Riksdagens skrivelse AV 263 (Riksdagsskrivelse 1922:263)

Riksdagens skrivelse AV 263.

Nr 263.

Godkänd av första kammaren den 7 juni 1922.
Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1922.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av postsparbanken
och införande av postgirorörelse m. m.

(Sammansätta stats- och bankoutskottets utlåtande nr 9.

Till Konungen.

I en den 10 mars 1922 dagtecknad proposition, nr 152, har
Kungl. Maj:t under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag före- .
slagit riksdagen

dels besluta,

att postsparbanken skall med utgången av år 1922 upphöra såsom
självständigt ämbetsverk och vid ingången av år 1923 inordnas i postverket,
som i följd därav skall vid sistnämnda tidpunkt övertaga postsparbankens
samtliga tillgångar och skulder;

att, vid bifall härtill, det under sjunde huvudtiteln uppförda ordinarie
reservationsanslaget till upprätthållande av postsparbankens verksamhet
skall från och med år 1923 utgå ur riksstaten ävensom att
inkomster av postsparbanksrörelsen icke skola upptagas bland egentliga
statsinkomster i riksstaten för tiden 1 januari—30 juni 1923;

att postgirorörelse skall, likaledes med ingången av år 1923, införas
i Sverige;

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 14 samt. Nr 263.

Riksdagens skrivelse Nr 263.

dels godkänna ett vid propositionen fogat förslag till förordning
angående postsparbanks- och postgirorörelserna;

dels besluta att, i anledning av postsparbankens inordnande i postverket
och postgirorörelses införande i Sverige, särskilda postfullmäktige
skola för tiden från och med 1923 års ingång förordnas av Kungl.
Maj:t och att antalet dylika fullmäktige skall vara tre, av vilka en utses
bland fullmäktige i riksbanken och eu bland fullmäktige i riksgäldskontoret; dels,

för tillämpning från och med den 1 .januari 1923, antaga ett
likaledes vid propositionen fogat förslag till ändring i vissa delar av avlöningsreglementet
den 19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfalls verk, ävensom besluta,
att under avdelningen A. av den vid nämnda avlöningsreglemente såsom
bilaga fogade tjänsteförteckning skola beträffande postverket upptagas
följande nya befattningar, nämligen i 15:e lönegraden kamrer samt i 17:e
lönegraden förste kamrer;
dels besluta,

att antalet nedan angivna ordinarie befattningar vid postverket

skall utgöra:

från och med den 1 juli 1922

förste kamrer...................1,

byråchef.....................5,

från och med den 1 januari 1923

revisor......................6,

kamrer......................*2;

att postsparbanksdirektören, överdirektören Per Elof Lindström skall
från och med den 1 januari 1923 vara placerad å särskild indragningsstat
för postverket med rätt för honom att, så länge han kvarstår å
ifrågavarande stat, utan tjänstgöringsskyldighet uppbära fast avlöning i
enlighet med bestämmelserna i nu gällande avlöningsreglemente för postsparbanken
;

att i fråga om överförande vid 1923 års ingång av tjänstemän i
postsparbanken till postverkets ordinarie stat eller till särskild övergångsstat
för sistnämnda verk skola gälla de i statsrådsprotokollet angivna
grunder; samt

att till ordinarie tjänsteman i postsparbanken, som under år 1922
ägt uppbära någon del av avlöningen i förskott och som den 1 januari
1923 överflyttas till postverket, vare sig å dess ordinarie stat eller å särskild
övergångsstat, skall — därest så icke genom särskilt bemyndigande

Riksdagens skrivelse Nr 263.

redan dessförinnan skett — vid ingången av år 1923 på statsverkets
bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle
hava i den befattning, han vid utgången av december månad 1922 innehade
i postsparbanken, i förskott uppburit för januari månad 1923, därest
postsparbanken då kvarstått såsom självständigt ämbetsverk;

dels ock medgiva, att Kungl. Maj:t må utfärda nödiga bestämmelser
i fråga om tjänstemännens i postsparbanken övergång den 1 januari
1923 på postverkets ordinarie stat eller placering å särskild övergångsstat
för sistnämnda verk.

Propositionens inneböi’d var i huvudsak följande.

Postsparbanken, som nu är att betrakta såsom ett självständigt
ämbetsverk, inordnas från 1923 års början i postverket, där den organiseras
såsom en byrå i generalpoststyrelsen. Den särskilda postsparbanksstyrelsen
upphör och den beslutanderätt, som hittills tillkommit
denna styrelse, överflyttas till generalpoststyrelsen, där den utövas antingen,
efter föredragning, av generaldirektören eller, utan föredragning,
av byråchefen å postsparbanksbyrån. Den sakkunskap i finansiella och
allmänna frågor, som till följd av postsparbanksstyrelsens sammansättning
hittills stått till styrelsens förfogande, skall vid behandling av viktigare
ärenden, särskilt medelsplaceringen, tillföras generalpoststyrelsen
genom särskilda fullmäktige.

Samtidigt införes i Sverige, efter mönster från utlandet, postgirorörelse,
d. v. s. förmedling genom postverket av likvider mellan firmor
och enskilda, myndigheter och inrättningar på ett mera bankmässigt samt,
när systemet nått en viss utveckling, betydligt enklare och billigare sätt
än postanvisnings- och postförskottsrörelserna erbjuda. Genom den nya
rörelsen införas betalningsmetoder, som innebära en kraftig inbesparing
av kontanta penningmedel. I rörelsen deltaga alla fasta postanstalter,
medan bokföringen och kontrollen centraliseras till vissa postgirokontor,
tills vidare i regel organiserade såsom -avdelningar av postkontoren i
vissa större städer. Å medel, som innestå å postgirokonto, beräknas
ränta. Vid behandlingen av frågor, som röra placeringen av i postgirorörelsen
innestående medel, förstärkes generalpoststyrelsen med förenämnda
fullmäktige. Postgiroärendena förläggas till samma byrå i
generalpoststyrelsen, som, enligt förestående, skulle handhava postsparbanksärendena.

Arbetssätt och arbetsmetoder inom postsparbanken skola förenklas.

I och med postsparbankens inordnande i postverket försvinner postsparbanken
från riksstatens såväl inkomst- som utgiftssida.

Riksdagens skrivelse Nr 263.

Särskilda bokslut upprättas för postsparbanks- och postgirorörelserna.
Uppkommande vinst fonderas.

Med hänsyn till de med en planerad omläggning av bokföringssystemet
inom postsparbanken förenade engångskostnader beräknas icke
något överskott å postsparbanksrörelsen för första halvåret 1923.

Frågan om vidtagande av åtgärder för skolungdomens fostran till
sparsamhet genom införande, på sätt postsparbankssakkunnige ifrågasatt,
av skolsparkassevérksamhet i förbindelse med postsparbanken bör bliva
föremål för ytterligare utredning.

Postspar- Den ena av de huvudfrågor, som i propositionen underställas riks ^ofganisa-

dageri> den om postsparbankens omorganisation, består i själva verket av
tion. flera mindre spörsmål: postsparbankens bibehållande över huvud taget-,
bankens bibehållande såsom självständigt ämbetsverk eller inordnande i
postverket samt bankens inre organisation.

Att postsparbankens organisatoriska förhållanden nu åter kommit
under statsmakternas behandling, fastän ej mer än tio år förflutit sedan
postsparbanken, efter en grundlig utredning, sattes på ordinarie stat och
erhöll en mera självständig ställning, synes huvudsakligen bero på följande
omständigheter.

I den skrivelse den 22 oktober 1919, varmed postsparbanksstyrelsen
framlade förslag till ny stat för postsparbanken för år 1921, framhöll
styrelsen, att postsparbankens verksamhet under de senare åren
väsentligt utvidgats samt att förhållanden, som kristiden framkallat, nödvändiggjorde
eu mera ekonomisk och affärsmässig skötsel av bankrörelsen.
Dessa och andra omständigheter påkallade, enligt styrelsens mening, en
ganska genomgripande ändring av verkets organisation. Styrelsen föreställde
sig, att de antydda frågorna borde tagas under omprövning i
sammanhang med frågan om den lönereglering för postsparbanken, som
på angivna grunder »torde få anses som en tidsfråga av kort frist».
Frågan om lönereglering för ämbetsverket i dess helhet och frågan om
omorganisation av verkets s. k. bankavdelning borde enligt styrelsens
förmenande behandlas i ett sammanhang. När postsparbanksstyrelsen
en månad senare, sedan fråga uppkommit om postsparbankens införande
i riksstaten från och med år 1921, till chefen för finansdepartementet
yttrade sig om nytt förslag till stat för postsparbanken och överlämnade en
redogörelse för postsparbankens ekonomiska ställning, framhöll styrelsen
såsom knappast antagligt, att postsparbankens inkomster för år 1921 komme
att täcka utgifterna, om däri inräknades dyrtidstillägg. Skulle så bliva
förhållandet och tillskott av statsmedel erfordras, ansåg styrelsen att
sådant lämpligen borde lämnas under form av bidrag till dyrtids -

Riksdagens skrivelse Nr 263.

tillägg. Häremot inlade statskontoret, i ett i ärendet avgivet utlåtande,
eu bestämd gensaga. Frågan om dyrtidstillägg till postsparbankens befattningshavare
borde, enligt statskontorets mening, under inga omständigheter
få ordnas på -sådant sätt, att statsverket nödgades göra något
tillskott. Postsparbankens rörelse syntes statskontoret böra organiseras
så, att den själv kunde bära de erforderliga utgifterna för dyrtidstillägg
åt bankens befattningshavare.

Den sålunda framförda och understrukna frågan om behovet av en
omorganisation av postsparbankens bankavdelning upptogs av chefen för
finansdepartementet, som vid föredragning av frågan om utgiftsstat för
postsparbanken för år 1921 (se propositionen nr 331 till 1920 år riksdag)
förklarade sig komma att föreslå Kungl. Maj:t vidtagandet av åtgärder
för en skyndsam utredning av frågan om en fullständig omorganisation av
postsparbanken. Även riksdagen uttalade (i skrivelse nr 7) önskvärdheten
av en skyndsam utredning rörande postsparbankens omorganisation.

Förlusten på postsparbanksrörelsen, som år 1918 utgjort något mer
än 44,000 kronor, hade för år 1919 stigit till inemot 190,000 kronor.

Under sådana omständigheter tillkallades i juli 1920 de s. k.
postsparbankssakkunnige, vilkas i november 1921 avgivna betänkande
ligger till grund för den föreliggande propositionen. Av i sagda betänkande
meddelade uppgifter angående postsparbankens verksamhet under
åren 1884—1920 och av riksdagen införskaffade motsvarande uppgifter
för år 1921 framgår bland annat,

att under postsparbankens hela tillvaro till utgången av år 1921 i
banken insatts sammanlagt i runt tal 511 miljoner kronor och från
banken uttagits sammanlagt i runt tal 467 miljoner kronor;

att delägarnas behållning den 31 december 1921 utgjorde i runt
tal 100 miljoner kronor;

att antalet delägare vid sistnämnda tidpunkt uppgick till 672,901;

att vid samma tidpunkt i medeltal innestod 149 kronor på varje
motbok;

att driftkostnaden för år 1921 uppgått till 947,090 kronor, motsvarande
i medeltal 1 krona 5 öre för varje omsättning (insättning och uttagning)
och 0.94 procent av delägarnas behållning vid utgången av sistnämnda
år;

att under vissa år på postsparbanksrörelsen uppstått en förlust av
sammanlagt 836,265 kronor, under andra år en vinst av sammanlagt
1,700,412 kronor;

att banken under åren 1884—1921 i preskriberade medel tillförts ett
sammanlagt belopp av 1,174,334 kronor; samt

Riksdagens skrivelse Nr 263.

Postsparbankens
bibehållande.

att till nedskrivning av obligationers värde av vinsten under årens
lopp använts sammanlagt 897,966 kronor.

Under tiden 1 januari—30 april 1922 har i postsparban -

ken insatts sammanlagt............. 18,085,877: —

Under samma tid har uttagits............. 8,893,655: 52

Det sammanlagda insättningsbeloppet överstiger alltså

summan av uttagna belopp med icke mindre än . . 9,192,221: 48

Delägarbehållningen vid utgången av april månad 1922 uppgick
således till omkring 110 miljoner kronor.

Den sammanlagda vinst, som enligt ovanstående skulle hava uppstått
för tiden intill 1921 års slut, eller i runt tal 864,000 kronor, kan
sägas helt och hållet bestå av preskriberade medel, vilkas summa med
mer än 300,000 kronor överstiger vinstsumman.

Vad medelsplaceringen beträffar g av en på postsparbanksstyrelsens
föranstaltande verkställd utredning rörande medelavkastningen av postsparbankens
hela innehav den 31 augusti 1921 av räntebärande valutor,
uppgående till ett bokfört värde av omkring 94 miljoner kronor, vid
handen, att denna avkastning utgjorde 5.2084 % för år, och sedermera
verkställda placeringar hava icke minskat, utan tvärtom bidragit till ökning
av denna avkastningsprocent.

Vid verkställandet av den ovan omförmälda utredningen har det legat
nära till hands att undersöka, huruvida postsparbanken verkligen har en
uppgift att fylla och, om så är fallet, äger förutsättningar att kunna fylla
densamma eller om det ej är riktigare att först som sist avveckla dess
verksamhet. Föredragande departementschefen har, i likhet med postsparbankssakkunnige,
funnit postsparbankens verksamhet och uppgifter
vara av den gagnande art för det allmänna, att dess avveckling icke
kan ifrågasättas, och till detta uttalande knutit den förhoppningen, att
banken i framtiden skall kunna lämna överskott.

Riksdagen har visserligen funnit anmärkningsvärt, att ett .bättre
ekonomiskt resultat av postsparbankens verksamhet icke nåtts, men då
till följd av mera gynnsam medelsplacering man numera kan räkna med
en bättre avkastning av bankens fonder samt då, med förändrad
organisation, förvaltningskostnaderna böra kunna nedbringas avsevärt
under de belopp, vartill de tidigare uppgått, har riksdagen kommit till
den uppfattningen, att banken, som otvivelaktigt har en riksgagnelig uppgift
att fylla, icke saknar förutsättningar att i framtiden fylla denna uppgift
på ett även ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt.

Riksdagens skrivelse Nr 263.

Om sålunda postsparbanken anses böra fortsätta sin verksamhet, Postsparär
den viktigaste förutsättningen härför, att dess yttre och inre organisa - amining8till
tion anpassas efter nutida krav och gives den största möjliga effektivitet. postveÅet.
Postsparbankssakkunnige både trott sig kunna nå detta mål genom att
bland annat föreslå, att postsparbanken införlivas med postverket såsom
en byrå i generalpoststyrelsen. Härom voro sakkunnige emellertid ej
ense, i det deras ordförande, generaldirektör Juhlin, i ett särskilt yttrande
uttalade sig för postsparbankens bibehållande såsom självständigt
ämbetsverk. Och när sedermera yttranden i ämnet infordrades från vissa
myndigheter, mötte förslaget från deras sida ett starkt motstånd. Såväl
reservantens som myndigheternas motivering framgår av den härför i propositionen
(sid. 14—18) lämnade redogörelsen.

De viktigare skälen för och emot synas hava blivit sammanfattade
i det uttalande, vederbörande departementschef gjorde till statsrådsprotokollet
vid ärendets föredragning. Han yttrade därvid följande:

»Vid postsparbankens inrättande torde man hava utgått från, att
postsparbanken skulle i organisatoriskt avseende inordnas i postverket.

Såsom tidigare erinrats, framhöllo sålunda de av Kungl. Maj:t den 16 december
1881 tillkallade kommitterade för avgivande avyttrande och förslag
i fråga om inrättande av en under statens garanti ställd allmän postsparbank
i sitt den 23 december 1882 avgivna betänkande — sedan de förordat
inrättandet av en postsparbank — att då den allmänhet, som
komme att begagna sig av postsparbanken, skulle i sådant avseende
uteslutande betjänas av postanstalternas tjänstemän, det vore ydligt,
att ledningen av postsparbankens angelägenheter borde uppdragas åt
den myndighet, vilken styrelsen över postverket vore anförtrodd. Trots
detta uttalande erhöll banken emellertid enligt kommitterades förslag,
vilket av statsmakterna i huvudsak godtogs, redan från början en organisationsform,
som gjorde den till en från postverket fristående institution.
Visserligen skulle postsparbanksärendena handläggas inom en i generalpoststyrelsen
nyinrättad, på extra stat uppförd byrå, den s. k. postsparbanksbyrån,
vars chef var byråchef i generalpoststyrelsen, men överstyrelsen
för postsparbanken uppdrogs ej åt generalpoststyrelsen utan åt en
särskild styrelse, som utgjordes av generalpostdirektören såsom ordförande,
förenämnde byråchef såsom föredragande och tre andra ledamöter, av
vilka en förordnades av Kungl. Maj:t, en utsågs av fullmäktige i riksbanken
och en av riksgäldsfullmäktige. Formellt var chefen för postsparbanksbyrån
ända till år 1902 ledamot av generalpoststyrelsen, men
då denna byrå redan från början torde hava ansetts såsom ej tillhörande
postverket, kom ej heller byråchefen att i verkligheten utöva något ledamot -

Riksdagens skrivelse Nr 263.

skap i generalpoststyrelsen. Då han sistnämnda år frikallades från ledamotskåpet
ifråga, innebar detta därför ej någon förändring i byråchefens dittillsvarande
ställning, sådan densamma i v.erkligheten kommit att gestalta sig.

De band, som från början förenat postsparbanken med postverket,
lossades ytterligare, då postsparbanken år 1904 erhöll egen huvudkassa.
Först genom beslut av 1911 års riksdag erhöll postsparbanken
emellertid formellt en fristående ställning, i det densamma uppfördes
på ordinarie stat som ett självständigt ämbetsverk. Härigenom inträdde
dock i stort sett icke någon förändring i bankens dittillsvarande förhållande
till postverket.

Det nu av postsparbankssakkunniga framlagda förslaget till omorganisation
av postsparbanken innebär en väsentlig förändring av bankens
nuvarande organisation och ställning i förhållande till postverket. Förslaget
avser en lösning av det organisatoriska problemet, som visserligen
erbjuder viss likhet med den tidigast tillämpade organisationsformen,
men dock företer betydande skiljaktigbeter från densamma. Enligt förslaget
skulle sålunda postsparbanken helt uppgå i postverket och den
byrå, på vars handläggning postsparbanksärendena skulle ankomma, i
organisatoriskt hänseende erhålla i huvudsak samma ställning i generalpoststyrelsen
som övriga byråer. Den speciella sakkunskap på affärslivets
område, som ansetts nödvändig för bedömande av viktigare postsparbanksärenden,
såsom medelsplacering och dylikt, skulle enligt förslaget
tillföras generalpoststyrelsen genom särskilda fullmäktige.

Givetvis kan det synas vara ägnat väcka betänkligheter att nu
ånyo upptaga frågan om postsparbankens ställning till postverket, då
relativt kort tid förflutit, sedan statsmakterna tagit ståndpunkt till
nämnda fråga. Att märka är emellertid till en början, att i varje fall
en lönereglering för postsparbankens personal icke längre kan anstå och
att man i sammanhang därmed blir nödsakad taga ståndpunkt till vissa
organisatoriska frågor och fastlåsa bankens organisation för längre tid
framåt. Härtill kommer, att det förslag till införande av postgirorörelse,
som jag i det följande kommer att förorda, är ägnat att i hög grad inverka
på bankens ställning i förevarande avseende. Den erfarenhet, som sedan
den senaste omorganisationen 1911 vunnits av bankens verksamhet, torde
ock hava visat, att de förhoppningar, vilka vid denna omorganisation
ställdes på bankens framtida utveckling, icke blivit annat än i ringa mån
infriade. Sålunda har hittills någon verklig vinst av postsparbanksrörelsen
icke uppkommit, utan har denna rörelse snarare visat sig gå med
förlust. Även om detta till viss grad varit beroende av de särskilda
tidsförhållandena, torde dock orsaken i icke ringa mån kunna tillskrivas

Riksdagens skrivelse AV 203.

de former, under vilka banken för närvarande arbetar. Enligt mitt förmenande
kan därför den omständigheten, att statsmakterna tidigare tagit
ståndpunkt till frågan om bankens organisation, ej få utgöra hinder för
att denna fråga nu ånyo göres till föremål för noggrann omprövning,
helst om hänsyn tages till de närvarande förhållandena, då det gäller
att å varje område söka ernå största möjliga förenklingar och besparingar
inom statsförvaltningen. Det av postsparbankssakkunniga framlagda förslaget
kan ej heller, såsom nyss antytts, anses innebära allenast genomförandet
av eu tidigare för banken prövad organisationsform.

Beträffande själva saken vill jag till eu början framhålla, att jag
till fullo delar den uppfattning, som chefen för finansdepartementet
år 1911 uttalat i fråga om nödvändigheten av att banken erhåller en
stark; organisation och att den gives en rörelsefrihet, som medgiver de
initiativ från bankledningens sida, vartill utvecklingen kan föranleda. Å
andra sidan torde man dock icke kunna bortse från det intima samarbete,
som förefinnes och enligt min mening alltjämt måste förefinnas mellan
postsparbanken och postverket. Det är sålunda att märka, att postverket
för närvarande förmedlar så gott som postsparbankens hela inlåningsrörelse
samt huvudparten av alla uttagningar från banken. Jämväl för
framtiden torde postsparbanken nödgas taga postverkets tjänster i anspråk
i lika stor omfattning som förut. Bankens verksamhet är därför
till väsentligaste del beroende av postverket och dess tjänstemän.

Den naturliga anslutning till postverket, som alltså förefinnes, utgör
uppenbarligen ett starkt skäl för postsparbankens införlivande med
postverket, dock under förutsättning att, jämväl efter en dylik införlivning,
banken kan beredas den fasta organisation och dess ledning den
självständiga ställning, som ett handhavande på tillfredsställande sätt av
bankens angelägenheter kräver.

I detta sammanhang torde böra betonas, att generaldirektören och
chefen för postverket redan nu i sin självskrivna egenskap av ordförande
i postsparbanksstyrelsen är postsparbankens högste chef. Enligt gällande
bestämmelser är generaldirektören ensam bestämmande i alla de ärenden,
som inför honom föredragas av postsparbanksdirektören, och i fråga om
ärenden, som föredragas i den samlade postsparbanksstyrelsen, äger generaldirektören,
i händelse av lika röstetal, utslagsröst. Postsparbanksdirektören
är alltså icke utrustad med den vidsträckta befogenhet att
själv träffa avgöranden, som i allmänhet är medgiven chefer för statens
verk, utan intager i verkligheten ungefär enahanda ställning som en
byråchef i generalpoststyrelsen. Enligt instruktionen för postsparbanken
äger han ej att självständigt avgöra annat än ärenden av mindre vikt.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 14 samt. Nr 263. 2

Riksdagens skrivelse Nr 263.

Chefen för förutvarande postsparbanksbyrån både ungefär enahanda befogenhet
som postsparbanksdirektören nu har. Bankens uppförande på
ordinarie stat medförde sålunda i detta hänseende ingen verklig förändring.

Det mått av självständighet och rörelsefrihet, som för närvarande
tillkommer postsparbanksdirektören, torde utan svårighet och om så anses
önskvärt även i ökad grad kunna beredas chefen för den byrå i
generalpoststyrelsen, vilken enligt postsparbankssakkunnigas förslag skulle
inrättas för handhavande av postsparbanksrörelsen. De sakkunniga hava
jämväl i sitt förslag utgått ifrån att nämnde byråchef skulle erhålla
eu relativt vidsträckt befogenhet. Ej heller i övrigt synes den ifrågasatta
sammanslagningen behöva utgöra hinder för att åt banken gives en praktisk
och affärsmässig samt med liknande företag jämförlig förvaltning.

För egen del kan jag ej heller finna, såsom från vissa håll gjorts
gällande, att postsparbanksrörelsens beskaffenhet i och för sig skulle utgöra
något hinder för hankens inordnande i postverket, särskilt sedan
banken numera befriats från så gott som alla de banken förut åliggande
uppgifter, vilka legat vid sidan av dess egentliga verksamhet. Postsparbankens
centralförvaltning synes i stort sett kunna betecknas såsom en
bokföringsanstalt för postanstalternas postsparbanksrörelse och ett organ
för medelsplacering. Vad bokföringen angår, så lärer denna kunna ske på
ett fullt lika tillfredsställande sätt i generalpoststyrelsen som i en självständig
postsparbank. Ej heller torde det med fog kunna befaras, att
medelsplaceringen, som för eu anstalt av den typ, postsparbanken tillhöra
icke torde vara allt för komplicerad, skulle lida men genom bankens införlivande
med postverket. Den sakkunskap på det finansiella området*
som givetvis måste förefinnas i postsparbanksledningen, torde på ett tillfredsställande
sätt kunna tillföras densamma genom den av sakkunniga
föreslagna fullmäktigeinstitutionen. I övrigt torde postverket genom sina
organ och sin organisation väl lämpa sig icke blott för hankens inlåning
utan jämväl för en bekväm medelsredovisning och för en betryggande
kontroll å denna redovisning. Bankledningens främsta uppgift efter en
införlivning med postverket skulle därför säkerligen bliva att med smidig
anpassning till postverkets apparat skapa en för bankens säregna förhållanden
avpassad, enkel och billig men effektiv organisation. Men förvisso har
postverkets ledning på detta område haft att lösa väl så svåra uppgifter
vid uppbyggandet av verkets nuvarande organisation och arbetsmetoder.
Inom postverket har som bekant sedan länge ett livligt arbete pågått
för åstadkommande av förenklade och förbilligande arbetsmetoder inom
rörelsens samtliga grenar. Bankens införlivande med postverket torde
därför enligt min mening vara ägnat att i hög grad främja den tekniska

Riksdagens skrivelse Nr 263.

reformeringen inom banken. Jag vill jämväl här framhålla, att generalpoststyrelsen,
som avstyrkt det föreliggande förslaget, dock förklarat, att
intet absolut hinder förefunnes för att postsparbankens åligganden skulle
kunna fullgöras av eu byrå inom styrelsen. De postdirektörer och posttjänstemän,
vilka av generalpoststyrelsen blivit satta i tillfälle att yttra
sig i frågan, hava, enligt vad jäg erfarit, i allmänhet antingen tillstyrkt
postsparbankssakkunnigas förslag eller oek förklarat sig icke hava något
att erinra mot den ifrågasatta sammanslagningen.»

Efter att hava framhållit att vid införande av postgirorörelse den
centrala organisationen skulle kunna göras gemensam för postsparbanksoch
postgirorörelserna samt att enahanda sakkunskap måste anlitas vid
frågor om placering av båda rörelsernas medel, fortsatte departementschefen: »Mot

de sakkunnigas föreliggande förslag har anmärkts, bland annat,
att det skulle vara förenat med olägenheter att vidtaga eu anordning,
varigenom chefen för den byrå i generalpoststyrelsen, som skulle handlägga
postsparbanksärenden, skulle bliva ledamot av generalpoststyrelsen
och varigenom övriga byråchefer skulle bliva tvungna att närvara i styrelsen
även vid avgörandet av postsparbanksfrågor. Härtill torde dock
kunna genmälas, att det uppenbarligen måste vara till nytta för chefen
för postsparbanksbyrån att icke alldeles förlora kontakten med postanstalterna,
det organ som i stort sett representerar postsparbanken gent
emot allmänheten. För utfärdande av reglementariska bestämmelser rörande
postsparbankstjänsten vid postanstalterna torde det säkerligen även
vara behövligt för ifrågavarande byråchef att äga en viss kännedom om
förhållandena vid postverket. Givetvis borde dock denne byråchef i lämplig
omfattning befrias från skyldighet att närvara i generalpoststyrelsen vid
avgörandet av till andra byråer hörande ärenden, liksom å andra sidan
övriga byråchefer i generalpoststyrelsen i regel icke skulle deltaga i
behandlingen av rena postsparbanksärenden. De bestämmelser, som i
förevarande avseenden påkallas för att bereda postsparbanksbyråns chef
nödig självständighet inom generalpoststyrelsen, skulle det ankomma på
Kungl. Maj:t att meddela genom ändringar i styrelsens instruktion.

Utöver vad ovan framhållits torde jämväl i övrigt vissa fördelar
stå att vinna genom den ifrågasatta omorganisationen. Sålunda måste
det betecknas såsom en fördel, därest postverket, som redan nu förmedlar
huvudparten av postsparbanksrörelsen, finge övertaga hela postsparbanksdriften,
varigenom ansvaret för denna rörelse i dess helhet komme att
påvila en enda verksstyrelse. Härigenom skulle jämväl den nu föreliggande
oegentligheten, att posttjänstemännen vid sin tjänsteutövning

Riksdagens skrivelse Nr 263.

lyda under två skilda styrelser, komma att upphöra. Genom postsparbankens
sammanslagning med postverket komme vidare ökad möjlighet att
beredas för eu god rekrytering av bankens personal, medan å andra sidan
för denna personal vidgade befordringsutsikter skulle yppa sig. Genom att
alla reglementariska föreskrifter för postanstalterna finge utfärdas av generalpoststyrelsen
skulle säkerligen också en del förenklingar i postsparbankstjänsten
och i räkenskapsväsendet vid postanstalterna kunna genomföras.
Enligt vad jag får tillfälle beröra i annat sammanhang, torde den ifrågasatta
förändringen i och för sig möjliggöra inbesparing av åtminstone
några tjänstemannabefattningar.

Slutligen må här framhållas, att postsparbankens införlivande med
postverket icke skulle medföra någon förändring i bankens förhållande
till allmänheten, som säkerligen redan nu icke vet annat än att postverket
och postsparbanken äro ett.»

Riksdagen har ägnat detta spörsmål en ingående prövning och därvid
kommit till den uppfattningen, att skälen för postsparbankens införlivande
med postverket väga tyngre än skälen för dess organiserande
såsom ett självständigt ämbetsverk. Visserligen torde driftekonomien
kunna teoretiskt skarpare genomföras och driftresultatet lättare kontrolleras,
även utifrån, vid det senare alternativet, visserligen kan ej
bestridas, att erforderliga reformer i arbetssätt och arbetsmetoder kunna,
teoretiskt sett, åtminstone vad beträffar den centrala förvaltningen lika
väl genomföras inom postsparbanken såsom ett självständigt ämbetsverk
som inom en postsparbanksbyrå i generalpoststyrelsen. Men de störa fördelar
i organisatoriskt avseende förslaget erbjuder hava för riksdagen
varit avgörande. Det verk, som genom sina anstalter helt och hållet förmedlar
postsparbankens huvudsakliga rörelse, inlåningen, som genom sina
redogörare omhändertager och redovisar sparmedlen och i samlade summor
överlämnar dem till postsparbanken, som i stor utsträckning försträcker
postsparbanken medel när, såsom vissa-tider och å vissa orter
är fallet, uttagningarna överstiga insättningarna, som genom sina distriktsförvaltningar
övervakar och tillrättalägger postsparbanksgöromålens handläggning
samt kontrollerar medelsredovisningen, som slutligen genom sin
centralförvaltning eller, rättare sagt, genom tjänstemän i denna utför vissa
göromål åt postsparbanken, detta verk, postverket, bör, enligt riksdagens
åsikt, även hava den centrala ledningen av göromålen, utfärdandet av de
normerande föreskrifterna och den slutliga redovisningen sig anförtrodd.
Kontobokföringen har ur administrativ synpunkt icke sådan betydelse, att
dess förläggning kan avgörande inverka på huvudfrågan, den kan icke

Riksdagens skrivelse Nr 263

bilda underlag för en byrå i egentlig mening, utan motiverar på sin böjd
bildandet av ett kontor, motsvarande de kontor eller avdelningar som
förekomma särskilt inom affärsverkens byråer. Denna fråga förringar således
på intet sätt de nyss anförda organisatoriska skälen för sammanslagningen.
Återstår medelsplaceringen. Riksdagen kan ej finna någon
reell skillnad mellan å ena sidan generalpoststyrelsen, förstärkt med tre
fullmäktige, därav eu från riksbanksfullmäktige och eu från riksgäldsfullmäktige,
och å andra sidan postsparbanksstyrelsen, bestående av, utom
generalpostdirektören och postsparbanksdirektören, tre ledamöter, därav
en från riksbanksfullmäktige och eu från riksgäldsfullmäktige. Ej heller
denna detalj kan användas som motiv för bibehållande av den nuvarande
ordningen. För personalen betyder sammanslagningen den förenklingen,
att den erhåller eu högsta ledning i stället för två, och för postanstalterna
följer förenkling i redovisningen.

Vad slutligen angår åsikten att postsparbankschefen skulle hava
större handlingsfrihet och känna större självständighet, mera intresse,
om han vore postsparbanksdirektör, såsom nu, än om han bleve byråchef
i generalpoststyrelsen, har riksdagen icke kunnat ansluta sig till densamma.

Oavsett de personliga egenskaperna inverka här huvudsakligen de former,
varunder han skall arbeta. Om, såsom departementschefen framhållit,
vid avfattandet av bestämmelserna härom i generalpoststyrelsens instruktion,
man tager nödig hänsyn till den särställning denna byråchef intager,
bör han kunna få fullt lika stor handlingsfrihet som nu är fallet
med postsparbanksdirektören. Riksdagen vill emellertid understryka vikten
av att, medan den nya byråchefen, befrias från deltagandet i generalpoststyrelsen
av löpande ärendena i allmänhet, han i regel bör där
medverka vid avgörandet av de viktigare frågorna, alltså de som särskilt
uppräknas i 23 § av generalpoststyrelsens instruktion, på det att kontakten
med de egentliga postärendena ständigt må upprätthållas.

Riksdagen har därför bifallit Kungl. Maj:ts förslag om postsparbankens
införlivande med postverket från 1923 års ingång.

Postsparbankssakkunnige hade ifråga om postsparbankens inre or- Postspargauisatioip
arbetssätt och arbetsmetoder gjort åtskilliga uttalanden och ^organim™
framlagt åtskilliga förslag. Föredragande departementschefen yttrade tionhärom
följande:

»Av den föreliggande utredningen har jag erhållit den övertygelsen,
att vittgående förenklingar böra kunna genomföras i postsparbankens
arbetssätt och arbetsmetoder. Emellertid torde det icke vara möjligt att
nu taga slutlig ståndpunkt till frågan, i vad mån de av sakkunniga i
detta hänseende uppdragna riktlinjerna böra följas, något som ej heller i

Postgiro (postcheck rörelse.

14 Riksdagens skrivelse Nr 263.

förevarande sammanhang kan anses nödvändigt. Därest postsparbanken
inordnas i postverket, skulle det närmast ankomma på generalpoststyrelsen
att vidtaga åtgärder för vinnande av rationella och tidsenliga arbetsmetoder.
Jag förutsätter, att generalpoststyrelsen skall ägna denna fråga största
möjliga uppmärksamhet.»

Detta uttalande vill riksdagen göra till sitt. Riksdagen förutsätter,
att i de avseenden, där förändringar äro nödvändiga, införandet av nya
metoder sker efter noggrann prövning under hänsynstagande icke blott
till det ekonomiska driftresultatet utan även till bankens trygga och
regelbundna funktion.

Den andra stora frågan, som innefattas i den föreliggande propo1
sitionen, är den om införande i Sverige av en av postanstalterna förmedlad
rörelse av bankmässig natur, postgirorörelse.

Av den redogörelse föredragande departementschefen lämnar till
statsrådsprotokollet framgår, att av de myndigheter och korporationer,
som avgivit utlåtanden i frågan, flertalet i princip tillstyrkt rörelsens införande,
om än erinringar gjorts mot viktiga detaljer. Han yttrar härom
följande:

»I de fall då en tvekande eller mera avvisande hållning intagits,
hava såsom skäl för en dylik ståndpunkt huvudsakligen anförts dels att
— särskilt med hänsyn till den stora användning postremissväxeln fått
i vårt land — något verkligt behov av postcheckrörelses införande icke
skulle föreligga här i landet, dels att förslaget, sådant det framlagts av
postcheckkommittén, påkallade en allt för dyrbar organisation, dels ock
att det vore att befara, att postverket genom att åtaga sig nya uppdrag
droges från sin egentliga uppgift att vara ett kommunikationsverk.

Yad det första av de sålunda anförda skälen beträffar, så kan det
icke förnekas, att postremissväxeln är ett både bekvämt och mycket anlitat
betalningsmedel. Dess användande fordrar dock besök — personligt
eller genom ombud — i bank såväl vid beloppets inbetalande som dess
lyftande, och även med det vitt utgrenade nätet av bankkontor finnes
dock i ett så glest befolkat land som vårt givetvis en stor del personer,
som saknar bekväm tillgång till bank, under det att numera snart sagt
varje person på ett eller annat sätt nås av postverket. Men även om
postremissväxeln i viss mån kan fylla samma ändamål som postchecken,
kan den dock icke skänka alla de fördelar, som äro förenade med
den senare. Jag vill härvid endast erinra om den stora fördel, som
ligger däri, att en person kan få alla till sig ingående postanvisningsbelopp
uppförda på sitt postcheckkonto eller om möjligheten för statens
och kommuners institutioner, föreningar och andra sammanslut -

Riksdagens skrivelse Nr 263.

ii in gar att genom postcheckrörelsen inkassera avgifter. Hava även de
personer, som skola erlägga vederbörande avgifter, postcheckkonton, så
behöva endast räkningarna, de kvitterade medlemskorten eller vad det
nu må vara, överlämnas till postcheckkontoret, som sedan ombestyr alla
erforderliga åtgärder.

Vad vidare angår den särskilt av Svenska bankföreningen påtalade
dyrbara . organisation, som postcheckrörelses införande skulle påkalla,
tillåter jag mig att erinra därom, att postcheckkommittén, trots denna
nog så omfattande organisation, ansett sig kunna påräkna överskott av
rörelsen. Emellertid skulle det även enligt mitt förmenande vara olämpligt
att för eu rörelse, om vars blivande omfattning det icke är möjligt
att döma, tillskapa en organisation med en sådan mängd nya tjänstebefattningar,
som av postcheckkommittén ifragasatts. Hela organisationsfrågan
har emellertid genom det av postsparbankssakkunniga framlagda
förslaget kommit i ett helt annat läge. Då detta organisationsförslag,
vilket jag strax upptager till behandling, enligt min mening torde böra
åtminstone tills vidare prövas, synas organisationskostnaderna icke längre
kunna anföras såsom skäl mot postcheckrörelses införande.

Slutligen har, såsom jag nämnde, även anförts, att postverket
genom att åtaga sig postcheckrörelse kunde dragas ifrån sin verkliga
uppgift. Denna farhåga synes dock ogrundad. Postanstalterna hava
allt sedan postsparbankens tillkomst skött i det närmaste all dess rörelse
med allmänheten, utan att postverket blivit därpå lidande. Icke heller
lärer postverket betjäna allmänheten sämre därför att det fått sig ålagt
stämpelförsäljningen, vissa pensionsutbetalningar, kronoskatteuppbörden
m. m. Det synes mig alldeles uppenbart, att om postcheckrörelse skall
mföras här i landet, det icke kan bliva tal om att därför skapa en helt
och hållet ny institution, och såväl på grund av postcheckrörelsens beskaffenhet
som med hänsyn till postverkets intima beröring med allmänheten
kan det näppeligen ifrågasättas att kombinera postcheckrörelsen
med någon annan nu befintlig statsinstitution än postverket.

Jag torde härmed hava visat, att några bärande skäl icke anförts
mot postcheckrörelses införande. Den stora utbredning, som denna rörelse
fått i en hel del länder, nu senast i vårt grannland Danmark, synes
mig tala för, att postcheckrörelsen skulle hava att fylla ett behov även
här i Sverige. Enligt vad av postcheckkommitténs betänkande framgår,
har ock ett stort antal ekonomiska författare, ledande bankmän, affärsmän
och industriidkare vitsordat postcheckrörelsens nationalekonomiska
betydelse.

Såsom ett ytterligare skäl att införa nu ifrågavarande rörelse till -

Riksdagens skrivelse Nr 263.

låter jag mig framhålla, att vid den under år 1920 hållna världspostkongressen
upprättades ett internationellt postgiroavtal, vartill åtskilliga
länder anslutit sig. Det är givetvis önskvärt, att Sverige blir i tillfälle
att begagna sig av de fördelar, som ett dylikt internationellt avtal
kan medföra.

Fullmäktige i riksgäldskon toret, vilka i princip ej haft något emot
postcheckrörelses införande, hava emellertid i sitt senare yttrande, med
anledning av nu rådande depression inom det ekonomiska livet, ansett sig
höra tillråda, att med beslut om införandet av rörelsen skulle tills vidare
anstå. Jämväl postsparbankssakkunniga hava i sitt betänkande kommit
in på frågan angående de nuvarande tidsförhållandenas lämplighet för
införandet av denna nya rörelsegren. I motsats till riksgäldsfullmäktige
anse emellertid de sakkunniga, att det vore förmånligt att organisera och
starta postcheckrörelse under nuvarande lågkonjunktur, varigenom vunnes,
att densamma kunde inarbetas under jämförelsevis lugna förhållanden och
sålunda vara prövad, när nu rådande depression upphörde och i* följd
därav uppsving i rörelsen inträdde. Den av postsparbankssakkunniga
sålunda framförda synpunkten synes mig hava skäl för sig, i all synnerhet
som den föreslagna omorganisationen av postsparbanken torde —
såsom även av postsparbankssakkunniga framhållits — föra med sig, att
ett rätt avsevärt antal av postsparbankens ordinarie personal eljest skulle
bliva övertalig och icke kunna beredas sysselsättning.»

Under den förberedande utredningen av ärendet hava mycket olika
meningar kommit till synes rörande såväl frågan om införande av postgirorörelse
som beträffande viktiga detaljer i förslaget, särskilt själva
organisationsfrågan. Med hänsyn härtill och då riksdagen icke funnit sig
kunna på den föreliggande utredningen grunda ett bestämt omdöme om
förslaget, har riksdagen ansett''förevarande proposition i vad den avser
införande av postgirorörelse i Sverige icke böra föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.

Förordning '' Den ståndpunkt riksdagen sålunda intagit till Kungl. Maj:ts förslag
angående [ fråga om införande i Sverige av postgirorörelse nödvändiggör åtskilbanksPaodi
liga ändringar i det propositionen bifogade förslaget till förordning angående
postsparbanks- och postgirorörelserna. Sålunda måste ur förordningen
uteslutas §§ 9—17, vilka innehålla särskilda bestämmelser för
postgirorörelsen. Vidare måste §§ 1 och 18—25, innehållande gemensamma
bestämmelser för postsparbanks- och postgirorörelserna, omformuleras
så, att de avse allenast postsparbanksrörelsen. Riksdagen har därför
låtit omarbeta författningsförslaget, därvid några smärre formella ändringar
vidtagits beträffande de i §§ 2—8 inrymda särskilda bestämmel -

postgiro rörelserna.

Riksdagens skrivelse AV 203. 17

serna för pastsparbanksrörelsen. Ändringarna torde icke tarva närmare
motivering.

Mot Kungl Maj:ts förslag att generalpoststyrelsen skulle vid avgö- Fullmäktige.
rande av vissa viktigare postsparbanks- (och postgiro-) ärenden förstärkas
med särskilda sakkunniga, förordnade av Kungl. Maj:t för tre år i sänder,
samt att en av dem borde vara fullmäktig i riksbanken och en fullmäktig
i riksgäldskontor, bär riksdagen intet att erinra.

Med hänsyn till dessa sakkunnigas speciella uppgift är det emellertid,
sedan förslaget om postgirorörelsens införande icke kunnat av riksdagen
nu bifallas, lämpligare att benämna dem postsparbanksfullmäktige
än postfullmäktige. Enär de skulle taga befattning med fondplacering
m. "in. endast för postsparbankens räkning, synas de för dem föreslagna
arvodesbeloppen kunna något reduceras, för postsparbanksfullmäktig,
som är fullmäktig i riksbanken eller riksgäldskontor^ (från 1,800) till
1,200 kronor och för annan postsparbanksfullmäktig (från 4,000) till
3,000 kronor.

Av samma skäl torde arvodet till generaldirektören och chefen för Oeneralpostpostverket,
vilket av Kungl. Maj:t föreslagits höjt (från 18,000) till 22,000 direktörens
kronor, böra bestämmas till 20,000 kronor. a''l° e''

Beträffande den för postsparbanks- och postgirogöromålen från Personal-och
början behövliga ordinarie personalen hade postsparbankssakkunnige be- avigningsräknat
ett behov av 65 tjänstemän med följande fördelning: sporsma .

A. Byrån i generalpoststyrelsen.

I. Gemensam personal.

1 byråchef (20:e lönegraden).

1 sekreterare (15:e lönegraden).

1 förste expeditionsvakt (3:e lönegraden).

1 expeditionsvakt (l:a lönegraden).

manliga tjänstemän.

II. Postsparbanksavdelningen.

kamrerare (tillika personalchef; 15:e lönegraden),
kontrollörer (12:e lönegraden; en för revision och en för
vissa göromål, som nu påvila kassören),
förste postexpeditör (10:e lönegraden; bokföring m. m.,
vaktföreståndare; skulle i huvudsak ersätta förste
aktuarien).

manliga tjänstemän.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 14 samt. Nr 263.

Riksdagens skrivelse Nr 363.

2 postexpeditörer (4:e lönegraden; 1 biträde åt kamrerare^
1 för bokföring och vaktföreståndarskap).

10 kanslibiträden (2:a lönegraden; 2 biträden för revisionen,
1 för diarieföring, 7 för bokföring m. m.).

20 kontorsbiträden (l:a lönegraden; för bokföring m. m.).

kvinnliga tjänstemän.

III. Postgiroavdelningen.

1 kamrerare (tillika personalchef; 15:e lönegraden). 1 ..

1 kontrollör (12:e lönegraden). / manliga tjänstemän.

7 kanslibiträden (2:a lönegraden; 2 för byråarbete, 5 för |

kontobokföring m. m.). [kvinnliga tjänstemän.

1 kontorsbiträde (l:a lönegraden; för byråarbete).

B. Postkontor.

15 kanslibiträden (2:a lönegraden; för kontobokföring 1, ..

m r kvinnliga tjänstemän,

==~65

Departementschefen har beträffande personalförhållandena inom den
av honom föreslagna nya byrån i generalpoststyrelsen gjort följande
allmänna uttalande:

»Som jag förut framhållit, har jag icke ansett mig böra taga någon bestämd
ståndpunkt till de av postsparbankssakkunnige framlagda riktlinjerna
för omläggning av det tekniska arbetet inom postsparbanken. Det är
givet, att det blivande personalbehovet inom postsparbanken kommer att
i avsevärd mån bliva beroende utav omfattningen av de förenklingar i
arbetssätt och arbetsmetoder, som kunna visa sig möjliga att genomföra.
Även om det sålunda för närvarande icke kan bedömas, huruvida
den av postsparbankssakkunnige beräknade personalen blir fullt tillräcklig,
förefinnes ju alltid möjlighet för generalpoststyrelsen att, därest
så skulle visa sig behövligt, i erforderlig omfattning tillsvidare använda
extra personal. Med hänsyn härtill synes den av postsparbankssakkunnige
verkställda beräkningen kunna tillsvidare godtagas, såvitt det gäller
att bestämma antalet för handläggning av postsparbanksgöromålen i
generalpoststyrelsen erforderliga ordinarie tjänstemän.»

Detta uttalande i förening med den ståndpunkt, riksdagen redan förklarat
sig intaga till postsparbankssakkunniges förslag beträffande förenklingar
i postsparbankens arbetssätt och arbetsmetoder, föranleder riksdagen
att icke i detalj uttala sig om personalbesättningen å den nya

Riksdagens skrivelse Nr 263.

hyrån i generalpoststyrelsen. Riksdagen inskränker sig därför till att pröva
personalbehovet i vad det avser sådana tjänster, vilkas antal skall av
riksdagen fastställas.

Såsom framgår av tabellen å sid. 18 hade sakkunnige i detta avseende
föreslagit följande tjänster: 1 byråchef, 1 sekreterare och 2 kamrerare.
I detta förslag har Kungl. Maj:t icke gjort annan ändring än
att sekreteraren (i 15:e lönegraden) utbytts mot eu förste kamrer (i 17:e
lönegraden), varjämte eu revisorstjänst å extra stat, som sedan detta års
början uppehälles hos generalpoststyrelsen i anledning av styrelsens övertagande
från postsparbanken av vissa bestyr med folkpensionernas utbetalande,
begärts överflyttad på ordinarie stat.

Om postgirorörelse icke införes, blir givetvis den ene, till föreståndare
för postgiroavdelningen avsedda kamrern överflödig. Men även
den föreslagna förste kamrerstjänsten påverkas därav, ty uppgiften såsom
byråchefens närmaste man och ställföreträdare bör den återstående
kamrern kunna fylla. För allmänna kansligöromål torde byråchefen
vara i behov av det mera kvalificerade biträde, som en tjänsteman i notariegraden
bör erbjuda. Riksdagen anser därför att, jämte det den ena kamrerstjänsten
utgår, förste kamrerstjänsten bör utbytas mot en notarietjänst.

Enligt sakkunniges förslag skulle postsparbanksrevisionen, som nu
är anförtrodd åt 4 revisorer med biträden, utföras av en kontrollör med
biträde av 2 kanslibiträden. Den nedsättning i kvalitet av revisionsarbetets
ledning, som förslaget innebär, har hos riksdagen väckt vissa betänkligheter.
Riksdagen anser nämligen, att en självständig och sakkunnig
realrevision är av så stor betydelse, att såsom ansvarig ledare av ifrågavarande
revisionsarbete icke bör sättas tjänsteman i lägre grad än revisors.
Skillnaden i avlöning blir också endast mellan en revisors (13:e lönegraden)
och en kontrollörs (12:e lönegraden).

De tjänster i lägst 13:e lönegraden, som alltså böra inrättas inom
generalpoststyrelsen i anledning av inrättandet därstädes av en postsparbanksbyrå,
äro:

1 byråchef,

1 kamrer,

1 notarie,

1 revisor.

Härtill kommer ytterligare 1 revisor, för folkpensionsavdelningen
inom generalpoststyrelsen.

Ytterligare skäl för riksdagen att icke ingå på frågan om personalbesättningen
i övrigt finner riksdagen däri, att de nu i postsparbanken
anställda ordinarie tjänstemän, som icke kunna beredas fast anställ -

Riksdagens skrivelse Nr 263.

Postsparbankens

ställning i
riksstaten.

ning å den nya hyrån i generalpoststyrelsen, i allt fall stå till styrelsens
förfogande och att en omläggning av bokföringsarbetet inom
postsparbanken måste antagas kräva så mycken arbetskraft, att de övertaliga
tjänstemännen i alla händelser kunna därmed sysselsättas under
det budgethalvår, varom nu är fråga. Riksdagen förutsätter, att i det förslag
till'' driftkostnadsstat, som det åligger generalpoststyrelsen att avgiva
beträffande tiden därefter, ifrågavarande personalförhållandens definitiva
ordnande kommer att göras till föremål för nytt övervägande.

Den lönereglering, som sedan flera år tillbaka begärts för postsparbankens
personal, skulle nu genomföras genom postsparbankens införlivande
med postverket, då det för kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet
automatiskt tillämpas på de från postsparbanken till
postverket överförda tjänstemännen.

Vad i propositionen föreslås beträffande den nuvarande postsparbanksdirektörens
placering å indragningsstat, beträffande överförandet av
tjänstemän i postsparbanken till postverkets ordinarie stat eller till särskild
övergångsstat för sistnämnda verk, beträffande utbetalande vid
övergången av vissa belopp i förskott samt beträffande utfärdandet av
övergångsbestämmelser giver ej anledning till annan erinran från riksdagens
sida än att, då postgirorörelse icke kommer till stånd, dispositionen
av postsparbankens nuvarande ordinarie personal måste ändras.

Vad slutligen beträffar postsparbankens ställning i riksstaten har
departementschefen anfört följande:

»Därest postsparbanken från och med den 1 januari 1923 inordnas
i postverket, bör därav följa, att anslag från och med nämnda år icke
vidare skola anvisas under sjunde huvudtiteln till bestridande av kostnaderna
för postsparbankens verksamhet. De för nämnda verksamhet erforderliga
utgifterna torde nämligen böra, på sätt sker beträffande postverket
i övrigt, bestridas direkt av inflytande inkomster och allenast eventuellt
överskott redovisas i riksstaten. Vid sådant förhållande skulle,
vid bifall till föreliggande förslag, det under sjunde huvudtiteln nu uppförda
ordinarie reservationsanslaget till upprätthållande av postsparbankens
verksamhet ur riksstaten utgå. Ej heller skulle det i årets statsverksproposition
beräknade anslaget till dyrtidstillägg åt postsparbankens
befattningshavare bliva erforderligt.

Av postsparbankens införlivande med postverket bör vidare följa,
att eventuellt överskott av postsparbanksrörelsen hädanefter skall i riksstaten
redovisas bland inkomster av statens produktiva fonder och att alltså
det i förslaget till riksstat för första halvåret 1923 under egentliga statsinkomster
upptagna beloppet 424,310 kronor, utgörande beräknade in -

Riksdagens skrivelse AV 263.

komster av postsparbauksrörelsen, bör ur riksstaten utgå. Då, såsom
nämnts, något överskott å postsparbanksrörelsen icke kan beräknas för
första halvåret 1923, torde frågan om det närmare sättet för redovisning
i riksstaten av- dylikt överskott för närvarande icke behöva upptagas till
prövning, utan synes denna fråga lämpligen höra avgöras i samband med
uppgörande av förslag till riksstat för följande år.»

Mot vad sålunda ifrågasatts har riksdagen intet att erinra.

Riksdagen får alltså anmäla, att riksdagen, i anledning av Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, nr 152, och med förklarande att det vid
propositionen fogade förslag till förordning angående postsparbanks- och
postgirorörelserna icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick godkännas,

1. beslutat, att postsparbanken skall med utgången av år 1922
upphöra såsom självständigt ämbetsverk och vid ingången av år 1923
inordnas i postverket, som i följd därav skall vid sistnämnda tidpunkt
övertaga postsparbankens samtliga tillgångar och skulder;

2. beslutat, att det under sjunde huvudtiteln uppförda ordinarie
reservationsanslaget till upprätthållande av postsparbankens verksamhet
skall från och med år 1923 utgå ur riksstaten ävensom att inkomster
av postsparbanksrörelsen icke skola upptagas bland egentliga statsinkomster
i riksstaten för tiden 1 januari—30 juni 1923;

3. avslagit Kungl. Majt:s förslag i fråga om införande .i Sverige
med 1923 års ingång av postgirorörelse;

4. för sin,del antagit här nedan införda

Förordning

angående postsparbanken.

§ 1.

Postverket bedriver, jämsides med sin övriga verksamhet, sparbanksrörelse
(postsparbank).

Postsparbanksrörelsen har till ändamål att befordra sparsamhet genom
att i enlighet med de bestämmelser, som i denna förordning meddelas,
under statens garanti till förräntning mottaga penningar.

§ 2.

Mom. 1. Envar äger att för egen räkning eller till förmån för insättning;
annan (enskild person, firma, förening eller dylikt) insätta medel i post- notbok. ’
sparbanken.

Riksdagens skrivelse År 263.

Insättning må icke ske annat än i helt krontal. En och samma persons
tillgodohavande må ej ökas utöver 5,000 kronor annorledes än genom
upplupen räntas läggande till kapitalet.

Mom. 2. Vid första insättning skall, för såvitt icke Kungl. Majrt
föreskrivit annat förfaringssätt, till insättaren utan avgift utlämnas en
motbok, utfärdad till förmån för den, för vilken insättningen ägt rum.
Motboken skall vara försedd med ordningsnummer samt innehålla sammandrag
av de viktigaste författningar, som röra allmänhetens förhållande
till postsparbanken.

Mom. 3. Den, som begär motbok för annan, äger göra det förbehåll,
att medel, som insättas å motboken, icke -skola få uttagas förr än
efter viss tid. Vill han göra annat förbehåll, ankommer det på generalpoststyrelsens
prövning, huruvida motbok må med det förbehåll utfärdas.

Rörande varje förbehåll, som gäller i fråga om de å motbok insatta
medlen, skall anteckning finnas i motboken.

Mom. 4. En och samma person äger i allmänhet ej utbekomma
mer än en motbok; dock må omyndig, som innehar motbok, vilken
begärts av annan, ävensom den, till vars förmån motbok med visst förbehåll
utfärdats, kunna .utbekomma särskild motbok för insättning av
egna medel.

Mom. 5. En och samma motbok må användas vid samtliga postanstalter
i riket.

Därest sådana särskilda ombud för postsparbanksrörelsen, varom
förmäles i § 8, komma att antagas, äger generalpoststyrelsen bestämma,
huruvida och i vilken omfattning insättningar och uttagningar å motbok
må kunna hos dem ske.

Mom. 6. Insättning å motbok skall, för att vara gällande, kvitteras
i motboken på sätt generalpoststyrelsen bestämmer.

§ 3.

Mom. 1. I vad mån i postsparbanken innestående medel må kunna
utbekommas vid anfordran eller först efter förutgången skriftlig uppsägning,
äger generalpoststyrelsen bestämma. I intet fall må dock fordras
längre uppsägningstid än en månad, räknat från den dag, uppsägningen
skett.

Generalpoststyrelsen äger bestämma på vad sätt den, som vill uttaga
medel, har att styrka sin behörighet härtill.

Mom. 2. Uttagning, som icke omfattar hela det å motbok innestående
beloppet, må icke ske annat än i helt krontal.

Riksdagens skrivelse Nr 263.

Uttaget belopp skall avföras i motboken.

Mom. 3. Omfattar uttagning motboksiigarens hela tillgodohavande
på eu och samma motbok, äger postsparbanken att efter medlens utbetalande
behålla motboken.

§ 4.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndare förfoga över Disposimedel,
som den omyndige, efter det han fyllt femton år, siälv insatt å .tiomrät},
motbok, feadana medel ma ej utan den omyndiges samtycke utbetalas som innestå
till förmyndaren. för omyndig.

§ 5.

I den ordning, generalpoststyrelseu bestämmer, bör motbok i och Motboks inför
granskning och ränteanteckning mot kvitto avlämnas till postspar- ?dndand^
banken. Sedan sådan granskning verkställts, återställes motboken, i ut- posUtyrelbyte
mot omförmälda kvitto, till ägaren. sen Underlåter

motboksägare att inom den tid, generalpoststyrelsen sålunda
bestämmer, till postsparbanken avlämna motbok, och yppar sig sedermera
skiljaktighet mellan motboken och postsparbankens räkenskaper,
skola räkenskaperna äga vitsord.

§ 6.

Övergår äganderätt till motbok från en till annan vare sig genom överlåtelse
arv eller testamente eller ock till följd av konkurs eller utmätning, skall av motbokanmälan
därom ofördröjligen göras hos generalpoststyrelsen.

Innan sådan anmälan skett och blivit godkänd, medför överlåtelsen
ej någon rätt mot postsparbanken.

Överlåtelse av motbok må ej äga rum i annat fall, än som i
första stycket sägs.

§ 7.

Har motbok förkommit, bör sådant genast anmälas hos general- Förlust
poststyrelsen med uppgift å tid och omständigheter, under vilka boken av motbok''
förlorats. Har sådan anmälan skett, åligger det generalpoststyrelsen att
g^nom kungörelse, vilken på bekostnad av motbokens ägare införes en
gång i allmänna tidningarna och, där det kan ske, en gång i tidning
inom den ort, där boken anses hava förkommit, efterlysa motboken.

Sedan sex månader förflutit från sista kungörandet, må, därest motboken
icke återfunnits, ny motbok i den förkomnas ställe utfärdas av generalpoststyrelsen.

Riksdagens skrivelse Nr 263.

Efter den nya motbokens utfärdande äger icke den förlorade motboken
gällande kraft mot postsparbanken.

§ 8.

Ombud för I den män generalpoststyrelsen finner sådant behövligt eller lämp bP°Sksrörél-

ligt, må styrelsen antaga särskilda ombud för postsparbanksrörelsen och
sen!e'' utfärda instruktion för dem. Fråga om ersättning till dessa ombud skall
emellertid underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Geueralpoststyrelsen äger ock bestämma, huruvida och i vilken omfattning
i postverkets tjänst anställda personer, som icke tjänstgöra å
fast postanstalt, skola vara skyldiga att förmedla insättningar i postsparbanken.

§ 9.

Ränta. Ränta å i postsparbanken innestående medel gottgöres efter den

räntefot och på det sätt, Kungl. Maj:t bestämmer.

§ io.

Medlens / postsparbanken innestående medel äger generalpoststyrelsen för fruktbar-

välta och fruktbargöra enligt grunder, som av Kungl. Maj:t bestämmas.

görande.

§ 11-

Bokslut. Generalpoststyrelsen åligger — oavsett postverkets allmänna bok slut

— att före utgången av april månad varje år upprätta särskilt
bokslut beträffande postsparbanksrörelsen för närmast föregående år. Bokslutet
skall omedelbart efter uppgörandet i avskrift överlämnas till chefen
för kommunikationsdepartementet och därjämte på lämpligt sätt kungöras
ävensom finnas tillgängligt å postanstalterna.

§ 12.

Vinstmedel. Å postsparbanksrörelsen uppkommande vinst skall tills vidare av sättas

till en reservfond.

Närmare föreskrifter rörande fonden utfärdas av Kungl. Maj:t.

§ 13.

Preskrip- Innestå medel å postsparbanksmotbok, varå under loppet av tio år

tion. någon omsättning (insättning eller uttagning) icke förekommit, och har i
avseende å dylik fordran icke vidtagits sådan åtgärd till fordringsrättens
bevarande, som i förordningen den 4 mars 1862 i fråga om tioårig pre -

Riksdagens skrivelse Nr 263.

skription och årsstämning föreskrives, skola medlen tillfalla postsparbanken,
dock med rätt för generalpoststyrelsen att till vederbörande återbetala
beloppet.

§ 14.

Försändelse från av generalpoststyrelsen antaget ombud för post- Portofrihet.
sparbanksrörelsen befordras portofritt, om innehållet har avseende å denna
rörelse och avsändarens namn och adress finnas angivna utanpå försändelsen.

§ 15.

Enskilds förhållande till postsparbanken må ej i oträngt mål yppas. Meddelande

till UTOM stående.

§ 16.

De närmare föreskrifter, som erfordras för postsparbanksrörelsen, Näpnare
äger generalpoststyrelsen utfärda. skrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1923, vid vilken
tid förordningen angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883
med däri sedermera vidtagna ändringar upphör att gälla.

I fråga om medel,, som för gift kvinnas räkning innestå i postsparbanken,
skall dock sistnämnda förordning fortfarande lända till efterrättelse,
om äldre giftermålsbalken är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

5. beslutat, att, i anledning av postsparbankens inordnande i
postverket, särskilda postsparbanksfullmäktige skola för tiden från och
med 1923 års ingång förordnas av Kungl. Maj:t och att antalet dylika
fullmäktige skall vara tre, av vilka en utses bland fullmäktige i riksbanken
och en bland fullmäktige i riksgäldskontoret;

6. för tillämpning från och med den 1 januari 1923 beslutat, att
§§ 5 och 42 i avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
skola hava följande ändrade lydelse:

5 §.

1. För befattning, som enligt vad i 1 § 1 mom. sägs tillsättes
genom förordnande, utgår arvode med följande belopp för år räknat:

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 14 samt. Nr 263.

Riksdagens skrivelse Nr 263.

generaldirektör och chef för postverket

20,000 kronor

42 §.

Järnvägsfullmäktige, postsparbanksfullmäktige, telegraffullmäktige,
ledamöter av vattenfallsstyrelsen och överrevisorer, vilkas antal fastställes
av Kungl. Maj:t och riksdagen, förordnas på viss tid och åtnjuta
arvode till följande belopp för år räknat:

järnvägsfullmäktig.................. 6,000 kronor

postsparbanksfullmäktig, som icke tillika är fullmäktig i

riksbanken eller i riksgäldskontoret,........ 3,000 »

postsparbanksfullmäktig, som tillika är fullmäktig i riksbanken
eller i riksgäldskontoret,.......... 1,200 »

telegraffullmäktig.................. 4,000 »

7. beslutat, att under avdelningen A av den vid ovannämnda avlöningsreglemente
såsom bilaga fogade tjänsteförteckning skall beträffande
postverket i 15:e lönegraden upptagas en ny befattning, kamrer;

8. beslutat, att antalet nedan angivnä ordinarie befattningar vid

postverket skall utgöra:

från och med den 1 juli 1922

byråchef...................5,

från och med den 1 januari 1923

notarie ...................9,

revisor...........,........ . 7,

kamrer...................1;

9. beslutat, att postsparbanksdirektören, överdirektören Per Elof
Lindström skall från och med den 1 januari 1923 vara placerad å särskild
indragningsstat för postverket med rätt för honom att, så länge
han kvarstår å ifrågavarande stat, utan tjänstgöringsskyldighet uppbära
fast avlöning i enlighet med bestämmelserna i nu gällande avlöningsreglemente
för postsparbanken;

10. beslutat, att i fråga om öfverförande vid 1923 års ingång av
tjänstemän i postsparbanken till postverkets ordinarie stat eller till sär -

Riksdagens skrivelse Nr 263. 27

skild övergångsstat för sistnämnda verk skola gälla de i statsrådsprotokollet
angivna grunder;

11. beslutat, att till ordinarie tjänsteman i postsparbanken, som
under 1922 ägt uppbära någon del av avlöningen i förskott och som
den 1 januari 1923 öfverflyttas till postverket, vare sig å dess ordinarie
stat eller å särskild övergångsstat, skall — därest så icke genom särskilt
bemyndigande redan dessförinnan skett — vid ingången av år 1923 på
statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen
skulle hava i den befattning, han vid utgången av december
månad 1922 innehade i postsparbanken, i förskott uppburit för januari
månad 1923, därest postsparbanken då kvarstått såsom självständigt
ämbetsverk; samt

12. medgivit, att Kungl. Maj:t må utfärda nödiga bestämmelser
i fråga om tjänstemännens i postsparbanken övergång den 1 januari
1923 på postverkets ordinarie stat eller placering å särskild övergångsstat
för sistnämnda verk.

Stockholm den 8 juni 1922.

Med undersåtlig vördnad