Regeringens skrivelse
1998/99:63

En nationell strategi för avfallshanteringen

Skr.

1998/99:63

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 4 mars 1999

Göran Persson

Kjell Larsson

(Milj ödepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Regeringens nationella avfallsstrategi ger en samlad bild av regeringens
politik för hantering av avfall. Avfallsstrategin innehåller en redogörelse
för regeringens mål och policy för avfallshanteringen de närmaste åren.

Bilaga 1 innehåller därutöver en sammanfattande redogörelse för den
svenska lagstiftningen på området samt en beskrivning av hur avfall
hanteras i dag. I denna bilaga visas hur olika avfallstyper såsom uttjänta
varor, konsumtionsavfall, produktionsavfall och farligt avfall hanteras.
För varje avfallskategori redovisas mängden avfall samt de hanteringssätt
som har använts under 1990-talet. I bilagan ges också en samlad
beskrivning över hanteringen av de stora materialflödena i samhället.

1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 63

Skr. 1998/99:63

Innehållsförteckning

1 Ärendet och dess beredning...............................................................3

2 Utgångspunkter för en nationell avfallsstrategi.................................3

2.1 Avfallshanteringen enligt miljöbalken................................5

3 Ansvarsfördelning för avfallshantering..............................................6

4 Allmän policy för avfallshantering.....................................................7

5 Policy för hantering av särskilda avfallsslag......................................9

5.1 Förorenade massor..............................................................9

5.2 Kvicksilverhaltigt avfall....................................................10

5.3 Flygaska från avfallsförbränningsanläggningar.................11

6 Gränsöverskridande transporter av avfall........................................11

7 Mål...................................................................................................13

7.1 Milj ökvalitetsmål...............................................................13

7.2 Riktlinjer för resurseffektivisering....................................15

7.3 Åtgärdsmål........................................................................16

7.4 Mål för särskilda avfallsslag..............................................17

7.4.1 Förpackningar.................................................17

7.4.2 Däck................................................................19

7.4.3 Bilar.................................................................19

7.4.4 Returpapper.....................................................20

7.4.5 Batterier...........................................................20

7.4.6 Kontorspapper.................................................21

1A.7 Byggavfall.......................................................21

7.4.8 Elektriska och elektroniska produkter.............22

7.4.9 Möbler.............................................................22

7.4.10 Textilier...........................................................22

Bilaga 1 Miljödepartementets sammanställning över nuvarande
hantering av avfall..................................................................23

Bilaga 2 Förteckning över farligt avfall och behandlingsmetoder
uppdelad på behandlingsföretag............................................54

Bilaga 3 Naturvårdsverkets sammanfattning av rapporten Nationell
avfallsplan för farligt avfall....................................................66

Bilaga 4 Remissinstanser över Naturvårdsverkets rapport Nationell
avfallsplan för farligt avfall....................................................68

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999............69

Skr. 1998/99:63

1 Ärendet och dess beredning

Naturvårdsverket har på uppdrag av regeringen presenterat förslag i
rapporterna Nationell avfallsplan för konsumtions- och produktionsavfall
(dnr M98/44/6) samt Nationell avfallsplan för farligt avfall (dnr
M98/42/6).

Rapporten Nationell avfallsplan för konsumtions- och
produktionsavfall innehåller en beskrivning av befintlig policy för
hantering av konsumtions- och produktionsavfall i Sverige. Rapporten
utgör en sammanfattning av rapporten Aktionsplan avfall som regeringen
behandlat i samband med regeringens proposition Hantering av uttjänta
varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar för alla (prop.
1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55). Rapporten Nationell
avfallsplan för konsumtions- och produktionsavfall innehåller inga förslag
till ändringar av lagstiftning eller politik.

Rapporten Nationell avfallsplan för farligt avfall innehåller förslag till
förordningsändringar om hantering samt import och export av farligt
avfall. En sammanfattning av rapportens förslag finns presenterad i bilaga
3. Rapporten är remissbehandlad och en förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 4.

2 Utgångspunkter för en nationell
avfallsstrategi

Såväl inom EG som i Sverige finns bestämmelser om avfallsplaner. I EG
gäller rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall. Av
artikel 7 i direktivet framgår att behöriga myndigheter skall upprätta en
eller flera planer för avfallshanteringen. Dessa planer skall i första hand
omfatta

- typ, kvantitet och ursprung beträffande det avfall som skall återvinnas
eller bortskaffas,

- allmänna tekniska krav,

- speciella åtgärder i fråga om vissa typer av avfall,

- lämpliga områden eller anläggningar för bortskaffande.

Enligt artikel 6 i direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om
farligt avfall skall det också finnas avfallsplaner för farligt avfall.

Enligt artikel 14 i direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om
förpackningar och förpackningsavfall skall medlemsstaterna i de
avfallsplaner som krävs enligt direktiv 75/442/EEG ha ett särskilt kapitel
om hanteringen av förpackningar och förpackningsavfall.

Direktiv 75/442/EEG ger medlemsstaterna möjlighet att välja mellan att
ha en nationell avfallsplan eller flera lokala/regionala planer som
sammantaget täcker hela landet. Sverige har genomfört direktivets krav på

planer genom att ålägga kommunerna en skyldighet att upprätta Skr. 1998/99:63
kommunala avfallsplaner. Dessa krav återfinns i miljöbalken,
renhållningsförordningen (1998:902) och i föreskrifter meddelade av
Naturvårdsverket (SNFS 1991:3).

Enligt 15 kap. miljöbalken skall det för varje kommun finnas en
renhållningsordning som skall innehålla de föreskrifter om hantering av
avfall som gäller för kommunen och en avfallsplan. Avfallsplanen skall
innehålla uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens
åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet.
Renhållningsordningen skall antas av kommunfullmäktige.

Naturvårdsverket har meddelat föreskrifter om det närmare innehållet i
en avfallsplan. Enligt kungörelsen (SNFS 1991:3) med föreskrifter om
innehållet i kommunal avfallsplan skall en avfallsplan bl.a. innehålla
uppgifter om de avfallstyper som uppkommer i kommunen och i vilka
mängder varje avfallstyp förekommer. Planen skall även innehålla
uppgifter om sådant avfall för vilket kommunen inte har
bortforslingsskyldighet eller återvinnings/bortskaffningsskyldighet. Av
planen skall även framgå exempelvis hur olika typer av avfall insamlas,
transporteras, återvinns eller bortskaffas. Avfallet skall indelas i tio olika
grupper. En kommunal plan skall även innehålla uppgifter om
avfallsupplag som inte längre används.

I stort sett alla kommuner i Sverige har numera en avfallsplan. I de fåtal
kommuner där sådana saknas eller är bristfälliga pågår för närvarande
arbete med att ta fram avfallsplaner.

Varje kommun är således enligt miljöbalken skyldig att upprätta en
avfallsplan. Vad dessa planer skall innehålla är noggrant reglerat i olika
författningar.

Regeringen anser att de kommunala planerna bör kompletteras med en
nationell strategi för avfallshanteringen i Sverige. Den nationella strategin
skall inte vara rättsligt bindande utan enbart ett policydokument som ger
en samlad bild av avfallshanteringen i landet och målsättningen med
denna. Den skall också tjäna som vägledning för kommunerna i deras
arbete med sina avfallsplaner. Mot denna bakgrund presenterar regeringen
denna skrivelse för riksdagen.

Den nationella avfallsstrategin kommer även att få betydelse för
tillämpningen av artikel 7 i direktiv 75/442/EEG enligt vilken
medlemsstaterna får vidta de åtgärder som krävs för att förhindra
avfallstransporter som inte överensstämmer med avfallsplanerna.

Transporter av avfall regleras i rådets förordning (EEG) nr 259/93 av
den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter
inom, till och från Europeiska gemenskapen. I förordningen ställs upp ett
anmälningsförfarande för transporter av avfall. Förordningen ger också
medlemsländerna möjlighet att invända mot transporter under vissa
förutsättningar. Den svenska förordningen (1995:701) om
gränsöverskridande transporter av avfall kompletterar EG:s förordning.
Naturvårdsverket har utsetts till den myndighet som svarar för
tillämpningen av EG-förordningen i Sverige.

I förordningen (1995:701) om gränsöverskridande transporter av avfall
begränsas möjligheten att införa avfall till Sverige. Avfall delas enligt

förordningen in i tre kategorier och förtecknas på tre listor (grön, gul och Skr. 1998/99:63
röd lista). De farligaste avfallsslagen finns på röd lista. Enligt 7 § gäller
att sådant avfall som avses i 5 §, dvs. huvudsakligen avfall förtecknat på
gul och röd avfallslista, endast far föras in i Sverige om det kan visas att
avfallet skall tas om hand i en anläggning som omfattas av tillstånd till
miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken och 22 § förordningen
(1996:971) om farligt avfall.

Regeringen avser att i förordningen dessutom införa krav på att införsel
endast skall få ske om det kan visas att införseln inte hindrar
bortskaffande eller återvinning av avfall som uppkommit i Sverige. Den
nationella avfall sstrategin kommer då att bli en del i det underlag som
Naturvårdsverket behöver för att bedöma om införseln skall tillåtas. På
detta sätt kommer således strategin att få betydelse för möjligheten att
hindra avfallstransporter som inte stämmer med avfallsstrategin i enlighet
med artikel 7 i direktiv 75/442/EEG. Regeringen anser att den svenska
policyn skall vara att avfall på den gula respektive den röda listan inte bör
importeras för omhändertagande.

2.1 Avfallshanteringen enligt miljöbalken

Enligt 15 kap. miljöbalken gäller att kommunerna har ansvaret för
hushållsavfallet när det gäller insamlingen och transporten till en
behandlingsanläggning av hushållsavfallet och för att avfallet återvinns
eller bortskaffas. Kommunerna kan själva utvidga sitt ansvarsområde till
att gälla även sådant avfall som inte klassas som hushållsavfall. Dessutom
kan kommunen på egen hand bestämma om källsortering av avfall om
man anser att det behövs av hälso- eller miljöskäl. För varje kommun
skall det finnas en renhållningsordning som skall innehålla de föreskrifter
om hantering av avfall som gäller för kommunen och en avfallsplan (se
ovan). Motsvarande skyldigheter fanns tidigare i renhållningslagen
(1979:596) och har således överförts till 15 kap. miljöbalken.

Genom miljöbalken har möjligheter för fastighetsägaren att ta hand om
sitt avfall utökats. I förarbetena (prop. 1997/98:45 del I s. 428, bet.
1997/98:JoU20, rskr. 1997/98:278) konstaterar regeringen att under
senare år har allmänhetens miljömedvetande och intresse för miljöfrågor
ökat. Särskilt har kretsloppsfrågor och därmed sammanhängande frågor
om omhändertagande av avfall kommit i blickpunkten. Allmänhetens
medverkan är också av stor betydelse enligt regeringens bedömning.
Enligt propositionen är det främst trädgårdsavfall som hushållen skall få
kompostera. I balken har därför införts en bestämmelse i 15 kap. 18 §
som ger fastighetsinnehavare och nyttjanderättshavare ökade möjligheter
att ta hand om sitt avfall på fastigheten såvida det kan ske utan risk för
olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Härtill har EG:s definition av avfall genomförts i svensk rätt genom
miljöbalken. I 15 kap. 1 § miljöbalken definieras avfall som varje
föremål, ämne eller substans som ingår i en avfall skategori och som

innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Skr. 1998/99:63
I 1 § renhållningsförordningen definieras avfallskategori som de

kategorier som anges i bilaga 1 till förordningen. Genom dessa
bestämmelser har således definitionen av avfall enligt artikel 1 med
tillhörande uppräkning av avfallskategorier i bilaga 1 i direktiv
75/442/EEG genomförts i svensk rätt. Dessutom finns i bilaga 2 till
renhållningsförordningen en förteckning över det avfall som hör till
kategorierna. Förteckningen motsvarar den europeiska avfallskatalogen
(kommissionens beslut 94/3/EG av den 20 december 1993 om en
förteckning över avfall i enlighet med artikel 1 a i rådets direktiv
75/442/EEG om avfall). Genom definitionen är således EG:s definition av
avfall helt genomförd i svensk rätt.

Genomförandet av EG:s avfallsdefinition innebär att den svenska
praxisen i fråga om vad som utgör avfall inte längre är vägledande. I
stället gäller EG-domstolens praxis. I målet C206/88 och C207/88
Vessosso och Zanetti konstaterade domstolen att det faktum att en
substans eller ett objekt är möjligt att återvinna och därigenom
tillgodogöra sig ett ekonomiskt värde inte hindrar att substansen eller
objektet är att anse om avfall. Vidare konstaterade domstolen att
avfallsbegreppet inte förutsätter att innehavaren utesluter allt ekonomiskt
återutnyttjande av andra objekt. I C-359/88 Zanetti m.fl. [(1990) I ECR
1509] fann domstolen att nationell lagstiftning som i sin definition av
avfall tillåter att sådana substanser och objekt som kan återutnyttjas
ekonomiskt utesluts från avfallsbegreppet inte är förenlig med bl.a.
direktiv 75/442/EEG.

3 Ansvarsfördelning för avfallshantering

Kommunerna ansvarar enligt 15 kap. miljöbalken för insamling, transport
och omhändertagande av hushållsavfall såvida inte producentansvar är
föreskrivet. Ansvaret innebär en ensamrätt att ta hand om avfallet.
Kommunen bestämmer själv hur avfallshanteringen skall organiseras och
beslutar om den avgift som hushållen skall betala för tjänsten.
Kommunerna kan därutöver enligt 7 § renhållningsförordningen
(1998:902) ta på sig ett frivilligt ansvar för annat avfall än hushållsavfall.
Denna möjlighet kommer att från år 2000 begränsas till att gälla endast
för farligt avfall. Motivet till ändringen är att skapa enhetliga krav i hela
landet samt att inte i onödan begränsa avfallsproducentemas möjlighet att
finna nya lösningar för omhändertagandet av avfallet.

Kommunernas ansvar gäller inte för sådana avfallsslag som är föremål
för producentansvar. Sedan 1994 finns ett författningsreglerat
producentansvar för förpackningar, returpapper och däck. Fr.o.m. den 1
januari 1998 gäller också producentansvar för bilar. Regeringen har
dessutom anmält ett förslag till producentansvar för elektriska och
elektroniska produkter till Europeiska kommissionen. Producentansvaret
infördes för att producenterna skulle ta ansvar för de produkter som de

släpper ut på marknaden i syfte att det skall leda till en mer miljöanpassad Skr. 1998/99:63
produktutveckling. Producentansvaret innebär att producenterna har fått
ett odelat fysiskt och ekonomiskt ansvar. Syftet är dessutom att se till att
de förpackningar, det returpapper och de däck och bilar som produceras
tas om hand på ett miljömässigt godtagbart sätt genom återanvändning
eller återvinning. I återvinning ingår även energiutvinning och
material utnyttjande, t.ex. kompostering eller användning vid

konstruktionsarbeten.

För produktionsavfall finns ingen utpekad aktör som ansvarar för
hanteringen, utan här gäller att den som producerar eller i annat fall
hanterar ett avfall också är skyldig att se till att det hanteras på ett
miljöriktigt sätt. Kommunerna kan dock fram till år 2000 ta på sig ett
frivilligt ansvar för denna typ av avfall. Verksamhet som betraktas som
miljöfarlig enligt 9 kap. miljöbalken måste i de allra flesta fall ha tillstånd
för sin verksamhet. Tillståndet är förknippat med en rad villkor för drift,
utsläpp till luft och vatten, etc. I tillståndet finns också villkor för
hanteringen av uppkommet avfall. I vissa fall sker hanteringen på den
egna anläggningen och i andra fall anlitas en entreprenör som i sin tur
måste ha tillstånd för sin verksamhet.

Sedan den 1 januari 1999 skall även den som transporterar icke farligt
avfall ha tillstånd för denna verksamhet enligt renhållningsförordningen.
Syftet med den nya regleringen är att säkra kvaliteten på avfallshantering i
alla led samt att harmonisera kraven på avfallstransporter över hela landet.
Tillståndsplikten för transportören liksom tillståndsplikt för återvinning
och bortskaffande av avfall gäller såväl konsumtions- som
produktionsavfall.

4 Allmän policy för avfallshantering

Det finns inom EU en särskild policy om avfallshantering. Policyn kom
till 1990 och har därefter reviderats 1997. I resolution (97/C 76/01) om en
gemenskapsstrategi för avfallshantering uttrycker rådet att gemenskapens
politik för avfallshantering främst bör vägledas av en hög
miljöskyddsnivå. Principen om producenternas ansvar för sina produkter
under hela deras livscykel slås fast i 1997 års resolution. Sverige slog fast
denna princip redan 1994 då producentansvaret för förpackningar, däck
och returpapper trädde ikraft. Principen att den som producerar en vara
har ansvaret för dess miljöpåverkan under hela varans livscykel kan dock i
Sverige härledas ända till 1975.

Inom EU gäller en s.k. avfallshierarki för hanteringen av avfall. Denna
hierarki innebär att avfallets uppkomst i första hand skall förebyggas och
att det avfall som trots detta uppkommer skall vara så ofarligt som
möjligt. Uppkommet avfall skall återanvändas, materialåtervinnas eller
utnyttjas för energiproduktion i så hög grad som möjligt.
Materialåtervinning skall i första hand prioriteras framför energiutvinning
när detta är miljömässigt motiverat. I sista hand skall avfallet bortskaffas
på ett säkert sätt. För att minska mängden avfall som genereras uppmanas

medlemsstaterna att ställa upp kvantitativa mål för denna minskning (se Skr. 1998/99:63
vidare avsnitt 7.3). Rådet understryker också vikten av att inom
gemenskapen ha en harmoniserad terminologi och gemensamma
miljökrav för hanteringen av avfall.

Begreppet avfallshantering omfattar insamling, transport, återvinning
och bortskaffande, inklusive kontroll av sådan verksamhet och
efterbehandling av avfallsupplag Med återvinning menas både
materialåtervinning och energiutvinning, medan bortskaffande avser en
slutgiltig hantering av avfallet enligt rådets direktiv 75/442/EEG bilaga
2A. Exempel på anläggningar för bortskaffande är deponier eller
anläggningar som huvudsakligen syftar till att destruera farligt avfall
genom förbränning. Det måste dock framhållas att såväl deponering som
förbränning måste ske på ett milj oriktigt sätt för att inte miljöproblem
skall uppstå i luft eller vatten.

När det gäller olika avfallshanteringsmetoder har i Sverige
återanvändning av material högsta prioritet. Därefter följer
materialåtervinning och energiutvinning. Materialåtervinning är prioriterat
framför energiutvinning när detta är miljömässigt motiverat. Deponering
är en sista utväg för avfall som inte kan hanteras på annat sätt. För att
minimera deponeringen av avfall har regeringen infört ett förbud mot
deponering av utsorterat brännbart avfall från år 2002 och ett förbud mot
deponering av organiskt avfall generellt från år 2005. Förbuden framgår
av 27-28 §§ renhållningsförordningen (1998:902). Vidare avser
regeringen att föreslå riksdagen att införa en skatt på avfall som
deponeras från den 1 januari 2000. Skatten syftar till att ge ekonomiska
incitament att minska deponering successivt innan förbuden ovan träder i
kraft.

När det gäller transporter av avfall mellan medlemsstaterna för
bortskaffande gäller de s.k. närhets- och självförsörjandeprmciperna.
Närhetsprincipen betyder att avfall skall tas om hand så nära källan som
möjligt, medan självförsörjandeprincipen innebär att varje medlemsstat
bör sträva efter att bli självförsörjande med avseende på anläggningar för
bortskaffande av avfall. En medlemsstat kan med hänvisning till dessa
båda principer motsätta sig en transport av avfall för bortskaffande till
eller från medlemsstaten. Medlemsstaten kan därutöver motsätta sig en
transport om denna strider mot miljölagstiftningen eller liknande (se
vidare kapitel 6). För att ytterligare tydliggöra att

självförsörjandeprincipen gäller för avfall som transporteras för

bortskaffande avser regeringen att under 1999 föra in denna princip i
förordningen (1995: 701) om gränsöverskridande transporter av avfall.
Som redan påpekats anser regeringen att avfall från gula respektive röda
listan bör omhändertas i det land där det uppstår och att teknik i största
möjliga mån skall finnas för detta i varje land. En förutsättning för import
av avfall till Sverige bör vara att importen inte hindrar återvinning eller
bortskaffande av inhemskt avfall.

För transporter av avfall för återvinning, dvs. materialåtervinning eller
energiutvinning, gäller den fria rörligheten för varor som huvudprincip.
För transporter av de flesta avfallstyperna krävs det dock ett tillstånd från
de behöriga myndigheterna i avsändarland och mottagarland. Avfall som

går till energiutvinning kan också genom prisdumpning konkurrera ut Skr. 1998/99:63
biobränslen och andra inhemska bränslen. De minst farliga avfallsslagen
som finns listade på s.k. grön lista, får dock transporteras mellan
medlemsstaterna utan sådant tillstånd (se vidare kapitel 6). I flera EU-
länder, exempelvis Danmark, har en särskild anmälningsplikt införts för
transporter av avfall för återvinning i de fall tillstånd inte krävs. Denna
anmälningsplikt innebär att transporten måste anmälas till
tillsynsmyndigheten i det län som mottagningsanläggningen är belägen.
Regeringen har för avsikt att under 1999 införa en motsvarande
anmälningsplikt i svensk rätt. Detta ger tillsynsmyndigheten bättre
möjligheter att försäkra sig om att inkommande transporter av grönhstat
avfall för återvinning i Sverige verkligen innehåller de avfall som
angivits. Tillsynsmyndigheten kan således lättare förhindra att annat avfall
än sådant som finns på grön lista förs in till Sverige utan att särskilt
tillstånd givits för detta. Myndigheten kan dessutom kontrollera att den
tänkta mottagaranläggningen har tillstånd att hantera de aktuella
avfallsslagen.

5 Policy för hantering av särskilda avfallsslag

5.1 Förorenade massor

Förorening av mark och vatten från industriell verksamhet har pågått
under hundratals år Det har medfört att det finns tusentals platser i landet
som behöver efterbehandlas, exempelvis avfallsupplag, förorenade
markområden och sediment. Hittills har ca 2 000 sådana objekt

identifierats i Sverige, men sannolikt uppgår det totala
efterbehandlingsbehovet till ca 10 000 objekt. Att återställa dessa
områden och omhänderta gifterna är viktiga åtgärder i regeringens
ambition att skapa ett hållbart samhälle. Det är också etiskt och moraliskt
viktigt att minska de kostnader för miljöproblem för kommande
generationer som dagens och gårdagens generationer orsakat. Av dessa
skäl finns möjligheter för kommuner att ansöka om medel för sådana
åtgärder ur regeringens satsning till stöd för lokala investeringsprogram
för ekologisk hållbarhet. För att ytterligare understryka det väsentliga i att
sådana satsningar kommer till stånd, finns ett nytt anslag A4 uppfört på
statsbudgeten för år 1999 kallat Sanering och återställning av förorenade
områden, på vilket anslagits 40 Mkr för år 1999 och 65 Mkr för år 2000
respektive år 2001. Gamla bensinstationer är ofta i behov av sanering. De
svenska oljebolagen har gått samman med Naturvårdsverket och
Kommunförbundet för att åtgärda dessa.

Regeringen anser att åtgärder för att komma tillrätta med de förorenade
områdena är viktiga och att de skall prioriteras. I regeringens proposition
Svenska miljömål - miljöpolitik för ett hållbart Sverige (prop
1997/98:145) anförs att miljöproblemen skall vara lösta inom en

generation. Ambitionen vad gäller sanering av förorenade områden är Skr. 1998/99:63
densamma.

Regeringen anser att förorenade massor i första hand bör behandlas på
ett sådant sätt att föroreningarna destrueras, exempelvis genom biologisk
nedbrytning eller förbränning. När detta inte är möjligt, exempelvis för
metaller, bör föroreningarna koncentreras eller samlas in för vidare
behandling eller deponering. Som exempel på metoder för koncentering
kan nämnas jordtvättning, markventilering och termisk avdrivning. I sista
hand bör metoder så som inneslutning, immobilisering och deponering av
obehandlade massor användas. När förorenade massor grävts upp är de att
betrakta som avfall. I vissa fall, beroende på föroreningsinnehållet, utgör
de farligt avfall.

Behandling av förorenade massor betraktas generellt som
bortskaffande. Satsningar på sanering av förorenade områden är också
satsningar på ny miljöteknik, en teknik som torde komma att efterfrågas
internationellt eftersom saneringar av detta slag är aktuella i många
länder. Det är viktigt att sådan teknik utvecklas i landet, inte minst för att
tillskapa nya ”gröna” arbetstillfällen. I dagsläget är tillgången på tekniker
och entreprenörer för behandling av förorenade massor låg i Sverige. Det
finns få företag på den svenska marknaden och konkurrensen mellan
dessa är liten. Detta kan bero dels på att den kompetens som behövs är
mycket speciell, dels att varje enskilt objekt ofta kräver
specialkomponerade lösningar. Det har också visat sig att saneringarna
ofta är mycket kostsamma och de ekonomiska satsningarna som gjorts
inte kunnat omfatta alla de projekt som avsetts. I och med de satsningar
som regeringen nu gör ökar efterfrågan i landet på denna kompetens och
branschen ges uttrymme att växa. Ambitionen är att behandlingen skall
kunna ske i Sverige och att export till länder som byggt upp kompetens
inte skall vara nödvändig. Detta är angeläget i sken av regeringens
ambition att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle.

5.2 Kvicksilverhaltigt avfall

Stora mängder kvicksilveravfall och kvicksilverföroreningar finns i
dagsläget i Sverige. Kvicksilverhaltigt avfall finns bl.a. lagrat eller
deponerat inom industriområden och hos SAKAB samt spritt till sediment
från gamla industriområden eller längs vattendrag.
Kvicksilveranvändningen i Sverige skall i princip avvecklas till år 2000
på grund av ämnets farlighet. För att motverka risken för att svenskt
kvicksilveravfall återvinns och används i andra länder gäller ett förbud
mot export av kvicksilver. Vissa varor som innehåller kvicksilver får inte
tillverkas, säljas eller föras ut ur Sverige. Detta innebär också att
kvicksilver som utvunnits ur svenskt kvicksilverhaltigt avfall utanför
landets gränser måste återföras för bortskaffande i Sverige.

Naturvårdsverket har i december 1997, i sin rapport Slutförvar av
kvicksilver, föreslagit att visst kvicksilverhaltigt avfall skall slutförvaras i
djupt bergförvar. Regeringen avser mot denna bakgrund att tillsätta en
särskild utredare med uppdrag att bl.a. samordna och utreda det fortsatta

nationella arbetet med slutförvar av kvicksilverhaltigt avfall i djupt Skr. 1998/99:63
bergförvar

5.3 Flygaska från avfallsförbränningsanläggningar

Den aska som bildas som rest vid rening av rökgaser från
avfallsförbränning kallas flygaska. Flygaskan innehåller relativt höga
halter av föroreningar såsom metaller och dioxiner. Dessa föroreningar
riskerar att läcka ut om askan deponeras utan föregående stabilisering.
Stabilisering innebär att föroreningarna på ett eller annat sätt fastläggs i
askan. Regeringen anser att ett miljösäkert bortskaffande av flygaska från
avfallsförbränning därför innebär att askan måste stabiliseras innan den
deponeras. Regeringen anser att den svenska policyn skall vara att
flygaska som uppkommit i Sverige skall omhändertas i landet och att
export av sådan skall undvikas.

6 Gränsöverskridande transporter av avfall

Nuvarande regler

Utförsel av farligt avfall har i Sverige reglerats sedan år 1975 då
förordningen om miljöfarligt avfall trädde ikraft. Under nittiotalet har
gränsöverskridande transporter av avfall börjat regleras på internationell
nivå. Regleringen gäller inte längre endast miljöfarligt avfall eller farligt
avfall utan i viss mån även annat avfall. Avfallsfrågorna är i dag av en
gränsöverskridande karaktär och får konsekvenser för såväl miljön som
för frågor som rör ekonomi och handel.

Den centrala överenskommelsen är Baselkonventionen om
gränsöverskridande transporter, återvinning och bortskaffande av farligt
avfall. Konventionen trädde ikraft år 1992 och ett hundratal länder har
ratificerat den, däribland Sverige som ratificerade konventionen den 2
augusti 1991.

Det grundläggande syftet med Baselkonventionen är att skydda
människors hälsa och miljön mot skada som farligt avfall och annat avfall
som gränsöverskridande transporter av detsamma innebär. Detta gäller
särskilt gentemot utvecklingsländer. För att åstadkomma detta skall parter
till konventionen bl.a. se till att de har en miljöriktig hantering av farligt
avfall eller annat avfall och att produktionen av avfall minimeras. Det
avfall som trots allt produceras skall tas omhand så nära sin källa som
möjligt. Gränsöverskridande transporter av avfall skall endast tillåtas om
den exporterande staten saknar teknisk kapacitet och nödvändiga
anläggningar, förmåga eller lämpliga platser för ett miljömässigt
omhändertagande av avfallet eller om avfallet ifråga behövs som

råmaterial för materialåtervinnings- eller andra återvinningsindustner i Skr. 1998/99:63
den importerande staten.

För att underlätta handeln med och uppmuntra återvinning av värdefulla
material i vissa avfallstyper, beslutade OECD-länderna år 1992 att anta
ett multilateralt avtal som i överensstämmelse med Baselkonventionen
underlättar sådan handel. Beslutet (OECD:s rådsbeslut C(92)39 Final)
gäller endast för handel inom OECD-området och endast för handel med
avfall som går till återvinning. Grundläggande principer för beslutet är att
i linje med Baselkonventionen förhindra och minimera uppkomsten av
avfall, men också att prioritera återvinning av avfall.

EG:s principer om gränsöverskridande transporter av avfall har till
syfte att både upprätthålla en hög miljöskyddsnivå i linje med
Baselkonventionen och att främja varors fria rörlighet avseende avfall för
återvinning enligt Romfördragets princip om fri rörlighet för varor.
(Avfall är enligt EG-rätten en vara). Ramarna för hantering av avfall
anges i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall. Dessa
ramar specificeras när det gäller gränsöverskridande transporter i rådets
förordning (EEG) nr 259/93 om övervakning och kontroll av
avfallstransporter inom, till och från Europeiska Gemenskapen.

Enligt förordningen kan medlemsstaterna invända mot transporter av
avfall för bortskaffande inom EU Invändningarna kan vara baserade på
principerna om närhet, prioritering av återvinning och självförsörjande på
gemenskapsnivå och nationell nivå. Invändningar kan ske både generellt
och från fall till fall. Vidare kan en medlemsstat invända mot en transport
om den inte sker i enlighet med avfallsplanerna eller enligt nationella
lagar och regler om miljöskydd, allmän ordning, allmän säkerhet eller
hälsoskydd, om anmälaren tidigare gjort sig skyldig till illegal handel,
eller om transporten strider mot förpliktelser som följer av internationella
konventioner.

Principerna om närhet och självförsörjande gäller inte för avfall som
transporteras för återvinning inom EU och som finns angivet i bilaga 3
och 4, s.k. röd eller gul lista, till EG:s transportförordning. Här gäller
istället principen om varors fria rörlighet.

Avfall som finns i bilaga 2 till förordningen, den s.k. gröna
avfallslistan, är inte föremål för kontroll vid avfallstransporter för
återvinning inom EU.

All export ut ur gemenskapen av avfall för bortskaffande är förbjuden
med undantag av export till sådana EFTA-länder som också är parter i
Baselkonventionen. Från och med den 1 januari 1998 är export för
återvinning endast tillåten till OECD-länder och sådana EFTA-länder som
också är parter till Baselkonventionen.

Import av avfall för bortskaffande är, med vissa undantag, förbjuden.
Import av avfall för återvinning är tillåten från OECD-länder, länder som
är parter till Baselkonventionen samt länder med vilka det finns särskilda
överenskommelser.

Den svenska förordningen (1995:701) om gränsöverskridande
transporter av avfall är ett komplement till EG:s förordning. Utöver de
regler som gäller för gränsöverskridande transporter av avfall i EG:s
lagstiftning stadgar förordningen följande beträffande export och import.

Vid prövning av en utförselansökan enligt EG:s förordning skall prövas Skr. 1998/99:63
om avfallet kommer att tas omhand i mottagarländer på ett sätt som från
miljö- och hälsoskyddssynpunkt hade varit godtagbart i Sverige. För
export eller annan utförsel till en sådan godtagbar anläggning skall också
prövas om avfall kan tas omhand i mottagarlandet på ett mer
kostnadseffektivt sätt än i Sverige.

Införsel av avfall till Sverige far endast ske om det kan visas att avfallet
skall tas omhand i en anläggning som omfattas av tillstånd till miljöfarlig
verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken och i förekommande fall, 22 §
förordningen (1996:971) om farligt avfall.

För avfall för bortskaffande tillämpas närhetsprincipen, dvs. att avfallet
skall som huvudregel tas omhand så nära källan som möjligt. Undantag
kan dock göras i enlighet med principen om kostnadseffektivitet enligt
ovan.

Kommande förändringar avseende gränsöverskridande transporter av
avfall

Regeringen avser att under år 1999 införa den s.k.
självförsörjandeprmcipen inom EG-rätten för bortskaffande av avfall i
förordningen (1995:701) om gränsöverskridande transporter av avfall.
Principen innebär att varje land skall sträva efter att bli självförsörjande
när det gäller anläggningar för bortskaffande av avfall. Principen finns i
direktiv 75/442/EEG om avfall samt i Baselkonventionen.
Självförsörjandeprincipen är en viktig princip, men avsteg kan i enstaka
fall vara nödvändiga för att inte allvarliga miljöproblem skall uppstå.
Regionalt samarbete är i sådana fall att föredra framför transporter över
längre avstånd.

Vidare avser regeringen att införa en anmälningsplikt för införsel av
avfall på s.k. grön avfallslista. Anmälan bör ske till länsstyrelsen i det län
där mottagningsanläggningen är belägen. Anmälningsplikten syftar till att
öka möjligheterna för tillsynsmyndigheten att kontrollera att avfallet
stämmer överens med kraven för att klassas på grön avfallslista.

7 Mål

7.1 Milj ökvalitetsmål

Regeringen har i proposition Svenska miljömål - miljöpolitik för ett
hållbart Sverige (prop. 1997/98:145) föreslagit femton miljökvalitetsmål,
varav tre har särskild betydelse för avfallshanteringen. Dessa mål är
grundvatten av god kvalitet, god bebyggd miljö samt giftfri miljö. Under
dessa miljökvalitetsmål anger regeringen i propositionen en rad delmål.
Nedan följer en sammanställning av vad regeringen anser skall gälla för
avfallshanteringen i landet.

- Samtliga avfallsdeponier bör senast år 2008 ha uppnått en Skr. 1998/99:63
enhetlig standard och uppfylla högt ställda miljökrav.

- Den totala mängden avfall och avfallets farlighet minskar.

- Avfall och restprodukter sorteras så att de kan behandlas efter
sina egenskaper och återföras i kretsloppet i ett balanserat samspel
mellan staden och dess omgivning.

Miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller
utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den
biologiska mångfalden, vilket innebär att

- halterna av ämnen som förekommer naturligt i miljön är nära
bakgrundsnivåerna,

- halterna av naturfrämmande ämnen i miljön är nära noll.

Under målet grundvatten av god kvalitet anges delmålet att samtliga
avfallsdeponier bör senast år 2008 ha uppnått en enhetlig standard och
uppfylla högt ställda miljökrav. Delmålet har behandlats av riksdagen i
samband med propositionen Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt
hållbart samhälle - ett ansvar för alla (prop 1996/97:172, bet.
1997/98: JoU7, rskr. 1997/98:55) och överensstämmer med EU-rådets
resolution (97/C 76/01) om en gemenskapsstrategi för avfallshantering.
Avfallsupplagen utgör i dag en källa för förorening av grundvatten, dels
lokalt, men i vissa fall också med en större regional spridning. En
förorening av grundvatten av vissa svåmedbrytbara ämnen kan i sig vara
reversibel. Deponeringskrav måste fastslås i enlighet med det
presenterade delmålet för att kraven i beslutade propositioner och
kommande EG-direktiv skall kunna tillgodoses. Krav på deponier ingår i
ett förslag till nytt EG-direktiv. Rådet beslutade den 4 juni 1998 om en
gemensam ståndpunkt avseende direktivet (prop. 1997/98:145 s. 54-55).

Mot bakgrund av det uppmärksammade problemet med lakvatten från
deponin vid sjön Molnbyggen arbetar Naturvårdsverket i samarbete med
kommunen för närvarande med en uppföljning av orsakerna till de
upptäckta skadorna samt en kartläggning av om liknande fenomen
uppkommit vid någon annan deponi i landet. Resultatet av dessa studier
kommer att beaktas i samband med att Naturvårdsverket utarbetar
föreskrifter för att skärpa miljökraven för deponier.

Miljökvalitetsmålet god bebyggd miljö innebär bl.a. att den totala
mängden avfall och avfallets farlighet minskar samt att avfall och
restprodukter sorteras så att de kan behandlas efter sina egenskaper och
återföras i kretsloppet i ett balanserat samspel mellan staden och dess
omgivning. Den stora mängden avfall i städer och tätorter är i sig ett stort
problem. Samtidigt finns det goda möjligheter att utveckla effektiva
system för återvinning och avfallshantering. En stad är beroende av sitt
omland för sin försörjning av vatten m.m. och för avsättning av
restprodukter. Avfallsprodukter måste i hög grad kunna återföras och
återvinnas i slutna kretslopp. Detta kräver bättre sortering, rening från
miljögifter samt uppmärksamhet på hygieniska aspekter (prop.
1997/98:145 s. 143-144).

Målet en giftfri miljö, dvs. att miljön skall vara fri från ämnen och
metaller som skapats i eller utvunnits av samhället och som kan hota
människors hälsa eller den biologiska mångfalden skall bidra till att

uppnå två av regeringens övergripande mål för ekologiskt hållbar Skr. 1998/99:63
utveckling — skyddet av miljön och hållbar försörjning. Målet utgår
ifrån den s.k. Esbjergdeklarationen som Sverige och
Nordsjökonferensens övriga deltagarländer undertecknade i Esbjerg år
1995. I deklarationen formuleras målet att utsläppen av farliga ämnen
till Nordsjön skall ha upphört år 2020. Det slutliga målet är att halterna
av naturfrämmande ämnen i miljön skall vara nära nollnivån och av
naturligt förekommande ämnen nära bakgrundsnivåerna. I
deklarationen definieras farliga ämnen såsom ämnen eller
ämnesgrupper som är toxiska, långlivade och bioackumulerbara.
Miljökvalitetsmålet innebär att Esbjergdeklarationens mål kommer att
gälla för miljön i stort (prop. 1997/98:145 s. 150).

Regeringen anser att ovanstående mål är av stor betydelse för
avfallshanteringen genom att miljöskyddskraven för deponier skärps
och i kombination med att avfallets mängd och farlighet minskas
kommer de miljöproblem som orsakas av avfall minimeras.

7.2 Riktlinjer för resurseffektivisering

Regeringen har utöver miljökvalitetsmålen i propositionen Svenska
miljömål (prop. 1997/98:145) angivit följande riktlinjer för
resurseffektivisering i ett kretsloppssamhälle.

- Material och energi skall användas så effektivt som möjligt med
hänsyn taget till alla resurstdlgångar,

- Användningen av fossila bränslen bör hållas på en låg nivå. Det
samlade biomasseuttaget far inte utarma den biologiska mångfalden,

- Flertalet varor skall vara materialsnåla och energieffektiva,
uppgraderingsbara samt kunna återanvändas eller återvinnas med
avseende på material eller energi.

Genom att både fokusera på materialflödena och utsläppen kan
miljöproblemen åtgärdas redan vid källan. Materialströmmama ger
miljöproblem i alla led - i utvinningen, vid förädling och produktion,
under och efter användningen och vid transporter i alla dessa led. I de
flesta fall går också energi åt för bearbetning och hantering i alla led.
En förutsättning för att resursanvändningen skall kunna vara effektiv
och skonsam och resursförbrukningen minskas radikalt är att det
skapas ett effektivt kretslopp av material och näringsämnen i samhället
samt att energianvändningen successivt effektiviseras (prop.
1997/98:145 s. 191-192).

Råvaror kan delas upp i fömybara och icke fömybara. De icke
förnybara råvarorna kan inte återställas i naturens kretslopp inom en
överblickbar tid. De fossila materialen kol, olja, och naturgas är
exempel på icke förnybara material. Förbränning av fossila bränslen är
den dominerande orsaken till spridning av ämnen som ger upphov till
växthuseffekt, försurning och marknära ozon. En väg att minska
miljöpåverkan från bränsleanvändningen är dels att effektivisera
energianvändningen, dels att styra över bränsleanvändningen till mer
miljöanpassade bränslen. Regeringen har därför bedömt att

användningen av fossila bränslen bör hållas på en låg nivå.
Användningen av förnybara energikällor så som biomassa bör istället
öka. Det samlade biomasseuttaget får dock aldrig leda till att den
biologiska mångfalden eller ekosystemens funktioner i naturen
utarmas eller hotas (prop. 1997/98:145 s. 192-193).

Regeringen konstaterar i miljömålspropositionen att
kretsloppsanpassningen av varusektorn i många fall varit
framgångsrik. Det lagstadgade producentansvaret har varit en
pådrivande faktor. Ett viktigt sätt att minska inflödet av nytt material är
att återanvända och återvinna uttjänta varor och materialen i dessa. Vi
skall sträva efter att en stor del av det som vi i dag kallar avfall blir
resurser. Regeringen gör den bedömningen att varorna skall vara
återanvändbara eller återvinningsbara, uppgraderbara, långlivade och
möjliga att reparera (prop. 1997/98:145 s. 194-195).

7.3 Åtgärdsmål

Som framgår av miljökvalitetsmålen i avsnitt 7.1 skall avfallets mängd
och farlighet minska. En minskning av mängden farligt avfall bör
prioriteras framför en minskning av mindre farliga avfall. De helt
dominerande avfallsmängderna i Sverige utgörs av produktionsavfall (se
bilaga 1), varav många avfallsslag är klassade som farligt avfall. Det är
därför naturligt att precisera ett mål för hur mycket mängden
produktionsavfall skall minska. Det finns i dagsläget en osäkerhet om
vilka tekniska och ekonomiska möjligheter som finns för att minska
genereringen av avfall med dagens processutformning. Förändningar i
processteknik kräver normalt omfattande teknikutveckling och stora
investeringar, därutöver varierar behov och möjligheter från bransch till
bransch. Regeringen gör dock i likhet med Naturvårdsverket den
bedömningen att en reduktion av mängden genererat produktionsavfall
med 10 % till år 2010 jämfört med år 1993 bör vara möjlig med en
normal teknikutvecklingstakt. Ett uttalat reduktionsmål bör snabba på
utvecklingen mot avfallssnålare processer. När det gäller gruvindustriell
verksamhet är förutsättningarna annorlunda på grund av att resursskäl gör
att brytning av malm med både hög och låg halt av värdemineral måste
ske. Effekten av detta blir att ju högre utnyttjandegraden av malmen är,
desto större blir avfallsmängderna. Detta gör att gruvavfallet inte bör
omfattas av målet.

Regeringen har i enlighet med sin proposition Hantering av uttjänta
varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar för alla (prop.
1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55) genomfört åtgärder
inom avfallsområdet som innebär genomgripande förändringar mot en
ökad resurshushållning och en mer miljöanpassad avfallshantering. De
genomförda åtgärderna är bl. a. ett deponeringsförbud mot utsorterat
brännbart avfall från år 2002 samt ett förbud mot deponering av organiskt
avfall generellt från år 2005 som genomförts i 27-28 §§

renhållningsförordningen (1998:902). Regeringen bedömde i detta

Skr. 1998/99:63

sammanhang att de nya reglerna kommer att leda till att stora delar av det Skr. 1998/99:63
avfall som i dag deponeras kommer att nyttiggöras genom att material
återvinns och används på nytt och genom att energiinnehållet tillvaratas.

Undantas gruvavfall kommer uppskattningsvis mellan 50 och 70 % av
den mängd avfall som deponerades år 1994 att kunna nyttiggöras år 2005.
Regeringen anser mot denna bakgrund att den totala mängden deponerat
avfall exklusive gruvavfall bör ha minskat med 50 - 70 % till år 2005
räknat från 1994 års nivå (prop. 1997/98:145 s. 146). Detta gäller såväl
hushållsavfall, övrigt konsumtionsavfall som produktionsavfall.
Regeringen har i detta sammanhang utgått ifrån att deponering ger
upphov till de största miljöproblemen som orsakas av avfall. Därför har
åtgärder för att minska deponeringen haft högst prioritet för vidtagande av
åtgärder. Regeringen gör dock en kontinuerlig översyn av
avfallshanteringen och behovet av ytterligare åtgärder.

När det gäller konsumtionsavfall, dvs. hushållsavfall, lcke-
branschspecifikt avfall samt bygg- och rivningsavfall, är potentialen för
utnyttjande relativt hög i förhållande till dagens hantering. Utgående ifrån
dess sammansättning bör endast 10 % av hushållsavfallet och mindre än
50 % av övrigt konsumtionsavfall behöva deponeras. I dag deponeras ca
40 % av hushållsavfallet och ca 60-70 % av övrigt konsumtionsavfall.
Även för produktionsavfall är potentialen för en reduktion i mängden
avfall som deponeras stor. Många av de avfallsslag som i dag deponeras
ger dessutom upphov till miljöproblem vid deponering. Miljöbelastningen
på deponierna är proportionell mot mängden avfall som deponeras, varför
en minskad mängd deponerat avfall avsevärt minskar risken för
miljöproblem vid deponierna. Även sedan förbud mot deponering av
organiskt avfall införts är utlakningen av föroreningar från deponierna
proportionell mot mängden avfall som deponeras.

Regeringen vidtar i dagsläget inga åtgärder i detta sammanhang utan
avser att återkomma i frågan om mål i samband med att den s.k.
miljömålsberednmgens betänkande behandlas inom Regeringskansliet
under senare delen av år 2000.

7.4 Mål för särskilda avfallsslag

7.4.1 Förpackningar

Regeringen har satt upp mål för återvinningen av förpackningar, vilka
nyligen skärpts. Senast den 30 juni år 2001 skall följande mål vara
uppfyllda.

Återvinningsnivåer år 2001 i enlighet med förordningen (1997:185) om
producentansvar för förpackningar i viktprocent

Slag av avfall	Krav 30 juni 2001 i viktprocent
Förpackningar av aluminium (dock inte dryckesförpackningar)	70 % material utnyttjande
Förpackningar av papp, papper och kartong	70 %, dock minst 40 % materialutnyttj ande
Förpackningar av wellpapp	65 % materialutnyttjande
Förpackningar av plast (dock inte flaskor av PET för konsumtionsfardig dryck)	70 %, dock minst 30 % materialutnyttjande
Förpackningar av stålplåt	70 % materialutnyttj ande
Förpackningar av glas	70 % materialutnyttjande
Dryckesförpackningar av aluminium	90 % materialutnyttjande
Dryckesförpackningar av PET	90 % materialutnyttjande
Förpackningar av trä	70 % återvinning, dock minst 15 % materialutnyttjande
Förpackningar av övrigt material	30 % återvinning per material, dock minst 15 % materialutnyttjande per material

Sedan tidigare fanns mål uppställda för år 1997. Nedanstående tabell
visar att måluppfyllelsen varit god för samtliga förpackningsslag med
undantag av sådana förpackningar av aluminium som ej utgör
dryckesförpackningar.

Förpackningsslag	Krav 1 jan 1997	Resultat
Glasförpackningar	70%	76%
Plastförpackningar, ej dryckesförpackningar av PET	30%	över 30 % Nivå av material- återvinning 13 %
Förpackningar av papp, papper och kartong	30%	34%
Förpackningar av stålplåt	50%	64%
Wellpapp	65%	84%
Förpackningar av aluminium	50%	12 %
Aluminium: dryckesförpackningar	90%	91 %

Naturvårdsverket har redovisat vilka förändringar som har skett inom
utformning av förpackningar, resursutnyttjande, transporter och utsläpp
till följd av införandet av förordningen om producentansvar för
förpackningar. Rapporten ("Producentansvar för förpackningar - för
miljöns skull?", Rapport 4938) redovisades till regeringen den 30
november 1998. I den konstaterade Naturvårdsverket bl.a. att

Skr 1998/99:63

materialåtervinning av förpackningar lönar sig ur miljösynpunkt i Skr. 1998/99:63
förhållande till andra omhändertagandemetoder. Vidare ansåg verket att
transporterna kan öka eller minska jämfört med tidigare system i samband
med källsortering och återvinning, men att skillnaden har liten betydelse
för den totala miljövinsten. Naturvårdsverket kunde också dra slutsatsen
att fokuseringen på förpackningar har givit andra positiva miljöeffekter,
exempelvis har miljöanpassningen en större betydelse i beslutsfattandet
nu än för några år sedan och att miljöfrågorna dessutom har fått stor
betydelse för gemene man.

7.4.2 Däck

För däck gäller i dag i Sverige att maximalt 20 % av de återlämnade
däcken får deponeras. Detta kan komma att ändras på grund av ett
framtida deponeringsdirektiv som är under utarbetande inom EU. Rådet
antog i juni 1998 en gemensam ståndpunkt om ett deponeringsdirektiv.
Enligt detta direktiv skall all deponering av däck ha upphört när direktivet
träder i kraft. Med anledning av det kommande deponeringsförbudet för
däck inom EU kommer sannolikt deponeringen av däck helt ha upphört
två år efter direktivets ikraftträdande som sannolikt blir år 2000.

Naturvårdsverket har enligt förordningen (1994:1236) om
producentansvar för däck möjlighet att utfärda förskrifter om
omhändertagande av däck. Naturvårdsverket har tills vidare valt att inte
utfarda föreskrifter. Naturvårdsverket följer dock utvecklingen vad gäller
materialåtervinning och kan komma att ställa krav på en ökad
materialåtervinning framöver.

I enlighet med regeringens proposition Hantering av uttjänta varor
(prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55) har ett förbud
mot deponering av utsorterat brännbart material införts i
renhållningsförordningen. Förbudet gäller från och med år 2002. Från och
med år 2005 får organiskt avfall generellt inte deponeras.

Regeringen kan konstatera att insamling och omhändertagande har
fungerat bra samt att det uppställda målet är nått

7.4.3 Bilar

Enligt nu gällande förordning (1997:788) om producentansvar för bilar
gäller följande mål för återvinning och återanvändning av bilar: minst
85 % senast från och med år 2002, och minst 95 % senast från och med
år 2015.

Fragmenteringsbranschen arbetar med att få bort miljöfarliga
komponenter innan dessa når fragmenteringsanläggningarna samt till att
nyttiggöra avfallet framför allt genom energiutvinning.Därutöver arbetar
bilskrotningsbranschen med ett certifieringssystem för bilskrotare som
syftar till att på frivillig väg skärpa kraven på bilskrotarna.

Naturvårdsverket har även utarbetat underlag och förslag till generella Skr. 1998/99:63
föreskrifter avseende bl.a. biidemontering.

Uttjänta bilar tillhör en av de avfallsströmmar som prioriteras i
Europeiska kommissionens arbete med avfallsfrågor. Under år 1997
presenterade kommissionen ett förslag till direktiv om skrotbilar.
Förslaget syftar till att säkerställa en hög miljöskyddsnivå inom EU som
helhet och till att bevara den inre marknadens funktion vad gäller uttjänta
fordon. Det syftar också till att förhindra uppkomsten av avfall från
fordon och till att främja återanvändning, materialåtervinning och
återvinning av fordon och deras komponenter. Regeringen ser positivt på
förslaget som har stora likheter med de svenska reglerna. Behandling av
förslaget påbörjades i rådet under hösten 1998.

7.4.4 Returpapper

Enligt förordningen (1994:1205) om producentansvar för returpapper
skall producenterna se till att 75 viktprocent av de tidningar som
konsumeras i Sverige senast år 2000 samlas in för att materialåtervinnas
eller tas om hand på annat miljömässigt godtagbart sätt. Under år 1997
samlades 78 % av returpappret in och återvanns. Regeringen kan således
kontatera att insamling och återvinning av returpapper fungerat bra.

Naturvårdsverket fick i december 1998 i uppdrag att redovisa en
utvärdering av hur förordningen om producentansvar för returpapper har
fungerat. Därutöver skall Naturvårdsverket göra en översyn av
återvinmngsnivån och lämna förslag till hur förordningen bör utformas i
fortsättningen. Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 30
september 1999.

7.4.5 Batterier

I Sverige finns sedan 1991 mål för avveckling av kvicksilverbatterier.
Målet är att avvecklingen skall ske så snart som möjligt och senast till år
2000 (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338). Vidare
har regeringen angivit att användningen av bly i batterier och kadmium i
nya produkter bör upphöra inom 10 - 15 år (prop. 1997/98:145). Angivna
mål för insamling av startbatterier innehållande bly är 95 % (prop.
1990/91:36, bet. 1990/9 l:JoU 15, rskr. 1990/91:77) och för
nickelkadmiumbatterier 90 % (prop. 1990/91:90, bet 1990/9l:JoU30,
rskr 1990/91:73). Insamlingen av blybatterier administreras av ett för
ändamålet bildat bolag, Returbatt AB, som finansieras via avgifter på
blybatterier. Försäljningen av batterier med kvicksilveroxid har i princip
upphört i Sverige. För slutna nickelkadmiumbatterier var andelen batterier
inkomna till behandlingsanläggningar ca 30 % år 1995 och insamlade
mängder av startbatterier uppgår till mellan 95 -100 %. Siffrorna bygger
på de mängder som nått anläggningar för återvinning eller bortskaffande
och ger således inte en heltäckande bild.

Den mängd batterier som samlats in av kommunerna men ännu inte nått Skr. 1998/99:63
behandlingsanläggnmgama är i dagsläget inte känd, men sannolikt finns
det lager av insamlade batterier ute i kommunerna. Därutöver finns
sannolikt batterier även lagrade hos hushållen. Den totala mängden
lagrade eller insamlade batterier är således troligen större än den andel
insamlade batterier som som anges ovan.

Enligt kommissionens direktiv (98/101/EG) av den 22 december 1998
om anpassning till den tekniska utvecklingen av rådets direktiv
91/157/EEG om batterier och ackumulatorer som innehåller vissa farliga
ämnen, skall medlemsstaterna senast den 1 januari år 2000 förbjuda
saluhållande av batterier med en kvicksilverhalt över 0,0005 viktprocent.
Knappcellsbatterier med en halt upp till 2 viktprocent undantas dock från
förbudet.

7.4.6 Kontorspapper

Återvinningsbranschen har genom ett frivilligt åtagande förbundit sig att
samla in och återvinna 50 % av kontorspappret till år 2000 och 75 % på
lång sikt.

Regeringen anser att effekterna av det frivilliga åtagandet bör avvaktas
innan ställning tas till behovet av ytterligare åtgärder. Naturvårdsverket
genomförde under år 1998 en uppföljning av hur arbetet med
kontorspapper fortskrider. Uppföljningen visade att insamling och
återvinning enligt det frivilliga åtagandet fungerar bra samt att det inte
finns något behov av att vidta några ytterligare åtgärder. Naturvårdsverket
avser att göra ytterligare en uppföljning år 2000.

7.4.7 Byggavfall

Byggsektorn har i ett frivilligt åtagande förbundit sig att halvera den
mängd av sektorns avfallsmängder som deponeras senast år 2000.

Naturvårdsverket kommer att verka för en miljöanpassning samt en
ökad återvinning av byggvaror. Verket kommer bl.a. att bistå Boverket
samt följa utfallet av Byggsektorns Kretsloppsråds åtaganden.

Boverket har i samråd med Naturvårdsverket på uppdrag från
regeringen gjort en översyn av hur det farliga avfallet identifieras och
hanteras vid rivning. I rapporten som Boverket redovisade till regeringen i
december 1998 föreslås ett antal lagändringar för att förbättra de brister
som har funnits avseende identifiering och hantering av material som kan
vara farligt avfall. Bland annat föreslås att plan- och bygglagen (1987:10)
skall kompletteras med krav på att rivningsplanen grundas på en
inventering av förekomsten i byggnaden av sådant material som kommer
att utgöra farligt avfall. Även ett krav på rivningsanmälan vid utrivningar
föreslås i de fall där det kan antas att farligt avfall uppkommer. Det
föreslås kompletteras med ett krav på användande av ett formulär som
Boverket bemyndigas få utforma. När det gäller certifiering föreslås

kvalitetsansvariga ges möjlighet att komplettera sin behörighet. Dessutom Skr. 1998/99:63
föreslås att det skall finnas möjlighet att utse en fristående sakkunnig
kontrollant för kontroll av rivningsarbetet. Avslutningsvis föreslår
Boverket att slutbeviset i stort sett skall utformas likformigt vid rivning
och byggande. Frågan bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

7.4.8 Elektriska och elektroniska produkter

Regeringen avser att införa producentansvar för uttjänta elektriska och
elektroniska produkter i Sverige (prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7,
rskr. 1997/98:55). Ett förslag till förordning har anmälts till Europeiska
kommissionen som inte har lämnat några synpunkter på det svenska
förslaget. Samtidigt som regeringen beslutar att producentansvaret skall
träda i kraft avser regeringen att förbjuda deponering, fragmentering och
förbränning av elektriska och elektroniska produkter om de inte
behandlats av en certifierad förbehandlare. Naturvårdsverket får meddela
föreskrifter om sådan verksamhet som syftar till demontering, sortering
eller andra förbehandlande åtgärder.

7.4.9 Möbler

Kretsloppsdelegationen har i sin rapport, Producentansvar för möbler
(Kretsloppsdelegationens rapport 1997:15), föreslagit att producentansvar
för uttjänta möbler införs. Det i renhållningslagen införda förbudet mot
deponering av organiskt avfall och ett kommande införande av en
avfallsskatt tillsammans med den redan i dag fungerande
andrahandsmarknaden för möbler gjorde att regeringen i propositionen
Svenska miljömål — miljöpolitik för ett hållbart Sverige (prop.
1997/98:145) bedömde att återanvändning och återvinning av uttjänta
möbler kommer att öka. Regeringen har därför i dagsläget inte för avsikt
att införa ett författningsreglerat producentansvar för möbler.

7.4.10 Textilier

Kemikalieinspektionen har på uppdrag av regeringen föreslagit vissa åt-
gärder för att minska riskerna för miljö och hälsa från kemikalier som
förekommer i textilier (Kemikalier i textilier, Rapport från Kemikalie-
inspektionen 2/97).

Regeringen har i proposition Svenska miljömål - miljöpolitik föt ett
hållbart Sverige (prop. 1997/98:145) angivit en avsikt att förbjuda
användning av azofargämnen i textilier liksom import av produkter
innehållande sådana ämnen. Motivet till detta är att azofärgämnena kan ge
upphov till cancerframkallande arylaminer.

Miljödepartementets sammanställning över
nuvarande hantering av avfall

Ursprung, mängder och hantering av avfall

Skr 1998/99:63

Bilaga 1

Konsumtionsavfall

Vad är konsumtionsavfall ?

Med konsumtionsavfall menas hushållsavfall, icke branschspecifikt avfall,
bygg- och rivningsavfall, park- och trädgårdsavfall, slam från reningsverk
och enskilda avlopp samt avfall från bilskrotning. Vårt konsumtionsavfall
består till nästan hälften av avfall från hushållen1 .

Bygg- och

trädgårdsavfall 0,1
miljoner ton

Figur 1. Konsumtionsavfall - mängder, 1994

Hushållsavfall

Utvecklingen av hushållsavfallsmängdema är mycket svår att följa över
en längre tidsperiod eftersom officiell statistik började föras först 1985. I
den senaste undersökningen av Statistiska Centralbyrån (SCB) år 1994
uppgick mängden hushållsavfall till ungefär 3,2 miljoner ton. Enligt
Svenska renhållningsverksföreningen (RVF) genererades 3,7 miljoner ton
hushållsavfall år 1997, varav 25 % gick till materialåtervinning. Mängden
inkluderar sådant avfall som samlats in genom producenternas försorg.
Den mängd hushållsavfall som samlats in av kommunerna uppskattas
enligt RVF till 1,7 miljoner ton år 1997.

Hushållsavfall samlas i dag in genom producenternas eller
kommunernas försorg. En stor del av insamlingen sker genom anlitande

1 Uppgifter om mängder och omhändertagagnde är hämtade, om inte annat anges, från
SCBs undersökning 1994.

av olika entreprenörer. I dagsläget sköter ungefär en tredjedel av
kommunerna insamling av hushållsavfall i egen regi.

Under de senaste åren har sorteringen av hushållsavfall ökat. I dag, sker
genom införandet av ett producentansvar, sortering i olika fraktioner.
Exempelvis källsorteras returpapper och förpackningar av olika
materialslag såsom glas, metall, plast, papp och kartong samt wellpapp.
Förpackningarna lämnas i olika insamlingskärl, medan returpapper i
många kommuner kan lämnas vid tomtgränsen eller i särskilda
insamlingsbehållare.

Det kommunala ansvaret omfattar det hushållsavfall som inte omfattas
av producentansvaret. I detta avfall ingår även grovavfall och hushållens
farliga avfall. I de flesta kommuner sker en insamling genom kommunens
försorg av hushållens farliga avfall. Insamlingssätten varierar mellan
ambulerande miljöbilar och permanenta miljöstationer, vilka ofta finns i
anslutning till en bensinstation. I ett mindre antal kommuner samlas
hushållens farliga avfall in vid den ordinarie sophämtningen i särskilda
miljöboxar. År 1994 samlades 13 000 ton farligt avfall in från hushållen.
Det innebär cirka 1,5 kg per invånare. Kasserade batterier samlas också in
av kommunen via antingen inlämning till försäljningsställen eller i s.k.
batteriholkar som finns uppsatta på ett flertal ställen inom kommunen.

Grovavfall hanteras normalt skilt från övrigt avfall och samlas in
antingen genom hämtning vid fastigheten eller genom att hushållen
lämnar detta avfall vid en avlämnings- eller återvinningscentral.

I ca 20 kommuner sker även en mer långtgående sortering, i syfte att få
en bättre behandling av det avfall som återstår efter det att farligt avfall
och återvinningsbart avfall sorterats ut. 11, ex. Eslöv och Höör sorteras en
våt organisk fraktion och en torr brännbar fraktion ut. I Borås sorterar
hushållen avfallet i en komposterbar fraktion, en brännbar fraktion och en
depomrest. Sorteringen sker i olikfärgade plastpåsar som sedan skiljs åt
vid behandlingsanläggnmgen genom optisk avläsning. Vilken modell som
har utvecklats i kommunerna beror på tillgången på
behandlingsanläggningar. Nedan visas ett diagram över hur hushållsavfall
behandlas. Figuren visar att en relativt stor andel av hushållsavfallet
fortfarande deponeras.

Biologisk
behandling

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Figur 2. Behandling av hushållsavfall.

Övrigt konsumtionsavfall

I dag sker en öppen kompostering av främst park- och trädgårdsavfall,
men även av en del utsorterat organiskt avfall från hushåll, i större eller
mindre skala inom nästan varje kommun. Med öppen kompostering
menas att komposteringen sker utomhus med fritt lufttillträde. År 1994
komposterades eller rotades cirka 50 % av park- och trädgårdsavfallet
centralt. Resterande del av insamlat park- och trädgårdsavfallet gick till
förbränning eller deponerades.

Fortfarande återvinns en mycket liten del av bygg- och rivningsavfallet.
Hela 75 % av detta avfall deponeras, endast 17 % förbränns och
resterande mängd återvinns. Även icke branschspecifikt avfall deponeras
(70 %) och slam från kommunala reningsverk deponeras (65 %) i stor
utsträckning.

Omhändertagande av konsumtionsavfall

Materialåtervinning

Återvinningen av konsumtionsavfall har ökat under de senaste åren. En
pådrivande faktor har varit införandet av producentansvar för
förpackningar, returpapper och däck.

När det gäller förpackningar ökade den årliga materialåtervinningen
med 130 000 ton från år 1994 till år 1997. Endast en mycket liten del av
de insamlade förpackningarna går till energiutvinning.

I den uppföljning som gjordes år 1997 om hur producenterna klarat de
återvinningsmål som finns uttryckta i förordningarama om
producentansvar fann Naturvårdsverket att de flesta målen uppnåtts.

När det gäller insamlade däck är det endast en mycket liten mängd som
går till materialåtervinning (år 1996 var andelen ca 10 %). Den största
delen går istället till olika former av förbränning.

Under 1997 samlades 78 viktprocent av returpappret in. Det
returpapper som samlas in går uteslutande till materialåtervinning.
Dessutom samlas även ca 40 % av den totala mängden kontorspapper in
för materialåtervinning i Sverige eller för export.

Av bygg- och rivningsavfallet går en mycket stor del fortfarande till
deponering. Andelen som gick till materialåtervinning år 1996 var endast
7 %, men andelen väntas dock öka bland annat till följd av det
handlingsprogram som tagits fram av Byggsektorns Kretsloppsråd för att
minska andelen deponerat bygg- och rivningsavfall.

Förbränning

I dag finns det 21 förbränningsanläggningar för avfall spridda från Kiruna
i norr till Malmö i söder. Omfattningen av avfallsförbränning i Sverige
ökade kraftigt under 1970-talet fram till mitten av 1980-talet. Sedan år
1986 har det inte byggts någon ny anläggning utan endast ombyggnad och
modernisering av de befintliga anläggningarna har gjorts.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Vid samtliga anläggningar för avfallsförbränning i Sverige utnyttjas
energin i avfallet för värmeproduktion som levereras till det lokala
fjärrvärmenätet eller intilliggande industrier. Tre anläggningar producerar
dessutom el. Från år 1980 och fram till år 1994 har mängden avfall som
gått till förbränning fördubblats och energiproduktionen mer än
tredubblats. Framför allt beror den ökade energiutvinningen på att
andelen bortkyld värme successivt minskar samtidigt som
förbränningseffektiviteten blivit bättre och bränslet blivit torrare och
renare på grund av bättre sortering.

Förutom avfallsförbränningsanläggningar finns det ett tiotal mindre för-
bränningsugnar för sjukvårdens riskavfall. Dessutom finns det ett antal
små ugnar som förbränner djurkroppar och annat avfall från djursjukhus. I
övrigt tas riskavfallet om hand vid kommunala förbränningsanläggningar
eller deponier.

Ett komplement till förbränning i avfallsförbränningsanläggningar,
vilket under de senaste åren blivit mer aktuellt, är inblandning av
källsorterat brännbart material i fastbränslepannor vilka normalt eldas
med olika typer av biobränslen (såsom träflis, pellets, briketter, träpulver
och spån), torv och kol. Dessa pannor finns i ett betydligt större antal och
är enklare i sin utformning än avfallsförbränningsanläggningar t. ex. vad
gäller drift, underhåll och reningsutrustning.

För förbränning av avfall i avfallsförbränningsanläggningar har
Naturvårdsverket utfärdat föreskrifter; kungörelse med föreskrifter om
utsläpp till luft från anläggningar för förbränning av kommunalt avfall
med en nominell kapacitet mindre än 6 ton per timme och som beviljats
tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) före den 1 januari 1994
(SNFS 1993:13) och kungörelse med föreskrifter om utsläpp till luft från
anläggningar för förbränning av kommunalt avfall som beviljats tillstånd
enligt miljöskyddslagen (1969:387) efter den 1 januari 1994 och
anläggningar med nominell kapacitet lika med eller större än 6 ton per timme
som beviljats tillstånd enligt samma lag före den 1 januari 1994 (SNFS
1993:14).

Biologisk behandling

Kompostering och rötning (biologisk förgasning) är två olika
behandlingsmetoder för biologiskt avfall. Kompostering är biologisk
nedbrytning av organiskt material i syrerik miljö, s.k. aerob process,
medan rötning är biologisk nedbrytning i syrefattig miljö, s.k. anaerob
process. Ursprungsmaterialet vid dessa behandlingar kan vara gödsel,
latrin, matrester, park- och trädgårdsavfall, avloppsvatten från industrier
eller slam från reningsverk.

Den första fullskaleanläggningen i Sverige för rötning av bl.a.
hushållsavfall invigdes i november 1994 i Borås. Anläggningen tog år
1995 emot cirka 6 500 ton. I dag finns ytterligare 10 rötningsanläggningar
i drift. För central kompostering finns för närvarande fyra anläggningar i
drift.

Förutom den storskaliga biologiska behandlingen sker också en utbredd
hemkompostering. Beroende på kommun komposterar allt från 40 till

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

95 % av villahushållen sitt trädgårdsavfall. Kompostering av matavfall
kräver behållare som måste vara skyddade mot angrepp av skadedjur. I
Sverige komposterar i dag i genomsnitt cirka 10 % av villa- och
småhusägare själva detta avfall. Många kommuner satsar dock på att öka
hemkomposteringen genom rådgivning och försäljning av behållare.

År 1995 behandlades totalt ungefär 257 000 ton organiskt avfall med
biologiska metoder, varav 247 000 ton genom kompostering och cirka
10 000 ton genom rötning.

Deponering

De flesta avfallsdeponier som tar om hand konsumtionsavfall ägs av
kommuner eller kommunala bolag. Av den totala avfallsmängden är det
endast 10 % som deponeras på de privatägda upplagen.

Det finns i dag cirka 300 kommunala deponier i landet som tar emot
mer än 50 ton konsumtionsavfall per anläggning och år. Vid 12 av dessa
upplag deponeras mer är 100 000 ton konsumtionsavfall per år. Totalt tog
dessa större anläggningar emot drygt 2 miljoner ton år 1994, dvs. en
tredjedel av den totala deponerade avfallsmängden. Vid 172 mindre
anläggningar togs sammanlagt mindre än 10 % av den totala mängden
emot. De flesta av dessa mindre anläggningar finns i norra delen av
landet. Enligt Svenska Renhållningsverksföreningen deponerades år 1997
1,1 miljoner ton hushållsavfall och därmed jämförligt avfall.

Förutom de ovan nämnda deponierna finns i landet cirka 120 deponier
som enbart tar emot slam samt ett stort antal s.k. schaktmassetippar som
tar emot schaktmassor och bygg- och rivningsavfall.

I dag kontrolleras tillförseln av avfall vid infarten till de flesta
kommunala anläggningarna. Kontrollen omfattar både mängd och
avfallsslag. För att öka tillförlitligheten i kontrollen av deponerade
mängder installeras våg vid allt fler avfallsupplag. Våg finns i dag vid
cirka 100 upplag, bl. a. vid samtliga kommunala deponier som tar emot
mer än 50 000 ton avfall per år. Detta innebär att ungefar 35 % av
upplagen har våg och att 80 % av allt avfall som deponeras på
kommunala deponier vägs.

På senare år har utbyggnaden av gasutvinningssystem ökat vid de kom-
munala deponierna. Vid 55 upplag finns anläggningar för insamling av
deponigas. Under år 1994 producerades cirka 400 GWh, varav drygt
90 % som värme och resterande som el. Ytterligare ett trettiotal
anläggningar planerar att installera system för deponigasutvinning.

Mer än hälften av de kommunala deponierna har system för uppsamling
av lakvatten. Vid äldre anläggningar består uppsamlingssystemet, i den
mån det finns något, ofta enbart av en kringdränering (uppsamlingsdike)
som främst tar upp ytavrinnande vatten. Vid nyare deponier är detta ersatt
av, eller kompletterat med, dräneringar under det deponerade avfallet
(bottendränering). Flertalet upplag har däremot inte försetts med
bottentätningar. Den dominerande behandlingsformen har hittills varit att
leda över och behandla lakvattnet i avloppsreningsverk.

Ett 80-tal kommunala deponier har en mer eller mindre omfattande plan
för avslutning av upplaget. Att avsätta medel för avslutning och

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

efterbehandling är en relativt ny företeelse och de flesta kommunala Skr. 1998/99:63
deponier har börjat med detta först under 1990-talet. Hittills har drygt 240 Bilaga 1
miljoner kronor avsatts för detta ändamål vid ett 50-tal deponier.

Produktionsavfall

Produktionsavfall är avfall som specifikt kan härledas till industriell
verksamhet, vilket med ett annat namn kallas branschspecifikt
industriavfall. Statistiska centralbyrån gjorde år 1993 en undersökning av
hur mycket avfall som industrin genererar. Den visar att industrin
genererade totalt 62 miljoner ton avfall, varav gruvindustrin stod för den
absolut största delen, cirka 75 %. I en inventering genomförd av
Naturvårdsverket (rapport 4614) angavs mängden till knappt 80 miljoner
ton, varav gruvindustrin bidrog med 43 miljoner ton. Skillnaden mellan
de två undersökningarna kan möjligen bero på att olika basår har använts,
men också att begreppet avfall definieras olika av uppgiftslämnama.
Övrig industri genererade enligt verkets undersökning 37 miljoner ton.

Industrins avfall är ofta homogent och därför inte i stort behov av
sortering. I de fall sortering sker görs detta på särskilt i ordningställda
platser som är uppförda fristående eller i anslutning till någon typ av
vidarebehandling, t.ex. avfallsupplag. Sortering av industriavfall sker på
ett hundratal deponier.

Omhändertagande av produktionsavfall

Hur produktionsavfall tas om hand visas i figuren nedan.

„ Destruktion

Deponering 2 %

Förbränning

40%

Material-
återvinning
47%

Figur 3. Omhändertagande av industriavfall (exkl. gruvavfall).

Materialåtervinning

Naturvårdsverkets inventering av industrins avfallsmängder visar att
materialåtervinningen i genomsnitt ligger på cirka 47 % (i denna siffra är
gruvavfall exkluderat). Inom vissa branscher, främst sågverk, återvinns

ungefär 80 % av avfallet. Även livsmedelsindustrin och järn- och stål-
industrin återvinner mycket av sitt avfall.

Förbränning

Enligt figuren ovan framgår att ca 40 % av produktionsavfallet förbränns.
Inom skogsindustrin har utnyttjandet av avfallet länge varit en
förutsättning för en effektiv produktion. Inom massa- och papperstill-
verkning omhändertas mycket brännbart material i form av bark, flis, spån
och övrigt produktionsspill, vilket kan utnyttjas för att täcka stora delar av
värmebehovet i fabrikerna. Även slam används som bränsle i dessa
fabriker. Renare avfallsfraktioner från industriavfall, t. ex. träflis, går
redan i dag till förbränning i andra fastbränslepannor än
avfallsförbränningsanläggningarna. Mängden avfall som förbränns på
detta sätt kommer sannolikt att öka.

Deponering

Det finns idag cirka 300 industrideponier i landet som tar emot mer än 50
ton avfall per år. Sammanlagt rör det sig om cirka 45 miljoner ton som
deponeras, av vilka gruvindustrin står för ungefär 41 miljoner ton, enligt
Naturvårdsverkets inventering. Dessa mängder utgör ca 11 % av
produktionsavfallet exklusive gruvavfall. Allt avfall som deponeras från
gruvindustrin sker i egna deponier, medan övrig industri deponerar cirka
55 % i egna anläggningar.

Industrideponierna ägs vanligen av de företag inom vilket avfallen
uppkommer och har i allmänhet varit i drift sedan industriverksamheten
startade. Tillstånden för själva industriverksamheten omfattar oftast även
den egna deponin. I en del fall kan deponierna ha sitt ursprung från
tidigare verksamheter på platsen.

Det avfall som deponeras på industrins egna deponier är i huvudsak
känt, men någon fullständig dokumentation av alla avfallsslag och
mängder som har deponerats finns inte.

Deponier för industriavfall utgörs i stor utsträckning av utfyllnader i
mark och vatten inom industriområdena. Ofta används den utfyllda
marken för utbyggnader, till lagerytor, etc. Sluttäckningens kvalitet
bestäms ofta av kortsiktiga bedömningar, t. ex. vilka ändamål
upplagsytorna skall användas till när deponeringen avslutas. Det innebär
att sluttäckningama kan variera från enkla jordtäckningar till täta
asfaltytor. Industrideponierna har ingen behandling av lakvatten med
undantag från något enstaka fall. Det förkommer heller inte någon
utvinning av deponigas.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Farligt avfall

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Nuvarande regler

Regler om farligt avfall finns framför allt i 9 kap. (Miljöfarlig verksamhet
och hälsoskydd), 14 kap. (Kemiska produkter och biotekniska
organismer) samt 15 kap. miljöbalken (Avfall och producentansvar).

Dagens hantering

I Sverige används i dag följande metoder för omhändertagande av farligt
avfall:

- materialåtervinning,

- framställning av avfallsbränsle,

- förbränning,

- kemisk eller fysikalisk behandling,

- biologisk behandling samt

- deponering.

Materialåtervinning sker genom avdrivning, destillation, elektrolys,
gravimetrisk sortering, kemisk fällning, omsmältning och regenerering.
Framställningen av avfallsbränsle ur olje- och lösningsmedelshaltiga
avfall sker genom gravimetrisk separation och avdrivning. Förbränning av
farligt avfall eller avfallsbränsle ur farligt avfall sker i specialugnar för
högtemperaturförbränning, konventionell eller plasmateknik, eller genom
samförbränning i industri- eller avfallsugnar såsom cementugn, ångpanna,
mesaugn eller avfallsförbränningsanläggning. Kemisk eller fysikalisk
behandling omfattar metoder för förbehandling av avfall före återvinning
eller bortskaffande. Exempel på sådana förfaranden är avdränering på
akutplatta, separering av oljeavfall, ultrafiltrering, jordtvätt, termisk
avdrivning, vattenångdestillation, neutralisation och kemisk fällning.
Biologisk behandling omfattar kompostering i öppna eller slutna system
och som uppslamning med eller utan lufttillträde. Deponering slutligen
kan ske i ytdepom med olika skyddsnivå eller i grund eller
djupbergdeponi.

Verksamhet med transport, mellanlagring och behandling av farligt
avfall är tillstånds- eller registreringspliktig. Tillstånden för behandling av
farligt avfall omfattade i november 1997 ett sextiotal verksamheter.
Uppgifterna om registrerade, ej tillståndspliktiga transportörer av farligt
avfall finns för närvarande endast hos berörd länsstyrelse. I bilaga 2 finns
en förteckning över avfall och behandlingsmetoder uppdelat på
behandlingsföretag

Mängder, ursprung och kapacitet

Oklarhet råder beträffande mängderna farligt avfall i Sverige. De
uppskattningar som har gjorts förekom i utredningen Miljöfarligt avfall -
nya regler (SOU 1992:45) samt i Statistiska Centralbyrån:s utredning

”Industrins avfall och returråvaror” år 1993. Det finns flera orsaker till att
bedömningen av mängder och flöden av farligt avfall inte har kunnat
anges på ett tillfredsställande sätt. Problemet med att ange mängderna
farligt avfall kunde dels hänföras till svårigheten att entydigt definiera vad
som menades med farligt avfall och dels till att de administrativa systemen
för att registrera de många och komplicerade avfallsströmmarna var
bristfälliga. En otillräcklig definition ledde till skiftande bedömningar,
med olika resultat, hos avfallslämnaren och tillsynsmyndigheten.
Svårigheterna gällde främst det avfall som ligger på gränsen mellan icke-
farligt och farligt.

De uppgifter som redovisas nedan avser mängder som tidigare
betecknades miljöfarligt avfall. Statistik beträffande farligt avfall enligt
förordningen (1996:971) om farligt avfall saknas än så länge. Det avfall
som exporteras och importeras redovisas separat längre fram i detta
avsnitt.

Med anledning av bl.a. frånvaron av en nationell statistik håller
Naturvårdsverket på att utarbeta en nationell databas, vars syfte bl.a. är att
sammanställa de flöden av farligt avfall som förekommer inom landet.

Sammanställda mängder av miljöfarligt avfall

I utredningen Miljöfarligt avfall - nya reglers betänkande anges mängder
miljöfarligt avfall som behandlades eller exporterades år 1990. I
betänkandet anges också bl.a. av SAKAB mottagna mängder miljöfarligt
avfall, anläggningai med behandlingstillstånd enligt 12 § andra punkten i
den då gällande förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall, företag
som i egen anläggning fick mottaga miljöfarligt avfall från andra företag
om de endast utnyttjade en mindre del av anläggningens kapacitet enligt
17 § i samma förordning samt exporterade mängder. Det företagsintema
omhändertagandet av miljöfarligt avfall ingår dock inte i statistiken. I
nedanstående tabell visas mängden miljöfarligt avfall som hanterades år
1990.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Tabell 1. Behandlat eller exporterat mil jöfarligt avfall år 1990 i ton

avfallsslag	oljeavfall	SAKAB	§12-2	§17	export	summa
oljeavfall	140 000					140 000
lösnings- medelsavfall		8 340	3 770	710	3730	16 550
färg- och lackavfall		8 140	3640		410	12 190
limavfall		230				230
surt eller alkaliskt avfall		2 670	2 920	1 810	250	7 650
kadmium- haltigt avfall		1	860			861
kvicksilver- haltigt avfall		30	1		16	50
tungmetall - haltigt avfall		6 940	88 060	6 760	33 800	135 560
cyanidhaltigt avfall		270	1	10	330	610
PCB-haltigt avfall		4 510			7 630	12 140
bekämpnings medelsavfall		220				220
laboratorie- avfall		80			700	780
övrigt avfall		1800				1 800
SUMMA	140 000	33 230	99 250	9 290	46 870	328 640

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Statistiska centralbyrån redovisade i rapporten ”Industrins avfall och
returråvaror” från år 1993 bl.a. den mängd miljöfarligt avfall som
uppkommer inom industrin. Av den rapporten framgår att den totala
mängden miljöfarligt avfall uppgick till ca 197 000 ton från industrin. Här
ingår i vissa fall de internt behandlade mängderna miljöfarligt avfall och i
andra fall inte. Det är dock viktigt att notera att även det avfall som
exporteras ingår i dessa uppgifter. SCB har även gjort en sammanställning
av kommunalt insamlat avfall. Enligt denna uppgår hushållens
miljöfarliga avfall år 1994 till 1 300 ton.

Miljöfarligt avfall som uppkommit i industrin år 1993		Skr. 1998/99:63
Oljeavfall	45 900	Bilaga 1
Lösningsmedelsavfall	9 800
Färg- och lackavfall	8 200
Limavfall	1 000
Surt eller alkaliskt avfall	31 700
Kadmiumhaltigt avfall	1 000
Kvicksilverhaltigt avfall	1 300
Föreningar av vissa metaller	59 500
Cyanidhaltigt avfall	3 000
PCB-haltigt avfall	0
Bekämpningsmedlesavfall	100
Laboratoriavfall	300
SUMMA	197 300

Under år 1996 redovisade SAKAB sin mottagna mängd till närmare
60 000 ton, exklusive oljeavfall, dvs. det dubbla jämfört med år 1990. De
grupper som främst har ökat är lösningsmedelsavfall, surt och alkaliskt
avfall, PCB och kvicksilveravfall, samt övriga tungmetallhaltiga avfall.
Orsakerna till detta är bl.a. dels att nya konkurrenskraftiga
behandlingsprocesser installerats för att nå nya marknadsandelar, dels att
insamlingen av PCB och kvicksilver har varit starkt åtgärdsinriktad från
tillsynsmyndigheternas sida.

Ursprung, slutsatser och trender

Oavsett vilka siffror som används, de från år 1990, 1993 eller 1996, har
Naturvårdsverket dragit två slutsatser. Den ena slutsatsen är att de siffror
som redovisas inte är konsekventa vad gäller vad som klassas som farligt
avfall. Själva redovisningen är heller inte konsekvent, särskilt inte vad
gäller den interna behandlingen av avfallet. Detta innebär att det idag är
mycket svårt att göra en uppskattning av hur mycket (miljö)farligt avfall
som har uppkommit i Sverige de senaste åren.

Den andra slutsatsen är att några få avfallsklasser står för en stor del av
den totala mängden. Det är oljeavfall, lösningsmedelsavfall och surt eller
alkaliskt avfall innehållande föreningar av vissa metaller. Det är enligt
SCB näringsgrenarna ”metallframställning och metalltillverkning” och
”verkstadsvarutillverkningen” som står för den största delen av det
miljöfarliga avfall som uppkommit.

Hur mycket farligt avfall som produceras i Sverige beror på ett flertal
faktorer. En viktig faktor är konjunkturen i de branscher som ger upphov
till farligt avfall. Vid lågkonjunktur produceras mindre mängder farligt
avfall och vid högkonjunktur större mängder.

Allmänt sett kan dock sägas att mängden avfall som klassas som farligt
avfall med all sannolikhet kommer att vara större än miljöfarligt avfall
eftersom den nya förordningen (1996.971) om farligt avfall har ett vidare
tillämpningsområde. Förordningen om farligt avfall innebär att ett flertal
avfallsslag har tillkommit som inte tidigare ansågs vara miljöfarligt avfall.
Som exempel kan nämnas flygaska från oljeförbränning,

2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 63

rökgasreningsrester från avfallsförbränning samt lysrör innehållande
kvicksilver. Vidare återfinns i princip alla de tidigare avfallsslagen som
tidigare klassades som miljöfarliga. Det finns dock även faktorer som
innebär att vissa avfallsflöden kan komma att minska.

Flödena av farligt avfall påverkas av om en miljöfarlig kemikalie ersätts
av ett miljövänligare alternativ som inte ger upphov till farligt avfall. Som
exempel kan nämnas när en lösningsmedelsbaserad färg ersätts av en
vattenburen färg, PCB-awecklingen eller när miljöfarliga batterier ersätts
av mindre miljöfarliga sådana. Företagens certifieringar enligt EMAS och
ISO 14 000 medför att företagen på ett helt nytt sätt uppmärksammar vad
som händer med deras farliga kemikalier, vilket kan innebära att mindre
farliga alternativ eftersträvas.

Beroende på den regionala och lokala tillsynsmyndighetens personella
resurser kan det märkas en viss ökning respektive minskning av inkomna
mängder farligt avfall till avfallsmottagarna och då främst från de mindre
företagen, dvs. de som inte är prövmngspliktiga. Anledningen till detta är
att när en tillsynsmyndighet bedriver tillsyn inom en bransch inkommer
större mängder farligt avfall till avfallsmottagarna. Detta beror dels på att
avfallsproducenterna uppmärksammas på att en viss process ger upphov
till farligt avfall, dels kanske till största delen på att de kemikalielager som
ofta finns rensas ut på gamla kemikalier.

Slutligen har regeringen, i likhet med Naturvårdsverket, den
uppfattningen att tydliga direktiv och råd från verket som central
tillsynsmyndighet beträffande bedömningar om hur avfall skall klassas
medför mer enhetliga bedömningar från de regionala och lokala
tillsynsmyndigheterna. Naturvårdsverket gav under sommaren 1997 ut ett
PM till samtliga länsstyrelser i syfte att reda ut oklarheter vid
bedömningar av avfall. Denna typ av information och råd bör leda till en
likartad bedömning i hela landet.

Kapacitet i anläggningar för bortskaffande och återvinning

Naturvårdsverket har låtit undersöka kapaciteten att behandla farligt avfall
i Sverige. Undersökningen har gjorts genom granskning av tillstånden
enligt förordningen (1996:971) om farligt avfall och motsvarande äldre
författning och genom direktkontakt med behandlingsföretagen.

Fördelningen mellan avfallsgrupper skall betraktas med viss
reservation. Tillstånden är inte alltid givna med strikt uppdelning i
avfallsslag och det föreligger dessutom ofta praktiska svårigheter att
redovisa efter avfallsslag. De grupper som helt saknas i tabellen nedan är
lim- , PCB-, bekämpningsmedels- och laboratorieavfall. Dessa återfinns
dels under blandat avfall och dels införlivade i andra grupper. Den mängd
som är upptagen som övrigt avfall är en blandning av slop- och
ballastvatten (som inte faller under förordningen om farligt avfall) och
andra oljehaltiga vatten. Det vore oegentligt att rapportera den mängden
som farligt avfall.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Tabell 2, Behandlingskapacitet för farligt avfall

Avfallsgrupp	Tillståndgivet ton	Behandlat 1996 ton	Kapacitet ton	Överkapa -citet
Oljeavfall	803 250	205 550	673 980	468 430
Lösningsmedels avfall	19 470	43 610	101 170	57 560
Färg- och lackavfall	2 010	896	2 020	1 124
Surt eller alkaliskt avfall	224 990	38 998	240 490	201 492
Kadmium- haltigt avfall	360	210	400	190
Kvicksilver- haltigt avfall	2 903	865	2 500	1 635
Föreningar av vissa metaller	325 403	181 490	368 370	186 880
Cyanidhaltigt avfall	14	3	140	137
Blandat avfall	59 300	58 060	85 100	27 040
Förbrännings- avfall	70 374	70 374	70 374	-
Summa farligt avfall	1 508 074	600 056	1 544 544	944 488
Övrigt avfall	670 000	151 000	700 000	549 000

Skr 1998/99:63

Bilaga 1

Den tillståndsgivna mängden och anläggningskapaciteten för farligt
avfall uppgår, som framgår av tabellen, till ca 1 500 000 ton för
behandling i Sverige. Tillstånd som saknar mängdbegränsning har tagits
upp med den kapacitet som företagen uppger, men juridiskt och teoretiskt
finns alltså ingen övre gräns för tillståndsgiven behandling av farligt
avfall i dessa tillstånd.

Enligt uppgifter från företagen behandlades år 1996 ca 600 000 ton och
enligt SCB:s statistik uppstod från industrin ca 200 000 ton farligt avfall
per år i Sverige (1993/94). Importöverskottet var ca 81 520 ton år 1996.
Vidare beräknades det farliga avfallet som uppkom från hushållen år 1993
till ca 19 700 ton. Det skulle tillsammans skapa ett behov av
behandlingskapacitet på nära 300 000 ton i landet. Det måste finnas flera
orsaker till skillnaden mellan insamlat och behandlat avfall. En
förmodligen avgörande förklaring är att vissa mängder dubbelräknas.
Tillståndsgiven behandling i ett företag kan t.ex. vara förbehandling av ett
avfall som sedan behandlas i ett annat företag.

Ett exempel på dubbelräkning är bränsle till cementugnar, som kräver
tillstånd både i upparbetningsledet och vid förbränningen. Ett annat
exempel är oljehaltiga avfall som avvattnas i ett företag och slutbehandlas
i ett annat Det var inte möjligt att genomföra en analys av sådana
strömmar inom ramen för studien.

En annan förklaring som framkommit under arbetet med denna
kapacitetsstudie är att uppfattningen om vilka regler som gäller för intern

behandling av eget avfall varierar. Det finns en osäkerhet om vilka
tillstånd som krävs. Vissa företag har tillstånd för intern behandling och
rapporterar mängder, andra inte. Det kan t.ex. påverka rapporteringen till
SCB

Ytterligare en felkälla vid sammanräkning av mängderna, vars
verkningar är osäkra även om den inte bör ge några större utslag, är
omräkningen från m3 till ton. För att få korrekt statistik och för att kunna
analysera avfallsflödena skulle krävas att alla flöden anges med samma
enhet.

Tillstånd givna i m3 gäller oftast oljeavfall eller andra flytande avfall,
men det finns exempel där m3 har använts för avfall med betydligt högre
densitet än vatten. Här har m3 omräknats till ton, ibland efter en
uppskattning av densiteten.

Tillstånd föråldras, vilket är ofrånkomligt. Vad som ändras, ofta
gradvis, är bl.a. avfallsströmmarnas sammansättning och mängder. Den
indelning efter vilken behandlade mängder rapporteras stämmer därför
inte alltid överens med indelningen i tillstånden.

Både den tillståndsgivna och den potentiellt maximala kapaciteten att
återvinna och bortskaffa farligt avfall i Sverige är god. Den maximala
kapaciteten uppgår till mellan dubbla och tredubbla den mängd som
faktiskt behandlas idag. Överkapaciteten finns för alla slag av farligt
avfall. Detta innebär dock inte att det finns överkapacitet för samtliga
avfallsslag.

Enligt ovanstående uppgifter behandlas större mängder avfall än vad
som rapporteras producerade. En förklaring till detta är en viss
dubbelrapportering. Det bör vara av intresse att kunna skilja
förbehandling och slutbehandling i tillstånd och rapportering.

Beräkningarna tar ingen hänsyn till kvaliteten på behandlingen av
avfallet. Det kan mycket väl vara så att även om kapacitet finns kan
behandlingen vara sådan att äldre anläggningar inte arbetar med bästa
teknik. Detta gäller särskilt anläggningar som har tillstånd från 70- eller
tidigt 80-tal, exempelvis anläggningar för oljeavfall.

Ytterligare en faktor som påverkar resultatet är att alla
behandlingsföretag inte har tillstånd enligt förordningen (1996:971) om
farligt avfall. Detta beror dels på att sådant tillstånd inte krävs för alla
typer av farligt avfall, dels på en eftersläpning i anpassningen till den nya
förordningen. En del av dessa företag ingår inte i underlaget till studien.
Det finns alltså ytterligare avfallsmängder och behandlingskapacitet
utöver de som kan redovisas här.

En separat del av det farliga avfallet är smittförande avfall från
sjukvården. Hanteringen kräver tydliga försiktighetsåtgärder för att inte
avfallet ska sprida smitta. Enligt förordningen om farligt avfall har
Socialstyrelsen föreskriftsrätt för denna typ av avfall. Sådana föreskrifter
planerar verket att ge ut under året.

Det råder oklarhet över statistikuppgifter som avser mängder och
hantering av smittförande avfall liksom över övrigt farligt avfall. SCB har
på uppdrag av Naturvårdsverket och inom ramen för NV:s projekt
Miljöstatistik, gjort en förstudie med namn -Avfallsstatistik för hälso- och

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

sjukvårdssektorn! Syftet är att vara ett underlag till ev. kommande
statistikproduktion för Hälso- och sjukvårdssektorn.

Hantering av uttjänta varor

I dag gäller producentansvar för förpackningar, returpapper, däck och
bilar. Producentansvaret syftar till att ge producenterna incitament att
miljöanpassa sina produkter under hela deras livscykel. Producentansvar
introducerades i Sverige år 1994. Producentansvaret är reglerat i
forordningen (1997:185) om producentansvar för förpackningar,
förordningen (1994:1205) om producentansvar for returpapper,
förordningen (1994:1236) om producentansvar för däck och förordningen
(1997:788) om producentansvar för bilar. Med producent menas den som
yrkesmässigt tillverkar, importerar eller försäljer en vara eller en
förpackning. I förordningen om producentansvar för bilar avses dock
endast importör och tillverkare. I förordningarna anges mål för insamling,
återanvändning och återvinning, i förordningen om däck handlar det
framför allt om mängd som ej skall deponeras. Det är producenternas
skyldighet att samla in och se till att de insamlade mängderna återvinns,
återanvänds eller tas om hand på annat miljömässigt godtagbart sätt.
Producenterna har också en skyldighet att till Naturvårdsverket rapportera
om insamlade och omhändertagna mängder. Regeringen arbetar vidare
med en utveckling av producentansvaret.

Förpackningar

Nuvarande regler

Producentansvar infördes år 1994 och regleras nu i förordningen
(1997:185) om producentansvar för förpackningar. Regler om högsta
tillåtna koncentration av vissa tungmetaller i förpackningar finns i 12 - 14
§§ förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med
hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter. För
aluminiumburkar och PET-flaskor finns särskild lagstiftning, lagen
(1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium samt
lagen (1991:336) om vissa dryckesförpackningar. Europaparlamentets
och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar
och förpackningsavfall är genomfört i svensk rätt genom de ovannämnda
förordningarna. I förordningarna finns återvinningskrav för skilda
förpackningsslag enligt följande tabell.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Tabell 3. Nuvarande nivåer för återanvändning eller materialutnyttjande,
exkl biologisk behandling, i viktsprocent.

Förpackningsslag	Krav 1 januari 1997
Förpackningar av aluminium, dock inte dryckesförpackningar	50%
Förpackningar av papp, papper och kartong	30%
Förpackningar av wellpapp	65%
Förpackningar av plast, dock inte flaskor av PET för konsumtionsfärdig dryck	30%
Förpackningar av stålplåt	50%
Returförpackningar av glas för öl och läsk fyllda i Sverige	95% återanvändning
Returförpackningar av glas för vin och sprit fyllda i Sverige	90% återanvändning
Övriga förpackningar av glas	70%
Dryckesförpackningar av aluminium	90%
Dryckesflaskor av PET	90%

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Dagens hantering

Producenterna har gått samman och bildat materialbolag. Materialbolagen
ägs av ett antal producenter som och bildades som ett sätt att ta sitt
producentansvar. Materialbolagens uppgift är att administrera insamling
och återvinning. För närvarande finns sex materialbolag, varav fyra har
två gemensamäga dotterbolag, Reparegistret, som administrerar avgifter
och Förpackningsinsamlingen som bl.a. sprider information om
verksamheten. De sex materialbolagen är Svensk GlasÄtervinning AB,
Svenska Metallkretsen AB, Plastkretsen AB, Svensk Kartongåtervinning
AB, RWA Returwell AB samt Svensk EPS Återvinning AB.
Materialbolagen tar för sin hantering ut en avgift av producenterna.
Avgifterna finansierar insamling och återvinning och tas i allmänhet ut i
ett led i kedjan, nämligen av fyllare och importörer. Övriga led kan via
köpeavtal reglera att avgiften är betald. Materialbolagen täcker för
närvarande ca 90 % av förpackningsvolymema i landet. Ett fåtal
producenter har anmält till Naturvårdsverket att de tar ett eget ansvar. De
står för en mycket liten del av den totala förpackningsvolymen.

Materialbolagen har ingått avtal med entreprenörer som sköter
insamlingen av förpackningarna. Insamlingssystemet är av s.k. bringtyp,
dvs. hushållen lämnar sina förpackningar vid särskilda
återvinningsstationer, medan andra t. ex. företag och institutioner lämnar
sitt förpackningsavfall vid återvinningscentraler. Materialbolagen har valt
en servicegrad som när systemet är fullt utbyggt, motsvarar servicegraden
för glasinsamling, ca 1 station per 1200 -1300 invånare De fraktioner
som samlas in är metall, papp, papper och kartong, wellpapp, plast (tre

fraktioner, mjuk- resp hårdplast samt EPS-plast), glas (två fraktioner,
färgat resp ofargat). EPS-plast och wellpapp samlas dock inte in särskilt
för hushållen utan enbart för näringslivet där de större mängderna finns.

Retursystem för öl- och läskflaskor av glas samt PET-flaskor för läsk
administreras av Svenska Bryggareföreningen. Retursystemet för vin och
spritflaskor administeras av Vin&Sprit AB. Svenska Returpack AB
administrerar systemet för aluminiumburkar och Svenska Returpack-PET
systemet för materialåtervinning av PET-flaskor. Alla dessa system är
pantsystem. Retursystemet för vin- och spritflaskor upphörde
den 1 februari 1999.

Naturvårdsverket har gjort uppföljningar av hur producentansvaret
fungerar vid flera tillfallen bl.a. 1996. I den uppföljningen konstaterades
bl.a. att materialbolagen var i fard med att bygga upp systemen och att
grundförutsättningarna för producentansvaret inte borde ändras.
Oklarheter rådde vad gäller ansvarsfördelningen mellan producenter och
kommuner vid återvinningsstationer. En större samordning ansågs
nödvändig. Vissa förändringar i lagstiftningen föreslogs därför. Förslaget
ledde till att ett författningsreglerat samrådsförfarande mellan producenter
och kommuner infördes. Producenter och kommuner söker nu bl.a. via
avtal att reglera samrådsförfarandet. Naturvårdsverket har därefter gjort
uppföljningar 1997 och 1998. Verket har därvid konstaterat att systemet
för insamling och hantering har utvecklats i positiv riktning.

Bland problemen med införandet av producentansvar märks framför allt
nedskräpning som varit ett stort problem i många kommuner.
Materialbolagen försöker nu komma till rätta med detta bl.a. genom avtal
med kommunerna om en gemensam "städentreprenör". Andra viktiga
åtgärder som vidtagits för att få producentansvaret att fungera bättre är
bl.a. ökad lokal information och återkoppling till hushåll och andra
avfallslämnare och ökad säkerhet. Dessutom utformas systemen så att
sorteringen underlättas. Regeringen har tagit initiativ till en dialog med
berörda parter för att få en lösning på problemet.

Naturvårdsverket har dessutom haft i uppdrag att redovisa vilka
förändringar som har skett inom utformning av förpackningar,
resursutnyttjande, transporter och utsläpp till följd av införandet av
förordningen om producentansvar för förpackningar. Rapporten
("Producentansvar för förpackningar - för miljöns skull?", Rapport 4938)
redovisades till regeringen den 30 november 1998. I den konstaterade
Naturvårdsverket bl.a. att materialåtervinning av förpackningar lönar sig
ur miljösynpunkt i förhållande till andra omhändertagandemetoder.
Transporterna kan öka eller minska jämfört med tidigare system i
samband med källsortering och återvinning, men skillnaden har liten
betydelse för den totala miljövinsten. Naturvårdsverket kunde också dra
slutsatsen att fokuseringen på förpackningar har givit andra positiva
miljöeffekter, exempelvis har miljöanpassningen en större betydelse i
beslutsfattandet nu än för några år sedan, miljöfrågorna har dessutom fatt
stor betydelse för gemene man.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Mängder

Den totala mängden förpackningar av olika slag har jämförts mellan åren
1991 och 1997. Enligt tabellen nedan framgår att vissa förpackningsslag
har minskat i användning medan andra har ökat.

Tabell 4. Totala förpackningsmängder uttryckt i ton, fördelat på materialslag,
beräknade som produktion plus import minus export av tomma förpackningar (plus
återanvända förpackningar) 1991, respektive materialbolagens bedömning över den
enligt förpackningsförordningen relevanta årliga totalmängden för 1997. Källa:
Packforsk samt materialbolagen.

Material	Tomma förpack. 1991	Fyllda Import 1991	Förpack. Export 1991	Total enligt Packforsk 1991	Total 1997 enligt mtrlbolag
Papp, papper, kartong	268 957	58 000	40 000	286 957	196 000
Wellpapp	280 297	87 000	60 000	307 297	330 500
Plast	174 500	85 700	54 400	205 800	150 000
Stålplåt	54 671	42 000	7 626	89 045	40 700
Aluminium	24 270	8 864	2 308	30 855	9 600
Glas	157 000	77 200	41 000	223 200	177 000
Total	959 700	358 500	206 800	1 141 400	931 200

Av tabell 5 framgår att procentuellt sett återvanns 76 % av
glasförpackningarna år 1997. Återvinningen klarar därmed målet enligt
förordningen om producentansvar för förpackningar (se tabell 1) och har
ökat från år 1996. Plastförpackningar når målet om 30 %
materialåtervinning eller återanvändning på grund av den stora mängd
returförpackningar som återanvänds inom industrin. Den del som
insamlas för materialåtervinning når upp till en materialåtervinning på
13 %, vilket är en ökning från år 1996.

För papp- och kartongförpackningar redovisas en återvinningsnivå på
34 %, vilket är en ökning från år 1996. Wellpapp kommer främst från
industri samt företag och återvinningsnivån har ytterligare höjts under år
1997 till 84 %. Båda systemen klarar målen.

Stål har låg materialåtervinningsnivå men har genom återanvändningen
av stålförpackningar klarat målet. Nivån av materialåtervinning och
återanvändning har ökat från 54 % år 1996 till 64 % år 1997. År 1996
gick mer stålmaterial till materialåtervinning än för år 1997, vilket gör att
ökningen far betraktas som osäker. Återvinningen av
aluminiumförpackningar når inte upp till målet. Återvinningsnivån
stannar på 13 %. År 1997 materialåtervanns betydligt mer aluminium än
under år 1996.

Dryckesburkar av aluminium når målet, men insamlingen och
materialåtervinningen av PET-flaskor har svårt att komma upp i målet om
90 %. Det är framför allt den lägre återvinningen av den lilla PET-flaskan
som drar ned resultatet.

Skr 1998/99:63

Bilaga 1

I följande tabell redovisas de krav som finns i Skr. 1998/99:63
förpackningsförordningen samt återvinningsmvåerna för år 1997. Kraven Bilaga 1
från år 1997 gäller materialutnyttjande, exklusive biologisk behandling,
och återanvändning, medan de krav som träder i kraft år 2001 inte
inkluderar återanvändning utan gäller återvinning och materialutnyttjande,
inklusive biologisk behandling.

Tabell 5. Återvunna förpackningar totalt i Sverige år 1997 i procent av de som satts
på marknaden (materialbolagens bedömning av marknadens storlek).

Förpackningsslag	Krav 1 jan 1997	Resultat
Glasförpackningar	70%	76%
Plastförpackningar, ej dryckesförpackningar av PET	30%	över 30 % Nivå av material- återvinning 13 %
Förpackningar av papp, papper och kartong	30%	34%
Förpackningar av stålplåt	50%	64%
Wellpapp	65%	84%
Förpackningar av aluminium	50%	12%
Aluminium: dryckesförpackningar	90%	91 %

Retursystem för återanvändning

Det fanns tre system för återanvändning under år 1997. Återanvändningen
av vin- och spritflaskor har avvecklats med början den 1 januari 1998. De
vin- och spritflaskor som säljs i dag med pant räknas administrativt som
engångsflaskor och glaset går till glasbruk för materialåtervinning. De
andra retursystemen fungerar bra. Insamlat glas används i huvudsak till
nya glasförpackningar och mineralull. Viss export sker och den kan
komma att öka i framtiden. Nedan visas i tabell mål och resultat för de
olika återanvändningssystemen.

Tabell 6. Återanvändningsnivåer för retursystem av förpackningar

Förpackningsslag	Krav 1 jan 1997	Resultat
Returglas för öl och läsk	95%	97%
Returglas för vin och sprit	90%	88%
Dryckesförpackningar av aluminium	90 % (återvinning)	98 % (återvinning)
PET-flaskor till återanvändning	90%	97%
PET-flaskor till materialåtervinning	90%	78%

3 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 63

Vad gäller metallförpackningar räcker återvinningskapaciteten för hela
volymen förutsett att kvaliteten på materialet är god. Materialet kan bl.a.
användas till nya förpackningar och motordetaljer.

Förpackningar av papp, papper och kartong materialåtervinns till
livsmedelskartong och ytterskikt på gipsskivor. Återvinningskapaciteten
bör inte utgöra något problem på sikt så länge marknaden efterfrågar
returfiberbaserade produkter och bruken kan garanteras att tillräckliga
kvantiteter samlas in. Insamlad wellpapp utgör råvara för tillverkning av
ny wellpapp. I dag importeras returwell. Det finns således
avsättningsmöjligheter även för ökade kvantiteter.

Mjukplast samlas in för förbränning medan hårdplasten kan
materialåtervinnas till bärkassar, sopsäckar, rör, flaskor,
kabelskyddsremsor, etc. För närvarande råder brist på
återvinningskapacitet. EPS-plast materialåtervinns framförallt till
isoleringsbetong och nya förpackningar. En liten del av den insamlade
plasten, främst krymp- och sträckfilm, exporteras för materialåtervinning.

Däck

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Nuvarande regler

Enligt förordningen (1994:1236) om producentansvar för däck gäller att
minst 80 % av alla däck som årligen återlämnas skall omhändertas på
annat sätt än genom deponering.

Dagens hantering

Det finns ett materialbolag, Svensk Däckåtervinning AB (SDAB), som
administrerar insamling och återvinning. Systemet finansieras via en
särskild återvinningsavgift som erläggs av anslutna producenter per försålt
däck. De till materialbolaget anslutna producenterna står för huvuddelen
av de däck som sätts på marknaden. Det finns ca 100 insamlingsställen i
hela landet.

Producentansvar för däck har ingått i Naturvårdsverkets uppföljningar
om producentansvar. Naturvårdsverket anser att systemen som byggts upp
för insamling och omhändertagande av bildäck hittills fungerat bra.

Mängder

Knappt 70 000 ton däck sätts på den svenska marknaden varje år. År
1997 beräknades ca 57 000 ton däck ha fallit som skrot, medan 51 000
ton samlades in vilket innebär att de krav som ställs upp i förordningen
uppfyllts. Den årliga materialåtervinningen har från år 1994 fram till i dag
ökat med 10 000 ton.

Huvuddelen av de insamlade däcken går till förbränning antingen i
cementindustri eller för energiutvinning i avfallsförbränningsanläggningar
(se tabell 6). Möjligheten att utvinna energi ur däcken är större under
vintertid än under sommaren på grund en ökad efterfrågan på energi. När
det gäller materialåtervinning är i dagsläget det återvunna materialet
dyrare än jungfruligt material, och har därmed svårare att hävda sig på
marknaden.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Tabell 7. Omhändertagande av däck år 1996 (fördelning av 55 500 ton, varav en del
härrör från ingående lager)

förbränning i cementindustri	42,0 %
energiutvinnmg	29,0 %
materialåtervinning	9,0 %
övrigt/deponi	6,0 %
export av hela däck	4,8 %
regummering	4,7 %
sprängmattor etc	4,0 %
återanvändning	0,5 %

Bilar

Nuvarande regler

Bilskrotning regleras i bilskrotningslagen (1975:343) och
bilskrotningsförordningen (1975:348) som trädde i kraft år 1975.
Reglerna tillkom för att förhindra att uttjänta bilar lämnades i naturen.
Enligt bilskrotningsförordningen får enbart auktoriserade bilskrotare
utfärda skrotningsintyg.

Bilar har också varit föremål för diskussioner om producentansvar.
Såväl Naturvårdsverket (Naturvårdsverkets promemoria daterad den 20
april 1994) som Kretsloppsdelegationen (Kretsloppsdelegationens rapport
1995:9) har gjort utredningar i frågan och föreslagit att producentansvar
skall införas. Den 1 januari 1998 infördes förordningen (1997:788) om
producentansvar för bilar. I förordningen regleras producenternas
skyldighet när det gäller omhändertagande av uttjänta bilar.

I förordningen anges följande mål för återanvändning och återvinning.

* minst 85 % senast från och med 2002

* minst 95 % senast från och med 2015

Förordningen överensstämmer i huvudsak med EG-kommissionens
förslag till direktiv om uttjänta bilar.

Dagens hantering

Uttjänta bilar tas hand om av bilskrotare som efter att ha demonterat vissa,
framförallt miljöfarliga, komponenter ser till att bilarna fragmenteras på
särskilda ffagmenteringsanläggningar. Som exempel på miljöfarliga
komponenter kan nämnas blybatterier, freoner i luftkonditionering och
spilloljor och andra miljöfarliga vätskor. År 1996 införde landets tre
fragmenteringsföretag strängare krav på bilskrot som levereras för
fragmentering. Kvaven innebär att miljöfarliga komponenter måste vara
demonterade från fordonet före leverans.

Metallerna, vilka utgör huvuddelen av bilarna, återvinns medan resten
går till deponering. Under år 1996 producerades drygt 160 000 ton
metaller från bilar vid fragmenteringsanläggningama.

Mängder

Den svenska bilparken ökar från år till år Vid slutet av år 1997 fanns
enligt Bilindustriföreningen totalt 4,04 miljoner bilar i Sverige Under år
1997 uppgick den totala försäljningen av nybilar till 225 000 bilar, vilket
var en uppgång med 25 % jämfört med år 1996. I takt med att
nybilsförsäljningen ökar, förväntas även utskrotningen att öka. Sverige
har för närvarande en av Europas äldsta bilparker. Under år 1997
skrotades 177 000 bilar jämfört med 161 000 år 1996.

Returpapper

Nuvarande regler

Returpapper regleras i förordningen (1994:1205) om producentansvar för
returpapper. Syftet med förordningen är att producenterna skall se till att
75 viktprocent av de tidningar som konsumeras i Sverige senast år 2000
samlas in som returpapper för att materialåtervinnas eller tas om hand på
annat miljömässigt godtagbart sätt.

Naturvårdsverket har utfärdat föreskrifter (SNFS 1996:15) om
uppföljning av angiven insamlingsnivå m.m. för returpapper. I
föreskrifterna fmns bestämmelser om insamlingssystemen,
omhändertagandet av returpapper samt rapporteringsskyldighet.

Dagens hantering

Insamling och återvinning administreras av materialbolaget Pressretur
AB. Anslutningen till materialbolaget är för närvarande kostnadsfri.
Bolaget täcker ca 95% av den svenska marknaden.

Insamlingen bygger i huvudsak på s.k. bringsystem, vilket innebär att
konsumenten lämnar in produkten vid en återvinningsstation.
Producentansvar for returpapper har ingått i Naturvårdsverkets

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

uppföljningar om producentansvar (NV rapporter 4518, 4519, 4748 samt Skr. 1998/99:63

4892). Verket anser att systemet med insamling av returpapper hittills Bilaga 1
fungerat bra

Mängder

Nedan redovisas mängden tidningspapper som produceras samt den
mängd som samlas in och återvinns.

Tabell 8. Konsumtion, insamling och återvinning av tidningar i Sverige 1994-1997.

År	Konsumtion 1000 ton	Insamling 1000 ton	Materialåtervinning 1000 ton	Insamlingsgrad %
1994	572	374	374	65,3
1995	575	401	401	69,7
1996	531	385	385	72,5
1997	547	425	425	78

Källa: Pressretur och Skogsindustrierna

Av tabellen framgår att år 1997 insamlades 78 % av returpapperet för
materialåtervinning.

Batterier

Nuvarande regler

Nickelkadmiumbatterier var tidigare föremål för ett frivilligt åtagande
som innebar att branschen åtog sig att stå för information och insamling
av dessa batterier. Systemet visade sig dock inte fungera tillräckligt bra.
År 1996 genomfördes därför en utredning om omhändertagande av
uttjänta batterier (Batterier - en laddad fråga, SOU 1996:8). Utredningens
förslag ledde till en ny förordning (1997:645) om batterier som trädde i
kraft den 1 januari 1998. Kasserade batterer får enligt förordningen inte
kastas tillsammans med annat avfall. För att underlätta insamlingen gäller
detta alla typer av batterier. Kommunen står för insamling av samtliga
kasserade batterier och tillhandahålla lämpliga insamlingssystem. Det är
också kommunen som skall sortera och transportera bort batterier.
Kostnader för bl.a. återvinning och bortskaffande av miljöfarliga batterier
skall täckas av den avgift som de som yrkesmässigt tillverkar eller till
Sverige för in miljöfarliga batterier är ålagda att betala. Naturvårdsverket
förvaltar den s.k. batterifonden.

Mängder

Nedan redovisas insamlade mängder uttjänta batterier som mottagits vid
anläggningar för återvinning eller bortskaffande.

Tabell 9. Insamlade mängder i Sverige 1992-1998 i ton inlämnat till
behandlingsanläggningar

Batterityp	1992	1993	1994	1995	1996	1997	1998
Knapp- cell sbat- teri er	8	5	7	6	5	5	11
Nickel- kadmium batterier	54	46	13	0	0	6	1
Inlämnat till SAFT AB	uppgift saknas	102	111	112	112	141	143
Bly (startbat- terier samt industribat- terier)	25 000	21 000	23 000	22 500	23 500	24 300	29 000
Alkaliska batterier	198	8	7	52	16	23	4
Osorterade batterier	160	32	13	5	0	0	0

Källa: Naturvårdsverket

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Försäljningen av batterier med kvicksilveroxid har i princip upphört i
Sverige. För slutna nickelkadmiumbatterier var insamlingsgraden ca 30 %
år 1995 och insamlade mängder av startbatterier uppgår till mellan 95 -
100%.

I tabellen ovan anges de mängder som inkommit till anläggningar för
återvinning eller bortskaffande. Den mängd batterier som samlats in av
kommunerna men ännu inte nått behandlingsanläggningarna är i
dagsläget inte känd, men sannolikt finns det lager av insamlade batterier
ute i kommunerna. Därutöver finns sannolikt batterier även lagrade hos
hushållen. Den totala mängden insamlade batterier är således troligen
större än de mängder som anges i tabell 9. Av tabellen framgår att den
mängd som inkommit till behandlingsanläggningarna varierat från år till
år. Detta beror sannolikt på att insamling skett i kampanjer samt att
kommunerna samlar på sig ett lager innan detta levereras vidare till en
anläggning för återvinning eller bortskaffande.

I syfte att få till stånd en effektiv insamling av batterier har en särskild
grupp etablerats som består av Naturvårdsverket, Renhållningsverks-
Föreningen, Svenska Kommunförbundet samt Batteriföreningen.
Gruppen som benämns Batteriinsamlingen har gått ut med information till
berörda aktörer inklusive hushållen. Naturvårdsverket är ansvarigt för att
följa insamlingen och batterifondens utveckling.

Kontorspapper

Nuvarande regler

Förutom de generella reglerna om avfallshantering enligt miljöbalken
finns i dagsläget inga särskilda bestämmelser som reglerar hanteringen av
kontorspapper.

Dagens hantering

Naturvårdsverket utförde år 1996 en utredning om insamling och åter-
vinning av kontorspapper (NV-rapport 4678). I samband med utredningen
kom återvinningsbranschen med ett frivilligt åtagande att samla in och
återvinna 50 % av kontorspapperet till år 2000 och med ett långsiktigt mål
på minst 75 %. Åtagandet har gjorts av Svensk Returpappersförening,
Pappersåtervinning AB samt IL Returpapper AB. Information om
insamlingen fås via Kontorsinsamlingen. Bakom Kontorsmsamlingen står
ett antal returpappersföretag.

Den nuvarande insamlingen finansieras av de företag som deltar i
pappersinsamlingen samt returpappersbruken.

Mängder

Den totala papperskonsumtionen i Sverige år 1995 var ca 2 miljoner ton
varav 340 000 ton finpapper. År 1995 samlades ca 37 % av detta
finpapper in, varav hälften gick till materialåtervinning och hälften
exporterades. Att ungefär hälften av det insamlade papperet exporteras
beror på att kapacitet saknas att materialåtervinna hela mängden inom
landet. Det insamlade papperet används vid tillverkning av papper eller
kartong

Byggavfall

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Nuvarande regler

Nuvarande regler för rivning återfinns i plan och bygglagen (1987:10)
(PBL). Enligt reglerna skall rivning av vissa byggnader anmälas till
byggnadsnämnden. Till rivningsanmälan skall i vissa fall också en
särskild rivningsplan bifogas. Av proposition 1996/97:172, Hantering av
uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar för alla,
framgår att "kravet på rivningsplan enligt plan- och bygglagen (1987:10)
utsträcks till att omfatta rivning av del av byggnad. Det utsträcks även till
att omfatta vissa av de byggnadsåtgärder för vilka bygganmälan skall
lämnas”. De nya reglerna trädde i kraft den 1 juli 1998.

Planen skall godkännas av byggnadsnämnden. I de fall rivningsplan
erfordras, skall rivningen ske på ett sådant sätt att olika material tas om

hand var för sig. Farligt avfall skall tas om hand enligt förordningen
(1996:971) om farligt avfall. Boverket har i Boken om Lov, Tillsyn och
kontroll (Allmänna råd 1995:13) givit exempel på vad en rivningplan bör
innehålla som t.ex. planerad materialbehandling, vari ingår identifiering
och omhändertagande av riskmaterial och avfall. Även stiftelsen Reforsk
har givit förslag på rivningsplaner.

Byggsektorns Kretsloppsråd har enats om en handlingsplan med syftet
att ta ett totalansvar för att utveckla och använda byggvaror, byggsystem
och byggmetoder som främjar hushållningen med naturresurser och
begränsar negativ miljöpåverkan (Miljöansvar för byggvaror inom ett
kretsloppstänkande - ett utvidgat producentansvar (1995) handlingsplan
från Byggsektorns Kretsloppsråd). Handlingsplanen avses omfatta hela
byggprocessen. Åtagandena omfattar bl.a. att miljöanpassa byggnadsverk
och byggprocesser, utveckla byggdeklarationer och halvera
avfallsmängderna till deponi år 2000.

Boverket har i samråd med Naturvårdsverket på uppdrag från
regeringen gjort en översyn av hur det farliga avfallet identifieras och
hanteras vid rivning. I rapporten som Boverket redovisade till regeringen i
december 1998 föreslås ett antal lagändringar för att förbättra de brister
som har funnits avseende identifiering och hantering av material som kan
vara farligt avfall. Bland annat föreslås att PBL skall kompletteras med
krav på att rivningsplanen grundas på en inventering av förekomsten i
byggnaden av sådant material som kommer att utgöra farligt avfall. Även
ett krav på rivningsanmälan vid utrivningar föreslås i de fall där det Det
föreslås kompletteras med ett krav på användande av ett formulär som
Boverket bemyndigas få utforma, kan antas att farligt avfall uppkommer.
När det gäller certifiering föreslås kvalitetsansvariga ges möjlighet att
komplettera sin behörighet. Dessutom föreslås att det skall finnas
möjlighet att utse en fristående sakkunnig kontrollant för kontroll av
rivningsarbetet. Avslutningsvis föreslår Boverket att slutbeviset i stort sett
skall utformas likformigt vid rivning och byggande. Frågan bereds för
närvarande inom Regeringskansliet.

Dagens hantering

Materialen i hus har under 1900-talet genomgått en förändring. Tidigare
användes framför allt trä, tegel och natursten. De kan lättare återvinnas än
nyare material som ofta är sammansatta. Under senare år dominerar
betong, trä, plåt, mineralull och plast. I byggnader ingår även stora
mängder elektronik och elektriska produkter.

De mängder avfall som uppstår vid renovering, ombyggnad och rivning
går i huvudsak till återanvändning och deponering.

Mängder

Är 1994 uppgick bygg- och rivningsavfallet till 1,2 miljoner ton. 75 % av
avfallet deponerades, 17 % gick till förbränning och resten till
återvinning. Andelen bygg- och rivningsavfall uppgick samma år till 17 %

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

av det totala konsumtionsavfallet. Huvuddelen utgörs av betongmaterial
och keramiskt material.

Totalt beräknas det finnas 2,5 miljarder ton material inbyggt i hus,
vägar och anläggningar, varav 6 miljoner ton tas ut varje år för
renovering, ombyggnad och rivning. Den befintliga statistiken är för
närvarande otillräcklig och måste förbättras.

Av de miljöproblem som uppmärksammats inom byggsektorn återfinns
bl.a. PCB i fogmassor, isolerfönster och golv. Enligt de uppskattningar
som gjorts uppgår mängderna PCB i fogmassa till 70 - 190 ton medan
mängderna i isolerfönster och golv anses vara något lägre.
Uppskattningarna är dock osäkra.

Kvicksilver har ingått i olika varor och produkter. Stora delar av
tillförseln har kunnat stoppas på senare år på grund av förbud mot
tillverkning av vissa kvicksilverhaltiga produkter. Stora mängder
kvicksilver finns dock kvar i byggnader. Kretsloppsdelegationen redovisar
att 300 - 430 kg kvicksilver och 10 ton kadmium finns i rivningsavfallet.
I golv och kablar finns minst 60 000 ton klorparaffiner lagrade. Även
asbest finns i stora mängder.

Elektriska och elektroniska produkter

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Nuvarande regler

Förutom de generella reglerna om avfallshantering enligt miljöbalken
finns i dagsläget inga speciella regler för hantering av uttjänta elektriska
och elektroniska produkter. För vissa produkter inom produktgruppen
finns särskild lagstiftning. Det gäller transformatorer och kondensatorer
som innehåller PCB, kylar och frysar, batterier samt termostater, reläer,
m.fl. produkter som innehåller kvicksilver.

Ett förslag till producentansvar för elektriska och elektroniska
produkter har anmälts till Europeiska kommissionen.

Dagens hantering

Kommunerna ansvarar för såväl bortforsling som slutligt
omhändertagande av sådant elektriskt och elektroniskt avfall som klassas
som hushållsavfall. Systemet finansieras via renhållningsavgiften.
Insamling och återvinning av uttjänta produkter på kommersiell basis
förekommer. En del elektriska produkter inom hushåll, industri och
handel har ett positivt värde och skrotbranschen köper dessa för
återvinning av metaller.

För närvarande finns uppskattningsvis ett drygt 30-tal verksamheter
som bedriver elektronikdemontering. Återvinningsbara material och
komponenter tas till vara. Farliga komponenter och annat avfall tas om
hand. Elektronikprodukter kan innehålla ämnen som kan utgöra
miljöproblem vid fragmentering, förbränning eller deponering på

olämpligt sätt. Som exempel kan nämnas kadmium, bly, kvicksilver,
bromerade flamskyddsmedel och klorparaffiner.

Mängder

Naturvårdsverket har grovt uppskattat mängden avfall till ca 25 kg per
person och år. Det motsvarar ca 200 000 årston, varav den större delen
utgörs av elektriskt avfall. Under år 1994 omhändertogs ca 3000 ton av
elektronikdemonterare. År 1996 hade mängden ökat till 8000 ton. En
större men inte kvantifierad mängd av främst elektriskt skrot
omhändertogs hos fragmenteringsanläggningama.

Möbler

Skr 1998/99:63

Bilaga 1

Nuvarande regler

Förutom de generella reglerna om avfallshantering enligt miljöbalken
finns för närvarande inga särskilda regler för hantering av uttjänta möbler.

Våren 1996 kom möbelbranschen med ett åtagande och en
handlingsplan, Miljöansvar för möbler inom ett kretsloppstänkande -
Producentansvar. Enligt handlingsplanen vill branschen arbeta för bl.a.
ökad återvinning och återanvändning, minska miljöpåverkan vid
tillverkning, minska deponimängder samt utforma miljödeklarationer. För
detta ändamål bildades Möbelbranschens Kretsloppsråd i december 1996.

Dagens hantering

Möbler samlas, i den mån de ej säljs på en andrahandsmarknad, i
huvudsak in via kommunernas avfallshantering. De går till förbränning
eller deponering.

Mängder

Av Kretsloppsdelegationens ovan nämnda rapport framgår att det
uppskattningsvis tillförs 250 000 ton möbler till den svenska marknaden
årligen.

Tabell 10. Material i möbler

Trä

Metall

Stoppning

Övrigt

175 000 ton

25 000 ton

35 000 ton

15 000 ton

Källa: Sveriges Möbelindustriförbund, 1996

Av rapporten framgår vidare att enligt svenska avfallsentreprenörer
utgör möbler ca 4 % av hushållens avfall i storstadsområdena. Det skulle
motsvara ca 130 000 ton uttjänta möbler totalt i landet per år.

T extilier

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Nuvarande regler

Förutom de generella reglerna om avfallshantering enligt miljöbalken
finns för närvarande inga särskilda regler vad gäller omhändertagande av
uttjänta textilier.

Dagens hantering

Textilier samlas normalt in tillsammans med övrigt huhållsavfall och går
till förbränning eller deponering. Insamling av textilier och kläder sker via
olika insamlingsorganisationer som Myrorna, Röda Korset, etc. Det
insamlade materialet återanvänds i Sverige eller på andra platser i världen.

Insamling sker i huvudsak via utplacerade containrar. Det förekommer
även grindinsamling. En hel del kläder säljs via secondhandbutiker

Mängder

Andelen av importerade textila varor är mycket hög. År 1994 uppgick
importen av tekovaror till drygt 250 000 ton. Importen av kläder uppgick
till en dryg tredjedel av den totala tekoimporten motsvarande 87 000 ton.

Ca 2 % av hushållsavfallet utgörs av gruppen textil, gummi och läder,
motsvarande ca 64 000 ton. Textilavfallet har uppskattats till ca 50 000
ton per år.

1994 samlades ca 18 600 ton textilier in av insamlingsorganisationerna.
Av detta gick ca 12 000 ton på export. Importen av begagnade kläder
utgjorde också ca 12 000 ton. Ca 25 % av alla förbrukade kläder i Sverige
samlas in.

Materialflöden

Naturvårdsverket har på uppdrag av regeringen redovisat hittills bedrivna
respektive pågående arbeten vad gäller analyser av viktiga materialflöden.
I en första redovisning (Viktiga materialflöden, NV-rapport 4384) valde
verket ut materialflöden av vissa metaller, plaster, textilier, papper/trä,
cement/betong. Verket fortsatte sedan arbetet med vissa andra metaller,
plaster, textilier och kontorspapper (NV-rapporterna 4505, 4506, 4507
samt 4678).

Övriga stora materialflöden i samhället är sand och grus, olja och
livsmedel. Fosfor är ett viktigt ämne eftersom det är en begränsad resurs.

Dessa flöden diskuteras inte här. Textilier samt byggavfall behandlas
ovan.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Metaller

I rapporten ingår järn- och stål, koppar, aluminium, zink, nickel och
krom. Miljöpåverkan från hantering av såväl metaller som
metallinnehållande material är stor i alla led. Metallproduktionen ger
upphov till ca 10 % av alla koldioxidutsläpp i världen. Energiförbrukning
vid sekundär produktion, dvs. återvinning, är ca 5 - 30% av den primära
produktionens krav för de flesta metaller. En viktig åtgärd framöver är
därför att öka användningen av skrot som råvara vid metallproduktion.

En ökning av den sekundära metallproduktionen bedöms vara fullt
möjlig eftersom kapaciteten för återvinning av metaller i avfall inte är
utnyttjad till fullo. Det gäller t.ex. i bygg- och rivningsavfall, icke
branschspecifikt avfall och elektronikskrot. Efterfrågan i världen på
metaller är dock för närvarande betydligt högre än den mängd som
teoretiskt skulle kunna produceras med skrot som råvara. Andra åtgärder
är att försöka minska energianvändningen i produktionen samt att minska
diffusa utsläpp från varor och produkter. Naturvårdsverket kommer i
samarbete med berörda sektorer att gå vidare med studier avseende
aluminium, koppar och eventuellt järn och stål.

Plast

Endast 4 % av den totala konsumtionen av olja och naturgas går till plast-
produktion. För plaster bör en utveckling mot ökad material- och energi-
utvinning ske. För materialåtervinning lämpar sig bäst rena, homogena
fraktioner i stora mängder. Vissa plaster, framförallt PVC, innehåller
miljöfarliga tillsatser. Det fortsatta arbetet bör inriktas mot att byta ut
dessa.

Tabell 11. Plastkonsumtionen i Sverige år 1989

Förpackningar 26%

Bygg och anläggning 25%

Elektronik och

elektriska produkter 17%

Bilar 10%

Transport 4%

Lantbruk 3%

Övrigt 15%

Av tabellen framgår att genom gällande regler för producentansvar för
förpackningar och bilar samt kommande producentansvar för elektronik
och elektriska produkter samt det frivilliga åtagandet från byggbranschen

kommer ca 80 % av allt plastmaterial som sätts på marknaden täckas av Skr. 1998/99:63
producentansvar. Bilaga 1

Papper och trä

Utvecklingen av ett samhälle som i större utsträckning baseras på
förnyelsebara råvaror kan leda till en större belastning på skogen i
framtiden. En fortsatt utveckling av en långsiktig strategi för att hushålla
med primär skogsråvara måste därför ske.

Den viktigaste skillnaden mellan primärtillverkning och användning av
returfiber är en minskad användning av råvara. Minskad råvaruåtgång
innebär totalt sett ett minskat transportarbete. Den totala energi-
förbrukningen minskar vid ökad returfiberanvändning.

Tabell 12. Papperskonsumtionen i Sverige år 1993

Tidningspapper	22%
Skriv-och tryckpapper	26%
Omslagspapper	7%
Mjukpapper	8%
Kartong för förpackningar	16%
Wellpappmaterial	16%
Övrigt papper och kartong	5%

Källa: Skogsindustriernas årsskrift 1993

Den totala konsumtionen av papper uppgick år 1993 till 1 800 000 ton.
Av tabellen framgår att alla ovanstående papperskategorier, utom
mjukpapper och eventuellt delar av papper och kartong, omfattas av
nuvarande regler för producentansvar för returpapper, förpackningar samt
genom återvinningsbranschens frivilliga åtagande vad gäller återvinning
av kontorspapper.

Enligt Skogsindustrierna återvanns totalt 53 % av alla pappersprodukter
som sattes på marknaden i Sverige år 1995.

Konsumtionen av sågade trävaror uppgick år 1993 till 3,3 miljoner m3
(inkl, lagerförändringar). Användningen sker till stor del inom
byggnadsindustrin, varför frågan om ökad återvinning av trä i första hand
bör drivas inom ramen för arbetet med bygg- och rivningsavfall.

Papper och trä som inte materialåtervinns bör i så hög grad som möjligt
användas för energiproduktion.

Förteckning över farligt avfall och
behandlingsmetoder uppdelad på behandlingsföretag

AB Sandvik Steel

Skr 1998/99:63

Bilaga 2

Avfall

Metod

Betbad

Hydroxidutfallning av tungmetaller

Avfall

Metod

Oljeemulsioner, alkaliska avfettningsbad
Separation av vattenfas med
ultrafiltreringsteknik

Akzo Nobel Surface Chemistry AB Stenungsund

Avfall Metod	Etanol, ammoniak, tensider, ytaktiva ämnen, mycket små mängder spillolja Förbränning
Akzo Nobel Surface Chemistry AB Sundsvall
Avfall	Salthaltigt processvatten
Metod	Indunstning för att få bort saltema Förbränning, temperatur 1000-1100 °C
Avfall	Processvatten innehållande ytaktiva ämnen, metyleringsvatten
Metod	Förbränning, temperatur 1000-1100 °C
ANA Ädelmetall AB

Avfall

Metod

Cyanidhaltigt bad från guldsmedsbranschen
Kemisk utfallning av guld, avgiftning av
cyanid med hjälp av hypoklorit

Axel Barkman AB

Avfall Trokloretylen, tinner

Metod Destillation

Boliden AB

Avfall

Metod

Blybatterier, tennhaltigt avfall
Smältprocess där metallerna återvinns

Skr. 1998/99:63

Bilaga 2

Boliden Mineral AB

Avfall

Metod

Blyslagg

Deponering

BORAB

Avfall

Metod

Oljeavskiljarslam, oljeskadad jord

Avfallet går till gjutna bassänger. Oljefasen
dekanteras av och det resterande oljehaltiga
vattnet pumpas till en oljeavskiljare.

Candor Sweden AB

Avfall

Metod

Kopparsulfat i halvfast form

Externa företag elektrolyserar sina bebad och
får fram kopparsulfat som ersätter ren
kopparsulfat i produktionen.

Cementa AB

Avfall

Metod

Färg- och lösningsmedelsavfall

Förbränning i cementugn

Ciclean AB (Reci Industri AB)

Avfall

Metod

Oljeförorenat vatten

Kemisk flockning med aluminiumhydroxid,
oljeåtervinning

Dala Specialavfall AB

Avfall

Metod

Oljehaltigt vatten och slam, emulsioner
Oljeavskiljare och ultrafilterteknik

Emmaboda kommun

Avfall

Metod

Oljehaltigt avfall från bensinstationer m.fl.
Deponering

Avfall
Metod

Slipdamm från glasindustri

Deponering

Skr. 1998/99:63

Bilaga 2

Försvarsmakten Karlstad, Kristinehamn

Avfall	Kulfångssand från skjutbanor innehållande bly
Metod	1. Sållning 2. Separation med hjälp av två st magneter 3. Tvättning 4. Siktning 5. Separation med hjälp av en 3 meter hög cyklon.

Gästrike Avfallshantering AB

Avfall

Metod

Lysrör innehållande kvicksilver
Kvicksilveravdrivning under krossning av
lysrör, kvicksilvret avdusntar och ett
selen/kolfilter fångar upp det.

Avfall

Metod

Metallhydroxid

Deponi som är avslutad

Halmstads Renhållningsbolag

Avfall

Metod

Bensinstationsslam

Oljeavskiljare och ultrafilter

Hudiksvalls kommun

Avfall

Metod

Bensinstationsslam

22 kubikmeters oljeavskiljare där vattenfasen
går till ett internt reningsverk och därför till
recipient. Oljan omhändertas.

Avfall

Metod

Oljeskadad jord

Dräneras till ovan nämnda oljeavskiljare.
Oljan omhändertas och jorden sprids över
avfallsupplaget där resterande olja bryts ned
biologiskt.

Hydro Plast AB

Avfall

Metod

Flytande klorerade biprodukter

Förbränning i ca 1100 °C

Skr. 1998/99:63

Bilaga 2

Industripulver i Anderstorp AB

Avfall	Alkaliska avfettningsbad, fosfatenngsbad, krompassiviseringsbad
Metod	Våtkemisk fällning

Karlshamns AB

Avfall

Vegetabiliska oljor, fett och lösningsmedel,
spillolja

Metod

Förbränning i bolagets ångcentral, temp

1200-1300 °C

Kemiavfall i Skåne AB

Avfall
Metod

Avfall från oljeavskiljare och spolgropar
Oljeslamanläggning där olje- och vattenfas
först separeras gravimetnskt, därefter
passerar vattenfasen genom två st ultrafilter.
Eventuellt används omvänd osmosteknik.

Avfall

Metod

Oljeförorenade massor

Kompostering, möjlighet till jordtvätt och
termisk behandling av jordmassor finns.

Kvarnströms AB

Avfall

Metod

Ytbehandlingsbad

Hydroxi dfällning

Landstinget Gävleborg

Avfall

Metod

Röntgenfotovätskor

Indunstningsteknik där silver återvinns

Lundstams Renhållnings AB

Avfall

Metod

Avfall solja

Marinseparator. Oljan avskiljs gravimetriskt.
Vattenfasen går först till ett internt
reningsverk och därefter till kommunalt
reningsverk.

Skr 1998/99:63

Bilaga 2

Malungs kommun

Avfall

Metod

Oljeskadad jord

Avfallet läggs på en betongplatta. Den
flytande fasen rinner av till en oljeavskiljare.
Vattenfasen därifrån går till ett kommunalt
reningsverk och den kvarvarande jorden
ligger kavr på plattan för biologisk
nedbrytning i ca ett år.

MFA Sydost

Avfall

Metod

Metallhydroxid

Deponering

Miljöteknik i Luleå

Avfall

Metod

Bensinstationsslam

Oljeavskiljare, kemisk fällning

MoDo Paper AB

Avfall
Metod

Spilloljor

Förbränning i mesaugn (temp troligen över
1000°C)

Nibe AB

Avfall

Metod

Svavelsyra, natriumhydroxid, fosfater
Våtkemisk behandling, utfallning av
metallhydroxider

NSR AB

Avfall	Bensinstationsslam, sludge och oljehaltigt avfall
Metod	Oljeslamanläggning: Gravimetrisk separation av olja, vatten och slam. Därefter kemisk behandling för ytterligare rening av vattenfasen.
Avfall	Gatubrunnsslam

Metod

Gravimetrisk separation av enklare sost i Skr. 1998/99:63

bassänger. Bilaga 2

Avfall

Metod

Järnpulver, blästersand m.m.

Specialdeponi

Avfall

Metod

Speciella limavfall, förorenade jordmassor

Kompstering

Oskarshamns kommun

Avfall

Metod

Olj ehaltiga j ordmassor

Deponi där flytande fas går till en
oljeavskiljare. Oljan separeras bort
(omhändertas externt) och vattenfasen går
vidare till reningsverk.

Ovako Steel

Avfall

Metod

Filterstoft, filterslam, metallhydroxidslam
Deponering

Avfall

Metod

Oljeslam, spillolja

Kompostering

Avfall

Metod

Emulsioner

Ultrafiltrering

RagnSells, Högbytorp

Avfall

Metod

Bensinstationsslam, oljehaltiga avfall

Oljeavskiljare, ultrafiltrering

Reci Industri AB

Avfall

Metod

Oljeavfall

Förbehandling genom gravimetrisk settling

Avfall

Metod

Oljeavfall, emulsioner m.m.
Settling och vid behov destillation'

Avfall

Metod

Förorenade massor

Specialdeponi

Avfall

Färg- och lösningsmedelsavfall

Metod	Dispergenng och annan förbehandling för bränsleframställning	Skr. 1998/99:63 Bilaga 2
Avfall	Färgavfall (vattenbserade)
Metod	Deponering
Avfall	Metallhaltiga
Metod	Våtkemisk fällning
Avfall	Metallhydroxid
Metod	Deponi

Renhållningsverket i	i Kalmar
Avfall	Bensinstationsslam
Metod	Oljeavskiljare
Renhållningsverket i	i Karlstad
Avfall	Bensinstationsslam
Metod	Oljeavskiljare

Saft Nife AB

Avfall

Metod

Nickel/Kadmiumbatterier

Plasten pyrolyseras därefter destilleras
avfallet. Nickel och Kadmium återvinns och
Nickel säljs vidare.

Avfall

Metod

Kadmiumhaltigt slam

Vid höga kadmiumhalter destilleras avfallet.

Vid låga halter upplöses avfallet och
Kadmium separeras genom elektrolytisk
behandling.

SAKAB

Avfall

Blandade avfall grupp 1-12 enligt

Naturvårdsverkets koder

Metod

Högtemperaturförbränning

Avfall

Metod

Surt och alkaliskt avfall, tungmetaller
Neutralisering och utfallnmg av
metallhydroxider

Avfall	Metallhydroxider, jordar, aska från förbränningsanläggning
Metod	Deponering
Avfall	Kvicksilverhaltiga ljuskällor
Metod	Destillation, återvinning av kvicksilver
Avfall	Oljehaltiga jordar
Metod	Biologisk behandling och jordtvätt

Skr. 1998/99:63

Bilaga 2

Scan Are Plasma Technologies AB

Avfall

Metod

CFC

Förgasning

Avfall

Metod

Ljusbågsstoft, slipavfall

Smältreduktion där metaller återvinns

Avfall

Metod

Flygaska

Förgasning under reducerande förhållanden
där zink återvinns.

Avfall

Metod

Katalysatormassa innehållande platina
Smältningsprocess där platina återvinns.

ScanDust AB

Avfall	Metallstoft, metallhydrocider, sliger, katalysatorer
Metod	Smältprocess: educering av metallhydroxider till metall

Skaraborgs Miljöhantering AB

Avfall

Metod

Oljeemulsioner

Filtermedium: Ultrafliter, omvänd osmos

Springwire Sweden AB

Avfall

Metod

Metall hy droxid

Deponering

Skr. 1998/99:63

Bilaga 2

Stena Miljö AB

Avfall

Metod

Fixbad

Elektrolytisk utfällning av silver. (Ingen
behandling av amalgam, går på export)

Storfors Miljö AB

Avfall	Metallhydroxider och svårlösliga metallinnehållande avfall
Metod	Deponering
Avfall Metod	Svavelsyrabad Återvinning: Regenerering av svavelsyra. Jämsulfat fälls ut, vilket senare används för reducering av krom (Vl)avfall.
Avfall	Koncentrerade sura och alkaliska bad, tungmetaller, fasta salter, sura och alkaliska sköljvatten.
Metod	Neutralisering och utfällning av metallhydroxider
Avfall Metod	Krom (Vl)avfall Reducering med internt utfällt järnsulfat. Utfällning därefter till kromhydroxid.
Avfall Metod	Oawattnat metallhydroxidbad Pressning i filterpress

Svensk Etanolkemi AB

Avfall	Destillationsrester, lågkokande etanolfr aktioner
Metod	Förbränning i avgaspanna, temp 800-1100°C, vanligen 900°C

Svensk Returindustri AB

Avfall

Metod

Spillolja

Gravimetrisk settling

Söderhamns Renhållnings AB

Avfall

Oljehaltigt slam, oljeskadade jordmassor

Metod

Oljebassänger: Oljan avskiljs i en Skr. 1998/99:63

oljeavskiljare och vatten fasen rinner genom Bilaga 2
avfallsdeponin.

Södertörns Renhållningsverk

Avfall

Metod

Spillolja

Oljeavskiljare, kemisk fällning

Södra Cell AB Mönsterås bruk

Avfall

Metod

Spillolja

Förbränning i mesaugn, temp troligen 1100-
1200°C

Södra Cell AB Mörrums bruk

Avfall

Metod

Spillolja

Separation av vatten som går vidare till
lutama. Oljan förbränns i mesaugn vid
temperatur 1100-1200°C.

Tekniska Verken Linköping

Avfall

Metod

Avfall från oljeavskiljare

Gravimetrisk separation. Oljan omhändertas
externt och vattenfasen går till kommunalt
reningsverk.

Avfall

Metod

Oljeskadad jord

Kompostering

Avfall

Metod

Metallhydroxid

Deponering

TRAAB

Avfall	Oljehaltigt vatten från oljeavskiljare, spolgropar och liknande samt avdragsvatten från egen spilloljehantering
Metod	Avfallet läggs i mottagningsbassänger där oljan separeras från vattenfasen. Vattenfasen behandlas med fallningskemikalier, flockmedel m.m. Det renade vattnet går

därefter vidare till kommunalt reningsverk. Skr. 1998/99:63

Oljan omhändertas externt. Slam och Bilaga 2

sediment går till biologisk nedbrytning.

Avfall

Metod

Oljeskadad jord

Avfallet läggs på en akutplatta därefter går
det till biologisk nedbrytning.

Turnils AB

Avfall

Metod

Färgrester från egen produktion

Destillation

Uppsala Energi AB

Avfall

Metod

Klorerade och icke klorerade lösningsmedel
Förbränning i ångpanna, temp ca 1500°C

Avfall

Metod

Scintillationslösningar

Förbränning i avfallsforbränningsanläggnmg,
temp 850-1200°C

VAFAB Anläggningar i Enköping, Sala, Fagersta och Västerås

Avfall

Metod

Oljeskadad jord

Avfallet läggs upp på akutplatta med
dränering till en oljeavskiljare. Den
separerade vattenfasen går till kommunalt
reningsverk. Försöksanläggning:
Stabilisering av oljan i jorden med hjälp av
bindemedel t. ex. torv, därefter ev
kompostering och deponering.

Åmåls Miljöhantering AB

Avfall

Metod

Oljehaltigt vatten, emulsioner och slam
Indunstning

Åsco Metall AB

Avfall

Metod

Processbad, sköljvatten

Våtkemisk fällning

Skr. 1998/99:63

Bilaga 2

Örebro Tekniska Förvaltning

Avfall

Metod

Bensinstationsslam

Oljeavskiljare

Naturvårdsverkets sammanfattning av rapporten
Nationell avfallsplan för farligt avfall

Nedan följer en sammanfattning av Naturvårdsverkets slutsatser och
förslag i den nationella planen för farligt avfall. I de fall ändringar i
författningar föreslås har Naturvårdsverket för avsikt att inom kort
återkomma till regeringen med konkreta förslag.

Mängder och behandlingskapacitet

- Det saknas tillförlitlig nationell statistik beträffande mängden avfall som
uppkommer.

- Ett datoriserat system för uppföljning av flödet av farligt avfall har
utarbetats av Naturvårdsverket, som bl.a. skall avhjälpa denna brist.

- Trots osäkerheten om mängderna farligt avfall kan ändå konstateras att
det i Sverige inte råder någon brist på behandlingskapacitet i stort för
farligt avfall

Behandlingsteknik

—Allmänna tekniska krav saknas generellt för behandling av farligt avfall
Det svenska prövningssystemet är upplagt på prövning av enskilda
verksamheter.

- Kostnaden för behandling av farligt avfall varierar inom vida intervall.
Kostnaden beror på avfallsslaget, avfallets sammansättning och
prisskillnaden mellan behandlingsföretagen.

- För att minska transportarbetet skulle visst farligt avfall kunna
förbrännas i konventionella avfallsförbränningsanläggningar efter
prövning enligt tillämpliga förordningar.

- Generella föreskrifter för förorenade massor behöver tas fram. Utförsel
av förorenade massor för behandling betraktas som utförsel för
bortskaffande. Självförsörjandeprincipen med möjlighet till vissa
undantag skall gälla.

- Kvicksilverhaltigt avfall skall förvaras i ett bergförvar som inrättas
särskilt för ändamålet. Kvicksilverhaltigt avfall skall inte exporteras för
återvinning.

- Behandlingstekniken för oljehaltigt slam bör utvecklas och tekniknivån
bör höjas väsentligt.

- Bättre deponeringsteknik för flygaska från förbränning av hushållsavfall
bör förberedas inför kraven i kommande föreskrifter för deponering av
avfall.

- Farligt avfall från hushållen bör samlas in separat. Detta bör ske efter
ändringar i renhållningsförordningen i enlighet med vad verket föreslagit i
Aktionsplan Avfall.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 3

Gränsöverskridande transporter

- Det finns i dag inget behov av att begränsa import av särskilda
avfallsslag.

- Förorenat CFC skall inte föras ut ur landet för återanvändning eller
återvinning enligt Köldmediekungörelsen och verkets Allmänna Råd 97:2
om kylanläggningar etc.

- Handlare och mäklare av farligt avfall bör vara registrerade. Detta kan
genomföras genom en ändring i förordningen om gränsöverskridande
transporter av avfall.

- Grundprincipen för export och import av avfall bör vara
självförsörjandeprincipen. Vissa undantag kan dock medges.

- Införsel av avfall på den s.k. gröna listan i EU:s transportförordning bör
redovisas till länsstyrelsen. Detta bör införas efter en ändring i
förordningen om gränsöverskridande transporter av avfall.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 3

Remissinstanser över Naturvårdsverkets rapport
Nationell avfallsplan för farligt avfall

Följande remissinstanser har inkommit med yttrande:

Statens räddningsverk (SRV), Socialstyrelsen (SoS), Läkemedelsverket
(LV), Apoteket AB, Statens geotekniska institut (SGI), Statistiska
centralbyrån (SCB), Statskontoret, Högskolan i Örebro, Jordbruksverket,
Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Närings- och
teknikutveklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Boverket,
Konsumentverket, Koncessionsnämnden för miljöskydd,
Kemikalieinspektionen (Kemi), Länsstyrelsen i Blekinge, Länsstyrelsen i
Skåne, Länsstyrelsen i Örebro, Länsstyrelsen i Norrbotten, Sollentuna
kommun, Kumla kommun, Sundsvalls kommun, Svenska
Kommunförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Näringlivets nämnd för
regelgranskning, Bilindustriföreningen, Boliden Mineral AB,
Kemikontoret, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Ragn-Sells AB, Reci
Industri AB, RVF-Svenska Renhållningsverksföreningen,
Småföretagsdelegationen, Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB),
Svenska Åkeriförbundet, Sveriges Bilskrotares Riksförbund, Villaägarnas
riksförbund, Västmanlands Avfalls AB (VAFAB) och
Återvinningsindustrierna. På eget initiativ har yttranden dessutom
inkommit från Renova.

Följande remissinstanser har beretts tillfälle men avstått från att yttra
sig:

Jernkontoret, Stiftelsen Institutet för vatten- och luftvårdsforskning
(IVL), Naturskyddsföreningen, Sveriges Industriförbund, Byggsektorns
kretsloppsråd, Greenpeace, Göteborgsregionens Avfalls AB (GRAAB),
Miljörådet för elektriska och elektroniska produkter (MEEP), Perstorp
AB, Sveriges Verkstadsindustrier och WMI Sellberg AB,
Jordbruksverket, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Byggsektorns
Kretsloppsråd (bifogar dock för kännedom skriften ”PCB i byggnader -
ett projekt inom Byggsektorns Kretsloppsråd” och
Småföretagsdelegationen.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 4

Miljödepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,

Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros, Engqvist, Rosengren,

Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén

Skr. 1998/99:63

Föredragande: Kjell Larsson

Regeringen beslutar skrivelse 1998/99:63 En nationell strategi för
avfal 1 shanteringen

Eländers Gotab 57799, Stockholm 1999

En nationell strategi för avfallshanteringen

Regeringens skrivelse1998/99:63

En nationell strategi för avfallshanteringen

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Innehållsförteckning

1 Ärendet och dess beredning

2 Utgångspunkter för en nationellavfallsstrategi

2.1 Avfallshanteringen enligt miljöbalken

3 Ansvarsfördelning för avfallshantering

4 Allmän policy för avfallshantering

5 Policy för hantering av särskilda avfallsslag

5.1 Förorenade massor

5.2 Kvicksilverhaltigt avfall

5.3 Flygaska från avfallsförbränningsanläggningar

6 Gränsöverskridande transporter av avfall

Nuvarande regler

Kommande förändringar avseende gränsöverskridande transporter avavfall

7 Mål

7.1 Milj ökvalitetsmål

7.2 Riktlinjer för resurseffektivisering

7.3 Åtgärdsmål

7.4 Mål för särskilda avfallsslag

7.4.1 Förpackningar

7.4.2 Däck

7.4.3 Bilar

7.4.4 Returpapper

7.4.5 Batterier

7.4.6 Kontorspapper

7.4.7 Byggavfall

7.4.8 Elektriska och elektroniska produkter

7.4.9 Möbler

7.4.10 Textilier

Miljödepartementets sammanställning övernuvarande hantering av avfall

Ursprung, mängder och hantering av avfall

Konsumtionsavfall

Omhändertagande av konsumtionsavfall

Produktionsavfall

Omhändertagande av produktionsavfall

Farligt avfall

Nuvarande regler

Dagens hantering

Mängder, ursprung och kapacitet

Hantering av uttjänta varor

Förpackningar

Däck

Bilar

Returpapper

Batterier

Kontorspapper

Byggavfall

Elektriska och elektroniska produkter

Möbler

T extilier

Materialflöden

Metaller

Plast

Papper och trä

Förteckning över farligt avfall ochbehandlingsmetoder uppdelad på behandlingsföretag

Naturvårdsverkets sammanfattning av rapportenNationell avfallsplan för farligt avfall

Mängder och behandlingskapacitet

Behandlingsteknik

Gränsöverskridande transporter

Remissinstanser över Naturvårdsverkets rapportNationell avfallsplan för farligt avfall

Miljödepartementet

Regeringens skrivelse
1998/99:63

2 Utgångspunkter för en nationell
avfallsstrategi

Kommande förändringar avseende gränsöverskridande transporter av
avfall

Miljödepartementets sammanställning över
nuvarande hantering av avfall

Förteckning över farligt avfall och
behandlingsmetoder uppdelad på behandlingsföretag

Naturvårdsverkets sammanfattning av rapporten
Nationell avfallsplan för farligt avfall

Remissinstanser över Naturvårdsverkets rapport
Nationell avfallsplan för farligt avfall