Riksdagens Skrifvelse N:o 41 (Riksdagsskrivelse 1892:41)

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

N:o 41.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1892.

—- — — — Andra Kammaren den 17 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens
är 1891 försandade revisorers berättelse angående verkstad
granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1890.

(Statsutskottets utlåtande n:o 43.)

- ; { tf :V1 *'' 1 ..i ‘4 * y.)''t! i*!!, • X } \‘ ’ il i i''! ;. ; •.’ i n i»'' / Yf doft} i

Till Konungen.

•’ )] . ; /il y r i; u i,T X i ”Uicii i\A S Uf 1 i > • [Vin* ■ • ■ {i i i U: Jii;}!

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidna år församlade revisorer
rörande verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1890
uti afgifven berättelse anmält samt vederbörande förvaltande verk och
myndigheter uti deröfver afgifna förklaringar bos Eders Kongl. Maj:t
andragit, för Riksdagen i nedannämnda ärenden anföra följande.

Arméförvaltningen.

På grund af 1870 års revisorers i ämnet gjorda anmälan både,
enligt hvad i revisionsberättelsen meddelats, 1871 års Riksdag föst Eders
Bih. till Rilcsd. 1‘rot. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. (i Höft. (N:o 41.) 1

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

Kongl. Maj:ts uppmärksamhet vid den synnerliga vigt, frågan om förskottsväsendet
vid statens penningförvaltning i allmänhet egde, och
dervid erinrat om, bland annat, den stora utsträckning förskottsväsendet
tagit och den olägenhet af detsamma, som uppstode derigenom, att utgiftsanslagens
verkliga ställning icke kunde med någon säkerhet utrönas,
i det de betydliga utgifter, förskotten representerade, icke blifvit
å vederbörande anslag afförda, hvaraf åter följde, att rikshufvudbokens
uppgifter om reservationer å anslagen, besparingar m. in. måste blifva
mer eller mindre felaktiga och utvisa ett fördelaktigare resultat än det,
som i sjelfva verket förefunnes. Riksdagen hade derföre anhållit, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga sådana åtgärder, att allmänna
medel icke af någon embetsmyndighet derefter måtte, utom i fall af tvingande
nödvändighet, såsom förskott utanordnas och att, då sådant skedde,
medlen måtte, med iakttagande af behörig kontroll å förskottens redovisning,
afföras å vederbörligt anslag, der sådant funnes att tillgå, eller
å särskild! för ändamålet upplagdt konto uppföras.

Med anledning af Riksdagens berörda framställning hade, enligt
hvad i revisionsberättelsen vidare anförts, Eders Kongl. Maj:t genom
kungörelse den 12 december 1879 förordna!, bland annat, att redovisning
för förskott, som af embetsverk, myndighet eller redogörare af tillfällig
anledning eller för bestridande af löpande utgifter till underlydande
utlemnades skulle — der förskottsgifvaren icke funne redovisning derför
lämpligen böra afgifvas i sammanhang med öfrig den underlydande åliggande
redogörelse, — afslutas vid medlet af sista månaden under räkenskapsåret
samt före slutet deraf insändas till vederbörande embetsverk,
myndighet eller redogörare, som förskottet utlemna!, och att under tiden
mellan nämnda afslutningstermin och räkenskapsårets utgång nytt förskott
icke måtte utlemnas till större belopp, än som erfordrades till
årets slut, eller intill dess på nya året ytterligare förskott hunne utlemnas.

Enligt hvad revisorerne af arméförvaltningens räkenskaper inhemta!,
hade de oredovisade förskotten, som vid 1890 års början utgjort 689,736
kronor 13 öre, under året stigit till 1,057,667 kronor 98 öre, och då
härtill komme, att å kontot »försträckning mot ersättning» vid revisionsårets
slut utbalanserats en öfverbetalning af 260,034 kronor 16 öre,
visade sig, att af arméförvaltningen förskottsvis utgifna medel, som ej
blifvit ersatta eller eljest redovisade, vid revisionsårets slut uppgått tillsammans
till ett belopp af 1,317,702 kronor 14 öre.

Med afseende å de betydliga belopp, hvartill sålunda de i arméförvaltningens
räkenskaper upptagna oredovisade förskott belöpte • sig,

Riksdagens Skrifvelse N:o ål.

hafva revisorerne ifrågasatt, huruvida icke sådana förändrade anordningar
i afseende å förvaltningens medelsredogörelse lämpligen måtte
kunna vidtagas, hvarigenom det syfte, som med Riksdagens omförmälda
skrifvelse och den deraf föranledda kungörelsen afsåges, måtte äfven i
fråga om utgifterna för armén varda på ett tillfredsställande sätt befrämjadt''

Öfver denna framställning hafva utlåtanden afgifvits af arméförvaltningens
samtliga departement.

Arméförvaltningen å artilleridepartementet har, under uppgift att
de i departementets räkenskaper för 1890 vid årets slut såsom oredovisade
förskott balanserade medel uppgått till inalles 140,838 kronor
37 öre, deraf å extra anslaget till fästningsartillerimateriel 90,710 kronor
17 öre, meddelat, att af ifrågavarande oredovisade förskott helt obetydligt
folie på arméns regementen och corpser, hvilka endast högst
sällan och då till ringa belopp och för bestämdt uppgifva behof utbekomme
förskottsmedel, hvadan ock undantagsvis förekomme, att för
dom några förskott behöfde öfverföras såsom oredovisade vid räkenskapsårets
slut.

Hvad återigen beträffade artilleriförråden, Carl Gustafs stads gevärsfaktori,
ammunitionsfabriken samt Åkers krutbruk, så bedrefves der för
kronans räkning mycket omfattande arbeten af sådan beskaffenhet, att
förskottsmedel måste till betydande belopp tid efter annan af artilleridepartementet
dessa etablissement tillhandahållas. Att för sådana förskottsmedel,
i hvad de afsåge afgifter för senare delen af räkenskapsåret,
affordra vederbörande redogörelse redan vid medlet af årets sista
månad, hade visat sig möta så störa svårigheter och olägenheter, att,
med begagnande af det i ofvan åberopade kungörelse den 12 december
1879 alternativt angifna tillvägagåendet, det ansetts lämpligast att ålägga
de redogöringsskyldige att för alla under hvarje qvartal af året — således
äften det sista — undfangna förskottsmedel i ett sammanhang
afgifva redovisning inom utgången af den månad, som följde på qvartalet
—• ett stadgande, hvaraf så mycket mindre kunnat förväntas några
olägenheter i det af revisorerne angifna hänseende, som specifika uppgifter
öfver oredovisade förskottsmedel, utbetalade från artilleridepartementet,
städse funnes under särskilda anslag och titlar departementets
årsrcdogörelser bifogade. Hufvudsakligen af dessa skäl hade ock, beträffande
tiden för medelsräkenskapens ingifvande till departementet, blifvit
meddelade sådana föreskrifter, hvarom ofvan nämnts, ej mindre i deri
af Eders Kongl. Maj:t den 25 juni 1881 faststälda instruktion för artilleriförråden
samt i den förnyade instruktion, som af artilleridepartementet,
enligt Eders Kongl. Maj:ts bemyndigande, den 15 februari 1890 lör

Riksdagens Skrifvele N:o 41.

samma förråd utfärdats, än äfven uti de tid efter annan af departementet
faststälda instruktioner för Carl Gustafs stads gevärsfaktori, ammunitionsfabriken
samt Åkers krutbruk. Emellertid hade arméförvaltningens artilleridepartement
ingalunda underlåtit att vid upprepade tillfällen erinra
vederbörande förvaltningar vid förråden och öfriga under departementet
stälda etablissement, dels att vid slutet af ett räkenskapsår icke finge
begäras förskottsmedel till större belopp än som vore oeftergiflig! nödvändiga
för bestridandet af utgifter under återstående delen af året och
intilldess i början af ett påföljande år nya förskottsmedel kunde från
artilleridepartementet tillhandahållas, och dels att, såvidt möjligt vore,
söka förekomma att vid årsredogörelsernas afsilande fordringar till påföljande
år balanserades.

Vidare förekomme att, enligt bestämmelserna i 32 § af kong],
kungörelsen den 10 maj 1889 angående tillämpning under viss tid af
förändrade föreskrifter rörande statens upphandlings- och entreprenadväsende,
från artilleridepartemcntet måste utlemnas stora belopp, såsom
förskott för kontralierade leveranser af krigsmateriel m. m., hvilka förskott
icke annorlunda än, i den mån de kontraherade beställningarne
blifvit fullgjorda och godkända, kunde såsom redovisade ur räkenskapen
aflföras. Då emellertid med sådana beställningars effektuerande i allmänhet
droges ut på tiden, måste i de flesta fall de under ett år för
sådant ändamål utgifna förskottsmedel till redovisande i ett kommande
års räkenskaper öfverföras. Häraf förklarades äfven den omständigheten,
att å extra anslagsmedlen till fästningsartillerimateriel ett så stort belopp
som det här ofvan angifna, eller 90,710 kronor 17 öre, funnes vid
revisionsårets slut såsom oredovisadt utestående.

Med anledning vidare af revisorernes anmärkning om öfverbetalningar,
som vid revisionsårets slut funnes i kontot »försträckning mot
ersättning» utbalanserade, anmälde artilleridepartementet, att i departementets
räkenskaper för år 1890 blifvit på sådant sätt bokförde tillhopa
54,478 kronor 35 öre, hvaraf större delen, eller 43,434 kronor 26 öre,
utgjorde ett försträckningsvis utbetaladt belopp för revolvrar af 1887
års modell, hvilka vapen artilleridepartementet, enligt bemyndigande i
kongl. brefvet den 11 mars 1887, anskaffat från utlandet och liqvidcrat.
Efter afdrag från sistnämnda belopp af värdet för de i kronans förråd
förvarade dylika vapen, som vore afsedda att mot betalning utlemnas
och hvarför liqvid äfven influtit och blifvit kontot godtgjordt, hade
artilleridepartementet under den 11 augusti 1888 hos Eders Kongl.
Magt till ersättande anmält 29,919 kronor 72 öre, motsvarande kostnaden
för de revolvrar, som borde utan ersättning utlemnas till arméns

Riksdagens Skrifvelse N:o 41. 5

fanjunkare med vederlikar; men godtgörelse för sistberörda belopp både
ännu icke kommit departementet till godo. Förutom några mindre
betydande belopp — såsom förskjutna kostnader för marinförvaltningen,
hviska redan blifvit ersatta, samt nödiga befunna utbetalningar för
undersökningar m. m. rörande nya artillerikasernetablissement, hvilka
sistnämnda utgifter i saknad af erforderliga anslagsmedel, måst tillsvidare
balanseras — förekom me slutligen å bemälda konto ett belopp
af 2,065 kronor 10 öre, utgifter, som enligt kongl. bref den 11 juni
1887 förskjutits för anskaffande af fodral till de ofvannämnda, utan
ersättning utlemnade revolvrarne, men ännu icke blifvit departementet
ersatta.

I sitt i denna fråga afgifna utlåtande har arméförvaltningens fortifikationsdepartement
anmält, att summan af fortifikationsdepartementets
vid slutet af ofvannämnda räkenskapsår oredovisade förskottsmedel väl
utgjort ej mindre än 436,854 kronor 73 öre, men att i detta belopp
inberäknats dels förskottsvis skedda utbetalningar å kontraherade och
verkstälda arbeten vid fotgardesregementenas nya kasernetablissement
med sammanlagdt 342,917 kronor 55 öre, och dels 5,600 kronor, utgörande
en hos jernkontoret på grund af Eders Kongl. Maj ds bref den
12 februari 1875 deponerad löseskilling för en till styrelsen för statens
jernvägstrafik upplåten del af Kommendantsängen vid skansen Lejonet
i Göteborg.

Efter afdrag af dessa båda medelsposter, tillhopa 348,517 kronor
55 öre, återstode å den till år 1891 balanserade förskottssumman 88,337
kronor 18 öre, hvari dock inginge 11,737 kronor 64 öre, som, emot
redovisning, under år 1890 anordnats till Eders Kongl. Majds befallningshafvande
i Stockholms län för att såsom expropriationskostnader för
anläggning af batterier och minstationer i Stockholms skärgård utbetalas
till vederbörande jordegare m. fl., ehuru inom samma års utgång derför
icke inkommit sådan redogörelse, att förskottet kunnat såsom redovisadt
i räkenskapen afföras.

Fråndroges ytterligare sistberörda expropriationsmedel, utgjorde de
öfriga förskotten blott 76,599 kronor 54 öre; och vore dessa medel vid
1890 års slut fördelade på sätt en vid utlåtandet fogad förteckning utvisade.

Då under de sista dagarne åt hvarje år vanligen en mängd räkningar
borde liqvidcras hos de olika militära myndigheterna samt dessutom
åtskilliga större utbetalningar af fortifikationsdepartementets medel
ofta skulle ega rum i börian af påföljande nyår, utestode, enligt de -

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

partementets åsigt, vid 1890 års utgång hos förskottstagarno ingalunda
större belopp, än som för löpande utgifter behöfdes.

Val både, såsom revisorerne framhållit, genom ofvanberörda kungörelse
förordnats, bland annat, att redovisning för förskott, som af
embetsverk, myndighet eller redogörare af tillfällig anledning eller för
bestridande af löpande utgifter till underlydande utlemnas, skall — der
förskottsgifvaren icke finner redovisning derför lämpligen böra afgifva^
i sammanhang med öfrig den underlydande åliggande redogörelse —
afslutas vid medlet af sista månaden under räkenskapsåret samt före
slutet deraf insändas till vederbörande embetsverk, myndighet eller
redogörare, som förskottet utlemnat, och att under tiden mellan nämnda
afslutningstermin och räkenskapsårets utgång nytt förskott icke må utlemnas
till större belopp än som erfordras till årets slut, eller intilldess
på nya året ytterligare förskott kan hinna utlemnas;

men då, hvad fortifikationsdepartementets räkenskaper anginge,
det visat sig möta stora svårigheter och olägenheter att för dess förskottsmedel,
i hvad de afsåge utgifter för senare delen af räkenskapsåret,
affordra vederbörande redogörelse redan vid medlet af årets sista
månad, hade departementet, med begagnande af det i nämnda kungörelse
alternativt medgifna tillvägagåendet, ansétt lämpligast ålägga de redovisningsskyldige
att för alla under hvarje qvartal af året — således
äfven det sista — undfångna förskottsmedel i ett sammanhang afgifva
redovisning inom utgången af den månad, som följde på qvartalet.

För att underlätta utredandet af anslagsställningen och i möjlig
mån tillmötesgå revisorernes här ofvan framstälda önskan vore emellertid
förvaltningen å fortifikationsdepartementet betänkt på att låta vidtaga
den förändring i afseende å bokföringen af sådana förskott, som
grundade sig å entreprenadkontrakt rörande byggnadsarbeten, att dylika
förskott, som nu till en början uppfördes endast uti liqvid- eller förskottsböckerna
samt balanserades såsom oredovisade, ända tilldess att
samtliga kontraktsbestämmelser fullgjorts samt entreprenaden i dess
helhet verkstälts och slutbesigtningsbevis å de uppförda byggnaderna
eller å andra arbeten afiemnats, hädanefter komme att vid hvarje utbetalning,
som i allmänhet endast egde rum i mån af fullgjordt arbete,
formel t afföras å behörigt konto i anslagsböckerna, men derjemte, för
behörig kontroll, antecknas i liqvid- eller förskot.tsböckerna.

De af fortifikationsdepartementet under titel »försträckning mot
ersättning» vid 1890 års slut utbalanserade kostnader hade utgjort
75,159 kronor 78 öre. Deri inginge bland andra ännu icke ersatta utgiftsposter,
ett belopp af 30,000 kronor, som på grund af Eders Kongl.

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

Maj:ts bref den 22 januari 1887 utbetalts för inköp af den i Visby till
artillerietablissement upplåtna tomt, äfvensom af marinförvaltningen numera
godtgjorda kostnader för anläggning af tänd- och syftstationer vid
Vaxholm och Oscar Fredriksborg till belopp af omkring 40,000 kronor.

Då emellertid medel under denna titel utgåfves antingen på grund
af Eders Kongl. Maj:ts befallning eller, undantagsvis, då mindre utgifter
nödvändigt måste bestridas, men den anslagstitel, hvarå de slutligen
borde uppföras, af en eller annan anledning ej vid utbetalnitigen kunde
bestämmas, samt utgiften alltid skedde under den bestämda förutsättning,
att medlen skulle förr eller senare departementet godtgöras, ansåge
departementet revisorernes anmärkning i denna del icke böra till någon
räkenskapsåtgärd föranleda.

Arméförvaltningen å intendentsdepartementet har till eu början,
vidkommande syftet med den af revisorerne åberopade kungörelsen af
den 12 december 1879, angående tiden för redovisande af förskott,
som utlemnas till underlydande af embetsverk, myndighet eller redogörare
m. m., erinrat att af ingressen till denna kungörelse tydligen
framginge, att densamma föranledts af Riksdagens framställning om
åtgärders vidtagande för vinnande af tidigare utslutning och revision
af statsverkets räkenskaper, i följd hvaraf berörda kungörelse äfven
endast innehölle bestämmelser dels om tiden för afslutandet af redovisning
öfver förskott, som utlemnades till underlydande af tillfällig anledning
eller för bestridande af löpande utgifter, såvidt redovisning
derför icke af förskottsgifvaren pröfvades böra afgifvas i sammanhang
med öfrig, den underlydande åliggande redogörelse, hvarmed uppenbarligen
åsyftades redogörelse öfver i stat eller på annat sätt bestämda
ordinarie, årligen återkommande utgifter, om tiden för hvars afgifvande
icke någon bestämmelse meddelades i kungörelsen, såsom uppenbarligen
fallande inom hvarje särskild förvaltningsmyndighets embetsbefogenhet
att närmare bestämma, dels ock om sättet och ordningen för nytt dylikt
förskotts utlemnande, men ingalunda, såsom revisorerne förmenat, att
merberörda kungörelse skulle föranledts af 1871 års Riksdags framställning,
hvilken innebure något vida mera och annat, nemligen åtgärders
vidtagande i syfte att allmänna medel icke måtte af någon embetsmyndighet
såsom förskott utanordnas, utom i fall af tvingande nödvändighet,
dervid dock Riksdagen, inseende att denna »tvingande nödvändighet»,
fortfarande skulle förefinnas, tillika angaf såsom en lämplig
utväg för de öfverklagado olägenheternas afhjelpande att, då utanordning
af förskott skedde, »medlen måtte, med iakttagande af behörig kontroll

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

å förskottens redovisning, afföras å vederbörligt anslag, der sådant
funnes att tillgå» — hvilket tillvägagående, som vid tidpunkten för
Riksdagens ifrågavavarande framställning äfven verkligen tillämpades uti
arméförvaltningens hufvudbok med den påföljd, att denna måste årligen
i statskontoret fullständigt omarbetas för att kunna inpassas i rikshufvudboken,
likväl numera icke kunde användas, enär det skulle strida
emot den grundprincip, hvarpå arméförvaltningens räkenskap enligt Eders
Kongl. Maj:ts föreskrift alltsedan år 1881 fotats, och hvilken öfverensstämde
med den, som långt derförinnan varit för rikshufvudboken gällande,
nemligen: att ingen utgift finge å något konto afföras utan att
vara grundad på behöriga och fullständiga, räkenskapen vidfogade
verifikationer — »eller uppföras å särskildt för ändamålet upplagdt
konto» — hvilket ock sedan nyssnämnda år skett, enär i arméförvaltningens
hufvudbok funnes upplagdt ett särskildt förskottskonto.

Jemte redogörelse öfver sättet för tillhandahållandet af förskottsmedel
åt do arméförvaltningen underlydande mjmdigheter och redogörare
samt angående kontrollen öfver förskottsmedlens redovisning,
har intendeutsdepartementet, beträffande förevarande frågor, meddelat,
att beloppet af de hos vederbörande ortmyndigheter för intendentsdepartementets
räkning vid 1890 års slut utevarande kontanta förskottsmedel
i sjelfva verket utgjort allenast 68,989 kronor 23 öre, hvilket
belopp i betraktande af att intendentsdepartementets medelsförvaltning
sagda år omfattade öfver 8,000,000 kronor samt att de intendentsdepartementet
underlydande redovisande myndigheternas antal kunde anslås
till 50 å 60, kunde anses på det hela obetydligt, hvaremot i öfrigt för
intendentsdepartementets räkning hos vederbörande utevarande oredovisade
förskottsmedel verkligen vore vid räkenskapsårets utgång för
vissa bestämda ändamål utgifna, utan att dock kunna förr än det följande
räkenskapsåret fullständigt redovisas, samt således motsvarades af
vederbörliga i ortmyndigheternas kassor inneliggande verifikationshandlingar,
såsom dels af qvittenser för ganska betydliga, till åtskilliga
byggnadsentreprenörer på grund af ingångna kontrakt utgifna afbetalningar
å den kontraherade entreprenadssumman för diverse under utförande
år 1890 varande byggnadsföretag, exempelvis för uppförandet
af ett volontäretablissement i Ronneby, hvarför utgifvits 57,400 kronor,
för ett dylikt etablissement i Hernösand, hvarför utgifvits 55,000 kronor,
för flyttning af ett kronomagasin till Frösö lägerplats och detsammas
återuppförande derstädes och inredning till persedelförråd, hvarför utgifvits
8,959 krouor 13 öre, för en barackbyggnad å Salbohed, hvarför
utgifvits 7,681 kronor 77 öre, samt för byggnadsreparationer vid
Herrevadskloster, hvarför utgifvits 17,340 kronor 57 öre, livilka arbeten

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

ej skolat kontraktsenligt vara afslutade förr än år 1891, med undantag
af persedelförrådet å Frösö lägerplats, hvilket dock först mot slutet af
år 1890 skulle vara fullt färdigt och iuredt, dels ock af verifikationer
rörande utgifter för planerings- m. fl. arbeten, exempelvis för ordnandet
af en skjutbana vid Kaknäs för Stockholms garnisonsregementen m. fl.,
hvarför utgifvits 17,719 kronor 37 öre, samt för en under de senaste
åren pågående parkanläggning vid de nya lifgardskasernetablissementen,
hvarför utgifvits 4,459 kronor 50 öre, o. s. v.

Beloppet af intendentsdepartementets kontanta försträckningar vid
1890 års slut hade uppgått till 95,536 kronor 2 öre, deraf likväl 2,809
kronor 63 öre ersatts år 1891 dels på grund af Eders Kong!. Maj:ts
anvisning af medel, dels ock genom omföring från vederbörliga statsanslag
inom hufvudtiteln, hvaremot återstående 92,726 kronor 39 öre
ännu vore oersatta, nemligen:

för försök med kavalleriutredningspersedlar utgifna 64,062 kronor
16 öre, hvilka försök skolat atom händer hafvande medel bekostas, men
ännu icke afslutats, hvadan arméförvaltningen icke ansett sig skäligen
böra hos Eders Kongl. Maj:t till ersättande anmäla en utgift, som ännu
ej vore fullständigt känd;

med anledning af de år 1888 timade eldsolyckorna i Umeå och
Sundsvall utgifna 25,393 kronor 98 öre, för hvilken utgift ersättning
begärts af arméförvaltningen uti framställning den 29 augusti 1890,
hvilken vore på Eders Kongl. Maj:ts pröfning beroende;

för ännu pågående ulbildningskurser för gevärshandtverkaresoldater
vid armén åren 1889 och 1890 utgifna 3,007 kronor 94 öre,
med hvilken utgifts anmälande till ersättning skäligen ansetts böra
tillsvidare uppskjutas, eller tilldess det vid armén nu erforderliga antalet
manskap genomgått dylika kurser, enär dessa derefter, likasom
tillförene, kornme att för längre tid upphöra, samt det borde anses
ändamålsenligast att på en gång göra anmälan om dylika mindre betydande
utgifters ersättande; samt

för förberedande arbeten i och för ordnandet af en skomakareverkstad
för arméns behof inom Svea lifgardes äldre kasernetablissement
härstädes utbetalda 262 kronor 31 öre, hvilken utgifts ersättande
vore beroende på svar å arméförvaltningens hos Eders Kongl. Maj:t
gjorda framställning den 9 maj 1890 rörande ifrågavarande verkstads
upprättande.

På grund af hvad nu sålunda blifvit anfördt, ansåge departementet
revisorernos i denna punkt gjorda erinringar icke vara af beskaffenBih.
till Itiksd. Vrot. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. G Häft. 2

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

het att, i hvad arméförvaltningen å intendentsdepartementet beträffade,
böra föranleda någon särskild åtgärd.

Arméförvaltningen å civila departementet har i förevarande frågor
anfört, att enligt departementets förmenande syftet med ofvan åberopade
kungörelse af den 12 december 1879 vore vinnande af tidigare
afsilning och revision af statsverkets räkenskaper, hvilket mål äfven
numera, sedan flera år tillbaka, vore uppnådt, och detta jemväl beträffande
arméns räkenskaper, hvilka, enligt § 27 i arméförvaltningens
instruktion, skulle vara afslutade redan inom utgången af april månad
näst efter räkenskapsåret, i följd hvaraf desamma kunde, i likhet med
annan statsräkenskap, till granskning af derefter först sammanträdande
statsrevisorer öfverlemnas.

Att nu, alldeles oberoende af detta förhållande, i arméförvaltningens
hufvudbok balanserades »oredovisade förskott» hade sin naturliga
förklaringsgrund deri, att icke mindre på årets sista dag, än på hvarje
annan föregående eller efterföljande, penningar för de löpande utgifterna
måste vara att tillgå i arméförvaltningen underlydande lokalmyndigheters
enligt särskilda föreskrifter förvaltade och öfvervakade kassor.

Dessa kassabehållningar hade — i följd deraf, att medel för de
ifrågakommande stora behofven tydligen måste tid efter annan anordnas
förskottsvis, vanligen genom arméförvaltningens anvisningar på
vederbörande landtränterier, jemlik! kongl. brefvet den 3 juli 1885, —
således egenskapen af »oredovisade förskott», hvilkas befintlighet lika
litet vid årets slut som eljest medförde någon rubbning i vederbörande
statsanslags rätta ställning; ty utan allt afseende på tillfälliga kassabehållningar
hos vare sig centralmyndigheten eller lokalmyndigheterna
vore det endast den verkliga utgiften för räkenskapsåret, antingen
denna vore liqviderad före eller efter det årets slut, som finge statsanslagen
belasta. Icke heller kunde med skäl antagas, att lokalmyndigheternas
ifrågavarande kassabehållningar (»oredovisade förskott») vid
årets slut, å arméförvaltningens civila departements medel, vore större
än behofvet nödvändiggjorde för de betydande löningskraf, som måsto
fyllas redan vid första ingången af det nya året, helst ofvan omförmälda
anvisningar på landtränterierna föreginges af eu specifik pröfning
hos arméförvaltningen af lokalmyndigheternas före början af hvarje
qvartal insända förslagsberäkningar öfver månatliga penningebehofvet.
I betraktande af dessa förhållanden och då åberopade kongl. kungörelsen
icke heller kunde rimligen anses lägga något hinder i vägen för
tillvaron af en nödig kassabehållning mer vid slutet af ett år än under
dess lopp, syntes revisorernes förevarande framställning i afseende å

Riksdagens Skrifvelse N:o 41. 11

de »oredovisade förskotten» icke vara af beskaffenhet, att påkalla vidare
åtgärd.

Vidkommande åter den omständighet,, att revisorernes ifrågavarande
framställning blifvit utsträckt äfven till de i arméförvaltningens
hufvudbok under titel »försträckning mot ersättning» balanserade poster,
har departementet genmält, att dylika poster, som endast undantagsvis
kunde hänföras till »oredovisade förskott», betecknade sådana, efter
Eders Kongl. Maj:ts särskilda föreskrifter, bestridda utgifter, för hvilka
antingen någon gång nödiga medel icke på förhand blifvit bestämda, eller
ock för ändamålet afsedda medel först framdeles blefve disponibla, i
följd hvaraf utgifterna emellertid, så i ena som andra fallet, måste under
ofvannämnda titel i räkenskapen bokföras. Då likväl sådana utbetalningar
gäldades med för handen tillgängliga medel i arméförvaltningens
allmänna kassa, hvadan dessa försträckningar icke ens för tillfället
belastade eller verkade rubbning i något statsanslag, ansåge departementet,
med hänsyn till hvad sålunda nu blifvit upplyst, revisorernes
framställning icke heller i denna del böra föranleda vidare
åtgärd.

Hvad först beträffar den af revisorerne åberopade kungörelsen
af den 12 december 1879, så, om än af ingressen till densamma
skulle, på sätt arméförvaltningen å intendentsdepartementet och civila
departementet förmenat, kunna dragas den slutsats, att med kungörelsen
åsyftats att befrämja en tidigare utslutning och revision af
statens räkenskaper, torde dock ej allenast kungörelsens rubrik utan
framför allt dess innehåll tydligen utvisa, att, såsom revisorerne anfört,
dess syfte varit, att inskränka förskottsväsendet vid statens embetsverk.
Denna kungörelse är, enligt hvad revisorerne jemväl framhållit, föranledd
af 1871 års Riksdags med anledning af 1870 års revisorers berättelse
aflåtna skrifvelse, deri, bland annat, frågan om förskottsväsendet
berördes. I samma skrifvelse anhöll Riksdagen om åtgärder för
vinnande af tidigare afsilning och revision af statens räkenskaper;
och Riksdagens framställning i denna del framkallade Eders Kongl.
Maj:ts beslut den 18 april och den 5 juli 1884 angående förändrad
räkenskapsföring samt kungörelsen den 14 oktober 1884 angående nytt

12 Riksdagens Skrifvelse N:o dl.

formulär för länsräkenskaperna och kronouppbördsverket i Stockholm,
såsom ock sistnämnda kungörelses både ingress och innehåll tydligen
angifva.

Af arméförvaltniugens anförda yttranden framgår uppenbart, att,
på sätt revisorerne anmärkt, det med ifrågavarande kungörelse af den
12 december 1879 afsedda syfte i flera fall ej vunnits i fråga om förvaltningens
utgifter; och har eu tidigare redovisning af förskotten ej
heller kunnat ernås, då, såsom artilleri- och fortifikationsdepartementen
meddelat, det redovisningssätt af förskottsmedel, som i kungörelsen
medgifvits såsom undantag, inom dessa departement påbjudits såsom
regel.

Bland oredovisade förskottsmedel har Riksdagen särskildt funnit
två inom fortifikationsdepartementet bokförda poster anmäkningsvärda,
nemligen dels 5,600 kronor, utgörande en hos jernkontoret deponerad
löseskilling för en till styrelsen för statens jernvägstrafik upplåten del
af Kommendantsängen vid skansen Lejonet i Göteborg, hvilken deposition
synes hafva innestått alltsedan år 1875, då Eders Kongl. Maj:ts
bref derom aflåta, samt dels 342,917 kronor 55 öre, utgörande förskottsvis
skedda utbetalningar å kontraherade och verkstälda arbeten vid
fotgardesregementenas nya kasernetablissement, hvilken post icke igenfinnes
i arméförvaltningens hufvudbok för år 1890.

I afseende å kontot »försträckning mot ersättning» anser Riksdagen
sig likaledes böra påpeka, att, sedan, på sätt artilleridepartementet
anfört, departementet jemlikt Eders Kongl. Maj:ts särskilda bref
af den 11 mars och 11 juni 1887 från utlandet anskaffat och i vanlig
ordning liqviderat ett antal revolvrar jemte fodral till en del af dem,
i departementets räkenskaper alltsedan å nämnda konto bokförts kostnaden
för revolvrarne med 43,434 kronor 26 öre och för fodralen med
2,065 kronor 10 öre. Under samma titel har vidare inom fortinkationsdepartementet,
såsom i dess utlåtande meddelats, allt sedan år 1887
bokförts ett belopp af 30,000 kronor, som utbetalts för inköp af den i
Visby till artillerietablissementet upplåtna tomt.

Med afseende härå och hvad i öfrigt förekommit i fråga om förskottsväsendet
inom arméförvaltningen, har Riksdagen, som icke funnit
de af förvaltningen afgifna förklaringarna förringa betydelsen af revisorernes
framställning i ämnet utan fastmer gifva ytterligare stöd åt
densamma, ansett åtgärder böra vidtagas till vinnande i högre grad
än som skett af det med ifrågavarande kungörelse den 12 december
1879 afsedda syfte; och får Riksdagen på grund deraf anhålla, att Eders

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

Kong!. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke föreskrifter
må höra meddelas i syfte att förskottsväsendet inom arméförvaltningens
medelsredogörelse må, så vidt möjligt är, inskränkas.

Vid granskningen af arméförvaltningens räkenskaper hade revisorerne,
enligt hvad i berättelsen vidare meddelas, funnit, att under
revisionsåret anslag under fjerde hufvudtiteln blifvit öfverskridna. Detta
hade hufvudsakligen varit förhållandet med reservationsanslaget till anskaffande
och underhåll af beklädnads- in. fl. persedlar vid det berustade
kavalleriet. Berörda anslag, hvilket i riksstaten för år 1890 uppförts
till 205,000 kronor och hvarå vid årets början funnits en reservation
å 9,952 kronor 6 öre, hade i sin helhet jemte reservationen åtgått, och
derutöfver hade för med anslaget afsedda ändamål ytterligare användts
ett belopp af 22,011 kronor 19 öre, hvilket å anslagets konto uppförts
såsom öfverbetalning.

Vidare hafva revisorerne omförmält, att, sedan Riksdagen beviljat
för åren 1881 och 1882 till inköp af ett skjutfält tillsammans 161,476
kronor samt för år 1885 till byggnader å det vid Marma förlagda skjutfältet,
35,000 kronor, å dessa anslag, som i arméförvaltningens räkenskaper
redovisats under kontot: till inköp afl ett skjutfält samt till byggnader
vid Manna, förekommit öfverbetalning, som, vid revisionsårets
början utgörande 10,602 kronor 1 öre, under året ökats med 200 kronor
och sålunda vid dess slut uppgått till 10,802 kronor 1 öre.

Med anledning af revisorernes anmälan om öfverskridandet af
reservationsanslaget, till anskaffande och underhåll af beklädnads- in. fl.
persedlar vid det berustade kavalleriet har arméförvaltniugens inteudentsdepartement
i ofvannämnda utlåtande, jemte meddelande af en redogörelse
öfver anslagets uppkomst och förändring, anfört, att, efter det
afmönstring af rustningspersedlarne egt rum vid 1884 års utgång och
under loppet af år 1885 för rusthållskavalleriet samt vid 1885 års utgång
och under loppet af påföljande år för rusthållsinfanteriet, arméförvaltningen
å intendentsdepartementet haft att för persedelunderhållet
vid rusthållskavalleriet år 1885 förfoga öfver 139,000 kronor, som utgjort
intendentsdepartementets andel i det för ändamålet anvisade anslaget,
och hvarå, sedan vederbörande förvaltningsdirektioner fått för
detta år uppbära de dem enligt då gällande beräkningsgrunder tillkommande
munderingsanslag, vid årets utgång förefunnits en kontant

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

behållning af 9,315 kronor. Den intendentsdepartementet för år 1886
och följande år tillkommande andel i anslaget hade utgjort 190,000
kronor årligen och då sålunda dessa för det berustade kavalleriets
munderingsunderhåll egentligen afsedda statsmedel härtill för åren
1886—1890 lemnat en tillgång, som, med inberäkning af den befintliga
behållningen från år 1885, utgjort sammanlagdt 959,315 kronor, under
det att anslagets utgifter för detta kavalleris munderingsunderhåll under
sagda tidsperiod uppgått till sammanlagdt 935,141 kronor 30 öre, hade
alltså, å intendentsdepartementets andel i anslaget egentligen bort förefinnas
en behållning vid 1890 årk slut af 24,173 kronor 70 öre, hvilken
äfven mer än väl behof! disponeras för upphjelpande af munderingsmaterielen
vid ifrågavarande kavalleri, på sätt Eders Kongl. Maj:t ock
behagat förordna genom bref den 23 april 1888, hvarigenom nemligen
medgifvits, att de besparingar, som i och med tillämpningen af bekläduadsreglementet
den 23 september 1887 kunde uppkomma å detta
anslag, tills vidare finge, efter arméförvaltningens bestämmande, i första
rummet användas för uppbringande till i möjligaste mån fältdugligt
skick af detta kavalleris munderingsmateriel.

En sådan behållning, i stället för den nu af revisorerne anmärkta
öfverbetalningeu å anslaget, skulle äfven, af skäl som här ofvan andragits,
vid 1890 års utgång hafva uppstått å intendentsdepartementets andel
af detsamma, om ej underhållet af rusthållsinfanteriets munderingspersedlar
jemväl måst, på sätt Riksdagen tydligen åsyftat med den åt
anslaget af Riksdagen gifna benämning, derifrån bestridas med härför
afsedda, genom Riksdagens åtgärd att nedsätta ersättningsbeloppet för
detta munderingsunderhåll från ursprungligen af Riksdagen bestämda
40 kronor, men af arméförvaltningen på grund af behöriga beräkningar
sedermera föreslagna 23 kronor, till allenast 20 kronor per rusthållsnummer,
alldeles otillräckliga och dertill först ett år efter underhållets
vidtagande till betalning förfallna afgifter från vederbörande rusthållare.

Ty genom anslagets belastande äfven med utgifterna för munderingsunderhållet
vid rusthållsinfanteriet från och med år 1886 hade
redan detta år å intendentsdepartementets andel i anslaget, som då ej
kommit i åtnjutande af de för samma år belöpande afgifter från vederbörande
rusthållare, uppkommit en brist af 19,903 kronor, 43 öre, hvilken
brist år 1887, då första gången sagda afgifter erlagts af de rusthållare,
hvilka föregående år ingått på rustningspersedlarnas afmönstring
till kronan, visserligen nedgått till 14,689 kronor 2 öre, men åter
stegrats år 1888 till 18,746 kronor 20 öre, hvarefter, — sedan dels 1888
års Riksdag, i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts proposition om stats -

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

verkets tillstånd och behof sagda år, medgifvit, att ifrågavarande afgifter
skulle från och med år 1889 upptagas och redovisas under det af
samma Riksdag beslutade nya anslaget till beklädnad och utredning
m. m. för indelta infanteriet, Vermlands fältjägarecorps och Jemtlands
hästjägarecorps, stort 385,583 kronor, dels ock 1889 års Riksdag, vid
beräkning af statsverkets ordinarie inkomster för år 1890, bland dessa
upptagit )afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet» med
51,000 kronor samt i sammanhang dermed beslutat, att nyssnämnda
nya statsanslag skulle ökas med 51,000 kronor för bestridande af kostnaderna
för detta persedelunderhåll, i följd hvaraf anslaget för persedelunderhållet
vid rusthållskavalleriet således från och med år 1889 befriats
från utgifterna för beklädnadsunderhållet vid rusthållsinfanteriet,
— bristen å rusthållskavalleriets anslag vid 1889 års utgång nedgått
till 0,960 kronor 50 öre, ehuru densamma sedermera, i anledning af
ökade utgifter för munderingsunderhållet vid rusthållskavalleriet under
år 1890, vid sistnämnda års utgång åter ökats till det nu af Riksdagens
revisorer anmärkta beloppet 22,011 kronor 19 öre.

Den reservation af 9,952 kronor 6 öre, som enligt revisorernes
anmälan förefunnits å anslaget vid 1890 års ingång, och som äfven
samma år skulle hafva åtgått, ansåge departementet följaktligen hafva
uppkommit å den andel i anslaget, som disponerades af arméförvaltningen
å artilleridepartementet; — derom dock i sistnämnda departements
utlåtande öfver revisorernes ifrågavarande framställningar icke finnes
någon uppgift.

Alldenstund emellertid för åren 1886—1888, under Indika år anslaget
äfven haft att bestrida utgifterna för munderingsunderhållet vid
rusthållsinfanteriet, till anslaget influtit utgifter från vederbörande rusthållare
allenast 103,809 kronor 38 öre, under det att utgifterna för
detta underhåll dessa tre år belöpt sig till 149,994 kronor 27 öre, hade
sålunda anslaget till anskaffande och underhåll af beklädnads-, bevärings-,
remtygs- samt häst- och sadelmunderingspersedlar vid det berustade
kavalleriet hos det nya anslaget till beklädnad och utredning
m. m. för indelta infanteriet, Vermlands fältjägarecorps och Jemtlands
hästjägarecorps, å hvilket anslag vederbörande rusthållare afgifter för
persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet, enligt Riksdagens beslut,
från och med år 1889 upptagits och redovisats, eu fordran af 46,184
kronor 89 öre, hvilken följaktligen icke allenast täckte den nu af revisorerne
anmärkta bristen, 22,011 kronor 19 öre, utan äfven lemnade
ett öfverskott af 24,173 kronor 70 öre, motsvarande den behållning,

16 Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

som egentligen bort å kavalleribeklädnadsanslaget förefinnas vid 1890
års utgång.

Ersättning för denna fordran hade dock hittills icke kunnat öfverföras
till kavalleribeklädnadsanslaget från anslaget till beklädnad och
utredning in. m. för indelta infanteriet, Vermlands fältjägarecorps och
Jemtlands hästjägarecorps, alldenstund detta anslag år 1889 icke lemnat
någon behållning och år 1890, oaktadt detsamma dels förhöjts med
51,000 kronor, eller från 385,583 kronor till 436,583 kronor, deraf intendentsdepartementets
andel utgjort 426,381 kronor, dels fått för samma
år uppbära de först då förfallna afgifterna för år 1889 från vederbörande
rusthållare för persedelunderhållet vid det berustade infanteriet,
haft att uppvisa eu brist af 6,541 kronor 3 öre, men hade arméförvaltningen
för afsigt att — i den mån besparing å detta anslag kunde
nu eller framdeles uppstå, hvilket möjligen vore att förvänta, oaktadt
den för underhåll åt rusthållsinfanteriets munderingsmateriel synnerligen
knappt tillmätta medelstillgången, sedan genom kongl. kungörelsen
den 1 november 1889 vissa till minskade utgifter å anslaget ledande
modifikationer i beräkningsgrunderna för indelta infanteriets munderingsanslag
anbefalts samt kostnaden för munderingsunderhållet under
den tid det indelta stammanskapet tjenstgjorde ensamt vid beväringsmötena
från och med år 1891, såsom vederborde, påförts anslaget för
beväringsmanskapets vapenöfningar, — till kavalleribeklädnadsanslaget
derifrån öfverföra sagda fordran, hvarigenom jemvigt i detta anslag
åter kunde slutligen ernås.

I följd af hvad sålunda blifvit härutinnan utredt och ådagalagdt,
ausåge intendentsdepartementet revisorernes anmälan i denna anmärkningspunkt,
i hvad den rörde detta departement, ej vara af beskaffenhet.
att böra påkalla någon åtgärd.

Beträffande revisorernes erinran att å extra anslaget: »inköp af
ett skjutfält samt till byggnader å Manna» jemväl förekommit öfverbetalning,
som för det år, revisorernes granskningsbest.yr omfatta, uppgått
till 200 kronor och hvarigenom sammanlagda summan af de å
ifrågavarande extra anslag öfverbetalda medel, som vid revisionsårets
början utgjort 10,602 kronor 1 öre, vid samma års slut belöpt sig till
10,802 kronor 1 öre, har arméförvaltningens artilleridepartement i ofvan
omförmälda utlåtande anfört: att, sedan Riksdagen för åren 1881 och
1882 beviljat till inköp af ett skjutfält tillhopa 161,476 kronor, äfvensom
för år 1885 till byggnader å Marma skjutfält 35,000 kronor, hvilka
extra anslagsmedel sedermera i räkenskapen sammanförts under gemensam
titel »Inköp af ett skjutfält och byggnader å Marma», utgifterna

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

för dessa ändamål blifvit bokförda under sistberörda konto, hvarå jemväl
tagits till uppbörd de genom Eders Kongl. Maj:ts bref den 31 juli 1885,
den 2 april 1886 och den 6 juli 1888 för skjutfältets utvidgning och till
uppförande af byggnader derstädes anvisade särskilda anslagsmedel;
att emellertid de hufvudsakligen under åren 1886—89 företagna vidtomfattande
och kostsamma arbetena med ordnandet af skjutfältet och
byggnadernas uppförande medfört utgifter, öfverstigande tillgångarne
med ett belopp, som redan vid 1889 års slut belöpt sig till den ofvan
uppgifna summan af 10,602 kronor 1 öre, hvilket belopp under anslagstiteln
upptagits såsom anticipation, utan att vid den granskning, som
sedan egnats detta årets räkenskaper, från Riksdagens revisorer försports
någon anmärkning deremot; att härefter under titeln icke bokförts
något annat utgiftsbelopp än det af revisorerne nu omförmälda,
eller 200 kronor, som utgjort slutliqvid för eu år 1889 påbörjad och
först under 1890 fullbordad smedja vid skjutfältet; samt att, då från
skjutfältet inflote årliga försäljnings- och arrendemedel, ifrågavarande
anticipation kundo dermed, utan anlitande af andra anslagsmedel, efter
hand betäckas.

Med anledning af artilleridepartementets anförda yttrande, att
öfverbetalningen å anslaget till inköp af ett skjutfält samt till byggnader
å Manna kunde utan anlitande af andra anslagsmedel efter Land
betäckas med de från skjutfältet inflytande årliga försäljnings- och
arrendemedel, har Riksdagen till eu början velat erinra, att 1880 års
Riksdag vid beviljande af anslaget till berörda skjutfält tillika medgifvit,
att den arrendesumma, som kunde för det inhägnade skjutfältets
upplåtande till bete erhållas, finge användas till underhåll af fältet och
de byggnader, som kunde komma att der uppföras, samt att enligt
hvad utskottet inhemtat, influtne arrendeafgifter jemte inkomst af försåldt
virke från Manna skjutfält under år 1891 utgjort 1,419 kronor
47 öre.

Hvad nu beträffar de af revisorerne anmärkta öfverbetalningar å
ifrågavarande tvenne anslag, utgörande vid 1890 års slut, enligt hvad
revisorerne meddelat, å reservationsanslaget till anskaffande och underhåll
af beklädnads- in. fl. persedlar vid det berustade kavalleriet 22,011
kronor, 19 öre och å extra anslaget till inköp af ett skjut fält samt till
byggnader vid Manna 10,802 kronor 1 öre, har Riksdagen, med erinran
att nästlidet års Riksdag, i anledning af en utaf 1890 års statsrevisorer
framstäld anmärkning i fråga om öfverbetalning å ett anslag inom
femte hufvudtitelu, under framhållande af vigten af att öfverbetalningar
eller anticipationer å bestämda anslag icke måtto ega rum, till Eders
Bill. till Riksd. Brok 1892. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band G ljuft. 3

Riksdagens Skrifvelse N:o il.

Kongl. Maj:t aflat skrifvelse i ämnet, ansett äfven hvad revisoverne i
nu förevarande hänseende anmärkt böra gifva anledning till framställning
till Eflers Kongl. Maj:t från Riksdagens sida i syfte, att det af
revisorerne påpekade missförhållande måtte varda undanröjdt och dylika
öfverbetalningar inom arméförvaltningens medelsförvaltning för framtiden
undvikas.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes i afseende å reservationsanslaget till anskaffande och underhåll
af beklädnads- m. fl. persedlar vid det berustade kavalleriet och anslaget
till inköp af ett skjutfält samt till byggnader vid Marma vidtaga
de åtgärder, som för hvartdera af dessa anslag må befinnas erforderliga
för betäckande af den å anslagen uppkomna brist, äfvensom
beträffande förstnämnda anslag meddela föreskrifter till förekommande
lör framtiden af anticipationer å detsamma.

I en till 1879 års Riksdag aflåten proposition hade, enligt hvad
revisorerne erinrat, Eders Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva,
att kronans egendom i hufvudstaden n:o 8 i qvarteret Kulberget
mindre, belägen vid Östermalms- och Nybrogatorna, och hvarå funnes
uppförd en till kolerasjukhus för Stockholms garnison använd byggnad,
måtte, tillika med en annan kronans i hufvudstaden belägen egendom,
försäljas och den för egendomarne inflytande köpeskilling af
Eders Kongl. Maj:t i mån af behof användas för anläggning och anordnande
af sjukhus för epidemiskt sjuke af Stockholms garnison.

Då emellertid det försäljningsbelopp, hvartill de till försäljning
föreslagna egendomarne uppskattats, för n:o 8 i qvarteret Kulberget
mindre beräknadt efter 70 öre per qvadratfot, till 25,800 kronor, enligt
Riksdagens åsigt blifvit satt väl lågt och då staten ofta befunnits vara
i behof af tomtplatser inom hufvudstaden samt således nödig omtanke
syntes bjuda, att staten icke afhände sig egendomar i Stockholm,
hvilka, om icke användbara för dess behof, kunde lemnas i utbyte mot
andra, hade Riksdagen icke ansett sig böra bifalla hvad Eders Kongl.
Maj:t sålunda föreslagit.

Sedan dess hade emellertid efter revisorernes mening förändrade
förhållanden inträdt. Utom det att ifrågavarande sjukhusbyggnad,
hvilken, uppförd på 1760-talet till sockerbruk, i kronans hand apterats
till reservsjukhus för epidemiskt sjuke af garnisonen och som användes

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

allenast till förvaring af, utom arkivalier och en del af kongl. operans
kuliss- och attributförråd, ett mindre upplag af persedlar afsedda för
sjukhuset, måste anses alldeles olämplig till inhysande af sjuke, hade
nemligen, efter hufvudstadens tillväxt åt detta håll, sjelfva tomtens läge
blifvit sådant, att den derå uppförda byggnadens användande till epidemiskt
sjukhus numera icke vidare syntes kunna ifrågasättas. Icke
heller vore densamma för sådant ändamål behöflig, sedan aftal träffats
med Stockholms stad, att i svårare smittosamma sjukdomar insjuknade
af Stockholms garnison finge mottagas å stadens epidemisjukhus mot
der gällande afgifter. Genom sin belägenhet i en af stadens numera
tätt bebyggda stadsdelar hade tomtens värde, beräknadt efter det pris,
som betingades för likartade tomter inom samma trakt, också stigit
till ett belopp, mångdubbelt mot det, hvartill egendomens värde år 1879
uppskattats. Af dessa anledningar hade revisorerne ansett, att frågan
om denna egendoms försäljning borde tagas i förnyadt öfvervägande.

För ofvannämnda i förevarande byggnad inrymda upplag af sjukvårdspersedlar,
hvilket förråd stode under direktionens öfver allmänna
garnisonssjukhuset vård och ansvar, funnes, enligt hvad revisorerne
vidare meddelat, anstäld en särskild kontrollant, hvilken i vedergällning
för sitt arbete, enligt kongl. brefvet den 19 oktober 1855, åtnjöte ett
årligt arfvode af 100 kronor, utgående af 4:de hufvudtitelns anslag till
extra utgifter.

Af hvad sålunda anförts framginge, att kronan icke vidare hade
behof af särskilt förråd af persedlar för vård af epidemiskt sjuke af
garnisonen; men derest förrådet detta oaktadt icke ansåges böra afyttras,
syntes revisorerne detsamma utan svårighet kunna förläggas till annat
kronans liknande utredningsförråd i hufvudstaden, hvarigenom, oafsedt
frågan om fastighetens försäljning, de med förrådets bibehållande å
nuvarande plats förenade kostnader blefve besparade.

Direktionen för allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm, under
hvars disposition och förvaltning ifrågavarande epidemisjukhus med
dithörande materiel är stäldt, hav med anledning af revisorernes ornformälda
framställning afgifvit infordradt yttrande och dervid till en
början erinrat, att revisorernes uppgift, att något epidemiskt sjukhus
för hufvudstadens garnison ej vore behöflig!, sedan aftal träffats med
Stockholms stad om emottagande å stadens epidemisjukhus af i svårare
smittosamma sjukdomar insjuknade af Stockholms garnison, vore så
till vida vigtig, att några gånger vid inträffade smittosamma sjukdomar,
fläcktyfus och mera spridd difteri, af sådana sjukdomar angripne personer
af garnisonen, hvilka icke kunnat behörigen vårdas å allmänna

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

garnisonssjukhuset, som saknade isoleringslokaler, blifvit af förste stadsläkaren,
när utrymmet å stadens epidemisjukhus medgifvit, enligt aftal
för tillfället och till undvikande af flere härdar inom staden för smittan,
benäget mottagne till vård å sistnämnda sjukhus, men någon fortfarande
gällande öfverenskommelse i detta hänseende både hittills, oaktadt framställningar
derom, ej kunnat träffas. Stockholms garnison vore således
fortfarande i behof af lokaler för vårdande af epidemiskt sjuke, och att
vid sådant förhållande afhända sig den nuvarande lokalen utan ersättning
af någon annan, ansåge sig direktionen, med hänsyn till garnisonens
behöriga sjukvård, ej kunna tillstyrka, men hade mot den ifrågavarande
egendomens försäljning icke något att invända, så framt af
försäljningssumman tillräckliga medel kunde anvisas för uppförande af
nytt lämpligt epidemiskt sjukhus i öfverensstämmelse med hvad år 1879
blifvit föreslaget.

Med anmälan tillika att vid upplaget af sjukvårdspersedlar å garnisonens
epidemisjukhus funnes anstäld en kontrollant, som enligt
kong], brefvet den 19 oktober 1855 åtnjöte ett årligt arfvode af 100
kronor, hade revisorerne ansett att detta förråd skulle kunna förläggas
till annat utredningsförråd i hufvudstaden, hvarigenom berörda kostnad
kunde besparas. Ej heller häri funne direktionen sig kunna instämma,
enär, så länge garnisonen ej hade att disponera någon annan lokal för
epidemiskt sjuke, det ifrågavarande förrådet syntes böra qvarstanna på
platsen, för att, i fall behofvet det påkallade, dervid brådska vanligen
inträffade, hastigt kunna komma till användning.

I en af direktionen öfver allmänna garnisonssjukhuset till Eders
Kongl. Maj:t den 28 november 1878 afgifven och i Eders Kongl. Maj:ts
ofvannämnda, till 1879 års Riksdag aflåtna proposition åberopad skrifvelse
har direktionen förmält, bland annat, att ifrågavarande byggnads beskaffenhet
gjorde den helt och hållet oduglig att såsom sjukhus begagnas.
Huset vore nemligen uppfördt på 1760-talet till sockerbruk och hade,
sedermera försåldt till kronan, upplåtits först till mälteri och spannmålsmagasin
m. m. samt slutligen, af brist på annan lokal, till kolerasjukhus
för garnisonen. Belägen i en sidländ trakt nedanför de s. k. Tyskbagarebergen,
hade den gamla byggnaden till följd af sina ytterst låga
rum, små fönster, bristande ventilation och uppvärmning, dåliga trätrappor
och förstugor samt bofälliga beskaffenhet i öfrigt visat sig alldeles
olämplig att begagna för svårt sjukes vederfående, och dödligheten
hade också derstädes under 1834 och 1853 års koleraepidemier
varit relativt betydlig, då de sjuke der ej kunnat erhålla den vård,
deras tillstånd kräft.

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

Hvad år 1878 sålunda kunde sägas om förevarande byggnads
bristfällighet och oduglighet till sjukhus torde otvifvelaktigt, då byggnaden
helt visst sedan dess ytterligare försämrats, numera vunnit ökad
betydelse. Dess användande till epidemisjukhus synes alltså, på sätt
revisorerne andragit, icke vidare kunna ifrågasättas; och då hvarken
byggnaden eller tomten, så vidt Riksdagen kunnat finna, är för något
statens ändamål användbar, har Riksdagen ansett sig böra instämma i
revisorernes åsigt om att frågan om denna egendoms försäljning bör
tagas i förnyadt öfvervägande.

Likaledes delar Riksdagen revisorernes uppfattning derom, att det
i denna byggnad inrymda förråd af sjukhuspersedlar, bör, derest förrådet
ej befinnes böra afyttras, förflyttas till annat kronans utredningsförråd,
der dylika persedlar förvaras, genom hvilken åtgärd, såsom
revisorerne erinrat, det nu för dessa persedlars särskilda tillsyn utgående
arfvode skulle blifva besparadt.

På grund af hvad sålunda förekommit får Riksdagen anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke det i
förenämnda byggnad inrymda förråd af sjukhuspersedlar må till annat
kronans utreduingsförråd förflyttas samt förnyade åtgärder vidtagas för
fastighetens afyttrande.

Jernvägsstyrelsen.

Af upplysningar, som revisorerne från jernvägsstyrelsen infordrat,
hade revisorerne, enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, inhemtat,
att under år 1891 för statens jernvägar anskaffats 16 stycken personvagnar
af bogiesystemet, nemligen 5 stycken Leta klass, 3 stycken
kombinerade I:sta och II:dra klass och 8 stycken II:dra klass vagnar,
samt att anskaffningskostnaden utgjort för hvarje lista klass vagn 30,633
kronor, för hvarje kombinerad lista och II:dra klass vagn 30,528 kronor
samt för hvarje II:dra klass vagn 29,963 kronor, eller således
sammanlagdt 484,453 kronor. I det af jernvägsstyrelsen till Eders
Kongl. Maj:t den 12 november 1890 ingifna förslag rörande anskaffandh
af rörlig materiel för statsbanorna under år 1891 funnes upptagna 5
stycken personvagnar för en beräknad kostnad af 131,500 kronor; oce
hade styrelsen förklarat, att dermed afsåges vagnar af ofvanomförmälda
slag. Rörande anskaffningskostnaden för de öfriga 11 vagnarne hade
styrelsen uppgifvit, att densamma »torde i 1891 års bokslut komma att
afföras dels på anslaget till rörlig materiel för banorna norr om Sollefteå
och dels såsom ersättning för slopad materiel». Revisorerne, som ansåge

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

den omsorgsfullaste och möjligast fullständiga utredning angående
lämpligheten af så dyrbar och på tratikförhållandena inverkande materiel
som den ifrågavarande böra föregå beslutet om dess anskaffande, hade
uti de till dem öfverlemnade jern vägsstyrelsens protokoll för år 1890
icke kunnat återfinna styrelsens beslut derom, äu mindre något omnämnande
af de skäl, som af öfverdirektörerne för maskin- och trafikafdelningarne,
hvilka revisorerne förestält. sig hade haft att gemensamt
utreda frågan, kunnat för anskaffandet uttalas. Detta förhållande hade
synts revisorerne anmärkningsvärdt, liksom revisorerne uttalat den
mening, att jernvägsst.yrelsen bort underställa Eders Kongl. Maj:ts
pröfning jemväl beslutet om anskaffandet af de 11 sista bogievagnarna
och sättet för gäldande af kostnaden derför.

Dessutom hade revisorerne, då enligt vunna upplysningar afsevärda
förändringar i vagnarnes konstruktion måst vidtagas efter det
vagnarne till begagnande utlemnats, velat framhålla, att försök i mindre
skala lämpligen bort göras, innan ett så stort antal vagnar för den
ofvan uppgifna betydliga kostnaden anskaffats.

På grund af hvad sålunda anförts hafva revisorerne hemstält,
huruvida icke jernvägsstyrelsen borde åläggas att, i likhet med hvad som
egde rum vid fråga om anslag till nya byggnader och anläggningar
vid statens jernvägar, i sina till Eders Kongl. Magt afgifna framställningar
om anslag till rörlig materiel lemna fullständiga specifikationer
å de olika slagen af de i sådant hänseende ifrågasatta anskaffningarne.

Med anledning af revisorernes framställning i denna del bär jernvägsstyrelsen
i ofvan omförmälda utlåtande till en början erinrat att
bogievagnar, ehuru nya för statens jernvägar, sedan lång tid begagnats
å utländska såväl inom- som utom-europeiska banor och äfven sedan
några år blifvit införda å enskilda svenska jervägar, att sålunda allmänheten
i vidsträckt mån kommit i erfarenhet om de större beqvämligheter
vagnar af sådan konstruktion erbjöde i afseende på större
utrymme och jemnare gång, och att de härigenom väckta anspråken
på större beqvämlighet äu i de hittills begagnade fordonen å statens
jernvägar icke kunde anses obefogade, sjmnerligen då det gälde att
underlätta de långa och tröttande nattresorna. Införandet af denna typ
å statsbanorna kunde derför enligt styrelsens förmenande anses såsom
endast en tidsfråga, och då nu till 1891 behöfts en ganska stor förstärkning
i personvagnar för att möta den betydliga trafik, som väntades
vid landtbruksutställningen i Göteborg och andra möten, hade
styrelsen beslutit nu låta utföra de vagnar, som skulle anskaffas, efter
det nyare systemet.

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

Naturligtvis både frågan om detaljerna af konstruktionen och
huruvida det lönade sig att använda så nödvändigtvis dyra vagnar å
våra linier länge varit föremål för pröfning. Utom det att i utlandet
inhemtats personlig kännedom om de der begagnade vagnar af ifrågavarande
slag, hade från flere håll anskaffats ritningar, och hade man
slutligen bestämt sig för att vid konstruktionen af de nya vagnarnes
bogier hufvudsakligen följa en engelsk ritning, hvilken synts lemna de
bästa garantier för styrka och bärighet i öfrigt. I afseende på kostnaden,
relatift till de hittills använda vagnarne af närmast motsvarande
art, vore att beakta, att en bogievagn motsvarade minst två äldre vagnar,
i det att den förra erbjöde dubbelt så många liggplatser, som eu
vanlig sofvagn och t. ex. uti andra klassen, 2,3 gånger så många sittplatser,
alla platserna rymligare och beqvämare än förut, och att densamma
genom sin smidigare gång borde åstadkomma en besparing i
dragkraft och banans slitning. Genom den i alla afseenden förbättrade
inredning, som gifvits åt dessa vagnar, i det att, utom det att liggoch
sittplatser gjorts beqvämare, belysningen förbättrats genom lanterniner
och en ymnigare gasbelysning, hade kostnaden stigit öfver, hvad
som skulle betingats af utrymmet i och för sig, så att densamma stigit
till 2^ gånger priset för en äldre sofvagn, men denna skilnad borde
inom en icke långt utsträckt tidrymd betäckas af de särskilda afgifter,
som af de resande erlades för begagnande af plats i dessa vagnar.

Det hade anmärkts, att ett så stort antal anskaffats, innan försök
först gjorts i mindre skala, men detta kunde efter hvad styrelsen vidare
anfört förklaras deraf, att samtliga de linier, hvarå nattvagn ginge,
borde samtidigt utrustas med de nya vagnarne, och reserv för dem, på
det klagomål måtte förebyggas från dem, som af brist på den beqvämare
vagnen skulle finna sig tillbakasätta, och att de förra nattvagnarne
genast blefve disponibla för andra tåg å samma eller andra linier, der
den under särskildt nyssnämnda sommar koncentrerade persontrafiken
kräfde en förstärkning i vagnparken. Denna anmärkning grundade sig
på att afsevärda förändringar i vagnarnes konstruktion skulle hafva
måst vidtagas efter det vagnarna sattes i bruk. Sådana förändringar
hade visserligen skett, men kunde icke kallas afsevärda, då de inskränkt
sig till förbättring af fjedrarne, af hvilka en del, lemnade af utländsk
fabrik, befunnits hårdare än hvad i beställningen var bestämdt, och
styfning af bogieramarne, samt kostnaden för ändringarne endast uppgått
till 188 kronor per vagn eller procent af vagnens pris.

Beträffande det anmärkta förhållandet, att kostnaden för 11 bogievagnar
vore afsedd att betäckas dels med anslag för materiel till ban -

24 Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

delen norr om Sollefteå, dels medel reserverade till anskaffning af vagnar
i stället för slopade, upprepade styrelsen, att nämnda anslag, som
utgiuge med ett visst belopp för hvarje kilometer af bandelens längd
och, enligt Kongl. Maj:ts bestämmelse den 22 februari 1869, öfverlemnats
från byggnads- till trafikförvaltningen, vanligen kort tid före en
ny handels upplåtande till trafik, alltid af styrelsen användts till anskaffande
af det slag materiel, hvaraf behofvet närmast varit för handen,
hvartill styrelsen ansett sig så mycket mera oförhindrad, som
statsbanornas materiel vore gemensam för och komme till användning
å hvilken linie som helst, vare sig denna tillhörde det äldre nätet eller
utgjordes af en nytillkommen handel, och att sålunda detta anslag
måste betraktas såsom afsedt icke till anskaffning af sådana fordon,
som skulle löpa särskilt å den nya linien, utan såsom en till följd af
baunätets utsträckning behöflig förstärkning af parken i dess helhet.
I öfverensstämmelse med en sådan icke af geografiska gränsen utan
af trafikförhållandena uti olika trakter betingad användning af den
gemensamma rörelsematerielen, hade i styrelsens berättelser alltsedan
år 1879, vid redogörelsen för de olika bandelarnes trafikresultat, i byggnadskostnaden
för bandelen icke inräknats den för dess utrustning i
byggnadsanslaget upptagna summa, utan så stor del af kostnaden för
jernvägarnes hela materiel, som svarade mot det antal tåg och vagnkilometer,
hvilket blifvit å bandelen utgjorda, men ock på samma gång
å vederbörligt ställe uppgifvits, hvilka slag af fordon blifvit för det
anslagna utrustningsbeloppet anskaffadt. Då nu under år 1891 ett anslag
af nämnda beskaffenhet för den det året öppnade bandelen Anundsjö—Vännäs
blefve disponibelt, kunde styrelsen icke hysa betänkligheter
att använda densamma, på sätt i mer än 20 år varit vanligt, till den
gemensamma materielens förstärkning.

På enahanda sätt hade styrelsen förfarit med användande af de
trafikmedel, som reserverats af värdena för sådan materiel som antingen
måst slopas, till följd af att det icke befunnits löna sig att kosta på
densamma ytterligare reparation, eller af samma skäl förändrats till
vagn af annat slag, vanligtvis godsvagn, i det att sex af bogievagnarne
betalats med andelar af de medel, som reserverats af värdena för 22
äldre första och andra klass vagnar, hvilka efter slopning eller nedsättning
till lägre klass ännu ej ersatts med nya.

I afseende på förslaget om åläggande för styrelsen att i sina framställningar
till Eders Kongl. Maj:t om anslag till rörlig materiel lemna
fullständiga specifikationer å de olika slagen af de i sådant hänseende
ifrågasatta anskaffningar, har styrelsen erinrat, att hon städse i dylika

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

framställningar angifvit till hvilket, slags materiel, lokomotiv, personeller
godsvagnar, det anslag som begärts vore afsedt att användas, och,
sedan Riksdagen för sådant ändamål beviljat medel, ytterligare till
Eders Kongl. Maj:t ingifvit hemställan om dessas användande till då
iippgifna slag af materiel och antal af hvarje sort, ehuruväl dervid icke
bifogats någon beskrifning af de föreslagna fordonens konstruktion, för
hvilken det väl fortfarande borde öfverlemnas åt styrelsen att bestämma,
då hon hade det största intresse uti, att föremålen blefve af lämpligaste
slag. Visserligen mötte icke något hinder att äfven afgifva förslag
till konstruktionsdetaljer, men detta dock under förbehåll af frihet att
vidtaga ändringar, emedan beställningarne måste göras omkring ett år,
innan arbetet blefve färdigt, och förslagen afgifvas ännu tidigare. Till
användningen af de medel som utginge tid efter annan af de till nya
bandelar anvisade byggnadsanslag hade styrelsen på grund af ofvan
åberopade kongl. bref icke afgifvit särskilda förslag och hemstälde nu
att få öfver dem förfoga såsom hittills skett.

Riksdagen, som föreställer sig, att, sedan erforderliga förändringar
i de anskaffade bogievagnarna numera blifvit verkstälda, dessa vagnar
komma att befinnas tillfredsställande, har icke trott sig böra ingå i
närmare bedömande af sättet för dessa vagnars anskaffning. Men deremot
har Riksdagen velat ansluta sig till revisorernes uppfattning om
att jernvägsstyrelsen borde åläggas att, i likhet med hvad som eger
rum vid fråga om anslag till nya byggnader och anläggningar vid statens
jernvägar, i sina framställningar till Eders Kongl. Maj:t om anslagtill
rörlig materiel lemna fullständiga specifikationer å de olika slagen
af de i sådant hänseende ifrågasatta anskaffningarne; och lära i sådan
händelse dessa specifikationer komma att fogas vid Eders Kongl. Maj:ts
framställningar till Riksdagen om medels beviljande för ändamålet, hvarigenom
Riksdagen vid hvarje särskilt fall blifver i tillfälle att bedöma myckenheten
af den rörliga materielen af olika slag, hvars anskaffande afses.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande huruvida icke föreskrifter lämpligen må
meddelas i syfte, att hädanefter vid jernvägsstyrelsens framställningar
till Eders Kongl. Maj:t om anskaffning af rörlig materiel för statens
jernvägar, vare sig framställningarna stå i samband med förslag om
nya jernvägsanläggningar eller äro föranledda af behofvet af ny materiel
vid redan trafikerade banor, må fogas fullständiga specifikationer å de
olika slagen af den materiel, hvars anskaffande ifrågasättes.

Bih. till Rilcsd. Prat. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band 6 Häft.

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

Enligt hvad revisorerne vidare meddelat hade, på sätt jernvägsstyrelsens
berättelse för år 1890 utvisade, ulgiftsprocenten vid statens
jernvägstrafik, som år 1889 uppgått till 65,9 7 procent, under år 1890
stigit till 69,51 procent, eller således med 3,54 procent. Vid undersökning
angående orsakerna till denna stigning i utgiftsprocenten, som
redan förut syntes hög, hade revisorerne funnit, att till detta i ekonomiskt
hänseende ofördelaktiga resultat i någon mån bidragit den
omständigheten, att ett stort kapital funnes nedlagdt i förrådet af materialier.
Enligt den i styrelsens berättelse intagna kapitalräkning för
trafikmedlen hade materialförrådets utgående behållning för år 1890
utgjort den betydliga summan af 5,472,697 kronor 54 öre. Vid granskning
af de uppgifter härom, styrelsen på begäran lemnat, hade befunnits,
att större delen af denna behållning visserligen utgjorts af värdet
på stenkol, räler och sliprar, men att deri jemväl ingått materalier och
effekter af andra slag till ett värde af i rundt tal 2,664,000 kronor;
och hade vid verkstäld uträkning inhemtats, att af sistnämnda belopp
i rundt tal 832,000 kronor utgjorts af bokförda värdet af hufvudsakligen
reservdelar för den rörliga materielen. Orsaken till att dylika reservdelar
till ett så betydligt värde funnits nödiga hade revisorerne
ansett ligga i det enligt deras förmenande alltför stora antal typer,
som funnes; af sistnämnda berättelse framginge exempelvis, att af lokomotiv
funnes olika typer, betecknade med bokstafven A till och
med bokstafven Z, förutom åtskilliga underafdelningar såsom Ka, Kb,
Kc, etc. Detta förhållande hänt.ydde enligt revisorernes mening på
ständiga förändringar i konstruktivt hänseende, men om de skäl, som
för sådana konstruktionsförändringar gjort sig gällande, lemnade jernvägsstyrelsens
protokoll ej någon upplysning.

Från jernvägsstyrelsen hade äfven inkommit uppgift å de undantagsfrakter,
som blifvit under år 1890 beviljade, och hade denna uppgift
utvisat, att ett stort antal personer och inrättningar kommit i åtnjutande
af nedsättning i fraktkostnaderna; protokollen innehöllo emellertid
icke någon upplysning om styrelsens beslut i sådant afseende
och skälen dertill, eller att vederbörlig anmälan om dylika medgifna
nedsättningar till styrelsen inkommit.

På grund af såväl dessa förhållanden som ock med afseende å
hvad revisorerne i fråga om det under år 1891 beslutade anskaffandet
af bogievagnarne påpekat, hade revisorerne, under medgifvande, att
ett embetsverk af sådan omfattning och med sådana åligganden som
jernvägsstyrelsen i fråga om formen för förvaltningen borde lemnas
större frihet, än som för åtskilliga andra embetsverk vore tillrådlig,

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

likväl ansett sig böra ifrågasätta, huruvida ej lämpligen någon förändring
i jernvägsstyrelsens arbetsordning måtte genomföras till vinnande
af nödig kontroll och ett såvidt möjligt allsidigt bedömande af de i
ekonomiskt hänseende vigtiga frågor, som inom detta verk förekomme.

I det utlåtande jernvägsstyrelsen afgifvit öfver revisorerues framställningar
i anledning af granskningen af styrelsens räkenskaper och
förvaltning, har styrelsen i afseende å revisorernes uttalande i fråga
om att väl stort kapital vore nedlagdt, i förrådet af materialier, till en
början anmärkt, att förrådets storlek alldeles icke berörde utgiftsprocenten,
hvilken uttryckte förhållandet mellan utgifter för drift och underhåll
å ena samt inkomster å andra sidan, utan endast visade, huru
mycket af utöfver utgifterna behållna trafikmedel blifvit nedlagdt uti
det för driften behöfliga förlaget af raaterielen jemte värdet inventarier,
anskaffade dels med anslagsmedel samt reservdelar, hvilka ännu ej
kommit till användning. Utgiftsprocentens stegring vore deremot såsom
syntes af styrelsens årsberättelser att tillskrifva hufvudsakligen
jernvägsuätets fortgående utsträckning genom svagt befolkade landsträckor
i Norrland, hvarest de ännu obetydliga trafikinkomsterna föga
öfverstege drift- och underhållskostnaderna, hvilket ofördelaktiga resultat
måste, ju mer banorna derstädes utvidgades, hafva allt menligare
inflytande på den gemensamma utgiftsprocenten för samtliga banorna.

Med anledning af anmärkningen om förrådets storlek har styrelsen
åberopat en vid utlåtandet fogad tabellarisk öfversigt öfver förrådsförlagets
värde, såväl det totala som värdet af »öfriga effekter», d. v.
s. varor af andra slag än stenkol, räler och sliprar, alltsedan 1880 samt
de »öfriga effekternas» förlagsvärde jemfördt med trafikens omfång angifvet
uti antal tågmil. De sista kolumnerna i denna tabell visade att
förrådsförlaget ökats i jemnt förhållande till trafiken, och att detta förlag
vid slutet af hvarje år under det sista decenniet aldrig uppgått ens
till 70 procent af det påföljande årets konsumtion, och sålunda ej öfverskridit.
storleken af det upplag för 7 å 8 månader, hvilket nödig försigtighet
och omtanke påbjöde.

Hvad anginge det anmärkta alltför stora antalet af lokomotivtyperna
har styrelsen upplyst, att af de 10 under det sista decenniet
med statens lokomotivpark införlifvade nya typerna ej mindre än 7
blifvit till styrelsen öfverlemnade på grund af statens inköp af privatbanor
och 2 tagits i liqvid för fordran hos enskilda jernvägar. Den
tionde typens enda representant hade inköpts år 1882 för 15,000 kronor
för att betjena den speciella lokaltrafiken på Värtabanan och användes
numera vid Söderhamn. I sjelfva verket hade ej heller några

28 Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

skäl hittills förefunnits för styrelsen att frångå de 3 typer C, D och
K, som i början af 70-talet anskaffats för att ersätta de redan då för
svaga lokomotiven af snälltågstypen A, blandadttågstypen B och godstågstypen
F. De ändringar, hvilka de 3 typerna C, D och K sedermera
undergått och som föranledt tecknen Cb, Kb o. s. v., hade afsett
att — i den mån trafikens ökning fordrat och banans beläggande med
stålskenor tillåtit — höja lokomotivens dragförmåga genom ökande af
pannans och cylindrarnes dimensioner. Men då sådana framtida ändringar
vore förutsedda redan då lokomotiven först konstruerats, och
derföre maskineriernas samt fjedrarnes och axlarnes dimensioner från
början varit valda så, att alla dessa delar äfven fortfarande oförändrade
kunde bibehållas, så hade dessa ändringar haft obetydligt inflytande
på reservförlagets storlek. Då härtill komme, att de 3 typerna sinsemellan
blifvit på sin tid konstruerade så lika som möjligt, just med
afseende på reducerandet af antalet reservdelar till det minsta möjliga,
så ansåge styrelsen ådagalagdt, att hon för sin del ej onödigtvis nedlagt
något belopp af trafikinkomsterna i reservförrådet.

Till ledning för bedömandet huruvida statsbanornas förråd kunde
anses obehöfligt stort, har styrelsen slutligen, till jemförelse med förhållandet
vid det till 2,613 kilometer utsträckta svenska statsbanenätet,
upplyst, att förrådet vid de danska statsbanorna, som år 1890 hade eu
sammanlagd längd af 1,522 kilometer, vore upptaget till ett värde af
4,169,000 kronor, och vid de finska, hvars längd vore 1,875 kilometer,
förrådsvärdet utgjorde 3,057,000 mark, samt att, om man jemför förrådsvärdet
med trafikens omfång, mot en tågkilometer svarade å svenska
statsbanorna ett värde af 64 öre, å de danska af 71 öre och å de finska
af 87 öre.

I afseende å revisorernas anmärkning att, enligt till dem lemnad
uppgift, under år 1890 nedsättning i fraktkostnaderna beviljats ett stort
antal personer och inrättningar, men att protokollen icke innehöllo
någon upplysning om styrelsens beslut i sådant afseende och skälen
dertill eller att vederbörlig anmälan om dylika medgifna nedsättningar
till styrelsen inkommit, har styrelsen, hvad beträffar de nedsättningar
i fraktafgifter, som gälde under år 1890, meddelat att det förhölle sig
så, att den allra största delen af de nedsättningar, som förekomme i
nämnda i kontrollkontoret sammanstälda uppgift, vore sådana som gält
äfven föregående år och utgjort tillämpning af undantagstariffer, medgifna
före stadfästandet af nu gällande taxa af år 1889, till hvilkas
fortfarande tillämpning styrelsen på hemställanden årligen erhållit Eders
Kongl. Maj:ts tillstånd; att antalet af dessa tillämpningar syntes så

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

stort, emedan i stället för den allmännare tariffen de stationer uppgifvits,
mellan hvilka transporter mot undantagstariffens afgifter medgifvits;
att under år 1890 endast i 48 fall medgifvits nya nedsättningar,
hvarutaf 21 fall, som rörde samtrafik med främmande jernväg, och att
af nedsättningarne för transporter inom statsbaneområdet 7 vidtagits
för att befordra uppkomsten af virkestransporter från norrländska stationer.
Att revisorerne icke funnit någon upplysning om behandlingen
af nedsättningsfrågan, härledde sig deraf, att de ej tagit kännedom om
de från styrelsen utgångna skrivelser, hvilka visade, att ingen nedsättning
beviljats utan på föregående hemställan åt trafikant, trafikdirektör
eller förvaltning af främmande jernväg och efter det samtliga vederbörande
blifvit hörda.

Att anmälningar till styrelsen om medgifna fraktnedsättningar ej
kunnat ifrågakomma, framginge af det kända förhållande, att ingen
underlydande egde att på eget bevåg bevilja fraktlindring.

På grund af de förhållanden revisorerne ansett sig haft skäl anmärka,
men hvilka alla styrelsen ansåge vara i det föregående nöjaktigt
förklarade, hade de, under erkännande att en större frihet i afseende
på formen för förvaltningen borde lem nas åt jernvägsstyrelsen än som
för andra embetsverk vore tillrådlig, trott sig böra ifrågasätta, huruvida
ej lämpligen någon förändring i arbetsordningen måtte genomföras till
vinnande af nödig kontroll och ett såvidt möjligt allsidigt bedömande
af de i ekonomiskt hänseende vigtiga frågor, som inom detta verk förekomme.
I hvad rigtning förändringen skulle göras vore ej angivet,
men af hvad revisorerne uttalat vid de särskilda anmärkningarna synes,
som egentligen åsyftats att inom styrelsen skulle föras ett fortlöpande
protokoll, upptagande såväl styrelsens beslut som de skäl hvarpå de
grundats. Styrelsen hade icke ansett förandet af ett sådant protokoll
inom det verk, der chefen egde ensam beslutanderätten, oundgängligt
för redogörelsen för dess åtgärder, ity att med få undantag alla styrelsens
beslut föranledde skrivelser till vare sig Eders Kongl. Maj:t, främmande
myndigheter, underordnade kontor och afdelningsföreståndare,
jernvägsförvaltningar eller enskilda personer eller cirkulär och dylikt,
och uti skrivelserna besluten fullständigt formulerats, hvarjemte beslut
i de få ärenden, som icke gifvit anledning till skriftligt meddelande,
upptagits för sig uti särskildt protokoll. Skälen för besluten, der de
icke vore i skrivelserna angifna, återfunnes i de handlingar, som ingått
för ärendets beredning, eller läge så i öppen dag, att de icke fordrade
någon särskild förklaring. Samlingen af koncepten till de expedierade

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

skrifvelserna jemte de Bärskildt upptecknade besluten utgjorde sålunda
redogörelsen för styrelseärendena. Skulle derjemte särskilt fullständigt
protokoll föras, skulle detta leda till ett försenande af expeditionen,
då ju denna icke kunde verkställas förr än protokoll vore uppsatt
och justeradt, och skulle dertill, enligt erfarenheten under de tidigaste
åren, då alla utgångna skrivelser afskrefvos i eu gemensam bok, numera
då göromålen mångdubblats fordra en ej obetydlig förstärkning
af arbetskrafter, utan att dock, enligt styrelsens förmenande, något
väsentligt vunnes för underlättande af kontrollen öfver styrelsens af
granskande myndigheter och jemväl af den trafikerande allmänheten
öfvervakade verksamhet.

Efter det jernvägsstyrelsen afgaf anförda, den 31 december 1891
dagtecknade utlåtande, har generaldirektören i styrelsen den 30 januari
1892, beslutit för iakttagande tillsvidare föreskrifva »Ordning för ärendenas
inom styrelsen handläggning m. m.» deri bland annat omförmälas
de ärenden, öfver hvilka protokoll skola hos styrelsen vid deras
afgörande föras.

Såvidt af denna arbetsordning framgår, skulle emellertid protokoll
hos styrelsen icke komma att föras öfver många bland de ärenden,
som revisorerue särskilt påpekat såsom af beskaffenhet att böra i
protokoll omförmälas. Hvad särskild! beträffar frågor om undantagsfrakter
och fraktnedsättningar anser Riksdagen, i likhet med revisorerne,
det vara af största vigt att jernvägsstyrelsens beslut i dylika frågor
varda i styrelsens protokoll antecknade, dervid äfven de skäl, som legat
till grund för besluten, synas hora angifvas. De i dessa frågor meddelade
beslut som ofta beröra ej blott den, som erhåller fraktlindring,
utan äfven i vissa fall andra trafikanter och jemväl de enskilda jernvägarne,
torde nemligen vara af den mångsidiga betydelse, att desamma
och skälen dertill böra kunna i styrelsens protokoll återfinnas. Redogörelserna
för styrelsens beslut i öfriga af revisorerne från denna synpunkt
omförmälda ärenden torde ej heller böra i protokollen saknas.

Vidare och då Riksdagen sålunda, i likhet med revisorerne, funnit
önskvärd!, att förändring i jernvägsstyrelsens arbetsordning må genomföras,
särskilt i syfte af en fullständigare protokollsföring, har Riksdagen
ansett att åt den nya arbetsordningen bör förlänas den stadga
och oeftergiflighet i tillämpningen, som endast kan genom dess utfärdande
af Eders Kongl. Maj:t ernås.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke sär -

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

skild arbetsordning må för jernvägsstyrelsen af Eders Kongl. Maj:t utfärdas,
samt dervid tillika uttala den mening att i sådan arbetsordning
bör inflyta fullständig uppgift å de ärenden, öfver hvilka protokoll
skola hos styrelsen föras.

Stockholm den 17 maj 1892.

Med undersåtlig vördnad