Riksdagens skrifvelse Nr 242

Riksdagsskrivelse 1911:242

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

i

Nr 242.

Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 31 maj 1911.
— ■— — — Andra kammaren den 31 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens
år 1910 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909.

(Statsutskottets utlåtande nr 29 och 109.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidet år församlade revisorer
•rörande verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909 uti afgifven berättelse
anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti häröfver
afgifna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får Riksdagen i
nedan nämnda ärenden anföra följande.

Arméförvaltningen.

Beträffande arméförvaltningens räkenskaper hafva revisorerna i 1 §
under fjärde hufvudtiteln gjort följande framställning:

»Revisorerna hafva velat fästa Riksdagens uppmärksamhet på,
att, enligt hvad af förestående specifikation af sammandraget af arméBihang
till Riksd. prof. 1911. 10 Sami. 1 Afl. 1 Band. 69 Raft. (Nr 242.) 1

2

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

förvaltningens räkenskaper ( framgår, reservationsanslaget till arméns
byggnader, mötesfält och '' kommendantsutgifter samt fortifikationens
öfningar och materiel, hvilket anslag uppförts för år 1908 med 900,000
kronor och för år 1909 med 920,000 kronor, visat eu öfverbetalning
från år 1908 å 88,742 kronor 94 öre och år 1909 ytterligare öfverskridits,
så att å anslaget till år 1910 utförts en öfverbetalning å 156,209
kronor 71 öre.»

I häröfver den 18 januari 1911 afgifvet utlåtande har arméförvaltningen
å fortifikationsdepartementet anfört följande:

»Revisorerna hafva velat fästa uppmärksamhet därå, att reservationsanslaget
till arméns byggnader, mötesfält och kommendantskapsutgifter
samt fortifikationens öfningar och materiel visat en öfverbetalning från
år 1908 å 88,742 kronor 94 öre och år 1909 ytterligare öfverskridits,
så att å anslaget till år 1910 utförts en öfverbetalning å 156,209
kronor 71 öre.

Anslagets otillräcklighet särskilt i den de!, som omfattas af landtförsvarets
under fortifikationsdepartementets vård och uppsikt ställda
fastigheter, är, såsom fortifikationsdepartementet i underdånig skrifvelse
den 16 mars 1910 framhållit, en följd af flera samverkande orsaker och
har af departementet vid upprepade tillfällen anmärkts. Redan år 1897,
då en mindre ökning af anslaget begärdes, framhöll departementet, att
anslaget äfven med denna ökning kunde antagas blifva otillräckligt. Att
den år 1900 begärda ökningen begränsades till 80,000 kronor, berodde
på den af departementet då hysta åsikten, att de uppdrifva arbets- och
materialprisen skulle komma att sjunka. Då ett motsatt förhållande ägde
rum, nödgades departementet följande år hemställa om höjning, som å
omförmälda anslagsdel beräknades till omkring 140,000 kronor, men af
Kungl. Maj:t, ehuru med erkännande af behöfligheten, nedsattes till
99,900 kronor, hvarför departementet sedermera måste ånyo begära en
ökning med 67,000 kronor, som bifölls. I sin underdåniga skrifvelse
angående anslag för år 1905 måste fortifikationsdepartementet anmäla,
att ytterligare ökning af anslaget med ej mindre än 200,000 kronor vore
behöflig, men med hänsyn till de stora anslagskrafven i öfrigt, som den
nya härordningens genomförande föranledde, begärdes endast 100,000
kronor, som ock beviljades. Af enahanda skäl föreslog fortifikationsdepartementet
och beviljades för följande år en ökning af endast 40,000
kronor, ehuru enligt den af chefen för generalstaben angifna beräkningsgrunden
för anslaget, en ökning af 100,000 kronor varit erforderlig.
I underdånig skrifvelse 1907 anmälde fortifikationsdepartementet, att en
ökning af tit. T vore synnerligen önskvärd, men att framställning därom

3

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

ej ansåges då höra göras, enär en begäran om höjning af tit. 11 ej kunde
uppskjutas. Den 12 november 1908 framhöll fortifikationsdepartementet
ytterligare behofvet af ökning, som enligt förberörda af generalstabschefen
angifna beräkningsgrund borde utgöra 130,000 kronor, men Eders
Kungl. Maj:t ansåg på anförda skäl ej större ökning än 69,000 kronor
för tit. I kunna af 1909 års Riksdag begäras. Detta belopp beviljades.
Äfven under sistnämnda år visade sig en ökning behöflig, och fortifikationsdepartementet
gjorde underdånig framställning om sådan till belopp
af 171,000 kronor, men Eders Kungl. Maj:t begärde och 1910 års Riksdag
beviljade allenast 91,000 kronor.

Att en betydande ökning varit synnerligen behöflig framgår äfven
däraf, att de anslagskraf dels för större reparationer och dels för nybyggnads-
och förändringsarbeten, som under en lång följd af år ingått från
truppförbanden, måst högst afsevärdt nedprutas af fortifikationsdepartementet.
Sådan nedprutning gjordes under år 1907 med tillhopa 33,700
kronor för större reparationer och 174,800 kronor för nybyggnads- och
förändringsarbeten, under år 1908 med 131,000 kronor och 300,000 kronor
och under 1909 med respektive 171,300 kronor och 417,400 kronor.
Dessutom hafva framställningar om beviljandet af särskilda medel, som
under nämnda tre år uppgått tillsammans till 613,600 kronor, af fortifikationsdepartementet
afslagits.

Af det anförda torde uppenbart framgå, att fortifikationsdepartementet
måst iakttaga den största sparsamhet och ej användt medel för
andra arbeten än sådana, som ansetts vara af behofvet synnerligen påkallade;
och fortifikationsdepartementet har tillika redan år 1903 erinrat
samtliga truppförband om nödvändigheten däraf, att i reparationsförslagen
ej upptoges andra än oundgängligen nödvändiga arbeten. Denna sparsamhetsprincip
har ock gifvetvis medfört, att underhållsbehofvet år efter
år stegrats.

Ehuru hvad nu anförts torde vara tillfyllest för att visa anslagets
otillräcklighet och följaktligen äfven anledningen till den anmärkta öfverbetalningen,
må såsom bidragande orsak härtill äfven anföras det förhållande
att, ehuru anslaget hufvudsakligen är afsedt för underhåll, afsevärda
medel därifrån måst anvisas jämväl för nybyggnader. Såsom
fortifikationsdepartementet i sin ofvan omförmälda underdåniga skrifvelse
den 16 mars 1910 anfört, uppgår sammanlagda beloppet af de medel,
som Eders Kungl. Maj:t under åren 1907—1909 från ifrågavarande anslag
anvisat för nybyggnadsändamål, till sammanlagdt 193,900 kronor.

På framställning af fortifikationsdepartementet bär emellertid Eders
Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 8 april 1910 föreskrifvit, att den

4

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

af departementet anmälda brist i anslaget skulle af arméförvaltningens
civila departement förskjutas af omhänderhafvande medel för att sedermera
till ersättande anmälas i sammanhang med framställningen rörande
landtförsvarets medelsbehof för år 1912. Sedan anslaget i följd häraf
numera kommit i normal ställning, skall det blifva fortiiikationsdepartementet
ytterligare angeläget att i möjligaste mån tillse, det någon öfverbetalning
å anslaget ej hädanefter kommer att ske.))

På sätt Riksdagen i skrifvelse angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde liufvudtitel för år 1912 anmäler, har Riksdagen,
med anledning af Eders Kungl. Maj:ts i nämnda hufvudtitel gjorda framställning
om anvisande å extra stat för samma år af ett belopp å 241,712
kronor för täckande af ifrågavarande brist, medgifvit att för täckande af
brist i ordinarie byggnadsanslaget linge från 4:e hufvudtitelns besparingar
utgå ett belopp af, i jämnadt tal, 241,712 kronor.

Då sålunda den uppkomna bristen å ifrågavarande reservationsanslag
blifvit täckt, synes revisorernas omförmälda framställning icke föranleda
annat yttrande från Riksdagens sida än att det är af synnerlig
vikt, att reservationsanslagen liksom andra fasta anslag icke öfverskridas,
samt att, om undantagsvis ett öfverskridande måst äga rum, underrättelse
därom med uppgift å anledningen därtill samt förslag till bristens
täckande bör ofördröjligen meddelas Riksdagen.

Äfven synes det vara angeläget, att åtgärder vidtagas, hvarigenom
må kunna vinnas en ständig öfverblick öfver samtliga statsanslags ställning.
Riksdagen får därför anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande, huruvida föreskrifter må kunna utfärdas för vinnande
af en ständig öfverblick öfver samtliga statsanslags ställning.

Marinförvaltningen.

Enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, hade vid granskning
af femte hufvudtitelns ordinarie anslag revisorerna fäst uppmärksamheten
vid de afsevärda behållningar, som förefunnes å reservationsanslaget
till »Beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna». Ifrågavarande
anslags ställning under de tio senaste åren framginge af
följande tablå:

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

5

	Reservation från föregående år	Anslag	Utgifter	Reservation till följande år	Summa
År 1900 .........	95,457	43	286,550		228,438	72	153,568	71	382,007	43
1901 .......	153,568	71	317,510	--	302,124	92	168,953	79	471,078	71
., 1902 ........	168,953	79	342,775	—	329,227	05	182,501	74	511,728	79
„ 1903 ........	182,501	74	369,500	—	379,555	61	172,446	13	552,001	74
„ 1904 ........	172,446	13	387,260	—	377,974	24	181,731	89	559,706	13
„ 1905 .......	181,731	89	407,795	—	376,753	73	212,773	16	589,526	89
„ 1906 ........	212,773	16	429,995	—	377.021	24	265,746	92	642,768	16
., 1907 .......	265,746	92	456,498	—	2S5,692	94	436,551	98	722,244	92
1908 ........	436,551	98	487,800	—	415,888	74	508,463	24	924,351	98
„ 1909 ........	508,463	24	487,800	—	442,334	14	556,014	60	998,348	74
—	—	—	*) 2,085	50	—	—	—	~	—

*) Omföring från reservationsanslaget “flottans nybyggnad och underhåll".

Reservationen å anslaget hade sålunda från 1900 års slut, då den
uppgick till 153,568 kronor 71 öre, vuxit till 556,014 kronor 60 öre
vid utgången af år 1909. I betraktande af att densamma sålunda ökats
till ett i förhållande till anslagets storlek oproportionerligt högt belopp,
hade revisorerna velat ifrågasätta, huruvida icke en afsevärd del däraf
borde öfverföras till fonden för reserverade medel.

I häröfver den 17 januari 1911 afgifvet utlåtande har marinförvaltningen
meddelat, att ämbetsverket i skrifvelse den 28 oktober
1910 på anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes i proposition
föreslå Riksdagen, bland annat, att af behållningen vid 1909 års slut
å ifrågavarande anslag finge användas dels 149,100 kronor för täckande
af en utaf Kungl. Maj:t den 7 juli 1905 gjord anvisning till anskaffande
af beklädnad och sängservis för kustartilleriets värnpliktige dels ock
300,000 kronor till förstärkande af stammens beklädnadsförråd vid flottans
båda stationer, hvarefter återstoden af reservationen kunde till statskontoret
inlevereras.

Riksdagen delar revisorernas uppfattning om att ifrågavarande
reservationer uppgå till ett belopp, som icke kan anses stå i rimligt
förhållande till anslagets storlek, och håller förty i likhet med revisorerna
före, att en afsevärd del af reservationerna bör, utan att det
med anslaget afsedda ändamål behöfver blifva därpå lidande, kunna efter
Riksdagens hörande för annat ändamål disponeras. Riksdagen får alltså
anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, huru -

6

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

vida icke eu afsevärd del af de å ifrågavarande anslag uppkomna reservationer
må för annat ändamål disponeras och därefter till Riksdagen
inkomma med det förslag, hvartill förhållandena må föranleda.

Revisorerna hafva erinrat, hurusom i 1909 års statsrevisorers berättelse
funnes en framställning af följande lydelse:

»Enligt hvad revisorerna inhämtat, inginge bland kostnaderna för
jagaren Magnes expedition den 2 juli—28 september 1908 ett belopp
af 750 kronor, som fartygschefen låtit ur fartygets kassa utbetala såsom
ersättning till brygg- och båtägare i Dalarö för skador, som förorsakats
af de svallvågor jagaren åstadkommit vid passerandet af Dalarö den 9
september 1908. Skadornas art och omfattning framginge af ett utaf
en stationsingenjör härom upprättadt besiktningsinstrument, som utvisade
bland annat, att en brygga, bestående af ’en stenkista med dimensionerna
5,5 x 4,5 x 3 meter, af vatten vågen förflyttats cirka 6 meter från sin
plats invid stenmuren och utkastats på cirka 6 meter djupt vättes’.

Af ett utaf t. f. fartygschefen undertecknadt protokoll inhämtades,
att jagaren var beordrad att med inspekterande amiralen efter slutad
inspektion af kusteskadern från Hårsfjärden afgå till Saltsjöbaden, ''fart
25 knop''.

Då revisorerna af handlingarna i ärendet funnit, dels att jagaren
Magnes ofvannämnda färd företagits efter slutad inspektion och ej torde
kunna räknas till öfning, och dels att rörande färdens förlopp inga
andra utredningar förelåge än ofvannämnda af t. f. fartygschefen upprättade
protokoll samt förenämnde stationsingenjörs besiktningsinstrument,
hade revisorerna ansett sig böra omförmäla förhållandet, på det att saken
måtte blifva underkastad ytterligare utredning och pröfning.»

Efter tagen del af marinförvaltningens utlåtande i ämnet den 11
januari 1910 samt därvid fogade yttrande från stationsbefälhafvaren vid
flottans station i Stockholm jämte förklaring af fartygschefen å Magne
vid det ifrågavarande tillfället, kaptenen G. Celsing, anförde statsutskottet
vid 1910 års riksdag, att utskottet funne den af revisorerna omförmälda
utbetalningen af skadestånd till fullo förtjänt af den uppmärksamhet,
som af revisorerna ägnats densamma. Såsom af stationsbefälhafvarens
yttrande i ärendet framginge, hade jämväl stationsbefälhafvaren beaktat
frågans principiella betydelse, i det han — jämte meddelande att i reglementet
för marinen föreskrift saknades om, huru beträffande skadeersättning
af ifrågavarande art borde förfaras — uttalat, att det i fråga
om skadestånd utöfver visst minimibelopp vore lämpligt om föreskrift

7

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

funnes därom, att anspråk på dylik ersättning, med undantag för visst
angifvet fall, underställdes marinförvaltningens pröfning; och både stationsbefälhafvareu
tillika, vidkommande särskild! det nu föreliggande fallet,
framhållit, att undersökning syntes böra äga rum, huruvida jagaren vid
tillfället framförts med starkare fart än omständigheterna behof! föranleda.
Till dessa stationsbefälhafvarens uttalanden ville utskottet i alla
delar ansluta sig. Då emellertid af det anförda och hvad handlingarna
i öfrigt innehölle framginge, att'' förevarande fråga ej mindre vore föremål
för räkenskapskontorets vid stationen i Stockholm och stationsbefälhafvarens
uppmärksamhet än äfven kunde förväntas blifva behandlad af
vederbörande afdelning inom marinförvaltningen, hade utskottet ansett
sig endast böra hvad i ärendet förekommit för Riksdagen omförmäla.

Såvidt revisorerna kunnat inhämta, hade efter hvad vid Riksdagen
förekommit ingen annan åtgärd i detta ärende vidtagits än att marinförvaltningens
revisionskontor från räkenskapskontoret vid flottans
station i Stockholm infordrat upplysning, huruvida några åtgärder af
stationsbefälhafvaren vidtagits på grund af ofvannämnda utbetalning af
ersättning till brygg- och båtägare i Dalarö, i anledning af hvilken
framställning räkenskapskontoret i afgifven förklaring hänvisa! revisionskontoret
till stationsbefälhafvaren för vinnande af de begärda upplysningarna.

Då vederbörande myndigheter sålunda, långt ifrån att af hvad i
ärendet vid Riksdagen förekommit finna sig manade att kraftigt ingripa
för ifrågavarande angelägenhets slutförande, syntes hafva lämnat
saken å sido, hade revisorerna ansett sig böra fästa Riksdagens särskilda
uppmärksamhet å förhållandet.

I häröfver den IT januari Dill afgifvet utlåtande har marinförvaltningen
anfört följande:

»1 fråga om hvad revisorerna anfört beträffande ett belopp af
7o0 kronor, som chefen lör jagaren Magne under dess expedition den 2
juli — 28 september 1908, kaptenen G. Celsing, låtit ur fartygets kassa
utbetala såsom ersättning till brygg- och båtägare i Dalarö för skador,
som förorsakats al de svallvågor, jagaren åstadkommit vid passerandet
al Dalarö den 9 september 1908, får marinförvaltningen erinra, att
ämbetsverket i underdånig skrifvelse den 11 januari 1910 i anledning
al Riksdagens revisorers lör år 1908 gjorda anmärkning rörande förevarande
utbetalning anförde, att vederbörande tjänsteman hos ämbetsverket
icke torde underlåta att vid förestående granskning af redogörelsen
lör ifrågavarande fartygsexpedition i behörig ordning framställa
deri anmärkning mot berörda utbetalning, hvartill fog kunde förefinnas.

8

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

Efter granskning- af flottans stations i Stockholm räkenskap för
maj månad 1909, hvarest redogörelsen för expeditionen intagits, yrkade
äfven ämbetsverkets revision att, enär ifrågavarande utbetalning anmälts
för stationsbefälhafvaren för vidtagande af de åtgärder, denne kunde
Unna skäliga, redogöraren, biträdande intendenten S. Ehlin, måtte inkomma
med upplysning, huruvida några åtgärder af stationsbefälhafvaren
vidtagits. Denna anmärkning kommunicerades den 9 augusti 1910
redogöraren, hvilken i en den 27 september samma år hit inkommen
förklaring hänvisade revisionen till stationsbefälhafvaren för vinnande
af den begärda upplysningen. Sedan anmärkningsakten därpå under
någon tid varit på begäran utlånad till Riksdagens revisorer, framställde
revisionen uti den 13 december 1910 afgifna påminnelser yrkande, att
f. d. stationsbefälhafvaren, amiralen L. Palander, måtte, såsom redovisningsskyldig
i målet, åläggas att till ämbetsverkets kassa inleverera
anmärkta 750 kronor, såvida han icke inkomme med nöjaktig förklaring
öfver anmärkningen. Förklaring åt amiralen Palander har denna dag hit
inkommit, men har beslut i anledning däraf ännu icke blifvit meddeladt.

Detta anmärkningsmål bär således härstädes behandlats på vanligt
sätt; och någon anledning har icke synts föreligga — vare sig med
hänsyn till anmärkta beloppets storlek eller öfriga omständigheter i
målet — att behandla detsamma i annan ordning än öfriga af revisionen
under året till ett antal af 682 handlagda anmärkningar vid marinens
räkenskaper. Först sedan anmärkningsmålet blifvit i behörig ordning
afgjordt, synes enligt marinförvaltningens förmenande tiden vara inne
att taga i öfvervägande, Indika särskilda åtgärder må af då föreliggande
omständigheter vara påkallade.»

Då stationsbefälhafvaren vid flottans station i Stockholm i anledning
af 1909 års statsrevisorers ofvanberörda anmärkning framhöll bland
annat lämpligheten af att föreskrifter i viss angifven riktning, beträffande
reglerandet af skadeståndsfrågor af ifrågavarande slag. funnes
meddelade i marinens reglemente, uttalade, såsom i nu föreliggande
anmärkning erinras, statsutskottet sin fulla anslutning till hvad stationsbefälhafvaren
sålunda anfört; och då utskottet med hänsyn därtill, att
såväl nämnda frågas principiella sida som ock det förevarande särskilda
fallet var föremål för vederbörandes uppmärksamhet, ansåg sig endast
böra hvad i ärendet förekommit för Riksdagen omförmäla, måste denna
åtgärd otvifvelaktigt anses utgöra ett uttryck för utskottets förväntan,
att ej endast den föreliggande skadeståndsfrågan utan äfven frågan om
införande af nödiga bestämmelser i förevarande hänseende i reglementet

9

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

för marinen skulle varda med all skyndsamhet behandlade* Så synes
emellertid icke hafva skett. Visserligen meddelas nu af marinförvaltningen
de åtgärder, som vidtagits i väckt anmärkningsmål angående
utbetalningen af ifrågavarande skadeersättning och framhålles att först
sedan detta mål blifvit afgjordt tiden vara inne att taga i öfvervägande,
hvilka särskilda åtgärder af då föreliggande omständigheter vore påkallade.
Denna uppfattning kan Riksdagen emellertid icke dela. Utan
att vilja förringa betydelsen af att berörda mål varder i behörig ordning
pröfvadt och afgjordt, vill Riksdagen framhålla, att i förevarande ärende
hufvudvikten uppenbarligen icke ligger å afgörandet af frågan om den
ene eller andre tjänstemannens eventuella ersättningsskyldighet för det
utbetalade jämförelsevis obetydliga skadeståndsbeloppet, utan att frågans
principiella sida — den ordning, i hvilken framställdt anspråk på skadestånd
prof vas och afgöres samt eventuell skadeersättning utbetalas —
är den, som härvidlag är af det största intresset att få ordnad, och
Riksdagen kan icke finna att behandlingen af ifrågavarande anmärkningsmål
bort leda till ett undanskjutande af utfärdande af nödiga bestämmelser
i sådant hänseende. På grund af hvad sålunda anförts, får
Riksdagen anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
hvilka särskilda bestämmelser angående sättet för reglering af
frågor om ersättning för af flottans fartyg åstadkommen skada å enskild
egendom må vara erforderliga samt därefter låta i reglementet för marinen
införa de bestämmelser, som i sådant hänseende finnas af omständigheterna
påkallade.

Postverket.

Under berättelsen angående postverket erinra revisorerna, hurusom
enligt § 26 mom. 2 af gällande allmänna poststadga af den 9 september
1907 vore beträffande inrikes assurerad försändelse bland annat stadgadt
förbud mot angifvande å försändelsen af lägre värdebelopp än det, som
verkligen tinnes i försändelsen inneslutet. 1 § 29 mom. 4 af samma
stadga föreskrefves äfven, att inrikes bref, afsedt att befordras såsom
rekommenderadt icke må innehålla penningar, obligationer eller andra
därmed jämförliga i hvar mans hand gällande värdepapper till sammanlagdt
högre värde än 500 kronor.

Till revisorernas kännedom hade emellertid kommit, att vissa försäkringsbolag
meddelade försäkring å värdeförsändelser, som befordrades
genom postverkets försorg, och plägade, enligt hvad revisorerna inBihang
till Riksd. prof. 4911. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 69 Höft. 2

10

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

hämtat, ifrågavarande försäkringar meddelas på det sätt, att vederbörande
afsändare antingen vid inlämnandet till postbefordran af en assurerad
försändelse å densamma angåfve beloppet vida lägre än försändelsens
värdeinnehåll samt hos försäkringsbolaget assurerade skillnaden
mellan det i försändelsen inneslutna och det å försändelsen angifna, hos
postverket assurerade värdeinnehållet eller också i rekommenderad försändelse
inneslöte ett hos försäkringsbolaget assureradt belopp.

Revisorerna hade af en i ärendet verkställd utredning inhämtat,
att de tariffer, som förenämnda bolag erbjöde vid dylik försäkring, så
godt som undantagslöst vore lägre än de för postverkets assuransrörelse
fastställda, och detta af lätt förklarliga skäl.

Med de influtna assuransbeloppen skulle postverket bestrida ej
blott ersättningen för bortkomna eller skadade assurerade försändelser
utan äfven vissa afsevärda kostnader, såsom för skärpt kontroll öfver
dessa försändelsers postbehandling, ett vidlyftigare expeditionssätt äfvensom
särskildt inrättade förvaringsrum och andra säkerhetsanordningar,
hvilket allt påkallades af postverkets ansvar för nämnda försändelser,
vare sig de vore högt eller lågt assurerade. Däremot hade försäkringsbolagen
inga som helst omkostnader för de assurerade försändelsernas
vård utan löpte endast risken af försäkringssummans utbetalande vid
försändelsens förlust. Denna risk torde, till följd af postverkets omfattande
säkerhetsåtgärder, vara mycket ringa.

Till belysande häraf ville revisorerna anföra, att, enligt uppgift,
postverket i ersättning för bortkomna eller skadade assurerade försändelser
nedannämnda år utbetalat endast följande belopp, nämligen

år 1906 .............................................. kronor 1,509: 2 3.

„ 1907 ................................................... „ 5,920:08.

„ 1908 ................................................ „ 510: —

„ 1909 .................................................. „ 2,799: n.

Postverkets inkomster af inrikes assuransrörelsen hade, enligt revisorerna
lämnade uppgifter, under den senaste tiden snarare af- än tilltagit,
ett förhållande, som torde vara anmärkningsvärdt vid en jämförelse
med utvecklingen inom verkets öfriga rörelsegrenar. Äfven om
detta förhållande i viss man kunde tillskrifvas andra omständigheter,
torde på goda grunder kunna antagas, att försäkringsbolagens konkurrens
i afsevärd grad bidragit härtill.

Af hvad här ofvan anförts ansåge revisorerna följa, att ifrågavarande
försäkringsbolag på denna gren af sin rörelse förskaffade sig
en vinst, som med rätta borde tillgodokomma postverket. Då det dessutom
torde vara obestridligt, att denna bolagens försäkringsrörelse ytterst

11

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

lörutsatte ett ölverträdande af förut omförraälda författningsrum, och då
dess laglighet sålunda torde kunna sättas i tvifvelsmål, både revisorerna
velat fästa uppmärksamheten å nu anförda förhållanden under hemställan,
att lämpliga åtgärder måtte vidtagas i syfte att statsverkets
intressen måtte i berörda hänseende varda på ett effektivt sätt tillvaratagna.

Generalpoststyrelsen har i häröfver den 13 januari 1911 afgifvet
utlåtande anfört följande:

»I § 2 af nådiga förordningen den 12 november 1872, angående
postverkets ansvarighet för försändelser, som till postbefordran aflämnats,
är stadgadt, att, därest skälig anledning förekommer misstänka, att å
något till postbefordran aflämnadt bref, hvarför assurans begäres, värdet
af detsammas innehåll blifvit angifvet högre än det rätteligen utgör,
må, på vederbörande posttjänstemans yrkande, brefvet i närvaro af den,
som det inlämnat, öppnas å postanstalten. Utrönes därvid, att brefvet
icke innehåller penningar till det belopp, som angifvits, och kan det,
som för öfrigt må vara i brefvet inneslutet, uppenbarligen icke anses i
värde motsvara skillnaden, äger posttjänstemannen vägra att brefvet
under postverkets ansvarighet för det därå angifna värde till befordran
emottaga; och är afsändare!! berättigad, om han så äskar, att öfver
sålunda meddelad vägran afgiftsfritt erhålla skriftligt intyg.

Vidare har genom nådiga kungörelsen den 26 maj 1882, angående
ändring i gällande bestämmelser om postverkets ansvarighet för försändelser,
som till postbefordran aflämnats, assuransafgiftens belopp m. m.,
förklarats, att, då anledning förekommer misstänka, att å försändelse,
som till postbefordran anmäles och för hvilken assurans begäres, värdet
blifvit angifvet lägre, än det rätteligen utgör, skall med försändelsen
förfaras i öfverensstämmelse med hvad stadgadt finnes i § 2 af ofvannämnda
nådiga förordning den 12 november 1872, så att, då tydligen
sammanlagda värdet af de i försändelsen inneslutna penningar, obligationer
och andra därmed jämförliga, i hvar mans hand gällande värdepapper,
livilkas ungefärliga värde med lätthet kan på grund af allmänt
kända förhållanden beräknas, i någon afsevärd mån öfverstiger det värde,
som angifvits, försändelsen icke må till befordran mottagas; äfvensom
att i öfverensstämmelse härmed bör förfaras äfven i afseende å rekommenderade
bref, dock att mottagande af sådana ej får förvägras i annat
fall, än att däri inneslutna penningar eller värdepapper af nyss nämnda
slag uppgå till sammanlagdt. högre värde än 500 kronor.

Hvad den internationella postu t växlingen angår, är i art. 9, punkt
1, af det vid postkongressen i Rom år 1906 afskräde aftalet angående

12

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

utväxling af bref och askar med angifvet värde förbud meddeladt mot
hvarje svikligt angifvande af högre värdebelopp än det, som verkligen
finnas inneslutet i ett bref eller i en ask. Enahanda stadganden återfinnas
i art. 16 af den vid samma kongress antagna konventionen angående
utväxling af postpaket. Endast i fråga om internationella s. k.
tariffpaket, hvilkas utväxling ej regleras af bestämmelserna i den allmänt
internationella paketkonventionen, gäller i några enstaka undantagsfall
förbud mot angifvande af lägre värdebelopp än det verkliga. Beträffande
vidare rekommenderade försändelser, innehåller art. 16, punkt 3, af den
vid Romkongressen afslutade världspostkonventionen förbud mot inneslutande
i dylika försändelser af dels myntstycken dels ock vissa andra
värdeföremål — dock endast i det fall att deras inneslutande eller
försändande är förbjudet enligt vederbörande länders lagstiftning —
nämligen saker af guld eller silfver, ädelstenar, smycken och andra
dyrbarheter (»autres objets précieux»).

Det hufvudsakliga af ofvan återgifna stadganden är sammanfattadt
i § 26 mom. 2, § 29 mom. 4 samt § 70 mom. 5 och 6 af gällande
allmänna poststadga, som af generalpoststyrelsen utfärdats den 9 september
1907. Dessa bestämmelser lyda sålunda:

§ 20 mom. 2. Beträffande inrikes försändelse är hvarje angifvande
af högre eller lägre värdebelopp än det, som verkligen finnes i försändelsen,
förbjudet. — Å försändelse till utlandet må icke angifvas
högre värdebelopp än det verkliga. Jämväl beträffande dylik försändelse
är det i vissa fall förbjudet att angifva värdet lägre än det verkliga;
härutinnan meddelas upplysningar i posttaxan.

§ 29 mom. 4. Inrikes bref, afsedt att befordras såsom rekommenderadt,
må icke innehålla penningar, obligationer eller andra därmed
jämförliga, i hvar mans hand gällande värdepapper till ett sammanlagdt
högre värde än 500 kronor.

§ 70 mom. 5. Förekommer anledning misstänka, att å inrikes
försändelse, som aflämnas till postbefordran under assurans, innehållets
värde angifvits högre eller lägre än det rätteligen utgör, må, på vederbörande
postfunktionärs yrkande, försändelsen i närvaro af den, som
inlämnat densamma, öppnas å postanstalten. — Utrönes därvid tydligen,
att sammanlagda värdet af de i försändelsen inneslutna penningar, obligationer
och andra därmed jämförliga, i hvar mans hand gällande värdepapper,
hvilkas ungefärliga värde med lätthet kan på grund af allmänt
kända förhållanden beräknas, i någon afsevärd mån öfverstiger det värde,
som angifvits, eller befinnes försändelsen icke innehålla penningar till
det belopp, som angifvits, och motsvarar det öfriga innehållet uppen -

13

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

barligen icke skillnaden, äger postfunktionären vägra att mottaga försändelsen
under postverkets ansvarighet för det därå angifna värde.
Öfver sålunda meddelad vägran är afsändaren berättigad att afgiftsfritt
erhålla intyg. — Enahanda gäller i fråga om assurerad försändelse till
utlandet, å hvilken värdet angifvits högre eller, när sådant undantagsvis
är förbjudet, lägre än det verkliga.

§ 70 mom. (i. Finnes anledning misstänka, att i inrikes bref, som
aflämnats till postbefordran under rekommendation, inneslutits penningar,
obligationer och andra därmed jämförliga, i hvar mans hand gällande
värdepapper, hvilkas ungefärliga värde med lätthet kan på grund af
allmänt kända förhållanden beräknas, till sammanlagdt högre värde än
500 kronor, må, på vederbörande postfunktionärs yrkande, brefvet i
närvaro af den, som inlämnat detsamma, öppnas å postanstalten. —
Befinnas därvid de i brefvet inneslutna penningar eller värdepapper af
nyss nämnda slag uppgå till sammanlagdt högre värde än 500 kronor,
äger postfunktionären vägra att mottaga brefvet till befordran under
rekommendation; och är afsändaren berättigad att öfver sålunda meddelad
vägran afgiftsfritt erhålla intyg.

Såsom ofvan är antydt, innehålla de allmänt internationella postaftalen
icke något förbud mot angifvande å assurerade försändelser af
lägre belopp än det verkliga värdet. Förslag om införande af dylikt
förbud förelåg bland annat vid postkongressen i Wien 1891, men mötte
från flera håll motstånd och vann icke kongressens bifall. Genom frågans
behandling vid denna kongress och genom hvad sedermera i ärendet
förekommit får anses fastslaget, att i den postutväxling, som försiggår
enligt de allmänt internationella aftalen, det icke möter något hinder att
å assurerade försändelser angifva lägre belopp än som motsvarar innehållets
värde. Ej heller lägga dessa aftal något hinder i vägen för att
i rekommenderade försändelser innesluta exempelvis banksedlar eller
andra värdehandlingar till huru högt belopp som helst,

I fråga om assurerade försändelser äger emellertid det förhållande
rum, att åtskilliga länder, hvaribland Amerikas förenta stater och Canada,
icke deltaga i den internationella utväxlingen af dylika försändelser.
Genom postverken kan följaktligen assurans icke erhållas å försändelser
till eller från dessa länder. Andra länder åter, såsom Frankrike, Storbrittanien,
Italien, Belgien, Nederländerna m. fl., hafva begränsat assuransbeloppet
till ett visst maximum, oftast 10,000 francs för hvarje försändelse.

Då sålunda i den internationella utväxlingen postverken icke äro
i tillfälle att till hvilket land som helst och till obegränsadt belopp lämna

14

liiksdagens skrifvelse Nr 242.

assurans å försändelser, är det helt naturligt, att allmänheten sökt på
annan väg vinna täckning för de risker, som postverken icke kunnat
åtaga sig, och i sådant syfte hänvändt. sig till de enskilda bolag, som
meddela försäkring af postförsändelser. Och då, såsom nyss är nämndt,
de allmänt internationella bestämmelserna icke innehålla förbud mot
angifvande å assurerad försändelse af lägre värde än det verkliga eller
mot inneslutande i rekommenderadt bref af värdehandlingar m. m. till
högre värde än det belopp, hvarmed ett förkommet rekommenderadt
bref ersättes af postverken, torde det näppeligen kunna sägas, att de
enskilda bolagens försäkringsverksamhet i vårt land, i den mån densamma
afsett postförsändelser till utlandet, inneburit ett obehörigt intrång på
postverkets område; i hvarje fall har denna verksamhet, sålunda begränsad,
icke stått i strid med gällande postförfattningar.

Annorlunda ställer sig däremot förhållandet beträffande försäkring
af inrikes försändelser. A dylika försändelser medgifver svenska postverket
assurans till obegränsadt. belopp icke blott när försändelserna utväxlas
mellan postkontor utan äfven i vissa andra fall. Såsom förut är
nämndt, är det i postförfattningarna förbjudet att å inrikes försändelser
angifva lägre värdebelopp än det verkliga samt att i inrikes rekommenderadt
bref innesluta högre värdebelopp än 500 kronor. 1 den mån de
enskilda bolagens postvärdeförsäkring afser inrikes försändelser, lärer
således — förutom möjligen i fråga om försäkring af rekommenderadt
bref till belopp af högst 500 kronor — bolagens verksamhet förutsätta
ett öfverträdande från vederbörande afsändares sida af något utaf ifrågavarande
förbud.

Rörande omfattningen af de enskilda bolagens postvärdeförsäkring
kunna vissa uppgifter erhållas ur försäkringsinspektionens underdåniga
berättelser beträffande försäkringsväsendet i riket. Såvidt af dessa berättelser
framgår, är det för närvarande ett svenskt och tre utländska
bolag, som här i landet idka dylik försäkringsrörelse. I medeltal för
de tre senaste år, för Indika uppgifter föreligga, synes sammanlagda
beloppet af dessa bolags »värdeförsäkringar» hafva uppgått till omkring
150,000,000 kronor och sammanlagda premiebeloppet till omkring 30,000
kronor. Af den försäkringssumma, som uppgifvits för det svenska bolaget,
har den öfvervägande delen reassurerats i utlandet. Ifrågavarande
s. k. värdeförsäkring torde för öfrigt omfatta assurans å ej blott inrikes
postförsändelser utan äfven postförsändelser till utlandet äfvensom, till
någon del, värden af annat slag. Men äfven om det nyss angifna,
totala assuransbeloppet skulle afse endast inrikes postförsändelser, är
dock denna enskilda försäkringsverksamhet att anse såsom tämligen

15

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

obetydlig i förhållande till postverkets egen assuransrörelse, som för
närvarande, hvad angår inrikes portopliktiga försändelser, har att uppvisa
ett årligt assuransbelopp af mellan 1,100 och 1,200 miljoner kronor.
Den ringa utveckling af postverkets assuransrörelse, som under den
senare tiden ovedersägligen konstaterats, torde i första rummet bero på
andra omständigheter, särskildt de enklare former för penningeförsändning,
genom postanvisning, check, postremissväxel m. m., som numera
i allt större utsträckning anlitas af allmänheten.

Generalpoststyrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra, hurusom
det spörsmål, hvarom nu är fråga, äfven tillförene varit föremål
för Riksdagens behandling. I en inom Andra kammaren år 1904 väckt
motion hade nämligen föreslagits, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Magt anhålla om upphäfvande af det i ofvanberörda nådiga
kungörelse den 26 maj 1882 meddelade förbud mot postbefordran af
försändelser, för hvilka värdet blifvit angifvet lägre än det verkliga
värdet. Det tillfälliga utskott, till hvilket motionen hänvisats, hemställde
om aflåtande af en skrifvelse i motionens syfte, men vid ärendets behandling
i Andra kammaren afslog kammaren såväl utskottets hemställan
som motionen, hvilken sålunda ej föranledde någon Riksdagens åtgärd.

För sin del anser generalpoststyrelsen det ur flera synpunkter
önskvärdt, att värdeförsändelser, som af postverket befordras, hos postverket
assureras för innehållets fulla värde. Hvad angår försändelser
till utlandet, är emellertid svenska postverket, såsom af det förut anförda
framgår, bundet af de allmänt internationella bestämmelserna — hvilka
icke lägga något hinder i vägen för att å assurerade försändelser
angifves lägre värde än det verkliga eller att värdehandlingar m. m.
till hvilket belopp som helst inneslutas i rekommenderade försändelser
— och någon ändring i dessa bestämmelser torde för närvarande icke
kunna genomdrifvas. Beträffande åter inrikes försändelser skulle det
gifvetvis äfven vara önskvärdt, att de i nyssberörda hänseenden gällande
förbudsbestämmelser kunde göras fullt effektiva. Generalpoststyrelsen
har också i cirkulär till samtliga postförvaltare erinrat om dessa förbudsbestämmelser
och anmodat postförvaltare att på lämpligt sätt fästa
korrespondenters, särskildt bankinstituts, synnerliga uppmärksamhet å
nämnda bestämmelser och å den risk, som vederbörande löper genom
att icke behörigen iakttaga ifrågavarande förbud. Gifvet är emellertid,
att det i den praktiska posttjänsten skall möta stora svårigheter att
kontrollera förbudets efterlefnad. Vid de postanstalter, där någon mera
betydande utväxling af värdcförsändelser förekommer, inträffar det ofta

16 Riksdagens skrifvelse Nr 242.

nog, att de värde försändelser, som äro afsedda att vinna befordran med
viss lägenhet, aflämnas till postanstalten i sista stund, då personalens
arbetskraft fullt tages i anspråk för de löpande expeditionsgöromålen.
Under sådana förhållanden torde någon kontroll i det hänseende, hvarom
nu är fråga, öfver hufvud icke kunna utöfvas, med mindre än att en
del värdeförsändelser försenas i sin befordran. Men äfven i andra fall
lärer kontrollen vara svår eller omöjlig att utöfva. Ty visserligen är,
jämlikt § 70 mom. 5 och 6 af allmänna poststadgan, posttjänsteman

berättigad att, för utrönande af innehållet i inlämnad värdeförsändelse,
yrka försändelsens öppnande, men detta gäller endast sådana fall, då
anledning förefinnes att misstänka, att öfverträdelse af ifrågavarande förbud
är för handen. Skulle en dylik rätt medgifvas, äfven där någon
särskild anledning till misstanke icke föreligger, eller gällande kontrollföreskrifter
eljest på ett eller annat sätt skärpas, komme detta utan
tvifvel att leda därhän, att allmänheten i många fall skulle, med större
eller mindre rätt, betrakta postverkets kontrollåtgärder såsom innebärande
trakasseri eller ett kränkande af brefhemligheten.

Såsom en utväg att öka förbudets effektivitet har ifrågasatts, bland
annat, att förbudets öfverträdande borde beläggas med straff. Oafsedt,
emellertid, att dylika straffbestämmelser säkerligen skulle möta starkt
motstånd från allmänhetens sida, lärer det, på grund af svårigheterna
vid kontrollens utöfvande, knappast vara att lön''vänta, att en sådan
lagstiftning skulle leda till önskad påföljd.

Af Riksdagens revisorer har anmärkts, att de tariffer, som bolagen
erbjuda vid den försäkring, hvarom nu är fråga, så godt som undantagslöst
äro lägre iin de för postverkets assuransrörelse fastställda, Det
ligger då nära°till hands att tillse, huruvida tilläfventyrs en nedsättning
bör* ske i postverkets assuransafgifter. I sådant afseende tillåter sig
generalpoststyrelsen erinra, hurusom, enligt ofvanberörda nadiga kungörelse
den 20 maj 1882, assuransafgiften för inrikes försändelser utgår
efter en starkt fallande skala, i det att afgiften utgör för belopp om
högst 500 kronor: 30 öre; för belopp öfver 500 kronor .till och med
1,000 kronor: 50 öre; för belopp öfver 1,000 till och med o,000 kionoi.
50 öre för 1,000 kronor med tillägg af 2 öre för hvarje öfver skjutande

belopp af 100 kronor eller del däraf; för belopp öfver 5,000 till och

med 50,000 kronor: 1 krona och 30 öre för 5,000 kronor med tillägg
af 15 öre för hvarje Överskjutande belopp åt 1,000 kronor eller del
däraf; för belopp öfver 50,000 till och med 100,000 kronor: 8 kronor
5 öre för 50,000 kronor med tillägg af 10 öre för hvarje Överskjutande

belopp af 1,000 kronor eller del däraf; samt för belopp öfver 100,000

17

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

kronor: 13 kronor 5 öre för 100,000 kronor med tillägg af 5 öre för
hvarje Överskjutande belopp af 1,000 kronor eller del däraf. I olikhet
härmed äro i våra grannländer Danmark, Norge och Tyskland för den
inrikes assuransen fastställda afgifter, hvilka i stort sedt stiga tämligen
proportionellt i förhållande till assuransbeloppen. Till jämförelse torde
här nedan få meddelas en sammanställning rörande dels de inrikes
assuransafgifter, som enligt nu gällande tariffer upptagas i Sverige,
Danmark och Norge för vissa såsom exempel anförda assuransbelopp,
dels ock de assuransafgifter, som för samma assuransbelopp skulle
utgå enligt den tyska inrikes tariffen, tillämpad på det skandinaviska
myntsystemet.

■ Assuransbelopp.	Assuransafgift för inrikes försändelse.
I Sverige.	I Danmark.	I Norge.	Enligt tysk | tariff, tillämpad på det skandi-l naviska mynt- j systemet.*
	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr. ö.
500 kronor ............................	—	30	—	15	—	35	— 10
1,000 ,.............................	—	50	—	15		5 2	— 12 0
2,000 ............................	—	70	—	20		84	— 3 5
3,000 „ ............................	—	90	—	25	1	16	— 5 0
4,000 ., ............................	1	10	—	30	1	48	— \ 7 0
5,000 „ ............................	1	30	—	35	1	80	— 85
10,000 „ ............................	2	05	—	60	3	40	1 ro
20,000 „ ............................	3	55	1	10	6	60	3 35
30,000 „ ............................	5	05	1	60	9	80	5 j—
50,000 „ ............................	8	05	2	60	16	20	8 35
100,000 „ ............................	13	05	5	10	32	20	16 70
150,000 „ ............................	15	55	7	60	48	20	25 —
200.000	18	05	10	1 0	64	20	33 3 5
250X100 „ ...........................	20	5 5	12	60	80	20	41 70
1,000,000 „ ............................	58	05	50	10	320	20	166 70

*) Befordrinf/s&fgilten för inrikes assureradt bref utgår i Tyskland efter en nugot högre
tariff än befordringsafgiften för öfrigu inrikes bref.

En jämförelse mellan dessa tariffer lämnar, enligt generalpoststyrelsens
mening, icke stöd för ett yrkande om nedsättning af de inrikes
svenska assuransafgifterna, i hvarje fall icke hvad de högre assuransbeloppen
angår, och det torde i främsta rummet vara försändelser med
Bihang till Riksd. prat. 1911. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 09 Höft. 3

18

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

relativt 1 iligt värde, som försäkras hos de enskilda bolagen. Men äfven
om en reduktion skulle ske i postverkets afgifter för högre assuransbelopp,
skulle det näppeligen leda därtill, att försäkringsbolagen komme
att upphöra med sin ifrågavarande rörelse, enär dessa bolag, hvilka icke
hafva att bära ens någon del af de omkostnader, som måste nedläggas
för tryggande af de försäkrade försändelsernas postbefordran, alltid torde
kunna åtnöjas med lägre assuransafgifter än postverket. Eu nedsättning
af postverkets inrikes assuransafgifter skulle således, enligt generalpoststyrelsens
mening, endast medföra minskning i postverkets inkomster,
men det afsedda syftet, den enskilda försäkringsrörelsens upphörande,
skulle därigenom icke vinnas.

Det synes generalpoststyrelsen, som om statsverkets intressen i
förevarande hänseende knappast skulle kunna på ett effektivt sätt tillvaratagas
annat än genom åtgärder, riktade direkt mot de enskilda försäkringsinrättningar,
som meddela försäkring af ifrågavarande slag. I
sådant afseende torde kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa enskilda
inrättningar — såväl svenska bolag som utländska, här verksamma försäkringsanstalter
— kunde uttryckligen betagas rätten att meddela försäkring
å postförsändelser i de fall och inom de gränser, där assurans
kan erhållas hos postverket eller där den enskilda försäkringsverksamheten
måste förutsätta ett öfverträdande af de i postförfattningarna meddelade
förbudsbestämmelser. Detta skulle emellertid innebära att postverket
komme att erhålla monopol på den försäkring, hvarom här är
fråga. Visserligen torde det icke vara alldeles uteslutet, att, äfven efter
införande af ett dylikt assuransmonopol för postverket, korrespondenter
komme att direkt hos utländska försäkrings anstalter, utan förmedling af
deras här i landet etablerade agenter, söka försäkring å postförsändelser,
men detta skulle säkerligen förekomma endast i enstaka undantagsfall.
Frågan om införande af ett sådant assuransmonopol, som ofvan är nämndt,
torde i alla händelser kräfva en mera ingående utredning icke blott ur
postal synpunkt utan äfven i åtskilliga andra hänseenden.»

Riksdagen finner ifrågavarande angelägenhet till fullo värd den
uppmärksamhet, som af revisorerna ägnats densamma, och Riksdagen
delar revisorernas mening om att åtgärder böra vidtagas för tillvaratagande
på ett effektivt sätt af statsverkets intresse i föreliggande försäkringsfråga.
Emellertid synes af den i ärendet förebragta utredningen
och hvad Riksdagen i öfrigt har sig bekant, framgå, att den hufvudsakliga
grunden till att ifrågavarande försäkringsverksamhet uppstått
eller åtminstone tagit den omfattning som skett, ligger i det i poststadgan
gifna förbudet att å inrikes assurerad försändelse angifva lägre

19

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

värdebelopp än det i försändelsen inneslutna, jämfördt med samma stadgas
bestämmelser om begränsning till ett visst maximum i ett flertal fäll
af det belopp, hvarå postverket meddelar assurans. Uppenbart är att
dessa båda slag af bestämmelser skola vid åtskilliga tillfällen visa sig
omöjliga att samtidigt efterlefva och då hvarje lag, som icke kan lydas,
bör ändras eller upplnifvas, ligger redan häruti en anledning att i första
hand och innan något beslut fattas angående den af enskilda bedrifna
försäkringsverksamheten, verkställa en revision af poststadgan i nu förevarande
hänseende. Ytterligare skäl för eu sådan revision finner Riksdagen
därutinnan, att dels ofvanberörda förbud mot för låg assurans
måste betraktas såsom en märklig och obehörig inskränkning i den enskildes
rätt att själf bestämma angående de ekonomiska risker han anser
sig böra löpa, dels ock utgör en, såvidt Riksdagen har sig bekant, enastående
afvikelse från hvad i sådant afseende inom andra områden af
försäkringsväsendet är tillåtet. Då härtill kommer att förbudets efterlefnad
är svår eller omöjlig att kontrollera utan åtgärder, som af allmänheten
i de flesta fall torde betraktas såsom obehörigt trakasseri anser
Riksdagen att synnerligen goda skäl föreligga för en omarbetning, särskildt
i de större affärsmännens och bankernas intresse, af ifrågavarande
bestämmelser. Då emellertid Riksdagen, som ofvan antydts, anser, att
statsverkets intresse i förevarande försäkringsfråga bör på det noggrannaste
sätt tillvaratagas, vill Riksdagen framhålla, att Riksdagen med
den föreslagna revisionen af poststadgan ingalunda afsett att undanskjuta
frågan om behörigheten af de enskilda försäkringsbolagens ifrågavarande
verksamhet, utan att Riksdagen endast velat uttala, att granskningen
af'' poststadgan bör vara den föregående åtgärden och att på
dess resultat bör bero frågan, huruvida berörda enskilda inrättningar
böra betagas rätten till den omhandlade försäkringsverksamheten och
postverket således, såsom af generalpoststyrelsen ifrågasatts, erhålla
monopol å densamma. På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen
anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta verkställa utredning dels i
hvad mån de i poststadgan förekommande bestämmelserna angående
försäkring af värdeförsändelser må böra omarbetas i syfte att för allmänheten
bereda större frihet vid och ökad möjlighet till sådan försäkring,
dels ock huruvida eller i hvilken mån inom landet verksamma
enskilda försäkringsinrätt.ningar må böra betagas rätten att meddela
försäkring å postförsändelser.

20

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

Till upplysning angående de å 2—9 hufvudtitlarna till skrifmaterialier
och expenser, ved in. m. uppförda förslagsanslagens ställning

		1900.	1901.	1902.	1903.
»		i Anslag. |	Brist.	Anslag.	Brist.	Anslag. ''	Brist.		Anslag. J	Brist.
2:dra hufvudtiteln ............	64,262	50,2631	64,262	42.262	64,262j	65,034	64,307	47,597
3:dje	dito ............	—	—	:	—	—	—	—		—	—
4:de	dito (för dep:tet)	6,0371	3,018	6,015	3,904	9,042:	2,706	9,032	3,078
5:te	dito ............	47,019	123,829''	47,104	150,591	97,513	185,366	106,919	168,599
6:te	dito ............	219,757!	106,444	185,526	88,645	185,572!	114,859	185,657	159,027
7:de	dito ............	36,810	10,147	61,560	19,894	61,556	16,796	61,580	44,000
8:de	dito ............	23,066	44,330	15,948	31,941	16,035	30,784’	16,029	37,874,
9:de	dito ............	—	—	I	16,601	23,145	16,651	13,712	16,736	26,963
	Summa	396,951	338,031	397,016	360,382	450,631	429,257	460,260	487,138

’) Å detta anslag uppstod behållning å 16,341 kronor. — Orsaken härtill är att söka däri, att, såsom nedan

»Beträffande förestående tabell är att märka, dels att under tredje
hufvudtiteln till skrifmaterialier och expenser, ved in. in. i riksstaterna
närmast före år 1907 upptagits två särskilda förslagsanslag, det ena
bland kabinettskassans utgifter och det andra bland konsulskassans, samt
att det senare anslaget uppförts efter afdrag af en icke närmare angifven
del af hvad som beräknats kunna bestridas af inflytande expeditionsafgifter,
hvadan någon exakt siffra å utgifterna till nämnda ändamål icke
kan för denna hufvudtitel angifvas förr än för år 1907, då anslagen
sammanslogos och uppfördes på enahanda sätt, som under öfriga hufvudtitlar,
dels att å fjärde hufvudtiteln anslaget till skrifmaterialier och expenser,
ved in. in. är afsedt endast för själfva departementet, under det
att arméns kostnader i öfrigt för samma ändamål afföras å flera olika
anslag, dels ock att å femte hufvudtiteln anslaget till skrifmaterialier och
expenser, ved m. in. i 1908 års riksstat uppdelades i två anslag, nämligen
ett till skrifmaterialier och expenser m. in. å 113,763 kronor och
ett till uppvärmning, belysning, renhållning samt tvätt- och badinrättningar
å 235,000 kronor, så att för det året på sådant sätt i själfva
verket gjordes en anslagsökning af 197,789 kronor.

Sedan, med anledning af 1904 års statsrevisorers framställning i
ämnet, 1905 års Riksdag i skrifvelse till Kungl. Maj:t framhållit ange -

21

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

under senast förflutna år hafva revisorerna meddelat följande tabell,
jämte därefter intaget yttrande:

1904.	1905.	1906.	1907.	1908.	1909.
Anslag.	Brist.	i Anslag. |	Brist, i	Anslag.	Brist.	Anslag.	Brist.	Anslag.	Brist.	Anslag.	Brist.
64,337	42,790	64,432	61,637!	64,432	68,143	111,971	22,782	111,971	87,974	112,004	53,799
—	—	— 1	—	- i	—	92,500	47,979	92,500	22,522	98,507	27,553
9,018	4,326	8,976:	4,009	8,981	4,394	8,963	7,523	12,989	11,206	12,969	9,603
122,795	180,368	132,096	216,841	141,543	190,572	150,974	207,363	113,763!	*)	113,890	17,095
185,743	168,659	285,751;	81,293	285,758!	106,551	425,790	15,351	425,832	42,040	425,759	112,917
61,568	26,515	öi^s1	66,436	61,568j	48,975	80,035	50,402	80,047	79,054	80,043	74,019
16,060	39,228	16,043^	45,886!	16,060!	54,415	55,046	25,674	55,013	23,467	55,027	24,073
16,736!	26,459	16,786''	33,796	16,786!	17,466	40,033	17,245	40,469	22,961	40,461	60,602
476,257	488,345	585,652	509,898	595,128	490,516	965,312	394,319	932,584	289,224	938.660	379,661

nämnes, hufvudtitelns tillgångar till ändamålet, fördelade på två anslag, betydligt ökats.

lägenheten af att de i riksstaten uppförda förslagsanslagen höjdes för
att bereda statsregleringen önskvärd stadga, beslutades, enligt hvad
revisorerna nu meddela, vid 1906 års Riksdag förhöjningar i åtskilliga
förslagsanslag och bland dem äfven de nu ifrågavarande. Af förestående
tabell framginge att dessa anslag under 2 samt 4—9 hufvudtitlarna år
1907 höjdes med sammanlagdt 277,684 kronor. Men oaktadt detta
öfverskredos expensanslagen under nämnda titlar samma år med 346,345
kronor; och för år 1909 utgjorde motsvarande brist 352,108 kronor.»

Revisorerna hade vid granskning af ifrågavarande förslagsanslag
under de olika hufvudtitlarna bibragts den uppfattningen, att större sparsamhet
i flera afseenden bort kunna iakttagas vid fråga om utgifter till
förenämnda ändamål. Redan 1884 års Riksdag anhöll med anledning
af framställning från föregående års statsrevisorer, att Kungl. Maj:t behagade
taga i öfvervägande, livilka åtgärder lämpligen borde vidtagas
för vinnande af önskvärd begränsning af utgifterna från anslagen till
skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

Då utgifterna för ifrågavarande ändamål, enligt hvad af förestående
tabell framginge, visade en bestämd tendens att alltjämt stiga, syntes
de åtgärder, som föranledts af Riksdagens sistnämnda skrifvelse, icke
hafva varit tillfyllestgörande; och på grund häraf föranlätes revisorerna

22

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

att ifrågasätta, huruvida icke ytterligare åtgärder skulle kunna vidtagas
för nedbringande af de under de olika hufvudtitlarna uppförda förslagsanslagen
till skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

Slutligen hade revisorerna, som trott sig finna, att från förenämnda
förslagsanslag bestridts utgifter, hvartill tillgångar synts hafva bort på
annat sätt beredas, velat ifrågasätta, huruvida icke närmare föreskrifter
lämpligen skulle kunna meddelas beträffande användandet af medel från
dessa anslag.

I ärendet hafva utlåtanden afgifvits af arméförvaltningen, marinförvaltningen
och statskontoret. Beträffande de båda förstnämnda utlåtandena
tillåter sig Riksdagen hänvisa till de tryckta förklaringarne.
Statskontorets den 12 januari 1911 afgifna yttrande är af följande
lydelse:

''»Riksdagens år 1883 församlade revisorer framlade i sin till 1884
års riksdag afgifna berättelse en af dem verkställd utredning rörande
de särskilda hufvudtitlarnas anslag till skrifmaterialier och expenser,
ved in. m. för tiden från och med år 1870 samt uttalade därvid, att
revisorerna trott sig kunna af hvad vid denna utredning utrönts draga
den slutsats, att besparingar å ifrågavarande utgifter borde kunna åstadkommas
därigenom

att skrifmaterialier uppköptes i stor skala och fördelades efter
uppgifvet behof på statens verk och inrättningar;

att samma förfarande iakttoges med afseende å bränsle och lysmaterialier; att

allt för statens räkning behöflig! papper stämplades;

att det statistiska trycket i möjligaste män inskränktes;

att bestämdare föreskrifter i afseende på inköp af böcker, kalendrar,
tidningar och tidskrifter, samt för annonsering och användandet af särskilda
biträden för renskrifning utfärdades;

att anordningar vidtoges till inskränkande af kostnaderna för
annonsering;

samt att noggrannare kontroll öfver vaktbetjänte iakttoges med
afseende å bränsleförbrukning, renhållning, städning och liknande förrättningar.

1 anledning häraf anförde Riksdagen i underdånig skrifvelse den
11 maj 1884, att Riksdagen, som visserligen icke förbisett de svårigheter,
hvilka måste möta vid försök att ordna ifrågavarande angelägenhet
så, att inskränkning i statsverkets dåvarande betydliga utgifter för
expenser, enligt revisorernas förmenande öfverstigande en miljon kronor,
kunde åvägabringas, emellertid ansett hvad i ärendet förekommit böra

23

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

iföras till föremål för närmare utredning, hvadan Riksdagen anhölle, att
Eders Kungl. Maj:t behagade taga i nådigt öfvervägande, hvilka åtgärder
lämpligen borde vidtagas för vinnande al önskvärd begränsning af
utgifterna från anslagen till skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

Sedan utredning i det af Riksdagen sålunda begärda afseendet
ägt rum, bland annat därigenom att här i statskontoret en öfverläggning
i ämnet hållits mellan cheferna för i hufvudstaden befintliga ämbetsverk
med liera, vidtogos af Eders Kungl. Maj:t åtskilliga åtgärder för vinnande
af det i Riksdagens skrifvelse angifna syftet. Sålunda bemyndigade
Eders Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 25 september 1885 statskontoret
att tillsvidare med Lessebo bolag uppgöra aftal om leverans
till ämbetsverken af vissa papperssorter, hvilka skulle vara försedda
med vattenstämplar, utvisande, att papperet tillverkats för statens räkning,
hvar järn te Eders Kungl. Maj:t föreskref, bland annat,

att det för ett ämbetsverks behof anskaffade papper skulle förvaras
under lås och vara under tillsyn af verkets redogörare eller annan
särskildt förordnad tjänsteman;

att öfver papperets utdelande skulle föras en anteckningsbok,
hvari det papper, som tjänsteman emottoge och hvithet icke finge till
honom utlämnas annorledes än i mån af behof, skulle af tjänstemannen
kvitteras, äfvensom det papper, som för öfrigt åtginge till diarier,
blankettryck, renskrifning m. in. borde behörigen antecknas;

samt att denna anteckningsbok skulle biläggas expensmedelsredogörelsen.

Och blef i samma nådiga bref beträffande sättet för upphandling
af den för ämbetsverken behöfliga ved förordnadt, att denna skulle
anskaffas genom infordrade anbud eller direkt upphandling af ämbetsverkets
redogörare eller annan särskildt förordnad tjänsteman, men att
i bäggedera fallen priset skulle pröfvas i enahanda ordning, som eljest
ägde rum vid beslut om expensmedels användande. I fråga om anskaffande
af papper gälla emellertid numera föreskrifterna i nådiga
förordningen den 12 juli 1907 angående de slag af papper, bläck, skrifmaskin-
och stämpelfärger, som må till vissa offentliga handlingar användas.

Med föranledande af ofvanberörda utredning meddelade Eders
Kungl. Maj:t vidare genom nådig kungörelse den 13 november 1885 samt
nådiga bref till särskilda ämbetsverk och myndigheter föreskrifter om
det antal exemplar af statskalendern, som finge för hvarje verk anskaffas.
Genom nådig kungörelse den 4 december 1885 förklarade Eders Kungl.
Maj:t, att dittills meddelade bestämmelser om anskaffande af tidningar
för ämbetsverkens räkning upphört att gälla, samt lämnade i samman -

24

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

hang därmed nya föreskrifter rörande den prenumeration åt tidningar,
som vissa ämbetsverk och myndigheter ägde för sin räkning verkställa.

Sedan chefen för statistiska centralbyrån inkommit med utlåtande
och förslag om de åtgärder, som till vinnande af besparing i kostnaden
för det statistiska trycket lämpligen syntes böra vidtagas, beslöt Eders
Kuno-1. Maj:t den 11 december 1885 anbefalla samtliga ämbetsverk,
hvilka hade utgifvande af statistiska publikationer sig anförtrodt, att
tillse att för besparing i kostnaderna utrymmet i publikationen tillgodogjordes
på bästa möjliga sätt, där detta kunde ske utan uppoffring af
tvdlb-het och redighet samt äfven utan åsidosättande af de fordringar
man &borde ställa på verk utgifna på statens bekostnad, i sammanhang
hvarmed utdelningen af det statistiska trycket väsentligt minskades,
nämligen från omkring 850 exemplar till 383 exemplar. Denna utdelning
har emellertid sedermera, bland annat i följd åt Riksdagens underdåniga
skrifvelse den 7 juli 188/, åter ökats, sa att det statistiska ti\cket,
enligt hvad som framgår af statistiska kommitténs den 7 september
1910 angifna underdåniga betänkande, för närvarande utdelas i 789
exemplar. Beträffande denna fråga vill statskontoret slutligen erinra
därom, att, sedan 1909 års riksdag hos Eders Kungl. Maj:t gjort underdånig
framställning i fråga om minskning i de statistiska publikationernas
störa upplagor, denna framställning af Eders Kungl. Maj:t öfverlämnats
till nyssnämnda kommitté, som i sitt betänkande yttrat sig om, huru det
statistiska trycket lämpligen borde anordnas och utdelning däraf äga rum.

1 sin till innevarande års riksdag afgifna berättelse hafva nu
Riksdagens revisorer anfört att, då utgifterna för ifrågavarande ändamål
enligt hvad som framginge af en vid revisionsberättelsen fogad tabell
visade eu bestämd tendens att alltjämt stiga, de åtgärder, som föranledts
af Riksdagens förenämnda skrifvelse den 11 maj 1884, icke syntes
hafva varit tillfyllestgörande, på grund hvaraf revisorerna funnit sig
föranlåtna att ifrågasätta, huruvida icke ytterligare åtgärder kunde vidtagas
för nedbringande af de kostnader, som bestridas af de under de
olika hufvudtitlarna uppförda förslagsanslagen till skrifmaterialier och
expenser, ved m. in.

Enligt nyssnämnda tabell hafva de sammanlagda utgifterna å de
särskilda hufvudtitlarnas anslag för ifrågavarande ändamål stigit från
734,982 kronor år 1900 till 1,318,321 kronor år 1909 eller alltså med
nära 80 procent. Till jämförelse härmed kan framhållas, att enligt den
statistik öfver statens inkomster och utgifter, som är fogad såsom bilaga
vid det af kommittén för granskning af uppgjorda förslag till samfälld
plan för rikets försvar in. m. den 5 december 1910 afgifna be -

25

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

tänkande, samtliga »egentliga» statsutgifter under samma tidsperiod
stigit från 112,958,910 kronor till 175,696,414 kronor eller alltså med
omkring 55 procent. Emellertid kan förenämnda vid revisorernas
berättelse fogade tabell icke i och för sig tjäna till grundval för bedömande
af, i hvad mån statsverkets utgifter för expenser under ifrågavarande
tid vuxit. Såsom revisorerna själfva påpeka, upptagas de undertredje
hufvudtiteln hörande expensutgifterna först från och med år 1907.
Och äfven i andra afseenden torde tabellens siffror för de särskilda åren
icke vara sinsemellan jämförliga. Först efter en i detalj gående undersökning
kan det nämligen blifva utrönt, huruvida den stegring, dessa
siffror utvisa, motsvaras af statsverkets samtliga expensutgifters ökning,
och i hvad mån utgifter, som tidigare bestridts från andra särskilda
anslag, må hafva kommit att drabba hufvudtitlarnas ifrågavarande förslagsanslag.

För bedömande af, hvilka åtgärder som må finnas behöfliga för
vinnande af besparing, kräfves vidare kännedom om, huru kostnaden
fördelat sig på de olika slagen af expenser, hviiket kan utrönas endast
genom en detaljerad undersökning af de särskilda ämbetsverkens och
myndigheternas expensmedelsräkningar. För dessa räkningar fastställdes
formulär redan genom nådiga brefvet den 14 november 1842. Och
torde i hufvudsaklig öfverensstämmelse med detta formulär, i de delar
detsamma ej blifvit föråldradt, expensutgifterna i allmänhet redovisas
under följande hufvudrubriker:

Upphandling af skrifmaterialier,

Böcker och tidningar m. m.,

Tryckning och bindning,

Lyshållning,

Ved och kol,

Renhållning och städning,

Inköp och underhåll af möbler och inventarier, samt
Diverse.

Ehuru statskontoret, innan undersökningar af nu antydd beskaffenhet
må blifva verkställda, icke kan uttala sig om, i hvad mån särskilda
åtgärder för ernående af besparing kunna anses nödiga eller i hvilken
riktning dessa åtgärder böra gå, anser sig statskontoret emellertid redan
nu kunna framhålla, att eu ökning af expensutgifter i vissa fall motsvaras
af minskning i utgift för arbetskraft. Statskontoret syftar härvid
på utgifter för skrif- och räknemaskiner, blankettryck och dylikt.
Det torde nämligen icke råda något tvifvel därom, att anskaffandet af
dylika hjälpmedel i många fall är just ur besparingssynpunkt fördelaktigt.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 69 Håft. 4

26 ; Riksdagens skrifvelse Nr 242.

Vidare hafva revisorerna, som trott sig finna, att från förenämnda
förslagsanslag till skrifmaterialer och expenser, ved m. m. bestridts utgifter,
hvartill tillgångar synts hafva bort på annat sätt beredas, ifrågasatt,
huruvida icke närmare föreskrifter må lämpligen kunna meddelas
beträffande användandet af medel från dessa anslag.

I saknad af kännedom om, på hvilka särskilda fall revisorernas
berörda uttalande syftar, kan statskontoret ej närmare yttra sig om det
af revisorerna antydda behofvet af föreskrifter. Utan tvifvel torde det
vara förenadt med svårighet att genom en allmän föreskrift exakt angifva
alla de slag af utgifter, som äro att hänföra till expenser. Om
emellertid en utredning i ofvanberörda riktning kommer till stånd, kan
måhända denna gifva uppslag till meddelande af föreskrifter i syfte att
begränsa eller närmare bestämma expensanslagens användning. Äfven
torde kunna ifrågasättas, huruvida ej i sammanhang därmed bör tagas
i öfvervägande behofvet af föreskrifter, i hvad mån vissa slag af expensutgifter
må af ämbetsverken själfva beslutas eller böra underställas Eders
Kungl. Maj:ts profning.»

Otvifvelaktigt är att, på sätt af revisorerna framhållits, ämbetsverkens
expensutgifter visa en tendens till stegling, som måste mana
till öfvervägande, huruvida icke åtgärder kunna vidtagas till begränsning
af dessa utgifter. Äfven med behörigt iakttagande af att statsförvaltningens
år från år växande omfång naturligtvis betingar en viss
ökning af ifrågavarande utgifter och med allt erkännande af att, såsom
af statskontoret framhålles, en del af dessa utgifter motsvaras af besparing
i kostnaderna för arbetskraft, anser sig Riksdagen kunna antaga
att, därest ej mindre nödig sparsamhet med expensmedlen i hvarje särskilt
fall iakttoges än äfven noggrannare föreskrifter beträffande de
ändamål, som från expensanslagen må tillgodoses, blefve utfärdade, en
minskning i ifrågavarande utgifter skulle kunna åstadkommas. För
sådant ändamål torde det jämväl vara af betydelse, om, såsom af statskontoret
ifrågasättes, bestämmelser meddelades, i hvilken utsträckning
ämbetsverken själfva må besluta angående sina expensutgifter eller desamma
böra underställas Eders Kungl. Maj:ts pröfning. På grund af
hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kungl.
Maj:t taga under öfvervägande, hvilka åtgärder må kunna vidtagas till
vinnande af begränsning i utgifterna från förslagsanslagen till skrifmaterialier
och expenser, ved m. in. och därefter meddela det beslut i
ärendet, hvartill omständigheterna må föranleda.

27

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

Beträffande frågan om större planmässighet i statens byggnadsföretag
hafva revisorerna anfört följande:

»Sedan 1907 års statsrevisorer uttalat önskvärdheten af att i den
byggnad, som telegrafverket då ämnade uppföra i Östersund, tillräckliga
lokaler anordnades ej allenast för telegraf och telefon utan äfven för
postverkets behof, anslöt sig 1908 års Riksdag till samma uttalande
men gaf tillika i skrifvelse den 8 maj sistnämnda år detta sitt uttalande
i ämnet en större omfattning, i det Riksdagen framhöll, att äfven vid
andra byggnadsföretag än dem, som afsåge anordnandet af lokaler för
telegraf och telefon samt post, hänsyn borde tagas till, huruvida icke
inom samma byggnad kunde, förutom för den ursprungligen afsedda
statsinstitutionen, beredas utrymme för en eller flera andra allmänna inrättningar,
som vore i behof att tillgodoses i berörda afseende. Riksdagen
föreställde sig nämligen, att afsevärd besparing ofta skulle kunna
vinnas för statsverket, om vid uppförande af byggnader för det allmännas
räkning uppmärksamheten alltid vore fastad på, huruvida samtidigt andra
byggnadsbehof skulle kunna på lämpligt sätt blifva afhulpna. Och ansåg
Riksdagen detta ämne vara af den betydelse, att Riksdagen ville i
detsamma en gång för alla uttala sin åsikt, hvadan Riksdagen fästade
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på vikten däraf, att vid fråga om uppförande
af byggnader för statsverkets räkning under öfvervägande toges,
huruvida icke genom ett och samma byggnadsföretag flera offentliga
institutioners behof af nya lokaler skulle kunna tillgodoses.

Årets statsrevisorer hafva på grand dels af iakttagelser under den
resa revisorerna företagit, och dels af hvad för öfrigt under revisionsarbetet
inhämtats, kommit till den uppfattningen, att ofvanberörda af
1908 års Riksdag så bestämdt uttalade önskemål icke blifvit i tillfredsställande
mån af vederbörande beaktadt.

Revisorerna hafva sålunda trott sig finna, dels att man icke alltid
behörigen öfver vägt möjligheten att genom ett och samma byggnadsföretag
tillgodose olika offentliga institutioners behof af lokaler, dels
att de institutioner, för hvilkas medel respektive byggnader uppförts,
emellanåt i alltför stor utsträckning tillgodosett sina egna intressen med
åsidosättande i viss mån af rimliga anspråk från de institutioners sida,
hvilka af dem skulle hyra lokaler, och dels att stundom tvister om
hyresbeloppens storlek eller andra smärre meningsskiljaktigheter äfventyrade
beståndet af ingångna hyresaftal.

Såsom exempel på sistberörda förhållande få revisorerna hänvisa
till hvad de i sin berättelse angående riksbankens styrelse och förvaltning
anfört i fråga om riksbankshusen i Kalmar och Halmstad.

28

Riksdagens skrifvelse Xr 242.

Beträffande åter frågan om flera institutioners tillgodoseende genom
ett och samma byggnadsföretag få revisorerna fästa uppmärksamheten
på nedannämnda förhållanden i Norrköping och Karlstad.

I förstnämnda stad pågår för närvarande uppförandet af ett större
hus för telegrafverkets räkning, men såvidt revisorerna kunnat inhämta,
hafva icke några förhandlingar ägt rum, afseende att möjliggöra inrymmande
i samma hus af lämpliga lokaler för det i Norrköping innevarande
höst öppnade och tills vidare i provisorisk lokal inhysta afdelningskontor
af riksbanken.

Hvad åter angår Karlstad få revisorerna erinra, hurusom med
bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning 1907 års Riksdag
medgaf, att för telegrafverkets behof Ange för en summa af 100,000
kronor inköpas fastigheten nr 80—81 i kvarteret Björnen vid Alfgatan
i nämnda stad.

Uti sin i ärendet till Kungl. Maj:t gjorda framställning anförde
telegrafstyrelsen, att å tomten, som innehölle en areal af 2,480,34
kvadratmeter, en byggnad vore uppförd, i hvilken Värmlands enskilda
banks lokaler varit inrymda; att de i byggnadens öfre våning belägna
lokalerna med några smärre ändringar skulle kunna blifva synnerligen
lämpliga till telegraf- och telefonstation samt vore af den storlek, att
de komme att för lång tid framåt lämna fullt tillräckligt utrymme för
dessa stationer; att i nedre våningen, hvilken innehölle bostadslägenheter
och arkiv, enligt telegrafstyrelsens förmenande synnerligen väl
skulle kunna beredas lokal för postkontoret, för hvilket ändamål en till—
byggnad å gården af en vånings höjd för den egentliga, för allmänheten
afsedda expeditionssalen syntes böra åstadkommas, samt att telegrafstyrelsen
i skrifvelse till generalpoststyrelsen anhållit om nämnda styrelses
yttrande i fråga om anordnandet af en dylik postkontorslokal.

Emellertid hade generalpoststyrelsen den 9 april 1907, och således
innan Riksdagen fattat sitt beslut i frågan, till telegrafstyrelsen återställt
dess skrifvelse med ett enkelt påtecknande att kungl. generalpoststyrelsen
icke ansåge sig böra af telegrafverket förhyra de af telegrafstyrelsen
ifrågasatta lokalerna, enär desamma syntes blifva olämpliga
för postkontoret.

Sedan frågan om post- och telegraflokalernas inrymmande i en
och samma byggnad på detta summariska sätt förfallit, tog telegrafstyrelsen
för telegrafverkets behof i anspråk ej allenast den rymliga
öfre våningen i det inköpta huset, hvilken våning kort förut ansetts
vara fullt tillräcklig för ändamålet, utan äfven en stor del af nedre
våningen, hvars öfriga lokaler uthyrdes till hos verket anställda personer.

29

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

Postverket åter har i år på 10 års tid, räknadt från och med den 1
oktober 1911, af enskild person förhyrt lokaler i en under uppförande
varande byggnad å tomten nr 41, kvarteret Grufvan, i hörnet af Kungsgatan
och östra Kyrkogatan mot eu hyressumma, som, inberäknadt,
ersättning för lokalens uppvärmning samt vissa andra förmåner, är bestämd
till 9,000 kronor om året.

Revisorerna hafva besökt telegraflokalerna i Karlstad och hafva
jämväl tagit i betraktande det under byggnad varande hus, i hvilket de
nya postlokalerna skola inrymmas. Och få revisorerna, med vidgående
att det senares läge möjligen kan anses vara något fördelaktigare, dock
uttala den uppfattningen, att, därest allvarliga underhandlingar mellan
ifrågavarande kommunikationsverks styrelser kommit till stånd, man
förmedelst lämpliga anordningar och eventuellt erforderliga tillbyggnader
bort kunna i telegrafhuset bereda båda verken fullt tillfredsställande lokaler.

En ytterligare omständighet är äfven härvid att bemärka. Revisorerna
funno nämligen vid sitt besök i landsstatshuset, att landtmäterikontoret
torde vara i behof af ökadt utrymme, hvarjämte revisorerna inhämtat,
att ett förslag uppgjorts, gående ut på att för en kostnad af omkring
35,000 kronor uppföra byggnader för kontorets räkning å landsstatshustomten.
Skulle man nu utgå ifrån, att postens inrymmande i telegrafhuset
i Karlstad ej kommer att äga rum, så borde väl åtminstone för
landtmäterikontoret kunna beredas lokaler i samma hus, hvilket ju är
beläget i landsstatshusets närhet och obestridligen lämnar tillräckligt utrymme
för ändamålet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hafva revisorerna ånyo
velat framhålla vikten af att större planmässighet införes i statens byggnadsverksamhet.
Sålunda bör, då fråga om byggnadsföretag för det
allmännas räkning uppstår, till en början undersökas, huruvida icke
byggnadsbehofvet kan tillgodoses genom anlitande af utrymme i redan
befintliga, kronan tillhöriga byggnader, samt, sedan nybyggnad befunnits
oundviklig, tillses, huruvida annat byggnadsföretag på samma plats kan
för statens räkning vara under närmaste tid erforderligt. Utredning
i dessa afseenden kan möjligen hvad hufvudstaden angår verkställas af
öfverintendentsämbetet och hvad landet i öfrigt beträffar af respektive
länsstyrelser, hvilka samtliga myndigheter för sådant ändamål borde
åläggas att föra fullständiga liggare öfver såväl statens tomt- och byggnadsfastigheter,
som de lokaler, hvilka af statsinstitutioner äro förhyrda
å de särskilda orterna.

Har beslut fattats om byggnads uppförande för två eller flera
institutioners gemensamma räkning, bär visserligen arbetets anordnande

30

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

och öfvervakande omhänderhafvas af en myndighet men den eller de
myndigheter, som skola hafva del i byggnaden, beredas tillfälle att
öfvervaka, att deras intressen blifva behörigen tillgodosedda. För afgörande
vid härvid tilläfventyrs uppkommande meningsskilj aktigheter
synas reglementerade former böra vara uppställda, liksom äfven för
slitande af tvistigheter, som under byggnads begagnande kunna uppstå
emellan olika i frågan intresserade myndigheter.

Revisorerna hafva ingalunda förbisett, att särskilt i det fall, då
myndigheter lyda under olika statsdepartement eller då en af myndigheterna
är omedelbart underordnad Riksdagen, planmässigheten och det
intima samarbetet försvåras. Men är man ense om frågans vikt, torde
dessa svårigheter ej vara omöjliga att öfvervinna.))

I ärendet hafva generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och öfverintendentsämbetet
afgifvit utlåtanden, och tillåter sig Riksdagen beträffande
de båda förstnämnda yttrandena hänvisa till de tryckta förklaringarna.
Öfverintendentsämbetet uttalar i sitt den 10 januari 1911
dagtecknade utlåtande, att ämbetet funne de af revisorerna framhållna
önskemålen synnerligen beaktansvärda, och yttrar ämbetet vidare:

»Ämbetet förutsätter nämligen, att revisorerna med sin framställning
om uppförande af gemensamma byggnader för olika statsändamål
icke velat fastslå detta såsom en bestämd regel, utan endast åsyftat
sådana fall, då dylik gemensam byggnad ur olika synpunkter kan visa
sig lämplig. Ämbetet får här i korthet utveckla, huru ämbetet tänkt
sig, att dessa önskemål möjligen skulle kunna förverkligas.

Hvad revisorerna påpekat, beträffande behofvet af större planmässighet
i statens byggnadsverksamhet, torde väl närmast få anses gälla
denna byggnadsverksamhet i städer och stadsliknande samhällen med
närmaste omgifning. För att beträffande denna byggnadsverksamhet
kunna uppfylla det af revisorerna uppställda önskemålet fordras, angående
dessa städer och stadsliknande samhällen, fullständiga uppgifter rörande:

l:o) Statens ägande mark inom och närmast kring samhället;

2:o) Statens byggnader samt uppgift, om dessa äro helt eller
blott delvis tagna i anspråk; ,

3:o) För statens verk förhyrda lokaler och dessas läge och ungefärliga
storlek.

För att göra dessa uppgifter lätt öfverskådliga, bör för hvarje
samhälle upprättas en karta upptagande samhället med närmaste omgifning
utförd i måttligt format. Å denna karta skulle förhållande inom
samhället i här berörda hänseende åskådliggöras ungefärligen på sätt,
som här bilagdt prof visar.

31

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

Till hvarje sådan karta skall höra en liggare eller på annat, lätt
tillgängligt sätt, ordnade dokument innehållande:

l:o) Planer och nödiga sektioner samt fotografier till hvar och eu
af statens byggnader (dessa ritningar kunna vara i liten skala);

2:o) Uppgift angående lokalfördelningen inom dessa byggnader
samt angående den myndighet, under hvilken hvarje byggnad sorterar;

3:o) Uppgift, hvilka lokaler, som eventuellt uthyrts eller upplåtits
till annan än statsinstitution och i sa fall till hvem, angående tidpunkten
då hyresaftalet utgår samt angående hyresbeloppets storlek;

4:o) Uppgift, huruvida i byggnaden inrymd statsinstitution beslutits
skola förflyttas ur nuvarande lokaler och i så fall när och hvart;

5:o) Uppgift för sådan statsinstitution, som förhyr lokaler, angående
dessa lokalers storlek, hyresbelopp samt tidpunkt, då hyresaftalet utgår.

Dylika uppgifter böra, såsom revisorerna föreslagit, finnas samlade,
hvad . Stockholm beträffar, hos öfverintendentsämbetet, och hvad
landet i öfrigt beträffar, hos resp. länsstyrelser, men anser ämbetet,
att länsstyrelserna böra afgifva dubblettexemplar af sina uppgifter till
öfverintendentsämbetet, sa att det måtte hos en central myndighet
finnas möjlighet att i här ifrågavarande afseende vinna nödiga uppgifter
och ernå sådan kontroll, som af Eders Kungl. Maj:t kan komma
att åläggas.

Utnyttjande af det sålunda befintliga uppgiftsmaterialet har ämbetet
tänkt sig så ordnadt, att ämbetet, dels vid hvarje nådigst anbefalld
pröfning af föreslagen ny- eller ombyggnad af kronans byggnad skulle
tillse, att vederbörlig hänsyn tagits till här ifrågavarande önskemål, dels
vid förfrågan från sådan statens myndighet, som ämnar åt sig utföra
ny- eller ombyggnad, skulle lämna de uppgifter och anvisningar, som i
bemälda hänseende kunde vara att iakttaga vid byggnadsföretagets
planering.

Den största svårigheten vid tillämpningen af de föreslagna åtgärderna
torde ligga däruti, att långt ifrån alla för statens medel utförda
byggnadsföretag komma under ämbetets granskning, i hvilket hänseende
ju dock en förändring kan tänkas införd.

Skulle Eders Kung!. Maj:t finna det här af ämbetet föreslagna
sättet att, åtminstone i görligaste män, uppfylla det af revisorerna framställda
önskemålet vara lämpligt, torde närmare bestämmelser och
anvisningar rörande den föreslagna anordningen böra utarbetas och
fastställas.

Beträffande de öfriga delarna af revisorernas uttalade önskemål,
nämligen angående utarbetande af reglementerade former för afgörande

32

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

af de meningsskiljaktigheter, soin möjligen kunna uppstå mellan olika
institutioner, om nybyggnad beslutats skola uppföras gemensam för två
eller flera institutioner, anser ämbetet detta synnerligen önskvärd! och
torde utarbetande af dylika bestämmelser böra anbefallas.»

Hvad revisorerna i förevarande ärende antört, Annor Riksdagen
synnerligen beaktansvärdt. Med den stora omfattning, som statens
byggnadsverksamhet under de senare åren tagit och jämväl för framtiden
kan förväntas komma att erhålla, synes det nämligen vara eu
tvingande nödvändighet att ej endast genom största möjliga sparsamhet
vid de särskilda byggnadsföretagens utförande, utan äfven genom eu
planmässig behandling af frågan, om i hvad män flere olika institutioners
behof af lokaler må kunna med ett och samma byggnadsföretag
tillgodoses, kostnaderna för byggnadsverksamheten varda i möjligaste
grad nedbringade. Att dessa synpunkter dock icke, trots 1908 års
Riksdags skrifvelse i ämnet, i nödig utsträckning hittills iakttagits, därom
synas de af revisorerna anförda exempel och hvad Riksdagen i öfrigt i
detta hänseende har sig bekant lämna vittnesbörd. Då Riksdagen
emellertid, såsom ofvan antydts, hyser den uppfattningen, att åtgärder
till rådande af bot på de öfverklagade missförhållandena äro af behofvet
oundgängligen påkallade, samt Riksdagen funnit såväl de särskilda synpunkter,
som enligt revisorernas åsikt böra vid öfvervägande af denna
fråga tagas i beaktande, som ock de af öfverintendentsämbetet föreslagna
åtgärder för genomförande af den åstundade planmässigheteu
vara väl ägnade att bidraga till en god lösning af frågan, har Riksdagen
ansett sig böra hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om utredning i
ämnet i den af revisorerna och öfverintendentsämbetet angifna riktning.
Riksdagen får alltså anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning angående de åtgärder, som må vara erforderliga till
vinnande af större planmässighet i statens byggnadsverksamhet, vid
hvilken utredning de af Riksdagens revisorer och öfverintendentsämbetet
i förevarande ärende angifna synpunkter torde komma under ompröfning,
samt därefter meddela de föreskrifter i ämnet, som af omständigheterna
må anses påkallade.

Stockholm den 31 maj 1911.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1911.