Riksdagens skrivelse Nr 273 (Riksdagsskrivelse 1914:273 - b)

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Nr 273.

Uppläst och godkänd i första kammaren den 18 september 1914.
» > »i andra kammaren den 18 september 1914.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner
om skrivelser till Kungl. Maj:t angående utredning och
färslag i fråga om ändrade villkor för upplåtelser av
odling slug enheter å kronoparker och överloppsmarker i de
sex nordligaste länen m. m.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 137.)

Till Konungen.

Riksdagen liar till behandling i ett sammanhang förehaft dels en
inom första kammaren väckt motion, nr 45, dels ock inom andra kammaren
väckta motioner: nr 94, nr 100 och nr 91.

Uti ovannämnda motioner nr 45 i första kammaren och nr 94 i andra
kammaren, vilka motioner äro likalydande, hava framställts två särskilda
huvudyrkanden. I det första av dessa hemställes, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa en allmän undersökning av den å kronopark^’ och överloppsmarker
i de norrländska länen nedan odlingsgränsen belägna, odlingsbara
men ej ännu uppodlade, för staten disponibla jord, i syfte att vinna
en allmän översikt av belägenheten, storleken och beskaffenheten av
denna jord och dess lämplighet i olika delar för odlingslägenheters utläggande,
ävensom en förberedande plan för dessa områdens fördelning
i sådana lägenheter.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1014. 14 samt. Öl höft. (Nr 273.) 1

Riksdagens skrivelse Nr 273.

I det senare av berörda yrkanden beraställes, att riksdagen behagade
besluta i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville dels
efter verkställd utredning för riksdagen skyndsamt framlägga förslag till
ändrade och förbättrade villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å
kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen i huvudsaklig
anslutning till de riktlinjer, som i motiveringen till ifrågavarande motioner
anförts, och särskilt avseende förhöjning av odlingsbidraget samt gynnsammare
lyftnings- och återbetalningsvillkor för detta bidrag, dels ock
taga under omprövning, huruvida större sammanhängande odlingsmarker
å ifrågavarande kronoområden må kunna avskiljas från skogsstatens förvaltning
och förvaltas i annan ordning samt upplåtelser av odlingslägenheter
anförtros åt organ, som lämna fullt tillfredsställande garantier för
en prövning av dylika upplåtelser ur kolonisations- och jordbrukssynpunkter.

Till stöd för det förra huvudyrkandet anföres:

»Under den industriella utveckling, varav vårt land haft att glädja
sig under det senaste halvseklet, har jordbruket kommit i andra planet.
Icke så, att icke jordbruket såsom näring gått betydligt framåt och dess
intensitet i hög grad ökats; icke heller så, att icke även jordbruket
kommit i åtnjutande av det allmännas stöd och uppmuntran i många
gagnande avseenden. Men däremot så, att man nu för tiden synes böjd
att underskatta jordbrukets oerhörda betydelse för hela vårt ekonomiska
liv, att man icke nog kraftigt ingripit mot de ekonomiska och även
sociala missförhållanden, som direkt eller indirekt verka hämmande på
jordbrukets utveckling och försvagande av den jordbruksidkande befolkningen,
och slutligen, att man icke med tillräcklig planmässighet och
kraft bedrivit den verksamhet från det allmännas sida, som haft till
syfte att lägga ouppodlad jord under plogen.

Orsakerna till att jordbrukets utveckling icke hållit jämna steg med
industriens må här lämnas å sido. Allenast det må sägas, att i stort
sett nämnda förhållande tvivelsutan beror på ekonomiska grunder; industrien
har varit mera lönande, gett hastigare och rikare utbyte på däri
nedlagt kapital och arbete än fallet kunnat vara med jordbruket. Det
industriella verksamhetsfältet var nytt och obrutet, rika naturtillgångar
kunde med tekniska framsteg tagas i den industriella utvecklingens
tjänst; industriens tendenser till storindustri och koncentration över
huvud skapade sammanträngda platser och samhällen, dit arbetskraften
oemotståndligt drogs från den ensliga landsbygden. Med få ord — vår

Riksdagens skrivelse Nr 273.

storartade industriella utveckling har i viss mån köpts på jordbrukets
bekostnad. Dagens viktigaste ekonomiska politik synes oss vara att se
till, om icke möjligheter finnas, att båda dessa våra förvärvskällor, i så
mycket beroende av och betingande varandra, kunna blomstra och utvecklas
sida vid sida och i växelverkan med varandra. »Vårt lantbruk
är», säger prof. Sundbärg i sitt verk emigrationsutredningen, »dock icke
ensamt ett specimen i åkerbrukskemi eller djurfysiologi, det är vårt folks
kanske viktigaste ekonomiska fråga — frågan om, huru en så stor del
som möjligt av Sveriges jordbruksarbetande befolkning skall kunna fortfarande
finna sitt uppehälle inom »modernäringen» i stället för att, såsom
nu Ur fallet, massvis få söka den inom andra förvärvskällor eller i
främmande land.»

Under mer än ett århundrade ungefär fram till 1860 uppbar jordbruket,
såsom i emigrationsutredningen framhålles, vid pass ih av vårt
lands folkökning. Detta möjliggjordes genom den starka utveckling av
den odlade jordens areal, som under denna tid ägde rum. Från att år
1750 hava utgjort ungefär 600,000 hektar, steg den odlade jorden år
1860 till omkring 2,500,000 hektar. Under den tid, som förflutit från
1860, har den nyodlade arealen per år blivit allt mindre och kan i våra
dagar anses vara synnerligen obetydlig.

Under tiden 1880—1910 minskades den av jordbruket och dess
binäringar levande befolkningen från 3,078,000 människor till 2,663,000,
medan under denna tid den befolkning, som har sitt uppehälle av industri
och bergsbruk, handel, sjöfart och annan samfärdsel, vida mer än
fördubblats. Och folkminskningen är lika stark även i våra bästa jordbrukstrakter.
I själva Malmöhus län har jordbruksbefolkningen minskats
till den grad, att den nu är mindre än för 70 år sedan.

Under 1870-talet motsvarade vårt lantbruks avkastning ungefår
landets behov; i våra dagar uppstår däremot, trots den ganska ringa
folkökningen, en brist, som av prof. Sundbärg skattas till ungefär 50
miljoner kronor per år. . Och Sundbärg anmärker i sammanhang härmed:
»När i andra länder inom Västeuropa jordbrukets kvantitativa utveckling
ofta visar sig otillräcklig, beror detta i regeln därpå, att i det
närmaste all odlingsbar jord redan är upptagen och att alltså tills vidare
en viss fysisk gräns är satt för framstegen. I vårt land erkännes allmänt,
att så icke är fallet. Huru oviss man än må vara om den areal,
som ännu kan läggas under plog, lära dock alla vara ense om, att dess
utsträckning kan räknas i miljoner hektar — och således möjligheten av

Riksdagens skrivelse Nr 273.

jordbruksbefolkningens tillväxt också i miljoner människor. När jordbrukets
kvantitativa expansion under senare tid blivit allt mindre i vårt
land, så ligger alltså orsaken härtill icke däri, att den naturliga gränsen
redan skulle vara uppnådd. Under sådana förhållanden återstår ingen
annan förklaring, än att den hotande stagnationen beror på ekonomiska
missförhållanden.»

Att vårt lands uppodling under senare åren väsentligen avstannat,
beror givetvis till god del därav, att den bästa av den för jordbruk
lämpliga jorden redan är odlad, särskilt i de trakter av landet, där klimat
och kommunikationer underlätta en jordbruksdrift. I Norrland där också
förhållandena i allmänhet äro mindre gynnsamma för ett lönande jordbruk,
finnas ofantliga områden, som ännu icke lagts under plog. För
en var med förhållandena däruppe förtrogen är det dock uppenbart, att
i många trakter ett fullt rationellt jordbruk kan drivas, och att det i
Norrland ofta är lättare än på en del andra orter i vårt land att vinna
de biförtjänster, som äro av betydelse för de små jordbrukarna i sådana
trakter, där icke en genomförd intensiv jordbruksdrift alltid kan påräknas.

Frågan om Norrlands kolonisation är därför av utomordentlig betydelse
för hela vårt lands utveckling och för vårt jordbruks framtid.
Den frågan är också gammal här i landet. Statsmakterna hava tid efter
annan vidtagit åtgärder av skilda slag för att underlätta och främja
odling och bebyggande därstädes. Att syftet med dessa åtgärder emellertid
i stor utsträckning omintetgjorts genom förhållanden, som senare
inträtfat och som icke från början förutsetts, är en känd sak. Yi hålla
dock före, att man icke kan och får lämna frågan om Norrlands kolonisation
med vad hitintills blivit åtgjort i detta avseende. Att så ej sker, synes
oss så mycket nödvändigare, som under senaste årtiondet emigrationsproblemet
jämväl för Norrland blivit aktuellt. Från att under år 1901
2,074 personer utvandrat till främmande länder från de fem norrländska
länen, uppgick detta antal år 1910 till 5,887. I en broschyr, utgiven
av Nationalföreningen mot emigration, skriver också doktor Adrian Molin
följande: »Ökningen av den norrländska emigrationen är så betydande,
att man kan säga, att om den fortfar som hittills, tyngdpunkten i den
svenska utvandringen snart nog kommer att ha förflyttats norröver ifrån
de gamla emigrationshärdarna i Småland, Halland, Dalsland och Yärmland.
En mycket stor procent av denna utvandring går direkt eller via
Förenta staterna till Canada. Det varmed Canada lockar är framför allt

Riksdagens skrivelse Nr 273.

eller så gott som uteslutande den fria jorden. De flesta invandrare, i
allt fall av dem, som komma via Förenta Staterna ock. där tillbragt någon
tid, gå direkt till jorden.»

Då det gäller att åstadkomma en planmässig ock omfattande kolonisation
ock odling av Norrland, är det av stor vikt att erkålla något så
när säker kännedom om, varest för jordbruk tjänlig, men icke odlad,
för kronan disponibel jord i Norrland finnes. Ett inventarium i stora
drag av den odlingsbara jorden nedom odlingsgränsen skulle för detta
ändamål vara till bestående gagn. Man skulle därmed vinna en allmän
kännedom om, varest den bästa odlingsjorden är tillfinnandes, den ungefärliga
storleken av denna jord inom varje revir, jordens allmänna beskaffenhet
ock karaktär, de särskilda förhållanden (kommunikationer o. s. v.),
som i olika fall gorå. jorden mer eller mindre lämpad för ett lönande
bruk, möjligheterna till extraförtjänst (såsom skogsarbete eller bevakare
å kronoparker) m. fl. förhållanden, som bleve av synnerlig nytta vid ett
planmässigt och kraftigt kolonisationsarbete i Norrland. Med en dylik
kännedom om vad man kade att räkna med i odlingsmöjligheter, bleve
det också lättare att komma till en hållbar uppfattning om de lämpligaste
formerna ock villkoren för upplåtelser av jordbrukslägenheter å de
norrländska kronoparkerna. Man erhölle därmed också möjlighet att i
någon mån så att säga individualisera upplåtelserna, att kunna i de allmänna
och vanliga upplåtelsevillkoren göra vissa jämkningar efter förhållandena
i olika trakter. Då vi här nedan tillika föreslå en utredning
om avskiljande av vissa odlingsområden från kronoparkerna och en förändrad
ordning för meddelande av upplåtelse å dessa områden, är den
nu ifrågasatta utredningen av odlingsmarkerna å de norrländska kronoparkerna
av särskild betydelse för dessa förslags genomförande.

De uttalanden, som, på sätt här nedan i annat sammanhang erinras,
gjordes av 1912 års jordbruksutskott, eller att skogstjänstemännen borde
vid lämpliga tillfällen undersöka och kartlägga större sammanhängande,
till odling dugliga områden i närheten av odlad bygd och kommunikationsled
samt å dessa områden på en gång utstaka liera lägenheter av
för ändamålet lämplig storlek, allt under förutsättning att hinder från
skogsvårdssynpunkt icke förefunnes för upplåtande av lägenheterna, utgöra,
synes oss, ett klart bevis om behovet av det inventarium, vars
upprättande vi här vilja ifrågasätta. Den av utskottet anvisade vägen
befara vi dock icke skola inom rimlig tid leda till en någorlunda fullständig
kännedom om de befintliga odlingsområdena å kronoparkerna i

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Norrland. Skogstjänstemännen äro alltför upptagna av sin egentliga
verksamhet för att ett något mer intensivt och omfattande arbete, i syfte
1912 års jordbruksutskott önskat, skall kunna vara för dem möjligt;
de hava icke i allmänhet större intresse av odlingslägenheternas tillkomst
och de sakna väl emellanåt också tillräckliga förutsättningar att kunna
ensamma bedöma odlingsmarkernas beskaffenhet och tjänlighet.

Den särskilda undersökning av odlingsmarkerna å de norrländska
kronoparkerna, varom vi här uttala oss, får givetvis icke läggas efter
sådana mått, att den tar många år i anspråk och för mycket förlorar sig
i detaljer. Undersökningen bör vara helt objektiv och i stora drag lämna
svar på frågorna, var den odlingsbara jorden företrädesvis är tillfinnandes,
samt denna jords areal och beskaffenhet. Yid undersökningen bör
givetvis just kolonisations- och jordbrukssynpunkterna bli förhärskande
och andra möjliga intressen komma i andra planet.

Förslagsvis hava vi tänkt oss, att undersökningarna skulle företagas
revirvis och därvid uppmärksamheten först vändas till de kronoparker
inom de olika reviren, där, enligt vad man kan antaga, de största och
lämpligaste odlingsmarkerna äro belägna — förhållanden som ju revirförvaltarne
kunna helt allmänt upplysa om. Mindre vikt ligger, till en
början åtminstone, vid, att varje kronopark undersökes. Huvudsakligast
gäller att träffa de större sammanhängande odlingsmarkerna, och närmast
av dessa dem, som äro belägna i närheten av odlad bygd och kommunikationer.
Känt är ju, av vilken nästan avgörande betydelse det är,
att odlingslägenheterna bildas kolonivis, vadan möjligheterna härtill måste
ägnas den största uppmärksamhet. I allmänhet behövdes väl ej att upprätta
särskilda kartor, utan kunde odlingsmarken inläggas å befintliga
kartor över kronoparkerna (eller kopior av dem). Arealen borde ju uträknas
och markens tjänlighet för odling konstateras, varjämte en förberedande
plan för områdets till synes lämpligaste fördelning i odlingslägenheter
är önskvärd.

Yidkommande frågan, av vem dessa undersökningar borde förrättas,
vilja vi uttala den mening, att särskilda undersökningsförrättare äro av
nöden. Givetvis böra dessa hava lantmäterikompetens, men knappast
synes behövligt att härunder inbegripa bara lantmätare — jämväl lanthruksingenjörer
och kanske jägmästare kunna lämpligen ifrågasättas.
Emellertid synes nödigt, att dessa förrättningsmän erhålla till biträde två
jordbrukskunniga, med ortens förhållanden förtrogna män. Med all
sannolikhet skall vederbörande kommun, där kronoparken eller dess hu -

Riksdagens skrivelse Nr 273.

vuddel är belägen, befinnas villig att, där så skulle behövas och påkallas,
medverka för erhållande av lämpliga personer till biträde. Yi hava antytt
ett, såsom oss synes, antagligt sätt för åstadkommande av ifrågavarande
undersökningar. Möjligen finnas andra, ännu lämpligare. Sättet
för undersökningarnas verkställande torde i allt fall böra överlämnas till
Kungl. Maj-.ts prövning. Och vi hava all anledning förvänta, att undersökningarna
så läggas, att just odlings- och jordbrukssynpunkterna bliva
beaktade.

Givetvis komma dessa undersökningar att föranleda kostnader. De
torde dock ej bli betydliga i förhållande till gagnet av att vinna en
säkrare grund för bedömande av de norrländska odlingsmarkerna än som
nu finnes. Särskilt anslag för ändamålet torde dock icke för närvarande
behöva anvisas. De kostnader, som falla på innevarande och nästa år,
torde kunna få av Kungl. Maj:t förskjutas och deras ersättande, i den
för förskott vanliga ordning, anmälas till riksdagen. Därest omständigheterna
och vunnen erfarenhet om kostnaderna därtill föranleda, lärer
Kungl. Maj:t ej underlåta att till nästa riksdag väcka förslag om särskilt
anslag för ändamålet.

Igångsättes undersökningsarbetet skyndsamt och inriktas på ett
flertal revir samtidigt — möjligheterna härvid bero ju i viss mån av
tillgången på undersökningsförrättare — borde det kunna slutföras på
2 ä 3 somrar.»

Det senare av förberörda huvudyrkanden motiveras på följande sätt:

»Som bekant hava statsmakterna genom beslut tid efter annan sökt
främja odlingen i Norrland genom upplåtelser av skogstorp och odlingslägenheter
å kronoparker och överloppsmarker i Norrland.

Det första steget i denna riktning togs vid 1891 års riksdag, då
Kungl. Maj:t föreslog, att å kronoparker i Norrbottens län befintliga, till
skogstorp tjänliga lägenheter skulle, där sådant funnes vara gagneligt
för kronoparkens vård och bevakning, få av domänstyrelsen på viss bestämd
tid, ej överstigande 20 år, upplåtas till odling och bebyggande åt
personer, som ägde god frejd samt vore fullt arbetsföra och i övrigt
lämpliga. Efter beslut av 1904 års riksdag antogos förändrade bestämmelser
för dylika upplåtelser, varjämte även Västerbottens län inbegreps
under skogstorpsupplåtelserna.

Kedan vid 1909 års riksdag beslöts emellertid, på Kungl. Maj:ts
framställning, att upplåtande av skogstorpslägenheter icke vidare skulle

Riksdagens skrivelse Nr 273.

äga rum, utan antogs i stället en ny form av upplåtelser av odlingslägenlieter
å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen.
Enligt de därvid fästade bestämmelserna skulle lägenhet upplåtas för en
tid av 50 år, under de första 15 åren avgiftsfritt och därefter mot en
årlig avgift, som bestämmes vid upplåtelsen och beräknas till 3,« % av
lägenhetens värde. Detta värde erhålles genom att till värdet av lägenheten
i ouppodlat och obebyggt skick lägga dels värdet av det för lägenhetens
bebyggande utsynade byggnadsvirke!, dels ock det kontanta byggnads-
och odlingsbidraget. Detta bidrag fastställdes till 750 kronor, varav
250 kronor utbetalas, då uthusbyggnaden är färdig och godkänd, 250
kronor, då manbyggnaden är färdig och godkänd, samt 250 kronor, då
minst en hektar odlingsmark är bruten och försvarligt hävdad såsom
åker.

Vid 1912 års riksdag väcktes emellertid inom riksdagen förslag
om utredning rörande vidtagande av effektiva åtgärder för att underlätta
jordupplåtelser för egna hem i Norrland. Vederbörande utskott ifrågasatte,
i syfte att underlätta ifrågavarande upplåtelser och minska den
tidsutdräkt, som nu vore förenad med upplåtelserna, att skogstjänstemännen
skulle vid lämpliga tillfällen undersöka och kartlägga större sammanhängande,
till odling dugliga områden i närheten av odlad bygd och
kommunikationsled samt å dessa områden på en gång utstaka flera lägenheter
av för ändamålet lämplig storlek, allt under förutsättning att hinder
från skogsvårdssynpunkt icke förefunnes för upplåtande av lägenheterna.
Därjämte borde i samband med andra förrättningar kunna å kronoskogarna
utstakas jämväl en eller annan lägenhet, som icke vore belägen
vid odlad bygd eller kommunikationsled, därest upplåtande av lägenheten
kunde anses vara för skogens vård och bevakning gagneligt. Avsevärd
tidsbesparing borde enligt utskottets uppfattning kunna åtminstone i vissa
fall vinnas vid handläggning av inkomna ansökningar, därest beskrivning
och utstakning då redan skett av lägenheter, bland vilka vederbörande
sökande kunde välja.

I enlighet med utskottets hemställan anhöll ock riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 7 maj 1912, att Kungl. Maj:t måtte taga under
övervägande, huruvida icke åtgärder i av utskottet antydd riktning kunde
vidtagas för underlättande av jordupplåtelser av här ifrågavarande slag.
I anledning av denna skrivelse anbefallde Kungl. Maj:t domänstyrelsen
att föranstalta därom, att skogstjänstemännen vid lämpliga tillfällen verkställde
sådana förberedande undersökningar i fråga om odlingsmark, som

Riksdagens skrivelse Nr 273.

riksdagen i sin nyssnämnda skrivelse avsett. På sätt vi i annat sammanhang
framhållit, torde avsevärda och snabba resultat icke kunna förväntas
av denna befallning.

Vid följande riksdag, 1913 års riksdag, framlade Ivungl. Maj:t,
efter en omfattande utredning, förslag till avsevärt förbättrade Aullkor vid
upplåtande av odlingslägenheter.

Detta förslag innehöll dels att de föreskrifter som av 1909 års
riksdag meddelats att lända till efterrättelse vid upplåtande av odlingslägenheter
å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen
skulle undergå vissa angivna förändringar, dels ock att innehavare av
skogstorp, vilken ej erhållit torpet på arrende, skulle äga att av honom
tillkommande statsbidrag å 500 kr. uppbära hälften, då torpets uthusbyggnad
vore färdig och godkänd samt återstoden, då manbyggnaden
vore färdig och godkänd.

De ovanomförmälda ändringarna i 1909 års villkor voro följande:
lägenhetsinnehavaren skulle vara skyldig att från och med 16:de besittningsåret
erlägga en årlig vid upplåtelsen bestämd avgift av 3,6 för
hundrade av dels det kapitalvärde lägenheten ansåges äga vid tiden för
upplåtelsen, vilket värde för ouppodlad och obebyggd lägenhet dock ej
finge sättas högre än till 20 kronor för hektar, impedimenter oberäknade,
dels ock den odlingshjälp, som komme att utgå till lägenhetsinnehavaren;
och skulle innehavare av lägenhet, för vilken enligt tidigare bestämmelser
den årliga avgiften beräknats jämväl med hänsyn till den rätt till byggnadsvirke,
varom nedan förmäles, erhålla den nedsättning i avgiftsbeloppet,
som motsvarade räntan, beräknad efter 3,6 för hundrade å värdet
av byggnadsvirket. • Vidare skulle stadgas, att innehavare av skogstorp,
som väl hävdat detsamma, skulle äga att vid utgången av löpande fardagsår
erhålla torpet på arrende under femtio års tid med rätt att tillgodonjuta
enligt föregående upplåtelse möjligen återstående frihetsår.
Hade innehavare av skogstorp erhållit torpet på arrende under 50 år,
skulle han äga rätt att av allmänna medel erhålla — utöver honom
jämlikt äldre bestämmelser tillkommande statsbidrag å 500 kronor —
ytterligare 250 kronor eller sålunda tillhopa 750 kronor. Av sistnämnda
belopp skulle, i den mån detsamma icke redan uppburits, utbetalas
tredjedelen, då torpets uthusbyggnad vore färdig och godkänd, tredjedelen,
då manbyggnaden vore färdig och godkänd samt återstoden,
då minst en hektar jord, som vid tiden för innehavarens tillträde varit
ouppodlad, vore bruten och försvarligt hävdad såsom åker. Beträffande
Bihang till senare riksdagens protokoll 1014. 14 samt. Öl höft. (Nr 273.)

Riksdagens skrivelse Nr 273.

arrende, varom ovan avsåges för skogstorpen, skulle i övrigt i tillämpliga
delar lända till efterrättelse de bestämmelser, som bleve gällande för
odlingslägenheterna; och skulle domänstyrelsen äga att i fråga om upplåtelsevillkoren
föreskriva erforderliga jämkningar. Kungl. Maj:ts nyssnämnda
förslag bifölls i sin helhet av riksdagen, som tillika, i anledning
av framställning i enskild motion, beslöt anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i
gällande föreskrifter i fråga om ordningen för utbetalande av statsbidrag
till innehavare av torp och odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker
i de sex nordligaste länen, att statsbidraget, åtminstone till
någon del, kunde i mån av byggnads- och odlingsarbetets fortgång till
vederbörande utbetalas oberoende därav, att varken uthus- eller manbyggnad
blivit behörigen godkänd eller föreskrivet odlingsarbete helt fullgjorts.

Uti den till innevarande riksdag avlämnade statsverkspropositionen
har Kungl. Maj:t också föreskrivit sådana ändrade bestämmelser i nu
nämnt avseende, att innehavare av skogstorp, vilken ej erhållit torpet på
arrende, skulle äga att under vissa regler av det honom tillkommande
statsbidrag å 500 kr. uppbära intill 23, allt efter som föreskrivet arbete
med torpets bebyggande fortgår, och återstoden, då torpets åbyggnader
äro färdiga och godkända.

Det skall ej nekas till att förbättrade villkor för upplåtelser av
odlingslägenheter i Norrland sålunda tid efter annan kommit till stånd.
Särskilt måste erkännas, att genom bestämmelserna av 1909 och 1913
viktiga steg i rätt riktning tagits. Om vi ändock anse, att staten bör
sträcka sin hjälpande hand än längre i syfte att Norrlands kolonisation
måtte kunna bedrivas i raskare tempo och med större utsikt till bestående
framgång än hittills, har detta sin orsak i den utomordentliga betydelsen
av Norrlands fortgående uppodling och i den fara, som hotar Norrlands
jordbruk över huvud genom den växande emigrationen från denna landsdel.
I praktiken torde också en del olägenheter med avseende å ifrågavarande
upplåtelser hava visat sig, olägenheter ofta grundade på formella och
personliga förhållanden.

Yi kunna visserligen icke i detalj framlägga förslag till ändrade
bestämmelser för upplåtande av odlingslägenheter i Norrland, men vi
skola ge några allmänna antydningar till utredning och beaktande vid
den skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t, som vi ämna föreslå riksdagen
att besluta. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, hava skogs -

Riksdagens skrivelse Nr 273.

torpsupplåtelserna närmast tillkommit i syfte att vinna arbets- och bevakningspersonal
för kronoparkerna. I följd härav och då det gällt upplåtelser
å statsegendomar, som stå under skogsstatens vård och förvaltning,
har bestämmanderätten rörande alla odlingslägenheters upplåtande
kommit att ligga i skogstjänstemännens hand. Därvid hava också naturligt
skogsvårdens synpunkter blivit dominerande. Enligt vår mening har
detta förhållande icke alltid varit till nytta; uppenbart är, att skogsfjänstemännen
nästan uteslutande hava skogsvårdens synpunkter för
ögonen och att de icke heller alltid sitta inne med tillräckliga förutsättningar
att bedöma upplåtelser av odlingslägenheter. Det synes därför
vara önskvärt, att en förändring härutinnan kommer till stånd. I trakter,
där större sammanhängande odlingsmarker finnas, vore det, på sätt jämväl
framhållits i en vid årets A-riksdag väckt motion (nr 74 i l:a kammaren) om
åtgärder till Norrlands kolonisation, gagnande, att dessa marker frånskildes
kronoparkerna och ställdes under annan förvaltning än skogsstatens. Även
där sådan åtgärd icke kunde vidtagas, är det önskvärt, att upplåtelser av
lägenheter i odlingsområdena anförtros åt andra organ än revirförvaltaren
allena. Det må med skäl anses vanskligt att i nämnda avseenden framkomma
med något detaljerat förslag. Den utredning, vi påkalla, skall härom giva
anvisning. Kan man i fråga om upplåtelserna icke utfinna annat sätt,
synes möjligen en sådan anordning kunna träffas, att beslutet om upplåtelserna
fattades av vederbörande revirförvaltare jämte två å kommunalstämman
inom vederbörande socken valda personer. Till äventyrs kunde
två av ortens nämndemän anlitas. Huvudvikten synes oss böra läggas
vid att allmänna jordbrukssynpunkter också komma till beaktande vid
upplåtelser och icke blott de mera rent skogliga synpunkterna. Det förefaller
oss som om 1912 års jordbruksutskott icke varit alldeles främmande
för nyttan av att skapa större odlingsområden, ehuru de konsekvenser,
som synts oss böra därav följa och som vi ovan utvecklat icke dragits,
eller dessa markers frigörande i vissa avseenden från kronoparkerna.
Med det förslag, vi ovan antytt, bleve kolonisationssynpunkterna för visso
bättre tillgodosedda än nu, då kronoparlcernas bevakningsintressen äro
för mycket förhärskande.

De förmåner av fritt virke och visst kontant bidrag till husbyggnader
och odlingslijälp, som nu gälla, äro visserligen, efter senaste jämkningar
däri, fördelaktiga; men de kunna knappast anses tillräckliga, da
det gäller särskilda ansträngningar till förmån för en landsdel, vars uppodlande
måste bli av synnerlig betydelse för alla förhållanden därstädes.

Biksdagens skrivelse Nr 273.

De svårigheter, som föreligga under den första upplåtelsetiden, innan
någon del av statsbidraget kunnat bekommas, hava också kraftigt framhållits
i den förut berörda motionen vid 1913 års riksdag. Det är också
att förvänta att de ändringar, som Ivungl. Maj:t på sätt nyss erinrats,
i anledning härav föreslagit med avseende å odlingsbidragets utbekommande,
skola av riksdagen biträdas.

Men enligt vår mening bör man emellertid i förevarande avseenden
gå än längre. Det belopp av sammanlagt 750 kronor, som lämnas i
byggnadsbidrag, är i regel alltför ringa för att kunna, även med beräknande
av det fria virket, förslå till byggnadernas uppförande. Det blir
således under nuvarande förhållanden knappast möjligt för en lägenhetsinnehavare
att utan egna medel eller avsevärd skuldsättning kunna tillfredsställande
bebygga lägenheten. Hans arbetsförtjänst under byggnadstiden
blir ju också väsentligt inskränkt genom att han måste ägna en
god del av sin tid åt byggnadernas uppförande och iordningsställande
samt brytande och uppodlande av den mark, vars avkomst skall ge honom
livsuppehälle. Enligt vår mening böra därför byggnadsbidragen över lag
höjas till 1,500 kronor, samtidigt varmed också den odlade minimiarealen
bör höjas till 2 hektar eller således också fördubblas. Därmed skulle
lägenheterna tvivelsutan bli av större betydelse för innehavarnes utkomst.
Att utbetalningen av nämnda 1,500 kronor icke bör ske på ogynnsammare
sätt öch grunder än de nu utgå — med de jämkningar däri, som
av Kungl. Maj:t föreslagits till årets riksdag —, finna vi uppenbart. Ti
vilja dock i detta avseende ifrågasätta en ytterligare lindring, i det vi
anse goda skäl tala för att någon mindre del av förevarande bidrag skall
kunna, möjligen dock allenast mot säkerhet (borgen), utbetalas redan vid
lägenhetens tillträdande. Ett sådant litet förlagskapital skulle utan tvivel
bli synnerligen välkommet för vederbörande och sätta honom i stånd att
bättre komma över den första, i allt fall bekymmersamma tiden. Ti
kunna förslagsvis tänka oss följande anordning: 250 kronor i förskott
vid lägenhetens tillträdande — eventuellt dock blott mot säkerhet
(borgen) —, 750 kronor i terminer i mån av byggnads- och odlingsarbetets
fortgång, 250 kronor, när allt byggnadsarbete blivit avsynat och
godkänt, samt 250 kronor, när hela odlingsarbetet blivit avsynat och
godkänt. Övervägande torde också böra ske, huruvida en i någon mån
vidsträcktare rätt till skogsfångst kan medgivas än som för närvarande
gäller för lägenhetsinnehavare.

Det kan vidare ifrågasättas, huruvida icke staten skulle kunna

Riksdagens skrivelse Nr 273.

lämna hälften av hela statsbidraget i rent anslag, så att avgälden blott
utginge, förutom å jordvärdet, å 750 kronor av statebidraget. En dylik
ytterligare lättnad i lägenhetsinnebavarens möjligheter att skapa sig en
skälig utkomst och trygghet skulle säkerligen verka som en god sporre
på kolonisationsarbetet och därmed ge staten fullt motsvarande indirekta
och snart även direkta fördelar.

En önskan lär i många fall göra sig gällande hos lägenhetsinnehavare
att kunna med full äganderätt förvärva sin lägenhet, sedan den
blivit fullt iordningställd, avsynad och godkänd. En dylik önskan må
vara förklarlig, i många fall berättigad. Men vi anse oss icke för närvarande
böra närmare ingå på denna fråga, enär formerna för upplåtelser
av jord från kronoegendomer är under utredning av särskilt tillkallade
sakkunniga, och nu förenämnda spörsmål torde böra prövas och utredas
i sammanhang härmed. Vad som eljest kan göras för att bereda lägenhetsinnehavarna
större trygghet i sitt innehav bör uppenbarligen ske —
i detta hänseende torde nu rådande förhållanden ingalunda vara tillfredsställande.
»

I motionen nr 100 i andra kammaren hemställes, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta
undersöka och utreda,

dels om och på vilka villkor det må kunna medgivas ej mindre
ägare av hemman, till vilket hör ströäng av beskaffenhet att, utan förfång
för skogsvården, kunna lämpligen upplåtas till uppodling och bebyggande,
rätt att med full äganderätt och såsom självständig lägenhet från hemmanet
avsöndra samma ströäng än även köpare av dylik ströäng rätt att
å kronans närbelägna mark erhålla såväl behövligt virke till lägenhetens
åbyggnader, underhåll och vedbrand som bete för kreatur,

och dels inom vilka kommuner i Korrland må finnas kronan tillhöriga
större, sammanhängande odlingsbara marker, att därå på billiga,
lämpliga och betryggande villkor upplåta med full äganderätt områden,
lämpade för egna hem, med den rätt till skogsfångst och bete, som ovan
antytts beträffande upplåtelse av ströäng,

ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill en dylik utredning
kan föranleda.

Till stöd härför har åberopats följande:

»Då undertecknade härnedan göra framställning därom, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förnyad utredning

Riksdagens skrivelse Nr 273.

om upplåtelse av mark till uppodling och bebyggande i Norrland, vilja
vi härmed tillåta oss att, för frågans rätta bedömande, lämna en kortfattad
historik över den för närvarande gällande ordningen för sådan
upplåtelse. Vi erinra då, att markupplåtelse i de norrländska länen enligt
för närvarande faktiskt gällande författningar kan äga rum på tre
olika sätt: genom nybyggesupplåtelser samt upplåtelser av dels skogseld
kronotorp och dels odlingslägenheter, nämligen:

I. Nybyggesupplåtelser från krouans marker.

Redan tidigt var nybyggesväsendet föremål för lagstiftning i syfte
att främja landets odling. Menige man uppmanades att upptaga nya
hemman å »kronans allmänningar, stora skogar och öde marker» (1542
års kungl. plakat, 1603 års lappfogdeinstruktion m. fl. förordningar), därvid
vissa förmåner och rättigheter tillförsäkrades dem, som ville därstädes
bosätta sig.

Enligt skogsordningen den 10 december 1793 fingo Konungens befallningshavande
i de norrländska länen till åliggande att befordra nybyggesanläggningar;
och i den skogsordning, som därefter utkom den 1
augusti 1805, föreskrevs, att sedan de hemman och byar, som stötte intill
de stora skogarna och icke hade avvittrad mark, fått sig så stort
område tillagt, som enligt gällande författningar kunde dem tillkomma,
skulle Konungens befallningshafvande låta avmäta, beskriva och kartlägga
de övriga, kronan tillhöriga markerna, samt i mån av de tillfällen
till nyttig odling, som inom desamma förelåge, föreslå vilka nybyggen,
vardera med ett område av omkring Vs mantal ägovidd, skulle kunna
bringas till stånd.

För att främja Norrlands uppodling och bebyggande hava nybyggarna
tid efter annan tillförsäkrats en del förmåner.

Genom kungl. reglemente den 24 november 1749 meddelades nybyggarna
i Lappland bekräftelse på åtskilliga genom äldre författningar
dem beviljade friheter: såsom från utgörande av skatt och ränta till kronan
under 15 år samt därpå att nybyggarna efter deras utgång icke
skulle »läggas för högre skatt än själva lapparna», på rättigheten till
fiske och jakt, på frihet från knekteutskrivning i alla tider och från erläggande
av mantalspengar m m. Förutom skattefrihet under vissa år
hava nybyggarna inom det övriga Norrland jämväl fått komma i åtnjutande
av odlingsunderstöd i spannmål och pengar. Bland andra fördelar,

Riksdagens skrivelse Nr 273.

som även kommit nybyggarna i lappmarken till godo, må nämnas rätt
att efter fullbordade odlingsskyldigheter utan särskild skattelösen få nybygge
omfört till skatte. För Jämtlands län utgjorde frihetsåren 15 å
20 enligt 1820 års avvittringsstadga och för övriga norrländska län med
undantag av lappmarken 25 ä 50 år enligt 1824 års avvittringsstadga,
allt efter det större eller mindre arbete, som för uppodlingen erfordras,
och med villkor att halva räntan skulle erläggas, sedan 3A av frihetsåren
gått till ända.

Vid den allmänna avvittring, som efter utfärdande av sagda avvittringsstadgar
övergick de norrländska länen, därvid för odling tjänliga
lägenheter uppsöktes och med omgivande skogsmark anslogos till nya
hemman, vann ock nybyggesväsendet vidsträckt tillämpning till år 1860,
då nybyggesväsendet åter begränsades, sedan uppmärksamhet blivit fäst
därpå, att betydande områden av kronomarkerna under förevändning av
nybyggesanläggning kommit under disposition av enskilda, vilka i stället
för ätt ägna sig åt odlingsföretag riktade sina huvudsakliga strävanden
på ett med största möjliga vinst bedrivet skogshygge, utan att akta på
vare sig skogens framtida bestånd eller landets varaktiga uppodling.

I skrivelse den 25 maj 1860 bestämdes nämligen, att undersökning
skulle verkställas å de avvittrade överloppsmarkerna för att utröna det
sätt, på vilket de borde disponeras, i sammanhang varmed ytterligare
anläggningar av nybyggen förbjödos, intill dess den anbefallda undersökningen
försiggått.

Förbudet utsträcktes även till de oavvittrade kronomarkerna genom
förordningen om kronoparkers bildande av den 21 december 1865. Denna
utsträckning av förbudet upphävdes visserligen genom kungl. kungörelsen
den 29 juni 1866, men påbjöds åter tillsvidare genom kungl. brevet den
13 december 1867 för de delar av Väster- och Norrbottens läns lappmarker,
som komme att falla ovanför den provisionel^ gränslinjen mellan
lappmarkens kulturland och fjällbygd (den s. k. odlingsgränsen) samt
genom kungl. kungörelsen den 19 december 1872 för den återstående
delen av dessa lappmarker.

Enligt nu gällande avvittringsstadga för Väster- och Norrbottens
läns lappmarker den 30 maj 1873 kunna nybyggesanläggningar, med iakttagande
av vissa föreskrivna villkor, därinom äga ram endast i sammanhang
med den allmänna avvillringen och efter dennas fullbordande på odisponerad
mark inom de till odling tjänliga delarna av landet.

I § 2 av 1873 års avvittringsstadga föreskrevs, att i fråga om be -

Riksdagens skrivelse Nr 273.

frielse från skatt och ränta under vissa år m. m. skulle gälla vad särskilt
vore eller bleve stadgat. 1749 års reglemente i avseende å frihetsårens
antal gäller ännu för lappmarken.

Enligt 1873 års avvittringsstadga bestämdes vidare bland annat,
att hemman och nybyggen skulle, så vitt tillgång funnes, erhålla skog
ej blott till husbehov, utan ock till avsalu, dock med den i § 1 av kungl.
förordningen den 29 juni 1866 gjorda inskränkningen i dispositionsrätten
till skogen (husbehov fritt, men eljest utsyningstvång).

Det skogsanslag, som vid avvittring skulle tilldelas hemman eller
nybygge, bestämdes efter beräkning 5,000—20,000 kvadratrev (441-—1,763
hektar för helt mantal och i förhållande därefter till större eller mindre
hemmantal. Enligt till Norrlands-kommittén lämnade upplysningar hade
skogsanslaget i medeltal kommit att utgöra 1,500 —1,600 hektar för helt
mantal, oberäknat impediment, eller vida mer än medeltalet, 1,102 hektar.
Sedan Norrlands-kommittén den 16 november 1901 avgivit en framställning
angående förändrade grunder för avvittringen i lappmarkerna, i
vilken framställning äfven framhölls, att de stora skogsanslagen till hemman
och nybyggen i lappmarken hade, trots det utsyningstvång varmed
deras tillgodonjutande varit förenat, gjort dessa hemman och nybyggen
synnerligen begärliga för trävarurörelsen, och att överflyttning av jord
från den jordbrukande befolkningen till idkare av nämnda rörelse i oroväckande
grad ägt rum och alltjämt syntes vara att befara, avgavs till
1905 års riksdag kungl. propositionen nr 88, däri hemställdes, bland
annat, att vid avvittringen inom de områden av Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker, beträffande vilka avvittringsutslag ännu icke
meddelats, dels att för nybyggen, som hädanefter upplätes å odisponerade
överloppsmarker nedom odlingsgränsen, skogsanslaget skulle bestämmas
till 1,200 hektar för helt mantal,

dels ock att av skogsanslaget skulle omedelbart tilldelas de särskilda
hemmanen eller nybyggena endast vad som efter noggrann, av
avvittringslantmätaren med biträde av skogstjänsteman för varje särskilt
fall förrättad undersökning ansåges erforderligt för nödigt husbehov, med
hänsyn jämväl till förefintliga odlingslägenheter, men att återstoden av
skogsanslagen skulle avsättas till allmänning, att för delägarnas gemensamma
nytta förvaltas i enlighet med grunder, som av Kungl. Maj:t
bestämmas.

Sedan sagda proposition av riksdagen bifallits, utfärdade Ivungl.

Riksdagens skrivelse Nr 273. 1?

Maj:t kungörelse den 20 april 1906 enligt ovanstående (kungl. kungörelse
nr 36 1906).

De allmänna villkoren för nybyggens upptagande voro:

Nybyggen å kronomarker i de norra provinserna få upptagas under
villkor

1) visst utmål skall provisionellt tilläggas nybygget, varefter vid
skeende avvittring ägovidden på karta avfattas och på marken utstakas.

2) Nybyggets storlek skall vara högst ett mantal och minst Vs mantal
utom överblivna mindre ägorymder, vilka såsom kronotorp kunna till
odling upplåtas, varvid mantalet genom beräkning av till åker och äng

^ dugliga lägenheter i enlighet med varje orts skattläggningsmetod bestämmes
samt behövlig betesmark och skog därefter anslås.

3) Viss tid skall föreskrivas, inom vilken nybygget bör företagas
och fullföljas.

4) Eänta och kronotionde åsättas provisoriskt av lantmätare, då
nybygget skall ingå i skatt, och bestämmes närmare, då avvittringen
övergår orten.

5) Frihetsår njutes från utskylder så till kronan som prästerskapet
och kommunen. Deras antal lämpas efter det mer eller mindre arbete,
som till odlingen fordras, och räknas från det årets slut, varunder avvittringen
vunnit laga kraft eller nybygget blivit på marken utstakat.
Sedan 3/4 av frihetsåren tilländagått, skall halva räntan och kronotionden
under de återstående frihetsåren utgöras.

6) Byggnads- och odlingsskyldigheterna skola, efter hållen syn på
stället, uti Konungens befallningshavandes tillståndsresolution bestämmas.

7) Syn hålles av kronobetjänt vart 3:dje år utan åbons betungande;
därvid bör utrönas, om åbon fullgjort de byggnads- och odlingsskyldigheter,
vilka i tillståndsresolution blivit föreskrivna, och om åbon befinnes
hava utan skäl försummat sina åligganden, bör han icke allenast
skiljas från besittningen, utan efter gångbart värde ersätta det i spannmål
erhållna understödet.

8) Efter odlings- och byggnadsskyldigheternas fullgörande få nybyggena
ikläda sig skattenatur och i sådan egenskap i jordeboken införas,
varom Konungens befallningshavande underrättar kammarkollegium
och numera även domänstyrelsen.

Enligt kungl. domänstyrelsens berättelse för år 1911 rörande skogsväsendet
utgjorde arealen av de till kronohemman och nybyggen inom
Norrbottens och Västerbottens län hörande utmarker:

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 91 käft. (Nr 273.) 3

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Skogsmark

Norrbottens län ........................... 353,474

Västerbottens län ..................... 28,253

Summa 381,727

Impediment Summa

317,787 *671,261 hektar

17,602 45,855 >

335,389 717,116 hektar

II. Upplåtelser av skogstorp och odlingslägenlieter inom de norrländska länen.

Genom kungi. brev den 29 maj 1891 medgavs, att å kronoparker
i Norrbottens län befintliga, till skogstorp tjänliga lägenheter finge, där
det för kronoparkens vård och bevakning funnes vara gagneligt, av
domänstyrelsen på viss tid, ej överstigande 20 år, upplåtas till odling
och bebyggande åt personer, som ägde god fräjd och vore fullt arbetsföra
samt i övrigt funnos vara lämpliga.

Sedan den första upplåtelsetiden — vilken i allmänhet omfattade
15 å 20 år — gått tillända, upplätos torpen på förnyat arrende under
20 år emot viss årlig avgäld att utgöras medelst dagsverken å kronoparken.
Vid 1904 års riksdag framlades en ny kungl. proposition rörande
skogstorpen. De viktigaste ändringar, som häri föreslogos, voro,
dels att upplåtelserna skulle komma att gälla även Västerbottens län,
dels att den årliga avgäld, som skulle utgå efter frihetsårens utgång,
skulle utgöras i penningar, dock med rätt för torparen, att, om han det
önskade, i avräkning på avgälden få utföra dagsverken på kronoparken.

Resultaten av en av domänstyrelsen företagen undersökning av de
i Norrbotten befintliga skogstorpen, vilkas antal vid sagda tid uppgick
till omkring 440 stycken, hade visat, att torparna under den första tiden
efter upplåtelsen i allmänhet haft svårt att reda sig och att de endast
långsamt förmått framdriva odlingen på torpen, och att under sådant
förhållande deras arbetsbiträde å kronoparkerna endast i mindre grad
eller tillfälligt kunnat användas. I stort sett hade domänstyrelsen av
det vunna resultatet icke kunnat erhålla annan uppfattning än att, när
första upplåtelsestadiet genomgåtts, torpen vore ägnade att för kronoparkernas
vård och fredhållning bliva av stort gagn, på samma gång
större utsikt då syntes förefinnas för torparna, att, om de vore arbetsföra
och sparsamma, erhålla en betryggad om än anspråkslös bärgning.
Å andra sidan framstode dock såsom uppenbart, att dessa mycket små

* Därav inom Jnckasjärvi revir, omfattande delar av Jnckasjärvi och Gellivare socknar
390,779 hektar.

Riksdagens skrivelse Nr 273.

jordbruk och deras ekonomiskt svagt situerade innehavare vore i behov
av all den lindring och det stöd, som kunde medgivas dem.

Kungl. Maj:ts proposition godkändes av riksdagen och de nya beslämmelserna
utfärdades i kungl. kungörelsen den 27 maj 1904. Genom
sagda kungörelse föreskrevs, att vidare upplåtelser jämlikt kungl. brevet
den 29 maj 1891 icke vidare finge äga rum.

De nya bestämmelserna överensstämde i huvudsak med dem, som
förut stadgats rörande upplåtelserna i Norrbotten. Även här förutsattes,
att upplåtelserna skulle vara för kronoparks vård och bevakning av gagn.
I sistnämnda kungörelse finnes däremot intet stadgande infört om skyldighet
för torparen att utöva tillsyn och verkställa arbete inom kronoparken,
utan finge frågan härom ordnas genom fritt avtal. Den efter
frihetsåren utgående avgälden skulle utgöras i penningar, dock med rätt
för torparen att, om han så önskade, i avräkning på avgälden utgöra
dagsverken å kronoparken.

Ifrågavarande avgäld har i allmänhet vid de förnyade upplåtelserna
av skogstorpen bestämts till 15 ä 20 kronor årligen.

Förändringarna i 1904 års kungörelse hade till syfte att bereda
torparen dels större frihet att ordna för sig, på sätt han funne fördelaktigast,
dels en friare och mera tilltalande ställning inför den allmänna
uppfattningen.

I promemoria den 30 augusti 1904 utfärdade domänstyrelsen föreskrifter
för iakttagande vid tillämpning av nämnda kungörelse, därvid bl. a.
föreskrevs, att till varje lägenhet, som i odlingsmark och tomtplats ej
borde tilldelas större område än 3 å 5 hektar, skulle läggas erforderliga,
i närheten belägna slåttermyra!’ eller röjningsland.

Norrlandskommittén föreslog i sitt den 27 oktober 1904 avgivna
underdåniga betänkande bland andra åtgärder till vidmakthållande och
stärkande av den jordbrukande befolkningen och utvecklande av jordbruket
i Norrland och Dalarna jämväl upplåtande under vissa villkor av odlingslägenheter
å kronoparker och oavvittrad mark. Såsom förutsättningar för
dylika upplåtelser framhöll kommittén bl. a., att hinder icke mötte från
skogsvårdens synpunkt, att odlingslägenheter i regel icke upplätes annat
än i närheten av odlad bygd eller kommunikationsled samt att statens
verksamhet i förevarande avseende borde förestavas mindre av en önskan
att få se odlingar uppstå på kronoparkerna än av en benägenhet att i
möjligaste män tillmötesgå den icke bofasta befolkningens behov av jord.
Staten borde därför ej taga initiativ i saken, utan bordo avvakta, att

Riksdagens skrivelse Nr 273.

efterfrågan ägde rum. Den enskilde finge själv åt sig utse den plats,
där lian ville slå sig ned, och sedan ankomme på staten att pröva, om
upplåtelse av den avsedda jorden kunde tillåtas eller ej. Kommittén
föreslog först en försökstid av 15 år, under vilken lägenhetsinnehavarens
rättigheter skulle vara mera begränsade och i allmänhet lika skogstorparnas.

Efter försökstidens utgång skulle lägenhet, som funnes hava blivit
behörigen uppodlad, bebyggd och hävdad, tillika med ett område i skogsmark
av den omfattning — växlande mellan 20 och 50 hektar — som
stadgas i 3 § av en utav kommittén föreslagen lag avskiljas från kronoparken
och till innehavaren upplåtas med sådan besittningsrätt, som tillkommer
åbo å allmänt kronohemman.

Kommittén föreslog vidare, att om lägenheten icke vore belägen
inom lappmarken den skulle åsättas ränta, motsvarande 2 % av den
lägenheten tilldelade skogsmarkens värde, att årligen utgivas och att
även lägenhet inom lappmarken skulle efter de 40 första åren åsättas
dylik ränta. Lägenhet skulle dock ej kunna till skatte köpas.

Den 12 februari 1909 avgavs kungl. propositionen nr 43 om upplåtande
av odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker i de
sex nordligaste länen, vilken proposition av riksdagen bifölls med viss
ändring i avseende å den föreslagna upplåtelsetiden, vilken bestämdes
till 50 i stället för föreslagna 75 år, och utfärdades kungl. kungörelse
den 18 juni 1909.

Genom sagda kungörelse förordnades, att å kronoparker inom Kopparbergs,
Gävleborgs, Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län må på ansökan till mindre bemedlade eller obemedlade,
som äga god fräjd och gjort sig kända för arbetsamhet och hederlig
vandel samt äga förutsättningar för drifvande av ett mindre jordbruk,
av domänstyrelsen på arrende upplåtas sådana till odling och bebyggande
tjänliga lägenheter, som där kunna vara att tillgå, allt under förutsätt
ning antingen att sådant för skogens vård och bevakning finnes vara
gagneligt eller att den jord, vars upplåtande begäres, är belägen i närheten
av odlad bygd eller kommunikationsled och hinder från skogsvårdens
synpunkt ej möter.

För betryggande av att det med upplåtelser avsedda ändamålet
skulle kunna vinnas föreskrevs, att innan jordområde upplätes till odlingslägenhet,
visshet skulle inhämtas genom undersökning av i lantbruk
kunnig person, att å området funnes tillräcklig för odling lämplig mark.

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Bland villkoren föreskrevs vidare, att 15 frihetsår skola åtnjutas och att
lägenhetsinnehavaren skall vara skyldig att från och med det 16:de besittningsåret
för lägenheten erlägga en årlig avgift, som bestämmes vid
upplåtelsen och sättes till 3,6 för hundrade, av dels det kapitalvärde
lägenheten anses äga ouppodlad och obebyggd med den rätt till byggnadsvirke,
varom nedan förmäles, dels den odlingshjälp, som till lägenhetsinnehavaren
skall utgå utav 750 kronor.

Enligt kungörelsen ålåg det alltså lägenhetsinnehavaren att från
och med 16:de besittningsåret erlägga en årlig avgift, i ungefärligt
medeltal uppgående till nedanstående belopp enligt följande exempel:

Lägenhetens markvärde i ouppodlat och obebyggt skick, 5

har ä 10 kr. ..........................................................................kr 50:

Värdet av till uppförande av lägenhetens åbyggnader erforderligt
virke .......................................................................... » 450:

Närvarande kapitalvärdet å för byggnadernas underhåll under
upplåtelsetiden beräknat virke.................................... » 160:

Odlingshjälp ................................................................................... » 759-

Summa kr. 1,410

3,6 % ränta härå = 50,76 kronor eller avrundat 51 kronor.

I fråga om hittills .^upplåtna lägenheter har beloppet av de årliga
avgifterna varierat mellan 40 och 60 kronor.

I punkt 15 av kungörelsen föreskrives, att lägenhetsinnehavaren
skall äga rätt att av allmänna medel i odlingshjälp erhålla 750 kronor,
varav utbetalas V», då lägenhetens uthusbyggnad är färdig och godkänd,
Vs, då manbyggnaden är färdig och godkänd och Vs, då minst 1
hektar åker är bruten och försvarligt hävdad såsom åker.

I punkt 9 av kungörelsen föreskrives, att lägenhetsinnehavare skall
äga från kronans mark erhålla dels efter utsyning behövligt virke till
lägenhetens åbyggnader och nödiga hägnader samt gagnvirke till övrigt
husbehov, dels ock efter anvisning erforderligt skogsfång till vedbrand.

I punkt 19 av kungörelsen bestämmes, att innehavare av skogstorp
skall äga att efter frihetsårens utgång, därest han är berättigad till
förnyad upplåtelse, erhålla torpet på arrende under femtio år samt i

Riksdagens skrivelse Nr 273.

övrigt i tillämpliga delar på de villkor, som föreskrivits rörande ovannämnda
odlingslägenheter.

På grund av vissa motioner vid 1912 års riksdag och skrivelse i
anledning därav till Kungl. Maj:t den 7 maj 1912, har Kungl. Maj:t
den 4 oktober 1912 anbefallt domänstyrelsen att vidtaga åtgärdar i syfte
att vederbörande skogstjänstemän skulle, i den mån deras tid därtill
lämnade tillfälle, undersöka och, där så funnes lämpligt, kartlägga ej
mindre sådana större sammanhängande, till odling dugliga områden å
kronoparker och kronoöverloppsmarker i de sex nordligaste länen, som
voro belägna i närheten av odlad bygd eller kommunikationsled, därvid
områdena jämväl borde genom utstakning provisionelit fördelas i odlingslägenheter
av lämplig storlek, allt under förutsättning att hinder från
skogsvårdens synpunkt icke förefunnes för upplåtande av lägenheterna,
än även sådana å berörda kronomarker belägna områden, vilka, utan att
vara belägna vid odlad bygd eller kommunikationsled, vore tjänliga till
odling och vilkas upplåtande kunde anses vara gagneligt för skogens
vård och bevakning. Yad sålunda föreskrivits skulle dock icke utgöra
hinder för användande av dittills brukliga förfaringssätt vid upplåtande
av odlingslägenheter.

Med anledning härav utfärdade domänstyrelsen den 22 november
1912 cirkulärskrivelse i detta hänseende till samtliga skogstjänstemän i
de sex nordligaste länen.

Till 1913 års riksdag avgav Kungl. Maj:t, enligt vad förut nämnts,
proposition nr 174 med förslag till ändringar i punkterna 8 och 19 av
kungl. kungörelsen den 18 juni 1909, vilken proposition av riksdagen
bifölls. På grund härav har Kungl. Maj:t den 17 oktober 1913 utfärdat
kungörelse angående ändrad lydelse av dessa punkter.

Enligt denna kungörelse skulle avgiften för odlingslägenhet enligt
punkt 8 i kungörelsen uppgå till 3,6 % av dels det kapitalvärde, lägenheten
ansåges äga vid tiden för upplåtelsen, vilket värde för ouppodlad
och obebyggd lägenhet dock ej finge sättas högre än till 20 kronor för
hektar, impedimenter oberäknade, dels ock den odlingshjälp, som komme
att utgå till lägenhetsinnehavaren. I kapitalvärde skulle alltså ej inräknas
värdet av det byggnadsvirke, som lägenhetsinnehavaren hade rätt
att få utstämplat å kronopark.

Den avgäld, som enligt ett förut angivet exempel skulle uppgå till
51 kronor, skall jämlikt dessa bestämmelser nedsättas på följande sätt:

Lägenhetens markvärde i ouppodlat och obebyggt skick,

Riksdagens skrivelse Nr 273.

5 har å 10 kronor .................................... kr. 50: —

odlingshjälp ................................................... » 750: —

Summa kr. 800: —

3,8 % ränta härå = 28,g0 eller avrundat 29 kronor.

Enligt punkt 19 i kungl. kungörelsen den 18 juni 1909 skall
skogstorpare äga att efter frihetsårens utgång, därest han är berättigad
till förnyad upplåtelse, erhålla torpet på arrende under 50 år.

Genom den förändrade lydelse sagda punkt erhållit uti kungl. kungörelsen
den 17 oktober 1913 skall innehavaren av skogstorp, som väl
hävdat detsamma, äga att vid utgången av löpande fardagsår erhålla
torpet på arrende under 50 år, med rätt att tillgodonjuta enligt föregående
upplåtelse möjligen återstående frihetsår.

På sätt förut nämnts hade skogstorparna jämlikt hittills gällande
bestämmelser erhållit hjälp av statsmakterna dels med ett kontant bidrag
av 500 kronor, dels ock med kostnadsfritt byggnadsvirke.

Genom kungl. kungörelsen den 17 oktober 1913 har emellertid
medgivits, att, därest innehavare av skogstorp erhållit torpet på arrende
under 50 år, han skall äga rätt att av allmänna medel erhålla — utöver
honom jämlikt äldre bestämmelser tillkommande statsbidrag å 500 kronor
— ytterligare 250 kronor eller sålunda tillhopa 750 kronor. Av sistnämnda
belopp skall, i den mån detsamma icke redan uppburits, utbetalas
Vs, då torpets uthusbyggnad är färdig och godkänd, Vs, då manbyggnaden
är färdig och godkänd, samt återstoden, då minst en hektar
jord, som vid tiden för innehavarens tillträde varit ouppodlad, är bruten
och försvarligt hävdad såsom åker.

Beträffande arrende, som i detta moment avses, skola i övrigt uti
tillämpliga delar lända till efterrättelse de bestämmelser, som i denna
kungörelse meddelats angående odlingslägenheter; ägande domänstyrelsen
att i fråga om upplåtelsevillkoren föreskriva erforderliga jämkningar.

I samma dag utfärdad kungl. kungörelse har föreskrivits, att skogstorpare,
som fortfarande har kontrakt enligt äldre bestämmelser, skall,
där han ej erhållit torpet på arrende (på 50 år), äga att av honom tillkommande
statsbidrag å 500 kronor uppbära Vs, då uthusbyggnad är
färdig och återstoden, då manbyggnaden är färdig.

Vid 1913 års riksdag väcktes ock en motion med hemställan att
riksdagen ville medgiva skogstorpare ytterligare förmåner i avseende å
statsbidragets utbetalande jämlikt mom. 19, nämligen så, att av statsbi -

Riksdagens skrivelse Nr 273.

draget, 750 kronor, skulle i den mån detsamma icke redan uppburits
utbetalas Va, i den mån arbetet fortskrede, och återstoden, då torpets
åbyggnader voro färdiga och godkända samt minst en hektar jord, som
vid tiden för innehavarens tillträde varit ouppodlad, vore bruten och
försvarligt hävdad såsom åker, och att innehavare av skogstorp, vilken
ej erhållit torpet på arrende, skulle äga att av honom tillkommande
statsbidrag å 500 kronor uppbära 2/s i den mån arbetet fortskrede, och
återstoden, då torpets åbyggnader voro färdiga och godkända.

Eiksdagen ansåg motionen behj ärtans värd men framhöll, att dessa
förmåner borde utsträckas även till innehavare av odlingslägenheter samt
anhöll hos Kungl. Maj:t om utarbetande av sådan ändring i gällande
föreskrifter i fråga om ordningen för utbetalande av statsbidrag åt skogstorpare
och lägenhetsinnehavare, att detsamma måtte åtminstone delvis
kunna i mån av byggnads- och odlingsarbetets fortgång till vederbörande
utbetalas oberoende därav, att varken uthus eller manbyggnad blivit
färdig och godkänd eller föreskrivet odlingsarbete helt fullgjorts.

Domänstyrelsen har ock genom nådig remiss den 17 oktober 1913
anmodats uppgöra och inkomma med förslag till av riksdagen sålunda
ifrågasatt ändring.

Av nedanstående sammanställning över skogstorp och odlingslägenheter
vid 1912 års utgång framgår, att sammanlagda antalet skogstorp

vid sagda tid utgjorde ..................................................................... 843

och sammanlagda antalet odlingslägenheter................................... 341

eller tillhopa 1,184 st.

Fördelade på de skilda länen utgjorde de:

Norrbottens län:	skogstorp ..........................	............ 453
	odlingslägenheter.................	................ 85	538
Västerbottens län:	skogstorp................................	................ 390
	odlingslägenheter................	..... 238	628
Västernorrlands län:	odlingslägenheter ................		7
Gävleborgs län:	» .................		1
Kopparbergs län:	2>		10

Summa 1,184 st.

Därjämte förekommer en fjärde form för upplåtelse av nybygge med
full äganderätt efter en försökstid av 14 år å vissa delar av Alträsks

Riksdagens skrivelse Nr 273.

och Svanå kronopark^ samt f. d. Selets stockfångstskog i Norrbottens
län enligt riksdagens skrivelse den 24 maj 1909, en form för upplåtelse,
som dock är av mindre omfattning.

Då nu den s. k. nybyggesupplåtelsen, innebärande äganderätt till
marken, vilken ordning för upplåtelse enligt avvittringsstadgan den 30
maj 1873 endast får äga rum i sammanhang med den allmänna avvittringen,
faktiskt upphört därigenom, att avvittring numera övergått större
delen av Norrland, och då, såsom av det ovan sagda framgår, upplåtelse
av mark till kronotorp blivit i huvudsakliga delar likställd med upplåtelse
av odlingslägenhet, kvarstår den sistnämnda ordningen såsom den
huvudsakligen numera ensamt tillämpade för upplåtelse av mark till
odling och bebyggande i Norrland. Denna upplåtelse innebär, såsom av
det förut sagda framgår, arrenderätt till kronan tillhörig mark under 50
år. Det har emellertid visat sig, att angivna sätt att komma i besittning
av jord för skapande av hem icke vunnit i det hela taget någon större
anslutning från befolkningens sida eller åtminstone icke ensamt kunnat
fylla måttet av föreliggande behov. Besittaren å en dylik odlingslägenhet
torde hava den känsla att, då resultatet av allt arbete han utför och
alla kostnader han nedlägger å lägenheten dock till sist bliver statens
egendom, han kommer att sakna det verkligt levande intresset för sin
uppgift. Man må ju nämligen taga i beaktande, att uppodling av jord
och bebyggande i dessa trakter äro förenade med så oändligt mycket
mera möda och kostnad än i sydligare orter av vårt land. Dock finnas
i dessa trakter stora skaror ungdom, uppväxta i jordbrukarehem, vilka
icke skulle önska något högre än att möjlighet bereddes att under för
dem tilltalande och betryggande former skapa egna hem, i stället för att
de nu lockas antingen att emigrera till främmande land eller till städernas
industrier med dess högre förtjänster än vad jordbruket kan lämna.
Att i förevarande hänseende kunna åstadkomma rättelse och skapa en
ordning för upplåtelse av mark, som bleve för Norrlands befolkning tilltalande
och vunne afbitning, synes undertecknade vara en synnerligen
behj ärtans värd sak, jämväl om det skulle ske med större uppoffring från
statens sida än vad hittills vore fallet. Därigenom skulle tusentals söner
av landsbygdens befolkning i Norrland kunna bevaras åt jordens odling
och där skapa egna hem. Därvid hör ock efter undertecknades mening
den nya ordning för upplåtelse av jord, som skulle söka vinnas, medföra
verklig äganderätt till den upplåtna jorden. Det torde nämligen

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 saml. 91 käft. (Nr 273.) 4

Riksdagens skrivelse Nr 273.

vara så, att lantbrukaren i allmänhet eftertraktar sådan rätt till den jord,
å vilken han skall nedlägga varaktigt arbete. Skall han särskilt under
ett hårt klimat och kort jordbrukstid med iver ägna sig åt lanthushållningen,
vill han hava den trygghet och fördel, som äganderätten medförer.

Yid beaktande av de möjligheter, som i förevarande hänseenden
föreligga, framträda två uppslag, som synas undertecknade synnerligen
beaktansvärda, nämligen upplåtande till kolonisation av dels under enskildas
disposition varande så kallade ströångar, och dels kronan omedelbart tillhöriga
myrmarker eller andra marker, lämpade för odling, där de senare
äro belägna i större sammanhängande områden, så att upplåtelse kan ske
till ett flertal bebyggare å samma område. Man bör nämligen söka
ordna så, att dylika egnahemsområden icke bliva liggande enstaka, utan
såvitt möjligt sammanföras i byar, enär svårigheter för såväl lägenhetsinnehavaren
som kommunala myndigheter härav föranledas med hänsyn
till vägar, barns skolgång med mera.

Innan vi vidare utveckla vår tanke om upplåtelse till kolonisation
av under enskildas disposition varande så kallade ströängar, vilja vi något
redogöra för dessa ängars ställning med avseende å äganderätten till dem
och därmed sammanhängande förhållanden.

Inom Kopparbergs län och de norrländska länen finnes ett stort
antal å kronans mark belägna delvis starrbeväxta myrar, vilka vid nybyggesanläggning
till större eller mindre delar insynats till slåtterlägenheter
och därefter, även om de vid avvittring eller storskifte kommit att
omslutas av mark, som bibehållits i kronans ägo, tilldelats hemman och
nybyggen utan att genom bestämda ralinjer skiljas från kronans omkringliggande
mark.

De enskildas fria dispositionsrätt till dessa ängslägenheter är olika.

Inom Dalarna är den i regel inskränkt till viss tid, varefter kronan
äger inlösa dem efter värdering eller på annat sätt.

Sålunda har Kungl. Maj:t exempelvis genom nådigt brev den 3
september 1885 bestämt, att å Älfdalens kronopark belägen myrmark,
som disponerats av enskilda, finge bibehållas i orubbad besittning under
20 år, men därefter av kronan lösas efter »mätismanna ordom».

I fråga om Norrbottens och Västerbottens län, varest det vida övervägande
antalet sådana ängar finnas, är den enskildes rätt till ängarna
reglerad genom bestämmelser i särskilda nådiga brev, såsom nådiga brevet
till lantmäteristyrelsen den 12 juli 1878 angående de å kronoparker
inom Arvidsjaurs socken belägna hemman ooh nybyggen tillhöriga ängar,

Biksdagent skrivelse Nr 273.

nådiga brevet till samma styrelse den 20 juni 1879 angående de å kronoparker
i Västerbottens läns lappmarker belägna hemman och nybyggen
tillhöriga ängar, i vilka nådiga brev Kungl. Maj:t förklarat, att de flera
eller färre inom kronoparks område belägna ängslägenheter, vilka tillhörde
hemman eller nybj-ggen, måtte, utan att från kronoparken genom
uppdragna rågångar skiljas, bliva, innan de kunna mot annan mark utbytas,
tills vidare under hemmanet eller nybygget bibehållna, varjämte
Kungl. Maj:t medgifvit, att det virke, som till behövliga hässjor och
hölador vid dessa ängslägenheter åtginge, finge tills vidare efter anvisning
av revirförvaltaren från kronoparken hämtas. Ifrågavarande ängslägenheter,
vilka bilda enklaver inom kronoparkerna, omfatta i regeln ej större
sammanhängande myrtrakter, utan allenast spridda starrbevuxna delar av
moss- och myrmarker.

Den 27 augusti 1908 skrev kungl. domänstyrelsen till Kungl. Maj:t
och framhöll önskvärdheten, att dessa ängar kunde få återförvärvas till
kronan genom köp.

Genom kungl. brev den 11 juni 1909 meddelade Kungl. Maj:t,
efter därom till riksdagen avlåten och av denna bifallen proposition, att
köpeskillingarna för vissa kronoegendomar, som under åren 1910—1912
försåldes, finge användas även till inlösen av ströängar i Norrland och
Dalarna. Några inköp av sådana ängar inom Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker hava visserligen icke sedan dess kommit till
stånd, men skilda framställningar hava inkommit från en del hemmansägare,
i bl. a. Stensele socken, om att kronan ville inköpa till deras
hemman hörande på kronoparker belägna ströängar; i anledning varav
domänstyrelsen uppdragit åt vederbörande revirpersonal att i samband
med övriga tjänsteförröttningar i sådana fall, där ett inlösande av dylika
ängar funnes vara önskvärt med hänsyn till upplåtelser av odlingslägenheter
eller till utförande av dikning över kronan tillhöriga sumpmarker,
varav ängarna berördes, söka träffa skriftliga överenskommelser om ett
förvärv till skäligt pris för kronans räkning av dylika ängar och sedan
med dessa överenskommelser inkomma till domänstyrelsen.

Den ungefärliga arealen av befintliga ströängar, i den mån dessa
år 1905 kunnat av vederbörande jägmästare angivas, utvisas av härvid
såsom bilaga fogade tablå.

Av denna utredning framgår, dels att en reglering av ströängarna
måste anses vara ur flera synpunkter synnerligen önskvärd, dels ock att

Riksdagens skrivelse Nr 273.

de nuvarande inneliavarne icke torde kunna frånhända» rätten till ängarna,
utan att ersättning därför lämnas. — Det lärer ock vara uppenbart, att
en del av dessa ängar böra i skogsvårdens intresse återförvärvas till kronan,
vadan uppodling och bebyggande av sådana ängar icke synes vara
tillrådligt, men att åter eu annan del dylika ängar väl skulle lämpa sig
till jordbrukslägenheter. Att kronan skulle genom inlösen eller ägoutbyte
förvärva ängar av det senare slaget för att därefter genom upplåtelse
till enskilda eller sammanläggning med redan upplåtna odlingslägenheter
främja deras bebyggande torde i regel bliva ekonomiskt ofördelaktigt
och understundom innefatta en onödig omgång. Det synes därför
vara förtjänt av övervägande, om det icke må kunna medgivas den nuvarande
ägaren av ett hemman, till vilken en ströäng av senast antydda
beskaffenhet hör, rätt och befogenhet att själv till annan upplåta
ängen till odling och bebyggande och i sammanhang därmed få den från
hemmanet avsöndrad såsom en självständig lägenhet, som finge med full
äganderätt av bebyggaren besittas. Kunde därjämte kronan genom lämpligt
anslag av skog i form av dels viss utsyningsrätt i ungefärligen
samma omfattning, som för odlingslägenhet är stadgat, och dels betesrätt
å angränsande skogsmark, främja bebyggandet, så lider intet tvivel om
att genom ett dylikt tillvägagångssätt goda och begärliga egnahem skulle
skapas, och kolonisationen med minsta uppoffring för kronan kraftigt
understödjas i en riktning, som vore för befolkningen tilltalande och
eftersträvad. Särskilt synes det ligga nära till hands, att söner till ägare
av ströängar bereddes möjlighet att å dessa skapa för sig egna hem.
Den möjligheten åter, att säljaren av en ströäng komme att skörda alltför
stor ekonomisk vinst genom kronans eventuella tillskott av rätt till
skogsfångst och bete, kunde förebyggas genom någon kronans prövning
av försäljningen.

Beträffande den andra ovan antydda ordningen för upplåtelse av
mark till egnahem å under kronans omedelbara disposition befintliga
större sammanhängande myr- eller andra odlingsbara marker, bör genom
statens försorg undersökning och utredning verkställas, varest å kronoparken
inom olika kommuner lämpliga områden må kunna avsättas för
att å dem upplåta egna hem med äganderätt och samma rätt till skogsfångst
och bete, som ovan antytts beträffande ströängarne.»

Den uti motiveringen omförmälda, densamma bifogade tablå är av
följande utseende:

Riksdagens skrivelse Nr 273.

»Ungefärlig arealuppgift å av enskilda disponerade ströängar å kronans
marker inom vissa revir år 1905 (i hektar).

Luleå distrikt.

Torneå revir ............

Tärendö » .............

Jockmocks revir .......

Storbackens » ........

Pärlälvens » ........

Kronoparker.

3,193.53
132.68
3,508.78
738.50
36 25
7,604.74

Skellefteå distrikt.

Vargiså revir...................

Malmes jaurs revir ..........

Övre Byske »

Arvidsjaur »

Nors jo »

Burträsks »

Umeå distrikt.

Hällnäs skola.............

Norra Lycksele revir.

Södra » »

Asele »

Sorsele »

Stensele »

Vilhelmina »

Fredrika »

Bjurholms »

Anuudsjö »

1,452.46

1,758.28

2,451.24

4,284.48

4,244.42

95.5i

14,286.39

348.46

3,849.63

2,745.60

2,501.27

7,365.77

4,275.79

5,035.55

1,724.05

2.io

91.41

27,939.63

Mellersta Norrlands distrikt.

Tåsjö revir ......................................................

Luleå ............................................. 7,604.74

Skellefteå ...................................... 14,286.39

Umeå ............................................ 34,478.21

Mellersta Norrlands...................... 2,210.is

2,210.18

Kronoöverloppsmarker.

92.58

172.48

6,OOO.oo

73.52

6,538.58

27,939.63

34,478.21

58,579.52»

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Slutligen har i motionen nr 91 i andra kammaren hemställts, att
riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, det
Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning, i vilken utsträckning och
på vilka villkor Kungl. Maj:t och kronan måtte inlösa å kronoparker
inom de nordligaste länen befintliga, disponerade ströängar för att sedermera
upplåta dem till odlingslägenheter och därefter till riksdagen inkomma
med det förslag, vartill denna utredning kan giva anledning.

Till stöd för nämnda hemställan har åberopats en motivering av
följande lydelse:

»Emigrationen har förorsakat vårt land stora förluster av andlig
och fysisk kraft. Dessa orsaker äro många och djupgående. I huvudsak
ha de varit av social och framför allt ekonomisk art, däribland jordbrukets
tryckta läge och dåliga utkomstmöjligheter samt dessutom och
icke minst i svårigheten att över huvud erhålla jord att bryta och bruka.
Bristande fosterlandskärlek har icke föranlett och föranleder ingen emigration.
För att minska denna senare bör jord hållas i beredskap åt dem,
som vilja starta nya jordbruk. En sund jordbrukande befolkning är ett
livsvillkor för ett folk, som ej vill urarta. Men det bör då göras så
lätt som möjligt icke allenast att få jord, utan även att få ypperlig
sådan. Jord av det senare slaget finnes i överflöd i Norrland. Men
den är i närvarande stund ej tillgänglig. Vill man göra den åtkomlig,
skall man därmed giva många tusen människor hem och härd och bröd
och sålunda på samma gång i hittills oanad utsträckning bidraga till
kultivering av vårt vidsträckta övre Norrland. Härmed ett förslag därtill.

I övre Norrland, särskilt de inre* delarna därav, finnas ofantliga
arealer odlingsbara myrmarker. Dessa äro lappmarkernas förnämsta odlingsmark
och i tiotusental hektar belägna å kronoparkerna. Den allra
bästa delen av dessa vidder, nämligen de myrar, vars torv bildats av
starr, fräken och dylikt, och i vilkas vegetation tuvdunet och vitmossarna
ännu ej inkommit, äro såsom bekant som s. k. ströängar tilldelade böndernas
hemman och kallas därför »disponerade».

Dessa ströängar eller slåttermyrar härleda sig från avvittringen.
Före avvittringen var nämligen mark och skog gemensamt. Bönderna
hade då lagt sig till med en mängd ströängar, vilka de vid avvittringen
ville behålla, något som de också fingo. Ängarna skattelades. Sedermera
fingo de skog i förhållande till den skatt, som åsattes den odlade
jord, de hade, plus ströängarna.

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Dessa ängar äro strödda litet varstädes å kronoparkerna. På en del
ställen äro de till nytta och gagn för bönderna, men i många fall äro de
så avlägset belägna, att de ej äro till nämnvärt gagn för någon. Och i
rätt många fall har jag mig bekant, att bönderna till och med övergivit
dem på dessa grunder.

Dörr i tiden, innan odlingen kommit sig i gång, voro de mera behövliga.
Då voro myrarna de enda ställen, där bönderna kunde få hö.
Åkern användes endast till potatis- och kornodling. Då behövdes foder
till kreaturen och till gödsling. Sedan de nu börjat tillgripa den bättre
fasta odlingsmarken samt börjat odla den omkring byarna belägna, omfattande
myrmarken, äro de icke i så stort behov av ströängarna. En
annan sak, som även spelar en stor roll, är att slåttermyrarna förr voro
mera givande. De slogos då nämligen endast vart tredje år, men numera,
då befolkningens antal ökats, slå de dem vartannat år. De tåla
inte vid oftare avmejning, de minska i annat fall avkastningen allt för
mycket, »de växa ut sig» som det heter.

I de fall, då bönderna fortfarande bruka dem, äro de till visst gagn
för hemmanet, det kan ej förnekas, men den ekonomiska fördelen av
deras bibehållande är ej så stor, som man vid första ögonblicket skulle
tro. Hövärdet i en hässja beräknas till högst 5 kronor. För att åstadkomma
en hässja behöves i gynnsammaste fall ett mans- och ett kvinnodagsverke.
Om bonden, som numera ofta är fallet, måste lega arbetskraft,
nödgas han betala det förra med 4 och det senare med 2 kronor,
tillsammans 6 kronor. Alltså redan ifrån början ett dåligt ekonomiskt
utbyte. Därtill kommer en annan sak, nämligen hemforslingen. Denna
kan ej göras sommartiden, utan först på snöföre. Och de, som bo långt
borta, hinna ej få hem en skrinda på dagen, utan få samla ihop på en
närmare belägen plats. Vid tidigt frusen myr är det lätt att få hem
höet, men vid sur myr, vilket inträffat de sista 5 åren i Västerbottens
lappmark, kan det få stå ända till våren, då det är i det närmaste urlakat
och med så gott som intet näringsvärde — såvida ej renarna under
sin vandring ätit upp det. Samma är förhållandet vid snörika vintrar,
såsom den sista, då det är så gott som omöjligt att komma åt det. Ett
sådant hö blir alldeles för dyrt i förhållande till kvaliteten, till avbärgnings-
och hemforslingskostnaderna.

Bönderna själva inse, att det ekonomiska värdet av dessa ängar
icke är så stort, och hava i många fall ingenting emot att avstå från

Riksdagens skrivelse Nr 273.

dem, naturligtvis mot skäligt vederlag. De hemställa ofta hos revirförvaltarna
att få sälja dem till staten.

Även från skogsskötselns synpunkt vålla dessa ängar stora svårigheter.
En såsom behövlig ansedd avdikning av vattensjuka och försumpade
marker låter sig ej göra, då, som bekant, avloppsdiken icke
få framdragas över annans mark, härvidlag ströängarna, med mindre
förut blivit gjord en ofta mycket kostsam utredning av lantbruksingenjör.
Så till exempel blir kronan ofta hindrad att upprensa en i många fall
försummande bäck på den grund, att denna under sitt lopp även passerar
en eller annan slåttermyr. Det lägger ock samtidigt hinder i vägen från
synpunkten att genom ett i övrigt önskvärt arbete mången gång bereda
arbetsförtjänst.

Dessa ängar skulle dock under andra förhållanden kunna bliva till
en oskattbar välsignelse. De äro nämligen av den beskaffenhet, att man
efter utdikning endast har att sätta plogen i dem för att få de saftigaste
och rikaste skördar, varpå jag med egna ögon sett flera exempel. Riksdagen
har medgivit rätt för svenska medborgare att under vissa villkor
slå sig ned på kronoparker. Men i regel äro de utstakade torpen av
jämförelsevis litet värde, mot vad de skulle kunnat vara, om man haft
tillfälle att i stället tillgå dessa ängar. Förhållandet är nämligen oftast
nog så, att vid utstakande av ett skogstorp vederbörande förrättningsman
varit hänvisad till att taga, förutom en skogsbacke, den odisponerade,
oftast nog grunda och för odling minst lämpliga remsam av myren. Men
själfva den stora, härliga, för odling enastående lämpliga myren, som skulle
kunna bli till så stor välsignelse, den får inte användas, därför att den
är »disponerad». Några höhässjor skola stå hindrande i vägen för en i
annat fall alldeles sällsynt storartad möjlighet till kultivering av övre
Norrland. Jag har på ett jämförelsevis ringa område inom Lycksele socken,
välbeläget, sett flera enstaka, disponerade ängar, på vilka gott skulle
kunna utstakas 10 kronotorp å varje, och andra finnas, varest ännu flera
lära kunna placeras. Å t. ex. Rämens stora kronopark inom samma
socken kan efter de uppgifter, jag inhämtat, gott ett par hundra odlingslägenheter
upplåtas å därvarande disponerade och odisponerade myrmarker.
Men å enbart odisponerade myrmarker å denna park kunna endast ett
fåtal och därtill mindre goda odlingslägenheter upplåtas, då de disponerade
ängarna härstädes såsom överallt annanstädes stänga så gott som all
odling på kronoparken, därför att de hindra avdikningen och således
lägga hinder i vägen för utstakande av torp. I detta sammanhang vill

Riksdagens skrivelse Nr 273.

jag erinra om, att övre Norrlands myrar och kärrmarker erbjuda särdeles
goda lutningsförhållanden av 2 ä 3 : 1,000, ja, mången gång 10 å 20 : 1,000,
såsom förhållandet ofta är i Yästernorrlands län. Detsamma gäller även
i de inre delarna av Norr- och Yästerbotten.

Då dessa disponerade myrar enligt mitt förmenande äro, just till
följd av att de äro »disponerades, till stort hinder för kronan och det
allmänna bästa, anser jag, att staten bör inlösa dem mot skäligt vederlag,
dika ut dem, upplåta dem till odlingslägenheter och på så sätt göra dem
fruktbärande. Yad storartad betydelse för övre Norrlands utveckling och
kultivering detta skulle få, torde ej vidare behöva tydliggöras. Det är i
alla händelser en fråga, som förr eller senare måste fram.

En fråga av stor vikt är kostnadsfrågan. Storleken av densamma
ävensom sättet för inlösningen jämte utsträckningen av den senare får
en blivande, eventuell utredning avgöra. Beträffande denna senare tager
jag mig friheten hänvisa till det förslag om kronoinlösen av ströängarna,
som på annan grund — hinder för en rationell renskötsel — ingivits till
regeringen av landshövdingen i Norrbottens län. Ett längre referat av
nämnda förslag närslutes här såsom bilaga.

Jag har till ett antal sakkunniga i denna fråga — överjägmästare,
jägmästare, jordbrukskonsulenter, lantbruksingenjörer, hushållningssällskapens
sekreterare — utsänt ett spörsmål, i vilket jag anhållit om ett uttalande
om den eventuella önskvärdheten av att kronan inlöste å kronoparker
befintliga, disponerade ströängar för att sedan upplåta dem till
odlingslägenheter. De inkomna svaren följa här nedan såsom bilagor.»

Beträffande innehållet uti ifrågavarande bilagor tillåter sig riksdagen
hänvisa till sistberörda motion, vid vilken de funnos fogade.

Erågan om åstadkommande av en planmässig och omfattande
kolonisation och odling av Norrland är utan tvivel, såsom i förevarande
motioner med styrka framhållits, av utomordentlig betydelse för hela
vårt lands utveckling och för vårt jordbruks framtid. Det har alltmera
framstått såsom ett statsintresse av synnerlig vikt att genom ett utvidgat
och underlättat tillgodogörande av de stora odlingsmöjligheter, som
den svenska jorden ännu i betydande utsträckning torde erbjuda i landets
nordligare delar, skapa nya, självständiga jordbrukshem inom det egna
landets gränser. Det norrländska kolonisationsproblemet, i sig självt så

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 saml. 91 käft. (Nr 273.) 5

Riksdagens skrivelse Nr 273.

betydelsfullt, har naturligt nog under senare årtionden vunnit ökad
aktualitet genom den uppmärksamhet, som från det allmännas sida i allt
högre grad ägnats åt emigrationsspörsmålet samt önskvärdheten att i
naturligare banor inleda de strömningar, vilka förmått den jordbrukande
lantbefolkningen att övergiva den egentliga landsbygden och jordbruket
för att i stället uppsöka städer och industrisamhällen.

Nu föreliggande motioner avse samtliga genomförandet av snara
och genomgripande åtgärder för lösningen av norra Sveriges kolonisationsfråga.
Uti ingendera av motionerna synes vara förbisett, hurusom statsmakterna
i ett flertal hänseenden — såsom riksdagen skall tillåta sig att
här nedan något närmare belysa — varit och äro verksamma för en
sådan lösning, men det framhålles i desamma på ett enligt riksdagens
mening övertygande sätt, att vad som i sådant avseende åtgjorts icke
motsvarar de hysta förväntningarna eller eljest befogade önskemål.

Ett fortsatt arbete, kraftigare och mera målmedvetet än det hittills
utförda, för fullföljandet av uppgiften att befrämja de norrländska ödebygdernas
fortgående uppodling och bebyggande framstår uppenbart såsom
det gemensamma syftemålet i förevarande motioner. Om än de i
desamma angivna synpunkter och riktlinjer icke helt sammanfalla och
de medel och uppslag, som däri förordats, delvis äro skiljaktiga och av
olika räckvidd, är dock målet, vartill samtliga ifrågavarande motioner
syfta, oförtydbart det nämnda. Denna överrensstämmelse i en strävan,
som riksdagen för sin del på det livligaste delar, har synts lämpligen
böra föranleda ett upptagande av ifrågavarande motioner till gemensam
handläggning.

Statens verksamhet till främjande av odling och kolonisation i
norra Sverige är, som bekant, för närvarande — sedan de endast i
sammanhang med den allmänna avvittringen tillåtna nybyggesupplåtelserna
numera faktiskt upphört — huvudsakligen inskränkt till upplåtande
av så kallade odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker i de
sex nordligaste länen i enlighet med villkor och bestämmelser, föreskrivna
i kungl. kungörelser den 18 juni 1909 och den 17 oktober 1913.

Därjämte hava tidigare å kronoparker inom Norrbottens och Västerbottens
län upplåtelser till odling och bebyggande ägt rum av vissa därtill
tjänliga lägenheter, kallade skogstorp. Då emellertid, jämlikt stadgande
i förstnämnda kungl. kungörelse, utlämnande av nya skogstorp
upphört och de redan upplåtna skogstorpen blivit i huvudsakliga delar
likställda med odlingslägenheterna, kvarstår — något, som jämväl i mo -

Riksdagens skrivelse Nr 273.

tionerna påpekas — upplåtande av dylika lägenheter såsom den enda
tillämpade formen för bildande av nya jordbrukshem å kronans ifrågavarande
områden.

För de vid dessa lägenhetsupplåtelser — vilka, som bekant, allenast
avse nyttjanderätt — fästade närmare villkor och bestämmelser
synes i förevarande motioner nr 45 i första kammaren och nr 94 och
nr 100 i andra kammaren vara tillräckligt utförligt redogjort. Riksdagen
vill inskränka sig till att erinra om de direkta åtgärder, varmed statsmakterna
avsett att, på ett mera positivt sätt än medelst blotta tillståndet
att bruka och bebygga kronan tillhörig mark, främja och underlätta
upplåtandet av odlingslägenheter. Det är, kan man säga, huvudsakligen
i tre avseenden, som staten sökt att åt dessa upplåtelser förläna
ökad omfattning och ökad begärlighet.

Yad först beträffar den ordning, i vilken odlingslägenheter tillkomma
samt tillhandahållas arrendesökande, har denna ordning från början otvivelaktigt
varit föga ägnad att för den enskilde underlätta åtkomsten av
dylik lägenhet. Enär upplåtelser av ifrågavarande slag äga rum från
under skogsstatens vård och förvaltning stående statsegendom, hava desamma,
naturligt nog, helt och hållet förmedlats och verkställts av vederbörande
skogsstatstjänstemän, vilka — efter en vidlyftig procedur med
undersökningar, utredning och yttranden rörande det för upplåtelse ifrågasatta
områdes beskaffenhet att ur skogsvårds- med flera synpunkter
kunna jämlikt bestämmelserna i ämnet bliva föremål för upplåtelse —
äga att, före kontrakts upprättande med sökanden, därtill inhämta domänstyrelsens
medgivande. Initiativet till odlingsföretag har däremot
helt varit överlämnat åt den enskilde, då från det allmännas sida inga
som helst förberedande åtgärder vidtagits för att lämna sökande någon
ledning eller anvisning, varest jordbrukslägenhet lämpligen kunde beredas.
Denna omständighet liksom även den stora tidsutdräkt, som prövningen
av inkomna ansökningar vanligen måst vålla, har givetvis inneburit allvarliga
olägenheter, som emellertid statsmakterna numera sökt att i
någon mån avlägsna.

I anledning av framställning från riksdagen har nämligen, såsom
framhålles i nyssnämnda motioner, Eders Kungi. Maj:t i skrivelse till
domänstyrelsen den 4 oktober 1912 anbefallt styrelsen att vidtaga åtgärder
i syfte att vederbörande skogsstatstjänstemän skulle, i den mån
deras tid därtill lämnade tillfälle, undersöka och kartlägga till odling
dugliga områden, därvid områdena jämväl borde genom utstakning pro -

Riksdagens skrivelse Nr 273.

visionellt fördelas i odlingslägenheter av lämplig storlek, allt under förutsättning
att lägenheternas upplåtande vore ur skogsvårdens synpunkt
lämpligt.

Emellertid torde, såsom senare skall beröras, sagda olägenheter
kvarstå väsentligen oförminskade, enär skogsstatstjänstemännen knappast
torde disponera tillräcklig tid för ifrågavarande, vid sidan av deras egentliga
verksamhet liggande undersöknings- och kartläggningsarbeten.

Om statsmakterna sålunda haft uppmärksamheten riktad på önskvärdheten
av ett mera ändamålsenligt tillvägagångssätt vid upplåtande
av odlingslägenheter, hava även tid efter annan ändringar genomförts
beträffande de för sådana lägenheter gällande allmänna upplåtelsevillkor.
I sådant avseende behöver riksdagen blott framhålla, hurusom, för att
bereda lägenhetsinnehavarna välbehövliga lättnader, de efter visst antal
s. k. frihetsår utgående årliga avgäldsbeloppen numera väsentligt nedbragts,
varjämte såväl lägenhetsinnehavare som skogstorpare såsom hjälp
vid fullgörande av föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter åtnjuta
dels bidrag av allmänna medel — s. k. odlingshjälp — dels ock rätt
att för byggnaders uppförande och underhåll efter utsyning å kronans
mark erhålla behövligt virke.

Riksdagen vill emellertid erinra om, att utöver dessa lindringar i
upplåtelsevillkoren, vilkas vidtagande kungjorts genom ovanberörda kungl.
kungörelser och som finnas utförligt omnämnda uti förevarande motioner,
ytterligare jämkningar i gällande föreskrifter rörande ordningen för utbetalande
av statsbidrag åt lägenhetsinnehavare och skogstorpare beslutats,
sedan innevarande riksdag bifallit av Eders Kungl. Maj:t i anledning av
riksdagsskrivelse utarbetat förslag av huvudsaklig innebörd, att innehavare
av odlingslägenhet eller skogstorp må av det kontanta statsbidraget
utbekomma intill två tredjedelar redan i den mån föreskrivna
arbeten utföras.

Slutligen har i ett tredje avseende, varom erinras i motionen nr 100
i andra kammaren, staten avsett att direkt uppmuntra nyodlingsverksamheten
i Norrland och Dalarne genom att medelst inlösen av s. k. disponerade
ströängar å kronoparkerna i nämnda delar av landet bereda en
värdefull tillökning och förstärkning av statens för odlingslägenheter avsedda
marktillgångar.

Enligt riksdagens medgivande äger nämligen Kungl. Maj:t att för
sådant ändamål använda dels, alltsedan år 1909, de förut allenast för
inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark disponibla, genom

Riksdagens skrivelse Nr 273.

försäljning av smärre kronoegendomar och lägenheter inflytande köpeskillingar,
dels ock, genom beslut av innevarande riksdag, det sedan år
1912 på extra stat anvisade anslag för inköp av sådan för skogshushållningen
avsedd mark, varom nyss nämnts, vilket anslag för innevarande
år utgår med 1,000,000 kronor.

Förvärvandet för kronans räkning av ifrågavarande ängslägenheter
har nämligen ansetts önskvärt ej blott för underlättande av dikning över
de å kronans skogar belägna sumpmarker, av vilka ängarna beröras,
utan jämväl och huvudsakligen av hänsyn till den betydelse, som en
obehindrad, välbehöflig tillgång på naturliga slåtterlägenheter befunnits
äga vid bildande av odlingslägenheter å kronans mark. Till frågan om
dessa ströängars värde för odlings- och kolonisationsändamål tillåter sig
riksdagen att i korthet återkomma.

Med dessa få erinringar har riksdagen avsett att i någon mån belysa
statsmakternas ansatser till en verksammare jordupplåtelsepolitik.

Påtagligt är emellertid, att de i samtliga förevarande motioner framställda
uppslag i fråga om det nordliga Sveriges fortsatta kultivering
och bebyggande i stort sett ansluta sig just till ovan angivha, hittills
följda riktlinjer för statens ifrågavarande verksamhet. Å andra sidan är
det omisskänligt, att motionärerna i vissa avseenden syfta betydligt vidsträcktare
än blott och bart till utveckling av den form för nya jordbrukslägenheters
tillskapande, som funnit uttryck i statens upplåtande
av odlingslägenheter.

En av de betydelsefullaste förutsättningarna för effektivt bedrivna,
planmässiga upplåtelser i kolonisationssyfte av jord å kronans ouppodlade
markområden är utan tvifvel en genom rationella undersökningar ernådd,
säker kännedom om tillgångarna av för uppodling tjänlig mark. Visserligen
är, såsom nedan skall beröras, en genom fördelaktiga upplåtelsevillkor
vunnen, livlig efterfrågan å odlingsbar jord en icke mindre viktig
faktor vid främjandet av Norrlands fortgående kultivering, men uppenbart
är, att denna faktor i och för sig är av föga nytta, därest icke
staten äger och vet sig äga tillräcklig tillgång på sådan jord, varmed
denna efterfrågan kan tillfredsställas. En tillförlitlig kännedom om
statens ifrågavarande marktillgångar möjliggör åter i sin ordning för
staten att på förhand avsätta och fördela den såsom odlingsbar befunna
jorden i särskilda brukningslotter, vilka omedelbart kunna tillhandahållas
de enskilda företagarna.

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Dessa synpunkter, utförligt utvecklade i förra delen av motionerna
nr 45 i första och nr 94 i andra kammaren samt jämväl upptagna uti
motionen nr 100 i andra kammaren, hava, såsom framgår av vad ovan
nämnts, ej heller av statsmakterna blivit helt förbisedda. Förberörda
kungl. brev till domänstyrelsen den 4 oktober 1912 avsåg, såsom redan
berörts, underlättande av strävandena till bosättning å kronoparkernas och
överloppsmarkernas odlingsbara jord genom vissa av revirförvaltarna företagna
förberedande åtgärder för utstakande av odlingslägenheter i syfte
att vinna en preliminär uppdelning av sagda jord samt erbjuda sökandena
tillfälle att välja bland sålunda på förhand till odlingslägenheter
avsatta områden.

Såsom i förstnämnda motioner framhålles, lärer emellertid avsikten
med detta domänstyrelsen lämnade förständigande i stort sett få anses
förfelad, då den skogsförvaltande tjänstepersonalen svårligen kan förutsättas
medhinna det dem sålunda lämnade uppdrag.

I förevarande avseende har därför i motionerna nr 45 i första och
nr 94 i andra kammaren i stället föreslagits en genom särskilt utsedda,
med ortens jordbruksförhållanden förtrogna personer verkställd allmän
undersökning av statens för nyodling disponibla och därtill dugliga jordområden
ävensom uppgörande av en förberedande plan för dessa områdens
fördelning i jordbrukslägenheter. Och i motionen nr 100 i andra
kammaren har, ehuru i något mera begränsad omfattning och med mera
speciell syftning, tagits sikte på samma önskemål, i det att uti andra
momentet av den uti sistberörda motion gjorda hemställan påyrkats utredning
rörande tillgången i Norrland av under kronans omedelbara
disposition befintliga större sammanhängande myr- eller andra odlingsbara
marker, lämpade för egnahem supplåtelser under äganderätt.

Det står för riksdagen fullt klart, vilka betydande fördelar ifrågavarande
förslag tvivelsutan innebära. Genom en undersökning sådan
som den ifrågasatta vunnes uppenbarligen i första hand en säker överblick
över kronans för jordbruk tjänliga, men icke odlade jord tillgångar
i Norrland och Dalarne, deras omfattning, läge och beskaffenhet ävensom
andra på deras begärlighet såsom odlingsmark inverkande omständigheter.
Därigenom ävensom genom övriga föreslagna åtgärder för samma jords
utstakande och avsättande till jordbrukslägenheter kunde ock möjliggöras
en enhetligare plan för statens kolonisationsverksamhet, samtidigt som
sökande erhölle bättre ledning vid väljandet av jordområde och en avsevärt
snabbare behandling av ingivna ansökningar.

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Riksdagen vill i detta sammanhang betona, att den form för tillskapande
av nya jordbrukshem å ifrågavarande kronoparker och överloppsmarker,
som hittills tillämpats genom upplåtande av odlingslägenheter
därå, ingalunda synes riksdagen med nödvändighet vara den enda,
som bör ifrågakomma såsom mål för den utredning, som nu föreslagits.
Fastmera torde den möjligheten böra hållas öppen, att upplåtelse av
jordbrukslägenhet från nämnda kronomarker må kunna ske ej blott som
hittills på arrende, utan jämväl under äganderätt. Yilkendera upplåtelseformen,
som i de särskilda fallen bör tillämpas, synes riksdagen vara ett
spörsmål, vars avgörande svårligen kan göras beroende av en gång för
alla såsom allmängiltiga fastslagna normer. I allt fall torde riksdagen
sakna anledning att vid förevarande ämnes behandling närmare ingå på
nämnda spörsmål.

Ett andra område, där staten aktivt velat befordra kolonisationsarbetet,
avser, såsom nämnt, villkoren för odlingslägenhets upplåtande.

Det är visserligen riksdagens övertygelse, att innehavare av odlingslägenhet
eller skogstorp numera, till följd av de allt gynnsammare villkor,
som av statsmakterna blivit dem beredda, i regel kunna anses hava erhållit
en jämförelsevis betryggad ställning. Icke desto mindre synes det
vara en angelägenhet av stor vikt för det allmänna att lämna dessa
under alla förhållanden med stora svårigheter kämpande nyodlare allt
det stöd och den lindring, som kan medgivas dem. Även ur synpunkten
av statens intresse att i möjligaste mån tillmötesgå den icke bofasta
befolkningens behov av nya odlingsmöjligheter samt uppmuntra efterfrågan
å därtill lämplig jord, håller riksdagen före, att ytterligare förbättringar
av upplåtelsevillkoren kunna vara välbetänkta. I sådant avseende
har uti senare delen av motionerna nr 45 i första och nr 94 i
andra kammaren framhållits önskvärdheten av dels höjande av statsbidraget
såväl för innehavare av odlingslägenhet som av skogstorp till 1,500
kronor att utbetalas på sätt och under villkor, som av motionärerna
närmare angivits, varvid jämväl föreslagits beräkning av ränta å endast
viss del av statsbidraget, dels ock en i någon mån utsträckt rätt till
skogsfångst.

Riksdagen finner, med fasthållande av nyss angivna synpunkter,
ifrågavarande förslag vara väl grundat.

I sammanhang därmed har i samma motioner, i syfte att ytterligare
främja odlingsföretag av nu ifrågavarande art, föreslagits utredning an -

Riksdagens skrivelse Nr 273.

gående lämpligheten av att vid upplåtelser allmänna jordbruks- och koloniseringssynpunkter
mera än hittills komma i betraktande i stället för att,
såsom motionärerna ej utan fog hålla före, bliva tillbakasätta för en ur
rådande skogsförvaltningssynpunkter visserligen helt naturlig omtanke om
skogsvårds- och bevakningsintressena å ifrågavarande kronoområden. Det
är givetvis icke riksdagens — liksom ej heller motionärernas — mening,
att sistnämnda intressen skulle frånkännas behörigt beaktande. Eiksdagen
måste emellertid i likhet med motionärerna anse, att en sådan anordning
skulle yara tillrådlig, varigenom upplåtelser av odlingslägenheter och förvaltningen
av därtill avsedda områden anförtroddes åt andra organ eller
personer än allenast den skogsförvaltande personalen. Samverkan i en
eller annan form mellan revirförvaltare och den eller de personer, vilkas
uppgift sålunda skulle bliva att särskilt tillvarataga odlingsintressena,
synes riksdagen böra komma till användning.

Emellertid kan med fog ifrågasättas, huruvida en dylik anordning
med medbestämmanderätt för andra än skogsstatstjänstemän vid odlingslägenheters
upplåtande kan genomföras, utan att vissa delar av ifrågavarande
kronoparker och överloppsmarker, åtminstone sådana, där odlingsmöjligheter
förefinnas i någon betydligare utsträckning, helt frånskiljas
skogsstatens förvaltning eller i varje fall i vissa avseenden frigöras därifrån.

I alla händelser synes sistberörda angelägenhet vara av den vikt,
att densamma, såsom motionärerna föreslagit, synes böra komma under
Eders Kungl. Maj:ts omprövning.

Beträffande slutligen de å kronoparkerna i de sex nordligaste länen
befintliga vissa hemman såsom slåtterlägenheter tilldelade ströängar och
dessas betydelse för koloniseringsmöjligheterna inom nämnda län, har
riksdagen förut erinrat om de av statsmakterna redan tagna steg i riktning
mot dessa ängars förvärvande såsom önsvärda tillskott till statens
för kolonisation avsedda marktillgångar. Emellertid synes det åt Eders
Kungl. Maj:t av riksdagen i sådant avseende lämnade medgivande icke
hava fått den praktiska betydelse man avsett, möjligen beroende därpå,
att viss bestämd plan för inlösen av ströängarna hittills saknats, ävensom
att uppdraget att söka träffa avtal om dessa ängars inlösen helt
överlämnats åt vederbörande revirförvaltare såsom en angelägenhet, intimt
förbunden med dessas övriga, uteslutande på skogens vederbörliga
vård inriktade tjänsteverksamhet.

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Motionen nr 91 i andra kammaren avser, såsom därav klart framgår,
ett fullföljande — ehuru planmässigare och kraftigare än hittills —
av statens verksamhet för inlösen av dessa ströängar, i avsikt att sedermera
upplåta dem till odlingslägenheter.

I motionen nr 100 i samma kammare påfordras däremot statsinköp
endast av sådana disponerade ströängar, vilkas förvärvande kan vara
påkallat av skogsvårdshänsyn. I övriga fall anses det, enligt sistberörda
motion, fördelaktigare och förenat med mindre omgång att medgiva ägare
av hemman, till vilket ströäng hör, rätt att själv till annan med äganderätt
upplåta sådan äng till odling och bebyggande, varjämte, enligt motionärernas
mening, i sådan ordning nybildad jordbrukslägenhet lämpligen
borde medgivas viss rätt till skogsfångst samt kreatursbete å närbelägen
kronomark.

Det torde enligt riksdagens mening vara obestridligt, att dessa
disponerade ströängar, vilka representera högst avsevärda arealer jord
av ofta god, stundom utmärkt och till uppodling lämplig naturlig beskaffenhet,
numera förlorat högst väsentligt i värde för sina innehavare.

Därjämte synas avsevärda olägenheter vara förbundna med ströängarnas
bibehållande, särskilt ur synpunkten av att ängarnas tillvaro
utgör ett allvarligt hinder för renskötseln. Också har förutvarande landshövdingen
i Norrbottens län, nuvarande statsrådet och chefen för civildepartementet
O. von Sydow i en, på särskilt uppdrag av Eders Kungl.
Maj:t, avgiven underdånig skrivelse, för vars innehåll en redogörelse
finnes intagen såsom bilaga till en vid nästförflutna riksdag väckt motion
nr 3, främst ur synpunkten av lappbefolkningens intresse hemställt om
utredning angående inlösen för kronans räkning av de inom lappmarkerna
belägna ströängar.

Riksdagen för sin del anser ifrågavarande ängslägenheters värde ur
odlingssynpunkt vara till fyllest påvisat. Oberoende av det slutliga resultatet
av den allmänna jordundersökning, som ovan i annat sammanhang
förordats, torde dessa ströängar således i största omfattning böra
med snaraste tillvaratagas i kolonisationssyfte.

Frågan, huruvida i de enskilda fallen företrädesvis hör väljas den
förra eller den senare av de i sistberörda båda motioner anvisade vägarna,
vilka enligt riksdagens förmenande icke behöva eller böra utesluta
varandra, torde lämpligen böra prövas i sammanhang med den utredning
angående ifrågavarande ströängar, varom motionärerna hemställt och

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 91 käft. (Nr 273.) 6

Riksdagens skrivelse Nr 273.

vilken, såsom framgår ay vad nyss anförts, jämväl riksdagen finner böra
snarast möjligt åvägabringas. ''

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en allmän undersökning
rörande statens för kolonisationsändamål tillgängliga och därtill tjänliag
marktillgångar inom de sex nordligaste länen i syfte att vinna en allmän
översikt över belägenheten, storleken och beskaffenheten av jord,
som kan befinnas lämplig för utläggande av såväl odlingslägenheter som
under äganderätt upplåtna, självständiga jordbruk, ävensom en förberedande
plan för områdenas fördelning i nu nämnda hänseenden.

Vidare får riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj.t måtte dels
efter verkställd utredning för riksdagen framlägga förslag till ändrade
och förbättrade villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å kronoparker
och överloppsmarker i de sex nordligaste länen, huvudsakligen avseende
förhöjning av odlingsbidraget samt gynnsammare lyftnings- och återbetalningsvillkor
för detta bidrag, dels och taga under omprövning, huruvida
sådan ändrad ordning för de å nämnda kronoområden belägna större,
sammanhängande odlingsmarkers förvaltande och upplåtande, som av
motionärerna närmare angivits, må vara möjlig eller önskvärd.

Slutligen får riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t
låta undersöka och utreda, i vilken utsträckning och på vilka villkor
möjlighet lämpligen må kunna beredas för upplåtande till odlingslägenheter
eller under äganderätt av de å kronoparker inom de sex nodligaste
länen befintliga, s. k. disponerade ströängar.

Stockholm den 18 september 1914.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Nva Tryckeri-Aktiebolaget, 1914.