Riksdagens skrivelse nr 417 (Riksdagsskrivelse 1943:417)

Riksdagens skrivelse nr 417.

Nr 417.

Godkänd av första kammaren den 28 juni 1943.

Godkänd av andra kammaren den 28 juni 1943.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens dr
1942 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1941—30 juni 1942.

(Statsutskottets utlåtande nr 141.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942 uti avgiven berättelse
anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver avgivna
förklaringar hos Kungl. Maj :t andraga, får riksdagen i nedan nämnda ärenden
anföra följande.

l:o)

Begränsning av krigsrättsförfarandet i vissa ärenden.

Under justitiedepartementet, § 2, hava revisorerna meddelat, att de vid sin
granskning av krigsrätternas protokoll uppmärksammat, att av de vid krigsrätterna
handlagda målen och ärendena ett betydande antal varit betingat av
förlust av eller skada å kronans egendom (Del I, sid. 4—6).

Till belysande av den omfattning i vilken dylika ärenden hänskjutas till
prövning vid krigsrätt hava revisorerna uppgjort en sammanställning för
åren 1940 och 1941 avseende dels totalantalet vid regementskrigsrätterna (stationskrigsrätterna)
handlagda mål och ärenden dels ock det antal av ifrågavarande
ärenden som avsett förlust av eller skada å kronans egendom.

Revisorerna hava uppmärksammat, att krigsfiskalema i hithörande ärenden
i de flesta fall icke framställa något ersättningsyrkande samt att krigsrätternas
utslag i det övervägande antalet fall är friande. Vidare har uppmärksammats,
att i vissa fall krigsrätt sammanträtt endast för behandling
av hithörande ärenden ävensom att ärenden angående förkommen materiel
till så obetydligt värde som omkring 10 kronor varit föremål för handläggning
vid upprepade tillfällen.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. ti sami. Nr 417.

Riksdagens skrivelse nr 417.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av det ovan anförda framgår överlämnas i mycket stor utsträckning
ärenden angående förlust av eller skada å kronans egendom till handläggning
vid krigsrätt. Detta har enligt vad revisorerna vid sin granskning uppmärksammat
i avsevärd utsträckning varit fallet jämväl då värdet av den förlorade
eller skadade egendomen varit ringa. Viss begränsning finnes likväl redan nu
föreskriven genom det stadgandet i gällande reglementen, att ifrågavarande
ärenden skola hänskjutas till krigsrätt, därest vederbörande chef finner detta
påkallat av i saken yppade omständigheter eller med hänsyn till det skadades
eller förlorades värde. Revisorerna hava uppmärksammat, att krigsrätternas
utslag i berörda ärenden i allmänhet varit friande.

Utan att fatta ståndpunkt till frågan örn vilka åtgärder, som böra vidtagas
för att genomföra en begränsning av antalet hithörande ärenden, som komma
under krigsrätts prövning, vilja revisorerna erinra, att en möjlighet härtill
står till buds genom att föreskriva, att dylika ärenden icke få hänskjutas till
krigsrätt, försåvitt icke det beräknade värdet å egendomen uppgår till visst
bestämt belopp. Revisorerna vilja i detta sammanhang jämväl erinra om den
enligt disciplinstadgan för personalen vid statens järnvägar åt järnvägsstyrelsen,
distriktsförvaltning, distriktschef m. fl. myndigheter givna bestraffningsrätten.
Jämlikt disciplinstadgan kan befattningshavare, som är vållande till
skada å eller förlust av järnvägen tillhörig egendom, efter förhör i närvaro
av befäl ådömas böter, motsvarande 1—10 dagars lön.

Med hänsyn till de kostnader och den tidsutdräkt som äro förenade med
förfarande vid krigsrätt vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke utredning
bör ske i syfte att begränsa antalet hithörande ärenden, som hänskjutas till
krigsrätt.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningen, marinförvaltningen och
flygtörvaltningen (Del. II, sid. 1—6). Arméförvaltningen har tillstyrkt revisorernas
förslag angående utredning i syfte att begränsa antalet till krigsrätt
hänskjutna ärenden. Marinförvaltningen har meddelat, att enligt för marinen
gällande bestämmelser äger den myndighet eller den befälhavare, som i
anledning av uppkommen skada eller förlust av materiel anbefallt undersökning
därom, ålägga den, som vid undersökning befunnits vållande till skadan
eller förlusten, ersättningsskyldighet med visst belopp, med rätt för den
sålunda ersättningspliktige att i händelse av missnöje med beslutet få ersättningsfrågan
prövad av domstol. Flygförvaltningen har framhållit, att frågan
örn införande av bestämmelser liknande de nu för marinen gällande avses
bliva föremål för övervägande i samband med omarbetande av för flygvapnet
gällande förvaltningsreglementen, och ämnar ämbetsverket därvid ägna de av
riksdagens revisorer gjorda uttalanden tillbörlig uppmärksamhet.

Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att ärenden angående
förlust av eller skada å kronans egendom i mycket stor utsträckning
överlämnas till handläggning vid krigsrätt. Uppenbart är att handläggningen
av dylika mål måste bliva synnerligen betungande för krigsdomstolarna ävensom
förorsaka statsverket kostnader, som i många fall icke stå i rimlig proportion
till de ofta ringa belopp, målen avse. Riksdagen har därför funnit
önskvärt, att på ifrågavarande område införes ett smidigare och framförallt

Riksdagens skrivelse nr 417.

billigare förfarande än vad som nu är rådande, dock givetvis utan att därmed
beivrandet av vårdslöshet vid handhavandet av kronans persedlar eller
rättssäkerheten överhuvud taget äventyras. Riksdagen har därför i likhet med
revisorerna funnit, att omhandlade fråga bör göras till föremål för utredning.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning av
frågan örn begränsning av krigsrättsförfarandet i vissa ärenden.

2:o)

Kostnader för bevakning av hanmar.

Under socialdepartementet, § 13, hava revisorena behandlat frågan om användandet
av personal vid tullverket för vissa bevakningsuppgifter (Del I,
sid. 40—43).

Revisorerna hava meddelat, att de å förslagsanslaget till anordnande av
polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade
ordning m. m. redovisade utgifterna uppgingo för budgetåret 1940/41 till
8,273,316 kronor och för budgetåret 1941/42 till 8,797,355 kronor. I dessa
utgifter ingingo kostnader för bevakning av hamnar under budgetåret 1940/
41 med 2,108,078 kronor och under budgetåret 1941/42 med 2,613,639 kronor.
Nämnda kostnader hava således under sistförflutna budgetår avsevärt
stigit.

Revisorerna hava erinrat örn att 1941 års revisorer framhållit de möjligheter
till nedbringande av kostnaderna för ifrågavarande ändamål, som torde
stå att vinna genom att den ifrågakommande polisbevakningen överflyttades
å tullverket och dess personal. Den av revisorerna nu verkställda utredningen
utvisar emellertid, att tullverkets personal endast i ytterst ringa omfattning
tagits i anspråk för berörda ändamål. Revisorerna hava vidare upprättat en
sammanställning, utvisande den utsträckning, i vilken ordinarie och extra
ordinarie befattningshavare i tullverket under budgetåret 1941/42 anlitats
för bevakning av hamnar.

Revisorerna hava därefter gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av det ovannämnda framgår erinrade 1941 års revisorer örn de möjligheter
till nedbringande av kostnaderna för hamnbevakning, som syntes
stå att vinna genom att bevakningen överflyttades å tullverket och dess personal.
Innevarande års revisorer hava emellertid vid sin granskning uppmärksammat,
att tullverkets personal i ytterst ringa omfattning tages i anspråk
för ifrågavarande bevakningsuppgifter.

Synnerligen anmärkningsvärt synes det revisorerna, att den vid vissa norrländska
hamnar stationerade tullpersonalen icke i större utsträckning tagits
i anspråk för bevakning av samma hamnar under vintertid utan att för ändamålet
anlitats särskild polispersonal. Vidare anse revisorerna att, när för
bevakningsändamål tullpersonal finnes tillgänglig, denna personal i första
hand skall tagas i anspråk, även örn detta föranleder att tidigare anställd
extra polispersonal måste entledigas. Genom ett sådant förfaringssätt, rätt
utnyttjat, skulle enligt vad revisorerna förvissat sig örn bevakningskostnaderna
i flera fall kunnat avsevärt nedbringas. Slutligen hava revisorerna icke
kunnat undgå att lägga märke till att åtskilligt brister i samarbetet mellan

4 Riksdagens skrivelse nr 417.

myndigheterna, när det gäller att ordna hamnbevakningen på det för statsverket
billigaste sättet.

Revisorerna, som äro av den uppfattningen att bestyret med ifrågavarande
bevakning bör i betydligt större utsträckning än som hittills skett
överflyttas å tullverket och dess personal, hava velat bringa de nu gjorda
iakttagelserna till riksdagens kännedom.

Yttranden hava avgivits av generaltullstyrelsen, Överståthållarämbetet och
länsstyrelserna (Del II, sid. 31—38). I fråga örn länsstyrelsernas yttranden
hava endast vissa av dessa befordrats till trycket. De i ärendet hörda myndigheterna
hava i allmänhet anslutit sig till revisorernas förslag. Av vissa
länsstyrelsers yttranden framgår, att de av revisorerna framställda önskemålen
redan beaktats.

Revisorerna hava erinrat om att 1941 års revisorer framhållit de möjligheter
till nedbringande av kostnaderna för hamnbevakning, som stöde att
vinna genom att den ifrågavarande polisbevakningen överflyttades å tullverket.
Den av revisorerna nu verkställda undersökningen utvisar, att tullverkets
personal endast i ytterst ringa omfattning tagits i anspråk för berörda
ändamål ävensom att statens kostnader för hamnbevakningen under
senast förflutna budgetår avsevärt stigit. Det har velat förefalla riksdagen,
som örn en av anledningarna härtill vore att söka i bristande samarbete mellan
myndigheterna i fråga om hamnbevakningens ordnande på det för statsverket
billigaste sättet. Riksdagen, som funnit angeläget att de med hamnbevakningen
förenade stora kostnaderna nedbringas, anser att frågan om
lämpligaste sättet härför bör göras till föremål för närmare undersökning.

Riksdagen har velat erinra örn att Kungl. Maj :t genom beslut den 5 februari
1943 bemyndigat chefen för socialdepartementet att tillkalla vissa sakkunniga
med uppdrag att verkställa utredning rörande vissa bevakningsfrågor. Såsom
framgår av statsrådsprotokollet till nämnda beslut skola de sakkunniga
jämväl uppmärksamma frågan om anordnande av inhägnade bevakningsområden
inom tullhamnar ävensom till behandling upptaga övriga bevakningsspörsmål,
som de sakkunniga under fortgången av sitt arbete skulle
finna böra komma under övervägande.

Det har synts riksdagen lämpligt, att den under förevarande paragraf behandlade
frågan blir föremål för behandling av ifrågavarande sakkunniga.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit
måtte åt de för utredning rörande vissa bevakningsfrågor tillsatta sakkunniga
uppdraga att till behandling upptaga frågan rörande hamnbevakningen.

3:o)

Kostnaderna för inlösen och förvaring av vapen.

Under socialdepartementet, § 15, hava revisorerna framställt vissa erinringar
beträffande kostnaderna för inlösen och förvaring av vapen (Del I,
sid. 45—51).

Enligt vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315) må länsstyrelse åter -

Riksdagens skrivelse nr 417.

kalla meddelat tillstånd att innehava skjutvapen eller meddela förbud mot
fortsatt innehav av sådant vapen. I händelse av sådan återkallelse eller sådant
förbud, liksom då ansökan avslås om tillstånd att innehava skjutvapen,
som förvärvats genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt, skall
vapnet avlämnas till polismyndighet, magistrat, stadsstyrelse eller kommunalborgmästare.
Vapnet skall, där det ej förklaras förverkat, inlösas av kronan.
Det skall förvaras under lås och på säkert ställe. Med inlöst vapen skall
förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

Enligt kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 316) om inlösen av skjutvapen
enligt vapenkungörelsen har länsstyrelsen att fastställa det värde å vapen
som skall inlösas, efter vilket inlösen skall ske, samt att låta till vapnets ägare
utbetala lösensumman.

I brev den 22 juni 1934 har Kungl. Maj:t anbefallt arméförvaltningens
artilleridepartement att, i den mån så lämpligen kan ske, lämna länsstyrelse,
som därom framställer begäran, bistånd dels med värdering av vapnen, dels
ock med förvaring och vård av vapen som inlösts eller förverkats jämlikt
vapenkungörelsen. På grund av dessa föreskrifter överlämnas sådana vapen
av samtliga länsstyrelser till olika arméns tygstationer. Överståthållarämbetet
däremot förvarar i Stockholm inlösta eller förverkade vapen i kriminalpolisens
godsrum.

Revisorerna hava meddelat, att de verkställt en utredning rörande dels
kostnaderna för inlösen och värdering av vapen under budgetårenl934/35—
1941/42, dels ock inkomster av försålda vapen under samma tid. Resultatet
innefattas i två i revisionsberättelsen intagna sammanställningar. Enligt sammanställningarna
hava kostnaderna under nämnda tid uppgått till mer än
sexdubbla beloppet av inkomsterna. Revisorerna hava vidare meddelat, att de
vid besök å kriminalpolisens i Stockholm förråd kunnat fastslå, att flera av
vapnen vid värdering åsatts och därefter inlösts till uppenbart överpris ävensom
att motsvarande övervärdering ej sällan förekommer jämväl hos länsstyrelserna.
I vissa fall, framhålla revisorerna, hava inlösen ägt rum av vapen,
som ej innefattas av vapenkungörelsen.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande allmänna uttalande.

Syftet med bestämmelserna i vapenkungörelsen angavs under förarbetena
vara att genom det allmännas kontroll över vapeninnehavet i landet före
bygga bildandet av beväpnade enskilda sammanslutningar. Utan att närmare
ingå på frågan om för vinnande av detta syfte inlösen av vapen verkligen kan
anses nödvändig i hela den utsträckning, som för närvarande är föreskriven,
vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida exempelvis salongsgevär eller salongspistoler,
lösa gevärspipor och ryttarpistoler kunna anses så användbara för
samhällsfarliga företag, att deras fortsatta inlösande kan anses påkallat.

Vad därefter angår kostnaderna för inlösen av vapen, framgår av den lämnade
redogörelsen alt dessa årligen uppgå till avsevärda belopp. För att nedbringa
dessa kostnader finna revisorerna det påkallat, att föreskrifterna om
inlösen ändras så, alt den som icke längre önskar tillstånd att innehava vapen,
av länsstyrelsen kan åläggas att själv söka försälja vapnen till behörig
köpare. I fall, då vederbörande förklarar sig icke önska eller kunna verkställa
sådan försäljning, synas billighets- eller andra skäl icke göra det påkal -

Riksdagens skrivelse nr 417.

lat att vapnet inlöses till högre pris än som betingas av skrotvärdet. I fråga
om värderingen av vapen, som icke på angivna sätt skulle inlösas, synes en
ändring av praxis böra ske på det sätt, att till utgångspunkt för värderingen
tages det pris som kan erhållas vid försäljning till vapenhandlare och icke
såsom för närvarande vapenhandlamas försäljningspris.

Beträffande kostnaderna för och arbetet med förvaring av vapen, varom
nu är fråga, giva revisorernas iakttagelser vid handen, att dessa skulle kunna
väsentligt nedbringas genom införandet av en enklare procedur. Sålunda torde
endast vapen, som kunna antagas vara lämpliga för försvarsmakten eller
eljest fullt användbara, böra överlämnas till tygstationerna, övriga vapen
borde av länsstyrelsen försäljas direkt, i förekommande fall såsom skrot. Beträffande
till tygstationerna redan överlämnade och framdeles inkommande
vapen synes böra föreskrivas, att dessa må av tygstationen försäljas utan att
tillstånd av länsstyrelsen skall erfordras. I samband med en sådan ändring
av föreskrifterna böra självfallet åtgärder vidtagas för omedelbar försäljning
av tygstationernas förråd av såsom vapen obrukbara pjäser.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningens tygdepartement och Överståthållarämbetet
(Del II, sid. 39—41). Tygdepartementet har tillstyrkt i revisorernas
uttalande framställda förslag till åtgärder. Överståthållarämbetet
har icke haft något att erinra mot revisorernas förslag, att den som icke
längre önskar innehava vapen skall i första hand själv söka sälja vapnen
till behörig person, och att, då kronan inlöser vapnen, till utgångspunkt för
värderingen tages det pris, som kan erhållas vid försäljning till vapenhandlare.

Den av revisorerna verkställda undersökningen utvisar, att kostnaderna för
inlösen och värdering av vapen uppgå till avsevärda belopp, vilket delvis torde
bero därpå att vapnen vid värdering åsatts och därefter inlösts till överpris.
Vidare framgår att förvaringen av vapen, som förklarats förverkade eller
som av kronan skola inlösas, kräver betydande utrymmen och i betraktande
av vapnens värde oproportionerligt mycket arbete. Riksdagen delar revisorernas
mening, att de härmed förenade kostnaderna och arbetet torde kunna
väsentligt nedbringas genom införandet av en enklare procedur än den som
nu tillämpas. På grund härav har riksdagen funnit sig böra anhålla, att Kungl.
Maj:t ville föranstalta om närmare undersökning i denna fråga. Riksdagen
får alltså anhålla, att Kungl .Maj:t ville låta vidtaga åtgärder i syfte att nedbringa
kostnaderna för inlösen och förvaring av vapen, som förklarats förverkade
eller som av kronan skola inlösas.

4:o)

Vissa iakttagelser beträffande besparingsåtgärder inom allmänna

civilförvaltningen.

Under finansdepartementet, § 19, hava revisorerna meddelat, att de närmare
undersökt, i vad mån inom allmänna civilförvaltningen besparingsåtgärder
vidtagits i anledning av vissa av Kungl. Majit i angivet syfte utfärdade
föreskrifter (Del I, sid. 64—68).

Riksdagens skrivelse nr 417.

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för ifrågavarande föreskrifter.
Sålunda omnämnes, bland annat, att Kungl. Maj:t genom cirkulär den 1
december 1939 (nr 831) till statsmyndigheterna angående vissa besparingsåtgärder
anbefallt statsmyndigheterna att noggrant undersöka möjligheterna
att nedbringa utgifterna för omkostnader samt att skyndsamt vidtaga de besparingsåtgärder,
vartill undersökningen kunde föranleda. 1 cirkuläret erinrades
om att i en inom finansdepartementet upprättad promemoria frågan
om de åtgärder, som kunde vidtagas för nedbringande av statsverkets utgifter
för expenser och publikationstryck, upptagits till behandling. Till ledning
för besparingsarbetet hade i promemorian angivits vissa allmänna riktbnjer.
Sålunda framhölls, att nyinköp av möbler, skriv- och räknemaskiner
m. fl. inventarier endast borde ske, när så oundgängligen erfordrades för arbetets
fullgörande.

I cirkulär till statsmyndigheterna den 4 januari 1940 (nr 37) angående
begränsning av vikariatsförordnande m. m. anbefallde Kungl. Maj:t statsmyndigheterna
att icke i annat fall än då så prövades oundgängligen erforderligt
meddela förordnande för tjänsteman att såsom vikarie uppehålla
befattning, att i möjligaste mån begränsa nyanställning av icke-ordinarie personal
och anlitande av tillfällig arbetskraft ävensom sådan tjänstgöring utöver
fastställd arbetstid, för vilken övertidsersättning finge utgå, samt att
tillse att stadgad arbetstid i full utsträckning utnyttjades.

Tillika anbefallde Kungl. Majit statsmyndigheterna att i all den utsträckning,
förhållandena medgåve, begränsa meddelandet av partiella ledigheter,
som föranledde att vikarier måste förordnas för fullgörande av vissa med
tjänsterna förenade göromål.

Revisorerna hava sammanknutit sina iakttagelser i följande uttalande.

Vid granskning av ett flertal ämbetsverks och myndigheters räkenskaper
hava revisorerna kunnat konstatera, att, i stort sett, antalet meddelade vikariatsförordnanden
undergått någon minskning. Inom vissa ämbetsverk hava
dylika förordnanden inskränkts väsentligt, i det att vikarier förordnats allenast
å föredragandetjänster (exempelvis byråchefs- och vissa sekreterarebefattningar)
samt å kamrerare-, kassörs- och registratorstjänster. På andra
håll däremot synes någon begränsning i förevarande hänseende icke hava
skett. Vikariatsförordnanden hava sålunda förekommit icke blott å ordinarie
befattningar i olika lönegrader utan även å extra ordinarie tjänster, såsom
kontorsbiträdes-, kanslibiträdes-, kansliskrivare- samt amanuenstjänster
m. fl.

Det är givetvis svårt att avgöra, vilka vikariatsförordnanden, som måste
anses oundgängligen erforderliga. På flera håll förekommer, att i den för
vederbörande ämbetsverk eller myndighet fastställda instruktionen ävensom
i andra författningar bestämmelser intagits örn att vissa ärenden skola handläggas
av särskilda befattningshavare. I sådana fall har vikariatsförordnande
i regel ansetts böra meddelas. Ofta hava emellertid dylika bestämmelser intagits
i ämbetsverkens arbetsordningar, vilka utfärdas av verken själva. Något
hinder synes under sådana förhållanden icke hava förelegat för ämbetsverket
att besluta om elen inskränkning i vikariatsförordnanden, som befunnits
påkallad. Det torde emellertid under inga omständigheter kunna anses
nödvändigt eller försvarligt att förordna vikarier å amanuens- och biträdes -

Riksdagens skrivelse nr 417.

tjänster. Även om viss minskning av vikariatsförordnanden sålunda kunnat
konstateras, har denna dock icke skett i sådan omfattning, som med hänsyn
till de utfärdade besparingsföreskrifterna kunnat förväntas. Revisorerna
anse därför ytterligare åtgärder vara erforderliga för nedbringande av statsverkets
kostnader för ifrågavarande ändamål. Förhållandena i övrigt på hithörande
område synas även nödvändiggöra, att en ändring snarast möjligt
kommer till stånd. Borttagandet av vikaria Isförordnande medför nämligen
icke blott att befattningshavare går förlustig vikariatsersättning utan även
att han i merithänseende icke får tillgodoräkna den tid, han skött de med
den högre tjänsten förenade göromålen. Den ojämnhet, som ifråga om meddelandet
av vikariatsförordnanden förekommit, har haft till följd, att befattningshavare
inom vissa ämbetsverk blivit väl tillgodosedda med meriter,
under det att befattningshavare på andra håll på grund av vidtagna inskränkningar
icke kunnat förskaffa sig sådana i samma utsträckning. Detta måste
givetvis innebära en stor orättvisa, som kan tänkas medföra icke önskvärda
konsekvenser vid ämbetsverkens rekrytering. Revisorerna hava haft under
övervägande olika förslag till åtgärder för nedbringande i största möjliga
utsträckning av statsverkets kostnader för vikariatsförordnaden. Den lämpligaste
utvägen synes revisorerna vara att bestämmelser meddelades därom,
att vikariatsförordnande finge meddelas endast å sådana tjänster som Kungl.
Majit medgivit att de finge uppehållas med vikarier. Vederbörande ämbetsverk
och myndigheter skulle härom hos Kungl. Majit göra framställning. Revisorerna
förutsätta härvid, att vederbörande revisionsmyndigheter skulle
äga tillse, att Kungl. Majits föreskrifter härutinnan följas.

Vad revisorerna här ovan föreslagit har icke avseende å vikariatslön, som
Kungl. Majit jämlikt civila avlöningreglementet och civila icke-ordinariereglementet
äger medgiva.

Vid sin granskning hava revisorerna även funnit, att övertidsersättning
— ehuru någon minskning på vissa håll kunnat konstateras — alltjämt utbetalas
i en omfattning, som icke står i överensstämmelse med Kungl. Majits
bär ovan omförmälda besparingsbestämmelser. Revisorerna komma att under
§ 38 i denna berättelse påtala vissa missförhållanden, som i detta hänseende
förekommit vid statens järnvägars kontrollkontor i Tomteboda. Det
måste framstå såsom ett oavvisligt krav, att vederbörande ämbetsverk och
myndigheter genom åstadkommande av en ändamålsenlig organisation av
arbetet och ett effektivt utnyttjande av den fastställda arbetstiden medverka
till nedbringande i möjligaste mån av övertidsersättning.

Beträffande utgifterna å ämbetsverkens och myndigheternas omkostnadsanslag
må anföras följande.

I den i ovannämnda cirkulär den 1 december 1939 (nr 841) omförmälda,
inom finansdepartementet till ledning för besparingsarbetet upprättade promemorian
laar framhållits, att nyinköp av möbler, skriv- och räknemaskiner
m. fl. inventarier endast borde ske, när så oundgängligen erfordrades för
arbetets fullgörande. Någon minskning i fråga örn sådana nyinköp torde
visserligen hava skett, men nyanskaffning av såväl möbler som andra inventarier
förekommer alltjämt i icke obetydlig utsträckning. Särskilt synes detta
vara fallet i slutet av budgetåret. Revisorerna hava icke kunut frigöra sig
från den tanken att dessa inköp ofta skett i syfte att före budgetårets utgång
förbruka anvisade expensmedel, utan att något direkt påtagligt behov av nyanskaffning
förelegat. Då det torde vara nödvändigt att ytterligare nedbringa
statsverkets utgifter för nu ifrågavarande ändamål, anse revisorerna
att den åtgärden bör vidtagas, att mera kostsamma nyinköp av möbler, skrivoch
räknemaskiner m. fl. inventarier icke få göras utan att underställas
Kungl. Majits prövning. Mindre brådskande behov torde kunna anstå, tills

Riksdagens skrivelse nr 417.

statens krisorgan i en framtid upphöra, då stora lager av staten tillhöriga
inventarier av olika slag bliva disponibla för ämbetsverkens behov. Det torde
böra erinras, att dessa organ under budgetåren 1939/40—1941/42 inköpt
inventarier för sammanlagt i runt tal 1,220,000 kronor. Jämväl från andra
myndigheter, vilkas verksamhet på grund av nu rådande förhållanden kommit
att utvidgas, torde väsentliga lager av dylika inventarier vara att påräkna
vid kristidens upphörande. F ör underhåll av redan befintliga inventarier
samt för mindre inköp av sådana torde för varje ämbetsverk och myndighet
böra beräknas ett mindre anslagsbelopp.

Under § 28 i sin berättelse påtalade 1940 års revisorer de högst varierande
kostnader, som av statliga ämbetsverk och myndigheter betalades för tvätt
av handdukar och förordade för vinnande av besparingar pa detta område
en centralisering av tvätten för de statliga myndigheterna i Stockholm i sådan
form, att fångvårdsstyrelsens arbetskontor övertoge förefintliga handduksförråd
samt förbunde sig att tillhandahålla rena handdukar i mån av
behov. Någon sådan organisation har emellertid ännu icke kommit till stånd.
Revisorerna, som ånyo haft tillfälle konstatera, att utgifter för ifrågavai ande
ändamål ganska väsentligt variera — från 55 öre till 85 öre per kilogram
anse, att åtgärder snarst böra vidtagas för åstadkommande av en sådan

centralisering. . ....

Den av revisorerna nu verkställda granskningen har i stort sett givit vid
handen, att besparingar icke vunnits i den utsträckning, som med hänsyn
till Kungl. Maj.ts föreskrifter i ämnet kunnat förväntas. Enligt dessa bestämmelser
har det överlämnats åt vederbörande ämbetsverk och myndigheter att
själva avgöra, i vad mån besparingsåtgärder kunna finnas pakallade. Detta
har även medfört, att vissa ämbetsverk verkställt ganska väsentliga beskärningar
av sina utgifter, medan på andra håll besparingsåtgärder i endast obetydlig
omfattning vidtagits. För att giva ökad effektivitet åt Kungl. Maj:ts
besparingsföreskrifter synes därför erforderligt att at vederbörande revisionsmyndigheter
eller annat organ uppdrages att övervaka efterlevnaden av dessa
bestämmelser med skyldighet för myndigheten att hos Kungl. Maj.t göra den
anmälan, vartill granskningen givit anledning.

Den av revisorerna verkställda undersökningen giver vid handen, att de av
Kungl. Maj:t utfärdade besparingsföreskriftema icke av vissa myndigheter
tillämpats i den utsträckning, som avsetts. Sålunda hava på vissa håll vikariatsförordnanden
meddelats i sådana fall, där dylika förordnanden uppenbarligen
icke varit nödvändiga eller försvarliga. Vidare har förekommit, att
övertidsersättning utbetalats i en omfattning, som icke står i överensstämmelse
med besparingsföreskriftema, vilket i många fall synes bero på avsaknaden
av en ändamålsenlig organisation av arbetet och ett icke fullt utnyttjande
av den ordinarie arbetstiden. Även nyinköp av möbler m. m. synes
hava skett i en omfattning, som icke svarar mot ett oavvisligt behov av dylik
nyanskaffning.

Då det enligt de utfärdade besparingsföreskriftema överlämnats åt vederbörande
myndigheter att själva avgöra i vad mån föreskrifterna äro påkallade,
hava revisorerna framlagt förslag av innehåll, att åt vederbörande
revisionsmyndigheter eller annat organ uppdrages att övervaka efterlevnaden
av dessa föreskrifter med skyldighet för myndigheten att hos Kungl.
Maj:t göra den anmälan, vartill granskningen givit anledning.

Riksdagens skrivelse nr 417.

Riksdagen har med hänsyn till vad som i ärendet förekommit funnit i hög
grad påkallat, att åtgärder vidtagas i syfte att effektivisera besparingsföreskrifterna
i fråga och därmed åstadkomma ett nedbringande av statsverkets
kostnader och har ansett den av revisorerna anvisade utvägen härför böra
närmare undersökas.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att
åstadkomma effektivitet åt de av Kungl. Majit för allmänna civilförvaltningen
utfärdade besparingsföreskrifterna.

5:o)

Särskild lönedomstol.

Under finansdepartementet, § 20, hava revisorerna berört vissa synpunkter
rörande önskvärdheten av inrättandet av en särskild lönedomstol (Del I,
sid. 68—79).

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för de huvudsakliga regler, som
för närvarande gälla i fråga om instansordningen m. m. vid tvister om avlöningsförmåner
till statens tjänstemän och vissa kommunala befattningshavare
m. fl.

Härutinnan må i korthet följande framhållas.

Beträffande statliga tjänstemän gäller enligt kungörelsen 1924:528, att
tjänsteman äger hos kammarrätten såsom sista instans anföra besvär över
statliga myndigheters beslut angående honom författningsenligt tillkommande
avlönings- och pensionsförmåner samt resekostnads- och traktamentsersättning.
över lokalförvaltnings beslut skola dock besvär först föras hos förvaltningens
centralstyrelse och därifrån till kammarrätten. Är tjänsteman
däremot anställd genom personligt kontrakt och anser tjänstemannen, att
myndighetens tolkning av kontraktsvillkoren är felaktig, torde han hava att
anföra besvär häröver icke hos kammarrätten utan hos Kungl. Majit i statsrådet,
eventuellt med lokalförvaltnings centralstyrelse som mellaninstans.
Den omständigheten, att besvärstiden försuttits, torde emellertid ej hindra
befattningshavaren att ånyo i administrativ ordning anhängiggöra sin talan
(se Militeombudsmannens berättelse 1940 sid. 162 ff).

Antingen statlig tjänstemans löne- och pensionsförmåner utgå enligt särskild
författning eller enligt personligt kontrakt, äger han efter stämning få
frågan om storleken av sina löne- och pensionsförmåner m. m. prövad vid
allmän domstol. Denna möjlighet står öppen, även om han försuttit tiden för
anförande av besvär mot myndighetens beslut. Möjligheten att utfå de ytterligare
löneförmåner, vartill tjänstemannen kan vara berättigad, begränsas i
detta fall allenast av de allmänna reglerna om preskription av fordran. Bestämmelserna
om besvärstid för anförande av talan mot myndigheternas beslut
i lönefrågor äro alltså icke av större praktisk betydelse.

Vidare bör observeras, att kollektivavtal skola tolkas av arbetsdomstolen,

Riksdagens skrivelse nr 417.

vilket även äger tillämpning för de stora grupper statsanställda, vilkas löneförmåner
numera regleras genom sådana avtal.

I anmärkningsmål — d. v. s. mål, som avse av statlig revisor gentemot redogörare
väckt talan om återbetalning av felaktigt utanordnat belopp riktas
ersättningsanspråk i sådana fall, varom här är fråga, direkt endast mot
redogöraren, d. v. s. den som är ansvarig för den utbetalning, mot vilken i
samband med räkenskapsgranskningen framställes anmärkning. Anses anmärkningen
befogad, ålägges redogöraren ersättningsskyldighet, även om
hans förfarande kan anses rimligt eller ursäktligt. Möjligen har under senare
år i praxis tagits något större hänsyn till de förhållanden, varunder betalningen
skett, än tidigare varit fallet. Grunden för detta vidsträckta s. k. redogöraransvar
inom statsförvaltningen är oklar. Ett liknande ansvar torde ej
förekomma i något annat lands statsförvaltning. Anmärkningsmål angående
statstjänstemäns löner avgöras, som nämnts, i sista instans i kammarrätten,
då det gäller tolkningen av en löneförfattning o. d. Är det däremot fråga om
tillämpning av ett personligt anställningskontrakt mellan staten och statstjänsteman,
kan målet fullföljas till regeringsrätten.

Den person, som haft fördel av redogörarens oriktiga utbetalning — den
s. k. sakägaren — kan däremot icke åläggas ersättningsskyldighet i anmärk -ningsmålet. Han äger emellertid yttra sig i målet och för ofta det egentliga
försvaret. Ofta — och i fråga om riksräkenskapsverkets utslag regelmässigt
— tillfogas i utslaget, att det står redogöraren öppet att hos vederbörande,
d. v. s. sakägaren, söka sitt åter efter befogenhet. Detta tillägg innebär emellertid
intet juridiskt förpliktande. Om sakägaren vägrar ersätta redogöraren,
måste regresstalan mot sakägaren förås vid allmän domstol. Denna kan därvid
komma till annat resultat än den administrativa domstolen. I ett fall
hade sakägaren till och med ersatt redogöraren, men ansågs det oaktat äga
att efter stämning söka beloppet åter av kronan (NJA 1927 sid. 128). Däremot
anses redogörare, som på grand av utslag i anmärkningsmål utgivit ersättning
till staten, icke sedermera kunna vid allmän domstol söka det utgivna
åter av kronan (NJA 1933 sid. 687).

Anses redogörare vid felaktig utbetalning hava gjort sig skyldig till en mera
uppenbar försummelse, kan han också åtalas för tjänstefel vid allmän domstol
och i samband därmed ådömas skadestånd. Även örn ansvarsyrkande i
sådana fall icke framställes utan endast anspråk å skadestånd göres, är allmän
domstol oförhindrad upptaga frågan om betalningsansvar till prövning.
Den administrativa vägen med anmärkningsprocess i vanlig ordning anses å
andra sidan kunna användas, även om redogöraren skulle kunna dömas till
ansvar. (Angående anmärkningsmålen se O. Ekenberg: »Processen i anmärkningsmål»
i Förvaltningsrättslig tidskrift 1938 sid. 349—376).

I fråga örn de kommunalanställda gäller, att flertalet sådana befattningshavare
äro anställda enligt villkor, som bestämts av vederbörande kommun
eller efter avtal med befattningshavarna. Tvister härom kunna som regel ej
komma under de administrativa domstolarnas sakliga prövning. Kommunala
beslut kunna visserligen överklagas, men prövningen avser, huruvida beslutet

Riksdagens skrivelse nr 417.

tillkommit i laga ordning eller klagandens enskilda rätt kränkts. Med hänsyn
till den snäva innebörd, som i praxis givits åt den senare besvärsgrunden —
oftast åberopad i de kommunala lönemålen — kan endast undantagsvis en
sakprövning ske (se härom S. Sjöberg: »Enskild rätt kränkt» i Förvaltningsrättslig
tidskrift 1941 sid. 279 ff.). Emellertid har Kungl. Maj:t för vissa
grupper kommunala tjänstemän i olika författningar utfärdat reglerande bestämmelser.
Revisorerna hava redogjort för de viktigaste av dessa.

Efter att hava berört vissa tidigare förslag till reformer på nu förevarande
område hava revisorerna sammanknutit sina synpunkter och önskemål i
denna fråga i följande uttalande.

Av det ovan anförda framgår, att nuvarande ordning för prövning av tvister
om statstjänstemännens och vissa kommunalt anställdas avlöningsförmåner
icke är genomtänkt. Avsaknaden av ett konsekvent genomfört system är
påfallande. Olägenheterna härav bliva för varje år alltmer kännbara, i samma
mån antalet befattningshavare, vilka beröras av statligt fastställda löneförfattningar,
ökas.

Den tidsutdräkt j)å flera år, som för närvarande kan förekomma innan en
tvistig tolkningsfråga beträffande en löneförfattning blivit slutligt avgjord
av kammarrätten, medför den stora olägenheten att under en följd av år
ovisshet råder om stadgandets rätta innebörd. Detta försvårar arbetet både
för de löneutbetalande myndigheterna och för revisionsmyndigheterna. Dessutom
medför det olägenheter för de tjänstemän, som kunna bliva skyldiga
återbetala för mycket uppburna löneförmåner. Nämnda missförhållande
skulle möjligen kunna i viss mån avhjälpas, om avlöningsmål av principiell
betydelse behandlades med förtur av kammarrätten och kammarrätten erhölle
eventuellt erforderlig personalförstärkning för handläggning av dessa
mål.

Med en sadan anordning skulle dock alltjämt kvarstå den väsentliga olägenheten,
att regeringsrätten i sista instans avgör mål om avlöningsförmåner
till vissa kommunala tjänstemän, vilkas löner regleras enligt författningar,
som äro nästan identiska med de statliga löneförfattningarna. Revisorerna
avse härvid särskilt lärare inom folkskoleväsendet och vid de högre kommunala
skolorna. Risk föreligger alltså, att regeringsrätten och kammarrätten vid
tillämpningen av dylika författningar komma till olika uppfattning beträffande
stadgande^ av i sak enahanda innebörd. Och under alla förhållanden
kvarstår den olägenheten, att ett utslag av allmän domstol kan kullkasta en
sedan åratal stadgad administrativ praxis.

Av anförda skäl anse revisorerna, att en särskild lönedomstol bör inrättas,
som övertager kammarrättens samtliga befogenheter beträffande löne- och
pensionsärenden m. m., som avses i kungörelsen 1924: 528, ävensom vissa av
regeringsrättens motsvarande uppgifter. Rätten att få löne- och pensionsfrågor
prövade av allmän domstol bör upphöra i mål, som falla under lönedomstolens
prövning. Dess utslag böra vinna rättskraft på samma sätt som allmänna
domstolars utslag. Därigenom skulle lönedomstolens utslag på ett slutgiltigt
sätt avgöra tvistefrågorna, och utslagen skulle kunna tjäna till en
säker vägledning för löneförfattningarnas tillämpning. Lönedomstolens avgörande
skulle även kunna träffas betydligt snabbare än vad nu är fallet.

Lönedomstolen bör även erhålla de särskilda befogenheter, som tillkomma
en administrativ domstol, bland annat rätten att avgöra lönefrågor, där en
mera fri prövning efter skälighet tillkommer myndigheterna.

Vid tillämpningen av statliga löneförfattningar bör lönedomstolen intaga

Riksdagens skrivelse nr 417. 13

samma centrala ställning som arbetsdomstolen intar beträffande kollektivavtalen.

Beträffande frågan, vilka grupper kommunalanställda, som böra hänföras
under lönedomstolen, vilja revisorerna förorda, alt mål angående löne- och
pensionsförmåner till folkskolans lärare och lärare vid högre kommunala
skolor hänskjutas till lönedomstolen. För att undvika nuvarande oenhetliga
instansordning beträffande förstnämnda lärares avlöning böra samtliga lönefrågor,
som beröra folkskolans lärare, falla under lönedomstolens prövning,
sålunda även frågor om avlöning till lärare, för vilka statsbidrag ej utgår.

Även om beträffande andra kommunala tjänstemannagrupper risken för
olika praxis icke är så stor som i fråga om nämnda lärare, anse revisorerna
starka skäl tala för att även avlöningsmål beträffande vissa andra sådana
grupper böra avgöras av lönedomstolen. Revisorerna avse här särskilt präster,
kyrkobetjänte och polismän. Möjligen kan det visa sig ändamålsenligt att i
en framtid hit hänföra samtliga mål angående kommunalt anställda befattningshavares
löneförmåner.

Såvitt möjligt böra samtliga frågor, som beröra den anställdes anställningsoch
avlöningsförhållanden, höra under lönedomstolens prövning, såsom frågor
om placering i löneklass, semester, tjänstledighet, provision, resekostnader,
traktamente och andra utgifter för tjänsten, rätt till pension, pensionens
och pensionsavgifternas storlek, tvister mellan tjänstemän örn rätt till
lönen, tillämpning av boställsordningar, tjänstgöringsskyldighet m. m. Även
örn tolkningsfrågorna uppkomma i samband med tvist örn statsbidrags storlek
eller såsom mål om skadestånd, böra de handläggas av lönedomstolen som
enda och sista instans. Frågor om förord och tillsättning böra däremot givetvis
såsom hittills handläggas i administrativ väg.

För att avgöranden skola erhållas så snabbt som möjligt anse revisorerna
det önskvärt att målen komma direkt under lönedomstolens prövning. Sålunda
bör exempelvis kammarkollegiets prövning av prästerskapets och kyrkobetjäntes
avlöningsfrågor upphöra, likaså länsstyrelsernas prövning av
folkskolans och de högre kommunala skolornas lärarlöner. Talan mot lokalförvaltningarnas
beslut i lönefrågor bör likaledes föras direkt vid lönedomstolen.

Då lönedomstolen skall övertaga de uppgifter, som för närvarande tillkomma
såväl administrativa myndigheter som allmänna domstolar, bör den
kunna handlägga målen under relativt fria former. Den av årets riksdag antagna
rättegångsbalken bör därför ej bliva tillämplig i full utsträckning å
domstolen. Ett flertal av målen torde nämligen rped fördel kunna avgöras
som hittills efter ett rent skriftligt förfarande. Lönedomstolen bör emellertid
äga att, om den finner lämpligt, kalla parterna till inställelse inför domstolen
samt anställa vittnesförhör.

Därest mål örn avlöningsförmåner till kommunalt anställda personalgrupper
komma under lönedomstolens prövning, kan det ifrågasättas, örn icke den
kommunala besvärsrätten bör ändras, så att icke samma fråga prövas såväl
i administrativ väg som av lönedomstolen.

Vidare bör övervägas, örn ej särskild kortare preskriptionstid för löneförmåner
bör införas.

Bland lönedomstolens ledamöter böra finnas representanter för anställningsförhållandets
båda parter.

Genom inrättandet av en särskild lönedomslol, anordnad efter ovan angivna
riktlinjer, skulle enligt revisorernas mening ett flertal fördelar vinnas.

Målen skulle snabbare än för närvarande erhålla ett slutligt avgörande,
vilket är av särskild betydelse i mera principiella frågor. Därigenom skulle
redogörarnas arbete underlättas, ett flertal revisionsanmärkningar kunna

Riksdagens skrivelse nr 417.

undvikas och risken för befattningshavarna att avfordras en gång mottagna
belopp minskas. Härav skulle följa såväl en större rättssäkerhet som en betydande
besparing för det allmänna.

Enhetliga principer skulle kunna tillämpas beträffande de av statsmakterna
fastställda löneförfattningama.

Regeringsrättens och kammarrättens arbetsbörda skulle lättas.

De allmänna domstolarna skulle befrias från prövningen av hithörande
frågor, vilka med hänsyn till dessas speciella natur måste medföra vida större
arbete för en allmän domstol än för en specialdomstol.

Om sakkunskapen på ifrågavarande område koncentreras till en lönedomstol,
torde man kunna förvänta, att domstolen vinner en speciell och djupare
insikt i hithörande frågor, som bör bliva av betydelse för såväl lagstiftning
som rättstillämpning.

De önskemål beträffande en särskild lönedomstol, åt vilka revisorerna i det
föregående givit uttryck, äro av den allmänna vikt och betydelse att revisorerna
anse, att omedelbara åtgärder för ernående av en reform efter i huvudsak
ovan angivna riktlinjer böra vidtagas.

Yttranden hava avgivits av kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna
lönenämnden (Del II, sid. 45—59). De båda sistnämnda myndigheterna
hava tillstyrkt, att frågan om inrättandet av en särskild domstol göres till
föremål för utredning. Kammarrätten däremot har ställt sig avvisande mot
förslaget.

Riksdagen har för sin del funnit uppenbart, att inrättandet av en särskild
lönedomstol skulle kunna medföra betydande fördelar i form av snabbare
avgöranden och enhetligare rättstillämpning i mål och ärenden angående
avlöningsfrågor. Huruvida ett inrättande av en särskild lönedomstol även
borde medföra, att rätten att hänskjuta hithörande ärenden till allmän domstols
prövning skall upphöra är en fråga, till vilken riksdagen icke ansett sig
böra taga ställning, överhuvud taget synes det av revisorerna framlagda förslaget
innefatta ett flertal spörsmål av delvis mycket komplicerad art. Ett mera
definitivt ställningstagande till detsamma kan fördenskull icke utan vidare
komma i fråga. Med hänsyn till frågans stora vikt har riksdagen emellertid
ansett önskvärt, att den göres till föremål för närmare utredning.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
angående lämpligheten av att inrätta en särskild lönedomstol.

6:o)

Sjukledigheter och sjukvårdskostnader inom civila statsförvaltningen.

Under finansdepartementet, § 21, hava revisorerna påtalat vissa missförhållanden
beträffande statstjänstemännen tillkommande förmåner under
sjukdom (Del I, sid. 79—106).

Revisorerna hava verkställt en utredning rörande sjukledigheter och sjukvårdskostnader
inom civila statsförvaltningen. Resultaten av revisorernas
utredning fördelas på dels ledighetsdagar för sjukdom och för svag hälsas
vårdande, dels ersättningar åt verksläkare, dels sjukhusvård, dels ock kost -

Riksdagens skrivelse nr 417.

nader för medicin. Den av revisorerna verkställda utredningen har belysts
av vissa i revisionsberättelsen intagna sammanställningar.

De totala sjukvårdskostnaderna hava, framhålla revisorerna, sedan tiden
för ikraftträdandet av civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet
undergått en kontinuerlig stegring. I viss mån torde kostnadsökningen
kunna förklaras med att antalet tjänstemän under budgetåren 1939/40
—1941/42 undergått någon ökning. Då emellertid huvudparten av de nytillkomna
tjänstemännen torde vara att hänföra till kategorien extra tjänstemän,
för vilken sjukvårdskostnaderna äro väsentligt lägre än för ordinarie
och extra ordinarie befattningshavare, måste personalökningen antagas hava
medverkat till stegringen i endast obetydlig utsträckning. Då det gäller kostnaden
för medicin, får antagas att prishöjningar i viss mån förorsakat stegringen.
Däremot torde, framhålla revisorerna, de i vissa fall genomförda
höjningarna av legosängsavgifterna för sjukhusvård icke hava i nämnvärd
grad påverkat kostnaderna för sådan vård. Ersättningar åt verksläkare slutligen
hava under samtliga tre budgetår utgått enligt samma grunder, varför
stegringen icke kan förklaras annat än genom att verksläkare anlitats i ökad
omfattning.

Då det gäller allmänna civilförvaltningen, torde en av orsakerna till stegringen
vara att söka däri, att kännedom om sjukvårdsförmånerna, vilka tillkommo
den 1 juli 1939, endast långsamt spritt sig bland tjänstemännen.
Därigenom skulle även förklaringen vara given till de tämligen konstanta
kostnaderna inom affärsverken, vilka sedan lång tid haft tillgång till fri
sjukvård. En annan förklaringsgrund torde vara den alltmera frikostiga tolkningen
av hithörande föreskrifter.

I fråga om de olika kostnadsgrupperna intager gruppen ersättningar åt
verksläkare den dominerande platsen. Bland ersättningar åt verksläkare ingå
till en icke ringa del ersättningar för utfärdande av i tjänsten erforderliga
intyg.

Enligt vad revisorerna iakttagit har personal med halvtidstjänstgöring i
många fall erhållit sjukvårdsförmåner i samma utsträckning som tjänstemän
med heltidstjänstgöring.

Revisorerna framhålla, att de vid sin granskning icke kunnat undgå att
uppmärksamma, att vid tillämpningen av gällande bestämmelser dessa tolkats
på ett för befattningshavarna allt förmånligare sätt.

Revisorerna hava sammanknutit sina iakttagelser i följande uttalande.

Under tjänstledighet på grund av sjukdom äger ordinarie tjänsteman enligt
gällande avlöningsbestämmelser åtnjuta semester och avdragsfri sjukledighet
under sammanlagt 45 dagar intill det år, under vilket han fyller 40
år samt under högst 55 dagar för tid därefter. Extra ordinarie tjänsteman
äger — utöver semester — under vissa förutsättningar åtnjuta sjukledighet
med oavkortad lön under 7 dagar. Vid sjukledighet utöver nämnda tidsperioder
skola ordinarie och extra ordinarie tjänstemän vidkännas A-avdrag. Extra
tjänstemän och aspiranter vidkännas vid sjukledighet B-avdrag under sex
månader av ett och samma kalenderår eller vid sjukdom, som fortgår över
årsskifte, under högst sex månader i följd samt C-avdrag för tid därutöver.

Riksdagens skrivelse nr 417.

Av utredningen framgår, att de 43,000 tjänstemän inom den civila statsförvaltningen,
som undersökningen omfattat, under budgetåret 1941/42 åtnjutit
tjänstledighet till följd av sjukdom eller för svag hälsas vårdande under
sammanlagt 611,000 dagar. Då samtliga tjänstemän inom den civila statsförvaltningen,
å vilka civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet
äro tillämpliga uppgå till något mer än 100,000, torde den sammanlagda
sjukledigheten för deras del kunna uppskattas till 1,500,000 dagar.
Härav utgör tjänstledighet för svag hälsas vårdande endast en mycket obetydlig
del.

Avlöningen under dessa 1,500,000 sjukdagar måste uppenbarligen uppgå
till ett mycket högt belopp.

Utredningen visar, att vid flera verk sjukledighet förekommit i påfallande
stor omfattning. Detta synes främst vara fallet i fråga om korttidsledighet,
d. v. s. sjukledigheter understigande fyra dagar.

Möjligheterna till besparing i de hittills för varje år stegrade sjukvårdskostnaderna
synas böra undersökas. Revisorerna vilja i detta hänseende erinra
örn den enligt folkskolans avlöningsreglemente gällande ordningen för ersättande
av sjukvårdskostnader. Enligt denna gäller, att sjukvårdskostnaderna
för lärare ersättas av statsmedel endast till den del de överstiga 100 kronor
under ett redovisningsår. Förmånerna utgå i övrigt i huvudsak i den omfattning
och under de villkor, som gälla för tjänstemän inom den civila statsförvaltningen.
Genom en motsvarande anordning för statstjänstemännen skulle
en betydande beskärning av sjukvårdskostnaderna kunna vinnas.

Vad angår ersättningar till verksläkare, synes det revisorerna förtjänt att
tagas under övervägande, om icke nu tillämpade ersättningsregler borde ändras
därhän, att den ersättning, som verksläkare uppbär för själva undersökningen
eller behandlingen, också borde utgöra vederlag för utfärdandet av
erforderliga intyg.

Beträffande specialistvården hava revisorerna uppmärksammat, att tjänstemän
i större samhällen kommit i åtnjutande av sådan vård i betydligt större
omfattning än andra tjänstemän. Bestämmelserna om specialistvård böra
därför i likformighetens intresse underkastas en översyn.

Revisorernas iakttagelser beträffande kostnaderna för sjukhusvården synas
ytterligare belysa önskvärdheten av att det utav 1941 års revisorer väckta
förslaget, att kostnaden för sjukhusvård alltid bör ersättas efter den beräknade
avgiften för vård å allmän sal enligt nu gällande grunder, bringas till genomförande.

Vidare synes en reglering av deltidstjänstgörande personals rätt till kostnadsfri
sjukvård böra komma till stånd.

I det föregående hava revisorerna påtalat vissa missförhållanden beträffande
statstjänstemännen tillkommande förmåner under sjukdom. Revisorerna
hava emellertid därvid icke förbisett, att, då verklig sjukdom föreligger,
staten bör på allt sätt bidraga till kostnaderna för en effektiv sjukvård samt
i möjligaste mån lindra sjukdomens ekonomiska konsekvenser för vederbörande
tjänsteman.

Med hänsyn till den betydande ekonomiska omfattningen av de här berörda
spörsmålen hava revisorerna velat fästa riksdagens särskilda uppmärksamhet
på desamma.

Vid den av revisorerna verkställda granskningen rörande sjukledighet och
sjukvårdskostnader inom civilförvaltningen hava revisorerna påtalat, att tilllämpningen
av gällande bestämmelser medfört för statsverket alltmer stegrade
kostnader.

Riksdagens skrivelse nr 417.

Med hänsyn till ärendets allmänna räckvidd och till önskvärdheten av att
statsverkets utgifter på ifrågavarande område såvitt möjligt begränsas, har
riksdagen funnit lämpligt, att detta spörsmål göres till föremål för en allsidig
och förutsättningslös utredning. Denna utredning bör givetvis omfatta motsvarande
kostnader för befattningshavare inom försvarsväsendet.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande sjukledighet och sjukvårdskostnader
inom civilförvaltningen och försvarsväsendet.

7:o)

Beskattningen av sjukvårdsförmåner.

Under finansdepartementet, § 23, hava revisorerna berört frågan om beskattning
av löntagare för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits på grund av
anställningsförhållandet (Del I, sid. 110—112).

Enligt 32 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) hänföras
till intäkt av tjänst avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån
i penningar, bostad eller annat, som utgått för tjänsten. Sådan intäkt utgör
skattepliktig inkomst enligt såväl kommunalskattelagen som förordningen den
28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Enligt gällande beskattningsregler äger skattskyldig icke att i deklarationen
göra avdrag för sjukvårdskostnader för sig och sin familj.

Enligt vad revisorerna inhämtat, hava de av staten utgivna ersättningarna
för sjukvård åt befattningshavare hittills icke upptagits å de löneuppgifter,
som avlämnats till taxeringsmyndigheterna. En väsentlig orsak härtill torde
vara, att sådana ersättningar icke framgå av avlöningslistorna, vilka utgöra
grundval för nämnda uppgifter. Vid revisorernas förfrågan hos ett antal
verk och inrättningar har anledningen till att dessa förmåner för befattningshavare
icke medräknats i Iöneuppgifterna i vissa fall angivits vara att man
ej tänkt på saken, i andra fall att man ansett ersättningarna vara så små att
de ej borde inverka på skatten och i ett fall -— det gäller här en större förvaltning
— att man ansett det alltför tidsödande att redovisa de omfattande
sjukvårdskostnaderna i småposter på de enskilda befattningshavarna. Revisorerna
hava kommit till den uppfattningen att man på vissa håll ansett
ifrågavarande förmån icke utgöra skattepliktig inkomst. Att man på andra
håll helt förbigått frågan sammanhänger med all sannolikhet med det nyss
berörda förhållandet att förmånen ej kommer till synes i avlöningslistan.

Vid förfrågan hos olika kommunala institutioner i Stockholms stad har
upplysts, att sjukvårdsförmånerna till personal i .stadens tjänst — vilka för
personal med nyreglerad lön ungefär motsvara dem som utgå lill civila befattningshavare
i statens tjänst — icke heller av dessa institutioner medtagits
i Iöneuppgifterna till taxeringsmyndigheterna.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Bihang till riksdagens protokoll 1943 14 sami. Nr 417. ''4

Riksdagens skrivelse nr 417.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att löntagare i allmänhet icke torde
bliva beskattade för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits på grund av anställningsförhållandet.
Till följd härav synas de komma att intaga en förmånligare
ställning än flertalet övriga skattskyldiga. Detta förhållande träder kanske
särskilt i dagen i fall, då det allmänna, såsom då det gäller sjukhusvård, endast
bestrider en del av sjukvårdskostnaderna. I dylika fall beskattas nämligen
befattningshavaren för den del av kostnaderna, som han själv har att bestrida,
medan han för den del av kostnaderna, som övertages av det allmänna, dessutom
erhåller befrielse från skatt. Revisorerna kunna i detta sammanhang icke undgå
att fästa uppmärksamheten på följande egendomliga förhållande. Då det i
folkskolans avlöningsreglemente föreskrives, att folk- och småskollärare själva
hava att vidkännas kostnader för sin sjukvård intill ett belopp av 100 kronor
örn året, medför nuvarande ordning den ojämnheten att dessa befattningshavare,
då det gäller beskattningen, komma i en ogynnsammare ställning
än övriga befattningshavare i allmän tjänst.

Med hänsyn till att de förmåner som vissa kategorier löntagare numera
uppbära i form av kostnadsfri sjukvård uppgå till betydande belopp och
jämväl till det förhållandet att värdet av desamma vid taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt ligga »i toppen» av inkomsten förefaller det
revisorerna även ur statsfinansiell synpunkt angeläget, att ifrågavarande förmåner
göras till föremål för beskattning. Härför kräves visserligen ett merarbete,
nämligen inräknande av förmånernas belopp i löneuppgifterna, men
detta arbete torde med ändamålsenliga anordningar i fråga om redovisningen
kunna nedbringas till en relativ obetydlighet.

Under åberopande av det ovan anförda vilja revisorerna föreslå att vederbörande
anmanas att i löneuppgifter tili taxeringsmyndighet medtaga jämväl
beloppet av för befattningshavare utgivna sjukvårdsersättningar.

Såsom revisorerna framhållit torde löntagare i allmänhet icke bliva beskattade
för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits på grund av anställningsförhållandet.
Anledningen härtill synes vara, alt ersättningen för sjukvård icke upptages
å de löneuppgifter, som avlämnas till taxeringsmyndigheterna, vilket i sin
tur, vad närmast statens befattningshavare beträffar, torde bero på att sjukvårdsförmånerna
icke komma till synes i vederbörliga avlöningslistor.

I betraktande av det av revisorerna här behandlade spörsmålets vikt och
betydelse ur såväl principiell som finansiell synpunkt har riksdagen ansett
sig böra anhålla, att Kungl. Maj:t måtte upptaga denna fråga till närmare
prövning.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville till prövning upptaga frågan
om skattskyldighet för av löntagare i allmänhet på grund av anställningsförhållandet
åtnjutna sjukvårdsförmåner.

8:o)

Mynt- och justeringsverkets försäljningar av silver.

Under finansdepartementet, § 27, hava revisorerna framställt vissa anmärkningar
mot myntdirektör Grabes befattning med föreningen Industrisilver
(Del I, sid. 127—129).

Riksdagens skrivelse nr 117.

1!)

Revisorerna hava meddelat, att de vid granskning av mynt- och justeringsverkets
räkenskaper iakttagit, att verket under de senaste åren börjat försälja
silver i en betydande omfattning. Revisorerna hava inhämtat, att silverförsäljningarna
bero på att Sverige genom det pågående kriget numera praktiskt
taget avskurits från import av silver. Landet har sålunda att för sin silverförsörjning
lita till inhemsk produktion, framför allt från Boliden. Denna
produktion, som ligger mellan 20 och 25 ton för år, inköpes numera helt
av mynt- och justeringsverket, vilket ställer vad som med hänsyn till behovet
av skiljemynt kan undvaras till silverindustriens förfogande. Under budgetåret
1941/42 har myntverket funnit sig kunna tilldela industrien 25 procent
av produktionen.

Fördelningen olika industri- och guldsmedsföretag emellan handhaves väsentligen
av en ekonomisk förening med firma »Industrisilver, förening u. p.
a.». Denna förening bildades enligt en till Överståthållarämbetet ingiven registreringsanmälan
den 25 november 1940. Den har enligt stadgarna till ändamål
att inköpa samt på villkor styrelsen bestämmer tillhandahålla för
eningens medlemmar finsilver. Till medlem i föreningen kan antagas envar
person, fysisk eller juridisk, som bedriver yrkesmässig fabrikation av silver
eller nysilver. Ansökan om inträde i föreningen skall ske skriftligen till föreningens
styrelse och skall sökanden därvid foga vissa uppgif ter. Efter granskning
av ansökningen och i samband därmed förefintliga uppgifter skall styrelsen
upptaga frågan örn inval till avgörande, varvid dock medlemskap icke
kan förvägras i annat fall än att beslut om avslag å ansökningen biträdes av
styrelsens ordförande. Varje medlem skall deltaga i föreningen med minst en
insats å 100 kronor samt därutöver en insats å 100 kronor för varje fullt 100-tal kilogram silver, som han i årligt medeltal inköpt under åren 1937—1939.
Härutöver åligger det medlem att avlämna två till innehavaren ställda, vid
anfordran betalbara reverser å ett sammanlagt belopp, motsvarande fem
gånger den insats, han har att erlägga. Dessa reverser skola omhändertagas
av styrelsen, som äger i mån av behov nyttja reverserna som hypotek för föreningen
åvilande förpliktelser.

Medlem äger begära utträde ur föreningen genom till styrelsen ställd skriftlig
och bevittnad uppsägning, vilken dock ej får ske förrän två år från inträdet
i föreningen. Utträdet anses äga nini vid liden för den räkenskapsavslutning,
som äger rum näst efter sex månader sedan medlem anmält sitt
utträde.

Föreningens styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter.
Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande och därjämte en
verkställande ledamot. Arvode utgår till styrelsens ordförande med 2.000
kronor om året och till verkställande ledamoten med 4,000 kronor om året.
Till envar av styrelsens övriga ledamöter utgår arvode med 500 kronor för
år. Såsom styrelsens ordförande tillika verkställande ledamot har alltsedan
föreningens bildande tjänstgjort cbefen för mynt- och justeringsverket, myntdirektören
A. Grabe. Denne har för år 1941 utöver nämnda arvoden för sitt
arbete i föreningen uppburit ett extra arvode å 4.000 kronor, eller tillhopa

Riksdagens skrivelse nr 417.

10,000 kronor. Till suppleant för Grabe har utsetts ingenjören i mynt- och
justeringsverket fil. lic. E. Lindberg. Denne är dessutom anställd såsom biträde
åt styrelsens verkställande ledamot mot en ersättning av 300 kronor för
månad. Härutöver har han för sitt arbete i föreningen under år 1941 uppburit
ett extra arvode å 2,400 kronor. Föreningens revisor har för år 1941
uppburit ett arvode å 1,000 kronor. Föreningens firma tecknas förutom av
styrelsen som sådan av styrelsens ordinäre ledamöter två i förening eller
av myntdirektören Grabe ensam.

Industrisilvers adress är Hantverkargatan 5 i Stockholm, d. v. s. mynt- och
justeringsverkets hus. Då föreningen enligt myntverkets räkenskaper icke
erlagt någon hyra till verket för lokal, måste antagas att föreningens expeditionslokaler
sammanfalla med myntdirektörens och dess lagerlokaler med
myntverkets.

Enligt vad revisorerna inhämtat ombesörjes föreningens korrespondens
på myntdirektörens uppdrag av Lindberg. De silverpartier, som försäljas av
Industrisilver, avhämtas av vederbörande köpare direkt från myntverkets
förråd. Utvägning från myntverkets förråd av silverpartierna verkställes av
myntverkets personal såsom tjänstegöromål.

Myntverket har under år 1941 till Industrisilver försålt 6,782 kg silver,
varav 6,104 kg till 61 kronor för kg och 678 kg för 68 kronor för kg. Dessa
priser motsvara verkets vid varje tidpunkt gällande inköpspris för inom
landet uppköpt silver.

Vid sin försäljning har föreningen Industrisilver under början av året betingat
sig ett pris av 71 kronor för kg vid försäljning av poster överstigande
25 kg och 76 kronor för kg vid försäljning av mindre poster. Den 21 juni
1941 beslöt föreningens styrelse höja dessa priser med 5 kronor för kg. Vissa
avvikelser från nämnda priser hava i särskilda fall medgivits, nämligen för
två s. k. kompensationsinköp. I stort sett innebär nämnda prissättning alltså,
att föreningen betingat sig ett pris, som överstigit föreningens inköpspris med
10 eller 15 kronor per kg råsilver, då försäljningsposten uppgått till minst
25 kg samt med 15 eller 20 kronor per kg vid försäljning i mindre partier.

Den 17 november 1941 beslöt föreningen Industrisilver, att återbäring av
under året uppkommen nettovinst skulle ske för samtliga köp med undantag
av de två s. k. kompensationsköpen. På grund härav utbetaltes den 31 december
1941 till föreningens medlemmar 58,921 kronor 68 öre såsom återbäring
å inköpta 5,041.75 kg silver. Till icke-medlemmar reserverades i bokslutet
1,603 kronor 34 öre såsom återbäring å inköpta 137.21 kg silver att gottgöras
i samband med likvider under år 1942. Då återbäringen verkställts med 11
kronor 68 öre för kg har sålunda förekommit, att vid inköp av partier före
ovan nämnda prisförhöjning, å vilka Industrisilver ursprungligen beräknat
10 kronors försäljningsvinst, köpare slutligen erhållit silvret för billigare
pris än myntverkets inköpspris.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna finna det synnerligen anmärkningsvärt, att Grabe ansett sig
kunna, på sätt här skett, utnyttja sin ställning såsom myntdirektör till att

Riksdagens skrivelse nr 417.

bereda sig ekonomiska fördelar. Inköpsförening^!, i vilken G. är ordförande
och verkställande ledamot, har av honom såsom chef för myntverket erhållit
silver till verkets inköpspris men vid återförsäljning till medlemmarna betingat
sig ett avsevärt högre pris. Härigenom har föreningen tillförts betydande
inkomster, vilket möjliggjort för G. att från denna lyfta ersättningar
som icke stå i rimlig proportion till de uppgifter han åtagit sig inom föreningen
och som framstå så mycket betänkligare som han Ilar att mot dem
som från myntverket inköpa silver företräda statens intressen.

Myntdirektören Grabes åtgöranden i denna sak finna revisorerna vara av
ilen allvarliga beskaffenhet, att de ansett sig böra för riksdagen anmäla förhållandet.
I

Yttrande har avgivits av justitiekanslersämbetet, varjämte promemorior avgivits
av myntdirektör Grabe och statssekreteraren i finansdepartementet
(Del II, sid. 102—115).

Av justitiekanslersämbetets yttrande i ärendet framgår, att myntdirektör
Grabe enligt ämbetets mening icke gjort sig skyldig till det allvarliga tjänstefel,
som utnyttjande av tjänsteställning för egen del innebär. Grabe har
emellertid, framhåller ämbetet, i så måtto handlat felaktigt, att han underlåtit
hos Kungl. Majit söka tillstånd att innehava ifrågavarande uppdrag.
Ehuru justitiekanslersämbetet funnit Grabes berörda underlåtenhet anmärkningsvärd,
har ämbetet likväl ansett åtal mot honom härför med hänsyn till
omständigheterna icke skäligen böra anställas.

Att en befattningshavare, såsom här skett, åtagit sig uppdrag — därtill
såsom ordförande och verkställande ledamot — i ett enskilt företag, som har
ekonomiska transaktioner med det ämbetsverk, vars chefskap han utövar,
måste riksdagen finna anmärkningsvärt. Även om något utnyttjande av
tjänsteställning för egen del icke kunnat påvisas, måste principiellt sett innehavet
av ett dylikt uppdrag ur statens synpunkt betraktas som förkastligt och
olämpligt, då fara alltid kan antagas föreligga för att vederbörande låter sig
ledas av andra hänsyn än det allmännas bästa. Riksdagen har som sin åsikt
velat framhålla, att innehav av bisysslor av det slag, varom här är fråga, icke
hör få förekomma.

Enligt gällande bestämmelser hade det ålegal Grabe att hos Kungl. Majit
göra ansökan om tillstånd att innehava uppdraget hos föreningen Industrisilver.
Så har icke skett. Liksom justitiekanslersämbetet har riksdagen ansett
denna underlåtenhet anmärkningsvärd. Alt vederbörande departement ägt
kännedom örn uppdraget i fråga kan givetvis icke hava befriat Grabe från
skyldigheten att hos Kungl. Majit söka tillstånd att innehava detsamma.
Riksdagen har emellertid icke kunnat undgå att finna märkligt, att det förhållandet,
att Grabe bragt innehavet av ifrågavarande uppdrag till departementets
kännedom, icke lett tilt att frågan blivit föremål för prövning i föreskriven
ordning.

Vad i detta ärende förekommit har föranlett riksdagen att framhålla angelägenheten
av att Kungl. Majit på lämpligt sätt hos statens ämbets- och t jäns

22 Riksdagens skrivelse nr 417.

temän inskärper vikten av ali gällande bestämmelser angående förening avtjänster
iakttagas.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit ville på lämpligt sätt hos
statens ämbets- och tjänstemän inskärpa vikten av att gällande bestämmelser
angående förening av tjänsler iakttagas.

Illo)

Forsknings- oell försöksverksamheten på inejerihanteringens område.

Under jordbruksdepartementet, § 34, hava revisorerna till behandling
upptagit frågan rörande ledningen av forsknings- och försöksverksamheten
på mejerihanteringens område och verksamhetens framtida organisation
(Del I, sid. 160—172).

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för tillkomsten av statens mejeriförsök
vid Alnarp och stadgarna för densamma. Revisorerna hava upprättat
en sammanställning, utvisande av statens mejeriförsök under tiden den 1 juli
1937—30 juni 1942 från Alnarps mejeri inköpta och dit återlevererade mejeriprodukter.

Svenska mejeriernas riksförbund beviljas statsbidrag för försöksverksamhet
i form av bidrag till avlöningar och resekostnadsersättningar åt specialkonsulenter.
Härutöver har riksföreningen erhållit bidrag av statsmedel för
vissa undersökningar på mejerihanteringens område.

Utöver den försöksverksamhet på mejerihanteringens område, som bedrives
av statens mejeriförsök och Svenska mejeriernas riksförening, förekommer
statsunderstödd sådan verksamhet även på andra håll.

I kungl, brev den 13 mars 1942 har sålunda statskontoret anbefallts att
från reservationsanslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
utbetala til! lantbruksstyrelsen ett belopp av 50,000 kronor att av styrelsen
användas enligt i styrelsens skrivelse den 5 februari 1942 föreslagna
grunder för utlämnande av bidrag lill anordnande och utförande av undersökningar
rörande vasslans tillvaratagande.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Förhållandena på förevarande område synas revisorerna icke tillfredsställande.

Enligt gällande stadgar för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
har statens mejeriförsök till ändamål att genom vetenskapliga undersökningar
och systematiska försök utreda för mejerihanteringen praktiska
frågor. I sådant syfte beviljade riksdagen medel för byggande och inrättande
av ett försöksmejeri vid Alnarp. Ehuru lokaler för ändamålet uppförts och
utrustning anskaffats har av för revisorerna okänd anledning någon mejeriverksamhet
av sådan beskaffenhet därstädes icke kommit till stånd. Såsom
framgår av omkostnadsstaten för statens mejeriförsök ävensom av den härovan
intagna sammanställningen över inköpta och återlevererade mejeriprodukter
har det vid Alnarp bedrivna arbetet utgjorts av laboratoriemässiga
undersökningar. Detta arbete, som är av mera vetenskaplig natur, utgör den
ena sidan av verksamheten för lösande av för mejerihanteringen viktiga

Riksdagens skrivelse nr 417.

praktiska frågor. Den andra omfattar systematiska försök, vid vilkas utförande
statens mejeriförsök dels på grund av avsaknaden av eget försöksmejeri
och dels med hänsyn till önskvärdheten att utföra försök med olika
slag av mjölk varit hänvisat till enskilda mejerier i olika delar av landet.

För fullgörande av sin i ovannämnda stadgar angivna uppgift är statens
mejeriförsök icke utrustat på tillfredsställande sätt. För tillgodoseende av
mejerinäringens behov har staten därför vid skilda tillfällen beviljat anslag
såväl för fortlöpande verksamhet som för genomförande av speciella undersökningar.
Dessa medel hava icke ställts till statens mejeriförsöks förfogande,
’ utan hava anvisats dels åt lantbruksstyrelsen och dels åt Svenska
mejeriernas riksförening. Vidare har riksföreningen för att kunna bedriva
verksamheten i nödig omfattning dels själv utfört undersökningar dels ock
lämnat medel för verkställande av sådana vid eller i samarbete med statens
mejeriförsök eller föreningens egna medlemmar.

Det torde vara uppenbart, att en dylik splittring av verksamheten på olika
organ, som vart och ett äger besluta örn del praktiska genomförandet av de
med de anslagna medlen avsedda åtgärderna, ävensom det förhållandet att
något organisatoriskt samarbete mellan de på området verksamma personerna
icke föreligger, måste leda till dubbelarbete, bristande effektivitet och
sålunda slöseri med medel. Denna uppfattning har jämväl bekräftats av föreståndaren
för statens mejeriförsök.

Forskningsverksamheten är enligt revisorernas mening av så grundläggande
betydelse för mejerihanteringen, att staten bör handhava densamma eller i
varje fall hava ett bestämmande inflytande däröver. Denna verksamhet försiggår
i regel på lång sikt, varför staten bör giva erforderlig stadga och garanti
för dess fortsatta bedrivande. Det av staten för ändamålet nedlagda
kapitalet torde med hänsyn till verksamhetens betydelse för mejerinäringen
kunna anses nationalekonomiskt väl motiverat.

Det synes ofrånkomligt att åtgärder vidtagas för avhjälpande av de ovan
påtalade olägenheterna på forsknings- och försöksverksamhetens område.
Härvid torde olika utvägar kunna tänkas. Främst synas följande två alternativ
böra bliva föremål för övervägande, nämligen

1. forskningsverksamheten utföres av ett statligt organ och den praktiska
försöksverksamheten handhaves av mejerinäringen själv;

2. såväl forsknings- som försöksverksamheten omhänderhaves av en institution
under statlig medverkan, på så sätt alf staten lämnar bidrag för ändamålet
och lillsätter visst antal representanter i institutionens styrelse. Institutionen,
som bör stå under statlig kontroll, förutsättes även erhålla anslag
från mejeriorganisationer.

Vid realiserandet av alternativ 1 synes specialkonsulentverksamheten såsom
en statsunderstödd verksamhet böra avvecklas, under det att vid genomförandet
av alternativ 2 specialkonsulenterna i produktberedning böra överföras
till den nya institutionen. 1 båda fallen synes ändamålsenligast, att
forsknings- och försöksverksamheten under en på området sakkunnig ledning
avskiljes från Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. De av statens
mejeriförsök för närvarande disponerade lokalerna synas dock alltjämt böra
utnyttjas för institutionens verksamhet.

I detta sammanhang bör jämväl tagas under övervägande, huruvida icke
lantbruksstyrelsen bör förstärkas med en på mejerihanteringens område sakkunnig
såsom föredragande.

Med hänsyn till vad nu anförts anse revisorerna, att en utredning snarast
bör komma till stånd beträffande ledningen av forsknings- och försöksverksamheten
på mejerihanteringens område och verksamhetens framtida organisation.

Riksdagens skrivelse nr 417.

Yttrande har avgivits av lantbruksstyrelsen (Del II, sid. 90—94), som bifogat
yttranden av styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
samt Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. Lantbruksstyrelsen har
förordat, att en utredning snarast bör komma till stånd beträffande ledningen
av forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens område och
denna verksamhets framtida organisation. Däremot anser styrelsen anledning
icke föreligga att i förevarande sammanhang jämväl till utredning upptaga
frågan om mejeriärendenas handläggning inom styrelsen.

Såsom av den av revisorerna verkställda undersökningen framgår, bedrives
försöksverksamhet på mejerihanteringens område dels av statens mejeriförsök,
dels ock av svenska mejeriernas riksförening. Utöver denna försöksverksamhet
förekommer statsunderstödd sådan även på andra håll. En dylik
splittring av verksamheten måste givetvis medföra nackdelar såväl i ekonomiskt
hänseende som i fråga örn verksamhetens effektivitet. Behovet av en
samordning av här verkande krafter gör sig därför starkt gällande. Då förhållandena
på ifrågavarande område sålunda icke kunna anses tillfredsställande,
har riksdagen ansett, att utredning bör verkställas med avseende å
såväl ledningen av forsknings- och försöksverksamheten i fråga örn mejerihanteringen
som denna verksamhets framtida organisation.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
beträffande ledningen av forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens
område och denna verksamhets framtida organisation.

Stockholm den 28 juni 1943.

Med undersåtlig vördnad.

438331. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.