Riksdagens Skrifvelse N:o 76 (Riksdagsskrivelse 1894:76)

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

N:o 7(>.

Uppläst ooli godkänd hos Första Kammaren den 7 maj 1894
— — — — Andra Kammaren den 7 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år
1893 församlade revisorers berättelse angående verkstäld
granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892.

(Statsutskottets utlåtande n:o 30.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidna år församlade revisorer
rörande verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892 uti afgifven berättelse anmält
samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti deröfver afgift^
förklaringar hos Eders Kong]. Maj:t andragit, får Riksdagen i nedannärnnda
ärenden anföra följande.

Fångvårdsstyrelsen.

Under erinran, att Riksdagens revisorer vid den senare af 1886 års
statsrevisioner med anledning af ett besök vid centralfängelset å Norrmalm
Bill. till Riksd. Prot. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 1 Band. 15 Häft. (N:o 76.) 1

Riksdagens Skrifvelse N:o T 6.

här i staden framhållit, att fängelsets samtliga byggnader vore i hög grad
otidsenliga och för sitt ändamål otjenliga, hade, enligt hvad revisorerna i
förenämnda berättelse meddelat, 1889 års revisorer, som äfven besökt denna
fångvårdsanstalt, yttrat, bland annat, att, om än en förflyttning åt fängelset
vore önskvärd, i allt fall åtgärder, som möjliggjorde upprätthållande
af tukt och ordning inom det nuvarande fängelset, icke borde uppskjutas
i afvaktan på en ny fångvårdsanstalts uppförande. De af trängande behof
påkallade åtgärder, som i detta syfte enligt revisorernas mening borde
vidtagas, afsåge i synnerhet arbetsfängelset. Och då, såsom af fängelseförvaltningen
förklarats, de beklagansvärda individer, soin der intoges,
efter uttjenad strafftid ofta utlemnades från fängelset i moraliskt hänseende
långt mera sjunkna än vid deras intagande derstädes, ansåge sig
revisorerna böra framhålla önskvärdheten deraf, att. fångvårdsförvaltningens
omsorger måtte egnas åt att, i möjligaste mån och så vidt under för
handen varande förhållanden kunde ske, undanrödja nämnda missförhållanden.

En ytterligare maning i samma syfte hade, på sätt revisorerna vidare
erinrat, gifvits af Riksdagen, då Riksdagen i skrifvelse den 20 maj
1892, vid anmälan att Riksdagen icke ansåge sig kunna bifalla Eders
Kongl. Maj:ts då framlagda förslag om upplåtelse af kronolägenheten Stenbrottet
i och för uppförande derstädes af ett nytt centralfängelse för qvinno]''
och ett nytt cellfängelse för Stockholms län, uttalade, att, oafsedt frågan
om fängelsernas framtida förflyttning, genom en ändamålsenlig anordning
af centralfängelsets redan befintliga lokaler en förbättring i dervarande
förhållanden syntes kunna tills vidare åstadkommas, hvilken förbättring i
allt fall vore af den trängande nödvändighet, att den ej borde åsidosättas
i afvaktan på en ny fångvårdsanstalt.

Nästlidet års revisorer, som å nyo besökt ifrågavarande fångvårdsanstalt,
hade dervid funnit densamma oförändrad, i samma otillfredsställande
skick, som förut anmärkts. Med anledning häraf hade revisorerna ansett
sig böra ånyo framhålla vigten af, att anordningar vidtoges till afhjelpande
af de brister, som vidlåda denna anstalt, och särskildt till en snar förbättring
i sättet för förvarandet af der intagna tvångsarbetsfångar.

Enligt hvad revisorerna inhemta!, hade fängelsets direktör, på anmodan
af fångvårdsstyrelsen, den 25 januari 1893 afgifvit förslag till för
ändringar inom tvångsarbetsanstalten i syfte, att fångarne skulle blifva
åtskilda nattetid och arbetslagen skulle förminskas m. in. Detta förslag
vore fortfarande på styrelsens pröfning beroende.

Med afseende å hvad revisorerna sålunda erinrat har fångvårdsstyrelsen
i ett den 12 januari innevarande år afgifvet utlåtande anfört,

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

att, sedan Riksdagens ofvan åberopade skrifvelse af den 20 maj 1892
kommit styrelsen till hända den 23 september samma år, styrelsen, i anledning
af hvad Riksdagen yttrat derom, att, oafsedt frågan om fängelsernas
å Norrmalm framtida förflyttning, genom en ändamålsenlig anordning
af centralfängelsets redan befintliga lokaler en förbättring i dervarande
förhållanden syntes kunna tills vidare åstadkommas, den 17 derpå
följde oktober aflåtit skrivelser dels till direktören vid centralfängelset å
Norrmalm, med anmodan att öfver hvad Riksdagen sålunda anfört afgifva
yttrande och förslag, samt dels till direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen
i Stockholm.

I motiveringen till Riksdagens genom förberörda dess skrifvelse styrelsen
delgifna beslut, derigenom afslagits Eders Kongl. Majtts proposition
ej mindre, på sätt ofvan anförts, om upplåtelse af kronolägenheten Stenbrottet
för nya fängelsers uppförande, än äfven derom, att oinskränkt
egande- och dispositionsrätt till tomten n:o 17 i qvarteret Barnhuset finge
till förenämnda direktion upplåtas emot eu kontant ersättning af 597,500
kronor, hade Riksdagen yttrat, att det ur ekonomisk synpunkt skulle för
det allmänna vara fördelaktigt, om eu sådan förändring i afseende å de på
berörda tomt inom qvarteret Barnhuset förlagda fängvårdsanstalter kunde
åvägabringas, att den staten tillkommande rätt till denna välbelägna och
dyrbara tomt kunde till skäligt pris föryttras, men att den ersättning, som
erbjudits för ifrågavarande tomts öfverlåtande till allmänna barnhusinrättningen,
förefallit Riksdagen, med hänsyn till hvad under senaste tiotal af
år inom hufvudstaden betingats för jemförliga tomter, väl lågt, samt att
de olägenheter, som vore förenade med Stockholms länsfängelses förläggande
från dess nuvarande plats till den af Eders Kong]. Maj:t föreslagna,
på icke obetydligt afstånd från länsstyrelsens embetslokaler varande platsen,
synts Riksdagen vara af den afsevärda betydelse, att deri läge fullgiltigt
skäl för afslag å den ifrågasatta förflyttningen, hvad anginge länsfängelset,
hvars uppförande i omedelbar närhet intill öfriga föreslagna fängelsebyggnader
icke af någon nödvändighet påkallades

I anledning jemväl af hvad i denna motivering andragits, hade styrelsen
i sin ofvanberörda skrifvelse till direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen
anhållit, att direktionen snarast möjligt ville gifva styrelsen
till känna ej mindre huruvida direktionen icke skulle finna skäligt med
något ytterligare belopp, som i så fall borde af direktionen till storleken
uppgifvas, höja den ersättning af 597,500 kronor, som direktionen utfäst
sig att betala emot förvärfvandet af full egande- och dispositionsrätt till
hela det tomtområde i qvarteret Barnhuset, som nu af fångvården disponerades,
än ock hvilken godtgörelse direktionen funne sig kunna utgifva för

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

öfverlåtelsen till densamma af full egande- och dispositionsrätt till de af
fångvården nu disponerade områden inom qvarteret Barnhuset, om derifrån
undantoges det område, som upptoges af Stockholms länsfängelse.

Direktören vid centralfängelset å Norrmalm hade härefter den 25 januari
1893 till styrelsen afgifvit ett af honom i samråd med styrelsens
biträdande arkitekt uppgjordt, af ritningar åtföljdt förslag till hela nuvarande
centralfängelsets förändring till en tv ångsar betsan stalt med 148 nattceller
jemte nödiga arbetslokaler, för hvilken förändring kostnaden beräknats till
31,000 kronor, och hade från direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen
på förenämnda framställning ingått det svar, att direktionen, som
vid den utgång, ofvanberörda proposition till Riksdagen erhållit, ansåge sin
till styrelsen gjorda utfästelse angående tomten n:o 17 i qvarteret Barnhuset
"hafva förfallit, under nu rådande låga tomtpris, i hufvudstaden icke
vore villig afgifva något anbud för återförvärfvandet af dispositionsrätten till
vare sig hela den nämnda tomten eller del deraf.

Då emellertid styrelsen, vid det förhållande, att sistomförmälda förslag
till centralfängelsets förändring till tvångsarbetsanstalt med nattceller
endast i mindre mån synts uppfylla anspråken på eu tidsenlig tvångsarbetsanstalt,
och en anstalt enligt detta förslag måste blifva, allenast provisorisk
— detta så mycket hellre som det endast vore en tidsfråga, när
den af Eders Kongl. Maj:t den 17 oktober 1879 för denna del af Norrmalm
faststälda regleringsplan, enligt hvilken Vasagatan borde i rät linie
framdragas till Vallingatan, af Stockholms stadsfullmägtige beslötes skola
sättas i verket — hade styrelsen icke kunnat finna välbetänkt att, så länge
ännu icke alla utvägar blifvit anlitade att på ett mera tillfredsställande
sätt ordna denna fråga, hos Eders Kong]. Maj:t göra framställning om
nedläggandet af en så betydande kostnadssuinma som 31,000 kronor på
förändringar af Norrmalms centralfängelse.

Styrelsen hade derför, sedan beräkningar blifvit af dess biträdande
arkitekt gjorda öfver de kostnader, som skulle påkallas dels för ett fullt
tidsenligt anordnande af återstående gemensamhetsanstalter till anstalter
med nattceller och dels för åstadkommande af det större antal dagceller,
och dessa af rymligare beskaffenhet än de nu befintliga, derå i följd af
lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den
29 juli 1892 ett verkligt behof förefunnes, samt dessa kostnader ansetts
kunna beräknas till 350,000 kronor, uti skrifvelse den 23 januari 1893
understält direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen det förslag till
uppgörelse, att emot det fångvården till direktionen öfverläte all sin rätt
till hela det område i qvarteret Barnhuset, som nu af fångvården disponerades,
med undantag af den mark, som upptoges af Stockholms läns -

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

fängelse, direktionen till fångvården med full eganderätt afstode hela sistomförmälda
område och derjemte erlade eu kontant summa af 350,000
kronor, att till styrelsen betalas med en tredjedel inom utgången af det
år, då den mellan styrelsen och direktionen träffade öfverenskommelse
kunde varda af Eders Kong!. Maj:t stadfästad, och med återstående beloppet
under derpå följande två år med lika belopp under hvardera året.

A denna skrifvelse hade styrelsen ännu icke fått emottaga något
svar; men hade styrelsen inhemtat, att direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen
velat lemna Stockholms stadsfullmägtige tillfälle att yttra sig
i frågan, samt att underhandlingar mellan nämnda direktion och Stockholms
stads drätselnämnds första afdelning för närvarande i denna fråga
påginge.

Enligt hvad af fångvårdsstyrelsens anförda skrifvelse framgår, har
styrelsen låtit den af Riksdagen och revisorerna väckta frågan om afhjelpande
af bristerna vid tvångsarbetsanstalten å Norrmalm tills vidare hvila
i afvaktan på utgången af pågående underhandlingar angående reglerandet
af eganderätten till de af fångvården disponerade områdena inom det ofvannämnda
qvarteret Barnhuset. Men då det, efter Riksdagens förmenande,
torde vara tvifvel underkastadt, huruvida dessa underhandlingar under den
allra närmaste framtiden varda bragta till slut, har Riksdagen icke ansett
tillbörligt, att berörda fråga vidare undanskjutes, utan fastmera velat framhålla
nödvändigheten deraf, att missförhållandena inom nämnda arbetsanstalt
varda med det snaraste undanröjda.

I det af fängelsets direktör den 25 januari 1893 afgifna, af revisorerna
åberopade förslag till förändringar inom tvångsarbetsanstalten i syfte
att, till afhjelpande af de väsentligaste bristerna i anordningarna derstädes,
fångarne skulle förvaras åtskilda nattetid och arbetslagen skulle förminskas
in. m., af hvilket förslag Riksdagen jemväl tagit del, beräknas kostnaderna
för de erforderliga förändringarna inom anstalten uppgå till 31,000 kronor.
Till betäckande af dessa kostnader skulle, enligt hvad direktören i sitt
förslag vidare meddelat, tillgäng kunna beredas genom inflytande hyresmedel
från för fångvårdens behof ej erforderliga delar af ifrågavarande
område, hvilka medel afsetts för fängelsets underhåll, men i endast ringa
grad behöft dertill anlitas, så att de årligen lemnat öfverskott och vid
1893 års början visat eu behållning af 10,644 kronor 38 öre; antagande
direktören, att, derest kostnaden för det föreslagna arbetet från statsverket
förskötes, sådant förskott skulle kunna inom fyra eller fem år med berörda
hyresmedel återgäldas.

Utan att vilja ingå i närmare granskning af det omförmälda förslaget,
har Riksdagen dock, då detsamma synes kunna utföras utan att

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

6 •

särskild! statsanslag derför erfordras, och de afsedda anordningarna synas
kunna skyndsamt verkställas, ansett detta förslag böra i hufvudsakliga
delar läggas till grund för förändringarna vid ifrågavarande tvångsarbetsanstalt,
dervid Riksdagen dock velat framhålla, att, derest utsigt till eu
mera omfattande reform i sättet för omförmälda tvångsarbetsfångars förvaring
skulle för en ej allt för aflägsen framtid förefinnas, någon inskränkning
i de af fängelsedirektören föreslagna, arbetena möjligen skulle kunna
till minskning i kostnaderna åstadkommas.

Med anledning af hvad sålunda förekommit och under erinran att,
på sätt revisorerna jemväl framhållit, Riksdagen i skrifvelse den 20 maj
1892, i sammanhang med yttrande öfver framstä-ldt förslag om nya fängelsebyggnaders
uppförande, redan förut uttalat sig om den trängande nödvändigheten
af förbättring i förhållandena vid ifrågavarande fångvårdsanstalt,
får Riksdagen anhålla, att Eders Kong]. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
hvilka åtgärder i afseende å anordningarna inom tvångsarbetsanstalten å
Norrmalm må kunna vidtagas, på det att, så snart ske kan, de missförhållanden,
som nu derstädes förefinnas, må, intill dess en fullständig lösning
af ofvanberörda fråga vinnes, kunna åtminstone delvis varda afhulpna.

Arméförvaltningen.

Vid granskning af redovisningen öfver anslaget till landtförsvarsdepartementets
afdelning af Eders Kong], Majrts kansli och kommandoexpeditionen
hade revisorerna fäst sin uppmärksamhet dervid, att registratorn
i landtförsvarsdepartementet, utom sin å stat uppförda aflöning samt
ersättning för förordnande såsom byråchef under semester, under året uppburit
från anslaget till amanuenser, vikariatsersättningar, renskrifning m. in.
ett belopp af sammanlagdt 578 kronor 30 öre. (fol. 14 och 15). Och då
revisorerna funnit anmärkningsvärdt, att särskild! arfvode utöfver faststäld
lön blifvit från berörda anslag till en ordinarie tjensteman utbetaldt, hade
de ansett sig böra detta förhållande för Riksdagen anmäla.

I denna fråga har arméförvaltningen i ett till Eders Kong], Maj:t den
23 januari innevarande år afgifvet utlåtande anfört, att det, enligt arméförvaltningens
tanke, icke vore olämpligt eller orimligt, ännu mindre förbjudet
att tilldela eu ordinarie embetsman, för arbete, som ej hörde till hans
ordinarie tjenst, ersättning i form af arfvode. Behöfde emellertid arfvode
för dylikt extra arbete inom kansliexpeditionen utgå, borde det väl ock
lämpligast tagas af de för extra tjenstgöring inom sagda expedition å staten

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

anvisade medel, 10,800 kronor, »åt amanuenser, vikariatsersättningar, renskrifning
m. in.», hvilket, »m. in.» just enligt arméförvaltningens mening
innefattade bemyndigande till utbetalning derifrån af ersättning för annat
behöfligt extra arbete än det i titeln förut angifna. Nu hade ock, efter
hvad det ville synas, revisorerna i sjelfva verket icke bestridt vare sig
behöfligheten af särskild ersättning för det ifrågavarande extra arbetet, ej
heller denna ersättnings utgående från den anslagstitel, hvarifrån den blifvit
gulden, utan endast ansett sig böra påpeka, att den kommit en ordinarie
tjensteman till godo. Häremot kunde då erinras, att inom landtförsvarsdepartementet
nu omhandlade, i många afseenden magtpåliggande uppdrag,
som vore förenadt med eu ej obetydlig uppbörd, så långt man kunde
minnas tillbaka, och troligtvis alltid, ansetts böra anförtros endast åt en
ordinarie tjensteman, och ville arméförvaltningen uttrycka den åsigt och
förhoppning, att så äfven för framtiden måtte få förblifva.

Riksdagen får fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på hvad
revisorerna i detta afseende anmärkt för rättelses vinnande i angifvet syfte.

Lotsstyrelsen.

I den genom Eders Kongl. Maj:ts bref den 11 december 1891 faststälda
stat för lotsstyrelsen och lotsverket, att tillämpas under år 1892,
äro, enligt hvad revisorerna meddela, hithörande anslag — oberäknadt indelta
räntor — fördelade under tre hufvudrubriker, nemligen: a) aflöning,
b) underhåll och c) diverse anslag; omfattande hvar och en af dessa hufvudrubriker
ett flertal anslagstitlar med särskildt utförda belopp. Under
»aflöning» upptoges sålunda tio särskilda anslagstitlar; rubriken »underhåll»
omfattade dels »till kända behof» sex anslag, dels ock »till oförutsedda utgifter»
ett derför afsatt anslagsbelopp, och de till den tredje hufvudrubriken
hänförda diverse anslag utgjorde nio till antalet. I lotsstyrelsens hufvudbok
för året vore endast sistnämnda nio anslag hvart för sig redovisade å
särskilda konton. Beträffande de öfriga anslagen upptoge hufvudboken
deremot allenast ett konto för hvardera af de hufvudrubriker, till hvilka
de vore hänförda, och leinnade således icke upplysning om hvad af de
gjorda utbetalningarna belöpte sig å ett hvart af dessa anslag. Revisorerna,
som ansåge, att, för underlättande af räkenskapernas granskning, hufvudboken
borde vara sä anordnad, att kännedom om de särskilda anslagens
ställning deraf tydligen framginge, hade med anledning häraf velat uttala
såsom önskvärd!, att för framtiden hvart och ett anslag, som med utfördt

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

belopp upptoges i den för lotsstyrelsen och lotsverket gällande stat, blefve
å särskilt konto i hufvudboken redovisadt.

Uti häröfver afgifvet yttrande har lotsstyrelsen till en början anfört,
att Eders Kongl. Maj:t genom kungörelse den 12 december 1879 förordnat,
bland annat, att redovisning för förskott, som af embetsverk för bestridande
af löpande utgifter till underlydande utlemnas, skulle afslutas vid
medlet af sista månaden under räkenskapsåret samt före slutet deraf insändas
till vederbörande embetsverk, som förskottet utlemnat; men med
hänsyn till särskilda på lotsverkets organisation beroende förhållanden
måste förskott till högst betydliga belopp utlemnas till såväl fyringeniörer
som lotskaptener för bestridande af kostnaderna för sådana anskaffningar
samt nybyggnads- och underhållsarbeten, hvilkas ombesörjande lotsstyrelsen
uppdragit åt dessa sina underlydande, hvarförutom förskott till mindre
belopp lemnades till andra nödvändiga utgifter för lotsfördelningarnas behof.
Sålunda hade vid slutet af november månad år 1893 beloppet af
sålunda utlemnade förskott uppgått till 661,451 kronor 40 öre, för hvilka
medel visserligen verifikationshandlingar efter hand som de inkomme till
redogörarne aflemnades till styrelsen, men för hvilka slutlig redovisning
icke förr än inom årets utgång skulle afgifvas och alltså anordningar utfärdas.

1 afseende å dessa redovisningar, hvilka skulle till lotsstyrelsen ingifvas
å tid och sätt styrelsen bestämde, förekomme att en del verifikationshandlingar,
hvilka måste införväntas från platser, med hvilka stundom all
kommunikation vintertiden saknades, icke kunde bifogas de inom föreskrifven
tid öfverlemnade redovisningarna, utan först det följande året blifva
tillgängliga att biläggas räkenskaperna.

Under sådana förhållanden, och innan någon granskning af de olika
utgiftsposterna kunnat företagas, kunde det icke ifrågakomma att verkställa
utanordningar på specialtitlar eller vara möjligt att med visshet bedöma
de olika anslagens ställning vid räkenskapsårets utgång.

Arbetet med samtliga förskotts anordnande å vederbörliga hufvudrubriker,
som redan nu, i anseende till de få dagar, under hvilka detsamma
måste verkställas, vore svårt att medhinna, skulle, om den antydda
förändringen genomfördes, svårligen kunna afslutas inom räkenskapsåret,
enär anordningarnas antal under angifven förutsättning skulle mer än fördubblas,
och någon lättnad genom arbetsfördelning ej stode att vinna, enär
anordnandet måste anförtros åt en person.

Af hvad styrelsen sålunda anfört framginge, att svårigheter mötte
för kostnadernas ^anordnande å specialtitlar under räkenskapsåret. Men
under de första månaderna af det följande året vore lotsstyrelsen i tillfälle

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

att erhålla full kännedom om dessa titlars ställning vid det föregående
årets slut, och detta skedde genom aflönings- och underhållsanslagens fördelning
i den kassakontrollbok, som det ålåge styrelsen att låta föra.

Styrelsen ansåge också, att det af Riksdagens revisorer framstälda
önskningsmålet lättast och fullständigt skulle vinnas derigenom, att den
hos styrelsen förda kassakontrollboken vid anfordran under den pågående
granskningen stäldes till revisorernas förfogande, eller ock att en fördelning
af aflönings- och underhållsanslagen, på sätt den af Eders Kong].
Maj:t faststälda staten för lotsstyrelsen och lotsverket finnes uppstäld, bilades
de för året upprättade räkenskaperna.

Då Riksdagen, i likhet med hvad revisorerne framhållit, anser med
god ordning öfverensstämmande, att ifrågavarande räkenskaper varda så
fullständigade, att vid deras granskning kännedom kan vinnas om hvarje
särskildt anslags ställning, samt utaf de af lotsstyrelsen framstälda förslagen
till vinnande af detta mål det senare alternativet, eller biläggande!
vid räkenskaperna af en på den faststälda staten grundad fördelning af
anslagen, synes vara att föredraga, får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes meddela föreskrift derom, att en fördelning af aflönings- och
underhållsanslagen, uppstäld i enlighet med den af Eders Kongl. Maj:t för
lotsstyrelsen och lotsverket faststälda stat, må för framtiden varda bemälda
styrelses räkenskaper bilagd.

Jernvägsstyrelsen.

I anledning af att enligt jernvägsstyrelsens beslut den 26 juni 1890
under åren 1890—1892 å Malmö jern vägsstation uppförts en maskinbyggnad
för belysning med elektriskt ljus af bangården, banhallen och stationshuset
m. in., i hvilken byggnad derjemte inrymts lokaler för förråd, smörjare,
vagnmästare, vagnputsare, snickare, tapetserare och städerskor, och för
hvilken kostnaden beräknats till 82,806 kronor, samt att för detta byggnadsföretag
under nämnda år utgifvits tillsammans 131,640 kronor, hvilka
styrelsen låtit afföra bland banafdelningens utgifter såsom kostnad för förändringar
af byggnader och anläggningar, och då jernvägsstyrelsen årligen
hade att inkomma till Eders Kongl. Maj:t med framställning om aflåtande
till Riksdagen af proposition angående erforderliga anslag till nya byggnader
och anläggningar, hafva revisorerna anmärkt, att styrelsen, utan att
Eders Kong]. Maj:t och Riksdagen derom fattat beslut, låtit på eget beråd
utföra ett så vidtomfattande arbete som det omförmälda.

Bill. till Riksd. Prat. 1864. 1 Samt. I Afl. I Band. 16 flåft.

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

I utlåtande af den 13 januari innevarande år i anledning af revisorernas
anmärkningar vid jernvägsförvaltningen har styrelsen afgifvit yttrande
öfver revisorernas omförmälda anmärkning och dervid beträffande
först tillkomsten af den ifrågavarande byggnaden anfört, att, med de stora
utvidgningar, spårnätet å Malmö station tid efter annan undergått, och det
allt jemt ökade antalet af vagnvexlingar och tågrangeringar, som ständigt
måste utföras, såväl vid dagsljus som i mörker, behofvet att förbättra belysningen
å stationen visat sig allt mera trängande, och då detta ändamål
icke kunde vinnas medelst gasbelysning, hvilken, om än antalet belysningsapparater
högst betydligt tillökades och i följd deraf utgifterna för
deras skötsel och underhåll stegrades, ändå ej skulle kunna lemna ett tillfredsställande
resultat, utan det enda belysningssätt, som på eu gång gåfve
den erforderliga ljusstyrkan och vid de stora vidder och många lokaler,
som här borde upplysas, kunde med minsta kostnaden hållas vid magt,
vore det medelst elektriskt ljus, hade styrelsen besluta att i sammanlfang
med de omfattande arbeten, som vidtoges för den utvidgning af stationen
och nybyggnad af stationshuset, hvartill Riksdagen anvisat medel, äfven anläggning
af ett elektricitetsverk skulle företagas.

Då nu detta verk komme att ersätta den förut befintliga belysningsanordningen
och de lokaler, som inrymdes uti öfre våningen af maskinhuset,
förut funnos i byggnader, hvilka måste borttagas för att icke hindra
uppförandet af det nya stationshuset och dess banhall samt utläggningen
af de spår, som skulle dit framledas, hade styrelsen ansett sig befogad betrakta
anläggningen i fråga såsom hörande till »Förändringar af byggnader
och anläggningar», för hvilka, liksom för ombyggnad af hus, broar, trummor
in. in., utgifterna redovisades bland underhållsomkostnader, och ej såsom
nybyggnad, till hvilken anslag borde begäras af Riksdagen, och för hvilken
utgifterna, på grund af beviljadt anslag, påfördes jernvägens kapitalkonto.

Att ifrågavarande anläggning icke blifvit särskilt anmäld för Eders
Kongl. Maj:t, komme sig, enligt hvad styrelsen vidare meddelat, deraf, att,
sedan Eders Kongl. Maj:t för åren 1881 och 1882 icke fastställ omkostnadsstaten,
utan endast arfvodesstaten och, med anledning af styrelsens
vid framläggande af sitt förslag till arfvodes- och ornkostnadsstat för år
1883 gjorda hemställan, att Eders Kongl. Maj:t täcktes, om icke, som förut
varit öflig!, i detalj pröfva och fastställa de särskilda i förslaget upptagna
posterna, dock genom ett godkännande af de för de olika afdelningarna
beräknade summor och totalbeloppet utgifter fastställa som förslagsanslag
det belopp, hvaröfver styrelsen egde förfoga för drift och underhåll, Eders
Kongl. Maj:t den 22 december 1882 förklarat, att Eders Kongl. Maj:t, som

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

vore förvissad, att styrelsen läte sig angeläget vara att iakttaga all möjlig
sparsamhet i fråga om utgifter för upprätthållande af statens jernvägstra/fik,
så att de af styrelsen derför beräknade summor icke öfverskredes,
utan snarare besparingar derå gjordes, icke funne denna styrelsens framställning
till något särskild! uttalande föranleda, styrelsen saknat anledning
att, ingifva särskild! förslag till omkostnadsstat för de derpå följande
åren, ända till dess styrelsen genom kongl. bref den 2 juni 1893 förständigats
att ånyo årligen ingifva dylikt förslag.

Att det omförmälda kostnadsförslaget för anläggningen öfverskridits,
hade berott hufvudsakligen derpå, att anordningen för anskaffande af
vatten medelst sänkbrunn och rörledning från norra hamnkanalen blifvit
dyrare än som beräknats; att en murad skorsten uppförts i stället för
först afsedda plåtskorstenar; att betonreservoirer anordnats under ångpannorna
för att kunna tillgodogöra sig kondensatervattnet, och att en
öfre våning påbyggts och deri inrättats lokaler i stället för dem, som inrymts
uti de förut nämnda, för stationshusets och banhallens anläggning
borttagna husen.

Hvad jern vägsstyrelsen sålunda anfört synes Riksdagen icke i någon
mån förringa betydelsen af revisorernas i förevarande ämne framstälda anmärkning,
hvilken Riksdagen anser vara förtjent af särskild uppmärksamhet.
Att ett byggnadsarbete, hvilket, såsom det ifrågavarande, innefattat nyanläggning
af maskinhusbyggnad jemte tillböjande byggnader och inrättningar
för införande af elektrisk belysning vid en station, der förut gasbelysning
varit anordnad, samt derjemte utsträckts till beredande af ett antal lokaler
för skilda befattningsinnehafvare vid stationen, måste betraktas såsom ett
nybyggnadsföretag, anser Riksdagen ligga i öppen dag; och vid sådant förhållande
måste jernvägsstyrelsens åtgärd att afföra utgifterna för detta företag
bland underhållskostnader anses sakna giltig grund. Den betydliga
kostnad detta byggnadsföretag antagits kräfva och visserligen än ytterligare
kraft synes i och för sig hafva bort, mana styrelsen att före dess utförande
söka utverka vederbörligt tillstånd dertill; och de! har icke kunnat annat
än ådraga sig Riksdagens uppmärksamhet, att under det å ena sidan byggnader
och anläggningar vid jernvägstrafiken, hvilkas utförande endast betinga
jemförelsevis ringa belopp, föreläggas Riksdagens pröfning, ett företag
af den kostbara beskaffenhet som det förevarande, hvilket föranled! eu utgift
af 131,640 kronor, blifvit utfärd!, utan att Riksdagens mening derom förut
inhemtats.

På grund af hvad sålunda i detta ärende förekommit och till förekommande
för framtiden, att byggnadsfrågor af den omfattning som den
nu omförmälda undandragas Riksdagens pröfning, får Riksdagen anhålla, att

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

Eders Kongl. Maj:t, vid uppkommande frågor om till- eller ombyggnader
vid statens järnvägstrafik, Indika på grund af sin omfattning måste anses
komma att medföra större kostnader, täcktes före sådana frågors afgörande
underställa desamma Riksdagens pröfning.

I särskilda punkter hafva revisorerna afgifvit yttranden angående af
styrelsen för statens jernvägstrafik uppgjorda kontrakt dels med Vexiö—
Alfvesta jernvägsaktiebolag om trafikerandet af bolagets jernväg, dels med
Stockholm—Vesterås Bergslagens trafikaktiebolag angående samtrafik med
statsbanan vid Stockholms norra station och centralstationen samt dels med
Gefle—Dala jernvägsaktiebolag i fråga om gemensamt begagnande af Storviks
station.

Hvad först beträffar Vexla—Alfvesta jernväg, hafva revisorerna meddelat,
att enligt det med jernvägsaktiebolaget den 20 februari 1864 afslutade
kontrakt, hvarigenom staten på vissa vilkor åtagit sig trafikerandet af bolagets
jernväg, all trafik å bandelen Vexiö—Alfvesta besörjdes af statens
personal utan särskild ersättning, likasom ock bolaget egde att afgiftsfritt
begagna stationsbyggnaderna vid Alfvesta. Vidare finge statens jernvägsmateriel
af bolaget användas mot ersättning, som utgjorde för lokomotiv
4 kr. pr s. k. lokomotivmil (37,4 öre pr tågkilometer) och för vagnar 30
öre pr s. k. vagnmil (1,4 öre pr vagnkilometer).

I utlåtande den 4 november 1863 beträffande de föreslagna kontraktsbestämmelserna
hade styrelsen för statens jernvägstrafik framhållit, att som
förslaget, i hvad det afsåge beloppet af den ersättning, som af bolaget borde
erläggas, hvilade allenast på erfarenheten rörande statsbanans dåvarande
trafikförhållanden, modifikationer deri kunde varda önskvärda, eller berättigade
anspråk på förändringar å någondera sidan uppstå, hvadan också
revision af de föreslagna bestämmelserna tid efter annan borde blifva
nödig.

Likaledes hade i kongl. brefvet den 13 november 1863 uttalats, att, för
den händelse rörelsen å bandelen Vexiö—Alfvesta framdeles icke blefve af
staten besörjd, bolaget skulle vara pligtigt att i sådant fall på egen bekostnad
anskaffa erforderlig materiel genom inköp af behöfligt antal vagnar
och lokomotiv; och i det af Vexiö—Alfvesta-banans arbetsdirektion den 24
mars 1864 undertecknade, af Eders Kongl. Maj:t den 8 april samma år
godkända kontrakt om banans färdigbyggande föreskrifves, att, om eller när
trafiken å nämnda bana icke längre kunde eller finge besörjas på sätt i

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

först nämnda kontrakt vore medgifvet, bolaget skulle vara pligtig^ att på
egen bekostnad anskaffa nödig transport materiel.

I skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t den 5 juni 1877 hade trafikstyrelsen
hemstält, att de bolaget genom samma kontrakt förunnade förmåner
måtte med utgången af år 1882 upphöra, eller ock viss förhöjning
ske i den staten tillförsäkrade ersättning, men hade bolaget uti afgifven
förklaring anfört, att, då kontraktet vore från statens sida ouppsägbart,
trafikstyrelsens hemställan icke borde kunna föranleda till någon åtgärd.

Vid detta ärendes föredragning inför Eders Kongl. Maj:t i statsrådet
den 2 november 1883 hade Eders Kong]. Maj:t icke funnit sig böra för det
dåvarande vidtaga någon åtgärd i ärendet.

För att ådagalägga, att ifrågavarande kontrakt åtminstone numera
vore för staten förlustbringande, ansåge revisorerna emellertid sig allenast
behöfva erinra derom, att, enligt hvad jern\ ägsstyrelsen i skrifvelse till revisorerna
den 18 november 1893 upplyst, drift- och underhållskostnaden
för lokomotiv och vagnar å Vexiö—Alfvesta jernväg under år 1892 uppgått
till 16,707 kronor 73 öre, deraf bolaget emellertid, med stöd af bestämmelserna
i 1864 års kontrakt, ersatt allenast 15,548 kronor 52 öre. Härtill
komine, att kostnaderna för aflöningen å trafikafdelningen vid Alfvesta
station bestriddes utan något som helst bidrag från bolagets sida. En väsentlig
förändring i de vid afslutandet af ifrågavarande kontrakt rådande
förhållandena borde dessutom hafva inträdt derigenom, att, sedan jernvägen
mellan Vexiö och Karlskrona blifvit för trafik öppnad, expeditionerna vid
Alfvesta station betydligt ökats, utan att någon motsvarande direkt ersättning
härför lemnas.

I betraktande häraf och då revisorerna icke kunde föreställa sig, att,
på sätt bolaget velat göra gällande, staten skulle, tvärt emot de bestämda
uttalandena i motsatt rigtning, som i ämnet blifvit gjorda, hafva genom
ifrågavarande kontrakt fråntagits rätt att, då statens intresse sådant fordrar
och det, utan äfventyr för bolagets bestånd eller trafikens fortsatta upprätthållande,
kunde ske, förordna antingen om upphörande af Vexiö—Alfvestabanans
trafikerande med statens transportmateriel eller om en sådan revision
af de ursprungliga kontraktsbestämmelserna, som kunde finnas vara af de
förändrade förhållandena påkallad, hade revisorerna ansett, att åtgärder i
ena eller andra hänseendet borde af jernvägsstyrelsen vidtagas.

Vidkommande härefter Stockholm— Vester as— Bergslagens jernväg
hafva revisorerna anfört, att sedan genom kong], brefvet den 7 april 1876
denna jernvägs träffka.ktiebolag medgifvits rätt till samtrafik med statsbanan
vid Stockholms norra station och centralstationen, samt i sammanhang dermed
blifvit faststälda vissa vilkor för denna rättighets åtnjutande, den 1

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

juli 1879 emellan styrelsen för statens jernvägstrafik och nämnda bolags
direktion afslutits ett kontrakt angående upplåtande af lokaler och för expedition
af bolagets trafik vid berörda stationer att gälla från och med sistnämnda
dag, enligt hvilket kontrakt, på grund hvaraf resande samt resoch
ilgods till och från Stockholm—Vesterås—Bergslagens jernväg skulle, i
samma ordning och efter samma regler, som gälde för statsbanan, af statsbanans
personal emottagas och expedieras vid Stockholms centralstation i
dess för sådan trafik afsedda lokaler, holaget skulle såsom ersättning för de
af samtrafiken föranledda kostnader årligen till statens jernvägstrafik erlägga
17,000 kronor, hvarjemte stadgades, beträffande tiden för kontraktets giltighet,
att detsamma skulle upphöra att gälla två år efter det uppsägning
af endera kontrahenten skett, dock att uppsägning icke finge ske före utgången
af år 1880.

Vidare hade, enligt hvad revisorerna upplyst, kontraktet innehållit
uttrycklig bestämmelse derom, att den träffade öfverenskommelsen gälde
endast för tre bantåg dagligen i hvardera rigtningen och att afsändande
eller mottagande af flere bantåg, der sådant funnes erforderligt, icke finge
ske, förr än särskilt aftal derom blifvit träffadt. Revisorerna, som icke
velat ifrågasätta, att ej den staten i berörda kontrakt tillförsäkrade godtgörelse
måtte vid tiden för kontraktets upprättande och med hänsyn till
då rådande trafikförhållanden skäligen motsvarat de kostnader, som af den
i kontraktet medgifna samtrafik blifvit en följd, hade dock ansett uppenbart,
att så icke längre numera kunde vara förhållandet. Såsom ofvan
nämnts, hade beloppet af den staten tillkommande ersättning blifvit bestämdt
under förutsättning, att antalet tåg icke öfverstege tre i hvardera
rigtningen, men redan härutinnan hade en icke oväsentlig förändring inträd
t. Den för Stockholm—Vesterås—Bergslagens jernväg senast antagna
tidtabell, afsedd att gälla från och med den 1 oktober 1893, utvisade nemligen,
att persontrafiken från och till Stockholms centralstation numera
upprätthölles af fyra ordinarie bantåg i hvardera rigtningen. Härtill komme
dels å bandelen Stockholm—Sundbyberg sju ordinarie persontåg samt å
bandelen Stockholm—liiddersvik två blandade tåg, allt i hvardera rigtningen,
dels ock å bandelen Stockholms norra station—Vesterås två extra
godståg. Såvidt revisorerna hade sig bekant, vore denna tillökning i samtrafiken
kommen till stånd utan iakttagande af kontraktets föreskrift att
sådant finge ske allenast efter föregående aftal, hvars syfte måst vara att
bereda staten godtgörelse för de ökade kostnader, som eu dylik utvidgning
af samtrafiken ovilkorligen medförde.

Denna revisorernas uppfattning ansågo ''revisorerna vinna stöd jemväl
af eu jemförelse mellan den uppbörd, som tillfördes Stockholms central -

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

och norra station af statsbanan, af de trafikmedel, som för Stockholm—
V esterås—Bergslagens jernvägs räkning tillflöte samma stationer. Till belysning
i sådant hänseende hafva revisorerna anfört, att för mars månad
1893 totaluppbörden vid Stockholms centralstation utgjort 69,587 kronor;
deraf tillförts från Stockholm—Vesterås—Bergslagens jernväg 12,166 kronor
eder omkring 16 procent, att uppbörden för samma tid vid norra stationen
utgjort 128,000 kronor, deraf å bolagets godstrafik belöpt 16,450 kronor
eller omkring 12,5 procent; samt att för september månad 1893 motsvarande
siffror stält sig vid centralstationen resp. 86,669—11,394 samt vid
norra stationen resp. 80,511—10,520, allt jemt sålunda för Stockholm—
\ esteras—Bergslagens jernväg utvisande en betydlig andel i totaluppbörden.
1 1

1 Öl jemförelse med trafikförhållandena under samtrafikens tidigaste
skede hafva revisorerna efter inhemtade upplysningar meddelat, att under
mars och september månader år 1880 uppbörden vid norra stationen utgjort
under mars månad för statsbanan 71,374,13 och för Stockholm—
Vesterås—Bergslagens jernväg 9,488,20 samt under september månad resp.
45,667,49 och 5,027,98. ”

Sammanställas dessa siffror med ofvan angifna uppbördsbelopp framginge
enligt revisorernas mening, att den på Stockholm—Vesterås—Bergslagens
jernväg belöpande andel i trafikinkomsterna vid norra stationen
numera betydligt öfverstege den anpart i dessa inkomster, hvilken under
den första tiden af ifrågavarande kontrakts tillämpning belöpte sig på
samma jernväg; och att, hvad centralstationen anginge, förhållandena utvecklat
sig i enahanda retning, ansågo revisorerna på grund af vunna
upplysningar rörande trafikförhållandena år 1880 och år 1893 kunna med
visshet antagas.

Om man vidare beaktade, att, enligt hvad jernvägsstyrelsen meddelat,
trafikafdelningens utgifter för aflöningar år 1892, oberäknad! kostnaden för
telegrafexpeditionens ombesörjande, vid centralstationen och norra stationen
uppgått till sammanlagdt kronor 336,922, deraf belöpt å centralstationen
kronor 173,047 och å norra stationen kronor 163,875, framträdde ännu
mei behofvet af en sådan förhöjning i den staten tillkommande ersättningen,
att bolagets andel i utgifterna för samtrafiken bragtes i rimligt förhållande
till de fördelar, densamma för bolaget medförde. För eu sådan
förhöjning talade äfven en jemförelse med de belopp, enskilda hanor sinsemellan
betingat af hvarandra för gemensamt, begagnande af enderas stationer.
Dessa belopp stälde sig nemligen förhållandevis betydligt högre än
hvad för närvarande är emellan staten och Stockholm—Vesterås—Bergslagens
jernväg aftaladt.

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

I saknad af en fullständig utredning angående samtliga på frågan
inverkande omständigheter vore revisorerna icke i tillfälle att till siffran
uppgifva ett viss ersättningsbelopp såsom det i förevarande fall rätta; men
då, af ofvan anförda skäl, det nu gällande kontraktet måste anses vara för
staten ofördelaktigt, och jernvägsstyrelsen vid en ny, på noggrann utredning
grundad och vederbörandes pröfning understäld uppgörelse otvifvelaktigt
skulle kunna betinga staten vida förmånligare vilkor än de nu
öfverenskomna, hade revisorerna velat uttala önskvärdheten deraf, att nu
gällande kontrakt emellan staten och Stockholm—Vesterås—Bergslagens
trafikaktiebolag angående samtrafik vid Stockholms centralstation och norra
stationen måtte varda snarast möjligt af jernvägsstyrelsen uppsagdt.

Hvad slutligen angår Gefle— Dala jemväl./, omförmäla revisorerna,
att enligt ett emellan styrelsen för statens jernvägstrafik och direktionen
för nämnda jernväg afslutadt, från den 1 september 1875 gällande kontrakt
angående gemensamt begagnande af Storviks station, nämnda station,
med derå befintliga staten tillhöriga byggnader och anläggningar, blifvit
upplåten till begagnande af Gefle—Dala jernväg under vissa i samma kontrakt
närmare bestämda vilkor. -Jemlikt dessa vilkor ålåge det statens
jernvägstrafik att, med visst undantag, genom sin vid Storviks station anstälda
tjenstepersonal ombesörja alla trafikgöromål, som vid stationen
kunde förekomma i och för Gefle—Dala-banans såväl enskilda som gemensamt
med statsbanan derstädes bedrifna trafik, äfvensom att bekosta
vissa materialier samt underhållet af gemensamt begagnade inventarier.
Såsom bidrag till personalens vid nämnda station aflöning och till bestridande
af berörda underhållskostnad hade, enligt samma kontrakt, Gefle—
Dala jernvägsaktiebolag att till statens jernvägstrafik årligen betala 2,400
kronor.

Då emellertid, enligt hvad revisorerna inhemtat, trafiken mellan de
båda banorna numera tillväxt så betydligt, att exempelvis totaluppbörden
å trafik, som emellan de båda banorna förmedlats vid Storviks station
under räkenskapsåret 1 november 1891 — dl oktober 1892, uppgått till
nära 450,000 kronor, medan, å andra sidan, statens utgifter för trafikafdelningen
derstädes för samma tid belöpt sig till omkring 31,800 kronor, och
då sistberörda utgifter till icke obetydlig del föranledts af den trafikförmedling,
som vid Storviks station egde ruin, hade revisorerna funnit "den
staten för närvarande tillkommande ersättning för de af den gemensamma
trafiken föranledda kostnader böra skäligen förhöjas; hvadan revisorerna
uttalat önskvärdheten deraf, att jernvägsstyrelsen måtte genom uppsägning
af ifrågavarande kontrakt, hvilket enligt deri intagen bestämmelse upphörde
att gälla sex månader efter å endera sidan skedd uppsägning,

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

bereda staten tillfälle att vid eu ny, efter rådande trafikförhållanden afpassad
uppgörelse träffa ett för staten i förevarande afseende fördelaktigare
aftal.

Med anledning af hvad revisorerna i dessa ärenden anfört och meddelat
har jernvägsstyrelsen i sitt ofvan oinförmälda utlåtande till en början
förklarat, att önskvärdheten af en revision af de afgifter, de enskilda
jernvägarne erlade för skötseln af deras egen lokala trafik å den staten •
tillhöriga föreningsstationen, vore uppenbar. Vid jemförelse mellan de afgifter,
bolagen erlade, kunde ej förnekas, att till och med rätt betydande
ojemnheter kunde påvisas. Orsaken härtill insåges lätt. Dessa afgifter
hade bestämts samtidigt med den enskilda banans inledande på statsstationen,
då man ännu hade eu högst ofullständig kännedom om den blifvande
trafikens omfattning, och merendels hade då den enskilda banans
egare befunnit sig i en långt ifrån gynsam ekonomisk ställning; och då
det vore att befara, att banans egare, om de afgifter, som fordrades för
begagnandet af en gemensam station, af honom ansåges såsom för högt
pris för de förmåner, hvaraf han kornrne i åtnjutande, skulle anlägga en
särskild mindre station vid sidan af statens redan befintliga, hade, för att
förebygga olägenheterna för den blifvande trafiken af en sådan isolering,
afgiften bestämts till minsta möjliga belopp. Sedan dess hade vunnits
större erfarenhet om de kostnader, driften af en föreningsstation betingade,
och säkrare ledning för bedömandet af det omfång, hvari en hvar af de
tillslutande banorna toge arbetskrafter och anläggningar å stationen i anspråk;
och hade derför i de under de senare åren träffade överenskommelser
med nya banor ifrågavarande ersättningsbelopp satts ej obetydligt
högre än tillförene.

Styrelsen hade visserligen ännu icke tagit något definitivt steg till en
genomgående reform af dessa afgifter, emedan hon först velat afvakta eu
mera omfattande anslutning af enskilda jernvägar till den år 1882 påbörjade
samtrafiksföreningen och se, hvilken plats den derigenom möjliggjorda,
till förenkling af expeditionsgöromålen å föreningsstationerna ledande
samtrafiken intoge till lok
förening vuxit så, att samtrafik kunnat utsträckas till samtliga i direkt
eller medelbar spårförbindelse med statsbanorna stående enskilda banor,
med undantag endast af några få mindre banor af blott lokal betydelse.

Emellertid hade styrelsen efter tillgängliga data låtit verkställa beräkningar
öfver alla de faktorer, hon ansåge böra tagas i betraktande
vid fördelningen mellan vidkommande banor af bidragen till bestridande
af kostnaderna för eu föreningsstations skötsel och underhåll, och hade för
afsigt att, sedan dessa blifvit afslutade, hvilket kunde förväntas ega rum
Bih. till Riksd. Prof. 1864. 1 Sand. 1 Afd. I Band. 15 Häft. 3

Riksdagens Skrifvelse N:o 16.

under innevarande års lopp, framlägga inför Eders Kongl. Magt förslag till
gemensamma grunder för sådan slags fördelning.

I öfverensstämmelse med hvad styrelsen andragit rörande en allmän
reform af ersättningsbeloppen från de enskilda jernvägarne kunde styrelsen
icke hafva något att gensaga mot hvad revisorerna särskildt förordat i afseende
på kontrakten med Vexiö—Alfvesta, Stockholm—Vesterås—Bergs•
lagens och Gefle—Dala jernvägar. I fråga om den förstnämnda banan hade
revisorerna erinrat om den hemställan om kontraktsändring, som styrelsen
gjorde år 1877, och huru densamma enligt Eders Kongl. Maj:ts förklaring
af år 1883 icke ledde till någon Eders Kongl. Maj:ts åtgärd. Styrelsen
hade för sin del intet att erinra mot att få frågan ånyo bringad under
Eders Kongl. Maj:ts pröfning. Med anledning af hvad i revisionsberättelsen
anförts, att Stockholm—Vesterås—Berslagens bana tillstadts att utan
förhöjd ersättning få flera bantåg å centralstationen expedierade än hvad
kontraktet bestämde, vore styrelsen skyldig upplysa, att hon gjort detta
medgifvande, emedan tillkomsten af de nya tågen ej åsamkat staten någon
ökad utgift, sedan enligt vänlig öfverenskommelse banan erlagt en särskild
ersättning af 1,000 kronor årligen för expedierande af ett sent på aftonen
gående tåg till Sundbyberg. Vid bedömandet af denna banas ersättning
till staten finge man ej förbise, att banan stält till statsbanans förfogande
det område invid Stockholms norra station med spår, hvilket banan begagnat
till egen godsstation och genom hvars upplåtande stor lättnad beredts
för rörelsen inom statens bangård.

Uppsägningstiderna för öfverenskommelserna med de enskilda banorna
vore i allmänhet sex månader. Men emedan uppsägningstiden för
kontraktet med nu nämnda bana vore två år, skulle styrelsen vidtaga åtgärder
för att denna långa termin icke må hindra, att tillämpningen för
denna bana af de afsedda nya allmänna grunderna för afgiftsberäkningen
toge sin början vid samma tidpunkt som för öfriga banor.

I likhet med hvad revisorerna framhållit och jern vägsstyrelsen jemväl
vitsordat, anser Riksdagen, att ofvan omförmälda med Stockholm—
Vesterås—Bergslagens trafikaktiebolag och direktionen för Gefle—Dala jernväg
afslutade kontrakt böra, för betingande af fördelaktigare vilkor för
statsbanan, uppsägas; och synes jemväl skäl förefinnas, för att frågan om
förändring i kontraktsbestämmelserna angående statens trafikerande af
Vexiö—Alfvesta-jeimvägen varder ånyo bragt under Eders Kong]. Maj:ts
pröfning.

Riksdagen, som anser detta ämne vara af den betydelse, att Riksdagen
bör påkalla Eders Kongl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet derå, får

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

alltså anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke åtgärder höra vidtagas till revision af ofvan omförmälda emellan
styrelsen för statens jernvägstrafik samt Stockholm—Vesterås—Berslagens
trafikaktiebolag och direktionen för Gefle—Dala jernväg upprättade kontrakt,
äfvensom huruvida ej förenämnda emellan staten och Vexiö— Alfvesta
jernvägsaktiebolag afslutade öfverenskommelse må kunna underkastas förändring.

Kongl. hofstallets nybyggnad.

Med förmälan, att, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts bref den 13 december
1889, angående vissa i samband med utförande af en ny hofstall^y&ona<^
stående förhållanden, Eders Kongl. Maj:t tillagt professoren Ernst
Abraham Jacobson, i egenskap af byggnadschef för nämnda byggnadsarbete,
ett årligt arfvode af 5,000 kronor med rätt för Jacobson att till
arfvoden åt tillfälliga biträden under byggnadstiden årligen disponera ett
belopp af 1,000 kronor, hafva revisorerna, som af räkenskaperna för ifrågavarande
nybyggnad inhemta!, att sistnämnda belopp blifvit qvartalsvis
under år 1892 af öfverintendentsembetet utanordnadt och af professoren
Jacobson utqvitteradt, erinrat, att det syntes hafva bort af räkenskaperna
framgå, att dessa medel blifvit af tillfälliga biträden såsom ersättning för
deras arbete uppburna.

öfverintendentsembetet har i utlåtande öfver revisorernas omförmälda
framställning såsom eget yttrande åberopat en från professoren Jacobson
infordrad, utlåtandet bilagd förklaring, deri professoren Jacobson, under
erinran att i Eders Kongl.^Majtts ofvanberörda bref af den 13 december
1889 någon redovisningsskyldighet icke funnes föreskrifven, anfört, hurusom
det af den omständigheten, att genom sagda kongl. bref ett visst för
hvarje år bestämdt belopp anvisats, obestridligen syntes framgå, att ett
årligt anslag af 1,000 kronor verkligen blifvit under byggnadstiden stridt
till professoren Jacobsons disposition utan redovisningsskyldighet, helst,
derest en större eller mindre besparing å förevarande medel ifrågasatts och
redovisning förty af honom bort för dem lemnas, vid anvisandet af desamma
otvifvelaktigt skulle hafva tillika föreskrifvits, att anslagssumman
skulle utgå med »högst» 1,000 kronor.

Riksdagen, som, i enlighet med den af revisorerna uttalade uppfattning,
ansett uppenbart, att Jacobson varit skyldig redovisa för de medel,
som förutom honom tillerkänd! arfvode blifvit genom Eders Kongl. Maj:ts

Riksdagen* Skrifvelse N:o 76.

ofvan åberopade bref strida till hans disposition för arfvoden åt tillfälliga
biträden, har funnit den af Jacobson afgifna förklaringen i hög grad otillfredsställande.
Med afseende härå har Riksdagen, ehuru saken synes vara
af jemförelsevis ringa vigt, ansett densamma böra bringas till Eders Kongl.
Maj:ts kännedom för vinnande af den rättelse, som må befinnas af omständigheterna
föranledd, hvadan Riksdagen velat fästa Eders Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet på hvad revisorerna i förenämnda afseende anmärkt för
den åtgärd, Eders Kongl. Maj:t må finna förhållandena påkalla.

Flottans pensionskassa.

(f. d. amiralitetskrigsmanskassan).

Sedan Eders Kongl. Maj:t den 29 juli 1892 på begäran meddelat
dåvarande statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet, hvilken under
utöfvande af statsrådsembetet qvarstått såsom generallotsdirektör, afsked
från sistnämnda befattning, både, enligt hvad revisorerna framhålla, bemälde
embetsman, jemlikt ett af direktionen för flottans pensionskassa den
27 september samma år utfärdadt pensionsbref, från och med förutgångne
augusti månad tillagts pension från nämnda kassa till belopp af 3,000
kronor årligen; och då statsrådet och departementschefen den 16 december
1892 afgick jemväl från statsrådsembetet, hade han af Eders Kongl. Maj:t
förklarats berättigad att under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 8,000 kronor, att utgå från och med den
1 januari 1893.

Bemälda statsråd hade sålunda samtidigt åtnjutit såväl den med detta
embete förenade aflöning af 17,000 kronor för år som ock pension från
flottans pensionskassa efter 3,000 kronor årligen, och hade, efter afskedstagande!
såsom statsråd, tillförsäkrats pension ej blott från allmänna indragningsstaten
till det högsta belopp, som derifrån kunde såsom pension
utgå, än äfven från flottans pensionskassa till förut angifvet belopp. Då
nämnda kassas pensionsfond, hvarifrån sistberörda pension utginge, till
hufvudsaklig del underhölles genom bidrag af statsmedel, under revisionsåret
uppgående till 304,370 kronor 85 öre eller 80 procent af fondens
samtliga inkomster, och då de från fonden utdelade pensioner alltså väsentligen
härrörde från allmänna medel, hafva revisorerna funnit oegentlig!, att
dylik pension kunnat förenas med annan pension af allmänna medel eller
med aflönad anställning i statens tjenst; samt ansett det vara angeläget,
att genom bestämda föreskrifter i hithörande frågor för framtiden undvekes
uppkomsten af dylika abnorma pensionsförhållanden.

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

I häröfver afgifvet yttrande har direktionen öfver flottans pensionskassa
allenast anfört, att ofvannänmde embetsman, jernlikt § 2 inom. 2 af
kongl, kungörelsen angående särskildt faststälda grunder för pensioneringen
af embete- och tjensteman vid lotsstyrelsen in. fl. den 22 januari 1892,
vid afskedet från generallotsdirektörsembetet varit berättigad till den från
kassan utgående pensionen, enär han oafbrutet stått i tjenst vid lotsverket
och flottan i mer än 30 år och uppnått en ålder af 55 år samt i öfrigt
till kassan erlagt stadgad pensionsafgift från och med den 1 januari 1848
till och med den månad, i hvilken han erhållit afsked såsom generallotsdirektör.

Deremot och så länge bemälde embetsman åtnjöt aflöning å stat eller
sedan han tillerkänts, förutom pensionen från kassan, äfven pension från
andra allmänna medel, hade han icke varit berättigad till den fyllnadspension,
3,000 kronor, eller den pensionsförhöjning genom lotsverket, 200
kronor, hvaraf han i annat fall kommit i åtnjutande.

Med anledning af revisorernas ifrågavarande framställning får Riksdagen
till en början erinra, att direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning
med anledning af revisorernas uttalande i fråga om en samtidig
pensionering från både berörda pensionsinrättning och tullmedlen i ett
den 29 december 1893 till Eders Kongl. Maj:t afgifvet utlåtande anfört,
att direktionen, som delade revisorernas åsigt rörande önskvärdheten af
att en dylik dubbel pensionering ej vidare måtte ifrågakomma, gjort hemställan
hos civilstatens senast församlade fullmägtige om sådan ändring i
gällande bestämmelser för tjenstemäns pensionering från civilstatens pensionsinrättning,
att hvar och en, som åtnjöte honom författningsenligt tillkommande
pension af statsmedel, blefve utesluten från rätt att af inrättningen
undfå pension, samt att civilstatens fullmägtige, med bifall till
direktionens hemställan, hos Eders Kong]. Maj:t gjort framställning om i
berörda syfte affattad förändring i reglementet för civilstatens pensionsinrättning.

För egen del får Riksdagen tillägga, att Riksdagen, som i likhet
med revisorerna hyser den uppfattning, att det är oegentligt, att samma
person må kunna beredas dubbla pensioner af allmänna medel, och att
sådan pension må kunna förenas med aflönad anställning i statens tjenst,
jemväl biträder revisorernas åsigt om angelägenheten af att genom bestämda
föreskrifter i hithörande ämnen sådana missförhållanden som de af revisorerna
påpekade måtte för framtiden förebyggas.

I detta hänseende torde emellertid förändrade bestämmelser påkallas
så väl i afseende ä pensioneringeu från allmänna indraguingsstaten som

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

för de pensionsinrättningar, som erhålla bidrag af-allmänna medel. För
det sålunda åsyftade målets vinnande får Riksdagen anhålla, att Eders
Kongl. Maj:t, täcktes vidtaga åtgärder till förekommande för framtiden af
ej allenast att pension af allmänna medel må kunna förenas med anställning
i statens tjenst, utan äfven att embete- eller tjensteman må samtidigt
kunna uppbära full pension från allmänna indragningsstaten och pension
från pensionsinrättriing, som åtnjuter bidrag från statsverket, eller från
tvenne med statsmedel understödda pensionsanstalter.

_■ M! ■ liv» , ■! -r''i i Jr mull l.-m ''*>;:< J"<> Un

Stockholm den 7 maj 1894.

Med undersåtlig vördnad.

i '' M ’ 1 '' ; '' >4! JiJO ''* '' r 1

[■fJ | ,. ,, - : ••

M : <[ \ ->‘ - i »IV !■"■ •'''' '' ! 1 :1 * > i • ‘

Stockholm 1894. Kung!. Boktryckeriet. Tv A. Norstedt & Söner.