Riksdagens skrivelse Nr 423 (Riksdagsskrivelse 1942:423)

Riksdagens skrivelse Nr 423.

Nr 423.

Godkänd av första kammaren den 8 juli 1942.

Godkänd av andra kammaren den 8 juli 1942.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens dr
1941 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1940—30 juni 1941.

(Statsutskottets utlåtande nr 174.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30 juni 1941 uti avgiven berättelse
anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver avgivna
förklaringar hos Kungl. Majit andragit, får riksdagen i nedan nämnda ärenden
anföra följande.

1 slutbetalning
av sjukpenning m. m. till värnpliktiga.

Under försvarsdepartementet, § 6, hava revisorerna framställt vissa erinringar
beträffande dröjsmål med utbetalning av sjukpenning m. m. till
värnpliktiga.

Värnpliktig, å vilken krigsavlöningsreglementet är tillämpligt, är enligt
gällande bestämmelser berättigad att — förutom krigslön och i förekommande
fall familjebidrag — på statens bekostnad åtnjuta sjukvård för
kroppsskada, som inträffat under eller föranletts av krigstjänstgöring. Under
kroppsskada inbegripes varje slag av sjukdom eller skada. Har den värnpliktige
på grund av kroppsskada varit sjukskriven i tre månader skall han
omedelbart hemförlovas men må ej utan eget medgivande hemförlovas dessförinnan.
Sedan hemförlovning på grund av kroppsskada ägt rum, är den
Bihang till riksdagens protokoll li)i2. 14 sami. Nr 423.

Riksdagens skrivelse Nr 423.

värnpliktige berättigad att enligt bestämmelserna i militärersättningsförordningen
under sjukdomstiden åtnjuta erforderlig läkarvård jämte läkemedel
samt sjukpenning m. m. Härtill kommer i förekommande fall familjebidrag.

Har kroppsskada under militärtjänstgöring uppkommit, som medfört eller
skäligen kan antagas medföra påföljd som föranleder ersättning enligt gällande
bestämmelser, skall vederbörande militära befälhavare, personalchef
eller militärläkare om skadan ofördröjligen avgiva skriftlig anmälan till riksförsäkringsanstalten.
Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit kännedom om
skadan, skall anstalten, så snart ske kan, ändå att ansökan örn ersättning
icke blivit gjord, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må
vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som skall utgivas.

Revisorerna hava uppmärksammat, att värnpliktiga, vilka på grund av
under militärtjänstgöring ådragna kroppsskador hemförlovats, i ett flertal
fall — på grund av att riksförsäkringsanstalten dröjt med meddelande av
beslut i ersättningsfrågan — råkat i ekonomiska svårigheter. Efter att hava
anfört några exempel härå hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Genom de ifrågavarande ersättningsreglerna har man velat sörja för att
den som under militärtjänstgöring drabbats av kroppsskada — varmed såsom
förut nämnts förstås varje slag av sjukdom eller skada —- erhåller
såväl nödig vård som erforderliga medel för nödtorftig försörjning för sig
och sin familj.

Av vad ovan anförts framgår, att riksförsäkringsanstaltens handläggning
av dessa ärenden tagit lång tid i anspråk. Revisorerna, som väl äro medvetna
om att riksförsäkringsanstaltens arbetsbörda i fråga örn militära ersättningsärenden
under nu rådande förhållanden mångdubblats, vilja emellertid framhålla,
att de värnpliktiga, såsom framgår av den förebragta utredningen i
ärendet, på grund av den långa tid som förflutit innan riksförsäkringsanstalten
meddelat beslut i ersättningsärendet, försatts i ekonomiska svårigheter.

Med hänsyn härtill vilja revisorerna framhålla betydelsen av att ifrågavarande
ärenden handläggas i sådan ordning, att de ersättningsberättigade
utan dröjsmål erhålla dem tillkommande ersättning.

Förklaring har avgivits av riksförsäkringsanstalten.

Revisorerna hava uppmärksammat, att värnpliktiga, vilka på grund av
under militärtjänstgöringen ådragna kroppsskador hemförlovats, råkat i ekonomiska
svårigheter till följd av riksförsäkringsanstaltens dröjsmål med meddelande
av beslut i ersättningsfrågan. Den närmaste anledningen till detta
dröjsmål torde vara att söka främst däri, att riksförsäkringsanstaltens arbetsbörda
vad angår militärersättningsärendena till följd av den förstärkta försvarsberedskapen
avsevärt ökats.

Med hänsyn till angelägenheten av att de ersättningsberättigade utan större
tidsutdräkt erhålla dem tillkommande ersättningar anser riksdagen omedelbara
åtgärder vara påkallade för avhjälpande av de av revisorerna anmärkta
bristerna med avseende å handläggningen av dessa ärenden. Därvid synes

Riksdagens skrivelse Nr 423.

riksdagen böra uppmärksammas icke blott frågan örn formen för arbetet i
riksförsäkringsanstalten utan även förhållanden utom detta ämbetsverk, vilka
kunna verka fördröjande på processen i riksförsäkringsanstalten.

Under hänvisning till det anförda får riksdagen alltså anhålla, att Kungl.
Majit ville vidtaga omedelbara åtgärder i syfte att påskynda handläggningen
av frågor rörande utbetalning av sjukpenning m. m. till värnpliktiga.

2:o).

Samordnandet av civila och militära intressen i fråga örn sjukhus på

Gotland.

Under försvarsdepartementet, § 7, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan rörande samarbetet mellan civila och militära intressen i fråga
om sjukhus på Gotland.

Revisorerna hava meddelat, att sedan 1940 års militära byggnadsordning
anmodats avgiva yttrande i anledning av medelsframställningar beträffande
vissa sjukhusbyggnader på Gotland, utredningen under hänvisning till att
en allmän plan borde uppläggas för ett slutligt ordnande av frågan om sjukvårdsplatser
för försvarsväsendets olika truppförband och formationer på
Gotland hemställt, att Kungl. Majit måtte uppdraga åt utredningen att
i samråd med cheferna för armén, marinen och flygvapnet snarast möjligt
utarbeta och till Kungl. Majit inkomma med förslag jämte kostnadsberäkning
å sjukhuslokaler utöver redan befintliga för olika truppförband och formationer
på Gotland. Denna framställning bifölls av Kungl. Majit den 25
april 1940. Utredningen har genom underdånig skrivelse den 21 juli 1941
framlagt plan för militära sjukhusbyggnader på Gotland.

Representanter för utredningen jämte representanter för cheferna för
armén och marinen samt medicinalstyrelsen besökte den 20 och 21 maj 1941
de olika militära sjukhusinrättningarna på Gotland. Vid besöket avhandlades
hithörande frågor med dåvarande landshövdingen, vilken framförde vissa
önskemål sammanfallande med den civila befolkningens intressen i samband
med dessa frågor, och med militärbefälhavaren, vilken då bereddes tillfälle
att framföra sina synpunkter i ämnet och ävenledes sedermera delgivits utredningens
yttrande och förslag.

Enligt vad revisorerna inhämtat föreligga inom Gotlands läns landsting
planer på att, örn den ekonomiska frågan kan ordnas på ett tillfredsställande
sätt, antingen kring det nuvarande lasarettet i Visby som kärna utbygga ett
centrallasarett för länet eller ock nybygga ett centrallasarett i närheten av
Visby. Örn ett visst antal för den militära krigssjukvården erforderliga platser
utöver dem, som redan finnas i det nuvarande beredskapssjukhuset i
Visby, kunde beredas i anslutning till det planerade centrallasarettet, exempelvis
i baracker att användas för militär sjukvård under krig, kunde detta

Riksdagens skrivelse Nr 423.

enligt vad som framhållits i 1940 års militära byggnadsutrednings ovanberörda
plan, vara till fördel för både de civila och de militära myndigheterna.
Jämväl denna fråga behandlades vid ovannämnda överläggning mellan utredningen
och dåvarande landshövdingen. Även landshövdingen framhöll
härvid de fördelar, som kunde vinnas för tillgodoseende av såväl den militära
som civila sjukvården på Gotland genom ett samarbete av antytt slag.
Landshövdingen påpekade de icke oväsentliga ekonomiska fördelarna härav.

Frågan är emellertid enligt 1940 års militära byggnadsordning bland
annat beroende av de militära anvisningar, överbefälhavaren äger att lämna.
Utredningen har i sin plan framhållit, att ett närmare ingående härå skulle
föranleda betydande utredningsarbete i samarbete med representanter för
landstinget med flera. På grund härav har utredningen icke ansett sig böra
avgiva något förslag i frågan utan har endast framhållit, att en eventuell
prövning borde ske i annat sammanhang.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna vilja framhålla betydelsen av att det samarbete mellan vederbörande
civila och militära myndigheter i fråga om planläggningen av sjukvården
på Gotland, som i viss mån inletts, fullföljes i samband med Gotlands
läns landstings blivande beslut om anordnande av ett centrallasarett för
länet. Med hänsyn till Gotlands isolerade läge synes det vara av stor betydelse,
att man vid planläggningen av detta lasarett tager hänsyn till behovet
av att i största möjliga utsträckning kunna meddela specialvård inom olika
sjukvårdsområden. Revisorerna förutsätta, att vid det åsyftade samarbetet
hänsyn tages jämväl till det ökade vårdbehov, vartill 1941 års försvarsutrednings
förslag till lagstiftning rörande de värnpliktigas tjänstgöringstid m. m.
kan föranleda.

I detta sammanhang bör jämväl beaktas möjligheten att för den civila
sjukvårdens behov i fredstid utnyttja förefintliga krigssjufthus på Gotland.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och medicinalstyrelsen.
Medicinalstyrelsen har erinrat örn sin skrivelse till Kungl.
Majit den 23 mars 1939 angående statsbidrag till viss utbyggnad av lasarettet
i Visby m. m. Av nämnda skrivelse framgår, att medicinalstyrelsen föreslagit,
att ett samgående i stor utsträckning mellan civil och militär sjukvård skulle
anordnas på Gotland. Detta styrelsens förslag har emellertid, fortsätter styrelsen,
icke vunnit anslutning från varken landstinget därstädes eller de militära
myndigheterna, varför styrelsen för närvarande icke ser någon möjlighet
till frågans lösning i enlighet med de av statsrevisorerna angivna riktlinjerna.

Riksdagen delar den av 1940 års statsrevisorer uttalade uppfattningen örn
vikten av att allvarliga ansträngningar göras för att skapa ett för hela landets
sjukvårdsberedskap önskvärt ytterligare utvidgat samarbete mellan statliga
myndigheter, landsting och kommuner samt frivilliga organisationer.
Kraven på vårt lands allmänna sjukvårdsberedskap och den tillgängliga sjukvårdspersonalens
mest ändamålsenliga utnyttjande ävensom nödvändigheten
av kostnadernas begränsning skulle härigenom bäst tillgodoses.

Vad nu närmast beträffar planläggningen av sjukvården på Gotland hava

Riksdagens skrivelse Nr 423.

revisorerna under förevarande paragraf framhållit angelägenheten av att ett
samordnande sker mellan vederbörande civila och militära myndigheter i
samband med Gotlands läns landstings blivande beslut örn anordnande av
ett centrallasarett för länet. Då såsom i ärendet upplysts vissa divergenser
härvidlag synas föreligga mellan landstinget och de militära myndigheterna,
finner sig riksdagen, med hänsyn till betydelsen av att denna fråga löses på
ett tilfredsställande sätt, böra underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

Under åberopande av det anförda får riksdagen alltså anhålla, att Kungl.
Majit måtte taga under övervägande frågan om samordnandet av de civila
och militära intressena beträffande sjukhus på Gotland.

3:o).

Användning inom marinen av tullverkets kustbevakningspersonal m. m.

Under försvarsdepartementet, § 8, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan örn beredande av utvidgade arbetsuppgifter för tullverkets kustbevakning.

I skrivelse den 12 november 1940 hemställde generaltullstyrelsen, att Kungl.
Majit måtte förordna om verkställande av utredning rörande utvidgade
arbetsuppgifter för tullverkets kustbevakning vid krig eller krigsfara eller
eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Anledningen
härtill var att arbetsuppgifterna för tullverkets kustbevakningspersonal icke
vore tillräckliga för att bereda personalen full sysselsättning. Sedan utredning
genom särskilt tillsatta sakkunniga verkställts och detta spörsmål varit
föremål för riksdagens prövning, utfärdade Kungl. Majit den 20 juni 1941
författningar i ämnet (nr 497 och 498). Enligt dessa författningar skall vid
mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap tullverkets kustbevakning från
och med den dag och i den omfattning Kungl. Majit bestämmer stå till marinens
förfogande och ingå i marinens krigspolis.

Revisorerna hava funnit det vara av intresse att undersöka, i vad mån
bestämmelserna i berörda författningar för krigspolisen vid marinen satts i
tillämpning och sålunda medfört utvidgade arbetsuppgifter för tullverkets
kustbevakning.

Enligt vad som inhämtats har, framhålla revisorerna, den i ifrågavarande
författningar reglerade organisationen ännu icke trätt i tillämpning. Organisationen
i fråga är därjämte icke fullständigt genomförd. Sålunda hava vederbörande
marindistriktschefer ännu icke utsett marinpolischefer. I anledning
härav är frågan örn möjligheterna att bereda personalen vid tullverkets
kustbevakning utvidgade arbetsuppgifter alltjämt olöst.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, bar personalen vid tullverkets
kustbevakning hittills icke — såsom avsetts — tagits i anspråk för arbets -

Riksdagens skrivelse Nr 423.

uppgifter inom marinens krigspolis. En väsentlig orsak härtill synes vara, att
den avsedda organisationen icke blivit helt genomförd, närmast beroende
därpå, att det varit förenat med svårigheter att besätta befattningarna såsom
marinpolischefer. Med hänsyn därtill att såsom kompetensvillkor för erhållande
av sådan befattning uppställts juridisk utbildning, har det visat sig
omöjligt att på erbjudna villkor erhålla lämpliga personer till dessa befattningar.

Med beaktande av de arbetsuppgifter, som åligga marinpolischefer, vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida kravet på juridisk utbildning för innehavare
av ifrågavarande befattningar bör under alla förhållanden vidhållas.
Erinras må, att enligt nämnda av chefen för marinen utfärdade bestämmelser
för krigspolistjänsten vid marinen skall till marinpolischef om möjligt
utses juridiskt utbildad person. Ur effektivitetssynpunkt synes det revisorerna
önskvärt, att de med dessa befattningar förenade göromålen bestridas
av tjänstemän tillhörande tullverkets kustbevakning, förslagsvis av kustdistriktschefer.
Genom den nu ifrågasatta föreningen av befattningar kan givetvis
en besparing i statsverkets utgifter för ändamålet ernås.

Revisorerna vilja slutligen särskilt framhålla olämpligheten av att personal
och båtar tillhörande tullverkets kustbevakning i den omfattning som
varit fallet fått ligga overksamma, under det alt personal och förhyrda båtar
tillhörande sjövämskåren tagits i anspråk för sådana uppgifter — bland
annat sjöfartskontrollen — som enligt revisorernas mening lika väl kunnat
utföras av kustbevakningspersonalen.

Revisorerna anse, att åtgärder snarast böra vidtagas för vinnande av ändring
i nu berörda hänseende.

Förklaringar hava avgivits av chefen för marinen och generaltullstyrelsen.

Chefen för marinen har framhållit såsom oundgängligt, att på marinpolischef
uppställes kravet på förtrogenhet med uppgifter av polisiär karaktär. Då
dylik personal emellertid icke har kunnat anskaffas bland krigsmaktens
personal, har underdånig framställning gjorts i fråga om fastställande av
lön för marinpolischefer. Avsikten är att, sedan lönefrågan lösts, utlysa befattningarna
för ansökan lediga. Grundade skäl föreligga att förmoda, att befattningarna,
därest lönefrågan blir löst på föreslaget sätt, inom kort tid kunna
tillsättas. I avvaktan på beslut i detta ärende har marinpolisorganisationen,
som i övrigt är förberedd, icke kunnat igångsättas. Detta är också, framhåller
chefen för marinen, orsaken till att kustbevakningspersonalen ännu icke i
avsedd utsträckning tagits i anspråk för tjänst vid marinen.

Generaltullstyrelsen har uttalat angelägenheten av att tullverkets kustbevakning
så snart ske kan tages i anspråk för de avsedda arbetsuppgifterna
inom marinens krigspolis. Därest det även i fortsättningen skulle vara
förenat med svårigheter att besätta marinpolischefsbefattningama, synes det
generaltullstyrelsen kunna tagas under övervägande, huruvida icke åt kustdistriktschefema
skulle, utan att de förordnades till marinpolischefer, kunna
tills vidare uppdragas att utöva befäl över krigspolispersonalen inom vederbörande
distrikt med rättighet och skyldighet att till civila polismyndigheter
överlämna ärenden, i vilka polisutredning erfordras.

I syfte att utvidga arbetsuppgifterna för tullverkets kustbevakning skall enligt
av Kungl. Majit den 20 juni 1941 utfärdade författningar vid mobilisering
eller förstärkt försvarsberedskap nämnda kustbevakning från och med

Riksdagens skrivelse Nr 423.

dag och i den omfattning Kungl. Majit bestämmer stå till marinens förfogande
och ingå i marinens krigspolis. Av vad revisorerna under förevarande
paragraf anfört synes framgå, att tullverkets kustbevakning det oaktat hittills
icke tagits i anspråk för arbetsuppgifter inom nämnda krigspolis. Anledningen
härtill synes vara, att de bestämmelser, som enligt ovannämnda kungörelse
den 20 juni 1941 generaltullstyrelsen haft att efter samråd med chefen
för marinen utfärda angående tillämpning av kungörelsen, ännu icke
blivit meddelade, vilket i sin tur beror på svårigheter att besätta befattningarna
såsom marinpolischefer. Det synes riksdagen mindre tillfredsställande,
att frågan om kustbevakningens ianspråktagande för de avsedda arbetsuppgifterna
inom marinens krigspolis ännu icke lösts, med påföljd att personal
och båtar tillhörande nämnda bevakning måst i stor omfattning ligga overksamma.
Riksdagen finner omhandlade spörsmål vara av beskaffenhet att böra
påkalla snara åtgärder från Kungl. Majits sida.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit måtte snarast möjligt vidtaga
åtgärder för lösning av frågan rörande kustbevakningens användning i
marinens tjänst.

4:o).

Kontant ersättning för fri inkvartering till vissa värnpliktiga. Utbetalning
av viss månadslön enligt krigsavlöningsreglementet.

Under försvarsdepartementet, § 9, hava revisorerna anmärkt på att vissa
värnpliktiga erhållit dubbelersättning för sina bostadskostnader.

Vad beträffar rätt för personal, å vilken krigsavlöningsreglementet tillämpas,
att åtnjuta inkvartering gälla härutinnan enligt krigsavlöningsreglementet
de föreskrifter, som meddelas i särskild ordning. Genom brev den 23
februari 1940 har Kungl. Majit meddelat föreskrifter i angivet hänseende.

Jämlikt föreskrifterna i detta brev äger envar, å vilken krigsavlöningsreglementet
är tillämpligt, å tjänstgöringsorten (krigsförläggningsorten) eller
vid färd eller förrättning med trupp åtnjuta fri inkvartering eller förläggning
genom kronans försorg. Vad sålunda är stadgat skall dock ej äga tilllämpning
beträffande personal, som icke i fredstid åtnjuter fri inkvartering
å tjänstgöringsorten och som finnes kunna under tjänstgöringen bibehålla
sitt vanliga kvarter. Kan ovan angivna inkvartering eller förläggning icke
lämpligen anordnas genom kronans försorg, eller anses personalen böra medgivas
att själv sörja härför, må personalen i stället för dylik förmån in natura
uppbära kontant ersättning enligt vissa närmare angivna belopp.

Revisorerna hava vid sin granskning uppmärksammat, att vissa värnpliktiga
på grund av lokalförhållanden icke kunnat beredas inkvartering in
natura. Dessa värnpliktiga hava på grund härav med uppbärande av kontant
ersättning enligt föreskrifterna i ovan berörda brev den 23 februari 1940
medgivits att nattetid vistas i sina hem. Enligt vad revisorerna inhämtat hava

Riksdagens skrivelse Nr 423.

vissa av ifrågavarande värnpliktiga jämväl tillerkänts bostadsbidrag enligt
bestämmelserna i förordningen den 17 april 1940 (nr 223) om familjebidrag
åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordningen)
sådan densamma lyder enligt förordningen den 16 maj 1941 (nr 288).

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hava värnpliktiga, som på
grund av bristande kasernutrymmen medgivits att nattetid vistas i sina hem,
samtidigt kommit i åtnjutande av dels kontant ersättning för inkvartering
in natura dels ock bostadsbidrag. Här synes sålunda en form av dubbelutbetalning
föreligga.

Beträffande möjligheten att undvika dubbelutbetalningar av detta slag må
erinras, att enligt krigsfamiljebidragsförordningen vid behovsprövningen i
fråga om bostadsbidrag hänsyn icke skall tagas till utgående kontant ersättning
för inkvartering in natura. Ett dylikt hänsynstagande synes medföra
svårigheter just av den art, som av arbetsmarknadskommissionen påtalats i
fråga örn månadslön.

Det lämpligaste sättet för vinnande av rättelse i berörda hänseende synes
revisorerna vara, att föreskrifterna i nämnda kungl, brev den 23 februari
1940 ändras därhän, att värnpliktiga, som äga uppbära bostadsbidrag, icke
må komma i åtnjutande av kontant ersättning för inkvartering in natura för
sådan tid, då de på grund av förläggningsförhållandena medgivas att nattetid
vistas i sina hem.

Yttranden hava avgivits av tjf. ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben,
cheferna för armén, marinen och flygvapnet, försvcirsväsendets lönenämnd
och statens arbetsmarknadskommission. Samtliga hörda myndigheter
hava intet haft att erinra mot revisorernas förslag.

Under § 10 i sin berättelse hava revisorerna till behandling upptagit frågan
rörande utbetalning av viss månadslön enligt krigsavlöningsreglementet.

Under nu rådande förstärkta försvarsberedskap tillämpas å militär och
civilmilitär personal bestämmelserna i avlöningsreglementet den 15 juni 1939
(nr 278) för personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglementet).
Enligt bestämmelserna i 9 § 6 mom. samma reglemente
är avliden löntagares dödsbo berättigat till månadslön till och med kalendermånaden
näst efter den, varunder dödsfallet inträffat. Sker begravningen
genom dödsboets försorg, skola förefintliga för fredstid gällande bestämmelser
örn begravningshjälp äga tillämpning. Med stöd av nämnda bestämmelser
äger dödsboet efter en beställningshavare, som avlider exempelvis den
1 oktober, uppbära dels begravningshjälp med 400 kronor jämte eventuellt
skillnadsbelopp, dels familjepension från och med dagen näst efter den. då
beställningshavaren avlidit, dels ock månadslön för oktober och november
månader. Enligt i fredstid gällande bestämmelser hade avlöning endast utgått
till och med dagen för frånfället.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande

Såsom av det ovan anförda framgår medför den nuvarande tillämpningen
av krigsavlöningsreglementet en förlängning — i visst fall uppgående ända
till 2 månader -— av den tid, varunder avlöning jämlikt det i fredstid gällande
militära avlöningsreglementet må åtnjutas. Enligt revisorernas mening

Riksdagens skrivelse Nr 423.

föreligga icke tillräckliga skäl för att under förhållanden, då krigstillstånd
icke är rådande och då gällande pensionsbestämmelser i vanlig ordning
kunna träda i tillämpning, medgiva en dylik förmån

Yttranden hava avgivits av chefen för armén, armé förvaltningens civila
departement, chefen för marinen, marinförvaltningen, chefen för flygvapnet,
flygförvaltningen och försvarsväsendets lönenämnd. Chefen för marinen och
marinförvaltningen hava ställt sig tveksamma mot revisorernas förslag, under
det att de övriga hörda myndigheterna tillstyrkt detsamma.

Under § 9 hava revisorerna framhållit, hurusom gällande bestämmelser
möjliggöra, att värnpliktig, som på grund av bristande kasernutrymme medgivits
att nattetid vistas i sitt hem, samtidigt kan komma i åtnjutande av dels
kontant ersättning för inkvartering in natura dels ock bostadsbidrag. Då detta
innebär dubbelutbetalning av ersättning för värnpliktigs hyreskostnader, vilket
icke kan anses motiverat, finner riksdagen liksom revisorerna erforderligt
att åtgärder vidtagas för vinnande av rättelse i berörda hänseende.

Under § 10 hava revisorerna anmärkt på det förhållandet, att den nuvarande
tillämpningen av krigsavlöningsreglementet medför en förlängning —
i visst fall uppgående ända till 2 månader — av den tid, varunder avlöning
jämlikt det i fredstid gällande militära avlöningsreglementet må åtnjutas. I
likhet med revisorerna, med vilka bland andra försvarsväsendets lönenämnd
instämt, finner riksdagen den i krigsavlöningsreglementet medgivna förmånen
för avliden löntagares dödsbo att uppbära månadslön till och med kalendermånaden
näst efter den, varunder dödsfallet inträffar, principiellt icke
böra utgå under tid, då krigstillstånd i egentlig mening icke är rådande.

Med anledning av vad sålunda anförts har riksdagen funnit påkallat, att
de av revisorerna ovan under §§ 9 och 10 behandlade frågorna göras till
föremål för närmare utredning, vilken lämpligen bör verkställas av försvarsväsendets
lönenämnd.

Under åberopande av det anförda får riksdagen alltså anhålla, att Kungl.
Maj:t ville uppdraga åt försvarsväsendets lönenämnd att verkställa utredning
i ovan berörda frågor rörande kontant ersättning för fri inkvartering till vissa
värnpliktiga och utbetalning av viss månadslön enligt krigsavlöningsreglementet.

5:o).

Avlöning till elever vid flygkrigshögskolan.

Under försvarsdepartementet, § 11, hava revisorerna framställt erinringar
beträffande elevernas vid flygkrigshögskolan avlöningsförhållanden.

Jämlikt särskilt stadgande i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 479) med
tilläggsbestämmelser till militära avlöningsreglementet skall Stockholm anses
utgöra förläggningsort bland annat för officer, som kommenderats såsom elev
vid någon av de militära högskolorna, under tiden till kommenderingens upp -

Riksdagens skrivelse Nr 423.

hörande. Sådan officer är enligt föreskrift i militära avlöningsreglementet
jämväl berättigad till ersättning för flyttningskostnad till och från Stockholm
i anledning av ifrågavarande kommendering.

Syftet med ifrågavarande bestämmelser har varit att bereda möjlighet för
utom kommenderingsorten förlagd personal att utan ekonomiska uppoffringar
mottaga här omförmälda kommenderingar, vilka i allmänhet förutsatts
äga en varaktighet av 2 år eller därutöver.

I och med att flygkrigshögskolan inrättades blevo ovan anförda bestämmelser
i militära avlöningsreglementet jämte tilläggsbestämmelser tillämpliga
å beställningshavare, som kommenderats såsom elev vid nämnda högskola.

Revisorerna hava bland annat erinrat, att flertalet av eleverna vid flygkrigshögskolan
beräknas komma att uppehålla sig i Stockholm endast under
den omkring sex månader pågående allmänna kursen och att för dem, som
komma att fortsätta vid den högre kursen, ett avbrott om minst sex månader
med tjänstgöring vid flygförband utom Stockholm beräknades uppstå.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Med hänsyn till att flertalet av eleverna vid flygkrigshögskolan beräknas
komma att uppehålla sig i Stockholm endast under den omkring 6 månader
pågående allmänna kursen och då för dem, som komma att fortsätta vid
den högre kursen, ett avbrott om minst 6 månader med tjänstgöring vid
flygförband utom Stockholm beräknas uppstå, synes skäl icke föreligga, att
här avsedda elever under vistelsen i Stockholm komma i åtnjutande av lön
efter Stockholms ortsgrupp samt ersättning för flyttningskostnader. I sistnämnda
hänseende må särskilt erinras örn de merkostnader för hyra, som
kunna uppstå i samband med flyttningen.

I anslutning till den ovan lämnade redogörelsen vilja revisorerna ifrågasätta,
huruvida icke föreskriften i tilläggsbestämmelserna till militära avlöningsreglementet
om att Stockholm skall anses utgöra förläggningSort för
elev vid någon av de militära högskolorna bör ändras beträffande elever vid
flygkrigshögskolan.

Yttrande har avgivits av försvarsvcisendets lönenämnd, som instämt i revisorernas
uppfattning i berörda fråga. Lönenämnden har emellertid samtidigt
erinrat därom, att beträffande eleverna vid den allmänna kursen å kustartillerilinjen
vid sjökrigshögskolan gällde likartade förhållanden som de, vilka
vore förhanden i fråga om eleverna vid flygkrigshögskolan. Med hänsyn härtill
syntes lönenämnden bestämmelserna angående ortsgruppsplaceringen för
eleverna vid de militära högskolorna böra tagas under förnyad omprövning.

Den korta tid av sex månader, under vilken utbildningen av flertalet elever
vid flygkrigshögskolan är förlagd till Stockholm, anser riksdagen icke motivera,
att eleverna under uppehållet i Stockholm komma i åtnjutande avlön
efter Stockholms ortsgrupp samt ersättning för flyttningskostnad. Framhållas
må att syftet med gällande bestämmelser på området varit att bereda
möjlighet för utom kommenderingsorten förlagd personal att utan ekonomiska
uppoffringar mottaga här omförmälda kommenderingar, vilka i allmänhet
förutsatts äga en varaktighet av två år eller därutöver. Riksdagen
finner därför en ändring i anmärkta avseende påkallad.

Riksdagens skrivelse Nr 423.

Såsom försvarsväsendets lönenämnd i ärendet erinrat, gälla beträffande
eleverna vid den allmänna kursen å kustartillerilinjen vid sjökrigshögskolan
likartade förhållanden, som de, vilka äro för handen i fråga om eleverna
vid flygkrigshögskolan.

På grund av det anförda anser riksdagen i likhet med lönenämnden, att
frågan om bestämmelserna angående ortsgruppsplaceringen för eleverna vid
de militära högskolorna bör tagas under förnyad omprövning.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit måtte taga frågan örn bestämmelserna
angående ortsgruppsplaceringen för eleverna vid de militära
högskolorna under förnyad omprövning.

6:o).

Borttagande av öretalen från kronodebetsedlarna.

Under finansdepartementet, § 26, hava revisorerna meddelat, att de undersökt
möjligheterna för ett bortarbetande av öretalen från kronodebetsedlarna.

Revisorerna hava erinrat, att det stora flertalet av de i kronouppbörden
ingående olika utskyldstitlarna uträknas och påföras i öretal. Revisorerna
hava härefter ingått på konsekvenserna härav och framlagt vissa förslag till
rationalisering och i sådant avseende framhållit följande.

Antalet kronodebetsedlar närmar sig numera 4 miljoner. De till postverket
inbetalade kronoskattepostanvisningama inklusive värnskatteanvisningar
uppgingo för budgetåret 1940/41 till omkring 4,350,000.

Innan skattebeloppen blivit slutligt redovisade, hava de passerat ett stort
antal led i redovisningen. Det första uträknandet sker i fråga om inkomstoch
förmögenhetsskatten i inkomstlängden, i fråga om vissa andra utskyldstitlar
i särskilda förteckningar eller längder. De uträknade beloppen
å samtliga titlar införas i uppbördsboken och påföras debetsedlarna. De fördelas
därefter enligt särskilda regler på två betalningstillfällen. I den mån
inbetalning sker genom postverkets försorg, utskrivas därvid särskilda
journalkvitton. De inbetalda beloppen summeras, redovisas vidare till vederbörande
uppbördsmyndighet, avstämmas, underkastas revision m. m. I
fråga om belopp, som ej inbetalas i tid, sker restföring med specifikt angivande
av beloppet å varje särskild utskyldstitel. Nästa led blir i många fall
att restlängdsutdrag utskrivas. Belopp, som indrivas eller som avkortas och
avskrivas, redovisas av landsfiskal specifikt med angivande av exakta beloppet
för varje ifrågakommande utskyldstitel. Samma princip gäller i viss
utsträckning vid utskrivandet av balanslängder över utestående oredovisade
utskylder o. s. v.

Det förefaller revisorerna uppenbart, att en högst väsentlig rationalisering
skulle ernås, örn utskyldstitlarna över huvud taget påfördes endast i
helt krontal. Revisorerna hava icke förbisett, att genomförandet av en sådan
ordning kan stöta på svårigheter, som ej enbart äro av teknisk art. I fråga
om flertalet egentliga skattetitlar torde emellertid syftet kunna — utan någon
minskning av inkomsterna — ernås genom lämplig omläggning av skatteskalorna.
Vad beträffar vissa utskylder och avgifter, som uppbäras vid
kronouppbörden, torde det, som tidigare berörts, redan av andra skäl vara

Riksdagens skrivelse Nr 423.

önskvärt, att uppbörden sker annorledes än i sammanhang med kronouppbörden.
Ersättning för debiteringen torde kunna uttagas på annat sätt än
genom debetsedelslösen.

Därest det icke lämpligen låter sig göra att gå så långt i förenkling som
ovan ifrågasattts, återstår likväl att undersöka möjligheten av en sådan
teknisk förenkling, att debetsedelns slutsumma avjämnas till helt krontal.
Härigenom skulle i varje fall de direkta uppbördskostnaderna minskas.

Enligt en inom generalpoststyrelsen verkställd, till synes försiktigt hållen
beräkning torde redan i avseende på den genom postverkets försorg verkställda
kronouppbörden öresbeloppens slopande kunna beräknas medföra
en tidsvinst i kassatjänst, motsvarande omkring 2,000 arbetsdagar. Summeringsarbetet
beräknas minska med cirka 40 procent, vilket approximativt
räknat skulle motsvara sammanlagt cirka 1,400 arbetsdagar för år. En
uppskattning av den totala arbetsminskningen har lett till en beräknad kostnadsbesparing
av i runt tal 30,000 kronor per år. Detta är naturligt nog endast
en liten del av den besparing som ett slopande av öretalen å debetsedlarna
bör kunna förväntas medföra.

För den skattskyldige skulle det uppenbarligen medföra påtagliga fördelar,
om debetsedeln slutade på helt krontal, i varje fall skulle inbetalningen
underlättas.

Revisorerna inse väl, att även en sådan till synes blygsam reform som
den nu senast föreslagna kan vara förknippad med vissa svårigheter, men
hålla för sannolikt, att dessa låta sig lösas.

Med hänsyn till det ovan anförda finna revisorerna synnerligen önskvärt,
att frågan örn öretalens slopande från kronodebetsedlarna göres till föremål
för utredning.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksträkenskapsverket, vilka
båda myndigheter anslutit sig till revisorernas förslag. Riksräkenskapsverket
bär därjämte gjort de olika i kronouppbörden ingående utskyldstitlarna till
föremål för granskning i syfte att utröna, i vad mån gällande bestämmelser
lägga hinder i vägen för reformens genomförande.

Riksräkenskapsverket har framhållit, att därest man vill ernå en verklig
rationalisering man bör inrikta sig på en reform av det slag revisorerna
i första hand ifrågasatt, av den innebörd alltså att de utskyldstitlar, som
ingå i kronouppbörden, redan vid debiteringen påföras endast i helt krontal.
Detta innebure, att i kronouppbörden skulle ingå allenast sådana utskyldstitlar,
som lämpligen läte sig påföras uteslutande i helt krontal. Från
angivna utgångspunkt har ämbetsverket gjort de olika utskyldstitlarna till
föremål för en ingående granskning. Beträffande inkomst- och förmögenhetsskatt,
värnskatt och särskild skatt å förmögenhet har ämbetsverket härvid
föreslagit, att öretalen redan vid debiteringen skulle borttagas, utan ingrepp
i skatteskalorna, på det sätt att, om det uträknade skattebeloppet
skulle sluta på öretal, som uppgår till eller överstiger 50, skattebeloppet
skulle jämkas till närmast högre hela krontal men i motsatt fall till närmast
lägre hela krontal, dock att lägsta skatt skulle vara en krona. En sådan
reform borde enligt verkets mening genomföras redan i avseende på de
skatter, som komme att grunda sig på 1942 års taxering. I samband med
förenämnda granskning har riksräkenskapsverket påyrkat, att vissa nu i

Riksdagens skrivelse Nr 423.

kronouppbörden ingående utskyldstitlar skulle bliva föremål för uppbörd i
annan ordning och att vissa andra, som sällan förekomma och som bruka
utgå med små belopp, skulle helt avskrivas. I fråga om de kommunala
skatter, som ingå i kronouppbörden, liksom beträffande olycksfallsförsäkringsavgifter
m. m. borde förutsättningarna för reformens genomförande närmare
utredas. Härvid borde även möjligheten att avskaffa debetsedelslösen i
dess nuvarande form undersökas. Kostnaderna för debiteringen kunde — i
varje fall som ett provisorium — uppföras på riksstaten.

Beträffande innebörden av de fördelar, som skulle vinnas genom den
ifrågasatta reformen, har riksräkenskapsverket framhållit, att debiteringen
skulle väsentligt förenklas och skatteinbetalningen underlättas. De största*
fördelarna skulle likväl vinnas i fråga örn restindrivningen och dess redovisning.
Verket har erinrat, att inemot 30 procent av hela antalet debetsedlar
å 1940 års kronoutskylder uppförts å restlängd. Varje restförd debetsedel
torde, innan den blivit slutligt redovisad, i genomsnitt hava föranlett, att ett
40-tal belopp — i vilka öretal normalt ingå — utskrivits och blivit föremål
för summeringsåtgärder. Fel vid avstämning och redovisning hänförde sig
vanligen just till öretalen, framhåller ämbetsverket vidare.

Revisorerna hava under förevarande paragraf undersökt möjligheterna
för ett bortarbetande av öretalen från kronodebetsedlarna. En förenkling i
sådant avseende hava synts revisorerna kunna ske därigenom, att de utskyldstitlar,
som ingå i kronouppbörden, redan vid debiteringen påföras endast
i helt krontal. Därest detta icke läte sig göra syntes revisorerna den utvägen
föreligga, att debetsedelns slutsumma avjämnas till helt krontal.

Det synes riksdagen som om genomförandet av en reform särskilt av det
slag, revisorerna i första hand ifrågasatt, skulle innebära en högst väsentlig
rationalisering på ifrågavarande område, varigenom personalminskningar
och kostnadsbesparingar kunde ernås. Såväl statskontoret som riksräkenskapsverket
hava anslutit sig till det av revisorerna framförda uppslaget.
Även riksdagen finner detsamma vara förtjänt av beaktande och att
omhandlade fråga bör göras till föremål för närmare utredning.

Under åberopande av det anförda får riksdagen alltså anhålla, att Kungl.
Majit ville låta verkställa utredning rörande frågan om bortarbetande av öretalen
från kronodebetsedlarna.

7 :o).

Avlöningsförmåner för icke-ordinarie personal.

Under finansdepartementet, § 30, hava revisorerna behandlat den icke-ordinarie
personalens inom statsförvaltningen anställnings- och avlöningsförhållanden.

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för'' gällande bestämmelser och
tidigare framlagda förslag rörande anställningsformer och avlöning till den
icke-ordinarie personalen.

Riksdagens skrivelse Nr 423.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse att närmare undersöka den
icke-ordinarie personalens anställnings- och avlöningsförhållanden samt därmed
sammanhängande spörsmål inom skilda delar av den civila statsförvaltningen.
Undersökningen har emellertid begränsats till att omfatta huvudsakligen
de två stora personalgrupper, som utgöras av administrativa amanuenser
och därmed jämställd personal inom den allmänna civilförvaltningen
— som regel rekryteringspersonal till befattningar i 18 och högre
lönegrad — samt skriv- och kontorsbiträden inom civilförvaltningen i sin
helhet. Revisorerna hava dock ansett sig böra utsträcka undersökningen att
omfatta motsvarande befattningshavare vid vissa militära förvaltningsmyn’
digheter.

Revisorerna hava för den skull med ledning dels av infordrade uppgifter
angående ifrågavarande personals arvode eller lön vid anställningens början,
de tider, under vilka begynnelselönen eller arvodet utgått, samt tidpunkten
för vederbörandes antagande till extra och extra ordinarie befattningshavare
ävensom placeringen i lönegrad därvid, dels ock av vederbörande myndigheters
tjänstematriklar eller avlöningsliggare uppgjort en i berättelsen intagen
sammanställning. Beträffande kommunikationsverken samt vissa större centrala
ämbetsverk hava allenast summariska uppgifter infordrats. Undersökningen
har företrädesvis avsett under femårsperioden den 1 juli 1936—den
30 juni 1941 nyanställd personal, som sistnämnda dag kvarstått i tjänst.

Revisorerna, som lämnat en redogörelse för de iakttagelser revisorerna
gjort vid granskningen av uppgifterna för de olika verken och myndigheterna,
hava sammanknutit dessa sina iakttagelser i följande allmänna uttalande.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår, att behovet av reglerande
föreskrifter i fråga om anställningsformer och avlöning till ickeordinarie
personal redan tidigt uppmärksammats och att frågan härom därefter
vid ett flertal tillfällen varit föremål för behandling. Hittills utfärdade
föreskrifter synas emellertid icke reglera förhållandena inom ifrågavarande
område på ett tillfredsställande sätt.

Revisorernas utredning visar, att såväl anställningsformerna som avlöningsförhållandena
för den icke-ordinarie personalen inom olika verk förete mycket
stora ojämnheter. Personal med amanuensgöromål finnes sålunda placerad
i alla lönegrader från 10 till 18 och kvinnlig biträdespersonal i alla lönegrader
från 1 till 4 samt i vissa fall även i högre lönegrader. Medan befattningshavare
i vissa verk anställas såsom tillfälligt anställd personal och kvarstå
i denna anställningsform under lång tid, antages redan från början personalen
i andra verk till extra tjänstemän och i ytterligare andra verk till
extra ordinarie tjänstemän. Att dessa förhållanden i och för sig äro otillfredsställande
ligger i öppen dag. Personalen vid vissa verk kan under sådana
omständigheter anse sig mindre väl tillgodosedd, medan vid andra verk personalen
synes alltför väl tillgodosedd. I vissa fall, som kommit till revisorernas
kännedom, hava ifrågavarande ojämnheter medfört, att personal, som
under en tids tjänstgöring i visst verk inhämtat någon förtrogenhet och vana
vid göromålen inom detta, därefter övergått till befattning med i stort sett
enahanda arbetsuppgifter vid annat verk, men med bättre avlöningsvillkor
och förmånligare befordringsmöjligheter.

Riksdagens skrivelse Nr 423.

Visserligen föreligga åtskilliga svårigheter att i detalj reglera den ickeordinarie
personalens anställningsformer och avlöningsförhållanden gemensamt
för samtliga verk med deras skiftande arbetsuppgifter och organisation.
En sådan reglering kan givetvis mötas av gensagor från olika verk — framför
allt från dem som nu utmäta de största förmånerna •— under uppgift att
det arbete, som av de nyanställda kräves, både till omfattning och kvalitet
ligger över genomsnittet och därför motiverar större förmåner än de genomsnittliga.
Revisorerna, som icke bortse från att sådana förhållanden kunna
föreligga och ej heller förbise den betydelse tjänstemannens individuella egenskaper
har för hans arbete, anse emellertid att dylika omständigheter icke böra
utgöra hinder för att större likformighet åstadkommes de olika verken emellan
i fråga örn förmånerna till nyanställd personal. Med hänsyn härtill och
till de av revisorerna gjorda iakttagelserna anse revisorerna behov av reglerande
föreskrifter på förevarande område föreligga.

Vid utformandet av de föreskrifter, som enligt revisorernas mening sålunda
äro erforderliga, torde till en början böra beaktas spörsmålet om kompetensföreskrifter
för icke-ordinarie personal. Redan 1902 års löneregleringskommitté
ansåg sig såsom nämnts kunna fastslå, att av tvenne examina, av vilka
den lägre icke för sig medför tillräcklig kompetens för viss befattning, den
högre har benägenhet att undantränga den lägre. Revisorerna vilja på grund
av sina iakttagelser icke blott vitsorda, att denna tendens alltjämt äger bestånd,
utan hava även konstaterat, att tendensen i många fall förorsakat, att
högre kvalifikationer krävas än som motiveras av göromålens art. En följd
härav blir ofta, att sedan den högre kompetensen blivit regel befattningshavarna
under åberopande av just sin högre kompetens kräva en högre löneställning.
I detta sammanhang vilja revisorerna omnämna en uppgift, som
lämnats av Stockholms stads arbetsförmedling. Enligt denna uppgift har vid
förfrågningar från de statliga verken angående vikarierande skriv- och konlorsbiträden
så gott som undantagslöst uttryckts önskemål, att vederbörande
skulle hava avlagt studentexamen eller innehava normalskolekompetens. I
och för sig är härom ingenting att säga. Det bör emellertid nämnas, att arbetsförmedlingen
upplyser, att ersättningen till personer med den önskade
kompetensen under sommaren 1941 i allmänhet utgick med omkring 200
kronor för månad, medan ersättningen till skrivbiträden med folkskoleutbildning,
skrivmaskinskurs och någon praktik vid samma tid ej sällan stannade
vid 150 kronor för månad.

Det torde icke få anses uteslutet, att nu berörda förhållanden i någon mån
påverka tillströmningen till högre undervisningsanstalter. Är det känt, att
högre examensmeriter giva ökade möjligheter att vinna anställning i de statliga
verken, kan det nämligen för den enskilde medborgaren ofta te sig
förmånligare att förlänga studietiden med några år för att med större utsikter
till framgång därefter kunna söka sådan anställning. Nu berörda förhållanden
och den tidigare nämnda omständigheten att högre kompetens framkallar
krav på högre lön torde ofta samverka till att i det långa loppet skruva
ui>]) lönerna till högre belo])]) än som med hänsyn till arbetets art vore påkallat.
Härtill kommer, att arbetsglädjen hos en befattningshavare, som nödgas
syssla med enklare göromål än som motsvarar hans kompetens, ofta torde
menligt påverkas av känslan härav.

Med de anförda synpunkterna på frågan örn kompetensföreskrifter hava
revisorerna endast velat understryka angelägenheten av att spörsmålet örn
lönens anpassande efter arbetets art och därför erforderlig kompetens agnäs
den största uppmärksamhet.

Vad härefter angår den form, sorn bör väljas vid en befattningshavares

Riksdagens skrivelse Nr 423.

första anställning i verket, anse revisorerna, att vederbörande icke i andra
fall än då särskilda omständigheter därtill föranleda omedelbart bör antagas
till extra ordinarie tjänstemän.

Då anställning sker av rekryteringspersonal eller eljest för tillgodoseende
av ett för längre tid förefintligt om ock ej bestående behov av arbetskraft,
vill det förefalla revisorerna, som örn enklaste möjligheten att vinna ett enhetligt
lönesystem skulle vara, att vederbörande — åtminstone vid civilförvaltningen
— antages till extra tjänsteman. Endast då fråga är örn sjuk- eller
semestervikariat eller annat tillfälligt behov av arbetskraft, bör vederbörande
anställas såsom tillfällig tjänsteman, därvid ersättningen självfallet icke
bör bestämmas till högre belopp, än som motsvarar lönen för jämförlig extra
tjänsteman. Med hänsyn till att tjänstemannens första anställning i flertalet
fall utgör en utbildnings- och prövotid bör vid anställning såsom extra tjänsteman
den för jämförlig extra ordinarie tjänsteman ifrågakommande lönegraden
i allmänhet icke omedelbart komma till användning. I stället torde
för den nyanställda personalen böra användas en lönegrad, som ligger lägre
på löneskalan. I fråga örn manlig personal synes den praxis, som utbildats
exempelvis inom statsdepartementen och som innebär, att den nyanställda
personalen placeras fyra till fem lönegrader under den för jämförlig extra
ordinarie personal använda, innefatta en godtagbar lösning. Vid nyanställning
av kvinnlig personal torde i möjligaste mån böra eftersträvas anslutning
till det för sådan personal i allmänna arbetsmarknaden gällande löneläget.
Framhållas må, att anställning såsom extra tjänsteman icke är av fastare
natur än anställning såsom tillfällig befattningshavare och att svårigheter
därför icke behöva befaras, för den händelse vederbörande icke befinnes
lämplig eller behovet av hans arbetskraft framdeles skulle bortfalla.

Utan att närmare ingå på frågan om vilken tid, som normalt bör förflyta
mellan första anställningsdag och tidpunkten för antagandet till extra ordinarie
tjänsteman — under denna tidsperiod kan givetvis den extra tjänstemannen
hava befordrats till högre lönegrad än som vid anställningens början
tillkommit honom — vilja revisorerna likväl framhålla, att denna tid
icke bör sättas alltför kort. Med hänsyn till de förmåner i skilda avseenden,
som numera tillkomma extra ordinarie tjänstemän, främst tjänste- och familjepensionsrätten,
synes en tjänstgöring på 3 år —- vari i förekommande
fall borde få inräknas tingstjänstgöring eller annan jämförbar utbildningstid
eller anställning — före antagandet till extra ordinarie tjänsteman icke
kunna anses innefatta någon obillighet.

Vad slutligen angår befattningarnas inplacering inom löneplanerna, som
enligt revisorernas iaktta''gelser icke sker efter något enhetligt system, vilja
revisorerna föreslå, att det av 1928 års lönekommitté framförda förslaget,
enligt vilket det i regel skall ankomma på Kungl. Majit att pröva och fastställa
antalet extra ordinarie befattningar vid varje verk med angivande tilllika
av befattningarnas placering i lönegrad, tages under förnyat övervägande.
En dylik anordning utgör enligt revisorernas mening en oundgänglig förutsättning
för åstadkommande av reda och ordning på förevarande område.
Erfarenheterna från de förvaltningsområden, där en sådan ordning redan
tillämpas, hava enligt vad som uppgivits för revisorerna icke talat mot ett
utsträckande härav. Sålunda hava några särskilda svårigheter i fråga om
rekryteringen icke kunnat förmärkas.

Med hänsyn till denna frågas betydelse ur såväl statsverkets som befattningshavarnas
synpunkt hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet
på densamma.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och allmänna lönenämnden.

Riksdagens skrivelse Nr 423.

Statskontoret Ilar framhållit, bland annat, att en lämplig åtgärd vore, att
närmare föreskrifter utfärdades rörande det sätt och den ordning, som i allmänhet
borde iakttagas i fråga om anställande och avlönande av rekryterings-
och annan icke-ordinarie personal. Ehuru sådana bestämmelser icke
torde kunna göras för ämbetsverken bindande, syntes statskontoret dock
förekomsten av normerande regler på förevarande område bliva av icke ringa
betydelse.

Allmänna lönenämnden har uttalat sig för, att den av revisorerna behandlade
frågan gjordes till föremål för närmare utredning.

Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att betydande
ojämnheter äro för handen med avseende å amanuens- och biträdespersonalens
anställnings- och avlöningsförhållanden samt att denna personals befordringsgång
inom verken icke sker efter några enhetliga principer. Liknande
förhållanden torde, såsom allmänna lönenämnden framhållit, föreligga
även beträffande annan icke-ordinarie personal än den som omfattats
av revisorernas utredning. Riksdagen finner därför angeläget, att reglerande
föreskrifter meddelas för att, i den mån så är möjligt, åvägabringa enhetlighet
i anställnings- och avlöningshänseenden för den icke-ordinarie personalen
inom de olika verken vid den civila statsförvaltningen. Frågan på vad
sätt detta lämpligen bör ske synes riksdagen böra bliva föremål för närmare
utredning.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit ville låta vidtaga åtgärder
för åvägabringande av enhetlighet i anställnings- och avlöningshänseenden
samt i fråga om befordringsgång för den icke-ordinarie personalen inom de
olika verken vid den civila statsförvaltningen.

8:o).

Tryckeriernas leveranser till kungl, biblioteket saint universitetsbiblioteken.

Under ecklesiastikdepartementet, § 32, hava revisorerna behandlat frågan
örn utgallring av vissa handlingar ur vissa offentliga bibliotek.

Revisorerna hava närmare redogjort för omfattningen av de leveranser av
biblioteksexemplar, som boktryckerierna översända till kungl, biblioteket
samt till universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund.

Härefter hava revisorerna gjj^rt följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att tryckerierna till vart och ett av
ifrågavarande tre bibliotek årligen leverera omkring 90 hyllmeter vanligt
tryck, över 80 hyllmeter tidningar och 30 å 35 hyllmeter småtryck. För bevarande
av leveranstrycket kräves alltså sammanlagt mer än 600 hyllmeter
om året. Med den ständigt stigande produktionen av tryckalster måste antagas,
att behovet av utrymme för leveranstrycket successivt kommer att ökas.

Revisorerna inse till fullo värdet av att den nationella litteraturen — i ordets
vidsträcktaste mening -—- i största möjliga fullständighet sammanföres
och bevaras. Då de mycket betydande belopp, som under senare år anvisats

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 14 sami. Nr 423. 2

Riksdagens skrivelse Nr 423.

för beredande av ökade utrymmen åt biblioteken enligt vad ovan antoris
visat sig otillräckliga och då nya anspråk på ytterligare medel för ändamålet
följaktligen äro att emotse, finna revisorerna det emellertid nödvändigt
att åtgärder nu vidtagas för nedbringande av utrymmesbehovet för leveranstryck.

Svårigheterna att komma till rätta med detta spörsmål skola villigt erkän
nas. I första hand vilja revisorerna dock sätta i fråga, huruvida det verkligen
kan anses nödvändigt att all litteratur samlas och bevaras på tre håll.
Uppenbarligen kan all litteratur i en framtid tänkas bliva av värde för den
vetenskapliga forskningen. Lika uppenbart torde emellertid vara, att värdet
för framtida vetenskaplig forskning i allmänhet av utkommen litteratur kan
i viss mån graderas. Nödvändigheten att på något sätt begränsa bibliotekens
utrymmesbehov gör det enligt revisorernas mening påkallat med en utredning,
om det icke vore tillräckligt att litteratur av mindre värde för forskningen
i allmänhet bevarades på endast ett av biblioteken. De olägenheter,
som skulle kunna uppstå för en eller annan forskare till följd av en sådan
anordning, liksom de kostnader, som sovringen av materialet skulle förorsaka,
torde mer än väl uppvägas av de besparingar i form av minskade
byggnadskostnader, som skulle vinnas. Risken för att material av allmänt
värde, som i det enskilda fallet skulle visa sig icke kunna ersättas, kunde
genom olyckshändelse gå till spillo skulle givetvis ökas, men den torde få
tagas på samma sätt som risken för statens arkivbestånd samt dess konstskatter
och byggnadsminnesmärken.

En ställning för sig inom litteraturen intar det s. k. småtrycket. Detta till
synes efemära tryck, som vållar mycket arbete vid kontroll och uppordning,
rymmer en mångfald typer och kategorier och sträcker sig från fullkomligt
likgiltigt accidenstryck till för forskningen obestridligen värdefullt primärmaterial.
Genom de år 1941 beslutade ändringarna i tryckfrihetsförordningen
har visserligen såsom »tillfällighetstryck» från leveransplikten undantagits
en del småtryck, som utan tvekan icke förtjänar att bevaras. Men alltjämt
levereras såsom av revisorernas redogörelse framgår åtskilligt, som
regelmässigt utgallras av biblioteken utan att dessa äro därtill formellt förpliktade.
Redan denna omständighet talar enligt revisorernas mening för
att småtrycket göres till föremål för en ingående undersökning, åsyftande
att fastslå vad som omedelbart må kunna undangallras, vad som summariskt
ordnat bör förvaras på endast ett håll och vad som är av sådan förstarangsvikt
för forskningen, att det bör liksom hittills i väl ordnat och förtecknat
skick förvaras vid samtliga tre bibliotek.

Vid denna utredning bör särskilt uppmärksammas, att innehållet i åtskilligt
småtryck brukar återfinnas på annat håll. Så är exempelvis fallet
med flertalet av statliga myndigheter utfärdade cirkulär och andra tryckalster,
vilka förvaras i vederbörande myndighets —- i vissa fall till riksarkivet
eller landsarkiven överlämnade — arkiv. Samma är förhållandet med
tidtabeller för busslinjer och mindre järnvägar, vilka så gott som undantagslöst
annonseras i ortspressen och av vilka åtskilliga intagas i den av statens
järnvägar utgivna tidtabellen, samt med en stor del bröllopskort och flertalet
program, vilkas innehåll likaledes som regel i en eller annan form
inflyter i ortspressen. I den mån innehållet kan återfinnas på annat håll anse
revisorerna det vara av vikt att nu ifrågavarande tryck utgallras ur bibliotekens
samlingar.

Slutligen vill det förefalla revisorerna, som om en särskild utväg borde
undersökas i fråga om bibliotekens samlingar av tidningar. Dessa anlitas
i stor utsträckning och äro av största värde för forskningen inom vitt skilda
fack. Tidningarnas format gör dem emellertid ganska ohanterliga, vartill

Riksdagens skrivelse Nr 423.

kommer atl materialet numera ofta är av sådan beskaffenhet, ali de efter
relativt kort tid komma alt bli oanvändbara. Redan nu äro de båda universitetsbiblioteken
försedda med viss fotografisk utrustning, som möjliggör
reproduktion av materialet i form av fotostatiska kopior och smalfilmsbilder.
Erfarenheterna av den under det pågående kriget utförda arkivfotograferingen
inom olika statsinstitutioner hava givit vid handen, att det numera
är möjligt att för rimliga kostnader medelst fotografering reproducera
även mycket stora arkivmassor. Det synes på grund härav ligga nära till
hands att en utredning verkställes, om det icke skulle vara tekniskt möjligt
att för överkomlig kostnad medelst fotografering överföra större eller mindre
del av tidningssamlingarna på ett beständigare material än tidningspapper
i ett format, som utgjorde blott en bråkdel av det ursprungliga.

Med hänsyn till vad nu anförts hava revisorerna velat fästa riksdagens särskilda
uppmärksamhet på frågan örn tryckeriernas leveranser till kungl,
biblioteket och universitetsbiblioteken.

Yttranden hava avgivits av riksbibliotekarien och kanslern för rikets universitet,
som bifogat yttranden av överbibliotekarierna och de mindre konsistorierna
vid universiteten i Uppsala och Lund.

Riksbibliotekarien har framhållit, bland annat, följande.

Det problem, som beröres i riksdagens revisorers berättelse, d. v. s. problemet
om kungl, bibliotekets möjlighet att ordna och för framtiden bevara det
tryck, som på grund av leveransplikten årligen till dem överlämnas, har
länge inom biblioteket varit föremål för övervägande. Ur forskningssynpunkt
måste det anses som ett intresse att så mycket som möjligt av vår tids tryckproduktion
bevaras till framtiden, men att bevara allt, som i tryck utkommer,
kan givetvis aldrig komma i fråga. Någon inskränkning i bevarandet
av den egentliga bokproduktionen lärer emellertid icke lämpligen kunna förutsättas,
utan torde eventuella begränsningsåtgärder komma att beröra dels
tidningarna, dels det s. k. småtrycket, d. v. s. det tryck, som icke faller inom
bokhandelns område utan har karaktär av tillfällighetstryck (program, affischer,
smärre års- och revisionsberättelser, mindre reklam- och affärstryck
m. m.).

Då frågan örn helt eller delvis bevarande av dessa håda kategorier av tryck
har väsentligen olika karaktär, har riksbibliotekarien i en närmare redogörelse
behandlat dem var och en för sig.

Kanslern för rikets universitet har förordat, alt den av revisorerna ifrågasatta
utredningen kommer till stånd. Vad angår formen för en sådan utredning,
har kanslern instämt med vad överbibliotekarien i Lund och mindre
akademiska konsistoriet därstädes anfört, nämligen atl denna utredning
lämpligen borde uppdragas åt cheferna för de berörda biblioteken.

Revisorerna hava genom sin här verkställda utredning påvisat behovet av
att åtgärder nu vidtagas för nedbringande av utrymmesbehovet för leveranstryck.
Samtliga hörda myndigheter hava ock vitsordat behovet av att det av
revisorerna väckta spörsmålet ulrcdes. Enligt riksdagens mening måste stål ka
skäl tala. för alt omedelbara åtgärder vidtagas för genomförandet av en
rationell sovring av det tryck som bör bevaras. 1 första hand synes därvid
böra övervägas, örn det icke vore tillräckligt att litteratur av mindre värde

Riksdagens skrivelse Nr 423.

för forskningen i allmänhet bevarades på endast ett håll. Vidare torde frågan
om det s. k. smålrycket böra göras till föremål för en ingående undersökning,
åsyftande i första hand att fastslå vad som omedelbart må kunna utgallras.
Ytterligare bör enligt riksdagens mening undersökas i vad mån biblioI
ekens samlingar av tidningar medelst fotografering kunna överföras på ett
beständigare material än tidningspapper i ett format, som utgör blott en
bråkdel av det ursprungliga. Slutligen torde i enlighet med universitetskanslerns
i hans yttrande framförda förslag böra undersökas, örn icke såsom
bokmagasin kunde användas byggnader av mera anspråklös karaktär än
de nuvarande monumentala biblioteksbyggnaderna.

Riksdagen, som erinrar om att Kungl. Maj:t i anledning av vad riksdagens
år 1938 församlade revisorer anfört rörande arkiveringen av statsmyndigheternas
handlingar genom beslut den 9 februari 1940 tillkallat särskilda
sakkunniga att biträda med utredning av detta spörsmål, vill ifrågasätta, om
icke åt dessa sakkunniga bör uppdragas att utreda jämväl nu ifrågavarande
biblioteksspörsmål.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för nedbringande
av de tre stora statsbibliotekens utrymmesbehov för leveranstryck
samt därjämte till omprövning upptaga de spörsmål, som äga samband därmed.

9:o).

Statens lån oell bidrag för egnahems- och bostadsförbättringsändamål.

Under jordbruksdepartementet, § 38, hava revisorerna framställt vissa erinringar
mot nuvarande system för lån och bidrag för egnahems- och bostadsförbättringsändamål.

Efter att hava lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser på området
hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen finnes för närvarande
en mångfald låne- och bidragsformer som alla hava till syfte att underlätta
för mindre bemedlade och obemedlade att förvärva egnahem eller att vidtaga
förbättringar å dessa. Visserligen kan med ett visst fog göras gällande,
att dessa skilda hjälpformer tillkommit med tanke på förutsättningarna hos
olika kategorier av samhällsmedlemmar och att dessa förutsättningar beaktats
vid fastställandet av villkoren för lånen och bidragen. Det skulle ur
denna synpunkt kunna anses vara en styrka, att hjälpsystemet är mångsidigt
utbyggt.

Emellertid kan förhandenvaron av flera olika typer av lån och bidrag för
samma eller närbesläktade ändamål å andra sidan vara förenad med olägenheter.
överblicken över systemet försvåras onekligen, och icke minst för allmänheten
blir det ogörligt att på förhand bedöma innebörden av de skilda
tåne- och bidragsformerna. Risk finnes vidare för en icke önskvärd kombination
av olika hjälpformer. Som exempel kan nämnas, att tendenser visat
sig att jämsides med egnahemslån och premielån bevilja bostadsförbättringsbidrag
för förbättring av byggnadsbeståndet å den egnahemsbelånade fas -

Riksdagens skrivelse Nr 423,

lisbeten. Ett sådant förfaringssätt synes std i strid med den tanke, som ligger
till grund för egnahemsverksamheten, nämligen att egnahems- och premielånen
skola vara tillräckliga för att jämte vad låntagaren själv kan tillskjuta
genom egna tillgångar och i form av eget arbete täcka kostnaderna för förvärv
och iordningställande av ett egnahem. Till försvar för en kombination
av egnahemslån och eventuellt premielån med förbättringsbidrag har emellertid
hänvisats till, att det under nionde huvudtiteln anvisade anslaget till
premielån är mycket knappt tillmätt, medan det under femte huvudtiteln
uppförda anslaget till förbättringsbidrag för närvarande är tämligen betydande.

Särskilt anmärkningsvärt ter sig tillämpningen jämsides av flera olika
låne- och bidragsformer i sådana fall, när den resulterar i en oenhetlig behandling
av olika hjälpsökande, utan att tillräckliga motiv kunna påvisas
härför. Det kan exempelvis förekomma, att en av tre grannar har erhållit ett
bostadsanskaffningslån, förenat med familjebidrag, för byggande av en
bostadsbyggnad med en standard som, då någon maximikostnad ej är bestämd
i föreskrifterna för denna långivning, kanske höjer sig över den i
orten vanliga standarden. En granne nied lika stor familj har måhända erhållit
ett arbetarsmåbrukslån, eventuellt kombinerat med ett mindre byggnadsbolag,
till ett sammanlagt belopp av högst 8,000 kronor till förvärv av
såväl jord som bostads- och ekonomibyggnader. Låt vara att denne låntagare
själv kan lämna något tillskott i form av eget arbete och möjligen även erhåller
något mindre bidrag från kommunen, är det givet, att byggnadsstandarden
å ett sådant arbetarsmåbruk måste hållas ytterligt låg. Slutligen kan den
tredje grannen hava erhållit ett vanligt egnahemslån enligt de villkor, som
gälla för dessa lån. Det kan också hända, att en person har fått ett egnahemslån
till förvärv av ett bostadsegnahem, vars värde enligt gällande bestämmelser
icke får överstiga 12,000 kronor, medan en granne erhållit ett
.statligt tertiärlån för uppförande av en bostad utan fastställt maximivärde.
Vidare kan den ene hava tillerkänts ett tilläggslån för örn- eller tillbyggnad
av ett bostadsegnahem, den andre ett förbättringsbidrag, eventuellt i förening
med nybyggnadslån, och den tredje ett förbättringslån för samma ändamål.
Stundom är det ej lätt att bedöma, vilken form som är den fördelaktigaste
för lån- eller bidragstagaren. Detta är bland annat förhållandet, då en hjälpform,
som benämnes lån, innesluter en betydande subvention, såsom fallet
är med de under 10 år räntefria förbättringslånen.

De olägenheter, som äro förenade med en tillämpning jämsides av flera
olika låne- och bidragstyper, kunna bliva särskilt iögonenfallande, när lånen
eller bidragen handhavas av olika såväl statliga som kommunala organ.

Revisorerna finna det angeläget, att mera enhetliga grunder införas för
låne- och bidragsgivningen för här avsedda ändamål. Utan att vilja framlägga
något utformat förslag vilja revisorerna ifrågasätta, örn icke en för de
liesta fall gemensam låneform kunde tillämpas, vilken, där så erfordrades, i
förekommande fall kunde kompletteras med lämpligt tillmätta bidrag dels
för att täcka ej omedelbart räntabla kostnader för sanering av byggnader,
uppodling m. lii., dels till sådan utvidgning av bostadsbyggnad, som sammanhänger
med att bostaden är avsedd för en barnrik familj, och dels till nedbringande
av de årliga bostadskostnaderna för barnrika familjer. Att de olika
låne- och bidragsformerna för närvarande finansieras genom anslag under
skilda huvudtitlar å budgeten samt att kommunerna äro mera aktivt inkopplade
i det ena fallet än i det andra, synes icke böra slå i vägen för en rationalisering
på förevarande område.

På grund av vad här anförts finna revisorerna det önskvärt, att den statliga
låne- och bidragsverksamheten för egnahems- och bostadsförbältriiigs lliliinxj

lill riksdiiycns protokoll 1''J''i‘J. Ii sunil. Nr Ii

Riksdagens skrivelse Nr 423.

ändamål göres till föremål för utredning i syfte att ernå en rationalisering.
Härvid böra även särskilt uppmärksammas möjligheterna att göra verksamhetsgrenarnas
organisation mera likformig.

Yttrande har avgivits av egnahemsstyrelsen, som bifogat yttrande från statens
byggnadslånebyrå. Egnahemsstyrelsen har tillstyrkt revisorernas förslag
om utredning i ärendet. Av yttrandet från statens byggnadslånebyrå framgår,
att bostadssociala utredningen inom ramen för sitt uppdrag, bland annat,
ägnar intresse åt frågor sammanhängande med nu berörda spörsmål.

Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att betydande
olägenheter äro förenade med nuvarande mångfald av låne- och bidragsformer
för egnahems- och bostadsförbättringsändamål. Såsom revisorerna framhållit
försvåras sålunda överblicken över systemet, och icke minst för allmänheten
blir det ogörligt att på förhand bedöma innebörden av de skilda hjälpformerna.
Vid tillämpning jämsides av flera olika låne- och bidragstyper
kunna vidare icke önskvärda kombinationer uppstå. Riksdagen är därför av
den uppfattningen, att den statliga låne- och bidragsverksamheten för egnahems-
och bostadsförbättringsändamål bör reformeras i syfte att ernå en rationalisering
på området, och anser fördenskull, att denna fråga bör göras till
föremål för utredning.

Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Majit ville i rationaliseringssyfte
låta verkställa utredning rörande den statliga låne- och bidragsverksamheten
för egnahems- och bostadsförbättringsändamål.

Stockholm den 8 juli 1942.

Med undersåtlig vördnad.

428280. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.