Riksdagens Skrifvelse N:o 61 (Riksdagsskrivelse 1890:67)

Riksdagens Skrifvelse N:o 61.

N:o 67.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 maj 1890.

— — — — Andra Kammaren — 14 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändring i vissa
delar af strafflagen och till lag angående ändring i vissa
delar af strafflagen för krigsmagten den 7 oktober 1881.

(Lagutskottets utlåtande n:o 44 och memorial n:o 51.)

Till Konungen.

Genom proposition den 14 sistlidne februari har Eders Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att antaga propositionen bifogade förslag till
l:o. Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen; och
2:o. Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för krigsmagten
den 7 oktober 1881.

Riksdagen, som i allt hufvudsakligt funnit de framlagda lagförslagen
böra godkännas, får härmed redogöra för de ändringar, hvilka Riksdagen
ansett böra i desamma vidtagas.

Bill. till Riksd. Prof. 18.90. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. U Raft.

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

Strafflagen.

4 kap. 2 §.

I denna paragraf har, för undvikande af onödigt upprepande, vidtagits
en redaktionsjemkning.

5 kap. 4 §.

De sista orden i denna paragraf: »efter ty i 4 kap. 11 § sägs» hafva
såsom öfverflödiga och möjligen vilseledande uteslutits.

5 kap. 7—10 §§

innehålla bestämmelser om nödvärn. Frågan härom har, såsom bekant,
under senare tider varit föremål för mycken uppmärksamhet från såväl
de rättslärdes som allmänhetens sida.

Förslaget skiljer mellan två slag af allmän nödvärnsrätt, nemligen
den i 7 § omförmälda, som icke är underkastad annan inskränkning än
den, som stadgas i 9 §, eller att våldet ej får vara större än nöden

kräfver. Denna art af nödvärn eger rum, då man af annan öfverfalles

med våld eller hot, och våldet eller hotet innebär trängande fara, äfvensom
i de särskilda fall, som i andra stycket af 7 § omtalas. Sådan nödvärnsrätt
är redan i nu gällande lag stadgad. Det andra slaget af nöd värnsrätt,

hvilket icke upptages i nu gällande strafflag, angifves i 10 §
af 5 kap. enligt förslaget och skiljer sig från det i 7 § omförmälda deruti,
att såsom vilkor för det brukade våldets straffrihet fordras icke
blott att det ej varit större än nöden kräfde, utan ock att det icke stått
i uppenbart missförhållande till den skada, som af angreppet var att
befara. Sådan nödvärnsrätt eger enligt förslaget rum till afvärjande af
ett påbörjadt eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp å person
eller egendom, under hvilket uttryck icke lärer kunna innefattas angrepp
medelst ärekränkning.

Riksdagen, som funnit Eders Kongl. Maj:ts förslag om utsträckning
af nödvärnsrätten böra bifallas, har emellertid ansett ännu ett fall böra
under 10 § inbegripas, nemligen då någon medelst inbrott eller eljest

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

olofligen inträngt i annans rum, hus, gård eller fartyg, men inbrottet
eller inträngandet icke, såsom i 7 § 2:a stycket förutsattes, skett nattetid.
Sådant inbrott eller inträngande torde nemligen, äfven om det
icke sker nattetid, medföra så mycket obehag och oro för den, hvars
rätt derigenom kränkes, att han bör ega befogenhet att afvärja detsamma
genom våld af den beskaffenhet, som i 10 § förutsättes.

I 9 § af förslaget stadgas, likasom i nuvarande 10 § af 5 kap.,
att vid s. k. nödvärns-excess domstolen eger efter omständigheterna
pröfva, huruvida den tilltalade bör straffas för uppsåtlig gerning eller
blott såsom för vållande. Då sådan gerning väl nästan alltid måste
anses vara uppsåtlig, synes uttrycket »såsom för vållande» vara ganska
oegentligt, helst vid nödvärn kunna förekomma handlingar, hvilka endast
såsom uppsåtliga äro med straff belagda. Riksdagen har derför
ansett paragrafen böra ändras derhän, att domstolen eger att efter omständigheterna
pröfva, om och i hvad mån straffet må nedsättas under
hvad i allmänhet å gerningen följa bort.

5 kap. 14 §

af nu gällande strafflag innehåller bestämmelser om åtalspreskription
och lyder sålunda:

»Straff vare förfallet för brott, som ej blifvit åtaladt: 1. inom två
år, om det ej i lagen med svårare straff, än fängelse, belagdt är; eller
2. inom fem år, om det ej i lagen med svårare straff, än straffarbete i
två år, belagdt är.»

Till denna § hade nya lagberedningen föreslagit ett tillägg af
innehåll, att straff skulle vara förfallet för brott, som ej blifvit åtaladt

inom tio år, om det i lagen icke vore belagdt med svårare straff än

straffarbete i fyra år. Detta tillägg har af Eders Kongl. Maj:t uteslutits
af det, enligt Riksdagens tanke, fullt giltiga skäl, att i följd deraf brott

af synnerligt grof beskaffenhet skulle blifva straffria, derest åtal under

en tid af 10 år af någon anledning ej kunde ega rum.

Emellertid anser Riksdagen, att detta skäl för uteslutande af åtalspreskription
icke gäller i fråga om vissa slag af brott, hvilka i allmänhet
icke äro belagda med svårare straff än straffarbete i två år, men
för hvilka, derest omständigheterna äro synnerligen försvårande, finnes
eu extraordinär strafflatitud med högre maximum än det nyssnämnda.
Sådant är enligt det nu föreliggande förslaget förhållandet med åtskilliga
i 22 kap. omförmälda bedrägeribrott. Bedrägeribrotten äro i
afseende å graden af gerningsmannens brottslighet synnerligen vexlande;

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

hvarför också strafflatituden i 22 kap. 1 § är särdeles vidsträckt. Den
allmänna latituden omfattar böter, fängelse och straffarbete, hvilket
sistnämnda kan bestämmas ända till två år. Nu är i förslaget ytterligare
tillagd en extraordinär strafflatitud med ett maximum af fyra
års straffarbete, hvilken kommer till användning, då brottet är begånget
under synnerligen försvårande omständigheter. Följaktligen skulle, om
5 kap. 14 § bibehålies oförändrad, hvarje bedrägeribrott, äfven om det
vore så ringa, att det kunde försonas med böter, kunna åtalas efter
förloppet af huru lång tid som helst, utan att någon åtalspreskription
eger rum. En sådan konseqvens af de i 22 kap. föreslagna och visserligen
af behofvet påkallade straffskärpningarne kan Riksdagen icke finna
lämplig, hvarför Riksdagen ansett, att i 5 kap. 14 § 2 mom. böra inskjutas
orden »der det ej är med synnerligen försvårande omständigheter
förenadt». Genom denna förändring blifva bestämmelserna om
åtalspreskription tillämpliga på de brott, som omförmälas i 1, 2, 6 och
16 §§ af 22 kap. i det af Eders Kong!. Maj:t framlagda förslaget.

Riksdagen har härvid ej förbisett, att samma bestämmelser äfven
komma att erhålla tillämplighet i fråga om några brott, beträffande
hvilka någon ändring i Eders Kongl. Maj:ts förslag ej blifvit ifrågasatt.
Såvidt Riksdagen kunnat finna, äro dessa brott icke andra än de, som
omförmälas i 15 kap. 11 § (pinande till bekännelse) och i 22 kap. 7 §
(tillvällande af arfs- eller andra familjerättigheter genom antagande af
falskt namn eller stånd). För dessa brott utgör nemligen maximum i
den allmänna latituden straffarbete i två år; men, der omständigheterna
äro synnerligen försvårande, finnes en särskild latitud, uppgående till
fyra års straffarbete. Intetdera af dessa brott synes vara af sådan beskaffenhet,
att den af Riksdagen beslutade ändring kan väcka betänkligheter.
Slutligen förekommer i 25 kap. 10 § en dylik extraordinär
straff latitud, men då straffet för det här afsedda brott enligt 5 kap.
18 § icke kan genom åtalspreskription förfalla, har någon hänsyn till
detta lagrum ej behöft tagas.

11 kap. 12 §.

Tydligt är, att hemfriden kan kränkas på åtskilliga andra sätt än
de i 11 kap. omtalade. Dylika rättskränkningar äro emellertid ej belagda
med straff, och skälen dertill kunna vara dels rättskränkningens
obetydlighet och dels svårigheten att på ett fullt tillfredsställande sätt
angifva de kännetecken, hvilka skulle göra den straffbar. Några sätt
att kränka hemfrid, hvilka nu icke äro med straff belagda, har Riks -

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

dagen dock ansett böra i 12 § upptagas. Riksdagen har derför till
denna § fogat ett nytt stycke, som stadgar straff för den som kastar
sten eller annat å annans hus, bultar eller gör annat våld derå, eller
kommer oljud eller oväsende åstad i annans gård eller trädgård, der
genom det sålunda angifna förfarande hemfrid störes.

12 kap. 13 §.

Meningen med stadgandet i första stycket af denna paragraf torde
bättre återgifvas, om ordet »och» i uttrycket »guld- och silfvermynt»
utbytes mot ordet »eller».

18 kap. 7 §.

1 andra stycket af denna § föreslås ett tillägg om strafflindring för
visst fall, nemligen för otukt med qvinna, som fylt tolf men ej femton
år, hvilket brott, der qvinnan fylt fjorton år och omständigheterna äro
synnerligen mildrande, ansetts kunna umgällas med böter.

Då en dylik lindring icke synes vara af behofvet påkallad, har Riksdagen
ansett det föreslagna tillägget böra utgå.

19 kap. 1 §.

I detta lagrum har Riksdagen vidtagit en redaktionsändring af liknande
art med den i 12 kap. 13 § gjorda.

19 kap. 13, 14 och 21 §§.

Vid granskning af förslaget till ändrad lydelse af 21 § i 19 kap.
har Riksdagen fäst uppmärksamhet dervid, att hvarken i denna paragraf
eller i 13 och 14 §§ af samma kapitel intagits några bestämmelser om
skydd för telefonanläggningar. Med hänsyn till telefonens stora och
alltjemt växande betydelse för den allmänna samfärdseln synes man
emellertid ega allt skäl att i fråga om straffskydd likställa dylika anläggningar
med telegrafanläggningar, hvarom ock fråga redan förut
varit väckt inom Riksdagen. Riksdagen har derför ansett sig böra i
sådant syfte vidtaga ändringar i 13, 14 och 21 §§ af 19 kap. strafflagen.

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

20 kap. 4 §.

I sista stycket af denna § har Riksdagen, till förtydligande af stadgandets
mening, vidtagit eu obetydlig redaktionsjemkning genom att inskjuta
orden »i sådant fall» närmast efter orden »dock må».

20 kap. 5 §.

I fråga om tillämpningen af 2 mom. i denna . § har någon tvekan
yppats, huruvida begagnande af fönsteröppning till ingång i ett hus
under de omständigheter, som i paragrafen förutsättas, skall betraktas
såsom inbrott, då det ej är förenadt med våld å fönstret. Stadgandets
ordalydelse torde gifva stöd åt den åsigt, att fönsteröppning här icke
afses, då nemligen lagstiftaren, efter att hafva särskild! anfört glugg
och skorsten, tillägger: »eller annan sådan ej till ingång ämnad öppning».
Dessutom hade väl lagstiftaren, då han i 1 mom. särskildt omnämnt
fönster, haft anledning att i 2 mom. omtala fönsteröppning, om
sådan varit der afsedd. Huru än det nuvarande och i förslaget bibehållna
stadgandet rätteligen bör tolkas, anser emellertid Riksdagen, att,
der ett fönster år så beläget att man för att bereda sig inträde genom
detsamma måste begagna ett tillvägagående, som kan betecknas såsom
»^krypande», inträngandet genom fönsteröppningen i uppsåt att stjäla
bör betraktas såsom inbrott. Riksdagen har derför upptagit fönster
jemte glugg och skorsten i förevarande moment.

22 kap. 21 §.

Såsom skäl för den föreslagna ändringen i första stycket af denna
§ har nya lagberedningen endast anfört, att man ej borde förmena en
förorättad målsegande allmän åklagares bistånd vid beifrande af de i
nya 4 mom. af 2 § samt 11 och 14 §§ omförmälda förbrytelser. Den
föreslagna förändringen medför dock äfven en annan verkan än den
att målseganden vid åtalets utförande kan erhålla allmän åklagares biträde.
Enligt 19 § 4 mom. af förordningen om strafflagens införande
blir nemligen följden den, att, sedan målets handläggning framskridit
till en viss punkt, det icke längre står i målsegandens magt att få
målet nedlagdt, hvadan förlikning mellan målseganden och svaranden
är i fråga om ansvarspåföljden utesluten. Detta anser Riksdagen icke
vara lämpligt beträffande de här ifrågavarande brotten, vid hvilka det
kan vara för målseganden ganska fördelaktigt att ingå på en förlikning,

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

och hvilkas beskaffenhet icke är sådan, att det allmänna rättsmedvetandet
påkallar deras bestraffning, då målseganden är villig att nedlägga
sin talan. Riksdagen har derför för sin del beslutit att 22 kap.
21 § skall oförändrad bibehållas.

23 kap. 6 och 7 §§.

Vid granskning inom högsta domstolen af nya lagberedningens förslag
anmärktes af en ledamot, med hvilken en annan ledamot instämde,
i afseende å dessa paragrafer följande:

»För min del kan jag ej finna, att giltigt skäl föreligger till den
skärpning i lagbestämmelserna angående oredlighet och vårdslöshet
mot borgenärer, som förslagets 6 och 7 §§ innehålla. — Den borgenär,
som gjort sig skyldig till någon af de i 2 § omförmälda handlingar,
förskingring eller afhändande af egendom utan uppsåt att bereda sig
egen fördel, men som derefter till fullo förnöjer sina borgenärer, synes
mig alldeles rigtigt i nu gällande lag vara fritagen från ansvar. När
det visat sig, att dessa gäldenärens åtgärder icke utgjort hinder för
honom att godtgöra sina fordringsegare, torde det vara alldeles onödigt
och äfven obilligt att döma honom till ansvar för de förfoganden
han sålunda utan någons förnärmande med sin egen egendom vidtagit;
och föga rimligt synes mig att tillåta eller, hvilket här är detsamma,
påbjuda, att allmän åklagare skall ega eller till och med vara skyldig
att, oaktadt alla fordringsegare fått liqvid och någon rättskränkning
således ej egt rum, åtala gäldenärens åtgöranden. Särdeles bjert faller
detta i ögonen i fråga om den förbrytelse, som omförmäles i 5 §. En
gäldenär rymmer t. ex. i afsigt att å främmande ort genom arbete
skaffa sig medel att godtgöra sina fordringsegare. Detta lyckas honom
ock, men först t. ex. sju månader sedan han rymde. Han kommer då
tillbaka och betalar till fullo alla sina skulder, och alla borgenärerna
förklara sig nöjda. Icke desto mindre skulle, enligt förslaget, allmän
åklagare ej blott ega utan ovilkorligen vara pligtig att ställa gäldenären
under åtal för rymningen, hvilken skulle kunna för honom medföra
både straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende. — Den i 7 §
föreslagna utsträckningen af allmän åklagares åtalsrätt synes mig derför
hvarken nödig eller billig och torde dessutom hvad angår vårdslöshet
mot borgenärer ej stå väl tillsammans med 6 § eller med 19 §
4 mom. i promulgationsförordningen den 16 februari 1864 och 20 kap.
4 § rättegångsbalken. — De föreslagna ändringarne i 6 och 7 §§ synas
mig derför ej böra godkännas.»

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

Riksdagen, som hufvudsakligen delar de sålunda inom högsta domstolen
uttalade åsigter, har derför ansett bestämmelserna i nuvarande
6 och 7 §§ af 23 kap. böra oförändrade bibehållas allenast med någon
jemkning af redaktionen i 6 §.

Strafflagen för krigsmagten.

121 §

lyder enligt förslaget sålunda:

»För öfrigt skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån,
försök dertill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då de begås
af dem, som lyda under denna lag.

Stöld, som i 113 § 2 mom. eller 116 § omtalas, skall i fråga om
förhöjning af straff, efter ty i 20 kap. 7 § allmänna strafflagen stadgas,
anses lika med sådan stöld, som i 4 § i samma kap. sägs.

Sammanträffa vid samma stöld två eller flera af de här ofvan i
113, 114 och 116 §§ sagda fall; då må straffet förhöjas till straffarbete
i ett år utöfver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.»

Högsta strafftiden för de i 113 § 2 mom. omförmälda brott utgör
sex års straffarbete och för de brott, som omtalas i 116 §, åtta års
straffarbete; och kunna dessa straff ådömas den, som första gången
begår något af ifrågavarande brott, allt enligt det kongl. förslaget.
Men enligt 20 kap. 7 § allmänna strafflagen, till hvilket lagrum det
föreslagna 2 mom. i 121 § strafflagen för krigsmagten hänvisar, kan
straffet äfven i fall, som i 20 kap. 4 § strafflagen omförmäles, icke
sättas högre än för andra resan stöld till straffarbete i fem år och för
tredje resan stöld till straffarbete i sex år. Sålunda skulle, om förslaget
i fråga om 121 § strafflagen för krigsmagten godkändes, högsta straffet
för ett visst slag af brott blifva lägre vid iteration, än då brottet af
någon begås första gången. För undanrödjande af denna oegentlighet
har åt sistnämnda § gifvits en ändrad lydelse.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt. har Riksdagen, som funnit
Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunna i oförändradt
skick bifallas, för sin del antagit dels

Lag

angående ändring i vissa delar af Strafflagen

af den lydelse bilagan litt. A utvisar och dels

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

Lag

angående ändring i vissa delar af Strafflagen för Krigsmagten

den 7 Oktober 1881

af deri lydelse bilagan litt. B utvisar.

På sätt af det ofvan anförda framgår bär Riksdagen, lika med Eders
Kong! Maj:t, ansett det icke vara rådligt att låta påföljden förlust af
medborgerligt förtroende ur lagstiftningen försvinna. Enligt Riksdagens
förmenande skulle det icke vara välbetänkt att på detta sätt bryta med
den hos befolkningen i vårt land djupt rotade föreställningen om det
vanhedrande, som ligger i vissa brott, hvilken föreställning tagit sitt
uttryck i denna fordran på god frejd, som i lagar och författningar i
så många fall är uppstäld såsom vilkor för utöfvande af borgerliga
rättigheter.

Men jemte det Riksdagen hyser denna åsigt, anser Riksdagen det
vara angeläget, att de hinder, den ifrågavarande påföljden medförer för
den, som drabbats af densamma, att försörja sig, i möjligaste mån undanrödjas,
och Riksdagen kan för ingen del godkänna nya lagberedningens
åsigt, att detta vore ett ämne, hvarmed strafflagstiftningen icke egde
att befatta sig. Då fråga är, huruvida en straffart skall fortfarande bibehållas
eller icke, måste man väl tillse, huru straffet verkar och hvad
som kan åtgöras för att borttaga eller mildra verkningar, hvilka man
beklagar.

Hvad nu beträffar den inverkan påföljden förlust af medborgerligt
förtroende kan medföra, då fråga är om den straffades anställning hos
enskilde arbetsgivare, så torde lagstiftningen icke härvid kunna verka
bestämmande. Nya lagberedningen föreslog visserligen, att i lag skulle
stadgas förbud för presterskapet att i betyg, som på begäran meddelades
för vinnande af anställning hos enskilde, göra anteckning om frejd,
men, såsom det vill synas på goda skäl, har detta förslag icke af Eders
Kongl. Maj:t antagits. Annat är deremot förhållandet, der i lagar och
författningar god frejd uppställes såsom vilkor för utöfvande af näring
eller yrke. Ett sådant vilkor bör kunna borttagas, om icke öfver allt,
der det förekommer, så åtminstone ur den allmänna näringslagstiftningen.
Lagen bör icke stadga förbud för den, som ådragit sig påföljden förlust
af medborgerligt förtroende, att genom idkande af handel och handtverk
eller annat yrke ärligen försörja sig. Vill han söka att genom

Bill. till Rilcsd. Prof. 1890. 10 Sand. 1 Aftl. 1 Band. 14 Höft. 2

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

sådant arbete vinna förtroende hos sina medraeriniskor och derigenom
mildra den ådömda påföljden, bör lagstiftningen icke derför lägga hinder
i vägen.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t ville
taga i öfvervägande, dels huruvida icke stadgandet i kongl. förordningen
angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 om god frejd såsom
vilkor för idkande af handel, handtverk eller annat yrke må kunna upphäfvas,
dels ock om och i hvad mån enahanda vilkor, der det förekommer
i andra författningar rörande näringslifvet, må kunna borttagas,
samt till Riksdagen härom göra den framställning, hvartill utredningen
af frågan må gifva anledning.

Under behandlingen af förslaget till lag angående ändring i vissa
delar af strafflagen har blifvit ifrågasatt, huruvida icke uttryckliga bestämmelser
vore erforderliga för det fall, då någon för särskilda brott
gjort sig förfallen till förlust af medborgerligt förtroende på viss tid.
Riksdagen har emellertid ansett stadgandena i 2 kap. 19 § af det framlagda
lagförslaget vara så affattade, att de åtminstone för den juridiskt
bildade lemna tillräcklig upplysning om huru i dylikt fall bör förfaras.
Men då strafflagens bestämmelser i detta ämne skola tillämpas icke blott
af juridiskt bildade personer, utan äfven af andra, särskildt, vid betygs
utfärdande, af presterskapet, får Riksdagen, med hänsyn till vigten deraf,
att presterskapet icke lemnas utan ledning vid tillämpningen af hithörande
stadganden, anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta till
domkapitlen utfärda cirkulär, innefattande anvisningar om hvad presterskapet
har att iakttaga i anledning af de ändringar i strafflagens bestämmelser
rörande förlust af medborgerligt förtroende, hvilka följa af nu
förevarande lagförslags upphöjande till lag.

Stockholm den 14 maj 1890.

Med undersåtlig vördnad.

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

Bilaga litt. A.

Lag

angående ändring i vissa delar af Strafflagen.

Härigenom förordnas, att 20 Kap. Strafflagen samt nedan nämnda
delar af 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 16, 18, 19, 21, 22, 23 och
25 Kap. samma lag skola erhålla följande lydelse:

2 Kap.

19 §.

Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde
förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende.

Har den, som begått brott, hvarom nu är sagdt, gjort sig skyldig
till dödsstraff eller straffarbete på lifstid; skall han förklaras förlustig
medborgerligt förtroende för alltid: har han förskylt straffarbete på viss
tid; varde, der ej brottet är sådant, som i 13 Kap. 1 eller 2 § sägs,
förklarad förlustig medborgerligt förtroende intill dess viss tid, minst
ett och högst tio år, förflutit från det han, efter utståndet straff, blifvit
frigifven.

Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, hafve
förverkat embete, tjenst eller annan allmän befattning, som af honom
innehafves; vare ock, så länge han är medborgerligt förtroende förlustig,
utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande
god frejd erfordras.

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

3 Kap.

13 §.

Har någon, efter 4, 7 eller 8 §, gjort sig skyldig till straffarbete
för delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende för
alltid efter lag följa kan; varde då ock dömd medborgerligt förtroende
förlustig, efter ty i 2 Kap. 19 § sägs.

41 Kap.

2 §•

Har någon föröfvat flera brottsliga handlingar, och stå de ej till
hvarandra i det sammanhang, att de innefatta fortsättning af en och
samma förbrytelse, utan äro, hvar för sig, till särskilda brott att hänföra;
då skall, ändå att brotten af samma slag äro, domstolen utsätta
de särskilda straff, som å hvarje brott följa bort, och derefter, i händelse
någon förändring af straffen, efter hvad i 4, 5, 6 eller 7 § sägs, skall
ega rum, derom meddela erforderliga bestämmelser.

8 §.

Nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit till straff för ett
brott dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott; då
skall straffet så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda
brotten lagförd; och varde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad han
af det honom förut ådömda straff redan kan hafva utstått.

9 §•

Har någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det
till fullo undergått, föröfvat nytt brott; då bör straffet för detta brott,
med iakttagande af de bär ofvan stadgade grunder, af domstolen förenas
eller sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon
del verkstäldt, då det nya brottet begicks, med hvad af samma straff
då återstod; och skall å det sålunda bestämda straffet afräknas hvad af
förra straffet eller sagda återstod deraf kan vara verkstäldt efter det
nya brottets föröfvande.

1»

Riksdagens Skrifvelse N:o 61.

10 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera domar, hvarigenom
samma person blifvit till straff dömd, och äro straffen af beskaffenhet,
att de, efter ty förut är sagdt, ej kunna, jemte hvarandra, verkställas;
göre Konungens Befallningshafvande om förhållandet anmälan hos Hofrätten,
som förordnar huru straffen sammanläggas skola.

11 §•

Der lagen utsätter särskilt straff för den, som ånyo begår brott,
skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige
till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

Hade vid den tid, då det nya brottet begicks, tio år förflutit sedan
straffet för det förra brottet blef till fullo verkstäldt; må ej heller till
särskildt straff för återfall dömas, utan så är, att den brottslige under
de tio år, hvilka närmast föregått återfallet, antingen föröfvat bi''ott,
som i lag är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, eller för
sådant brott undergått bestraffning.

5 Kap.

2 §•

Har gerning, som i allmänhet är belagd med dödsstraff eller straffarbete
öfver två år, blifvit begången af den, som fyllt fjorton, men ej
femton år; och pröfvas han hafva egt nog urskilning att gerningens
brottslighet inse; varde då straffad, högst, med straffarbete i fyra år,
om dödsstraff å gerningen följa kunnat, och med straffarbete i två år,
om sådant arbete på längre tid derför stadgadt är.

Ej må sådan påföljd, som i 2 Kap. 19 § utsättes, ådömas brottsling
af den ålder nu sagd är.

3 §•

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då skall dödsstraff
eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med sex till
och med tio år nedsättas; och må jemväl straffarbete på viss tid nedsättas
till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid,
dock ej under två månader.

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

Är brottet belagdt med påföljd, som i 2 Kap. 19 § sägs; pröfve
domstolen, efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd ådömas bör.

4 §•

Ej må brott, som någon begått, innan han fyllt aderton år, honom
tillräknas till förhöjning af straff för återfall i brott, der sådan förhöjning
särskildt i lagen utsatt finnes.

5 §•

Gerning, som begås af den, som är afvita, eller hvilken förståndets
bruk, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är beröfvadt, vare strafflös.

Har någon, utan egen skuld, råkat i sådan sinnesförvirring, att han
ej till sig visste; vare ock gerning, den han i det medvetslösa tillstånd
föröfvar, strafflös.

6 §.

Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af kroppseller
sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld,
iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för
strafflös anses efter 5 §; då galle om dödsstraff hvad i 3 § sägs; och
må, i ty fall, efter omständigheterna, annat straff jemväl nedsättas under
hvad i allmänhet å gerningen följa bort.

7 §•

Varder man af annan öfverfallen med våld eller hot, som innebär
trängande fara; då ege man rätt till nödvärn och vare saklös för den
skada, som man till farans afvärjande gör.

Rätt till nödvärn ege ock rum, då någon begår inbrott eller eljest
tränger sig olofligen in i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid,
eller sätter sig till motvärn, ehvad det är natt eller dag, emot den, som
sitt värja eller å bar gerning återtaga vill.

8 §•

Rymmer fånge eller häktad person, eller sätter han sig till motvärn
emot fångvaktare eller annan, som honom från rymning hindra vill, eller

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

emot föreståndare eller uppsyningsman vid straffinrättning eller häkte,
då denne honom till ordning inom inrättningen eller häktet hålla skall,
eller sätter sig någon, som häktas skall, till motvärn emot den, som eger
häktningen verkställa eller dervid biträder; då må ock det våld brukas,
som till rymningens förekommande, ordningens bibehållande eller häktningens
verkställande nödigt är.

Lag samma vare, der annan, än fånge, häktad person eller den,
som häktas skall, sätter sig med våld eller hot emot den, som rymningen
hindra, ordningen bibehålla eller häktningen verkställa vill.

9 §•

Finnes någon, i fall, som i 7 eller 8 § sagdt är, hafva gjort större
våld, än nöden kräfde; pröfve domstolen, efter omständigheterna, om
och i hvad mån straffet må nedsättas under hvad i allmänhet å gerningen
följa bort. Voro omständigheterna sådana, att han svårligen
kunnat sig besinna; då må han ej till straff dömas.

10 §.

Nu har någon i annat fall än i 7 eller 8 § sägs, brukat våld till
afvärjande af ett påbörjadt eller omedelbart förestående orättmätigt
angrepp å person eller egendom, eller öfvat våld emot den, som medelst
inbrott eller eljest olofligen inträngt i annans rum, hus, gård eller fartyg:
var det våld ej större, än nöden kräfde, och stod det ej heller i uppenbart
missförhållande till den skada, som af angreppet var att befara;
då skall han från straff frias. Finnes han hafva gjort svårare våld, än
nu sagdt är; vare lag, som i 9 § stadgas.

14 §.

Straff vare förfallet för brott, som ej blifvit åtaladt:

1. inom två år, om det ej i lagen med svårare straff, än fängelse,
belagdt är; eller

2. inom fem år, om brottet, der det ej är med synnerligen försvårande
omständigheter förenadt, icke år i lagen belagdt med svårare
straff, än straffarbete i två år.

Riksdagens Skrifvelse N.o 67.

6 Kap.

6 §•

Är skada gjord af person under femton års ålder, eller sådan, som
i 5 Kap. 5 § omtalas, och kan ej skadestånd erhållas hos någon, som
för underlåten vård öfver den person är till ansvar för vållande förfallen;
gånge då skadeståndet ut af dens egendom, som skadan gjorde.

8 Kap.

30 §.; , .

Den, som till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 13, 15, 16,
18 eller 20 § sig skyldig gjort, varde ock dömd medboi-gerligt förtroende
förlustig. Lag samma vare, om någon till straffarbete efter 7 § förfallen är.

9 Kap.

5 §:

Talar eller skrifver man smädligen emot Konungen, Drottning, Enkedrottning
eller Thronföljare, eller förgriper sig emot någon af dem med
hotelse eller annan missfirmlig gerning; döines till straffarbete i högst
fyra år eller fängelse. Sker det emot person, som i 3 § nämnd är; vare
straffet fängelse i högst ett år eller böter från och med femtio till och
med ett tusen Riksdaler.

11 Kap.

i §• i".i _ f

Gör man våldsgerning å den, som bevistar gudstjenst, ehvad den
eger rum i kyrka eller annorstädes; dömes till straffarbete i högst två
år. Var våldet ringa, och kom ej deraf synnerlig förargelse; då må
till fängelse i högst sex månader eller böter, dock ej under femtio Riksdaler,
dömas.

Riksdagens Skrifvelse N:o 67. 17

Våldförer man annan vid sammankomst för gemensam andaktsöfning,
som ej är att till gudstjenst hänföra; varde den omständighet, vid straffets
bestämmande för våldet, såsom försvårande ansedd.

2 §.

Störer man gudstjenst genom svordom eller oljud, eller kommer
dervid eljest förargelse åstad; straffes med böter, dock ej under tjugofem
Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

För svordom, oljud eller annan förargelse vid sammankomst för
gemensam andaktsöfning, som ej är att till gudstjenst hänföra, vare
straffet böter.

3 §•

Hvad i 1 och 2 §§ stadgadt är, galle ock, om der sagda brott föröfvas
vid främmande, till offentlig religionsöfning berättigad församlings
gudstjenst, eller då medlemmar af sådan församling eljest sammankommit
för gemensam andaktsöfning.

5 §•

Gör man våldsgerning å annan inom Konungens slott i hufvudstaden
eller annorstädes i slott, hus eller gård, der Konungen vistas, eller å
rum, der Rikets Ständer eller deras Afdelningar eller Utskott församlade
äro, eller inför sittande Rätt, Konungens Befallningshafvande eller annat
allmänt Embetsverk; vare lag, som i 1 § 1 mom. sägs.

6 §.

Åstadkommer man å ställe, som i 5 § sagdt är, förargelse genom
svordom eller oljud, eller annorledes; straffes efter ty i 2 § 1 inom. skils.

7 §•

Den som, i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmod, emot
annan drager knif eller svärd, eller spänner bössa, eller reser annat lifsfarligt
vapen, vid gudstjenst, som i 1 eller 3 § sägs, eller å sådant
ställe, som i 5 § omtalas; varde, der ingen skada sker, ändock straffad
med böter, ej under femtio Riksdaler, eller fängelse i högst ett år.

Bill. till Riksd. Prot. 1890. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 14 Häft. 3

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

8 §•

Gör man våldsgerning å annan för det han i sak inför Rätta, hos
Konungens Befallningshafvande eller vid annat Embetsverk, sin eller
annans talan fört eller vittnesmål aflagt, eller för att honom från sakens
utförande eller vittnesmålets afläggande hindra; dömes till straffarbete i
högst två år eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande; må till böter, dock ej under femtio Riksdaler,
dömas.

12 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, af ondska, slår in fönster i
annans hus, eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller
annat; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det
af öfverdåd eller okynne; vare straffet böter.

Den, som kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör
annat våld derå, eller kommer oljud eller oväsende åstad i annans gård
eller trädgård, varde, der hemfrid derigenom störes, straffad med böter.

12 Kap.

1 §•

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra,
genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör
någon domstols eller annan offentlig Myndighets dombok eller hufvudprotokoll,
Kronans räkenskapsböcker eller andra sådana handlingar eller
skrifter, som till allmän nytta och efterrättelse äro; dömes till straffarbete
från och med två till och med åtta år.

2 §•

Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är utgifven i
Konungens namn, eller i Rikets Ständers eller deras Afdelningars, eller
i domslols, Konungens Befallningshafvandes eller annan offentlig Myndighets,
eller i särskild embets- eller tjenstemans uti ärende, som till
hans embete eller tjenst hörer, eller å falsk skrift tillsatt eller annorledes
förskaffat sig underskrift eller besegling, hvarmed sken af allmän hand -

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

ling deråt beredes; och har han af den falska handlingen, sig eller annan
till nytta eller att dermed skada göra, bruk gjort; dömes till straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år.

3 §.

Var handlingen af mindre vigt, såsom betyg om frejd, fattigdom,
sjukdom, eller annat dylikt; och har man deraf sig begagnat för att sig
eller annan forthjelpa, eller underhåll, sjukvård eller annan slik förmån
åt sig eller annan förskaffa; då skall till straffarbete i högst ett år eller
fängelse i högst sex månader dömas.

4 §.

Den, som falskeligen i annan persons namn skrifver köpebref, testamente,
kontrakt, skuldebref, vexel, invisning, kredit- eller qvittobref,
handelsbok eller annan enskild handling, som till bevis om rättighet
eller befrielse från förbindelse tjenar, eller riktig sådan handling genom
tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter
eller förskaffar sig underskrift, hvarmed sken af gällande handling deråt
beredes; varde, der han den handling, sig eller annan till nytta eller att
dermed skada göra, begagnar, dömd till straffarbete från och med sex
månader till och med fyra år. Aro omständigheterna synnerligen
mildrande; må tiden för straffarbetet till två månader nedsättas, eller
ock till fängelse dömas.

5 §■

Har man, på sätt i 4 § sägs, skrifvit eller förfalskat och begagnat
annan enskild handling, än de der nämnda, såsom orlofssedel, betyg om
frejd, fattigdom, sjukdom eller annat dylikt; dömes till straffarbete eller
fängelse i högst sex månader.

7 §•

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, å
papper, vara, mått, vigt eller annat, som med Statens eller andra allmänna
stämplar eller märken tecknas, falskeligen dylika stämplar eller
märken anbringar; eller förfalskar eller missbrukar stämpling eller märkning,
som rätteligen gjord är; eller förfalskar det, som i behörig ordning

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

blifvit stärapladt eller märkt; dömes till straffarbete från och med sex
månader till och med fyra år.

År ej bruk gjordt af det förfalskade, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två månader
nedsättas, eller ock till fängelse dömas. Har man, innan bruk blifvit
gjordt af det förfalskade, af egen drift det förstört eller genom vidtagna
åtgärder förebyggt all skadlig verkan deraf; vare från ansvar fri.

10 §.

I fråga om förfalskning af handling, som utfärdas af offentlig Myndighet
i främmande Stat, eller bruk af sådan veterlig falsk handling,
gälle hvad om förfalskningsbrott, som i 4, 5 eller 6 § sägs, stadgadt är.

Sådan Stats allmänna stämplar och märken vare, om förfalskning
eller missbruk deraf sker, lika med Svenska ansedda, der Konungen förordnat,
att de samma skydd njuta skola.

12 §.

Eftergör någon mynt, som inom eller utom riket gångbart är; dömes,
om det var guldmynt, till straffarbete från och med fyra till och med
åtta år; om det var silfvermynt, till straffarbete från och med ett till
och med fyra år; och, om det var annat mynt, till sådant arbete från
och med sex månader till och med två år.

tiar man ej myntet utgifvit eller begagnat, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas
till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

13 §.

Den, som i bedräglig afsigt filar eller klipper guld- eller silfverrnynt,
eller det eljest på något sätt minskar, eller gifver åt ringare mynt
sken af det, som högre är; dömes till straffarbete från och med sex
månader till och med fyra år.

År ej bruk gjordt af det förfalskade, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas till
hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

14 §.

Eftergör man sedel, som af Rikets Ständers Bank eller annat Rikets
allmänna penningeverk, af annan Stats Bank eller, med tillstånd af ineller
utländsk regering, af enskildt penningeverk utgifven är, för att
såsom penningar allmänneligen gå och gälla; dömes till straffarbete från
och med fyra till och med tio år.

Lag samma vare, der man riktig sådan sedel förändrar, så att derigenom
åt densamma gifves sken af högre värde, eller å dylik sedel,
som upphört att gälla, utplånar tecken, hvarigenom sådant utmärkes,
eller eljest dermed vidtager åtgärd, hvarigenom sken af giltig sedel
deråt beredes.

Har den, som sedel eftergjort eller, på sätt nu sagdt är, förändrat,
sedeln ej utgifvit eller begagnat, eller äro omständigheterna eljest synnerligen
mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften af den
eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

16 §.

Utprånglar någon veterligen falskt mynt eller falsk penningesedel;
straffes så, som hade han förfalskningen sjelf gjort.

Varder bedrägeriet yppadt innan skada skett; må tiden för straffarbetet
nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta
strafftid, dock ej under två månader.

17 §•

Har någon blifvit med falskt mynt eller falsk penningesedel bedragen
och, ändå att han sådant märkt, sedan det mynt eller den sedel till
annan utgifvit eller sökt utgifva; dömes till fängelse eller straffarbete i
högst två år. I ringare fall må till böter dömas.

18 §.

Har någon, antingen i uppsåt att begå förfalskning eller missbruk
af Svenska eller Norska allmänna stämplar eller märken, eller af främmande
allmänna stämplar eller märken, hvilka lika med Svenska anses
skola, eller att eftergöra eller förfalska mynt eller penningesedel, eller,
med vetskap om annans uppsåt till sådant brott, förfärdigat eller anskaffat
stamp, märkjern, form eller annat verktyg, hvarmed förfalsk -

Riksdagens Skrifvelse N:o 61.

ningen verkställas skulle, och kommer ej brottet till fullbordan; varde
ändock dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex
månader.

Har någon utan behörigt uppdrag förfärdigat sådana stampar, märkjern,
formar eller verktyg, som i föregående moment omtalas; varde,
ändå att han om uppsåt eller vetskap, som der sägs, ej öfvertygad varder,
straffad med böter, högst etthundra Riksdaler.

Har man, i fall som i denna § sägas, af egen drift det förfärdigade
eller anskaffade förstört eller obrukbart gjort; vare från straff fri.

21 §.

Den, som till straff efter 1, 2, 11, 12, 13, 14 eller 16 § fälles, varde
ock dömd medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon
pröfvas skyldig till straffarbete efter 4, 7 eller 18 §.

14 Kap.

12 §.

Gör någon uppsåtligen sådan misshandel å annan, att deraf kommer
mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom, än i 10 §
sägs; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Aro omständigheterna
synnerligen mildrande; må till böter, dock ej under
tjugofem Riksdaler, dömas.

15 §.

Har någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod, emot
annan dragit knif eller svärd, spännt bössa eller rest annat lifsfarligt
vapen; då skall den omständighet, om skada sker, vid straffets bestämmande,
såsom försvårande anses; och må i fall, som i 11 § sägs, der
misshandeln skedde af hastigt mod, så ock för misshandel, hvarom i 12 §
förmärs, straffet förhöjas till straffarbete i fyra år, och för sådan misshandel,
som i 13 § nämnd är, till straffarbete i högst ett år dömas.
Kommer ej skada; vare straffet böter, ej under tio Riksdaler, eller fängelse
i högst sex månader.

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

22 §.

Har qvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln
eller derefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan
eller underlåtenhet af det, som till fostrets bibehållande vid lif
nödigt var; dömes, för barnamord, till straffarbete från och med två till
och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må
tiden för straffarbetet till tio år höjas.

23 §.

Har qvinnan med berådt mod gjort försök att döda fostret, och
blef endast genom omständigheter, som voro af hennes vilja oberoende,
brottets fullbordan förhindrad, eller har hon utsatt fostret eller det
uppsåtligen från sig skilt och i hjelplöst tillstånd försatt, och fanns fostret
vid lif igen; varde hon dömd till straffarbete i högst två år. Fick
fostret svår kroppsskada; dömes till straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år. Sättes fostret ut å sådant ställe eller under
sådana omständigheter, som i 32 § sägas; vare lag, som der stadgas.

24 §.

Har qvinnan sökt enslighet vid födseln, och varder fostrets död,
utan hennes uppsåt, orsakad af det hjelplösa tillstånd, hvari hon sig försatt;
dömes till straffarbete i högst två år.

25 §.

Har qvinna, som af oloflig beblandelse hafvande varit, födt i
enslighet och fostret förstört eller å lön lagt; dömes, om hon den
enslighet sökt, till straffarbete i högst två år, och, om hon den ej sökt,
till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader, der ej i något af
dessa fall utrönes, att fostret omkommit utan moderns vållande, eller
att det varit dödfödt eller så ofullgånget, att det ej med lif framfödas
kunnat.

26 §•

Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt foster, nyttjar
invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hafva kan, varde dömd,

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från
och med ett till och med sex år, och, i annat fall, till sådant arbete
eller fängelse i högst sex månader.

27 §.

Den som, med qvinnans vilja, söker döda eller fördrifva hennes
foster, på sätt i 26 § sägs, varde dömd, om fostret kommer utan lif
eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med två till och med
sex år, och, i annat fall, till sådant arbete i högst ett år.

Föröfvar någon å qvinna, den han vet hafvande vara, sådan misshandel,
att fostret förgås eller kommer ofullgånget fram, och hade han
ej uppsåt att fostret skada; dömes, om misshandeln skedde med berådt
mod, till straffarbete från och med två till och med fyra år, och, om
den skedde af hastigt mod, till straffarbete från och med sex månader
till och med två år; dock må, der brottet är med synnerligen mildrande
omständigheter förenadt, straffet nedsättas i förra fallet till straffarbete
i sex månader och i sednare fallet till sådant arbete i två månader eller
till fängelse.

32 §.

Sattes barnet ut å sådant ställe eller under sådana omständigheter,
att fara för dess lif eller helsa ej syntes vara för handen; då skall till
böter eller fängelse i högst sex månader dömas. Fick barnet svår
kroppsskada; dömes till straffarbete i högst två år: ljöt det döden; dömes
till straffarbete Från och med sex månader till och med fyra år.

37 §.

Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, emot någon af de personer,
som i 35 § äro nämnda; varde, der ingen skada sker, ändock straffad
med fängelse i högst ett år.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 18, 19, 27, 28
eller 40 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

15 Kap.

25 §.

Deri, som till straff efter 1. 3 eller 5 § eller sista punkten i 8 §
fälles, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

16 Kap.

16 §.

Den, som efter 1, 2 eller 7 § gjort sig förfallen till straffarbete,
skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare,
om någon pröfvas skyldig till straffarbete eller svårare straff efter 3 §.

18 Kap.

1 §•

Fader eller moder, eller annan i rätt uppstigande led, som med
barn eller barns afkomling otukt öfvar, varde dömd till straffarbete på
lifstid eller från och med åtta till och med tio år. Barnet eller afkomlingen
skall till straffarbete i högst fyra år dömas.

7 §•

Öfvar man otukt med qvinna, som ej fyllt tolf år; dömes till straffarbete
från och med fyra till och med åtta år och, om hon af gerningen
fick svår kroppsskada eller död, till straffarbete från och med
åtta till och med tio år eller på lifstid.

Öfvar man otukt med qvinna, som fyllt tolf, men ej femton år;
dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

12 §.

Föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller andre, som genom
koppleri till otukt förleda barn eller dem, som under deras lyd Bih.

till Riksd. Prat. 1890. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. • 14 Haft. 4

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

nåd eller uppsigt ställde äro, skola dömas till straffarbete från och
med två till och med sex år; varde ock dömde medborgerligt förtroende
förlustige.

16 §.

Visar någon i behandling af egna eller andras kreatur uppenbar
grymhet; straffes med böter.

19 Ka p.

1 §•

Sätter man uppsåtligen eld å hus, byggnad, fartyg eller annat, der
menniskor bo, eller vanligt eller veterligt är, att de eljest vistas, eller
å något, hvarifrån elden till sådana boningar eller vistelserum lätteligen
spridas kan; dömes, för mordbrand, till straffarbete från och med sex
till och med tio år; dock må, der omständigheterna äro synnerligen
mildrande, tiden för straffarbetet nedsättas till fyra år, samt, om ej
någon å stället förevar och för fara blottstäldes, till två år. Fick någon,
som förevar, af branden svår kroppsskada; varde mordbrännaren
dömd till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio
år. Fick den, som förevar, af branden döden; miste mordbrännaren
lifvet, eller dömes till straffarbete på lifstid.

2 §.

Föröfvar man mordbrand, som i 1 § sägs, då allmän farsot, uppror,
fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara för handen är,
eller å hus, byggnad eller fartyg, der mycket folk är, som för fara
blottställes, eller i stad, köping eller by, eller å annat sådant ställe,
der många sammanbo, eller gör mordbrännaren våld å någon för att
elden åsätta eller dess släckning hindra; då skall till straffarbete på
lifstid eller från och med sex till och med tio år dömas.

Har någon uppsåtligen satt eld å kyrka eller å Konungens slott,
fäste, fartyg, förråds- eller tyghus eller annan sådan Statens tillhörighet
eller å annans kruthus eller byggnad för upplag af andra sprängämnen
eller af eldfarliga oljor; varde, ändå att det ej skedde å tid, då vanligt
eller veterligt var, att menniskor å stället vistades, dömd för mord -

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

brand efter ty i denna § sagdt är; dock må, der omständigheterna äro
synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till fyra år nedsättas.

Sätter man uppsåtligen eld å något, hvarifrån elden till sådan
egendom, som i 2 mom. omförmäles, lätteligen spridas kan; vare ock
lag, som der stadgas.

3 §•

Har någon uppsåtligen satt eld å uthus eller annan byggnad, fartyg,
skog, torfmosse, vexande eller skuren gröda, sädes-, hö- eller halmstack,
ved-, kol-, timmer- eller brädhög, eller dylikt, som annan tillhörde och
så aflägset låg, att vån ej var, att elden derifrån kunde spridas till
menniskors boningar eller vistelserum, eller till sådan egendom, som i
2 § 2 mom. omförmäles; dömes till straffarbete från och med två till

och med sex år. Var ringa egendom i fara, och skedde ej synnerlig

skada; då må tiden för straffarbetet till två månader nedsättas. Fick
någon, som förevar, af branden svår kroppsskada eller död; varde gerningsmannnen
dömd till straffarbete från och med fyra till och med
åtta år.

Visste gerningsmannen, att å ställe, som nu sagdt är, någon förevar
och för fara blottställdes; vare lag, som för hvarje fall i 1 § sägs.

4 §•

Sätter någon eld å sin egendom, i uppsåt att bedraga försäkringsgifvare,
eller i annan sådan sviklig afsigt; dömes till straffarbete från

och med sex månader till och med fyra år. Fick någon, som förevar,

af branden svår kroppsskada eller död; varde gerningsmannen dömd till
straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

Var genom den eld annans boning, vistelserum eller egendom i fara
satt, eller visste gerningsmannen, att någon å stället förevar och för fara
blottställdes; vare lag, som för hvarje fall i 1, 2 eller 3 § skils; dock
må straffet ej sättas lägre än till straffarbete i sex månader.

5 §•

Har någon gjort försök till brott, som förut sagdt är, och blef
endast genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende,
brottets fullbordan förhindrad; vare straffet för det fall, som i
1 § sägs, straffarbete från och med ett till och med sex år; för det fall,

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

som i 2 §'' omförmäles, straffarbete från och med två till och med åtta
år; och för de fall, som i 3 och 4 •§§ nämnda äro, straffarbete i högst
två år eller fängelse i högst sex månader, men, der brottet, om det
fullbordadt blifvit, skolat straffas efter 1 eller 2 §, straffarbete, efter ty
för försök till brott, hvarom i dessa §§ sägs, här ofvan bestämdt blifvit.

Efter ty nu sagdt är skall ock dömas, der eld är åsatt, men varder
släckt, innan den sig utbredt och skada gjort; dock må, om gerningsmannen,
af egen drift, sjelf eller genom tillkallad hjelp, släckningen åstadkommit,
straffet, efter omständigheterna, nedsättas under hvad eljest å
gerningen följa bort.

6 §.

Hvar som uppsåtligen medelst krut eller annat sprängämne kommer
förödelse å stad å annans boning eller vistelserum, eller å hus, byggnad,
fartyg, bro eller dylikt, som annan tillhörer, straffes:

1. om det var annans boning eller vistelserum eller sådan egendom,

som i 2 § 2 mom. omförmäles, såsom för mordbrand, efter ty för hvarje
fall i 1 § eller 2 § 1 eller 2 mom. skils; och

2. i andra fall såsom för brott, hvarom i 3 § sägs, efter ty i samma

§ stadgadt är.

Har någon gjort försök till brott, som i denna § sagdt är, och blef
endast genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende,
brottets fullbordan förhindrad; vare lag, som i 5 § om försök
till brott efter 1, 2 eller 3 § stadgadt finnes.

9 §■

Har någon gjort försök till brott, som i 7 eller 8 § sägs, och blef
endast genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende,
brottets fullbordan förhindrad; vare straffet för det fall, som i
7 § nämndt är, straffarbete från och med ett till och med sex år, och

för det fall, som i 8 § omförmäles, sådant arbete i högst två år eller

fängelse i högst sex månader, men, om brottet, der det fullbordadt
blifvit, skolat efter 7 § straffas, straffarbete från och med ett till och
med sex år.

11 §•

Hvar som uppsåtligen förstörer Statens kanal- eller slussverk eller
annan sådan vattenbyggnad, eller jernvägsanläggning, eller å desamrna,

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

dertill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller de för framfarten
å jernväg använda vagnar eller andra fortskaffningsmedel gör sådan
skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara eller olycka vid
kanal- eller jernvägsfartens begagnande eller allmänt farlig öfversvämning
deraf uppkomma kan; dömes till straffarbete från och med två till
och med sex år. Kom deraf ej olycka, och var sådan ej heller åsyftad;
då må straffet nedsättas till straffarbete i sex månader, eller, om faran
var ringa, till sådant arbete i två månader eller till fängelse eller böter,
dock ej under etthundra Riksdaler.

Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges
handling af beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka deraf
var att befara; dömes gerningsmannen, i förra fallet, till straffarbete
från och med sex till och med tio år eller på lifstid, och, i sednare
fallet, till straffarbete på lifstid eller miste lifvet. Var gerningen ej af
sådan beskaffenhet, som nämnd är, men fick annan deraf svår kroppsskada
eller död, eller åstadkoms allmänt farlig öfversvämning; varde
gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med
åtta år.

13 §.

livar som uppsåtligen förstörer eller skadar Statens telegraf- eller
telefoninrättning, någon dess beståndsdel eller tillhörighet, eller vidtager
åtgärder, hvarigenom telegrafering eller telefonering hindras eller störes;
dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.
Var skadan ringa och förorsakades ej derigenom något hinder i telegraferingen
eller telefoneringen; må till böter dömas.

14 §.

Hvad i 11, 12 och 13 §§ om Statens kanal- eller slussverk, annan
sådan vattenbyggnad och jernvägs-, telegraf- eller telefoninrättning är
stadgadt, må ock å dylik, af enskilde personer, menigheter eller bolag
inrättad, anläggning tillämpas, om Konungen förordnat, att sådan anläggning
skall lika skydd, som Statens, njuta.

21 §.

Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,
är vållande till eldskada å annans egendom eller till förödelse

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

derå efter ty i 6 § sägs, eller till skeppsbrott, eller till sådan skada
eller öfversvämning, som i 11 § nämnd är, eller dertill att fara uppstått
för begagnande af verk, byggnad eller anläggning, som i sist sagda §
omförmäles, straffes med fängelse i högst sex månader eller böter.

År någon, på sätt nu sagdt är, vållande till skada å fyr- eller känningsbåk
eller annat sådant tecken, som i 10 § nämndt är; straffes med
böter. För dylikt vållande till skada, hinder eller uppehåll, som i 12
eller 13 § omförmäles, eller till skada, som i 15 § sägs, vare bot högst
tvåhundra Riksdaler.

Hvad i denna § om Statens kanal- eller slussverk, annan sådan
vattenbyggnad och jernvägs-, telegraf- eller telefoninrättning är stadgadt,
må ock å dylik, af enskilde personer, menigheter eller bolag inrättad
anläggning tillämpas, om Konungen förordnat, att sådan anläggning skal!
lika skydd, som Statens, njuta.

22 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 7, 8 eller 10
§, 17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende
förlustig. Lag samma vare, om någon gjort sig skyldig till straffarbete
eller svårare straff efter 6 §, eller till straffarbete efter 5 eller 9 §.

2 0 Kai>.

Om stöld oclx snatteri.

1 §•

Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver femton Riksdaler, dörnes,
för stöld, till straffarbete i högst sex månader, der ej annorledes här
nedan stadgadt är. Åro omständigheterna synnerligen försvårande; må
tiden för straffarbetet till två år höjas: äro de synnerligen mildrande;
må till fängelse i högst sex månader dömas.

Går värdet ej öfver femton Riksdaler; då skall, der ej gerningen
efter 4, 6, 8 eller 9'' § bör annorledes anses, för snatteri dömas till böter
eller fängelse i högst sex månader.

2 §.

Den, som å skog eller mark, deri han ej eger del eller den han ej
innehafver eller eger rätt att nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt att

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

trädet eller något deraf sig eller annan tillegna, eller, i sådant uppsåt,
olofligen tager, af vexande träd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon
eller nötter; varde, ändå att han det icke bortfört, ansedd såsom hade
han stöld föröfvat, der värdet går öfver femton Riksdaler. Går det ej
öfver femton Riksdaler; vare lag, som i 24 Kap. sägs.

3 §•

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild
tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan det
tillegna, undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras gäst
lemnadt är;

2. om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås, försegling
eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit. honom förtrodt
att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är;

3. om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem förtrodt
är att föra eller förvara;

4. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar resande
eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus, tillgriper
hvad i dess vård af gästen lemnadt är;

5. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år,
eller från afvita.

4 §■

Till straffarbete i högst fyra år dömes:

1. om man stjäl i kyrka något, som kyrkan tillhörer eller af andra
der i förvar satt är;

2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrodt
är, ehvad det sker i posthus eller under forslingen;

3. om man stjäl ur försegladt bref, som ej åt allmänna posten förtrodt
är, eller ur kläder, sojn någon bär på sig;

4. om man stjäl medelst inbrott, som i 5 § sägs, eller, för brottets
föröfvande, bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin
eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt
stängsel tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus, som bebodt är, och gerningsmannen
olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit eller der sig undangömt;

Riksdagens Skrifvelse N:o 61.

6. om gerningsmannen för stöldens föröfvande sig med vapen inställt
eller användt ringare skräckmedel eller hot, än att gerningen till rån
hänföras kan;

7. om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark;

8. om man stjäl af fartyg, som strandadt eller eljest förolyckadt är
eller utan folk i sjö drifver, eller, under bergning, hvad till dylikt fartyg
hörer eller derå fördt var; eller

9. om man stjäl från den, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd,
skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller
fara är satt ur stånd att sin egendom värja.

Går, i fall, hvarom i denna § förmäles, värdet af det tillgripna ej
öfver femton Riksdaler; skall ändå för stöld dömas, efter ty nu sagdt
är; dock må, i sådant fall, der omständigheterna äro synnerligen mildrande,
till fängelse i högst sex månader dömas.

5 §•

Har någon, i uppsåt att stjäla,

1. med våld å mur, vägg, golf, tak, lucka, fönster, port, dörr, lås eller
annat dylikt stängsel brutit sig in i gård, hus, rum eller fartyg; eller

2. medelst klättring öfver mur, vägg, port eller tak, eller medelst
inkrypande genom fönster, glugg, skorsten eller annan till ingång ej
ämnad öppning, eller ock genom bruk af dyrk eller falsk nyckel förskaffat
sig ingång i gård, hus, rum eller fartyg; eller

3. med våld eller list öppnat skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel,
som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten
var, utan att den borttaga;

varde, der tillgrepp ej sker, för inbrott, dömd till straff, som i 1 §
för stöld utsatt är.

6 §.

Begår någon snatteri tredje gången; varde ansedd såsom hade han
första resan stöld föröfvat.

Snatteri af den, som förut begått rån, försök dertill, stöld eller inbrott,
skall ock såsom stöld anses.

7 §•

Begår någon andra gången stöld; dömes till straffarbete i högst tre
år; dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fän -

Riksdagens Skrifvelse N:o 67,

gelse i högst sex månader dömas. Inträffar fall, som i 4 § namnes; vare
straffet straffarbete i högst fem år.

Begår någon tredje gången stöld; dömes till straffarbete i högst
fyra år, eller, der stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete i
högst sex år.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till straffarbete
från och med sex månader till och med sex år, eller, der stölden är
sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete från och med ett till och med
tio år.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning
af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant förut begånget
är af den, som för stöld eller inbrott straffas skall.

8 §■

Varder någon, under en lagföring, förvunnen att hafva å särskilda
ställen eller tider föröfvat snatteri; skall han, der det tillgripnas sammanlagda
värde öfverstiger femton Riksdaler, för stöld straffas.

Går sammanlagda värdet ej öfver femton Riksdaler; straffes efter ty
i 4 Kap. 3 § stadgadt är.

9 §.

Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott,
eller sådant brott och snatteri, och varder han derför på eu gång lagförd;
straffes efter ty i 4 Kap. 3 § sägs; och må straffet förhöjas till
straffarbete i ett år utöfver den för det svåraste fallet bestämda högsta
strafftiden.

Ej må dock genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något
fall öfverskrida tio år.

10 §.

Har någon stöld, snatteri eller inbrott med råd eller dåd främjat,
såsom i 3 Kap. 4 § sägs, och tillika i det tillgripna tagit del eller eljest
af brottet vinning haft; straffes som vore han sjelf gerningsman.

Bih. till Riksd. Prof. 1890. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 14 Häft.

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

11 §•

Skola flere, som i stöld eller snatteri delaktige äro, såsom gerningsman
straffas; varde, vid straffets bestämmande, det tillgripnas hela värde
för hvar af dem afsedt.

12 §.

Den som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit, dolt,
köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning
eller förändring deraf, skall, med afseende å värdet af det, hvarmed
han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller snatteri efter

1 §; vare ock lag, som i 6 eller 7 § sägs, der han förut stöld, snatteri,
inbrott, rån eller försök dertill begått.

Ej må hvad nu stadgadt är tillämpas för delaktighet i brott efter

2 §, då värdet af det, hvarmed brottslig befattning tagits, ej går öfver
femton Riksdaler.

13 §.

Har man, i uppsåt att inbrott, som i 5 § sägs, föröfva, förfärdigat
eller förskaffat sig dyrk eller falsk nyckel, eller har man, med vetskap
om annans uppsåt till sådant brott, åt honom förfärdigat eller anskaffat
slikt verktyg; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

14 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kapitel förmäles, gjort sig förfallen
till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

21 Kap.

1 §•

Hvar, som medelst våld å person eller användande af hot, som innebär
trängande fara, af annan tager gods eller penningar, dömes, för rån,
till straffarbete från och med två till och med åtta år, der ej annorledes
här nedan stadgas.

öfverfaller man annan, på sätt nu sagdt är, men gitter ej rånet

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

genom tillgrepp fullborda, varde, för försök till rån, dömd till straffarbete
från och med ett till och med sex år.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande; då må tiden för straffarbetet
nedsättas, i förra fallet, till ett år och, i sednare fallet, till sex
månader.

2 §•

Med straffarbete på lifstid eller från och med fyra till och med tio
år skall rån beläggas i dessa fall:

1. om två eller flera sällat sig samman att rån föröfva och dylikt
brott begått;

2. om man rånat egendom, som åt allmänna posten förtrodd var;

3. om rånet skett å någon, som genom allmän farsot, eldsvåda,
vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan
nöd eller fara var i den belägenhet, att han sig och sin egendom svårligen
värja kunde;

4. om rånet skett nattetid i bebodt hus och rånaren dit inkommit
genom inbrott, som i 20 Kap. 5 § sägs.

Har, i dessa fall, försök till rån skett, på sätt i 1 § sagdt är^ dömes
gerningsmannen till straffarbete från och med två till och med åtta år.

3 §•

Hvar, som föröfvar rån eller gör försök dertill, som i 1 § sägs,
andra gången eller sedan han andra gången stöld begått, dömes till straffarbete
på lifstid eller från och med fyra till och med tio år; dock må,
der gerningen stadnat vid försök och omständigheterna äro synnerligen
mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas.

Inbrott utan tillgrepp vare i fall, hvarom i denna § förmäles, så
ansedt, som i 20 Kap. 7 § stadgadt är.

9 §•

Har någon för delaktighet i brott, som i detta kapitel nämndt är,
gjort sig skyldig till straff efter 3 Kap. 4 §; då må det straff ej lägre
sättas, än till straffarbete i två månader. Om sådan delaktighet i rån,
som i 20 Kap. 12 § om stöld sägs, vare lag, som der stadgadt finnes.

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

10 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller
8 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare,
om någon gjort sig förfallen till straffarbete efter 9 §.

2 2 Kap.

1 §•

Hvar, som genom antagande af falskt namn, stånd eller yrke, eller
genom annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar,
eller förlust deraf annan tillskyndar, dömes, der ej annorledes här nedan
stadgas, till böter eller fängelse i högst sex månader eller straffarbete i
högst två år. Aro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden
för straffarbetet till fyra år höjas.

2 §.

Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas:

1. om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring för
brand- eller sjöskada eller annat;

2. om man sätter ut pant, som veterligen falsk är;

•L om man, under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal, egendom
sig afhänder, för att förekomma utmätning eller eljest hindra annan
att göra sin rätt till egendomen gällande;

4. om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller
gör obrukbara de handlingar, hvarå den sig grundar;

5. om man, för att något dermed sig tillegna, lägger märke å det,
som hörer annan till, eller utplånar annans märke.

6 §•

Tillvällar sig någon svikligen, i uppsåt att skada göra eller fördel
sig eller annan bereda, utöfning af embete eller tjenst; dömes till straffarbete
från och med sex månader till och med två år. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år
höjas.

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

Gifver man sig eljest obehörigen ut för embets- eller tjensteman
och utöfvar något af hvad till dennes befattning hörer; dömes till böter,
dock ej under femtio Riksdaler, eller fängelse i högst ett år.

9 §•

Understicker eller förbyter man barn; dömes till straffarbete från
och med två till och med åtta år. Aro omständigheterna synnerligen
mildrande; må straffet nedsättas till straffarbete eller fängelse i sex
månader.

10 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra,
olofligen bryter eller öppnar annans förseglade bref eller handling eller
annat, som honom enskildt angår och med försegling eller på annat sätt
tillslutet är; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år. Sker det eljest med vilja utan ondt uppsåt; vare straffet
böter.

Tager någon olofligen från posten ut annans bref och det uppsåtligen
förstör eller undanhåller; vare lag, som här ofvan i denna § sägs.

11 §•

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen
förskingrar annans gods, det man i besittning häfver; straffes högst med
straffarbete i två jir.

13 §.

Fordrar man betalning för gäld, den man vet gulden vara, eller
nekar man emot bättre vetande sin hand och förskrifning eller till pantsatt,
lånt, legdt eller inlagdt gods, eller hvad eljest det är, som hörer
annan till och man i besittning häfver; eller återfordrar man det gods,
som blifvit till annan utlegdt eller förtrodt eller lemnadt såsom pant
eller lån, ändå att man det veterligen återbekommit; eller tager man
svikligen åter det gods, man i pant till annan lemnat eller denne eljest
under panträtt innehafver; straffes med böter eller fängelse.

Lag samma vare, der man säljer eller annorledes emot vedergällning
föryttrar ondt för godt, mängdt för omängd! eller det, hvaruti

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

man vet fel vara, utan att sådant uppenbara; eller säljer, städjer eller
leger tvem ett, eller tager städja såsom tjenstehjon hos två husbönder
för samma tid.

14 §.

Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudmannens
vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med
råd eller skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin eller
andras nytta, eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet
emot hufvudman; vare lag som i 11 § sägs; och varde fullmäktig,
som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att vidare föra andras
talan inför Rätta.

Förleder man, i sviklig afsigt, annan till oskälig rättegång; straffes
med böter.

16 §.

Hvar som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra,
begagnar eller beropar sig å veterligen falsk, i diktad persons namn
skrifven handling af beskaffenhet, som i 12 Kap. 4 § sägs, döines till
fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Aro omständigheterna
synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till
fyra år höjas.

Var handlingen af beskaffenhet, som i 12 Kap. 5 § omförmäles; då
skall till fängelse i högst sex månader eller böter dömas.

18 §.

Begagnar sig någon svikligen af orlofssedel, pass eller annat dylikt
bevis, som för annan utgifvet är; straffes med böter.

19 §.

Låter man ej så lysa fynd eller hittegods, som i lag stadgadt är;
böte högst dubbla värdet af det hittade.

Förtiger man fynd eller hittegods, då egaren eller annan dertill berättigad
sig anmäler eller eljest tillkännagifver; straffes med böter eller
fängelse.

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

21 §•

Brott, som i 2 § 4 mom., 8 § 1 inom., 11 §, 12 §, 13 § 1 mom.,
samt 14, 19 och 20 §§ omförmälas, må ej åtalas af annan än målsegande;
ej heller brott, hvarom i 5 § 3 mom. förmäles, der det ej skett
i Kronans magasiner, vid in- och utlastning å fartyg, eller i öppna bodar
eller magasiner, der handel och rörelse idkas. Brott, hvarom i 13 § 2
mom. sägs, må ej ''åtalas af annan än målsegande, der ej någon vid försäljning
eller annan föryttring af lifsmedel afyttrat ondt för godt, mängdt
för omängdt eller det, hvaruti han vetat fel vara, utan att sådant
uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas af annan än den, som brefvet
afsändt eller till hvilken det skrifvet är, eller af den, som eger, i
vård häfver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnadt
blifvit.

Brott, som i 8 § 2 och 3 mom. omförmälas, må ej af allmän åklagare
åtalas, der ej förty återgång af fästning eller giftermål blifvit sökt
eller, i fall fästning eller giftermål ej skett, målsegande brottet till åtal
angifvit.

22 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 3 eller 4 §, skall ock
dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon
gjort sig förfallen till straffarbete efter 1, 2, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 14
eller 16 §.

2 3 Kap.

1 §•

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hafva öfvat bedrägeri
mot sina borgenärer i något af dessa fall:

1. att han under lånadt namn köpt egendom och den bland tillgångarne
ej uppgifva, eller under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal
egendom från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen förskingrat,
undandolt eller ur vägen skaffat något af sina tillgångar; eller

2. att han i hemligt förstånd med någon föregifven borgenär uppgifva
eller vidgått falsk skuld; eller

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

3. att han, der han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver bok
hållas bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller
uppsåtligen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två
till och med sex år, så ock till förlust af medborgerligt förtroende. Aro
omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till
sex månader nedsättas.

2 §■

Har gäldenär oredlighet emot sina borgenärer brukat i ty

1. att han, sedan han sjelf sökt att få sin egendom afträda, eller,
der konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning derom honom
kunnig blef, något af egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan
sviklig afsigt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes
förskingrat; eller

2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att
rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin följd
dermed lika är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna
deraf märkelig skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock, der
han till straffarbete dömes, förklarad medborgerligt förtroende förlustig.

6 §.

Styrker inför Rätten den, som gjort sig skyldig till ansvar efter 5 §
eller ock efter 2 eller 3 §, ehvad det är gäldenär eller sådan syssloman,
som i 4 § sägs, att borgenärerna i konkursen blifvit till fullo förnöjda;
varde från allt ansvar fri förklarad.

7 §•

Brott, som i 2 eller 3 § omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär
eller, efter ty i 4 § sägs, af syssloman, så ock brott, som i 5 § omförmäles,
må ej åtalas af annan än målsegande.

Riksdagens Skrivelse N:o 67.

2 5 Kap.

11 §•

Tillgriper och förskingrar embetsman penningar eller annat, vare
sig Statens eller annans tillhörighet, som han i kraft af sitt embete till
förvarande, förvaltning eller redovisning emottagit; varde afsatt och förklarad
ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dömes dessutom
till straffarbete från1 och med sex månader till och med fyra år eller,
der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse. Gitter
han det förskingrade genast ersätta, eller sådan säkerhet derför ställa,
att någon skada af tillgreppet ej komma kan; dömes till afsättning.

12 §.

Har embetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller
böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel
eller upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar,
som icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat
handlingar, företett veterligen oriktiga verifikationer, eller föröfvat annat
sådant bedrägeri; dömes, ändå att han det förskingrade ersätter eller
säkerhet derför ställer,- till afsättning och straffarbete från och med fyra
till och med tio år: varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare
nyttjas samt dömd medborgerligt förtroende förlustig. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två år
nedsättas.

Dill. till Riksd. Prof. 1890. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 14 Haft.

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

Bilaga litt. B.

Lag

angående ändring i vissa delar af Strafflagen för Krigsmagten

den 7 Oktober 1881.

Härigenom förordnas, att 58, 113, 114, 116, 121, 122, 123 och 126 §§
Strafflagen för Krigsmagten skola erhålla följande förändrade lydelse:

58 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 41, 42, 43 eller 44 §,
varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon är förfallen till straff för brott, som i
49 § omförmäles, der brottet skett i förrädlig afsigt.

113 §.

Stjäl man något af krigsmagtens förråder eller egendom ur tyghus,
varf, verkstad, fartyg, kasern, tält, stall, åkdon eller annat ställe, der
sådan egendom veterligen förvaras, eller stjäl någon eljest egendom,
som han vet vara för krigsmagtens behof afsedd; dömes till straffarbete
i högst två år.

Begås sådan stöld under krig eller sedan krigsmagten eller någon
del deraf blifvit på krigsfot stäld; dömes till straffarbete från och med
sex månader till och med fyra år; och må, om tillgrepp sker af lifs -

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

medel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet från den, som förer
sådant gods till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, der krigsfolk
under krig eller till krigsföretag sammandraget är, tiden för straffarbetet
höjas till sex år.

114 §.

Hvar, som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma
qvarter, kasern, tält, militärsjukhus, eller annat dylikt ställe, eller tjenstgör
å samma fartyg, föröfvar stöld af gods, som denne der har förvaradt;
dömes till straffarbete i högst ett år. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande; må tiden för straffarbetet höjas till två år.

116 §.

Föröfvar skildtvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning af
gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp af det, som
är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år. Sker det i krig; då
må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

121 §.

För öfrigt skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån,
försök dertill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då de begås
af dem, som lyda under denna lag.

Sammanträffa vid samma stöld två eller flera af de här ofvan i 113,
114 och 116 §§ sagda fall; då må straffet förhöjas till straffarbete i ett
år utöfver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld sådan,
som omtalas i 113 § 2 mom. eller 116 §; då må tiden för straffarbetet
ökas med högst två år utöfver hvad för den gerning, första gången föröfvad,
bort följa. Ej må dock genom förhöjning, hvarom i detta eller
2 mom. sägs, tiden för straffarbetet i något fall öfverskrida tio år.

122 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 108, 113, 114, 116, 117,
118 eller 119 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

123 §.

Officer eller underofficer, som i disciplinmål uppsåtligen med straff
belägger eller hos annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning
angifver den han vet oskyldig vara, skall afsättas och förklaras
ovärdig att''i rikets tjenst vidare nyttjas samt dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick sträng arrest eller var officer eller
underofficer och undergick vaktarrest, till straffarbete från och med sex
månader till och med två år; och,

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning, eller om
straff ej blef på grund af angifvelsen ålagdt eller, fastän det ålades, icke
kom att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter högst
ett tusen kronor.

Lag samme vare, der någon vid krigsmagten anstäld civil embets- eller
tjensteman uppsåtligen till bestraffning angifver den han vet oskyldig vara.

Gör annan, som lyder under denna lag, angifvelse, som här är nämnd,
skall han dömas, der den oskyldige undergick straff, som under a) sagdt
är, till straffarbete från och med sex månader till och med två år, och,
der sådant fall inträffar, som omförmäles under b), till fängelse i högst
sex månader eller disciplinstraff af sträng arrest.

Har någon icke af ondt uppsåt, men ändå utan laga skäl, af förhastande
eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angifvelse mot
annan i disciplinmål; dörnes, om den brottslige är officer eller underofficer,
till böter, beräknade efter 25 Kap. 21 § allmänna strafflagen,
eller mistning af embete eller tjenst på viss tid, eller, der omständigheterna
äro synnerligen försvårande, till afsättning, och, om han hörer
till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete, skall
ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

126 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i oloflig
afsigt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl stälda
afdelning af krigsmagten, lernnat origtig uppgift om krigsfolk, hästar
eller tjenstedagar, eller angående vapen, ammunition, redskap eller annan
krigsförnödenhet; dömes, så vida brottet ej medförer straff efter 43 §,
till straffarbete från och med två till och med sex år; varde ock dömd
medborgerligt förtroende förlustig.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1890.