Riksdagens Skrifvelse N:o 86 (Riksdagsskrivelse 1902:86)

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

N:o 86.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den It maj 1902.

— — — — Andra Kammaren den 11 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl.

Majds propositioner n:o 9 med förslag till lag, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

och till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och
20 kap. 3 § strafflagen, samt n:o 10 med förslag till
lag om ändrad lydelse af § 2 i förordningen den 14
april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof.

(Särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 1 och memorial n:o 2.)

Till Konungen.

Genom proposition, n:o 9, af den 29 november nästlidet år har
Eders Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga propositionen bifogade
förslag till

1) lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;
och

2) lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen.

Derjemte har Eders Kongl. Maj:t genom proposition, n:o 10, af den
4 januari innevarande år föreslagit Riksdagen att antaga propositionen
bilagdt förslag till

3) lag om ändrad lydelse af § 2 i förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Bill. till Riksd. Prot. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. IT Höft. (Näs 86, 87.) 1

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

Lagförslaget om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 §
strafflagen har vunnit Riksdagens bifall endast med en mindre väsentlig
detaljändring.

Hvad deremot vidkommer de två öfriga lagförslagen, hafva desamma
gifvit anledning till vissa erinringar, för hvilka Riksdagen härmed får
lemna redogörelse.

Förslaget til! lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

I § 1 af Eders Kongl. Maj:ts lagförslag har den principen bibehållits,
att expropriationsrätt kan meddelas endast för allmänt behof.

På grund af den stora betydelsen för vårt land att, så snart sig
göra låter, bereda ökad möjlighet, mot hvad för närvarande förefinnes, att
tillgodogöi-a landet de synnerligen rika kraftkällor, som vårt land egen i
sina många och mäktiga vattenfall, har Riksdagen ansett, att expropriationsrätten
för elektriska ledningar bör utsträckas jemväl till enskilda
industriella anläggningar.

Riksdagen har för den skull till paragrafen gjort ett tillägg, afseende
att bereda en möjlighet äfven för sådana enskilda industriella företag,
hvilka visserligen icke direkt tillgodose ett allmänt behof eller ändamål,
men dock äro af den vigt och betydenhet, att deras tillkomst får
anses vara af större betydelse för orten eller landet i dess helhet, att
äfven utan jordegarens medgifvande framdraga de för företaget erforderliga
elektriska ledningar.

Med beaktande af vigten derutaf, att i en civillag af den beskaffenhet
som den förevarande införas sådana bestämmelser, som hafva en viss
allmängiltig betydelse, har Riksdagen funnit sig böra föreslå införande af
någon bestämmelse i syfte att bereda egare eller innehafvare af fastighet
å landet trygghet för att elektrisk ledning icke annat än undantagsvis
måtte kunna framdragas i allt för nära granskap till hans gård, tomtplats
eller trädgård. Riksdagen har för den skull, med stöd af i ämnet afgifna
motioner, infört bestämmelse derom, att inom område, för hvilket byggnadsstadgan
för rikets städer icke eger tillämpning, ledning emot egares bestridande
ej får framdragas på mindre afstånd än 150 meter från hans
boningshus eller annan byggnad, der den är uppförd vid gård, eller från
tomtplats eller trädgård, utom för det fall att annan sträckning för ledningen
visas ej kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

Som ifrågavarande bestämmelse ej blott bör ega tillämpning i fall, då
expropriation ifrågasättes, utan äfven tagas i betraktande vid meddelande
af koncessioner, har Riksdagen ansett lämpligast intaga densamma i 3 §,
hvilken paragraf i sig upptager för båda fallen gemensamma föreskrifter.

Såsom skäl för införande af en afståndsbestärnmelse har vid frågans
föregående behandling inom Riksdagen framhållits i främsta rummet
farlighetssynpunkten.

Denna synpunkt synes emellertid Riksdagen icke numera böra tillmätas
alltför stor betydelse. De af den s. k. elektriska starkströmskommissionen
föreslagna säkerhetsföreskrifterna innebära nemligen, så vidt Riksdagen
kunnat finna, en i möjligaste måtto fullständig trygghet mot inträffande
af fara. De många detaljföreskrifter, som af nämnda kommission
i sådant afseende föreslagits, äro så stränga, att, om Eders Kongl. Maj:t,
såsom Riksdagen förväntar, i administrativ väg för elektriska starkströmsledningar
påbjuder iakttagande af säkerhetsföreskrifter i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med dessa, det knappast torde kunna anses behöfligt
att ur farlighetssynpunkt i lagen införa en bestämmelse af nu ifrågavarande
art.

Oberoende af den fara, som kan uppstå till följd af elektriska
starkströmsledningar, finnes emellertid äfven en annan synpunkt, som härvidlag
bör tagas i betraktande, nemligen det personliga obehag och den
otrefnad af en eller annan anledning, som en dylik lednings framdragande
i omedelbar närhet af hus och gård möjligen kan medföra. Då en enskild
jordegare tvångsvis måste afstå eller upplåta jord och lägenhet äfven till
förmån för ett annat rent enskildt intresse, låt vara att detsamma är af
större allmän betydelse, ligger naturligen vigt på att tillse, att det intrång,
som honom tillskyndas, icke blifver större, än som af omständigheterna
nödvändigt påkallas. Gifvetvis bör dock, enligt Riksdagens uppfattning,
icke heller jordegarens anspråk härvidlag få sträcka sig alltför långt. I
betraktande af det allmänna gagn, som den elektriska anläggningen pröfvats
medföra, och de stora olägenheter såväl i tekniskt hänseende som ur
säkerhetshänsyn, nvilka allt för många brytningar af ledningslinien skulle
medföra, samt svårigheten att i en bebyggd ort ens kunna framdraga ledningen,
derest fridlysta afståndet i fråga tilltages allt för stort, synes det
Riksdagen, att jordegaren bör anses skyldig underkasta sig dessa mindre
olägenheter, då han ju i alla händelser är berättigad till full ersättning
för hvarje verkligen lidet intrång.

Med det af Riksdagen bestämda afståndet af 150 meter torde derför
enligt Riksdagens åsigt jordegarens berättigade intresse äfven i förevarande
afseende vara på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosedt.

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

Riksdagen skulle emellertid icke ansett sig kunna bestämma ens ett
så stort fridlysningsområde som detta, derest icke i lagförslaget tillika
stadgats, att Eders Kongl. Maj:t eger befogenhet att emot egarens bestridande
medgifva lednings framdragande å mindre afstånd från hans
oinförmälda byggnader m. m., i det fall att annan sträckning för ledningen
visas ej kunna utan synnerlig olägenhet användas.

I fråga om koncessionstiden har Eders Kongl. Maj:t af anförda skäl
afstyrkt införandet af en tidsbegränsning uti ifrågavarande hänseende.

Utan att förbise den stora vigten och betydelsen af dessa skäl, anser
dock Riksdagen, att desamma icke böra tillmätas afgörande betydelse vid
frågans bedömande. Enligt Riksdagens förmenande kan ej det allmänna
intresset anses vara vederbörligen tillgodosedt, derest icke någon inskränkning
vidtages i koncessionstidens längd, och framträder nödvändigheten
deraf så mycket mera, då Riksdagen ansett expropriationsrätt böra medgifvas
för äfven rent enskilda företag.

Då Riksdagen alltså för sin del beslutat koncessionens meddelande
endast för viss bestämd tid, har Riksdagen emellertid dervid funnit det
vara af den största vigt, att tiden icke blifver för snäft tilltagen. Vid
öfvervägande af det tidsmått, som uti ifrågavarande hänseende bör fastställas,
har Riksdagen kommit till den uppfattning, att detsamma bör bestämmas
till högst 40 år.

Från den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna koncessionspligt har Riksdagen
ansett sig böra medgifva undantag jemväl för sådana fall, då anläggning
är afsedd att utföras till hela sin sträckning å eget område, likvisst
under iakttagande deraf, att anläggningen ej träder annans rätt för
nära, d. v. s. utan hans medgifvande utföres på ett afstånd af mer än
150 meter från hans vid gård uppförda byggnad, tomtplats eller trädgård.
I många fall torde det nemligen vara af vigt, att möjlighet finnes att å
bruks- eller fabriksområden kunna framdraga elektriska kraftöfverföringsledningar
utan den tidsutdrägt, som alltid är förbunden med ett koncessionsförfarande.
Särskildt i fråga om tillfälliga arbeten eller i tider af
vattenbrist skulle säkerligen sådan tidsutdrägt vara egnad att lägga afsevärda
hinder i vägen för tillgodogörande af fördelarne af den elektriska
kraftfördelningen. Mot detta undantag från koncessionspligt har Riksdagen
icke hyst någon betänklighet i betraktande deraf, dels att vederbörande
måste inhemta medgifvande från egare af inom nämnda afstånd belägna
gårdar m. in., dels att dylika ej koncessionerade ledningar i de flesta fall
ej kunna blifva af någon större utsträckning, alldenstund, så snart väg

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

eller annan farled af ledningen beröres, koncession måste begäras, dels
slutligen att, enligt hvad Riksdagen förutsätter, anmälningspligt i alla
händelser skall i enlighet med starkströmskommissionens förslag till kungörelse
angående hvad iakttagas bör vid sökande af tillstånd för vissa
elektriska anläggningar förefinnas för de flesta, äfven icke koncessionerade,
anläggningar.

I fråga om § 3 i Eders Ivongl. Maj:ts förslag har till en början
synts Riksdagen nödigt att utbyta orden »egare eller innehafvare» mot
»egare och innehafvare».

Vidare har Riksdagen, i öfverensstämmelse med hvad förut anförts,
modifierat den i denna paragraf förekommande afståndsbestämmelse till
150 meter.

I öfrigt företer den af Riksdagen antagna lydelsen af ifrågavarande
paragraf gent emot propositionen endast den olikheten, att omfattningen
af den förteckning å fastighetsinnehafvare, hvilken paragrafen föreskrifver,
modifierats i hvad angår område, för hvithet byggnadsstadgan för rikets
städer eger tillämpning.

Riksdagen har nemligen, i anledning af derom väckt motion, ansett
lämpligt, att förteckning, sådan, som här afses i fråga om anläggningar
inom städer eller dermed likstälda områden, i de flesta fall elektriska spårvägar,
måtte inskränkas till upptagande af egare och innehafvare af de
fastigheter, Indika ligga omedelbart intill den ifrågasatta sträckningen. I
fråga om sådan förteckning kan naturligen ej med innehafvare af fastighet
afses hyresgäst.

Vid granskning af propositionens ansvarsparagrafer och deri till synes
komna grundprinciper har- Riksdagen funnit sig icke kunna i allo gilla
desamma.

Nämnda principer torde kunna i korthet sålunda sammanfattas. Uppstår
omedelbar skada, stadgas ovilkorlig ersättningsskyldighet för innehafvaren
af den elektriska anläggningen. Uppstår skada medelbart, inträder
ersättningsskyldighet för den ena eller den andra i saken invecklade
anläggningens innehafvare, för så vidt vårdslöshet kan läggas honom
till last, eventuel! för båda i den mån de visat vårdslöshet; föreligger icke
å någondera sidan vårdslöshet, utgår ej ersättning, d. v. s. om en utom
saken stående lidit skada på grund af öfverledning mellan tvenne anläggningar,
blir för sistnämnda fall denna skada icke ersatt. Riksdagen har
i likhet med högsta domstolen ej kunnat finna skäl föreligga för en dylik
olikhet i den skadades rättsliga ställning i olika fall, utan har Riksdagen

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

ansett den grundåskådning böra göras gällande, att under alla förhållanden
tredje mans rätt tryggas. Riksdagen har jemväl funnit de i propositionen
förefintliga regressbestämmelser något sväfvande och ej ur den skadades
synpunkt fullt tillfredsställande. Riksdagen häfdar den ståndpunkten, att,
om någon lider skada, som uppstått genom flera elektriska anläggningars
samtidiga tillvaro, den skadade eller hans rättsinnehafvare ej bör stanna i
tvekan, mot hvilken anläggnings innehafvare han egen att i första hand
rigta sina ersättningsanspråk, utan att nödig anvisning i detta afseende
borde af lagen bestämdt och tydligt gifvas. Det slutliga gäldandet af
skadan bör åter, enligt Riksdagens mening, ordnas medelst särskilda tydliga
regressbestämmelser, afsedda att tillämpas de i ett olycksfall invecklade
anläggningsinnehafvarne emellan. Det har ansetts ligga vigt äfven
deruppå, att vid t. ex. skada å egendom genom eldsolycka den skadade
skall kunna utan tidsutdrägt utfå ersättning, utan att nödgas afvakta
resultatet af den utredning, på hvilken det slutliga gäldandet kan komma
att bero. Den af Riksdagen sålunda antagna principen, att tredje mans
rätt framför allt bör tryggas, har äfven af högsta domstolen framhållits.

Vid fastställande deraf, hvilken anläggning vid en inträffad komplikation
hade att i första hanel möta frainstälda ersättningsanspråk, kunna
olika utvägar ifrågakomma. A ena sidan kan man finna det ligga nära
till hands, att innehafvare!! af den anläggning, från hvilken skadan skett,
i första hand sökes. Häremot har dock framhållits, dels att ett dylikt förfarande
skulle kunna leda derhän, att en privatperson såsom innehafvare
af en telefonledning, hvilken råkat förmedla skada från en starkströmsanläggning,
oaktadt någon vårdslöshet ej läge honom till last, skulle kunna
tvingas ersätta skada till för honom ruinerande belopp; dels att den skadades
utsigter till utfående af ersättning under ifrågavarande omständigheter
ofta torde blifva osäkra. Ä andra sidart har framkastats den tanken
att förlägga ansvaret i första hand på innehafvaren af den anläggning,
från hvilken den elektriska kraften ytterst leder sitt ursprung, d. v. s.
den primära anläggningen. Häremot har åter anmärkts, för det första,
att det torde få anses obilligt att utsätta innehafvaren af en primäranläggning
för ersättningsskyldighet för skada, uppkommen i en sekundär- eller
tertiäranläggning, hvilken visserligen hade med den förra ett visst samband,
men i hvilkens skötsel eller angelägenheter bemälde innehafvare i
de flesta fall torde sakna rättighet eller möjlighet att ingripa. Dessutom
kunde tvekan uppstå i det fall, att en sekundär anläggning heintade kraft
från flera olika primär-anläggningar, ett ingalunda ovanligt fall; och slutligen
torde mången gång under ofvannämnda förutsättning för den ersättningssökande
framställa sig onödigt besvär och onödiga kostnader, då

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

han kunde blifva nödsakad med sina anspråk vända sig till en person,
som vore till finnandes kanske långt från hans egen hemort.

Riksdagen har ansett, att under alla omständigheter en i och för sig
ofarlig anläggning, som råkat förmedla skada, såsom eu telefonledning, ej
bör kunna direkt antastas, utan att ansvaret i första hand bör falla på
den elektriska starkströmsanläggning, från hvilken den skadegörande strömmen
utgått. Äfvenledes har Riksdagen ansett böra tagas i betraktande,
att den skadelidande bör kunna vända sig till sådant håll, der man med
största sannolikhet kan påräkna ekonomisk vederhäftighet; och har Riksdagen
derför stannat vid den bestämmelse, att ersättningsanspråk böra i
första hand rigtas mot närmaste anläggning, som har egen generator eller
transformator; hvarmed, enligt i lagen intaget förtydligande tillägg, icke
i denna lag afses apparat för alstrande af ofarlig elektrisk ström, afsedd
att användas i telegraf-, telefon- eller annan dylik anläggning.

De anläggningar, som härvidlag skulle komma i fråga, torde oftast
vara sådana, som innefatta öfverförings- eller distributionsledningar i form
af luftledningar, d. v. s. elektricitetsverk, och har Riksdagen funnit denna
lösning vara den naturligaste, i de allra flesta fall den mest rättvisa och
ur den skadades synpunkt den säkraste och enklaste. Man kan visserligen
anmärka, att ett elektricitetsverk äfven kommer att antastas, om t. ex. en
konsumtionsanläggning, som använder högre spänning eller betjenar sig af
utomhusledningar, ger anledning till skada. Riksdagen har dock ansett
sådana fall höra till de mindre vanliga, alldenstund det stora flertalet
konsumtionsanläggningar ej skulle falla under denna lag, samt velat påpeka,
att elektricitetsverken hafva möjlighet att genom kontrakt på rätte vederbörande
öfverflytta ansvaret, äfvensom att till rättegången instämma densamma
till gemensamt svaromål.

Då Riksdagen gått att anpassa den föreliggande ansvarslagen efter
nyss antydda principer, har framstält sig som en nödvändighet att samtidigt
omordna innehållet i sagda lags 4—15 paragrafer. Planen i den
nya uppställningen är i korthet följande:

4 §: allmänna principer jemte tvenne grundväsentliga undantag;

5 och 6 §§: skada å elektrisk anläggning;

7 §: särskilda omständigheter med afseende å den skadade;

8 §: grunder för skadeståndets bestämmande;

9 §: regressbestämmelser mellan elektriska anläggningar m. m.;

10-—15 §§: diverse detaljer.

4 §, hvilken i sitt första stycke upptager grundprinciperna, innehåller
i andra och tredje stycket tvenne allmänna undantag. I andra stycket
stadgas sålunda — i anslutning till tvenne i ämnet väckta motioner — en

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

lindring i ansvaret för innehafvare af elektrisk anläggning i så måtto, att
ersättningsskyldighet ej ifrågakommer beträffande olycka, som uppkommit
genom »högre hand», således genom öfvermäktiga naturkrafter, hvilkas
verkningar ej kunnat på förhand beräknas eller öfverskådas, såsom orkaner
af i vårt klimat sällspord styrka, jordbäfningar eller åskslag af oberäknelig
intensitet — dock under förutsättning, att alla i gällande lag och författningar
föreskrifna hjelpmedel till farans afvärjande blifvit anlitade. Hvad
särskilt faran för åskslag beträffar, en fara, som är lika öfverhängande
såväl i fråga om stark- som svagströmsledningar af någon större utsträckning,
har tekniken gifvit medel i handen att i de flesta fall afleda dess
verkningar. I enstaka fall kan det likväl hända, att denna fruktansvärda
naturkraft uppträder med sådan intensitet, att inga menskliga anordningar
förslå att hålla stånd mot densamma. Riksdagen har icke kunnat finna
rättvist, att vid sådana eventualiteter, liksom öfver hufvud taget vid andra
naturrevolutioner, innehafvare af särskildt elektriska anläggningar skulle
vara sämre stälda än andra, då enligt svensk lag ansvarsskyldighet för
skada af dylik art näppeligen torde kunna i något enda fall ifrågasättas.

T paragrafens sista stycke stadgas, att från i denna § bestämda ersättningsskyldighet
fritagas åtskilliga anläggningar med låg spänning, bland
hvilka i synnerhet åsyftats de s. k. husinstallationerna. Detta undantag,
hvilket, med anledning af en af högsta domstolen gjord erinran, inkommit
i propositionen och der förefinnes i 8 §, har Riksdagen funnit lämpligt
och nödvändigt bibehålla, i den öfvertygelsen, att utan detsamma en
ansvarslag, sådan som den föreliggande — hvilkens stränghet motiverats
dermed, att man åsyftat vinna trygghet gent emot fara för allmänheten
från elektriska ledningar, som tränga sig fram på allmänt eller enskildt
område — säkerligen skulle verka afskräckande på såväl privata afnämare
som leverantörer af elektrisk kraft, och derigenom verka hardt när omöjliggörande
elektricitetens ständigt växande användning i det dagliga lifvet.
Riksdagen har ansett sig kunna förorda ifrågavarande undantag så mycket
hellre, som dylika anläggningar, om de äro utförda med omsorg och efter rigtiga
föreskrifter, ej kunna gifva anledning till fåra i högre grad än åtskilliga
andra i det dagliga lifvet använda hjelpmedel, såsom gasledningar, fotogenlampor
och dylikt, och i fråga om hvilka speciallagstiftning ej ansetts af
behofvet påkallad. Riksdagen har vid redigeringen af ifrågavarande stycke
funnit nödigt göra en liten förändring i den i propositionens 8 § använda
lydelsen i så måtto, att orden: »som ej har sin orsak i vårdslöshet hos
innehafvaren» utelemnats; denna förändring är en konseqvens deraf, att
anspråk på ersättning för skada skola rigtas mot elektricitetsvei''ket, något,
som med hela undantaget afsågs att undvika. Riksdagen har jemväl ansett

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

ett tillägg, sådant som det omtalade, onödigt, alldenstund, om vårdslöshet
föreligger, ersättningsskyldighet i sådant fall naturligtvis i alla händelser
enligt allmän lag åligger anläggningens innehafvare; vid sådant förfarande
för ersättnings utfående träffas äfven just i innehafvare!! rätte svarande.

§ 5 innefattar föreskrifter, hvilka väl egentligen bort hafva sin plats
bland de af Eders Kong!. Maj:t utfärdade särskilda föreskrifterna, men
hvilka Riksdagen likväl ansett vara af den betydelse, att de böra intagas
i sj elfva lagen till bryggande af ett ostördt bruk af de i vårt land så utbredda
telefonanläggningarne. Erfarenheten har nemligen visat, att trafiken
å en telefonledning stundom kan störas genom afståndsverkningar från
en starkströmsanläggning (genom induktion eller afledning), så att i den
förra uppträda störande elektriska strömmar, visserligen af ytterst ringa
styrka, men dock tillräckliga för att påverka ett så känsligt instrument
som hörtelefonen. Erfarenheten har äfvenledes gifvit vid handen, att dylika
störningar ofta möjliggöras endast genom bristfälligheter i svagströmsledningen,
utan hvilkas afhjelpande de omtalade störningarna ej kunna undvikas.
Riksdagen har emellertid ansett sig böra utgå derifrån, att en redan
befintlig anläggning bör hafva rättighet att få fortgå ostörd af en nytillkommande,
och att derför, om den till svårigheters undvikande måste
underkastas ändringar, den senare tillkomna anläggningen dock i hvarje
fall bör ensam belastas med de af ändringarna betingade kostnaderna.

6 § afser att reglera ersättningsskyldigheten vid skada å elektrisk
anläggning, uppkommen i och genom flera dylikas tillvaro vid sidan af
hvarandra. De härvid följda principerna öfverensstämma med de till grund
för Eders Kongl. Maj:ts förslag i detta afseende liggande, d. v. s. ersättningsskyldighet
förutsätter alltid vårdslöshet. Riksdagen har nemligen ansett,
att elektriska anläggningar gent emot hvarandra ej höra kunna göra
gällande så särskilt stränga anspråk som de, hvilka mot desamma af utomstående
med fog kunna rigtas. Nyssnämnda grunder hafva äfven föreslagits
för ersättning på grund af i elektrisk anläggning genom annan dylik
förorsakadt hinder i driften. Slutligen har i paragrafen stadgats ansvar
för den, som ej fullgjort honom jemlikt 5 § åliggande skyldigheter, och
har Riksdagen genom denna bestämmelse hoppats åstadkomma, att i hvarje
fall den i tekniskt afseende lyckligaste anordningen måtte träffas.

I 7 § hafva sammanförts de förbehåll, som äro uttryckta i propositionen
i sista raderna af 4 § och 5 §:s första stycke, och genom hvilka
innehafvare af elektrisk anläggning fritages från ansvarsskyldighet under
sådana omständigheter, att den skadade l:o vållat skadan genom att öfverträda
gällande föreskrifter, exempelvis förbud att beträda maskinrum
eller dylikt, 2:o vållat olyckan genom grof vårdslöshet, eller 3:o ej fullBih.
till Riksd. Prot. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 17 Häft. 2

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

gjort genom öfverenskommelse, laga dom eller dylikt honom gent emot
anläggningsinnehafvaren åliggande skyldigheter, genom hvilkas fullgörande
skadan kunnat förebyggas. Slutligen bibehålies i sista stycket ansvarsskyldigheten
för anläggningens innehafvare i det fall, att vårdslöshet från
dennes sida föreligger, äfven om den skadade genom kontrakt eller dylikt
varit pligtig att löpa risken från anläggningen.

Nödiga bestämmelser till ordnande af skadeståndets slutliga gäldande
emellan innehafvare af elektriska anläggningar, hvilka tillsammans gifvit
anledning till skada för utomstående, äro (jemte en annan punkt af regressbestämmelses
natur) af Riksdagen upptagna i 9 §. Riksdagen har härvid
utgått från följande grunder. Det slutliga gäldandet må tillkomma l:o
endera anläggningens innehafvare, om denne visat vårdslöshet, 2:o bådas,
i den mån båda visat vårdslöshet, eller 3:o bådas gemensamt, då vårdslöshet
ej kunnat läggas någondera till last; detta, om båda de intresserade
anläggningarna föra starkström. År åter den ena en svagströmsledning,
gälla samma principer med en modifikation af mom. 3:o, i hvilket fall
nemligen svagströmsledningen ej deltager i skadas slutliga gäldande. Riksdagen
har ej ansett det kunna rimligen ifrågasättas, att en i och för
sig ofarlig anläggning skulle blifva ersättningsskyldig, för så vidt ej
vårdslöshet i något afseende kan läggas densamma till last.

I samma 9 §:s sista stycke har Riksdagen upptagit den i propositionens
6 § förekommande mellanmeningen och dermed velat stadga rättighet
för elektrisk anläggnings innehafvare, hvilken fått utgifva ersättning
för inträffad skada, att söka sitt åter af den, som, oaktadt han insett eller
bort inse följderna deraf, genom vidtagande af åtgärd, hvilken i väsentlig
grad ökat faran, kunnat anses hafva bidragit till skadans uppkomst. Härmed
åsyftas förhållanden, såsom då t. ex. en person i omedelbar närhet
af en högspänningsledning uppfört en byggnad utan att gå i författning
om erforderliga skyddsåtgärders vidtagande, hvarigenom beröring med ledningarne
förorsakats, eller då en person utan iakttagande af vederbörliga
försigtighetsmått framdragit en telefonledning i farlig närhet af en starkströmsledning.
Riksdagen har ej kunnat annat än anse rättvist, att man
sålunda betryggar innehafvarens till elektrisk anläggning rätt, der han genom
i vederbörlig ordning erhållet tillstånd en gång fått rättighet föra
fram sin ledning, synnerligast om han måste ikläda sig ett så stort ansvar,
som enligt ifrågavarande lag skulle blifva fallet, och Riksdagen har
ej funnit denna bestämmelse kunna innebära någon väsentlig inskränkning
i jordegarens rätt, alldenstund denne för lidet intrång fått ersättning, och
han, derest han för något specielt ändamål skulle behöfva disponera sin mark,
genom den af Riksdagen föreslagna lydelsen af 2 § i förordningen den 14

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof tillförsäkrats
möjligheten att med relativt korta mellantider påyrka omreglering
af vilkoren för upplåtelsen. — I fråga om ordalydelsen föreligger någon olikhet
mellan affattningen af Riksdagens nyssnämnda stycke och dess motsvarande
lydelse i propositionen, i det att ordet »uppenbarligen» utgått, och orden »derhän
insett eller bort inse faran» i stället intagits. Det har nemligen ansetts
obilligt, att ansvarsskyldighet göres gällande gent emot en person på den
grund, att åtgärden varit eventuelt för någon annan än honom sjelf uppenbar.
Antingen bör åtgärdens vådlighet varit så tydlig, att den legat i öppen
dag för hvarje menniska med normala själsförmögenheter, eller ock bör den
oförsigtige hafva blifvit, på faran uppmärksamgjord, för att han skall kunna
till ansvar fällas. Förändringen betingas deraf, att enligt propositionen endast
stadgas, att den elektriska anläggningens innehafvare fritages från ansvar,
under det att Riksdagen stadgat, att den, som vidtagit åtgärd af berörda
slag, skulle i sin tur stå till ansvar gent emot anläggningsinnehafvaren,
hvilken åter alltid är ersättningsskyldig gent emot tredje man.

§§ 10, 11, 12, 13 och 14 motsvara propositionens resp. §§ 11, 12,
13, 5 (sista stycket) och 14; och har Riksdagen ej funnit något att erinra
mot desamma.

I 15 § har Riksdagen ansett sig böra upptaga en allmän bestämmelse
derom, att vidare erforderliga föreskrifter af Eders Kongl. Maj:t
meddelas. Sådana föreskrifter äro nemligen att betrakta såsom ett vigtigt
och nödvändigt komplement till lagens bestämmelser i så måtto, att
ansvarsfördelningen och i vissa fall frihet från ansvar vid tillämpningen af
lagparagraferna måste blifva beroende på de gifna föreskrifterna. Röster
hafva äfven höjts för intagande i denna paragraf af ett stadgande derom,
att Eders Kongl. Maj:t för utöfvande af kontroll öfver föreskrifternas efterlefnad
tillsätter sakkunniga och opartiska inspektörer. Dessa torde likaledes
i fråga om lagens tillämpning komma att spela en stor roll.

Då Riksdagen emellertid anser sjeffallet, att Eders Kongl. Maj:t går
i författning om tillsättande af dylika inspektörer, har det ansetts öfverflödigt
att i lagen upptaga något derom.

Förslaget til! lag om ändrad lydelse af § 2 i förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Till detsamma har det synts Riksdagen erforderligt att göra några
förtydliganden och tillägg. I Eders Kongl. Maj:ts förslag är inrymd rättig -

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

het allenast för ersättningstagaren att efter vissa tidsperioder påfordra
reglering af ersättningsbeloppet. Samma rätt, som i sådant hänseende tillerkänts
jordegaren, synes Riksdagen äfven böra medgifvas den elektriska
anläggningens innehafvare.

I Eders Kongl. Maj:ts förslag föreskrifves icke heller någon begränsning
af den tid, inom hvilken jordegaren skall göra sina anspråk på ny
uppskattning gällande. En följd häraf blifver, att eu elektrisk anläggnings
innehafvare kan blifva nödsakad att tid efter annan på yrkande af särskilda
jordegare låta verkställa ny pröfning af afgiftens belopp.

Till vinnande af nödig fullständighet i anmärkta hänseenden har
Riksdagen till 2 § i allmänna expropriationslagen fogat följande tillägg:
Skall ersättningen utgå i årlig afgift, må rätten bestämma viss tid, för
hvilken den stadgade afgiften skall utgå, med rätt för den, som skall utgifva
eller uppbära afgiften, att efter utgången af sagda tid erhålla ny
pröfning af afgiftens belopp. Har ej ansökning om tillsättande af särskild
nämnd för sådan pröfning till rätten inkommit före utgången af den
faststälda tiden, skall afgiften utgå med oförändradt belopp under lika tid,
som förut bestämdes, med rätt för den, som derefter vill erhålla ny pröfning
af beloppet, att derom göra ansökning, på sätt nyss är sagdt.

Under åberopande af hvad nu blifvit anfördt, får Riksdagen tillkännagifva,
att Riksdagen, som funnit sig icke kunna utan förändring godkänna
Eders Kongl, Maj:ts ifrågavarande propositioner, för sin del antagit lag,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lag om ändrad
lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen samt lag om ändrad
lydelse af § 2 i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof, af den lydelse bilagorna A, B och C
utvisa.

Stockholm den 9 maj 1902.

Med undersåtlig vördnad.

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

Bil. A.

Lag,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller för
dylikt ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan industriel anläggning,
som finnes vara af större betydelse för det allmänna, Konungen
pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet
eller inrättning, användes till framdragande af elektrisk ledning, skall hvad
för ändamålet erfordras, emot ersättning, afstås eller upplåtas.

Menighet vare dock ej pligtig att inom område, för hvilket byggnadsstadgan
för rikets städer eger tillämpning, eller inom faststäldt hamnområde
afstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Skall enligt hvad i denna paragraf är stadgadt jord eller lägenhet
afstås eller upplåtas, ege de i förordningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof den 14 april 1866 meddelade föreskrifter motsvarande
tillämpning; dock att, der jorden eller lägenheten skall användas
för annans räkning än kronans, förhöjning i ersättningen skall ega rum
med hälften af det belopp, som jemlikt de i nämnda förordning stadgade
grunder skall utgå.

2 §•

Vill någon utföra elektrisk anläggning, der största effektiva spänningen
öfverstiger två hundra femtio volt, räknadt, om jordledning användes,

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två ledningar, söke
Konungens tillstånd till företaget; dock vare sådant tillstånd ej erforderligt,
der anläggningen till hela sin sträckning förlägges inom byggnad
eller inhägnad gård eller under jordytan, ej heller så vidt angår fall, då
tillämpning af 1 § ej ifrågasättes och anläggningen utföres på egen mark,
der antingen afståndet från anläggningen till annans vid gård uppförda
åbyggnad, tomtplats och trädgård öfverstiger ett hundra femtio meter eller,
om anläggningen skall utföras på mindre afstånd, än nu är sagdt, egaren
sådant medgifvit.

Tillstånd, hvarom i denna paragraf sägs, må af Konungen meddelas
endast för viss tid, ej öfverstigande 40 år. Meddelas det sökta tillståndet,
föreskrifver Konungen, under förbehåll af enskild rätt, på hvilket sätt och
under hvilka vilkor anläggningen må utföras och nyttjas.

Hvar, som utan Konungens tillstånd eller i strid emot de vid meddelande
af tillstånd gifna föreskrifter utför eller nyttjar anläggning, som
i denna paragraf afses, straffes med böter från och med tjugufem till och
med ett tusen kronor, der ej å öfverträdelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.

3 §•

Ansökan om rätt att för elektrisk lednings framdragande påfordra
afstående eller upplåtande af jord eller lägenhet eller om tillstånd att utföra
elektrisk anläggning, som i 2 § afses, skall vara åtföljd af fullständig
plan för det tillämnade företaget, med kostnadsförslag, affattning på karta
af föreslagen lednings sträckning och af den jord, som för ledningen erfordras,
bestyrkt förteckning på egare och innehafvare af de fastigheter,
som äro belägna på mindre afstånd än ett hundra femtio meter från ledningen,
uppgift på de överenskommelser, som blifvit träffade, eller de
hinder, hvilka deremot mött, med flere handlingar, som sökanden vill åberopa;
dock att, der ledningen skall framdragas inom område, för hvilket
byggnadsstadgan för rikets städer eger tillämpning, förteckning, som nyss
sagts, erfordras allenast såvidt angår närmast intill ledningen belägna
fastigheter.

Finnes ej ansökan genast böra afslås, lemnas åt de kommuner eller
municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning skall framdragas, så
ock åt de i denna paragraf omförm äkta egare och innehafvare af fastigheter
tillfälle att yttra sig öfver ansökningen, och infordras i öfrigt de
ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

Ansökan, hvarom nu är sagdt, må icke, der ledningen skall inom
område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer icke eger tillämpning,
framdragas på mindre afstånd än ett hundra femtio meter från boningshus
eller annan vid gård uppförd byggnad eller från tomtplats eller trädgård,
mot bestridande af byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens egare
bifallas, utan så är, att annan sträckning för ledningen visas ej kunna
utan synnerlig olägenhet användas.

4 §•

För skada, orsakad genom inverkan af elektrisk ström från anläffg:-ning, som har egen generator eller transformator, ansvare anläggningens
innehafvare. Har skada timat genom inverkan af elektrisk ström från anläggning,
som icke har egen generator eller transformator, svare innehafvaren
af den anläggning, från hvilken strömmen tillförts förstnämnda
anläggning.

Har skadan tillkommit genom händelse af högre hand, vare anläggningens
innehafvare ej ansvarig för skadan, der han icke kunnat genom
iakttagande af föreskrifna skyddsåtgärder afvända densamma.

År elektrisk anläggning till hela sin sträckning förlagd inom byggnad
eller inhägnad gård eller under jordytan och öfverstiger ej största
effektiva spänningen två hundra femtio volt, räknadt på det i 2 § angifna
sätt, skall, ändå att anläggningen innefattar egen generator eller transformator,
hvad i denna paragraf är stadgadt icke medföra skyldighet att
ersätta skada.

Med generator eller transformator afses i denna paragraf icke apparat,
som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning i telegraf-, telefon- eller
annan dylik anläggning.

5 §•

Finnes vid elektrisk anläggnings tagande i bruk, att densamma genom
inverkan å förut befintlig dylik anläggning medelst induktion eller
annorledes vållar skada å denna eller hinder i dess drift, vare förstnämnda
anläggnings innehafvare pligtig att ofördröjligen vidtaga de anordningar
eller förändringar å vare sig den ena eller den andra anläggningen, hvilka
erfordras till förekommande af dylik inverkan; underlåter han det, ege
den andra anläggningens innehafvare att på den försumliges bekostnad
verkställa hvad i sådant hänseende erfordras.

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

6 §.

. >. i iii ; : ;•(; ... t -. .. i: • | -.cVficcl nnvn

Har elektrisk anläggning skadats eller dess drift hindrats genom
inverkan af elektrisk ström från annan dylik anläggning, vare sistnämnda
anläggnings innehafvare från ersättningsskyldighet fri, der icke han underlåtit
vidtaga de anordningar, som jemlikt 5 § på honom ankommit, eller
eljest skadan eller hindret föranledts af vårdslöshet vid anläggningens utförande
eller skötsel; uppkommer skada eller hinder å den anläggning,
från hvilken strömmen utgått, och föranleddes skadan eller hindret af
vårdslöshet vid den andra anläggningens utförande eller skötsel, vare denna
anläggnings innehafvare pligtig att ersätta skadan eller förlusten.

Finnes vårdslöshet hafva förelupit vid båda anläggningarnas utförande
eller skötsel, ege rätten, med afseende å beskaffenheten af de å ömse sidor
begångna fel, bestämma, till huru stort belopp skadan eller förlusten skall
drabba hvardera sidan.

7 §•

Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings
innehafvare fri, der den, som skadan led, genom öfverträdelse af gällande
föreskrifter eller annan grof vårdslöshet sjelf vållade skadan, eller skadan
var föranledd genom hans uraktlåtenhet att fullgöra honom jemlikt åtagande
eller af annan grund åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens
egare eller innehafvare.

Var egaren af skadad egendom jemlikt åtagande eller af annan grund
pligtig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada
å egendom, vare ändock till ersättning berättigad, der skadan föranleddes
af vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.

8 §.

:Usru;l.:;n b/lö v.’? .Jr ’ •" t'' ?. tv/

Är innehafvare af elektrisk anläggning jemlikt 4 § pligtig att utgifva
skadestånd i fall, der någon ljutit döden eller lidit kroppsskada, skall
skadeståndet bestämmas enligt de i strafflagen stadgade grunder; ersättning,
som i andra fall skall utgå, bestämme rätten, efter ty för hvarje fall
pröfvas skäligt.

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

9 §•

Har innehafvare af elektrisk anläggning nödgats utgifva ersättning
för skada, som orsakats genom inverkan af en medelst öfverledning från
annan anläggning inkommen elektrisk ström, och var öfverledningen vållad
genom vårdslöshet vid den sistnämnda anläggningens utförande eller skötsel,
ege den, som fått utgifva ersättningen, att af den senare anläggningens
innehafvare söka åter, hvad han sålunda fått utgifva. Finnes sådan vårdslöshet,
som nyss sagts, hafva förelupit jemväl vid den förstnämnda anläggningen,
ege rätten, med afseende å beskaffenheten af de å ömse sidor
begångna fel, bestämma, till huru stort belopp ersättningen skall af hvardera
sidan slutligen gäldas. Ligger dylik vårdslöshet ej någondera sidan
till last, skola båda anläggningarnas innehafvare sig emellan taga del i
ersättningens gäldande, såsom om de gemensamt vållat skadan; dock att i
ty fall ansvarighet icke åligger innehafvare af telegraf-, telefon- eller annan
dylik i och för sig ofarlig anläggning.

Har skada, som i denna lag afses, föranledts deraf, att, efter det
elektrisk anläggnings utförande påbörjades, utan innehafvarens samtycke
vidtagits åtgärd, som i väsentlig mån ökat faran för skadas åstadkommande
genom den elektriska strömmens inverkan, vare den, som vidtagit sådan
åtgärd, der han insett eller bold inse faran, anläggningens innehafvare ansvarig
för den skada, som sålunda uppkommit.

10 §.

Elektrisk anläggnings egare, som åt annan öfverlåter nyttjanderätten
till anläggningen, vare för skada, som derefter inträffar, ansvarig enligt
4—9 §§ lika som anläggningens innehafvare, dock ej med annan egendom
än anläggningen och hvad dertill hörer samt under nyttjanderätten inbegripes;
och må egaren söka sitt åter af anläggningens innehafvare.

11 §•

Hval’, som vill fordra skadestånd enligt 4—10 §§, skall inom två
år från den dag, då skadan timade, sin talan hos domstol anhängiggöra.
Försummas det, hafve han sin talan förlorat.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 17 Häft.

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

''12 §.

Hvad elektrisk anläggnings egare eller innehafvare utgifvit enligt
4—10 §§, ege han, der ej annat af 9 § föranledes, söka åter af den, som
skadan vållat.

Utgöres den elektriska anläggningen af inrättning för befordran af
gods eller är den för sådan inrättnings behof afsedd, skall hvad ofvan är
stadgadt rörande ersättningsskyldighet för skada icke ega tillämpning i
fråga om egendom, som blifvit af inrättningens förvaltning eller betjening
för befordran emottagen.

14 §.

De i denna lag gifna bestämmelser skola icke medföra skyldighet
för eg are eller innehafvare af elektrisk anläggning, som afses i lag angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, att utgifva
ersättning, då arbetare eller arbetsförman, som är stadd i sådan anläggnings
tjenst, varder dödad eller skadad genom olycksfall i arbetet.

15 §.

De närmare föreskrifter, hvilka, utöfver hvad denna lag innehåller,
må erfordras med afseende å elektriska anläggningars utförande och skötsel,
meddelas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903, men eger ej tilllämpning
i fråga om skada, som derförinnan inträffat.

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

Bil. B.

Lag

om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 kap.

20 §.

Hvar, som, i andra fall än nu sagda äro, uppsåtligen förstörer eller
skadar annans egendom, fast eller lös, ehvad den till enskildt eller allmänt
bruk eller gagn eller till prydnad ämnad är, eller i uppsåt att
skada göra, olofligen bortleder elektrisk ström från annans elektriska anläggning;
straffes med böter eller fängelse i högst 6 månader. Har af
gerningen kommit synnerlig fara för någons lif eller helsa, eller grof
skada å egendom, eller är gerningen eljest med synnerligen försvårande
omständigheter förenad; då må till straffarbete i högst två år dömas.

Brott, som i denna paragraf sagd! är, må ej, der det endast förnärmar
enskild persons rätt, åtalas af annan än målsegande.

20 kap.

3 §•

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild
tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan det tillegna,
undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras gäst
lemnadt är;

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

2. om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås, försegling
eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom förtrodt
att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är;

3. om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem förtrodt
är att föra eller förvara;

4. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergera!’ resande
eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus, tillgriper
hvad i dess vård af gästen lemnadt är;

5- om man svikligen tager något från barn, som ej hvit tolf år,
eller från afvita;

6. om man, i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen bortleder
elektrisk ström från elektrisk anläggning1.

Öo o

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

Bil. C.

Lag

om ändrad lydelse af § 2 i förordningen den 14 april 1866 angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Härigenom förordnas, att § 2 i förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Göres hos den i § 1 nämnda underrätt skriftlig ansökning om
särskilda nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungen godkänt
behofvet af jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande, samt att
tiden, då den skall afstås eller upplåtas, blifvit genom Konungens förordnande
eller parternas öfverenskommelse bestämd; utfärde rätten stämning
på egare och andre, som uppgifvas i saken hafva del. Rätten föranstalte
jemväl, att, till underrättelse för möjligen varande okände eller icke uppgifne
rättsegare, tiden för ärendets företagande varder, såväl från predikstolen
i den sockens kyrka, der fastigheten är belägen, som ock genom
allmänna tidningarna, kungjord tre gånger, sista gången minst fjorton
dagar före den dag, hvilken till sakens företagande är utsatt; och varde
ärendet antecknadt i rättens inteckningsprotokoll, på landet å nästa rättegångsdag
under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden,
så ock i intecknings- eller fastighetsboken anmärkt. Jordens
eller lägenhetens egare, då han höres, vare skyldig att hos rätten, i ändamål
af instämning, uppgifva den, som i anseende till nyttjanderätt med
honom del i saken häfver, vid äfventyr, som i § 25 stadgas. Hos rätten
skall jemväl företes bevis derom, huruvida jorden eller lägenheten är med
inteckning besvärad; och ege parterr^ att, innan nämnden sättes, i laga
ordning sin talan i fråga om ersättningens belopp och sättet för dess utgörande
utföra.

Uppstår, vid fråga om jords eller lägenhets begagnande till utläggning
af elektriska ledningstrådar, parterne emellan tvist, huruvida der -

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

igenom må förorsakas så betydlig skada, att jorden eller lägenheten lösas
skall, eller om intrånget är af beskaffenhet, att ersättning derför, enligt
hvad i § 1 inom. 2 stadgadt är, utgå bör, pröfve och afgöre rätten sådant,
innan nämnden sättes. Anses ersättning för intrång böra ega rum, bestärnme
ock rätten, efter ty som intrånget finnes vara öfvergående eller
fortfarande, huruvida slik ersättning skall utgå på en gång eller i årlig afgift
under den tid, intrånget kommer att fortfara. Skall ersättningen utgå
i årlig afgift, må rätten bestämma viss tid, för hvilken den stadgade afgiften
skall utgå, med rätt för den, som skall utgifva eller uppbära afgiften,
att efter utgången af sagda tid erhålla ny pröfning af afgiftens belopp.
Har ej ansökning om tillsättande af särskild nämnd för sådan pröfning till
rätten inkommit före utgången af den faststälda tiden, skall afgiften utgå
med oförändradt belopp under lika tid, som förut bestämdes, med rätt
för den, som derefter vill erhålla ny pröfning af beloppet, att derom göra
ansökning, på sätt nyss är sagdt.

Emot rättens beslut i dessa frågor må talan fullföljas i hofrätt genom
besvär.