Riksdagens Skrifvelse N:o 62 (Riksdagsskrivelse 1891:62)

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

N:o 62.

,-Å-A »n-.lflu i-, r:n.;. L-nd .) rn''- ,

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 maj 1891.

— — — — Andra Kammaren den 11 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af Kongl. Maj:ts
''proposition med förslag till sjölag, lag, innefattande vissa
bestämmelser angående sjöfynd, lag angående ändring af
2, 5 och 7 §§ 17 kap. handelsbalken, lag angående ändring
af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ utsökning slag en
samt lag angående ändring af 13, Öl, 34 och 90 §§
konkurslagen. ,

‘iW.nn ''rf*;!; <:«i. ? »M’i< Vo •>,; * i* ?<>],*[ : bil !>*? vA

(Särskilda utskottets N:o 1 utlåtande N:o /.)

Till Konungen.

Genom proposition deri 23 sistlidne januari har Eders Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att antaga propositionen bifogade förslag till

l:o. Sjölag;

2:o. Lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd;

3:o. Lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. handelsbalken;

4:o. Lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§
utsökningslagen; och

5:o. Lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ konkurslagen.

Riksdagen, som ansett förslaget till sjölag i allt hufVudsakligt höra
godkännas och ej funnit anledning till anmärkning mot de öfriga lagförBih.
till Riksd. Prot. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Käft. (N:is 62, 63.) 1

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

slagen, får härmed redogöra för de ändringar, hvilka Riksdagen ansett höra
vidtagas i förstnämnda lagförslag.

4 §•

I privaträttsligt afseende bär stadgandet om bestämd hemort för fartyg
betydelse endast derutinnan, att jemlikt 48 § andra stycket i Eders
Kongl. Maj:ts förslag, befälhafvaren i fartygets hemort icke eger att utan
särskildt bemyndigande ingå annat aftal för redarnes räkning, än angående
besättningens förhyrande. Redares underlåtenhet att göra den i förevarande
4 §, första stycket, föreskrifna anmälan medför således icke annan privaträttslig
verkan, än att befälhafvarens befogenhet vidgas. Visserligen vore
det önskligt, att lagen innehölle ett supplerande stadgande i frågan, hvilken
ort skall anses vara fartygets hemort, för den händelse redaren underlåtit
att derom meddela bestämmelse; men ett sådant supplerande stadgande
torde icke kunna afse annat fall ån det, att fartyget tillhör en redare. I
detta fall kan, såsom i förslaget skett, lämpligen stadgas, att egarens hemort
skall anses vara fartygets hemort. Hvad åter angår det fall, att fartyget
tillhör ett s. k. partrederi; så emedan, ehuru i 10 § första stycket sägs,
att för sådant rederi skall utses eu hufvudredare, rederiet likväl kan underlåta
sådant, om det vill utsätta sig för den processuella påföljd för underlåtenheten,
som stadgas i åberopade 10 § andra stycke; torde öfriga supplerande
bestämmelser i 4 § andra stycket icke innebära någon garanti för,
att fartygs hemort alltid skall kunna med ledning af samma bestämmelser
utletas. Särskildt låter det sig icke göra, i händelse flere partredare ega
de större, men sig emellan lika delar af fartyget; ty ingen finnes, hvilken
det i denna händelse tillkommer att bestämma, hvilkenderas hemvist skall
räknas för fartyget hemort. På grund af hvad sålunda anförts har Riksdagen
vidtagit sådan ändring af 4 § andra stycket, som lagtexten utvisar.

8 §•

Utan att åsyfta någon ändring i sak, har Riksdagen antagit en ändrad
affattning af denna §:s första stycke, som mera närmar sig den norskdanska
lagtexten.

13 §.

Då det icke synes erforderligt att i lagen uttala hufvudredarens i
sakens natur grundade ställning såsom medredarnes syssloman, men å andra
sidan allmänna lagens stadgande!! om syssloman möjligen torde vid tilllämpning
å förhållandet inom rederiet i någon mån modifieras genom sjölagens
bestämmelser, har Riksdagen ansett §:ns första punkt böra uteslutas.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Ehuru befälhafvare^ antagande eller avskedande är en åtgärd af så
framstående vigt, att hufvudredaren enligt sakens natur bör, så vidt ske
kan, derom inhemta sina med redares mening, kan det dock inträffa, att
beslut om nämnda åtgärd icke utan att rederiets bästa sättes på spel kan
uppskjutas. Det har derföre icke ansetts lämpligt att bland de angelägenheter,
rörande hvilka medredame företrädesvis böra höras, särskildt framhålla
befälhafvares antagande eller avskedande.

20 §.

De skäl, den af Eders Kong!. Maj:t den 8 september 1882 tillsatta,
komité i sitt den 22 februari 1887 afgiftia betänkande (mot. sid. 29) anfört
för upphäfvande af den i 9 och 10 §§ sjölagen medredare tillerkända förköps-
och lösningsrätt, sakna visserligen icke giltighet. Men betydelsen af
denna rätt gör sig företrädesvis gällande inom smärre rederier, hvilka ofta
bildas helt och hållet på grundval af de i sjölagen gifna regler utan något
skriftligt kontrakt; det är derföre för dem svårare och förenad!, med mera
omgång att genom särskildt aftal stadga dylik lösningsrätt, med de närmare
detaljbestämmelser, som dervid fordras, än för de större rederierna, der
lösningsrätten icke passar, att genom ett kortfattadt förbehåll i bolagsordningen
utesluta tillämpningen af en i lag stadgad lösningsrätt. Med
hänsyn härtill har Riksdagen ansett lösningsrätten böra bibehållas; hvaremot
den i 9 § sjölagen stadgade hembudskyldighet synts vara utan synnerlig
betydelse och derför icke böra i förslaget upptagas. -— De af Riksdagen
härom beslutade bestämmelser afvika från sjölagens endast derutinnan,
att den tid, inom hvilken lösningsanspråk skall göras gällande, bestämts
till fjorton i stället för tre dagar från det försäljningen blef medredare
kunnig, samt att icke allenast köpare utan äfven säljare är pligtig att,
edfästa köpevilkoren.

21 §.

Då i första styckets första punkt talas om »lott i fartyget», har det
i samma styckes andra punkt förekommande ordet »skeppslotten» blifvit
utbytt mot ''»lotteri i fartyget».

22 och 23 §§.

Lagförslaget utgår från den fullkomligt rigtiga uppfattning af rederi,
att dess sammanhållande enhet är ett fartyg, och att följaktligen ett, »rederi»,
som eger två eller flere fartyg, i sjelfva, verket är att anse såsom två eller
flere rederier med samma delegare. En författare i sjörätten uttrycker

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

nämnda uppfattning sålunda: »Till vaturen af ett partrederi hör, att hvarje
fartyg bildar underlag för ett särskilt bolagsförhållande''». Från denna
synpunkt äro bestämmelserna i 9, 17 och 18 §§ affattade. Härmed öfverensstämmer
ock, att förslaget icke någonstädes uttryckligen reglerar redares
rätt att besluta fartygets försäljning, hvilken blott i 23 § omtalas såsom
en direkt följd af beslut om rederiets upplösning. Men med ordet rederi
skulle äfven kunna betecknas eu förening af personer, som gemensamt
reda i flere fartyg. Denna för lagförslaget främmande beteckning kunde
lätt framkalla det missförstånd, att delegarne i en dylik förening kunde
med enkel röstöfvervigt (12 §) besluta att sälja ett af »rederiets» fartyg;
likasom å andra sidan den i 22 § förekommande bestämmelse, att rederiet
på yrkande af delegare skall upplösas, om, när fartyget befinner sig inom
riket, rederiets gäld finnes öfverstiga dess tillgångar, kunde missförstås
derhän, att, om ett fartyg gått illa, hela »rederiet» skulle upplösas och alla
dess fartyg försäljas. För att förebygga en dylik missuppfattning har
Riksdagen ansett sig böra redan i 22 § första stycket utmärka, att fartygets
försäljning icke kan beslutas, med mindre redare, hvilka tillsammans
ega mer än hälften i fartyget, i beslutet deltaga, och att sådant beslut har
till omedelbar följd det särskilda bolagsförhållandets upplösning. I följd
häraf har 23 § bort inskränkas till att innehålla bestämmelse om det sätt,
hvarpå, vid rederis upplösning, fartygets försäljning, der ej redarne annorledes
åsämjer, skall försiggå. Hvad åter angår enskild redares rätt att i
visst fall påyrka rederiets upplösning, när rederiets gäld befinnes öfverstiga
dess tillgångar, har man ansett bestämmelsen derom saklöst kunna utgå,
helst som, derest verkligen under den gifna förutsättningen majoriteten
skulle vilja tvinga eu delegare att fortsätta affären, en rigtig tillämpning
af §:ns tredje punkt torde gifva honom erforderligt skydd.

26 §.

I syfte att angifva, att anspråken på utrustningens beskaffenhet icke
må ställas högre, än att fartyget skall vara, i förhållande till sitt ändamål
och användningssätt behörigen utrustadt, har Riksdagen vidtagit en jemkning
af uttryckssättet i §:ns första punkt.

37 §.

Då det kan möta svårighet för befälhäfvaren att med full noggrannhet
uppgifva barlastens vigt, har man ansett uppgift å ungefärliga vigten
göra tillfyllest. 1 inom. 3 har Riksdagen ansett böra tilläggas, att befälhafvaren,
när han tinner nödigt nedsätta besättningens kost, skall vara

Riksdagens Skrifvelse N:o 62. 5

skyldig att för erforderlig kontroll anteckna jemväl anledningen till denna
åtgärd.

39 §.

De i dagboken gjorda anteckningar kunna, synnerligen om fartyget
fortfar att gå i samma trade, innefatta eu mängd för redare och befälhafvare
värdefulla erfarenhetsrön, som skulle komma fartyget till godo vid
framtida resor. Genom åläggande för redaren att inlemna den fullskrifna
dagboken till sjömanshuset skulle man emellertid betaga honom tillfälle att
draga nytta af densamma. För andra sakegare torde kännedom om dess
innehåll jemförelsevis sällan blifva erforderlig i andra fall, än då den blifvit
företedd vid sjöförklaring, och det kan derför ej anses synnerligen magtpåliggande
att för deras skull föreskrifva dagböckers förvarande å sjömanshuset,
allra minst om deraf, att dessa enskilda handlingar, till hvilka
obehöriga icke böra ega tillgång, på föreslaget sätt sattes under allmän
vård, skulle följa, att, såsom inom högsta domstolen yttrats, det skulle stå
eu hvar fritt att af dem taga kännedom. Härtill kommer, att sjömanshusombudsmännens
redan nu ganska betungande göromål skulle komma
att i högst väsentlig grad ökas utan motsvarande nytta; hvarjemte ovisst
torde vara, huruvida alla sjömanshus förfoga öfver så stort arkivutrymme,
att dagböckerna kunna der förvaras så lång tid, som må finnas erforderlig.
Af nu anförda skäl har Riksdagen ansett §:ns stadgande böra bringas till
öfverensstämmelse med de norska och danska lagförslagen, och således
ersättas med föreskrifter dels om rätt för sakegare att erhålla kännedom
om dagbokens innehåll och att deraf taga skriftligt utdrag och dels om
skyldighet för redaren att under viss tid förvara dagboken.

40 §.

Enligt förslaget skulle det åligga befälhafvaren att, om, medan fartyget.
ligger i hamn, der sjöförklaring kan ega. rum, sådan olycka, inträffar
eller skada upptäckes, som §:ns första stycke omförmäler, inom utgången
af nästa dag anmäla sig till sjöförklarings afgifvande. Detta rådrum har
synts Riksdagen väl kort och derför utsträckts till tre dagar, den dagen
oräknad, då olyckan inträffade eller skadan skedde.

41 §.

För att tydligare utmärka, att befälhafvaren, äfven om fartyget finnes
utom stads område, eger rätt att hos magistraten i närmaste stad begära

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

förordnande af besigtningsman, har Riksdagen infört ett tillägg härom i
§:ns tredje stycke.

44 §.

I Eders Kongl. Maj:ts förslag har bibehållits den i 68 § sjölagen
befälhafvare!) medgifna rätt att tilldela- minderårig kroppsaga. Då emellertid
hos oss likasom annanstädes inom lagstiftningen allt mera gjort sig
gällande sträfvan att afskaffa kroppsstraffen, har Riksdagen efter tyska lagens
föredöme (Seemanns-ordrnmg af 1872, § 79), ansett all användning af
kroppsaga böra förbjudas. Allt emellanåt tränga till offentligheten upprörande
meddelanden om kroppslig misshandel, som ombord från befälhafvarens
sida eller med hans vetskap vederfarits unge sjömän; och svårigheten
att — ofta långt efter det bestraffningen skedde — utröna, huruvida
befälhafvaren hållit sig inom eller öfverskrida det tillåtnas gräns, synes
utgöra en maning att undanrödja hvarje förevändning för missbruk. Visserligen
medgifver legostadgan husbonde rätt att med »måttlig husaga» tillrättavisa
minderårigt tjenstehjon. Men det bör beaktas, att befälhafvarens
straffmagt kan under lång tid undandraga sig all verksam kontroll; det
kan lätt hända-, att den yngling, som för en längre resa blifvit satt under
hans befäl, i månader, ja år värnlös utsättes för hans Övergrepp. Deremot
lära- vä-1 omständigheterna i land jemförelsevis sällan vara sådana, att ett
tjenstehjon, som upprepade gånger misshandlas af sin husbonde, icke kan
finna verksamt skydd.

Att befälhafvaren icke genom kroppsagans fullständiga afskaffande
går miste om sin oumbärliga rätt att medelst tvång skaffa sig lydnad af
sjömannen — äldre eller yngre —, inhemtas af 101 §.

I fråga, om befälhafvare^ rätt att ålägga- besättningen söndagsarbete
bär Riksdagen, i öfverensstämmelse med hvad jemväl inom högsta, domstolen
yttrats (rörande 46 § i komiténs förslag), ansett den allmännare affattningen
i BO § sjölagen vara att föredraga framför Eders Kongl. Maj:ts
förslag.

46 §.

I sista, punkten har ordet- »återkomsten» ansetts böra utbytas mot
»ankomsten», såsom bättre passande för de olika fall, Indika kunna förekomma.

59 §.

I förtydligande syfte och för att i öfverensstämmelse med 40 § sjölagen
angifva graden af den omsorg, man fordrar af befälhafvaren, har
Riksdagen antagit en något förändrad affattning. I afseende derå vill Riks -

Riksdagens Skrifvelse JV:o 62.

dagen erinra, att uttrycket »god sjöman» .förekommer jemväl i förslagets
291 §, som stadgar straff för befälhafvare, hvilken, när fartyget är stad!
i fara, öfvergifver detsamma utan att iakttaga hvad honom såsom god sjöman
åligger.

Öl §.

Ehuru de skal, Indika anförts och åberopats för det i §:ns andra
stycke föreslagna stadgande, från principal synpunkt betraktade, måste erkännas
icke sakna giltighet, synes dock samma stadgande, såsom icke af
verkligt behof påkalladt och möjligen egnadt att föranleda förvecklingar,
kunna utgå. Det torde ytterligt sällan komma att inträffa, att eu befälhafvare,
hvars förhållande till redaren är sådant, att hans plötsliga entledigande
kan ifrågakomma, på förutsatt sätt personligen träder emellan.
Genom att på sin kredit anskaffa för resan nödiga medel, i stället för att
anlita de i 49 och 54 §§ anvisade utvägar kan lian, i händelse resan går
olyckligt, ställa, redaren i det obehagliga valet mellan att antingen låta
befälhafvare!! bära förlusten eller oock sjelf med andra tillgångar än sjöförmögenheten
ersätta densamma. A andra sidan kan stadgandet obehörigen
försvåra och fördröja aflägsnande!, af en befälhafvare, som visat sig
ovärdig sin redares förtroende och som derför bör utan dröjsmål entledigas.
I händelse befälhafvare!! genom den förpligtelse, han åberopar såsom stöd
för sin rätt att få behålla befälet, i sjelfva verket öfverskridit sin befogenhet,
kan han, innan det lyckas redaren att konstatera sådant, hinna tillfoga
denne oersättlig förlust.

62 §.

Om fartyget, när befälhafvarens rätt att utomlands lemna tj ensten
inträder, befinner sig å eu ort, hvarifrån frakt icke kan erhållas, bör denna,
tillfälliga, omständighet icke tvinga rederiet att antingen låta fartyget gå
hem i barlast eller ock anskaffa ny befälhafvare. Befäl hafva ren bör kunna
nöjas med, att fartyget anträder resa. hemåt, äfven om last skall intagas
och utlossas någonstädes under hemvägen. Riksdagen har derför ansett det,
höra stadgas, att, om rederiet, när befälhafvare!! uppsäger tjensten, ger
order, att fartyget skall vånda hem, befälhafvare!! skall vara skyldig att
qvarstanna, i tjensten, äfven om lasten för hemresan ej skall intagas just å
den ort, der han eljest egt lemna tjensten, utan i annan hamn, om blott
denna är belägen i fartygets väg mot hemlandet.

64 §.

Då, på sätt, sjölagskomitén (mot. till 90 §) erinrat, någon sträng rättsgrund
icke kan åberopas för redarens pligt att bekosta sjuk befälhafvare»

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

eller sjömans vård, och då särskild! ej något giltigt skäl lär kunna anföras,
hvarföre denna skyldighet skulle åligga redaren i vidsträcktare män, när
sjukdomsfallet inträffar utomlands, än när behof af sjukvård ifrågakommer
i hemlandet, anse]- Riksdagen, att, här likasom i 90 §, den tid, under
hvilken redaren är pligtig att bekosta sjukvård, bör för hvarje fall inskränkas
till fyra veckor.

83 §.

Enligt 70 § sjölagen är den tid, under hvilken tjensteaftalet, derest
ej annan öfverenskommelse träffats, förblifver gällande, bestämd till tre år
för den händelse, att sjömannen varit till sjös på resa bortom Kap Horn
eller Goda Hoppsudden. Att nu, på samma gång man betager redaren rätt
att genom öfverenskommelse betinga längre tjenstetid, förkorta den lagbestämda
tiden till två år äfven för dylika längre resor, har Riksdagen
icke ansett tillrådligt, helst som det lätt kan inträffa, att en resa till aflägsnare
farvatten icke, derest rederiets intresse skall behörigen tillgodoses,
kan medhinnas på två år. Riksdagen har derför i fråga om tjenstetidens
längd upptagit sjölagens nyss berörda stadgande.

Öfriga af Riksdagen vidtagna ändringar i §:n afse att i detta hänseende
genomföra likställighet mellan befälhafvare och besättning, i det
Riksdagen här upptagit hvad 62 § för enahanda fall stadga,!*, med den af
Riksdagen i samma § vidtagna jemkning.

87 §.

I regeln torde den begäran om besigtning, hvarom §:n talar, kunna
och böra, framställas, innan intagen last försvårar besigtningen. Framstå,Res
sådan begäran senare, kunna, såsom äfven komitén (mot. sid. 70) framhållit,
de genom en obehörig klagan rederiet tillskyndade kostnader och förluster
stiga till betydliga belopp; och med möjligheten blir äfven frestelsen för
manskapet större att, kanske blott genom hot om påkallande af besigtning,
tillskansa sig fördela!*. Riksdagen har derför för detta fall ansett, att eu
ytterligare garanti — utöfver hvad Eders Kongl. Maj:ts förslag innehåller
— mot missbruk från besättningens sida är nödig, samt i sådant syfte infört
det, stadgande, att begäran om besigtning, som framställes först efter
det last intagits, skall, för att förtjena afseende, biträdas af en styrman eller
en maskinist.

90 §.

I fråga om den ändring, Riksdagen i denna § vidtagit, åberopar Riksdagen
hvad som anförts vid 64 §.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62. 9

114, 116 och 118 §§.

Enligt 116 § i Eders Kongl. Maj:ts förslag skall fartyget, der ej viss
lastningsplats aftalats, förläggas till vanlig lastningsplats i hamnen; och
komiténs motiv (sid. 90) gifva vid handen, att härmed åsyftas plats, der
sådant gods, som certepartiet afser, vanligen inlastas. En dylik bestämmelse
skalle, enligt Riksdagens åsigt, å bortfraktaren lägga en skyldighet, som
han icke enligt nu gällande lag har och som icke skäligen synes böra åligga
honom. Han bör ansvara för godsets afhemtande från den hamn, der han
förbundit sig mottaga detsamma, men — såsom det (i fråga om lossning)
heter i norsk Solov § 62 — »inom den hamn, der lasten skall lemnas, är
befälhafvaren icke pligtig att framföra godset längre, än fartyget kan flyta.»

Riksdagen har derföre antagit en sådan affattning af 116 § 2 st., att
bortfraktarens skyldighet att annanstädes än vid fartygets sida mottaga
godset inskränkes till de fall, att fartyget till följd af sitt djupgående antingen
icke kan inkomma i den aftalade hamnen eller icke kan komma
fram till särskildt aftalad plats i hamnen.

Men vidare har Riksdagen ansett bestämmelserna böra så affattas, att
de blifva tillämpliga endast såvida viss hamn eller vissa hamnar angifvas i
befraktningsaftalet, men deremot icke, när befraktaren i certepartiet betingat
sig rätt att framdeles bestämma den hamn, der lasten skall intagas, och
sålunda öfvertagit den bortfraktaren eljest åliggande skyldighet att undersöka,
om fartygets beskaffenhet tillåter dess ingående i den hamn, befraktaren
väljer.

Den af Riksdagen antagna ändrade affattning af 116 § nödvändiggör
ändringar jemväl i 114 och 118 §§.

Enligt 77 § sjölagen eger befraktaren rätt att fordra, att fartyget på
bortfraktarens bekostnad förlägges till lastningsplats, som befraktaren anvisar.
Denna befraktarens rätt har i förslagets 114 § gjorts beroende deraf,
att anvisningen gifves, innan fartyget ännu hunnit förläggas till »vanlig
lastningsplats». Då denna, bestämmelse icke är förenlig med 116 § 2 st.,
sådant det af Riksdagen affåttats, och då man naturligtvis icke kan fordra.,
att anvisningen skall gifvas, innan fartyget inkommit i hamnen, har Riksdagen
ansett befraktaren i stället, böra åläggas att lemna anvisningen, så
snart befälhafvaren det begär. Efterkommer han ej befälhafvarens anmaning,
är han sin anvisningsrätt förlustig.

Enligt 118 § i Eders Kongl. Maj:ts förslag skulle lastningstiden räknas
från och med nästa helgfria dag, efter det fartyget är färdigt att ä
behörig lastningsplats mottaga last och befälhafvaren derom underrättat aflastare^
underrättelsen skulle alltså ej kunna med laga verkan meddelas
förr, än fartyget befunne sig å lastningsplatsen. Då, enligt den lydelse,
Bill. till Riksd. Prot. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Höft. 2

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Riksdagen gifvit åt 114 och 116 §§, man — frånsedt det undantagsfall,
att viss plats i hamnen aftalats — ej kan tala om »behörig lastningsplats»,
med mindre sådan af befraktaren anvisats, och då vidare enligt 114 § befä.lhafvaren
har rätt men ej pligt att tidigare än i och genom den underrättelse
till befraktaren, som föreskrifves i 118 §, begära, dylik anvisning,
har sistnämnda § bort ändras derhän, att, hvar helst i hamnen fartyget än
befinner sig, underrättelsen kan lemnas, om blott fartyget i öfrigt är färdigt
att intaga last, men att å andra sidan lastningstiden ej börjar löpa förr än
från och med nästa helgfria dag efter det fartyget, blifvit förlagdt till vederbörlig
lastningsplats.

I fråga om lossning har Riksdagen vidtagit motsvarande ändringar i
135 och 136 §§.

125 §.

Då lydelsen af §:ns andra stycke möjligen kunde missförstås så, att.
hvarje äfven det. minsta dröjsmål å befälhafvarens sida gåfve bortfraktaren
rätt att hafva aftalet, har Riksdagen antagit en affattning, som i närmare
anslutning till de norska och danska lagförslagen angifver, att. befraktarens
rätt att hafva kontraktet må enligt, allmänna rättsregler bedömas efter omständigheterna
i hvarje särskilt, fall.

126 §.

De af Riksdagen vidtagna ändringar åsyfta att tydliggöra, att endast
i det fall, då befraktningsaftal, som häfves, angår allenast, en resa till viss
ort och omedelbar återresa derifrån, fautefrakten utgår med half frakt för
hvardera resan, men att deremot, om aftalet angår flera dylika resor, half
frakt skall erläggas blott för första utresan men fjerdedel frakt för första
återresan likasom för en hvar af de öfriga resorna..

. i: i; Hi] . ;h</t i !''C .!.••"• U1H f! i .- i .:.|M .-•./.!■ ; ,-Jf! Oi-i / O .;

135 och 136 §§.

I fråga om de af Riksdagen vidtagna ändringar i dessa §§ hänvisas
till hvad här ofvan anförts rörande 114, 116 och 118 §§.

140 §.

För att tydligen utmärka, att befälhafvaren, i och med det han förfar
på det i §:n föreskrifna sätt, är fri från vidare ansvarighet för godset,
har man, i öfverensstämmelse med hvad 115 § sjölagen stadgar, ansett det
böra uttryckligen angifvas, att uppläggningen sker för lastegarens räkning.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

156 §.

Af skäl, som anförts vid 140 §, hafva i §:ns första stycke inskjutits
orden »för vederbörande lasteinottagares räkning».

165 §.

Riksdagen har vidtagit några smärre ändringar i redaktionen af §:ns
andra punkt i syfte att gifva ett tydligare uttryck åt den grundsats, att,
derest lossningen börjats till innehafvare af konnossement med sämre rätt,
men, innan lossningen slutats, innehafvare af konnossement med bättre rätt
anmäler sig, denne eger att utbekomma återstoden af godset.

183 §. --v

För att Inånga §:ns affattning till öfverensstämmelse med 140 § har
Riksdagen i §:ns andra punkt framför »innehafvare» inskjutit ordet »behörige».

198 §.

I afsigt att förebygga den missuppfattning, att ångpannan räknades
höra till ångmaskinen, har Riksdagen ansett det böra uttryckligen sägas,
att skada å ångpanna behandlas lika med skada å icke särskild! omförmalda
föremål.

200 §.

För det fall, att resan slutar i nödhamn och ersättningen för gods,
som uppoffrats i gemensamt haveri, följaktligen skall beräknas efter gångbart
pris i nödhamnen, lärer derifrån böra afräkna* ej den frakt o. s. v.,
som skolat utgå, om godset kommit fram till bestämmelseorten, utan allenast
hvad som i nödhamnen skolat utgå af godset, derest det ej uppoffrats.
Riksdagen har derför ansett, att i första punkten orden »till följd — —
bestämmelseorten», såsom icke lika tillämpliga å de båda fall, hvarom samma
punkt handlar, böra utgå. Vidare har Riksdagen antagit en ändrad affattning
af §:ns andra punkt, för att göra det klart, att, likasom vid beräkning
af ersättningen afdrag skall enligt §:ns första punkt ske för den besparade
frakten, det är behållna köpeskillingsbeloppet med enahanda afdrag för
besparad frakt, som skall jemföras med den beräknade ersättningen.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

210 §.

Det ligger i sakens natur, att — såsom ock i 151 § andra stycket
stadgas — om frakt blifvit på förhand betald för gods, för hvilket befraktaren
enligt första stycket i samma § ej är pligtig att betala frakt, förskottet
skall återbära,s, »der ej annat förbehåll skett». Men sådant »förbehåll»
behöfver ingalunda uttryckligen innehålla, att fraktförskottet »ej skall
återbäras i händelse af olycka»; det är tvärtom allmänneligen antaget och
erkändt, att, om redaren utfäster sig att godtgöra förskottsgifvaren premie
för försäkring af förskottet och denne således måste anses öfvertaga risken
för detsamma, redaren i och med denna öfverenskommelse varder frikallad
från återbäringsskyldighet. Då orden »med förbehåll, att det ej skall återbäras»
i Eders Kongl. Maj:ts förslag möjligen kunde föranleda ett missförstånd
i detta afseende, har Riksdagen ansett §:ns lydelse böra bringas till
närmare öfverensstämmelse med den norsk-danska texten genom återupptagande
af koinitéförslagets uttryckssätt.

227 §.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts förslag skulle den, som vill begagna sin
rätt att erhålla jemkning i eu, medan nöden varade, aftalad bergarlön, vara
skyldig att instämma klander inom två månader efter aftalets ingående.
Denna bestämmelse skulle eldigt Riksdagens åsigt kunna medföra olägenheter
vid tillämpningen. Frånsedt det icke alldeles ovanliga fall, att bergningen
pågår under längre tid än två månader efter aftalets ingående, då
det uppenbarligen vore orimligt att ålägga den, som skall betala bergarelönen,
att instämma klander, innan vare sig han eller någon annan kan
bedöma,, om det aftalade beloppet är skäligt eller ej, eller ens vet, om
eller i hvilken mån bergningen kommer att lyckas, — kan det under vissa
omständigheter möta svårighet, att anträffa bergaren med stämning, såsom
när det bergande fartyget var stadt, på utrikes resa, hvilken utan uppehåll
fortsättes, sedan det berga,de förts i säkerhet, och ä,n mer om bergningen
verkstälts af utländskt fartyg, som sedermera ej besöker svensk hamn.
Riksdagen kan ej heller erkänna, att det föreslagna nya stadgandet är af
praktiskt behof påkalla,dt. Skulle det någon gång särskildt, för den, som
skall betala, vara af vigt att, få frågan om bergarelönens belopp snart afgjord,
är hans rätt att sjelf genom stämning framställa sitt yrkande oomtvistlig.
Men i regeln är det bergaren, som har intresse af att utan dröjsmål
utfå sin skäliga lön; och han lär ej heller dröja att, om ej godvillig
betalning genast, följer, instämma sin talan derom. Det naturliga är då,
att — såsom hittills tillgått, — svaranden invändningsvis framställer sitt
anspråk på jemkning i det belopp, som vid nödstillfället aftalades.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Endast för ett fall har Riksdagen ansett nödigt begränsa, den tid, inom
hvilken den bergade eger framkomma med anmärkning emot den aftalade
bergarelönens belopp. Om betalning erlägges efter det nöden upphört,
ligger deri ett godkännande af det vid nödstillfället slutna aftalet, och
bergaren är viss om att få behålla hvad han uppburit; men om bergarelönen
ej blott bestämts utan äfven guldris, medan nöden ännu varade,
skulle bergaren — eldigt nu gällande lag — först efter tio års förlopp
vara fri från klander. Då sådant uppenbarligen är obilligt, har Riksdagen
för detta fall — helst den bergade i denna händelse ej annorledes än genom
att sjelf stämma kan få sin talan pröfvad — ansett nödigt bibehålla stadgandet
om viss klandertid, som dock ansetts kunna utsträckas till sex månader.

Med rätta har den i nu gällande lag antagna grundsats, att aftal,
som vid olyckstillfället ingås rörande bergarelöns belopp, ej är obetingadt
bindande för den, som skall utgifva densamma, i Eders Kongl. Maj:ts förslag
fullständigats genom stadgandet om rätt för denne att rygga ett under
enahanda omständigheter tillkommet aftal derom, att bergarelönens belopp
skall bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt. Men hvad man
härigenom åsyftat skulle i många fall göras om intet genom den bestämmelsen,
att öfverenskommelsen blifver bindande, om den ej uppsäges inom
fjorton dagar efter dess ingående; en dylik uppsägning kan nemligen, äfven
om den öfverhufvud alltid vore utförbar, i många fall ej på så kort tid
medhinnas, helst om bergningen utförts af en mängd, öfver en hel kuststräcka,
spridda personer. Af dessa skäl har Riksdagen föredragit att taga
steget, fullt ut och förklara dylik öfverenskommelse ogiltig — parterna naturligtvis
obetaget att genom dess bekräftande, sedan nöden upphört, bereda
den gällande kraft.

249 §.

Riksdagen har ansett stadgandet i sjölagen 224 § 1 mom. andra
stycket, som uttalar en obestridligen rigtig grundsats, hvars uteslutande
kunde föranleda missförstånd, böra i förslaget upptagas.

Då, vidkommande andra stycket i förevarande §, det ej kan vara
meningen att ovilkorligen fritaga, försäkringsgifvaren från skyldighet att
ersätta skada, genom röta, rost o. d., som härrör af annan orsak än fartygets
ålder, har Riksdagen ansett ordet »röta» såsom möjligen missledande
och för öfrigt, hänförligt endast till träfartyg, böra utgå.

257 §.

Huru vida ett fartyg är »värdt att iståndsätt-as» eller icke, är en fråga,
hvars besvarande i hög grad är beroende af besigtningsmännens fria skön

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

och ofta torde utfalla olika allt efter som den ses från försäkringsgifvarens
eller från försäkringstagarens synpunkt. Riksdagen har derföre ansett jemväl
den fastare regeln i 259 § sjölagen, hvilken föranleder ett mera objektivt
bedömande, böra upptagas på det sätt, att försäkringstagaren berättigas
abandonera fartyget ej blott när detta förklarats icke vara iståndsättligt,
utan äfven när skadan derå finnes uppgå till trefjerdedelar af försäkringsvärdet.

260 §.

Den vidtagna ändringen är föranledd af Riksdagens beslut rörande

257 §.

261 §.

Eders Kongl. Maj:ts förslag, likasom 263 § sjölagen, medgifver för
det fall, 258 § i förslaget omförmäler, en försäkringstagare, som försutit
rätten att abandonera det försäkrade föremålet, den mindre förmån att
kunna fordra ersättning såsom för totalförlust mot skyldighet att, om föremålet
kommer till rätta, på yrkande af försäkringsgifvaren återbära försäkringssumman
med ränta. Grunden till denna eftergift är, att utan densamma
försäkringstagaren i de flesta fall skulle med abandonrätten förlora
all rätt till ersättning. Men samma skäl talar för att utsträcka bestämmelsen
till det fall, 259 § afser: föremålet är borta, skada derå kan ej
uppskattas, dess vidare öden förblifva i de flesta fall för försäkringstagaren
obekanta och med möjligheten att bevisa annan skada än den, som består
i att fartyget är undandraget hans förfogande, är äfven utsigten att någonsin
få förlusten ersatt så godt som ingen.

Riksdagen har derför ansett sig böra vidtaga den ändring, att §:ns
andra stycke kommer att omfatta äfven de fall, 259 § afser.

264 §.

Om båda parterna uti en försäkringstvist enas om att anse de i 214
§ föreskrifna kungörelser eller någon af dem icke erfordras och förklarat
sig kunna ty förutan bevaka sin rätt, har Riksdagen trott den med kungörandet
förenade kostnad och tidsutdrägt kunna undvikas.

Riksdagen har derföre ansett, att i sådant fall kungörelse ej bör utfärdas;
och har Riksdagen derjemte i 264 § intagit föreskrift, huru i sådant
fall den tid, inom hvilken dispachören bör hafva dispachen färdig, skall
beräknas.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

283 §.

Enligt Eders Kong!. Maj:ts förslag skall preskriptionstiden för fordran
å ersättning för bortkommet eller skadadt gods räknas från det godset lossades.
Riksdagen har ansett detta uttryck böra utbytas mot orden »efter
slutad lossning''», hvilka ord synas bättre uttrycka meningen.

287 §.

Med anledning af den ändring af 39 §, som Riksdagen besluta, hafva
orden »eller underlåter--39 § sägs» bort uteslutas.

289 §.

För att bringa § till öfverensstämmelse med 47 § hafva framför orden
»i förvar» inskjutits orden »eller passagerare».

290 §.

Då det synts Riksdagen mindre lämpligt att, såsom här skett, inom
en strafflatitud sammanföra uppsåtligt brott och försummelse, har Riksdagen
vidtagit sådan förändring, att högsta straff för befälhafvare, som gör
sig skyldig till grof försummelse vid fullgörande af honom enligt denna
lag åliggande pligt att bevaka, annans rätt, varder bestämdt till fängelse i
ett år eller samma straffmaximum, som förekommer i 292 §.

294 §.

Om genom uraktlåtenhet, som här belägges med straff, menniskolif
spilles eller annan synnerlig skada vållas, kunna omständigheterna vara
sådana, att fängelse är ett alltför ringa straff; och då det synes ovisst, huru
vida i dylikt fall högre straff enligt allmän lag kan följa, har Riksdagen
infört det tillägg, att, der omständigheterna äro synnerligen försvårande,
straffet må kunna stiga till högst två års straffarbete.

302 §.

Här måste skiljas mellan två till karakteren skilda brott; straffet
måste blifva olika allt efter som sjömannen handlat allenast af straffvärdt
lättsinne eller af argt uppsåt, såsom om han i komplott med befraktare
mot bättre vetande framställer sin begäran om besigtning i syfte att för -

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

dröja fartygets resa och såmedelst förskaffa befraktare]! tillfälle att blifva
qvitt certepartiet, åtkomma ett deri utfäst vite eller dylikt. I förra fallet
synes förseelsen böra kunna försonas med böter eller fängelse i högst två
månader. Har deremot sjömannen handlat i afsigt att bereda sig eller
annan nytta eller att göra skada, synes gerningen böra beläggas med vida
högre straff, och Riksdagen har derför ansett böra stadgas att i sådant fall
må till straffarbete i högst två år dömas.

313, 314, 326, 329 och 330 §§.

Enligt sjölagskomiténs förslag skulle klander af dispache anhängiggöras
hos rådstufvurätt, förstärkt med tre i handel och sjöfart kunnige män
såsom bisittare. Emot rådstufvurätts utslag i dylikt mål skulle talan få
genom besvär fullföljas hos Konungen.

Vid komitéförslagets granskning hos högsta domstolen yttrade dess
fleste ledamöter, att om än giltighet icke kunde frånkännas de skäl, som
anförts för dispachemålens öfverflyttande till domstolarne, denna öfverflyttning
dock vore förenad med betänklighet i det afseende, att derigenom
antalet mål, som fullföljdes till högsta instansen — hvilket antal redan nu
vore så stort, som med en skyndsam handläggning af inkommande mål i
denna instans vore förenligt — komme att antagligen icke obetydligt ökas.
Vid sådant förhållande ansågs det icke vara lämpligt att väsentligt lätta
vilkoren för rätten att i dessa mål söka Konungen. Funnes det af särskilda
skäl nödigt att i fråga om dessa mål afvika från den vanliga instansordningen
och medgifva omedelbar fullföljd från underrätt till Konungen,
borde i allt fall föreskrifterna i 30 kap. rättegångsbalken, så vidt de anginge
tvistemål, vinna tillämpning jemväl å dispachemålen.

Med anledning af hvad högsta domstolen sålunda anmärkt, och då
det syntes vara förenadt med vissa svårigheter att till rådstufvurätt förlägga
fullgörandet af de i 30 kap. rättegångsbalken stadgade s. k. prestanda, har
i Eders Kongl. Maj:ts förslag stadgadts, att klagan öfver dispachörs utlåtande
skulle anhängiggöra® i hofrätt; vid hvilket förhållande komiténs förslag att
för dispachemålens behandling förstärka domstolen med ett särskildt sakkunnigt
element fått förfalla.

Efter sorgfällig pröfning af detta vigtiga ämne har Riksdagen funnit
sig icke kunna biträda Eders Kongl. Majtts förslag i denna del. Den tidsutdrägt,
som med anledning af målens stola antal för närvarande vidlåder
rättegången i hofrätten, åtminstone i kongl. svea hofrätt, skulle på ett högst
betänkligt sätt fördröja afgörandet af dispachemålen, i hvilka likväl, såsom
komitén framhållit, skyndsamhet är i så hög grad af nöden. Lika med Eders
Kongl. Maj:t finner Riksdagen det icke kunna ifrågasättas att gifva särskilde

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

sakkunnige ledamöter säte och stämma i hofrätten vid handläggning af
dispachemål. Men sedan mera, än 140 år tillbaka har, på sätt komiténs
redogörelse gifver vid handen, den praktiska sakkunskapens medverkan tagits
i anspråk vid dessa måls bedömande. Att nu ersätta nämnden med en
domstol, bestående endast af juridiskt bildade ledamöter, och sålunda frångå
en häfdvunnen grundsats inom detta rättsområde, synes Riksdagen betänkligt.
Visserligen kan, såsom statsrådet och chefen för justitiedepartementet i sitt
yttrande till statsrådsprotokollet erinrat, hofrätten i händelse af behof inhemta
sakkunnige mäns utlåtande. Men ett dylikt utlåtande kan aldrig
fullt ersätta ett under domareansvar afgifvet votum; och för det afsedda
ändamålet är det enligt Riksdagens tanke af högsta vigt, att, de sakkunnige
få tillfälle att omedelbart deltaga i målets utredning vid rätten.

Af dessa skäl har Riksdagen ansett den i Eders Kongl. Maj:ts proposition
valda utväg o för beredande af judiciel behandling åt dessa mål icke
kunna godkännas. A andra, sidan har Riksdagen icke kunnat annat än till
fullo vitsorda giltigheten af de skäl, som föranledt förslaget att ur vår rättegångsordning
borttaga nu gällande egendomliga ordning för dessa måls
behandling.

Den betänklighet, högsta domstolen uttalat mot den af komitén föreslagna
anordning, grundade sig, såsom ofvan anförts, på farhågan för en
allt för stark tillströmning af mål till högsta domstolen, derest dispachemålen
finge fullföljas hos Konungen utan fullgörande af de för tvistemål i allmänhet,
stadgade vilkor. Riksdagen vill icke i någon mån söka jäfva den
principiella betänklighet,, som sålunda uttalats. Utan tvifvel är det af högsta
vigt att icke genom undantagsbestämmelser föranleda en sådan ökning af
de till högsta instansen fullföljda saker, att derigenom målens afgörande i
denna instans, hvilken redan nu är i synnerlig grad betungad, skulle oskäligt
fördröjas. Riksdagen har derför låtit sig angeläget vara att söka vinna en
säker utgångspunkt för bedömande af frågan, hvilken tillökning i högsta
domstolens arbetsbörda kan beräknas uppkomma derigenom, att ifrågavarande
mål finge dit fullföljas. För sådant ändamål hafva från rådstufvurätterna
i Stockholm, Göteborg och Hernösand — de enda, hos hvilka dispachemål
kunna förekomma — infordrats och erhållits uppgifter å antalet af de vid
nämnda domstolar under tioårsperioden 1881—1890 anhängig]orda mål
angående klander af dispache. Af dessa uppgifter framgår, att antalet utgjort:

hos Stockholms rådstufvurätt......................................... 26

» rådstufvurätten i Göteborg..................................... 8

» » i Hernösand................................... 3

eller under 10 år tillhopa 37 mål,
Bill. till Riksd. Prat. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Håft.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

motsvarande 3,7 mål om året. Högsta antalet förekom år 1886, då 7 mål
anhängiggjordes; minsta antalet 1881 och 1888, då hvardera året allenast
1 dispache öfverldagades. Om än det må antagas, att, i händelse rättskipningen
i dessa mål varder på ett mera tillfredsställande sätt ordnad,
klander af dispache kommer att ega rum i något större utsträckning än nu,
bör å andra sidan icke förbises, att utan tvifvel i många fall talan mot rådstufvurättens
utslag icke kommer att vidare fullföljas. Och det torde i följd
deraf skäligen kunna förutsättas, att antalet dispachemål, som hos Konungen
fullföljas, icke väsentligt kommer att öfverstiga antalet af de nu vid rådstufvurätt
anhängiggjorda. Riksdagen vågar derför antaga, att det af komitén
föreslagna besvärsförfarande i dispachemål icke skulle förorsaka någon afsevärd
ökning af högsta domstolens göromål. För öfrig! synes det kunna med
hänsyn till de betydliga belopp och de vigtiga intressen, hvarom i dessa
mål vanligen är fråga, kunna dragas i tvifvel, huruvida nödvändigheten för
klaganden att nedsätta revisionsskilling och fullgöra, prestanda skulle i nämnvärd
mån verka återhållande.

Vid öfvervägande häraf och då sj elfva, grundtanken — att göra rådstufvurätt,
förstärkt med sa,kkunnige ledamöter, till första domstol i dispachemål
— icke rönt någon gensaga vare sig hos högsta domstolen eller hos
Eders Kongl. Maj:t,, och då högsta domstolen ej heller afstyrkt komiténs
förslag derom, att talan mot rådstufvurättens utslag borde få fullföljas
omedelbart hos Konungen, har Riksdagen ansett sig böra återupptaga komiténs
förslag. Enligt Riksdagens tanke har den för dispachemålen sålunda afsedda,
undantagsställning i fråga om instansordningen giltig grund i den särskilda
anordning, som här likasom i skiftesmål eger rum, med föregående utredning
och pröfning af sakkunnig person, hvilkens handläggning af målet väl kan
anses ersätta en domstolsinstans. Någon utsträckning af sålunda antagna
grundsats till andra mål kan derför enligt Riksdagens mening icke skäligen
ifrågasättas.

I fråga om detaljerna hänvisar Riksdagen till komiténs motivering
och inskränker sig här till att i korthet angifva de punkter, der Riksdagens
beslut afviker från komiténs förslag, samt, skälen för dessa afvikelse!-.

I affattning af 314 § 2 mom., som motsvarar 316 § i komiténs förslag,
har gjorts sådan jemkning, att det tydligen framgår, att val af sakkunnige
ledamöter skall förrättas endast i de städer, der dispachör finnes. —
Då enligt 7 § i kongl. förordningen om kommunalstyrelse i stad stadsfullmägtige
skola finnas i de tre städer, vid hvilkas rådstufvurätter dispachemål
enligt 326 § kunna förekomma, och då dispachör ej torde komma att
tillsättas i stad med mindre än 3,000 invånare, har Riksdagen ansett föreskriften
om valets förrättande af allmän rådstuga i stad, der stadsfullmägtige
ej finnas, kunna utgå. ■— I momentets andra stycke har, med anledning af

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

en inom högsta, domstolen gjord erinran, angifvits den grund, rätten har
att följa vid bedömande af frågan, om ersättning skall gäldas af endera
parten eller af parterna gemensamt.

I 329 § hafva sammanförts stadgandena i komitéförslagets 323 och
324 §§; dock har Riksdagen, i öfverensstämmelse med en af högsta domstolen
framstäld anmärkning, uteslutit bestämmelserna i 323 § 2 st. i komiténs
förslag om rätt för part, som å inställelsedagen uteblifvit, att, der han visar
laga förfall, få ny tid sig förelagd; hvaremot Riksdagen i 329 § 3 mom.
tillagt ett inom högsta domstolen föreslaget stadgande om skyldighet för
rådstufvurätten att meddela fullständig besvärshänvisning.

För att förebygga den missuppfattning, att, om käranden försummat
att vid sin inlaga foga den klandrade utredningen och de handlingar han
åberopat, dispachen skulle vara att anse såsom icke öfverklagad i behörig
ordning och förty lagakraftvunnen, har Riksdagen vidtagit en ändring i
ordställningen.

Enligt komiténs, härutinnan med 305 § sjölagen öfverensstämmande
förslag skulle det tillhöra rättens ordförande att bestämma dels den tid,
inom hvilken svaranden har att ingifva sitt svar, dels ock tid, inom
hvilken part, som vill blifva muntligen hörd eller få vittnen i saken afbörda,
har att sådant anmäla. Det har synts Riksdagen leda till förenkling af
förfarandet och sannolikt äfven till någon tidsbesparing att i stället i lagen
utsätta bestämd, från inställelsedagen räknad tid ej mindre för svaromåls
afgifvande än äfven för framställande af begäran om muntligt förhör. Deremot
har det icke ansetts nödigt eller ens lämpligt att i fråga om tid för
begärande af vittnesförhör här meddela någon från den allmänna rättegångsordningen
afvikande föreskrift.

Varder muntligt förhör begärdt, kommer målet derefter att behandlas
i samma ordning som andra civila mål, och i fråga om tiden för utslagets
afsågande gäller då kongl. förordningen den 30 oktober 1866; men för den
händelse förhör ej begäres, tarfvas föreskrift, huru dagen för utslagets afkunnande
skall parterne tillkännagifvas. Riksdagen har i sådant afseende
föreskrifvit, att, så snart det är afgjordt, att förhör ej ifrågakommer, rätten
ofördröjligen skall genom anslag å dess dörr tillkännagifva dag för utslags
meddelande.

I öfver gångsstadgandet har Riksdagen infört ett tillägg rörande tiden
för de val, som enligt 314 § skola för nästkommande år förrättas.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har Riksdagen, som funnit
Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition, såvidt angår förslag till ny
sjölag, icke kunna i oförändradt skick bifallas, för sin del antagit
Sjölag af den lydelse, bilagan A utvisar,

samt utan ändring bifallit propositionen i öfrigt och sålunda antagit
Eders Kongl. Maj:ts förslag till

dels Lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd;
dels Lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. handelsbalken;
dels Lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ utsökning
slag en; och

dels Lag angående ändring af 13, Öl, 54 och 90 §§ konkurslagen.

Vid behandlingen af Eders Kongl. Maj:ts förslag till lag, innefattande
vissa, bestämmelser angående sjöfynd har Riksdagens uppmärksamhet fästats
derå, att den nuvarande lagstiftningen i detta ämne vore så till vida ofullständig,
att föreskrift saknades derom, att anteckning skall hos tullkammaren
ske om märken och andra kännetecken, hvarigenom godset må kunna identifieras,
så ock derom, att de kungörelser, hvilka om bergningen utfärdas,
skola innehålla uppgift å dessa märken eller andra kännetecken. Saknaden
af dylika uppgifter gör det uppenbarligen svårt om ej omöjligt för godsets
egare att göra sin rätt gällande, helst om godset, till följd deraf, att det
ej kunnat vårdas utan fara för försämring, blifvit försåldt. Men då den
anmärkta ofullständigheten i gällande föreskrifter synts kunna och böra i
administrativ väg afhjelpas, får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t tillse, att föreskrift utfärdas ej mindre derom, att när sjöfynd hos
vederbörande tjensteman angifves, anteckning skall af denne göras om
märken och andra kännetecken, hvarigenom godset må kunna af egaren
igenkännas, än äfven derom, att uppgift å dylika märken eller kännetecken
skall intagas i den kungörelse, som utfärdas om bergningen.

Stockholm den 11 maj 1891.

Med undersåtlig vördnad.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Bil. Å.

Sjölag.

Med upphäfvande af Sjölagen den 23 februari 1864 tillika med alla
de särskilda stadganden, hvilka utgöra förklaring eller ändring af hvad
nämnda lag innehåller eller tillägg deri, förordnas som följer:

Första kapitlet.

Om fartyg.

1 §•

Fartyg skall anses såsom svenskt, när det antingen till minst två
tredjedelar eges af svenske undersåtar eller af svenske och norske undersåtar
i förening, eller ock tillhör ett aktiebolag, hvars styrelse har sitt
säte här i riket och består af aktieegare, de der äro svenske undersåtar.
Hufvudredare skall alltid vara svensk undersåte och bosatt här i riket.

2 §.

öfver alla svenska fartyg, hvilka äro afsedda att nyttjas till handelssjöfart
eller resandes fortskaffande och ega en drägtighet af tjugu registerton
eller derutöfver, skall föras register, innehållande för hvarje sådant
fartyg de uppgifter, som pröfvas nödiga för fartygets säkra urskiljande, så
ock tillförlitlig upplysning angående eganderätten till fartyget; skolande,
sedan fartyg i registret antecknats, derom utfärdas bevis, som bör åtfölja
fartyget.

22 Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Huru fartygsregister skall vara inrättadt och registrering ske, derom
gälle hvad af Konungen förordnas.

3 §•

Har den, för hvars rakning fartyg bygges, för byggnadens verkställande
gifvit varfsegaren eller byggmästaren förskott af penningar eller
|3yggnadsämnen, ege han, när afhandling derom upprättats, att densamma
inteckna hos Magistraten i den stad, der byggnaden verkställes, eller, om
byggnadsorten är belägen å landet, i närmaste stad.

4 §•

Fartygs egare åligge att bestämma den ort inom riket, hvilken skall
vara fartygets hemort, samt att derom göra anmälan, om fartyget är sådant,
som jemlikt 2 § skall införas i fartygsregister hos den myndighet, hvilken
förer registret, men eljest hos Magistraten i den stad, som bestämts till hemort,
eller, om hemorten är belägen å landet, hos kronofogden i orten.
Angående hemorten skall för fartyg, hvilket bör införas i fartygsregister
anteckning ske å det i 2 § omförmälda bevis, men eljest utfärdas särskildt
bevis af den myndighet, hos hvilken anmälan skett.

Har fartygs egare underlåtit att göra sådan anmälan, som nu är sagd,
skall hans hemvist anses vara fartygets hemort.

5 §•

Ej må andel i fartyg utan samtlige delegares medgifvande öfverlåtas
till någon, som icke är svensk undersåte, derest till följd af sådan öfverlåtelse
fartyget skulle upphöra att vara svenskt; sker det, vare öfverlåtelsen
ogild,^ äfven om andelen blifvit såld efter utmätning eller under konkurs.

hår utländsk man genom arf, testamente eller gifte lott i svenskt
fartyg, eller varder svensk eller norsk delegare i sådant fartyg främmande
magts undersåte, och skulle till följd af fånget eller den timade förändringen
fartyget upphöra att vara svenskt, åligge sådan delegare att till svensk
eller norsk undersåte öfverlåta så stor del i fartyget, att dess egenskap af
svenskt må kunna bevaras. Har icke inom tre månader efter det fånget
skedde eller förändringen timade sådan öfverlåtelse egt rum så ock blifvit,
der fartyget är registreradt, hos vederbörande myndighet anmäld, men
eljest öfrige delegare kungjord; ege en hvar af samme delegare låta genom
utmätningsmannen i fartygets hemort i den ordning, som för försäljning
af utmätt fartyg är föreskrifven, för egarens räkning försälja den lott i
fartyget, som, på sätt ofvan är nämndt, kommit i utländsk mans ego.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

6 §•

Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsätta^ ej allenast
när iståndsättning är omöjlig eller, der iståndsättningen måste ega rum å
annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan jemväl i det fall, att fartyget
icke är värdt att iståndsättas. Uppstår fråga, huru vida fartyg efter tirnad
skada bör anses vara iståndsättligt eller icke, skall yttrande derom afgifvas
af besigtningsman, utsedde på sätt 41 § bestämmer.

Andra kapitlet.

Om redande i fartyg.

7 §•

Redare svare, der ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen, det
är med allt sitt gods, för de förpligtelser, han sjelf eller genom annan
ikläder sig med afseende å fartyget.

För fordringar, hvilka grunda sig på uteblifvet, ofullständigt eller felaktigt
fullgörande af förbindelser, som redaren sjelf eller annan på grund
af redarens fullmagt ingått men hvilkas fullgörande ålegat befälhafvaren i
denna hans egenskap, så ock för de förbindelser, fartygets befälhafvare i
denna sin egenskap, men icke på grund af redarens särskilda fullmagt,
ingått, häfte redaren allenast med fartyg och frakt; dock svare redaren
personligen för besättningens fordringar på grund af hyres- och tjensteaftal,
som befälhafvaren slutit.

8 §•

För skada, som af befälhafvare eller någon af besättningen genom fel
eller försummelse i tjensten åstadkommes, häfte redaren med fartyg och frakt;
åstadkommes skadan af någon, som, utan att tillhöra besättningen, på grund
af redares eller befälhafvares uppdrag förrättar skeppstjenst eller utför arbete
om bord, vare lag samma.

Hvad redare sålunda nödgas utgifva ege han söka åter af den, som
vållat skadan.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

9 §•

Aro flere redare i ett fartyg, svare en hvar allenast i förhållande till
sin lott i fartyget för sådana rederiets förbindelser, för hvilka redare svarar
personligen.

10 §.

För rederi skall utses en hufvudredare.

I sak, som angår rederiet, må hufvudredaren sökas. År hufvudredare
ej vald, ege den, som vill söka rederiet, instämma hvilken han vill af redarne
att för rederiet svara.

11 §•

I förhållande till tredje man ege hufvudredaren i kraft af sitt uppdrag
sluta alla afhandlingar och ingå alla förbindelser, hvilka rederirörelsen
vanligen medför; han ege sålunda antaga och afsätta befälhafvare samt
meddela honom föreskrifter, uppbära medel, som för rederiets räkning inflyta,
äfvensom företräda rederiet inför råtta. Utan särskildt bemyndigande
ege hufvudredaren icke upplåna penningar i rederiets namn eller sälja
eller förpanta fartyget eller derå taga försäkring.

Har rederiet genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, hvilken
sålunda tillkommer hufvudredaren, vare rederiet ej berättigadt att åberopa
sådan inskränkning mot tredje man i annat fall, än då denne ej varit i
god tro.

12 §.

Beslut i rederiets angelägenheter må ej af redarne fattas utan vid allmänt
sammanträde, dertill kallelse blifvit i tidning inom orten minst åtta
dagar förut kungjord eller annorledes delgifvits samtlige redarne. Uteblifver
redare från sammanträde, nöje han sig åt de närvarandes beslut.

Vid omröstning beräknas hvarje redares röstetal efter den andel, han
eger i fartyget, och galle såsom beslut hvad de säga, hvilkas andelar tillsammanstagna
äro de största. Hafva vid val af hufvudredare två eller
flere erhållit röster för lika andelar hvardera, skilje lotten dem emellan,
men eljest galle vid lika röstetal den mening, hufvudredaren omfattar.
Beslut, som strider mot gällande rederiaftal eller angår ämne, hvilket faller
utom rederiets ändamål, vare ej gällande utan att det af samtlige redarne
biträdes.

Vid sammanträde skall föras protokoll, hvilket derefter hos hufvudredaren
förvaras. Af protokollet ege en hvar redare rätt att taga afskrift,

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

13 §.

Der ej tvingande omständigheter hindra, åligge hufvudredaren att
till öfverläggning sammankalla medredarne eller annorledes inhemta deras
föreskrift, när vigtiga angelägenheter förekomma, såsom när fråga uppstår
om väsentlig förändring med afseende å den fart, hvari fartyget användes,
eller betydligare reparation å fartyget.

14 §.

Hufvudredaren kan när som helst skiljas från sin befattning genom
beslut af redarne i den ordning, 12 § bestämmer; eger han sjelf hälften i
fartyget eller derutöfver, må domstol på medredares käromål skilja honom
från befattningen, om giltiga skäl dertill äro.

15 §.

Hufvudredaren skall föra särskild räkenskap öfver förvaltningen af rederiets
angelägenheter och för denna afgifva redovisning inför rederiet.
Der ej af rederiet annorlunda beslutes, skall redovisning afgifvas för kalenderår,
inom en månad efter dess utgång.

16 §.

Redovisning skall afgifvas å sammanträde, dertill redarne kallats på
sätt 12 § bestämmer, och skola vid sammanträdet räkenskaperna till granskning
framläggas.

Vill redare klandra redovisning, göre det genom stämning inom sex
månader efter det redovisningen afgafs; försittes den tid, hafve redare
sin rätt till klander förlorat.

17 §•

Till bestridande af de utgifter, som af rederirörelsen påkallas, åligge
eu hvar redare att i mån af behof bidraga i förhållande till sin andel i
fartyget. Försummar redare att vid anfordran erlägga beslutet bidrag och
varder detta af hufvudredaren eller annan redare förskjutet, vare den försumlige
skyldig att å förskjutna beloppet erlägga ränta efter åtta procent
om året, tills betalning sker, äfvensom ersätta kostnaden för den försäkring,
som förskottsgifvaren må hafva tagit till sin säkerhet. Borgenären
njute för sin fordran panträtt i den försumliges andel i fartyget och förmånsrätt
till betalning efter hvad i 17 kap. tlandelsbalken sägs; ege ock,

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 IJäft. 4

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

i afräkning å sin fordran, i den försumliges ställe uppbära den utdelning,
som på dennes andel belöper.

Den här stadgade panträtt och förmånsrätt upphör, derest icke genom
stämning betalning sökes inom ett år efter det fordringen uppkom.

18 §.

Beslutes ny resa eller reparation af fartyget efter slutad resa, ege redare,
som ej deltagit i beslutet, utan lösen afstå sin lott i fartyget till
öfrige redare och dermed blifva befriad från gäldande af tillskott för beslutets
verkställande. Den, som vill sålunda afstå sin lott i fartyget, göre
derom skriftlig anmälan hos hufvudredaren inom tre dagar efter det beslutet
fattades eller, om han då icke var tillstädes, efter det han erhöll
del af beslutet. Den afträdda lotten skall fördelas mellan öfrige redare
efter förhållandet mellan deras andelar i fartyget.

Är å den afträdda lotten tagen försäkring, gällande för tiden efter
dess afträdande, vare öfrige redare förbundne att mot försäkringens öfver1
agande, en för alla och alla för en, gälda motsvarande andel af premien.

19 §.

Vinst och förlust, som af rederirörelsen uppkommer, skall fördelas å
redarne i förhållande till en hvars andel i fartyget.

Finnes enligt afgifven redovisning öfverskott, skall detta till redarne
utdelas i den mån, sådant kan ske utan hinder för nödiga utgifters bestridande.

20 §.

Ej må rederi brytas derföre att lott i fartyget genom arf, köp eller
annorledes öfvergår till annan man, eller att redare förklaras omyndig
eller försättes i konkurs.

Varder fartygslott af egaren såld till annan än medredare, vare öfrige
delegare, eu eller flere, så framt icke försäljningen skett å offentlig auktion,
berättigade att mot de vid försäljningen betingade vilkor, sedan desamma,
der medredaren det äskar, blifvit af säljaren och köparen inför domstol
med ed fästa, af köparen till sig lösa fartygslotten; åliggande det den eller
dem, som lösa vilja, att inom fjorton dagar efter erhållen kunskap om
försäljningen gifva det köparen tillkänna vid lösningsrättens förlust. Åro
de, som lösa vilja, flere, ege dertill rätt i förhållande till den andel, hvardera
i fartyget eger.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

21 §.

Öfverlåter redare sin lott i fartyget till annan man, inträder nye
egaren strax i en redares alla rättigheter och förpligtelse!'' mot medredarne.
Hvad rederiet, förrän öfverlåtelse!! skedde, lagligen gjort och beslå t it vare
jemväl mot nye egaren gällande; häftar öfverlåtaren för oguldet tillskott till
rederirörelsen, ege medredare jemväl mot nye egaren rätt att afräkna sådan
fordran å den utdelning, som belöper å den öfverlåtna lotten i fartyget.
1 förhållande till tredje man svare nye egaren såsom redare för de förbindelser,
rederiet ingår efter det öfverlåtelsen skett.

Det åligge öfverlåtaren att hos hufvudredaren eller hos saintlige medredarne
göra anmälan om öfverlåtelsen och tillika styrka, att denna blifvit
af nye egaren godkänd; innan sådan anmälan skett, ege öfverlåtaren icke
mot medredarne åberopa den skedda öfverlåtelsen till sitt fredande från ansvarighet.
Mot tredje man må öfverlåtelsen icke åberopas i annat fall, än
då denne icke varit i god tro.

Är fartyget infördt i fartygsregister skall, efter det anmälan om öfverlåtelsen
skett hos den myndighet, hvilken förer registret, samma myndighet
ofördröjligen låta i allmänna tidningarne kungöra öfverlåtelsen. Sedan
sådant kungörande skett, skall öfverlåtelsen anses hafva kommit till tredje
mans kännedom, der ej af omständigheterna framgår, att han hvarken haft
eller bort hafva kunskap derom.

22 §.

De redare, hvilka tillsammans ega mer än hälften i fartyget, må besluta,
att fartyget skall försäljas och rederiet förty upplösas.

Der någon redare det yrkar, skall rederiet upplösas:

1. om fartyget till följd af förändring i de förhållanden, 1 § omförinäler,
utan redarens åtgärd eller samtycke upphört att vara svenskt
och på grund deraf blifvit affördt ur fartygsregistret;

2. om hufvudredaren blifvit genom domstols beslut skild från befattningen,
såsom i 14 § sägs; eller

3. om redaren kan visa, att rederiet förvaltas på sådant sätt, att hans
rätt derigenom kränkes.

23 §.

Vid rederis upplösning skall fartygets försäljning ske å offentlig auktion.
Kunna ej redarne enas om orten, der auktionen skall ega rum, eller
om vilkoren för försäljningen, skall tvisten afgöras af skiljeman.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Tredje kapitlet.

Om fartygs befälhafvare.

24 §.

Redare, som har större del i fartyget än hälften, ege rätt att öfvertaga
fartygets förande, om han dertill är behörig; kan ej öfverenskommelse
träffas om lönevilkoren, skola dessa bestämmas af skiljemän.

25 §.

Befälhafvare!! ege antaga och afskeda besättningen. Han må icke i
tjenst antaga någon för tid, under hvilken denne, befälhafvare!! veterligen,
är förbunden att tjena å annat fartyg.

26 §.

Befälhafvare!! skall, innan resa anträdes, tillse, att fartyget är i sjövärdigt
skick för resan, behörigen utrustadt och bemannadt så ock tillräckligen
försedt med proviant, vatten, läkemedel samt, der fartyget är
ångfartyg, med kol och öfriga för maskinens drift nödiga ämnen, äfvensom
att nödiga signalapparater, bergningsredskap, sjökort och nautiska instrument
finnas om bord. Honom åligge ock tillse, att ej större last intages,
än fartyget kan beqvämligen bära och rymma, att gods, som inlastas, behörigen
stufvas, att fartyget är försedt med allt hvad till lastens betryggande
erfordras, såsom garnering, stöttor, underlag och skott, samt att
skeppsluckorna behörigen tillslutas och skalkas. Kan däckslast lämpligen
föras, bör den vara försedd med stöttor och så anbragt, att den icke
väsentligen försvårar fartygets manövrering. Går fartyget i barlast, har befälhafvaren
att tillse, det barlasten är lämplig och tillräcklig samt så anbragt,
att den icke må förskjuta sig under resan.

27 §.

Befälhafvaren skall hafva om bord å fartyget alla nödiga skeppshandlingar
äfvensom ett exemplar af denna lag och af den för besättningar å
svenska handelsfartyg faststälda spisordning.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

28 §.

Utan redarens samtycke må befälhafvare!! icke i kajutan eller i andra
rum, hvilka icke äro afsedda för last, medtaga handelsvaror för egen eller
annans räkning; sker det, skall befälhafvare!! erlägga frakt för godset samt,
efter pröfning af skiljemän, ersätta den skada och förlust, som må hafva
tiUskyn dats redaren.

29 §.

Befälhafvare!! må icke lemna fartyget utan att gifva styrmannen eller,
om denne icke är tillstädes, annan af besättningen nödig underrättelse och
föreskrift. När fartyget icke ligger förtöjdt i hamn eller eljest å säker
ankarplats, må befälhafvaren icke, utan att sådant är nödvändigt, lemna
fartyget, äfven om lots är om bord; är fara för hand, må han icke vara
borta från fartyget.

30 §.

Nödgas befälhafvaren af sjukdom eller annan tvingande anledning att
under resa lemna tjensten, bör redaren derom ofördröjligen underrättas
Kan icke redarens föreskrift utan olägenhet afvaktas, åligge befälhafvaren
att, å utrikes ort så vida ske kan efter rådplägning med svensk konsul,
uppdraga åt styrmannen eller annan skicklig och pålitlig man att tills vidare
föra fartyget. Ofvergifver befälhafvaren fartyget eller kan han icke, när
han måste lemna befälet, vidtaga anordning för resans fortsättande, ege ä
utrikes ort konsul förordna befälhafvare.

31 §.

Befälhafvaren skall tillse, att lastning och lossning behörigen fortskyndas
och att fartygets afresa, sedan last intagits eller lossats, icke fördröjes.
Under resa må han icke utan nödtvång afvika från vanlig väg
eller göra uppehåll, der det icke sker för att bispringa menniskor, som
äro stadda i sjönöd; allenast för bergande af annat fartyg eller af gods må
uppehåll icke göras, der icke bergningen kan utföras utan äfventyr för
fartyget och utan märkligt men för redare eller annan, hvars rätt och
bästa det tillhör befälhafvaren att bevaka.

32 §.

Befälhafvare skall under resa göra hvad i hans magt står för att
hålla fartyget i sjövärdigt skick. Har fartyget grundstött eller har eljest
någon händelse inträffat, hvaraf skada kan antagas hafva uppstått, åligge

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

befäl häfvare» att, så snart fartyget anländt till ort, der undersökning kan
ega ruin, derom foga anstalt.

33 §.

Befälhafvaren åligge att göra sig underrättad om de, skeppsfarten rörande,
påbud och föreskrifter, som äro gällande å de orter, hvilka han
under resan skall anlöpa. I händelse af krig eller blokad bör han söka
upplysning om hvad han till fartygets och lastens säkerhet har att iakttaga.

34 §.

Befälhafvaren vare pligtig att till sådant antal och mot den betalning,
som af Konungen fastställes, till bestämmelseorten eller annan hamn, som
fartyget under resan skall anlöpa, medtaga svenskt sjöfolk, hvars hemsändande
det åligger konsulerna att besörja. Samma förbindelse ege ock
rum i afseende å norskt sjöfolk, så länge motsvarande bestämmelse är
gällande i Norge.

Sjöfolk, som sålunda hemsändes, vare pligtigt att i afseende å ordning
och skick om bord iakttaga allt hvad besättningen åligger samt att,
der det finnes nödvändigt, biträda vid skeppsarbetet.

35 §.

A alla segelfartyg, hvilka ega en drägtighet af femtio ton eller derutöfver,
så ock å alla ångfartyg skall, när de afgå till andra orter utom riket, än
de vid Östersjön belägna samt orter i Danmark och Norge på denna
sidan om Skagens fyr och Lindesnäs, föras skeppsdagbok; å ångfartyg
skall dessutom, såsom bihang till skeppsdagboken, föras särskild maskindagbok.

Dagboken, hvilken upprättas efter ett af Konungen faststäldt formulär,
tillhandahålles af sjömanshuset i afgångsorten.

36 §.

Skeppsdagboken föres af befälhafvaren eller, under hans tillsyn och
ansvar, af styrmannen; maskindagboken föres, likaledes under befälhafvarens
tillsyn och ansvar, af maskinisten. Anteckningarne i dagboken skola göras
efter tidsföljden, i hamn för hvarje dygn och till sjös för hvarje vakt;
hvad under eu vakt förekommer må tills vidare upptecknas å en kladd,
men det antecknade skall före dygnets utgång införas i dagboken.

Dagboken skall föras med ordning och tydlighet; hvad deri blifvit
infördt må icke utplånas, öfverstrykas eller på annat sätt göras oläsligt,

Riksdagen» Skrifvelse N:o 62. 31

utan bör, i händelse origtig anteckning skett, rättelse införas å vederbörligt
ställe i dagboken.

37 §.

I skeppsdagboken böra noggranna uppgifter införas om allt, som under
resan förefaller och hvarom kännedom kan vara till nytta för redare, lastegare,
försäkringsgifvare eller annan, hvars rätt kan vara beroende af resans
utgång. Deri bör sålunda antecknas:

1. när besättningen inträder i tjenst och derifrån afgår; när proviant
och vatten tagas om bord; när lastning eller lossning börjar och slutar,
eller arbetet afbrytes, samt huru mycket för hvarje dag inlastas eller lossas;
när barlast intages, dennas beskaffenhet och ungefärliga vigt samt huru
den är anbragt; om och i hvilken utsträckning främmande arbetsbiträde användes;
fartygets djupgående för och akter då det lemnar hamn, så ock i
allmänhet det skick, hvari fartyget och dess redskap befinnas, samt lastens
beskaffenhet och tillstånd äfvensom, när däckslast intages, dennas mängd
och höjd; kompassernas justering och dervid befunna devotion; när fartyget
afgår från och ankommer till eller förflyttas inom hamn; vind och väderlek,
barometerstånd, ström, kurs, fart, segelföring och tillryggalagd våglängd;
lyktföritig, lödningar, pejlingar och observationer samt de för hvarje
dygn gjorda ortbestämningar; när och hvar lots tages om bord och lemnar
fartyget; huru ofta pumpning egen rum, huru länge hvarje gång dermed
fortsättes och hvilken arbetsstyrka dervid användes samt hvilken vattenhöjd
iakttages vid pumparne;

2. när skeppsled hålles, de dervid yttrade meningar och de beslut, befälhafvare!)
fattar; börande de, hvilka med befälhafvare!! deltagit i skeppsrådet,
med sin underskrift bestyrka anteckningens vigtighet;

3. när någon af besättningen insjuknar, dör eller rymmer; när och af
hvilken anledning befälhafvare!) finner nödvändigt att nedsätta besättningens
kost, som i 45 § sägs; när någon begår brott eller gör sig skyldig till fel
eller försummelse i tjensten, samt hvad vid förhör, som med anledning
deraf hålles, förekommer;

4. när ofall träffar fartyg eller last, under angifvande tillika af anledningen
till olyckan, dermed sammanhängande omständigheter samt den åtgärd,
som vidtages.

I maskindagboken skall uppgifvas förrådet af kol och öfriga för maskinens
drift nödiga ämnen vid fartygets afgång från hamn, kolförbrukningen
för hvarje dygn samt i öfrigt allt, som rör maskinens gång och
skötsel.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

38 §.

Varder dagbok under resa fullskrifven eller af annan anledning icke
användbar, åligge befälhafvaren att, om fartyget befinner sig i svensk
hamn, anmäla sig hos ombudsmannen vid dervarande eller närmaste sjömanshus
till erhållande af ny dagbok; är fartyget å utrikes ort, skall befälhafvaren
i öfverensstämmelse med det faststälda formuläret upprätta ny
dagbok och vid fartygets ankomst till hamn, der svensk konsul finnes, för
denne förete dagboken, hvilken skall af konsuln genomdragas och förses
med embetssigill jemte intyg om sidornas antal. När ny dagbok sålunda
utfärdas eller för konsul uppvisas, skall befälhafvare!) tillika förete den
förra dagboken; och meddele vederbörande sjömanshusombudsman eller
konsul, omedelbart efter den deri sist införda uppgift, intyg derom att dagboken
blifvit uppvisad och att ny sådan blifvit för fartyget utfärdad. lian
befälhafvare!! icke förete den förra dagboken, skall anledningen uppgifvas
och anteckning derom ske i den nya dagboken.

39 §.

Ej må någon, hvars rätt är deraf beroende, förvägras att om dagboks
innehåll undfå nödig kännedom och att deraf taga skriftligt utdrag. Dagbok
skall af redaren förvaras minst två år efter dess afslutning och, i
händelse med anledning af deri antecknad resa tvist inom nämnda tid
anhängiggjorts, till dess den tvist blifvit genom laga kraft egande dom
afgjord.

40 §.

Inträffar å lastnings- eller lossningsort eller under resa någon händelse,

O DO"

som vållar skada å fartyg eller last eller som skäligen kan antagas hafva
sådan skada till följd, eller har genom olyckshändelse någon om bord ljutit
döden, eller har till följd af sammanstötning med annat fartyg å detta
timat sådan skada eller olycka, som nyss är sagd, skall befälhafvare!) afgifva
sjöförklaring angående händelsen.

Inom riket afgifves förklaringen inför Rådstufvurätt i stapelstad; och
åligge det befälhafvaren att, om olyckan inträffade eller skadan upptäcktes
medan fartyget låg i hamn, der sjöförklaring kunde ega rum, inom utgången
af tredje dagen derefter, den dagen oräknad, då olyckan inträffade
eller skadan upptäcktes, men eljest så snart ske kan, hos Rättens ordförande
anmäla sig till förklarings afgifvande. Sådan anmälan skall göras
skriftligen och vara åtföljd af ej mindre eu fullständig afskrift af allt hvad
angående händelsen antecknats i dagboken eller, der dagbok icke förts å

Riksdagens Skrifvelse tf:o 62.

fartyget eller den gått förlorad, en skriftlig framställning af den timade
olyckan, än äfven uppgift å hela besättningen och de personer, hvilka antagas
kunna lemna upplysning i saken, samt, så vidt ske kan, å de personer,
hvilkao saken kan angå, .eller deras ombud.

A utrikes ort skall befälhafvare!!, så snart ske kan, afgifva förklaringen
inför den myndighet, som derstädes är behörig att upptaga sådan förklaring,
eller ock inför svensk konsul; åliggande det befälhafvare!! att för
svenske konsuln å den ort, der förklaringen afgifves, eller, om der icke
finnes sådan tjensteman, för den svenske konsul, som under resan först anträffas,
uppvisa dagboken och taga konsulns intyg om uppvisandet.

41 §.

Har fartyget genom inträffad olyckshändelse under resa lidit skada,
som föranleder betydligare reparation eller längre uppehåll, åligge befälhafvaren
att anordna besigtning af fartyget. Besigtningsmännen skola ej
mindre uppskatta den genom olyckshändelsen uppkomna skada och värdet
af fartyget i skadadt skick, än äfven afgifva yttrande angående de åtgärder,
som för skadans botande böra vidtagas, samt beräkna derför nödig
kostnad. Verkställes reparation, bör, sedan denna afslutats, genom ny besigtning
utrönas, huru vida fartyget är i det skick, att den tilltänkta resan
kan företagas.

Har lasten under resa lidit betydligare skada genom sjöolycka, hårdt
väder eller dylikt, eller förekommer anledning att lasten är i sådant tillstånd,
att särskild åtgärd för dess bevarande erfordras, eller är på grund
af skada å fartyget lossning nödvändig, skall befälhafvaren anordna besigtning
af lasten. Finnes lasten vara skadad, skola besigtningsmännen
utlåta sig angående deri orsak, som kan antagas hafva vållat skadan, samt
föreslå de åtgärder, som böra vidtagas.

Besigtningsman förordnas af Magistrat eller, der fartyget finnes utom
stads område, af Magistraten i närmaste stad eller af kronofogden i orten.
Utom riket skall befälhafvare!! begära förordnande för besiktningsmän hos
den myndighet, som enligt lag eller sed å den ort, der besigtningen skall
ega ruin, är behörig, eller ock hos svensk konsul; finnes fartyget å ort,
der enligt gällande sed besigtningsmän icke af offentlig myndighet förordnas,
inhemte befälhafvaren yttrande af sakkunnige män.

42 §.

Förekommer anledning att gods under resa tagit skada, bör .befälhafvaren,
förrän godset, till lastemottagaren utlemnas, låta genom till Bih.

till Riksd. Prof. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 ffäft. 5

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

kallade besigtningsman, som i 332 § andra stycket sägs, besigtiga godset;
kan fråga uppstå derom att skadan må hafva vållats genom felaktighet vid
stufning, garnering eller skafning af luckorna eller genom annat dylikt
fel, bör befälhafvare!! tillkalla besigtningsman att närvara redan vid
luckornas öppnande och godsets undersökning.

43 §.

Råkar fartyg i sjönöd, vare befälhafvare!! pligtig att göra allt hvad i
hans magt står för dess bevarande och må icke öfvergifva det, så länge
hopp om dess räddning tinnes. År räddning omöjlig och faran så hotande,
att han nödgas öfvergifva fartyget, åligge honom att i synnerhet sörja för
dagbokens och skeppshandlingarnes bevarande äfvensom att draga försorg
om bergning ''af fartyg och gods och att dertill söka anskaffa nödigt biträde.

Eger bergning rum, har befälhafvare! att leda betingsarbete^ der
icke sådant genom ortens lag är honom förbjudet eller genom aftal om
bergningen förhindras. (ifver allt, som bergås, så ock öfver antalet af
manskap, som vid bergningen och vid godsets forsling till upplagsställe
medverkar, samt det dervid utförda arbete före befälhafvare^ sjelf eller
genom styrmannen, noggranna anteckningar; vare ock skyldig att granska
och genom sin påskrift till rigtigheten bestyrka alla för bergningen afgifna
kostnadsräkningar.

Befälhafvare!! läte, så snart ske kan, anordna besigtning, i den ordning
41 § bestämmer, af fartyget och af det bergade godset och sörje för
att detta sättes under lämplig vård.

44 §.

Befälhafvaren skall behandla sina underordnade så, som eu god husfader
anstår, och vid anordnande af det arbete, som erfordras, så vidt ske kan,
taga hänsyn till en hvars ställning i tjensten. Kroppslig aga må han ej
tilldela någon.

Befälhafvaren läte sig angeläget vara, att bön och gudstjenst om bord
icke försummas; å söndagar eller andra här i riket brukliga helgdagar må
han icke ålägga besättningen arbete, som kan tåla uppskof.

45 §.

Befälhafvaren skall tillse, att besättningen erhåller god och tillräcklig
kost i enlighet med den för besättningar å svenska handelsfartyg faststälda
spisordning. Finner befälhafvaren under resa nödvändigt att nedsätta kosten,
ege han rätt dertill; dock skall besättningen derför undfå skälig ersättning,
hvilken i händelse af tvist bestämmes af skiljemän.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

46 §.

Dör sjöman under det lian är i tjenst, besörje befälhafvare!! om hans
begrafning, så ock om uppteckning af hvad han å fartyget efterlemna^
Kan ej qvarlåtenskapen genast aflemnas till delegarne i boet eller till
annan för deras räkning, och kan den ej heller utan skada eller olägenhet
behållas om bord till dess sådant aflemnande kan ega rum, bör befälhafvaren
antingen öfverlemna den till närmaste svenske konsul eller på
lämpligt sätt låta försälja densamma, för hvilket han efter ankomsten till
svensk hamn har att redovisa inför ombudsmannen vid sjömanshuset i fartygets
hemort.

47 §.

Begår någon, som är å fartyget anstäld eller medföljer såsom passagerare,
när fartyget icke befinner sig i svensk hamn, brott af den art, att
svårare straff än fängelse derå kan följa, skall befälhafvare!!, der icke
brottet af ortens myndighet beifras, i närvaro af två de bäste männen om
bord hålla förhör med den brottslige och dervid jemväl söka erhålla all den
upplysning angående brottet, som af besättningen eller af andra personer kan
lemnas. Hvad vid förhöret förekommer skall skriftligen upptecknas och
det antecknade, sedan det blifvit för de närvarande uppläst, till rigtigheten
bestyrkas genom deras underskrift. Föres dagbok om bord, skall anteckningen
ske i denna.

Befälhafvare!! skall tillse, att den brottslige icke leinnar fartyget, och
ege för sådant ändamål, der det pröfvas nödigt, hålla honom i fängsligt
förvar om bord till dess han kan till konsul eller till polismyndighet här i
riket öfverlemnas; befälhafvare!! vare dock ansvarig, att den brottslige ej
behandlas strängare än nödigt är.

48 §.

I förhållande till tredje man ege befälhafvare!! i denna sin egenskap,
när fartyget befinner sig utom hemorten, för redarens räkning sluta aftal
och ingå förbindelser angående allt sådant, som afser resans utförande,
såsom fartygets utrustning, proviantering och underhåll, äfvensom att bortfrakta
fartyget och att å redarens vägnar kära i mål, som angå fartyget.

I fartygets hemort ege befälhafvare!! icke utan särskildt bemyndigande
ingå annat aftal för redarens räkning, än angående besättningens förhyrande.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

49 §.

Uppstår, när fartyget befinner sig utom hemorten, behof af penningar
för ändamål, som i 48 § är sagdt, ege befälhafvaren anskaffa nödiga
medel genom lån eller genom att sälja af redarens gods eller af lasten.

Har befälhafvaren utan laga anledning upptagit lån eller verkstält
försäljning, eller har han upptagit större lån eller sålt mer, än behofvet
kräfde, vare det utan verkan till förringande af långifvares eller köpares
rätt, der lånet upptagits eller försäljningen skett under sådana omständigheter,
att långifvaren eller köparen må antagas hafva varit i god tro.

50 §.

Utan redarens samtycke må befälhafvaren icke försälja fartyget i
annat fall, än när fartyget efter vederbörlig besigtning blifvit förklaradt
icke vara iståndsättligt. Försäljningen skall i ty fall ske genom offentlig
auktion.

Öl §.

Har redaren genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, som
enligt 48, 49 och 50 §§ tillkommer befälhafvaren i denna hans egenskap,
må sådan inskränkning icke åberopas mot tredje man i annat fåll, än när
denne icke varit i god tro.

52 §.

Befälhafvaren skall under resans fortgång gifva redaren underrättelse
om fartygets tillstånd, resans förlopp, derunder slutna aftal och ingångna
förbindelser samt angående allt, hvarom kännedom eljest kan vara till
nytta för redaren. Innan åtgärder af vigt vidtagas, bör han, der omständigheterna
det medgifva, inhemta föreskrift af redaren sjelf eller det ombud,
denne anvisat. Erfordras penningar för fartygets behof och kan icke redarens
föreskrift afvaktas, åligge befälhafvaren att till medlens anskaffande
anlita den utväg, som för redaren är förenad med minsta uppoffring; ej
må han utan i yttersta nödfall föryttra något af lasten.

53 §.

Befälhafvaren skall under resan hafva noggrann vård om lasten samt
i öfrigt iakttaga lastegarens rätt och bästa.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

54 §.

l förhållande till tredje man ege befälhafvare!! i denna sin egenskap
att under resan för lastegarens räkning ingå förbindelser angående allt
sådant, som afser lastens bevarande eller vidare fortskaffande, så ock att
å lastegarens vägnar kära i mål, som angå lasten. Uppstår behof af penningar
för ändamål, som nyss är sagdt, ege han anskaffa nödiga medel
genom lån eller genom att sälja af lasten; och galle i ty fall hvad i 49 §
stadgas angående lån och försäljning för fartygets behof.

För de förbindelser, befälhafvare!! sålunda för lastegaren ingår, häfte
denne allenast med det inlastade godset.

55 §.

Finnes last vid derå jemlikt 41 § anstäld besigtning vara i det tillstånd,
att den icke utan fara för förskämning kan förvaras, ege befälhafvaren
försälja lasten; har fartyget förolyckats eller förklarats icke vara
iståndsättligt, må, ändå att godset utan skada kan förvaras, försäljning
ega rum, der vid besigtningen utrönes, att kostnaden för godsets förvarande
eller fortskaffande till bestämmelseorten skulle blifva alltför hög.

56 §.

Har lastegare genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, som
enligt 54 och 55 §§ tillkommer befälhafvaren i denna hans egenskap, må
sådan inskränkning icke åberopas mot tredje man i annat fall, än när
denne icke varit i god tro.

57 §.

Innan befälhafvaren för lastens behof upptager lån eller försäljer något
af godset eller eljest vidtager särskild åtgärd för lastegarens räkning, bör
han, så vida ske kan, inhemta föreskrift af lastegaren eller det ombud,
denne anvisat.

Har fartyget förolyckats eller förklarats icke vara iståndsättligt, åligge
befälhafvaren, der lastegaren icke har ombud på stället och hans föreskrift
icke kan afvaktas, att, efter omständigheterna, antingen mot den lindrigaste
frakt, som kan betingas, försända godset med annan lägenhet till bestämmelseorten
eller låta upplägga eller försälja godset.

Försäljning af last bör, så vida ske kan, ega rum å offentlig auktion.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

58 §.

Befälhafvare!! svare icke för de förbindelser, han i denna sin egenskap
å redares eller lastegares vägnar ingått.

59 §.

Befälhafvare!] skall vid fullgörandet af de skyldigheter, honom med
afseende å fartyg och last åligga, iakttaga den omsorg, som tillhör eu god
sjöman. All skada och förlust, soin genom hans fel eller försummelse tillskyndas
redare eller lastegare, vare han pligtig att ersätta; har han i ty
fall handlat efter redarens föreskrift, ege han icke mot lastegaren åberopa
sådan föreskrift till sitt fredande från ansvarighet. Har åtgärd vidtagits på
grund af beslut, som i skeppsråd fattats, vare befälhafvaren ensam ansvarig
för åtgärden.

60 §.

När fartyget efter slutad resa ankommit till hemorten, så ock eljest när redaren
det äskar, skall befälhafvaren afgifva redovisning. Vill redaren klandra
redovisning, göre det genom stämning inom sex månader efter det han mottog
densamma; försittes den tid, hafve redaren sin rätt till klander förlorat.

I redovisning skall befälhafvaren föra redaren till godo all särskild
godtgörelse, som han erhållit af befraktare, lastegare, leverantörer eller andra,
med hvilka han i sin egenskap af befälhafvare haft att skaffa, der han icke
fått redarens uttryckliga medgifvande att den behålla.

61 §•

Befälhafvaren kan när som helst skiljas från sin befattning. År han
sjelf delegare i fartyget till mer än hälften, ege domstol på medredares
käromål skilja honom från befattningen, om giltiga skäl dertill äro.

62 §.

År befälhafvare icke antagen för bestämd resa eller för bestämd
tid och innehåller icke heller eljest tjensteaftalet någon bestämmelse om
hans rätt att lemna tjensten, skall han qvarstanna i tjenst till dess fartyget
ankommit till svensk hamn, der resan slutar; dock ege han, der
han varit i tjenst tre år utan att fartyget under tiden slutat någon resa i
svensk hamn, rätt att lemna fartyget vid pågående resas slut, så vida han
förut uppsäger tjensten i så god tid, att redaren erhåller nödigt rådrum

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

för anskaffande af befälhafvare i hans ställe. Förordnar redaren, när befälhafvareu
sålunda uppsäger tjensten, att fartyget från den ort, der denne
egde lemna tjensten, skall återvända till hemlandet, vare befälhafvare!) pligtig
att föra fartyget dit, äfven om last förut skall intagas å den ort, der
han egde lemna fartyget, eller å annan, i fartygets hemväg belägen ort,
samt derefter utlossas i hamn under resan.

Skall last lossas i hamn, der befälhafvare!), efter ty nu är sagdt, eger
frånträda tjensten, må han icke lemna fartyget förrän lossningen afslutats.

Försäljes fartyget till utländsk man eller upphör det annorledes att
vara svenskt, ege befälhafvaren strax frånträda tjensten.

63 §.

Afskedas befälhafvare på grund af oduglighet eller försummelse i
tjensten, ege han åtnjuta hyra allenast för den tid, han varit i tjenst.

Lag samma vare, der befälhafvare afskedas derföre att resan inställes
till följd af krig, blokad, embargo, ut- eller införselförbud, ishinder eller
skada, som gör fartyget odugligt för resan, eller derföre att fartyget af
sådan anledning för längre tid uppehälles i afgångshamnen eller under resa.

Förolyckas fartyget, eller varder det efter timad skada förklaradt icke
vara iståndsättligt, eller uppbringas det och prisdömes, eller tagps det af sjöröfvare,
upphöre tjensteaftalet att vara gällande och befälhafvaren erhålle hyra
till och med deri (lag, då tjenstgöringen upphörde; dock åligge honom att efter
timad sjöolycka, mot åtnjutande af skälig godtgörelse, qvarstanna å olycksstället
till dess de fartyget och lasten rörande angelägenheter blifvit ordnade.

64 §.

Afskedas befälhafvare på grund af skada eller sjukdom, som gör honom
oförmögen att föra fartyget, erhålle han hyra för tiden intill afskedandet.

För skada eller sjukdom, som befälhafvaren utan eget vållande ådrager
sig medan han är i tjenst, ege han åtnjuta vård på redarens bekostnad,
jemväl efter det han lemnat tjensten, dock icke under längre tid efter afskedandet
än fyra veckor.

65 §.

Afskedas befälhafvare utan att sådant skäl, som i 63 eller 64 § ornförmäles,
dertill föranleda ege han, derest han antagits för viss resa eller
viss tid eller tjensteaftalet eljest innehåller bestämmelse angående tjenstetidens
längd, tillgodonjuta den hyra, som genom aftalet tillförsäkrats

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

honom; innehåller avtalet icke någon bestämmelse om tjenstetidens längd
och afskedas befälhafvare!! annanstädes än i svensk hamn, der han jemlikt
62 § egde erhålla entledigande, ege han, utöfver hvad af hans hyra redan
är förtjent, undfå sådan för en månad, om han afskedas i hamn här i riket
eller i utländsk hamn vid Östersjön eller Nordsjön, för två månader, om
afskedandet eger rum i annan europeisk hamn, samt för tre månader, om
det sker i hamn utom Europa ; dock att i sådant hänseende de vid Medelhafvet,
Svarta hafvet och Azowska sjön utom Europa belägna hamnar
räknas lika med europeiska.

Lag samma vare, der befälhafvare lemnar tjensten derföre att fartyget
upphört att vara svenskt.

66 §.

I de fall, 65 § omförmäler, ege befälhafvare!!, derest han lemnar
tjensten å annan ort, än der han jemlikt tjensteaftalet egde erhålla entledigande,
undfå godtgörelse för den kostnad, som beräknas åtgå för resa
till förhyrningsorten, om han antagits här i riket, men eljest till fartygets
hemort, äfvensom för underhåll under resan. Lag samma vare, der befälhafvare
å utländsk ort afskedas af anledning, som i 63 § andra stycket
sägs, eller han å sådan ort för sjukdom qvarlemnats, så vida redaren enligt
64 § var pligtig att bekosta hans vårdande.

Har fartyget å utländsk ort förolyckats eller tagits af sjöröfvare eller
efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget
efter uppbringning förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist
lemnade hamn, krigets utbrott der kändt eller eljest befälhafvare!! kunnigt,
skall här omförmälda kostnad gäldas af allmänna medel.

67 §.

Dör befälhafvare medan han är i tjenst, utgår hyran till dödsdagen;
förolyckas fartyget med man och allt, utan att upplysning kan vinnas om
tiden, då olyckan inträffade, skall vid beräknande af den hyra, som i ty
fall bör utgå, olyckan anses hafva timat då hälften af den tid förflutit,
som med sådant fartyg å sådan årstid skäligen bort åtgå för resa från det
ställe, der fartyget sist af hördes, till bestämmelseorten.

68 §.

Har befälhafvare betingat sig att såsom tjenstegodtgörelse bekomma
viss andel af frakt eller annan inkomst, som af fartygets resa kan uppstå,

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

ege han, der han lemnar tjensten före resans slut, af det belopp, som
under resan förtjenas, erhålla så mycket, som i förhållande till resans hela
längd belöper på den tid, han varit i tjenst. År han jemlikt 65 § berättigad
att erhålla aflöning för längre tid, skall aflöningen för tiden efter
det han lemnade tjensten utgå med dubbla beloppet af förste styrmans
hyra; dock att, der i tjensteaftalet utöfver omförmälda godtgörelse tillförsäkrats
honom viss hyra, aflöningen för nämnda tid ej må sättas lägre, än
hvad å samma tid belöper af hyran.

Uppstår tvist angående beräknande af den aflöning, som, efter ty nu är
sagdt, bör tillkomma befälhafvaren, skall beloppet bestämmas af skiljemän.

69 §.

Efter det fartyg utklarerats och i öfrigt är segelfärdigt, må ej befälhafvaren
för gäld hindras att afresa, ej heller något af hvad han för
tjenstens behof fört om bord tagas i mät eller beläggas med qvarstad.

Fjerde kapitlet.

Om besättningen.

70 §.

När sjöman förhyres, bör, om han är inskrifven vid sjömanshus, den
vid inskrifningen honom tilldelade sjöfartsbok öfverlemnas till befälhafvaren,
hvilken eger förvara densamma till dess sjömannen lemnar tjensten.

71 §•

En hvar af besättningen skall, sedan han blifvit förhyrd, af befälhafvaren
förses med motbok, deri införes uppgift å den resa eller den tid,
för hvilken sjömannen blifvit förhyrd, hans blifvande befattning om bord
samt den hyra, som betingats; är hyran bestämd till visst belopp för resa,
skall i motboken anmärkas, huru lång tid antages åtgå till resan, och skall
denna anteckning lända till efterrättelse vid beräkning af hyra i de fall,
då sådan, jemlikt de här nedan gifna bestämmelser, bör beräknas för
viss tid.

I motboken skola antecknas förskott, som vid förhyrningen lemnas
sjömannen, och de afbetalningar å hyran, hvilka under resan ega rum.

Bih. till Riksd. Prot. 1891. 10 Sami. 1 Afl. 1 Band. 13 Håft 6

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

72 §.

Angående sjöfolks på- och afmönstring samt hvad dervid skall iakttagas
galle hvad af Konungen förordnas.

73 §.

Har sjöman förhyrt sig till flere och tvista de, som honom förhyrde,
om bättre rätt, ege den företräde, som först hyrde; dock att, der den, som
senare förhyrde, utan kunskap om det äldre aftalet, fått sjöfarts b ok en till
sig öfverlemnad, han skall ega bättre rätt än den andre.

74 §.

Förhyrd sjöman skall inställa sig till tjenstgöring om bord inom två
dygn efter påmönstringen, der ej annan tid för inställelsen blifvit af befälhafvaren
bestämd, och må sjömannen derefter icke utan befälhafvarens
tillstånd gå från skeppsbord.

Der ej annorlunda aftalats, löper hyran från och med den dag, sjömannen
kom om bord.

75 §.

Underlåter sjöman, som blifvit påmönstrad eller som skriftligen förbundit
sig till inställelse å viss dag eller bevisligen erhållit del af skriftlig
kallelse att å viss dag iakttaga inställelse, att i rätt tid infinna sig om
bord, eller går sjöman derifrån utan befälhafvarens tillstånd, eller kommer
sjöman, som efter erhållet tillstånd gått i land, icke tillbaka i rätt tid; ege
befälhafvaren rätt att till hans inställande i tjensten anlita vederbörande
polismyndighet.

De kostnader, som uppstå för sjömannens inställande i tjenst, må afdragas
å hans hyra.

76 §.

Hvad i 69 § är med afseende å befälhafvare stadgadt galle ock för
besättningen.

77 §.

En hvar af besättningen skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt,
noggrant iakttaga allt, som för bevarande af ordning och skick om
bord föreskrifves, med aktning bemöta förmän och med uppmärksamhet
mottaga deras befallningar samt genom tydliga och lämpliga svar utmärka,
att dessa uppfattats.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

- 78 §.

En hvar af besättningen åligge att i hamn och till sjös, om bord och
i land, noggrant åtlyda förmans befallningar angående tjensten, sorgfälligt
vårda fartyg och gods samt i öfrigt med omsorg och nit fullgöra tjensten,
vare sig natt eller dag, helg- eller söckendag. All skada och förlust, som
genom sjömans fel eller försummelse i tjensten uppkommer, vare han
pligtig att ersätta.

Råkar fartyget i sjönöd, skall besättningen göra allt, hvad i dess magt
står, för att rädda fartyget och må ej utan hefälhafvarens tillstånd före
honom öfvergifva detsamma.

79 §.

Till styrmannens befattning hör särskildt att gå befälhafvaren tillhanda
vid seglatsen och dertill hörande observationer och beräkningar, att
biträda vid skeppsdagbokens förande samt att utöfva uppsigt öfver den
öfriga besättningen och tillsyn å fartyg, skeppsredskap och proviant. Vid
lastning och lossning före han anteckning öfver godset och ansvare inför
befälhafvaren för allt, hvad han mottager, så ock för godsets stufning.
Förer styrmannen skeppsdagboken, vare han ansvarig för dess rigtighet.

Vid hefälhafvarens frånvaro eller förfall ege styrmannen i fall, för
hvilka befälhafvaren icke meddelat föreskrift, i dennes ställe fatta beslut,
så vida ärendet ej kan tåla uppskof. Aflider befälhafvaren, eller varder
han eljest urståndsatt att föra fartyget, eller öfvergifver han tjensten, träde
styrmannen i hans ställe till dess befälhafvare i den ordning, som i 30 §
sägs, blifvit förordnad.

80 §.

Maskinisten åligge särskildt att hafva tillsyn å fartygets ångpannor
och maskiner samt ansvara för deras behöriga drift och skötsel äfvensom
att utöfva uppsigt öfver det för sådant ändamål anstälda manskap. Han
före maskindagboken under befälhafvaiams tillsyn och vare ansvarig för
dess rigtighet.

81 §.

Ej må någon af besättningen utan hefälhafvarens tillstånd medtaga
handelsvaror för egen eller annans räkning; sker det, vare lag, som i 28 §
sägs. Finner befälhafvaren anledning förekomma att handelsvaror olofligen
medtagits eller att något förts om bord, som kan vålla oordning bland

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

besättningen eller hvars förande kan utsätta fartyg eller last för äfventyr,
ege befälhafvaren låta undersöka besättningens gömmor.

Hvad olofiigen medtagits ege befälhafvaren föra i land eller, om förhållandet
uppdagas först sedan fartyget gått till sjös och godset icke utan
äfventyr kan behållas i fartyget, kasta öfver bord.

82 §.

Förhyrd sjöman skall, der ej hyresaftalet annorlunda bestämmer, qvarstanna
i tjenst till dess fartyget ankommit till förhyrningsorten eller, om
han förhyrts i Sverige, till annan svensk hamn, der resan slutar. År han
förhyrd för viss tid, skall han, i händelse denna utlöper under resa, åtfölja
fartyget till närmaste lossnings- eller lastningsort. År han förhyrd
för viss resa och ändras denna innan fartyget afgått från förhyrningsoi’ten,
ege han der erhålla entledigande; sker förändringen under resan,
skall han åtfölja fartyget till resans slut, så vida icke, till följd af förändringen,
fartyget kommer att gå till utländsk hamn i stället för inländsk
eller till hamn utom Europa i stället för europeisk hamn, i hvilka fall
sjömannen eger rätt att erhålla entledigande i första hamn, som efter förändringen
anlöpes; skolande i berörda hänseende de vid Medelhafvet, Svarta
liafvet och Azowska sjön utom Europa belägna hamnar räknas lika med
europeiska.

Sjöman, som på grund af resans förändring afgår ur tjenst, erhålle
hyra för den tid, han tjenstgjort.

83 §.

Utan afseende å hvad i hyresaftalet må vara bestämdt angående
tjenstetidens längd ege sjöman, när han efter sista påmönstringen å fartyget
varit i tjenst två eller, på resa bortom Kap Horn eller Goda Hoppsudden,
tre år, rätt att erhålla entledigande å första ort, som för lossning
eller lastning derefter anlöpes; dock att, om fartyget derifrån skall afgå
till ort, der sjömannen jemlikt hyresaftalet eger afhålla entledigande, sjömannen
är skyldig att följa fartyget till den ort, äfven om last förut skall
intagas å den ort, der han egde lemna fartyget, eller å annan, i fartygets
väg belägen ort samt derefter utlossas i hamn under resan.

Hyran utgår i ty fall, som i 82 § sägs.

84 §.

Sjöman, som på grund af bestämmelse i hyresaftalet eller jemlikt 82
eller 83 § eger rätt att erhålla entledigande, vare dock pligtig att, der
befälhafvaren det äskar, lemna nödigt biträde vid lossning af last och bar -

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

last samt vid fartygets förtöjning, afriggning och uppläggning; och må
förty befälhafvaren låta med afmönstring anstå till dess sådant arbete afslutats,
dock icke utöfver sjunde dagen efter fartygets ankomst.

85 §.

Sjöman, som visar, att han kan få fartyg att föra, ege rätt att erhålla
entledigande, om han utan ökad utgift för redaren sätter annan duglig
karl i sitt ställe. Lag samma vare, der anställning såsom förste styrman
eller ansvarsmaskinist erbjudes sjöman, som är förhyrd i ringare ställning.

Utbryter krig, som till följd af fartygets nationalitet eller lastens beskaffenhet
samt resans rigtning medför fara för uppbringning, ege sjöman
ock rätt att erhålla entledigande.

1 de fall, nu äro nämnda, utgår hyran efter ty i 82 § sägs.

86 §.

Visar sjöman, att befälhafvaren mot honom öfvat grof misshandel eller
underlåtit att mot sådan misshandel, som af annan om bord föröfvats,
gifva honom påkalladt skydd, eller att befälhafvaren förhållit honom försvarlig
kost; ege han rätt att erhålla entledigande.

Sjöman, som af sådan anledning frånträder tjensten, erhålle hyra för
den tid, han tjenstgjort, och derutöfver för en månad, så ock, derest han
lemnar tjensten annanstädes än å förhyrningsorten, hyra för den tid, som
beräknas åtgå för resa till afmönstringsorten, om sådan aftalats, men eljest
till förhyrningsorten; dock att, der hyran var bestämd till visst belopp
för resan, hyresersättningen ej må öfverstiga samma belopp. Lemnar han
tjensten annanstädes än å förhyrningsorten, njute han ock reseersättning i
penningar, motsvarande kostnaden för resa till afmönstringsorten, om sådan
aftalats, men eljest till förhyrningsorten samt för underhåll under resan.

87 §.

Är fartyget icke i sjövärdigt skick för den resa, som dermed skall företagas,
och underlåter befälhafvaren att vidtaga den åtgärd, som för dess försättande
i sjövärdigt skick erfordras, ege besättningen rätt att erhålla entledigande.
Till utrönande af fartygets sjövärdighet åligge befälhafvaren att,
när mer än halfva antalet af besättningen derom gör framställning, låta
besigtiga fartyget i den ordning, 41 § bestämmer; dock att, der framställningen
göres först efter det last intagits, befälhafvaren icke är pligtig
att efterkomma densamma, med mindre styrman eller maskinist å fartyget
deltager i framställningen. Efterkommer befälhafvaren icke framställningen,
ege sjöman rätt att blifva entledigad samt att erhålla hyra och reseersättning
som i 86 § sägs.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Befinnes vid anstäld besigtning, att skälig anledning till klagan saknats,
skola de, som begärt besigtningen, ersätta all derigenom orsakad
kostnad och förlust.

88 §.

Försäljes fartyget till utländsk man eller upphör det annorledes att
vara svenskt, ege sjöman rätt att genast blifva entledigad samt erhålla
hyra och reseersättning, som i 86 § sägs. Timar annan förändring af
eganderätten till fartyget eller ombytes befälhafvare, vare det ej laga skäl
för besättningen att lemna tjensten.

89 §.

Finnes sjöman vara oduglig till den tjenst, för hvilken han blifvit
förhyrd, må sjömannen entledigas mot åtnjutande af hyra till afskedandet.
Lag samma vare, der sjöman bär våldsam hand å befälhafvaren eller annan
förman eller beträdes med att hafva om bord undanstuckit tullpligrigt eller
till utförsel i afgångsorten eller till införsel i bestämmelseorten förbjudet
gods eller upprepade gånger blifvit för fel i tjensten eller för brott mot
ordning och skick af befälhafvaren straffad, utan att han låtit sig deraf rätta.

Afskedas icke sjöman, som är oduglig till tjensten, ege befälhafvaren
för den kommande tiden nedsätta hans hyra, efter omständigheterna intill
hälften; dock med rätt för sjömannen att öfverklaga beslutet i den ordning,
som i 104 § stadgas.

De omständigheter, hvilka föranleda sjömannens entledigande eller
hyrans nedsättande, böra skriftligen upptecknas och det antecknade, sedan
det blifvit för sjömannen och den öfriga besättningen uppläst, till
rigtigheten bestyrkas genom intyg af två de bäste männen om bord;
föres dagbok, skall anteckningen ske i denna. Beslut om hyrans nedsättande
vare utan verkan, der befälhafvaren icke iakttagit hvad sålunda
är föreskrifvet.

90 §.

Blifver sjöman sjuk eller skadad, skall befälhafvaren åt honom bereda
nödig vård om bord eller i land; är han till följd af sjukdomen eller
skadan för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjenst, eller är han
behäftad med venerisk sjukdom, ege befälhafvaren entlediga honom ur
tjensten. Nödgas befälhafvare qvarlemna sjuk sjöman å utländsk ort, skall
han öfverlemna honom till svensk konsul eller, om sådan tjensteman der
icke finnes, annorledes sörja för att han erhåller lämplig vård.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Afskedas sjöman till följd af skada eller sjukdom, som han genom eget
groft vållande ådragit sig, eller derföre att han funnits behäftad med
venerisk sjukdom, njute han ej hyra för längre tid, än han förrättat sin
tjenst, och kostnaden för hans skötsel och vård må afkortas på hans innestående
hyra. Entledigas han icke, njute han ej hyra för den tid, han är
ur stånd att förrätta sin tjenst, och ersätte kostnaden för skötsel och vård.

Sjöman, som eljest, medan han är i tjenst, varder sjuk eller skadad,
njute full hyra äfvensom sjukvård på redarens bekostnad så länge han är
qvar i tjensten; varder han entledigad, erhålle han hyra till dess han afmönstras
eller, om afmönstring icke eger rum, till den dag, då fartyget
går vidare, äfvensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra veckor,
räknade från den dag, då hans rätt till hyra upphörde.

Har befälhafvare å ort, der svensk konsul ej finnes, nödgats för svensk
sjömans sjukvård göra utgift, som, enligt hvad ofvan är sagdt, icke -ålegat
redaren, eller förskjuta mer, än denne ålegat; ege redaren derför undfå
ersättning af allmänna medel.

91 §.

Inställes resa till följd af krig, blokad, embargo, ut- eller införselförbud,
ishinder eller skada, som gör fartyget odugligt för resan, eller
varder fartyget i afgångshamnen eller under resan af sådan anledning för
längre tid uppehållet; må besättningen entledigas mot åtnjutande af hyra
till afskedandet. Förolyckas fartyget, eller förklaras det efter timad skåda
icke vara istånd säfligt, eller uppbringas det och prisdömes, eller tages
det af sjöröfvare, upphöre hyresaftalet att vara gällande och besättningen
erhålle hyra till och med den dag, då tjenstgöringen upphörde; dock åligge
besättningen efter timad olycka att, mot skälig ersättning, deltaga i bergningen
äfvensom qvarstanna till dess sjöförklaringen afgifvits.

92 §.

Inställes resa af annan orsak, än i 91 § sägs, eller entledigas eljest
sjöman utan laga skäl, njute den entledigade hyra och reseersättning efter
ty i 86 § sägs; dock att, i händelse fartyget å utrikes ort upplägges i
vinterhamn och besättningen af sådan anledning afskedas, den i 86 § stadgade
tilläggshyra för en månad icke skall utgå.

9.1 §.

Afliden sjömans hyra utgår till dödsdagen, der icke hans rätt till hyra
på grund af sjukdom eller af annan anledning förut upphört. Kostnaden
för hans begrafning skall redaren vidkännas.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Förolyckas fartyg med man och allt, utan att upplysning kan vinnas
om tiden, då olyckan inträffade, vare om hyrans beräknande lag, som i
67 § sägs.

94 §.

År sjöman förhyrd mot visst belopp för resa och ändras denna, så
att den kommer att vara längre tid, än vid förhyrningen antogs, ege sjömannen
åtnjuta motsvarande tillägg till hyran; varder tjenstetiden genom
resans förändring förkortad, skall den betingade hyran ändock utgå till
fullo. Tilläggshyra skall ock, i händelse den för resan beräknade tid
öfverskrides, utgå icke allenast för uppehåll, som af redare eller befälhafvare
vållats, utan äfven för den tid, fartyget nödgats ligga stilla för krig,
blokad, embargo, ut- eller införselförbud eller ishinder eller uppehållits i
nödhamn, när fartyget för reparation eller för lastens behof nödgats anlöpa
sådan, så ock för den tid, fartyget för lastning eller lossning uppehållits
utöfver derför bestämda liggedagar; dock att tilläggshyra icke må
beräknas vid uppehåll, som icke varat åtta dagar å rad.

95 §.

Varder besättningen under resa förminskad, men fullgöres ändock
skeppstjensten af de qvarvarande, skall de afgångnes hyra för den tid,
fartyget är till sjös, fördelas mellan de qvarblifne i mån af det ökade
arbete, en hvar fått vidkännas.

Sådan fördelning må ej fordras, der besättningen minskats genom
rymning och denna egt rum under sådana omständigheter, att det berott
af de qvarvarande att hindra den.

96 §.

Finner befälhafvare i trängande fall nödigt att å söndagar eller andra
här i riket brukliga helgdagar ålägga besättningen att utföra arbete för
lossning eller lastning, erhålle en hvar, som deltager i arbetet, särskild
ersättning med eu half dags hyra för hvarje påbörjad arbetstid af två
timmar.

Ftvad nu är stadgadt skall icke ega tillämpning å fartyg, som gör
regelbundna resor mellan vissa orter efter eu på förhand kungjord plan.

97 §.

År sjöman förhyrd för viss resa och kommer denna på grund af
bestämmelseortens förändring att sluta å annan ort, än der afmönstring

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

enligt hyresaftalet skulle ske, ege sjömannen rätt att erhålla reseersättning
i penningar, motsvarande kostnaden för resa till afmönstringsorten samt
för underhåll under resan.

98 §.

Upphör, af anledning som i 91 § sägs, svensk sjömans tjenstgöring å
utländsk ort, eller varder svensk sjöman för sjukdom eller skada, derför
han enligt 90 § eger erhålla vård på redarens bekostnad, å sådan ort qvarlemnad,
ege sjömannen rätt att blifva fortskaffad till närmaste svenska
hamn. Har fartyget förolyckats eller tagits af sjöröfvare eller efter timad
skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget efter uppbringning
förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist lemnade
hamn, krigets utbrott der kändt eller eljest befälhafvaren kunnigt,
skall kostnaden för hemresan bestridas af allmänna medel.

Hvad nu är sagdt skall ock ega tillämpning å norska sjömän, hvilka
tjenat å svenska fartyg, så länge motsvarande bestämmelse är gällande i
Norge; dock att norsk sjöman skall fortskaffas till närmaste norska hamn.

Kan åt sjöman, som af anledning, nu är sagd, skall hemsändas, beredas
tjenst å svenskt, norskt eller danskt fartyg, hvilket är bestämdt till
det land, dit sjömannen skall fortskaffas, eller till hamn, hvarifrån han
beqvämligen kan befordras till hemlandet; vare sjömannen pligtig att antaga
tjensten, så framt han anställes i samma egenskap, som den, hvari
han förut var förhyrd, och på lika förmånliga vilkor.

99 §.

Af hyra ege sjöman, i den mån den är förtjent, under resan utbekomma
intill två tredjedelar; när fartyget ligger i hamn, skall hyran utbetalas
i reda penningar, men vill sjöman annanstädes utbekomma hyresfordran,
ege befälhafvaren för beloppet lemna anvisning å redaren. En
tredjedel af hyran ege befälhafvaren innehålla till dess sjömannen entledigas.

Befinnes vid sluträkning sjöman hafva i förskott uppburit mer, än
rätteligen tillkom honom i hyra, behålle han ändock hvad han uppburit,
der tjenstgöringen upphört af sådan anledning, som i 86, 87, 88 §, 90 §
tredje stycket, 91, 92 eller 93 § omförmäles.

100 §.

Atnöjes sjöman icke med den afräkning, befälhafvaren för afmönstring
upprättat, ege han äska mönstringsförrättarens pröfning af dess rigtighet.

Uppstår, medan fartyget betinner sig å ort utom riket, tvist mellan
befälhafvare och någon af besättningen angående tjensteförhållandet, skall

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Höft. 7

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

tvisten hänskjuta till afgörande af svenske konsuln på stället eller, om
sådan tjensteman der icke tinnes, den svenske konsul, som derefter under
resan först anträffas.

Mönstringsförrättarens eller konsulns beslut skall lända till efterrättelse
intill dess saken kan komma under pröfning vid domstol här i riket.

101 §.

Vägrar sjöman att hörsamma gifven befallning eller är eljest motvillig
i tjensten, ege befälhafvare!! eller, vid hans frånvaro eller förfall, den, som
i hans ställe förer befälet, medelst tvång skaffa sig lydnad. När fartyget
är stadt i fara eller myteri visar sig bland besättningen eller eljest, när
nöden kräfver, ege befälhafvare!! bruka allt det våld, som för framtvingande
af lydnad eller återställande af ordningen är nödvändigt; och åligge
en hvar af besättningen att i ty fall, jemväl utan särskild anmaning,
lemna befälhafvaren nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada, .vare gerningsmannen saklös,
der ej pröfvas, att större våld brukats, än nöden kräfde.

102 §.

Gör någon af besättningen sig skyldig till förseelse af den art, här
nedan sägs, må befälhafvaren ålägga den felande bestraffning genom mistning
af hyra

1. för högst en half månad: om någon öfvergifver sin post vid rodret
eller på utkik eller å sådan post finnes sofvande eller drucken, eller
om någon visar oaktsamhet om elden eller uppför sig oskickligt
mot förman eller visar olydnad i tjensten;

2. för högst en fjerdedels månad: om någon försummar sin vakt eller
annan honom ålagd tjenst, derunder finnes sofvande eller drucken,
eller om någon hemligen skaffar bränvin eller andra rusdrycker
om bord eller utan lof förer sina tillhörigheter från bord;

3. för högst en fjerdedels månad: om någon utan tillstånd går i land,
så vida han återvänder samma dag, men för högst en half månad,
om han kommer senare;

4. för en eller två dagar: om någon efter erhållet tillstånd gått i
land men icke återkommer i rätt tid, så vida han dock kommer å
utsatt dag, men för högst en fjerdedels månad, om han kommer
senare;

5. för högst fyra dagar: om någon utan tillstånd lemnar farkost,
hvarmed han blifvit, sänd i land, yppar gräl eller annan ofred om

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

bord eller eljest i tjensten, utan tillstånd låter obehörig person
komma om bord eller hålla sig dold å fartyget eller annorledes
bryter mot ordning och skick.

Är den felande styrman eller maskinist, må honom åläggas mistning
af hyra för högst dubbelt så lång tid, som annan sjöman.

Begår någon, efter det bestraffning ålagts honom, ånyo enahanda förseelse,
må bestraffningen skärpas till mistning af hyra för dubbelt så lång
tid, som ofvan sagts.

Ej må på grund af sålunda ålagd bestraffning innehållas mer, än
hälften af det hyresbelopp, som vid skeende afräkning finnes vara af den
felande förtjent under resan.

I stället för mistning af hyra må i fall, som här äro nämnda, befälhafvaren
ålägga den felaktige arrest, dock ej för längre tid, än fyratioåtta
timmar hvarje gång.

103 §.

Innan befälhafvare utöfvar den rätt att straffa, som enligt 102 § tillkommer
honom, skall han, i närvaro af två de bäste männen om bord, anställa
förhör med den, hvilken förseelsen tillvitas, dock icke förrän tolf timmar
förflutit efter det förseelsen begicks, der ej särskild anledning förekommer
att tidigare företaga förhöret. Hvad vid förhöret förekommer skall skriftligen
upptecknas, så ock hvilken bestraffning befälhafvaren ålägger, och
det antecknade, sedan det blifvit för den felaktige och vittnena uppläst,
till rigtigheten bestyrkas genom de närvarandes underskrift; föres dagbok,
skall anteckningen ske i denna.

Har befälhafvaren icke iakttagit hvad sålunda är föreskrifvet, vare
beslut om mistning af hyra utan verkan.

104 §.

Nöjes ej sjöman åt beslut, hvarigenom befälhafvaren ålagt honom
mistning af hyra, gifve han det till känna vid afmönstringen eller vare sin
talan qvitt.

Anmäles missnöje, skall mönstringsförrättaren undersöka, huru vida
vid bestraffningens åläggande så förfarits, som i 103 § är föreskrifvet, så
ock, der berörda förfarande iakttagits, huru vida bestraffningen må anses
vara laglig och skälig, samt deröfver meddela beslut; och ege sedan den,
som med beslutet icke åtnöjes, tid af ett år från afmönstringen att vid
domstol här i riket utföra sin talan.

Lemnar sjömannen fartyget utan afmönstring, skall han, der han vill
klaga öfver sådan bestraffning, taga stämning å redaren eller befälhafvaren

52 Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

till domstol här i riket inom ett år efter det han lemnade tjensten, eller
vare sin talan qvitt.

Afskrift af hvad jemlikt 103 § antecknats angående den ålagda bestraffningen
skall på begäran meddelas sjömannen.

105 §.

Hyra, som enligt 102 § på grund af ålagd bestraffning frångår sjöman,
tillfälle sjömanshuset i fartygets hemort, dock med afdrag af hvad till
ersättande af kostnad och skada, som den felande under resan må hafva
tillskyndat redaren, erfordras utöfver sjömannens innestående hyresfordran.
Det sjömanshuset tillkommande belopp skall vid afmönstringen öfverlemnas
till mönstringsförrättaren eller, der sjömannen utan afmönstring lemnar fartyget,
af befälhafvare!! redovisas till sjömanshuset.

106 §.

Rymmer sjöman och vänder han ej frivilligt tillbaka före fartygets
afgång från den ort, der rymningen skedde, vare hans innestående hyra
äfvensom de tillhörigheter, han qvarlemnat om bord, förbrutna till redaren.
Förslår det ej till betäckande af den förlust, som genom rymningen tillskyndas
redaren, ege denne hos den brottslige utsöka bristen.

För den tid, sjöman utan lof är borta från fartyget, utgår ej hyra.

107 §.

Förekommer anledning att rymning tillämnas, må befälhafvaren, så
länge faran för rymning fortvarar, hålla besättningens tillhörigheter under
särskildt förvar. Beträdes sjöman med försök till rymning eller gripes
förrymd sjöman, ege befälhafvaren hålla honom i fängsligt förvar, om bord
eller i land, till dess fartyget afseglar.

108 §.

De å fartyget anstälda personer, hvilka ej höra till den egentliga besättningen,
vare skyldiga att hörsamma befälhafvarens föreskrifter med afseende
på ordning och skick om bord äfvensom att förrätta det arbete,
befälhafvaren för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga dem. Äro de
antagna af redaren eller befälhafvaren, tillkomme dem samma rättigheter,
som besättningen.

Hvad i 81, 101 och 102 §§ är stadgadt med afseende å besättningen skall
ock lända till efterrättelse med afseende å öfriga. om bord anstälda personer.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Femte kapitlet.

Om befraktning.

109 §.

Slutes aftal angående fraktande af gods, skall derom upprättas skriftlig
afhandling (certeparti), så vida någondera parten det äskar.

no §.

Befraktning af helt fartyg omfattar icke, utan att särskilt förbehåll
skett, fartygets öppna däck, icke heller kajuta eller annat rum, som är afsedt
för besättningens behof eller till förvaring af skeppsredskap, proviant,
bränsle eller annat, som för resan erfordras. Ej må likväl å däcket eller
i nyss omförmälda rum utan befraktarens samtycke medtagas handelsvaror
för annans räkning; sker det, skall bortfraktaren till befraktaren erlägga frakt
för godset samt, efter pröfning af skiljemän, utgifva ersättning för skada och
förlust, som i följd af godsets medtagande må för befraktaren uppkomma.

111 §.

Är ej å den i befraktningsaftalet bestämda tid fartyget tillstädes å
lastningsorten och färdigt att intaga last, ege befraktaren hafva fraktslutet;
vare ock, der ej dröjsmålet bevisligen vållats af omständigheter, hvilka det
icke berott af bortfraktare, befälhafvare eller besättning att afvända, berättigad
till ersättning, efter pröfning af skiljemän, för all skada och förlust,
som genom dröjsmålet honom tillskyndats.

Innehåller befraktningsaftalet icke någon bestämmelse angående tiden
för lastningens början, ege befraktaren ej hafva fraktslutet på grund af
uppehåll, som icke bevisligen varit af bortfraktare, befälhafvare eller besättning
vålladt.

Vill befraktare, oaktadt fraktslutet icke häfves, fordra ersättning för
uppehåll, vare han pligtig att sådant för befälhafvaren uppgifva innan hans
gods till inlastning aflemnas; försummas det, vare han sitt anspråk qvitt.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

112 §.

Befraktare ege till'' annan öfverlåta de rättigheter, honom enligt befraktningsaftalet
tillkomma, men svare ändock för de förbindelser, aftalet
ålägger honom.

113 §.

Ej må befraktares gods utan hans samtycke försändas med annat fartyg
än det, som befraktats, så vida icke sådant nödfall, som i 159 eller 160 §
omförmäles, dertill föranleder; sker det ändock, njute befraktaren ersättning,
efter pröfning af skiljemän, för all derigenom uppkommande skada
och förlust.

114 §.

År ej viss lastningsplats genom aftal bestämd, ege befraktare af helt
fartyg fordra, att fartyget förlägges till den plats, han anvisar, så vida
hinder ej möter att dit förlägga fartyget och detta kan ej mindre under lastningen
der ligga flott och säkert, än äfven med intagen last åter derifrån
utlöpa; åliggande det befraktaren, der han vill hafva fartyget så förlagdt,
att på anmaning ofördröjligen meddela befälhafvare!! behörig anvisning.
Hafva flere befraktat fartyget, hvar till viss del, och förena sig samtlige
befraktarne om viss lastningsplats, ege de enahanda rätt, som, efter ty
nyss är sagdt, tillkommer befraktare af helt fartyg.

Befälhafvaren vare, der fartyget befraktats i sin helhet eller till viss
del, pligtig att, på befraktarens begäran, från den plats, dit fartyget för
lastningen förlagts, vidare förhala det till annan beqväm lastningsplats,
men njute derför af befraktaren ersättning, som i händelse af tvist bestämmes
af skiljemän.

115 §.

Den, som inlastar gods, hvars förande kan medföra äfventyr för fartyget
eller för den öfriga lasten, utan att angifva denna godsets beskaffenhet
eller utan att iakttaga de föreskrifter, som för försändande af sådant
gods må vara gifna, svare för all kostnad och skada, som derigenom annan
tillskyndas; skolande ersättningen i händelse af tvist bestämmas af skiljemän.
Lag samma vare, der någon inlastar gods utan befälhafvarens vetskap eller
origtigt angifver gods, som inlastas; den, som godset inlastat, vare ock
pligtig att derför erlägga högsta frakt, som för dylikt gods gälde i lastningsorten
för sådan resa, som fartyget företager.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Gods, som sålunda inlastats, må på aflastare^ bekostnad åter föras i
land eller, om förhållandet uppdagas först sedan fartyget gått till sjös och
godset icke utan äfventyr kan behållas i fartyget, kastas öfver bord; men
den, som inlastat godset, gälde ändock full frakt.

116 §.

Vid inlastning åligge befraktaren att till fartygets sida framföra godset;
öfriga lastningskostnaden äfvensom kostnaden för godsets stufning samt för
nödigt underlag och garnering skall af bortfraktaren bestridas.

Är genom aftal viss plats bestämd för lastens intagande, men är fartyget
så djupgående, att det icke kan förläggas till den plats, som aftalats,
skall bortfraktaren bekosta godsets framförande till fartygets sida; lag
samma vare, der icke viss lastningsplats aftalats, men fartyget af anledning,
som nyss är sagd, icke kan inkomma i den hamn, befraktningsaftalet
bestämmer.

117 §.

Utan aflastare^ samtycke må hans gods icke lastas å fartygets däck
eller i dess båt eller hängas på sidan utom bords.

118 §.

Är fartyg befraktadt i sin helhet eller till viss del, vare befälhafvare!!
skyldig att utan ersättning en viss tid afbida, att godset afiemnas (liggedagar).
Är ej lastningen inom liggedagarne fullbordad, vare befälhafvare!!
skyldig att mot ersättning dertill lemna ytterligare rådrum (öfverliggedagar).
Liggedagarne tillsammans med öfverliggedagarne utgöra fartygets lastningstid.

Lastningstiden räknas från och med nästa helgfria dag efter det fartyget
är färdigt att mottaga last och befälhafvaren derom underrättat aflastaren,
så ock, der anvisning, som i 114 § sägs, meddelats, fartyget blifvit förlagdt
till den anvisade platsen; dock att, der sådan underrättelse meddelas å
helgdag eller senare än klockan fyra eftermiddagen å söckendag, underrättelsen
räknas såsom afgifven först följande söckendag. Är aflastaren
icke känd eller icke att träffa, skall underrättelsen meddelas genom kungörelse
i tidning inom orten eller på annat der brukligt sätt.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

119 §.

I brist af särskild! aftal beräknas liggedagarne, olika för segelfartyg
och för ångfartyg, sålunda:

För fartyg, som	icke är öfver	Register- ton. 50	För segelfartyg. 4 dagar.	För ångfartyg. 2 dagar.
för fartyg öfver	50	men ej öfver	100	6	—
— — —	100	—	150	7		3 -
— — —	150	—	200	8	j	1
— — _	200	—	250	9	~ 1
— — —	250	—	300	10	1	[ 4 —
— — —	300	—	400	11	- )
— .— —	400	—	500	12	- 1	1 5
— — —	500	—	600	13	- 1
— — —	600	—	750	14	- 1	[6 -
— — —	750	—	900	15	- )
— — —	900	—	1100	16		7 —
— — —	1100	—	1350	17	—	8 —
— — —	1350	—	1650	18	—	9 — -
- - -	1650	—	2000	19	—	10 —

Har fartyget större drägtighet än 2000 registerton, beräknas ytterligare
en liggedag för Överskjutande drägtighet af högst 400 ton och så
vidare.

Såsom liggedagar räknas icke sön- och helgdagar, icke heller de dagar,
under hvilka lastning ej kunnat ske till följd af något från fartyget härrörande
hinder; dock att, der sådant hinder icke varat längre än en half
arbetsdag, endast en half dag afräknas. Aro genom öfverenskommelse
liggedagarne bestämda till visst antal löpande dagar, inräknas jemväl sönoch
helgdagar.

I liggedagarne inräknas jemväl de uppehåll, som orsakas genom fartygets
förtullning från eu lastningsplats till annan, efter ty i 114 § andra stycket sägs.

120 §.

Der ej annorlunda aftalats, skall antalet öfverliggedagar utgöra hälften
af liggedagarnes antal; de beräknas såsom löpande dagar.

Ersättning för öfverliggedagar skall, der ej annat aftal skett, utgå med
trettio öre om dagen för hvarje ton af fartygets drägtighet, om fartyget
är segelfartyg, och med fyratio öre, om det är ångfartyg; skolande ersätt -

Riksdagens Skrifvelse N:o till. 57

ning för del af en dag utgå såsom för hel öfverliggedag, der samma del
utgör mer än hälften af en arbetsdag, men eljest för en half dag.

Ersättningen är för hvarje dag förfallen till betalning.

121 §.

Hvad här ofvan är stadgadt angående viss lastningstid vare ej gällande
för fartyg, som gör regelbundna resor mellan vissa orter efter eu
på förhand kungjord plan.

122 §.

Befälhafvaren vare ej pligtig att efter lastningstidens utgång mottaga
gods till inlastning. Allt gods, som inom nämnda tid aflemnats, vare han
pligtig att medtaga, ändå att fartyget för godsets intagande och stufning
uppehälles utöfver lastningstiden; betraktaren ersätte dock all deraf uppkommande
skada och förlust, hvilken ersättning i händelse af tvist skall
bestämmas af skiljemän och ej må sättas lägre än för öfverliggedagar.

123 §.

Angår befraktningen styckegods, åligge aflastare)! att på befälhafvare^
tillsägelse aflemna godset till inlastning; är aflastaren icke känd eller icke
att träffa, sker tillsägelse på sätt 118 § för sådant fall stadgar. Aflemna^
icke, oaktadt tillsägelse skett, godset så tidigt, att det beqvämligen kan intagas
och stufvas, vare befälhafvaren icke skyldig att medtaga godset, men
befraktare)! gälde ändock full frakt.

Hvad här är sagdt om befälhafvares skyldighet att tillsäga aflastare
vare ej gällande med afseende å fartyg, som i 121 § omförmäles.

124 §.

Då inlastning sker, skall befälhafvaren, sjelf eller genom styrmannen,
på aflastare^ begäran meddela bevis om godsets mottagande, allt efter
som det aflemnas. Sådant lastqvitto bör till befälhafvaren återställas när
konnossement af honom undertecknas; lossas godset innan konnossement
derå utfärdats, skall nämnda qvitto återställas när godset utlemnas.

125 §.

Aflastaren åligge att inom den för lastningen bestämda tid tillställa
befälhafvaren alla nödiga, lasten rörande handlingar; försummas det och förslå.
till Riksd. Prot. 1891. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 13 Raft. 8

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

dröjes till följd deraf fartygets afgång utöfver lastningstiden, njute bortfraktaren
ersättning för uppehållet, efter ty i 120 och 122 §§ sägs.

Befälhafvaren vare pligtig sörja för att fartyget, så snart lasten intagits
och nödiga handlingar aflemnats, kan anträda resan; underlåter han det
eller fördröjer eljest utan giltig anledning resans anträdande, ege befraktaren
rätt att njuta ersättning, efter pröfning af skiljemän, för skada och
förlust, som genom dröjsmålet vållas, samt att håfva aftalet, om skäl dertill
äro.

126 §.

Befraktare af helt fartyg ege rätt att håfva fraktslutet mot erläggande
af half frakt äfvensom ersättning för öfverliggedagar och ytterligare uppehåll,
som redan må hafva egt rum, så vida han hos befälhafvaren uppsäger
aftalet innan fartyget anträdt resa, som befraktningen angår; är vid
lastningstidens utgång icke någon last aflemnad, anses fraktslutet från befraktarens
sida häfdt, ändå att uppsägning ej skett. Angår befraktningsaftalet
flere resor, erlägges half frakt för första resan och fjerdedels frakt
för eu hvar af de öfriga; dock att, der aftalet angår endast resa till viss
ort och omedelbar återresa derifrån, half frakt skall utgå jemväl för återresan.

Aflemnas icke gods till den i aftalet bestämda myckenhet, vare befälhafvaren
ej pligtig att anträda resan, innan befraktaren erlagt frakt för
det gods, som icke försändes, samt ersatt den kostnad, som kan för bortfraktaren
uppkomma till följd af befraktarens underlåtenhet att lemna full
last, eller ock för bortfraktarens fordran stält säkerhet; har icke, oaktadt
anmaning skett, betalning erlagts eller säkerhet blifvit stäld före lastningstidens
utgång, ege befälhafvaren anse fraktslutet från befraktarens sida
häfdt, och denne gälde frakt och ersättnig, som förut är sagdt.

Är konnossement å inlastadt gods redan utfärdadt, galle hvad i 141
§ sägs.

127 §.

Der i fall, som 126 § omförmäler, på grund af fraktslutets häfvande
redan inlastadt gods skall åter lossas, njute bortfraktaren ersättning för alla
utgifter för godsets inlastning och lossning, så ock för uppehåll, efter ty
i 120 och 122 §§ sägs.

128 §.

Vill befraktare af helt fartyg håfva fraktslutet efter det fartyget- anträdt
den resa, befraktningen angår, vare han pligtig att gälda full frakt

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

äfvensom ersättning för öfverliggedagar och ytterligare uppehåll, som må
hafva egt rum; dock skola endast tre fjei''dedelar af frakten erläggas,
der fartyget befraktats att å annan ort intaga last och aftalet uppsäges
innan fartyget lem nät lastningsorten eller återgår till följd af befraktarens
underlåtenhet att aflemna last eller att vid ofullständigt aflemnande
fullgöra hvad enligt 126 § honom åligger. Angår befraktningsaftalet flere
resor, erlägges full frakt för resa, som redan begynt, half frakt för den
derpå följande resan samt fjerdedels frakt för de öfriga; angår aftalet resa
till viss ort och omedelbar återresa derifrån, skola tre fjerdedelar af frakten
för begge resorna gäldas, der aftalet återgår innan återresan begynt.

Befraktaren ege ej fordra att fartyget för godsets blossning skall
anlöpa hamn under resan; anlöpes af annan anledning ort, der lossning
karl ske, ege befraktaren der utbekomma godset, men vare pligtig att, efter
pröfning af skiljemän, ersätta ej mindre den särskilda kostnad, som för
lossning å den ort må uppkomma, än ock den skada och förlust, som
genom lossningen må tillskyndas bortfraktaren.

År konnossement å inlastadt gods utfärdadt, galle hvad i 141 § sägs.

129 §.

Hafva flere befraktat ett fartyg, hvar till viss del, och förena sig samtlige
befraktarne om fraktslutets häfvande, vare lag, som i 126, 127 och
128 §§ sägs. Kunna de icke alla förena sig, gälde den, som vill för sin
del hafva fraktslutet, full frakt äfvensom ersättning för öfverliggedagar
och ytterligare uppehåll, som må hafva egt rum, i den mån, befraktaren
är derför ansvarig; ersätte ock den kostnad, som till följd af fraktslutets
häfvande kan för bortfraktaren uppkomma. Inlastadt gods ege befraktare
lossa, der det kan ske utan att skada genom resans fördröjande eller
annorledes tillskyndas öfrige befraktare; men bortfraktaren njute ersättning
för kostnad, skada och förlust, efter ty i 128 § sägs.

130 §.

År befraktare pligtig att gälda full frakt för gods, som icke med fartyget
föres fram till bestämmelseorten, ege han åtnjuta afdrag å frakten
för de särskilda utgifter, hvilka af sådan anledning varda bortfraktaren
besparade; medtager befälhafvaren i stället annat gods, skall af den frakt,
som derför betingas, hälften gå i afräkning å befraktarens skuld.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

131 §.

Tages inlastadt gods i mät, må det ej lossas under andra vilkor, än
betraktaren egt utbekomma detsamma; varder godset utmätningsvis såldt,
galle hvad i 277 § stadgas.

132 §.

När gods är inlastadt, vare befälhafvaren eller den, som i befälhafvarens
ställe dertill bemyndigats, pligtig att, på aflastarens begäran, utfärda
kormossement, innefattande erkännande om godsets mottagande och förbindelse
att å uppgifven ort aflemna godset.

Konnossementet skall innehålla, förutom ort och dag för utfärdandet
samt utfärdarens underskrift, uppgift å fartyget, det inlastade godset och
bestämmelseorten äfvensom angifva, till hvem godset skall i bestämmelseorten
aflemnas. Der sådant å någondera sidan äskas, skall tillika uppgifvas befälhafvaren,
när handlingen icke af denne utfärdats, aflastaren, fartygets hemort,
huru vida det är ångfartyg eller segelfartyg, lastens art och beskaffenhet,
vigt, mängd Och märken samt den betingade frakten, så ock intagas hänvisning
till befraktningsaftalet i dess helhet eller i vissa delar.

133 §.

Konnossement skall utfärdas i så många exemplar, som aflastaren
finner nödiga; önskar aflastaren särskilda konnossement å delar af lasten,
vare befälhafvaren skyldig att utfärda sådana. Aflastaren åligge att med
sin underskrift till rigtigheten erkänna ett exemplar af konnossementet,
som befälhafvaren behåller. Befälhafvaren må ej underteckna konnossement
förrän godset inlastats.

Utfärdas konnossementet i flera exemplar, skall hvarje exemplar utmärka,
huru många blifvit utfärdade. Samtliga exemplar skola vara af
lika innehåll; dock må, der aflastaren det äskar, de särskilda exemplaren
i konnossementets text betecknas med särskilda nummer, såsom första,
andra, tredje och så vidare.

134 §.

Konnossement må ställas till viss man eller till innehafvaren. Är
konnossementet stäldt till viss man, må det öfverlåtas till annan, ändå att
ej något derom är i konnossementet nämndt. Har utfärdaren genom
orden: »icke till order», eller dylikt, gjort förbehåll mot öfverlåtelse, ege

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

deri, till hvilken konnossementet öfverlåtes, ej bättre rätt än den, till hvilken
konnossementet är stäldt.

En hvar, som genom innehållet af konnossementets text eller genom
behörigen sammanhängande och till honom fortgående följd af öfverlåtelser
eller genom öfverlåtelse in blanco visar sig vara rätt innehafvare af konnossementet,
ege på grund af detsamma fordra godsets utlemnande.

135 §.

År icke viss lossningsplats genom aftal bestämd, ege lastemottagare
enahanda rätt att för lossningen anvisa särskild plats, som, efter ty i 114
§ sägs, vid inlastning tillkommer befraktare. Angående lastemottagares rätt
att för lossningen fordra fartygets vidare förhalande till annan plats i hamnen
galle ock hvad i 114 § är för befraktare stadgadt.

136 §.

Vid lossning skall befälhafvaren aflemna godset vid fartygets sida, men
öfriga, lossningskostnaden bäres af lastemottagaren.

År genom aftal viss plats bestämd för lossning, men är fartyget så
djupgående, att det icke kan förläggas till den plats, som aftalats, skall
bortfraktaren bekosta godsets framförande från fartygets sida; lag samma
vare, der icke viss lossningsplats aftalats, men fartyget af anledning, som
nyss är sagd, icke kan inkomma i den hamn, befraktningsaftalet bestämmer.

137 §.

När fartyget är helt och hållet eller till viss del befraktadt, vare befälhafvaren
pligtig att lemna lastemottagaren viss tid till godsets mottagande
(lossningstid), dels utan ersättning (liggedagar), dels mot ersättning (öfverliggedagar);
dock vare med afseende å fartyg, som i 121 § omförmäles,
lag, som der sägs. Angående befälhafvarens skyldighet att underrätta lastemottagaren,
när fartyget är färdigt att lossa, äfvensom angående antalet
af liggedagar och öfverliggedagar, grunden för lossningstidens beräkning
och den för öfverliggedagar utgående ersättning galle hvad i 118—120 §§
är för lastning stadgadt.

Eger lossning och lastning rum i ett sammanhang för samma persons
räkning, må öfverliggedagar ej beräknas förrän liggedagarne för hvardera
gått till ända.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

138 §.

Mottagare af styckegods skall genast på befälhafvare^ tillsägelse afhemta
godset i den ordning, befälhafvare!] bestämmer; är mottagaren icke
känd eller icke att träffa, sker tillsägelse på sätt 118 § för dylikt fall
stadgar.

Styckegods, som befordras med fartyg af den beskaffenhet, 121 § omförmäler,
ege befälhafvaren utan särskild tillsägelse utlossa.

139 §.

I bestämmelseorten skall befälhafvaren utlemna lasten till den, hvilken
är innehafvare af sådant exemplar af konnossementet, som enligt 134 §
berättigar honom att fordra godsets utlemnande. Sedan godset till lastemottagaren
aflemnats, skall konnossementet, med åtecknadt bevis om godsets
aflemnande, återställas till befälhafvaren.

Der befälhafvaren det äskar, åligge lastemottagaren att, innan lossningen
börjar, sätta konnossementet i taka händer att vid lossningens afslutande
hållas befälhafvaren till hända, så ock att i mån af lossningens
fortgång göra anteckning å konnossementet om hvad som aflemnats eller
derom meddela särskildt bevis.

140 §.

Anmäla sig flere behörige innehafvare af konnossement, må befälhafvaren
icke till någon af dem utlemna godset, utan åligge honom att för
vederbörande lastemottagares räkning lemna det i förvar till den gode man,
parterr^ utse, eller, der de ej kunna enas om sådan, upplägga godset under
säker vård och derom ofördröjligen underrätta parterne; dock skall, der
de särskilda exemplaren äro betecknade med särskilda nummer, som i 133
§ sägs, godset utlemnas till den, som är innehafvare af det exemplar,
hvilket är utmärkt med lägsta nummer.

141 §.

Annanstädes än i bestämmelseorten må befälhafvaren icke, ändå att
fraktslutet häfves innan resan begynt, eller denna senare afbrytes, utlemna
godset utan att af konnossement, som ej innehåller förbehåll mot
öfverlåtelse, samtliga utfärdade exemplar till honom återställas; dock vare,
der exemplaren betecknats med särskilda nummer, som i 133 § sägs, innehafvaren
af det exemplar, hvilket betecknats såsom det första, berättigad
att få godset till sig utlemnadt, ändå att öfriga exemplar icke återställas.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

142 §.

Hav, efter det gods blifvit till inlastning mottaget och innan det aflemnats,
godset förkommit, skadats eller minskats, vare bortfraktaren derför
ansvarig, der ej antagas må, att förlusten, skadan eller minskningen
tillkommit genom sjöolycka, uppbringning eller annan olyckshändelse, som
det ej stått i befälhafvarens eller besättningens magt att afvärja, eller orsakats
al bristfällighet i godsets inpackning eller af dess egen beskaffenhet
att lätt förderfvas eller minskas, såsom när spannmål sammanbrinner, flytande
varor afdunsta eller utlaka, eller när kreatur do.

Har skada uppkommit derigenom att fartyget vid resans början varit
i bristfälligt skick, vare bortfraktaren ej skyldig att ersätta skadan, der
bristen icke kunnat upptäckas, oaktadt all omsorg blifvit använd.

143 §.

Inlastas gods, som fordrar särskild vård, skall sådant för befälhafvaren
uppgifvas och å godset tydligen utmärkas; försummas det, må ersättning
ej fordras för skada, som icke utan sådan vård kunnat afvändas.

Penningar, värdepapper eller dyrbarheter ersättas icke, så vida de icke
blifvit såsom sådana angifna och värdet uppgifvits.

144 §.

Konnossementet bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och
1 astemottagaren, och skall förty i öfverensstämmelse med konnossementet
lasten till den sistnämnde utlemnas.

Betalning för öfverliggedagar eller för annat uppehåll, som vid godsets
inlastning egt rum, må ej affordras 1 astemottagaren, der ej konnossementet
utvisar, att fordringen är ogulden.

145 §.

Inlastas gods, som är slutet i packor, kistor eller kärl, så att innehållet
är befälhafvaren obekant, eller har gods, som uppgifvits till mått,
vigt eller antal, icke af befälhafvaren mottagits efter mätning, vågning
eller räkning, ege befälhafvaren derom göra anmärkning i konnossementet;
har sådan anmärkning skett, vare bortfraktaren utan ansvarighet, der uppgiften
angående godsets art och beskaffenhet eller dess myckenhet finnes
origtig, så vida icke vid inlastningen utrönts eller med användande af
vanlig uppmärksamhet bort kunna utrönas, att uppgiften var origtig.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

146 §.

Har vid godsets inlastning icke kunnat säkert utrönas, om godset var
i oskadadt skick och försedt med behörig beklädnad, ege befälhafvaren
i konnossementet genom orden »fri från läck, bräck eller skada», eller genom
annat dylikt förbehåll, fritaga bortfraktaren från ansvarighet för all skada,
som icke bevisligen tillkommit af sådan anledning, att denne jemlikt
142 § bör derför ansvara.

147 §.

Inlastas gods, som tydligen kan skönjas vara skadadt eller illa beklädt,
åligge befälhafvaren att sådant i konnossementet uttryckligen anmärka.
Underlåter han det, må förhållandet ej åberopas till bortfraktårens fritagande
från ansvarighet för skada, ändå att i konnossementet tecknats
sådant förbehåll, som i 146 § omförmäles.

148 §.

Innan lastemottagären mottager godset ege han, till utrönande af dess
tillstånd, låta godset besigtiga^ af besigtningsman, som i 362 § andra
stycket sägs.

Har gods utan förutgången besigtning blifvit utlemnadt till lastemottagaren
och vill han göra anmärkning angående godsets tillstånd, åligge
honom att före utgången af nästa söckendag efter utfåendet anordna besigtning
å godset; försummas det, ege han ej fordra ersättning för skada
eller minskning, som icke bevisligen tillkommit genom fel eller försummelse
af bortfraktare, befälhafvare eller besättning.

Om tiden för besigtningen bör befälhafvaren underrättas; anordnar
befälhafvaren sjelf, jemlikt 42 §, besigtning å godset, bör, så vida ske kan,
lastemottagaren kallas att dervid närvara. Finnes vid besigtningen gods
skadadt eller minskadt, skola besigtningsmännen meddela utlåtande angående
den orsak, som må antagas hafva vållat skadan eller minskningen.

149 §.

Skall jemlikt 142 § bortfraktare ersätta felande, skadadt eller minskadt
gods, eller skall han utgifva ersättning för gods, som blifvit jemlikt 49 §
såldt för fartygets behof, bestämmes ersättningen efter ty i 200 och 201 §§
stadgas angående ersättande af gods i gemensamt haveri.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

150 §.

Har befälhafvare tagit gods om bord utan att aftal skett om fraktens
belopp, erlägges frakt efter hvad vid tiden för inlastningen var gångbar
frakt å lastningsorten. Har af gods, derom aftal skett, mer inlastats, än
aftaladt var, erlägges derför frakt efter enahanda grund, som för det gods,
aftalet angick.

151 §.

För gods, som icke finnes i behåll vid resans slut, utgår icke frakt,
så vida icke godset förlorats till följd af sin egen beskaffenhet att lätt
förderfvas eller till följd af bristfällig inpackning eller eljest till följd af
aflastare^ vållande, eller godset blifvit under resan såldt för egarens
räkning.

År frakt på förhand betald för gods, för hvilket, befraktaren, efter ty
nu är sagdt, icke är pligtig att gälda frakt, skall förskottet återbäras, der
ej annat förbehåll skett.

152 §.

Kärl med flytande varor må egaren öfverlåta för frakten, der mer än
hälften af innehållet saknas. Denna rätt, som gäller hvarje särskilt kärl,
må icke utöfvas efter det kärlet till mottagaren afleinnats och ege ej rum,
der kärlet vid inlastningen varit bristfälligt eller illa beklädt och befälhafvaren,
der konnossement utfärdats, om förhållandet gjort anmärkning,
på sätt i 147 § sägs.

153 §.

Bortfraktaren skall vidkännas alla skeppsumgälder, bogserings-, karantäns-
och andra dylika kostnader, som äro förbundna med resan från
lastningsorten till lossningsorten; och må förty godtgörelse derför ej affordras
befraktaren.

154 §.

Mottagandet af godset medför för mottagaren förpligtelse att gälda
frakt samt hvad bortfraktaren eljest eger att fordra af befraktaren enligt
konnossement eller annan handling, enligt hvilken godset mottages.

155 §.

Befälhafvare)! vare ej pligtig att utlemna godset innan lastemottagaren
guldit de i 154 § omförmälda fordringar äfvensom ersättning för öfvergå.
till Riksd. Prot. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Häft. 9

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

liggedagar och annat uppehåll vid lossningen, så ock haveribidrag samt
annan fordran, för hvilken godset må häfta, eller ock i allmänt förvar
eller hos enskild man, som af befälhafvaren godkännes, nedsatt fordringsbeloppet
att af befälhafvaren lyftas efter godsets aflemnande. För ännu
icke faststälda haveribidrag må gods ej qvarhållas, om lastemottagaren för
dem ställer säkerhet.

Hvad nu stadgats vare ock gällande, der lossning af gods eger rum
i lastningsorten eller under resan.

156 §.

Vägrar lastemottagare att mottaga lasten, eller är mottagare icke känd
eller icke att träffa, åligge befälhafvaren att, der det lämpligen kan ske,
om förhållandet genast underrätta aflastare!); har icke någon, som till lastens
mottagande är behörig, anmält sig så tidigt, att lossningen kan hinna afslutas
före lossningstidens utgång eller, der befraktningen angår styckegods,
ega rum å den af befälhafvaren bestämda tid, läte befälhafvaren lossa godset
och för vederbörande lastemottagares räkning upplägga det under säker
vård. Underlåter lastemottagaren att fullgöra hvad enligt 155 § för godsets
utfående åligger honom, eller uppehåller han eljest fartyget för lossningen,
så att denna ej kan ega rum i rätt tid, ege befälhafvaren lossa godset och
upplägga det, som nyss är sagdt.

Upplägges godset, underrätte befälhafvaren derom lastemottagaren, der
denne är känd och tillstädes å lossningsorten, men kungöre det eljest på
sätt 118 § för dylikt fall stadgar.

Varder befälhafvaren för godsets uppläggning eller eljest för lossningen
utan eget vallande uppehållen utöfver lossningstiden, njute bortfraktaren
ersättning för all skada och förlust, hvilken ersättning i händelse af tvist
skall bestämmas af skiljemän och ej må sättas lägre än för öfverliggedagar.

157 §,.

Varder gods upplagd! af anledning, som i 140 eller 156 § sägs, ege
befälhafvaren låta genom offentlig auktion sälja så mycket af godset, att,
utom tull och öfriga omkostnader, de i 155 § omförmälda fordringar dermed
betäckas.

158 §.

Utleinnas gods till lastemottagarens förfogande, ege bortfraktaren ej
vidare talan mot befraktaren för fordran, som bort af mottagaren gäldas;

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

dock stånde honom öppet att hos betraktaren utsöka hvad denne till bortfraktarens
skada skulle vinna, om fordringen upphörde. Har befälhafvaren
icke utlemnat godset men tinnes det vid försäljning icke förslå till fordringens
gäldande, vare befraktaren ansvarig för bristen.

159 §.

Om före fartygets afgång från den hamn, der resan skall börja, fartyget
eller godset genom utbrott af krig blifver ofritt, fartyget belägges
med embargo, den hamn, der resan skall börja, eller deri, dit den är stäld,
genom blokad stäriges, det gods, befraktningen angår, förbjudes till utförsel
i aflastningsorten eller till införsel i bestämmelseorten, eller fartygets resa
eller godsets försändning'' genom annan åtgärd af högre hand hindras; då
ege såväl befälhafvaren som befraktaren rätt att hafva fraktslutet; och
drage hvar sin kostnad och skada.

Angår sådant hinder endast en del af befraktares gods, ege han ej
hafva aftalet utan att,betala frakt, efter ty i 126 och 129 §§ sägs; häfves
icke aftalet, må inlastadt gods, som af hindret träffas, på befraktarens bekostnad
åter lossas. Anmäler befraktaren före lastningstidens utgång sig vilja
i stället inlasta annat gods, som likaså beqvämt kan å fartyget föras, vare
befälhafvaren pligtig att medtaga godset, der det utan uppehåll aflemnas;
njute dock af befraktaren ersättning, efter pröfning af skiljemän, ej mindre
för den ökade kostnad, som för godsets inlastning må uppkomma, än äfven
för uppehållet, efter ty i 120 och 122 §§ sägs. Hafva flere befraktat
fartyget, hvar till viss del, må fartyget icke för intagande af annat
gods utan samtlige befraktares medgifvande uppehållas utöfver lastningstiden.

År fartyg befraktadt till flere, och varda på grund af hinder för en
eller flere af befraktarne de med dem slutna aftal häfda, ege befälhafvaren
uppsäga jemväl öfriga fraktsluten, der den frakt, som för resan skulle komma
att utgå, understiger hälften af hela det betingade fraktbeloppet.

160 §.

Går fartyg Under resa förloradt eller förklaras det icke vara iståndsättligt,
upphöre befraktningsaftalet att vara gällande; dock vare befälhafvaren
pligtig att för lastegarens räkning vidtaga sådan åtgärd med
lasten, som i 57 § föreskrifves.

Frakt beräknas i ty fall efter det tillryggalagda afståndets förhållande
till hela den resa, fraktslutet afsåg, dock med fäst afseende å den tid, som
till resan åtgått, samt de dermed förbundna särskilda svårigheter och kost -

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

nader i förhållande till deri öfriga resans (afståndsfrakt). Kunna parterne
icke enas om den frakt, som bör utgå, skall beloppet bestämmas af skiljemän.

Vill lastegaren för frakten öfverlåta det gods, som tinnes i behåll,
stånde det honom öppet.

161 §.

Inträffar sådant hinder, som i 159 § omförmäles, efter det fartyget
lemnat den hamn, der resan börjat, stånde ändock hvardera parten fritt
att håfva fraktslutet, men befraktaren gälde för den vid aftalets häfvande
tiUryggalagda delen åt resan afståndsfrakt, efter ty i 160 § sägs. Häfves
aftalet, åligge befälhafvare!! att för lastegarens räkning vidtaga sådan åtgärd
med lasten, som i 57 § föreskrifves.

Varder fartyget af sådant hinder efter lastens intagande uppehållet i
lastningsorten eller i hamn, som under resan anlöpes, skall kostnaden för
uppehållet fördelas å fartyg, frakt och last, såsom för gemensamt haveri
stadgas; dock att, der aftalet häfves, sådan fördelning ej eger rum i afseende
på kostnad, som derefter uppkommer.

162 §.

Häfves fraktslut på grund af sådant hinder, som i 159 § omförmäles,
och skall, till följd deraf lossning af last ega rum, vare befraktaren skyldig
att vidkännas all kostnad, som för lossningen uppkommer, der hindret
angår godset allena; angår hindret tillika fartyget eller detta allena, eller
har befälhafvare!! gjort bruk af den i nämnda § honom medgifna rätt att
uppsäga fraktslut, vare om lossningskostnadens bestridande lam som i
136 § stadgas.

163 §.

Varder fartyg af någon anledning uppehållet i lastningsorten eller å
ort, som. under resan anlöpes, och kan det skäligen antagas, att uppehållet
skall blifva af längre varaktighet, ege befraktaren tillsvidare utlossa sitt
gods, der han ställer säkerhet för betalning af de fordringar, som i 155 §
omförmälas, för den händelse att godset icke på befälhafvarens tillsägelse
i rätt tid åter inlastas. Är fartyget befraktadt till flere, må lossning af
en befraktares gods icke utan öfriges samtycke ega rum, der skada eller
förlust skulle dem genom lossningen tillskyndas.

164 §.

Har fartyget för liden skada nödgats anlöpa nödhamn och befinnes
vid anstäld besigtning, i den ordning 41 § bestämmer, att till följd af

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

uppehållet för fartygets iståndsättning lasten i sin helhet eller till väsentlig
del skulle förderfvas, ege befraktaren hafva aftalet mot erläggande af afståndsfrakt,
efter ty i 160 § sägs; dock att, der fartyget är befraktad t
till flere, den rätt, nyss är sagd, icke eger rum, om någon af öfrige
befraktare yrkar resans fortsättande.

165 §.

Aro exemplar af konnossement efter öfverlåtelse komna i särskilda
personers händer och tvista innehafvarne om bättre rätt att utbekomma
godset, gifve det exemplar företräde, hvilket öfverlåtaren först lemnat från
sig i sådant skick, att mottagaren jemlikt 134 § erhöll behörighet att fordra
godsets utlemnande; dock att, der exemplaren betecknats med särskilda
nummer, som i 133 § sägs, det exemplar gifver bästa rätt, som är utmärkt
med lägsta nummer. Har, innan den, hvilken, efter ty nu är sagdt, eger
utbekomma gods, dertill anmält sig, lossning i bestämmelseorten skett till
annan behörig innehafvare af konnossement, vare denne icke pligtig att
från sig lemna hvad han redan utbekommit, der det icke visas, att han
vid konnossementets förvärfvande icke varit i god tro eller att han dervid
handlat med grof vårdslöshet.

166 §.

Vägrar köpare af varor, å hvilka konnossement till honom öfverleinnats,
att godkänna eller betala rätteligen dragen vexel å köpesumman, eller
undandrager han sig uppfyllande af de för öfverlåtelsen eljest stadgade
vilkor, ege säljaren rätt att inställa lossning af godset och deröfver annorledes
förfoga. Lag samma vare, der köparen, innan betalning för godset
till fullo erlagts, kommit i konkurstillstånd eller vid utmätning funnits
sakna tillgång att betala sin gäld eller ock, om han är köpman, instält
sina betalningar; dock med rätt för köparen eller konkursboet att mot
köpeskillingens erläggande utbekomma godset. Har på grund af öfverlåtelse
af köparen konnossement, som icke innehåller förbehåll mot öfverlåtelse,
kommit i annan mans hand, ege säljaren ej mot denne den rätt,
nyss är sagd, der det ej visas, att innehafvaren vid konnossementets förvärfvande
icke varit i god tro eller att han dervid handlat med grof
vårdslöshet.

Har i de fall, då köp af varor sålunda återgår, köparen godkänt vexel
å köpeskillingen eller derå gjort afbetalning eller eljest fått vidkännas utgift
för godset, vare säljaren skyldig att återställa vexeln eller det utbetalda
beloppet äfvensom ersätta köparens häfda utgifter.

Riksdagens Skrifvelse N;o 62.

167 §.

Har konnossement förkommit, ege deri, som förlorat konnossementet,
hos Rätten i fartygets bestämmelseort göra ansökan om konnossementets dödande;
inlemne då afskrift af konnossementet eller sådan uppgift om dess
innehåll, som må vara nödig för konnossementets säkra igenkännande.
Visar sökanden sannolik anledning att konnossementet verkligen förkommit,
läte Rätten genom offentlig stämning, som å dess dörr skall anslås
och i allmänna tidninga,rne tre gånger, fjorton dagar mellan hvarje gång,
införas, kalla konnossementets innehafvare att inom viss förelagd tid, räknad
från den dag, stämningen sista gången i tidningarne infördes, uppvisa
konnossementet vid Rätten; skolande den tid, som förelägges, icke sättas
kortare än tre månader eller längre än ett år. Varder icke konnossementet
inom föreskrifven tid uppvist och fullföljes derefter ansökningen, gifve
Rätten utslag, hvarigenom konnossementet dödas.

Sedan offentlig stämning ågått, ege den, som begärt konnossementets
dödande, utbekomma godset, derest han hos Rättens ordförande ställer säkerhet
för de anspråk å godset, hvilka, lagligen må tillkomma innehafvare af
konnossementet.

168 §.

Den, hvilken med sådan åtkomst, som i 134 § sägs, har konnossement
i handom, vare ej pligtig att utlemna det till deri, för hvilken det må hafva
förkommit, der det ej visas, att han vid konnossementets förvärfvande icke
varit i god tro eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet.

169 §.

Angår befraktningsaftal befordrande af viss person såsom passagerare
och dör denne före resans anträdande, eller varder han af laga förfall hindrad
att medfölja, skall endast half afgift för resan erläggas, så vida
hindret anmäles före fartygets afgång. Uteblifver eljest den, hvilken betingat
sig plats såsom passagerare, skall full afgift erläggas.

170 §.

Aftal angående passagerares befordrande vare utan ersättningsskyldighet
å någondera sidan förfallet, der sådant hinder för resan inträffar, som
i 159 eller 160 § sägs; var resan börjad när hindret inträffade, vare passageraren
dock pligtig att för den tillryggalagda delen af resan erlägga
afgift, efter ty 160 § bestämmer.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

171 §.

Passagerare vare skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse allt,
hvad med afseende å ordning och skick om bord föreskrifves.

Hvad i 81 § är stadgadt med afseende å besättningen gälle ock för
passagerare.

172 §.

Gods, som passagerare förer med sig om bord, skall, när det öfverlemnats
till befälhafvaren eller den, som af honom satt är att mottaga
godset, i händelse af förlust eller skada ersättas såsom annat gods, efter
ty här ofvan är stadgadt.

173 §.

Befälhafvaren vare ej pligtig att utlemna passagerares gods innan passage
rareafgiften gnidits och betalning erlagts för kost under resan; ege ock,
der betalning icke erlägges, upplägga och försälja godset, som i 1511 och
157 §§ sägs.

Sjette kapitlet.

Om bodmeri.

174 §.

Upptager befälhafvare i nöd till resans fortsättande eller lastens bevarande
eller vidare fortskaffande penningelån och pantförskrifver (förbodmar)
derför, på sätt här nedan sägs, fartyg, frakt eller last, ege borgenären
för sin fordrans betalning hålla sig allenast till de förbodmade föremålen
efter det resan slutat, men njute för sin fordran förmånsrätt, efter ty i 11
kap. sägs.

Långifvare och låntagare ege rätt att bestämma viss afgift (premie)
att för den försträckning och fara erläggas.

175 §.

För bodmerilån må befälhafvaren förpanta fartyg, frakt eller last, hvar
för sig eller gemensamt. Tages lån till bestridande af utgift, som angår

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

lasten allena, må denna särskildt förpantas; för annan utgift må lasten
icke förpantas utan gemensamt med fartyg och frakt. Äro fartyg och last
gemensamt pantförskrifna, skall, utan särskildt förbehåll, jemväl frakten
anses vara under pantsättningen innefattad.

Har föremål förbod mats för utgift, som icke angår samma föremål,
och varder till följd af pantsättningen betalning ur panten utsökt, ege
pantens egare söka sitt åter ur de föremål, hvilka utgiften angick, med
enahanda rätt, som, der samma föremål för lånet förbodmats, skulle hafva
tillkommit långifvaren.

176 §.

Innan befälhafvare!! upptager lån å bodmeri, skall han låta noggrant
bestyrka behofvets verklighet och omfång, så vida ske kan, genom besigtning i
den ordning, 41 § bestämmer, men eljest genom intyg af svensk konsul
eller å ort, der sådan tjensteman icke finnes, af annan myndighet.

177 §.

När bodmerilån upptages, skall derom upprättas skriftlig handling
(bodmeribref) med alla de vilkor, som betingats. Sådan handling skall, för
att gälla såsom bodmeribref, innehålla:

1) benämning af bodmeribref eller annan beteckning, som angifver,
att aftalet är ingånget såsom bodmeri;

2) långifvarens namn;

3) uppgift å lånets och premiens belopp (bodmeriskulden);

4) uppgift å de pantförskrifna föremålen;

5) fartygets namn;

6) uppgift å den resa, för hvilken lånet upptages (bodmeriresan); och

7) befälhafvarens underskrift tillika med ort och dag för utfärdandet.

178 §.

Bodmeribref skall, der långifvaren det äskar, utfärdas i flera exemplar,
hvilka alla skola vara lika lydande och utmärka, huru många blifvit utstaka.

öfverlåtes bodmeribref, deri långifvaren erhållit lof att låta brefvet komma
i annans hand, vare mot nye innehafvare!! invändning derom att laga anledning
till lånets upptagande saknats lika gällande, som mot långifvaren.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62. 73

179 §.

För bidrag, soin till gäldande af gemensamt haveri skall utgå af förbodmadt
föremål, sker ej afdrag å bodmeriskulden; varder af sådan anledning
panten otillräcklig till lånets betalande, vare förlusten borgenärens.

180 §.

Befälhafvaren åligge att noggrant sörja för de förpantade föremålens vård
och bevarande. Utan tvingande skäl må han icke företaga någon handling,
hvarigenom pant utsättes för annan eller större fara, än långifvaren på
grund af bodmeribrefvets innehåll hade anledning att förutsätta. Bryter
befälhafvaren häremot, vare han borgenären ansvarig för all skada och förlust,
som deraf kommer.

Har befälhafvaren, utan nödtvång och utan att långifvarens fördel
sådant bjudit, ändrat den resa, som i bodmeribrefvet linnes bestämd, eller
har han, utan sådan anledning och utan att det skett för att bispringa
menniskor i sjönöd, afvikit från vanlig väg, eller har han efter bodmeriresans
slut utsatt panten för ny fara; vare befälhafvaren, der panten sedan finnes
otillräcklig till lånets gäldande, ansvarig för bristen, så vida icke visas kan,
att förlusten skulle hafva uppstått, äfven om befälhafvaren iakttagit hvad
honom ålegat.

181 §.

Bodmeriskulden skall, der icke annat är aftaladt, betalas å den ort,
der bodmeriresan enligt aftalet slutar, å sjunde dagen efter fartygets ankomst.

Slutar resan innan fartyget hunnit till den i bodmeribrefvet angifna
bestämmelseoi’t, vare lånet till betalning förfallet å sjunde dagen efter det
resan instäldes, och skall betalningen erläggas å den ort, der resan sålunda
slutar; åliggande det befälhafvaren att ofördröjligen underrätta borgenären
om resans inställande. Inställes resan af annan anledning, än i 159 eller
160 § sägs, ege borgenären undfå ersättning för all kostnad, som till följd
af resans inställande ådrages honom.

182 §.

Uteblifver betalning utöfver förfallodagen, njute borgenären laga ränta
såväl å hufvudstol som å utfäst, premie. Skall premien räknas efter tid,
löper den ej längre än till förfallodagen.

Bih. till Riksd. Prat. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Håft. 10

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

183 i

Betalning skall erläggas till den, som å förfallodagen visar sig vara
behörig innehafvare af ett exemplar af bodmeribrefvet, mot dettas återställande
med åtecknadt bevis om betalning. Anmäla sig flere behörige
innehafvare af bodmeribref, må icke till någon af dem betalning erläggas,
utan skall befälhafvare!! för vederbörandes räkning öfverlemna beloppet
till den gode man, parterne anvisa, eller, der de icke kunna enas om
sådan, nedsätta det i allmänt förvar samt derom underrätta parterne.

Före förfallodagen må icke, der bodmeribrefvet gifver långifvaren lof
att låta det komma i annans hand, betalning erläggas utan att samtliga
exemplaren återställas.

184 §.

Uppvisas icke bodmeribrefvet å förfallodagen, ege befälhafvaren sätta
bodmeriskuldens belopp i allmänt förvar och derefter förfoga öfver panten.
Varda sålunda penningar nedsatta, åligge befälhafvaren att derom ofördröjligen
meddela borgenären underrättelse.

185 §.

När fartyget ankommit till den i bodmeribrefvet angifna bestämmelseort
eller när det blifvit afgjordt, att resan skall sluta å annan ort, ege
borgenären, ändå att förfallodag ej är inne, erhålla qvarstad å panten.

Betalas icke förfallen bodmeriskuld, ege borgenären hos vederbörande
öfverexekutor äska, att förbodmadt fartyg eller förbodmad last må säljas
i den ordning, som för försäljning af sådan egendom, den der blifvit utmätt,
är stadgad, äfvensom att förbodmad frakt till honom öfverlemnas.

186 §.

Inställes bodmeriresan innan den börjat, vare lånet genast förfallet
till betalning i den hamn, der resan skulle börja; och gälde låntagaren i
ty fall, i stället för premie, ränta å hufvudstolen efter fem procent om året
jemte tre procent provision. Har fartyget redan afgått, skall betingad
premie gäldas, äfven om resan senare inställes.

Riksdagens Skrifvelse N:u 62.

Sjunde kapitlet.

; i • -’l! ;<(Si fl illCtd ’!''■ ‘ rU '' :

Om haveri.

187 §.

Såsom gemensamt haveri räknas all skada, som till räddning ur en
fartyg och last gemensamt hotande fara med afsigt tillfogas fartyg eller
last, äfvensom all annan uppoffring, som göres för sådant ändamål, så ock
skada och kostnad, som vållas eller uppkommer till följd af dylik åtgärd.
Gemensamt haveri skall gäldas af fartyg, frakt och last i förhållande till
hvarderas värde, beräknadt på sätt här nedan i 207—211 §§ sägs.

188 §.

Såsom gemensamt haveri ersättes i synnerhet:

1. Gods och fartygs tillbehör, som kastas öfver bord för att lätta
fartyget i sjönöd eller för att undkomma fiende eller sjöröfvare,
så ock gods och fartygs tillbehör, som vid kastningen bortspolas,
samt annan skada, som är en följd af kastningen eller de derför
nödiga åtgärder.

2. Master, segel och annat redskap, som kapas, samt ankare och
ketting) som frånstickas, för att rädda fartyg och last ur en dem
gemensamt hotande fara, såsom för att förekomma skeppsbrott eller
sammanstötning, så ock skada, som af dylik åtgärd föranledes.

3. Skada, som tillfogas fartyg eller last för att afvärja eldfara eller
släcka utbruten eld eller för att leda vatten i fartyget till pumparne
eller för att bereda störtsjöar aflopp.

4. Kostnad för - biträde, som i nöd anlitas för att rädda fartyg och
last ur en dem gemensamt hotande fara, så ock skada, som tillfogas
fartyg eller last af fartyg, hvars biträde anlitas.

5. Skada, som tillfogas fartyg eller last derigenom att fartyget med
afsigt sättes på grund för att undgå större gemensam fara.

6. Skada, som tillfogas fartyg eller last, och kostnad, som sker, för
att taga fartyget af grund samt föra det och lasten i säkerhet.
Varder resan ej fortsatt, emedan fartyget icke kan tagas af grund
eller det förklaras icke vara iståndsättligt, räknas såsom gemensamt

Riksdagens Skrifvelse iV:o 62.

haveri allenast den skada och kostnad, som skett förrän det blef
uppenbart, att resan icke kunde komma att fortsättas.

7. Kostnad, som uppkommer till följd deraf att fartyget måste söka
nödhamn för räddning af fartyg och last, såsom då fartyget icke
längre är i sjövärdigt skick, eller resans fortsättande skulle till
följd af utbrutet krig eller tillfälligtvis uppkommen isgång utsätta
fartyg och last för uppenbar fara.

Till denna kostnad räknas i synnerhet: lotspenningar, fyi’-,
båk-, hamn- och andra skeppsumgälder i nödhamnen; kostnad för
lastens lossning, uppläggning, återinlastning och stufning, när lossning
måste ske för att fartyget skall kunna inkomma i hamnen
eller påkallas af samma orsak, som föranledt nödhamnens anlöpande;
befälhafvarens och besättningens aflöning och underhåll i nödhamnen
under den tid, fartyget der uppehälles af samma orsak, som föranledt
nödhamnens anlöpande, så vidt denna kostnad icke kunnat besparas
genom afmönstring. Deremot ersättes icke befälhafvarens och
besättningens underhåll och aflöning för den tid, uppehållet af
annan anledning förlänges, såsom när resans fortsättande hindras
af is eller annan af väderleksförhållanden beroende orsak, eller när
fartygets iståndsättande onödigt fördröjes. Slutar resan i nödhamnen,
beräknas såsom gemensamt haveri endast de utgifter,
som belöpa å tiden förrän det blef afgjordt, att resan der skulle
sluta.

Minskas lasten genom afdunstning eller utlakning, eller skadas
den eljest till följd af uppehållet i nödhamnen, skall det ej för
gemensamt haveri räknas, ej heller kostnad, som göres för att förekomma
sådan skada. Skada, som träffar lasten vid lossning eller
inlastning i nödhamnen, hänföres icke till gemensamt haveri, så
vida icke skadan uppkommit derigenom att lossning eller inlastning
måste ske medelst andra farkoster eller på annat icke vanligt
sätt.

Särskilda kostnader, hvilka i nödhamnen föranledas deraf att
lasten är af farlig beskaffenhet, hänföras icke till gemensamt haveri.

Utgift för tillfälligt afhjelpande i nödhamnen af skada, som
icke uppkommit i gemensamt haveri, räknas såsom gemensamt
haveri, så vidt derigenom besparas eljest nödvändig utgift, hvilken
skolat till sådant haveri hänföras.

8. Skada och förlust, som uppstår derigenom att i nöd lasten användes
till att bereda utväg för resans fortsättande eller annorledes till
räddning af fartyg och last, eller derigenom att fartygs tillbehör
begagnas för ändamål, hvartill det ej varit afsedt.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Såsom gemensamt haveri räknas ock hvad af ett ångfartygs
kolförråd och andra för maskinens drift afsedda ämnen förbrukas
för att taga fartyget af grund eller för pumpning, när fartyget
sprungit läck, eller för fartygets förflyttning till och från lossningsplats
äfvensom för lastens lossning och inlastning i nödhamn, när
kostnaden för sådan åtgärd eljest är att hänföra till gemensamt
haveri. Deremot ersättes icke hvad som förbrukas för att löpa in
i och åter ut ur nödhamn eller eljest till följd af resans förlängning,
äfven om denna vållats af gemensamt haveri.

9. Skada, som för att underlätta försvar mot fiende eller sjöröfvare
med afsigt tillfogas eller under försvaret träffar fartyg eller last,
krigsförnödenheter, som derunder förbrukas, så ock hvad till räddning
eller återlösen af fartyg och last utgifves.

10. Kostnad för läkemedel, skötsel och underhåll åt den, som under
försvaret emot fiende eller sjöröfvare eller vid verkställande åt
åtgärd till räddning af fartyg och last blifvit skadad, kostnad för
begrafning af den, som ljutit döden, samt den ökade kostnad,
redaren får vidkännas för anskaffande af annat manskap i de
sårades eller dödes ställe.

11. Frakt, som förloras till följd af gemensamt haveri.

12. Kostnad och förlust vid anskaffande af medel till bestridande af
utgifter, hvilka skola såsom gemensamt haveri ersättas, såsom:
provision, ränta och försäkringspremie å förskjutna medel, bodmeripremie,
då penningar måste genom bodmerilån anskaffas, och förlust,
uppkommen genom prisskilnad å gods, som till medels anskaffande
måste i nödhamn försäljas.

13. Arfvode till ombud, som antagits för besörjande af de haveriet
rörande angelägenheter.

14. Kostnad för sjöförklaring, besigtning och värdering samt för
anskaffande af annan bevisning, som erfordras för utredande af
haveriet, äfvensom kostnad för upprättande af haverifördelningen
(dispache).

189 §.

Till gemensamt haveri räknas icke skada, som af olyckshändelse timar
under verkställande af åtgärd till räddning af fartyg och last, äfven om
uppoffring derigenom varder obehöflig, ej heller skada eller förlust, som
står i endast medelbart eller tillfälligt samband med sådan åtgärd.

Sålunda ersättes icke i gemensamt haveri: stång, som vinden bräckt
medan kapning af masten pågick, äfven om kapningen till följd deraf in -

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

stäldes; skada, som åkommit fartyg eller last genom storm, eld, stöld eller
annan händelse under uppehåll i nödhamn; förlust, uppkommen derigenom
att lasten till följd af gemensamt haveri icke kunnat aflemnas i rätt tid;
den tillökning i försäkringskostnad eller den förlust af förväntad frakt,
hvilken orsakats genom uppehåll, som haveriet vållat.

190 §.

Såsom gemensamt haveri ersättes icke:

1. Gods, som utan befälhafvarens vetskap inlastats å fartyget; penningar,
värdepapper eller dyrbarheter, hvilka icke blifvit, på sätt i
143 § sägs, angifna.

2. Gods, hvilket föres såsom däckslast, när det kastats eller genom
annan dylik åtgärd uppoffrats eller skadats, så vida icke kastningen
skett för att lätta fartyget när det kommit på grund.

Till däckslast räknas icke allenast det gods, som stufvats å
fartygets öppna däck eller i dess båtar eller som varit hängd!,
vid sidan utom bords, utan äfven hvad som lastats i sådant täckt
rum, som icke är infogadt i fartygets fasta spantresning eller eljest
lemnar tillräcklig säkerhet mot sjöskada och bortspelning.

3. Fartygs tillbehör, som kastats eller genom annan dylik åtgärd
uppoffrats eller skadats, när det vid tillfället var liggande å däcket
utan att der hafva sin rätta plats.

4. Skada, uppkommen genom pressning med segel, äfven om denna
företagits för att undgå strandning eller undkomma fiende eller
sjöröfvare; skada, som åt annan orsak uppkommit å segel, eller skada
å ångfartygs pannor eller maskin, der ej skadan uppkommit vid
försök att taga fartyget af grund; skada å fartygs pumpar, uppkommen
vid pumpning för att hålla fartyget läns.

5. Mast, rundhult eller annat fartygets tillbehör, som kapats, när det
förut blifvit bräckt, äfven om åtgärden var nödvändig till förekommande
af fara för fartyg och last.

6. Skada, som genom besprutning med vatten eller annan släckningsåtgärd
tillfogats last, som af sig sjelf fattat eld eller tagit värme;
skada, som vid släckning af eld, hvilken annorledes uppstått, tillfogats
den del åt lasten, hvilken redan var åt elden angripen.

7. Kostnad, uppkommen derigenom att fartyget på grund af otillräcklig
proviantering eller eljest bristfällig utrustning eller till följd
af ishinder eller annan af väderleksförhållanden beroende orsak
måst inlöpa i nödhamn.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

191 §.

Fördelning af skada, uppkommen i gemensamt haveri, må ega rum,
oaktadt den fara, som föranledt haveriet, uppstått genom någons vållande;
dock ege denne ej åtnjuta någon ersättning i haveriet. Var faran vållad
genom fel eller försummelse, hvarför redaren jemlikt 8 § bör ansvara,
njute denne ej ersättning i haveriet.

Har befälhafvaren eller den, som egt handla å hans vägnar, felat vid
bedömande af farans beskaffenhet eller vid valet af medel till dess afvärjande,
må skadan ändock fördelas såsom gemensamt haveri; dock vare
redaren, der icke åtgärden på grund af de omständigheter, under hvilka
den vidtagits, må anses ursäktlig, förlustig rätt till ersättning.

Den, som sålunda går förlustig rätt till ersättning eller nödgas utgifva
bidrag till haveriet, ege söka sitt åter af den, som lagligen bör ansvara
för skadan.

192 §.

Fördelning af skada i gemensamt haveri må ega rum, oaktadt det
ändamål, som med uppoffringen afsågs, icke genom densamma uppnåtts.

193 §.

Fördelning af skada i gemensamt haveri må ega rum, ändå att fartyget
eller lasten för ändamålet fullständigt uppoffrats eller att efter haveriet
endast fartyg eller endast last, helt eller delvis, bergats.

194 §.

Skall uppoffring ske, åligge befälhafvaren tillse, att förlusten icke
blifver större, än för ändamålet är nödvändigt. Vid kastning af gods eller
fartygs tillbehör skall, så vidt faran det medgifver, iakttagas, att det, som
är af svårare tyngd eller mindre värde, först kastas, men det lättare och
det dyrbarare godset så länge som möjligt behålles. _

Har befälhafvaren genom felaktigt förfarande orsakat större skada eller
förlust, än nödigt var, vare lag, som i 191 § sägs.

195 §.

Förrän befälhafvaren vidtager åtgärd, hvaraf gemensamt haveri kan
följa, kalle han, der fåran det medgifver, de kunnigaste och mest erfarne
af besättningen till rådplägning. Berättelse om rådplägningen skall, så
skyndsamt ske kan, af befälhafvaren i dagboken intagas eller, der sådan

80 Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

icke föres, annorledes upptecknas att vid sjöförklaringen framläggas; och
skall i berättelsen upptagas allt, som för haveriets utredning kan vara åt
betydelse, dervid särskildt bör redogöras för anledningen till uppoffringen
samt meddelas en, så vidt ske kan, fullständig uppgift å de uppoffrade
föremålen eller annan upplysning om skadans omfång.

196 §.

Skada å fartyg eller dess tillbehör skall af besigtningsmän, utsedde
på sätt 41 § bestämmer, värderas å den ort, der reparation verkställes,
om sådan sker under resan, men eljest å den ort, der resan slutar.

Vid värderingen skall särskildt för hvarje skada upptagas den för dess
afhjelpande beräknade kostnad samt, der skadadt redskap beräknas att med
nytt ersättas, så väl kostnaden för det nya, som värdet af det skadade.

Skada, som härrör af fartygets ålder eller redskaps bristfällighet eller
annan dylik orsak, bör vid värderingen skiljas från den skada, som genom
haveri tillkommit.

197 §.

Vid beräkning af skada å fartyg eller dess tillbehör utgöres skadans
belopp af värderingssumman, när reparation ej verkställes eller vårderingssumman
understiger det belopp, som åtgått till verkstäld reparation, men
af verkliga reparationskostnaden, när denna understiger värderingssumman.

198 §.

Vid ersättande af skada å jernfartyg godtgöres beloppet fullt ut för
skada å skrof samt master och rundhult af jern, om fartyget vid den tid,
då haveriet inträffade, icke varit fem år i sjön; timar dylik skada senare
men innan fartyget varit tio år i sjön, afdrages en sjettedel för skilnad
af nytt mot gammalt och, om fartyget varit längre tid i sjön,, en tredjedel.
Skada å ångmaskin ersättes fullt ut, om maskinen icke varit i bruk tre år,
när skadan skedde; timar skada senare men innan maskinen varit sex år
i bruk, afdrages en sjettedel och, om den varit i bruk längre tid, en
tredjedel. Skada å master och rundhult af trä samt å stående rigg ersättes
fullt ut, om fartyget icke varit ett år i sjön, samt skada å ångpanna
och annan skada ock fullt ut, om fartyget icke varit ett hälft år i sjön,
när haveriet inträffade; timar skada senare, afdrages en tredjedel, dock
med undantag för ankare, som ersättes fullt ut, och för ankarketting, för
hvilken afdrag sker med endast en sjettedel.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

År fartyget af trä, ersättes skada å skrofvet fullt ut, om fartyget icke
varit i sjön två år, när haveriet inträffade; tirnar skada senare, afdrages
en tredjedel för skilnad af nytt mot gammalt. Annan skada ersättes såsom
för jernfartyg är stadgadt.

Från det sålunda beräknade ersättningsbeloppet skall derefter afdrag
ske för sådant, som beräknats skola med nytt ersättas, med det vid värderingen
derå utrönta värde eller, der det å auktion försålts, med behållna
försälj n i ngsbeloppet.

Skall fartyget förses med ny metallbeklädnad, beräknas ersättningen
sålunda, att, sedan från kostnaden för anbringande af ny beklädnad af
samma ämne, som den skadade, och af samma vigt, denna haft såsom ny,
afdragits den skadade beklädnadens metallvärde, öfriga beloppet godtgöres
med afdrag: för beklädnad af koppar eller gul metall af en sextiondedel
och för beklädnad af annan metall af en trettiondedel för hvarje hel månad,
räknad till trettio dagar, som förflutit efter det den skadade beklädnaden
åsattes fartyget. Har beklädnad af koppar eller gul metall under mer än
fem år och beklädnad af annan metall under mer än två och ett hälft år
funnits å fartyget, ersättes den icke.

199 §.

Har fartyg i gemensamt haveri antingen gått helt och hållet förloradt
eller lidit så betydlig skada, att det förklaras icke vara iståndsättligt, utgår
ersättningen med det belopp, hvartill fartygets värde antages hafva uppgått
vid den tid, då uppoffringen skedde, med afdrag, der något blifvit bergadt,
af dettas behållna värde.

200 §.

Ersättning för gods, som i gemensamt haveri uppoffrats, beräknas
efter gångbart pris å sådant gods i bestämmelseorten, när fartyget dit anländer
eller, om det öfriga godset ej dit framkommer, efter priset å den
ort, der resan slutar, dock med afdrag af frakt, tull och öfriga omkostnader,
som varda egaren besparade. Har godset blifvit i nödhamn försåldt
och understiger den beräknade ersättningen det belopp, som motsvarar
behållna köpeskillingen med afdrag för den besparade frakten, skall sistnämnda
belopp i haveriet ersättas.

Kan ej gångbart pris å godset bestämmas, utrönes värdet genom uppskattning
af sakkunnige män, utsedde på sätt 41 § stadgar.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Höft.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

201 §.

Gods, som i gemensamt haveri blifvit skadadt, ersättes med skilnaden
mellan värdet å godset i oskadadt tillstånd, utrönt på sätt 200 § bestämmer,
och värdet å godset i skadadt skick med de i samma § stadgade
afdrag. Sistnämnda värde utgöres af behållna försäljningsbeloppet, der
godset före haveriets utredning blifvit försåldt, men bestämmes eljest genom
uppskattning af sakkunnige män, utsedde på sätt 41 § stadgar.

202 §.

Har gods, som gått förloradt eller skadats i gemensamt haveri, förut
minskats i värde till följd af enskild! haveri eller genom förskämning eller
af annan orsak, eller har gods, som skadats i gemensamt haveri, derefter
minskats i värde till följd af omständigheter, hvilka ej berott af haveriet;
då skall från ersättningsbeloppet afdragas ett mot sådan minskning svarande
belopp. Afdragets storlek bestämmes genom uppskattning af sakkunnige
män, utsedde på sätt 41 § stadgar; skolande dervid särskild hänsyn tagas
till skada, som vid samma tillfälle eller af samma orsak träffat annat gods
af dylikt slag, hvilket, icke i det gemensamma haveriet skadats.

203 §.

I gemensamt haveri ersättes icke gods, derå konnossement icke utfärdats
och om hvars intagande i fartyget icke heller genom anteckning å manifest
eller i lastbok eller annorledes tillförlitlig upplysning kan vinnas; dock njute
befälhafvare, besättning och passagerare ersättning för kläder och reseförnödenheter,
när de med ed styrka hvad deraf i haveriet förlorats.

204 §.

Frakt för gods, som förlorats i gemensamt haveri eller i nödhamn
föryttrats till anskaffande af medel för gemensamt behof, ersättes med det
belopp, som skolat utgå, derest godset funnits i behåll när fartyget ankommer
till den ort, der godset skolat aflemnas, eller, om resan förut afbrytes,
till den ort, der resan sålunda slutar. Från ersättningsbeloppet afdragas
de omkostnader, som varda redaren besparade derigenom att godset blifvit
uppoffradt eller såldt.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

205 §.

Hav föremål, som skadats i gemensamt haveri, derefter gått, förloradt
eller lidit ytterligare skada i enskildt haveri och kan för säkert antagas,
att, der det gemensamma haveriet icke föregått, den derigenom uppkomna
förlust i stället skulle hafva till större eller mindre del vållats genom det
senare haveriet; då ersättes icke skadan i det gemensamma haveriet, eller
ock nedsättes ersättningsbeloppet, efter ty i hvarje särskildt fall kan finnas
skäligt. Lag samma vare, der föremål, som i gemensamt haveri förlorats,
skulle hafva gått förloradt eller skadats i ett senare inträffadt enskildt
haveri, derest föremålet då ännu funnits om bord.

206 §.

Skada och förlust, som är att hänföra dels till gemensamt och dels
till enskildt haveri, samt kostnader, som äro för båda haverierna gemensamma,
skola, mellan dessa efter billighet fördelas.

207 §.

Fartyget deltager i gäldande af gemensamt haveri efter:

1. fartygets värde, utrönt genom besigtning i den ordning, 41 §
bestämmer, vid fartygets ankomst till den ort, der fartyg och last
skiljas åt; och

2. värdet af den skada å fartyget, hvilken beräknas till ersättande i
gemensamt haveri, så vidt reparation af samma skada icke egt rum.

Har, efter det haveriet inträffade, fartyget undergått förbättring, eller
reparation egt ruin af skada, som ej uppkommit i gemensamt haveri, skall
från fartygets vid besigtningen utrönta värde afdragas det värde, hvartill
sådan förbättring eller iståndsättning vid besigtningen uppskattas.

208 §.

Lasten deltager i gäldande af gemensamt haveri efter:

1. värdet af allt det, gods, som vid haveritillfället fans om bord och
som finnes i behåll när godset skiljes från fartyget, hvilket värde
för oskadadt gods utrönes på sätt i 200 § och för skadadt gods
på sätt i 201 § stadgas;

2. det belopp, hvilket, tillkommer lastegaren såsom ersättning för gods,
uppoffradt eller skadadt i gemensamt haveri under resan; och

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

3. det belopp, redaren är pligtig att till lastegaren utgifva såsom
ersättning för gods, hvilket under resan förlorats eller skadats
eller blifvit af befälhafvaren såldt för fartygets behof.

209 i

Frakten deltager i gäldande af gemensamt haveri efter halfva beloppet
af:

1. den frakt, som är förtjent när fartyg och last skiljas åt; och

2. den ersättning, som i gemensamt haveri utgöres för förlorad frakt.
År ej viss frakt aftalad, vare om dess bestämmande lag, som i

150 § sägs.

210 §.

-• '' i! *l * ) i ''it/! . ;»j ? • V''1 '' ; f ; :•••«]! 1.7/ • ? u . . ‘ {f; •; ,. j f • 3H j ,; | , t. J .

År fraktförskott lerrmadt utan skyldighet för redaren att det återbära
i händelse af olycka, vare redaren ej pligtig att för samma belopp deltaga
i gäldande af gemensamt haveri.

211 §.

Vid beräknande al de värden, å Indika enligt 207—210 §§ gemensamt
haveri bör fördelas, skall afdrag ske ej mindre för bidrag till senare under
resan inträffadt gemensamt haveri, än äfven för de kostnader, hvilka egt
rum för att rädda eller bevara de föremål, å hvilka haveriet fördelas och
ej äro af beskaffenhet att skola i haveriet ersättas.

212 §.

I gäldande af gemensamt haveri deltaga icke:

1. proviant, kol och andra för maskinens drift afsedda ämnen samt
krigsförråd;

2. befälhafvare^ och besättningens hyra;

3. om bord varande personers kläder och reseförnödenheter samt
hvad de bära på sig.

Har. likväl sådant föremål, som under 3 är nämndt, uppoffrats eller
skadats i gemensamt haveri, skall egaren för det honom tillkommande
ersättningsbelopp deltaga i haveriets gäldande.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

213 §.

Utredning och fördelning af gemensamt haveri skall ega rum å den
ort, der fartyg och last skiljas åt eller der dispache för den ort vanligen
upprättas, efter der gällande lag.

Dispache upprättas här i landet af dertill förordnad tjensteman (dispachör).

214 §.

Befäl haf v aren åligge att utan dröjsmål föranstalta om upprättande af
dispache. Vill någon, som eljest eger del i haveriet, påkalla sådan utredning,
vare han dertill berättigad.

En hvar, som haveriet rörer, vare skyldig att till dispachören aflemna
alla handlingar, hvilka denne för utredningen och fördelningen anser nödiga,
och att i öfrigt tillhandagå honom med upplysningar.

Dispachören åligge att, när dispache begäres, så fort ske kan, genom
kungörelse, som en gång införes i allmänna tidningarne samt i tidning
inom orten, anmana dem, hvilka i haveriet hafva del, att inom viss förelagd
kort tid skriftligen anföra hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt äfvensom
ingifva de handlingar, hvilka de vilja åberopa; finnas ingifna handlingar
ofullständiga, bör dispachören, så fort ske kan, infordra nödig upplysning
af vederbörande, Sedan den i kungörelsen förelagda tid gått till ända
eller, der ej å sagda tid fullständiga handlingar inkommit, efter det sådant
skett, åligge dispachören att inom två månader, å dag, som genom anslag
å stadens rådstufva samt kungörelse i allmänna tidningarne och i tidning
inom orten tillkännagifves, hafva dispachen upprättad och tvefaldt utskrifven
med derå tecknad underrättelse, inom hvilken tid den missnöjde bör
till sin talans bevarande göra målet anbängigt vid domstol; utgifve ock
det ena exemplaret till den, som dispachen begärt, och hålle det andra
öfrige delegare i haveriet till hända.

215 §.

Kommer föremål, som i dispache upptagits såsom förloradt i gemensamt
haveri, senare till rätta, eller varder skada, som upptagits till fördelning,
senare ersatt af den, hvilken ersättningsskyldighet ålegat, skall
dispachen genom tilläggsberäkning derefter rättas. Ej må likväl dispachens
upprättande fördröjas allenast af anledning att utsigt må finnas att återfå
uppoffradt föremål eller erhålla ersättning för skada.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

216 §.

För haveribidrag, som af föremål bör utgå, häfte egaren med samma
föremål men svare ej personligen.

vid obiiiiff**.v ''tu!’ of. , filt?";•(<|«fit

217 §.

Fartyg, som häftar för haveribidrag, må ej lemna den ort, der fartyg
och last skiljas åt, ej heller gods, som för sådant bidrag häftar, af egaren
tagas i besittning förrän bidraget blifvit guldet, eller, der bidraget ännu
icke är till beloppet bestämdt, säkerhet derför blifvit stäld.

218 §.

All skada och kostnad, som uppkommer genom olyckshändelse under
sjöresa och hvilken ej är att hänföra till gemensamt haveri eller jemlikt
161 § skall fördelas efter enahanda grund, fälle, såsom enskildt haveri, å
det föremål, som träffats af skadan eller föranledt kostnaden.

Hafva kostnader, som skola hänföras till enskildt haveri, blifvit gjorda
gemensamt för fartyg och last eller viss del af lasten eller ock för delar
af lasten, hvilka tillhöra särskilde egare; då skola dessa kostnader efter
billighet fördelas å de föremål, till hvilkas nytta de blifvit gjorda, enligt
de för gemensamt haveri gifna regler. Kostnad för bergning af last fördelas
å dennas värde och den frakt, som för godset utgår.

Der någon, som har del i sådant haveri, det äskar, skall utredning
och fördelning af haveriet verkställas af vederbörande dispachör.

Åttonde kapitlet.

Om skada genom fartygs sammanstötning.

219 §.

Hvad å fartyg bör iakttagas till undvikande af sammanstötning, derom
galle hvad af Konungen förordnas.

Riksdagens Skrifvelse RT:o 62.
220 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, så att deraf uppstår skada å det
ena fartyget eller dess last, och är sammanstötningen orsakad genom
.vållande å endera sidan, ersätte den skyldige all skada och förlust, som
deraf kommer. År sammanstötningen orsakad genom vållande å båda
sidor, ege Rätten, med afseende på beskaffenheten af de å hvardera sidan
begångna fel, bestämma, om och i sådant fall till hvilket belopp ersättningsskyldighet
bör endera sidan åläggas, eller om hvardera sidan bör draga
sin skada.

Vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning skall Rätten
taga i särskildt betraktande, huru vida tiden medgaf öfverläggning eller icke.

221 §.

Finnes sammanstötning hafva timat af våda, eller kan det ej utredas,
att den orsakats af vållande å endera sidan, drage hvardera sidan sin skada.

222 §.

För den ersättning, som enligt 220 § skall utgå, häfte redaren med
fartyg och frakt, der sammanstötningen orsakats genom fel eller försummelse,
hvarför han jemlikt 8 § är ansvarig.

223 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, åligge en hvar af befälhafvarne
att, så vidt det kan ske utan fara för eget fartyg samt besättningen och
passagerarne derå, ej mindre lemna det andra fartyget, dess besättning och
passagerare all hjelp, som är möjlig och behöflig för räddning ur den
genom sammanstötningen uppkomna faran, än äfven för dettas befälhafvare
uppgifva namnet å sitt eget fartyg, dess hemort samt den ort eller hamn,
hvarifrån det kommer, och den, dit det skall gå.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Nionde kapitlet.

;: '' M’- H < !JJ <: f 1 .• - H \H • ''} l> '' ■; ''J>i'' if. >»)[''.* -H *n *i H*i 1»:

Om bergarlön.

1 ? t LI * i *'' i.'' t • »t > • . : 1 ? » ’ I'':-.. '' : v • . • ■ : ‘ -

224 §.

Hvar som bergar förolyckadt eller nödstäldt fartyg eller dess last eller
något, som hört till sådant fartyg eller dess last, så ock en hvar, som vid
bergningen medverkar, ege af det, som bergats, undfå bergarlön. Kunna
parterne icke enas om bergarelönens storlek, skall denna bestämmas af
domstol.

225 §.

Vid bestämmande af bergarelönens belopp har Rätten att i synnerhet
fästa afseende å följande omständigheter:

1. om det bergade var utsatt för synnerlig fara, om fartyget var
öfvergifvet af besättningen, om besättningen biträdt vid bergningen,
eller om denna eljest underlättats genom användande af fartygets
egna hjelpmedel;

2. den fara, för hvilken bergarne eller deras redskap varit utsatta,
och den skada, bergarne må hafva lidit till lif, helsa eller gods;

3. den insigt och drift, hvarmed bergningsarbetet utförts, samt den
tid och möda, som dertill användts;

4. antalet af det manskap, som biträdt vid bergningen, värdet al
dervid använda redskap och de utgifter, bergarne sjelfva för bergningens
utförande må hafva fått vidkännas; och

5. det bergades värde.

226 §.

Bergarelön må i allmänhet icke sättas högre, än till en tredjedel af
det bergades värde, sedan derifrån afdragits tull och öfriga afgifter, som
böra af det bergade utgå, äfvensom kostnad för dettas förvarande, värdering
och försäljning; är det bergade af ringa värde, eller var bergningen förenad
med särdeles stor möda eller fara, må bergarelönen dock sättas till högre belopp.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Under bergarelön innefattas jemväl godtgörelse för det bergades förande
i säkerhet och användande för sådant ändamål af farkoster eller annan
redskap. *

227 §.

Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade,
med bergarne öfverenskommit om viss bergarelön, ege ändock den, som
skall utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt öfverstiger
hvad skäligt är, vid domstol deri erhålla jemkning; instämme dock,
der bergarelönen jemväl guldits, medan nöden ännu varade, klander inom
sex månader, efter det betalning erlades, eller hafve förlorat sin talan.
Innefattade öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp skulle bestämmas
af skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej gällande.

228 §.

Tvista bergare inbördes om bergarelönens fördelning, bestämmes denna
af Rätten med ledning af de i 225 § angifna omständigheter.

Har fartyg under resa något bergat, skall af bergarelönen, sedan deraf
först godtgjorts den skada, som genom bergningen må hafva tillfogats
fartyg eller last, redaren erhålla två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg,
men eljest hälften, samt återstoden lika fördelas mellan befälhafvare!! och
besättningen; hvad besättningen tillfaller skall fördelas i förhållande till
den aflöning, en hvar åtnjuter. Aftal derom att af bergarelön, som kan
med fartyg förtjenas, ringare andel, än nu är sagd!, skall tillfalla befälhafvaren
eller besättningen vare ogildt, der ej fartyget är särskildt utrustadt
för bergningsarbete eller aftalet angår utförande af visst bergningsföretag.

229 §.

Utan bergarnes medgifvande må icke, innan bergarelönen guldits eller
säkerhet derför blifvit stöld, bergadt fartyg lemna det ställe, dit det efter
bergningen förts, eller bergadt gods af egaren tagas i besittning.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Höft.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Tionde kapitlet.

Om sjöförsäkring.

Allmänna bestämmelser.

230 §.

Föremål för försäkring är hvarje lagligt intresse, som kan uppskattas
i penningar och som är beroende deraf att fartyg eller last, som utsattes
för fara på sjön, icke förloras eller i värde minskas till följd af sådan fara.

I synnerhet kunna följande föremål försäkras: fartyg, frakt, fartygs
utrustning, last, förmodad vinst och provision å varor, bodmerifordran,
medel, förskjutna eller upplånta för haveri, så ock andra fordringar, som
skola gäldas ur fartyg, frakt eller last. Eörsäkringsgifvare ege sjelf försäkra
det föremål, han åt annan försäkrat, för den fara, han öfvertagit
(återförsäkring).

231 §.

Försäkring kan tagas för egen eller för annans räkning eller ock utan
tillkännagifvande, huru vida den tages för egen eller för annans räkning
(»för vederbörandes räkning» eller dylikt).

Tages försäkring för annans räkning utan uppdrag, skall den, som
tager försäkringen, för försäkringsgifvaren uttryckligen uppgifva denna
omständighet; underlåter han det, vare försäkringen ogild och premien förverkad,
ändå att den, för hvars räkning försäkringen tagits, densamma
derefter godkänner.

232 §.

Försäkringsgifvaren åligge att utfärda skriftligt erkännande angående
sluten försäkring (polis).

Riksdagens Skrifvelse ÅT:o 62. 91

. 233 §.

Ett försäkradt föremåls verkliga värde är dess försäkringsvärde.

234 §.

Tager någon svikligen å ett föremål försäkring till belopp, som öfverstiger
föremålets verkliga värde, vare försäkringsaftalet eller, der försäkringen
slutits genom flera särskilda aftal, samtliga aftalen ogilda.

235 §.

Har föremål blifvit i god tro för högt försäkradt, vare försäkringen
gällande, dock icke för större belopp, än som motsvarar försäkringsvärdet.

År föremålet försäkradt bos flere, och hafva försäkringarne slutits å
samma dag, svare eu hvar af försäkringsgifvarne för så stor del af försäkringsvärdet,
som belöper å den af honom tecknade försäkringssumma i
förhållande till samtliga försäkringssummornas belopp; äro försäkringarne
slutna å särskilda dagar, gälle en senare försäkring endast för så stor del
åt försäkringsvärdet, som icke blifvit genom en tidigare försäkring betäckt.

En senare försäkring vare dock gällande:

1. om vid dess ingående försäkringstagaren till försökringsgifvaren
afstått de honom på grund af den tidigare försäkringen tillkommande
rättigheter;

2. om vid dess ingående försäkringstagaren förbehållit sig att göra
den gällande endast i den mån, han ej blifver betäckt genom den
tidigare försäkringen, till följd af vare sig dennas ogiltighet eller
försäkringsgifvarens obestånd;

3. om den tidigare försäkringen är tagen för annans räkning utan
uppdrag, men den senare af försäkringstagaren sjelf eller efter hans
uppdrag, så vida han vid den senare försäkringens ingående antingen
varit okunnig om den tidigare försäkringen eller förklarat
sig vilja derifrån afstå.

236 §.

Kommer tecknad försäkring på grund af bristande försäkringsintresse,
öfverförsäkring eller dubbel försäkring att helt och hållet eller till eu del
förfalla, ege försäkringsgifvaren ändock rätt till premien, der han ej vid
försäkringens afsilande egde kunskap om den ''omständighet, som gjorde
försäkringen ogild; dock njute försäkringstagaren den rätt till ristorno,
som i 266 § sägs.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

237 §.

Understiger försäkringssumman försäkringsvärdet, ersätte vid timad
skada försäkringsgifvaren endast så stor del af skadan, som svarar mot försäkringssummans
förhållande till försäkringsvärdet.

238 §.

År genom öfverenskommelse mellan parterna visst värde åsatt försäkradt
föremål (taxerad eller sluten polis), vare det värde dem emellan
gällande såsom föremålets försäkringsvärde, dock med rätt för försäkringsgifvaren
att deri erhålla nedsättning, der det visas, att samma värde, när
det bestämdes, öfversteg hvad skäligen kunde anses utgöra föremålets verkliga
värde.

239 §.

Har försäkringsgifvare ersatt skada eller förlust, för hvilken försäkringstagaren
var berättigad att fordra ersättning af tredje man, inträder
han i försäkringstagarens rätt mot denne.

År försäkring tagen å fordran, för hvilken ett för fara å sjön utsatt
föremål häftar, och skadas det föremål eller går förloradt, vare försäkringsgifvaren,
i den mån, han godtgör försäkringstagaren, berättigad att inträda
i dennes rätt mot gäldenären.

Försäkringstagaren ege fordra sin ersättning af försäkringsgifvaren
utan att först hafva gjort sitt anspråk gällande mot den, söm bör ersätta
skadan, eller mot gäldenären.

240 §.

Har försäkringsgifvare kommit i konkurstillstånd eller vid utmätning
funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller ock instält sina betalningar,
ege försäkringstagaren rätt att hafva försäkringen och återfå premien,
der icke försäkringsgifvaren vid anfordran ställer säkerhet för aftalets fullgörande;
har, när försäkring sålunda återgår, det försäkrade föremålet
redan varit utsatt för fara, ege försäkringsgifvaren behålla motsvarande
andel af premien.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

II.

Om försäkringstagarens förbindelser.

241 §.

Försäkringstagaren, den som för hans räkning försäkringen sluter, så
ock en hvar annan, som med försäkringens afsilande tager befattning,
vare skyldig att vid aftalets ingående fullständigt och sannfärdigt uppgifva
alla de omständigheter, hvarom försäkringstagaren sjelf så väl som de,
hvilka i afseende å försäkringen handla för hans räkning, ega kännedom,
så vida samma omständigheter kunna vara af betydelse för bedömande
af den fara, försäkringsgifvaren öfvertager, och af vilkoren för dess öfvertagande.

242 §.

Lemnas icke sådan uppgift, som i 241 § omförmäles, vare försäkringen
ogild och premien förverkad, der icke den omständighet, hvilken icke uppgifvits,
vid aftalets ingående var eller skäligen kunde förutsättas vara försäkringsgifvaren
bekant; dock njute försäkringstagaren den rätt till ristorno,
som i 266 § sägs.

Har försäkringstagaren eller annan, hvilken det ålegat att lemna uppgift,
som i 241 § sägs, så sent erhållit kunskap om den omständighet, som
bort uppgifvas, att han icke utan vidtagande af utomordentliga åtgärder
kunnat vid aftalets ingående derom underrätta försäkringsgifvaren, vare
hans underlåtenhet i berörda hänseende icke till hinder för aftalets giltighet;
ej heller må, när försäkring tagits för annans räkning utan dennes
uppdrag eller vetskap, bristande uppgift af någon omständighet, som varit
försäkringstagaren men ej den, hvilken tog försäkringen, bekant, verka till
försäkringens återgång.

243 §.

Har angående sådan omständighet, som i 241 § omförmäles, origtig
uppgift lemnats, vare, ändå att uppgiften skett i god tro, försäkringen
ogild och premien förverkad, der icke rätta förhållandet var försäkringsgifvaren
bekant när aftalet ingicks; dock njute försäkringstagaren den rätt
till ristorno, som i 266 § sägs.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

244 §.

Angår omständighet, som icke, uppgifvits eller hvarom origtig uppgift
lemnats, endast eu del af de försäkrade föremålen, vare aftalet i afseende
å den öfriga delen gällande, der icke antagas må, att försäkringsgifvaren,
om rätta förhållandet varit honom bekant, icke skulle hafva tecknat
försäkring å denna del allena på de vilkor, som för det hela aftalats.

245 §.

Vid första underrättelse, försäkringstagaren erhåller om olycka, som
träffat försäkradt föremål och som faller under försäkringsgifvarens ansvarighet,
kungöre han det försäkringsgifvaren och inhemte dennes föreskrift
om hvad lämpligast bör åtgöras till de försäkrade föremålens bergning och
vård äfvensom till afvärjande af större förlust; besörje dock sjelf, tilldess
försäkringsgifvarens föreskrift ankommer, hvad i sådant hänseende kan
erfordras. Uraktlåter försäkringstagaren utan giltigt skäl att underrätta
försäkringsgifvaren om olyckan eller att, på sätt nyss är sagdt, bevaka hans
rätt, vare försäkringsgifvaren ej pligtig att ersätta den förlust, som af sådan
anledning tillkommit.

246 §.

År försäkringsgifvare skyldig att ersätta skada eller förlust, för hvilken
försäkringstagaren eger fordra ersättning af tredje man, åligge försäkringstagaren
att, till dess försäkringsgifvaren kommer i tillfälle att bevaka sin
rätt, vidtaga de åtgärder, som i sådant hänseende kunna vara af nöden.
Försummas det, ege försäkringstagaren ej af försäkringsgifvaren fordra
ersättning för den förlust, som deraf må uppkomma.

247 §.

Premien skall, der ej annorlunda är öfverenskommet, mot polisens utbekommande
erläggas genast efter aftalets afsilande.

111.

Om försäkringsgifvarens förbindelser.

248 §.

Försäkringsgifvaren vare, der icke särskildt undantag skett, skyldig
att vidkännas följden af hvarje fara, för hvilken det försäkrade föremålet ut -

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

sattes medan försäkringen varar, så vida icke skadan tillkommit genom
försäkringstagarens vållande.

Ej vare försäkringsgifvaren fri från ansvarighet derföre att skadan tillkommit
genom vållande af befälhafvare eller besättning.

249 §.

Försäkringsgifvaren vare ej skyldig att ersätta:

1. vid försäkring af fartyg eller af frakt för redarens räkning — skada,
som uppkommer deraf att fartyget vid resans början icke varit i
sjövärdigt skick eller behörigen utrustadt eller bemannadt eller
försedt med behöriga skeppshandlingar eller försvarligt lastadt, ej
heller förlust, hvilken uppstår såsom följd deraf att af det försäkrade
föremålet skall utgå ersättning till tredje man för skada, som tillfogats
denne, i annat fall, än när skadan uppkommit genom fartygs
sammanstötning;

2. vid försäkring af fartyg — skada å fartyget eller dess tillbehör,
hvilken är en följd endast af slitning, ålder eller åverkan af mask,
eller som härleder sig deraf att den skadade delen vid resans början
icke varit i fullgodt skick;

3. vid försäkring af frakt, last eller förmodad vinst å gods — skada,
som härrör af godsets bristfälliga inpackning eller dess egen beskaffenhet,
som i 142 § sägs; dock vare försäkringsgifvaren skyldig
att ersätta dylik skada, der resan blifvit genom olyckshändelse, för
hvilken han ansvarar, ovanligt länge fördröjd, så vida icke antagas
må, att skadan icke är en följd af uppehållet;

4. vid försäkring af last eller förmodad vinst å gods eller af fraktförskott,
som ej i händelse af olycka skall återbäras, — skada, som
uppstår genom vållande af aflastare eller lastemottagare i sådan
egenskap.

Har, vid försäkring af fartyg eller frakt, försäkringsgifvare, efter tagen
kännedom om fartygets beskaffenhet, uttryckligen godkänt detsamma såsom
sjövärdigt för viss fara, ege han ej att, vid inträffad skada, vägra ersättning
pa grund af fartygets bristande sjövärdighet, med mindre han visar, att
denna brist vid försäkringens afsilande varit försäkringstagaren bekant
och af honom fördolts.

250 §.

Har utredning af gemensamt haveri egt rum å vederbörlig ort i öfverensstämmelse
med der gällande lag, vare försäkringsgifvaren pligtig att

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

enligt utredningen ersätta ej mindre de bidrag, som af försäkradt föremål
skola utgå, än äfven de bidrag, som för skada å samma föremål skola af
annan deltagare i haveriet utgöras, så vida försäkringstagaren visar, att
han ej kunnat samma bidrag utfå. Denna skyldighet åligge försäkringsgifvaren,
äfven om det försäkrade föremålet blifvit i haveriutredningen
åsatt högre värde än försäkringsvärdet.

Har utan försäkringstagarens vållande utredning af haveriet uteblifvit,
ege försäkringstagaren fordra ersättning för hela skadan enligt försäkringsaftalets
innehåll.

251 §.

År utredning af gemensamt haveri upprättad af behörig person å
vederbörlig ort, ege försäkringsgifvaren ej mot försäkringstagaren åberopa,
att vid utredningen någon blifvit, mot den å utredningsorten gällande lag,
på försäkringstagarens bekostnad gynnad, så vida icke försäkringstagaren
sjelf vållat, att hans rätt icke behörigen iakttagits; dock vare försäkringstagaren
pligtig att till försäkringsgifvaren afstå sina anspråk mot den,
hvilken sålunda gynnats.

252 §.

Kostnad och uppoffring, som i god tro blifvit gjorda för att från försäkradt
föremål afvända fara, för hvilken försäkringsgifvaren svarar, eller
för att efter timad skada berga eller bevara försäkradt föremål eller eljest
till förekommande af ytterligare skada, vare försäkringsgifvaren skyldig
att ersätta, ändå att de ej äro att hänföra till gemensamt haveri, så ock
kostnad för bestämmande af försäkrmgsgifvarens ersättningsskyldighet i
dylikt fall.

253 §.

Har under den tid, försäkringsgifvarens fara varar, haveri flere gånger
inträffat, ersätte försäkringsgifvaren skadan, ändå att ersättningsbeloppen
sammanlagda öfverstiga försäkringssumman. De i 252 § omförmälda utgifter
skola ock fullt ut godtgöras, ändå att försäkringssumman öfverskrides.

254 §.

Förändras den vid försäkringen uppgifva resa innan försäkringsgifvarens
fara begynt, då vare, vid försäkring af fartyg eller af frakt för
redarens räkning, försäkringsgifvaren fri från sin ansvarighet; vid försäkring
af frakt för annans räkning eller af annat föremål än fartyg eller frakt

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

vare försäkringen ändock gällande, der resans förändring egt ram utan
försäkringstagarens begifvande.

Utsättes försäkradt gods, innan försäkringsgifvarens fara börjat, för
fara med annat fartyg än det vid försäkringens afslutande uppgifna, vare
försäkringsgifvaren fri från sin ansvarighet.

255 §.

Har, efter det försäkringsgifvarens fara begynt, resan ändrats eller
faran annorledes förändrats eller förökats, vare försäkringsgifvaren fri från
ansvarighet för hvarje efter förändringen timad olycka, så vida icke farans
förändring eller förökande egt rum utan försäkringstagarens begifvande
eller till följd af nödfall, föranledt af en fara, för hvilken försäkringsgifvaren
svarar, eller ock för att rädda menniskolif.

IV.

Om skadan och dess betalning.

256 §.

Försäkringstagaren ege rätt att erhålla ersättning för total förlust:

1. vid försäkring af fartyg eller gods — när fartyget eller godset
gått helt och hållet förloradt eller förklarats för god pris eller
blifvit så skadadt, att det icke vidare kan för sitt ursprungliga
ändamål användas;

2. vid försäkring af frakt — när frakten gått helt och hållet förlorad;

3. vid försäkring af förmodad vinst och provision å gods — när
godset icke framkommer till bestämmelseorten; och

4. vid försäkring af haveripenningar och bodmerifordran — när det
föremål, som för fordringen häftar, gått helt och hållet förloradt
eller eljest icke lemnar någon tillgång till fordringens gäldande.

257 §.

Vid total förlust gälde försäkringsgifvaren hela försäkringssumman,
med afdrag af det belopp, som motsvarar hvad till följd af olyckshändelsen
varder försäkringstagaren besparadt å de under försäkringen innefattade
utgifter, och med rätt för försäkringsgifvaren att öfvertaga det, som må
hafva bergats. Var ej hela värdet försäkradt, skall afdraget ske efter för Bih.

till Riksd. Prof. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Håft. 13

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

hållandet mellan försäkringssumman och hela försäkringsvärdet samt försäkringsgivaren
erhålla andel i det bergade efter samma förhållande.

Har försäkradt fartyg, som lidit skada'' blifvit efter vederbörlig besigtning
förklaradt icke vara iståndsättligt eller har skadan vid besigtningen
funnits uppgå till tre fjerdedelar af försäkringsvärdet, ege försäkringstagaren
rätt att, mot fartygets afträdande till försäkringsgivaren, fordra ersättning
för total förlust.

258 §.

Har all underrättelse om fartyg uteblivit under tre gånger så lång
tid, som kan antagas i allmänhet erfordras för ett segelfartygs resa från
den ort, der fartyget sist af hördes, till bestämmelseorten, dock under minst
tre månader; då må fartyget anses förloradt och försäkringstagaren ega
att, mot afstående af sin rätt till det försäkrade föremålet, fordra ersättning
såsom för total förlust.

259 §.

Har fartyg eller gods blifvit lagdt under embargo eller anhållet genom
annan åtgärd af högre hand eller tagits af sjöröfvare, eller har fartyg
öfvergifvits af besättningen; då ege försäkringstagaren rätt att, mot afträdande
af det försäkrade föremålet, fordra ersättning såsom för total förlust,
så vida fartyget eller godset icke blifvit frigivet eller stäldt till försäkringstagarens
förfogande

inom sex månader, om uppbringningen eller öfvergifvandet skett i
europeiskt farvatten eller i en utom Europa belägen del af Medelhafvet,
Svarta hafvet eller Azowska sjön;

inom nio månader, om det skett i annat farvatten, beläget på denna
sidan Goda Hoppsudden eller Kap Horn; och

inom tolf månader, om det skett i farvatten på andra sidan Goda
Hoppsudden eller Kap Horn.

De ofvan angifna tider räknas från den dag, då försäkringstagaren
underrättat försäkringsgivaren om olyckan.

260 §.

Vill försäkringstagare afträda försäkradt föremål, gifve han försäkringsgivaren
det till känna i det fall, 257 § andra stycket omförmäler, inom
en månad efter erhållen kännedom af besigtningen och i de fall, som om -

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

förmälas i 258 och 259 §§, inom sex månader efter utgången af den der
för hvarje sårskildt fall utsatta tid.

261 §.

Har den i föregående § stadgade tid förflutit utan att försäkringstagaren
begagnat sin rätt att afträda det försäkrade föremålet, vare han i det fall,
257 § andra stycket om förmäler, samma rätt förlustig.

Har i de fall, 258 och 259 §§ omförmäla, den för afträdande bestämda
tid gått till ända, ege försäkringstagaren ändock att fordra ersättning
såsom för total förlust, men vare, om det försäkrade föremålet kommer
till rätta, frigifves eller ställes till försäkringstagarens förfogande, pligtig
att, der försäkringsgifvaren det äskar, återbära försäkringssumman och derå
gälda ränta med en half procent i månaden mot skyldighet för försäkringsgifvaren
att ersätta den under försäkringen hörande skada, föremålet må
hafva lidit.

262 §.

Afträdande af försäkradt föremål skall ske utan vilkor eller förbehåll
och omfatta hela det försäkrade föremålet eller hvad deraf å den tid, då
olyckan inträffade, var utsatt för fara samt må ej återkallas. Var ej hela
värdet försäkradt, vare försäkringstagaren skyldig att afträda endast så stor
del af det försäkrade föremålet, som motsvarar försäkringssummans förhållande
till hela värdet.

263 §.

När försäkringssumman utbetalas, vare försäkringsgifvaren berättigad
att af försäkringstagaren erhålla skriftlig öfverlåtelse af de rättigheter, som
till följd af afträdandet skola öfvergå till försäkringsgifvaren, äfvensom alla
det afträdda föremålet rörande handlingar, af hvilka försäkringstagaren må
vara i besittning.

264 §.

Uppstår tvist angående den ersättningsskyldighet, som på grund af
försäkringsaftal må åligga försäkringsgifvaren, skall saken hänskjutas till
utredande af dispachör. Sådan utredning verkställes, der ej annorlunda
aftalats, å den ort, der försäkringen slutits eller der dispache för den ort
vanligen uppgöres. Det åligger dispachören att i tillämpliga delar iakttaga
hvad för utredning af gemensamt haveri är i 214 § stadgadt; dock att

100

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

kungörelse, som der sägs, ej skall utfärdas, der såväl försäkringsgifvare
soin försäkringstagare förklarat sig icke påkalla sådan; skolande i ty fall
dispachen vara upprättad inom två månader efter det fullständiga handlingar
inkommit.

Den, som har fordran på grund af försäkringsaftal, skall inom fem år
från den dag, då fordringen tillkom, genom stämning eller lagsökning bevaka
sin fordran; försummar han det, hafve sin talan mot gäldenären förlorat.

Om återbärande af premie (ristorno).

265 §.

Kommer försäkradt föremål icke att utsättas för sådan fara, som faller
under försäkringsgifvarens ansvarighet, ege försäkringstagaren fordra, att
försäkringen häfves och premien återbäres (ristorno); dock med afdrag, der
ej annat aftal skett, af eu fjerdedel procent af försäkringssumman eller ock
af halfva premien, om denna är mindre än en half procent af försäkringssumman.

266 §.

Varder tecknad försäkring helt och hållet eller delvis ogild på grund
af bristande försäkringsintresse, öfverförsäkring, dubbel försäkring, bristande
eller origtig uppgift eller af annan dylik orsak, men har den, som tagit
försäkringen, vid försäkringens afsilande och, när försäkringen tagits efter
annans uppdrag, jemväl denne vid den tid, då han lemnade uppdraget,
varit i god tro; då må ristorno tillgodonjutas med sådant afdrag, som i 265
§ sägs, så vida yrkande derom göres innan det försäkrade föremålet utsättes
för fåra.

Elfte kapitlet.

Om sjöpanträtt och om sjöfordringars preskription.

267 §.

Borgenär, som för sin fordran har panträtt i fartyg, frakt eller inlastadt
gods, efter ty bär nedan sägs, njute betalning ur panten framför
de borgenärer, som i 17 kap. Handelsbalken omförmälas.

[Öl

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

268 §.

Panträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:

1. lotspenningar, bergarelön och ersättning för fartygets befriande ur
fiendes våld;

2. befälhafvarens och besättningens fordran å hyra och annan godtgörelse,
hvartill de på grund af sin anställning å fartyget äro lagligen
berättigade;

3. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan
kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);
bodmerifordran, så ock lastegares fordran för gods, som blifvit under
resa säl dt för fartygets behof; och

4. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvaren i
denna sin egenskap ingått för fartygets behof, eller på uteblifvet,
felaktigt eller ofullständigt fullgörande af förbindelser, hvilka redaren
sjelf eller annan på grund af redarens fullmagt ingått och som
skolat af befälhafvaren i denna hans egenskap fullgöras, så ock
fordringar å ersättning för skada, hvilken vållats genom fel eller
försummelse, som i 8 § sägs; befälhafvarens fordran för hvad
han sjelf förskjutit för fartygets behof eller på grund af egen utfästelse
för sådant ändamål nödgats utgifva.

Panträtt i fartyg omfattar jemväl fartygets tillbehör; panträtt i frakt
omfattar bruttofrakten för den resa, under hvilken fordringen uppkommit.
Panträtt för bodmerifordran omfattar fartyg eller frakt eller beggedera,
enligt bodmeribrefvets innehåll.

Under fartygs tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller
å ångfartyg kol eller andra för maskinens drift afsedda, ämnen.

269 §.

De i 268 § omförmälda fordringar ega, der de alla uppstått under
samma resa, rätt till betalning i den nummerordning, i hvilken de i samma
§ äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna under samma nummer, skola
sig emellan njuta lika rätt; dock hvad angår de under 1 och 3 nämnda
fordringar endast så vida de härleda sig från samma nödfall; eljest skall
den yngre ega företräde till betalning framför den äldre.

Hafva fordringarne uppstått under olika resor, skola de, hvilka härleda
sig från en senare resa, ega företräde framför alla dem, som uppstått under
en tidigare; dock behålle befälhafvare och besättning den dem tillagda förmånsrätt
i fartyget för så mycket af hvad de på grund af sist ingångna
hyresaftal hafva att fordra, som belöper å senaste tolf månader, ändå att
fartyget under tiden gjort flere resor.

102

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

270 §.

Har fartyg i gemensamt haveri eller till följd af någons vållande gått
förloradt eller lidit skada, eller har frakt på sådant sätt helt och hållet
eller till någon del förlorats, skola de borgenärer, hvilka enligt 268 § hafva
panträtt i fartyget eller i frakten, ega enahanda rätt till den redaren tillkommande
ersättning.

Ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, häfte icke i
pantens ställe.

271 §.

Försäljes helt fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning,
som för försäljning af utmätt fartyg är stadgad, upphöre panträtten
i fartyget, men borgenären ege undfå del i köpeskillingen, som i Utsökningslagen
sägs.

Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och
derefter blifvit försåldt, upphöre panträtten i fartyget, men borgenären ege
i stället enahanda rätt till köpeskillingen, så vidt den utestår ogulden.
Öl vergår eljest genom frivillig afhandling eganderätten till fartyg, häfte
det fortfarande för de fordringar, som i 268 § nämnas.

272 §.

Har redare uppburit ersättningsbelopp, köpeskilling eller frakt, som
häftade för fordran, för hvilken han icke personligen svarade, vare redaren
för samma fordrans betalning ansvarig, så långt det uppburna beloppet
förslår. Har redaren inlastat gods för egen räkning, vare han med det
belopp, som, derest godset inlastats för annans räkning, skolat utgå i frakt,
personligen ansvarig för fordran, som l ty fall skolat eg a panträtt i frakten.

Hafva ersättningsbelopp, köpeskilling eller frakt blifvit inbetalda efter
det ansökning ingifvits om redarens försättande i konkurs, då ege, der
konkurs följer på den ansökning, borgenär, för hvars fordran det inbetalda
beloppet häftade, så långt samma belopp förslår, erhålla utdelning i konkursen
med den förmånsrätt, som skulle hafva tillkommit honom, der beloppet
utestått oguldet.

273 §.

Har eganderätten till fartyg genom frivillig afhandling öfvergått till
utländsk man, svare förre egaren personligen för fordran, för hvilken häri
förut häftade allenast med fartyget och frakten, dock icke utöfver det
värde, fartyget hade vid tiden för öfverlåtelsen.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

103

274 §.

Nu har redare till gäldande af sådan fordran, som i 268 § är nämnd,
utbetalt hvad jemlikt 272 och 273 §§ ålåg honom utgifva; kominer sedan
annan borgenär och visar sig ega bättre rätt än den, som tick betalningen,
vare redaren dock icke till vidare betalningsskyldighet förbunden, så vida
han icke, när betalningen erlades, egde kunskap om den andres fordran;
dock ege redaren icke att i sådant afseende räkna sig till godo hvad han
utgifvit till gäldande af fordran, för hvilken han svarade personligen.

Borgenär, som sålunda uppburit hvad rätteligen bort tillkomma annan,
svare med hvad han uppburit för den andres fordran, der han om samma
fordran egde kunskap när han erhöll betalningen.

275 §.

Har fartygs egare öfverlåtit fartyget till annan att nyttja det till
sjöfart för egen räkning, vare sådant utan verkan till förringande af den
rätt, som, efter ty i denna lag stadgas, tillkommer de i 268 § omförmälda
fordringar, de der uppstått efter det öfverlåtandet skedde.

276''§.

Panträtt i irdastadt gods tillkommer nedanstående fordringar:

1. bergarlön och ersättning för godsets befriande ur fiendes våld;

2. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan
kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);
bodmerifordran äfvensom lastegares fordran för gods, som blifvit
under resa såld! för annan lastegares räkning;

3. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvare!! i
denna sin egenskap för lastens behof ingått; befälhafvarens fordran
för hvad han sjelf förskjutit för lastens behof eller på grund af egen
utfästelse för sådant ändamål nödgats utgifva; och

4. fordran å frakt och ersättning för öfverliggedagar eller för annat
uppehåll vid lastning eller lossning.

De här omförmälda fordringar skola sig emellan ega rätt till betalning
i den nummerordning, i hvilken de ofvan äro nämnda. Fordringar,
som äro upptagna under samma nummer, njute lika rätt; dock hvad angår
de under 1 och 2 upptagna fordringar endast så vida de härleda sig
från samma nödfall; eljest skall den yngre hafva företräde framför den äldre.

104

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

277 §.

Lossas gods, som häftar för fordran, till befraktares eller lastemottagares
förfogande, eller varder under resa gods såldt för fartygets eller
lastens behof, upphöre panträtten i godset. Lag samma vare, der godset
säljes efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning
af utmätt gods i fartyg är stadgad; men borgenären ege undfå del i
köpeskillingen, som i Utsökningslagen sägs.

278 §.

År lastegare berättigad till ersättning för gods, som gått förloradt
eller skadats, eller har gods under resan blifvit såldt för fartygets behof
eller för annan lastegares räkning, vare om borgenärens rätt till den lastegaren
tillkommande ersättning lag, som i 270 § för fartyg stadgas.

Ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, häfte icke i pantens
ställe.

279 §.

Har lastegare uppburit fordringsbelopp, hvartill borgenär egde sådan
rätt, som i 277 eller 278 § sägs, vare om lastegarens ansvarighet för
fordrans betalning lag, som i 272 och 274 §§ för redare stadgas.

Har sådant belopp blifvit inbetaldt efter det ansökning ingifvits om
lastegarens försättande i konkurs, galle hvad i 272 § sägs.

280 §.

Utlemnar befälhafvare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för
fordran, till befraktares eller lastemottagares förfogande, svare befälhafvaren
för den fordrans betalning, dock icke utöfver det värde, godset vid lossningen
hade; enahanda ansvarighet åligge jemväl mottagaren för fordran,
för hvilken han eljest icke skolat personligen svara, så vida han egde
kunskap om fordringen när lossningen skedde.

281 §.

\ ‘

Har borgenär panträtt i flere panter, häfte en hvar af panterna för
gäldens hela belopp.

282 §.

Borgenär, som har panträtt i fartyg eller frakt, må för utfående af
sin fordi^an ur panten söka befälhafvaren eller redaren, hvilkendera han

105

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

helst vill. Söker annan borgenär, än redare eller befälhafvare, för fordran,
för hvilken gods i fartyg häftar, betalning ur godset, ege ock han rätt
att söka befälhafvaren.

283 §.

Fordran, för hvilken gäldenär enligt denna lag häftar allenast med
fartyg, frakt eller inlastadt gods, upphöre, om icke genom stämning eller
lagsökning betalning sökes

för fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af kostnad,
som skall fördelas efter enahanda -grund — inom ett år från dispachens
dag;

för fordran å ersättning för bortkommet eller skadadt gods —1 inom ett
år efter slutad lossning;

för fordran å ersättning i andra fall — inom två år från den dag,
skadan timade;

för öfriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll till betalning.

Eger för sådan fordran, som nu är sagd, borgenären rätt att jemväl
hålla sig till redare, lastegare eller annan personligen, vare den rätt honom
öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.

284 §.

Panträtt, som enligt 268 § tillkommer befälhafvare och besättning,
upphöre, om icke fordringen utsökes inom ett år från den dag, tjensten
om bord upphörde. Har borgenär eljest enligt denna lag i fartyg, frakt
eller inlastadt gods panträtt för fordran, hvarför gäldenär är personligen
betalningsskyldig, upphöre panträtten, der icke betalning sökes inom den
i 283 § för hvarje särskilt fall utsatta tid.

Tolfte kapitlet.

Om brott i tjensten af befälhafvare och besättning.

285 §.

Antager befälhafvare i redarens tjenst sjöman för tid, under hvilken
denne, befälhafvaren veterligen, är förbunden att tjena å annat fartyg,
straffes med böter, högst två hundra kronor.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Haft.

106

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

286 §.

Har befälhafvare icke om bord å fartyget ett exemplar af denna lag
och af den i 27 § omförmälda spisordning, straffes med böter, högst ett
hundra kronor.

287 §.

Försummar befälhafvare hvad honom med afseende å dagboks förande
eller uppvisande åligger, straffes med böter, högst två hundra kronor. Har
befälhafvare, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, fört
falsk dagbok eller dagboken ändrat eller förstört, undanstuckit eller oläslig
gjort, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år; äro omständigheterna synnerligen försvårande, må
tiden för straffarbetet höjas till fyra år.

Samma lag vare, der styrman eller maskinist så förbrutit sig, som i
denna § sägs.

288 §.

Försummar befälhafvare att, när sjöolycka inträffat af sådan beskaffenhet,
som i 40 § sägs, derom göra anmälan, på sätt i samma § stadgas,
dömes till böter.

289 §.

Missbrukar befälhafvare den i 101 § honom medgifna tvångsrätt, eller
tilldelar han sjöman bestraffning utan laga skäl eller utan iakttagande af
den ordning, som i 103 § är föreskrifven, eller ålägger han strängare straff,
än 102 § föranleder, eller missbrukar han den rätt att taga sjöman eller
passagerare i förvar, som i 47 § omförmäles, eller förhåller han sjöman
dess lagliga kost, eller behandlar han sjöman med onödig hårdhet; straffes
med böter, der ej gerningen efter allmän lag bör beläggas med strängare
straff.

290 §.

< J

Gör befälhafvare sig skyldig till oredlighet mot redare, lastegare, försäkringsgifvare
eller annan, hvars rätt och bästa det enligt denna lag
åligger honom att bevaka, straffes högst med straffarbete i två år, der ej
gerningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff. För grof
försummelse af deras rätt och bästa vare straffet böter eller fängelse i
högst ett år.

Riksdagens Skrifvelse N:o 62. 107

291 §.

Afviker befälhafvare!! ur tjensten och öfvergifver det honom anförtrodda
fartyg, straffes med straffarbete i högst två år eller fängelse eller,
der omständigheterna äro synnerligen mildrande, med böter, ej under
femtio kronor.

Lemnar befälhafvare fartyget när det är stadt i fara, utan att iakttaga
hvad i 43 § stadgas eller hvad eljest åligger honom såsom god sjöman,
straffes med böter, ej under ett hundra kronor, eller med fängelse.

292 §.

Har befälhafvare, utan att nödtvång dertill föranledt, gått till sjös
med fartyg, som haft sådana brister till skrof, maskin eller utrustning
eller som varit så hårdt eller så olämpligt lastadt eller så illa beinannadt,
att han bort inse, att resan var förbunden med uppenbar lifsfara för dem,
som voro om bord; straffes med fängelse i högst sex månader eller böter
från och med tjugufem till och med ett tusen kronor. Åsidosätter befälhafvare
annorledes de skyldigheter, som enligt 26 § åligga honom, straffes
med böter. Vållas genom åtgärd eller försummelse, som nu sagts, skada,
må till fängelse i högst ett år dömas, der ej gerningen efter allmän lag
bör beläggas med strängare straff.

Lika med befälhafvare straffes redare eller annan, som å redares vägnar
haft befattning med fartyget, der han uppsåtligen förledt befälhafvare!! till
sådan förbrytelse eller med råd eller dåd densamma främjat.

293 §.

År befälhafvare genom vårdslöshet eller försummelse i tjensten på
annat sätt, än i 292 § sägs, vållande till sjöolycka, straffes med böter eller
med fängelse i högst ett år, der ej gerningen efter allmän lag bör beläggas
med strängare straff.

294 §.

Uraktlåter befälhafvare något af hvad enligt 223 § åligger honom att
efter sammanstötning iakttaga, straffes med böter, ej under ett hundra
kronor, eller med fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till straffarbete i högst två år dömas.

108

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

295 §.

Vägrar befälhafvare utan lagligt hinder att i sådant fall, som i 34 §
ornförmäles, å sitt fartyg medtaga sjöfolk, straffes med böter.

Lag samma vare, der befälhafvare i fall, som 100 § omförmäler,
underlåter att ställa sig till efterrättelse mönstringsförrättaréns eller konsulns
beslut.

296 §.

Befälhafvare, som så förbrutit sig, som i 287, 289, 290, 291, 292,
293 eller 294 § sägs, må, ^ler omständigheterna äro synnerligen försvårande,
för viss tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att föra fartyg,
för hvars utöfvande särskilda vilkor äro stadgade.

297 §.

Underlåter sjöman att inställa sig i tjenst i vederbörlig tid, straffes
med böter, högst femtio kronor. Tager sjöman hyra å fartyg för tid,
under hvilken han på grund af äldre hyresaftal är pligtig att tjena å annat
fartyg, straffes med böter, högst två hundra kronor.

298 §.

Rymmer sjöman ur tjensten, straffes med fängelse i högst tre månader.
Rymma flere af besättningen i förening eller efter föregående aftal, dömes
till fängelse i högst sex månader. Rymmer hela besättningen eller största
delen deraf, eller sker rymning under sådana omständigheter, att rymmaren
bort inse, att fartyget till följd af rymningen utsattes för fara, må
till fängelse i högst ett år eller till straffarbete på lika tid dömas.

Vänder rymmare frivilligt tillbaka innan fartyget afgått från den ort,
der rymningen skedde, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande,
då må till böter dömas.

299 §.

Hvar, som förleder sjöman att rymma eller med råd eller dåd främjar
rymningen, straffes med böter eller med fängelse i högst tre månader.

300 §.

Underlåter sjöman, som inmönstrats å fartyg, att inställa sig om bord
före fartygets afgång från den ort, der resan börjar, eller blifver sjöman

109

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

borta från skeppsbord mer än tjugufyra timmar utan lof eller utöfver
erhållet lof, straffes såsom rymmare, der ej af omständigheterna pröfvas,
att lian icke haft för afsigt att afvika ur tjensten.

301 §.

Öfvergifver sjöman fartyget när det är stadt i nöd, utan att iakttaga
hvad 78 § stadgar eller hvad eljest åligger honom såsom god sjöman, dömes
till böter från och med femtio till och med tre hundra kronor eller
till fängelse i högst ett år.

302 §.

Har sjöman påkallat besigtning af fartyg, på sätt i 87 § sägs, och
linnes vid företagen besigtning, att uppgiften om fartygets bristande sjövärdighet
saknat rimlig grund, dömes till böter, ej under femtio kronor,
eller till fängelse i högst två månader. Har sjömannen härvid handlat i
uppsåt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada, må till
straffarbete i högst två år dömas.

303 §.i

Sätter sig sjöman upp mot befälhafvaren och vägrar honom lydnad,
straffes med böter eller fängelse i högst sex månader eller, der omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst ett år.

304 §.

öfverfaller någon af besättningen med våld eller hot om våld befälhafvaren
i tjensten eller för att honom till någon tjensteåtgärd tvinga eller
derifrån hindra eller för att å honom för sådan åtgärd hämnas, dömes till
straffarbete i högst två år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må till böter dömas.

305 §.

Sätter sig sjöfolk till samman och lägger det uppsåt å daga att med
förenadt våld bemägtiga sig ledningen af fartyget eller tvinga befälhafvaren
till någon åtgärd i tjensten eller att för sådan åtgärd å honom hamn as
eller att i förening göra våldsamt motstånd mot åtgärd, som befälhafvaren

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

anbefalt, men vända deltagare i myteriet a.f egen drift eller på befälhafvarens
befallning åter till lydnad eller ordning, utan att våld å person
eller egendom blifvit öfvadt; då skola anstiftare eller anförare dömas till
fängelse i minst sex månader eller straffarbete från och med sex månader
till och med två år och annan deltagare till fängelse i högst sex
månader.

Vända deltagarne i myteriet ej åter till lydnad och ordning, utan visa
trotsighet mot befälhafvarens befallning, dömes anstiftare eller anförare till
fängelse i minst ett år eller straffarbete från och med ett till och med
fyra år och annan deltagare till fängelse i minst tre månader eller straffarbete
från och med tre månader till och med två år.

Öfvas vid myteriet våld å person eller egendom, straffes anstiftare
eller anförare med straffarbete från och med två till och med sex år och
annan deltagare i myteriet med fängelse i minst sex månader eller straffarbete
från och med sex månader till och med tre år.

För våld eller annan brottslig gerning, som vid myteri begås, varde
ock gerningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § Strafflagen skils.

306 §.

År sjöman genom vårdslöshet eller försummelse i tjensten vållande
till sjöolycka, straffes så, som i 293 § om befälhafvare sägs. År den
skyldige styrman eller maskinist, må han, der omständigheterna äro synnerligen
försvårande, tillika förklaras för viss tid eller för alltid förlustig
rättigheten att i dylik beställning nyttjas, der för sådan rättighets utöfvande
särskilda vilkor äro stadgade.

307 §.

Medtager någon af besättningen om bord utan befälhafvarens tillstånd
gods, hvars förande utsätter fartyg eller last för äfventyr, straffes med
böter eller fängelse i högst sex månader.

308 §.

Har sjöman på annat sätt, än här ofvan är sagdt, gjort sig skyldig
till förseelse i tjensten, eller har han brutit mot ordning och skick, straffes
med böter.

309 §.

Har sjöman, som begått brottslig handling, hvarom i 297—308 §§
förmäles, för samma handling undergått bestraffning enligt 102 §, skall

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Rätten vid brottets bedömande derå fästa skäligt afseende; och må i ty
fall, efter omständigheterna, straffet nedsättas under hvad eljest bort följa
å gerningen eller ock alldeles bortfalla.

310 §.

Hvad i detta kapitel stadgas angående brott af eller mot befälhafvare,
galle ock om brott af eller mot den, som är satt i befälhafvares ställe.

311 §.

Brott, som i 285, 289, 290, 297, 298, 299, 300, 301 j 302, 303, 307
eller 308 § omförmäles, må ej åtalas af allmän åklagare, utan att målsegande
angifvit brottet till åtal; skall brottet straffås efter allmän lag, lände
till efterrättelse hvad sådan lag stadgar i fråga om rätt till åtal.

312 §.

I afseende å straff, hvartill efter denna lag dömes, galle, der ej här
ofvan är annorlunda stadgadt, hvad allmän lag föreskrifver.

Trettonde kapitlet.

Om laga domstol och. rättegång i sjörättsmål.

313 §.

Rådstufvurätt
denna lag.

vare första domstol i mål, som skall bedömas efter
314 §.

1 mom. När sjöförklaring af Rätten upptages, skola två i sjöväsendet
kunnige och erfarne män vara tillstädes för att såsom sakkunnige gå
Rätten tillhanda.

Desse sakkunnige utses af Rätten före utgången af hvarje år, att under
det följande året tjenstgöra. För att i deras ställe, vid inträffadt förfall,
biträda skola tillika två suppleanter utses; uppstår hinder jemväl för dem,
ege Rätten för hvarje särskilt fall tillkalla andra.

De sakkunnige njute ersättning af allmänna medel till belopp, som
Konungen bestämmer.

2 mom. När vid Rådstufvurätt till handläggning förekommer mål
angående klander af dispache, skola, utom domfört antal af Rättens leda -

112

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

möter, tre i handel och sjöfart kunnige och erfarne män hafva säte och
stämma i Rätten. Stadsfullmägtige i stad, hvars Rådstufvurätt enligt 326 §
eger upptaga dylikt mål, skola före utgången af hvarje år utse desse särskilde
ledamöter att utöfva befattningen under det följande året. För att
i deras ställe vid inträffadt förfall tjenstgöra skola tillika tre suppleanter
utses; uppstår hinder jemväl för dem, ege Rätten för hvarje särskilt fall
tillkalla andra.

De särskilde ledamöterne njute ersättning till belopp, som Konungen
bestämmer; skolande denna ersättning af endera parten eller af parterna
gemensamt gäldas, efter ty Rätten, enligt de i 21 kap. Rättegångsbalken
stadgade grunder, pröfvar skäligt.

315 §.

När anmälan skett om inträffad sjöolycka, på sätt i 40 § är stadgadt,
sammanträde Rätten, så snart ske kan, till sjöförklaringens upptagande. Till
sammanträdet inkalle ordföi’anden befälhafvaren, med förständigande att medhafva
alla de personer, som antagas kunna lemna .upplysning i saken,
äfvensom att förete dagboken i hufvudskrift, der den finnes i behåll; underrätte
ock, senast dagen förut, genom kungörelse i ortens tidning, och,
der så ske kan, genom särskildt meddelande de personer, hvilka saken kan
angå, eller deras ombud om tiden för sammanträdet äfvensom hvar och
när den om händelsen ingifna anmälan med dertill hörande handlingar
finnes tillgänglig.

0 316 §.

Vid sjöförklarings upptagande skola först befälhafvaren och derefter
de till upplysning i saken inkallade personer hvar för sig afgifva eu så
vidt möjligt sammanhängande berättelse angående händelsen; der någons
berättelse är ofullständig, otydlig eller obestämd, bör Rätten genom lämpliga
frågor söka erhålla säker upplysning om hvad han verkligen erfarit angående
händelsen. Sedan samtliga berättelser afgifvits, böra, der ej laga
hinder finnes möta eller Rätten eljest med afseende å sakens omständigheter
finner edgång ej böra ega rum, de till upplysning i saken inkallade
personer sina berättelser, sedan de blifvit ur protokollet upplästa, med
vittnesed bekräfta.

Rätten ege till förhör inkalla jemväl andra af besättningen än dem,
befälhafvaren medtagit.

317 §.

Har fartyg förolyckats, af besättningen öfvergifvits i sjön, råkat på
grund, så att det icke utan ovanliga åtgärder, såsom kapning af mast

113

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

eller kastning af last, kunnat åter blifva flott, eller har skada uppstått
derigenom att fartyget stött tillsammans med annat fartyg, eller har fartyget
drabbats af olycka, hvarmed förlust af menniskolif varit förenad;
åligge Rätten att i sammanhang med sjöförklaringens upptagande söka
åstadkomma fullständig utredning angående orsakerna till olyckan. Särskild!
bör dervid undersökas, huru vida olyckan härledt sig af

1. fel hos fartyget, dess utrustning eller bemanning;

2. orsaker, härrörande från lastningen, såsom att fartyget varit öfverlastadt,
eller att lasten varit af farlig beskaffenhet, eller att den
varit felaktigt fördelad eller stufvad eller icke behörigen försedd,
eller att barlasten varit otillräcklig, otjenlig eller icke behörigen
försedd;

3. förseelse eller försummelse under resan af befälhafvare]! eller någon
af besättningen å fartyget, eller af befälhafvare eller någon af besättningen
å annat fartyg;

4. förseelse af lots eller vägvisare, bristfällighet i sjökort eller å fyrar,
sjömärken eller andra inrättningar till sjöfartens säkerhet eller förseelse
eller försummelse af den, åt hvilken dylika inrättningars
skötsel och vård är anförtrodd.

Finner Rätten för upplysnings vinnande nödigt att höra jemväl personer,
som icke tillhöra besättningen, må de till vittnesförhör inkallas; och
njute de, som sålunda inkallats, ersättning af allmänna medel, efter ty om
ersättning till vittnen i brottmål är stadgadt.

318 §.

När anmälan skett om sådan sjöolycka, som i 317 § sägs, åligge
Rättens ordförande att om tiden för den deraf föranledda undersökning
underrätta vederbörande åklagare.

319 §.

Den i 317 § föreskrifna undersökning skall, när sjöförklaringen afgifves
utom de förenade rikena, verkställas af vederbörande konsul; och åligge
befälhafvare^ som har att för sådant ändamål anmäla sig hos konsuln,
att till undersökningen medhafva dagboken äfvensom de personer, hvilka
antagas kunna gifva upplysning angående olyckshändelsen. Der det lämpligen
kan ske, bör konsuln tillkalla två ojftfvige, i sjöväsendet kunnige,
helst svenske, norske eller danske män att vid undersökningen närvara.

Bih. till Riksd. Prof. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Höft. 15

114

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Har i här omförmälda fall undersökning angående den inträffade
olyckan hållits af dertill behörig utländsk myndighet, vare ytterligare
undersökning ej af nöden.

320 §.

Har fartyg förolyckats, utan att någon, som kunnat göra anmälan om
olyckan, blifvit räddad, eller har eljest undersökning med anledning af
sådan olyckshändelse, som i 317 § omförmäles, uteblifvit; ege Kommerskollegium
förordna om undersöknings anställande å ort, der sådan lämpligen
kan företagas.

321 §.

Sedan sådan undersökning, som i 317 § omförmäles, afslutats, skall
Rätten eller konsuln, som den förrättat, ofördröjligen insända protokoll öfver
undersökningen till Kommerskollegium. Har fartyget förolyckats, eller kan
eljest dagboken från fartyget undvaras, skall denna jemte protokollet insändas
men eljest en fullständig afskrift af dagboken i de delar, som angå
undersökningen. År å utländsk ort undersökningen verkstäld af vederbörlig
myndighet, åligge konsuln att till Kommerskollegium insända afskrift af
det vid undersökningen förda protokoll.

Finnes undersökning i något afseende ofullständig, ege Kommerskollegium
förordna om ny undersöknings anställande å ort, der sådan lämpligen
kan ega rum.

322 §.

Anmäler sig befälhafvare å norskt fartyg till afläggande af sjöförklaring
här i riket, åligge Rätten att, der sådant fall inträffat, som i 317 § omförmäles,
anställa undersökning angående orsakerna till olyckan och insända
protokollet till Kommerskollegium.

Detta stadgande skall ega tillämpning, så länge i Norge motsvarande
bestämmelse är gällande i afseende på sjöförklaringar, som der afläggas af
befälhafvare å svenska fartyg.

323 §.

Tvistemål, som bör bedömas efter denna lag, skall, der ej här nedan
annorlunda stadgas, instämmas till Rådstufvurätten i den stad, der svaranden
har sitt bo och hemvist, eller der fartyget finnes; har svaranden icke
sitt hemvist i stad med Rådstufvurätt, eller finnes fartyget å ort, der Rådstufvurätt
icke är, gånge tvisten till den Rådstufvurätt, som är närmast
endera af dessa orter.

115

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Äro flere redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses såsom rederiets
hemvist.

324 §.

Hafva parter öfverenskommit, att tvist må instämmas till viss annan
Rådstufvurätt än den, som enligt 323 § är behörig; då må den rätt sökas.

325 §.

Vill någon för anspråk, som grundar sig på befälhafvarens görande
eller låtande, på en gång söka denne och redaren, ege han instämma båda
till den domstol, der endera är skyldig att svara.

326 §.

Den, som icke åtnöjes med dispache, skall göra sin klandertalan anhängig
vid Rådstufvurätten i den stad, der dispachen är utgifven.

327 §.

Har i tvistemål, som skall bedömas efter denna lag, Rätten ogillat
invändning angående domstols behörighet eller flere parters inkallande,
må ej öfver det utslag klagas annorledes än i sammanhang med hufvudsaken.

328 §.

Brottmål, som bör bedömas efter denna lag, skall, der brottet föröfvats
i stad med Rådstufvurätt, upptagas vid den stadens Rådstufvurätt, men om
brottet föröfvats å ort, der Rådstufvurätt icke är, vid den Rådstufvurätt,
som är närmast. Har brott skett under resa, gånge målet till Rådstufvurätten
i den stad, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller der
han eljest träffas; ligger den ort icke inom Rådstufvurätts domvärjo, gånge
målet till den Rådstufvurätt, som är närmast.

329 §.

1 mom. Den, som vill klandra dispache, göre det genom tvefald
skriftlig inlaga, som skall ingifvas till Rådstufvurätten innan klockan tolf
å trettionde dagen från den, då dispachen utgafs, den dagen likväl oräknad,
eller, om trettionde dagen infaller å helgdag, å nästa söckendag;
bifoge ock den klandrade utredningen samt de handlingar, käranden åberopar.
A inställelsedagen vare ock svaranden tillstädes att mottaga veder -

116

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

partens inlaga. Sist å fjortonde dagen derefter gifve svaranden sitt svar
tvefaldt in och bifoge de handlingar, han åberopar, der de ej redan äro
ingifna. Ej må å någondera sidan mer än en skrift ingifvas.

Har icke dispache blifvit öfverklagad i den ordning, nu är sagdt,
lände den till efterrättelse.

2 mom. Vill part blifva muntligen hörd, göre derom anmälan inom
en månad efter inställelsedagen. Göres sådan anmälan, bestämme Rättens
ordförande genast dag för förhöret, som ofördröjligen skall inför Rätten
hållas. Har ej inom nyss stadgade tid anmälan skett och pröfvar ej heller
Rätten nödigt höra parterna, skall ofördröjligen genom anslag å Rättens
dörr tillkännagifvas viss dag, då Rättens utslag kommer att afsägas.

3 mom. I Rättens slutliga utslag skall fullständig underrättelse meddelas
om hvad part för sökande af ändring i utslaget har att iakttaga.

330 §.

Den, som vill söka ändring i Rådstufvurättens utslag i mål, som i
326 § omförmäles, skall vid talans förlust innan klockan tolf å trettionde
dagen från utslagets dag, den dagen dock oräknad, eller, om trettionde
dagen infaller å helgdag, å nästa söckendag till Rådstufvurätten tvefaldt
ingifva sina till Konungen stälda underdåniga besvär; bifoge ock Rättens
protokoll och utslag i målet jemte de till saken hörande handlingar, klaganden
kan anse nödigt förete.

Klagandens vederpart har att vid Rådstufvurätten sjelf efterhöra, huru
vida inom besvärstidens utgång besvär inkommit, och, der besvär anförts,
uttaga ena exemplaret af besvärsskriften; ege derefter tid af en månad
från besvärstidens utgång att till Rådstufvurätten ingifva underdånig förklaring
jemte de handlingar, han vill åberopa; försittes den tid, ege han
ej vidare varda i saken hörd. Sedan förklaring inkommit, eller tid för
förklarings afgifvande gått till ända, utan att sådan afgifvits, skola de vexlade
skrifterna jemte samtliga till målet hörande handlingar ofördröjligen
af Rådstufvurätten insändas till Konungens Justitierevisions expedition.

331 §.

De skiljemän, till hvilkas pröfning tvist enligt denna lag skall i vissa
fall hänskjutas, skola vara tre och utses i den ordning, lagen angående
skiljemän den 28 oktober 1887 bestämmer.

Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten vill
söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor
annorlunda förordnar.

117

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

332 §.

De besigtningsman, som enligt denna lag böra af Magistrat eller
kronofogde förordnas, skola vara tre. I de städer, der handels- och sjöfartsnämnd
finnes, åligge Magistraten att för hvarje år från nämnden infordra
uppgift å personer, som till sådant uppdrags fullgörande anses skickliga.

Erfordras eljest besigtning, ege part derom anmoda den eller dem,
för hvilka han har förtroende; åliggande det Magistraten i de städer, der
handels- och sjöfartsnämnd finnes, att, efter förslag af nämnden, för hvarje
år utse lämpligt antal personer, hvilka hafva att med dylik besigtnings
verkställande gå parter till hända, äfvensom att kungöra förteckning å de
sålunda utsedde.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892; dock att de i 314 §
föreskrift^ val skola för år 1892 förrättas före utgången af innevarande år.

Mål, som den 1 Januari 1892 äro anhängiga vid domstol, skola behandlas
efter äldre lag.