Riksdagens skrivelse Nr 291 (Riksdagsskrivelse 1922:291)

Riksdagens skrivelse Nr 291.

Nr 291.

Godkänd av första kammaren den 7 juni 1922.
Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1922.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition ang. anslag för bekämpande av arbetslösheten
jämte i ämnet väckta motioner.

(Statsutskottets memorial nr 118.)

Till Konungen.

I en den 7 januari 1922 till riksdagen avlåten proposition nr 11
har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden samma dag, föreslagit
riksdagen att för bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet angivna grunder, under riksstatens
femte huvudtitel anvisa dels på tilläggsstat för år 1922 ett förslagsanslag,
högst, 85,000,000 kronor och dels på extra stat för tiden
1 januari—30 juni 1923 ett förslagsanslag, högst, 5,000,000 kronor.

I sin med anledning av denna proposition den 10 februari 1922
till Eders Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse (nr 22) anförde riksdagen bl. a.,
att, då Eders Kungl. Maj:t snarast möjligt torde behöva få nödiga
medel till sitt förfogande till arbetslöshetshjälpens fortsatta bedrivande,
riksdagen funnit nödvändigt, att riksdagen omedelbart beviljade ett visst
belopp såsom förskott å det definitiva arbetslöshetsan slaget. I sådant
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 14 saml. Nr 291. 1

Riksdagens skrivelse Nr 291.

syfte ansåge riksdagen ett belopp av 20,000,000 kronor böra anvisas,
vilket syntes vara tillräckligt för ifrågavarande verksamhets uppehållande
i dess dåvarande omfattning under så lång tid framåt, att därunder
den grundliga prövning, som de föreliggande frågornas vikt och de
äskade beloppens storlek betingade, torde kunna medhinnas från riksdagens
sida.

Riksdagen gjorde vidare vissa uttalanden angående de grunder,
som borde följas för bedrivande av den fortsatta arbetslöshetshjälpen,
samt anmälde härefter, att riksdagen för arbetslöshetens bekämpande
på tilläggsstat för år 1922 anvisat ett förslagsanslag, högst, 20,000,000
kronor.

I skrivelse den 8 sistlidne april (nr 98) upptog riksdagen frågan
till förnyad behandling. Riksdagen framhöll därvid, att, enligt vad riksdagen
inhämtat, det sålunda förskottsvis beviljade beloppet av 20,000,000
kronor torde komma att, till följd av den vidgade omfattning som hjälpverksamheten
dåmera fått med anledning av arbetslöshetens ökning i
landet, bliva förbrukat under loppet av april månad 1922. Emellertid
såge sig icke riksdagen i stånd att medhinna den definitiva prövningen
av ärendet i så god tid, att riksdagen kunde fatta slutligt beslut i frågan
i sin helhet, innan de redan anvisade medlen kunde förväntas vara konsumerade.
Vid sådant förhållande och då Eders Kungl. Maj:t jämväl
efter sistnämnda tidpunkt otvivelaktigt komme att för arbetslöshetslijälpens
fortsatta bedrivande behöva få ytterligare medel till förfogande, hade
riksdagen funnit nödvändigt, att ett nytt belopp beviljades såsom förskott
å det definitiva arbetslöshetsanslaget. I sådant syfte hade riksdagen
velat anvisa 15,000,000 kronor, som syntes vara tillräckligt för ifrågavarande
verksamhets uppehållande intill den tidpunkt under våren, då riksdagen,
efter vunnen klarare överblick av ställningen, kunde fatta slutligt
beslut i ämnet.

Riksdagen, gjorde vidare vissa uttalanden beträffande den i propositionen
omhandlade frågan om statsbeställning av sten, varjämte riksdagen
med aveende å grunderna för det föreslagna beloppets användning hänvisade
till vad i fråga om det för nämnda ändamål förut förskottsvis beviljade
beloppet av riksdagen uttalats. Sedan riksdagen vidare framhållit,
att riksdagen icke ansett sig böra förrän vid frågans slutliga omprövning
ingå i någon undersökning av eller uttala något omdöme om
det sätt, varpå nämnda grunder dittills av Eders Kungl. Maj:t blivit
tolkade, anmälde riksdagen, att riksdagen till arbetslöshetens bekämpande
på tilläggsstat för år 1922 anvisat, utöver förut för ändamålet beviljade
medel, ett förslagsanslag, högst, 15,000,000 kronor.

Riksdagens skrivelse Nr 291.

Då riksdagen nu ansett tiden vara inne att upptaga frågan till
slutlig prövning, har riksdagen i samband därmed behandlat åtskilliga
i anledning av Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition väckta motioner.
Av de i dessa motioner framställd^, förslag har riksdagen ansett
sig böra här omnämna följande.

I motionen nr T: 60 har föreslagits, att riksdagen måtte i samband
med besluts fattande om anslag till arbetslösheten föreskriva, att understöd
i avsevärd omfattning skall utgå in natura/ huvudsakligast av inhemska
produkter.

I huvudsak enahanda yrkande har framställts i motionen nr
I: 83, i det att motionären föreslagit, att vid anslagets beviljande skulle
såsom villkor uppställas att, där understödet av statsmedel utgår till
medellös arbetslös, detsamma, i den mån det är möjligt, bör utgå in
natura och icke kontant.

Vidare har i motionen II: 76 föreslagits, att riksdagen — i syfte
att med i övrigt gynnsammast möjliga verkningar i nationalekonomiskt
och socialpolitiskt avseende medverka till arbetslöshetens bekämpande —
ville besluta, att de medel, som ännu må finnas disponibla av det anslag
på 10 miljoner kronor, som av förra årets riksdag beviljades för export
till nödlidande länder, omedelbart ställas till Kungl. Maj:ts förfogande
för den vidsträcktare användning, som i motionen angivits.

Slutligen har i motionen II: 99 hemställts, att, därest riksdagen beslutade
enligt Eders Kungl. Maj:ts proposition att under vissa villkor från
statens gatustenslager kostnadsfritt tilldela väghållningsdistrikt sten för
iståndsättande av större allmänna infartsvägar till städerna eller andra
allmänna vägar, samma förmåner måtte tillkomma städer, som med sig
inkorporerat landskommun och därvid fått övertaga dess väghållningsskyldighet.

I förevarande proposition har lämnats en ingående redogörelse för
de åtgärder, som från det allmännas sida under fjolåret vidtagits för
bekämpande av arbetslösheten, samt om förhållandena på arbetsmarknaden
för tiden intill senaste årsskiftet. Då det för den slutliga behandlingen
av den nu föreliggande frågan varit nödvändigt att erfara,
huru dessa förhållanden sedan dess utvecklat sig, har riksdagens vederbörande
utskott ansett sig böra från arbets.löshetskommissionen inhämta
närmare upplysningar beträffande såväl arbetslöshetsläget och hjälpbehovet
som därav beroende medelsförbrukning och anslagskrav.

Av dessa upplysningar har i fråga om ställningen på arbetsmarknaden
framgått, att arbetslösheten och därmed hjälpverksamhetens omfattning
hastigt stegrats efter nyåret för att under sistlidne februari må -

Riksdagens skrivelse Nr 291.

nåd nå sitt hittillsvarande maximum med ett beräknat antal av 156,000
arbetslösa i hela landet, varav i runt tal 65,000 voro understödda och

27.000 anställda i 606 statliga nödhjälpsarbeten. Sedan dess har en
tydlig förbättring inträffat, i det att den 30 sistlidne april hela antalet
arbetslösa preliminärt uppskattades till 127,770, av vilka 52,800 voro understödda
och 23,600 anställda i 657 statliga nödhjälpsarbeten. Huruvida
denna ljusning är förorsakad av en begynnande konjunkturförbättring
eller övervägande bei*or på vårsäsongens inträde, lärer ännu icke med
säkerhet kunna bedömas. Läget på den svenska arbetsmarknaden är i
varje fall enastående ogynnsamt med hänsyn till årstiden, och antalet
arbetslösa samt på grund därav sannolikt också hjälpbehovet kunna
anses dubbelt så stora som vid samma tid i fjol. Utsikterna för framtiden
måste jämväl betecknas såsom synnerligen ovissa, om än en lösning
av vissa alltjämt pågående arbetstvister otvivelaktigt skulle framkalla
ökad företagsamhet på viktiga yrkesområden.

Med den vidgade omfattning, som det allmännas hjälpverksamhet
till följd ap arbetslöshetens starka stegring erhöll under de gångna vintermånaderna,
hade den i propositionen nr 11 framlagda hjälpplanen,
som ligger till grund för där äskade anslagsbelopp, blivit väsentligen
överskriden. Vid sådant förhållande såg sig arbetslöshetskommissionen
nödsakad att vidtaga åtgärder för den ursprungliga hjälpplanens genomförande.
Kommissionen utgick'' därvid från en princip, som tillämpats
under fjolåret och som även tagit sig uttryck i den föreliggande
propositionens beräkningar, nämligen att hjälpverksamheten under
sommarmånaderna skulle avsevärt begränsas, med hänsyn till att
arbetstillfällena under den blidare årstiden äro talrikare än under vintern.
Från understöd och nödhjälpsarbete skola därför tills vidare avstängas
dels lantarbetare, fiskare och andra grovarbetare på landsbygden,
även sådana med försörjningsplikt, från olika tidpunkter efter den 1 innevarande
maj, dels och övriga, icke försörjningspliktiga arbetslösa senast
den 1 instundande juni. Genom den betydande inskränkning av hjälpverksamheten,
som härav blir en följd, och vilken i sin ovan angivna
omfattning även godkänts av Kungl. Maj:t, tror sig arbetslöshetskommissionen
vara i stånd att för senare hälften av detta år kunna i huvudsak
genomföra propositionens hjälpplan. Sålunda beräknas under sagda tid i
genomsnitt 20,000 arbetslösa bliva sysselsatta i statliga nödhjälpsarbeten och

40.000 erhålla understöd. Statens beräknade kostnader för ifrågavarande
verksamhet hava emellertid på grund av nödhjälpslönernas och understödsbeloppens
nedsättning kunnat minskas till 6,so kronor per dag och
nödhjälpsarbetare, samt l,so kronor per dag och understödd, mot resp. 8

Riksdagens skrivelse Nr 291. 5

och 2 kronor enligt propositionens hjiilpplan. För tiden xh—S1/i2 1922
blir kalkylen sålunda:

20.000 arbetslösa i nödhj årsarbete å 6,so kronor per arbetsdag
.................... 19,500,000 kr.

40.000 arbetslösa understödda å 1,50 kronor per söckendag 9,000,000 kr.

Summa 28,500,000 kr.

Härtill kommer ett belopp av 3,050,000 kronor, som enligt uppgift
blir erforderligt för att uppehålla hjälpverksamheten under senare hälften
av instundande juni månad, enär de av årets riksdag för ifrågavarande
ändamål redan anvisade tillhopa 35,000,000 kronor lära bliva förbrukade
omkring den 15 instundande juni. Det för året återstående nettomedelsbehovet
skulle således utgöra 31,550,000 kronor. Arbetslöshetskommissionen
har emellertid framhållit, att med hänsyn till dels de ovissa framtidsutsikterna
beträffande det ekonomiska lägets gestaltning samt arbetslöshetens
och hjälpbehovets därav beroende omfattning, dels svårigheterna
att på förhand bedöma verkningarna av ovannämnda avstängningar,
nyss anförda kalkyl är att betrakta som en mmimiberäkning av medelsbehovet
för senare hälften av innevarande år. '' Ett betydande belopp som
reserv anses därför behövligt. Till förfogande stå visserligen även de inkomster,
som under året kunna komma att inflyta i form av vägdistrikts och
kommuners inbetalning av sin andel av kostnaderna för de statliga nödhjälpsarbetena,
men dessa bidrag torde dock, i anseende till vederbörandes
allt brydsammare finansläge, icke kunna uppskattas till mer än 2 å 3 miljoner
kronor. Detta reservbelopp, vilket även måste avses för bestridandet av
statsbidraget till hyreshjälp åt de arbetslösa, kan emellertid med hänsyn
till den svårberäkneliga utvecklingen på arbetsmarknaden icke anses tillräckligt.
För erhållande av någorlunda betryggande marginal synes jämväl
erfordras den till 3,450,000 kronor uppgående skillnaden mellan den
nyss beräknade nettokostnaden av 31,550,000 kronor samt återstoden,
35,000,000 kronor, - av det belopp, som i prop. nr 11 äskats för hjälpverksamhetens
uppehållande under hela året. Härigenom skulle det ifrågavarande
reservbeloppet komma att uppgå till 5 å 6 miljoner kronor, vilken
summa av arbetslöshetskommissionen anses tillräcklig för ändamålet.

Av ovan meddelade sammanställningar rörande gjorda och beräknade
utgifter för hjälpverksamhetens uppehållande — i vilka icke ingå
de utgifter, som för samma syfte bestritts av kommunerna, och vilka för

Riksdagens skrivelse Nr 291.

år 1921 beräknas hava uppgått till c:a 25 miljoner kronor, för att under
innevarande år sannolikt stiga till ännu högre belopp — framgår nogsamt,
vilka betydande uppoffringar det allmänna ikläder sig för att stödja
de arbetslösa. Givet är, att den starka stegring i de arbetslösas antal,
som den gångna vintern medförde, skulle föranleda en utökning av hjälpverksamheten.
Antalet statshulpna arbetslösa närmade sig också under
februari den för våra förhållanden oerhörda siffran av 100,000. Väl är
det sant, att hela antalet arbetslösa i landet samtidigt översteg nämnda
siffra med c:a 60 %, men riksdagen vill likväl fästa uppmärksamheten på
det sakförhållandet, att den dittills i alla kalkyler anförda proportionen
mellan hela antalet arbetslösa och de genom hjälpverksamheten omhändertagna
på ett ur statsfinansiell synpunkt oroväckande sätt förskjutits,
så att dessa sistnämnda under februari utgjorde c:a 2/.s av hela antalet,
medan relationen i tidigare beräkningar fixerats till högst 50 %. Riksdagen
förbiser icke, att det är det under vintern växande nödläget hos de
arbetslösa, som härigenom kommit till uttryck, men anser sig böra framhålla,
att samma anledning, som vållar de arbetslösas allt svårare betryck,
nämligen den rådande depressionens förlamande inverkan på landets
näringsliv, också alltmera försämrar det allmännas finanser och
därigenom försvårar möjligheten att hjälpa.

Nu ifrågavarande äskanden innebära, om de för statsbeställningar
och kristidsarbeten avsedda medlen inräknas, avsevärt mera än en fördubbling
av fjolårets statsanslag för motsvarande ändamål. Och de belopp,
vartill man kommit, äro av sådan storlek, att riksdagen till fullo kan instämma
i departementschefens uttalande, att man därmed »lärer närma
sig det maximum, vartill medel kunna anskaffas». Emellertid är av den
föregående utredningen uppenbart, att för ett fullföljande av statens
hjälpverksamhet i avsedd omfattning de ifrågasatta anslagsbeloppen
måste anses vara behövliga. Med hänsyn till massarbetslöshetens fortvara
och därav föranlett nödläge har riksdagen funnit ett sådant fullföljande
önskvärt, om än därmed på statskassan ställas krav, som ytterligt
hårt anstränga densamma. Riksdagen finner sig sålunda böra oavkortat
bevilja återstoden av de för de statliga nödhjälpsarbetenas och
understödsverksamhetens uppehållande enligt ovan meddelad plan äskade
medlen eller 35,000,000 kronor, liksom ock de på extra stat för tiden
1 januari—30 juni 1923 äskade 5,000,000 kronor. Till frågan om anslag
för fristående statsbeställningar och kristidsarbetefi återkommer riksdagen
i det följande.

Riksdagens skrivelse Nr 291.

I avseende å grunderna för hjälpverksamhetens bedrivande hava under
de gångna åren gällt vissa direktiv, givna av Eders Kungl. Maj:t och
riksdagen, eller, i anslutning till dem, av arbetslöshetskommissionen,
vilken ock i sin verksamhet haft ansvaret för direktivens tillämpning.
Dessa direktiv anknyta sig till tvenne sidor av den nuvarande arbetslöshetspolitiken,
nämligen dels formerna för själva hjälpverksamhetens bedrivande
och därmed sammanhängande spörsmål, dels frågan om denna
hjälpverksamhets begränsande till fall av verkligt oförvållad arbetslöshet
samt angelägenheten av att den öppna arbetsmarknadens arbetstillfällen
bliva till fullo utnyttjade.

Vad först beträffar sättet för hjälpverksamhetens utövande, så bedrives
denna i form av statligt nödhjårsarbete och statsbidrag till kommunernas
understödsverksamhet, och hava därvid tillämpade principer liera
gånger varit föremål för riksdagens prövning och vunnit dess gillande.
Med den utsträckning det allmännas hjälpverksamhet numera erhållit, är
det uppenbarligen av stor betydelse, att arbetslöshetskommissionen intager
en verkligt ledande central ställning på detta område. Genom Eders Kungl.
Maj:ts beslut den 10 mars 1922 med närmare föreskrifter med avseende
å de befogenheter, som skola tillkomma arbetslöshetskommissionen i förhållande
till arbetsdirektionerna för Södra Sveriges och Norrlands Statsarbeten,
synes enligt utskottets uppfattning detta önskemål hava blivit
tillgodosett i vad angår Statsarbetenas bedrivande. Härigenom kan likformighet
åvägabringas ifråga om Statsarbetenas ingripande i olika
landsändar samt deras verksamhet enhetligt inriktas på mera produktiva
arbetsuppgifter. I sådant hänseende anser riksdagen, att i den mån så
lämpligen kan ske, företräde bör lämnas åt jord- och skogsförbättringsarbeten,
varjämte hinder icke synas böra möta att jämväl använda Statsarbetena
som ett led i det arbete för den inre kolonisationens befrämjande,
som påkallas av önskvärdheten att till jordbruket återföra övertaliga
industriarbetare.

Vidkommande lönerna vid de statliga nödhjälpsarbetena meddelade
riksdagen i sin skrivelse nr 22 det direktivet, att dessa löner på de särskilda
orterna borde mera smidigt anpassas efter den rådande lönenivån,
än som på sina håll dittills torde hava varit fallet. Vidare framhölls, att
arbetslöshetskommisionen för varje särskilt fall torde böra fastställa, med
huru mycket en nödhjälpsarbetares löneförmåner skola understiga de löner,
som äro gällande för grovarbetare på den öppna arbetsmarknaden, med
skälig hänsyn därvid tagen till vederbörandes möjligheter att bereda sig
uppehälle på den sålunda fastställda nödhjälpslönen. I anledning härav

Riksdagens skrivelse Nr 291.

har också arbetslöshetskommisionen genom särskild undersökning låtit å
respektive orter utröna den öppna arbetsmarknadens gängse grovarbetarlöner
samt med ledning av därvid konstaterade lägsta lön, för vilken arbete i avsevärd
omfattning kan beredas, bestämt nödhjälpslönens storlek. I de fall,
där framställning gjorts om ändring i de sålunda fastställda nödhjäpslönerna,
har kommissionen verkställt kontrollundersökning i syfte att, om
skäl därtill prövades föreligga, vidtaga erforderlig rättelse. Mot kommissionens
angivna förfaringssätt bär riksdagen ingenting att erinra.
Riksdagen vill tillika för sin del godkänna det av kommissionen fastställda
förhållandet mellan de sålunda konstaterade lönerna och nödhjälpslönerna
med de mindre modifikationer, som blivit av Eders Kungl. Maj:t
vidtagna, samt vill tillägga, att uppmärksamhet även framdeles, med
beaktande av ovan anförda skälighetssynpunkter, måste ägnas åt nödhjälpslönernas
anpassning efter de alltjämt pågående löneändringarna på
öppna arbetsmarknaden.

Vidare uttalade riksdagen, att på grund av det inre samband,
som inom den nu tillämpade arbetslöshetspolitiken förefinnes mellan nödhjälpslöner
och gällande understödssatser, de förra böra ställa sig fördelaktigare
än de senare, och att ett lämpligt avstånd dem emellan städse
bör bibehållas, varjämte riksdagen framhöll, att kommissionen ägde befogenhet
att vid fattande av beslut rörande understödsverksamhetens igångsättande
eller fortsatta bedrivande uppställa villkor beträffande understödsbeloppens
storlek. I samband med nyssnämnda systematiska reglering av
nödbjälpslönerna bar också kommissionen bestämt, att arbetslöshetsunderstöd
pr familj efter den 1 maj 1922 får utgå med högst 2/3 av den
för vederbörande ort konstaterade, lokala grovarbetarförtjänsten. Gentemot
denna maximigräns för understödsbeloppen bar riksdagen heller
ingenting att erinra.

Den ovan angivna andra gruppen av direktiv hade två huvudsyften.
Det ena att, av naturliga skäl, det allmännas hjälpverksamhet
bleve inriktad uteslutande på de oförvållat arbetslösa. Det andra att —
både med hänsyn till ovissheten, huruvida verksamheten kunde fullföljas
ens i denna omfattning, och med hänsyn till nödvändigheten att icke
genom densamma försvåra den allmänna arbetsmarknadens anpassning
efter förändringarna inom det ekonomiska livet — alla arbetstillfällen i
den öppna marknaden borde utnyttjas, och ytterligare sådana om möjligt
måtte beredas. Erfarenheterna från de gångna åren visa enligt utskottets
mening, att de givna direktiven varit i och för sig riktiga och att de

Riksdagens skrivelse Nr 291.

av kommissionen tillämpats på ett sätt, ägnat att, trots många vanskligheter,
så långt - görligt är, tillgodose syftena med dessa direktiv.

Även med de betydande anslag, som nu lämnas hjälpverksamheten,
måste den inskränkas till att omfatta endast en del av de arbetslösa. I
detta hänseende är ställningen densamma som förut. Det ligger alltjämt
den största vikt därpå, att man begränsar hjälpverksamheten till de oförvållat
arbetslösa, att den öppna marknadens arbetstillfällen tillvaratagas,
samt att tillkomsten av nya arbetstillfällen underlättas. Ur dessa synpunkter
finnes således all anledning att fasthålla vid de direktiv, som
under de gångna åren gällt.

Emellertid hava som bekant under innevarande år yppats vissa
meningsskiljaktigheter, icke om dessa direktiv i och för sig, men väl om
sättet för deras tillämpning i vissa fall. Och då de åtgärder, som därav
föranletts, äga eller åtminstone kunna komma att äga en ganska stor
betydelse för ett lyckligt fullföljande av huvudsyftena med direktiven,
anser sig riksdagen böra något närmare ingå på denna sak. För att fullt
klargöra densamma torde det vara behövligt att i korthet redogöra förde
givna direktiven och deras tillämpning i det hela.

Redan vid igångsättandet av statens hjälpverksamhet framhölls,
att arbetslöshetsunderstöd borde utgå endast därest och så länge en person
vore oförvållat arbetslös, detta av hänsyn dels till statens och kommunernas
ekonomi, men dels även till den demoraliserande verkan, som
visat sig följa av någon längre tids sysslolöshet under tagande av understöd.
För tilldelande av understöd skulle därför fordras, att vederbörande
visat sig hava sökt arbete, utan att kunna erhålla sådant; och understödets
fortvaro skulle bero av att samma förhållande fortfarande förelåge.
Erbjöds arbete, skulle understödstagaren därför i regel vara skyldig
att taga sådant, och vägran härav skulle medföra vederbörandes avstängande
från hjälpverksamheten.

Emellertid måste denna regel i tillämpningen underkastas närmare
förtydliganden.

Var det erbjudna arbetet icke föremål för någon arbetskonflikt,
skulle anvisning till sådant arbete av understödstagare eller nödhjälpsarbetare
ske utan annan inskränkning än som betingades av- att blott lämplig
arbetskraft borde anvisas. Om den, som erhöll anvisning, ej åtlydde
denna, eller, därest arbetsgivaren ville betro honom arbetet, vägrade mottaga
detta, skulle han ej vidare anses oförvållat arbetslös utan avstängas.
Från denna grundsats gjordes undantag för det fall, att den lön, som
erbjödes, vore att anse som oskäligt låg. Förelåg ifråga om arbetsstället
kollektivavtal, ansågs varje underbud av avtalets lönesatser innefatta en

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 14 saml. Nr 291. 2

Riksdagens skrivelse Nr 291.

oskäligt låg lön; om åter kollektivavtal ej förelåg, ansågs den bjudna
lönen oskäligt låg, om den understeg vad som vid ifrågavarande tidpunkt
kunde betecknas som den gängse lönenivån i orten för dylikt arbete.
Var enligt dessa regler den erbjudna lönen oskäligt låg, kunde den till

arbetet anvisade vägra att antaga detsamma utan att därigenom för verka

sin rätt till understöd eller nödkjälpsarbete.

Mera invecklade blevo förhållandena, där arbetskraft rekvireras för
arbete, som var föremål för arbetskonflikt. I detta hänseende har man

skilt på de fall, där en allmän konflikt råder, d. v. s. en konflikt, som

omfattar det övervägande antalet arbetare inom visst fack antingen på
en särskild ort eller inom landet i dess helhet, och dem, där en partiell
konflikt föreligger.

Så snart allmän konflikt inträdde i ett fack, avstängdes omedelbart
alla fackets arbetare på orten respektive i landet från hjälpverksamheten.
Såsom berörd av allmän konflikt betraktas därvid varje sådan person,
som haft sin sista, mera stadigvarande sysselsättning inom facket ifråga.
Om rekvisition av arbetskraft skedde för att besörja de sålunda avstängdas
arbete, skulle jämlikt den offentliga arbetsförmedlingens praxis, att
arbetsförmedlingen under alla omständigheter fortgår oberoende av inträffade
arbetsinställelser, anvisning visserligen ske, men det förelåg ingen
skyldighet för arbetare, tillhörande utanför konflikten stående grupper, att
taga sådant arbete; en vägran härav inverkade ej på rätten till understöd.

Var åter fråga om en partiell konflikt, skedde omedelbart avstängning
endast av de arbetare, som direkt berördes av konflikten. Men om
arbetskraft rekvirerades för att besörja det av dem lämnade och blockerade
arbetet, skulle det på nyss angivna grunder å andra sidan i och för sig
icke föreligga hinder att anvisa till arbetet andra arbetslösa — inom
eller utom den organisation, vars medlemmar deltogo i konflikten —, i
den mån de ur yrkessynpunkt ansågos lämpliga för arbetet. Frågan om
påföljden av vägran att hörsamma anvisning eller att antaga arbetet,
där det erbjöds, skulle, såvida ej avtalsbrott förelåg från arbetsgivarens
sida, bedömas med hänsyn därtill, huruvida den bjudna lönen vore enligt
eljest tillämpade grunder att anse som oskäligt låg eller icke.

Medan inom arbetslöshetskommissionen rått full enighet i övrigt
rörande de sålunda tillämpade grunderna för hjälpverksamheten, hava
meningsskiljaktigheter vid olika tillfällen där yppats i fråga om ställningen
till sådana arbetstillfällen, vid vilka konflikt föreligger. Enighet
har visserligen rått därom, att understöd icke må utgå till de i konflikt
direkt deltagande eller, i händelse av allmän konflikt, till arbetare inom de

Riksdagens skrivelse Nr 201.

fack, som befinna sig i konflikt — en princip, till vilken även Eders Kungl.
Maj:t uttalat sin anslutning. Men däremot liava rests invändningar mot
majoritetens uppfattning, att vid partiell konflikt anvisning av arbetslösa
till det blockerade arbetet borde ske och skyldighet föreligga att
antaga arbetet, så framt lönen ej vore oskäligt låg. Och dessa invändningar
hava föranlett Eders Kungl. Maj:t att genom beslut den 10 mars
innevarande år meddela ändrade bestämmelser i sådant hänseende.

Enligt dessa bestämmelser får ifråga om arbetslösas avstängande
från understöd, emedan de underlåtit efterkomma given anvisning till
arbete, som av fackorganisation förklarats i blockad, icke prövas av det
lokala understödsorganet utan hänskjutas till arbetslöshetskommissionens
arbetsutskott. Uppnås inom detta arbetsutskott icke enighet, skall frågan
efter viss ytterligare utredning avgöras av Eders Kungl: Maj:t. Intill
dess beslut i frågan meddelats av arbetsutskottet eller av Eders Kungl.
Maj:t, bör avstängning från understöd icke äga rum. Körande motiveringen
för de sålunda meddelade bestämmelserna må här hänvisas till
det offentliggjorda stadsrådsprotokollet.

I fråga om dessa spörsmål vill riksdagen för sin del uttala, att
den allmänt erkända principen om statens neutralitet gentemot stridande
parter å arbetsmarknaden lärer böra vidhållas jämväl i fråga
om arbetslöshetspolitiken. Så skulle dock icke vara fallet, därest vid
arbetskonflikt understöd utginge till arbetare, vilka till följd av sin intressegemenskap
med de i konflikten deltagande kunna anses solidariska
med dem. När arbetslöshetskommissionen också enat sig om — och
Eders Kungl. Maj:t härutinnan icke gjort ändring —, att vid konflikt av
allmän karaktär låta avstängningsåtgärder drabba icke blott arbetare vid
de direkt berörda arbetsställena utan även andra arbetare inom samma
industrigren, innebär detta just eu tillämpning av ifrågavarande princip;
och skälet härför är uppenbarligen, att konfliktens utgång berör icke blott
de förras utan även de senares intressen.

Så vitt riksdagen kan finna, föreligger i detta hänseende icke någon
principiell skillnad mellan allmänna och partiella konflikter. Många
gånger torde strider å arbetsmarknaden, som uppträda under den partiella
konfliktens form, i själva verket vara ett led i en genomgående plan, avsedd
att förändra löne- och arbetsvillkoren inom hela yrket, respektive
industrier. Där detta är förhållandet, synes ''i nu ifrågavarande hänseende
höra tillämpas samma principer som vid allmänna konflikter,
nämligen att all hjälpverksamhet från det allmännas sida upphör. Riksdagen
förbiser dock icke, att undantagsfall kunna inträffa, då en partiell
konflikt har annan anledning och innebörd än den nu angivna. Såsom

Riksdagens skrivelse Nr 291.

sådana kunna betraktas de partiella konflikter, vilka icke kunna skäligen
anses i avsevärd mån inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren
inom facket på orten, respektive landet. Vid dessa bör avstängning endast
gälla de i konflikten direkt deltagande.

Med avseende å prövningen av frågan om partiell konflikts inverkan
på hjälpverksamheten, lärer nu gälla, att, om enighet icke vinnes inom
arbetslöshetskommissionens arbetsutskott, frågan skall hänskjutas till Eders
Kungl. Maj:ts avgörande. Under tiden utgår understöd till alla arbetslösa
inom facket, vilka ej direkt beröras av konflikten. Understöd kan sålunda
komma att utgå under flera veckor, även om det sedermera vid den slutliga
prövningen befunnits, att så rätteligen icke bort ske. Riksdagen finner icke en
sådan ordning tillfredsställande. Till en början ma erinras, att det torde vara
kommun obetaget att, oberoende av de statliga myndigheternas uppfattning,
anse arbetskonflikt vara av beskaffenhet att böra föranleda avstängning.
Enligt riksdagens uppfattning bör dock prövningen av konflikters karaktär
förläggas till arbetslöshetskommissionen, vilken för detta ändamål har att
hos de lokala arbetslöshetskommittéerna inskärpa nödvändigheten att till
kommissionen omedelbart anmäla inträffade arbetskonflikter inom fack, för
vars arbetslösa hjälpverksamhet pagar i orten. Kommissionens arbetsutskott
prövar ofördröjligen konfliktens karaktär samt meddelar beslut,
vilket genast skall gå i verkställighet. Har inom utskottet ratt olika
meningar, hänskjutes ärendet till Eders Kungl. Majrts avgörande. Därest
utskottet beslutat hjälpverksamhetens upphörande, skall detta gälla till
dess Eders Kungl. Maj:t tilläventyrs ändrat utskottets beslut, i vilket fall
understöd utbetalas även för tid avstängning ägt rum.

Med sammanfattande av vad nu anförts, vill riksdagen, på samma
gång riksdagen fasthåller vid de av riksdagen förut bestämda allmänna
grunderna för hjälpverksamhetens bedrivande, såsom riktlinjer för dessa
grunders tillämpning i fortsättningen vid fall av arbetskonflikt angiva,

att vid allmän konflikt inom ett fack dithörande arbetare på orten,
respektive i landet, avstängas från såväl understöd som nödhjälpsarbeten;

att enahanda åtgärder vidtagas för vederbörande ort vid partiell konflikt,
dock icke i de fall, då densamma icke skäligen kan anses i avsevärd
mån inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom facket för
orten respektive landet;

att vid såväl allmänna som partiella konflikter vederbörande kommunala
arbetslöshetskommitté omedelbart skall underställa arbetslöshetskommissionen
frågan om konfliktens karaktär, därvid kommissionens
arbetsutskott har att, därest konflikten prövas hava karaktären av allmän

Riksdagens skrivelse Nr 291. 13

eller därmed likställd partiell konflikt, ofördröjligen meddela beslut, vilket
genast skall verkställas;

samt att, därest enighet inom utskottet ej uppnås i fråga om partiell
konflikts karaktär av allmän, ärendet skall liänskjutas till Eders Kung].
Maj:t, varvid dock ovannämnda beslut beträffande hjälpverksamheten skall
bestå i avvaktan på Eders Kungl. Maj:ts beslut.

Beträffande den nuvarande hjälpverksamhetens förhållande till andra
slag av arbetskonflikter, såsom strejker och blockader vid statligt
nödhjälpsarbete, s. k. blockad för ny arbetskraft, konflikt som indirekt
arbetslöshetsorsak m. fl., har arbetslöshetskommisionen utbildat en praxis
som meddelats vederbörande kommunala hjälporgan genom cirkulär.
Gentemot däri angivna direktiv har riksdagen ingenting att erinra.

Såsom riksdagen x-edan omförmält, hava genom Eders Kungl. Maj:ts
beslut den 10 mars 1922 särskilda former fastställts för prövning av paiäiella
konflikter. Oaktat tillämpningen av nyss angivna grundsatser lärer medföra
eu begränsning av området för denna provning och ehuru Eders
Kungl. Maj:t vid sitt ståndpunktstadgande skulle hava stödet av en särskild
nämnds bedömande, ligger det dock enligt riksdagens mening stor vikt
på, att vid hithörande frågors behandling inom arbetslöshetskommissionens
arbetsutskott, representanter för såväl arbetsgivare som arbetare beredas
tillfälle att deltaga vid sidan av det allmännas representanter.

Riksdagen anser sig till sist i detta sammanhang böra erinra, att
den nu pågående hjälpverksamheten icke är någon på lagstiftning grundad
samhällelig omvårdnad om de arbetslösa utan allenast eu provisorisk,
av fiå behovsprövning i varje särskilt fall beroende anordning, som det
allmänna vidtagit med hänsyn till rådande nödläge och i mån av för
ändamålet tillgängliga medel. Det allmännas vederbörande organ hava
följaktligen skyldighet att noga tillse, att dennaVerksamhet i görligaste
mån begränsas, att dess bedrivande sker med all hänsyn till nuvarande tids
svåra finansiella förhållanden samt att densamma ingenstädes upprätthålles
längre än nödvändigt. Särskilt må ock framhållas angelägenheten av att
mindre arbetsdugliga eller arbetsovilliga personer — för vilkas omhändertagande
andra former finnas -— icke komma att belasta denna verksamhet.

Riksdagen övergår nu till behandling av några av arbetslöshetskommissionen
och departementschefen framställda förslag till vissa förändringar
i gällande grunder för hjälpverksamheten för arbetslösa.

I likhet med arbetslöshetskommissionen och departementschefen finner
riksdagen det välbetänkt och rättvist, att på grund av arbetslöshetens långvarighet
statsunderstöd till hyresbetalning framdeles må kunna utgå järn -

Riksdagens skrivelse Nr 291.

val för arbetslös, åt vilken arbetsgivare upplåtit bostadslägenhet. Nu
gällande undantag för dylik lägenhet bör sålunda upphävas. I samband
härmed anser sig riksdagen böra framhålla det önskemålet, att det vid
beviljandet av statligt hyresbidrag till arbetslösa i sådana fall, där kommunen
själv är hyresvärd åt de understödssökande, noga tillses, att kommunen
icke bereder sig oskälig fördel på statens bekostnad.

Redan i sin skrivelse nr 77 angående arbetslöshetsfrågan vid fjolårets
riksdag betonade riksdagen lämpligheten därav, att de av länsstyrelserna
utsedda revisorerna, vilka i kommunerna hava att i detalj bevaka
statens intressen vid understödsverksamhetens utövande, erhölle en ställning,
som motsvarade deras viktiga funktion. Erfarenheten från de senast
gångna åren synes hava givit vid handen, att nämnda önskemål bäst
skulle förverkligas genom att låta dessa kronans ombud få åtnjuta skälig
ersättning av statsmedel. Arbetslöshetskommissionen och departementschefen
föreslå också åtgärd i sådant syfte. Riksdagen vill, i anslutning
till sin förut intagna ståndpunkt, icke heller motsätta sig att bemyndigande
lämnas arbetslöshetskommissionen att efter samråd med vederbörande
länsstyrelse från och med år 1922 till ifrågavarande revisorer
utbetala ersättning, beräknad med hänsyn till deras arbetsbörda och
efter de närmare grunder Kungl. Maj:t finner skäligt bestämma.
Härigenom torde man kunna förvänta större effektivitet av dessa revisorers
arbete — något som numera, med hänsyn till understödsverksamhetens
starka utveckling, är ännu mera påkallat än förut — utan att
därmed deras uppgift förtoges sin karaktär av tillfällig krisanordning.

Mot departementschefens förslag om bemyndigande för Kungl. Maj:t
att genom särskilt beslut förordna om hjälpverksamhetens utsträckande till
främmande lands medborgare, under förutsättning av reciprocitet mellan
vederbörande land och* Sverige ifråga om på sådan utrikes ort bosatt,
arbetslös svensk undersåte, har riksdagen intet att erinra.

I den framställning från arbetslöshetskommissionen av den 23
december 1921, som ligger till grund för förevarande proposition, hava
inom kommissionen delade meningar framförts endast beträffande ett
spörsmål, nämligen huruvida kommuner skola äga, när de vid särskilda
nödlijälpsarbeten i egen regi sysselsätta eljest understödsbehövande arbetslösa,
såsom bidrag til) dessas avlönande, av statsmedel utbekomma
de belopp, som eljest skulle utgått som statsbidrag till understöd åt
dem. Liksom departementschefen håller riksdagen före, att ett sådant
förfarande icke låter sig förena med de av statsmakterna hittills givna
direktiven beträffande arbetslöshetshjälpen, utan att en förändring av
dessa måste vidtagas, om förslaget skall kunna förverkligas. Arbets -

Riksdagens skrivelse Nr 291.

löshetskommissionens majoritet har funnit förslaget i fråga behjärtansvärt
och överensstämmande med den hittills förda arbetslöshetspolitikens princip,
att hellre bereda arbete än understöd, men avstyrker likväl förslaget av
statsfinansiella och organisationstekniska skäl. Gentemot denna kommissionsmajoi
itetens uppfattning hava trenne ledamöter anfört avvikande
mening samt med hänsyn till önskvärdheten att i görligaste mån få
nyttiga arheten utförda för de belopp, som eljest skulle utgå till improduktiv
understödsverksamhet, tillstyrkt, att statsbidrag på vissa villkor
och mot betryggande garantier må utgå till rent kommunala nödhjälpsarbeten.
Efter erinran att föreliggande fråga genom särskilda framställningar
från några kommuner bragts inför Eders Kungl. Maj:t ansluter sig
departementschefen till den av reservanterna förordade linjen, men förutsätter
liksom dessa, att arbetslöshetskommissionen enligt de närmare
direktiv, som Eders Kungl. Maj:t skulle komma att utfärda, noggrant prövar
från kommunerna inkommande förslag till arbeten, begränsar statsbidraget
per anställd arbetslös till vad skäligen kan beräknas eljest utgå i statsbidrag
till understöd, reglerar arbetsförhållandena i anslutning till de
vid jämförliga Statsarbeten gällande grunderna och i allmänhet övervakar,
att statsmedel icke användas i vidare mån än det oundgängliga
hjälpbehovet kräver.

Riksdagen har vid övervägandet av detta förslag funnit, att beaktansväxda
skäl. kunna anföras såväl för som mot detsamma. Såsom
kommissionsmajoriteten framhåller, äro sålunda de flesta kommuner näppeligen
så utrustade, att de kunna vara i stånd att självständigt planlägga,
utföra och övervaka nödhjälpsarbeten av mera krävande art. En
minskning av de statliga och en ökning av de kommunala nödhjälpsarbetena
kunde också äventyra den överblick och enhetlighet på detta område,
som uppnåtts genom den hittillsvarande organisationen och som är
av stor vikt även vid det planmässiga genomförandet av en kommande avveckling.
Slutligen kunde befaras, att förslaget i tillämpningen skulle medföra
ett stimulerande av det kommunala arbetsintresset i högre grad, än
som pakallades för arbetslöshetens rationella bekämpande, varigenom såväl
statens som kommunernas finanser bleve lidande.

A andra sidan synes det emellertid riksdagen vara i hög grad önskvärt
att på den nu anvisade vägen möjliggöra en begränsning av den
oberäknat stora statliga organisation, som måst improviseras för de statliga
nödhjälpsarbetena. Även om man vid dessa kunnat i viss mån använda
kommunernas egna tekniska organ, så synes dock utnyttandet av dessa
kunna ske i större utsträckning genom accepterande av det nu föreliggande
förslaget. Den decentralisering av arbetsledningen, som genom

16 Riksdagens skrivelse Nr 291.

detsamma skulle vinnas, lärer snarast komma att underlätta en blivande
fullständig avveckling av nödhjälpsarbetena, då staten för de under kommunal
regi bedrivna arbetena icke atager sig nagra kontraktsförbindelser
och sålunda lättare kan, när helst ställningen på arbetsmarknaden icke
längre anses påkalla deras bedrivande, genom understödsverksamhetens
inställande upphöra med sitt bidragslämnande. Med hänsyn i övrigt till
de av minoriteten av arbetslöshetskommissionen och departementschefen
anförda skälen ansluter sig riksdagen därför till den av dem intagna
ståndpunkten. De ovan berörda risker av organisatorisk och finansiell
art, som en förändring på denna punkt kunde medföra, lära i allt väsentligt
kunna förebyggas genom arbetslöshetskommissionens allmänna
befogenhet att kontrollera kommunernas hjälpverksamhet samt genom de
av departementschefen angivna begränsningarna för kommunernas rörelsefrihet.
Särskilt anser sig riksdagen böra framhålla vikten av att medgivande
till arbeten av ifrågavarande slag lämnas endast i den mån
arbetslöshetens rationella bekämpande det påkallar, att uttagningen av
arbetslösa till desamma sker enligt de för statliga nödhjälpsarbeten gällande
principer, att lönerna icke överstiga de för statliga nödhjälpsarbeten
å orten vederbörligen fastställda samt att i statsbidrag till dessa
löner icke lämnas högre belopp än som skulle hava utgått, därest vid
dessa arbeten anställda uppburit understöd.

Det av reservanterna inom kommissionen framhallna otillfredsställande
förhållandet, att i kommunerna betydande belopp dagligen betalas
utan reell motprestation från de arbetslösas sida, synes emellertid böra
förtjäna beaktande. I detta avseende har framhållits lämpligheten därav,
att kommun, som lämnar arbetslöshetsunderstöd, av de sålunda understödda
må äga begära, att de under viss begränsad tid ställa sin arbetskraft
till kommunens förfogande. Att i ersättning för understöd kräva skälig
arbetsprestation synes också riksdagen innebära en riktig och värdefull
tanke, genom vars förverkligande vissa av den nuvarande understödsverksamhetens
vådor skulle kunna förebyggas. Enligt uppgift lärer också
eu och annan kommun ute i landet på eget bevåg redan prövat denna
utväg genom att av de arbetslösa som villkor för understöds utgående
fordra en viss enklare arbetsprestation per vecka för kommunens räkning.
Huruvida statsbidrag nu kan utgå till kommun, som sålunda förknippar
sin understödsverksamhet med dylik kommunal arbetsplikt, torde ej vara
fullt kl ar gjort. Eventuellt hinder härför synes emellertid enligt riksdagens
uppfattning böra avlägsnas, så att de betydelsefulla försöken på detta
område må kunna fullföljas, varvid det torde böra ankomma^ på arbetslöshetskommissionen
att efter närmare anvisningar av Eders Kungl. Maj:t

Riksdagens skrivelse AV 291.

övervaka kommunernas åtgärder härutinnan. Å andra sidan lärer det icke
vara skäligt att såsom motprestation för det belopp, vartill understöden
måste begränsas, avkräva de arbetslösa mera arbete än som motsvarar
två dagars arbetstid i veckan.

Jämlikt den 4 november 1921 givet åläggande inkommo före årets
slut de affärsdrivande verken ävensom arméförvaltningen, marinförvaltningen,
medicinalstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt senare
lotsstyrelsen och sjökarteverket till Eders Kungl. Maj:t med förslag till de
statsbeställningar, som inom deras förvaltningsområden lämpligen kunde
ifrågakomma för arbetslöshetens lindrande. Häröver avgav arbetslöshetskommissionen
ett hemligt utlåtande, varvid kommissionen med hänsyn till
att det statsfinansiella läget icke synts kunna medgiva, att samtliga före•slagna
beställningar kunde komma till utförande, angav några synpunkter
beträffande ett eventuellt urval bland dem. I föreliggande proposition beräknas
15,000,000 kronor för, bland annat, ifrågavarande ändamål, att utgå
av det allmänna arbetslöshetsanslaget, varav 5,000,000 kronor för beställningar,
gjorda av andra statsinstitutioner än kommunikationsverken. För
dessa senare göra sig. ifråga om beställningar från den enskilda industrien
-enahanda synpunkter gällande som beträffande de av dessa verk i egen
regi utförda nödhjälpsarbeten, de s. k. kristidsarbetena, nämligen att
någon del av kostnaden för dessa beställningar bör belasta vederbörande
verks kapitalkonto, d. v. s. utgå av lånemedel. De belopp, som för beställningar
och kristidsarbeten för kommunikationsverken skola utgå från
det allmänna arbetslöshetsanslaget, hava beräknats till 10,000,000 kronor.

I sin skrivelse den 8 sistlidne april nr 99, vari anmäldes, att propositionen
nr 12 bifallits, erinrade riksdagen, att riksdagen vid fattande
av beslut den 18 sistlidne mars angående regleringen för tiden 1 januari
—30 juni 1923 av utgifterna för kapitalökning i avseende å statens
järnvägar och vattenfallsverk dels framhållit, att under år 1921 betydande
arbeten å statens järnvägsbyggnader i Norrland utförts med anslag
från arbetslöshetsmedel samt att det enligt utskottets uppfattning även
hädanefter torde komma att visa sig av förhållandena motiverat att i
sådan ordning anvisa ytterligare anslag för samma ändamål, dels ock beslutat
att i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t giva tillkänna den uppfattningen,
att för fortsättande av kraftverksbygget vid Lilla Edet och i samband
därmed stående materialbeställningar hinder ej mötte för Eders Kungl.
Maj:t att disponera, bland annat, 3,500,000 kronor av det allmänna arbetslöshetsanslaget.
I skrivelsen nr 99 betonade emellertid riksdagen, att
Eders Kungl. Maj:t endast skulle hava rätt att från de anslag av lånemedel,
varom i proposition nr 12 varit tal, anvisa bidrag till affärsverkens

Bihang till riksdagens ''protokoll 1922. 14 samt. Nr 291. 3

Riksdagens skrivelse Nr 291.

kristidsarbeten och till de statsbeställningar, som kunde bliva en följd av
dessa kristidsarbetens igångsättande. Frågan, huruvida samma anslag
jämväl borde kunna disponeras för ovannämnda fristående statsbeställningar,
ansåg riksdagen höra upptagas och avgöras först i samband med
behandlingen av ifrågavarande spörsmål i proposition nr 11.

Trots de starka betänkligheter, som med hänsyn till det statsfinansiella
läget kunna resas emot anvisande av ett så betydande belopp som

15,000,000 kronor för ifrågavarande fristående statsbeställningar och
kristidsarbeten, har riksdagen likväl ansett sig böra medgiva, att så sker,
I likhet med departementschefen finner nämligen riksdagen synnerligen
önskvärt, att för arbetslöshetens bekämpande även åtgärder av förebyggande
karaktär vidtagas. Beträffande nu ifrågavarande förslag till statsbeställningar
måste visserligen medgivas, att desamma endast till en
mycket ringa del kunna täcka de synnerligen stora orderbehov, som föreligga
inom de allra flesta grenar av den svenska industrien. Vidare lär
man kunna utgå ifrån, att arbetslösheten icke kommer att minskas med
hela det antal arbetare, som skulle komma att sysselsättas genom dessa
beställningar. Uppenbart är dock, att genom sådana beställningar viss
minskning av arbetslösheten skulle inträda samt att respektive företag
skulle tillföras ökade möjligheter att längre tid och i större omfattning
än eljest vore möjligt uppehålla driften.

Vidkommande de närmare villkoren för de fristående statsbeställningarna
utgår riksdagen ifrån, att dessa göras hos svenska företag samt
endast i den mån sådana priser kunna ernås, som kunna anses skäliga
med hänsyn till ifrågavarande anslags karaktär av nödhjälpsanslag, ävensom
att beställningarna effektueras genom nytillverkning och icke genom
leverans från lager. Den fordran torde jämväl böra uppställas, att trvggad
arbetsfred är att emotse hos de företag, hos vilka beställningarna
skola göras. Beträffande de synpunkter, som böra vara .avgörande för
urvalet av statsbeställningarna, har det synts riksdagen, som om härvid
företräde borde lämnas sådana industriprodukter, varav vederbörande
gren av statsförvaltningen under den närmaste framtiden befinnes vara i
behov, och med vilkas^ anskaffande man således icke utan olägenhet kan
lata alltför länge anstå. I sadant hänseende synas ifrågavarande beställningar
till lotsstyrelsen, sjökarteverket samt flvgväsendet vara särskilt
lämpliga. Vid varje beställning torde även avgörande hänsyn böra tagas
till den lindring av rådande arbetslöshet, som därav kan förväntas följa.
Härutinnan torde yttrande av arbetslöshetskommissionen i regel böra
inhämtas. I övrigt får riksdagen ansluta sig till vad departementschefen
anförde till statsrådsprotokollet den 4 november 1921 och därvid framhålla,
att det synes särskilt önskvärt att uppmuntra verksamheten inom

Riksdagens skrivelse Nr 291.

den hårt trängda mekaniska verkstadsindustrien. Beställningar hos denna
torde också vara mest ägnade att indirekt gagna järn- och metallverken,
vilka i än högre grad än verkstadsindustrien drabbats av depressionen.

Beträffande de närmare villkoren för igångsättandet och bedrivandet
av kommunikationsverkens kristidsarbeten får riksdagen hänvisa till sina
uttalanden härutinnan i meromnämnda skrivelse nr 99. Mot de principer,
som departementschefen anfört beträffande ifrågavarande kostnaders
fördelning på lånemedel och arbetslöshetsmedel, har riksdagen intet
att erinra.

Vidkommande ovanberörda motion II: 76, vari hemställes, att vad
som ännu må finnas disponibelt av det anslag på 10,000,000 kronor,
som av förra årets riksdag beviljades för export till nödlidande länder,
omedelbart ställes till Eders Kungl. Maj:ts förfogande för en vidsträcktare
användning till stöd för svensk export av industrialster än vad av
riksdagen vid anslagets beviljande förutsattes, vill riksdagen erinra därom,
att 1920 års riksdag bemyndigade Eders Kungl. Maj:t att lämna
en statsgaranti på högst 10,000,000 kronor för att möjliggöra Sveriges
deltagande i en internationell hjälpaktion till förmån för vissa nödlidande
länder i Centraleuropa, Tyskland och Byssland ej inbegripna (riksdagens
skrivelse nr 405/1920). Sedan det emellertid visat sig, att denna form
för statens medverkan icke kunde utnyttjas av de svenska exportörerna,
beslöt 1921 års riksdag, med återkallande av ovannämnda beslut, att för
beredande av varukredit åt vissa nödlidande länder på tilläggsstat för
samma år ställa till Eders Kungl. Maj:ts förfogande ett reservationsanslag
av 10,000,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 102/1921), och uttalade riksdagen
därvid bl. a., att beloppet syntes i främsta rummet böra komma
de länder till godo, vilkas läge gjorde ett bistånd från svensk sida särskilt påkallat.
Riksdagen har inhämtat, att av detta anslag hittills endast ett
mindre belopp för export av utsädeshavre till Polen kommit till användning.
Enligt uppgift lära emellertid åtskilliga större leveranser till Polen
och Lettland samt eventuellt också Estland vara under förberedande.
Även om dessa komma till stånd, skulle av hjälpkreditanslaget återstå
odisponerat i runt tal 4,675,000 kronor. Det vill därvid synas riksdagen,
som om av anslaget odisponerade medel av Eders Kungl. Maj:t skulle
kunna få nyttjas på sätt motionären föreslagit.

Beträffande det i motionerna I: 60 och 83 upptagna spörsmålet
om utanordnande av arbetslöshetsunderstödet, i den mån det är möjligt,
in natura och icke kontant, vill riksdagen för sin del uttala sin anslutning
till uppfattningen om önskvärdheten av nämnda anordning, men
anser särskilt åläggande härom olämpligt och onödigt.

Riksdagens skrivelse Nr 291.

Slutligen har i motionen nr II: 99 föreslagits, att förmånen av
kostnadsfritt tillhandahållande av sten från statens gatstenslager, varom
förslag framställts i propositionen, även måtte tillkomma städer, som
med sig inkorporerat landskommun och därvid fått övertaga dess väghållningsskyldighet.
I sin skrivelse nr 98 har riksdagen i samband med
anmälan om sitt bifall till ifrågavarande förslag från Eders Kungl. Maj:ts
sida, uttalat sin anslutning till motionärens önskemål.

Såsom riksdagen i början av denna skrivelse erinrat, har riksdagen
såsom förskott å den slutliga anvisningen för nu ifrågavarande ändamål
beviljat två särskilda belopp, ett å 20,000,000 kronor och ett å 15,000,000
kronor, båda såsom förslagsanslag, högst. Denna anslagsbeteckning var
givetvis betingad av de särskilda förhållanden, under vilka anvisningarne
skedde och stod för övrigt i överstämmelse med Eders Kungl. Majrts förslag
i ämnet. De belopp, som riksdagen, enligt vad a*v det ovan anförda framgår,
nu beviljar, eller 50,000,000 kronor å 1922 års tilläggsstat och

5.000. 000 kronor å riksstaten för första halvåret 1923, synas emellertid
böra erhålla reservationsanslags natur. Vid sådant förhållande och
då ur bokförings- och redovisningssynpunkt det icke är lämpligt, att i
tilläggsstaten flera anslag för arbetslöshetens bekämpande äro uppförda
med olika beteckning, anser riksdagen, att samtliga de för ändamålet beviljade
beloppen böra sammanföras till ett anslag med reservationsanslags
natur — en åtgärd, varigenom alltså en ändring sker i den av
riksdagen beslutade anslagsbeteckningen för de två förskottsvis beviljade
beloppen. Riksdagen kommer alltså att i tilläggsstaten för år 1922 upptaga
anslaget till bekämpande av arbetslösheten med ett belopp av

85.000. 000 kronor och med reservationsanslags beteckning.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen anmäla,
att riksdagen för bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i statsrådsprotokoll över socialärenden
den 7 januari 1922 angivna grunder, anvisat

dels å tilläggsstat för år 1922, utöver de förut för samma ändamål
beviljade beloppen å sammanlagt 35,000,000 kronor, ett reservationsanslag
av 50,000,000 kronor, dels ock på extra stat för tiden 1 januari—30 juni
1923 ett reservationsanslag å 5,000,000 kronor,

Stockholm den 7 juni 1922.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner

221722