Regeringens skrivelse

1995/96:181

Konsumentpolitiken i EU - mål och inriktning
för det svenska arbetet

Skr.

1995/96:181

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 7 mars 1996

Lena Hjelm-Wallén

Marita Ulvskog
(C i vi Idepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen redogör regeringen för de mål och den inriktning Sverige bör
ha vid sitt arbete med konsumentfrågor i EU. Det övergripande målet
skall vara att ge konsumenterna en stark ställning på marknaden och
främja konsumenternas intressen och inflytande i ett integrerat Europa.
Samtidigt är det viktigt att kunna bibehålla och utveckla nivån på svensk
konsumentpolitik.

Regeringen tar i skrivelsen vidare upp formerna för EU:s arbete med
konsumentpolitiken samt de konsumentfrågor som prioriteras i det
pågående och kommande arbetet. Avslutningsvis behandlas vägar till
inflytande i EU på konsumentområdet samt metoder och former för en
ökad samverkan med konsumentorganisationer och näringsliv i Sverige
om EU:s konsumentpolitik.

1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 181

Innehållsförteckning

Skr. 1995/96:181

1 Ärendet och dess beredning....................... 4

2 Den svenska konsumentpolitiken ................... 4

3 Europeiska unionens konsumentpolitik ............... 6

3.1 Utveckling och organisation.................. 6

3.2 Konsumentpolitiken........................ 7

3.2.1 Den rättsliga grunden.................. 7

3.2.2 Konsumentprogrammen ................ 8

3.2.3 Aktuella konsumentpolitiska frågor ........ 11

4 Mål för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU ... 15

4.1 Det övergripande målet ..................... 15

4.2 Subsidiaritetsprincipen...................... 17

4.3 Konkurrens.............................. 18

4.4 Stöd till utveckling av konsumentpolitik i andra län-
der ................................... 20

5 Behov av ändringar i Romfördraget ................. 21

6 Formerna för EU:s arbete med konsumentpolitiken....... 23

6.1 Öppenhet och enkelhet...................... 23

6.2 Målstyrning och uppföljning.................. 25

6.3 Övervakning av EG-reglemas efterlevnad......... 26

6.4 Konsumentinflytandet i EU .................. 27

7 Prioriterade sakfrågor ........................... 30

7.1 Grunderna för prioriteringar.................. 30

7.2 Skydd för hälsa och säkerhet ................. 31

7.2.1 Samordnade och långsiktiga insatser för bättre

produktsäkerhet...................... 31

7.2.2 Skadeförebyggande arbete............... 32

7.2.3 Säkerhet för barn och ungdomar .......... 33

7.2.4 Konsumentsäkerhet ................... 34

7.2.5 Livsmedel.......................... 36

7.3 Ekonomiskt och rättsligt skydd................ 37

7.3.1 Finansiella tjänster.................... 37

7.3.2 Marknadsföring och information .......... 43 2

7.3.3 Köprättsliga frågor....................47 Skr. 1995/96:181

7.3.4 Tvistlösning ........................ 48

7.3.5 Konsumentskydd och allmännyttiga tjänster .. 51

7.4 Information och utbildning................... 52

7.4.1 Konsumentinformation och utbildning ......52

7.4.2 Informations- och servicesystem .......... 54

7.5 Miljö och konsumtion ...................... 55

7.6 Forskning............................... 57

8 Vägar till inflytande i EU ........................ 58

8.1 Inflytande i EU:s institutioner................. 58

8.2 Nordisk samverkan och kontakter med andra

medlemsländer ........................... 61

8.3 Nationell samverkan ....................... 62

9 Finansiella konsekvenser

Bilaga 1 Sammanfattning av rapporten Svensk konsumentpolitik

i EU-perspektiv (Ds 1995:32) ................ 65

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser .............. 68

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996 . . 69

1 Ärendet och dess beredning

Sveriges inträde i Europeiska unionen (EU) ändrar förutsättningarna för
den svenska konsumentpolitiken. Den är inte längre enbart en nationell
fråga. EU-medlemskapet ger oss möjligheter att påverka unionens
konsumentpolitik men förutsätter också att vi respekterar de beslut som
fattas inom EU och anpassar våra svenska konsumentskyddsregler
därefter. För att på bästa sätt kunna påverka konsumentskyddet och
konsumentinflytandet i EU och värna om den svenska konsumentpolitiken
anser regeringen det viktigt att mål för och inriktning av det svenska
arbetet med konsumentfrågor i EU läggs fast.

Chefen för Civildepartementet tillkallade den 27 mars 1995 en arbets-
grupp med uppgift att utarbeta en svensk strategi för det fortsatta arbetet
med konsumentfrågor inom EU. Arbetsgruppen har i rapporten Svensk
konsumentpolitik i ett EU-perspektiv (Ds 1995:32) lämnat förslag till hur
Sverige bör arbeta med konsumentfrågor i EU. En sammanfattning av
arbetsgruppens rapport finns i bilaga 1. Rapporten har remissbehandlats.
En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En samman-
ställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Civildepartementet (dnr
C95/796).

I denna skrivelse redogör regeringen för de mål och den inriktning
Sverige bör ha vid sitt arbete med konsumentfrågor i EU.

Skr. 1995/96:181

2 Den svenska konsumentpolitiken

Sverige har i dag en väl utvecklad konsumentpolitik. Målen för och inrikt-
ningen av den har kontinuerligt anpassats efter de förändringar i vårt sam-
hälle och omvärlden som påverkar konsumenternas situation.

I propositionen Aktiv konsumentpolitik (prop. 1994/95:140) som
riksdagen antog i juni 1995 (bet. 1994/95:LU32, rskr. 1994/95:438) anges
målen för och inriktningen av den konsumentpolitik som behövs framöver
för att möta de förändringar som sker och stärka konsumenternas
ställning.

Målen för konsumentpolitiken är

- att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden,

- att konsumenterna skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekono-
miska och andra resurser effektivt,

- att konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas, och

- att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som
minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt håll-
bar utveckling.

Regeringen uppmärksammar i propositionen särskilt några förändringar
som insatserna på det konsumentpolitiska området måste kunna möta. Det
gäller den ökade handeln över nationsgränserna främst till följd av EU-
medlemskapet, de förändringar som skett på marknaden till följd av
avregleringar och att offentlig verksamhet utsatts för konkurrens, den nya
informationsteknikens snabba utveckling som förändrar marknadsföring,

distribution, informationskanaler m.m. samt att det blir allt mer uppenbart Skr. 1995/96:181
att hushållens konsumtion innebär en stor belastning för miljön.

Att hjälpa hushållen att använda sina pengar, sin tid och sina kunskaper
effektivt och att stärka konsumenternas ställning på marknaden är konsu-
mentpolitiska mål som är väl förankrade och som har gällt under många
år.

När det gäller de hushållsekonomiska frågorna har arbetet med budget-
rådgivning och skuldsanering liksom tidigare hög prioritet. Frågor om
prisutveckling, prisinformation m.m. har allt mer kommit i fokus. Konsu-
menternas behov av information gäller inte bara priser utan också kvalitet,
sortiment och service m.m. Konsumenternas behov av information är
särskilt stort när det gäller livsmedel. För att konsumenterna skall få ut så
mycket som möjligt av sina resurser är det viktigt med en effektiv kon-
kurrens på marknaden.

För att stärka konsumenternas ställning på marknaden förbereds flera
reformer som skall förbättra det rättsliga skyddet. Det är bl.a. aktuellt med
förstärkningar av konsumentköplagen (1990:932) och konsumenttjänst-
lagen (1985:716). En skärpt marknadsföringslag (1995:450) trädde i kraft
den 1 januari 1996. Flera förbättringar av konsumentskyddet är aktuella
när det gäller finansiella tjänster. En lag om insättningsgaranti
(1995:1571) infördes den 1 januari 1996. Konsumentverket har fått
förstärkta resurser för att ta tillvara konsumenternas intressen bättre när
det gäller finansiella tjänster. Verket skall bl.a. se över och verka för att
avtalsvillkoren på detta område blir bättre för konsumenterna. För att
förstärka de tvistlösningsmöjligheter som finns för närvarande och för att
kunna påskynda framväxten av rättspraxis på för konsumenterna
betydelsefulla områden övervägs både möjligheter att införa grupptalan
och att ge Konsumentombudsmannen rätt att föra en enskild konsuments
talan vid Allmänna reklamationsnämnden och allmän domstol.

Att se till att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas har genom
1995 års riksdagsbeslut blivit ett uttryckligt mål för konsumentpolitiken,
medan det i praktiken har varit ett centralt område för konsumentpolitiska
insatser under många år. Arbetet med produktsäkerhetsfrågoma har ökat
i omfattning och betydelse under senare år, främst till följd av EES-avtalet
och EU-medlemskapet. Medverkan i det europeiska standardiserings-
arbetet har blivit avgörande för att vi skall kunna hävda svenska säker-
hetskrav. Det fria flödet av varor och tjänster ställer vidare ökade krav på
marknadsbevakningen om vi skall kunna upptäcka och stoppa farliga
varor som kommer in på den svenska marknaden. EES-avtalet innebar att
Sverige införde vissa lagar som gäller produktsäkerhet och som stärkte
konsumenternas rättsliga skydd. I några avseenden har vi dock gått längre
än EU när det gäller säkerhetsfrågorna. Som exempel kan nämnas att
produktsäkerhetslagen (1988:1604) gäller både varor och tjänster och att
regeringen nyligen föreslagit i en proposition att den skall utvidgas till att
också gälla varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet (prop.
1995/96:123).

Miljömålet för konsumentpolitiken är nytt. Det svarar mot många krav
och behov som redan finns hos konsumenterna. Medvetenheten om sam- «

bandet mellan miljö och konsumtion har stadigt ökat och människor är i

dag villiga att ta ett större ansvar för miljön. Det är dock inte alltid lätt Skr. 1995/96:181
för konsumenterna att leva miljövänligt. En viktig uppgift för konsument-
politiken är därför att se till att konsumenterna far underlag för att
bedöma de miljömässiga konsekvenserna av sitt levnadssätt och sin
konsumtion samt praktiska förutsättningar att spela en aktivare roll för att
belastningen på miljön skall minska. En särskild utredare har tillkallats för
att utarbeta förslag till en handlingsplan för hur dessa ambitioner skall
förverkligas (dir. 1995:46).

Vissa områden skall enligt riktlinjerna prioriteras. Dit hör hushållens
baskonsumtion, stöd till konsumenter som är ekonomiskt eller socialt
utsatta eller som av andra skäl har behov av särskilt stöd samt att främja
konsumentintressena i det internationella arbetet.

Ungdomar lyfts också fram som en viktig målgrupp för den svenska
konsumentpolitiken. På otraditionella vägar skall olika ungdomsgrupper
nås med kunskap och information.

I propositionen framhålls också vikten av en lokal förankring av konsu-
mentfrågorna liksom av att konsumentinflytandet breddas. Frivilliga orga-
nisationer som tar tillvara konsumenternas intressen utgör ett viktigt kom-
plement till den statliga och kommunala verksamheten.

Regeringen ser konsumentpolitiken som en del av välfärdspolitiken som

bl.a. bidrar till en rättvis fördelning av resurserna i samhället. Den har
också stor betydelse för att konkurrensen på marknaden skall fungera.

Det konsumentskydd som genom många års ansträngningar och
satsningar har uppnåtts, de nyligen fastställda målen och prioriteringarna,
det pågående reformarbetet och den svenska modellen för fördelning av
ansvar mellan offentliga organ, konsumenterna och företagen är utgångs-
punkter för regeringens ställningstagande till vilken strategi Sverige skall
ha för sitt arbete med konsumentfrågor i EU.

3 Europeiska unionens konsumentpolitik

3.1 Utveckling och organisation

Konsumentpolitiken inom EU har på gemenskapsnivå ännu inte samma
bredd, djup, tradition och betydelse som den har i Sverige. Många av
EU:s medlemsländer har dock under lång tid nationellt satsat på konsu-
mentfrågorna och har byggt upp ett starkt konsumentskydd.

Till en början handlade samarbetet inom gemenskapen främst om att
uppnå de ekonomiska målen och att förbättra medborgarnas arbets- och
levnadsvillkor. I detta låg också att konsumenterna skulle gynnas genom
bl.a. den ökade konkurrensen mellan företagen som blev möjlig på den
gemensamma marknaden. Större utbud, lägre priser och andra positiva
effekter förväntades för konsumenternas del. Uttryckliga konsumentpoli-
tiska mål tillfördes först genom Maastrichtfördraget år 1993.

När Danmark, Irland och Storbritannien inträdde i gemenskapen år 1973
inrättades en oberoende byrå för miljö- och konsumentfrågor (environment
and consumer policy service) med en funktion liknande ett generaldirek-

torats. Denna byrå omvandlades år 1981 till ett generaldirektorat (DG XI) Skr. 1995/96:181
med ansvar för miljö-, konsumentskydd och atomsäkerhet. Konsu-
mentfrågorna överfördes år 1989 till en självständig enhet inom kommis-
sionen benämnd Consumer Policy Service. Denna omvandlades den 29
mars 1995 till ett generaldirektorat, DG XXIV. Här behandlas frågor som
rör t.ex. generell produktsäkerhet, leksakers och kemiska produkters
säkerhet, konsumentkrediter, elektroniska betalningsmedel, vilseledande
reklam och prismärkning.

Frågor som har stor betydelse för konsumenterna handläggs även inom
andra generaldirektorat, t.ex. i DG III (teknisk provning och kontroll,
standardisering, produktansvar m.m.), DG IV (konkurrens), DG VI
(jordbruksfrågor), DG VII (transport), DG XI (miljöfrågor, däribland
miljömärkning) samt DG XV (bank- och försäkringsfrågor).

Kommissionen har bland ett stort antal rådgivande kommittéer en nyli-
gen ombildad konsumentkommitté (Consumer Committee). Konsumentfrå-
gor behandlas också i Ekonomiska och sociala kommittén (ESK).

Ministerrådets arbete förbereds i ett stort antal arbetsgrupper som var
och en handhar en eller flera särskilda frågor. Flertalet av de konsument-
politiska frågorna bereds för närvarande i arbetsgruppen för konsument-
skydd och information, som vanligen sammanträder tre gånger i månaden.

3.2 Konsumentpolitiken

3.2.1 Den rättsliga grunden

Enligt artikel 129a punkt 1 i Romfördraget skall gemenskapen bidra till
att en hög konsumentskyddsnivå uppnås genom a) åtgärder som beslutas
enligt artikel 100a inom ramen för förverkligandet av den inre marknaden
och b) särskilda insatser som understöder och kompletterar medlems-
staternas politik för att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekono-
miska intressen och ge god konsumentupplysning.

Vidare anges vissa regler för förfarandet enligt punkt lb samt att
insatser enligt den punkten inte skall hindra någon medlemsstat att
upprätthålla eller införa strängare skyddsåtgärder. Sådana åtgärder måste
dock vara förenliga med fördraget i övrigt. De får alltså bl.a. inte utgöra
förtäckta handelshinder.

Det har ifrågasatts om denna artikel utgör självständigt stöd för
antagande av direktiv för att bidra till en hög konsumentskyddsnivå och
ännu har inget direktiv antagits med stöd av artikeln.

Åtgärder i syfte att bidra till en hög konsumentskyddsnivå kan
emellertid också vidtas med stöd av artikel 100a. Men en tillämpning av
artikel 100a kräver att en åtgärd på konsumentområdet har betydelse för
genomförandet av den inre marknaden. Detta har lett till att beslut om
konsumentskyddsinsatser enligt denna artikel bara har tagits när sådana
insatser reellt har bidragit till att genomföra den inre marknaden.

3.2.2 Konsumentprogrammen

Konsumentprogrammen 1975-1995

Fyra särskilda konsumentprogram har antagits inom den europeiska
gemenskapen åren 1975, 1981, 1990 och 1993, varav de två senaste av
kommissionen. Även om de första programmen var ambitiösa ledde de till
fa konkreta resultat. Med beslutet om den europeiska enhetsakten som
trädde i kraft år 1987 infördes bl.a. möjligheten att med majoritet inom
rådet besluta om direktiv för att genomföra den inre marknaden. Däri-
genom ökade möjligheterna att genomföra åtgärder för ett bättre konsu-
mentskydd. En annan faktor av stor betydelse för den gemensamma kon-
sumentpolitiken var antagandet av den nya harmoniseringsmetoden (New
Approach) som innebär att direktiv som rör människors liv, hälsa och
säkerhet inte längre skall lösa alla detaljfrågor utan endast fastställa de
väsentliga säkerhetskrav en produkt skall uppfylla för att fa säljas fritt. De
mer detaljerade tekniska specifikationerna fastställs i stället i standarder
som utarbetas i de europeiska standardiseringsorganen.

När treårsprogrammet för 1990-1992 antogs, inleddes det med en upp-
maning till medlemsländerna att se till att de konsumentpolitiska beslut
som EG redan hade fattat också genomfördes. I programmet nämns bl.a.
att förverkligandet av den inre marknaden ger konsumentpolitiken en ny
dimension. Denna politik skulle i framtiden vara en viktig kompletterande
politik, som skulle se till att konsumenterna far tillgång till en större och
mer varierad marknad för varor och tjänster.

I juli 1993 antog kommissionen sitt andra konsumentpolitiska treårspro-
gram. I programmet anför kommissionen att en realistisk hållning kräver
att ambitionerna begränsas till vissa prioriterade områden. Handlingspro-
grammets prioriteringar omfattar konsumentinformation, förbättrat samråd
med EU:s konsumentkommitté, tvistlösning i konsumentförhållanden samt
finansiella tjänster. Programmet pekar också på att det finns ett nära
samband mellan konsumentpolitik och miljöpolitik och faster stort
avseende vid produkt- och miljömärkning. Åter betonas sambandet mellan
konsumentintresset och beslut inom andra politikområden. Kommissionen
ansåg att konsumenterna i sitt dagliga liv måste kunna dra nytta av den
inre marknaden. Endast på så sätt skulle den inre marknaden kunna vinna
deras förtroende och bli framgångsrik.

Kommissionen publicerar årligen en förteckning över gällande regler på
konsumentområdet. Den senaste är från år 1996 (Inventory of Community
Acts relating to Consumer Affairs). Den ger en bild av vilken lagstiftning
som hittills har införts på gemenskapsnivå till skydd för konsumenterna.

Kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998

Kommissionen antog den 31 oktober 1995 ett nytt konsumentpolitiskt
program för perioden 1996-1998 (KOM [95] 519 slutlig). Kommissionen
konstaterar där att det finns konsumentintressen att ta hänsyn till inom i
princip alla EU:s verksamhetsområden. Till skillnad från tidigare hand-
lingsprogram, som i huvudsak har inriktats på den inre marknaden, vill nu

Skr. 1995/96:181

kommissionen bredda perspektivet. Med denna utgångspunkt presenteras Skr. 1995/96:181
tio prioriterade områden som skall att vara vägledande för kommissionens
arbete med konsumentfrågor fram till år 1999. Kommissionens priorite-
ringar och motiveringar är i korthet följande.

- Att göra en kraftinsats för att förbättra konsumentupplysning och
information

Otillräcklig information är källan till många konsumentproblem. Om
lämplig information presenteras kan därför många problem lösas. Detta
skall genomföras genom bl.a. utnyttjande av den informationsteknologi
som står till buds och genom målinriktad konsumentupplysning som
påbörjas i tidig skolålder. Kommissionen avser att komplettera och stödja
medlemsstaternas arbete med konsumentupplysningen.

- Att komplettera, se över och kontinuerligt uppdatera den ram som
behövs för att säkerställa att konsumenternas intressen till fullo be-
aktas på den inre marknaden

Kommissionen skall se till att gemenskapsregler genomförs i medlems-
ländernas nationella regelverk, samt med beaktande av subsidiaritets-
principen se över och justera denna lagstiftning. För att den inre mark-
naden skall få avsedd funktion för konsumenterna avser kommissionen att
med utgångspunkt i grönboken om tvistlösning och garantier överväga
lämpliga åtgärder.

- Att behandla de konsumentproblem som finns i samband med köp av
finansiella tjänster

Kommissionen konstaterar att den inre marknaden för finansiella tjänster
skapar ökad konkurrens och därigenom större valmöjligheter för konsu-
menterna men att den också har lett till ökade klagomål från konsumen-
terna i fråga om bl.a. otillräcklig information och bristande möjligheter att
fa objektiva råd. Det förhållandet att rådet uteslöt finansiella tjänster från
räckvidden i direktivet om distansförsäljning vållar enligt kommissionen
oro och måste rättas till. Kommissionen avser också bl.a. att med utgångs-
punkt från rapporten om konsumentkrediter (rådets direktiv 87/102/EEG)
arbeta vidare med frågor om konsumentkreditmarknadens funktion och
framför allt kreditförmedlamas roll. Vidare skall konsumenternas använd-
ning av betalningsmedel beaktas, särskilt vad avser priser och andra
villkor för användning av betalkort. En annan viktig fråga är konsument-
aspekterna i samband med förberedelserna inför övergången till en
gemensam valuta. För att fa konsumenternas förtroende i denna process
är det mycket viktigt att konsumentorganisationerna får ett stort inflytande
i alla stadier av processen.

- Att skydda konsumenterna vid tillhandahållande av grundläggande Skr. 1995/96:181
allmännyttiga tjänster

Också här vill kommissionen uppnå ökad konkurrens i syfte att öka effek-
tiviteten och sänka priserna. Kommissionen anger vidare att det är viktigt
att förbättra tjänsternas kvalitet, framför allt för de utsatta grupper som
har ett starkt behov av sådana tjänster. Kommissionen avser att presentera
en grönbok, "Medborgarnas nätverk", som behandlar frågor om transporter
och allmänna kommunikationer.

- Att vidta åtgärder för att konsumenter skall kunna dra nytta av de
möjligheter som informationssamhället erbjuder

Kommissionen uppmärksammar några särskilt viktiga frågor:

- tillgång till systemen, så att informationsmöjligheterna kan komma

alla konsumenter till godo,

- behov av utbildningsinsatser,

- riktlinjer för elektronikbaserad handel, t.ex. handel via Internet o.d.

Kommissionen anger att den fortsatt bör undersöka verkliga och möjliga
konsekvenser av informationssamhället för den inre marknaden och främja
lämpliga åtgärder med beaktande av konsumenternas behov och kon-
sekvenserna för världsmarknaden. Kommissionen framhåller vidare att
särskilt stöd kan behövas för att uppmuntra konsumentorganisationerna att
förändras för att dra fördel av informationssamhället och att nya former
av samarbete på global nivå mellan konsumentorganisationer bör främjas
så att stödet för konsumenterna garanterat finns med från början.

- Att vidta åtgärder för att stärka konsumenternas förtroende för
livsmedel

Kommissionen kommer att undersöka vilka åtgärder som behövs för att
bl.a. förbättra kontrollsystemet och konsumenternas förtroende för livsme-
del på marknaden. Vidare skall kommissionen se över märkningssystemet
och det regelverk som finns, i syfte att förenkla befintlig lagstiftning på
de områden där det befinns nödvändigt.

- Att främja ett praktiskt förhållningssätt till utvecklingen av från
miljösynpunkt hållbara konsumtionsmönster

Kommissionen anser att gemenskapens konsumentpolitik, från att ha varit
inriktad på främst utbudssidan, nu även måste inriktas på åtgärder som
möjliggör en långsiktigt hållbar utveckling. Kommissionen vill underlätta
för konsumenterna att göra välinformerade och rationella val genom
utbildning och information samt märkning av produkter och tjänster.
Kommissionen anger vidare att EG-miljömärket (rådets förordning ([EEG]
nr 880/92) utgår från metoder för livscykelanalys och att gemensamt
fastställda system för livscykelanalyser bör utvecklas ytterligare. Andra
märken, t.ex. gemenskapens energimärke, syftar till att ge konsumenterna
harmoniserad information som gör det lättare att bedöma och välja bland
produkter. Kommissionen anför att behovet av att utveckla sådana märken 10

och system är uppenbart.

- Att stärka och öka konsumentrepresentationen

Endast en liten andel av konsumenterna i Europa tillhör någon konsu-
mentorganisation. De flesta konsumentorganisationerna finns i norra
Europa och kommissionen vill därför stödja utvecklandet av en konsu-
mentrörelse i södra Europa och ge sådant finansiellt stöd att konsument-
rörelsen där kan garanteras på kort och medellång sikt. Kommissionen vill
vidare stödja konsumentrepresentationen på de många tjänsteområden som
kommer att uppstå i informationssamhället. Genom den nya organet för
samråd med konsumentorganisationerna (Consumer Committee) hoppas
kommissionen att snabbt kunna samla in synpunkter från konsumenterna.
Detta förfarande kommer i ökad utsträckning att kompletteras med
opinionsundersökningar och studier avseende konsumenternas vanor i hela
gemenskapen. Kommissionen hoppas att på så sätt kunna åstadkomma en
bättre jämvikt vid beslutsfattandet. Kommissionen kommer vidare att
löpande övervaka och stödja konsumenternas medverkan genom European
Association for the Coordination of Consumer Representation in
Standardization (ANEC) i de europeiska standardiseringskommittéema.
ANEC är den europeiska organisationen för samordning av konsument-
deltagande i standardisering. I organisationen, som far finansiellt stöd från
EU, ingår företrädare för konsumentorganisationer och konsumentmyndig-
heter. ANEC har en samordningsfunktion med en samordningsgrupp och
sex arbetsgrupper.

- Att hjälpa länder i Central- och Östeuropa att utveckla konsument-
politiska åtgärder

Kommissionen vill bl.a. bidra med hjälp på tekniska och rättsliga områden
för att kunna medverka till att länderna i Central- och Östeuropa kan
utarbeta och genomföra en effektiv konsumentpolitik. Denna fråga
behandlas särskilt i en vitbok som publicerades den 1 maj 1995.

- Att vidta konsumentpolitiska åtgärder i länder i tredje världen

Parlamentet har i budgetarbetet år 1995 röstat för att medel skall avsättas
för konsumentpolitiska åtgärder i utvecklingsländerna. Vid genomförandet
av olika program och projekt i dessa länder, särskilt inom den sociala
sektorn (hälsa, utbildning, miljö, kampen mot fattigdom och undernäring)
kommer kommissionen att beakta lämpliga konsumentpolitiska aspekter
och söka förbättra kvaliteten på de insatser som görs för att stödja dessa
sårbara länder.

3.2.3 Aktuella konsumentpolitiska frågor

För närvarande är en rad direktivförslag som direkt rör konsumentområdet
under beredning och utarbetande inom EU. Vidare har ett flertal resolutio-
ner antagits av Ministerrådet. I det följande redovisas viktiga konsument-
politiska frågor som är aktuella inom EU. Redovisningen gör inte anspråk
på att vara heltäckande.

Skr. 1995/96:181

Marknadsföring m.m.

Ett viktigt direktivförslag rör prisinformation till konsumenter. Förslaget
finns publicerat i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT nr
C 260, 5.10.1995, s. 5). Krav på att ange försäljningspris på livsmedel har
funnits sedan år 1979 och när det gäller andra varor än livsmedel sedan
år 1988. Utgångspunkten har tidigare varit att jämförpriser och standardi-
serade förpackningsstorlekar är jämbördiga ifråga om att ge konsumenter
informationsunderlag för prisjämförelser. Syftet med det nya direk-
tivförslaget är att försäljningspris och jämförpris skall anges på alla varor
som erbjuds konsumenter, för att därigenom underlätta prisjämförelser.
Förslaget har en större överensstämmelse med de svenska reglerna än nu
gällande EG-direktiv, vilket betyder att det svenska jämförprissystemet
kan behållas. Ambitionen är att EU:s konsumentministrar skall nå en
gemensam ståndpunkt under första halvåret 1996.

Direktivet om gränslösa TV-sändningar (89/552/EEG) är under översyn.
Direktivet avser att åstadkomma den nödvändiga harmoniseringen för att
möjliggöra fri rörlighet av TV-sändningar över gränserna. Utgångspunkten
är att det är det sändande landet som har att kontrollera att direktivets var-
samhetsregler efterlevs. Det mottagande landet har små möjligheter att
hindra sändningar som är lagliga i sändarlandet. De direktivändringar som
kommissionen föreslagit (EGT nr C 185, 19.7.1995, s. 5) innebär i huvud-
sak att direktivets regler om ländernas jurisdiktion över programföretagen
förtydligas, att reglerna om hur ofta och under hur lång tid reklam far
sändas stramas upp samt att kraven på sanktioner vid överträdelser av
direktivet skärps. Dessutom görs möjligheterna for ett mottagarland att
ingripa mot vålds- och porrsändningar större.

Sverige har under arbetet med översynen av TV-direktivet verkat för ett
förbud mot reklam riktad till barn, i enlighet med svensk lagstiftning.
Detta har lett till att kommissionen skall genomföra en studie om rekla-
mens effekter på barn. Vid sidan av kravet på förbud mot TV-sänd reklam
riktad till barn har Sverige också drivit att TV-direktivet skall förtydligas
när det gäller rätten för medlemsländerna att ingripa mot annonsörer, som
genom att vända sig till ett utländskt programbolag kringgår det egna
landets lagstiftning. Kommissionen och rådet har därför beslutat att anta
en deklaration som förtydligar medlemsländernas rätt att hävda nationell
lagstiftning gentemot sina annonsörer.

Parlamentet har nyligen yttrat sig över direktivförslaget och bl.a.
föreslagit skärpta regler för reklam riktad till barn. Behandlingen av de
olika förslagen kommer att fortsätta i rådet under våren och det är därför
ännu oklart i vilken utsträckning parlamentets synpunkter kommer att
beaktas.

I syfte att undanröja handelshinder och skydda konsumenter och
näringsidkare behandlas för närvarande ett förslag till direktiv om reklam
som innehåller jämförelser med exempelvis konkurrenter eller produkter
(EGT nr C 136, 19.5.1994, s. 4). Enligt förslaget skall jämförelser som
sådana i reklamen som huvudregel vara tillåtna. Med hänsyn till intresset
av en väl fungerande konkurrens har förslagets bestämmelser utformats
som en totalharmonisering på området. Detta innebär att medlemsländerna

Skr. 1995/96:181

inte tillåts infora nationella bestämmelser som är mer långtgående än de
som direktivet uppställer. Direktivförslaget skall överlämnas till parlamen-
tet under våren 1996.

Vid ministerrådsmötet den 9 november 1995 antogs en resolution om
"mirakelprodukter", dvs. produkter som utan belägg sägs förbättra hälso-
tillståndet. I resolutionen uppmanas kommissionen att i ett nära samarbete
med medlemsstaterna utreda marknadsföringsmetodema i handeln med
mirakelprodukter i medlemsstaterna, samt hur befintliga mekanismer för
att skydda konsumenterna mot otillbörliga metoder fungerar på gemen-
skapsnivå och nationell nivå. Kommissionen skall redovisa sina slutsatser
i en rapport senast den 1 november 1996. Resolutionen bygger bl.a. på
material inhämtat vid ett seminarium som ägde rum i Sverige den 12 juni
1995 - "International Marketing Supervision NetWork Conference".

Skr. 1995/96:181

Produktmärkning

Två direktivförslag om produktmärkning är föremål för behandling. Det
ena rör förslag (EGT nr C 122, 14.5.1992, s. 7 och nr C 118, 29.4.1994,
s. 3) till ändring i direktivet (79/112/EEG) om märkning av livsmedel och
innehåller bl.a. regler om mängddeklarationer av vissa ingredienser i
livsmedel. Efter att parlamentet i december 1995 avgivit sitt yttrande har
ett förlikningsförfarande inletts.

Det andra förslaget rör märkning av ädelmetaller (EGT nr C 218,
12.8.1993, s. 6 och nr C 209. 29.7.1994, s. 4) och syftar till att harmoni-
sera medlemsländernas märkningssystem för att bl.a. förbättra informa-
tionen till konsumenterna. Under hösten 1995 har dock flera länder signa-
lerat ett tydligt motstånd mot förslaget, bl.a. eftersom man inte anser att
det ligger i konsumenternas intresse att fa en detaljreglering på området.

Köprättsliga frågor

Ett direktivförslag rör distansavtal (EGT nr C 156, 23.7.1992, s. 14 och
nr C 308, 15.11.1993, s. 18). Förslaget syftar till att stärka konsument-
skyddet vid köp av varor och tjänster i fall då säljare och köpare inte
träffar varandra när avtalet ingås, t.ex. vid teleshopping, postorderförsälj-
ning och telefonförsäljning. Det innehåller bl.a. bestämmelser om ånger-
vecka. krav på skriftlig information, maximitid för leverans, rätt för
konsumentorganisationer att agera för konsumentens räkning samt en
bestämmelse som skyddar konsumenter mot lagvalsklausuler som är till
deras nackdel. Utformningen av förslaget gör att det passar dåligt på vissa
typer av avtal. Finansiella tjänster (bl.a. krediter och försäkringar) täcks
därför inte. Inte heller köp i varuautomater, avtal om fast egendom eller
köp vid auktion omfattas. Parlamentet lämnade i december 1995 sitt
yttrande över direktivförslaget. I yttrandet föreslås bl.a. att direktivet skall
omfatta fast egendom, att ångerveckan skall utökas från sju dagar till sju
arbetsdagar samt att säljare som bedriver försäljning via telefon i
inledningen av telefonsamtalet skall uppge sin identitet och sitt syfte. 13

Parlamentets förslag kommer troligen att leda till att ett förlikningsför-

farande inleds under våren 1996. Ett sådant förfarande innebär att
parlamentet och rådet genom en särskild förlikningskommitté gemensamt
försöker förhandla fram en slutlig direktivtext.

Vidare förbereds ett kommissionsförslag om garantier för konsumentva-
ror m.m. Till grund för arbetet ligger en s.k. grönbok om garantier för
konsumentvaror och service efter köpet som publicerades år 1994. Med
garantier avses inte bara avtalade garantier utan också vad som kallas
legala garantier, dvs. det skydd som lagen ger konsumenten när det är fel
på varan. I grönboken sägs bl.a. att konsumentskyddet på dessa områden
skiljer sig mycket åt inom unionen och att skyddet åtminstone i vissa
länder behöver förbättras. Som ett skäl för att harmonisera reglerna pekar
man på handeln över gränserna, som också på konsumentområdet blir
alltmer utbredd. Även om kommissionen ännu inte har presenterat något
officiellt förslag till direktiv, finns det skäl att tro att ett sådant kommer
att innehålla förhållandevis detaljerade regler. Skulle arbetet utmynna i ett
direktiv med sådana gemensamma regler, medför det sannolikt behov av
en omfattande omarbetning av den svenska konsumentköplagen, särskilt
dess systematik och terminologi.

Finansiella tjänster

Ett förslag till direktiv om gränsöverskridande betalningar (EGT nr
C 360, 17.12.1994, s. 13 och nr C 199, 3.8.1995, s. 16) har antagits av
rådet och i december 1995 överlämnats till parlamentet för en andra
läsning. Syftet är att förbättra kvaliteten på betalningar över gränserna
samt att öka förutsättningarna för en väl fungerande inre marknad.
Förslaget innehåller bl.a. förbud mot avgiftsuttag från mer än en av de
inblandade bankerna (dubbla avgiftsuttag) och krav på förbättrad
information till kunden. För att förkorta tiden för en betalningsförmedling
finns en dispositiv bestämmelse om maximitid. Vidare finns en regel om
strikt ansvar för banken att betala tillbaka pengarna till beställaren om
betalningsförmedlingen av någon anledning inte genomförs. Rådet har nått
en gemensam ståndpunkt innebärande att direktivets omfattning skall
begränsas till betalningar om högst 25.000 ecu (30.000 ecu efter en
övergångstid om två år) samt att bankens återbetalningsskyldighet
begränsats till 10.000 ecu. Parlamentet väntas avge sitt yttrande över
förslaget under våren 1996.

Vid ministerrådsmötet den 9 november 1995 antogs en resolution om
konsumentkrediter. Kommissionen uppmanas där att på grundval av sin
rapport om tillämpningen av konsumentkreditdirektivet 87/102/EEG fort-
sätta sin undersökning av de områden som rapporten pekar ut samt lämna
lämpliga förslag till åtgärder på gemenskapsnivå.

Tvistlösning

När det gäller frågan om tvistlösning vid gränsöverskridande köp har
kommissionen i sitt handlingsprogram för konsumentskydd för de
närmaste tre åren angett att den kommer att överväga lämpliga åtgärder

Skr. 1995/96:181

på detta område. Arbetet utgår från vad som redovisas i en grönbok om
tillgång till rättslig prövning och garantier från år 1993. I korthet kan
sägas att det konsumentprocessrättsliga arbetet inom gemenskapen syftar
bl.a. till att nå en bättre överensstämmelse mellan konsumentens
civilrättsliga skydd och det processrättsliga skyddet, dvs. ge konsumenten
möjlighet att få rätt när han har rätt. Detta skall uppnås genom att
konsumenterna ges tillgång till ett snabbare, enklare och billigare
tvistlösningsförfarande. Kommissionen har vidare på det marknadsrättsliga
området nyligen presenterat ett direktivförslag (KOM[95] 712, dokumentet
har ännu inte publicerats i EGT) som syftar till att göra det möjligt för
nationella konsumentorganisationer och näringslivsorganisationer eller
andra organ att vidta åtgärder mot förfaranden som skadar konsumenter-
nas intressen och strider mot vissa särskilt angivna direktiv (t.ex.
direktivet om vilseledande reklam), när förfarandena har sitt ursprung i ett
medlemsland, men får verkan i ett annat.

Utbildning m.m.

En resolution om konsumentutbildning och konsumentupplysning antogs
vid ministerrådsmötet den 9 november 1995. Där uppmanas kommissio-
nen att inom ramen för tillgängliga ekonomiska medel utarbeta förslag till
initiativ som skall stödja och komplettera medlemsstaternas åtgärder för
att öka utbildningsnivån och informationsutbytet för konsumenter.
Kommissionen skall därvid ta särskild hänsyn till modem teknik och
modema metoder för kommunikation.

4 Mål för det svenska arbetet med konsument-
frågor i EU

4.1 Det övergripande målet

Regeringens bedömning: Det övergripande målet för Sveriges
arbete med konsumentfrågor i EU skall vara att ge konsumenterna
en stark ställning på marknaden, att främja konsumenternas
intressen och inflytande i ett integrerat Europa och att samtidigt
kunna bibehålla och utveckla nivån på svensk konsumentpolitik.
Utgångspunkten för de svenska insatserna skall vara de mål som
gäller för den svenska konsumentpolitiken.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i huvud-
sak med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna stödjer de förslag till
mål för arbetet som lämnas av arbetsgruppen. Sveriges Industriförbund
riktar dock kritik mot den av arbetsgruppen presenterade strategin och
anför att det är oklart vilka mål man vill uppnå och att det är svårt att

Skr. 1995/96:181

utröna sambandet mellan de områden som särskilt prioriterats och Skr. 1995/96:181
överordnade sakpolitiska mål.

Skälen för regeringens bedömning: EU-medlemskapet underlättar en
ökad handel över gränserna. Det ger förutsättningar för en ökad konkur-
rens som förväntas leda till pressade priser och att konsumenterna far mer
att välja på. Men medlemskapet ställer också konsumenterna inför nya
svårigheter. Genom att marknaden vidgas blir det svårare för konsumen-
terna att överblicka vilka varor som finns, vilken kvalitet de har och vad
de kostar. Risken för att dåliga och farliga varor kommer in på den
svenska marknaden blir också större. Marknadsföringen över gränserna
väntas öka. Till detta kommer att det är svårt att göra reklamationer för
konsumenter som köper en vara eller en tjänst av ett företag i ett annat
EU-land. Språkliga skillnader kan härvid medföra att konsumenter kan
komma i underläge när de behöver bevaka sina intressen gentemot
näringsidkarna. Med ökande avstånd mellan näringsidkare och konsument-
er ökar givetvis också svårigheterna att fa tvister lösta.

Den svenska konsumentpolitiken är inte längre enbart en nationell fråga.
En gemensam marknad, med fritt flöde av varor, tjänster och kapital,
förutsätter i hög grad gemensamma regler. Redan genom EES-avtalet
förband sig Sverige att införliva stora delar av de regler som gäller inom
EU i den svenska rättsordningen. Medlemskapet ger oss möjligheter att
påverka unionens konsumentpolitik men förutsätter också att vi respekte-
rar de beslut som fattas inom EU och anpassar våra svenska konsument-
skyddsregler därefter. Konsumentskyddet i Sverige ligger på en hög nivå
och har stor bredd. Konsumentpolitiken på gemenskapsnivå har inte
samma tradition och omfattning som den i Sverige.

En grundläggande uppgift för Sverige har därmed blivit att försöka
påverka konsumentpolitiken inom EU i sådan riktning att det svenska
skyddet kan bibehållas och stärkas och att konsumenternas ställning på
marknaden, deras inflytande samt deras intressen i övrigt i ett integrerat
Europa kan stärkas. I regeringsförklaringen i oktober 1994 sägs också att
Sverige skall bidra till en förstärkning av konsumenternas ställning i
Europa vad gäller varors och tjänsters pris, kvalitet och säkerhet. Även i
regeringsförklaringen för innevarande riksmöte framhålls att konsumenter-
na måste fa en starkare ställning och mer inflytande i EU. Regeringen
överlämnade en skrivelse (skr. 1995/96:30) till riksdagen den 30
november 1995 om EU:s regeringskonferens 1996. I denna framhåller
regeringen att en central utmaning för regeringskonferensen är att inrikta
EU-samarbetet mer på människors behov och problem i vardagen och att
EU-arbetet för många ter sig avlägset och abstrakt. För att EU-arbetet
skall ge konkreta resultat som ökar medborgarnas förtroende för unionen
måste EU göra mer för att stärka konsumenternas ställning.

En förutsättning för att Sverige skall kunna nå dessa mål är att vi har
en god nationell framförhållning i de frågor som kommer upp till
beredning och beslut inom EU och att vi löpande tar egna initiativ så att
viktiga konsumentfrågor kommer upp på dagordningen inom EU.

När det gäller räckvidden av EU:s konsumentpolitik måste man ha i
minnet att konsumenternas intressen måste tas till vara på både nationell 16

nivå och på gemenskapsnivå. Viktiga utgångspunkter för samarbetet inom

EU är principerna om proportionalitet och subsidiaritet. Dessa kan Skr. 1995/96:181
förenklat sägas innebära att gemenskapen inte skall vidta någon åtgärd
som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i Romför-
draget, och att frågor skall hanteras på gemenskapsnivå endast i den mån
målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås
av medlemsstaterna. Beslut skall således så långt det är möjligt fattas på
en nivå där närhet till medborgarna kan uppnås.

En annan infallsvinkel på räckvidden av EU:s konsumentpolitik är att
konsumenternas intressen måste bevakas och beaktas på många politikom-
råden. Konkurrenspolitiken, jordbrukspolitiken, miljöpolitiken och frågor
som rör de finansiella marknaderna och andra inre marknads frågor har
stor betydelse för konsumenterna. Inom ramen för konsumentpolitiken kan
det å andra sidan vara så att målen för andra politikområden främjas,
exempelvis miljöpolitiken.

I det följande behandlas några konsumentpolitiska frågor som är särskilt
viktiga just nu. Det bör dock understrykas att det givetvis finns frågor
inom andra politikområden som också måste bevakas från konsument-
synpunkt.

4.2 Subsidiaritetsprincipen

Regeringens bedömning: Subsidiaritetsprincipen bör tillämpas så
att medlemsstaterna har frihet att ge konsumenterna ett starkare
skydd än som följer av gemenskapsreglema så länge detta inte leder
till hinder för den fria rörligheten för varor, tjänster och kapital.
Tillämpningen får å andra sidan inte leda till att konsumentskyddet
på gemenskapsnivå blir så lågt att konsumenterna inte kan känna
förtroende för den inre marknaden.

Sverige kommer att verka för att gemenskapens konsumentpolitik
far denna inriktning.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppen föreslår att Sverige skall verka för att
subsidiaritetsprincipen tillämpas på ett sådant sätt att den inte åberopas
som grund för att inte vidta åtgärder på gemenskapsnivå när så behövs.

Remissinstanserna: Konsumentverket understryker vikten av att med-
lemsländerna så långt som möjligt skall ha möjlighet att inte bara behålla,
utan även tillskapa nationella strängare regler till skydd för konsumen-
terna. Kooperativa förbundet efterlyser ett förtydligande av vad arbets-
gruppen har avsett med sitt förslag.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringens utgångspunkt är att
EU också i fortsättningen kommer att utvecklas som en sammanslutning
av självständiga stater till vilken medlemsstaterna i vissa fall överför
beslutsbefogenheter för att lättare uppnå gemensamma mål. Principerna
om subsidiaritet och proportionalitet innebär att medlemsstaterna har stor
frihet att själva utforma sin konsumentpolitik. Gemenskapen skall endast
agera om en målsättning bättre kan uppnås genom åtgärder på gemen-
skapsnivå. En väl avvägd tillämpning av subsidiaritetsprincipen, även

2 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 181

kallad närhetsprincipen, leder till ett effektivare unionssamarbete genom Skr. 1995/96:181
att beslut fattas på den nivå där de hör hemma. Vissa frågor behöver
hanteras på det europeiska planet, medan andra bäst hanteras på nationell
eller eventuellt på regional nivå.

Det är väsentligt att gemenskapsregleringen - på grundval av subsidiari-
tetsprincipen - utformas så att den ger medlemsstaterna frihet att så långt
möjligt själva utforma sin konsumentpolitik. Gemensamma åtgärder på
konsumentområdet bör begränsas till vad som är nödvändigt för att
konsumenterna skall känna förtroende för den inre marknaden. Å andra
sidan måste risken för att subsidiaritetsprincipen används som en ursäkt
för att inte ge konsumenterna erforderligt minimiskydd uppmärksammas.
Det är angeläget att skillnaderna mellan de nationella grundläggande
konsumentskyddsreglema inte är så stora att konsumenterna inte vågar
utnyttja de möjligheter som den inre marknaden erbjuder.

Regeringen kommer att aktivt verka för att det görs tydligt hur
subsidiaritetsprincipen bör tillämpas på konsumentområdet för att Europas
konsumenter skall kunna gynnas av gemenskapssamarbetet.

4.3 Konkurrens

Regeringens bedömning: En effektiv konkurrens på den inre
marknaden är i konsumenternas intresse. En översyn av EU:s
reglering på jordbruksområdet liksom en handelspolitik som är fri-
handelsvänlig är angeläget från konsumentsynpunkt.

Arbetsgruppen har inte närmare behandlat dessa frågor.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Konsumentberedningen,
Tjänstemännens Centralorganisation och Kooperativa Förbundet, har
framhållit att en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken
borde vara en av de mest prioriterade konsumentfrågorna. Det har särskilt
framhållits att jordbrukspolitiken tar omkring hälften av EU:s budget i
anspråk och att konsumenterna får betala kostnaderna för jordbrukspoliti-
ken både genom skatter och höga livsmedelspriser.

Skälen för regeringens bedömning: En av grundtankarna med den inre
marknaden är att få till stånd en ökad konkurrens och därmed en snabbare
ekonomisk utveckling i medlemsländerna. Konkurrensen håller priser och
kostnader nere och sätter press på företagen, som hela tiden tvingas till
nytänkande för att förutse konsumenternas krav och kommande behov.
Konkurrensen kan inte upprätthållas av sig själv. Både inom EU och
medlemsländerna finns därför konkurrenslagstiftning och myndigheter
som övervakar att konkurrensreglerna följs. Det finns flera orsaker till att
man behöver en konkurrenspolitik. I vissa fall finns det inte naturliga
förutsättningar för konkurrens vilket kan leda till monopol. I andra fall har
företagen själva helt eller delvis satt konkurrensen ur spel genom olika
typer av konkurrensbegränsande överenskommelser eller missbruk av
dominerade ställning. Sverige medverkar aktivt i EU:s konkurrenspolitik.

Inom EU finns vissa regleringar vars uttryckliga syfte är att hindra kon-

kurrens. Ett sådant exempel är EU:s reglering på jordbruksområdet. Den Skr. 1995/96:181
gemensamma jordbrukspolitiken är den ekonomiskt och administrativt
tyngsta delen i EU. Den svararade år 1995 för ca 47 procent av budgeten
och nästan hälften av lagstiftningen. Kostnaderna betalas av medborgarna
i medlemsländerna via skatter och höga matpriser. Sverige har under det
första medlemsåret i EU tydligt markerat behovet av att den gemensamma
jordbrukspolitiken revideras. Behovet blir än mer accentuerat vid en
eventuell utvidgning av unionen till länder i Öst- och Centraleuropa. I
regeringens skrivelse till riksdagen om EU:s regeringskonferens 1996 (skr.

1995/96:30) nämns att EU under de närmaste åren står inför flera viktiga
beslut som inte direkt kommer att diskuteras vid regeringskonferensen,
men som ändå är centrala för EU-samarbetets fortsatta utveckling. Bland
dessa frågor nämns en reformering av den gemensamma jordbruks-
politiken. Det är enligt regeringens bedömning en viktig konsumentfråga
att kostnaderna för jordbruksstödet i EU snabbt sänks och att subventio-
nerna i största möjliga mån avskaffas. Regeringen har därför tillsatt en
utredning med uppgift att från svensk utgångspunkt utarbeta ett samlat
förslag till reformer av EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) och en
strategi för reformernas genomförande (dir. 1995:109). Syftet med
reformerna skall vara att marknadsorientera, avreglera och miljöanpassa
CAP.

Sverige har under de senaste tio åren liberaliserat flera marknader som
tidigare varit reglerade. Det gäller bl.a. inom transport-, kommunikations-
och energiområdena. Inom EU är avregleringar inom dessa områden
aktuella. Utvecklingen är i flera avseenden positiv främst för näringslivet
men även för konsumenterna. Svenska erfarenheter visar dock att avreg-
leringama kan medföra även negativa konsekvenser för konsumenterna,
och att det behövs ett förbättrat konsumentskydd på dessa områden.

Handelshinder av olika slag är en vanlig orsak till att importkonkurren-
sen är svag. Sverige har av tradition haft en frihandelsvänlig inställning.
Det har bidragit till att konkurrensen på den svenska marknaden ökat och
konsumenternas intressen gynnats. Inträdet i EU har i dessa avseenden
inneburit vissa problem. Medlemskapet i unionen har gett oss restriktioner
i förhållande till tredje land. Bl.a. priserna på textilprodukter och bananer
har ökat till följd av gränsskydd i form av kvoter inom unionen. Andra
för konsumenterna betydelsefulla varuområden som påverkas är hem-
elektronik och bilreservdelar. Regeringen kommer att verka för att EU:s
gemensamma handelspolitik såväl bilateralt som inom Världshandels-
organisationen (World Trade Organisation, WTO) inriktas mot ökad
frihandel.

En effektiv konkurrens ligger i konsumenternas intresse eftersom dessa
ytterst drabbas om marknaden inte fungerar. De åtgärder för ökad
konkurrens som Sverige driver inom EU är således till nytta för konsu-
menterna, men kan inte sägas tillhöra den egentliga konsumentpolitiken.

4.4 Stöd till utveckling av konsumentpolitik i andra länder Skr. 1995/96:181

Regeringens bedömning: Sverige bör stödja EU:s insatser för att
främja ett bättre konsumentskydd i Öst- och Centraleuropa samt i
utvecklingsländer.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppen har föreslagit att olika EU-program,
t.ex. PHARE, bör utnyttjas för att förmedla svenska konsumentpolitiska
erfarenheter till stöd för de central- och östeuropeiska ländernas ut-
formning av konsumentpolitik och regelverk.

Remissinstanserna har inte särskilt kommenterat dessa frågor.

Skälen for regeringens bedömning: Stöd till andra länder och då
särskilt till utvecklingsländer för att de skall kunna förbättra villkoren för
konsumenterna har under alla år varit ett inslag i svensk konsumentpolitik.
Utvecklingen i Öst- och Centraleuropa har medfört nya behov av stöd till
länder i vårt närområde som vill bygga upp fungerande marknads-
ekonomier.

När det gäller hjälp till länder i Öst- och Centraleuropa för att utveckla
en konsumentpolitik anger kommissionen i sitt handlingsprogram för de
närmaste tre åren att man avser att bidra med hjälp på tekniska och
rättsliga områden. Handlingsprogrammet hänvisar till en vitbok från maj
1995. I vitboken presenteras de åtgärder som bör vidtas för att stödja
länder som är associerade till EU med anpassningen till den inre
marknaden. Denna anpassning förväntas förstärka det ekonomiska
reformarbetet och omstruktureringen av industrin samt stimulera handel
och varuutbyte, vilket beräknas få positiva konsekvenser för bl.a.
konsumenterna.

Inom ramen för EU:s konsumentpolitik har behov av stöd till länder i
tredje världen uppmärksammats under senare tid. Parlamentet har i
budgetarbetet för år 1995 röstat för att medel skall avsättas för konsu-
mentpolitiska insatser i utvecklingsländerna. Vid genomförandet av olika
program och projekt i dessa länder, särskilt inom den sociala sektorn,
kommer kommissionen att beakta lämpliga konsumentpolitiska åtgärder.

Det är naturligt för Sverige att stödja utvecklingen av ett bättre
konsumentskydd i Öst- och Centraleuropa och i utvecklingsländer. I det
senare fallet bör, som arbetsgruppen tar upp, svenska konsumentpolitiska
erfarenheter kanaliseras genom olika EU-program, exempelvis PHARE.
Detta bör kombineras med samarbete inom Norden, EFTA och OECD.

5 Behov av ändringar i Romfördraget

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att Romfördraget
förstärks och förtydligas så att konsumentfrågorna far en ökad tyngd
och konsumenterna ett större inflytande inom EU.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort
med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar den bedömning
som görs av arbetsgruppen. Konsumenter i samverkan - Underverket
anser dock att arbetsgruppens förslag bör skärpas och att Sverige bör
verka för att fördraget förtydligas i syfte att genomgripande införa
konsumentinflytande på alla områden. Sveriges Konsumentråd föreslår,
utöver ändringar i artikel 129a, att Sverige även bör verka för att
artiklarna 92 och 100a förtydligas och förstärks i syfte att stärka
konsumentskyddet. Kooperativa förbundet påpekar att konsumentintresset
inte stärks bara genom att en fördragsändring kommer till stånd utan att
det praktiska arbetet med att utveckla konsumentpolitiken är nog så
viktigt. Även Sveriges Industriförbund menar att en fördragsändring inte
är nödvändig för att de konsumentpolitiska målen skall kunna formuleras
bättre. Av större betydelse är i stället att söka genomföra en fördragsänd-
ring för att uppnå en effektivare implementering. eftersom dagens brister
i implementeringen skapar ojämlika konkurrensförutsättningar i de olika
medlemsländerna.

Skälen för regeringens bedömning: Ändringar i Romfördraget kan
nästa gång göras vid regeringskonferensen som påbörjas i slutet av mars
i år. Regeringen har i sin skrivelse till riksdagen om regeringskonferensen
1996 redovisat uppläggningen av förberedelsearbetet inför konferensen
samt tagit upp vissa mer principiella ställningstaganden i de frågor som
konferensen kommer att behandla. När det gäller om konsumenternas
intressen anförde regeringen i huvudsak följande.

Den gemensamma marknaden ger förutsättningar för ökad handel över
gränserna och därmed också för en skärpt konkurrens mellan företagen.
Den fria rörligheten för varor, tjänster och kapital bör ge konsumenterna
ett billigare och mer varierat utbud. Medlemskapet bör således ha huvud-
sakligen positiva konsekvenser för konsumenterna. Men när handeln blir
gränsöverskridande finns det också risker för konsumenterna som vi redan
har nämnt när det gäller produktsäkerhet, avtalsvillkor, möjligheter att
lösa tvister m.m.

En väl fungerande europeisk konsumentpolitik och ett högt utvecklat
konsumentskydd ökar konsumenternas förtroende för EU-samarbetet.

Även om åtgärder har vidtagits inom den europeiska gemenskapen som
innebär att konsumenternas ställning har stärkts måste det konstateras att
frågor som avser den inre marknaden har varit dominerande som grund
för åtgärder på områden som rör konsumentintresset. Stärkt konsument-
skydd har därför sällan kunnat genomföras om åtgärden inte samtidigt har
syftat till att förbättra den inre marknadens funktion. Målen för konsu-

Skr. 1995/96:181

mentpolitiken inom EU har inte heller haft önskvärd precisering i Skr. 1995/96:181
Romfördraget. Ett uttryckligt konsumentpolitiskt mål tillfördes först
genom Maastrichtfördraget. Detta har sammantaget inneburit att gemen-
skapsreglering inte har kunnat genomföras på för konsumenterna
betydelsefulla områden som t.ex. tvistlösning. På andra områden har de
initiativ som tagits mött starkt motstånd under beslutsprocessen.

Den rättsliga grunden för en gemensam europeisk konsumentpolitik
behöver enligt regeringens mening förstärkas. Det bör klart framgå att det
är ett mål för unionen att främja konsumentintresset. Ett sådant mål måste
också antas leda till att marknadens funktion förstärks. Vidare bör
konsumentintresset på ett klarare sätt integreras vid utformningen av
gemenskapspolitik på andra områden än de som har konsumentskydds-
frågor som direkt utgångspunkt.

Det bör vidare klart framgå av fördraget att konsumenterna - utöver att
tillförsäkras skydd för hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt en
god konsumentupplysning - skall ges skydd för sina rättsliga intressen
och beredas möjlighet till inflytande. Det bör dessutom vara ett uttryckligt
mål för gemenskapens konsumentpolitik att utveckla sådana produktions-
och konsumtionsmönster som minskar påfrestningarna på miljön och
bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.

Lagutskottet har på begäran av utrikesutskottet yttrat sig över skrivelsen
och därvid bl.a. anfört följande beträffande avsnittet om konsumenternas
intressen (1995/96 :LU2y).

Vad regeringen anfört i skrivelsen ligger väl i linje med det av
riksdagen i december 1994 beslutade tillkännagivandet i samband med
godkännandet av fördraget om Sveriges anslutning till EU
(prop. 1994/95:19, bet. UU5, rskr. 63). I sitt yttrande till utrikesutskottet
anförde lagutskottet (yttr. 1994/95 :LUly) att ett svenskt EU-med-
lemskap innebär att Sverige fullt ut och aktivt kan medverka i och
påverka utvecklingen av konsumentpolitiken inom gemenskapen och de
gemenskapsregler som är av betydelse från konsumentskyddssynpunkt.
Att Sverige som EU-medlem bör arbeta för att uppnå Romfördragets
viljeinriktning att uppnå en hög konsumentskyddsnivå framstår, anförde
utskottet, som odiskutabelt. Enligt utskottets mening tillhör konsument-
skyddet ett av de områden som bör prioriteras från svensk sida inom
ramen för EU-samarbetet---Vad lagutskottet sålunda anförde gav

riksdagen som sin mening till känna. Utskottet anser att vad riksdagen
sålunda uttalade hösten 1994 bör stå fast.

Utskottet avstyrkte mot denna bakgrund motionerna 1995/96:U23 och
U19, i vilka bland annat anförts att regeringen bör avstå från att driva
konsumentpolitik på regeringskonferensen.

Regeringen avser att vid regeringskonferensen driva de angivna frågorna
för att ge konsumentpolitiken ökad tyngd i fördraget. Särskilt viktigt är
det enligt regeringens bedömning att det klargörs att en stark ställning för
konsumenterna är ett mål för EU samt att åtgärder för ett förbättrat
konsumentskydd inte endast kan vara bihang till åtgärder som samtidigt
förbättrar den inre marknadens funktion.

Beredningsarbetet inom regeringen med konsumentfrågorna före och
under regeringskonferensen kommer till betydande del att handläggas

inom en nyinrättad arbetsgrupp med företrädare från de berörda departe- Skr. 1995/96:181
menten.

6 Formerna för EU:s arbete med konsumentpoli-
tiken

6.1 Öppenhet och enkelhet

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att det konsu-
mentpolitiska arbetet inom EU präglas av öppenhet och enkelhet så
att möjligheten att påverka arbetet blir en påtaglig demokratisk
realitet.

Sverige skall verka för att EG:s regelverk på konsumentområdet
systematiseras och görs mera överblickbart. Lagspråket i och den
systematiska uppbyggnaden av direktiven bör också förbättras.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i allt
väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: Styrelsen för teknisk ackreditering och Dagligvaru-
leverantörernas Förbund ställer sig bakom de förslag som arbetsgruppen
framfört. Sveriges Konsumentråd förespråkar en förenkling av EU:s
regelverk, men understryker att en sådan inte far gå ut över konsument-
skyddet.

Skälen för regeringens bedömning

Öppenhet och insyn

I regeringens skrivelse 1995/96:30 till riksdagen om EU:s regeringskon-
ferens 1996 tas Sveriges syn på öppenhet och insyn upp. De ställnings-
taganden som regeringen gör i dessa frågor har stor betydelse för arbetet
med konsumentfrågor i EU. Att tillgodose medborgarnas växande och
berättigade krav på öppenhet och insyn är ett starkt svenskt intresse.
Regeringen anser att EU måste bli öppnare. En offentlighetsprincip lik vår
svenska bör gälla även för institutionerna inom EU. Regeringen kommer
vid regeringskonferensen att verka för att grundläggade principer om
offentlighet skrivs in i EG:s grundfördrag.

Kopplingen mellan öppenhet och påverkans möjligheter bör tydliggöras.
Öppenhet och insyn är därför viktiga förutsättningar för att fa till stånd en
konstruktiv dialog mellan olika konsumentpolitiska aktörer. Det nuvarande
systemet öppnar goda möjligheter till ett inte obetydligt inflytande för den
som har en stark egen organisation eller råd att anställa många och
skickliga lobbyister. Det säger sig självt att näringslivet mot den
bakgrunden har goda möjligheter till medinflytande medan det är svårt för
företrädare för konsumenterna att fa inflytande i tillräcklig utsträckning.

Här kan exempelvis nämnas att bankerna med kraft och framgång Skr. 1995/96:181
motarbetade ett forslag om direktiv rörande elektronisk betalning, att
industrin motarbetat forslag om produktansvar som inkluderar utveck-
lingsskador m.m., att annonsörer och mediaföretag med stor kraft
motarbetat nya regler om bamreklam i TV-direktivet och att frågan om
skadeståndsansvar för farliga tjänster mötts av sådant motstånd att
lagstiftningsåtgärder såvitt är känt inte vidare planeras. Ett system med
dessa förutsättningar har svårigheter att få demokratisk legitimitet och
vinna medborgarnas förtroende.

Om konsumenterna skall kunna känna förtroende för EU:s arbete är
det av central betydelse att arbetsformerna är sådana att det är lätt att följa
med i en frågas behandling och beredning. Det är också nödvändigt att
EU-organens utredningar, rapporter och förslag till åtgärder redan på
beredningsstadiet blir föremål för en öppen dialog med företrädare för alla
intressenter och att färdigställda s.k. grönböcker och vitböcker, rapporter
och utredningar m.m. remitteras brett och med rimliga svarstider innan
slutliga förslag förs vidare för beslut. Insyn för konsumenterna i EU:s
konsumentpolitiska arbete främjar delaktighet och dialogen stärker ytterst
konsumenternas ställning.

Regelverkens utformning

EG-fördraget är oöverskådligt och svårbegripligt. Fördraget bör göras
enklare och lättare att förstå. Regeringen kommer att verka för detta på
regeringskonferensen. Beslutsprocedurerna i rådet och parlamentet är i dag
många och utomordentligt komplicerade. Detta är ett demokratiskt
problem som även hämmar effektiviteten i beslutsfattandet. Regeringen
avser även att under regeringskonferensen verka för färre och enklare
beslutsprocedurer.

Det gemenskapsrättsliga regelverket på konsumentområdet är splittrat
på ett stort antal direktiv. Det är angeläget att dessa samlas och görs till-
gängliga på ett systematiserat sätt för att underlätta överblicken över
regleringen. Lagspråket i och den systematiska uppbyggnaden av direk-
tiven behöver också förbättras och göras lättare att förstå.

Ett exempel på en positiv förenkling är de förändringar av direktivet om
prisinformation som är aktuella. Det är emellertid utomordentligt viktigt
att arbetet med förenkling inte får en sådan inriktning att åtgärder vidtas
som försvagar konsumenternas ställning. Som exempel kan nämnas att
kommissionen i sitt nya handlingsprogram nämner att reglerna om
innehållsdeklarationer för livsmedel kan behöva förenklas, eftersom det
endast är ett litet antal konsumenter som kan tillgodogöra sig den
komplicerade information som många gånger finns. Ett sådant resonemang
har väsentliga brister. Även om det inte är en majoritet av konsumenterna
som är känsliga för tillsatser eller vissa födoämnen, är denna grupp i
snabbt växande. Oavsett hur det förhåller sig med detta är det emellertid
tillräckligt allvarligt att en mindre andel av konsumenterna kan råka ut för
mycket allvarliga eller t.o.m. livshotande tillstånd om de av misstag äter
livsmedel med innehåll som de är överkänsliga mot. Det är därför inte

acceptabelt att kraven på fullständiga innehållsdeklarationer "förenklas", Skr. 1995/96:181
så att konsumenterna inte kan avgöra vilka ämnen livsmedlen innehåller.

Synpunkter av detta slag måste alltid hållas i minnet vid överväganden
om önskvärda förenklingar.

6.2 Målstyrning och uppföljning

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att de mål som
ställs upp för EU:s arbete med konsumentfrågor är realistiska,
tydliga och möjliga att följa upp. En uppföljning bör göras
fortlöpande.

En grönbok med analys av de mer angelägna åtgärderna på
konsumentområdet bör tas fram.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i allt
väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som särskilt kommenterat
denna del är i huvudsak positiva till arbetsgruppens bedömning. Folk-
hälsoinstitutet anser att en grönbok om de viktigaste konsumentfrågorna
inte bara behöver ta hänsyn till de sociala aspekterna, utan även de hälso-
mässiga. Kemikalieinspektionen menar att arbetet med en grönbok inom
konsumentområdet med fördel bör kunna ske samordnat med och gärna
som en del av ett större arbete med en motsvarande grönbok om kemiska
risker och kemikaliekontroll.

Skälen för regeringens bedömning: Verksamhetsmålen för konsument-
politiken inom EU utformas - med undantag för vad som är fastlagt i
Romfördraget - löpande av kommissionen, främst genom antagande av
handlingsplaner eller program. Det är väsentligt att dessa dokument
utformas på ett sådant sätt att det också är möjligt att följa upp genomfö-
randet och resultaten på ett rättvisande sätt.

Det är inte alltid enkelt att förstå vilka överväganden gemenskapens
inriktning av arbetet med konsumentpolitiken grundas på. Utvalda frågor
ter sig inte alltid som resultatet av en noggrant genomförd analys av de
mest angelägna behoven. En inventering och analys skulle vara av stort
värde för gemenskapens fortsatta arbete med konsumentfrågorna och
borde också leda till en bättre samordning av insatserna inom olika EU-
organ. Man skulle få en tydlig verksamhetsplanering. Frågan om en
grönbok på konsumentområdet med det innehåll som nu har beskrivits
initierades av parlamentet redan år 1993 men någon utredning har. såvitt
är känt, ännu inte påbörjats. Det är angeläget att så sker och det är också
viktigt att den remitteras brett till olika europeiska intresseorganisationer.
Arbetet med en grönbok på konsumentområdet bör inte heller bli en
engångsföreteelse utan det bör redan vid utarbetandet av en sådan göras
en planering för uppföljning och revisioner med lämpliga intervall.

6.3 Övervakning av EG-reglemas efterlevnad

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att övervakningen
av genomförandet av EG:s regelverk intensifieras.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med
regeringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna del är
positiva till arbetsgruppens bedömningar. Styrelsen för teknisk ackredite-
ring påpekar att liknande tankegångar även har framförts i den s.k.
Sutherlandrapporten, som bl.a. betonar att det är angeläget att gemen-
skapslagstiftningen förstås och genomförs på ett likartat sätt i medlems-
staterna. Även Dagligvaruleverantörernas Förbund understryker vikten
av en utökad utvärdering av hur regler på gemenskapsnivå följs av
medlemsländerna. För att garantera likabehandling av både konsumenter
och producenter är det angeläget att regler och krav i de olika med-
lemsländerna är lika, inte bara i teorin utan även i praktiken.

Skälen för regeringens bedömning: Sverige har ett starkt intresse av
att det gemensamma regelverket tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt.

I kommissionens tolfte årsrapport, avgiven i september 1995 och
publicerad i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT nr C 254,
29.9.1995, s.33), om övervakning av gemenskapsrättens tillämpning
konstateras att genomförandet och tillämpningen av konsumentlagstift-
ningen har halkat efter sedan föregående år. Där kan också utläsas att den
anmälda genomförandegraden av de 50 direktiv om konsumentpolitik och
produktsäkerhet som var tillämpliga den 31 december 1994 bland med-
lemsstaterna i genomsnitt låg på omkring 86 procent. De av länderna som
hade den bästa genomförandegraden låg på 92 procent medan de sämsta
hade en genomförandegrad av 80 procent.

Kommissionen har inlett rättsliga förfaranden mot många av de felande
staterna. Detta har emellertid inte lett till omedelbar rättelse. Inte ens EG-
domstolens avgöranden har alltid tillräcklig effekt. Rapporten pekar
exempelvis på ett medlemsland som inte har ändrat sin genomförandelag
om införlivande av ett direktiv trots att domstolen meddelade dom mot
landet år 1993.

Det är av avgörande betydelse för konsumenternas förtroende för den
inre marknaden och för att konkurrensen inte skall snedvridas, att den
gemenskapsrättsligt beslutade konsumentlagstiftningen också verkligen
införs och att efterlevnaden kontrolleras i medlemsstaterna. Övervak-
ningen av genomförandet behöver därför intensifieras. Mot denna bak-
grund är det angeläget att kommissionens resurser för övervakning av
införandet av gemenskapens lagstiftning och för överträdelseförfaranden
förstärks. Möjligheterna att beivra överträdelser av den konsumenträttsliga
gemenskapslagstiftningen är också viktiga.

En annan betydelsefull åtgärd för att säkerställa att gemenskaps-
regleringen efterlevs är att företagens och branschorganisationernas egen-
reglering far stöd och uppmuntras av EU. Företagens egna, frivilliga

Skr. 1995/96:181

åtgärder för att komma tillrätta med konsumentproblem har länge varit ett Skr. 1995/96:181
viktigt inslag i den svenska konsumentpolitiken. Vårt marknadsekono-
miska system bygger på att företag som konkurrerar med varandra har ett
naturligt, långsiktigt intresse av att ha nöjda kunder. Företagen har huvud-
ansvaret för sin reklam, sina produkter och säljvillkor m.m. Det gäller att
förebygga att problem uppstår mellan köpare och säljare. Lagstiftningen
på konsumentområdet i Sverige bygger i hög grad på ett samspel mellan
näringslivet och de statliga myndigheter som ansvarar för tillsynen av
lagarna. De frivilliga konsumentorganisationerna har också en viktig roll
att spela i detta sammanhang. Vad som skall anses vara god sed vid
tillämpningen av marknadsföringslagen får delvis sin praktiska innebörd
genom näringslivets egenåtgärder. Även andra lagar på konsumentområdet
kompletteras ofta av egenåtgärder av olika slag som t.ex. standardiserade
köpekontrakt och rutiner för hantering av klagomål från konsumenterna.

Egenåtgärder har också stor betydelse på områden där lagregler saknas,
t.ex. beträffande könsdiskriminerande reklam.

6.4 Konsumentinflytandet i EU

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att konsumenterna
och deras organisationer får ökade möjligheter till inflytande i EU
och för ett ökat konsumentinflytande och ett breddat konsument-
deltagande i standardiseringsarbetet.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med
regeringens.

Remissinstanserna: Konsumenter i samverkan - Underverket anser att
regeringen och myndigheter i första hand bör verka för att organisationer-
na blir officiellt erkända. Ett sätt att skapa "legitimation" åt organisa-
tionerna vore att bilda ett gemensamt EU-kansli för alla Sveriges
konsumentorganisationer, som dessutom på ett effektivt sätt skulle kunna
bidra till ett ökat inflytande inom EU. Sveriges Konsumentråd påpekar att
mycket talar för att konsumentskyddet inom EU håller på att förskjutas
från den offentliga sfären till den privata. De från staten oberoende
aktörerna på marknaden har fått en större roll än tidigare i beslutsproces-
sen. Konsumentorganisationerna måste ges reella möjligheter att på ett
effektivt sätt kunna göra sin röst hörd gentemot aktörer som företräder
andra intressen. Barnombudsmannen anser att företrädare för barns och
ungdomars intressen bör beredas möjlighet att delta i standardiserings-
arbetet. Handikappförbundens samarbetsorgan påpekar att vid standardise-
ringsarbetet måste tillgänglighetsaspektema beaktas, dvs. kostnadsansvaret
för att varor och tjänster är brukbara och åtkomliga för konsumenter skall
ligga på tillverkaren. Detta gäller särskilt anpassning av produkter för
funktionshindrade, som i dag enligt många tillverkare är en social fråga
och som därför skall bekostas av staten. Styrelsen för teknisk ackredite-
ring understryker vikten av ett ökat konsumentinflytande i standardise- 27

ringsarbetet, inte minst p.g.a. att de utarbetade standarderna far ett slags

lagstiftningskaraktär.

Skälen for regeringens bedömning

Möjligheter till inflytande

BEUC, som är en paraplyorganisation för konsumentorganisationer i
Europa, ingår tillsammans med ett antal nationella samlingsorganisationer
för konsumenter i kommissionens nyligen ombildade konsumentkommitté,
ett samrådsorgan för konsumentfrågor. Nationella konsumentföreträdare
kan också vara representerade i Ekonomiska och sociala kommittén, som
är ett viktigt rådgivande organ till ministerrådet och kommissionen. Enligt
Romfördraget måste kommittén höras i fråga om många lagförslag som
berör konsumenterna. Kommittén kan också självmant avge yttranden i
frågor den anser angelägna. Konsumentföreträdama är emellertid i stark
minoritet i kommittén och det är inte särskilt föreskrivet i fördraget att
företrädare för konsumenterna skall ingå. Det finns vidare en samarbets-
organisation för konsumentdeltagande i det europeiska standardiserings-
arbetet, ANEC. Genom denna organisation har företrädare för konsumen-
terna möjlighet att delta i det tekniska standardiseringsarbetet, genom
vilket produktsäkerhetskraven enligt den nya lagstiftningsmetoden (New
Approach) närmare utformas.

Konsumenternas möjligheter att utöva inflytande över frågor som är
viktiga för dem är enligt regeringens bedömning inte tillräckliga för
närvarande. För att konsumenterna skall kunna påverka krävs bl.a., som
framhållits under avsnitt 6.1, större öppenhet och insyn, enklare och
tydligare beslutsvägar samt mer tid för konsultationer. Konsumenterna
måste vara representerade och bli konsulterade. Det är t.ex. svårt för
konsumenterna att göra sig gällande inom livsmedelsområdet. Ett stort
antal kommittéer arbetar under kommissionen med livsmedelsfrågoma.
Konsumentorganisationerna har svårt att i tillräcklig utsträckning rekrytera
till och finansiera det behövliga deltagandet i dessa kommittéer. Ett
ytterligare sätt att öka konsumenternas möjligheter att utöva inflytande
och göra sig hörda skulle vara att kommissionen anordnade årliga
"konsumentriksdagar" som en väg att fa fram bredare idéunderlag och att
öka möjligheterna till erfarenhetsutbyte och uppbyggandet av nätverk
mellan nationella och internationella konsumentorganisationer och
myndigheter. Möjligheterna till kontaktverksamhet mellan myndigheter,
institutioner och konsumentorganisationer bör även i övrigt underlättas i
ökad utsträckning.

Den nyligen ändrade sammansättningen av konsumentkommittén skall
enligt kommissionen ge ökade möjligheter till ett intensivt samrådsför-
farande, bl.a. genom att administrationen och kostnaderna minskas.
Samtidigt innebär emellertid den nya organisationen att antalet konsumen-
torganisationer som kommer att vara representerade i konsumentkommit-
tén kraftigt kommer att minska. Det är därför en angelägen uppgift för
Sverige att verka för att kommissionens samråd med konsumentorganisa-
tioner inte begränsas till enbart dem som är representerade i EU:s
konsumentkommitté.

Skr. 1995/96:181

Standardiseringen

Att standardiseringen är viktig när det gäller att fastställa säkerhetskrav
inom angelägna produktområden är uppenbart. Sedan den nya metoden
(New Approach) inforts inom EU för harmonisering av lagstiftningen har
standardiseringen fått en fundamental betydelse för de regler som rör
människors liv, hälsa och säkerhet. Som nämnts tidigare innebär metoden
att direktiven endast fastställer de väsentliga säkerhetskraven produkten
skall uppfylla för att fa säljas fritt. De detaljerade tekniska specifikationer-
na för produkten fastställs sedan i frivilliga standarder som på uppdrag av
kommissionen (s.k. mandaterade projekt) utarbetas av de europeiska
standardiseringsorganen.

Det faktum att de europeiska standardiseringsorganen har till uppgift att
utveckla de detaljerade säkerhetskraven för olika produkter och produkt-
grupper innebär att produktsäkerheten till stor del avgörs inom standardi-
seringsarbetet.

Behovet av konsumentinflytande på standardiseringen har betonats av
regeringen vid flera tillfallen. I budgetpropositionen (prop. 1994/95:100
bil. 14 s. 33) understryker regeringen att det är angeläget att standarder
utformas med utgångspunkt i brukamas/konsumentemas intresse.

Konsumentverket deltar aktivt i det europeiska standardiseringsarbetet.
Inom många områden har goda resultat uppnåtts genom svenska insatser.
Sverige har bl.a. genom Konsumentverket åtagit sig ett antal sekretariat
inom europastandardiseringen. Detta ger goda möjligheter att påverka det
materiella innehållet i standarder som tas fram. Det är viktigt att detta
arbete fortsätter och att det svenska engagemanget inte trappas ner. En
plan för de svenska insatserna inom olika områden bör årsvis utarbetas
som en vägledning för att se till att produktsäkerheten inom konsu-
mentområdet drivs inom angelägna områden.

Deltagandet i standardiseringsarbetet måste också breddas. Konsumen-
torganisationer och andra frivilliga organisationer måste ges tillräckliga
möjligheter att medverka i standardiseringsarbetet. Ett sätt att åstadkomma
detta är att EU rekommenderar medlemsstaterna att möjliggöra för
nationella konsumentrepresentanter att medverka i standardiseringsarbetet.

Det svenska deltagandet sker via SIS - Standardiseringen i Sverige, som
tillsammans med auktoriserade standardiseringsorgan för olika teknikom-
råden företräder Sverige i det internationella standardiseringsarbetet.
Enligt gällande principer skall de som deltar i det tekniska arbetet även
bidra till finansieringen av standardiseringens administration. Inom ramen
för anslaget till SIS har medel avsatts för mandaterade standardiserings-
projekt bl.a. för konsument- och miljöområdena. Vidare har från samma
anslag särskilda medel avdelats för att genom utbildningsinsatser och
resebidrag främja deltagande av företrädare för konsumenterna i standardi-
seringen.

Stöd till konsumentorganisationerna

I kommissionens nya handlingsprogram talas om en satsning på ut-
vecklingen av konsumentorganisationerna i södra Europa, där en tradition
av organiserad konsumentsamverkan saknas. Regeringen delar denna
bedömning och kommer också att göra kommissionen uppmärksam på att
de renodlade konsumentorganisationerna, med konsumentfrågor som bas
för verksamheten, även i Sverige befinner sig i ett uppbyggnadsskede.

7 Prioriterade sakfrågor

7.1 Grunderna för prioriteringar

En viktig grund för Sveriges prioriteringar när det gäller arbetet med
konsumentfrågor i EU är det urval av särskilt betydelsefulla områden som
har gjorts i propositionen 1994/95:140 Aktiv konsumentpolitik och som
riksdagen ställt sig bakom. En annan betydelsefull urvalsgrund är om
sakfrågorna har starka inslag av handel och transaktioner över gränserna,
dvs. om det från dessa utgångspunkter finns behov av t.ex. gemenskaps-
lagstiftning för att komplettera och stärka den nationella konsument-
skyddslagstiftningen. Den svenska linjen är att vi i största möjliga
utsträckning skall verka för s.k. minimiregler, varigenom medlemsländer-
na på nationell nivå tillåts behålla eller införa strängare krav än vad
gemenskapsreglema föreskriver. Det har också stor betydelse för våra
prioriteringar om gemenskapsåtgärder behövs för att uppnå en bättre total
effekt som t.ex. i fråga om miljö och konsumtion. Förutom arbetet med
de sakfrågor som här presenteras kan Sverige i EU-arbetet komma att
behöva ägna mycket arbete åt frågor som inte prioriteras av Sverige, men
som initieras av kommissionen eller drivs särskilt av ett ordförandeland.
De hittillsvarande erfarenheterna av medlemskapet har visat att sedan
länge väl fungerande konsumentskyddslagstiftning i Sverige kan komma
att urholkas genom gemenskapslagstiftning som föreslås med utgångs-
punkt i helt andra förhållanden för konsumenterna än de som råder i
Sverige. I viss utsträckning far alltså arbetet inriktas på att försvara redan
vunnen terräng.

De sakområden som presenteras här kan delas in i olika grupper. Den
första gruppen gäller frågor där arbetet inom gemenskapen redan kommit
förhållandevis långt, t.ex. produktsäkerhet och marknadsföring. Det som
nu krävs är framför allt en skärpt kontroll av att reglerna följs i medlems-
länderna samt vissa kompletteringar av regelverket. Andra frågor där
arbetet kommit en bit på väg gäller köprätt och tvistlösning i konsument-
förhållanden. Det som i första hand krävs där är att verka för att de
åtgärder som föreslås på gemenskapsnivå inte leder till alltför ingripande
förändringar i de medlemsstaters nationella rättsordningar där det inte är
motiverat från konsumentsynpunkt.

Den andra gruppen avser områden som kommissionen enligt sitt
konsumentpolitiska program avser att prioritera under perioden
1996-1998. Då dessa frågor redan är eller kommer att bli föremål för

Skr. 1995/96:181

behandling i arbetsgrupper under kommissionen eller rådet vill regeringen Skr. 1995/96:181
i denna skrivelse ge uttryck för hur Sverige ser på vikten av och målet för
detta arbete.

Den tredje gruppen rör frågor där hittills inget eller litet har skett på
gemenskapsnivå. Ett tydligt exempel är forskningen på konsumentom-
rådet. En samlad europeisk kunskap är angelägen för gemenskapens
fortsatta arbete med konsumentfrågor. Detta är således en fråga som
regeringen anser att det är viktigt att fa upp på dagordningen.

Ett års erfarenheter av medlemskap i EU har gett Sverige värdefulla
erfarenheter som påverkat regeringens syn på mål och inriktning för det
svenska arbetet med konsumentfrågor i EU.

7.2 Skydd för hälsa och säkerhet

7.2.1 Samordnade och långsiktiga insatser för bättre produkt-
säkerhet

Regeringens bedömning: Konsumenterna måste kunna lita på att
varor och tjänster som tillhandahålls på den gemensamma markna-
den inte är farliga.

Sverige skall verka för ett samordnat och långsiktigt arbete inom
EU för bättre produktsäkerhet.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort sett
med regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna ställer sig bakom de förslag som
arbetsgruppen lämnat. Konsumenter i samverkan - Underverket anser att
det är angeläget att Sverige verkar för att arbetet med ett från konsument-
synpunkt hållbart kvalitetsbegrepp intensifieras inom tillämpliga områden.

Skälen för regeringens bedömning: Om konsumenterna skall kunna
fa förtroende för en gemensam marknad med fri rörlighet för varor och
tjänster krävs att de kan lita på att de varor och tjänster som finns på
marknaden är ofarliga.

Produktsäkerhetsfrågoma har länge varit viktiga både i Sverige och
internationellt. År 1985 infördes i EU en ny metod (New Approach) för
harmonisering av säkerhetslagstiffningen. Enligt metoden skall regelverken
endast fastställa väsentliga säkerhetskrav som en produkt måste uppfylla
för att fa säljas fritt. Detaljerade tekniska specifikationer för produkten
utarbetas av de europeiska standardiseringsorganen och fastställs i
frivilliga standarder. En produkt som tillverkats i enlighet med en sådan
standard förutsätts uppfylla direktivets säkerhetskrav och far därmed säljas
fritt inom EU. För närvarande finns 17 direktiv enligt denna metod, bland
annat för leksaker, personlig skyddsutrustning, elmateriel och maskiner.

År 1992 fattade EU:s ministerråd beslut om ett generellt produktsäker-
hetsdirektiv. Direktivet uppvisar stora likheter med den svenska pro-
duktsäkerhetslagen. Till skillnad från produktsäkerhetslagen omfattar EG-
direktivet dock inte tjänster.

I och med genomförandet av den inre marknaden har tidigare system
med nationella provningar för att fastställa att produkter som når
marknaden uppfyller ställda krav avskaffats. I stället har ett ökat ansvar
lagts på tillverkare och importörer genom att de själva far ansvara för att
de följer procedurer som innebär rätt till fri rörlighet för produkterna inom
hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Statens möjlighet
att säkerställa att detta förtroende inte missbrukas är att utföra kontroll av
produkterna på marknaden, s.k. marknadskontroll.

Den fria rörligheten av varor och tjänster på den gemensamma
marknaden förväntas ge fördelar för konsumenterna men medför också
ökade risker när det gäller produktsäkerheten. Eftersom farliga varor och
tjänster inte kan accepteras måste EU:s konsumentpolitik säkerställa att
sådana inte förekommer på marknaden. Regeringen bedömer att det krävs
ytterligare insatser för att förbättra det skadeförebyggande arbetet, fa fram
lagstiftning i de fall det fortfarande finns brister samt förstärka marknad-
skontrollen.

7.2.2 Skadeförebyggande arbete

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att det skadeföre-
byggande arbetet förstärks, bl.a. genom att systemet för rapportering
av skador som sker i hemmet och på fritiden (EHLASS) blir
permanent.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort
med regeringens.

Remissinstanserna: Marknadsdomstolen och Styrelsen för teknisk
ackreditering (SWEDAC) delar arbetsgruppens uppfattning om att
EHLASS-systemet bör ges permanent status och att alla medlemsländer
bör delta i systemet. SWEDAC understryker att det är angeläget att uppnå
jämförbarhet mellan olika länders insamlade skaderapporter och de data
som där kan utläsas. Sådana data kan utgöra en värdefull grund för
riskvärdering och planering av säkerhetsarbetet.

Skälen för regeringens bedömning: Utvecklade och användarvänliga
system för rapportering av olycksfall och skador utgör grunden för ett
framgångsrikt skadeförebyggande arbete. Skaderapportering är ett viktigt
instrument vid prioritering av olika insatser i produktsäkerhetsarbetet.
Härigenom kan t.ex. visas på områden där produktsäkerhetsforskning kan
vara angelägen eller där bättre marknadskontroll erfordras. Skaderapporte-
ring ger också möjlighet att genomföra effektmätningar av skadeförebyg-
gande åtgärder. Det skaderapporteringssystem som etablerats inom EU
(EHLASS) har ännu inte fått permanent status. Det faktum att skaderap-
porteringssystem enligt samma principer tillämpas i flera länder möjliggör
jämförelser av skademönster i de olika medlemsländerna vilket också
främjar en gemensam riskvärdering och vidtagandet av relevanta åtgärder
inom EU. I dag deltar Sverige i EHLASS och skaderapportering sker från
fyra svenska sjukhus.

Skr. 1995/96:181

Regeringen anser att EHLASS-systemet har stort värde for arbetet med Skr. 1995/96:181
att fa säkrare produkter och att det är angeläget att systemet får permanent
status. Det bör också övervägas om EHLASS-systemet kan utvecklas så
att det täcker fler skadetyper och på så sätt får ett bredare praktiskt
tillämpningsområde.

7.2.3 Säkerhet for barn och ungdomar

Regeringens bedömning: Säkerheten för barn och ungdomar måste
prioriteras och brister i EG-lagstiftningen på dessa områden
undanröjas.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort
med regeringens.

Remissinstanserna: SIS - Standardiseringen i Sverige och Marknads-
domstolen instämmer i att det är angeläget att bestämmelser rörande
bamomsorgsprodukter snarast kommer till stånd. SIS poängterar att
sådana regler bör kompletteras med europeiska standarder utarbetade av
standardiseringsorganen.

Skälen för regeringens bedömning: Sverige och övriga nordiska
länder har en lång tradition och stor erfarenhet när det gäller bamsäkerhet.
Svenska experter har aktivt deltagit i standardiseringsarbetet beträffande
leksaker och bamomsorgsprodukter. För närvarade saknas dock direktiv
om bamomsorgsprodukter. För leksaker finns ett direktiv med fastställda
krav på säkerhet och märkning. Men många produkter för små barn
gränsar till leksaker med avseende på användning och utseende. Exempel
på detta är vissa typer av nappar och lära-gå-stolar. Från konsument-
synpunkt finns det inga skäl som motiverar att vissa produkter för barn
regleras i lag med hänvisning till särskilda standarder medan det för andra
liknande eller likartade produkter inte finns vare sig regler, standarder
med säkerhetskrav eller marknadskontroll. Regeringen anser därför att det
är angeläget att lagstiftning i form av ett direktiv om bamomsorgsproduk-
ter snarast utarbetas.

Det finns vidare anledning att ägna ökad uppmärksamhet åt tjänster och
utrustning som tillhandahålls vid fritidsaktiviteter som är särskilt vanliga
bland bam och ungdomar. Förutom när det gäller tjänster som är förenade
med uppenbara risker, som t.ex brädåkning och bergsklättring, råder dock
stor brist på underlag för att kunna identifiera vilka tjänster som kan
innebära risker för ungdomars och andra konsumenters hälsa och säkerhet.
En europeisk kartläggning bör göras av risker förknippade med olika
tjänster för att ge underlag för en gemensam syn på vad som kan anses
farligt och för gemensamma åtgärder mot förekommande risker. Det är
också viktigt att uppnå en gemensam syn i fråga om vilken utbildning
som bör krävas av den som tillhandahåller tjänster som kan innebära
risker.

3 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 181

"1.1A Konsumentsäkerhet

Regeringens bedömning: Kontrollen av att produktsäkerhetsregler
och standarder följs måste förstärkas och samordnas.

Olika åtgärder för att åstadkomma en bättre samordning och
effektivisering av konsumentsäkerhetsarbetet bör undersökas, t.ex.
att inom EU inrätta ett särskilt organ för detta ändamål. Sverige bör
verka för att en sådan undersökning görs.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort sett
med regeringens. Arbetsgruppen har dock inte föreslagit inrättande av ett
särskilt organ inom EU.

Remissinstanserna: Styrelsen för teknisk ackreditering instämmer i
arbetsgruppens förslag om att marknadskontroll bör utgå från en gemen-
sam grund för alla medlemsstater. Kommerskollegium vill lyfta fram
behovet av att standardiseringsarbetet effektiviseras. Den öppna arbets-
form som kännetecknar standardiseringen tenderar att skapa blockeringar.
Kooperativa förbundet anser att en effektiv marknadskontroll i första hand
är en nationell angelägenhet och att det ur ett svenskt konsument-
perspektiv är mest angeläget med en fungerande kontroll i Sverige.

Skälen för regeringens bedömning

Förstärkt konsumentsäkerhet

Den nya säkerhetslagstiftningen måste genomföras och efterlevas av
medlemsländerna. För att efterlevnaden skall kunna garanteras krävs en
marknadskontroll i medlemsländerna som står i paritet med problemens
omfattning. Det erfordras vidare att de nationella tillsynsmyndigheterna
agerar enligt samma principer och att utövandet av tillsynen så långt som
möjligt likformas. Det finns annars risk för att produkter dumpas på den
marknad där kontroll och övervakning är mindre omfattande än på de
övriga marknaderna. Stora skillnader i kontrollen mellan medlemsländer
kan också leda till bristande konkurrensneutralitet. För konsumenterna är
marknadskontrollen en trovärdighetsfråga. Konsumenterna måste kunna
lita på att produktsäkerheten håller en likformig och hög standard inom
hela den inre marknaden.

Det kan handla om ambitionsnivå för kontrollen, typer av produkter och
produktområden som kontrolleras, kontrollfrekvens, riskbedömning samt
sanktioner vid upptäckta missförhållanden. Ett sätt att skapa en gemensam
syn på detta område kan vara att kommissionen regelbundet arrangerar
samordningsmöten. Kommissionen bör också uppmuntra medlemsstaterna
att redovisa hur man arbetar med marknadskontrollen och vilka resultat
man uppnått.

Inom ramen bör arbetet vid det svenska Marknadskontrollrådet har ett
stort antal myndigheter, konsumentorganisationer och näringslivsorganisa-
tioner tagit fram ett förslag till ett svenskt initiativ för att förstärka mark-
nadskontrollen i Europa inom alla produktområden där fara för hälsa,

Skr. 1995/96:181

säkerhet eller miljö kan föreligga. Regeringen överväger hur ett sådant Skr. 1995/96:181
initiativ bör utformas.

Samordning och effektivisering

Det behövs alltså insatser för att förbättra marknadskontrollen i allmänhet
på den inre marknaden. För att tillförsäkra konsumenterna säkra varor och
tjänster behövs enligt regeringens mening därutöver särskilda insatser som
syftar till att uppnå en bättre samordning och effektivisering av produkt-
säkerhetsarbetet.

Utvecklingen under senare tid avseende bl.a. de s.k. RAPEX-notifikatio-
nema (Rapid Information Exchange System; EG:s informationsprocedur
för varor vilkas tillhandahållande har förbjudits med stöd av nationell
lagstiftning och undantagsbestämmelser i tillämpliga produktsäkerhets-
direktiv) tyder bl.a. på att medlemsländerna står långt ifrån varandra när
det gäller tolkningen av begreppet "immediate and serious risk", trots att
kommissionen har utfärdat särskilda tolkningsdokument. Det erfordras en
löpande diskussion mellan medlemsstaterna avseende RAPEX för att
proceduren skall kunna bidra till en ökad produktsäkerhet i Europa på det
sätt som var tänkt. Syftet är att tillsynsmyndigheterna i de olika länderna
snabbt skall informeras om tillbud i andra medlemsländer. Så har
emellertid inte skett i någon nämnvärd utsträckning. Under Sveriges första
medlemsår i EU har vi mottagit ett knappt femtontal notifikationer från
kommissionen. Ändå har, enligt uppgift från konsumentmyndigheter i
andra länder, uppemot ett tusental ingripanden förekommit. Som regel har
emellertid inte kommissionen notifierats om ingripandena. Kommissionen
har också mycket begränsade resurser för att behandla de notifieringar
som trots allt görs.

Kommissionen ger visserligen varje år betydande ekonomiska bidrag till
olika säkerhetsprojekt, men det saknas en samordnad och långsiktig
strategi för hur säkerheten skall förbättras i Europa. Skaderapportering är
en av grunderna för produktsäkerhetsarbetet. De data som erhålls genom
EHLASS måste analyseras för att kunna ge en vägledning i produktsäker-
hetsarbetet. Endast en begränsad del av EU:s forskningsresurser används
för produktsäkerhet. En samordnad syn och väl utarbetad strategi för den
europeiska produktsäkerheten där information både från RAPEX och
EHLASS används skulle också kunna vara styrande för europeiska
forskningsprojekt inom detta område.

Enligt regeringens mening bör olika åtgärder för att åstadkomma en
bättre samordning och effektivisering av konsumentsäkerhetsarbetet
undersökas. En möjlighet är att inrätta ett europeiskt organ med ett
övergripande ansvar för att främja säkerheten hos konsumentvaror och
konsumenttjänster. Sverige bör verka för att en sådan undersökning görs.
Ett europeisk konsumentsäkerhetsorgan skulle kunna främja samarbete
och informationsutbyte mellan medlemsländerna. Viktiga uppgifter skulle
också kunna vara att registrera, sammanställa och utvärdera fakta om
produktsäkerhet. Organet skulle vidare kunna initiera forskning om pro-
duktsäkerhet och sprida information om forskningsresultaten.

7.2.5 Livsmedel

Skr. 1995/96:181

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att livsmedels-
kontrollen förstärks, att en bättre märkning av livsmedlen införs och
att användningen av tillsatser minimeras.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort
med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har understrukit vikten av att
genom bättre märkning underlätta för allergiker att välja lämpliga
livsmedel. Genom en tydligare och mer fullständig varudeklaration kan
allergiker lättare undvika allergiframkallande ämnen. Dagligvaruleveran-
törernas Förbund betonar att svenska företag inte skulle motsätta sig de
förslag som arbetsgruppen lägger fram. Förbundet menar att det för
företag som verkar på den svenska marknaden är naturligt att de tidigare,
högre ställda kraven kan gälla framöver. Konsumenter i samverkan -
Underverket anser bl.a. att Sverige bör verka för klara regler avseende
genetiskt förändrade livsmedel samt livsmedel konserverade med
joniserande strålning. Kooperativa Förbundet menar att behovet av
ytterligare märkning bör vägas mot konsumenternas möjlighet att tolka
innebörden av densamma.

Skälen för regeringens bedömning: Svenska konsumenter och konsu-
mentorganisationer är starkt engagerade i livsmedels- och miljöfrågor. De
lägger stor vikt vid djurskyddsaspektema vid uppfödningen och anser att
det är viktigt att djur inte har transporterats långa sträckor, att antibiotika
inte har använts för att få djuren att växa snabbare samt att hormoner inte
har använts vid uppfödningen.

Förhållandena varierar mycket inom EU. Djurtransportema är på många
håll under all kritik och tillfredsställande gemensamma regler saknas fort-
farande. Användningen av antibiotika är i många EU-länder betydligt mer
omfattande än i Sverige, där antibiotika inte får användas i tillväxtbefräm-
jande syfte.

För att konsumenterna skall kunna få möjlighet att välja den mat man
vill ha på marknaden krävs relevant och så fullständig information om
produkterna som möjligt. Det kan gälla såväl ursprungsbeteckning som
metoder rörande djurhållning samt använda råvaror och tillsatser.

Sverige bör verka för att ingrediensförteckningen på livsmedel är så
fullständig som möjligt. Råvaror och tillsatser som kan ge upphov till
överkänslighetsreaktioner bör alltid anges oavsett ingående mängd.
Undantag från huvudregeln om krav på fullständig märkning bör mini-
meras. Sådana undantag är t.ex. möjligheten att använda vissa kategori-
beteckningar och den s.k. 25-procentsregeln för sammansatta ingredienser.
Denna fråga är av särskild betydelse för födoämnesallergiker. Redan
mycket små mängder av ett allergent ämne i livsmedel kan ge upphov till
livshotande tillstånd.

När det gäller användningen av tillsatser bör en kontinuerlig uppföljning
och översyn av de nu gällande EG-reglema göras. Sverige bör verka för

att användningen av tillsatser minimeras och särskilt att användningen av Skr. 1995/96:181
de s.k. azofargämnena begränsas.

I detta sammanhang bör påpekas att kommissionen i redovisningen av
sina konsumentpolitiska prioriteringar för 1996-1998 nämner att reglerna
om innehållsdeklarationer för livsmedel kan behöva förenklas, eftersom
det endast är ett litet antal konsumenter som kan tillgodogöra sig den
komplicerade information som många gånger finns. Ett sådant resonemang
har som vi tidigare har framhållit i avsnitt 6.1 väsentliga brister. Det är
tillräckligt allvarligt att en mindre andel av konsumenterna kan råka ut för
mycket allvarliga eller t.o.m. livshotande tillstånd om de av misstag äter
livsmedel med innehåll som de är överkänsliga mot. Det är därför inte
acceptabelt att kraven på fullständiga innehållsdeklarationer förenklas, så
att konsumenterna inte kan avgöra vilka ämnen livsmedlen innehåller.

7.3 Ekonomiskt och rättsligt skydd

7.3.1 Finansiella tjänster

Regeringens bedömning: Sverige skall arbeta för ökad konkurrens
och ett bättre konsumentskydd på den gemensamma marknaden för
finansiella tjänster. Det är särskilt betydelsefullt att informationen
om tjänsterna är tydlig, att tjänster vars syfte är rådgivning eller
förmedling är tillförlitliga, att konsumenternas ställning vid fel i
tjänsterna förbättras och att reklamationshanteringen blir mer
effektiv.

Arbetsgruppen: I de delar arbetsgruppen har behandlat de nu aktuella
frågorna överensstämmer dess bedömning i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna ställer sig i allmänhet bakom
arbetsgruppens bedömning. Svenska Bankföreningen understryker i sitt
yttrande vikten av att direktivet om gränsöverskridande betalningar endast
bör omfatta konsumentbetalningar. Tjänstemännens Centralorganisation
anser att arbetsgruppen givit de i detta avsnitt behandlade frågorna för lite
uppmärksamhet. Att förenkla och förbilliga transaktionskostnaderna vid
gränsöverskridande gireringar borde anses vara en högprioriterad
konsumentpolitisk uppgift. Vidare behöver konsumenternas rättsliga
ställning vid fel i finansiella transaktioner stärkas.

Skälen för regeringens bedömning

Allmänna krav på konsumentskyddet

Företag som erbjuder finansiella tjänster har stor frihet att med stöd av
hemlandsauktorisation etablera sig i övriga medlemsländer och att erbjuda
sina tjänster till konsumenter över gränserna. Detta skapar goda
förutsättningar för en förbättrad konkurrens med lägre priser och ett ökat
utbud med en större variationsrikedom. I samband med avreglering och

internationalisering har under senare år civil- och marknadsrättslig Skr. 1995/96:181
lagstiftning inforts på såväl gemenskapsnivå som nationellt i syfte att
stärka konsumentskyddet. På försäkringsområdet har även lagvalsregler
införts enligt vilka konsumentens nationella lagstiftning som huvudregel
skall gälla for avtalet. Det har dock, särskilt i de medlemsländer där han-
deln över gränserna med finansiella tjänster har störst omfattning, visat sig
att konsumentskyddet fortfarande har brister. Detta gäller bl.a. avsaknaden
av tydlig information till konsumenten.

När det gäller vissa tjänster, t.ex. olika sparformer och försäkringar, har
inte en mer ingående analys av problemens art och omfattning på
gemenskapsnivå dokumenterats. Enligt kommissionens uppfattning är
dock konsumenternas problem särskilt tydliga vid köp av finansiella
tjänster på distans. Detta föranledde kommissionen att föreslå att även
finansiella tjänster skall omfattas av distansforsäljningsdirektivet.

De möjligheter som den utökade marknaden ger konsumenterna bör
balanseras av ett starkare konsumentskydd för att breda grupper av
konsumenter i realiteten skall kunna dra nytta av det ökade utbudet. Detta
synsätt kommer till uttryck även i den av Nordiska Ministerrådet
fastställda handlingsplanen för finansiella tjänster och i avsnittet om
finansiella tjänster i kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar for
1996-1998.

Regeringen anser att Sverige bör verka för att det arbete med finansiella
tjänster som äger rum på gemenskapsnivå främst inriktas på åtgärder som
stärker konsumentskyddet i samband med de tjänster som i större
omfattning erbjuds över gränserna. Den enskilde konsumenten är vid
dessa transaktioner särskilt sårbar till följd av svårigheten att hävda sin
rätt enligt den nationella lagstiftningen. Sårbarheten är särskilt accentuerad
om skyddsnivån i hemlandet är högre än enligt gemenskapslagstiftningen.
Regler om informationskrav och ångerrätt är exempel på detta. De regler
om information som finns i den näringsrättsliga lagstiftningen är inte
heller heltäckande, då vissa finansiella tjänster också erbjuds av företag
som inte står under särskild tillsyn. Arbetet bör inriktas på åtgärder som
leder till att konsumenterna genom krav på tydlig information far bättre
möjligheter att jämföra pris och kvalitet på utbudet av finansiella tjänster,
att de rådgivningstjänster och den förmedling som erbjuds rörande
finansiella tjänster är tillförlitlig samt att konsumenternas rättigheter vid
fel i tjänsterna förbättras och att reklamationshanteringen blir mer effektiv.
Sverige bör dock verka för att åtgärder som föreslås i förekommande fall
föregås av en grundlig analys av konsumentproblemens art och omfattning
samt vilka fördelar eventuella åtgärder på gemenskapsnivå har från
konsumentsynpunkt.

Konsumentkrediter

Det finns i dag en skillnad mellan låntagarnas och småsparamas
möjligheter att få goda villkor på grund av olikheter i konkurrensläget. De
senaste årens utveckling har lett till större valfrihet och förbättrade villkor
for den som önskar placera pengar, inte minst till följd av etableringen av

nya aktörer och utvecklingen av nya produkter. Utvecklingen har inte Skr. 1995/96:181
varit lika positiv på kreditsidan, även om tendensen går åt rätt håll. Under
förutsättning att det kan ske under former som är betryggande för
konsumenterna, bl.a. med hänsyn till valutarisker, skulle det från konsu-
mentsynpunkt dock vara önskvärt med en ökad konkurrens från kredit-
givare i andra medlemsstater, inte minst från kreditgivare i medlemsstater
med lägre räntenivåer eller räntemarginaler. Den enskilde konsumentens
tveksamhet inför varje form av risktagande är dock befogad. Detta gäller
även kreditgivarnas tveksamhet inför de ökade risker och kostnader som
blir följden vid gränsöverskridande kreditgivning om t.ex. kreditprövning
av praktiska skäl inte kan ske på ett tillfredsställande sätt. Förutsätt-
ningarna för bostadskreditgivning varierar också mellan medlemsstaterna.

Det beror bl.a. på nationella särdrag i fråga om upplåtelse- och ägandefor-
mer samt metoder för ställande av säkerhet.

Regeringen anser därför att Sverige bör verka för att kommissionen gör
en analys av om det är möjligt att ytterligare stimulera konkurrensen inom
detta område och vilka ytterligare åtgärder för att upprätthålla en hög
konsumentskyddsnivå detta eventuellt kan kräva.

Exempel på åtgärder som omnämns i kommissionens nya treårsprogram
är en undersökning av konsumentkreditmarknadens funktionssätt, en
utvidgning av konsumentkreditdirektivet till att omfatta även bostadskredi-
ter samt en analys av kreditförmedlarnas roll i sammanhanget. Även
ministerrådet har uppmärksammat att området behöver undersökas vidare.
Vid ministerrådsmötet den 9 november 1995 antogs därför en resolution
om konsumentkrediter. Kommissionen uppmanas där att, på grundval av
sin rapport om tillämpningen av konsumentkreditdirektivet 87/102/EEG,
fortsätta sin undersökning av de områden som rapporten pekar ut samt
lämna lämpliga förslag till åtgärder på gemenskapsnivå.

Mot bakgrund av vad som tidigare anförts bör Sverige aktivt stödja ett
sådant arbete och även verka för att åtgärder vidtas i syfte att öka konsu-
menternas möjligheter att få överblick över marknaden. Enligt regeringens
mening bör konsumentkreditdirektivets tillämpningsområde utvidgas inte
bara till att omfatta även bostadskrediter, utan också till att omfatta alla
konsumentkrediter över 20 000 ecu. Ökad överblick bör kunna åstad-
kommas dels genom skärpta och enhetliga pris- och produktinformations-
krav, dels genom åtgärder som i övrigt innebär att informations- och
utbildningsinsatser förbättras. Ett konkret exempel på förbättrad informa-
tion är införande av regler i konsumentkreditdirektivet om krav på
information om kreditkostnaden vid kreditköp av en vara eller tjänst.

Överskuldsättning

En ökning av den gränsöverskridande handeln med krediter samt en ökad
rörlighet för personer torde på sikt fordra en ökad samordning av regler
och rådgivning för att förhindra överskuldsättning och att ge bistånd med
skuldsanering för kraftigt skuldsatta hushåll. Med tanke på de problem
med överskuldsättning hos många hushåll som redan i dag existerar såväl
i Sverige som i andra medlemsländer i EU är det angeläget med ett sam-

arbete. Detta gäller särskilt åtgärder som branschöverenskommelser, Skr. 1995/96:181
rekommendationer eller eventuell lagstiftning angående marknadsföring
och kreditprövning. Även samarbete i fråga om budget- och skuldrådgiv-
ning mellan kreditgivare, gäldenärer och det allmänna bör enligt rege-
ringens mening övervägas i detta sammanhang.

Såväl europeiska konsumentorganisationer som European Consumer
Law Group (ett nätverk för konsumenträttsexperter inom EU), The
Consumer Debt Net (ett informellt nätverk mellan myndigheter och
organisationer som arbetar med frågor som rör budgetrådgivning och
överskuldsättning) som kommissionen har också uppfattningen att det
finns ett behov av att höja konsumentskyddsnivån för att komma till rätta
med överskuldsättningsproblemen. Denna fråga tas även upp i kommis-
sionens konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998. Det är
regeringens uppfattning att Sverige bör delta aktivt i detta arbete och som
hittills bidra med erfarenheter och förslag.

Sparande och investeringar

Även om erfarenheterna i Sverige av erbjudanden över gränserna när det
gäller finansiella tjänster hittills är begränsade pekar tendensen mot att de
tjänster som erbjuds i huvudsak är olika spar- och investeringsformer. En
bidragande orsak till detta torde vara att nackdelarna av att inte vara
etablerad på plats är mindre vid inlåning än vid kreditgivning. En
grundläggande skillnad består här i att det företag som erbjuder sparfor-
mer intar gäldenärsrollen i förhållande till kunden i stället för den
borgenärsroll företaget får vid kreditgivning.

Det finns i dag genom insättningsgarantin ett grundskydd för sedvanlig
bankinlåning. För kunders skydd vid ett värdepappersbolags obestånd
förväntas ett EG-direktiv beslutas inom en snar framtid. Vid livförsäk-
ringssparande har kunden enligt svenska regler en särskild förmånsrätt vid
ett försäkringsbolags obestånd. Försäkringsutredningen har föreslagit att
en utredare ges i uppgift att lämna förslag på förstärkt skydd för
försäkringskunder, exempelvis genom en garantiordning. Frågan är under
prövning i regeringskansliet.

Enligt regeringens mening är det av stor vikt att det successivt görs
utvärderingar av om dessa olika former av skydd för konsumenten vid
finansiella företags obestånd ger konsumenterna ett adekvat skydd vad
gäller nivå och omfattning. Det bör dock i detta sammanhang noteras att
avvägningar behöver göras mot andra intressen. Det är viktigt för
kapitalmarknadens funktion att placerarna, även hushållen, har anledning
att göra bedömningar av sina investeringar. De sparformer på en finansiell
marknad som är förknippade med ett högre risktagande och större
möjligheter till högre avkastning är också i allmänhet förknippade med
större förlustrisker. Detta samband kan inte brytas utan att störningar i
marknadens funktion uppkommer.

Ett särskilt konsumentproblem som kommit att uppmärksammas alltmer,
bl.a. i Danmark, är oklarheter när det gäller ansvaret för de rådgivare som
arbetar med olika sparformer och andra placeringar. Ett säkert och lång-

siktigt sparande med god avkastning får ökande betydelse for allt bredare Skr. 1995/96:181
grupper i samhället. Men det är svårt för enskilda konsumenter att
bedöma förhållandet mellan möjlig avkastning och risktagande. Markna-
den för finansiell rådgivning kommer således sannolikt att växa i Sverige.
Det är därför viktigt att den information som lämnas och den rådgivning
som erbjuds uppfyller högt ställda krav på tillförlitlighet.

Sverige bör därför verka för att kommissionen gör en översyn av vilka
konsumentproblem som finns i medlemsländerna på detta område och
lämnar förslag till eventuella åtgärder på gemenskapsnivå som kan stärka
konsumenternas ställning. Det har exempelvis framgått att det finns behov
av att införa regler om konsumentens ångerrätt när det gäller finansiella
tjänster, i synnerhet vid fjärrköp av olika spar- och andra placeringsformer
samt försäkringar. Enligt regeringens mening är det dock väsentligt att
ångerrättens utformning anpassas speciellt till de skilda förutsättningar
som gäller för olika finansiella tjänster. Därvid bör särskilt beaktas
faktorer som risker och kostnader till följd av spekulation i värdeföränd-
ringar som sker mellan avtals- och ångertillfället, vem som tog initiativet
till avtalet - dvs. om marknadsföringen varit påträngande - och ytterst
risken för instabilitet i det finansiella systemet.

Betaltjänster

Den ökande användningen av olika elektroniska betal- och transaktions-
former motiverar att bl.a. den rekommendation (88/590/EEC) som finns
inom EU ses över. Enligt uppgift från kommissionen har genomförandet
av rekommendationen inte fungerat tillfredsställande. De olikartade säker-
hetsrutiner m.m. som finns i olika medlemsländer ställer dessutom mycket
stora krav på hur konsumenten själv handhär betalningsmedlet. Konsu-
mentens och den betaltjänstansvariges ansvar bör därför klargöras vid en
översyn av rekommendationen. Vidare bör kraven på säkerhet och använ-
darvänlighet vid utnyttjandet av dessa tjänster höjas.

När det gäller direktivförslaget gränsöverskridande betalningar har
ministerrådet den 4 december 1995 antagit en gemensam ståndpunkt
(EGT nr C 353, 30.12.1995, s. 52). Direktivförslaget behandlas nu i
parlamentet. I det arbete som bedrivits har Sverige eftersträvat en så vid
tillämpning av direktivet som möjligt. Enligt svensk uppfattning borde
direktivet göras tillämpligt på i stort sett alla överföringar en privatperson
eller ett mindre eller medelstort företag kan tänkas göra. En beloppsgräns
kan accepteras, men den bör mot den angivna bakgrunden vara så hög
som möjligt. Även en annan beloppsgräns, den för återbetalning av
förkomna medel och ersättning vid andra fel i tjänsten har enligt
regeringens uppfattning satts för lågt. Sverige kommer att verka för att de
nu berörda gränserna höjs, från föreslagna 25000/30000 ecu avseende hela
direktivet och från 10000 ecu vid återbetalning. Om detta inte kan uppnås
vid parlamentets och rådets slutliga behandling av förslaget bör Sverige
verka för att kommissionen gör en uppföljning av om de beslutade
gränserna leder till oacceptabla följder för konsumenterna.

En gemensam valuta

Ett av Romfördragets mål efter Maastricht är att det inom EU skall upp-
rättas en ekonomisk och monetär union. Enligt fördraget skall den tredje
och sista etappen av den ekonomiska och monetära unionen inledas den
1 januari 1999. Enligt planerna skall senast den 1 januari 2002 sedlar och
mynt i den gemensamma valutan (euro) börja cirkulera tillsammans med
nationella sedlar och mynt. Senast sex månader därefter skall de nationella
valutorna helt ha ersatts av euro. Sverige har ännu inte tagit slutlig
ställning till frågan om deltagande i den ekonomiska och monetära
unionen. Vad som med säkerhet kan sägas är att omställningen kommer
att bli stor för konsumenterna om valutaunionen kommer till stånd. De
kommer inledningsvis att få svårare att bedöma pengarnas värde. Det blir
svårare att göra prisjämförelser mellan olika varor och tjänster samt att
observera förekomsten av dolda prishöjningar. Risken för att konsument-
erna kommer att känna osäkerhet rörande sparmedel, lån, skulder,
försäkringsavgifter osv. måste undanröjas. Sverige bör verka för att
prisinformationen för varor och tjänster i samband med omläggningen blir
både tydlig och ändamålsenlig. Exempelvis bör medlemsländerna under
en övergångsperiod tillförsäkras rätten att föreskriva att pris och jämför-
pris skall anges i både den gamla nationella valutan och den nya euron.
När det gäller sammansättningen, utformningen och antalet valörer av
sedlar och mynt har European Monetary Institute, EMI, fattat vissa
principbeslut och Sverige bör inför det slutliga beslutsfattandet verka för
att det tas hänsyn till de behov som allergiker och synskadade har.
Arbetet därmed bör ske i nära samarbete med företrädare för dessa
grupper.

Försäkringar

Inom försäkringsområdet regleras få konsumentfrågor på gemenskapsnivå.
I takt med ökad avreglering och ett tilltagande antal gränsöverskridande
erbjudanden bör dock även konsumentskyddet ges ökad uppmärksamhet.
Sverige bör verka för att kommissionen generellt ser över behovet av
gemenskapsreglering rörande marknadsföring och information m.m.
rörande försäkringar. När det gäller skadeförsäkringar bör, i likhet med
övriga finansiella tjänster, också frågan om konsumentens ångerrätt
övervägas.

Skr. 1995/96:181

7.3.2 Marknadsföring och information

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att kraven som
gemenskapsreglema ställer på företagens marknadsföring blir
strängare. Direktivet om vilseledande reklam bör utvidgas till att
gälla otillbörlig marknadsföring. Det s.k. TV-direktivet bör ändras
så att TV-reklam riktad till barn uttryckligen förbjuds. Direktivet
om prisinformation bör ändras så att krav på jämförpriser läggs fast.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort
med regeringens.

Remissinstanserna: Konsumenter i samverkan - Underverket anser att

näringslivets egenåtgärder beträffande marknadsföring inte är tillräckliga
och förespråkar att det inrättas ett konsumenternas etiska forum för
reklam. Handikappförbundens samarbetsorgan påpekar att dagens mark-
nadsföring inte på ett rättvisande sätt speglar verkligheten och betonar
vikten av att ha en korrekt bild av konsumenternas förutsättningar och
behov. Samarbetsorganet förespråkar ett förbud mot diskriminerande
reklam vad gäller funktionshinder. Barnombudsmannen ställer sig bakom
förslaget rörande ett europeiskt förbud mot TV-reklam riktad till barn.
Dagligvaruleverantörernas Förbund och Grossistförbundet Svensk Handel
är negativa till ett lagstadgat förbud och anser istället att barn som mål-
grupp bör skyddas genom självreglering hos annonsörema. Grossistför-
bundet anser vidare att sändarlandsprincipen, som enligt förbundets upp-
fattning är intimt förknippad med EU:s fria rörlighet för varor och
tjänster, bör få ett större utrymme och omfatta även andra mediakanaler
såsom etermedia och elektronisk media. Konsumentverket stödjer den
uppfattning som arbetsgruppen framför beträffande sändarlandsprincipen
och behovet av att utvidga direktivet om vilseledande reklam till att
omfatta även otillbörlig marknadsföring. Pensionärernas Riksorganisation
tillstyrker att Sverige bör driva frågan om jämförpriser.

Skälen för regeringens bedömning

Etiken i marknadsföringen

Den gränsöverskridande marknadsföringen blir allt mer omfattande på den
europeiska marknaden. De säljfrämjande åtgärderna sker i nya former och
genom nya kanaler. Den nya informationsteknologin gör att utvecklingen
går fort. Annonser i TV-reklam, direktreklam, fax, sponsring och andra
säljfrämjande metoder blir mer omfattande till följd av nya möjligheter att
förmedla kommersiella budskap och ökad konkurrens mellan företagen.

Utvecklingen ger nya villkor för flera olika aktörer på marknaden och
deras intressen kan till del vara motstridiga. Företagen får nya möjligheter
att skapa efterfrågan i form av olika regler för marknadsföring i olika
medlemsländer. För konsumenterna märks utvecklingen genom att
marknadsföringen många gånger blir mer intensiv. I detta ligger fördelar

Skr. 1995/96:181

genom att man far ökad kunskap om utbudet men också risker för att Skr. 1995/96:181
marknadsföringen blir påträngande och svår att värja sig mot.

Utvecklingen har uppmärksammats inom EU. I november 1992
beslutade kommissionen att se över den övergripande policy som unionen
har när det gäller säljfrämjande åtgärder ("commercial Communications")
och att resultatet skall presenteras i en grönbok. Denna beräknas komma
att läggas fram under hösten 1996.

Hittills förefaller det som om kommissionen främst koncentrerat sin
analys till de hinder som nationell lagstiftning på marknadsföringsområdet
kan vara för företag som vill utnyttja den fria rörligheten för varor,
tjänster och kapital på den gemensamma marknaden. Sverige bör därför
verka för att konsumentintressena lyfts fram i det arbete som nu pågår när
det gäller säljfrämjande åtgärder.

Från såväl konsument- som näringslivssynpunkt är det viktigt att det
finns fasta spelregler för företagens marknadsföring inom gemenskapen.
Det måste vidare vara en strävan att skyddet för konsumenterna i
medlemsländernas lagstiftning på marknadsföringsområdet inte skiljer sig
alltför mycket åt. Samtidigt är det angeläget att gemenskapsreglema
föreskriver en hög etisk nivå för företagens marknadsföring eftersom det
är en av förutsättningarna för att konsumenterna skall kunna ha förtroende
för den gemensamma marknaden. Marknadsföring far inte vara vilseledan-
de eller otillbörlig på annat sätt och den måste vara särskilt varlig när den
vänder sig till grupper som av olika skäl har svårt att kritiskt granska det
kommersiella budskapet. Marknadsföringen måste också innehålla
information som underlättar konsumenternas val.

De skillnader som finns mellan medlemsländernas regler för marknads-
föring har inte enbart sin grund i olika ambitioner i konsumentpolitiken
utan beror också på nationella kulturella skillnader som gör att synen på
vad som är oetiskt och otillbörligt kan variera. För Sverige är det viktigt
att regleringar på gemenskapsnivå som rör marknadsföring föreskriver
vilket minsta konsumentskydd som skall finnas och att det även i
fortsättningen finns utrymme för medlemsländerna att ha ett starkare
konsumentskydd om man anser det påkallat.

Utifrån de utgångspunkter som vi nu har redovisat bör Sverige verka för
att gemenskapsreglema när det gäller marknadsföring läggs på en högre
etisk nivå än vad som gäller för närvarande. Sverige bör aktivt verka för
att flera direktiv skärps. Sverige bör också vara positivt till nya regler som
värnar om utsatta grupper. Ett exempel är det arbete som påbörjats när det
gäller s.k. mirakelprodukter, dvs. produkter som påstås ha föryngrande
och hälsobringande effekter.

Det är vidare angeläget att det utvecklas ett samarbete på gemenskapsni-
vå när det gäller tillsynen av att marknadsföringsreglema följs.

Otillbörlig marknadsföring

Direktivet 84/450/EEG om vilseledande marknadsföring syftar till att
skydda såväl konsumenter som näringsidkare mot vilseledande reklam.
Enligt direktivet skall bedömningen av om marknadsföring är vilseledande

ske med beaktande av alla inslag i reklamen. Som vägledning finns en Skr. 1995/96:181
lista på typfall på vilseledande uppgifter. Bevisbördan för att uppgifterna
är vederhäftiga ligger på näringsidkaren.

Direktivet, som är ett minimidirektiv vilket ger medlemsländerna rätt att
införa strängare regler, fick en begränsad räckvidd på grund av att det
fanns mycket stora skillnader mellan medlemsländernas lagstiftning på
området. Den svenska uppfattningen, som vi fört fram i olika samman-
hang, är att direktivet inte är tillräckligt långtgående. Den svenska
marknadsföringslagens regler går längre än EG:s regler och omfattar
också otillbörlig marknadsföring. De mångåriga erfarenheter som finns i
Sverige av denna lagstiftning visar att det inte räcker att ha regler som
enbart fångar in vilseledande reklam eftersom marknadsföring kan vara
otillbörlig mot konsumenter också av många andra skäl. Sverige bör
därför verka för att direktivet om vilseledande reklam utvidgas till att
även avse otillbörlig ("unfair") marknadsföring. Detta far särskild
betydelse i ljuset av den s.k. sändarlandsprincipen som gäller enligt TV-
direktivet, vilket närmare redovisas i det följande. Om det sändande
landets lag skall tillämpas är det nödvändigt att den ger ett fullgott
konsumentskydd mot oönskade former av marknadsföring.

Förbud mot TV-reklam riktad till barn

Inom EU regleras TV-sändningar av direktivet 89/552/EEG om utförandet
av sändningsverksamhet för television (TV-direktivet). Direktivet syftar
till att skapa förutsättningar för fri rörlighet av TV-sändningar inom EU
enligt den grundläggande sändarlandsprincipen. Denna princip går ut på
att det är det land varifrån programbolaget sänder, som har att iaktta att
de varsamhetskrav som direktivet uppställer efterlevs av det sändande
bolaget. Det mottagande landet far som huvudregel inte förhindra
vidareutsändning av program som uppfyller dessa varsamhetskrav, även
om sändningen står i strid med mottagarlandets lagstiftning. Direktivet är
för närvarande under revision efter ändringsförslag från kommissionen
(EGT nr C 185, 19.7.1995, s. 5).

TV-direktivet innehåller bestämmelser om reklam. Bland annat uppställs
vissa varsamhetskriterier när det gäller reklam riktad till barn. Reklamen
far t.ex. inte direkt uppmana minderåriga att köpa en produkt eller tjänst
genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet. Inte heller får den
direkt uppmuntra minderåriga att övertala sina föräldrar eller andra att
köpa de utannonserade varorna eller tjänsterna.

Sverige har under arbetet med revideringen av direktivet aktivt verkat
för ett förbud mot TV-reklam riktad till barn under 12 år, i enlighet med
den lagstiftning som vi har i Sverige. Barnen är i regel oerfarna och
godtrogna i kommersiella sammanhang och utgör därför en särskilt utsatt
grupp. TV-reklam till barn kan ses från såväl konsument- som barnkultur-
synpunkt. Argumenten mot att kommersiella aktörer skall tillåtas locka
bam till köp via det suggestiva TV-mediet är väl underbyggda. Sverige
bör därför även fortsättningsvis i enlighet med de mål som uppställs i
1995 års regeringsförklaring verka för att TV-direktivet ändras så att TV-

reklam riktad till bam uttryckligen förbjuds. Det vi hittills har uppnått i
denna del är utfästelser från kommissionens sida att medverka till att
studier görs av reklamens effekter på bam.

Vid sidan av kravet på förbud mot TV-reklam riktad till bam har
Sverige också drivit att TV-direktivet skall förtydligas när det gäller rätten
för medlemsländerna att ingripa mot annonsörer som genom att vända sig
till ett utländskt programbolag kringgår det mottagande landets lagstift-
ning. Ministerrådet och kommissionen har efter svenska insatser kommit
överens om att anta en deklaration som ger vissa klarlägganden när det
gäller medlemsländernas möjligheter att hävda sin lagstiftning i för-
hållande till annonsörer som går via utländska programbolag. Detta kan
innebära att medlemsländerna lättare kan värna om nationell lagstiftning
som har en högre skyddsnivå än vad TV-direktivet föreskriver. Frågan
huruvida annonsörer omfattas av TV-direktivet och dess sändarlands-
princip är föremål för EG-domstolens prövning efter hänvändelse dit från
Marknadsdomstolen.

Parlamentet har nyligen yttrat sig över direktivförslaget och bl.a.
föreslagit skärpta regler för reklam riktad till bam. Behandlingen av de
olika förslagen kommer att fortsätta i rådet under våren.

Skr. 1995/96:181

Jämförpriser

Riktig och ändamålsenlig prisinformation är en förutsättning för att
konsumenterna skall kunna använda sin tid och sina pengar på ett så
effektivt sätt som möjligt. Det bästa sättet för konsumenterna att kunna
jämföra priser, särskilt på livsmedel, är genom jämförprismärkning. Pris-
märkning av livsmedel och andra varor regleras inom EU i två direktiv
från år 1979 respektive år 1988. Direktiven har som utgångspunkt att
jämförpriser och standardiserade förpackningsstorlekar skall ge konsumen-
terna ett likvärdigt informationsunderlag när det gäller prisjämförelser,
vilket har inneburit att en mängd produkter undantagits från märkning.

Vid EES-överenskommelsen var Sverige av den uppfattningen att
prisinformationsdirektiven medger medlemsländerna en långtgående
nationell frihet att fastställa hur informationen kan utformas i praktiken.
Sverige gjorde därför ingen reservation mot direktivens giltighet för
svensk del. En närmare analys av reglerna har dock visat att ett med-
lemsland inte kan ställa krav på jämförpris på en vara som har en
standardiserad förpackningsstorlek. Därmed har det förelegat en risk för
att det svenska prisinformationssystemet väsentligen kan komma att
urholkas.

På svenskt initiativ bildades en nordisk arbetsgrupp under Nordiska
Ministerrådets ämbetsmannakommitté för konsumentfrågor för att söka
formulera en gemensam nordisk hållning i prisinformationsfrågan.
Slutresultatet av arbetsgruppens arbete presenterades i rapporten Enhets-
pris/jämförpris (TemaNord 1994:571), vilken har tillställts kommissionen.

Vid bl.a. EU:s ministerrådsmöten i december 1994 och mars 1995
framhöll Sverige uppfattningen att länken mellan jämförpris och standar-
diserade storlekar borde brytas, eftersom det stora antalet tillåtna storlekar

för olika produktgrupper urholkar möjligheten att kunna jämföra priser Skr. 1995/96:181
mellan olika märken.

En översyn av direktiven har visat att systemet med standardiserade
förpackningsstorlekar inte ger tillräckligt informationsunderlag för att göra
prisjämförelser. Kommissionen presenterade därför i juni 1995 ett förslag
till förenklat direktiv om prisinformation (EGT nr C 260, 5.10.1995, s. 5).

I förslaget har kopplingen mellan jämförpriser och standardiserade
förpackningsstorlekar tagits bort. Istället föreslås att försäljningspris och
jämförpris som huvudregel skall anges för alla varor som säljs till konsu-
menter, för att därigenom underlätta prisjämförelser. Förslaget har en
större överensstämmelse med de svenska reglerna om prisinformation än
nu gällande direktiv, vilket skulle betyda att det svenska jämförprissys-
temet kan behållas.

Arbetet med direktivförslaget har emellertid försvårats bl.a. av att ett
flertal medlemsländer har opponerat sig mot att direktivet skall omfatta
småbutiker. Vidare är det flera länder som för närvarande i sin nationella
lagstiftning har en koppling mellan standardförpackningar och jämförpris-
er. Även frågan om tidpunkten för direktivets ikraftträdande är föremål för
diskussion. Dessa problem behöver fa en snabb lösning. Det är därför
viktigt att Sverige även fortsättningsvis aktivt arbetar för jämförpriser
samt verkar för att en gemensam ståndpunkt angående direktivförslaget
kan nås så snart som möjligt.

7.3.3 Köprättsliga frågor

Regeringens bedömning: Sverige bör stödja arbetet för att höja
konsumentskyddsnivåer när det gäller garantier och tjänster efter
köpet. Det är angeläget att gemenskapsreglema utformas på ett
sådant sätt att konsumentintressena värnas så effektivt som möjligt
utan onödiga ingrepp i de nationella rättsordningarna.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med
regeringens.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot arbetsgruppens
bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Kommissionen publicerade i
januari 1994 en s.k. grönbok om garantier för konsumentvaror och service
efter köpet. Med garantier avses inte bara avtalade garantier utan också
vad som kallas legala garantier, dvs. det skydd som lagen ger konsumen-
ten när det är fel på varan. I grönboken sägs bl.a. att konsumentskyddet
på dessa områden skiljer sig mycket inom unionen och att skyddet
åtminstone i vissa länder behöver förbättras. Som ett skäl för att
harmonisera reglerna pekar man i grönboken på handeln över gränserna,
som också på konsumentområdet blir alltmer utbredd. Grönboken
lämnades ut för synpunkter, varefter kommissionen drog slutsatser om hur
arbetet borde gå vidare. Kommissionen tillsatte därvid en arbetsgrupp med
fristående experter, dvs. personer som inte representerar sina länder.

Enligt uttalanden som gjordes från kommissionen studerade gruppen Skr. 1995/96:181
särskilt behovet av ett förstärkt konsumentskydd vad gäller det legala
felansvaret för näringsidkarna. Enligt uppgift var arbetet i kommissionen
inriktat på att arbetsgruppen skulle presentera ett direktivförslag före
sommaren 1995. Arbetet var brett upplagt och synes ha syftat till något
som närmast liknar en europeisk konsumentköplag.

Kommissionen väntas inom kort lämna ett direktivförslag. Det är inte
känt vad förslaget kommer att innehålla. Att det blir ett direktivförslag
synes dock klart. Som sagts nyss var arbetet i kommissionens arbetsgrupp
brett upplagt och texterna liknade närmast en europeisk konsumentköplag
med inriktning särskilt på påföljder vid fel. Det finns skäl att tro att
direktivförslaget kommer att innehålla ganska detaljerade sådana regler.

Regeringen anser att Sverige bör stödja arbetet för att höja konsu-
mentskyddsnivån när det gäller garantier och tjänster efter köpet. Men det
är samtidigt mycket viktigt att utformningen av gemensamma regler på
området övervägs noga. Det är angeläget att gemenskapsregler inom
konsumenträtten utformas på ett sådant sätt att konsumentintressena
värnas så effektivt som möjligt utan onödiga ingrepp i de nationella
rättsordningarna.

Det är knappast lämpligt att försöka harmonisera staternas civilrättsliga
regler om konsumentköp. På ett så centralt område, där de flesta länderna
redan har detaljerade lagregler, stöter ett sådant arbete på stora svårig-
heter. Länderna har vitt skilda utgångspunkter och en harmonisering i
detaljer innebär att inarbetade system får överges. Det medför ett
omfattande arbete, kräver stora resurser och tar lång tid. Det är viktigt att
inom rimlig tid kunna förbättra konsumentskyddet inom unionen när det
gäller garantier och tjänster efter köpet. Konsumenterna är inte betjänta
av att länderna gör om sina rättssystem. Däremot ligger det i konsu-
menternas intresse att det läggs fast en hög miniminivå för konsument-
skyddet och att de viktiga problemen blir lösta på ett tillfredsställande
sätt. Arbetet på det här området bör därför inriktas på ett direktiv som
anger vilka problem som de nationella lagarna skall reglera och vilket
skydd konsumenterna lägst skall ha.

7.3.4 Tvistlösning

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för åtgärder och
samarbete på gemenskapsnivå som gör att konsumenterna snabbt,
enkelt, billigt och rättssäkert kan hävda sin rätt vid handel över
gränserna. Åtgärder för ömsesidigt erkännande av organisationers
och offentliga organs talerätt vid otillbörliga förfaranden bör också
stödjas.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med
regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva till
arbetsgruppens bedömning. Allmänna reklamationsnämnden pekar dock

på problemet med att dess beslut är rekommendationer och att företagen Skr. 1995/96:181
inte kan tvingas följa dem. Att nämndens beslut ändå följs beror på ett
stort förtroende hos konsumenter och näringsidkare samt deras olika
branschorganisationer. Det är osäkert hur en sådan verksamhet skulle
fungera i länder där sådana organisationer saknas. Svenska Bankföre-
ningen har inget att invända mot att Sverige driver frågan om konsumen-
ters rätt och möjligheter till tvistlösning. Bankföreningen framhåller dock
att systemet med grupptalan lämpar sig illa för det kontinentala rättssyste-
met, varför denna fråga inte bör drivas i EU.

Skälen för regeringens bedömning: Med växande gränsöverskridande
handel ökar också svårigheterna för konsumenterna att hävda sin rätt när
företagen inte lever upp till sina åtaganden. Det kan handla om bl.a.
brister i företagens marknadsföring, deras sätt att följa de avtal som
upprättas eller fel i själva varan eller tjänsten i sig.

Problemen för konsumenterna att hävda sin rätt på den gemensamma
marknaden har uppmärksammats inom unionen. Ett arbete har därför
påbörjats för att uppnå en bättre överensstämmelse mellan konsumenter-
nas civilrättsliga skydd och deras processrättsliga, dvs. att ge konsumen-
terna möjlighet att fa rätt när de har rätt enligt de regler som gäller
gemensamt inom EU, men också nationellt.

Arbetet går ut på att underlätta för konsumenter att få sin rätt prövad
men också att man skall fa bort långdragna och dyra förfaranden. Det
kräver att konsumenterna har tillgång till de organ som kan hjälpa dem
att fa sina tvister lösta samt att de beslut som fattas i realiteten får
genomslag. Övervägandena inom EU om vad man kan göra för att
förbättra det processrättsliga systemet för konsumenterna omfattar inte
bara rättsliga aspekter. Det handlar också om att hitta system för att följa
upp vilka klagomål som är vanliga, öka samarbetet mellan tvistlösnings-
organ. främja att näringslivet antar uppförandekoder samt stötta konsu-
mentorganisationernas insatser.

Kommissionen har utvecklat sin syn på hur man bör gå vidare i arbetet
med tvistlösning i den grönbok som lades fram år 1993.1 kommissionens
konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998 aviserar kommis-
sionen att man avser att överväga lämpliga åtgärder på detta område.
Även ordförandeskapen har under åren 1995 och 1996 prioriterat frågan.
Som en uppföljning av grönboken har kommissionen nyligen lagt fram en
skrivelse med en handlingsplan angående tvistlösning på den gemensam-
ma marknaden (COM [96] 13 final).

1 handlingsplanen beskrivs de initiativ kommissionen har tagit eller
avser att ta för att komma till rätta med de problem som finns. Nyligen
har ett direktivförslag presenterats om åtgärder mot vissa otillbörliga
förfaranden riktade mot konsumenter och om ömsesidigt erkännande av
organisationers och offentliga organs rätt att föra talan i sådana fall.
Kommissionen avser vidare att behandla frågan om tvistlösning utanför
domstol och i en rekommendation ange de minimikrav som bör ställas på
ett sådant förfarande. Den tredje delen i kommissionens handlingsplan rör
tvistlösning i domstol. Det handlar om att förbättra möjligheterna att lösa
gränsöverskridande tvister om små värden. Ett för gemenskapen gemen- 49

samt formulär skall utarbetas, där anspråk och förslag till lösning av

4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 181

tvisten m.m. kan anges på det egna språket. Kommissionen planerar en Skr. 1995/96:181
försöksverksamhet i några områden där gränsöverskridande tvister är
vanliga.

I Sverige lägger vi stor vikt vid att konsumenterna skall ha goda möjlig-
heter att hävda sin rätt. Vid sidan av de allmänna domstolarna finns sedan
lång tid mer informella förfaranden till stöd for konsumenterna genom
den lokala medling i tvister som den kommunala konsumentverksamheten
ger och genom Allmänna reklamationsnämndens arbete. För att ytterligare
effektivisera tvistlösningen och stärka konsumenternas ställning har sedan
år 1991 försök bedrivits med möjligheter for Konsumentombudsmannen
(KO) att föra en grupp konsumenters talan infor nämnden. För närvarande
utreds om KO också skall kunna fora enskild konsuments talan vid allmän
domstol. Frågan om att införa en generell möjlighet att fora grupptalan
bereds också i regeringskansliet.

Sverige bör vara positivt till det arbete som påbörjats på gemenskapsni-
vå när det gäller tvistlösning. Vi har goda erfarenheter av vårt system och
bör utifrån dessa verka för regler och samarbete på gemenskapsnivå som
gör att konsumenterna enkelt, snabbt, billigt och rättssäkert kan hävda sin
rätt vid handel över gränserna.

De tankar som finns inom kommissionen om utökat samarbete mellan
tvistlösande myndigheter och en strävan att fa näringslivet att vidta egen-
åtgärder bl.a. genom att anta uppförandekoder är positivt och bör
utvecklas ytterligare i det fortsatta arbetet.

Även språket kan utgöra ett problem för konsumenten i samband med
gränsöverskridande tvister. Frågan om vilka åtgärder som här kan vidtas
för att konsumenten på bästa sätt skall kunna hävda sina rättigheter bör
därför också noggrant övervägas.

Vid sidan av varje konsuments individuella rätt och intresse av att fa
tvister lösta finns konsumentkollektivets krav på att de regler som gäller
till skydd för konsumenterna inom gemenskapen verkligen följs. Kommis-
sionen har som tidigare nämnts nyligen lagt fram ett förslag till ett
direktiv (KOM [95] 712, dokumentet har ännu inte publicerats i EGT)
som skall göra det möjligt att komma åt överträdelser av bl.a. direktiven
om vilseledande reklam, hemförsäljning, konsumentkrediter och oskäliga
avtalsvillkor, när överträdelserna skadar konsumenternas intressen.
Överträdelserna skall kunna beivras oavsett i vilket medlemsland de fått
konsekvenser. Offentliga organ eller konsumentorganisationer skall enligt
förslaget ges behörighet att ansöka om förbudsforeläggande vid domstol
eller annan behörig juridisk instans i det land där det förbjudna för-
farandet ägt rum. Ansökningarna skall behandlas skyndsamt.

Sverige stödjer ambitionen att hitta en lösning på de problem som
uppstår när otillbörliga förfaranden i ett medlemsland riktas mot
konsumenter i andra medlemsländer. Sverige stödjer också förslaget om
ömsesidigt erkännande av organisationers och offentliga organs talerätt.

7.3.5 Konsumentskydd och allmännyttiga tjänster

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att kommissionen
utreder vilka problem konsumenterna möter på områden där tidigare
monopoliserade marknader avreglerats samt redovisar vilka
skyddsbehov som bör tillgodoses.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med
regeringens.

Remissinstanserna: Handikappförbundens samarbetsorgan tillstyrker
att en utredning tillsätts. Svenska Kommunförbundet avstyrker att en
utredning tillsätts. Om sådan behövs bör den ske på nationell nivå.
Pensionärernas Riksorganisation betonar att om en utredning skall
tillsättas så måste det klarläggas vilka avreglerade tjänster som skall
betraktas som konsumentfrågor och vilka som skall betraktas som
medborgerliga rättigheter.

Skälen för regeringens bedömning: En grundläggande idé bakom EU-
samarbetet är att den ekonomiska utvecklingen stimuleras genom ökad
konkurrens. I många länder avregleras för närvarande tidigare monopoli-
serade marknader. Exempel är avregleringen på kommunikationsområdet
när det gäller tele, post, flyg och i viss mån järnväg. Verksamheter har
bolagiserats eller privatiserats. Borttagandet av tidigare legala begräns-
ningar samt nya lagar om offentlig upphandling och konkurrens har med-
fört att intresset för konkurrensutsättning har ökat.

Regeringen anser att det är av största vikt att konsumenternas behov av
information, kvalitetskontroll, juridiskt stöd m.m. kan tillgodoses när det
gäller tjänster på tidigare monopoliserade marknader som avreglerats.
Konsumenterna måste ha information och kunskaper för att kunna jämföra
olika alternativ och avgöra om de har fatt den kvalitet på tjänsten som de
har betalt för eller har rätt att kräva. Det måste också finnas kanaler för
att föra fram synpunkter på tjänsterna samt fa rättelse snabbt, enkelt och
billigt om konsumenterna har blivit felaktigt behandlade.

I detta sammanhang kan nämnas den europeiska debatt som har börjat
om hur konsumentintresset skall kunna tas tillvara i tider av avreglering
och privatisering. Kommissionen prioriterar i sitt treårsprogram för
konsumentpolitiken bl.a. skyddet för konsumenternas intressen när det
gäller s.k. nödvändighetstjänster som t.ex. el, vatten, gas och telefon.

Kommissionen pekar på de stora ansträngningar som gjorts för att
påskynda en liberalisering av dessa tjänster. Enligt kommissionen kommer
införandet av konkurrens på dessa områden att få positiva effekter för
konsumenterna, men det är angeläget att sörja för att det finns tillräckliga
garantier för att socialt utsatta grupper kan fa nödvändig tillgång till dessa
tjänster även om produktionen privatiseras. Kommissionen anger att man
kommer att försäkra sig om att lämpliga åtgärder vidtas för att detta
uppnås och att man kommer att verka för en fortsatt liberalisering för att
öka effektiviteten och sänka priserna till nytta för konsumenterna.
Samtidigt kommer man att försäkra sig om en förbättrad kvalitet på
tjänsterna särskilt för utsatta konsumentgrupper som är beroende av

Skr. 1995/96:181

sådana tjänster. Skr.

Sverige har under de senaste tio åren liberaliserat flera marknader som
tidigare varit reglerade. Det gäller bl.a. inom transport-, kommunikations-
och energiområdena. Inom EU är avregleringar inom dessa områden
aktuella. Utvecklingen är i flera avseenden positiv främst for näringslivet
men även för konsumenterna. Svenska erfarenheter visar dock att avreg-
leringama medför även negativa konsekvenser för konsumenterna, vilka
måste åtgärdas med ett förbättrat konsumentskydd.

Från svensk sida bör det vara värdefullt att behovet av konsumentskydd
när det gäller avreglerade tjänster uppmärksammas. Även om ansvaret för
dessa frågor i första hand ligger på nationell nivå är behovet av konsu-
mentskydd likartade i alla länder. Sverige kommer därför att aktivt verka
för att kommissionen tar fram grönböcker rörande vilka problem konsu-
menterna möter och behovet av konsumentskydd på de aktuella områdena.

7.4 Information och utbildning

7.4.1 Konsumentinformation och utbildning

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för insatser inom EU
som bidrar till att konsumenterna blir välutbildade och kritiska som
en motvikt till det allt hårdare kommersiella tryck som konsumen-
terna, och bland dem särskilt ungdomar, i dag utsätts för.

Åtgärder på gemenskapsnivå bör stödja och komplettera med-
lemsländernas åtgärder för att förbättra konsumentinformationen och
utbildningen.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med
regeringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i denna del
är i huvudsak positiva till arbetsgruppens bedömning. Ungdomsstyrelsen
understryker att ungdomsarbetslösheten är mycket hög och att en stor
grupp ungdomar behöver stöd, inte minst när det gäller information och
råd i konsumentfrågor. Husmodersförbundet Hem och Samhälle föreslår
att konsumentundervisning införs som ett obligatoriskt ämne i gym-
nasieskolan.

Skälen för regeringens bedömning: Den gemensamma marknaden kan
bara fungera tillfredsställande om konsumenterna i sitt dagliga liv känner
att de kan ha förtroende för och dra nytta av den. Om konsumenterna
skall kunna utnyttja marknadens möjligheter måste de vara välinformerade
och välutbildade. Ett växande gränsöverskridande utbud av varor och
tjänster och en alltmer intensiv marknadsföring gör det svårare för
konsumenterna att överblicka marknaden, kritiskt granska företagens
utbud och göra genomtänkta val. Många konsumenter känner sig också
främmande inför den nya informationstekniken som allt oftare används
vid förmedlingen av information.

Det är mot denna bakgrund angeläget att konsumenterna inom unionen

1995/96:181

är välinformerade och välutbildade. Det ger en motvikt mot det hårdare Skr. 1995/96:181
kommersiella tryck som konsumenterna och bland dem särskilt ung-
domarna utsätts för. Kunniga och kritiska konsumenter utgör också en
kraft på marknaden för att driva fram nya produkter och tjänster, vilket
är särskilt positivt när det gäller att få en konsumtion som belastar miljön
så lite som möjligt.

Sverige har vid ett beslut i ministerrådet under hösten 1995 ställt sig
bakom en resolution som uppmanar kommissionen att före utgången av
år 1996 noga undersöka möj lighetema till initiativ på gemenskapsnivå vad
gäller samarbetet på området konsumentutbildning och utbyte av
information. Utgångspunkterna för kommissionens arbete skall vara att
hänsyn tas till moderna kommunikationsmetoder och ny teknik. De
initiativ på gemenskapsnivå som kan bli aktuella skall stödja och
komplettera medlemsstaternas åtgärder för att förbättra konsumentut-
bildning och konsumentupplysning.

Sverige har således ställt sig bakom att information till och utbildning
av konsumenter är viktiga samarbetsområden i EU:s konsumentpolitiska
arbete. Det måste dock framhållas att dessa medel inte kan ersätta
konsumentskyddslagstiftning för att ge konsumenterna en stark ställning
på marknaden. Detta bör tydligt markeras från svensk sida i det fortsatta
arbetet.

För att få en effektiv resursanvändning bör Sverige verka för att
insatserna på gemenskapsnivå koncentreras till tydligt utpekade områden.
Hushållsekonomiska frågor samt konsumtion och miljö är exempel på
områden som bör prioriteras. När det gäller målgrupperna bör ung-
domarna sättas i första rummet.

I proposition 1994/95:140 understryks att kraven på ungdomar som
konsumenter blir allt större. Under en relativt kort tid i livet skall beslut
fattas och en rad investeringar göras som får stora konsekvenser och
påverkar livssituationen under en lång tid.

Det är därför viktigt att elever när de lämnar skolan skall kunna

- hushålla med sina resurser och hantera sin vardagsekonomi,

- hantera den kommersiella påverkan de utsätts för,

- bedöma den egna konsumtionens betydelse för miljön, och

- använda sina rättigheter och även vara medvetna om sina skyldig-

heter som konsumenter.

Sverige har tillsammans med de övriga nordiska länderna stor erfarenhet
av utbildning i konsumentfrågor. Nordiska ministerrådet antog nyligen en
handlingsplan för konsumentutbildning i skolan 1996-1999. Denna utgör
en bra utgångspunkt för diskussionen om lämpliga kompletteringar på
gemenskapsnivå inom EU.

Den kommunala konsumentverksamheten utgör basen för kunskaps-
spridning enligt den svenska konsumentpolitiska modellen. Konsument-
verket svarar för utbildning av de kommunala konsumentvägledama som
för kunskap vidare till skolor, arbetsplatser och enskilda konsumenter.
Verket svarar också för produktion av läromedel samt utbildning av lärare
i konsumentfrågor. Massmedier är också viktiga i informationsförmed-
lingen. Även inom de frivilliga konsumentorganisationerna sker en 51

omfattande utbildningsverksamhet.

Både när det gäller konsumentinformation och utbildning måste åtgärder Skr. 1995/96:181
på gemenskapsnivå ta hänsyn till förhållanden i medlemsländerna och
vara ett stöd och komplement till dessa. En viktig uppgift för kommissio-
nen bör därför vara att dokumentera hur olika länder arbetar med dessa
frågor och vilka erfarenheter man har. Kommissionen bör vidare stödja
uppbyggnaden av olika nätverk för erfarenhetsutbyte mellan dem i
medlemsländerna som arbetar med vägledning, information och utbildning
på konsumentområdet.

7.4.2 Informations- och servicesystem

Regeringens bedömning: Sverige skall stödja en utveckling inom
EU som innebär att konsumentpolitiken uppmärksammar de krav
som bör ställas på olika service- och informationssystem för att alla
konsumenter skall kunna nyttja dem. Kraven måste vara tydliga och
uppmuntra till användarvänliga lösningar.

Arbetsgruppen har inte närmare behandlat denna fråga.

Remissinstanserna: Handikappinstitutet och Finansinspektionen pekar
på att allt fler teknikstyrda servicesystem tas i bruk och att det är viktigt
att tekniken blir tillgänglig för och kan användas av alla.

Skälen för regeringens bedömning: Konsumenterna konfronteras
dagligen med en mängd service- och informationssystem. Nya förut-
sättningar skapas för resande, bank och betalning, försäljning och
distribution m.m. Man kan sköta bankaffärer hemifrån, köpa teaterbiljetter
på posten etc. Detta underlättar tillvaron för många konsumenter. Men det
kan också skapa problem för många, bl.a. för handikappade och äldre.
Dessa frågor har uppmärksammats av Konsumentverket och Handikappin-
stitutet i rapporten Service på lika villkor.

Det är viktigt att dessa frågor uppmärksammas i såväl Sverige som i
EU. Inom EU har frågan om Europas väg till informationssamhället en
hög prioritet. En rad projektområden har pekats ut i den s.k. Bangemann-
rapporten och har sedan beslutats i rådet. Ett område som särskilt rör
konsumenterna gäller nätverk för cityinformation. Det syftar till att
etablera nätverk som förser hushållen med ett system och metoder för att
kunna använda multimediatjänster i direktförbindelser ("on-line").
Exempel är "video-on-demand", banktjänster och "homeshopping".

Informationstekniken har en stor potential för att förbättra distributionen
av varor och tjänster och därigenom öka tillgängligheten och sänka
priserna för konsumenterna. En viktig uppgift för konsumentpolitiken
både i Sverige och inom EU är att ge stöd så att dessa möjligheter kan tas
till vara.

I det sammanhanget kan, såsom påpekas i kommissionens konsument-
politiska prioriteringar för åren 1996-1998, särskilda insatser behöva
göras för att uppmuntra konsumentorganisationerna att förändra sina
arbetsformer och därmed kunna tillgodogöra sig fördelarna med den nya
informationstekniken. Ett av de prioriterade områdena i handlingspro-

grammet är åtgärder för att möjliggöra för konsumenterna att dra nytta av Skr. 1995/96:181
informationssamhället. Intensifierade åtgärder som innefattar utbildning
och uppläming så att konsumenterna tillfullo skall kunna utnyttja
informationssamhällets möjligheter föreslås. Sverige kommer att aktivt
stödja och delta i detta arbete.

Det pågår också flera projekt både i Sverige och i andra länder för att
göra informationen till medborgare och konsumenter lättare tillgänglig.
Erfarenheterna från dessa projekt kan bidra till att kraven på olika service-
och informationssystem kan preciseras.

Sedan våren 1992 pågår ett utvecklingsarbete om medborgarkontor och
medborgarinformation inom Civildepartementet. En av uppgifterna i
utvecklingsarbetet är att stimulera utvecklingen av offentliga databaser
som kan användas vid medborgarkontor. Detta kommer att vara en central
punkt i det fortsatta utvecklingsarbetet.

7.5 Miljö och konsumtion

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att kommissionen
utarbetar en strategi på konsumentområdet för att utveckla sådana
produktions- och konsumtionsmönster som minskar påfrestningen
på miljön och bidrar till en långsiktig hållbar utveckling.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med
regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har uttalat sig i
denna del är positiva till arbetsgruppens bedömning. Statens naturvårds-
verk understryker vikten av miljöinformation till bam och ungdomar, då
den enskildes livsstil och dennes roll i arbetet med att lösa miljöproble-
men kommer att bli alltmer betydelsefull framöver. Dagligvaruleverantör-
ernas Förbund påpekar att miljöområdet är komplicerat, bl.a. på grund av
att vedertagna rön ständigt ändras i och med att forskningen gör nya
upptäckter. Därför måste man i miljöarbetet vara mycket tydlig med vad
som avses med "produktions- och konsumtionsmönster". Statistiska
centralbyrån anser att en europeisk handlingsplan för miljömässigt
hållbara konsumtions- och produktionsmönster bör innehålla ett statistik-
system för att följa utvecklingen. Konsumenter i samverkan anser att
arbetsgruppens förslag behöver förtydligas och förstärkas.

Skälen for regeringens bedömning: Miljömålet för konsumentpolitiken
i Sverige är nytt. Det svarar mot krav och behov som finns hos konsu-
menterna. Medvetenheten om sambandet mellan miljö och konsumtion har
stadigt ökat och människor är i dag villiga att ta ett större ansvar för
miljön än tidigare. Detta gäller inte bara konsumenter i Sverige, utan
undersökningar visar att denna inställning råder hos stora konsument-
grupper i Europa.

Men det är inte alltid lätt för konsumenterna att i sitt praktiska liv agera
och leva miljövänligt. En viktig uppgift för konsumentpolitiken är därför
att se till att konsumenterna får underlag för att bedöma de miljömässiga

konsekvenserna av sin konsumtion och också ges praktiska förutsättningar Skr. 1995/96:181
att spela en aktivare roll för att belastningen på miljön skall minska.

Det finns styrmedel, såväl informativa och administrativa som
ekonomiska, som kan påverka konsumtion och produktion i en miljöan-
passad riktning. Exempel på styrmedel inom främst konsumentområdet är
miljömärkning och miljövarudeklarationer. Dessa används redan i dag i
viss utsträckning men bör utvecklas vidare också i det internationella
samarbetet. Vid produktutveckling och produktion bör arbetet med
internationell standardisering, livscykelanalyser och miljörevisioner
främjas. Miljöskatter, t.ex. skatten på koldioxid, är exempel på viktiga
ekonomiska styrmedel.

I kommissionens andra konsumentpolitiska program som antogs år 1993
framhölls det nära sambandet mellan konsumentpolitik och miljöpolitik.
I kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar som gäller för perioden
1996-1998 har kommissionen gått längre. Ett av de prioriterade områdena
är främjandet av ett praktiskt förhållningssätt till utveckling av hållbara
konsumtionsmönster. Kommissionen framhåller vikten av utbildning och
information som medel att förstärka konsumenternas medvetenhet. En
förutsättning för att konsumenter skall kunna göra rationella konsumtions-
val är ju att de har tillgång till relevant, begriplig och neutral information
både i fråga om miljö- och funktionsaspekter på produkter.

Kommissionen framhåller att konsumenterna ofta har svårigheter att
bedöma en produkts miljöpåverkan i jämförelse med en annan. Det är
därför viktigt att system som bygger på livscykelanalyser vidareutvecklas
för att en jämförelse av produkters påverkan på miljön i produktions- och
användningsfasen samt vid kvittblivning kan göras.

EG:s miljömärkningssystem infördes år 1992 (rådets förordning [EEG]
nr 880/92). Arbetet med att utarbeta kriterier har gått långsammare än
beräknat. I dag har kriterier för åtta produktgrupper fastställts, bl.a. för
tvättmedel, hushålls- och toalettpapper samt tvätt-och diskmaskiner.
Endast ett fåtal licenser har beviljats. De enda produkter som är märkta
med EG-blomman och som finns på den europeiska marknaden är
tvättmaskiner och hushållspapper.

Enligt artikel 18 i förordningen skall systemet utvärderas och förord-
ningen revideras år 1997. På miljöministerrådsmötet i december 1995
rådde stor enighet om vikten av att medlemsstaterna aktivt bör ges
möjlighet att delta i revideringen. Kommissionen har inlett reviderings-
arbetet och hållit ett möte med experter från medlemsstaterna.

Sverige kommer att aktivt medverka och lämna synpunkter och förslag
till förändringar i systemet med utgångspunkt i erfarenheterna av det
nordiska miljömärkningssystemet.

För att ett miljömärkningssystem skall bli framgångsrikt krävs att syste-
met uppnår hög trovärdighet både hos konsumenter och tillverkare. Detta
i sin tur förutsätter att kriterierna har höga miljö- och kvalitetskrav samt
att testning och kontroll görs av oberoende organ. Detta synsätt är grun-
den för den svenska hållningen.

Utöver EG:s miljömärkningssystem finns också EG:s energideklara-
tionssystem som en vägledning för konsumenterna i deras val av hushålls- 56

apparater. Energieffektiviteten anges på en skala utformad så att den

stimulerar framställning av mer effektiva produkter utan att ge avkall på Skr. 1995/96:181
de viktigaste funktionsegenskapema.

I kommissionens handlingsprogram framhålls behovet av att dessa och
andra märkningssystem vidareutvecklas. Regeringen stödjer dessa strävan-
den och anser att kommissionen bör utveckla en tydlig strategi för att
uppnå långsiktigt hållbara produktions- och konsumtionsmönster som min-
skar påfrestningarna på miljön. Det är viktigt att den strategi som utar-
betas tar hänsyn till såväl miljöintressena som företagens behov av enkla
och lätthanterliga regler. För att uppnå detta syfte kan som tidigare
nämnts olika styrmedel användas.

7.6 Forskning

Regeringens bedömning: Sverige bör aktivt delta i arbetet för en
bred och samlad konsumentforskning inom EU. Regeringen avser
att verka för att konsumentforskningen skall ingå i EU:s femte
ramprogram för forskning.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppen anser att Sverige bör verka för att EU-
medel ställs till förfogande för att en samlad bild av den konsument-
forskning som bedrivs i medlemsländerna skall kunna ställas samman.
Målet bör vara att få till stånd ett framtida forskningssamarbete samt ett
utbyte av forskarrön mellan länderna.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet inte lämnat
några särskilda synpunkter i denna del. Konsumenter i samverkan -
Underverket anser dock att Sverige bör verka för en utökad forskning
kring livsmedels lämplighet från hälso- och näringssynpunkt.

Skälen för regeringens bedömning: Forskning är ett betydelsefullt
instrument för en resultatinriktad konsumentpolitik. Genom forskningsin-
satser kan olika problem för konsumenterna kartläggas och orsaker
analyseras. Forskningen kan ge ökad kunskap om konsumenternas
förhållanden och om hur dessa kan förbättras.

I betänkandet Forskning för vår vardag (SOU 1996:10) har en särskild
utredare presenterat ett förslag till konsumentpolitiskt forskningsprogram.
Det skall ligga till grund för regeringens ställningstagande i den forsk-
ningspolitiska proposition som regeringen avser att lägga fram hösten
1996. I utredarens uppdrag har bl.a. ingått att kartlägga den konsument-
politiska forskningen i Sverige med utblick mot de nordiska länderna och
EU.

Regeringen bedömer att det i dag knappast finns en uttalad policy inom
EU-kommissionen när det gäller konsumentforskning och forskningens
roll i det konsumentpolitiska arbetet. Regeringen avser mot denna
bakgrund att verka för att konsumentforskningen skall ingå i EU:s
kommande 5:e ramprogram för forskning.

Det bör vara en självklar målsättning att svenska forskare deltar i EU:s
forskningsprogram. Normalt krävs att man ingår i ett konsortium med
forskare från olika länder. Särskilda resurser finns inom EU/FoU-rådet

5 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 181

som kan sökas för forskargrupper som vill delta med konsumentforskning Skr. 1995/96:181
inom EU:s ramprogram.

Det nordiska samarbetet på konsumentområdet utgör en viktig bas för
respektive nordiskt lands agerande i olika konsumentfrågor inom EU. Det
bör självfallet också gälla för konsumentforskningen. Ett övergripande mål
i det nordiska konsumentpolitiska handlingsprogrammet är att utöka och
bredda konsumentforskningen. Nordiska Ministerrådet har uttalat en vilja
att aktivt arbeta för ökad konsumentforskning på det nordiska och det
internationella planet. I detta sammanhanget har Nordiska Ministerrådet
fastställt ett program för konsumentforskning samt förordnat en koordina-
tor för att främja det nordiska konsumentforskningsarbetet. Erfarenheterna
av detta initiativ kan ge vidare vägledning även för respektive nordiskt
lands agerande för konsumentforskningen inom EU.

8 Vägar till inflytande i EU

8.1 Inflytande i EU:s institutioner

Regeringens bedömning: Inflytande i EU:s institutioner kräver att
Sverige, genom formella och informella kanaler, verkar för svenska
ståndpunkter. Detta kan ske genom att Sverige lägger fram
reformförslag, medverkar med experter, bygger allianser och
informerar om svenska uppfattningar. Arbetet bör präglas av
framförhållning, förankring och flexibilitet.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med
regeringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig särskilt i
denna fråga är positiva till arbetsgruppens bedömning. Allmänna
reklamationsnämnden framhåller att möjligheterna att påverka kommissio-
nen måste ställas i centrum och att den lobbying som bedrivs av mer eller
mindre enskilda intressen självfallet inte bör få dominera lobbyverksam-
heten. Nämnden anför vidare att det förefaller lämpligt att i vidare
utsträckning än vad som nu är fallet låta nationella experter arbeta hos
kommissionen ett par år, men att myndigheter med begränsade resurser
inte har råd att avlöna en vikarie för den som sänds ut som nationell
expert och som under den tiden fortfarande avlönas av sin myndighet. Det
bör därför enligt nämndens mening övervägas att skapa förutsättningar
också för myndigheter av Allmänna reklamationsnämndens storlek att
medverka med nationella experter, t.ex. i den nu i EU-arbetet aktuella
frågan om tvistlösning (access to justice). Tjänstemännens Centralorgani-
sation påpekar att rapporten nästan enbart diskuterar möjligheten till
inflytande i generaldirektoratet för konsumentfrågor (DG XXIV) men att
det är lika viktigt att nå exempelvis DG IV (konkurrens), DG VI
(jordbruk) och DG XV (finansiella frågor) med konsumentkrav. Konsu-
mentberedningen vill framför allt lyfta fram förslaget att engagera en

tjänsteman på heltid för att bevaka konsumentfrågorna. Denne kan spela Skr. 1995/96:181
en viktig roll exempelvis när det gäller att fånga upp synpunkter från de
svenska konsumentföreträdama. Kooperativa förbundet delar upp-
fattningen att det är angeläget att söka allianspartners bland övriga
medlemsländer. Dagligvaruleverantörernas Förbund påpekar att de
föreslagna åtgärderna bör kompletteras med kontakter med den regionala
kommittén inom EU, vilken i sammanhanget enligt förbundet torde vara
minst lika viktig som ESK.

Skälen för regeringens bedömning

Framför hållning, förankring och flexibilitet

En förutsättning för att fa gehör för svenska intressen på konsumentom-
rådet såväl som på andra områden är att det svenska EU-arbetet präglas
av god framförhållning. Redan i ett tidigt skede i EU:s beslutsprocess på
kommissionsnivå och i rådsarbetsgrupper måste Sverige verka för svenska
ståndpunkter. Det är viktigt att tidigt veta vad som bör uppnås och finna
lämpliga strategier för att nå dit.

En annan viktig förutsättning för svenska framgångar i förhandlings-
arbetet är en tidig politisk förankring hos berörda myndigheter och hos
konsumentorganisationer och andra intresseorganisationer. I detta syfte är
det bl.a. nödvändigt att ha beredningsorgan för EU-frågor för konsument-
politiska intressenter.

En tredje förutsättning för att svenska intressen skall fa genomslag är
att vi kan visa flexibilitet i förhandlingssituationer genom tydlig målangi-
velse men med flexibla vägval till målet. Svenska ståndpunkter på
konsumentområdet skall på kommissionsnivå, på rådsnivå och i våra
kontakter med parlamentet präglas av dessa synsätt.

Kommissionen

Det är i princip kommissionen ensam som har rätten att ta initiativ till
lagstiftning och andra reformer. De enskilda medlemsländerna har inte rätt
till medbestämmande när det gäller vilka frågor som skall tas upp utan
prioriteringarna är beroende av vad kommissionen finner väsentligt och
angeläget inom olika politikområden. Men detta innebär inte att kommis-
sionen är isolerad i sitt arbete. Kommissionen är en öppen organisation
som inbjuder till samarbete på olika sätt.

Det finns därför flera olika vägar att påverka kommissionens arbete. Ett
sätt är att verka för att svenska experter kommer med i arbetsgrupper som
tar fram underlag för reformer. Det är därför viktigt att kommissionen far
kännedom om vilka svenska experter som finns på konsumentområdet. Ett
annat sätt att påverka är att föra fram svenska erfarenheter och synpunkter
via informella kanaler till ansvariga tjänstemän inom kommissionen gärna
stöttat av övertygande dokumentation översatt till olika språk. Bl.a. danska
erfarenheter visar att det är mycket värdefullt att ha goda personliga
kontakter med berörda tjänstemän. Möjligheten att ha nationella experter
i kommissionen bör också utnyttjas i största möjliga utsträckning. För att

öka kunskapen om och intresset för den svenska konsumentpolitiken bör Skr. 1995/96:181
ledande tjänstemän inom kommissionen som arbetar med konsumentfrågor
bjudas in till Sverige. Kontakterna bör inte begränsas till det direktorat
som har hand om konsumentfrågorna (DG XXIV) utan omfatta alla
enheter som har frågor som berör konsumenterna.

Rådet

Direkt påverkan på rådets arbete kan ske på tre nivåer, nämligen i rådets
arbetsgrupper, i de ständiga representanternas kommitté (COREPER) och
vid möten i konsumentministerrådet.

Erfarenheterna av ett års medlemskap i EU visar att det gäller att ha
mycket god framförhållning i arbetet om man skall kunna påverka förslag
som bereds. Ordförandelandet har mycket starkt inflytande över vilka av
de frågor som kommissionen aktualiserar som skall tas upp till behandling
i ministerrådet. Ett sätt att påverka är därför att så tidigt som möjligt ha
kontakt med det tillträdande ordförandelandet och markera vilka frågor
Sverige anser är viktiga föra upp på den konsumentpolitiska dagordning-
en.

För att få genomslag för svenska intressen måste ståndpunkterna vara
väl förankrade. Ofta måste man bilda allianser med andra medlemsländer.

Det är vidare viktigt att aktivt bidra med expertkunnande, erfarenheter,
utredningar m.m. i rådsarbetsgruppema. Flexibilitet i arbetssättet är också
nödvändigt för att nå goda resultat.

Parlamentet

Genom Maastrichtfördraget har parlamentets ställning stärkts. När det
gäller konsumentskydd och frågor som rör den inre marknaden gäller den
s.k. medbeslutandeproceduren. Den innebär att om parlamentet och rådet
inte kan komma överens används ett förlikningsförfarande för att nå fram
till ett beslut. Om inte parlamentet godtar förlikningsförslaget med absolut
majoritet anses rättsakten icke antagen.

Det är viktigt att så tidigt som möjligt via svenska EU-parlamentariker
eller genom andra kanaler fånga upp vilka synpunkter parlamentarikerna
har på olika reformer samt bevaka vilka ändrings- och tilläggsförslag som
läggs fram i parlamentet. Det är också viktigt att EU-parlamentarikema,
särskilt de som är ledamöter och s.k. rapportörer i utskottet för miljö,
hälsa och konsumentfrågor, hålls informerade om svenska erfarenheter,
synpunkter och initiativ på konsumentområdet.

Kommittéerna

Konsumentkommittén (Consumer Committee, CC), Ekonomiska och
sociala kommittén (ESK) och Regionkommittén är viktiga organ för
konsumentinflytande i EU.

Konsumentkommittén kom till år 1995 genom att kommissionen

omstrukturerade en kommitté som funnits ett antal år. Tanken är att den Skr. 1995/96:181
nya kommittén skall vara mer flexibel, effektiv och förankrad nationellt
än den som tidigare funnits. Kommittén består av femton nationella
konsumentorganisationer och fem europeiska organisationer. Den skall ge
kommissionen råd när det gäller olika konsumentpolitiska frågor.

I ESK finns många olika intressenter företrädda. Medlemsstaterna har
möjlighet att till ledamöter föreslå bl.a. företrädare för konsumenterna. 1
Maastrichtfördraget stärktes ESK:s roll när det gäller att förbereda
lagförslag. Kommittén har också rätt att på eget initiativ ge sin syn på
olika frågor.

Regionkommittén inrättades genom Maastrichtfördraget och avger
rådgivande yttranden till rådet och kommissionen.

Dessa tre kommittéer är intressanta fora för Sverige när det gäller
erfarenhetsutbyte om konsumentfrågor samt för att sprida information om
svenska kunskaper och ståndpunkter på konsumentområdet.

8.2 Nordisk samverkan och kontakter med andra medlems-

länder

Regeringens bedömning: Nordiskt samarbete ger en viktig grund
för att påverka EU:s konsumentpolitik.

Erfarenhetsutbyte med andra EU-länder är också angeläget för att
öka intresset för konsumentfrågorna och hitta lösningar på det
problem som konsumenterna möter på den gemensamma mark-
naden.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i allt
väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga sakliga invändningar
mot arbetsgruppens bedömning i denna del. Konsumentverket påpekar att
man löpande har en mängd informella kontakter med personer och organ,
som på olika sätt har betydelse för utvecklingen inom europeisk konsu-
mentpolitik, t.ex. systermyndigheter, standardiseringsorgan och konsu-
mentorganisationer i andra länder.

Skälen for regeringens bedömning

Nordisk samverkan

För att nå framgång i strävan att stärka konsumenternas intressen och
inflytande i EU krävs inte bara insatser i EU:s institutioner utan också
kontakter med andra länder i Europa.

I rapporten Nordiskt samarbete i en ny tid, från Nordiska Rådets och
Nordiska Ministerrådets gemensamma arbetsgrupp år 1995, behandlas det
nordiska samarbetet i ljuset av folkomröstningarna om EU-medlemskap
för Finland, Norge och Sverige. I rapporten understryks bl.a. att det

nordiska samarbetet bygger på genuin värdegemenskap mellan de nordiska Skr. 1995/96:181
länderna. Samarbetet är en del av ett bredare nordiskt samarbete. Det
nordiska samarbetet bör, sägs det, användas för att på ett tidigt stadium
diskutera långsiktiga EU/EES-frågor som har nordiska dimensioner. Bland
prioriterade områden nämns konsumentpolitiken.

Det är mot den här bakgrunden en huvuduppgift för det nordiska
konsumentpolitiska arbetet att utöva största möjliga inflytande på
utvecklingen av EU:s konsumentpolitik. Från nordisk sida bör olika medel
för påverkan utnyttjas. Inflytande kan nås genom debatt, dialog, seminari-
er, utredningar m.m. Nordiska rapporter bör översättas till åtminstone
engelska och spridas till berörda EU-institutioner. Det nordiska samarbetet
inom Nordiska Ministerrådet och Nordiska ämbetsmannakommittén för
konsumentfrågor (ÄK- Konsument) är således angeläget.

Kontakter med andra EU-länder

Ett aktivt erfarenhetsutbyte med andra EU-länder är viktigt för att öka
intresset för konsumentfrågorna och hitta konstruktiva lösningar på de
problem som konsumenterna ställs inför på den gemensamma marknaden.
Genom att Sverige i många avseenden anses som ett föregångsland när
det gäller konsumentpolitiken borde det finnas goda möjligheter att
förankra svenska konsumentpolitiska ståndpunkter.

Sedan länge har t.ex. Konsumentverket goda kontakter med myndigheter
och konsumentorganisationer i andra länder. Danmark, Finland, England,
Nederländerna och Frankrike samt BEUC bör nämnas särskilt i detta
sammanhang. Det är angeläget att fortsatt utveckla ett gott samarbete med
dessa länder och organisationer liksom att försöka fa förståelse för det
svenska synsättet även hos andra medlemsländer.

Det finns flera europeiska nätverk som arbetar med konsumentfrågor
bl.a. European Consumer Law Group, PROSAFE och The Consumer
Debt Net. Arbetet i dessa nätverk har visat sig mycket värdefullt och det
är naturligt för svenska konsumentföreträdare att delta i arbetet.

8.3 Nationell samverkan

Regeringens bedömning: Informations- och erfarenhetsutbytet
mellan regeringen och konsument- och näringslivsorganisationer när
det gäller konsumentfrågor i EU bör förbättras. Bl.a. kommer EU-
arbets- och referensgrupperna att ses över.

Inom ramen för de rutiner som gäller för beredningen av EU-
frågor inom förvaltningen kommer samverkan mellan regerings-
kansliet och myndigheterna på konsumentområdet att stärkas.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer väsent-
ligen med regeringens.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som kommenterat frågan är Skr. 1995/96:181
de flesta positiva till den bedömning som görs av arbetsgruppen.
Dagligvaruleverantörernas Förbund betonar vikten av att ytterligare
utveckla och förstärka dialogen mellan näringslivet och konsumentföreträ-
dare. Husmodersförbundet Hem och Samhälle påpekar att frivilligorgani-
sationer generellt har ett stort behov av utökade resurser och efterlyser
också någon form av brevlåda för informationsutbyte. Denna remiss-
instans, liksom Sveriges Pensionärsförbund, understryker vikten av tidig
information. Detsamma gäller Pensionärernas Riksorganisation, som
påpekar att man redan tidigare framhållit att kanaler måste skapas mellan
departement/myndigheter å ena sidan och folkrörelser å den andra, så att
organisationerna på ett så tidigt stadium som möjligt kan ta del av
information om EU. Sveriges Konsumentråd föreslår att samordningen
mellan olika intressenter organiseras i ett partnerskap, för vilket Konsu-
mentrådet är berett att vara huvudman under förutsättning att finans-
ieringen kan lösas. Kommerskollegium anser att insatser i första hand
behövs för att stärka konsumentorganisationernas ställning i Sverige och
Europa och anser att arbetsgruppen presenterat för fa förslag i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: Genom EU-medlemskapet har
Sverige möjligheter till inflytande på alla frågor som behandlas inom
unionen. Mängden frågor som hanteras inom regeringskansliet har ökat
påtagligt i och med medlemskapet. Samtidigt har kraven på snabba
ställningstaganden ökat. Utvecklingen kräver en effektiv samordning och
ändamålsenlig organisation.

Formaliserade rutiner har lagts fast för beredningen inom riksdagen och
regeringskansliet när det gäller ståndpunkter som Sverige för fram inom
EU. Riksdagens EU-nämnd, fackutskotten i riksdagen, fackdepartementen,
EU-beredningen i regeringskansliet, EU-sekretariatet i Utrikesdepartemen-
tet och svenska representationen vid EU i Bryssel deltar i olika skeden i
arbetet.

Regeringskansliet samarbetar nära med myndigheterna i EU-arbetet. När
det gäller att stärka konsumenternas ställning och inflytande i EU är de
svenska konsumentmyndighetemas insatser viktiga. I synnerhet Konsu-
mentverkets specialister ger viktiga bidrag när det gäller att förbereda
nationella ståndpunkter och argumentera för dessa i kommissionen och
rådsarbetsgrupperna. Samarbetet mellan regeringskansliet och konsument-
myndigheterna i frågor som rör EU:s konsumentpolitik kommer att stärkas
ytterligare.

Särskilda EG-arbetsgrupper och referensgrupper inrättades inför
förhandlingarna om EES-avtalet för att effektivisera den gemensamma
beredningen av frågor som rör den gemensamma marknaden samt för att
fa ett forum för samråd och informationsutbyte med intresseorganisatio-
nerna. Sådana grupper finns på konsumentområdet.

Konsumentinflytande ingår som en viktig grundsten i den svenska
konsumentpolitiska modellen. Samverkan med konsumentorganisationer
är därför naturligt och av stor betydelse för att svenska ståndpunkter i EU
skall kunna förankras och utvecklas. Men också samverkan med svenska
näringslivsorganisationer är angelägen. Att det finns fasta spelregler och 53

ett gott konsumentskydd ligger i det seriösa näringslivets intresse. Både

konsument- och näringslivsorganisationer har goda kunskaper i konsu- Skr. 1995/96:181
mentfrågor och är ofta genom sina europeiska organ tidigt informerade
om reformer som är på väg inom EU. Regeringen och organisationerna
har således ett ömsesidigt intresse av informations- och erfarenhetsutbyte.

Regeringens ambition är att ytterligare förbättra detta utbyte. Utgångs-
punkten skall vara största möjliga öppenhet. Det kan t.ex. handla om att
så tidigt som möjligt remittera förslag som kommer från EU, informera
om svenska konsumentpolitiska initiativ och ståndpunkter och åter-
rapportera resultatet av svenska insatser i EU. Arbets- och referens-
gruppsorganisationen kommer att ses över i syfte att utveckla och
effektivisera arbetsformerna för att bättre uppfylla regeringens krav på
framförhållning, flexibilitet och förankring i EU-arbetet.

9 Finansiella konsekvenser

Regeringens bedömning: En utgångspunkt för det svenska arbetet
med konsumentfrågor i EU skall vara att det drivs på ett sådant sätt
att det inte föranleder utgiftsökningar varken på den svenska
statsbudgeten eller på EG-budgeten.

Skälen för regeringens bedömning: Det konsumentpolitiska området
är mycket vittomfattande. Som har konstaterats tidgare finns det
konsumentintressen att ta hänsyn till inom i princip alla EU:s verksam-
hetsområden. Därför har också kommissionen presenterat ett antal
prioriterade områden som skall vara vägledande för arbetet med konsu-
mentfrågor framöver. I det perspektivet ser regeringen det som angeläget
att presentera målen för och inriktningen av det svenska arbetet med
konsumentfrågor i EU. Syftet är i hög grad att göra arbetet mera
målinriktat och kostnadseffektivt. Detta gäller både det nationella arbetet
och arbetet på gemenskapsnivå.

För att uppnå detta fordras det en mycket god framförhållning i för-
hållande till de förslag som kommer fram inom gemenskapen och en väl
genomtänkt prioritering av olika frågor. Först då finns det förutsättningar
att leva upp till kraven på statsfinansiellt neutrala lösningar och kostnads-
besparingar. Detta blir enligt regeringens mening möjligt att uppnå med
den inriktning som vi har redovisat i skrivelsen samtidigt som man kan
stärka konsumenternas ställning och därmed öka deras förtroende för den
inre marknaden. Det förutsätts att arbetet drivs på ett sådant sätt att det
inte föranleder utgiftsökningar varken på den svenska statsbudgeten eller
på EG-budgeten.

Sammanfattning av rapporten Svensk konsument-
politik i EU-perspektiv (Ds 1995:32)

Arbetsgruppen har haft till uppgift att ta fram en svensk strategi för
Sveriges fortsatta arbete med konsumentfrågorna inom EU. I uppdraget
har bl a ingått att kartlägga vilka konsumentfrågor som är aktuella inom
EU samt föreslå vilka frågor som Sverige bör prioritera samt vilka nya
konsumentfrågor av större vikt som bör aktualiseras och drivas inom EU,
särskilt inför EU:s regeringskonferens 1996. Vidare har gruppen haft att
överväga hur samverkan bör ske nationellt mellan olika aktörer för att få
bästa möjliga genomslag för svenska ståndpunkter på det konsument-
politiska området, föreslå hur en löpande uppföljning ska ske av
konsekvenserna för konsumenterna i Sverige av olika åtgärder inom EU,
bedöma behovet av åtgärder för att stärka konsumentorganisationernas
inflytande inom EU och föreslå hur den svenska debatten och dialogen
kan stimuleras om medlemskapets konsekvenser för konsumenterna samt
hur konsumenternas inflytande kan ökas.

Gruppen anser det är viktigt att följa utvecklingen av priser, säkerhet
och kvalitet även efter medlemskapet. Eftersom en priskommission
tillsatts efter det gruppen fick sitt uppdrag lägger gruppen inget förslag
om hur medlemskapets konsekvenser på prisutvecklingen ska följas. När
det gäller säkerhet understryker gruppen betydelsen av marknadskontroll.
Resurser härför bör reserveras hos kontrollmyndigheterna. Särskilda
kvalitetsmätningar och attitydundersökningar med klart konsumentpolitiskt
syfte bör fortlöpande göras på olika varu- och tjänsteområden.

Sverige ska sträva efter att behålla sin breda och höga nivå på
konsumentskyddet och att stärka skyddet inom EU. Närhetsprincipen bör
tillämpas på ett sådant sätt att den inte åberopas som grund för att inte
vidta åtgärder på gemenskapsnivå för konsumenterna när så behövs. EU
bör se över hela konsumentpolitiken och presentera en grönbok med
förslag till breddning som också tar hänsyn till de sociala aspekterna i
konsumentpolitiken, en fråga som initierades av EFTA-parlamentarikema
i april 1993. Sverige ska verka för att en europeisk handlingsplan
utarbetas för att stimulera till sådan konsumtion och produktion som
innebär en miljömässigt hållbar utveckling.

Utifrån den företagna kartläggningen föreslår gruppen att Sverige aktivt
verkar för att artikel 129a, Maastrichtfördraget, förstärks och förtydligas
i syfte att stärka konsumentintresset. Bl.a. bör konsumenterna tillförsäkras
rätt till skydd för rättsliga intressen och till utveckling av sådana
produktions- och konsumtionsmönster som leder till en hållbar utveckling
på miljöområdet.

Gruppen presenterar en bred översikt över olika tänkbara initiativ som
kan övervägas bl.a. i samband med att ett nytt treårsprogram 1996-1998
på konsumentområdet ska upprättas av kommissionen under hösten 1995.
Sverige bör aktivt arbeta för en ökad utvärdering av hur EU:s regler på
konsumentområdet följs av medlemsländerna samt medverka till att
existerande och tillkommande regler formuleras enkelt och begripligt. Det
kräver ökat samarbete mellan kommissionen och nationella organ på

Skr. 1995/96:181

Bilaga 1

konsumentområdet. Sverige bör även sträva efter ett öppnare, enklare och Skr. 1995/96:181
mer effektivt EU-samarbete. &

Det är också, som framhålls i prop 1994/95:140, Aktiv konsument- ®
politik, viktigt att prioritera arbete som leder till bra konsumentskyddslös-
ningar beträffande prisinformation, tvistlösning, finansiella tjänster och
gränsöverskridande handel. Gruppen anser det angeläget att få fram ett
direktiv med säkerhetskrav för bamomsorgsprodukter i förening med
standardiseringsmandat till CEN. Sverige bör verka för att marknadskon-
trollen på den inre marknaden utvecklas likartat så att konsumenterna kan
lita på att varorna uppfyller de krav som ställts på dem. Det är även
angeläget att verka för att underlätta för konsumentintresset att medverka
i den europeiska standardiseringen.

Sverige bör aktivt verka för ett europeiskt förbud mot TV-reklam till
bam. Direktivet för vilseledande reklam måste utvidgas till att avse även
otillbörlig marknadsföring.

Fullständiga innehållsdeklarationer på livsmedel är också prioriterade
frågor. Insatser bör göras när det gäller utbildning av bam och ungdomar
i konsumentfrågor.

Utöver dessa prioriterade frågor nämner gruppen en rad andra. Det
gäller t ex att ta tillvara konsumenternas intressen på EU-nivå vad gäller
personlig skyddsutrustning genom att definiera vilka konsumentprodukter
som omfattas och fa medlemsländerna att aktivt kontrollera sådana från
säkerhetssynpunkt.Vidare gäller det att verka för att risker i samband med
tjänster kartläggs och att skaderapportsystemet EHLASS får permanent
status i EU.

Sverige bör även verka för bildandet av ett nätverk som underlättar
lokal rådgivning beträffande gränsöverskridande handel. Egenåtgärder bör
bli ett strategiskt inslag i EU:s konsumentpolitik som komplement till
regler och information. Det gäller också att förbättra konsumentskyddet
inom EU beträffande garantier för konsumentvaror och att verka för
samarbete mellan medlemsländerna när det gäller metoder för rådgivning,
material och hjälpmedel till hushållen när det gäller att planera sin
ekonomi. En EU-utredning bör ske om problem av gemenskapsintresse
som konsumenterna möter i samband med avreglering av offentliga
tjänster och EU-medel ställas till förfogande för att en samlad bild av den
konsumentforskning som bedrivs i medlemsländerna ska kunna ställas
samman.

Gruppen diskuterar och föreslår olika åtgärder för att öka inflytandet i
EU på konsumentområdet genom att utnyttja olika kanaler. Det är t.ex.
angeläget att en person på den svenska ständiga representationen i Bryssel
kontinuerligt bevakar konsumentfrågorna. Att tidigt påverka kommissio-
nen liksom betydelsen av att bygga upp personliga kontakter, göra
studiebesök, bjuda in kommissionstjänstemän till Sverige m.m. under-
stryks. Sverige måste framför allt i EU:s ministerråd söka gemensamma
lösningar med andra länder som har likartade synpunkter på en konsu-
mentpolitisk fråga.

Det bedöms också angeläget att hålla kontakt med EU-parlamentariker

och ömsesidigt byta ut information liksom med ledamöter i t.ex. 66

ekonomiska och sociala kommittén. EU-samarbetet gör det än viktigare

att upprätthålla och utveckla det nordiska samarbetet. Det kan ske genom
en livaktig nordisk debatt, seminarier, gemensamma policyuttalanden/-
ståndpunkter och samling kring EU-frågor i ett tidigt skede. Svenska
positioner kan förankras i andra länder genom bilaterala kontakter, besök
samt genom aktivt deltagande i förekommande nätverk m.m. Gruppen
framhåller att berörda departement och myndigheter bör underlätta för
svenska konsumentorganisationer att fa inflytande inom EU genom att
informera och bidra med resurser.

Gruppen understryker vikten av att säkerställa en god kompetens hos de
personer som företräder Sverige i förhållande till EU. Det gäller
utbildning i förhandiingsteknik, språk och kunnighet i EG-rätt och andra
EU-frågor. Möjligheter att sökaresebidrag, expert- och utbytestjänstgöring
i andra länder måste utnyttjas. För att fa inflytande är det även angeläget
att svenska experter på konsumentfrågor far anställning på hög nivå i det
nya generaldirektoratet (DG XXIV) för konsumentfrågor.

För att kunna påverka utvecklingen inom EU på konsumentområdet
krävs också ett nära samarbete mellan departement, myndigheter och
intresseorganisationer. Inför förhandlingar måste förberedelserna vara
omsorgsfulla och förhandlingsmandaten preciserade. Efter möten måste
rapporter snabbt lämnas till Utrikesdepartementet, berörda departement
och myndigheter - helst inom 24 timmar. Olika intressenter måste
kontinuerligt i olika former delges information om vad som pågår, dels
lämna synpunkter på konsumentpolitiska frågor i EU och bidra med
synpunkter när de svenska ställningstagandena arbetas fram. Former för
samverkan mellan departement, myndigheter och intresseorganisationer
finns men bör ses över på konsumentområdet.

Debatt och dialog angående medlemskapets betydelse för konsumenter
och hushåll måste stimuleras. Det kan ske genom att undersöka konsu-
menters kunskap om och inställning i olika frågor av betydelse för
konsumenterna på inre marknaden. Seminarier och överläggningar med
berörda intressentgrupper bör arrangeras. Civildepartementet bör ge ut ett
särskilt nyhetsblad rörande svenska initiativ och insatser vad gäller EU:s
konsumentpolitik.

Avslutningsvis framhåller gruppen att det för att genomföra förslagen
kan komma att krävas ytterligare resurser men att även möjligheten till
omprioritering av befintlig verksamhet måste prövas. Gruppen har dock
inte haft möjlighet att närmare beräkna detta. Det krävs emellertid resurser
för att upprätthålla aktiv kontaktverksamhet i förhållande till EU och för
samarbetet med bl.a. intresseorganisationer. Därtill kommer utbildning i
olika ämnen och behov av personal och medel för att effektivt bevaka och
driva konsumentfrågorna inom EU. Intervjuundersökningar kan kosta ca
1 miljon kronor per år och ett nyhetsblad med upplaga på 10 000
exemplar och åtta sidor med fyra utgåvor per år ca 300 000.

Skr. 1995/96:181

Bilaga 1

Förteckning över remissinstanser

Yttranden över rapporten Svensk konsumentpolitik i EU-perspektiv (Ds
1995:32) har avgetts av Kommerskollegium, Socialstyrelsen, Folkhälso-
institutet, Handikappombudsmannen, Handikappinstitutet, Barnom-
budsmannen, Statistiska centralbyrån, Finansinspektionen, Riksrevi-
sionsverket, Statens skolverk, Lärarhögskolan i Stockholm, Chalmers
tekniska högskola - institutet för konsumentpolitik, Handelshögskolan i
Göteborg - institutet för rättsvetenskap, Statens livsmedelsverk, Närings-
och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Styrelsen för
teknisk ackreditering (SWEDAC), Marknadsdomstolen, Konsumentverket,
Allmänna reklamationsnämnden, Ungdomsstyrelsen, Statens naturvårds-
verk, Kemikalieinspektionen, Konsumentberedningen, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Arbetarnas
Bildningsförbund (ABF), Bankernas konsumentbyrå, Dagligvaruleveran-
töremas Förbund, De handikappades riksorganisation, Företagarnas
riksorganisation, Grossistförbundet Svensk Handel, Handikappförbundens
samarbetsorgan, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Hushållnings-
sällskapens förbund, Konsumenternas försäkringsbyrå, Konsument-Forum,
Konsumenter i samverkan - Underverket, Konsumentgillesförbundet,
Konsumentvägledamas förening, Kooperativa Förbundet (KF), Kooperati-
va institutet, Svenska Kommunförbundet, Naturskyddsföreningen,
Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Pensionärernas
Riksorganisation, Riksförbundet Hem och Samhälle, SIS -
Standardiseringen i Sverige, Svenska Bankföreningen, Svenska Konsu-
menters Riksförbund, Svenska Bankkunders Riksförbund, Sveriges
Industriförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Köpmannaförbund och
Sveriges Pensionärsförbund.

Skr. 1995/96:181

Bilaga 2

CIVILDEPARTEMENTET

Skr. 1995/96:181

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Blomberg,
Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Lindh,
Johansson

Föredragande: statsrådet Ulvskog

Regeringen beslutar skrivelse 1995/96:181 Konsumentpolitiken i EU -
mål och inriktning för det svenska arbetet.

gotab 49651, Stockholm 1996

Konsumentpolitiken i EU mål och inriktning för det svenska arbetet

Regeringens skrivelse

1995/96:181

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Innehållsförteckning

1 Ärendet och dess beredning

2 Den svenska konsumentpolitiken

3 Europeiska unionens konsumentpolitik

3.1 Utveckling och organisation

3.2 Konsumentpolitiken

3.2.1 Den rättsliga grunden

3.2.2 Konsumentprogrammen

3.2.3 Aktuella konsumentpolitiska frågor

4 Mål för det svenska arbetet med konsument-frågor i EU

4.1 Det övergripande målet

4.2 Subsidiaritetsprincipen

4.3 Konkurrens

4.4 Stöd till utveckling av konsumentpolitik i andra länder Skr. 1995/96:181

5 Behov av ändringar i Romfördraget

6 Formerna för EU:s arbete med konsumentpoli-tiken

6.1 Öppenhet och enkelhet

Skälen för regeringens bedömning

6.2 Målstyrning och uppföljning

6.3 Övervakning av EG-reglemas efterlevnad

6.4 Konsumentinflytandet i EU

Skälen for regeringens bedömning

Skr. 1995/96:181

7 Prioriterade sakfrågor

7.1 Grunderna för prioriteringar

7.2 Skydd för hälsa och säkerhet

7.2.1 Samordnade och långsiktiga insatser för bättre produkt-säkerhet

7.2.2 Skadeförebyggande arbete

7.2.3 Säkerhet for barn och ungdomar

"1.1A Konsumentsäkerhet

Skälen för regeringens bedömning

7.2.5 Livsmedel

Skr. 1995/96:181

7.3 Ekonomiskt och rättsligt skydd

7.3.1 Finansiella tjänster

Skälen för regeringens bedömning

7.3.2 Marknadsföring och information

Skälen för regeringens bedömning

7.3.3 Köprättsliga frågor

7.3.4 Tvistlösning

7.3.5 Konsumentskydd och allmännyttiga tjänster

7.4 Information och utbildning

7.4.1 Konsumentinformation och utbildning

7.4.2 Informations- och servicesystem

7.5 Miljö och konsumtion

7.6 Forskning

8 Vägar till inflytande i EU

8.1 Inflytande i EU:s institutioner

Skälen för regeringens bedömning

8.2 Nordisk samverkan och kontakter med andra medlems-

länder

Skälen for regeringens bedömning

8.3 Nationell samverkan

9 Finansiella konsekvenser

Sammanfattning av rapporten Svensk konsument-politik i EU-perspektiv (Ds 1995:32)

Förteckning över remissinstanser

CIVILDEPARTEMENTET

Skr. 1995/96:181

4 Mål för det svenska arbetet med konsument-
frågor i EU

6 Formerna för EU:s arbete med konsumentpoli-
tiken

7.2.1 Samordnade och långsiktiga insatser för bättre produkt-
säkerhet

Sammanfattning av rapporten Svensk konsument-
politik i EU-perspektiv (Ds 1995:32)