avvisningen till Egypten

Statsrådet Barbro Holmberg

Lars Ohly har frågat mig vad jag avser att göra för att förhindra att avvisningar sker med stöd av otillförlitliga garantier.

Lars Ohly refererar till ett regeringsbeslut den 18 december 2001 genom vilket två makar och deras barn, som vistades i Sverige som asylsökande, avvisades till hemlandet. Avvisningen beträffande mannen i familjen verkställdes.

Bakgrunden till beslutet var att Migrationsverket i enlighet med utlänningslagens bestämmelser överlämnat ärendet med familjens asylansökningar till regeringen. Under utredningens gång hade det framkommit uppgifter om mannens ledande ställning i, och aktiviteter för, en organisation som gjort sig skyldig till terrorhandlingar. För att säkerställa de berörda personernas mänskliga rättigheter och att Sverige iakttog sina internationella åtaganden och skyldigheter som stat fann regeringen att det var nödvändigt att få garantier från hemlandet om att samtliga familjemedlemmar vid ett återvändande skulle komma att behandlas på ett sätt som är förenligt med Sveriges internationella åtaganden.

Det är såvitt jag känner till första gången garantier från en asylsökandes hemland använts i ett svenskt avvisningsärende. Det ligger i sakens natur att sådana garantier bara kan användas ytterst restriktivt och i mycket speciella fall. FN:s rapportör för frågor rörande tortyr med mera, professor Theo van Boven, har i sin rapport till generalförsamlingen i juli 2002 uttalat sig i frågan om utvisning baserat på garantier. Specialrapportören framhåller därvid att sådana garantier entydigt måste säkerställa att den berörda personen inte kommer att utsättas för tortyr eller annan form av misshandel. Vidare betonas att ett system för att övervaka behandlingen av den berörda personen måste upprättas för att säkerställa att personen ifråga behandlas på ett sätt som inte kränker hans eller hennes mänskliga värdighet.

Jag vill i sammanhanget också upplysa om att FN:s kommitté mot tortyr har granskat ärendet i förhållande till FN:s konvention mot tortyr med mera. Strax efter regeringsbeslutet ingav kvinnan i familjen klagomål till kommittén. Efter nästan två år har kommittén slutbehandlat ärendet. Kommittén uttrycker i sitt beslut tillfredsställelse med de garantier som utställts liksom med den övervakningsmekanism som upprättats. Enligt kommittén är den åberopade anknytningen till maken i sig otillräcklig för att grunda ett anspråk på skyddsbehov. Kommittén anger i sitt ställningstagande att det för närvarande inte föreligger någon välgrundad risk för att klaganden skulle komma att utsättas för tortyr vid ett återvändande. Kommittén konstaterar avslutningsvis att en avvisning inte skulle strida mot Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention mot tortyr med mera.

Lars Ohly påstår i sin riksdagsfråga att en avvisning skulle strida mot en hel rad FN-konventioner, bland annat FN:s barnkonvention. Jag vill framhålla att regeringen i sitt beslut den 18 december 2001 gjorde en särskild prövning av det som åberopats och i övrigt framkommit i ärendet om barnens situation. Enligt vad jag har erfarit är ett ärende om uppehållstillstånd för kvinnan och barnen aktuellt hos Utlänningsnämnden. Ärendet handläggs enligt normala rutiner. Nämnden kan enligt lag inte överlämna en ny ansökan till regeringen för avgörande och jag kan inte som minister kommentera hur ett ärende som är under handläggning hos en förvaltningsmyndighet bör bedömas.

I övrigt vill jag hänvisa till mitt svar i dag på riksdagsfråga 2003/04:525 av Mona Jönsson om rättssäker asylprövning.