Riksdagens Skrifvelse Xr 66 (Riksdagsskrivelse 1910:66)

Riksdagens Skrifvelse Xr 66.

Nr 66.

Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 9 april 1910.
— — — — Andra kammaren den 9 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens
år 1909 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under dr 1908.

(Statsutskottets utlåtande nr 21.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidet år församlade revisorer
rörande verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1908 uti afgifven berättelse
anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti däröfver
afgifna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får Riksdagen i
nedan nämnda ärenden anföra följande.

Bill. till Riked. Prot. 7910. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 17 Höft. (Xr 66—69.) 1

Bik sdag etts Skrifvelse Nr 66.

Statskontoret.

Med erinran, att 1907 års Riksdag under rubriken »skrifmaterialier
och expenser, ved m. in.» å riksstatens sjunde hufvudtitel för år 1908
beviljat ett förslagsanslag å 80,047- kronor, hafva revisorerna meddelat, att
enligt kapitalkontot till rikshufvudboken för sistnämnda år detta anslag
öfverskridits med 79,054 kronor 63 öre.

Vid granskning af kommerskollegii räkenskaper för samma år hade
revisorerna funnit, att detta ämbetsverk under året uppburit 90,943 kronor
97 öre af berörda anslag, och att då därjämte vid årets början i ämbetsverket
fanns en behållning å anslaget af 6,703 kronor 15 öre samt såsom
uppbördsmedel influtit 863 kronor 57 öre, kollegiet haft att för ändamålet
disponera 98,510 kronor 69 öre men utbetalt endast 76,621 kronor 2 öre,
hvadan hos ämbetsverket vid årets slut å anslaget innestode en behållning
å 21,889 kronor 67 öre.

Å kontot i rikshufvudboken för ifrågavarande anslag återfunnes emellertid
icke ofvannämnda utgiftspost, utan inginge, enligt hvad revisorerna
inhämtat, det från statskontoret levererade beloppet 90,943 kronor 97 öre
i det för statskontoret å kontot för anslaget såsom utgift upptagna belopp.
Genom ett sådan förfaringssätt hade anslaget påförts utgifter till ett belopp,
som vore 21,889 kronor 67 öre för högt.

Orsaken till att statskontorets medelslevereringar till kommerskollegium
upptoges såsom utgift i förstnämnda verks räkenskaper vore den, att
kommerskollegium icke erhållit särskildt konto i rikshufvudboken, å hvilket
konto den verkliga utgiftsposten eljest skulle hafva framträdt och därifrån
öfverförts till anslagets konto.

Då sålunda anslaget drabbats af för stor utgift för kommerskollegium,
hade ofvannämnda brist i anslaget följaktligen blifvit i samma mån för
stor. 1 stället för 79,054 kronor 63 öre skulle bristen hafva utgjort
57,164 kronor 96 öre.

Med afseende härå och då det gifvetvis vore af vikt, att rikshufvudboken
innehölle en, såvidt möjligt, exakt uppgift å de särskilda statsanslagens
ställning, hade revisorerna velat uttala önskvärdheten af att, på
sätt beträffande länsstyrelserna och åtskilliga centrala ämbetsverk ägde
rum, ett särskildt konto blefve för kommerskollegium i rikshufvudboken
upplagdt, hvilket syntes äfven vara betingadt däraf, att kollegiets utgifter
under senare åren så stigit, att de under revisionsåret uppgått till 564,109
kronor 88 öre, däri inginge stats- och fondmedel till ett belopp af 432,282
kronor 15 öre.

Riksdagens Skrifvelse JVr 66.

I häröfver den 13 januari 1910 afgifvet utlåtande har statskontoret
anfört följande:

»Med vitsordande af riktigheten af revisorernas framställning får
statskontoret meddela, att anledningen till det anmärkta förhållandet år
att söka däri, att kommerskollegium saknar särskildt konto i rikshufvudboken
äfvensom att nämnda ämbetsverk äger att från statskontoret rekvirera
anslagsmedel inom ramen för vederbörliga anslag och hvad förslagsanslag
beträffar i mån som ämbetsverket själ!'' anser erforderligt.

Från statskontorets sida kan någon kontroll i fråga om förslagsanslagen
icke öfvas och koinmerskollegii räkenskaper undergå granskning
endast i kammarrätten.

Redan ur denna synpunkt vore det därför önskvärdt, att särskildt
konto blefve för kommerskollegium upplagdt i rikshufvudboken.

Därvid framställer sig emellertid den frågan, huruvida koinmerskollegii
räkenskaper för närvarande äga den formella uppställning, att deras resultat
kunna utan olägenhet och omgång samt på ett i möjligaste mån själfkontrollerande
sätt intagas i rikshufvudboken.

Vid en undersökning häraf har statskontoret funnit, att kommerskollegium
icke äger någon samlad hufvudbok öfver sin förvaltning, utan särskilda
kassaredogörelser för aflönings- och arfvodesmedel, arfvoden för
arbetsstatistiska samt sjukkasse- och olycksfallsstatistiska undersökningar,
arfvoden åt inspektörer öfver elektriska anläggningar m. in., reseunderstödsmedel,
expensinedel, handelsstipendier och anslaget till befrämjande af
afsättning i främmande länder af svenska industrialster, förskott emot
framdeles ersättning för upptagande af sjöförklaringar, förskott för utgifter
för svenskt sjöfolk m. in., bötesmedel samt ton- och hyresafgifter.

Dessa särskilda redogörelser äro hvar för sig fristående och icke räkenskapsmässigt
sammanfattade i en hufvudbok. De äro icke heller i alla
delar uppställda såsom redovisande de riksstatens anslag, som de i särskilda
fall afse, och häri ligger ett hinder för dessa räkenskapers intagande
i rikshufvudboken utan en specialgranskning, som icke i vanliga fall bör
förekomma vid rikshufvudbokens uppgörande. Visserligen återfinnes främst
i koinmerskollegii räkenskapsband ett »sammandrag af koinmerskollegii
räkenskaper, utvisande huru nedannämnda medel blifvit använda» och detta
sammandrag, som emellertid i själfva verket mindre är ett sammandrag än
en omarbetning af de särskilda redovisningarna, skulle, om det vid jämförelse
med dessa och därtill hörande verifikationer befunnes uttömmande,
kunna läggas till grund för det omslut, som i sin ordning skulle komma
att förbereda dessa redovisningars samlade intagande i rikshufvudboken.

Den stora ovisshet, som emellertid alltid måste följa med ett bokslut*

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

då det är aftattadt på sätt kommerskollegii räkenskap nu är, gör det dock
önskligt, att ett formulär till en verklig hufvudbok för kommerskollegium
varder upprättadt, och innan detta skett, synes det icke vara lämpligt att
föreskrift meddelas om dessa redovisningars intagande i rikshufvudboken.

För närvarande äro särskilde, af Eders Kungl. Majrt utsedda
kommitterade sysselsatta med att framställa förslag om sådana ändringar
i de särskilda ämbetsverkens och myndigheternas bokföring, som kunna
föranledas af en ändrad eller utvidgad bokföring i statskontoret. Det
vill synas statskontoret som om frågan om kommerskollegii räkenskapers
intagande i rikshufvudboken bör, för att pröfvas i sitt rätta sammanhang,
upptagas till behandling af denna kommitté, och statskontoret
finner detta vara så mycket lämpligare som det system för statsverkets
kassa- och räkenskapsväsen, som blifvit af nämnda kommitté framlagdt
och af Eders Kungl. Maj:t godkändt hvad statskontoret och länsstyrelserna
beträffar, och om hvars tillämpning på de öfriga ämbetsverk och
myndigheter, för hvilka konti finnas i rikshufvudboken intagna, kommittén
förklarat sig ämna framlägga förslag, skulle, om det blefve tillämpadt
jämväl för kommerskollegium, komma att upphäfva just de olägenheter
i fråga om rekvisition af medel från statens centrala kassor, som i förevarande
fall kommit till synes.

Statskontoret hemställer därför att revisorernas förevarande framställning
måtte hänvisas till bemälda kommitté att tagas i öfvervägande vid
fullgörandet af det åt kommittén lämnade uppdrag.»

Då, enligt hvad i ärendet är upplyst, anledningen till den af revisorerna
anmärkta, i kapitalkontot till 1908 års rikshufvudbok förekommande
vilseledande uppgiften, angående ställningen af sjunde hufvudtitelns anslag
till skrifmaterialier, och expenser, ved m. m., är att söka i den omständigheten,
att kommerskollegium icke har konto för sig upplagdt i rikshufvudboken
samt då ej mindre till förekommande af att den sålunda påpekade
oriktigheten i anslagets bokföring må upprepas än äfven med hänsyn till
de betydliga belopp, som af kommerskollegium omhänderhafvas, sådant
konto synes böra för ämbetsverket uppläggas, får Riksdagen, som delar den
af statskontoret uttalade meningen, att den s. k. bokföringskomrnittén lämpligen
bör beredas tillfälle att, innan beslut härom fattas, afgifva yttrande
i ärendet, anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes öfverlämna revisorernas
förevarande framställning till den genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den
26 september 1902 tillsatta kommitté för granskning af statens bokföring
att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det åt kommittén lämnade
uppdrag.

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

Öfverintendentsämbetet.

Revisorerna, som, enligt hvad i revisionsberättelsen vidare omförmäles,
besökt de gamla, förut af riksbanken disponerade byggnaderna vid Järntorget
här i staden, hafva med anledning däraf meddelat, hurusom i den
äldsta bankhusbyggnaden mindre lokaler vore upplåtna till landtbruksstyrelsen,
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien samt flottans museum.
Huset i öfrigt disponerades af telegrafstyrelsen.

Det gamla norra bankhuset vore, förutom femton rum, som disponerades
af telegrafstyrelsen, samt två lägenheter i källarvåningen, hvilka vore
upplåtna till lanterneundersökningen och Stockholms stads tullnederlag,
i öfrigt upptaget för förvaring af kammararkivets arkivalier. Dessa arkivalier
hade emellertid endast för kort tid, under det att de för dem afsedda
lokaler i kammarrättens hus undergått reparation, varit upplagda
i nämnda bankhus och vore nu, sedan reparationen blifvit fullbordad, under
inflyttning i de gamla lokalerna. Härigenom blefve ett afsevärdt utrymme
i bankhuset ledigt, som delvis borde kunna användas till förvaring
af sådana mindre värdefulla handlingar, för hvilka plats ej funnes i riksarkivet,
exempelvis länsstyrelsernas och andra myndigheters räkenskaper,
sedan de undergått granskning i kammarrätten.

öfverintendentsämbetet har i häröfver den It januari 1910 afgifvet utlåtande
anfört, att ämbetet, som erfarit, att ifrågavarande till tillfälligt förvarande
af arkivalier från kammararkivet upplåtna lokaler först med innevarande
års utgång lära bli fullständigt utrymda, lika med revisorerna
hölle före, att dessa lokaler i det skick, de sig befunne, icke kunde
erhålla annan lämplig användning än såsom förvaringsrum för sådana arkivalier,
som, efter sakkunnig pröfning, befunnes vara af det mindre värde,
att de må kunna uppställas i utrymmen, som hvarken med hänsyn till eldsäkerheten
eller ur andra synpunkter uppfylla nutida fordringar på arkivrum.

Riksarkivariens i ärendet infordrade yttrande är af följande lydelse:

»Till följd af markens lutning förekommer uti ifrågavarande byggnad
åt skeppsbrosidan en källarvåning med fönster ofvan marken använd delvis
af nautisk-meteorologiska byrån, delvis af Stockholms stads tullnederlag.
Jordvåningen har mer eller mindre fullständigt disponerats af kammararkivet.
Af dess lokaler äro emellertid de mörka med pelare försedda hvalfven
på västra sidan, förut använda för växelkassornas räkning, mindre
lämpliga för arkivändamål. Detsamma gäller om en del åt de små
rummen åt norr vid Stora Tullgränden. Mellanvåningen utgöres
af en mängd i allmänhet små rum på alla fyra sidorna om den
trånga och smala gården. Rummen åt de båda gränderna äro mycket

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

mörka. Af våningen två trappor upp disponeras större delen af telegrafverket;
endast den mindre, västra delen kar begagnats för kammararkivets
räkning. Af lokalerna där lärer det stora rummet åt söder, åt Norra
bankgränden, på grund af en betydande spricka i muren, icke tåla vid
någon större belastning; det lärer följaktligen icke vara för arkivändamål
användbart. Återstå sålunda i hufvudsak ett mellanrum med fönster åt
gården och ett större för närvarande genom cioisonväggar afdeladt rumåt norr.

För så vidt det norra af de forna bankhusen icke lämpligare kan apteras
för annat statsändamål, är det visserligen möjligt att där i ett antal
rum förvara arkivalier, men skall där blifva en permanent arkivdepå, kräfvas
åtskilliga förutsättningar.

Det vore först och främst önskvärdt att anordna hufvuduppgången
från porten åt Norra bankgränden. Kammararkivet har låtit transportera
en stor del af sina arkivalier öfver den trånga gården upp till mellanvåningen,
en anordning, som gifvetvis är olämplig. För att få hufvuduppgången
från söder lära emellertid åtskilliga skyddsåtgärder kräfvas för
att förekomma ohägn i portgången; denna är för närvarande tillmurad.

Rummen befinna sig i ett afskräckande skick, smutsiga och sköflare
på alla inventarier; gasarmar och lampor äro bortryckta, elektriska ledningarna
afbrutna — trådarna hänga här och hvar i taken — och så vidare.
Det behöfs en grundlig rengöring och reparation. Vissa väggar torde
därjämte böra borttagas. Golfven borde beläggas med förhydningsmassa.

Hyllinredning bör anordnas, dels vägghyllor, dels dubbla golfhyllor.
Hyllorna böra ej vara högre än att en medelstor person stående på golfvet
kan nå upp till högsta facket.

Rummen åt gränderna äro mycket mörka; elektrisk belysning är därför
nödvändig.

En hissinrättning vore önskvärd, då räkenskapsband ofta äro mvcket
ohandoterliga och tunga.

Åtminstone ett par rum böra anordnas till arbetsrum, så att arkivalierna
kunna på stället begagnas och endast undantagsvis behöfde transporteras
till andra lokaler. I sådant fall borde man emellertid äfven sörja
för att dessa rum kunde uppvärmas.

Spiraltrappor tyckas förekomma mellan våningarna; i annat fall torde
sådana böra anordnas.

Undersökning af taken med hänsyn till möjlig eldfara borde företagas.
Fönstren åt de smala gränderna torde böra förses med så kalladt trådglas.

Vattenledning finnes förmodligen, men vattenposter böra anordnas i
våningarna och likaså toalettrum.

Det är slutligen vanskligt att lämna en dylik depå utan all tillsyn.

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

Önskligt vore, att i byggnaden bostad kunde beredas åt en vaktare eller
vaktmästare, som jämte öfriga göromål äfven kunde utöfva tillsyn öfver de
eventuella arkivlokalerna, vädra under lämplig årstid, damma och så vidare.

Statsrevisorerna ha ansett, att ifrågavarande utrymme delvis torde
kunna användas till förvaring af sådana mindre värdefulla handlingar, för
hvilka plats ej finnes i riksarkivet, exempelvis länsstyrelsers och andra
myndigheters räkenskaper efter genomgången granskning i kammarrätten.
Att räkenskaper isynnerhet af senare datum borde kunna förvaras i eu
reservdepå är nog förhållandet. För närvarande har emellertid kammararkivet
fortfarande stora upplag af arki väder, hufvudsakligen räkenskaper
af angifvet slag i det norra riksbankshuset. Det är icke tänkbart, att
dessa kunna rymmas i de reparerade kammararkivlokalerna, isynnerhet som
enligt riksarkivariens mening större delen af den nedersta botten ej borde
få för arkivändamål användas. I hufvudstaden återgå numera efter någon
tid de reviderade räkenskaperna till respektive ämbetsverk och samlas
hos vissa af dessa i stort omfång. Äfven dessa växande serier vore det
önskvärdt att kunna bereda något särskildt förvaringsrum och måhända är
det dem, som statsrevisorerna med sitt anförda uttalande likaledes afse.
Förrän en beräkning af det hyllutrymme, som står att vinna, blifvit gjord,
kan ingenting med bestämdhet i detta afseende sägas.

För så vidt lokaler i det norra af de förra riksbankshusen skola för
arkivändamål användas, får riksarkivarien därför i underdånighet hemställa,
att öfverintendentsämbetet måtte få i uppdrag att, i samråd, när så erfordras,
med riksarkivarien oeh för öfrigt med ledning af ofvan gjorda uttalanden,
uppgöra dels förslag till inredning af ifrågavarande lokaler, dels
ock kostnadsförslag för en sådan.

Riksarkivarien anser sig slutligen böra i underdånighet tillägga att,
äfven om för vissa räkenskapsserier plats kan beredas uti det ifrågavarande
forna riksbankshuset, frågan om en nybyggnad för arkivändamål icke därigenom
lärer få anses undanskjuten. Riksarkivarien torde få_ i underdånighet
återkomma till den frågan, sedan öfverintendentsämbetets utredning,
om nämligen en sådan infordras, blifvit fullbordad.»

Den af revisorerna väckta frågan om användande af åtskilliga lokaler
i det gamla norra bankhuset till förvaringsrum för mindre värdefulla handlingar,
för hvilka plats ej finnes i riksarkivet, synes Riksdagen synnerligen
beaktansvärd. Riksarkivarien har också, såsom framgår af hans i ärendet
afgifna utlåtande, ej ställt sig afvisande mot förslaget, men har emellertid
framhållit, att för att göra ifrågavarande lokaler för ändamålet användbara
en mängd åtgärder måste vidtagas, hvilka synas Riksdagen komma att draga
en ej obetydlig kostnad. Då det härvidlag enligt Riksdagens förmenande

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

icke kan blifva tal om att anordna lokalerna så, att de ens i någon mån
skola kunna göra anspråk på att vara arkivlokaler i modern mening, utan
afsikten endast bör vara, att desamma må kunna fylla de nödtorftigaste
fordringarna för förvarande i dem af sådana handlingar af ringa arkivvärde,
hvilka sällan behöfva för forskningsarbete tagas i anspråk,
lärer emellertid åtskilliga af de af riksarkivarien ifrågasatta åtgärderna
kunna utan olägenhet uteslutas eller förenklas. Då emellertid beslut i
förevarande fråga lärer böra föregås af en fullständigare utredning än den
nu förebragta, får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta
verkställa utredning om och i hvilken utsträckning lokaler i det gamla
norra riksbankshuset må kunna med minsta möjliga kostnader inredas till
förvaringsrum för mindre värdefulla arkivhandlingar samt därefter vidtaga
de åtgärder, som af omständigheterna må anses påkallade.

Riks- och landsarkiven.

Revisorerna hafva omförmält hurusom Eders Kungl. Maj:t, med anledning
af särskilda utaf riksarkivarien hos Eders Kungl. Maj:t gjorda framställningar
den 5 juni nästlidet år utfärdat kungörelse angående åtgärder
för utgallring af obehöfliga handlingar hos centrala ämbetsverk och med
dem sidoordnade, i Stockholm befintliga statsmyndigheter, däribland dock
ej inbegripna Eders Kungl. Maj:ts kansli, hofrätterna, generalstaben, marinstaben,
flottans arkiv och riksarkivet.

Enligt denna kungörelse skola akter, hvilka bestå endast af följande
handlingar:

a) rekvisitioner samt andra framställningar och uppgifter af tillfällig
natur,

b) redogörelser och uppgifter, hvilka i allt väsentligt hafva ingått i
officiellt tryck,

c) periodiska rapporter från lokal till central myndighet, hvilka influtit
i årsräkenskaper eller årsredogörelser,

d) periodiska uppgifter i öfrigt, som införts i liggare, tabeller eller
skrivelser, samt

e) koncepthufvudböcker och koncepträkenskaper, när hufvudböckerna
och räkenskaperna, sedan de granskats, blifvit återställda,

utgallras, så snart handlingarna icke längre behöfvas för åsyftadt
ändamål och ej heller kunna anses vara till nämnvärdt gagn för det allmänna.

Vidare stadgas i samma kungörelse att ofvannämnda äfvensom följande
handlingar må, jämväl där de ingå i en akt, som i öfrigt anses böra för -

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

varas, utgallras, så snart det ärende, till hvilket de höra, blifvit genom
laga kraft ägande beslut eller eljest slutligen afgjordt, och handlingarna
icke längre behöfvas för åsyftadt ändamål eller eljest kunna anses vara till
nämnvärdt gagn för det allmänna:

a) missiv, kapprockar och vanliga kommunikationsresolutioner, om de
icke innehålla särskilda, för ärendet i öfrigt betydelsefulla uppgifter eller
å dem tecknats yttranden af myndigheter eller dylikt; samt

b) delgifnings- och mottagningsbevis, därest de icke innehålla något
föreläggande eller någon upplysning af betydenhet.

Härjämte stadgas i nämnda kungörelse, att, om för verk eller myndighet
erfordras bestämmelser om utgallring af handlingar utöfver hvad i
kungörelsen finnes angifvet, bör därom för verket eller myndigheten göras
särskild underdånig framställning.

Efter återgifvande af dessa bestämmelser yttra revisoi’erna vidare:

»Utan tvifvel kommer genom den sålunda föreskrifna utgallringen
åtskilliga obehöfliga handlingar att förstöras och lämna utrymme åt de
värdefulla arkivalier, som alltjämt i riklig mängd tillföras ämbetsverken.
Revisorerna föreställa sig emellertid, att utgallringen bör i regeln kunna
ske i vidsträcktare omfattning än den af Kungl. Maj:t påbjudna, i det att
dels flera myndigheter än de i ofvannämnda författning angifna, exempelvis
länsstyrelserna, synas böra erhålla föreskrift om utgallring af värdelösa
handlingar, och dels flera slag af sådana handlingar än de i författningen
uppräknade torde kunna underkastas förstörelse. I sistnämnda afseende
torde i främsta rummet förekomma kvittenser och räkningar, hvilka efter
10 års förlopp icke längre torde behöfva bevaras; och sådana handlingar
torde i stor mängd förekomma särskilt bland räkenskapsverifikationerna
hos arméförvaltningen, marinförvaltningen, postverket, telegrafverket, järnvägsförvaltningen
och tullverket samt länsstyrelserna. Möjligen bör en del
verifikationshandlingar bevaras, såsom exempelvis: af redogörare afgifna
medelsredovisningar och sammandrag af dem, samt hvad tullverket beträffar,
skeppslistor och konfiskationsjournaler och, beträffande länsstyrelserna,
taxeringslängder och mantalslängder in. m. Lämpligt torde därför
vara, att de vid räkenskaperna fogade verifikationerna fördelades sålunda,
att handlingar, som skola alltjämt förvaras, bindas tillsammans, och att
de, SQin kunna efter någon tid förstöras, inrymmas i särskilda band.

A dessa förhållanden hafva revisorerna ansett sig böra fästa Riksdagens
uppmärksamhet.»

I häröfver afgifvet utlåtande af den 20 december 1909 har riksarkivarien
anfört följande.

Bill. till Prat. 1910. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 17 Häft.

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

»Riksarkivarien har med intresse tagit del af revisorernas framställning,
som berör ett problem, hvars lösning visar sig mer och mer angelägen.
Det närvarande läget är följande. I tvenne underdåniga skrivelser,
den 4 september och den 3 oktober 1903 (tryckta i Meddelanden från
svenska riksarkivet, ny följd, I: 7, 8), upptog riksarkivarien frågan om
utgallring af värdelösa handlingar dels ur öfverståthållarämbetets och länsstyrelsernas,
dels ur de centrala ämbetsverkens och med dem likartade
myndigheters arkiv, samt hemställde, att vederbörande myndigheters yttranden
uti frågan måtte inhämtas. Med hänsyn till dess på samma gångomfattande
och ganska invecklade natur ansågs det från början lämpligt
att behandla hvardera gruppen af myndigheter för sig. De centrala ämbetsverkens
och med dem sidoordnade myndigheters utlåtanden inkommo efterhand
under åren 1903—1907, och den 10 mars 1908 afgaf riksarkivarien
ett utförligt betänkande i frågan (tryckt i Meddelanden från svenska riksarkivet,
ny följd, I: 19—21), till hvilket för detaljerna här endast torde
behöfva hänvisas. Riksarkivarien föreslog dels vissa allmänna förhållningsregler,
som i sin mån kunde bidraga att förekomma arkivens öfverfyllnad,
dels vissa reglers utfärdande för ett antal särskild! angifna ämbetsverk.
Det var med anledning häraf, som den 5 juni innevarande år en nådig
kungörelse utfärdades med ett antal allmänna bestämmelser rörande utgallring
af värdelösa handlingar ur de centrala ämbetsverkens och myndigheternas
arkiv med några få angifna undantag, hvarjämte föreskrefs att,
om för verk eller myndighet erfordrades bestämmelser om utgallring af
handlingar utöfver hvad i kungörelsen funnes angifvet, borde därom för
verket eller myndigheten göras särskild underdånig framställning.

Statsrevisorerna referera den nådiga kungörelsens innehåll men uttala
på samma gång den föreställningen, att utgallringen borde i regeln kunna
ske i vidsträcktare omfattning än den af Kungl. Maj:t påbjudna, i det att
dels derå myndigheter än de i ofvannämnda författning angifna syntes
böra erhålla föreskrifter om utgallring af värdelösa handlingar, dels flera
slag af sådana handlingar än de i författningen angifna torde kunna underkastas
förstörelse. Att i en kungörelse med allmänna bestämmelser utöfver
dem, som redan blifvit upptagna, få några flera inryckta, synes mig emellertid
vara vanskligt nog. Hvad åter de speciella bestämmelserna för hvarje
särskild! ämbetsverk angår, har riksarkivarien i den underdåniga skrifvelsen
af den 10 mars 1908 redan erinrat, att åtskilliga ämbetsverk förklarat sig
inga sådana behöfva, men att denna förklaring i ett och annat fall väckt
någon undran. Någon möjlighet för riksarkivarien att härvidlag ingripa
synes emellertid icke för närvarande föreligga, utan har han ansett sig
böra låta vid dessa förklaringar bero. Beträffande öfriga ämbetsverk, som

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

afgifvit förslag till utgallring, synas dessa till omfattningen onekligen vara
rätt ojämna. I ett och annat fall, särskildt da riksarkivets mening inhämtats,
såsom t. ex. skett i fråga om statskontoret och kammarrätten,
tyckas de föreslagna åtgärderna kunna blifva effektiva nog. I vissa andra
fall förefalla de åter vara rätt knapphändiga. Äfven här har emellertid
riksarkivarien saknat bemyndigande att ingripa. Att återigen få förslagen
om specialbestämmelser vederbörligen stadfästa är i den nådiga kungörelsen
öfverlåtet åt hvarje enskildt verks initiativ; riksarkivarien har icke något
Uppdrag att påskynda ett sådant, utan har endast att tillse, att redan gifna
föreskrifter om gallring iakttagas, eller att yttra sig i sådana frågor. Härtill
kommer, att de gifna bestämmelserna närmast afse framtiden. Att
låta dessa eller eventuella specialbestämmelser om utgallring få retroaktiv
verkan torde blifva ganska svårt, så länge icke de större administrativa
arkiven till sina äldre delar äro samlade uti en med riksarkivet föienad
administrativ arkivdepå eller åtminstone direkt ställts under riksarkivets
ledning, och äfven i dessa fall blir uppgiften icke blott ömtålig utan helt
visst äfven mycket tidkräfvande: riksarkivets nuvarande ej alltför talrika
tjänstemannapersonal har ju närmast till uppgift att sörja för arkivaliers
vård och bevarande, icke för deras förstörande. Till sist må erinras, att
man visserligen icke får göra sig alltför öfverdrifna föreställningar om
verkningarna särskildt af de allmänna föreskrifterna om utgallring åt

handlingar. . .....

Äfven akterna från Kungl. Maj:ts kansli ha med hänsyn till möjligheten
af utgallring gjorts till föremål för behandling i riksarkivet, men det
har visat sig svårt att få några allmänna regler uppställda, som utan
olägenhet låta tillämpa sig. Åtminstone händer det då och då, att till
departementen rekvireras akter af äldre datum, som man i riksarkivet
ansett utan tvekan bort kunna utgallras. Äfven här torde resultatet, så
länge det är fråga om enstaka handlingar, blifva jämförelsevis ringa, på
samma gång som pröfningen af akternas möjliga värde drar lång tid.
Annorlunda ställer sig visserligen saken, om det blir fråga om hela grupper,
men sådana förekomma ej så särdeles ofta. På framställning af riksarkivarien
har emellertid Eders Kungl. Maj:t den 20 november 1908 medgift,
att de ständigt växande akterna i de fattigvårdsmål, som inför Kungl.
Maj:t föredragits, få efter tio år utgallras. Äfven ett par andra grupper
af i yttre hänseende likartadt slag förekomma och undersökningar i fråga
om möjligheten af sådan utgallring fortgå i riksarkivet.

Statsrevisorerna ha i fråga om handlingar, som ytterligare efter viss
tid skulle kunna förstöras, särskildt nämnt kvittenser och räkenskaper och

. o n.. 1. 1 1 t 1'' 9 - .

angifvit ett antal förvaltande verk,

i fråga om hvilka en sådan åtgärd

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

bolde kunna förekomma. I utlåtandet af 10 mars 1908 har riksarkivarien
beträffande telegraf-, järnvägs- och generalpoststyrelserna fäst uppmärksamheten
. på detta förhållande och får hvad de centrala verken an^år
hänvisa . till en underdånig skrifvelse af denna dag, som samtidigt afgår.
Statsrevisorerna ha äfven fäst uppmärksamheten vid de länsräkenskaper,
som insändas till kammarrätten och kvarstanna i hufvudstaden. De nyare
årsserierna deponeras för närvarande i riksarkivet, de äldre serierna förvaras
i kammararkivet. En utredning i detta afseende kan visserligen
göras, om uppdrag därtill lämnas åt riksarkivet.

Skall emellertid i hufvudstaden utgallringen utsträckas äfven till äldre
serier af administrativa handlingar och skall en sådan blifva verkligt effektiv,
kan det svårligen ske utan en åtminstone temporär förstärkning af
riksarkivets arbetskrafter; riksarkivarien har i det föregående redan antvdt
detta.

Bland de myndigheter, hvilkas arkiv torde kunna göras till föremål
för utgallring och som icke omnämnts i nådiga kungörelsen af den 5 juni,
ha statsrevisorerna särskilt framhållit länsstyrelserna. Såsom redan är
nämndt, har frågan beträffande dem af riksarkivarien upptagits i den
underdåniga skrifvelsen den 4 september 1903. Yttranden ha sedermera
inkommit dels från öfverståthållarämbetet, dels från länsstyrelserna, inen
de ha till innehållet varit af den mest brokiga beskaffenhet, och svårigheten
följaktligen icke ringa att med ledning af dem få fram något enhetligt
förslag. Riksarkivarien har också under sina inspektioner i landsorten
ägnat särskild uppmärksamhet åt denna fråga och hoppas kunna
under år 1910 inkomma med yttrande i densamma. Äfven till domkapitlens
arkiv, som ju också äro rätt omfattande, om än icke i samma grad
som länsstyrelsernas, ha dylika undersökningar utsträckts.

Detta är hvad riksarkivarien för närvarande haft att anföra med anledning
af statsrevisorernas mycket beaktansvärda framställning i denna
arkivfråga. Den har, såsom synes, varit föremål för rätt stor uppmärksamhet
i riksarkivet och kommer gifvetvis att hädanefter så förblifva, så
långt riksarkivets arbetskrafter det medgifva.»

Riksarkivariens ofvanberörda skrifvelse af likaledes den 20 december
1909 angående utgallring ur vissa centrala ämbetsverks arkiv af värdelösa
arkivalier är af följande lydelse:

»1909 års statsrevisorer ha i sin berättelse under åttonde hufvudtiteln,
riks- och landsarkiven, bland annat anfört, att enligt deras föreställning
flera slag af handlingar än de i nådiga kungörelsen den 5 juni 1909 uppräknade
torde kunna underkastas förstörelse, i hvilket afseende, enligt deras
mening, torde i främsta rummet förekomma kvittenser och räkningar

O *

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

h vil ka efter tio års förlopp icke längre torde behöfva bevaras. Sådana
handlingar, fortsätta statsrevisorerna, synas i stor mängd förekomma »särskild!
bland räkenskapsverifikationerna hos arméförvaltningen, marinförvaltningen,
postverket, telegrafverket, järn vägsförvaltningen och tullverket»,
»möjligen», heter det vidare, »bör en del verifikationshandlingar bevaras,
såsom exempelvis af redogörare afgifna medelsredovisningar och sammandrag
af dem samt, hvad tullverket beträffar, skeppslistor och konfiskationsjournaler».
I sammanhang därmed anse statsrevisorerna lämpligt, »att de
vid räkenskapeima fogade verifikationerna fördelas sålunda, att handlingar,
som skola alltjämt förvaras, bindas tillsamman och att de, som kunna efter
någon tid förstöras, inrymmas i särskilda band».

Kvittenser och verifikationer höra för äldre tider till de viktigaste källorna
för den ekonomiska historien och kulturhistorien; i våra dagar kan
detta ej längre sägas vara fallet, då så många andra källor för nämnda
kunskapsgrenar flöda, och då statistiskt material af alla slag insamlas och
bearbetas. Frågan är i riksarkivariens underdåniga skrifvelse den 10 mars
1908 berörd i sammanhang med telegrafstyrelsens förslag till utgallring.
Enligt detsamma behöfde bland annat endast medelsredovisningarna och
de å hufvudkassan gjorda sammandragen af dessa bevaras, men kvittenser
och räkningar kunde efter tio år förstöras. Då styrelsen emellertid förutsatte,
att enahanda bestämmelser blefve gällande »för med telegrafstyrelsen
likställda ämbetsverk», vände sig riksarkivarien den 26 juni 1907 till generalpoststyrelsen
och järnvägsstyrelsen, under förutsättning att det var
dessa verk, som med nämnda uttryck närmast åsyftades. Deras svar inkommo,
generalpoststyrelsens den 7 april och järnvägsstyrelsens den 4
december 1908, båda alltså efter det att skrifvelsen af den 10 mars expedierats;
det förstnämnda har sedermera öfverlämnats till kungl. ecklesiastikdepartementet,
af båda biläggas emellertid här afskrifter. Generalpoststyrelsen
förklarade, att »någon mera beaktansvärd erinran icke synes kunna
framställas mot en dylik utgallring», men att, då hittills verifikationerna
i allmänhet bundits tillsammans med vederbörande redovisningshandlingar
eller hufvudräkningar med utlandet, synes någon utgallring af ifrågavarande
slag icke för närvarande lämpligen böra äga rum, men hade styrelsen
nu förcskrifvit, att hädanefter omförmälda redovisningshandlingar
och hufvudräkningar skulle bindas särskild! för sig samt tillhörande verifikationer
för sig. Järnvägsstyrelsen å sin sida fann visserligen hinder ej
möta för en dylik utgallring, men ansåg att, då densamma af utrymmeshänsyn
icke för närvarande vore erforderlig, utgallringen, som i hvarje
fall borde verkställas endast i den omfattning behofvet af ökadt utrymme
inom arkivlokalerna påkallade, företoges, först när det visat sig, att den

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

på grund af utrymmesskäl vore nödvändig, samt endast i ofvan angifna
utsträckning. Riksarkivarien är hvad dessa järnvägsstyrelsens reservationer
angår af annan mening. Det är icke, när arkivet är öfverfylldt, som gallring
bör vidtagas; tvärtom bör man i tid genom lämpliga åtgärder söka
förekomma att arkiven alltför hastigt fyllas. Det kan icke heller anses
tillbörligt att skjuta hela ansvaret för och bördan af en utgallring på
kommande generationer. Så har visserligen hittills skett, och det är visserligen
mycket bekvämt, men förhållandena ha också blifvit därefter.

De tre nämnda ämbetsverken ha emellertid i princip ingenting emot
att kvittenser och räkenskaper efter en tid af tio år utgallras. Det
synes sålunda endast återstå att få fastslaget, att hädanefter medelsredovisningar,
hufvudräkningar m. m. dylikt skola särskildt bindas samt att
kvittenser och verifikationer efter en tid af tio år få förstöras. Hvad soin
återstår vore att tillse, i hvad mån genom ombindning en dylik utgallring
kan utsträckas äfven till den förflutna tiden.

Till de öfriga af statsrevisorerna anförda ämbetsverken, arméförvaltningen,
marinförvaltningen och tullverket, torde måhända kunna läggas
fångvårdsstyrelsen och lotsstyrelsen. I afseende på dessa vore det visserligen
önskvärdt att få en utredning till stånd, i hvilken mån genom särskildt
inbindnings- och förvaringssätt de egentliga redovisningshandlingarna och
hufvudräkningarna kunde skiljas från kvittenser och verifikationer i vanlig
mening, samt huruvida icke dessa senare efter en tid af tio år kunde förstöras,
äfvensom huruvida hvad äldre serier angår genom ombindningsåtgärder
någonting i det afseendet kunde vinnas.

Riksarkivarien får sålunda i underdånighet hemställa om åtgärders
vidtagande i angifvet syfte dels i afseende på de tre första ämbetsverken,
dels i afseende på de fem sista och är villig, om så skulle befinnas önskvärdt,
att adjungera en tjänsteman i riksarkivet vid de sistnämnda utredningarna
för att tillse, att de arkivtekniska synpunkterna göras gällande».

Genom revisorernas nu föreliggande uttalande har inför Riksdagen
bragts den alltmera trängande frågan om möjligheten att genom utgallring
ur de centrala ämbetsverkens och länsstyrelsernas arkiv af handlingar af
mindre betydelse bereda ökadt utrymme för de sig alltmera hopande
arkivalier af sådan beskaffenhet, att de måste anses nödvändigtvis böra
för framtiden bevaras. Såsom af revisorernas uttalande och riksarkivariens
i ärendet afgifna yttranden framgår, har också ej mindre Eders Kungl. Maj:t
genom kungörelse den 5 juni 1909 förordnat om dylik utgallring i viss angifven
omfattning hos vissa i Stockholm befintliga ämbetsverk och myndigheter
än äfven riksarkivarien gjort framställning till Eders Kungl. Maj:t

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

om utgallring efter en vidsträcktare måttstock än den i berörda kungörelse
angifna ur åtta särskilda centrala ämbetsverks arkiv. Riksdagen, som till
fullo delar revisorernas, af riksarkivarien i hufvudsak biträdda uppfattning
om önskvärdheten, för att icke säga nödvändigheten, af åtgärders vidtagande
till förekommande af arkivens öfverfyllning med delvis mindre värdefulla
handlingar, håller jämväl före, att utgallring skulle kunna äga rum såväl
hos flera ämbetsverk och myndigheter som ock i större omfattning beträffande
materialet än i Eders Kungl. Maj:ts kungörelse finnes stadgadt.
Huruvida det önskade målet kan vinnas genom att ytterligare generalisera
de i kungörelsen angifna utgallringsprinciperna — något som af riksarkivarien
betviflas — eller särskilda föreskrifter för hvarje ämbetsverk och myndighet
må visa sig erforderliga, tilltror sig Riksdagen icke att afgöra, utan lärer
frågan härom böra blifva föremål för Eders Kungl. Maj:ts utredning och
pröfning.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om och i hvad mån utgallring
ur de centrala ämbetsverkens och myndigheternas samt länsstyrelsernas
arkiv af mindre värdefulla handlingar må kunna verkställas i vidsträcktare
mån än den i kungl. förordningen den 5 juni 1909 angifna
samt därefter vidtaga de åtgärder hvartill omständigheterna må anses
föranleda.

Beträffande bestridandet af och redovisningen öfver kostnaderna för
de af Kungl. Maj:t tillsatta kommittéer och liknande beredningar förfares,
enligt hvad revisorerna vidare meddela, för närvarande på olika sätt. Sålunda
aflämnas i regel till kammarrätten redovisning för kommittéers och
tillkallade sakkunniges expensutgifter, till hvilkas bestridande ordföranden
plägar efter Kungl. Maj:ts medgifvande i statskontoret uppbära nödiga
medel, hvaremot ordförandes, ledamöters och sekreterares räkningar öfver
arfvoden och resekostnader i allmänhet granskas och utbetalas i statskontoret.
Kostnaderna för tillfälliga biträden likvideras än af ordföranden
med från statskontoret rekvirerade medel, än direkt i statskontoret. Tryckningen
af kommittébetänkandena betalas dels af statskontoret dels ock, beträffande
de för Riksdagen afsedda exemplar, af riksgäldskontor. De
räkningar, hvilka sålunda likvideras i statskontoret, ingå emellertid icke
bland verifikationerna till den statskontorets räkenskap, som öfverlämnas
till kammarrätten, utan återfinnas på spridda ställen bland statskontorets
s. k. anordningshandlingar, hvilka förvaras hos ämbetsverket. Det har
äfven någon gång förekommit, att redovisning beträffande expensmedlen

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

ingifvits direkt till Kungl. Maj:t, som i sådant fall vanligen öfverlämnat
redovisningen till kammaiTätten.

Då någon viss tid för afgifvande af redovisning till kammarrätten
öfver kommittéers expensutgifter icke är föreskrifven, kunna flere år förgå,
innan en sådan redovisning aflämnas, enär detta ofta sker först efter kommittéers
afslutande. Sålunda återstå oredovisade förskott:

för år 1904 ............................................. kronor 3,000: —

» » 1905 ............................................. » 13,800: —

» » 1906 ............................................. » 34,513: 19

» » 1907 ............................................ » 137,406:81

På grund af det olikartade sätt, hvarpå kommittékostnaderna sålunda
redovisas, erhålles icke någon öfverskådlighet öfver desamma, hvarjämte
granskningen i hög grad försvåras. Revisorerna hade därför velat ifrågasätta,
huruvida icke föreskrifter till afhjälpande af dessa olägenheter och
för vinnande af likformighet i afseende på redovisningen borde meddelas.

Åtgärder för ernående af mera likformighet i redovisningssättet och
för underlättandet af granskningen af ifrågavarande redovisning syntes
med så mycket större skäl kunna ifrågasättas, som kostnaderna för kommittéer
och liknande beredningar vore högst betydliga. Sålunda utgåfvos
för detta ändamål:

år 1904
» 1905
» 1906
» 1907
* 1908

kronor 387,925: 61
» 290,590:09

» 407,898: 66

» 677,568:04

» 931,485:60

Öfver denna anmärkning hafva statskontoret och kammarrätten gemensamt
afgifvit utlåtande den 15 januari 1910 och därvid anfört följande:

»Ämbetsverken anse, i likhet med revisorerna, att ett enhetligt behandlingssätt
i förevarande hänseende vore eftersträfvansvärdt. En fullständig
likformighet torde emellertid icke alltid kunna ernås, emedan
ifrågavarande kommittéer, kommissioner och beredningar till sin tillkomst
och sammansättning samt de förhållanden, under hvilka de arbeta, ofta
äro sinsemellan mycket olika.

Häraf och i följd af de ofta vidt skiljaktiga bestämmelserna om kostnadernas
beräknings- och redovisningssätt försvåras också icke blott bokföringen
utan jämväl granskningen såväl i statskontoret vid medlens utbetalande
som i kammarrätten, sedan redovisningarna dit inkommit. Och
den allmänna öfversikt af kostnaderna, som af revisorerna framhållits så -

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

som önskvärd, saknas i vissa fall alldeles, enär de olika utgifterna för
ledamotsarfvoden, sekreterararfvoden, tryckningskostnader och expenser
förekomma i olika räkenskaper och under olika utgiftstitlar.

Dock kommer statskontoret att i sammanhang med den förändrade
bokföring därstädes, som blifvit af Eders Kungl. Maj:t föreskrifven genom
nådig kungörelse den 10 nästlidne december, företaga vissa förändringar
i fråga om förskottens annoterande i de å statskontorets utgiftsbyrå förda
anteckningsböcker, hvilka förändringar torde komma att i viss mån bidraga
tiil vinnande af den hittills saknade öfversikten. Det skulle ocjtså
för erhållande af en statistisk öfversikt öfver samtliga kostnader för de
särskilda kommittéerna kunna å nämnda byrå uppläggas en liggare, i
hvilken de från statskontoret anordnade utgifterna för kommittéer, kommissioner
och liknande beredningar, efter hand som de förekomme, blefve
annoterade. Om det tillika föreskrefves, att vederbörande redogörare för
de till kommitténs förfogande ställda exspensmedel skulle efter hvarje års
utgång till statskontoret anmäla, huru mycket af berörda expensmedel
under året åtgått, och anteckning härom gjordes i nämnda liggare, torde
ur denna alltid kunna hämtas nöjaktig kännedom om kommitténs utgifter.
I denna liggare komme emellertid att saknas kommittéutgifter, som bestridas
från medel, hvilka för sådana ändamål stå till armé- och marinförvaltningarnas
förfogande.

Därest emellertid revisorerna afsett likformighet i fråga om själfva redovisningen
af förevarande statsutgifter, synes böra komma under ompröfning,
huruvida det icke skulle kunna åt vederbörande kommittéordförande öfveplämnas
att med biträde af den hos kommittén anställda sekreteraren eller
annan tjänsteman, enligt de af Eders Kungl. Maj:t i hvarje särskildt fall
o-ifna bestämmelser, utbetala såväl arfvodena som resekostnadsersättningarna
samt att redovisa de för ändamålet från statskontoret mottagna förskottsmedlen
inför kammarrätten i en från kommittéarbetets början löpande
räkenskap, hvartill ett enhetligt formulär torde böra utarbetas och till
efterrättelse fastställas. Härvid möter emellertid en svårighet därutinnap,
att det icke alltid kan förutsättas, att en kommittéordförande kan med tillräcklig
författningskunskap granska af kommittéledamöterna aflämnade reseräkningar.
Det har ifrågasatts, att denna olägenhet skulle kunna undanröjas
genom meddelande af föreskrift för vederbörande revisor i statskontoret
(respektive armé- och marinförvaltningarna) att i sådant fall på ordförandens
begäran lämna honom nödigt biträde. Betänkligheter mot eu
sådan anordning torde dock kunna möta, vare sig man i sammanhang
därmed ville lägga redovisningsansvaret för eventuellt oriktig utbetalning
på den biträdande revisorn eller på kommittéordföranden. I förra fallet

Bill. till Riksd. Prat. 1910. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 11 Raft. 3

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

skulle revisorn kunna få sig ålagd återbetalningsskyldighet för medel, med
hvilkas utbetalning det ämbetsverk han tillhör icke haft något att skaffa,
och i det senare fallet skulle man göra kommittéordföranden ansvarig för
tillämpning af författningar, om hvilka han ofta nog torde sakna närmare
kännedom och för hvilkas tolkning han vore hänvisad till en statens tjänsteman,
hvilken senare haft att yttra sig i frågan utan redogörareansvar.

Hvad särskildt tryckningskostnader beträffar, torde, om det anses
ömkligt att dessa sammanföras, hinder ej möta för att statskontoret utanordnar
dessa kostnader i deras helhet, mot ersättning från riksgäldskontoret
för den del däraf, som belöper sig å för Riksdagen afsedt tryck.

I hvarje händelse lärer föreskrift böra meddelas därom, att kommitté
är skyldig att årligen inom viss bestämd tid, räknadt från föregående
kalenderårs utgång, eller, ifall kommittén under årets lopp afslutat sitt
arbete, inom viss tid därefter till kammarrätten ingifva redovisning för
mottagna medel.»

I likhet med revisorerna anser Riksdagen det högeligen önskvärd!, att
bestridandet af kommittékostnaderna sker på sådant sätt att ej mindre
öfverskådlighet öfver en viss kommittés totala kostnadsbelopp må utan
svårighet kunna erhållas än äfven granskningen af redovisningsräkningarna
i största möjliga grad underlättas.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t
utfärda föreskrifter angående utbetalningen och redovisningen af kommittékostnader
i syfte att den största möjliga öfverskådlighet öfver de med
hvarje särskild kommitté eller liknande beredning förenade kostnader må
kunna vinnas och granskningen af redovisningsräkningarna för samma
kostnader underlättas.

Revisorerna meddela vidare, hurusom i anledning af Riksdagens i
skrifvelse den 11 maj 1884 gjorda framställning Kungl. Maj:t enligt kungörelse
den 23 maj 1884 förordnat, att ej allenast statskontoret och alla
öfriga centrala förvaltande verk utan äfven de allmänna inrättningar,
hvilka åtnjuta statsanslag och hvilkas räkenskaper öfverlämnas till granskning
af Riksdagens revisorer, skola årligen senast före juli månads utgång
till finansdepartementet insända till Konungen ställda berättelser om den
dem tillhörande förvaltning eller om utöfvad verksamhet den tid, för
hvilken afsilande räkenskaper böra vid den närmast förestående revisionen
företes, samt vid dessa berättelser foga räkenskapssammandrag, affattade

Riksdagens Skrifvelse Nr 66. 19

i samma form, som i berättelsen angående näst föregående statsrevision
begagnats.

Denna föreskrift hade, hvad revisionsåret beträffade, icke iakttagits af
åtskilliga verk och inrättningar, hvilka antingen underlåtit att insända
räkenskapssammandrag eller insändt räkenskapssammandrag, som icke varit

affattade i föreskrifven form.

De förra vore:

Ståthållarämbetena vid de kungl. slotten.

Högsta domstolen och nedre justitierevisionen.
Justitiekanslersämbetet.

Svea hofrätt.

Göta hofrätt.

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge.

Krigshofrätten.

Krigshögskolan.

Artilleri- och ingenjörshögskolan.

Sjökrigshögskolan.

Sj ökvarteverket.

Nautisk-meteorologiska byrån.

Öfverståthållarämbetet.

Riksförsäkringsanstalten.

Karantänsinrättningen på Känsö.

Drottninghuset.

Kammarkollegium.

Kammarrätten.

Bankinspektionen.

öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk.

Rikets allmänna kartverk.

Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet.

Svenska hydrografisk-biologiska kommissionen.

De senare vore:

Sjökrigsskolan.

Medicinalstyrelsen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
öfverintendentsämbetet.

Kungl. biblioteket.

Nationalmuseum.

Lifrustkammaren.

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

Kung!, och Hvitfeldtska stipendieinrättningen.

Uppsala universitet.

Lunds universitet.

Högre lärarinneseminariet.

Tekniska skolorna.

Gymnastiska centralinstitutet.

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.

Institutet för blinda.

Farmaceutiska institutet.

Aug. Abrahamsons stiftelse.

V eterinärinstitutet.

Veterinärinrättningen i Skara.

Arméns pensionskassa.

Flottans pensionskassa.

Telegrafverkets pensionsinrättningar.

Elementarlärarnes änke- och pupillkassa.

Folkskollärarnes pensionsinrättning.

Prästerskapets änke- och pupillkassa.

Lasarettsläkarnes pensionskassa.

Döfstumlärarnes pensionsanstalt.

I sammanhang härmed hafva revisorerna erinrat om, att tiden för
ifrågavarande berättelsers och räkenskapssammandrags ingifvande till finansdepartementet,
hvilken genom förenämnda kungörelse af den 23 maj 1884
bestämdes till senast före juli månads utgång, med hänsyn därtill, att
Riksdagens revisorer då jämlikt 72 § riksdagsordningen skulle sammanträda
den 15 augusti, syntes, sedan tiden för revisorernas sammanträden
enligt den år 1885 beslutade ändringen i nämnda § af riksdagsordningen
samt enligt instruktion för revisorerna blifvit bestämdt till den 1 oktober,
böra därefter lämpas.

Riksdagens af revisorerna åberopade skrifvelse den 11 maj 1884, på
grund af hvilken kungl. kungörelsen den 23 i samma månad utfärdades,
afläts i anledning af 1883 års revisorers berättelse, i hvilken framhållits,
hurusom åtskilliga verk och myndigheter underlåtit att till revisionen insända
föreskrifna berättelser och räkenskapssammandrag; och anhöll Riksdagen
i denna skrifvelse — efter meddelande att åtskilliga verk i sina
öfver revisorernas anmärkning afgifna förklaringar framhållit att de icke
vore att hänföra till sådana penningförvaltande verk, som i då gällande
förordningar angående förevarande angelägenhet omförmäldes — att, då
skyldigheten att, på sätt i cirkuläret den 16 juni 1875 föreskrefves, af -

Riksdagens Skrifvelse Nr 66.

gifva räkenskapssammandrag för att statsrevisionen tillställas utan tvifvel
borde åligga alla de verk och inrättningar, hvilka åtnjöte statsanslag'' och
för hvilkas medelsförvaltning alltså i revisorernas berättelse redogjordes,
samt då, äfven om från åtskilliga institutioner berättelsen angående förvaltningen
icke kunde omfatta annan verksamhet än den som af räkenskaperna
kunde inhämtas och bedömas, likväl i de flesta fall särskilda
meddelanden, utöfver hvad räkenskaperna innehölle, vore för statsrevisionen
af vikt och intresse, Kungl. Majrt täcktes meddela föreskrifter, hvarigenom
alla verk och inrättningar, hvilka åtnjöte statsanslag och hvilkas räkenskaper
öfverlämnades till granskning af Riksdagens revisorer, alades att,
på sätt och i den ordning kungl. cirkulärbref ven den 14 augusti 1841,
den 13 maj 1859 och den 16 juni 1875 bestämde, insända för statsrevisionen
afsedda berättelser och räkenskapssammandrag.

Såsom af kungl. kungörelsen den 23 maj 1884 framgår, har emellertid
åt densamma gifvits en lydelse, som för ifrågavarande skyldighet uppdrager
snäfvare gränser än i Riksdagens skrifvelse torde hafva afsetts.
Enligt hvad som inhämtas af de öfver nu föreliggande anmärkning afgifna
förklaringar hafva också åtskilliga verk och myndigheter ansett, att berörda
kungörelse icke är på dem tillämplig. Tj tan att vilja inlåta sig pa denna
fråga, vill emellertid Riksdagen, som vidhåller den af 1884 års Riksdag
uttalade uppfattningen om utsträckningen af ifrågavarande skyldighet,
framhålla att, därest vid pröfning skulle befinnas, att med tillämpning af
nu gällande bestämmelser icke samtliga verk och inrättningar, som åtnjuta
statsanslag, skulle vara underkastade nämnda kungörelses bestämmelser,
ändrade föreskrifter härutinnan synas böra meddelas.

Mot förslaget att framflytta den i den kungl. kungörelsen bestämda
tidpunkten för berättelsernas och räkenskapssammandragens afgifvande har
Riksdagen intet att erinra, och synes den nya tidpunkten lämpligen kunna
bestämmas till före den 15 september.

På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, hvilka åtgärder må vara
erforderliga för att samtliga verk och inrättningar, som åtnjuta statsanslag
och hvilkas räkenskaper öfverlämnas till granskning af Riksdagens revisorer,
må före den 15 september hvarje år afgifva sådana berättelser och räkenskapssammandrag,
som omförmälas i kungl. kungörelsen den 23 maj 1884,
samt därefter meddela de föreskrifter, som af omständigheterna påkallas.

Stockholm den 9 april 1910.

Med undersåtlig vördnad.