Riksdagens Skrifvelse N:o 34 (Riksdagsskrivelse 1889:34)

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

N:o 34.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 april 1889.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om åtgärder för
skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet.

(Lagutskottets utlåtande n:o 40.)

Till Konungen.

Genom proposition den 12 sistlidne januari, åtföljd af ej mindre
förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och
helsa i arbetet än äfven det i ämnet inom statsrådet förda protokoll,
har Eders Kongl. Maj:t velat inhemta Riksdagens yttrande öfver nämnda
förslag och tillika förklarat sig vilja efter emottagandet af Riksdagens
svar företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och om författnings
utfärdande i ämnet förordna.

Vid behandling af detta ärende har Riksdagen, som ansett sig
icke böra inskränka sig till att afgifva ett yttrande, utan böra för sin

Riksdagens Skrifvelse R;o 34.

del i ämnet fatta beslut, funnit nödigt att i det framlagda förslaget
vidtaga åtskilliga ändringar, för hvilka, så vidt de icke uteslutande afse
redaktionen, här nedan närmare redogöres.

Hvad först angår författningens rubrik, har Riksdagen ansett densamma
böra ändras till »lag angående skydd mot yrkesfara». I det
kortare uttrycket yrkesfara torde kunna sammanfattas de faror, som
under yrkesarbetet hota arbetarne i form af såväl olycksfall som helsovådliga
inflytelser.

Riksdagen har vidare funnit nödigt att förse lagen med en särskild
ingress, afsedd att i allmänna ordalag angifva syftet med den nya
lagstiftningen. Riksdagen har nemligen ansett, att uppfattningen af
lagens betydelse och dess ändamålsenliga tillämpning i hvarje särskilt
fall skulle i väsentlig mån underlättas genom ett sådant tillägg. Den
af Riksdagen antagna ingressen står ock i sammanhang med den här
nedan omförmälda bestämmelsen i 3 § af lagen.

Det här begagnade uttrycket »industriella yrken» betecknar, att
Riksdagen, i likhet med statsrådet och chefen för civildepartementet,
ansett jordbruket och dess binäringar böra falla utom lagens tillämpningsområde.
För denna inskränkning talar, enligt Riksdagens mening,
icke blott den omständighet, att sjelfva anordningen af jordbruksnäringens
bedrifvande är sådan, att lagförslagets bestämmelser skäligen icke
böra derpå tillämpas, utan jemväl och förnämligast, att om ock olycksfall
äfven inom denna näring förekommit och måste förekomma, faran
för helsovådliga inflytelser inom densamma i allmänhet torde vara ytterst
ringa.

I den härefter följande redogörelsen för den af Riksdagen antagna
lagen under särskilda paragrafer afser siffran framför paragraftecknet
paragrafens nummer i nämnda lag, der ej annat förhållande
särskilt angifves.

1 §■

Då uttrycket »industrielt, yrke» icke kan anses vara i och för sig
nog bestämdt, har Riksdagen funnit nödigt att i denna paragraf närmare
angifva de yrken, på hvilkas utöfning lagförslaget skall ega tilllämpning.
I sak skiljer sig den af Riksdagen antagna lagen i denna
del från Eders Kongl. Maj:ts förslag väsentligast deruti, att Riksdagen
från lagens tillämpning uteslutit handtverkeri- och annan rörelse, som
icke drifves, såsom det heter i 8 § af förordningen den 18 november
Bill. till Riksd. Prof. 1889. 10 Sami. 1 Afä. 1 Band. 2 Hälft. 6

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

1881, i så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att
den skäligen må anses som fabriksrörelse. Det har nemligen anmärkts,
att lagförslagets bestämmelser, om de tillämpades å smärre handtverkerier,
synnerligen på landsbygden och i smärre städer, skulle för dessas
idkare kunna blifva fullständigt ruinerande, äfvensom att en verksam
inspektion skulle, genom det stora antalet af dylika handtverkerier,
blifva nästan omöjlig att genomföra. Då Riksdagen icke kunnat undgå
att erkänna rigtigheten af dessa anmärkningar, bär Riksdagen vidtagit
ifrågavarande ändring.

Äfven i en annan punkt, dock af mindre betydenhet, har Riksdagen
vidtagit en inskränkning af lagens tillämpningsområde, i det
Riksdagen ansett brädgårdsrörelse böra falla under lagens bestämmelser
endast, då den är förenad med sågverksrörelse. Brädgårdsrörelse, som
ju i allmänhet snarare tillhör handelns än produktionens område, torde
nemligen endast i sistnämnda fall bedrifvas i så stor skala och med så
varaktiga anordningar, att lagens föreskrifter böra vara derå tillämpliga.
Der brädgårdsrörelse icke är förenad med sågverksrörelse, lärer den i
afseende å anordningarnes beskaffenhet vara att jemföra med byggnadsverksamhet,
för hvilken de i lagen föreslagna bestämmelserna icke ansetts
böra gälla.

De vidare i denna paragraf upptagna yrken, som afse tillgodogörande
eller förädling af mineralrikets alster och icke äro att som
handtverk anse, äfvensom fabrik, boktryckeri, bränneri och annan med
fabriksdrift jemförlig handtering skola ovilkorligen vara underkastade
lagens bestämmelser; hvaremot dessa bestämmelser gälla om skeppsbyggeri-,
stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-, mjöl- och sågqvarns- samt,
såsom redan blifvit anmärkt, handtverkerirörelse, endast då dylik rörelse
drifves i så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att
den skäligen må anses såsom fabriksrörelse. Uppenbart torde vara,
att apoteksrörelse, hvarför särskilda föreskrifter finnas stadgade, icke i
något fall är underkastad de i denna lag meddelade bestämmelser.

Med bestämmelserna i 1 § böra jemföras de i 4 § stadgade undantag,
till hvilka Riksdagen vid sistnämnda paragraf vill återkomma.

^ §.

1 mom.

öfverensstämmer hufvudsakligen med 1 § 1 mom. af Eders Kongl. Maj:ts
förslag.

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

2 mom.,

som motsvarar 1 § 2 mom. i Eders Kongl. Maj:ts förslag, har ansetts
böra undergå följande mera betydande ändringar.

Det under d) förekommande stadgande, att, der yrkesdrift är förenad
med eldfara, eldfasta trappor skola vara anbragta, synes vara af
den beskaffenhet, att undantag derifrån för redan befintlig fabrik bör
kunna under särskilda förhållanden medgifvas. Kostnaden för anbringande
af sådana trappor torde nemligen stundom kunna blifva så stor
i förhållande till rörelsens omfattning, att den skulle medföra den största
olägenhet och kanske rent af nödsaka yrkesidkaren att nedlägga hela
rörelsen. En brist i detta hänseende kan i dylika fall ersättas genom
strängare försigtighetsmått i öfrigt.

Beträffande den under e) meddelade föreskrift om gångarnes
bredd och höjd anser Riksdagen, lika med kommerskollegium, att man
i detta afseende icke bör uppställa så stränga anspråk, att arbetarne
endast genom »egen uppenbart grof oförsigtighet)) kunna vara utsatta
för fara. Man synes nemligen härutinnan kunna af arbetarne fordra
vanlig försigtighet; och har stadgandet blifvit i öfverensstämmelse härmed
ändradt.

Man torde icke kunna, såsom under f) i Eders Kongl. Maj:ts
förslag förutsättes, i regel fordra, att motor skall uppställas i särskildt
rum, helst motorn stundom måste hafva sin plats i sjelfva arbetslokalen
och oftast icke medför större fara än sjelfva arbetsmaskinerna. Derjemte
lärer det vara tydligt, att motorns inhägnad icke behöfver afse
att skydda arbetarne för beröring med andra delar af densamma än de
rörliga.

Belysning af maskiner och transmissioner, hvarom stadgas under
g), synes vara erforderlig endast å sådana ställen, der arbetarne kunna
med dem komma i beröring.

3 mom.

I fråga om det luftrum, som, der arbetet bedrifves i sluten lokal,
bör finnas för hvarje arbetare, innehåller Eders Kongl. Maj:ts förslag
icke annan bestämmelse än att det skall vara tillräckligt. Med hänsyn
till de olika åsigter, som kunna framställas om hvad i detta afseende
må armes tillräckligt, har Riksdagen till förekommande af tvister härom,

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

ansett nödigt, att i lagen utsattes den minsta luftrymd, som kan godkännas
såsom tillfyllestgörande. I England är från fabriksinspektionens
sida uppstäld den regel, att i slutna arbetslokaler skola för hvarje
arbetare finnas 250 engelska kubikfot (7,08 kubikmeter), och enligt förslag,
som en af tyska riksregeringen år 1880 tillsatt komité af sakkunnige
framlagt, föreslås det minsta luftutrymmet till 5 kubikmeter,
dock med tillåtelse af mindre utrymme, om tillräcklig luftvexling garanteras.
Med ledning af dessa föredömen från utlandet och med
hänsyn till våra förhållanden har Riksdagen ansett det minsta luftutrymmet
för hvarje arbetare böra i lagen bestämmas till 7 kubikmeter,
dock alltid med tillägg af erforderlig luftvexling. Af samma
skäl, som här ofvan anförts i fråga om anbringande af eldfasta trappor,
torde dock undantag från nu ifrågavarande bestämmelse böra medgifvas
för redan befintlig arbetslokal, under vilkor att synnerligen verksam
anordning för luftvexling vidtages.

4 mom.

öfverensstämmer, förutom någon redaktionsjemkning, hufvudsakligen
med 1 § 4 mom. i Eders Kongl. Maj:ts förslag. Tilläggandet af ordet
»synnerlig» i sista stycket är föranledt af Riksdagens jemväl här ofvan
vid mom. 2 e) uttalade uppfattning, att man i allmänhet bör kunna af
arbetarne fordra vanlig försigtighet och derför på särdeles farliga ställen
synnerlig försigtighet.

3 §

har icke någon motsvarighet i Eders Kongl. Maj:ts förslag; men ett
sådant stadgande som det af Riksdagen här tillagda står i full öfverensstämmelse
med lagens i ingressen angifna ändamål. Utan den medverkan
från arbetarnes sida, som i denna paragraf påkallas, kan nemligen
detta ändamål icke vinnas. Åtskilliga af de i lagen meddelade
föreskrifter och jemväl af öfriga till skydd mot yrkesfara nödiga, men
ej i lagen uttryckligen föreskrifna åtgärder äro uppenbarligen af den
beskaffenhet, att de förorsaka arbetarne besvär och omgång. Man kan
derför lätt tänka sig, att desse till följd af bristande eftertanke åsidosätta
nämnda föreskrifter och åtgärder. Eu uttrycklig uppmaning till
arbetarne att, i hvad på dem ankommer, medverka till uppnående af det
med lagen åsyftade ändamål torde derför vara fullkomligt på sin plats
i lagen, helst uppmaningens inrymmande der icke torde blifva utan

Riksdagens Skrifvelse N:o 34. 45

inverkan på bedömandet af framstälda skadeståndsanspråk, der ett
olycksfall inträffat.

4 §.

afser att från lagens tillämpningsområde uttryckligen utesluta några
yrken, med afseende på Indika 1 § skulle kunna lemna någon anledning
till tvekan. Till undanrödjande af uttalad farhåga, att kikare af
bergsbruk skulle komma att underkastas en dubbel inspektion, nemligen
dels af bergmästarne enligt grufvestadgan och dels af de i nu
föreliggande förslag omförmälda inspektörer, har Riksdagen funnit nödigt
att uttryckligen förklara, det bestämmelserna i denna lag icke ega
tillämpning å grufvedrift, som är att hänföra till bergsbruk, hvartill
otvifvelaktigt hör bearbetande af stenkolsfyndighet. På sätt i förordningen
angående förlagsinteckning den 13 april 1888 skett, måste man
nemligen skilja mellan grufvedrift, som är att hänföra till bergsbruk,
och grufvedrift, som icke är till bergsbruk hänförlig. Den förra uteslutes
från förevarande lags tillämpningsområde; hvaremot samma lags
bestämmelser, enligt hvad 1 § gifver vid handen, äro på den senare
arten af grufvedrift tillämpliga.

Yrkesmessigt uppförande och bättrande af hus och byggnader,
som jemväl enligt Eders Kongl. Maj:ts förslag torde få anses uteslutet,
lärer dock böra, för undvikande af all tvekan, särskildt nämnas i denna
paragraf. Skälet till detta yrkes uteslutande är tydligen den mycket
tillfälliga beskaffenheten af hithörande anordningar.

5 §.

motsvarar 3 § i Eders Kongl. Maj:ts förslag; hvarjemte Riksdagen
tillagt ett nytt stycke samt i denna paragraf infört sista stycket af 5 §
i Eders Kongl. Maj:ts förslag.

Beträffande de inspektörer, hvilkas uppgift omförmäles i före- •
varande §, hafva framstälts åtskilliga betänkligheter, hufvudsakligen
grundade dels på farhågan, att inspektionen skulle blifva allt för betungande
för arbetsgifvarne och dels på svårigheten att för uppdraget
erhålla fullt lämpliga personer. Riksdagen är i denna punkt, lika med
statsrådet och chefen för civildepartementet, af den åsigt, att en lagstiftning
uti ifrågavarande syftning skulle blifva utan synnerlig verkan,
derest icke samtidigt en offentligen ordnad tillsyn öfver dess efterlefnad
komme till stånd, samt att en verksam tillsyn och kontroll å

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

lagbestämmelsernas iakttagande icke kan åstadkommas annorlunda, än
att staten tillsätter särskilda inspektörer med uppdrag och befogenhet
att vaka deröfver, att vederbörande arbetsgifvare ställa sig lagens föreskrifter
till efterrättelse. Att kontrollen i detta afseende icke lämpligen
kan öfverlemnas åt helsovårds- och kommunalnämnderna torde vara till
fullo ådagaladt af hvad statsrådet och chefen för civildepartementet
anfört i sitt propositionen bilagda yttrande till statsrådsprotokollet.

Hvad angår den anmärkta svårigheten att erhålla för uppdragets
skötande fullt lämpliga personer, lärer väl icke åt denna anmärkning
böra tillmätas allt för stor vigt. Likasom man i utlandet kunnat finna
dylika personer, torde väl icke heller i vårt land saknas tillgång på
sådana; och om de inspektörer, som till en början tillsättas, icke kunna
vid sina befattningars tillträdande vara i besittning af alla för uppdragets
fyllande önskvärda kunskaper och insigter, lärer väl hvad deri
brister kunna, om valet i öfrigt varit lyckligt, genom studier och erfarenhet
förvärfvas.

Den hufvudsakliga vigten ligger, enligt Riksdagens uppfattning,
vid inspektörsbefattningens utöfvande derpå, att inspektörerna rätt
uppfatta sin ställning, så att de, på samma gång de icke eftersätta sin
pligt att vaka öfver uppfyllandet af de till arbetarnes skydd gifna
föreskrifter, undvika att onödigtvis betunga arbetsgifvarne. I Eders
Kongl. Maj:ts förslag har genom 3 §:ns affattning uttryckligen framhållits,
att inspektörerna i främsta rummet skola gå vedex-börande
yrkesidkare till hända med upplysningar och råd. Riksdagen finner
för sin del detta vara synnerligen välbetänkt. De föreskrifter, som i
det föreliggande förslaget innehållas, skulle, enligt Riksdagens tanke,
endast ofullständigt medföra det med dem åsyftade ändamål, om icke
inspektörerna företrädesvis vinnlägga sig om att på öfvertygelsens väg
bibringa så väl arbetsgifvare som arbetare insigt om nyttan och nödvändigheten
af samma föreskrifters efterlefnad. Det synes derför nödvändigt,
att inspektörerna vid utöfvandet af sin befattning tillvägagå
med takt och varsamhet; att icke så höga fordringar ställas på arbetslokaler
och anordningar, att arbetet onödigtvis försvåras eller fördyras
eller onödig kostnad vållas; att der synnerlig fara ej är för handen,
behöfliga förbättringar må efter hand vidtagas, med vederbörlig hänsyn
till yrkesidkarens förmåga att utföra dem; samt att inspektörerna städse
ihågkomma, att arbetare, äfven under mindre gynsamma förhållanden,
är att föredraga framför arbetsbrist. Dessa grundsatser, Indika enligt
Riksdagens uppfattning böra leda inspektörernas verksamhet, torde visserligen
lämpligast böra uttalas i en instruktion för dessa tjenstemän; men

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

Riksdagen har likväl ansett dem böra i någon mån antydas i sjelfva
lagen, på sätt framgår af den lydelse Riksdagen gifvit åt andra stycket
af förevarande §.

Riksdagen föreställer sig, att åt de i nu ifrågavarande § omförmälda
inspektörer jemväl kommer att uppdragas tillsynen öfver efterlefnaden
af förordningen angående minderåriges användande i arbete
vid fabrik, handtverk eller annan handtering den 18 november 1881, i
hvars 16 § förutsättes, att dylikt uppdrag kan lemnas åt särskilda
af Eders Kongl. Maj:t förordnade inspektörer. Äfven i afseende härå
hafva vissa farhågor uttalats; men Riksdagen har icke funnit anledning
att på grund deraf förändra sin åsigt om nyttan af de föreslagna
yrkesinspektörerna, då Riksdagen är öfvertygad, att Eders Kongl. Maj:t
icke lärer underlåta att, innan instruktion för inspektörerna utfärdas,
taga i öfvervägande, huru vida och i hvad mån de anmärkningar, som
rigtats mot vissa af ofvan berörda förordnings bestämmelser, kunna
vara befogade.

Riksdagen har ansett benämningen »yrkesinspektörer», som jemväl
användts i det af den finska komitén för uppgörande af lagförslag
om minderåriges arbete i fabriker m. m. afgifna förslag, vara för desse
tjenstemäns verksamhet mera betecknande än den af Eders Kongl.
Maj:t föreslagna benämningen »fabriksinspektörer».

6 §.

I denna paragrafs första stycke, som motsvarar 4 § i Eders Kongl.
Maj:ts förslag, har Riksdagen inskjutit orden »efter tillsägelse hos vederbörande
yrkesidkare eller arbetsföreståndare». Den sålunda föreslagna
ändringen öfverensstämmer med hvad Stockholms fabriksförenings fullmägtige,
svenska ingeniörsföreningen och kommerskollegium hemstält;
och har såsom skäl härför anförts, att det för vidmagthållande af god
ordning och disciplin inom ett verk, der större arbetsverksamhet råder,
vore nödvändigt, att arbetarne såge och visste, att inspektörs besök
skedde med arbetschefens vetskap och goda minne, hvarjemte under
sådant förhållande inspektörs besök åst adkom me mindre hinder uti den
vanliga arbetsverksamheten än som blefve händelsen, om arbetarne
visste, att besöket skedde utan chefens vetskap.

Andra stycket af förevarande paragraf saknar motsvarighet i
Eders Kongl. Maj:ts förslag. Sådana yrkeshemligheter, som i förslaget
afses, kunna ofta vara af den stora betydelse för yrkesidkaren, att
deras röjande skulle medföra en nästan oersättlig förlust. De bevaras

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

också ofta nog så omsorgsfullt, att, utom yrkesidkaren sjelf, endast en
eller i hvarje fall ytterst få af de i yrket anstälda personer derom erhålla
kännedom. Nu innehåller visserligen Eders Kongl. Maj:ts förslag
åtskilliga bestämmelser, afsedda att trygga dylika hemligheters bevarande
genom förbud för inspektör att röja dem och ganska sträng
ansvarspåföljd för öfverträdande af detta förbud jemte skyldighet att
ersätta uppkommen skada. Dessa bestämmelser synas dock så till vida
icke fullt betryggande, som uppskattning af den skedda skadan kan
vara ytterst svår att åstadkomma och inspektören dessutom kan sakna
tillgångar att betala ådömd skadeersättning. Riksdagen har derför i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med kommerskollegium ansett möjlighet
böra beredas yrkesidkare att, för yrkeshemlighets bevarande, få
från inspektion undantagen viss del af fabrik, verkstad eller annan
arbetslokal. I de flesta fall torde förevarande lags syfte icke motverkas
genom medgifvande af ett sådant undantag. Men till förekommande
af missbruk bör det naturligtvis tillkomma vederbörande inspektör
att medgifva eller afslå framställning om dylikt undantag.
Vägrar inspektören att medgifva det och fortfar yrkesidkaren att påkalla
detsamma, hänskjutes frågan till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

motsvarande 5 § i Eders Kongl. Maj:ts förslag, stadgar om påföljder
för röjande af yrkeshemlighet. Om dessa stadganden skola medföra
åsyftad verkan, böra de tydligen så affattas, att de drabba den, som
eu gång varit inspektör, äfven i det fall att han efter afgång från
inspektörsbefattningen röjer dylik hemlighet. Med sakens natur öfverensstämmer
visserligen, att ansvaret för yppande af yrkeshemlighet
endast bör inträda, då personen i fråga erhållit kännedom derom under
utöfvande af inspektörsbefattning. Men uppställes denna regel så, som
i Eders Kongl. Maj:ts förslag skett, skulle det kunna i en uppkommen
rättegång anses åligga motparten att styrka, att så varit förhållandet.
En sådan bevisningsskyldighet torde emellertid i många fall blifva så
svår att fullgöra, att lagbestämmelsen skulle blifva utan verkan. Riksdagen
har derför genom en ändrad redaktion af ifrågavarande bestämmelse
sökt lindra denna bevisbörda. Genom de af Riksdagen vidtagna
förändringar skapas nemligen mot yrkesinspektören en rättspresumtion,
att han om ifrågavarande hemlighet erhållit kännedom i sin inspektörs -

Riksdagens Skrifvelse N:o 34. 49

befattning, hvilken presumtion dock kan genom motbevisning undanrödja.

öfriga ändringar i denna paragraf afse endast redaktionen.

5 §

innefattar icke någon annan ändring af motsvarande paragraf, den 6:te,
i Eders Kongl. Maj:ts förslag än en jemkning af redaktionen i början
af 3:dje stycket, afseende att uttrycka, det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icke bör omedelbart på anmälan af inspektören och
utan någon ytterligare utredning i saken vidtaga de i samma stycke
omförmälda åtgärder.

10 §

är bragt till närmare öfverensstämmelse med de allmänna föreskrifterna
rörande åtalsrätt.

12 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, böra, efter Riksdagens
tanke, tillfalla kronan ensam, på sätt ock blifvit iakttaget i de flesta
nyare författningar, hvilka innehålla bestämmelser om böter.

I lagförslagets sista stycke, som handlar om tiden för lagens trädande
i verksamhet, har Riksdagen ansett den ändring böra vidtagas,
att nämnda tidpunkt bestämmes till den 1 juli i stället för, såsom
Eders Kongl. Maj:t föreslagit, den 1 januari 1890. Ett sådant anstånd
med lagens tillämpning synes Riksdagen påkalladt af hänsyn till yrkesidkarne,
af hvilka åtskilliga väl torde behöfva någon längre tid att förbereda
de åtgärder, som i densamma föreskrifvas.

På grund af hvad Riksdagen nu inför Eders Kongl. Maj:t anfört,
har Riksdagen, som funnit Eders Kongl. Maj:t förevarande proposition
icke kunna i oförändradt skick bifallas, för sin del antagit en

Lag

angående skydd mot yrkesfara

af den lydelse, bilagan Titt. A till denna skrifvelse utvisar.
Stockholm den 13 mars 1889.

Med undersåtlig vördnad:

Bil. till Riksd. Prof. 1889. 10 Sami. 1 Afd, 1 Band, 2 Hiift.

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

Bil. Litt. A.

Lag angående skydd mot yrkesfara.

«*»

För att åt de vid industriella yrken å dertill hörande verkstäder
och arbetsställen sysselsatte arbetare bereda skydd mot faror förlifoch
helsa vid arbetet varder härigenom stadgadt och förordnadt, som följer:

1 §•

Med industriel yrke förstås i denna lag idkande såsom näring
af sågverks- och dermed förenad brädgårdsrörelse; grufdrift, eller
annat dermed jemförligt arbete, som icke är att hänföra till bergsbruk;
masugn eller hytta, stångjernsbruk, manufakturverk eller annan inrättning,
som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej
är att som handtverk anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mejeri-,
bryggeri-, mjöl- och sågqvarns- samt handtverkerirörelse, som drifves i
så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den
skäligen må anses som fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och annan
med fabriksdrift jemförlig handtering.

2 §•

1 mom. Likare af yrke, som i denna lag afses, är pligtig att vidtaga
alla de anordningar, som i afseende å arbetslokaler, maskiner och
redskap eller eljest med hänsyn till arbetets beskaffenhet äro nödiga
för att skydda hos honom anstälde arbetares lif och helsa.

2 mom. Härvid skall särskilt iakttagas:

a) å ställen, der arbetarne äro utsatta för fara att skadas genom
fall eller genom nedstörtande föremål, skola, i den mån arbetets natur
sådant medgifver, nödiga skyddsinrättningar anbringas, såsom att golföppningar,
ställningar, __ gallerier, hissar och dylikt förses med betryggande
hägnad, samt ledstänger anbringas i trappor;

b) å hissar, kranar eller andra dermed jemförliga hjelpmaskiner
skall tydligt angifvas deras bärighet i vigt samt, då de äro afseddaför

Riksdagens Skrifvelse N:o 34. 51

persontrafik, jemväl det antal personer, som kan utan fara på en gång
begagna dem;

c) kar, bassiner och andra öppna kärl, hvilka på grund af läge
och innehåll eller djup medföra fara, skola, derest så lämpligen kan
ske, vara behörigen kringgärdade;

d) der yrkesdrift är förenad med eldfara, skola anordningar träffas
för arbetarnes räddning vid utbrytande eldsvåda, såsom genom anbringande
af eldfasta trappor, tillräckligt antal lätt öppnade utgångar och
fönster, säkerhetsstegar och dylikt; dock att hvad sålunda är stadgadt
i afseende å anbringande af eldfasta trappor ej må vinna tillämpning
å redan befintlig fabrik eller verkstad i vidsträcktare mån än så vidt
utan större olägenhet eller kostnad kan ske;

e) gångar i arbetslokaler skola vara så breda och höga, att arbetarne,
der de iakttaga vanlig försigtighet, icke kunna skadas af i
gång varande maskiner;

f) motor skall, der den ej uppställes i särskildt rum, utan har
sin plats i arbetslokalen, inhägnas eller anbringas så, att de arbetare,
åt hvilka dess skötsel icke är anförtrodd, ej utsättas för att komma i
beröring med dess rörliga delar;

g) maskiner och transmissioner, som medföra fara för arbetarne,
böra kringgärdas eller eljest så anordnas, att, så vidt möjligt, den med
dem förbundna fara undanrödjes, hvarjemte dessa inrättningar skola å
ställen, der arbetarne kunna med dem komma i beröring, vara så tillräckligt
belysta, att de tydligt kunna urskiljas, då de äro i gång;

h) innan transmissioner genom motorn sättas i gång, skall detta
på förut bekantgjordt sätt i arbetsrummen tillkännagifvas; om från en
motor kraft ledés till flere våningar eller rum, skall så anordnas, att
antingen hufvudtransmissionen kan i hvarje arbetsrum stannas oberoende
af motorn, eller ock signal från hvarje arbetsrum gifvas att stanna denne;

i) arbetsmaskiner med hastig rörelse skola, der så lämpligen kan
ske, vara försedda med inrättningar, som tillåta att hastigt och oberoende
af motorn stanna dem; för till- och frånslagning af transmissionsrem
eller -lina, der sådant är förenadt med fara, skall särskild
inrättning finnas;

k) derest maskiner eller transmissioner måste rengöras eller
smörjas, medan de äro i gång, skola, i den mån sådant är möjligt,
åtgärder vara vidtagna till förekommande af skada.

3 mom. Om arbetet bedrifves i slutet rum, eller arbetets natur
så påfordrar, skall särskildt tillses:

att för hvarje der sysselsatt arbetare finnes luftrum, ej under -

52 Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

stigande sju kubikmeter, jemte erforderlig luftvexling; dock att i redan
befintlig fabrik eller verkstad mindre luftutrymme tillstädjes, der synnerligen
verksam anordning för luftvexling vidtages;

att arbetet eger rum vid tillräcklig och tjenlig belysning samt
så lämplig värmegrad, som förhållandena medgifva;

att sådana anordningar, hvilka den tekniska erfarenheten anvisat,
såsom verksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för att
hindra dam, gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för arbetande
helsa skadlig mängd; samt

att renlighet iakttages med hänsyn så väl till arbetslokaler som
till maskiner och redskap.

4 mom. I arbetslokal skola, der så finnes nödigt, anslås föreskrifter
om hvad arbetarne böra iakttaga för att undvika olycksfall
och ohelsa i arbetet; skolande dessa föreskrifter vara godkända i den
ordning här nedan sägs.

Å särdeles farliga ställen skola anslag anbringas, som uppmana
till synnerlig försigtighet.

• 3§.

Arbetarne skola låta sig angeläget vara att i hvad på dem ankommer
medverka till uppnående af det med denna lag åsyftade ändamål
och förty ställa sig till noggrann efterrättelse de föreskrifter och
uppmaningar, hvarom i nästföregående §, 4 mom. sägs.

4§.

Bestämmelserna i denna lag skola icke ega tillämpning å grufdrift,
som är att hänföra till bergsbruk; ej heller å yrkesmessigt uppförande
och bättrande af hus och byggnader. Hvad derom äfvensom
angående säkerhetsåtgärder, som skola vidtagas i vissa andra näringar
eller vid användande af vissa redskap, maskiner eller arbetsmetoder, är
eller varder särskildt stadgadt, skall oberoende af denna lag lända till
efterrättelse.

5 §•

Sakkunnige män till det antal, som kan finnas lämpligt, skola
särskildt förordnas _ att gå vederbörande yrkesidkare tillhanda med upplysningar
och råd i fråga om arbetarnes skyddande mot yrkesfara. Dem

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

åligger jemväl att vaka öfver denna lags efterlefnad samt att pröfva de
föreskrifter, hvarom i 2 § 4 mom. sägs. De män kallas yrkesinspektörer
och förordnas af Konungen.

Yrkesinspektör har att i sin verksamhet städse akta på, huru i
hvarje särskilt fall ändamålet med denna lag må utan oskälig kostnad
vinnas med minsta olägenhet för yrkesidkaren. Närmare föreskrifter
angående yrkesinspektörs verksamhet meddelas i särskild instruktion,
som Konungen utfärdar.

Ej må yrkesinspektör för egen eller annans räkning drifva fabrik
eller idka annat industriel yrke, ej heller i dem hafva del eller anställning.

Helsovårds- och kommunalnämnder äfvensom provinsial-, stadsoch
distriktsläkare vare pligtig© att lemna inspektör det biträde, som
af hans tjen ste åligganden kan påkallas; och eger inspektör att i hvarje
fall, der det för fullgörande af hans uppdrag är nödigt, anlita polismyndigheten.

6 §.

Yrkesinspektör ege under den tid, arbetet pågår, efter tillsägelse
hos vederbörande yrkesidkare eller arbetsföreståndare, tillträde till fabrik,
verkstad eller annan arbetslokal äfvensom rätt att der företaga undersökningar,
till hvilka hans tjensteåligganden kunna gifva anledning.

För bevarande af yrkeshemlighet må dock från sådan inspektion
undantagas viss del af fabrik, verkstad eller annan arbetslokal. Skulle
af yrkesidkare i sådant afseende gjord framställning af yrkesinspektör
ej godkännas, varde frågans pröfning af denne hänskjuten till Konungens
befallningshafvande.

7 §•

Den, som innehar eller innehaft befattning såsom yrkesinspektör,
vare förbjudet att röja yrkeshemlighet. Gör han detta och framgår ej
af omständigheterna, att han om den hemlighet erhållit kännedom å
tid, då han dylik befattning ej innehaft, straffes med böter från och
med femtio till och med ett tusen kronor. Sker det för att göra skada,
eller begagnar han sig af sådan hemlighet till egen eller annans fördel,
då må till fängelse från och med en månad till och ‘med två år dömas,
der ej efter allmän lag högre straff följer.

Har nu i omförmälda hänseenden genom yrkesinspektörs åtgöranden
skada uppkommit, vare han ock skyldig den till fullo godtgöra.

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

8 §•

På anmälan af yrkesinspektör, eller der så eljest pröfvas nödigt,
ege Konungens befallningshafvande att ålägga vederbörande yrkesidkare,
efter det han blifvit i saken hörd, att, derest han vill arbetet fortsätta,
inom utsatt tid hafva vidtagit viss anordning i de afseenden, hvarom i
2 § stadgas, vid äfventyr, förutom straffpåföljd, att den föreskrifna anordningen
på hans bekostnad verkställes genom polismyndighetens försorg.

Finnes inom den kommun, hvarest rörelsen i fråga bedrifves, sådan
förening af näringsidkare, hvarom i 13 § af förordningen den 18
juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet förmäles, eller hafva yrkesidkarne
i orten förenat sig om att utse en särskild nämnd för att afgifva
yttranden rörande ifrågasatta anordningar för skyddande af arbetares lif
och helsa i arbetet, skall Konungens befallningshafvande, derest vederbörande
yrkesidkare det äskar, lemna sådan förening eller nämnd tillfälle
att yttra sig i ärendet, förr än beslut deri fattas.

Visar sig under ärendets handläggning, att synnerlig fara är för
handen, ege Konungens befallningshafvande förbjuda arbetets fortsättande
i dess helhet eller användning af vissa lokaler, maskiner eller arbetsmetoder,
till dess föreskrifven anordning vidtagits; och stånde förbudet
vid magt, intill dess, på förd klagan, annorlunda varder af Kongl. Maj:t
förordnadt.

9 §■

Underlåter yrkesidkare att ställa sig till efterrättelse sådant föreläggande
eller förbud, hvarom i 8 § sägs, straffes med böter från och
med tio till och med femhundra kronor.

10 §.

Allmän åklagare skall tala å förseelse, hvarom i 9 § sägs, ändå
att angifvelse derom ej sker. Han vare ock pligtig att utföra åtal å
dylik förseelse, som hos honom af yrkesinspektör angifves.

11 §•

Hvad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som
rättens och Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå, gälle
ock om yrkesinspektör.

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

12 §.

Yrkesidkares förseelser mot denna lag åtalas vid polisdomstol,
der särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, der
sådan ej finnes, vid allmän domstol; och gälle i fråga om klagan öfver
beslut i dessa mål hvad om besvär i brottmål är förordnadt.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter, skola de förvandlas
efter allmän strafflag.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 juli

1890.