Turkiet och yttrandefriheten

Utrikesminister Laila Freivalds

Annelie Enochson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att Turkiet ska häva paragraferna 305 och 312 i den turkiska strafflagen, så att liknande fall som advokat Medeni Ayhan inte ska kunna förekomma.

Turkiets nya strafflag antogs av det turkiska parlamentet i september 2004. Den nya lagen ersätter sin mer än 80 år gamla föregångare och tillämpar i stort, enligt EU-kommissionens bedömning, god europeisk standard på området. Kraftiga straffskärpningar införs för kränkningar av mänskliga rättigheter, inte minst kvinnors rättigheter. Kommissionen konstaterar samtidigt att vad gäller yttrandefriheten innebär den nya lagen begränsade framsteg. Den var ändå en av de faktorer som låg till grund för Europeiska rådets beslut i december 2004 att den 3 oktober i år inleda förhandlingar om EU-medlemskap med Turkiet. Rådet satte dock som ett av sina villkor att lagen också skulle träda i kraft innan dess, något som skedde den 1 juni i år.

De paragrafer som Annelie Enochsons fråga berör är dels 312, som i den nya strafflagen motsvaras av 216, som förbjuder uppmaningar till hat och våld mot grupper i samhället på basis av till exempel deras religion eller etnicitet, dels 305 som förbjuder att mot någon form av ersättning från utländsk person eller institution agera så att det strider mot fundamentala nationella intressen. I förarbetena till den sistnämnda paragrafen anfördes som exempel på sådana handlingar att hävda att ett folkmord på armenier begåtts eller att kräva en turkisk truppreträtt från Cypern. Efter att inte bara EU-kommissionen utan också många enskilda organisationer reagerat togs dock dessa bägge exempel bort ur förarbetena.

I sin översynsrapport om Turkiet, i oktober 2004, konstaterade EU-kommissionen att yttrandefriheten och strafflagens tillämpning på denna punkt är en fråga som den kommer att följa nära. Det kommer även Sverige och flera andra medlemsstater att göra.

Det är genom att följa tillämpningen av den nya lagen man tydligt kan se vilka effekter den får. I samband med faktiska domar i framtida rättsfall kan Sverige, EU och det internationella samfundet få anledning att återkomma till hur lagen ytterligare behöver förbättras. Det är förstås av fundamental betydelse att de nya lagarna inte utnyttjas för att onödigtvis beskära yttrandefriheten. Jag vill i sammanhanget samtidigt erinra om att liknande lagstiftning finns i flera medlemsstater. Bland annat i Sverige har vi en lag mot hets mot folkgrupp.

Sverige och EU-kommissionen kommer, liksom hittills, även i fortsättningen att föra en nära dialog med Turkiet om reformprocessen som helhet vari den nya strafflagen och yttrandefriheten förstås är centrala element. Vi kommer också att utnyttja de tillfällen som finns att ta upp frågan till diskussion inom EU. Att fortsatta framsteg görs kommer att vara avgörande för att framsteg ska kunna göras i förhandlingarna och för att en dag kunna välkomna Turkiet som medlem i EU.