Regeringens skrivelse

1995/96:120

Vår miljö

Miljöarbetet under året

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 21 december 1995

Ingvar Carlsson

Anna Lindh

(Miljödepartementet)

Skr.

1995/96:120

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen presenterar regeringen en redovisning av tillståndet i miljön
och det miljöpolitiska arbetet under år 1995.

Innehållsförteckning

Skr. 1995/96:120

1 1.1	En god livsmiljö 3 Introduktion 3	7.2	Avfall 50
1.2	Hur uppfylls miljömålen? 4	8	Biologisk mångfald och naturskydd 53
2	Sverige och det internationella miljö-	8.1	Inledning 53
	arbetet 6	8.2	Ett uthålligt jordbruk 54
2.1	Förenta nationernas miljöprogram 6	8.3	Ett hållbart skogsbruk 54
2.2	FN:s kommission för hållbar utveck-	8.4	Friluftsliv, allemansrätt och strand-
	ling 7		skydd 57
23	Klimat 7	8.5	Fjällen och skärgårdsområden 58
2.4	Konventionen om biologisk mång- fald 8	9	Ett miljöanpassat transportsystem 59
2.5	Baselkonventionen 9	9.1	Sverige och EU 59
2.6	Miljö och handel 9	9.2	Avgaskrav på bilar 59
2.7	OECD:s översyn av Sveriges	9.3	Avgaskrav på fritidsbåtar 60
	miljöarbete 10	9.4	Avgaskrav på motorcyklar och mope-
2.8	Visbykonferens och miljöminister-		der 60
	möte 10	9.5	Avgaskrav på arbetsfordon 60
		9.6	Bränslen 60
3	Östersjön och Nordsjön 12	9.7	Sjöfart 61
3.1	Östersjön 12	9.8	Luftfart 61
3.2	Fisket i Östersjön och Nordsjön 19	9.9	Trafikbuller 61
3.3	Nordsjön 20	10	Miljöanpassat näringsliv 62
4	Sverige och miljöarbetet i EU 25	10.1	Teknikutveckling 62
4.1	Utgångspunkter 25	10.2	Frivillig miljöstyrning och miljörevi-
4.2	Miljöarbetet i EU under 1995 25		sion 63
4.3	Det fortsatta arbetet i EU 28	10.3	Miljön i arbetsmarknadspolitiken 63
		10.4	EU 64
5	Globala och regionala miljöproblem 30	11	Styrmedel i miljöpolitiken 65
5.1	Klimatförändringar 30	11.1	En ny miljöbalk 65
5.2	Uttunning av ozonlagret 32	11.2	Markanvändningspolitik 65
5.3	Luftföroreningar och försurning 34	11.3	Miljökonsekvensbeskrivningar 67
5.4	Övergödning 40	11.4	Ekonomiska styrmedel 68
		11.5	Miljöövervakning 70
6	Kemikalier 44	11.6	Forskning 72
6.1	Klorerade lösningsmedel 44
6.2	Bekämpningsmedel 44	12	Det lokala och regionala
6.3	Textilier 45		miljöarbetet 73
6.4	Utfrågning om klor och klorerade	12.1	Agenda 21 73
	ämnen 45	12.2	Samverkan för en hållbar tätortsut-
6.5	Internationellt arbete 45		veckling 74

Bilaga

7	Kretslopp och avfall 48	SKI:s och SSI:s bedömning av kärn-
7.1	Kretslopp och producentansvar 48	säkerhet och strålskydd 79

1. En god livsmiljö

1.1 Introduktion

Regeringen redovisade under förra riksmötet inriktningen av det miljöpo-
litiska arbetet (skr. 1994/95:120). I en särskild skrivelse (skr. 1994/
95:167) presenterade regeringen en strategi för det svenska miljöarbetet i
EU. Riksdagen har ställt sig bakom huvudlinjerna i skrivelserna.

Innehållet i dessa skrivelser utgör grunden för regeringens miljöpoli-
tiska arbete. Arets miljöredovisning innehåller en redovisning av tillstån-
det i miljön och det miljöpolitiska arbetet under år 1995. Därvid anges i
vilken utsträckning viktiga nationella miljömål uppfylls och inriktningen
på fortsatta åtgärder presenteras kortfattat. Arbetet för att skydda Öster-
sjön och Nordsjön redovisas mer utförligt. Regeringen avser att förelägga
riksdagen förslag till bl.a. nya och omarbetade miljömål i en samlad mil-
jöproposition våren 1998.

Det har nu gått ett drygt år sedan regeringsskiftet och Sverige har varit
medlem i EU ett år. En rad miljöpolitiska framsteg har gjorts under det
gångna året och arbetet för en god livsmiljö fortsätter. Viktiga inslag är
följande.

Arbetet med de globala frågorna - t.ex. föroreningen av haven, klimat-
frågan, ozonskiktet, biologiska mångfalden -har krävt ökade insatser
under året och också inneburit att framsteg har gjorts. Regeringen har för
avsikt att redovisa sin syn på mål och inriktning av det globala miljöarbe-
tet i en skrivelse till riksdagen våren 1996.

Miljöpolitiken bidrar till moderniseringen av det svenska näringslivet.
Miljöförbättringar har blivit en viktig konkurrensfördel. Riksdagen har
nyligen fattat beslut angående proposition 1995/96:25(FiU 1, rskr.
131-134) En politik för arbete, trygghet och utveckling där regeringen
redovisar sin politik för för att stimulera denna utveckling. Miljöpolitiken
kan också ge fler arbetstillfällen. Särskilda medel har avsatts för syssel-
sättningsskapande åtgärder inom miljöområdet och för investeringar för
ekologisk omställning.

Ekonomiska styrmedel är en viktig del av miljöpolitiken. Miljöskatt-
erna på handelsgödsel har höjts, liksom koldioxidskatten. Riksdagen har
nyligen fattat beslut om proposition 1995/96:25(FiU 1, rskr. 131-134) där
regeringen aviserar en höjning av industrins koldioxidskatt. Riksdagen
har vidare beslutat om en skatt på naturgrus. En avfallsskatt utreds. En
översyn sker av möjligheten till en ökad miljörelatering av skattesyste-
met. En översyn av vägtrafikens samlade beskattning skall inledas.

Farliga kemikalier skall fasas ut. Blyad bensin är förbjuden sedan 1
mars 1995. Regeringen har också tagit särskilda initiativ mot stabila
organiska ämnen. Sverige driver på kemikaliearbetet inom EU.

Kretsloppsarbetet är prioriterat och producentansvaret utvecklas vida-
re. Regeringen förbereder krav på återvinning av uttjänta bilar. Sverige
har också aktivt medverkat till ett internationellt exportförbud för farligt
avfall till icke OECD-länder.

Skyddet av den biologiska mångfalden är en prioriterad del av miljö-

Skr. 1995/96:120

politiken. Häri ingår att bevara naturens variationsrikedom och att åstad-
komma ett hållbart nyttjande av naturresurserna. Regeringen har tagit
särskilda initiativ för skyddet av fjällen och skärgårdarna. På svenskt för-
slag tar EU fram en strategi mot försurning. Utsläppen av ammoniak från
jordbruket skall minska, liksom de skadliga utsläppen från vedeldning.
Sverige har drivit fram förhandlingar om ett internationellt avtal om
säker hantering av genteknik.

Ett fortsatt arbete med att utveckla ett miljöanpassat transportsystem
bedrivs bl.a. i Kommunikationskommittén (K 1995:01). Miljökraven för
trafiken har skärpts. Nya gränsvärden gäller för utsläpp från lastbilar och
bussar. Sverige har påverkat Eurpeiska gemenskapernas kommission att
förbereda ett europeiskt tillverkaransvar för bilarnas avgasrening.

Beträffande markanvändningspolitik för en långsiktig hållbar utveck-
ling pågår utveckling av lagstiftning och metoder för planering och
beslutsfattande. Miljöinslaget i plan- och bygglagen har stärkts, bl.a.
genom förbättrad översiktsplanering. Sambandet mellan natur- och kul-
turmiljö har lyfts fram. Ett exempel på den vikt som fästs vid kulturmil-
jön är regeringens beslut om att ta fram alternativ till ett tredje järnvägs-
spår i centrala Stockholm.

Skr. 1995/96:120

1.2 Hur uppfylls miljömålen?

Miljöpolitiken har sin grund i visionen om en hållbar samhällsutveckling.
Våra övergripande miljömål är att skydda människors hälsa, bevara den
biologiska mångfalden, skapa en långsiktigt god hushållning med natur-
resurser samt att skydda natur- och kulturlandskap. Därutöver har riksda-
gen antagit ett antal nationella mål och riktlinjer för miljöarbetet inom
olika områden. Sverige har under många år bedrivit ett aktivt miljöarbete
såväl nationellt som internationellt och har kommit långt i riktning mot
att uppfylla flera av dessa mål. Vi behöver emellertid fortsätta arbetet
med att förbättra miljön och skapa förutsättningar för en hållbar utveck-
ling. Det gäller också att förebygga och förhindra nya miljöstörningar. I
avsnitt 2.11 återkommer vi till flera av våra viktigare miljömål och åtgär-
der för att uppnå dem.

Statens naturvårdsverk har regeringens uppdrag att årligen redovisa
det samlade miljöarbetet i landet i förhållande till de mer än hundra
nationella miljömål som antagits av riksdagen. Av de nio mål som
Naturvårdsverket valt att behandla i årets rapport är det endast ett som
för närvarande uppnås medan man kommit en bit på väg vad gäller andra
mål.

För att det skall gå att inrikta, följa upp och utvärdera miljöarbetet mot
målen är det viktigt att målen är entydigt formulerade samt att de är tids-
bestämda och mätbara. Regeringen har därför uppdragit åt Agenda 21-
kommittén (M 1995:02) att stämma av hur de miljömål som riksdagen
beslutat om uppfylls och fungerar. Kommittén skall ha slutfört sitt arbete
före FN:s extra generalförsamling år 1997. Därefter har regeringen för
avsikt att, med utgångspunkt från kommitténs arbete, föreslå nya och
omarbetade nationella miljömål för riksdagen.

När det gäller målet att skydda människors hälsa har regeringen under
året tillkallat en särskild utredare med uppdrag att utarbeta ett handlings-
program för att minska miljörelaterade hälsorisker i Sverige. Handlings-
programmets syfte är att identifiera de miljöproblem som är en risk för
hälsan och lämna förslag till åtgärder för att minska dessa risker. Arbetet
sker bl.a mot bakgrund av den deklaration om åtgärder för miljö och
hälsa som antogs av de europeiska miljö- och hälsoministrarna vid ett
WHO-möte i Helsingfors år 1994.

Skr. 1995/96:120

2. Sverige och det internationella
miljöarbetet

Det är uppenbart att flertalet miljöproblem också måste lösas genom
internationellt samarbete, till exempel försurningen av mark och vatten,
föroreningen av haven, uttunningen av ozonskiktet, störningar i klimat-
systemet på grund av för höga utsläpp av växthusgaser, bl.a. koldioxid
och hoten mot den biologiska mångfalden. Nya möjligheter att begränsa
europeiska miljöproblem har öppnat sig genom Sveriges medlemskap i
EU. Även när det gäller de globala problemen kan EU-samverkan ge
ökad tyngd åt svenska positioner. Regeringen har senast i skrivelse
1994/95:167 till riksdagen presenterat sin syn på inriktningen av det mil-
jöpolitiska arbetet i EU. Regeringen har för avsikt att redovisa sin syn på
arbetet med de globala miljöfrågorna och strävan mot hållbar utveckling
i en regeringsskrivelse som beräknas bli lämnad till riksdagen våren
1996. Underlag för skrivelsen utgörs av en promemoria om globala mil-
jöstrategier och hållbar utveckling som tagits fram inom Miljödepar-
tementet och som innehåller mål och inriktning i arbetet med globala
miljökonventioner och Agenda 21. Promemorian remissbehandlas för
närvarande.

Skr. 1995/96:120

2.1 Förenta nationernas miljöprogram

Förenta nationernas miljöprogram, United Nations Environment
Programme (UNEP), höll sitt 18:e styrelsemöte i Nairobi i maj 1995.
Viktiga svenska initiativ togs beträffande militären och miljön, kvinnor
och miljön med speciellt budskap till Bejingkonferensen, UNEP:s roll i
Washingtonprocessen om landbaserade aktiviteter som hotar kustområde-
nas miljö och långlivade organiska ämnen Persistent Organic Pollutants
(POPs) samt frågan om vissa farliga nationellt förbjudna kemikalier
under den s.k. PIC-proceduren (krav på godkännande från importlandet
Prior Informed Consent). Sverige bidrog också aktivt till att få till stånd
en tidig förberedelseprocess för en översyn av styrformer och andra ute-
stående institutionella frågor inför generalförsamlingens specialsession år
1997.

Vid UNEP:s möte i Washingtonprocessen (hösten 1995) antogs ett
globalt handlingsprogram för reglering av de landbaserade aktiviteternas
påverkan på den marina miljön.

En UNEP-konferens om militären och miljön hölls i Linköping i juni
1995. Mötet diskuterade militära aktiviteter och miljön i fredstid.
Underlag för fortsatt internationellt arbete med att utarbeta riktlinjer för
miljöpolicy för den militära sektorn togs fram.

Nästa reguljära möte med UNEP:s styrelse äger rum år 1997 och kom-
mer att hållas redan i januari/februari för att komma i fas med mötet i
kommissionen för hållbar utveckling i mars som i sin tur föregår det sär-
skilda mötet med generalförsamlingen i juni 1997.

2.2 FN:s kommission för hållbar utveckling

FN:s kommission för hållbar utveckling är ansvarigt organ för uppfölj-
ningen av FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992.
Kommissionen höll sin tredje session i New York i april 1995. Sverige,
som redan har spelat en aktiv roll som observatör, går in som medlem för
perioden 1996-98. Mötet, som bekräftar kommissionens centrala roll i
uppföljningen av besluten vid Riokonferensen, ledde till framsteg i
skogsfrågan, nya grepp när det gäller konsumtions- och produktionsmön-
ster och en mera markerad vilja att utbyta erfarenheter och rapportera om
den nationella Agenda 21-uppföljningen.

Det mest uppmärksammade beslutet var att upprätta en panel om
skogsfrågor. Skogspanelen skall göra en genomgång av skogsekosyste-
men globalt med avseende på bl. a. hot och orsaker till hoten och diskute-
ra förslag till lösningar på olika skogsproblem. Panelen skall också göra
en översyn av existerande internationella organisationer med ansvar för
skogsfrågor och andra mellanstatliga överenskommelser. Panelen kom-
mer även att behandla handelsrelaterade frågor samt frågor angående
transfereringar av teknologi och finansiella resurser. Panelen avger sin
första rapport till kommissionen 1996 till och slutgiltiga rekommendatio-
ner och förslag till kommissionsmötet 1997. Skogsstyrelsen har regering-
ens uppdrag att följa upp de beslut om utnyttjande av skogarna som fatta-
des i Rio de Janeiro.

Nästa möte hålls i april-maj 1996 och kommer att behandla bl.a. till-
ståndet i atmosfären och i oceanerna.

Sverige har fått i uppdrag att presentera resultatet från Linköpings-
mötet om militären och miljön vid detta möte.

Skr. 1995/96:120

2.3 Klimat

Klimatkonventionens första partsmöte hölls i Berlin under våren 1995.

Vid mötet kunde parterna enas om följande:

• Industriländernas åtaganden är inte tillräckliga, man behöver ta fram
åtaganden som gäller efter år 2000.

• En ny förhandlingsomgång skall leda fram till ett protokoll eller annat
juridiskt bindande avtal, dvs. ändring i konventionen.

• Juridiskt bindande beslut.

• Förhandlingarna skall vara avslutade så att ett beslut kan tas vid det
tredje partsmötet hösten 1997.

Syftet med de nya förhandlingarna är att begränsa eller minska utsläppen
av växthusgaser. Man skall sätta upp kvantifierade utsläppsmål för perio-
derna fram till år 2005, 2010 och 2020. Ett nytt juridiskt bindande avtal
skall vidare omfatta industriländerna och ta hänsyn till de olika ländernas

förutsättningar och förmåga att bidra till den globala ansträngningen att
minska klimatpåverkan.

En annan fråga är om länderna skall kunna vidta åtgärder utomlands
och få räkna sig utsläppsminskningarna tillgodo. Detta angreppssätt, som
kallas gemensamt genomförande, har varit kontroversiellt under hela för-
handlingsprocessen. Överenskommelsen i Berlin innebär att en pilotfas
för aktiviteter som genomförs gemensamt startas omedelbart. Aktiviteter
under pilotfasen som genomförs gemensamt mellan industriländer och
icke industriländer skall inte ses som ett led i industriländernas åtagande
utan endast som ett led i att nå konventionens slutliga mål. De skall
också i förekommande fall ses som en del i arbetet med att uppfylla åta-
gandena om teknologiöverföring till u-länder. Ingen kreditering av åtgär-
der skall tillfalla någon part som resultat av aktiviteter under pilotfasen.
Nämnas kan att Sverige - genom NUTEK - bedriver projekt i Baltikum
och Östeuropa rörande energieffektivisering och ersättningar av fossila
bränslen.

Skr. 1995/96:120

2.4 Konventionen om biologisk mångfald

Konventionen om biologisk mångfald undertecknades vid FN:s konfe-
rens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Konventionens
syfte är att bevara den biologiska mångfalden, att åstadkomma ett håll-
bart nyttjande av de biologiska resurserna samt att få en rättvis fördelning
av de vinster som uppstår vid utnyttjandet av genetiska resurser.
Konventionen har idag 130 fördragsslutande parter.

Konventionen har hållit sitt andra partsmöte i november 1995. Som
underlag för behandlingen av den marina biologiska mångfalden arrange-
rade Sveriges vetenskapliga kommitté för biologisk mångfald ett interna-
tionellt vetenskapligt symposium om marin och kustnära biologisk
mångfald vid Tjärnös Marinbiologiska Laboratorium i slutet av augusti.
Sverige presenterade också två fallstudier, en om Östersjölaxen och en
om svenska biståndsinsatser för integrerad kustområdesförvaltning.

Partskonferensen antog omfattande rekommendationer om åtgärder
för att bevara och hållbart nyttja den marina biologiska mångfalden.
Rekommendationerna innebär bl.a. krav på att utveckla och tillämpa ett
miljöanpassat fiske och att införa integrerad kustområdesplanering.

Sverige var pådrivande för mötets beslut att påbörja förhandlingar om
ett protokoll till konventionen om säker hantering av genetiskt modifiera-
de organismer (GMO). Protokollet kommer att fokuseras på gränsöver-
skridande miljöeffekter av GMO, både vad gäller regler för kontroll av
export och krav på miljökonsekvensbeskrivningar av avsiktlig utsättning
i naturen som kan ha gränsöverskridande effekter. Enligt partskonferen-
sens beslut skall förhandlingarna vara avslutade senast 1998. Beslut har
fattats om att lägga sekretariatet i Montreal.

2.5 Baselkonventionen

Skr. 1995/96:120

Baselkonventionen, är en global konvention, som reglerar gränsöverskri-
dande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall.

Vid konventionens tredje partsmöte i september 1995 beslöts på nor-
diskt initiativ att i konventionen ta in ett förbud mot export från OECD-
länder till icke OECD-länder av farligt avfall för återvinning. Sverige har
under en följd av år aktivt verkat för ett sådant förbud. Förbudet träder i
kraft den 1 januari 1998. Förbud att exportera farligt avfall från OECD-
länder till icke OECD-länder för slutligt omhändertagande gäller sedan
tidigare.

Målet för det fortsatta konventionsarbetet är primärt att förtydliga
konventionens definitioner av farligt avfall för att klart ange vilka typer
av avfall som omfattas av förbudet. Den tekniska arbetsgrupp som hör
under konventionen har fått ett uttryckligt mandat av parterna att arbeta
med dessa frågor fram till nästa partsmöte hösten 1997. Andra frågor
som också prioriteras de närmaste åren är samarbete kring bekämpandet
av illegal export och import av farligt avfall. Vidare håller man på att
utarbeta ett protokoll för ansvar och kompensation knutet till konventio-
nen för att reglera ansvars- och ersättningsfrågor i händelse av olyckor i
samband med gränsöverskridande transporter av farligt avfall.

2.6 Miljö och handel

Sambanden mellan internationell handel och miljöpolitik har kommit att
uppmärksammas allt mer på senare år. I världshandelsorganisationen
WTO finns en särskild kommitté om handel och miljö som bl.a. har till
uppgift att vid WT0:s ministerkonferens i Singapore i december 1996 ge
rekommendationer om huruvida ändringar i det multilaterala handelsre-
gelverket är nödvändiga.

Sverige har, liksom EU, prioriterat frågan om relationerna mellan
internationella miljöavtal och handelsreglerna, och förespråkar att ett sär-
skilt undantag för handelsåtgärder som vidtas inom ramen för miljökon-
ventioner skall införas i GATT-avtalet. Andra viktiga diskussionspunkter
är handelseffekter av miljömärkning, och marknadstillträde för i synner-
het u-länder.

Som EU-medlem är Sverige bunden av EU:s externa handelspolitik,
och kommissionen för Sveriges talan i WTO. För att kunna driva på
arbetet i WTO samarbetar Sverige aktivt med andra likasinnade med-
lemsstater och med kommissionen.

OECD:s ministerråd har under året antagit en rapport om handel och
miljö, och analys och diskussioner om dessa frågor fortsätter inom ramen
för gemensamma arbetsgruppen där såväl miljö- och utrikes- och ekono-
miministerier finns representerade.

2.7 OECD:s översyn av Sveriges miljöarbete

OECD påbörjade våren 1995 en översyn av Sveriges miljöarbete. Den
ingår som ett led i ett arbete med att se över OECD-ländernas miljöarbete
i stort som inleddes 1991. Hittills har 11 länder granskats.

Syftet med översynerna är att förbättra såväl medlemsländernas miljö-
arbete som det gemensamma miljöarbetet genom att hjälpa enskilda rege-
ringar att värdera sina framsteg inom miljöområdet och att hålla en
levande dialog mellan medlemsländerna. Avsikten är också att stimulera
till ökad trovärdighet hos regeringarna gentemot allmänheten.

I oktober besökte ett granskningslag från OECD Sverige under två
veckor och träffade då ett stort antal representanter för olika myndigheter
och organisationer m.m. som verkar inom miljöområdet. Översynen av
Sverige avslutas i maj 1996.

2.8 Visbykonferens och miljöministermöte

Visbykonferensen

Sveriges statsminister har inbjudit till en regeringschefskonferens för
Östersjöns randstater som skall hållas i Visby den 3-4 maj 1996.
Konferensen kommer att omfatta tre områden varav miljön runt Öster-
sjön utgör ett. Konferensen kan i sin miljödel ses som en uppföljning av
regeringschefskonferensen i Ronneby år 1990 då endast miljöfrågor runt
Östersjön behandlades. Konferensen väntas öppna möjligheter att flytta
fram positionerna vad gäller miljöfrågorna och att knyta samman dessa
frågor med ekonomisk utveckling och mellanfolkligt samarbete runt
Östersjön.

Arbetet med att förbereda miljödelen i Visbykonferensen startade
under sommaren. Sverige har tagit fram ett utkast till deklaration vid
konferensen vilket just nu håller på att diskuteras mellan de deltagande
länderna. De miljöfrågor som Sverige har fört fram är framförallt fortsatt
hög prioritering av Östersjöprogrammet, större uppmärksamhet åt grän-
söverskridande vattendrag och stöd för att de länder som har sådana
vattendrag skall samarbeta bättre om ett hållbart utnyttjande av vatten-
dragen. Förbättrade möjligheter för destruktion av miljöfarligt avfall
samt begränsning av användning av miljöfarliga kemikalier kan även
komma att tas upp. Begränsning av närsaltsutsläpp från jordbruket och
minskad miljöbelastning från transportsektorn inklusive sjötrafiken har
hög prioritet i förberedelsearbetet. Ytterligare frågor som kan vara aktu-
ella är att kämkraftssäkerheten behöver höjas, att naturvårdsarbetet måste
utvecklas och stärkas samt att uthålligt fiske bör understödjas. Även EU:s
östeuropautvidgning kommer att behandlas. Det närmare innehållet hål-
ler på att utformas via diskussioner med våra grannländer runt Östersjön.

Vid Visbymötet kommer Sverige också att ta upp vikten av att alla
länder ratificerar 1992 års Helsingforskonvention.

Skr. 1995/96:120

Miljöministermöte

Sverige har inbjudit till ett informellt miljöministermöte för länderna runt
Östersjön. Mötet skall hållas i mars 1996. Dessutom är EU:s miljökom-
missionär, Europeiska unionens råd, internationella finansieringsinstitut
samt icke statliga organisationer, inbjudna. Avsikten med detta möte är
att inleda ett arbete med att ta fram en Agenda 21 för Östersjön. På mötet
kommer miljödelen i Visbymötet att diskuteras samt ytterligare åtgärder
som är avgörande för att begränsa miljöbelastningen i Östersjön.

Skr. 1995/96:120

3. Östersjön och Nordsjön

3.1 Östersjön

Hur mår Östersjön?

Pä 1950-talet var Östersjön ännu ett ganska oförstört innanhav. Det är
inte länge sedan. Miljösitutationen i vissa delar av Östersjön idag är
mycket allvarliga. Som exempel på ett sådant område kan nämnas vattnet
utanför St. Petersburg. I många områden finns problem med övergöd-
ning, högt fisketryck, ansamling av tungmetaller och begränsade men ett
stort antal utsläpp av olja från sjötrafiken. Vidare förekommer utbredd
algblomning nästan varje år i Östersjön. Naturlaxen i Östersjön är hotad
och vissa fåglar är hotade av oljeutsläpp. Däremot har antalet gråsälar
och knubbsälar stadigt ökat sedan början av 1980-talet. Anledningen till
detta torde vara minskade utsläpp av DDT, PCP, kvicksilver och andra
miljögifter. I vissa områden i Östersjön finns idag så mycket säl att det
upplevs som ett problem för fisket och diskussioner har förts om att infö-
ra jakt för forskningsändamål på säl (se figur la och b).

Effekterna av de åtgärder som har vidtagits för att minska miljöbelast-
ningen från Baltikum, Ryssland och Polen har ännu inte utvärderats. Det
står dock klart att utsläppen från en del industrier i öst har minskat pga.
den ekonomiska omstruktureringen vilket har tvingat dessa industrier att
stänga. Utsläppen från jordbruket i öst torde också ha minskat av samma
anledning. Fortfarande är dock de största föroreningskällorna i såväl öst
som väst avloppsvatten, industrier och jordbruk.

Inom ramen för Helsingforskommissionen, HELCOM, utarbetas en
tredje rapport om tillståndet i Östersjön. Denna rapport som beräknas
vara klar hösten 1996 kommer att innehålla mer omfattande och tillföriit-

Skr. 1995/96:120

Figur 1 a. Antal räknade knubbsälar i Kalmarsund (övre kurvan)
resp. Måkläppen i Skåne (nedre kurvan).

Källa: Östersjö '94, Stockholms Marina Forskningscentrum

Figur 1 b. Antal räknade gråsälar vid de fyra största tillhållen i
Stockholms norra skärgård - Bottniska viken (övre kurvan) och de
fyra största tillhållen vid södra Östersjökusten (Skåne, Småland,
Öland och södra Gotland).

Skr. 1995/96:120

Källa: Östersjö ’94, Stockholms Marina Forskningscentrum

liga uppgifter än tidigare rapporter om Östersjön. Den närmast föregåen-
de rapporten presenterades år 1990.

Miljömål för Östersjön

Målet för Sveriges miljöinsatser i Central- och Östeuropa är att stödja
miljösamarbetet och vidta åtgärder för att bevara och förbättra miljön,
särskilt i och kring Östersjön.

För att påskynda Östersjöns återhämtning finns sedan år 1992 ett
åtgärdsprogram vilket är grundat på gemensamma prioriteringar av län-
derna i regionen av hur Östersjöns ekologiska balans bör säkerställas och
återställas. I programmet beskrivs vilka insatser som bör vidtas under den
kommande 20-årsperioden för att återställa Östersjöns ekologiska balans.
Utöver investeringsprogrammet för de 132 utsläppskällor som identifie-
rats i programmet, varav ca 100 stycken ligger i de f.d. öststaterna,
behandlar det också behovet av lagar, regleringar och väl fungerande
myndigheter, ökad miljömedvetenhet och utbildning hos befolkningen
samt kunskapsöverföring till länderna i öst. Utsläppskällorna som tas upp
i programmet är de objekt som man bedömer bör åtgärdas först.
Utsläppskällorna består framförallt av avloppsvatten, industrier och jord-
bruk.

Inför Visbykonferensen kommer HELCOM att ta fram en rapport om
hur Östersjöprogrammet har framskridit och vid vilka av de 132 identifi-
erade föroreningskällorna som det för närvarande pågår investeringar,

Figur 2. Fosforbelastning från Sverige på Östersjön och Västerhavet. Skr. 1995/96:120

Fördelat efter utsläppskällor 1990.

VA-Sektor 48

Industri 29 %

Skogsbruk 2 %

Jordbruk 21 %

Den svenska andelen av fosforbelastningen på Östersjön uppskattas vara
c:a 10% och på Västerhavet c:a 20%. Den totala fosforbelastningen från
Sverige på omgivande hav uppgick 1990 till 2 590 ton/år. Källa: SNV
Rapport 4134.

Figur 3. Kvävebelastning från Sverige på Östersjön och Västerhavet.
Fördelat efter utsläppskällor 1990.

VA-sekto

Jordbruk 42 %

Industri 11 %

Skogsbruk 10 %

Den svenska andelen av kvävebelastningen på Östersjön liksom på
Västerhavet uppskattas vara c:a 20%. Den totala kvävebelastningen från
Sverige på omgivande hav uppgick 1990 till 69 230 ton/år. Källa: SNV
Rapport 4134

vilka som inte längre anses vara stora föroreningskällor på grund av
genomförda investeringar och vid vilka föroreningskällor inget ännu har
gjorts etc. Denna rapport bör också ge en indikation om i vilka delar
Östersjöprogrammet behöver kompletteras och i vilka delar som större
ansträngningar måste göras. Det är bl.a. uppenbart att arbetet framöver

inte bara kan avse de stora punktutsläppen - hot spots - utan att upp-
märksamhet även måste ägnas de många medelstora och mindre utsläpp-
skällorna och diffusa utsläpp.

Som ett kvalitativt mål för utsläpp av närsalter antog Östersjöländerna
år 1988 mål om att minska dessa utsläpp med i storleksordningen 50 pro-
cent mellan åren 1987 och 1995 (prop. 1990/91:90, s. 41, 244, 245, 249,
252, 253, JoU 30, rskr. 338) (se vidare avsnitt 5.4 Övergödning). Målet
gäller även vissa stabila organiska ämnen och tungmetaller.

Figur 4. Gemensamt handlingsprogram för miljön i Östersjön.

Alla stora föroreningskällor i regionen		124
...varav nyckelområden		98
...varav prioriterade områden		47
Alla stora föroreningskällor i regionen		124
...varav industriella		42
kommunala		62
jordbruk		17
avfallshantering		3

Alla stora föroreningskällor	124	...varav
i regionen		prioriterade
...varav i Vitryssland	3	-
i Tjeckien	2	2
i Tjeckien/Polen	1	-
i Danmark	4	-
i Estland	12	4
i Finland	6	-
i Tyskland	8	-
i Lettland	9	6
i Litauen	15	5
i Litauen/Ryssland	1	1
i Polen	34	18
i Polen/Tyskland	1	1
i Ryssland	17	7
i Ryssland/Polen	1	1
i Sverige	8	-
i Ukraina	1	1

Stora föroreningskällor i Östersjöregionen, februari 1995. Vissa förore-
ningskällor har avförts från listan sedan den togs fram. Ursprungligen
fanns det 132 utpekade utsläppskällor. Källa: HELCOM News no. 1,
March 1995.

Skr. 1995/96:120

Fortsatt arbete för ekologisk balans i Östersjön

Östersjöprogammet har hittills varit framgångsrikt. Vid många av de
stora föroreningskällorna förbereds åtgärder för att minska miljöbelast-
ningen och vid vissa har direkta investeringar också påbörjats.

Under året är det några områden som uppmärksammats speciellt vad
gäller miljöbelastningen i Östersjön. Det gäller det kraftigt ökade antalet
begränsade oljeutsläpp från fartyg vilka bl.a. har lett till en kraftig ökning
av antalet oljeskadade fåglar framför allt vid Gotlands södra udde.
Oljeutsläppen härrör framförallt från fartyg som olagligen släpper ut bal-
lastvatten och sköljvatten direkt i havet. För att minska detta problem har
en av HELCOM:s arbetsgrupper tagit fram ett förslag om mottagningsan-
ordningar för avfall från fartyg. I förslaget ingår utbyggnad och förbätt-
ring av sådana mottagningsanordningar samt införandet av en enhetlig
hamnavgift. I hamnavgifterna ingår att fartygen får lämna sådant avfall
vid mottagningsanordningar utan extra kostnad.

Även problem med närsaltsutsläpp från jordbruket uppmärksammas.
På grund av omstruktureringen av jordbruket i öst har utsläppen av när-
salter från dessa länder minskat de senaste åren. Belastningen kan dock
förväntas öka i takt med den ekonomiska återhämtningen, om inte effek-

Skr. 1995/96:120

Figur 5. Oljeutsläpp och kustbevakningens operationer under åren
1970-94.

Antal

År

Källa: Kbv

Figur 6. Tillförsel av växtnäringsämnen till havsområdena från
vattendrag under åren 1971-1990.

Skr. 1995/96:120

Oorganiskt kväve

(OorgN) , Totalfosfor

---- Organiskt kväve (TotP)
(OrgN)

..... Ärsvattenföring _____ Totalfosfor
(TotP)
—•— Totalkväve

(TotN)

kton fosfor/ år

Årsmedelhalter och totaltransporter av kväve och fosfor i vattendrag som
från Sverige transporterar växtnäringsämnen till havsområdena för perio-
den 1971-90. Halterna är vägda så att summerad årlig transport divide-
rats med summerad vattentransport. Årsvattenföringen anges som cm/år
och styr i stor utsräckning transporten. Under 5-årsperioden (1985-1990)
har dock framför allt kvävetransporten påverkats av koncentrationsvaria-
tioner. Källa: Rapport 4134, Naturvårdsverket.

tiva åtgärder vidtas för att förebygga och begränsa miljöpåverkan. Målet
om att halvera utsläppen av kväve i Sverige till år 1995 kommer inte att
nås. Naturvårdsverket har i uppgift att till den 1 april 1996 inventera situ-
ationen och ta fram förslag på åtgärder för hur detta mål skall kunna upp-
nås inom de närmaste åren. Beslut om sådana åtgärder bör tas under hös-
ten 1996.

EfJ:s östeuropautvidgning

Vissa länder i Central- och Östeuropa har tecknat associationsavtal med
EU. Avtalen innebär ett närmande till EU och därmed till de miljöregler
som finns inom EU. En anpassning till EU:s miljöregler för dessa länder
kommer att vara ett stort steg mot en bättre miljö i och kring Östersjön.

En diskussion har förts om huruvida undantag från EU:s miljöregler
bör vara möjliga för dessa länder när/om de blir medlemmar i EU.
Sverige bör som utgångspunkt i sitt EU-arbete verka för att de skall upp-
fylla alla EG-regler på miljöområdet. Så korta övergångstider som möj-
ligt skall eftersträvas. För att detta skall vara möjligt stödjer Sverige
redan genom sitt bilaterala miljösamarbete dessa länders successiva när-
mande till EG:s miljöregler. Sverige bör också driva att EG-stöd, fram-
förallt inom ramen för EU:s östbiståndsprogram Phare respektive Tacis, i

större utsträckning används till detta ändamål.

Sverige bör också driva frågan att EU:s finansiella stöd till Central-
och Östeuropa i ökad utsträckning används till investeringar som kan för-
bättra miljön. Sverige har också medverkat till att miljön blivit ett av de
prioriterade områdena i Tacis-programmet när reglerna för hur detta pro-
gram skall kunna användas nyligen reviderades.

Bistånd

Vid många av de identifierade 132 föroreningskällorna, i Östersjöpro-
grammet, kan investeringar svårligen finansieras enbart genom nationella
medel. Multilateralt eller bilateralt stöd är ofta en förutsättning för att
investeringen skall kunna komma till stånd. Sverige deltar genom Sida i
direkta investeringar i ett tiotal olika projekt vid reningsverk. För budget-
året 1995/96 har 169 mkr avsatts för miljöåtgärder i Central-och Östeuro-
pa med tyngdpunkt på Östersjöprogrammet. Därtill kommer 83 mkr för
kärnsäkerhet och strålskydd och 50 mkr till NUTEKs energieffektivise-
ringsprogram.

På initiativ av de nordiska miljö- och finansministrarna har en nordisk
ad-hoc grupp i början av år 1995 utarbetat en rapport om miljöinsatser i
Nordens närområde. Rapporten har diskuterats vid ett flertal tillfällen i
den nordiska kretsen under året och i oktober månad togs ett beslut om
att på försöksbasis inrätta en nordisk facilitet för "mjuk" finansiering av
miljöinsatser i Östersjö- och Barentsregionen främst i form av gåvome-
del. Faciliteten kommer att knytas till det nordiska miljöfinansieringsbo-
laget (NEFCO) och under år 1996 tillföras ett kapital på 30 miljoner dan-
ska kronor. Sverige kommer att under år 1996 bidra med 9.7 miljoner
danska kronor till faciliteten vilken skall användas för finansiering av
projekt som bidrar till genomförandet av Östersjö- och Barentsprogram-
men. Därutöver har under hösten även tagits beslut om att fördubbla
NEFCO:s grundkapital till 80 miljoner ecu.

Det fortsatta arbetet för miljön i och kring Östersjön

Att stödja en miljömässigt hållbar utveckling i Central-och Östeuropa,
särskilt i och kring Östersjön, samt att återställa den ekologiska balansen
i Östersjön är centrala frågor i regeringens politik. För att kunna driva
dessa frågor vidare har såsom tidigare nämnts inbjudan gjorts till en rege-
ringschefskonferens i Visby i maj 1996. Miljöarbetet runt Östersjön kom-
mer vara ett centralt inslag vid denna konferens. För att förbereda konfe-
rensen kommer även ett informellt möte för miljöministrarna runt Öster-
sjön att hållas i mars 1996.

Sverige kommer att verka för att centrala inslag vid dessa möten blir
EU:s östeuropautvidgning, minskade utsläpp från trafikområdet inklusive
sjöfart samt minskade utsläpp från jordbruket. Vad gäller östeuropaut-
vidgningen är det viktigt att inträdet i EU kan ske så snart som möjligt.
För att detta skall vara möjligt krävs omfattande insatser för bl.a. till-
närmning av EU:s miljöregler (se tidigare avsnitt i detta kapitel om EU:s
östeuropautvidgning). En anpassning till och implementering av EU:s
miljöregler för dessa länder kommer att innebära ett stort steg framåt för

Skr. 1995/96:120

miljön i östeuroparegionen. Vad gäller trafikområdet är det viktigt att ta
fram ett aktionsprogram för en hållbar utveckling av transportsektorn,
inklusive sjöfart i Östersjöregionen. Överenkommelse bör snarast träffas
om att färjor som trafikerar Östersjön kraftigt skall minska sina utsläpp
av kväveoxider m.m., t.ex. genom installation av katalysatorer samt
genom att använda lågsvavligt bränsle. En omfattande studie om oljehan-
teringens miljöpåverkan på Östersjön skall göras. Åtgärdsprogram skall
presenteras. Vid omstruktureringen av jordbruken i öst är det viktigt att
denna sker så att man får ett miljövänligare och mer hållbart jordbruk. I
väst måste ytterligare åtgärder vidtas för att begränsa föroreningarna till
Östersjön från jordbruket.

1974 års och 1992 års konvention om skydd av Östersjöns marina
miljö (Helsingforskommissionen, HELCOM), är den grundläggande
konventionen för miljöarbetet i och kring Östersjön. Konventionen
omfattar alla former av havsföroreningar, såsom utsläpp från landbasera-
de källor, utsläpp från fartyg, atmosfäriskt nedfall, dumpning samt föro-
reningar som orsakas av att havsbotten utforskas eller exploateras.
Sverige kommer att verka för att 1992 års konvention ratificeras av alla
kontrakterade länder. Ryssland, Polen, Litauen samt Danmark är de län-
der som kvarstår. Vidare kommer Sverige att verka för att ett bindande
annex till konventionen utarbetas vad gäller miljövänligare jordbruk.

Sverige kommer också att verka för att den strategi för att förbättra
mottagningsanordningar för fartygsavfall som nyligen har tagits fram
inom ramen för HELCOM genomförs snabbt. Finansiellt stöd kan even-
tuellt behöva lämnas till de baltiska länderna, Polen och Ryssland för att
strategin skall bli framgångsrik.

Sverige kommer även fortsättningsvis att ha en hög profil och vara
drivande vad gäller HELCOM:s arbete och även stödja Baltikums,
Rysslands och Polens möjligheter att följa konventionens intentioner.
Naturvårdsverket, Sjöfartsverket samt Kustbevakningen har ett ansvar
för att inom sina områden driva frågor vad gäller HELCOM:s arbete.

Vad gäller Östersjöprogrammets olika inslag pågår en diskussion om
att eventuellt komplettera Östersjöprogrammet med nya sk. hot spots.
Anledningen till detta är att vissa föroreningskällor inte identifierades då
det ursprungliga programmet togs fram år 1992. Som exempel på detta
kan nämnas mottagningsanordningar för fartygsavfall. Vidare har inves-
teringar vid flera av de stora föroreningskällorna och då speciellt i
Baltikum påbörjats och det finns nu ett behov av att gå vidare och identi-
fiera nya föroreningskällor. Båda dessa frågeställningar kommer att dis-
kuteras på såväl Visbymötet som miljöministermötet. Grundinställningen
från Sverige vad gäller Östersjöprogrammet är att det hittills har varit
framgångsrikt och att det är viktigt att få ett fortsatt politiskt åtagande
vad gäller genomförandet av programmet.

3.2 Fisket i Östersjön och Nordsjön

Skr. 1995/96:120

Sverige har inom EU och FN spelat en aktiv roll för att FN:s konferens
om gränsöverskridande fiskbestånd skall leda fram till en rättsligt bin-

dande global konvention om bevarande och hållbart nyttjande av fiskbe-
stånd i det fria havet.

Sverige har inom Food and Agriculture Organisation, FAO arbetat för
att få till stånd en uppförandekod för ansvarsfullt fiske. Som ett led i
detta arbete arrangerade Sverige under våren 1995 ett expertmöte i
Lysekil om försiktighetsprincipens tillämpning.

I EU:s strukturfondsprogram ingår åtgärder för att nå en långsiktig
balans mellan uttag av fisk och de tillgängliga resurserna. Detta sker
exempelvis i form av att selektiva redskap utvecklas, vilket även har
främjats genom de medel regeringen särskilt beviljat.

Inom ramen för förhandlingarna inom International Baltic Sea
Fisheries Commission (IBSFC) har Sverige verkat för att få till stånd ett
bättre skydd av beståndet av vild lax i Östersjön. Resultatet av förhand-
lingarna under hösten 1995 blev bl.a. att Östersjöstaternas fångstkvot
minskade med 10 %. Vidare antogs en resolution om fiskestopp i vildlax-
älvar. Sverige avser att aktivt driva skyddet av vildlax även fortsättnings-
vis.

Fiskeriverket har till regeringen redovisat en aktionsplan för biologisk
mångfald avseende fisket. Planen innehåller åtgärder som syftar till att
både bevara den biologiska mångfalden och att hållbart nyttja de biolo-
giska fiskeresurserna. Bl. a. föreslås att Sverige arbetar för att metoden
med fördröjd utsättning utvecklas och genomförs internationellt.

Skr. 1995/96:120

3.3 Nordsjön

Hur mår Nordsjön?

Problembilden i Nordsjön är mångfacetterad, till stor del beroende på att
området är tättbefolkat, starkt industrialiserat, på sina håll har ett inten-
sivt jordbruk, är exploaterat med avseende på utvinning av olja och gas
samt utgör ett av världens tätast sjötrafikerade hav. Samtidigt utgör det
fortfarande ett hav med en mycket rik fiskeresurs. Konflikterna är således
påtagliga.

Nordsjöns tillstånd påverkas av utsläpp från industriers och tätorters
avloppsvatten innehållande både näringsämnen och miljögifter. Vidare
påverkas tillståndet av deposition av framförallt kväve och vissa tung-
metaller från atmosfären, läckage av näringsämnen och bekämpningsme-
delsrester från jordbruket, spill av olja och kemikalier vid oljeutvinning
samt spill av olja och avloppsvatten från sjöfart.

Effekterna av påverkan är svåröverskådliga. Havsströmmarna trans-
porterar föroreningarna långa sträckor vilket innebär att effekterna av
påverkan från många olika källor integreras. Halterna av tungmetaller
och organiska miljögifter har ökat i flera områden. Den ökade tillförseln
av näringsämnen har framförallt lett till att sammansättningen av växt-
planktonsamhällena har förändrats. Detta har vid vissa tillfällen medfört
algblomningar, även med inslag av toxinbildande alger, med stora effek-
ter på odlingar av både fisk och skaldjur.

I de svenska kustnära områdena har framförallt eutrofierings-proble-

met uppmärksammats. I vissa delar av Kattegatt och i vissa inre delar av
Bohuslän förekommer syrebrist i bottenvattnet. I dessa områden är den
svenska andelen av påverkan betydande. De kustnära områdena utgör
viktiga lek- och uppväxtområden för den fisk som senare fiskas i det
öppna havet.

Miljömål för Nordsjön

Sverige har under lång tid arbetat aktivt inom flera internationella kon-
ventioner som berör Nordsjöns miljö.

De s.k. Nordsjökonferenserna utgör en viktig del i detta arbete.
Sommaren 1995 undertecknade Nordsjöländernas miljöministrar den
fjärde Nordsjödeklarationen. I deklarationen anges gemensamma mål
som syftar till att väsentligen förbättra Nordsjöns miljö inom flera olika
områden. Målen skall uppnås genom nationella åtgärder i respektive
land. De fastställda målen omfattar bl. a. följande områden:

- Skydd av arter och habitat, både inom respektive lands territorialvatten
och i övriga delar av Nordsjön

- Fiske, både vad gäller riktlinjer för ett hållbart utnyttjande av fiskere-
sursen och riktlinjer för vattenbruk

- Minskning av tillförseln av miljögifter till halter motsvarande naturlig
bakgrund för naturligt förekommande miljögifter och till halter nära noll
för antropogena miljögifter, inom en period av 25 år. Ett delmål utgörs av
en minskning med 50 procent för vissa ämnen och 70 procent för andra
ämnen under tidsperioden 1985-95. Minskningarna skall uppnås genom
successiv utfasning av vissa ämnen samt tillämpning av principerna om
Best Available Technology respektive Best Environmental Practice inom
olika sektorer.

- Minskning av tillförseln av kväve och fosfor med 50 procent under
perioden 1985-95, genom åtgärder både inom industri, avloppsrening och
jordbruk

- Minskning av föroreningar från sjötrafik, genom bl. a. bättre kontroll-
verksamhet, bättre mottagningsförhållanden i hamnar och renare bräns-
len

- Minskad miljöpåverkan från offshore-verksamhet genom minskad
kemikalieanvändning, minskad användning av olje-baserat borrslam och
bättre omhändertagande av uttjänta offshore-installationer

- Minskad påverkan av radioaktiva ämnen genom restriktioner för hante-
ring av radioaktiva ämnen och avfall samt tillämpning av principen Best
Available Technology för utsläpp av dessa ämnen.

För att uppnå många av de mål som beslutades i Nordsjökonferensen
kommer att krävas både nationella åtgärder och ett samfällt agerande i
flera olika regionala och internationella organ, såsom; FAO, EU, IMO
och MARPOL. Oslo- och Pariskonventionen (OSPAR) har dessutom ett
särskilt ansvar i detta avseende för att konkretisera många av de övergri-

Skr. 1995/96:120

pande mål som beslutades på konferensen. Både EU och OSPAR kom-
mer dessutom att utgöra de organ som kan erbjuda det organisatoriska
ramverk som krävs för effektivt genomförande av åtgärderna.

Hur uppfylls målen?

Generellt gäller för de flesta av Nordsjöländerna att de uppsatta målen
inte uppnåtts inom de angivna tidsramarna.

Vad gäller metaller har många länder framförallt haft problem med
minskningar av kvicksilver, kadmium och bly. Sverige har dock lyckats
minska utsläppen av metaller i minst föreskriven omfattning för samtliga
metaller utom arsenik. De minskningar som har ägt rum kan framförallt
tillskrivas hårdare krav på utsläpp från punktkällor. De diffusa utsläppen
inklusive luftdeposition har inte minskat i samma omfattning.

Vad gäller organiska miljögifter är minskningen av belastningarna
varierande. Vissa ämnen skulle minskas med minst 50 procent. De flesta
länder har lyckats med detta, så även Sverige. Bekämpningsmedel skulle
också minskas med minst 50 procent och de flesta länder har lyckats med
denna minskning för merparten av substanser. Sverige har genomfört mer
omfattande minskningar än föreskrivet.

Tillförseln av dioxiner skulle minskas med 70 procent och några län-
der har ännu inte uppnått detta mål. Sveriges minskning uppgår till ca 80
procent.

Minskningarna av tillförseln av organiska miljögifter kan framförallt
tillskrivas en successiv utfasning av enskilda substanser eller grupper av
ämnen, tillämpning av BAT inom vissa industribranscher och slutligen
ett aktivt arbete för att minska användnigen av pesticider inom jordbru-
ket.

Tillförseln av näringsämnen beskrivs i avsnitt 5.4 om övergödning.

Våren 1995 gav det brittiska miljöministeriet tillstånd till oljebolaget
Shell att dumpa en uttjänt oljeplattform i Nordostatlanten. Beslutet upp-
rörde de omkringliggande länderna och den svenska miljöministern tog
initiativ för att förmå britterna att ändra beslutet. Händelsen ledde till att
de kontrakterade parterna till OSPAR-konventionen i juni samma år, på
svenskt initiativ, beslutade införa ett moratorium för dumpning av olje-
plattformar i konventionsområdet. Beslutet är dock inte bindande för
England och Norge eftersom dessa länder reserverade sig mot beslutet.
Sverige driver frågan vidare.

Flera länder har genomfört hårdare restriktioner för utvinning av olja,
inkluderande minskning av eller förbud mot oljebaserat borrslam.

I flera internationella fora har Sverige arbetat för att förbättra möjlig-
heterna för fartyg och färjor att deponera avfall i hamnarna kring
Nordsjön. Flera länder genomför också utbyggnad av mottagningsanord-
ningar men eftersom dessa ofta är belagda med avgifter används de inte i
tillräcklig omfattning. I Sverige är användningen kostnadsfri. De enorma
mängder avfall som skräpar ner våra kuster skulle förmodligen kunna
minskas om fler tillämpade detta system.

Skr. 1995/96:120

Fortsatt arbete för Nordsjön

Skr. 1995/96:120

Det svenska arbetet med att förbättra den marina miljön i Nordsjön foku-
seras på åtgärder för att minska utsläppen av miljögifter. I det regionala
Nordsjöarbetet, inom ramen för den s.k. Nordsjökonferensen, har man
formulerat målet att inom 25 år få ner utsläppen till oskadliga nivåer eller
nollnivåer.

En viktig del av miljögifterna är metallerna, särskilt kvicksilver, kad-
mium och bly. I Sverige har vi kommit långt med att minska utsläppen av
bly. Utsläppen av kvicksilver är ofta diffusa och svåra att identifiera,
undantaget är krematorierna som står för en stor del av utsläppen.
Dessutom innehåller många produkter kvicksilver och när dessa är
uttjänta hamnar metallen i miljön. Flera åtgärder har vidtagits i vårt land
för att minska kvicksilvertillförseln till miljön men det tar många är
innan effekterna syns i miljön.

Kadmium förekommer främst i batterier och i gödsel. Vi har i Sverige
förbjudit kadmium i handelsgödsel och infört krav på att batterierna ska
återvinnas. I det regionala arbetet driver vi dessa frågor för att motsva-
rande krav ska införas i övriga Nordsjöstater.

Stabila organiska miljögifter (persistent organic pollutants, s.k. POPs)
har stor betydelse för miljö och hälsa eftersom de är både toxiska, persis-
tenta och bioackumuleras i ekosystemet och i födoämnena. POPs åter-
finns i miljön på alla håll i världen; de tycks kunna transporteras mycket
länga vägar både via havet och luften. Därför har man identifierat POPs
som ett globalt problem som kräver globala åtgärder. Detta var också en
huvudpunkt vid den s.k. Washingtonkonferensen i slutet av 1995 då man
fastställde ett globalt handlingsprogram för bl.a. POPs.

I Sverige har konstaterats att det kan uppstå synergieffekter med
POPs-utsläppen. Därför måste man försöka komma åt de utsläpp som
kommer från komplexa blandningar vilket vi drivit i Nordsjökonferen-
sen. Dessutom måste man fortsätta med att fasa ut PC B och andra redan
kända POPs.

Naturvårdsverket har i uppdrag att till regeringen i april 1996 redovisa
kostnadseffektiva åtgärder får att uppnå de tidigare uppsatta målen.
Naturvårdsverket ska samtidigt förslå ytterligare åtgärder mot utsläpp av
miljögifter.

Alla Nordsjöstater har planer för att fasa ut identifierade PCBs (poly-
klorerade bifenyler) till är 1999. Dock kvarstår problemet med att identi-
fiera och samla in kvarvarande artiklar och utrustning som innehåller
PCB. EG har nyligen antagit skärpta regler för PCB.

Samtliga Nordsjöstater har identifierat övergödningsproblem (England
undantaget) och har upprättat nationella aktionsplaner för att åtgärda pro-
blemen. 50 procent av fosforintaget har minskat för Nordsjöländernas
problemområden. Däremot har man inte uppnått 50 procent-målet för
kväve. Att man har misslyckats på kvävesidan beror till stor del på jord-
brukets utsläpp. (Se avsnitt om övergödning i 5.4).

1990 beslöt sig Nordsjöstaterna för att arbeta fram ett gemensamt pro-
gram för att bevara den biologiska mångfalden i Nordsjön. Särskilt sälar,
havs- och kustfåglar skulle skyddas. Fortfarande saknas dock ett gemen-

samt program för skydd av Nordsjöns arter. Sverige verkar också för att
ekologiska mål upprättas för Nordsjön och dess kuster.

Det fortsatta Nordsjöarbetet kommer att ske inom ramen för en speci-
ell Nordsjökommitté, vars sekretariat handhas av Norge. Nästa Nordsjö-
konferens, som beräknas äga rum under perioden år 2000-2002 , kom-
mer att äga rum i Norge med norskt värdskap.

I det svenska arbetet kommer åtgärder för att minska utsläppen av mil-
jögifter inom 25 år att prioriteras, för vissa ämnen ner till oskadliga nivå-
er och för andra ämnen ner till nollnivå.

Naturvårdsverket har i uppdrag att redovisa kostnadseffektiva åtgärder
för att uppnå de tidigare uppställda målen i en rapport till regeringen i
april 1996. I detta uppdrag ligger även preciseringar av ytterligare åtgär-
der mot utsläpp av miljögifter.

Skr. 1995/96:120

4. Sverige och miljöarbetet i EU

4.1 Utgångspunkter

Det svenska miljöpolitiska arbetet i EU grundar sig pä den strategi som
regeringen i mars redovisade för riksdagen (skr. 1994/95:167).
Huvuduppgiften är att arbeta för en långsiktigt hållbar utveckling i
Europa i linje med slutsatserna från Riokonferensen. Regeringen redovi-
sar i skrivelsen fyra prioriterade sakområden som ligger till grund för det
svenska miljöarbetet i EU:

- Kampen mot försurning och klimatförändringar

- Arbetet för kretsloppsanpassning

- En höjd ambitionsnivå när det gäller kemikaliekontroll och minskad
användning av bekämpningsmedel

- Bevarande av biologisk mångfald.

I det följande ges en kortfattad redogörelse för Sveriges deltagande i mil-
jöarbetet i EU med betoning på de prioriterade områdena.

4.2 Miljöarbetet i EU under 1995

Försurning och klimatpåverkan

Någon samlad politik för att komma till rätta med problemen med försur-
ning av mark och vatten har tidigare inte funnits inom EU. Sverige
begärde därför vid miljörådsmötet i mars 1995 att kommissionen skulle
ta fram en särskild strategi mot försurning. Begäran mottogs positivt och
kommissionen har nu påbörjat detta arbete, som sker med bistånd från
svensk expertis. En första redogörelse från kommissionen lades fram vid
miljörådsmötet i december 1995. Rådet beslöt att kommissionen skall ta
fram en genomarbetad strategi, senast första halvåret 1997, för att få ner
utsläppen till vad naturen tål.

EU har under år 1995 fattat flera viktiga beslut som rör begränsningen
av luftföroreningar. Vid miljörådsmötet i juni i Luxemburg fattades
beslut om en gemensam ståndpunkt om det s.k. luftkvalitetsdirektivet.
Avsikten med direktivet är att skapa en sammanhållen strategi byggd på
gemensamma principer för utarbetandet av luftkvalitetsnormer för olika
luftföroreningar. Direktivet innehåller en tidtabell för kommissionens
arbete med de olika föroreningarna. Förslag till gränsvärden för en första
grupp av ämnen ska läggas fram i slutet av 1996. Efter förslag från
Sverige beslöts vid ministermötet om en snabbare tidtabell än som
ursprungligen planerades när det gäller gränsvärden för bensen och kol-
oxid.

Vid mötet i juni beslutade miljöministrarna också om en gemensam
ståndpunkt om ett direktiv om tillståndsprövning av industrianläggningar
(det s.k. IPPC-direktivet, Integrated Pollution Prevention and Control).
Direktivet innebär krav på en integrerad prövning av utsläpp till luft,

Skr. 1995/96:120

mark och vatten från miljöfarliga verksamheter, i huvudsak liknande den
som görs i Sverige enligt miljöskyddslagen (1969:387). Direktivet är en
viktig utveckling av de gemensamma miljöreglerna, som hittills inriktats
på separata regelsystem för förorening av luft, mark och vatten. Det får
inga stora konsekvenser för Sverige men medför att nya prövningssystem
måste byggas upp i flera medlemsstater. Sverige bidrog till en utveckling
av direktivtexten bl.a. avseende den hänsyn som skall tas till avfallsfrå-
gor vid tillståndsprövningen och vikten av att beakta gränsöverskridande
utsläpp.

Vid miljöministermötet i oktober beslutades om en gemensam stånd-
punkt om ändring av direktiv 88/77/EEG om utsläpp av avgaser från
tunga fordon. Ändringen innebär en lindring av det tidigare beslutade
gränsvärdet för partikel utsläpp från vissa av fordonen i denna kategori.
Sverige motsatte sig ändringen och åberopade att det finns tillgänglig
teknik för att uppfylla det strängare gränsvärdet. Ändringen enligt den
gemensamma ståndpunkten blev dock mer begränsad än vad som från
början hade föreslagits av kommissionen. Vid ministermötet i december
1995 beslutades en gemensam ståndpunkt om nya avgaskrav för lätta
lastbilar och bussar med ikraftträdande från år 1996.

Ett omfattande arbete pågår nu i kommissionen med att ta fram förslag
till en ny generation avgaskrav, som skall börja tillämpas kring sekelskif-
tet. Sverige har aktivt deltagit i detta arbete och har bl.a. bidragit med
underlag för utvecklingen av ett gemensamt system enligt svensk modell
för ett tillverkaransvar för avgasreningens hållbarhet. Vidare pågår ett
arbete med att väsentligt skärpa EU:s krav på drivmedlens miljöegenska-
per. Detta är ett område där erfarenheter i Sverige med miljöklassad die-
sel och bensin gett värdefulla bidrag till kommissionens arbete.

När det gäller klimatfrågan har kommissionen i maj 1995 presenterat
ett nytt förslag om en gemensam energi- och koldioxidskatt. Arbetet med
detta förslag pågår i rådet. Sverige har en pådrivande roll, men det har
hittills inte varit möjligt att nå en gemensam ståndpunkt om en obligato-
risk, enhetlig, energibeskattning.

Kemikalier och bekämpningsmedel

Sverige fick i medlemskapsförhandlingama fyraåriga övergångslösningar
för de EG-direktiv som rör bl.a. klassificering och märkning av farliga
ämnen och preparat samt begränsning av saluförande och användning av
farliga ämnen. Vid miljörådsmötet i mars 1995 lovade kommissionen att
påbörja den översyn av EG-lagstiftningen på dessa områden som skall
ske enligt anslutningsfördraget. Enligt kommissionen är en utgångspunkt
för översynen att inget medlemsland skall behöva sänka sina krav.
Arbetet har påbörjats i expertgrupper under kommissionen.

Vid miljörådsmötet i juni beslutades om en gemensam ståndpunkt om
det direktiv som skall ersätta det tidigare s.k. Seveso-direktivet
(82/501/EEG). Det nya direktivet kommer att innebära en mer långtgåen-
de harmonisering av åtgärderna för att förebygga allvarliga olyckor i
verksamheter som hanterar farliga ämnen. Direktivet ställer krav på
åtgärder för att begränsa följderna för människor, miljö och egendom av

Skr. 1995/96:120

en eventuell olycka och omfattar hela hanteringen inom industrin, inte
bara tillverkning och lagring som tidigare. Sverige fick i slutbehandling-
en gehör för att myndigheternas information skall hållas tillgänglig för
allmänheten i syfte att uppnå största möjlig öppenhet och att kommissio-
nen ges i uppdrag att genomföra en grundlig översyn av vilka tröskelvär-
den för miljöfarliga ämnen som bör tillämpas.

I övrigt pågår i miljörådet behandlingen av kommissionens förslag om
ett direktiv om saluförande av bekämpningsmedel (biocider). Enligt
direktivförslaget skall ett godkännande av ett medel i en medlemsstat i
princip gälla även i de andra staterna. En s.k. jämförande utvärdering av
ett medel i enlighet med den svenska substitutionsprincipen skall enligt
förslaget göras innan medlet godkänns. Beslut om direktivförslaget vän-
tas först under våren 1996.

Kretsloppsanpassning

Efter ett nordiskt initiativ enades EU:s miljöministrar vid miljörådsmötet
i juni om att det principbeslut som fattats av Baselkonventionens parter
om att förbjuda avfallstransporter till länder utanför OECD i sin helhet
bör tas in i konventionstexten. EU-linjen blev framgångsrik vid det möte
med Baselkonventionens parter som ägde rum i september och EU:s mil-
jöministrar har därefter enats om att principbeslutet också skall tas in i
rådets förordning (EEG) 259/93 om övervakning och kontroll av avfalls-
transporter. Förbudet mot avfallsexport gäller omedelbart för avfall för
deponering och fr.o.m den 1 januari 1998 när det gäller avfall för återvin-
ning. Beslut om en gemensam ståndpunkt har också fattats om ett direk-
tiv om miljökrav för avfallsdeponier. I kommissionens expertgrupper
pågår ett arbete för att utveckla kommmissionens avfallsregler. De sven-
ska insatserna har koncenterats till att utveckla producentansvaret i EG-
reglema.

Biologisk mångfald och naturvård

Efter ett långvarigt arbete fattades i juni beslut om en gemensam stånd-
punkt beträffande en ny CITES-förordning, som beräknas träda i kraft
den 1 janauri 1997. Förordningen kommer att förbättra tillämpningen i
EU av konventionen om internationell handel med vilda djur och växter
Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna
and Flora (CITES). Förordningens regler utgör minimiregler och ger
medlemsstaterna möjlighet att vidta strängare skyddsåtgärder.

Sverige har under året delredovisat de områden som skall ingå i ett
sammanhängande nät av skyddsvärda naturområden i Europa (Natura
2000). Sverige har också understrukit behovet av att stödja naturvården i
de öst- och centraleuropeiska länderna.

Gemensamma miljöprojekt

Under året har EU-kommissionen i samarbete med medlemsländerna
tagit fram förslag till hur gemensamma miljöprojekt skulle kunna genom-
föras av flera medlemsländer tillsammans, s.k. Joint Environmental

Skr. 1995/96:120

Projects (JEPS). Syftet är att projekten skall förstärka gemensamma och
mer koordinerade investeringar i infrastruktur pä vatten- och avfallsom-
rådena, bidra till kostnadseffektivitet samt stimulera utveckling och
användning av ny teknik i lämplig skala.

Enligt förslaget bör JEPS ges finansiellt stöd på samma sätt som trans-
eurpeiska nätverk för infrastruktur på transport-, energi- och telekommu-
nikationsområdena nu ges EU-stöd. Sverige deltar aktivt i arbete med
JEPS utifrån målsättningen att pilotprojekt bör komma igång så snart
som möjligt och att de ges stöd på minst lika förmånliga villkor som
andra infrastrukturprojekt.

Översyn av EU:s femte miljöhandlingsprogram

EU:s femte miljöhandlingsprogram som antogs år 1992 och avser perio-
den fram till år 2000 är för närvarande föremål för översyn. Europeiska
gemenskapernas kommission har bl.a. med hjälp av medlemsstaterna gått
igenom läget beträffande genomförandet. Arbetet visar att framsteg
gjorts på flera områden, men att detta långtifrån är tillräckligt.
Utvecklingen på transportområdet framhålls som särskilt oroande. Ett
beslut i rådet avses bli fattat under år 1996.

Skr. 1995/96:120

4.3 Det fortsatta arbetet i EU

Arbetet i EU under år 1996 kommer i stor utsträckning att inriktas på
regeringskonferensen om ändringar i fördragen, som skall inledas under
våren. Regeringen har nyligen lagt fram en skrivelse till riksdagen om
arbetet inför regeringskonferensen (skr. 1995/96:30). Sverige har under
förberedelserna för konferensen understrukit att miljöfrågorna måste tas
upp vid en diskussion om fördragsändringar. Bland annat arbetar Sverige
för att Riokonferensens slutsatser om hållbar utveckling bör avspeglas i
fördragen samt att miljöaspekterna på ett bättre sätt skall integreras i
arbetet inom andra politikområden, som t.ex. jordbruk och trafik. I den
slutliga rapporten från den s.k. reflektionsgruppen, som förberett dagord-
ningen för regeringskonferensen, har också miljöfrågorna fått en framträ-
dande roll.

En annan övergripande fråga av mycket stor betydelse är arbetet med
att förbereda ett framtida medlemskap för de Central- och Östeuropeiska
länder som nu har associationsavtal med EU. Kommissionen har inlett ett
arbete med att se över hur dessa länder skall kunna anpassa sig till EU:s
miljökrav. Det är från svenska utgångspunkter viktigt att verka för att
detta arbete prioriteras.

Under 1996 kommer arbetet i rådet att fortsätta med flera viktiga
direktivförslag. Förutom det nyss nämnda biociddirektivet arbetar man
med att utveckla EG-reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar.
Kommissionens utvärdering av det femte miljöhandlingsprogrammet
kommer också upp på dagordningen. Vidare pågår ett arbete med ett nytt
ramdirektiv på vattenområdet, där kommissionen lovat lämna förslag
som syftar till att få till stånd ett mer enhetligt och integrerat regelverk.

Förslag väntas också om nya avgaskrav för bilar som skall träda i kraft
från sekelskiftet. Förslaget kommer att avse personbilar och dieselmoto-
rer i tunga fordon.

Av kommissionens arbetsprogram framgår vidare att man räknar med
att lägga fram nya förslag om utsläpp av organiska lösningsmedel från
vissa industriella processer och om återvinning av skrotbilar. Nya rappor-
ter kommer att presenteras om frivilliga överrenskommelser med indus-
trin, om miljöskatter och miljöavgifter samt om genomförande i med-
lemsstaterna av de gemensamma miljöreglerna. Vidare arbetar man med
gemenskapens avfallsstrategi och en ny politik mot buller. Man arbetar
också med nya regler om märkning av förpackningar och en översyn av
systemet för miljömärkning.

Ett förslag till ändring av direktivet om stora förbränningsanläggning-
ar skall enligt planerna läggas under våren 1996. Detta har betydelse
främst för svavel- och kväveoxidutsläpp. Kommissionen planerar också
att i början av 1996 presentera ett direktivförslag om begränsning av sva-
vel i olika oljeprodukter.

Viktigt för Sverige är att driva på det arbete i kommissionen som
bedrivs med anledning av övergångslösningarna på kemikalieområdet
och att följa arbetet med strategin på försurningsområdet. Regeringen
avser att fortsätta att arbeta aktivt i enlighet med den strategi vars huvud-
linje riksdagen ställt sig bakom, särskilt på de fyra prioriterade område-
na.

Skr. 1995/96:120

5 Globala och regionala miljöproblem

5.1 Klimatförändringar

Miljöproblemet

Sedan mitten av 1800-talet eller sedan industrialismens genombrott har
människan genom utsläpp ökat luftens halt av växthusgaserna koldioxid
(30 %), metan (130 %) och dikväveoxid (20 %). Människan förstärker
den naturliga växthuseffekten och belastningen av växthusgaser kan pä
sikt förändra hela klimatsystemet.

En klimatförändring påverkar våra livsbetingelser på flera sätt. Det
gäller särskilt människors hälsa, förutsättningar för bosättningar i låglän-
ta kustområden, förändringar i de naturliga ekosystemen och förutsätt-
ningar för jord- och skogsbruk. Klimatsystemet är trögt. När väl en kli-
matförändring inträffat kan den inte hejdas förrän om 50-100 år. Det
understryker vikten av tidiga åtgärder för att begränsa utsläppen.

Mål för utsläpp av växthusgaser

Följande mål har satts upp för begränsning av utsläpp av växthusgaser:

Koldioxidutsläppen från fossila bränslen bör stabiliseras i enlighet
med klimatkonventionen till 1990 års nivå år 2000 (prop. 1992/93:179, s.
33, JoU 19, rskr. 361).

Metanutsläppen från avfallsupplag bör minska med 30 % till år 2000
(prop. 1992/93:179, bil. l,s. 36, JoU 19, rskr. 361).

Utsläppen av HFC- och FC-föreningar (vätefluorkol- och fluorkolför-
eningar) liksom av övriga närbesläktade gaser bör till år 2000 begränsas
till att motsvara högst 2 % av Sveriges koldioxidutsläpp år 1990, räknat
som koldioxidekvivalenter (prop. 1994/95:119, s. 29, JoU 22, rskr. 423).

Hur uppfylls måleri

Utsläppen av koldioxid i Sverige minskade under de inledande åren av
1990-talet. Denna trend bröts år 1994 då de totala utsläppen åter ökade.
Detta beror främst på att utsläppen i trafik- och industrisektorn har ökat.
Under 90-talet har trafiken ökat. Den genomsnittliga bränsleförbrukning-
en har varit oförändrad, trots allt effektivare motorer. Istället har person-
bilarnas vikt och motorernas effekt ökat. Inom energisektorn förväntas
det bli ett större elenergibehov i framtiden vilket ökar utsläppen.
Utsläppen från förbränning för uppvärmning visar en minskande trend.
Industrin kommer enligt gjorda prognoser att öka sin förbrukning av fos-
sila bränslen och därmed att öka utsläppen. Sammantaget visar Sveriges
rapport till klimatkonventionen och Naturvårdsverkets senaste redovis-
ning att målet för koldioxid till år 2000 inte kommer att uppnås med
dagens styrmedel.

De huvudsakliga styrmedlen för att minska koldioxidutsläppen i
Sverige är energi- och koldioxidbeskattningen samt programmen för
energieffektivisering och ökad användning av fömybara energikällor.
Den 1 januari 1995 trädde en ny energiskattelag i kraft som integrerar

Skr. 1995/96:120

Figur 7. Utsläpp av koldioxid till luft från olika utsläppskällor
(1980-1994), 1 000 ton.

Skr. 1995/96:120

90000

10000

industriprocesser

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994

Källa: Naturvårdsverkets rapport 4459

energi-, koldioxid-och svavelskatterna. Vidare har en miljöbonus på
vindkraft och en kompensation för fjärrvärmeleveranser till industrin
införts. Gjorda utvärderingar har visat att koldioxidskatten har varit mest
effektiv inom värmesektorn. Användningen av biobränsle har ökat mar-
kant i fjärrvärmesystemen. Vidare har lönsamheten i att använda förädla-
de biobränslen i form av pelletter ökat.

I kraftvärmeverk används i huvudsak biobränslen för värmeproduk-
tion och fossila bränslen till elproduktion. Skälen är att fossila bränslen
inte beskattas vid elproduktion.

Industrins energibeskattning minskade under 1993 genom att den all-
männa energiskatten på energiprodukter togs bort och koldioxidskatten
reducerades till en ijärdedel av den generella nivån, samtidigt som ned-
sättningsreglerna i princip slopades. Förändringen medförde att konkur-
rensen mellan olika bränslen ändrades. Det blev mindre intressant för
industrin att utnyttja biobränslen som kan säljas på den öppna markna-
den. Inom vissa branscher är det emellertid tekniskt omöjligt eller av pro-
duktionstekniska skäl olämpligt att använda biobränslen. Utsläppen av
koldioxid från industrin har ökat de senaste åren däribland under 1993
trots i stort oförändrad produktion det året. Ökningen fortsatte även under
1994 och 1995. Under denna period kan också ökningen hänföras till den
kraftiga konjukturuppgången.

Utsläppen av metan har sjunkit med ca 20 % från 1990 års nivå. En
utvecklad avfallshantering enligt de intentioner regering och riksdag lagt
fast torde på sikt innebära att vi i framtiden inte bör deponera organiskt
avfall. Därigenom torde också utsläppen av metan på sikt upphöra. De
deponier som redan är i drift kan minska utsläppen av metan genom gas-

uppsamling, vilket nu sker vid minst 50 anläggningar i Sverige. Drifts-
erfarenheterna är goda och anläggningarna har hög tillgänglighet. De
styrmedel som står till förfogande är främst individuell prövning av
avfallsanläggningarna enligt miljöskyddslagen.

Gasuppsamlingen måste öka för att säkerställa målet om en 30 procen-
tig reduktion.

Användningen av HFC/FC-föreningar har ökat markant de senaste
åren främst p.g.a. att HFC ersätter CFC i många nya och befintliga kyl-
och värmepumpsanläggningar. I slutet av 1980-talet var användningen
enbart marginell. Målet för dessa ämnen bedöms troligen kunna nås
genom att läckage inom kylsektorn begränsas och genom att begränsa
användningen till i huvudsak slutna system. Osäkerheten är dock stor och
nya användningsområden kan komma att förändra bilden.

Fortsatt arbete

Regeringen eftersträvar en ökad användning av ekonomiska styrmedel i
miljöpolitiken. För att dämpa utsläppen av koldioxid höjs den allmänna
koldioxidskatten i januari 1996 från ca 34 till ca 37 öre/kg koldioxid.
Även kärnkraftskatten och energiskatten på elenergi höjs.

För närvarande är industrins koldioxidskatt reducerad till en fjärdedel
av den generella nivån. Riksdagen har nyligen fattat beslut om proposi-
tionen En politik för arbete, trygghet och utveckling (prop. 1995/96:25,
FiU, rskr. 131-134) där regeringen aviserat att denna reducering skall
minskas till hälften. Regeringen avser att föreslå nedsättningsregler för
energiintensiv industri så att de nedsatta skattesatserna inte leder till kon-
kurrenssnedvridningar. Avsikten är att på så sätt tillgodose de klimatpoli-
tiska målen utan att förutsättningarna för sysselsättning och produktion
undergrävs. Regeringen avser att i januari 1996 anmäla denna förändring
till EG-kommissionen. Förutsatt att EU:s ministerråd inte har några
invändningar bör de nya reglerna kunna träda i kraft den 1 juli 1996.

Inom transportsektorn kommer en översyn av den samlade beskatt-
ningen att ske. Redan tidigare har avdragsreglerna för resor till och från
arbetet förändrats, vilket bedöms ge minskad transportvolym.

Regeringen avser vidare att pröva möjligheterna till grön skatteväx-
ling. Utrymmet för en ökad miljörelatering av det svenska skattesystemet
undersöks av Kommittén för en ökad miljörelatering av skattesystemet
(Fi 1994:04), vilken skall avsluta sitt arbete i juni 1996.

5.2 Uttunning av ozonlagret

Miljöproblemet

Den senaste utvärderingen som gjorts pekar på att uttunningen av ozon-
skiktet har förvärrats under 1994 och 1995. Situationen är värst i
Antarktis där djupa omfattande ”hål” nu regelmässigt förekommer. Man
har också kunnat konstatera att produktionen av växtplankton i området
minskat med ca 10 % som en följd av ökad UV-strålning. Därigenom
påverkas hela Antarktis ekosystem, eftersom växtplankton utgör basen

Skr. 1995/96:120

Figur 8. Sveriges import (okorrigerad för export) av CFC, 1,1,1-triklo- Skr. 1995/96:120
retan och HCFC (ton/år).

Källa: Klimatsekretariatet, Naturvårdsverket.

för dess stabilitet. Även över Arktis är den kemiskt betingade uttunning-
en av ozonskiktet nu fastställd.

I atmosfären har ökningen av ozonnedbrytande substanser minskat till
följd av det internationella åtgärdsarbetet. Trots detta beräknar forskarna
att uttunningen fortsätter till sekelskiftet. Därefter kan en långsam åter-
hämtning av ozonskiktet börja ske. Om nuvarande åtaganden fullföljs
inom Montrealprotokollets ram bedöms en total återhämtning kunna ske
tidigast i mitten på nästa århundrade. Detta förutsätter bl.a. att utveck-
lingsländerna förmår leva upp till protokollets begränsningar.

Mål för utsläpp av ozonuttunnande ämnen

Avvecklingen av substanser som bryter ned ozonskiktet skall ske enligt
fastlagd tidsplan. De mål som tidigare satts upp för begränsning av sub-
stanser som bryter ned ozonskiktet är i huvudsak genomförda.

Enligt förordningen (1995:636) om ämnen som bryter ner ozonskiktet
skall användningen av CFC i huvudsak vara avvecklad till utgången av
1994 och ha upphört helt vid utgången av 1999.

Användningen av HCFC i nya anläggningar inom kylsektorn skall
upphöra senast vid utgången av år 1997. Påfyllning i befintliga anlägg-
ningar bör ske till 1 januari 1998

Användningen av metylbromid bör i huvudsak ha upphört helt vid
utgången av 1995 och helt vid utgången av år 1997.

Användningen av haloner skall i huvudsak avvecklas till utgången av
år 1997.

Hur uppfylls målen

Den 1 januari 1995 nådde Sverige en viktig milstolpe i miljöarbetet.
Större delen av CFC-användningen hade avvecklats. Mellan åren 1988
och 1995 hade användningen minskat med drygt 90 %. Den återstående
delen finns inom kylbranschen. Avvecklingsarbetet har legat i frontlinjen
i världen och fungerat som påtryckning vid internationella förhandlingar.
Svensk lagstiftning har varit en förebild för många länder.

Under året har förordningen (1988:716) om CFC och haloner m.m.
arbetats om och anpassats till gällande rådets förordning (EEG) 3093/94.
Detta innebär att importförbudet på vissa produkter delvis ändrats till ett
salu- och överlåtelseförbud. Tillsynsarbetet har därmed flyttats från tullen
till kommunerna. Tidsplaner för avveckling av CFC, HCFC och metyl-
bromid lades fast under det gångna året. Påfyllning av befintliga kyl-,
värme- och klimatanläggningar med CFC förbjuds fr.o.m. den 1 januari
1998 och sådana anläggningar skall upphöra att användas yrkesmässigt
från den 1 januari år 2000. Installation av nya kyl-, värme- och klimatan-
läggingar med HCFC skall upphöra senast den 1 januari 1998 och påfyll-
ning av HCFC i befintliga anläggningar skall upphöra senast den 1 janua-
ri 2002. Efter utgången av år 1995 skall endast en mindre användning av
metylbromid vara tillåten. Senast vid utgången av år 1997 skall använd-
ningen av metylbromid ha upphört helt. Förbud mot saluhållande och
överlåtelse av HBFC och koltetraklorid bör gälla från den 1 januari 1996.

Fortsatt arbete

För att fullfölja den svenska avvecklingen av ozonuttunnande ämnen
behöver åtgärder inom en del användningsområden följas upp. Det gäller
framförallt ersättning av halon som brandsläckningsmedel, minimering
av läckage i kyl och värmeanläggningar, ersättning av CFC och HCFC i
befintliga kyl- och värmeanläggningar, tillverkning av styv skumplast
(XPS) och användning av metylbromid. Vidare behöver kommunernas
arbete med omhändertagande av kasserade kyl- och frysskåp följas upp
bl.a. mot bakgrund av förekomst av export.

Vid partsmötet i Montrealprotokollet i början av december 1995 togs
beslut om skärpningar när det gäller användningen av HCFC och metyl-
bromid i både i- och u-länderna. Sverige driver på det internationella
arbetet, både inom Montrealprotokollet och inom EU.

5.3 Luftföroreningar och försurning

Miljöproblemet

Utsläpp till luften av svaveldioxid, kväveoxider och ammoniak är den
grundläggande orsaken till försurningen. Nedfall av svavel bidrar mest
till försurningen, men efterhand som Europas utsläpp av svavel minskar
blir kvävenedfallet av allt större betydelse. Nedfallet av kväveföreningar
bidrar förutom till försurning också till övergödning av mark och vatten.

Den kritiska belastningen, som visar hur stort nedfall av föroreningar

Skr. 1995/96:120

Figur 9. Kritisk belastning samt överskridande av kritisk belastning Skr. 1995/96:120
för svavel i skogsmark i olika delar av Sverige. (1 kg S/ha, år motsva-

rar 100 kg S/km2, år.)

/ känsliga skogsmarker i sydvästra Götaland är nedfallet av försurande
ämnen sju gånger större än den kritiska belastningsgränsen, det vill säga
vad naturen tål. Giftiga former av aluminium lakas då ur marken och ska-
dar växternas rotsystem. Överskridande = skillnaden mellan den verkliga
belastningen och den kritiska belastningen.

Källa: Naturvårdsverket, Miljö ’93

olika ekosystem långsiktigt tål utan att ta skada, överskrids kraftigt vad
gäller försurning över stora delar av Sverige. Ungefar en femtedel av
skogsmarken är så påverkad av försurning att vegetationen har förändrats
påtagligt eller det finns risk för omfattande framtida skogsskador. I södra
Sverige har skogsmarkens förråd av tillgängliga näringsämnen halverats
under de senaste 50 åren. Det ökade kvävenedfallet bidrar i vissa områ-
den till försurningen, och kan dessutom medföra försämrad vitalitet hos
träden genom bl.a. näringsobalans och ökad frostkänslighet. Vidare
påverkar det vegetationens artsammansättning såtillvida att mångfalden
arter minskar. En omfattande försöksverksamhet med behandling av

skogsmark för att motverka försurningens effekter pågår.

Ungefär var femte sjö och vattendrag är allvarligt skadade av försur-
ning. För att motverka försurningens effekter i sjöar och vattendrag pågår
en omfattande kalkningsverksamhet, och under de senaste tio åren har
cirka 7500 sjöar och 700 vattendrag kalkats. Budgetåret 1994/95 utbeta-
lades närmare 200 miljoner kronor i statligt stöd till denna kalknings-
verksamhet. Fortfarande är dock omkring 7000 svenska sjöar så allvarligt
skadade av försurning att känsliga arter kraftigt minskat i antal eller helt
försvunnit. Hösten 1995 tillsattes en särskild utredare med uppgift att se
över kalkningverksamheten för sjöar och vattendrag (M 1995:87).

Utsläpp av kväveoxider och flyktiga organiska ämnen bidrar till bild-
ningen av marknära ozon och andra s.k. fotokemiska oxidanter. Episoder
med höga halter av ozon inträffar i samband med högtryck under som-
marhalvåret. Minskade utsläpp av flyktiga organiska ämnen leder till
färre svåra episoder, men inverkar mindre på de förhöjda bakgrundshal-
terna. Minskade kväveoxidutsläpp leder både till färre svåra episoder och
minskade bakgrundsnivåer.

Halterna av marknära ozon överstiger vad hälsa och miljö tål, både
vad gäller bakgrundshalter och episodvis förekommande förhöjda halter.
Naturvårdsverkets miljömål för bakgrundshalten av ozon överskrids
under växtsäsongen ihela landet. Halterna av ozon är också episodvis
över de nivåer som påverkar människors hälsa.

Mål för utsläpp av luftföroreningar

De europeiska utsläppen måste minskas radikalt för att de storskaliga
problemen med försurning, övergödning och marknära ozon skall kunna
lösas i hela Europa. Svavelutsläppen måste minskas med omkring 90
procent jämfört med år 1980, och utsläppen av kväveoxider och flyktiga
organiska ämnen med 75-80 procent jämfört med nivån i slutet av 1980-
talet. Utsläppen av ammoniak behöver också minskas kraftigt.

Svavelutsläppen i Sverige ska både enligt riksdagsbeslut och åtagande
i 1994 års svavelprotokoll minskas med 80 procent till år 2000, jämfört
med 1980 års utsläppsnivå (prop. 1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr. 338).

Utsläppen av kväveoxider ska enligt riksdagsbeslut minskas med 30
procent mellan 1980 och 1995 (prop. 1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr.
338). Internationellt har Sverige i 1988 års protokoll om begränsning av
kväveoxidutsläpp åtagit sig att utsläppen efter 1994 inte ska överstiga
1987 års nivå. Dessutom finns ett frivilligt åtagande om en minskning
med omkring 30 procent till år 1998, jämfört med utsläppsnivån något av
åren 1980-86.

Beträffande flyktiga organiska ämnen har riksdagen beslutat att dessa
utsläpp bör minskas med 50 procent mellan 1988 och 2000 (prop.
1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr. 338). I 1991 års protokoll om begräns-
ning av utsläppen av flyktiga organiska ämnen har Sverige förbundit sig
att minska utsläppen med minst 30 procent mellan 1988 och 1999.

Riksdagen har beslutat att ammoniakutsläppen bör minska med 25
procent till 1995 (prop. 1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr. 338).

Skr. 1995/96:120

Figur 10. Utsläpp av svaveldioxid från olika källor 1980-94.

Källa:Naturvårdsverkets rapport 4461

Figur 11.Utsläpp av kväveoxider från olika källor 1980-94.

Källa:Naturvårdsverkets rapport 4461

Hur uppfylls målen?

I Sverige minskade svavelutsläppen med cirka 80 procent mellan 1980
och 1994. Förutsatt att utsläppen inte ökar, har Sverige därmed redan
uppfyllt såväl det nationella målet som det internationella åtagandet.

Mellan 1980 och 1994 minskade, enligt Naturvårdsverkets beräkning-
ar, de svenska utsläppen av kväveoxider med 13 procent. Målet om en
minskning med 30 procent till 1995 kommer, enligt Naturvårdsverkets
bedömning, inte att nås. Det internationella åtagandet om en frysning av
utsläppen efter 1994 klaras dock. Det är osäkert om Sverige klarar det

Figur 12. Utsläpp till luft i Sverige av ammoniak (NH3)

Skr. 1995/96:120

Övrigt (består främst
av utsläpp från

1987/88 1990/91 1992/93

Källa: SCB, Na 18 SM 9404 samt SNV Rapport 4381

frivilliga åtagandet om att minska utsläppen med omkring 30 procent till
1998. Naturvårdsverket har fått i uppdrag att utarbeta förslag till åtgärder
för att minska utsläppen av kväveoxider med 50 procent till år 2005, jäm-
fört med 1980 års nivå.

De svenska utsläppen av flyktiga organiska ämnen minskade med
knappt 20 procent mellan 1988 och 1994. Med nuvarande åtgärder väntas
målet om en halvering till år 2000 nästan uppnås. Naturvårdsverket har
fått i uppdrag att lämna förslag till ytterligare åtgärder för att uppfylla
målet.

Utsläppen av ammoniak i Sverige ökade med nästan 12 procent mel-
lan 1990/91 och 1992/93. Målet om en minskning med 25 procent till
1995 kommer inte att uppnås. Jordbruksverket har fått i uppdrag att att
utarbeta ett åtgärdsprogram för att reducera ammoniakavgången i jord-
bruket med 50 procent.

Fortsatt arbete

Riksdagen beslutade år 1991 att ammoniakavgången från jordbruket
skall minskas med 25 procent till år 1995. Åtgärder för att uppnå detta
mål har introducerats efter hand. Våren 1995 togs beslut om ytterligare
sådana åtgärder. Tidigare hade åtgärder endast införts i södra och västra
Götaland med nu skall vissa åtgärder, såsom täckning och påfyllning av
flytgödsel- och urinbehållare, vidtas i hela Götaland och i Svealands
slättbygder. Nya bestämmelser om snabb nedmyllning av gödsel samt
krav på speciell spridningsteknik av flytgödsel för de fyra sydligaste
länen beslutades också våren 1995. När dessa åtgärder samt tidigare
beslutade åtgärder har trätt i kraft fullt ut bör ammoniakavgången i de
fyra sydligaste länen minska med ungefär 25 procent jämfört med 1990.

Figur 13 a. Svenska svavelutsläpp till andra länder samt nedfall på
Sverige från andra länder 1993, tusen ton/år.

Skr. 1995/96:120

Från Sverige Till Sverige

*För nedfallet medräknas förutom utsläpp från hav också utsläpp från
internationell sjöfart och obestämda källor.

Källa: EMEP/MSC-W Report 1/94

Figur 13 b. Svenska kväveutsläpp till andra länder samt nedfall på
Sverige från andra länder 1993, tusen ton/år.

Till Sverige

Tusen ton/är

Frän Sverige

50 40

Tusen ton/är

*För nedfallet medräknas förutom utsläpp från hav också utsläpp från
internationell sjöfart och obestämda källor.

Källa: EMEP/MSC-WReport 1/94

Jordbruksverket har fått i uppdrag att till den 1 mars 1997 utarbeta ett
åtgärdsprogram för att reducera ammoniakavgången från jordbruket med
50 procent med utgångspunkt i 1990 års nivå. Programmet skall i första
hand avse Götaland och Svealands slättbygder.

Sverige deltar aktivt i arbetet under 1979 års konvention om långväga
gränsöverskridande luftföroreningar. Sommaren 1994 undertecknades ett
nytt svavelprotokoll av 27 länder, däribland Sverige. Avtalet väntas leda
till att svavelutsläppen i Europa kommer att fortsätta minska, med cirka
50 procent till år 2000 respektive 60 procent till 2010, jämfört med 1980
års nivå. Förberedelser för ett nytt kväveprotokoll pågår, och förhand-
lingar om detta planeras starta 1996. Det nya avtalet förutses behandla
både försurning, marknära ozon och eutrofiering, och därvid föreskriva
åtgärder och mål för utsläppsminskningar av såväl kväveoxider, flyktiga
organiska ämnen, som ammoniak.

Våren 1995 initierade Sverige framtagandet av en samlad aktionsplan
mot försurning på EU-nivå. En första rapport från kommissionen lades
fram för miljörådet i december 1995. Miljöministrarna antog då slutsat-
ser mot försurningen. Kommissionen återkommer med en fördjupad stra-
tegi senast våren 1997. Vidare arbetar Sverige aktivt i EU för att påverka
revideringen av befintliga och framtagandet av nya direktiv för att
begränsa utsläppen av luftföroreningar. Det gäller t.ex. direktiv om
utsläpp från större förbränningsanläggningar och om svavelhalt i oljor.
Regeringen avser att återkomma med förslag för att ytterligare minska de
nationella utsläppen efter det att Naturvårdsverkets redovisning har
inkommit (1996).

5.4 Övergödning

Miljöproblemet

Eutrofieringen är ett av de miljöproblem som haft den största geografiska
utbredningen i Sverige under en lång tidsperiod.

Problem uppstår både i sjöar och vattendrag, grundvatten, kust- och
havsområden och under senare tid uppmärksammas även effekter av den
ökade tillförseln av kväve till skogsmark. Övergödningen leder bl.a. till
en allmän utarmning av ekosystemet och utgör ett allvarligt hot mot den
biologiska mångfalden.

Eutrofiering orsakas av för hög tillförsel av närsalterna kväve eller
fosfor till ett ekosystem. Dessa närsalter kan ha sitt ursprung i utsläpp till
vatten från industrier eller kommunala reningsverk, läckage från jord-
bruksmark till vatten och grundvatten eller nedfall av kväve från luften
p.g.a. transporter och utsläpp från förbränning.

Tillstånd i sjöar, vattendrag och grundvatten.

Närsaltsproblem orsakade av för höga fosforutsläpp finns främst i vissa
insjöar och vattendrag. Vad gäller kväve däremot är problemområdena
mera regionala till sin karaktär. Stora delar av Sveriges jordbruksområ-
den har för höga kvävehalter i ytvatten. På senare tid har depositionens

Skr. 1995/96:120

betydelse för ökande kvävehalter i sjöar och vattendrag uppmärksam-
mats, framförallt i områden med liten övrig mänsklig påverkan. De luft-
burna kväveutsläppen behandlas i kapitel 5.3. Totalt ca 14 500 sjöar i
Sverige beräknas ha för höga fosforhalter medan ca 21 500 sjöar av lan-
dets sammanlagt 96 000 sjöar beräknas ha för höga kvävehalter.

Problemet med för höga halter av nitrat i grundvatten är också regio-
nalt till sin karaktär. Även i detta fall är det inom vissa jordbruksområden
som problemet finns. Statens livsmedelsverkets gränsvärde på 10 mg/1
nitratkväve överskrids enligt vissa beräkningar för ca 100 000 personer
som utnyttjar enskilda brunnar för sin vattenförsörjning.

Miljömål

Riksdagen har tidigare beslutat om ett antal miljömål i syfte att minska
utsläppen av närsalter:

Övergripande mål:

- Naturligt förekommande arter i havs- och vattenområden skall kunna
bevaras i livskraftiga, balanserade populationer (prop. 1990/91:90, s. 41,
JoU 30, rskr. 338)

- Föroreningar skall inte begränsa användningen av vatten, vare sig vad
gäller sjöar och vattendrag eller grundvatten

Kvantitativa mål:

- En kvävereduktion med 50 % bör införas före 1992 vid reningsverk
utmed särskilt påverkade kustområden

- Ambitionsnivån bör vara kvävereduktion vid reningsverk med 50 % för
övriga kustavsnitt från gränsen mot Norge upp till och med Stockholms
skärgård före 1995 (prop. 1987/88:85, s. 161, JoU 23, rskr. 373)

- De vattenburna utsläppen av kväve från mänskliga verksamheter skall
halveras 1985-1995 (prop. 1990/91:90, s. 41, JoU 30, rskr. 338)

- Kväveläckaget från jordbruket till havet skall halveras till år 1995 och
den totala förbrukningen av handelsgödsel minskas med 20 % till sekel-
skiftet (prop. 1987/88:128, JoU 24, rskr. 374).

- En 25-procentig minskning av ammoniakutsläppen från jordbruket i
södra och västra Götaland till år 1995 skall ske (prop. 1990/91:90, JoU
30, rskr. 338).

Internationellt har Sverige förbundit sig att halvera utsläppen av både
kväve och fosfor till omgivande kustområden under tidsperioden 1985
för Västerhavet respektive 1987 för Östersjön till 1995.

Inom luftområdet finns dessutom flera kvantitativa nationella mål och
internationella överenskommelser som har som syfte att minska både
utsläppen och nedfallet av kväveföreningar över vatten och land (se kapi-
tel 5.3 Luftföroreningar och försurning).

Skr. 1995/96:120

Hur uppfylls målen?

Kvävereduktion håller på att införas vid samtliga kustnära kommunala
reningsverk större än 100 000 personekvivalenter (genomsnittlig belast-
ning från en person) och vid en övervägande del av reningsverken från
norska gränsen t.o.m. Stockholms skärgård med mellan 10 000 och 100
000 personekvivalenter.

Läckaget av kväve från jordbruksmark har inte minskat i samma
omfattning. I dagsläget är det dock svårt att avgöra definitivt om detta
beror på att många av de beslutade åtgärderna inom jordbrukssektorn inte
kommer att genomföras fullt ut förrän under 1995 eller om de beslutade
åtgärderna är otillräckliga för att uppnå de uppsatta miljömålen (se även
figur 17). Effekterna på närsaltsläckaget av EU:s jordbrukspolitik samt
de däri ingående stödformerna är också svåra att överblicka. Flera utred-
ningar visar dock på att det troligen krävs ytterligare åtgärder inom jord-
brukssektorn för att uppnå de uppsatta miljömålen.

Den sammanlagda effekten av åtgärderna för att begränsa de svenska
utsläppen av kväve och fosfor innebär dock att den totala tillförseln till
omgivande kustområden inte minskat i sådan omfattning att internatio-
nella halveringsmål kan uppnås inom angivna tidsramar, åtminstone inte
för kväve.

Fortsatt arbete

Sverige kommer att arbeta för att en förändring av EU:s jordbrukspolitik
kommer till stånd så att jordbrukssektorn påverkas i en miljövänlig rikt-
ning, bl.a. genom lägre subventioner till intensiva jordbruksformer. Detta
kan komma att leda till ett lägre kväveläckage. Åtgärdsprogrammet inom
jordbruket som beslutades år 1989 och utökades år 1991 kommer att vara
genomfört fullt ut i och med 1995 års utgång. EU:s miljöstöd inom jord-
bruket har nyligen börjat genomföras. Föreskrifter om gödselhantering i
syfte att bl.a. minska avgången av ammoniak har nyligen beslutats. Jord-
bruksverket har dessutom fått i uppdrag att utarbeta åtgärdsprogram för
att minska ammoniakavgången inom jordbruket med 50 %.

Inom Luftkonventionen pågår förberedelse för ett effektbaserat proto-
koll som reglerar utsläpp av kväve, omfattande olika typer av kväveföre-
ningar och även olika typer av effekter av kväve, inklusive eutrofiering.
Inom EU pågår en succesiv infasning av strängare avgaskrav för bilar,
samt även vissa åtgärder inom andra delar av transportsektorn (se kapitel
9). Dessa åtgärder kan på sikt leda till lägre deposition av kväve över
Sverige. En utvidgning av EU till att omfatta delar av forna Östeuropa
skulle dessutom leda till ytterligare minskade kväveutsläpp på grund av
att dessa länder då antar EU:s miljölagar.

Naturvårdsverket har för närvarande i uppdrag att utreda vilka ytterli-
gare åtgärder som är nödvändiga att vidtaga för att på ett kostnadseffek-
tivt sätt reducera de svenska utsläppen av närsalter till omgivande kust-
områden till de nivåer som vi förbundit oss i internationella konventio-
ner. Uppdraget kommer att redovisas under våren 1996. Efter detta kom-
mer regeringen att ta ställning till behov av ytterligare åtgärder i syfte att

Skr. 1995/96:120

minska utsläppen av närsalter. Redan nu kan dock konstateras att åtgär-
der inom framför allt jordbrukssektorn kommer att bli aktuella.

Naturvårdsverket har även startat systemstudier inom jordbruket och
inom VA-sektorn, projektet Systemanalys VA. För att åstadkomma ett
miljöanpassat samhälle behövs bl.a. en bättre återförsel av näringsämnen
från avlopp till jordbruksmark. I en förstudie till projektet har huvudkri-
terier för bedömning av VA-system tagits fram. Frågor beträffande hygi-
en, miljöpåverkan och resurshushållning, teknik och ekonomi och sociala
aspekter har bedömts vara väsentliga att studera. I anslutning till förstudi-
en i projektet har informationsmaterial och rapporter tagits fram. En
huvudstudie har nu påbörjats av Naturvårdsverket, Svenska kommunför-
bundet, Lantbrukarnas riksförbund och Svenska Vatten och Avloppsför-
eningen samt några försökskommuner. Studien kommer att genomföras
under 1996 och första halvåret 1997. Syftet med denna är att utveckla
målen för miljöanpassad VA, följa och beskriva den pågående utveck-
lingen inom VA-sektorn, stödja och stimulera utvecklingen av miljöan-
passade VA-system, sprida goda exempel samt verka för för att nya och
befintliga lösningar inom VA-området befrämjar en hållbar samhällsut-
veckling och en god livsmiljö i samklang med naturens bärkraft och
kretslopp.

Skr. 1995/96:120

6. Kemikalier

Kemikaliekontrollens syfte är att minska riskerna för skador på människa
och miljö av kemiska ämnen, produkter och varor. En utgångspunkt för
kemikaliekontrollen är att tillverkare och importörer har huvudansvar för
de kemiska ämnen, produkter eller varor som de levererar. Användare
och andra som hanterar kemikalier ansvarar för att den faktiska hante-
ringen inte orsakar skador. Tillsynsmyndigheternas viktigaste uppgifter
är att se till att företagen gör vad som behövs för att minska och undan-
röja miljö- och hälsorisker. Som övergripande mål för kemikaliekontrol-
len skall gälla de kunskapsmål, produktmål samt hanteringsmål som
angetts i prop. 1993/94:163.

Flödena och användningen av hälso- och miljöfarliga kemikalier bör
minska. De flöden som ändock innehåller farliga kemikalier bör i möjli-
gaste mån slutas. Användningen av de mest skadliga ämnena bör avveck-
las (prop. 1990/91:90, s.46, bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338).
Regeringen avser förbjuda export av kvicksilver samt kemiska föreningar
där kvicksilver ingår. Detta ingår som ett led i kvicksilveravvecklingen,
och syftar till att motverka risken med att kvicksilver och kvicksilverhal-
tiga varor sprids på den internationella marknaden.

6.1 Klorerade lösningsmedel

Användningen av klorerade lösningsmedel skall med något undantag ha
upphört helt 1995 (prop. 1990/91:90 s. 97, JoU 30, rskr. 1990/91:338).
Användningen av metylenklorid och trikloretylen bör vara avvecklad helt
till utgången av 1995. (prop. 1990/91:90 s. 258, bet. 1990/91 :JoU30, rskr.
1990/91:338).

Användningen av vissa klorerade lösningsmedel minskade avsevärt
under 70- och 80-talen. Under 90-talet har takten i minskningen genom-
snittligt sett varit lägre. Mellan 1993 och 1994 sjönk dock förekomsten
av perkloretylen och trikloretylen i grova tal med ca 30 %. Förekomsten
av metylenklorid ökade dock något. Förbrukningen av trikloretylen lig-
ger idag på en nivå runt 2000 ton per år.

6.2 Bekämpningsmedel

Användningen av kemiska bekämpningsmedel inom jordbruket, räknat i
aktiv substans, skulle halveras till år 1990, med utgångspunkt från den
genomsnittliga användningen 1981-85. Användningen skall halveras
ytterligare en gång till strax efter mitten av 1990-talet (prop.
1989/90:146, bet. 1989/90:JoU25, rskr. 1989/90:327).

Målet för det första halveringsprogrammet uppnåddes. Den andra hal-
vering som skall ske till strax efter mitten av 90-talet har ännu ej blivit
verklighet, även om en fortsatt minskning kan noteras. Mellan åren 1993
och 1994 ökade den försålda kvantiteten. Detta kan dock vara en tillfällig
ökning. Det bör noteras att de försålda kvantiteterna inte bara minskar

Skr. 1995/96:120

utan också, genom Kemikalieinspektionens tillståndsprövning, succés- Skr. 1995/96:120
sivt förskjuts mot bekämpningsmedel som är mindre farliga från miljö-
och hälsosynpunkt.

6.3 Textilier

Regeringen har under året uppmärksammat problemen med förekomsten
av kemikalier i textilier. Eftersom 90 % av alla textilier importeras har
intresset fokuserats just på importen och kemikalieanvändningen i tredje
världen. I syfte att lyfta fram och belysa dessa problem och då särskilt
branschens eget ansvar för att minska riskerna med kemikalier genomför-
des ett möte i juni med importörer och producenter av textilier. Med var
också myndigheter och olika experter. Regeringen kommer noga att följa
dessa frågor framöver.

6.4 Utfrågning om klor och klorerade ämnen

De miljöproblem som är knutna till användningen av klorföreningar
uppmärksammades vid en utfrågning som genomfördes i november. Då
diskuterades särskilt vilka strategier som kan användas för att angripa
problemen. Regeringen avser att återkomma i frågan.

Som närmare redogörs för i avsnitt 7.1 har riksdagen i november 1995
tillkännagivit att den negativa miljöpåverkan från klortillverkningen för
PVC-tillverkning bör minska. Vidare har tillkännagivits att avvecklingen
av bly och organiska tennföreningar som används som stabilisatorer i
PVC bör fullföljas snarast. Regeringen har i juni 1995 uppdragit till
Kemikalieinspektionen att föreslå åtgärder för att minimera risker med
olika tillsatser till PVC. Regeringen har också uppdragit till
Naturvårdsverket att redovisa förslag till åtgärder för ett miljöriktigt
omhändertagande av uttjänta varor och produkter av PVC.

6.5 Internationellt arbete

I sin egenskap av ordförandeland för det s.k. Intergovernmental Forum
for Chemical Safety har Sverige inbjudit ett antal miljöministrar och
industriföreträdare till ett möte i Stockholm den 15 och 16 januari 1996.
Avsikten med mötet är att initiera en dialog mellan industri och regering-
ar i fråga om uppfyllande av de åtaganden som gjorts i Agenda 21.

Sverige driver ett aktivt kemikaliearbete inom EU. I enlighet med
anslutningsfördraget arbetar Europeiska gemenskapernas kommission
med att se över sin kemikalielagstiftning så att den höjs till den svenska
nivån för hälso- och miljöskydd. EU skall före år 1999 ha genomfört för-
ändringar som motsvarar de svenska undantagen. Sverige driver nu aktivt
på arbetet i EU:s ministerråd och i kommissionen. Sverige har tagit upp
frågan på miljörådsmötet i mars samt i december 1995 där vi bl.a. efter-
lyst en tidplan för kommissionens arbete.

Skr. 1995/96:120

Figur 14. Förekomst av vissa klorerade lösningsmedel.

□ 1993

□ 1994

Ämne

Källa: Kemi

Inom ramen för begränsningsdirektivet (76/769/EEC) behandlas för
närvarande begränsningar av användningen av kadmium och hexaklore-
tan i en arbetsgrupp hos kommissionen. Sverige, som har strängare krav,
avser att begära undantag från direktivets regler rörande användningen av
kreosot med hänvisning till den s.k. miljögarantin (artikel 100 sidan 4 i
Romfördraget).

För närvarande diskuteras ett direktiv beträffande biocider (bekämp-
ningsmedel mot skadeorganismer med undantag av växtskyddsmedel) i
rådets arbetsgrupp för miljöfrågor. Sverige stöder därvid det förslag som
presenterats av kommissionen och verkar särskilt för att substitutions-
principen skall tillämpas vid tillståndsprövningen för biocider.

På det globala planet driver Sverige aktivt frågor om långlivade orga-
niska föreningar (POPs) med målet att få till stånd en internationellt bin-
dande konvention om användningsbegränsningar och utsläppskontroll av
POPs. Vid Förenta Nationernas miljöprogram, United Nations
Environment Programme (UNEP:s) konferens om utsläpp från landbase-
rade källor i november 1995 kom länderna överens om att utveckla en
konvention om POPs. I januari 1997 väntas UNEP tillsätta en förhand-
lingsgrupp. I mellantiden utarbetas underlagsmaterial bl.a. avseende möj-
liga substitut för POPs.

Regeringen avser att fortsätta ett aktivt kemikaliearbete nationellt,
inom EU och globalt. Sverige skall i EU verka för att riskreduktionsarbe-
tet utvecklas och närmar sig de princier som tillämpas i Sverige. Speciellt
kommer arbetet att inriktas på att substitutionsprincipen utvecklas inom
EU. Sverige kommer också att arbeta för att reglerna på de områden
Sverige har tidsbegränsade undantag på, anpassas till svenska krav.

Regeringen har tagit initiativ för gemensamma åtgärder inom EU vad

gäller PVC, t.ex. minimering av risker med användningen av additiv i
PVC, avveckling av kvicksilveranvändning vid tillverkning av klor samt
utredning av risker när det gäller avfallshantering av uttjänta PVC-pro-
dukter med hänsyn till att gamla PVC-produkter kan innehålla additiv
med erkänt farliga miljö-och hälsorisker, t.ex. kadmium. Bedömning av
miljörisker vid förbränning av PVC ingår också.

Skr. 1995/96:120

7. Kretslopp och avfall

7.1 Kretslopp och producentansvar

Producenter bör få ett ökat miljöansvar för de produkter de släpper ut på
marknaden. Målet är att uppnå minimal miljöpåverkan under produkter-
nas hela livscykel. Utveckling av miljöanpassad konstruktion, återvin-
ning och omhändertagande krävs. Producentansvaret kan behöva utfor-
mas olika för olika varugrupper, t.ex. genom ett fysiskt eller ekonomiskt,
frivilligt eller lagstadgat ansvar eller utformas som krav på information
till uppköpare m.fl.

Ett lagstadgat fysiskt och ekonomiskt producentansvar enligt renhåll-
ningslagen (1979:596) finns i dag infört för förpackningar, returpapper
och däck. Med ett fysiskt och ekonomiskt producentansvar enligt renhåll-
ningslagen avses att den som yrkesmässigt tillverkar, importerar eller för-
säljer en vara eller en förpackning eller bedriver verksamhet som ger
upphov till avfall skall se till att avfallet bortforslas, återanvänds, åter-
vinns eller omhändertas på sätt som kan krävas för en miljömässigt god-
tagbar avfallshantering.

Den 1 juni 1995 presenterade Kretsloppsdelegationen (M 1993:A) ett
förslag till producentansvar för bilar. Förslaget bereds för närvarande
inom regeringskansliet. Ytterligare produktgrupper (elektronik och elek-
triska produkter samt bygg- och rivningsavfall) som kan komma att
omfattas av producentansvar utreds för närvarande av Kretsloppsdele-
gationen.

Producenternas skyldighet att samla in och ta hand om returpapper
regleras i förordning 1994:1205 om producentansvar för returpapper. För
returpapper gäller insamlingsmålet 75% till år 2000. Insamlat returpapper
skall materialåtervinnas eller tas om hand på ett annat miljömässigt god-
tagbart sätt.

Producenternas skyldighet att på ett miljömässigt godtagbart sätt ta
hand om uttjänta fordonsdäck regleras i förordningen (1994:1236) om
producentansvar för däck. Syftet är att av alla däck som årligen återläm-
nas får högst 40 % deponeras efter den 31 december 1996 samt högst 20
% efter den 31 december 1998.

Producenternas skyldighet att samla in och ta hand om förpackningar
på ett miljömässigt godtagbart sätt regleras i förordningen (1994:1235)
om producentansvar för förpackningar. I 2§ i förordningen ställs krav på
hur många viktprocent som ska återanvändas eller materialåtervinnas
senast den 1 januari 1997. Olika nivåer gäller för olika förpackningsslag.

Regeringen gav i mars 1995 Naturvårdsverket i uppdrag att utreda
behov av åtgärder på områden där producentansvar enligt renhållningsla-
gen (1979:596) redan införts. Uppdraget går ut på att utvärdera och redo-
visa hur systemen för de olika varugrupperna hittills fungerat samt lämna
förslag till eventuella författningsändringar. Uppdraget skall redovisas till
regeringen senast den 1 februari 1996. Naturvårdsverket har den 31 okto-
ber 1995 delredovisat uppdraget till regeringen.

Skr. 1995/96:120

Förpackningar

Naturvårdsverket redovisar att målen i förordningarna redan är uppfyllda
för förpackningar av wellpapp och för retursystem för glasförpackningar.
Övriga materialbolag har ännu inte byggt ut insamlingssystemen helt.

Vad gäller glasinsamlingen av engångsglas så konstaterar Natur-
vårdsverket att övergången av ansvaret för insamlingen från kommunalt
till producentansvar inte har skett utan problem. Naturvårdsverkets
bedömning är dock att problemen håller på att lösas. Vad gäller övriga
förpackningsslag är system för insamling på väg att byggas upp.

Det finns, enligt Naturvårdsverket, goda förutsättningar för att nå
målen inom angiven tid.

Däck

Ett materialbolag för däcksproducenterna har bildats, Svensk Däck-åter-
vinning AB, med hög anslutningsgrad av producenter.

Ett rikstäckande insamlingssystem har etablerats. Insamlingsgraden
ligger redan i dag i nivå med förordningens krav på 80 % insamling.
Naturvårdsverket bedömer att den insamling och det omhändertagande
av däck som hittills skett har fungerat bra. Bilproducenterna har dock
ännu inte vidtagit några åtgärder för att uppfylla sitt producentansvar
beträffande däck, uppger Naturvårdsverket.

Returpapper

För returpapper finns det ett materialbolag, Pressretur AB, som adminis-
trerar insamling och återvinning via två s.k. inköpsbolag. Insamling sker
i 284 kommuner. Insamlingsgraden för första halvåret 1995 var ca 72 %
enligt Pressretur AB.

Erfarenheterna hittills visar alltså att systemen fungerar bra med avse-
ende på antal kommuner med insamling och på hur mycket returpapper
som samlats in. Målet om 75 % insamling bör vara möjligt att uppnå
under perioden 1997-1998.

Införandet av producentansvaret har medfört enbart obetydliga kostna-
der för returpappersbruken. Detta kan delvis förklaras av den stora efter-
frågan på returpapper.

Konsumenterna har inte heller drabbats av ökade kostnader genom
införandet av producentansvaret, vilket också främst beror på efterfrågan
på returpapperet.

PVC

Regeringen har i juni 1995 uppdragit till Kemikalieinspektionen att före-
slå åtgärder för att minimera risker med olika tillsatser till PVC. I upp-
draget ingår bl.a. att föreslå åtgärder vad gäller användningen av stabili-
satorer, mjukgörare och blyinnehållande pigment i PVC. Vidare ingår att
revidera befintliga avvecklingsplaner för ämnen som används som tillsat-
ser i PVC samt i förekommande fall ta fram förslag till preciserade
avvecklingsplaner för använda ämnen i PVC. Förslag till riktlinjer för

Skr. 1995/96:120

märkning av PVC-plaster skall också tas fram i syfte att hos branschen
initiera införandet av sådan märkning. Regeringen har också uppdragit
till Naturvårdsverket att redovisa förslag till åtgärder för ett miljöriktigt
omhändertagande av uttjänta varor och produkter av PVC samt föreslå
åtgärder för att styra uttjänta PVC-produkter till lämplig behandlingsme-
tod. Vidare ingår att bedömma miljöeffekterna av konventionell depone-
ring av PVC-produkter. Båda uppdragen skall redovisas senast den 30
juni 1996. En viktig grund för det fortsatta arbetet är riksdagens behand-
ling av PVC-frågan. Jordbruksutskottet har i betänkandet !995/96:JoU8
gjort en samlad bedömning i frågan. Riksdagen har den 23 november
1995 mot bakgrund av detta givit regeringen till känna vad utskottet
anfört:

- beträffande minskning av den negativa miljöpåverkan från klortillverk-
ningen för PVC-tillverkning

- beträffande avveckling av bly och organiska tennföreningar som stabi-
lisatorer i PVC (rskr. 1995/96:40)

7.2 Avfall

De övergripande målen på avfallsområdet är:

- minskade avfallsmängder

- minskad farlighet hos avfall

- en miljömässigt riktig behandling baserad på avfallets inneboende
egenskaper.

Enligt renhållningslagen samt Naturvårdsverkets föreskrifter är kommu-
nerna skyldiga att fastställa en avfallsplan innehållande en inventering av
mängder och flöden för allt avfall som produceras inom kommunens
gränser. Planen skall också innehålla beräknade framtida mängder samt
mål och åtgärder för att minska avfallsmängderna. 217 kommuner har nu
antagit en kommunal avfallsplan enligt renhållningslagen, varav 40 %
har presenterat prognoser över framtida avfallmängder. Mål och åtgärder
för att minska avfallsmängderna har ställts upp för de strömmar som
kommunerna själva har ansvaret för, medan däremot motsvarande saknas
för övriga avfallstyper. I de flesta kommuner sker insamling av glas, pap-
per samt hushållens miljöfarliga avfall.

Regeringen har under året tillsatt en utredning för att ta fram ett för-
slag till skatt på avfall som deponeras (Fi 1995:37).

Ett regeringsuppdrag har lämnats till Naturvårdsverket för att ta fram
kvantitativa mål och åtgärder för en förbättrad avfallshantering.
Naturvårdsverket skall bl.a. ta fram kriterier för vilka avfallslag som bör
tas emot vid deponier, förbränningsanläggningar etc.

Miljöbalksutredningen (M 1993:04) arbetar för närvarande med en
översyn av avfallslagstiftningen, framför allt vad gäller ansvarsförhållan-
dena mellan olika aktörer (producenter, kommuner och entreprenörer).
Detta arbete kommer att vara klart sommaren 1996.

Insamlingen av miljöfarliga nickel-kadmiumbatterier (NiCd) nådde

Skr. 1995/96:120

inte upp till det av riksdagen uppställda insamlingsmålet om 90 % vid
den fastställda tidpunkten 1 juli 1995. Insamlingen var då endast 35%,
vilket inte är acceptabelt. Mot bakgrund av detta tillsatte regeringen i
april 1995 en särskild utredare att se över insamling och omhändertagan-
de m.m. av miljöfarliga batterier (M 1995:64). Utredningen som skall se
över hanteringen av alla batterityper innehållande kvicksilver, NiCd och
bly skall redovisa sitt resultat till regeringen senast den 1 februari 1996.
Regeringen avser sedan att genomföra de ändringar som behövs för en
bättre batteriinsamling.

Sverige har inom ramen för den s.k Kommittén för anpassning av
EG:s direktiv på avfallsområdet till tekniska och vetenskapliga framsteg
tagit fram förslag till ändringar av batteridirektivet just med hänsyn till
tekniska framsteg på batteriområdet.

Sverige föreslår bl.a. att försäljning av slutna nickel-kadmium batteri-
er, både bärbara och sådana som är fast monterade i en vara, skall förbju-
das inom EU fr. o. m. den 1 januari 1999. Vidare föreslår Sverige att pro-
dukter med fast monterade batterier skall märkas. I dag räcker det med
att bruksanvisningen anger att varan innehåller miljöfarliga batterier.
Sverige föreslår även att försäljningen av kvicksilveroxidbatterier upphör
från den 1 januari 1999.

Regeringen har i år givit Naturvårdsverket i uppdrag att utreda omfatt-
ningen av illegal export och import av farligt avfall från och till Sverige.
Verket skall lämna förslag på lämpliga åtgärder för att komma till rätta
med eventuella problem. Uppdraget skall redovisas till regeringen den 15
augusti 1996.

Inom EU arbetar man med att revidera den avfallspolicy som antogs
av ministerrådet 1990. Kommissionen räknar med att lägga fram ett för-
slag i maj 1996. Sverige driver bl.a. frågan om att producentansvarsprin-
cipen bör slås fast på EU-nivå samt att framtida EU-lagstiftning bör vara
mer övergripande. Ett större spelrum måste lämnas till medlemsstaterna
att besluta om hur man når uppsatta målsättningar. I övrigt pågår arbete
med ett deponeringsdirektiv samt ett direktiv om PCB/PCT, där beslut
väntas av ministerrådet i juni 1996.

Direktivet om PCB/PCT föreskriver bl.a. en avveckling av använd
PCB och PCB-innehållande utrustning så snart som möjligt dock senast
fram till utgången av år 2010.

Miljödepartementet deltog i en internationell konferens, arrangerad av
tyska miljöministeriet, om avfalls- och kretsloppsfrågor i maj 1995.
Diskussionerna kretsade i hög grad kring frågor som är centrala för
Sverige, bl.a. frågan om producentansvar.

Vid Baselkonventionens tredje partsmöte i september i år lyckades
Sverige och EU tillsammans med Norge få igenom ett exportförbud av
farligt avfall för återvinning från OECD-länder till icke OECD-länder
som ett tillägg till konventionen. Detta förbud träder i kraft den 1 januari
1998. Sverige har redan lagstiftat om ett sådant förbud i den förordning
som kompletterar EG:s transportförordning. Så som EG:s förordning är
uppbyggd med avfall fördelade efter farlighet på en grön, gul respektive
röd lista där avfall listat på den gröna listan inte bedöms som ”farligt”

Skr. 1995/96:120

utan kan exporteras utan kontroll. Det återfinns idag några ämnen som
avviker i hanteringsavseende genom att de enligt Baselkonventionen
anses som farliga och omfattas av exportförbudet men enligt transport-
förordningens regler bedöms som avfall på den gröna listan. Sverige dri-
ver därför frågan att EU skall uppgradera dessa ämnen till den gula listan
så att de därmed omfattas av exportförbudet. Sverige har i den svenska
förordningen sedan tidigare haft dessa ämnen på den gula listan.

Skr. 1995/96:120

8. Biologisk mångfald och naturskydd

8.1 Inledning

Riksdagen beslutade år 1993 om en strategi för biologisk mångfald med
grundläggande principer för bevarande och hållbart nyttjande av biolo-
gisk mångfald. Strategin omfattar dels en miljöanpassning av olika sam-
hällsverksamheter dels skydd av värdefulla naturområden.

År 1994 lämnade Naturvårdsverket i samarbete med andra närmast
berörda statliga verk och institutioner en beskrivning av läget beträffande
den biologiska mångfalden i Sverige, den s.k. landstudien. På basis av
främst landstudien har aktionsplaner för biologisk mångfald rörande
jordbruk, skogsbruk, fiske och fysisk planering redovisats av
Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket respektive Boverket.
Vidare har Naturvårdsverket utöver en aktionsplan för det egna ansvars-
området även utvärderat de sektorsvisa aktionsplanerna under hösten
1995.

Medlemskapet i EU innebär på naturvårdsområdet att Sverige skall
peka ut och skydda ett antal områden av gemenskapsintresse som till-
sammans med områden i andra länder skall utgöra ett sammanhängande
ekologiskt nätverk benämnt Natura 2000. Styrande för arbetet är dels
rådets direktiv om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter,
det s.k. art- och habitatdirektivet, dels rådets direktiv om bevarande av
vilda fåglar det s.k. fågeldirektivet. I kommissionens habitat-kommitté
har Sverigt fått gehör för att de nordiska fjällområdena inte skall anses
utgöra en del av EU:s boreala biogeografiska region utan istället skall
anses som en separat del av den alpina regionen.

Ett omfattande urvals- och sammanställningsarbete rörande områden
som uppfyller kriterierna i direktiven pågår.

I bl.a. en delredovisning under oktober till EG-kommissionen har
regeringen angett 343 områden i landet som skulle kunna ingå i Natura
2000. Föreslagna områden är skyddade enligt naturvårdslagen eller är
domänreservat. Regeringen har aviserat att ytterligare områden kommer
att förelås att ingå i Natura 2000. Regeringen verkar också för att de sär-
skilda förhållandena i Sverige i högre grad skall beaktas vid nätverkets
utformning. Sverige och Finland har upprättat ett gemensamt förslag för
komplettering av habitatdirektivet med sådana livsmiljöer och arter som
har stor betydelse för naturvården i våra nordliga regioner.

Genom EU:s miljöfond LIFE ges stöd för projekt inom bl.a. natur-
vård. Vid årets fördelning av medel har Sverige erhållit stöd för projekt
avseende bevarande av den vitryggiga hackspettens livsmiljöer samt
bevarande av vissa våtmarker enligt myrskyddsplanen.

Restaureringen av Hornborgasjön har slutförts. Vidare har regeringen
beslutat att ett vidsträckt område i Norrbotten - benämnt det lappländska
världsarvsområdet - skall föreslås som område på UNESCO:s världsarvs-
lista.

Skr. 1995/96:120

Figur 15. Skyddade arealer i Sverige (areal i hektar).

Områdestyp	Antal	Total areal	Landareal
Nationalparker	24	639 386	581 970
Naturreservat	1 563	2 561 704	2 071 597
Naturvårdsområden	114	198 553	127 142
Djurskyddsområden	930	111 592	60 848

Summa	2 631	3 511 235	2 841 557

Av Sveriges landareal omfattas för närvarande 6,5 % av skydd enligt
naturvårdslagen. Under 1994/95 bildades nya skyddade områden om
totalt 26 800 ha. Markförvärv omfattande ca 36 000 ha till en kostnad av
174 miljoner kronor har skett under perioden. Förvärven har huvudsakli-
gen bestått av urskogar och våtmarksområden i enlighet med gällande
prioriteringar. Källa: Naturvårdsverket

8.2 Ett uthålligt jordbruk

Den ökning av försäljningen av bekämpningsmedel som noterats år 1994
torde till stor del bero på hamstring inför den höjning av miljöavgiften
som genomfördes den 2 november 1994. Godkännandet av vissa
bekämpningsmedel som normalt säljs i relativt stora kvantiteter drogs in
år 1994 och dessa får endast säljas ytterligare ett år. Användningen 1994
ligger därför troligen fortfarande kvar på ca 35 % av medeltalet för perio-
den 1981-85.

Riksdagen har antagit målsättningen att 10 % av den odlade arealen
skall vara ekologiskt odlad år 2000. Jordbruksverket har fått i uppdrag att
utarbeta en aktionsplan för att nå målsättningen.

Regeringen har fattat beslut om ett miljöprogram för jordbruket i
enlighet med rådets förordning (EEG) nr 2078/92 av den 30 juni 1992
om produktionsmetoder inom jordbruket som är förenliga med miljö-
skydds- och naturvårdskraven. Miljöprogrammet rymmer ett flertal
åtgärder fördelat på tre delprogram, som syftar till att bevara eller för-
bättra den biologiska mångfalden och miljötillståndet i odlingslandska-
pet. Det tidigare programmet för landskapsvård är infasat och utökat.
Vidare ingår åtgärder inom miljökänsliga områden för att anlägga våt-
marker och kantzoner m.m. Det utgår även ersättning för bevarande av
utrotningshotade husdjursraser och för ekologisk odling. 1,5 miljarder
kronor per år är avsatt under en femårsperiod för genomförandet av mil-
jöprogrammet. Regeringen avser att ge berörda myndigheter i uppdrag
att löpande följa och utvärdera effekterna av miljöprogrammet.

I regeringens prop. 1995/96:76 anförs att Sverige som medlem i EU
också skall införa ett stödprogram för skogsplantering på åkermark i
enlighet med rådets förordning (EEG) nr 2080/92. Programmet skall
anpassas till nationella förhållanden och medverka till ett rikt och varie-

Figur 16. Försåld mängd bekämpningsmedel i jord- och trädgårds-
bruk, 1984-1994;ton.

Skr. 1995/96:120

Källa: Kemi

Figur 17. Förbrukning av kväve i handelsgödsel och genomsnittlig
kvävegiva inom svenskt jordbruk 1979/80-1993/94.

kg/ha

ton/år

Den ökade förbrukningen av kväve 1992/93 beror troligen på en ökad
andel höstsådd areal. Den ökade förbrukningen 1993/94 torde bero på
relativt sett låga priser på kvävegödselmedel. Miljöavgiften på kväve i
handelsgödsel har därefter höjts. Källa Naturvårdsverket

rat kulturlandskap och bevarandet av den biologiska mångfalden och
landskapets kulturvärden. Det är därför viktigt att stödet samverkar med
det redan beslutade miljöprogrammet för jordbruket. 160 miljoner kronor
per år under en 4-års period är föreslaget.

Regeringen har fattat beslut om att tillsätta en parlamentarisk kom-
mitté med uppgift att utarbeta ett samlat förslag till reformer av EU:s

gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Reformerna skall syfta till att Skr. 1995/96:120
marknadsorientera, avreglera och miljöanpassa CAP. Uppdraget skall
redovisas den 30 juni 1997.

8.3 Ett hållbart skogsbruk

Den nya skogspolitiken från år 1993 innebär att miljömålet väger lika
tungt som produktionsmålet och att miljökraven i skogsvårdslagen har
skärpts. Skogsbrukets sektorsansvar för natur- och kulturmiljövården för-
stärks och utvecklas. Den nya skogspolitiken leder till större frihet för
skogsägaren, men också till ökat ansvar. Detta förutsätter förbättrad kun-
skap hos skogsägaren. Rådgivning, utbildning och inventering är därför
framträdande skogspolitiska medel.

Skogsbrukets hänsyn och anpassning till biologisk mångfald, kultur-
miljövärden och till andra allmänna intressen förbättras. Detta indikeras
bland annat av en uppföljning som har gjorts av skogsvårdslagens krav
på hänsyn vid avverkning. Såväl nationellt som internationellt arbetar
Sverige aktivt med att följa upp konventionen om biologisk mångfald
inom skogssektorn.

Nationella inventeringar av sumpskogar och nyckelbiotoper fortsätter.
Skogsstyrelsen har vidare utarbetat en aktionsplan för biologisk mång-
fald och uthålligt skogsbruk. Staten har genom skogsvårdsorganisationer-
na träffat naturvårdsavtal med skogsägare och beviljat bidrag till natur-
och kulturvårdsåtgärder. För närvarande finns ett knappt hundratal såda-
na avtal. Det pågår miljöutbildning av skogsägare och anställda inom
skogsbruket, bl.a. med stöd av EU-medel. Certifiering av skogsbruk dis-
kuteras mellan miljöorganisationer och skogsnäringen. Praktiskt skogs-
bruk med ett landskapsekologiskt perspektiv bedrivs på försök på såväl
bolagsägd som privatägd skogsmark.

Arealen skyddad produktiv skogsmark ökar. Vid sidan av nationalpar-
ker och naturreservat har 200 områden, omfattande drygt 400 ha, inrät-
tats på skogsmark med stöd av biotopskyddsbestämmelserna.

Förvaltningen av tidigare Domänverksmark, bl.a. domänreservaten
har reglerats. Detta innebär att ca 1,2 miljoner hektar mark i 14 län, varav
ungefar en femtedel produktiv skogsmark, kan skyddas som nationalpark
eller naturreservat utan att anslaget för markinköp belastas.

Framtida arbete

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att löpan-
de utvärdera skogspolitikens effekter för den biologiska mångfalden.
Skogspolitikens effekter, särskilt med avseende på miljömålet, skall
redovisas i januari 1998. Biotopskyddet skall årligen följas upp.
Inventering av nyckelbiotoper och sumpskogar skall vara klara år 1997.

Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att genomföra en framtids-
studie benämnd 2021, med inriktning på systemstudier för bl.a. skogs-
brukssektorn.

Utöver skogsbrukets fortsatta miljöanpassning måste arealen skyddad

produktiv skogsmark öka, främst nedanför det fjällnära området i enlig-
het med 1993 års skogspolitiska beslut.

Miljövårdsberedningen (Jo 1968A) har fått i uppdrag att, mot bak-
grund av utvärderingar utförda av Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket,
yttra sig över i vilken omfattning arealen skyddad produktiv skogsmark
behöver utökas och föreslå olika möjligheter och former för att åstad-
komma detta.

8.4 Friluftsliv, allemansrätt och strandskydd

Tillgång till en rik och varierad natur är viktig för människors utveckling
och välbefinnande. Inte minst för de boende i tätorterna är tillgången till
näraliggande naturområden av stor betydelse för att tillgodose behoven
av rekreation och friluftsliv. Det är därför angeläget att mark avsätts för
dessa ändamål. I närheten av tätorter i storstadsområdena och i de större
tätortsregionerna är behovet av en naturvårdsinriktad fysisk planering
särskilt stort. Denna planering gäller bl.a. behovet av att i ett regionalt
perspektiv slå vakt om och utveckla en sammanhängande grönstruktur.
Det är i ett sådant perspektiv viktigt att stärka samarbetet mellan natur-
och kulturmiljövården. Områden i och i anslutning till städer och tätorter,
som i ett nationellt perspektiv bedöms ha unika natur- och kulturvärden
kan ges skydd som nationalstadsparker. Regeringen har givit en särskild
utredare i uppgift att undersöka möjligheten att inrätta fler nationalstads-
parker.

Naturens betydelse för turismen har framhållits i regeringens proposi-
tion om inriktningen av turistpolitiken (prop. 1994/95:177). Vår vid-
sträckta och orörda natur är en unik tillgång och det är därför av avgöran-
de betydelse för turistnäringen att denna resurs vårdas. Det finns således
en mycket stark koppling mellan å ena sidan turistpolitiken och å andra
sidan miljöpolitiken, naturvården och skogspolitiken.

Koncentrerat friluftsliv av många människor till känsliga områden kan
leda till miljöskador. De fall där företag inom rekreationssektorn organi-
serar aktiviteter som förutsätter att människor tillsammans utnyttjar alle-
mansrätten har i vissa områden medfört särskilda problem. På uppdrag av
regeringen har Naturvårdsverket i sin rapport Allemansrätten och kom-
mersen lämnat förslag till praktiska lösningar på dessa problem. En
remissbehandling av rapporten har nyligen avslutats.

Naturvårdsverket har för avsikt att under år 1996 utfärda allmänna råd
för orientering.

Strandskyddet är det kanske viktigaste instrumentet när det gäller att
skydda allemansrättsligt tillgängliga områden. Skyddet har utvidgats till
att även omfatta livsvillkoren för växter och djur. Naturvårdsverket har
regeringens uppdrag att utarbeta allmänna råd med anledning av detta
utvidgade strandskydd. Uppdraget skall vara redovisat senast vid utgång-
en av år 1995.

Skr. 1995/96:120

8.5 Fjällen och skärgårdsområden

Fjällen och skärgårdsområdena tillhör våra mest skyddsvärda områden.
Vid sidan av den bofasta befolkningens försörjning genom traditionella
areella näringar har områdena stora värden för turism och friluftsliv såväl
nationellt som internationellt.

Regeringen gav i januari Miljövårdsberedningen i uppdrag att lämna
en samlad analys av miljösituationen i landets fjällområden. I betänkan-
det Hållbar utveckling i landets fjällområden (SOU 1995:100) redovisar
Miljövårdsberedningen förslag som rör främst fysisk planering, rennä-
ring, snöskotertrafik, turism och friluftsliv. Frågor rörande skotertrafik
har särskilt behandlats av beredningen bl.a. med utgångspunkt i tidigare
utredningar rörande skotertrafik och Miljöklassutredningens betänkande
Miljöklassning av snöskotrar (SOU 1995:97). Beredningens betänkande
är föremål för en bred remissbehandling. Regeringen avser att lämna en
proposition till riksdagen under våren 1996.

Det nya upplåtelsesystemet av rätt till småviltsjakt och fiske ovanför
odlingsgränsen och på renbetesfjällen är föremål för utvärdering. Vid
redovisningen i april 1996 skall bedömningar av allmänna verkningar på
miljön ingå.

Regeringen har vidare gett Miljövårdsberedningen i uppdrag att till
den 1 oktober 1996 analysera miljösituationen i landets skärgårdsområ-
den och föreslå en strategi och åtgärder för en bättre miljö i områdena.
Syfte med arbetet är att skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar
utveckling i skärgårdarna. Arbetet skall bedrivas med utgångspunkt i
behovet av en levande skärgård samt olika verksamheters och aktiviteters
inverkan på miljön. Tyngdpunkten i arbetet skall läggas på de skärgårds-
områden som av beredningen bedöms som mest utsatta.

Skr. 1995/96:120

9. Ett miljöanpassat transportsystem

Arbetet med trafikens miljöanpassning måste drivas vidare på ett kraft-
fullt sätt. Det bör även fortsättningsvis baseras på en avvägning mellan
behovet av att utveckla transporter för att möta 2000-talets transportbe-
hov och nödvändigheten av att öka transportsystemets miljöanpassning.
Kommunikationskommitténs (K 1995:01) arbete kommer att i ett delbe-
tänkande den 1 mars 1996 och i ett slutbetänkande den 1 december 1996
ge ett underlag för regeringens fortsatta arbete med att miljöanpassa
transporterna. Naturvårdsverket driver i samarbete med trafikverken och
andra aktörer inom transportsektorn ett projekt om ett miljöanpassat
transportsystem, som kommer att användas som underlag i
Kommunikationskommitténs arbete. Länsstyrelsernas arbete med en
regional samhällsplanering för ett miljöanpassat transportsystem har
genom Boverket redovisats till regeringen och kommer också att använ-
das som underlag i Kommunikationskommittén.

Det behövs ytterligare åtgärder för att förbättra fordon och bränslen.
Miljöklassutredningen har nyligen lagt fram sitt slutbetänkande med för-
slag om miljöklassning av snöskotrar (SOU 1995:97). Förslagen innebär,
om de genomförs, att de mycket höga kolväteutsläppen liksom bullere-
missionerna minskar.

Skr. 1995/96:120

9.1 Sverige och EU

Huvudinriktningen för Sveriges arbete med trafik- och miljöfrågorna i
EU är att medverka till utvecklingen av ett mera miljöanpassat transport-
system i Europa. I sak innebär det bl.a. skärpta miljökrav på fordon och
bränslen, att investeringar i infrastrukturen bidrar till ett miljöanpassat
transportsystem och samordnas med övriga planer för markanvändning
och att miljökonsekvensbeskrivningar utvecklas.

9.2 Avgaskrav på bilar

Prioriterade frågor för Sverige för kommande kravnivåer är hållbar-
hetskrav och tillverkaransvar, att medlemsländernas möjligheter att
utveckla egna miljöklassystem förbättras samt att arbetet med att utveck-
la bränslesnåla samt trafiksäkra bilar påskyndas. Sverige har haft fram-
gång i detta arbete bl.a. genom att kommissionen nu förbereder förslag
om tillverkaransvar.

Hösten 1995 inleddes infasningen av skärpta avgaskrav för tunga for-
don i enlighet med direktiv 91/542/EEG som innebär att fordon med nya
typgodkännanden skall klara kraven för miljöklass 2 eller 1. För person-
bilar skärps kraven på liknande sätt den 1 januari 1996.1 EU pågår också
en infasning av strängare avgaskrav för bilar. Regeringen avser att åter-
komma till riksdagen angående de effekter förändringarna får för svensk
lagstiftning.

9.3 Avgaskrav på fritidsbåtar

I Sverige och Tyskland har initiativ tagits för att utsläpp frän motorer till
motorbåtar skall regleras. Miljödepartementet har i samarbete med
Kommunikationsdepartementet nyligen färdigställt en rapport med för-
slag till avgas- och bullerkrav på motorer till motorbåtar. Förslagen inne-
bär, om de genomförs, att de mycket höga kolväteutsläppen liksom bulle-
remissionerna minskar.

Skr. 1995/96:120

9.4 Avgaskrav på motorcyklar och mopeder

Inom EU förbereds gemensamma regler för avgasutsläpp från motorcy-
klar och mopeder. Dessa fordon har motorer med mycket höga utsläpp.
Förslagen innebär att avgaskrav införs frän och med den 1 januari 1997.
Om förslaget genomförs kommer avgaskraven för mopeder att skärpas
den 1 januari 1999. Den svenska regeringens position har varit att en
ytterligare skärpning av kraven skall ske är 2001 och att de relativt höga
utsläppen från dessa fordon då skall vara i nivå med dagens personbilars.
Förslagen innebär, om de genomförs, att de mycket höga kolväteutsläp-
pen liksom bulleremissionerna minskar.

9.5 Avgaskrav på arbetsfordon

EG-kommissionen har nyligen antagit ett förslag till utformning av
avgaskrav på dieselmotorer till arbetsmaskiner. De föreslagna kravnivå-
erna är i paritet med de som redan införts för motorer till tunga vägfor-
don genom direktiv 91/542/EEG. Sverige har bidragit aktivt till detta för-
slag och kommer att verka för att ministerrådet antar stränga regler.
Utöver detta har Naturvårdsverket i uppdrag att utvärdera möjligheter till
nationella insatser på området.

9.6 Bränslen

Miljöklasser för bensin och diesel bidrar till bättre miljö i Sverige. Det
pågår ett arbete i EU för att utveckla kvalitetskrav på bensin och diesel.
Sveriges position är att förslagen skall ge goda hälso- och miljöeffekter
som inte begränsas till lokala luftkvalitetsproblem samt att medlemslän-
derna skall ges möjlighet att stimulera en introduktion av bättre kvaliteter
och miljöklasser. Sverige har presenterat de positiva erfarenheter vi har
av systemet med miljöklassning av bränslen. Regeringen har förbjudit
bly i bensin från och med den 1 mars 1995.

När det gäller alternativa bränslen ges i Sverige dispenser till pilotpro-
jekt från reglerna om bränslebeskattning. Kommissionen har under år
1994 presenterat ett förslag till direktiv om beskattning av biobränslen.
Förslaget har diskuterats i EU, men ännu inte lett fram till något resultat.

9.7 Sjöfart

Arbetet för att utsläppen av luftföroreningar och annan miljöpåverkan
från sjöfarten skall minska är mycket angeläget. Det bedrivs bl.a. interna-
tionellt inom International Maritime Organisation (IMO),
Helsingforskommissionen (HELCOM) och Nordsjökonferensen.

Globala överenskommelser om reducering av sjöfartens utsläpp av
luftföroreningar är svåra att uppnå. Sverige bör verka, genom bilaterala
överenskommelser eller ekonomiska styrmedel, för att fartyg inte tillåts
använda olja med högre svavelhalt än 0,5 viktprocent. Detta arbete bör
även inkludera reduktion av kväveoxider, t.ex. genom katalytisk avgasre-
ning.

9.8 Luftfart

Arbetet med luftfartens miljöfrågor bedrivs förutom i EU även inom
ramen för det internationella samarbetet i International Civil Aviation
Organisation (ICAO). Erfarenheterna från detta arbete kan jämföras med
erfarenheterna från sjöfartsområdet. Internationella överenskommelser
om en begränsning av utsläppen är mycket svåra att nå. Diskussionen om
styrmedel t.ex. miljörelaterade avgifter pågår dock såväl i ICAO som i
EU och Sverige arbetar för att öka möjligheterna att använda ekonomiska
styrmedel inom den internationella luftfarten. I Sverige har den bullerdif-
ferentierade landningsavgiften som infördes 1994 ytterligare differentie-
rats. Sverige bör också verka för att skärpta utsläppskrav för kväveoxider
och höghöjdsutsläpp av vattenånga införs globalt genom ICAO eller i
andra hand regionalt inom EU. Regeringen uppdrog i juni 1994 åt
Försvarsmakten, Luftfartsverket och Naturvårdsverket att analysera en
skärpning av flygbullernivånormen för planering av nya flygplatser och
ny bebyggelse vid befintliga flygplatser samt i vissa fall för befintlig
bebyggelse. Uppdraget har redovisats och bereds nu inom regeringskans-
liet.

Skr. 1995/96:120

9.9 Trafikbuller

I enlighet med proposition 1993/94:215 Handlingsplan mot buller som
riksdagen anslöt sig till, erhöll bl.a. trafikverken och Naturvårdsverket
uppdrag som syftade till att medverka till en kraftig minskning av trafik-
bullret. Dessa uppdrag har nu redovisats och är för närvarande under
remittering. EG-kommissionen förbereder också en bullerpolicy. Natur-
vårdsverket har redovisat sitt uppdrag att utvärdera de bullerbegränsade
åtgärder som länsstyrelserna vidtagit för motorbåtstrafiken.

Naturvårdsverkets uppdrag att utvärdera regleringen av vattenskote-
råkning har redovisats till regeringen i november 1995. Rapporten är på
remiss.

10. Miljöanpassat näringsliv

Konsumenternas ökande krav på en god miljö är den främsta drivkraften
för näringslivets miljöanpassning. Miljökraven visar sig i en ökad efter-
frågan på miljöanpassade produkter och produktionsprocesser. Kon-
sumenternas krav leder också till en successiv utveckling av miljöpoliti-
ken och dess styrmedel. Regeringens roll är att utforma en politik som
understödjer denna utveckling. Att miljöanpassning också kan vara en
stark drivkraft för teknikutveckling och tillväxt, betonas i regeringens
proposition 1995/96:25 (FiUl, rskr. 131-134). En politik för arbete,
trygghet och utveckling. En särskild utredare arbetar för närvarande med
att skapa ett handlingsprogram för hur miljömålet inom konsumentpoliti-
ken skall uppnås (C 1994:04).

Den tidiga miljöpolitiken utformades i stor utsträckning som regler för
utsläpp från enskilda anläggningar. Efterhand ökade behovet av att regle-
ra produkters miljöpåverkan, vilket bland annat ledde till införandet av
lagen om kemiska produkter, producentansvar och miljömärkning av
konsumentvaror. Idag finns också möjligheter att ”miljömärka” företa-
gens verksamhet med olika certifieringssystem.

Miljödepartementet och Näringsdepartementet har under året bildat en
särskild arbetsgrupp för att gemensamt finna nyckelområden där miljö-
politikens och näringspolitikens styrmedel kan utvecklas och samordnas.
Syftet är att öka företagens möjligheter att stärka konkurrenskraften
genom miljöanpassning. Departementen arrangerade den 10:e maj en
konferens, ”Miljön som resurs”, med deltagare från såväl myndigheter
som näringsliv för att öka debatten i dessa frågor. Konferensen fick starkt
gensvar hos näringslivets företrädare, och innehållet sammanfattades i
Näringsdepartementets skriftserie ”Aktuellt i näringspolitk och ekonomi”
nr 2 '95. Vidare har Ingenjörs vetenskapsakademin (IVA) fått i uppdrag att
göra en kartläggning av den svenska miljöindustrin.

Den finansiella sektorns betydelse för företagens miljöarbete har upp-
märksammats under året och miljöministern har tagit initiativ till en dia-
log med de svenska bankerna för utbyte av tankar och idéer om hur ban-
kerna kan förbättra sin verksamhet på miljöområdet. Agenda 21 -kommit-
tén (Ml995:02) har haft liknande diskussioner med försäkringsbran-
schen.

10.1 Teknikutveckling

Miljöpolitiken kan stärka den ekonomiska tillväxten bland annat genom
att stimulera företagen till teknisk utveckling. Offentlig upphandling av
varor och statligt ledd teknikupphandling är exempel på instrument som
kan användas för detta. En utredare har därför utsetts (N 1995:114) som
ska undersöka vilka marknader som effektivt kan påverkas i riktning mot
miljöanpassning genom ökade miljökrav för offentlig upphandling.
Statligt ledd teknikupphandling har redan visat sig effektiv för att få fram
energieffektivare produkter. Regeringen avser att inrätta en delegation för
miljöteknik, som skall upprätta ett program för upphandling av miljötek-
nik.

Skr. 1995/96:120

10.2 Frivillig miljöstyrning och miljörevision

Frivillig miljöstyrning och miljörevision inom industrin. (Eco-
Management and Audit Scheme, EMAS), har införts i Sverige under
1995 liksom inom övriga EU. Syftet med systemet är att förbättra och
utvärdera industrins miljöarbete och ge allmänheten information om
detta arbete. Reglerna innehåller högt ställda krav på hur miljöarbete
skall bedrivas inom de företag som väljer att ansluta sig. Systemet kan
leda till ökad trovärdighet för det miljöarbete som sker i företagen.

Svenska Miljöstymingsrådet AB har bildats av regeringen, Sveriges
Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation och Kommunförbundet.
Rådets uppgift är att informera om EMAS, samt att sköta registreringen
av de företag som ansluter sig till systemet. Det första företaget registre-
rades i november 1995. För att stärka Miljöstyrningsrådets arbete har
riksdagen nyligen godkänt regeringens förslag att rådet skall få ett villko-
rat aktieägaretillskott om 2 miljoner kronor (Prop. 1995/96:107, bet.
1995/96:JoU15, rskr 1995/96:107).

Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) har fått i uppgift att
utse oberoende miljökontrollanter som granskar de företag som ansluter
sig till EMAS. Den första miljökontrollanten godkändes i oktober 1995.

Närings- och teknikutvecklingverket (NUTEK) har utsetts att ansvara
för information och hjälp till små och medelstora företag som är intresse-
rade av att ansluta sig till EMAS. Riksdagen har nyligen godkänt rege-
ringens förslag att anvisa 5 miljoner kronor till NUTEK som ett engångs-
belopp för att finansiera informationsverksamhet som skall underlätta för
små och medelstora företag att ansluta sig till systemet.

Naturvårdsverket har utrett möjligheterna att utvidga EMAS till andra
delar av näringslivet än industrin. Uppdraget har redovisats till regering-
en, som kommer att ta ställning till en eventuell utvidgning under våren
1996.

10.3 Miljön i arbetsmarknadspolitiken

Det finns i många fall goda samhällsekonomiska motiv för att låta syssel-
sättningpolitiska åtgärder inriktas mot en omställning av samhället i eko-
logiskt hållbar riktning.

Riksdagen beslutade hösten 1994 om 400 miljoner kronor för miljöin-
vesteringar med sysselsättningsinriktning, (prop. 1994/95:25, bet. FiUOl,
rskr. 1994/95:145-146). Antalet ansökningar har varit stort och den utvär-
dering som gjorts av Naturvårdsverket visar att sysselsättningseffekten
förväntas bli god samtidigt som avsevärda miljöförbättringar kommer att
uppnås.

För att stödja investeringar och sysselsättning inom miljöområdet har
100 miljoner kronor avsatts till investeringsbidrag för främjande av
omställning i ekologiskt hållbar riktning (prop. 1994/95:100, bet. KU40,
rskr. 1994/95:273). Medlen har kunnat sökas av företag inom näringslivet
samt av kommunerna. Ansökningarna har överskridit de avsatta medlen,
och enligt en utvärdering som gjorts av Naturvårdsverket kommer kost-

Skr. 1995/96:120

naden per arbetstillfälle troligtvis att bli förhållandevis låg i jämförelse Skr. 1995/96:120
med andra sysselsättningspolitiska åtgärder.

Vidare avsattes 2 miljarder kronor för miljöförbättringar i bostäder och
i sådana lokaler där främst barn och ungdomar vistas, samt för installa-
tion av ackumulatortankar och investeringar i solvärmeanläggningar i
bostäder (prop. 1994/95:218, bet AU 15, rskr. 1994/95:398-399). Delar av
de medel som avsatts för miljöförbättringar i bostäder kan nu få användas
till för andra bostadsförbättringsåtgärder samt för nybyggnation (prop.
1995/96:25, FiUl, rskr 131-134).

Efter förslag i regeringens proposition En politik för arbete, trygghet
och utveckling, anslogs dessutom 100 miljoner kronor som stöd till
investeringar i vindkraftverk, samt 100 miljoner kronor för stöd till forsk-
ning, teknikutveckling och investeringar inom solenergiområdet.

10.4 EU

Inom EU har betydelsen av miljöanpassning av näringslivet markerats
tydligt i den vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning som
lades fram 1993. Sverige deltar aktivt i uppföljningen av arbetet med vit-
boken. Bl.a. har EG-kommissionen konstaterat att en s.k. grön skatteväx-
ling kan vara en möjlig väg att förena tillväxt, sysselsättning och en god
miljö. Transeuropeiska nätverk på transport-, tele-, och energiområdena,
liknande gemensamma projekt på miljöområdet, s.k. JEPS, samt vidare
diskussioner om relationerna mellan miljö, tillväxt och sysselsättning har
stor betydelse från miljösynpunkt.

11. Styrmedel i miljöpolitiken

11.1 En ny miljöbalk

Regeringen har för avsikt att lägga fram ett nytt förslag till miljöbalk som
samlar och skärper lagarna inom miljöområdet.

Miljöbalksutredningen (M 1993:04) har genom tilläggsdirektiv (dir.
1994:134) fått i uppdrag att lämna förslag på en miljöbalk som innebär
en närmare integrering av olika delar av miljölagstiftningen. Uppdraget
innebär att utredningen särskilt bör överväga att

- smälta samman miljö- och hälsokyddsreglerna på ett ändamålsenligt
sätt,

- införa regler som särskilt rör jord- och skogsbruket,

- infoga vattenlagen helt eller delvis,

- se över straff- och andra sanktionsbetämmelser i miljöbalken och i
miljöanknutna lagar utanför balken

- föreslå en tydligare ansvarsordning för äldre miljöskador m.m.

- stärka miljöorganisationernas processuella ställning,

- se över instansordningen i miljölagstiftningen,

- se över de organisationsförändringar som behövs med anledning av
förslaget till miljöbalk.

Miljöbalksutredningen har att senast sommaren 1996 redovisa sitt arbete
i ett huvudbetänkande. Därefter vidtar arbete i regeringskansliet med
sikte på att, i enlighet med riksdagens önskemål (Bet. 1994/95:JoU16,
rskr. 1994/95:306), tidigt våren 1997 lägga fram en proposition med
ikraftträdande den 1 januari 1998.

11.2 Markanvändningspolitik

För en långsiktigt hållbar utveckling krävs en utvecklad markanvänd-
ningspolitik där beslut om användningen av mark och vatten, planering
inom olika samhällssektorer och insatser för regional utveckling m.m.
samordnas bättre. Detta bör ske inom ramen för en utvecklad sektorsinte-
grerad planering med utökad samverkan mellan den lokala, regionala och
centrala nivån. För ett förverkligande av denna politik behövs såväl för-
ändrad lagstiftning som utvecklade metoder för planering och beslutsfat-
tande.

Lagen (1987:12) om hushållning med naturresruser m.m., NRL, inne-
håller hushållningsbestämmelser för mark- och vattenanvändningen som
ska iakttas vid beslut enligt ett flertal av de lagar som rör vår miljö.
Införandet av NRL i miljöbalken innebär en starkare koppling mellan
markanvändnings- och miljöfrågorna och stärker möjligheterna att få till
stånd samordnade och sektorsövergripande bedömningar. Riksdagen har
nyligen fattat beslut om ändringar i plan- och bygglagen (1987:10) i
enlighet med regeringens förslag (prop. 1994/95:230, bet 1995/96:BoUl,
rskr. 1995/96:30). Den kommunala översiktplaneringen som har stor

Skr. 1995/96:120

betydelse för tillämpningen av NRL, stärks genom tydligare och utvidga-
de krav. Den nya lagen om järnvägsplanering som träder i kraftden 1
januari 1996 innebär att järnvägsbyggandet infogas i det gemensamma
avvägnings- och beslutssystem som omfattas av de lagar som är knutna
till NRL.

I Boverkets rapport Sverige år 2009 - förslag till vision, behandlas frå-
gor om hur en långsiktigt hållbar utveckling kan främjas. I visionen dis-
kuteras bl.a. förändrade planeringsformer, möjligheterna att stärka tät-
ortsregionerna genom samverkan och utbyggnad av kollektivtrafiken
mellan dem, förutsättningarna för en hållbar utveckling av orter med
olika storlek, samspelet mellan städer och omgivande landskap samt upp-
rätthållandet av den biologiska mångfalden. På regeringens uppdrag
remitterades rapporten under året. Boverket genomförde under samma tid
ett omfattande samråd i landet med olika aktörer och har nyligen redovi-
sat resultatet av arbetet med visionen.

En bättre samordning mellan planeringen för bostads- och arbetsområ-
den, kommunikationsanläggningar och trafikeringsystem skulle bl.a.
underlätta samverkan mellan olika trafikslag och en minskning av trans-
portbehoven. I den kommunala översiktsplaneringen kan sådana trans-
portfrågor ges en mer samlad behandling. Dessa frågor behandlas bl.a. i
Boverkets redovisning av regeringens uppdrag till länsstyrelserna om
regional samhällsplanering för ett miljöanpassat transportsystem (RES-
uppdraget). Frågorna berörs också i Boverkets rapport Sverige 2009 och i
Trafik- och klimatkommitténs betänkande (SOU 1995:64). Dessa rappor-
ter utgör i sin tur underlag för Kommunikationskommitténs (K 1995:01)
arbete med frågor om planeringen för ett miljöanpassat transportsystem
samt förbättrad politisk förankring på regional nivå. Länsstyrelsen har en
viktig regionalt samordnande funktion och regeringen avser utreda läns-
styrelsens roll inom områdena fordon, trafik och infrastruktur. Boverket
har i juni 1995 till regeringen redovisat sitt uppdrag Att utveckla metoder
och arbetssätt för planering av järnvägar genom och i anslutning till tät-
orter (Boverkets rapport 1995:2, jmf dnr, M95/3034/7). Det fortsatta
arbetet kommer att redovisas i samband med revideringen av Boverkets
översiktsplanehandbok.

Särskilda utredningsinsatser har riktats mot fjällen och skärgårdarna.
Länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborgs-och Bohus län och
Malmöhus län har redovisat uppdraget om sambanden mellan planerad
markanvändning och miljömål. Skånedelegationen har i sitt betänkande
Ett renat Skåne (SOU 1995:62) lämnat förslag om en miljöinriktad
utveckling i Skåne. Arbetet med att genomföra ett regionalt miljöpro-
gram för Öresund enligt avtalet mellan Sverige och Danmark avses
inledningsvis bedrivas inom ramen för EU:s Interreg Il-program för öre-
sundsregionen. Länsstyrelsens i Göteborg och Bohuslän yttrande över
redovisning enligt 6 kap 2 § NRL från kommuner i Göteborgsregionen
beträffande områden berörda av den s.k. Göteborgsöverenskommelsen
har remitterats. Redovisningen utgör bl.a. underlag för regeringens fram-
tida ställningstagande till ytterligare lånegarantier för investeringar i
infrastrukturen i Göteborgsregionen. För att miljöbelastningen av for-

Skr. 1995/96:120

donstrafiken i städerna ska kunna minskas avser regeringen att lägga för-
slag till en lag om vägtullar.

Sverige deltar i EU-samarbetet om att ta fram en gemensam policy för
utvecklingsfrågor i ett geografiskt och rumsligt perspektiv - European
Spatial Development Perspective (ESDP). Det handlar om att gemensamt
utveckla övergripande mål som skall främjas i planering och beslut, att
utarbeta strategier för utveckling av det urbana systemet, infrastruktur
och landsbygdens natur- och kulturlandskap samt att anta handlingspro-
gram som främjar samverkan mellan länder, regioner och över gränser.
Sverige driver frågor om långsiktigt hållbar utveckling och kommuner-
nas roll. Arbetet får bl.a. betydelse i samband med fördelningen av EU:s
olika fonder. Planministrarna i Östersjövisionsarbetet beslutade i decem-
ber 1994 i Tallinn att bilda Committee on Spatial Development in the
Baltic Sea Region (CSD/BSR) för att fortsätta arbetet i enlighet med rap-
porten VAS AB 2010. Slutsatserna i rapporten har förts ut till planerings-
aktörer i de deltagande länderna och arbetet med åtgärdsplanen drivs nu
vidare under svenskt ordförandeskap i nära samarbete med ESDP-arbe-
tet. Regeringen avser att under år 1996 redovisa det fortsatta arbetet med
en markanvändningspolitik för en hållbar utveckling för riksdagen.

Skr. 1995/96:120

11.3 Miljökonsekvensbeskrivningar

Användningen av miljökonsekvensbeskrivningar, MKB, i ett tidigt skede
av beslutsprocessen möjliggör för beslutsfattarna att på ett bättre sätt ta
till vara miljöintressena. Det ger också allmänheten större möjlighet att
påverka besluten från miljösynpunkt genom att utgöra ett viktigt besluts-
underlag som kan användas i en öppen demokratisk debatt. MKB är
vidare ett viktigt instrument i arbetet med att öka det internationella sam-
arbetet när det gäller att bedöma miljöpåverkan, särskilt i ett gränsöver-
skridande sammanhang. I enlighet med riksdagens beslut om genomfö-
rande av besluten vid FN:s konferens om miljö och utveckling - UNCED
(prop. 1993/94:111 bet. 1993/94 JoK19, rskr. 1993/94:256)) pågår ett
arbete för att beskrivningar av miljökonsekvenser systematiskt skall
komma in i ett tidigt skede av den politiska processen. Som ett exempel
kan därvid nämnas förslaget i regeringens proposition Kommunal över-
siktsplanering enligt plan- och bygglagen, m.m. (prop. 1994/95:230) om
konsekvensbeskrivningar i kommunala översiktsplaner med ett utökat
krav på samråd i syfte att stärka medborgarinflytandet. Vidare deltar
svenska experter i EU:s arbete med att ta fram ett direktiv om miljökon-
sekvensbeskrivningar för beslut av mera strategisk karaktär. Det är enligt
regeringens uppfattning viktigt att utvecklingen på detta område fortgår.

Vad gäller MKB för projekt, har EU:s miljöministerråd beslutat om en
gemensam ståndpunkt i fråga om ett förslag till ändring av rådets direktiv
85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga
och privata projekt. Ändringarna syftar bl.a. till att stärka direktivet och
att uppnå en anpassning till den s.k. Esbokonventionen om MKB i fråga
om gränsöverskridande miljöstörningar. Sverige fick bl.a. igenom krav
på redovisning av flera alternativ. Regeringen har föreslagit nya nationel

la regler om MKB för bl.a. detaljplaner (prop. 1994/95:230) och för järn-
vägar (prop. 1995/96:2). Jordbruksverket har redovisat sitt regeringsupp-
drag att lämna förslag till föreskrifter om MKB inom jordbrukslagstift-
ningen. Sedan 1 januari 1994 finns i skogsvårdslagen bestämmelser om
MKB i skogsbruket. Miljöbalksutredningen (dir. 1994:134) skall under-
söka om det behövs lagstiftningsåtgärder rörande skogsbruket och miljö-
konsekvensbedömningarna. Till stöd för genomförandet och tillämpning-
en av gällande bestämmelser om MKB har Boverket tillsammans med
Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet givit ut en remissutgåva av
en handbok om MKB. Naturvårdsverket har utfärdat allmänna råd; MKB
i miljöskydds- och naturvårdslagen. I samband med ett förslag till en ny
miljöbalk, anser regeringen att det finns anledning att ta upp vissa frågor
i syfte att ytterligare öka betydelsen av MKB, såsom ett utökat krav på
alternativredovisning och en förstärkning av allmänhetens inflytande vid
utformningen av en miljökonsekvensbeskrivning.

11.4 Ekonomiska styrmedel

Ekonomiska styrmedel introducerades i miljöpolitiken på mitten av 70-
talet. Sedan dess har användningen av miljöskatter och -avgifter gradvis
ökat och idag ligger Sverige långt framme när det gäller användningen av
ekonomiska styrmedel. Den svenska erfarenheten av ekonomiska styrme-
del är till stor del positiv; låga administrationskostnader, betydande styr-
effekter.

Tanken bakom dc ekonomiska styrmedlen är att producenter och kon-
sumenter ska betala för de skador som uppstår på miljön vid olika verk-
samheter. Genom att kostnaden för miljöskadlig verksamhet höjs, blir
verksamheten mindre lockande, och minskar därför i omfång. Det kan
t.ex. ske genom att konsumenterna övergår till mer miljövänliga varor.
Eftersom det blir dyrare att förorena miljön, ökar incitamenten för företa-
gen att uppfinna och investera i miljöskyddande och resursbesparande
teknik, och på så sätt minskar miljöbelastningen ytterligare.

Sverige genomförde 1990-1991 som första land ett första steg i en
grön skatteväxling då ett antal miljöskatter infördes och skatten på arbete
sänktes. Utrymmet för en ökad miljörelatering av det svenska skattesys-
temet undersöks för närvarande av Skatteväxlingskommittén (Fi
1994:11). Avsikten är att analysera energi- och miljöskatternas samhälls-
ekonomiska effekter samt undersöka möjligheterna att samtidigt höja
intäkterna från miljörelaterade skatter och sänka dem från andra skatter,
som t.ex. skatt på arbete, för att om möjligt förbättra förutsättningarna för
tillväxt och sysselsättning. Förutom effekter på miljön och sysselsätt-
ningen ska bl.a effekterna på den internationella konkurrenskraften och
inkomstfördelningen behandlas. Utredningen skall presentera sitt slutbe-
tänkande i juni 1996.

Sverige har i dag många exempel på ekonomiska styrmedel jämfört
med de flesta andra länder, och strävar efter att öka användningen av
sådana styrmedel samt att informera andra länder om våra erfarenheter
på området.

Under året har en rad miljöskatter höjts. Miljöskatten på kväve i han-

Skr. 1995/96:120

Figur 18. Utsläppsavgifter och -skatter.

Skr. 1995/96:120

Avgift/skatt (införandetid)	Utgår på	Belopp 1996	Inkomst 1994/95 (miljoner kr)	Användning
Koldioxidskatt (1991)	Olja, kol, naturgas, fotogen, gasol och bensin	37 öre/kg koldioxid (för industrin 9,25 öre/kg)	9 505	Allmän inkomst i statsbudgeten
Svavelskatt (1991)	Olja, kol och torv	30 kr/kg svavel	112	Allmän inkomst i statsbudgeten
Miljöskatt på inrikesflyget (1991)	Utsläpp av kväveoxider och kolväten	12 kr/kg utsläppta kolväten och kväveoxider	179	Allmän inkomst i statsbudgeten
	Utsläpp av koldioxid	1 kr/kg förbrukat bränsle
Kväveoxidavgift (1992)	Uppmätta utsläpp av kväveoxider från större anläggningar för kraft- och värme- produktion	40 kr/kg utsläppta kväveoxider		Bruttoomsättningen inom systemet återförs till de avgiftsskyldiga i proportion till deras

produktion av
nyttiggjord energi

/ Sverige finns förhållandevis många miljöskatter och -avgifter.
Uppgifterna ovan är hämtade från SNV:s Rapport 4173 och sedan uppda-
terade.

delsgödsel höjdes till 1,80 kr/kg kväve. I samband med finansieringen av
Sveriges medlemskap i EU höjdes CO2-skatten. Samtidigt höjdes skatten
pä el från vattenkraft och kärnkraftverk samt försäljningsskatten pä for-
don. Riksdagen har vidare beslutat att en skatt pä naturgrus skall införas
(prop. 1995/96:87, bet. 1995/96: SkU18, rskr. 1995/96:26). Frägan om en
eventuell avfallsskatt utreds för närvarande.

Regeringen avser vidare att göra en översyn av vägtrafikens samlade
beskattning i syfte att förbättra den samlade styreffekten med avseende
på miljö och trafiksäkerhet. På regeringens förslag har riksdagen beslutat
(prop. 1995/96:25, FiUl, rskr. 131-134) att den tidigare beslutade höj-
ningen av försäljningsskatten pä vissa motorfordon ersätts med en höj-
ning av fordonsskatten. En lägre nivå pä försäljningsskatten stimulerar
förnyelse av bilparken vilket har positiva effekter för miljön.

För att bättre åskådliggöra kopplingen mellan ekonomi och miljö
arbetar Statistiska centralbyrån, SCB, med att ta fram fysiska miljöräken-
skaper, som skall beskriva flödet av olika miljöstörande ämnen i ekono-
min och utvecklingen av naturresurserna. Konjunkturinstitutet, Kl, har
samtidigt i uppdrag att utveckla monetära miljöräkenskaper som ska
komplettera de nationella miljöräkenskaperna. EG-kommissionen har i
COM(94)670 föreslagit att gemensamma riktlinjer skall utarbetas för

Figur 19. Produktavgifter och -skatter

Skr. 1995/96:120

Avgift/skatt	Utgår på	Belopp	Intäkt	Användning
(Införandetid)		1995/96	1994/95 (miljoner kr)
Skatt på	Kväveinnehåll	1.80 kr/kg kväve	575	Allmän inkomst i stats-
handelsgödsel	Kadmiuminnehåll	30 kr/g kadmium		budgeten och bekostar
för kväve (1984)		(om kadmium-		dessutom rådgivning,
och för kadmium		innehållet överstiger		miljöforskning,
(1994)		5 g/ton fosfor)'		naturvård m.m.
Skatt på		20 kr/kg verksam	30	Allmän inkomst i stats-
bekämpnings-		substans2		budgeten och bekostar
medel (1984)				dessutom rådgivning, miljöforskning, naturvård
Avgift på	Alkaliska/kvick-	23 kr/kg	0,3	Bekostar omhändertag- ande och information
batterier	silveroxid			samt vad gäller bly-
(1987)	Nickel/kadmium	46 kr/kg	19	batterier också insam- ling. Vad gäller nickel- kadmiumbatterier även
	Bly	40 kr/s	42	Naturvårdsverkets

handläggning av de
uppgifter som skall
lämnas.

Ej till statskassan, tillfal-
ler särskild batterifond

1 • Beloppen ändrades från 60 öre/kg till 1,80 kr/kg kväve och för kadmium från att
gälla om innehållet överstiger 50 g/ton fosfor till 5 g/ton den 3 november 1994

2- Beloppet ändrades från 8 kr/kg till 20 kr/kg den 3 november 1994

En del av samhällets kostnader för miljövårdsinsatser finansieras av
avgifter. Uppgifterna ovan är hämtade från SNV Rapport 4391 och sedan
uppdaterade av Miljödepartementet.

gröna räkenskaper och miljöindex. Parlamentet har i en resolution svarat
att man är positiv till de lagda förslagen, och påpekar att utvecklandet av
gröna räkenskaper och miljöindex är av väsentlig betydelse för möjlighe-
terna att fatta effektiva politiska beslut.

11.5 Miljöövervakning

Miljöövervakningverksamheten i Sverige syftar främst till att beskriva
miljötillståndet för att ge underlag och på så sätt förekomma eller avhjäl-
pa miljöproblem. Detta sker bl.a. genom inventering av olika naturtypers
förekomst och utbredning, övervakning av miljötillståndet och dess för-
ändring riktade mot miljömål och miljöhot. Resultaten används dels för

Figur 20. Differentierade skatter

Skr. 1995/96:120

Blyad/oblyad bensin	Skatten på bensin är 60 öre högre per liter för blyad bensin (dvs prisskill- naden exklusive moms mellan blyad och oblyad bensin är 60 öre). Genom den miljödifferentierade skatten på blyad/oblyad bensin övergick användarna snabbt till oblyad bensin. 1 mars 1995 förbjöds blyad bensin.
Miljöklassade dieseloljor	Skatten på dieseloljor är för miljöklass 1: 2530 kr/m3, miljöklass 2: 2736 kr/m3 och för miljöklass 3: 3009 kr/m3
Miljöklasser för bensin	Skatten på bensin är 4,16 kr/l för bensin som uppfyller kraven för miljöklass 2, 4,22 kr/l för bensin som uppfyller kraven för miljöklass 3 och 4,76 kr/l för annan bensin
Miljöklassade nya fordon	Försäljningsskatten på nya motorfordon (bilaccisen) differentierade utifrån miljöklassning.

Syftet med differentierade skatter är att skynda på övergången till miljö-
vänligare alternativ. Uppgifterna ovan är hämtade från SNV Rapport 4391
och.

att ta fram bedömningsgrunder och formulera miljökvalitetsmäl dels för
att jämföra miljötillståndet i Sverige med uppsatta mål. Under året som
gått har miljöövervakningsverksamheten bl.a. genomfört riksomfattande
inventeringar av metaller i mark och gröda (främst kadmium), invente-
ring av sjöar och vattendrag (försurning och eutrofiering samt tungmetal-
ler i humus och mossa). Sjöinventeringen är ett nordiskt samarbete för att
bl.a. ta fram försurningsläget i nordens vatten som underlag till interna-
tionellt förhandlingsarbete. Även mossinventeringen, som speglar metall-
deposition, är ett underlag till sådant arbete. Sverige leder arbetet där mer
än 30 länder i Europa deltar.

Detta gäller främst olika uppföljnings- och rapporteringskrav till EU:s
olika direktiv, till olika internationella konventioner samt hur de av riks-
dagen tidigare fastlagda målen för miljöövervakningen kan realiseras.

Naturvårdsverket, som har det övergripande ansvaret för miljööver-
vakningsverksamheten i landet, har fått i uppdrag av regeringen att till
den 1 mars 1996 redovisa ett samlat program för den fortsatta miljööver-
vakningens omfattning och inriktning. I uppdraget ingår att precisera
under vilka förutsättningar tidigare för miljöövervakningsverksamheten
fastlagda mål kan uppnås mest effektivt.

Mycket av de data och den information som tas fram inom ramen för
den svenska miljöövervakningen rapporteras till olika internationella
konventioner och organisationer. Bland dessa kommer EU:s miljöbyrå,
European Environmental Agency (EEA), att få en allt mer framträdande
roll. Miljödatacenter i Kiruna (MDC) som arbetar med satellitdata för
miljöövervakning blev tidigare i år utsett till ett Eurpeiskt temacenter
(European Topic Center) för landtäckning. MDC ingår också som en del i
det Miljö- och rymdforskningsinstitut som fått stöd från EU:s struktur-
fondspengar och som planeras förläggas till Kiruna.

11.6 Forskning

Svensk miljöforskning genomgår många förändringar framför allt vad
gäller organisation och struktur. Avfallsforskningsrådets kansli överför-
des under året till Naturvårdsverket och Stiftelsen för Miljöstrategisk
forskning har kommit igång med sitt arbete. Hösten 1996 kommer nästa
forskningspolitiska proposition att läggas fram till riksdagen och
Regeringen kommer där bl.a. att redovisa riktlinjer för den framtida mil-
jöforskningen.

I dag står de globala och gränsöverskridande miljöhoten i fokus för
miljöarbetet och därmed ökar vikten av forskningssamarbete inom de
olika internationella konventionerna och organisationerna. Medlemskapet
i EU har möjliggjort ett ökat forskningsamarbete inom ramen för pro-
grammet Environment and Climate. Svenska forskare har varit aktiva
såväl som utvärderare av projektförslag som deltagare i forskningspro-
jekt. Svenska forskare deltar i ca en fjärdedel (400 st) av samtliga pro-
jektansökningar till Environment and Climate. Av dessa har en femtedel
godkänts. De svenska forskarna har framför allt varit framgångsrika
inom områden som globala förändringar, yttre miljö och hälsa samt sam-
hällsvetenskaplig miljövårdsforskning.

Miljöforskningen blir alltmer tvärvetenskaplig och mer resurser satsas
på åtgärdsstyrande forskning. Det kommer därför fortsättningsvis behö-
vas underlag på vetenskaplig grund kring miljöproblemens inriktning och
omfattning. Detta gäller speciellt då omfattande och samhälliga förän-
dringar behövs. Det kommer därför att bli viktigt att styra den svenska
forskningen i tvärvetenskaplig riktning och i högre grand koncentrera
insaterserna, även inom den långsiktiga forskningen. Icke naturveten-
skapliga forskningsområden kommer i framtiden att spela en allt större
roll inom miljöforskningen och likaså ägnar sig andra samhällsektorer
mer åt miljöforskning. Inom miljöekonomin blir t.ex. inte bara nationale-
konomiska utan även företagsekonomiska frågor allt mer aktuella. Ett
annat mycket intressant område är forskning kring beteenden och livssti-
lar kopplat till miljö.

Skr. 1995/96:120

12. Det lokala och regionala miljöarbetet

12.1 Agenda 21

Vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992
antogs Agenda 21, ett program för hållbar utveckling.

Den av regeringen tillkallade Agenda 21 kommittén (M1995:02)
påbörjade sitt arbetet under våren 1995. Kommitténs uppgift är att med-
verka i arbetet med att utveckla, fördjupa och förankra Agenda 21 och
för att medverka i utarbetandet av Sveriges rapport till FN:s extra gene-
ralförsamling om hållbar utveckling år 1997. Agenda 21-kommittén skall
inför detta tillfälle lämna underlag till ett svenskt förslag till handlings-
program för miljö och utveckling inför nästa århundrade. Kommitténs
uppgift är också att hålla sig informerad om Agenda 21-arbetet på lokal,
regional och nationell nivå inom föreningar, näringsliv och myndigheter.
Kommittén har påbörjat sitt arbete med att anordna möten med represen-
tanter från samhällets olika sektorer såsom försäkringsbolagen, fackföre-
ningarna, utbildningsväsendet, turistbranschen och bostadsföretagen.

Arbetet inom ramen för Agenda 21 på regional och lokal nivå har nu
engagerat såväl länsstyrelser och kommuner som näringsliv och före-
ningar och enskilda organisationer. Regeringen har bl.a. i propositionen
1993/94:111 Med sikte på en hållbar utveckling, framhållit att varje län
bör ha en regional miljöstrategi och att denna bör genomföras i bred sam-
verkan mellan länsstyrelsen, kommunerna, landsting å ena sidan och de
areella näringarna, transportsektorn och näringslivet å den andra.
Länsstyrelserna satsar stora resurser på arbetet med sina regionala miljö-
strategier. Hittills har 10 län fått strategierna antagna av sina styrelser
som riktlinjer för fortsatt arbete såväl inom länsstyrelsen som hos de
andra aktörerna. Naturvårdsverket har nyligen, i samverkan med bl.a.
Boverket, Svenska kommunförbundet och representanter för
Länsstyrelserna, inlett en utvärdering av länsstyrelsernas arbete med mil-
jöstrategierna. Skogsstyreslen har regeringens uppdrag att ansvara för
den nationella uppföljningen av skogsfrågorna i Agenda 21.

De flesta kommuner i Sverige har idag i någon form påbörjat arbetet
med lokala Agenda 21. Många kommuner har Agenda 21-samordnare
och i kommunalförvaltningarnas regi anordnas seminarier, kurser och
praktisk rådgivning för allmänheten. Samverkan sker också med närings-
livet och de frivilliga organisationerna liksom med olika projekt såsom
kampanjer, visionsarbeten, miljörevisioner, gröna räkenskaper, miljövän-
lig upphandling m.m. De sakområden som engagerat kommunerna mest
är avfallsfrågor, VA-frågor och konsumtion. Fortfarande har inte frågor
rörande trafik, energi, naturvård, byggande och kemikalier uppmärksam-
mats tillräckligt. Även för innevarande budgetår har regeringen avsatt
medel (10,5 miljoner kronor) som stöd för det lokala Agenda 21 arbetet.
Naturvårdsverket har genom beslut i december 1995 fördelat dessa medel
i form av bidrag till kommuner och ideella organisationer. Bidrag lämnas
för utvecklingsarbete av innovativ karaktär och för att stimulera lokal
kreativitet. Verket har också fått i uppdrag att före den 31 maj 1996

Skr. 1995/96:120

utvärdera och redovisa resultaten av de projekt som under budgetåret Skr. 1995/96:120
1994/95 fick s.k. Agenda 21-stöd.

12.2 Samverkan för en hållbar tätortsutveckling

Sverige är ett glest befolkat land med stora transportavstånd. Tätorts-
strukturen består av många små och medelstora orter och Sverige har
endast få, i internationell jämförelse, stora städer. Nästan alla städer och
tätorter är präglade av ett nära förhållande till landsbygden och Sveriges
tätortsregioner har inte på samma sätt som på många håll i Europa
utvecklats till täta stadslandskap.

Glesheten skapar både problem och möjligheter. Problemen ligger
främst i att skapa den nödvändiga närheten utan att det leder till ett väx-
ande transportbehov. Möjligheterna finns i utrymmet, de omfattande
natur- och grönområdena och de nära kontakterna mellan stad och land.
Typiskt för de svenska städerna är, förutom att de är små, att de är relativt
unga, att de samtidigt vuxit i långsam takt och att grönområden i och i
anslutning till städerna i allmänhet har behållits. De gröna natur- och par-
kområdena har såväl estetiska värden som natur- och kulturvärden. De är
värdefulla för bl.a. rekreation, klimat och biologiska lösningar för va-sys-
tem. Glesheten och grönområdena ger möjligheter att skapa hållbara stä-
der exempelvis genom att tillgodose tekniska försörjningsbehov lokalt
och i kretslopp. Dessa omständigheter ger goda förutsättningar för en
hållbar tätortsutveckling.

Dagens problem, framför allt när det gäller större och medelstora stä-
der, består i risken för fortsatt utglesning av stadslandskapet, ökat trafik-
behov med åtföljande krav på trafikleder och anläggningar som tar bl.a.

Figur 21.

Befolkning i
1000-tal

7000

6000

5000

4000

3000

2000

1000

Stockholm (24)

Göteborg (151)

Malmö (212)

Helsingborg (473)
Uppsala (505)
Örebro (512)
Västerås (554)
Norrköping (580)
Linköping (601)
Karlstad (602)

Av de 150 minsta
regionerna är 95
svenska!

Regioner i EU och Norden rangordnade enligt folkmängd 1992. (000)=rang-
ordningsnummer). Källa: Boverket, Rapport 1994:14

Figur 22. Sveriges bebyggelsestruktur.

Skr. 1995/96:120

Sveriges bebyggelsestruktur kan liknas vid en arkipelag av välbefolkade
öar med välutrustade servicecentra, högre utbildning och en god lokal
arbetsmarknad. På de sex universitet söarna bor ca 40% av landets
befolkning. De 18 resterande högskoleöarna har 30% av landets befolk-
ning. Källa: Boverket, Rapport 1994:14

parker och grönområden i anspråk, utglesning av service och ökad segre-
gation. Sambanden är komplexa men det är enligt regeringens uppfatt-
ning uppenbart att det behövs nya ideér och ett samtal om 2000-talets
stadsbyggande. Utformningen av den byggda miljön är en gemensam
angelägenhet för alla; stat, kommun, företag och enskilda.

Målen för en hållbar tätortsutveckling är enligt regeringens miljöstrategi
(regeringens skrivelse 1994/95:120) att

- främja en långsiktigt bärkraftig bebyggelsestruktur,

- skapa en rik och levande vardagsmiljö,

- anpassa den tekniska infrastrukturen till naturens kretslopp och

- förbättra det lokala inflytandet.

Regeringen beslutade den 30 november 1995 att överlämna rapporten
”Shaping Sustainable Homes in an Urbanizing World” till FN:s sekretari-
at för Habitat Il-konferensen som Sveriges nationalrapport inför 1996 års
FN-konferens om boende och bebyggelsefrågor (Habitat II). I rapporten
redovisas åtta politikområden som är avgörande för hållbar utveckling av
städer och boplatser i Sverige. När det gäller internationellt samarbete
framhålls att bistånd med sikte på hållbar utveckling av städer och
boplatser bör prioritera fattigdomsbekämpning, förbättring av den lokala
miljön och därmed miljön i stort, ekonomisk utveckling och en demokra-
tisk kultur i städernas förvaltning. Bl.a. understryks ländernas ansvar för
att arbetet med lokal Agenda 21 fullföljs inom Habitat-området.

Åtgärder under det gångna året

Riksdagen har nyligen på förslag av regeringen beslutat om ändringar i
plan- och bygglagen (1987:10) (prop. 1994/95:230, Bet. 1995/96:BoUl,
rskr. 1995/96:30). Regeringens utgångspunkt är att den fysiska planering-
en skall ses som en integrerad del i en samlad miljöpolitik. Beslutet inne-
bär att målet om en bärkraftig bebyggelsestruktur förs in i plan- och byg-
glagen, att den kommunala översiktsplaneringen stärks genom tydligare
och utvidgade krav bl.a. på översiktsplanens innehåll och att instrumen-
ten för att skydda parker och grönområden samt kulturmiljövärden
utvecklas. Medborgarinflytandet utvidgas i såväl översikts- som detalj-
planeringen.

I Sverige år 2009 - förslag till vision, som på regeringens uppdrag
utarbetats av Boverket m.fl., behandlas bl.a. frågor om hur en långsiktigt
hållbar tätortsutveckling kan främjas. Sverige medverkar också i EU:s
arbete med European Spatial Developement Perspective, ESDP, som bl.a.
behandlar det urbana systemet. Som framgår av avsnitt 11.2 avser rege-
ringen att återkomma till riksdagen i dessa frågor våren 1996.

Fortsatt arbete

Regeringen lägger framför allt i ovan nämnda proposition grunden för en
strategi som syftar till att ta till vara och utveckla natur- och kulturvärden
i stadsbygden. En särskild utredare (M 1995:04) har som nämnts fått i
uppdrag att överväga behovet av ytterligare nationalstadsparker. Vidare
har regeringen i tilläggsdirektiv (dir. 1995:90) gett Plan- och byggut-
redningen (M 1992:03) i uppdrag att ytterligare bl.a. undersöka möjlighe-
terna att stärka sambanden mellan den kommunala översiktliga plane-
ringen och detaljplaneringen, särskilt med hänsyn till ökade miljökrav. I
sammanhanget skall Plan- och byggutredningen också se över va-lagen
och därvid bl.a. undersöka möjligheterna att i ökad omfattning få till

Skr. 1995/96:120

stånd ett bättre resursutnyttjande och kretsloppsanpassade lösningar.
Utredningen skall redovisa resultatet av sitt arbete sommaren 1996.

Ytterligare insatser krävs emellertid för att öka kunskapen om och för-
ståelsen för vardagsnaturen i den byggda miljön, natur- och kulturvärden
samt om hur städer och tätorter kan utvecklas i en hållbar riktning och
anpassas till ett samhälle som står i samklang med naturens kretslopp.
Regeringens avsikt är därför att ta initiativ till en bred diskussion om den
goda stadsmiljön inför och under kulturhuvudstadsåret 1998. Syftet är
bl.a. att öka insikten om stadsmiljöns betydelse för en god livsmiljö och
vitalisera debatten om den byggda miljön.

Inom EU skall Sverige medverka i det fortsatta arbetet med ESDP och
även i övrigt internationellt samarbete om hållbara städer verka för att en
samsyn på den urbana utvecklingen läggs till grund för arbetet.

Verksamheter som är knutna till städer och stadsregioner bidrar i hög
grad till den globala miljöförstöringen. Industrivärldens städer måste gå
före och visa hur bebyggelsens energiförsörjning och tekniska försörj-
ning, trafiksystem och bebyggelsemönster, industri och annan verksam-
het samt markanvändning i övrigt och kulturmönter kan ställas om mot
kretsloppsanpassning och hållbar utveckling. Sverige bör därför vid FN:s
konferens om boende- och bebyggelsefrågor, Habitat II, som äger rum i
Istanbul i juni 1996, verka aktivt för att nå överenskommelser med denna
inriktning.

Skr. 1995/96:120

MILJÖDEPARTEMENTET

Skr. 1995/96:120

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
21 december 1995

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson,
Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Uusmann,
Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Lindh

Regeringen beslutar skrivelse 1995/96:120 Vår miljö - Miljöarbetet
under året.

Kärnsäkerhet och strålskydd

I bilagan redogörs för Statens strålskyddsinstituts (SSI) och Statens kärn-
kraftinspektions (SKI) sammanfattande bedömning av

Skr. 1995/96:120

Bilaga

1. Säkerhets- och strålskyddsläget vid de svenska kärnkraftverken
1994-95

2. Effekter av ultraviolett strålning från solen

3. Åtgärder mot radon i bostäder

1. Säkerhets- och strålskyddsläget vid de
svenska kärnkraftverken 1994-95

(SKI:s och SSI:s sammanfattning av myndigheternas årliga rapport till
regeringen över säkerhets- och strålskyddsläget vid de svenska kärnkraft-
verken)

Drifterfarenheter och åldrandefrågor

Drifterfarenheter

Drifttillgängligheten har varit hög med undantag för Oskarshamn 1 som
varit avställd för större reparations- och renoveringsarbeten. Antalet rap-
porterade händelser och avvikelser har legat på i huvudsak oförändrad
nivå. Fem händelser av viss betydelse för säkerheten redovisas i följande
avsnitt i denna rapport. Av dessa har fyra klassats som nivå 1 och en som
nivå 2 på den sjugradiga INES-skalan (International Nuclear Event
Scale). Händelsen på nivå 2 utgjordes av sedan lång tid felkalibrerade
säkerhetsventiler på ånggeneratorerna i Ringhals 2-4. Felkalibreringen
var inte så stor att den medfört risk för skador på härden eller andra delar
av reaktorn, men de brister i kvalitetssäkring som låg bakom motiverade
klassningen.

Kontroller och reparationer av reaktortankar, rörsystem och inneslut-
ningar

Reaktortanken i Oskarshamn 1 har genomgått en omfattande provning
med modern teknik och dess tillstånd har befunnits tillfredsställande för
alla normala lastfall. Omfattande byten och reparationer har skett i reak-
torns rörsystem. Kvarstående skador finns i icke tryckbärande delar inuti
reaktortanken och i vissa pump- och ventilhus av gjutet rostfritt material.
Vid tidpunkten för upprättandet av denna rapport återstår granskning av
detaljerade brottmekaniska analyser för vissa belastningsfall med låg
sannolikhet för att SKI skall kunna ta slutlig ställning till huruvida SKI
skall kunna medge drift av Oskarshamn 1, i första hand för ett år i taget
med återkommande kontroll.

(SKI lämnade den 18 december 1995 OKG AB tillstånd att återstarta
reaktorn Oskarshamn 1. Tillståndet gäller i första hand drift fram till revi-
sionsavställningen sommaren 1996 och är förenat med en rad villkor.)

Byte av ånggeneratorer har planenligt genomförts i Ringhals 3, vilket
är till gagn för säkerheten.

För övriga anläggningar har återkommande provningar enligt gällande
kontrollprogram lett till upptäckter av sprickor och skador i en omfatt-
ning som erfarenhetsmässigt är normal. Reparationer och brottmekaniska
analyser har genomförts i enlighet med SKI:s föreskrifter för att säker-
ställa att säkerheten inte äventyras.

Erfarenheterna från årets provningar tyder liksom tidigare års erfaren-
heter på att kontrollprogrammen i huvudsak fångar upp skadebildning på
ett tidigt stadium. Därigenom kan marginalerna till läckage och brott av

Skr. 1995/96:120

Bilaga

väsentlig säkerhetsbetydelse hällas på en tillfredsställande nivå trots att
anläggningarna blir äldre. En fortsatt teknik- och metodutveckling i linje
med vad som krävs i SKI:s föreskrifter på området (SKIFS 1994:1) är
dock en nödvändig förutsättning. Bl.a. måste de observerade skadorna i
gjutet rostfritt material följas upp noggrant, eftersom skademekanis-
merna, bl.a i vad mån de är driftbetingade, inte är helt klarlagda. Någon
allmän och utbredd åldersbetingad degradering i reaktorerna har dock
inte hittills kunnat konstateras som är av sådan art att den skulle ge
anledning att idag ifrågasätta huruvida reaktorerna, om de underhålls väl,
skulle kunna drivas under den tekniska livslängd de ursprungligen kon-
struerats för, dvs. ca 40 år, men SKI vill i detta sammanhang påpeka att
det finns kvarstående osäkerheter kring faktorer som kan visa sig livs-
längdsbegränsande. Vidare understryker årets erfarenheter i än högre
grad tidigare bedömningar att omfattande insatser kan behövas för att
reparera eller byta vissa komponenter i anläggningarna som visat sig ha
begränsad livslängd, bl.a. till följd av mindre lämpliga konstruktionslös-
ningar, tillverkningsmetoder och driftsätt.

Skr. 1995/96:120

Bilaga

Säkerhetsanalyser och konstruktionsgenomgångar

Konstruktionsgenomgångar

Vid den grundliga genomgången av säkerhetssystemen i samband med
renoveringen av Oskarshamn 1 uppmärksammades ett antal säkerhets-
brister. De gällde bl.a. skyddet av olika säkerhetssystem och deras elmat-
ning vid brand, översvämning och utströmmande ånga i haverisituatio-
ner. Bristerna åtgärdas nu inför återupptagen drift.

En väsentlig lärdom av renoveringen av Oskarshamn 1 är sålunda att
en genomgång av äldre konstruktionsförutsättningar och konstruktions-
lösningar med moderna analysmetoder, inklusive en fördjupad och mer
detaljerad probabilistisk säkerhetsanalys (PSA) har visat sig kunna påvi-
sa beroenden och svagheter som inte varit kända tidigare. Denna lärdom
tas nu om hand i den pågående genomgången av konstruktionsförutsätt-
ningarna för de svenska reaktorerna. Dessa kommer att pågå åtminstone
till 1998 med omfattande arbetsinsatser; för industrins del ca 500 person-
år, och som

Även om lärdomarna från renoveringen av Oskarshamn 1 i första hand
torde vara tillämpliga på de först byggda reaktorerna är det viktigt att
även de nyare reaktorerna gås igenom på samma sätt. Allmänt förstärker
hittillsvarande analysresultat tidigare bild att reaktorer av senare kon-
struktionsgenerationer har en säkerhetsmässigt mer avancerad konstruk-
tion än de som hör till tidigare generationer, särskilt när det gäller skyd-
det mot händelser som brand, översvämning och jordbävning. Å andra
sidan visar det sig inte sällan att säkerhetsfunktioner i reaktorer av tidiga
generationer kan vara mindre känsliga för andra typer av fel med gemen-
sam orsak, t.ex. att samma komponent- eller underhållsfel samtidigt skul-
le kunna slå ut flera säkerhetssystem. Det visar sig sålunda vid en närma-
re analys att de skillnader som finns mellan reaktorer av olika konstruk-

tionsgenerationer i stor utsträckning kompenseras av hur säkerhetssyste-
men är utformade eller dimensionerade. Den sammanvägda säkerhetsni-
vån, sådan den bl.a. kan värderas med probabilistisk säkerhetsanalys (se
nästa avsnitt) visar sig därför inte vara påtagligt olika mellan de svenska
reaktorerna, särskilt inte om man ser till den osäkerhet som finns i ana-
lysmetoderna. Likväl finner SKI det angeläget att på ett antal punkter
förbättra den funktionella och fysiska separationen mellan olika säker-
hetssystem vid reaktorer av tidiga konstruktionsgenerationer för att få ett
mer robust skydd mot samtidig utslagning vid brand eller vid utström-
ning av vatten och ånga i reaktorbyggnaden i händelse av rörbrott.

Probahilistiska säkerhetsanalyser

De probabilistiska säkerhetsanalyser (PSA) av de svenska reaktorerna
som finns för närvarande varierar i omfattning och detaljeringsgrad,
eftersom analyserna utvecklas fortlöpande. De ligger dock enligt SKI:s
uppfattning väl framme i ett internationellt perspektiv, bl.a. för att de
grundas på systematisk felstatistik på komponentnivå som förts alltsedan
verken startades. PSA-studierna är främst avsedda att identifiera säker-
hetssvagheter och behov av förbättringar genom att de ger en form av
godhetstal för tillförlitligheten hos olika säkerhetssystem, med reserva-
tioner för de metodiska begränsningar som finns. Med beaktande av
dessa reservationer och begränsningar är de sannolikheter för olika typer
av reaktorhaverier som räknas fram med PSA-metodik en av de faktorer
som bör vägas in i en samlad bedömning av säkerhetsnivå och riskbild.
Däremot bör de inte ses som någon prognos på hur sällan eller ofta man
kan förvänta sig ett haveri.

PSA-studierna av svenska reaktorer ger genomgående en uppskattning
av sannolikheten för att ett härdhaveri inträffar i storleksordningen I på
100 000 per reaktordriftår. Denna sannolikhet svarar mot en internatio-
nellt vedertagen målsättning för projektering av nya reaktorer. För äldre
reaktorer i drift är motsvarande målsättning en sannolikhet om 1 på 10
000 per reaktordriftår. Sannolikheterna för utsläpp större än de mål rege-
ringen angett uppskattas för de svenska reaktorer som hittills analyserats
med modem metodik ligga i området 1 på miljonen till 1 på 10 miljoner
per reaktordriftår, dvs. väsentligt under sannolikheten för härdhaveri. De
utsläppsbegränsande systemen minskar väsentligt risken för större
utsläpp vid reaktorhaverier, särskilt vid i tiden utdragna haveriförlopp.
Samtidigt visar analyserna att haveriförlopp inte kan uteslutas, där de
utsläppsbegränsande systemen inte får avsedd effekt, även om sådana
förlopp har mycket låg sannolikhet.

Osäkerheter om säkerhetsläget

En intressant fråga är vilka kvarstående osäkerheter som kan finnas om
tillförlitligheten i säkerhetssystemens funktion, bl.a. sådan den uppskat-
tas med PSA-metodik. Kända eller uppskattade osäkerheter i använda
beräkningsmodeller och statistiska data ger en typ av vägledning därvid-
lag. Intressant är också att i efterhand analysera betydelsen i PSA-termer
av tidigare okända säkerhetsbrister som enligt ovan kunnat identifieras

Skr. 1995/96:120

Bilaga

med förbättrad analysmetodik eller genom inträffade händelser. Sådana
analyser av faktiska erfarenheter, håde av tidigare inte intäckta tekniska
säkerhetsbrister och av sådant mänskligt felhandlande som knappast går
att täcka in i analyserna, har visat att det har funnits ofullständigheter
och osäkerheter i tidigare analyser som motsvarar upp mot tio till hun-
dra gånger högre sannolikheter för härdhaveri, räknat i förhållande till
en referensnivå om 1 på 100 000 per reaktordriftår.

Å ena sidan går det mot bakgrund av ett sådant erfarenhetsmaterial
inte att utesluta att det vid någon eller några reaktorer fortfarande finns
säkerhetsbrister av liknande betydelse som ännu inte upptäckts. A andra
sidan visar samma erfarenheter att ett systematiskt säkerhetsarbete med
fortlöpande omprövning av tidigare säkerhetsanalyser på grundval av
drifterfarenheter, tillbud och metodutveckling har förmåga att identifiera
och åtgärda tidigare okända säkerhetssvagheter innan de lett till allvarliga
haverier. Detta är erfarenheter som kärnkraften delar med andra verksam-
heter med höga säkerhetskrav, t.ex. trafikflyg. Det är också viktigt att
notera att den grundläggande säkerhetsstrategin för kärnkraftreaktorema
ett djupförsvar i flera led mot allvarliga olyckor - är utformad utifrån för-
utsättningen att dolda fel och brister kan finnas, men att de inte skall leda
längre än till tillbud utan allvarligare konsekvenser utanför anläggningen.
Bedömningar av kärnkraftreaktorernas säkerhetsnivå och riskbild handlar
därför enligt SKI:s mening inte bara om att tolka innebörden av uppskat-
tade sannolikheter för härdhaveri med tillhörande osäkerheter utan i
minst lika hög grad om att bedöma kvaliteten och trovärdigheten i det
fortlöpande säkerhetsarbete som bedrivs vid verken i syfte att förebygga
och förhindra att allvarliga olyckor överhuvudtaget inträffar.

Organisation och säkerhetskultur

Av väsentlig betydelse för kvaliteten i verkens säkerhetsarbete och där-
med för säkerheten är att det finns processer som bidrar till att skapa en
lärande organisation med förmåga att identifiera och analysera de rele-
vanta problemen, ta fram och genomföra lösningar och åtgärder och följa
upp effekten. SKI värderar i sin inspektionsverksamhet systematiskt ver-
kens organisation och säkerhetskultur från denna utgångspunkt.

Verkens engagemang i frågorna kring samspelet mellan människan,
tekniken och organisationen (MTO) har utvecklats tillfredsställande
under senare år. MTO-verksamheten är i regel väl etablerad i verkens
organisation. I den mån drifterfarenheter har indikerat brister i säkerhets-
arbetet har detta lett till kraftfulla och ändamålsenliga åtgärder från
respektive kraftverksledning. Detta tyder på ett i grunden gott säkerhets-
medvetande. Både verken och SKI har dock identifierat behov av förbätt-
rad framförhållning i det långsiktigt förebyggande säkerhetsarbetet.
Under perioden har exempelvis OKG AB grundligt omprövat sitt interna
säkerhetsarbete i ljuset av erfarenheterna från renoveringen av
Oskarshamn 1.

SKI:s erfarenheter från verkens hantering av ett antal större säkerhets-
ärenden som aktualiserats under de senare åren pekar dock pä att verken
inte sällan slår i ett kapacitetstak när det gäller tillgäng till egen specia-

Skr. 1995/96:120

Bilaga

listkompetens inom olika områden. Det kan bl.a. leda till ett alltför stort
konsultberoende. Sådana frågor bör ägnas särskild uppmärksamhet i lju-
set av den arbets volym som de fördjupade säkerhetsgenomgångarna
enligt ovan torde medföra, inte bara hos tillverkare och konsultföretag
utan också vid verken.

Skr. 1995/96:120

Bilaga

Strålskydd

Y rkesexponering

Under 1992 och 1993 ökade de kollektiva stråldoserna till personalen på
ett oroväckande sätt vid landets nio kokvattenreaktorer. Inga individdos-
gränser överskreds dock. De främsta orsakerna till dosökningen bedöms
vara stigande strålnivåer kring reaktorsystem, ökad frekvens provning
och kontroller runt dessa samt stora ombyggnader och reparationer. Detta
ledde till att SSI skärpte kraven på strålskyddsarbetet vid anläggningar-
na. 1994 minskade personaldoserna till 17,3 manSv från 27,6 manSv för
1993. 1995 väntas ge något högre doser än 1994, bl.a. beroende på ång-
generatorbytet vid tryckvattenreaktom Ringhals 3 vilket dock kommer
att leda till lägre doser i framtiden. Till följd av SSI:s kompletterande
dosgränsföreskrifter har antalet personer med höga individdoser i landet
minskat betydligt.

SSI har det allmänna intrycket att anläggningarna tar ökningar av per-
sonaldoserna på allvar och att intresset för att långsiktigt minska doserna
är stort. Vissa av de tekniska åtgärder som vidtas kommer dock inte att
ge påvisbara resultat i form av lägre doser förrän efter 5-10 år.

Omgivning - allmänhet

De årliga stråldoserna till allmänheten till följd av utsläpp till vattenmil-
jön ligger generellt sett under 0,001 mSv, dvs. under en hundradel av det
gränsvärde för samtliga utsläpp som föreskrivits av SSI (0,1 mSv). Även
luftutsläppen ligger under detta gränsvärde. Det gäller även luftutsläppen
från Ringhals 1 som är starkt förhöjda sedan bränsleskadan 1993 och
1994 resulterade i en dos på 0,036 mSv. Luftutsläppen från Ringhals 1
under första halvåret 1995 var dock betydligt lägre än motsvarande peri-
od 1994.

Omgivningskontroll visar som väntat förhöjda halter radioaktiva
ämnen i prover från vattenmiljön nära utsläppen. Halten radioaktiva
ämnen i prover från landmiljön är mycket låg, även runt Ringhals 1.

Sammanfattningsvis ligger stråldoserna till allmänheten i anläggning-
arnas närhet genomgående under gällande gränsvärden, och ingen har
utsatts för doser överstigande 5% av den naturliga bakgrundsstrålningen.
Till en viss del återspeglar detta gynnsamma utspädningsförhållanden,
och SSI anser att det kan finnas skäl att ta upp en ytterligare diskussion
om miljömål med bäring på utsläppens storlek.

Hantering av använt kärnbränsle och kärnavfall

SKI och SSI bedömer att hanteringen av använt kärnbränsle och kärnav-
fall vid kärnkraftverken och vid centrallagret för använt kärnbränsle,
CLAB, samt slutförvaret för läg- och medelaktivt avfall, SFR, i huvudsak
sköts på ett tillfredsställande sätt. Verken gör medvetna satsningar för att
minska avfallsmängderna. Hösten 1994 stoppade SKI tillfälligt
avfallstransporter från Barsebäck till SFR i avvaktan pä att vissa brister i
Barsebäcksverkets kvalitetsrutiner rättades till.

Haveriberedskap

Kärnkraftverkens interna haveriberedskap bedöms av SSI och SKI i stora
drag som god. Inspektioner har dock påvisat en del smärre brister som
bör rättas till. Det är främst organisationsfrågor och brister i rutiner och
dokumentation som föranlett påpekanden. Sammanfattningsvis fyller
kraftindustrin i stort sett väl sin roll inom den nationella beredskapen mot
kärntekniska olyckor.

Sammanfattande bedömning

Erfarenheterna från perioden 1994-95 har ytterligare understrukit vikten
av en fortsatt skärpt uppmärksamhet på åldersbetingade förändringar.
Någon allmän och utbredd åldersbetingad degradering i reaktorerna har
dock inte kunnat konstateras som är av sådan art att den skulle ge anled-
ning att idag ifrågasätta huruvida reaktorerna skulle kunna drivas under
den tekniska livslängd de ursprungligen konstruerats för, dvs. ca 40 år,
men SKI vill i detta sammanhang påpeka att det finns kvarstående osä-
kerheter kring faktorer som kan visa sig livslängdsbegränsande.
Omfattande insatser på underhåll och renovering kan också bli nödvändi-
ga-

Kvaliteten i verkens säkerhets- och strålskyddsarbete visar också i
stort en positiv utveckling. I den mån drifterfarenheter har indikerat bris-
ter i säkerhetsarbetet har detta lett till kraftfulla och ändamålsenliga
åtgärder från respektive kraftverksledning. Detta visar på ett i grunden
gott säkerhetsmedvetande. Tidigare års trend mot ökade kollektiva strål-
doser till personalen har brutits. SSI har det allmänna intrycket att
anläggningarna tar ökningar av personaldoserna på allvar och att intresset
för att långsiktigt minska doserna är stort. Vissa av de tekniska åtgärder
som vidtas kommer dock inte att ge påvisbara resultat i form av lägre
doser förrän efter 5-10 år. Stråldoserna till allmänheten har legat på en
tillfredsställande låg nivå i förhållande till SSI:s gränsvärden.

Erfarenheterna från perioden har också bekräftat och förstärkt vikten
av en fortsatt noggrann prövning av vissa äldre säkerhetsanalyser och
konstruktionsförutsättningar. SKI:s bedömning av säkerhetsnivå och risk-
bild har dock, efter under perioden genomförda säkerhetsförbättringar,
inte påtagligt förändrats jämfört med tidigare år om man ser till vad som
med fackspråk betecknas som "bästa uppskattning" av säkerhetsnivån.

Skr. 1995/96:120

Bilaga

Däremot tyder årets erfarenheter från genomgångar av äldre säkerhetsa-
nalyser på att det funnits och även fortsättningsvis kan finnas större osä-
kerheter i uppskattningarna av säkerhetssystemens tillförlitlighet än man
tidigare bedömt. Å andra sidan visar samma erfarenheter att ett systema-
tiskt säkerhetsarbete med fortlöpande omprövning av tidigare säkerhetsa-
nalyser på grundval av drifterfarenheter, tillbud och metodutveckling har
förmåga att identifiera och åtgärda tidigare okända säkerhetssvagheter
innan de lett till allvarliga haverier. Det är också viktigt att notera att den
grundläggande säkerhetsstrategin för kärnkraftreaktorerna ett djupför-
svar i flera led mot allvarliga olyckor - är utformad utifrån förutsättning-
en att dolda fel och brister kan finnas, men att de inte skall leda längre än
till tillbud utan allvarligare konsekvenser utanför anläggningen.
Bedömningar av kärnkraftreaktorernas säkerhetsnivå och riskbild handlar
därför enligt SKI:s mening inte bara om att tolka innebörden av uppskat-
tade sannolikheter för härdhaveri med tillhörande osäkerheter utan i
minst lika hög grad om att bedöma kvaliteten och trovärdigheten i det
fortlöpande säkerhetsarbete som bedrivs vid verken i syfte att förebygga
och förhindra att allvarliga olyckor överhuvudtaget inträffar.

SKI bedömer säkerhetsnivån inte vara påtagligt olika mellan de sven-
ska reaktorerna, om man också beaktar osäkerheterna i de kvantitativa
analyserna. De säkerhetsfrågor av betydelse som enligt ovan aktualiserats
genom drifterfarenheter och fördjupade säkerhetsanalyser rör sålunda i
flera fall lika väl de nyare som de äldre reaktorerna. Ändå ger erfarenhe-
terna från det s.k. silärendet och från renoveringen av Oskarshamn 1
enligt SKI:s bedömning anledning att ifrågasätta om ambitionsnivån hit-
tills har varit tillräcklig när det gäller att modernisera i första hand reak-
torer av tidiga konstruktionsgenerationer. SKI kan vidare konstatera att
trots de betydande säkerhetsförbättringar som genomförts för de svenska
reaktorerna så finns ändå ett gap mellan den tekniska kravnivå från 70-
och 80-talet, som formellt ligger till grund för de svenska drifttillstånden,
och den kravnivå som nu växer fram för 2000-talets europeiska reaktor-
konstruktioner. I framtidsperspektivet aktualiseras då frågan vilken tek-
nisk kravnivå som skall gälla för svenska reaktorer på 2000-talet. SKI
avser återkomma till dessa frågor under 1996.

Skr. 1995/96:120

Bilaga

2. Ultraviolett strålning

Ultraviolett strålning från solen beror av årstid, tid på dagen och bredd-
grad. Ozonskiktets tjocklek och vädret har stor betydelse. I Sverige är
total mängd skadlig UVB-strålning i sol- och dagsljus under januari -
februari mindre än under en klar dag vid midsommar. UVB i ekvators-
området är två till tre gånger starkare.

I Sverige var ozonskiktet under inledningen av 90-talet lika tjockt som
på 1950-talet. Våren 93 var det 20 % tunnare. Då blev UVB-instrålning-
en i april ca 50% högre än de närmast föregående åren. Sommaren -94
var ozonskiktet normalt, men soligt väder i juli ledde till 20-30 % mer
ultraviolett strålning än i juli de fyra åren innan. Sommaren 1995 var
vädret högtrycksbetonat samtidigt som ozonskiktet var 5-6 % tunnare än
på 50-talet. I augusti kunde upp till 30 % ökad UV-strålning mätas.

Det finns samband mellan solens UV-strålning och hudcancer. Den
allvarliga formen malignt melanom ökar fem procent årligen. Med infor-
mationskampanjer försöker SSI i samverkan med andra myndigheter och
hälsovårdande instanser ändra människors solvanor och stävja ökningen
av hudcancer.

Ett led i sådan information utgör dagliga prognoser för ultraviolett
strålning - UV-index -som strålskyddsinstitutet genom SMHI har tillhan-
dahållit åt massmedia de senaste tre somrarna.

Skr. 1995/96:120

Bilaga

Sekunder

— Svetsljusbåge på nära håll

Minuter

— Sommarsol på Kanarieöarna

— Solarium

— Sommarsol i Sverige med
30% Ozonskiktsuttunning.

— Sommarsol i Sverige

Timmar

— Vårsol i Sverige

— Halogenlampa vid 1 000 lux

Dygn eller mer
Är fösumbart för
akuta risker

Veckor

Månader

År

— ("Vintersol" i Sverige)

Lysrörsbelysning

/ Glödlampsbelysning

Ultraviolett strålning kan ge akut hudskadeverkan (hudrodnad) om
"bestrålningen” överskrider viss tid. Källa: SSI

Ultraviolett strålning finns i människors miljö även från artificiella
källor, men mindre än från solen, och regleras i viss utsträckning genom
strålskyddslagen med råd eller föreskrifter från SSI. Omfattande bruk av
solarier har framträtt som en ny källa till oro för ökad UV-exponering av
delar av befolkningen.

Skr. 1995/96:120

Bilaga

3. Radon i bostäder

Skr. 1995/96:120

Bilaga

Av de ca 4,1 miljoner bostäder som finns i Sverige beräknas ca 530 000
ha högre radonhalt än 200 becqurel per kubikmeter (Bq/m3), gränsvärde
för radongashalten i nya byggnader. Därav utgörs ca 160 000 av bostäder
i flerbostadshus. I 150 000 200 000 bostäder är radongashalten högre än
400 Bq/m3, gränsvärde för sanitär olägenhet. Arbetet med uppspärning
av bostäder med radon har i övervägande delen utförts av landets kom-
muner. Hittills har radon mätts i uppskattningsvis 350 000 bostäder.
Mätningstakten har ökat avsevärt under de senaste åren, men ännu efter
15 års arbete för att minska radonriskerna, har mätningar endast utförts i
högst en tredjedel av de bostäder som skulle behöva kontrolleras.

Vid mätningarna har uppskattningsvis 40 000 bostäder påträffats i
vilka radonhalten överstigit gränsvärdet 400 Bq/m3. Av dessa antas att
endast hälften åtgärdats. Ett skäl till detta är att åtgärden ofta kostar 30
000 80 000 kr vilket kan vara mycket för en egnahemsägare. Av åtgärds-
kostnaden utgår statligt bidrag för halva kostnaden, men bidraget är max-
imerat till 15 000 kr. Kunskapen om hur åtgärder utförs har inte alltid
varit de bästa och många gånger har utförda åtgärder inte gett avsedd
effekt, vilket påverkat benägenheten till att vidta åtgärder. SSI har därför
tagit initiativ till utbildning av entreprenörer och konsulter och det finns
nu över hela Sverige personer med radonkompetens. Ansvariga kommu-
nala myndigheter har god kunskap om radon och därmed förknippade
risker.

Riskerna med radon i vatten har uppmärksammats under de två senas-
te åren. SSI har utfört beräkningar av riskerna och initierat undersökning-
ar för olika sätt att rena vatten från radon. Livsmedelsverket har under
hösten till regeringen lämnat förslag om gränsvärden för radon i vatten.

För att snabbare komma vidare med att minska riskerna med radon
behövs i första hand information till allmänheten med uppmaningar om
att mäta och åtgärda. En sådan informationskampanj har påbörjats under
1995.

Vår miljöSkr.Miljöarbetet under året1995/96:120

Regeringens skrivelse

1995/96:120

Vår miljö

Miljöarbetet under året

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Innehållsförteckning

1. En god livsmiljö

1.1 Introduktion

1.2 Hur uppfylls miljömålen?

2. Sverige och det internationellamiljöarbetet

2.1 Förenta nationernas miljöprogram

2.2 FN:s kommission för hållbar utveckling

2.3 Klimat

2.4 Konventionen om biologisk mångfald

2.5 Baselkonventionen

2.6 Miljö och handel

2.7 OECD:s översyn av Sveriges miljöarbete

2.8 Visbykonferens och miljöministermöte

3. Östersjön och Nordsjön

3.1 Östersjön

3.2 Fisket i Östersjön och Nordsjön

3.3 Nordsjön

4. Sverige och miljöarbetet i EU

4.1 Utgångspunkter

4.2 Miljöarbetet i EU under 1995

4.3 Det fortsatta arbetet i EU

5 Globala och regionala miljöproblem

5.1 Klimatförändringar

5.2 Uttunning av ozonlagret

5.3 Luftföroreningar och försurning

5.4 Övergödning

6. Kemikalier

6.1 Klorerade lösningsmedel

6.2 Bekämpningsmedel

6.3 Textilier

6.4 Utfrågning om klor och klorerade ämnen

6.5 Internationellt arbete

7. Kretslopp och avfall

7.1 Kretslopp och producentansvar

7.2 Avfall

8. Biologisk mångfald och naturskydd

8.1 Inledning

8.2 Ett uthålligt jordbruk

8.3 Ett hållbart skogsbruk

8.4 Friluftsliv, allemansrätt och strandskydd

8.5 Fjällen och skärgårdsområden

9. Ett miljöanpassat transportsystem

9.1 Sverige och EU

9.2 Avgaskrav på bilar

9.3 Avgaskrav på fritidsbåtar

9.4 Avgaskrav på motorcyklar och mopeder

9.5 Avgaskrav på arbetsfordon

9.6 Bränslen

9.7 Sjöfart

9.8 Luftfart

9.9 Trafikbuller

10. Miljöanpassat näringsliv

10.1 Teknikutveckling

10.2 Frivillig miljöstyrning och miljörevision

10.3 Miljön i arbetsmarknadspolitiken

10.4 EU

11. Styrmedel i miljöpolitiken

11.1 En ny miljöbalk

11.2 Markanvändningspolitik

11.3 Miljökonsekvensbeskrivningar

11.4 Ekonomiska styrmedel

11.5 Miljöövervakning

11.6 Forskning

12. Det lokala och regionala miljöarbetet

12.1 Agenda 21

12.2 Samverkan för en hållbar tätortsutveckling

MILJÖDEPARTEMENTET

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den21 december 1995

Kärnsäkerhet och strålskydd

1. Säkerhets- och strålskyddsläget vid desvenska kärnkraftverken 1994-95

Drifterfarenheter och åldrandefrågor

Säkerhetsanalyser och konstruktionsgenomgångar

Strålskydd

Hantering av använt kärnbränsle och kärnavfall

2. Sverige och det internationella
miljöarbetet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
21 december 1995

1. Säkerhets- och strålskyddsläget vid de
svenska kärnkraftverken 1994-95