Riksdagens Skrifvelse N:o 76 (Riksdagsskrivelse 1896:76)

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

N:o 76.

Uppläst och godkänd i Första Kammaren den 12 maj 189G.
— — — — i Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år
1895 församlade revisorers berättelse angående verkstäld
granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894.

(''Statsutskottets utlåtande n:o 41.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidna år församlade revisorer
rörande verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894 uti afgifven berättelse anmält
samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti deröfver
afgifna förklaringar hos Eders Kongl. Maj:t andragit, äfvensom i ämnen,
som blifvit i revisorernes berättelse berörda, af enskilde motionärer föreslagits,
får Riksdagen i nedannämnda ärenden anföra följande.

Statskontoret.

Revisorerne, som egnat särskild uppmärksamhet åt Nya Trollhätte
kanalbolags åtgöranden beträffande de af detta bolag från Trollhätte kanal Bih.

till Riked. Prot. IS96. 10 Samt. 1 AJd. 1 Band. 17 Häft. (i\'':o 76.) 1

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

och slussverk förvärfvade fastigheter, hafva i detta ämne, jemte bifogande
af afskrifter af de för Trollhätte kanal- och slussverks bolag den 13 december
1793 och för Nya Trollhätte kanalbolag den 2 februari 1838 utfärdade
privilegier samt af det emellan Kongl. Maj:t och kronan å ena
samt sistnämnda bolag å andra sidan den 20 mars 1838 upprättade kontrakt
angående Trollhätte kanals utvidgande och dermed sammanhängande
arbeten, hufvudsakligen anfört följande.

Den 13 december 1793 hade Kongl. Maj:t utfärdat privilegier för
Trollhätte kanal- och slussverks bolag att fullborda och sedan allt framgent
underhålla Trollhätte kanal och slussverk med vissa vilkor och förmåner.
Åt bolaget hade Kongl. Maj:t från 1794 års början upplåtit:

Gustafs och Gustaf Adolphs slussar med deraf fallande slusspenningar
jemte de dertill hörige sluss-skrifvarehus samt den vid Brinkebergs kulle
utdömda sluss och dervid belägna dam;

ett åttondedels mantal Hulan vid Carls-graf, undantagandes den plats,
som derifrån var tagen för kronobränneriet, hvilken plats dock, i fall
bränneriet komme att upphöra, då skulle tillfalla bolaget;

ett fjerdedels mantal Hjulqvarnen; fem sextondedel mantal Håjum;
en fjerdedel i Olidan samt den rättighet, Kongl. Maj:t och kronan af enskilde
sig tillköpt att draga kanalen öfver Trollhättebergen;

två mjölqvarnar, den ena vid Carls-graf och den andra vid Trollhättan; en

finbladig såg med de husbyggnader, som åtföljde sågen och berörda
två qvarnar;

en kalk- och en cementugn samt krutbodarne;

byggmästarebostället säteriet Lilla Hult med derunder lydande hemmanet
Qvarntorp;

hela Kafledammen vid Trollhättan med stranden derifrån till öfra
änden af slussen vid Polhems kanal.

Trollhätteströmmarne skulle dock alltid förblifva under Kongl. Maj:ts
och kronans ego och förvaltning; men bolaget förbehölls den rättighet att
blifva hördt, innan några vattenverk deruti anlades, på det bolaget måtte
ega tillfälle anmäla, om något intrång slussverket derigenom förorsakades.

Ofvannämnda slussar, hemman och lägenheter öfverlemnade Kongl.
Maj:t åt bolaget, att med bibehållande af deras krononamn och natur
under perpetuelt arrende tillträda, innehafva och nyttja samt med det nya
kanal- och slussverket för alla tider införlifva och inkomsterna deraf uppbära
och gagna, utan att någon afsöndring deraf vore tillåten.

Sedan med anledning af Göta kanals öppnande för sjöfarten det befunnits
nödvändigt att utvidga Trollhätte kanals slussar till samma dimen -

Riksdagens Skrifvelse N:o 7€.

sioner som den förstnämnda kanalens, men Trollhätte kanal- och slussverksbolag
förklarat sig icke kunna åtaga sig kanalens föreslagna ombyggnad,
både bildats ett nytt bolag för arbetets utförande, hvilket bolag
Kongl. Magt genom öppet bref och privilegium af den 2 februari 1838
oktrojera!, att under namn af Nya Trollhätte kanal-bolag i enlighet
med ett emellan storamiralembetets tredje afdelning och det nya bolaget
afslutadt kontrakt om Trollhättekanalens utvidgande, byggandet af slussar
vid Trollhättan och verkställande af öfriga dermed förenade arbeten i Göta
eif efter af Kongl. Maj:t faststäld plan — nämnda arbeten företaga och
fullborda samt kanalen och dess slussar med allt hvad dertill hörde eller
densamma genom berörda kongl. bref tillagdt blefve, allt framgent i
everldliga tider ega, underhålla och afkastningen deraf sig till nytta
använda.

Till aktieegarne i Trollhätte kanal- och slussverk skulle det nya bolaget
erlägga kontant lösen för kanal- och slussverket med alla dess tillhörigheter
till det af förbernälde aktieegare fordrade belopp med femtiofem
riksdaler banko för hvarje aktie, eller för alla aktierna med en sammanräknad
summa af 419,375 riksdaler banko; och skulle det nya bolaget
derjemte ansvara för uppfyllandet af alla det gamla bolagets åligganden
och förbindelser; »kunnande i följd häraf de till gamla Trollhätte kanaloch
slussverksbolag, genom nådigt privilegium af den 13 december 1793,
förlänte lägenheter icke af nya bolaget från kanalverket afsöndras».

Genom omförmälda kongl. bref och privilegium af den 2 februari
1838 tillförsäkrades det nya bolaget att i tjugufem år ifrån och med ar
1838 till och med år 1862 af handels- och sjöfartsfonden erhålla ett årligt
bidrag af 60,000 riksdaler banko. Bolaget deremot skulle efter tjugufem
års förlopp ifrån arbetets början till Kongl. Maj:t och kronan årligen
erlägga en afgift af 10,000 riksdaler banko samt dessutom allt, hvarmed
behållna inkomsten öfverstege 100,000 riksdaler banko.

Samtidigt med privilegiernas beviljande eller den 2 februari 1838
utfärdade Konlg. Maj:t »regler för Nya Trollhätte kanalbolag», i hvilka upprepades
bestämmelsen, att de till gamla Trollhättebolaget förlänte och af
nya bolaget förvärfvade lägenheter icke finge af detta från kanalverket
afsöndras.

Med anledning af Kongl. Maj:ts förenämnda bref upprättades den 20
mars 1838 kontrakt emellan Kongl. Maj:t och kronan, å ena, och Nya
Trollhätte kanalbolag, å andra sidan, enligt de vilkor, hvilka i det kongl.
brefvet finnas upptagna i afseende å de ifrågavarande arbetenas utförande.
I detta kontrakt förbinder sig bolaget till, bland annat, att öfvertaga alla
det gamla bolagets åligganden.

Riksdagens Skrifvelse N:o 76. ''

Förutom de genom 1793 års privilegier till Trollhätte kanal- och
slussverksbolag upplåtna hemman och lägenheter förvärfvade sig bolaget
åtskillig annan för kanalverket erforderlig jord. Denna utgjordes, enligt
hvad i den af Nya Trollhätte kanalbolags revisorer den 11 juni 1868 afgift18''
revisionsberättelse upplyses, af följande fastigheter, nemligen halfva
skattefrälsehemmanet Åker, halfva frälsehemmanet Lilla Håjum och fem
sextondedels mantal kronoskatte Stora Håjum med underliggande lägenheter
och vattenverk, enligt Vane in. fl. häraders fastedom den 30 juni
1796;

tre åttondedels mantal kronoskatte Stora Håjum n:o 2, enligt kaminarkollegii
skatteköpebref den 11 augusti 1795;

fem tjugufjerdedels mantal kronoskatte Stafvered med en fjerdedel i
Stafvereds mosse, enligt förenämnda häraders fastedom den 9 augusti
1826;

ett stycke af staden Venersborgs donationsjord enligt Venersborgs
rådstufvurätts fastebref den 24 augusti 1835; samt

tullhusplatsen vid Lilla Edet, enligt ett den 30 januari 1832 hållet
auktionsprotokoll.

Då det gamla bolaget förvärfvade dessa fastigheter för kanalens behof
och för dess räkning samt då det nya bolaget enligt privilegierna åtagit
sig dels att med viss summa lösa denna egendom såsom tillhörande kanalverket
och ingående i de nya privilegierna och dels att ansvara för alla
det gamla bolagets åligganden och förpligtelser, hade, enligt hvad i revisionsberättelsen
vidare meddelas, det redan häraf synts revisorerne, som
om berörda fastigheter bort uteslutande för kanalverket användas och
såsom dess egendom betraktas. Ett särskildt stöd för denna åsigt funne
revisorerne deri, att uti 1838 års för Nya Trollhätte kanalbolag utfärdade
privilegier bolaget tillförsäkrats att »kanalen och dess slussar, med allt
hvad . dertill hörer eller densamma härigenom tillagdt varder, allt framgent
i everldliga tider ega, underhålla och af kastningen sig till nytta
använda». Berörda uttryck »kanalen och dess slussar med allt hvad dertill
hörer» funne en motsvarighet i § 2 i samma privilegier, deri föreskrefves,
att det nya bolaget skulle erlägga kontant lösen för »kanal- och
slussverket med alla dess tillhörigheter»; och häraf borde alltså enligt revisorernas
föreställning framgå, att Nya Trollhätte kanalbolag berättigats kanaloch
slussverket med alla dess tillhörigheter i everldliga tider ega, och afkastningen
deraf sig, d■ v. s. kanalbolaget såsom sådant, till nytta använda.
Denna revisorernes uppfattning hade emellertid icke gjort sig gällande
inom det nya kanalbolaget.

Såsom ofvan nämnts, skulle Nya Trotthätte kanalbolag först efter 25

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

år, eller från och med år 1863, till statsverket inbetala viss andel af bolagets
behållna vinst. Sålunda kunde hvad bolaget under nämnda 25 år besparat,
vare sig genom inköp af fastigheter, som ej direkt erfordrats för sjelfva
kanalen, dess bankar m. in., eller genom ej utdelad vinst, skäligen anses
såsom aktieegarnes enskilda egendom. Till sådan egendom hade emellertid
bolaget hänfört ej allenast sistnämnda tillgångar, utan äfven de af det
gamla bolaget inköpta fastigheterna. Härvid vore dock att märka, att,
enligt hvad revisionsberättelserna för åren 1863—1866 utvisade, bland
kanalverkets inkomster, i livilka statsverket efter den bestämda grunden
skulle erhålla del, upptagits arrenden af bolagets s. k. enskilda fastigheter
och verk, utgörande

för år 1863 .......................................... kronor 2,937: —

» » 1864............................................. » 5,169: 83.

» » 1865............................................ » 3,416: 67.

» » 1866............................................ » 4,465: 48.

1 fråga om berörda »bolagets enskilda fastigheter och verk» hafva
revisorerne erinrat, att de hufvudsakligen utgjorts af den utaf det gamla
kanalbolaget inköpta egendom, enär, såvidt revisorerne af tillgängliga
handlingar kunnat inhemta, bolaget år 1862 utom sådan egendom innehade
endast följande efter år 1838 förvärfvade fastigheter, nemligen kappland
åker- och ängslyckan n:o 255 vid Venersborg, ett från landeriet
Nabbensberg vid Venersborg samt från Nygårdsängen och kronoskatteheinmanet
Hede i Vane härad afsöndradt område äfvensom en qvarnlägenliet,
benämnd Stubberud.

I detta sammanhang hade revisorerne velat lemna närmare upplysning
om en bolaget tillhörig fast egendom, som stode i en undantagsställning
vid jemförelse med bolagets öfriga fastigheter, eller den så kallade
Trollhätte skeppsdocka. Den plats, hvarå dockan anlagts, vore belägen å
ett Ijerdedels mantal Olidan, hörande till de hemman, som jemlikt 1793
års privilegier af staten öfverlemnats åt gamla Trollhättebolaget. Platsen
hade den 24 april 1798 af bolagets dåvarande direktion upplåtits till ett
intressentskap, som skulle ega att densamma fritt begagna till varfs- och
dockanläggning för en faststäld tid af 100 år, räknadt från och med år
1798, å hvilken upplåtelse Kongl. Maj:t den 25 september 1801 meddelat
stadfästelse. Sedan varfs- och dockanläggningen tid efter annan kommit
i olika händer, hade nyttjanderätten till densamma slutligen den 8 juni
1843 blifvit transporterad på Nya Trollhätte kanalbolag.

Platsen för skeppsdocka!!, hvilken senare icke någonsin varit i bolagets
allmänna räkenskaper upptagen, skulle jemlikt upplåtelsehandlingen

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

ar 1898 återgå till kronohemmanet Olidan. Emellertid förekomme härvid
den omständigheten, att den mark, hvarpå skeppsdockan vore belägen,
blifvit genom laga skifte, derom här nedan vidare förmäles, under en särskild
egofigur n:o 291 såsom skogsmark med grad 10 (= af full grad)
tillagd Nya Trollhätte kanalbolags enskilda hemman».

Bland Nya Trollhätte kanalbolags tillgångar hade i räkenskaperna för
åren 1863—1866, såsom ofvan antydts, upptagits, förutom »kanalverket
oskiljaktigt tillhöriga hemman, verk och lägenheter», jemväl »kanalbolagets
enskilda hemman, verk och lägenheter».

A bolagsstämma den 28 december 1867 hade emellertid aktieegarne
beslutit, att från och med samma år och allt framgent de »bolaget enskildt
tillhörande hemman, verk och lägenheter*, i 1866 års utgående inventariekonto
upptagna till 25,434 riksdaler 89 öre, jemte afkastningen deraf
skulle från det allmänna till det enskilda bokslutet öfverföras »för att
bolaget enskildt tillgodokomma >. Till följd af detta beslut hade också,
enligt hvad i revisionsberättelsen för år 1867 meddelades, rubriken »kanalbolagets
enskilda hemman, verk och lägenheter» jemte derunder antecknade
hemmansdelar, utom ett hälft mantal Lilla Håjum och 1/2 mantal Åker,
uteslutits ur de allmänna räkenskaperna för 1867 och följande år. Berörda,
åt tjensteman till begagnande upplåtna två hemmansdelar hade deremot
utan åsatt värde öfverflyttats i kanalverkets hufvudbok under den förut
förekommande rubriken »Hemman på lön åt tjensteman». Dessa hemmansdclar
inginge alltså fortfarande i de allmänna räkenskaperna.

Ifrågavarande åtgärd, hvarigenom en del af kanalverkets fasta egendom
blifvit undandragen bolaget och såsom enskild egendom tillagd dess aktieegare,
och hvilken åtgärd för visso strede emot revisorernes här ofvan
uttalade åsigter om dispositionsrätten af berörda fastigheter, hade äfven
ådragit sig Kongl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet, hvilket framginge deraf,
att den af bolagets revisorer för år 1867 aflåtna, till Kongl. Maj:t ingifna
berättelse, deri denna åtgärd omförmälts, af Kongl. Ma,j:t öfverlemnats till
justitiekanslersembetet.

Bemälda embete hade inhemtat yttrande från kanalbolagets direktion,
hvilket yttrande, deraf revisorerne tagit del, syntes revisorerne för vidlyftigt
att i berättelsen intagas och särskild! bemötas, helst revisorerne ansåge
detsamma vara i hufvudsak vederlagdt af hvad de förut anfört. Justitiekanslersembetet
hade emellertid funnit sig icke ega anledning att någon
vidare åtgärd i målet vidtaga; och vid sådant förhållande hade de af Eders
Kongl. Maj:t tillsatte revisorerne för granskning af Nya Trollhätte kanalbolags
förvaltning och räkenskaper saknat anledning att återkomma till
detta ämne.

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

Enligt hvad i den af kanalbolagets revisorer år 1867 afgifna berättelse
meddelades, hade revisorerne af det vid ordinarie bolagsstämma med aktieegarne
i bolaget den 6 september 1866 förda protokoll inhemtat, bland annat,

att då tid efter annan hos direktionen framställningar blifvit gjorda
af egare till åtskilliga å kanalbolagets område uppförda fabriker och andra
industriella inrättningar om beredande af rättighet för dem att erhålla
eganderätt till de åt dem utlåtna byggnadsplatser, för att derigenom kunna
på fördelaktigare vilkor än förut förskaffa sig förlagslån mot inteckning i
deras verkstäder och öfriga byggnader, men en sådan fördel nu vore dem
betagen, då de endast på arrende innehade sina tomter, hade direktionen
förklarat sig hafva funnit flere skäl tala för bifall till ifrågavarande framställning;
men då det område, hvaröfver kanalbolaget disponerade, bestode
dels af sådana hemman och lägenheter, som genom privilegium af den 13
december 1793 blifvit af staten åt det gamla kanal- och slussverksbolaget
för alla tider på perpetuel arrende förlänte och således icke finge från
kanalverket afsöndras, dels ock af sådana, som genom köp förvärfvats
antingen af det gamla eller nya bolaget, och då ofvan omförmälda verk
och byggnader blifvit anlagda å förstnämnda kanalverket oskiljaktigt tillhöriga
hemmans område, hade således deruti förefunnits ett hinder för
direktionen att meddela eganderätt å de upplåtna byggnadsplatserna;

att emellertid direktionen ansett denna olägenhet kunna lättast undanrödjas
derigenom, att såväl berörda, redan upplåtna platser som annan
dertill lämplig, samma slags hemman tillhörig mark jemte vattenfall blefve
utbytta med egor af motsvarande värde, tillhörande bolagets enskilda
hemman, äfvensom direktionen ur en annan synpunkt funnit utbyte af
vissa delar utaf egorna till bolagets ofvannämnda tvenne slags hemman
mot hvarandra önskvärdt, enär till följd af grundens beskaffenhet det ej
kunnat undvikas, att större delen af kanalen och de nya slussarna blifvit
anlagda å bolagets enskilda hemmans mark, som skulle kunna till enskilda
personer afyttras, hvilket i direktionens tanke vore i alla afseenden olämpligt,
då i främsta rummet det område, hvarå sjelfva kanal- och slussverket är
beläget, naturligtvis borde tillhöra sådana hemman, som icke kunde af
bolaget kanalverket frånskiljas;

att båda ofvan antydda ändamål syntes direktionen lämpligast och
under minsta olägenhet kunna ernås, om ett utbyte egde rum emellan
det område, hvarå kanal- och slussverket blifvit anlagdt med tillhörande
dragvägar, upplagsplatser m. m., och den mark med derinvid belägna
vattenfall, som vore lämpliga för fabriks- och andra inrättningar och der
åtskilliga redan blifvit uppförda, genom hvilken anordning hela kanalverket
kornme att befinnas inom de kanalbolaget på perpetuel! arrende förlänta

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

hemmans gränser, utan att kunna derifrån afsöndras, och deremot de för
industriella företag i betydligare omfattning tjenliga platser komme att
tillhöra bolagets enskilda hemman och lägenheter;

att till befrämjande af en så beskaffad bytesåtgärd direktionen ombesörjt
verkställande af laga skifte emellan de för meranämnda ändamål
lämpliga delar af bolaget oskiljaktigt tillhöriga hemman Via af Stora Håjum
och Olidan samt dess enskilda hemman Åker och n/i6 af Stora Håjum;

och att aktieegarne till alla delar gillat och bifallit hvad direktionen
sålunda yttrat och hemstält samt bemyndigat direktionen att i vederbörlig
ordning befordra det förrättade skiftet till fastställelse.

Vid skiftet hade, enligt hvad i en senare revisionsberättelse meddelades,
iakttagits, att kanalen, såvidt den haft sin sträckning öfver de skiftade
hemmanens områden, blifvit med nödigt utmål förlagd uteslutande på
kronohemmanen Olidans och 5/16 mantal Stora Håjums egor, hvaremot
marken mellan kanallinien och Göta eif tilldelats bolagets hemman; och
hade skiftesförrättningarna blifvit af Vane härads egodelningsrätt genom
särskilda beslut den 28 februari 1867 faststälda till laga efterrättelse.

Af hvad sålunda blifvit meddeladt framginge, enligt revisorernes förmenande,
otvetydigt, att anledningen till det oinförmälda skiftets anställande
ingalunda varit att bereda kanalverket en fördel, utan fastmer att
söka från detsamma skilja platser, hvilka, såsom tjenliga för industriella
anläggningar, hade högt försäljningsvärde; ty att det område, hvarå sjelfva
kanalen och slussarne med tillhörande dragvägar m. m. vore beläget, äfven
utan det vidtagna skiftet måste anses hafva varit från kanal- och slussverket
oförytterlig^ kunde väl, äfven med aktieegarnes uppfattning om
dispositionsrätten till de s. k. enskilda hemmanen, verken och lägenheterna,
icke förnekas.

Hvad lagligheten af sjelfva skiftesförrättningarna vidkomme, hade
revisorerne velat erinra, att, oafsedt att de öfvergått hemman, å hvilka
storskifte egt rum, och att genom skiftet bildats egofigurer, som stode i
strid med skiftesstadgans föreskrifter, med skiftet afsetts, att jord, som
Kongl. Maj:t i ofvanberörda bref och privilegier af den 2 februari 1838
förklarat icke få från kanalverket afsöndras, skulle detsamma frånhändas,
utan att, för så vidt revisorerne kunnat inhemta, Kongl. Maj:ts tillstånd
dertill erhållits.

Jemte uppräknande af åtskilliga försäljningar af bolagets jord och
tomter, som efter år 1862 egt rum, anföra revisorerne vidare, att, enligt
revisorernes åsigt, till omförmälda försäljningar bort utverkas Kongl. Maj:ts
tillstånd, och de inflytande köpeskillingarne bort i kanalverkets allmänna
räkenskaper redovisas.

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

Enligt de för Nya Trollhätte kanalbolag utfärdade privilegier hade
bolaget till det gamla Trollhättebolaget utbetalt en lösesumma af 419,375
riksdaler banko, eller 629,062 kronor 50 öre. Någon ytterligare verklig
inbetalning å aktierna i det nya bolaget syntes icke hafva egt ram.

Alltsedan år 1863, eller det år, hvarmed bolaget skulle till statsverket
inbetala, förutom en afgift af 15,000 kronor, allt, hvarmed behållna inkomsten
öfverstege 150,000 kronor, hade bolaget kunnat tillgodoräkna sig
berörda inkomst; och att bolagets behållning under många föregående år
betydligt öfverstigit sagda summa, framginge deraf, att, jemlikt bolagets
revisorers berättelse för år 1863, eller det första år, för hvilket sådan berättelse
till Kongl. Maj:t afgifvits, bolagets behållna inkomst för detta år
utgjort 245,787 kronor 52 öre. Härtill komme, hvad bolaget tillförts från
de såsom aktieegarnes enskilda tillhörighet särskildt bokförda tillgångar.
Enligt taxeringslängd erna för inkomstbevillningen inom Trollhätte socken
hade aktieegarne för åren 1884, 1885, 1890 och 1894 taxerats för en årsinkomst
af de enskilda tillgångarne å respektive 9,166 kronor, 9,835 kronor,
16,189 kronor och 16,215 kronor.

Härvid hade revisorerne velat tillägga, att, enligt hvad revisorerne
inhemtat, för år 1895 till Nya Trollhätte kanals aktieegare utdelats, förutom
ofvannämnda belopp 150,000 kronor, en årsvinst af 45,000 kronor.

Från Handels- och sjöfartsfonden hafva under åren 1838—1862, i
enlighet med hvad i privilegierna utlofvades, till Nya Trollhätte kanalbolag
utbetalts 90,000 kronor årligen, eller tillsammans 2,250,000 kronor.

De för åren 1863—1894 till samma fond från bolaget inbetalda
medel hade enligt en af revisorerne gjord specifikation utgjort tillsammans
1,291,368 kronor 11 öre.

Vid en jemförelse emellan, å ena sidan, statsverkets betydande uppoffringar
för ifrågavarande kanalverk och dess erhållna ersättningar derifrån
samt, å andra sidan, kanalbolagets för kanalens ombyggande tillskjutna
medel och deraf hemtade ansenliga vinst hafva revisorerne efinrat
om det i 1838 års privilegier förekommande uttalandet derom, att de i
privilegierna intagna vilkor och förmåner blifvit af Kongl. Maj:t stadgade
och medgifna »med hänsigt, å ena sidan, att bereda säkerhet för arbetenas
utförande enligt den faststälda planen, att betrygga kanalfartens framgena
vidmagthållande i ändamålsenligt skick och att i sinom tid bereda staten
någon ersättning för dess kostnader i och för detta företag, och, å den
andra, att lemna bolaget skälig ersättning för de uppoffringar, detsamma
dervid kommer att vidkännas».

Derest de i detta ämne af revisorerne uttalade åsigter vunnit tillämpning,
skulle naturligtvis den statsverket tillkommande andel i bolagets

Bill. till lliksd. Prut. 161)6. 10 Sami. 1 Afd. 1 Hand. 17 llaft. 2

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

vinst hafva blifvit större; men äfven i ett annat afseende hade bolagets
åtgöranden, enligt revisorernes förmenande, ländt till minskning i denna
andel. Då ju bolaget alltsedan år 1863 först och främst varit berättigadt
till 150,000 kronor af nettovinsten, och öfverstigande vinst skolat tillfalla
kronan, hade nemligen i sjelfva verket alla de utgifter, som af bolaget
beslutats för ändamål, hvilka icke i bolagets regler föreskrifvits eller med
dess verksamhet haft omedelbart samband, bestridts af medel, som, derest
utgifterna ej förekommit, bort till statsverket inlevereras. Af sådana utgifter
hade revisorerne exempelvis velat omförmäla dem, som utgått för
väganläggningar, hvilka icke stått i något samband med kanalbyggnaden
eller trafiken å kanalen.

I sammanhang härmed hade revisorerne velat meddela, att, sedan
kanalverkets i bolagsreglerna för Nya Trollhätte kanalbolag föreskrifna
reparationsfond vid 1869 års slut uppgått till det bestämda beloppet af
150,000 kronor, Eders Kongl. Maj:t den 2 oktober 1874, på framställning
af bolagets direktion, med ändring af berörda bestämmelse förordnat, att,
då behållna årsinkomsten af kanalverket öfverstege 150,000 kronor, högst
7,500 kronor af öfverskottet skulle åidigen, räknadt från och med år 1874,
läggas till reparationsfondens kapital och med ränta på ränta förökas, till
dess fonden uppginge till 300,000 kronor, under iakttagande, att, då fonden
blifvit minskad, densamma skulle medelst förnyad insättning af högst 7,500
kronor årligen återbringas till nyssberörda belopp 300,000 kronor.

Af bolagets revisorers berättelse för år 1893 framginge, att reparationsfonden
vid det årets slut stigit till det sålunda föreskrifna beloppet.

Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade kanalbolagets direktion i skrifvelse
den 18 juni 1894 hos Eders Kongl. Maj:t på anförda skäl hemstält,
att förenämnda fond å 300,000 kronor skulle bibehållas under namn
af reservfond för att, på framställning af direktionen, efter Eders Kongl.
Maj:ts pröfning i hvarje särskild! fall användas för bekostande af företag
af större betydenhet samt att för bestridande af sådana reparationer och
förbättringar, som, ehuru icke af den betydelse, att reservfonden derför
behöfde anlitas, dock hade den omfattning, att de icke kunde af öfverskottet
å ett års inkomst bestridas, skulle bildas en reparationsfond på det sätt,
att vid hvarje års slut räntan af det kapital, hvaraf fonderna bestode,
skulle afsättas till reparationsfonden, till dess denna växt till 300,000
kronor, och vore denna framställning på Eders Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

Af hvad ofvan blifvit meddeladt ansåge revisorerne framgå, att det
kunde ifrågasättas, huruvida vid förvaltningen af Nya Trollhätte kanalbolags
angelägenheter statens berättigade intresse blifvit vederbörligen

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

tillgodosedt; och med anledning häraf samt med hänsyn till de högst
värdefulla tillgångar, som förefunnes i de invid kronans mark vid Trollhättan
befintliga vattenfall, och hvilkas tillvaratagande gifvetvis vore för
statsverket af största vigt, hade revisorerne, som besökt Trollhättan för
att taga närmare kännedom om kanalverket och förhållandena i öfrigt å
platsen, ansett sig böra å hvad här ofvan blifvit meddeladt fästa Riksdagens
uppmärksamhet, under uttalande af den mening, att en på allsidig
granskning grundad utredning borde åvägabringas till åstadkommande af
full klarhet angående kronans och bemälda bolags inbördes rättsförhållanden,
i sammanhang hvarmed äfven borde tagas i öfvervägande, huruvida icke
kanalverket måtte kunna genom lösen eller köp för kronan förvärfvas.
En sådan utredning syntes under närvarande förhållanden vara så mycket
angelägnare, som fråga nyligen väckts om utvidgning af Trollhätte kanal
eller om beredande af annan utfartsväg från Venern till Vesterhafvet,
hvilken frågas lösning otvifvelaktigt komme att beröra statens intressen
vid Trolhättan.

Öfver denna revisorernes framställning hafva yttranden afgifvits af
kammarkollegium, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län
och direktionen för nya Trollhätte kanalbolag.

I utlåtande den 30 sistlidne januari har kammarkollegium i förevarande
ämne anfört, att åtskilliga af de genom 1793 års privilegium till Trollhätte
kanal och slussverks bolag upplåtna hemman och lägenheter, hvilka enligt
samma privilegium skulle bibehålla deras krononamn och natur, emellertid
i jordeböckerna för tiden derefter och allt hittills förekomme under skatteeller
frälsetitel, särskild! V16 mantal Håjum, hvilket utgjorde en del af
skattehemmanet Stora Håjum n:o 2, om 1 mantal, äfvensom Olidan, hvilken
senare fastighet omfattade två särskilda hemman n:is 1 och 2, hvartdera
om Vs mantal, det ena skatte och det andra frälse; att denna omständighet
dock vore utan betydelse, då, hvad denna kategori af kanalbolagets fastigheter
anginge, deras egenskap af kronoegendom och deras oskiljaktighet
från kanalverket städse varit af kanalbolaget erkänd; att kanalbolagets
öfriga fastigheter, såvidt de funnes i jordeböckerna upptagna, derstädes vore
införda såsom skatte eller frälse; att 3/8 mantal Stora Håjum n:o 2, på sätt
revisorerne angifvit, till Trollhätte gamla bolag försålts genom kollega
skatteköpebref den 11 augusti 1795, hvaruti emellertid något särskildt
förbehåll om inskränkning i bolagets dispositionsrätt till hemmanet icke
förekomme; att kollegium i öfrigt icke ur sina handlingar, såvidt de hunnit
undersökas, vore i tillfälle att rörande kronans och kanalbolagets rättsförhållanden
meddela någonting utöfver hvad i ärendet redan funnes upplyst
och utredt; samt att kollegium, med afseende å hvad i ärendet före -

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

kommit, icke kunde annat än dela revisorernes uppfattning om önskvärdheten
af en närmare utredning angående dessa förhållanden; hvarjemte kollegium,
beträffande särskildt den nu väckta frågan om skyldighet för kanalbolaget
att till statsverket redovisa afkomst af åtskilliga bolagets så kallade enskilda
tillgångar — hvilken fråga, likasom den om beståndet och befogenheten
af de i ärendet omförmälda egoskiftesåtgärder, borde i händelse af
fullföljd ankomma på laga domstols pröfning — ansett sig icke böra
underlåta att erinra, hurusom uti en, såsom det ville synas, likartad fråga
rörande förvaltningen af Strömsholms kanalverk rättegång, jemlikt Riksdagens
år 1875 derom meddelade föreskrift, varit af fullmägtige i riksgäldskontoret
mot Strömsholms nya kanalbolag anhängiggjord, uti hvilken genom
Eders Kongl. Maj:ts dom den 30 juli 1878 slutligen afgjorda rättegång
fullmägtiges talan äfven bifallits.

Eders Kongl. Majt:s befallningshafvande i Elfsborgs län har den 30
januari afgifvit yttrande i detta ämne, med afseende å hvilket yttrande
Riksdagen får framhålla, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande funnit
hvad i ärendet förekommit innefatta skäl nog för tillstyrkande af revisorernes
gjorda framställning om en revision, dess hellre som, för den händelse, att
kronan skulle anses böra inlösa kanalverket, det för åvägabringande af
öfverenskommelse härom med bolaget syntes vara af framstående vigt att
ernå full klarhet om beskaffenheten af de rättsförhållanden, som förefunnes
emellan kronan och bolaget.

Med ytterligare skrifvelse har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Elfsborgs län till Eders Kongl. Maj:t insändt afskrift af skrifvelse till
justitiekanslersembetet, deri meddelats, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
vid granskning af handlingarna rörande ofvan omförmälda skiften
funnit bolaget hafva genom skiftena, kronan till förfång, tillvällat sig
orättmätiga fördelar, samt derjemte inhemta!, att vid skiftena förelupit
vissa formella oegentligheter af sådan beskaffenhet, att klandertalan ännu
kunde af kronan anställas med utsigt att få skiftena undanröjda.

Direktionen för Nya Trollhätte kanalbolag har i förevarande ämne
hufvudsakligen anfört följande:

Såsom i revisorernes berättelse omförmäles, hade Kongl. Maj:t den 13
december 1793 utfärdat privilegium för Trollhätte kanal- och slussverksbolag,
hvarigenom, bland annat, vissa hemman och lägenheter öfverlemnats
åt bolaget att med bibehållande af deras krononamn och natur under
perpetuelt arrende tillträda, innehafva och nyttja samt med det nya kanaloch
slussverket för alla tider införlifva och inkomsterna deraf uppbära och
gagna, utan att någon afsöndring deraf vore tillåten. Att annan fast eller
lös egendom, som kanal- och slussverksbolaget kunde förvärfva, skulle på

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

dylikt sätt införlifvas med kanal- och slussverket, derom förekomme icke
något stadgande vare sig i 1793 års privilegium eller i de samtidigt utfärdade
bolagsreglerna.

Emellertid hade bolaget förvärfvat flera hemman och lägenheter dels
genom köp från enskilde och dels genom skatteköp. Till dessa hemman
och lägenheter egde detta bolag alltså enligt direktionens mening oinskränkt
egande- och dispositionsrätt.

Uti Kongl. Maj:ts privilegium för Nya Trollhätte kanalbolag den 2
februari 1838 hade det nya bolagets förhållande till det gamla bolaget
reglerats på det sätt, att detta senares alla rättigheter skulle öfvergå till
och alla dess skyldigheter öfvertagas af det nya bolaget. Det ålades
nemligen det nya bolaget att till aktieegarne i det gamla erlägga lösen
med 55 riksdaler banko för hvarje aktie; och att dermed all det gamla
bolagets rätt öfvergick till det nya, framginge med all önskvärd tydlighet
deraf, att sj elfva de till innehafvaren stälda aktiebrefven i det gamla
bolaget inköptes af det nya, som — om numera gängse åskådningssätt
finge läggas till grund för bedömande af uppgörelsens natur — borde
betraktas såsom ende aktieegare i det gamla bolaget; och enligt privilegiets
§10 blefvo dessa aktier deponerade hos statskontoret, der de skulle qvarblifva,
till dess kanalens ombyggnad blifvit fullbordad, och derifrån bolaget
också först genom Kongl. Maj:ts beslut den 28 juli 1846 erhållit medgifvande
att utbekomma desamma.

I fråga om det gamla bolagets skyldigheter stadgades i privilegiets
§ 2, att det nya bolaget skulle ansvara för fullgörande af det gamla bolagets
åligganden och förbindelser, hvarefter det heter:

»kunnande i följd häraf de till gamla Trollhätte kanal- och slussverksbolag,
genom nådigt privilegium af den 13 december 1793, förlänte lägenheter
icke af nya bolaget från kanalverket afsöndras».

Reglerna för det nya bolaget, hvilka faststäldes samma dag, som
privilegiet utfärdades, innehölle i 7 § enahanda bestämmelse, i följande
ordalag:

»De af Kongl. Maj:t genom nådigt privilegium af den 13 december
1793 till gamla Trollhättebolag förlänte och nu af det nya bolaget förvärfvade
lägenheter få icke af detta ifrån kanalverket afsöndras.»

Hvarken i privilegiet eller i bolagsreglerna törekomme något dylikt
stadgande rörande det gamla bolagets öfriga, af det nya bolaget förvärtvade
egendom.

Då Kongl. Maj:t ansett lämpligt att inskärpa, att de af kronan till
det gamla bolaget förlänta lägenheterna icke finge från kanalverket afsöndras,
ehuru sådant vore eu sjelflallen och oemotsäglig följd deraf, att

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

det nya bolaget i afseende på dessa lägenheter allenast inträdde i det
gamla bolagets rätt, men uttryckligen inskränkte denna föreskrift att gälla
endast de hemman och lägenheter, Indika egdes af kronan, syntes redan
deraf klart följa, att Kongl. Maj:t icke åsyftat att inskränka den fria
eganderätt till det gamla bolaget tillhöriga hemman och lägenheter, hvilken
det nya bolaget af det gamla förvärfvade genom den uppgörelse, som
det enligt privilegiet ålåg det nya bolaget att med det gamla träffa och
fullborda.

Revisorerne hade emellertid såsom sin åsigt uttalat, att dessa fastigheter
»bort uteslutande för kanalverket användas och såsom dess egendom
betraktas».

Såsom stöd härför hade först anförts, att det gamla bolaget förvärfvat
dessa fastigheter för »kanalens behof och för dess räkning». För detta i
och för sig ej fullt klara påstående hade emellertid ej något skäl anförts,
och direktionen vågade betvifla, att det hölle streck. Direktionen ansåge
troligt, att dessa hemman eller åtminstone vissa af dem förvärfvats af
det gamla bolaget i syfte att undanrödja hinder från jordegarnes sida för
kanalens framdragande öfver deras mark; men häraf följde naturligtvis
icke, att den för sådant ändamål obehöfliga jordareal vore afsedd för
kanalens behof. Efter kanalens utförande kunde denna jordareal af bolaget
antingen afyttras eller af bolaget användas till beredande af intägt vid
sidan af hvad kanalen afkastade.

Direktionen hade öfver hufvud taget hvarken i de af revisorerne
åberopade eller i andra, ämnet rörande handlingar kunnat finna ens en
antydan, att det gamla kanalbolagets dispositionsrätt öfver dessa hemman
varit på något sätt eller i något afseende inskänkt. Då revisorerne uttryckligen
erkände, att hvad det nya bolaget kunde hafva besparat genom
inköp af fastigheter, som ej direkt erfordrats för sjelfva kanalen, dess
bankar m. m., skäligen borde anses såsom aktieegarnes enskilda egendom,
syntes följdrigtigheten fordra, att det samma erkändes gälla rörande det
gamla bolagets rätt till hela den af bolaget förvärfvade egovidd, som icke
erfordrades för något kanalverkets ändamål.

Ett särskildt stöd för sin åsigt hade revisorerne trott sig finna deri,
att i 1838 års privilegium det nya bolaget tillförsäkrats att »kanalen och
dess slussar med allt hvad dertill hörer, eller densamma härigenom tilllagdt
varder, allt framgent i everldliga tider ega, underhålla och afkastningen
sig till nytta använda».

Frånsedt, att den jord, hvarom nu vore fråga, väl icke rimligen kunde
sägas höra till kanalen och dess slussar, och att genom privilegiet uttryckligen
endast de kronan tillhöriga lägenheter tillagts kanalverket såsom

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

derifrån oskiljaktiga, kunde talet om den everldliga eganderätten knappast
anses vara annat än ett betydelselöst uttryckssätt. För några tiotal år
sedan hade det varit och vore måhända ännu vanligt vid köp enskilde
emellan, att säljaren sades »afhända sig fastigheten och tillegna densamma
köparen att densamma för all framtid besitta och behålla». Men lika litet
som dermed åsyftades någon inskränkning i köparens fria dispositionsrätt,
lika litet kunde de af revisorerne åberopade uttrycken i privilegiet anses
måttgifvande för bolagets rätt. Att dessa icke finge fattas efter ordalagen,
framginge bland annat deraf, att bolaget i sådant fall skulle hafva erhållit
eganderätt äfven till de af kronan upplåtna hemman med rätt enligt § 12
mom. a i privilegierna att låta dem »lagligen inteckna».

Under de 25 första åren af nya bolagets tillvaro, då jemväl inkomsten
af kanalverket odelad tillföll aktieegarne, både frågan om rätten till ifrågavarande
hemman ingen aktuel betydelse; aktieegarne egde åtnjuta all bolagets
inkomst.

Men då kronan från och med år 1863 egde erhålla allt, hvarmed
kanalverkets behållna inkomst öfverstege 150,000 kronor, väcktes år 1862
af bolagets revisorer det förslag, att dädanefter två bokslut skulle upprättas,
nemligen ett allmänt, omfattande kanal- och slussverkets samtliga
tillhörigheter äfvensom alla dess inkomster och utgifter, samt ett särskilt
för bolagets enskilda räkning, hvilket skulle innehålla

å ena sidan:

a) alla bolaget enskildt tillhöriga hemman och lägenheter samt afkastningen
deraf;

b) bolagets enskilda fordringar; och

c) det belopp, högst 150,000 rdr, som bolaget jemlikt 9 § i dess privilegium
af kanalverkets årliga afkastning kan utbekomma; samt

å andra sidan:

a) sådana bolagets möjliga skulder, för hvilka kanalverket icke är ansvarigt; b)

den å aktierna gjorda utdelning;

c) bevillningen till staten för aktieutdelningen; och

d) alla andra sådana af bolaget bestridda utgifter, med hvilka kanalrerketa
ej får belastas.

Ä bolagsstämma den 16 december 1862 hade detta förslag bifallits,
dock med den af bolagets direktion föreslagna inskränkning, att de bolaget
enskildt tillhöriga hemman och lägenheter samt afkastningen och underhållet
deraf, med undantag endast af skeppsdockan, ej skulle i det enskilda,
utan i det allmänna bokslutet tills vidare upptagas; dervid dock aktieegarne
tillkännagåfve sig vilja hafva uttryckligen förklarat, att bolagets egande -

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

och dispositionsrätt till berörda hemman och lägenheter, hvilken aktieegarne
lika med bolagets revisorer och direktion funno vara obestridlig,
skulle för all framtid förblifva orubbad, samt att, i händelse inträffande
omständigheter dertill framdeles skulle föranleda, ifrågavarande hemman
och lägenheter jemte afkastningen deraf komme att från det allmänna till
det enskilda bokslutet öfverföras och komma bolaget enskildt till godo.

Såsom skäl för berörda inskränkning hade direktionen anfört bland
annat:

att de nya slussarne voro uppförda på mark tillhörande ett af de
enskilda hemmanen, och att de bolaget enskildt tillhöriga delar af hemmanet
Stora Håjum och den så kallade Bolagsqvarn vid Trollhättan vore
sammanblandade med de kanalverket oskiljaktigt tillhörande delar af samma
hemman och qvarnverk.

Med afslutandet af de laga skiften, som revisorerne omförmält, vore
emellertid de vigtigaste skälen för de enskilda hemmanens bibehållande i
det allmänna bokslutet undanröjda; och, såsom revisorerne meddelat, hade
också enligt beslut å bolagsstämma den 28 december 1867 de bolaget enskildt
tillhörande hemman, verk och lägenheter, med undantag af två, åt
tjensteman till begagnande upplåtna hemman, från och med samma år
blifvit öfverförda till det särskilda bokslutet.

Att denna åtgärd omförmäldes i berättelsen öfver granskningen af
1867 års förvaltning, hade revisorerne meddelat; till detta meddelande
borde emellertid fogas den upplysningen, att enligt berörda revisionsberättelse
samtliga revisorerne, såväl de af Kongl. Maj:t som de af bolaget
utsedde, enhälligt förklarat, att, då direktionens åtgärder ej lemnat revisorerne
anledning till någon anmärkning, revisorerne ansåge sig böra tillstyrka,
att decharge för revisionsåret måtte direktionen meddelas.

Vid föredragning af denna revisionsberättelse hade Kongl. Maj:t förordnat,
att handlingarne skulle öfverlemnas till justitiekanslersembetet,
för vidtagande af den åtgärd, hvartill omständigheterna för bevarande af
kronans rätt kunde föranleda.

Justitiekanslern infordrade yttrande i saken från kanalbolagets direktion.

För innehållet af detta yttrande hade Riksdagens revisorer icke redogjort,
enär det synts dem för vidlyftigt; ej heller hade de deri anförda
skäl af revisorerne upptagits till bemötande. Då emellertid de deri uttalade
asigter i allt hufvudsakligt öfverensstämde med dem, som den nuvarande
direktionen i denna sin förklaring sökt göra gällande, skulle ej heller
direktionen här lemna någon fullständig redogörelse för detta yttrande.
Likväl borde derur här angifvas en synpunkt, som förut ej framhållits,
nemligen följande:

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

Ifrågavarande hemman, verk och lägenheter utgjorde allenast en del
af bolagets före år 1863 uppkomna behållning utöfver kanal- och slussverket
med dess tillhörigheter. Utefter den långa kanalsträckan hade i
och för arbetets fortgång åtskilliga lägenheter inköpts och åter försålts.
Det vore en tillfällighet, att en del af de medel, som af aktieegarnes
tillskott, statsmedel och kanal-intägter besparats, förblifvit placerade just
i de hemman, hvarom nu vore fråga. Kronan kunde ej ega bättre rätt
till dem än till bolagets enskilda, i lös egendom eller kontanta medel bestående
behållning; men på denna hade något anspråk från kronans sida
ej afhörts.

Såsom revisorerne meddelat, hade justitiekanslersembetet icke funnit
sig ega anledning att någon vidare åtgärd i målet vidtaga. Direktionen
ansåge härtill böra läggas den efter direktionens mening vigtiga upplysning,
att detta embetets af revisorerne ordagrant refererade beslut föreginges af
en motivering, hvilken, då den icke vore vidlyftig, men det oaktadt uttömmande,
direktionen tilläte sig att ordagrant afskrifva, helst densamma
kunde af direktionen åberopas såsom en sammanfattande afsilning af
denna del af direktionens framställning.

Justitiekanslersembetets ifrågavarande, den 27 februari 1869 meddelade
resolution lydde sålunda:

»Då hvarken Kongl. Maj:ts den 25 augusti 1837 gifna nådiga resolution
i anledning af gjordt anbud att verkställa utvidgning af Trollhätte
kanal och ombyggnad af Trollhätte slussar eller Kongl. Maj:ts den 2
februari 1838 för Nya Trollhätte kanalbolag utfärdade nådiga privilegium
eller det i öfverensstämmelse dermed emellan Kongl. Maj:t och kronan
samt bemälda bolag den 20 mars sistnämnda år afslutade kontrakt, genom
hvilka handlingar bolagets skyldigheter och rättigheter, enligt 1 § i de af
Kongl. Maj:t den 2 februari 1838 för bolaget faststälda regler, bestämmas,
efter justitiekanslersembetets omdöme, lemna stöd för antagande deraf, att
genom bolagets anmärkta åtgärd att ur dess allmänna räkenskaper utesluta
värdet af ifrågavarande hemman, lägenheter och inrättningar, hvilka blifvit
dels af det äldre Trollhätte kanalbolag genom köp förvärfvade och till
Nya Trollhätte kanalbolag mot lösen öfverlåtna, dels ock af sistnämnda
bolag före år 1863 inköpta, samt att låta dessa egendomars behållna afkastning
föras aktieegarne enskildt till godo, Kongl. Maj:t och kronans
rätt skulle blifvit förnärmad, finner justitiekanslersembetet sig icke ega
anledning att någon vidare åtgärd i detta mål vidtaga.»

För de skäl, hvilka af kanalbolagets direktion uppgifvits hafva föranledt
direktionens, sedermera af aktieegarne gillade beslut om föranstaltande
af de af revisorerne tadlade laga skiften, hade revisorerne utförligt

Bill. till Riksd. Prot. 1806. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 11 Huft. 3

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

redogjort i sin berättelse. Direktionen hade uppgifvit, att dessa skiftesåtgärder
åsyftade en sådan fördelning af det område, öfver hvilket bolaget
disponerade och inom hvilket bolagets enskilda och kronans egor delvis
voro med hvarandra sammanblandade, att å ena sidan jord, som icke
erfordrades för kanalverkets behof, men deremot vore lämplig till försäljning,
tillädes bolagets enskilda hemman i utbyte mot annan mark af
samma värde, och å andra sidan kanalen i hela dess sträckning komme
att ligga å mark, som oskiljaktigt tillhörde kanalverket. Direktionen hade,
med ett ord, åsyftat att bereda såväl kanalverket och kronan som kanalbolagets
aktieegare en fördel, och det icke blott direkt utan äfven indirekt
genom att lemna anläggare af industriella verk och inrättningar tillfälle
att förvärfva eganderätt till derför lämplig mark och således uppmuntra
till sådana anläggningar, hvilket naturligtvis skulle lända kanalen och
trafiken till båtnad.

Revisorerne hade emellertid förklarat sig anse det otvetydigt, att anledningen
icke varit att bereda kanalverket en fördel.

Den nuvarande direktionen saknade naturligtvis möjlighet att utreda,
huruvida hennes företrädare med sina åtgärder verkligen åsyftat hvad
protokollen och öfriga handlingar angifva såsom dessa åtgärders syfte.
Men så mycket kunde direktionen med bestämdhet vitsorda, att icke någon
för henne känd handling innehölle upplysning derom, att icke de personer,
som deltogo i besluten om ifrågavarande skiftesåtgärder, verkligen i god
tro åsyftat att derigenom främja äfven kanalverkets bästa. Till den verkan,
det kunde hafva, tilläte sig direktionen meddela, att förslaget väcktes af
kanalbolagets dåvarande verkställande direktör öfverste Nils Ericson. Det
vore alltså han, hvars minne vore hvarje svensk man kärt och hvars lifliga
intresse för det allmänna en långvarig verksamhet vitsordade, — det vore
han som, derest Riksdagens revisorers påstående vore rigtigt, i främsta
rummet drabbades af beskyllningen att hafva allenast föreburit omtanke
om det allmännas bästa, under det han i sjelfva verket »fastmer» åsyftat
att bereda bolagets aktieegare en fördel på kanalverkets bekostnad.

Då revisorerne dragit sjelfva lagligheten af skiftesförrättningarne i
tvifvel, kunde det vara tillräckligt att hänvisa dertill, att de blifvit- af
vederbörande egodelningsrätt faststälda. Emellertid borde vidare upplysas,
att revisorernes uppgift, att skiftena öfvergått hemman, å hvilka storskifte
egt rum, icke vore rigtig.

Det ena skiftet afsåge de bolaget enskildt tillhöriga hemmanen 1/2 mantal
Lilla och n/16 mantal Stora Håjum samt kronan tillhöriga 7» mantal Stora
Håjum. Dessa hemmans inegor hade icke undergått storskifte, hvaremot
utmarken delats i storskifte mellan Lilla och Stora Håjum. Derför hade

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

också Lilla Håjums utmark undantag^ från skiftet, utom så vidt för
erhållande af regulier rågång erfordrats; hvaremot Stora Håjums förut
samfälda utmark naturligtvis delats de båda hemmansdelarne emellan.

Det andra laga skiftet omfattade bolaget enskildt tillhöriga 1/2 mantal
Åker och kronans 1/i mantal Olidan, hvilka hemmans egor icke, så vidt
direktionen af skifteshandlingarne kunnat finna, förut delats genom storskifte.

Revisorernes förmenande, att Kongl. Maj:ts tillstånd till skiftet skulle
hafva erfordrats, berodde uppenbarligen på ett missförstånd. Att kronans
hemman förklarats icke få från kanalverket afsöndras, kunde naturligtvis
icke frikalla dem från att på yrkande af annan, som med dem hade sammanblandade
egor, ingå i skifte.

I afseende å de af revisorerne omförmälda försäljningar af bolagets
fasta egendom, har direktionen erinrat, att, äfven om man, i strid med
hvad direktionen sökt göra gällande, skulle anse bolaget oberättigadt att
utan Kongl. Maj:ts tillstånd afyttra sin fasta egendom, deraf dock icke
omedelbart följde, att, derest sådant tillstånd erhållits, köpeskillingen skulle
tillfalla statsverket. Och i alla händelser kunde denna köpeskilling icke
räknas till sådana bolagets inkomster, som enligt 9 § i privilegierna skulle
redovisas till statsverket, utan hvad som sålunda sattes i stället för bolagets
enskilda egendom finge väl, fastän ett sådant fall — enligt direktionens
mening af helt naturliga skal — icke funnes förutsatt i bolagsreglerna,
kapitaliseras och förvaltas af bolaget med skyldighet att till statsverket
redovisa afkastningen deraf.

Revisorernes påstående, att utgifter för ändamål, hvilka icke i bolagets
regler föreskrifvits eller med dess verksamhet haft omedelbart samband,
blifvit bestridda af medel, som bort till statsverket inlevereras, vore direktionen
icke i tillfälle att bemöta i vidare mån, än såvidt revisorerne angifva,
hvilka utgifter med denna anmärkning afsåges. Detta vore förhållandet
allenast med den af kanalbolagets medel bekostade anläggning
af ny väg från kyrkan till Olidan. Denna väg hade emellertid anlagts
uteslutande i syfte att främja trafiken på kanalen, då bolaget derigenom
beredt sig tillfälle att ^från trafik afstånga den äldre, längs med kanalen
framgående vägen och att använda derigenom ledigt blifvet- område till
upplagsplatser, deraf beliofvet varit i högsta grad känbart. En del af
detta område vore för det angifna ändamålet upplåtet på arrende för en
årlig afgift af 328 kronor, som inginge bland de medel, hvilka redovisats
till statsverket och utgjorde en ganska god ränta på kostnaden för väganläggningen.

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

Hvad revisorerne i förevarande ärende anfört är otvifvelaktigt egnadt
att ådraga sig synnerlig uppmärksamhet; och de frågor, som i revisorernes
framställning blifvit berörda, äro för visso af den omfattande betydelse,
att de jemte samtliga derpå inverkande omständigheter böra göras till
föremål för allvarlig ompröfning. Härvid har Riksdagen dock velat tilllägga,
att Riksdagen icke tilltror sig kunna afgifva något omdöme om
giltigheten af de utaf revisorerne i detta ämne uttalade åsigter, på samma
gång Riksdagen velat gifva sitt erkännande åt revisorernes åtgörande att
söka åvägabringa reda och klarhet uti ifrågavarande af dem påvisade förhållanden.
Riksdagen har dock icke förbisett, att svårigheter måste möta
i dessa afseenden, helst de åtgärder, som särskildt varit föremål för klander
från revisorernes sida, vidtagits för lång tid tillbaka, innan den nuvarande
direktionen för Trollhättebolaget öfvertagit ledningen af dess armelägenheter.

En närmare utredning angående Nya Trollliätte kanalbolags rättsförhållande
till kronan synes, såsom nämndt, önskvärd, vare sig denna
utredning kan åstadkommas genom särskildt dertill utsedde personer eller
på rättslig väg; och Riksdagen tvekar så mycket mindre att, på sätt äfven
i två inom Riksdagen väckta motioner hemstälts, hos Eders Kongl. Maj:t
göra framställning om en sådan utredning, som såväl kammarkollegium
som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län, enligt hvad
ofvan meddelats, instämt i revisorernes yrkande derom.

Med anledning af revisorernes förevarande framställning samt ofvan
berörda motioner, får Riksdagen alltså härigenom hos Eders Kongl. Maj:t
anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föranstalta om en utredning angående
Nya Trollhätte kanalbolags rättsförhållanden till kronan.

Ecklesiastikdepartementet.

Beträffande redovisningen af det ordinarie anslaget till anskaffande af
undervisningsmateriel m. m. för folkskolorna, hvilket anslag för år 1894
utgått med 20,000 kronor, hafva revisorerne anmärkt, att den vid årets
slut å anslaget uppkomna behållning, som belöpt yeig till 12,208 kronor 7
öre, icke, för så vidt af räkenskapen framginge, blifvit, på sätt i kongl.
cirkuläret den 26 augusti 1873 föreskrifvits, insatt i bankinrättning.

Redogöraren för berörda anslag har med anledning häraf i infordradt
yttrande af den 27 januari innevarande år meddelat, att de medel, som
tillhörde anslaget och som icke behöfdes för mera löpande utgifter, varit
insatta i riksbanken men på redogörarens namn, på det att ränta måtte
komma anslaget till godo; och hade i räntevinst erhållits 55 kronor 20 öre

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

för år 1892, 17 kronor 9 öre för år 1893, 185 kronor 35 öre för år 1894
och 249 kronor 56 öre för år 1895; tilläggande redogöraren, att han icke
hade andra penningar insatta i riksbanken.

I Eders Kongl. Maj:ts af revisorerne åberopade cirkulär den 26 augusti
1873 föreskrifves, att i de fall, der ej andra stadganden redan funnes meddelade,
allmänna verks och inrättningars för löpande utgifter icke behöfliga
behållningar skola, der sådant utan väsentlig olägenhet kan ega rum, uti
hankinrättning på depositions- eller upp- och afskrifningsräkning insättas
och endast vid behof derifrån uttagas.

Då den insättning i bankinrättning, som på grund af berörda cirkulär
bör verkställas, gifvetvis bör ske för vederbörande verks eller inrättnings
räkning och i dess namn, har Riksdagen, fastän den nu anmärkta insättningen
visserligen torde hafva afsett att bereda anslaget ekonomisk fördel
genom uppkommande räntevinst, ingalunda funnit den af redogöraren för
ifrågavarande anslag afgifna förklaring öfver revisorernes omnämnda anmärkning
tillfredsställande, helst det af många skäl måste anses olämpligt,
att allmänna medel varda på enskild persons räkning i penninginrättning
insatta, Vid sådant förhållande och då förenämnde redogörares förklaring
synes gifva vid handen, att han ansett sitt tillvägagående i förevarande
fall befogad!, anser sig Riksdagen böra påkalla Eders Kongl. Maj:ts åtgärd
till rättelses vinnande för framtiden. Härjemte och för den händelse omförmälda
cirkulär skulle kunna gifva anledning till missförstånd i förenämnda
hänseende, har Riksdagen trott sig böra ifrågasätta, att cirkuläret
varder i nu antydda rigtning förtydligadt.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t måtte
anbefalla redogöraren för anslaget till anskaffande af undervisningsmateriel
in. m. för folkskolorna att på anslagets räkning i bankinrättning insätta
anslagets för löpande utgifter icke behöfliga behållningar, samt att Eders
Kongl. Maj:t i sammanhang dermed täcktes taga i öfvervägande, huruvida
det må befinnas nödvändigt, att särskilda föreskrifter meddelas till förekommande
deraf, att allmänna verks och inrättningars medel varda på
redogörarens namn i bankinrättning insatta.

Medicinalstyrelsens redovisning öfver de till hospitalsväsendet

anslagna medel.

Revisorerne, som besökt Göteborgs å ön Hisingen belägna hospital,
hafva anmärkt, att det till hospitalet hörande jordbruket syntes vara vanvårdadt,
men då hospitalet förfogade öfver ej obetydligt jordområde, utgörande
omkring 35 hektar inegor, måste det vara af vigt, att detta på

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

ett ändamålsenligt sätt användes. Härtill komme, att, då jordbruksarbete
allmänt ansetts såsom en för sinnessjuke synnerligen lämplig sysselsättning,
det vore önskligt, att sådant arbete kunde patienterna beredas i större
utsträckning än hittills.

I afseende å hospitalets trädgård hade revisorerne inhemta!, att densamma
delvis vore upplåten till hospitalets öfverläkare och till dess syssloman,
men att brukningen vore så sammanblandad, att behörig skilnad icke
gjordes emellan hvad som skulle tillkomma hospitalet och dess bemälde
tjensteman, hvadan revisorerne påpekat nödvändigheten af snar rättelse i
berörda missförhållande.

Slutligen hafva revisorerne erinrat, att den omständighet, att hospitalets
direktion icke hölle sina sammanträden inom detsamma utan i Göteborg,
otvifvelaktigt måste inverka på direktionens förmåga att med kraft
och omsigt öfvervaka och ingripa i hospitalets förvaltning.

öfver revisorernes förevarande framställning har medicinalstyrelsen
den 24 januari innevarande år afgifvit utlåtande och dervid fogat ett från
direktionen för Göteborgs hospital infordradt yttrande i ämnet; och har
medicinalstyrelsen till en början med anledning af revisorernes anmärkning
i fråga om det till hospitalet hörande jordbruket anfört, att hospitalsdirektionen
i sin häröfver afgifna förklaring medgifvit, att jordområdet
visserligen icke användts till jordbruk i egentlig mening, men att detsamma
eljest begagnats på lämpligt sätt; dervid tillika meddelats den upplysning,
att då ett år 1887 uppgjordt förslag till ett fullständigt ordnadt
jordbruk skulle medföra högst betydliga utgifter, utan att afsevärda inkomster
kunde påräknas, och då hospitalets öfverläkare från sjukvårdens
synpunkt afstyrkt ett utvidgadt jordbruk, så hade direktionen ansett sig
icke böra vidtaga några vidare åtgärder i saken.

Med anledning häraf har medicinalstyrelsen för egen del andragit, att
äfven om jordbruk i vanlig mening, om dermed förstås sädesodling, icke
kunde med fördel bedrifvas med legda arbetare, sådant dock borde kunna
ske med tillhjelp af en del arbetsföra hospitalspatienter, samt att huru
härmed än kunde vara, så behöfde jordbruket vid hospitalet derför icke
vanvårdas, på sätt af revisorerne icke utan skäl vore anmärkt. Med det
jordområde, som förvärfvats för betydliga utgifter, afsåges dels ett obeliindradt
förfogande öfver vattnet från Alhuts källa för hospitalets behof,
dels ock hufvudsakligen att bereda de sinnessjuke ökadt tillfälle att egna
sig åt en för dem väl behöflig och välgörande sysselsättning med jordbruksarbeten,
allt på sätt vid rikets öfriga hospital, der sådant varit möjligt,
vore brukligt och af dessa hospitals öfverläkare ansåges vara särdeles
ändamålsenligt.

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

Medicinalstyrelsen hade ock under flera år icke blott anmärkt vid
hospitalet rådande missförhållanden beträffande det sätt, hvarpå det inköpta
jordområdet användes, utan ock påkallat direktionens benägna medverkan
för rättelses vinnande, men allt förgäfves, och detta, oaktadt hospitalets
syssloman härför varit lifligt intresserad. Medicinalstyrelsens sträfvan att
få hospitalets jord behörigen häfdad hade ej kunnat genomföras, enär
öfverläkaren, med hvilken direktionen instämt, ständigt satt sig deremot,
under åberopande af åtskilliga hinder, såsom dels bristande arbetskrafter,
enär endast ett fåtal patienter kunde användas till jordbruksarbeten, dels
förorenande af vid hospitalet behöfligt vatten, derest ett ofvan hospitalet
beläget jordområde, kalladt Hacket, skulle något år behöfva gödslas för att
bära skördar, dels ock derför att jordbruk ej kunde bedrifvas utan förlust.

Utan att styrelsen ansåge sig behöfva inlåta sig på en närmare granskning
af dessa invändningar mot ett ändamålsenligt jordbruks bedrifvande,
borde dock lemnas några upplysningar i frågan. Att arbetskrafter ej saknats,
framginge bland annat deraf, att betydliga sådana användts på dyrbara
och vidsträckta planteringar med promenadgångar in. m. i närheten
af tjenstemännens boställshus, på gräfvandet af stora vattendammar, på
plantering af skog på ett område, hvaröfver icke hospitalsförvaltningen,
men väl domänstyrelsen förfogade. Beträffande åter vattnets förmenta
förorenande genom gödsling, derest vid Hacket odlades gräs och för omvexling
vissa år säd, syntes samma invändning i och för sig vara utan
nämnvärd betydelse, och hade numera förlorat all sådan, sedan hospitalet
försetts med fullständig vattenledning med ett rikligt och utmärkt godt
vatten. Beträffande slutligen den ekonomiska sidan af ett vid hospitalet
drifvet jordbruk, hade styrelsen aldrig ifrågasatt någon utsträckt sädesodling,
men väl odling af gräs och rotfrukter in. m., i första rummet för
hospitalets eget behof och sedan till afsalu, enär dessa varor i Göteborg
eller på stället kunde afyttras för skäliga pris. Den vid hospitalet levererade
myckna mjölken betalades för öfrigt så högt, att en del deraf borde
kunna med vinst frambringas på stället. Jemfördes det sätt, hvarpå jordbruket
bedrefves eller rättare försummades vid Göteborgs hospital, med
det fördelaktiga sätt, hvarpå jorden med tillhjelp af patienter häfdades vid
andra hospital, kunde icke förnekas, att revisorerne haft goda skäl för sina
anmärkningar.

Beträffande revisorernes framställning i fråga om hospitalets trädgård,
hade direktionen erinrat derom, att öfverläkaren, enligt godkända aflöningsstater,
från och med år 1875 till och med år 1893 såsom löneförmån tillerkänts
rättighet till trädgård, hvilken förmån tillämpats sålunda, att trädgården
brukats på hospitalets bekostnad, hvarjemte öfverläkaren ur hospi -

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

talets trädgård för sitt behof erhållit sådana produkter, som icke odlades
inom hans trädgårdsområde. Sedan sagda förmån i de efter år 1893 upprättade
aflöningsstater bestämts till trädgårdsland, och direktionens uppmärksamhet
blifvit fästad på samma förändring, hade direktionen genom
beslut den 12 november sistlidet år, och således 2 år efter det ordalagen
i utgiftsstaten ändrats, förklarat, att det trädgårdsland, som åt öfverläkaren
anvisades, skulle brukas på hans egen bekostnad, samt att han icke egde
åtnjuta något af afkastningen från hospitalets trädgård.

Direktionen hade vidare meddelat, att hospitalets syssloman efter år
1886, då ny aflöningsstat för honom trädde i kraft, icke haft rätt vare
sig till trädgård eller trädgårdsland och ej heller åtnjutit denna förmån.
Direktionen hade likväl år 1886 (och således efter det ny aflöningsstat var
faststäld) medgifvit sysslomannen rätt att å ett från hospitalets trädgård
alldeles afskildt stycke jord på egen bekostnad plantera fruktträd och bärbuskar,
hvilket medgifvande dock genom beslut den 26 mars 1895 återkallats.
Direktionens förklaring rörande denna punkt af anmärkningame
slutade sålunda: »någon obehörig upplåtelse af hospitalets trädgård till
öfverläkaren och sysslomannen hade således ej egt rum, likasom deras och
hospitalets trädgårdar ej på något sätt sammanblandats».

För ett rätt bedömande af denna revisorernes anmärkning vore, enligt
hvad medicinalstyrelsen vidare anför, nödigt meddela, att öfverläkaren vid
Göteborgs hospital, såsom till tjensten utnämnd den 7 december 1883, icke
ingått på den af Riksdagen godkända, genom kongl. bref den 6 juni 1885
faststälda aflöningsstat för vissa tjensteman vid rikets hospital, hvaraf åter
följde, att bestämmelserna i kongl. brefvet den 26 april 1872 fortfarande
gälde beträffande samme öfverläkares löneförmåner.

Uti utgiftsstaten vid Göteborgs hospital för år 1873, och således 4 år
före den tid, då sundhetskollegium, numera medicinalstyrelsen, såsom öfverstyrelse
för hospitalen öfvertog den serafimerordensgillet förut åliggande
vården om rikets hospital, funnes för öfverläkaren, utom kontant lön, upptagna
förmånerna af boställe, trädgård, ved, tvätt och fri disposition af
hospitalets hästar; och förekomme enahanda anteckning i staterna under
alla följande år till 1890, då i stället för boställe begagnats uttrycket boställsvåning.
Nytt förslag till utgiftsstat för hospitalet uppgjordes årligen
af hospitaisdirektionen, hvarefter detsamma understäldes medicinalstyrelsens
pröfning och godkännande, hvilket godkännande också af styrelsen lemnats
beträffande förevarande aflöningsfråga, enär ordalagen i direktionens förslag
befunnits öfverensstämma med föregående års utgiftsstater och medicinalstyrelsen
icke haft anledning betvifla rigtigheten af direktionens förslag.
Så snart felet observerats, hade medicinalstyrelsen genast vidtagit ändring

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

i direktionens förslag, och funnes i den år 1893 faststälda staten för år
1894 öfverläkarens naturaförmåner upptagna i enlighet med bestämmelserna
i kongl. brefvet den 26 april 1872 sålunda: »fri bostad med erforderlig
ved, fri tvätt för honom och familj, trädgårdsland samt rättighet att för
resor till Göteborg begagna hospitalets hästar, då de icke för inrättningens
eget behof erfordras».

Äfven om någon skilnad skulle förefinnas mellan de olika uttrycken,
rättighet till trädgård enligt utgiftsstaterna före år 1894 och trädgårdsland
enligt ofvan åberopade kongl. bref af 1872, så anser medicinalstyrelsen
likväl, i motsats till hospitalsdirektionen, att intetdera uttrycket bort tilllämpas
på det sätt, att den åt öfverläkaren anvisade del af trädgården
finge brukas på hospitalets bekostnad, och än mindre berättiga öfverläkaren
att för sitt behof från hospitalets trädgård erhålla sådana produkter, som
icke odlades inom dennes trädgårdsområde.

Beträffande åter sysslomannens naturaförmåner hade inga sådana utöfver
boställsvåning och ved varit honom medgifna efter år 1886, dåden
af Eders Kongl. Maj:t faststälda aflöningsstaten trädde i kraft, men väl
hade direktionen samma år medgifvit sysslomannen rätt att å ett från
hospitalets trädgård alldeles afskildt stycke jord på egen bekostnad plantera
fruktträd och bärbuskar, hvilket medgifvande sedermera den 25 mars 1895
återkallats.

Med anledning af denna återkallelse hade sysslomannen i en af bilagor
åtföljd, till medicinalstyrelsen stäld skrifvelse på deri åberopade,
mycket behjertansvärda skäl anhållit, att han till sin afgång från tjensten
måtte få disponera nämnda område mot vilkor, att de honom tillhöriga
träd och buskar sedermera tillfölle hospitalet, eller ock, derest detta icke
kunde bifallas, att styrelsen ville besluta, antingen att träden skulle borttagas
eller af hospitalet inköpas. Sedan sysslomannen anhållit om direktionens
förord till nämnda ansökan, förklarade direktionen vid öfverlemnandet
af densamma till styrelsen, att direktionen ansåg skäl icke vara
för handen att nu ändra eller upphäfva sitt beslut, hvarigenom den sysslomannen
år 1886 medgifna rätt till trädgårdsland återtagits, med rättighet
dock för honom att intill slutet af år 1895 tillgodogöra sig den af trädgården
fallande afkastning — likväl med ett i det sedermera infordrade
protokollsutdraget rörande nämnda beslut befintligt tillägg, att sagda träd
och buskar »dock ej finge af honom från platsen bortföras» — samt att
direktionen för den skull afstyrkte bifall till ansökningen, under uttalande
af den åsigt, att, då växande träd och buskar icke vore att hänföra till
lösegendom, utan tillhörde egaren af den jord, hvarpå de växte, någon
inlösen från hospitalets sida af desamma icke borde ifrågakomma, hvaremot

Bih. till Rilcsd. Prof. 1866. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 11 Häft. 4

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

direktionen icke hade något att erinra deremot, att träden och buskarne
blefve från hospitalets område bortförda.

Vid pröfning af sysslomannens ofvannämnda ansökan syntes det tvifvelaktigt,
hvem som vore rätte egare till ifrågavarande fruktträd och bärbuskar,
och då det för öfrigt vore obilligt, om sysslomannen, som, enligt
uppgift, på trädgårdens ordnande gjort betydliga uppoffringar, skulle beröfvas
rätten till af honom inköpta, på hans bekostnad och med direktionens
uttryckliga medgifvande planterade och underhållna träd och buskar,,
så infordrades af medicinalstyrelsen nytt yttrande af direktionen genom
skrifvelse, som med uteslutande af ingressen var af följande lydelse: »Med
anledning häraf får kongl. styrelsen härigenom meddela, att, då hvarje
sammanblandning af hospitalets och derstädes anstälde tjenstemäns ekonomi
från början hade bort undvikas och snarast möjligt bör upphäfvas, der
den beklagligtvis tillåtits, sysslomannen Forsbergs ''ifrågavarande ansökan
för närvarande icke kunnat bifallas. Då emellertid i eder ofvanberörda
skrifvelse åberopas edert beslut af den 26 sistlidne mars, hvarigenom den
sysslomannen Forsberg medgifna rätt till trädgård återtogs, men detta beslut
icke bifogats de insända handlingarna, så far kongl. styrelsen anhålla
om eu afskrift af nämnda beslut; och får kongl. styrelsen tillika anhålla,
att I villen infordra och hit inkomma med uppgift från sysslomannen
Forsberg om den ersättning, han fordrar för af honom inköpta, på hospitalets
område befintliga träd och buskar med mera; äfvensom med edert
eget yttrande, huruvida I ansen priset billigt och till- eller afstyrker det
ifrågasatta inköpet». Då något svar ännu icke ingått på den sistnämnda delen
af frågan, har detta ärende ännu ej kunnat företagas till slutlig pröfning.

Af det ofvan anförda, beträffande utgiftsstaternas tillämpning och de
naturaförmåner, som dervid medgifvits åt öfverläkaren och i någon mindre
del äfven åt sysslomannen, framgår, att medicinalstyrelsen ej kan instämma
i direktionens förklaring, att »någon obehörig upplåtelse af hospitalets trädgård
till öfverläkaren och sysslomannen har således ej egt rum, likasom
deras och hospitalets trädgårdar ej på något sätt sammanblandats».

Mot revisorernes erinran, att den omständighet, att hospitalets direktion
icke hölle sina sammanträden inom detsamma, utan i Göteborg, otvifvelaktigt
måste inverka på direktionens förmåga att med kraft och omsigt
öfvervaka och ingripa i hospitalets förvaltning, hade direktionen anfört, attr
då numera direktionens samtlige ledamöter förutom öfverläkaren vore bosatta
i Göteborg, direktionen ansett sig oförhindrad att, då icke ärende
förelegat, för hvars bedömande besök på hospitalet varit behöfligt, sammanträda
i Göteborg, för att derigenom bespara ledamöterna dels de tidsödande
resorna till och från hospitalet och dels de kostnader, som vore -

Riksdagens Skrifvelse N:o 76. 27

dermed förenade, och för hvilka direktionens ledamöter icke kunde påräkna
någon ersättning.

Vigten af de utaf direktionen sålunda åberopade skäl ville medicinalstyrelsen
visserligen icke underkänna, ehuru styrelsen delade den af revisorerne
uttalade åsigt, att direktionen svårligen kunde med kraft och omsigt
öfvervaka och ingripa i hospitalens förvaltning, derest direktionens
sammanträden hölles annorstädes än å hospitalet; och vågade medicinalstyrelsen
antaga, att åtskilligt kunnat vara bättre ordnadt och befogade
anmärkningar undvikas, derest direktionen haft tillfälle oftare hålla sina
sammanträden å hospitalet.

Beträffande jordbruket å det till Göteborgs hospital hörande jordområde
får Riksdagen erinra, hurusom Eders Kongl. Maj:t vid 1884 års
riksdag gjorde framställning om beviljande af anslag till inköp af mark
för hospitalet samt att dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet till
det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden
den 9 januari 1884 i detta ärende meddelat, bland annat, att, i
fråga om behofvet af tillräckligt jordområde för ett hospital, medicinalstyrelsen
anfört, att arbete i fria luften och särskildt jordarbete för sådana
sinnessjuke, som vore dervid vana, utgjorde det väsentligaste medlet för de
sjukes behandling och icke kunde undvaras utan att utöfva ett högst menligt
inflytande på sjukvården och utsigten för de sjukes tillfrisknande. Härtill
komme ytterligare förmånen för hospitalet att tillgodogöra sig produkterna
af de sålunda verkstälda jordarbetena. Denna fordran på nödigt
jordområde, .hvarmed öfriga hospital inom riket i allmänhet blifvit bättre
tillgodosedda, betraktades ock i alla civiliserade länder såsom ett af de
hufvudsakligaste vilkoren för ett väl ordnadt hospital, och utmärkte sig
hospitalen i våra grannländer Norge och Danmark, i synnerhet i det förstnämnda,
för storartade anordningar i berörda afseende. På grund af Eders
Kongl. Maj:ts förslag beslöt Riksdagen också, att nu ifrågavarande jordområde
skulle förvärfvas för att tilläggas hospitalet.

De vid områdets förvärfvande sålunda uttalade åsigter öfverensstämma
med hvad medicinalstyrelsen i nu föreliggande utlåtande anfört och äfven
med revisorernas mening derom att jordbruksarbete borde beredas hospitalets
patienter i större utsträckning än hittills.

På sätt revisorerne framhållit och medicinalstyrelsen jemväl förklarat,
har det till hospitalet hörande jordbruket vanvårdats; och har ej heller
hospitalens trädgård blifvit på ett tillfredsställande sätt förvaltad. Med afseende
härå torde kunna ifrågasättas, om det icke skulle lända till fördel
för den yttre förvaltningen vid hospitalen, derest i afseende å densamma
hospitalens syssloinän tilldelades större befogenhet än den som för närvarande
tillkommer dem.

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

På grund af hvad beträffande jordbruket vid Göteborgs hospital nu
blifvit upplyst, anser emellertid Riksdagen åtgärder böra vidtagas för att
bringa hospitalets jord i en bättre kultur och göra densamma fruktbärande,
vare sig detta må åstadkommas genom jordens utarrendering eller genom
ändamålsenligt bruk af densamma för hospitalets räkning. Af medicinalstyrelsens
förenämnda utlåtande framgår, att styrelsen sedan flera år tillbaka
ogillat det sätt, hvarpå hospitalets berörda jordområde användes, men, vid
en annan uppfattning hos hospitalsdirektionen och öfverläkaren, synes styrelsen
icke hafva förmått genomdrifva rättelse i berörda missförhållande.
Under sådana omständigheter har Riksdagen ansett sig böra hos Eders
Kongl. Maj:t göra framställning om att Eders Kongl Maj:t täcktes tillse,
huruvida icke den till hospitalet hörande jord må så användas, att af densamma
må dragas större nytta än hittills.

Beträffande revisorernes anmärkning derom, att hospitalets direktion
icke håller sina sammanträden inom detsamma, utan i Göteborg, har Riksdagen
velat erinra, att, enligt 12 § i kongl. stadgan den 2 november 1883
angående sinnessjuke, hospitalsdirektions sammanträden böra hållas inom
anstalten, derest icke särskilda omständigheter föranleda undantag. Och
då de af direktionen för Göteborgs hospital i ofvannämnda yttrande andragna
skäl för att direktionen sammanträdt i Göteborg icke synas grundade
på sådana omständigheter, som böra kunna föranleda undantag från
berörda föreskrift, har Riksdagen, särskilt med hänsyn till medicinalstyrelsens
uttalande derom, att styrelsen antoge, att åtskilligt kunnat vara
bättre ordnadt och befogade anmärkningar undvikas, om direktionen haft
tillfälle att oftare hålla sina sammanträden å hospitalet, ansett Riksdagen
böra hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning om att Eders Kongl. Maj:t
täcktes tillse, att bemälda direktion nogare iakttager föreskrifterna i berörda
paragraf af gällande hospitalsstadga.

Med anledning af hvad sålunda förekommit får Riksdagen anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes dels tillse, huruvida icke den till Göteborgs
hospital hörande jord må så användas, att af densamma må dragas större
nytta än hittills, samt dels anmoda direktionen för nämnda hospital att
nogare iakttaga föreskrifterna i 12 § af kongl. stadgan angående sinnessjuke
den 2 november 1883, i hvad de afse stället för direktionens sammanträden.

Stockholm den 11 maj 1896.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Irar Hseggströms boktryckeri, 1896.