Riksdagens skrivelse nr 455 (Riksdagsskrivelse 1944:455)

Riksdagens skrivelse nr 455.

Nr 455.

Godkänd av första kammaren den 10 juli 1944.

Godkänd av andra kammaren den 10 juli 1944.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1943 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1942—30 juni 1943.

(Statsutskottets utlåtanden nr 72 och 226.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1942—30 juni 1943 uti avgiven
berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver avgivna
förklaringar hos Kungl. Majit andragit. får riksdagen i nedan nämnda
ärenden anföra följande.

l:o)

Gåvomedel, ställda till försvarsstabens förfogande.

Under försvarsdepartementet, § 1, hava revisorerna framställt vissa anmärkningar
mot försvarsstabens disposition och redovisning av till staben ställda
gåvomedel (Del I, s. 2 och 3).-

Revisorerna hava meddelat, att under åren 1939—1943 gåvomedel för sammanlagt
omkring 275 000 kronor ställts till försvarsstabens förfogande. Redovisningen
av dessa medel har icke skett genom försvarsstabens krigskassaavdelning,
vilket medfört, att hithörande verifikationer icke återfinnas i stabens
räkenskaper. Revisorerna hava vidare framställt vissa erinringar beträffande
det sätt, på vilket gåvomedlen använts.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. H sami. Nr 455.

2 Riksdagens skrivelse nr 455.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Det torde utan vidare vara klart, att medel, som ställas till statsmyndighets
disposition, skola av myndigheten redovisas i dess räkenskaper. Genom
det i förevarande fall tillämpade förfaringssättet hava emellertid här ifrågavarande
gåvomedel helt undandragits statsverkets kontroll.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår även, att gåvomedel tagits i
anspråk för ändamål, för vilka de knappast varit avsedda. Särskilt anmärkningsvärt
synes det revisorerna, att personal, förutom författningsenliga avlöningsförmåner,
jämväl kommit i åtnjutande av särskilda arvoden, vilka
utgått av gåvomedel.

Förklaring har avgivits av chefen för försvarsstaben (Del II, s. 1—4).

Av vad revisorerna anfört framgår, att gåvomedel, som ställts till försvarsstabens
förfogande, icke redovisats genom stabens krigskassaavdelning och
att hithörande verifikationer på grund härav icke kunnat återfinnas i stabens
räkenskaper, vilket medfört, att förvaltningen av gåvomedlen undandragits
vederbörlig revisionsmyndighets kontroll. Med hänsyn till angelägenheten
av att kontrollmöjligheter upprätthållas i fråga om samtliga till statsmyndighets
förfogande ställda medel, synes riksdagen erforderligt, att Kungl.
Maj:! på lämpligt sätt hos myndigheterna inskärper vikten av att så sker.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville på lämpligt sätt hos statsmyndigheterna
inskärpa vikten av att gåvomedel, som ställas till myndighets förfogande,
redovisas i dess räkenskaper.

2:o)

Krigskassaväsendet.

Under försvarsdepartementet, § 9, hava revisorerna redogjort för vissa missförhållanden,
som framträtt inom det militära kassaväsendet (Dell, s. 28—36).

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för gällande bestämmelser rörande
krigsförvaltningen och därefter anfört vissa fall, där statsverket genom
förskingring eller vårdslöshet frånhänts medel, för vilka kronan sedermera
icke kunnat beredas ersättning.

Revisorerna hava sammanknutit sina iakttagelser i föjande uttalande.

Revisorerna hava genom den föregående redogörelsen velat belysa vissa
missförhållanden, som framträtt inom det militära kassaväsendet. Revisorerna
förbise härvid icke, att på grund av den rådande förstärkta försvarsberedskapen
det militära kassaväsendet fått en mycket betydande omfattning, ej
heller de svårigheter, som i samband därmed uppstått beträffande rekryteringen
av redogörarpersonalen.

Vad som rimligen kan göras för att förebygga uppkomsten av sådana missförhållanden
måste emellertid strängt iakttagas. Stor vikt ligger otvivelaktigt
vid själva rekryteringen av kåren, varför de tillsättande myndigheterna
uppenbarligen hava att vinnlägga sig om att till ifrågavarande uppdrag
utse endast sådana, vilkas personliga kvalifikationer fylla måttet. Huvudvik -

Riksdagens skrivelse nr 455.

ten kommer emellertid i första hand att ligga på beskaffenheten av den kontroll,
som utövas inom den militära medelsförvaltningen.

Det vill synas, att i flera fall oegentligheter skulle kunnat undvikas eller i
varje fall upptäckas på ett betydligt tidigare stadium, därest föreskrivna inventeringar
fullgjorts med omsorg och noggrannhet. Mången gång torde utövandet
av föreskriven kontroll i form av inventeringar, granskningar av
rapporter och dylikt betraktas såsom en formsak. Detta förhållande synes i
sin tur ofta förlett kontrollanten att verkställa förrättningen under alltför
kamratliga former. Uppenbarligen förringas en inventerings värde genom ett
dylikt förfarande.

Enligt revisorernas mening torde effektivaste sättet att försvåra tillgrepp av
förskottsmedel vara att ofta och utan föregående tillkännagivanden företaga
inventeringar hos vederbörande.

De rent personliga kvalifikationerna måste såsom ovan nämnts tillmätas
den största betydelse, då det gäller att placera personal såsom krigskassachefer,
krigskassörer och redogörare. Allt eftersom tillgången på lämplig
personal ökats, hade en allmän översyn beträffande ifrågavarande personals
lämplighet bort komma till stånd samt i anslutning härtill erforderliga
personbyten äga rum. Enligt vad som inhämtats har även en dylik undersökning
i viss omfattning utförts genom krisrevisionens försorg beträffande
armén. Resultatet därav överlämnades till chefen för intendenturkåren, som i
regel verkställer kommenderingar av intendenter och krigskassörer för arméns
vidkommande. Även örn genom denna undersökning en förbättring
för tillfället ernåddes, synes vederbörande icke i fortsättningen tillräckligt
beaktat betydelsen av liknande kontrollåtgärder. För marinens vidkommande
har en undersökning påbörjats till utrönande av ifrågavarande förhållanden
beträffande krigskassörer, redogörare och vissa innehavare av stående förskott
efter det statsrevisorerna upptagit förevarande spörsmål till behandling.

Såsom synnerligen anmärkningsvärt torde få betraktas det ovan relaterade
fall, där en krigskassör, medan han ännu stod under åtal inför krigsrätt för
oegentligheter vid en krigskassaavdelning, efter ett kortare avbrott för annan
tjänstgöring ånyo placerades såsom krigskassör vid krigskassaavdelning. Samarbetet
mellan den granskande och den kommenderande myndigheten synes
här hava brustit på ett betänkligt sätt. Likaledes finna revisorerna det anmärkningsvärt
att personer, som icke uppnått myndig ålder, placeras å befattningar
m^d redogöraransvar.

En bidragande orsak till oegentligheter i de fall, då dessa närmast hava sin
grund i rent slarv, torde vara den betydande arbetsbörda, sorn, särskilt med
de nuvarande tidvis omfattande inkallelserna, åvila icke endast intendenter
och krigskassörer utan även kompaniadjutanter m. fl. Ofta nog bliva ifrågavarande
befattningshavare så överhopade med göromål, att de med nödvändighet
måste anförtro förvaltningsuppgifter av olika slag åt underordnad
mindre kvalificerad personal. Erforderlig minskning av arbetsbördan torde
kunna ernås genom en rationalisering och förenkling av det militära förvaltnings-
och expeditionsväsendet. Då emellertid ifrågavarande spörsmål befinner
sig under utredning av den år 1942 tillsatta militära expeditionst jänstkommittén,
torde förslag till åtgärder i antydd riktning vara alt vänta inom
en nära framtid.

För att i möjligaste män förhindra fatt av oegentligheter synes i första hand
en skärpning av kontrollen över krigskassor och utlämnade förskottsmedel
oundgängligen erforderlig. Vidare torde det böra åläggas vederbörande militära
myndigheter att införskaffa noggranna upplysningar beträffade de personliga
förhållandena i fråga om sådan personal, som är avsedd ali tagas i

Riksdagens skrivelse nr 455.

anspråk för förvaltningsuppgifter. Därutöver borde genom ett bättre samarbete
mellan de räkenskapsgranskande myndigheterna och de olika militära
myndigheter, som bära ansvaret för kommendering av förvaltningspersonal,
vinnas möjlighet att på ett tidigt stadium avkoppla sådana befattningshavare
från handhavandet av kassamedel, som visa sig icke fylla måttet beträffande
kunskaper eller personliga kvalifikationer.

Det är enligt revisorernas mening angeläget, att åtgärder oförtövat vidtagas
för ernående av en tillfredsställande ordning inom ifrågavarande område.

Yttranden hava avgivits av försvarets civilförvaltning, chefen för armén,
chefen för marinen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen (Del II, s.
30—35).

Revisorernas förslag avser att förebygga fall av oegentligheter inom krigskassaväsendet
genom i huvudsak skärpning av kontrollen och kompetenskraven
för krigskassachefer, krigskassörer och redogörare samt förbättrat
samarbete mellan de räkenskapsgranskande och de personalplacerande myndigheterna.
Riksdagen finner angeläget, att största möjliga uppmärksamhet
ägnas åt ifrågavarande spörsmål och att åtgärder vidtagas för att, så långt
ske kan, upptäcka och förhindra oegentligheter. Riksdagen anser därför,
att frågan bör bliva föremål för närmare överväganden från Kungl. Maj:ts
sida.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville låta vidtaga åtgärder i av
revisorerna angivet hänseende.

3:o)

Sjukpenning och underhållsskyldighet.

Under socialdepartementet, § 18, hava revisorerna påtalat det förhållandet,
att införsel icke kan ske i sjukpenning (Del I, s. 65—6$).

Enligt lagen den 14 juni 1917 kan införsel beviljas i avlöning, pension eller
livränta för utbekommande av ådömt eller avtalat underhållsbidrag till barn,
hustru m. fl. Sådan införsel kan under i lagen angivna förutsättningar även
beviljas för oguldna utskylder m. m.

Införsel kan däremot icke ske i sjukpenning.

Revisorerna hava lämnat redogörelse angående storleken i vissa fall av
den sjukpenning, som utgått enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag och
1927 års militärersättningsförordning.

Sjukpenning utgår numera, framhålla revisorerna, med tillhopa avsevärda
belopp. Enligt senaste officiella statistik utgavs på grund av olycksfall i arbete
under år 1940 —- bortsett från statens arbetare — sjukpenning med i
runt tal 12,5 miljoner kronor. Av ca 142 250 olycksfall i arbete hos större
arbetsgivare (utom staten) år 1940 föranledde 680 fall en sjuktid av V2—1
år, 179 fall en sjuktid av 1—2 år och 19 fall en sjuktid av mera än 2 år.

Riksdagens skrivelse nr 455.

Sjukpenning enligt 1927 års militärersättningsförordning utgavs 1941 med
omkring 1 708 000 kronor. Sedan dess hava ersättningsbeloppen ökat.

Revisorerna hava meddelat, att, enligt vad som kommit till revisorernas
kännedom, sjuka, som uppbära sjukpenning, i flera fall underlåtit att fullgöra
sin underhållsskyldighet gentemot maka och barn, oaktat de haft möjlighet
därtill.

Efter att hava belyst dessa förhållanden med vissa exempel hava revisorerna
sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna uttalande.

Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att en person såsom i det anförda
fallet under en mer än treårig kostnadsfri vistelse å sanatorium kunnat
undandraga sig sin underhållsskyldighet gentemot sina barn, oaktat han
själv av sjukpenningen uppburit omkring 135 kronor i månaden. I förevarande
fall har i stället utgått bidragsförskott till barnens underhåll, som
den sjuke icke torde kunna ersätta. Om denna hjälpform icke funnits, hade
sannolikt fattigvården måst ingripa.

Revisorerna äro väl medvetna om betydelsen av att sjukpenning som regel
verkligen tillfaller den sjuke såsom hjälp under hans sjukdom och att
den till följd härav bör undanhållas den sjukes borgenärer. Skyddet bör
emellertid icke bereda den sjuke möjlighet att åsidosätta sin lagstadgade
underhållsskyldighet i de fall han utan olägenhet bör kunna fullgöra denna.
I sådana fall bör införsel i sjukpenning kunna ske.

Vid införsel förbehålles emellertid den betalningsskyldige visst belopp per
vecka eller månad för sitt eget uppehälle. Detta belopp torde ofta — utom
vid sjukhusvistelse — uppgå till eller överstiga sjukpenningen, varför någon
införsel icke kan komma till stånd. Stundom kan det likväl föreligga skäl
till att sjukpenningen ej tillställes den sjuke utan dem, för vilka han är underhållsskyldig.
Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen böra medgivas rätt att,
där skäl därtill föreligga, efter framställning utbetala sjukpenning eller del
därav direkt till den sjukes familj eller till andra, för vilka han är underhållsskyldig.

På grund av vad nu anförts finna revisorerna önskvärt, att frågan om införsel
i sjukpenning samt frågan om rätt för riksförsäkringsanstalten och de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utbetala sjukpenning till den sjukes
familj eller till andra, för vilka han är underhållsskyldig, göres till föremål
för utredning.

Yttranden hava avgivits av försäkringsrådet, som bifogat yttrande från de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, samt av riksförsäkringsanstalten
(Del II, s. 49—53). De båda myndigheterna samt föreningen tillstyrka
förslaget örn införsel i sjukpenning men avstyrka förslaget om rätt för
försäkringsinrättningarna att utan införsel utbetala sjukpenning till annan
än den sjuke.

Enligt riksdagens mening måste det betraktas som mindre tillfredsställande,
att en person går fri från sin underhållsplikt till följd av att möjlighet till
införsel i sjukpenning icke finnes. Tillräckligt bärande skäl torde knappast
föreligga för att sjukpenning principiellt skall vara undantagen från sådana
inkomster, i vilka införsel kan äga rum. I det fall då den sjukpenningsberättigade
åsidosätter honom åvilande underhållsskyldighet, oaklat han utan olä -

Riksdagens skrivelse nr 45-5.

genhet kan fullgöra densamma, anser riksdagen i likhet med revisorerna, att
införsel i sjukpenning bör kunna medgivas. De olägenheter i administrativt
hänseende, som en lagändring på detta område skulle kunna medföra, synas
riksdagen icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Riksdagen finner befogat,
att ifrågavarande spörsmål blir föremål för övervägande. I samband därmed
bör jämväl frågan om rätt för riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala sjukpenning till annan än
den skadade komma under omprövning.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta taga under övervägande
frågorna om införsel i sjukpenning samt örn rätt för riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala
sjukpenning till annan än den skadade.

4:o)

Avgifterna för specialitetskontrollen vid statens farmaceutiska laboratorium.

Under socialdepartementet, § 20, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan om en höjning av avgifterna för specialitetskontrollen (Del I, s.
72—80).

Statens farmaceutiska laboratorium står under medicinalstyrelsens överinseende
och ledning och har till huvudsaklig uppgift att på uppdrag av styrelsen
verkställa undersökningar inom de områden, som beröra tillverkning
och försäljning av läkemedel.

Laboratoriet tillkommer särskilt att utföra de undersökningar, som behövas
för att avgöra om ett som läkemedel utbjudet ämne är att anse som apoteksvara
eller inte. Det har vidare att kontrollera tillverkningen av och handeln
med s. k. specialiteter, alltså fabrikstillverkade, färdigpackade läkemedel.
Det har att biträda vid revision av gällande farmakopé samt att medverka
vid kontrollen av även andra apoteksvaror än specialiteter och vid kontrollen
överhuvud taget av apoteken. Det åligger laboratoriet även att upptaga
särskilda till laboratoriets arbetsområde hörande forskningsuppgifter
efter medicinalstyrelsens beprövande samt att, i den mån så lämpligen kan
ske, erbjuda möjligheter även till självständig forskning inom laboratoriets
verksamhetsområde. Laboratoriets inkomster härröra från avgifter i samband
med specialitetskontrollen.

Gällande stadga (medicinalstyrelsens författningssamling 1934 nr 54 och
1938 nr 62) föreskriver, att farmaceutisk specialitet icke får försäljas utan
att vara registrerad. Vid ansökan om registrering skall en ansökningsavgift å
40 kronor erläggas. Efter vunnen registrering utgår en årlig avgift av 15
kronor. Såväl vid inregistrering som efterkontroll tillkommer dessutom en
tilläggsavgift för de specialister, som erfordra biologisk eller klinisk prövning.
Tilläggsavgiften skall avpassas så, att kostnaderna för efterkontrollen täckas.

Av förarbetena till gällande bestämmelser framgår, att kontrollavgifterna
ansetts böra täcka statsverkets samtliga kostnader för specialitetskontrollen.

Riksdagens skrivelse nr 455-

Detta innebär att ej endast det farmaceutLska laboratoriets kostnader därför
borde täckas utan att så även skulle vara fallet med vissa andra kostnader,
nämligen de som belöpa sig på medicinalstyrelsens specialitetsavdelning samt
de som avse arvoden åt specialitetsnämndens ledamöter.

I sitt utlåtande till 1938 års riksdag i fråga angående åtgärder för att täcka
statens omkostnader för kontroll av farmaceutiska specialiteter, vilket utlåtande
av riksdagen godtogs, uttalade första lagutskottet, att erforderlig jämkning
av avgifterna till laboratoriet borde tagas i övervägande, därest de för
specialitetskontrollen inflytande medlen antingen skulle visa sig otillräckliga
eller överstiga behovet. Under dessa förhållanden finge det anses fullt befogat
att fastställa sådana avgifter för specialitetskontrollen att laboratoriets
kostnader för densamma fullt täcktes. Samtidigt finge avgifterna ej göras
högre än kostnaderna i fråga.

På grundval av detta resonemang framlade medicinalstyrelsen ett förslag
till höjda taxor, för vars närmare innebörd revisorerna redogjort.

Såsom sammanfattning av resultatet av en av professor Torsten Thunberg
verkställd utredning rörande statens farmaceutiska laboratorium uttalade
professor Thunberg, att utredningen givit vid handen, att de till staten inflytande
avgifterna för specialitetskontrollen borde ökas under tillämpning
av riksdagens direktiv i samband med kontrollens införande, gående ut på
att statens utgifter skulle täckas genom avgifterna, att han anslöte sig till
medicinalstyrelsens förslag om höjda taxor, vilket förslag torde tillföra statsverket
utöver nu inflytande belopp ytterligare ca 60 000 kronor, och att förslagets
genomförande ej torde orättmätigt tynga läkemedelsindustrien, ej heller
oskäligt stegra läkemedelspriserna.

Efter att hava redogjort för viss av medicinalstyrelsen verkställd utredning
rörande de lämpligaste anordningarna för kontroll av farmaceutiska
specialiteter hava revisorerna meddelat, att farmaceutiska laboratoriet våren
1943 föreslog en höjning av avgifterna för kontrollen av de farmaceutiska
specialiteterna, vilken höjning översteg den av professor Thunberg föreslagna.
Detta laboratoriets förslag godtogs av medicinalstyrelsen. Priskontrollnämnden
ställde sig emellertid avvisande till detsamma.

I proposition nr 273 till 1943 års riksdag har chefen för socialdepartementet
förklarat sig med hänsyn till vissa närmare angivna konsekvenser icke
vara beredd att taga ställning till frågan örn en översyn av specialitetslagstiftningen.
Vid sådant förhållande har det synts departementschefen lämpligt
att med prövning av frågan om specialitetskontrollens organisation ävenledes
borde tills vidare anstå, för vilket även vissa andra anförda skäl ansågos
tala. Då en höjning av avgifterna för kontrollen av de farmaceutiska
specialiteterna i dåvarande läge borde undvikas, påkallade ej heller avgiftsfrågan
ett omedelbart ställningstagande lill organisationsförslaget.

Inkomsterna av kontrollen av de farmaceutiska specialiteterna liksom farmaceutiska
laboratoriets utgifter under de senaste tio budgetåren hava enligt
en av revisorerna uppgjord sammanställning uppgått till 456 436 kronor
50 öre i inkomster och 861 115 kronor 78 öre i utgifter.

Riksdagens skrivelse nr 455.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Redan vid specialitetskontrollens införande förutsattes att verksamheten
härmed borde vara självförsörjande, vilken princip jämväl kommit till klart
uttryck från statsmakternas sida. Utgifterna för denna verksamhet utgöras
av kostnaderna för dels farmaceutiska laboratoriets verksamhet i avseende
på densamma, dels viss medicinalstyrelsens verksamhet (apoteksbyråns specialitetsavdelning)
och dels specialitetsnämndens verksamhet. För farmaceutiska
laboratoriets vidkommande har specialitetskontrollen kommit att utgöra
den dominerande delen av hela verksamheten. Inkomsterna av verksamheten
utgöras av de avgifter enligt särskilda av Kungl. Majit fastställda taxor,
som skola erläggas i form av ansökningsavgifter, årsavgifter samt tilläggsavgifter
för specialprövningar av farmaceutiska specialiteter.

I detta som i liknande fall, där kostnaden för viss verksamhet i statlig regi
förutsättes skola täckas av inflytande inkomster av verksamheten, är det
givetvis i princip önskvärt, att redovisningen sker på sådant sätt, att av densamma
klart framgå beloppen av de utgifter, som avses skola täckas med
inflytande inkomster. Av praktiska skäl torde detta emellertid icke låta sig
göra i fråga om farmaceutiska laboratoriet, där verksamheten med specialitetskontrollen
och övriga arbetsuppgifter äro inflätade i varandra. Den beräknade
kostnaden för kontrollen av farmaceutiska specialiteter synes innebära,
att för närvarande av laboratoriets årliga utgifter omkring 100 000 kronor
skulle falla på nämnda verksamhet. Härtill komma kostnader för medicinalstyrelsens
specialitetsavdelning och för specialitetsnämndens verksamhet
ävensom avgifter till statens institut för folkhälsan, tillhopa beräknade
till 30 000 kronor. De sammanlagda kostnaderna för specialitetskontrollen
utgöra sålunda för närvarande omkring 130 000 kronor örn året. Inkomsterna
under budgetåren 1939/40—1942/43 hava uppgått till i genomsnitt omkring
70 000 kronor och utgjorde under budgetåret 1942/43 endast 60 600 kronor.
Det är att märka, att man då vid beräknandet av utgifterna för specialitetskontrollen
icke tagit hänsyn till kostnaderna för laboratoriets lokalhyra, omkring
50 000 kronor om året. Revisorerna äro emellertid av den uppfattningen,
att även denna utgiftspost bör belasta specialitetskontrollen till så stor
del, som svarar mot fördelningen av laboratoriets kostnader i övrigt på specialitetskontroll
och övrig verksamhet. På grund härav anse sig revisorerna
kunna konstatera, att inflytande avgifter för specialitetskontrollen för närvarande
icke ens till hälften täcka kostnaderna för densamma.

Den i det föregående åberopade utredning, som av professor Torsten Thunberg
på uppdrag av besparingsberedningen verkställts rörande statens farmaceutiska
laboratorium, synes giva vid handen att några väsentligare besparingar
i driften icke lämpligen kunna göras med undantag av att laboratoriet
borde kunna avstå vissa lokaler. Sistnämnda synpunkt har emellertid
redan tillgodosetts därigenom att det blivit bestämt, att även rättskemiska
laboratoriet snarast skall flytta till farmaceutiska laboratoriets lokaler. Professor
Thunberg har vidare uttalat, att det torde vara ett statsintresse, att
laboratoriet behålles i möjligast effektiva form.

Revisorerna hava avlagt besök vid farmaceutiska laboratoriet för att närmare
sätta sig in i dess verksamhet. Revisorerna hava härvid för sin del
icke funnit någon anledning till anmärkning utan fastmera fått det intrycket,
att laboratoriet är välskött och under skicklig och intresserad ledning.

Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att en omprövning bör
ske, huruvida icke avgifterna för kontroll av farmaceutiska specialiteter borde
kunna omedelbart höjas, oaktat de betänkligheter detta ur priskontrollsynpunkt
tidigare ansetts medföra.

Riksdagens skrivelse nr 455.

Den mycket betydande andel av utförsäljningspriset, som apotekens försäljningsprovision
i många fall utgör, liksom även det förhållandet, att i vissa
fall kostnaderna för reklam i fråga om hithörande läkemedel måste uppgå
till betydande belopp, böra härvid icke förbises.

Yttrade har avgivits av statens priskontrollnämnd (Del II, s. 61 och 62),
som med hänsyn till den allmänna prispolitiken ställt sig avvisande till den
ifrågasatta höjningen av avgifterna för specialitetskontrollen. Skall emellertid,
framhåller nämnden, en höjning företagas, bör sättet för avgifternas uttagande
tagas under omprövning med syfte att undgå en läkemedelsfördyring,
som går längre, än vad kostnaderna för kontrollen i och för sig betinga.

Vid specialitetskontrollens tillkomst fastslogs av statsmakterna som allmän
grundsats, att de med densamma förenade kostnaderna helt skulle täckas
genom lämpligt avpassade avgifter. Såsom av den av revisorerna verkställda
utredningen framgår, hava de inflytande avgifterna från specialitetskontrollen
under de senare åren täckt allenast omkring hälften av kostnaderna för verksamheten.
Detta har medfört, att anslagen till farmaceutiska laboratoriet
måst avsevärt höjas. Då av det anförda framgår, att statens kostnader för
specialitetskontrollen icke kunnat bestridas av kontrollavgifterna och principen,
att den farmaceutiska specialitetskontrollen skall bära sina egna kostnader,
i fortsättningen bör upprätthållas, synes riksdagen enda utvägen vara
att genomföra en höjning av avgifterna. En höjning av kontrollavgifterna
med syfte att övervältra prishöjningen på allmänheten synes riksdagen dock
böra i möjligaste mån undvikas. Riksdagen förmenar, att genom en omläggning
av avgiftssystemet, vilket på sätt priskontrollnämnden anfört synes vara
behäftat med vissa olägenheter, en läkemedelsfördyring möjligen torde kunna
reduceras. Därest en dylik fördyring ändock blir nödvändig, bör den givetvis
icke gå längre än vad kostnaderna för kontrollen i och för sig betinga.

Riksdagen finner med anledning av vad revisorerna anfört påkallat, att frågan
om en höjning av avgifterna för kontroll av farmaceutiska specialiteter
lages under omprövning.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville låta taga under övervägande
frågan om en höjning av avgifterna för kontrollen av de farmaceutiska specialiteterna.

5:o)

Kronouppbörden i magistratsstäderna.

Under finansdepartementet, § 24, hava revisorerna framställt vissa erinringar
beträffande den nuvarande ordningen för kronouppbörden i magistratsstäderna
(Del I, s. 91—102).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat örn huvuddragen av de för kronouppbörden
i städerna gällande reglerna.

Revisorerna hava framhållit, att sedan gammalt antalet skattskyldiga, som
i rätt tid erlagt sina kronoutskylder, varit förhållandevis mycket mindre i

Riksdagens skrivelse nr 4öö.

städerna än på landet. Så har åtminstone varit fallet, alltsedan uppbörden
på landet uppdrogs åt postverket I fråga om 1940 års utskylder erlade omkring
75 procent av de skattskyldiga på landet sin skatt i behörig tid, medan
motsvarande siffra för städernas del, Stockholm inräknat, utgjorde endast
omkring 63 procent. Revisorerna hava påvisat, att i Stockholm övergången
till det nya systemet med inbetalning genom postverkets och bankernas försorg
medfört en avsevärd förbättring. Beträffande 1935 års kronoutskylder
inbetalades i Stockholm endast 56,7 procent av antalet debetsedlar i behörig
ordning, medan — efter övergången till det nya systemet — i fråga om 1936
års utskylder siffran stigit till 65,3 procent. För Göteborg, där någon sådan
omläggning ej skett, utgjorde motsvarande siffra endast 56,4 procent. Det nu
sagda synes revisorerna tala för att systemet med uppbördsstämmor är föråldrat
och mindre effektivt och att det vore önskvärt, att man genomgående
överginge till att låta uppbörden ske genom postverkets och bankernas försorg.

Revisorerna hava framhållit, hurusom de regler, som för närvarande gälla
i fråga örn likvid över postgiro, nämligen att inbetalningskort skall hava avlämnats
å postanstalt, respektive girokort hava ankommit till postgirokontoret
senast å uppbördsstämmans näst sista dag, stå i visst motsatsförhållande
dels till de allmänna bestämmelserna om när likvid gentemot statsverket skall
anses vara i behörig ordning fullgjord, vilka återfinnas i kungörelsen den 17
december 1937 (nr 974), dels ock till vad som gäller enligt uppbördsreglementet
för Stockholm. Enligt förstnämnda bestämmelser anses betalning vara
gentemot statsverket fullgjord den dag inbetalningskort avlämnats å postanstalt
eller girokort blivit bokfört å postgirokontoret. Enligt uppbördsreglernentet
för Stockholm anses skatttlikvid fullgjord i rätt tid, om girokort ankommit
till postgirokontoret å uppbördsstämmans sista dag. Normalt erlägges
skatten i Stockholm, örn inbetalning ej sker i bank, genom anlitande
av det vid debetsedeln fästade giroinbetalningslcortet, varför det givetvis är
tillfyllest, att sådan inbetalning sker å stämmans sista dag. Revisorerna hava
fäst uppmärksamheten vid att enligt det förslag till uppbördsförordning, avsedd
att ersätta, bland annat, det nu gällande uppbördsreglementet, som
framlades av 1936 års uppbördskommitté, skattelikvid medelst girering skulle
anses vara fullgjord i rätt tid, örn girokort avlämnats till postbefordran
senast å uppbördsstämmans sista dag.

Vad beträffar den kontrollängd, som skall föras vid uppbördsstämma, hava
revisorerna funnit densamma trots det omständliga förfarandet icke erbjuda
tillräcklig kontroll. Uppbördskommittén påpekade, att kontrollantens
längd upprättas enligt de skattskyldigas vid uppbördsstämman företedda debetsedlar,
men att det icke ingår i kontrollantens åligganden att granska de
inbetalda skatteposterna mot den i uppbördsboken verkställda debiteringen.
Någon kontroll över att debetsedlarna upptaga det belopp, som påförts den
skattskyldige i uppbördsboken, torde därför ej utövas. Härtill kommer, att
kontrollen över den post, som ingår till kronouppbördskassören, i många fall
är svag eller helt saknas.

Riksdagens skrivelse nr 4-55.

Magistratens kontroll över uppbörden är, framhålla revisorerna, givetvis
av olika värde i olika städer, beroende på hur den organiserats. Länsstyrelses
möjlighet att utöva kontroll är i varje fall mycket begränsad. Detta gäller
icke enbart i avseende på uppbörden vid stämmorna utan även i avseende
på restindrivningen. Vidare äro länsstyrelsernas möjligheter till kontroll gentemot
direkta falsarier, sådana som att ett och samma utskyldsbelopp flera
gånger anmäles till och blir föremål för avkortning, starkt begränsade genom
att länsstyrelserna själva icke erhålla något exemplar av restlängden.

Den granskning av bevis om hinder för utskylders uttagande, som för närvarande
åligger magistratsledamot att utöva, måste enligt revisorernas mening
anses föga effektiv med hänsyn till att vederbörande magistratsperson
i allmänhet har sin egentliga verksamhet förlagd till helt andra arbetsuppgifter
och fördenskull endast i undantagsfall torde hava någon kännedom
om de skattskyldigas ekonomiska förhållanden. Det hela stannar sålunda
ofta vid en ren pappersgranskning.

I mindre städer har det sedan gammalt varit vanligt, framhålla revisorerna,
att samma person bestritt flera olika befattningar. Dylika kombinationer
hava i många fall visat sig högst olyckliga, så hilvida som arbetets
effektivitet blivit lidande därpå och nödig kontroll blivit eftersatt. Revisorerna
hava framhållit, hurusom i ett fall vederbörande stadsfogde tillika beklädde
sysslorna såsom stadsfiskal, polischef och luftskyddschef.

Revisorerna hava erinrat om att frågan om handhavandet av kronouppbörden
i magistratsstäderna tidigare vid flera tillfällen varit föremål för viss
utredning utan att dock utredningen lett till något resultat.

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna uttalande.

Den redogörelse för kronouppbörden i magistratsstäderna jämte därmed
sammanhängande förhållanden, som i det föregående lämnats, synes revisorerna
giva vid handen, att den nuvarande ordningen för kronouppbörden
i dessa städer i flera avseenden är otillfredsställande.

Sålunda måste själva uppbördsförfarandet, sådant detsamma regleras i
gällande uppbördsreglemente, anses vara föråldrat. Bestämmelserna härom
torde vara i behov av en allmän översyn. Det måste anses befogat, att allt
göres för att ersätta det i flertalet magistratsstäder alltjämt tillämpade inbetalningsförfarandet
vid uppbördsstämmor i den gamla ordningen med mera
smidiga inbetalningsformer. Revisorerna vilja i detta sammanhang särskilt
erinra örn det väsentligt förbättrade resultatet av den ordinarie uppbörden,
som enligt vad i det föregående nämnts omedelbart ernåddes i Stockholm,
när man i denna stad övergick från den tidigare tillämpade ordningen till
uppbörd genom postverkets försorg eller genom inbetalning i bank. Vad särskilt
beträffar inbetalning över postgiro, vill det förefalla revisorerna som
om bestämmelserna härom, vilka tillkommit på en tid, då postgirorörelsen
ej nått den omfattning, som nu är fallet, vöre i behov av omedelbar (iversyn
med hänsyn särskilt till att gällande regler örn när skattelikvid (iver postgiro
sist skall vara verkställd, för att anses hava skett i behörig tid, icke stå
i överensstämmelse med gällande regler örn inbetalning av medel till statsverket
över länsstyrelses postgirokonto och överhuvud taget torde sakna stöd
i det allmänna medvetandet.

Riksdagens skrivelse nr 455.

Gällande regler om kontrollen beträffande skattelikvider över post till
kronokassör eller magistrat annorledes än över postgiro måste enligt revisorernas
mening i belysning av omständigheterna vid under senare år inträffade
förskingringsfall anses vara otillfredsställande.

Magistratens befattning med kronouppbörden synes revisorerna vara ett
uppdrag, som i mångt och mycket ligger helt vid sidan av magistratsledamöternas
egentliga arbetsuppgifter. Detta gäller i särskilt hög grad om den skyldighet
att meddela attest å bevis örn hinder för utskylders uttagande, som
åvilar magistratsledamot. Ur kontrollsynpunkt torde denna skyldighet i allmänhet
kunna betecknas som fullständigt värdelös. Vad beträffar den kontroll
över stadsfogdens verksamhet, som det åligger magistrat att utöva, bland
annat genom skyldigheten att föranstalta om inventeringar hos nämnde befattningshavare,
vill det förefalla revisorerna som örn denna vore av växlande
värde och i många fall lämnade mycket att önska i avseende på effektiviteten.

Revisorerna inse väl de svårigheter, som med nuvarande ordning förefinnas
att, särskilt i mindre och mellanstora städer, ordna de olika arbetsuppgifternas
handhavande i avseende på kronouppbörden på ett fullt tillfredsställande
sätt. Den kombination av olika arbetsuppgifter hos en och samma
befattningshavare, som revisorerna i det föregående påtalat, är emellertid
i princip att anse som mindre tillfredsställande eller rent av förkastlig.

Länsstyrelsernas möjligheter att följa förloppet vid kronouppbörden i städerna,
såväl i avseende på stämmorna som framför allt i avseende på restindrivningens
handhavande, äro för närvarande obetydliga. De förslag till
förbättring härutinnan, vilka framlades av 1936 års uppbördskommitté och
som i det föregående i korthet återgivits, synas revisorerna ägnade att medföra
en bättre ordning. De böra därför enligt revisorernas mening snarast
genomföras. Att dessa förslag kommit att ställas på framtiden i avbidan på
en allmän uppbördsreform, synes revisorerna vara att beklaga. Att en reform
av grunderna för själva skatteuppbörden icke ännu kunnat komma till stånd,
bör enligt revisorernas mening icke utgöra hinder för att sådana partiella
reformer, företrädesvis av teknisk art, omedelbart genomföras, vilka äro ägnade
att ur den gällande uppbördsordningen utvinna bästa möjliga resultat.
Under alla förhållanden förefaller det revisorerna önskvärt, att länsstyrelserna
beredas möjlighet att i en eller annan form verksamt ingripa mot påtaglig
likgiltighet från vederbörande stads sida, när det gäller indrivningen av
kronoskatterna. Värdet av en fortlöpande, effektivt ordnad central kontroll
över uppbördens förlopp och handhavande i de olika magistratsstäderna synes
revisorerna uppenbart.

De spörsmål i avseende på kronouppbördens organisation i magistratsstäderna,
som revisorerna i det föregående hava berört, sammanhänga givetvis
i viss mån med den större frågan om magistratsstäders särskilda rättigheter
och skyldigheter i förhållande till staten. Emellertid kunna revisorerna icke
finna, att det måste anses nödvändigt, att frågorna alltjämt skola skjutas på
framtiden i avbidan på en lösning i ett sådant större sammanhang. Enligt
revisorernas mening bör snarast undersökas, dels huruvida icke uppgörelser
örn en effektivare uppbördsorganisation skulle kunna träffas med åtskilliga
städer, dels ock huruvida icke kronouppbörden i vissa mindre magistratsstäder
skulle kunna inordnas under den för landsbygden gällande ordningen,
oberoende av övriga med vederbörande stads ställning som magistratsstad
sammanhängande förhållanden.

Revisorerna hava funnit de här påtalade förhållandena vara av sådan betydelse
för det allmänna, att de velat bringa dem till riksdagens kännedom.

Riksdagens skrivelse nr 45-5.

Yttrande har avgivits av riksräkenskapsverket (Del II, s. 63—68), som ansett
en utredning i den av revisorerna berörda frågan böra komma till stånd.

Revisorerna hava uttalat, att den nuvarande ordningen för kronouppbörden
i magistratsstäderna i flera avseenden är otillfredsställande. De påtalade
bristfälligheterna hänföra sig dels till själva uppbördsförfarandet, sådant detsamma
är reglerat i gällande uppbördsreglemente, dels till uppbördsväsendets
organisation, dels ock till övervakningen av kronouppbördens indrivande.

Såsom av den verkställda utredningen framgår har antalet skattskyldiga,
vilka betala skatten i rätt tid, sedan länge varit förhållandevis mindre i magistratsstäderna
än på landsbygden, i följd varav skatteuppbörden i dessa städer
i större utsträckning än på landet kommit att falla på restindrivningen.
Revisorerna hava emellertid framhållit, att tillgänglig statistik utvisat, att
resultatet av restindrivningen i städerna under de senare åren i månsa fall
starkt försämrats och att betydande olikheter i avseende på uppbördens förlopp
förefinnas olika städer emellan. Till detta förhållande måste enligt revisorernas
mening åtskilliga av de bristfälligheter i avseende på kronouppbörden
i städerna hava medverkat, vilka revisorerna här påtalat.

För att få till stånd en effektivare ordning för kronouppbörden i städerna
hava revisorerna förordat ett utvidgat anlitande av postverket för uppbördens
förrättande i städerna. Bristerna i uppbördsväsendets organisation kunna
väsentligen hänföras till det förhållandet, att magistratsstäderna själva genomgående
hava att svara för kostnaderna för kronouppbördens förrättande.
De mindre magistratsstäderna hava på grund härav icke kunnat åstadkomma
en fullt effektiv organisation på förevarande område. Magistratens
befattning med kronouppbörden ligger enligt revisorernas mening helt vid
sidan av dess egentliga uppgifter, varför dess åliggande härmed bör snarast
avvecklas. Vad beträffar tillsynen över kronouppbördens bedrivande i städerna
hava revisorerna erinrat om att länsstyrelsernas möjligheter att öva
tillsyn äro strängt begränsade bland annat av rent tekniska skäl. Åtgärder
till ernående av en bättring härvidlag hade föreslagits av 1936 års uppbördskommitté,
men icke föranlett några åtgärder, enär detalj spörsmålen i nämnda
kommittés förslag hade ställts åt sidan i avbidan på en lösning av det dominerande
spörsmålet i uppbördsfrågan, nämligen skatteuppbördens närmande
till inkomstförvärvet. Revisorerna hava även betonat värdet av en central
tillsyn över uppbördens bedrivande i magistratsstäderna.

Vad revisorerna sålunda uttalat beträffande kronouppbörden i magistratsstäderna
har riksräkenskapsverket i infordrat yttande i allt väsentligt vitsordat.
Nämnda ämbetsverk har i sitt yttrande tillika uppdragit vissa riktlinjer
för uppbördens framtida ordnande i magistratsstäder av olika storlek.
Riksräkenskapsverket har uttalat, att vissa av de i detta sammanhang berörda
spörsmålen skulle kunna lösas inom ramen av gällande ordning på
området men att detta icke kan anses tillfyllest. Ämbetsverket bär förklarat
sig dela revisorernas uppfattning, alt åtskilliga förbättringar i fråga örn kronouppbörden
i magistratsstäderna kunna och höra genomföras omedelbart,
oberoende av frågan örn en allmän uppbördsreform.

Riksdagens skrivelse nr 455.

De frågor, till vilka det här gäller att taga ställning, äro för det allmänna
av största vikt. Riksdagen vill erinra, att av 1942 års kronoutskylder, vilka,
bortsett från värnskatten, debiterats till ett belopp av cirka 774 miljoner kronor,
ej mindre än 427 miljoner kronor folio på magistratsstäderna. Riksdagen
finner angeläget, att åtgärder vidtagas för att ernå en effektivare ordning
för kronouppbörden i magistratsstäderna. På grund härav anser riksdagen,
att den föreliggande frågan bör göras till föremål för utredning.

Under åberopande av det ovan anförda får riksdagen anhålla, att Kungl.
Majit ville låta verkställa utredning av frågan örn kronouppbörden i magistratsstäderna.

6:o)

Rätten till ränta vid restitution av utskylder.

Under finansdepartementet, § 25, hava revisorerna gjort vissa erinringar i
fråga om tillämpningen av kungl, förordningen den 2 maj 1919 angående
rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m. (Del I, s. 102—107).

Enligt nämnda förordning äger skattskyldig, som efter besvär över taxering
eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd
utskyld eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld
eller avgift, vid återbekommande av det belopp han för mycket erlagt, tillika
erhålla ränta därå med 5 procent.

Revisorerna hava erinrat, att 1937 års statsrevisorer påtalat vissa förhållanden,
som hänförde sig till tillämpningen av ovannämnda förordning. Sålunda
påvisade revisorerna, hurusom i vissa fall skattskyldig uppburit ränta å restituerade
skattebelopp, där den överordnade myndighetens beslut icke inneburit
någon ändring av den skattskyldiges taxeringar utan endast att fördelningen
av den skattepliktiga inkomsten mellan olika taxeringsdistrikt eller kommuner
ändrats. I anledning härav anhöll 1938 års riksdag, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning i syfte att åvägabringa ändring i gällande bestämmelser
i av revisorerna anmärkta avseenden.

1943 års revisorer hava framhållit, att, såvitt de kunnat finna, denna framställning
hittills icke föranlett någon Kungl. Majits åtgärd.

Revisorerna hava nu påpekat, hurusom ränta jämlikt berörda förordning
vid restitution av utskylder enligt ett av regeringsrätten meddelat utslag utgått
jämväl då utskylder, vilka erlagts å en ort, i stället till följd av att taxering
bort ske å annan ort rätteligen skolat gäldas å sistnämnda ort.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Den översyn av bestämmelserna i 1919 års förordning örn rätt till ränta
vid restitution av utskylder m. m„ som 1937 års revisorer i anslutning till
vissa fall, då ränta utgått vid restitution av kommunalutskylder, vilka skolat
erläggas inom annan kommun eller annat taxeringsdistrikt, funno vara
av behovet påkallad, och som 1938 års riksdag i full anslutning till vad
revisorerna anfört begärde hos Kungl. Majit, har ännu icke kommit till
stånd. Regeringsrättens nyligen meddelade utslag i det mål, för vilket ovan

Riksdagens skrivelse nr 455.

redogjorts, giver vid handen, att rätt till ränta föreligger även i fall, då utskvlder
till kronan till visst belopp erlagts å en ort, men till följd av att
taxering bort ske å annan ort rätteligen skolat till ett och samma belopp
erläggas å annan ort.

Revisorerna, som ej kunnat finna en sådan ordning tillfredsställande, hava
velat fästa riksdagens uppmärksamhet å vad sålunda förekommit.

Yttrande har avgivits av kammarrätten (Del II, s. 68 och 69), som i likhet
med 1943 års riksdagsrevisorer funnit gällande bestämmelser om skattskyldigs
rätt till ränta vid restitution av utskylder i nu ifrågavarande avseende
otillfredsställande och ansett det önskvärt, att sådana anordningar vidtagas,
att en skattskyldig icke beredes vinst i anledning av att han påföres taxering
å oriktig ort. Därest till förekommande härav särskilda författningsbestämmelser
komma att meddelas, torde emellertid, framhåller kammarrätten, böra
iakttagas, att desamma göras så omfattande, att däri inbegripas även andra,
i viss mån likartade fall, då den skattskyldige kan göra en oberättigad räntevinst.

Såsom revisorerna erinrat, påvisade 1937 års statsrevisorer, hurusom i
vissa fall skattskyldig uppburit ränta å restituerade skattebelopp, där den
överordnade myndighetens beslut icke inneburit någon ändring av den skattskyldiges
taxeringar utan endast att fördelningen av den skattepliktiga inkomsten
mellan olika taxeringsdistrikt eller kommuner ändrats. Med anledning
härav anhöll 1938 års riksdag örn utredning i syfte att åvägabringa ändring
i gällande bestämmelser i av revisorerna anmärkta avseenden. Framställningen
har emellertid icke ännu föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Under nu förevarande paragraf hava revisorerna påpekat, att ränta vid
restitution av utskylder utgått jämväl i de fall då utskylder, vilka erlagts å
en ort, i stället till följd av att taxering bort ske å annan ort rätteligen skolat
gäldas å sistnämnda ort.

Såsom kammarrätten i sitt yttrande framhållit förekomma även andra i
viss mån likartade fall, då den skattskyldige kan göra en oberättigad räntevinst.

Av det anförda framgår, att gällande bestämmelser om rätt till ränta vid
restitution av utskylder m. m. icke äro tillfredsställande och att ett reglerande
av rätten till räntegottgörelse på ifrågavarande område bör verkställas. Riksdagen
finner angeläget, att en översyn av bestämmelserna i fråga kommer
till stånd.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa översyn av bestämmelserna
i förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid
restitution av utskylder m. m.

7 :o)

Tillämpningen av förordningen om nöjesskatt.

Under finansdepartementet, § 31, hava revisorerna framställt vissa erinringar
med avseende å bestämmelserna i gällande nöjesskatteförordning (Del 1,
s. 133—137).

Riksdagens skrivelse nr 4-55.

I 1 § Kungl. Maj:ts förordning om nöjesskatt den 14 juni 1940 (nr 478)
stadgas, att för nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift,
skall kommun, inom vars område tillställningen hålles, uttaga en särskild
avgift, benämnd nöjesskatt, vilken fördelas mellan staten och kommunen.

Närmare bestämmelser om inbetalning och indrivning av nöjesskatt, om
kontroll över skattens utgörande samt örn ordningen för anförande av besvär
över ålagd eller uttagen skatt hava meddelats genom kungörelsen den 14
juni 1940 (nr 481).

En förutsättning för att nöjesskatteförordningen skall anses tillämplig är
att tillställningen är offentlig.

Revisorerna hava framhållit, att betydande svårigheter merendels föreligga
att med tillämpning av nöjesskatteförordningens bestämmelser avgöra, huruvida
en tillställning är att anse såsom offentlig eller enskild. Utvecklingen
på detta område har under de senaste åren varit synnerligen anmärkningsvärd
och gjort att frågan om en tillställning är offentlig eller icke blivit allt
svårare att bedöma för uppbördsmyndigheten.

Vidkommande frågan om vilken taxa, som skall tillämpas vid debitering
av nöjesskatt, hava revisorerna konstaterat, att den i nöjesskatteförordningen
förekommande uppräkningen av nöjestillställningar — vilken endast
obetydligt skiljer sig från motsvarande uppräkning i den ursprungliga nöjesskatteförordningen
av år 1919 — i viss mån är föråldrad och ofullständig, en
omständighet som givetvis i förekommande fall kan medföra svårigheter,
när det gäller att bestämma den taxa, efter vilken skatten för en viss tillställning
rätteligen bör utgå. Sålunda omnämnas vissa numera allmänt förekommande
nöjesformer icke i förordningen, under det att nöjesformer,
vilka icke längre förekomma i sin ursprungliga form, finnas upptagna.

Enligt förordningen örn nöjesskatt skall förekommande förköpsavgift icke
inräknas i det till grund för nöjesskatten liggande biljettpriset. Revisorerna
hava kommit till den uppfattningen, att förköpstillägget i många fall
kommit att sättas till vida högre belopp, än som kan anses erforderligt för
merkostnadernas täckande. I dylika fall, där man alltså med skäl kan tala
om en maskerad prisförhöjning, kommer tydligen nöjesskatten att beräknas
på ett lägre belopp, än vad som rätteligen bort ske. Revisorerna hava låtit
verkställa vissa beräkningar rörande omfattningen av de förköp, som förekomma
vid vissa större nöjesetablissement i Stockholm.

Bortsett från de kungliga teatrarna (Operan och Dramatiska teatern), för
vilka särskilda bestämmelser gälla i nöjesskattehänseende, hava totalsummorna
av de under år 1942 vid teatrar i Stockholm uppburna förköpspriserna
beräknats till sammanlagt omkring 130 000 kronor, varav enbart
å en teater omkring 70 000 kronor, vid en annan omkring 23 000 kronor
och vid en tredje omkring 22 000 kronor. Vad biograferna i Stockholm beträffar,
förekommer, framhålla revisorerna, förköpstillägg endast vid de
större s. k. premiärbiograferna och utgår med 20 å 25 öre per biljett i alla
prislägen. För av vissa koncerner ägda biografer i Stockholm hava förköpssummorna
för år 1942 beräknats uppgå till omkring 127 000 kronor.

Riksdagens skrivelse nr 455.

Efter att hava lämnat ytterligare exempel på fall, där förköpspriser förekommit,
hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att den gällande nöjesskatteförordningen
i väsentliga delar är föråldrad och ofullständig, vilket medför
svårigheter vid tillämpningen av densamma. Revisorerna finna det därför
önskvärt, att förordningen blir föremål för en översyn i syfte att i möjligaste
mån undanröja dessa tillämpningssvårigheter.

Vidare framgår av utredningen, att de vid s. k. förköp betingade pristilläggen
äro befriade från nöjesskatt. Revisorerna hava emellertid kommit
till den uppfattningen, att förköpstilläggen i stor utsträckning kommit att
bliva ett normalt tillägg till det »ordinarie» biljettpris, å vilket nöjesskatt
enligt gällande regler skall beräknas. Vid sådant förhållande finna revisorerna
det rimligt, att nöjesskatten utvidgas till att omfatta jämväl förköpstilläggen.

Yttranden hava avgivits av riksråkenskapsverket samt Överståthållarämbetet,
som bilagt yttrande från uppbördsintendenten i Stockholm (Del II,
s. 86—92). Dessa myndigheter liksom uppbördsintendenten hava vitsordat
vad revisorerna anfört och ansett ifrågavarande spörsmål böra göras till
föremål för utredning.

Revisorerna hava under förevarande paragraf påtalat vissa rådande svårigheter
att i praktiken avgöra, huruvida en nöjestillställning är att anse
som offentlig och såsom sådan underkastad nöjesskatt, ävensom att bestämma
den taxa, efter vilken skatt för en viss nöjestillställning rätteligen
bör utgå. Vidare hava revisorerna påtalat det förhållandet, att de vid s. k.
förköp betingade pristilläggen äro befriade från nöjesskatt. Revisorerna ha-,
va för sin del funnit det motiverat, att nöjesskatten utvidgas till att omfatta
jämväl förköpstilläggen.

Överståthållarämbetet och riksräkenskapsverket hava i infordrade yttranden
i huvudsak instämt i vad revisorerna anfört samt vitsordat behovet av
att nöjesskatteförordningen i berörda delar göres till föremål för en översyn.

Riksdagen finner befogat, att åtgärder vidtagas för att i görligaste mån undanröja
de påtalade svårigheterna vid nöjesskatteförordningens tillämpning
och för att åstadkomma en såvitt möjligt likformig beskattning av nöjestillställningar
av samma slag. Vad beträffar frågan om beskattning av de
s. k. förköpstilläggen synas riksdagen vissa skäl tala för att skattsskyldigheten
utvidgas på sätt revisorerna ifrågasatt.

Då riksdagen med hänsyn till vad i ärendet anförts finner lämpligt, alt
omhandlade spörsmål blir föremål för vidare behandling, får riksdagen anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa översyn av gällande förordning
örn nöjesskatt.

Bihang till riksdagens protokoll 19ii. ii sand. Nr 455.

Riksdagens skrivelse nr 455.

8:o)

Angivares andel i böter m. m. enligt 1916 års förordning om straff för

olovlig varuutförsel.

Under finansdepartementet, § 32, hava revisorerna framställt vissa erinringar
i fråga om rätten till angivarandel enligt 1916 års förordning om
straff för olovlig varuutförsel (Del I s. 137—139).

I 7 § förordningen den 3 mars 1916 (nr 49) örn straff för olovlig varuutförsel
m. m. stadgas, att av böter, som ådömas enligt denna förordning, samt
av behållna försäljningssumman eller i dess ställe utgivna värdet av förbrutet
gods och forslingsredskap skall en tredjedel tillfalla kronan och två
tredjedelar åklagaren. Om särskild angivare finnes, skall han taga hälften
av åklagarens andel. Denna kungörelse trädde i kraft den 8 mars 1916, men
förklarades skola tillämpas endast såvitt föreskrift därom meddelades i
författning angående förbud mot utförsel ur riket av visst gods. Enligt särskilt
stadgande (kung. 28/1933) är angivarens andel numera maximerad till
500 kronor.

Föreskrift örn tillämpning av bestämmelserna i 1916 års förordning om
straff för olovlig varuutförsel har före år 1939 meddelats allenast i samband
med införande av utförselförbud för viss krigsmateriel. I nu rådande
försörjningsläge har däremot författningen erhållit ökad aktualitet. Från
och med år 1939 hava nämligen utfärdats ett flertal kungörelser med förbud
att ur riket utföra vissa varor. Därvid har tillika föreskrivits, att, i
fråga örn det i respektive författningar stadgade förbudet, 1916 års förordning
om straff för olovlig varuutförsel m. m. skall äga tillämpning.

Överträdelser av förbud att ur riket utföra vissa varor äro, framhålla revisorerna,
för närvarande icke ovanliga. Antalet vid domstolarna under år 1943
handlagda mål angående ansvar för brott av ifrågavarande slag har sålunda
överstigit 300. Givetvis är det främst tulltjänsteman och polismän, som
komma i tillfälle att ingripa mot dylika brott och verkställa beslag av gods.
Därvid tillgår vanligen så, att tulltjänstemännen anmäla förhållandet till
åtal. Enligt av domstolarna tillämpad praxis är därigenom vederbörande
tulltjänsteman att betrakta som särskild angivare. Till följd därav tillerkännes
denne andel i utdömda böter eller värdet av förbrutet gods.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

I senare års lagstiftning har förelegat en genomgående tendens till avveckling
av rätten för åklagare och beslagare att erhålla andel i utdömda böter
och därmed likställda belopp. Grunden härtill bär varit, att det ansetts mindre
lämpligt, att personer, som hava att i tjänsten utföra åtal eller verkställa
beslag, erhålla direkt ekonomisk vinning av den vidtagna åtgärden.

Under rådande förhållanden förekommer det icke sällan, att bötesstraff
vid domstolarna utdömas enligt förordningen om straff för olovlig varuutförsel
och att gods i samband därmed förklaras förverkat. I den mån angivarandel
därvid uppbäres av polis- eller tulltjänstemän eller liknande personal,
vilka det i tjänsten åligger att förhindra eller motverka olovlig varuutförsel,
föreligger uppenbarligen ett avsteg från ovannämnda princip. Då

Riksdagens skrivelse nr 455.

enligt revisorernas mening någon anledning till en sådan avvikelse icke förefinnes,
synes stadgandet om rätt till angivarandel i berörda förordning böra
inskränkas att gälla allenast enskild angivare i egentlig bemärkelse.

Yttrande bär avgivits av generaltullstyrelsen (Del II, s. 92—94), som ifrågasatt,
huruvida icke även åklagarandelarna enligt 1916 års varuutförselförordning
borde indragas. Därest hinder härför skulle möta, föreslår styrelsen
sådan ändring av 7 § samma förordning, att angivarandelen avskaffas och
att tillika stadgas, att, där särskild angivare finnes, åklagarens andel av böter
samt av behållna försäljningssumman eller i stället utgivna värdet av förbrutet
gods och forslingsredskap skall utgöra allenast en tredjedel och att
återstoden skall tillfalla kronan.

Riksdagen får erinra, att enligt 1923 års varuinförsellag andelar i böter
och värdet av förverkat gods icke utgå till åklagare, beslagare eller angivare.
Enahanda är förhållandet beträffande vissa andra författningar angående
införsel och utförsel av varor. Tendensen i senare års lagstiftning på området
har också varit att avskaffa dylika förmåner. Riksdagen kan därför
dela revisorernas mening, att skäl knappast föreligga att i fråga örn 1916
års varuutförselförordning bibehålla angivarandelarna. Det synes riksdagen,
såsom generaltullstyrelsen i sitt i ärendet avgivna yttrande framhållit, kunna
ifrågasättas, örn icke även åklagarandelarna enligt sistnämnda förordning
borde indragas.

Riksdagen, som finner befogat, att omhandlade fråga blir föremål för närmare
övervägande, får anhålla, alt Kungl. Majit ville låta taga under övervägande
frågan om indragning av angivar- och åklagarandelarna enligt förordningen
den 3 mars 1916 (nr 49) örn straff för olovlig varuutförsel m. m.

9:o)

Forsknings- och försöksverksamheten på .jordbrukets område m. m.

Under jordbruksdepartementet, § 35, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan örn ledningen av forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets
område (Del I, s. 154—172).

I proposition nr 143 till 1931 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag
lill ordnande av den högre lantbruksundervisningen. Förslaget innebar, bland
annat, att vid Ultuna skulle inrättas en lantbrukshögskola och en centralanstalt
för 1''örsöksväsendet å jordbruk sområdet, vid Experimentalfältet en
växtskyddsanstalt samt vid Alnarp ett lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.
Beträffande frågan örn den högre lantbruksundervisningens ställning
till centralanstalten för jordbruksförsök innebar Kungl. Majits förslag, att
anstaltens kemiska och bakteriologiska avdelningar ävensom den botaniska
avdelningen, utom i vad densamma rörde växtpatologiens område, skulle införlivas
med lantbrukshögskolan såsom särskilda institutioner under det att
dels avdelningen för jordbruk och växtodling, dels ock avdelningen för husdjursskötsel
och mejerihantering, i vad rörde underavdelningen för husdjursskötsel,
skulle bilda en i förhållande till högskolan helt fristående central

Riksdagens skrivelse nr 455.

jordbruksförsöksanstalt. Centralanstaltens dåvarande entomologiska avdelning
och den i botaniska avdelningen ingående växtpatologiska delen skulle
ombildas till en statens växtskyddsanstalt.

Förslaget lämnades av riksdagen utan erinran.

I proposition nr 167 till 1936 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till
ordnande av försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.

Kungl. Maj:ts förslag gick ut på, bland annat, att försöksverksamheten
på jordbruks- och husdjursområdena skulle anknytas till lantbrukshögskolan.
Beträffande den allmänna planläggningen av försöksverksamheten på
växtodlingens område innebar Kungl. Maj ds förslag, att hela den försöksverksamhet,
som då bedrevs av svenska mosskulturföreningen och svenska
betes- och vallföreningen, skulle läggas under den statliga försöksanstaltens
omedelbara ledning. Svenska mosskulturföreningens försöksgårdar vid Flahult
och Gisselås skulle även övergå i statens ägo och underställas sistnämnda
anstalt. De båda föreningarna, eventuellt sammanslagna till en, skulle
fortbestå och utöva sin upplysnings- och konsulterande verksamhet samt
härför åtnjuta visst statsunderstöd.

Jordbruksutskottet (uti. nr 83) anslöt sig till departementschefens i statsrådsprotokollet
till nämnda proposition framförda uppfattning, att behov
av förbättrad organisation av försöksverksamheten på växtodlingens, husdjursskötselns
och trädgårdsodlingens områden förelåge. I likhet med departementschefen
funne utskottet, att föreningarna borde bestå såsom av staten
understödda institutioner. Deras sammanslagning till en, för vilken deras
styrelser uttalat sig, syntes utskottet välbetänkt icke minst på grund av att
deras verksamhetsfält till stora delar sammanfölle samt en rationalisering
av organisationen och driften därigenom borde kunna ernås. Denna sammanslagning
syntes alltså snarast böra genomföras. Utskottet ansåg, att föreningarnas
möjlighet att själva utöva försöksverksamhet vore av väsentlig
betydelse för förtroendet till och framgången av deras konsulterande och
upplysande verksamhet. Givet vore, att dessa försök skulle ligga inom ramen
av föreningarnas arbetsområde samt vara av betydelse för deras upplysningsoch
konsulterande verksamhet. Örn utskottet alltså ansåge, att föreningarna
fortfarande borde få utföra försök inom nu angiven ram, syntes dock anordningar
böra vidtagas så att föreningarnas försök planlades på ett för samarbetet
mellan föreningarna och de statliga försöksanstalterna lämpligt sätt.
I detta syfte borde föreningarnas försöksplan, efter samråd mellan institutionernas
ledare, underställas jordbruksförsöksrådet, inom vilket en representant
för föreningarna borde äga säte och stämma, för att slutligt fastställas
av högskolans styrelse. Utskottet delade likaledes departementschefens
mening, att försöksgårdarna Flahult och Gisselås borde överföras i statens
ägo och underställas den statliga försöksanstaltens omedelbara förvaltning,
varvid emellertid förutsattes, att föreningarna efter överenskommelse med
försöksanstalten även i fortsättningen finge dit förlägga försök.

Vidkommande försöksverksamheten på husdjursskötsel!^ och trädgårdsodlingens
områden hade utskottet icke något att erinra mot Kungl. Maj:ts
förslag.

Riksdagens skrivelse nr 455. 21

Riksdagen fattade sedermera beslut i överensstämmelse med utskottets
förslag (rd. skr. nr 320).

Revisorerna hava härefter redogjort för de statliga anstalter och institutioner,
som bedriva försöksverksamhet på nu ifrågavarande område, ävensom
för de enskilda organisationer, som utöva dylik verksamhet med bidrag
av statsmedel.

Revisorerna göra följande allmänna uttalande.

Retydelsen av en rationellt ordnad försöksverksamhet på jordbrukets område
synes revisorerna uppenbar. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen
har också frågan om organisationen av denna verksamhet och särskilt
det därmed sammanhängande spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens
ställning till centralanstalten för jordbruksförsök varit föremål
för olika överväganden. Utan att taga ställning till frågan om lämpligheten
av ett samordnande av dessa båda institutioner vilja revisorerna framhålla,
att försöksverksamheten i stort för närvarande icke synes tillfredsställande
ordnad. Det nuvarande systemet med ett flertal självständigt arbetande anstalter
och institutioner med var och en sin styrelse måste enligt revisorernas
mening leda till splittring av verksamheten och därmed till bristande effektivitet.

Det förekommer sålunda att arbeten, som utföras vid den ena anstalten,
ofta helt eller delvis sammanfalla med de uppgifter, varmed en annan institution
är sysselsatt. Något samarbete mellan de olika institutionerna, varigenom
ett dylikt dubbelarbete kan undvikas, synes i allmänhet icke förekomma. Så
utföres t. ex. praktisk försöks- och provningsverksamhet på gödslingslärans
och växtodlingens område förutom vid jordbruksförsöksanstalten samt svenska
vall- och mosskulturföreningen även av växtskyddsanstalten, frökontrollanstalten,
lantbrukskemiska kontrollanstalten och statens trädgårdsförsök.
Ett närmare samarbete förefaller också vara erforderligt mellan statens växtskyddsanstalt
och statens centrala frökontrollanstalt i frågor rörande immunitetskontroll
och sortkontroll av potatis. Det bristande samarbetet mellan
anstalterna medför förutom bristande effektivitet även onödiga kostnader
för statsverket.

De nu anmärkta olägenheterna synas revisorerna giva anledning till att
frågan örn sammanförande av de olika grenarna av försöksverksamheten
på jordbruksområdet nu bör upptagas till allsidig prövning. Det kan härvid
möjligen komma alt visa sig erforderligt och lämpligt att från sambandet
med lantbrukshögskolan frigöra såväl jordbruksförsöksanstalten som husdjursförsöksanstalten.
Den av svenska vall- och mosskulturföreningen bedrivna
försöksverksamheten bör enligt revisorernas mening kunna införlivas
med förstnämnda försöksanstalt, varvid föreningens konsulentverksamhet synes
kunna övertagas av hushållningssällskapen. Kungl. Majit har nyligen
bemyndigat statsrådet oell chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla
särskilda utredningsmän för att utreda frågan örn föreningens verksamhet.
Det vill förefalla revisorerna, att detta spörsmål icke kan lösas annat
än i samband med den större frågan örn försöksverksamhetens allmänna
organisation.

Beträffande den nu föreslagna samorganisatimion av försöksverksamheten
synes ligga närmast till hands, att anstalter med i stort sett samma verksamhetsområden
ställås under en gemensam .styrelse med de särskilda anstalternas
föreståndare såsom föredragande. I denna styrelse bör det praktiska
jordbruket vara starkt representerat. I fråga örn institutioner, vilkas arbetsområden
omfatta växtodlingen i delta begrepps mest vidsträckta bemärkelse,
kunde en sådan sammanslagning tänkas omfatta jordbruksförsöksanstalten

Riksdagens skrivelse nr 455.

(jämte den med anstalten införlivade svenska vall- och mosskulturföreningen),
växtskyddsanstalten, centrala frökontrollanstalten och lantbrukskemiska
kontrollanstalten. Eventuellt skulle även statens trädgårdsförsök sortera under
denna styrelse. Det kan måhända vid en utredning av frågan om sammanförande
av olika grenar av försöksverksamheten jämväl bliva erforderligt
att klarlägga den ställning, som de nu statsunderstödda företagen, Sveriges
utsädesförening och W. Weibull aktiebolag, böra intaga till en sådan organisation.
Givetvis bör även den nämnd, som enligt beslut av 1943 års riksdag
är avsedd att handhava upplysningsverksamheten på jordbrukets område,
sortera under styrelsen för den samlade försöksverksamheten.

Det torde vara en allmän uppfattning, att det svenska jordbruket, huru
förhållandena än komma att gestalta sig efter krigets slut, kommer att ställas
inför nödvändigheten av ytterligare rationaliseringar av driften. I detta läge
kommer jordbruket måhända att mer än någonsin behöva stödet av en väl
organiserad försöksverksamhet. De synpunkter, som här framförts i fråga
om organisationen av försöksväsendet på jordbruksområdet, synas revisorerna
därför vara av den betydelse, att de snarast böra göras lill föremål för en
närmare utredning.

Yttranden hava avgivits av lantbruksstyrelsen, som bifogat yttranden från
statens centrala frökontrollanstalt, styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejerioch
trädgårdsinstitut, styrelsen för statens lantbrukskemiska kontrollanstalt,
Svenska vall- och mosskulturföreningen, Sveriges utsädesförening samt W.
Weibull aktiebolag, statens vcixtskyddsanstalt och styrelsen för lantbrukshögskolan,
som bifogat yttranden från lärarrådet vid högskolan och föreståndaren
för jordbruksförsöksanstalten (Del II, s. 106—130). Yttrandena från styrelsen
för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut samt W. Weibull
aktiebolag hava icke befordrats till trycket.

Härvid hava styrelserna för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut,
statens lantbrukskemiska kontrollanstalt och Sveriges utsädesförening
samt föreståndaren för jordbruksförsöksanstalten tillstyrkt utredning. Statens
centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt hava var för sig
förklarat, att anstalterna vore i behov av egna styrelser, varför anstalterna
icke kunna biträda revisorernas förslag örn gemensam styrelse för jordbrukets
försöksverksamhet. Växtskyddsanstalten har dock uttalat sig för varje åtgärd
i syfte att befordra ett intimare samarbete mellan de olika forskningsanstalterna
på jordbruksområdet. Ej heller har W. Weibull aktiebolag tagit ståndpunkt
till huvudfrågan. Lantbruksstyrelsen, Svenska vall- och mosskulturföreningen,
styrelsen för lantbrukshögskolan, som i frågan inhämtat högskolans
lärarråds mening, samt föreståndaren för husdjursförsöksanstalten hava
avstyrkt förslaget om utredning.

Av den av revisorerna verkställda utredningen torde framgå, att försöksverksamheten
på jordbrukets område icke är tillfredsställande ordnad. Nuvarande
system med ett flertal självständigt arbetande anstalter och institutioner
med var sin egen styrelse och med delvis samma uppgifter måste jämväl
enligt riksdagens mening leda till splittring av verksamheten. Riksdagen
vill därmed icke bestrida, att samarbete mellan de olika organisationerna
förekommit, men det vill förefalla riksdagen, som örn sådant samarbete icke

Riksdagens skrivelse nr 455.

bedrivits i den omfattning, som är erforderlig för att åt den samlade försöksverksamheten
giva tillfredsställande effektivitet. Grundorsaken till de påtalade
förhållandena torde möjligen vara att söka däri, att man vid inrättandet
av nya forsknings- och försöksinstitutioner liksom vid omorganisationer av
redan befintliga begränsat tidigare utredningar till närmast berörda område.
Att av de på förevarande område arbetande organen med bibehållande av deras
ställning som fria forskningsinstitutioner skapa en enhet, som effektivt
förmår lösa föreliggande arbetsuppgifter, är uppenbarligen en fråga, som bör
lösas i ett sammanhang. Med hänsyn till betydelsen av en rationellt ordnad
försöksverksamhet inom jordbruket såväl i nuvarande läge som under de förhållanden,
som kunna förväntas inträda efter krigets slut, synes riksdagen
angeläget, att omhandlade spörsmål blir föremål för en allsidig utredning.
Riksdagen vill förutskicka, att riksdagen genom det ovan anförda icke tagit
ställning till frågan, huruvida för åstadkommandet av bättre samordning mellan
institutionernas verksamhet den av revisorerna anvisade utvägen, nämligen
att sammanföra ifrågavarande institutioner under en gemensam styrelse,
är den lämpligaste. Riksdagen vill i detta sammanhang erinra, att Kungl.
Maj:t den 14 januari 1944 bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet att
genom särskilda utredningsmän låta utreda frågan örn inrättandet av ett jordbrukstekniskt
forskningsråd. Det synes riksdagen lämpligt, att åt nämnda
utredning uppdrages att verkställa översyn av nuvarande försöksinstitutioners
organisation och verksamhet och därefier framlägga förslag till erforderliga
åtgärder på området. Vid en sådan översyn bör emellertid beaktas, att
enligt beslut vid 1936 års riksdag ledningen av den statliga försöksverksamheten
på jordbrukets och husdjursskötselns område knutits till styrelsen för
lantbrukshögskolan. Det bör vidare uppmärksammas, att detta beslut ännu
icke genomförts.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit
ville låta uppdraga åt förenämnda utredningsmän att verkställa översyn av
forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område m. m. och framlägga
de förslag, vartill en sådan översyn kan föranleda.

10:o)

Befattningshavare vid vissa av staten övertagna faniitjcpensionskassor.

Under tolfte huvudtiteln, pensionsväsendet, hava revisorerna, § 41, fäst
uppmärksamheten på att förutvarande tjänstemän vid de av staten övertagna
civilstatens samt prästerskapets änke- och pupillkassor icke utnyttjats
inom statsförvaltningen (Del I, s. 229—234).

Revisorerna hava erinrat, att genom beslut av 1936 och 1941 års riksdagar
staten skulle övertaga civilstatens respektive prästerskapets änke- och pupillkassor.
Därvid förutsattes, att kassornas ordinarie tjänstemän skulle, i
den mån så läte sig göra, beredas sysselsättning i statstjänt. De tjäntemän,
som icke vunnit anställning i statstjänst, skulle bibehållas vid de avlöningsförmåner,
som de vid liden för övertagandet vore tillförsäkrade hos respektive
kassa.

Riksdagens skrivelse nr 455.

Vid statens övertagande av civilstatens änke- och pupillkassa den 1 juli
1937 funnos vid kassan anställda nio ordinarie befattningshavare i olika lönegrader.
Sedan därefter fyra övergått till annan statstjänst och två pensionerats,
återstå tre befattningshavare, vilka icke erhållit statsanställning. Prästerskapets
änke- och pupillkassa övertogs av staten från och nied den 1 januari
1942. Antalet ordinarie befattningshavare i kassan utgjorde vid nämnda
tillfälle fem. Samtliga äro allt fortfarande utan statsanställning.

Revisorerna, som lämnat uppgift å till ifrågavarande befattningshavare
utgående avlöningsförmåner, hava gjort följande allmänna uttalande.

Vid de överenskommelser, som träffades om statens övertagande av nu
ifrågavarande familjepensionskassor, förutsattes, att kassornas ordinarie befattningshavare
skulle, i den mån så läte sig göra, beredas sysselsättning i
statstjänst. Såsom av utredningen framgår återstår emellertid alltjämt ett flertal
befattningshavare, som icke tagits i anspråk för dylik tjänst. Det är ägnat
att väcka förvåning, att dessa tjänstemän — för vilka de sammanlagda årliga
avlöningsförmånerna uppgå till i runt tal 64 000 kronor —■ icke på något
sätt kunnat utnyttjas inom statsförvaltningen, där i synnerhet under senare
tider stor personalbrist på olika håll varit rådande.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat bringa till riksdagens
kännedom.

Yttrande har avgivits av statskontoret (Del II, s. 152 och 153), som meddelat,
att ämbetsverket vid flera tillfällen föreslagit, att frågan om beredande
av statsanställning åt den icke sysselsatta kassapersonalen skulle upptagas
till prövning.

Såsom revisorerna framhållit, förutsattes vid statens övertagande av olika
för tjänstemän inrättade pensionskassor, att kassornas ordinarie tjänstemän,
i den mån så läte sig göra, skulle beredas sysselsättning i statstjänst. Riksdagen
måste beteckna såsom anmärkningsvärt, att, på sätt av den av revisorerna
verkställda utredningen framgår, ännu ett flertal befattningshavare
icke tagits i anspråk för dylik tjänst. Framhållas må, att av dessa befattningshavare
flertalet befinner sig i sådan ålder, att de mycket väl kunna
utnyttjas i statens tjänst. Möjlighet att bereda dessa sysselsättning torde
otvivelaktigt hava förelegat ej minst med hänsyn till det ökade behov av
arbetskraft, som särskilt inom krisorganen gjort sig gällande.

På grund av det anförda finner riksdagen befogat, att frågan om beredande
av statsanställning åt den icke sysselsatta personalen vid nämnda kassor
blir föremål för närmare övervägande.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville låta taga under övervägande
frågan om beredande av statsanställning åt den icke sysselsatta ordinarie
personalen vid förutvarande civilstatens samt prästerskapets- änke- och
pupillkassor.

Stockholm den 10 juli 1944.

Med undersåtlig vördnad.

448251. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1944.