Riksdagens skrivelse Nr 387
Riksdagsskrivelse 1930:387
Riksdagens skrivelse Nr 387.
1
Nr 387.
Godkänd av första kammaren
Godkänd av andra kammaren
den 11 juni 1930.
den 11 juni 1930.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
angående kostnaderna för folkskoleväsendet.
(Statsutskottets utlåtande nr 198.)
Till KONUNGEN.
I två inom riksdagen väckta, likalydande motioner (1: 9 och II: 9), har
hemställts, att riksdagen måtte
a) för beredandet av utjämning av kostnaderna för uppehållandet av folkskoleväsendet
bevilja ett förslagsanslag å kronor 15,600,000 samt
b) godkänna i motionerna angivna grunder för anslagets fördelning.
I motionerna har till stöd för de där framförda yttrandena anförts huvudsakligen
följande:
Fördelningen av de allmänna skattebördorna har under den senare tiden av
olika skäl tilldragit sig en allt mera stegrad och allsidig uppmärksamhet.
Den givna förklaringsgrunden därtill ligger i skatteförpliktelsernas ständiga
benägenhet att växa. I den mån samhället ingriper uppbyggande, reglerande
och omdanande på olika områden, föranleder detta ingripande ökade
kostnader och därav påkallade tillskott från det allmännas sida. Vare sig det
gäller utvidgad eller förbättrad undervisning, öppnade trafikmöjligheter inom
landet eller nyskapade förbindelser till främmande länder, tillsyn över eller
skydd för människors liv och hälsa, stöd åt näringslivet i alla dess växlande
former, ökad rättssäkerhet, humaniserad behandling av vårdbehövande i olika
levnadslägen m. m., blir i regel följden av varje reformåtgärd ett därmed förbundet
behov av medel för önskemålets realiserande. Skall den åsyftade förbättringen
ernås, erfordras att en eller annan kategori av skattehärare eller
samhället i dess helhet förpliktas att helt och hållet prestera eller delvis bidraga
till de oundgängliga ekonomiska förutsättningarna.
Huruvida denna bidragsskyldighet anses höra falla på ett lokalt begränsat,
större eller mindre, område, en särskild yrkesgrupp eller på rikets skattedragare
i allmänhet beror pa — eller borde åtminstone bestämmas av ändamålets
art och omfattning. I staten med dess underavdelningar, dels de i regel
Bihang till riksdagens protokoll 1930. lif sami. Nr 387 388. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 387.
på de äldre landskapen uppbyggda länen, dels primärkommunerna — i allmänhet
socknar eller städer — äga lagstiftarna organ och kretsar för skilda
fall av olika förfaringssätt härutinnan. Statsmakterna fördela, i överensstämmelse
med den i varje fråga dominerande uppfattningen, de olika skyldigheterna
på — frånsett för speciella syften skapade institutioner — kommunerna,
landstingen och staten. De båda förstnämnda, mindre enheterna äro därvid
skyldiga att iakttaga och infria de förpliktelser, staten finner sig böra ålägga
dem. Grunderna för bidragspliktens utgörande bliva i regel i sammanhang
därmed, fastställda, även örn man kan tillägga att en icke allt för snävt tillmätt
självstyrelse lämnar de förpliktade en ganska stor rörelsefrihet vid bestämmandet
av sina egna, sammanlagda skattesatser.
Man skulle kunna tycka att, då det gäller ett allmänt ändamål, det vore
tämligen egalt, huruvida bestridandet av kostnaderna utportioneras styckevis
på de olika delarna eller örn detta sker samfällt genom staten såsom representant
för det hela. Men så är dock ingalunda förhållandet. Skyldigheten att
i dylikt fall tillämpa föreskriften örn, att samma syfte bör förverkligas över
hela linjen på ett i stort sett likartat sätt, kan innebära en i förhållande till
bärkraften högst olika tunga för de å skilda orter under skiftande förhållanden
bosatta medborgarna. I en kommun eller bygd kan denna skatteskyldighet
bäras lätt och utan egentlig olägenhet. För en annan kan den betyda en överbelastning,
som, utom att den omedelbart kännes tryckande, på ett ödesdigert
sätt hindrar eller försvårar kommunens eller ortens växt och utveckling. Och
detta även därest det praktiska genomförandet av den reform, som framkallar
det ökade skattebehovet, sker med all tillbörlig varsamhet och omsikt.
Inför denna erfarenhet måste det framstå såsom synnerligen angeläget, att
samhälleliga uppgifter, vilka med rätta kunna betecknas såsom allmänna statsändamål,
i största möjliga utsträckning lösas på den enhetliga solidaritetens
och den gemensamma administrationens väg. Det är obestridligen lämpligast
att, å samtliga hit hörande områden, där icke särskilda skäl motivera ett annat
förfarande, den ekonomiska utjämningen får ske genom att staten generellt går
in för det åsyftade ändamålets tillgodoseende. Därigenom betryggas, utom
en jämnare kostnadsfördelning, att de vidtagna åtgärdernas verkningar erhålla
en allmän och så långt görligt samtidig utsträckning, vilket i dylika fall måste
anses önskvärt och befogat.
Sedan långa tider tillbaka hava emellertid åtskilliga, uttryckligen såsom
statsändamål erkända uppgifter av denna art överlämnats åt de mindre enheterna,
särskilt åt kommunerna, att var för sig, med eller utan tillskott från
staten, söka lösa. Från början torde också åtskilliga anledningar därtill kunnat
åberopas. I den mån uppgifterna i fråga •— exempelvis undervisning och
fattigvård, örn vilkas egenskap av allmänt statsändamål aldrig någon tvekan
rått — genom skärpta fordringar och därav föranledda utvidgningar och påbyggnader
blivit allt mera omfattande, ha emellertid svårigheterna och orättvisorna
i denna utskiftning framträtt allt tydligare och obestridligare.
Statsmakterna hava också efter hand nödgats å vissa områden åvägabringa
ett utjämningsförfarande i syfte att bispringa de svårast ställda. Detta skedde
dock först efter det förslag därom motionsledes under många år blivit framförda
i riksdagen. Redan år 1904 gjordes det första yrkandet om understöd
åt de särskilt skattetyngda kommunerna. Liknande förslag förnyades sedan
i oupphörligen återkommande motioner till och med år 1915. Efter det år 1916
en utredning igångsatts framlades år 1917 proposition (nr 308) i ärendet. Denna
blev också av riksdagen bifallen, dock med tillägg att viss bestämmelse
rörande jordbruksfastigheternas taxering skulle i förordningen örn statsunderstödet
införas.
Det sålunda fattade beslutet gick i huvudsak därpå ut, att, därest för en
Riksdagens skrivelse Nr 887.
3
kommun den sammanräknade kommunalskatten, landstings- och vägskatten
skulle för det löpande året överstiga 10 kronor pr 100 kronors inkomst, samt,
evad det gällde folkskole- och fattigvårdsutgifter, uttaxeringen överstege 4: 50
pr 100 kronors inkomst, understöd skulle erhållas efter en i förhållande till utdebiteringens
storlek anpassad stigande skala.
År 1921 omarbetades denna förordning, dock i en för de understödsbehövande
kommunerna ogynnsam riktning. Till de särskilt omnämnda, begränsade
utgiftsändamålen lades nu också de kyrkliga utgifterna, i sammanhang
varmed bidragsgränsen flyttades från 4: 50 till 5:50 pr bevillningskrona.
Dessa bestämmelser äro sedan dess i allt väsentligt gällande med den skillnaden
blott, att även stadskommuner, som befinna sig i ur skattesynpunkt liknande
belägenhet, numera kunna erhålla understöd från samma bidragsmedel.
Redan år 1918 överstego de faktiskt utgående statsunderstöden de beräknade.
I stället för i budgeten upptagna 600,000 kronor åtgingo 1,655,888 kronor.
Föregående riksdag beräknade, enligt Kungl. Maj:ts förslag, anslaget till
5,000,000 kronor. Såsom motiv för denna summa angavs den nyss nämnda omständigheten,
att numera även städerna äro delaktiga i utjämningsförfarandet.
Vid samma riksdag yrkade ett antal ledamöter av andra kammaren i avgiven
motion, att bidragsgrunderna för de understödsbehövande kommunerna skulle
göras förmånligare än de nu gällande. Så föreslogo motionärerna, att den högst
utgående bidragsprocenten skulle ökas från 50 till 60, samt att den stadgade
minimigränsen för vissa särskilt angivna utgiftsområden skulle sänkas från de
nu stadgade kronor 5:50 till det tidigare bestämda beloppet kronor 4:50.
Statsutskottet avstyrkte dock denna ändring. Därvid åberopades att de gällande
bestämmelserna inrymde »en vidsträckt befogenhet för Kungl. Maj:t att,
där särskilda skäl därtill äro, bevilja högre understöd än enligt de fastställda
huvudgrunderna normalt utgående». Vidare förklarade utskottet sig »icke
kunnat finna några hållpunkter för ett bedömande av de ekonomiska konsekvenser,
ett bifall skulle medföra», samt ansåg dessutom, att »verkningarna av de
vidtagna förändringarna på skattelagstiftningens område måste avvaktas innan
frågan kan närmare bedömas». Däremot underströks, att den »av 1928 års
riksdag påkallade utredningen av frågan örn en rationell utjämning av skattetrycket
inom kommunerna» skulle »utan dröjsmål igångsättas», i vilket sammanhang
det i motionen berörda spörsmålet icke kunde »undgå att uppmärksammas».
Utskottets hemställan bifölls, dock först efter det motionärerna av den dåvarande
chefen för finansdepartementet i andra kammaren erhållit utfästelse
rörande såväl att den av 1928 års riksdag begärda utredningen skulle snarast
komma till stånd som också att den såsom den »större» betecknade »frågan örn
förhållandet mellan staten och kommunerna i fråga örn deras utgifter för vissa
ändamål» borde »i någon lämplig form» — som dock icke för dagen kunde angivas
— »bliva föremål för prövning».
Sedan dess ha också åtgärder vidtagits i det sålunda angivna syftet. Den
18 okt. 1929 tillsatte nämligen Kungl. Maj :t en kommitté med uppdrag att inom
finansdepartementet »biträda med utredning av frågan örn rationell utjämning
av skattetrycket inom kommunerna samt andra därmed sammanhängande spörsmål».
Som framgår av de riktlinjer, vilka i statsrådsyttrandet rörande denna utredning
förekomma, inrymmer det lämnade uppdraget båda de här ovan berörda
spörsmålen och åsyftar en synnerligen omfattande och mångsidig undersökning.
Sålunda ingå bland de upptagna utredningarna flera mycket invecklade
och svårlösta problem, bland vilka kunna nämnas den »nuvarande fördelningen
av samhället åliggande uppgifter mellan staten samt kommuner av olika ordning».
Här gäller det sålunda icke blott och icke ens i första hand att utröna,
4
Riksdagens skrivelse Nr 387.
hur, på grandval av den nu gällande samhällsorganisationen och den därtill anslutna
uppgiftsfördelningen, en mera rättvis kostnadsutjämning skall kunna
ske. Utan här går man in för en prövning, huruvida icke denna organisation
lämpligen bör i större eller mindre omfattning förändras och en ny uppgiftsoch
arbetsfördelning komma till stånd. Och utom studiet av det inhemska material,
som för arbetets belysning kan uppsamlas, anbefalles jämväl, att utredningsmännen
böra beakta »de erfarenheter rörande hithörande frågor, vilka
kunna hämtas från främmande länder, där motsvarande spörsmål äro aktuella».
Hur invecklade vart och ett av dessa områden kunna vara inses bl. a., när
man vidare finner att också, åtminstone i viss utsträckning, de nuvarande primärkommunernas
ställning och fortsatta existens i orubbat skick skall ifrågasättas
och prövas. »Jämväl spörsmålet örn jämkningar i den kommunala indelningen
böra komma under övervägande», säges det i regeringsbeslutet, som på
den punkten motiveras med det förvisso i och för sig riktiga antagandet, att
»genom ett lämpligt sammanförande av skilda kommuner för olika ändamål
eller genom åstadkommande på annat sätt av vidgat kommunalt samarbete
skulle sannolikt en bättre ekonomiseriug och en jämnare utgiftsfördelning i
många fall stå att vinna».
Såvitt det nu låter sig bedömas, måste man därför förutsätta, att ganska
mångå år komma att förflyta, innan denna kommittéutredning kan föreligga
färdig, i sin tur vara behandlad av den mängd av mjmdigheter m. fl., som därav
bli berörda och därefter kunna föranleda något beslut i riksdagen. Även
om man räknar med den allra snabbaste arbetstakt är en sådan slutsats oundgänglig.
Frågan blir då, huruvida det är billigt och rimligt, att under den långa tid.
som sålunda måste förflyta, innan den tilltänkta omvandlingen kan tänkas vara
genomförd, man skall stanna vid den nu tillämpade skatteutjämningen? Undertecknade
hava underkastat den saken en ingående prövning och för sin del
kommit till det resultatet, att därvid kan och bör det icke få bero. Det gives
enligt vår mening oavvisliga skäl för, att någon provisorisk åtgärd vidtages,
som åtminstone i viss utsträckning tillmötesgår det krav på rättvisa, som de
svårast ställda skattebärarna i olika orter med all rätt önska se omedelbart
förverkligat. Att bortse ifrån eller att slå dövörat till för en dylik begäran
skulle förvisso ur hela samhällets synpunkt vara oförsvarligt och skadligt.
I detta fall gäller det dock att finna tillfälligt användbara utvägar, som,
på samma gång de äga effekt, dock icke föregripa, försvåra eller omöjliggöra
de mera genomgående och slutgiltiga lösningar, som kunna tänkas bli en följd
av det nyss nämnda utredningsarbetets igångsättande. Likaledes måste de
provisoriska åtgärderna vara sådana, att de icke oförmånligt inverka på de
olika orternas förtänksamhet, sparsamhetsvilja och intresse av att för egen del
vidtaga så väl genomtänkta och klokt begränsade åtgärder som möjligt. Eljest
skulle man med skäl kunna invända, att det vore olämpligt och inkonsekvent
att på, detta område äventyra större och mera betydelsefulla reformer för utsikten
att kunna göra smärre kortvariga förbättringar och framsteg.
Från dessa utgångspunkter torde den tidigare från vårt håll antydda men
aldrig på allvar upptagna eller undersökta planen att låta staten i större utsträckning
än hittills skett bekosta skolväsendet erbjuda en möjlighet till omedelbar
utjämning utan att ogynnsamma verkningar av nyss antydd art därmed
behöva vara förbundna. Vi syfta därmed på tanken, att staten skulle till kommunerna
utbetala ett visst årligt bidragsbelopp pr varje inom skoldistrikten
undervisat skolpliktigt barn. Genom ett sådant tillskott behövde ingen som
helst rubbning ske i den nuvarande organisationen varken för skolväsendet
eller beträffande kommunerna. De senare bibehålla okränkt sin hittillsvarande
bestämmanderätt över skolornas antal, belägenhet, byggnader och deras under
-
Riksdagens skrivelse Nr SS7.
o
håll m« m. Dg kommunala myndi^li6t6rnas intresse av att iakttaga sparsamhet
och att vid skolärendenas behandling förfara med bästa möjliga ekonomiska
omsikt kvarstode i samma omfattning som hittills. Ingen utvidgad inspektionsskyldighet
behövde stadgas eller eljest ökad kontroll anordnas. Konstaterandet
av det undervisade barnantalet kan ske genom därom föreskriven uppgiftsskyldighet.
Och därest senare ett utbyte av denna bidragsform visar sig önskvärt
och lämpligt kunna dessa statsbidrag när som helst upphöra och ersättas med
den nya ordning, varom statsmakterna kunna ena sig. Man synes därför icke
gentemot ett dylikt förslag kunna tala örn ett olämpligt föregripande gentemot
en mera definitiv lösning.
Kostnaderna för skolväsendet, evad detta gäller folkskolor, uppdela sig för
närvarande mellan staten och kommunerna på det sättet, att staten betalar
90 % av lärarpersonalens grundlöner, samtliga ålderstillägg samt skillnaden
i grundlön mellan manlig och kvinnlig lärare, medan kommunerna äro skyldiga
att, utöver de återstående 10 % av grundlönerna, tillhandahålla lärarpersonalen
bostad och vedbrand eller däremot svarande ersättning samt att
uppföra och underhålla skolhusbyggnader, bekosta erforderliga inventarier
och viss undervisningsmaterial, värme, belysning och renhållning. Statens
tillskott under senare år har uppgått till omkring 74 miljoner kronor. Statistisk
årsbok 1929 angiver för det senaste år, för vilket fullständiga siffror
föreligga, nämligen år 1926, statsbidraget till kronor 74,026,038. Enligt
samma källa har kommunernas i budgeten upptagna bidrag uppgått till kronor
72,795,245 för sistnämnda år. (De för olika slag av kommuner specificerade
uppgifterna bilda sammanlagt ett något skiljaktigt tal eller kronor
72,830,074, men detta har, för den här avsedda belysningen, ingen betydelse.)
Statens och kommunernas anpart av kostnaderna för folkskoleväsendet visa
alltså för närvarande hän på ungefär ett hälftenbruk för vardera delägaren,
med tillskott, som i det närmaste motsvara varandra. Visserligen tillkomma
utöver nu nämnda belopp för staten vissa med skolväsendets ledning m. m. förenade
utgifter. Men även från kommunerna erfordras förvisso i stor utsträckning
åtgärder och tillskott, vilka icke bli synliga i de officiellt redovisade staterna.
I detta sammanhang torde sålunda kunna erinras örn att värdet av folkskolehusen
och lärarbostäderna i nyss nämnda statistik uppgives för år 1926
till över 340 miljoner kronor, ett byggnadsbestånd, vars tillsyn m. m. ej sällan
utövas av andra än inom skolväsendet anställda personer.
Den breda marginal för kommunernas direkta deltagande i bestridandet av
kostnaderna för skolväsendet, som sålunda föreligger, är naturligtvis mer än
tillräcklig för att fyllandet av detta statsändamål skall kunna föranleda uppenbara
orättvisor olika orter och skattedragare emellan. Och detta så mycket
mera som kanske på intet annat område, så som på undervisningens, verkningarna
av på en ort och av en där bosatt folkgrupp gjorda utgifter ha så
stora utsikter att bli fruktbärande på andra orter och tillgodokomma helt andra
intressen än de med utgifterna belastade. Man behöver i detta avseende endast
erinra sig, hur i storstäderna en ständig inflyttning sker av arbetskrafter
i den bästa åldern. Deras uppfostran och undervisning ha ålegat den
ort, där de vistats under uppväxtåren. Orterna i fråga få i regel sökas ute
på vad man kallar den rena landsbygden och icke sällan inom kommuner med
synnerligen högt skattetryck. I sådana områden har man svårt att få någon
annan näring, än den till bygden oundgängligen knutna, att kvarstanna. Därav
följer också för dessa trakter en oupphörlig åderlåtning på rörligt, friskt
och arbetsdugligt folk. Till kustortema, fabrikssamhällena och städerna, enkannerligen
storstäderna går — i den mån den ej söker sig till främmande länder
— en ständig ström av unga människor, som anse sig sakna framtid i
den tillbakagående, hårt skattebelagda hemkommunen. Denna har fått be
-
6
Riksdagens skrivelse JSfr 387.
kosta de utflyttades uppehälle, vård och skolundervisning så länge de varit
tärande och i behov av sin omgivnings stöd och hjälp. När de däremot stå
färdiga att bli närande, bli produktiva krafter och skattebärare, då bosätta de
sig på annat håll. Inför denna utveckling måste kravet på staten att bestrida
huvudparten av kostnaderna för folkskoleväsendet anses synnerligen starkt
motiverat. Att på detta område kvarstå på status quo under hela den långa
tid, som den här ovan omnämnda utredningen måste beräknas pågå, kan icke
vara vare sig lämpligt, rättvist eller av förhållandena påkallat.
Emellertid kvarstår till besvarande frågan, huruvida den av oss ifrågasatta
åtgärden -—• utbetalande från statens sida av ett visst, årligt bidrag pr skolpliktigt
barn till kommunerna -— skulle komma att innebära någon utjämning
av den omfattning och betydelse, att densamma kan förväntas uppväga
det arbete och de eventuella nackdelar, som därmed kunna befinnas förbundna.
Hur därmed förhåller sig torde framgå av följande statistiska belysning
hänförande sig till de senast offentliggjorda uppgifterna rörande barnantalet
och skattekraften, dels hos å ena sidan landsbygden sammanlagd, dels hos
städerna, sammanförda till en enhet. I närmast följande tabell angives barnantalet
i samtliga läns 1) landsbygd och 2) städer samt det belopp i pengar,
som ett årligt statsbidrag av 20 kronor pr skolbarn skulle utgöra.
| Landsbygd | Städer | ||
| Antal barn | Kronor | Antal barn | Kronor |
\ A) Folk- och småskolor........ | 497,977 | 9,959,540 | 162,719 | 3,254,380 |
| B) Forts.-sk. och ersättningsskolor (alla | 96,780 | 1,935,600 | 24,383 | 487,660 |
Samma | 594,757 | 11,895,140 | 187,102 | 3,742,040 |
Städer ................ |
| 3,742.040 |
|
|
Summa kronor |
| 15,637,180 |
|
|
I en i motionerna intagen tabell angives taxeringen till bevillningen 1928 uttryckt
i miljoner kronor, dels inom de olika länens landsbygd, dels för de inom
de olika länen befintliga städerna, sammanförda i länsgrupper, dels för Stockholms
stad, varjämte de erhållna beloppen sammanräknats för, å ena sidan
landsbygden i dess helhet, å andra samtliga städer.
Som av denna tabell framgår, ägde stadskommunerna år 1928 enligt bevillning
staxering en en beskattningsbar inkomst å 2,192,950,000 kronor mot landskommunernas
motsvarande belopp å 1,088,068,000 kronor. Med denna debiteringsgrund
ägde alltså städerna sammanlagt dubbelt högre skattekraft än
landsbygden i dess helhet. Att motsvarande siffror för den uppskattade inkomsten
voro respektive 3,142,499,000 och 2,098,065,000 visa därutinnan endast,
att för de beskattades existens nödvändiga inkomster i större omfattning
ingå i landsbygdens än i städernas totala inkomstbelopp. När vidare därtill
kommer att ■—- på sätt de här ovan intagna tabellerna rörande folkskolebarnens
antal visa — landsbygden samtidigt ägde 594,757 skolpliktiga barn mot
städernas motsvarande 187,102 barn, åskådliggöres därmed, hur mycket tyngre
utgifterna för folkskoleväsendet nu träffa skattebärama inom landsbygdskommunerna
än den drabbar motsvarande skatteförmåga i städerna. Under
förutsättning, att de kommunerna åvilande självkostnaderna för undervisning
få antagas utgå till samma höjd pr barn i städer och landsbygd, åsamkar
Riksdagens skrivelse Nr 887.
7
enligt dessa siffror folkskoleväsendet landskommunerna en mer än sex gånger
tyngre börda pr samma skatteenhet än fallet är hos stadskommunema.
Härvid är emellertid ytterligare att beakta, hurusom — enligt en starkt utbredd
uppfattning rörande skatteförmåga i förhållande till bärkraften — bidragsskyldigheten,
när det gäller ett så oomtvistligt statsändamål som det här
berörda, riktigare kommer till uttryck genom taxeringm till inkomst- och förmögenhetsskatten
än då den grundas på den hittills för vår kommunala beskattning
konstruerade »bevillningen». Hur det ställer sig med skattekraften
emellan städer och landskommuner enligt taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt,
angiva två i motionerna intagna tabeller, som angiva taxeringen
till inkomst- och förmögenhetsskatt, länsvis år 1928, särskilt för städerna
och särskilt för landsbygden samt för de båda skilda skattegrupperna uträknade
skattebeloppen.
Av dessa tabeller framgår, att det beskattningsbara beloppet enligt taxeringen
till inkomst- och förmögenhetsskatt för städerna utgjorde år 1928
1.800.517.000 kronor mot landsbygdens 660,752,000 kronor. Och den uträknade
skatten, som väl måste anses utgöra den allra mest tillförlitliga utgångspunkten
för bedömandet av de båda här mot varandra ställda enheternas skatteförmåga,
visade för städerna, — allt enligt statistisk orsbok 1929 —
117.968.000 kronor för stadskommunema och endast 34,867,000 kronor för
landsbygden eller mindre än en tredjedel för denna senare. Enligt samma förutsättning
för jämförelsen av kostnaderna pr skolbarn som då det gällde en
dylik på bevillningstaxeringens grund, bli anspråken från folkskoleväsendet,
när resultatet av taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt får utgöra mätaren
på skattekraften, för landsbygdens skattebärare mer än tio gånger större
än för stadssamhällenas beskattning sobjekt. Under dylika förhållanden låter
det sig icke bestridas, att en snar ändring i fråga om fördelningen av kostnaderna
för denna del av det allmänna undervisningsväsendet måste anses vara
synnerligen påkallad.
Orsaken varför den hittillsvarande ordningen i detta avseende fått bestå är
uppenbarligen, att stora svårigheter varit och alltjämt äro förbundna med en
omläggning av formen för bestridandet av utgifterna i fråga. Därest kostnaderna
för byggandet av skolor m. m. överflyttats på statsverket, skulle de otvivelaktigt
hastigt springa upp till mycket stegrade belopp. Samtidigt måste
den hittills gällande starkt utsträckta primärkommunala självbestämningsrätten
på detta område skarpt begränsas, för att icke säga helt upphävas, därest
staten här ensam skulle bära det ekonomiska ansvaret. Dessa båda omständigheter
jämte vissa andra synpunkter torde också alltjämt vara tillräckligt betydelsefulla
för att tanken på en omedelbar övergång till ett statens omhändertagande
av folkskoleväsendet i dess helhet icke nu kan ifrågasättas. Denna
möjlighet bör uppenbarligen skärskådas i sammanhang med skatteutjämningsspörsmålen
i övrigt. Så mycket angelägnare synes det därför vara att undersöka.
huruvida icke någon åtgärd erbjuder sig, som, utan att föregripa utredningen
rörande dessa frågors slutliga avgörande, likväl kunde innebära en akt
av ändamålsenlighet, rättvisa samt avsevärd lättnad för den tyngst drabbade
parten.
I dylikt avseende synes den här ovan skisserade planen, att staten för underlättande
av barnens undervisning utbetalar ett årligt bidrag, pr skolbarn
räknat, till de olika skoldistrikten, vara en acceptabel utväg. Därigenom förlora
icke dessa distrikt intresset att vart för sig organisera den stadgade skolpliktens
tillämpning på det ändamålsenligaste och likväl minst betungande sättet.
Anskaffning av lokaler m. m. kommer att ur den kommunala självstyrelsens
synpunkt befinna sig i samma läge som för närvarande. Ett temporärt
utnyttjande av denna bidragsform innebär heller icke något föregripande av
8
Bilisdagens skrivelse Nr SS7.
frågan om skatteutjämning, och ett eventuellt utbyte av denna anordning mot
annan sådan med samma syfte kan när som helst utan olägenhet företagas.
Beträffande slutligen betydelsen av en dylik åtgärd ur utjämningssynpunkt
möter det inga svårigheter att på grundval av föreliggande fakta angiva dess
verkningar. Enligt ovan refererade fördelningstal för 1928 hade, om man utgår
ifrån att det erforderliga anslagsbeloppet, kronor 15,637,180, uttagits på
den direkta beskattningens grund, städerna fått bidraga därtill med kronor
12,069,794, medan landskommunernas tillskott begränsats till kronor 3,567,386.
I bidrag hade däremot landskommunerna fått uppbära 594,757 X 20 =
11,895,140 kronor, under det städerna erhållit 187,102 X 20 = 3,742,040 kronor.
Det slutliga belopp, varmed utjämningen av kostnaderna till detta statsändamål
skett mellan städer och landsbygd, hade alltså nämnda år belöpt sig
till 8,327,754 kronor, en nog så betydande förskjutning till den ojämförligt
svagast ställda partens och dess skattebärares stöd och hjälp.
Därmed förnekas dock icke, att ett större bidrag än 20 kronor pr skolpliktigt
barn kunnat med fog ifrågasättas. Vi ha dock trott oss böra stanna vid detta
belopp. Dels har man önskat med hänsyn till de belopp, som det här gäller,
gå fram med all varsamhet, dels har man icke velat riskera att någon kommun
skulle kunna uppvisas, hos vilken dess egna aktuella utgifter för skolväsendet
skulle understiga det för densamma ifrågakommande bidragsbeloppet. Det har
synts angeläget att de olika skoldistriktens intresse för en av ekonomisk omsikt
präglad skötsel alltjämt skulle kvarstå orubbad. I varje fall kan icke,
synes det oss, med skäl göras gällande mot vårt förslag, att icke det ernåeliga
resultatet vore mödan värt. Även med den måttfulla omfattning det omedelbara
utjämningskravet enligt denna motion erhållit, synes det ur effektivitetssynpunkt
äga fullt tillräcklig motivering och alltså även ur denna synpunkt
vara väl ägnat att vinna riksdagens bifall.
I detta sammanhang har, helt naturligt, icke kunnat åvägabringas utredning
rörande den förskjutning mellan kommunerna inbördes inom de båda stora
huvudgrupper, varmed det här gällt att röra sig. Företagna stickprov ha dock
ådagalagt att — med hänsyn till det såsom regel proportionellt stora antalet
harn i de ekonomiskt svårast ställda kommunerna i förhållande till deras skatteobjekt
— även med hänsyn till denna ömsesidighet en utjämningsåtgärd enligt
här föreslagna linjer träffar på rätt sätt, utan att på något håll försvaga känslan
för det egna ansvaret.
Återstår därefter frågan örn vilken form ett riksdagens beslut i enlighet med
den sålunda skisserade planen lämpligast bör givas. Från riksdagens sida
torde syftet kunna realiseras genom beviljandet av ett statsanslag med därtill
fogade grunder för bidragets fördelning. Det synes alltså icke erforderligt att
under riksdagens piedverkan erhålla en förordning, ordagrant godkänd. Motionens
hemställan synes därför kunna begränsas till:
dels beviljandet av ett anslag till åvägabringandet av särskilt understöd åt
kommunerna för uppehållande av folkskoleväsendet,
dels godkännande av de grunder, enligt vilka detta bidrag må fördelas bland
skoldistrikten. Övriga erforderliga tillämpningsföreskrifter torde efter skolöverstyrelsens
hörande böra fastställas av Kungl. Majit.
De grunder för bidragets åtnjutande, som torde få anses erforderliga, synas
böra äga följande innehåll:
1) Bidraget skall, med iakttagande av vad här nedan sägs, utgå för varje
skolpliktigt barn med tjugo kronor för läsår.
2) Bidrag åtnjutes för folkskola, varmed jämväl avses folkskolas högre avdelning
samt fortsättningsskola och ersättningsskola, vilka av skoldistrikt upprätthållas.
3) Till grund för bidragets beräkning skall läggas antalet av de barn, som
Riksdagens skrivelse Nr 387.
9
vid utgången av nästföregående läsår varit skyldiga att inhämta undervisning
i sådan skola, som ovan nämnts, och ej till följd av undervisning vid offentlig
läroanstalt eller i enskild skola eller i hemmet äro befriade från skolgång.
4) Som villkor för erhållande av nu ifrågavarande bidrag skola i tillämpliga
delar gälla de föreskrifter, som äro meddelade angående statsbidrag till
avlöning åt lärare vid folk- och småskolor ävensom angående statsbidrag till
avlöning av lärare vid fortsättningsskola.
5) Rekvisition av bidraget, uppgjord enligt fastställt formulär, skall av
vederbörande skolråd eller skolstyrelse göras under augusti månad samt före
nämnda månads utgång för granskning avlämnas till vederbörande folkskoleinspektör.
6) Beträffande rekvisitionernas granskning och utbetalning av rekvirerade
medel skall i tillämpliga delar gälla vad angående statsbidrag till avlöning åt
lärare vid folk- och småskolor ävensom angående statsbidrag till avlönande av
lärare vid fortsättningsskola finnes föreskrivet.
7) I fråga örn tillämpningen av dessa grunder ankommer på Kungl. Majit
att utfärda de närmare bestämmelser, som må finnas erforderliga.
Till de under punkterna 2 och 3 upptagna bestämmelserna må framhållas:
Från rätt att åtnjuta ifrågavarande bidrag böra uppenbarligen uteslutas såväl
enskilda läroanstalter som ock sådana, som upprätthållas av särskilda stiftelser,
landsting eller staten. Bidrag kommer alltså icke att utgå till nomadskolor
eller till de särskilda uppfostringsanstalter, som avses i lagen örn samhällets
barnavård, varemot anledning icke torde föreligga att på nu antydda
grund från bidrag utesluta till ex. Skytteanska skolan i Tärna eller de skolor i
rikets nordligaste gränsorter, till vilka särskilda anslag äro anvisade.
För barn, som till följd av bestämmelserna i 37 och 38 §§ folkskolestadgan
icke åtnjuta undervisning i folkskola, synes bidrag icke böra utgå. Däremot
föreligga enligt vår mening icke tillräckliga skäl att vid bidragets beräkning
göra undantag för barn som — ehuru skolpliktiga i distriktets skolor — på
grund av sjukdom eller av annan orsak icke under större eller mindre del av
läsåret deltagit i undervisningen.
Det kan ifrågasättas, huruvida icke Orsa kommun, där invånarna icke erlägga
personliga skatter, borde undantagas från rätt till bidrag. Då emellertid
skatter till statskassan på sätt som från kommuner i allmänhet gäller utgå
jämväl från Orsa, har det ansetts icke föreligga tillräckliga skäl att för denna
kommun stadga undantag.
Riksdagens vederbörande utskott har i vederbörlig ordning införskaffat yttranden
över ifrågavarande motioner från skolöverstyrelsen, skatteutjämningsberedningen
och statskontoret. Samtliga dessa yttranden äro såsom bilagor
fogade vid utskottets utlåtande i ämnet; och vill riksdagen här hänvisa till desamma.
Såsom i motionerna framhållits, har frågan örn fördelningen av de allmänna
skattebördorna under senare tid tilldragit sig en alltmera stegrad uppmärksamhet.
Detta sammanhänger otvivelaktigt med dessa bördors benägenhet
att alltjämt växa. I synnerhet för de mindre bärkraftiga landskommunerna
hava härigenom vållats kännbara svårigheter, och från statsmakternas
sida hava också sedan åtskillig tid åtgärder vidtagits för att bereda
lättnad i dessa svårigheter och samtidigt åstadkomma en rättvisare fördelning
av bördorna. Genom det hittills praktiserade skatteutjämningsförfaran
-
10
Riksdagens skrivelse Nr 887.
det har onekligen åtskilligt vunnits. Att det härmed avsedda målet dock ej
helt kunnat nås, framgår bland annat av den ståndpunkt, som riksdagen såväl
år 1928 som år 1929 intagit till frågan örn en rationell utjämning av skattetrycket
inom kommunerna. De i detta hänseende gjorda framställningarna och
uttalandena hava resulterat i att Eders Kungl. Maj :t den 18 oktober 1929 tillsatt
en kommitté, den s. k. skatteutjämningsberedningen, med uppdrag att inom
finansdepartementet biträda med utredning av frågan örn rationell utjämning
av skattetrycket inom kommunerna samt andra därmed sammanhängande spörsmål.
Resultatet av denna utredning torde dock icke kunna förväntas föreligga
under den närmaste framtiden. I likhet med vad som i motionerna framhållits,
finner riksdagen det icke vara billigt och rimligt, att under den tid,
som sålunda måste förflyta, innan den tilltänkta omvandlingen kan tänkas
vara genomförd, man skall låta sig nöjas med det nu tillämpade skatteutjämningsförfarandet.
Med hänsyn härtill har riksdagen funnit sig böra ansluta sig till den i motionerna
uttalade uppfattningen, att det gäller att finna tillfälligt användbara
utvägar, som, på samma gång de äga effekt, dock icke föregripa den
slutgiltiga lösningen av skatteutjämningsproblemet. Likaledes måste de provisoriska
åtgärderna vara sådana, att de icke minska kommunernas eget intresse
av att iakttaga en klok återhållsamhet i fråga örn utgifter för olika ändamål.
Bland de utgifter av mera allmän natur, som för närvarande mest tynga de
enskilda kommunerna, intaga kostnaderna för folkskoleväsendet ett av de främsta
rummen. Då det gäller att provisoriskt lätta och utjämna de kommunala
skattebördorna, ligger det därför mycket nära till hands att inrikta åtgärder
i sådant syfte just på detta utgiftsområde.
Härvid kan man gå fram på olika vägar.
En utväg är den, som föreslås i förevarande motioner, nämligen att till
skoldistrikten skulle utgå ett bidrag av statsmedel för varje skolpliktigt barn
med 20 kronor för läsår. Genom ett sådant tillskott behövde ingen som helst
rubbning ske i den nuvarande organisationen varken för skolväsendet eller beträffande
kommunerna.
Skolöverstyrelsen har framhållit, att barnantalet i ett skoldistrikt icke kan
vara en tillförlitlig måttstock för kommunens utgifter i fråga örn skolväsendet.
Härutinnan vore antalet lärare vida mer rättvisande, enär med varje ny läraravdelning
följde ökade utgifter till kontant avlöning och lärarbostad samt till
erforderliga undervisningslokaler och materiel. Med hänsyn härtill har skolöverstyrelsen
föreslagit, att det ifrågasatta statsbidraget i stället borde utgå
med ett belopp av 500 kronor för läraravdelning och läsår.
Enligt riksdagens uppfattning kunna starka skäl anföras såväl för motionärernas
som skolöverstyrelsens förslag. Under förhandenvarande förhållanden,
då det gäller att åstadkomma en provisorisk lösning av här föreliggande
fråga, har riksdagen funnit en anordning böra genomföras, som i sig upptager
de båda sålunda framkomna alternativen. Riksdagen har nämligen ansett,
att såsom bidrag till skoldistriktens kostnader för folkskoleväsendet må
utgå visst belopp dels för skolpliktigt barn, dels ock för läraravdelning. Häri
-
Riksdagens skrivelse Nr S87.
11
genom bibehålies den bärande grundtanken i motionerna på samma gång som
de skoldistrikt, som offrat mest på sitt skolväsen och fått detta ordnat på ett
efter ortens förhållanden ändamålsenligt sätt, erhålla ett ökat bidrag.
När det under nu angivna förutsättningar för riksdagen gällt att avväga de
sålunda föreslagna bidragens storlek, har riksdagen, jämväl med tanke på förslagets
ekonomiska betydelse för statsverket, ansett sig böra stanna vid ett
belopp av 5 kronor för skolpliktigt barn och 200 kronor för läraravdelning.
I motionerna har föreslagits, att bidrag skulle åtnjutas för folkskola,
varmed jämväl avsåges folkskolas högre avdelning samt fortsättningsskola
och ersättningsskola, vilken av skoldistrikt upprätthålles. I likhet med skolöverstyrelsen
och på av densamma anförda skäl anser emellertid riksdagen,
att här ifrågasatt statsbidrag icke bör gälla fortsättnings- och ersättningsskolorna
och däri skolpliktiga barn.
I övrigt finner sig riksdagen kunna uttala sin anslutning till de i motionerna
framlagda grunderna för bidragens utgående. De närmare bestämmelser, som
bliva en följd härav, torde det få ankomma på Eders Kungl. Maj:t att meddela.
I fråga örn kostnaderna för nu ifrågavarande bidrag får riksdagen slutligen
framhålla följande. Antalet lärjungar i folk- och småskolor är enligt senast
tillgängliga statistiska uppgifter, avseende slutet av redovisningsåret 1927—
1928, å landsbygden 498,690 och i städerna 166,179 eller sammanlagt 664,869.
Med ett statsbidrag av 5 kronor för barn skulle kostnaderna härför
uppgå till 3,824,345 kronor. Antalet läraravdelningar uppgår å landsbygden
till 20,992 och i städerna till 6,031 eller sammanlagt 27,023. Med
ett statsbidrag av 200 kronor för läraravdelning skulle kostnaderna härför uppgå
till 5,504,600 kronor. Sammanlagda årliga kostnaden vid ett bifall till
utskottets nu framlagda förslag kan alltså uppskattas till (3,324,345 +
5,404,600 =) 8,728,945 kronor eller i uppåt avrundat tal 8,800,000 kronor. Med
hänsyn härtill har i riksstaten för budgetåret 1930/1931 under åttonde huvudtiteln
för ändamålet anvisats ett extra förslagsanslag av 8,800,000 kronor.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen anmäla, att riksdagen
i anledning av ovannämnda motioner (I: 9 och II: 9) för beredande av utjämning
av kostnaderna för uppehållande av folkskoleväsendet för budgetåret
1930/1931 under åttonde huvudtiteln anvisat ett extra förslagsanslag av
8,800,000 kronor, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
som i nämnda motioner angivits, dock med iakttagande av de ändringar härutinnan,
som av riksdagen ovan angivits, samt i enlighet med de närmare villkor
och bestämmelser, Eders Kungl. Maj :t kan finna gott föreskriva.
Stockholm den 11 juni 1930.
Med undersåtlig vördnad: