FN-organ, regionala och icke-statliga organisationer bör:

a) Utarbeta prioriterade markvårds- och rehabiliteringsprogram, inklu-
sive rådgivning för regeringar och regionala organisationer,

b) upprätta regionala och subregionala nätverk för vetenskapsmän och
tekniker så att dessa kan utbyta erfarenheter, utarbeta gemensamma pro-
gram och sprida framgångsrik teknik för markvård och rehabilitering.

206

Medel for genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

14.49 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 5
miljarder dollar, inklusive ca. 800 miljoner dollar från det internationella
samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om unge-
färliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor,
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

14.50 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, hjälpa jord-
brukssamhällen att undersöka och främja platsspecifikt teknik- och jord-
brukssystem som bevarar och rehabiliterar jorden samtidigt som jordbruks-
produktionen ökas, däribland markvård genom kombinerad skogs- och
jordbruksodling, terrassering och biandodling.

c) Kunskapsutveckling

14.51 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, utbilda fält-
personal och markanvändare i inhemsk och modern teknik för markvård och
rehabilitering och bör inrätta utbildningsmöjligheter för rådgivningsperso-
nal och markanvändare.

d) Kapacitetsuppbyggnad

14.52 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Utveckla och stärka den nationella kapaciteten vad avser forskningsin-
stitutioner för att utarbeta och tillämpa effektiva förfaranden för markvård
och rehabilitering som lämpar sig för markanvändarnas sociala, ekonomiska
och fysiska förhållanden,

b) samordna all politik och alla strategier och program för markvård och
rehabilitering, med pågående program som har beröringspunkter med detta
område, t.ex. nationella planer för miljöåtgärder, handlingsplanen för tro-
piskt skogsbruk och nationella utvecklingsprogram.

F. Vatten för hållbar livsmedelsproduktion och
landsbygdsutveckling

14.53 Detta programområde behandlas i kapitel 18 (Skydd av kvalitet och
tillgång på färskvattenresurser), programområde F.

Skr. 1992/93:13

207

G. Bevarande och hållbart nyttjande av växtgenetiska Skr. 1992/93:13

resurser för livsmedel och ett hållbart jordbruk

Bakgrund

14.54 Växtgenetiska resurser för jordbruket är oumbärliga för att tillgodose
framtida livsmedelsbehov. Hoten mot dessa resurser växer och insatser för
att bevara, utveckla och utnyttja den biologiska mångfalden lider av brist
på finansiering och personal. Många befintliga genbanker är inte tillräckligt
säkra och i vissa fall är förlusten av den växtgenetiska mångfalden lika stor i
genbanker som på fältet.

14.55 Huvudmålet är att säkra världens genetiska resurser och bevara
dem för ett hållbart nyttjande. För detta är det nödvändigt att utarbeta åtgär-
der som underlättar bevarande och användning av växtgenetiska resurser,
nätverk av in situ genetiska skyddsområden och användning av sådana hjälp-
medel som ex situsamlingar och genbanker. Särskild tonvikt kan läggas på
uppbyggnad av inhemsk kapacitet för beskrivning, utvärdering och använd-
ning av växtgenetiska resurser för jordbruket, särskilt vad gäller marginella
grödor och andra underutnyttjade eller outnyttjade arter, inklusive trädarter
för kombinerat jord- och skogsbruk. Senare åtgärder kan omfatta konsolide-
ring och effektiv drift av nätverk av in situmarkvårdsområden och använd-
ning av sådana hjälpmedel som ex situ-samlingar och genbanker.

14.56 De befintliga nationella och internationella mekanismerna för ut-
värdering, studier, övervakning och användning av växtgenetiska resurser
för att öka livsmedelsproduktionen lider av stora luckor och brister. Den be-
fintliga institutionella kapaciteten och de befintliga strukturerna och pro-
grammen är i allmänhet otillräckliga och i många fall underfinansierade. Det
sker en genetisk erosion av värdefulla arter som används inom vegetabilie-
produktion. Den befintliga mångfalden vad gäller sådana arter används inte
i den utsträckning som skulle vara möjligt för att öka livsmedelsproduktio-
nen på ett hållbart sätt.4

Mål

14.57 Målen för detta programområde är:

a) Att snarast genomföra en första regenerering och en säker duplicering
av befintliga ex situsamlingar på global basis,

b) att genom gemensamma insatser, inklusive utbildning, inom ramen för
nätverk av samverkande institutioner samla och studera växter som kan vara
användbara för att öka livsmedelsproduktionen,

c) att senast år 2000 anta politik och stärka eller starta program för beva-
rande och hållbart nyttjande av växtgenetiska resurser, in situ inom enskilda
jordbruk och ex-situ, för livsmedel och jordbruket, som skall integreras med
strategier och program för ett hållbart jordbruk,

d) att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa en rättvis fördelning av
de fördelar och resultat som uppnås av forskning och utbildning vad gäller
växtförädling mellan producenterna och användarna av växtgenetiska resur-
ser.

4 Åtgärderna inom detta programområde hänger samman med vissa av åtgärderna i
kapitel 15 i Agenda 21 (Bevarande av den biologiska mångfalden).

208

Åtgärder Skr. 1992/93:13

a) Lednings- och hanteringsfrågor

14.58 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med

stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Utveckla och stärka institutionell kapacitet och institutionella struktu-
rer och program för vård och användning av växtgenetiska resurser för livs-
medelsproduktion och jordbruk,

b) stärka och igångsätta forskning inom den offentliga sektorn om utvär-
dering och nyttjande av ovannämnda resurser med sikte på att uppnå målen
om ett hållbart jordbruk och en hållbar landsbygdsutveckling,

c) utveckla system för förökning, utbyte och spridning av ovannämnda re-
surser (frö- och växtmaterial), särskilt i utvecklingsländerna, och övervaka,
kontrollera och utvärdera införandet av nya växter,

d) utarbeta planer eller program för prioriterade åtgärder som syftar till
att bevara och på ett hållbart sätt nyttja ovannämnda resurser på grundval,
där så är lämpligt, av studier av dessa resurser i enskilda länder,

e) främja diversifiering av odling inom jordbrukssystem, inbegripet od-
ling av nya växter som kan vara av betydelse för livsmedelsproduktion,

f) främja nyttjande av och forskning om otillräckligt kända växter och
grödor som kan vara av värde för livsmedelsproduktion,

g) stärka den nationella kapaciteten för nyttjande av ovannämnda resur-
ser och växtförädling och fröproduktion genom såväl specialiserade institu-
tioner som jordbrukssamhällen.

b) Information

14.59 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med

stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Utveckla strategier för nätverk av in situ genetiska skyddsområden och
användning av sådana hjälpmedel som ex situ-samlingar på enskilda jord-
bruksenheter, genbanker och liknande teknik,

b) upprätta nätverk för ex situ-bassamlingar,

c) med jämna mellanrum se över och rapportera om situationen vad gäl-
ler ovannämnda resurser, med utnyttjande av befintliga system och förfaran-
den,

d) klassificera och utvärdera det växtgenetiska material som har samlats,
sprida information för att underlätta användning av samlingar av detta mate-
rial och utvärdera den genetiska variationen i samlingarna.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

14.60 Berörda FN-organ och regionala organisationer bör:

a) Stärka Globala systemet för bevarande och hållbart nyttjande av växt-
genetiska resurser för livsmedelsproduktion och jordbruk, bl.a. genom att
påskynda utvecklingen av Globala informations- och förvarningssystemet
för att underlätta informationsutbyte; utveckla metoder för att främja över-
föring av miljöanpassad teknik, särskilt till utvecklingsländerna, och vidta

14 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 13

ytterligare åtgärder för att säkerställa jordbrukarnas rättigheter (”farmers Skr. 1992/93:13
rights”),

b) utveckla subregionala, regionala och globala nätverk för växtgenetiska
resurser för livsmedelsproduktion och jordbruk in situ inom skyddsområ-
den,

c) utarbeta periodiska rapporter om den globala situationen vad beträffar
växtgenetiska resurser för livsmedelsproduktion och jordbruk,

d) utarbeta en löpande handlingsplan för globalt samarbete om växtgene-

tiska resurser för livsmedelsproduktion och jordbruk,

e) stödja inför 1994 Fjärde internationella tekniska konferensen om beva-
rande och hållbart nyttjande av växtgenetiska resurser för livsmedelspro-
duktion och jordbruk, som skall anta den första globala rapporten och den
första globqla handlingsplanen om bevarande och hållbart nyttjande av växt-
genetiska resurser för livsmedelsproduktion och jordbruk,

f) anpassa Globala systemet till utfallet av förhandlingarna om en kon-
vention om biologisk mångfald.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

14.61 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 600
miljoner dollar, inklusive ca. 300 miljoner dollar från det internationella
samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om unge-
färliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor,
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

14.62 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med

stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Utveckla grundforskning inom områden som växttaxonomi och växt-
geografi, med utnyttjande av framsteg t.ex. inom datavetenskap, molekylär-
genetik och in vitro frysförvaring,

b) utveckla större samarbetsprojekt mellan forskningsprogram i utveck-
lade länder och utvecklingsländer, särskilt vad gäller förbättring av otillräck-
ligt kända eller försummade grödor,

c) främja kostnadseffektiv teknik för att hålla dubbla uppsättningar av ex
situ-samlingar (som också kan användas av lokala samhällen),

d) vidareutveckla teknik för bevarande av arter in situ och tekniska meto-
der för att förena detta med ex situ-insatser.

c) Kunskapsutveckling

14.63 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med

stöd från berörda internationella och regionala organisationer: 210

a) Främja universitetskurser inom miljövetenskap på såväl grundnivå Skr. 1992/93:13
som doktorandnivå för drift av anläggningar för bevarande av växtgenetiska

resurser för livsmedelsproduktion och jordbruk och för utformning och ge-
nomförande av nationella program för sådana resurser,

b) höja medvetandet hos rådgivningsverksamheten för jordbrukare för
att knyta samman verksamhet för att bevara växtgenetiska resurser med an-
vändarkollektiv,

c) utarbeta utbildningsmaterial för att främja verksamhet för att bevara
och utnyttja växtgenetiska resurser på lokal nivå.

d) Kapacitetsuppbyggnad

14.64 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, införa natio-
nell politik för rättsskydd beträffande växtgenetiska resurser för livsmedels-
produktion och jordbruk och stärka verksamhetens rättsliga ställning, bl.a.
genom långsiktiga finansiella åtaganden beträffande genbanker och andra
verksamheter.

H. Bevarande och hållbart nyttjande av djurgenetiska

resurser för ett hållbart jordbruk

Bakgrund

14.65 Behovet av att såväl kvantitativt som kvalitativt öka animalieproduk-
tionen och antalet dragdjur gör det nödvändigt att bevara den befintliga
mångfalden av djurraser för att tillgodose framtidens krav, bl.a. för använd-
ning inom biotekniken. Vissa lokala djurraser har, utöver deras sociokultu-
rella värde, unika egenskaper vad gäller anpassning, motståndskraft mot
sjukdomar och speciella fördelar och bör bevaras. Dessa lokala raser hotas
av utrotning till följd av införandet av exotiska raser och förändringar i sy-
stem för animalieproduktion.

Mål

14.66 Målen för detta programområde är:

a) Att så utförligt som möjligt räkna upp och beskriva alla djurraser som
används inom animalieproduktion och starta ett tioårigt handlingsprogram,

b) att starta och genomföra handlingsprogram för att fastställa vilka raser
som är i riskzonen, med detaljer om riskernas karaktär och lämpliga åtgär-
der för bevarande,

c) att starta och genomföra program för utveckling av inhemska raser för
att säkerställa deras överlevnad och undvika risken för att de ersätts med nya
raser eller till följd av korsningsprogram.

211

Åtgärder Skr. 1992/93:13

a) Lednings- och hanteringsfrågor

14.67 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Utarbeta planer för bevarande av utrotningshotade populationer, in-
klusive insamling och lagring av sperma/embryon, bevarande av inhemska
raser på enskilda jordbruk eller bevarande in situ,

b) planera och genomföra strategier för utveckling av raser,

c) välja ut inhemska populationer på grundval av deras regionala bety-
delse och genetiska sällsynthet för ett tioårsprogram och senare göra ytterli-
gare ett urval av inhemska raser för utveckling.

b) Information

14.68 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, förbereda
och utföra en nationell inventering av tillgängliga djurgenetiska resurser.
Frysförvaring bör ges företräde framför beskrivning och utvärdering. Ut-
bildning i teknik för bevarande och utvärdering bör särskilt uppmärksam-
mas.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

14.69 Vederbörande FN-organ och andra internationellaoch regionala or-
gan bör:

a) Främja upprättandet av regionala genbanker, i den mån detta är moti-
verat, på grundval av tekniskt samarbete mellan utvecklingsländer,

b) behandla, lagra och analysera djurgenetiska data på global nivå och
även upprätta en global förteckning och ett globalt förvarningssystem för ut-
rotningshotade raser; utvärdera på global basis vetenskaplig och mellanstat-
lig styrning av program för och översyn av regional och nationell verksam-
het; utveckla metoder, normer och standarder (inklusive internationella
överenskommelser), övervaka genomförandet av dessa och av tekniskt och
ekonomiskt bistånd i detta sammanhang,

c) utarbeta och offentliggöra en allsidig databas för djurgenetiska resur-
ser, med beskrivningar av varje ras, dess härstamning, släktskap med andra
raser, populationens storlek och en begränsad uppsättning av biologiska
egenskaper och produktionsegenskaper,

d) utarbeta och offentliggöra en global förteckning över hotade lant-
bruksraser för att nationella regeringar skall kunna vidta åtgärder för att be-
vara utrotningshotade raser och vid behov ansöka om tekniskt bistånd.

Medel for genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

14.70 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 200

212

miljoner dollar, inklusive ca. 100 miljoner dollar från det internationella Skr. 1992/93:13
samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om unge-
färliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor,
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

14.71 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Använda databaser och enkäter för att upprätta en global inventering,

b) utnyttja frysförvaring av arvsmassa, bevara allvarligt hotade raser och
annat material som kan användas för att rekonstruera gener.

c) Kunskapsutveckling

14.72 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Anordna utbildningskurser för sina medborgare för att bygga upp det
kunnande som behövs för insamling och behandling av data och för samman-
ställning av representativa urval av genetiskt material,

b) underlätta för forskare och chefer att upprätta en informationsbas för
inhemska djurraser och främja program för att utveckla och bevara viktigt
djurgenetiskt material.

d) Kapacitetsuppbyggnad

14.73 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Inrätta centra för artificiell insemination inom landet och in situ upp-
födningsanläggningar,

b) främja program och tillhörande fysisk infrastruktur inom landet för be-
varande och utveckling av djurraser samt förstärkande av den nationella ka-
paciteten för förebyggande åtgärder vad gäller utrotningshotade raser.

I. Integrerad skadedjursbekämpning inom jordbruket

Bakgrund

14.74 Prognoser för världens livsmedelsbehov pekar på en 50 procentig ök-
ning till år 2000 och ännu en fördubbling av denna siffra till år 2050. Enligt
försiktiga räkningar förloras 25-50 procent av den årliga skörden till följd av
angrepp av skadedjur. Sjukdomar bland djur som orsakas av skadedjur leder
också till stora förluster och förhindrar inom många områden en utveckling
av animalieproduktionen. Skadedjursbekämpningen har dominerats av be-
kämpning med kemiska medel, men en alltför flitig användning av dessa me-
del har medfört negativa verkningar för jordbruksbudgetar, människors
hälsa och miljön samt den internationella handeln. Nya problem vad gäller

213

skadedjur visar sig hela tiden. Integrerad skadedjursbekämpning, vilken be- Skr. 1992/93:13
står i en kombination av biologisk bekämpning, motståndskraftiga växtsor-
ter, lämpliga jordbruksmetoder och minimal användning av kemiska be-
kämpningsmedel, erbjuder de bästa möjligheterna för framtiden eftersom
den garanterar avkastning, minskar kostnaderna, är miljövänlig och bidrar
till ett hållbart jordbruk. Integrerad skadedjursbekämpning bör gå hand i
hand med lämplig övervakning av bekämpningsmedel för att göra det möj-
ligt att reglera dessa medel, inbegripet handeln med dem, och en säker han-
tering, inklusive avfallshantering, av bekämpningsmedlen, särskilt sådana
som är giftiga och stabila.

Mål

14.75 Målen för detta programområde är:

a) Att senast år 2000 förbättra tjänster för växtskydd och djurhälsa, inklu-
sive mekanismer för att begränsa distribution och användning av bekämp-
ningsmedel, och tillämpa de internationella etiska principerna för distribu-
tion och användning av bekämpningsmedel,

b) att förbättra och genomföra program för att genom jordbrukarnät-
verk, rådgivningstjänster och forskningsinstitutioner ge jordbrukare tillgång
till integrerad skadedjursbekämpning,

c) senast 1998 upprätta operativa och interaktiva nätverk mellan jordbru-
kare, forskare och rådgivningstjänster för att främja och utveckla integrerad
skadedjursbekämpning.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

14.76 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Se över och reformera den nationella politiken och nationella mekanis-
mer för att säkerställa en säker och lämplig användning av bekämpningsme-
del, t.ex. prissättningsåtgärder, brigader för skadedjursbekämpning, pris-
strukturen vad gäller insatsvaror och produktion samt politik och handlings-
planer för integrerad skadedjursbekämpning,

b) utveckla och anta effektiva system för att kontrollera och övervaka
förekomsten av skadedjur och sjukdomar inom jordbruket och distribution
och användning av bekämpningsmedel på landsnivån,

c) uppmuntra forskning och utveckling vad gäller målspecifika bekämp-
ningsmedel som är lättnedbrytbara efter användning,

d) säkerställa att bekämpningsmedel märks på ett sådant sätt att jordbru-
kare får överskådlig information om säker hantering, användning och kvitt-
blivning.

b) Information

14.77 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

214

a) Sammanställa och harmonisera befintlig information och befintliga Skr. 1992/93:13
program om användning av bekämpningsmedel som har förbjudits eller

kraftigt begränsats i olika länder,

b) sammanställa, dokumentera och sprida information om biologiska och
organiska bekämpningsmedel samt om traditionella och andra relevanta
kunskaper och färdigheter vad gäller bekämpningsmetoder utan användning
av kemikalier,

c) genomföra nationella undersökningar för att sammanställa basinfor-
mation om användning av bekämpningsmedel i varje land och biverkning-
arna för människors hälsa och miljön samt vidta lämpliga åtgärder.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

14.78 Vederbörande FN-organ och regionala organisationer bör:

a) Införa ett system för insamling, analys och spridning av kvantitativ och
kvalitativ information om den årliga förbrukningen av bekämpningsmedel
och deras inverkan på människors hälsa och miljön,

b) stärka regionala tvärvetenskapliga projekt och upprätta nätverk för in-
tegrerad skadedjursbekämpning för att demonstrera de sociala, ekonomiska
och miljömässiga fördelarna av denna metod för livsmedel och avsalugrödor
inom jordbruket,

c) utveckla en välfungerande integrerad skadedjursbekämpning, som be-
står i ett urval av biologiska, fysiska och kulturella bekämpningsmetoder
samt kemiska bekämpningsmedel, med beaktande av särskilda regionala
förhållanden.

Medel for genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

14.79 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 1,9
miljarder dollar, inklusive ca. 285 miljoner dollar från det internationella
samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om unge-
färliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor,
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

14.80 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, inleda forsk-
ning inom jordbruksenheter om utveckling av teknik för skadedjursbekämp-
ning utan användning av kemikalier.

c) Kunskapsutveckling

14.81 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

215

a) Utarbeta och genomföra utbildningsprogram för arbetssätt och teknik Skr. 1992/93:13
för integrerad skadedjursbekämpning i syfte att informera beslutsfattare,

forskare, icke-statliga organisationer och jordbrukare,

b) utbilda rådgivande personal och säkra jordbrukares och kvinnogrup-
pers deltagande i användning av sunda odlingsmetoder och skadedjursbe-
kämpning inom jordbruket som utesluter kemikalier.

d) Kapacitetsuppbyggnad

14.82 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, stärka den
nationella offentliga verksamheten och kontrollorgan för skadedjursbe-
kämpning och överföring av teknik för en integrerad skadedjursbekämp-
ning.

J. En hållbar växtnäringsbalans för att öka livsmedels-
produktionen

Bakgrund

14.83 Minskningen av växtnäringsämnen i jorden är ett allvarligt problem
som leder till att jordens bördighet avtar, särskilt i utvecklingsländerna. För
att upprätthålla jordens produktionsförmåga kan FAOs program för en håll-
bar växtnäringsbalans vara av värde. I Afrika söder om Sahara är mängden
växtnäringsämnen som frigörs från samtliga källor för närvarande tre till fyra
gånger större än tillförseln, och nettoförlusten beräknas till ca 10 miljoner
ton årligen. Som en följd av detta sker en uppodling av allt fler marginella
jordar och känsliga ekosystem, vilket leder till ytterligare jordförstöring och
andra miljöproblem. Syftet med en integrerad växtnäringsbalans är att sä-
kerställa en hållbar försörjning med växtnäringsämnen för att öka den fram-
tida avkastningen utan att skada miljön och jordens produktionsförmåga.

14.84 I många utvecklingsländer ökar befolkningen med drygt 3 procent om
året och den nationella jordbruksproduktionen har släpat efter livsmedels-
behoven. Målet för dessa länder bör vara att öka jordbruksproduktionen
med minst 4 procent per år utan att förstöra jordens produktionsförmåga.
Detta kräver ökad jordbruksproduktion inom de bästa jordbruksområdena
genom effektivt utnyttjande av insatsvaror. Det kommer också att krävas ut-
bildad arbetskraft, tillgång till energi, lämpliga redskap och lämplig teknik,
växtnäringsämnen och jordförbättring.

Mål

14.85 Målen för detta programområde är:

a) Att senast år 2000 utveckla och i alla länder bedriva systemet med inte-
grerad tillförsel av växtnäringsämnen och optimera tillgången på gödsel och
andra växtnäringsämnen,

b) att senast år 2000 upprätta och underhålla den institutionella och

mänskliga infrastrukturen för att effektivisera beslutsfattande vad gäller jor- 2

dens produktionsförmåga,

c) att utveckla och sprida nationellt och internationellt tekniskt kunnande Skr. 1992/93:13
till jordbrukare, rådgivare, planerare och beslutsfattare vad gäller ny och be-
fintlig miljöanpassad teknik och strategier för att öka jordens produktions-
förmåga för att främja ett långsiktigt hållbart jordbruk.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

14.86 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Utforma och tillämpa strategier för att varaktigt förbättra jordens pro-
duktionsförmåga med sikte på en hållbar jordbruksproduktion och anpassa
berörda jordbrukspolitiska instrument därefter,

b) integrera organiska och oorganiska näringsämneskällor med ett system
för att upprätthålla jordens produktionsförmåga och fastställa behoven av
mineralgödsel,

c) fastställa behoven av växtnäringsämnen, utforma strategier och opti-
mera användningen av både organiska och oorganiska källor för att öka
jordbruksproduktionens effektivitet,

d) utveckla och uppmuntra processer för återföring av organiskt och oor-
ganiskt avfall till jorden utan att skada miljön, växternas tillväxt eller männi-
skors hälsa.

b) Information

14.87 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Upprätta ”nationalräkenskaper” för växtnäringsämnen, inklusive till-
försel (insatser) och förluster (frigörande) och upprätta balansräkningar och
prognoser,

b) undersöka den tekniska och ekonomiska potentialen hos olika närings-
ämneskällor, inklusive nationella fyndigheter, och möjligheten att förbättra
tillgången på organiska källor, avfall, matjord tillverkad av bortkastat orga-
niskt material och biologisk kvävefixering.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

14.88 Vederbörande FN-organ, t.ex. FAO, de internationella jordbruks-
forskningsinstituten och icke-statliga organisationer, bör samarbeta när det
gäller att genomföra informations- och PR-kampanjer för systemet med in-
tegrerad tillförsel av näringsämnen, förbättring av jordens effektiva produk-
tionsförmåga och information om sambandet mellan dessa och miljön.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

14.89 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 3,2

217

miljarder dollar, inklusive ca. 475 miljoner dollar från det internationella Skr. 1992/93:13
samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om unge-
färliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor,
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

14.90 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Utveckla platsspecifik teknik på referensplatser och jordbrukares åk-
rar som är anpassad till de rådande sociala, ekonomiska och miljömässiga
förhållandena genom forskning byggd på ett välfungerande samarbete med
lokalbefolkningen,

b) stärka tvärvetenskaplig internationell forskning och tekniköverföring
vad gäller odlingsoch jordbrukssystem och förbättra tekniken för produk-
tion av biomassa in situ och hantering av organiska restprodukter samt tek-
nik för kombinerat skogs- och jordbruk.

c) Kunskapsutveckling

14.91 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Utbilda rådgivningspersonal och forskare i hantering av växtnärings-
ämnen, odlings- och jordbrukssystem och ekonomisk värdering av effek-
terna av tillförsel av växtnäringsämnen,

b) utbilda jordbrukare och kvinnogrupper i hantering av växtnäringsäm-
nen, med särskild betoning på bevarande och produktion av matjord.

d) Kapacitetsuppbyggnad

14.92 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Utveckla lämpliga institutionella mekanismer för utformning av politik
för styrning av program för integrerad tillförsel av växtnäringsämnen genom
en interaktiv process med deltagande av jordbrukare, forskare, rådgivnings-
tjänster och andra samhällssektorer,

b) där så är lämpligt, stärka befintliga rådgivningstjänster och utbilda per-
sonal, utveckla och pröva ny teknik och underlätta införandet av metoder
för att förbättra och upprätthålla jordens maximala produktionsförmåga.

K. Förändring av energiförsörjningen på landsbygden för

att öka produktiviteten

Bakgrund

14.93 I många länder svarar inte energiförsörjningen mot utvecklingsbeho-
ven, betingar ett högt pris och är föga pålitlig. Inom landsbygdsområden i

218

utvecklingsländerna är de huvudsakliga energikällorna brännved, skördere- Skr. 1992/93:13
ster och gödsel, tillsammans med djurens och människornas energi. Mer in-
tensiv energitillförsel behövs för att öka arbetskraftens produktivitet och för
att skapa inkomster. Därför bör politik och teknik vad gäller energi på lands-
bygden främja en blandning av kostnadseffektiva fossila och förnybara ener-
gikällor som i sig själv är hållbar och säkrar ett hållbart jordbruk. Lands-
bygdsområden tillför energi i form av ved. Potentialen hos jordbruket och
det kombinerade skogs- och jordbruket samt gemensamt ägda resurser för
att producera förnybar energi har långt ifrån realiserats. Förverkligandet av
en hållbar landsbygdsutveckling hör nära samman med mönstren för tillgång
och efterfrågan i fråga om energi.5

Mål

14.94 Målen för detta programområde är:

a) Att senast år 2000 inleda och uppmuntra en process för övergång från
ohållbara energikällor till miljöanpassad energiförsörjning inom landsbygds-
samhällen, dvs. strukturerade och diversifierade energikällor, genom att
åstadkomma alternativa, nya och förnybara energikällor,

b) att öka tillgången på energi för landsbygdshushåll och jordbruksrelate-
rade industriella behov genom planering och lämplig tekniköverföring och
utveckling,

c) att genomföra tillitsprogram på landsbygden som gynnar en hållbar ut-
veckling av förnybara energikällor och mer effektiv energianvändning.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

14.95 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Främja försöksplaner och försöksprojekt vad gäller mekanisk och ter-
misk kraft (förgasare, biomassa, soltorkningsanläggningar, vindpumpar och
förbränningssystem) som är lämpliga och bör kunna underhållas på ett till-
fredsställande sätt,

b) starta och främja energiprogram på landsbygden som stöds av teknisk
utbildning, banker och tillhörande infrastruktur,

c) intensifiera forskning och utveckling, diversifiering och bevarande av
energi, med beaktande av behovet av effektivt utnyttjande och miljöanpas-
sad teknik.

b) Information

14.96 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Samla in och sprida information om energiförsörjning på landsbygden

5 Åtgärderna inom detta programområde hänger samman med några av åtgärderna i
kapitel 9 i Agenda 21 (Skydd av atmosfären).

219

och efterfrågemönster som påverkar energibehoven inom hushåll, jordbruk Skr. 1992/93:13
och jordbruksrelaterad industri,

b) analysera energi- och produktionsuppgifter för olika sektorer för att
fastställa energibehoven på landsbygden.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

14.97 Vederbörande FN-organ och regionala organisationer bör, med ut-
nyttjande av den erfarenhet och information som är tillgänglig hos icke-stat-
liga organisationer inom detta område, utbyta erfarenheter från länder och
regioner om planeringsmetoder för energiförsörjning på landsbygden för att
främja en effektiv planering och val av kostnadseffektiv teknik.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

14.98 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 1,8
miljarder dollar, inklusive ca. 265 miljoner dollar från det internationella
samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om unge-
färliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor,
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

14.99 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med

stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Intensifiera forskning inom den offentliga och privata sektorn i utveck-
lingsländer och industriländer om förnybara energikällor för jordbruket,

b) genomföra forskning och överföring av energiteknik vad gäller bio-
massa- och solenergi för jordbruksproduktion och efterskördsarbete.

c) Kunskapsutveckling

14.100 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, höja det all-
männa medvetandet vad beträffar energiproblem på landsbygden, varvid de
förnybara energikällornas ekonomiska och miljömässiga fördelar bör beto-
nas.

d) Kapacitetsuppbyggnad

14.101 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med

stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Skapa nationella institutionella mekanismer för energiplanering på

220

landsbygden och en hantering som skulle effektivisera produktiviteten inom Skr. 1992/93:13
jordbrukssektorn och nå ut till byar och hushåll,

b) stärka rådgivningsverksamhet och hjälpa lokala organisationer att ge-
nomföra planer och program för nya och förnybara energikällor på bynivå.

L. Utvärdering av effekterna av ultraviolett strålning på
växter och djur tillföljd av uttunning av det stratosfäriska
ozonskiktet

Bakgrund

14.102 Ökningen av den ultravioletta strålningen till följd av uttunning av
det stratosfäriska ozonskiktet är ett fenomen som har dokumenterats i
många delar av världen, särskilt på södra halvklotet. Det är följaktligen vik-
tigt att utvärdera dess följder för växt- och djurliv samt för en hållbar utveck-
ling av jordbruket.

Mål

14.103 Målet för detta programområde är att genomföra forskning för att
fastställa följderna av ökad ultraviolett strålning till jordytan till följd av ut-
tunning av det stratosfäriska ozonskiktet och följderna för växt- och djurliv
inom de drabbade områdena samt för jordbruket och, där så är lämpligt,
utveckla strategier som syftar till att lindra dessa negativa följder.

Åtgärder

Lednings- och hanteringsfrågor

14.104 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, vidta nödvän-
diga åtgärder inom de drabbade områdena, inklusive institutionellt samar-
bete, för att underlätta genomförande av forskning och utvärdering av följ-
derna av ökad ultraviolett strålning för växtoch djurliv och för jordbruket
samt överväga att vidta lämpliga åtgärder för att komma tillrätta med detta
problem.

221

Kapitel 15

Bevarande av den biologiska mångfalden

Bakgrund

15.1 Målen och åtgärderna i detta kapitel i Agenda 21 har till syfte att för-
bättra bevarandet av den biologiska mångfalden och åstadkomma ett håll-
bart nyttjande av biologiska resurser samt att stödja Konventionen om biolo-
gisk mångfald.

Inledning

15.2 Vår planets nödvändiga varor och tjänster är beroende av rikedomen
och mångsidigheten hos gener, arter, populationer och ekosystem. Biolo-
giska resurser ger oss mat och kläder, bostäder, läkemedel och andlig stimu-
lans. De naturliga ekosystemen i skogar, grässlätter, betesmarker, öknar,
tundraområden, floder, sjöar och hav innehåller merparten av jordens biolo-
giska mångfald. Jordbrukares åkrar och trädgårdar är också av stor bety-
delse som förvaringsplatser, medan genbanker, botaniska trädgårdar, djur-
parker och andra källor till arvsmassa ger ett litet men viktigt bidrag. Den
nuvarande minskningen av den biologiska mångfalden är i mångt och
mycket ett resultat av mänskliga aktiviteter och utgör ett allvarligt hot mot
människans utveckling.

Programområde

Bevarande av den biologiska mångfalden

Bakgrund

15.3 Trots ökande motåtgärder under de senaste 20 åren har minskningen
av världens biologiska mångfald, huvudsakligen till följd av förstörelse av
livsmiljöer, alltför stort uttag av skördar, miljöförstöring och olämpligt inför-
ande av främmande växter och djur, pågått oavbrutet. Biologiska resurser
utgör en kapitaltillgång med stor förmåga att ge hållbara vinster. Brådskande
och målmedvetna åtgärder behövs för att bevara gener, arter och ekosystem
med sikte på ett hållbart utnyttjande av biologiska resurser. Kapacitet för
utredning, studier och systematisk observation och utvärdering av den biolo-
giska mångfalden behöver stärkas på nationell och internationell nivå. Ef-
fektiva nationella åtgärder och internationellt samarbete krävs för skydd av
ekosystem in situ, bevarande ex situ av biologiska och genetiska resurser och
förbättring av ekosystemens funktion. De lokala samhällenas deltagande
och stöd är avgörande för att dessa åtgärder skall lyckas. Nya landvinningar
inom biotekniken har visat på de möjligheter för jordbruket, hälsa och väl-
färd och för miljöändamål som det genetiska materialet i växter, djur och
mikroorganismer kan erbjuda. Samtidigt är det särskilt viktigt i detta sam-
manhang att betona att stater har oinskränkt rätt att utnyttja sina egna biolo-

Skr. 1992/93:13

222

giska resurser i enlighet med sin miljöpolitik och ett ansvar för att säkerställa Skr. 1992/93:13
att verksamhet som ligger inom deras jurisdiktion eller under deras kontroll
inte vållar skador på miljön i andra stater eller områden utanför den natio-
nella jurisdiktionen.

Mål

15.4 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i sam-
arbete med vederbörande FNorgan och regionala, mellanstatliga och icke-
statliga organisationer, den privata sektorn och finansiella institutioner, med
beaktande av ursprungsbefolkningar och deras samhällen samt sociala och
ekonomiska faktorer:

a) Verka för ett tidigt ikraftträdande av Konventionen om biologisk
mångfald och bredast möjliga deltagande,

b) utveckla nationella strategier för bevarande av den biologiska mångfal-
den och ett hållbart nyttjande av biologiska resurser,

c) integrera strategier för bevarande av den biologiska mångfalden och ett
hållbart nyttjande av biologiska resurser med nationella strategier och/eller
planer för nationell utveckling,

d) vidta lämpliga åtgärder för en rättvis fördelning av de vinster som upp-
kommer till följd av forskning och utveckling och utnyttjande av biologiska
och genetiska resurser, inklusive bioteknik, mellan dem som tillhandahåller
dessa resurser och dem som utnyttjar dem,

e) genomföra landstudier, där så är lämpligt, om bevarande av den biolo-
giska mångfalden och ett hållbart nyttjande av biologiska resurser, inklusive
kostnadsnyttoanalyser med särskild tonvikt på samhällsekonomiska aspek-
ter,

f) utarbeta och regelbundet uppdatera världsrapporter om biologisk
mångfald baserade på nationella bedömningar,

g) erkänna och uppmuntra ursprungsbefolkningars och deras samhällens
traditionella metoder och kunskaper, med betoning på kvinnornas speciella
roll, som är av betydelse för bevarande av den biologiska mångfalden och
ett hållbart nyttjande av biologiska resurser och se till att dessa grupper får
möjligheter att få del av de ekonomiska och kommersiella vinsterna som blir
följden av användning av sådana traditionella metoder och kunskap,1

h) tillämpa mekanismer för förbättring, skapande, utveckling och håll-
bart nyttjande av bioteknik och dess säkra överföring, särskilt till utveck-
lingsländerna, med beaktande av bioteknikens möjligheter att bidra till be-
varande av den biologiska mångfalden och ett hållbart nyttjande av biolo-
giska resurser,2

i) främja ett mera omfattande internationellt och regionalt samarbete vad
gäller att förbättra de vetenskapliga och ekonomiska kunskaperna om bety-
delsen av biologisk mångfald och dess funktioner inom ekosystem,

j) utforma åtgärder för att tillvarata rätten för ursprungsländer för gene-

1 Se kap. 26 (Att erkänna och stärka ursprungsbefolkningars och deras samhällens
roll) och kap. 24 (Globala åtgärder för kvinnor med sikte på en hållbar och rättvis
utveckling).

2 Se kap. 16 (Miljöanpassad hantering av bioteknik).

223

tiska resurser eller länder som tillhandahåller genetiska resurser, enligt defi- Skr. 1992/93:13
nitionen i Konventionen om biologisk mångfald, särskilt utvecklingsländer,
att dra fördel av den biotekniska utvecklingen och den kommersiella an-
vändningen av produkter baserade på sådana resurser. 2-8

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

15.5 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i enlig-
het med nationell politik och praxis och i samarbete med vederbörande FN-
organ och, där så är lämpligt, mellanstatliga organisationer och med stöd
från ursprungsbefolkningar och deras samhällen, icke- statliga organisatio-
ner och andra grupper, inklusive näringslivet och det vetenskapliga kollekti-
vet och i enlighet med folkrättsliga krav, där det är lämpligt:

a) Utarbeta nya eller stärka befintliga strategier, planer eller handlings-
program för bevarande av den biologiska mångfalden och ett hållbart nytt-
jande av biologiska resurser, med beaktande av utbildningsbehoven,3

b) integrera strategier för bevarande av den biologiska mångfalden och
ett hållbart nyttjande av biologiska resurser med relevanta sektorspecifika
eller tvärsektoriella planer, program och politik, med särskild betoning på
den speciella betydelsen för livsmedel och jordbruk av biologiska och gene-
tiska terrestra och akvatiska resurser,4

c) genomföra landstudier eller använda andra metoder för att identifiera
element av den biologiska mångfalden av betydelse för att bevara och på
ett hållbart sätt nyttja biologiska resurser, värdera biologiska och genetiska
resurser, fastställa processer och verksamheter som har stor inverkan på den
biologiska mångfalden, bedöma de möjliga ekonomiska följderna av beva-
rande av den biologiska mångfalden och ett hållbart nyttjande av biologiska
resurser samt föreslå prioriterade åtgärder,

d) vidta effektiva ekonomiska, sociala och andra lämpliga stimulansåtgär-
der för att uppmuntra bevarande av den biologiska mångfalden och ett håll-
bart nyttjande av biologiska resurser, inklusive främjande av hållbara pro-
duktionssystem, t.ex. traditionella metoder för jordbruk, kombinerat skogs-
och jordbruk, skogsbruk och betesmarks- och viltvård som utnyttjar, beva-
rar eller ökar den biologiska mångfalden,4

e) om inte annat följer av nationell lagstiftning, vidta åtgärder för att re-
spektera, dokumentera, skydda och främja en mer omfattande tillämpning
av ursprungsbefolkningars och lokala samhällens kunskaper, uppfinningar
och metoder som bygger på traditionella levnadsmönster för bevarande av

8 Artikel 2 med rubriken ”Definitioner” i Konventionen om biologisk mångfald inne-
håller följande definitioner:

Med ”ursprungsland för genetiska resurser” avses ett land som besitter dessa gene-
tiska resurser in situ.

Med ”land som tillhandahåller genetiska resurser” avses ett land som tillhandahåller
genetiska resurser som har insamlats in situ, inklusive populationer av såväl vilda som
naturaliserade arter, eller sådana som har tagits från ex situ-källor, oavsett om de har
sitt ursprung i det landet.

3 Se kap. 36 (Att främja utbildning och höja det allmänna medvetandet).

4 Se kap. 14 (Att främja ett hållbart jordbruk och en hållbar landsbygdsutveckling)
och kap. 11 (Åtgärder mot avskogning).

224

den biologiska mångfalden och hållbart nyttjande av biologiska resurser, Skr. 1992/93:13
med sikte på en rättvis fördelning av de vinster som uppkommer och främja
mekanismer för att uppmuntra dessa samhällen, inklusive kvinnor, att delta
i bevarande och vård av ekosystem,1

f) bedriva långsiktig forskning om betydelsen av den biologiska mångfal-
den för ekosystemens funktion och deras betydelse för produktion av varor,
miljötjänster och andra värden som stöder en hållbar utveckling, med beto-
ning på biologin och fortplantningskapaciteten hos viktiga terrestra eller ak-
vatiska arter, inklusive inhemska och odlade arter, ny teknik för observatio-
ner och inventering, de ekologiska förhållanden som utgör en förutsättning
för bevarande av den biologiska mångfalden och fortsatt evolution samt soci-
alt beteende och kostvanor som är beroende av naturliga ekosystem, där
kvinnor spelar en avgörande roll. Detta arbete bör bedrivas med bredast
möjliga deltagande, särskilt av ursprungsbefolkningar och deras samhällen,
inklusive kvinnor,1

g) vid behov vidta åtgärder för bevarande av den biologiska mångfalden
genom bevarande in situ av ekosystem och naturliga livsmiljöer, inklusive
primitiva odlade sorter och deras vilda släktingar, och upprätthållande och
återvinnande av livsdugliga artpopulationer i deras naturliga omgivning och
vidta åtgärder ex situ, helst i ursprungslandet. In situåtgärder bör omfatta
förstärkning av system av skyddade områden på land, i havet och i andra
vatten och omfatta bl.a. känsliga sötvattensekosystem och andra våtmarks-
och kustekosystem, t.ex. flodmynningar, korallrev och mangrove,5

h) främja rehabilitering och återställande av skadade ekosystem och
räddning av hotade arter,

i) utarbeta politik för att uppmuntra bevarande av den biologiska mång-
falden och ett hållbart nyttjande av biologiska resurser på privat mark,

j) främja en miljöanpassad och hållbar utveckling inom områden som
gränsar till skyddsområden i syfte att förbättra skyddet av dessa områden,

k) införa lämpliga förfaranden för miljökonsekvensbedömningar vad gäl-
ler föreslagna projekt som kan ha signifikanta effekter på den biologiska
mångfalden, se till att lämplig information görs allmänt tillgänglig och sörja
för deltagande från allmänhetens sida, där så är lämpligt, och uppmuntra till
utvärdering av effekterna av politik och program på den biologiska mångfal-
den,

l) där det är lämpligt, främja upprättande och förstärkning på lämplig
nivå av nationella inventeringar och regel- eller kontrollsystem avseende
biologiska resurser,

m) vidta åtgärder för att främja större förståelse för den biologiska mång-
faldens värde, såväl vad gäller enskilda komponenter som dess värde för
ekosystem.

b) Information

15.6 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i enlig-
het med nationell politik och praxis och i samarbete med vederbörande FN-
5 Se kap. 17 (Skydd av oceaner, alla slags slutna och halvslutna hav och kustområden
samt skydd, rationell användning och utveckling av deras levande tillgångar). 225

15 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 13

organ och, där så är lämpligt, mellanstatliga organisationer och med stöd Skr. 1992/93:13
från ursprungsbefolkningar och deras samhällen, icke-statliga organisatio-
ner och andra grupper, inklusive näringslivet och det vetenskapliga kollekti-
vet och i enlighet med folkrättsliga krav, där så är lämpligt:6

a) Regelbundet sammanställa, utvärdera och utbyta information om be-
varande av den biologiska mångfalden och ett hållbart nyttjande av biolo-
giska resurser,

b) utarbeta metoder i syfte att på ett systematiskt sätt följa och på natio-
nell basis utvärdera den biologiska mångfaldens beståndsdelar på grundval
av vad som har fastställts genom landstudier,

c) undersöka eller vidareutveckla metoder och börja eller fortsätta att ar-
beta med undersökningar på lämplig nivå om tillståndet i olika ekosystem
och ta fram basinformation om biologiska och genetiska resurser, inklusive
resurser i terrestra och akvatiska ekosystem, kustnära ekosystem och havs-
ekosystem, samt inventeringar som har gjorts med deltagande av lokala och
ursprungsbefolkningar och deras samhällen,

d) undersöka och utvärdera, på grundval av landstudier, de möjliga eko-
nomiska och sociala följderna och fördelarna av bevarande och hållbart nytt-
jande i vaije land av terrestra och akvatiska arter,

e) uppdatera, analysera och tolka den information som sammanställs i
samband med de åtgärder som har beskrivits ovan,

f) samla, utvärdera och sprida relevant och tillförlitlig information i god
tid och i en form som är avpassad för beslutsfattande på alla nivåer, med
lokala och ursprungsbefolkningars och deras samhällens fulla stöd och delta-
gande.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

15.7 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i enlig-
het med nationell politik och praxis och i samarbete med vederbörande FN-
organ och, där det är lämpligt, mellanstatliga organisationer och med stöd
från ursprungsbefolkningar och deras samhällen, icke-statliga organisatio-
ner och andra grupper, inklusive näringslivet och det vetenskapliga kollekti-
vet och i enlighet med folkrättsliga krav, där det är lämpligt:

a) Överväga att bygga upp eller stärka nationell eller internationell kapa-
citet och nätverk för utbyte av information som är av betydelse för beva-
rande av den biologiska mångfalden och ett hållbart nyttjande av biologiska
resurser,6

b) utarbeta och regelbundet uppdatera världsrapporter om biologisk
mångfald baserade på nationella bedömningar i alla länder,

c) främja tekniskt och vetenskapligt samarbete vad gäller bevarande av
den biologiska mångfalden och ett hållbart nyttjande av biologiska resurser.
Särskild tonvikt skall läggas på att utveckla och stärka den nationella kapaci-
teten genom kunskapsutveckling och institutionsuppbyggnad, inklusive tek-
nologiöverföring och/eller utveckling av resurser för forskning och handha-

6 Se kap. 40 (Information om beslutsfattande).

226

vande, t.ex. herbarier, museer, genbanker och laboratorier, som behövs för Skr. 1992/93:13
bevarande av den biologiska mångfalden,7

d) om inte annat följer av de relevanta bestämmelserna i Konventionen
om biologisk mångfald, underlätta överföring av teknik för bevarande av
den biologiska mångfalden och ett hållbart nyttjande av biologiska resurser
eller teknik som använder sig av genetiska resurser och som inte nämnvärt
skadar miljön, i enlighet med kapitel 34 och med beaktande av att sådan tek-
nik omfattar bioteknik, 2,7

e) främja samarbete mellan parterna i relevanta internationella konven-
tioner och handlingsplaner i syfte att stärka och samordna insatser för att
bevara den biologiska mångfalden och ett hållbart nyttjande av biologiska
resurser,

f) stärka stödet för internationella och regionala instrument, program och
handlingsplaner som omfattar bevarande av den biologiska mångfalden och
ett hållbart nyttjande av biologiska resurser,

g) främja en förbättrad internationell samordning av åtgärder för effek-
tivt bevarande av utrotningshotade arter utom skadedjur, inklusive lämpliga
stödnivåer för inrättande och förvaltning av skyddsområden belägna tvärs
över nationella gränser,

h) främja nationella insatser vad avser undersökningar, informationsin-
samling, urval och utvärdering samt underhåll av genbanker.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

15.8 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-2000)
för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 3,5 miljar-
der dollar, inklusive ca. 1,75 miljarder dollar från det internationella samfun-
det i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga
uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska kostna-
derna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor, beror
bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att genom-
föra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

15.9 Särskilda frågor som skall behandlas inkluderar behovet att utveckla:

a) Effektiva metoder för basundersökningar och inventeringar samt för
systematiska urval och utvärdering av biologiska resurser,

b) metoder och teknik för bevarande av den biologiska mångfalden och

ett hållbart nyttjande av biologiska resurser,

c) förbättrade och diversifierade metoder för bevarande ex situ med sikte
på långsiktigt bevarande av genetiska resurser som är av betydelse för forsk-
ning och utveckling.

7 Se kap. 34 (Överföring av miljöanpassad teknologi, samarbete och kapacitetsupp-
byggnad).

227

c) Kunskapsutveckling

Skr. 1992/93:13

15.10 Det finns ett behov av att, där det är lämpligt:

a) Utöka och/eller använda mer effektivt utbildad personal inom veten-
skapliga och tekniska områden som är av betydelse för bevarandet av den
biologiska mångfalden och ett hållbart nyttjande av biologiska resurser,

b) driva eller starta program för vetenskaplig och teknisk utbildning och
utbildning av chefer och specialister, särskilt i utvecklingsländerna, avseende
åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden och ett hållbart nyttjande
av biologiska resurser,

c) främja förståelse för betydelsen av de åtgärder som krävs för att bevara
den biologiska mångfalden och ett hållbart nyttjande av biologiska resurser
på alla nivåer i beslutsprocessen inom regeringar, företag och kreditinstitu-
tioner och verka för att dessa aspekter ingår i utbildningsprogram.

d) Kapacitetsuppbyggnad

15.11 Det finns ett behov av att, där det är lämpligt:

a) Stärka befintliga institutioner och/eller upprätta nya institutioner med
ansvar för bevarande av den biologiska mångfalden och överväga utveckling
av mekanismer, t.ex. nationella institut eller centra för biologisk mångfald,

b) fortsätta att bygga upp kapaciteten för bevarande av biologisk mång-
fald och ett hållbart nyttjande av biologiska resurser inom alla berörda sek-
torer,

c) bygga upp kapacitet, särskilt inom regeringar, företag och bilaterala
och multilaterala utvecklingsorgan, för integrering av problematiken kring
biologisk mångfald, dess potentiella fördelar och kostnadskalkyler över möj-
ligheterna med processer för projektutformning, genomförande och utvär-
dering samt för utvärdering av följderna av föreslagna utvecklingsprojekt för
biologisk mångfald,

d) öka kapaciteten, på lämplig nivå, hos statliga och privata institutioner
med ansvar för planering och förvaltning av skyddade områden för att till-
sammans med andra statliga institutioner, ickestatliga organisationer och,
där det är lämpligt, ursprungsbefolkningar och deras samhällen genomföra
samordning och planering mellan olika sektorer.

228

Kapitel 16

Miljöanpassad hantering av bioteknik

Inledning

16.1 Biotekniken utgörs av ny teknik som utvecklas ur modern bioteknik
och som integrerats med den traditionella bioteknikens väletablerade meto-
der. Bioteknik är ett kunskapsintensivt område under utveckling och utgörs
av olika tekniker och förfaranden för att åstadkomma förändringar av DNA
(deoxiribonukleinsyra) eller genetiskt material i växter, djur eller mikroor-
ganismer, i syfte att framställa nyttiga produkter och nya tekniska metoder.
Biotekniken kan inte av egen kraft lösa alla grundläggande miljö- och ut-
vecklingsproblem, varför förväntningarna måste hållas inom realistiska ra-
mar. Biotekniken kan dock ge ett mycket betydelsefullt bidrag till utveck-
lingen av bl.a. bättre hälso- och sjukvård, säkrare livsmedel genom tillämp-
ning av hållbara jordbruksmetoder, bättre tillgång på dricksvatten, effekti-
vare utvecklingsprocesser i industrin för bearbetning av råmaterial, stöd till
hållbara metoder för skogsplantering och återbeskogning samt avgiftning av
miljöfarligt avfall. Biotekniken ger också nya möjligheter till globalt samar-
bete, i synnerhet mellan länder som har stora biologiska resurser (inklusive
genetiska resurser) men som saknar den expertis och de ekonomiska till-
gångar som krävs för att utnyttja dessa resurser med hjälp av biotekniken
och länder som har utvecklat en teknisk expertis för att omvandla biologiska
resurser så att de kan tjäna en hållbar utveckling.1 Biotekniken kan bidra
till att sådana resurser kan bevaras, t.ex. genom olika ex situ-metoder. De
programområden som tas upp nedan syftar till att främja tillämpningen av
internationellt överenskomna principer för att säkra en miljöanpassad han-
tering av biotekniken, skapa tillit och förtroende hos allmänheten, främja
utvecklingen av hållbara biotekniska tillämpningar samt fastställa lämpliga
metoder och tekniker, i synnerhet i utvecklingsländerna, genom följande åt-
gärder:

A. Öka tillgången på livsmedel, foder och förnybara råmaterial

B. Förbättra människors hälsa

C. Förstärka miljöskyddet

D. Öka tryggheten och utveckla internationella samarbetsmekanismer

E. Upprätta kompetenshöjande mekanismer för utveckling och miljöanpas-
sad tillämpning av bioteknik

1 Se kapitel 15 (Bevarande av den biologiska mångfalden).

Skr. 1992/93:13

229

Programområden Skr. 1992/93:13

A. Öka tillgången på livsmedel, foder och förnybara

råmaterial

Bakgrund

16.2 För att möta den globala befolkningens allt större konsumtionsbehov
krävs inte bara ökad tillgång på livsmedel, utan också avsevärt effektivare
distribution av livsmedel, samtidigt som mer hållbara jordbruksmetoder
måste utvecklas. En stor del av denna produktivitetsökning måste ske i ut-
vecklingsländerna. För detta krävs en väl fungerande och miljösäker tillämp-
ning av bioteknik inom jordbruket, miljöskyddet och sjukvården. Större de-
len av investeringarna inom bioteknikområdet har gjorts i den industrialise-
rade världen. Biotekniken kräver stora nyinvesteringar och omfattande kun-
skapsutveckling, i synnerhet i utvecklingsländerna.

Mål

16.3 Följande målsättningar föreslås, med beaktande av behovet att vidta
lämpliga säkerhetsåtgärder enligt programområde D:

a) Optimera avkastningen av de viktigaste grödorna, samt inom boskaps-
skötsel och arter inom fiskodling, genom att kombinera bioteknik och tradi-
tionella förbättringsmetoder för växter, djur och mikroorganismer. Detta in-
nebär bl.a. en mer mångsidig användning av genetiskt material, såväl hy-
brid- som originalmaterial.2 Avkastningen av skogsprodukter bör ökas på
samma sätt för att säkra en hållbar skogsanvändning,3

b) minska behovet av volymökningar av livsmedel, foder och råmaterial
genom att förbättra näringsvärdet (sammansättningen) hos basgrödor, djur
och mikroorganismer, samt minska förlusterna efter skörd av växt- och ani-
malieprodukter,

c) öka användningen av integrerade odlingstekniska metoder och meto-
der för bekämpning av skadedjur och sjukdomar, i syfte att undvika ett allt-
för kraftigt beroende av jordbrukskemikalier, och därigenom främja miljö-
mässigt hållbara jorbruksmetoder,

d) utvärdera marginella markområdens jordbrukspotential, jämfört med
andra tänkbara användningsområden, och utveckla system som möjliggör
hållbara produktivitetsökningar,

e) införa biotekniska tillämpningar i skogsbruket, både för att öka avkast-
ningen och utnyttja skogsprodukter på ett effektivare sätt, och för att få
bättre metoder för skogsplantering och återbeskogning. Åtgärderna bör
koncentreras på arter och produkter som odlas i och är särskilt värdefulla för
utvecklingsländerna,

f) uppnå effektivare kvävefixering och mineralabsorption genom symbios
mellan högre växtarter och mikroorganismer,

g) höja kompetensen inom grundforskning och tillämpad forskning samt
förmågan att leda och bedriva komplexa tvärvetenskapliga forskningspro-
jekt.

2 Se kapitel 14 (Att främja ett hållbart jordbruk och en hållbar landsbygdsutveckling).

3 Se kapitel 11 (Åtgärder mot avskogning).

230

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

16.4 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
bistånd från internationella och regionala organisationer och med stöd från
ickestatliga organisationer, den privata sektorn, universitet och högskolor
och forskningsinstitutioner, utnyttja såväl traditionell som modern bioteknik
för att förbättra djuruppfödning, växtodling och mikroorganismers kvalitet,
i syfte att öka avkastningen från jordbruket på ett hållbart sätt, i synnerhet i
utvecklingsländerna, för att därigenom göra livsmedlen säkrare. Innan så-
dan bioteknisk modifiering genomförs skall önskvärda egenskaper identifie-
ras, utifrån lantbrukarnas behov och de samhällsekonomiska, kulturella och
miljömässiga effekterna av biotekniska förändringar och med hänsyn till be-
hovet av att främja en hållbar social och ekonomisk utveckling. Effekterna
av användning av bioteknik på möjligheterna att skydda och bevara miljön
skall särskilt beaktas.

16.5 Mer specifikt bör dessa organ sträva efter att:

a) Förbättra avkastningen av livsmedel och djurfoderprodukter samt des-
sas näringsvärde och hållbarhet, bl.a. genom åtgärder för att minska förlus-
ter före och efter skörd,

b) förbättra motståndskraften mot sjukdomar och skadedjur,

c) genom förädling utveckla växtsorter med hög tolerans och/eller mot-
ståndskraft mot påverkan från skadedjur, sjukdomar och abiotiska faktorer,

d) främja användning av underutnyttjade grödor av potentiell betydelse i
framtiden för tillgången på humaniivsmedel och tillgången på råvaror inom
industrin,

e) öka effektiviteten hos sådana symbiotiska processer som kan bidra till
en hållbar jordbruksproduktion,

f) underlätta bevarande och säkert utbyte av genetiskt material från väx-
ter, djur och mikroorganismer genom tillämpning av olika förfaranden för
riskbedömning och riskhantering, bl.a. förbättrad diagnostik för att upp-
täcka skadedjur och sjukdomar genom effektivare metoder för snabb förök-
ning och fortplantning,

g) utveckla bättre diagnosmetoder och vaccin för att förhindra spridning
av sjukdomar, samt för snabb bedömning av gifter eller smittsamma organis-
mer i produkter avsedda att användas som livsmedel eller boskapsfoder,

h) identifiera högavkastande stammar av snabbväxande skog, särskilt så-
dan som är avsedd att användas som bränsle, samt utveckla snabba förök-
ningsmetoder för att främja dess spridning och användning,

i) utvärdera olika biotekniska metoder för att öka avkastningen av fisk,
alger och andra arter av vattendjur och vattenväxter,

j) främja en hållbar jordbruksproduktion genom att stärka och bredda
befintliga forskningsorgans kompetens och inriktning, i syfte att erhålla den
kapacitet som krävs för att uppnå detta mål. Forskning som syftar till utveck-
ling av biologiska produkter och processer som är ekonomiskt och socialt
godtagbara och värdefulla ur produktivitets- och miljöhänseende skall där-
för uppmuntras och följas upp, med beaktande av säkerhetsaspekterna,

Skr. 1992/93:13

231

k) främja integration av lämpliga biotekniska metoder och traditionell Skr. 1992/93:13
bioteknik för odling av genetiskt modifierade växter, uppfödning av friska

djur och skydd av skogens genetiska resurser,

l) utveckla processer för att öka tillgången på biotekniskt framställt mate-
rial för användning i livsmedel och foder och för produktion av förnybara
råvaror.

b) Data och information

16.6 Följande åtgärder bör vidtas:

a) Utveckla jämförande bedömningar av olika tekniker och hur dessa kan
tillämpas inom produktionen av livsmedel, samt ett system för bedömning
av hur biotekniken kan påverka den internationella handeln med jordbruks-
produkter,

b) undersöka effekterna av avskaffande av subventioner och av använd-
ning av andra ekonomiska styrmedel för att visa på de miljökostnader som
blir följden av ohållbar användning av jordbrukskemikalier,

c) underhålla och utveckla databanker med information om olika orga-
nismers miljö- och hälsokonsekvenser, i syfte att underlätta riskbedömning,

d) påskynda utvecklingsländernas anskaffande, övergång och anpassning
till ny teknik, för att stödja nationela åtgärder för främjande av livsmedelssä-
kerhet.

c) Internationellt och regionalt samarbete och samordning

16.7 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör i enlig-
het med internationella avtal eller överenskommelser avseende den biolo-
giska mångfalden och med stöd av berörda internationella och regionala or-
ganisationer främja följande åtgärder:

a) Samarbeta om frågor om bevarande, tillgång till och utbyte av genetiskt
material, rättigheter till immateriella tillgångar och oskyddade upptäckter,
t.ex. lantbrukares och odlares rättigheter, tillgång till de fördelar som biotek-
niken erbjuder samt biologisk säkerhet,

b) främja program för forskningssamarbete, i synnerhet i utvecklingslän-
derna, till stöd för de åtgärder som föreslås i detta programområde. Samar-
bete med lokala befolkningsgrupper och ursprungsbefolkningar för att be-
vara den biologiska mångfalden och för en hållbar användning av biologiska
resurser, samt för att utnyttja dessa gruppers traditionella metoder och kun-
skap i samband med dessa åtgärder, skall betonas särskilt,

c) påskynda förvärv, övergång och anpassning till ny teknik i utvecklings-
länderna för att stödja nationella åtgärder för säkrare livsmedel, genom ut-
veckling av system för stora och hållbara produktivitetsökningar som inte
skadar eller äventyrar lokala ekosystem,4

d) utveckla lämpliga säkerhetsförfaranden baserade på programområde

D, med beaktande av etiska hänsyn.

4 Se kapitel 34 (Överföring av miljöanpassad teknologi, samarbete och kapacitetsupp-
byggnad).

232

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsbedömning

16.8 UNCED-sekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (åren 1993-
2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring fem miljar-
der dollar, varav omkring 50 miljoner dollar från världssamfundet i form av
bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga upp-
skattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska kostna-
derna och finansiella villkoren inklusive ickekoncessionella villkor beror
bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att genom-
föra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

16.9 Se 16.6 och 16.7 ovan.

c) Kunskapsutveckling

16.10 Utbildning av kompetent personal inom grundläggande och tillämpad
vetenskap på samtliga nivåer (bl.a. forskare, teknisk personal och fältarbe-
tare) är en av de viktigaste komponenterna i program av detta slag. Det är
också mycket viktigt att skapa en medvetenhet om de fördelar och risker
som biotekniken medför. För att stora tvärvetenskapliga projekt skall kunna
genomföras framgångsrikt krävs det att forskningsresurserna hanteras på
rätt sätt. Program för vidareutbildning av forskare bör därför omfatta ledar-
skapsutbildning. Projektspecifika utbildningsprogram bör också utarbetas
för att möta behov på regional eller nationell nivå av allsidigt utbildad och
tekniskt kvalificerad personal, i syfte att minska begåvningsflykten från ut-
vecklingsländer till den industrialiserade världen. Utbildning av forskare,
fältarbetare och användare och samarbete mellan dessa kategorier bör sär-
skilt betonas, med målsättningen att skapa integrerade system. Vidare bör
genomförande av program för utbildning om och utbyte av kunskap om tra-
ditionell bioteknik och för utbildning om säkerhetsförfaranden prioriteras.

d) Kapacitetsuppbyggnad

16.11 För att bygga upp teknisk, ledarskaps-, planerings- och administrativ
kompetens på nationell nivå till stöd för åtgärderna inom detta programom-
råde krävs att institutioner och organ uppgraderas på lämpligt sätt. Sådana
åtgärder bör backas upp genom internationellt, vetenskapligt, tekniskt och
ekonomiskt bistånd i tillräcklig omfattning för att underlätta tekniskt samar-
bete och höja kompetensnivån i utvecklingsländerna. Programområde E be-
skriver detta mer i detalj.

B. Förbättra människors hälsa

Bakgrund

16.12 Att förbättra människors hälsa är ett av de viktigaste målen för ut-
veckling. Försämringen av miljöns kvalitet, i synnerhet förorening av luften,

Skr. 1992/93:13

233

vattnet och jorden från giftiga kemikalier, miljöfarligt avfall, strålning och Skr. 1992/93:13
andra föroreningskällor, är ett problem som blir allt allvarligare. Nedbryt-
ningen av miljön till följd av undermålig eller olämplig utveckling får direkta
negativa konsekvenser för människors hälsa. Undernäring, fattigdom, då-
liga bostäder, brist på dricksvatten av god kvalitet och undermåliga sanitära
förhållanden förvärrar problemen med såväl smittsamma som icke smitt-
samma sjukdomar. Följden av detta är ett ständigt växande hot mot männi-
skors hälsa och välfärd.

Mål

16.13 Detta programområdes huvudmålsättning är att utnyttja miljöanpas-
sad bioteknik, för att utforma ett övergripande hälsovårdsprogram, i syfte
att:5

a) Förstärka eller (i akutfall) inleda kampanjer för att bekämpa allvarliga

och vanligt förekommande smittsamma sjukdomar,

b) främja god hälsa bland människor i alla åldrar,

c) utforma och effektivisera särskilda program för behandling av och
skydd mot allvarliga och vanligt förekommande icke smittsamma sjukdo-
mar,

d) utarbeta och förstärka lämpliga säkerhetsrutiner baserade på program-
område D, med beaktande av etiska hänsyn,

e) skapa bättre förutsättningar för att bedriva grundforskning, tillämpad
forskning och tvärvetenskapliga forskningsprojekt,

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

16.14 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från internationella och regionala organisationer, universitet och hög-
skolor, forskningsinstitutioner och läkemedelsindustrin, vidta följande åt-
gärder, med beaktande av säkerheten och etiska hänsyn:

a) Utarbeta nationella och internationella program för att identifiera och
inrikta verksamheten på de befolkningsgrupper i världen som har störst be-
hov av åtgärder för bättre hälsa och skydd mot sjukdomar,

b) utarbeta kriterier för att utvärdera de föreslagna åtgärdernas effektivi-

tet samt den nytta och de risker de medför,

c) fastställa och genomföra obligatoriska förfaranden för kontroll, syste-
matisk provtagning och utvärdering av läkemedel och medicinsk teknik, för-
bjuda användning för försöksändamål av substanser och metoder som inte
är riskfria, och se till att läkemedel och metoder som används inom repro-
duktionsmedicinen är säkra, effektiva och etiskt godtagbara,

d) införa särskilda rutiner, t.ex. för diagnostisering av vattenburna pato-
gener och föroreningsämnen för förbättring, systematisk provtagning och
kvalitetsbedömning av dricksvatten,

e) utveckla och göra nya och bättre vaccin mot allvarliga och vanligt före-

5 Se kapitel 6 (Att skydda och främja människors hälsa).

234

kommande smittsamma sjukdomar allmänt tillängliga. Vaccinen skall vara Skr. 1992/93:13
effektiva och säkra och ge skydd efter så få doser som möjligt. Arbetet för
att utveckla vaccin mot vanliga barnsjukdomar skall förstärkas,

f) utveckla biologiskt nedbrytbara vaccinationssystem som ger fullgott
skydd genom engångsdoser, underlättar befolkningstäckande vaccinations-
kampanjer och minskar vaccinationskostnaderna,

g) utveckla effektiva agens för biologisk kontroll av sjukdomsöverför-
ande vektorer, t.ex. moskiter och motståndskraftiga varianser, med beak-
tande av miljöskyddsaspekterna,

h) utnyttja den moderna biotekniken för att utveckla bättre diagnosmeto-
der, nya läkemedel och bättre system för behandling och administration av
läkemedel,

i) utveckla metoder för att förbättra och utnyttja medicinalväxter och
andra liknande resurser mer effektivt,

j) utveckla processer för att öka tillgängligheten till biotekniskt framställt
material för att förbättra människors hälsa.

b) Data och information

16.15 Följande åtgärder bör vidtas:

a) Forskning för jämförande bedömningar av olika inriktningar för all-
män- och reproduktionshälsovård och de sociala, miljömässiga och ekono-
miska kostnader och fördelar som dessa medför, med beaktande av allmän
säkerhet och etiska hänsyn,

b) utarbetande av utbildnings- och upplysningsprogram som vänder sig
till beslutsfattare och till allmänheten, för att öka medvetenheten och insik-
ten om den moderna bioteknikens relativa risker och fördelar, utifrån etiska
och kulturella hänsynstaganden.

c) Internationellt och regionalt samarbete och samordning

16.16 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer vidta följande
åtgärder:

a) Utarbeta och förstärka lämpliga säkerhetsförfaranden baserade på
programområde D, med beaktande av etiska hänsyn,

b) stödja utvecklingen av nationella program, i synnerhet i utvecklings-
länderna, för att förbättra det allmänna hälsotillståndet, i synnerhet skyddet
mot allvarliga och vanligt förekommande smittsamma sjukdomar, vanliga
barnsjukdomar och sjukdomsöverförande faktorer.

Medel för genomförande

16.17 De mål som fastställs ovan kräver skyndsamma åtgärder för att bättre
kontroll av smittsamma sjukdomar skall kunna uppnås inom den närmaste
tioårsperioden. Spridningen av vissa sjukdomar över hela världen kräver
globala åtgärder. För mer lokalt förekommande sjukdomar är regionala eller
nationella program lämpligare. För att uppnå målen krävs:

235

a) Kontinuerligt internationellt engagemang. Skr. 1992/93:13

b) Nationella prioriteringar med bestämda tidsramar.

c) Vetenskapligt och ekonomiskt stöd på internationell och nationell nivå.

a) Finansiering och kostnadsbedömning

16.18 UNCED-sekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (åren
1993 - 2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 14
miljarder dollar, varav omkring 130 miljoner dollar från världssamfundet i
form av bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefär-
liga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansiella villkoren inklusive icke-koncessionella villkor
beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att ge-
nomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

16.19 Väl samordnade tvärvetenskapliga insatser, som bl.a. omfattar samar-
bete mellan forskare, finansieringsorgan och näringslivet, kommer att krä-
vas. På global nivå kan detta innebära samarbete mellan forskningsinstitut i
olika länder som finansieras gemensamt av flera stater och som eventuellt
understöds av liknande samarbete på nationell nivå. Stödet till forskning och
utveckling behöver också förstärkas, liksom mekanismerna för att möjlig-
göra överföring av relevant teknik.

c) Kunskapsutveckling

16.20 Utbildning och tekniköverföring behövs på global nivå, för att ge re-
gioner och länder tillgång till och möjlighet att delta i utbytet av information
och expertkunskaper, i synnerhet inhemsk och traditionell kunskap och där-
med förbunden bioteknisk kunskap. Det är av största betydelse att skapa
eller förstärka en inhemsk kompetens i utvecklingsländerna så att dessa får
möjlighet att delta aktivt i de biotekniska produktionsprocesserna. Utbild-
ning av personal bör ske på tre nivåer:

a) Forskarutbildning för grundforskning och produktinriktad forskning,

b) utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal (utbildning i användning av
nya, säkra produkter) samt av forskningsledare för breda tvärvetenskapliga
projekt,

c) utbildning av teknisk personal för arbete på fältet.

d) Kapacitetsuppbyggnad

16.21 Se programområde E.

C. Förstärkt miljöskydd

Bakgrund

16.22 Miljöskyddet är en av de viktigaste faktorerna för hållbar utveckling.
Idag är alla de biotiska och icke-biotiska delar som tillsammans utgör vår

236

miljö hotade: djur, växter, mikroorganismer och ekosystem med biologisk Skr. 1992/93:13
mångfald, vatten, jord och luft, dvs. de fysiska grundförutsättningarna för
naturtyper och ekosystem, liksom allt samspel mellan den biologiska mång-
faldens olika livsformer och dessas habitat och ekosystem. De miljöproblem
som orsakas av den växande globala befolkningens ökande användning av
kemikalier, energi och icke förnybara resurser blir allt allvarligare. Trots åt-
gärder för att förhindra att avfallsmängderna ökar och för att främja återan-
vändning förväntas dessutom de miljöskador som orsakas av överkonsum-
tion, ökade avfallsmängder och ohållbar markanvändning tillta i omfattning.

16.23 Det är nödvändigt att bygga upp en omfattande genbank av genetiskt
material från växter, djur och mikroorganismer för att säkra hållbar utveck-
ling. Biotekniken är ett av många viktiga verktyg i arbetet med att återställa
skadade ekosystem och landskap, bl.a. genom utveckling av nya metoder för
nyplantering av skog och återbeskogning, bevarande av genetiskt material
och förädling av nya växtsorter. Biotekniken kan också användas för att stu-
dera hur nya organismer som införs i ett ekosystem påverkar befintliga och
andra organismer.

Mål

16.24 Målsättningen med detta program är att förhindra, hejda och vända
miljöförstöringsprocessen genom ändamålsenlig tillämpning av bioteknik
tillsammans med annan teknik, och med säkerhetsförfarandena som en inte-
grerad del av programmet. Bl.a. skall särskilda projekt med specifik inrikt-
ning inledas så snabbt som möjligt, i syfte att:

a) Införa produktionsprocesser som utnyttjar naturresurserna optimalt,
genom återanvändning av biomassa, energiåtervinning och minimering av
avfallsproduktionen,5

b) främja användningen av bioteknik, med särskild tonvikt på biologisk
återhämtning av mark och vatten, avfallsbehandling, markbevarande åtgär-
der, nyplantering av skog och återbeskogning samt markåterhämtning,7,8

c) tillämpa biotekniken och biotekniska produkter för att skydda miljön,
med ekologisk säkerhet som långsiktig målsättning.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

16.25 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, den privata
sektorn, icke-statliga organisationer, universitet och högskolor samt forsk-
ningsinstitutioner, vidta åtgärder för att:

a) Utveckla miljöanpassade alternativ till och förbättra miljöskadliga pro-
duktionsprocesser,

b) utveckla tillämpningar för att minimera behovet av ohållbar använd-

6Se kapitel 21 (Miljöanpassad hantering av fast avfall och avloppsvatten).

7 Se kapitel 10 (En integrerade syn på planering och hushållning av markresurser).

8 Se kapitel 18 (skydd av kvalitet och tillgång på färskvattenresurser).

237

ning av syntetiska kemikalier och maximera användningen av miljöanpas- Skr. 1992/93:13
sade produkter, inklusive naturprodukter (Se programområde A),

c) utveckla processer för att minska avfallsproduktionen, behandla avfal-

let före deponering och finna användningsområden för biologiskt nedbryt-
bart material,

d) utveckla processer för energiåtervinning och för att framställa förny-

bara energikällor, djurfoder och råmaterial ur återanvänt organiskt avfall
och biomassa,

e) utveckla processer för att rena miljön från föroreningar, t.ex. till följd
av oavsiktliga oljeutsläpp, där den konventionella tekniken är dyr, ineffektiv
eller undermålig eller saknas helt,

f) utveckla processer för att öka tillgången på odlingsmaterial, i synnerhet
inhemska sorter, för nyplantering av skog och återbeskogning samt för att
förbättra skogsavkastningen på ett hållbart sätt,

g) utveckla tillämpningar för att öka tillgången på stresståliga odlingsma-

terial för markförbättring och jordbevarande åtgärder,

h) främja tillämpningen av integrerade metoder för skadedjursbekämp-

ning, genom omdömesgill användning av biologiska kontrollagens,

i) främja användningen av biologiska gödningsmedel i nationella göd-
ningsprogram,

j) främja användning av bioteknik för bevarande av och forskning om den
biologiska mångfalden och hållbar användning av biologiska resurser,

k) utveckla teknik för behandling av avloppsvatten och organiskt avfall
som är enkel att tillämpa,

l) utveckla ny teknik för snabb bedömning av organismer med avseende

på nyttiga biologiska egenskaper,

m) främja ny bioteknik för miljömässigt hållbar utvinning av mineralre-
surser.

b) Data och information

16.26 Åtgärder bör vidtas för att förbättra tillgängligheten till såväl befintlig
bioteknisk information som till information i globala databaser.

c) Internationellt och regionalt samarbete och samordning

16.27 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med

stöd från berörda internationella och regionala organisationer:

a) Förbättra kompetens och resurser för forskning, utbildning och ut-
veckling, i synnerhet i utvecklingsländerna, till stöd för åtgärderna inom
detta programområde.

b) utveckla metoder för tillämpning och spridning av miljöanpassad bio-
teknik av stor betydelse för miljön, särskilt på kort sikt, även om sådan bio-
teknik är av begränsat kommersiellt intresse,

c) förbättra samarbetet för kompetensutveckling, inklusive överföring av

bioteknik, mellan de länder som deltar i samarbetet,

d) utarbeta lämpliga säkerhetsförfaranden baserade på programområde

D, med beaktande av etiska hänsyn.

238

Medel for genomförande

a) Finansiering och kostnadsbedömning

16.28 UNCED-sekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (åren 1993-
2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring en miljard
dollar, varav omkring 10 miljoner dollar från världssamfundet i form av bi-
drag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga upp-
skattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska kostna-
derna och finansiella villkoren inklusive icke-koncessionella villkor beror
bl.a. på de specifika strategier och program som regeringarna beslutar att
genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

16.29 Se 16.25-16.27 ovan.

c) Kunskapsutveckling

16.30 Verksamheten inom detta programområde leder till ökat behov av ut-
bildad personal. Stödet till befintliga utbildningsprogram behöver förstär-
kas, t.ex. på universitets- och högskolenivå, liksom utbytet av utbildad per-
sonal mellan länder och regioner. Utbildningsprogram för nya verksamheter
och för vidareutbildning behöver också utarbetas, bl.a. för teknisk personal
och stödpersonal. Det är också nödvändigt att så snabbt som möjligt öka
insikten bland beslutsfattare inom myndigheter, ekonomiska och andra or-
gan om biologiska principer och dessas politiska betydelse.

d) Kapacitetsuppbyggnad

16.31 Det är nödvändigt att berörda institutioner tar ansvar för och ges de
politiska, ekonomiska och personella möjligheterna att vidta sådana åtgär-
der som anges ovan, samt att de har ett dynamiskt förhållningssätt till den
biotekniska utvecklingen (se programområde E).

D. Öka säkerheten och utveckla internationella
samarbetsmetoder

Bakgrund

16.32 Det är nödvändigt att vidareutveckla de principer för riskbedömning
och riskhantering i fråga om alla aspekter av bioteknik som har överenskom-
mits på internationell nivå och som bör bygga på nationellt fastställda princi-
per. Först när tillfredsställande och transparenta förfaranden för säkerhet
och gränskontroll har införts blir det möjligt att till fullo utnyttja biotekniken
och acceptera såväl de potentiella fördelarna som riskerna med denna tek-
nik. Dessa säkerhetsförfaranden kan bygga på bl.a. följande grundläggande
principer: principen att organismen, om vilken man skall ha ingående kun-
skaper, skall stå i centrum. Dock skall denna princip tillämpas på ett flexibelt
sätt, med beaktande av nationella krav och av att det logiska tillvägagångs-

Skr. 1992/93:13

239

sättet är att arbeta steg för steg och fall för fall. Samtidigt visar erfarenheten Skr. 1992/93:13
att man i många fall bör tillämpa en mer allsidig metod som bygger på de
erfarenheter som har gjorts under inledningsskedet, vilket bl.a. kan leda till
ett rationaliserat arbetssätt med indelning i kategorier, principen om utnytt-
jande av riskbedömning och riskhantering samt klassificering av huruvida
organismerna skall användas i slutna system eller får släppas ut i miljön.

Mål

16.33 Målsättningen med detta programområde är att garantera säkerhet
vid utveckling, tillämpning, utbyte och överföring av bioteknik, genom in-
ternationella överenskommelser om principer för tillämpning vid riskbe-
dömning och riskhantering***, med särskild tonvikt på hälso- och miljöfak-
torer, samt bredast möjliga deltagande från allmänhetens sida och beak-
tande av etiska hänsyn.

Åtgärder

16.34 De föreslagna åtgärderna inom detta programområde kräver omfat-
tande internationellt samarbete. De skall bygga på planerade eller redan in-
förda åtgärder för att skynda på tillämpningen av miljöanpassad bioteknik,
i synnerhet i utvecklingsländerna.***

a) Lednings- och hanteringsfrågor

16.35 Regeringar och andra beslutande instanser på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, den privata
sektorn, icke-statliga organisationer, universitet och högskolor och forsk-
ningsinstitutioner, vidta följande åtgärder:

a) Göra etablerade säkerhetsförfaranden tillgängliga på bred basis, ge-
nom att samla in befintlig information och anpassa den till olika länders och
regioners specifika behov,

b) efter behov vidareutveckla säkerhetsförfaranden för att främja veten-
skaplig utveckling och kategorisering inom områdena riskbedömning och
riskhantering (informationsbehov, databaser, förfaranden för riskbedöm-
ning och villkor för utsläppande, fastställande av säkerhetsvillkor samt upp-
följning och besiktningar, med beaktande av initiativ som redan tagits på na-
tionell, regional och internationell nivå. När så är möjligt skall upprepning
eller duplicering av initiativ undvikas),

c) sammanställa, uppdatera och utarbeta kompatibla säkerhetsförfaran-

den inom ramen för internationellt överenskomna principer, som grund för
riktlinjer för bioteknisk säkerhet, samt undersöka behovet och lämpligheten
av ett internationellt avtal. Vidare skall infomationsutbyte som grund för vi-
'** Se forskningsrapport 55: ”Miljöanpassad hantering* av bioteknik: Säkerhet inom
bioteknik - riskbedömning och riskhantering” (februari 1992). Sammanställd av UN-
CED-sekretariatet i syfte att beakta kommentarer vid UNCED:s förberedande kom-
mittés tredje session till del II av dokument A/CONF.151/PC/67, med diskussionerna
från expertmötet i London i juni 1991 om bedöming och hantering av risker med bio-
teknik. 240

dareutveckling främjas, på basis av åtgärder som redan vidtagits av interna- Skr. 1992/93:13
tionella organisationer eller andra expertorgan,

d) bedriva utbildningsprogram på nationell och regional nivå om tillämp-

ning av de föreslagna tekniska riktlinjerna,

e) bidra till informationsutbyte om de förfaranden som krävs för säker
hantering och riskhantering och om villkoren för utsläppande av biotekniska
produkter, samt samarbeta för att kunna ge omedelbar hjälp i händelse av
nödsituationer som kan uppträda i samband med användning av biotekniska
produkter.

b) Data och information

16.36 Se 16.35 och 16.37.

c) Internationellt och regionalt samarbete och samordning

16.37 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från berörda internationella och regionala organisationer, höja medve-
tenheten om de risker och fördelar som biotekniken kan medföra.

16.38 Se 16.35. Ytterligare åtgärder bör bl.a. omfatta följande:

a) Anordna ett eller flera regionala möten mellan länder för att fastställa
ytterligare praktiska åtgärder för att underlätta det internationella samarbe-
tet för biologisk säkerhet.

b) upprätta ett internationellt nätverk med nationella, regionala och glo-
bala kontaktpunkter,

c) på begäran ge direkt bistånd genom det internationella nätverket, med
hjälp av informationsnät, databaser och informationsrutiner.

d) beakta behovet och den praktiska tillämpbarheten av internationellt
överenskomna riktlinjer om säkerhet vid utsläppande av biotekniska pro-
dukter bl.a. riskbedömning och riskhantering, samt överväga att studera
lämpligheten av att anta riktlinjer som skulle kunna underlätta nationell lag-
stiftning om ansvars- och ersättningsfrågor.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsbedömning

16.39 UNCED-sekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (åren
1993 - 2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 2 mil-
joner dollar från världssamfundet i form av bidrag eller förmånliga krediter.
Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats

241

16 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 13

av regeringarna. De faktiska kostnaderna och finansiella villkoren inklusive Skr. 1992/93:13
icke-koncessionella villkor beror bl.a. på vilka strategier och program som
regeringarna beslutar att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

16.40 Se 16.35.

c) Kunskapsutveckling

16.41 Se 16.35.

d) Kapacitetsuppbyggnad

16.42 Utvecklingsländer bör ges tillräckligt internationellt bistånd av tek-
nisk och ekonomisk art och det tekniska samarbete med dessa länder bör
underlättas, i syfte att bygga upp deras lednings-, planerings-, administrativa
och tekniska kompetens på nationell nivå till stöd för åtgärderna inom detta
programområde. Se även programområde E.

E. Upprätta kompetenshöjande mekanismer för utveckling
och miljöanpassad tillämpning av bioteknik

Bakgrund

16.43 På grund av den allt snabbare utvecklingen och tillämpningen av bio-
teknik, i synnehet i utvecklingsländerna, blir stora insatser nödvändiga för
att bygga upp de institutionella resurserna på nationell och regional nivå.
De resurser som möjliggör detta, t.ex. inom utbildning, tekniskt kunnande,
forskning och utveckling, industrins infrastruktur, kapital (inklusive riskka-
pital), det immaterialrättsliga skyddet samt expertkunskaper på områden
som marknadsföring, forskning, teknikvärdering, socioekonomisk bedöm-
ning och säkerhetsbedömning är ofta otillräckliga i utvecklingsländerna. Åt-
gärder måste därför vidtas för att bygga upp kompetens på dessa och andra
områden och dessa åtgärder måste backas upp av ekonomiskt stöd. Det är
därför nödvändigt att stärka den inhemska kompetensen i utvecklingslän-
derna genom nya internationella initiativ för att stödja forskningen, i syfte
att påskynda utveckling och tillämpning av såväl ny som traditionell biotek-
nik till stöd för behovet av en hållbar utveckling på lokal, nationell och regio-
nal nivå. Nationella mekanismer som gör det möjligt för allmänheten att
hålla sig informerad och diskutera forskningen om och tillämpningen av bio-
teknik skall ingå i denna process.

16.44 Vissa åtgärder har redan vidtagits på nationell, regional och global
nivå med avseende på de frågor som tas upp under programområdena A,
B, C och D, och rådgivning har getts till enskilda länder om utveckling av
nationella riktlinjer och om system för att genomföra dessa riktlinjer. Dessa
åtgärder är dock i allmänhet dåligt samordnade och inbegriper många olika
organisationer, prioriteringar, grupper, tidsramar, finansieringskällor och re-

242

sursbegränsningar. För att kunna utnyttja befintliga resurser på effektivast Skr. 1992/93:13
möjliga sätt krävs en betydligt mer samlad och samordnad strategi. Liksom
vid tillämpning av annan ny teknik kan den biotekniska forskningen och till-
lämpningen av forskningsresultaten få omfattande både positiva och nega-
tiva socioekonomiska och kulturella effekter. Vilka dessa effekter är måste
fastställas i början av det biotekniska utvecklingsarbetet, så att konsekven-
serna av överföring av bioteknik kan hanteras på rätt sätt.

Mål

16.45 Följande mål föreslås:

a) Främja utveckling och tillämpning av bioteknik, särskilt i utvecklings-
länderna, genom att:

i) stärka redan vidtagna åtgärder på nationell, regional och global
nivå,

ii) ge erforderligt stöd till beiotekniken, särskilt till forskning och pro-
duktutveckling, på nationell, regional och internationell nivå,

iii) höja medvetenheten hos allmänheten om fördelarna och riskerna
med bioteknik, i syfte att bidra till hållbar utveckling,

iv) bidra till att skapa ett gynnsamt klimat för investeringar, kompe-
tensuppbyggnad i industrin och distribution/marknadsföring

v) främja utbytet av forskare mellan alla länder och motarbeta begåv-
ningsflykt,

vi) erkänna och främja ursprungsbefolkningars och deras samhällens
traditionella metoder och kunskaper, och se till att de ges möjlighet
att ta del av de ekonomiska och kommersiella fördelar som den bio-
tekniska utvecklingen medför.9

b) Fastställa metoder och medel för att stärka redan pågående projekt,
där så är möjligt genom att bygga på redan etablerade mekanismer, i synner-
het på regional nivå, för att exakt fastställa behoven av ytterligare initiativ,
framförallt med avseende på utecklingsländerna, samt utveckla lämpliga
strategier, där bl.a. förslag till nya internationella mekanismer skall ingå.

c) Fastställa eller anpassa lämpliga mekanismer för säkerhets- och riskbe-
dömning på lokal, regional och internationell nivå, allt efter det aktuella fal-
let.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

16.46 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd från internationella och regionala organisationer, den privata sektorn,
ickestatliga organisationer samt universitet och högskolor och forskningsin-
stitutioner, vidta följande åtgärder:

a) Utarbeta riktlinjer och mobilisera ytterligare resurser för att underlätta
tillgängligheten till ny bioteknik, i synnerhet för och i utvecklingsländerna,

b) genomföra kampanjer för att skapa större medvetenhet bland allmän-

9 Se kapitel 26 (Att erkänna och stärka ursprungsbefolkningars och deras samhällens
roll).

243

heten och bland beslutsfattare i nyckelställning om de möjligheter samt de Skr. 1992/93:13
fördelar och risker som miljöanpassad tillämpning av bioteknik medför,

c) så snart som möjligt granska metoder, program och åtgärder som redan
införts eller vidtagits på nationell, regional och global nivå, för att identifiera
dessas starka respektive svaga sidor och eventuella brister, samt bedöma
vilka prioriteringar som är nödvändiga i utvecklingsländerna,

d) utnyttja befintlig kompetens för att fastställa och genomföra strategier,
för att lösa problem med begränsningar och brister inom områdena livsme-
del, foder och förnybara råmaterial, hälsovård och miljöskydd,

e) så snart som möjligt göra en uppföljning och kritisk genomgång för att
fastställa metoder och medel för att stärka utvecklingsländernas möjligheter
att tillämpa biotekniken med hänsyn till miljön. Ett första steg i detta arbete
är att fastställa metoder för att förbättra befintliga mekanismer, i synnerhet
på regional nivå. Detta skall följas upp av diskussioner om tänkbara nya in-
ternationella mekanismer, t.ex. regionala biotekniska centra,

f) utarbeta strategier för att lösa problem med förväntade brister och be-
gränsningar, genom ändamålsenlig forskning, produktutveckling och mark-
nadsföring,

g) vid behov fastställa ytterligare standarder för kvalitetssäkring för bio-
tekniska tillämpningar och produkter.

b) Data och information

16.47 Följande åtgärder bör vidtas: tillgängligheten till befintliga system för
informationsspridning bör underlättas, i synnerhet för utvecklingsländerna,
och där så behövs förbättras. Vidare bör möjligheten att sammanställa en
informationskatalog diskuteras.

c) Internationellt och regionalt samarbete och samordning

16.48 Regeringar och andra beslutande instanser, på lämplig nivå, bör med
stöd av internationella och regionala organisationer ta nya lämpliga initiativ
för att fastställa prioriterade forskningsområden utifrån specifika problem.
Vidare bör tillgängligheten till ny bioteknik förbättras, i synnerhet för ut-
vecklingsländerna och för berörda organisationer i dessa länder, i syfte att
stärka den inhemska kompetensen och stödja uppbyggande av forsknings-
kompetens och institutionella resurser i dessa länder.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsbedömning

16.49 UNCED-sekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (åren
1993 - 2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring fem
miljoner dollar från världssamfundet i form av bidrag eller förmånliga kredi-
ter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har
granskats av regeringarna. De faktiska kostnaderna och finansiella villko-
ren, inklusive eventuella icke-koncessionella villkor beror bl.a. på vilka stra-
tegier och program som regeringarna beslutar genomföra.

244

b) Vetenskapliga och tekniska medel Skr. 1992/93:13

16.50 ”Workshops”, symposier, seminarier och annat utbyte inom forskar-
kretsar om specifika prioriterade ämnesområden bör anordnas på regional
och global nivå. Kompetensen hos forskare och teknisk personal i de olika
länderna skall utnyttjas till fullo för att åstadkomma ett sådant utbyte.

c) Kunskapsutveckling

16.51 Personalutvecklingsbehov behöver identifieras och vidareutbildnings-
program utvecklas på nationell, regional och global nivå, i synnerhet i ut-
vecklingsländerna. Dessa skall understödjas av ökad utbildning och träning
på samtliga nivåer, såväl grundutbildningar på universitet och högskolor som
forskarutbildningar och fortbildning för studerande med doktorsgrad, lik-
som utbildning av tekniker och assistenter, med särskild tonvikt på utbild-
ning av arbetskraft inom konsultverksamheter, design, ingenjörsvetenskap
och marknadsundersökning. Vidare är det nödvändigt att utarbeta och in-
rätta utbildningsprogram för föreläsare som utbildar forskare och tekniker
inom institutioner för kvalificerad forskning i olika länder över hela världen,
och system för belöning, stimulas och erkännande av forskare och teknolo-
gier (se 16.50). Det är också nödvändigt att förbättra tjänstevillkoren på na-
tionell nivå i utvecklingsländerna, för att stimulera den utbildade arbetskraf-
ten så att den stannar i landet. Samhället bör informeras om de sociala och
kulturella effekterna av utveckling och tillämpning av bioteknik.

d) Kapacitetsuppbyggnad

16.52 Bioteknisk forskning och utveckling bedrivs såväl under mycket kvali-
ficerade förhållanden som på praktisk nivå i många länder. Åtgärder behö-
ver vidtas för att se till att den nödvändiga infastrukturen för forskning, till-
lämpning ute på fältet och teknisk verksamhet finns tillgänglig på decentrali-
serad nivå. Det globala och regionala samarbetet inom såväl grundforskning
som tillämpad forskning och utveckling behöver också stärkas och alla tänk-
bara åtgärder vidtas för att se till att befintliga nationella och regionala organ
och institutioner utnyttjas maximalt. Sådana institutioner finns redan i vissa
länder och det borde vara möjligt att utnyttja dem för utbildning och gemen-
samma forskningsprojekt. Det är nödvändigt att förstärka kompetensen och
resurserna inom universitet, tekniska utbildningar och lokala forskningsan-
stalter där biotekniskt utvecklingsarbete bedrivs och utveckla organisationer
för tillämpning ute på fältet, i synnerhet i utvecklingsländerna.

245

Kapitel 17

Skydd av oceaner, alla slags hav, inklusive slutna
och halvslutna hav och kustområden, samt skydd,
rationell användning och utveckling av deras
levande tillgångar

Inledning

17.1 Den marina miljön, som omfattar oceaner, andra typer av hav och in-
tilliggande kustområden, utgör en integrerad helhet som är en oumbärlig del
av livet på jorden, ett försörjningssystem och en reell tillgång som möjliggör
hållbar utveckling. De folkrättsliga principer som ligger till grund för FN:s
Havsrättskonvention1,2 som hänvisas till i detta kapitel av Agenda 21, fast-
ställer staternas rättigheter och skyldigheter och utgör den internationella
grunden för arbetet med att skydda och säkra en hållbar utveckling av miljön
och tillgångarna i haven och längs kusterna. Detta arbete kräver nya strate-
gier för vård, förvaltning och utveckling av marina områden och kustområ-
den, såväl på nationell som på subregional, regional och global nivå; strate-
gier som skall vara innehållsmässigt integrerade och bygga på försiktighets-
principen och ett föregripande synsätt. Programområdena i detta kapitel
speglar denna inriktning:3

A. Integrerad förvaltning och hållbar utveckling av kustområden, bl.a. ex-
klusiva ekonomiska zoner

B. Skydd av den marina miljön

C. Hållbar användning och bevarande av levande marina tillgångar på det
fria havet

D. Hållbar användning och bevarande av levande marina resurser under na-
tionell jurisdiktion

E. Osäkra faktorer av central betydelse för förvaltning av den marina mil-
jön och klimatförändringar

F. Förstärkt samarbete och samordningen på internationell och regional
nivå

G. Hållbar utveckling av små öar

17.2 Utvecklingsländernas genomförande av åtgärderna nedan skall stå i
rimlig proportion till de enskilda ländernas tekniska och ekonomiska möjlig-

1 Hänvisningar till FN:s havsrättskonvention i detta kapitel av Agenda 21 skall inte
vara till förfång för någon stats ställning, med avseende på undertecknande, ratifice-
ring eller anslutning till konventionen.

2 Hänvisningar till FN:s havsrättskonvention i detta kapitel av Agenda 21 skall inte
vara till förfång för stater som anser konventionen vara av enhetlig natur.

3 Inget av vad som sägs under respektive programområde i detta kapitel skall tolkas
som en inskränkning av rättigheterna för stater som är inbegripna i tvister om suverä-
nitet eller avgränsning av de havsområden som avses.

Skr. 1992/93:13

246

heter och deras prioriteringar vid fördelningen av resurser för utvecklingsbe- Skr. 1992/93:13
hov, och bestäms i sista hand av i vilken mån deras behov av tekniköverfö-

ring och ekonomiska resurser tillgodoses.

PROGRAMOMRÅDEN

A. Integrerad förvaltning och hållbar utveckling av
kustområden och marina områden, inbegripet de exklusiva
ekonomiska zonerna

Bakgrund

17.3 Kustområdena omfattar mångsidiga och produktiva livsmiljöer av be-
tydelse för människors bosättning, för utveckling och för lokal försörjning.
Över hälften av världens befolkning bor inom 60 km från en kust och år 2020
kan denna andel ha stigit till tre fjärdedelar. En stor del av världens fattiga
befolkning trängs i kustområdena. Resurserna i dessa områden är av livsav-
görande betydelse för många lokalsamhällen och ursprungsbefolkningar. De
exklusiva ekonomiska zonerna (EEZ) utgör också viktiga marina områden
inom vilka staterna själva ansvarar för utveckling och bevarande av naturre-
surserna till gagn för befolkningen. För små ö-nationer är det i första hand
dessa områden som kan utnyttjas för utvecklingsåtgärder.

17.4 Oaktat åtgärder på nationell, subregional, regional och global nivå har
den politik för förvaltning av marina och kustnära resurser som tillämpas
idag inte alltid kunnat säkra hållbar utveckling. I många delar av världen
utarmas och förstörs de kustnära resurserna och kustmiljön i snabb takt.

Mål

17.5 Kuststaterna skall verka för integrerad förvaltning och hållbar utveck-
ling av kustnära områden och marin miljö under deras nationella jurisdik-
tion. För detta ändamål är det bl.a. nödvändigt att:

a) Ombesörja integration av politik och beslutsprocesser inom alla be-
rörda sektorer i syfte att främja samverkande åtgärder och en balanserad
resursanvändning,

b) kartlägga pågående och projekterad användning av kustområden och
hur denna användning påverkar annan verksamhet,

c) fokusera på särskilda frågor avseende förvaltning av och planering av
kustområden,

d) tillämpa ett förebyggande och försiktighetsgrundat synsätt vid plane-
ring och genomförande av projekt, inklusive förhandsbedömningar och sys-
tematisk bevakning av effekterna av större projekt,

e) främja utveckling och tillämpning av metoder, t.ex. nationell resurs-
och miljöredovisning som speglar värdeförändringar till följd av utnyttjande
av kustområden och marina områden, t.ex. föroreningar, erosion i marin
miljö, resursförluster och skövling av livsmiljöer,

f) så långt möjligt ge berörda individer, grupper och organisationer till-
gång till relevant information och möjligheter att samråda och delta i plane-
ring och beslutsfattande på lämplig nivå.

247

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

17.6 Kuststaterna bör överväga att upprätta eller, där så är nödvändigt,
stärka lämpliga samordningsmekanismer (t.ex. ett överordnat organ för po-
licyfrågor) för integrerad förvaltning och hållbar utveckling av kustområden
och marina områden och deras resurser, såväl på lokal som på nationell nivå.
Sådana mekanismer bör där så är lämpligt omfatta samråd med forskare och
vetenskapsmän, den privata sektorn, icke-statliga organisationer, lokala or-
gan, resursanvändargrupper och ursprungsbefolkningar. Dessa nationella
samordningsmekanismer skulle bl.a. kunna ombesöija:

a) Planering och tillämpning av riktlinjer för mark- och vattenanvändning
och lokalisering,

b) genomförande av planer och program på lämpliga nivåer för integrerad
förvaltning och utveckling av kustområden och marina områden,

c) utarbetande av översiktsplaner för kustområden i syfte att kartlägga
känsliga områden, inklusive erosionszoner, fysiska processer, användarkon-
flikter och särskilda prioriteringar i fråga om förvaltning,

d) miljökonsekvensbedömningar, systematiska observationer och upp-
följning av större projekt, bl.a. genom att resultaten av dessa verksamheter
införlivas i beslutsprocessen på ett systematiskt sätt,

e) planer för att möta katastrofer som framkallats av människan eller na-
turkatastrofer, bl.a. avseende sannolika effekter av potentiella klimatför-
ändringar och höjningar av havsytan, samt katastrofplaner för att åtgärda
miljöförstöring och föroreningar som beror av människan, t.ex. utsläpp av
olja och andra material,

f) åtgärder för att förbättra boendemiljön i kustområden, särskilt med av-
seende på bostäder, dricksvatten samt hantering och rening av avloppsvat-
ten, fast avfall och industriutsläpp,

g) periodiska bedömningar av effekterna av yttre faktorer och fenomen,
i syfte att se till att målen för integrerad förvaltning och hållbar utveckling
av kustområden och den marina miljön uppnås,

h) bevarande och restaurering av försämrade känsliga livsmiljöer,

i) integrering av sektorsprogrammen för hållbar utveckling av bebygg-
elsejordbruk, turism, fiske, hamnar och industrier som påverkar kustområ-
dena,

j) anpassning av infrastrukturen och alternativa försöijningsmöjligheter,

k) insatser för kunskapsutveckling och utbildning,

l) allmän utbildning och program för ökad medvetenhet hos och informa-
tion till allmänheten,

m) främjande av miljöanpassad teknik och hållbart bruk,

n) utarbetande och samtidig tillämpning av miljökvalitetskriterier.

17.7 Kuststater bör, med stöd från internationella organisationer om staten
ifråga begär detta, vidta åtgärder för att bibehålla den biologiska mångfal-
den och upprätthålla produktiviteten hos marina arter och i livsmiljöer un-
der statens jurisdiktion. Sådana åtgärder kan bl.a. omfatta kartläggning av
den biologiska mångfalden i den marina miljön, förteckning över hotade ar-

Skr. 1992/93:13

248

ter och känsliga marina och kustnära livsmiljöer, inrättande och förvaltning Skr. 1992/93:13
av skyddade områden, samt stöd till den vetenskapliga forskningen och
spridning av forskningsresultat.

b) Data och information

17.8 Kuststater bör vid behov bygga ut sin kapacitet för insamling, analys,
bedömning och utnyttjande av information för hållbar resursanvändning, in-
begripet miljökonsekvenser av verksamhet som påverkar kustoch marina
områden. Nödvändig information för styrning och förvaltning skall priorite-
ras, mot bakgrund av intensiteten och omfattningen av förändringarna i
kust- och marina områden. För detta ändamål är det nödvändigt att bl.a:

a) Utveckla och underhålla databaser för bedömning, styrning och för-
valtning av kustområden samt olika typer av hav liksom kustområdenas och
havens resurser,

b) utveckla samhällsekonomiska indikatorer och miljöindikatorer,

c) regelbundet utföra bedömningar av miljötillståndet i kustområden och
marina områden,

d) utarbeta och upprätthålla översiktsplaner, grundade på kriterier för
hållbar utveckling av kustområden avseende resurser och resursanvändning,
verksamheter, livsmiljöer och skyddade områden,

e) utbyta information och data.

17.9 Samarbetet med utvecklingsländerna och, där så är lämpligt, med sub-
regionala och regionala mekanismer, skall stärkas för att förbättra dessa län-
ders möjligheter att genomföra ovanstående åtgärder.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

17.10 Det internationella samarbetet och samordningen på bilateral basis
samt, i förekommande fall, subregionala, interregionala, regionala eller glo-
bala strukturer, har till uppgift att stödja och komplettera kuststaternas na-
tionella åtgärder för att främja integrerad förvaltning och hållbar utveckling
av kustområden och marina områden.

17.11 Med utnyttjande av vunna erfarenheter bör staterna samarbeta, då så
är lämpligt, i utarbetandet av nationella riktlinjer för integrerad förvaltning
och utveckling av kustzoner. En världskonferens för utbyte av erfarenheter
på detta område bör kunna hållas före 1994.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

17.12 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden för åren
1993 - 2000 för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 6 mil-
jarder dollar, varav cirka 50 miljoner dollar från det internationella samfun-
det i form av bidrag eller förmånliga krediter. Dessa beräkningar är endast
ungefärliga uppskattningar och har inte granskats av regeringarna. De fak-

249

tiska kostnaderna och finansieringsvillkoren, inklusive icke-koncessionella Skr. 1992/93:13
villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program för genomförandet som
regeringarna beslutar om.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

17.13 Staterna bör samarbeta för att utveckla erforderliga system för syste-
matisk observation, forskning och informationshantering avseende kustom-
råden. De bör överföra och ställa miljöanpassad teknik och miljöanpassade
metoder för hållbar utveckling av kustnära och marina områden till utveck-
lingsländernas förfogande. De bör också utveckla tekniken och den in-
hemska vetenskapliga och tekniska kapaciteten.

17.14 Internationella organisationer på subregional, regional eller global
nivå bör, då så är lämpligt, på kuststaternas begäran bistå dem i arbetet med
ovanstående åtgärder och därvid ägna utvecklingsländerna särskild upp-
märksamhet.

c) Kunskapsutveckling

17.15 Kuststaterna skall främja och förenkla organisationen av undervis-
ning och utbildning om integrerad förvaltning av kustnära och marina områ-
den och om hållbar utveckling för bl.a. forskare, tekniker, lednings- och för-
valtningspersonal och användare, även på lokal nivå, samt för ledare, ur-
sprungsbefolkningar, fiskare, kvinnor och ungdomar. Frågor om förvalt-
ning, utveckling, miljöskydd och lokal planering skall föras in i utbildnings-
planer och program för att höja allmänhetens medvetenhet, med vederbör-
ligt beaktande av traditionell ekologisk kunskap och samhällskulturella vär-
den.

17.16 Internationella organisationer, på subregional, regional eller global
nivå, allt efter omständigheterna skall på begäran bistå kuststater, i synner-
het utvecklingsländer, inom de områden som anges ovan.

d) Kapacitetsuppbyggnad

Yl.Yl Oinskränkt samarbete skall på begäran erbjudas kuststater i deras ka-
pacitetsuppbyggande arbete. Där så är lämpligt skall kapacitetsuppbyggnad
ingå i det bilaterala och multilaterala utvecklingssamarbetet. Kuststater kan
överväga att vidta bl.a. följande åtgärder:

a) Säkerställa kapacitetsuppbyggnad på lokal nivå,

b) rådgöra med lokala myndigheter, näringslivet, universitetssektorn, re-
sursanvändargrupper och allmänheten om frågor som rör kustnära och ma-
rina områden,

c) samordna program för olika sektorer i samband med kapacitetsupp-
byggnaden,

d) kartlägga befintliga och potentiella förutsättningar, resurser och behov
för kunskapsutveckling och för en infrastruktur för vetenskap och teknik,

e) utveckla vetenskapliga och tekniska medel samt forskning,

250

f) främja och underlätta kunskapsutveckling och utbildning, Skr. 1992/93:13

g) stödja ”kunskapscentra” för integrerad förvaltning av kustnära och

marina resurser,

h) stödja pilotprogram i demonstrationssyfte och projekt inom integrerad
förvaltning av kustområden och marina områden.

B. Skydd av den marina miljön

Bakgrund

17.18 Förstöringen av den marina miljön härrör från en mängd olika källor.
Landbaserade källor står för 70% av havsföroreningarna medan sjötran-
sporter och dumpning i haven står för 10% vardera. De största hoten mot
den marina miljön kommer från avloppsvatten, närsalter, syntetiska orga-
niska föreningar, sediment, avfall och plaster, metaller, radioaktiva ämnen,
olja/kolväten och polycykliska aromatiska kolväten (PAH). De olika förore-
ningskällornas betydelse varierar mellan länder och regioner, beroende på
omständigheterna. Många föroreningsämnen från landbaserade källor utgör
särskilt allvarliga hot mot den marina miljön, då de samtidigt är toxiska och
svårnedbrytbara och ackumuleras i näringskedjan. Det finns idag ingen glo-
bal plan att angripa havsföroreningar från landbaserade källor.

17.19 Den marina miljön förstörs också av en mängd olika landbaserade
verksamheter. Bebyggelse, markanvändning, uppförande av infrastruktur
längs kusterna, jordbruk, skogsbruk, tätortsutbyggnad, turism och industri
kan påverka den marina miljön. Stranderosion och igenslamning är särskilt
allvarliga problem.

17.20 Sjöfart och havsbaserad verksamhet förorenar också den marina mil-
jön. Omkring 600.000 ton olja hamnar årligen i världshaven till följd av nor-
mal sjöfart, olyckor och otillåtna utsläpp. Utsläpp till luften från utrustning
för utvinning av olja och gas till havs regleras för närvarande av internatio-
nella överenskommelser och sex regionala konventioner för kontroll av ut-
släpp från plattformar har diskuterats. Omfattningen och typen av miljöpå-
verkan från offshore-verksamhet för utvinning och produktion av olja utgör
i allmänhet en mycket liten del av havsföroreningarna.

17.21 Ett synsätt som baseras på försiktighetsprincipen och på förebyg-
gande åtgärder, snarare än ett återställande synsätt, är nödvändigt för att
förhindra att den marina miljön förstörs. Detta kräver bl.a. att förebyggande
åtgärder, miljökonsekvensbeskrivningar, rena produktionsmetoder, återvin-
ning och avfallsredovisning införs samt att avfallsmängderna minimeras, re-
ningsverk uppförs och effektiviseras och att kvalitetskriterier för korrekt
hantering av miljöfarliga ämnen införs. Dessutom behövs en samlad strategi
för hantering av skadliga effekter från luft, land och vatten. Åtgärder på
detta område skall också omfatta förbättringar av kustnära bebyggelse samt
integrerad förvaltning och utveckling av kustområden.

251

Mål

Skr. 1992/93:13

17.22 Stater bör, i enlighet med bestämmelserna i FN:s havsrättskonvention
om skydd och bevarande av den marina miljön och i enlighet med egen poli-
tik, samt egna prioriteringar och resurser, verka för att förhindra, minska
och bemästra miljöförstöringen i den marina miljön, så att dess livsuppehål-
lande och produktiva kapacitet upprätthålls och förstärks. För det ändamål
är det nödvändigt att:

a) Tillämpa förebyggande och föregripande synsätt som baseras på försik-
tighetsprincipen för att förhindra att den marina miljön förstörs och för att
minska risken för långsiktiga eller irreversibla miljöskador,

b) göra miljökonsekvensbeskrivningar av verksamheter som kan ge all-
varliga skador på den marina miljön,

c) integrera skyddet av den marina miljön i den övergripande miljöpoliti-
ken, i socialpolitiken och i utvecklingspolitiken,

d) förhindra miljöförstöring av den marina miljön genom att utveckla
ekonomiska incitament, där så är lämpligt, för att tillämpa ren teknik samt
andra styrmedel som innebär att miljökostnaderna beaktas som en del av
totalkostnaden, t.ex. principen att förorenaren betalar,

e) förbättra kustbefolkningars levnadsstandard, i synnerhet i utvecklings-
länderna, för att bidra till att minska miljöförstöringen i kustnära och marina
områden.

17.23 Staterna är överens om att tillskott av additionella ekonomiska resur-
ser, genom lämpliga internationella mekanismer, samt tillgång till renare
teknik och relevant forskning krävs för att stödja utvecklingsländernas åtgär-
der för att genomföra detta åtagande.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

Förhindrande, minskning och uppsikt över förstöringen av den marina miljön
från landbaserade verksamheter

17.24 För att förhindra förstöring av den marina miljön från landbaserade
verksamheter bör staterna vidta åtgärder som är förenliga med åtgärderna
under programområde A. Dessa åtgärder bör vidtas på nationell och, där så
är lämpligt, på regional och subregional nivå, samt beakta riktlinjerna från
Montreal-konferensen om skydd av den marina miljön från landbaserade
föroreningskällor.

17.25 För detta ändamål och med stöd från berörda internationella organi-
sationer för miljöfrågor, forskning, teknik och finansiering, bör staterna
samarbeta för att bl.a:

a) I förekommande fall uppdatera, förstärka och utvidga riktlinjerna från
Montreal-konferensen,

b) där så är lämpligt bedöma befintliga regionala överenskommelsers och
handlingsplaners effektivitet, i syfte att fastställa metoder för att vid behov
vidta kraftigare åtgärder för att förhindra, minska och hålla uppsikt över för-
störingen av den marina miljön från landbaserad verksamhet,

252

c) vid behov, där så är lämpligt, ta initiativet till och främja tillkomsten av Skr. 1992/93:13
nya regionala överenskommelser,

d) utveckla medel för att på basis av de senaste forskningsrönen ge tek-
nisk vägledning för att angripa de viktigaste typerna av föroreningar av den
marina miljön från landbaserade källor,

e) utarbeta riktlinjer för lämpliga globala finansieringsmekanismer,

f) identifiera ytterligare åtgärder som kräver internationellt samarbete,

17.26 FN:s miljöstyrelse (UNEP) uppmanas att, så snart det är praktiskt
möjligt, sammankalla ett möte med representanter för ländernas regeringar
om skydd av den marina miljön från landbaserad verksamhet.

17.27 Med avseende på avloppsvatten bör staterna prioritera följande åtgär-
der:

a) Integrera avloppsfrågor i utarbetande eller revidering av utvecklings-
planer för kustområden, inklusive planer avseende den byggda miljön,

b) uppföra och driva reningsverk för avloppsvatten i enlighet med natio-
nell politik och utifrån ländernas kapacitet och i den utsträckning som är
möjlig genom internationellt samarbete,

c) placera utlopp för avloppsvatten längs kusterna på sådant sätt att en
miljömässigt godtagbar kvalitet upprätthålls och att mussel- och snäckbe-
stånd, vattenintag och badplatser inte utsätts för sjukdomsalstrande organis-
mer,

d) främja miljöanpassad samhantering av avloppsvatten från hushåll och
likartade industriutsläpp, och där så är möjligt, införa kontrollmekanismer
för att förhindra att utsläpp som inte bör ingå i systemet tillförs detta,

e) främja primär rening av kommunalt avloppsvatten som släpps ut till
floder, flodmynningsområden och havet, eller andra, för specifika platser,
lämpliga lösningar,

f) efter behov upprätta och förbättra lokala, nationella, subregionala och
regionala program för reglering och övervakning av utsläpp av avloppsvat-
ten, med hjälp av minimiriktlinjer för utsläpp av avloppsvatten och kriterier
för vattnets kvalitet, samt med beaktande av egenskaperna hos recipienter
och föroreningarnas typ och omfattning.

17.28 Med avseende på andra föroreningskällor bör de åtgärder som sta-
terna prioriterar omfatta följande åtgärder:

a) Efter behov upprätta och förbättra program för reglering och övervak-
ning av utsläpp av avloppsvatten och emissioner, inklusive utveckling och
tillämpning av kontrollmetoder och teknik för återvinning,

b) främja risk- och miljökonsekvensbedömningar för att bidra till att
säkra en godtagbar miljökvalitet,

c) där så är lämpligt främja bedömningar och samarbete på regional nivå
med avseende på tillförsel av föroreningar från punktkällor i nya installatio-
ner,

d) stoppa emissioner eller utsläpp av organiska halogenerade ämnen där
risk för ackumulation till farliga nivåer i den marina miljön föreligger,

e) minska emissioner eller utsläpp av andra syntetiska organiska för-
eningar där risk för ackumulation till farliga nivåer i den marina miljön före-
ligger,

253

f) främja kontroll av antropogen tillförsel av kväve och fosfor till kustvatt- Skr.
nen, där problem som t.ex. eutrofiering hotar den marina miljön och dess
resurser,

g) samarbeta med utvecklingsländerna, genom ekonomiskt och tekniskt
stöd, för att uppnå bästa möjliga reglering och minskning av avfall och äm-
nen som är toxiska, stabila och bioackumulerbara, samt i fråga om avfalls-
hantering utveckla miljöanpassade landbaserade alternativ till dumpning i
havet,

h) samarbeta i utvecklingen och genomförandet av miljöanpassade mark-
användningsmetoder och förfaranden för att minska sådan avrinning till vat-
tendrag och flodmynningsområden som ger upphov till förorening eller för-
sämring av den marina miljön,

i) främja användning av mindre miljöfarliga bekämpnings- och gödnings-
medel och av alternativa metoder för skadedjursbekämpning, samt överväga
förbud mot miljöfarliga medel,

j) ta nya initiativ på nationell, subregional och regional nivå för kontroll
av tillflödet av föroreningar som inte härrör från punktkällor och som kräver
stora förändringar av hanteringen av avfall och avloppsvatten samt av jord-
bruk, gruvdrift, byggnadsindustri och transporter.

17.29 Prioriteringarna för att motverka den fysiska miljöförstöringen i kust-
nära och marina områden som leder till försämring av den marina miljön
bör bl.a. omfatta reglering av och förebyggande åtgärder för att förhindra
stranderosion och igenslamning till följd av antropogena faktorer, t.ex.
markanvändning och byggnadsteknik. Tillsyn och förvaltning av avrinnings-
områden bör främjas i syfte att förhindra, bemästra och minska försäm-
ringen av den marina miljön.

Förhindra, minska och kontrollera försämringen av den marina miljön till
följd av havsbaserad verksamhet

17.30 Staterna skall genom egna, bilaterala, regionala eller multilaterala åt-
gärder samt inom ramen för IMO och andra berörda internationella organi-
sationer på subregional, regional eller global nivå, allt efter omständighe-
terna bedöma behovet av ytterligare åtgärder för att hejda försämringen av
den marina miljön:

a) till följd av sjöfart, genom att:

i) Stödja ratificering och genomförande från fler länders sida av rele-
vanta konventioner och protokoll avseende sjöfarten,

ii) underlätta de processer som avses under i) genom att hjälpa en-
skilda stater att övervinna hinder för genomförandet, om staterna
begär detta,

iii) samarbeta för att övervaka föroreningar av den marina miljön
(t.ex. genom flygövervakning) till följd av utsläpp från fartyg, i syn-
nerhet illegala utsläpp, och genom att se till att MARPOL:s ut-
släppsbestämmelser efterlevs,

iv) bedöma omfattningen av föroreningar till följd av sjöfart i områden
som IMO bedömt som särskilt känsliga, och verka för att lämpliga
åtgärder, där så är nödvändigt, vidtas inom sådana områden för att
se till att allmänt vedertagna internationella regler efterlevs,

1992/93:13

254

v) vidta åtgärder för att se till att respekten upprätthålls för de områ- Skr. 1992/93:13
den, som kuststaterna, i enlighet med folkrätten, har avsatt inom

sina exklusiva ekonomiska zoner i syfte att skydda och bevara säll-
synta och känsliga ekosystem, t.ex. korallrev och mangroveskogar,

vi) överväga lämpliga regler för utsläpp av ballastvatten för att för-
hindra spridning av organismer som inte förekommer naturligt i
området,

vii) främja säkerheten till havs genom tillfredsställande kartering av
kuster och sjöfartsrutter,

viii) bedöma behovet av striktare internationella regler för att ytterli-
gare minska risken för olyckor och föroreningar från lastfartyg (in-
klusive bulkfartyg),

ix) uppmana IMO och IAEA att samarbeta för att anta ett regelverk
för fartygstransport av radioaktivt kärnbränsle i behållare,

x) revidera och uppdatera IMO:s säkerhetsregler för kämbränsled-
rivna handelsfartyg och diskutera hur ett sådant reviderat regelverk
bör tillämpas på bästa sätt,

xi) stödja IMO:s pågående arbete med att utarbeta lämpliga åtgärder
för att minska luftföroreningar genom utsläpp till luften från fartyg,

xii) stödja IMO:s pågående arbete med att utarbeta ett internationellt
regelverk för fartygstransporter av miljöfarliga och giftiga ämnen,
samt ytterligare diskutera om ersättningsfonder av samma typ som
de som inrättats enligt Fondkonventionen vore lämpliga med av-
seende på föroreningsskador som uppkommit genom utsläpp av
andra substanser än olja.

b) Till följd av dumpning, genom att:

i) Stödja ratificering, genomförande och aktivt deltagande från fler
länders sida i konventionerna om dumpning till havs, bl.a. för att
snabbt komma fram till en strategi för framtiden inom ramen för
Londonkonventionen om dumpning,

ii) uppmana Londonkonventionens parter att vidta lämpliga åtgärder
för att stoppa dumpning och förbränning av miljöfarliga ämnen till
havs.

c) till följd av verksamhet på offshoreplattformar för utvinning av gas och
olja, genom att utvärdera redan vidtagna åtgärder avseende utsläpp till luft
och vatten och säkerhet, samt bedöma behovet av ytterligare åtgärder,

d) till följd av verksamhet i hamnar, genom att underlätta uppförande av
mottagningsanläggningar i hamnarna för uppsamling av olje- och kemikalie-
rester och avfall från fartyg, i synnerhet i MARPOL-områden, samt genom
att stödja uppförande av mindre anläggningar i småbåts-och fiskehamnar.

17.31 IMO och andra berörda FN-organ skall på berörda staters begäran,
där så är lämpligt, bedöma tillståndet i den marina miljön i områden med
stor fartygstrafik, t.ex. högtrafikerade internationella sund, i syfte att se till
att allmänt vedertagna internationella regler följs, särskilt sådana regler som
avser olagliga utsläpp från fartyg, i enlighet med bestämmelserna i del III av
FN:s havsrättskonvention.

17.32 Staterna skall vidta åtgärder för att minska vattenföroreningar som 255

orsakas av tennföreningar som ingår i beväxningshämmande bottenfärger.

17.33 Staterna skall överväga ratificering av Konventionen om beredskap, Skr. 1992/93:13
åtgärder och samarbete avseende oljeföroreningar som bl.a. tar upp bered-
skapsplaner på nationell och internationell nivå, inklusive material för olje-

bekämpning och utbildning av personal, samt om denna konvention skall
omfatta åtgärder vid kemikalieutsläpp.

17.34 Staterna bör intensifiera det internationella samarbetet för att stärka
eller vid behov inrätta regionala centra eller, då så är lämpligt, mekanismer
för hantering av olje- och kemikalieutsläpp, i samarbete med berörda subre-
gionala, regionala eller globala mellanstatliga organisationer och, där så är
lämpligt, med näringslivets organisationer.

b) Data och information

17.35 Staterna bör, då så är lämpligt, och allt efter de medel som står till
deras förfogande samt med hänsyn till deras tekniska och vetenskapliga ka-
pacitet och resurser, göra systematiska observationer av tillståndet i den ma-
rina miljön. För detta ändamål bör staterna överväga att:

a) Införa observationssystem för att mäta den marina miljöns kvalitet,

bl.a. orsaker till och följderna av att den marina miljön försämras, som
grund för förvaltningsåtgärder,

b) regelbundet utbyta information om miljöförstöringen till havs från
landbaserad och havsbaserad verksamhet, samt om åtgärder för att för-
hindra, hålla uppsikt över och minska sådan miljöförstöring,

c) stödja och bygga ut internationella observationsprogram, t.ex. mussel-
programmet, på basis av befintliga resurser och med särskild tonvikt på ut-
vecklingsländerna,

d) inrätta ett centralt organ för information om kontroll av marina miljö-
föroreningar bl.a. processer och teknik för sådan kontroll samt för att stödja
överföring av sådan teknik till utvecklingsländer och till länder med ett up-
penbart behov av sådan kompetens,

e) upprätta en global översikt och databas med information om källor, ty-
per, mängder och effekter av föroreningar av den marina miljön från landba-
serad verksamhet i kustområden och från havsbaserad verksamhet,

f) avsätta tillräckliga medel för kapacitetsuppbyggnad och utbildnings-
program för att ge utvecklingsländerna möjlighet att delta i full utsträckning,
i synnerhet i internationella FN-program för insamling, analys och använd-
ning av data och information.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

17.36 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden för åren
1993 - 2000 för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 200
miljoner dollar från det internationella samfundet i form av bidrag eller för-
månliga krediter. Dessa beräkningar är endast ungefärliga uppskattningar
och har inte granskats av regeringarna. De faktiska kostnaderna och finan-
sieringsvillkoren, inklusive ickekoncessionella villkor, beror bl.a. på vilka
strategier och program för genomförandet som regeringarna beslutar om.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

17.37 Tekniköverföring i enlighet med kapitel 34 krävs, där så är lämpligt,
för att genomföra nationella, subregionala och regionala handlingsprogram.
Dessutom krävs ekonomiska resurser, i synnerhet för utvecklingsländernas
vidkommande, som bl.a. bör omfatta:

a) Stöd till industrin för att utarbeta och införa teknik för ren produktion
eller kostnadseffektiv teknik för reglering av föroreningar,

b) planering för utveckling och användning i utvecklingsländer av avfalls-
anläggningar och teknik för avfallshantering med låga installations- och un-
derhållskostnader,

c) laboratorieutrustning för systematiska observationer av mänsklig och
annan påverkan på den marina miljön,

d) kartläggning av lämpliga material att bekämpa olje- och kemikalieut-
släpp, bl.a. billiga, lokalt framställda eller lokalt tillgängliga material och
tekniker som är lämpliga vid kritiska föroreningssituationer i utvecklingslän-
derna,

e) granskning av användningen av svårnedbrytbara organiska halogene-
rade ämnen som ackumuleras i den marina miljön, i syfte att fastställa vilka
ämnen som inte kan bemästras på ett tillfredsställande sätt och för att ge en
grund för beslut om en tidsram för avveckling av sådana ämnen så snart detta
är praktiskt möjligt,

f) upprättande av ett centrum för information om förhindrande av havs-
föroreningar och om metoder och teknik för marin miljövård samt stöd för
överföring av sådan information till till utvecklingsländer och andra länder
som har behov av stöd.

c) Kunskapsutveckling

17.38 Enskilt eller i samarbete med varandra och med stöd av internatio-
nella organisationer, på subregional, regional eller global nivå, allt efter om-
ständigheterna, skall staterna:

a) Tillhandahålla utbildning för personal som behövs för ett fullgott skydd
av den marina miljön enligt de beräkningar som gjorts över utbildningsbeho-
ven på nationell, regional och subregional nivå,

b) främja tillkomsten av kurser om skyddet äv den marina miljön i läro-
planen för studieprogram om haven,

c) anordna kurser för utbildning av personal för bekämpning av olje- och
kemikalieutsläpp, i samarbete, där så är lämpligt, med oljeindustrin och den
kemiska industrin,

d) anordna seminarier och kurser om miljöfrågor i samband med hamn-
verksamhet och utveckling i hamnområden,

e) stärka och tillhandahålla en säker finansiering av nya och befintliga in-
ternationella fackskolor för yrkesutbildning på sjöfartsområdet,

f) staterna bör genom bilateralt och multilateralt samarbete stödja och
komplettera nationella åtgärder i utvecklingsländerna för kunskapsutveck-
ling i syfte att förhindra och minska försämringen av den marina miljön.

Skr. 1992/93:13

257

17 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 13

d) Kapacitetsuppbyggnad Skr. 1992/93:13

17.39 Nationella planerings- och samordningsorgan skall ges kompetens och
behörighet att granska all landbaserad verksamhet och alla landbaserade
föroreningskällor med avseende på deras påverkan på den marina miljön,
samt föreslå lämpliga kontrollåtgärder.

17.40 Forskningsresurserna bör stärkas och, där så är lämpligt, utvecklas i
utvecklingsländerna för att möjliggöra systematiska observationer av marina
föroreningar, miljökonsekvensbeskrivningar och utarbetande av rekom-
mendationer för miljötillsyn. Här nämnd verksamhet bör ledas och bedrivas
av lokala experter.

17.41 Särskilda arrangemang är nödvändiga för att förse utvecklingslän-
derna med tillfredsställande ekonomiska och tekniska resurser för att där-
med hjälpa dem att förhindra och lösa problem i samband med verksamheter
som hotar den marina miljön.

17.42 En internationell finansieringsmekanism bör skapas för utnyttjande
av lämplig teknik och uppförande av anläggningar för avfallsbehandling. En
sådan mekanism bör omfatta bidrag eller förmånliga krediter från interna-
tionella institutioner liksom regionala fonder som åtminstone delvis fylls på
enligt ett roterande system genom användaravgifter.

17.43 Vid genomförande av dessa programåtgärder bör särskilt beaktas de
problem som följer av att utvecklingsländerna får bära en orimligt stor
börda, genom deras brist på resurser, expertis eller teknisk kapacitet.

C. Hållbar användning och bevarande av marina tillgångar
på det fria havet

Bakgrund

17.44 Under de senaste tio åren har fisket på det fria havet ökat kraftigt och
utgör nu cirka fem procent av all landad fisk i världen. Bestämmelserna i
FN:s havsrättskonvention om marina levande resurser på det fria havet före-
skriver staters rättigheter och skyldigheter med avseende på bevarande och
utnyttjande av dessa resurser.

17.45 Tillsynen av fisket i internationella vatten, liksom införande, övervak-
ning och genomförandet av effektiva åtgärder för resursbevarande, är dock
otillfredsställande i många delar av världen och många tillgångar överutnytt-
jas. Problemen omfattar bl.a. oreglerat fiske, överutnyttjande, för stora fis-
keflottor, omflaggning av fartyg för att undvika tillsyn, otillräckligt selektiva
fiskeredskap, otillförlitliga databaser och bristfälligt samarbete mellan sta-
terna. Stater vars medborgare och fartyg fiskar på det fria havet måste vidta
åtgärder, och dessutom krävs samarbete på bilateral, subregional, regional
och global nivå, i synnerhet med avseende på migrerande arter och gräns-
överskridande bestånd. Sådana åtgärder och sådant samarbete bör inriktas
på brister med avseende på fiskemetoder och biologiska kunskaper, fiskesta-
tistik och bättre system för databehandling. Tonvikten skall också läggas på

258

beaktande av mångfalden av fiskslag och på hänsyn till samspelet mellan Skr. 1992/93:13
olika arter, i synnerhet med avseende på utrotningshotade arter, men även
för att fastställa underutnyttjade eller outnyttjade populationers potential.

Mål

17.46 Staterna åtar sig att verka för bevarande och hållbar användning av
marina levande tillgångar. För detta ändamål är det nödvändigt att:

a) Utveckla och öka marina levande tillgångars potential för att möta
människans näringsbehov, såväl som sociala och ekonomiska mål och ut-
vecklingsmål,

b) bibehålla och återställa populationer av marina arter på och till nivåer
som kan ge maximalt hållbar avkastning, utifrån de begränsningar som sätts
av miljömässiga och ekonomiska faktorer, och med beaktande av samspelet
mellan arterna,

c) främja utveckling och användning av selektiva fiskeredskap och meto-
der som minimerar såväl svinnet vid fiske av målarter som bifångsterna,

d) säkra effektiv övervakning och efterlevnad av regler för fisket,

e) skydda och restaurera hotade marina arter,

f) bevara habitat och andra ekologiskt känsliga områden,

g) främja vetenskaplig forskning om marina levande tillgångar på det fria
havet.

17.47 Paragraf 17.46 ovan begränsar inte på något sätt staternas rättigheter
eller, i förekommande fall, internationella organisationers behörighet att
förbjuda, begränsa eller införa strängare regler för utnyttjandet av marina
däggdjur på det fria havet än de som föreskrivs i stycket. Staterna skall sam-
arbeta för att skydda marina däggdjur och, i synnerhet med avseende på va-
lar, verka inom berörda internationella organisationer för skydd, skötsel och
studier av dessa djur.

17.48 Utvecklingsländernas möjligheter att uppnå ovan angivna mål är be-
roende av deras kapacitet, bl.a. med avseende på de ekonomiska, veten-
skapliga och tekniska medel som står till deras förfogande. Tillräckligt eko-
nomiskt, vetenskapligt och tekniskt samarbete skall erbjudas till stöd för ut-
vecklingsländernas åtgärder för att uppnå dessa mål.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

17.49 Staterna bör agera kraftfullt, bl.a. genom bilateralt och multilateralt
samarbete och på subregional, regional och global nivå, allt efter omständig-
heterna, för att se till att fiske på det fria havet bedrivs i enlighet med bestäm-
melserna i FN:s havsrättskonvention. Framförallt bör de:

a) Tillämpa och genomföra dessa bestämmelser till fullo med avseende
på fiskpopulationer vilkas utbredningsområden sträcker sig både inom och
utanför de exklusiva ekonomiska zonerna (gränsöverskridande bestånd),

b) tillämpa och genomföra dessa bestämmelser till fullo med avseende på
migrerande arter,

259

c) där så är lämpligt förhandla fram internationella avtal för effektiv för- Skr. 1992/93:13
valtning och bevarande av fiskbestånd,

d) definiera och kartlägga lämpliga förvaltningsenheter.

17.50 Staterna bör så snart som möjligt sammankalla en FN-konferens på
regeringsnivå, med beaktande av relevant verksamhet på subregional, regio-
nal och global nivå, i syfte att se till att bestämmelserna i FN:s havsrättskon-
vention om gränsöverskridande fiskbestånd och migrerande arter genomförs
så effektivt som möjligt. Konferensen, som bl.a. bör baseras på resultaten
av de vetenskapliga och tekniska studier som utförts av FAO, skall kartlägga
och utvärdera problem som avser bevarande och förvaltning av sådana fisk-
bestånd samt diskutera möjligheter att förbättra det mellanstatliga samarbe-
tet om fiskefrågor och utarbeta lämpliga rekommendationer. Överläggning-
arna och resultaten från konferensen skall vara helt förenliga med bestäm-
melserna i Havsrättskonventionen, i synnerhet rättigheterna och skyldighe-
terna för kuststater och stater som fiskar på det fria havet.

17.51 Staterna skall se till att fiske på det fria havet från fartyg som för deras
flagga, bedrivs på sådant sätt att bifångster minimeras.

17.52 Staterna skall agera kraftfullt, i enlighet med folkrätten, för att över-
vaka och reglera fiske på det fria havet från fartyg som för deras flagga, i
syfte att se till att gällande regler om bevarande och förvaltning av fiskbe-
stånden efterlevs. Bl.a. skall fullständiga, utförliga och korrekta lägesrap-
porter om fångster och fångstinsatser upprättas.

17.53 Staterna skall agera kraftfullt i enlighet med folkrätten för att avhålla
sina medborgare från att omflagga sina fartyg i syfte att kringgå gällande reg-
ler om bevarande och förvaltning av fiskbestånd vid fiske på det fria havet.

17.54 Staterna skall förbjuda fiske med sprängämnen, gifter, ämnen och
andra jämförbara, destruktiva fiskemetoder.

17.55 Staterna skall oinskränkt tillämpa generalförsamlingens resolution
46/215 om storskaligt pelagiskt fiske med drivgarn.

17.56 Staterna skall vidta åtgärder för att öka tillgången på marina levande
tillgångar som livsmedel genom att minska svinn, förluster efter fångst och
kassering av fångst, samt genom bättre processteknik och effektivare distri-
butions- och transportmetoder.

b) Data och information

17.57 Staterna skall med stöd från internationella organisationer på subre-
gional, regional eller global nivå, allt efter omständigheterna, samarbeta för
att:

a) Förbättra insamlingen av erforderliga data för bevarande och hållbar
användning av marina levande tillgångar på det fria havet,

b) ombesörja regelbundet utbyte av aktuell information och av data som
möjliggör bedömning av fiskeverksamhet,

260

c) utveckla och utbyta analys- och prognosinstrument, t.ex. för bedöm- Skr.
ning av fiskbestånd och bioekonomiska modeller.

d) utarbeta och utvidga lämpliga program för övervakning och bedöm-
ning.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

17.58 Staterna skall genom bilateralt och multilateralt samarbete och inom
ramen för subregionala och regionala fiskeorganisationer, allt efter omstän-
digheterna, samt med stöd från andra internationella organ på regerings-
nivå, bedöma det fria havets potentiella tillgångar och utarbeta bestånds-
översikter avseende såväl målarter som icke målarter.

17.59 Staterna skall, där så är lämpligt och efter omständigheterna, söija för
tillfredsställande samarbete och samordning av åtgärder avseende slutna och
halvslutna hav, samt mellan subregionala, regionala och globala fiskeorgani-
sationer på regeringsnivå.

17.60 Effektivt samarbete inom befintliga subregionala, regionala eller glo-
bala fiskeorganisationer skall främjas. Där organisationer av detta slag sak-
nas skall staterna, där så är lämligt, samarbeta för att bilda sådana.

17.61 Stater som har intresse av fiske på det fria havet men som står utanför
befintliga subregionala och regionala fiskeorganisationer vilka reglerar detta
fiske, skall uppmanas att ansluta sig till berörd organisation, allt efter om-
ständigheterna.

17.62 Staterna erkänner:

a) Internationella valfångstkommissionens ansvar för bevarande och för-
valtning av valbeståndet och för reglering av valfångsten i enlighet med 1946
års internationella konvention för reglering av valfångst,

b) det arbete som bedrivs av Internationella valfångstkommissionens
forskningskommitté, i form av studier av framförallt stora valar, men även
andra valar,

c) andra organisationers verksamhet, t.ex. interamerikanska tropiska
tonfiskkommissionen och avtalet om småvalar i Östersjön och Nordsjön un-
der Bonnkonventionen, för bevarande, förvaltning och studier av valar och
andra marina däggdjur.

17.63 Staterna bör samarbeta för att bevara, förvalta och studera valar.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

Yl.(A Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden för åren
1993 - 2000 för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 12 mil-
joner dollar i form av bidrag eller förmånliga krediter från det internatio-
nella samfundet. Dessa beräkningar är endast ungefärliga uppskattningar
och har inte granskats av regeringarna. De faktiska kostnaderna och finan-
sieringsvillkoren, inklusive icke-koncessionella villkor, beror bl.a. på vilka
strategier och program för genomförandet som regeringarna beslutar om.

1992/93:13

261

b) Vetenskapliga och tekniska medel

17.65 Staterna bör, vid behov med stöd från berörda internationella organi-
sationer, utarbeta program för tekniskt samarbete och forskning för att öka
kunskaperna om livscykler och vandringsmönster hos arter i det fria havet,
samt kartlägga särskilt känsliga områden och olika livsstadier.

17.66 Staterna bör med stöd från berörda internationella organisationer på
subregional, regional eller global nivå, allt efter omständigheterna:

a) Utveckla databaser om marina levande tillgångar och fiske på det fria
havet,

b) samla in och korrelera data om den marina miljön med data om marina
levande tillgångar på det fria havet, bl.a. påverkan av regionala och globala
förändringar av naturliga och antropogena orsaker,

c) samarbeta för samordning av forskningsprogram för att erhålla erfor-
derlig kunskap för förvaltning av resurser i det fria havet.

c) Kunskapsutveckling

17.67 Kunskapsutvecklingen på nationell nivå skall inriktas både på utveck-
ling och förvaltning av tillgångarna i det fria havet bl.a. utbildning för fiske
på det fria havet och för bedömning av dess tillgångar, utbildning av personal
för förvaltning och bevarande av dessa och hantering av relaterade miljöfrå-
gor, samt utbildning av observatörer och inspektörer som skall tjänstgöra på
fiskefartyg.

d) Kapacitetsuppbyggnad

17.68 Staterna bör, där så är lämpligt med stöd från berörda internationella
organisationer på subregional, regional eller global nivå, samarbeta för att
utveckla eller förbättra system och institutioner för uppföljning, förvaltning
och övervakning, liksom forskningskompetensen för bedömning av popula-
tioner av marina levande tillgångar.

17.69 Särskilt stöd, bl.a. i form av samarbete mellan stater, är nödvändigt
för att förbättra utvecklingsländernas kapacitet i fråga om data och informa-
tion, vetenskapliga och tekniska resurser och kunskapsutveckling, i syfte att
kunna delta effektivt för bevarande och en hållbar användning av marina
levande tillgångar i det fria havet.

D. Hållbar användning och bevarande av marina levande
tillgångar i områden under nationell jurisdiktion

Bakgrund

17.70 Havsfisket ger mellan 80 och 90 miljoner ton fisk och skaldjur per år,
varav 95 % fiskas i vatten som står under enskilda staters jurisdiktion. Av-
kastningen har nära nog femdubblats under de senaste fyrtio åren. Bestäm-
melserna i FN:s havsrättskonvention om marina levande tillgångar i exklu-
siva ekonomiska zoner under nationell jurisdiktion anger staternas rättighe-

Skr. 1992/93:13

262

ter och skyldigheter med avseende på bevarande och utnyttjande av dessa Skr. 1992/93:13
tillgångar.

17.71 De marina levande tillgångarna utgör en viktig proteinkälla i många
länder och är ofta av central betydelse för lokalsamhällen och ursprungsbe-
folkningar. Miljontals människor hämtar sin föda och sin utkomst från dessa
tillgångar och om de används på ett hållbart sätt förbättrar de möjligheterna
att tillfredsställa såväl sociala behov som behov av livsmedel, i synnerhet i
utvecklingsländerna. För att utnyttja denna potential är det nödvändigt att
förbättra kunskaperna om och kartlägga bestånd av marina levande till-
gångar, i synnerhet underutnyttjade och outnyttjade bestånd och arter, an-
vända ny teknik, förbättra hanterings- och processmetoderna för att undvika
svinn och förbättra kompetensen hos och utbildningen av personal för effek-
tiv förvaltning och bevarande av levande marina tillgångar i de exklusiva
ekonomiska zonerna och i andra områden under nationell jurisdiktion. Ton-
vikt skall också läggas på förvaltning av artrikedomen och på andra strate-
gier som tar hänsyn till samspelet mellan arterna.

17.72 Fisket i många områden under nationell jurisdiktion står inför allt
större problem, t.ex. lokalt överfiske, otillåtna intrång av utländska fiske-
flottor, ödeläggelse och skövling av ekosystem, överexploatering och för
stora fiskeflottor, undervärdering av fångster, otillräckligt selektiva fiskered-
skap, otillförlitliga databaser och ökande konkurrens mellan små- och stor-
skaligt fiske och mellan fiske och andra typer av verksamhet.

17.73 Problemen omfattar dock mer än bara fiske. Korallrev och kusthabi-
tat, som mangrove och flodmynningsområden, utgör några av världens mest
varierade, integrerade och produktiva ekosystem. De fyller ofta en mycket
viktig ekologisk funktion, skyddar kusterna, utgör viktiga livsmedels- och
energiresurser och är av central betydelse för turismen och den ekonomiska
utvecklingen. I många delar av världen är sådana kustnära och marina mil-
jöer utsatta för kraftig påverkan eller hot från en mängd olika faktorer, såväl
naturliga som antropogena.

Mål

17.74 Kuststater, i synnerhet utvecklingsländer och stater vars ekonomier är
höggradigt beroende av exploatering av marina levande resurser i staternas
exklusiva ekonomiska zoner, bör oinskränkt tillgodogöra sig den sociala och
ekonomiska nyttan av ett hållbart utnyttjande av de levande marina tillgång-
arna i de exklusiva ekonomiska zonerna och i andra områden som faller un-
der deras jurisdiktion.

17.75 Staterna åtar sig att verka för bevarande och hållbar användning av
levande marina tillgångar i områden som faller under deras jurisdiktion. För
detta ändamål är det nödvändigt att:

a) Utveckla och öka de levande marina resursernas potential för att möta
behoven av livsmedel, liksom för att uppnå sociala, ekonomiska mål och ut-
vecklingsmål,

b) beakta traditionell kunskap och intressen hos lokalsamhällen, samt fis-

263

kare som bedriver småskaligt hantverksmässigt fiske och ursprungsbefolk- Skr. 1992/93:13
ningar i program för utveckling och förvaltning,

c) bibehålla och återställa populationer av marina arter på och till nivåer
som kan ge maximal, hållbar avkastning utifrån de begränsningar som sätts
av miljömässiga och ekonomiska faktorer, och med beaktande av samspelet
mellan arterna,

d) främja utveckling och användning av selektiva fiskeredskap som mini-
merar såväl svinnet vid fiske av målarter som bifångsterna,

e) skydda och återställa hotade marina arter,

f) bevara sällsynta eller känsliga ekosystem, liksom habitat och andra
ekologiskt känsliga områden.

17.76 Stycke 17.75 ovan begränsar inte på något sätt en kuststats rättighe-
ter eller internationella organisationers behörighet, allt efter omständighe-
terna, att, utöver vad som sägs i stycket, i ökad utsträckning förbjuda, be-
gränsa eller reglera utnyttjandet av marina däggdjur. Staterna skall samar-
beta för att skydda marina däggdjur och, i synnerhet med avseende på valar,
verka inom berörda internationella organisationer för att skydda, bevara och
studera dessa djur.

17.77 Utvecklingsländernas möjligheter att uppnå ovan angivna mål är be-
roende av deras kapacitet, bl.a. med avseende på de ekonomiska, veten-
skapliga och tekniska medel som står till deras förfogande. Tillräckligt eko-
nomiskt, vetenskapligt och tekniskt samarbete skall erbjudas till stöd för ut-
vecklingsländernas åtgärder för att uppnå dessa mål.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

17.78 Staterna skall se till att de levande marina tillgångarna i deras exklu-
siva ekonomiska zoner och i andra områden under deras jurisdiktion bevaras
och förvaltas i enlighet med bestämmelserna i FN:s havsrättskonvention.

17.79 Kuststater bör bl.a., antingen på egen hand eller genom bilateralt och
multilateralt samarbete, allt efter omständigheterna, med stöd från interna-
tionella organisationer på subregional, regional eller global nivå:

a) Bedöma de levande marina tillgångarnas potential, inklusive underut-
nyttjade eller outnyttjade bestånd och arter, genom att vid behov utföra in-
venteringar i syfte att kunna bevara och utnyttja dessa tillgångar på ett håll-
bart sätt,

b) anta och tillämpa strategier för hållbar användning av levande marina
tillgångar, med beaktande av de särskilda behov och intressen som omfattas
av grupper som bedriver hantverksmässigt småskaligt fiske, samt av lokala
samhällen och ursprungsbefolkningar, för att tillfredsställa behovet av nä-
ring och livsmedel och andra utvecklingsbehov,

c) anta och tillämpa mekanismer, i synnerhet i utvecklingsländerna, för
att utveckla havsbruk, vattenbruk och djuphavsfiske, oceanfiske och små-
skaligt fiske inom områden under nationell jurisdiktion där skattningar har
påvisat att levande marina tillgångar är potentiellt tillgängliga,

264

d) stärka sin lagstiftning och sina regelverk bl.a. förvaltning, övervak- Skr. 1992/93:13
ningskapacitet och resurser att kontrollera efterlevnad av lagar och regler,
i syfte att reglera verksamhet inom ramen för de strategier som beskrivits
ovan,

e) vidta åtgärder för att öka tillgången på levande marina tillgångar som
livsmedel, genom att minska svinnet, förlusterna efter fångst och kassering
av fångst, samt genom bättre process-, distributions- och transportmetoder,

f) utveckla och främja användningen av miljöanpassad teknik enligt krite-
rier som är förenliga med hållbar användning av levande marina tillgångar,
bl.a. genom bedömning av effekterna på miljön av mera betydande nya fis-
kemetoder,

g) förbättra produktiviteten och utnyttjandet av levande marina till-
gångar som livsmedel och inkomstkälla.

17.80 Vid tillämpning av bestämmelserna i FN:s havsrättskonvention skall
staterna ta upp frågorna om gränsöverskridande bestånd och migrerande ar-
ter samt, med beaktande av målsättningen i punkt 17.74, frågan om tillgång
till överskotten i de tillåtna fångstkvoterna.

17.81 Kuststaterna bör undersöka möjligheterna att utöka fritids- och turist-
aktiviteter som baseras på levande marina tillgångar, bl.a. för alternativa för-
sörjningskällor. Sådan verksamhet skall vara förenlig med riktlinjer och pla-
nering för bevarande och hållbar utveckling.

17.82 Kuststaterna skall stödja ett hållbart, småskaligt hantverksmässigt
fiske. För detta ändamål bör de, allt efter omständigheterna:

a) Integrera utvecklingen av det småskaliga hantverksmässiga fisket i pla-
neringen för hav och kustområden och därvid ta hänsyn till och, där så är
möjligt, se till att fiskare, lokalsamhällen och ursprungsbefolkningar bereds
möjlighet att företräda sina intressen,

b) erkänna rättigheterna för dem som bedriver småskaligt fiske samt ur-
sprungsbefolkningars och lokala samhällens speciella situation, bl.a. rätten
till hållbart utnyttjande och skydd av deras livsmiljöer,

c) utveckla system för att samla in och nedteckna traditionell kunskap om
levande marina tillgångar och miljön, och stödja införlivandet av sådan kun-
skap i lednings- och förvaltningssystem.

17.83 Kuststaterna skall i förhandlingar om och tillämpningen av internatio-
nella avtal om utveckling och bevarande av levande marina tillgångar se till
att lokala samhällens och ursprungsbefolkningars intressen, i synnerhet de-
ras rätt till försörjning, beaktas.

17.84 Kuststaterna skall, där så är lämpligt, med stöd från internationella
organisationer analysera möjligheterna att bedriva vattenbruk i marina om-
råden och kustområden under egen jurisdiktion och vidta lämpliga skyddsåt-
gärder vid införande av nya arter.

17.85 Staterna skall förbjuda fiske med sprängämnen, bedövande eller gif-
tiga ämnen och andra jämförbara, destruktiva fiskemetoder.

17.86 Staterna skall kartlägga marina ekosystem med stor biologisk mång-

265

fald och hög produktivitet samt andra känsliga naturtyper och livsmiljöer, Skr. 1992/93:13
och göra nödvändiga begränsningar av utnyttjandet av dessa områden, bl.a.
genom att förklara vissa områden för skyddsområden. Följande naturtyper
skall, allt efter omständigheterna, prioriteras:

a) Korallrevens ekosystem,

b) flodmynningsområden,

c) tempererade och tropiska våtmarker, inklusive mangrove,

d) sjögräsbottnar,

e) andra lek- och tillväxtplatser.

b) Data och information

17.87 Staterna bör, antingen på egen hand eller genom bilateralt eller multi-
lateralt samarbete och med stöd, allt efter omständigheterna, från interna-
tionella organisationer på subregional, regional eller global nivå:

a) Förbättra insamling och utbyte av erforderliga data för bevarande och
hållbar användning av marina levande tillgångar i områden under nationell
jurisdiktion,

b) ombesörja regelbundet utbyte av aktuell data och information för be-
dömning av fiskeverksamhet,

c) utveckla och utbyta analys- och prognosinstrument, t.ex. för bedöm-
ning av fiskbestånd och bioekonomiska modeller,

d) utarbeta och bredda lämpliga program för mätning, övervakning och
bedömning,

e) utarbeta och uppdatera översikter över den biologiska mångfalden, le-
vande marina levande tillgångar och känsliga livsmiljöer i de exklusiva eko-
nomiska zonerna och andra områden under nationell jurisdiktion, med
beaktande av förändringar av miljön till följd av naturliga eller antropogena
orsaker.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

17.88 Staterna skall genom bilateralt och multilateralt samarbete och med
stöd från berörda FNorgan och andra internationella organisationer, samar-
beta för att:

a) Utveckla ekonomiskt och tekniskt samarbete för att förbättra utveck-
lingsländernas kapacitet inom småskaligt fiske och havsfiske, liksom inom
vatten- och havsbruk längs kusterna,

b) främja användningen av levande marina tillgångar för att bekämpa un-
dernäring och göra utvecklingsländerna självförsörjande på livsmedel, bl.a.
genom att minimera förlusterna efter fångst och genom skötsel av bestånden
så att en hållbar avkastning garanteras,

c) utarbeta gemensamma kriterier för användning av selektiva fiskered-
skap och metoder för att minimera såväl svinnet vid fångst av målarter som
bifångst av andra arter,

d) främja kvaliteten på fisk och skaldjur, t.ex. genom nationella kvalitets-
normer, i syfte att nå ut på marknaderna, öka kundernas förtroende och

maximera den ekonomiska avkastningen. 266

17.89 Staterna bör, där så är lämpligt och ändamålsenligt, säkra tillfredsstäl- Skr. 1992/93:13
lande samarbete och samordning med avseende på slutna och halvslutna hav
samt mellan subregionala, regionala och globala fiskeorganisationer på rege-
ringsnivå.

17.90. Staterna erkänner:

a) Internationella valfångstkommissionens ansvar för bevarande och till-
syn av valbeståndet och reglering av valfångst i enlighet med 1946 års inter-
nationella konvention för reglering av valfångsten,

b) det arbete som bedrivs av Internationella valfångstkommissionens
forskningskommitté, i form av studier av framförallt stora valar, men även
av andra valar

c) andra organisationers verksamhet, t.ex. interamerikanska tropiska
tonfiskkommissionen och avtalet om småvalar i Östersjön och Nordsjön un-
der Bonn-konventionen, för bevarande, tillsyn och studier av valar och
andra marina däggdjur.

17.91 Staterna bör samarbeta för att bevara, utöva tillsyn över och studera
valar.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

17.92 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden för åren
1993-2000 för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 6 miljar-
der dollar, varav cirka 60 miljoner dollar från det internationella samfundet
i form av bidrag eller förmånliga krediter. Dessa beräkningar är endast unge-
färliga uppskattningar och har inte granskats av regeringarna. De faktiska
kostnaderna och finansieringsvillkoren, inklusive icke-koncessionella vill-
kor, beror bl.a. på vilka strategier och program för genomförandet som rege-
ringarna beslutar om.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

17.93 Staterna bör med stöd från berörda internationella organisationer på
regeringsnivå, allt efter omständigheterna:

a) Ombesöija överföring av miljöanpassad teknik för att utveckla fiske,
vattenbruk och havsbruk, i synnerhet i utvecklingsländerna,

b) lägga särskilt tonvikt på mekanismer för överföring av information om
resurser och bättre teknik för fiske och vattenbruk till lokala samhällen där
fiske bedrivs,

c) främja studium, vetenskaplig bedömning och utnyttjande av lämplig

traditionell förvaltning,

d) där så är lämpligt följa FAO/ICES regler om överföring och införande

av marina organismer och sötvattensorganismer,

e) främja forskning om marina områden av särskilt stor betydelse för le-
vande marina tilgångar, t.ex. områden med stor biologisk mångfald, före-
komst av endemiska arter och hög produktivitet, samt uppehållsplatser för

migrerande arter. 267

c) Kunskapsutveckling

17.94 Staterna bör, antingen på egen hand eller genom bilateralt eller multi-
lateralt samarbete samt med stöd från berörda internationella organisationer
på subregional, regional eller global nivå, allt efter omständigheterna, upp-
muntra och stödja utvecklingsländernas åtgärder för att:

a) Bredda tvärvetenskaplig undervisning, utbildning och forskning om le-
vande marina tillgångar, i synnerhet inom samhällsvetenskap och ekonomi,

b) tillhandahålla utbildningsmöjligheter på nationell och regional nivå för
att stödja hantverksmässigt fiske, inklusive husbehovsfiske, i syfte att ut-
veckla det småskaliga utnyttjandet av levande marina tillgångar samt för att
uppmuntra lokala samhällen, fiskare som bedriver småskaligt fiske, kvinnor
och ursprungsbefolkningar att delta på lika villkor,

c) införa ämnen som tar upp de levande marina tillgångars betydelse i
läroplaner på alla nivåer.

d) Kompetensuppbyggnad

17.95 Kuststater bör med stöd från berörda subregionala, regionala och glo-
bala organisationer, allt efter omständigheterna:

a) Utveckla forskningskapaciteten för bedömning och övervakning av po-
pulationer av levande marina tillgångar,

b) stödja lokala samhällen där fiske bedrivs, i synnerhet samhällen som
är beroende av fisket som försörjningskälla, ursprungsbefolkningar och
kvinnor, bl.a. genom att ge erforderligt tekniskt och ekonomiskt bistånd för
att organisera, underhålla, ombesöija kunskapsutbyte, och öka traditionella
kunskaper om levande marina tillgångar och fiskemetoder, samt förbättra
kunskaperna om marina ekosystem,

c) fastställa strategier för hållbar utveckling av vattenbruk, bl.a. miljö-
skyddsförvaltning för att därmed stödja landsbygdssamhällen där fiskodling
bedrivs,

d) där så behövs utveckla och stärka institutioner för genomförande av
målsättningar och verksamheter med avseende på bevarande och förvaltning
av levande marina tillgångar.

17.96 Det är nödvändigt att ge utvecklingsländerna särskilt stöd, bl.a. i form
av mellanstatligt samarbete, för att förbättra dessa länders kapacitet i fråga
om data och information, vetenskapliga och tekniska metoder samt utveck-
ling av mänskliga resurser, i syfte att ge länderna möjlighet att delta effektivt
i arbetet på att bevara och säkra en hållbar användning av levande marina
tillgångar under nationell jurisdiktion.

E. Beaktande av osäkra faktorer av central betydelse för
hantering av den marina miljön och klimatförändringar

Bakgrund

17.97 Den marina miljön är sårbar och känslig för klimatförändringar och
atmosfäriska förändringar. En förnuftig användning och utveckling av kust-
områden, hav och marina tillgångar, liksom bevarande av den marina mil-

Skr. 1992/93:13

268

jön, kräver förmåga att bedöma systemens nuvarande tillstånd och göra Skr. 1992/93:13
prognoser om framtida förhållanden. Den stora osäkerhet som känneteck-
nar den information som finns idag förhindrar en effektiv förvaltning och
begränsar möjligheterna att göra prognoser och bedöma förändringar i mil-
jön. Systematisk insamling av data om parametrar av betydelse för den ma-
rina miljön behövs för att kunna tillämpa en integrerad förvaltning, samt för
att förutsäga effekterna av globala klimatförändringar och atmosfäriska fe-
nomen, t.ex. uttunningen av ozonlagret, på de levande marina tillgångarna
och den marina miljön. För att man skall kunna fastställa havens roll för de
globala systemen och göra prognoser om naturliga och antropogena föränd-
ringar av marina och kustnära miljöer måste mekanismerna för att samla in,
sammanställa och sprida forskningsresultat och information från systema-
tiska observationer omstruktureras och förbättras.

17.98 Frågan om klimatförändringar och i synnerhet höjning av havsytan är
en av de stora osäkerhetsfaktorerna. Mindre höjningar av havsytan kan ge
upphov till stora skador på små öar och låglänta kustområden. Strategier för
att motverka detta måste baseras på korrekta data. Ett långsiktigt åtagande
om forskningssamarbete är nödvändigt för att få fram sådana uppgifter som
krävs för att utveckla globala klimatmodeller och för att minska osäkerhe-
ten. På kort sikt bör försiktighetsåtgärder vidtas för att minska riskerna och
effekterna, i synnerhet med avseende på små öar och låglänta områden och
kustområden runt om i världen.

17.99 Ökad ultraviolett strålning till följd av uttunningen av ozonskiktet har
rapporterats från olika delar av världen. En värdering av effekterna härav
på den marina miljön erfordras för att minska osäkerheten och ge grund för
att vidta åtgärder.

Mål

17.100 Staterna skall i enlighet med bestämmelserna om vetenskaplig forsk-
ning om haven i FN:s havsrättskonvention åtaga sig att förbättra förståelsen
av den marina miljön och dess betydelse för de globala processerna. För
detta ändamål är det nödvändigt att:

a) Främja forskning om och systematisk observation av den marina mil-
jön, såväl i territorialvatten som på det fria havet, bl.a. samspelet med at-
mosfäriska fenomen, t.ex. uttunningen av ozonskiktet,

b) främja utbyte av forskningsresultat samt av data och information från
systematiska observationer och traditionell ekologisk kunskap, samt se till
att sådan information och sådan kunskap är tillgänglig för politiker och för
allmänheten på nationell nivå,

c) samarbeta för att utveckla standardiserade och samordnade förfaran-
den, mätteknik, kapacitet för lagring och behandling av data för forskning
om och systematisk observation av den marina miljön.

269

Åtgärder Skr. 1992/93:13

a) Lednings- och hanteringsfrågor

17.101 Staterna bör bl.a. överväga följande:

a) Samordning av nationella och regionala observationsprogram av-
seende fenomen som uppträder i kustområden och strandnära områden till
följd av klimatförändringar, samt av forskningsparametrar av stor betydelse
för förvaltning av marina och kustnära områden i samtliga regioner,

b) utveckla bättre prognoser om marina förhållanden för kustinvånares
trygghet och säkerhet samt för effektivare verksamhet till havs,

c) samarbeta för att vidta särskilda åtgärder för att kunna utöka och göra
en anpassning till potentiella klimatförändringar och höjningar av havsytan,
t.ex. globala överenskommelser om metoder för bedömning av kustområ-
dens sårbarhet, utveckling av modeller och handlingsstrategier, i synnerhet
för prioriterade områden som mindre öar och låglänta och utsatta kustområ-
den,

d) kartlägga pågående och planerade program för systematisk observa-
tion av den marina miljön, i syfte att integrera olika verksamheter och fast-
ställa prioriteringar för att möta den särskilda osäkerhet sin råder beträf-
fande oceaner och andra hav,

e) initiera forskningsprogram för att fastställa de marinbiologiska effek-
terna av ökad ultraviolett strålning till följd av uttunning av ozonskiktet i
stratosfären och utvärdera de eventuella effekterna av detta.

17.102 Med beaktande av den viktiga roll som haven spelar för att mildra
effekterna av potentiella klimatförändringar skall IOC och andra berörda
FNorgan, med stöd från länder som har erforderliga resurser och expertis,
utföra analyser samt göra bedömningar och systematiska observationer av
oceanernas roll som kolsänka.

b) Data och information

17.103 Staterna bör bl.a. överväga följande åtgärder:

a) Öka det internationella samarbetet, särskilt i syfte att stärka nationell,
vetenskaplig och teknisk kapacitet för att utföra analyser, bedömningar och
prognoser av globala klimat- och miljöförändringar,

b) stödja IOC:s roll i samarbete med WMO, UNEP, och andra internatio-
nella organisationer i arbetet med att samla in, analysera och sprida data och
information om oceaner och alla hav, bl.a., då så är lämpligt, genom det glo-
bala system för observation av oceaner som föreslagits, med särskild beto-
ning på behovet av att IOC utarbetar en strategi för utbildning och tekniskt
bistånd till utvecklingsländerna genom det s.k. TEMA-programmet för
praktisk och teoretisk utbildning och ömsesidigt stöd,

c) skapa sektorsövergripande nationella informationsbaser med resultat
från forskning och systematiska observationsprogram,

d) sammanlänka dessa databaser med befintliga organ och mekanismer
för data- och informationstjänster, t.ex. World Weather Watch och Earth-
watch,

270

e) samarbeta för utbyte, lagring och arkivering av data och information Skr. 1992/93:13
genom globala och regionala datacentraler,

f) samarbeta för att tillförsäkra möjlighet i synnerhet för utvecklingslän-
derna att delta till fullo, i internationella program som leds av FN:s olika
organ eller organisationer för insamling, analys och utnyttjande av data och
information.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

17.104 Staterna bör bilateralt eller multilateralt och i samarbete med inter-
nationella organisationer på subregional, regional, interregional eller global
nivå, allt efter omständigheterna, överväga följande åtgärder:

a) Ombesöija tekniskt samarbete för att utveckla kuststaters och ö-natio-
ners kapacitet att bedriva marin forskning och utföra systematiska observa-
tioner samt för att tillämpa resultaten av detta arbete,

b) stärka befintliga nationella institutioner och där så behövs skapa inter-
nationella mekanismer för analys och prognosarbete i syfte att sammanställa
och organisera ett utbyte av regionala och globala oceanografiska analyser
och prognoser, samt tillhandahålla resurser för internationell forskning och
utbildning på nationell, subregional och regional nivå, där så är tillämpligt.

17.105 Antarktis erkänns som ett område av stor betydelse för forsknings-
ändamål, i synnerhet forskning för att skapa insikt om den globala miljön.
De stater som bedriver forskning i Antarktis bör därför, i enlighet med be-
stämmelserna i artikel 3 i Antarktisfördraget, fortsätta att:

a) Tillse att data och resultat från sådan forskning även fortsättningsvis är
fritt tillgänglig för det internationella samfundet,

b) utvidga möjligheterna för internationella forskare och FN:s specialor-
gan att framledes få förbättrad tillgång till forskningsdata och forskningsre-
sultat, bl.a. genom att främja regelbundet återkommande seminarier och
symposier.

17.106 Staterna bör förbättra samordningen på hög nivå mellan subregio-
nala, regionala och globala organ och studera mekanismer för att utveckla
och integrera nätverk för systematiska observationer. Detta arbete skall om-
fatta:

a) Genomgång av befintliga regionala och globala databaser,

b) mekanismer för utveckling av jämförbara och förenliga metoder, god-
kännande av metoder och mätningar, anordna regelbundet återkommande
vetenskapliga genomgångar, utveckla alternativa återställningsåtgärder, ut-
arbeta gemensamma format för presentation och lagring samt sprida den in-
samlade informationen till potentiella användare,

c) systematisk observation av livsmiljöer längs kuster och av höjningar av
havsytan, förteckning av marina föroreningskällor och granskning och ge-
nomgång av fiskestatistik,

d) organisation av periodiska bedömningar av tillståndet i oceaner, andra
hav och kustområden och av den sannolika utvecklingen i dessa områden.

17.107 Internationellt samarbete, genom berörda organisationer inom FN-

271

systemet, bör stödja länderna i arbetet med att utveckla långsiktiga systema- Skr. 1992/93:13
tiska observationsprogram på regional nivå och, där så är möjligt, integrera
dessa program i de regionala på ett samordnat sätt, i syfte att upprätta, där
så är lämpligt, subregionala, regionala och globala observationssystem som
baseras på utbyte av data. Ett syfte med detta arbete är att kunna förutsäga
effekterna av klimatrelaterade nödsituationer på den befintliga fysiska infra-
strukturen och på den samhällsekonomiska infrastrukturen i kustnära områ-
den.

17.108 Staterna och internationella organisationer bör, med ledning av
forskningsresultat om effekterna på människors hälsa, på jordbruket och
den marina miljön av ökad ultraviolett strålning mot jordytan, överväga
lämpliga stödåtgärder.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsbedömning

17.109 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden för åren
1993-2000 för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 750 mil-
joner dollar, varav cirka 480 miljoner dollar från det internationella samfun-
det i form av bidrag eller förmånliga krediter. Dessa beräkningar är endast
ungefärliga uppskattningar och har inte granskats av regeringarna. De fak-
tiska kostnaderna och finansieringsvillkoren, inklusive icke-koncessionella
villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program för genomförandet som
regeringarna beslutar om.

17.110 Utvecklade länder bör tillhandahålla finansiering för vidare utveck-
ling och genomförande av det föreslagna Globala systemet för observation
av oceanerna (GOOS).

b) Vetenskapliga och tekniska medel

17.1111 syfte att behandla viktiga frågor om vilka stor osäkerhet råder bör
kuststaterna samarbeta för att utveckla förfaranden som möjliggör jämför-
ande analyser och korrekt rapportering av data, genom systematiska obser-
vationer av och forskning om kustnära och marina områden. De bör också
samarbeta på subregional och regional basis inom ramen för redan antagna
program, dela infrastruktur samt dyr och avancerad utrustning, utveckla för-
faranden för säkerställande av kvalitet och gemensamt bidra till kunskapsut-
veckling. Särskild tonvikt skall läggas på överföring av vetenskaplig och tek-
nisk kunskap och medel för att stödja stater, i synnerhet utvecklingsländer,
för att utveckla den inhemska kapaciteten.

17.112 Internationella organisationer, bör, när så begärs, stödja kuststaterna
för att genomföra forskningsprojekt om effekterna av ökad ultraviolett strål-
ning.

272

c) Kunskapsutveckling Skr. 1992/93:13

17.113 Staterna bör, antingen på egen hand eller genom bilateralt och multi-
lateralt samarbete och med stöd, där så är lämligt, från internationella orga-
nisationer på subregional, regional eller global nivå, utveckla och genomföra
genomgripande program, i synnerhet i utvecklingsländerna, för att möta de
grundläggande behoven av mänskliga resurser inom de marina vetenska-
perna på ett så brett och samordnat sätt som möjligt.

d) Kapacitetsuppbyggnad

17.114 Staterna bör stärka och vid behov inrätta vetenskapliga och tekniska
oceanografiska kommissioner eller likvärdiga organ på nationell nivå, för att
utveckla, stödja och samordna verksamheten inom de marina vetenskaperna
och upprätta ett nära samarbete med internationella organisationer.

17.115 Staterna bör i tillämpliga fall utnyttja befintliga subregionala och re-
gionala mekanismer för att öka kunskapen om den marina miljön, utbyta
information, organisera systematiska observationer och bedömningar och
säkra effektivast möjliga utnyttjande av forskningskompetens, resurser och
utrustning. De bör också samarbeta för att främja de inhemska forsknings-
kapaciteten i utvecklingsländerna.

F. Stärka samarbetet och samordningen på internationell
och regional nivå.

Bakgund

17.116 Det är allmänt erkänt att internationellt samarbete har till uppgift att
stödja och komplettera åtgärder på nationell nivå. För att genomföra strate-
gier och aktiviteter under de programområden som avser marina områden,
kustområden och hav krävs effektiva institutionella arrangemang på natio-
nell, subregional, regional och global nivå. Det finns ett flertal nationella
och internationella och regionala institutioner, såväl inom som utanför FN-
systemet, med kompetens inom det marina området. Det är nödvändigt att
förbättra samordningen och kontakterna mellan dessa institutioner. Det är
också viktigt att man på samtliga nivåer tillämpar en integrerad sektorsöver-
gripande strategi för marina frågor.

Mål

17.117 Staterna åtar sig att utifrån egen politik samt egna prioriteringar och
resurser, bidra till uppbyggnad av sådana institutionella arrangemang som är
nödvändiga för att stödja genomförandet av programområdena i detta kapi-
tel. För detta ändamål är det nödvändigt att:

a) Integrera sektorsåtgärder för miljö och utveckling i marina områden
och kustområden på nationell, subregional, regional och global nivå, allt ef-
ter omständigheterna,

b) främja ett effektivt informationsutbyte och, där så är lämpligt, samar-

betet mellan bilaterala och multilaterala institutioner för miljö- och utveck- 273

18 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 13

lingsfrågor i marina områden och kustområden på nationell, regional, subre- Skr. 1992/93:13
gional och interregional nivå,

c) främja inom ramen för FN:s arbete, regelbunden genomgång och dis-
kussion på regeringsnivå om miljö- och utvecklingsfrågor som rör marina
områden och kustområden,

d) främja effektivt utnyttjande av samordningsmekanismer för de organ
inom FN-systemet som arbetar med miljö- och utvecklingsfrågor som rör
marina områden och kustområden, liksom kontakterna med berörda inter-
nationella utvecklingsorgan.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

Globala åtgärder

17.118. Generalförsamlingen bör inom FN-systemet anordna diskussioner
på regeringsnivå om marina frågor och kustfrågor av allmän natur, bl.a. mil-
jö- och utvecklingsfrågor, och begära att FN:s generalsekreterare och che-
ferna för FN:s olika organ och institutioner:

a) Stärker samordningen och utvecklar bättre förbindelser mellan be-
rörda FN-organ och deras subregionala och regionala kontor med ansvar för
marina frågor och kustfrågor,

b) stärker samordningen, då så är lämpligt, mellan dessa organisationer
och andra organisationer, institutioner och fackorgan inom FN som arbetar
med utveckling, handel och relaterade ekonomiska frågor,

c) förbättrar representationen av de FN-organ som arbetar med den ma-
rina miljön i FN:s systemomfattande samordningsåtgärder,

d) där så behövs främjar samarbetet mellan FN-organ och subregionala
och regionala program för kustnära och marina områden,

e) utvecklar ett centraliserat system för information om lagstiftning och
rådgivning om genomförande av juridiskt bindande avtal om frågor som rör
den marina miljön och dess utveckling.

17.119 Staterna är överens om att miljöpolitiken skall inriktas på grundorsa-
kerna till miljöförstöringen, och därmed förhindra att miljöåtgärder leder
till onödiga begränsningar av handeln. Handelspolitiska åtgärder som vidtas
i miljösyfte bör inte användas som medel för godtycklig eller omotiverad dis-
kriminering eller för förtäckta begränsningar av den internationella handeln.
Ensidiga åtgärder från en importstats sida avseende miljöproblem som ligger
utanför dess jurisdiktion bör undvikas. Miljöåtgärder som avser internatio-
nella miljöproblem bör så långt möjligt baseras på internationell enlighet.
Handelspolitiska åtgärder kan krävas för att målinriktade inhemska miljö-
politiska åtgärder skall bli effektiva. Om handelspolitiska åtgärder visar sig
vara nödvändiga för att genomföra miljöpolitiska åtgärder bör vissa princi-
per och regler tillämpas, bl.a.

- principen om icke-diskriminering,

- principen om att den handelspolitiska åtgärd som väljs inte skall be-
gränsa handeln i större omfattning än vad som krävs för att uppnå målen,

274

- skyldighet att säkra transparens vid tillämpning av handelspolitiska åt-
gärder i miljösyfte och att i god tid underrätta om nationella regler, samt

- kravet på att beakta utvecklingsländernas särskilda villkor och utveck-
lingsbehov i arbetet med att uppnå internationellt överenskomna miljömål.

Subregionala och regionala åtgärder

17.120 Staterna skall, då så är lämpligt:

a) Stärka och där så behövs bredda det regionala samarbetet på regerings-
nivå, de regionala havsprogrammen inom FN:s miljöprogram, regionala och
subregionala fiskeorganisationer och regionala kommissioner,

b) där så behövs samordna det arbete som bedrivs av berörda FN-organ
och andra multilaterala organisationer på subregional och regional nivå,
bl.a. genom gemensam lokalisering av personella resurser,

c) anordna regelbundna överläggningar på inomregional nivå,

d) utnyttja nationella organisationer för att förbättra tillgängligheten till
och utnyttjande av expertis och teknik i subregionala och regionala centra
och nätverk, t.ex. de Regionala centra för marinteknologi.

b) Data och information

17.121 Staterna bör, där så är lämpligt:

a) Främja informationsutbyte om marina frågor och kustfrågor,

b) stärka internationella organisationers kapacitet för informationshante-
ring och stödja, där så är lämpligt, utvecklingen av nationella, subregionala
och regionala data- och informationssystem. Detta kan också omfatta nät-
verk för kontakter mellan länder med likartade miljöproblem,

c) vidareutveckla befintliga internationella mekanismer, t.ex. Earthwatch
och GESAMP.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsbedömning

17.122 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden för åren
1993-2000 för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 50 mil-
joner dollar från det internationella samfundet i form av bidrag eller förmån-
liga krediter. Dessa beräkningar är endast ungefärliga uppskattningar och
har inte granskats av regeringarna. De faktiska kostnaderna och finansie-
ringsvillkoren, inklusive icke-koncessionella villkor, beror bl.a. på vilka stra-
tegier och program för genomförandet som regeringarna beslutar om.

b) Vetenskapliga och tekniska medel, kunskapsutveckling och kompe-
tensuppbyggnad

17.123 De medel för genomförande som beskrivs i övriga programområden
som avser marina frågor och kustfrågor, under rubrikerna vetenskapliga och
tekniska medel, kunskapsutveckling och kompetensuppbyggnad kan tilläm-
pas fullt ut på detta programområde. Dessutom bör staterna, genom interna-
tionellt samarbete, utarbeta ett brett program för att möta de grundläggande
behoven av mänskliga resurser inom de marina vetenskaperna på samtliga
nivåer.

Skr. 1992/93:13

275

G. Hållbar utveckling av små öar

Bakgrund

17.124 Små ö-nationer under utveckling och öar som försörjer små samhäl-
len utgör specialfall, såväl i miljö- som i utvecklingshänseende. De är ekolo-
giskt bräckliga och sårbara. Deras storlek, begränsade resurser, geografiska
spridning och isolering från marknaderna försätter dem i ett ogynnsamt eko-
nomiskt läge och omöjliggör stordriftsfördelar. För små ö-nationer under ut-
veckling är havs- och kustmiljön av strategisk betydelse och utgör en värde-
full utvecklingsresurs.

17.125 Dessa ö-nationers geografiska isolering har inneburit att deras flora
och fauna omfattar ett jämförelsevis stort antal unika arter, vilket innebär
att dessa nationer står för en mycket stor del av den globala biologiska mång-
falden. De har också rika och mångskiftande kulturer som är anpassade till
de specifika miljöer som kännetecknar öar och de besitter stor kunskap om
hur öarnas resurser skall förvaltas på bästa sätt.

17.126 Små ö-nationer under utveckling ställs inför alla de miljöproblem
och utmaningar som drabbar kustzoner i begränsade landområden. De anses
vara extremt känsliga för fenomen som växthuseffekten och höjning av havs-
ytan. Vissa små, låglänta öar hotas t.o.m. av förlust av hela sitt nationella
territorium. Flertalet tropiska öar drabbas dessutom nu av de mer omedel-
bara effekterna av den ökande förekomsten av cykloner, stormar och orka-
ner som förknippas med klimatförändringar och som leder till stora bakslag
för dessa länders samhällsekonomiska utveckling.

17.127 Eftersom utvecklingsmöjligheterna i små ö-nationer är begränsade
innebär planering och genomförande av en hållbar utveckling i dessa länder
speciella problem. Små ö-nationers möjligheter att möta dessa problem utan
samarbete och bistånd från det internationella samfundets sida är begräns-
ade.

Mål

17.128 Staterna åtar sig att behandla de problem som är förbundna med en
hållbar utveckling i små ö-nationer under utveckling. För detta ändamål är
det nödvändigt att:

a) Anta och genomföra planer och program för att stödja en hållbar ut-
veckling och användning av dessa länders marina och kustnära resurser, bl.a.
för att tillfredsställa grundläggande mänskliga behov, bibehålla den biolo-
giska mångfalden och förbättra öbefolkningarnas livskvalitet,

b) vidta åtgärder för att möjliggöra för små önationer under utveckling
att på ett effektivt, kreativt och hållbart sätt möta förändringar av miljön,
mildra effekterna av sådana förändringar och minska hoten mot marina och
kustnära resurser.

Skr. 1992/93:13

276

Åtgärder Skr. 1992/93:13

a) Lednings- och hanteringsfrågor

17.129. Små ö-nationer under utveckling bör, i förekommande fall med bi-
stånd från det internationella samfundet och på basis av arbete som redan
utförts av nationella och internationella organisationer:

a) Studera små öars speciella miljö- och utvecklingskarakteristika, utar-
beta miljööversikter och sammanställningar över egna naturresurser, käns-
liga marina livsmiljöer och den biologiska mångfalden,

b) utveckla tekniker för att fastställa och övervaka vilken belastning små
öar kan tåla under olika utvecklingsvillkor och resursbegränsningar,

c) utarbeta planer på medellång och lång sikt för hållbar utveckling, med
tonvikt på mångsidig resursanvändning, integration av miljöhänsyn i den
ekonomiska och sektoriella planeringen och politiken, fastställande av åt-
gärder för att bibehålla den kulturella och biologiska mångfalden och beva-
rande av hotade arter och känsliga marina livsmiljöer,

d) anta och anpassa tekniker för styrning och förvaltning av kustområden,
t.ex. planering, lokalisering och miljökonsekvensbeskrivningar med hjälp av
geografiska informationssystem, som är lämpliga för små öars speciella si-
tuation och villkor samt med beaktande av ö-nationernas och deras ur-
sprungsbefolkningars traditionella och kulturella värden,

e) göra en genomgång av befintliga institutionella arrangemang samt
kartlägga och genomföra lämpliga och nödvändiga institutionella reformer
för att effektivt kunna genomföra planer för en hållbar utveckling, bl.a. tvär-
sektoriell samordning och olika gruppers deltagande i planeringsarbetet,

f) genomföra planer för hållbar utveckling, bl.a. granska och revidera nu-
varande politik och metoder som bedöms ohållbara,

g) utarbeta och genomföra rationella strategier på basis av försiktighets-
principen och ett föregripande synsätt, för att behandla de miljömässiga, so-
ciala och ekonomiska konsekvenserna av klimatförändringar och höjningar
av havsytan, samt utarbeta lämpliga beredskapsplaner,

h) främja miljöanpassad teknik för hållbar utveckling i små ö-nationer
under utveckling och redovisa sådan teknik som bör avvecklas eftersom den
utgör hot mot ekosystem av central betydelse för önationer.

b) Data och information

17.130 Ytterligare information om öars geografiska, miljömässiga, kultu-
rella och samhällsekonomiska karakteristika bör sammanställas och utvär-
deras till stöd för planeringsarbetet. Befintliga databaser om öar bör utvid-
gas och geografiska informationssystem bör utvecklas och anpassas till de
särskilda villkor som gäller för öar.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

17.131 Små ö-nationer under utveckling bör med stöd, då så är lämpligt,
från internationella organisationer på subregional, regional eller global nivå,
utveckla och stärka samarbetet och informationsutbytet mellan ö-nationer

277

på regional och interregional nivå, bl.a. genom regionala och globala möten Skr. 1992/93:13
om hållbar utveckling av små ö-nationer under utveckling samt genom den
första världskonferensen om hållbar utveckling av små ö-nationer under ut-
veckling som skall hållas 1993.

17.132 Internationella organisationer på subregional, regional eller global
nivå skall erkänna de särskilda utvecklingsbehoven hos små ö-nationer un-
der utveckling och prioritera dessa vid fördelning av bistånd, i synnerhet
med avseende på utarbetande och genomförande av planer för hållbar ut-
veckling.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

17.133 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden för åren
1993-2000 för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 130 mil-
joner dollar, varav cirka 50 miljoner dollar från det internationella samfun-
det i form av bidrag eller förmånliga krediter. Dessa beräkningar är endast
ungefärliga uppskattningar och har inte granskats av regeringarna. De fak-
tiska kostnaderna och finansieringsvillkoren, inklusive icke-koncessionella
villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program för genomförandet som
regeringarna beslutar om.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

17.134 Centra för utveckling och spridning av vetenskaplig information och
rådgivning om tekniska medel och tekniker som är lämpliga för små ö-natio-
ner under utveckling, i synnerhet med avseende på förvaltning av kustzoner,
exklusiva ekonomiska zoner och marina resurser, bör upprättas eller stärkas,
allt efter omständigheterna, på regional basis.

c) Kunskapsutveckling

17.135 Eftersom befolkningarna i små ö-nationer under utveckling inte
själva kan tillgodose behovet av alla erforderliga specialiseringar bör utbild-
ningsprogram för integrerad förvaltning och utveckling av kustområdena
syfta till att utbilda en kärna av ledningspersonal eller vetenskapsmän, in-
genjörer och kustplanerare med förmåga att integrera de många olika fakto-
rer som måste beaktas för en integrerad förvaltning av kustområden.
Resursanvändare skall vara beredda att ansvara såväl för ledningsfunktioner
som för miljöskyddet och tillämpa principen om att förorenaren betalar,
samt bidra till utbildning av den egna personalen. Utbildningssystem skall
revideras för att möta dessa behov och särskilda utbildningsprogram utarbe-
tas på området förvaltning och utveckling av öar. Den lokala planeringen bör
ingå som en integrerad del i läroplaner på samtliga nivåer och kampanjer bör
genomföras, med bistånd från icke-statliga organisationer och ursprungsbe-
folkningar i kustområden, för att höja allmänhetens medvetenhet.

278

d) Kapacitetsuppbyggnad

Skr. 1992/93:13

17.136 Små ö-nationer under utveckling kommer alltid att ha en begränsad
kapacitet. Deras befintliga kapacitet måste därför struktureras om för att de
på ett effektivt sätt skall kunna möta de omedelbara behoven av hållbar ut-
veckling och integrerad hantering och ledning. Samtidigt måste tillräckligt
och ändamålsenligt stöd från det internationella samfundet inriktas på att
kontinuerligt möta behovet av mänskliga resurser på olika områden för att
genomföra planer för hållbar utveckling.

17.137 Ny teknik bör utnyttjas för att de begränsade mänskliga resurserna
skall kunna utnyttjas så effektivt som möjligt, i syfte att förbättra mycket
små befolkningsgruppers kapacitet att tillfredsställa de egna behoven. Ut-
veckling och tillämpning av traditionell kunskap för att förbättra ländernas
kapacitet att genomföra en hållbar utveckling bör främjas.

279

Kapitel 18

Skydd av kvalitet och tillgång på
färskvattenresurser: Integrerade strategier för
utveckling, styrning och användning av
vattenresurserna

Inledning

18.1 Färskvattentillgångarna är en viktig del av jordens hydrosfär och utgör
en oumbärlig del av jordens alla ekosystem. Färskvattenmiljön karaktärise-
ras av det hydrologiska kretsloppet, inkluderande översvämningar och
torka, företeelser vars konsekvenser i vissa regioner blivit alltmer extrema
och dramatiska. De globala klimatförändringarna liksom luftföroreningarna
kan också påverka färskvattenresurserna och deras tillgänglighet och genom
stigande havsnivå hota låglänta kustområden och små ö-ekosystem.

18.2 Vatten är en nödvändighet för allt liv på jorden. Den allmänna målsätt-
ningen är att säkerställa att en tillräcklig vattenförsörjning av god kvalitet
kan upprätthållas för hela världens befolkning genom att bevara ekosyste-
mets hydrologiska, biologiska och kemiska funktioner, anpassa mänsklig
verksamhet till de gränser naturen sätter och bekämpa organismer som spri-
der vattenburna sjukdomar. En innovativ teknologi, som omfattar en för-
bättring av beprövade teknologier, behövs för att till fullo kunna ta tillvara
de begränsade vattenresurserna och skydda dem mot föroreningar.

18.3 Den stora knappheten på färskvatten, den gradvisa förstörelsen, den
allt värre föroreningen av färskvattenresurserna i många av världens regio-
ner samt de tilltagande ingreppen genom skadliga verksamheter kräver en
integrerad planering och förvaltning av världens vattentillgångar. En sådan
integrering måste täcka alla typer av färskvattenförekomster som har förbin-
delse med varandra, inklusive både ytvatten och grundvatten, och ta veder-
börlig hänsyn till kvantitets- och kvalitetsaspekter på vattnet. Vattentillgång-
arnas multisektoriella utveckling i förening med den socioekonomiska ut-
vecklingen måste erkännas, liksom också att vattentillgångarna utnyttjas för
många olika ändamål såsom vattenförsörjning och hygien, jordbruk, indu-
stri, stadsutveckling, vattenkraft, sötvattensfiske, transporter, rekreation,
förvaltning av låg- och slättland med flera verksamheter. Rationella vatten-
användningsplaner för utveckling avyt- och grundvattenkällor och andra po-
tentiella vattenkällor måste gå hand i hand med åtgärder för att skydda vatt-
net och minska avfallsmängderna. Förebyggande insatser mot översväm-
ningar samt kontrollåtgärder och, vid behov, sedimenteringskontroll måste
emellertid prioriteras.

18.4 Gränsöverskridande vattentillgångar och användningen av dem är av
stor betydelse för strandstaterna. I detta sammanhang kan det vara önskvärt
med ett samarbete mellan dessa länder i enlighet med befintliga avtal och/el-
ler andra relevanta uppgörelser där hänsyn tas till alla berörda strandstaters
intressen.

Skr. 1992/93:13

280

18.5 Följande programområden föreslås för färskvattensektorn: Skr. 1992/93:13

A Integrerad utveckling och förvaltning av vattentillgångarna;

B Uppskattning av tillgängliga vattenresurser;

C Skydd av vattentillgångar, vattenkvalitet och vatten-ekosystem;

D Dricksvattenförsöijning och avloppsredning;

E Vatten och en hållbar stadsutveckling;

F Vatten för en hållbar livsmedelsproduktion och landsbygdsutveckling;

G Klimatförändringars inverkan på vattentillgångarna.

Programområden

A. Integrerad utveckling och förvaltning av
vattentillgångarna

Bakgrund

18.6 Hur mycket utvecklingen i vattentillgångarna bidrar till den ekono-
miska produktiviteten och sociala välfärden inses vanligen inte till fullo, trots
att all social och ekonomisk verksamhet är starkt beroende av färskvatten-
försöijningen och dess kvalitet. I takt med befolkningtillväxt och tillväxt av
ekonomiska aktiviteter når många länder snabbt förhållanden som vatten-
knapphet eller gränserna för sin ekonomiska utveckling. Efterfrågan på vat-
ten stiger snabbt, 70 - 80 procent åtgår för konstbevattning, mindre än 20
procent för industrin och knappt 6 procent för hushållskonsumtionen. En
holistisk hantering av färskvattnet som en ändlig och sårbar resurs och inte-
grering av sektoriella vattenplaner och -program inom ramen för national-
ekonomin och socialpolitiken är av största vikt för verksamheten under 90-
talet och framöver. Spridningen av ansvaret för vattentillgångarnas utveck-
ling bland sektoriella organ visar sig emellertid vara ett ännu större hinder
för en utveckling mot en integrerad förvaltning av vattenresurserna än tidi-
gare ansetts. Effektiva tillämpnings- och samordningsmekanismer krävs.

Mål

18.7 Det övergripande målet är att tillgodose alla länders behov av färskvat-
ten för en hållbar utveckling.

18.8 En integrerad förvaltning av vattenresurserna grundar sig på antagan-
det att vattnet är en integrerad del av ekosystemet, en naturresurs och en
social och ekonomisk tillgång, en vara vars mängd och kvalitet är avgörande
för det sätt på vilket den används. Därför måste vattentillgångarna skyddas,
varvid hänsyn måste tas till hur vatten-ekosystemen fungerar och till resur-
sens beständighet för att tillfredsställa och tillgodose människans behov av
vatten i hennes verksamhet. Vid utvecklingen och användningen av vatten-
tillgångarna bör uppfyllandet av grundläggande behov och skydd av ekosys-
temen prioriteras. Men utöver dessa behov skall vattenanvändningen på
lämpligt sätt avgiftsbeläggas.

281

18.9 En integrerad förvaltning av vattenresurserna, innefattande en integra- Skr. 1992/93:13
tion av land- och vattenrelaterade aspekter, bör äga rum på vatteneller biflö-
desområdesnivå. Härvid bör fyra huvudsakliga målsättningar eftersträvas,

nämligen:

a) Att främja en dynamisk, växelverkande, upprepande och multisekto-
riell inställning till förvaltning av vattenresurserna, inklusive identifiering
och skydd av potentiella färskvattenkällor, som omfattar både teknologiska,
socio-ekonomiska, miljö- och hälsoaspekter,

b) att planera för hållbar och rationell användning, skydd, bevarande och
förvaltning av vattentillgångarna med utgångspunkt från samhällets behov
och prioriteringar inom ramen för den nationalekonomiska utvecklingspoli-
tiken,

c) att utforma, genomföra och utvärdera projekt och program som är
både ekonomiskt effektiva och socialt rimliga inom ramen för klart definie-
rade strategier, baserade på en total delaktighet från allmänhetens sida, in-
klusive av kvinnor, ungdomar, ursprungsbefolkningar, lokala samhällen, i
policyarbetet och beslutsfattande vad gäller förvaltning av vattenresurser,

d) att, särskilt i utvecklingsländerna, identifiera och stärka eller utveckla
alltefter behov lämpliga institutionella, juridiska och ekonomiska mekanis-
mer för att säkerställa att vattenpolicyn och dess tillämpning utgör en kataly-
sator för ett hållbart socialt framåtskridande och en ekonomisk tillväxt.

18.10 Vad gäller gränsöverskridande vattenresurser behöver strandstaterna
formulera sina vattenresursstrategier, utarbeta handlingsprogram för hante-
ring av vattenresurserna och överväga där så är lämpligt en harmonisering
av dessa strategier och handlingsprogram.

18.11 Alla länder bör alltefter förmåga och tillgängliga resurser och i bilate-
ralt eller multilateralt samarbete inklusive samarbete med Förenta Natio-
nerna och andra berörda organisationer kunna fatta beslut om följande mål-
sättningar:

a) Att senast år 2000:

i) ha utformat och igångsatt kostnadsberäknade och målinriktade na-
tionella handlingsprogram och ha inrättat lämpliga institutionella
strukturer och juridiska instrument;

ii) ha utarbetat effektiva vattenanvändningsprogram för att åstad-
komma hållbara resursanvändningsmönster;

b) Att senast år 2025:

i) ha uppfyllt subsektoriella målsättningar inom alla programområ-
den beträffande färskvatten.Det är underförstått att uppfyllandet
av de målsättningar som anges under i) och ii) ovan är beroende av
nya och additionella ekonomiska resurser som kommer att göras
tillgängliga för utvecklingsländerna i enlighet med relevanta åtgär-
der utgående från Generalförsamlingens resolution nr 44/228.

Åtgärder

18.12 Alla länder bör allt efter förmåga och tillgängliga resurser och i bilate-

ralt eller multilateralt samarbete inklusive samarbete med Förenta Natio- 282

nerna och andra berörda organisationer vidta följande åtgärder för att åstad- Skr. 1992/93:13
komma en bättre integrerad förvaltning av vattenresurserna:

a) Utarbeta kostnadsberäknade och målinriktade nationella handlings-
planer och investeringsprogram,

b) integrera åtgärder för att skydda och bevara potentiella källor för
färskvattentillgångar inklusive inventeringen av resurserna med planering av
mark- och skogsresursanvändning, skydd av bergssluttningar och flodbankar
samt övriga relevanta utvecklings- och bevaringsåtgärder,

c) utveckla samverkande databaser, prognosmodeller, ekonomiska pla-
neringsmodeller och metoder för förvaltning och planering av vattenresur-
serna inklusive metoder för miljökonsekvensbedömningar,

d) optimera utfallet för vattenresursfrågor då fysiska och socioekono-
miska aspekter medför restriktioner,

e) genomföra fördelningsbeslut genom efterfrågestyming, prissättnings-
mekanismer och regleringsåtgärder,

f) utarbeta planer för hantering av översvämningar och torka, inklusive
riskanalys och bedömning av miljö- och sociala konsekvenser,

g) främja planer för en rationell vattenanvändning genom att skapa en
medvetenhet bland allmänheten, utbildningsprogram och uttag av vattenav-
gifter och andra ekonomiska instrument,

h) mobilisera vattenresurser speciellt i torra och halvtorra områden,

i) främj a internationellt vetenskapligt forskningssamarbete på färskvatte-
nområdet,

j) utveckla nya och alternativa källor för vattenförsörjning såsom havs-
vattenavsaltning, konstgjord regenerering av grundvatten, användning av
vatten av marginell kvalitet, återanvändning av avloppsvatten samt vattenå-
tervinning,

k) integrera vattenkvantitets- och kvalitetsförvaltning (inkluderande
både yt- och undeijordiska vattentillgångar),

l) vidta åtgärder för bevarande av vattenresurserna genom en effektivare
vattenanvändning och planer för att minska avfallsmängderna för alla använ-
dare samt utveckling av vattensparplaner,

m) ge stöd till vattenanvändargrupper för att optimera förvaltningen av
lokala vattenresurser,

n) utveckla tekniker för allmänhetens deltagande och genomföra dessa i
beslutsfattandet, särskilt för att förstärka kvinnornas roll i planering och för-
valtning av vattenresurserna,

o) utveckla och stärka såsom lämpligt är samarbetet på alla nivåer inklu-
sive mekanismer på tillämpliga områden, nämligen:

i) Generellt delegera förvaltningen av vattenresurserna till lägsta
lämpliga nivå, dvs. den nivå som nationell lagstiftning medger, in-
klusive decentralisering av ansvar till lokala myndigheter, privata
företag och samhällen,

ii) integrera planering och förvaltning av vattenresurserna på nationell
nivå inom ramen för den nationella planeringsprocessen och där så
är lämpligt inrätta en oberoende reglering och kontroll av färskvat-
ten med utgångspunkt från nationell lagstiftning och ekonomiska
åtgärder,

283

iii) på regional nivå där så är lämpligt överväga en harmonisering av Skr. 1992/93:13
nationella strategier och handlingsprogram,

iv) på global nivå söka få till stånd en bättre avgränsning av ansvarsom-
råden, arbetsfördelning och samordning mellan internationella or-
ganisationer och program inklusive underlättandet av diskussioner
och utbytet av erfarenheter på områden som berör förvaltning av
vattenresurserna,

p) sprida information inklusive riktlinjer för arbetet och främja utbild-
ningen för vattenanvändare inkluderande Förenta Nationernas övervägan-
den om en Världsvattendag.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

18.13 Konferenssekretariat har beräknat den årliga kostnaden för åren
1993 - 2000 för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 115
miljoner dollar från det internationella samfundet i form av bidrag eller för-
månliga krediter. Dessa beräkningar är endast ungefärliga uppskattningar
och har inte granskats av regeringarna. De faktiska kostnaderna och finan-
sieringsvillkoren, inklusive kommersiella villkor, beror bl.a. på vilka strate-
gier och program för genomförande som regeringarna beslutar om.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

18.14 För utvecklingen av interaktiva databaser, prognosmetoder och eko-
nomiska planeringsmodeller lämpade för uppgiften att styra vattenresur-
serna på ett effektivt och hållbart sätt måste nya tekniker komma till använd-
ning, såsom geografiska informationssystem och expertsystem för att samla
in, sammanställa, analysera och redovisa multisektoriell information och att
optimera beslutsfattandet. För att utveckla nya och alternativa vattenför-
sörjningskällor och billig vattenteknologi krävs det en innovativt inriktad
forskning. Detta innefattar överföring, anpassning och spridning av ny tek-
nik och teknologi till utvecklingsländerna liksom utveckling av inhemsk ka-
pacitet för att kunna hantera den nytillkomna dimensionen av integrering av
tekniska, ekonomiska, miljö- och sociala aspekter på förvaltningen av vat-
tenresurser och förutsäga tänkbara konsekvenser av människans påverkan.

18.15 Eftersom vattnet förstås som en social och ekonomisk tillgång, måste
de olika möjligheterna som står till buds för att kostnadsbelasta de som an-
vänder vatten (inklusive vattenanvändare i hushållen, städerna, industrin
och jordbruket) närmare utvärderas och fälttestas. Det behövs en fortsatt
utveckling av ekonomiska instrument som tar hänsyn till alternativa kostna-
der och yttre miljöförhållanden. Fältstudier avseende betalningsviljan bör
genomföras under landsbygds- och stadsförhållanden.

18.16 Utvecklingen och förvaltningen av vattenresurserna bör planeras på
ett integrerat sätt både med hänsyn till de långsiktiga planeringsbehoven och
behovet av en kortsiktigare planering, det vill säga, vid detta arbete bör hän-
syn tas till miljö, ekonomi och sociala aspekter baserade på hållbarhetsprin-

284

cipen; det bör omfatta alla användarbehov liksom också de behov som avser Skr. 1992/93:13
förebyggande och lindring av risker i samband med vattenanvändningen; de
bör också ingå som en integrerad del i den socio-ekonomiska planeringspro-
cessen. En förutsättning för en hållbar förvaltning av vatten som en knapp
och sårbar resurs är kravet att vid all planering och utveckling erkänna dess
fulla kostnad. Planeringen bör reflektera förmånsinvesteringar, miljöskydd
och driftkostnader såväl som att de aktuella kostnaderna skall återge det
bästa alternativet för vattenanvändningen. Alla mottagare behöver inte nöd-
vändigtvis drabbas, genom konsekvenser av dessa överväganden, av faktiska
avgifter. Men avgiftsmekanismerna bör i största möjliga utsträckning åter-
spegla både de faktiska kostnaderna för vattnet när det används som en eko-
nomisk tillgång och samhällenas betalningsförmåga.

18.17 Vattnets roll som en social, ekonomisk och livsuppehållande tillgång
bör komma till uttryck i mekanismerna för styrning av efterfrågan och för-
verkligas genom bevarande och återanvändning av vattnet, genom uppskatt-
ning av tillgängliga resurser och genom användning av ekonomiska instru-
ment.

18.18 När nya prioriteringar för privata och offentliga investeringsstrategier
skall bestämmas, bör hänsyn tas till (a) maximalt utnyttjande av befintliga
projekt genom underhåll, restauration och optimal drift; (b) nya eller alter-
nativa rena teknologier; samt (c) miljövänlig och socialt gynnsam vatten-
kraft.

c) Kunskapsutveckling

18.19 Vid delegering av styrningen av vattentillgångarna till lägsta lämpliga
nivå är det nödvändigt att utbilda den personal som skall ansvara för förvalt-
ningen av vattenanvändningen på alla nivåer och att säkerställa att kvinnor
deltar på lika villkor i utbildnings- och träningsprogrammen. Särskild tonvikt
skall läggas på införandet av tekniker för allmänhetens delaktighet inklusive
en ökning av kvinnornas, ungdomens, ursprungsbefolkningens och de lokala
samhällenas roll. Kunskaper i olika vattenförvaltningsfunktioner måste ut-
vecklas av lokala myndigheter och vattenmyndigheter såväl som inom den
privata sektorn, hos lokala/nationella privata organisationer, kooperativ, bo-
lag och andra vattenanvändargrupper. Upplysning till allmänheten beträf-
fande vattnets betydelse och vikten av att det hanteras på rätt sätt behövs
också.

18.20 För att omsätta dessa principer i praktiken behöver samhällena lämp-
lig kapacitet. De som bestämmer ramarna för utveckling och förvaltning av
vattentillgångarna vare sig det rör sig om internationell, nationell eller lokal
nivå måste förvissa sig om att resurser finns för att bygga upp dessa kapacite-
ter. Dessa medel kan variera från fall till fall. Vanligen handlar det om:

a) Program för att väcka medvetenhet och mobilisera engagemang och
stöd på alla nivåer samt ta initiativ till globala och lokala åtgärder för att
främja sådana program;

b) Utbildning av ledningspersonal för vattenhantering på alla nivåer och

285

förmedling av kunskaper om alla de element som behövs för att de skall Skr. 1992/93:13
kunna fatta sina beslut;

c) Stärkande av utbildningskapaciteten i utvecklingsländerna;

d) Erforderlig utbildning av det yrkesfolk som behövs inklusive fältperso-
nal;

e) Förbättring av karriärstrukturerna;

f) Utbyte av erforderliga kunskaper och teknologi, både för insamling av
uppgifter och för genomförande av planerad utveckling inklusive förore-
ningsfria teknologier och de kunskaper som behövs för att få ut bästa möjliga
resultat från det befintliga investeringssystemet.

d) Kapacitetsuppbyggnad

18.21 Den institutionella kapaciteten för genomförande av en integrerad
vattenförvaltning bör granskas och utvecklas där det föreligger klara behov.
Befintliga administrativa strukturer kan ofta ha tillräcklig kapacitet för att
hantera förvaltningen av lokala vattenresurser, men behovet av nya institu-
tioner kan öka exempelvis med tanke på nederbördsområden, distriktut-
vecklingsråd och lokala ortskommittér. Även om vattenanvändningen för-
valtas på olika nivåer i det socio-politiska systemet, så kräver den efterfrå-
gedrivna förvaltningen en utveckling av vatteninstitutioner på lämpliga ni-
våer, där man också tar hänsyn till behovet av en integrering med förvalt-
ningen av markanvändningen.

18.22 När man försöker skapa bättre förutsättningar för förvaltning på
lägsta lämpliga nivå, så ingår det i regeringens roll att mobilisera finansiella
och mänskliga resurser, att lagstifta, fastställa normer och andra reglerings-
strukturer, kontrollera och uppskatta användningen av vatten- och markre-
surserna samt skapa möjligheter för allmänheten att delta i processen. Inter-
nationella företag och givare spelar en viktig roll när det gäller att stötta ut-
vecklingsländerna i arbetet med att skapa erforderliga förutsättningar för en
integrerad förvaltning av vattenresurserna. Detta bör omfatta där så är
lämpligt givarstöd till lokala nivåer i utvecklingsländerna, såsom lokala insti-
tutioner, icke-statliga organisationer och kvinnogrupper.

B. Uppskattning av tillgängliga vattenresurser

Bakgrund

18.23 Uppskattningen av tillgängliga vattenresurser inklusive identifiering
av potentiella källor till färskvattentillgångar innebär en kontinuerlig be-
stämning av källor, omfattning, tillförlitlighet och kvalitet samt mänsklig
verksamhet som påverkar dessa tillgångar. En sådan bedömning utgör den
praktiska grunden för en hållbar förvaltning och är en förutsättning för ut-
värderingen av utvecklingsmöjligheterna. Men det råder en växande oro för
att de hydrologiska organen i en tid då det behövs en mer exakt och tillförlit-
lig information om vattentillgångarna har mindre kapacitet än tidigare att
tillhandahålla denna information, särskilt när det gäller information om
grundvatten och vattenkvalitet. De största hindren är bristen på ekonomiska

286

resurser för uppskattning av vattentillgångarna, den hydrologiska servicens Skr. 1992/93:13
fragmentariska natur och bristen på kvalificerad personal. Samtidigt är det
allt svårare för utvecklingsländerna att få tillgång till den alltmer avancerade
teknologin för insamling och bearbetning av data. Det är emellertid viktigt
att man kan inrätta nationella databaser för kartläggning av vattenresurserna
och att man lyckas mildra följderna av översvämningar, torka, ökensprid-
ning och föroreningar.

Mål

18.24 I enlighet med handlingsprogrammet från Mar del Plata-konferensen
har detta programområde förlängts in på 90-talet och längre med den över-
gripande målsättningen att säkerställa en kartläggning och prognostisering
av vattenresursernas kvantiteter och kvalitet för att kunna uppskatta den to-
tala mängden tillgängliga vattenresurser och den framtida tillgången, liksom
också för att kunna bestämma deras nuvarande kvalitetsstatus, förutsäga
tänkbara konflikter mellan tillgång och efterfrågan samt för att kunna till-
handahålla en vetenskaplig databas för rationell vattenresursanvändning.

18.25 För detta ändamål har man bestämt sig för fem specifika mål, nämli-
gen:

a) Att göra teknologi för uppskattning av vattenresurserna tillgängliga för
alla länder lämplig för deras behov, oberoende av vilken utvecklingsnivå de
befinner sig på, detta också omfattande metoder för uppskattning av klimat-
förändringarnas följdverkningar på färskvattenresurserna,

b) att förmå alla länder att alltefter ekonomiska förutsättningar anslå eko-
nomiska medel till bedömning av vattentillgångarna i linje med de ekono-
miska och sociala behoven av tillgång på data om tillgängliga vattenresurser,

c) att säkerställa att bedömningsinformationen utnyttjas till fullo i utveck-
lingen av policies för vattenresursförvaltningen,

d) att förmå alla länder att vidta de institutionella åtgärder som erfordras
för att på ett integrerat sätt säkerställa en effektiv insamling, behandling,
lagring, återvinning och spridning till användarna av information om till-
gängliga vattenresursers kvantitet och kvalitet i flodområden och grundvat-
tenakvifärer,

e) att rekrytera och behålla tillräckligt med välutbildad och kvalificerad
personal hos de organ som arbetar med uppskattning av tillgängliga vatten-
resurser och tillse att denna personal erhåller den utbildning och vidareut-
bildning som den behöver för att på ett framgångsrikt sätt kunna fullgöra
sina uppgifter.

18.26 Alla länder kan allt efter kapacitet och tillgängliga resurser genom bi-
lateralt eller multilateralt samarbete inklusive samarbete med Förenta Na-
tionerna och andra berörda organisationer sätta upp följande mål:

a) Att senast år 2000 i detalj ha undersökt möjligheterna att inrätta ser-

vice för uppskattning av tillgängliga vattenresurser,

b) att som ett långsiktigt mål kunna förfoga över fullt fungerade organ
baserade på finmaskiga hydrometriska nätverk.

287

Åtgärder Skr. 1992/93:13

18.27 Alla länder bör alltefter kapacitet och tillgängliga resurser och genom
bilateralt eller multilateralt samarbete samt i samarbete med Förenta Natio-
nerna och andra berörda organisationer kunna vidta följande åtgärder:

a. Institutionell ram:

i) Upprätta lämpliga policyramar och göra nationella prioriteringar,

ii) upprätta och stärka ländernas institutionella möjligheter inklusive
de lagstiftnings- och regleringsåtgärder som krävs för att säkerställa
en nöjaktig uppskattning av deras vattenresurser och ta fram över-
svämnings- och torkperiodsprognoser,

iii) upprätta och underhålla ett effektivt samarbete på nationell nivå
mellan olika organ som ansvarar för insamling, lagring och analys
av hydrologiska data,

iv) samarbeta vid uppskattningen av gränsöverskridande vattentill-
gångar enligt tidigare överenskommelse med vaije berörd strand-
stat,

b) Datasystem:

i) Se över befintliga nätverk för insamling av data och bedöma deras
lämplighet inklusive sådana som tillhandahåller realtidsdata för
översvämnings- och torkperiodsprognoser,

ii) förbättra nätverken för att kunna följa antagna riktlinjer för fram-
tagning av data om vattenkvantitet och -kvalitet för yt- och grund-
vatten, liksom relevanta markanvändningsdata,

iii) tillämpa standarder och andra medel för att säkerställa datakompa-
tibilitet,

iv) förbättra utrustning och rutiner som används för att lagra, behandla
och analysera hydrologiska data och göra sådana data och de pro-
gnoser som tas fram på basis av dem tillgängliga för potentiella an-
vändare,

v) upprätta databaser över alla typer av tillgängliga hydrologiska data
på nationell nivå,

vi) genomföra ”dataräddnings”-operationer, exempelvis bygga upp
nationella arkiv över vattenresurserna,

vii) använda lämpliga, väl beprövade tekniker för behandling av hydro-
logiska data,

viii) göra områdesrelaterade uppskattningar med ledning av punkthyd-
rologiska data,

ix) samla fjärranalysdata och där så är lämpligt använda geografiska
informationssystem,

c) Spridning av data:

i) Undersöka vilka behov som finns av vattenresursdata för olika pla-
neringsändamål,

ii) analysera och presentera data och information om vattenresurser i
de former som behövs för planering och styrning av ländernas so-
cio-ekonomiska utveckling och för användning i miljöskyddsstrate-
gier samt vid utarbetandet och genomförandet av specifika vatten-
relaterade projekt,

288

iii) tillhandahålla prognoser och utfärda varningar om översvämningar Skr. 1992/93:13
och torka till allmänheten och civilförsvaret,

d) Forskning och utveckling:

i) Upprätta eller stärka forsknings- och utvecklingsprogram på natio-
nell, subregional, regional och internationell nivå till stöd för arbe-
tet med att uppskatta befintliga vattenresurser,

ii) övervaka forsknings- och utvecklingsverksamheten för att säker-
ställa att man till fullo utnyttjar lokal expertis och andra lokala re-
surser och att de är anpassade till respektive lands eller länders be-
hov.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

18.28 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden för åren
1993 - 2000 för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 355
miljoner dollar, varav cirka 145 miljoner dollar från det internationella sam-
fundet i form av bidrag eller förmånliga krediter. Dessa beräkningar är en-
dast ungefärliga uppskattningar och har inte granskats av regeringarna. De
faktiska kostnaderna och finansieringsvillkoren, inklusive icke-koncessio-
nella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program för genomförande
som regeringarna beslutar om.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

18.29 Till de viktiga forskningsbehoven hör (a) utveckling av globala hydro-
logiska modeller för att analysera konsekvenserna av klimatförändringarna
och bedöma vattenresurserna i makroskala; (b) överbryggande av klyftan
mellan markhydrologi och ekologi i olika skalor, inklusive de kritiska vatten-
relaterade processerna som ligger bakom förlusten av vegetation och mark-
försämringen samt återställandet; samt (c) undersökningar av nyckelproces-
serna i vattenkvalitetgenesen för att överbrygga klyftan mellan hydrologiska
flödes- och biogeokemiska processer. Forskningsmodellerna bör bygga på
hydrologiska balansstudier och även omfatta vattenförbrukningen. Detta
angreppssätt bör också, där så är lämpligt, tillämpas på flodområdesnivå.

18.30 För att kunna uppskatta de befintliga vattenresurserna krävs dels en
förstärkning av befintliga system för överföring, bearbetning och spridning
av teknologi, dels utveckling av ny teknologi för tillämpning i fält liksom
också utveckling av inhemska resurser. Innan ovannämnda åtgärder påbör-
jas måste kataloger tas fram över de vattenresursinformationer som myndig-
heterna, den privata sektorn, utbildningsinrättningar, konsulter, lokala vat-
tenanvändarorganisationer och övriga förfogar över.

c) Kunskapsutveckling

18.31 Vid uppskattningen av vattenresurserna är det nödvändigt att bygga
upp och underhålla en välutbildad, motiverad och tillräckligt stor personal

289

19 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 13

som kan genomföra ovannämnda åtgärder. Utbildningsoch träningsprogram Skr. 1992/93:13
som är dimensionerade för att säkerställa en godtagbar tillgång på sådan
kvalificerad personal bör utarbetas och stärkas på lokal, nationell, subregio-
nal och regional nivå. Dessutom bör man uppmuntra erbjudandet av attrak-
tiva anställningsvillkor och karriärvägar för sådan kvalificerad och teknisk
personal. Behovet av mänskliga resurser bör kontrolleras regelbundet på
alla anställningsnivåer. Planer måste utarbetas för att tillgodose dessa behov
i form av utbildnings och internationella kurs- och konferensprogram.

18.32 Eftersom det är särskilt viktigt med en välutbildad personal för arbetet
med att bedöma befintliga vattenresurser och för det hydrologiska progno-
sarbetet, bör man ägna särskilt stor uppmärksamhet åt personalfrågorna
inom detta område. Målet bör vara att locka till sig och behålla tillräckligt
med personal med rätt utbildningsnivå, som kan delta i arbetet med att un-
dersöka vattenresurserna och säkerställa att planerade åtgärder genomförs
på ett effektivt sätt. Utbildning kommer att efterfrågas både på nationell och
internationell nivå, varvid rimliga anställningsvillkor är varje lands eget an-
svar.

18.33 Rekommenderade åtgärder:

a) Utreda behoven av utbildning för respektive länders speciella krav,

b) utarbeta och stärka utbildningsprogrammen i vattenrelaterade ämnen

i ett miljö- och utvecklingssammanhang för alla personalkategorier som ar-
betar med bedömningen av vattenresurserna. Härvid skall avancerad utbild-
ningsteknologi användas och, där så är lämpligt, utbildningen vända sig till
både män och kvinnor,

c) utveckla en bra rekryterings-, personal- och lönepolitik för personal vid
nationella och lokala vattenorgan.

d) Kapacitetsuppbyggnad

18.34 För att en uppskattning av befintliga vattenresurser skall kunna ge-
nomföras med utgångspunkt från nationella hydrometriska nätverk måste
goda förutsättningar skapas på alla nivåer. Följande nationella stödåtgärder
är nödvändiga för att förbättra ländernas kapacitet:

a) En översyn över lagstiftnings- och regleringsunderlagen för uppskatt-
ning av tillgängliga vattenresurser,

b) underlättande av ett nära samarbete mellan vattensektorns olika or-
gan, särskilt mellan dem som producerar och dem som använder informa-
tion,

c) tillämpning av en politik för förvaltning av vattenanvändningen base-
rad på realistiska bedömningar av vattenresursernas tillstånd och trender,

d) förstärkning av förvaltningsförutsättningarna för vattenanvändargrup-
per såsom kvinnor, ungdomar, ursprungsbefolkningar och lokala samhällen
för att få till stånd en effektivare användning av vattnet på lokal nivå.

290

C. Skydd av vattenresurserna, vattenkvaliteten och vatten-
ekosystemen

Bakgrund

18.35 Färskvatten är en odelbar resurs. För en långsiktig utveckling av jor-
dens färskvatten krävs det en helhetssyn på hanteringen av tillgångarna och
en insikt om samspelet mellan de element som hänger samman med till-
gången på färskvatten och dess kvalitet. Det finns bara ett fåtal regioner i
världen som fortfarande är förskonade från problem med förlust av poten-
tiella färskvattenkällor, försämrad vattenkvalitet och föroreningar i yt- och
grundvattentillgångarna. Stora problem som påverkar vattenkvaliteten i flo-
der och sjöar uppstår, varierande i svårighetsgrad beroende på olika situatio-
ner med allt från olämplig hantering av avloppsvatten från hushållen, dålig
kontroll av industriella avloppsutsläpp, förlust och förstörelse av floders
upptagningsområden, dåligt genomtänkt lokalisering av industrianlägg-
ningar, skogsavverkning, okontrollerat växelbruk och undermåliga jord-
bruksmetoder. Detta ger upphov till läckage av näringsämnen och bekämp-
ningsmedel. Vattenekosystemen är störda och levande färskvattenresurser
hotas. Under vissa omständigheter påverkas vattenekosystemen också av ut-
vecklingsprojekt för jordbrukets vattenbehov, såsom dammar, flodomlägg-
ningar, vatteninstallationer och konstbevattningssystem. Erosion, sedimen-
tation, skogsavverkning och ökenspridning har medfört en ökad markförstö-
ring och byggandet av reservoarer har i en del fall resulterat i negativa effek-
ter på ekosystemen. Många av dessa problem har uppkommit genom en ut-
vecklingsmodell som är miljöförstörande och genom en brist på allmän med-
vetenhet och utbildning i skyddet av yt- och grundvattentillgångarna. Följd-
verkningarna för de ekologiska systemen och människors hälsa är de mät-
bara konsekvenserna, även om medlen för att kontrollera dem är otillräck-
liga eller saknas helt i många länder. Det finns en utbredd brist på insikt om
sambanden mellan utveckling, förvaltning, användning och behandling av
vattenresurserna och vattenekosystemen. Det är nu avgörande att där så är
lämpligt vidta förebyggande åtgärder för att undvika kostnadskrävande in-
satser i framtiden för att restaurera, behandla och utveckla nya vattenresur-
ser.

Mål

18.36 De komplicerade sambanden i färskvattensystemen kräver helhetssyn
på förvaltningen av färskvattenanvändningen (med en inriktning på upptag-
ningsområdesnivå) som är baserad på en balanserad syn på människans och
miljöns behov. I handlingsplanen från Mar del Plata insågs redan detta inne-
boende samband mellan utvecklingsprojekten för vattenresurserna och de-
ras betydelsefulla fysiska, kemiska, biologiska, hälso- och socio-ekonomiska
återverkningar. Det övergripande miljö-hälso-målet formulerades så här:
”att utvärdera konsekvenserna av olika vattenanvändares inverkan på mil-
jön, att främja åtgärder som är inriktade på att kontrollera vattenburna sjuk-
domar och att skydda ekosystemen”.1

1 Förenta Nationernas rapport om vattenkonferensen, Mar del Plata 14-25 mars 1977
(United Nations pubiication, Sales No. E.77.II.A.12), del ett, kap. I, sekt. C, st. 35.

Skr. 1992/93:13

291

18.37 Den omfattning och det allvar som kontaminationen av omättade zo-
ner och grundvattenförande lager har antagit har länge varit underskattade
på grund av akvifärernas relativa otillgänglighet och bristen på tillförlitlig
information om akvifärsystemen. Skyddet av grundvattnet är därför ett
mycket viktigt inslag i förvaltningen av vattenresurserna.

18.38 Tre mål måste samverkande eftersträvas för att integrera olika ele-
ment i vattenkvaliteten i förvaltningen av vattenresurserna:

a) Bevarande av ekosystemens integritet enligt en förvaltningsprincip för
bevarande av vattenekosystem inklusive levande resurser samt ett effektivt
skydd av dem mot alla former av försämring på nederbördsområdesnivå;

b) Allmän hälsovård, en uppgift som inte bara kräver tillgång till tjänligt
dricksvatten utan också kontroll av sjukdomsalstrande organismer i vatten-
miljön;

c) Kunskapsutveckling, nyckeln till kapacitetsuppbyggnaden och en för-
utsättning för införande av vattenkvalitetsstyrning.

18.39 Alla länder bör alltefter förmåga och tillgängliga resurser genom bila-
teralt eller multilateralt samarbete inkusive samarbete med Förenta Natio-
nerna och andra berörda organisationer där så är lämpligt sätta upp följande
mål:

a) Att identifiera de yt- och grundvattenresurser som skulle kunna ut-
vecklas för en hållbar användning av dem samt andra stora utvecklingsbara
vattenberoende resurser och samtidigt ta initiativ till program för skydd, be-
varande och rationell användning av dessa resurser på ett hållbart sätt,

b) att identifiera alla potentiella källor för vattentillgångar och utarbeta
planer för att skydda, bevara och utnyttja dem på ett rationellt sätt,

c) att ta initiativ till program för att effektivt förebygga och kontrollera
vattenföroreningar med utgångspunkt från en lämplig blandning av strate-
gier för minskning av föroreningarna vid källan, bedömningar av miljökon-
sekvenser och genomförbara standarder för större punktutsläpp och hög-
riskområden för ickepunktutsläpp mot bakgrunden av deras socio-ekono-
miska utveckling,

d) att vid behov delta så långt det är lämpligt i internationella vattenkvali-
tetskontroll- och styrningsprogram såsom Global Water Quality Monitoring
Programme (GEMS/WATER), UNEP Environmentally Sound Manage-
ment of Inland Waters (EMINWA), FAO regional inland fishery bodies och
Convention on Wetlands of International Importance Especially as Water-
flow Habitat (Ramsarkonventionen),

e) att minska förekomsten av vattenburna sjukdomar och därvid börja
med att utrota dracunculiasis (Guinea-mask-infektionen) och onchocerciasis
(river blindness) fram till år 2000,

f) att allt efter möjligheter och behov fastställa biologiska, hälso-, fysika-
liska och kemiska kvalitetskriterier för alla vattenreserver (yt- och grundvat-
ten), med sikte på en fortlöpande förbättring av vattenkvaliteten,

g) att anta ett integrerat synsätt för en miljömässigt hållbar förvaltning av
vattenresurserna, inklusive skydd av vatten-ekosystem och levande färskvat-
tenresurser,

Skr. 1992/93:13

292

h) att lägga upp strategier för en miljöanpassad förvaltning av färskvatten Skr. 1992/93:13
och därtill hörande kustekosystem med hänsyn till fisket, akvakultur, djur-
bete, jordbruksverksamhet och biologisk mångfald.

Åtgärder

18.40 Alla länder bör allt efter förmåga och tillgängliga resurser och genom
bilateralt eller multilateralt samarbete inklusive samarbete med Förenta Na-
tionerna och andra berörda organisationer vidta följande åtgärder:

a) Skydd och bevarande av vattenresurser:

i) Skapa och stärka tekniska och institutionella möjligheter för att
identifiera och skydda potentiella vattenförsöijningskällor inom
samhällets alla områden,

ii) identifiera potentiella källor för vattenförsörjning och utarbeta na-
tionella profiler,

iii) utarbeta nationella planer för att skydda och bevara vattenresur-
serna,

iv) restaurera viktiga, men skadade, upptagningsområden för vatten-
täkter, särskilt på små öar,

v) stärka administrativa och lagstiftande åtgärder för att förhindra
övergrepp på befintliga och potentiellt användbara vattentäkts-
områden.

b) Förebyggande och kontroll av vattenföroreningar:

i) Tillämpning av principen att förorenaren betalar, där så är lämpligt,
för alla slags föroreningskällor, inklusive avloppsrening inom och
utanför källan,

ii) främjandet av uppbyggandet av reningsverk för hushållsavlopps-
vatten och industriutsläpp och utvecklingen av lämpliga teknolo-
gier med beaktande av goda traditionella och ursprungliga meto-
der,

iii) utarbetandet av standarder för utsläpp av avloppsvatten och för re-
cipienten,

iv) introduktion av förebyggande åtgärder i vattenkvalitetsstyrningen,
där så är lämpligt, med inriktning på att minimera och förebygga
föroreningar med hjälp av ny teknologi, produkt- och processför-
ändringar, minskning av föroreningar vid källan och återanvänd-
ning, återvinning och återställande av det renade avloppsvattnet
samt miljövänlig användning,

v) obligatorisk miljökonsekvensbedömning för alla större vattenre-
sursutvecklingsprojekt som kan förväntas medföra försämrad vat-
tenkvalitet och negativt påverka vatten-ekosystemen, i kombina-
tion med en planering för lämpliga hjälpåtgärder och förstärkt kon-
troll av nya industriinstallationer, upplag av fast avfall och utveck-
lingsprojekt för infrastrukturen,

vi) tillämpning av riskbedömning och riskstyrning i samband med be-
slut inom detta område och säkerställa uppföljning i överensstäm-
melse med dessa beslut,

vii) identifiering och tillämpning av bästa miljömetoder till rimliga

293

kostnader för att undvika spridning av föroreningar, dvs. genom en Skr. 1992/93:13
begränsad, rationell och planerad användning av kvävehaltigt
konstgödsel och andra jordbrukskemikalier (bekämpningsmedel,
växtgifter) inom jordbruket,

viiijuppmuntrande och främjande av användningen av adekvat be-
handlat och renat avloppsvatten inom jordbruket, akvakulturen,
industrin och övriga sektorer.

c) Utveckla och tillämpa ren teknologi:

i) integrerad kontroll av industriutsläpp, inklusive produktionstekno-
logier med låga avfallsmängder och återcirkulering av vattnet ge-
nom att sätta in förebyggande åtgärder på grundval av en brett upp-
lagd livscykelanalys,

ii) rening av kommunalt avloppsvatten för säker återanvändning i
jordbruk och akvakulturen,

iii) utveckling av bioteknik bl a för avfallshantering, produktion av bio-

gödsel och andra verksamheter,

iv) utveckling av lämpliga metoder för kontroll av vattenföroreningar
med hänsyn till sunda traditionella och ursprungliga metoder.

d) Skydd av grundvattnet:

i) Utveckling av jordbruksmetoder som inte skadar grundvattnet,

ii) vidtagande av nödvändiga åtgärder för att förhindra att saltvatten
tränger in i grundvattenförande lager på små öar och i låglänta kust-
områden till följd av att havsnivån stiger eller på grund av överex-
ploatering av grundvattenförande lager i kustområden,

iii) förhindrande av förorening av akvifärer genom reglering av giftiga
ämnen som tränger ned i marken samt upprätta skyddszoner i
grundvattenåterbildningsoch uttagningsområden,

iv) utformning och styrning av avfallsupplag på grundval av tillförlitlig
hydrogeologisk information och konsekvensbedömning med hjälp
av bästa genomförbara och bästa tillgängliga teknologi,

v) främjande av åtgärder för att förbättra brunnars och källområdens
säkerhet och integritet för att därigenom hindra biologiska sjuk-
domsalstrande organismer och farliga kemikalier från att tränga in
i akvifärer och vattentäkter,

vi) kontrollering, efter behov, av vattenkvaliteten på yt- och grundvat-
ten som kan förväntas påverkas av utsläpp från upplag av giftiga
och farliga ämnen.

e) Skydd av vatten-ekosystem:

i) Restauration av förorenade och skadade vattenreservoarer för att

återställa vattenmiljöer och ekosystem,

ii) restaurationsprogram för jordbruksmark och andra vattenanvän-

dare, med likvärdiga åtgärder till skydd för och för användning av
sådana grundvattenresurser som är viktiga för jordbrukets produk-
tivitet och för den biologiska mångfalden i tropikerna,

iii) bevarande och skydd av våtmarker (på grund av deras ekologiska

betydelse och hemvist för många arter) med beaktande av sociala
och ekonomiska faktorer,

294

iv) kontroll av skadliga vattenlevande arter som kan tillintetgöra andra Skr. 1992/93:13
vattenlevande arter.

f) Skydd av levande färskvattenresurser:

i) Kontroll och övervakning av vattenkvaliteten för att möjliggöra en
hållbar utveckling inom insjöfisket,

ii) skydd av ekosystem mot föroreningar och kvalitetsförsämring för
utveckling av akvakulturprojekt i färskvatten.

g) Kontroll och kartläggning av vattenresurser och vatten som får ta emot

avfall:

i) Inrättandet av nätverk för kontroll och kontinuerlig kartläggning
av vatten som tar emot avfall och av punktkällor och diffusa förore-
ningsutsläpp,

ii) främjande och ökning av tillämpningen av miljökonsekvensbedöm-

ningar i geografiska informationssystem,

iii) kartläggning av föroreningskällor för att åstadkomma en bättre
överensstämmelse med standarder och föreskrifter och för att re-
glera frågan om utsläppstillstånd,

iv) kontrollering av användningen av sådana kemiska ämnen i jordbru-

ket som kan ha negativ inverkan på miljön,

v) rationell markanvändning för att förhindra försämring av marken,
erosion och igenslamning av sjöar och andra vattendrag.

h) Utveckling av nationella och internationella lagstiftningsinstrument
som i vissa fall kan behövas för att skydda vattenkvaliteten, särskilt vad gäl-
ler:

i) Kontroll och övervakning av föroreningar och deras följdverk-
ningar i nationella och gränsöverskridande vattendrag,

ii) kontroll av atmosfärisk överföring av föroreningar över långa
sträckor,

iii) kontroll av oavsiktliga och/eller avsiktliga utsläpp i nationella och/-

eller gränsöverskridande vattendrag,

iv) miljökonsekvensbedömning.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

18.41 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden för åren
1993 - 2000 för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 1 mil-
jard dollar, varav cirka 340 miljoner dollar från det internationella samfun-
det i form av bidrag eller förmånliga krediter. Dessa beräkningar är endast
ungefärliga uppskattningar och har inte granskats av regeringarna. De fak-
tiska kostnaderna och finansieringsvillkoren, inklusive icke-koncessionella
villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program för genomförande som
regeringarna beslutar om.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

18.42 Länder bör driva gemensamma forskningsprojekt för att utveckla lös-
ningar av de tekniska problem som hänger samman med de villkor som råder

295

i varje vattenområde eller land. Länder bör överväga att stärka och utveckla Skr. 1992/93:13
nationella forskningscentra sammankopplade i nätverk och med stöd av re-
gionala vattenforskningsinstitut. Nord-syd-samordningen av forsknings-
centra och fältstudier mellan internationella vattenforskningsinstitut bör
främjas aktivt. Det är viktigt att en minsta procentuell andel medel för ut-
vecklingsprojekt beträffande vattenresurserna anslås till forskning och ut-
veckling, särskilt i externt finansierade projekt.

18.43 Kontroll och bedömning av komplicerade vattensystem kräver ofta
multidisciplinära studier där flera institutioner och forskare deltar i ett ge-
mensamt program. Internationella vattenkvalitetsprogram, såsom GEMS/-
WATER, bör inriktas på vattenkvaliteten i utvecklingsländerna. Användar-
vänlig mjukvara och Geografiska InformationsSystem (GIS) och Global Re-
sourse Information Databas (GRID)-metoder bör utvecklas för behandling,
analys och tolkning av kontrolldata och för utarbetande av förvaltningsstra-
tegier.

c) Kunskapsutveckling

18.44 Innovativa åtgärder bör vidtas för utbildning av professionell förvalt-
ningspersonal för att klara de föränderliga behoven och utmaningarna.
Flexibilitet och anpassningsförmåga när det gäller uppkommande vattenför-
oreningsfrågor måste utvecklas. Utbildningen bör anordnas periodvis på alla
nivåer inom de organisationer som ansvarar för skötsel av vattenkvaliteten
och nya pedagogiska metoder tillämpas för speciella aspekter på mätning
och kontroll av vattenkvaliteten, inklusive utveckling av utbildningsför-
måga, praktisk utbildning, workshops för problemlösning och fortbildnings-
kurser.

18.45 Lämpliga åtgärder kan vara att stärka och förbättra möjligheterna för
mänskliga resurser vid lokala myndigheter i arbetet för skydd, behandling
och användning av vatten, särskilt i städer liksom att utarbeta nationella och
regionala tekniska kurser i ämnen som rör skydd och kontroll av vattenkvali-
teten vid befintliga skolor och kurser i skydd och bevarande av vattenresur-
ser för laboratorie- och fälttekniker, kvinnor och andra vattenanvändargrup-
per.

d) Kapacitetsuppbyggnad

18.46 För att effektivt skydda vattenresurserna och ekosystemen mot för-
oreningar behövs det en betydande förbättring av den nuvarande kapacite-
ten i de flesta länder. Förvaltningsprogram för vattenkvalitet kräver ett visst
minimum av infrastruktur och personal för identifiering och genomförande
av tekniska lösningar och genomdrivande av reglerande åtgärder. Ett av da-
gens och framtidens nyckelproblem är att få till stånd en hållbar drift och
underhåll av de resurser som finns. För att inte låta de resurser man byggt
upp genom tidigare investeringar ytterligare skall försämras, är det nödvän-
digt att sätta in omedelbara åtgärder på en rad områden.

296

D. Dricksvattenförsörjning och avloppsrening Skr. 1992/93:13

Bakgrund

18.47 En betryggande vattenförsörjning och miljövänlig avloppsrening är av
vitalt intresse för att skydda miljön, förbättra människors hälsotillstånd och
lindra fattigdomen. En betryggande vattenförsörjning är också livsavgö-
rande för många traditionella och kulturella verksamheter. Uppskattningsvis
80 procent av alla sjukdomar och över en tredjedel av alla dödsfall i utveck-
lingsländerna orsakas av konsumtion av kontaminerat vatten, och i genom-
snitt så mycket som en tiondel av varje persons produktiva tid upptas av
sjukdomar som orsakats av dåligt vatten. Samlade ansträngningar under 80-
talet bidrog till att förse hundratals miljoner av världens fattigaste människor
med vatten och avloppsrening. Den mest framträdande av dessa insatser var
införandet av Internationella årtiondet för dricksvattenförsöijning och av-
loppsrening (International Drinking Water Supply and Sanitation Decade)
1981, som var ett resultat av handlingsprogrammet från Mar del Plata-konfe-
rensen, antaget av Förenta Nationernas Vattenkonferens 1977. Man var all-
mänt överens om att ”alla folk, oberoende av vilken utvecklingsnivå de lever
på och vilka sociala och ekonomiska villkor de lever under, har rätt till till-
gång på dricksvatten i de mängder och med den kvalitet som motsvarar deras
grundläggande behov”.2 Målsättningen för dekaden var att senast 1990
kunna förse underförsöijda stads- och landsbygdsområden med friskt dricks-
vatten och en tillfredsställande avloppsrening senast 1990, men trots aldrig
tidigare skådade framgångar under detta årtionde var insatserna ändå inte
tillräckliga. Fortfarande saknar var tredje människa i utvecklingsländerna
dessa två mest grundläggande förutsättningar för hälsa och värdighet. Man
har också konstaterat att mänskliga exkrement och avloppsvatten är viktiga
orsaker till den försämrade vattenkvaliteten i utvecklingsländerna och att
man skulle kunna åstadkomma betydande förbättringar om man införde till-
gänglig och lämplig teknologi och satsade på att bygga reningsverk.

Mål

18.48 I New Delhi-resolutionen (som antogs vid Global Consultation on
Safe Water and Sanitation for the 1990s, vilken ägde rum i New Delhi den
10 till 14 september 1990) formaliserade man behovet av en hållbar tillgång
på friskt vatten i tillräckliga mängder och en tillfredsställande avloppsrening
för alla, med tonvikten på ”hellre litet åt alla än mer åt några”. Följande fyra
principer ligger till grund för de mål som sätts upp i programmet:

a) Skydd av miljö och hälsa genom integrerad förvaltning av vattenresur-
ser och flytande och fast avfall,

b) institutionella reformer för främjande av integrerade åtgärder och änd-
rade rutiner, attityder och beteenden samt fullt deltagande av kvinnor på alla
nivåer inom sektorns olika institutioner,

c) offentlig förvaltning av service med stöd av åtgärder för att stärka lo-

2Förenta Nationernas rapport om vattenkonferensen, Mar del Plata, 14-25 mars 1977
(United Nations Publications, Sales No. E.77.II.A.12), del 1, kap. I, resolution II.

297

kala institutioner vid genomförandet och upprätthållandet av vatten- och av- Skr. 1992/93:13
loppsreningsprogrammen,

d) sunda finansiella rutiner uppnådda genom en bättre förvaltning av be-
fintliga tillgångar och en utbredd användning av lämplig teknik.

18.49 Tidigare erfarenheter har visat att varje enskilt land bör sätta upp sina
egna speciella mål. På Barntoppmötet (World Summit for Children) i sep-
tember 1990 krävde statsöverhuvuden och regeringschefer både tillgång till
vattenförsöijning och avloppsrening för alla och utrotning av guineamaskin-
fektionen senast 1995. Bara för den mer realistiska målsättningen att helt
kunna täcka behoven av vattenförsöijning senast år 2025 räknar man med
att de årliga investeringarna måste fördubblas jämfört med nuvarande ni-
våer. En realistisk strategi att klara de nuvarande och framtida behoven är
därför att utveckla en billigare men tillfredsställande försöijning som kan
genomföras och upprätthållas på lokal nivå.

Åtgärder

18.50 Alla länder skulle allt efter förmåga och tillgängliga resurser och ge-
nom bilateralt eller multilateralt samarbete inklusive genom samarbete med
Förenta Nationerna och andra berörda organisationer kunna vidta följande
åtgärder:

a) Miljö och hälsa:

i) Upprätta skyddsområden för källor för dricksvattenförsöijning,

ii) ta hand om exkrement och avloppsvatten genom användning av
lämpliga system för avloppsrening i stads- och landsbygdsområden,

iii) bygga ut vattenförsöijningen i stads- och landsbygdsmiljö och ut-
veckla och utöka system för användning av regnvatten, särskilt på
små öar, som ett komplement till det ordinarie vattenförsöijnings-
nätet,

iv) bygga upp och utöka reningsverk och dräneringssystem där så är
lämpligt,

v) behandla och på ett betryggande sätt återanvända hushålls- och in-
dustriavloppsvatten i stads- och landsbygdsområden,

vi) kontrollera vattenburna sjukdomar.

b) Människor och institutioner:

i) Stärka myndigheternas insatser när det gäller förvaltningen av vat-
tenresurserna och samtidigt till fullo erkänna de lokala myndighe-
ternas roll,

ii) uppmuntra utveckling och styrning av vattenhanteringen baserat på
samarbete mellan användare, planerare och politiker på alla nivåer,

iii) tillämpa principen att beslutsfattandet skall äga rum på lägsta lämp-
liga nivå efter samråd med allmänheten och involvering av använ-
darna vid planering och genomförande av vattenprojekt,

iv) stödja kunskapsutveckling på alla nivåer inklusive specialprogram
för kvinnor,

v) genomföra brett upplagda utbildningsprogram med särskild tonvikt
på hygien, lokal förvaltning och minskning av riskerna,

298

vi) internationella stödmekanismer för finansiering, genomförande Skr. 1992/93:13
och uppföljning av programmen.

c) Förvalta på nationell och lokal nivå:

i) Stödja och assistera lokala organ i en hållbar hantering av egna sy-
stem,

ii) uppmuntra lokalbefolkningen, särskilt kvinnor, ungdom, ur-
sprungsbefolkning och lokala organ att delta i skötseln av vattenre-
surserna,

iii) bygga upp ett samband mellan nationella vattenförsöijningsplaner
och kommunernas förvaltning av den lokala vattenförsörjningen,

iv) integrera samhällets förvaltning av vattnet i den totala samhällspla-
neringen,

v) främja den primära hälso- och miljövården på lokal nivå samt ut-
bilda lokala organ i lämplig vattenhanteringsteknik och primär häl-
sovård,

vi) ge stöd till serviceorganen inom vattensektorn för att göra dem mer
kostnadseffektiva och uppmärksamma på konsumenternas behov,

vii) ägna större uppmärksamhet åt underförsörjda landsbygdsregioner
och stadsområden med låginkomstprofil,

viii) restaurera defekta system, minska avfallsmängderna och införa en
betryggande återanvändning av vatten och avloppsvatten,

ix) program för rationell vattenanvändning och säker drift och under-
håll,

x) forskning och utveckling av lämpliga tekniska lösningar,

xi) betydligt ökad kapacitet för rening av stadsavlopp i takt med den
ökande belastningen.

d) Skapa medvetenhet hos samt informera/engagera allmänheten:

i) Stärka styrningen av kontroll och information på sub-nationell och
nationell nivå,

ii) årlig behandling, analys och publicering av kontrollresultat på na-
tionell och lokal nivå som ett verktyg för sektorstyrning och ett sätt
att främja/väcka medvetenhet hos allmänheten,

iii) använda begränsade sektorindikatorer på regional och global nivå
för att främja sektorn och skaffa fram pengar,

iv) förbättra sektoriell samordning, planering och genomförande med
hjälp av en förbättrad styrning av kontroll- och informationsverk-
samheten för att öka sektorns upptagningskapacitet, särskilt i lo-
kala självhjälpsprojekt.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

18.51 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden för åren
1993 - 2000 för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 20
miljarder dollar, varav cirka 7,4 miljarder dollar från det internationella
samfundet i form av bidrag eller förmånliga krediter. Dessa beräkningar är
endast ungefärliga uppskattningar och har inte granskats av regeringarna.

299

De faktiska kostnaderna och finansieringsvillkoren, inklusive icke-konces- Skr. 1992/93:13
sionella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program för genomfö-
rande som regeringarna beslutar om.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

18.52 För att säkerställa att planerade vattenförsöijningsåtgärder är genom-
förbara, godtagbara och hållbara, bör den teknik som väljs svara upp mot
de behov och begränsningar som förhållandena i samhället medför. Krite-
rierna för utformningen av åtgärderna kan således omfatta tekniska, hälso-,
sociala, ekonomiska, provinsiella, institutionella och miljöfaktorer som är
avgörande för det planerade systemets karaktäristika, storlek och kostnader.
I aktuella internationella stödprogram bör utvecklingsländerna uppmanas
att bl.a.:

a) I görligaste mån sträva efter att finna billiga vetenskapliga och tekniska
hjälpmedel,

b) i görligaste mån utnyttja traditionella och ursprungliga rutiner för att
maximera och bevara det lokala engagemanget,

c) ge bistånd till tekniska/vetenskapliga institutioner på nationsnivå för
att underlätta utarbetandet av utbildningsprogram till stöd för områden som
är viktiga för vatten- och avloppsreningssektorn.

c) Kunskapsutveckling

18.53 För att effektivt kunna planera och styra vattenförsöijningen och av-
loppssystemet på nationell, provinsiell, distrikts- och kommunal nivå och för
att på ett mera verkningsfullt sätt kunna utnyttja de ekonomiska resurserna
måste vaije land utbilda tillräckligt med yrkeskunnig och teknisk personal.
För detta ändamål måste länderna utarbeta personalutvecklingsplaner med
beaktande av nuvarande behov och planerad utveckling. Det innebär att ut-
vecklingen och resultaten från utbildningsinstitutionerna på nationell nivå
bör förbättras så att de kan spela en styrande roll i kapacitetsuppbyggnaden.
Det är också viktigt att länderna ser till att kvinnorna får en tillfredsställande
utbildning i frågor som rör hållbart underhåll av utrustning, styrning av vat-
tenresurserna och miljövänlig rening.

d) Kapacitetuppbyggnad

18.54 Genomförandet av vattenförsöijnings- och avloppsregningsprogram
är ett nationellt ansvar. I varierande grad bör ansvaret för genomförandet av
projekten och driften av systemen delegeras till alla administrativa nivåer
ända ner till lokal och individuell nivå. Det innebär också att nationella myn-
digheter tillsammans med organ och enheter inom FN och andra externa stö-
dorgan som främjar uppbyggnaden av nationella program bör utveckla me-
kanismer och rutiner för samarbete på alla nivåer. Det är särskilt viktigt om
man skall kunna dra full fördel av samhällets angreppssätt och självhjälpsin-
satser som verktyg för en hållbar utveckling. Detta medför en hög grad av

engagemang från samhällets sida, vilket också omfattar kvinnorna, i upp- 300

läggningen, planeringen, beslutsfattandet, genomförandet och utvärde- Skr. 1992/93:13
ringen av projekt för hushållens vattenförsöijning och avloppsrening.

18.55 En övergripande nationell kapacitetsuppbyggnad på alla administra-
tiva nivåer som också omfattar institutionell utveckling, samordning, mänsk-
liga resurser, lokalt engagemang, hälso- och hygienutbildning och läs- och
skrivkunnighet, måste utvecklas i enlighet med de grundläggande samban-
den både med insatserna för att förbättra den hälso- och socio-ekonomiska
utvecklingen genom vattenförsörjning och avloppsrening och med dess in-
verkan på människans miljö. Kapacitetsuppbyggnaden bör därför vara en av
de bakomliggande nyckelfaktorerna i strategin för genomförande av dessa
planer. Institutionell kapacitetsuppbyggnad bör anses spela en lika viktig roll
som försörjnings- och utrustningssektorn, så att resurserna kan riktas in på
bådadera. Detta kan ske på planerings- eller program/projekt-formulerings-
stadiet samtidigt som man klart definierar målen. I detta hänseende är ett
tekniskt samarbete mellan utvecklingsländerna dels med tanke på den infor-
mation och erfarenhet de förfogar över och dels med tanke på vikten av att
inte ”uppfinna hjulet på nytt”, av avgörande betydelse. En sådan inriktning
har redan visat sig kostnadseffektiv i många nationella projekt.

E. Vatten och en hållbar stadsutveckling

Bakgrund

18.56 I början av nästa sekel kommer mer än hälften av världens befolkning
att bo i tätorter. Omkring år 2025 kommer denna andel att ha stigit till 60
procent och omfatta cirka 5 miljarder människor. Den snabba befolknings-
ökningen i städerna och industrialiseringen medför att många städers vatten-
tillgångar och möjligheter att skydda miljön utsätts för allvarliga påfrest-
ningar. Därför bör särskild uppmärksamhet ägnas åt de växande följdverk-
ningarna av urbaniseringen och de därav resulterande behoven av vatten
samt åt den kritiska roll som lokala och kommunala myndigheter har att
spela när det gäller att klara försörjningen, användningen och vattenbehand-
lingen i dess helhet, särskilt i utvecklingsländerna som i detta sammanhang
behöver extra stöd. Bristen på färskvattenresurser och de stigande kostna-
derna för att utveckla nya resurser har en avgörande inverkan på den natio-
nella industri-, jordbruks- och bostadsutvecklingen och den ekonomiska till-
växten. En bättre styrning av städernas vattenresurser tillsammans med en
förändring i de ohållbara konsumtionsmönstren kan i betydande grad bidra
till att lindra fattigdomen och förbättra fattiga människornas hälsa och livs-
kvalitet i städerna och på landsbygden. Många storstadsagglomerationer är
belägna vid flodmynningar och i kustområden. Detta leder till föroreningar
från kommunala och industriella utsläpp och en överexploatering av tillgäng-
liga vattenresurser som hotar den marina miljön och färskvattenförsöij-
ningen.

Mål

18.57 Utvecklingsmålet för detta program är att ge stöd till lokala och cen-
trala myndigheters insatser och möjligheter att upprätthålla den nationella

301

utvecklingen och produktiviteten genom en miljöanpassad styrning av de Skr. 1992/93:13
vattenresurser som används i städerna. Stödet för denna målsättning innebär
att man försöker identifiera och genomföra strategier och åtgärder för att
säkerställa en fortsatt vattenförsöijning till rimliga kostnader för nuvarande
och framtida behov och att vända de nuvarande trenderna mot en nedbryt-
ning och uttömning av befintliga resurser.

18.58 Alla länder bör alltefter förmåga och tillgängliga resurser och genom
bilateralt eller multilateralt samarbete samt genom samarbete inklusive För-
enta Nationerna och andra berörda organisationer sätta upp följande mål-
sättningar:

a) Att senast år 2000 ha säkerställt att alla människor som bor i städerna
har tillgång till minst 40 liter friskt vatten per person och dygn och att 75
procent av stadsbefolkningen har tillgång till egen eller kommunal avlopps-
rening;

b) Att senast år 2000 ha utarbetat och börjat tillämpa kvantitativa och
kvalitativa standarder för kommunala och industriella utsläpp;

c) Att senast år 2000 ha säkerställt att 75 procent av det fasta avfallet i
städerna samlas in och återvinns eller lagras på ett miljömässigt tillfredsstäl-
lande sätt.

Åtgärder

18.59 Alla länder kan alltefter förmåga och tillgängliga resurser och genom
bilateralt eller multilateralt samarbete inklusive i samarbete med Förenta
Nationerna och andra berörda organisationer vidta följande åtgärder:

a) Skydd av vattenresurser mot stora uttag, föroreningar och kvalitetsför-
sämring:

i) Bygga avloppsreningsverk baserade på en miljöanpassad, billig och
förbättringsbar teknik,

ii) införa dagvattenavrinnings- och dräneringsprogram i städerna,

iii) främja återvinning och återanvändning av avloppsvatten och fast
avfall,

iv) kontrollera industriella föroreningskällor för att skydda vattentill-
gångarna,

v) skydda avrinningsområden mot uttömning och kvalitetsförsämring
inom skogstäckta områden och mot skadliga verksamheter upp-
ströms,

vi) främja forskningen om skogens bidrag till en hållbar utveckling av
vattenresurserna,

vii) uppmuntra de bästa stymingsmetoderna för användning av jord-
brukskemikaler med inriktning på att minska deras inverkan på
vattentillgångarna.

b) En effektiv och rättvis fördelning av vattenresurserna:

i) Anpassa stadsplaneringen till vattenresursernas tillgänglighet och
beständighet,

ii) tillgodose stadsbefolkningarnas grundläggande behov av vatten,

iii) införa vattenavgifter med beaktande av omständigheterna i respek-

302

tive land och, där det är ekonomiskt genomförbart, se till att de Skr. 1992/93:13
återspeglar vattnets marginaloch alternativa kostnader, speciellt för
produktionsverksamheten.

c) Institutionella/lagstiftnings/förvaltningsreformer:

i) Införa regler för en övergripande förvaltning av städernas vatten-
tillgångar,

ii) på nationell och lokal nivå främja utarbetandet av markanvänd-
ningsplaner med vederbörligt beaktande av vattenresursutveck-
lingen,

iii) utnyttja de kunskaper och den potential som finns hos icke-statliga
organisationer, privata sektorn och lokalbefolkningen med beak-
tande av allmänhetens och de strategiska intressena i vattenresur-
serna.

d) Främjande av allmänhetens delaktighet:

i) Starta kampanjer för att väcka en medvetenhet hos allmänheten
och uppmuntra allmänhetens intresse för en rationell användning
av vattnet,

ii) göra allmänheten uppmärksam på behovet av att skydda vattenkva-
liteten i stadsmiljön,

iii) främja engagemanget från allmänhetens sida när det gäller insam-
ling, återvinning och eliminering av avfall.

e) Stöd till lokal kapacitetsuppbyggnad:

i) Utarbeta lagstiftning och riktlinjer för att främja investeringar i
kommunal vatten- och avfallshantering, som återspeglar städernas
större bidrag till landets ekonomiska utveckling,

ii) ge ekonomiska grundbidrag och tekniskt stöd till lokal hantering av
materialförsöijning och tjänster,

iii) så långt möjligt uppmuntra självbestämmande och ekonomisk bär-
kraft för anläggningar för stadsvatten, fast avfall och avloppsre-
ning,

iv) bygga upp och upprätthålla en kader av yrkesfolk och halvprofes-
sionell personal för hantering av vatten, avloppsvatten och fast av-
fall,

f) Bygga upp bättre avloppsreningskapacitet:

i) Utarbeta program för hantering av vatten, avloppsrening och av-
fallshantering med inriktning på den fattiga stadsbefolkningen,

ii) göra billiga alternativ för vattenförsörjnings- och avloppsrenings-
teknik tillgängliga,

iii) basera val av teknik och servicenivå på vad användarna vill ha och
vad de kan betala,

iv) mobilisera och underlätta möjligheterna för kvinnor att vara delak-
tiga i vattenförvaltningsgrupper,

v) uppmuntra och utrusta lokala vattenanvändargrupper och vatten-
kommittéer för att sköta de allmänna vattenförsörjningssystemen
och kommunala avloppssystemen och vid behov ställa teknisk hjälp
till förfogande,

vi) beakta fördelarna med och möjligheterna att restaurera befintliga

men dåligt fungerande system och att korrigera driftoch under- 303

hållsbrister.

Medel for genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

18.60 Konferenssekretariat har beräknat den årliga kostnaden för åren
1993 - 2000 för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 20
miljarder dollar, varav cirka 4,5 miljarder dollar från det internationella
samfundet i form av bidrag eller förmånliga krediter. Dessa beräkningar är
endast ungefärliga uppskattningar och har inte granskats av regeringarna.
De faktiska kostnaderna och finanisieringsvillkoren, inklusive icke-konces-
sionella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program för genomföran-
det som regeringarna fattar beslut om.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

18.61 Under 1980-talet noterades betydande framsteg i utvecklingen och
tillämpningen av billig teknik för vattenförsöijning och avloppsrening. Detta
program visar på en fortsättning av detta arbete med särskild tonvikt på ut-
vecklingen av en tillfredsställande avloppsrenings- och avfallshanteringstek-
nik för tätbefolkade låginkomstområden i städerna. Det bör också äga rum
ett internationellt utbyte av informationer för att insikten om möjligheterna
och fördelarna med en lämplig lågkostnadsteknologi skall få stor spridning
bland experterna på området. Medvetenhetskampanjer bland allmänheten
skall också omfatta inslag för att övervinna användarnas motstånd mot an-
dra-klass-service genom att framhäva fördelarna med tillförlitlighet och be-
ständighet.

c) Kunskapsutveckling

18.62 I så gott som alla inslag i detta program är behovet av en fortlöpande
förbättring av utbildningsoch karriärutvecklingen för personal på alla nivåer
inom sektorns institutioner underförstådd. Särskilda programaktiviteter kan
omfatta utbildning och bibehållande av personal med kunskaper i samhälls-
engagemang, lågkostnads-teknologi, finansiell styrning och integrerad pla-
nering av förvaltningen av städernas vattenresurser. Särskilda insatser bör
göras för att mobilisera och underlätta ett aktivt engagemang av kvinnor,
ungdomar, ursprungsbefolkning och lokala myndigheter i vattenstyrnings-
grupper och för att främja utvecklingen av vattenanvändargrupper och vat-
tenkommittér med lämplig utbildning av sådan personal som kassörer, sek-
reterare och vaktmästare. Särskilda utbildningsåtgärder för kvinnor bör ut-
arbetas med inriktning på skyddet av städernas vattenresurser och vatten-
kvalitet.

d) Kapacitetsuppbyggnad

18.63 I kombination med kunskapsutvecklingen är ett stärkande av de insti-
tutionella, lagstiftande och styrande strukturerna de viktigaste inslagen i
programmet. En förutsättning för att man skall lyckas öka tillgången på vat-
ten- och avloppsrening är att man kan bygga upp en institutionell ram som
garanterar att de verkliga behoven och potentiella bidragen till de befolk-

Skr. 1992/93:13

304

ningsgrupper som för närvarande inte har en tillfredsställande vatten- och Skr. 1992/93:13
avloppsreningsförsöijning kommer till uttryck i städernas utvecklingsplane-
ring. Den multisektorella ansatsen, som är ett vitalt inslag i förvaltningen av
städernas vattenresurser kräver en samordning mellan institutioner på natio-
nell och lokal nivå, och programmet tar upp förslag till inrättande av inter-
sektoriella planeringsgrupper. Förslagen till en ökad kontroll av och före-
byggande åtgärder mot föroreningar kan bara lyckas med en riktig kombina-
tion av ekonomiska och reglerande mekanismer, som uppbackade av en
lämplig kontroll och kartläggning och med stöd av förbättrade möjligheter
för lokala myndigheter att ta sig an miljöfrågorna.

18.64 Därför föreslås bland annat åtgärder för att inrätta lämpliga utform-
ningsstandarder, vattenkvalitetsmål och utsläppstillstånd. Programmet tar
också upp förslag till stöd för att stärka vatten- och avloppsreningsorganens
kapacitet och för att kunna utveckla deras självbestämmande och ekono-
miska bärkraft. Driften och underhållet i befintliga anläggningar för vatten-
försöijning och avloppsrening anses bara mycket bristfällig i många länder.
Därför behövs det tekniskt och ekonomiskt stöd för att hjälpa länderna att
rätta till nuvarande brister och bygga upp kapaciteten för att kunna driva och
underhålla restaurerade och nya anläggningar.

F. Vatten för en hållbar livsmedelsproduktion och utveckling

på landsbygden

Bakgrund

18.65 En hållbar livsmedelsproduktion beror alltmer på förnuftig och effek-
tiv användning och bevarande av vattenresurserna, vilket i första hand hand-
lar om utveckling och förvaltning av konstbevattning, förvaltning av vatte-
nanvändningen i nederbördsområden, vattenförsöijning för kreatursbesätt-
ningar, insjöfiske samt agro-forestry. Att åstadkomma en betryggande livs-
medelsförsörjning är av hög prioritet i många länder, och jordbruket skall
inte bara skaffa fram livsmedel till en växande befolkning utan också spara
vatten åt andra användare. Utmaningen består i att utveckla och tillämpa en
teknologi och styrningsmetoder för att spara vatten och att genom kapacitet-
suppbyggnad göra det möjligt för samhället att bygga upp institutioner och
motivera landsbygdsbefolkningen att acceptera nya metoder både i neder-
bördsförsörjda och i konstbevattnade jordbruksområden. Befolkningen på
landsbygden måste också ha bättre tillgång till dricksvatten och avloppsser-
vice. Det är en enorm men inte omöjlig uppgift, förutsatt att man kommer
överens om en lämplig politik och passande åtgärdsprogram på alla nivåer -
lokalt, nationellt och internationellt. Medan de senaste tio åren har medfört
en betydande expansion av områden med nederbördsförsörjt jordbruk, så
har produktionen och hållbarheten i konstbevattnade områden på grund av
problem i samband med överbevattning och salinisering hållits tillbaka. Eko-
nomiska problem och marknadshinder är också ett vanligt förekommande
problem. Markerosion, vanskötsel och överexploatering av naturtillgång-
arna samt hård konkurrens om vattnet är faktorer som alla har lett till ökad

fattigdom, hunger och svält i utvecklingsländerna. Markerosion orsakad av 305

20 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 13

boskapens överbetning är också ofta en orsak till att sjöarna slammar igen. Skr. 1992/93:13
För det mesta får utvecklingen av konstbevattningsplaner varken något stöd
i form av miljökonsekvensbedömningar, där man identifierar de hydrolo-
giska konsekvenserna inom flodområdena med vattenförbindelse mellan
delområdena, eller någon bedömning av de sociala konsekvenserna för de
människor som bor i floddalarna.

18.66 Bristen på tillgängligt vatten av godtagbar kvalitet är en faktor som i
hög grad bidrar till att begränsa köttproduktionen i många länder, och felak-
tig hantering av djuravfall kan under vissa omständigheter leda till vattenför-
oreningar som påverkar vattenförsörjningen för både människor och djur.
Boskapens dricksvattenbehov varierar beroende på art och vilken miljö den
vistas i. Man räknar med att den nuvarande globala boskapsstammen behö-
ver cirka 60 miljarder liter dricksvatten per dag, och utgående från den upp-
skattade tillväxten i boskapspopulationen, så beräknas dagsbehovet öka
med 0,4 miljarder liter per år inom överskådlig framtid.

18.67 Fiske i sjöar och floder är en viktig livsmedelsatt man maximerar fisk-
och skaldjursfångsten till från miljösynpunkt förnuftiga mängder. Det förut-
sätter att man kan bevara vattnets kvalitet och kvantitet liksom också den
fungerande morfologin i vattenmiljön. Å andra sidan kan fisket och havsod-
lingen själva skada vatten-ekosystemet; därför bör utvecklingen anpassas till
riktlinjer för konsekvensbegränsning. De nuvarande produktionsnivåerna
för inlandsfisket, vad gäller både söt- och bräckt vatten, ligger på omkring 7
miljoner ton om året och skulle kunna öka till 16 miljoner ton om året fram
till år 2000. Men varje ökning i miljöbelastningarna skulle kunna äventyra
denna ökning.

Mål

18.68 De strategiska huvudprinciperna för en helhetssyn på en integrerad
miljöanpassad förvaltning av vattenresurserna på landsbygden kan beskrivas
på följande sätt:

a) Vattnet bör ses som en ändlig resurs med ett ekonomiskt värde och stor
social och ekonomisk betydelse återspeglande vikten av att tillgodose grund-
läggande behov;

b) Lokala myndigheter måste delta i vattenanvändningens alla faser och
säkerställa att kvinnor till fullo engageras med tanke på deras viktiga roll i
den praktiska vardagsförsöijningen, hanteringen och användningen av vat-
ten;

c) Förvaltningen av vattenresurser måste utvecklas inom ramen för ett
omfattande program för i) människans hälsa; ii) produktion, bevarande och
distribution av livsmedel; iii) katastrofplaner; iv) miljöskydd och bevarande
av den naturliga resursbasen;

d) Det är nödvändigt att inse och aktivt stödja den roll som landsbygdsbe-
folkningen spelar, med särskild tonvikt på kvinnorna.

18.69 FAO har i samarbete med andra internationella organisationer tagit
initiativ till ett internationellt handlingsprogram för vatten och hållbar jord-

306

bruksutveckling (IAP-WASAD). Det huvudsakliga målet för detta hand- Skr. 1992/93:13
lingsprogram är att hjälpa utvecklingsländerna vid planering, utveckling och
förvaltning av vattenresurser på integrerad grund för att möta nuvarande
och framtida behov av jordbruksproduktion med beaktande av miljöaspek-
terna.

18.70 I handlingsprogrammet har en ram för en hållbar vattenanvändning
inom jordbrukssektorn utarbetats och de områden som behöver prioriteras
på nationell, regional och global nivå identifierats. Kvantitativa målsätt-
ningar för en ny konstbevattningsutveckling, förbättring av befintliga bevatt-
ningssystem och återställande av överbevattnad och saliniserad mark genom
dränering för 130 utvecklingsländer uppskattas med utgångspunkt från livs-
medelsbehov, jordbruks-klimat-zoner och tillgång på vatten och mark.

18.71 FAO:s globala beräkningar av konstbevattning, dränering och små-
skaliga vattenprogram fram till år 2000 för 130 utvecklingsländer ser ut på
följande sätt: a) utveckling av konstbevattningsanläggningar inom 15.2 mil-
joner hektar; b) förbättring/modernisering av befintliga system inom 12 mil-
joner hektar; c) installation av dränerings och vattenkontrollanläggningar
inom 7 miljoner hektar; och d) småskaliga vattenprogram och bevaringsåt-
gärder inom 10 miljoner hektar mark.

18.72 Utvecklingen av nya konstbevattningsområden på ovannämnda nivå
kan ge anledning till oro för miljön i så måtto som det kan leda till förstörelse
av våtmarker, vattenföroreningar, ökad sedimentation och minskad biolo-
gisk mångfald. Därför bör nya konstbevattningsplaner åtföljas av en miljö-
konsekvensbedömming, beroende på systemets omfattning, om man kan
förvänta sig stora negativa miljökonsekvenser. När förslag till nya konstbe-
vattningssystem övervägs, bör också en mer rationell exploatering och ökad
effektivitet eller produktivitet i alla befintliga system som kan betjäna
samma områden övervägas. Teknologin för nya konstbevattningssystem lik-
som också de potentiella konflikter de kan medföra med andra markanvän-
dare bör utvärderas noga. Ett aktivt engagemang från vattenanvändargrup-
pers sida är ett annat mål.

18.73 Det bör säkerställas att landsortskommuner i alla under alltefter möj-
ligheter och tillgängliga resurser och genom ett lämpligt utnyttjande av det
internationella samarbetet, såsom lämpligt är, får tillgång till tjänligt vatten
i tillräckliga mängder och erforderlig avloppsrening för att tillgodose deras
hälsobehov och upprätthålla väsentliga kvaliteter i deras lokala miljö.

18.74 Målsättningarna vad avser vattenhanteringen för insjöfiske och akva-
kultur innebär krav på bevarande av vattenkvalitet och vattenkvantitet för
en optimal produktion och för förebyggande av vattenföroreningar i sam-
band med akvakultur. Handlingsprogrammet försöker hjälpa medlemslän-
derna när det gäller att hantera insjöfisket genom att främja en hållbar han-
tering av fångstfisket liksom att utveckla miljöanpassade åtgärder för att in-
tensifiera akvakulturverksamheten.

18.75 Målsättningarna för vattenhanteringen när det gäller köttproduktio-
nen är av två slag: dels tillgång till rimliga mängder dricksvatten och dels 307

skydd av dricksvattenkvaliteten med hänsyn till olika djurarters särskilda be- Skr. 1992/93:13
hov. Det innebär maximala salthalttoleransnivåer och frånvaro av sjukdoms-
alstrande organismer. Inga globala mål kan sättas upp på grund av de stora
skillnaderna mellan olika regioner och länder.

Åtgärder

18.76 Alla länder skall allt efter förmåga och tillgängliga resurser och genom
bilateralt eller multilateralt samarbete inklusive samarbete med Förenta Na-
tionerna och andra berörda organisationer kunna vidta följande åtgärder:

a) Vattenförsöijning och avloppsrening för oförsörjda fattiga människor
på landsbygden:

i) Anta nationella riktlinjer och göra budgetprioriteringar med inrikt-
ning på en bättre servicetäckning,

ii) främja lämpliga teknologier,

iii) introducera lämpliga kostnadsåterhämtningsmekanismer med hän-

syn till effektivitet och rättvisa med hjälp av mekanismer för styr-
ning av efterfrågan,

iv) främja offentligt ägande och rätt till vattenförsörjnings- och av-
loppsreningsanläggningar,

v) upprätta kontroll- och utvärderingssystem,

vi) stärka vattenförsörjningen och avloppsreningen på landsbygden
med tonvikten på institutionell utveckling, effektiv styrning och en
lämplig ram för finansiering av tjänsterna,

vii) förbättra hygienutbildningen och bekämpa spridningen av sjuk-
domsalstrande organismer,

viii) tillämpa lämpliga teknologier för vattenbehandling,

ix) vidta omfattande miljöåtgärder för kontroll av sjukdomsalstrande
organismer.

b) Effektiv vattenanvändning:

i) Öka effektiviteten och produktiviteten vad gäller användningen av
vatten i jordbruket för ett bättre utnyttjande av de begränsade vat-
tenresurserna,

ii) stärka vatten- och markanvändningsforskningen i områden med
konstbevattning resp nederbördsförsörjda områden,

iii) kontrollera och värdera genomförandet av konstbevattningspro-
jekt för att bl.a. tillförsäkra optimal användning och riktigt under-
håll av projektet,

iv) ge stöd till vattenanvändargrupper med inriktning på att förbättra
styrningsresultaten på lokal nivå,

v) ge stöd till lämplig användning av relativt bräckt vatten för konstbe-
vattning.

c) Överbevattning, salinitetskontroll och dränering:

i) Införa ytdränering i nederbördsförsörjda jordbruksområden för att
förhindra tillfällig överbevattning och översvämningar i låglänt ter-
räng,

ii) införa konstgjord dränering i jordbruk med konstbevattning och

naturlig regnbevattning, 308

iii) uppmuntra till gemensam användning av ytoch grundvatten, inklu- Skr. 1992/93:13
sive kontroll och studier av vattenbalansen,

iv) sätta in dränering i konstbevattnade områden i torra och halvtorra
regioner.

d) Reglering av vattenkvaliteten:

i) Utarbeta och driva ett kostnadseffektivt system för kontroll av vat-
tenkvaliteten hos vatten som används i jordbruket,

ii) förhindra negativa effekter från jordbruksverksamheten på vatten-
kvaliteten för andra sociala och ekonomiska verksamheter och i
våtmarker genom bl.a. optimal användning av gårdens eget mate-
rial och minskad användning av externt material i jordbruksverk-
samheten,

iii) upprätta biologiska, fysikaliska och kemiska vattenkvalitetskrite-
rier för vattenanvändare i jordbruket och för havsoch flod-ekosys-
tem,

iv) minimera ytavrinning med markerosion och sedimentation,

v) förnuftiga utsläpp av avlopp från bosättningar och från gödsel som
uppstår genom intensiv djuravel,

vi) minimera de negativa effekterna av jordbrukskemikalier genom
användning av integrerad skadedjursbekämpning,

vii) informera på samhällsnivå om föroreningskonsekvenser för vatten-
kvaliteten, livsmedelssäkerheten och människans hälsa vid använd-
ning av konstgödsel och kemiska ämnen.

e) Program för vattenresursutveckling:

i) Utveckla småskalig konstbevattning och vattenförsöijning för
människor och boskap och för bevarande av vatten och mark,

ii) formulera storskaliga, långsiktiga utvecklingsprogram för konstbe-
vattning med beaktande av effekterna på den lokala ekonomin och
miljön,

iii) främja lokala initiativ för en integrerad utveckling och styrning av
vattentillgångarna,

iv) ge erforderlig teknisk rådgivning och stöd samt förbättra det insti-
tutionella samarbetet på lokal nivå,

v) främja satsningar från jordbrukarnas sida för mark- och vattenan-
vändning med beaktande av utbildningsnivå, förmåga att mobili-
sera lokala myndigheter och de krav som ekosystemen ställer i torra
och halvtorra regioner,

vi) planera och utveckla mångändamålsenliga vattenkraftssystem med
vederbörlig hänsyn till miljöaspekterna.

f) Förvaltning av knappa vattenresurser:

i) Utveckla långsiktiga strategier och praktiska åtgärdsprogram för
användning av vatten i jordbruket vid knapp tillgång på och kon-
kurrerande efterfrågan på vatten,

ii) fastställa att vattnet är en social, ekonomisk och strategisk resurs i
samband med planering och styrning av konstbevattning,

iii) formulera speciella program med inriktning på beredskap mot

torka och med tonvikten på knapp tillgång på livsmedel och miljö-
säkerhetsåtgärder, 309

iv) främja och förbättra återanvändning av avloppsvatten i jordbruket. Skr. 1992/93:13

g) Vattenförsöijning för boskap:

i) Förbättra kvaliteten på tillgängligt vatten för boskap med beak-
tande av deras toleransgränser,

ii) öka mängden vattenkällor som är tillgängliga för boskap, särskilt
sådana som finns i stora betessystem, dels för att minska det av-
stånd man måste förflytta sig för att komma åt vatten och dels för
att förhindra överbetning runt vattenkällorna,

iii) förhindra kontamination av vattenkällorna med djurexkrement för

att stoppa spridningen av sjukdomar, särskilt zoonosis,

iv) uppmuntra användning av vattnet för flera ändamål genom att
främja integrerade system för jordbruk, djurhållning och fiske,

v) uppmuntra vattenspridningsplaner för att öka stora gräsområdens
förmåga att behålla vatten och därigenom stimulera foderproduk-
tionen och förhindra avrinning.

h) Insjöfiske:

i) Utveckla en hållbar styrning av fisket som en del av den nationella
vattenresursplaneringen,

ii) undersöka särskilda aspekter på hydrobiologiska och miljökrav för
vissa viktiga sötvattensfiskar i förhållandet till varierande vattenre-
gimer,

iii) förhindra eller mildra förändringar i vattenmiljön som orsakas av
andra användare eller återställa miljöer som utsatts för sådana för-
ändringar i avsikt att varaktigt kunna använda och bevara den bio-
logisk mångfalden i levande vattenmiljöer,

iv) utveckla och sprida miljöanpassade utvecklings- och förvaltnings-
metoder för vattenresurserna i avsikt att intensifiera avkastningen
från insjöfisket,

v) införa och underhålla lämpliga system för insamling och tolkning
av data för vattenkvalitet och -kvantitet och flodmorfologi som un-
derlag för levande vattenresursers, inklusive fiskets, tillstånd och
styrning.

i) Utveckling av akvakulturverksamheten:

i) Utveckla miljöanpassade akvakulturteknologier som är förenliga
med de lokala, regionala och nationella planerna för förvaltning av
vattenresurserna och som tar hänsyn till de sociala faktorerna,

ii) införa lämpliga akvakulturtekniker och hithörande metoder för ut-
veckling och hantering av vattnet i länder som ännu inte har någon
erfarenhet av akvakultur,

iii) bedöma miljökonsekvenserna av akvakultur med särskild hänvis-
ning till kommersiella enheter och potentiella vattenföroreningar
från odlingsenheterna,

iv) utvärdera de ekonomiska möjligheterna för akvakulturen i förhål-
lande till alternativ användning av vattnet med beaktande av an-
vändningen av vatten av marginell kvalitet och kraven för investe-
ring och drift.

310

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

18.77 Konferenssekretariatet har uppskattat den årliga kostnaden för åren
1993 - 2000 för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 13,2
miljarder dollar, varav cirka 4,5 miljarder dollar från det internationella
samfundet i form av bidrag eller förmånliga krediter. Dessa beräkningar är
endast ungefärliga uppskattningar och har inte granskats av regeringarna.
De faktiska kostnaderna och finansieringsvillkoren, inklusive ickekoncessio-
nella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program för genomförande
som regeringarna fattar beslut om.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

18.78 Det föreligger ett akut behov för länder att kontrollera vattenresurser
och vattenkvalitet, vatten- och markanvändning samt spannmålsproduktion;
att genomföra undersökningar av typ och omfattning av vattenanvändningen
i jordbruket och hur den nu och i framtiden bidrar till en hållbar jordbruksut-
veckling; att utvärdera utvecklingspotentialen inom fiske och akvakultur;
och att förbättra tillgängligheten och spridningen av data till planerare, tek-
niker, jordbrukare och fiskare. Prioriterade forskningskrav är följande:

a) Identifiering av kritiska områden för tillämpbar vattenforskning;

b) Stärkande av de tillämpbara forskningsresurserna hos institutioner i
utvecklingsländerna;

c) Förbättring av översättning av resultat från den vattenrelaterade forsk-
ningen inom jordbruks- och fiskesystem i en praktisk och tillgänglig tekno-
logi och tillhandahållande av erforderligt stöd för att de snabbt skall kunna
tillämpas ute på fältet.

18.79 Överföringen av teknologi, både horisontell och vertikal, behöver
förstärkas. Mekanismer för kreditanskaffning, ingångsresurser, marknader,
rimlig prissättning och transporter måste utvecklas i samråd mellan länder
och externa stödorgan. Integrerad infrastruktur för vattenförsöijning på
landsbygden, inklusive institutioner för utbildning i vattenfrågor och stödt-
jänster för jordbruket, bör utökas för många olika ändamål och bör hjälpa
till vid utveckling av landsbygdens ekonomi.

c) Kunskapsutveckling

18.80 Utbildning och kunskapsutveckling bör aktivt genomföras på natio-
nell nivå genom: a) en bedömning av de nuvarande och långsiktiga behoven
av utbildning och kunskapsutveckling; b) upprättande av en nationell politik
för kunskapsutveckling; och c) utarbetande och genomförande av utbild-
ningsprogram för personal på alla nivåer liksom för jordbrukare. Följande
åtgärder är nödvändiga:

a) Uppskatta utbildningsbehoven för styrning av vattenanvändningen i
jordbruket;

b) Utöka de formella och informella utbildningsaktiviteterna;

c) Utveckla praktiska kurser för att förbättra möjligheterna att intensi-

Skr. 1992/93:13

311

fiera arbetet på att sprida tekniskt kunnande och stärka jordbrukarnas möj- Skr. 1992/93:13
ligheter, speciellt med inriktning på småskaliga producenter;

d) Utbilda personal på alla nivåer, inklusive jordbrukare, fiskare och
medlemmar i lokala organ, med särskild inriktning på kvinnorna;

e) Öka möjligheterna till karriärutveckling för att höja kunskapsnivån
bland administratörer och tjänstemän på alla nivåer som är engagerade i
styrningsprogram för mark- och vattenanvändning.

d) Kapacitetsuppbyggnad

18.81 Vikten av en fungerande och samordnad institutionell ram på natio-
nell nivå för att främja vattenanvändningen och en hållbar jordbruksutveck-
ling är numera allmänt erkänd. Därutöver bör det finnas en lämplig ram av
lagar, regler och bestämmelser för att underlätta åtgärder i vattenanvänd-
ningen inom jordbruket, dränering, vattenkvalitetsstyrning, småskaliga vat-
tenprogram och vattenanvändar- och fiskaregruppers verksamhet. Den lag-
stiftning som särskilt gäller behoven av vatten inom jordbrukssektorn bör
vara i överensstämmelse med och komma ifrån den allmänna lagstiftningen
för styrning av vattenresurserna. Åtgärder bör vidtas på följande områden:

a) Förbättring av vattenanvändningspolitiken med avseende på jordbruk,
fiske och utveckling på landsbygden samt av ramlagar för genomförande av
en sådan politik;

b) En översyn, förstärkning och vid behov omstrukturering av befintliga
institutioner för att öka deras kapacitet när det gäller vattenfrågor, varvid
man samtidigt måste erkänna behovet av att förvaltningen av vattenresur-
serna äger rum på lägsta lämpliga nivå;

c) En översyn över och, vid behov, förstärkning av organisationsstruktu-
ren, det funktionella samspelet och sambandet mellan ministerier och avdel-
ningar inom ett visst ministerium;

d) Genomförande av särskilda åtgärder som behöver stöd för institutio-
nell förstärkning genom bl.a. en långsiktig programbudgetering, personalut-
bildning, uppmuntran, mobilitet, utrustning och samordningsmekanismer;

e) Förbättring av den privata sektorns engagemang i kunskapsutveckling
och uppbyggnad av infrastukturen.

f) Överföring av befintliga och nya vattenanvändningstekniker genom att
skapa mekanismer för samarbete och informationsutbyte mellan nationella
och regionala institutioner.

G. Klimatförändringars inverkan på vattenresurserna

Bakgrund

18.82 Det råder en osäkerhet vad gäller förutsägelserna av klimatföränd-
ringar på global nivå. Trots att osäkerheterna ökar kraftigt på regional, na-
tionell och lokal nivå, är det på nationell nivå som de flesta viktiga besluten
skulle behöva fattas. Höjda temperaturer och minskad nederbörd skulle
leda till en minskad tillgång och ökad efterfrågan på vatten; det kan leda till
försämrad kvalitet på färskvattenreservoarerna och sätta press på den redan

312

ömtåliga balansen mellan tillgång och efterfrågan i många länder. Inte ens Skr. 1992/93:13
där nederbörden kan tänkas öka finns det någon garanti för att det skulle
hända just den tid på året då den skulle kunna utnyttjas; dessutom kan det
finnas sannolikhet för ökade översvämningar. Minsta höjning av havsvatten-
nivån leder ofta till att det tränger in saltvatten i flodmynningar, i små öar
och i kustakvifärer och till översvämningar i låglänta kustområden; detta
medför stora risker för låglänta länder.

18.83 I ministerdeklarationen vid den Andra världsklimatkonferensen kon-
staterar man att ”den potentiella inverkan av sådana klimatförändringar
skulle kunna utgöra ett miljöhot av hittills okänd omfattning... och skulle till
och med kunna hota överlevnaden i en del små östater och i låglänta kustom-
råden, i torra och halvtorra områden” (A/45/696/Add. 1, annex III, pream-
bel, para. 2. Konferensen ansåg att bland de viktigaste följdverkningarna av
klimatförändringarna är effekterna på det hydrologiska kretsloppet och på
vattenhanteringssystemen och därigenom på de socioekonomiska systemen.
En ökning av antalet extrema händelser, såsom översvämningar och torka,
skulle kunna leda till att antalet allvarliga katastrofer ökar. Konferensen
uppmanade därför till en förstärkning av nödvändiga forsknings- och kon-
trollprogram och ett utbyte av relevanta data och information. Dessa åtgär-
der skall vidtas på nationell, regional och internationell nivå.

Mål

18.84 Själva ämnets natur kräver först och främst mer information om och
större förståelse för det hot som föreligger. Denna fråga kan överföras till
följande målsättningar i överensstämmelse med Förenta Nationernas ram-
konvention om klimatförändringar:

a) Att förstå och kvantifiera hotet från klimatförändringars inverkan på
färskvattenresurserna;

b) Att underlätta genomförandet av effektiva nationella motåtgärder om
och när den hotande inverkan ses som tillräckligt bekräftad för att motivera
sådana åtgärder;

c) Att studera potentiella följdverkningar av klimatförändringar i områ-
den som hotas av torka och översvämningar.

Åtgärder

18.85 Alla länder skulle, alltefter förmåga och tillgängliga resurser, och ge-
nom bilateralt eller multilateralt samarbete inkluderande genom samarbete
med Förenta Nationerna och andra berörda organisationer kunna vidta föl-
jande åtgärder:

a) Kontrollera och registrera den hydrologiska regimen inklusive mark-
fuktighet, grundvattenbalans, vattnets penetration och avdunstning samt
därmed sammanhängande klimatfaktorer, speciellt i regioner och länder där
den största sannolikheten föreligger för att de skall drabbas av negativa ef-
fekter av klimatförändringar och där man därför bör definiera de områden
som är sårbara för sådana följdverkningar;

b) Utveckla och tillämpa tekniker och metoder för uppskattning av po-

313

tentiella negativa effekter på färskvattenresursema till följd av klimatför- Skr.
ändringar genom temperatur- och nederbördsförändringar och stigande
havsnivå samt risker för översvämningar;

c) Inleda fallstudier för att undersöka om det finns samband mellan
klimatförändri gar och de nuvarande tork- och översvämningskatastroferna
i vissa regioner;

d) Bedöma de sociala, ekonomiska och miljömässiga följderna;

e) Utveckla och initiera strategier för att möta identifierade negativa ef-
fekter inklusive förändringar i grundvattennivåerna och för att förhindra
saltinträngning i grundvattenförande lager;

f) Utveckla jordbruksverksamheter baserade på användning av bräckt
vatten;

g) Bidra till pågående forskningsverksamhet inom ramen för nuvarande
internationella program.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

18.86 Konferenssekretariat har beräknat den årliga kostnaden för åren
1993 - 2000 för att genomföra åtgärderna i detta program till omkring 100
miljoner dollar, varav cirka 40 miljoner dollar från det internationella sam-
fundet i form av bidrag eller förmånliga krediter. Dessa beräkningar är en-
dast ungefärliga uppskattningar och har inte granskats av regeringarna. De
faktiska kostnaderna och finansieringsvillkoren, inklusive icke-koncessio-
nella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program för genomförandet
som regeringarna beslutar om.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

18.87 Kontrollen av klimatförändringar och deras inverkan på färskvatten-
reservoarerna måste vara nära integrerad med nationella och internationella
program för kontroll av miljön, särskilt de som har att göra med atmosfären,
som framgår av andra avsnitt av Agenda 21, och hydrosfären, som diskuteras
under programområde B ovan. Att utgå från en analys av data som indikerar
klimatförändringar som utgångspunkt för utarbetande av räddningsåtgärder
är en komplicerad uppgift. Inom detta område behövs det ett omfattande
forskningsarbete och man måste ta vederbörlig hänsyn till det arbete som
utförts av The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), World
Climate Research Programme, International Geosphere-Biosphere Pro-
gramme (IGBP) och andra hithörande internationella program.

18.88 Utvecklingen och genomförandet av åtgärdsstrategier kräver en inno-
vativ användning av tekniska hjälpmedel och tekniska lösningar, inklusive
installation av varningssystem för översvämningar och torka och uppbyg-
gande av nya vattenresursutvecklingsprojekt såsom dammar, akvedukter,
källfält, avloppsreningsverk, avsaltningsverk, skyddsvallar, bankar och drä-
neringskanaler. Det finns också ett behov av samordnade forskningsnätverk
såsom nätverket Internationella Geosfär-Biosfär-programmet/Det Globala
Ändringssystemet för analys, forskning och utbildning (IGBP/START).

1992/93:13

314

c) Kunskapsutveckling Skr. 1992/93:13

18.89 För att utvecklings- och innovationsarbetet skall lyckas behövs det en
god akademisk utbildning och personalmotivation. Internationella projekt
kan bidra till att ta fram alternativ, men vaije land måste utveckla och ge-
nomföra en egen politik och utveckla sin egen expertis inför de vetenskapliga
och tekniska utmaningarna som väntar, liksom också ett organ av intresse-
rade enskilda personer som kan tolka dessa komplicerade frågor åt de perso-
ner som har att fatta de politiska besluten. En sådan specialiserad personal
måste utbildas, anställas och behållas i tjänst så att de kan tjäna sina länder
med dessa uppgifter.

d) Kapacitetsuppbyggnad

18.90 Det finns ett behov av att bygga upp en kapacitet på nationell nivå för
att utveckla, granska och genomföra åtgärdsstrategier. För uppbyggnaden
av stora tekniska anläggningar och installation av prognossystem behövs det
en betydande förstärkning av de ansvariga organen både inom den privata
och den offentliga sektorn. Allra viktigast är kravet på en socio-ekonomisk
mekanism som kan granska förutsägelser om klimatförändringarnas inver-
kan och möjliga responsstrategier och göra de nödvändiga bedömningarna
och fatta erforderliga beslut.

315

Skr. 1992/93:13

Kapitel 19

Miljöanpassad hantering av giftiga kemikalier och
åtgärder mot den olagliga internationella handeln
med giftiga och farliga produkter

Inledning

19.1 En omfattande kemikalieanvändning är nödvändig för att uppfylla
världssamfundets sociala och ekonomiska mål och erfarenheten visar att ke-
mikalier kan användas i stor utsträckning på ett kostnadseffektiv sätt och
med en hög grad av säkerhet. Mycket återstår dock att göra för att säker-
ställa en miljöanpassad hantering av giftiga kemikalier i enlighet med princi-
perna om en hållbar utveckling och förbättrad livskvalitet för mänsklighe-
ten. Två av de största problemen, särskilt i utvecklingsländerna, är a) brist
på tillräckliga vetenskapliga underlag för att göra det möjligt att bedöma ris-
kerna med användning av ett stort antal kemikalier och b) bristande resurser
för utvärdering av kemikalier för vilka underlag finns.

19.2 Svåra kemiska föroreningar med allvarliga skador på människors
hälsa, arvsanlag och fortplantning samt på miljön har på senare tid förekom-
mit inom några av världens viktigaste industriområden. För att råda bot på
denna situation krävs stora investeringar och utveckling av ny teknik. De
långsiktiga följderna av föroreningar, som även omfattar atmosfärens och
klimatets grundläggande kemiska och fysiska processer, har vi först under
senare tid böljat att förstå och först nu har vi börjat inse hela vidden av dessa
verkningar.

19.3 Ett stort antal internationella organ är inblandade i arbetet med kemi-
kaliesäkerhet. Handlingsprogram för att främja kemikaliesäkerhet har anta-
gits i många länder. Detta arbete har en internationell dimension eftersom
kemiska risker inte respekterar nationsgränser. En betydande förstärkning
av såväl nationella som internationella insatser behövs emellertid för att
åstadkomma en miljöanpassad hantering av kemikalier.

19.4 Sex programområden föreslås:

A. Snabbare och utökad internationell riskbedömning av kemikalier

B. Harmonisering av klassificering och märkning av kemikalier

C. Utbyte av information om giftiga kemikalier och kemiska risker

D. Införande av riskbegränsningsprogram

E. Förstärkning av nationell kompetens och kapacitet för kemikaliehante-
ring

F. Åtgärder mot den olagliga internationella handeln med giftiga och farliga
produkter

316

Dessutom behandlas i det korta avslutande avsnittet G ett förbättrat samar- Skr. 1992/93:13
bete av betydelse för flera av programområdena.

19.5 Förutsättningen för ett framgångsrikt genomförande av dessa sex pro-
gramområden är ett intensivt internationellt arbete och en förbättrad sam-
ordning av det pågående internationella arbetet samt beslut om och använd-
ning av tekniska, vetenskapliga, utbildningsmässiga och finansiella medel
för detta, särskilt i utvecklingsländerna. Programområdena berör i varie-
rande grad farlighetsbedömning (med utgångspunkt från kemikaliernas in-
neboende egenskaper), riskbedömning (inklusive bedömning av expone-
ring), frågan om vilka risker som är acceptabla och riskhantering.

19.6 Samarbete beträffande kemikaliesäkerhet mellan FN:s miljöprogram
(UNEP), Internationella arbetsorganisationen (ILO) och Världshälsoorga-
nisationen (WHO) inom Internationella programmet för kemikaliesäkerhet
(IPCS) bör vara kärnan i det internationella samarbetet för en miljöanpas-
sad hantering av giftiga kemikalier. Alla tänkbara ansträngningar bör göras
för att stärka detta program. Samarbete med andra program, t.ex. OECD:s
och EG:s program samt andra regionala och statliga kemiska program, bör
främjas.

19.7 En ökad samordning mellan FN-organ och andra internationella orga-
nisationer som arbetar med hantering och bedömning av kemikalier bör
främjas ytterligare. Inom ramen för IPCS hölls en mellanstatlig konferens,
som sammankallades av UNEP:s exekutivdirektör i London under decem-
ber 1991 för att undersöka denna fråga ytterligare (se punkterna 19.75 och
19.76).

19.8 Bredast möjliga medvetenhet om kemiska risker är en förutsättning för
att uppnå kemikaliesäkerhet. Principen att samhället och arbetstagarna har
rätt att få reda på dessa risker bör respekteras. En avvägning bör emellertid
göras mellan rätten till information om farliga ämnen och företagens rätt att
skydda sekretessbelagd information. (Med företag avses i detta kapitel såväl
stora industriföretag och transnationella företag som inhemska företag.) Nä-
ringslivets initiativ för omsorg och för ansvarsfull produktion bör utvecklas
och främjas. Företag bör tillämpa lämpliga normer i alla länder för att und-
vika skador på människors hälsa och miljön.

19.9 Det finns farhågor i hela världen om att den internationella transporten
av giftiga och farliga produkter delvis sker i strid med gällande nationell lag-
stiftning och internationella lagar, till skada för miljön och människors hälsa
i alla länder, särskilt i utvecklingsländerna.

19.10 I resolution 44/226 av den 22 december 1989 anmodades vaije regio-
nal kommission att, i mån av tillgängliga resurser, bidra till åtgärder mot den
olagliga handeln med giftiga och farliga produkter och avfall genom att över-
vaka och göra regionala bedömningar av denna handel och dess följder för
människors hälsa och miljön. Generalförsamlingen uppmanade också de re-
gionala kommissionerna att samarbeta sinsemellan och med UNEP för att
bedriva en effektiv och samordnad bevakning och utvärdering av den olag-
liga handeln med giftiga och farliga produkter och avfall.

317

Programområden Skr. 1992/93:13

A. Snabbare och utökad internationell riskbedömning av

kemikalier

19.11 Bedömning av hälsorisker och miljöfaror till följd av att ett visst ke-
miskt ämne används är en förutsättning för att planera för en säker och nyttig
användning av detta ämne. Bland de ca 100 000 kemiska ämnen i handeln
och de tusentals ämnen av naturligt ursprung som människor kommer i berö-
ring med uppträder många som föroreningar i livsmedel, kommersiella pro-
dukter och i miljön som helhet. Lyckligtvis är exponeringen för de flesta ke-
mikalierna (ca 1 500 kemikalier står för drygt 95% av den sammanlagda
världsproduktionen) ganska begränsad eftersom många kemikalier används
i mycket små mängder. Ett allvarligt problem är att det ofta saknas viktiga
underlag för riskbedömning, t.o.m. när det gäller ett stort antal högvolym-
kemikalier. Sådana underlag tas nu fram för en rad kemikalier inom ramen
för OECD-programmet.

19.12 Riskbedömning är resurskrävande. Den skulle kunna göras kostnads-
effektiv genom att stärka det internationella samarbetet och förbättra sam-
ordningen för att optimalt utnyttja de tillgängliga resurserna och undvika
onödigt dubbelarbete. Varje land bör dock ha en ”kritisk massa” av teknisk
personal till sitt förfogande med erfarenhet av toxicitetstestning och expone-
ringsanalys, som är två viktiga inslag i riskbedömning.

Mål

19.13 Målen för detta programområde är:

a) Att stärka den internationella riskbedömningen. Flera hundra viktiga
kemikalier eller kemikaliegrupper, inklusive ämnen som har global bety-
delse som föroreningar, bör bedömas före år 2000 på grundval av gängse ur-
vals- och bedömningskriterier,

b) att utarbeta riktlinjer för godtagbar exponering för ett större antal gif-
tiga kemikalier på grundval av forskares bedömningar och vetenskaplig enig-
het om exponeringsgränser baserade på hälsoeller miljöfaktorer respektive
sociala och ekonomiska faktorer.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

19.14 Regeringar bör, i samarbete med berörda internationella organisatio-

ner och företag, där så är lämpligt:

a) Stärka och bygga ut program för riskbedömning av kemikalier inom
IPCS (UNEP, ILO, WHO) och FAO tillsammans med andra organisationer,
inklusive OECD, baserade på en enig syn på kvalitetssäkring av data, till-
lämpning av bedömningskriterier, kontroll genom andra forskare och sam-
verkan med riskhanteringsverksamhet, med beaktande av försiktighetsprin-
cipen,

b) främja mekanismer för att öka samarbetet mellan regeringar, näringsli- 318

vet, universiteten och berörda icke-statliga organisationer som arbetar med Skr. 1992/93:13
olika aspekter av riskhantering vad beträffar kemikalier och processer där
kemikalier används, särskilt främjande och samordning av forskningverk-
samhet för att förbättra kunskaper om mekanismerna bakom giftiga kemika-
liers verkningar,

c) uppmuntra till att rutiner utarbetas för utbyte mellan länder av bedöm-
ningsrapporter för kemikalier som underlag för nationella program för kemi-
kaliebedömning.

b) Information

19.15 Regeringar bör, i samarbete med berörda internationella organisatio-
ner och företag, där så är lämpligt,

a) Prioritera farlighetsbedömningar av kemikalier, dvs. av kemikaliernas
inneboende egenskaper, som underlag för riskbedömning,

b) utarbeta de underlag som behövs för bedömning på grundval bl.a. av
program inom IPCS (UNEP, WHO, ILO), FAO, OECD och EG samt andra
pågående regionala och statliga program. Företagen bör delta aktivt i detta
arbete.

19.16 Företagen bör tillhandahålla information om kemikalieprodukter
som behövs för bedömningar av möjliga hälso- och miljörisker. Denna infor-
mation bör ställas till förfogande för behöriga nationella myndigheter och
internationella organ och andra intressenter som arbetar med farlighets- och
riskbedömning och i möjligaste mån också för allmänheten, med beaktande
av legitima sekretesskrav.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

19.17 Regeringar bör, i samarbete med berörda internationella organisatio-
ner och företag, där så är lämpligt:

a) Utarbeta kriterier för prioriteringar vad gäller bedömning av kemika-
lier som utgör ett globalt problem,

b) se över strategier för exponeringsbedömning och miljöövervakning för
att möjliggöra en optimal användning av tillgängliga resurser, säkerställa
förenlighet mellan information från olika källor och uppmuntra konsekventa
nationella och internationella strategier för denna bedömning.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

19.18 Större delen av den information och de metoder som används för risk-
bedömning av kemikalier härstammar från utvecklade länder. För att bygga
ut och påskynda bedömningsarbetet krävs att företag och forskningsinstitu-
tioner kraftigt bygger ut sin verksamhet vad gäller forskning och säkerhets-
provning. I kostnadsberäkningen nedan har hänsyn tagits till behovet av att
stärka de berörda FN-organens kapacitet och den bygger på hittillsvarande
erfarenheter av IPCS. Det bör noteras att stora kostnader, som ofta inte går
att kvantifiera, har inte tagits med i beräkningen. Beräkningen omfattar

319

företagens och regeringarnas kostnader för att få fram den säkerhetsinfor- Skr. 1992/93:13
mation som används som bedömningsunderlag och regeringarnas kostnader
för underlag och utkast till bedömningsrapporter till IPCS, Internationella
registret för potentiellt giftiga kemikalier (IRPTC) och OECD. Den inklu-
derar också kostnaderna för påskyndat arbete i organ utanför FN-systemet,
t.ex. OECD och EG.

19.19 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 30
miljoner dollar från det internationella samfundet i bidrag eller förmånliga
krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har
granskats av regeringarna. De faktiska kostnaderna och finansiella villko-
ren, inklusive icke-koncessionella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och
program som regeringarna beslutar att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

19.20 Betydande forskningsinsatser behövs för att förbättra metoder för ke-
mikaliebedömning med inriktning på en gemensam struktur för riskbedöm-
ning och för att förbättra rutinerna för användning av toxikologisk och epi-
demiologisk information som underlag för att förutsäga kemikaliers effekter
på människors hälsa och miljön, med målet att underlätta för beslutsfattare
att välja en lämplig politik och lämpliga åtgärder för att minska riskerna med
kemikalier.

19.21 Åtgärderna omfattar bl.a.:

a) Att stärka forskning om säkra(re) alternativ till giftiga kemikalier som
utgör en orimlig och ohanterbar miljö- eller hälsorisk och till kemikalier som
är giftiga, stabila och bioackumulativa och som inte kan hanteras på ett sä-
kert sätt,

b) att främja forskning om och godkännande av metoder som ersätter
djurförsök (och därmed minska användningen av försöksdjur),

c) att främja relevanta epidemiologiska studier i syfte att fastställa orsak
och verkan vad gäller exponering för kemikalier och förekomsten av vissa
sjukdomar,

d) att främja ekotoxikologiska studier i syfte att bedöma kemikaliers mil-
jörisker.

c) Kunskapsutveckling

19.22 Internationella organisationer bör, med deltagande av regeringar och
icke-statliga organisationer, starta utbildningsprojekt med deltagande av
kvinnor och barn, som är mest utsatta för riskerna, för att underlätta för län-
der, särskilt utvecklingsländerna, att på nationell nivå maximalt utnyttja in-
ternationella bedömningar av kemikalierisker.

d) Kapacitetsuppbyggnad

19.23 Internationella organisationer bör, med utgångspunkt från tidigare,
pågående och framtida bedömningsarbete, stödja länder, särskilt utveck-

320

lingsländema, med att utveckla och stärka kapacitet för riskbedömningar på Skr. 1992/93:13
nationell och regional nivå för att minimera och så långt möjligt förebygga
risker vid produktion och användning av giftiga och miljöfarliga kemikalier.

Tekniskt samarbete och finansiellt stöd eller andra bidrag bör ges till verk-
samhet som syftar till att bygga ut och påskynda det nationella och interna-
tionella arbetet med bedömning och begränsning av kemikalierisker för att
möjliggöra bästa kemikalieval.

B. Harmonisering av klassificering och märkning av
kemikalier

Bakgrund

19.24 Lämplig märkning av kemikalier och spridning av faktablad med sä-
kerhetsinformation, t.ex. de internationella kemikaliesäkerhetskorten och
liknande material, baserade på bedömningar av hälso- och miljörisker, är
det enklaste och effektivaste sättet att visa hur kemikalier skall hanteras och
användas på ett säkert sätt.

19.25 Ett omfattande system som har utarbetats inom FN används för när-
varande för säker transport av farliga produkter, inklusive kemikalier. Detta
system tar främst sikte på de akuta riskerna med kemikalier.

19.26 Än så länge saknas globalt harmoniserade system för riskklassifice-
ring och märkning till stöd för en säker kemikalieanvändning på arbetsplat-
ser eller i hemmet. Kemikalieklassificering kan användas för olika ändamål
och är ett särskilt viktigt redskap som underlag för märkningssystem. Det
är nödvändigt att utveckla harmoniserade system för riskklassificering och
märkning som bygger på pågående arbete på detta område.

Mål

19.27 Ett globalt harmoniserat system för riskklassificering och kompatibel
märkning, omfattande faktablad om olika materials säkerhet och lättförståe-
liga symboler, bör utarbetas före år 2000, om det är praktiskt möjligt.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

19.28 Regeringar bör, i samarbete med berörda internationella organisatio-
ner och företag, där så är lämpligt, starta ett projekt i syfte att upprätta och
utarbeta ett harmoniserat system för klassificering och kompatibel märkning
för kemikalier på samtliga officiella FN-språk och med användning av lämp-
liga symboler. Ett sådant märkningssystem bör inte leda till att det uppställs
omotiverade handelshinder. Det nya systemet bör utnyttja gängse system i
möjligaste mån, utvecklas etappvis och bör, där så är möjligt, harmoniseras
med befintliga märkningssystem inom olika områden.

321

21 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 13

b) Information

Skr. 1992/93:13

19.29 Internationella organ, inklusive IPCS (UNEP, WHO, ILO), FAO, In-
ternationella sjöfartsorganisationen (IMO), FN:s expertkommitté för trans-
port av farliga varor och OECD, bör, i samarbete med regionala och natio-
nella myndigheter som tillämpar system för klassificering och märkning och
annan informationsspridning, tillsätta en samordningsgrupp för att:

a) Utvärdera och, när så är lämpligt, genomföra studier av befintliga sy-
stem för riskklassificering och information för att besluta om allmänna prin-
ciper för ett globalt harmoniserat system,

b) utarbeta och tillämpa en arbetsplan för upprättande av ett globalt har-
moniserat riskklassificeringssystem. Planen bör omfatta en beskrivning av
de uppgifter som skall utföras och tidsgränser för utförande och tilldelning
av uppgifter till samordningsgruppens medlemmar,

c) utarbeta ett harmoniserat system för riskklassificering,

d) utarbeta förslag til) standardisering av terminologi och symboler för
riskkommunikation för att förbättra hanteringen av kemikalierisker, under-
lätta för den internationella handeln och underlätta översättning av informa-
tionen till slutanvändarens språk,

e) utarbeta ett harmoniserat märkningssystem.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

19.30 Konferenssekretariatet har inkluderat kostnaderna för tekniskt bi-
stånd inom ramen för detta program i sin kostnadsberäkning för program-
område E. Sekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-2000) för
att stärka internationella organisationer till ca. 3 miljoner dollar från det in-
ternationella samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här
endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av regering-
arna. De faktiska kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-kon-
cessionella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program som regering-
arna beslutar att genomföra.

b) Kunskapsutveckling

19.31 Regeringar, institutioner och icke-statliga organisationer bör, i samar-
bete med lämpliga FNorganisationer och program, starta utbildningskurser
och informationskampanjer för att främja förståelse och användning av ett
nytt harmoniserat system för klassificering och kompatibel märkning av ke-
mikalier.

c) Kapacitetsuppbyggnad

19.32 I samband med förstärkning av den nationella kapaciteten för kemi-
kaliehantering, inklusive utarbetande och användning av och anpassning till
nya system för klassificering och märkning, bör skapandet av handelshinder

322

undvikas och vederbörlig hänsyn tas till den begränsade kapaciteten och de
begränsade resurserna i ett stort antal länder, särskilt utvecklingsländer, för
att genomföra sådana system.

C. Utbyte av information om giftiga kemikalier och kemiska
risker

Bakgrund

19.33 Följande åtgärder för utbyte av information om de fördelar och risker
som är förknippade med användning av kemikalier syftar till en bättre hante-
ring av giftiga kemikalier genom utbyte av information av vetenskaplig, tek-
nisk, ekonomisk och juridisk karaktär.

19.34 Londonriktlinjema för utbyte av information om kemikalier i den in-
ternationella handeln är en uppsättning riktlinjer som har antagits av rege-
ringar i syfte att öka kemikaliesäkerhet genom utbyte av information om ke-
mikalier. Riktlinjerna innehåller särskilda bestämmelser om utbyte av infor-
mation om förbjudna kemikalier och kemikalier som är föremål för stränga
restriktioner.

19.35 Exporten till utvecklingsländerna av kemikalier som har förbjudits i
producentländer eller vilkas användning är underkastad stränga restriktio-
ner i vissa industriländer har gett upphov till farhågor eftersom vissa import-
länder, på grund av bristande infrastruktur för kontroll av import, distribu-
tion, lagring och avfallshantering av, samt receptföreskrifter för kemikalier,
saknar förmåga att säkerställa en säker användning.

19.36 För att komma tillrätta med detta problem infördes 1989 bestämmel-
ser om i förväg meddelat samtycke (”prior informed consent” - PIC) i Lon-
donriktlinjerna (UNEP) och i de internationella principerna för distribution
och användning av bekämpningsmedel (FAO). Dessutom har ett gemensamt
FAO/UNEP-program startats för tillämpning av PICförfarandet för kemika-
lier, inklusive preciseringar av de kemikalier som skall vara föremål för PIC-
förfarandet och utarbetande av riktlinjer för beslut. Enligt ILO-konventio-
nen om kemikalier skall exportoch importländer underrätta varandra när
miljöfarliga kemikalier har förbjudits av hänsyn till arbetsmiljön. Inom ra-
men för GATT har man förhandlat om att skapa ett bindande instrument
om produkter som har förbjudits eller är föremål för stränga restriktioner på
hemmamarknaden. Vidare har GATT:s råd kommit överens, vilket framgår
av dess beslut i C/M/251, om att förlänga arbetsgruppens mandat med tre
månader, med böljan från tidpunkten för gruppens nästa sammanträde, och
har bemyndigat ordföranden att samråda om tidpunkten för detta samman-
träde.

19.37 Trots betydelsen av PIC-förfarandet är informationsutbyte nödvän-
digt vad gäller alla kemikalier.

Skr. 1992/93:13

323

Mål

Skr. 1992/93:13

19.38 Målen för detta programområde är:

a) Att främja ett intensifierat utbyte av information mellan samtliga be-
rörda parter om kemikaliers säkerhet och användning samt om utsläpp;

b) Att senast år 2000, om detta är praktiskt möjligt, uppnå att alla berörda
parter deltar i PICförfarandet och att det tillämpas i full omfattning, vilket
även kan omfatta obligatorisk tillämpning enligt de rättsligt bindande instru-
ment som anges i de ändrade Londonriktlinjema och FAO:s internationella
etiska principer, med beaktande av erfarenheterna av PIC-förfarandet.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

19.39 Regeringar och berörda internationella organisationer bör, i samar-
bete med företag:

a) Stärka nationella institutioner med ansvar för utbyte av information
om giftiga kemikalier och främja upprättande av nationella centra, där så-
dana centra inte redan finns,

b) stärka internationella institutioner och nätverk, t.ex. IRPTC, med an-
svar för utbyte av information om giftiga kemikalier,

c) inleda tekniskt samarbete med och ge information till andra länder, sär-
skilt länder där det saknas tillräcklig sakkunskap, inklusive utbildning i att
tolka teknisk information, t.ex. dokument för miljökriterier, hälso- och sä-
kerhetsanvisningar och internationella kemikaliesäkerhetskort (utgivna av
IPCS), studier om bedömning av kemikaliers cancerrisker för människor
(utgivna av Internationella organet för cancerforskning, IAR C) och besluts-
underlag utgivna inom ramen för FAO:s/UNEP:s gemensamma program för
PIC samt sådana som utges av näringslivet m.m.,

d) snarast tillämpa PIC-förfarandet och, mot bakgrund av de vunna erfa-
renheterna, uppmana berörda internationella organisationer, t.ex. UNEP,
GATT, FAO, WHO och andra att inom sina respektive kompetensområden
överväga att skyndsamt arbeta för införande av bindande rättsliga instru-
ment på detta område.

b) Information

19.40 Regeringar och berörda internationella organisationer bör i samar-
bete med företag:

a) Medverka till att skapa nationella system för kemikalieinformation i
utvecklingsländerna och förbättrad tillgång till befintliga internationella sy-
stem,

b) förbättra databaser och informationssystem för giftiga kemikalier,
t.ex. program för inventering av utsläpp, genom att anordna utbildning i att
använda dessa system och framställa mjukvara, hårdvara och andra mate-
rial,

c) ge importländerna information om kemikalier som är förbjudna eller
föremål för stränga restriktioner för att underlätta för dem att bedöma och

324

besluta om de skall importera sådana kemikalier, och i så fall hur de skall Skr. 1992/93:13
hanteras, och fastställa ett gemensamt ansvar för import- och exportländer
inom kemikaliehandeln,

d) tillhandahålla information som är nödvändig för att bedöma de hälso-
och miljörisker som är förknippade med alternativ till förbjudna kemikalier
eller kemikalier som är föremål för stränga restriktioner.

19.41 FN-organ bör i möjligaste mån utge allt internationellt informations-
material om giftiga kemikalier på samtliga officiella FN-språk.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

19.42 Regeringar och berörda internationella organisationer bör, i samar-
bete med företag, samarbeta för att upprätta, stärka och bygga ut, allt efter
omständigheterna, nätet av nationella myndigheter som svarar för utbyte av
information om kemikalier och starta ett program för tekniskt utbyte för att
skapa en kärntrupp av utbildad personal inom varje deltagarland.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

19.43 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 10
miljoner dollar från det internationella samfundet i bidrag eller förmånliga
krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har
granskats av regeringarna. De faktiska kostnaderna och finansiella villko-
ren, inklusive ickekoncessionella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och
program som regeringarna beslutar att genomföra.

D. Upprättande av riskbegränsningsprogram

Bakgrund

19.44 Alternativ till giftiga kemikalier finns ofta redan tillgängliga. Riskbe-
gränsning kan därför ibland uppnås genom att använda andra kemikalier el-
ler t.o.m. teknik som inte utnyttjar kemikalier. Det klassiska exemplet på
riskbegränsning är att ersätta skadliga ämnen med oskadliga eller mindre
skadliga ämnen. Att vidta åtgärder för att förebygga föroreningar och ställa
upp krav för kemikalieanvändning inom olika miljöer, inklusive livsmedel
och vatten och i konsumentvaror, är ett annat exempel på riskbegränsning.
Inom ett större sammanhang innebär riskbegränsning övergripande metoder
för att begränsa riskerna med giftiga kemikalier, med beaktande av kemika-
liernas hela livscykel. Sådana metoder kan omfatta såväl regler som andra
åtgärder, t.ex. att främja användning av miljövänligare produkter och tek-
nik, metoder och program för att förebygga föroreningar, utsläppsinvente-
ringar, varumärkning, användningsrestriktioner, ekonomiska styrmedel,
metoder för säker hantering och exponeringsbestämmelser samt avveckling
av eller förbud mot kemikalier som utgör orimliga och i övrigt ohanterbara
risker för människors hälsa och miljön och sådana som är giftiga, stabila och

325

bioackumulativa och vilkas användning inte kan kontrolleras tillräckligt sä- Skr. 1992/93:13
kert.

19.45 Inom jordbruket är integrerad bekämpning av skadedjur, inklusive
användning av biologiska bekämpningsmedel som alternativ till giftiga be-
kämpningsmedel, en riskbegränsningsmetod.

19.46 Andra riskbegränsningsområden är: förebyggande av kemiska
olyckor, förebyggande av kemikalieförgiftning och system för giftövervak-
ning och samordning av sanering och rehabilitering av områden som har ska-
dats av giftiga kemikalier.

19.47 OECD:s råd har beslutat att OECD:s medlemsstater bör starta eller
stärka nationella program för riskbegränsning. Internationella rådet för ke-
miska förbund (ICCA) har tagit initiativ till ansvarsfull omsorg och produk-
tion, som syftar till att begränsa de kemiska riskerna. UNEP:s program för
medvetenhet och beredskap för lokala krissituationer (APELL) har till syfte
att hjälpa beslutsfattare och teknisk personal att höja det allmänna medve-
tandet om farliga installationer och utarbeta beredskapsplaner. ILO har ut-
gett riktlinjer för förebyggande av allvarliga industriolyckor och utarbetar
för närvarande ett internationellt instrument om förebyggande av industri-
katastrofer, som skall antas under 1993.

Mål

19.48 Målet för detta programområde är att undanröja oacceptabla eller
orimliga risker och, i den mån det är ekonomiskhgenomförbart, begränsa
risker förknippade med giftiga kemikalier genom att anta en övergripande
syn, som omfattar ett brett spektrum av riskbegränsningsmöjligheter, och
vidta försiktighetsåtgärder på grundval av allsidiga livscykelanalyser.

a) Lednings- och hanteringsfrågor

19.49 Regeringar bör, där så är lämpligt, i samarbete med berörda interna-
tionella organisationer och företag:

a) Överväga att införa en politik baserad på godkända principer om pro-
ducentansvar, där så är lämpligt, och tillämpa en syn på kemikaliehantering
som är baserad på försiktighetsprincipen, förebyggande insatser och beak-
tande av hela produktcykeln, dvs. tillverknings-, handels-, transport-, an-
vändnings- och avfallsleden,

b) vidta samordnade åtgärder för att begränsa riskerna med giftiga kemi-
kalier, med beaktande av kemikaliernas hela livscykel. Dessa åtgärder kan
omfatta såväl regler som andra åtgärder, t.ex. främjande av användning av
renare produkter och teknik, utsläppsinventeringar, produktmärkning, an-
vändningsrestriktioner, ekonomiska styrmedel samt avveckling av eller för-
bud mot kemikalier som utgör orimliga och i övrigt ohanterbara risker för
människors hälsa och miljön och sådana som är giftiga, stabila och bioack-
umulativa och vilkas användning inte kan kontrolleras tillräckligt säkert,

c) införa program och regler och vidta andra åtgärder för att precisera och
minimera exponeringen för giftiga kemikalier genom att ersätta dem med

326

mindre giftiga ämnen och slutligen avveckla kemikalier som utgör orimliga
och i övrigt ohanterbara risker för människors hälsa och miljön och sådana
som är giftiga, stabila och bioackumulativa och vilkas användning inte kan
kontrolleras tillräckligt säkert,

d) öka insatserna för att fastställa de nationella behoven vad gäller norm-
givning och genomförande enligt FAO:s/WHO:s Codex alimentarius för att
minimera de negativa effekterna av kemikalier i livsmedel,

e) utarbeta nationella program och anta nödvändiga regler för förebyg-
gande av olyckor och beredskap, bl.a. genom planering av markanvändning,
främja rapporteringssystem för olyckor och samarbeta med OECD/UNEP:s
internationella direktorat för regionala beredskapscentraler och APELL-
programmet,

f) främja upprättande och förstärkning, alltefter omständigheterna, av
nationella giftcentraler för att säkerställa snabba och korrekta diagnoser och
behandling av förgiftningar,

g) minska det stora beroendet av jordbrukskemikalier genom alternativa
jordbruksmetoder, integrerad skadedjursbekämpning och andra lämpliga
åtgärder,

h) kräva att tillverkare, importörer och andra som hanterar giftiga kemi-
kalier utarbetar, i samarbete med producenterna av sådana kemikalier, be-
redskapsförfaranden för krissituationer och planer för lokala och andra in-
satser vid olyckor,

i) genom en miljöananpassad avfallshantering inventera, bedöma, be-
gränsa eller i möjligaste mån undanröja risker till följd av lagring av ut-
gångna kemikalier.

19.50 Företag bör uppmuntras att:

a) I samarbete med regeringar och berörda internationella organisationer
och organ inom FNsystemet utarbeta internationellt överenskomna princi-
per för handeln med kemikalier, med särskilt beaktande av ansvaret för att
tillhandahålla information om möjliga risker och för miljöanpassad hante-
ring av kemikalierna i avfallsledet,

b) utveckla tillämpning av ”omsorg under ansvar” för tillverkare av ke-
miska produkter, med beaktande av sådana produkters hela livscykel,

c) på frivillig basis anta program för information till allmänheten baserade
på internationella riktlinjer, inklusive utbyte av information om orsaker till
oavsiktliga och andra utsläpp och metoder för att förebygga dessa, och rap-
portera om årliga rutinmässiga utsläpp av giftiga kemikalier i miljön på
grund av bristen på krav i värdlandet.

b) Information

19.51 Regeringar bör, där så är lämpligt, i samarbete med berörda interna-
tionella organisationer och företag:

a) Främja utbyte av information om nationella och regionala åtgärder för
att begränsa riskerna med giftiga kemikalier,

b) samarbeta för att utveckla riktlinjer för meddelanden om kemiska ris-
ker på nationell nivå för att främja informationsutbyte med allmänheten och
förståelse av riskerna.

Skr. 1992/93:13

327

c) Samarbete och samordning pä internationell och regional nivå Skr. 1992/93:13

19.52 Regeringar bör, där så är lämpligt, i samarbete med berörda interna-
tionella organisationer och företag:

a) Samarbeta för att utarbeta gemensamma kriterier för att välja ut lämp-

liga kemikalier för samordnade riskbegränsningsåtgärder,

b) samordna gemensamma riskbegränsningsåtgärder,

c) utforma riktlinjer och politik om skyldighet för tillverkare, importörer
och andra användare av giftiga kemikalier att förse sina produkter med gift-
deklarationer innehållande information om risker och beredskap för krissi-
tuationer,

d) uppmuntra stora industriföretag, inbegripet transnationella företag
och andra företag oavsett var de är verksamma, att åta sig att införa normer
för en miljöanpassad hantering av giftiga kemikalier som motsvarar eller är
minst lika stränga som de krav som gäller i ursprungslandet,

e) uppmuntra och ge stöd till små och medelstora företag för att utarbeta

och införa lämpliga riskbegränsningsrutiner i sin verksamhet,

f) utforma regler och andra åtgärder och förfaranden som syftar till att
förhindra export av kemikalier som är förbjudna, är föremål för stränga re-
striktioner, har återkallats eller inte är godkända av hälso- eller miljöskäl,
förutom när sådan export i förväg skriftligen har godkänts av importlandet
eller i övrigt sker i enlighet med PIC-förfarandet,

g) uppmuntra arbete på nationell och regional nivå för att harmonisera
bedömning av bekämpningsmedel,

h) främja och utarbeta mekanismer för säker produktion, hantering och
användning av farliga material och utforma program för att ersätta dessa
med säkrare alternativ, där så är lämpligt,

i) upprätta formella nätverk av beredskapscentraler för krissituationer,

j) uppmuntra, inom ramen för det multilaterala samarbetet, företag att
på ett miljöanpassat sätt, inklusive säker återanvändning, där detta har god-
känts och är lämpligt, avveckla eller göra sig av med de förbjudna kemikalier
som de har på lager eller som används inom produktionen.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

19.53 Konferenssekretariatet har inkluderat merparten av kostnaderna för
tekniskt bistånd inom ramen för detta program i sin kostnadsberäkning för
programområdena A och E. Sekretariatet har beräknat andra behov för att
utbilda och stärka kris- och giftcentraler till ca. 4 miljoner dollar från det
internationella samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här
endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av regering-
arna. De faktiska kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-kon-
cessionella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program som regering-
arna beslutar att genomföra.

328

b) Vetenskapliga och tekniska medel

19.54 Regeringar bör, i samarbete med berörda internationella organisatio-
ner och program:

a) Främja teknik för att minimera utsläpp av och exponering för giftiga
kemikalier i alla länder,

b) genomföra nationella översyner av tidigare godkända bekämpnings-
medel, vilkas godkännande baserades på kriterier som nu betraktas som
otillräckliga eller föråldrade, och eventuellt besluta om att ersätta dessa med
andra bekämpningsmedel, särskilt när det gäller bekämpningsmedel som är
giftiga, stabila och/eller bioackumulativa.

E. Förstärkning av nationell kompetens och resurser för
kemikaliehantering

Bakgrund

19.55 I många länder saknas nationella system för hantering av kemikalie-
risker. De flesta länder saknar vetenskapliga medel för att samla bevis om
missbruk och bedöma effekterna av giftiga kemikalier på miljön på grund av
de svårigheter som är förknippade med att säkert bestämma många proble-
matiska kemikaliers effekter och systematiskt spåra deras flöden. Den tillta-
gande användningen av nya kemikalier utgör en hälso- och miljörisk i ut-
vecklingsländerna. I flera länder som har rikshanteringssystem behöver åt-
gärder vidtas snabbt för att effektivisera dessa system.

19.56 Grundreglerna för en hållbar hantering av kemikalier är:

a) Lämplig lagstiftning,

b) insamling och spridning av information,

c) resurser för riskbedömning och tolkning av information,

d) införande av en politik för riskhantering,

e) resurser för genomförande,

f) resurser för rehabilitering av förgiftade platser och personer,

g) effektiva utbildningsprogram,

h) resurser att hantera olyckor.

19.57 Eftersom kemikaliehantering sker inom olika sektorer för vilka olika
nationella ministerier ansvarar tyder erfarenheterna på att det är nödvändigt
med en samordningsmekanism.

Mål

19.58 Senast år 2000 bör nationella system för miljöanpassad kemikaliehan-
tering, inklusive lagstiftning och bestämmelser om genomförande, ha införts
i möjligaste mån i alla länder.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

19.59 Regeringar bör, där så är lämpligt och i samarbete med berörda mel-
lanstatliga organisationer och organ och program inom FN-systemet:

Skr. 1992/93:13

329

a) Främja och stödja en tvärvetenskaplig syn på kemikaliesäkerhetsprob- Skr. 1992/93:13
lem,

b) överväga behovet av att skapa och, där så är lämpligt, stärka en natio-
nell samordningsmekanism för att knyta samman alla aktörer som är engage-
rade i kemikaliesäkerhet (t.ex. inom jordbruk, miljö, utbildning, industri,
arbetsmarknad, hälsovård, transport, polisen, räddningstjänsten, det eko-
nomiska området, forskningsinstitutioner och giftcentraler),

c) utarbeta institutionella mekanismer för kemikaliehantering, inklusive
effektiva medel för genomförande,

d) upprätta, utveckla eller stärka, allt efter omständigheterna, nätverk av
krisberedskapscentraler, inklusive giftcentraler,

e) utveckla nationella och lokala resurser för beredskap för olyckor ge-
nom att beakta UNEP:s APELLprogram och liknande program för förebyg-
gande av olyckor och beredskap, inklusive, där så är lämpligt, krisplaner
som regelbundet testas och uppdateras,

f) i samarbete med näringslivet utarbeta beredskapsförfaranden, inklu-
sive inventering av rutiner och utrustning inom industrianläggningar som be-
hövs för att minska effekterna av olyckor.

b) Information

19.60 Regeringar bör:

a) Rikta informationskampanjer till allmänheten för att öka medvetandet
om problemen med kemikaliesäkerhet, t.ex. program med information om
upplag av kemiska produkter, mer miljöanpassade alternativ samt utsläpps-
inventeringar, som också kan användas i samband med riskbegränsning,

b) i samarbete med IRPTC införa nationella register och databaser med
information om kemikaliesäkerhet,

c) sammanställa information för övervakning på fältet av giftiga kemika-
lier som ger stora miljöeffekter,

d) samarbeta med internationella organisationer, där så är lämpligt, för
att effektivt övervaka och kontrollera framställning, distribution, transport
och avfallshantering av giftiga kemikalier, betona vikten av förebyggande åt-
gärder och försiktighetsprincipen och se till att säkerhetsbestämmelser följs
samt sörja för korrekt rapportering av relevanta uppgifter.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

19.61 Regeringar bör, där så är lämpligt, och i samarbete med internatio-
nella organisationer:

a) Utarbeta riktlinjer, om sådana inte finns redan, med råd och checklis-
tor för införande av lagstiftning om kemikaliesäkerhet,

b) stödja länder, särskilt utvecklingsländer, vid utveckling, förstärkning
och genomförande av nationell lagstiftning,

c) överväga att anta program för spridning av information till allmänheten
som ett medel som kan begränsa riskerna. Berörda internationella organisa-
tioner, särskilt UNEP, OECD, FN:s ekonomiska kommission för Europa
(ECE) och andra intresserade parter, bör överväga möjligheten av att utar-

330

beta riktlinjer om införande av sådana program för intresserade regeringar. Skr. 1992/93:13
Dessa riktlinjer bör bygga på det arbete som har gjorts om olyckor och inne-
hålla riktlinjer för inventeringar av giftiga utsläpp samt riskkommunikation.

Dessa riktlinjer bör omfatta harmonisering av krav, definitioner och data för
att främja enhetlighet och internationellt informationsutbyte,

d) bygga på tidigare, pågående och framtida arbete med riskbedömning
på internationell nivå för att stödja länder, särskilt utvecklingsländerna, med
att bygga upp och stärka kapacitet för riskbedömning på nationell och regio-
nal nivå för att minimera de risker som är förknippade med framställning
och användning av giftiga kemikalier,

e) främja genomförandet av UNEP:s APELLprogram, särskilt använd-
ning av OECD:s/UNEP:s internationella direktorat för regionala bered-
skapscentraler,

f) samarbeta med alla länder, särskilt utvecklingsländerna, för att inrätta
en institutionell mekanism på nationell nivå och utveckling av lämpliga me-
toder för kemikaliehantering,

g) anordna informationskurser på alla nivåer inom producent- och använ-
darledet för personal som arbetar med kemikaliesäkerhetsfrågor,

h) utarbeta mekanismer för största möjliga användning i länder av inter-
nationellt tillgänglig information,

i) anmoda UNEP att för regeringar, näringslivet och allmänheten utar-
beta principer för förebyggande av olyckor och beredskap som bygger på
ILO:s, OECD:s och ECE:s arbete på detta område.

Medel för genomrörande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

19.62 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel i utveck-
lingsländerna till ca. 600 miljoner dollar, inklusive ca. 150 miljoner dollar
från det internationella samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör
sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av re-
geringarna. De faktiska kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive
icke-koncessionella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program som
regeringarna beslutar att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

19.63 Intematiordla organisationer bör:

a) Främja upprättande och förstärkning av nationella laboratorier för att
säkerställa en fungerande kontroll i alla länder av import, tillverkning och
användning av kemikalier,

b) främja, där det är praktiskt genomförbart, översättning av internatio-
nella dokument om kemikaliesäkerhet till lokala språk och stödja regional
verksamhet på olika nivåer vad gäller tekniköverföring och informationsut-
byte.

331

c) Kunskapsutveckling

19.64 Internationella organisationer bör:

a) Bygga ut teknisk utbildning för utvecklingsländerna i riskhantering vad
gäller kemikalier,

b) främja och öka stödet till forskning på lokal nivå genom att ge stipen-
dier för studier vid erkända forskningsinstitutioner som är verksamma inom
vetenskapsgrenar som är av betydelse för kemikaliesäkerhetsprogram.

19.65 Regeringar bör, i samarbete med företag och fackföreningar, anordna
utbildning i kemikaliehantering, inlusive krisberedskap, som är inriktad på
alla nivåer. Grundläggande undervisning om principer för kemikaliesäker-
het bör ingå i läroplanerna för grundskolan i alla länder.

F. Åtgärder mot den olagliga internationella handeln med
giftiga och farliga produkter

19.66 För närvarande saknas en global internationell överenskommelse om
handel med giftiga och farliga produkter (med ”giftiga och farliga produk-
ter” avses sådana som är förbjudna, föremål för stränga restriktioner, åter-
kallade eller inte godkända för användning eller försäljning av regeringar av
hälsooch miljöskäl). Det finns dock internationella farhågor om att den olag-
liga internationella handeln med dessa produkter är skadlig för människors
hälsa och miljön, särskilt i utvecklingsländerna, vilket har kommit till ut-
tryck i generalförsamlingens resolutioner 42/183 och 44/286. Med ”olaglig
handel” avses handel som sker i strid med ett lands lagar eller internationella
rättsliga instrument på detta område. Farhågorna gäller även gränsöverskri-
dande transporter av dessa produkter som inte sker i enlighet med gällande
internationella riktlinjer och principer. Åtgärderna inom detta programom-
råde är avsedda att förbättra möjligheterna till upptäckt och förhindrande
av denna handel.

19.67 Det internationella och regionala samarbetet behöver stärkas ytterli-
gare för att förhindra olagliga gränsöverskridande transporter av giftiga och
farliga produkter. Dessutom är det nödvändigt med kapacitetsuppbyggnad
på nationell nivå för att förbättra kapaciteten för övervakning och genomfö-
rande, med beaktande av att ett effektivt program för genomförande kan
göra det nödvändigt att införa lämpliga påföljder. Andra åtgärder som förut-
ses i detta kapitel (t.ex. enligt punkt 19.39 d)) bidrar också till att nå dessa
mål.

Mål

19.68 Målen för detta program är:

a) Att stärka den nationella kapaciteten för att upptäcka och förhindra
olagliga försök att införa giftiga och farliga produkter till en stats territorium
i strid med nationell lagstifning och relevanta internationella rättsliga instru-
ment,

b) att bistå alla länder, särskilt utvecklingsländerna, när det gäller att få
information om den olagliga handeln med giftiga och farliga produkter.

Skr. 1992/93:13

332

Åtgärder Skr. 1992/93:13

a) Lednings- och hanteringsfrågor

19.69 Regeringar bör, där så är lämpligt, allt efter kapacitet och tillgängliga
resurser och i samarbete med FN och andra berörda organisationer:

a) Vid behov införa och genomföra lagstiftning för att hindra olaglig im-

port och export av giftiga och farliga produkter,

b) utarbeta lämpliga nationella program för att övervaka efterlevnaden
av sådan lagstiftning och upptäcka och genom lämpliga påföljder avskräcka
från överträdelser av denna lagstiftning.

b) Information

19.70 Regeringar bör, där så är lämpligt, utarbeta nationella varningssystem
som ett hjälpmedel för att upptäcka den olagliga handeln med giftiga och
farliga produkter. Lokala samhällen och andra kan medverka vid tillämp-
ningen av ett sådant system.

19.71 Regeringar bör samarbeta i fråga om utbyte av information om olag-
liga gränsöverskridande transporter av giftiga och farliga produkter och
ställa sådan information till förfogande för berörda FN-organ, t.ex. UNEP
och de regionala kommissionerna.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

19.72 Det internationella och regionala samarbetet behöver stärkas ytterli-
gare för att förhindra olagliga gränsöverskridande transporter av giftiga och
farliga produkter.

19.73 De regionala kommissionerna bör, i samarbete med och med expert-
stöd och råd från UNEP och andra berörda FN-organ, på grundval av infor-
mation från regeringar övervaka och kontinuerligt göra regionala bedöm-
ningar av den olagliga handeln med giftiga och farliga produkter och de mil-
jömässiga, ekonomiska och hälsomässiga följderna av denna för varje re-
gion, varvid de bör utnyttja resultaten och erfarenheterna från den gemen-
samma preliminära bedömning av den olagliga handeln som för närvarande
utförs av UNEP/ESCAP och som väntas bli klar under august 1992.

19.74 Regeringar och internationella organisationer, allt efter omständighe-
terna, bör samarbeta med utvecklingsländerna för att stärka deras kapacitet
vad gäller institutioner och lagstiftning för att förhindra olaglig import och
export av giftiga och farliga produkter.

G. Förbättring av det internationella samarbetet inom flera

av programområdena

19.75 En konferens med regeringsutsedda experter som hölls i London un-

der december 1991 avgav rekommendationer om en ökad samordning mel-
lan FNorgan och andra internationella organisationer som arbetar med risk-
bedömning och riskhantering i fråga om kemikalier. Denna konferens rik- 333

tade uppmärksamhet på behovet av att vidta lämpliga åtgärder för att stärka Skr. 1992/93:13
IPCS roll och upprätta ett mellanstatligt forum för riskbedömning och risk-
hantering.

19.76 För att ytterligare överväga Londonkonferensens rekommendationer
och vidta åtgärder i enlighet med dessa uppmanas WHO:s, ILO:s och
UNEP:s verkställande chefer att inom ett år sammankalla ett mellanstatligt
möte, som skulle kunna utgöra det mellanstatliga forumets första samman-
träde.

334

Kapitel 20

Miljöanpassad hantering av miljöfarligt avfall och
åtgärder mot den olagliga internationella handeln
med miljöfarligt avfall

Inledning

20.1 Effektiv kontroll av produktion, lagring, behandling, återvinning och
återanvändning, transport och hantering av miljöfarligt avfall är av största
vikt för folkhälsan, miljöskydd och naturresursförvaltning samt för en håll-
bar utveckling. Den kräver aktivt samarbete mellan och deltagande av det
internationella samfundet, regeringar och företag. Med ”företag” avses i
detta kapitel såväl stora industriföretag, inklusive transnationella företag,
som inhemska företag.

20.2 De viktigaste målen är att förhindra uppkomsten av miljöfarligt avfall
och rehabilitera förorenade avfallsupplag. I båda fallen krävs kunskaper, er-
faren personal, anläggningar och andra resurser, finansiella resurser och tek-
nisk och vetenskaplig kapacitet.

20.3 De åtgärder som beskrivs i detta kapitel hänger nära samman med och
påverkar många av de programområden som har beskrivits i andra kapitel;
en övergripande integrerad strategi för avfallshantering är därför nödvändig.

20.4 Det finns farhågor överallt i världen om att den internationella tran-
sporten av miljöfarligt avfall till en del försiggår i strid mot gällande nationell
lagstiftning och internationella lagar till skada för miljön och människors
hälsa i alla länder, särskilt i utvecklingsländerna.

20.5 I avsnitt I i resolution 44/226 av den 22 december 1989 anmodades varje
regional kommission att, i mån av tillgängliga resurser, bidra till åtgärder
mot den olagliga handeln med giftiga och farliga produkter och avfall genom
att övervaka och göra regionala utvärderingar av denna handel och dess följ-
der för människors hälsa och miljön. Generalförsamlingen uppmanade
också de regionala kommissionerna att samarbeta sinsemellan och med
UNEP för att bedriva en effektiv och samordnad bevakning och utvärdering
av den olagliga handeln med giftiga och farliga produkter och avfall.

Övergripande målsättning

20.6 Inom ramen för integrerad livscykelshantering är den övergripande
målsättningen att i möjligaste mån förhindra och minimera produktion av
miljöfarligt avfall samt hantera detta avfall på så sätt att det inte vållar ska-
dor på hälsa och miljön.

Övergripande mål

20.7 De övergripande målen är:

a) Att förhindra eller minimera produktionen av miljöfarligt avfall som

Skr. 1992/93:13

335

ett led i en övergripande, integrerad strategi för ”renare” produktion, få slut Skr. 1992/93:13
på eller begränsa till ett minimum gränsöverskridande transporter av miljö-
farligt avfall med hänsyn till en miljöanpassad och effektiv avfallshantering
och sörja för att en miljöanpassad hantering av miljöfarliga avfall i möjli-
gaste mån äger rum i ursprungslandet (självförsörjningsprincipen). De
gränsöverskridande transporter som sker skall vara motiverade av miljömäs-
siga och ekonomiska hänsyn och baserade på överenskommelser mellan de
berörda staterna,

b) att ratificera Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande
transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall och skyndsamt ut-
arbeta protokoll till denna konvention, t.ex. om ansvar och ersättning, samt
mekanismer och riktlinjer för att underlätta genomförandet av Baselkon-
ventionen,

c) att de berörda länderna skall ratificera och till alla delar genomföra Ba-
makokonventionen om förbud mot införsel till Afrika och kontroll av gräns-
överskridande transporter av miljöfarligt avfall i Afrika samt skyndsamt ut-
arbeta ett protokoll om ansvar och ersättning,

d) att eliminera export av miljöfarligt avfall till länder som, individuellt
eller i enlighet med internationella överenskommelser, förbjuder import av
sådant avfall, t.ex. de fördragsslutande parterna i Bamakokonventionen, 4:e
Lomé-konventionen eller andra konventioner på detta område som innehål-
ler sådana förbud.

20.8 Detta kapitel omfattar följande programområden:

A. Att främja förebyggande och minimering av miljöfarligt avfall

B. Att främja och stärka internationell kapacitet för hantering av miljöfar-
ligt avfall

C. Att främja och stärka det internationella samarbetet vad gäller gräns-
överskridande transporter av miljöfarligt avfall

D. Att förhindra olaglig internationell handel med miljöfarligt avfall

Programområden

A. Att främja förebyggande och minimering av miljöfarligt
avfall

Bakgrund

20.9 Människors hälsa och miljön försämras kontinuerligt på grund av den
ökande produktionen av miljöfarligt avfall. Produktion, hantering och kvitt-
blivning av sådant avfall åsamkar samhället och de enskilda individerna
ökande direkta och indirekta kostnader. Det är därför av största vikt att öka
kunskaper och information om de ekonomiska aspekterna på förebyggande
och hantering av miljöfarligt avfall, inklusive dess följder för sysselsättning
och miljövinster, för att säkerställa att de nödvändiga kapitalinvesteringarna
kan tillföras utvecklingsprogram genom ekonomiska styrmedel. En av de
viktigaste åtgärderna vad gäller hantering av miljöfarligt avfall är att så långt

336

möjligt minska avfallsmängderna som ett led i en övergripande ambition att Skr. 1992/93:13
förändra industriprocesser och konsumtionsmönster genom strategier för att
förhindra föroreningar och åstadkomma en mer miljöanpassad produktion.

20.10 En av de viktigaste faktorerna i dessa strategier är återvinning av mil-
jöfarligt avfall och omvandling till användbart material. Tillämpning av tek-
nik och anpassning och utveckling av ny avfallssnål teknik står därför i cent-
rum för minimering av miljöfarligt avfall för närvarande.

Mål

20.11 Målen för detta programområde är:

a) Att så långt möjligt minska produktionen av miljöfarligt avfall som ett
led i en integrerad strategi för en ”renare” produktion,

b) att optimera utnyttjande av material genom att, när det är genomför-
bart och motiverat från miljösynpunkt, använda restprodukter från produk-
tionsprocesser,

c) att öka kunskaper och information om de ekonomiska aspekterna vad
gäller förhindrande och hantering av miljöfarligt avfall.

20.12 För att uppnå dessa mål och därmed minska effekterna av och kostna-
derna för industriell utveckling bör länder som har råd att använda den tek-
nik som krävs utan nackdel för sin utveckling införa en politik för:

a) En integrering av ”renare” produktion och minimering av miljöfarligt
avfall i all planering samt antagandet av särskilda mål,

b) att främja användning av lagstiftnings- och marknadsmekanismer,

c) att uppställa ett preliminärt mål för stabilisering av de producerade
mängderna miljöfarligt avfall,

d) att införa program och politik på lång sikt som, där så är lämpligt, om-
fattar mål för minskning av den mängd miljöfarligt avfall som produceras per
produktionsenhet,

e) att uppnå en kvalitativ förbättring av avfallsflödena, främst genom åt-
gärder som syftar till att minska deras miljöfarliga egenskaper,

f) att underlätta införandet av en kostnadseffektiv politik och syn på före-
byggande och hantering av miljöfarligt avfall, med beaktande av utveck-
lingsnivån i varje land.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

20.13 Följande åtgärder bör vidtas:

a) Regeringar bör införa eller anpassa standarder eller inköpsspecifika-
tioner för att undvika diskriminering mot återvunna material, förutsatt att
dessa material är lämpliga från miljösynpunkt,

b) regeringar bör, allt efter sina möjligheter och med stöd från det multi-

laterala samarbetet, införa styrmedel i form av ekonomiska incitament eller
regler för att stimulera till industriella innovationer vad gäller mer miljöan-
passade produktionsmetoder, uppmuntra företag att investera i förebyg-
gande teknik och/eller återvinningsteknik för att säkerställa en miljöanpas- 337

22 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 13

sad hantering av allt miljöfarligt avfall, inbegripet återvinningsbart avfall, Skr. 1992/93:13
och stimulera till investeringar i minimering av avfallet,

c) regeringar bör intensifiera forskning och utveckling vad gäller kost-
nadseffektiva alternativ till processer och ämnen som för närvarande produ-
cerar miljöfarligt avfall och som utgör ett särskilt problem för en miljöanpas-
sad hantering och snarast överväga möjligheten att avveckla användning av
sådana ämnen som utgör orimliga och i övrigt ohanterbara risker och som är
giftiga, stabila och bioackumulativa. Särskid tonvikt bör läggas på alternativ
som skulle kunna vara ekonomiskt användbara i utvecklingsländerna,

d) regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i samar-
bete med FN och andra berörda organisationer och industrier, där så är
lämpligt, stödja uppförande av anläggningar inom landet för att hantera mil-
jöfarligt avfall av inhemskt ursprung,

e) regeringar i de utvecklade länderna bör främja överföring av miljöan-
passad teknik och kunskaper om miljöanpassad teknik och avfallssnål pro-
duktion till utvecklingsländerna i enlighet med kapitel 34, vilket kommer att
medföra förändringar för att stödja innovationer. Regeringar bör samarbeta
med näringslivet, genom branschorganisationer, för att utarbeta riktlinjer
och uppförandekoder, där så är lämpligt, som leder till mer miljöanpassad
produktion,

f) regeringar bör uppmuntra företag till behandling, återvinning, återan-
vändning samt hantering av avfall vid källan eller så nära denna som möjligt,
när det är omöjligt att undvika att miljöfarligt avfall produceras och om det
är både ekonomiskt och miljömässigt effektivt för dem att göra detta,

g) regeringar bör uppmuntra teknikutvärderingar, t.ex. genom anlitande

av teknikutvärderingscentra,

h) regeringar bör främja mer miljöanpassad produktion genom att upp-
rätta centra för utbildning och information om miljöanpassad teknik,

i) företag bör upprätta system för miljövård, inbegripet miljörevisioner
av produktions- eller distributionsanläggningar, för att fastställa var miljöan-
passad teknik behöver installeras,

j) ett behörigt FN-organ bör, i samarbete med andra organisationer, leda
utarbetandet av riktlinjer för beräkning av kostnaderna och nyttan för olika
metoder som syftar till införande av mer miljöanpassad produktion, minime-
ring av avfallsmängderna och miljöanpassad hantering av miljöfarligt avfall,
inbegripet rehabilitering av förorenade upplag, med beaktande, där så är
lämpligt, av rapporten från 1991 års Nairobikonferens med deltagande av
experter utsedda av regeringar om en internationell strategi och ett hand-
lingsprogram, inklusive tekniska riktlinjer för en miljöanpassad hantering av
miljöfarligt avfall, särskilt mot bakgrund av det arbete med Baselkonventio-
nen som pågår inom UNEPsekretariatet,

k) regeringar bör införa bestämmelser om företagens slutliga ansvar för
en miljöanpassad hantering av det miljöfarliga avfall som deras verksamhet
producerar.

338

b) Information

20.14 Följande åtgärder bör vidtas:

a) Regeringar bör, med hjälp från internationella organisationer, skapa
mekanismer för utvärdering av befintliga informationssystem,

b) regeringar bör upprätta nationstäckande och regionala centraler och
nätverk för insamling och spridning av information som är lättillgänglig och
lättanvändbar för statliga organisationer, företag och icke-statliga organisa-
tioner,

c) internationella organisationer bör genom UNEPs program för miljöan-
passad produktion och ICPIC bygga ut och stärka de befintliga systemen för
insamling av information om ”renare” produktion,

d) alla FN-organisationer bör främja användning och spridning av infor-
mation som samlas in genom nätverket för miljöanpassad produktion,

e) OECD bör, i samarbete med andra organisationer, utföra en omfat-
tande undersökning av och sprida information om medlemsländernas erfa-
renheter av att införa regelsystem och styrmedel för hantering av miljöfarligt
avfall och användning av ”ren” teknik som förebygger produktion av sådant
avfall,

f) regeringar bör uppmuntra företag att tillåta insyn i deras operationer
och ge lämplig information till samhällen som kan påverkas av produktion
och hantering av miljöfarligt avfall.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

20.15 Det internationella/regionala samarbetet bör uppmuntra stater att ra-
tificera Basel- och Bamakokonventionerna och främja genomförandet av
dessa konventioner. Regionalt samarbete kommer att behövas för utarbe-
tande av liknande konventioner för andra regioner än Afrika. Dessutom
finns det ett behov av effektiv samordning av internationell, regional och na-
tionell politik. En annan åtgärd som föreslås är samarbete vad gäller över-
vakning av effekterna av hantering av miljöfarligt avfall.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

20.16 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 750
miljoner dollar från det internationella samfundet i bidrag eller förmånliga
krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har
granskats av regeringarna. De faktiska kostnaderna och finansiella villko-
ren, inklusive icke-koncessionella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och
program som regeringarna beslutar att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

20.17 Följande åtgärder bör vidtas i fråga om teknikutveckling och forsk-
ning:

a) Regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i sam-

Skr. 1992/93:13

339

arbete med FN och andra berörda organisationer och företag, där så är lämp- Skr. 1992/93:13

ligt, ge avsevärt större finansiellt stöd till forskning och utvecklingsprogram
för miljöanpassad teknik, inbegripet användning av bioteknik,

b) stater bör, i samarbete med internationella organisationer där så är
lämpligt, uppmuntra företag att främja och bedriva forskning om avveckling
av de processer som ger upphov till de största miljöriskerna vid produktion
av miljöfarligt avfall,

c) stater bör uppmuntra företag att utveckla system för att integrera ”re-
nare” produktion med produktutformning och ledningsrutiner,

d) stater bör uppmuntra företag att utöva miljöansvar genom begränsning
av miljöfarligt avfall och åtgärder för att säkerställa miljöanpassad återan-
vändning och återvinning av miljöfarligt avfall samt slutligt omhänderta-
gande.

c) Kunskapsutveckling

20.18 Följande åtgärder bör vidtas:

a) Regeringar, internationella organisationer och företag bör uppmuntra
kurser inom industriutbildning i teknik för förebyggande och minimering av
miljöfarligt avfall och starta demonstrationsprojekt på lokal nivå för att sti-
mulera till framgångsrika exempel på miljöanpassad produktion,

b) företag bör integrera principer för miljöanpassad produktion och fall-
studier i utbildningsprogram och starta demonstrationsprojekt/nätverk för
olika sektorer/länder,

c) alla samhällssektorer bör utarbeta kampanjer för att höja medvetandet
vad gäller miljöanpassad produktion och främja en dialog och samarbete
med företag och andra aktörer.

d) Kapacitetsuppbyggnad

20.19 Följande åtgärder bör vidtas:

a) Regeringar i utvecklingsländerna bör, i samarbete med företag och
lämpliga internationella organisationer, upprätta inventeringar för produk-
tion av miljöfarligt avfall för att fastställa behoven av tekniköverföring och
åtgärder för en miljöanpassad hantering av miljöfarligt avfall, inklusive slut-
ligt omhändertagande,

b) regeringar bör i sin nationella planering och lagstiftning anlägga en in-
tegrerad syn på miljövård på grundval av kriterier om förebyggande och be-
gränsning vid källan, med beaktande av principen att förorenaren betalar,
och starta program för minskning av mängden miljöfarligt avfall, inklusive
konkreta mål och lämplig miljökontroll,

c) regeringar bör samarbeta med företag vad beträffar kampanjer för ”re-
nare” produktion och minimering av miljöfarligt avfall inom olika sektorer
samt begränsning av sådant avfall och de utsläpp som det förorskar,

d) regeringar bör ta initiativet till att införa och stärka, allt efter omstän-
digheterna, nationella förfaranden för miljökonsekvensbedömningar, med
tillämpning av vaggan-till-graven-filosofin för hantering av miljöfarligt av-
fall, för att precisera alternativen när det gäller att minimera produktionen

340

av miljöfarligt avfall genom säkrare hantering, lagring, kvittblivning och de- Skr. 1992/93:13
struktion,

e) regeringar bör i samarbete med företag utforma förfaranden för över-
vakning och tillämpning av vaggan-till-graven-filosofin, inklusive miljörevi-
sioner,

f) bilaterala och multilaterala biståndsorgan bör avsevärt öka sina anslag
till överföring av teknik för miljöanpassad produktion till utvecklingslän-
derna, inklusive till små och medelstora företag.

B. Att främja och stärka internationell kapacitet för
hantering av miljöfarligt avfall

Bakgrund

20.20 I många länder saknas kapacitet för hantering av miljöfarligt avfall.
Detta beror främst på otillräcklig infrastruktur, avsaknad av lagstiftning,
otillräckliga utbildningsprogram och bristande samordning mellan de olika
ministerier och institutioner som ansvarar för olika aspekter av avfallshante-
ring. Dessutom saknas kunskaper om miljöföroreningar och de hälsorisker
som uppstår till följd av befolkningens, särskilt kvinnors och barns, och eko-
systemens exponering för miljöfarligt avfall samt om riskbedömning och av-
fallets olika egenskaper. Åtgärder måste vidtas omedelbart för att kartlägga
befolkningar i högriskzonen och vid behov finna lämpliga lösningar. En av
de viktigaste åtgärderna när det gäller att säkerställa en miljöanpassad han-
tering av miljöfarligt avfall är att genomföra medvetande- och utbildnings-
program för alla samhällsnivåer. Det är också nödvändigt att bedriva forsk-
ning för att öka kunskaperna om det miljöfarliga avfallets egenskaper, be-
stämma deras miljörisker och utveckla teknik för en säker hantering. Slutli-
gen är det nödvändigt att stärka kapaciteten hos institutioner som har ansvar
för hantering av miljöfarligt avfall.

Mål

20.21 Målen för detta programområde är:

a) Att vidta lämpliga åtgärder på nationell nivå för samordning och lag-
stiftning beträffande en miljöanpassad hantering av miljöfarligt avfall, inklu-
sive genomförandet av internationella och regionala konventioner,

b) att starta program för att höja det allmänna medvetandet och ge infor-
mation om problemen med miljöfarligt avfall och säkerställa att det finns
grundläggande utbildningsprogram för företag och regeringstjänsteman i
alla länder,

c) att starta omfattande forskningsprogram för miljöfarligt avfall i länder,

d) att stärka serviceindustrier så att de kan hantera miljöfarligt avfall och
bygga upp internationella nätverk,

e) att bygga upp inhemsk kapacitet inom alla utvecklingsländer för att ut-
bilda personal på alla nivåer för miljöanpassad hantering och övervakning
av miljöfarligt avfall samt miljövård,

f) att främja bedömning av människors exponering för upplag med miljö-
farligt avfall och finna lämpliga lösningar,

341

g) att underlätta utredningar av det miljöfarliga avfallets effekter på och
risker för människors hälsa och miljön genom att införa lämpliga förfaran-
den, metoder och kriterier och/eller riktlinjer och krav beträffande utsläpp,

h) att förbättra kunskaperna om det miljöfarliga avfallets hälso- och mil-
jöeffekter,

i) att tillhandahålla information för regeringar och allmänheten om effek-
terna av miljöfarligt avfall, inklusive smittsamt avfall, på människors hälsa
och miljön.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

20.22 Följande åtgärder bör vidtas:

a) Regeringar bör upprätta och underhålla inventeringar, inklusive dato-
riserade inventeringar, för miljöfarligt avfall och hanteringsanläggningar/
upplag, samt förorenade avfallsupplag som behöver rehabiliteras och be-
döma exponeringen och riskerna för människors hälsa och miljön. De bör
också besluta om vilka åtgärder som behövs för att sanera avfallsupplag.
Företag bör tillhandahålla den nödvändiga informationen,

b) regeringar, företag och internationella organisationer bör samarbeta
vid utarbetande av riktlinjer och lättanvändbara metoder för beskrivning
och klassificering av miljöfarligt avfall,

c) regeringar bör utföra exponerings- och hälsobedömningar av befolk-
ningar som bor nära okontrollerade upplag för miljöfarligt avfall och vidta
lämpliga åtgärder,

d) internationella organisationer bör utarbeta förbättrade hälsokriterier
med beaktande av nationella beslutsprocesser och medverka vid utformning
av praktiska tekniska riktlinjer för förebyggande, minimering och säker han-
tering och säkert omhändertagande av miljöfarligt avfall,

e) regeringar i utvecklingsländerna bör uppmuntra tvärvetenskapliga och
sektoröverskridande grupper att, i samarbete med internationella organisa-
tioner och organ, bedriva utbildning och forskning om utvärdering, förebyg-
gande och kontroll av hälsoriskerna med miljöfarligt avfall. Sådana grupper
bör tjäna som föredömen för liknande program på regional nivå,

f) regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i samar-
bete med FN och andra berörda organisationer, där så är lämpligt, så långt
möjligt uppmuntra till upprättande av kombinerade behandlings/hanterings-
anläggningar för miljöfarligt avfall inom små och medelstora industrier,

g) regeringar bör främja en kartläggning och sanering av upplag för miljö-
farligt avfall i samarbete med företag och internationella organisationer.
Teknik, sakkunskap och finansiering bör, så långt möjligt och, där så är
lämpligt, med tillämpning av principen om att förorenaren betalar, ställas till
förfogande för detta ändamål,

h) regeringar bör försäkra sig om att deras militära anläggningar följer
gällande nationella miljökrav för hantering av miljöfarligt avfall.

Skr. 1992/93:13

342

b) Information

20.23 Följande åtgärder bör vidtas:

a) Regeringar, internationella och regionala organisationer och företag
bör underlätta och bygga ut spridningen av teknisk och vetenskaplig infor-
mation om det miljöfarliga avfallets olika hälsoaspekter samt främja använd-
ning av denna information,

b) regeringar bör upprätta anmälningssystem och register över expone-
rade befolkningar och negativa hälsoeffekter samt databaser innehållande
riskbedömningar av miljöfarligt avfall,

c) regeringar bör försöka samla information om dem som producerar eller
hanterar/återvinner miljöfarligt avfall och ge sådan information till de be-
rörda individerna och institutionerna.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

20.24 Regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i sam-
arbete med FN och andra berörda organisationer, där så är lämpligt:

a) Främja och stödja, på regional och lokal nivå, där så är lämpligt, sam-
ordning och arbete av de institutionella och tvärvetenskapliga grupper som
samarbetar, i enlighet med sin kapacitet, om aktiviteter som syftar till att
stärka riskvärdering, riskhantering och riskreducering beträffande miljöfar-
ligt avfall,

b) stödja kapacitetsuppbyggnad och teknisk utveckling och forskning i ut-
vecklingsländerna i samband med kunskapsutveckling, med särskilt stöd till
förstärkning av nätverk,

c) uppmuntra till självförsöijning vad gäller hantering av miljöfarligt av-
fall i ursprungslandet, i den mån detta är tillrådligt och genomförbart från
miljösynpunkt. De gränsöverskridande transporter som sker skall motiveras
av miljömässiga och ekonomiska skäl och vara baserad på överenskommel-
ser mellan de berörda staterna.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

20.25 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-
2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 18,5
miljarder dollar globalt, varav ca 3,5 miljarder för utvecklingsländerna, in-
klusive ca. 500 miljoner dollar från det internationella samfundet i bidrag
eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskatt-
ningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska kostnaderna och
finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor, beror bl.a. på
vilka strategier och program som regeringarna beslutar att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

20.26 Följande åtgärder bör vidtas:

a) Regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i sam-
arbete med FN och andra berörda organisationer och företag, där så är lämp-

Skr. 1992/93:13

343

ligt, öka stödet till forskning om hantering av miljöfarligt avfall i utvecklings- Skr. 1992/93:13
länderna,

b) regeringar bör, i samarbete med internationella organisationer, be-
driva forskning om hälsoeffekterna av miljöfarligt avfall i utvecklingslän-
derna, inklusive de långsiktiga effekterna på barn och kvinnor,

c) regeringar bör bedriva forskning om de små och medelstora företagens
behov,

d) regeringar och internationella organisationer bör i samarbete med
företag bygga ut den tekniska forskningen om miljöanpassad hantering, lag-
ring, transport, behandling och kvittblivning av miljöfarligt avfall och om
bedömning, riskhantering och lösningar vad beträffar miljöfarligt avfall,

e) internationella organisationer bör bestämma lämplig och förbättrad
teknik för hantering, lagring, behandling och kvittblivning av miljöfarligt av-
fall.

c) Kunskapsutveckling

20.27 Regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i sam-
arbete med FN och andra berörda organisationer och företag, där så är lämp-
ligt:

a) Höja det allmänna medvetandet och öka den offentliga informationen
om problem rörande miljöfarligt avfall och främja utarbetande och spridning
av lättförståelig information om miljöfarligt avfall,

b) öka allmänhetens, särskilt kvinnornas, deltagande, inklusive delta-
gande på gräsrotsnivå, i program för hantering av miljöfarligt avfall,

c) utforma utbildningsprogram för kvinnor och män inom näringslivet
och statligt anställda som är inriktade på verkliga problem, t.ex. planering
och genomförande av program för minimering av miljöfarligt avfall, utfö-
rande av revisioner av miljöfarliga material och införande av lämpliga pro-
gram för regelgivning och kontroll,

d) främja utbildning av arbetstagare, företagsledare och tjänstemän inom
statliga verk i utvecklingsländerna i teknik för att minimera och hantera mil-
jöfarligt avfall enligt miljöriktiga principer.

20.28 Följande åtgärder bör också vidtas:

a) Regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i sam-
arbete med FN, andra berörda organisationer och icke-statliga organisatio-
ner, där så är lämpligt, samarbeta vid utarbetande och spridning av undervis-
ningsmaterial om miljöfarligt avfall och dess effekter på miljön och männi-
skors hälsa för användning inom skolor, av kvinnogrupper och för allmänhe-
ten,

b) regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i samar-
bete med FN och andra organisationer, där så är lämpligt, starta eller stärka
program för miljöanpassad hantering av miljöfarligt avfall i enlighet med
hälso- och miljökrav och bygga ut övervakningssystem för att göra det möj-
ligt att upptäcka negativa effekter på befolkningar och på miljön av expone-
ring för miljöfarligt avfall,

c) internationella organisationer bör bistå medlemsstater med att bedöma

344

hälso- och miljörisker till följd av exponering för miljöfarligt avfall och fast- Skr. 1992/93:13
ställa prioriteringar för kontroll av de olika avfallsgrupperna,

d) regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i samar-
bete med FN och andra berörda organisationer, där så är lämpligt, främja
kunskapscentra för utbildning i hantering av miljöfarligt avfall, byggda på
nationella institutioner och inriktade på internationellt samarbete, bl.a. ge-
nom institutionella kontakter mellan de utvecklade länderna och utveck-
lingsländerna.

d) Kapacitetsuppbyggnad

20.29 Oavsett var de är verksamma bör transnationella företag och andra
stora företag uppmuntras att införa en politik som innebär ett åtagande att
rätta sig efter krav vad gäller produktion och hantering av miljöfarligt avfall
som motsvarar eller är minst lika stränga som kraven i ursprungslandet, och
regeringar anmodas att sträva efter att införa regler som kräver en miljöan-
passad hantering av miljöfarligt avfall.

20.30 Internationella organisationer bör bistå medlemsstater med att be-
döma hälso- och miljörisker till följd av exponering för miljöfarligt avfall och
fastställa prioriteringar för kontroll av de olika avfallsgrupperna.

20.31 Regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i sam-
arbete med FN och andra berörda organisationer och företag:

a) Stödja nationella institutioner vid hantering av miljöfarligt avfall vad
gäller översyn och genomförande av regler och på ett sådant sätt att dessa
institutioner får möjlighet att tillämpa internationella konventioner,

b) utveckla företagsbaserade institutioner och serviceföretag för hante-
ring av miljöfarligt avfall,

c) anta tekniska riktlinjer för miljöanpassad hantering av miljöfarligt av-
fall och stödja genomförandet av regionala och internationella konventio-
ner,

d) utveckla och bygga ut internationella nätverk mellan specialister inom
miljöfarligt avfall och upprätthålla ett informationsflöde mellan länder,

e) bedöma huruvida det är praktiskt möjligt att upprätta och driva natio-
nella, subregionala och regionala centra för hantering av miljöfarligt avfall.
Sådana centra skulle kunna användas för utbildning och främjande av över-
föring av teknik för miljöanpassad hantering av miljöfarligt avfall,

f) välja ut och stärka akademiska/forskningsinstitutioner eller kunskaps-
centra för att göra det möjligt för dem att bedriva utbildning i miljöanpassad
hantering av miljöfarligt avfall,

g) utarbeta ett program för uppbyggnad av den nationella kapaciteten för
att utbilda personal på olika nivåer i hantering av miljöfarligt avfall,

h) utföra miljörevisioner av befintliga företag för att förbättra interna ru-
tiner för hantering av miljöfarligt avfall.

345

C. Att främja och stärka det internationella samarbetet vad
gäller gränsöverskridande transporter av miljöfarligt avfall

Bakgrund

20.32 För att främja och stärka det internationella samarbetet i fråga om
hantering, inbegripet kontroll och övervakning, av gränsöverskridande
transporter av miljöfarligt avfall bör försiktighetsprincipen tillämpas. De
förfaranden och kriterier som används i olika internationella rättsliga instru-
ment behöver harmoniseras. Det är också nödvändigt att utarbeta nya eller
harmonisera befintliga kriterier för klassificering av avfall som är farligt för
miljön och för att bygga upp kapacitet för övervakning.

Mål

20.33 Målen för detta programområde är:

a) Att underlätta och stärka det internationella samarbetet beträffande
miljöanpassad hantering av miljöfarligt avfall, inklusive kontroll och över-
vakning av gränsöverskridande transporter av sådant avfall, inbegripet avfall
för återvinning, genom användning av internationellt antagna kriterier för
att bestämma och klassificera miljöfarligt avfall och harmonisera internatio-
nella rättsliga instrument på detta område,

b) att förbjuda export av miljöfarligt avfall till länder som inte har kapaci-
tet för att hantera avfallet på ett miljöanpassat sätt eller som har förbjudit
import av sådant avfall,

c) att främja utarbetande av kontrollförfaranden för gränsöverskridande
transporter av miljöfarligt avfall avsett för återvinning enligt Baselkonven-
tionen som uppmuntrar till miljöriktiga och ekonomiskt välgrundade val av
återvinningsmetod.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsjrågor

Att stärka och harmonisera kriterier och regler

20.34 Regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i sam-
arbete med FN och andra berörda organisationer, där så är lämpligt:

a) Införliva anmälningsförfarandet enligt Baselkonventionen och regio-
nala konventioner på detta område, samt i bilagorna till dessa, med nationell
lagstiftning,

b) utforma regionala överenskommelser som i likhet med Bamakokon-
ventionen reglerar gränsöverskridande transporter av miljöfarligt avfall,

c) främja att sådana regionala överenskommelser är förenliga med och
kompletterar internationella konventioner och protokoll,

d) stärka nationell och regional kapacitet för att övervaka och kontrollera
gränsöverskridande transporter av miljöfarligt avfall,

e) främja utarbetande av tydliga kriterier och riktlinjer, inom ramen för
Baselkonventionen och regionala konventioner,där så är lämpligt, för mil-
jöanpassad och ekonomiskt välgrundad resursåtervinning, direktanvänd-

Skr. 1992/93:13

346

ning eller alternativanvändning och för bestämning av godtagbara återvin- Skr. 1992/93:13
ningsmetoder, inklusive återvinningsnivåer där det är praktiskt genomför-
bart och lämpligt, i syfte att förebygga missbruk och vilseledande uppgifter
vad gäller ovannämnda hantering,

f) överväga att på nationell och regional nivå, allt efter omständigheterna,
upprätta system för övervakning av gränsöverskridande transporter av mil-
jöfarligt avfall,

g) utarbeta riktlinjer för utvärdering av miljöanpassad hantering av miljö-
farligt avfall,

h) utarbeta riktlinjer för klassificering av miljöfarligt avfall på nationell
nivå, med beaktande av befintliga kriterier överenskomna på internationell
och, i förekommande fall, regional nivå och upprätta en förteckning över
riskprofiler för olika slags miljöfarligt avfall som finns uppräknade i nationell
lagstiftning,

i) utveckla och använda lämpliga metoder för provning, beskrivning och
klassificering av miljöfarligt avfall och anta eller anpassa säkerhetskrav och
principer för hantering av miljöfarligt avfall på ett miljöanpassat sätt.

Tillämpning av befintliga överenskommelser

20.35 Regeringar uppmanas att ratificera Baselkonventionen och/eller Ba-
makokonventionen och skyndsamt utarbeta protokoll till dessa, t.ex. om an-
svar och ersättning, och mekanismer och riktlinjer för att underlätta tillämp-
ning av konventionerna.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

20.36 Eftersom detta programområde omfattar ett relativt nytt verksam-
hetsområde och eftersom det hittills saknas lämpliga studier om kostnadsbe-
räkning av åtgärderna enligt detta program har ingen kostnadsberäkning
ännu gjorts. Kostnaderna för några av de åtgärder för kapacitetsuppbyggnad
som föreslås i detta program kan dock anses vara täckta av kostnadsberäk-
ningen för programområde B ovan.

20.37 Interimssekretariatet för Baselkonventionen bör genomföra under-
sökningar för att komma fram till en rimlig kostnadsberäkning vad beträffar
åtgärder som skall vidtas under inledningsfasen fram till år 2000.

b) Kapacitetsuppbyggnad

20.38 Regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i sam-
arbete med FN och andra berörda organisationer, där så är lämpligt:

a) Utarbeta eller införa en politik för miljöanpassad hantering av miljö-
farligt avfall, med beaktande av befintliga internationella instrument,

b) avge rekommendationer till lämpliga fora eller upprätta eller anpassa
normer, inklusive en rättvis tillämpning om principen om att förorenaren be-
talar och regler för att uppfylla förpliktelser och följa principer som anges i

347

Baselkonventionen, Bamakokonventionen och andra befintliga eller fram- Skr. 1992/93:13
tida överenskommelser på detta område, inklusive protokoll, där så är lämp-
ligt, för att bestämma lämpliga regler och förfaranden vad gäller ansvar och
ersättning av skador till följd av gränsöverskridande transporter och hante-
ring av miljöfarligt avfall,

c) införa en politik för genomförande av förbud för export av miljöfarligt
avfall till länder som inte har kapacitet för att hantera avfallet på ett miljöan-
passat sätt eller som har förbjudit import av sådant avfall,

d) överväga, inom ramen för Baselkonventionen och regionala konven-
tioner på detta område, den praktiska möjligheten av att ge tillfälligt finan-
siellt bistånd i krissituationer för att minimera skador till följd av olyckor
som sker i samband med gränsöverskridande transporter av miljöfarligt av-
fall eller med hantering av detta avfall.

D. Att förhindra olaglig internationell handel med
miljöfarligt avfall

Bakgrund

20.39 Förebyggande av den olagliga handeln med miljöfarligt avfall kom-
mer att gagna miljön och folkhälsan i alla länder, särskilt i utvecklingslän-
derna. Det kommer också att bidra till att Baselkonventionen och regionala
internationella instrument, t.ex. Bamakokonventionen och 4:e Lomékon-
ventionen, blir effektiva genom att främja efterlevnaden av de kontroller
som har införts i dessa överenskommelser. Artikel IX i Baselkonventionen
handlar om problemet med olagliga transporter av miljöfarligt avfall. Den
olagliga handeln med miljöfarligt avfall kan orsaka allvarliga hot mot männi-
skors hälsa och miljön och utgöra en särskild och onormal börda för de län-
der som tar emot sådana transporter.

20.40 Ett effektivt förhindrande kräver åtgärder i form av effektiv övervak-
ning och införande och genomdrivande av lämpliga påföljder.

Mål

20.41 Målen för detta programområde är:

a) Att stärka den nationella kapaciteten för att upptäcka och förhindra
olagliga försök att införa miljöfarligt avfall till en stats territorium i strid med
nationell lagstiftning och relevanta internationella rättsliga instrument,

b) att bistå alla länder, särskilt utvecklingsländerna, när det gäller att få
information om den olagliga handeln med miljöfarligt avfall,

c) att inom ramen för Baselkonventionen samarbeta för att bistå länder
som drabbas av följderna av den olagliga handeln.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

20.42 Regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i sam-
arbete med FN och andra berörda organisationer, där så är lämpligt,

348

a) Vid behov anta och genomföra lagstiftning för att förhindra olaglig im- Skr. 1992/93:13
port och export av miljöfarligt avfall,

b) utarbeta lämpliga nationella program för att övervaka efterlevnaden
av sådan lagstiftning, upptäcka och genom lämpliga påföljder avskräcka från
överträdelser av denna lagstiftning och rikta särskild uppmärksamhet på
dem som veterligen har bedrivit olaglig handel med miljöfarligt avfall och på
miljöfarligt avfall som särskilt ofta är föremål för olaglig handel.

b) Information

20.43 Regereringar bör utveckla ett informationsnät och ett varningssystem
för att bidra till upptäckter av olaglig handel med miljöfarligt avfall. Lokala
samhällen och andra kan medverka vid tillämpningen av ett sådant system.

20.44 Regeringar bör samarbeta i fråga om utbyte av information om olag-
liga gränsöverskridande transporter av miljöfarligt avfall och ställa sådan in-
formation till förfogande för berörda FN-organ, t.ex. UNEP och de regio-
nala kommissionerna.

c) Internationellt och regionalt samarbete

20.45 De regionala kommissionerna bör, i samarbete med och med expert-
stöd och råd från UNEP och andra berörda FN-organ, med beaktande av
Baselkonventionen, fortsätta att fortlöpande övervaka och bedöma den
olagliga handeln med miljöfarligt avfall och dess miljö- och hälsoeffekter
samt ekonomiska följder för varje region, varvid de bör utnyttja resultaten
och erfarenheterna från UNEP/ESCAP:s gemensamma preliminära bedöm-
ning av den olagliga handeln.

20.46 Regeringar och internationella organisationer, allt efter omständighe-
terna, bör samarbeta med utvecklingsländerna för att stärka deras kapacitet
i fråga om institutioner och lagstiftning för att förhindra olaglig import och
export av miljöfarligt avfall.

349

Kapitel 21

Miljöanpassad hantering av fast avfall och
avloppsvatten

Inledning

21.1 Kapitlet om miljöanpassad hantering av fast avfall har tagits med i
Agenda 21 som svar på generalförsamlingens resolution 44/228, avsnitt I,
punkt 3, där generalförsamlingen framhöll att konferensen borde utarbeta
strategier och åtgärder för att hejda och vända följderna av miljöförstöring
som ett bidrag till ökade nationella och internationella insatser för att främja
en hållbar och miljöanpassad utveckling i alla länder och på avsnitt I, punkt
12 g) i samma resolution, där generalförsamlingen framhöll att en miljöan-
passad avfallshantering är en av de viktigaste miljöfrågorna när det gäller att
bevara jordens miljö och uppnå en miljöanpassad och hållbar utveckling i
alla länder.

21.2 De programområden som ingår i detta kapitel i Agenda 21 hänger nära
samman med följande programområden i andra kapitel i Agenda 21:

A. Skydd av kvalitet och tillgång på färskvattensresurser (kap. 18)

B. Att främja en hållbar utveckling av boende och bebyggelse (kap. 7)

C. Att skydda och främja människors hälsa (kap. 6)

D. Förändring konsumtionsmönster (kap. 4)

21.3 Med ”fast avfall” förstås i detta kapitel allt hushållsavfall och avfall som
inte är miljöfarligt, t.ex. kommersiellt och institutionellt avfall, gatsopor och
byggavfall. I vissa länder hanterar systemet för avfallshantering också hand
om mänskligt avfall som t.ex. exkrementer, aska från förbränningsanlägg-
ningar, slam från septiska tankar och slam från reningsverk. Om detta avfall
har miljöfarliga egenskaper bör det behandlas som miljöfarligt avfall.

21.4 Miljöanpassad avfallshantering måste gå utöver en säker kvittblivning
eller återvinning av det avfall som har producerats och söka komma till rätta
med grundorsaken till problemet genom att söka ändra ohållbara produk-
tions- och konsumtionsmönster. Detta innebär tillämpning av konceptet in-
tegrerad livscykelhantering, vilket erbjuder ett unikt tillfälle att förena ut-
veckling och miljövård.

21.5 De nödvändiga åtgärderna bör därför grundas på en rangordning mel-
lan olika mål och koncentreras till de fyra viktigaste programområdena för
avfallshantering, dvs.:

a) Att minimera avfallsmängderna,

b) att maximera miljöanpassad återanvändning och återvinning av avfall,

c) att främja miljöanpassad avfallshantering,

d) att bygga ut system för avfallshantering.

21.6 Dessa fyra programområden hör ihop och stöder varandra och måste
därför integreras för att bilda en heltäckande och miljöanpassad ram för han-

Skr. 1992/93:13

350

tering av fast hushållsavfall. Betoningen inom vart och ett av dessa fyra pro- Skr. 1992/93:13
gramområden växlar beroende på de lokala, sociala, ekonomiska och fysiska
förhållandena, den mängd avfall som produceras och dess sammansättning.

Alla samhällssektorer bör delta i åtgärderna inom samtliga programområ-
den.

Programområden

A. Att minimera avfallsmängderna

Bakgrund

21.7 Till följd av ohållbara produktions- och konsumtionsmönster ökar
mängden och mångfalden av svårnedbrytbart avfall i en aldrig tidigare skå-
dad takt. Denna tendens kan leda till en betydande ökning av avfallsmäng-
derna vid sekelskiftet och de kan komma att öka med fyra eller fem gånger
till år 2025. En förebyggande avfallshantering inriktad på att ändra levnads-
mönster och produktions- och konsumtionsmönster erbjuder det bästa alter-
nativet för att vända trenden.

Mål

21.8 Målen för detta programområde är:

a) Att stabilisera eller minska produktion av avfall för sluthantering inom
en överenskommen tidsram genom att ställa upp mål baserade på avfallets
vikt, volym och sammansättning och att införa sortering för att underlätta
återvinning och återanvändning,

b) att stärka metoder för att bedöma förändringar i avfallets kvantitet och
sammansättning i avsikt att utarbeta en operativ politik för minimering av
avfallsmängden med utnyttjande av ekonomiska eller andra styrmedel för
att åstadkomma en positiv anpassning av produktions- och konsumtions-
mönster.

21.9 Regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i sam-
arbete med FN och andra berörda organisationer, där så är lämpligt,

a) Senast år 2000 säkerställa tillräcklig nationell, regional och internatio-
nell kapacitet för att bedöma, behandla och övervaka information om av-
fallsutvecklingen och genomföra en politik för att minimera avfallsmäng-
derna,

b) senast år 2000 införa en politik i alla industriländer för att stabilisera
produktionen av avfall för sluthantering, inklusive per capita-avfall (där
detta begrepp används), på den nivå som råder då eller, om det är praktiskt
genomförbart, minska produktionen; även utvecklingsländerna bör inrikta
sig på detta mål utan att äventyra sina utvecklingsmöjligheter,

c) senast år 2000 tillämpa i alla länder, särskilt i industriländerna, program
för att minska produktion av avfall från jordbrukskemikalier, containrar och
förpackningar, som inte klassas som miljöfarligt.

351

1992/93:13

Regeringens skrivelse

1992/93:13

med redogörelse med anledning av FN:s konferensom miljö och utveckling år 1992 - UNCED

Miljö- och naturresursdepartementet Skr.1992/93:13

Redogörelse med anledning av FN:s konferens ommiljö och utveckling - UNCED

1 Inledning

2 Bakgrund

3 Förberedelsearbetet

4 Beslutsunderlag

5 Konferensbesluten

5.1 Riodeklarationen

5.2 Agenda 21

5.3 Skogsprinciperna

5.4 Konventionen om klimatförändringar

5.5 Konventionen om den biologiska mångfalden

6. Svensk värdering av UNCED-besluten

7 Förverkligande av UNCED-besluten i Sverige

7.1 Uppdragen från Rio de Janeiro

7.2 Miljö- och naturresurspolitik

7.3 Integrerad miljöpolitik

8 Internationell uppföljning

Hemställan

Beslut

Rio-deklarationen

Ingress

Skogsprinciperna

Ingress

Principer/element

Kapitel 1

Förord

Kapitel 2

Internationellt samarbete för att påskynda enhållbar utveckling i utvecklingsländer och därmedförknippad nationell politik

Inledning

Programområden

A. Hållbar utveckling genom handel

B. Handel och miljö skall stödja varandra

C. Tillräckliga ekonomiska resurser till utvecklingsländerna

D. Stöd till en ekonomisk politik som främjar hållbarutveckling

Kapitel 3

Fattigdomsbekämpning

Programområde

En hållbar försörjning för de fattiga

Kapitel 4

Förändring av konsumtionsmönster

A. Inriktning på ohållbara produktions- ochkonsumtionsmönster

B. Utveckling av nationella riktlinjer och strategier förfrämjande av förändringar av ohållbarakonsumtionsmönster

Kapitel 5

Demografisk dynamik och hållbar utveckling

A. Utveckling och spridande av kunskap om kopplingarnamellan demografiska trender och faktorer och hållbarutveckling

B. Utformning av integrerad nationell politik avseende miljö Skr.

och utveckling, med beaktande av demografiska trender ochfaktorer

C. Genomförande av integrerade miljö- ochutvecklingsprogram på lokal nivå, med beaktande avdemografiska trender och faktorer

Kapitel 6

Skydda och främja människors hälsa

Programområden

Programområden

A. Tillfredsställande av primära hälso- och sjukvårdsbehov,särskilt på landsbygden

B. Kontroll av smittosamma sjukdomar

C. Skydd för utsatta grupper

D. Åtgärder beträffande den svåra hälsosituationen i städer

E. Minskande av hälsorisker orsakade av föroreningar ochmiljöfaror

Kapitel 7

Att främja en hållbar utveckling av boende ochbebyggelse

Inledning

Programområden

A. Att ge tillfredsställande boende åt alla

B. Att förbättra förvaltningen och skötseln avbostadsområden

C. Att främja en långsiktig planering och förvaltning avmarkanvändningen

D. Att främja samlade åtgärder för den miljöpåverkandeinfrastrukturen: vatten, sanitet, avlopp, hantering avriskavfall och fast avfall

E. Att främja varaktiga energi- och transportsystem i tätorter Skr. 1992/93:13

F. Att främja bostadsplanering och förvaltning i områden

som ofta drabbas av naturkatastrofer

c) Att inleda återuppbyggnaden efter katastrofen ochplaneringen för en restaurering

G. Att främja en hållbar verksamhetinombyggnadsindustrin

H. Att främja kunskapsutveckling ochkapacitetsuppbyggnaden för en utveckling av boende ochbebyggelse

Kapitel 8

Att integrera miljö och utveckling ibeslutsfattandet

Inledning

Programområden

med redogörelse med anledning av FN:s konferens
om miljö och utveckling år 1992 - UNCED

Redogörelse med anledning av FN:s konferens om
miljö och utveckling - UNCED

Internationellt samarbete för att påskynda en
hållbar utveckling i utvecklingsländer och därmed
förknippad nationell politik

D. Stöd till en ekonomisk politik som främjar hållbar
utveckling

A. Inriktning på ohållbara produktions- och
konsumtionsmönster

B. Utveckling av nationella riktlinjer och strategier för
främjande av förändringar av ohållbara
konsumtionsmönster

A. Utveckling och spridande av kunskap om kopplingarna
mellan demografiska trender och faktorer och hållbar
utveckling

och utveckling, med beaktande av demografiska trender och
faktorer

C. Genomförande av integrerade miljö- och
utvecklingsprogram på lokal nivå, med beaktande av
demografiska trender och faktorer

A. Tillfredsställande av primära hälso- och sjukvårdsbehov,
särskilt på landsbygden

E. Minskande av hälsorisker orsakade av föroreningar och
miljöfaror

Att främja en hållbar utveckling av boende och
bebyggelse

B. Att förbättra förvaltningen och skötseln av
bostadsområden

C. Att främja en långsiktig planering och förvaltning av
markanvändningen

D. Att främja samlade åtgärder för den miljöpåverkande
infrastrukturen: vatten, sanitet, avlopp, hantering av
riskavfall och fast avfall

c) Att inleda återuppbyggnaden efter katastrofen och
planeringen för en restaurering

G. Att främja en hållbar verksamhet
inombyggnadsindustrin

H. Att främja kunskapsutveckling och
kapacitetsuppbyggnaden för en utveckling av boende och
bebyggelse

Att integrera miljö och utveckling i
beslutsfattandet

A. Integrering av miljö och utveckling på program-,
planerings- och ledningsnivå

C. Ett effektivt utnyttjande av ekonomiska instrument och
marknadsincitament m.m.

D. Att upprätta system som integrerar miljö i ekonomisk
redovisning

A. Att angripa osäkerheten: en förbättrad vetenskaplig
grund för beslutsfattandet

4. Utveckling av mark- och havsresurser samt
markanvändning

En integrerad syn på planering och hushållning av
markresurser

En integrerad syn på planering och hushållning ifråga om
markresurser

A. Att upprätthålla de olika rollerna och funktionerna hos
alla slags skogar och skogsmark

C. Att främja ett effektivt utnyttjande och effektiv
utvärdering för att få ut det fulla värdet av de produkter och
tjänster som härrör från skogar och skogsmark

Hantering av känsliga ekosystem: bekämpning av
ökenspridning och torka

B. Bekämpning av markförstöringen, bl.a. genom
intensifierad jordförbättring och ny- och återplantering av
skog

C. Utveckling och förstärkning av integrerade program för
att utrota fattigdomen och främja alternativa försörj-
ningssystem i områden som hotas av ökenspridning

D. Utveckling av omfattande program mot ökenspridning
som integreras i den nationella utvecklings- och miljö-
planeringen

F. Främjande av befolkningens delaktighet och miljö-
utbildning som är inriktad på motåtgärder mot
ökenspridning och torka

Hantering av känsliga ekosystem: hållbar
utveckling av bergsområden

A. Att utveckla och förbättra kunskaper om bergs-
ekosystemens ekologi och hållbara utveckling

B. Att främja en integrerad utveckling av avrinnings-
områden och alternativa försörjningsmöjligheter

Att främja ett hållbart jordbruk och en hållbar
landsbygdsutveckling

C. Att förbättra jordbruksproduktion och jordbrukssystem
genom att kombinera jordbruksarbete med annat arbete och
utveckling av infrastrukturen

D. Information om markanvändningsplaner och utbildning Skr. 1992/93:13
för jordbrukssektorn

F. Vatten för hållbar livsmedelsproduktion och
landsbygdsutveckling

J. En hållbar växtnäringsbalans för att öka livsmedels-
produktionen

L. Utvärdering av effekterna av ultraviolett strålning på
växter och djur tillföljd av uttunning av det stratosfäriska
ozonskiktet