Riksdagens Skrifvelse N:o 85 (Riksdagsskrivelse 1897:85)

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

N:o 85.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 maj 1897,
— — — — Andra Kammaren den 11 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kongl.

Maj:ts proposition n:o 10 med förslag till lag för Sveriges
riksbank, äfvensom enskilda i detta ämne väckta motioner,
dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 28 med förslag
till lag med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt,
så ock angående forum för riksbanken,
till ansvarighetslag för fullmägtige i riksbanken samt till
ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid riksbankens
afdelning skontor.

(Särskilda utskottets utlåtande n:o 1 och memorial n:o 3.)

Till Konungen.

Genom en den 9 sistlidne januari aflåten proposition n:o 10 har
Eders Kongl. Maj:t, under åberopande af det vid propositionen fogade
utdrag af protokoll öfver finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att, under förutsättning att de enligt 1896 års Riksdags beslut
hvilande förslagen till ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§
Bih. till Riksd. Prot. 1897. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 22 Raft. (JS!:o 85.) 1

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen varda
af Riksdagen slutligen antagna, för sin del antaga propositionen bilagdt
förslag till lag för Sveriges riksbank.

Derjemte bar Eders Kongl. Maj:t uti en den 5 sistlidna februari
aflåten proposition n:o 28, under åberopande af vid propositionen
fogade, i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, jemlikt 87 §
regeringsformen, föreslagit Riksdagen att antaga dels, under förutsättning
af Riksdagens bifall till ofvanberörda proposition, förslag till lag
med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt, så ock
angående forum för riksbanken,

dels ock förslag till ansvarigbetsfhg för fullmägtige i riksbanken
och till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid riksbankens
afdelningskontor.

I sammanhang med förstberörda proposition har Riksdagen tillika
till behandling förehaft trenne af enskilde motionärer afgifna framställningar,
åsyftande ändringar i eller tillägg till det i propositionen
innefattade förslag till lag för Sveriges riksbank.

I den ena af dessa motioner bar yrkats:

att det belopp, hvartill riksbanken under de i 7 § af Eders Kongl.
Maj:ts förslag angifna vilkor må berättigas att utgifva sedlar utöfver
hvad enligt 6 § är medgifvet, skulle bestämmas till ett hundra millioner
kronor;

att den i 8 § af Eders Kongl. Maj:ts förslag för visst fall stadgade
ökning af riksbankens metalliska kassa måtte bestämmas till minst
trettio procent af det belopp, hvarmed de på grund af 7 § utgifna sedlar
öfverskjuta sextio millioner kronor;

att riksbanken må ega att äfven genom annat aftal än köp öfvertaga
svenska eller utländska statspapper äfvensom att förmedla köp och
försäljning af obligationer;

att så kallade afbetalningslån må kunna utlemnas till sammanlagdt
belopp af tolf millioner kronor samt att äfven i öfrigt utlåning må
kunna ske mot namnsäkerbet;

att riksbanken må ega att i förvar mottaga gods under försegling;

att riksbanken må ega att å sitt sedeltryckeri idka tryckerirörelse
äfvensom att vid sitt pappersbruk bedrifva papperstillverkning;

att riksbankens behållning i utländska statspapper må kunna vid
behof afyttras till förstärkning af bankens kassatillgångar;

att bestämmelserna angående behörighet att vara fullmägtig i riksbanken
må affattas i öfverensstämmelse med det af innevarande Riksdag
antagna stadgande angående behörighet för utöfvande af riksdagsmanna -

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

befattning, med det tillägg likväl, att fullmägtigskap i riksbanken ej må
förenas med ledamotskap i annan bank än sparbank eller postsparbank;

alt tystlåtenhet med afseende å de i 41 § af Eders Kongl. Majrts
förslag angifna omständigheter må åläggas, utom de i nämnda § upptagna
personer, jemväl dem, som vid granskning af riksbankens styrelse
och förvaltning biträda Riksdagens revisorer;

samt att räntan å kassakreditiv, som enskild bank på grund af
stadgandet i 45 § 2 puukten i förslaget kan komma att hos riksbanken
begagna, skall sättas två procent lägre än gällande tre månaders vexeldiskonto,
dock ej under två för hundra om året.

En annan enskild motionär har hemstält, att, för den händelse
Eders Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag för Sveriges riksbank
af Riksdagen antoges, 13 § mom. d måtte få sådana bestämmelser,
att, om lånesökande så önskade, de så kallade afbetalningslånen finge
återbetalas med en tiondedel hvar sjette månad, äfvensom att sammanlagda
beloppet af sådana lån begränsades till femton millioner kronor.
I den tredje af de ofvan omförmälda motionerna har föreslagits:
att till § 16 i Eders Kongl. Maj:ts förslag skulle göras ett tillägg
af innehåll, att fullmägtige i riksbanken må kunna åt firmor, som hafva
vexeldiskontering i riksbanken och ej sjelfva drifva bankrörelse, öppna
upp- och afskrifningsräkning mot räutegodtgörelse; äfvensom att räntegodtgörelse
må kunna af fullmägtige medgifvas för medel, innestående
å depositionsräkning, när sådant ansåges vara med riksbankens fördel
förenligt;

samt att den i § 45 af Kongl. Maj:t föreslagna rätt för enskilda
banker att i riksbanken begagna kassakreditiv måtte ersättas med
rediskonteringsrätt.

I anledning af hvad dels i nyssnämnda motioner yrkats, dels fullmägtige
i riksbanken — hvilkas i ämnet afgifna yttrande finnes såsom
bilaga fogadt vid särskilda utskottets utlåtande n:o 1 — anfört i fråga
om det i förstberörda proposition innefattade förslag till lag för Sveriges
riksbank, har Riksdagen uti detta sistnämnda vidtagit åtskilliga ändringar,
för hvilka Riksdagen nu, för så vidt desamma hafva tillkommit
genom kamrarnes sammanstämmande beslut vid ärendets första behandling,
tillåter sig att redogöra.

Dervid må till en början nämnas, att paragrafernas nummerordning
i Eders Kongl. Maj:ts förslag ej blifvit oförändrad bibehållen, utan har
i följd deraf, att Riksdagen uteslutit sex af Eders Kongl. Maj:t föreslagna
paragrafer, men deremot infört två nya, paragrafföljden i den af Riks -

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

dagen antagna lagen från och med 22 § blifvit en annan än den i
Eders Kongl. Maj:ts förslag iakttagna.

Efterföljande redogörelse anknyter sig till paragrafnumren i den
af Riksdagen antagna lag; skolande emellertid för de paragrafer, der
antydda nummerolikhet förekommer, paragrafnumret uti Eders Kongl.
Maj:ts förslag inom parentes angifvas.

2 §•

Riksdagen har ansett rigtigast, att, såsom i nu gällande banklag
är förhållandet samt fullmägtige i riksbanken tillstyrkt, i denna paragraf
erinras derom, att värdet af riksbaukens fasta egendom, inventarier
samt mynt- och medaljsamling ej får inberäknas i bankens grundfond.
Det föreslagna tillägget innebär uppenbarligen ej någon ändring i hvad
Eders Kongl. Maj:t afsett, utan endast ett förtydligande.

3 §•

Då bestämmelserna i denna paragraf till största delen skola ingå
dels i grundlag, dels ock i särskildt stiftad civillag och sålunda endast
för öfversigtens skull äro i förevarande lagrum återgifva, har Riksdagen
ansett lämpligt att införa en hänvisning till de lagrum, från hvilka de
äro hemtade.

7 och 8 §§.

Angående dessa paragrafer hafva bankofullmägtige yttrat:

»Det belopp, hvarmed riksbankens sedelutgifmng må öfverskrida
de i § 6 faststälda s. k. kassatillgångar, föreslogs af 1889 års bankkomité
till högst sjuttiofem millioner kronor. Kongl. Maj:t har i den
aflåtna propositionen föreslagit att höja detta belopp till nittio millioner
kronor med anledning deraf, att bankernas sammanräknade utelöpande
sedlar vid 1895 års slut uppgingo till etthundra aderton millioner kronor
samt erfarenheten sålunda syntes visa, att, under en period af liflig,
industriel och kommersiel utveckling, det af bankkomitén föreslagna
maximum möjligen kunde komma att icke motsvara behofvet. Den
lärdom, som kan hemtas från senast förflutna årets bankrapporter, synes
ytterligare bekräfta denna uppfattning, enär vid 1896 års slut det samlade
utelöpande sedelbeloppet öfverstege 128 millioner kronor. Enligt
7 och 8 §§ i banklagen skulle med ett uppnådt maximum af 90 millioner

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

kronor riksbankens guldkassa utgöra minst 37 millioner kronor, sålunda
sedelutgifningen i sin helhet kunna uppgå till 127 millioner, hvartill
komme den sedelemission, som enligt § 6 får grundas på behållningarna
å löpande räkning hos utländska hus. Med antagande af en
utelöpande sedelemission, lika med den vid 1896 års slut, skulle således
beloppet af bankens utländska kassatillgångar hafva ungefär motsvarat
riksbankens reserv af obegagnad sedelutgifningsrätt, och då dessa i
allmänhet utgöra mellan 10 och 20 millioner, kunde väl denna reserv
anses tillräcklig. Men med afseende derå, att efter reformens genomförande
samtliga bankers inneliggande kassor skola komma att utgöras
af riksbankens sedlar och icke, såsom nu, hufvudsakligen af bankernas
egna, samt att följaktligen ett icke obetydligt större belopp af riksbankens
sedar måste komma att sålunda immobiliseras, än nu är förhållandet,
då bankerna hålla riksmyntskassa endast motsvarande, hvad
som kan anses nödigt för deras sedelinvexling, samt att derjemte under
en fortfarande stark utveckling af handelsomsättningen behofvet af
betalningsmedel icke osannolikt kommer att öfverskrida det vid 1896
års slut befintliga, kunna fullmägtige icke undertrycka den farhågan,
att äfven det högre, af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet kan finnas väl
ringa. En sådan knapphet måste vålla affärsomsättningen oro och äfven
allvarliga svårigheter genom deraf föranledda indragningar af eller fördyrade
vilkor för diskonteringen, utan att dock dessa varit nödvändiga
från synpunkten af sedelemissionens trygghet. Denna garauteras nemligen
i Irämsta rummet af de s. k. bankmessiga säkerheternas beskaffenhet,
och för deras soliditet synes lagförslaget ganska välbetänkt
hafva sörjt genom föreskrifterna i § 7, enligt hvilka täckningen af
sedlarna förnämligast kommer att utgöras af diskonterade vexlar, hvarigenom
vid förefallande verkligt behof sedelemissionen lätt och liksom
af sig sjelf kan sammandragas. Fullmägtige hysa på dessa grunder den
åsigt, att det i § 7 faetstälda maximum af sedelemissionen kan utan
fara för riksbanken och till större trygghet för omsättningens ostörda
fortgång höjas till 100 millioner kronor.

Angående de i § 8 föreslagna stadganden, som bestämma den
metalliska kassans beskaffenhet och minsta belopp såsom det fasta och
mera orörliga underlaget för sedelemissionen, instämma fullmägtige i
förslaget derom, att denna kassa bör utgöras uteslutande af guld såsom
den metall, hvarmed sedlarne skola inlösas, samt att det minsta beloppet
lämpligen kan sättas till 25 millioner kronor. Deremot våga fullmägtige
anse, att tilläggsbestämmelsen om 40 procent i guld af det belopp,
hvarmed de på grund af § 7 utgifna sedlar öfverstiga 60 millioner

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

kronor, utan fara kan något förmildras, så att denna procentsats nedsättes
till 30 procent. Med det enligt fullmägtiges förslag gifna högsta
belopp af enligt § 7 utgifna sedlar, eller 100 millioner, skulle då guldkassan
utgöra minst 37 millioner, eller samma summa, som enligt kongl.
propositionen med maximum af 90 millioner kronor.

Fullmägtige underskatta visserligen icke önskvärdheten och lämpligheten
af att riksbanken i mån af sedelemissionens tillväxt äfven ökar
sin guldtillgång och antaga gerna, att under vanliga förhållanden detta
skall fortfarande, såsom hittills, komma att ske, men vilja fästa uppmärksamheten
derå, att vid vissa tillfällen, och särdeles vid en stark
täflan mellan de stora kontinentalbankerna att draga till sig guld, det
kan visa sig ganska svårt att alltid behålla det en gång förvärfvade
öfverskottet öfver lagstadgadt minimum af guld och sålunda svårigheter
vållas rörelsen, hvilka icke äro af dennas egen beskaffenhet betingade.»

Då Riksdagen i hufvudsak delar de åsigter, bankofullmägtige här
uttalat, har Riksdagen vidtagit ändringar i 7 och 8 §§, i enlighet med
bankofullmägtiges hemställan.

11 §•

Den lydelse, denna paragraf har i Eders Kongl. Maj:ts förslag,
återfinnes så väl i 1890 års komitébetänkande som i 1881 års bankkomités
förslag till lag för Sveriges riksbank. Sistnämnda komité hade,
såsom densamma i sina motiv meddelar, hemtat bestämmelsen från då
gällande bankoreglemente. Sedan den tiden har emellertid stadgandets
lydelse i bankoreglementet undergått förändring, i det att möjlighet
öppnats för riksbanken att köpa vexel, dragen å firma eller person
utom riket, äfven då vexeln är betalbar inom landet. Riksdagen delar
bankofullmägtiges mening, att denna rättighet bör bibehållas, och likaledes
finner Riksdagen, på de skäl, bankofullmägtige anfört, lämpligt
att äfven i öfrigt bringa paragrafen till öfverensstämmelse med nu
gällande bankoreglementes stadgande.

12 §.

Denna paragraf motsvarar § 12 mom. 2 i gällande bankoreglemente.

En jemförelse visar emellertid, att Eders Kongl. Maj:ts förslag i
två hänseenden innehåller en inskränkning i bankoreglementets bestämmelser,
i det att dels bankens rättighet att drifva handel med
andra än svenska obligationer är inskränkt till sådana lätt säljbara

Rikdagens Skrifvelse N:o 85.

utländska statspapper, som redan äro å utländsk börs noterade, dels
ock rättigheten att förmedla köp och försäljning af obligationer är
utesluten. — Äfven om denna paragraf gäller, hvad nyss är yttradt
om § 11, eller att dess formulering enligt Eders Kongl. Maj:ts proposition
är hemtad ur 1890 års komitébetänkande, som i sin ordning lånat
densamma från 1881 års bankkomités förslag. Sistnämnda komités
betänkande upplyser, att komitén med den första inskränkningen afsett
att afhålla riksbanken från deltagande i utländska låneoperationer.
Hvad beträffar rättigheten att förmedla köp och försäljning af obligationer,
är bestämmelsen derom i bankoreglementet af yngre datum än
begge komitéförslagen; den har nemligen införts först af 1892 års
Riksdag.

I detta ämne har, såsom nämnts, enskild motionär föreslagit, att
riksbanken må ega att genom annat aftal än köp öfvertaga svenska
eller utländska statspapper äfvensom att förmedla köp och försäljning
af obligationer, och i denna rigtning går äfven bankofullmägtiges hemställan
angående ifrågavarande paragraf.

Hvad den första frågan angår, kan Riksdagen väl, med 1881 års
bankkomité, medgifva, att det icke kan anses höra till en centralbanks
uppgift - och ändamål att deltaga i tecknande af statslån, framför allt
ej utländska. Meu dermed lärer väl icke vara afgjordt, att eu sådan
åtgärd skall i lag ovilkorligen förbjudas. I 25 § af Eders Kongl. Maj:ts
förslag är stadgadt, att riksbanken, när dess reservfond stigit till föreskrifvet
minimibelopp, skall vara skyldig hafva minst 12 £ millioner
kronor af sina tillgångar placerade i lätt säljbara utländska statspapper.
Häraf torde vara gifvet, att en åtgärd, som afser att förvärfva banken
dylik valuta, är väl förenlig med bankens uppgift; det gäller blott att
se till, om det föreligger någon synnerlig fara, att rättigheten skall
missbrukas.

I detta hänseende vill Riksdagen erinra om skilnaden mellan den
organisation af riksbanken, som 1881 års komité ville införa, och den,
som i Eders Kongl. Maj:ts förslag blifvit ifrågasatt.

Det syues ej finnas något skäl att antaga, att den styrelse, som
enligt Eders Kongl. Maj:ts förslag skall föra riksbankens förvaltning,
skall komma att bortse från hänsyn till bankens soliditet för att gifva
sig in i spekulationer. Då det nu ej kan förnekas, att rätten att deltaga
i statslåns tecknande kan sätta riksbanken i tillfälle att förvärfva
utländska statspapper på fördelaktigare vilkor, än som eljest skulle
blifva fallet, och då, hvad svenska statslån beträffar, riksbankens deltagande
kan anses vara af betydelse för låneoperationens framgång i

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

utlandet, har Riksdagen funnit sig böra till 12 § foga ett tillägg,
genom hvilket riksbanken må erhålla rätt att genom annat aftal än
köp öfvertaga såväl svenska statens obligationer som utländska, lätt
säljbara statspapper.

Hvad angår motionens andra del, har Riksdagen inhemtat, att
den i bankoreglementet medgifua rätten för riksbanken att förmedla köp
och försäljning af obligationer i någon mån funnit användning särskildt
med afseende å svenska statens obligationer, och då lämpligen sådan
förmedling, i händelse dylikt ifrågasattes, bör få ega rum äfven med
afseende å allmänna hypoteksbankens obligationer, har Riksdagen till
paragrafen gjort ett tillägg af detta innehåll.

13 §.

Mom. a.).

Angående bestämmelsen i mom. a) hafva fullmägtige i riksbanken
anmärkt svårigheten att kuuna tillämpa det förbehåll, som gjorts med
afseende å bankens rätt att diskontera vexlar. Fullmägtige yttra härom
bland annat:

»Stadgandet i mom. a) af 13 §, att vexlar, för att till diskontering
kunna antagas, skola ''pröfvas vara grundade å verkliga handelsaffärer’,
synes, såsom det i lagförslaget är affattadt, vara alltför kategoriskt samt
i tillämpningen komma att erbjuda oöfvervinneliga svårigheter.

Det måste nemligen ofta nog inträffa, att äfven med bästa vilja
det visar sig ogörligt att bestämdt urskilja, huru vida vexelns ursprung
är sådant, som lagen gör till vilkor för dess antagande, och till undvikande
af förseelse mot lagen torde derför vederbörande styrelse
stundom komma att tillämpa densamma mera hänsynslöst och strängt,
än lagen sjelf afsett. Särskildt för den rediskonteringsrörelse, som
riksbanken redan i betydande omfång bedrifver och som under en del
af öfvergångsperioden skall blifva lagstadgad, torde en så formulerad
föreskrift komma att lägga ganska stora hinder i vägen. Fullmägtige
underkänna visserligen icke rigtigheten af den grundsats, som lagförslaget
velat befästa, eller att, enär den bankmessiga betäckningen
af sedelemissionen skall förnämligast bestå af diskonterade vexlar, dessa
vexlar böra hafva ett sådant ursprung, att derigenom ett nytt och
legitimt behof af ökadt omsättningsmedel uppstått, och förbise icke,
att denna grundsats i de flesta stora emissionsbankernas stadgar eller
reglementen funnit sitt uttryck, om äfven i en mera modererad form.»

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

Då Riksdagen i hufvudsak delar de åsigter, fullmägtige här uttalat,
har Riksdagen ansett berörda förbehåll böra utgå.

Mom. c.)

Bankofullmägtige hafva fäst uppmärksamheten på, att gällande
bankoreglemente innehåller ett stadgande, enligt hvilket riksbanken
eger att åt kommun eller med sådan jemförlig samfällighet utlemna
lån utan annan säkerhet än dess egen förbindelse. Det torde så mycket
mindre vara skäl att i detta förhållande nu vidtaga någon ändring,
som jemväl 1889 års komité, att döma af dess motivering till 14 §
mom. b, motsvarande 13 § mom. b i Eders Kongl. Maj:ts förslag, tänkt
sig, att kommuner, samfund och stiftelser skulle kunna erhålla lån utan
särskild säkerhet. Riksdagen har derför ansett sig böra till 13 § mom.
b foga ett tillägg, affattadt i öfverensstämmelse med bankoreglementets
stadgande och 1889 års komités uttalande i ämnet.

15 §.

Det af Riksdagen gjorda tillägget till denna paragrafs andra
stycke innebär endast ett fullständigande af hvad Eders Kongl. Maj:t
föreslagit. I fråga om denna paragraf i öfrigt hafva fullmägtige anfört:

»I § 15 är föreskrifvet, att vexel med fullmägtigs eller styrelseledamots
namn icke får i riksbanken diskonteras. Så rigtig den åsigten
än är, att ledamot af styrelsen för en bankinrättning må blott mot
första klassens realsäkerhet få vara gäldenär till densamma,.skulle dock
synnerligast vid rediskonteringar, dervid å vexel kan förekomma en
hel mängd namn, ofvannämnda ovilkorliga föreskrift kunna medföra
stora olägenheter och äfven svårigheter samt föranleda till afvisande
af en värdehandling, mot hvars antaglighet ingen annan anmärkning
vore att göra, än att derå funnes en fullmägtige eller styrelseledamots
namn, som åtminstone ej borde kunna förringa dess säkerhet.»

Med afseende härpå har Riksdagen vidtagit ändringen i paragrafens
sista punkt.

16 §.

Åt denna paragraf har Riksdagen gifvit en helt olika affattning
mot Eders Kongl. Maj:ts förslag. Till en början har Riksdagen till
denna paragraf uppflyttat en bestämmelse, som i Eders Kongl. Maj:ts
Bih. till Riksd. Prot. 1857. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 22 Häft. 2

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

förslag har sin plats under mom. a) i 19 §. Mottagande af penningar
på deposition är en art af inlåning och har derför ansetts snarare böra
stå tillsammans med stadgandena om girorörelsen än med 19 §:s bestämmelser,
som afse mottagande till förvar.

16 § mom. b) i den af Riksdagen antagna lag innehåller, hvad
som enligt Eders Kongl. Maj:ts förslag står i 16 §.

Härefter har Riksdagen tillagt ett stycke, som afser att tillförsäkra
riksbanken rätt till den art af bankverksamhet, som plägar benämnas
clearing-rörelse. Eu dylik rörelse synes äfven 1889 års bankkomité
hafva velat bereda riksbanken tillfälle att drifva, då den ansett, att
17 § i dess förslag, hvilken hade samma lydelse som 16 § i Eders
Kongl. Maj:ts förslag, innebure en dylik rätt. Riksdagen har emellertid
funnit lämpligt att tillägga ifrågavarande bestämmelse på den grund,
att det kan sättas i fråga, om nyssberörda stadgande gifver riksbanken
befogenhet att uppträda såsom ledare af en clearing-rörelse. Riksdagen
vill ytterligare erinra, att ifrågavarande rörelse icke förutsätter någon
förskottering från riksbankens sida och sålunda är utan risk, och dä
den i andra länder visat sig vara till gagn för den allmänna rörelsen,
har Riksdagen ansett densamma böra tillhöra riksbankens verksamhet,.

17 §•

Angående denna § hafva bankofullmägtige yttrat:

»Vid § 17 hafva fullmägtige ej annan erinran, än att, då stadgandet
deri, sådant det är affattadt, skulle kunna gifva anledning till
antagande, att riksbanken vore skyldig att såsom kommissionär ombesörja
utbetalningar på annan ort för statsverkets räkning, och då
riksbanken ej kan förbinda sig till något allmänt åtagande i berörda
hänseende, fullmägtige anse, att någon så ovilkorlig förpligtelse, som
här ifrågasatts, icke bör i lagen intagas, utan att, såsom i nuvarande
reglemente § 20 mom. 5 är stadgadt, det må få bero på särskild
öfverenskommelse, i hvad mån riksbanken må kunna åtaga sig att vid
sina afdelningskontor besörja sådana utbetalningar för statsverkets räkning,
som der afses.»

I 1890 års komitébetänkande, § 18, hvarest förebilden till stadgandet
är att söka, fans likvisst ett tillägg af innehåll, att närmare
föreskrifter i frågan skulle meddelas af Eders Kongl. Maj:t. Riksdagen
har, liksom 1889 års bankkomité, funnit närmare föreskrifter vara väl
behöfliga, men har ansett rigtigast, att dessa, liksom hittills varit förhållandet,
meddelas i bankoreglementet.

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

18 §.

Angående den ändring, Riksdagen här vidtagit, åberopas hvad
bankofullmägtige i sitt utlåtande anfört vid denna paragraf.

Bankofullmägtiges yttrande är af följande lydelse:

»I afseende å allmänhetens rätt att i riksbanken erhålla s. k.
postvexlar är enligt § 18 föreskrifvet, att sådan vexel skall vara stäld
att inlösas antingen i hufvudkontoret eller i något af afdelningskontoren.
Jemlikt bestämmelse i § 21 af reglementet, sådant densamma affattats
i enlighet med beslut vid 1892 års riksdag, utställes numera dylik
vexel endast å Sveriges riksbank i Stockholm, och anledningeu till
ändring af förutvarande föreskrifter härom var, att, enär riksbankens
postvexlar emottoges å alla bankplatser i riket och inlöstes af hvilket
riksbankskontor som helst, äfven om de ej voro direkt på detsamma
utstälda, det ej ansågs vara nödigt att i vexeln bestämma mer än en
betalningsort, nemligen Stockholm, hvilket derjemte vid fråga om
dödandet af förkommen vexel medförde den väsentliga lättnaden, att,
då ansökan derom enligt vexellagen skall göras hos rätten å betalningsorten,
åtgärd för dödandet ej behöfde vidtagas vid mer än en domstol.»

19 §.

Vid 16 § här ofvan har Riksdagen anfört de skäl, som föranledt
Riksdagen att till nämnda lagrum öfverflytta den bestämmelse, som i
Eders Kongl. Maj:ts förslag upptagits under 19 § mom a).

Mom. b) och c) i Eders Kongl. Maj:ts förslag äro i den af Riksdagen
antagna lag sammanstälda i paragrafens första stycke. Riksdagen
har dock härvid, i likhet med bankofullmägtige, funnit, alt åtskilliga i
Eders Kongl. Maj:t.s förslag i paragrafen intagna detaljbestämmelser
lämpligast böra hänföras till reglementet.

Slutligen har Riksdagen funnit giltig anledning saknas att fråntaga
riksbanken den befogenhet, som den hittills egt, att till förvar
mottaga så kallade slutna deposita. Rörelsen har visserligen varit af
ringa omfång och föga inbringande, men dess betydelse torde mindre
ligga i den omfattning, i hvilken allmänheten begagnar sig af en sådan
rättighet, än i det gagn, som deraf kan beredas åt offentliga myndigheter
och allmänna inrättningar. Det är med hänsyn härtill, som
Riksdagen, med anledning af enskild motion i ämnet, funnit sig böra
till paragrafen foga ett tillägg, hvarigenom en möjlighet öppnas för

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

riksbanken att till förvar mottaga gods under försegling, medan på
Riksdagen må bero att stadga, om och i hvilken omfattning denna
rättighet också skall göras till en skyldighet.

20 §.

Riksbanken har efter år 1885 med nationalbanken i Köpenhamn
samt Norges bank hållit en löpande räkning, som haft till ändamål att
i möjligaste mån undvika guldtransporter länderna emellan. Dessa
räkningar hafva varit räntelösa och bankerna hafva vid behof ömsesidigt
legat i förskott. För att kunna åt riksbanken bibehålla rätten
att hålla dylika räkningar, som funnits vara till synnerlig fördel, har
Riksdagen vidtagit ändringen i paragrafens andra stycke, och härigenom
har äfven rättighet att hålla medel innestående å s. k. separaträkning
fortfarande blifvit riksbanken tillförsäkrad.

21 § (ny paragraf).

Bankofullmägtige hafva fäst uppmärksamheten på, att riksbankens
tryckerirörelse och papperstillverkning icke äro nämnda bland de arter
af rörelse, som enligt den föreslagna lagen äro riksbanken medgifna.
Med den affattning, § 21 i Eders Kongl. Maj:ts förslag erhållit, synes
det vara af nöden, att rättelse sker härutinnan, och Riksdagen har
derför med anledning af enskild motion i ämnet i lagen infört ett
stadgande af innehåll, att riksbanken må ega att å sitt sedeltryckeri
idka tryckerirörelse äfvensom att vid sitt pappersbruk bedrifva papperstillverkning.

Riksdagen har ansett lämpligt, att denna bestämmelse får sin
plats omedelbart före den paragraf, som i Eders Kongl. Maj:ts förslag
bär nummer 21, men som i följd af den nya paragrafens inskjutande
erhållit nummer 22.

23 § (21 §).

En af bankofullmägtige gjord erinran har föranledt Riksdagen att
i paragrafen göra ett tillägg. I detta innefattas tydligen äfven riksbankens
befogenhet att i öfriga hänseenden tillgodose fastighetens
skötsel.

I sista stycket är dels en med hänsyn till innehållet i 1 mom.

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

såsom obehöflig ansedd mellanmening utesluten, dels ock vidtagen en
redaktionsändring, vid hvilken Riksdagen tagit till förebild en motsvarande
bestämmelse i gällande sparbankslag.

23 och 24 §§ (22 och 23 §§).

I dessa paragrafer äro vidtagna ett par mindre redaktionsändringar,
hvilka icke torde kräfva närmare förklaring.

26 § (26 §).

Föreskriften i Eders Kongl. Maj:ts förslag, att reservfonden skall
placeras i utländska statspapper, synes icke stå väl tillsammans med
bestämmelsen, att den endast må användas till betäckande af förlust,
som å bankens rörelse uppstått. Ty fördelen af att banken har en del
af sina tillgångar placerade i utländska, lätt säljbara statspapper, ligger,
enligt Riksdagens förmenande deri, att dessa äro lätta att utbyta mot
guld och alltså vid förefallande behof kunna användas till förstärkande
af bankens kassa. Derför har det synts Riksdagen nödvändigt att med
anledning af enskild motion i §:ens lydelse göra en förändring, hvarigenom
ifrågavarande utländska statspapper kunna äfven för nu omnämnda
ändamål begagnas, men bör det tillika uttryckligen stadgas,
att, om fullmägtige gjort bruk af den sålunda medgifna rättigheten,
det skall åligga dem att, när så kan ske, å nyo uppbringa behållningen
till ett mot reservfonden svarande belopp.

Dessutom torde, såsom bankofullmägtige anmärkt, en bestämmelse,
att dessa statspapper särskildt skola bokföras såsom reservfond, kunna
föranleda olägenhet, hvadan Riksdagen jemväl vidtagit en ändring i
det syfte, bankofullmägtige förordat.

Genom de af Riksdagen sålunda gjorda ändringar har också paragrafens
affattning bragts till närmare öfverensstämmelse med § 4 i
gällande bankoreglemente.

28 § (27 §).

Som 72 § regeringsformen och 73 § riksdagsordningen, sådana
dessa paragrafer blifvit af 1896 års Riksdag antagna att hvila för vidare
grundlagsenlig behandling, innehålla allt, hvad Riksdagen anser böra
stadgas om utseende af fullmägtiges suppleanter samt dessas tjenstgöring,
har Riksdagen ansett, att i denna lag endast bör hänvisas till

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

nämnda grundlagsstadganden. Att suppleanterna fortfarande, som hittills,
böra inträda i tjenstgöring i den ordning, som vid valet blifvit
bestämd, synes icke behöfva särskildt föreskrifvas.

30 § (29 §).

Med afseende å vilkoren för utöfvande af fullmägtigskap i riksbanken
har, såsom nämnts, enskild motionär föreslagit, att bestämmelserna
härom måtte, med ändring af Eders Kongl. Maj:ts förslag, affattas
i öfverensstämmelse med det af innevarande Riksdag antagna
stadgandet angående vilkoren för utöfvande af riksdagsmannabefattning,
med det tillägg likväl, att fullmägtig i riksbanken icke samtidigt må
vara ledamot af styrelsen i annan bank än sparbank eller postsparbanken.
Riksdagen har funnit motionärens förslag böra bifallas, likväl med undantag
för hvad berörda grundlagsstadgande innehåller angående obehörig
inverkan på riksdagsmannaval, hvilket förbehåll ansetts icke böra
i denna lag intagas.

(30-35 §§.)

I stället för den ordning för riksbankens förvaltning, som hittills
tillämpats, nemligen att fullmägtige inom sig utse två deputerade, mellan
hvilka den löpande förvaltningen är delad, skulle enligt 30 § i
Eders Kong). Maj:ts förslag den löpande förvaltningen handhafvas af
en enda ledamot, direktören, biträdd af en vice direktör. Det har
synts Riksdagen betänkligt att vid den här ifrågasatta öfvergåugen till
ett nytt system frångå en ordning, som länge är pröfvad och som hittills
visat sig hafva ländt till gagn för riksbankens förvaltning.

I öfrigt har Riksdagen, i likhet med bankofullmägtige, ansett, att,
äfven om denna bestämmelse vore lämplig, så väl den som öfriga
bestämmelser angående göromålens fördelning mellan fullmägtige tillhöra
reglementet, icke lagen, samt för ty föreslagit, att 30—35 §§ måtte
ur lagen utgå.

33 § (ny paragraf).

Bankofullmägtige hafva erinrat, att Eders Kongl. Maj:ts förslag
saknar föreskrift angående tillsättande af styrelse för afdelningskontoren.
Riksdagen delar fullmägtiges mening, att i lagen bör fastställas,

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

att befogenhet att tillsätta dessa styrelseledamöter skall tillkomma fullmägtige.
Ofriga bestämmelser, som härutinnan äro af nöden, torde
böra meddelas i reglementet.

34 § (38 §).

I första stycket har Riksdagen vidtagit en redaktionsförändring,
som ej torde tarfva närmare förklaring.

Då jemväl styrelseledamöter vid afdeluingskontoren skola i fråga
om sin tjenst vara ansvarige enligt särskild ansvarighetslag, har Riksdagen
funnit, att erinran derom bör inflyta i paragrafens sista stycke,
hvaremot mellansatsen »derest han öfverträder eller eftersätter honom
i denna egenskap åliggande pligter» ansetts såsom obehöflig kunna utgå.

36 § (40 §).

Eders Kongl. Maj:ts förslag har åt fullmägtige i riksbanken inrymt
en vidsträckt befogenhet att bestämma, hvilka af de till fullmägtiges
pröfning förekommande ärenden böra i hemligt protokoll upptagas.
Med fullt erkännande af det rigtiga deri, att fullmägtiges rätt härutinnan
blifver vidsträcktare, än hvad nu gällande bankoreglemente
medgifver, har dock Riksdagen med hänsyn till tryckfrihetsförordningen
icke ansett denna rätt böra utvidgas i större mån, än som af omständigheterna
ovilkorligen föranledes. Riksdagen har derför ansett
nödigt att i paragrafen utförligt angifva de ärenden, hvilka kunna anses
vara af sådan art, att de böra hemliga hållas, och har härvid dels
haft bankoreglementets § 44 till förebild, dels ock tagit hänsyn till
hvad bankofullmägtige erinrat angående nödvändigheten att tillgodose
kundernas intressen.

37 § (41 §).

t.s Bankofullmägtige hafva i fråga om denna paragraf uttalat önskvärdheten
af ett tillägg, hvarigenom den i paragrafen omförmälda skyldighet
att tyst och förtegadt hålla vissa bankärenden utsträcktes till
att gälla äfven dem, som vid granskningen af riksbankens styrelse
och förvaltning revisorerna biträda; och har Riksdagen, som funnit en
dylik bestämmelse lämplig, med anledning af enskild motion till paragrafen
gjort ett tillägg i öfverensstämmelse med bankofullmägtiges
uttalande.

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

öfriga ändringar i nu berörda förslag till lag för Sveriges Riksbank
bero derpå, att kamrarne rörande vissa af lagförslagets delar
vid ärendets första behandling stannat i skiljaktiga beslut, som sedermera
sammanjemkats; och tillåter sig Riksdagen att i fråga om de
sålunda tillkomna ändringarne hänvisa till hvad särskilda utskottets
utlåtande n:o 1 och memorial n:o 3 härutinnan innehåller.

Riksdagen, som sålunda funnit Eders Kongl. Maj:ts proposition
n:o 10 ej kunna i oförändradt skick godkännas, har derför, under förutsättning,
att de enligt 1896 års Riksdags beslut hvilande förslagen
till ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regeringsformen samt
32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen blefve af Riksdagen slutligen
antagna, besluta att för sin del antaga Lag för Sveriges riksbank
af den lydelse bilagan litt. A utvisar.

Beträffande de af Eders Kongl. Maj:t med proposition n:o 28
framlagda lagförslag har Riksdagen, under förutsättning af Eders Kongl.
Maj:ts bifall till nyss omförmälda, af Riksdagen antagna lag för Sveriges
riksbank, för sin del antagit lag med vissa bestämmelser om
riksbankens sedelutgifningsrätt, så ock angående forum för riksbanken,
af enahanda lydelse med Eders Kongl. Maj:ts härom framlagda förslag,
hvarjemte Riksdagen bifallit Eders Kongl. Majrts ifrågavarande proposition,
såvidt angår deri antagna förslag till ansvarighetslag för fullmägtige
i riksbanken och till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna
vid riksbankens afdelningskontor.

Stockholm den 11 maj 1897.

Med undersåtlig vördnad.

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

Bilaga litt. A.

Lag för Sveriges riksbank.

I Kap.

Om grundfonden.

1 §•

Sveriges riksbank, som är stäld under Riksdagens garanti, drifver
bankrörelse enligt denna lag.

2 §•

Riksbankens grundfond skall, utan beräkning af riksbankens
fasta egendom, inventarier samt mynt- och medaljsamling, utgöra femtio
millioner kronor.

II Kap.

Om sedelutgifningsrätten.

3 §•

Riksbanken är, enligt särskild! stiftad lag med vissa bestämmelser
om riksbankens sedelutgifningsrätt., så ock angående forum för riksbanken,
ensam berättigad att utgifva banksedlar.

Dessa sedlar utgöra, enligt 72 § regeringsformen, lagligt betalningsmedel
i riket och skola, när helst sådant påfordras, af riksbanken inlösas
efter deras lydelse.

Inlösen af riksbankens sedlar sker vid bankens hufvudkontor.

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 22 lläft. 3

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

4 §•

Sedel, som af riksbanken utgifves, skall innehålla förbindelse för
riksbanken att vid anfordran inlösa densamma med guldmynt enligt
lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.

5 §•

Riksbankens sedlar må lyda endast å fem, tio, femtio, ett hundra
och ett tusen kronor.

6 §.

Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras
af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i 8 § sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,
mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;

c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i löpande
räkning innestående medel.

7 §•

Utöfver det enligt 6 § medgifna belopp är riksbanken berättigad
till en sedelutgifning af högst ett hundra millioner kronor, under vilkor
att de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande tillgångar
sammanräknade:

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,
som å utländsk börs noteras;

c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.

8 §•

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken
tillhörigt och inom landet befintligt svenskt och utländskt guldmynt
samt omyntadt guld.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än tjugufem
millioner kronor. Derutöfver skall, då de på grund af 7 § utgifna

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

sedlar öfverstiga sextio millioner kronor, riksbanken hålla i metallisk
kassa minst trettio procent af det belopp, hvarmed de på sådan grund
utgifna sedlar öfverskjuta sistnämnda summa.

III Kap.
Om rörelsen.

9 §•

Riksbanken drifver sin rörelse vid hufvudkontor i Stockholm
samt vid afdelningskontor inom riket; och skall minst ett sådant kontor
finnas inom hvarje län utom Stockholms.

10 §.

Riksbanken eger att köpa och sälja guld och silfver.

Guld i plants, som för riksbankens räkning till myntverket aflemnas,
skall af riksbanken inlösas med guldets värde i svenskt mynt,
eller två tusen fyra hundra åttio kronor för ett kilogram fint guld,
med afdrag af en fjerdedels procent i myntningskostnad, så ock, der
smidbargöring och skedning ifrågakomma, af de derför stadgade afgifter;
dock må fullmägtige i riksbanken, när de så skäligt finna, befria
säljaren från myntningskostnaden eller någon del deraf.

ii 8-

Riksbanken eger att köpa och sälja vexlar, dragna å firma i
utlandet eller utomlands bosatt person, förfallna till betalning inom
sex månader samt betalbara å utrikes eller inrikes ort, äfvensom att
öfvertaga och åter afyttra annan utländsk valuta, som förfaller inom
samma tid.

12 §.

Riksbanken eger att

a) köpa och sälja svenska obligationer samt sådana å utländsk
börs noterade utländska statspapper, som äro lätt säljbara;

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

b) genom annat aftal öfvertaga såväl svenska statens obligationer
som utländska, lätt säljbara statspapper;

c) förmedla köp och försäljning af svenska statens och allmänna
hypoteksbankens obligationer.

13 §.

Riksbanken eger att drifva utlåningsrörelse medelst:

a) diskontering af accepterade, å inrikes ort inom sex månader
betalbara vexlar;

b) utlåning mot förbindelse till återbetalning antingen å bestämd
tid af högst sex månader eller ock efter högst tre månaders uppsägning
samt mot pant af obligationer, aktier eller andra värdepapper;
dock att kommun och annan dermed jemförlig samfällighet äfvensom
stiftelse må, på ofvan stadgade återbetalningsvilkor, kunna erhålla lån
utan annan säkerhet än dess egen förbindelse;

c) utlåning mot förbindelse till återbetalning å bestämd tid af
högst sex månader samt '' mot pant af varor, liggande å allmän våg
eller sätta i förvar hos tredje man, som förbundit sig att hålla dem
eller deras värde riksbanken till hända samt pröfvas för en sådan förbindelse
vederhäftig;

d) beviljande på högst tolf månader af kassakreditiv och kredit
i löpande räkning mot pant af obligationer, aktier eller i fast egendom
intecknade skuldebref eller ock mot säkerhet af borgen såsom för
egen skuld; dock att i denna rörelsegren riksbankens tillgångar må
användas till ett sammanlagdt belopp af högst femton millioner kronor,
deruti ej inberäknadt det i 14 § omförmälda kassakreditiv. y

Derjemte må riksbanken utlemna lån mot förbindelse till återbetalning
på vissa bestämda tider (afbetalningslån) samt mot säkerhet,
som i moment d) sägs. Dessa lån må dock ej stiga till högre samrnanräknadt
belopp än tjugufem procent af riksbankens grundfond.

14 §.

Riksgäldskontor eger att vid riksbankens hufvudkontor begagna
kassakreditiv, dock ej till högre belopp än en million femhundra tusen
kronor. Riksgäldskontor är ej skyldigt att för kreditivet ställa säkerhet
eller erlägga kreditivafgift.

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

15 §.

.Åt fullmägtig i riksbanken eller ledamot af styrelse vid afdelningskontor
må lån utlemnas endast mot pant af varor liggande å allmän
våg eller af statens, allmänna hypoteksbankens eller hypoteksföreningars
obligationer samt kassakreditiv beviljas endast mot säkerhet af nämnda
obligationer.

Lån, kassakreditiv eller kredit i löpande räkning med borgen af
fullmägtig eller styrelseledamot vid afdelningskontor må icke beviljas;
ej heller må vexel, å hvilken fullmägtig eller styrelseledamot är
tecknad såsom acceptant, trassent eller siste endossent, i riksbanken
diskonteras.

16 §.

Af en hvar, som sådant önskar, skall riksbanken såväl vid hufvudkontoret
som vid afdelningskontoren

a) på deposition afgiftsfritt. mottaga penningar att utan räntegodtgörelse
återbetalas vid anfordran eller å tid, som vid insättningen
bestämmes; skolande bevis öfver sålunda insatta penningar ställas till
viss man;

b) likaledes utan afgift eller räntegodtgörelse mottaga och å
giroräkning föra penningar med förbindelse att vid anfordran tillhandahålla
räkningshafvaren hvad å räkningen innestår.

I sammanhang med girorörelsen må riksbanken vidtaga de anordningar,
som kunna finnas erforderliga för underlättande af betalningsutjemningar
(clearing).

Dessutom må fullmägtige kunna åt firmor, som hafva vexeldiskontering
i riksbanken och ej sjelfva drifva bankrörelse, öppna
upp- och afskrifningsräkning mot räntegodtgörelse.

17 §•

Riksbanken är pligtig att utan räntegodtgörelse för statsverkets
räkning mottaga penningar och af statsverkets tillgodohafvande verkställa
utbetalningar, i enlighet med de närmare föreskrifter, som meddelas i
reglementet för riksbanken.

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

18 §.

En hvar eger att i riksbankens hufvud- eller afdelningskontor
insätta penningar mot erhållande, utan afgift, af vexel å Sveriges riksbank
i Stockholm, stöld att vid uppvisandet inlösas.

19 §.

Riksbanken mottager till förvar guld eller silfver, myntadt eller
i plants, äfvensom obligationer, aktier eller andra värdepapper; skolande
i reglementet för riksbanken dels bestämmas, huruvida utom vid
hufvudkoutoret, der tillfälle till mottagande af ifrågavarande valutor
alltid skall vara beredt, den i detta moment omförmälda rörelse må
vid annat riksbankskontor drifvas, dels ock meddelas de föreskrifter,
som för densamma må finnas erforderliga.

Äfven gods under försegling må kunna i riksbanken till förvar
mottagas, enligt reglementets närmare föreskrifter.

20 §.

Riksbanken må, när sådant af fullmägtige pröfvas erforderligt,
begagna utländsk kredit i form af lån eller kreditiv inom belopp, som
i reglementet för riksbanken bestämmes.

Derjemte må riksbanken med aktade och säkra utländska bankinrättningar
och handelshus öppna räkning med eller utan räntegodtgörelse.

21 §.

Riksbanken eger att å sitt sedeltryckeri idka tryckerirörelse äfvensom
att vid sitt pappersbruk bedrifva papperstillverkning.

22 §.

Riksbanken må ej deltaga i eller drifva annan rörelse än den, som
i denna lag är riksbanken uttryckligen medgifven; ej heller må riksbanken
ega andra fastigheter än dem, som äro afsedda-för inrymmande
af riksbankens kontor, samt dem, som finnas nödiga för papperstillverkningen
och tryckerirörelsen.

Riksdagens Skrifvelse N:o 85. 23

För riksbankens fordran pantsatt eller utmätt fast eller lös egendom,
som försäljes å aktion, dervid riksbankens rätt kan vara beroende,
må riksbanken vara oförhindrad att inropa; dock skall den egendom
åter afyttras, när så pröfvas lämpligt och i hvarje fall när det utan
förlust kan ske.

IV Kap.

Om räkenskapernas afslutande och offentliggörande
samt om reservfonden.

23 §.

Vid hvarje kalenderårs slut skall fullständigt bokslut upprättas;
skolande på grund af detta bokslut en öfversigt, som fullständigt utvisar
riksbankens ställning, så fort ske kan, tryckas och med allmänna
tidningarna utdelas.

24 §.

Omedelbart efter hvarje månads slut skall upprättas eu öfversigt,
utvisande under särskilda rubriker riksbankens tillgångar och skulder.
Denna öfversigt skall derefter ofördröjligen tryckas och med allmänna
tidningarna utdelas.

Derjemte skall för hvarje vecka upprättas och i allmänna tidningarna
införas uppgift, om riksbankens metalliska kassa och öfriga i
6 § omförmälta kassatillgångar, utelöpande sedlar samt obegagnade
sedelutgifningsrätt.

25 §.

öfver riksbankens behållna årliga vinst eger Riksdagen förfoga,
dock med iakttagande af hvad här nedan i 26 § stadgas.

26 §.

Af riksbankens behållna årliga vinst skola minst tio procent afsättas
till bankens reservfond. Sedan reservfonden uppgått till minst

24 Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

tjugufem procent af bankens grundfond, må vidare afsättning till reservfonden
kunna upphöra. Nedgår reservfonden under detta belopp, skall
afsättning till densamma å nyo vidtaga.

Uti lätt säljbara utländska statspapper skall riksbanken innehafva
minst ett belopp, som motsvarar reservfonden; åliggande det fullmägtige
att, i händelse dylika statspapper någon gång, vare Big till förstärkning
af de i 6 § omförmälta kassatillgångar eller till betäckande af förlust,
som å bankens rörelse uppstått, behöfva afyttras, så att behållningen
nedgår under hvad ofvan är bestämdt, så fort sig göra låter, å nyo uppbringa
denna till ett mot reservfonden svarande belopp.

V Kap.

Om bankens styrelse och förvaltning.

27 §.

Riksbanken förvaltas, enligt 72 § regeringsformen och 71 § riksdagsordningen,
af sju fullmägtige.

Ordföranden, som ej må utöfva annan befattning'' inom riksbankens
styrelse, åtnjuter af riksbankens medel ett årligt arfvodejåll belopp lika
med det en hvar af de öfriga fullmägtige i denna sin egenskap eger
uppbära enligt af Riksdagen faststäld aflöningsstat.

28 §.

För fullmägtige skola, jemlikt 72 § regeringsformen och 73 §
riksdagsordningen, finnas fyra suppleanter.

29 §.

Ledamot af statsrådet eller fullmägtig i riksgäldskontoret må ej
vara fullmägtig i riksbanken.

30 §.

Fullmägtig i riksbanken må ej den vara, som icke är svensk
medborgare;’j?ej den som står under förmynderskap; ej den som till

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

borgenärer all sin egendom afträdt och icke, på sätt lag förmår, gitter
visa, att han från deras kraf befriad är; ej den, som är förlustig medborgerligt
förtroende eller genom utslag, hvilket ännu icke vunnit laga
kraft, är dömd till förlust af medborgerligt förtroende, eller den, som
är stäld under framtiden för brott, hvilket medför nämnda påföljd; ej
den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan eller
att i rikets tjenst vidare nyttjas.

Fullmägtig må ej vara ledamot af styrelse i annan bank än sparbank
eller postsparbanken.

31 §.

Har Konungen på framställning af fullmägtige i riksbanken eller,
der Konungen eljest så pröfvat. nödigt, förordnat ombud att med fullmägtige
i något särskilt ärende förhandla, må fullmägtige med Konungens
ombud öfverlägga, men är det fullmägtige förbjudet att i ombudets närvaro
fatta beslut.

32 §.

Efter hvarje års slut skola fullmägtige till Riksdagens bankoutskott
afgifva berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och
förvaltning. Denna berättelse skall till trycket befordras och hållas för
allmänheten tillgänglig.

33 §.

Styrelse vid afdelningskontoren utses af fullmägtige i enlighet med
de närmare föreskrifter, som meddelas i reglementet för riksbanken.

34 §.

Fullmägtige kunna ej i och för sin befattning med riksbanken
emottaga föreskrifter af någon annan än Riksdagen och dess bankoutskott
i de fall nämnda utskott eger att sådana å Riksdagens vägnar
meddela; och äro fullmägtige för sina åtgärder i denna egenskap Riksdagen
eller dess bankoutskott och revisorer allena redo skyldige.

I fråga om ansvarsfrihet för fullmägtige beslutar Riksdagen.

Om ansvarighet för fullmägtige samt för styrelseledamöter vid
afdelningskontoren stadgas i särskilda ansvarighetslagar.

Bih. till Riksd. Prot. 1807. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 22 Raft.

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

35 §.

Fullmägtig i riksbanken eller ledamot af styrelse vid afdelningskontor
eger icke att såsom kommissionär taga någon befattning med
vexeldiskontering eller med anskaffande af lån eller kreditiv i riksbankens
hufvud- eller afdelningskontor.

öfverträder fullmägtig detta förbud, göres anmälan derom hos
Riksdagens justitieombudsman, som anställer åtal i enlighet med den
för fullmägtige gällande ansvarighetslag.

öfverträdes förbudet af ledamot i afdelningskontorets styrelse,
förfares på sätt reglementet för riksbanken och den särskilda ansvarighetslagen
för dessa styrelseledamöter bestämma.

36 §.

Till sådana ärenden hos riksbanken, hvilka böra hemliga hållas,
räknas, utom diskonterings-, låne- och kreditivärenden samt andra
ärenden, som röra kunders förhållanden till riksbanken, fullmägtiges
öfverläggningar och beslut i de ärenden, som omtörmälas i 11 § samt
12 § mom. a) och b) af denna lag, åtgärder till vidmagthållande af
metalliska kassan samt frågor om sättet för tillverkning af banksedlar.

öfverläggningar och beslut i sådana frågor skola upptagas i särskild!.
protokoll, hvars innehåll ej må yppas, förr äu Riksdagens bankoutskott,
dess revisorer eller fullmägtige i riksbanken anse sådant kunna
ske utan skada för riksbanken.

37 §.

Riksbankens fullmägtige och revisorer, ledamöterna af afdelningskontorens
styrelser, alla vid riksbanken anstälde tjenstemän samt de
personer, som vid granskningen af riksbankens styrelse och förvaltning
biträda Riksdagens revisorer, skola doldt och förtegadt hålla hvad som
rörer enskilda personers förhållanden till riksbanken eller hvad i öfrigt
vid förvaltniugen kan förefalla af sådan beskaffenhet, att det enligt lag
och reglementet för riksbanken hemligt hållas bör.

38 §.

De föreskrifter, som utöfver denna lag erfordras angående riksbankens
förvaltning, meddelas af Riksdagen i särskildt reglemente.

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

Detta reglemente skall upprättas i så noggrann öfverensstämmelse
med hvad i denna lag är stadgadt, att i det samma icke får intagas
någon bestämmelse, som är mot lagen stridande.

VI Kap.

Öfvergångsstadganden.

39 §.-

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899 utom i de delar,
hvarom nedan stadgas.

40 §.

Bestämmelserna i V kap. om riksbankens styrelse och förvaltning
skola genast ega tillämpning.

41 §.

Jemlikt lagen med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt,
så ock angående forum för riksbanken, ega enskilda
banker att intill utgången af år 1903 utgifva egna sedlar; och är riksbanken
pligtig att åt dessa banker inrymma de förmåner, som här nedan
omförmälas.

Från början af år 1899 till utgången af år 1903 eger enskild bank,
som, efter minst tre månader förut hos chefen för finansdepartementet
derom gjord anmälan, afstått från sin rätt att utgifva egna sedlar samt
icke indragit något af sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,
att hos riksbanken, dels mot säkerhet, som af dess fullmägtige
godkännes, begagna kassakreditiv till hälften af det belopp, hvartill dess
utelöpande sedlar vid sistnämnda tidpunkt uppgingo, utan erläggande af
kreditivafgift och mot ränta, två procent lägre än gällande tre månaders
vexeldiskonto, dock ej under två för hundra om året, dels likaledes till
hälften af nyssberörda belopp i riksbanken rediskontera vexlar, som af
fullmägtige godkännas, mot diskonto, icke öfverstigande två tredjedelar
af det eljest i riksbanken gällande.

Då sådan anmälan, som ofvan är nämnd, inkommit till chefen för

28 Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

finansdepartementet, skola fullmägtige i riksbanken ofördröjligen derom
underrättas.

Från början af år 1904 till utgången af år 1908 eger enskild
bank, som icke indragit något af ofvanberörda afdelningskontor, att
intill fyrtio procent af det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar den
1 januari 1896 uppgingo, åtnjuta rediskonteringsförmån på de vilkor,
som ofvan äro om förmälda.

Har enskild bank, när, enligt hvad nu är sagdt, kreditiv- eller
rediskonteringsrätt eljest skulle för densamma inträda, indragit eller
indrager den derefter något af sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,
beror det af Konungen att, med fästadt afseende å det
eller de indragna kontorens omfång och betydelse för den allmänna
rörelsen, bestämma, huruvida den sålunda skedda indragningen må
föranleda, att kreditiv- eller rediskonteringsbeloppet nedsättes eller att
banken uteslutes från all rätt till kreditiv eller rediskontering.

Den rätt till kassakreditiv och till rediskontering, hvarom här
ofvan förmäles, bibehålies äfven der enskild bank blifvit ombildad till
bankaktiebolag.

42 §.

Under tiden från början af år 1899 till utgången af år 1903 må
bland de tillgångar, som enligt 7 § skola motsvara riksbankens sedelutgifning
utöfver det enligt 6 § medgifna belopp, inberäknas jemväl
sådan kreditivfordran hos enskild bank, hvarom i 41 § förmäles.

43 §.

Hvad i 9 § stadgas om afdelningskontor af riksbanken må efter
hand vinna tillämpning och skall vid ingången af år 1904 vara fullständigt
genomfördt.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.