Riksdagens skrivelse nr 329 (Riksdagsskrivelse 1947:329)

Riksdagens skrivelse nr 329.

Nr 329.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1946 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
den 1 juli 1945—den 30 juni 1946.

(Statsutskottets utlåtande nr 128.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den 30 juni 1946
uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti
däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen i
nedannämnda ärenden anföra följande.

Ilo)

Önskemål beträffande riksdagens revisorers arbete.

Det statliga revisionsväsendet.

Under riksdagens revisorers verksamhet, § 1 resp. under finansdepartementet,
§ 33, ha revisorerna behandlat vissa spörsmål, som sammanhänga
med dels revisorernas egen granskningsverksamhet, dels det statliga revisionsväsendet
i övrigt (Del I, s. 2—5 resp. s. 184—191).

önskemål beträffande riksdagens revisorers arbete.

Revisorerna erinra inledningsvis om att revisorernas arbete under senare
år företett en kraftig stegring. Det oaktat har någon egentlig förstärkning av
revisorernas organisation icke genomförts. I syfte att underlätta arbetet ha
dock tidigare vissa åtgärder vidtagits. Genom beslut av 1924 och 1925 års
riksdagar utsträcktes sålunda tiden för revisionsförrättningen från två till tre
månader. Riksdagen beslöt vidare år 1937 att godkänna en av revisorerna

Riksdagens skrivelse nr 329.

föreslagen ändring i instruktionen för riksdagens revisorer av innebörd, att
dessa skola sammankallas till konstituerande sammanträde, så snart val av
revisorer förrättats. Syftet härmed var att skapa möjlighet för revisorerna
att, redan då riksdagen var samlad, officiellt sammanträda för att därvid
utse sekreterare och organisera arbetet.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Till följd av statsförvaltningens alltjämt fortgående utvidgning och ökade
svåröverskådlighet har även revisorernas arbetsområde blivit större, samtidigt
som erforderliga undersökningar blivit alltmer arbets- och tidskrävande.
De hittills vidtagna åtgärderna för att underlätta revisorernas arbete
äro därför icke längre till fyllest. Det har visat sig allt svårare att medhinna
arbetet på den korta tid av tre månader, varunder revisorerna äro
samlade, och revisorernas behandling av frågorna blir i alltför hög grad
koncentrerad till de sista veckorna före berättelsens avgivande. En del spörsmål
måste också avskrivas eller uppskjutas till ett följande år, emedan erforderlig
utredning icke hinner slutföras.

Därest revisorerna skola kunna fullgöra sina arbetsuppgifter, framstår det
såsom nödvändigt, att i varje fall kansliets verksamhet omlägges. Kansliet
bör kunna träda i funktion vid en betydligt tidigare tidpunkt än som nu sker,
så att mera arbets- och tidskrävande utredningar i god tid kunna fullgöras
av kanslipersonalen. Det synes icke heller föreligga något hinder för
att revisorerna väljas vid början av riksdagen, exempelvis samtidigt med
val till utskotten, samt att revisorerna vid konstituerande sammanträde omedelbart
efter valet utse viss kanslipersonal, som på ett tidigt stadium får i
uppdrag att verkställa dylika utredningar. Kostnaderna härför torde väsentligen
uppvägas av minskade utgifter för extra personal, som nu i stor
utsträckning måst anlitas för att utredningarna skola i tid hinna slutföras.

Revisorerna vilja med anledning härav framhålla önskvärdheten av att
val av revisorer förrättas vid en tidigare tidpunkt under riksdagen än som
skett under senare år.

Såsom ovan nämnts skall enligt § 72 riksdagsordningen revisionsförrättningen
taga sin början å dag, som i instruktionen bestämmes, och inom tre
månaders tid vara fullbordad. Denna bestämmelse, som synes vila på förutsättningen
att revisionsverksamheten förlöper i ett enda sammanhang,
har visat sig vara mindre lämplig. Av flera skäl skulle det vara önskvärt,
om förrättningen kunde fördelas på två tidsperioder, mellan vilka ett uppehåll
skulle äga rum. En ändring av § 72 riksdagsordningen, som otvetydigt
möjliggör en sådan uppdelning, bör därför enligt revisorernas mening
komma till stånd.

Enligt § 15 i den för riksdagens revisorer gällande instruktionen må revisorerna,
därest de finna sig för sina göromål behöva av någon Konungens
ämbetsman eller något statens verk eller inrättning inhämta muntlig eller
skriftlig upplysning, genom sin ordförande hos statsministern eller, om denne
är tjänstledig, hos statsrådets äldste i tjänst varande ledamot begära
Konungens befallning till vederbörande att meddela den äskade upplysningen.
Med anledning av nämnda föreskrift hava revisorerna i vissa fall nödgats
hos statsministern göra sådan framställning, sedan det visat sig omöjligt
att av vederbörande myndighet erhålla de begärda upplysningarna.

För de statliga revisionsorganen gäller icke någon liknande inskränkning.
Sålunda stå exempelvis statens sakrevision och riksräkenskapsverket i omedelbar
kontakt med myndigheterna.

Riksdagens skrivelse nr 329.

Även om nuvarande ordning icke vållat riksdagens revisorer någon större
olägenhet i deras arbete vilja revisorerna dock ifrågasätta, om icke revisorerna
utan särskild framställning hos statsministern respektive statsrådets
äldste i tjänst varande ledamot borde äga rätt att från myndigheterna inhämta
alla de upplysningar, som erfordras för revisorernas granskningsverksamhet.

På grund av det anförda vilja revisorerna förorda, att en översyn av de
bestämmelser, som reglera riksdagens revisorers verksamhet, kommer till
stånd. Utredningen bör anförtros åt personer med ingående erfarenhet om
revisorernas arbetsförhållanden. Med hänsyn till ämnets beskaffenhet synes
det böra ankomma på fullmäktige i riksgäldskontoret att föranstalta
om utredningens verkställande.

Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket och statens sakrevision
(Del. II, s. 1), vilka icke funnit anledning föreligga till något särskilt uttalande
i frågan.

Det statliga revisionsväsendet.

Under § 27 i sin berättelse upptogo riksdagens år 1940 församlade revisorer
frågan om det statliga revisionsväsendet till behandling. Beträffande
granskningsverksamhetens allmänna inriktning framhöllo revisorerna, att
enligt gällande instruktioner den rent kamerala granskningen, d. v. s. granskningen
av att samtliga utanordningar skett i behörig ordning och med iakttagande
av gällande författningsföreskrifter, framstode såsom den för revisionen
väsentliga uppgiften. Från det i och för sig värdefulla i en räkenskapsgranskning
ur denna synpunkt ville revisorerna ej bortse. Icke desto
mindre skulle det enligt revisorernas uppfattning med all sannolikhet medföra
betydande fördelar för det allmänna, om revisionsverksamheten erhölle
en mera allsidig inriktning och utvidgades till en granskning även ur allmänna
ekonomiska synpunkter. Revisorerna berörde även vissa andra med
revisionsverksamheten sammanhängande frågor.

I sitt utlåtande i anledning av statsrevisorernas förenämnda berättelse (nr
181 p. 9:o) anförde statsutskottet vid 1941 års riksdag i fråga om det statliga
revisionsväsendet bland annat följande:

De av revisorerna framförda önskemålen beträffande den statliga revisionsverksamhetens
effektivisering innefatta flera beaktansvärda uppslag.
Detta gäller i första hand önskemålet, att vid revisionen av de statliga räkenskaperna
granskningen matte erhålla en mera allsidig inriktning än vad som
för närvarande är fallet. Tydligt är att vid revisionsarbetet för närvarande
endast de kamerala synpunkterna kunna i önskvärd utsträckning tillgodoses,
medan tillräckligt organisatoriskt underlag för sakrevision i egentlig mening
saknas. Att detta innebär en kännbar svaghet beträffande medelskontrollen
torde stå i öppen dager. Det synes utskottet därför önskvärt, att den
statliga revisionen mera än hittills inriktas på en dylik granskning och att
frågan om de härför erforderliga organisationsåtgärderna blir föremål för
närmare utredning.

Efter att hava berört av revisorerna i övrigt framförda önskemål beträffande
revisionsförfarandet yttrade utskottet slutligen:

Riksdagens skrivelse nr 329.

Vissa av de av revisorerna framförda förslagen i syfte att åstadkomma en
effektivisering av nuvarande revisionsförfarande torde utan ytterligare utredningar
kunna omedelbart genomföras. Utskottet förutsätter därför, att dessa
spörsmål av Ivungl. Maj:t tagas under övervägande. Andra av statsrevisorerna
berörda frågor torde däremot vara av beskaffenhet alt böra bliva föremål
för utredning, vilken lämpligen bör utsträckas till att omfatta en allmän
och allsidig översyn av det nuvarande statliga revisionsväsendet. Utskottet
vill dock redan nu som sin mening uttala, att en reform på förevarande område
icke bör rubba statsrevisorernas konstitutionella ställning eller påkalla
ändring i deras granskningsrätt.

I anslutning härtill hemställde statsutskottet, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning i fråga om det statliga revisionsväsendet.

Riksdagen beslöt ock att avlåta sådan skrivelse (nr 405), vari riksdagen
gjorde till sina de uttalanden, som ingingo i statsutskottets utlåtande.

Revisorerna erinra i sin nu förevarande berättelse (s. 187) att genom beslut
av 1943 års riksdag en statens sakrevision inrättats. Vid framläggandet av
förslaget härom uttalade föredragande departementschefen bl. a., att anordnande
av en särskild sakrevision kunde betraktas som ett första led i den
bland annat av riksdagen förordade effektiviseringen av det statliga revisionsväsendet,
vilken borde fullföljas genom en allmän översyn av den statliga
revisionsverksamhetens organisation.

Någon utredning av övriga utav revisorerna berörda frågor har hittills icke
kommit till stånd. Vissa med den statliga revisionsverksamheten sammanhängande
spörsmål ha dock vid skilda tillfällen varit föremål för behandling
i riksdagen. Revisorerna lämna en detaljerad redogörelse härför (s. 189—
190), till vilken torde få hänvisas. Revisorerna påpeka slutligen att med stöd
av Kungl. Maj:ts den 21 december 1945 lämnade bemyndigande särskilda
utredningsmän tillkallats för översyn av riksräkenskapsverkets organisation.
Utredningen hade närmast aktualiserats av inträdda förändringar i fråga om
granskningsmaterialet. Däremot skulle enligt direktiven sådana till det allmänna
revisionsproblemet hörande, mera djupgående spörsmål som frågorna
om redogöraransvaret och om anmärkningsprocessens huvudgrunder få hänskjutas
till en kommande fortsatt utredning.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att den av 1941 års riksdag i skrivelse
(nr 405) begärda utredningen i fråga om det statliga revisionsväsendet
hittills föranlett inrättandet av statens sakrevision samt tillsättande av en nu
pågående utredning om riksräkenskapsverkets organisation. Flera av riksdagen
begärda utredningar, som kunna betraktas såsom ett led i en allmän översyn
av den statliga revisionsverksamheten, hava emellertid ännu icke lett till
resultat. Hit höra särskilt frågorna om anmärkningsprocessen, det statliga redogöraransvaret
och en statlig lönedomstol. Revisorerna vilja framhålla angelägenheten
av att dessa spörsmål snarast bringas till en lösning. I detta
sammanhang böra även andra med revisionsverksamheten sammanhängande
frågor upptagas till närmare granskning. Det bör sålunda undersökas, huru -

Riksdagens skrivelse nr 329.

vida inom den statliga revisionsverksamheten dubbelarbete förekommer. En
annan hithörande fråga är de statliga revisionsorganens ställning i förhållande
till riksdagens revisorer. Av betydelse är att ett klarläggande härutinnan
sker.

Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket och statens sakrevision
(Del II, s. 183—185), vilka båda myndigheter ansluta sig till revisorernas
uppfattning, att en utredning av frågorna om anmärkningsprocessen, det
statliga redogöraransvaret och en statlig lönedomstol bör komma till stånd.
Myndigheterna framhålla vidare att något dubbelarbete knappast torde förekomma
inom respektive verksamhetsområden. Beträffande frågan om de statliga
revisionsorganens ställning i förhållande till riksdagens revisorer anför
riksräkenskapsverket, att ett visst samarbete äger rum mellan revisorerna
och ämbetsverket. Sakrevisionen erinrar om att ifrågavarande spörsmål berördes
av 1941 års revisionsutredning och uttalar i anslutning härtill följande.

Revisionsutredningen anförde därvid, att, ehuru sakrevisionens granskningsområde
komme att i stort sett sammanfalla med statsrevisorernas, olikheterna
i fråga om den konstitutionella ställningen samt verksamhetsformerna
medförde vissa skiljaktigheter i fråga om de båda revisionsorganens verkningssätt.
Revisionsutredningens uttalande torde vara tillämpligt jämväl i vad
angår förhållandet mellan statsrevisorerna och övriga statliga revisionsorgan.
Enligt sakrevisionens mening kan någon mera preciserad gränsdragning än
den förenämnda knappast åvägabringas och synes icke heller vara erforderlig,
helst som statsrevisionen äger befogenhet att granska verksamheten vid
de Kungl. Maj:t underställda revisionsorganen.

Under senare år har statsverksamheten undergått en synnerligen kraftig
stegring och utsträckts till allt vidare områden av samhällslivet. Såsom en
följd härav ha de på riksdagens revisorer ankommande granskningsuppgifterna
avsevärt vuxit i både omfång och betydelse. Någon häremot svarande
förstärkning av revisorernas organisation har dock icke skett. I likhet med
revisorerna finner riksdagen detta förhållande icke vara tillfredsställande.

Från revisorernas sida ha uttalats vissa önskemål om en effektivisering av
revisorernas arbete. Det har sålunda föreslagits att revisorerna skulle väljas
vid början av riksdagen, exempelvis i samband med utskottsvalen, vilket
framför allt skulle möjliggöra att revisorernas kansli kunde träda i funktion
betydligt tidigare än vad nu är fallet. Revisorerna ha vidare ifrågasatt en
uppdelning av revisionsförrättningen på två tidsperioder och synas även räkna
med att en förlängning av själva granskningstiden kan bli nödvändig. Enligt
revisorernas mening kunde slutligen ifrågasättas, huruvida icke revisorerna
borde äga rätt att direkt från vederbörande myndigheter inhämta för
verksamheten erforderliga upplysningar.

Vad revisorerna härutinnan anfört finner riksdagen vara av den betydelse,
att en översyn av de bestämmelser som reglera revisorernas verksamhet bör
komma till stånd. Lämpligt synes vara att det i enlighet med revisorernas
förslag uppdrages åt fullmäktige i riksgäldskontoret att under beaktande

Riksdagens skrivelse nr 329.

jämväl av sambandet mellan de statliga revisionsorganen och riksdagens revision
föranstalta om en dylik utredning.

Beträffande övriga av revisorerna i förevarande sammanhang berörda frågor
får riksdagen erinra om att Kungl. Maj:t genom en den 28 februari 1947
dagtecknad proposition (nr 136) framlagt förslag om viss omorganisation av
riksräkenskapsverket. Föredragande departementschefen har vid frågans anmälan
i statsrådet anfört bl. a. följande.

Den nu framlagda utredningen om ändrad organisation av riksräkenskapsverket
utgör ett led i den översyn av det statliga revisionssystemet, varom
riksdagen tidigare gjort framställning. Det hade givetvis varit önskvärt,
att denna översyn kunnat göras i ett sammanhang och sålunda utan den uppdelning
av arbetet i olika utredningar av begränsad omfattning, som nu ägt
rum. Emellertid ha inträdda förhållanden gjort det nödvändigt att bryta ut
vissa särskilt aktuella organisationsfrågor och bringa dessa till en snar lösning.
För riksräkenskapsverkets del har den under kriget inträdda ansvällningen
av räkenskapsmaterialets omfattning och uppbördsreformens genomförande
gjort en omedelbar översyn av verkets organisation nödvändig. Det
är angeläget, att den förstärkning av riksräkenskapsverkets effektivitet, som
härvid åsyftas, sker på sådant sätt, att den bidrager till att skapa det organisatoriska
underlag, som under alla omständigheter är erforderligt för bedrivande
av den statliga revisionsverksamheten. Därigenom underlättas det definitiva
ställningstagande till frågan om samordning av de olika revisionsorganens
arbete, som framdeles bör ske så snart förhållandena det medgiva.
Av vikt är även, att, såsom de sakkunniga framhållit, den föreslagna organisationen
av riksräkenskapsverket icke föregriper en framtida omreglering av
redogöraransvaret och anmärkningsprocessen, vilka centrala spörsmål ännu
återstå att lösa.

Riksdagen ansluter sig till vad departementschefen uttalat rörande önskvärdheten
av att den översyn av det statliga revisionsväsendet, varom riksdagen
tidigare gjort framställning, kunnat göras i ett sammanhang. Den omständigheten
att vissa särskilt aktuella organisationsfrågor blivit föremål för
speciella utredningar bör dock enligt riksdagens mening icke utgöra något
hinder för att den av departementschefen berörda frågan om en samordning
av de olika revisionsorganens arbete snarast bringas till en lösning. I samband
därmed böra spörsmålen om anmärkningsprocessen, redogöraransvaret, avskrivningen
av statens fordringar och den statliga lönedomstolen upptagas
till behandling. Riksdagen förutsätter sålunda att genom Kungl. Maj:ts försorg
en utredning av berörda frågor kommer till stånd inom en nära framtid.

Riksdagen har velat giva Kungl. Maj:t tillkänna vad riksdagen ovan anfört
och förordat.

Riksdagens skrivelse nr 329.

2:o)

Redovisningen av vissa militära ämbetsverks personalkostnader.

Krigsmaterielverkets kontrollkostnader.

Under försvarsdepartementet, §§ 2 och 3, ha revisorerna framställt erinringar
mot det sätt, på vilket kostnaderna för viss vid försvarets centrala
förvaltningsmyndigheter tjänstgörande personal redovisas (Del I, s. 6—14).

Redovisningen av vissa militära ämbetsverks personalkostnader.

Vid 1941 års riksdag godkändes ett i samma års statsverksproposition
framlagt förslag om ändrad uppställning av riksstatens fjärde huvudtitel.
Omläggningen, som genomfördes fr. o. m. budgetåret 1941/42, innebar bl. a.
alt för armé-, marin- och flygförvaltningarna skulle i riksstaten upptagas
särskilda såväl avlönings- som omkostnadsanslag, å vilka de till ifrågavarande
myndigheters egen verksamhet hänförliga utgifterna skulle redovisas. Ett
undantag gjordes dock för kostnaderna för den vid försvarsgrensförvaltningarna
tjänstgörande militära och civilmilitära personalen. Det ansågs nämligen
innebära alltför stora svårigheter att infoga denna personal i ämbetsverkens
personalförteckningar, med hänsyn till att personalens kvalifikationer
icke voro bundna till någon viss militär grad och att därför ständiga
växlingar i personaluppsättningen förekommo.

I samband med godkännandet av det nu berörda förslaget om ändrad uppställning
av fjärde huvudtiteln förklarade riksdagen, att det icke varit möjligt
att bedöma det föreslagna redovisningssystemet i alla dess detaljer, varför
ändringar i ett eller annat avseende, sedan närmare erfarenhet vunnits,
mahända kunde komma att befinnas påkallade. Några dylika ändringar ha
dock icke vidtagits, i vart fall icke beträffande sättet för redovisningen av de
centrala förvaltningsmyndigheternas personalkostnader. Detta innebär med
andra ord, att personalförteckningarna för vederbörande ämbetsverk med
vissa undantag upptaga endast civila befattningshavare. Den vid samma ämbetsverk
tjänstgörande militära och civilmilitära personalen finnes däremot
redovisad a staterna för de särskilda kårerna och förbanden. Lönekostnaderna
för ifragavarande beställningshavare belasta följaktligen resp. försvarsgrenars
avlöningsanslag.

För att erhålla en uppfattning om storleken av de lönebelopp, som enligt
nu angivna grunder utgått till vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
tjänstgörande militär och civilmilitär personal under den senaste 5-årsperioden, ha revisorerna från vederbörande ämbetsverk låtit införskaffa
uppgifter därom, vilka sammanställts i vissa tabeller. Riksdagen får beträffande
nämnda tabeller hänvisa till Del I, s. 9 och 10.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att kostnaderna för sådan vid
försvarets centrala förvaltningsmyndigheter tjänstgörande personal, vars av -

Riksdagens skrivelse nr 329.

löning bestrides från respektive försvarsgrenars allmänna avlöningsanslag,
uppgå till relativt sett mycket avsevärda belopp. Särskilt är detta fallet beträffande
armé-, marin- och flygförvaltningarna. Man finner sålunda, att
under de båda sistförflutna budgetåren mellan 70 och 80 procent av nämnda
myndigheters ordinarie personalkostnader belastat vederbörande försvarsgrenars
avlöningsanslag.

De i redogörelsen återgivna siffrorna hava kunnat erhållas först efter ett
tidskrävande arbete vid ett antal centrala ämbetsverk och lokala kassaförvaltningar.
Någon möjlighet att utläsa dem direkt ur budgetredovisningen
för vederbörande budgetår föreligger däremot icke. Såsom tidigare framhållits,
avse nämligen de i riksstaten för respektive myndigheter upptagna avlöningsanslagen
i princip endast kostnaderna för den hos myndigheterna
tjänstgörande civila personalen. Eu konsekvens härav är att riksdagen, då
den har att taga ställning till ifrågavarande ämbetsverks anslagsäskanden,
icke kan bedöma den totala omfattningen av förvaltningsverksamheten inom
försvaret och de därav föranledda kostnaderna. Revisorerna finna detta förhållande
vara ur budgetteknisk synpunkt synnerligen otillfredsställande. Icke
minst med hänsyn till riksdagens ställning såsom anslagsbeviljande organ
måste det nämligen anses föreligga ett behov att direkt ur riksstat och budgetredovisning
kunna erhålla uppgift om de särskilda myndigheternas totala
avlöningskos tnader.

Detta önskemål synes enklast kunna tillgodoses, om jämväl de befattningar,
som avses skola upprätthållas av militär och civilmilitär personal, uppföras
på respektive förvaltningsmyndigheters personalförteckningar. Såsom
framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, anses emellertid ett
hinder mot en dylik anordning ligga däri, att den vid de centrala ämbetsverken
tjänstgörande militära och civilmilitära personalens kvalifikationer
icke alltid äro bundna till en viss militär grad, varför ständiga växlingar i
personaluppsättningen förekomma. Denna omständighet är givetvis värd allt
beaktande men synes icke innebära något absolut hinder mot en sådan anordning
som den av revisorerna ifrågasatta. De olägenheter som anses bliva
eu följd härav skulle nämligen kunna undvikas, därest i vederbörande personalförteckningar
■— såsom redan är fallet beträffande försvarsstaben —
alternativa lönegrader angåves för de militära och civilmilitära beställningarna.
I regel torde dessa alternativ icke behöva bliva flera än två. Med ett
dylikt system skulle även de särskilda kårernas och förbandens personalförteckningar
kunna uppgöras i vanlig ordning. Erforderligt vore endast att
det i lämpligt sammanhang föreskreves, att sådana beställningar, vilkas innehavare
enligt vissa angivna grunder tjänstgjorde vid någon av försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter, skulle hållas vakanta under den tid tjänstgöringen
varade. Så sker redan nu beträffande vissa beställningar, som i viss
mån kunna sägas vara uppförda å såväl flygförvaltningens som flygvapnets
personalförteckningar.

Såsom tidigare framhållits har 1941 års riksdag förutskickat, att det vid
nämnda riksdag godkända systemet för fjärde huvudtitelns uppställning
kunde framdeles komma att behöva ändras i ett eller annat avseende. Med
hänsyn till i det föregående anförda omständigheter synes det revisorerna
böra övervägas, huruvida icke tidpunkten nu är inne för eu revision av sättet
tör redovisningen av de centrala förvaltningsmyndigheternas personalkostnader.

Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket och försvarets civilförvaltning
(Del II, s. 2—fi), vilka båda myndigheter understrukit de av revisorer -

Riksdagens skrivelse nr 329.

na framförda synpunkterna rörande de principiella olägenheter som äro förbundna
med gällande redovisningssystem.

Enligt riksräkenskapsverkets mening skulle emellertid nämnda olägenheter
kunna avhjälpas genom en avsevärt enklare och till sina konsekvenser
mycket mindre vittutseende åtgärd än den av revisorerna föreslagna. Ämbetsverket
åsyftar härmed införandet av den anordningen, att samtliga till
ifrågavarande personal utgående avlöningsförmåner under tjänstgöring hos
de centrala förvaltningsmyndigheterna utanordnas från vederbörliga anslag
av dessa myndigheter. Det bleve därigenom möjligt att på grundval av myndigheternas
räkenskaper uppgöra erforderliga sammanställningar över berörda
avlöningskostnader, vilka sammanställningar kunde publiceras i riksräkenskapsverkets
årsbok eller såsom bilagor till själva budgetredovisningen
och sålunda bli tillgängliga för såväl Kungl. Maj:t som riksdagen.

Försvarets civilförvaltning, som till behandling även upptagit frågan om
redovisningen av de från sakanslag bestridda personalkostnaderna, ställer
sig likaledes tveksam beträffande lämpligheten av de av revisorerna ifrågasatta
åtgärderna. Enligt ämbetsverkets mening bör förevarande problem i stället
lösas på så sätt att vid sidan av de stater, som fastställas för varje ämbetsverks
avlöningsanslag, jämväl fastställas motsvarande stater för de kostnader
hos vederbörliga verk, som få bestridas från respektive försvarsgrenars
avlönings- eller sakanslag. Vid sidan av staten bör härvid även fastställas
en personalförteckning för den ordinarie eller högre extra ordinarie personal,
vars avlöning inrymmes i staten. Civilförvaltningen erinrar i detta sammanhang
om att ett sådant system redan användes beträffande de kostnader för
byggnadsstyrelsens byggande organ, som skola slutligt bestridas från nybyggnadsanslag.

Civilförvaltningen har vidare anfört bland annat följande.

Det bör förutsättas, att redovisningen mot de föreslagna staterna granskas
av riksräkenskapsverket. Det synes även önskvärt, att densamma på lämpligt
sätt kommer till synes i budgetredovisningen, vilket dock för närvarande
icke är fallet för byggnadsstyrelsens del. Formen härför torde böra övervägas
av riksräkenskapsverket. Slutligen böra staterna även såvitt möjligt, i
likhet med byggnadsstyrelsens ovanberörda stat, intagas i regleringsbrev och
statsliggare.

Krigsmateielverkets kontrollkostnader.

Enligt den för krigsmaterielverket gällande instruktionen åligger det ämbetsverket
bland annat att i den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer ombesörja
anskaffning av materiel för i första hand försvarets räkning och att i
anslutning därtill verkställa erforderlig leveranskontroll. För den sålunda anskaffade
materielen debiterar krigsmaterielverket vederbörande förvaltningsmyndigheter
ersättning, som i princip motsvarar ämbetsverkets självkostnader.
Emellertid tillämpar krigsmaterielverket, ehuru särskilda bestämmelser
därom icke meddelats, den praxis att i självkostnadspriset inräknas vissa
kostnader för löner, resor, expenser m. m., som stå i samband med verkets
kontrollverksamhet.

Riksdagens skrivelse nr 329.

Revisorerna ha uppgjort en sammanställning över de kostnader, som under
budgetåret 1945/46 inkalkylerats i de priser, vilka debiterats de olika förvaltningsmyndigheterna.
Till övervägande del avse dessa kostnader avlöning,
reseersättning m. m. till krigsinaterielverkets arvodesanställda kontrollanter.
Enligt vad revisorerna anföra, skulle emellertid i nämnda kostnader jämväl
ingå avlöningar till viss personal, vars arbetsuppgifter icke direkt äro att
hänföra till verkets kontrollkostnader. Riksdagen får beträffande ifrågavarande
sammanställning hänvisa till Del I, s. 12 och 13.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Det inom krigsmaterielverket tillämpade systemet, att kontrollkostnaderna
inkalkyleras i de debiterade priserna och sålunda slutligt belasta de till vederbörande
försvars- m. fl. myndigheters förfogande ställda anskaffningsanslagen,
finna revisorerna i flera hänseenden mindre tillfredsställande. Förfaringssättet
medför sålunda, att verkets medelsbehov icke i sin helhet blir
prövat i den ordning, som regelmässigt tillämpas inom den statliga förvaltningen.
Vidare försvåras eller omöjliggöres en effektiv kontroll över anslagsbelastningen.
Detta innebär risk för att verkets utgifter icke begränsas till de
oundgängligen nödvändiga samt att jämväl kostnader, som icke stå i samband
med kontrollverksamheten, överflyttas på andra myndigheters anslag.
Så synes även enligt vad ovan nämnts hava skett i fråga om vissa lönekostnader.

Med hänsyn till att kontrollverksamheten ingår såsom ett led i krigsmaterielverkets
ordinarie arbetsuppgifter, synas starka skäl tala för att jämväl
kostnaderna för denna verksamhet slutgiltigt belasta krigsmaterielverkets
avlönings- och omkostnadsanslag i likhet med övriga kostnader för verket.

Revisorerna hava härvid icke bortsett från att kostnaderna för kontrollverksamheten
såsom beroende av anskaffningsverksamhetens varierande omfattning
svårligen kunna på förhand exakt beräknas. Då emellertid såväl anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal som de under
omkostnadsstaten upptagna delposterna för reseersättningar och expenser
må med Kungl. Majrts medgivande överskridas, har krigsmaterielverket möjlighet
att i förekommande fall hos Kungl. Maj:t utverka erforderlig medelsförstärkning.

I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla angelägenheten av att
kontrollkostnaderna i görligaste mån nedbringas. Delta synes kunna ske
bland annat därigenom, att krigsmaterielverket till vederbörande försvarsgrensförvaltning
överlåter kontrollen av sådan materiel — i huvudsak s. k.
standardmateriel — som allenast erfordrar mottagningskontroll.

Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket, försvarets civilförvaltning
och krigsmaterielverket (Del II, s. 6—12).

Riksräkenskapsverket ansluter sig helt till den av revisorerna intagna
ståndpunkten och understryker samtidigt nödvändigheten av att förefintliga
möjligheter till förenkling och förbilligande av krigsmaterielverkets kontrollverksamhet
snarast tillvaratagas.

Även civilförvaltningen är av den uppfattningen, att redovisningen av de
med krigsmaterielverkets verksamhet förenade kostnaderna icke är fullt tillfredsställande.
Enligt ämbetsverkets mening gäller emellertid detta icke blott
den av revisorerna berörda kontrollverksamheten utan jämväl verkets förrådsorganisation
och sammansättningsverkstäder samt den till dess industri -

Riksdagens skrivelse nr 329.

byrå hörande beredskapssektionen. Civilförvaltningen erinrar i detta sammanhang
om att Kungl. Maj:t genom beslut den 11 oktober 1946 i princip
godkänt ett av civilförvaltningen framlagt förslag, att kostnaderna vid krigsmaterielverkets
sammansättningsverkstäder och kontrollorganisation skulle
•— i huvudsaklig överensstämmelse med för byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå
gällande system, för vilket tidigare redogjorts — redovisas mot av Kungl.
Maj:t fastställda stater. Genom att dylika stater fastställas, böra enligt civilförvaltningens
mening de av revisorerna påtalade redovisningsbristerna kunna
avhjälpas, utan att fördenskull kostnaderna för sammansättningsverkstäderna
och kontrollorganisationen utbrytas ur respektive anskaffningsanslag.
Däremot anser ämbetsverket det kunna övervägas, huruvida icke kostnaderna
för beredskapssektionen å krigsmaterielverkets industribyrå till större delen
borde överföras till verkets avlöningsanslag.

Ivrigsmaterielverket slutligen anser i likhet med civilförvaltningen, att de
av sistnämnda ämbetsverk föreslagna åtgärderna komma att undanröja nu
föreliggande svårigheter i redovisningshänseende Verket ansluter sig även
till det av revisorerna uttalade önskemålet att kontrollkostnaderna i görligaste
mån nedbringas.

De utgifter som för närvarande redovisas å de till försvarets centrala förvaltningsmyndigheters
förfogande ställda avlöningsanslagen motsvara i allmänhet
endast till en mindre del vederbörande myndigheters totala personalkostnader.
De avlöningsförmåner som utgå till den vid centralmyndigheterna
tjänstgörande militära och civilmilitära personalen bestridas sålunda med
vissa smärre undantag från respektive försvarsgrenars allmänna avlöningsanslag.
Därtill komma de personalkostnader som belasta olika anskaffningsoch
underhållsanslag. Någon möjlighet att direkt ur riksstaten och budgetredovisningen
erhålla kännedom om de totala avlöningskostnaderna för
den centrala förvaltningsverksamheten inom försvaret föreligger sålunda
icke. Detta anser riksdagen i likhet med revisorerna icke vara ur budgetteknisk
synpunkt tillfredsställande.

Jämväl de i ärendet hörda myndigheterna ha givit uttryck åt den uppfattningen,
att med innevarande redovisningssystem äro förbundna betydande
olägenheter. Beträffande sättet för dessa olägenheters avhjälpande ha emellertid
olika förslag framförts. Det må i detta sammanhang erinras att Kungl.
Maj:t, i vad avser redovisningen av vissa från sakanslag bestridda personalkostnader
vid krigsmaterielverket, i princip godkänt ett av försvarets civilförvaltning
framlagt förslag, vilket synes tillmötesgå de av revisorerna uttalade
önskemålen. Riksdagen finner det vara förenat med svårigheter att taga
definitiv ställning till frågan, huruvida nämnda system bör läggas till grund
för en lösning av övriga i ärendet berörda redovisningsproblem eller om jämväl
andra alternativ kunna komma i fråga. Enligt riksdagens mening böra
därför de av revisorerna berörda spörsmålen ytterligare utredas.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 4 oktober 1946 givna bemyndigande ha
särskilda sakkunniga tillkallats att inom försvarsdepartementet biträda med

Riksdagens skrivelse nr 329.

översyn av försvarets centrala förvaltningsmyndigheters organisation. De
sakkunniga ha antagit benämningen 1946 års militära förvaltningsutredning.
Det synes riksdagen lämpligt, att i det föregående avhandlade spörsmål bli
föremål för övervägande i samband med berörda utredning

Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i syfte
att i det föregående berörda spörsmål tagas under övervägande av 1946 års
militära förvaltningsutredning.

3:o)

Den centrala materielbokföringen inom försvaret.

De militära förrådskontrollkontoren.

Under försvarsdepartementet, §§ 4 och 5, ha revisorerna till behandling
upptagit frågan om den på de militära förrådskontrollkontoren ankommande
materielbokföringen och s. k. tekniska revisionen (Del I, s. 14—34).

Den centrala materielbokföringen inom försvaret.

I de för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter gällande instruktionerna
åläggas dessa myndigheter, var och en inom sitt förvaltningsområde,
vissa uppgifter som sammanhänga med den tekniska och ekonomiska ledningen
av rikets försvarskrafter. Till dessa uppgifter höra bland annat frågor
rörande handhavandet av och kontrollen över redovisningen av kronan tillhörig
materiel. I vederbörliga förvaltningsreglementen samt av myndigheterna
utfärdade tillämpningsföreskrifter äro närmare angivna de principer, enligt
vilka ifrågavarande redovisning skall ske. Allmänt grunda sig dessa bestämmelser
på vissa stadganden i 8 § allmänna fredsförvaltningsreglementet
(SFS nr 337/1945). Enligt dessa skola materiel, inventarier och andra förnödenheter
ävensom annan egendom, som tillhör kronan, vara ställda under
vård av uppbördsman, vilken, intill dess vad honom anförtrotts i vederbörlig
ordning utgår ur uppbörden, är ansvarig för befintligheten, vården och
redovisningen därav.

I syfte att erhålla en mera ingående kännedom om det sätt, på vilket materielbokföringen
inom försvaret är ordnad, hava revisorerna låtit verkställa
en undersökning i ämnet, varvid i viss omfattning jämväl frågan om formerna
för materielupphandling, fakturagång, anordningsförfarande m. m. berörts.
Undersökningen bär omfattat arméförvaltningens tyg- och intendenturavdelningar,
arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
försvarets sjukvårdsförvaltning och krigsmaterielverket. Beträffande de
specifika problem som därvid behandlats torde få hänvisas till vederbörliga
avsnitt i revisorernas berättelse (s. 15—29).

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Under den gångna beredskapsperioden har genom försvarets olika myndigheter
inköpts materiel för mycket stora belopp. En del därav har i samband

B i han fi till riksdagens protokoll 194 7. 14 samt. Nr 328—329. 2

Riksdagens skrivelse nr 329.

med beredskapens avveckling försålts. Fortfarande representera dock de lager
som ingå i de militära förråden betydande ekonomiska värden. Det sätt på
vilket denna materiel redovisas måste därför anses vara en fråga av stor både
praktisk och principiell betydelse.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen torde framgå, att formerna
för materielbokföringen inom försvaret äro synnerligen varierande. De skilda
förvaltningsmyndigheterna uppvisa sålunda icke endast inbördes avvikelser;
även inom ett och samma ämbetsverk tillämpas icke sällan olika redovisningssystem.
De ifrågavarande formerna måste dessutom i stor utsträckning
betecknas såsom onödigt tunga och arbetskrävande, utan att därför granskningen
av de materielredogörelser, som ligga till grund för noteringarna, alltid
kan anses garantera bokföringens tillförlitlighet.

Uppenbart är att den principiella uppgift som redovisningen har att fylla
icke i och för sig påverkas av vilket ämbetsverk eller materielslag det i detta
sammanhang kan vara fråga om. Enligt revisorernas mening vill det därför
synas, som om möjligheter skulle föreligga att få till stånd en enhetlig utformning
av den centrala materielbokföringen inom försvaret. Påtagliga
fördelar skulle vara förbundna med en dylik rationalisering, framför allt
om den utsträcktes till att avse jämväl en förenkling av gällande rutin på
förevarande område.

En grundläggande förutsättning härför torde vara, att materielen i största
möjliga omfattning centralupphandlas genom vederbörande myndigheters
egen försorg. I anslutning härtill synes böra övervägas, huruvida icke de
med fakturabehandlingen sammanhängande göromålen borde helt koncentreras
till en för respektive myndigheters olika fackbyråer gemensam ekonomisektion.
Såsom i det föregående närmare påvisats, äro nämligen frågor
rörande kameral förhandsgranskning, anordningsbeslut, anslagsavräkning
m. m. för närvarande i hög grad splittrade på ett antal olika instanser. Ett
dylikt förhållande måste emellertid vara ägnat att icke endast medföra omgång
och merarbete utan även försvåra uppkomsten av enhetliga former för
redovisningen av den inköpta materielen.

Rent tekniskt torde dessa former böra anknytas till ett system med central
reversalutskrift. Det bleve därmed möjligt att på de olika redovisningsmomenten
tillämpa en enhetlig rutin. Antalet reversal synes icke behöva överstiga
fyra. Därest ett av reversalexemplaren användes såsom underlag för
bokföringen, skulle denna kunna i hög grad förenklas. Noteringarna skulle
bliva fortlöpande och giva en dagsaktuell bild av materielläget. Det nu synnerligen
tidskrävande arbetet med uppgörande och granskning av olika
sorters materielredogörelser kunde vidare slopas och kontrollen det oaktat
effektiviseras.

En omläggning av så genomgripande natur som den av revisorerna nu
ifrågasatta måste givetvis föregås av ytterligare undersökningar och överväganden.
Enligt revisorernas mening synes det därför lämpligt, att åt statens
organisationsnämnd gives i uppdrag att i samråd med vederbörande
myndigheter närmare utreda frågan rörande den centrala materielbokföringen
inom försvaret.

Utlåtanden ha avgivits av arméförvaltningen, arméns fortifikationsförvaltning,
marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets sjukvårdsförvaltning,
krigsmaterielverket, försvarets civilförvaltning, riksräkenskapsverket och
statens organisationsnämnd (Del II, s. 12—31).

De nämnda myndigheterna ha i allmänhet ställt sig avvisande till förslaget
om övergång till kontinuerlig dagsbokföring. I likhet med revisorerna anse de

Riksdagens skrivelse nr 329.

dock att bestämda fördelar skulle kunna ernås, därest materielbokföringen
utformades enhetligt vid de skilda ämbetsverken, och att fördenskull frågan
bör göras till föremål för ytterligare utredning. Enligt bland andra organisationsnämndens
mening synes detta närmast böra ankomma på 1946 års
militära förvaltningsutredning. Vissa myndigheter ha därjämte framhållit
önskvärdheten av att vid en dylik undersökning särskilt uppmärksammas
vad revisorerna anfört rörande möjligheten att inom resp. ämbetsverk centralisera
handläggningen av de kamerala ärendena ävensom att förenkla formerna
för krigsmaterielverkets befattning med materielupphandlingen.

De militära förrådskontrollkontoren.

De vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter inrättade förrådskontrollkontoren
verkställa viss kontroll med avseende å vederbörande lokalmyndigheters
verksamhet. Denna kontroll har till uppgift att tillse, att
upphandlad eller försåld materiel m. m. blivit vederbörligen uppdebiterad
eller avförd i materiel- m. fl. redogörelser och att jämföra de lokala förvaltningsmyndigheternas
hushållning i olika detaljer. Vid kontrollen skall i anslutning
härtill ägnas uppmärksamhet åt frågor om penningmedlens ändamålsenliga
användning samt om erlagda priser och entreprenadsummor ävensom
föreslås åtgärder, som kunna leda till besparingar eller till avhjälpande
av befintliga missförhållanden.

Efter en redogörelse för organisationen av ifrågavarande förrådskontrollkontor
framhålla revisorerna, att det huvudsakliga arbetet vid nämnda kontor
består i granskning av de från förbanden (förråden) inkommande materielredogörelserna
och på grundval av dessa verkställd bokföring. Den s. k.
tekniska eller ekonomiska revisionen av lokalmyndigheternas räkenskaper
(kassaverifikationer) är däremot av mindre omfattning. De iakttagelser som
under sistförflutna budgetår gjorts i samband med granskningen av dessa
räkenskaper avse till alldeles övervägande del felaktig titelsättning.

Revisorerna erinra vidare om att de militära lokalmyndigheternas räkenskaper
jämväl underkastas s. k. kameral granskning, vilken verkställes av
försvarets civilförvaltning. Då emellertid någon skarpt markerad gräns mellan
kameral och teknisk revision icke föreligger, ha de båda revisionsformerna
kommit att i betydande utsträckning gripa in i varandra. Icke minst gäller
detta, sedan inom civilförvaltningens revisionsbyrå inrättats en särskild
undersökningsdetalj, som verkställer systematisk inkomstkontroll och underkastar
frågor rörande upphandling och prissättning en kontinuerlig granskning
på grundval av jämförelser mellan försvarets samtliga lokalmyndigheter.
Revisorerna framhålla slutligen, att det allenast är de lokala myndigheterna
som underkastas denna tvåfaldiga kontroll i form av hos olika ämbetsverk
bedriven dels kameral och dels teknisk revision. Granskningen av vederbörande
centrala förvaltningsmyndigheters räkenskaper är däremot enhetlig
och utövas blott genom riksräkenskapsverket.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Såsom redan 1941 års militära förvaltningsutredning konstaterat, har
den vid vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter inom försvaret be -

Riksdagens skrivelse nr 329.

drivna s. k. tekniska revisionen kommit att alltmer förlora i betydelse. Inom
de organ som ombesörja denna revisionsverksamhet har i stället tyngdpunkten
förskjutits till frågor rörande materielredovisningen. I överensstämmelse
härmed hava nämnda organ från och med år 1944 erhållit den nya benämningen
förrådskontrollkontor.

Bland de arbetsuppgifter som åvila dessa kontor torde granskningen av de
från lokala myndigheter inkommande materielredogörelserna vara den mest
arbetskrävande. Därest emellertid, såsom revisorerna ifrågasatt i samband
med den i § 4 behandlade frågan rörande den centrala materielbokföringen
inom försvaret, redovisningen förenklades enligt vissa angivna grunder, skulle
behovet av särskilda materielredogörelser och av uppbördsteknisk granskning
av desamma bortfalla. Förutsättningar skulle därmed skapas att omvandla
förrådskontrollkontoren till centrala materielbokföringskontor med, i
förhållande till nuvarande organisationsform, reducerad personaluppsättning.
Nämnda kontor böra givetvis alltjämt vara anslutna till vederbörande militära
förvaltningsmyndigheter, å vilka även i fortsättningen bör ankomma att
övervaka de lokala förbandens sätt att handhava frågor rörande förrådsförvaring,
materielvård och dylikt.

Av den lämnade redovisningen torde framgå, att vid de nuvarande förrådskontrollkontoren
jämväl bedrives viss räkenskapsgranskning. Revisorerna
vilja icke bestrida, att därigenom för förvaltningstjänsten beaktansvärda iakttagelser
kunna göras. I stort sett måste dock ifrågavarande granskning ur
revisionssynpunkt anses vara av relativt begränsad betydelse. Den synes
sålunda i icke ringa mån vara inriktad på rena detaljärenden. I vissa avseenden
torde verksamheten även innebära dubbelkontroll på förevarande
område, speciellt efter tillkomsten av den s. k. undersökningsdetaljen inom
försvarets civilförvaltnings revisionsbyrå. Det vill slutligen förefalla, som om
de på förrådskontrollkontoren ankommande granskningsuppgifterna, jämväl
i de fall då något egentligt dubbelarbete icke föreligger, skulle med fördel
kunna inpassas inom ramen för den kamerala revisionen.

Enligt revisorernas uppfattning kan det därför ifrågasättas, huruvida icke
revisionen av de militära lokalmyndigheternas räkenskaper borde helt koncentreras
till försvarets civilförvaltning. Det torde finnas så mycket större
anledning härtill som den betydligt viktigare granskningen av de centrala
förvaltningsmyndigheternas räkenskaper är anförtrodd ett enda revisionsorgan.
Genom en dylik åtgärd skulle vissa såväl besparingar som förenklingar
i förvaltningsorganisationen kunna ernås.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter synes sålunda enligt revisorernas
mening frågan om förrådskontrollkontorens ställning och arbetsuppgifter
böra upptagas till omprövning.

Utlåtanden ha avgivits av arméförvaltningen, arméns fortifikations förvaltning,
marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets sjukvårdsförvaltning,
försvarets civilförvaltning, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd
och statens sakrevision (Del II, s. 32—43).

De med förrådskontrollkontor utrustade myndigheterna ha uttalat sig för
ett bibehållande av den å kontoren förekommande räkenskapsgranskningen,
enär dessa eljest icke skulle kunna fullgöra sina instruktionsenligt fastställda
åligganden. Flertalet av de ifrågavarande myndigheterna vill dock icke
motsätta sig att, såsom revisorerna föreslagit, frågan om förrådskontrollkontorens
ställning och arbetsuppgifter upptages till omprövning. Enligt civilförvaltningens
och riksräkenskapsverkets uppfattning synes däremot i stort

Riksdagens skrivelse nr 329.

sett hinder icke möta att till förstnämnda ämbetsverk helt koncentrera
granskningen av de militära lokalmyndigheternas räkenskaper. Organisationsnämnden
och sakrevisionen anföra i sin tur, att de av revisorerna berörda
spörsmålen äro av den art, att de böra tagas i beaktande vid fullgörandet
av det uppdrag som lämnats 1946 års militära förvaltningsutredning.

I likhet med revisorerna är riksdagen av den uppfattningen, att bestämda
fördelar skulle kunna ernås, därest formerna för den centrala materielbokföringen
inom försvaret gjordes mera enhetliga. En viss rationalisering av
den av vederbörande myndigheter bedrivna förrådskontrollen synes även
vara erforderlig. Innan åtgärder på förevarande område vidtagas, torde dock
— i enlighet med vad revisorerna själva förordat — frågan om materielbokföringens
mest ändamålsenliga ordnande böra ytterligare utredas. Riksdagen
finner det lämpligt, att i samband därmed en omprövning av förrådskontrollkontorens
ställning och arbetsuppgifter kommer till stånd. Vad revisorerna
uttalat rörande önskvärdheten av en mera centraliserad handläggning av
vissa med materielanskaffningen sammanhängande kamerala ärenden synes
jämväl böra beaktas. Riksdagen anser det vara av särskild betydelse, att de
av revisorerna berörda möjligheterna till en förenkling av formerna för
krigsmaterielverkets befattning med upphandlingsverksamheten tagas under
noggrant övervägande.

De i det föregående avhandlade spörsmålen äga nära samband med frågan
om den centrala försvars^örvaltningens framtida utformning. Det synes därför
riksdagen lämpligt, att här avsedda spörsmål tagas under övervägande
av 1946 års militära förvaltningsutredning.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t
ville vidtaga åtgärder i syfte att i det föregående berörda spörsmål tagas
under övervägande av 1946 års militära förvaltningsutredning.

4:o)

Betalningsförfarandet vid av värnpliktiga företagna resor.

Under försvarsdepartementet, § 7, ha revisorerna berört vissa frågor i samband
med bestämmelserna om värnpliktigas resor (Del I, s. 41—44).

Beträffande resor i samband med inskrivningsförrättning äro föreskrifter
meddelade i kungörelserna den 21 december 1945 resp. den 15 mars 1946.
Av författningsbestämmelserna framgår, att vid inställelseresa vederbörlig
order skall användas såsom färdhandling, medan vid återresa särskilt färdbevis
utställes. Då fråga är om järnvägsresa skall betalning erläggas av försvarets
civilförvaltning. Debitering av kostnaderna sker på grundval av vid
resp. järnvägsstationer förda anteckningar, varför till de från resp. trafikföretag
inkommande räkningarna icke äro fogade speciella verifikationer.
Vid resa med fartyg, omnibus eller linjebil skall däremot såsom betalande

Riksdagens skrivelse nr 329.

myndighet angivas kassaförvaltningen vid det förband, till vilket vederbörligt
inskrivningsområde är anslutet. Räkning å ersättningen skall åtföljas av
kupong, som frånskilts företedd order (färdbevis).

För övriga resor hava bestämmelser utfärdats i kungörelserna den 22
juni 1945 resp. den 21 december 1945, militära järnvägsreglementet och
överbefälhavarens tillämpningsföreskrifter den 7 mars 1946. Enligt dessa
bestämmelser skall inryckningsresa ske medelst anlitande av tjänstgöringsorder
såsom färdhandling. Betalning erlägges av försvaiets civilförvaltning,
såvitt gäller resa med järnväg, och för debiteringen skola tillämpas ovan anförda
principer. Vederbörande räkningar äro med andra ord icke verifierade.
Så är däremot fallet beträffande resor med fartyg, omibus eller linjebil,
för vilka ersättning skall utbetalas av inkallande förband. I detta sammanhang
må även framhållas, att, såvitt framgår av kungörelsen om vämpliktsavlöning,
vederbörlig order skall användas såsom färdhandling vid
resa med spårväg, medan enligt överbefälhavarens förutberörda tillämpningsföreskrifter
den värnpliktige själv har att förskjuta eventuella kostnader för
dylik resa.

Särskilda färdhandlingar i form av biljettrekvisitioner utfärdas vid resor
i samband med utryckning från och uppehåll i tjänstgöringen (motsvarande
tjänstledighet). Dessa biljettformulär bifogas vederbörande räkningar, som
sålunda äro verifierade i vanlig ordning. Såframt gäller järnvägsresor skall
försvarets civilförvaltning angivas såsom betalande myndighet. Mera osäkert
är, framhålla revisorerna, på vad sätt debitering skall ske vid resor med
fartyg, omnibus eller linjebil. Enligt överbefälhavarens tillämpningsföreskrif
ter skall betalningsskyldighet i dylika fall åvila vederbörligt truppförband.
I militära järnvägsreglementet stadgas däremot, att allenast inryckningsresor
med vissa billinjer skola debiteras nyssnämnda lokalmyndigheter. Härav
måste enligt revisorernas mening följa, att ersättning för utrycknings- och
uppehållsresor, företagna med av järnvägsföretagen ägda linjebilar eller bussar,
skall erläggas av försvarets civilförvaltning. På denna punkt synas sålunda
överbefälhavarens tillämpningsföreskrifter stå i strid med militära
järnvägsreglementets bestämmelser.

Vad tjänsteresor slutligen beträffar finnes intet direkt stadgat om betalande
myndighet, men torde ersättning i dylika fall skola erläggas av vederbörande
truppförband, oberoende av huruvida resa företages med järnväg eller
annat färdmedel.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

De bestämmelser som finnas utfärdade rörande betalningsförfarandet vid
av värnpliktiga företagna resor måste betecknas såsom mycket invecklade.
Ersättning skall sålunda erläggas än av central och än av lokal myndighet,
utan att någon saklig grund för en dylik uppdelning kan anses föreligga. I
visst fall äro bestämmelserna varandra direkt motsägande. För vederbörande
biljettutställare torde det också vara förenat med icke obetydliga svårigheter
att hålla isär de olika typer av resor, om vilka nu är fråga. Härtill bidrager
även det förhållandet, att gällande föreskrifter äro meddelade i så

Riksdagens skrivelse nr 329.

många olika författningar. Det synes slutligen vara ägnat att ingiva vissa betänkligheter,
att det icke är möjligt att i vanlig ordning mot vederbörliga
verifikationer avstämma de ersättningsbelopp, som av olika järnvägsföretag
debiteras kronan för värnpliktigas inskrivnings- och inryckningsresor.

Enligt revisorernas mening kan det därför ifrågasättas, huruvida icke —
åtminstone under fredstid — jämväl vid dylika resor särskilda biljettrekvisitioner
böra utställas. Oberoende härav torde emellertid gällande bestämmelser
böra förenklas därhän, att någon åtskillnad i fråga om betalande myndighet
icke göres mellan järnvägsresa och annan resa. Naturligast synes då
av många skäl vara, att den biljettutställande myndigheten i princip blir betalningsansvarig,
vilket icke minst skulle innebära ökade kontrollmöjligheter
på förevarande område. En dylik anordning skulle likväl icke behöva hindra,
att under krig, mobilisering och förstärkt försvarsberedskap försvarets
civilförvaltning av bland annat sekretesshänsyn debiterades kostnaderna för
resor, företagna av personal vid fältförband utan fast adress (fältposter).
För underlättande av vederbörande lokala myndigheters arbete borde även
genom civilförvaltningens försorg en översiktlig sammanställning utarbetas,
upptagande i systematisk ordning de viktigaste bestämmelserna rörande överhuvud
taget samtliga militära resor (inkl. godstransporter), med angivande
tillika av de redovisningstitlar å vilka kostnaderna i olika fall skola bokföras.

Revisorerna anse, att nu berörda bestämmelser snarast bora göras till ioremål
för översyn.

Utlåtanden ha avgivits av centrala värnpliktsbyrån, järnvägsstyrelsen och
försvarets civilförvaltning (Del II, s. 61—68).

Under åberopande av skäl som framförallt taga sikte på förhållandena
under mobilisering avstyrker centrala värnpliktsbyrån ett frångående av det
nu gällande systemet, enligt vilket värnpliktiga inkallas till såväl inskrivning
som tjänstgöring medelst personlig order, jämväl gällande som färdbevis
vid ifrågakommande fall. Värnpliktsbyrån framhåller vidare att föreskrifterna
för betalningsförfarandet knappast kunna anses mera invecklade
än vad som med hänsyn till de särskilda förhållandena är nödvändigt,
men att det ur truppregistreringsmyndigheternas synpunkt utan tvivel
vore förmånligt, därest en sammanfattning av gällande föreskrifter utarbetades
och utsändes till berörda myndigheter.

Järnvägsstyrelsen biträder för sin del förslaget om återgång — beträffande
inskrivningsresorna övergång — till systemet »beställning/biljett». Styrelsen
framhåller även, att det särskilt under beredskapstiden från trafikföretagens
sida framstått som ett starkt önskemål, att resorna i möjligaste mån
skola få debiteras någon central myndighet.

Civilförvaltningen, som i princip delar revisorernas uppfattning beträffande
verifieringen av kostnaderna, anser att bland annat nödvändigheten
av kostnadsbegränsning och beredskapsskäl tala mot en dylik anordning.
Revisorernas förslag om utarbetande genom civilförvaltningens försorg av eu
översiktlig sammanställning av de viktigaste bestämmelserna rörande samtliga
militära resor och transporter m. m. synes däremot ämbetsverket beaktansvärt.

Riksdagens skrivelse nr 329.

I likhet med revisorerna finner riksdagen det vara angeläget att genom försvarets
civilförvaltnings försorg en översiktlig sammanställning av de bestämmelser
som reglera militära resor och transporter utarbetas. Förslaget härom
har jämväl biträtts av de av frågan närmast berörda myndigheterna.
Enligt riksdagens mening bör i samband därmed undersökas, i vad mån en
förenkling av de förenämnda bestämmelserna kan komma till stånd. Särskilt
gäller detta frågan om betalande myndighet. Oaktat kostnaderna för
resor, företagna av beredskapsinkallad eller mobiliserad personal vid fältförband
utan fast adress (fältposter), lämpligen böra debiteras civilförvaltningen,
torde nämligen de skilda trafikföretagen kunna beredas ersättning lika
snabbt och tillförlitligt, därest vederbörande lokala kassaförvaltning angives
såsom betalande myndighet vid vanliga fredsmässiga resor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.
Maj:t ville föranstalta om översyn av här avsedda bestämmelser angående
värnpliktigas resor.

5:o)

Avskrivning av brist i statens förråd av proviant och

fodervaror.

Under försvarsdepartementet, § 9, ha revisorerna hemställt om en översyn
av gällande bestämmelser rörande avskrivning av vissa förrådshållna varor
(Del I, s. 47—51).

Efter en redogörelse för bestämmelserna i den s. k. avskrivningskungörelsen
den 9 november 1934 (nr 525) erinra revisorerna om att dåvarande statens
krisrevision vid en år 1942 företagen utredning rörande livsmedelsförvaltningen
vid arméns magasin m. m. uppmärksammat vissa brister hos
nämnda kungörelse. På grund av bestämmelsernas avfattning komme sålunda
vid beräkningen av svinn avskrivning att ske utan hänsyn till längden av
den tid, varunder varan ingått i förråd, varför avskrivningens storlek bleve
beroende även av inventeringarnas antal. Beträffande ett av revisorerna i
detta sammanhang återgivet exempel torde få hänvisas till berättelsen (s. 48
och 49). Krisrevisionen hade även påvisat fall då svinn finge beräknas, oaktat
något faktiskt utiämningssvmn icke kunde uppkomma.

Enligt vad revisorerna inhämtat har avskrivningskungörelsen vid tillämpningen
befunnits vara förenad med jämväl andra allvarliga olägenheter.
Dessa olägenheter äro närmast att hänföra till de ändrade förhållanden på
livsmedelsområdet som inträtt under senare tid. Sålunda har en mängd nya
varuslag kommit till användning vid utspisningen. Därjämte tillhandahållas
numera allt flera varuslag i standardiserade förpackningar, vilket medfört
tveksamhet huruvida varan skall vägas eller räknas.

Revisorerna framhålla vidare att efter tillkomsten av kungörelsen den 15

Riksdagens skrivelse nr 329.

juni 1944 (nr 321) angående förfarandet vid krigsmakten då egendom skadats
eller gått förlorad ärenden beträffande brist av proviant och fodervaror komma,
i vad avser försvarets förråd, att i stor utsträckning handläggas med tilllämpning
av två skilda kungörelser, vilket medfört vissa praktiska svårigheter.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att de nuvarande bestämmelserna
angående avskrivning av brist i statens förråd av proviant och fodervaror
i vissa avseenden äro föråldrade. De måste dessutom anses vara utformade
på ett mindre tillfredsställande sätt. Detta gäller främst de i avskrivningskungörelsen
fastställda grunderna för beräkning av naturligt
svinn, enligt vilka, såsom redan statens krisrevision på sin tid framhållit,
hänsyn icke tages till lagringstiden för de mellan olika inventeringstillfäl
len uppbördstagna och utlämnade varumängderna. Kungörelsen måste vidare
betecknas såsom ofullständig ur den synpunkten, att nya varuslag i betydande
omfattning kommit till användning vid utspisningen. Därjämte må
erinras om att ett stort antal livsmedel numera tillhandahålles i standardförpackningar.
Någon bestämd gräns kan fördenskull icke uppdragas mellan naturligt
svinn och stycketalssvinn.

Vissa olägenheter äro även förenade med den rådande oklarheten beträffande
tillämpningen inom försvaret av, å ena sidan, avskrivningskungörelsen
och, å andra sidan, förutberörda kungörelse angående förfarandet vid krigsmakten,
då egendom skadats eller gått förlorad. Det framstår slutligen som
en brist, att generella bestämmelser angående avskrivning av bensin, bensol
och därmed jämförliga flyktiga ämnen ävensom smörjmedel icke finnas
meddelade. Behovet av dylika föreskrifter har framträtt med särskild styrka
under senare år, beroende på att sådana varor numera i stor omfattning äro
lagrade i centrala drivmedelsförråd.

Såvitt revisorerna kunna finna, möjliggöra gällande bestämmelser beräkning
av svinn även i sådana fall då något faktiskt svinn icke föreligger. Revisorerna
vilja därmed icke göra gällande, att den magasinspersonal, om
vilken nu är fråga, medvetet skulle utnyttja avskrivningskungörelsens bestämmelser
till egen fördel. Icke minst med hänsyn till att storleken av den
vid en inventering medgivna bristen utan svårighet kan fastställas på förhand,
torde man dock icke alldeles böra bortse från de möjligheter till underslev
som systemet innebär. Såsom i det föregående framhållits, hava också
under beredskapstiden fall av bedrägligt förfarande i nämnda avseende
förekommit.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finna revisorerna det angeläget,
att en revision av avskrivningskungörelsen snarast kommer till stånd.
Därvid synas vissa av krisrevisionen i dess förberörda promemoria gjorda
uttalanden och förslag böra beaktas. Lämpligt torde vara att förteckning å
varuslag, motsvarande den som nu finnes intagen i författningstexten, fogas
som bilaga till den nya författningen. Därigenom skulle ernås den fördelen,
att erforderliga ändringar i fråga om varuförteckningen kunde vidtagas utan
ändring av själva kungörelsen.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, riksräkenskapsverket
och statens sakrevision (Del II, s. 72—74), vilka samtliga tillstyrka förslaget
om revision av avskrivningskungörelsen.

Riksdagen finner de skäl som av revisorerna anförts för eu översyn av bestämmelserna
på förevarande område vara övertygande. Behovet av en re -

26 Riksdagens skrivelse nr 329.

vision har också till alla delar bestyrkts av de i ärendet hörda myndigheterna.

Riksdagen får sålunda anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning
rörande de av revisorerna avhandlade spörsmålen.

6:o)

Kontrollen över barnavårdsnämndernas handhavande av
mödrahjälpsmedel.

Under socialdepartementet, § 14, ha revisorerna påtalat vissa brister i
kontrollen över mödrahjälpsmedlen (Del I, s. 68—70).

Revisorerna lämna inledningsvis en redogörelse för gällande bestämmelser
på förevarande område. Av redogörelsen framgår bl. a. att det ankommer
på vederbörande länsstyrelse att kontrollera, dels att beviljad mödrahjälp
använts på i mödrahjälpsnämnds beslut föreskrivet sätt, dels att barnavårdsnämnd
ställer sig gällande föreskrifter angående redovisning av utbetald
mödrahjälp till efterrättelse.

Utöver dessa föreskrifter finnes intet stadgat angående kontrollen av mödlahjälpsmedlen.
Några stadganden av innebörd att det skulle åligga länsstyrelsen
att kassagranska de hos barnavårdsnämnd förvarade mödrahjälpsmedlen
eller att under ärendenas handläggning granska barnavårdsnämnds
åtgärder härutinnan finnas sålunda icke. Ej heller finnas föreskrifter utfärdade
om skyldighet för de kommunala revisorerna att tillse att mödrahjälpsmedlen
icke obehörigen användas eller att övervaka att barnavårdsnämnd i
övrigt handhaver den med mödrahjälpsverksamheten förknippade bokföringen
och redovisningen på ett tillfredsställande sätt.

Avsaknaden av föreskrifter i nu berörda hänseende har medfört, att
kontroll av mödrahjälpsmedlens handhavande på en del håll ej äger rum,
enär varken den statliga myndigheten, länsstyrelsen, eller de kommunala
myndigheterna anse sig skyldiga att företaga sådan granskning.

Under § 10 i sin berättelse upptogo riksdagens år 1945 församlade revisorer
till behandling spörsmålet angående kontrollen över barnavårdsnämndernas
redovisningar av mödrahjälpsmedel. Revisorerna funno det uppenbart
att, därest man ville försäkra sig om en riktig användning av mödrahjälpsmedlen,
en effektivare kontroll över redovisningen av dessa medel
måste anordnas. Det syntes därför revisorerna angeläget, att de kommunala
revisorernas granskning utsträcktes att omfatta även mödrahjälpsmedlen. En
sålunda utvidgad granskning syntes utgöra en förutsättning för ett riktigt
fullgörande av den kommunala revisionen, vilken icke vore effektiv utan att
den omfattade samtliga under de kommunala myndigheternas förvaltning
stående kassor.

I sitt utlåtande nr 155 framhöll statsutskottet vid 1946 års riksdag bl. a.,
att vad revisorerna härutinnan anfört syntes utskottet vara förtjänt av upp -

Riksdagens skrivelse nr 329.

märksamhet. Utskottet förutsatte emellertid, att det av revisorerna berörda
spörsmålet komme att bli föremål för övervägande i samband med den av
1946 års kommunallagstiftningskommitté verkställda utredningen, varför utskottet
inskränkte sig till afl för riksdagen omförmäla vad i ärendet förekommit.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Med hänsyn till den stora omfattning mödrahjälpsverksamheten tagit —
under innevarande budgetår ha för ändamålet anvisats 13 miljoner kronor
— framstår det enligt revisorernas mening såsom angeläget, att frågan
om kontrollen över dessa medel bringas till en snar lösning. Svårigheterna
att åstadkomma en tillfredsställande kontroll över mödrahjälpsmedlen torde
bland annat sammanhänga med avsaknaden av föreskrifter beträffande kommuns
skyldighet att i sin revision inbegripa jämväl dessa medel. Fall hava
även förekommit, där kommun ansett sig icke hava skyldighet att kontrollera
desamma. I sådana fall måste även den kommunala revisionen av barnavårdsnämnds
medel bli skäligen meningslös, då redogöraren hos barnavårdsnämnd
ofta nog kommer att disponera över två kassor, varav endast en är
underkastad revision. Bristerna i rådande kontrollsystem ha även möjliggjort
tillgrepp av mödrahjälpsmedel.

Revisorerna förutsätta, att frågan om den kommunala kontrollen av mödrahjälpsmedlen
finner sin slutliga lösning i samband med nu pågående utredning
om bland annat den kommunala revisionen (1946 års kommunallagstiftningskommitté).
I avvaktan härå synas emellertid provisoriska åtgärder
böra vidtagas. I sådant hänseende synes kunna ifrågasättas, om icke såsom
villkor för erhållande av mödrahjälpsmedel kommun borde förpliktas vidtaga
anordningar för betryggande kontroll över medlen.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen och riksräkenskapsverket (Del II,
s. 86—90), vilka helt ansluta sig till revisorernas uppfattning, att i avbidan
på en slutlig lösning av frågan om den kommunala kontrollen över mödrahjälpsmedlen
provisoriska åtgärder böra vidtagas till förhindrande av att
mödrahjälpsmedel disponeras på obehörigt sätt. I likhet med revisorerna anse
de nämnda myndigheterna "idare, att de sålunda erforderliga åtgärderna
böra givas den formen, att såsom villkor för erhållande av mödrahjälpsmedel
vederbörande kommun ålägges anordna betryggande kontroll.

I sitt utlåtande i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse framhöll riksdagens statsutskott beträffande här avsedda spörsmål.
att utskottet förutsatte att detta skulle komma att finna sin lösning i
samband med det åt 1946 års kommunallagstiftningskommitté lämnade utredningsuppdraget.
Genom vissa på senare tid inträffade fall av oredlighet
vid handhavandet av mödrahjälpsmedel ha de av revisorerna gjorda uttalandena
fått förnyad aktualitet. I likhet med revisorerna finner riksdagen det påkallat
att, i avvaktan på utredningens resultat, provisoriska åtgärder på
förevarande område snarast vidtagas. Lämpligt synes vara att förslag härom
utarbetas av socialstyrelsen.

Riksdagen får sålunda anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om
skyndsamma åtgärder i det av revisorerna angivna syftet.

Riksdagens skrivelse nr 329.

7 :o)

Allmänna arvsfonden.

Under socialdepartementet, § 18, ha revisorerna lämnat en redogörelse
för den genom understöd ur allmänna arvsfonden bedrivna verksamheten
(Del I, s. 91—97).

Allmänna arvsfonden tillskapades i samband med antagandet av lagen den
8 juni 1928 om arv, vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1929. Genom den
nya lagstiftningen begränsades arvsrätten på så sätt, att kusiner och avlägsnare
skyldemän uteslötos från arvsrätt. I anslutning härtill föreskrevs
i 5 kap. 1 § nämnda lag, att arv, till vilket ingen arvinge funnes, skulle tillfalla
»en fond, benämnd allmänna arvsfonden».

Enligt gällande bestämmelser skall den egendom, som i arv tillfaller fonden,
så ock egendom, som må tillfalla fonden genom gåva eller testamente,
utan sammanblandning med andra medel förvaltas av statskontoret såsom
en särskild fond för främjande av barns och ungdoms vård och uppfostran.
Vad beträffar villkoren för erhållande av understöd finnes — utöver nyssnämnda
allmänna bestämmelse — allenast föreskrivet, att understöd ej må
utlämnas för åtgärd, vars bekostande åligger stat eller kommun. De principer,
som tillämpats vid utdelande av understöd ur arvsfonden, ha sålunda
utformats genom praxis. Understöd ur fonden utdelas av Konungen.

Under årens lopp hava understöd ur fonden i främsta rummet tilldelats
olika slag av barnhem, anstalter till stöd för hemuppfostran, d. v. s. barnavårdscentraler,
bamkrubbor och barnträdgårdar samt sommarkolonier för
barn. I den mån medel funnits tillgängliga för utdelning, hava understöd tilldelats
jämväl föreningar, stiftelser och institutioner av inbördes olika slag,
vilkas verksamhet varit till gagn för barn och ungdom. Bland understöd till
institutioner av sistnämnda slag märkas bidrag till sådana ändamål som exempelvis
anordnande av hem för springpojkar samt för annan såväl manlig
som kvinnlig ungdom i uppväxtåldern, inrättande av skolhem för läroverksungdom,
uppförande av sportstugor för scoutsammanslutningar och andra
ungdomsorganisationer, anordnande av konvalescenthem för medellösa barn,
inrättande av bamavårdsavdelningr i anslutning till husmodersskolor, anordnande
av demonstrationskurser i barnavård m. m.

Fördelningen av de ur allmänna arvsfonden intill utgången av budgetåret
1945/46 utdelade medlen på de olika ändamål, som tillgodosetts genom understöd,
framgår av en av revisorerna sammanställd tablå (s. 96), till vilken
torde få hänvisas. I anslutning härtill framhålla revisorerna, att sedan allmänna
arvsfondens tillkomst stat och kommuner kommit att utsträcka sin
stödjande verksamhet till ett flertal nya områden, vilka tidigare fallit inom
ramen för arvsfondens verksamhet.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Till följd av det rikliga tillflödet av arvsmedel till allmänna arvsfonden
har fonden kunnat bedriva en understödsverksamhet av betydande omfatt -

Riksdagens skrivelse nr 329.

ning. Sedan fondens tillkomst hava influtit arvsmedel med tillhopa närmare
20 miljoner kronor. Under samma tid hava från fonden utlämnats understöd
till olika ändamål med sammanlagt omkring 12 miljoner kronor. Fondens
behållning uppgick vid utgången av budgetåret 1945/46 till 8 480 000
kronor.

Såsom ovan framhållits, har med avseende å arvsfondens användning föreskrivits,
att understöd ej får utgå för åtgärd, vars bekostande åligger stat
och kommun. Vid bestämmelsens tillkomst åsyftades i första hand, att understöd
skulle kunna lämnas till alla sådana åtgärder till barns och ungdoms
välfärd, som antingen avsåges i barnavårdslagen, såsom barnhem, anstalter
till stöd för barnuppfostran — till vilka finge räknas barnkrubbor,
barnlrädgårdar, arbetsstugor — barnavårdscentraler m. m., eller ock fölle
utom den sociala barnavården, exempelvis utdelande av studiebidrag.

Utvecklingen har emellertid medfört, att det allmänna i alltmera ökad omfattning
kommit att påtaga sig kostnaderna för nya uppgifter på barnavårdens
och ungdomsvårdens områden. Sålunda hava bland annat anvisats särskilda
riksstatsanslag till inrättande och drift av barnhem samt stipendier
för bedrivande av studier vid vissa läroanstalter.

Syftet med tillskapandet av allmänna arvsfonden har, såsom nämnts, varit
att bidraga till främjandet av barns och ungdoms vård och fostran. Samtidigt
med att fondmedlen ökats har emellertid till följd av den ovan antydda
utvecklingen fondens verksamhetsområde kommit att till väsentliga delar
beskäras. En dylik utveckling måste givetvis för arvsfondens del framstå
såsom mindre lycklig. Med hänsyn härtill bör enligt revisorernas mening tagas
under övervägande, huruvida icke fondens verksamhet bör utsträckas
till att omfatta nya uppgifter på hithörande område.

Utlåtande har avgivits av socialstyrelsen (Del II. s. 111—112). Enligt ämbetsverkets
mening äro möjligheterna att i föreliggande situation utsträcka
arvsfondens verksamhet till nya uppgifter inom det med fonden avsedda ändamålet
mycket begränsade. Om den hittillsvarande utvecklingen fortsätter,
kunna förhållandena emellertid bliva annorlunda. Socialstyrelsen lämnar i
anslutning härtill ett flertal exempel på ändamål som skulle behöva tillgodoses,
därest i framtiden nya grenar inom barna- och ungdomsvården kunde
bli delaktiga av understöd ur fonden.

Det allmänna har under senare år i alltmer ökad omfattning påtagit sig
kostnaderna för åtgärder på barna- och ungdomsvårdens områden. Såsom
revisorerna framhålla har därigenom allmänna arvsfondens verksamhetsfält
kommit att beskäras. Enligt riksdagens mening är det önskvärt att en översyn
av hithörande bestämmelser kommer till stånd. Därvid bör särskilt undersökas,
huruvida och i så fall på vad sätt en utvidgning av arvsfondens
verksamhetsområde lämpligen kan ske.

Riksdagen anhåller sålunda, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande
åtgärder i det av riksdagen angivna syftet.

Riksdagens skrivelse nr 329.

8:o)

Kommunernas ersättningsskyldighet i visst fall enligt fattigvårdslagen
och barnavårdslagen.

Under socialdepartementet, § 19, ha revisorerna ifrågasatt, huruvida icke
vissa bestämmelser i fattigvårds- och b a rna vå r ds 1 a g a rna borde ändras (Del
I, s. 97—100).

Enligt gällande bestämmelser, vilka inrymmas i 50 § 2 mom. lagen den
14 juni 1918 om fattigvården i paragrafens lydelse enligt lag den 11 juni
1926, må en vistelsekommun icke erhålla ersättning från hemortsrättskommunen
för fattigvård, som bestått i bekostande på skolbarn av kläder, underhåll
eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen
lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller begravningshjälp.

De ifrågavarande bestämmelserna grunda sig på ett av fattigvårdslagstiftningskommittén
den 19 februari 1915 avgivet betänkande med förslag till
lag om fattigvården. I vad avser nu behandlade fråga, motiverades förslaget
med att genom ett stadgande av detta slag skulle tydligen ett stort antal
tvisteämnen mellan kommunerna röjas ur vägen, vilket skulle komma att få
en väsentlig betydelse med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocessema
mellan kommunerna.

Enligt 62 § barnavårdslagen skola i fråga om ersättning av hemortskommun
för utgift för omhändertaget barn de bestämmelser, vilka äro meddelade
i fattigvårdslagen, äga motsvarande tillämpning.

Frågan om ändring av ovan berörda bestämmelser angående kommunernas
inbördes ersättningsskyldighet i vad avser av vistelsekommun lämnad fattigvård
har vid flera tillfällen upptagits till behandling, senast vid 1929 och
1930 års riksdagar, utan att dock leda till någon åtgärd. Riksdagens ställningstagande
i frågan föranleddes bland annat av att pågående utredning
rörande det interkommunala skatteutjämningsproblemet ännu icke blivit
slutförd.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Syftet med här ifrågavarande bestämmelser har, såsom framgår av vad
ovan anförts, varit att i möjligaste mån undanröja tvisteämnen mellan kommunerna
och på så sätt bidraga till minskande av antalet fattigvårdsprocesser.
Förhoppningarna härutinnan hava emellertid icke infriats. Erfarenheterna
under den tid, dessa stadganden varit i tillämpning, giva tvärtom vid
handen, att desamma i stor utsträckning bidragit till uppkomsten av dylika
processer. Anledningen härtill torde enligt revisorernas mening vara, att föreskrifterna
i fråga äro ägnade att medföra en orättvis fördelning av kostnaderna
för ifrågavarande vård kommunerna emellan. Från dessas sida hava
också tendenser förmärkts att på olika sätt kringgå bestämmelserna. Det är
sålunda icke ovanligt, att exempelvis en vistelsekommun — i avsikt att på
en omväg bereda sig ersättning av hemortskommunen för fattigvårdskostnad,

Riksdagens skrivelse nr 329.

som avses i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen — i stället för att direkt likvidera
en dylik utgift ■— tillhandahåller vederbörande hjälpsökande ett kontant belopp
att av denne användas efter gottfinnande, för vilken sistnämnda kostnad
ersättning kan avkrävas hemortskommunen med stöd av 50 § 1 mom.
samma lag. Uppenbart torde vara att härigenom skapas irritationsmoment,
som ofta icke kunna avvecklas annorledes än genom process kommunerna
emellan.

Även för den enskilde hjälpsökanden kunna bestämmelserna vara till
nackdel. Det torde sålunda ligga i sakens natur, att en vistelsekommun i möjligaste
mån söker begränsa tilldelningen av understöd, för vilka ersättning
icke kan erhållas av hemortskommunen; stundom torde även kunna inträffa,
att vistelsekommunen helt underlåter att lämna sådant understöd.

Då syftet med nu ifrågavarande stadganden sålunda till stor del förfelats,
torde det enligt revisorernas mening böra tagas under övervägande, huruvida
icke en ändring av nu berörda bestämmelser kan befinnas påkallad.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands och Västerbottens län (Del II, s. 113—116).

Enligt socialstyrelsens uppfattning tala de av revisorerna påpekade olägenheterna
för att frågan om en ändring av förevarande bestämmelser upptages
till prövning. Styrelsen upplyser samtidigt, att inom socialvårdskommittén
f. n. pågår arbete med översyn av den nuvarande fattigvårdslagstiftningen,
varför vad revisorerna anfört lämpligen borde bringas till kommitténs kännedom
för att beaktas under det pågående utredningsarbetet.

Även länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig i princip till revisorernas
uppfattning. Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter däremot — under
framhållande av möjligheten av en framtida allmän revision av fattigvårdslagen
— huruvida tidpunkten är den rätta för en sådan partiell ändring som
revisorerna avse. Länsstyrelsen i Västerbottens län slutligen anser att en omarbetning
av de ifrågavarande bestämmelserna bör anstå i avbidan på den
genom socialvårdskommittén pågående revisionen av fattigvårdslagstiftningen.

Vid framläggandet av sitt den 19 februari 1915 avgivna förslag till lag om
fattigvården förutsatte fattigvårdslagstiftningskommittén bland annat, att
ett genomförande av den nya lagen skulle bidraga till en väsentlig minskning
av antalet fattigvårdsprocesser kommunerna emellan. Såsom revisorerna
framhålla ha dessa förhoppningar icke infriats. Även i övrigt synas vissa
olägenheter vara förbundna med gällande bestämmelser rörande mellanhavandet
mellan vistelse- och hemortsrättskommuner, i vad avser kostnaderna
för viss fattigvård och barnavård. Behov av översyn av bestämmelserna torde
därför föreligga.

Enligt riksdagens mening kan dock den nu berörda frågan icke behandlas
isolerad från spörsmålet om fattigvårdslagstiftningens utformning överhuvud
taget, varmed den år 1938 tillsatta socialvårdskommittén för närvarande är
sysselsatt. I likhet med socialstyrelsen finner riksdagen det lämpligt, att de
av revisorerna framförda synpunkterna bringas till socialvårdskommitténs
kännedom att tagas under övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén
lämnade utredningsuppdraget.

Riksdagens skrivelse nr 329.

Riksdagen får sålunda anhålla, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i
syfte att i det föregående berörda spörsmål tagas under övervägande i samband
med ovan angivna utredning.

9:o)

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas verksamhet.

Under socialdepartementet, § 20, ha revisorerna påtalat vissa otillfredsställande
förhållanden beträffande fattigvårds- och bamavårdskonsulentorganisationen
(Del I, s. 100—107).

I samband med tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag kom den lokala
statliga inspektionen över fattigvården ävensom den statliga upplysningsoch
rådgivningsverksamheten för de kommunala socialvårdsmyndigheterna
att anförtros särskilda tjänstemän, konsulenter. År 1926 utvidgades de på
nämnda befattningshavare ankommande arbetsuppgifterna till att omfatta
även barnavården. Antalet fattigvårds- och barnavårdskonsulenter utgör f. n.
tretton, fördelade på olika distrikt.

Enligt gällande bestämmelser har konsulent att tillhandagå länsstyrelserna
inom distriktet i allt vad som rör länsstyrelsernas befattning med fattigvård,
barnavård och ungdomsskydd i distriktets kommuner. Därvid åligger
det särskilt konsulenten att utöva uppsikt över kommunernas fattigvård, barnavård
och ungdomsskydd.

Konsulent skall vidare på socialstyrelsens vägnar och under styrelsens ledning
utöva tillsyn över tillämpningen, i vad på barnavårdsnämnden ankommer,
av förordningen om mödrahjälp. Å länsstyrelsens vägnar har han att
övervaka att de förpliktelser, vilka enligt lagen om barn utom äktenskap och
med stöd därav utfärdade föreskrifter åligga barnavårdsnämnderna, behörigen
fullgöras. Konsulent har även att avgiva yttranden i de frågor rörande
fattigvård, barnavård, ungdomsskydd och mödrahjälp, vilka av länsstyrelserna,
socialstyrelsen eller statens inspektör för fattigvård och barnavård
till honom hänskjutas, ävensom att verkställa granskning av barnavårdsnämndernas
ansökningar om statsbidrag till vissa för skyddsuppfostran omhändertagna
barn.

Härutöver åligger det konsulent att lämna fattigvårdsstyreiserna och barnavårdsnämnderna
upplysningar och råd i allt vad som rör kommunernas
fattigvård och barnavård. Vidare har han att med upplysningar och råd tillhandagå
såväl barnavårdsnämnderna beträffande de förpliktelser, som åligga
dem enligt lagen om barn utom äktenskap, förordningen om mödrahjälp och
lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn, som ock nykterhetsnämnderna
i fråga om deras åligganden enligt lagen om behandling av
alkoholister.

Än vidare skall konsulenten på begäran tillhandagå föreningar och enskilda,
vilka inom distriktet utöva frivilligt understöds- eller barnavårdsarbete,
med upplysningar och råd.

Riksdagens skrivelse nr 329.

Genom resor i distriktet skall konsulenten göra sig underrättad om förhållandena
på det område, som är föremål för hans verksamhet. Ledningen
av denna reseverksamhet tillkommer socialstyrelsen, som på förslag av konsulenten
för varje halvårsperiod fastställer resplan, upptagande de kommuner,
som under denna tid skola besökas. Bland konsulentens uppgifter i
övrigt må nämnas, att han bör i samråd med länsstyrelserna och socialstyrelsen
verka för att kommunerna, då sådant synes ändamålsenligt, träffa
överenskommelser om upprättande av gemensamma fattigvårds- och barnavårdsanstalter
samt andra gemensamma anordningar för fattigvården och
barnavården.

Av det ovan anförda framgår att fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna
utöva sin verksamhet dels genom expeditionsarbete, dels ock genom upplysningsverksamhet
och personliga inspektionsresor i orterna.

Konsulent, åt vilken icke kan beredas arbetsrum med telefon i av staten
upplåten lokal, äger åtnjuta expensersättning med 500 kronor för år. Konsulent
äger vidare erhålla ersättning för kostnader, som han styrker sig hava
haft för anlitande av biträde vid fullgörande av honom i tjänsten åvilande
skriv- och expeditionsarbete, konsulenten i åttonde (från och med den 1
oktober 1945 tolfte) distriktet med högst 1 800 kronor för år samt envar av
konsulenterna i övriga distrikt med högst 625 kronor för år.

Genom beslut den 31 maj 1946 har Kungl. Maj:t för varje distrikt fastställt
de belopp, vilka må utgå till reseersättningar under budgetåret 1946/47 och
som icke må utan Kungl. Maj ds medgivande överskridas. Dessa belopp variera
frånsett Gotlands län mellan lägst 2 600 kronor (i åttonde och nionde
distrikten) och högst 3 400 kronor (i tredje distriktet). I fråga om kostnader,
som konsulent visat sig hava haft för interurbana telefonsamtal, gäller att
dessa ersättas utan begränsning från annan ort än bostadsorten, medan kostnader
för dylika samtal från bostadsorten ersättas högst intill vissa fastställda
belopp, vilka för budgetåret 1946/47 variera mellan lägst 200 kronor och
högst 250 kronor.

För att belysa expeditionsarbetets omfattning och besöksfrekvensen inom
de olika länen ha revisorerna lålit uppgöra dels en sammanställning över
antalet under år 1945 diarieförda ärenden och utgående skrivelser, dels
en sammanställning över antalet under samma år besökta kommuner, fördelade
efter den tid som förflutit sedan senaste konsulentbesök i kommunen.
Av sammanställningarna framgår att konsulenternas expeditionsarbete tagit
en mycket slor omfattning, ävensom att det vid konsulentorganisationens
tillkomst uttalade önskemålet att varje kommun borde besökas minst vartannat
år icke kunnat tillgodoses. Beträffande de ifrågavarande uppgifterna i
övrigt torde få hänvisas till berättelsen (s. 103 och 104).

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att en mycket betungande arbetsbörda
kommit att åvila fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna. Från skilda
håll har även detta förhållande tid efter annan påtalats.

Uppenbart är att ju mer omfallande och mångförgrenad vår socialvård

Bihanq till riksdagens protokoll 1IH7. I ''i sand. Sr 328—320.

Riksdagens skrivelse nr 329.

blivit, desto mer maktpåliggande hava även konsulenternas arbetsuppgifter
framstått. Det oaktat befinner sig konsulentorganisationen efter att hava
fungerat i över 25 år relativt sett på samma ståndpunkt i fråga om utrustning
med konsulentbefattningar och expeditionella resurser som vid verksamhetens
början. Sålunda må nämnas, att konsulenterna väsentligen äro
hänvisade till att själva utföra registrerings- och övrigt skrivarbete.

Enligt revisorernas mening bör stor vikt fästas vid den förtrogenhet med
ortsförhållandena, konsulenterna kunna förvärva. Endast genom de personliga
kontakter, som skapas genom besök i orterna, kan konsulenternas upp
lysnings verksamhet få en riktigare och efter det aktuella behovet bättre anpassad
inriktning än genom skriftväxling. Konsulenternas personliga iakttagelser
torde även vara av avgörande betydelse för en verkligt effektiv tillsyn
över handhavandet av fattigvård, barnavård, mödrahjälp m. m. samt
över vårdförhållandena å ålderdomshem och barnhem, varigenom även missförhållanden
i tid kunna upptäckas, rättas eller förebyggas. I åtskilliga kommuner
har man ofta svårt att överblicka den omfattande lagstiftning, som
direkt eller indirekt berör fattigvårdsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas
verksamhet, varför konsulenternas tillsyn blir i allt högre grad påkallad.

Emellertid har konsulenternas reseverksamhet efter hand kommit att alltmer
inskränkas främst till följd av den ökade bundenheten vid expeditionsarbetet
men även genom exempelvis begränsning av reseanslagen. Såsom revisorerna
ovan påvisat, hava konsulenterna att i avsevärd utsträckning besvara
remisser och framställningar samt att avgiva utlåtanden i olika ärenden
till såväl statliga och kommunala myndigheter av skilda slag som enskilda
institutioner och privatpersoner. Härigenom har det vid konsulentorganisationens
tillkomst uttalade önskemålet, att kommunerna i riket borde besökas
av konsulent minst vartannat år, kommit att alltmer träda i bakgrunden.
Med nuvarande arbetsbelastning torde sålunda i genomsnitt 3 å 4 år
förflyta mellan två på varandra följande konsulentbesök inom en och samma
kommun. Såsom ovan påvisats, redovisas i ett icke obetydligt antal fall
än längre tidsintervaller. I ett fall har exempelvis förekommit, att kommun
icke besökts på 11 år. Den snäva begränsning i rätten att använda telefon,
som för närvarande tillämpas, framstår såsom ett ytterligare hinder i kontakten
med kommunerna.

De partiella reformer — främst tillsättande av länsstyrelsernas barnavårdsassistentbefattningar
och utökningen av antalet distrikt — som genomförts,
kunna icke sägas ha i nämnvärd mån löst frågan om konsulenternas
arbetsbelastning. Rådande förhållanden ha även fått en ökad aktualitet med
hänsyn till de viktiga reformer på socialvårdens område, som de senare åren
genomförts eller äro på väg att genomföras. Här må exempelvis nämnas, att
konsulenterna anförtrotts nya betydelsefulla arbetsuppgifter, vilka sammanhänga
med barnavårdsnämndernas befattning med ärenden i anledning av
den nya lagstiftningen om villkorlig dom, villkorlig frigivning och åtalseftergift
samt med utvidgningen av tillämpningsmöjligheterna i förebyggande
syfte av 22 § d) i barnavårdslagen. Även i avseende å den nya lagstiftningen
om den psykiska barna- och ungdomsvården ha konsulenterna tilldelats viss
befattning. Det är uppenbart att den praktiska utformningen och framgången
— i vad på de kommunala myndigheterna beror — vid tillämpningen av
dessa viktiga reformer äro till stor del beroende av den effektiva rådgivning,
som konsulenterna kunna giva respektive kommunala myndigheter i den
aktuella situationen.

Mot bakgrunden av vad ovan anförts synes det revisorerna angeläget att

Riksdagens skrivelse nr 329.

åtgärder vidtagas i syfte att avhjälpa nu rådande otillfredsställande förhållanden
med avseende å fattigvårds- och barnavårdskonsulentorganisationen.

Utlåtande har avgivits av socialstyrelsen (Del II, s. 116—119), som helt
instämmer i revisorernas uttalande. Efter att ha berört vissa åtgärder, ägnade
att avhjälpa de av revisorerna påtalade missförhållandena, erinrar ämbetsverket
slutligen om att socialvårdskommittén kommer att i ett större sammanhang
behandla socialvårdens läns- och centralorganisation och att därvid
konsulentverksamheten givetvis måste bli föremål för granskning och förslag.
Enligt socialstyrelsens mening bör emellertid nämnda förhållande icke få
hindra en omprövning snarast möjligt av de av såväl revisorerna som styrelsen
berörda åtgärderna för att vinna en ur olika synpunkter mycket angelägen
effektivisering och ekonomisering av konsulentverksamheten.

Revisorerna ha i förevarande sammanhang lämnat en redogörelse för de
arbetsuppgifter som åvila fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna. I anslutning
härtill ha revisorerna fäst uppmärksamheten vid det förhållandet, att
konsulentorganisationen — särskilt i vad gäller de expeditionella resurserna
— befinner sig på nära nog samma ståndpunkt som vid verksamhetens början
för över 25 år sedan. Konsulenternas möjligheter att fullgöra de på dem
ankommande åliggandena ha därigenom starkt hämmats. Vad revisorerna
härutinnan anfört har socialstyrelsen till alla delar vitsordat. Även riksdagen
är av den uppfattningen, att ifrågavarande förhållande måste betecknas såsom
mindre tillfredsställande.

Frågan om konsulentorganisationens mest ändamålsenliga utformning
torde komma att prövas av socialvårdskommittén. Enligt riksdagens mening
bör emellertid i avvaktan på en slutlig lösning av frågan vissa åtgärder redan
nu vidtagas för en effektivisering av konsulentorganisationen. Den omedelbara
översyn över bestämmelserna på förevarande område, som sålunda får
anses erforderlig, torde böra ankomma på socialstyrelsen att utföra.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t
ville taga under övervägande åtgärder i av revisorerna angivet syfte.

10 :o)

Fonden för reglering av läkemedelspriser m. m.

Under socialdepartementet, § 23, ha revisorerna berört vissa frågor som
sammanhänga med den av medicinalstyrelsen förvaltade fonden för reglering
av läkemedelsprisen m. in. (Del I, s. 117—122).

Enligt gällande bestämmelser är apoteksinnehavare skyldig att erlägga
en allmän avgift till bestridande av utgifter för apoteksväsendets gemensamma
ändamål. Med dylika ändamål avses i första hand pensionering av
apoteksinnehavare och å apotek anställda, beredande av ålderstillägg jämte
vissa andra löneförmåner åt apotekens farmacevtiska personal, beredande av

Riksdagens skrivelse nr 329.

ersättning för hållande av filialapotek samt täckande i vissa fall av förlust
av apoteksrörelse. Vad därefter återstår av de allmänna avgifterna skall tillföras
fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m., vilken förvaltas av
medicinalstyrelsen.

Enligt reglementet för sistnämnda fond skola de till fonden influtna medlen
— däri inbegripet upplupen avkastning — sedan vissa förvaltningskostnader
bestritts, avsättas, till dess de uppgå till visst av Kungl. Maj:t bestämt
belopp. Avsatta medel skola tills vidare användas till gäldande av sådana
utgifter, för vilkas bestridande allmänna avgifter äro avsedda men ej förslå.
Uppgå de avsatta medlen till det av Kungl. Maj:t bestämda beloppet, skola
de till fonden inflytande medlen, sedan förvaltningskostnader bestrilts, tills
vidare användas till reglering av läkemedelsprisen på sätt Kungl. Maj:t bestämmer.
Har nämnda belopp uppnåtts, skall medicinalstyrelsen göra anmälan
därom till chefen för socialdepartementet och, om styrelsen finner
skäl därtill föreligga, framlägga förslag dels till sådan ändring av gällande
grunder för läkemedelstaxering å apotek, att läkemedelsprisen nedbringas,
dels ock till användning av de medel, som tills vidare skola användas till
reglering av läkemedelsprisen. Det belopp, vartill fonden skulle växa, innan
åtgärder för sänkning av läkemedelsprisen skulle vidtagas, har sedermera
av Kungl. Maj:t fastställts till 3 miljoner kronor.

Revisorerna ha låtit sammanställa vissa uppgifter rörande dels apotekens
sammanlagda omsättning under ett vart av åren 1937—1945 och dels den
ifrågavarande fondens ställning vid utgången av ett vart av nämnda år.
Beträffande denna sammanställning torde få hänvisas till berättelsen (s.
120).

Enligt uppgift från medicinalstyrelsen ha från fonden utom förvaltningsutgifter
endast bestritts 5 496 kronor under år 1940 och 215 kronor under år
1941 till utredningar, som haft samband med uttagande från apoteken av
allmänna avgifter, samt till en utredning angående verkningarna av olika
tänkbara förändringar i gällande medicinaltaxegrunder in. m.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att fonden för reglering av läkemedelsprisen
m. m. under de senaste två åren vuxit med 7 å 8 miljoner kronor
om året. Vid utgången av år 1945 uppgick den till i runt tal 26,8 miljoner
kronor. Revisorerna anse sig böra räkna med att fonden, om medicinaltaxegrunderna
tills vidare i huvudsak bliva oförändrade i avvaktan på förslag
i ämnet från 1946 års läkemedelsutredning, årligen alltfort kommer att tillföras
relativt betydande belopp.

Fonden har ännu icke använts till sitt syfte att reglera läkemedelsprisen,
vilket synes hava varit avsikten, så snart fonden uppnått en storlek av 3 miljoner
kronor. Anledningen härtill har enligt medicinalstyrelsen varit svårigheterna
att under tidigare rådande krisförhållanden bedöma utvecklingen
inom apoteksväsendet. Medicinalstyrelsen har innevarande höst underställt
chefens för socialdepartementet prövning frågan om åtgärder i anledning av
fondens tillväxt.

Revisorerna vilja framhålla, att — även om i samband med sjukkassereformens
genomförande åtgärder från statsmakternas sida äro att förvänta

Riksdagens skrivelse nr 329.

för att minska de sjukas kostnader för läkemedel — det icke längre torde
kunna anföras bärande skäl för att dröja med de åtgärder i samma syfte,
som kunna bliva möjliga genom att taga fondens medel i anspråk. Såsom
redan apotekssakkunniga av år 1931 anfört, synas därvid de varaktigt sjukas
kostnader för läkemedel i första hand böra nedbringas. Huruvida härvid viss
rabattgivning bör ifrågakomma eller läkemedlen böra tillhandahållas kostnadsfritt
eller om förmånen bör gälla vissa bestämda läkemedel eller vissa
grupper sjuka, kan icke utan särskild utredning avgöras. Det bör uppdragas
åt medicinalstyrelsen att till Kungl. Maj :t avgiva förslag i ämnet. Det teknisktadministrativa
förfarande, som kan behöva komma i fråga vid en sådan användning
av fondens medel, synes icke innebära svårigheter av den grad, att
de böra förhindra frågans lösning.

Utlåtanden ha avgivits av medicinalstyrelsen, apotekens avgiftsnämnd och
1946 års låkemedelsutredning (Del II, s. 127—131).

Medicinalstyrelsen ansluter sig till uppfattningen, att man inte längre bör
dröja med de åtgärder i syfte att minska de sjukas kostnader för läkemedel,
som kunna bliva möjliga genom att taga regleringsfondens medel i anspråk.
Efter att ha närmare berört de olika utvägar som därvid stå till buds stannar
styrelsen vid att föreslå, att kostnaderna för läkemedel vid vissa kvalificerade
(kroniska) sjukdomar skola få bestridas genom anlitande av fonden. I anslutning
härtill förklarar sig styrelsen beredd att utreda frågan om vilka läkemedel
som böra komma i fråga.

Även apotekens avgiftsnämnd anser att åtgärder omedelbart böra vidtagas
till förverkligande av de syften fonden har att tillgodose. 1946 års läkemedelsutredning
däremot har kommit till den uppfattningen, att en utredning
i enlighet med revisorernas förslag — vid sidan av den som läkemedelsutredningen
för närvarande bedriver — icke torde vara erforderlig. Därest
sådan utredning likväl kommer till stånd, förutsätter läkemedelsutredningen
att därvid samarbete i någon form kommer att äga rum med läkemedelsutredningen.

Den av revisorerna verkställda undersökningen ger vid handen, att fonden
för reglering av läkemedelsprisen in. in. vid utgången av år 1945 uppgick till
ett lielopp av närmare 27 miljoner kronor. Enligt vad riksdagen inhämtat,
har fondens kapitalbehållning sedan nämnda tidpunkt ytterligare ökat;
den belöpte sig vid årsskiftet 1946/47 till i runt tal 32,5 miljoner kronor. Oaktat
avsikten synes ha varit att taga de ifrågavarande medlen i anspråk för
reglering av läkemedelsprisen, så snart densamma överskridit ett belopp av
3 miljoner kronor, ha några åtgärder i denna riktning icke vidtagits.

Riksdagen får i detta sammanhang erinra om att jämlikt Kungl. Maj:ts
den 7 juni 1946 lämnade bemyndigande särskilda sakkunniga tillkallats för
utredning angående apoteksväsendet, droghandeln och läkemedelsindustrien.
Enligt direktiven för de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1946 års läkemedelsutredning,
bör syftet med utredningen bland annat vara att genom
en rationell plan för läkemedelsförsörjningen söka åstadkomma ett förbilligande
av läkemedlen. Den i det föregående avhandlade fonden beröres dock

Riksdagens skrivelse nr 329.

icke särskilt i direktiven. Enligt riksdagens mening synes hinder icke möta
att nämnda fond, i överensstämmelse med vad revisorerna föreslagit, omedelbart
tages i anspråk för avsett ändamål. Huruvida de praktiska förslag till
medlens disponerande, som i detta sammanhang må finnas erforderliga,
lämpligen böra utarbetas av medicinalstyrelsen eller av läkemedelsutredningen,
undandrager sig riksdagens bedömande.

Riksdagen anhåller, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om åtgärder i av
riksdagen angivet syfte.

11 :o

Anställningsregistret.

Under socialdepartemenet, § 26, ha revisorerna ifrågasatt, huruvida icke
det hos länsstyrelserna förda anställningsregistret skulle för framtiden kunna
slopas (Del I, s. 134—-140).

I kungörelsen den 30 april 1943, nr 218, har stadgats skyldighet för arbetsgivare
att under vissa förhållanden göra anmälan om anställande av arbetstagare.
Dylik anmälan skall avgivas, om anställningen är avsedd att vara
minst fyra veckor, samt göras till utmätningsmannen i anställningsorten eller
i Stockholm till överståthållarämbetet.

Anmälan skall som regel avgivas i två exemplar å särskild blankett (anställningskort)
senast en vecka efter anställningens början. Utmätningsmannen
skall förvara det ena exemplaret av anställningskortet i ett alfabetiskt
ordnat register och översända det andra till länsstyrelsen, som har att ordna
de inkommande korten på enahanda sätt.

Tillkomsten av nu nämnda bestämmelser utgör ett led i den serie av åtgärder,
vilka efter beslut av bland annat 1943 års riksdag vidtagits för att
främja en effektivare skattebetalning och en grundligare taxeringskontroll.
Närmast åsyftade man att komma till rätta med de brister i restindrivningen
av utskylder, vilka hade sin främsta grund däri, att indrivningsmyndigheterna
hade stora svårigheter att snabbt vinna kunskap om den restfördes
arbetsanställning.

Revisorerna ha velat undersöka de möjligheter anställningsregistren hittills
erbjudit i syfte att förbättra restindrivningen. I cirkulärskrivelse till
samtliga länsstyrelser och överståthållarämbetet hava revisorerna därför infordrat
uppgifter, ägnade att belysa denna fråga.

För att anställningsregistren skola kunna rätt fullgöra sin funktion är det
givetvis av avgörande betydelse att arbetsgivarna iakttaga den föreskrivna
anmälningsskyldigheten. De inkomna yttrandena ge emellertid vid handen,
att brister genomgående föreligga i detta avseende. Länsstyrelsen i Östergötlands
län beräknar sålunda att endast ca 75 procent av länets arbetsgivare
avge vederbörlig anmälan. Genomgående har åtskillnad gjorts mellan arbetsgivare
med större antal anställda, å ena sidan, samt småföretag med endast

Riksdagens skrivelse nr 329.

ett fåtal anställda samt privatpersoner, å andra sidan. I fråga om den förstnämnda
kategorien kan sägas att anmälningsplikten på det hela taget iakttagits,
medan beträffande den andra gruppen, vilken innefattar hantverkare,
mindre jordbrukare och andra småföretagare, privatpersoner med anställd
hemhjälp och tillfällighetsarbetare m. m., anmälningsskyldigheten i väsentlig
utsträckning eftersatts. I de flesta fall har det visat sig, att sådana arbetsgivare
helt sakna kännedom om anmälningsplikten.

Under förarbetena till nu gällande föreskrifter rörande anställningsregister
uttalades, att det hos länsstyrelsen förda registret med fördel skulle kunna
användas icke blott i syfte att främja en snabb och effektiv restindrivning
utan även överhuvud då det gällde att lämna upplysning, huruvida en viss
person vore anställd inom länet samt var han i förekommande fall vore anställd.
Det visar sig också, att registret inom samtliga länsstyrelser fått en
viss betydelse även för länsstyrelsens handläggning av frågor om avskrivning
eller avkortning av kronoutskylder, vid handläggningen av mantalsskrivnings-
och taxeringsmål, vid polismyndighets efterlysningsarbete m. m. Härjämte
bruka även vissa statliga och kommunala myndigheter, såsom riksbanken,
riksförsäkringsanstalten, barnavårdsnämnder, familjebidragsnämnder
m. fl., förfråga sig hos registret. Även för bevakning gentemot försumliga
låntagare, t. ex. beträffande värnpliktslån, har registret kommit till användning.
Vissa länsstyrelser ha dock uppgivit, att registret på grund av den bristande
fullständigheten icke kan anses fylla sina funktioner på fullt tillfredsställande
sätt.

Frågan om anställningsregistrets betydelse har även berörts i de av länsstyrelserna
såsom svar på revisorernas cirkulärskrivelse lämnade uppgifterna.
Delade meningar ha därvid kommit till uttryck. Medan somliga länsstyrelser
uttalat sig för ett bibehållande av det nuvarande systemet, framhålla andra
att registrets värde torde komma att alltmer minskas, speciellt på grund av
de senaste folkbokförings- och uppbördsreformerna.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har anställningsregistret icke
kommit att på avsett sätt fylla sitt egentliga ändamål, nämligen att till ledning
för restindrivningen snabbt lämna upplysning om den skattskyldiges
arbctsanställning. Den främsta orsaken till detta förhållande synes vara, att
arbetsgivarna i stor utsträckning försumma att fullgöra den föreskrivna anmälningsskyldigheten.
Särskilt gäller detta arbetsgivare med ett mindre antal
anställda. Till väsentlig del torde försumligheten bero på ren okunnighet
om gällande bestämmelser. Kontrollen över efterlevnaden av föreskrifterna
synes även på vissa håll hava varit bristfällig. Det förefaller revisorerna anmärkningsvärt,
att myndigheterna i allmänhet — trots kännedomen om registrets
bristande effektivitet — i så ringa utsträckning använt sig av möjligheten
att genom kungörelser, meddelanden i radio och i dagspressen bland
allmänheten sprida kännedom om den föreskrivna anmälningsskyldigheten.

Genomförandet av den nya reformen på uppbördsväsendets område har
aktualiserat frågan om ett bibehållande av anställningsregistret. Nämnas må
att redan i samband med registrets tillkomst uttalades att detsamma allenast
vore att anse såsom ett provisorium i avvaktan på eu kommande uppbörds -

Riksdagens skrivelse nr 329.

reform. Då det förefaller sannolikt, att anställningsregistret efter uppbördsreformens
ikraftträdande kommer att få minskad betydelse, bör det enligt
revisorernas mening tagas under övervägande, huruvida icke detsamma kan
avskaffas, sedan någon erfarenhet vunnits angående verkningarna av folkbokförings-
och uppbördsreformerna.

I likhet med revisorerna håller riksdagen det för sannolikt, att de nyligen
\idtagna
komma att avsevärt minska betydelsen och behovet av det s. k. anställningsregistret.
Riksdagen anser därför att, sedan någon tids erfarenhet av nyssnämnda
reformer vunnits, frågan om registrets bibehållande bör upptagas
till omprövning, detta så mycket mer som syftet med de ifrågavarande bestämmelserna
icke helt synes ha uppnåtts.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t
ville taga under övervägande åtgärder i av revisorerna angivet syfte.

12 ro)

Anslagsformer vid anvisande av statsbidrag till byggnads ändamål.

Under finansdepartementet, § 30, ha revisorerna uttalat sig för en översyn
av de anslagsformer som användas vid anvisande av medel för statsbidrag
till byggnadsändamål (Del I, s. 161—164).

I 1939 års statsverksproposition berördes under rubriken Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor, punkten 2, vissa frågor
om ändring av tillämplighetsområdet för olika anslagstyper.

Inledningsvis erinrade chefen för finansdepartementet om riksstatens uppgift
att utgöra en hushållningsplan för ett visst budgetår, varav följde, att de
å staten upptagna anslagen borde såvitt möjligt motsvara de utgifter, som
väntades under året. Denna princip hade emellertid för den svenska budgetens
del i viss utsträckning brutits genom införandet av reservationsanslag,
alltså anslag, vilka i motsats till övriga anslagstyper — obetecknade anslag
och förslagsanslag — normalt stode till förfogande även budgetåren närmast
efter det, för vilket anslaget uppförts å riksstaten.

Departementschefen lämnade i berörda proposition en redogörelse för de
principer i fråga om val av anslagstyp som avsetts skola tillämpas vid den
statliga medelsanvisningen. Reservationsanslag hade emellertid, enligt vad
departementschefen framhöll, i svensk budgetpraxis vunnit en mycket vidare
användning än den som ur de angivna synpunkterna framstode såsom
motiverad. Då därtill en tendens till fortgående ökning av utestående reservationer
framträtt, hade under det då avslutade budgetarbetet ansetts motiverat
att taga tillämpningsområdet för de olika anslagsformerna under omprövning
i syfte att vinna en bättre anpassning av anslagen efter de faktiska
utgifterna.

Riksdagens skrivelse nr 329.

I utlåtande nr 14 gav statsutskottet uttryck åt en viss tveksamhet beträffande
den föreslagna vidgade användningen av förslagsanslag. I sak syntes
dock utskottet vissa skäl tala för de av departementschefen framförda synpunkterna,
och otvivelaktigt vore, framhöll utskottet, att, såsom budgettekniken
utvecklat sig, en större smidighet kunde vinnas genom en tillämpning
av nämnda synpunkter beträffande användningen av olika anslagstyper.
Riksdagen anslöt sig till den uppfattning, som kommit till uttryck
i utskottets förenämnda utlåtande.

I enlighet med nu angivna riktlinjer blevo i riksstaten för budgetåret 1939/
40 ett flertal anslag, som tidigare anvisats i form av reservationsanslag, uppförda
såsom obetecknade anslag. Beträffande reservationsanslag avseende
bidrag till fortlöpande statsunderstödd verksamhet genomfördes emellertid
en förändring till förslagsanslagsnatur endast beträffande två anslag under
nionde huvudtiteln, nämligen anslaget till byggande av odlingsvägar (nybyggesvägar)
och statens skogsutdikningsanslag.

Revisorerna ha företagit en undersökning rörande de anslagsformer, under
vilka statsbidrag till byggnadsändamål anvisas å olika huvudtitlar. Undersökningen
ger vid handen följande.

Under femte huvudtiteln finnas uppförda ett flertal statsbidragsanslag till
byggnadsändamål, exempelvis bidrag till kommuner med flera för skilda anordningar
på social-, hälso- och sjukvårdens områden, vilka anslag undantagslöst
äro anvisade såsom reservationsanslag.

Anslagen till statsbidrag till byggnadsändamål under åttonde huvudtiteln
utgå omväxlande i form av reservationsanslag och förslagsanslag. Såsom reservationsanslag
äro sålunda anvisade anslagen till bidrag till inrättande av
skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter och bidrag till skolhemsbyggnader
och deras inredning, medan däremot anslaget till bidrag till vissa
byggnadsarbeten vid folkskolor m. in. samt anslagen till bidrag till inrättande
av centrala verkstadsskolor m. in., flygmekanikeravdelningar och sjömansskolor
uppförts såsom förslagsanslag.

Under nionde huvudtiteln förekomma anslag till bidrag till kostnader för
vissa byggnader och anläggningar i form av såväl reservationsanslag som
förslagsanslag. Exempel på reservationsanslag utgöra anslagen till bidrag till
gödselvårdsanläggningar och till uppförande av siloanläggningar. Såsom förslagsanslag
äro uppförda, bland annat, anslagen till byggande av odlingsvägar,
statens avdikningsanslag samt statens skogsutdikningsanslag. Riksdagen
har i fråga om samtliga dessa förslagsanslag fastställt det sammanlagda
bidragsbelopp, som av Kungl. Maj:t årligen må beviljas.

I detta sammanhang må vidare erinras, att även under sjätte huvudtiteln
finnas uppförda vissa reservationsanslag till statsbidrag till byggnader och
anläggningar.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

De av Knngl. Maj:t för 1939 års riksdag framlagda synpunkterna på användningen
av olika anslagsformer inneburo bland annat att för vissa slag
av utgifter borde skapas en sådan anslagsform, att bättre överensstämmelse

42 Riksdagens skrivelse nr 329.

erhölles mellan det å riksstaten uppförda anslaget och de utgifter, som under
budgetåret väntades.

Revisorerna hava uppmärksammat att någon bestämd princip beträffande
anslagsformen icke kommit till tillämpning vid anvisande av bidrag till
kommuner med flera till byggnadsändamål av skilda slag. Under vissa huvudtitlar
hava sålunda dessa bidrag anvisats att utgå av reservationsanslag,
medan beträffande andra huvudtitlar såväl förslagsanslag som reservationsanslag
kommit till användning. Gemensamt för nu ifrågavarande anslag är
emellertid alt de utgå enligt av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda grunder.
Enligt revisorernas mening synas skäl tala för att dessa anslag böra givas
förslagsanslags natur, varvid i varje särskilt fall lämpligen bör prövas,
huruvida maximering bör ske av det bidragsbelopp, Kungl. Maj:t årligen äger
bevilja. Därest ifrågavarande reservationsanslag ersattes med förslagsanslag,
skulle även med all sannolikhet betydande förenklingar kunna vinnas
beträffande myndigheternas bokföring och redovisning av dessa anslag.

På grund av det anförda anse därför revisorerna det önskvärt, att en översyn
av anslagen till nu ifrågavarande ändamål kommer till stånd.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksråkenskapsverket och statens
sakrevision (Del II, s. 161—163).

I likhet med revisorerna finner statskontoret önskvärt, att en översyn av
principerna för medelsanvisningen kommer till stånd, varvid emellertid undersökningen
icke anses böra begränsas till att omfatta allenast de av revisorerna
särskilt berörda byggnadsanslagen. Ämbetsverket är heller icke helt
övertygat om att ett förutsättningslöst vägande av skälen för och emot användande
av den ena eller andra anslagsformen kommer att leda till en begränsning
av reservationsanslagen.

Även riksräkenskapsverket ställer sig tveksamt till förslaget att för samtliga
bidragsanslag för byggnadsändamål m. m. använda förslagsanslag. Ämbetsverket
anser att, i den mån det kan befinnas önskvärt att göra undantag
från nu tillämpade huvudregel, så att istället för reservationsanslag förslagsanslag
skola användas, behovet av sådana undantag bör prövas från fall till
fall i samband med det årliga budgetarbetet.

Sakrevisionen slutligen har intet att erinra mot den av revisorerna begärda
översynen.

Revisorerna ha under förevarande paragraf fäst uppmärksamheten vid att
någon bestämd princip beträffande anslagsformen icke synes tillämpas vid
anvisande av bidrag till kommuner m. fl. i vad gäller byggnadsändamål avskilda
slag. I anslutning härtill ha revisorerna uttalat sig för att ifrågakommande
bidragsanslag genomgående givas förslagsanslags natur. Riksdagen anser
sig icke på grundval av den föreliggande utredningen kunna taga ställning
till frågan, huruvida för de av revisorerna berörda ändamålen förslagsanslag
regelmässigt böra komma till användning. För riksdagen framstår det
emellertid såsom önskvärt, att vid medelsanvisningen enhetliga principer
tillämpas de olika huvudtitlarna emellan. Med hänsyn härtill torde en översyn
av tillämpade principer böra verkställas, vilken översyn, såsom statskontoret
framhållit, icke synes böra begränsas till enbart de av revisorerna berörda
anslagen.

Riksdagens skrivelse nr 329.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande åtgärder
för ernående av större enhetlighet beträffande anslagsformen i fråga
om i det föregående avsedda bidragsanslag.

13 :o)

Översyn av vissa statliga taxor.

Under finansdepartementet, § 32, ha revisorerna uttalat sig för en allmän
revision av det statliga taxeväsendet (Del I, s. 169—184).

I 1942 års statsverksproposition framhöll chefen för finansdepartementet
vid behandlingen av inkomsterna å driftbudgeten (s. 33) att i anslutning till
budgetarbetet upptagits frågan om en allmän översyn av de taxor, som olika
statliga institutioner tillämpade vid utförandet av provningar, undersökningar
och andra arbeten, ävensom vid registreringar. Syftet hade därvid i första
hand varit att tillse i vilken utsträckning avgifterna beredde skälig ersättning
för institutionernas kostnader. Vidare hade avsetts en prövning av frågan,
om institutionerna, i den mån deras verksamhet uteslutande eller huvudsakligen
bestode i att gå allmähheten tillhanda, kunde genom anpassning avtaxorna
bli självförsörjande i större utsträckning än vad som vore fallet.
Från olika myndigheter och verk hade infordrats yttranden i ämnet och i
förekommande fall förslag till åtgärder. Ytterligare utredningar eller överväganden
i fråga om avgiftsrevisionen ifrågakomme beträffande ett flertal angivna
inkomsttitlar.

Den sålunda inledda taxerevisionen medförde för åtskilliga statliga verksamhetsområden
en stegring av uppbörden, vilket kom till synes i riksstaterna
för budgetåren 1942/43 och 1943/44. Såsom framgår av chefens för finansdepartementet
uttalande i 1943 års statsverksproposition (inkomsterna, s. 43)
avbröts emellertid det påbörjade arbetet med taxerevisionen i anledning avvidtagna
åtgärder för stabilisering av pris- och lönenivån.

Revisorerna ha beträffande några verksamhetsgrenar tidigare framhållit
önskvärdheten av att institutionernas kostnader för ifrågavarande verksamhet
komme att motsvaras av inflytande inkomster. Sålunda föreslogs av 1943
års statsrevision en omprövning av de avgifter, som statens farmacevtiska
laboratorium tillämpade för kontroll av farmacevtiska specialiteter samt
av taxorna vid statens centrala frökonlrollanstalt. Vidare framhöllo 1944 års
revisorer i samband med eu granskning av den statliga provningsverksamheten
angelägenheten av att åtgärder vidtoges för att vid statens provningsanstalt
årligen föreliggande underskott måtte minska.

Revisorerna ha nu ur ovan angivna synpunkt granskat förhållandena
vid visssa statliga institutioner, nämligen sjökarteverket, statens bakteriologiska
laboratorium, statens rättskemiska laboratorium, statens farmacevtiska
laboratorium, mynt- och justeringsverket, statens veterinärmedicinska
anstalt, statens centrala frökonlrollanstalt och statens lantbrukskemiska kon -

Riksdagens skrivelse nr 329.

trollanstalt. Beträffande de av revisorerna i samband därmed gjorda iakttagelserna
torde få hänvisas till berättelsen (s. 170—1S2).

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

1 de fall, då statliga myndigheter eller institutioner bedriva undersökningar,
provningar in. in. under sådana former, att myndigheterna kunna sägas
gå allmänheten till handa, har det vederlag, som uttages för lämnade prestationer,
i regel ansetts böra avpassas så, att därav inflytande inkomster förslå
till täckande av kostnaderna för myndigheternas verksamhet eller åtminstone
den del av nämnda kostnader, som direkt helöper på den ifrågavarande
prestationen. I vissa fall har denna princip kommit till uttryck i instruktionen
för vederbörande myndighet eller eljest uttalats av statsmakterna, exempelvis
i samband med myndighetens inrättande. I andra fall åter har det ansetts
ligga i sakens natur, att jämvikt bör vara rådande mellan inkomster
och utgifter för viss undersökningsverksamhet.

Revisorerna ha tidigare undersökt här berörda förhållanden vid några statliga
verksamhetsgrenar och därvid understrukit vikten av att nämnda princip
upprätthålles. Innevarande års revisorer ha ur nu angivna synpunkt funnit
sig böra utsträcka granskningen till att omfatta ett relativt stort antal
hithörande myndigheter och institutioner.

Vid denna sin granskning ha revisorerna särskilt haft det förhållandet för
ögonen, att de statliga myndigheternas utgifter för avlöningar och omkostnader
undergått en successiv stegring, främst under krigsåren. Undersökningen
har därigenom kommit att huvudsakligen inriktas på i vad mån en
motsvarande höjning av respektive avgifter må hava kommit till stånd.

Av de taxor, som tillämpas av statliga myndigheter, äro åtskilliga så konstruerade,
att inkomsterna stiga i proportion till kostnaderna, antingen i den
formen att avgifterna bestämmas direkt på grundval av myndighetens i varje
särskilt fall beräknade kostnad för visst uppdrag eller ock så att ersättningsgrunderna
med täta mellanrum underkastas omprövning ur nu ifrågavarande
synpunkt.

Emellertid äro taxorna i åtskilliga fall icke så avpassade att staten kan
sägas erhålla skälig ersättning för de kostnader, som äro förenade med åt
allmänheten tillhandahållna prestationer. I en del fall kvarstå taxebeloppen
oförändrade alltsedan en lång följd av år. 1 andra fall, vilka måhända utgöra
flertalet, synes en jämkning av ersättningsbeloppen ha aktualiserats
först i samband med den allmänna prisstegring, som inträffat under krigsåren.
Från olika myndigheters sida ha under de senaste åren förslag om
höjning av gällande taxor framlagts eller åtgärder i denna riktning övervägts.
På vissa punkter ha även ändringar av gällande avgifter kommit till stånd.
I åtskilliga fall ha emellertid taxorna bibehållits oförändrade. Därvid torde
i första hand den synpunkten ha tillmätts betydelse, att avgifter för prestationer
av hithörande slag såvitt möjligt icke borde undergå höjning samtidigt
med att statsmakterna inriktade sina ansträngningar på att genom allmänt
prisstopp söka bibehålla rådande prisnivå.

Enligt revisorernas mening kan emellertid i prisstoppet rimligtvis icke inläggas
den innebörden, att staten skall lämna sina ifrågavarande prestationer
till underpris. I den mån det kan påvisas, att avgiften för tillhandahållande
av en viss prestation numera icke förslår till täckande av kostnaden
för densamma, måste därför en prishöjning i princip få anses motiverad.
Härvid är särskilt att märka, att de statliga taxor, varom här är fråga, från
början genomgående torde ha fastställts med jämförelsevis låga belopp sammanhängande
med att vid priskalkyleringen i allmänhet torde ha bortsetts
från sådana utgiftsposter som hyresvärde av disponerade lokaler, löner till

Riksdagens skrivelse nr 329.

administrationspersonal, gemensamma omkostnader in. m. Såvitt angår avIöningskostnaderna
är i detta sammanhang att märka, att genomförandet
den 1 juli 1947 av den utav innevarande riksdag under höstsessionen beslutade
löneregleringen kommer att medföra en avsevärd stegring av myndigheternas
utgifter för avlöningar till personal.

Den avgiftsrevision, som revisorerna sålunda förorda, torde böra omfatta
samtliga de taxor, som tillämpas av statliga myndigheter och institutioner.
Därvid torde de av revisorerna ovan anförda exemplen kunna tjäna till ledning.
Revisorerna äro medvetna om att lämpligheten av en viss taxa icke kan
avgöras allenast genom en jämförelse mellan å ena sidan utgifterna för avlöningar
och omkostnader vid institutionen och å andra sidan de av institutionen
redovisade inkomsterna under en viss tidsperiod. Vid revisionen måste
i stället från fall till fall beaktas de för varje institution rådande förhållandena,
såsom vid institutionen bedriven vetenskaplig forskning, i vad mån
prestationer utföras kostnadsfritt för andra statliga myndigheter, omsättningens
variation under olika år m. in. Därvid torde även böra beaktas i vad
mån sociala skäl eller hänsyn till viss näringsgren eller dylikt kunna motivera.
att avgifterna hållas låga eller att rabatter medgivas. Revisorerna vilja
emellertid framhålla, att enbart den omständigheten, att sociala eller näringspolitiska
faktorer äro för handen i samband med viss undersökningsverksamhet,
icke i och för sig behöver utesluta en höjning av ersättningsbelopp,
som fastställts exempelvis redan före kriget. Ett fasthållande vid äldre
taxebelopp måste nämligen med hänsyn till den inträdda allmänna stegringen
av prisnivån i realiteten innebära en relativ sänkning av ifrågavarande
avgifter.

På grund av det anförda vilja revisorerna framhålla såsom angeläget, att
den inledningsvis nämnda allmänna revisionen av det statliga taxeväsendet,
som avbröts under krigsåren i anslutning till då vidtagna åtgärder för stabilisering
av pris- och lönenivån, återupptages, helst i så god tid att förhöjda
taxor i förekommande fall kunna tillämpas från och med ingången av nästa
budgetår.

Utlåtanden ha avgivits av medicinalstyrelsen, statskontoret, mynt- och
justeringsverket, lantbruksstyrelsen och statens priskontrollnämnd (Del II,
s. 173—182).

De fyra förstnämnda myndigheterna ha i stort sett icke funnit anledning
till erinran mot revisorernas förslag. Även priskontrollnämnden understryker,
att de av revisorerna framförda synpunkterna i princip synas vara riktiga.
Med hänsyn till gällande prisstopp anser sig emellertid nämnden böra
avstyrka en fortsatt taxerevision i prishöjande syfte. Därest en dylik revision
bedömes vara erforderlig, borde densamma enligt nämndens förmenande
anstå, tills det ekonomiska läget stabiliserats.

Den år 1942 inledda revisionen av vissa statliga taxor avbröts redan påföljande
år med hänsyn till önskemålet om stabilisering av pris- och lönenivån.
Enligt revisorernas mening bör emellertid i prisstoppet rimligtvis
icke inläggas den innebörden, att staten skall lämna sina ifrågavarande prestationer
till underpris. Revisorerna ha därför ansett en taxerevision snarast
böra vidtagas.

I likhet med revisorerna är riksdagen av den uppfattningen, alt ett flertal
av ifrågavarande taxor bör underkastas översyn i syfte att åstadkomma en

Riksdagens skrivelse nr 329.

bättre balans mellan vederbörande institutions inkomster och utgifter. Det är
å andra sidan uppenbart, att ett beslut om jämkning av taxorna, i den
mån jämkningen skulle leda till förhöjda taxor, måste ske under noggrant
hänsynstagande till den allmänna prispolitiken. Enligt riksdagens mening
synes dock denna omständighet icke behöva utgöra hinder för att gällande
ersättningsgrunder bliva föremål för den omprövning, varav behov
otvivelaktigt föreligger. Det får sedan ankomma på statsmakterna att taga
ställning till frågan, från vilken tidpunkt och i vilken utsträckning de reviderade
taxorna böra tillämpas.

Under erinran att Kungl. Maj:t genom brev till byggnadsstyrelsen den 28
februari 1947 (SFS nr 56) förordnat, att å ersättningar till statsverket för
vissa uppdrag och förrättningar, som utföras av tjänsteman vid länsarkitektorganisationen,
skall från och med den 1 mars 1947 tills vidare utgå tilllägg
med 40 procent, ävensom att i proposition nr 210 till årets riksdag förordats
en provisorisk höjning av den nuvarande lantmäteritaxan med i huvudsak
25 procent, får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t ville snarast vidtaga
åtgärder i av revisorerna angivet syfte.

14 :o)

Revisorernas granskningsrätt beträffande statskontrollerade

aktiebolag.

Under finansdepartementet, § 35, ha revisorerna behandlat frågan om viss
utsträckning av revisorernas granskningsrätt (Del I, s. 200—203).

Enligt § 72 riksdagsordningen hava riksdagens revisorer att enligt regeringsformen
och särskild instruktion granska statsverkets, riksbankens och
riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning. I regeringsformen
(§ 107) och instruktionen för riksdagens revisorer (1925: 144) regleras emellertid
icke närmare omfattningen av revisorernas granskningsrätt.

Genom förordningen den 4 juni 1937 (nr 304) har närmare reglerats skyldigheten
att till riksdagens revisorer avgiva redogörelse för användningen
av statsunderstöd. I fråga om aktiebolag, i vilka staten äger huvudparten
av aktierna, har i en del fall, t. ex. beträffande Svenska spannmålsaktiebolaget
och Svenska gengasaktiebolaget, i bolagsordningen eller i särskilt
avtal intagits förbehåll om viss rätt för riksdagens revisorer att granska bolagets
förvaltning. Sådan granskningsrätt torde även föreligga beträffande aktiebolag,
som äro att betrakta som dotterbolag till statens affärsverk. Flera statskontrollerade
aktiebolag äro emellertid undandragna riksdagens revisorers
granskning.

Statsrevisorernas granskningsrätt beträffande statliga aktiebolag berördes,
enligt vad revisorerna framhålla, i en den 10 september 1942 till chefen för
försvarsdepartementet av särskilt tillkallad utredningsman avlämnad pro -

Riksdagens skrivelse nr 329.

memoria med utredning och förslag rörande bolagsdrift vid vissa försvarsväsendet
tillhöriga industrianläggningar (bolagsutredningen). Utredningsmannen
anförde därvid bland armat, att det syntes önskvärt att riksdagens
revisorer kunde taga del av de statliga bolagens handlingar. I detta sammanhang
må även nämnas, att redan 1939 års riksdag uttalat sig för att
Kungl. Maj:t ville låta undersöka möjligheten av en utsträckning av riksdagens
revisorers granskningsrätt att omfatta tobaksmonopolet samt de bolag
som handhade parti- och detaljhandeln med rusdrycker.

Frågan upptogs i ett vidare sammanhang av 1944 års riksdag som i anledning
av väckt motion (11:373) i skrivelse (nr 331) bland annat anförde
följande.

Såsom motionärerna framhållit, har under senare år en allt större del av
den statliga verksamheten börjat bedrivas under aktiebolagsform. Någon
anledning att undandraga denna form av verksamhet, som i realiteten utgör
en del av den offentliga förvaltningen, statsrevisorernas granskningsrätt kan
riksdagen icke finna. Det framstår i stället som i hög grad angeläget, att
riksdagen genom sina revisorer beredes möjlighet att granska förvaltningen
av denna verksamhet. Vad särskilt gäller de monopolistiska företagen torde
vid det förhållandet, alt vissa överskott av deras vinstmedel skola inlevereras
till statsverket, en av riksdagen utövad revision, som ur allmänna statsfinansiella
synpunkter granskar deras förvaltning och för riksdagen kan
framlägga resultatet av granskningen, vara påkallad.

Med hänsyn till den betydelse, som riksdagen tillmäter ifrågavarande
spörsmål, har riksdagen med anledning av det motionsvis gjorda yrkandet
beslutat anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder, som medgiva
rätt för riksdagens revisorer att förvaltningsmässigt granska samtliga de
aktiebolag, vilka helt eller delvis ägas av staten.

Under åberopande av det anförda får riksdagen, i anledning av motionen
11:373, anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder av innebörd, att
samtliga aktiebolag, vilka helt eller delvis ägas av staten, skola i angivna
syfte ställa sina räkenskaper och handlingar m. m. till riksdagens revisorers
förfogande.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har frågan om en utsträckning
av riksdagens revisorers granskningsrätt beträffande aktiebolag av helt
eller delvis statlig karaktär vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens
behandling. Senast har 1944 års riksdag i skrivelse hemställt, att Kungl.
Maj :t måtte vidtaga åtgärder av innebörd, att samtliga aktiebolag av nu
ifrågavarande slag skulle i angivna syfte ställa sina räkenskaper och handlingar
m. m. till revisorernas förfogande. Såvitt revisorerna hava sig bekant,
har denna framställning emellertid ännu icke föranlett någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.

Då den statliga verksamheten i allt större omfattning börjar bedrivas under
aktiebolagsform, vilja revisorerna understryka vikten av att frågan snarast
bringas till sin lösning.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att 1944 års riksdag hos
Kungl. Maj:t anhållit om vidtagande av sådana åtgärder att samtliga aktiebolag,
vilka helt eller delvis ägdes av staten, skulle bliva skyldiga att för
granskning ställa sina räkenskaper och handlingar m. in. till riksdagens

Riksdagens skrivelse nr 329.

revisorers förfogande. Riksdagen uttalade därvid bl. a., att anledning icke
syntes föreligga att undandraga denna form av verksamhet, som i realiteten
utgjorde en del av den offentliga förvaltningen, revisorernas granskningsrätt.
En på angivet sätt utövad revision ansåg riksdagen särskilt påkallad i
vad gällde de monopolistiska företagen. Den berörda framställningen synes
emellertid icke ha föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Då frågan om revisorernas granskningsrätt beträffande statskontrollerade
aktiebolag nu ånyo upptagits till behandling, anser sig riksdagen böra kraftigt
understryka vad riksdagen tidigare härutinnan anfört. Enligt riksdagens
uppfattning torde så mycket starkare skäl för att tillmötesgå de av revisorerna
i förevarande sammanhang uttalade önskemålen förefinnas, som den
statliga verksamheten i allt större utsträckning kommit att bedrivas i bolagsform.
Värdet av den av riksdagen utövade revisionen måste också på ett
betänkligt sätt försvagas, därest företag av berörda slag jämväl i fortsättningen
skola få intaga en särställning i nu ifrågavarande avseende. I likhet
med revisorerna finner riksdagen det därför angeläget, att frågan snarast
bringas till en lösning. Riksdagen förutsätter därvid att sådana former för
revisorernas granskning skola kunna fastställas, att bolagens berättigade
krav på en viss sekretess beträffande speciella affärsangelägenheter icke
åsidosättas.

Riksdagen får sålunda anhålla, att Kungl. Maj:t ville snarast vidtaga åtgärder
i av revisorerna angivet syfte.

15:o)

Tullavdelningen i Stockholms frihamn.

Under finansdepartementet, § 37, ha revisorerna påtalat vissa missförhållanden
vid Stockholms frihamn (Del I, s. 207—213).

Stockholms frihamn förvaltas med avseende å anläggningarna utom husbyggnaderna
av hamnstyrelsen i Stockholm, medan själva frihamnsrörelsen
omhänderhaves för stadens räkning av ett särskilt för ändamålet bildat bolag,
Stockholms frihamnsak tiebolag, i vilket staden innehar aktiemajoriteten.
Bolaget äger enligt det av Kungl. Maj:t fastställda reglementet för frihamnen
vissa befogenheter i fråga om arbetet inom hamnen.

Trafiken i frihamnen har efter krigets upphörande undergått en oavbruten
stegring. Den nuvarande trafikvolymen överstiger i vissa fall till och med
1938—39 års siffror, vilka eljest utgjort toppsiffror. Till jämförelse må nämnas,
att antalet tulltaxerade kollin, som under första halvåret 1939 utgjorde
3 334 352, under första halvåret 1946 uppgick till 3 568 766. Den influtna
tulluppbörden under första halvåret 1939 uppgick till 12 665 200 kronor mot
17 554 321 kronor under samma period år 1946. Följande av revisorerna
anförda siffror för under år 1946 influten uppbörd utvisa den takt, i vilken
trafikvolymen för närvarande ökar.

	Riksdagens	skrivelse nr 329.	49
januari........	.......... 2 406 3(39	juli ...............	...... 3 806 803
februari.......	.......... 2 554 369	augusti............	...... 3 683 629
mars..........	.......... 2 695 045	september.........	...... 3 954 376
april..........	.......... 2 990 451	oktober............	....... 4 146 030
mai...........	.......... 3 686 927
juni...........	.......... 3 220 571

Den starkt ökade trafiken på frihamnen aktualiserade redan före kriget
behovet av vidgade lokalutrymmen för den vid frihamnen inrättade tullavdelningens
behov. På grand av krigsförhållandena blev emelleftid denna
fråga tills vidare vilande. Sedermera ha, såsom revisorerna påvisa, från avdelningens
sida gjorts upprepade framställningar rörande en förbättring av
lokalförhållandena, vilka varken med hänsyn till utrymme och dagsljus eller
i fråga om bevakningens ändamålsenliga ordnande ansetts motsvara tidsenliga
och skäliga anspråk. Någon lösning av lokalfrågan i enlighet med de
framställda önskemålen har dock icke kommit till stånd.

Revisorerna, som avlagt besök vid tullavdelningen i frihamnen, ha gjort
följande allmänna uttalande.

Trafiken på Stockholms frihamn har nått en betydande omfattning. Av
de ovan redovisade uppbördssiffrorna framgår sålunda, att trafikvolymen
för närvarande ej blott överstiger 1938—39 års toppsiffror utan även visar
en fortgående stegring. Såvitt nu kan bedömas, torde den trafikökning, som
ägt rum efter kriget, icke vara att anse som tillfällig. Bland annat de varuslag,
som förorsakat ökningen, synas fastmer tyda på att denna är en konstant
och naturlig företeelse.

Redan före kriget stod det klart, att tillgängliga lokalutrymmen för tullverkets
behov i frihamnen icke kunde anses motsvara trafikens rimliga fordringar
på expeditionskapacitet. Framställningar i syfte att säkerställa erforderliga
lokalbehov ha även vid skilda tillfällen av vederbörande tullmyndigheter
avlåtits men ännu icke föranlett någon åtgärd. Med den omfattning,
trafiken i frihamnen för närvarande har och i framtiden än ytterligare kan
förväntas få, förefaller det uppenbart, att med nu tillgänglig lokalutrustning
tullverkets arbete icke kan utföras på ett sätt, som tillgodoser trafikanternas
berättigade krav. Trots att övertidstjänstgöring ålagts de tulltaxerande tjänstemännen
i en utsträckning, som i längden icke kan anses försvarlig, få trafikanterna
för närvarande i regel vänta 9—10 dagar på tulltaxering av till
förtullning anmält gods. Revisorerna kunde vid sitt besök i frihamnen konstatera,
att lokalerna voro utnyttjade till bristningsgränsen, varför ingen möjlighet
till utökning av antalet tjänsteställen torde föreligga.

Vidare synes det nuvarande starkt decentraliserade systemet för tullverkets
arbete i frihamnen åsamka statsverket större kostnader än om tulltaxerings-
och därmed även större delen av bevakningsarbelet kunde koncentreras
till så få arbetsställen som möjligt. Genom en sådan lösning skulle — vill
det synas revisorerna -— en betydande förenkling i bevakningsarbetet ernås,
samtidigt som icke oväsentliga besparingar skulle kunna vinnas därigenom
att personalen bättre kunde utnyttjas samt arbete å övertid och därmed förenade
särskilda kostnader undvikas.

Lunchrum och övriga lokaler för personalens behov av trevnad äro även,
jämförda med motsvarande anordningar för frihamnsbolagets personal, synnerligen
otillfredsställande och otidsenliga.

Det synes revisorerna anmärkningsvärt, att Stockholms stad, som årligen

Bihang till riksdagens protokoll 1947. JA sand. (Yr 328—329. 4

Riksdagens skrivelse nr 329.

uppbär tolagsersättning med avsevärda belopp och härför har skyldighet att
hålla erforderliga tullokaler, trots upprepade framställningar om ökade utrymmen
för tullavdelningen ansett sig böra uppskjuta avgörandet av denna
fråga på sätt här skett, varigenom bland annat statsverket åsamkats betydande
merkostnader för avlöningar. Revisorerna anse, att nu rådande förhållanden
på grund av den ökade frihamnstrafiken icke längre kunna fortgå
utan att åtgärder snarast möjligt måste vidtagas för avhjälpande av de
påtalade missförhållandena.

Utlåtanden ha avgivits av generaltullstgrelsen efter hörande av tulldirektionen
i Stockholm samt Stockholms stadskollegium efter hörande av stadens
hamnstyrelse (Del II, s. 189 och 194—196 resp. 203—208).

Generaltullstyrelsen ansluter sig helt till vad revisorerna anfört rörande
såväl tjänslelokalemas bristfällighet som önskvärdheten av att tullverkets
göromål i frihamnen centraliseras. Även stadskollegiet bestyrker att betydande
svårigheter uppstått i frihamnen. Den ökade trafik som vore anledningen
därtill hade dock enligt kollegiets mening icke kunnat förutses. Kollegiet
uttalar vidare att hamnstyrelsen, med hänsyn till nuvarande onormala förhållanden,
icke ansett sig kunna i hastigare takt än som skett forcera ärendet
om den stora förvaltningsbyggnad, som enligt tulldirektionens och hamnstyrelsens
mening erfordras för att ernå en rationell lösning av spörsmålet
om ändamålsenliga lokaler i frihamnen för tullens behov. Innan denna byggnad
blir färdigställd, är emellertid — enligt vad kollegiet framhåller — staden
beredd att efter samråd med tulldirektionen vidtaga alla de provisoriska
åtgärder, som kunna befinnas möjliga för att inom en ekonomiskt försvarbar
ram åstadkomma förbättringar i avseende å lokalförhållandena i frihamnen.

Revisorerna ha under förevarande paragraf påtalat vissa bristfälligheter
i fråga om de av tullverket disponerade lokalerna i Stockholms frihamn,
vilka lokaler med hänsyn till trafikens fortgående stegring icke ansetts fylla
rimliga krav på expeditionskapacitet. Vederbörande statliga myndigheter ha
till alla delar vitsordat riktigheten av revisorernas uttalanden. Även Stockholms
stad, på vilken det ankommer att hålla erforderliga tullokaler, har
funnit betydande olägenheter i nu nämnda avseende föreligga; emellertid
har staden förklarat sig beredd att i största möjliga utsträckning vidtaga åtgärder
för olägenheternas undanröjande.

Av vad i ärendet förekommit torde framgå, att de av revisorerna framställda
erinringarna måste anses riktiga. Kraven på att ändamålsenliga lokaler
inom frihamnen snarast ställas till tullverkets förfogande framstå sålunda
för riksdagen såsom befogade. Därest en mer definitiv lösning anses kunna
ernås först i och med förhållandevis omfattande om- eller nybyggnader,
kunna enligt riksdagens mening provisoriska åtgärder påfordras för tillgodoseende
av det mest trängande lokalbehovet. Vid lokalfrågans lösande på
längre sikt bör givetvis erforderlig uppmärksamhet ägnas föreliggande möjligheter
att genom centralisering av tullarbetet inom frihamnen nedbringa
statsverkets kostnader för ifrågavarande verksamhet.

Riksdagen har velat giva Kungl. Maj:t tillkänna vad riksdagen ovan anfört.

Riksdagens skrivelse nr 329.

16:o)

Tullbehandlingen av spritdrycker och viner vid införsel genom
Aktiebolaget Vin- och spritcentralen.

Under finansdepartementet, § 38, ha revisorerna föreslagit viss ändring av
nu tillämpade tullbehandlingssystem vid införsel av spritdrycker och viner
(Del I, s. 213—218).

Enligt gällande rusdryckslagstiftning må rusdrycker till riket införas blott
genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen. Tullbehandling av inkommande
spritdrycker och viner för spritcentralens räkning försiggår huvudsakligast
i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg samt, i mindre omfattning, i Karlshamn.
Beträffande det förfaringssätt som tillämpas vid tullbehandlingen anföra
revisorerna i huvudsak följande.

Vid förpackning i lådor väges varje sådant kolli särskilt för sig för konstaterande
av eventuell undervikt. Därest vikten är för låg -— varje varuslag och
märke har per låda en tämligen konstant vikt — uppackas lådan för närmare
fastställande av undervikten. För vin å fat utgår tullen per 100 kg netto.
Vid tullbehandlingen väges därför varje fat särskilt. Stickprov tages från
vinfaten för kontrollerande av fakturans uppgift, att innehållet utgöres av
starkvin eller svagvin. Då tullsatsen är lägre för sistnämnda slag, som ej
får innehålla mer än 14 volymprocent alkohol, underkastas vinet i tvivelaktiga
fall även prov å tullverkets laboratorium. Beträffande spritdrycker
ske vägning och provtagning av varje fat för uppmätning av alkoholhalt
och temperatur, i förhållande till vilka tullsatsen beräknas. Sedan efter verkställd
vägning och granskning av godset tullattest utskrivits, innefattande
jämväl uppgift å hamn- och dragarpenningar, och utlämningssedel utfärdats,
är varumottagaren oförhindrad avhämta godset för uppläggning å tullnederlag.
Den säkerhet för oförtullat gods, som varumottagare i allmänhet är
skyldig att ställa hos tullverket, är spritcentralen befriad ifrån. För komplettering
av spritcentralens lager av utländska spritdrycker och viner göras
sedermera uttag från tullnederlaget. Vid dylika uttag, som företagas så
gott som dagligen, inlämnas uttagningsinlagorna till tullnederlagskontoret, där
bokföring sker, för vilken särskild avgift debiteras. Räkning å tullavgift
utskrives för varje dags uttag.

Revisorerna erinra om att aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet genom
beslut av 1921 års riksdag beviljades vissa lättnader beträffande förtullning
av oarbetad tobak och tobaksmjöl. Tre år senare framlade Kungl. Maj:t i
propositionen 1924: 192 förslag bl. a. om tullfrihet för tobak och lobaksvaror
samt tullavgifternas överförande till tobaksskatt. Förslaget godkändes
av riksdagen genom skrivelse nr 150.

Under § 26 i sin berättelse upptogo 1942 års revisorer frågan om tullbehandling
av spritdrycker och viner vid införsel genom Aktiebolaget Vin- och
prilcentralen. Revisorerna framhöllo därvid, bland annat, att det vore uppenart,
att tullbehandlingen av dessa varor, som uppgingo till avsevärda kvaniteter,
med gällande system måste bliva synnerligen omfattande och tids -

Riksdagens skrivelse nr 329.

ödande samt medföra stora kostnader för såväl tullverket som bolaget. Revisorerna
funno därför en omläggning av detta system vara i hög grad påkallad.
Revisorernas förslag föranledde emellertid icke någon riksdagens åtgärd.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Då revisorerna nu ånyo upptagit frågan om tullbehandling av spritdrycker
och viner vid införsel genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen, har detta
ansetts motiverat främst med hänsyn till de rationaliseringssträvanden, som
under de senaste åren gjort sig gällande på olika områden inom statsförvaltningen
och som nu särskilt aktualiserats av rådande personalbrist. Om ock
handelspolitiska skäl tidigare ansetts utgöra hinder för en omläggning av
gällande tullbehandlingssystem av dessa varor — en uppfattning som revisorerna
likväl icke kunnat dela — synes tidpunkten nu vara inne för genomförande
av en reform på området, då efter krigets slut nya handelsavtal
torde komma att avslutas och äldre sådana revideras.

Såsom revisorerna förut framhållit, torde det vara uppenbart att avsevärd
arbetsbesparing och minskning av omkostnaderna för såväl tullverket
som Vin- och spritcentralen skulle kunna vinnas genom en ändring av nu
tillämpade tullbehandlingssystem vid införsel av spritdrycker och viner. Det
mest rationella vore därvid, att de nuvarande tullavgifterna överfördes till
skatten å samma varor. En dylik reform framstår som en naturlig konsekvens
av 1924 års riksdags förut omförmälda beslut, enligt vilket tullen å tobaksvaror
överfördes till tobaksskatten. Revisorerna finna sig därför i första
hand böra föreslå en utredning av frågan om inarbetande av sprit- och
vintullarna i alkoholbeskattningen. Därest emellertid en sådan mera vittgående
reform icke anses böra genomföras, synes det revisorerna att Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen vid förtullningen av spritdrycker och viner i varje
fall bör medgivas motsvarande lättnader, som genom 1921 års riksdagsbeslut
beviljades Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

Utlåtanden ha avgivits av generaltullstgrelsen efter hörande av Svenska
stadsförbundet, tulldirektionerna i Stockholm och Göteborg samt tullkammaren
i Hälsingborg, kontrollstyrelsen och Aktiebolaget Vin- och spritcentralen
(Del II, s. 189—193 och 198—202 resp. 208—210).

Av bl. a. handelspolitiska skäl motsätter sig generaltullstyrelsen revisorernas
förslag. En ledamot av styrelsen anser dock att en utredning i ärendet
snarast möjligt bör komma till stånd. Även vederbörande tullmyndigheter i
Göteborg och Hälsingborg ansluta sig till revisorernas uppfattning, medan
tulldirektionen i Stockholm icke ansett sig kunna tillstyrka genomförandet
av de av revisorerna framförda förslagen. Stadsförbundet, som särskilt
berört förslagets inverkan på den städerna tillkommande tolagsersättningen,
anser att frågan bör undersökas i samband med den utredning rörande städernas
särskilda rättigheter och skyldigheter, varom bl. a. 1945 års riksdag
gjort hemställan.

Kontrollstyrelsen uttalar sig för en utredning av frågan genom särskilt
tillkallade sakkunniga, varjämte enligt styrelsens mening provisoriska åtgärder
böra vidtagas för en förenkling av tullbehandlingsförfarandet i avvaktan
på utredningens resultat. Även spritcentralen tillstyrker en utredning
under särskilt hänsynstagande till de handelspolitiska synpunkterna och behovet
av besvärsinstans.

Riksdagens skrivelse nr 329.

Av vad revisorerna anfört framgår, att nu tillämpade system för tullbehandling
av varor, som införas genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen,
måste betecknas såsom i hög grad tidsödande och arbetskrävande. Enligt
riksdagens mening ha starka skäl åberopats för en omläggning av systemet,
icke minst med hänsyn till nu rådande personalbrist inom statsförvaltningen.

Från revisorernas sida har förordats, att de nuvarande sprit- och vintullarna
inarbetas i alkoholbeskattningen. Häremot ha anförts betänkligheter
av bl. a. handelspolitisk art. I detta sammanhang har jämväl framhållits, att
förslagets genomförande för städernas del skulle komma att medföra minskning
av nu utgående tolagsersättning. Riksdagen förbiser ingalunda, att nu
nämnda omständigheter kunna försvåra genomförandet av en reform på
förevarande område. Riksdagen kan dock icke finna, att angivna svårigheter
i och för sig behöva utgöra hinder för en förutsättningslös utredning av här
avsedda spörsmål. Riksdagen anser för sin del, att en dylik utredning bör
komma till stånd och att — i avbidan på resultatet av utredningen — åtgärder
böra övervägas för åstadkommande av en förenkling av nu tillämpade principer
för tullbehandlingen av spritdrycker, som importeras av Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om utredning i ovan angivet hänseende samt taga under
övervägande åtgärder i av riksdagen angivet syfte.

17:o)

Iakttagelser beträffande Iotspenningar m. m.

Under handelsdepartementet, § 42, ha revisorerna uttalat sig för en revision
av lotstaxesystemet och lotsarnas avlöningsförhållanden (Del I, s. 231—
237).

Lotspenningarna utgå enligt lotstaxor, vilka hava fastställts av Kungl. Maj :t
jämlikt riksdagens bemyndigande. De i taxorna upptagna avgiftsbeloppen ha
bestämts genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 november 1896, den 1 oktober
1914 och den 4 juni 1937 (sistnämnda två beslut avse allenast påbyggnad av
taxorna, såvitt gäller större fartyg). Avgifterna utgå från och med den 1 juli
1921 tills vidare med 50 procents förhöjning. Genom ikraftträdandet av 1937
års lotsförordning befriades sjöfarten från dittillsvarande skyldighet att utgiva
ersättning för lotspersonalens resor i samband med lotsning, den s. k.
hemvägsersättningen Denna lättnad beräknades på grundval av beloppen av
då inflytande hemvägsersättningar vara likvärdig med en nedsättning från
50 till 30 procent av den år 1921 införda förhöjningen av lotstaxornas belopp.
De nu gällande avgifterna kunna alltså sägas vara bestämda till belopp som
med högst 30 procent överstiga de år 1896 respektive för större fartyg åren
1914 och 1937 fastställda avgifterna. Vissa av revisorerna angivna siffror
(s. 232 och 233) synas ock utvisa, att de årliga utgifterna för lotsväsendet

54 Riksdagens skrivelse nr 329.

betydligt överstiga de belopp, som under ett normalår inflyta i ersättning
för utförd lotsning.

Förutom särskilda taxor för öresundslotsningen finnas för närvarande fem
lotstaxor. Förhållandet mellan dessa inbördes gestaltar sig sålunda, ett varje
efterföljande taxa höjer sig omkring 25 procent över den närmast föregående.
I var och en av taxorna äro lotspenningarna beräknade i förhållande till vederbörande
fartygs avgiftspliktiga dräktighet (nettoton) och den lotsade
vägens längd (latitudminuter).

I fråga om dräktigheten äro gränserna för avgiftsförhöjning numera dragna
vid varje 100-tal ton intill 1 000 ton, därefter vid varje 500-tal ton intill
8 000 ton, därefter vid varje 1 000-tal ton intill 12 000 samt slutligen beträffande
fartyg över sistnämnda storleksordning vid varje 2 000-tal ton. Såvitt
angår fartyg till och med 2 500 lons nettodräktighet, har såväl indelningen
i tontalsgrupper som taxebelopp (bortsett från tidigare omförmälda 50 procents
förhöjning) varit oförändrad alltsedan år 1897 (Kungl. Maj:ts förenämnda
beslut den 27 november 1896). Genom förut omförmälda ändringar
den 1 oktober 1914 och den 4 juni 1937 har utbyggnad av taxorna skett i
enlighet med vad för närvarande gäller.

För lotsplatserna finnes en av Kungl. Maj:t fastställd lotsledsförteckning,
vilken för varje lotsplats angiver platsens olika lotsleder ävensom längden av
dessa och den lotstaxa, som skall tillämpas för varje led, varjämte i lotsledsförteckningen
finnes angiven taxa för lotsning, s. k. distanslotsning, i fall
då avgiften skall regleras efter annan sträcka än sådan som i förteckningen
finnes upptagen såsom lotsled. Nu gällande lotsledsförteckning utfärdades
redan den 27 november 1896, efter vilken tidpunkt endast få ändringar vidtagits
i själva taxesättningen.

Den vid rikets lotsplatser anställda ordinarie lotspersonalen utgöres av
överlotsar, lotsförmän och lotsar. Avlöningsförhållandena för denna personal
regleras fr. o. m. den 1 juli 1939 av civila avlöningsreglementet. överlotsarna
äro inplacerade i lönegraden A 12, lotsförmännen i lönegraderna A 11.
A 9 och A 8 samt lotsarna i lönegraderna A 8 och A 7.

Utöver avlöningen äga omförmälda befattningshavare enligt bestämmelse
i 57 § 2 mom. 9 punkten nyssnämnda reglemente åtnjuta lotslott. Enligt
av Kungl. Maj:t i kungörelse den 15 juni 1939 (nr 449) meddelad föreskrift
skall personalens andel i lotspenningarna tillsvidare och intill dess annorlunda
förordnas beräknas till 35 procent. Extra ordinarie eller extra tjänsteman
äger icke rätt till lotslott, såvida vederbörande icke med vikariatslön
uppehåller ordinarie befattning. Däremot äger dylik tjänsteman under annat
vikariat uppbära s. k. lotslottsersättning, motsvarande viss andel av ordinarie
tjänstemans lott.

Gällande lotstaxesystem tillkom vid en tidpunkt, då lotsarna ännu icke
kommit i åtnjutande av någon fast lön å stat. Sistnämnda förhållande har
givit sin prägel åt utformningen av sagda system, som ursprungligen i väsentlig
mån tjänade syftet att bereda lotsarna en skälig ersättning för deras arbete.
Användandet av lotsavgiftssystemet såsom grund även för avvägningen

Riksdagens skrivelse nr 329.

av lotspersonalens inkomster har, enligt vad revisorerna framhålla, föranlett
införandet av större antal taxor än som eljest varit påkallat och har
tillika medfört åtskilliga inadvertenser i avseende å beräkningen av de avgifter
sjöfarten har att vidkännas vid anlitande av lots å olika kuststräckor.
Exempel härpå utgör det förhållandet, att hög taxa i regel — dock
icke alltid — tillämpas för lotsplatser med liten lotsningsfrekvens. Omvänt gäller
en låg taxa för många av de största lotsplatserna. Den omständigheten,
att taxesättningen icke är enhetlig vid de olika platserna, har även medfört,
att i fall, då en lotsplats ombesörjer lotsningen i den ena riktningen
av en farled och en annan, närbelägen plats med annan taxesättning svarar
för lotsningen i farledens motsatta riktning, olika läxor kunna bliva
tillämpliga beroende på om lotsningen sker i den ena eller andra riktningen
och detta även då lotsningen sker under i övrigt likartade betingelser.

Lotslottsystemet har medfört, att personalen åtnjuter vanlig andel även
av lotspenningar, som erlagts för fartyg, vilka icke varit skyldiga att anlita
lots och icke heller anlitat lots men däremot haft lotsavgiftsplikt. Å andra
sidan får personalen i fall, då av särskilda skäl nedsättning äger rum av
lotspenningama, vidkännas däremot svarande inkomstminskning, trots att
lotsningsarbetet varit lika eller i vissa dylika fall mera betungande och tidsödande
än då fulla lotspenningar debiteras. Av nuvarande system följer även,
att lotsarnas inkomst av andel i lotspenningar, vilken inkomst å vissa platser
är nästan lika stor som den fasta lönen, kommer att säsongmässigt växla
högst väsentligt från den ena månaden till den andra.

Förekomsten av taxor till det antal, som för närvarande förefinnes, medför,
enligt vad revisorerna vidare anföra, betydande arbete vid debiteringen
av lotsavgifter och granskningen å olika händer av de skedda debiteringarna.
Systemet med rätt för lotspersonalen till andel i lotspenningar och
den därmed sammanhängande anordningen med s. k. lotslottsersättning åt
extra ordinarie eller extra lots, som uppehåller ordinarie lotsbefattning, är
förenat med även andra nackdelar av praktisk natur än dem som framgå
av det föregående. Uträkningen av lotslottsersättningen är sålunda ofta synnerligen
invecklad. Ärenden om förordnande och ledigheter m. m. kompliceras
ej sällan genom lotslottssystemet, som därvid giver upphov till många
gånger svårlösta tolkningsfrågor.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

I sin under § 32 lämnade redogörelse för granskningen av vissa statliga
taxor ha revisorerna framhållit vikten av att taxor eller avgifter, som
statliga myndigheter tillämpa vid utförandet av undersökningar, provningar
och andra arbeten, äro så avvägda, att inkomsterna därav bereda skälig ersättning
för myndigheternas kostnader för verksamheten. I samband härmed
ha revisorerna framhållit såsom angeläget att den allmänna revision av vissa
statliga taxor, som avbröts under krigsåren i anslutning till då vidtagna åtgärder
för stabilisering av pris- och lönenivån, måtte återupptagas.

De synpunkter, som sålunda framhållits, anse revisorerna i princip tilllämpliga
även beträffande den ersättning, som statsverket betingar sig för
utförd lotsning. Även om lotspenningama under flertalet av de senaste åren
— på grund av med krigsförhållandena sammanhängande omständigheter

Riksdagens skrivelse nr 329.

— uppgått till jämförelsevis höga belopp, torde man nämligen ha att räkna
med att dessa avgifter under normala förhållanden icke skola i skälig omfattning
täcka de kostnader, som statsverket har att vidkännas för lotsväsendet.
På grund härav vilja revisorerna föreslå att den i ovanberörda sammanhang
förordade allmänna taxerevisionen kommer att omfatta även lotsväsendet.
Därvid må jämväl kunna beaktas i vad mån en höjning av lotspenningarna
må anses skälig med hänsyn till andra avgifter som belasta sjöfarten.

Det nu gällande lotstaxesystemet har i sina huvuddrag bibehållits oförändrat
sedan år 1896. Av den ovan lämnade redogörelsen torde framgå att
nuvarande utformning av systemet icke innebär en rationell avvägning av
den avgift, som sjöfarten har att erlägga för lotsning. Åtskilliga inadvertenser
med avseende å avgifternas beräkning kunna påvisas. Systemet utgör
icke heller en tillfredsställande grund för avvägningen av lotspersonalens inkomster,
varjämte granskning av avgiftsdebiteringarna samt beräkning av
personalens ersättningar är invecklad och tidsödande.

Det synes uppenbart att den otidsenlighet som kännetecknar det gällande
lotstaxesystemet sammanhänger med att taxorna jämväl tjäna syftet att bereda
lotsarna ersättning för sitt arbete. Enligt revisorernas mening medför
sammankopplingen mellan lotstaxoma och frågan om inkomstavvägningen
för lotsarna så stora nackdelar, att dess fortbestånd kan starkt ifrågasättas.
Revisorerna vilja därmed icke ha tagit ställning till frågan huruvida ett nytt
avlöningssystem för lotsväsendet bör vara så anordnat att personalen även
i fortsättningen skall för sina tjänster gentemot sjöfarten erhålla en ekonomisk
vinning, som står i relation till det utförda arbetet.

Revisorerna vilja alltså ifrågasätta om icke det gällande lotstaxesystemet
bör underkastas översyn. Detta synes emellertid icke kunna ske utan att
lotsarnas avlöningsförhållanden och deras andel i lotspenningarna beröras.
Även denna fråga bör således bli föremål för utredning. I samband med revisionen
av lotstaxesystemet bör även prövas i vad mån statens utgifter för
lotsväsendet, i den utsträckning som kan anses skälig, motsvaras av inkomster
av lotspenningar eller huruvida en höjning av lotsningsavgifterna kan
vara motiverad.

Utlåtande har avgivits av lotsstyrelsen (Del II, s. 215—235).

Lotsstyrelsen, som lämnar en utförlig redogörelse för den tidigare behandlingen
av de av revisorerna berörda spörsmålen, har i princip intet att invända
mot att desamma upptagas till förnyad prövning. Styrelsen erinrar
emellertid om att 1935 års lotsverkssakkunniga i sitt den 20 mars 1936 avgivna
betänkande I bl. a. framhöllo, att ovissheten om fyr- och båkavgiftens
framtida storlek vore ägnad att utgöra hinder för de sakkunniga att framlägga
slutliga förslag i viktiga, lotsavgiftssystemets gestaltning berörande hänseenden.
I anslutning härtill anför ämbetsverket följande.

De sakkunniga tilläde, att med hänsyn till vissa förhållanden beträffande
lotsinrättningen skäl syntes förefinnas för att under alla omständigheter låta
någon tid anstå med en mera definitiv lösning av frågan. Bland annat syftade
lotsverkssakkunniga härvid på lämpligheten av att först samla erfarenheter
om den inverkan på lotspenninginkomsten, som den av de sakkunniga
föreslagna och sedermera jämväl i huvudsak genomförda uppmjukningen av
lotsplikten kunde komma att medföra. Ett till synes starkare skäl för uppskov
låge enligt lotsverkssakkunniga däri, att den uppkomna frågan om en
eventuell reglering av lotspersonalens arbetstid väntade på sin lösning. Såsom
ägande ett nära samband med spörsmålet om formen för lotspersona -

Riksdagens skrivelse nr 329. 57

lens avlöning ansåges en sådan reglering i väsentlig grad beröra lotsavgiftssystemet.

För egen del uttalar lotsstyrelsen, att beträffande de omständigheter, som
föranledde att sagda spörsmål år 1937 icke gåvos en slutlig lösning, för närvarande
knappast större klarhet föreligger än vid sist angivna tidpunkt. Mest
angeläget är enligt styrelsens uppfattning att vid återinträdande normala
fredsförhållanden beträffande sjöfarten en bättre balans åstadkommes mellan
statens inkomster av fyr- och båkavgift och lotspenningar, å ena sidan,
samt statens utgifter för lots- och fyrväsendet, å andra sidan, än som vid
tillämpning av för närvarande gällande taxor kan förväntas inträda.

En av styrelsens ledamöter har avgivit särskilt yttrande, i vilket de olägenheter
som äro förbundna med nuvarande system för taxesättningen och lotspersonalens
avlöningsförhållanden ingående belysas. Reservanten har i anslutning
härtill ansett sig böra understryka behovet av reformer på förevarande
område.

Riksdagen, som under punkten 13 :o) uttalat sig för en allmän översyn av
vissa statliga taxor, är i likhet med revisorerna av den uppfattningen, att
jämväl grunderna för den ersättning som sjöfarten har att erlägga för anlitande
av kronolots böra tagas under omprövning. Detta torde vara så mycket
mera påkallat som det nuvarande lotstaxesystemet måste anses vara behäftat
med även andra brister än de som avse själva avvägningen av statsverkets
inkomster och utgifter å ifrågavarande verksamhetsområde. Icke
minst gäller det sagda lotstaxornas sammankoppling med lotspersonalens
avlöningsvillkor. I samband med revisionen av lotstaxesystemet synes därför
denna fråga bör ägnas särskild uppmärksamhet. Riksdagen får i detta sammanhang
erinra om att 1945 års lönekommitté i sitt den 11 mars 1947 avgivna
betänkande (SOU 1947: 23) med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. jämväl förordat en allmän översyn rörande lotspersonalens
avlöningsförhållanden.

Lotsstyrelsen har i princip intet haft att invända mot den av revisorerna
föreslagna utredningen. Styrelsen har emellertid samtidigt erinrat om att vissa
andra frågor som i detta sammanhang måste tillmätas betydelse ännu äro
olösta. Med hänsyn härtill finner riksdagen det angeläget, att samtliga de förhållanden
som påverka spörsmålet om lotsavgiftssystemets mest ändamålsenliga
utformning upptagas till behandling i ett sammanhang.

Riksdagen får anhålla, att Kung], Maj:t ville föranstalta om utredning av
här avsedda spörsmål.

Riksdagens skrivelse nr 329.

18:o)

Utnyttjande av äldre arbetskraft inom förvaltningen.

Under pensionsväsendet, § 43, ha revisorerna uttalat sig för en översyn av
gällande pensionsbestämmelser (Del I, s. 238—247).

Gällande bestämmelser angående pensionsåldrarna för statens befattningshavare
datera sig i huvudsak från år 1934, då en generell sänkning av desamma
genomfördes inom den civila statsförvaltningen. Sänkningen innebar
sådan nedsättning av pensionsåldrarna, att desamma skulle utgöra 60 år för
tjänstemän tillhörande 1—12 lönegraderna, dock med undantag för vissa
grupper, för vilka pensionsåldern bestämdes till 63 år, och 65 år för tjänstemän
i högre lönegrader. Motiveringen för denna sänkning byggde för tjänstemännen
i de högre lönegraderna uteslutande på synpunkter sammanhängande
med statsförvaltningens effektivitet. För de lägre befattningshavarna
åberopades därjämte sociala skäl. Sålunda framhölls den starka ökning av
de arbetsföra åldrarna, som i samband med en förskjutning av åldersfördelningen
vore att emotse under de närmaste decennierna, samt önskvärdheten
av att bereda ökade försörjningsmöjligheter för yngre arbetskraft.

I vederbörliga tjänstepensionsreglementen ha intagits vissa regler angående
kvarstående i tjänst efter pensionsålderns inträde. Enligt dessa regler
må vederbörande myndighet, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva tjänstemannen
anstånd med avsked högst ett år. Då särskilda omständigheter därtill
föranleda, må Kungl. Maj:t medgiva kvarstående i tjänst längre tid efter
pensionsålderns inträde än vad nyss angivits, dock icke i något fall längre
än sammanlagt tre år efter nämnda tidpunkt. För vissa grupper av befattningshavare
äro i nu nämnda avseenden särskilda bestämmelser meddelade.

Av revisorernas redogörelse framgår, att frågan om höjning av pensionsåldrarna
under senare år vid upprepade tillfällen motionsvägen bragts under
riksdagens prövning utan att dock föranleda någon åtgärd. 1944 års riksdag
anförde sålunda bl. a., att det tills vidare syntes vara till fyllest att utnyttja
de möjligheter, som pensionsreglementena medgåve, till beviljande av anstånd
med avsked, i den mån detta befunnes erforderligt med hänsyn till
förefintlig knapphet på arbetskraft. Riksdagen framhöll emellertid, att riksdagens
ställningstagande icke innebure något underskattande av betydelsen
av de i motionerna framförda synpunkterna. Liksom tidigare hyste nämligen
riksdagen den åsikten, att spörsmålet om pensionsåldrarnas avvägning
— såväl befolkningspolitiskt som statsfinansiellt sett — påkallade en oavlåtlig
uppmärksamhet från statsmakternas sida.

Även 1945 års riksdag uttalade sig i frågan. Riksdagen framhöll därvid
bl. a., att ifrågavarande spörsmål syntes vara av den betydelse, att det borde
upptagas till allvarligt övervägande, så snart förhållandena på arbetsmarknaden
efter ett kommande fredsslut bättre kunde överblickas.

För att erhålla ett underlag vid bedömandet av frågan, i vad mån nu he -

Riksdagens skrivelse nr 329.

fintliga möjligheter att fylla föreliggande behov av arbetskraft inom förvaltningen
tillvaratagits, ha revisorerna i cirkulärskrivelse till olika civila myndigheter,
statens affärsdrivande verk, statliga och kommunala läroanstalter
m. fl. begärt upplysning rörande antalet befattningshavare i olika lönegrader
samt arbetare, som under tiden den 1 juli 1939—den 31 augusti 1946
(beträffande befattningshavare vid folkskoleväsendet under tiden den 1 juli
1942—den 31 augusti 1946) dels avgått ur tjänst med pension vid pensionsålderns
inträde, dels medgivits rätt att kvarstå i tjänst efter pensionsålderns
inträde. Vidare har i skrivelsen begärts uppgift å antalet f. d. befattningshavare
och arbetare, som hos berörda myndigheter under samma tid erhållit
sysselsättning.

De i anledning av cirkulärskrivelsen lämnade uppgifterna utvisa, att anståndsförfarandet
kommit till användning endast i jämförelsevis ringa utsträckning.
Icke heller möjligheten att arvodesanställa pensionsavgången
personal synes ha tillvaratagits i större omfattning. Beträffande de ifrågavarande
uppgifterna torde i övrigt få hänvisas till berättelsen (s. 243 och
244).

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har spörsmålet om utnyttjande
av äldre arbetskraft inom statsförvaltningen vid upprepade tillfällen
varit föremål för riksdagens prövning i anledning av väckta motioner med
begäran om utredning angående höjning av pensionsåldrarna. Ehuru dessa
motioner icke föranlett någon riksdagens åtgärd, synes av uttalandena i samband
med frågans behandling kunna utläsas, att riksdagen icke ställt sig helt
avvisande till tanken på en utredning, vilken dock borde komma till stånd
först sedan förhållandena på arbetsmarknaden efter krigets upphörande
bättre kunde överblickas. I avvaktan härpå borde de i gällande pensionsförfattningar
intagna bestämmelserna om anstånd med avsked ur tjänst i
största möjliga utsträckning utnyttjas.

De åtgärder, som i nyssnämnda hänseende vidtagits, hava emellertid, såsom
utredningen giver vid handen, icke lett till avsett resultat. Situationen
är för närvarande sådan, att även andra medel måste tillgripas för att i
möjligaste mån avhjälpa bristen på arbetskraft inom förvaltningen. Då läget
på arbetsmarknaden nu torde kunna bättre bedömas, anse revisorerna hinder
icke längre böra möta att ånyo till prövning upptaga frågan om höjning av
pensionsåldern för såväl tjänstemän som arbetare i statens tjänst. En dylik
åtgärd synes revisorerna så mycket mera motiverad som grundad anledning
synes föreligga till antagandet, att de nuvarande ogynnsamma förhållandena
komma att bestå under lång tid framåt.

Enligt revisorernas mening skulle en lämpligt avvägd höjning av pensionsåldrarna
vara ägnad att verksamt bidraga till täckande av nuvarande
behov av arbetskraft inom statsförvaltningen. Revisorerna anse emellertid
icke, att en generell sådan höjning bör komma till stånd. Då den högsta pensionsåldern
genom 1934 års riksdagsbeslut sänktes från 67 år till 65 år,
motiverades detta — åtminstone beträffande befattningshavare i chefsställning
eller eljest med ledande och mera ansvarsfulla uppgifter — främst ur
statsnyttans synpunkt. Enligt revisorernas mening skulle det knappast vara
lämpligt eller påkallat att nu återgå till den tidigare gällande högsta pensionsåldern
eller att eljest vidtaga någon höjning utöver 65 år.

Riksdagens skrivelse nr 329.

För stora grupper av lägre tjänstemän och anställningshavare gäller emellertid
en pensionsålder, som — i många fall ganska väsentligt — understiger
65 år. Sänkningen av pensionsåldern för dem år 1934 föranleddes, såsom
tidigare framhållits, förutom av hänsyn till kravet på effektivitet i statsverksamheten,
även av vissa sociala skäl. Sistnämnda synpunkter, som torde
hava varit utslagsgivande, avsågo främst att genom en sänkning av pensionsåldern
i den allmänna arbetsmarknaden befrämja en avkoppling av de
högsta åldersgrupperna i syfte att bereda ökade försörjningsmöjligheter för
yngre arbetskraft. Då stor brist å arbetskraft för närvarande är rådande,
har emellertid det förnämsta skälet för bibehållande av nu gällande låga
pensionsålder i fråga om den övervägande delen av ifrågavarande kategorier
bortfallit. Vad beträffar effektivitetssynpunkten torde det knappast föreligga
någon tvekan om att för det stora flertalet av de grupper, varom här är
fråga, en måttlig höjning av pensionsåldern skulle kunna genomföras utan
åsidosättande av statsnyttans krav. Dessa grupper, som i sig torde innesluta
majoriteten av statliga tjänstemän, tillhöra lönegraderna 1—12, där pensionsåldern
med vissa särskilt angivna undantag är 60 år. Även en mindre
höjning av denna ålder skulle enligt revisorernas mening kunna kraftigt bidraga
till att avhjälpa föreliggande brist på arbetskraft. Likaså torde en
höjning av pensionsåldern för vissa grupper av arbetare kunna ifrågakomma.
För expeditionsvakter och därmed jämförliga grupper är enligt särskilda
bestämmelser pensionsåldern satt till 63 år. Denna synes utan olägenhet
kunna fastställas till 65 år. Ett visst stöd för en sådan uppfattning anse sig
revisorerna finna i det förhållandet, att anstånd med avsked i jämförelsevis
stor utsträckning lämnats dylika befattningshavare.

Den lägsta pensionsåldern, 55 år, är föreskriven för, bland andra, sjuksköterskor,
barnmorskor m. fl. Det synes revisorerna icke uteslutet, att —
med undantag för sköterskepersonalen vid sinnessjukhusen — även här en
viss höjning av pensionsåldern borde kunna företagas, vilket i sin mån
skulle bidraga till avhjälpande av de särskilt på sjukvårdens område rådande
svårigheterna att erhålla kompetent arbetskraft. Revisorerna vilja i detta
sammanhang erinra, att frågan om en höjning av pensionsåldern för personalen
vid landstingens sjukvårdsinrättningar är under övervägande.

Revisorerna hava här endast angivit vissa personalgrupper, för vilka enligt
revisorernas mening en höjning av pensionsåldern bör kunna ske. Förhållandena
ställa sig givetvis olika för olika grupper av tjänstemän och anställningshavare,
varför en närmare utredning härom torde vara erforderlig. Med
hänsyn till frågans vikt anse revisorerna, att en sådan bör med det snaraste
igångsättas.

För avhjälpande av bristen på arbetskraft böra även efter genomförandet
av en höjning av pensionsåldern, på sätt ovan föreslagits, pensionsreglementenas
bestämmelser om anstånd med avsked efter pensionsålderns inträde
tillämpas, i den mån så finnes erforderligt och lämpligt. Av utredningen synes
framgå, att myndigheterna icke till fullo beaktat möjligheten att genom
beviljande av dylikt anstånd kunna utnyttja äldre befattningshavares arbetskraft.
Detta har särskilt varit fallet i fråga om befattningshavare tillhörande
lönegraderna 1—12. Revisorerna anse därför, att myndigheternas uppmärksamhet
bör fästas på önskvärdheten av att i nuvarande läge uppskovsförfarandet
tillämpas i större utsträckning än vad hittills skett. Samtidigt vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida icke gällande bestämmelser om att den
myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, icke äger medgiva anstånd
med avsked efter pensionsålderns inträde längre tid än sammanlagt ett år,
böra ändras därhän, att dylikt uppskov kan av myndigheterna medgivas för
en tid av sammanlagt tre år.

Riksdagens skrivelse nr 329.

Revisorerna anse slutligen, att, såsom ett led i åtgärderna för täckande av
arbetskraftsbehovet, frågan om de till pensionerade befattningshavare under
tillfällig anställning i statens tjänst utgående avlöningsförmånerna bör
upptagas till omprövning. Möjligheten att genom dylik anställning tillföra
staten arbetskraft synes på många håll icke hava utnyttjats i den utsträckning,
som varit önskvärd. Orsaken härtill torde till viss del hava varit, att
de erbjudna avlöningsförmånerna icke ansetts tillräckligt förmånliga. I allmänhet
torde ersättningen hava bestämts att motsvara skillnaden mellan å
ena sidan de avlöningsförmåner, vederbörande uppbar vid avskedet från
tjänsten, och å andra sidan honom tillkommande pensionsförmåner. Det
har därvid gjorts gällande, att detta beräkningssätt icke vore fullt rättvist
med hänsyn till att pensionen vore att betrakta såsom intjänad lön samt
till viss del motsvarades av de pensionsavdrag vederbörande haft att vidkännas.
Frågan bör enligt revisorernas mening på något sätt lösas. Det
kan därvid vara förtjänt att tagas under övervägande, huruvida icke i större
utsträckning än vad för närvarande sker den pensionerade vid anställning,
varom här är fråga, utöver honom tillkommande pensionsförmåner och skillnadsbelopp
bör tillerkännas en på lämpligt sätt avvägd tilläggsersättning.

Nu angivna synpunkter hava revisorerna velat bringa till riksdagens kännedom.

Tre ledamöter av revisionen ha avgivit en reservation av följande lydelse.

Med hänsyn till den förekommande bristen på arbetskraft synes det välbetänkt,
att den redan nu praktiserade metoden att tillåta anstånd med avsked
vid uppnådd pensionsålder för befattningshavare vid statsverken i lämplig
utsträckning utvidgas.

Vad beträffar spörsmålet om en generell höjning av pensionsåldern för
befattningshavare i statens tjänst har riksdagen så sent som 1945 behandlat
och avslagit motioner rörande denna sak. Med hänsyn härtill och då frågan
dessutom är omfattande och svårbedömbar kunna vi icke biträda statsrevisorernas
framställning i vad den avser utredning om en generell höjning av
pensionsåldern för befattningshavare i statens tjänst.

Utlåtanden ha avgivits av statens arbetsmarknadskommission, statskontoret
och statstjänarkartellen (Del II, s. 235—240).

Arbetsmarknadskommissionen anser, i likhet med revisorerna, att i nuvarande
arbetsmarknadsläge den äldre arbetskraften bör utnyttjas i största
möjliga utsträckning. Däremot är kommissionen icke övertygad om att tidpunkten
för en höjning av pensionsåldrarna nu är inne. Förhandenvarande
möjligheter att viss tid över pensionsåldern i tjänst behålla sådana pensionsberättigade
befattningshavare, som befinnas alltjämt kunna på ett tillfredsställande
sätt uppehålla viss befattning, synas i stället i större omfattning
än hittills böra utnyttjas. Mot vad revisorerna anfört rörande de till pensionerade
befattningshavare under tillfällig anställning i statens tjänst utgående
avlöningsförmånerna har kommissionen intet att invända.

Statskontoret vill icke motsätta sig den av revisorerna förordade utredningen
i ämnet men anser en jämkning uppåt av pensionsåldern vara lämplig
endast för vissa enstaka befattningshavargrupper. Revisorernas förslag
om viss tilläggsersättning åt sådan pensionsavgången personal som tillfälligt
anställes i statens tjänst avstyrkes av ämbetsverket.

Riksdagens skrivelse nr 329.

Statstjänarkartellen, som motsätter sig både en förhöjning av pensionsåldern
och en ökad användning av anståndsförfarandet, är av den uppfattningen
att sådana befattningshavare, som efter uppnådd pensionsålder kunna
och böra utnyttjas inom statsförvaltningen, skola avgå med pension i
vanlig ordning och därefter i mån av behov anställas mot arvode såsom tillfällig
personal.

Revisorerna ha — under erinran likväl om den ståndpunkt som senast
1945 års riksdag intagit till frågan om utnyttjande av äldre arbetskraft inom
statsförvaltningen — givit uttryck åt den uppfattningen, att hinder icke
längre bör anses föreligga att upptaga berörda fråga till prövning. I anslutning
härtill förorda revisorerna en mindre höjning av pensionsåldrarna för
vissa grupper av tjänstemän och arbetare i statens tjänst. Revisorerna ifrågasätta
även viss ändring av gällande bestämmelser om anstånd med avsked
efter pensionsålderns inträde. Såsom ett led i åtgärderna för avhjälpande av
rådande brist på arbetskraft synes enligt revisorernas mening slutligen kunna
övervägas, huruvida icke en förbättring av de till pensionerade befattningshavare
under tillfällig statsanställning utgående avlöningsförmånerna bör
komma till stånd. En utredning av nu berörda spörsmål finna revisorerna
så mycket mera motiverad som grundad anledning torde föreligga till antagandet,
att de nuvarande ogynnsamma förhållandena i fråga om tillgången
på arbetskraft komma att bestå under lång tid.

Det torde vara att förvänta, att den fortgående minskningen av de produktiva
åldersgrupperna kommer att jämväl för statsförvaltningens del medföra
svårigheter, när det gäller att i konkurrens med de privata företagen
tillgodose behovet av arbetskraft. Mycket talar för att, såsom revisorerna
förordat, förefintliga möjligheter att neutralisera dessa svårigheter redan nu
övervägas. Riksdagen är icke beredd att på förevarande stadium förorda någon
av de av revisorerna antydda utvägarna. Särskilt svårbedömt synes förslaget
om en höjning av pensionsåldrarna för vissa personalgrupper vara. Det
av revisorerna berörda spörsmålet torde emellertid vara av den vikt och betydelse,
att kravet på en utredning icke bör avvisas. Utredningen bör emellertid
enligt riksdagens mening vara helt förutsättningslös.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om här avsedda
utredning.

Stockholm den 5 juli 1947.

Med undersåtlig vördnad.

478037. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.