RIKSDAGENS REVISORERS
Redogörelse 1946:SV
RIKSDAGENS REVISORERS
B E RÄTTE LSE
OM DEN ÅR 1945 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING
AV
STÅTSVERKETS
JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING
FÖR TIDEN 1 JULI 1944-30 JUNI 1945
DEL I
REVISORERNAS UTTALANDEN
STOCKHOLM 1 9 4 (5
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBO LAG
459079
J yy'' l''lx
i i. t
■ £ t
III
Innehållsförteckning.
Sid.
Andra huvudtiteln.
Justitiedepartementet.
Jordbruksdriften vid fångvårdsanstalten^ ...................... 2
Fjärde huvudtiteln.
Försvarsdepartementet.
Försvarsväsendets tjänstebostäder ............................ 7
Krigsmaterielverket ......................................
Förening av statstjänst med visst uppdrag..................... 35
Efterbesiktigade vid armén .......... 35
Arméns träkolningsanstalt i Hästveda .......................... 49
Arméns tygverkstäder........................................ 52
Förläggningen av Stockholms örlogsbas........................ 61
Förskottsstats- och krigstitelredovisningen under den förstärkta försvarsberedskapen
.......................................... 71
Femte huvudtiteln.
Socialdepartementet.
Kontrollen över barnavårdsnämndernas redovisningar av mödra
hjälpsmedel
.............................................. 78
Lån till mödrahjälp......................................... 33
Statens arbetsmarknadskommissions ställning i räkenskapshänseende 87
Revisionen av arbetsmarknadskommissionens medelsförvaltning . . 97
Länsarbetsnämnderna .................................. 103
Jordbruks- och verkstadsdriften vid statliga skyddshem och alkoho
listanstalter
............................................. 112
Anmälan till riksförsäkringsanstalten om vissa olycksfall i arbete .. 121
Den ekonomiska förvaltningen av statens utlänningskommission underlydande
flyktingläger................................... 123
Sjätte huvudtiteln.
Kommunikationsdepartementet.
Om åtgärder för en decentralisering och förenkling av administrationen
av det allmänna vägväsendet..................... 141
Landstatshuset i Halmstad................................... 144
Sjunde huvudtiteln.
Finansdepartementet.
Kontrollen över medel, som av statliga myndigheter utbetalas till
kommunala samfälligheter................................. 148
IV
Sid.
Vissa befattningshavares anlitande för taxeringsuppdrag.......... 153
Restitution av kronoutskylder ............................... 156
Redogörelse för kronouppbörden och restindrivningen .......... 160
Åttonde huvudtiteln.
Ecklesiastikdepartementet.
Tjänstledighet från förordnande å statssekreteraretjänst........170
Utbetalningen av vissa anslag till undervisningsväsendet.......... 170
Förhandsgranskning av byggnadsföretag för kommunal yrkesundervisning
................................................. 175
Nionde huvudtiteln.
Jordbruksdepartementet.
Lantbruksingenjörernas arbetsbalans .......................... 179
1941 och 1942 års krislån ................................... 181
Arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet........................ 185
Tionde huvudtiteln.
Handelsdepartementet.
Statskontrollen å krigsmaterieltillverkningen................... 189
Visst anslag från fonden för friluftslivets främjande m. m......... 191
Pensionsväsendet.
Örn sammanträffande av statlig pension och livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
m. m......................................... 196
Statens fondförvaltning.
Iakttagelser beträffande kaninavelslånefonden med flera fonder .... 200
Redogörelse för jordförmedlingslånefonden med flera fonder........ 203
Vissa iakttagelser beträffande allmänna och norrländska nyodlingsfon
derna
...................................................... 208
Rederilånefonden .............................................. 211
Statlig långivning för industriell verksamhet ...................... 221
Iakttagelser beträffande vissa kristidsfonder m. m................. 228
Iakttagelser beträffande statens utlåningsverksamhet och fondförvaltning
m. m................................................... 232
Ekonomisk översikt.
Vissa uppgifter angående statens tillgångar och skulder m. m.......234
T abeller.
Svenska akademien ............................................ 245
Vetenskapsakademien .......................................... 246
Riksdagens revisorer, vilka nedannämnda dag fullbordat den granskning
av statsverket jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1944—30 juni 1945 samt, beträffande vissa verk, kalenderåret
1944, som jämlikt § 72 riksdagsordningen och § 2 av instruktionen
för riksdagens revisorer tagit sin början den 16 sistlidne september, få
härmed avgiva berättelse över den sålunda verkställda granskningen.
1—459079. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1945. 1.
— 2
Jordbruksdriften
vid
fångvårdsanstalterna.
ANDRA HUVUDTITELN.
Justitiedepartementet.
§ i.
Fångvårdsanstalten^ organisation och verksamhet regleras huvudsakligen
genom bestämmelserna i instruktionen den 31 december 1921 (nr 868)
för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten. Härjämte finnas föreskrifter,
som beröra anstalternas verksamhet, meddelade i olika lagar och författningar
angående vård och behandling av de i anstalterna omhändertagna.
Enligt bestämmelserna i ovan angivna instruktion åligger det fångvårdsstyrelsen,
som är centralmyndighet för fångvården i riket, att leda arbetsdriften
vid fångvårdsanstalterna och därvid tillse, att arbetet anordnas och
utföres på ett med hänsyn till såväl fångbehandlingen som fångvårdens ekonomi
lämpligt sätt.
Arbetsdrift förekommer vid fångvårdsanstalterna sedan gammalt. Under
1800-talet utfördes huvudsakligen arbeten åt privata beställare. Ofta uthyrdes
fångarna till dessa, varvid arbetet kunde utföras inom eller utom fängelserna.
Intill början av 1900-talet uppträdde staten endast i obetydlig utsträckning
som beställare av artiklar från fängelserna. I ett kungl, brev den 14
oktober 1904 föreskrevs emellertid, att sådana för vissa statliga myndigheter
erforderliga persedlar, vilka vore av beskaffenhet att lämpligen kunna
förfärdigas av fångar, skulle i så stor utsträckning som möjligt tillverkas
vid fängelserna. Genom nu gällande kungl, brev den 28 maj 1926 har
skyldigheten att anlita fångvården utvidgats till statsförvaltningen i dess
helhet. Arbetsdriften har under senare år utökats. Vid de större anstalterna
ha moderna verkstäder inretts. Fångvården har även genom övertagande
av lantgårdar upprättat ett antal fångkolonier. Numera förekommer således
vid anstalterna i stor utsträckning såväl verkstads- som jordbruksdrift.
Arbetsdriften ledes av styresmannen för vederbörande anstalt. Det åligger
styresmannen bland annat att förvalta anstalten och vaka över ordning och
hushållning inom densamma samt att tillse att fångarna sysselsättas med
lämpligt arbete. Vid sin sida har styresmannen assistenter. I fråga örn jordbruksassistent
har föreskrivits, att han bör vara teoretiskt och praktiskt utbildad
jordbrukare.
Kungl. Majit fastställer varje år en stat för fångvårdens jordbruksdrift.
Med ledning av denna stat fastställer fångvårdsstyrelsen specialstater för
varje anstalt, varvid fångvårdsstyrelsen ävenledes föreskriver vilka under
-
— 3 —
hälls- och ändringsarbeten m. m., som må utföras med å specialstaten anvisade
medel.
Verkstadsdriften vid anstalterna lyder i administrativt avseende under
arbetskontoret inom fångvårdsstyrelsens kameralbyrå, jordbruksdriften direkt
under denna byrå. Anslag brukar beviljas årligen till ett jordbrukstek -niskt biträde för vissa fångvårdsanstalten I fråga om verkstadsdriften finnes
sålunda genom arbetskontoret en mera fast central ledning, vilket icke synes
vara fallet beträffande jordbruksdriften.
Jordbruksdrift förekommer numera vid följande fångvårdsanstalter, nämligen
centralfängelset i Mariestad med fångkolonierna Rödjan, Leverstad,
Lockerud och Singeshult, vårdanstalten Hall med kolonien Åby-Sorunda,
ungdomsanstaltema Skenäs, Mäshult samt rannsakningshäktet i Kalmar med
kolonien Ödevata. Staten äger samtliga nu nämnda anstalter med undantag
av Åby-Sorunda, Mäshult och Ödevata, vilka arrenderas.
Antalet befattningshavare, sysselsatta i jordbruksdriften vid fångvårdsanstalterna
under de tre senaste budgetåren, framgår av nedanstående sammanställning.
Ifrågavarande befattningshavare fullgöra även bevakningsskyldigheter.
Anstalt | Antal befattningshavare | Antal befattningshavare | ||||
1942/43 | 1943/44 | 1944/45 | 1942/43 | 1943/44 | 1944/45 | |
Mariestad............ | 17 | 21 | 23 | 1 | 1 | 1 |
Singeshult............. | 3 | 3 | 3 |
|
|
|
Hafi............. | 10 | 10 | 10 | 7 | 7 | 7 |
Skenäs ............... | 2 | 2 | 3 | 5 | 5 | 5 |
Mäshult........... | _ |
|
| 2 | o |
|
Ödevata............... | 4 | 4 | 4 |
|
|
|
Summa | 86 | 40 | 43 | 15 | 15 | 15 |
Vid anstalterna i Mariestad, å Hall och å Skenäs finnas anställda lantbruksinspektorer.
Vid övriga anstalter handhaves den närmaste tillsynen
över jordbruket av befattningshavare med rättares tjänsteställning.
I fråga om de intagnas sysselsättning i jordbruksdriften torde antalet fullgjorda
dagsverken vara det lämpligaste uttrycket för arbetsmängden på
respektive anstalter. Antalet fångdagsverken de tre senaste budgetåren framgår
av följande sammanställning.
Anstalt | Antalet fångdagsverken | budgetåret | |
1942/43 | 1943/44 | 1944/45 | |
Mariestad...... | 18 936 | 20 463 | 19 730 |
Singeshult.......... | 5 641 | 6 338 | 7 369 |
Hall........... | 23 862 | 26 566 | 23 638 |
Skenäs............ | 12 635 | 9 728 | 9 346 |
Mäshult......... | 6 184 | 6 259 | 4 723 |
Ödevata............... | 150 | 4 005 | 2 264 |
Summa | 67 408 | 73 359 | 67 070 |
— 4
Under de tre senaste budgetåren ha nämnda anstalter redovisat följande
ekonomiska resultat.
Anstalt | Redovisat resultat i kr. budgetåret | Summa | ||
1942/43 | 1943/44 | 1944/45 | kronor | |
Mariestad med Rödjan, Leverstad, | —1 023: — | 2 587: — | —10 088: — | —8 524: — |
| 7 100: — | —1 675: — | —4 292: — | 1 133: — |
Hall med Åby-Sorunda............ | 22 338: — | 4 571: — | 1 677: — | 28 586: — |
| 410: — | 1 406: — | 2 421: — | 4 237: — |
|
| 1 137: — | 765: — | 1 902: — |
Summa kronor | 51 421: — | 19 791: — | —12 092: — | 59 120: — |
Det redovisade resultatet avser den egentliga lanthushållningen.
Förutom vid här angivna anstalter förekommer även jordbruksdrift vid
Svartsjö, dit en straffanstalt tillfälligt förlagts på grund av överbeläggning
på andra anstalter. Jordbruksdriften vid Svartsjö har av revisorerna behandlats
under § 15 i samband med jordbruket vid de statliga alkoholistanstalterna.
Som framgår av ovanstående sammanställning har resultatet av jordbruksdriften
under de ifrågavarande budgetåren varit mycket växlande. Det sista
budgetåret har genomgående visat dåligt resultat. Under budgetåret har uppkommit
ett underskott på över 12 000 kronor på verksamheten. Enligt uppgift
bero de växlande resultaten åtminstone delvis av att exempelvis underhåll
av fastigheterna och markförbättringar belasta driften det budgetår,
under vilket de utföras, i stället för att fördelas under en följd av år.
Till ytterligare belysning av angivna förhållande lämnas följande sammanställning
av det redovisade resultatet, omräknat i kronor per ha åker.
Anstalt | Redovisat resultat i kr. pr ha | ||
1942/43 | 1943/44 | 1944/45 | |
Mariestad med Rödjan, Leverstad, Lockerud | —6: — | 15: — | 1 1 1 1 |
| 135: — | 26: — | 7: — |
| 257: — | 133: — | —26: — |
| 21: — | 68: — | 121: — |
Ödevata................................ |
| 92: — | 61: — |
Sveriges lantbruksförbund handhar sedan många år specialbokföringen,
som rör jordbruksdriften vid anstalterna, och utarbetar i anslutning härtill
särskild driftanalys budgetårsvis angående jordbruksdriften vid varje anstalt.
Enligt dessa driftanalyser har lantbrukskapitalet upptagits till följande
belopp de tre senaste budgetåren.
— 5 —
Anstalt | Lantbrukskapital i kr. budgetåret | ||
1942/43 | 1943/44 | 1944/45 | |
Mariestad med Rödjan, Leverstad, Lockerud | 237 980:— | 275 800: — | 341 700: — |
Singeshult.............................. | 109 010: — | 112 180: — | 116 900: — |
Hall med Åby-Sorunda.................. | 236 800:— | 275 264: — | 372 150: — |
Skenäs ................................. | 148 200:— | 156 550: — | 165 800: — |
Mäshult................................ | 33 780: — | 36 300: — | 37 920: — |
Ödevata................................ | — | 19 790: — | 19 733: — |
Summa kronor | 765 770: — | 875 884: — | 1 054 203: — |
I nedanstående sammanställning lämnas uppgift om lantbrukskapitalet beräknat
i kronor per ha åker.
| Lantbrukskapital i kr. per ha | ||
Anstalt | åker budgetåret | ||
| 1942/43 | 1943/44 | 1944/45 |
Mariestad med Rödjan, Leverstad, Lockerud | 1 368: — | 1 541: — | 1 519: — |
Singeshult.............................. | 1 678: — | 1 495: — | 1 559: — |
Hall med Åby-Sorunda.................. | 1 435: — | 1 618: — | 1 604: — |
Skenäs................................. | 1 685: — | 1 779: — | 1 658: — |
Mäshult................................ | 1 689: — | 1 770: — | 1 896: — |
Ödevata................................ | — | 1 589: — | 1 583:— |
Skillnaden mellan de olika anstalterna i fråga om kapitalutrustning är sålunda
icke så stor.
I fråga om förräntning av lantbrukskapitalet har lantbruksförbundet i
sina analyser kommit fram till följande förräntningsprocent för de olika anstalterna
under de tre senaste budgetåren.
Anstalt | Förräntningsprocent budgetåret | ||
1942/43 | 1943/44 | 1944/45 | |
Mariestad med Rödjan, Leverstad, Lockerud | — 0-4 | 0-9 | — 2-95 |
Singeshult.............................. | 6*5 | —1-5 | — 3-67 |
Hall med Åby-Sorunda.................. | 9-4 | 1*7 | 0-45 |
Skenäs................................. | 15-2 | 7-5 | — 1-55 |
Mäshult................................ | 1-2 | 3-9 | 6-38 |
Ödevata................................ | — | 5-7 | 3-87 |
I fråga om inköp och försäljning av produkter må framhållas, att för inköp
av levande inventarier samt döda inventarier av större värde erfordras
fångvårdsstyrelsens medgivande i varje särskilt fall, varvid yttrande från styrelsens
biträde i jordbrukstekniska frågor i allmänhet inhämtas. Försäljningen
av produkterna sker huvudsakligen genom olika försäljningsorganisationer
för jordbruksprodukter. I övrigt användas de erhållna produkterna
för anstalternas eget behov eller försäljas till befattningshavare och enskilda.
För anstalternas eget behov använda produkter synas icke debiteras efter
några enhetliga grunder. Vid somliga anstalter sker debitering exempelvis
efter i orten gängse priser, vid andra efter gällande partipriser.
— 6 —
Beviaoremas Av deri verkställda utredningen synes framgå, att jordbruksdriften vid fånguttalande.
vårdsanstaltema i allmänhet icke uppvisat tillfredsställande resultat. Under
budgetåret 1944/45 hava flera anstalter till och med redovisat förlust.
Ehuru resultaten av dessa anstalters jordbruksdrift skäligen icke kunna helt
bedömas efter resultaten vid jordbruk av motsvarande art och omfattning,
giva dock de anförda siffrorna anledning till antagande, att avsevärt förbättrade
förhållanden skulle kunna genom rationell drift uppnås även vid
fångvårdsanstalten^.
Medan en central ledning och tillsyn över verkstadsdriften vid fångvårdsanstalterna
torde vara tillfredsställande anordnad genom fångvårdsstyrelsens
arbetskontor, synes i fråga om jordbruksdriften vid dessa anstalter med nuvarande
ordning visserligen en jordbruksteknisk kontroll förekomma men icke
av den art och omfattning, som enligt revisorernas mening är tillräcklig.
Därest fångvården vid ett framtida genomförande av den nya straffverkställighetsreformen
kommer att alltmera organiseras i öppna anstalter, får
jordbruksdriften vid dessa ökad betydelse. Strafflagberedningen har även i
sitt den 14 november 1944 avgivna betänkande angående verkställigheten av
frihetsstraff m. m. bland annat framhållit, att det för att förslaget till en
mera öppen fångvård med ökad koloniverksamhet skulle kunna genomföras
vore en nödvändig förutsättning, att fångvårdsstyrelsen hade en sådan organisation,
att den kunde taga nödiga initiativ och utöva en effektiv ledning
på förevarande område. I detta sammanhang må även framhållas, att det
inom finska fångvården, där fångarnas utearbeten ha en betydande omfattning,
finnes anställd en särskild jordbruksinspektör för hela landet.
Revisorerna, som under § 15 i sin berättelse i samband med jordbruksoch
verkstadsdriften vid de statliga skyddshemmen och alkoholistanstalterna,
uttalat sig för att verksamheten vid dessa anstalter ställdes under sakkunnig
kontroll, vilja framhålla önskvärdheten av att även fångvårdsstyrelsen
tillförsäkras sakkunskap av den art och omfattning, som kan anses erforderlig
för vinnande av en effektiv central ledning och kontroll över jordbruksdriften
vid fångvårdsanstalterna.
— 7 —
FJÄRDE HUVUDTITELN.
F ö rsvarsdepartementet.
§ 2.
Utbyggnaden av försvarsorganisationen har medfört betydande problem i
fråga om den vid försvarsväsendet anställda personalens bostadsförhållanden.
Omfattande åtgärder från statens sida hava måst vidtagas för åstadkommande
av erforderligt antal bostäder för personalen vid försvarets olika förband
och anläggningar. Den i sådant hänseende i statlig regi genomförda bostadsproduktionen
är väsentligen av två slag, nämligen å ena sidan tjänstebostadsbebyggelse
i egentlig mening, som avser att frambringa bostäder, upplåtna
med bostadstvång, och å andra sidan anskaffning av egnahem eller hyreshus.
Enligt de riktlinjer, som i samband med inrättandet år 1943 av försvarets
bostadsanskaffningsnämnd godtagits av statsmakterna, skall i princip
uppförande av tjänstebostäder i egentlig mening ske genom försorg av
vederbörande militära förvaltningsorgan, medan övriga för försvarets personal
avsedda bostäder skola tillhandahållas genom bostadsanskaffningsningsnämndens
försorg. Där så befinnes lämpligt, må emellertid jämväl bostäder
av förstnämnda kategori kunna uppföras av nämnden, varvid i efterhand
skall prövas, i vad mån desamma skola upplåtas med bostadstvång eller
ej. I fråga om fastighetsförvaltningen gäller, att densamma omhänderhaves
beträffande tjänstebostäder i egentlig mening för varje försvarsgren av vederbörande
militära förvaltningsorgan samt i övrigt av bostadsanskaffningsnämnden.
Beträffande tjänstebostad gäller enligt 47 § 2 och 3 mom. militära avlöningsreglementet
(nr 1939: 275), jämförda med 24 § 1 mom. och 40 § 1 mom. militära
icke-ordinariereglementet (nr 1939: 276) samt 19 § 1 mom. manskapsavlöningsreglementet
(nr 1940:652), att ersättning för beställnings-(befattnings-)
havare anvisad sådan bostad, däri inbegripen, i förekommande fall, gottgörelse
för centraluppvärmning eller för tillhandahållande av möbler, ävensom
för planteringsland eller annan förmån, som följer med bostaden, bestämmes
med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet gäller för lägenhet,
vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kan
anses likvärdig med tjänstebostaden. Är tjänstebostad belägen å ort, där hy
-
Försvarsväsendets
tj änstebostäder.
— 8 —
resmarknad, som kan tjäna till ledning vid ersättningens bestämmande, saknas,
må i stället skälig hänsyn tagas till det hyrestal, som för orten beräknats
i samband med dyrortsgrupperingen. Kan överenskommelse rörande ersättningens
storlek icke träffas mellan vederbörande myndighet och beställnings-(befattnings-)
havare, som skall bebo lägenheten, hänskjutes frågan
till statens bostadsnämnd, över nämndens beslut i sådan fråga må klagan
icke föras.
I fråga örn hyressättningen å bostad i de av försvarets bostadsanskaffningsnämnd
förvaltade byggnaderna gäller enligt föreskrift i 1 § e) av den för
nämnden fastställda instruktionen (nr 1943: 230), att uthyrning av sådan bostad
skall ske till marknadspris, i den mån Kungl. Maj:t ej annat medgiver.
Statsmakterna synas sålunda hava avsett, att såväl beträffande tjänstebostäder
i egentlig mening som i fråga örn bostäder, vilka uppföras och förvaltas
av bostadsanskaffningsnämnden, hyressättningen i princip skall ske
med utgångspunkt från priserna i den öppna bostadsmarknaden.
I fråga om de grunder som av de centrala militära förvaltningsmyndigheterna
tillämpas vid bestämmandet av liyresersättning för tjänstebostad är till
en början att märka, att vid hyresavvägningen viss hänsyn tages till med
bostaden som sådan förenade särskilda olägenheter. I sådant hänseende uppdelas
bostäderna i två kategorier, A och B, varvid kategori A innefattar bostäder
belägna i bostadsbyggnader, till vilka tillträde icke behöver ske genom
kasernvakt, och kategori B bostäder belägna i kaserner m. m. samt i
bostadsbyggnader, till vilka tillträde kan ske endast genom kasernvakt.
I kvalitetshänseende indelas bostäderna i fyra klasser (1—4). Klassindelningen
verkställes under hänsynstagande till dels bostadens golvyta, dels
beskaffenheten i byggnadshänseende, dels förefintligheten av bekvämligheter
och dels om bostaden på grund av läge och byggnadssätt är svår att uppvärma.
På klassindelningen har ansetts icke böra inverka bostads tillfälliga
beskaffenhet i underhållshänseende, liksom icke heller dess belägenhet i förhållande
till inköpskällor för förnödenheter, enär hänsyn till sistnämnda
omständighet tages vid upprättande av i det följande angivna s. k. grundpristabeller.
Vid klassindelningen beaktas icke heller förefintligheten av
bad- eller duschrum, då jämväl i sådant hänseende grundpriset röner inverkan.
Beträffande förekomsten av kylskåp synas olika principer tillämpas.
Medan förefintligheten av dylik förmån inom armén medför, att grundpriset
-—- alltefter kylskåpets storlek — höjes med 45—96 kronor, lärer inom
marinen och flygvapnet någon sådan särskild ersättning icke avkrävas vederbörande
bostadsinnehavare.
Med avseende å ytinnehållets inverkan på klassindelningen hava för olika
bostäder fastställts följande ungefärliga normalytor, i vilka inräknats jämväl
tambur, badrum, skafferi, garderober och dylika utrymmen.
Enkelrum.......22 m2 2 rum och kök. . 60 m2 5 rum och kök . . 125 m2
Dublett.........40 » 3 » » » .. 80 » 6 » » » . . 145 »
1 rum och kök . . 40 » 4 » » » .. 100 » 7 » » » . . 165 »
— 9 —
Vid klassindelning av bostäder av normal yta tillämpas i huvudsak följande
principer.
Klass 1: hit hänföras bostäder, som i alla avseenden äro av god beskaffenhet
samt försedda med värmeledning och bekvämligheter.
Klass 2: bostäder, som äro av god beskaffenhet samt försedda med vatten,
avlopp, elektriskt ljus, ävensom medelgoda bostäder med jämväl
övriga bekvämligheter.
Klass 3: bostäder av någorlunda god beskaffenhet med vatten och avlopp
samt mindre goda bostäder med jämväl övriga bekvämligheter.
Klass 4: bostäder utan några bekvämligheter samt undermåliga sådana med
bekvämligheter.
Där bostad befinnes icke lämpligen böra tillhöra någon av dessa klasser,
hänföres den till halvklass (IV2, 272, 372 och 472). Bostad med mindre ytinnehåll
än vad ovan angivits såsom normalt nedklassas på grund härav
72—1 klass. För att nedflyttas en hel klass fordras dock i regel, att bostadens
ytinnehåll understiger den yta, som angives såsom normal för lägenhet med
ett rum mindre.
Varje bostad åsättes ett grundpris beroende på den kategori och kvalitetsklass,
densamma enligt ovan bestämmes tillhöra. Härvid användes med ledning
av socialstyrelsens statistik rörande verkställda hyresräkningar — i
förekommande fall beräknade s. k. hyrestal — för varje förläggningsort uppgjord
grundpristabell. För bostad, som hänföres till halvklass, beräknas priset
ligga mitt emellan omgivande helklasser och för klass 472 15 procent
högre än klass 4. Är bostad utrustad med badrum, ökas grundpriset med
48 kronor. Gottgörelse för värme och (eller) varmvatten inräknas icke i de
belopp, som upptagas i grundpristabellema. Ersättning för dessa förmåner
erlägges enligt av vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter särskilt
meddelade föreskrifter.
Slutligen må nämnas att, därest beställnings-(befattnings-) havare tvångsvis
fått sig anvisad större tjänstebostad än som jämlikt särskilt nådigt brev
skall anses motsvara hans tjänsteställning, vederbörande äger för överskjutande
antal rum åtnjuta avdrag med 50 procent å för desamma jämlikt
grundpristabellen gällande priser.
Såsom ovan berörts, verkställa de militära myndigheterna som regel hyressättningen
på basis av socialstyrelsens hyresräkningar i vad angår tjänstebostäder
belägna å orter, där hyresräkning ägt rum. Revisorerna hava uppmärksammat,
att därvid i ett mindre antal fall 1928 eller 1933 års men i flertalet
fall 1939 års hyresräkning tagits till utgångspunkt.
Vid sistnämnda hyresräkning redovisades för de hyresräknade orterna
bland annat medelhyran per år för lägenheter, uthyrda i öppna marknaden,
varvid en uppdelning verkställdes med hänsyn lill storlek och standard, i
sistnämnda hänseende beträffande förekomsten av centralvärme och badrum.
De hyressiffror, som framräknades, utgjorde ett medeltal för lägenheter
av en och samma storleksordning. Emellertid innefattade samma lägenhetsgrupp
bostäder av varierande ålder och utrustning. Ehuru vid de mili
-
— 10 —
tära myndigheternas hyressättning viss jämkning verkställes med hänsyn
till standarden, må dock erinras om att utvecklingen under 1930- och 1940-talen snabbt gått i riktning mot en höjd bostadsstandard, i det att lägenheterna
i stor utsträckning kommit att utrustas med exempelvis badrum, kylskåp
och andra moderna bekvämligheter. Såväl denna omständighet som
byggnadskostnadernas väsentliga ökning under de senaste åren hava bidragit
till att hyresnivån i nybyggda bostadsfastigheter blivit betydligt högre än
i äldre hus. Emellertid torde hyresnivån i de hus, som uppfördes under förra
delen av 1930-talet och tidigare, icke hava undergått någon mera betydande
justering uppåt, varför de medeltal, som erhållits vid 1939 års hyresräkning,
framstå såsom jämförelsevis låga. Av det anförda torde framgå, att en på
socialstyrelsens ifrågavarande hyresräkning baserad hyressättning endast i
ofullständig omfattning återspeglar den ovan antydda utvecklingen på bostadsmarknaden.
Beträffande bostadsanskaffningsnämndens hyressättning har frågan därom
närmare berörts i en av nämnden till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse av
den 30 juni 1943. Nämnden har därvid i huvudsak anfört följande:
Den bostadsanskaffning, som i samband med försvarets utbyggnad måste
bedrivas av staten själv, avsåge, om man bortsåge från lägenheter med bostadstvång,
att utgöra ett tillskott till den allmänna bostadsmarknadens resurser
i de fall, dessa icke på annat sätt kunde bringas upp till att motsvara
det ökade bostadsbehovet. Detta borde leda till en hyressättning, som anslöte
sig till den allmänna marknadens priser och en förräntning efter samma
grunder, som där tillämpades.
Härvidlag borde bemärkas, att huvuddelen av all enskild eller kommunal
bostadsproduktion i nuvarande läge bedreves med hjälp av subventioner.
Dels utlämnade staten räntefria tilläggslån, vilka helt eller delvis kunde väntas
bli avskrivna, dels ställde ofta kommunerna tomtmark till förfogande för
lågt pris samt utgåve kontanta bidrag. Dylika subventioner vore helt enkelt
nödvändiga för att möjliggöra bostadsbyggande, eftersom med nuvarande
höga byggnadskostnad^- och reglerade hyror en normal förräntning av
hela det erforderliga anläggningskapitalet icke kunde ske.
Uppenbart vore, att staten vid bostadsproduktion för försvarsväsendets
personal borde tillämpa liknande förräntningsgrunder som de i den allmänna
marknaden och sålunda icke fordra normal förräntning på hela det i bostäderna
investerade kapitalet. Det syntes lämpligt, att hyrorna i de bostästäder,
som av staten uppfördes för försvarets personal, fastställdes i samråd
med statens bvggnadslånebyrå.
Jämväl för de fastigheter, som förvaltades av respektive försvarsgrenars
förvaltningar, borde hyrorna fastställas enligt enahanda grunder, varvid
dock hänsyn måste tagas till dels tjänstebostädernas belägenhet i kasernbyggnader
eller inom etablissementens inhägnade område, dels lägenheternas
storlek i förhållande till fastställd bostadsstandard, lägenheternas beskaffenhet
in. m.
I proposition nr 175 till 1944 års riksdag har chefen för försvarsdepartementet
uttalat, att vad nämnden sålunda anfört i fråga om grunderna för
hyressättning och förräntning av det i bostäderna nedlagda kapitalet synts
kunna i huvudsak godtagas.
— 11 —
Nämnden har vid sin hyressättning anlitat statens byggnadslånebyrås sakkunskap
och byråns statistiska material. Vid beräkning av bostadshyrorna i
nyuppförda fastigheter utgår byrån i princip från 1939 års hyresnivå, d. v. s.
hyresnivån i de hus, som uppfördes under år 1939. Nämnda statistik grundar
sig på 1939 års hvresräkning. Dock har byggnadslånebyrån genom kompletterande
undersökningar kunnat beräkna hyresnivån i år 1939 uppförda hus,
varjämte byråns statistik —- i motsats till hyresräkningen — omfattar uppgifter
röi-ande storleken av bostädernas golvytor.
Revisorerna hava infordrat vissa uppgifter angående hyressättningen å såväl
tjänstebostäder som hyresbostäder, uppförda under och efter år 1938.
Det sålunda införskaffade materialet har avsett följande förläggningsorter,
nämligen Karlsborg, Såtenäs, Ljungbyhed, Luleå och Fårösund.
Nedanstående sammanställningar avse att åskådliggöra relationerna mellan
av de centrala försvarsförvaltningarna åsätta hyror å tjänstebostäder av
kategori A, d. v. s. bostäder, belägna i byggnader, till vilka tillträdet icke behöver
ske genom kasernvakt, och av försvarets bostadsanskaffningsnämnd
åsätta hyror för bostäder i utliyrningsfastigheter. 1 särskilda kolumner hava
därvid redovisats byggnadsår, den myndighet, genom vars försorg byggnaden
uppförts, för respektive bostäder antal rum m. m., yta i kvadratmeter,
grundpriset för hyra exklusive värme och varmvatten, hyra per kvadratmeter
samt förekomst av vissa bekvämligheter m. m. Metoderna för beräkningen
av lägenhets}’torna är något olika hos de centrala försvarsmyndigheterna
å ena och bostadsanskaffningsnämnden å andra sidan. Därest golvytorna i
nämnda lägenheter skulle hava uträknats enligt de centrala försvarsmyndigheternas
metoder, torde sålunda något högre siffror å golvytornas storlek
hava erhållits. Skillnaden torde dock hava blivit relativt obetydlig.
Av sammanställningarna framgår otvetydigt, att tjänstebostadshyrorna i
de angivna fallen väsentligen understiga de av bostadsanskaffningsnämnden
åsätta hyrorna. Revisorerna vilja ytterligare framhålla, att fall torde förekomma,
där jämväl hyressättningen å vissa äldre tjänstebostäder får anses
stå i mindre god överensstämmelse med i vederbörande avlöningsreglementen
angivna principer för beräkning av sådan hyra.
Från militärt håll har erinrats örn att förslag under år 1943 uppgjorts till
nya grunder för beräkning av tjänstebostadshyrorna, innebärande viss höjning
av desamma, men att förslaget icke lett till något resultat, enligt uppgift
på grund av att en generell hyreshöjning ansetts strida mot grunderna
för lagstiftningen örn allmänt prisstopp. Emellertid kunde vissa skäl anföras
för att tjänstebostädema alltjämt borde åsättas jämförelsevis låga hyror.
Det vore nämligen sannolikt, att en stor del av de nuvarande tjänstebostäderna
icke skulle frivilligt förhyras av vederbörande beställningshavare, därest
statens byggnadslånebyrås principer för hyressättning komme att tillämpas.
Framför allt hade dock betonats, att det ur rekryteringssynpunkt vore
angeläget att hålla tjänstebostadshyrorna relativt låga.
Bostadsanskaffningsnämnden har uttalat, ali de erfarenheter, som nämnden
under sin hittillsvarande verksamhet vunnit, övertygat nämnden örn
Karlsborg.
Tjänstebostäder med hyror fastställda av vederbörande | Uthyrningsfastigheter med hyror fastställda av försvarets bostads-anskaffningsnämnd resp. egnahemsstyrelsen | ||||||||||||
Bygg-naden | Byggnaden | An- tal rum, kök och hall | Yta i kvm | Hyra grundpris exkl. värme 0. v.v. | Hyra per kvm | Anmärkningar | Bygg-naden | Byggnaden | An- tal rum, kök och hall | Yta i kvm | Hyra grundpris exkl. värme 0. v.v. | Hyra per kvm | Anmärkningar |
1939 |
| 2 | 61 | 513: — | 8: 40 | Jfrk, badrum, kyl- | 1940 | Försv. bo- | 2 | 53 | 964: — | 18: 20 | Kylskåp, parkett- |
|
|
|
|
|
| skåp, parkett- |
| stadsan- |
|
|
|
| golv i kapprum |
|
|
|
|
|
| golv, ö. spis. |
| skaffn.n. |
|
|
|
| och vardagsrum, |
|
| 3 | 80 | 639: — | 8: — | Badrum, kylskåp, | » | » | O O | 64-5 | 1 115: — | 17: 30 | Badrum, kylskåp, |
|
|
|
|
|
| parkettgolv, ö. |
|
|
|
|
|
| parkettgolv i |
|
|
|
|
|
| spis. |
|
|
|
|
|
| kapprum o. var- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| dagsrum. |
|
| 3 | 110 | 813: — | 7: 40 | Jfrk, badrum, kyl- | » | Egnahems- | 3 | 54-2 | 738: — | 13: 60 | Badrum i källar- |
|
|
|
|
|
| skåp, parkett- |
| styrelsen |
|
|
|
| våningen. |
|
|
|
|
|
| golv, ö. spis. |
|
|
|
|
|
|
|
» | » | 4 | 138 | 924: — | 6: 70 | Jfrk, badrum, kyl- | » | » | 4 | 81-8 | 1 200: — | 14: 65 | Badrum. |
|
|
|
|
|
| skåp, parkett- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| golv, ö. spis. |
|
|
|
|
|
|
|
| p | 5 | 172 | 1 386: — | 8: 05 | Jfrk, 2 badrum, | >> | Försv. bo- | 5 | 130-2 | 2 000: — | 15: 35 | Badrum, kylskåp, |
|
|
|
|
|
| 2 v.c., kylskåp, |
| stadsan- |
|
|
|
| parkettgolv i |
|
|
|
|
|
| parkettgolv, ö. |
| skaffn.n. |
|
|
|
| matsal, vardags- |
|
|
|
|
|
| spis. |
|
|
|
|
|
| rum, kapprum |
p | » | 6 | 198 | 1 605: — | 8: 10 | Jfrk, 2 badrum, |
|
|
|
|
|
| och hall, ö. spis. |
|
|
|
|
|
| 2 v.c., kylskåp, |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| parkettgolv, ö. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| spis. |
|
|
|
|
|
|
|
1938 | Arméför- | 3 | 108 | 867: — | 8: 00 | Sovalkov, badrum, |
|
|
|
|
|
|
|
| valtn. |
|
|
|
| kylskåp, ö. spis, |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| parkettgolv i 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| rum + hall. |
|
|
|
|
|
|
|
» | » | 4 | 135 | 978: — | 7: 25 | Sovalkov, badrum, |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| kylskåp, ö. spis, |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| parkettgolv i 2 |
|
|
|
|
|
|
|
| . |
|
|
|
| rum + hall. |
|
|
|
|
|
|
|
Såtenäs.
Tjänstebostäder med hyror fastställda av vederbörande j Uthyrningsfastigheter med hyror fastställda av försvarets bostads
centrala
förvaltning anskaffningsnämnd resp. egnahemsstyrelsen
Bygg-naden | Byggnaden | An- tal rum, kök | Yta i kvm | Hyra | Hyra per kvm | Anmärkningar | Bygg-naden | Byggnaden | An- tal rum, kök och | Yta i kvm | Hyra grundpris exkl. värme | Hyra per kvm | Anmärkningar |
efter år |
| häll |
| 0. v.v. |
|
|
| hall |
| O. v.v. |
|
| |
1942 | Flygför- | 2 | 59 | 315: — | 5: 35 | Badrum, kylskåp, | 1940 | Försv. bo- | 2 | 53-5 | 844: 50 | 15: 80 | Badrum, parkett- |
valtn. |
|
|
|
| parkettgolv, ö. |
| stadsan- |
|
|
|
| golv i vardags- | |
|
|
|
|
|
| spis. |
| skaffn.n. |
|
|
|
| rum och kapp- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| rum. | |
» | » | 3 | 79 | 432: — | 5: 45 | Badrum, kylskåp, | » | Egnahems- | 3 | 53-8 | 636: — | 11: 80 | Badrum i källar- |
|
|
|
|
|
| parkettgolv, ö. |
| styrelsen |
|
|
|
| våningen. |
1940 | * | 3 | 118 | 615: — | 5: 20 | Jfrk, badrum, kyl- | » | » | 3 | 66 | 864: — | 13: 10 | Badrum i källar- |
|
|
|
|
|
| skåp, parkett-golv, ö. spis. |
|
|
|
|
|
| våningen. |
|
| 4 | 142 | 696: — | 4: 90 | Jfrk, badrum, kyl- | ,> |
| 4 | 81-8 | 1 080: — | 13: 20 | Badrum. |
|
|
|
|
|
| skåp, parkett-golv, ö. spis. |
|
|
|
|
|
|
|
| » | 5 | 191 | 1 044: — | 5: 45 | Jfrk, 2 badrum, |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| kylskåp, parkett-golv, ö. spis. |
|
|
|
|
|
|
|
| » | 8 | 266 | 1 530: — | 5: 75 | Jfrk, 2 badrum, |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| kylskåp, parkett-golv, ö. spis. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Ljungbyhed. |
|
|
|
|
|
| |
H941 | Flygför- | 4 | 129 | 948: — | 7: 35 | Jfrk, badrum, kyl- | 1940 | Försv. bo- | 2 | 48 | 774: — | 16: 10 | Badrum i källar- |
| valtn. |
|
|
|
| skåp, parkett- |
| stadsan- |
|
|
|
| våningen. |
|
|
|
|
|
| golv. |
| skaffn.n. |
|
|
|
|
|
1 » | » | 5 | 174 | 1 128: — | 6: 50 | Jfrk, badrum, kyl- | » | » | 2 | 55 | 936: — | 17: — | Badrum. |
|
|
|
|
|
| skåp, parkett-golv. |
|
|
|
|
|
|
|
Äldre byggnad ombyggd 1941.
Luleå,
Tjänstebostäder med hyror fastställda av vederbörande | Uthyrningsfastigheter med hyror fastställda av försvarets | ||||||||||||
Bygg-naden | Byggnaden | An- tal rum, kök och hall | Yta i kvm | Hyra | Hyra per kvm | Anmärkningar | Bygg-naden | Byggnaden | An- tal rum, kök och hall | Yta i kvm | Hyra grundpris exkl. värme 0. v.v. | Hyra per kvm | Anmärkningar |
1940 | Flygför- valtn. | 2 | 59 | 774: — | 13: 10 | Badrum, kylskåp, | 1940 | Försv. bo-stadsan-skaffn.n. | 3 | 57-4 | 960: — | 16: 70 | Badrum i källar-våningen. |
» | * | 3 | 71 | 990: — | 13: 95 | Badrum, kylskåp, |
|
|
|
|
|
|
|
9 | 9 | 3 | 87 | 1 074: — | 12: 35 | Jfrk, badrum, kyl-skåp, parkett-golv, ö. spis. |
|
|
|
|
|
|
|
| » | 4 | 102 | 1 248: — | 11: 25 | Jfrk, badrum, kyl-skåp, parkett-golv, ö. spis. |
|
|
|
|
|
|
|
» |
| 5 | 122 | 1 848: — | 15: 15 | Jfrk, badrum, kyl-skåp, parkett-golv, ö. spis. |
|
|
|
|
|
|
|
9 | 9 | 6 | 163 | 2 148: — | 13: 20 | Jfrk, badrum, kyl-skåp, parkett- golv, ö. spis. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Fårösund. |
|
|
|
|
|
| |
1940 | Marin- förvalt- ningen | 2 | 51 | 399: — | 7: 85 | Del i badrum. | 1940 | Försv. bo-stadsan-skaffn.n. | 2 | 48 | 816: — | 17: — | Badrum i källar-våningen. |
» | » | 2 | 57 | 474: — | 8: 30 | Del i badrum. | » | » | 2 | 52 | 935: — | 18: — | Badrum. |
9 | » | 3 | 77 | 561: — | 7: 30 | Badrum, parkett-golv. | » | » | 3 | 59 | 912: — | 15: 45 | Badrum i källar-våningen. |
9 | 9 | 4 | 184 | 948: — | 5: 15 | Jfrk, badrum. |
|
| 4 | 81 | 1 296: — | 16: — | Badrum i källar-våningen. |
— 15 —
nödvändigheten av att söka åstadkomma en utjämning mellan de av nämnden
betingade hyrorna och de hyror, som åsättas av de militära förvaltningsmyndigheterna.
Å ena sidan hade nämnden kunnat konstatera, att en icke
obetydlig del av försvarets personal saknade möjlighet att erlägga de hyror,
som nämndens lägenheter betingade. Å andra sidan syntes de av militärmyndigheterna
åsätta hyrorna stundom anmärkningsvärt låga. Även om det å
avsides belägna orter med låg dyrortsgruppering bland annat ur rekryteringssynpunkt
kunde vara önskvärt att uttaga låga hyror av vederbörande beställningshavare,
syntes det icke stå i överensstämmelse med grunderna för gällande
avlöningsreglementen att uttaga så låga hyror, att vederbörande beställnings-
(befattnings-) havare därigenom i själva verket bereddes en löneförhöjning.
Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att statsmakterna genom hyressättningens
avpassning efter ortens hyrespris (marknadspriset) torde hava
avsett att vinna en enhetlig och rättvis värderingsgrund vid upplåtande av
bostäder till den vid försvaret anställda personalen. De införskaffade uppgifterna,
som avse bostäder, uppförda under eller efter år 1938, åskådliggöra
emellertid, att betydande differenser föreligga mellan av de centrala försvarsförvallningarna
fastställda hyresersättningar för tjänstebostäder och av bostadsanskaffningsnämnden
åsätta hyror för bostäder i hyresfastigheter. Det
vill därför synas, som örn vissa tjänstebostadsinnehavare — i strid mot gällande
avlöningprinciper — på en omväg komma i åtnjutande av en extra
förmån. Ur rättvisesynpunkt framstår ett sådant förhållande såsom mindre
tilltalande. Revisorerna vilja erinra örn att statens bostadsnämnd den 26 september
1938 på uppdrag av Kungl. Majit avgivit nytt förslag till riktlinjer
för bestämmandet av ersättning för tjänstebostad, till vilket förslag Kungl.
Majit emellertid ännu icke fattat ställning. Det synes revisorerna, som om ur
skilda synpunkter tidpunkten nu vore inne att upptaga här behandlade fråga
till omprövning. Det synes därvid lämpligt, att en sådan utredning utsträckes
till att avse jämväl tjänstebostäder för befattningshavare, tillhörande den civila
statsförvaltningen.
§ 3.
Frågan om försvarsväsendels krigsmaterielförsörjning och därmed sammanhängande
spörsmål hava allt efter de yttre betingelserna i varierande
grad varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. År 1928 inrättades
sålunda rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, vilken organisation
under Kungl. Majit skulle handhava uppgiften att vidtaga erforderlig
försvarsberedelse på det ekonomiska området.
Vid den förstärkta försvarsberedskapens inträdande överflyttades väsentliga
delar av rikskommissionens arbetsuppgifter till nya organ. Samtidigt
överfördes även vissa av de militära förvaltningarnas åligganden till dessa
organ. Sålunda inrättades år 1939 .statens industrikommission med uppgift
bland annat att handhava regleringen av råvaruförsörjningen och produklio
-
Revisorernas
uttalande.
Krigs
materiel
verket.
— 16 —
nen på det industriella området. Inom kommissionen organiserades en krigsindustriavdelning,
som vid sidan av sin krigsindustriplanerande uppgift skulle
verka för rationalisering och ökning av produktionen av för försvarsväsendet
erforderlig materiel. Vidare inrättades år 1940 statens ammunitionsnämnd,
som skulle omhänderhava anskaffning av ammunition —• utom torpeder
— och för dennas framställning erforderliga förnödenheter.
Sedan Kungl. Majit den 29 november 1940 bemyndigat chefen för försvarsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för uppdragande av mera allmänna
riktlinjer för en blivande omorganisation av det militära förvaltningsväsendet
(1940 års förvaltningsutredning) avgav utredningen den 24 februari
1941 betänkande med principförslag rörande omorganisation av den militära
förvaltningen. De erinringar, som utredningen framställde i avseende å den
centrala förvaltningens dåvarande organisation, kunna sammanfattas i följande
huvudpunkter:
att brister förelåge i fråga om tillgången på personal med ingående kännedom
om förhållanden inom olika avsnitt av krigsindustrien och förmåga att
följa den ständigt fortgående utvecklingen i alla dess faser,
att standardisering icke kunnat i tillräcklig utsträckning genomföras, att
det vid verksamhetens utövande i åtskilliga fall brustit i enhetlighet och
samarbete,
att den tekniska och merkantila sakkunskapen icke i erforderlig utsträckning
varit representerade i försvarsförvaltningen,
att materielanskaffningen i avsevärd omfattning skett genom varje särskild
försvarsgren även i de fall, där central upphandling lämpligen kunnat ske,
samt
att dubbelarbete i fråga om konstruktionsverksamhet m. m. förekommit.
Utredningen utmynnade, såvitt nu är i fråga, i förslag om inrättandet av
ett för förs vars väsendet gemensamt materieldepartement, vilket borde hava
till huvudsaklig uppgift att handhava konstruktioner, nyanskaffning och
kontroll av krigsmateriel. Departementet avsågs därvid skola uppdelas i en
teknisk avdelning för forsknings- och konstruktionsverksamhet samt en anskaffningsavdelning
för anskaffning och kontroll.
Genom beslut den 30 augusti 1941 uppdrog Kungl. Majit åt viss tillkallad
sakkunnig i försvarsdepartementet (1941 års förvaltningsutredning), att utföra
fortsatt utredning rörande organisationen av försvarsväsendets förvaltningsverksamhet
ävensom att avgiva de förslag, vilka kunde av utredningen
föranledas. I betänkande framhölls beträffande de allmänna synpunkterna på
ett industriorgan inom försvarsförvaltningen i huvudsak följande:
Den moderna krigföringen har klart ådagalagt, att för åstadkommande av
största möjliga försvarseffekt ett lands samtliga resurser måste tagas i anspråk
och sinsemellan samordnas. Som följd av den ökade betydelse de tekniska
hjälpmedlen fått inom försvarsväsendet är det härvidlag av allra största vikt,
att landets tekniska, ekonomiska och produktiva resurser på effektivast möjliga
sätt bliva utnyttjade. För att på bästa sätt nå detta mål är det enligt utredningens
uppfattning erforderligt att tillskapa ett centralt organ med uppgift
att för försvarsväsendet i dess helhet handha hithörande frågor. Utredningen
har också funnit sig böra föreslå, att för nämnda ändamål skall inrättas
ett nytt centralt ämbetsverk, benämnt försvarsväsendets industriverk.
— 17 —
Det verksamhetsområde, som föreslås skola tillkomma industriverket, bygger
på den förutsättningen, att ett under folkhushållningsdepartementet inordnat
organ alltjämt i en eller annan form kommer atl finnas med uppgift
att centralt samordna och handlägga landels försörjningsfrågor. Vidare utgår
förslaget från att alla med materielens förvaltning i egentlig mening sammanhängande
frågor komma att försvarsgrensvis handläggas av arméförvaltningen,
marinförvaltningen och flygförvaltningen.
De industriverket åvilande huvuduppgifterna kunna sammanfattas sålunda.
Verket skall centralt handha landets med krigsmaterieltillverkning sammanhängande
industriplanering, omfattande disponibla och erforderliga tillverkningskapaciteter,
för tillverkning erforderlig personal, råmaterialfrågor
och prioritetsfrågor.
Till verkets arbetsuppgifter skall vidare höra att för försvarsgrensförvaltningarnas
räkning omhänderhava anskaffning av sådan krigsmateriel, vilken
har mass- eller standardkaraktär eller som kan sägas vara fixerad i tekniskt
hänseende. Det är förutsättningen för att verket på effektivast möjliga sätt
skall kunna handhava landets krigsindustriplanering. Samtidigt vinnas härigenom
stora tekniska och ekonomiska fördelar.
Verket bör utöva en målhunden standardiseringsverksamhet, varigenom
avsevärda ekonomiska fördelar kunna vinnas och ökad beredskap uppnås.
Genom ett samordnande av konstruktions-, standardiserings- och tillverkningstekniska
synpunkter vinnas därjämte stora produktionstekniska fördelar
med därav följande lägre produktionskostnader och kortare tillverkningstider.
Som följd av den snabba utveckling, som för närvarande äger rum i fråga
om krigsmateriel, synes det för bibehållande av en kvalitativt högtstående
modern utrustning inom försvarsväsendet vara erforderligt, att en samordnande,
enhetligt ledd militär forskningsverksamhet kontinuerligt bedrives under
utnyttjande av olika inom landet tillgängliga forskningsmöjligheter. Med
hänsyn till att forskningsverksamheten intimt sammanhänger med industriverkets
tekniska uppgifter och då forskningsverksamheten är för de olika
försvarsgrenarna gemensam, synes den böra förläggas till industriverket.
För möjliggörande av ett ur landets synpunkt i möjligaste mån effektivt
utnyttjande av de statliga fabriker, som bedriva krigsmaterieltillverkning,
höra dessas ledning handhavas av ett centralt industriellt inriktat organ. Då
industriverket kommer att utgöra ett för hela försvarsväsendet gemensamt organ
med huvuduppgifter av industriell art, talar detta för att verket även bör
handha ledningen av dessa fabriker.
Personalbehovet för det tilltänkta industriverket beräknades enligt utredningen
till 251 befattningshavare.
I avseende å verkets anskaffningsuppgifter föreslog 1941 års förvaltningsutredning
att industriverket skulle för försvarsgrensförvaltningarnas räkning
i föreskriven omfattning ombesörja anskaffning av materiel som vore av
mass- eller standardkaraktär eller som kunde anses fixerad i tekniskt hänseende,
ävensom sådan anskaffning, sorn måste ske genom verket för alt
möjliggöra en effektiv krigsindustriplanering. Utredningen utvecklade innebörden
av dessa synpunkter på följande sätt:
I likhet med 1940 års utredning anser 1941 års utredning, att en viss centralisering
av anskaffningsverksamheten för försvarsväsendet hör äga rum.
Beträffande omfattningen rrv denna verksamhet föreslår utredningen, att
2-—459070. Rev. berättelse (ine), statsverket dr 1945. I.
— 18 —
densamma begränsas till anskaffning av sådan materiel, vilken har masseller
standardkaraktär eller är fixerad i tekniskt hänseende, under det att
anskaffandet av ren specialmateriel eller sådan materiel, som befinner sig
på experimentstadiet, bör åvila respektive försvarsgrens förvaltning Genom
en centralisering av anskaffningen i nu nämnd utsträckning vinnes erforderlig
enhetlighet, samtidigt som merkantil sakkunskap centralt kan utnyttjas
för liandhavande av anskaffningsverksamheten. Då anskaffande av specialmateriel
eller av materiel, som befinner sig i experimentstadiet, avses att
handhavas av till förvaltningarna knuten militär expertis, som deltagit vid
rnaterielens första utformande eller som äger speciell kännedom örn de krav,
som materielen ur funktionssynpunkt måste uppfylla, vinnes garanti för att
de militära synpunkterna härvidlag bliva beaktade.
Ett vägande skäl för en centralisering av anskaffningen av mass- och
standardartiklar m. m. till industriverket ligger däri, att krigsindustriplaneringen
torde kunna göras fullt effektiv, endast om såväl anskaffning som
planering sker hos ett och samma centrala organ. Med hänsyn härtill böra
också enligt utredningens uppfattning i de fall, då viss materiel i egenskap
av specialmateriel skall undantagas från den centrala anskaffningen, vägande
militära skäl kunna åberopas härför.
För att ytterligare belysa de angivna riktlinjerna beträffande anskaffningens
fördelning vill utredningen som exempel på materiel, vars anskaffande
i princip hör åvila industriverket, nämna följande:
krut, sprängämnen och rökmateriel;
handvapen- och artilleriammunition;
torpeder, minor, bomber och handgranater;
finkalibriga vapen;
viss artillerimateriel;
radio- och signalmateriel;
gasskyddsmateriel;
fordon och cyklar;
förbrukningsartiklar, såsom hjälmar, skidor, verktyg etc.
Av merkantila och andra skäl bör jämväl anskaffningsverksamheten för
de fabriker som kunna komma att underställas industriverket handläggas
centralt, medan fabrikerna själva lämpligen endast synas böra handhava vissa
löpande, med själva driften sammanhängande anskaffningar.
Utredningen vill i detta sammanhang framhålla nödvändigheten av att
industriverket, för att det på ett så effektivt och ekonomiskt sätt som möjligt
skall kunna fullgöra sina anskaffningsuppgifter, bör erhålla största möjliga
lättnader i fråga om iakttagandet av föreskrifterna i upphandlingsförordningen,
i likhet med vad som tillämpas för vissa andra statliga organ. Sålunda
ha statens ammunitionsnämnd och 1‘örsvarsväsendets verkstadsnämnd helt
och hållet varit befriade från iakttagande av nämnda förordning, varjämte
de af färsdrivande verken enligt sina instruktioner vid verkställande av upphandling
eller utförande av arbete för verkets räkning utan hinder av upphandlingsförordningen
må, när sådant anses erforderligt, träffa uppgörelse
under hand.
I avgivna utlåtanden i anledning av 1941 års förvaltningsutrednings förslag
framhöll bland annat överbefälhavaren, att personalantalet vid verket
syntes väl högt tilltaget och att utredningen vid personalberäkningen bedömt
den blivande verksamheten efter dåvarande extraordinära förhållanden. Arméchefen
erinrade om svårigheterna att i praktiken uppdraga bestämd gräns
- 19
mellan krigsindustrien och civila industriens planering. Vidare borde planeringen
av landets hela industriella beredskap ombesörjas av ett organ under
folkhushållningsdepartementet. Enligt arméförvaltningen hade utredningen
ej till fullo beaktat, att industriverkets organisation och verksamhet avsåge
fredsförliållanden. Förslaget innebure vidare en begränsning och ett lösryckande
ur det större sammanhanget av industriplaneringsfrågorna och
samtidigt härmed ett delvis överflyttande till industriverket av uppgifter,
som regelmässigt syntes böra ankomma på de militära förvaltningarna. Denna
dualism måste leda till oklarhet beträffande uppgifts- och ansvarsfördelningen
samt innebära överorganisation. Marinförvaltningen framhöll, att
industriverkets omfattning ej stöde i rätt förhållande till verkets sannolika
arbetsuppgifter i fredstid ävensom att arbetsuppgifterna vore alltför omfattande
och personalen väl frikostigt tilltagen. Statens krisrevision anslöt sig
obetingat till utredningens uttalande, att krigsindustriplaneringen bleve fullt
effektiv endast om materielanskaffningen i huvudsak centraliserades till
detta verk och att undantag från denna huvudregel borde ifrågakomma blott
då vägande militära skäl förelåge. Utredningen hade emellertid ej konsekvent
genomfört denna tankegång. Enligt krisrevisionens mening måste vidare
lämplig kontakt åvägabringas mellan industriverket och försvarsgrensförvaltningarna.
På vad sätt detta skulle ske, borde närmare övervägas. Statskontoret
fann organisationen av industriverket något vidlyftig.
Sedan 1941 års förvaltningsutredning avgivit sitt betänkande, uppstod
spörsmålet, huruvida icke vissa uppgifter, som enligt förvaltningsutredningens
förslag borde handhavas av industriverket, i stället borde provisoriskt överflyttas
till ammunitionsnämnden. Detta föranledde, att nämnden genom ett
instruktionstillägg den 24 april 1942 erhöll sitt arbetsområde utvidgat. Sålunda
skulle nämnden — utöver den tidigare ammunitionsanskaffningen — för
försvarsgrensförvaltningarnas räkning efter därom av Kungl. Maj:t i varje
särskilt fall eller beträffande visst eller vissa materielslag meddelade beslut
ombesörja anskaffning av annan materiel, som vore av mass- eller standardkaraktär
eller som kunde anses fixerad i tekniskt hänseende eller vars anskaffande
borde handhavas centralt för att möjliggöra fullt effektiv krigsindustriplanering.
I anslutning härtill uppdrog Kungl. Majit åt nämnden, som från och med
den 1 juli 1942 erhöll den ändrade benämningen statens krigsmaterielnämnd,
att omhänderhava anskaffning av gasskyddsmateriel, viss intendenturmateteriel
m. m. Därjämte uppdrogs åt nämnden att hava visst överinseende över
planeringsverksamheten, att utöva viss merkantil granskning av viktigare
anskaffningsärenden samt att i fråga örn försvarsväsendets materiel verka
för att tillverkningstekniska- och standardiseringskrav bleve tillgodosedda.
På grund av erinringar från förvaltningsliåll befanns det icke lämpligt att
då till nämnden överlämna ansvaret för kontrollverksamheten. Vid sådant
förhållande uppdelades kontrolluppgifterna i vad som benämndes »verkstadskonlroll»
och »militär moltagningskontroll». Verkstadskontrollen ansågs
böra tillkomma nämnden såsom det anskaffande organet, medan den mili
-
20 -
tära mottagningskontrollen förklarades böra omhänderhavas av vederbörande
försvarsgrensförvaltning.
I propositionen nr 180/1943 framlade Kungl. Majit förslag om inrättande
av bland annat ett krigsmaterielverk. Departementschefen anförde därvid
bland annat följande.
Krigsmaterielverket tillföres i sin egentliga verksamhet icke några fördelar
av att utöva ledningen över försvarsväsendets fabriker och verkstäder. Tvärtom
erhölle krigsmaterielverket därigenom nya uppgifter av betydande storleksordning
och av en art, som väsentligt skiljer sig från de på verket i övrigt
ankommande. Det vore angeläget, att krigsmaterielverket kunde koncentrera
sig på de för detsamma centrala uppgifterna och att det därför icke
erhölle så omfattande och heterogena arbetsuppgifter, att dess ledning icke
kan på tillfredsställande sätt överblicka och administrera verksamheten. En
viss risk för att så kan bli fallet synes föreligga, därest de omfattande arbetsuppgifter,
som sammanhänga med ledningen av försvarsväsendets producerande
anläggningar, skola omhänderhavas av krigsmaterielverket.
Det borde även uppmärksammas, att ett förläggande av fabriksledningen
till krigsmaterielverket icke låter sig utan vissa komplikationer genomföra,
därest fabriksdriften vid bifall till det i det föregående framlagda förslaget
kommer att få formen av statlig affärsdrift. Krigsmaterielverket skulle enligt
vad jag tidigare anfört komma att få samma ställning som ett vanligt ämbetsverk,
medan den del av detsamma, som komme att handha fabriksledningen,
vid bifall till nyssnända förslag torde få organiseras efter mönster
av ledningarna för de statliga affärsdrivande verken. Även om en dylik heterogen
organisationsform är genomförbar -—- vissa exempel finnas inom
statsförvaltningen — är det å andra sidan tydligt, att densamma icke är helt
tillfredsställande och att den medför svårigheter i administrativt hänseende.
I anledning härav förordades att fabriksledningen skulle omhänderhavas
av organ, fristående gentemot krigsmaterielverket och övriga förvaltningsmyndigheter.
I skrivelse nr 319 godkände riksdagen Kungl. Majlis förslag.
Den 1 juli 1943 övertogs nämndens uppgifter av det då inrättade krigsmaterielverket.
På därom av krigsmaterielverket gjord framställning har Kungl. Majit
genom beslut den 2 februari 1945 förordnat örn överföring av vissa ytterligare
anskaffningsuppgifter till verket. Enligt sålunda meddelade direktiv skall
verket omhänderhava anskaffningen av viss materiel m. m. för försvaret, såsom
granatkastare med tillbehör, eldhandvapen och andra lättare eldvapen,
avsedda att serietillverkas, stick- och huggvapen, i vederbörliga fältutrustningslistor
för armén upptagen materiel för fältarbeten, ävensom motsvarande
materiel för marinen och flygvapnet, järnmanufaktur, glas, möbler och
andra inventarier, motorfordon utom stridsvagnar och övriga bestyckade motorfordon,
släpfordon, hästfordon samt hästutrednings- och cykelmateriel,
allt med tillbehör, bro- och överskeppningsmateriel, textil- och lädervaror,
skidmateriel, signalmateriel, gummidäck och gummislangar av standardtyp,
ävensom bårar, sängar, hovbeslag o. d., sjukvårds- och veterinärmateriel av
allmän natur.
— 21
Sedan åtgärder vidtagits för besättande av chefsbefattningarna vid de organisationsenheter
inom verket, som avsågos för de sålunda angivna anskaffningsuppgifterna,
träffade verket överenskommelse med respektive försvarsgrensförvaltningar
örn övertagande av huvuddelen av uppgifterna i fråga
från och med den 1 augusti 1945.
Genom instruktion den 15 juni 1944 (nr 339) hava verkets nuvarande arbetsuppgifter
reglerats.
Allmänt föreskriver instruktionen, att verket har att förbereda och genomföra
de åtgärder, som erfordras för att försvarets behov av för dess krigsberedskap
erforderlig materiel och övriga förnödenheter på bästa sätt tillgodoses
i enlighet med fastställda planer eller vederbörande myndighets anvisningar.
Vidare angiver instruktionen verkets särskilda arbetsåligganden,
som sammanfattas i följande huvudgrupper, nämligen krigsindustriplanering,
anskaffning, standardisering och teknisk vidare utveckling, patentärenden,
kontroll, förrådsdrift och -förvaltning samt allmänt administrativa uppgifter.
Göromålen inom verket skola enligt instruktionen handläggas å följande
byråer, nämligen en industribyrå, en teknisk byrå, en kontrollbyrå, en förrådsbyrå
och en administrativ byrå. Till verket är vidare ansluten försvarets
standardiseringsdelegation, varjämte särskilda tekniska delegationer kunna
tillfälligt inrättas i anslutning till verket. Verkets personalbestånd uppgick
i juli 1945 till sammanlagt 425 befattningshavare, varav voro placerade å
industribyrån 95, å tekniska byrån 46, å kontrollbyrån 104, å förrådsbyrån
32, å administrativa byrån 146 samt å krigsbyrån 2 befattningshavare. Beträffande
industribyrån har denna till uppgift
att handhava den på krigsmaterielverket ankommande centrala planeringen
för krigsmaterieltillverkning samt handlägga därmed sammanhängande
frågor rörande råvara- och energitillgångar, transportmedel och arbetskraft,
produktionsmedlens utnyttjande, vidmakthållande, utökning, undanförsel och
förstöring samt i anslutning därtill följa den anskaffningsverksamhet, som
utövas av andra försvaret tillhörande myndigheter,
att handhava på verket ankommande anskaffningsuppgifter samt övervaka
leveransernas fortskridande och fullgörande; samt
att i anskaffningsärenden, som handläggas av annan försvaret tillhörande
förvaltningsmyndighet, lämna det biträde och utöva den verksamhet i övrigt,
som ankommer på verket.
För handläggande av anskaffningsärenden är induslribyrån efter juli 1945
indelad i följande sektioner, nämligen en ordersektion, en vapensektion, en
manufaktursektion, en fordonssektion, en instrumentsektion, en kemisk sektion
samt en textilsektion. Industribyråns anskaffningsuppgifter inskränka
sig till en egentlig upphandlingsverksamhet och leveransövervakning. Övriga
erforderliga åtgärder av föreberedande karaktär ombesörjas däremot av vederbörande
centrala förvaltningsmyndigheter eller till viss del av krigsmaterielverkets
tekniska byrå. Frågor rörande kontroll över att materielen uppfyller
uppställda kvalitetsbestämmelser respektive godkännande av fakturor
handläggas av verkets konlrollbyrå respektive administrativa byrå. Omfattningen
av anskaffningsverksamheten inom industribyrån ävensom antalet
— 22 —
därmed sysselsatta befattningshavare och härav betingade lönekostnader
framgå av nedanstående från krigsmaterielverket införskaffade tablå.
Sektioner och detaljer | 1 Varuslag | Anskaffnings-belopp under | Antal | Totalt löne-belopp be-räknat efter | Antal order under tiden 7, 44-30/e 45 |
|
|
| 1944/45 | ||
j Ordersektionen |
| — |
|
|
|
Orderplanerings- |
| — | 17 | 93 382: 37 | — |
detaljen Leveransöver- | 1 | — | 15 | 57 825: 90 | — |
vakningsde- taljen |
|
|
|
|
|
Vapensektionen | - | — | 1 | 13 617: — | — |
Projektildetaljen | Artilleriprojektiler, mi- | 36 000 000: — | 4 | 28 531: 64 | 586 |
nor, viss sprängmtrl |
|
| 55 924: 03 | 380 | |
| |||||
Tändmedelsde- | Tändrör, slag- o. riv- | 10 000 000: — | 7 | ||
taljen | tändare, gasmaskde-taljer |
|
| 36 369: — | 252 |
Hylsdetaljen | Handvapenammuni- | 30 000 000: — | 4 | ||
tion, patronhylsor |
|
|
|
| |
Manufaktur- sektionen |
| _ | 1 | 13 032: 60 | — |
Allmänna detal: | Förpackningsmtrl | 7 100 000: — | 4 | 31 363: 35 | 804 |
jen | m. m. |
|
| 25 573: 90 | 731 ! |
Manufaktur- | Järn- o. metallmanu- | 7 500 000: — | 4 | ||
taljen | taktur, glas och pors-lin |
|
|
| 1 296 |
Verktygs detal jen | Maskiner och verktyg | 2 500 000: — | 3 | 19 977: 47 | |
Kemiska sektionen | — | — | 2 | 23 065: 50 | — |
Kemiska detaljen | Färger, tvätt- och ren- | 3 600 000: - | 4 | 30 317: 44 | 1 000 |
| göringsmedel |
|
| 26 275: 51 | 347 |
Sprängämnes- | Krut och sprängämnen, | 19 300 000: — | 5 | ||
detaljen | viss specialammuni-tion |
|
|
| 155 |
Gasskyddsmtrl- | Gasskyddsmtrl, rök- | 3 500 000: — | 2 | 10 765: — | |
detaljen | och brandmtrl | 119 500 000: — | 73 | 466 020: 71 | 5 551 |
Industribyråns cen-trala ledning |
|
| 2 | 24 971: 60 |
|
|
| 119 500 000: — | 75 | 490 992: 31 | 5 551 |
Antalet av krigsmaterielverkets administrativa byrå under budgetåret 1944/
45 behandlade fakturor utgjorde 27 156.
Sammanställningen ger vid handen, att den upphandlingsverksamhet, som
för vederbörande centrala förvaltningsmyndigheters räkning verkställes genom
krigsmaterielverkets försorg, under budgetåret 1944/45 avsåg anskaffning
till ett belopp av omkring 119 miljoner kronor. Enligt vad revisorerna
inhämtat avse 35 miljoner beställningar fran AB Bofors och 15 miljoner från
försvarets fabriksstyrelse. För verksamheten hava tagits i anspråk 75 befatt
-
23 —
ningshavare med årlig lönekostnad av omkring 490 000 kronor. Härtill kommer
emellertid ett icke obetydligt antal befattningshavare å verkets administrativa
byrå, som indirekt varit erforderlig för anskaffningsverksamheten,
såsom kontors- och skrivbiträden, vaktmästare m. m.
Ehuru jämförelser med upphandlingsverksamheten vid annat statligt organ
icke kunna giva underlag för ett tillförlitligt bedömande av industribyråns
personalbestånd i förhållande till föreliggande arbetsuppgifter, hava revisorerna
dock till viss ledning i förevarande sammanhang velat lämna nedanstående
upplysningar beträffande organisationen och omfattningen av
anskaffningsverksamheten vid statens järnvägar.
Upphandling av materiel och effekter för statens järnvägars behov verkställes
huvudsakligen genom järnvägsstyrelsens försorg samt i mindre omfattning
av vissa s. k. linjemyndigheter. I styrelsen ombesörjer sålunda förrådsbyrån
anskaffning av för drift och underhåll erforderliga effekter, medan
vissa andra byråer upphandla materiel av specialnatur. Maskintekniska
byrån anskaffar sålunda rälsgående fordon, såsom lokomotiv, vagnar, rälsbussar
m. fl., samt bilar och landsvägsbussar; elektrotekniska byrån telefonanläggningar,
omformarstationer och högtalaranläggningar m. m.; bantekniska
byrån huvudsakligen stål- och betongkonstruktioner till broar samt
biljett- och blankettkontoret material såsom tryckning av biljetter och blanketter.
Härutöver äger upphandling i mindre omfattning rum genom vissa
andra byråer och kontor.
I nedanstående tabell, vars siffror hänföra sig till år 1944, hava för respektive
byråer och kontor upptagits antalet verkställda upphandlingar jämte
anskaffningsbelopp, antalet med upphandlingsverksamheten sysselsatta befattningshavare
samt slutligen den beräknade totala lönekostnaden.
Byrå eller kontor | Antal upphandi. | Anskaff- nings- belopp | Antal be-fattnings-havare | Ungefärligt lönebelopp kronor |
Förrådsbyrån......................... | 6 600 | 119 milj. | 16 | 158 000 |
Maskintekniska byrån.................. | 160 | 28*6 » | 1 | 1 |
Elektrotekniska byrån................. | 890 | 11-0 » | 1 |
|
Biljett- och blankettkontoret........... | 2 000 | 1-4 » | 2 | } 42 000 |
Bantekniska byrån jämte vissa andra | ej angivet | 1-0 » | 1 | 1 |
Summa | 9 650 | 161-0 milj. | 21 | 200 000 |
Härtill kommer viss personal för verkställande av s. k. avrop å av järnvägsstyrelsen
träffade avtal, innebärande förutom utskrivning av rekvisitioner
registrering av avtal, korrespondens med rekvirenter och leverantörer,
leveranspåminnelser m. m. Antalet avrop under år 1944 uppgick till cirka
43 000 st. och den därmed sysselsatta personalen tilt 7 befattningshavare med
en total avlöningskostnad av cirka 49 000 kronor.
Sammanfattningsvis kan alltså framhållas, att för järnvägsstyrelsens upphandlingsverksamhet
under år 1944, innefattande tillhopa 9 650 st. upphandlingar
jämte 43 000 st. s. k. avrop med 118 500 fakturor till ett totalt anskaff
-
— 24 —
ningsbelopp av 161 miljoner kronor, tagits i anspråk 28 befattningshavare
med en beräknad lönekostnad av 249 000 kronor.
Ehuru statlig upphandlingsverksamhet icke låter sig direkt jämföras med
anskaffningsverksamhet hos privata företag, vilja revisorerna till ytterligare
belysande av ovan angivna statistiska uppgifter framlägga följande siffermateriel,
avseende år 1944, som under hand införskaffats från vissa privata
industriföretag.
Antal inköps- order | Inköps- fakturor | Antal befatt- nings- havare | Löne- belopp | Anskaffnings- belopp |
6 927 | 7 915 | 3 | 20 000: — | 6 300 000:— : |
5 500 | 7 700 | 3 | 21 000: — | 10 400 000:— | |
34 791 | 40 636 | 13 | 81 000: — | 59 165 000: — |
12 000 | 13 000 | 4 | 19 000: — | 7 700 000: — |
13 000 | 19 925 | 3 | 20 000: — | 10 100 000: — |
28 000 | 42 000 | 9 | 91 000: — | 50 000 000: — |
Såsom framgår av det tidigare anförda hänför sig krigsmaterialverkets upphandlande
verksamhet i huvudsak till sådan materiel, som har mass- eller
standardkaraktär eller är fixerad i tekniskt hänseende. Anskaffningen av
ren specialmateriel eller dylikt åvilar däremot respektive försvarsgrensförvaltningar.
Emellertid torde jämväl anskaffningen av förstnämnda materiel
i vissa fall i större eller mindre utsträckning förutsätta speciell kännedom om
de krav, som ur funktionssynpunkt måste uppställas på denna materiel. Sålunda
erfordras icke sällan förberedande arbete för materielens konstruktiva
utformning, såsom förslagsmodeller, ritningar, försöksundersökningar, provningar,
utarbetande av modellbeskrivningar, arbetsbeskrivningar och leveransbestämmelser,
vilket arbete förutsätter ingående kännedom om de militära
uppgifterna och de förhållanden, under vilka materielen användes. Dessa
förberedande åtgärder verkställas, som ovan framhållits, huvudsakligen av
vederbörande försvarsgrensförvaltning och till viss del av verkets tekniska
byrå. Industribyrån har sålunda vad beträffar anskaffningsuppgiften huvudsakligen
endast att ombesörja den egentliga upphandlingsverksamheten och
leveransövervakningen.
Sedan vederbörande försvarsgrensförvaltning verkställt ovan angivna förberedande
åtgärder, har densamma att för varje anskaffningsuppdrag, som
sålunda beställes, till verket översända anvisningssedel i två exemplar. Upphandlingsuppdragen
granskas inom verkets industribyrås ordersektion och
kompletteras vid behov i samråd med uppdragsgivaren och — i den mån
konstruktions- eller standardiseringsspörsmål därtill föranleda — verkets tekniska
byrå. I den mån upphandlingen innefattar skilda element eller detaljer,
uppdelas densamma av ordersektionen på industribyråns olika inköpsdetaljer
genom s. k. planeringsorder i 5—10 exemplar, som uppgöras med ledning
av uppgifter från beställaren, tekniska byrån och vederbörande inköpssektioner.
Av en planeringsorder framgå
— 25 —
a) materielslag och kvantiteter, som skola inköpas,
b) tidpunkterna för de olika detaljernas leverans för att icke stockningar
eller leveransförseningar skola uppstå samt
c) platserna, till vilka de olika materielenheterna skola försändas.
Med ledning av planeringsordern infordra inköpssektionerna anbud. På
grundval av tablåer över inkomna anbud utväljes leverantör, där ej med
hänsyn till erbjudet pris, leveranstid eller andra förhållanden en komplettering
av ärendet måste ske. I sådana fall upptagas förhandlingar med den eller
de anbudsgivare, som anses kunna ifrågakomma. Ärendet föredrages inför
byråchefen, som har att fatta beslut i frågan. I tveksamma fall eller i ärenden
av större principiell betydelse underställes ärendet verkschefens prövning.
Sedan anbud antagits, utskriver och utsänder vederbörande inköpsdetalj
inköpsorder i 6—16 exemplar. Sedan en beställning gjorts, sker genom
ordersektionen regelbunden rapportering rörande leveransläget till den myndighet,
för vars räkning anskaffningen sker. Vederbörande leverantör underrättar
verkets kontrollbyrå, när den beställda materielen är färdig för besiktning.
Besiktningen utföres i regel av personal från verkets kontrollbyrå.
Sedan av vederbörande kontrollant uppgjort förslag om godkännande av
viss materiel fastställts av kontrollbyrån, utfärdas s. k. kontrollbesked i 3
exemplar, av vilka ett exemplar tillställes industribyråns ordersektion. Ordersektionen
översänder på basis härav s. k. försändningsinstruktion i 9 exemplar,
varigenom bland annat leverantören och mottagaren och vederbörande
myndighet underrättas. Mottagaren kvitterar materielen på mottagningsbevis
(genomslagskopia av försändningsinstruktionen), vilket översändes till ordersektionen,
som efter vederbörlig registrering överlämnar detsamma till administrativa
byråns ekonomisektion, där beviset användes såsom underlag
vid fakturagodkännande.
Detta i och för sig mycket omständliga handläggningssätt av anskaffningsärendena
kompliceras ytterligare, då beställning göres hos försvarets fabriksstyrelse.
Följande exempel härpå må anföras.
Den 30 oktober 1945 beställde arméförvaltningens tygavdelningsvapenbyrå
hos krigsmaterielverket 10 000 st. 6,6 mm:s pipa till kulsprutemodell 1942
och 1 000 mekanismramar. Innan beställning härpå kunde göras, måste tygavdelningen
infordra erforderliga ritningar från det under fabriksstyrelsen
lydande Carl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna. Dessa överlämnades
till tygavdelningen, som därefter vidarebefordrade dem till krigsmaterielverket.
I samband med att förenämnda materiel beställdes hos gevärsfaktoriet,
hade krigsmaterielverket sedermera att återställa ritningarna till faktoriet
via fabriksstyrelsen.
I det fall att under arbetets gång ändring av materielen måste företagas,
tillämpas det förfaringssättet, att tillverkaren först bar att hänvända sig till
det anskaffande organet, krigsmaterielverket, som i sin tur hänvänder sig
lill vederbörande försvarsförvaltningsmyndigbet. Sistnämnda myndighet bär
därefter alt till krigsmaterielverket lämna tillstånd till dylik ändring, varefter
verket i sin lur meddelar tillverkaren sådant tillstånd.
— 26 —
För att vederbörande centrala förvaltningsorgan skola erhålla översikt
över löpande leveranser avgiver krigsmaterielverket för olika varugrupper
dels månatliga rapporter dels ock leveransplaner var tredje månad. Rapporter
och leveransplaner läggas av vederbörande myndigheter sedermera till
grund för planeringen av nyanskaffningar ävensom för disposition av befintliga
lagertillgångar. För genomförande av detta arbete är sålunda av väsentlig
betydelse att i rapporter respektive leveransplaner angivna tidpunkter
för beräknad leverans respektive slutleverans icke undergå alltför stora förskjutningar.
Revisorerna hava uppmärksammat, att föreskrivna leveranstider icke alltid
hållits. Härigenom har vederbörande beställande myndighet förlorat
översikten över och kontrollen av nytillförseln av materiel. Även om hänsyn
tages till rådande särskilda förhållanden måste dessa tidsförskjutningar
i åtskilliga fall anses hava varit anmärkningsvärt stora. I skrivelse till överbefälhavaren
den 22 maj 1945 påtalade chefen för armén att utlovade leveranstider
icke tillnärmelsevis kunnat hållas. Sålunda hade av viss ammunition,
som med början år 1942 successivt beställdes hos krigsmaterielverket,
allenast en femtedel effektuerats.
1 skrivelse till krigsmaterielverket den 17 november 1944 framhöll chefen
för arméförvaltningens intendenturavdelning bland annat, att under tidsperioden
januari—november 1944 i vissa fall avsevärda tidsförskjutningar ägt
rum. Chefen för intendenturavdelningen förklarade sig visserligen hava full
förståelse för att leveransförseningar av olika skäl kunde uppstå. Olägenheterna
härav skulle emellertid för intendenturavdelningens vidkommande kunna
minskas, därest meddelande kunde lämnas omedelbart, då en leveransförsening
befunnes ofrånkomlig. Ett dylikt meddelande skulle nämligen giva
intendenturavdelningen möjlighet att utan tidsförlust vidtaga av detsamma
betingade, förändrade dispositioner. Överenskommelse skulle därjämte
eventuellt kunna träffas om sådana åtgärder, t. ex. eftersättande av andra,
mindre brådskande materielbeställningar, som kunde vara ägnade att minska
den aktuella leveranstiden. Chefen för intendenturavdelningen anmärkte vidare
på att i månadsrapporterna från krigsmaterielverket ofta angåves »Leveransuppgift
lämnas senare». För det fall en dylik, obestämd uppgift avsåge
en äldre materielbeställning, ifrågasatte intendenturavdelningen, örn
icke krigsmaterielverket, på sätt ovan föreslagits, kunde under hand orientera
berörda byråer om orsaken till att bestämd slutleveranstid icke kunde
angivas. Av ett till skrivelsen fogat utdrag framgick vidare, att leveranstiderna
i många fall enligt intendenturavdelningens uppfattning varit alltför
långa, i synnerhet när det gällt sådan materiel, som tidigare i större mängder
levererats genom krigsmaterielverket och där alltså vederbörande leverantörer
vore väl förtrogna med tillverkningen, t. ex. stålhjälmar, kokkärl,
matbestick m. m., eller materiel av standardutförande, t. ex. handfat av plåt
m. m. De långa leveranstiderna hade i många fall försvårat materielersättningen
till arméns truppförband, varför det syntes intendenturavdelningen
- 27 —
angeläget, att leveranstiderna i möjligaste mån nedbringades. Liknande synpunkter
hava jämväl anförts av marin- och flygförvaltningarna.
I förarbetena till verkets instruktion betonades nödvändigheten av att anskaffningen
av materiel för försvarsväsendets räkning skedde på ett i möjligaste
mån ändamålsenligt och ekonomiskt sätt. I anslutning härtill underströks
betydelsen av att verkets anskaffningsärenden handhades av personal,
som vore väl kvalificerad i merkantilt hänseende.
Vissa erinringar hava framställts mot att vid krigsmaterielverkets upphandlingar
kravet på fullgod kvalitet icke i tillbörlig grad beaktats. Kungl.
Maj:t har emellertid den 20 oktober 1945 uppdragit åt statens sakrevision
att närmare undersöka frågan, huruvida »krigsmateriel, som av verket anskaffats
och överlämnats till armémyndighet, varit av den art, att den med
beaktande av den militärtekniska och tillverkningstekniska ståndpunkten
och förhållanden i övrigt vid tidpunkten i fråga kan anses olämplig. Utredningen
skall vidare avse att i varje särskilt fall, då felaktigheter konstaterats,
fastställa örn felet ligger i konstruktion och bestämmelser, d. v. s. hos
arméförvaltningens tygavdelning, eller i sättet för anskaffning eller kontroll,
d. v. s. hos krigsmaterielverket». I anledning härav hava revisorerna ansett
sig icke böra närmare ingå på denna fråga.
Beträffande ämbetsverkets kontrollverksamhet vilja revisorerna erinra,
att statens sakrevision under sin granskningsverksamhet under början av år
1944 uppmärksammat, att viss minmateriel icke fungerade på ett tillfredsställande
sätt. I anledning härav anförde sakrevisionen i underdånig skrivelse
den 15 januari 1945, såvitt nu är i fråga, bland annat, att de för anskaffning
av tillfredsställande minmateriel ansvariga myndigheterna icke
förfarit med tillräcklig omsikt och ej heller utövat erforderlig kontroll däröver
att den tillverkade slutprodukten verkligen motsvarat de anspråk,
som skäligen bort kunna ställas å densamma, detta ej minst med hänsyn
till den personal, vilken skulle använda materielen i fält. Sakrevisionen fann
sig emellertid icke närmare böra ingå på frågan, huruvida fel eller försummelse
i tjänsten förelegat från någon befattningshavare hos de myndigheter,
vilka haft att handlägga ifrågavarande anskaffning. I detta sammanhang
må jämväl erinras, att sprängämnesinspektionen i skrivelse till chefen
för armén den 3 maj 1944 meddelat, att i samband med utredning av vissa
olyckor vid militära förband allvarliga brister konstaterats i fråga örn leveranskontrollen
av rivtändare m/41. I detta sammanhang må jämväl erinras
örn statens provningsanstalts utlåtanden den 31 mars och 24 maj 1944
till arméförvaltningens tygavdelning ävensom krigsmaterielnämndens besiktningsprotokoll
den 3 maj 1943. Sålunda synes, oaktat sprängämnesinspektionen
och vederbörande centrala förvaltningsorgan utfärdat förbud
mot användning av visst slags stubin, anmälan icke gjorts, alt detaljer försedda
med denna stubin utsänts för användning vid truppförbanden. Slutligen
må återgivas följande ur innehållet i cirkulärskrivelse den 23 november
1945 från arméförvaltningens intendenturavdelning till samtliga militärbefälhavare:
-
— 28
Från truppförbanden hava vid olika tillfällen under hand till Kungl, arméförvaltningen5
intendenturavdelning framförts klagomål över den kasern- och
förplägnadsutredningsmateriel, som centralt tillhandahålles genom Kungl,
krigsmaterielverkets försorg. Som exempel kan anföras följande:
dålig limning av expeditionsmöbler samt bristfällig emballering av desamma;
bristande
överensstämmelse mellan socker- och saltströare samt till desamma
hörande lock, sannolikt beroende på att ströare och lock levererats
från olika firmor;
bristfällig utstakning, slipning och polering av bordsgafflar; samt
underhaltigt porslin (skeva tallrikar, blåsor i glasyren o. dyl.).
På grund av det ovan anförda får intendenluravdelningen härmed äran anhålla,
att militärbefälhavaren ville från underlydande myndigheter infordra
samt till intendenturavdelningen före utgången av år 1945 insända rapporter
rörande eventuella erinringar mot den genom Kungl, krigsmaterielverkets försorg
tillhandahållna kasern- och förplägnadsutredningen, i syfte att vid kommande
upphandlingar förbättrad leveranskontroll skall kunna åstadkommas.
Revisorerna hava även ansett det vara av intresse att taga del av visst siffermaterial
avsende tiden 1940—1945, vilket finnes intaget såsom bilaga till
verkets senaste anslagsäskande. Med stöd av en statistisk tablå har ämbetsverket
sökt påvisa att de priser, som för närvarande betalades för materiel,
vore cirka 24 procent lägre än priserna lör motsvarande materiel under år
1940. Om hänsyn dessutom foges till den allmänna prisstegring, som skedde
åi 1940 1942, blevo enligt verkets mening den faktiska prissänkningen avse
värt
högre. I betraktande av att anskaffningen — såsom ovan angivits —
uppgått till cirka 1 miljard kronor, inncbure de av verket vidtagna åtgärderna
avsevärda besparingar för statsverket.
I anslutning härtill må emellertid följande anföras. Den anskaffning, som
för försvarsväsendets räkning verkställdes under åren 1940—1942, innebar
för viss del av industrien en tillverkning av materiel, för vars framställande
i stor utsträckning tidigare erfarenheter saknades med därav följande osäkerhet
att bedöma tillverkningskostnaderna. Ifrågavarande förhållande gällde
framför allt 1940. Redan på grund härav förelågo betydande svårigheter att
fastställa en prissättning, som skulle giva skälig täckning av tillverkningskostnaderna.
Vidare måste en forcerad tillverkning av den omfattning, varom
nu är fråga, medföra betydande kostnader för omställning av driften.
Slutligen tillkommo jämväl vissa andra å prissättningen inverkande faktorer
av komplicerad natur, vilket medförde, att priskalkylering efter gängse grunder
icke kunde ifrågakomma. Pa nu anförda skäl måste sålunda priserna
vid krigsmaterielleveranser vid ifrågavarande tid fastställas av statens industrikommissions
krigsmaterielavdelning och prisbyrå efter särskilda av staten
angivna normer. Efter successivt vunna erfarenheter rörande krigsmaterieltillverkning
hava vidgade möjligheter till rationalisering erhållits med därav
följande lägre tillverkningskostnader. Sistnämnda förhållande torde i förening
med betydligt ökad serietillverkning i icke oväsentlig utsträckning hava
medfört betydande prissänkningar. Av ovan anförda skäl föreligga sålunda
betydande svårigheter att erhålla rättvisande jämförelser vid bedömande av
den av ämbetsverket uppgivna prissänkningen.
— 29 —
För att undersöka, huruvida liknande prissänkningar förekommit jämväl
hos övriga av försvarsväsendets upphandlande myndigheter hava revisorerna
tagit del av upphandlingsverksamheten vid arméförvaltningens intendenturavdelnings
industribyrå under åren 1940—1945, vilken uppgått till ett sammanlagt
värde av omkring 650 miljoner kronor. Nedanstående tablå omfattar
vissa av industribyrån under åren 1940—1945 anskaffade artiklar. Priserna
— utom beträffande skidmateriel — avse endast lönearbete exklusive
materialier.
Materielslag | Enhet |
|
| A-pris |
|
| % av | ||
1940 | *1941 | 1942 | 1943 | 1944 | 1945 | ||||
Beklädnadsmateriel |
|
| 1 |
|
|
|
|
|
|
Byxor, fält-............. | pär | 4: 28 | 3: 55 | 2: 05 | 2 | ; - | 2: 60 | 2: 50 | 56 |
» rid- .............. | » | 4: 90 | 4: 18 | _ |
| — | 3: 90 | 3: 75 | 73 |
Damasker av bandväv .... | » | 0: 43 | 0: 21 | 1 0: 18 | 0: 22 | 0: 23 | 0: 16 | 35 | |
! Handske, ytter-.......... | » | 3: 20 | 2: 85 | 2: 50 | 2: 25 | — | 2: 20 | 65 | |
» » kav...... |
| 3: 80 | 3: 60 | 3: 20 |
| — |
| _ | 80 |
Kalsonger, trikå-......... | duss | 15: 50 | 12: 20 | 11: 58 | 11:58 | 11: 58 | 11: 34 | 69 | |
Kappor................. | st | 15: 70 | 14: 56 | 6: 75 |
| — | 8: 25 | 9: 90 | 60 |
Kappfoder t dito......... | » | 2: 32 | 1: 75 | 0: 90 | 0 | 89 | 1: 25 | 1: 24 | 51 |
Mössa, fält-.............. | » | 0: 92 | — | 0: 35 | 0: 30 | 0: 36 | 0: 28 | 29 | |
» päls-............. | » | 6: 50 | 6: 20 | — |
| — | _ | _ | 91 |
Päls, liv-................ | » | 14: 50 | 13: — | 9: 10 | 6 | 10 | 6: 10 | 6: 56 | 43 |
Rock, skinn- m pälskrage. | » | — | 33: 60 | 30: — | 30 | — | 30: — | 19: 25 | 57 |
» vapen- ............ | 1> | 12: 40 | 12: 05 | 6: — | 6 | — | 6: 80 | 7: 50 | 58 |
i Skjorta, trikå............ | duss | 27: 30 | 27: 30 | — | 17 | 50 | 17: 50 | 17: 50 | 61 |
Skodon, läger-........... | pär | 8: 30 | 8: 75 | 7: — | 7 | — | — | 6: — | 69 |
» marsch-......... | » | 7: 24 | 7: 31 | 7: — | 7 | — | 6: — | 4: 02 | 53 |
9 » lättare .. | » | 8: 11 | 7: 72 | 6: — | 6 | — | 5: — | _ | 59 |
! 9 skid ............ | » | 8: 75 | 8: 18 | 7: — | 7 | — | _ | _ | 76 |
Strumpor, ytter-......... | duss | 6: — | 6:- | 4: 80 | 3 | 60 | 3: 24 | 3: 36 | 53 |
» övriga......... | » | 7: 75 | 5: — | 5:40 | 4 | 32 | 3: 24 | 3: — | 37 |
Strumpskaft............. | » | 7: 25 | 3: 80 | 4: 08 |
| — | 3: 36 | 4: 32 | 57 |
! Tröja................... | st | 1: 25 | 1: 25 | 0: 90 | 0: 80 | 0: 90 | 0: 80 | 61 | |
Vantar.................. | par | 1: 26 | 1: 26 | 0: 60 |
| - | — | 0: 54 | 40 |
9 kav............. | » | 0: 90 | 0: 90 | 0: 85 | 0: 72 | 0: 69 | — | 73 | |
Utrednings- och remtygs-materiel |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Blus, skidlöpar-.......... | st | 3: 75 | — | 2: 20 |
| — | 2: 44 | 2: 32 | 59 |
Fodral t dricksflaska..... | » | — | 0: 17 | — | 0. | 14 | 0: 15 | _ | 88 |
1 9 t pistol ........... | » | 1: 50 | _ | — | 2: | — | 1: 90 | — | 121 |
9 t putstyg......... | » | 0: 35 | — | — | 0: | 085 | 0: 084 | 0: 084 | 23 |
Hjälminredning.......... | sats | 0: 60 | — | — | 0: | 38 | 0: 42 | 0: 42 | 67 |
! Hylsa t baij, balja G..... | st | 0: 80 | 0: 42 | -. |
| — | 0: 28 | 0: 285 | 34 |
Mattornister............. | » | 1: 20 | 0: 80 | — |
| — | 0: 49 | 0: 61 | 48 |
Påse f reservproviant..... |
| 0: 36 | 0: 32 | — | 0: | 11 | 0: 10 | — | 26 |
9 persedels-........... | » | 0: 31 | 0: 31 | 0: 165 | 0: | 16 | 0: 169 | _ | 52 |
Regnskydd.............. | t> | — | — | 2: 65 | 2: | 50 | 2: 22 | 2: 14 | 81 |
Rem, liv- för off o uoff . . | » | — | — | — | 2: | 60 | 2: 60 | 2: 46 | 95 |
Ryggsäck utan mes...... | » | — | 3 | 1: 50 | 1: | 38 | 1: 50 | 1: 295 | 86 |
Mes t dito m bäranordning | st | 1: 66 | — | 0: 69 | 0: 66 | 0: 65 | 0: 59 | 34 | |
1 Snödräkt................ | » | 2: 30 | 2: 30 | 1:30 |
| — | 1: 45 | 1: 39 | 57 |
Väska, patron-........... | » | 1: 25 | 0: 70 | _ |
| _ | __ | _ | 54 |
Överdragskläder, byxor . .. | duss | 15: 40 | 16: 04 | 7: 80 |
| — | — | 10: 80 | 67 |
» rockar... | » | 23: 14 | 24: 16 | 12: — |
| — | — | 13: 20 | 54 |
Hemvärnsuniform........ | st | — | — | 22: 80 | 25: 20 | 21: 52 |
| 94 |
1 Från och med 1941 inkluderas i priserna även omsättningsskatt.
2 Härvid har omsättningsskatten i förekommande fall borträknats.
3 Modelländring.
— 30 —
Materielslag | Enhet | A-p is | % av | |||||
1940 | 1941 | 1942 | 1943 | 1944 | 1945 | pris | ||
Skidmateriel (inkl. materiel) | pär » | 12: 65 | 14: 75 | 13: 85 7: — | 12: 35 | 9: 70 | = | 73 88 |
Förläggningsmateriel | st | 7: 90 | 7: 06 | 4: 88 | 3: 44 | 3: 48 | — | 42 |
Sängutredning | st | 0: 20 | 0: 20 | 0:125 | 0: 12 | 0: 12 | 0: 12 | 55 |
| » | 0: 90 | 0: 90 | — | — | 0: 515 | 0: 75 | 79 |
Putvar.................. |
| 0: 41 | 0: 41 | — | — | 0: 163 | 0: 19 | 44 |
Kostnaden för ifrågavarande anskaffningar utgör
enligt 1940 års priser .................... kronor 119 588 171: —
» 1945 » » .................... » 75 739 106: —
Skillnad kronor 43 849 065: —
Den erhållna prissänkningen enligt tabellen (senaste pris i förhållande till
första pris) utgör 37 procent såsom ett vägt genomsnitt med hänsyn till anskaffningarnas
storlek.
Enligt ovanstående tablå skulle sålunda med av krigsmaterielverket tillämpade
beräkningsgrunder den erhållna prissänkningen å viss upphandlad intendentur
materiel vara icke oväsentligt större än den prissänkning, krigsmaterielverket
erhållit.
Enligt revisorernas uppfattning måste vidare en prisjämförelse — därest
densamma skall tillmätas större värde — samtidigt kompletteras med uppgifter
på samtliga på prissättningen inverkande förutom i det föregående angivna
faktorer, såsom kvantitet, kvalitet, leveranstider m. m. I avsaknad av
dylika uppgifter m. m. låter det sig sålunda icke tillförlitligt fastställas, i vilken
omfattning den av ämbetsverket angivna prissänkningen kunnat genomföras
utan att bland annat viss kvalitetsförsämring samtidigt ägt rum.
Revisorerna hava icke kunnat undgå att uppmärksamma, att i den av ämbetsverket
upprättade prisstatistiken bland annat prisjämförelse gjorts mellan
20 mm:s spårljuspansarprojektil m/40 och m/42, ehuru betydande skillnader
i konstruktionshänseende finnas mellan båda dessa modeller. Prisjämförelser
hava vidare gjorts mellan trotylladdad och nitrolitladdad 50 respektive
250 kg minbomb, ehuru priset för trotyl enligt förenämnda prisstatistik år
1940 var 2 kronor 24 öre per kg, medan motsvarande pris för nitrolit utgjorde
1 krona 10 öre. I detta sammanhang må även framhållas, att nitrolit
är att anse såsom ett ersättningsämne, som tillgripits i brist på trotyl.
Prisstatistiken har vid stickprovsgranskning givit anledning till bland annat
följande erinringar: i bil. 12 angives å-priset år 1941 för 20 mm slsgr
m/40 till 8:50, medan motsvarande pris år 1943 uppgivits till 5:45. I anledning
härav må anföras följande:
Den 27/n 1941 beställdes 300 000 st. 20 mm slsgr m/40. Det preliminära
31
beställningspriset var kr. 8:50 pr styck exklusive emballage, men inklusive
material. Enligt överenskommelse mellan aktiebolaget Bofors och industrikommissionens
prisbyrå har härå rabatterats och återbetalats sammanlagt
kr. 2:08 per styck. (Bofors-skrivelser till prisbyrån den 21/r 1943 och den
22/5 1945). Priset 1941 utgjorde sålunda kr. 6: 42 i stället för angivna kr. 8: 50.
Den 28/i 1944 beställdes 400 000 st. slsgr av samma modell. Priset var kr.
5:45 per styck inklusive emballage, men exklusive material, som beställdes
på annat håll. Bofors offererade även samma artikel exklusive emballage till
ett pris av kr. 5:35. Materialet, som beställdes på annat håll, betingade enligt
verkets kalkyl en kostnad av kr. 0:21. Jämförelsen mellan kr. 8:50 och
5: 45, som ger 64 procent, borde sålunda rätteligen ha gjorts mellan kr. 6:42
och 5: 56, som i stället ger 86,5 procent.
I samma bilaga angives å-priset år 1940 för 40 mm slsgr m/36 till 22: 35,
medan motsvarande pris år 1944 uppgivits till 15: 20. I anledning härav må
anföras följande:
Den 22/6 1945 beställdes 820 000 st. 40 mm slsgr m/36. Beställningspriset
utgjorde kr. 22: 35 per styck plus s. k. glidande skala. Detta pris, som grundade
sig på kostnader för tidigare beställningar av mindre kvantitet, var vid
tiden för orderns utläggande föremål för underhandlingar med prisbyrån.
Dessa föranledde en sänkning av å-priset, kr. 22:35 + 1:49 (glidande tilllägg)
= 23: 84, med 30 procent till kr. 16: 69. Härå rabatterades senare ytterligare
12,9542 procent (enligt Bofors’ skrivelse till prisbyrån den s0/i2 1942).
Priset för nämnda beställning utgjorde sålunda kr. 14: 53 per styck.
Den 15/n 1944 beställdes 5 715 st. slsgr av samma modell. Priset utgjorde
kr. 15:70 per styck, men enligt då gällande mellan Bofors och prisbyrån
träffad generell överenskommelse skulle härå lämnas 20 procents rabatt,
varför det faktiska priset utgjorde kr. 12: 56. Relationen 22: 35 till 15: 20 eller
68 procent borde således rätteligen hava varit 14:53 till 12:56 eller 86
procent.
I bil. 14 angives å-priset vid äldsta kalkyl år 1940/41 för Fk sar m/40 till
55:—, medan motsvarande pris vid senaste kalkyl 1943/44 uppgivits till
36:—. Emellertid framhålles att till förstnämnda pris skulle läggas glidande
skala, kr. 10: 54, varför detsamma utgjorde kr. 65: 54. Enligt mellan aktiebolaget
Bofors och industrikommissionens prisbyrå träffad överenskommelse
hava följande rabatter lämnats: 20 procent å kr. 65:54, varvid priset uppgår.
till kr. 52:43, och därefter 21,19 procent å sistnämnda belopp, varför
slutpriset utgör kr. 41:32.
Det senaste preliminära priset kr. 36:-— har efter motsvarande överenskommelse
mellan Bofors och prisbyrån sänkts till kr. 34: 55 och utgör efter
avdrag av gällande generella rabatt, 20 procent, kr. 27:92.
Relationen kr. 55:— lill kr. 36:-—, som ger 65 procent, borde sålunda
rätteligen hava varit kr. 41:32 till kr. 27:92, vilket ger 68 procent.
Förenämnda rabattsatser hava fastställts i ett mellan statens industrikommission
och aktiebolaget Bofors den 31 december 1942 träffat avtal angående
prissättning m. m. Sagda avtal innefattar en reglering av mellanhavandet
Revisorernas
uttalande.
— 32 —
mellan staten och aktiebolaget Bofors beträffande krigsmaterielleveranser.
Sedermera hava även särskilda tilläggsavtal upprättats, nämligen den 6 maj
1943, den 28 augusti 1944 samt den 2 mars 1945.
Till ytterligare belysning av krigsmaterielverkets förevarande prisstatistik
må följande anföras.
Beträffande diskpulver utgjorde det uppgivna maximipriset 1942—1943
kr. 1: 45. Enligt uppgift av den av verkets tjänstemän, som handhar denna
detalj, avsågs därvid ett diskpulver, som tillverkades hos Karlskrona örlogsvarv.
Samtidigt inköptes på annat håll diskpulver för kr. 0: 56. Medeltalet
för dessa priser utgör kr. 1: —, som jämföres med inköpspriset år 1945 kr.
0: 47, varvid erhålles en prissänkning å 53 procent.
I detta sammanhang må även framhållas beträffande tvättmedel, för vilket
varuslag i tabellen angives en prissänkning å 29 procent, att de prissänkningar,
som uppstått, äro föranledda av ändringar i priserna på fettråvaror,
vilka priser fastställts i samband med den s. k. jordbrukskalkylen och sålunda
icke äro att tillskriva verkets egna åtgärder. I september 1944 sänktes
priset på exempelvis tekniskt fett från kr. 1:65 till kr. 1:05 per kg och på
vegetabilisk fettsyra från kr. 1:70 till kr. 1:10 per kg eller med cirka
36 procent. Dessa priser omräknade för en allmänt använd tvålflinga med
84 procent fetthalt ger en prissänkning från kr. 1: 88,5 till kr. 1: 32,6 per kg
eller 29,7 procent.
Revisorerna hava i det föregående lämnat en redogörelse för tillkomsten
av krigsmaterielverket samt vissa avsnitt av dess verksamhet. Därvid hava
revisorerna icke förbisett att verket som sådant tillkom först den 1 juli 1943,
varvid det övertog förutvarande ammunitionsnämndens och krigsmaterielnämndens
uppgifter. Revisorerna hava även utgått från att ämbetsverket
under rådande extraordinära förhållanden haft särskilda svårigheter att bemästra.
Med hänsyn till att erinringar från olika håll framställts mot ämbetsverket
hava revisorerna likväl ansett sig böra ingå på en granskning av verksamheten
vid detsamma.
Såsom tidigare anförts har frågan örn krigsmaterielförsörjningen i olika
sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. 1 de utredningar,
som vid skilda tillfällen företagits, har framhållits vikten av att
redan under fredstid en noggrann krigsindustriplanering verkställdes av ett
centralt organ med uppgift bland annat att för de olika försvarsgrensförvaltningamas
räkning ur prioritetssynpunkt handlägga anskaffningsfrågor.
Vidare borde i erforderlig utsträckning forsknings- och standardiseringsverksamhet
bedrivas. Härjämte har framhållits att anskaffningsverksamheten
för försvarsväsendets räkning borde ske på ett ekonomiskt och rationellt
sätt. Nämnda synpunkter hava varit vägledande för såväl 1940 som 1941
års militära förvaltningsutredningar vid uppgörande av förslag till krigsmaterielförsörjningens
ordnande.
Sistnämnda utredning föreslog inrättande av ett särskilt industriverk, som
skulle handhava de arbetsuppgifter, vilka för närvarande äro fördelade på
— 33 —
ett ämbetsverk och ett affärsdrivande verk, nämligen krigsmaterielverket och
försvarets fabriksstyrelse. Personalbehovet vid det föreslagna industriverket
beräknades till 251 befattningshavare. Redan denna beräkning ansågs, såsom
framgår av ett flertal yttranden över förvaltningsutredningens förslag, vara
hållen i överkant, men finge ses mot bakgrunden av då rådande extraordinära
förhållanden. Enligt inhämtade uppgifter har enbart krigsmaterielverket
för närvarande en personal av cirka 425 befattningshavare. Även om vissa
ytterligare arbetsuppgifter tillkommit, står dock med hänsyn till vad ovan
anförts detta antal icke i överensstämmelse med storleken av det personalbestånd,
som förutsattes vid verkets tillkomst. Enligt revisorernas uppfattning
synes sålunda personalbeståndet högt. För erhållande av en bedömningsgrund
härutinnan hava revisorerna ansett det vara av intresse att i
viss omfattning granska ett avsnitt av krigsmaterielverkets verksamhet. Denna
granskning har omfattat den verksamhet inom industribyrån, som avser
ombesörjandet av egentlig upphandling och leveransövervakning. Revisorerna
hava därefter sökt verkställa en jämförelse med förhållandena vid statens
järnvägars upphandlingsorgan och motsvarande organ inom några privata
industriföretag. Ehuru revisorerna äro väl medvetna örn det vanskliga i en
sådan jämförelse, synas dock de betydande differenser, som befunnits föreligga
beträffande storleken av personalen och omfattningen av upphandlingsverksamheten
mellan å ena sidan industribyrån och å andra sidan vart och
ett av övriga nyss omförmälda organ, giva stöd för revisorernas uppfattning
beträffande personalbeståndet för verket. En av orsakerna till nämnda
differenser torde vara att söka i det rådande anskaffningssystemet, som torde
medföra en onödigt omständlig handläggning av anskaffningsärendena.
Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att leveranstider icke alltid hållits,
vilket bland annat framgår av förstnämnda skrivelse från chefen för armén
samt yttranden från vederbörande försvarsgrensförvaltningar. Sålunda
hava dessa förvaltningar i olika sammanhang framhållit, att avsevärda förskjutningar
i uppgivna leveranstider ofta inträffat, vilket i hög grad torde
hava försvårat materielersättningen till truppförbanden. Detta är så mycket
mer betänkligt som det varit angeläget att under beredskapstiden med största
skyndsamhet framskaffa krigsmateriel.
Mot den genom verkets försorg anskaffade materielen hava vidare i olika
sammanhang klagomål anförts från vederbörande lokala militärmyndigheter.
I detta sammanhang må erinras, att Kungl. Majit uppdragit åt statens
sakrevision att närmare undersöka frågan, huruvida krigsmateriel, som av
verket anskaffats och överlämnats till armémyndighet, varit av den art, att
den med beaktande av den militärtekniska och tillverkningstekniska ståndpunkten
och förhållandena i övrigt vid tidpunkten i fråga kunnat anses
olämplig. De klagomål, som av olika myndigheter framställts mot den levererade
varan, synas ofta haft sin grund i viss bristande kontroll från
krigsmaterielverkets sida. Revisorerna vilja härutinnan åberopa, vad sprängämnesinspektionen
anfört angående brister i fråga om leveranskon troll i visst
fall.
3—459079. Rrv. berättelse ang. statsverket dr 19i5. I.
— 34 —
I den sammanställning, som återfinnes i krigsmaterielverkets senaste anslagsäskanden,
har åberopats ett siffermateriel, som skulle giva stöd för den
uppfattningen, att genom verkets försorg åstadkommits prissänkning med
därav följande besparingar för statsverket. Sålunda har bland annat framhållits,
att prissänkningen vid senaste upphandlingar uppgått till genomsnittligt
24 procent i förhållande till priserna år 1940.
Häremot må till en början framhållas, att den prisstatistik, varpå den av
verket uppgivna prissänkningen grundar sig, som av utredningen framgår,
i vissa hänseenden är oriktig. I den mån sådan prissänkning kunnat konstateras
torde densamma i stor utsträckning vara att hänföra till en ökad serietillverkning
och därmed följande vidgade möjligheter till rationalisering. I
en del fall torde prissänkningen i icke oväsentlig omfattning vara att tillskriva
industrikommissionens krigsmaterielavdelning och prisbyrå. Av nu angivna
skäl torde de av verket gjorda beräkningarna icke giva belägg för antagandet
att den angivna prissänkningen skulle ha åstadkommits enbart genom
verkets åtgärder, utan är betingad jämväl av andra faktorer. Denna
uppfattning vinner också stöd i det förhållandet, att vid av annat centralt
förvaltningsorgan verkställda upphandlingar av annan krigsmateriel ernåtts
prissänkningar, som äro icke oväsentligt större än den av krigsmaterielverket
redovisade.
Aven örn den redovisade prissänkningen med däri förutsatta utgångspunkter
vore riktig, vill det i allt fall synas revisorerna att då sådana på prissättningen
inverkande faktorer som kvantitet, kvalitet, leveranstider, transportförhållanden
m. m. icke närmare angivits, den åberopade siffran icke
kan läggas till grund för bedömande av den sålunda redovisade prissänkningen.
Såsom i det föregående nämnts hänför sig krigsmaterielverkets upphandlande
verksamhet i huvudsak till sådan materiel, som har mass- eller standardkaraktär
eller är fixerad i tekniskt hänseende. Vid upphandling jämväl
av nämnda materiel synes emellertid i icke oväsentlig grad förutsättas militärteknisk
kännedom örn materielen och dess användning. Vid anskaffning
av sådan materiel synes militär sakkunskap icke heller kunna undvaras, vilket
medför visst dubbelarbete. Samma förhållande gäller även beträffande
ämbetsverkets kontrollerande verksamhet. Behovet av ökad militär sakkunskap
för krigsmaterielverkets verksamhet har också framhållits i samband
med ämbetsverkets senaste anslagsäskanden. Sålunda har framhållits, att det
under verkets fortsatta uppbyggnad visat sig önskvärt, att verket i större
utsträckning skulle lia möjlighet att i sin verksamhet utnyttja befattningshavare,
som ägde militär sakkunskap. Denna förändring ville verket betrakta
som ett led i utvecklingen mot att verket icke blott skulle representera ensidiga
tekniska industriella och merkantila synpunkter vid krigsmaterielanskaffningen
utan skulle kunna tillgodose militära synpunkter och intressen i
lika hög grad som skett vid den tidigare handläggningen. Slutligen må framhållas
att det rådande anskaffnings- och kontrollsystemet leder till viss oklarhet
i fråga om ansvar och befogenheter.
— 35 —
I avgivna yttranden över krigsmaterielverkets ovannämnda anslagsäskanden
hava såväl överbefälhavaren som riksräkenskapsverket — under åberopande
av svårigheterna att bedöma omfattningen av krigsmaterielverkets
framtida verksamhet och därmed behov av personal — framhållit önskvärdheten
av att frågan om krigsmaterielverkets arbetsuppgifter och personalorganisation
under fredsförliållanden gjordes till föremål för närmare utredning.
Särskilt torde den beslutade överflyttningen till krigsmaterielverket av
anskaffningen av sådana krigsförnödenheter, som tillverkades av de fabriksstyrelsen
underställda fabrikerna, komma att medföra alltför tunga och
tidsödande arbetsformer. Revisorerna ansluta sig till den av förenämnda
myndigheter uttalade uppfattningen och anse, att en allsidig och förutsättningslös
utredning snarast möjligt bör komma till stånd. I avvaktan på resultatet
av denna utredning torde ytterligare bestående ansltaffningsuppgifter
icke böra överföras till krigsmaterielverket.
§ 4.
I skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 5 maj
1944 hemställde generaldirektören och chefen för krigsmaterielverket S. A.
E. Ödeen, att statsrådet ville utverka nådigt tillstånd jämlikt 4 § 2 mom.
civila avlöningsreglementet för Ödeen att åtaga sig uppdrag såsom sakkunnig
hos Ödeens ingenjörsbyrå aktiebolag i Stockholm.
Enligt försvarsdepartementets ämbetsskrivelse till krigsmaterielverket den
9 juni 1944 biföll Kungl. Maj:! nämnda ansökning.
Jämlikt vid konstituei-ande stämma med Ödeens ingenjörsbyrå aktiebolag
den 1 februari 1943 antagen bolagsordning skall bolaget hava till ändamål
att idka konsulterande ingenjörsverksamhet ävensom annan därmed förenlig
verksamhet. Ödeen har vid bolagsstämma den 20 juli 1943 avsagt sig uppdraget
såsom ledamot av styrelsen i nämnda bolag, varefter styrelsen utgöres
av fru Karin Ödeen, som ensam har att teckna firman.
På förfrågan av riksdagens revisorer har Ödeen meddelat, att bolaget huvudsakligen
ombesörjde byggnadskonstruktionsuppdrag för industriens räkning
samt att bolaget ansåge sig i förekommande fall oförhindrat att från
leverantörer till krigsmaterielverket mottaga sådana uppdrag. På särskild
förfrågan har Ödeen förklarat, att bolaget icke hade för avsikt att avstå från
sådana uppdrag, varom senast är fråga.
Revisorerna hava ansett sig böra bringa ifrågavarande förhållande till
riksdagens kännedom.
§ 5.
Enligt 3 § värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967) skall den som
till följd av lyte, stadigvarande sjukdom, bestående kroppslig svaghet eller
annan dylik orsak är oduglig lill krigstjänst frikallas från värnpliktens fullgörande.
Konungen må emellertid förordna, att den som sålunda frikallats
skall underkastas läkarundersökning och, om han därvid befinnes duglig till
krigstjänst, vara skyldig fullgöra värnplikt. Vad nu sagts skall enligt före
-
Eörening av
statstjänst
med visst
uppdrag.
Revisorernas
uttalande.
Efterbesiktigade
vid armén.
— 36 —
skrift i övergångsbestämmelserna till värnpliktslagen äga tillämpning även
beträffande värnpliktig, som jämlikt äldre lag befunnits oduglig till krigstjänst
och av sådan anledning frikallats från värnpliktens fullgörande.
På därom av chefen för armén gjord framställning har Kungl. Majit med
stöd av berörda föreskrifter den 27 mars 1942 utfärdat kungörelse (nr 173)
angående efterbesiktning av vissa värnpliktiga, vilka frikallats från värnpliktens
fullgörande. Denna kungörelse innehåller bland annat följande bestämmelser.
Värnpliktiga, födda år 1906 eller senare, vilka före den 1 januari 1941 helt
frikallats från värnpliktens fullgörande men enligt vad 1941 års beredskapsmönstring
utvisar möjligen kunna förklaras dugliga till krigstjänst, skola undergå
efterbesiktning och, om de därvid icke befinnas vara odugliga till krigstjänst
(hänförliga till besiktningsgrupp O), inskrivas för fullgörande av värnplikt.
Efterbesiktning skall inom varje inskrivningsområde äga rum vid sammanträde
med inskrivningsnämnden. Från skyldighet att iakttaga inställelse
vid sådant sammanträde undantages bland annat värnpliktig, för vilken vid
sammanträdet företes intyg örn kroppslig eller andlig brist, varav till fullo
framgår, att han är oduglig till krigstjänst. Vid efterbesiktning skola i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse bestämmelserna i besiktningskungörelsen
den 16 januari 1942 (nr 23) samt det av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
samma dag utfärdade besiktningsreglementet (nr 24). Det skall
åligga sjukvårdsstyrelsen att i samråd med medicinalstyrelsen utfärda de särskilda
föreskrifter, som härutöver kunna anses erforderliga för läkarundersökning
vid efterbesiktning. Värnpliktig, som befinnes vara tillfälligt oduglig
till krigstjänst, skall befrias från tjänstgöringsskyldighet under viss av
inskrivningsnämnden bestämd tid och åläggas att, vid äventyr att eljest bliva
inkallad till tjänstgöring, innan nämnda tid gått till ända inställa sig inför
inskrivningsnämnd eller inskrivningschef för undergående av förnyad efterbesiktning.
Värnpliktig, som befinnes vara oduglig till krigstjänst, skall tillställas
ny frisedel.
Sedermera hava i kommando väg utfärdats vissa kompletterande föreskrifter.
Sålunda stadgas i generalorder nr 1500 den 16 april 1942 bland annat,
att största möjliga omsorg skall vid tilldelning och uttagning ägnas åt att
placera de inskrivna värnpliktiga på ett sådant sätt, att deras civila yrkesutbildning
kan utnyttjas till försvarsväsendets gagn.
I enlighet med bestämmelserna i kungörelsen 1942: 173 har sedermera arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse efter samråd med medicinalstyrelsen och
chefen för centrala värnpliktsbyrån i cirkulärskrivelse till inskrivningscheferna
den 20 maj 1942 meddelat särskilda föreskrifter, vilka bland annat beröra
remissförfarandet i samband med undersökning i behövliga fall av den
värnpliktige å sjukhus ävensom angiva de olika formerna för samarbete
mellan inskrivningsläkare och sjukvårdsinrättningar. Vad angår remiss till
sjukhus föreskrives därvid, att dylik skall förekomma endast i sådana fall,
då inskrivningsläkare icke själv är i stånd att med tillgänglig utrustning avgöra
den besiktningsskyldiges klassificering. Därjämte framhålles att, därest
— 37 —
den värnpliktige — trots att han av inskrivningsläkaren upplysts om den
nytta han själv skulle hava av en grundlig utredning rörande sitt hälsotillstånd
och om fördelarna av att få undersökning utförd utan egna kostnader
— skulle vägra att inläggas på sjukhus, inskrivningsläkaren bör taga under
övervägande, huruvida det icke bör anstå med den mera ingående undersökningen
till tiden omedelbart efter inryckningen till tjänstgöring. Ben värnpliktige
skall — stadgas det vidare — under sådana förhållanden ej ånyo
frikallas vid efterbesiktningen utan inskrivas i t. ex. besiktningsgrupp 4 (vid
sådan placering kominer mera krävande militär utbildning ej i fråga), varom
en tydlig, förklarande anteckning skall göras på läkarkortet.
Jämlikt besiktningskungörelsen 1942: 23 hänföras de värnpliktiga efter
kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd till någon av följande besiktningsgrupper:
-
b) besiktningsgrupp T — tillfälligt odugliga till krigstjänst; samt
c) besiktningsgrupp O —odugliga till krigstjänst.
Till besiktningsgrupperna 1 och 2 hänföras värnpliktiga, vilka med hänsyn
till kroppsbeskaffenhet, hälsotillstånd och förståndsgåvor äro fullt dugliga
till krigstjänst. Värnpliktiga med mycket god kroppskonstitution och i övrigt
för krävande tjänst lämpliga egenskaper hänföras till besiktningsgrupp
1, övriga till besiktningsgrupp 2.
Till besiktningsgrupperna 3 och 4 hänföras värnpliktiga, behäftade med
sådana fel, lyten eller sjukdomar, som begränsa deras duglighet till krigstjänst.
Värnpliktiga, vilkas miliiära användbarhet är i väsentlig grad begränsad,
hänföras till besiktningsgrupp 4, övriga till besiktningsgrupp 3.
Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse har tillställt vederbörande inskrivningsläkare
utarbetade kommentarer till besiktningsreglementet 1942: 24 att
tillämpas vid 1942 års efterbesiktning. I nämnda kommentarer har uttalats
bland annat följande.
Besiktningsreglementet skall tjäna till ledning för besiktningsläkaren, vilket
innebär, att reglementets anvisningar icke äro av tvingande natur i sådana
fall, där militärläkaren på grund av sin yrkeserfarenhet har grundad
anledning bedöma krigstjänstdugligheten efter andra normer än de i besiktningsreglementet
intagna tabellerna. Avsteg kan därför göras i riktning
mot större eller mindre krigstjänstduglighet, men torde i regel komma att
avse det förstnämnda. Detta skall särskilt gälla vid efterbesiktningen av förut
frikallade. En värnpliktig, som väl kan fullgöra ett arbete inom civilt
yrke, bör kunna utföra liknande tjänst även inom försvaret och bör inskrivas.
Avsteg från feltabellernas anvisningar påkallas ibland av att i dessa tabeller
hänsyn icke kunnat tagas till de många variationer, som olika kroppsfel
och sjukdomstillstånd förete.
a) besiktningsgrupp
»
»
»
g | dugliga till krigstjänst
— 38 —
I samband med en genomgripande omorganisation av de värnpliktigas
rullf öring och redovisning har läkarbesiktningen vid inskrivningsförr ät fingar
betydligt effektiviserats. Vid efterbesiktning hava dessutom särskilda åtgärder
vidtagits i sådant syfte. Vid dylika förrättningar skall bland annat
möjligheten av simulation och aggravation beaktas. Om sådant förhållande
misstänkes exempelvis i fråga örn synskärpan men vid inskrivningsförrättning
ej kan konstateras, klassificeras den värnpliktige som om full synskärpa
förelåge, med anteckning örn förhållandet på läkarkortet. Liknande förfarande
tillämpas även i andra dylika fall. Under efterbesiktningar bör och
kan sådan kontroll intensifieras. Innan klassificering O (= oduglig till
krigstjänst) beslutas, överväges noga, örn icke klassificering åtminstone i
besiktningsgrupp 4 kan vara möjlig vid senare tidpunkt. I sådant fall bör
klassificering ske i besiktningsgrupp T (= tillfälligt oduglig till krigstjänst).
Vid efterbesiktningarna torde dock för de äldre årsgrupperna (födda före
1918) placering i besiktningsgrupp T i möjligaste mån böra undvikas, såvida
icke anledningen är av mera akut, övergående natur. Härvid skall
iakttagas, att de besiktningsskyldiga, som kunna utföra ett fullgott arbete
inom ett civilt yrke, böra kunna placeras åtminstone i besiktningsgrupp 4.
Det är av synnerlig vikt, att läkaren meddelar inskrivningsnämnden erforderliga
upplysningar till ledning vid de värnpliktigas fördelning på försvarsgrenar,
truppslag och tjänster. Läkaren skall på läkarkortet noggrant
angiva, vilka truppslag och tjänster den värnpliktige med hänsyn till sin
kroppsbeskaffenhet eventuellt icke bör tilldelas (syn- och hörselfel, plattfot,
kroppslängd, kroppsvikt o. s. v.). Han har att hos nämnden övertyga
sig om att anvisningarna observeras och beaktas. Vid kollationering skall
läkaren ytterligare kontrollera, att så skett, samt i förekommande fall påyrka
rättelse. Vidare har inskrivningsläkaren att med ledning av äldre läkarkort
och övriga handlingar eller på annat sätt fastställa den sjukdom, som
förorsakat, att den värnpliktige tidigare frikallats från värnpliktens fullgörande.
Den tidigare klassificeringen »översättes» till gällande sjukdomsnummer
och antecknas på särskild plats på det nya läkarkortet. Läkaren skall
ovillkorligen övertyga sig om att jämväl den äldre klassificeringen riktigt
införts i inskrivningslängden. Slutligen skola bestämmelserna i 1 och 2 §§
tuberkulosförordningen den 31 mars 1939 (nr 113) angående skyldighet att
hänvisa respektive anmäla misstänkta fall av tuberkulos till vederbörlig
dispensär beaktas.
Beträffande tjänstgöring m. m. för de värnpliktiga, vilka inskrivits vid
1942 års efterbesiktning, hava föreskrifter utfärdats genom generalorder nr
3200 den 11 september 1942. Däri stadgas bland annat att tjänstgöringen
regelmässigt skall omfatta
a) för värnpliktiga, vilka på grund av tidigare fullgjord tjänstgöring, yrkeskunskap
eller andra kvalifikationer bedömas lämpliga för omedelbar
tjänstgöring i vissa krigsbefattningar, 180 dagars tjänstgöring i dylik befattning;
b)
för värnpliktiga, vilka icke lämpligen kunna avses för tjänstgöring en -
— 39
ligt a) ovan och som tillhöra besiktningsgrupperna 1 och 2 eller, om de tillhöra
besiktningsgrupperna 3 och 4, det oaktat av granskningsnämnd bedömas
kunna bibringas sådan utbildning, 180 dagars utbildning — soldatutbildning
(motsvarande) och utbildning i specialtjänst o. s. v.; samt
c) för värnpliktiga, vilka tillhöra besiktningsgrupperna 3 och 4 men icke
anses kunna bibringas soldatulbildning (motsvarande), 180 dagars tjänstgöring
i expeditions- eller handräclcningstjänst eller i lämplig yrkesbefattning.
Enligt samma generalorder bör inkallelse till ytterligare tjänstgöring jämlikt
28 § värnpliktslagen (beredskapstjänstgöring) ske först 180 dagar eftei
ovan under a), b) eller c) angiven tjänstgörings avslutande. För nu nämnd
tjänstgöring gälla samma föreskrifter som för övriga värnpliktiga. Vidare
föreskrives i nämnda generalorder bland annat, att vid krigsplacering, placering
till tjänstgöring och vid utbildning erforderlig hänsyn skall tagas till
de värnpliktigas ålder och kroppsbeskaffenhet.
Vad beträffar placering av »rätt man på rätt plats» utgör granskningsnämndens
verksamhet ett viktigt led. Jämlikt 127 § inskrivningsförordningen
den 30 december 1941 (nr 969) skall vid varje förband finnas en dylik
nämnd, bestående av chefen för förbandets mobiliseringsavdelning såsom
ordförande samt en militärläkare och en med utbildningsarbetet väl förtrogen
officer. Granskningsnämnd har till uppgift att pröva värnpliktiga
hänförda till besiktningsgrupperna 3 och 4 för bestämmande av den användning,
vartill vederbörande böra avses i förbandets krigsorganisation, och
den utbildning och tjänstgöring de med hänsyn till kroppsbeskaffenhet,
yrke och förutsättningar i övrigt böra undergå. Granskningsnämndens verksamhet
är närmare reglerad genom arméorder nr 117/1942.
Vunna militärmedicinska erfarenheter rörande de värnpliktigas tjänstgöring
under förstärkt försvarsberedskap hava givit vid handen, att bland annat
värnpliktiga, som hänförts till besiktningsgrupp 4 -— särskilt i denna
grupp placerade efterbesiktigade — i stor utsträckning fått en mera påfrestande
utbildning och tjänstgöring än som motsvarat deras krafter och förmåga.
I anledning härav har försvarets sjukvårdsförvaltning efter samråd
med centrala värnpliktsbyrån och arméstaben i förevarande avseende i
skrivelse till chefen för armén den 23 februari 1944 anfört bland annat att
vid inskrivningsförrättningarna hade många läkare tillstyrkt inskrivning
av partiellt arbetsföra, varvid förutsatts, att möjligheterna till differentiering
inom militärtjänsten vore sådana, att dessa värnpliktiga enbart
skulle komma att tjänstgöra inom sina respektive yrken. I realiteten hade
emellertid så ej alltid kunnat ske, utan de värnpliktiga hade inkallats till
handräckningstjänst och annan tjänst, varefter de ej sällan fått undergå en
soldatutbildning, som för dem inneburit en olämplig och skadlig påfrestning.
Detta hade även medfört, att kronan åsamkats stora sjukvårds- och ersättningskostnader.
För undanröjande för framtiden av ifrågavarande olägenheter hemställde
sjukvårdsförvaltningen i nämnda skrivelse, att chefen för armén måtte vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering av de värnpliktigas tillhörande be
-
— 40 —
siktningsgrupp 4 utbildnings- och tjänstgöringsförhållanden i enlighet med
vissa av sjukvårdsförvaltningen i samband därmed framförda förslag.
I anledning härav anbefallde chefen för armén den 3 mars 1944, att frågan
om utbildning m. m. av värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 4
skulle göras till föremål för allsidig utredning, och tillsatte för ändamålet
en kommitté.
Kommittén har bland annat uttalat, att densamma bibringats den uppfattningen,
att inom kategorien till besiktningsgrupp 4 hänförda värnpliktiga
ett stort antal skulle kunna utvinnas för vapentjänst, örn en förnyad
granskning gjordes och alla de, som därvid befunnes användbara vid fältförband,
uppflyttades till besiktningsgrupp 3. För andra värnpliktiga, vilka
uttagits för handräckningstjänst, hade från läkarhåll anförts, att även denna
enklare utbildning i vissa fall vore för hård samt framkallade och förvärrade
sjukdomstillstånd. För att i möjligaste mån undanröja föreliggande
missförhållanden, vilka främst berörde de s, k. efterbesiktigade, syntes
det kommittén önskvärt dels att nya utbildningsbestämmelser för berörda
värnpliktiga utarbetades, dels ock att betydelsen av en mera individuell behandling
av samma värnpliktiga än som på sina håll synbarligen skett
framhöiles genom särskilda anvisningar till befäl och läkare. Kommittén
ansåge att, sedan en renodling av grupp 4 skett genom en allmännare uppfattning
till grupp 3 eller högre av sådana vid inskrivningen till grupp 4
hänförda, vilka vid läkarbesiktningen befunnits möjliga att utbilda tillsammans
med huvuddelen av de värnpliktiga, utbildningen av återstoden borde
ske efter i möjligaste mån ensartade grunder, då det i annat fall riskerades,
att utbildningsorganisationen komplicerades och kraven på befäl ökade.
Denna utbildning borde planläggas och bedrivas med sikte på vissa befattningar,
i vilka de värnpliktiga alltefter sitt fysiska och psykiska tillstånd
kunde användas. Kommittén biträdde vidare ett från militärläkarhåll
framfört förslag, enligt vilket möjlighet boinie föreligga att helt befria vissa
värnpliktiga från all utbildning och endast utnyttja deras civila yrkeskunskap
såsom skräddare, skomakare o. s. v.
Kommittén har funnit, att granskningsnämndens verksamhet vid olika
truppförband skett efter väsentligen olika principer och att den differentiering
a\ de värnpliktigas användbarhet, som åsyftats, icke alltid kommit till
uttryck. Det har därför synts kommittén angeläget, att åtgärder vidtoges i
syfte att rationalisera nämnda verksamhet, vilket krävde en omarbetning
av dåvarande bestämmelser. Bland de av kommittén gjorda iakttagelserna
må även nämnas, att möjlighet saknats att med ledning av de knapphändiga
anteckningar (»handräckningstjänst, militärarbetare»), som skett beträffande
användbarheten av de till besiktningsgrupp 4 hörande värnpliktiga,
bedöma den värnpliktiges lämplighet för olika befattningar, som kunna
bestridas av »fyror». Följden har därför blivit, att dessa värnpliktiga ofta
krigsplacerats i direkt olämpliga befattningar till men för dem själva och
försvarsväsendet. Ett säkerställande av en mera ändamålsenlig användning
av »fyrorna» skulle enligt kommitténs mening kunna ske genom en diffe
-
— 41 —
rentierande instämpling om den militära användbarheten på vederbörandes
registreringsplåt. Då det emellertid sällan vöre möjligt att från början göra
en dylik klassificering, borde densamma vara resultatet av en under utbildningstiden
pågående samverkan mellan truppbefälet och läkaren.
Det praktiska resultatet av förberörda kommittés arbete utgöres av dels
ändrade bestämmelser för utbildning av och tjänstgöring för värnpliktiga
hänförda till besiktningsgrupp 4, dels genom försvarets sjukvårdsförvaltning
den 17 april 1944 utfärdade föreskrifter angående läkarbesiktning av värnpliktiga
hänförda till besiktningsgrupp 4, dels ock bestämmelser för prövning,
som jämlikt 127 § inskrivningsförordningen skall utföras av granskningsnämnd
(se arméorder nr 475/1944).
Nämnda nya utbildningsbestämmelser för de till besiktningsgrupp 4 hörande
värnpliktiga, vilka bestämmelser avse att lämna rum för ett större hänsynstagande
till den enskilde individen än förut, stadga bland annat följande
(se exempelvis genom arméorder nr 181/1944 fastställda »Särskilda bestämmelser
för utbildningen av värnpliktiga vid tygtrupperna»):
Utbildningen avser att bibringa de värnpliktiga disciplin, kunskap örn
militär ordning, förmåga till militärt uppträdande i och utom tjänsten samt
den färdighet i vapnens bruk och handhavande av viss materiel, som erfordras
för tjänsten vid depåer och anstalter under såväl freds- som krigstid
samt vid vissa krigsorganiserade förband. Utbildningen skall avpassas
efter vars och ens fysiska och psykiska förutsättningar och om möjligt organiseras
så, att de värnpliktiga bliva sammanförda till utbildningsenheter
alltefter deras förmåga att följa och tillgodogöra sig utbildningen. I utbildningen
ingår allmän krigsmannafostran, marsch, förläggning och trupptransport,
skydd, strid, underrättelsetjänst, tjänstemeddelanden samt specialutbildning.
I övrigt skola de värnpliktiga användas för sådan tjänstgöring,
som i möjligaste mån motsvarar vederbörlig specialutbildning eller
civil yrkeskunskap, samt i erforderlig utsträckning för handräckningstjänst.
I siria ovanberörda föreskrifter den 17 april 1944 har försvarets sjukvårdsförvaltning
påbjudit att, enär värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp
4 skola utbildas enligt för dem särskilt avpassade bestämmelser, överföring
från nämnda grupp till besiktningsgrupp 3 (2 eller 1) skall verkställas i
alla de fall, där vederbörande vid läkarbesiktning, som skall föregå granskningsnämndens
sammanträde, befinnes äga förutsättning för utbildning tillsammans
med huvuddelen av de värnpliktiga.
I förberörda arméorder nr 475/1944 hava i anslutning till vad i det närmast
föregående anförts bland annat anvisningar lämnats till ledning för
granskningsnämnderna vid bestämmandet av lämpliga befattningar för
värnpliktiga, hänförda till besiktningsgrupp 4.
Revisorerna, som funnit det vara av intresse att närmare undersöka utfallet
av 1942 års efterbesiktning, ''hava i anledning härav infordrat statistiska
uppgifter från försvarets sjukvårdsförvaltning, vilka framgå av nedanstående
tablå.
— 42 —
Antal värnpliktiga, som enligt äldre värnpliktshandlingar varit frikallade 119 751
Antal värnpliktiga, som icke ansetts böra ifrågakomma vid efterbesikt
-
ning.......................................................... 45 311
Antal värnpliktiga som ansetts böra efterbesiktigas................. 74 440
I verkligheten efterbesiktigade.................................... 70 030
Frikallade = 0 ...................................... 12 992
Tillfälligt odugliga = T...................................... 1 418
Besiktningsgrupp 4 ...................................... 20 590
» 3 ...................................... 17 599
» 2 ...................................... 13 192
» 1 ...................................... 4 239
Tablån ger vid handen, att utfallet av 1942 års efterbesiktning, i vad avser
besiktningsgrupp 1, d. v. s. värnpliktiga med mycket god kroppskonstitution
och i övrigt för krävande tjänst lämpliga egenskaper, varit anmärkningsvärt
lågt eller allenast 6 procent av det totala antalet efterbesiktigade.
Lägges härtill antalet i besiktningsgrupp 2 placerade, d. v. s. värnpliktiga
med god kroppskonstitution, uppgår för vapentjänst lämplig efterbesiktigad
personal till sammanlagt 17 431 värnpliktiga eller således till omkring
25 procent av samtliga efterbesiktigade. Motsvarande tal för grupperna 3
och 4, d. v. s. värnpliktiga behäftade med mer eller mindre allvarliga fel,
lyten eller sjukdomar, utgöra 38 189 eller omkring 54 procent av totala antalet
efterbesiktigade.
De efterbesiktigade, vilkas ålder vid efterbesiktningen varierat mellan 22—
36 år, hava företrädesvis till följd av olika brister ur medicinsk synpunkt
varit frikallade från värnpliktens fullgörande under fredstid. Vid tidigare
inskrivningar av värnpliktiga torde i allmänhet ett mera ingående bedömande
av vederbörandes förutsättningar för vapentjänst icke hava skett. Såväl
denna omständighet som de under beredskapsåren successivt ökade anspråken
på ett uttagande av landets totala värnkraft och i samband därmed
uppkomna krav på en rättvis avvägning av värnpliktsbördorna synas emellertid
hava samverkat till att en mera noggrann prövning av de värnpliktiga
vid efterbesiktningarna kommit till stånd, i det att endast i sådana fall,
då ur medicinsk synpunkt absolut hinder mot värnpliktens fullgörande ansetts
föreligga, frikallelse skett. I den mån vederbörande icke kunnat placeras
i vapentjänst, hava möjligheterna av handräckningstjänst i varje särskilt
fall tagits under övervägande. Det siffermaterial, som ovan återgivits,
torde lämpligen böra ses mot bakgrunden av här framförda synpunkter.
För att emellertid på ett mera påtagligt sätt kunna belysa de inkallade
efterbesiktigades lämplighet för militärtjänst hava revisorerna ansett erforderligt
att från ett av truppförbanden i Stockholm infordra kompletterande
uppgifter i förevarande hänseenden. Det sålunda inkomna materialet
har givit vid handen, att bland annat värnpliktiga med nedanstående brister
godkänts av vederbörande inskrivningsnämnd.
|
|
|
|
|
| T- eller |
|
|
|
| Inryck- Utryck- | Besikt- | Sjukdom | Sjuk | O-förklarad |
|
|
Namn | Född | nings- nings- | nings- | eller | antal | i samband | Tjänstgöring | Anteckningar å läkarkort etc. |
|
| dag dag | grupp | åkomma | dagar | med |
|
|
|
|
|
|
|
| utryckning |
|
|
M. | 1908 | CO Tp 1 TJI 1 CO Tp 1 TJI | 4 | Fotdeformering |
| O | Handräckning | Op efter barnförlamning. Kan tjänst- |
|
|
|
|
|
|
| göra endast i sittande ställning. | |
J. | 1909 | 28/, -45—28/3 -45 | 4 | Sinnessjukdom |
| O | Ingen |
|
J. | 1907 | u/a _44—x5/s _44 26/3 -45—13/* -45 | 4 | Hjärtfel + tarmsår |
| O | » |
|
s | 1913 1913 | UU -44—19/, -44 | 4 | Tbc Magkatarr + ofrivil-lig urinavgång |
| O O |
|
|
N. | 4 | 67 |
| Bör beredas tillfälle äta var tredje | ||||
|
| |||||||
K. | 1913 | 4/i -43—18/i -43 | 4 | Magsjukdom + arm- |
| T | » | Kan ej sträcka höger arm. |
|
| 15/« -44—14/7 -44 |
| bågsledsjukdom |
|
|
|
|
H. | 1906 | 18/„ -44—14/7 -44 | 4 | Tårvägssjukdom och |
| T | » |
|
|
| 2’/, -45—27/7 -45 |
| nervositet |
|
|
|
|
M. | 1908 | n/io-43—18/10-43 | 4 | Svår grovtarmskatarr |
| T | » |
|
|
| io/6 _44—xo/b _44 |
| med diarré |
|
|
|
|
J. | 1909 | V. -43—,,/11-43 | 4 | Hjärtsjukdom |
| O | » | Lindrig tjänst. |
N. | 1912 | 8/„ -43—19/4 -44 | 4 | Bestående höggradigt |
| O | » |
|
|
|
| nedsatt funktions-duglighet av nedre |
|
|
|
| |
| ||||||||
| ||||||||
W. | 1912 | (uppgift saknas) | 4 | Benröta | 62 | O | » |
|
G. | 1914 | 8/9 -43—13/„ -43 | 4 | Tbc |
| O | » |
|
T. | 1915 | 28/j -44—25/7 -44 | 4 | Lumbago + ischias |
| T |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
L. | 1909 | 28/4 -44—ls/3 -44 | 4 | Döv |
| O | » | Kan ej uppfatta tydligt tal på 1 m. |
|
|
|
|
|
|
| avstånd. | |
P. | 1909 | 15/„ -44— 8/7 -44 | 4 | Barnförlamning |
| O | » | Beh. å Vanföreanst. 1933. Barnför- |
|
|
|
|
|
| lamn. v. 15 års ålder m. förlamn. av | ||
|
|
|
|
|
|
|
| höger ben. Torde anses olämpl. f. |
— 44 —
Även om ovan angivna exempel icke giva uttryck för de efterbesiktigades
konstitutionella beskaffenhet i allmänhet, synas de dock vara ägnade att i
någon mån belysa den ändrade praxis, som enligt vad ovan nämnts kommit
att tillämpas vid efterbesiktningarna.
Enligt vad revisorerna inhämtat, hava i viss utsträckning betydande svårigheter
förefunnits att i krigstjänst rationellt utnyttja vissa av de efterbesiktigade.
Till icke ringa del hava de inkallade efterbesiktigade sålunda varit
behäftade med mag- och tarmsjukdomar. Då de efterbesiktigade i dylika
fall varit hänvisade till dietkost, hava möjligheterna till placering av dem
särskilt å fältförband varit synnerligen begränsade. Samma förhållande gäller
efterbesiktigade med ryggrads-, ben- och fotåkommor. Denna kategori
har icke heller kunnat effektivt utnyttjas vid arbetsförband eller i depåtjänst
såsom vakt- och tyngre handräckningstjänst. En betydande del av
de efterbesiktigade har utgjorts av sådana värnpliktiga, som på grund av
invaliditet i högre eller lägre grad allenast varit partiellt arbetsföra. För
sistnämnda kategori torde den militära tjänsten hava inneburit allvarliga
risker. Än ytterligare gäller vad nu sagts beträffande efterbesiktigade, som
varit tuberkulöst infekterade, i vilka fall man jämväl haft att räkna med en
viss grad av smittorisk under kaserneringen. Vad åter beträffar vissa efterbesiktigade,
som lidit av sådana svårbedömbara sjukdomar som exempelvis
hjärtsjukdomar, torde påtagliga svårigheter hava förelegat att fastställa en
i förhållande till sjukdomens grad väl avpassad tjänstgöring. Vidare må
framhållas kategorien psykiskt defekta, vilka måste anses mindre lämpliga
för militärtjänst. En del efterbesiktigade hava slutligen måst underkastas
operativa ingrepp, varigenom den effektiva tjänstgöringen, då sjukdomstiden
fått tillgodoräknas såsom tjänstetid, understundom blivit av obetydlig
varaktighet.
Av vad ovan anförts framgår, att svårigheter förelegat att ordna de efterbesiktigades
utbildning enhetligt och på ett sätt, som samtidigt varit väl avpassat
efter vederbörandes individuella egenskaper och därigenom uteslutit
menliga följder av militärtjänsten. Svårigheterna ha framträtt främst beträffande
besiktningsgrapp 4. Till denna grupp hänförda efterbesiktigade
hava företrädesvis placerats i handräcknings- och expeditionstjänst. Redan
denna s. k. lättare tjänst torde för många av de efterbesiktigade hava inneburit
betydande påfrestningar. Detsamma torde i än högre grad ha gällt
den — låt vara väsentligt avkortade — vapenutbildning, som denna värnpliktsgrupp
erhållit. I vissa fall har denna utbildning medfört allvarliga försämringar
i vederbörandes hälsotillstånd, varav i en del fall följt varaktig
ohälsa, i andra åter dödlig utgång. En av orsakerna till denna utveckling
torde vara att finna däri, att övningsprogrammet icke alltid i tillräcklig grad
synes hava avpassats efter de efterbesiktigades fysiska prestationsförmåga.
Det synes sannolikt, att, därest vederbörande inskrivningsläkare vid efterbesiktningen
kunnat förutse att värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 4
sedermera skulle komma att vapenutbildas, det primära resultatet vid efterbesiktningen
blivit annorlunda än som varit fallet.
45
Det vill således synas som om en överskattning av de efterbesiktigades
prestationsförmåga icke sällan ägt rum. Detta har haft till följd, att av inskrivningsläkare
verkställd fördelning av de efterbesiktigade å olika grupper
sedermera antingen i samband med inryckning eller under utbildningens
fortgång måst ändras. Sålunda hava i stor utsträckning »nedklassning» och
i vissa fall frikallelse måst företagas. Till belysande av omfattningen av sålunda
verkställda »nedklassningar» och frikallelser har med ledning av inhämtade
uppgifter upprättats nedanstående tablå.
O T 4 3—1 Summa
avgår....................... —
tillkomma................... 3 300
ökning (+) minskning (—) ... +3 300
100
3 900
+ 3 800
3 600 7 100 10 800
3 300 300 10 800
— 300 — 6 800 —
De ovan anförda omständigheterna hava vidare medfört, att ett icke ringa
antal av de efterbesiktigade på grund av i militärtjänsten ådragen ohälsa
måst underkastas en ofta långvarig sjukhusvård med åtföljande konvalescenstid.
Kostnaderna för sjukvård samt därvid utgående krigslön och övriga
förmåner torde hava varit av betydande storlek för statsverket. En vidare
följd av nämnda förhållanden har bland annat varit, att statsverket
åsamkats avsevärda kostnader i sådana fall, då vederbörande på grund av
i tjänsten ådragen varaktigt nedsatt arbetsförmåga enligt militärersättningsförordningen
förklarats berättigad till ersättning från riksförsäkringsanstalten.
Bland sålunda anmälda fall hava förekommit ett betydande antal efterbesiktigade,
vilka före militärtjänstgöringens början lidit av samma sjukdom
eller åkomma som den, angående vilken anmälan ingivits till anstalten. Omfattningen
härav framgår i viss utsträckning av nedanstående tablå, vari enbart
de större sjukdomsgrupperna angivits.
Sjukdom eller åkomma
Lungtuberkulos...............
Magsjukdomar................
Ledgångsreumatism...........
Hjärtfel.....................
Ischias......................
Åkomma i ryggen............
» » övre extremiteterna
» i> nedre »
Psykisk sjukdom.............
Antalet till | Därav efterbesik-tigade som tidigare |
272 | 131 |
105 | 74 |
108 | 63 |
52 | 22 |
44 | 23 |
42 | 25 |
19 | 2 |
63 | 37 |
61 | 36 |
766 | 413 |
Till riksförsäkringsanstallen hava även i vad avser de efterbesiktigade inkommit
anmälningar örn sammanlagt 50 dödsfall lill följd av under militär
-
— 46
tjänstgöring yppad sjukdom, åkomma eller skada. Sålunda hava 16 avlidit
i lungtuberkulos, 4 i hjärtsjukdomar, 1 till följd av sjukdom i höften, ben
eller föder, 1 på grund av ryggskada, 1 i ledgångsreumatism, 3 av skada
hänförlig till skallen, käkarna, ansiktet eller halsen, 13 till följd av s. k.
våldsamma dödsfall (drunkning, självmord m, m.), 3 i lunginflammation, 1
i luftvägsinfektioner, 1 i blindtarms- och bukhinneinflammation, 1 i scharlakansfeber,
1 i barnförlamning samt 4 i sjukdom av ej specificerad natur.
Revisorerna hava från anstalten låtit införskaffa vissa uppgifter beträffande
till densamma under hösten 1942—30 juni 1945 anmälda fall avseende
skada eller sjukdom, som efterbesiktigade ådragit sig under militärtjänstgöring,
samt i anledning härav utbetalda ersättningar i olika former.
Sålunda har utbetalats ett sammanlagt belopp av 738 435 kronor, fördelat
på i huvudsak följande sjukdomsgrupper och slag av ersättningar enligt nedanstående
tabell:
Arten av skadan eller sjukdomen | Utbetalda ersätt- ningar kronor |
| Därav i | form av |
|
sjuk- penning kronor | livränta kronor | livränta | begrav- nings- hjälp kronor | ||
Skalle, käk, ansikte och hals....... | 20 002 | 9120 | 4 846 | 6 036 |
|
Axlar, händer, armar.............. | 16 856 | 13 257 | 3 599 | — | — |
Höfter, ben, fotter................. | 39 934 | 37 286 | 2 648 | — | — |
Rygg............................. | 16 598 | 16 262 | 336 | — | — |
Våldsamma dödsfall................ | 18 992 | — | — | 17 392 | 1 600 |
Tbc.............................. | 279 371 | 122 573 | 138 033 | 15 115 | 3 650 |
Lunginflammation................. | 74 647 | 52 076 | 16 415 | 6 006 | 150 |
Luftvägsinfektion, influensa......... | 6 685 | 5 233 | 255 | 1 197 | — |
Astma............................ | 5 383 | 2 484 | 2 899 | — | — |
Hjärtsjukdomar................... | 40 925 | 18 818 | 13 802 | 8 055 | 250 |
Ledgångsreumatism................ | 55 925 | 48 550 | 7 375 | — | — |
Ischias........................... | 10 652 | 9 929 | 723 | — | — |
Njursjukdomar.................... | 15 200 | 10 310 | 4 890 | — | — |
Magsjukdomar..................... | 3 822 | 3 822 | — | — | — |
Hjärn-, nerv-, sinnessjukdomar...... | 29 709 | 25 424 | 4 285 | — | — |
Barnförlamning.................... | 11 057 | 8 327 | 2 730 | — | — |
Andia sjukdomar................... | 22 542 | 16 078 | 6 314 | — | 150 |
Summa kronor | 668 300 | 399 549 | 209 150 | 53 801 | 5 800 |
+ kornö, sjukdomar............... | 70 135 | 49 017 | 18 894 | 1 974 | 250 |
Totalsumma | 738 435 | 448 566 | 228 044 | 55 775 | 6 050 |
Beträffande statsverkets utgifter för de efterbesiktigade må slutligen framhållas,
att denna kategori, liksom övriga värnpliktiga, åtnjutit — förutom
militära förmåner i form av terminslön, fri kost in natura eller portionsersättning
m. m. — jämväl familjebidrag. Då de efterbesiktigade i regel utgjorts
av värnpliktiga, som på grund av mera framskriden ålder hunnit förskaffa
sig stadigvarande yrke och blivit familjeförsörjare, hava familjebidragen,
innefattande bostadsbidrag, näringsbidrag och familjepenning, för dem
i genomsnitt uppgått lill betydligt högre belopp än för övriga värnpliktiga.
I olika sammanhang har den beräknade genomsnittliga kostnaden för stats
-
— 47 —
verket per dag för inkallad värnpliktig uppskattats till i genomsnitt 10—12
kronor.
Genom kungörelse den 8 december 1944 (nr 760) har Kungl. Majit med
stöd av 3 § värnpliktslagen och fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till
samma lag funnit gott ånyo förordna örn verkställande av efterbesiktning
av vissa värnpliktiga. Sålunda föreskrives i nämnda kungörelse att värnpliktiga
födda år 1909 eller senare, vilka år 1941 helt frikallats från värnpliktens
fullgörande men av vederbörande militärläkare med ledning av förefintliga
läkarkort och intyg bedömas möjligen kunna vara dugliga till krigstjänst,
skola undergå efterbesiktning och, örn de därvid icke befinnas vara
odugliga till krigstjänst (hänförliga till besiktningsgrupp O), inskrivas för fullgörande
av värnplikt. Vid denna efterbesiktning, som skolat äga runi vid
1945 års ordinarie inskrivningsförrättningar, hava i tillämpliga delar bestämmelserna
i besiktningskungörelsen 1942: 23 och ovannämnda kungörelse
1942: 173 skolat lända till efterrättelse. Vidare har det ålegat försvarets sjukvårdsförvaltning
att i samråd med medicinalstyrelsen utfärda de särskilda
föreskrifter, som utöver besiktningskungörelsens bestämmelser kunnat anses
erforderliga.
Beträffande inkallelse av de värnpliktiga, vilka inskrivits vid 1942 och
1945 års efterbesiktningar och vilka icke fullgjort dem jämlikt ovannämnda
generalorder nr 3200/1942 åliggande tjänstgöring om 180 (för vapenfria värnpliktiga
300) dagar, hava särskilda bestämmelser utfärdats genom generalorder
nr 1978 den 5 juni 1945 (ändrad genom generalorder nr 2107 den 19
juni 1945). Däld stadgas bland annat, att värnpliktiga i allmänhet, vilka
äro hänförda till besiktningsgrupperan 3 och 4 och vilka sannolikt icke
lämpligen kunna avses för tjänstgöring vid fält- eller lokallörsvarsförband,
skola inkallas för fullgörande av dem åliggande tjänstgöring vid tidpunkt,
som bestämmes av vederbörande truppförbandschef; de värnpliktiga böra utnyttjas
för arbeten i samband med den förstärkta försvarsberedskapens avveckling
före andra tvångsinkallade värnpliktiga ävensom för alt fylla för
fredstjänstgöringen erforderligt handräckningsbehov. Inkallelser, som nu avses,
få icke äga rum före tidpunkten för den förstärkta försvarsberedskapens
upphörande.
Med hänsyn till nödvändigheten att skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder
till stärkande av landets försvarsberedskap, bland annat ett utnyttjande
i största möjliga omfattning av landets samlade värnkraft, utfärdade Kungl.
Majit den 27 mars 1942 med stöd av riksdagens tidigare i värnpliktslagen
givna bemyndigande kungörelse angående efterbesiktning av sådana värnpliktiga,
vilka under fredstid frikallats från värnpliktens fullgörande. Utöver
angelägenheten att härigenom motverka minskningen av antalet krigstjänstdugliga
torde ett allmänt uppkommande krav på en rättvis avvägning av
värnpliktsbördorna hava gjort sig gällande.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår bar antalet av dem, som
år 1942 undergått efterbesiktning, utgjort omkring 70 000 man. Därav hava
Revisorernas
uttalande.
48 —
i runt tal tillhopa 15 000 man förklarats odugliga eller tillfälligt odugliga till
krigstjänst, medan något över 38 000 man, som hänförts till besiktningsgrupperna
3 och 4, befunnits behäftade med mer eller mindre allvarliga fel, lyten
eller sjukdomar. Endast ett förhållandevis ringa antal, omkring 17 500, har
ägt sådan kroppskonstitution och sådana egenskaper i övrigt, som gjort vederbörande
lämpade för vapentjänst. Det får anses naturligt, att den personal,
varom här är fråga, med hänsyn till levnadsålder, genomgångna sjukdomar,
kvarstående defekter, nedsatt motståndskraft o. s. v. som regel icke
torde lia ägt lika goda förutsättningar som övriga värnpliktiga att fullgöra
militärtjänstgöring.
Enligt vad revisorerna inhämtat, torde också krigstjänsten för de efterbesiktigade
i vissa fall hava medfört allvarliga hälsorisker. Framför allt
har detta gällt sådana efterbesiktigade, som hänförts till besiktningsgrupp 4,
där redan s. k. lättare tjänst för mången torde hava inneburit avsevärda
påfrestningar. Dessa påfrestningar hava ytterligare ökats sedan en del av
de till denna grupp hänförliga efterbesiktigade i viss utsträckning kommit
att erhålla vapenutbildning. På grund av under krigstjänstgöringen ådragen
ohälsa hava åtskilliga av de efterbesiktigade måst underkastas en ofta långvarig
sjukhusvård med åtföljande konvalescenstid. Statsverkets kostnader
för denna sjukvård och därvid utgående krigslön och övriga förmåner torde
hava varit av betydande storleksordning. I den utsträckning vederbörande
på grund av i tjänsten ådragen varaktigt nedsatt arbetsförmåga blivit enligt
militärersättningsförordningen berättigad till ersättning från riksförsäkringsanstalten,
hava utbetalda ersättningar uppgått till icke obetydliga belopp.
Slutligen må framhållas, att de efterbesiktigade — utöver militära förmåner
såsom terminslön, fri kost in natura eller portionsersättning m. m. -— åtnjutit
familjebidrag, vilka i genomsnitt torde hava uppgått till betydligt högre
belopp än för övriga värnpliktiga.
Vid en första anblick kan 1942 års efterbesiktning synas hava givit ett i förhållande
till antalet efterbesiktigade gott resultat (55 000 av 70 000 eller ca
80 procent), särskilt i betraktande av att här varit fråga om personal, som
vid tidigare inskrivningar i stor utsträckning frikallats på grund av olika
konstitutionella lyten och defekter. En närmare undersökning ger emellertid
vid handen, att utfallet blivit ett helt annat än det avsedda. Sålunda ha
under krigstjänstgöringens gång »nedklassning» och frikallelse måst företagas
i sådan omfattning, att utbytet ur militär synpunkt framstått såsom
synnerligen otillfredsställande.
Revisorerna vilja gärna medgiva att de vid 1942 och 1945 årsi efterbesiktningar
rådande särskilda förhållandena kunnat motivera vidtagande av extraordinära
åtgärder med avseende å ianspråktagande av efterbesiktigade värnpliktiga.
Sedan emellertid tidsläget numera väsentligt ändrats, kunna enligt
revisorernas mening militära skäl icke — på sätt tidigare kunnat ske — åberopas
till stöd för ett ianspråktagande av de efterbesiktigade. Revisorerna
vilja därför, mot bakgrunden av vunna erfarenheter på förevarande område,
ifrågasätta huruvida inkallandet av dylika värnpliktiga i fortsättningen bör
äga rum.
— 49 —
§ 6.
På föranstaltande av första armékåren uppfördes år 1940 i Hästveda kommun
av Kristianstads län en träkolningsanstalt för arméns behov. Anläggningen
togs i bruk sommaren 1940. Rörelsen bedrevs intill december 1944,
då driften vid anstalten nedlades. Beträffande omständigheterna i samband
med anläggningens tillkomst, drift och avveckling hava revisorerna inhämtat
följande.
Sedan undersökning inletts rörande val av plats för en träkolningsanstalt
för arméns behov och därvid ett inom det ecklesiastika lönebostället i Hästveda
beläget område befunnits lämpligt ur förläggningssynpunkt, vidtog chefen
för nämnda armékår anstalter för anläggningens uppförande å av pastoratsrådet
i Hästveda anvisad mark inom lönebostället. Såvitt kunnat utrönas,
har armékårchefens ifrågavarande åtgärd icke grundats på något skriftligt
beslut. Enligt vad som i skrivelse från arméförvaltningens dåvarande
intendenturdepartement till statens krisrevision den 14 april 1943 framkommit,
voro omgivningarna kring Hästveda att anse som s. k. underskottsområde
i fråga om vedtillgång.
Uppförandet av anläggningen påbörjades i juni 1940. Genom beställning
från civil entreprenör anskaffades en kolningsugn, varefter genom värnpliktig
personal uppfördes fem sådana ugnar. Fackkunnig civil personal synes
icke hava anlitats vid arbetets utförande. Sedan ytterligare sex kolningsugnar
anskaffats genom beställning från arméförvaltningen, hade i juli månad
1940 arbetet fortskridit så långt, att kolning kunde bedrivas med tolv
ugnar. Vidare uppföi-des en större magasinsbyggnad, ett skjul jämte vaktkur
samt en transformatorstation på betonggrund för erhållande av elektrisk
energi, varjämte två mindre vägar anlades. I oktober 1940 var anläggningen
som sådan färdigställd med undantag av en förläggningsbyggnad, beräknad
för 32 man, vilken fullbordades i november månad samma år. Kostnaderna
för anläggningens uppförande inklusive maskiner, inventarier och arbetslöner
hava av vederbörande militära chef uppskattats till omkring 60 000
kronor.
Rörelsen bedrevs till en början i 8:e krigsbyggnadskompaniets regi. Under
hösten 1940 övertogs anläggningen av dåvarande arméförvaltningens intendenturdepartement.
I mars 1941 träffades med pastoratsrådet i Hästveda
överenskommelse om upplåtelse för en tid av 50 år mot en årlig arrendeavgift
av 55 kronor av för anläggningen erforderligt markområde. Anstalten
drevs sedennera under annéförvaltningens överinseende till december månad
1944.
Vid anläggningen hava tjänstgjort — förutom civilanställd föreståndai-e
och förman —- ett varierande antal vapenfria värnpliktiga (samvetsömma).
Geixomsnittligt synes de värnpliktigas antal hava uppgått lill 30 man.
Sammanlagda kvantiteten ur rörelsen utvunna bilkol torde hava utgjort
omkring 6 000 å 7 000 lil per månad, vax-jämte såsom biprodukt erhållits vissa
mängder kolstybb. Det må i detta sammanhang framhållas, att arméns
4 —459079. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1945. 1.
Arméns
träkolningsanstalt
i
Hästveda.
— 50 —
behov av träkol under dåvarande beredskapsläge uppskattats till omkring
200 000 hl per månad. Enligt vad som upplysts från den största avnämaren,
Skånska trängkåren i Hässleholm, synes kolens kvalitet i övervägande grad
ha varit mindre god såsom bilkol. Nyssnämnda förhållande synes väsentligen
ha föranletts av att kolen tidvis måst framställas uteslutande ur barrved.
På grund av kolens mindre goda kvalitet måste kolförbrukningen per
körmil lia blivit avsevärt större än vid begagnande av i öppna marknaden
inköpta kol.
Beträffande det ekonomiska resultatet av driften må här återgivas en av
arméförvaltningens intendenturavdelning uppgjord sammanställning över rörelsens
inkomster och utgifter för tidsperioden den 1 oktober 1940—den 10
december 1944.
■»Inkomster:
Värdet av tillverkade bilkol (236 374 hl) samt kolstybb (30 674 lil)
Utgifter:
Omkostnader:
säckar......................................
underhåll...................................
allmänna omkostnader (elektrisk ström m. m.)..
administration (expenser, tel.).................
avskrivning:
ordinarie....................... 47 718: —
extra.......................... 9 236: 49
löner (fast anställd personal).....
Yed 52 273 m3 ............................
Överskott...................................
25 451: 89
12 773:10
9 873: 66
1 871: 68
56 954: 49
38 080: —
1 075 379: 75
145 004: 82
632 499: 53
297 875: 40
1 075 379: 75»
År 1944 hemställde arméförvaltningens intendenturavdelning hos Kungl.
Maj:t om bemyndigande att försälja till anstalten hörande byggnader m. m.
Såsom skäl härför anförde intendenturavdelningen bland annat, att de motiv,
som föranlett anstaltens övertagande av intendenturavdelningen — dels
att behovet inom armén av gengaskol vore i ständig tillväxt, under det att
produktionen inom landet vid denna tidpunkt vore mycket ringa, dels ock
att behov förelåge av en ^bildningsanstalt för kolare -—■ numera förlorat i
betydelse. Ett ytterligare skäl för anstaltens försäljning vore, att vedtillgången
i den omkringliggande trakten icke motsvarade anstaltens behov. Framställningen
bifölls av Kungl. Maj:t den 9 juni samma år.
Genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar i september 1944 utbjöds
härefter anläggningen i sin helhet till försäljning. I kungörelsen hade intagits
förbehåll om att samråd skulle ske med pastoratsrådet i Hästveda, innan
eventuell köpare godkändes. Detta förbehåll hade gjorts dels med hänsyn
till att enligt nyttjanderättslagen jordägares medgivande erfordras för
— 51 —
upplåtelse till annan, dels ock enär pastoratsrådet velat förebygga, att förläggningsbyggnaden,
som vore uppförd å kyrkans mark, skulle kunna disponeras
såsom kafé, nöjesetablissement eller liknande. Inkomna anbud befunnos
emellertid icke antagbara.
Förnyat anbudsförfarande genom nämnda myndighet — denna gång gällande
enbart manskapsbyggnaden — resulterade i fyra anbud å resp. 10 000,
7 300, 7 200 och 5 800 kr. Icke heller dessa anbud befunnos emellertid antagbara,
enär pastoratet i egenskap av markägare icke ansåg desamma lämpliga.
I november 1944 förklarade sig pastoratsrådet villigt inlösa anläggningen
för en summa av 6 000 kronor, varvid rådet avstode från vissa skadeståndsanspråk
och arrendeavgifter, vilka uppskattats till sammanlagt omkring
4 000 kronor. Anbudet antogs av arméförvaltningen och försäljningsavtal
upprättades den 18 november 1944.
Sedermera har pastoratsrådet försålt manskapsbyggnaden till Lunds stifts
kyrkliga ungdomsförbund för 5 000 kronor. Till anstalten hörande kolugnar,
inventarier och redskap ha vidare försålts på offentlig auktion, vilken synes
hava inbringat cirka 14 000 kronor.
En sammanfattning av vad ovan anförts angående arméns träkolningsanstalt
i Hästveda ger vid handen följande.
Frågan om uppförande av anstalten har icke varit underställd vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet utan har avgjorts genom muntlig
order från lokal myndighet. Anstalten har förlagts till en ort, vars omgivningar
vöre att anse som s. k. underskottsområde i fråga örn vedtillgång.
Vid anstalten framställda bilkol ha ur kvalitativ synpunkt bedömts såsom
mindre goda.
Driften vid anläggningen under tiden den 1 oktober 1940—den 10 december
1944, då verksamheten pågått, har enligt en av arméförvaltningens
intendenturavdelning upprättad sammanställning lämnat ett överskott av
297 875 kronor. Härvid har emellertid hänsyn icke tagits till kostnader för
den värnpliktiga personalen, varmed driften huvudsakligen uppehållits. Ej
heller ha vissa med driften förenade utgifter i övrigt såsom transportkostnader
m. m. medtagits. Skulle kostnaderna härför medräknas hade resultatet
i stället för vinst kommit att utvisa en avsevärd förlust.
Vid försäljning av anstalten har densamma inbringat allenast 6 000 kronor.
Som ovan framhållits har dock pastoratsrådet kunnat förhindra antagande
av högre anbud. Köparen — pastoratsrådet i Hästveda — har sedermera
avyttrat manskapsbyggnaden för 5 000 kronor samt till anstalten hörande
kolugnar, inventarier och redskap för 14 000 kronor.
Revisorerna, som avlagt besök vid ifrågavarande anläggning hava funnit
omständigheterna i samband med tillkomsten av anläggningen, driften och
sedermera försäljningen av densamma anmärkningsvärda, varför revisorerna
ansett sig böra lämna ovanstående redogörelse.
Revisorernas
uttalande.
Arméns tygverkstäder.
— 52 —
§ 7.
Under § 13 i sin berättelse redogjorde 1944 års revisorer för vissa iakttagelser
beträffande driftsverksamheten vid tygstationen på Gotland. Innevarande
års revisorer hava ansett det vara av intresse att ingå på vissa hithörande
frågor jämväl beträffande en del övriga tygverkstäder. Till en början
skall här lämnas en redogörelse för tillkomsten av nu gällande organisation
av tygverkstäderna.
Jämlikt instruktion den 18 juni 1937 (SFS nr 668) utövade dåvarande
arméförvaltningen under Kungl. Majit i tekniskt och ekonomiskt avseende
högsta ledningen av och uppsikten över lantförsvaret. Ämbetsverkets tygdepartement
hade därvid att handlägga ärenden angående bland annat verksamheten
vid departementets fabriker och anstalter. Nämnda verksamhet
reglerades huvudsakligen genom tygmaterielinstruktionen. För underhåll och
tillverkning av tygmateriel funnos år 1939 bland annat tygstationer i Stockholm,
Karlsborg och Boden, tyganstalter vid artilleri-, ingenjörs- och trängta
uppförband samt tygverkstäder av 2:a klass med verkstadsförråd vid infanteri-
och kavalleri truppförband. Vid nämnda tygstationer, anstalter och
verkstäder voro vid ifrågavarande tid sammanlagt omkring 500 sysselsatta
i verkstadsarbete.
Sedan chefen för försvarsdepartementet tillkallat sakkunniga för utredning
av frågor rörande organisationen av och driften vid vissa till försvarsväsendet
hörande fabriker och industriella anläggningar påtalades i en av
de sakkunniga i maj 1940 avgiven promemoria bland annat, att tillräckliga
ekonomiska upplysningar rörande verksamheten ävensom nödig ekonomisk
kontroll icke med dittills tillämpade metoder för driftskalkytering kunnat
vinnas. Den av de sakkunniga verkställda utredningen ledde till inrättande
av försvarsväsendets verkstadsnämnd, vilken skulle hava till uppgift att i
tekniskt och ekonomiskt hänseende handhava driften vid vissa fabriker och
anstalter.
Under sommaren 1940 övertog verkstadsnämnden tygstationerna i Stockholm,
Boden och Karlsborg och tyganstalten vid Gotlands artillerikår samt
under våren 1941 tyganstalten vid Östgöta luftvärnsregemente. Vidare inrättades
i slutet av förstnämnda år en särskild avdelning inom nämnden
tygverkstadsavdelningen — med uppgift att genom en överingenjör och fem
verkstadsingenjörer handhava ledningen av sagda verkstäder.
Sedan chefen för försvarsdepartementet den 29 november 1940 tillkallat
särskilda sakkunniga för uppdragande av mera allmänna riktlinjer för en
blivande omorganisation av det militära förvaltningsväsendet, framhöllo de
sakkunniga — 1940 års militära förvaltningsutredning — i ett den 24 februari
1941 avgivet betänkande, att de mest betydande svårigheter, som statsmakterna
under de senaste årens beredskapsåtgärder haft att bemästra på
militärförvaltningens område, hänförde sig till brister i fråga örn effektivitet
och rationell planering av verksamheten vid vissa försvarsväsendets fabriker
och industrianläggningar samt att personal för ledningen av arbetet vid dessa
53 —
anläggningar i viss omfattning saknades. Utredningen hade under arbetets
gång övervägt, huru försvarsväsendets verkstäder i framtiden lämpligast
borde vara organiserade. Följande alternativ hade därvid framkommit, nämligen
dels återgång till tidigare organisation med verkstäderna underställda
respektive centrala förvaltningar, dels bibehållande av rådande provisoriska
organisation med verkstäder ställda under självständig ledning av en av
Kungl. Maj:t utsedd verkstadsnämnd eller verkstadsstyrelse och dels slutligen
inrättande av ett eller flera statliga bolag för försvarsväsendets industrirörelse.
Med hänsyn till under beredskapstiden vunnen erfarenhet hade utredningen
funnit det första alternativet icke kunna förordas. Även örn visst företräde
kunde givas det andra alternativet, hade utredningen med beaktande
av de svårigheter, som framkommit under försvarsväsendets verkstadsnämnds
dittillsvarande verksamhet, kommit till den uppfattningen, att det
tredje alternativet, inrättandet av ett eller flera statliga bolag, innebure den
ur statens synpunkt ändamålsenligaste lösningen. De anläggningar, som vid
ifrågavarande tidpunkt kunde komma i fråga för bolagsformen, vore bland
andra Stockholms tygstation, Karlsborgs tygstation, Bodens tygstation, Östgöta
luftvärnsregementes tyganstalt i Linköping samt verkstäderna i Visby
och i Fårösund.
Innan en av chefen för försvarsdepartementet den 30 augusti 1941 tillkallad
sakkunnig — som hade till uppgift att utföra fortsatt utredning rörande
organisationen av försvarsväsendets förvaltningsverksamhet — tagit ställning
till 1940 års förvaltningsutrednings som principuttalande framlagda betänkande,
hade generalfälttygmästaren under hand till verkstadsnämnden
framlagt förslag om överförande av nämndens tygverkstadsavdelning till tygdepartementet,
varvid nämnda avdelning direkt under generalfälttygmästaren
skulle övertaga ledningen jämväl av övriga under departementet lydande tygverkstäder.
I gemensam skrivelse till Kungl. Majit den 19 december 1941
framlade tygdepartementet och verkstadsnämnden vissa synpunkter på frågan.
Tygdepartementet anförde därvid bland annat följande.
Tygdepartementet har vidtagit vissa åtgärder för utökning av kapaciteten
hos de departementet fortfarande underställda tygverkstäderna. Förhållandena
äro emellertid sådana, alt dessa åtgärder måste intensifieras och rationaliseringsåtgärder
i olika avseenden ytterligare företagas. Då det icke kan
anses vara ändamålsenligt och rationellt, att tvenne parallellt arbetande organisationer,
avsedda för ledningen av tygverkstäder, finnas, anser departementet,
att samtliga arméns tygverkstäder böra ställas under gemensam teknisk
ledning och att denna bör förläggas till tygdepartementet. Man skulle härigenom
bland annat undvika att tvenne olika organisationsformer för tygverkstäderna
uppkomma, ernå enhetliga normer för debitering av reparationskostnaderna
samt genom ledningens inordning under tygdepartementet
smidigt kunna anpassa verksamheten vid speciellt de mindre tygverkstäderna
till de krav, som från truppförbanden ställas på utbildning av personal och
intimt samarbete i övrigt. Departementet anser vidare, att den verkstadsavdelning,
som inom verkstadsnämnden organiserats för ledning av nämnden
underställda tygverksläder, i samband med dessa verkstäders överflyttning
till tygdepartemenlet bör överföras lill departementet för alt där hilda en
— 54 —
verkstadsavdelning direkt underställd generalfälttygmästaren för ledning av
driften vid samtliga arméns tygverkstäder.
Skrivelsen utmynnade, såvitt nu är i fråga, i en hemställan, att de verkstadsnämnden
underställda tygverkstäderna med undantag av signalverkstäderna
i Stockholm från och med den 1 januari 1942 skulle underställas arméförvaltningens
tygdepartement. Framställningen bifölls sedermera av Kungl.
Maj:t. Den i enlighet härmed genomförda organisationen äger alltjämt
bestånd.
I skrivelse den 9 januari 1942 hemställde arméförvaltningen, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att anvisa medel för vissa nybyggnadsarbeten
för tygverkstäder. Som stöd för nämnda äskande åberopade arméförvaltningen
bland annat, att truppförbandens tygverkstäder vore otillräckliga för de
ökade krav på reparationstjänsten, som även under normala fredsförhållanden
måst ställas på desamma, samt för att truppförbandens tygmaterielstock
skulle kunna fullgott underhållas och ständigt befinna sig i krigsdugligt skick.
Arméförvaltningen hade övervägt lämpligheten av att förlägga den huvudsakliga
reparationstjänsten till på orten befintliga civila verkstäder men därvid
kommit till det resultatet, att under normala fredsförhållanden förekommande
reparationer borde utföras vid truppförbandens egna verkstäder och tygstationer.
Beträffande lokalbehovet för tygverkstäder borde enligt arméförvaltningens
mening detta dimensioneras efter normala fredsbehov, då det kunde förutsättas,
att civila verkstäder eller mobiliserade militära verkstäder skulle vid
mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap kunna övertaga den del av reparationsarbetena,
som truppförbandens verkstäder ej kunde utföra.
För uppförande av tygverkstäder har riksdagen alltsedan år 1943 vid olika
tillfällen under rubriken »Övriga i försvarsbeslutets kostnadsram ingående
byggnadsarbeten m. m.» anvisat medel till ett sammanlagt belopp av 11 miljoner
kronor. Kostnader för maskiner, verktyg och inventarier m. m. till ifrågavarande
verkstäder hava beräknats till ett sammanlagt belopp av omkring
2,5 miljoner kronor. Vid verkstäderna sysselsatt personal torde under budgetåret
1944/45 lia uppgått till omkring 3 200 man.
Reparationsverksamheten vid tygverkstäderna avser i huvudsak följande
materiel, nämligen motorfordon (automobiler och motorcyklar), stridsvagnar
samt luftvärns-, optisk, signal- och radioteknisk materiel. Därjämte omfattar
reparationsverksamheten sadelmakeri- och snickeriarbeten. Av den totala reparationsverksamheten
utgöra reparationer å bilar och motorcyklar i procent
av den produktiva lönen vid tygstationerna i Stockholm, Karlsborg, Boden
och å Gotland respektive 7, 19, 16 och 32 procent samt vid envar av tygverkstäderna
vid pansarregementena i Hälsingborg, Strängnäs och Skövde 90
procent.
I fråga om de vid verkstäderna tillämpade principerna för kostnadskalkylering
skulle jämlikt tygmaterielinstruktion av år 1940 i kostnadskalkylen
medräknas huvudsakligen följande kostnadsgrupper: arbetskostnader — in
-
nefattande avlöningar, som utbetalats till civila arbetare med anlitande av
till tygdepartementets förfogande stående medel -— materielkostnader samt
allmänna omkostnader. Till allmänna omkostnader hänfördes bland annat
löner till extra ordinarie och extra kontorspersonal, förrådsman på verkstadsförråd
samt förmän som ej deltaga i produktivt arbete, material för driftens
igånghållande, underhåll av maskiner och övriga inventarier samt, i den mån
kostnader därför icke skulle bestridas från annat till arméförvaltningen hörande
departements (styrelses) anslag, kontorsutensilier, telefon, telegram,
städning, handräckning och renhållning, kraft, belysning, värme, vatten, sjukavlöning,
sjukvård och medicin. I kostnadskalkylen inräknades däremot icke
kostnader för disponerat lokalutrymme, avskrivning å maskiner, verktyg och
inredning, ränta å nedlagt kapital, löner till personal tillhörande tygstaten,
löner och övriga utgifter för kassaväsendet m. m.
Sedan verkstadsnämnden, såsom redan tidigare framhållits, sommaren
1940 övertagit förvaltningen av förenämnda tygstationer och vissa tyganstalter,
genomfördes emellertid successivt en omläggning av dittills tillämpade
beräkningsgrunder för verkstädernas självkostnader i syfte att bringa dessa
grunder i närmare överensstämmelse med vad som i detta hänseende tillämpades
inom privatindustrien. Sålunda skulle i driftskalkylen bland annat redovisas
kostnader för disponerat lokalutrymme, anskaffning av och avskrivning
å maskiner, verktyg och inventarier, ränta å nedlagt kapital, verkstädernas
andel av verkstadsnämndens omkostnader, resekostnader lii. m. Genom
ifrågavarande omläggning skapades förutsättningar för nämnden att genom
riktiga självkostnadsberäkningar redovisa verksamheten efter affärsmässiga
grunder.
1941 års förvaltningsutredning, som till ingående behandling upptog frågan
örn handhavandet av försvarsväsendets fabriks- och verkstadsdrift, underströk
riktigheten av dessa av verkstadsnämnden tillämpade beräkningsgrunder
för verkstädernas självkostnader. Samtidigt förklarade utredningen,
att den för sin del förordade statlig affärsdrift av verkstäderna framför drift
av desamma under bolagsform. Utredningen betonade därvid, att före verkstadsnämndens
tillkomst vid självkostnadsberäkningar hänsyn i regel icke tagits
till alla i självkostnaden ingående element, något som enligt utredningens
mening hädanefter måste ske. Sålunda borde däri medräknas samtliga löner
och sociala förmåner, lokal- och maskinkostnader, förlagsränta etc. De för
fabrikerna upplagda kontoplanerna syntes enligt utredningens uppfattning
böra anslutas till de normer, som angåves i Sveriges industriförbunds publikation
»Enhetliga principer för självkostnadsberäkning». Vidare måste anställningsformerna
för personalen göras fria samt i övrigt sådana förutsättningar
skapas för fabriksdriften, att densamma i möjligaste mån kunde bedrivas
efter inom privatindustrien gängse normer.
I yttrande över arméförvaltningens förenämnda framställning av den 9 januari
1942 angående anvisande av medel för vissa nybyggnadsarbeten för
tygverkstäder framhöll verkstadsnämnden bland annat, alt för jämförelse med
den privata industrien måste såvitt möjligt enahanda förutsättningar beträf
-
— 56 —
|
| Bodens | Bodens |
|
| Stockholms | tygstations | tygstations | Karlsborgs |
| tygstation | tygverk- städer | signalverk- städer | tygstation |
Kostnader för personal, tillhörande tyg- | Kronor | Kronor | Kronor | Kronor |
staten........................... | 103 202: — | 77 194: — | 14 467: — | 58 496: — |
Maskinparken, återanskaffningsvärde.. | 534 105: — | 262 370: — | 24 800: — | 192 000: — |
Verktygen, återanskaffningsvärde..... | 146 865: — | 69 032: — | 58 400: — | 35 000: — |
Inventarier, återanskaffningsvärde .... | 103 140: — | 48 139: — | 39 900: — | 18 000: — |
Elektrisk ström.................... | — | — | — | — |
Vatten............................ | — | — | — | — |
Värme............................. | — | — | — | — |
Telefon............................ | — | — | — | — |
Renhållning, städning etc............ Utrustning (skyddskläder, sjukvårds- |
| 130: — |
| 300: — |
materiel o. d.)................... | — | 80: — |
| 1 |
| Kvm | Kvm | Kvm | Kvm |
Disponerat lokalutrymme i kvm..... | 4 800 | 4 928 | 985 | 3194 |
fande kostnadsberäkningarna skapas för de statliga fabrikerna och verkstäderna,
som gällde i fråga om privatindustrien, så att rättvisande och enhetliga
priser skulle kunna åsättas tillverkade produkter eller utförda arbeten.
Enligt verkstadsnämndens uppfattning skulle — under förutsättning att verkstäderna
leddes efter rationella principer och att kapaciteten fullt utnyttjades
— kostnaderna för vid verkstäderna utfört arbete icke bliva högre än dem,
som betingades av de privata företagen. Liknande synpunkter i frågan uttalades
jämväl av vederbörande departementschef i proposition nr 302/1943
angående Skånska pansarregementets förläggning m. m.
Såsom av den tidigare redogörelsen framgår, förvaltas tygverkstäderna numera
av arméförvaltningens tygavdelning. Den sålunda genomförda organisationsändringen
har medfört, att kostnader för av vederbörande verkstad
utfört arbete beräknas enligt i gällande tygmaterielinstruktion fastställda
grunder, för vilka tidigare redogjorts. För att utröna vilka kostnadselement,
som enligt sagda instruktion falla utom ramen för tygverkstädernas självkostnadsberäkningar,
hava revisorerna från verkstadsbyrån i arméförvaltningens
tygavdelning låtit infordra vissa uppgifter, som sammanställts i ovanstående
tablå. i''/>i
Ehuru det icke ansetts nödvändigt att verkställa någon siffermässig uppskattning
av kostnaderna för disposition av lokalutrymmen samt för nyttjande
av maskiner, verktyg och inventarier, torde av ovanstående tablå framgå,
att sagda kostnader äro av betydande storleksordning. Detsamma torde
gälla även i fråga örn ränta å i maskiner, verktyg och inventarier m. m. investerat
kapital. Viss förbrukningsmateriel såsom reservdelar m. m. torde
vidare i icke oväsentlig omfattning utan särskild debitering hava tillhandahållits
tygverkstäderna genom underhållsbyrån å arméförvaltningens tygavdelning.
Härtill kommer tygverkstädernas andel i verkstadsbyråns omkostnader,
vilken andel även bör medtagas för erhållande av en rättvisande beräkning
av verkstädernas självkostnader. Av tablån framgår slutligen, att
57 —
Svea ingen- jörskår | Skånska pansar- regementet | Skaraborgs pansar- regemente | Göta artilleri- regemente | Smålands artilleri- regemente | Östgöta luttvärns- regemente | Sundsvalls luftvärns- kår | ||||
Kronor | Kronor | Kronor | Kronor | Kronor | Kronor | Kronor | ||||
38 771 | 25 | 21154: 92 | 30 514: 20 | 62 328: 54 | 40 861 | 20 | 27 990 | — | 12 858 | 70 |
148 900 |
| 115 437: — | 44 048: 15 | 94 326: — | 93 175 | — | 136 000 | — | 73 129 | 75 |
36 700 |
| 100 203:— | 124 505: 28 | 74 715: 88 | 47 050 | — | 101 000 | — | 20 703 | 93 |
22 000 | _ | 34 291: — | 23 206: 29 | 23 191: 40 | 34 695 | — | 80 500 | — | 4 418 | 16 |
300 | _ | 4 250: — | 10 000: — | — | 3 000 | — | 13 400 | — | 3 000 | — |
700 |
|
| 750: — | — | 1 000 | — | 450 | — | 36 | — |
7 900 | _ | 5 795: — | 6 000: — | — | 11 000 | — | 13 800 | — | 2 938 | — |
244 | _ | — | 2 236: 25 | — | — |
| — |
| 200 | — |
500 | — | — | 1 000: — | — | — |
| ~ |
|
|
|
55: — | — | 6 000: — | — | — |
| — |
| — |
| |
Kvm | Kvm | Kvm | Kvm | Kvm | Kvm | Kvm | ||||
2 860 | 3 605-5 | 1 692-9 | 3 168 | 2 526 | 2 934 | 1 328 |
självkostnaderna vid de olika tygverkstäderna icke beräknats efter fullt enhetliga
grunder.
Från verkstadsbyrån hava vidare infordrats uppgifter angående de kostnader,
som av tygverkstäderna medräknats i kostnadskalkylen. Även här har
uppmärksammats, att bristande enhetlighet varit radande. Slutligen hava
revisorerna uppmärksammat, att betydande skillnader föreligga i de av vederbörande
verkstäder upptagna tillverkningspåläggen, som variera mellan 35—
90 procent.
Med avseende å av tygverkstäderna debiterade kostnader för utfört arbete
har en teknisk-ekonomisk granskning verkställts av vissa fakturor, som av
verkstäderna under budgetåret 1943/44 utställts å olika militära myndigheter.
Härvid har förfarits på det sätt, att granskning verkställts av samtliga de fakturor,
som för vissa bestämda månader ingått i ett antal krigskassamyndigheters
inkomsträkenskaper. Dessa fakturor hava avsett uteslutande utförda
arbeten å bilar och motorcyklar, medan däremot sådana som hänfört sig
till reparationer å specialfordon icke blivit föremål för undersökning. Granskningen
har omfattat cirka 500 fakturor, avseende reparationer av tillhopa
320 bilar och 401 motorcyklar, vilka reparationer dragit en arbetstid av tillhopa
omkring 13 000 timmar.
Till en början må framhållas att granskningen av materialet varit förenad
med stora svårigheter, enär ett flertal fakturor varit otillräckligt specificerade.
Sålunda hava exempelvis fakturor avseende »riktning av kaross» eller »reparation
av bil» icke ansetts kunna läggas till grund för bedömande. Å vissa
fakturor, avseende reparation av motorcyklar, har något materialpris överhuvud
taget icke funnits angivet. Slutligen hava vissa fakturor avseende reparation
av motorcyklar med åsatt text »allmän översyn» och upptagande en
arbetstid, som varierat mellan 5—45 timmar, icke kunnat upptagas till bedömande.
I viss utsträckning har det lill underlag för faktureringen liggande
blankettsystemet måst underkastas närmare granskning, varvid dock i ett stort
— 58 -
antal fall klarhet icke kunnat vinnas, enär det utförda arbetet antingen icke
alls eller också ofullständigt varit specificerat å arbetskortet.
I detta sammanhang må erinras örn de för civila bilverkstäder gällande bestämmelserna
i kungörelsen den 26 mars 1943 (nr 135) angående begränsning
av rätten att yrkesmässigt utföra vissa arbeten å motorfordon m. m. I
nämnda kungörelse stadgas bl. a., att för verkställt arbete, avseende reparation
å motorfordon, faktura skall utfärdas, å vilken arbetet skall utförligt
specificeras, samt redovisas i huvudsaklig överensstämmelse med den gruppindelning,
som finnes angiven i Bilverkstädernas riksförbunds standardlidbok.
Vidare skola reservdelar, tillbehör och övrigt för arbetet använt material
debiteras för sig samt beskrivas på lämpligt sätt.
Vid bedömandet av det granskningsbara fakturamaterialet hava revisorerna
utgått från i fakturatexten angivet arbete och det antal timmar, som
därvid åtgått. Hänsyn har däremot icke tagits till å fakturorna debiterat belopp.
Den i fakturorna debiterade arbetstiden har jämförts med den i förenämnda
standardtidbok angivna normalarbetstiden för motsvarande arbeten
vid civila verkstäder. I de fall då standardtidboken icke kunnat tillämpas, har
utredningen utgått från den tid, som enligt vedertagen praxis vid civila verkstäder
kunnat anses normal för enahanda arbetes utförande.
Den verkställda utredningen har givit vid handen, att debiterade arbetstider
icke alltid synas ha stått i överensstämmelse med de enligt förenämnda
standardtidbok fastställda grunderna för debitering av vid civil verkstad utfört
arbete. Antalet bilar, å vilka reparationer utförts, utgör enligt fakturorna
85, varvid debiterad arbetstid uppgått till sammanlagt 3 850 timmar. Vid undersökningen
har framgått, att denna arbetstid överstigit enligt ovan angivna
grunder förskriven arbetstid för motsvarande arbeten vid civilverkstad med
omkring 1 100 timmar. Beträffande motorcyklarna, vilkas antal uppgår till
79, äro motsvarande siffror 1 800 timmar respektive 694. Totala arbetstiden
har sålunda befunnits överstiga den normala tiden med omkring 1 800 timmar
eller med omkring 31 procent.
Arméförvaltningens tygavdelnings verkstadsbyrå, som under hand beretts
tillfälle att avgiva yttrande över de fakturor, mot vilka vid granskning anmärkning
framställts rörande debitering, har med anledning härav anfört
följande:
Fakturorna avse reparationer utförda under något av åren 1943 eller 1944
vid Stockholms Tygstation, Skånska Pansarregementet i Hälsingborg och
Skaraborgs Pansarregemente i Skövde. Om de å fakturorna angivna arbetstiderna
jämföras med å samma fakturor upptagna specifikationer över de utförda
arbetena, kommer man otvivelaktigt till det resultatet, att övervägande
antalet fakturor upptaga en i förhållande till det specificerade arbetet för lång
arbetstid. Särskilt är detta fallet med en del fakturor (ST), som praktiskt
taget sakna specifikation över det utförda arbetet. Vissa övriga fakturor äro
i större eller mindre utsträckning specificerade. Denna bristande specificering
sammanhänger med att under nämnda års beredskap tygverkstäderna voro
hårt ansträngda i arbetshänseende. Vid vissa tidpunkter ha förhållandena
varit sådana, att det med hänsyn till beredskapen har gällt att på kortast
— 59 —
möjliga tid, praktiskt taget till varje pris, färdigställa ett stort antal motorfordon.
1 samband härmed har såväl beställningssedeln, som inlämnas irån
truppförbanden, som specificeringen å verkstäderna blivit mycket knapphändig.
Det är uppenbart att de fakturor, som i stort sett äro ospecificerade, icke
kunna läggas till grund för bedömning av arbetsintensiteten vid tygverkstäderna.
I vilken utsträckning de mera specificerade fakturorna kunna läggas
till grund för bedömningen av arbetsintensiteten sammanhänger givetvis med
i vilken utsträckning man kan anse de i fakturorna upptagna arbetena verkligen
motsvara de arbeten, som nedlagts å fordonen. Med hänsyn till att de
undersökta fakturorna hänföra sig till arbeten, som utförts så långt tillbaka
som 1943—1944, är det hart när omöjligt att rekapitulera omständigheterna
kring de enskilda reparationerna. Det hade givetvis ur verkstadsbyråns synpunkt
varit lyckligare om till granskning upptagits fakturor å relativt nyligen
färdigställda arbeten, då därigenom möjlighet skulle lia funnits att någorlunda
fastställa omfattningen av de utförda arbetena.
Det är givetvis mycket önskvärt, alt i ett fall som detta fullständigt specificerade
fakturor hade kunnat ligga till grund för bedömningen. Verkstadsbyrån
vill dock icke underlåta framhålla, att nödvändigheten av en sådan specifikation
synes vara mindre vid ett truppförbands egen motorverkstad än vid
en privat verkstad, som har att betjäna sina kunder. Ett truppförbands motorverkstad
har att på bästa sätt betjäna truppförbandet i samarbete med dess
motoravdelning och motoringenjör, vilken senare kan följa arbetet på verkstäderna.
Då det emellertid bl. a. ur revisionssynpunkt är värdefullt med en noggrann
specificering av det utförda arbetet, kommer verkstadsbyrån att omgående
vidtaga åtgärder i detta hänseende vid arméns motorverkstäder.
På grund av vad ovan anförts vill verkstadsbyrån slutligen sammanfattningsvis
framhålla, att de granskade fakturorna, med hänsyn till specifikationens
bristfällighet i revisionshänseende och med hänsyn till omöjligheten
att efter så lång tid fastställa de fakturerade arbetenas verkliga omfattning,
icke böra läggas till grund för en bedömning av arbetsintensiteten vid ifrågavarande
motorverkstäder, utan att en sådan bedömning måste göras med
utgång ifrån ett material, som med tillräcklig säkerhet fastlägger omfattningen
av det utförda arbetet.
En sammanfattning av vad i ärendet förekommit ger vid handen följande. Revisorernas
Från att ursprungligen lia varit underställda dåvarande arméförvaltningens uttalandetygdepartement
överfördes under år 1940 tygstationerna och vissa av de större
tyganstalterna till försvarsväsendets verkstadsnämnd, varvid inom nämnden
en särskild avdelning inrättades för handhavandet av ledningen av dessa
verkstäder. Från och med den 1 januari 1942 återfördes emellertid verkstadsnämnden
underställda tygverkstäder till tygdeparlementet. På av arméförvaltningen
därom gjorda framställningar har riksdagen under 1943 och följande
år anvisat medel lill betydande belopp för uppförande av nya tygverksläder.
Beträffande grunderna för debitering av vid tygverkstäderna utfört arbete
gällde enligt 1940 års tygmaterielinstruktion, alt i kalkylen för verkstädernas
självkostnader skulle medräknas arbets- och materialkostnader samt vissa
allmänna omkostnader. Däremot inräknades icke sådana till betydande belopp
uppgående kostnader, som avse lokalutrymme, avskrivning å maskiner, verktyg
och inredning, ränta å nedlagt kapital m. m. I samband med överförande
— 60 —
till verkstadsnämnden — vars tillkomst torde hava föranletts bland annat av
brister i dittills tillämpade metoder för driftskalkylering vid vissa försvarsväsendet
tillhörande fabriker och industriella anläggningar — genomfördes
i avseende å självkostnadsberäkningen en ändring därhän, att grunderna
bringades i närmare överensstämmelse med vad som i sådant hänseende gäller
inom privatindustrien. Sålunda skulle därvid redovisas ovan angivna, tidigare
icke medräknade kostnadsslag. Militära förvaltningsutredningen av år 1941
underströk riktigheten av dessa principer, i det utredningen uttalade, att vid
självkostnadsberäkningarna hänsyn borde tagas till alla i självkostnaderna
ingående element, såsom samtliga löner och sociala förmåner, lokal- och
maskinkostnader, förlagsränta etc. Utredningen förordade en anslutning till
de normer, som angåves i Sveriges industriförbunds publikation »Enhetliga
principer för självkostnadsberäkning». Till de nu anförda synpunkterna anslöt
sig jämväl verkstadsnämnden och uttalade därvid, att i möjligaste mån lika
förutsättningar beträffande kostnadsberäkningarna borde skapas för de statliga
fabrikerna och verkstäderna, som gällde inom privatindustrien.
Efter återförandet av tygverkstäderna till tygdepartementet har förut gällande
tygmaterielinstruktion ånyo blivit normerande för kostnadsberäkningen.
Såsom av utredningen framgår innebär detta, att ett flertal kostnadsslag,
som representera betydande belopp, icke medtagas vid beräkningen av tygverkstädernas
självkostnader. Självfallet måste en på så sätt uppgjord beräkning
var ägnad att giva en oriktig uppfattning om verkstadsrörelsen och verkstädernas
ekonomiska resultat. Då därjämte kostnadskalkylen ligger till
grund för debiteringen, måste även faktureringen bliva felaktig. Det är enligt
revisorernas mening uppenbart, att en verkstadsrörelse av den omfattning,
varom här är fråga, icke kan drivas efter nu gällande principer, som försvåra
kontroll och överblick över densamma. Nämnda förhållande torde jämväl
komma att leda till bristande effektivitet.
Bland de erinringar i övrigt, vartill revisorernas granskning givit anledning,
må särskilt framhållas följande. Revisorerna hava uppmärksammat,
att vid de olika verkstäderna icke alltid enhetliga normer tillämpats i avseende
å kostnader, vartill enligt tygmaterielinstruktionen hänsyn skall tagas
vid debiteringen. Vidare förekomma betydande olikheter i de av tygverkstäderna
debiterade tillverkningspåläggen. Vid närmare undersökning har
även konstaterats, att av tygverkstäder utställda fakturor i vissa fall icke
varit så specificerade, att av desamma med säkerhet kunnat utrönas, vad det
utförda arbetet avsett. Det förefaller revisorerna egendomligt, att dylika
fakturor attesterats av den beställande myndigheten.
I vissa fall har iakttagits, att vid verkstäderna helt eller delvis uraktlåtits
att å föreskrivna arbetskort lämna för debitering erforderlig arbetsspecifikation.
Det är därför ägnat att förvåna, att debitering överhuvud taget i förevarande
fall kunnat ske. Det synes vidare anmärkningsvärt, att vid vederbörande
verkstäder tillbörlig kontroll icke utövats över skötseln av ifrågavarande
betydelsefulla arbetskort. Det har vidare iakttagits, att i vissa fall
den å såväl fakturor som arbetskort specificerade arbetstiden icke oväsent
-
— 61 —
ligt överstigit den tid, som enligt kungörelsen nr 1943: 135 är föreskriven för
motsvarande arbeten vid civil verkstad.
I anledning av de sålunda gjorda iakttagelserna liava revisorerna kommit
till samma uppfattning som i förevarande hänseende företrätts av 1940 års
militära förvaltningsutredning beträffande önskvärdheten av en fri och anpassningsbar
organisation. Den kritik, som därvid framförts och för vilken
ovan närmare redogjorts, framstår med hänsyn till den betydande utvidgning
av tygverkstädemas verkstadsrörelse, som ägt rum under senare år,
under förhandenvarande omständigheter såsom än mera berättigad.
En förutsättning för rationell och affärsmässig verkstadsdrift är, att helt
andra grunder än de i tygmaterielinstruktionen föreskrivna tillämpas för
tygverkstädernas kostnadsberäkningar. Revisorerna vilja även på denna
punkt ansluta sig till vad härutinnan i tidigare utredningar kommit till uttryck.
Revisorerna hava med hänsyn till vad nu anförts funnit det nuvarande
svstemet i olika hänseenden behäftat med så allvarliga brister, att en allsidig
utredning synes böra komma till stånd angående tygverkstädernas
framtida organisation. I samband med utredningen bör övervägas, om det
icke ur ekonomisk synpunkt vore fördelaktigare att i större omfattning låta
utföra reparationer av särskilt bilar och motorcyklar vid civila verkstäder,
vilka på grund av den till skilda fabrikationsmärken anpassade specialiseringen
synas hava större möjligheter till arbetsbesparingar i tid än som kan
bliva fallet när såsom vid tygverkstäderna ett större antal bilar av olika
fabrikat mottagas för reparation. I avvaktan på resultatet av en dylik utredning
synes påbörjandet av de verkstäder, till vilkas uppförande medel anvisats
av riksdagen, tills vidare böra anstå.
§ 8.
Frågan örn ändrad förläggning av Stockholms örlogsbas — vilket be- Förgrepp
innefattar chefen för Ostkustens marindistrikt, Stockholms örlogssta- Stockb°olm3
tion och Stockholms örlogsvarv — har sedan länge stått på dagordningen, örlogsbas.
Sålunda framhöll chefen för marinen i en den 24 januari 1939 avgiven utredning
rörande förläggning av Stockholms örlogsbas bl. a. följande:
Sedan år 1863 d. v. s. under 76 år hava ett stort antal utredningar bedrivits
rörande den lämpligaste platsen inom Stockholms skärgårdsområde för
förläggning av en örlogsbas. En mångfald förslag hava under denna tid
framlagts, dock utan att frågan därigenom förts närmare sin lösning. Endast
på en punkt kan överensstämmelse mellan förslagen konstateras, nämligen
i fråga örn behovet av en primär örlogsbas inom detta ur strategisk synpunkt
betydelsefulla område. Örn detta behov erinrade senast 1930 års försvarskommission
och i överensstämmelse med dess förslag uttalade sig jämväl
1936 års riksdag. Under tiden för dessa utredningar hava såsom vanligen
brukar vara fallet de flesta åtgärder avseende mera väsentliga förbättringar
av de befintliga anstalterna skjutits åt sidan och ställts på framtiden.
I 41 år hava flottans myndigheter i fråga om den hittillsvarande örlogsbasen
framhållit det oavvisliga behovet av moderniserat varv, av ökat utrymme i
— 62
fråga om kaserner och andra tjänstelokaler samt örn anordningar för idrottens
bedrivande jämte iordningställande av ett slutet kasernområde. Samtliga
dessa behov förefinnas alltjämt och medföra år från år ökade olägenheter.
Efter att hava framhållit att skilda militära krav gjorts gällande under den
långa utredningstiden anförde chefen för marinen vidare.
Frågan rörande örlogsbasens ordnande har sedan 1905 upptagits inom
riksdagen inte mindre än fjorton gånger, åtta gånger i propositioner och sex
gånger i motioner. Sedan i 898 hava nitton av Kungl. Majit tillsatta kommittéer
eller sakkunniga avgivit tjugotvå betänkanden m. m. Antalet skrivelser,
yttranden, utlåtanden och utredningar enbart från högre myndigheter under
sistnämnda tid uppgår för närvarande till över sjuttio, bland vilka märkas
ett tjugotal från marinförvaltningen, ett tiotal från vardera chefen för
marinstaben, chefen för generalstaben o. s. v.
Spörsmålet örn en förflyttning av de marina anläggningarna å Skeppsholmen
och angränsande områden upptogs första gången till behandling år
1863. I ett då framlagt sakkunnigbetänkande förordades ett område på Lidingö
såsom lämpligaste platsen för en örlogsbas. Efter ytterligare utredningar
i ämnet föreläde Kungl. Majit 1907 års riksdag förslag örn förflyttning
av flottans station i Stockholm till Elfvik å Lidingö. Förslaget föranledde
emellertid icke någon åtgärd från riksdagens sida.
1907 års försvarskonunitté framhöll för sin del behovet av en förflyttning
av flottans station i Stockholm. Enligt kommitténs mening borde emellertid
flottstationens förflyttning göras beroende av resultatet av de anbud, som
kunde erhållas å mark tillhörande den gamla flottstationen.
Under de följande åren beviljade riksdagen — utan att därigenom taga
ståndpunkt till frågan om flottstationens förflyttning — anslag till vissa förbättringar
å Stockholms örlogsvarv, däribland medel för anordnande av en
docka för pansarskepp av Sverige-typ. Frågan om förläggandet av sådan
docka föranledde emellertid ny utredning, i det att Kungl. Majit år 1916 föranstaltade
örn en allsidig utredning angående hela frågan örn flottstationens
förläggning. Utredningen utmynnade i förslag om stationens kvarblivande i
Stockholm.
1925 års försvarsbeslut förutsatte bibehållandet av örlogsbasen i Stockholm.
Sedan till Kungl. Majit inkommit erbjudande örn förvärv av visst
markområde å Lidingö för örlogsbasens behov, framhöllo marinförvaltningen
och chefen för marinstaben i utlåtande den 11 januari 1929, att anledning
att förorda en utflyttning av stationen i Stockholm till plats utom huvudstaden
icke förelåge, sedan tidigare krav på ökat utrymme för station och
varv efter genomförandet av 1925 års försvarsbeslut bortfallit. Vidare anfördes,
att frågan om förflyttning av örlogsbasen huvudsakligen kommit att
bliva ett staden Stockholms intresse och att därför staden borde framkomma
med förslag till finansplan för utflyttningens genomförande utan att sjöförsvarets
anslag därav berördes. Detta krävde emellertid så betydande tid,
att nödvändiga förbättringar å örlogsbasen under alla förhållanden måste
G3 —
verkställas. Dessa förbättringar borde ske med sikte på ett framtida överlämnande
av skeppsholmsområdet från staten till staden. Samtidigt med
avgivande av nämnda utlåtande inkom marinförvaltningen med förslag lill
Galärvarvets ordnande.
I anledning av väckta motioner anhöll 1929 års riksdag, att Kungl. Majit
måtte låta verkställa skyndsam utredning om Stockholms flottstations förflyttning.
Den begärda utredningen anförtroddes åt en kommitté — 1929
års flottstationsutredning — som avgav betänkande i december 1930. Skälen
för och emot örlogsbasens bibehållande i Stockholm sammanfattades av
utredningen på i huvudsak följande sätt.
För örlogsstationens kvarblivande i huvudstaden hade åberopats önskvärdheten
av att upprätthålla en 300-årig tradition. Ett mera vägande skäl
för stationens bibehållande i Stockholm vöre emellertid, att den nuvarande
förläggningen för såväl administrations- som utbildningsarbetet vid marinen
utgjorde en stor fördel. Personalen kunde bättre utnyttjas. Så länge marinens
centrala organ, sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan samt station och
varv, befunne sig i nära grannskap av varandra, kunde personalen frän
olika håll deltaga såsom lärare, elever, åhörare i kurser och föreläsningar
m. m. och samtidigt tjänstgöra å station och varv. För örlogsstationen såsom
sådan innebure även närheten till andra militära och civila myndigheter
en fördel och underlättade det administrativa arbetet. Belägenheten i huvudstaden
kunde även antagas medföra fördelar ur rekryteringssynpunkt.
Några särskilda strategiska synpunkter syntes icke kunna göras gällande
för Stockholms örlogsstations bibehållande inom Stockholm. Åtskilliga allmänna
synpunkter talade däremot för utflyttningen. Det syntes vara en påtaglig
olägenhet, att en så stor militär och industriell anläggning vore belägen
i huvudstadens centrum. Det finge betraktas som oekonomiskt att med
örlogsstationens anläggningar upptaga så värdefulla tomtområden, varom
här vore fråga. För utflyttning av örlogsstationen från Stockholm hade särskilt
åberopats den ökade risk för luftanfall mot huvudstaden, som stationens
kvarblivande skulle innebära. Ehuru utredningen ansåge, att denna
fara icke avlägsnades genom örlogsstationens förflyttning, kunde emellertid
icke förnekas, att det nuvarande läget vore olämpligt i förhållande till sådana
ovärderliga kulturskattex-, som funnes samlade i Nationalmuseum och
Nordiska museet. För en förflyttning talade slutligen hänsynen till möjligheterna
att erhålla en varvsanläggning, som kunde rationellt utnyttjas. Med
sitt läge saknade varvet järnvägsförbindelse, varjämte tillkomme stora olägenheter
beroende på varvsanläggningens fördelning på ömse sidor av en
livligt trafikerad farled, varigenom stora arbetstidsförluster och svårigheter
till rationell drift uppstode.
Sammanfattningsvis konstaterade 1929 års flottstationsutredning, att övervägande
skäl talade för utflyttning av flottstationen från Stockholm. Emellertid
borde ekonomiska synpunkter bliva utslagsgivande, varvid hänsyn
borde tågås icke blott lill utgifterna för en ny anläggning i jämförelse med
vad staten kunde erhålla i ersättning för nuvarande område utan även till
ofrånkomliga kostnader för iståndsättande av såväl station som varv, därest
dessa anläggningar skulle förbliva i huvudstaden.
Kostnaderna för den befintliga örlogsbasens modernisering beräknades av
flottstationsutredningen under vissa förutsättningar lill i runt tal 8 miljoner
— 64 —
kronor. Vidare företog utredningen värdering av de utav örlogsstationen disponerade
markområdena i händelse av exploatering enligt vissa angivna
grunder. På basis av denna värdering träffade utredningen preliminärt avtal
med Stockholms stad om försäljning till staden av Skeppsholmen, Kastellholmen,
Beckholmen samt Galärvarvet och övriga för flottstationen avsedda
områden i Djurgårdsstaden för en köpeskilling av 30 miljoner kronor. Enligt
avtalet skulle kronan förbehållas rätt att under 25 år förhyra vissa byggnader
å Skeppsholmen, bl. a. sjökrigsskolans och sjökarteverkets byggnader.
Utredningen fann, att örlogsbasen lämpligen borde utflyttas till Lidingö.
Fyra alternativ rörande förläggningen därstädes hade utarbetats med angivande
av såväl brutto- som nettokostnader, de sistnämnda motsvarande belopp,
som vederbörande alternativ skulle betinga efter avdrag av dels försäljningssumman
för fastigheterna i Stockholm och dels i Stockholms varvs
byggnadsfond innestående medel.
Efter övervägande av de olika förslagens fördelar och olägenheter kom
utredningen till det resultatet, att förläggandet av flottstationen till området
Skärsätra—Mölna å Lidingö vore att föredraga, varvid ur ekonomisk synpunkt
vore att observera, att en utflyttning ställde sig icke oväsentligt billigare
än modernisering på dittillsvarande plats.
Sedan marinförvaltningen i utlåtande den 30 januari 1931 framställt vissa
erinringar mot flottstationsutredningens förslag och i samband därmed ifrågasatt
överarbetning av Skärsätra—Mölnaförslaget, uppdrog Kungl. Maj:t i
april 1931 åt ämbetsverket att verkställa sådan överarbetning av vissa av de
framlagda alternativa förslagen. I anledning härav framlade marinförvaltningen
den 23 februari 1934 två alternativa kostnadsberäknade förslag till
ny örlogsstation å Skärsätra—Mölna, varjämte ämbetsverket hemställde, att
Kungl. Majit måtte föranstalta örn vissa ytterligare förhandlingar avseende
med flottstationens förflyttning förknippade ekonomiska frågor. I anslutning
härtill inkom chefen för marinstaben i februari 1934 med underdånig
framställning om att frågan örn örlogsstationens förflyttning till Lidingö
måtte upptagas till slutligt avgörande.
Marinförvaltningens och chefens för marinstaben framställningar remitterades
därefter för yttrande till 1930 års försvarskommission, som i utlåtande
den 30 juli 1935 bl. a. anförde, att frågan om förläggningsort för örlogsstationen
icke närmare behandlats i kommissionens samma dag avgivna betänkande.
Orsaken härtill vore, att frågan om utflyttning av Stockholms örlogsstation
till väsentlig del finge anses vara av ekonomisk art. Försvar skommissionen
inskränkte sig fördenskull till att framhålla att, såsom i kommissionens
betänkande närmare utvecklats, en primär örlogsbas alltjämt
vore erforderlig inom Stockholms skärgård.
Emellertid hade marinförvaltningen i underdånig skrivelse den 4 september
1934 hemställt om medgivande att utan avvaktan av försvarskommissionens
ställningstagande i frågan för tids vinnande verkställa undersökning
i de i ämbetsverkets förslag av den 23 februari 1934 angivna hänseendena.
Efter bifall härtill av Kungl. Majit framlade marinförvaltningen
— 65
den 18 december 1937 förslag till nytt avtal angående försäljning av örlogsstationens
nuvarande områden i Stockholms stad av innehåll bl. a., att
kronan till Stockholms stad skulle överlåta ifrågavarande områden för en
köpeskilling av 30 miljoner kronor. Det nya avtalet ansåge marinförvaltningen
antagbart under förutsättning, bl. a., att örlogsstationen och örlogsvarvet
förflyttades från huvudstaden i huvudsaklig omfattning enligt det av ämbetsverket
den 23 februari 1934 framlagda med alternativ 2 betecknade förslaget
med vissa förbättringar, vilket förslag i januari 1937 kostnadsberäknats till
37 miljoner kronor. I häröver avgivet utlåtande förordade chefen för marinen
en utflyttning till området Skärsätra—Mölna i enlighet med marinförvaltningens
förslag. I utlåtande den 1 februari 1938 över det framlagda preliminära
avtalet angående försäljning till staden av örlogsstationens nuvarande
områden anförde kammarkollegium bland annat, att ämbetsverket icke ansåge
sig kunna tillstyrka, att ifrågavarande preliminära avtal godkändes såsom
slutlig uppgörelse mellan kronan och Stockholms stad. Under förutsättning
att örlogsstationens förflyttning ansåges böra äga rum, ville kollegiet
förorda till övervägande att, i syfte att möjliggöra sådan förflyttning, örlogsstationens
markområden övertogos av allmänna fastighetsfonden mot ersättning
från densamma.
I eif av chefen för försvarsstaben den 9 februari 1938 i ärendet avgivet utlåtande,
därvid frågan om stationens förflyttning från eller kvarblivande i
Stockholm betraktades huvudsakligen ur strategisk och luftförsvarssynpunkt,
uttalades bland annat, att förflyttning snarast möjligt syntes böra ske både
för att möjliggöra erforderlig modernisering av stationen och, framför allt,
för att frigöra huvudstaden från en militär anläggning, som otvivelaktigt ökade
anledningarna lill och skadegörelsen vid luftanfall mot Stockholms centrum.
Ur de synpunkter, försvarsstaben hade att beakta, innebure förläggning
av flottstationen till Lidingö betydande olägenheter, vilka skulle kunna undanröjas
genom stationens förflyttning till ett område längre ut i Stockholms
skärgård.
I underdånig skrivelse den 1 mars 1938 hemställde marinförvaltningen, att,
därest Kungl. Majit icke ansåge sig utan ytterligare utredning kunna taga
ställning till frågan örn plats för örlogsstationens förläggning, Kungl. Majit
måtte låta verkställa ytterligare utredning angående annan lämplig plats för
örlogsstationen och örlogsvarvet än å Lidingö och att med ledning därav
slutligt förslag i ärendet måtte avgivas.
Med anledning härav anförde chefen för försvarsdepartementet till statsrådsprotokollet
den 24 mars 1938 bl. a. följande:
I anslutning lill vad de militära myndigheterna numera enhälligt förorda
anser även jag, att ett bortflyttande av Stockholms örlogsstation och örlogsvarv
från huvudstadens centrum framstår som ett önskemål, som snarast
möjligt bör bringas lill förverkligande, lie skäl, som tala härför, äro i främsta
rummet av organisatorisk och ekonomisk art. De inom stationens nuvarande
områden lill bilds stående utrymmena äro nämligen alltför begränsade och
splittrade för alt en efter moderna principer inrättad örlogsbas där skall
kunna med fördel för framtiden hava sin plats. Och i varje fall lära kostna
5-
159079. liro. berni tebe ang. statsverket dr 1945. I.
66 —
derna för att på den nuvarande platsen åstadkomma en örlogsstation av något
så när likartad beskaffenhet som en till annan plats utflyttad bliva oproportionerligt
höga i förhållande till det resultat som står att ernå. Förutom
nämnda skäl talar för en utflyttning även den omständigheten, att, på sätt
särskilt chefen för försvarsstaben framhållit, huvudstaden därigenom skulle
frigöras från en militär anläggning, som måste sägas öka anledningarna till
och skadegörelse vid luftanfall mot Stockholms centrum. Som ett ytterligare
skäl kan också åberopas den brandrisk för Nordiska muséet m. fl. värdefulla
byggnader, som örlogsvarvets nuvarande belägenhet innebär.
Enligt min mening bör åt de synpunkter, som av chefen för försvarstaben
i ärendet andragits, ägnas den största uppmärksamhet. Innan definitiv
ståndpunkt tages till frågan om platsen för den nya örlogsstationen, lärer
därför, på sätt försvarsstabschefen ifrågasätter, en ytterligare utredning böra
företagas rörande förutsättningarna för att, alltjämt med tillbörligt beaktande
av kostnadssynpunkten, giva stationen en förläggning mot vilken betänkligheter
av den art, försvarsstabschefen i ärendet anfört, icke göra sig i samma
grad gällande. Utredningen lärer i första hand böra taga sikte på den
av försvarsstabschefen omnämnda platsen vid österskär men torde också,
därest anledning därtill skulle under utredningens gång uppkomma, böra
omfatta andra platser inom Stockholms skärgård, vilka icke av kostnadsskäl
redan från början måste anses uteslutna.
Den av departementschefen åsyftade utredningen uppdrogs av Kungl.
Majit åt chefen för marinen i samråd med chefen för försvarsstaben och
chefen för marinförvaltningen. Till fullgörande av nämnda uppdrag avgav
chefen för marinen, såsom tidigare omnämnts, den 24 januari 1939 betänkande
med utredning och förslag rörande plats i Stockholms skärgård för
förläggning av Stockholms örlogsbas.
På grundval av det resultat, vartill utredningen lett, hemställde chefen lör
marinen, att Kungl. Majit måtte förelägga riksdagen förslag angående utflyttning
snarast möjligt av Stockholms örlogsbas till Erstavik i huvudsaklig
överensstämmelse med av marinförvaltningen uppgjort förslag ävensom angående
anvisande av erforderliga medel för anläggandet av den nya örlogsbasen.
Sammanlagda anläggningskostnaderna beräknades till 66 miljoner
kronor.
Frågan örn utflyttningen av Stockholms örlogsbas upptogs härefter till behandling
av 1941 års försvarsutredning i samband med spörsmålet örn marindistriktens
blivande organisation. Utredningen anförde, att en utflyttning
på grund av utökningen av marinorganisationen i förhållande till 1936 års
försvarsordning syntes bliva ofrånkomlig. Då riksdagen emellertid på grund
av genom krigsutbrottet omedelbart aktualiserade behov anvisat medel till
viss modernisering av Stockholms örlogsvarv, syntes det till undvikande av
alltför stora samtidiga utgifter för örlogsbasanläggningen önskvärt, att utflyttning
till en början komme till stånd för enbart örlogsstationen. Frågan
örn örlogsstationens utflyttande förutsattes skola upptagas till slutlig behandling
så snart utredningens förslag om marinorganisationen varit föremål för
statsmakternas prövning.
I och med krigsutbrottet 1939 förlorade frågan om utflyttning av örlogs -
67 —
basen temporärt sin aktualitet, utan att dock därför avföras från dagordningen.
Vid tiden för krigsutbrottet voro —- förutom chefens för Ostkustens marindistrikt
kansli, Stockholms örlogsstation och Stockholms örlogsvarv —
sjökrigsskolan, rekrytskolan för stammanskap och värnpliktiga, Stockholms
örlogsstations korpralskola samt underofficersskola förlagda till Skeppsholmen
och angränsande områden. Vidare bedrevs därstädes utbildning i el t
antal yrkesskolor och yrkeskurser för underofficerare och manskap. I samband
med den förstärkta försvarsberedskapen och därav föranledda ökade
personalinkallelser gjorde sig bland annat förläggningssvårigheter omedelbart
gällande, vilkas lösande skyndsammast måste åvägabringas genom provisoriska
åtgärder. Sålunda förhyrdes under krigsåren för örlogsstationens
räkning bland annat Liljewalchs konsthall samt viss del av restaurant Hasselbacken,
varjämte viss personal förlädes ombord. En stor del av personalen,
som hade sitt hemvist i Stockholm, kunde dessutom vid tjänstgöring å
Skeppsholmen bibehålla sitt vanliga kvarter i staden.
En successiv utflyttning från Skeppsholmen av bland annat vissa skolor
visade sig emellertid ofrånkomlig. I proposition till 1941 års riksdag föreslog
sålunda Kungl. Maj:t, efter utredning av de marina myndigheterna, inköp
och ianspråktagande för sjökrigsskolans räkning av Näsby slottsegendom vid
Djursholm. Med bifall till propositionen anvisade riksdagen till inköpet och
för ombyggnadsarbeten tillhopa 4 284 700 kronor.
På skäl, för vilka närmare redogörelse kommer att lämnas i det följande,
hava för marinens räkning vidare förvärvats vissa delar av Berga egendom
invid Hårsfjärden. För närvarande pågå vid Berga arbeten av betydande
omfattning för förläggandet därstädes av ej mindre marinens underofficersskola
än även Stockholms örlogsstations värnpliktsskola, tidigare belägen å
Skeppsholmen som del av rekrytskolan för stam och värnpliktiga.1 Hittills
påbörjade arbeten beräknas betinga en kostnad av cirka 5 miljoner kronor,
medan vissa återstående arbeten beräknas draga en kostnad av tillhopa cirka
1 miljon kronor.
Sammanfattningsvis angivas nedan alltsedan år 1939 vidtagna eller planerade
åtgärder med avseende å förläggningen av de militära inrättningarna
å Skeppsholmen.
Militär inrättning: Förläggningsplats:
Sjökrigsskolan..................... Utflyttad till Näsby slott (Djursholm).
Rekrytskolan för
a) stam........................ a) Flyttad till Karlskrona under benäm
ningen
sjömansskolan, avseende utbildning
av stammanskap.
b) värnpliktiga.................. b) Avsedd att utflyttas till Berga (Ilårs
fjärden)
under benämning värnpliktsskolan.
1 Den del av rekrytskotan, som avsåg utbildning av stammanskapet, är numera förlagd till
Karlskrona, varest utbildning av all flottans stampersonal äger rum vid den s. k. sjömansskolan.
— 68 —
Militär inrättning:
Stockholms örlogsstations korpralskola
Underofficersskolan................
N issa yrkeskurser och yrkesskolor . ..
Radioskolan.......................
Arméns intendenturförråd..........
Förläggnings plats:
Kvarligger tills vidare på Skeppsholmen.
Avsedd att utflyttas till Berga (Hårsfjärden).
Kvarligga tills vidare på Skeppsholmen
(anknutna till varvsdriften).
Kvarligger på Skeppsholmen; disponerar
egen byggnad på varvsområdet.
Utflyttat till Ulvsunda; disponerar fortfarande
visst förrådsutrymme på
Skeppsholmen.
I fråga örn Stockholms örlogsva r v förordade marinförvaltningen,
efter samråd nied statens industrikommission, i skrivelse den 31 augusti
1940, att vissa moderniseringsarbeten vid varvet snarast möjligt måtte komma
till utförande. I proposition till 1940 års urtima riksdag framhöll chefen för
försvarsdepartementet, att det vore uppenbart, att nian vid bedömandet av
frågan örn modernisering av örlogsvarvet måste räkna med örlogsbasens förflyttning
inom en icke alltför avlägsen framtid såsom sannolik eventualitet.
Tydligen borde modernisering av varvet — vilken beräknades draga en kostnad
av 5 850 000 kronor — under sådana förhållanden icke komma till stånd
med mindre den finge anses såsom ur försvarsberedskapssynpunkt oundgängligen
nödvändig. Då örlogsvarvets underhåll och normala förnyelse i följd
av örlogsbasens planerade förflyttning under lång tiel eftersatts, hade en situation
inträtt, då en modernisering av varvet icke utan våda för flottans krigsberedskap
kunde uppskjutas. Riksdagen anvisade 430 000 kronor till modernisering
av varvet. Vidare bemyndigades Kungl. Maj:t att för samma ändamål
ur Stockholms varvs byggnadsfonds under budgetåret 1940/41 tillgängliga
medel disponera ett belopp av 2 200 000 kronor. Till ytterligare fullföljande
av förenämnda rationaliseringsplan anvisades av 1941 års riksdag 2 520 000
kronor.
Beträffande Stockholms ör logsstation framhöll marinförvaltningen
i skrivelse den 15 april 1941, att efter genomförandet av 1936 års försvarsordning
och under den vid krigsutbrottet anbefallda förstärkta försvarsberedskapen
behovet av ökade förläggnings- och matsalsutrymmen samt större
expeditions- och skollokaler på Skeppsholmen för Stockholms örlogsbas ur
såväl hygienisk som tjänstgöringssynpunkt gjort sig alltmera gällande. Marinförvaltningen
vore visserligen principiellt av den uppfattningen, att minsta
möjliga kostnader borde nedläggas på Skeppsholmen, innan frågan om örlogsbasens
bibehållande därstädes eller förflyttning till annan plats avgjorts, men
ämbetsverket ansåge dock, att vissa åtgärder omedelbart måste vidtagas för
att tillgodose det mest trängande behovet av utrymmen. Chefen för marinen
förordade för sin del i skrivelse den 19 april 1941 mera vittgående åtgärder
för ett provisoriskt tillgodoseende av lokalbehovet på Skeppsholmen, varvid
två olika alternativ framlagts till förläggningsfrågans ordnande. Det alternativ,
— 69 —
sorn förordades av marinchefen, innefattade utflyttning i tre olika etapper av
örlogsstationen och örlögsvarvet, allt i överensstämmelse med det år 1939
avgivna förslaget. Med hänsyn till att utflyttningen under alla förhållanden
komme att draga viss tid, bleve det emellertid enligt marinchefens åsikt
nödvändigt, att vissa provisoriska åtgärder vidtoges för avhjälpande av
bristerna i de dåvarande lokalförhållandena. I anslutning till ifrågavarande
förslag beviljade 1941 års riksdag på Kungl. Maj:ts hemställan 790 000 kronor
till vissa ombyggnadsarbeten vid Stockholms örlogsstation. Vidare anvisade
1942 års riksdag 110 000 kronor lill vissa byggnadsarbeten vid örlogsstationen.
Utöver de arbeten, som sålunda vid Stockholms örlogsbas utförts i enlighet
nied angivna rationaliseringsplan för örlögsvarvet ävensom för tillgodoseende
av behovet av förläggningslokaler för örlogsstationens räkning, har en omfattande
byggnadsverksamhet ägt rum med anlitande av dels av riksdagen
särskilt anvisade medel, dels medel å förskottsstaten.
Då revisorerna ansett det vara av intresse alt erhålla uppgift örn samtliga
de kostnader, som under den förstärkta försvarsberedskapell nedlagts på nyoch
ombyggnadsarbeten vid marindistriktet, örlogsstationen och örlögsvarvet
samt de marina anläggningarna å Berga, Hårsfjärdens örlogsdepå och sjökrigsskolan
i Näsby, har framställning örn erhållande av dylika uppgifter gjorts
hos marinförvaltningen. I skrivelse den 23 november 1945 har emellertid
ämbetsverket anfört bl. a. följande:
Det har visat sig, alt det kräves ytterligare omfattande utredningsarbete för
att åstadkomma en noggrann kostnadssammanställning över de inånga berörda
byggnadsobjekten. Emellertid uppstå vissa svårigheter att utföra en
sådan utredning beroende exempelvis på det förhållandet, att ett stort antal
handlingar förstördes vid jagarbranden å Hårsfjärden under september 1941.
Vid utnyttjande av krigstitlar hava vidare lokalmyndigheterna i enlighet med
givna bestämmelser själva fattat beslut örn utförande av åtskilliga brådskande
arbeten. Dessa beslut hava dessutom ofta varit muntliga eller utfärdats i form
äv s. k. signalmeddelanden, varför marinförvaltningen i sådana fall saknar
nödiga verifikationer i skriftväxlingen med lokalförvaltningarna. De av Kungl.
Majit anvisade medlen äro vidare i de flesta fall uppdelade på ett mycket stort
antal olika byggnadsobjekt, och på varje enskilt objekt hava ofta nedlagts
kostnader härrörande från olika anslag.
Genom hänvändelse lill byggnadsdepartementet vid örlögsvarvet och depåingenjören
vid Hårsfjärdens örlogsdepå hava revisorerna emellertid införskaffat
vissa unngifter angående ifrågavarande kostnader. Vidare har chefen
för Stockholms örlogsvarv under hand delgivit revisorerna vissa beräkningar
av kostnaderna för ny- och ombyggnaderna inom Stockholms örlogsbas. Genom
sammanställning av de sålunda erhållna uppgifterna — vilka få betraktas
såsom mycket approximativa — hava revisorerna kommit fram lill
en total kostnadssumma av 16 miljoner kronor, i vad avser byggnadsarbeten
å Skcppsholmsområdet. Härav har riksdagen särskilt anvisat tillhopa omkring
12 miljoner kronor, medan resterande kostnader tiickls med anlitande av
medel från fin skot Issia ten.
— 70 —
Revisorernas
uttalande.
Vid sidan av de permanenta örlogsbaserna erfordras såväl i krig som i
fred vissa andra örlogsbaser av iner eller mindre tillfällig karaktär. Dessa
kunna i fred under längre eller kortare tid tjäna som förläggningsplatser för
rustade sjöstridskrafter, vilka med dem som utgångspunkt hava större möjligheter
att utföra vissa övningar än under förläggning vid den permanenta basen.
Viktigast av ifrågavarande baser är den främst för kustflottan avsedda basorganisationen
vid Hårsfjärden (Hårsfjärdens örlogsdepå) med anläggningar
för yrkesutbildning i olika avseenden, hangarer, slip och byggnader för
torpedbåtar, oljeförråd, idrottsplats och sporthall m. m. Nedlagda kostnader
för byggnadsverksamheten vid Hårsfjärdens örlogsdepå under åren 1939—
1945 synas kunna uppskattas till ca 6 miljoner kronor, varav ca 2,5 miljoner
kronor anvisats av riksdagen och 5,5 miljoner kronor utgått av medel från
förskottsstaten.
I proposition till 1943 års höstriksdag erinrades, att Hårsfjärden alltmera
framträtt som den för kustflottan lämpligaste övningsbasen på Ostkusten och
att på grund därav marinens anläggningar därstädes successivt blivit alltmer
omfattande. De kostnader och det arbete, som nedlagts på denna plats, talade
för att Hårsfjärdens örlogsdepå jämväl under framtiden komme alt utnyttjas.
Till förhindrande av eventuell framtida privat exploatering av därstädes för
kustflottan värdefulla områden och då visst behov av ytterligare utrymme för
kustflottans verksamhet förelåge samt förvärv för kronans räkning av vissa
delar av Berga egendom invid Hårsfjärden syntes lämpligt, anvisade riksdagen
2 635 000 kronor till inköp av Berga egendom.
Sammanfattningsvis lämnas här nedan uppgift å de ungefärliga kostnader,
som under åren 1939—1945 nedlagts eller under den närmaste framtiden avses
komma att nedläggas på olika ny- och ombyggnadsarbeten vid Stockholms ör
-
logsbas, sjökrigsskolan, Bergaområdet och Hårsfjärdens örlogsdepå:
Stockholms örlogsstation och örlogsvarv................ cirka 16 000 000 kr.
Sjökrigsskolan (Näsby) (inköp och byggnadskostnader) ... » 4 250 000 »
Bergaområdet (inköp och byggnadskostnader)............ » 7 635 000 »
Hårsfjärdens örlogsdepå............................... » 8 000 000 »
Summa cirka 35 885 000 kr.
Frågan örn ändrad förläggning av Stockholms örlogsbas har, såsom av den
lämnade redogörelsen framgår, under en avsevärd tidrymd varit föremål för
myndigheternas och statsmakternas uppmärksamhet. I de utredningar i ämnet,
som tid efter annan verkställts, har behovet av en förflyttning av örlogsbasen
från Stockholm mer eller mindre kraftigt understrukits. Beträffande platsen
för den nya förläggningen hava däremot meningarna brutit sig. Under det
att i tidigare utredningar vissa områden vid Lidingö respektive vid Österskär
utpekats såsom lämpliga ur förläggningssynpunkt, bär i det av chefen för
marinen den 24 januari 1939 avgivna betänkandet med förslag rörande plats
i Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms örlogsbas Erstavik förordats
såsom plats för en sådan förläggning. Alltsedan krigsutbrottet 1939 har
— 71 —
emellertid arbetet med planläggandet av den nya örlogsbasen fått vila, dock
utan att frågan därmed skulle anses vara avförd från dagordningen. Strävandena
under krigsåren hava i stället inriktats på att med tillvaratagande
av förefintliga resurser i största möjliga grad tillgodose försvarsberedskapens
krav. Avsevärda kostnader hava nedlagts i nybyggnader och moderniseringar
av befintliga anläggningar av olika slag vid örlogsbasen i Stockholm. Dessa
anläggningar hava i flera fall erhållit permanent karaktär. Jämsides med
dessa byggnadsarbeten hava pågått och pågå arbeten för utflyttning av vissa
till Stockholms örlogsbas anknutna skolor och utbildningskurser. Sålunda har
sjökrigsskolan numera förlagts till Näsby, och vissa andra skolor äro avsedda
att utflyttas till Berga vid Hårsfjärden. För nämnda ändamål hava medel anvisats
till betydande belopp.
Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att marinförvaltningens bokföring
icke varit ordnad på sådant sätt, att ens någorlunda exakt uppgift kunnat
lämnas å de kostnader, som under beredskapsåren sammanlagt nedlagts å
anläggningarna vid örlogsbasen och vid Hårsfjärdens örlogsdepå. Följaktligen
har det icke heller varit möjligt att erhålla uppgift å fördelningen av dessa
kostnader å dels medel, som särskilt anvisats av riksdagen, och dels sådana,
som utgått från förskottsstaten. Såvitt revisorerna kunnat finna, har dock
en betydande del av kostnaderna för de permanenta anläggningarna bestritts
från förskottsstaten.
De under krigsåren sålunda vidtagna åtgärderna synas revisorerna, även
örn de betingats av rådande extra ordinarie förhållanden, i vissa hänseenden
ha varit ägnade att föregripa resultatet av utredningen om örlogsbasens
förflyttning. Särskilt må erinras om den i en tidigare utredning hävdade uppfattningen,
att de olika anläggningarna lämpligen borde förläggas i nära
grannskap av varandra, då därigenom personalen bättre skulle kunna utnyttjas.
Denna synpunkt kan knappast sägas ha ägnats tillbörlig uppmärksamhet
vid de åtgöranden nied avseende å örlogsbasens förläggning, som under de
senaste åren ägt rum. Genom uppflyttningen åt olika håll av skolor och utbildningsanstalter
hava sålunda möjligheterna till en samlad förläggning av
örlogsbasen tillspillogivits. Enligt revisorernas mening bör, innan ytterligare
medel för mera bestående anläggningar anvisas till örlogsbasen, frågan om
dess framtida förläggning hava bringats till sin lösning.
§ 9.
Under de gångna krigsåren, då förstärkt försvarsberedskap varit rådande,
har riksdagen vid sidan av riksstaten för förstärkning av rikets försvarsberedskap
ställt medel till Kungl. Maj:t förfogande på särskilda beredskapsstater
att lända till efterrättelse såsom förskottsstater. För reglering av utgifter,
verkställda inom dessa staters ram, hava anslag anvisats å tilläggsstat.
Någon gränsdragning mellan medelsdispositionen å riksstat respektive förskottsstat
har under nämnda förhållanden icke alltid varit möjlig.
Revisorerna hava ansett det vara av intresse att till närmare belysande av
Förskottsstats-
oell
kriget! telredovisningea
ander den
förstärkta
försvarstieredskapeu.
— 72
utvecklingen av medelsredovisningssystemet under beredskapstiden lämna
nedanstående redogörelse.
I samband med utfärdande av krigsredovisningsbestämmelser eller eljest
har såväl Kungl. Majit som de centrala förvaltningsmyndigheterna meddelat
föreskrifter, som i olika hänseenden begränsat anslagsmedlens användande.
Beträffande handläggning av ärenden av teknisk och ekonomisk natur
vid krigsmakten under den förstärkta försvarsberedskapen har krigsförvaltningsreglementet
varit gällande, vilket reglemente i förhållande till fredsbestämmelserna
medgivit en betydligt längre gående decentralisering av beslutanderätten
i hithörande ärenden. Då ärendenas ändamålsenliga handläggning
det krävde, kunde sålunda beslutanderätten tilldelas till och med
chef för underavdelning av förband eller annan organisation, under förutsättning
blott att denne vore av officers tjänsteställning.
I skrivelse den 12 maj 1939, nr 243, hade riksdagen anmält, att riksdagen
i anledning av Kungl. Majits i proposition den 10 mars 1939, nr 235, framlagda
förslag och en inom riksdagens första kammare väckt motion, nr 298,
dels godkänt det vid statsrådsprotokollet över finansärenden för den 10
mars 1939 fogade förslaget till beredskapsstat för försvarsväsendet m. m. för
budgetåret 1939/40;
dels bemyndigat Kungl. Majit att vid krig eller krigsfara fastställa denna
beredskapsstat eller viss del därav att lända till efterrättelse såsom förskottsstat
samt att ställa å förskottsstaten uppförda anslag till vederbörande myndigheters
förfogande;
dels förklarat, att därest nämnda bemyndigande tagits i anspråk för försvarsdepartementets
del i avseende å ett sammanlagt belopp av 100 miljoner
kronor, ytterligare medel av de å beredskapsstaten för samma departement
upptagna anslagsbeloppen icke finge disponeras under annan förutsättning
än att Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skulle
inom tjugo dagar sammanträda;
dels ock medgivit, att under samma förutsättning i beredskapsstaten angivna
särskilda anslagsbelopp finge överskridas.
Den 26 augusti 1939 sattes beredskapsstaten i kraft såsom förskottsstat.
Å denna fanns för varje försvarsgren allenast ett anslag. För att en närmare
redovisning av kostnaderna vid beredskapsförbanden skulle kunna erhållas,
föreskrevs genom försvarsdepartementets ämbetsskrivelse den 3 september
1939 angående redovisning av vissa kostnader för förstärkt försvarsberedskap
m. m., att utgifterna för vederbörliga i och för anbefalld förstärkt försvarsberedskap
organiserade förband m. m. vid armén skulle redovisas under ett
antal särskilda titlar (krigstitlar). Dessa titlar erhöllo därmed karaktären av
statistiska undertitlar till förskottsstatens anslag.
Genom ämbetsskrivelse den 2 december 1939 angående redovisning av vissa
mobiliseringskostnader föreskrevs, att i ämbetsskrivelsen den 3 september
1939 intagna redovisningsbestämmelser skulle gälla jämväl i fråga örn sådana
förband m. m., vilka organiserades i anledning av anbefalld partiell
73 —
mobilisering. Motsvarande bestämmelser meddelades även samma dag för
marinen.
Dessförinnan hade frågan örn användningen av krigstitlarna såsom undertitlar
till förskottsstaten underställts 1939 års urtima riksdag genom proposition
nr 73.
Sedan försvarsmakten i sin helhet blivit försatt på krigsfot, förordnade
Kungl. Majit genom brev den 19 april 1940 med anledning av en av arméförvaltningen
i skrivelse den 13 februari 1940 gjord framställning, att allmänna
krigsförvaltningsreglementet och krigskassareglementet skulle tills
vidare från och med tidpunkt, arméförvaltningen finge fastställa, äga tilllämpning
med avseende å samtliga truppförband och organisationer vid armén
ävensom försvarsstaben.
I samband härmed förordnade Kungl. Majit bland annat, att redovisning
av utgifterna under de anslag, vilka disponerades och utbetalades av arméförvaltningen,
skulle tills vidare från och med den av arméförvaltningen enligt
ovan fastställda tidpunkten ske å krigstitlar. Beslut, som av Kungl. Majit
meddelats angående anvisande av medel från anslag, vilkas utgiftsredovisning
sålunda skulle ske å krigstitlar, skulle alltjämt äga tillämpning. De särskilda
bestämmelser, som för redovisningen å krigstitlar befunnes erforderliga,
skulle utfärdas av arméförvaltningen. Motsvarande föreskrifter meddelades
för marinen och flygvapnet.
I budgetredovisningen för budgetåret 1939/40 redovisades emellertid samtliga
anslag, som icke avsågo löpande beredskapskostnader, specifikt. Detta
innebar, att samtliga anslag av engångskaraktär enligt riksräkenskapsverkets
uppfattning borde undantagas från krigstitelredovisningen. Denna redovisning
godkändes av Kungl. Majit genom nådigt brev den 18 oktober 1940.
Genom beslut den 28 juni 1940 ställde Kungl. Majit ett å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1939/40 under fjärde huvudtiteln anvisat förslagsanslag
till täckning av vissa försvarskostnader till vederbörande centrala
förvaltningsmyndigheters samt länsstyrelsernas förfogande, varjämte Kungl.
Majit förordnade, att i samband med avslutande av räkenskaperna för budgetåret
1939/40 ersättning från nyssnämnda tilläggsstatsanslag skulle tillföras
de å förskottsstaten för försvarsväsendet m. m. för nämnda budgetår uppförda
förskottsanslagen till Lantförsvaret (Da), Sjöförsvaret (Ea), Flygvapnet
(Fa) samt Försvarsväsendet i allmänhet: Engångsutgifter (Ga) och Löpande
utgifter (Gb) för de utgifter, som bestritts å dessa förskottsanslag och som
icke i annan ordning blivit ersatta.
Från och med budgetåret 1940/41 erhölls även specifik redovisning för
samtliga till förskottsstaten hänförliga engångsutgifter.
I kungl, brev den 4 juli 1941 ställdes flir budgetåret 1940/41 täckningsanslag
till vederbörande myndigheters förfogande, varvid tillika föreskrevs,
att samtliga anvisningar å förskottsanslaget Försvarsväsendet i allmänhet:
Engångsutgifter (Ga) å förskottsstaterna för försvarsväsendet m. lii. för hudgetåren
1939/40 och 1940/41 skulle i bokförings- och redovisningshänseende
— 74
av vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter likställas med reservationsanslag.
Vidare förordnades, att tilläggsstatsanslaget till Täckning av vissa försvarskostnader:
Engångsutgifter skulle uppdelas i särskilda undertitlar enligt viss
förteckning med angivna belopp samt att undertitlarna i redovisningshänseende
skulle behandlas såsom skilda anslag, från vilka vederbörande centrala
förvaltningsmyndigheter skulle hava att avföra erforderliga medel för täckning
av sådana under budgetåret 1940/41 gjorda utbetalningar från det å förskottsstaten
för försvarsväsendet m. m. för budgetåret 1940/41 uppförda förskottsanslaget
Försvarsväsendet i allmänhet: Engångsutgifter, vilka icke i
annan ordning blivit ersatta.
Slutligen föreskrevs, att tilläggsstatsanslaget till Täckning av vissa försvarskostnader:
Löpande utgifter skulle disponeras för täckning av de utgifter,
som under budgetåret 1940/41 avförts å förskottsanslagen till Lantförsvaret
(Da), Sjöförsvaret (Ea), Flygvapnet (Fa) samt Försvarsväsendet
i allmänhet: Löpande utgifter (Gb), till den del nämnda anslag icke kunde
beredas täckning från andra å riksstat och tilläggsstat för löpande utgifter
anvisade anslag; och skulle utgifterna å förenämnda tilläggsstatsanslag redovisas
specificerade i anslutning till den genom Kungl. Maj:ts beslut den 28
juni 1940 föreskrivna krigstitelredovisningen. Från och med den 1 juli 1941
motsvarade de för dessa anslag fastställda undertitlarna de i riksstaten uppförda
grupprubrikerna för fjärde huvudtitelns anslag.
Enligt kungl, brev den 13 juni 1941 till arméförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen angående redovisningen av vissa försvarskostnader
skulle för de i riksstaten för budgetåret 1941/42 under rubrikerna A.
Försvarsdepartementet, B. Centrala förvaltningsmyndigheter, D. Vissa försvarsväsendet
tillhörande institutioner och E. Diverse angivna myndigheterna
och utgiftsändamålen uppläggas krigstitlar med samma nomenklatur och benämning
som de i riksstaten uppförda anslagen.
Utgifter, hänförliga till under rubriken C. Försvarskrafterna uppförda, för
individualiserade materielanskaffningar avsedda anslag eller dylika äldre anslag,
skulle enligt de för medelsanvisningarna gällande bestämmelserna redovisas
å sina anslag, vilka därvid hos arméförvaltningen (marinförvaltningen,
flygförvaltningen) skulle uppföras såsom undertitlar till krigstitlarna för försvarskrafterna.
Å krigstiteln Ca 14 (Cb 10, Cc 10) Byggnader och markområden finge icke
redovisas andra utgifter än sådana, till vilkas bestridande medel ställts till
förfogande å förskottsstaten för försvarsväsendet, eller som avsåge underhåll
av byggnader, vilka uppförts med anlitande av anslag å nämnda stat och beträffande
vilka beslut om överföring till försvarsväsendets fastighetsfond
ännu icke hade meddelats.
Utgifter, hänförliga till förskottsstatens anslag till engångsutgifter, skulle
— med iakttagande av de särskilda bestämmelser, som för dessa anvisningar
kunde komma att av Kungl. Maj:t meddelas — av arméförvaltningen (marinförvaltningen,
flygförvaltningen) redovisas å de för försvarskrafterna fast
-
75 —
ställda krigstitlarna, varvid de genom särskilda undertitlar skulle särskiljas
från övriga å dessa titlar redovisade utgifter.
Enligt kungl, brev den 30 juni 1942 angående redovisningen av vissa försvarskostnader
skulle de den 13 juni 1941 meddelade bestämmelserna angående
enhetlig krigsredovisning i tillämpliga delar gälla jämväl under budgetåret
1942/43.
I kungl, brev samma dag angående anslag under fjärde huvudtiteln å lörskottsstaten
för försvarsväsendet för budgetåret 1942/43 föreskrevs att kostnader,
som i enlighet med av Kungl. Maj:t för varje särskilt fall meddelade
bestämmelser skulle bestridas från det å förenämnda förskottsstat uppförda
förskottsanslaget Cd Engångsutgifter (Ga), skulle på sätt närmare framginge
av propositionen nr 356 till 1942 års riksdag enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
redovisas under vissa särskilda delposter, nämligen:
1) Utgifter i anledning av för riksdagen anmälda beslut m. m.
2) Utgifter i anledning av för riksdagen anmälda äskanden m. m.
3) Övriga utgifter.
Under beredskapstiden hava alltså använts två krigstitelsystem, det ena
omfattande undertitlar till förskottsstatens anslag till löpande utgifter, det
andra omfattande undertitlar till förskottsstatens anslag till engångsutgifter.
För de senare har därjämte lämnats särskild redovisning för varje under förskottsstatens
anslag till engångsutgifter meddelad anvisning, varvid varje anvisning
i räkenskaperna skolat behandlas såsom särskilt reservationsanslag.
Specifik redovisning har vidare lämnats för varje för särskilt ändamål i riksstaten
anvisat reservationsanslag. Redogörelser för meddelade anvisningar
hava lämnats riksdagens vederbörande utskott.
Från och med den 1 juli 1944 har krigstitelredovisningen upphört och
nytt redovisningssystem införts, innebärande närmare anslutning till riksstatens
anslagsindelning. För sådana till förskottsstaten hänförliga utgifter
som icke kunnat fördelas efter riksstatens anslagsindelning hava härvid fastställts
särskilda redovisningstitlar.
Av de här omnämnda bestämmelserna följer, att vederbörande myndigheter
icke haft befogenhet använda förskottsstatens anslag till löpande utgifter
och för dessa anslag fastställda undertitlar lill nyanskaffning av krigsmateriel,
byggnadsarbeten, som ej avse flyttbara baracker för beredskapsförband
m. fl. engångsutgifter, samt ej heller för sådana fredsmässiga försvarsutgifter,
som normalt skola täckas från riksstatsanslag.
Revisorernas granskning har givit vid handen, att de militära myndigheterna
i stor utsträckning brutit mot dessa bestämmelser. Till belysande
härav må anföras följande exempel.
Under § 12 i sin berättelse anförde sålunda 1944 års revisorer beträffande
krigssjukvården på Gotland, bland annat, att förhållandena i samband med
uppförandet av eli krigssjukhus i Lärbro syntes revisorerna högst anmärkningsvärda
i det att, utan att anslag för ändamålet beviljats eller bemyndigande
i någon form av högre förvaltningsmyndighet givits, avsevärda belopp
med anlitande av krigstiteln för hälso- och sjukvård av den värnplik
-
— 76 —
Revisorernas
uttalande.
lige chefläkaren vid sjukhuset använts för sjukhusets uppförande. I nämnda
fall vore utgifterna av den beskaffenhet, att de enligt gällande föreskrifter
skolat belasta förskottsstatens anslag till engångsutgifter, för vilka emellertid
fordrats särskilt bemyndigande av Kungl. Majit.
Under § 8 i förevarande berättelse hava revisorerna beträffande förläggningen
av Stockholms örlogsbas framhållit, att utom de kostnader, som av
riksdagen anvisats för byggnadsarbeten, betydande belopp för samma ändamål
utan vare sig riksdagens eller Kungl. Majits särskilda bemyndigande
avförts å förskottsanslag.
Den av revisorerna företagna undersökningen har vidare givit vid handen,
att utom i nämnda fall byggnadsverksamhet i avsevärd utsträckning under
beredskapstiden förekommit utan alt medel härför i vederbörlig ordning
ställts lill förfogande. Av uppgifter, som stått till revisorernas förfogande,
framgår sålunda bl. a., att central förvaltningsmyndighet i vissa fall bemyndigat
underordnade myndigheter att med anlitande av medel å förskottsstaten
utföra byggnadsföretag, vilka icke kunna anses hava haft avseende
å den omedelbara förstärkningen av rikets försvarsberedskap och för vilka
förskottsstaten sålunda icke lärer hava varit avsedd. I vissa fall hava underordnade
myndigheter i strid mot av central förvaltningsmyndighet givna
föreskrifter bedrivit byggnadsverksamhet, därvid kostnader av enahanda art
vid olika tillfällen bokförts å olika krigstitlar. I de uppgifter, som av revisorerna
i förevarande hänseende infordrats, har ofta kommit till synes en
viss oklarhet rörande den myndighet, som beslutat de olika byggnadsföretagen,
ävensom osäkerhet beträffande tillämpningen av krigsredovisningsföreskrifterna.
Revisorerna äro väl medvetna om nödvändigheten av att vederbörande
myndigheter vid krig eller krigsfara erhålla vittgående rörelsefrihet i fråga
om medelsanvändningen. Det är emellertid ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter,
då — såsom i många fall skett — vederbörande myndighet i strid
nied gällande förvaltnings- och redovisningsföreskrifter anlitat förskottsstaten
för utgifter, för vilka denna icke varit avsedd. Revisorerna vilja dock
medgiva, att vissa i redogörelsen anmärkta missförhållanden kunna hänföras
till dels oklarhet i utfärdade föreskrifter och dels avsaknad i vissa
avseenden av bestämmelser. Det har särskilt uppmärksammats, att skillnaden
mellan begreppen löpande utgifter och engångsutgifter icke till fullo klargjorts
för de ^anordnande myndigheterna. Krigstitelredovisningssystemet
synes särskilt under beredskapstidens första år icke heller hava fyllt de
fordringar, som bort kunna ställas på detsamma. Den långtgående decentraliseringen
av beslutanderätten i förvaltningsärenden, som krigsförvaltningsreglementet
medgivit, har ofta haft till följd, att personal med otillräckliga
insikter och erfarenheter erhållit alltför vittgående befogenheter, vilket medfört
mindre ändamålsenliga dispositioner. Slutligen torde kunna konstateras,
att de kontrollerande organen icke kunnat helt fylla sina uppgifter. Delvis
torde dessa förhållanden hava berott på att såsom ovan framhållits er
-
77 —
forderliga för krig och krigsfara lämpade regler icke alls eller endast delvis
funnits utarbetade saint att omfattande organisatoriska omläggningar behövt
genomföras under rådande beredskap.
Det har synts revisorerna angeläget, att i anslutning till de beredskapsslater
för försvarsväsendet, som årligen underställas riksdagen, närmare överväges,
vilka dispositionsregler, som skola gälla för de å dessa uppförda anslagen.
Därvid vilja revisorerna särskilt understryka betydelsen av tydliga
föreskrifter till förhindrande av att utgifter av engångsnatur komma att
belasta förskottsanslag till löpande utgifter. Frågan örn omfattningen av
krigsförvaltningsmyndigheternas beslutanderätt i ekonomiskt avseende undei
beredskapsförhållanden synes även böra göras till föremål för särskild
prövning.
78
FEMTE HUVUDTITELN.
Socialdepartementet.
§ 10.
Kontrollen Enligt förordningen den 11 juni 1937, nr 339, om mödrahjälp kan kvinna,
,Y värds-14" som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av
nämndernas understöd, tillerkännas mödrahjälp av statsmedel. Hjälpen lämnas i den
rC^v''mödra-irform> som för varje särskilt fall finnes lämpligast, i en eller flera poster till
hjälpemedel. ett sammanlagt belopp av i regel högst 400 kronor.
För behandling av frågor rörande mödrahjälp finnes i varje landstingsområde
eller stad utanför landsting en mödrahjälpsnämnd. Utbetalning av
mödrahjälp, som beviljats av dylik nämnd, sker genom vederbörande barnavårdsnämnd,
som jämväl skall övervaka, att hjälpen kommer till användning
i enlighet med givna föreskrifter.
Enligt bestämmelserna i kungörelsen den 22 oktober 1937, nr 848, med
tillämpningsföreskrifter till förenämnda förordning skall beslut, varigenom
mödrahjälp beviljats, av mödrahjälpsnämnden ofördröjligen delgivas länsstyrelsen,
som har att till den barnavårdsnämnd, på vilken det ankommer att
verkställa beslutet, utanordna det belopp, vartill kostnaderna för hjälpen enligt
beslutet högst må uppgå.
Barnavårdsnämnd, som har att verkställa dylikt beslut, skall föra dagbok
över de åtgärder, som i varje ärende av nämnden vidtagas, samt de utbetalningar,
som göras. Dagbok skall härvid förås med särskilt upplägg för varje
ärende. Barnavårdsnämnds räkenskaper rörande mödrahjälpsverksamheten
skola föras skilda från nämndens räkenskaper i övrigt.
Inträffa sådana omständigheter, att mödrahjälp, varom beslut meddelats,
enligt barnavårdsnämndens mening ej bör vidare utgå eller bör lämnas i annan
form eller på andra villkor än i beslutet föreskrivits, åligger det barnavårdsnämnden
att därom lämna meddelande till mödrahjälpsnämnden för
den åtgärd, mödrahjälpsnämnden finner påkallad.
Det åligger barnavårdsnämnd att årligen före den 1 april och den 1 oktober
till länsstyrelsen insända utdrag av dagboken över sådana ärenden, i
vilka hjälpverksamheten avslutats under nästföregående kalenderhalvår. De
till länsstyrelsen insända utdragen skola åtföljas av vederbörliga verifikationer
i huvudskrift, tydligt utvisande tiden för utbetalning samt till vem
och för vilket ändamål utbetalning skett. Därest de till barnavårdsnämndens
förfogande för ifrågavarande ärenden ställda medlen icke i sin helhet tagits
79 —
i anspråk, skola samtidigt lill länsstyrelsen återlevereras sålunda odisponerade
belopp.
Vid avgivande av redovisning som nu sagts skall barnavårdsnämnden jämväl
till länsstyrelsen inleverera belopp, som återbetalats å utlämnade lån.
Det åligger länsstyrelsen att granska av barnavårdsnämnd avgiven redovisning
samt att, örn därvid befinnes att barnavårdsnämnden utbetalat medel
i strid mot mödrahjälpsnämndens beslut eller givna föreskrifter, framställa
anmärkning mot redovisningen. Barnavårdsnämnd är skyldig att på
anmodan tillställa länsstyrelsen eller mödrahjälpsnämnden utdrag av dagboken
över mödrahjälpsverksamheten inom kommunen även å annan tid och
i andra fall än nyss sagts.
Enligt givna föreskrifter ankommer det sålunda på vederbörande länsstyrelse
att kontrollera, dels att beviljad mödrahjälp använts på i mödrahjälpsnämnds
beslut föreskrivet sätt, dels ock att barnavårdsnämnd ställer
sig gällande föreskrifter angående redovisning av utbetald mödrahjälp till
efterrättelse. Tillsyn över mödrahjälpsverksamheten i dess helhet utövas av
socialstyrelsen, som har att med biträde av fattigvårds- och bamavårdskonsulentema
utöva kontroll över att för denna verksamhet gällande bestämmelser
iakttagas samt äger att i sådant avseende meddela nödiga råd och
anvisningar.
I sin egenskap av tillsynsmyndighet infordrade socialstyrelsen den 13 juni
1944 från samtliga länsstyrelser uppgift dels om och i vad mån från länsstyrelsernas
sida framställd anmärkning avsett mera betydelsefullt åsidosättande
av mödrahjälpsnämnds beslut eller av socialstyrelsen meddelade anvisningar,
dels ock i vad mån barnavårdsnämnderna vid nämnda tidpunkt
fullgjort sina redovisningar av omhänderhavda mödrahjälpsmedel i enlighet
med i tillämpningskungörelsen givna föreskrifter. Revisorerna, som tagit del
av de inkomna svaren, hava därvid gjort följande iakttagelser.
Anmärkningar hava framställts av så gott som samtliga länsstyrelser, i en
del fall mot ett fåtal barnavårdsnämnder, i andra däremot mot så gott som
.samtliga ifrågakommande nämnder. De framställda anmärkningarna hava
varit av både saklig och formell natur.
Revisorerna hava i detta sammanhang allenast upptagit till granskning redovisningen
av mödrahjälpsmedlen i formellt avseende. Vad denna angår
synes det vara synnerligen vanligt, framför allt i mindre landskommuner, att
redovisningarna, när de inkommit till länsstyrelsen, hava varit ofullständiga.
Sålunda hava veiifikationer ofta icke bifogats, och i den mån de bifogats
hava de ofta icke varit så specificerade att därav klart framgått, huruvida
medlen använts i enlighet med mödrahjälpsnämnds beslut. Räkningarna hava
vidare icke alltid varit försedda med betalningskvillo och — där de varit
ställda till vederbörande barnavårdsnämnd — intyg örn varornas mottagande
från den, som tillerkänts mödrahjälp. Vidare hava vissa barnavårdsnämnder,
utan att föreskrivna utdrag av dagboken bifogats, insänt kvitterade
räkningar å utbetald mödrahjälp utan angivande av namnet å den hjälpsökande
eller uppgift å det av mödrahjälpsnämnden beviljade beloppet. I
80 —
något fall hava dagböcker i mödrahjälpsärenden icke förts i vederbörlig
ordning.
Vad beträffar frågan angående barnavårdsnämndernas skyldighet att till
länsstyrelserna avgiva redovisning inom den i tillämpningskungörelsen föreskrivna
tiden, hava dessa föreskrifter i ett stort antal fall icke nöjaktigt
följts.
Länsstyrelsen i Värmlands län meddelade sålunda, att fem barnavårdsnämnder
icke redovisat ärenden, där mödrahjälp beviljats redan 1939. Fem
barnavårdsnämnder hade icke redovisat ärenden, där mödrahjälpsnämndens
beslut förelegat år 1940, sex nämnder ärenden från år 1941, varjämte ett stort
antal ärenden från fjorton kommuner, där mödrahjälp beviljats under år
1942, kvarstodo oredovisade.
I Västmanlands län hade en barnavårdsnämnd ännu icke redovisat ärenden,
där mödrahjälp beviljats under 1938 och 1939. I samma län hade två
kommuner icke slutredovisat ärenden för 1941, sex kommuner ärenden för
1942 samt tjugufyra kommuner ärenden för 1943.
Länsstyrelsen i Norrbottens län meddelade, att Piteå stads barnavårdsnämnd
försummat avgiva redovisning för såväl första halvåret 1943 som även
för vissa ärenden avseende tidigare år.
Enligt länsstyrelsen i Gotlands län har det varit förenat med icke ringa
besvär att förmå nämnderna att i tid avgiva redovisningar. Allenast ungefär
hälften av dessa eller ett femtiotal hade i tid inkommit med redovisningar.
Tre nämnder hade i november 1944 ännu icke redovisat under andra halvåret
1943 avslutade ärenden.
I februari 1945 hade av barnavårdsnämnderna i Älvsborgs län åtta nämnder
icke lämnat redovisning för under andra halvåret 1943 avslutade ärenden,
varjämte förutom fyra av dessa ytterligare fyra underlåtit lämna redovisning
för år 1942 och första halvåret 1943. Länsstyrelsen, som tidigare
hade anmodat ifrågavarande barnavårdsnämnder att fullgöra sin redovisningsskyldighet,
hade ånyo med skärpa framhållit nödvändigheten av att
utan dröjsmål lämna redovisning.
Enligt länsstyrelsen i Örebro hade ännu i juli 1944 slutredovisning icke inkommit
för första halvåret 1943 från bland andra barnavårdsnämnden i
Örebro stad. För andra halvåret 1943 saknades redovisning för två nämnder.
Beträffande de flesta länsstyrelser hade slutlig redovisning för under andra
halvåret 1943 utgiven mödrahjälp icke av vederbörande barnavårdsnämnder
lill länsstyrelsen avgivits inom föreskriven tid.
I de fall, då verifikationer icke bilagts eller icke försetts med erforderlig
specifikation eller attest, hava ärenden måst skickas på remiss för komplettering,
vilket i avsevärd mån fördröjt och försvårat länsstyrelsernas handläggning
av mödrahjälpsärendena. En sådan försening synes dock i än högre
grad hava föranletts av att barnavårdsnämnderna i stor utsträckning underlåtit
att slutredovisa sina ärenden inom därför föreskriven tid. Sorn ovan
''påvisats hänför sig denna underlåtenhet tämligen regelmässigt till de ärenden,
som ligga i tiden närmast till för att redovisas, men även ärenden av
mycket gammalt datum föreligga oredovisade. I vissa fall synas barnavårds
-
— 81 —
nämnderna hava haft svårigheter att avgiva redovisning inom stadgad tid,
även om ärendet i och för sig slutförts inom bestämd tid, t. ex. på grund av
att verifikationer till följd av den hjälpsökandes försumlighet icke avlämnats
i tid. I sådana fall hava länsstyrelserna i allmänhet medgivit anstånd med
redovisningen. Enligt länsstyrelsernas redogörelser synes dock nämndernas
underlåtenhet att redovisa i viss grad bero på försumlighet eller ren tredska.
Vederbörande länsstyrelse har först efter upprepade påstötningar kunnat förmå
nämnderna att redovisa. I vissa fall har redovisning icke skett. Möjligheterna
för länsstyrelsen att inom ramen för sina ämbetsbefogenheter avkräva
kommunerna redovisning synas även vara begränsade. Länsstyrelsen i Västerås
är sålunda den enda länsstyrelse, som antytt möjligheten av vitesföreläggande
enligt 25 § landshövdingeinstruktionen för rättelses vinnande.
Riksdagens år 1939 församlade revisorer upptogo till granskning jämväl
anslagen till mödrahjälp. I detta sammanhang berörde nämnda års revisorer
även frågan om kontrollen över mödrahjälpsmedlen. Revisorerna uttalade
därvid, att allvarliga brister vidlådde övervakningen från barnavårdsnämndernas
sida av medlens användning ävensom dessa nämnders redovisningar.
Revisorerna betonade nödvändigheten av att föreskrifter ofördröjligen utfärdades,
vilka reglerade barnavårdsnämndernas skyldigheter i fråga om mödrahjälp.
Därvid borde enligt revisorerna tydligt klarläggas, att barnavårdsnämnderna
i likhet med andra kommunala myndigheter med likartade uppgifter
vore ansvariga för sådana oriktiga och uppenbart olämpliga åtgärder,
som innefattade ekonomiska förfoganden utanför ramen för gällande bestämmelser.
I skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet den 4 oktober
1939 meddelade socialstyrelsen, att styrelsen funne det önskvärt, att granskningen
av barnavårdsnämndernas mödrahjälpsverksamhet gjordes sådan, att
därigenom en verklig kontroll över mödrahjälpens användning erhölles, och
hemställde i samband därmed, att statsrådet ville taga upp frågan om fastställande
av vissa enhetliga grunder beträffande granskningsskyldigheten.
I anledning härav föreslog Kungl. Majit i proposition till 1940 års riksdag,
bland annat, att i mödrahjälpsförordningen skulle införas en bestämmelse,
att medel vilka barnavårdsnämnd utbetalat i strid mot mödrahjälpsnämndens
beslut eller givna föreskrifter, av nämnden skulle återbetalas på föreläggande
av länsstyrelse, i den mån skäl till eftergift icke förelåge. Föredragande
departementschefen förutsatte, alt bestämmelsen icke skulle komma
till användning annat än i mera uppenbara fall, då tredska eller försummelse
i större omfattning eller av allvarligare beskaffenhet hos barnavårdsnämnd
förelegat. I en motion i första kammaren i anledning av propositionen framhölls,
att genom den i propositionen föreslagna anordningen ett personligt
betalningsansvar skulle komma att lagfästas gentemot barnavårdsnämnds
ledamöter. Gällande rätt kände enligt motionären icke lill någon befogenhet
för förvaltningsmyndighet alt av kommunala förtroendemän utkräva ett sådant
personligt betalningsansvar — detta fastän kommunala organ i åtskil
(>—1.
59079. Rev. berättelse ang. statsverket år 1915. I.
— 82 —
Revisorernas
uttalande.
liga fall hade att träffa avgöranden om dispositionen av statsmedel. Det vore
även av påtaglig betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt, att frågan om betalningsansvar
bleve utredd och bedömd enligt de för rättegångsmål i allmänhet
gällande grunder. Motionären förutsatte emellertid, att barnavårdsnämnds
ledamöter borde bära ett ekonomiskt ansvar för felaktiga åtgärder.
Frågan vore endast på vilket sätt ett sådant ansvar borde utkrävas. Tredje
särskilda utskottet framhöll i sitt utlåtande över propositionen, att med det
föreslagna stadgandet en form av redogöraransvar gentemot staten skulle införas
för kommunala förtroendemän vid omhänderhavande av statsmedel.
Utskottet fann därför starka betänkligheter råda mot att utan en mera ingående
undersökning införa ett stadgande därom på ett speciellt område som
det förevarande, så mycket mera som utskottet icke kunde finna att någon
liknande bestämmelse förekomme i andra fall, där kommunala organ omhänderhade
statsmedel. I anledning härav blev den i propositionen föreslagna
bestämmelsen icke godkänd av riksdagen.
Den av revisorerna lämnade redogörelsen ger vid handen, att barnavårdsnämndernas
redovisningar av mödrahjälpsmedlen allt fortfarande äro behäftade
med vissa brister. Svårigheter förefinnas för de granskande myndigheterna,
länsstyrelserna, att komma till rätta med detta problem. Detta synes
i sin tur bero på oklarhet beträffande länsstyrelsernas möjligheter att anlita
tvångsmedel mot en försumlig barnavårdsnämnd.
Såsom förut framhållits, avvisade 1940 års riksdag Kungl. Maj:ts förslag
att i mödrahjälpsförordningen införa en bestämmelse, som medgåve länsstyrelsen
möjlighet att förelägga försumlig barnavårdsnämnd att återbetala medel,
vilka icke av nämnden nöjaktigt redovisats. Vid frågans behandling
inom riksdagen framhöll vederbörande utskott i anslutning till en inom riksdagen
i ärendet väckt motion, att genom det i propositionen föreslagna stadgandet
en form av redogöraransvar gentemot staten skulle införas för kommunala
förtroendemän vid omhänderhavande av statsmedel. Vidare fann utskottet,
som icke ansåg sig i detta sammanhang kunna överblicka frågan,
huruvida ett sådant ansvar i allmänhet skulle kunna anses lämpligt, starka
betänkligheter möta mot att utan en mera ingående undersökning införa ett
stadgande därom på ett speciellt område som det förevarande, så mycket
mera som utskottet icke kunde finna, att någon liknande bestämmelse förekomme
i andra fall, där kommunala organ omhänderhade statsmedel. I praktiken
kunde man räkna med att till återbetalning anmärkta belopp i de flesta
fall komme att återlevereras till statsverket, och i händelse av vägran stöde
domstolsvägen öppen.
I sitt utlåtande erinrade utskottet även, att regeringsrätten i utslag ogillat
av en barnavårdsnämnd anförda besvär över att vederbörande länsstyrelse
förelagt nämnden att på grund av bristande redovisning bland annat i formellt
avseende (kvitto å disponerade medel saknades) återbetala visst belopp
(R. Å. 1939 not S 460, jfr även not S 344). I detta sammanhang uttalade utskottet
emellertid att — även om barnavårdsnämndens ansvarighet hänge
-
— 83 —
nom måste anses fastställd — rent praktiskt föga torde vara vunnet härmed,
enär ett i dylik administrativ ordning vunnet fastställelsebeslut icke torde
kunna verkställas i exekutiv ordning.
Revisorerna finna det uppenbart att, därest man vill försäkra sig om en
riktig användning av mödrahjälpsmedlen, en effektivare kontroll över redovisningen
av dessa medel måste anordnas. Det förefaller otillfredsställande,
att ett uppseendeväckande och omständligt domstolsförfarande i sista hand
måste anlitas för införskaffande av nöjaktig redovisning. Man kommer emellertid
här lätt in på svårlösta spörsmål av stor principiell räckvidd. I varje
fall synes det emellertid angeläget, att de kommunala revisorernas granskning
utsträckes att omfatta även mödrahjälpsmedlen. En sålunda utvidgad
granskning torde utgöra en förutsättning för ett riktigt fullgörande av den
kommunala revisionen, vilken icke är effektiv utan att den omfattar samtliga
under de kommunala myndigheternas förvaltning stående kassor. I gällande
bestämmelser finnes emellertid intet nämnt örn de kommunala revisorernas
ställning i fråga om granskning av mödrahjälpsmedlen. I detta sammanhang
må nämnas, att det förekommit såväl att barnavårdsnämnder motsatt
sig, att de kommunala revisorerna granska sådana medel, som även att
revisorerna vägrat att ingå på en granskning av desamma. Starka skäl tala
emellertid för att de kommunala revisorerna åläggas att granska ifrågavarande
medel.
§ 11.
Enligt bestämmelserna i förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp
ma kvinna, som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart
behov av understöd, tillerkännas mödrahjälp av statsmedel. Då anledning
därtill finnes, ma mödrahjälp helt eller delvis lämnas såsom räntefritt
lån. Vid utlämnande av mödrahjälp, som beviljats i form av lån, skall
barnavårdsnämnd tillse, att vederbörlig skuldförbindelse och, där så föreskrivits,
säkerhetshandling avlämnas. Sådan lånehandling skall av barnavårdsnämnden
på betryggande sätt förvaras, till dess lånet blivit återbetalat.
Återbetalning av lån skall göras till barnavårdsnämnden och åligger det
nämnden att tillse, att lan inom föreskriven tid återbetalas. Finner nämnden
rättsliga åtgärder böra vidtagas för indrivning av oguldet lånebelopp, har
nämnden att göra anmälan därom till mödrahjälpsnämnden och äger mödrahjälpsnämnden
att påkalla biträde av länsstyrelsen för vidtagande av erforderliga
åtgärder. Har mödrahjälp lämnats i form av lån, må, där det
linnes skäligt, den mödrahjälpsnämnd, som beviljat hjälpen, medgiva uppskov
med återbetalningen intill tio år. På framställning av nämnden må
socialstyrelsen, då skäl därtill äro, medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet
med avseende å hela återstående lånebeloppet eller del därav.
Ansökan av låntagare örn uppskov med återbetalning av lånebelopp eller
befrielse från återbetalningsskyldigbet bör mottagas av barnavårdsnämnden
och av denna förutom eget yttrande överlämnas till mödrahjälpsnämnden.
I samband med redovisningen av ärenden, i vilka hjälpverksamheten av
Lån till
mödrahjälp.
— 84 —
slutats under föregående kalenderhalvår, skall barnavårdsnämnden till länsstyrelsen
inlämna belopp, som under kalenderhalvåret återbetalats å utlämnade
lån.
Mödrahjälpens huvudform är bidrag utan återbetalningsskyldighet. Hjälpen
kan lämnas såsom lån, »då anledning därtill finnes». Beträffande frågan
i vilken form mödrahjälpen bör utgå framhöll befolkningskommissionen
i betänkande med förslag till moderskapspenning och mödrahjälp, att vid
prövning av ansökan om hjälp städse borde undersökas, huruvida kvinnans
ekonomiska möjligheter vore sådana, att hon skäligen borde kunna på kortare
tid återbetala erhållen hjälp. Därest så ansåges vara fallet, borde hjälp
endast lämnas i form av lån. Lån komme i anledning härav att bliva formen
för hjälp framför allt åt kvinnor, vilkas hjälpbehov vore av utpräglat tillfällig
natur. Då denna kategori av kvinnor endast undantagsvis skulle kunna
anses berättigad till hjälp i form av direkta bidrag, ansåg kommissionen därför
förekomsten av låneformen möjliggöra, att kretsen av dem, som kunde
ifrågakomma till hjälp, skulle kunna väsentligt utvidgas. Med hänsyn till
mödrahjälpens syfte att motverka aborter vore detta av särskild betydelse,
eftersom de abortsökande kvinnorna till icke ringa del torde vara att söka
inom den angivna kategorien kvinnor. Endast genom tillvaron av en sådan
hjälpform som lån ansåg kommissionen möjlighet finnas att bisträcka även
de kvinnor, vilka aldrig skulle vilja mottaga något understöd av samhället,
även om detta ej hade karaktär av fattigvård.
I proposition nr 38 till 1937 års riksdag med förslag till förordning örn
moderskapspenning m. m. uttalade chefen för socialdepartementet bland annat,
att förekomsten av en låneform skulle kunna erbjuda åtskilliga fördelar.
Exempelvis kunde, där hjälp till en ogift moder måste beviljas utan
hänsynstagande till faderns ekonomiska förhållanden (då barnafadern vägrade
att utgiva bidrag eller ej kunde anträffas eller faderskapet vore tvistig!)
i nämndens beslut föreskrivas, att hjälpen eller viss del därav, motsvarande
faderns beräknade bidrag, skulle utgå såsom lån. Visade det sig sedan, att
fadern ej kunde utgiva beräknat bidrag, borde lånet eller motsvarande del
därav efterskänkas av Kungl. Majit på anmälan av vederbörande mödrahjälpsnämnd.
I samband med avlåtande av proposition nr 5 till 1940 års urtima riksdag
med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av mödrahjälpsförordningen
anförde departementschefen bland annat, att hela låneformen
inom denna hjälpverksamhet vore behäftad med svagheter, som gjorde den
mindre användbar. Möjligheterna för en vare sig gift eller ogift kvinna i små
omständigheter att kunna återbetala dessa lån utan att på nytt komma i
svårigheter syntes i allmänhet icke vara stora. Låneformen borde därför
i huvudsak reserveras för kvinnor i mera tillfälliga trångmål i samband med
havandeskap eller barnsbörd men normalt i sådana omständigheter, att de
skäligen borde kunna på kortare tid återbetala hjälpen. Däremot borde enligt
departementschefen vid beviljande av mödrahjälp hänsyn jagas till de
— 85 —
underhållsbidrag, som kunna påräknas för såväl moder som barn från barnafadern.
Genom beslut av 1940 års urtima riksdag har socialstyrelsen bemyndigats
att såsom tillsynsmyndighet över mödrahjälpsverksamheten lämna råd och
anvisningar till mödrahjälpsnämnder och barnavårdsnämnder. I anledning
härav har styrelsen i sin år 1942 utgivna handbok för mödrahjälpsverksamheten
även närmare uppdragit riktlinjerna för mödrahjälpslånens tillämplighetsområde.
I överensstämmelse med departementschefens ovannämnda
uttalande avses här mödrahjälpslånen i första hand böra reserveras för de
normalt mera välsituerade. Sålunda anser socialstyrelsen lån böra komma
i fråga i sådana fall, då såväl mannen som hustrun äro förvärvsarbetande
och då hustrun nied sannolikhet kan förväntas återvända till arbetet efter
barnsbörden. Låneformen förordas även i vissa fall, då mannen varit inkallad
till militärtjänst men har en god civil anställning, som han med sannolikhet
kan förväntas återfå vid permitteringen. Lånevägen har även ansetts
kunna anlitas för den händelse, att utredningen givit vid handen att mannen
av en eller annan anledning tillhandahållit kvinnan hushållspengar med belopp,
som är oskäligt lågt i förhållande till hans inkomster. En förutsättning
för att lån skall få utgå i dylika fall bör enligt socialstyrelsen vara, att mannen
tecknat borgen för lånet. Återbetalningen av lånen i dessa fall anses
böra särskilt noga övervakas. Slutligen bör lån kunna utgå även till sökande,
som av annan anledning än de angivna befinner sig i tillfälligt trångmål.
En ytterligare förutsättning anses dock i dessa fall vara, att vederbörande i
framtiden kan påräkna regelbundet arbete med så goda inkomster att bidrag
utan återbetalningsskyldighet icke bör ifrågakomma enligt de i det
föregående angivna normerna. Lån böra vidare undantagsvis kunna beviljas
även i vissa fall, då bidrag utan återbetalningsskyldighet skulle vara
försvarligt med hänsyn till sökandens inkomster vid tiden för utredningen.
Det gäller här sådana fall, då sökanden har utsikter alt inom en nära framtid
förbättra sin ekonomiska ställning. Exempel härå är, då sökanden ligger
i skilsmässa eller då överhuvud sökandens ekonomiska ställning icke kan
överblickas förrän efter en kortare tid. Frågan huruvida mödrahjälpsbidraget
slutgiltigt skall få karaktären av bidrag eller lån kan i dessa fall ännu
vid tiden för beslutet icke avgöras, varför bidraget tills vidare lämpligen
beviljas såsom lån.
Såsom ovan framhållits må socialstyrelsen, då skäl därtill äro, medgiva
befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende å hela återstående lånebeloppet
eller del därav. Enligt tidigare gällande bestämmelser tillkom denna
rätt Kungl. Maj:t. I underdånig skrivelse den 1 april 1940 hade socialstyrelsen
föreslagit överlämnande av beslutanderätten i fråga örn lånens efterskänkande
till mödrahjälpsnämndema, vilket enligt styrelsens uppfattning borde
verksamt bidraga till bland annat en ökad användning av denna hjälpform.
1 förutnämnda proposition till 1940 års urtima riksdag uttalade departementschefen,
att en överflyttning av rällen att efterskänka lånen till mödrahjälpsnämnderna
skulle i hög grad underlätta handläggningen av hithörande
— 86 —
Revisorernas
uttalande.
ärenden. Med hänsyn till önskvärdheten av central kontroll över en dylik
verksamhet, som eljest lätt kunde utveckla sig efter olika principer och föra
med sig olika behandling av låntagare i olika delar av landet, föreslogs däremot
socialstyrelsen få rätt att medgiva befrielse från ifrågavarande återbetalningsskyldighet.
Några närmare direktiv efter vilka linjer dessa avskrivningar
skola verkställas av socialstyrelsen hava icke meddelats.
Genom beslut den 5 maj 1939 förordnade Kungl. Majit, att per den 1 juli
1938 skulle inrättas en diversemedelsfond, benämnd fonden för lån till
mödrahjälp, vilken skulle förvaltas av statskontoret och från vilken ifrågavarande
lån skulle utlämnas. Avbetalningar å lån skulle över fonden tillföras
riksstatens inkomsttitel »övriga diverse inkomster» och helt eller delvis
efterskänkta lån avföras från densamma. Vidare meddelades vissa föreskrifter
angående länsstyrelsernas skyldighet att till statskontoret redovisa å utlämnade
lån verkställda amorteringar, ävensom deras rätt att av fonden
utfå ersättning för gjorda utbetalningar. I den mån lån utlämnas från fonden,
skola motsvarande belopp av statskontoret överföras till fonden från
anslaget till mödrahjälp.
Följande sammanställning utvisar summan av de lån, som utlämnats sedan
mödrahjälpsverksamhetens tillkomst, samt de belopp, som under samma lid
avskrivits:1
Budgetår | Utlämnade lån kr. | Avskrivningar | Utestående | |
Antal lån | kr. | |||
1938/39 .............. | 189 896 |
|
| 189 896 |
1939/40 .............. | lil 512 | — | 1 403 | 258 321 |
1940/41 .............. | 102 335 | 99 | 13 155 | 314 022 |
1941/42 .............. | 47 120 | 265 | 22 224 | 298 787 |
1942/43 .............. | 35 279 | 589 | 43 696 | 257 913 |
1943/44 .............. | 30 103 | 235 | 17 419 | 238 683 |
1944/45 .............. | 21 433 | 303 | 35 236 | 180 389 |
Vid införandet av mödrahjälpslån såsom särskild hjälpform vände man
sig främst till sådana hjälpbehövande, som mera tillfälligtvis voro i trångmål
men normalt befunno sig i sådana ekonomiska omständigheter, att de
skäligen borde på kortare tid kunna återbetala erhållen hjälp. Mödrahjälpslånen
hava sålunda reserverats för normalt mera välsituerade. Utvecklingen
har emellertid visat, att denna speciella hjälpform icke fått den omfattning,
som från början åsyftats. Utlåningen har alltsedan mödrahjälpens tillkomst
visat ständigt sjunkande tendens. Den högsta utlåningssiffran nåddes under
verksamhetens första år, då lån utlämnades med tillhopa 189 896 kronor.
Under budgetåret 1944/45 utbetalades lån med tillhopa 21 433 kronor eller
det lägsta lånebelopp, som hittills förekommit. I och för sig är emellertid låneformen
för mödrahjälp icke utan betydelse. Många hysa ännu motvilja att
1 Uppgift å antalet utlämnade lån före år 1944 har icke kunnat erhållas. Budgetåret 1944/45
utlämnades 169 lån, varav 43 voro förenade med bidrag.
— 87
söka understöd av det allmänna, även om detta icke har karaktären av fattigvård.
Även för sådana, som icke äro berättigade till understöd, torde förekomsten
av möjligheten att erhålla räntefritt lån vara värdefull, enär erforderliga
medel eljest måste i annan ordning upplånas på för vederbörande
oförmånligare villkor.
Vid sin granskning hava revisorerna uppmärksammat, att under senare år
avsevärda lånebelopp avskrivits. I anledning härav hava revisorerna infordrat
upplysning från socialstyrelsen angående den praxis, styrelsen tillämpat
i fråga örn avskrivning av mödrahjälpslån. Styrelsen har härvid bland skäl
för avskrivning anfört, att sökanden avlidit eller familjens ekonomi försämrats
genom lägre inkomster, militärtjänst, arbetslöshet, sjukdom m. m., att
en vid lånets beviljande väntad förbättring av sökandens ekonomi icke inträffat,
att enligt styrelsens mening mödrahjälpen från början rimligen borde
hava beviljats utan återbetalningsskyldighet samt att ny barnsbörd inträffat,
varigenom försörjningsbördan ökats. I enlighet med ett av vederbörande
departementschef i samband med avlåtande av proposition i ämnet
till 1940 års urtima riksdag gjort uttalande, att låneformen icke längre
borde anlitas i sådana fall, där lån till ogifta mödrar tidigare beviljats att
återbetalas i den mån barnafadern fullgjorde sin underhållsplikt, har socialstyrelsen
sedermera i stor utsträckning avskrivit dylika lån.
Revisorerna vilja framhålla önskvärdheten av att en viss återhållsamhet
iakttages beträffande avskrivningar av mödrahjälpslånen. Därvid synas de
möjligheter, mödrahjälpsnämndema hava att medgiva betalningsanstånd, i
större utsträckning böra anlitas, vilket särskilt synes kunna ske i många
fall, där socialstyrelsen för närvarande brukar avskriva lånen, t. ex. där
sökandens ekonomi tillfälligt försämrats på grund av lägre inkomster, militärtjänst,
arbetslöshet, sjukdom m. m.
§ 12.
Statens arbetsmarknadskommission har under de senare åren disponerat
anslagsmedel till avsevärda belopp. Revisorerna hava ansett det vara av intresse
att i vidstående räkenskapssammandrag (tablå 1) och specifikation
över tillgångar och skulder den 30 juni 1945 (tablå 2) närmare belysa kommissionens
medelsförvaltning under budgetåret 1944/45.
Tablå 1 utvisar, att de av kommissionen redovisade nettoutgifterna under
budgetåret belöpa sig till omkring 63,3 miljoner kronor medan från anslag
rekvirerade medel efter avdrag av återlevereringar uppgå till endast 61,6 miljoner
kronor. Den av riksräkenskapsverket upprättade budgetredovisningen
upptager sistnämnda be''app. Av tablå 1 jämförd med tablå 2 framgår, att av
de å anslagen till kostnader för överflyttning av arbetskraft och åtgärder för
arbetsmarknadens reglering lyftade medlen sammanlagt cirka 905 000 kronor
disponerats för utgifter, vilka hänföra sig till anslagen till anordnande
av barackläger och omskolning av beredskapsinvalider. På dessa senare anslag
bar alltså budgetredovisningen utvisat en belastning, som i motsvarande
Statens
arbetsmarknadskommissions
ställning
i
räkenskapshänseende.
— 88 —
grad understigit den verkliga. Vidare framgår av tablå 2, att vid budgetårets
utgång hos arbetsmarknadskommissionen såsom behållning redovisats kontanta
medel till ett belopp av i runt tal 760 000 kronor. Såväl dessa medel
som övriga tillgångar i form av utestående förskott och fordringar av diverse
personer å sammanlagt cirka 6 850 000 kronor hava bestritts av anslagsmedel
och alltså — förutom de belopp som av kommissionen redovisats såsom
utgifter — i budgetredovisningen framkommit såsom anslagsbelastning.
Den bristande överensstämmelse, som sålunda föreligger mellan arbetsmarknadskommissionens
redovisning och budgetredovisningen, är att hänföra
till det förhållandet att kommissionen i egenskap av underförvaltning
i budgethänseende är inordnad under statskontoret. I fråga om medelsförvaltningen
äro nämligen de olika statliga ämbetsverk och myndigheter, som
tillsammans utgöra statsverket, uppdelade i huvudsakligen två grupper,
nämligen dels huvudförvaltningar, dels ock sådana förvaltningar, som i budgethänseende
äro inordnade under huvudförvaltningar. Den grundläggande
olikheten mellan huvudförvaltningar och dylika underordnade förvaltningar
består däri, att huvudförvaltningama hava eget konto i rikshuvudboken. En
huvudförvaltning kommer härigenom att gentemot budgeten redovisa såväl
alla anslag, som myndigheten själv disponerar, som även de anslag, vilka
myndigheten — såsom fallet är med statskontoret i fråga om t. ex. arbetsmarknadskommissionens
anslag —- har att efter rekvisition utbetala till densamma
i medelshänseende underordnade förvaltningar. Dessa senare bestrida
därpå de med anslagen avsedda utgifterna och avgiva häröver självständiga
specialredovisningar till riksräkenskapsverket eller, vad beträffar krisorganen,
till överrevisionen för krisförvaltningen.
I detta sammanhang vilja revisorerna erinra om vad statskontoret och
riksräkenskapsverket i sitt gemensamma utlåtande den 11 september 1934
anförde i fråga om statsmyndigheternas hänförande till huvudförvaltningar
eller till i räkenskapshänseende underordnade förvaltningar. Ämbetsverken
föreslogo, att ett större antal myndigheter i räkenskapshänseende skulle göras
till huvudförvaltningar med rätt att anlita statsverkets checkräkning i riksbanken,
vilken rätt som regel innefattas i begreppet huvudförvaltning. Såsom
skäl härför åberopades bland annat följande:
Det nuvarande systemet, enligt vilket ett stort antal myndigheter i räkenskapshänseende
vore underordnade särskilda huvudförvaltningar, medförde
givetvis såtillvida ökat arbete beträffande bokföringen och redovisningen, som
dessa myndigheter hade att rekvirera erforderliga medel från vederbörande
huvudförvaltning. Detta innebure nämligen, att medlen måste bokföras och
redovisas icke blott såsom utgift hos huvudförvaltningen utan även såsom
inkomst hos den medelsmottagande underförvaltningen. Genom den mera
specificerade redovisning av statens utgifter, som i samband med den beslutade
omläggningen av riksstatens uppställning skulle komma till stånd,
skulle det med denna dubbelbokföring förenade arbetet i viss mån bliva
mera tidsödande än förut. Uppenbart vore, att den omgång, som vore förenad
med själva den procedur, genom vilken medel ställdes till en underlydande
förvaltnings disposition, skulle bortfalla, för den händelse vederbö
-
— 89 —
rande medelsmottagande förvaltning själv bleve huvudförvaltning med egen
dragningsrätt å statsverkets checkräkning. I detta sammanhang erinrades
även om att beträffande flera riksstatsanslag utbetalningar ägde rum direkt
lill vederbörande från huvudförvaltningen, sedan underförvaltningen intygat,
att vissa villkor för medlens utbetalande blivit uppfyllda. Sålunda utbetalade
exempelvis statskontoret efter intyg av lantbruksstyrelsen, att vissa för medlens
erhållande uppställda villkor uppfyllts, bland annat bidrag från statens
avdikningsanslag.
Ur kontrollsynpunkt vore anordningen med en huvudförvaltning, omfattande
ett stort antal underförvaltningar, av jämförelsevis ringa värde, då
det icke ankomme på huvudförvaltningen att övervaka, att de utanordnade
medlen av imderförvaltningen användes för sitt angivna ändamål, samt det
för övrigt knappast skulle låta sig göra för huvudförvaltningen att effektivt
utöva en dylik övervakning.
Ur riksbokföringens synpunkt vöre denna anordning icke tillfredsställande
så till vida, att skiljaktighet lätt kunde uppkomma mellan anslagsbelastningen
i huvudförvaltningens räkenskaper och underförvaltningens, beroende
på att underförvaltningen genom omföring mellan skilda anslag eller anslagsposter
disponerade de rekvirerade medlen på annat sätt än som till huvudförvaltningen
uppgivits. Bortsett härifrån bleve emellertid överensstämmelsen
under budgetårets olika månader mellan, å ena sidan, den i riksbokföringen
för underförvaltningen redovisade anslagsbelastningen och, å andra
sidan, de hos underförvaltningen redovisade faktiska utgifterna i regel bristfällig,
beroende på att medelsrekvisitionen hos huvudförvaltningen icke kunde
helt anpassas till det för olika ändamål framträdande medelsbehovet och
dessutom ej alltid skedde månadsvis. För budgetåret i dess helhet kunde
fullständig överensstämmelse mellan hos huvudförvaltningen redovisade medelsrekvisiiioner
och hos underförvaltningen bokförda utgifter ernås allenast,
örn och i den mån underförvaltningen vid budgetårets utgång varit i tillfälle
att till huvudförvaltningen för olika utgiftstitlar inleverera eventuellt kvarstående
kassabehållning.
De erfarenheter, som under de gångna åren vunnits i de fall, då dragningsrätt
å statsverkets giroräkning medgivits vissa myndigheter, visade oförtydbart,
att, ur synpunkten av räkenskapernas överskådlighet, reda och lätthet
att kontrollera, avsevärda fördelar vore därmed förenade.
Med ställning som huvudförvaltning följer skyldighet att i och för den
löpande riksbokföringen till riksräkenskapsverket avgiva månatliga kassarapporter,
vilka bland annat läggas till grund för de belastningstabeller och
inkomstsammandrag, som för varje månad upprättas inom nämnda ämbetsverk.
Såsom framgår av propositionen nr 273 till 1944 års riksdag angående anslag
till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. har vid beräkningen
av medelsbehovet å anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering arbetsmarknadskommissionen
upptagit detta medelsbehov för budgetåret 1944/
45 specificerat å åtta undertitlar. Av dessa hava för statliga beredskapsarbeten
beräknats 45 miljoner kronor, medan för var och en av undertitlarna
statskommunala beredskapsarbeten, kontantunderstödsverksamhet, arkivarbeten
och musikerhjälp samt statliga stenbeställningar beräknats belopp från
2,5 lill 10 miljoner kronor. Dessutom beräknades visst belopp under budgetåret
stå lill Kungl. Majlis förfogande för främjande av företagarverksam
-
— 90
Revisorernas
nttalande.
het m. m. Denna uppdelning å undertitlar har av kommissionen även iakttagits
vid redovisningen.
Beträffande anslaget till kostnader för överflyttning av arbetskraft har
Kungl. Majit föreskrivit, att utgifterna från anslaget skola i arbetsmarknadskommissionens
räkenskaper bokföras specificerade å särskilda undertitlar.
Vid äskande av täckningsanslag för budgetåret 1944/45 för av kommissionen
å motsvarande anslag å allmän förskottsstat havda utgifter beräknades (prop.
1945:308 s. 25 och 26) till förflyttningsbidrag, familjetillägg m. m. till arbetare,
som under krisen överflyttats till skogsarbete, 12,1 miljoner kronor,
till anskaffning av kojor och kojinventarier för den i skogsarbete sysselsatta
ovana arbetskraften 5 miljoner kronor och för ytterligare sex utgiftsändamål
belopp varierande från 500 kronor till 850 000 kronor, samt för diverse andra
utgifter 1 159 500 kronor.
Revisorerna hava ansett det vara av intresse att i vidstående tablå (nr 3)
angiva de av arbetsmarknadskommissionen å anslagen redovisade utgifterna.
Det till Kungl. Maj:ts förfogande ställda beloppet för främjande av företagarverksamhet
m. m. har av Kungl. Majit bland annat disponerats för beviljande
av bidrag och lån till olika företagarföreningar i landet.
Av det anförda framgår, att flera olägenheter ur redovisningssynpunkt
vidlåda den nuvarande anordningen med statens arbetsmarknadskommission
såsom underförvaltning i förhållande till statskontoret. Särskilt bör framhållas,
att härigenom av kommissionen redovisade utgifter icke ligga till
grund för budgetredovisningen. Dessa olägenheter skulle undvikas, därest
kommissionen bleve huvudförvaltning och medgåves dragningsrätt å statsverkets
checkräkning.
Anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering — i riksstaten för
innevarande budgetår upptaget med 47,5 miljoner kronor — är avsett för
utgifter av skilda slag. En gränsdragning mellan anslagets olika ändamål
torde såsom ovan framgår i viss utsträckning vara möjlig att genomföra.
Revisorerna, som icke förbisett, att vissa av anslagets undertitlar äro av tillfällig
karaktär, vilja dock framhålla önskvärdheten av att för vinnande av
överskådlighet och förenkling ur redovisningssynpunkt en uppdelning av
detta anslag i flera riksstatsanslag kommer till stånd. Även beträffande anslaget
till kostnader för överflyttning av arbetskraft kunna vissa skäl anföras
för en uppdelning av anslaget.
Beträffande de medel, som från anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering utgå i form av lån till främjande av företagarverksamhet
m. m., vilja revisorerna ifrågasätta lämpligheten av att sådan ^overksamhet
finansieras från detta anslag.
Tablå 1.
Statens arbetsmarknadskommission.
A lislagsrcdovisning 1944145.
Anslags namn | Tillgångar utöver skulder V, 1944 | Från anslag kr. | Till anslag levererade medel kr. | Utgifter kr. | Inkomster kr. | Nettoutgift kr. | Tillgångar utöver skulder 30 u 1945 |
Statens arbetsmarknadskom-mission m. m.: V B 14 Avlöningar, förslagsanslag. | 103 412: 05 | 12 300 000: — | 603 412: 05 | 11 652 101: 89 |
| 11 652 101: 89 | 147 898:11 |
15 Omkostnader, förslagsan-slag .................. | 68 441: 21 | 5 450 000: — | 68 441: 21 | 5 341 267: 67 | 111: 87 | 5341 255: 80 | 108 744: 20 |
16 Åtgärder för arbetsmarkna-dens reglering m. m., | 5 258273: 52 | 22 000 000: — |
| 34 054 479:67 | 9 306 047: 42 | 24 748 432: 25 | 2 509 841: 27 |
16 a Kostnader för överflyttning | 3 510 272:05 | 20 000 000: — | 400 000: — | 18 105 203: 55 | 486 248: 96 | 17 618 954: 59 | 5 491 317: 46 |
16 b Täckning av vissa planerings-kostnader, reservationsan-slag .................... |
| 500 000: — | 498 811:40 | 1188: 60 |
| 1188: 60 | _ |
V G 8 a Bidrag till flyktingars uppe-hälle, yrkesutbildning |
| 905 000: — | 30 772:32 | 874 227:68 |
| 874 227: 68 |
|
8 c Anordnande av barackläger, | — | 1591 200: — | — | 2 495 209: 67 | ''79: 79 | 2 495 129: 88 | — 903 929: 88 |
IV E a Täckning av vissa löpande försvarsutgifter: Viss hjälp-verksamhet till förmån för | 241 900: — | 500000: — |
| 595 095: — |
| 595 095:— | 146 805: — |
IV E 22 a Omskolning av beredskaps-invalider, förslagsanslag .. | — | — | — | 1 771:39 | — | 1 771: 39 | — 1771:39 |
Summa | 9182 298:83 | 63 246 200: — | 1601436:98 | 73120 545:12 | 9 792 388:04 | 63 328 157:08 | 7 498 904: 77 |
|
| 61644 763: 02 |
|
|
|
|
1 Ifrågavarande inkomster hava i tablå »Specifikation till anslagsredovisning 1944/45» (tablå 3) redovisats under rubriken »Ränteinkomster».
Tablå 2.
Tillgångar och skulder den 30 juni 1915.
Tillgångar. |
| Skulder. | ||
Kassabehållning............ | ............ 3 477: 68 | Div. skulder..... |
| ............. 109 325: 32 |
Innestående å checkräkning . | ............. 214 602: 15 | Interna skulder |
|
|
» » postgirokonto | ............ 542 030: 76 | V G 8c...... |
| . 903 929: 88 |
Förskott |
| IV E 22 a____ |
| 1 771:39 905 701:27 |
V B 14................. 15................. | 31 274: 43 84 863: 99 | Tillgångar utöver | skulder . . . | ............. 7 498 904: 77 |
16................. | 1 289 342: 94 |
|
|
|
16 a............... | 969 225: 93 2 374 707: 29 |
|
|
|
Diverse fordringar |
|
|
|
|
V B 14................. | 3 709: 57 |
|
|
|
15................. | 1 433: 86 |
|
|
|
16................. | 502 762: 60 |
|
|
|
16 a............... | 3 965 506: 18 4 473 412: 21 |
|
|
|
Interna fordringar |
|
|
|
|
Y B 16................. | 721 771: 39 |
|
|
|
16 a............... | 183 929:88 905 701:27 |
|
| / |
| Summa 8 513 931: 36 |
|
| Summa 8 513 931: 36 |
— 93 —
Tablå 3.
Specifikation till anslagsredovisning 1944 45.
Statens arbetsmarknadskommission:
Avlöningar (V B 14)
Statens arbetsmarknadskommission
.................. 2 623 173: 47
Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna
. 8 934 007: 36
Statsbidrag till pensioner åt
befattningshavare vid ar
betsförmedlingsanstalterna
. 94 921:06 9 028 928:42 11 652 10b 89
Omkostnader (V B 15)
Statens arbetsmarknadskom
mission
Centrala förvaltningen....
Arbetslöshetsnämnderna (re
visorer)...............
Familjebidragsnämnderna
(revisorer).............
Länsarbetsnämnderna och ar
betsförmedlingsanstalterna
Värnpliktslånenämnderna ...
Åtgärder för arbetsmarknadens
reglering (V B 16)
Statliga beredskapsarbeten
I S. A. K:s regi
Kostnader............. 12 272 825: 97
Avgår
Ersättning
för utförda
arbeten ... 12 035: 62
Dagavgifter
för hänvisade
arbetare
...... 475 538: 80 487 574; 42 735 251; 55
1 022 372: 48
9 245: 55
545 488: 67 1 577 106: 70
3 749 410: 46
14 750: 51 5 341 267: 67
Transport 11 785 251:55 16 993 369:56
— 94 —
I annans regi Arbetsplat-sernas kost-nader ..... 327 083: 36 Sociala kost- | Transport | 11 785 251:55 |
nader..... 201 133:43 Avgår Ersättning för Dagavgifter | 528 216: 79 |
|
färe...... 290 548: 35 Statskommunala beredskaps- | 380 548: 35 | 147 668: 44 |
arbeten.................. |
| 7 370 421:83 |
Statskommunala reservarbeten |
| 180 126: 80 |
Arkivarbeten m. m.......... |
| 3 745 916: 11 |
Administrationsbidrag....... |
| 129 878: 55 |
Kontantunderstödsverksamhet |
| 1 030 118: 15 |
med arbetslöshetshjälp .... |
| 22 933: 85 |
mönstringsregistren....... |
| 5 272: 35 |
Resebidrag................. |
| 771 038: 81 |
Centralförråd............... |
| 259 620: 93 |
Kommittékostnader m. m.... |
| 1 912: 27 |
arbeten..................— | -6 250 762: 72 |
|
16 993 369: 56
Avgår
Kostnader under 1944/45 .. 5 237 821: 59 —i 012 941: 13
Inventarier
Kostnader för
nyanskaffning
..... 1 534 951:47
reparationer
och omkostnader
962 809: 86 2 497 761: 33
Transport 2 497 761:33 24437 218:51 16 993 369:56
— 95 —
Avgår
Försälj nings
medel.
....
Hyresinkomster
........
Arbetsplatser
och länsarbetsnämnder:
nya arbetsredskap
och nya
förläggningsinventarier
. 1 133 904: 72
Slitage för ar
betsmaskiner
633 172:67 2186 547:59 311 213:74 24 748 432: 25
Kostnader för överflyttning av arbetskraft
(V B 16 a)
Uttagning med tjänsteplikt .. 14 747: 60
Anskaffning av kojor och kojinventarier
för den i skogsarbete
sysselsatta ovana arbetskraften
Kostnader.
.............. 2 930 875: 21
Transport 2 497 761:33 24437 218:51 16 993 369:56
126 289: 40
293 180: 80
Avgår
Försälj nings
medel.
.... 358 965:88
Hyresinkoms
ter.
...... 127 283: 08 486 248: 96 2 444 626: 25
Förflyttningsbidrag, familj e -
tillägg m. m. till arbetare,
som under krisen överflyttats
till skogsarbete....... 13 117 935:71
Arbetsblock................ 261 241: 61
Jordbruksläger............. 749 197: 23
Resebidrag till arbetssökande 447 258: 10
Kurser för utbildning av reservarbetskraft.
.......... 181 407:88
Registrering och uttagning av
arbetskraft m. m......... 252 023: 36
Transport 17 468 437: 74 41 741 801: 81
Transport 17 468 437: 74 41 741 801: 81
Kostnader vid länsarbetsnämndernas
förråd........ 150 103: 05
Kostnader för allmänna löne
nämnden
för tjänsteplikt .. 413: 80
Täckning av vissa planeringskostnader
(V B 16 b)
Bidrag till planeringskostnader
för vissa kommunala och
enskilda arbeten..........
Bidrag till flyktingars uppehälle,
yrkesutbildning m. m. (V G 8 a)
Beklädnadsutrustning åt finska
barn.................
Anordnande av barackläger (V G
8 c)
Utbyggnad av vissa barackläger
....................
Täckning av vissa löpande försvarsutgifter
(42/43 IV Ea):
Viss hjälpverksamhet till förmån
för de till militärtjänst
inkallades familjer
Kostnader.................
Omskolning av beredskapsinvalider
(IV E 22 a)
Arbetsvärd för beredskapsin
valider.
.................
Bänteinkomster..............
17 618 954: 59
1 188: 60
874 227: 68
2 495 209: 67
595 095: —
1 771: 39
— 91:66
Summa 63 328 157: 08
— 97 —
§ 13.
Till följd av de extraordinära krav, som under våren 1940 kommo att stal- Revisionen av
las på arbetsmarknaden, framstod en utbyggnad och förstärkning av dåva- a^>adskomk
rande statens arbetsmarknadskommission såsom önskvärd. På grund härav missionens
ombildades kommissionen genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 maj 1940 från ”bitning"
ett rådgivande, huvudsakligen till regeringen bundet organ, med vissa utredningsuppgifter
med avseende å hjälpverksamheten vid arbetslöshet till ett
organ med administrativa befogenheter samt ledande och samordnande uppgifter
på arbetsmarknadsområdet.
Den företagna omläggningen innebar i huvudsak, att den centrala ledningen
av arbetsförmedlingen, vilken tidigare åvilat socialstyrelsen, samt hjälpverksamheten
vid arbetslöshet, vilken sedan år 1914 handhafts av statens
arbetslöshetskommission, sammanfördes till en och samma myndighet. Den
offentliga arbetsförmedlingen förstatligades tills vidare, samtidigt som särskilda
länsorgan, länsarbetsnämnderna, inrättades med främsta uppgift att
närmast under kommissionen verka samordnande och ledande i fråga om
arbetsförmedlingsverksamheten inom länet. Kostnaderna för såväl arbetsförmedlingen
som länsarbetsnämnderna skulle helt bestridas av till kommissionens
förfogande stående medel. De befogenheter med avseende å hjälpverksamheten
vid arbetslöshet, vad beträffar såväl understöds- som arbetslinjen,
vilka tidigare tillkommo statens arbetslöshetskommission, överfördes
samtidigt till kommissionen.
Åt kommissionen uppdrogs jämväl alt fungera såsom riksarbetsstyrelse
enligt lagen örn tjänsteplikt samt tillsynsmyndighet enligt förordningen örn
krigsfamiljebidrag. Även i fråga om tillämpningen av förordningen örn värnpliktslån
uppdrogs åt kommissionen att vara tillsynsmyndighet.
Genom brev den 31 maj 1940 till statens arbetsmarknadskommission angående
granskning av kommissionens räkenskaper och förvaltning m. m.
föreskrev Kungl. Majit, att statens arbetsmarknadskommissions, länsarbetsnämndernas
och de under ledning av länsarbetsnämnd ställda offentliga arbetsförmedlingsanstalternas
förvaltning och räkenskaper ävensom den verksamhet,
som bedrevs med bidrag av statsmedel under nämnda myndigheters
förvaltning, skulle granskas av särskilda överrevisorer, till vilkas biträde
skulle finnas en revisionsavdelning.
Revisorerna hava funnit det vara av intresse att närmare undersöka innebörden
av den särskilda överrevision, som sålunda införts för det stora förvaltningsområde
den nuvarande kommissionen med underlydande organ omspänner.
Särskild uppmärksamhet har härvid ägnats åt den ställning ifrågavarande
revision intar i förhållande till andra revisionsorgan. Till en början
hava revisorerna underrättat sig angående tillkomsten av nu gällande system
med särskild överrevision på ifrågavarande område.
På grund av den ovisshet, som i hög grad präglade den svenska arbetsmarknaden
under förra världskrigets första år, tillsatte regeringen år 1914
statens arbetslöshetskommission med uppgift att inkomma med förslag till
7—{.59079. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1945. I.
— 98 —
åtgärder, ägnade att motverka den under dåvarande förhållanden väntade
arbetslösheten. Under första tiden av sin verksamhet intill år 1922 var arbetslöshetskommissionen
i fråga örn revision underkastad föreskrifterna i
kungörelsen den 29 september 1911 angående sättet för redovisning av kostnaderna
för kommittéer och liknande beredningar. I enlighet härmed hade
ordföranden att till kammarrätten ingiva redovisning för varje kalenderår.
I anledning av kungörelsen den 31 december 1920 med vissa föreskrifter i
samband med kammarrättens revisionsavdelnings överflyttande till riksräkenskapsverket
ingavs för år 1920 redovisning till riksräkensknpsverket.
Den svåra ekonomiska kris, som under åren 1921—1923 drabbade vårt
näringsliv, gjorde det nödvändigt att lägga upp den av kommissionen bedrivna
hjälpverksamheten för arbetslösa efter andra linjer. De allmänna arbetena,
vilka tidigare spelat en tämligen underordnad roll vid sidan örn kontantunderstödsverksamheten,
kommo nu att få den dominerande plats i hjälpsystemet,
de alltsedan dess bibehållit. Arbetslöshetskommissionens befattning med
den löpande verksamheten växte samtidigt som kommissionen successivt förlorade
sin karaktär av rådgivande organ till regeringen. Det tillkom nämligen
kommissionen att på eget initiativ igångsätta nödhjälpsarbeten. Under
tiden fram till den 1 juli 1933, då den statliga verksamheten för arbetslöshetens
bekämpande undergick en betydelsefull omläggning, var kommissionen
den myndighet, som — allenast under den allmänna uppsikt, som utövades
av regeringen — ensam handhade den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa
och avgjorde den omfattning och de former, i vilka hjälpen skulle lämnas.
Arbetslöshetskommissionen ägde med hänsyn härtill fullmakt att förhållandevis
självständigt ikläda staten betydande ekonomiska förpliktelser. Till
följd av den omfattning dessa nödhjälpsarbeten fingo under krisens svåraste
år, blev det nödvändigt att anförtro dem åt två särskilda institutioner,
Södra Sveriges statsarbeten och Norrlands statsarbeten, med säte i respektive
Göteborg och Umeå. De sålunda bildade organen voro att betrakta som kommissionen
underställda verkställighetsorgan men hade med avseende å arbetenas
utförande en i förhållande till kommissionen mycket självständig ställning.
I kameralt avseende hade de egen medelsförvaltning samt voro utrustade
med särskilda revisionsavdelningar. Verksamhetens till följd av den
svåra arbetslöshetens växande omfattning och säregna karaktär påkallade
emellertid en mera effektiv och ingående kontroll.
Till följd härav uppdrog Kungl. Maj:t åt särskilda sakkunniga att inkomma
med förslag till bestämmelser angående räkenskaper för och revision av
Södra Sveriges och Norrlands statsarbeten. Enligt av utredningsmännen
den 20 februari 1922 avgivet förslag borde kommissionens egna räkenskaper
åtföljda av vederbörliga verifikationer före den 1 april varje år insändas till
riksräkenskapsverket för granskning. De båda arbetsdirektionema föreslogos
skola varje månad till riksräkenskapsverket avlämna kassarapporter
jämte räkenskaper, åtföljda av verifikationer.
Av motiven framgår emellertid, att utredningsmännen tänkt sig ett ytterligare
alternativ för den önskade kontrollens utformning. Sålunda vöre en
-
— 99 —
ligt utredningsmännen avsevärda fördelar att vinna, därest revisionen förlädes
till den plats, där räkenskaper och övrigt för revisorerna behövligi
material funnes samlat. Upplysningar kunde i så fall erhållas och undersökningar
verkställas i helt annan utsträckning än om revisionen verkställdes
inom riksräkenskapsverket. Denna revision, vilken alltså borde vara intimt
knuten till själva platsen för den ifrågavarande hjälpverksamhetens
bedrivande, borde sammansättas av en riksdagsman (ledamot av statsutskottet),
en representant för riksräkenskapsverket samt en arbetarrepresentant.
Revisionsberättelse skulle tillställas Kungl. Maj:t, riksräkenskapsverket
samt arbetslöshetskommissionen. En dylik revision skulle enligt utredningsmännen
vara att föredraga, men den avstyrktes likväl ur vissa synpunkter av
sålunda sammanfattade skäl:
Av en revision, organiserad på nyss angivet sätt, skulle möjligen kunna utvinnas
mera än av en revision inom riksräkenskapsverket, men den torde
även ställa sig betydligt dyrare än en revision, verkställd av ett redan befintligt
revisionsorgan. Dessutom torde med en så organiserad revision följa den
svårigheten, att när revisionen slutat sitt arbete, funnes intet organ, som
utövade tillsyn därå, att till återbetalning anmärkta belopp verkligen inflöto
eller att av revisionen påyrkade ändringar och förbättringar i redovisningssystemet
i verkligheten genomfördes och genomfördes på sätt revisionen avsett.
Enligt vårt förmenande torde alltså revisionen av Norrlands statsarbetens
och Södra Sveriges statsarbetens räkenskaper böra förläggas till
riksräkenskapsverket. För att emellertid kontrollen å användningen av alla
de medel, som av riksdagen beviljas för arbetslöshetens bekämpande, skall
kunna bliva i möjligaste mån effektiv, böra jämväl arbetslöshelskommissionens
räkenskaper ingå till och underkastas granskning i riksräkenskapsverket.
I det yttrande över förslaget, som avgavs av arbetslöshetskommissionen,
avstyrktes förslaget om revisionens förläggning till riksräkenskapsverket.
Sålunda anfördes, att statsarbetena på grund av sin tillfälliga verksamhet
mäste utveckla sig efter linjer, som på förhand icke kunde bestämmas eller
angivas inom ramen av en instruktion, utan fastställdes av arbetslöshetskommissionen
från tid till annan. På grund härav skulle det erfordras ett
revisionssystem av annan art än det av riksräkenskapsverket tillämpade.
Därest revisionen lades under riksräkenskapsverket, befarades även en betydligt
ökad arbetsbörda, enär utförliga motiveringar med all sannolikhet
skulle behöva utarbetas för alt förklara sådana åtgärder, som avveko från
för andra statens verk gällande bestämmelser. Revisionen skulle härigenom
avsevärt fördyras utan att ett bättre resultat skulle uppnås.
Genom beslut den 10 mars 1922 förordnade Kungl. Majit tre överrevisorer
att granska statens arbetslöshetskommissions samt Södra Sveriges och Norrlands
statsarbetens förvaltning och räkenskaper. Vid statsarbetena skulle vidare
räkenskaperna granskas av en särskild revisionsavdelning, vilkens föreståndare
bade att avgiva rapport över revisionsarbetets resultat till vederbörande
arbetsdirektion och överrevisorerna. Revision skulle, vad kommissionen
beträffar, ske dels för kalenderkvartal, dels för kalenderår, och revisionsberättelse
skulle ingivas till chefen för socialdepartementet. I och med
— 100 --
att statsarbetena år 1921 införlivades med kommissionen och kommissionen
på grund härav i fortsättningen kom att bedriva alla arbeten i egen regi, bortföll
kvartalsrevisionen.
I samband med den utbyggnad och förstärkning, som arbetsmarknadskommissionen
vid omorganisationen år 1940 undergick, upptogs även frågan
örn revisionens framtida ordnande. I detta sammanhang framhöll departementschefen
i proposition nr 216 till 1940 års riksdag, att med hänsyn till
omfattningen och beskaffenheten av de allmänna arbeten, som utfördes eller
bekostades genom kommissionen, en särskild revision av denna verksamhet
vore värdefull och borde bibehållas. Då denna verksamhet svårligen läte sig
skiljas från kommissionens verksamhet och förvaltning i övrigt, förordades
att överrevisorernas uppdrag skulle omfatta den nybildade kommissionens
och länsarbetsnämndernas verksamhet i dess helhet.
Enligt nu gällande instruktion av den 31 maj 1940 skola revisorerna vara
till antalet tre samt i sitt arbete biträdas av en särskild revisionsavdelning,
bestående av det antal befattningshavare Kungl. Majit prövar erforderligt.
Överrevisorerna äga antaga och entlediga befattningshavarna å avdelningen.
Ersättningar till dessa utgå i enlighet med av Kungl. Majit meddelade föreskrifter.
Överrevisorerna samt enligt revisorernas bestämmande befattningshavarna
å revisionsavdelningen äga företaga tjänsteresor i den omfattning
det befinnes erforderligt. Den jourhavande överrevisom åligger att utöva
chefskapet över revisionsavdelningens personal samt att ansvara för bedrivandet
av det granskningsarbete, som ankommer på avdelningen. Han skall
vidare verkställa föreskriven inventering av arbetsmarknadskommissionens
kassa samt för överrevisorerna anmäla resultatet av granskningsarbetet. Förvaltning
och räkenkaper skola, förutom granskning för varje avslutat räkenskapsår,
underkastas en fortlöpande granskning.
Beträffande arten av revisionen har föreskrivits, att överrevisorernas
granskning skall bedrivas företrädesvis i syfte att bedöma lämpligheten av
gjorda utbetalningar och övriga förvaltningsåtgärder. Revisionsavdelningen
har att efter överrevisoremas bestämmande verkställa detaljgranskning av
räkenskaper och andra handlingar. Inventering av arbetsmarknadskommissionens
kassa skall på förut icke tillkännagiven tid verkställas varje månad.
I övrigt skall inventering verkställas i den omfattning, överrevisorerna finna
erforderlig.
Överrevisorerna skola äga tillgång till samtliga de arbetsmarknadskommissionens,
länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingsanstalternas
handlingar, som de anse behövliga för sin granskning. De äga jämväl
att av vederbörande myndigheter erhålla de upplysningar och uppgifter,
som härvid äro erforderliga. Senast nio månader efter det ett budgetårs
räkenskaper i avslutat skick avlämnats till överrevisorerna, skola dessa
till Kungl. Majit avgiva berättelse över sin granskning av samma budgetårs
förvaltning. Berättelsen skall innehålla, förutom ett allmänt omdöme
rörande förvaltningen, redogörelse för de åtgärder från överrevisorernas
sida, till vilka granskningen givit anledning.
— 101 —
Därest granskningen föranleder anmärkning, höra överrevisorerna i första
hand fästa arbetsmarknadskommissionens uppmärksamhet på förhållandet.
Anse revisorerna, att saken icke kan bero härvid, skulle enligt tidigare gällande
bestämmelser den framställda anmärkningen underställas Kungl. Maj:ts
prövning. Efter en år 1944 vidtagen ändring skall för vinnande av rättelse
anmärkning i första hand tillställas riksräkenskapsverket. Om revisorerna
anse det erforderligt, kan dock anmärkningen även direkt underställas
Kungl. Maj:t.
Av det nu anförda framgår att den av överrevisorema företagna granskningen
är av såväl teknisk som kameral natur. Genom den kamerala granskningen
undersökes att utgifterna verkställts i överensstämmelse med gällande
författningar och övriga föreskrifter, att inkomster och utgifter äro
rätt bokförda och verifierade samt att inkomstmedel i rätt ordning inflyta.
Kommissionens egna räkenskaper undergå fortlöpande granskning av revisionsavdelningen.
Likaså underkastas länsarbetsnämndernas och de offentliga
arbetsförmedlingsanstalternas räkenskaper fortlöpande granskning.
Granskningen av de statliga beredskapsarbetena äger rum med beaktande
av upprättade kostnadsberäkningar, gällande kontrakt och avgivna arbetsrapporter,
varvad kontrolleras att gällande kontraktsbestämmelser iakttagits,
alt likvid ingått och att debiterade merkostnader för utförda arbeten
influtit. I samband med denna granskning kontrolleras stickprovsvis, att inköpt
materiel upptagits i föreskrivna materielredogörelser och att i vederbörlig
ordning försåld eller kasserad materiel blivit avförd ur räkenskaperna.
Då som tidigare framhållits arbetsmarknadskommissionen även fungerar
såsom tillsynsmyndighet enligt förordningarna om värnpliktslån och krigsfamiljebidrag,
verkställa överrevisorerna i visst hänseende granskning jämväl
av värnpliktslånenämndernas och familjebidragsnämndernas medelsförvaltning.
Sålunda ingå värnpliktslånenämndernas redovisningar till kommissionen
för granskning. Familjebidragsnämndernas verksamhet granskas
av särskilt utsedda revisorer. Granskning av räkenskaperna för de kommunala
beredskapsarbetena, beredskapskurserna och yrkesskolorna samt annan
statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet verkställes lokalt av
särskilt utsedda revisorer, varav minst en förordnas av länsstyrelsen. Framställning
örn utbekommande av statsbidrag, åtföljd av revisionsberättelse,
ingives till arbetsmarknadskommissionen, vilken efter prövning utbetalar
statsbidraget, överrevisoremas granskning inskränker sig till en stickprovsvis
företagen undersökning av utbetalningarnas författningsenliga riktighet.
Beträffande till övriga statsmyndigheter av kommissionen verkställda utbetalningar
har revisionsavdelningen att särskilt uppteckna sådana utgiftsposter,
som skola undergå uppbördskontroll genom riksräkenskapsverkets
försorg. Slutligen granska överrevisorerna kommissionens huvudbok med
ledning av kassabok, memorial och specialräkenskaper.
I detta sammanhang hava revisorerna även ansett sig böra i korthet redogöra
för hur den kamerala revisionen i statsförvaltningen i allmänhet är
anordnad.
— 102 —
Revisorernas
uttalande.
Den kamerala revisionen av statsmyndigheternas medelsförvaltning utövas
i första hand av det centrala revisionsorganet, riksräkenskapsverket. Enligt
sin instruktion har sålunda detta verk att utöva central kontroll över, förutom
redogörelsernas överensstämmelse med fastställda formulär samt deras riktighet
till siffran, att statens inkomster uppbäras och redovisas samt att utgifterna
verkställas och bokföras i enlighet med riksstat, specialstater, utfärdade
författningar och eljest givna stadganden samt att i övrigt vid förvaltningen
av kronans medel och andra tillgångar gällande föreskrifter följas
samt nödig sparsamhet och statens bästa iakttages. Därjämte bedrives kameral
revision även av de specialrevisioner, som finnas anordnade hos vissa
centrala ämbetsverk, med underlydande lokalförvaltningar, vilkas räkenskaper
äro av stor omfattning och delvis hava en teknisk prägel. Dylika specialrevisioner
finnas sålunda anordnade hos försvarets civilförvaltning, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt affärsverken. Dessa revisioner granska underlydande
lokalförvaltningars räkenskaper, medan däremot granskningen av respektive
centralkassor verkställes av riksräkenskapsverket, varigenom detta
ämbetsverk i egenskap av centralt revisionsorgan fått viss möjlighet att utöva
tillsyn över respektive ämbetsverks medelsförvaltning i dess helhet. Därest
riksräkenskapsverket anser förhållandena det påkalla, kan verket nämligen
utsträcka sin granskning även till lokalförvaltningarna.
Gemensamt för den revisionsverksamhet, som utövas av ovannämnda reviderande
verk, är det anmärkningsförfarande, som utmynnar i den s. k. anmärkningsprocessen.
I detta sammanhang må även nämnas den särskilda överrevision, som härtill
uppgift att granska krisorganens räkenskaper. Detta revisionsorgan är dock
betingat av kristidsförhållandena samt är på grund härav avsett att avvecklas
i takt med avvecklingen av själva krisförvaltningen.
Revisionen av statens arbetsmarknadskommissions räkenskaper skiljer sig
i flera avseenden från vad som gäller i fråga opi revisionen beträffande övriga
områden inom statsförvaltningen.
Till att börja med är att märka, att det stora förvaltningsområde, kommissionen
omspänner, i sin helhet är undantaget från den centrala revisionsmyndighetens
kamerala granskning. Såsom förut framhållits har även i de fall,
då vid vissa ämbetsverk särskilda s. k. specialrevisioner av praktiska skäl inrättats
för kameral revision av vissa lokalförvaltningars räkenskaper, riksräkenskapsverket
likväl ansetts böra granska vederbörande centralförvaltningar
samt även äga rätt att granska lokalförvaltningarna. Vad åter angår
arbetsmarknadskommissionen har den nu gällande ordningen berövat riksräkenskapsverket
varje möjlighet att utöva den allmänna tillsyn över den
ekonomiska förvaltningen, ämbetsverket i sin egenskap av centralt revisionsorgan
har att fullgöra inom statsförvaltningen i övrigt. Med hänsyn härtill
förefinnas risker att sådana principer i fråga örn den ekonomiska förvaltningen
kunna utbilda sig, vilka i avsevärd mån skilja sig från vad som eljest
tillämpas inom statsförvaltningen.
— 103 —
Inom järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
finnas även av Kungl. Majit förordnade överrevisorer, vilka hava
till uppgift att granska nämnda myndigheters räkenskaper och förvaltning.
Överrevisorerna vid dessa förvaltningar hava att i första hand utöva en
granskning ur ekonomisk synpunkt. Den kamerala revisionen torde däremot
ligga vid sidan av deras egentliga arbetsuppgiter. Vad åter angår den revision,
som utövas av arbetsmarknadskommissionens överrevisorer, skiljer sig denna
till arten i väsentlig mån från förut nämnda överrevisorers granskning, därigenom
att den skall avse icke blott saklig utan jämväl fortlöpande kameral
granskning.
Arbetsmarknadskommissionen har undergått en betydelsefull förändring ur
administrativ synpunkt. Efter att från början hava varit ett utpräglat krisorgan
med vissa rådgivnings- och utredningsuppgifter med avseende å hjälpverksamheten
vid arbetslöshet har kommissionen kommit att successivt tilldelas
viktiga administrativa befogenheter. Efter ombildningen år 1940 kan
kommissionen sägas hava erhållit karaktären av ett ämbetsverk med den
mera självständiga ställning, som i allmänhet tillkommer ett sådant. I samma
mån kommissionen sålunda fått en fastare organisation och tilldelats mera
permanenta arbetsuppgifter, har dess karaktär av krisorgan förminskats.
Jämsides härmed har en centralisering skett i fråga örn medelsförvaltningen.
Under sådana förhållanden synes det icke motiverat, att den kamerala revisionen
fortfarande är anordnad på sätt som gäller i avseende å krisförvaltningen.
Ett inordnande av densamma under permanent revisionsorgan framstår därför
såsom naturligt. I detta sammanhang förtjänar även nämnas, att särskilda
sakkunniga för närvarande äro sysselsatta med utredning angående dels ett
överflyttande till arbetsmarknadskommissionen av tillsynen över den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen — för närvarande förlagd till socialstyrelsen
— dels ock ett definitivt förstatligande av arbetsförmedlingen. Därest
dessa verksamhetsgrenar för framtiden varaktigt komma att hänföras till
kommissionen, kunna uppenbarligen än större skäl åberopas för att den kamerala
revisionen bör handhavas av ett permanent revisionsorgan.
Med hänsyn till vad ovan anförts vilja revisorerna — utan att därigenom
ifrågasätta lämpligheten av att den sakliga granskningen av arbetsmarknadskommissionen
och dess underlydande organ handhaves av särskilda överrevisörer
— såsom sin mening uttala, att den rent kamerala och författningsmässiga
granskningen av arbetsmarknadskommissionens räkenskaper icke bör
undandragas det centrala revisionsorganet.
§ 14.
Enligt 1934 års arbetsförmedlingslag ålåg det landsting och städer utanför
landsting att för sina respektive områden anordna en arbetsförmedlingsanstalt
med ett huvudkontor samt erforderligt antal avdelningskontor och ombud.
Ledningen utövades av en styrelse, sammansatt av lika antal representanter
för arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen under ordförandeskap av en
i dessa intressen icke engagerad person. Socialstyrelsen var tillsynsmyndighet.
Länsarbets
nämnderna
— 104 —
Genom kriget inträdde på arbetsmarknaden ett sådant läge, att ett centralt
organ erfordrades för att utöva en enhetlig ledning av arbetsförmedlingsverksamheten
och avgöra frågor om fördelning och utnyttjande av tillgänglig arbetskraft.
Dessutom fordrades lokala organ för lösande av de uppgifter centralorganet
överlämnade till dem. Vidare trädde lagen om tjänsteplikt i kraft
den 31 december 1939, varvid åt en särskild myndighet måste anförtros att
handhava tillämpningen av lagen.
För att tillgodose dessa behov ombildades den 7 maj 1940 den dittills rådgivande
arbetsmarknadskommissionen till en kommission med aministrativa
befogenheter i statliga arbetsmarknads- och arbetslöshetsfrågor. Genom kungörelse
samma dag (nr 329) förordade Kungl. Maj:t med stöd av lagen om
tjänsteplikt, att den offentliga arbetsförmedlingen skulle från och med den
20 maj 1940 tills vidare stå under statlig ledning. Arbetsmarknadskommissionen
blev därvid även chefsmyndighet för arbetsförmedlingen. Såsom lokala
myndigheter åt kommissionen i arbetsmarknads- och arbetsförmedlingsfrågor
organiserades en länsarbetsnämnd i varje län samt i Stockholms stad. Under
dessa nämnder skulle arbetsförmedlingarna sortera. Länsarbetsnämnd skulle
å vederbörande anstalts vägnar äga anställa ny personal och besluta om personalens
anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor under den tid ifrågavarande
anordning bestode. Enligt Kungl. Maj:ts instruktioner (1940:326 och
328) är kommissionen riksarbetsstyrelse, och länsarbetsnämnd är länsarbetsstyrelse
enligt lagen örn tjänsteplikt.
Inom den offentliga arbetsförmedlingen finnas vissa specialförmedlingar.
Tidigast tillkom sjömansförmedlingen. Under huvudsakligen de senaste fem
åren hava ytterligare tillkommit fyra specialförmedlingar nämligen: 1) ungdomsförmedlingarna,
som ombesörja förmedling av arbete åt ungdom under
18 år och bedriva yrkesvägledning bland såväl arbetssökande som ungdom
i skolorna; 2) tjänstemannaförmedlingarna, som i första hand betjäna yrkesgrupperna
förvaltningstjänstemän, kontorspersonal, tekniker, lantbruksoch
skogstjänstemän samt lärare; 3) artist- och musikerförmedlingarna, som
finnas i Stockholm, Göteborg, Malmö, Växjö, Linköping, Västerås, Karlstad
och Gävle; samt 4) arbetsberedning åt partiellt arbetsföra (psykiskt eller
fysiskt defekta, socialt missanpassade med flera), som handhaves av sociala
kuratorer. Befattningar av sistnämnt slag äro avsedda att inrättas i varje län,
men organisationen är ännu ej fullt utbyggd.
Den offentliga arbetsförmedlingens utveckling framgår av följande upp -
ställning. | Antal genom den |
| Antal genom den |
År | offentliga arbetsför- | År | offentliga arbetsför- |
medlingen tillsatta | medlingen tillsatta | ||
| platser |
| platser |
1934 .......... | ........ 257 000 | 1940 ........ | .......... 510 000 |
1935 .......... | ........ 266 000 | 1941........ | .......... 609 000 |
1936 .......... | ........ 301 000 | 1942 ........ | .......... 798 000 |
1937 .......... | ........ 354 000 | 1943 ........ | .......... 893 000 |
1938 .......... | ........ 360 000 | 1944 ........ | .......... 926 000 |
1939 .......... | ........ 436 000 |
|
|
— 105 —
Den övervägande delen av arbelskraftsutbytet går dock normalt vid sidan
av arbetsförmedlingen.
Länsarbetsnämnderna hava dessutom erhållit åtskilliga uppgifter, vilka huvudsakligen
betingats av läget under krigsåren. För att trygga bränsleförsörjningen
hava speciella åtgärder vidtagits för att skaffa arbetskraft till
skogsbruket. Arbetslösa från andra yrkesområden hava erhållit förmåner vid
skogsarbete, om de antagit av arbetsförmedlingen anvisat skogsarbete. Under
år 1945 utgingo även särskilda premier av statsmedel till yrkesvana
skogsarbetare samt till skogsägare, som under tiden den 1 april (för norra
delen av landet 23 april) — 30 september 1945 utförde skogsarbete av visst
slag. Under oktober och november månader erhöllo nämnda kategorier jämväl
arbetspremie för framkörning av brännved. Utbetalning av dessa premier
verkställdes av länsarbetsnämnderna.
Länsblockledarna äro knutna till länsarbetsnämnderna, som i övrigt tillhandahålla
erforderlig personal och tjänstelokaler m. m. åt länsblockmyndigheterna.
Under krigsåren hava dessa i samråd med länsarbetsnämnderna
och kristidsnämnderna bland annat fastställt fördelningen av de s. k. uppgiftskorten
för värnpliktiga jordbrukare, varigenom deras beredskapstjänstgöring
under jordbrukets högsäsonger reglerats.
För att täcka jordbrukets behov av arbetskraft under krigsåren har även
utnyttjats den tillfälliga arbetsinsats, som skolungdomar och andra kunnat
lämna under sommarferierna. Planläggningen och det praktiska genomförandet
av denna verksamhet inom länen ha ombesörjts av länsarbetsnämnderna.
Den 2 juni 1942 infördes med stöd av tjänstepliktslagen arbetsförmedlingstvång
för torvhanteringen, vilket fortfarande gäller. Efterlevnaden därav
kontrolleras av länsarbetsnämnderna i deras egenskap av länsarbetsstyrelser
enligt tjänstepliktslagen.
Önskemålet att hindra en för snabb avgång av arbetskraft från jordbruk
och skogsbruk ledde även till bestämmelser om arbetsförmedlingstvång för
byggnadsverksamhet, vilka den 1 juli 1943 avlöstes av lagen om tillståndstvång
för byggnadsverksamhet. Denna lagstiftning innefattar bland annat
kontroll av den inom byggnads- och anläggningsverksamhet sysselsatta arbetskraften.
All arbetskraft, som sysselsättes, skall vara godkänd av länsarbetsnämnden
eller dess underlydande organ. Vidare avgiver länsarbetsnämnden
yttranden ur arbetsmarknadssynpunkt över inkommande ansökningar
örn byggnadstillstånd.
De talrika flyktingar, som under senare år kommit till landet, skola genom
länsarbetsnämndernas försorg placeras på den svenska arbetsmarknaden
samt utrustas med kläder, bohag och dylikt, ävensom beredas bostad.
Flyktingsärendena handläggas vid flertalet nämnder av speciella utlänningskonsulenter
och utlänningsamanuenser. De tjänstemän hos nämnderna, som
handlägga utlänningsärenden, skola numera även vara lokala ombud åt statens
utlänningskommissions sociala byrå och statens flyktingsnämnd. Under
år 1944 hava sammanlagt 45 376 utlänningar av 34 olika nationaliteter —
därav 36 453 manliga och 8 923 kvinnliga — placerats i arbete.
— 106 —
Under den iörstärkta försvarsberedskapen hade länsarbetsnämnderna att
yttra sig över ansökningar i stort antal om anstånd eller hempermittering
från militärtjänstgöring.
Åtskilliga av länsarbetsnämndernas arbetsuppgifter avse planläggning av
arbetsmarknaden under mobilisering och krig, framför allt industriens mobiliseringsplanering.
För sådant ändamål föras olika register, bland annat ett
företagsregister samt det mycket omfattande beredskapsmönstringsregistret,
byggande på 1943 års beredskapsmönstring jämte senaide kompletteringar.
Vidare för nämnden beredskapsregister över inom länet bosatta, till nämnden
anmälda s. k. beredskapspliktiga. Dit höra bland annat personal inom
civilförsvaret, lottor, rödakorspersonal, hemvämsmän, reservarbetskraft inom
jordbruk och industri m. m.
I samband med den militära beredskapens avveckling uppdrog Kungl.
Majit åt arbetsmarknadskommissionen dels att handlägga ärenden rörande
övergångsförmåner åt viss långtidsinkallad militär personal, dels att såsom
arbetsvårdsorgan vidtaga åtgärder för arbetsberedning åt beredskapsinvalider.
Ävenså hava länsarbetsnämnderna ålagts att i samråd med de militära
myndigheterna medverka till att avgående fast anställt manskap vid försvaret
beredes utkomst på den civila arbetsmarknaden.
Sedan den 1 januari 1945 hava länsarbetsnämnderna dessutom tilldelats
arbetsuppgifter beträffande hjälpverksamheten vid arbetslöshet. Dessa utgöras
av både aktuella uppgifter och planeringsåtgärder. Länsarbetsnämnderna
skola hava den närmaste tillsynen över kommunernas arbetslöshetsverksamhet
och organen för denna, arbetslöshetsnämnderna, vilka tidigare
stått under tillsyn direkt av arbetsmarknadskommissionen. Även i den pågående
planläggningen i fråga om samhälleliga investeringar i arbetslöshetshindrande
syfte deltaga länsarbetsnämnderna.
Frågan örn den offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation är
föremål för utredning av särskilda sakkunniga, tillkallade enligt Kungl.
Majlis bemyndigande den 30 mars 1943. I detta hänseende lära de sakkunniga
framlägga förslag under förra hälften av år 1946.
Till länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna hava för innevarande
budgetår anvisats ett avlöningsanslag å 8 800 000 kronor och ett omkostnadsanslag
å 3 500 000 kronor. Under tidigare budgetår hava däremot
medel för dessa ändamål anvisats under anslagen till arbetsmarknadskommissionen.
Revisorerna hava ansett det vara av intresse att lämna en redogörelse
för statsverkets motsvarande kostnader för tidigare budgetår. Till
en början vilja revisorerna framhålla, att den offentliga arbetsförmedlingens
organisation under krigsåren betydligt förstärkts, såsom framgår av följande
uppställning. Härvid har hänsyn ej tagits till den organisationsförstärkning,
som det innebar, att ett centralt organ, arbetsmarknadskommissionen,
inrättades för verksamheten.
— 107
Dea offentliga arbetsförmedlingens organisation.
År | Huvud- kontor | Avdel- nings- kontor | Fristående sjömansför- medlingar | Fasta ombud | Tillfälliga ombud 1 |
1934 | 37 | 100 | 23 | omkr. 900 (fasta och tillf.) | |
1935 | 29 | 115 | 21 | 138 | omkr. 800 |
1936 | 29 | 127 | 21 | 371 | * 825 |
1937 | 29 | 127 | 21 | 414 | * 700 |
1938 | 29 | 131 | 20 | 454 | » 600 |
1939 | 29 | 137 | 19 | 478 | » 600 |
1940 | 29 | 144 | 18 | 488 | » 600 |
: 1941 | 25 | 146 | 17 | 472 | » 600 |
1942 | 25 | 152 | 17 | 472 | » 600 |
1943 | 25 | 185 | 17 | 429 (ortsombud) | * 600 (lokalombud) |
1944 | 25 | 203 | 16 | 453 » | » 600 » |
Antalet befattningshavare, inräknat även tillfälligt anställd personal, vid
länsarbetsnämndernas centrala kanslier och arbetsförmedlingarnas huvudoch
avdelningskontor framgår av följande sammanställning:
Antal
Vid början av år 1940 ......................... 425
»> » » » 1941 531
» » » » 1942 850
» » » » 1943 1 375
» » » » 1944 1 725
»> » » »> 1945 2 030
Den tillfälliga personalen har från början av år 1942 till början av år
1945 ökat från 259 till 836 befattningshavare.
Statsverkets kostnader för den offentliga arbetsförmedlingen och länsarbetsnämnderna,
bortsett från kostnaderna för arbetsmarknadskommissionen,
å av följande uppställnin Budgetår | (T »• Avlöningar | Omkostnader | Summa |
Kronor | Kronor | Kronor | |
1940/41 ............... | 2 541 233 | 1 275 635 | 3 816 868 |
1941/42 ............... | 3 417 494 | 1 753 822 | 5 171 316 |
1942/43 ............... | 5 144 820 | 2 478 587 | 7 623 407 |
1943/44 ............... | 7 222 848 | 2 964 081 | 10 186 929 |
1944/45 ............... | 9 028 928 | 3 749 410 | 12 778 338 |
De olika länsarbetsnämndernas administrationskostnader under budgetåret
1944/45 hava närmare specificerats å efterföljande två tablåer.
108 —
Länsarbets -
|
|
|
| O m k o s t - |
Län | Rese- & tjänstemän kronor | Hyror för | Städning, kronor | Kontors-materiel kronor |
Stockholms stad....... | 7 541:53 | 131 885: 94 | 32140:03 | 17 516: 95 |
Stockholms............ | 20 269: 92 | 52 124: 27 | 13 732:52 | 6 019:51 |
Uppsala............... | 6 819: 67 | 28 477: 06 | 5 183: 25 | 4 433: 73 |
Södermanlands......... | 11 740: 53 | 31174: 69 | 6 336: 23 | 11 380: 73 |
Östergötlands.......... | 28 605: 55 | 65 941: 54 | 16 777:75 | 18 560:82 |
Jönköpings............ | 15 194: 65 | 24 605: 83 | 5 411:39 | 8 307: 46 |
Kronobergs............ | 16 804: 68 | 20 802:17 | 4 435: 04 | 5 467: 31 |
Kalmar............... | 15 662: 62 | 28 978: 86 | 5 550: 63 | 7 061: 66 |
Gotlands.............. | 5 191:35 | 4 032: 25 | 1 059:15 | 1571:15 |
Blekinge............... | 10 738:52 | 16 970: 97 | 5 232: 99 | 3 818: 76 |
Kristianstads.......... | 21 826:51 | 21 691: 37 | 8 073: 43 | 8 099: 78 |
Malmöhus............. | 17 503:87 | 142 592:32 | 13114: 34 | 8 397:05 |
Hallands.............. | 8 939:30 | 17 248:53 | 4 933:87 | 3 402:94 |
Göteborgs och Bohus .. | 9 845: 53 | 83 748:82 | 18 972: 07 | 12 503:53 |
Älvsborgs ............. | 12 454: 75 | 37 766:19 | 6196: 64 | 6175: 51 |
Skaraborgs ............ | 5 596: 54 | 19 549: 43 | 4 514:15 | 5 345: 62 |
Värmlands............. | 8 386: 97 | 34 998:43 | 5 880:16 | 7 381: 53 |
Örebro................ | 14 972: 25 | 48 677: 02 | 10 629:75 | 8 516: 33 |
Västmanlands.......... | 17 580: — | 32 898: 66 | 5 523:18 | 5 899: 47 |
Kopparbergs........... | 15 544:14 | 26 599: 66 | 5 801: 87 | 7 206: 91 |
Gävleborgs............ | 22 664: 98 | 35 073:82 | 11 753:11 | 8 808:08 |
Västernorrlands........ | 30 433: 85 | 52 934:56 | 10161: 76 | 13 042: 88 |
Jämtlands............. | 15 248: 58 | 19 922: 88 | 3 801:15 | 8 914: 65 |
Västerbottens.......... | 10 043: 91 | 26 377: 48 | 3 776: 40 | 6 700:49 |
Norrbottens............ | 16 885:56 | 37 957: 76 | 7 642: 69 | 9 911: 66 |
Kronor | 366495: 76 | 1043 030:51 | 216 633: 55 | 204444: 51 |
Av tablåerna framgår, att i arvoden, avlöningar och pensionsavgifter under
budgetåret 1944/45 utbetalats i runt tal 9 029 000 kronor, varav i avlöningar
och arvoden till stadigvarande anställd personal 5 988 000 kronor och
i arvoden till tillfälligt anställd personal 2 814 000 kronor. Omkostnaderna
hava uppgått till cirka 3 749 000 kronor, varav 1 043 000 kronor i hyror
m. m., 366 000 kronor i rese- och traktamentsersättningar till tjänstemän,
315 000 kronor i telefonabonnemang och 870 000 kronor i telegram och telefonsamtal.
I posten övriga omkostnader å i runt tal 311 000 kronor ingå
bland annat sjukvårdskostnader, annonsering, publikationstryck samt inköp
och underhåll av kontorsmaskiner.
Sedan revisorerna avlagt besök å vissa länsarbetsnämnder, hemställde revisorerna
hos statens organisationsnämnd om en preliminär undersökning
vid något eller några av länsarbetsnämndernas kontor rörande möjligheterna
att rationalisera arbetet. På nämndens uppdrag verkställdes undersökningen
av kanslichefen hos nämnden, som den 21 november 1945 avgav en
promemoria i ämnet.
I fråga om lokal- och arbetsplaneringen anfördes i promemorian bland
annat följande.
— 109 —
nämnderna.
n a d e r | Övriga omkostnader kronor | Summa kronor | |||
Telefon- abonnemang kronor | Telegram kronor | Post- avgifter kronor | Inköp och kronor | ||
44 586:80 | 28 621: 70 | 10 026:19 | 30 800:08 | 46 942: 63 | 350 061: 85 |
22 167: 98 | 25 785: — | 6 017: 74 | 8 990:36 | 10 300:63 | 165 407: 93 |
5 841: 67 | 20 432: 45 | 1 954: 77 | 7 535: 87 | 6 388: 37 | 87 066: 84 |
9 223: 53 | 38 080:85 | 9 386: 72 | 18 644:14 | 7 075: 92 | 143 043: 34 |
17 907:14 | 59 427: 70 | 15 483: 42 | 23 732:15 | 27 445: 46 | 273 881: 53 |
10 214:10 | 36 207:15 | 8 109: 63 | 7112: 81 | 7 227: 21 | 122 390: 23 |
7 651: 45 | 33 423: 70 | 4 826:10 | 7 316:17 | 11 811: 57 | 112 538:19 |
12 141: 96 | 30 386: 04 | 4 927: 66 | 8 908: 27 | 7 205: 74 | 120 823: 44 |
3 134: 74 | 6 033: 80 | 457: 02 | 2 250: 34 | 5 025: 79 | 28 755:59 |
8 609: 22 | 24 237: 60 | 4 591:16 | 6 329:65 | 3 666:05 | 84194:92 |
10 787: 91 | 42 333: 50 | 7 068: 96 | 6 185:33 | 9 715: 35 | 135 782:14 |
23 739: 69 | 47 676:90 | 10 852:15 | 7 695: 82 | 27 342: 75 | 298 914:89 |
6 601: 08 | 16 069: 69 | 1 862: 20 | 3 409: 31 | 5 121: 81 | 67 588: 73 |
26 293: 85 | 45 105:10 | 11 342: 41 | 16 564:15 | 34 722: 24 | 259 097: 70 |
9 621: 73 | 32 692: 81 | 7 051: 79 | 4 629: 75 | 7 667: 88 | 124 257: 05 |
6 408:71 | 27 299: 25 | 4 155:58 | 5 408: 09 | 780: 50 | 79 057: 87 |
9 561: 96 | 29 922: 20 | 6 529: 04 | 6 965: 97 | 9 502: 93 | 119 129:19 |
11 351:13 | 28 803: 60 | 5 078: 77 | 7 839: 37 | 14 280: 70 | 150148: 92 |
6 564: 61 | 28 149: 70 | 3 879: 51 | 5 970: 88 | 6 733: 27 | 113199: 28 |
10 973:38 | 34 893: 75 | 7 635: 05 | 12 610: 21 | 9 720:90 | 130 985: 87 |
10 441:54 | 41 161: — | 8 295: 78 | 15 767: 72 | 11147: 76 | 165 113: 79 |
16 284: 06 | 67 675: — | 13 337: 92 | 10 937: 04 | 16 847: 21 | 231 654: 28 |
8 414:37 | 49 415: 45 | 8 338: 22 | 5 290: 78 | 7 860: 47 | 127 206: 55 |
9 857: 26 | 36 578:15 | 4 835: 54 | 8 287: 28 | 4 719:83 | lil 176: 34 |
6 791: 90 | 39 919: 68 | 3 473: 67 | 13 605: 87 | 11 745: 21 | 147 934: — |
315 171: 77 | 870 331: 77 | 169 517: — | 252 787:41 | 310 998:18 | 3 749 410:46 |
Tillgodoseendet av särskilt lokalbehovet har försvårats på grund av rådande
lokalbrist. I regel hava de tillkomna arbetsuppgifterna måst lösas
med stor skyndsamhet. Nu anförda omständigheter hava självfallet medfört,
att arbetsorganisationen icke i alla avseenden kunnat ordnas på sätt som
hade kunnat ske, örn uppbyggandet av densamma fått ske successivt och under
lugna förhållanden.
En utomstående fäster sig beträffande lokalförhållandena särskilt vid förekomsten
av ett stort antal väntrum för arbetssökande. I vissa fall är praktiskt
taget varje arbetsförmedlingsdetalj försedd med sitt särskilda väntrum.
Dessa rum kunna i vissa fall bryta den kontakt mellan detaljerna, som kan
vara ur arbetssynpunkt erforderlig, och även förhindra ett rationellt utnyttjande
av detaljernas personal. Den ifrågavarande lokalplaneringen förorsakar
även i vissa fall att personal, som skall betjäna ett flertal avdelningar,
exempelvis maskinskriverskoma, måst placeras i mera avlägsna utrymmen.
Det har framhållits, att det är erforderligt med särskilda väntrum för olika
kategorier av arbetssökande. Ett sammanförande av väntrummen har uppgivits
kunna inverka menligt i fråga om de arbetssökandes trivsel och minska
besöksfrekvensen. En icke fackman på området har svårt att bedöma bärigheten
av detta argument, men det vill dock synas som örn en viss centralisering
av de besökande skulle kunna ske utan större olägenheter.
— Ilo —
Länsarbetsnämnderna.
Arvoden, avlöningar och pensionsavgifter
L ä n | Arvoden till kronor | Avlöningar | Pensions- avgifter kronor | Arvoden till kronor | Summa kronor | ||||||||||
Stockholms stad........ | 4 | 524 |
| 748 | 771: | 41 | 30 | 528: | 63 | 448 | 674: | 33 | 1 232 | 498: | 37 |
Stockholms............ | 5 | 718 | — | 295 | 309: | 15 | 7 | 744: | 50 | 192 | 535: | 39 | 501 | 307: | 04 |
Uppsala............... | 5 | 350 | — | 153 | 829: | 49 | 1 | 216: | 92 | 57 | 845: | 90 | 218 | 242: | 31 |
Södermanlands......... | 4 | 800 | — | 187 | 751: | 28 | 2 | 338: | 80 | 116 | 259: | 64 | 311 | 149: | 72 |
Östergötlands.......... | 5 | 592 | — | 329 | 992: | 84 | 7 | 918: | 35 | 293 | 191: | 40 | 636 | 694: | 59 |
Jönköpings............ | 4 | 966 | — | 198 | 953: | 41 | 2 | 023: | 20 | 84 | 329: | 68 | 290 | 272: | 29 |
Kronobergs............ | 5 | 124 | — | 150 | 749: | 87 |
| — |
| 50 | 464: | 35 | 206 | 338: | 22 |
Kalmar................ | 4 | 800 | — | 193 | 320: | 55 | 1 | 212: | 60 | 78 | 852: | 97 | 278 | 186: | 12 |
Gotlands.............. | 4 | 500 | — | 42 | 756: | 59 |
| — |
| 18 | 531: | 52 | 65 | 788: | 11 |
Blekinge............... | 4 | 800 | — | 122 | 951: | 40 | 2 | 844: | 85 | 38 | 358: | 38 | 168 | 954: | 63 |
Kristianstads.......... | 5 | 112 | — | 191 | 790: | 07 | 4 | 055: | 80 | 76 | 154: | 69 | 277 | 112: | 56 |
Malmöhus............. | 6 | 018 | — | 438 | 095: | 13 | 6 | 804: | 93 | 130 | 625: | 21 | 581 | 543: | 27 |
Hallands.............. | 5 | 100 | — | 129 | 297: | 64 | 1 | 820: | 94 | 31 | 482: | 88 | 167 | 701: | 46 |
Göteborgs och Bohus . . | 5 | 400 | — | 486 | 301: | 85 | 5 | 118: | 45 | 156 | 359: | 80 | 653 | 180: | 10 |
5 | 166 | — | 203 | 802: | 23 | 4 | 066: | 24 | 103 | 548: | 65 | 316 | 583: | 12 | |
Skaraborgs ............ | 4 | 800 | — | 138 | 834: | 24 |
| 897: | — | 61 | 972: | 45 | 206 | 503: | 69 |
Värmlands............. | 6 | 065 | — | 198 | 719: | 09 |
| 774: | 90 | 104 | 290: | 83 | 309 | 849: | 82 |
Örebro................ | 5 | 546 | 20 | 265 | 082: | 46 | 8 | 279: | 90 | 105 | 006: | 34 | 383 | 914: | 90 |
Västmanlands.......... | 4 | 848 | — | 154 | 453: | 40 |
| 960: | — | 80 | 457: | 04 | 240 | 718: | 44 |
Kopparbergs........... | 5 | 844 | — | 177 | 405: | 48 | 3 | 047: | 11 | 113 | 311: | 84 | 299 | 608: | 43 |
Gävleborgs............ | 5 | 994 | — | 265 | 656: | 69 | 2 | 119: | 98 | 122 | 623: | 76 | 396 | 394: | 43 |
Västernorrlands........ | 6 | 000 | — | 344 | 432: | 94 |
| — |
| 154 | 023: | 34 | 504 | 456: | 28 |
Jämtlands............. | B | 112 | — | 174 | 796: | 91 |
| 610- | — | 81 | 238: | 69 | 261 | 757: | 60 |
Västerbottens.......... | 5 | 400 | — | 168 | 099: | 52 |
| — |
| 59 | 621: | 20 | 233 | 120: | 72 |
Norrbottens............ | 5 | 478 | — | 226 | 775 | 36 |
| 537- | 96 | 54 | 260: | 88 | 287 | 052: | 20 |
Kronor | 132 | 057 | 20 | 5 987 | 929 | — | 94 | 921 | 06 | 2 814 | 021: | 16 | 9 028 | 928: | 42 |
Beträffande arbetsförmedlingsdetaljerna framhölls bland annat följande.
Arbetsförmedlingsverksamheten är i regel uppdelad på detaljer, vilka var
för sig handlägga ärenden rörande viss grupp av arbetssökande. Så förefinnas
exempelvis beträffande manliga sökande särskilda detaljer för industrioch
hantverksarbetare, jordbruksarbetare, skogsarbetare, sjömän, byggnadsarbetare,
transportarbetare och tjänstemän. För kvinnliga sökande kunna
förekomma detaljer för husligt arbete, hemhjälp, restaurang- och hotellpersonal
m. fl. Särskilda ungdomsförmedlingar finnas, uppdelade på avdelningar
för flickor och för pojkar. Å varje sådan detalj äro placerade en eller två
tjänstemän beroende på rörelsens omfattning. Sökandefrekvensen är mycket
ojämn, varför splittringen på detaljer i många fall torde medföra, att personalen
ofta icke har jämn sysselsättning. Då detaljerna i regel hava sina
särskilda lokaler, där passning av besök och telefoner äger rum, är det svårt
att flytta en tjänsteman, som har litet att göra, till en detalj med större arbetsbelastning.
En centralisering till större grupper genom sammanslagning
av flera kategorier av kundtjänsten skulle förvisso medföra en bättre ekonomisering
med arbetskraften. Det bleve därvid även lättare att ordna med
telefontjänsten, avlösning vid lunchraster och annan frånvaro, skolning av
aspiranter m. m. Arbetsförmedlingstjänstemännen synas väl erfarna på olika
grenar av förmedlingsverksamheten, och en specialisering torde, åtminstone
vad flertalet arbetsssökandekategorier beträffar, icke vara nödvändig.
— lil —
Länsarbetsnämndernas inkommande post föranledde följande uttalande.
Med den ganska omfattande post, som förekommer vid länsarbetsnämnderna,
skulle det vara till fördel, om posten kunde hämtas så tidigt, att den
vore öppnad, inkomststämplad och uppsorterad samt, vad beträffar sådan
post sorn skall diarieföras, helst även diarieförd, då kontorsarbetet i övrigt
skall börja för dagen. Ärendenas behandling skulle därigenom påskyndas.
Där postverkets arbetsorganisation för närvarande lägger hinder i vägen
för en tidigare posthämtning, kan det kanske vara möjligt att genom överenskommelse
med postverket åstadkomma ändring i detta avseende. Andra
statliga, kommunala eller enskilda företag kunna måhända även hava intresse
av en omläggning. Fall kunna nämligen ofta förekomma, där tillräcklig
sysselsättning icke kan beredas personalen, förrän posten kommit densamma
tillhanda.
I fråga om diarieföring och vissa andra kontorstekniska spörsmål anfördes
bland annat följande.
Diarieföringen är på samtliga besökta ställen relativt omfattande. Genom
en noggrann genomgång av förekommande handlingsmaterial och ett centralt
fastställande från arbetsmarknadskommissionens sida av vilka handlingar,
som skola diarieföras, bör diarieföringsarbetet kunna avsevärt minskas. Vid
en av de besökta institutionerna förklarade man sig knappast hava någon
praktisk användning av diarieföringen.
Uppgörandet av arbetsmarknadsstatistiken utgör ett relativt omfattande
arbete. I viss mån olika förfaringssätt för statistikuppgifternas sammanställning
tillämpas vid de besökta länsarbetsnämnderna.
Vad årsstatistiken beträffar kan ifrågasättas, om icke möjligen en centralisering
av arbetet därmed till arbetsmarknadskommissionen kan vara lämplig.
Därvid skulle möjligen användning av mekaniska hjälpmedel, exempelvis
hålkortssystem, kunna visa sig lönande.
Format, papperskvalitet, färger m. m. å använda blanketter hava befunnits
mycket varierande. En standardisering torde kunna medföra besparingar
icke blott i fråga örn själva blanketterna utan även vad avser förvaringshjälpmedel
m. m. I vissa fall kan kombinering av blanketter äga rum, varigenom
icke blott blankett- utan även arbetsbesparing vid blanketternas ifyllande
vinnes.
En blankettrevision, utförd av sakkunnig person, torde vara av behov påkallad.
Olägenheterna av det nuvarande telefonsystemet påtalades särskilt.
Samtliga besökta institutioner äro försedda med manuell telefonväxel. Lokaltelefon
saknas. Telefonsamtal mellan tjänstemännen inom kontoren förmedlas
genom växeln. Då dessutom telefontrafiken från och till allmänheten
är mycket omfattande, blir växeln hårt belastad, vilket medför långa väntetider,
varigenom mycken tid för såväl tjänstemän sorn allmänhet förspilles.
Om bättre telefonförbindelser ordnas inom lokalenia, möjliggöres centralisering
av vissa arbetssökanderegister, som behöva anlitas av de olika avdelningarna.
En länsarbetsnämnd har erhållit visst anslag för installerande av automatväxel.
Enär anslaget enligt uppgift icke lär vara tillräckligt för anskaffande
av automatväxel av tillfredsställande kapacitet och lokalfrågorna icke
äro slutligt ordnade, har installationen fått tills vidare anstå.
Då det synes angeläget, att telefonkommunikationerna ordnas bättre än
för närvarande, torde en expertundersökning i frågan vara att förorda.
— 112 —
Revisorernas
uttalande.
Jordbruksoch
verkstadsdriften
vid statliga
skyddshem
och alkoholistanstalter.
Såsom slutomdöme uttalade utredningsmannen, att möjligheter funnes
att i vissa avseenden förenkla och förenhetliga arbetet vid länsarbetsnämndernas
kontor. Härför erfordrades emellertid en noggrann organisationsundersökning.
En sådan syntes vara av särskild vikt, då det gällde att efter
avvecklingen av beredskapsförhållandena på mest effektiva och ekonomiska
sätt ordna arbetsorganisationen.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att kostnaderna för länsarbetsnämndernas
verksamhet äro av mycket betydande storleksordning. Verksamheten
har emellertid under krigsåren erhållit en exceptionellt stor omfattning, i
det att åt nämnderna anförtrotts ett flertal krisbetonade uppgifter, vilka nödvändiggjort
anställandet av tillfällig personal i stor utsträckning. Revisorerna
förutsätta att, allt efter det nämnda uppgifter bortfalla, denna personal
väsentligt minskas.
Revisorerna äro medvetna om att vid den offentliga arbetsförmedlingen
arbetsbelastningen alltefter rådande arbetslöshet kan undergå mer eller mindre
tillfälliga växlingar. Dessa skiftningar på arbetsmarknaden torde dock i
allmänhet icke vara alltför hastigt påkommande, utan kunna i regel förutses
tämligen långt i förväg. Någon större marginal beträffande personalen
torde därför knappast vara erforderlig. Under tider av ringa arbetslöshet bör
personalens storlek kunna någorlunda anpassas efter de arbetsuppgifter, som
då föreligga, såsom planeringsarbeten och förmedling av arbetskraft till olika
yrkesområden, och först vid inträdande arbetslöshet successivt utökas.
Vid sina besök hos vissa länsarbetsnämnder hava revisorerna fått det intrycket,
att arbetet icke alltid varit rationellt organiserat, vilket även bestyrkts
av en preliminär undersökning, som på revisorernas uppdrag verkställts genom
statens organisationsnämnd. Revisorerna inse väl, att det kan hava mött
svårigheter att ernå en ändamålsenlig organisation av arbetet under de krävande
förhållanden, varunder länsarbetsnämnderna de senare åren arbetat.
Härtill torde icke minst svårigheter att anskaffa lämpliga kontorslokaler
hava bidragit. Revisorerna vilja emellertid understryka vikten av att, innan
frågan örn länsarbetsnämndernas framtida organisation upptages till slutlig
prövning, åt statens organisationsnämnd eller annat lämpligt organ uppdrages
att undersöka möjligheterna till rationalisering av arbetet vid nämnderna.
§ 15.
Vid flera statliga anstalter, där personer av olika anledningar omhändertagits
av samhället i visst syfte, sysselsättas de omhändertagna i stor utsträckning
med arbete i jordbruk eller verkstäder. Sålunda förekommer
såväl jordbruks- som verkstadsdrift i icke ringa omfattning vid vissa under
socialstyrelsen stående anstalter, nämligen skyddshem och alkoholistanstalter.
Revisorerna hava ansett sig böra undersöka, huru den ekonomiska förvaltningen
vid dessa anstalter är anordnad samt huruvida en tillfredsställande
kontroll över verksamheten föreligger.
— 113 —
Enligt instruktionen för socialstyrelsen den 23 december 1937 har styrelsen
överinseende över skyddshemmen. Närmare föreskrifter angående styrelsens
verksamhet härutinnan finnas meddelade i stadgan för skyddshemmen
den 24 september 1937 och instruktionen för skyddshemsinspektören
den 23 december samma år. I fråga örn skyddshemmens organisation m. m.
finnas förutom i nämnda författningar bestämmelser meddelade även i barnavårdslagen.
Beträffande medelsförvaltningen hava föreskrifter lämnats i särskilda
kungl. brev. Den ekonomiska förvaltningen vid de statliga skyddshemmen
är för närvarande organiserad huvudsakligen på följande sätt.
I riksstaten finnas upptagna anslag till avlöningar, omkostnader och byggnadsarbeten
samt under rubriken uppbörd i statens verksamhet inkomsttiteln
»Inkomster vid statens skyddshem». I fråga örn denna inkomsttitel har föreskrivits
att inkomsterna i vederbörande skyddshems räkenskaper skola
redovisas å särskilda undertitlar, däribland Överskott av särskilda rörelsegrenar:
Jordbruksdriften; Verkstadsdriften; Tvättinrättningarna. Kungl. Majit
har därjämte fastställt specialstater för nämnda rörelsegrenar. Socialstyrelsen
har i anslutning härtill fastställt specialstater för varje skyddshem.
Anslagen till avlöningar och omkostnader utbetalas av socialstyrelsen och
disponeras av vederbörande skyddshemsstyrelser. Anslaget till byggnadsarbeten
utbetalas och disponeras av socialstyrelsen.
I samband med fastställande av specialstater för skyddshemmen har socialstyrelsen
föreskrivit, att skyddshemsstyrelserna icke skulle äga att utan
skyddshemsinspektörens tillstånd överskrida vissa av de i specialstaterna in
gående utgiftsposterna.
Varje skyddshemsstyrelse åligger att under överinseende av skyddshemsinspektören
utöva tillsyn över skyddshemmet och ledning av dess förvaltning.
Den närmaste ledningen av skyddshemmet handhaves av en föreståndare,
som i regel biträdes av en eller flera befattningshavare i frågor rörande
den ekonomiska förvaltningen och den affärsmässiga driften vid hemmet.
Skyddshemsstyrelsen åligger, bland annat, att meddela erforderliga
föreskrifter örn räkenskapsföring, kassavård och kontroll därå, i den mån
dylika föreskrifter ej meddelats av riksräkenskapsverket. Detta ämbetsverk
har fastställt vissa formulär för medelsredovisningen. Styrelsens ordförande
eller annan ledamot, som styrelsen därtill förordnar, har att med särskild
uppmärksamhet följa skyddshemmets verksamhet.
Föreståndare åligger i regel, bland annat, att föra hemmets räkenskaper,
att uppbära och redovisa inflytande inkomster samt svara för alt behöriga
likvider inflyta eller indrivas i rätt tid. Skyddshemmens räkenskaper insändas
kvartalsvis till socialstyrelsen, där en priskontrollerande och tekniskt
reviderande granskning av desamma verkställes.
Enligt gällande föreskrifter skola finnas olika slag av skyddshem, bland
annat yrkeshem för vanartade gossar, hemskolor för vanartade flickor, jordbrukshem
för vissa vanartade över den egentliga skolåldern samt ungdoms
8—45907.
9. liep. berättelse varj. statsverket är 19i5. 1.
— 114 —
hem för vissa omhändertagna personer mellan aderton och tjuguett års ålder.
I yrkeshem och ungdomshem för män skall meddelas såväl teoretisk som
praktisk yrkesutbildning i jordbruk med ladugårds- och trädgårdsskötsel
samt i snickeri och mekaniskt verkstadsarbete. I hemskola och
ungdomshem för kvinnor skall meddelas såväl teoretisk som praktisk utbildning
i husligt arbete. På grund av de uppgifter, som sålunda åvila skyddshemmen,
driva dessa i stor utsträckning jordbruk och verkstadsrörelse. För
närvarande äro 16 statliga skyddshem i verksamhet, varav staten äger 14
och arrenderar 2. Såväl jordbruks- som verkstadsdrift förekommer vid 9
skyddshem, medan vid de åtestående 7 i huvudsak endast jordbruk drives.
Den åkerareal, som brukas av skyddshemmen, varierar mellan 6,5 och
52 ha, vilket närmare framgår av nedanstående sammanställning beträffande
de olika skyddshemmen. I åkerarealen ha i förekommande fall inräknats
även park- och trädgårdsområden.
Skyddshem | Åkerareal | Skyddshem | Åkerareal |
Hammargården...... | ....... 15 | Ljungaskog ........ | ........ 40 |
Gräskärr............ | ....... 31-5 | Forsane............ | ........ 52 |
Folåsa.............. | ....... 38 | Sundbo ............ | ........ 42-5 |
Östra Spång........ | ....... 14 | Långanäs .......... | ........ 40 |
Åkerby............. | ....... 42-3 | Lövsta............ | ........ 48 |
Engesberg.......... | ....... 6*5 | Brättegården....... | ........ 8-5 |
Vemyra............. | ....... 33-1 | Broby............. | ........ 12 |
Johannisberg........ | ....... 30 | Sonestorp.......... | ........ 10 |
För jordbruksdriften finnes särskild personal anställd, vilken för närvarande
uppgår till omkring 30 personer, varav 15 äro lönegradsplacerade samt
de övriga avlönade från jordbrukets stat. För närvarande äro vid skyddshemmen
anställda 10 rättare, 3 jordbruksförman, 6 trädgårdsmästare och 6
ladugårdsförman. Genom beslut den 2 mars 1945 har socialstyrelsen fastställt
behörighetsvillkor för tjänster vid statens skyddshem, varvid föreskrifter
meddelats angående kompetensvillkor för bland annat rättare, ladugårdsförmän
och trädgårdsmästare. Jordbruksdriften handhaves under vederbörande
skyddshemsstyrelses överinseende av föreståndaren.
Driftresultatet vid de statliga skyddshemmens jordbruk framgår av nedanstående
sammanställning över redovisat över- eller underskott de sex senast
förflutna budgetåren.
Överskott har sålunda redovisats endast under budgetåren 1942/43 och
1943/44. Under budgetåren 1939/40—1944/45 har underskott uppkommit på
verksamheten med sammanlagt 38 672 kronor.
Gräskärrs och Forsane skyddshem hava samtliga här upptagna budgetår
redovisat överskott å driften. Skyddshemmet i Ljungaskog har redovisat
överskott sedan budgetåret 1940/41. östra Spång och Vemyra hava redovisat
underskott å driften samtliga ifrågavarande budgetår utom 1944/45. Långa
-
— 115 —
Budgetår | Överskott | Underskott | Nettoresultat | Anm. | ||
Antal skydds- hem | Kronor | Antal skydds- hem | Kronor | |||
\ H939/40 | 10 | 3 001 | 4 | 17 121 | — 14 120 | 1 Under detta budgetår |
1940/41 | 9 | 9 292 | 7 | 22 805 | —13 513 | funnos endast 15 skydds- |
1941/42 | 7 | 9 493 | 9 | 29 440 | —19 947 | hem. Ett visade varken |
“1942/43 | 10 | 13 149 | 5 | 10 828 | + 2 321 | över- eller underskott |
1943/44 | 12 | 24 423 | 4 | 9 878 | + 14 545 |
|
1944/45 | 11 | 26 312 | 5 | 34 270 | — 7 958 | 2 Ett skyddshem visade j |
|
|
| Summa | kronor | — 38 672 | skott |
näs har redovisat överskott under budgetåren 1939/40—1942/43. Budgetåret
1943/44 redovisades emellertid ett underskott å 2 700 kronor och budgetåret
1944/45 ett underskott å 17 000 kronor. Enligt inhämtad uppgift berodde
sistnämnda underskott på att under budgetåret inköpts en avelstjur för omkring
5 000 kronor, varjämte ombyggnader företagits för cirka 12 000 kronor.
I detta sammanhang må framhållas, att någon driftbokföring icke förekommit,
varför möjlighet icke finnes att ingå på ett bedömande av jordbrukets
lönsamhet vid skyddshemmen.
En direkt jämförelse med de uppgifter som finnas beträffande jordbrukets
lönsamhet i allmänhet torde sålunda icke vara möjlig, då de räkenskapsresultat,
som för bokföringsår publiceras i lantbruksstyrelsen meddelanden, icke
äro jämförbara med skyddshemmens med hänsyn till bland annat de olika
bokföringssätten. Enligt de nyssnämnda räkenskapsresultaten bade emellertid
jordbruk i motsvarande storleksgrupper och belägenhet som de statliga
skyddshemmens under de senaste åren alltigenom redovisat nettoöverskott.
Det högsta överskottet per lia åker har redovisats av Ljungaskog budgetåret
1944/45 med 314 kronor. Det största underskottet har redovisats av Långanäs
samma budgetår med 425 kronor per ha.
Av viss betydelse för bedömande av driftresultatet vid skyddshemmen är
det förhållandet, att skyddshemseleverna i stor utsträckning deltaga i jordbruksarbetet.
Härigenom erhålles en visserligen ovan men billig arbetskraft.
Antalet elever i jordbruks- och trädgårdsskötsel vid de olika hemmen varierar
betydligt. Vid slutet av år 1944 var antalet elever exempelvis vid Sonestorp
2, vid Veniyra 12, vid Ljungaskog 24 och vid Forsane 28. Antalet elever
per avlönad befattningshavare i jordbruket vid slutet av år 1944 utgjorde
lägst 4 och högst 8.
Vid bedömandet av jordbruksdriftens lönsamhet vid de statliga skyddshemmen
måste hänsyn tagas till dels att arbetskraften är relativt billig _
endast s. k. flitpengar belasta jordbruket — dels att avlöningar till den arbetsledande
personalen icke alls eller endast i ringa utsträckning betalas av
jordbruket, dels ock att vid beräkningen av de redovisade resultaten ränta
och amortering å i rörelsen nedlagt kapital, avskrivningar, skatter etc. icke
medräknats.
— 116 —
En annan omständighet, som bör beaktas, är att en stor del av de produkter,
som frambringas inom jordbruket, konsumeras i skyddshemmens hushåll.
Det är därför av stor vikt, att en väl avvägd prissättning äger rum så
att icke jordbruket belastas med låga försäljningspriser. Enligt uppgift debiteras
vanligen jordbruket på orten gällande partipriser.
De av socialstyrelsen fastställda specialstaterna för jordbruksdriften vid
de statliga skyddshemmen hava i allmänhet icke kunnat följas. Skillnaden
mellan det beräknade och det faktiska resultatet av jordbruksdriften har i
flera fall varit avsevärd. Sålunda har socialstyrelsen i ett fall beräknat ett
överskott å 2 300 kronor, medan överskottet i själva verket blivit 12 562 kronor,
och i ett annat fall ett underskott av 100 kronor, medan underskottet
faktiskt blivit 17 000 kronor.
Vad angår verkstadsdriften vid skyddshemmen förekommer sådan vid 9
hem. Snickeriverkstäder finnas vid 7, mekaniska verkstäder vid 6, skrädderier
vid 2, tapetseriverkstad vid 1 och tvättinrättning vid 2 skyddshem.
Vid skyddshemmen äro anställda särskilda yrkeslärare, sammanlagt 18,
alla lönegradsplacerade och avlönade från avlöningsanslaget. Av dessa äro
för närvarande 7 yrkeslärare i snickeri, 6 i mekanisk verkstad, 2 i skrädderi,
1 i tapetseri och 2 i tvätt. Särskilda behörighetsvillkor för lärare i yrkesämnen
hava fastställts av socialstyrelsen genom beslut den 2 mars 1945.
Antalet elever, som undervisats i den vid skyddshemmen bedrivna verkstadsdriften,
var vid slutet av åren 1941, 1942, 1943 och 1944 respektive 100,
119, 132 och 137. Vid slutet av år 1944 funnos 52 elever i snickeri, 56 i mekanisk
verkstad, 12 i skrädderi, 7 i tapetseri och 10 i tvätt.
I fråga om det ekonomiska resultatet av verkstadsdriften vid de statliga
skyddshemmen har i de flesta fall redovisats underskott å verksamheten.
Aven beträffande verkstadsdriften är emellertid bokföringen bristfällig. Någon
lagerbokföring lär enligt uppgift icke förekomma. Lövstahemmet har gemensam
bokföring för jordbruksdriften och verkstadsdriften.
Redovisat över- eller underskott å verkstadsdriften vid de statliga skyddshemmen
framgår av följande sammanställning.
| Överskott | Underskott | Resultat av verk-samheten under | ||
Budgetår | Antal skydds- hem | Kronor | Antal skydds- hem | Kronor | |
1939/40 .......... | 6 | 6 576 | 2 | 10 093 | — 3 517 |
1940/41 .......... | 2 | 4 367 | 7 | 14 767 | —10 400 |
1941/42 .......... | 5 | 7 952 | 4 | 6 519 | + 1433 |
1942/43 .......... | 3 | 7 986 | 6 | 23 006 | —15 020 |
1943/44 .......... | 6 | 11 426 | 3 | 8 746 | + 2 680 |
1944/45 .......... | 3 | 2 154 | 4 | 4 063 | — 1909 — 26 733 |
— 117 —
I fråga om verkstadsdriften vid skyddshemmen har sålunda redovisats underskott
de senaste sex budgetåren med 26 733 kronor. Av skyddshemmen
hava Vemyra, Johannisberg och Sundbo varje redovisningsår från och med
1940/41 redovisat underskott. Brättegården och Sonestorp hava visat de hästa
resultaten. Vid Långanäs redovisades året 1942/43 ett underskott å 9 934
kronor. Under de övriga fem åren redovisades överskott två år och underskott
tre år. Räknat per elev visar resultatet av verkstadsdriften stora variationer.
Sålunda har Sonestorp de två sista budgetåren redovisat ett överskott å 856
kronor respektive 751 kronor per elev. Största underskott per elev har redovisats
av Långanäs med 620 kronor för budgetåret 1942/43, Vemyra med
309 kronor för samma budgetår samt Johannisberg med 354 kronor för budgetåret
1943/44.
Som fallet är i fråga om jordbruksdriften vid de statliga skyddshemmen
bör även vid bedömandet av verkstadsdriftens lönsamhet beaktas det förhållandet,
att arbetskraften är relativt billig samt att vid beräknandet av de
redovisade resultaten hänsyn icke tagits till ränta, amorteringar och å det i
rörelsen nedlagda kapitalet.
Som ovan nämnts fastställer socialstyrelsen sedan redovisningsåret 1943/
44 specialstater för verkstadsdriften vid skyddshemmen. Liksom fallet är i
fråga om jordbruket hava dessa specialstater i allmänhet icke kunnat följas.
Av de redovisade resultaten synes icke kunna dragas någon bestämd slutsats,
huruvida verkstadsdriften är ekonomiskt bärande. Vid en inom statens
sakrevision företagen utredning har det konstaterats, att i rätt stor omfattning
omföring i räkenskaperna icke verkställes, då arbeten utföras i verkstäderna
för respektive hems räkning, vilket speciellt varit fallet under redovisningsåret
1942/43. Som framgår av ovanstående sammanställning redovisades
detta år sammanlagt 15 020 kronor i underskott å verkstadsdriften vid
skyddshemmen. Vid ett hem hade stora inköp gjorts av virke, färger och
fernissor, vilka i räkenskaperna bokförts på snickeriverkstadens utgifter. Vid
hemmet förfärdigades av dessa materialier en mångfald föremål såsom bord
och stolar för hemmets räkning. På grund av bristande anslag hade vederbörliga
omföringar sedermera icke kunnat göras i räkenskaperna, varför
kostnaderna för de tillverkade föremålen fått belasta verkstadens konto.
Från och med redovisningsåret 1943/44 äro möjligheterna att på ovannämnt
sätt utnyttja verkstädernas konton för nyanskaffning m. m. för hemmens
räkning i avsevärd mån begränsade därigenom, att specialstater årligen
fastställas av socialstyrelsen och strängare kontroll införts beträffande anslagen.
Det material, som erfordras för verkstadsdriften, brukar inköpas å orten.
lie alster, som tillverkas, försäljas av vederbörande skyddshem. Då de flesta
alster på grund av elevernas ringa yrkesfärdighet äro bristfälliga i ett eller
annat avseende, är det icke möjligt att erhålla samma priser som för andra
liknande alster i marknaden.
Enligt bestämmelserna i lagen den 12 juni 1931 örn behandling av alkoholister
(alkoholistlagen) skola de allmänna alkoholistanstalterna stå under
— 118 —
uppsikt av socialstyrelsen. Närmare bestämmelser härom finnas förutom i
lagen huvudsakligen i stadgan den 23 december 1920 för statens tvångsarbetsanstalter
och i samband med dem anordnade alkoholistanstalter samt i
kungörelsen den 27 maj 1932 med vissa närmare bestämmelser rörande alkoholistvården.
För närvarande äro fyra statliga alkoholistanstalter i verksamhet, nämligen
Venngarn, Svartsjö, Haknäs och Karlstad. Svartsjö är en kombinerad
tvångsarbets- och alkoholistanstalt. Alkoholistanstalten i Karlstad är knuten
till straffängelset därstädes.
Varje anstalt står under ledning av en av Kungl. Maj:t utsedd styrelse. Den
närmaste ledningen handhaves av en direktör, som i fråga om jordbruksoch
verkstadsdriften biträdes av speciellt härför anställda befattningshavare.
I den av Kungl. Majit fastställda personalförteckningen för Svartsjö finnas
sålunda upptagna bland annat en lantbruksinspektor i lönegrad A 18 och en
trädgårdsmästare i lönegrad A 12. Därjämte har Kungl. Majit fastställt särskilt
arvode till ett jordbrukstekniskt biträde hos styrelsen. I personalförteckningen
för Venngarn har upptagits en lantbruksinspektor i lönegrad A 17.
Enligt uppgift äro för närvarande å Svartsjö i jordbruks- och verkstadsdrift
anställda en trädgårdsmästare, fem första förmän, två yrkesmästare och
sexton förmän, alla lönegradsplacerade.
Från och med budgetåret 1941/42 skola samtliga inkomster vid statens
tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes samt
vid statens alkoholistanstalter å Venngarn och Haknäs uppdebiteras å den
under uppbörd i statens verksamhet uppförda inkomsttiteln »Inkomster vid
statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter».
Vid anstalterna å Venngarn och Svartsjö förekommer såväl jordbruks- som
verkstadsdrift. Venngarn omfattar cirka 228 ha och Svartsjö cirka 333 ha
åker.
Å jordbruksdriften har under alla de senaste fem budgetåren redovisats
överskott. Det är emellertid stor skillnad på storleken av de av anstalterna
redovisade överskotten, i det Svartsjö under alla åren redovisat ett avsevärt
större överskott än Venngarn, även räknat per ha åker.
Liksom vid de statliga skyddshemmen deltaga de för vård omhändertagna
i viss utsträckning i jordbruksarbetet. För närvarande äro sålunda av 90
å Svartsjö intagna alkoholister omkring 15 sysselsatta i jordbruket. Å Venngarn
äro ungefär hälften av de intagna eller mellan 60 och 70 man sysselsatta
i jordbruks- och trädgårdsdrift.
Även i fråga örn verkstadsdriften hava anstalterna redovisat överskott under
budgetåren 1940/41—1943/44. Härvid har Venngarn redovisat större överskott
än Svartsjö, utom för budgetåret 1943/44.
I motsats till vad fallet är vid skyddshemmen har sålunda underskott
icke redovisats å verksamheten något av de angivna budgetåren.
Som fallet är i fråga om skyddshemmen bör vid bedömandet av lönsamheten
av jordbruks- och verkstadsdriften beaktas, att arbetskraften är billig,
ehuru måhända icke fullgod, samt att hänsyn till räntor, amorteringar etc.
— 119 —
icke tagits vid beräknandet av det ekonomiska resultatet av ifrågavarande
rörelsegrenar.
Beträffande alkoholistanstalternas ekonomiska förvaltning har socialstyrelsen
icke ålagts några särskilda uppgifter eller erhållit några speciella befogenheter.
Styrelsen handlägger endast ärenden angående intagningar, utskrivningar
och sociala frågor i allmänhet. Anslagen utbetalas sålunda av vederbörande
länsstyrelser och ej av socialstyrelsen.
I fråga örn den ekonomiska förvaltningen vid skyddshemmen har ordningen
i stort sett varit oförändrad sedan hemmens förstatligande den 1 januari
1938. Förslag till omorganisation hava emellertid upprepade gånger
framlagts, då den fastställda ordningen snart visade sig medföra olägenheter.
Redan 1938 uppkom fråga örn en viss centralisering av skyddshemmens ekonomiska
förvaltning till socialstyrelsen. Riksräkenskapsverket framlade den
25 augusti 1939 förslag i sådant syfte, varvid bland annat framhölls, att
skyddshemmens ekonomiska förvaltning syntes hava anordnats på ett sätt,
som försvårade tillämpandet av rationella förvaltningsprinciper. I samband
med en framställning den 12 december 1939 i ärendet erinrade socialstyrelsen
bland annat om att särskilda medel ej funnes anslagna för vare sig jordbruk
eller verkstadsdrift, varför utgifterna härför finge bestridas av inkomsterna.
Inkomster och utgifter av såväl verkstads- som jordbruksdriften syntes
lämpligen i sin helhet böra redovisas vid verksamhetsårets slut, då eventuellt
överskott av driften borde inlevereras till socialstyrelsen.
I augusti 1941 upptog besparingsutredningen frågan till prövning. Genom
remiss den 24 januari 1942 uppdrog statsrådet och chefen för socialdepartementet
åt socialstyrelsen att efter hörande av styrelserna för de statliga
skyddshemmen avgiva yttrande i fråga örn centralisering till socialstyrelsen
av den ekonomiska förvaltningen vid skyddshemmen. Styrelsen lät bland
annat särskilda sakkunniga utreda frågan.
Beträffande jordbruks- och verkstadsdriften framhöllo de sakkunniga, att
avsättning för tillverkade artiklar och erhållna produkter vunnes genom
att hemmen köpte av varandra och uträttade arbete (exempelvis tvätt och
sömnad) åt varandra. I den mån verkstädernas produktion ökade, borde enligt
de sakkunnigas mening order kunna placeras i öppna marknaden genom
skyddshemsledningarnas och inspektionens försorg. Först örn avsättning
icke kunde vinnas därigenom, borde ett centralt organ såsom fångvårdsstyrelsens
arbetskontor anlitas. Bokföringen borde fortfarande ske lokalt. Frågan
angående en fullständig förrådsredovisning ansågo de sakkunniga böra
bero.
I fråga om centralisering av upphandlingen ansågo de sakkunniga, att en
sådan icke syntes nödvändig med hänsyn till de möjligheter till förmånligare
priser, som även vid enskild upphandling kunde erhållas av statliga verk
och inrättningar. En vägledning borde dock lämnas av skyddshemsinspek1
innell angående de artiklar, som kunde erhållas genom centralupphandling.
Hemmen kunde även anlita varandra vid upphandling. Sedan verkstadsdriften
kommit i gång, borde hemmens behov av möbler och textilier kunna
— 120 —
tillgodoses genom hemmens egen produktion. Det vore enligt de sakkunniga
av synnerligen stor betydelse, att skyddshemsinspektionen härutinnan utövade
en förmedlande och handledande verksamhet.
På förslag av socialstyrelsen i samband med ovannämnda utredning infördes
från och med budgetåret 1943/44 en priskontrollerande och tekniskt
reviderande granskning av skyddshemmens räkenskaper.
Vid bedömandet av lönsamheten av jordbruks- och verkstadsdriften vid
de statliga skyddshemmen kan vad 1934 års skyddshemssakkunniga anfört
härom vara av visst intresse. I senaste delen av sitt betänkande (SOU
1935: 64, s. 8—9) hava de sakkunniga bland annat anfört, att det vid yrkeshemmen
vore synnerligen viktigt, att arbetet i de olika yrkena, jordbruk,
trädgård och verkstäder, organiserades så ändamålsenligt som möjligt med
hänsyn till såväl elevernas utbildning och arbetsförmåga som det ekonomiska
resultatet av verksamheten. Yrkesutbildningen borde enligt de sakkunniga
så mycket som möjligt ordnas i form av produktivt arbete. Därigenom
förvärvade eleverna, utöver en viss yrkeskunskap, även den arbetsintensitet,
som vore rådande på arbetsplatser ute i livet, och bleve därmed bättre skickade
för förvärvsarbete. På detta sätt tillgodosåges även i fråga om yrkesarbetet
på ett skyddshem det krav, som måste ställas på varje yrkesutövning,
nämligen att den skall lämna gott ekonomiskt resultat. De sakkunniga
förutsatte, att om verksamheten på ett skyddshem ordnades på sådant
sätt, lönerna till den personal, som handhade utbildningen i jordbruk,
trädgårdsskötsel och andira yrken, komme att helt eller till största delen täckas
av inkomsterna från dessa verksamhetsgrenar.
I detta sammanhang må även nämnas, att såsom ovan i korthet berörts
i samband med inom statens sakrevision verkställda utredningar angående
verksamheten vid de statliga skyddshemmen och alkoholistanstalterna frågan
rörande den vid dessa anstalter förekommande jordbruks- och verkstadsdriften
även blivit föremål för viss undersökning.
Revisorernas Av den verkställda utredningen framgår, att nettoresultaten av såväl jorduttalande.
bruks- som verkstadsdriften vid de statliga skyddshemmen i genomsnitt
utvisa underskott, under det att vid de allmänna alkoholistanstalterna för
motsvarande verksamhetsgrenar redovisas överskott. Emellertid kumla de
redovisade resultaten icke utan vidare tjäna som ledning vid bedömandet
av den ekonomiska förvaltningen av dessa anstalter, alldenstund någon affärsmässig
driftbokföring vanligen ej ägt rum. Vissa skyddshem synas dock
genomgående uppvisa sämre resultat än andra. Huruvida orsaken härtill varit
bristfällig skötsel av verksamheten eller om andra omständigheter inverkat,
torde icke kunna fastställas annat än efter en mera ingående utredning
än den revisorerna varit i tillfälle att företaga. En anledning till det
mindre gynnsamma resultatet synes dock hava varit, att enhetliga grunder
saknats för prissättningen. Icke obetydliga summor torde även kunna tillföras
statsverket genom en rationell inköps- och försäljningspolitik och överhuvud
en rationell drift. En viss kontroll härutinnan har visserligen utövat
— 121 —
av socialstyrelsen med ledning av insända räkenskaper, men denna granskning
kan knappast tillmätas större betydelse, då den endast är av tekniskkameral
natur. Dessutom utövas denna kontroll endast i efterhand.
Den omständigheten, att skyddshemmen och alkoholistanstalterna i främsta
rummet hava att fullgöra sociala uppgifter, utesluter icke att affärsmässiga
principer både kunna och böra tillämpas vid drivande av med dessa
institutioner förenade jordbruk och verkstäder. En förutsättning härför är,
att denna verksamhet ställes under sakkunnig kontroll. En sådan bör omfatta
såväl de statliga skyddshemmen som de allmänna alkoholistanstalterna.
Revisorerna ifrågasätta därför, örn icke socialstyrelsen bör tillförsäkras erforderlig
sakkunskap för ledningen av den vidsträckta ekonomiska verksamhet,
som bedrives vid styrelsens anstalter.
I detta sammanhang hava revisorerna även velat upptaga en fråga örn
redovisningen av vissa riksstatsanslag. Revisorerna vilja visserligen ifrågasätta,
huruvida icke även anslagen till statens alkoholistanstalter lämpligen
borde utbetalas av socialstyrelsen i stället för av vederbörande länsstyrelse.
§ 16.
Den i statens tjänst anställda personalen — såväl tjänstemän som arbetare Anmälan till
— är i stor utsträckning i avlöningsreglementen eller i kollektivavtal tillför- ri"5s&ansSltén
säkrad vissa löneförmåner vid olycksfall i tjänsten. om vissa
Under tjänstledighet på grund av sjukdom, som föranletts av olycksfall olya bete*1 i
i tjänsten, åtnjuter ordinarie befattningshavare oavkortad lön utan tidsbegränsning.
Extra ordinarie och extra befattningshavare äga uppbära oavkortad
lön intill dess ett år respektive sex månader förflutit från dagen för
olycksfallet. För tid därutöver skall befattningshavaren å lönen vidkännas
A- respektive B-avdrag, så framt ej vederbörande myndighet på grund av
särskilda förhållanden finner anledning medgiva, att avdrag icke skall äga
rum, eller ock, såvitt angår extra befattningshavare, att A-avdrag skall ske.
Med extra befattningshavare jämställas i förevarande hänseende aspiranter
vid de affärsdrivande verken. Genom kollektivavtal äro stora kategorier av
statens arbetare likaledes tillförsäkrade viss sjukavlöning vid olycksfall i arbete.
Nu nämnda ersättningar överstiga i regel den sjukpenning, som utgår
enligt olycksfallsförsäkringslagen. Sjukpenningen motsvarar ungefär två
tredjedelar av den årliga arbetsförtjänsten och är dessutom maximerad till
7 kronor örn dagen.
De sjukvårdsförmåner, som vid olycksfall i tjänsten enligt avlöningsreglementena
tillkomma ordinarie, extra ordinarie och extra statliga befattningshavare,
korrespondera i stort sett mot olycksfallsförsäkringslagens motsvarande
ersättningar. Även statens arbetare äro ofta vid sjukdom på grund av
olycksfall i arbete tillförsäkrade liknande förmåner. Stundom hava dock i
kollektivavtalen intagits förbehåll, att dylik ersättning icke skall utgå, örn
ersättning utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen.
I den mån vid sjukdom på grund av olycksfall i arbete sjukavlöning eller
sjukvårdsförmåner åtnjutas enligt avlöningsreglementen eller kollektivavtal,
— 122 —
utgår icke motsvarande ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen till den
skadade. Då flertalet olycksfall äro av relativt lindrig art och endast medföra
rätt till sjukavlöning och sjukvårdsförmåner, kommer i ett stort antal
fall ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen icke att utgå till de statsanställda.
Enligt kungörelser den 9 november 1928 (nr 429) och den 30 juni
1942 (nr 678) skall emellertid varje olycksfall i arbete, som drabbar i statens
tjänst anställd, anmälas till riksförsäkringsanslalten, som har att besluta om
rätten till ersättning enligt nämnda lag samt örn ersättningens art och storlek,
även om någon ersättning enligt lagen icke skall utgå till den skadade.
I den mån ersättning utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen, utbetalas
denna av riksförsäkringsanstalten från förslagsanslaget till bestridande av
statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. De affärsdrivande verken utbetala dock själva
denna ersättning, vilken belastar deras driftkostnader. Även vissa andra
myndigheter utbetala själva ifrågavarande ersättning.
Det statliga lönesystemet gäller med mindre jämkningar även för folk- och
småskollärare samt för lärare vid högre kommunala skolor. Statsbidrag utgår
till en väsentlig del av avlöningen till dessa lärare, vilka äro kommunalt
anställda. De äro försäkrade enligt olycksfallsförsäkringslagen, vanligen i riksförsäkringsanstalten,
och de kommunala myndigheter, som utbetala sjukavlöningen,
få i gengäld uppbära sjukpenningen. Sjukvårdsförmånerna åter
utgå i första hand enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser och icke
enligt avlöningsreglementena. Olägenheterna av dessa avvikelser från det statliga
lönesystemet påtalades redan av 1942 års revisorer under § 28 av deras
berättelse (s. 130—132).
Antalet heltidsanställda i statens tjänst samt antalet lärare tillhörande
ovannämnda kategorier framgår av följande uppställning. Uppgifterna äro
hämtade ur en i särskild bilaga till betänkandet angående dyrortsgrupperingen
(SOU 1945: 32) redovisad statistik avseende väsentligen förhållandena årsskiftet
1943—1944. (Siffrorna hava avrundats.)
Ordinarie statliga befattningshavare................................ 69 000
Extra ordinarie statliga befattningshavare......................... 24 000
Extra statliga befattningshavare och aspiranter..................... 12 000
Övriga statliga befattningshavare ................................. 69 000
Arbetare i statens tjänst......................................... 83 000
Lärare vid folkskolor............................................ 25 000
Lärare vid högre kommunala skolor............................... 2 000
Summa 284 000
Under år 1944 inkommo till riksförsäkringsanstalten 22 470 olycksfallsanmälningar
beträffande befattningshavare och arbetare i statens tjänst. Det
övervägande flertalet av dessa anmälningar avsåg olycksfall, som endast berättigade
till sjukpenning och sjukvårdsersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Sålunda utgjorde antalet olycksfall i statens tjänst, på grund av
— 123
vilka för första gången under år 1944 beviljats invaliditetsersättning, endast
267 och livräntor lill efterlevande endast 64. Huru många av dessa anmälningar,
som avsågo ordinarie, extra ordinarie och extra befattningshavare,
framgår ej av anstaltens statistik.
Av det anförda framgår, att varje olycksfall i arbete, som drabbar tjänste- Revisorernas
män och arbetare i statens tjänst, skall anmälas till riksförsäki-ingsanstalten. uttalandeDet
övervägande flertalet olycksfall orsakar endast en kortare tids sjukdomstillstånd.
I ett stort antal sådana skadefall utgå enligt avlöningsreglementen
eller kollektivavtal sjukavlöning och sjukvårdsförmåner i sådan omfattning,
att någon ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen icke kommer att utgå.
Dessa skadefall måste likväl anmälas till riksförsäkringsanstalten, vilket orsakar
såväl de anmälande myndigheterna som riksförsäkringsanstalten en
hel del arbete, som vanligen torde vara ganska onödigt. Enligt revisorernas
mening borde myndigheterna icke vara skyldiga att till riksförsäkringsanstalten
anmäla dylika olycksfall. Skulle i något fall uppstå tvekan huruvida
olycksfall i arbete föreligger eller vilken ersättning, som skall utgå, böra
dock givetvis vederbörande myndigheter anmäla olycksfallet till riksförsäkringsanstalten
för att få saken prövad.
Det statliga lönesystemet gäller med mindre jämkningar även för folkoch
småskollärare samt för lärare vid högre kommunala skolor. Vid olycksfall
i tjänsten uppbära de i regel oavkortad lön, men statsbidrag beräknas
endast på lönen minskad med sjukpenningen enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Denna anordning har visat sig medföra olägenheter. Enligt revisorernas
mening skulle det vara rationellt att även vid olycksfall i tjänsten tillämpa
samma system som för statens befattningshavare. Anmälan om dylika olycksfall
skulle i så fall kunna begränsas på samma sätt som för statstjänstemän.
Revisorerna vilja uttala önskemålet, att skyldigheten att anmäla olycksfall
i tjänsten snarast begränsas på sätt revisorerna antytt.
§ 17-
Sedan den nationalsocialistiska regimen trätt till makten i Tyskland och Ben ekonovissa
flyktingar därifrån sökt sig till Sverige, uppkom behov av särskilday’j^kag^T
organisatoriska anordningar för flyktingarnas mottagande. I syfte att till- statens utgodose
sådana behov tillkommo privata kommittéer. Dessa organ lämnade lan^g?okn°m''
av insamlade eller eljest till deras förfogande stående medel understöd åt underlydande
hjälpbehövande flyktingar, som kommit till Sverige, och sökte i samarbeteflyktingliiger''
med den offentliga arbetsförmedlingen eller på annat sätt skaffa dem anställningar
här i landet eller hjälpa dem lill vidare emigration. 1939 års
riksdag beviljade ett anslag på 500 000 kronor för bidrag till flyktingarnas
uppehälle och yrkesutbildning m. m. I anslutning härtill förordnade Kungl.
Majit den 19 maj 1939, att ärenden rörande fördelningen av detta anslag
skulle handhavas av en särskild nämnd, kallad nämnden för statens flyktinghjälp.
Härigenom hade tillskapats en ordning, avpassad för den då rå
-
124 —
dande situationen i fråga om flyktingarnas mottagande, under vilken enskilda
organ i huvudsak ombesörjde hjälpåtgärderna, ehuru med stöd och
kontroll av statligt organ.
Det nämnda anslaget och den därav stödda verksamheten blev av särskild
betydelse efter krigsutbrottet, då fastare former för flyktinghjälpen
påkallades och antalet hjälpbehövande flyktingar ökades. Nu inkopplades
statens utrymningskommission i arbetet på så sätt att medan nämnden för
statens flyktinghjälp skulle handha ärenden örn statsbidrag till den av de
privata flyktingkommittéerna bedrivna hjälpverksamheten, fick utrymningskommissionen
sig anförtrott att svara för understödjande av flyktingar i
läger. Denna anordning bestod till den 1 oktober 1941, då nämnden ombildades
till den ännu existerande statens flyktingnämnd med uppgift att
dels stödja de privata flyklingkommittéerna, dels utbetala direkt understöd
till enskilda nödställda flyktingar, under det att utrymningskommissionens
uppgifter med avseende å understöd åt flyktingar i läger och anordnande av
sådana läger överflyttades till socialstyrelsen. Det hade nämligen visat sig
mindre lyckligt, att kommissionen hade ansvaret för förläggningsverksamheten,
medan socialstyrelsen hade att taga befattning med flertalet övriga
utlänningsärenden.
Genom kungörelse den 12 september 1941 (nr 753) om statlig och statsunderstödd
flyktinghjälp förordnade nämligen Kungl. Maj:t, att i den mån
flyktinghjälp ansåges böra utgå i form av beredande av vistelse å för flyktingar
anordnat läger, verksamheten skulle handhavas av socialstyrelsen.
Vid större tillströmning av flyktingar ankomme det dock enligt nämnda
kungörelse på statens utrymningskommission att efter Kungl. Maj:ts förordnande
vidtaga erforderliga anstalter för anskaffande av bostäder och
ordnande av försörjning åt flyktingar. Genom nämnda kungörelse synes
sålunda hava fastslagits att anordnandet av utlänningslager och omhänderhavandet
av deras drift uteslutande skulle ankomma på socialstyrelsen (numera
utlänningskommissionen), medan i katastrofsituationer denna myndighet
i sin förenämnda verksamhet skulle biträdas av utrymningskommissionen
(numera civilförsvarsstyrelsen), vilken efter Kungl. Maj:ts förordnande
hade att vidtaga vissa förberedande åtgärder med avseende å bostadsanskaffning
och försörjning. Utrymningskommissionen (civilförsvarsstyrelsen)
skulle sålunda icke i något fall taga direkt befattning med den
egentliga lägerverksamheten.
Inom socialstyrelsen handhades utlänningsärendena tidigare å styrelsens
första byrå, som i övrigt handhade sociala frågor i allmänhet. I samband
med ikraftträdandet av 1937 års utlänningslag inrättades emellertid en särskild
utlänningsbyrå. Genom beslut den 17 maj 1940 förordnade Kungl.
Maj:t emellertid, att å styrelsen ankommande ärenden rörande planläggning,
anordnande och drift av för vissa utlänningars omhändertagande avsedda
s. k. interneringsförläggningar, rörande disciplinen och ordningen inom sådana
förläggningar samt rörande där omhändertagna utlänningars förflyttning
lill andra förläggningar eller deras tagande i förvar skulle tills vidare
— 125 —
handläggas å en särskild, från utlänningsbyrån skild avdelning för utlänningsförläggningar
inom socialstyrelsen. Avdelningen skulle förestås av en
särskild förordnad chef benämnd överinspektör för utlänningsförläggningar
med uppgift att i egenskap av adjungerad ledamot av socialstyrelsen handlägga
till avdelningen hörande ärenden ävensom utföra erforderlig inspektion
av utlänningsförläggningar.
Avdelningens befogenheter utökades sedermera den 21 september 1941,
då Kungl. Majit i avsikt att åstadkomma större enhetlighet och förbättrad
kontroll med avseende å den med statens stöd bedrivna hjälpverksamheten
för flyktingar förordnade bland annat, att hos socialstyrelsen förekommande
ärenden enligt förutnämnda kungörelse örn statlig och statsunderstödd
flyktinghjälp skulle handläggas å styrelsens avdelning för flyktingförläggningar.
Den 28 april 1943 tillkallade t. f. chefen för justitiedepartementet, enligt
Kungl. Majits bemyndigande, sakkunniga för att verkställa en översyn av
gällande utlänningslag jämte vad därmed ägde samband. I direktiven anfördes
bland annat, att det syntes påkallat att det i samband med en översyn
av lagstiftningen undersöktes i vad mån genom centralisering i vissa
hänseenden eller på annat sätt förbättringar kunde ernås i organisatoriskt
hänseende. Den 13 februari 1944 avgåvo de sakkunniga förslag till viss
centralisering av utlänningsärendenas handläggning till en särskilt inrättad
central utlänningsmyndighet. Förslaget föranleddes av farhågor för att utlänningsärendena
skulle öka i antal så mycket, att det icke skulle bli socialstyrelsen
möjligt att jämte sina övriga åligganden fullgöra uppgiften att vara
utlänningsmyndighet. I huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga
förordat framlade Kungl. Majit för vårrriksdagen 1944 förslag angående
den centrala organisationen för utlänningskontrollen. Riksdagen godkände
det framlagda förslaget, varefter den 1 juli 1944 statens utlänningskommission
inrättades såsom central utlänningsmyndighet.
Enligt gällande instruktion av den 22 juni 1944 (nr 489) åligger statens
utlänningskommission att, i enlighet med instruktionen och i övrigt gällande
föreskrifter samt i den mån instruktioner för andra verk och myndigheter
ej annat föranleda, handlägga ärenden rörande utlänningars in- och utresor,
uppehåll och arbete ävensom utlänningskontroll i övrigt. Kommissionen
skall bestå av en ordförande och chef samt högst åtta ledamöter. Ersättare
skola finnas för ordföranden samt, i den utsträckning Kungl. Majit bestämmer,
jämväl för ledamöterna. Ordförande, ledamöter och ersättare förordnas
av Kungl. Majit. Inom kommissionen skola vidare finnas tre byråer, nämligen
passbyrån, kontrollbyrån och sociala byrån, vilka var oell en förestås
av en byråchef. Enligt instruktionen skola vidare de föreskrifter, sorn, utöver
vad denna innehåller eller eljest blivit stadgat, erfordras nied avseende
å arbetet inom ullänningskommissionen av kommissionen meddelas i särskild
arbetsordning.
Kommissionen har ännu icke (november 1945) meddelat någon arbetsordning.
Revisorerna hava emellertid under hand inhämtat, alt enligt nu lill
-
— 126 —
lämpad ordning på passbyrån handläggas ärenden angående inresor, uppehålls-
och arbetstillstånd. Kontrollbyrån handhar den löpande individuella
utlänningskontrollen och skall främst svara för övervakning av utlänningarna
ur säkerhetssynpunkt. Sociala byrån skall ombesörja dels hjälpverksamheten
för nödställda flyktingar genom anordnande av flyktingläger, anskaffande
av utrustning m. m., dels skötsel av de utlänningsförläggningar,
som av säkerhetsskäl upprättats för omhändertagande av vissa utlänningar.
Därjämte har byrån att tillhandahålla kansli åt statens flyktingnämnd.
Behandlingen av flyktingarna i Sverige har i hög grad underlättats därigenom
att framför allt de stora norska och danska flyktinggrupperna omhändertagits
av de norska respektive danska legationerna genom särskilda
organ, flyktingkontor, anknutna till legationerna. Dessa hava i gott samarbete
med de av frågan berörda svenska myndigheterna i huvudsak övertagit
försörjningen av flyktingarna och vården om deras personliga angelägenheter.
Även vid omhändertagandet av vissa andra flyktinggrupper har
värdefullt bistånd lämnats av respektive länders representanter i Sverige.
De svenska myndigheterna hava emellertid haft att övertaga alla utlänningar,
som icke på annat sätt blivit omhändertagna. Den centrala utlänningsmyndigheten
har för sådant ändamål inrättat ett flertal flyktingförläggningar,
vilkas skötsel åligger myndigheten.
Inför utsikten att läget i våra grannländer skulle komma att utveckla sig
i sådan riktning, att vårt land skulle få mottaga flyktingar till väsentligt
större antal än tidigare, utfärdade Kungl. Majit genom beslut den 1 september
1944 föreskrifter i fråga om omhändertagande av flyktingar under
vissa förhållanden m. m. och bemyndigade därvid chefen för socialdepartementet
dels att utfärda närmare föreskrifter angående förfarandet vid omhändertagandet
av en större flyktingström, dels ock att meddela beslut angående
den tidpunkt, från vilken ifrågavarande förfarande helt eller delvis
skulle vinna tillämpning. Med stöd av sålunda givet bemyndigande fastställde
chefen för socialdepartementet samma dag vissa i en inom departementet
upprättad promemoria angivna riktlinjer alt tills vidare lända till
efterrättelse, såvitt avsåge planläggningen av mottagande av en större flyktingström
till landet. Därjämte förordnade departementschefen jämlikt
samma bemyndigande, att vad nämnda promemoria innehölle beträffande
flyktingars första mottagande inom gräns- eller kustområde samt i fråga
om läkarbesiktning och sanitetsbehandling omedelbart skulle lända till efterrättelse.
Av förenämnda promemoria framgår bland annat, att flyktingarnas mottagande
och omhändertagande i princip skulle ankomma på de civila myndigheterna.
Under vissa förhållanden kunde det dock bliva erforderligt, att
det direkta ansvaret för flyktingarnas första omhändertagande inom visst
angivet gräns- eller kustområde ålades de militära myndigheterna. Åtgärderna
inom varje län för mottagande av en större flyktingström ävensom
planläggningsarbetet härför skulle samordnas under länsstyrelsens ledning.
Efter det att civilförsvarslagen trätt i kraft skulle uppgiften att ordna flyk
-
— 127 —
tingamas förläggning och utspisning ankomma på civilförsvarsorganisationen.
För tiden dessförinnan skulle ifrågavarande uppgift ankomma på de
dåvarande under utrymningskommissionen lydande inkvarterings- oell socialtjänstorganen.
Promemorian angav vidare att flyktingarna först skulle föras till uppsamlingsplatser.
Efter verkställd sanitetsbehandling eller läkarbesiktning skulle
flyktingarna transporteras lill karantänsförläggning och därifrån placeras
i definitiva förläggningar eller inkvarteras på annat sätt. Flyktingar, som
anträffades av militära eller civila kust- eller gränsbevakningsorgan, skulle
av dessa organ hänvisas till närmaste uppsamlingsplats eller till polischefen
i orten.
Genom promemorian hade sålunda den i tidigare nämnda kungörelse den
12 september 1941 åt utrymningskommissionen (civilförsvarsstyrelsen) meddelade
uppgiften att vidtaga erforderliga anstalter för anskaffande av bostäder
och ordnande av försörjning åt flyktingar vidgats därhän att sistnämnda
myndighet skulle handhava mottagandet av till riket anländande
flyktingar och sålunda själv upprätta och driva utlänningsläger.
Genom beslut den 8 september 1944 föreskrev Kungl. Maj:t, att erforderliga
åtgärder skulle vidtagas för att möjliggöra mottagande här i riket av ett
större antal flyktingar från norra Finland (evakuerade finska medborgare)
samt att härvid bestämmelserna i förutnämnda den 1 september 1944 meddelade
beslut och fastställda promemoria skulle lända till efterrättelse i den
mån annat icke följde av det i ovannämnda beslut den 8 september åt överbefälhavaren
lämnade uppdraget att, med biträde i viss omfattning av berörda
civila myndigheter, ombesörja för flyktingarnas omhändertagande erforderlig
verksamhet inom ett närmare angivet område av Norrbottens län.
Den 25 september 1944 bestämde chefen för isocialdepartementet, att
samtliga de i berörda promemoria upptagna föreskrifterna skulle omedelbart
lända till efterrättelse, såvitt avsåge omhändertagande av flyktingar,
som från Finland och de baltiska länderna inkomme till riket annorledes
än över landgränsen mot Finland. I skrivelse den 17 november 1944 föreskrev
departementschefen, att dessa föreskrifter skulle lända till efterrättelse
jämväl beträffande omhändertagande av flyktingar, som inkomme över
landgränsen mot Finland.
Genom beslut samma den 17 november angående åtgärder för mottagande
av vissa flyktingar från Norge uppdrog Kungl. Majit åt civilförsvarsstvrelsen
att, i samråd med vissa angivna myndigheter, inom rikets ödemarksområden
vid gränsen mot Norge vidtaga erforderliga åtgärder för att
underlätta framkomstmöjligheterna för flyktingar från nämnda land samt
föreskrev bland annat, att beträffande flyktingarnas omhändertagande i övrigt
bestämmelserna i beslutet och promemorian av dea 1 september 1944
skulle lända till efterrättelse.
Med anledning av civilförsvarslagens ikraftträdande förordnade Kungl.
Majit genom beslut den 24 november 1944 — med ändring av tidigare av
Kungl. Majit och chefen för socialdepartementet meddelade beslut i ämnet
— 128 —
i de delar sagda beslut vöre däremot stridande — att civilförsvaret skulle
från och med den 1 december 1944 handhava den verksamhet för omhändertagande
av flyktingar som avsåge flyktingarnas mottagande, förläggning,
utspisning och transporter i den mån behov härav förelåge och ombesörjandet
av angivna åtgärder icke ankonnne på militär myndighet eller statens
utlänningskommission eller ock polismyndighet i denna dess egenskap.
Kungl. Maj:ts sist angivna beslut synes hava givit anledning till viss tveksamhet.
Å ena sidan har nämligen gjorts gällande, att beslutet innebure, att
civilförsvarsstyrelsen hade fått sig ålagda alla uppgifter rörande flyktingars
mottagande m. m., som icke enligt uttryckliga beslut ankomme på militär
myndighet, utlänningskommissionen eller polismyndighet i denna dess egenskap.
Å andra sidan hade den åsikten hävdats, att beslutet endast åsyftade
de åtgärder rörande planläggning och verkställighet, som avsågos i promemorian
den 1 september 1944 och besluten rörande dessas tillämplighet.
Utlänningskommissionen, som delade den sistnämnda uppfattningen,
hemställde därför i skrivelse den 13 februari 1945 efter samråd med civilförsvarstyrelsen
att Kungl. Maj:t måtte komplettera beslutet den 24 november
1944 med angivna begränsning. Härav skulle då följa, att ansvaret för
flyktingarnas mottagande och vistelse här i landet i övrigt skulle ombesörjas
av kommissionen i enlighet med tidigare nämnda kungörelse den 12 september
1941, övriga utlänningsförfattningar samt utbildad praxis. Civilförsvarsstyrelsens
uppgifter åter skulle begränsas till katastrofsituationer. I anslutning
till den sålunda gjorda hemställan meddelade kommissionen, att antalet
till Sverige ankommande flyktingar från Finland och de baltiska länderna
nedgått så, att kommissionen med sina resurser kunde bemästra svårigheterna
för deras första mottagande och omhändertagande.
Med anledning av utlänningskommissionens framställning upphävde
Kungl. Majit den 20 april 1945 de beslut, som efter den 1 september 1944
meddelats i fråga om utökning av promemorians tillämpningsområde, samt
förordnade att omhändertagandet av evakuerade finska medborgare skulle
i sin helhet tillkomma civilförsvaret, att på civilförsvaret skulle beträffande
andra flyktingar än evakuerade finska medborgare ankomma att ombesörja
de i promemorian angivna åtgärderna för flyktingarnas första mottagande,
förläggning, utspisning, utrustning och transporter, som erfordrades intill
dess flyktingarna blivit omhändertagna å karantänförläggning eller annan
därmed likställd förläggning, samt att statens arbetsmarknadskommission
med underlydande organ skulle i den mån så erfordrades biträda vid flyktingarnas
utrustning.
Med hänsyn härtill föreskrev Kungl. Majit vidare, att de finska och baltiska
flyktingarna (ej evakuerade finska medborgare), som vistades vid av
civilförsvaret drivna förläggningar, skulle snarast möjligt omhändertagas av
utlänningskommissionen. Vidare förklarade sig Kungl. Majit, därest flyktingströmmen
till riket ånyo skulle erhålla stor omfattning, vilja till prövning
upptaga frågan om utsträckt tillämpning av bestämmelserna i promemorian
den 1 september 1944.
— 129 —
Inför den hastigt uppdykande möjligheten av en större flyktingström söderifrån
och med hänsyn till den växande storleken av pågående liittransporter
av s. k. repatriandi, vilka genom Röda korsets försorg överfördes från
arbets- och koncentrationsläger i Tyskland, förordnade Kungl. Majit redan
den 27 april 1945, att samtliga de i berörda promemoria upptagna föreskrifterna
omedelbart skulle lända till efterrättelse, såvitt avsåge omhändertagande
av flyktingar, som från Danmark och Tyskland inkommo till riket, varvid
dock bland annat följande ändrade föreskrifter skulle gälla:
Verksamhet, som enligt promemorian ankommer på utrymningsorganisation
eller länsstyrelse, skall i stället utövas av civilförsvaret.
Karantänsbehandling av flyktingar bör som regel äga rum vid förläggningar,
som efter karantänstidens slut fortfarande kunna utnyttjas såsom
förläggningar för flyktingarna.
Av utlänningskommissionen redan disponerade karantänsförläggningar
skola, efter uppgörelse mellan civilförsvarsstyrelsen och utlänningskommissionen,
i den omfattning som kan anses lämplig fortfarande handhavas av
utlänningskommissionen och utnyttjas för omhändertagande av flyktingar.
Sedan situationen hösten 1945 helt förändrats och antalet till Sverige ankommande
flyktingar från Danmark och Tyskland nedgått till normal omfattning,
upphävde Kungl. Majit genom beslut den 19 oktober 1945 på därom
av utlänningskommissionen framlagt förslag berörda den 27 april 1945
meddelade bestämmelser.
Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att de utländska flyktingarnas
omhändertagande och omvårdnad i Sverige sedan hösten 1944 i organisatoriskt
avseende fallit under tvenne myndigheter, nämligen civilförsvarsstyrelsen
och statens utlänningskommission. Gränsdragningen mellan de nämnda
myndigheternas behörighetsområden har varierat tid efter annan med hänsyn
till flyktingströmmens storlek m. m. I stort sett har fördelningen verkställts
sålunda, att under civilförsvaret fallit mottagandet av flyktingarna vid
deras ankomst till landet, upprättandet av karantänsförläggningar samt överhuvud
taget omvårdnaden av flyktingarna under deras första månader i Sverige,
varjämte omhändertagandet av omkring 38 000 till Sverige hösten 1944
evakuerade finska medborgare helt ankommit på civilförsvaret. På utlänningskommissionens
lott har i allmänhet fallit att svara för flyktingarnas
fortsatta vistelse i landet.
I fråga om de flyktingförläggningar, som administrativt höra under civilförsvarsstyrelsen,
har statens sakrevision under 1945 verkställt en omfattande
granskning av den ekonomiska förvaltningen vid respektive förläggningar.
Då det synts ändamålsenligt, att jämväl de under utlänningskommissionen
lydande förläggningarna blevo föremål för granskning enligt motsvarande
linjer och med beaktande av sakrevisionens erfarenheter, hava revisorerna
låtit verkställa en sådan utredning, varvid under månaderna oktober
och november de flesta av kommissionens förläggningar blivit besökta.
Revisorerna hava besökt den polska förläggningen å Ronneby brunn, medan
de av revisorerna utsedda granskningsmännen ytterligare besökt tillit—459079.
Reit. berättelse äng. statsverket år 1945. I.
— 130 —
hopa 36 utlänningsförläggningar. Verksamheten vid följande utlänningsför
läggningar har sålunda på revisorernas föranstaltande granskats genom besök
å ort och ställe:
Uppsala län
Lövsta bruk
Södermanlands län
Ekersta
Östergötlands län
Doverstorp
Åsgårds pensionat, Svärtinge
Kronobergs län
Dädesjö
Ryds brunn
Tingsryd
Älmhult
Blekinge län
Ronneby brunn
Kristianstads län
Osby
Malmöhus län
Frostavallen
Grand hotell, Mölle
Örenäs slott
Västmanlands län
Baggå
Baggbron
Färna bruk
Krampen
Göteborgs och Bohus län
Robertshöjd I
Robertshöjd II
Skatås
Älvsborgs län
Helsjön
Värmlands län
Kalhyttan
Örebro län
Loka brunn
Kopparbergs län
Grangärde
Ingels
Humlebackens pensionat, Falun
Kråkbergs pensionat, Mora
Rämshyttan
Rättvik
Stråtenbo
Tappudden
Vikarbyn
Gävleborgs län
Axmar
Hälsingmo
Högbo herrgård, Sandviken
Sunnerstaholm
Med hänsyn till den relativa kortvarigheten av den tid, varunder berörda
flyktingar och repatriandi kunna beräknas kvarbliva i landet respektive i
under statlig tillsyn stående utlänningsförläggningar, har det icke ansetts ändamålsenligt
att till granskning upptaga sådana med flyktingvården sammanhängande
ekonomiska spörsmål, vilka efter eventuell omprövning icke numera
skulle kunna medföra några egentliga besparingar för statsverket. Frågor
sådana som flyktingvårdens centrala ledning, förläggningarnas rekognoserande
till även ur ekonomiska synpunkter lämpliga platser, beklädnad,
socialtjänst, sjukvård etc. hava sålunda icke blivit föremål för egentlig
granskning. I stället har i första hand tagits sikte på sådana sidor av organisation
och medelsförvaltning, beträffande vilka en omläggning eller annan
lämplig åtgärd inom förhållandevis kort tid kunde förväntas medföra verkliga
kostnadsminskningar för statsverket. I enlighet härmed har uppmärksamheten
i främsta rummet riktats på sådana frågor som personalorganisationen
vid förläggningarna och avlöningen av där anställda, upphandlingens
anordnande samt utspisnings- och förläggningskostnadema.
— 131 —
Utlänningskommissionens lägerverksamhet från och med ingången av år
1945 kan med hänsyn till det klientel, som vistats å lägren, uppdelas på två
perioder. Intill juli månad utgjordes sålunda beläggningen huvudsakligen
av balter. Vid årets början hade utlänningskommissionen inrättat 67 läger för
omkring 8 500 baltiska flyktingar. De flesta av dessa läger voro små eller
medelstora, endast 12 hade mer än 200 flyktingar. I början av juni hade antalet
baltiska flyktingar nedgått till omkring 4 200 fördelade å 30 läger. Under
sommaren sjönkö beläggningssiffrorna ytterligare och omkring den 10
augusti 1945 funnos å kommissionens 15 baltläger endast ungefär 1 500 flyktingar.
De sista dagarna i mars 1945 började den söderifrån kommande
strömmen av repatriandi. I enlighet med då gällande bestämmelser organiserades
deras mottagande av statens utlänningskommission vid mottagningscentraler
i Malmö och Hälsingborg, varifrån flyktingarna efter registrering
och sanitetsbehandling överfördes till ett antal karantänförläggningar i södra
delen av Sverige. Till en början anlände endast ströfall, först den 9 april
1945 började större grupper anlända. Under tiden 26 mars—1 maj anlände
sammanlagt 11 943 repatriandi. Av dessa voro 168 svenskar, 2 629 danskar,
2 262 norrmän, 4 131 tyskar, 790 fransyskor och 5 005 polacker. På grund
av den ökade omfattningen av flyktingtransporterna förordnade Kungl.
Maj:t den 27 april 1945, såsom tidigare nämnts, att civilförsvarsstyrelsen i
fortsättningen skulle sörja för mottagande och förläggning av ankommande
repatriandi. En följd av sistnämnda bestämmelse blev att ett betydande antal
repatriandi överfördes från utlänningskommissionen till civilförsvaret i samband
med att sistnämnda myndighet övertog vissa av utlänningskommissionens
karantänförläggningar.
Sedan i början av juli ytterligare en stor kontingent repatriandi anlänt till
landet, uppkom under sommarens lopp frågan om repatriandis definitiva
omhändertagande å av utlänningskommissionen upprättade förläggningar.
Ett antal sådana organiserades, varvid bland annat de förutvarande norska
polislägren samt ett flertal s. k. pensionatsförläggningar togos i anspråk. Antalet
sådana läger, platsantal och beläggning framgår av bifogade tabell
(bil. 1).
Beträffande den ekonomiska verksamheten vid utlänningskommissionens
läger har kommissionen meddelat närmare direktiv i fråga örn bland annat
inventarie- och förrådsförvaltning, upphandling, utspisning, utlänning tillkommande
förmåner utöver kost ävensom utlännings skyldighet att erlägga
viss betalning etc.
I fråga om inventarieförvaltningen, som omfattar lägrens köks- och husgeråd,
möbler, kläder, linne, sjukvårds- och sängutrustning, verktyg m. fl.
inventarier, har föreskrivits, alt artiklarna skola vara antecknade i en särskild
inventarieförteckning eller i kortregister samt inventeras två gånger årligen
enligt härför uppgjorda listor, varvid till äventyrs förefintlig brist skall
anmälas till kommissionen. Varje befattningshavare, som fått sig anförtrodd
vården och tillsynen av någon del av lägret tillhöriga inventarier, är ansvarig
för dess redovisning, och vid ombyte av för inventarierna ansvarig skall in
-
— 132 —
ventering och överlämnande ske. Kontinuerliga förändringar i inventariebeståndet
skola anmälas till kommissionen, och i samband därmed har föreskrivits,
att inköp av inventarier som regel skall ske genom kommissionens
centralupphandling. Då inköp undantagsvis måste göras direkt genom lägret,
skall kommissionens tillstånd härtill först inhämtas såvitt värdet överstiger
10 kronor. Försäljning av kommissionen tillhöriga inventarier får icke ske
utan kommissionens medgivande. Beträffande lump och skrot har föreskrivits,
att försäljning skall ske efter infordrande av anbud i dagspressen och
försäljningsprotokoll insändas till kommissionen.
Även beträffande förvaltningen av lägrens förråd av proviant, bränsle och
materialier har kommissionen föreskrivit, att förrådskort enligt särskilt formulär
skola upprättas och månadsvis avslutas. Som regel skall därvid gälla,
att alla varor, vilka icke omedelbart förbrukas utan tagas i anspråk i mån
av behov, skola föras i förråd. Beträffande inventering och kassation ha i
stort sett utfärdats enahanda föreskrifter som i fråga örn inventarieförvaltningen.
Vad särskilt gäller den kontinuerliga redovisningen av proviantförrådet har
föreskrivits, att förutom ovannämnda förrådskort skall föras jämväl journal
över proviantåtgången. Till grund för beräkning av den proviant, som skall
utspisas, lägges dagsbesked, upptagande antal spisande inkvarterade utlänningar,
anställda och gäster. Med ledning av dessa uppgifter uträknas kvantiteterna
av de behövliga proviantartiklarna till påföljande dag enligt gällande
utspisningsstat. För varje månad uppgöres slutligen en sammanställning
av portionskostnaderna för utspisningen, vilken sammanställning möjliggör
kontroll av att utspisningskostnadema hållas inom en av utspisningsstat
och livsmedelspriser bestämd ram. En avskrift av ifrågavarande sammanställning
skall senast den 10 :e i varje månad ingivas till kommissionen.
Den i två delar utarbetade utspisningsstaten, en för tiden juni—oktober och
en för tiden november—maj, angiver det kosthåll, som normalt bör förekomma
å läger. Det förutsättes dock att ändringar beträffande såväl kostens
sammansättning som portionernas storlek kunna vara nödvändiga med hänsyn
till köksförhållanden, leveranssvårigheter och klientelets art. Sådana ändringar
få dock som regel icke verka prisförhöjande.
Innan nu gällande utspisningsstater utfärdats, hade kommissionen genom
skrivelse den 22 december 1944 fastställt en instruktion rörande användning
av utspisningsstat, enligt vilken kostpriset beräknades till 1: 22 kronor. Därefter
har kommissionen genom skrivelse den 22 juni 1945 anbefallt ny utspisningsstat
avseende sommarmånaderna och utarbetad i samråd med statens
institut för folkhälsan. Det beräknade kostpriset uppgick härvid till 1: 35
kronor.
Slutligen har kommissionen genom skrivelse den 11 oktober 1945 fastställt
utspisningsstat att gälla för vintermånaderna. Därvid har räknats med följande
kostpris per dag och person:
— 133 —
Normalkost för utlänning.............................. 1: 30 kr.
Sjuk- och extrakost enl. läkares ordination.............. 1:30 » -f 20 öre
Extra kost till utlänning och personal med hårt kroppsarbete
(skogs- och vägarbete etc.)........................... 1: 30 » -j- 20 »
Normalkost för personal................................ 1:30 » -j- 10 »
Extra förplägnad under helg- och högtidsdagar till samtliga . 10 öre.
Vidare har föreskrivits, att normalkosten till repatriandi intill den 11 november
1945 iskall utökas, beträffande ransonerade livsmedel högst i den
omfattning kommissionen medgiver och beträffande icke ransonerade livsmedel
i den omfattning för lägret ansvarig läkare föreskriver. Denna kostnadsökning
må dock icke i något fall överstiga 25 procent av priset för
normalkost. Priset för normalkost kan sålunda linder angivna förutsättningar
beräknas till högst 1: 65 kronor per dag och person.
Enär upphandlingsförordningen med hänsyn till bland annat lägrens obeständighet
visat sig icke kunna tillämpas vid mköpen av livsmedel för lägrens
behov, har utlänningskommissionen måst söka andra utvägar att rationalisera
utspisningsförhållandena. Genom skrivelse den 22 december 1944
anvisade sålunda kommissionen lägren vissa leverantörer, från vilka offerter
a livsmedel skulle infordras. Dessa leverantörer hade av kommissionen
utvalts på basis av de upphandlingar av livsmedel, som företagits av statens
sinnessjukhus samt landstingens sjukvårdsinrättningar. Med hänsyn
till att lägren voro belägna i olika delar av landet hade centrala avtal icke
kunnat träffas med ifrågavarande leverantörer utom i ett par fall.
Samtidigt gjorde kommissionen förfrågan hos de större försäljningsorganisationerna
av livsmedel, vilka kunde tänkas ifrågakomma för leverans till
kommissionens läger, nämligen AB Svenska kolonialvarugrossister, Inköpscentralemas
AB och Kooperativa förbundet. Av dessa förklarade sig Kooperativa
förbundet villigt att i samband med upprättande av varje kommissions
läger ingiva anbud till lägret för leverans från närmaste konsumtionsförening.
Lägret hade i samband härmed skyldighet att infordra jämförande
anbud å orten.
Den 17 januari 1945 tillskrev kommissionen statens livsmedelskommission
med anhållan, att livsmedelskommissionen måtte medgiva, att lägren erhölle
inköpslicens å livsmedel för en tid av tre månader. Avsikten med denna
framställning var att å såväl livsmedel som tvättmedel söka för en längre
tid träffa mera fasta avtal med leverantörer, vilka specialiserat sig på leveranser
till allmänna inrättningar. Livsmedelskommissionen avslog dock.
bland annat med hänsyn lill lägrens obeständighet, denna framställning men
medgav att lämna licens för en månad i taget. Licens för så kort tid har
emellertid icke möjliggjort någon större lagerhållning på de mindre lägren,
varför livsmedelspriserna för dessa ligga något högre än för de större lägren!
För närvarande gäller i fråga örn inköp av livsmedel sålunda den föreskriften
att lagerföreståndare eller intendent är skyldig att hos närmaste
statliga eller landstingssjukhus förfråga sig örn de leverantörer, som leve
-
— 134 —
rera livsmedel till dessa inrättningar, och från dessa leverantörer infordra
underhandsanbud. Samtidigt skall infordras jämförande anbud från vissa
i cirkulär till lägerföreståndare närmare angivna leverantörer, med vilka
kommissionen avtalat om möjligast fördelaktiga anbud i fråga om leverans
av kött, fläsk och charkuterivaror, spisbröd, färsk fisk, salt sill, fiskkonserver,
mjölk och mejeriprodukter, ägg, mjöl, margarin, ärter, kaffe och
kako samt äppelmos och saft m. m.
Utlänningskommissionen har jämväl gått i författning om att från arméns
intendenturförråd inköpa vissa proviantartiklar för lägrens behov. Dylika
inköp, vilka förmedlas direkt av kommissionen, ha under år 1945 verkställts
tvenne gånger, den första gången i februari månad för täckande av behovet
till och med den 30 juni 1945, den andra gången i september månad, då
behovet täcktes fram till och med den 31 december 1945. Sistnämnda upphandling
omfattade 1 465 kg smörost, 9 955 kg lingonsylt, 2 985 kg torkad
frukt, 7 020 kg salt sill, 5 270 kg salt, 5 020 kg äppelmos, 3 862 kg maka
-
roner samt 2 715 kg gröna ärter.
Beträffande upphandling av mjukt matbröd bär slutligen kommissionen
för varje läger lämnat anvisning å lämplig leverantör i enlighet med en av
statens sakrevision i skrivelse till kommissionen den 7 juli 1945 överlämnad
specifikation.
Den vid utlänningsförläggningarna tjänstgörande personalen anställes och
avlönas delvis direkt av utlänningskommissionen, delvis av vederbörande
förläggningschef. I sistnämnda fall sökes kontakt med ortens arbetsförmedling
och tillämpas i förekommande fall gällande löneavtal. Godkännande
av anställning och avlöningsvillkor skall dessutom i samtliga fall inhämtas
från utlänningskommissionen. Till kommissionen insändes varje månad i
och för kontroll en rapport för varje läger, upptagande där anställd personal
och dess avlöning.
I fråga om utlänning tillkommande förmåner utöver kost och logi har
föreskrivits, att fickpenning skall utgå med 50 öre för dag till envar inkvarterad
utlänning, som fyllt 16 år och icke har arbetsinkomst. Till mödrar
med minderåriga barn utgår utöver fickpenning jämväl barntillägg med 25
öre om dagen för varje barn i åldern 3—15 år.
Inkvarterade utlänningar, vilka åtaga sig nedannämnda arbetsuppgifter å
lägren, erhålla — förutom kost och logi — ersättning enligt följande:
1) Leg. läkare samt läkare, vilken tjänstgör som sjukvårdare
.......................................... 250:
2) Sjuksköterska..................................... 100: —
3) Förtroendeman................................... 75: —
4) Kontorsbiträde................................... 60: —
5) Snickare, målare, övriga hantverkare, vedhuggare,
transportarbetare högst............................ 2: 50
6) Köksbiträden..................................... 2: 50
— kr. pr månad
» »
dag
8 tim.
— 135 —
För dagavlönad gäller vidare, att om arbetstiden understiger cirka 8 timmar,
motsvarande avdrag göres å dagspenningen. Fickpenning utgår icke till
utländsk personal, som erhåller avlöning enligt ovanstående.
Beträffande inkvarterad utlänning, som erhållit arbete utanför lägret, har
föreskrivits, att utlänningen i mån av förmåga skall bidraga till sina försörjningskostnader
på sådant sätt att betalning för kost och logi erlägges med
V3 av arbetsinkomsten, dock med högst 3 kronor per dygn. Om vederbörande
på grund av arbetet ej erhåller full kost och logi från lägret, skall från
förenämnda belopp, 3 kronor, avdragas värdet av den kost, som icke erhållits.
Enligt från statens utlänningskommission meddelade uppgifter voro vid tiden
för granskningsarbetets igångsättande i början av oktober 1945 ett åttiotal
utlänningsförläggningar ianspråktagna av kommissionen. 4v ifrågavarande
förläggningar voro 67 avsedda för repatriandi, nämligen 26 pensionatsförläggningar
och 41 förläggningar drivna i kommissionens egen regi.
Det torde ligga i sakens natur att en verksamhet av det slag, som här avses,
erbjudit organisatoriska svårigheter, vilka det gällt för utlänningskominissionen
att övervinna, stundom i brådskande och svårbedömliga lägen.
Även med beaktande härav synas dock i vissa avseenden ej oväsentliga kostnadsstegringar
blivit följden av åtgärder, som torde kunnat undvikas eller
till tiden begränsas.
Revisorerna hava sålunda, såsom närmare framgår av de i bilaga 1 återgivna
beläggningssiffrorna från olika utlänningsläger, kunnat konstatera, att
mångenstädes tillgängliga utrymmen vid förläggningarna under den tid utredningen
omfattar blivit endast ofullständigt utnyttjade. Detta förhållande,
som givetvis medfört ökade kostnader för statsverket, har dock till viss
grad kunna förklaras därigenom, att det ålegat utlänningskommissionen att
hålla barackförläggningar i betydande utsträckning disponibla för senare
leverans till Danmark.
Till följd härav ävensom av strävan att för sitt klientel tillhandahålla
förläggningsutrymmen av möjligast god standard har utlänningskommissionen
nödgats ianspråktaga pensionatsförläggningar i stor omfattning. Revisorerna
vilja icke närmare ingå på frågan örn förläggningar i egen regi eller
pensionatsförläggningar i detta sammanhang varit att föredraga. Spörsmålet
torde även av utlänningskommissionen hava behandlats i samråd med medicinalstyrelsen.
Revisorerna hysa emellertid den uppfattningen att dessa pensionatsförläggningar
ställt sig dyra. För de flesta förläggningar av pensionatstyp
har en ersättning utgått, beräknad efter 5—5:50 kronor per dag och
vuxen person. Därest ianspråktagandet av pensionatsförläggningarna varit
att betrakta som ett övergående provisorium utan längre varaktighet skulle
mot en på nyssnämnt sätt fixerad prissättning —- särskilt örn ianspråklagandet
skett under tid då pensionaten regelmässigt hava säsong — måhända
ingen erinran varit att framställa. 1 och med att kommissionens dispositionsrätt
till pensionaten mångenstädes utsträckts över längre tid — ett halvår
Revisorernas
uttalande.
— 136
och däröver -— innefattande jämväl utpräglade låg- och dödsäsongperioder,
synes det emellertid revisorerna uppenbart att vid förhyrningsvillkorens fastställande
större hänsyn bort tagas till de förhållanden, som i allmänhet råda
inom denna näringsgren, och till vad motsvarande drift i egen regi skulle
kostat. Utslagna över en längre tidsperiod torde de normala intäkterna av
en pensionatsrörelse i flertalet fall ej ens tillnärmelsevis uppgå till de belopp
per dag och person som av utlänningskommissionen erlagts. Härtill
kommer att den allmänna standarden både i fråga om utspisning och boendetäthet
kunnat sänkas under den tid kommissionen disponerat pensionaten
såsom utlänningsförläggningar. Även respektive hyresvärdars personalkostnader
torde under samma tid kunnat ej oväsentligt nedbringas, enär kommissionen
tillhandahållit handräckning för köksarbeten, städning m. m.
Detta handräckningsarbete har vid samtliga av revisorerna undersökta pensionatsförläggningar
med undantag av Grand Hotell i Mölle utan ersättning
utförts av repatriandi.
I detta sammanhang torde böra påpekas, att vid vissa pensionatsförläggningar
utlänningskommissionen ställt garanti för beläggning av ett fixerat
minimiantal platser men sedermera icke ianspråktagit det sålunda garanterade
antalet platser, varigenom statsverket åsamkats kostnader.
Med hänsyn till de betydande belopp, vartill kostnaderna för ianspråktagandet
av pensionatsförläggningarna uppgå och då revisorerna äro av den
meningen att en billigare prissättning på detta område bör kunna uppnås,
synes det i fråga om de pensionatsförläggningar, vilka utlänningskommissionen
alltjämt ärnar behålla, angeläget att en översyn av nu gällande prissättning
kommer till stånd. En prissänkning synes kunna påfordras redan
av det skälet, att utlänningskommissionen genom att till pensionatsförläggningarna
distribuera sin i oktober 1945 fastställda utspisningsstat möjliggjort
en i förhållande till pensionatens sedvanliga utspisningsnivå sänkt
standard utan att vederlag härför vunnits genom motsvarande hyressänkning.
Revisorerna hava jämväl uppmärksammat, att endast muntlig överenskommelse
föreligger beträffande flertalet av de större pensionatsförläggningarna.
Detta är bland annat fallet med samtliga de utlänningsförläggningar,
vilka ägas eller drivas av Folkrörelsernas rese- och semesterorganisation
(Resö). Det säger sig självt att avsaknaden av skrivna förhyrningsavtal
vid uppkommande tvist eller i händelse av tvekan beträffande omfattningen
av hyresvärdens åtaganden kan komma att innebära en olägenhet
för statsverket. Revisorerna finna det därför önskvärt, att i samband med
den ovannämnda översynen av inackorderingskostnadema i förekommande
fall avtal upprättas, som skapa klarhet i fråga om vederbörande pensionatsinnehavares
åtaganden gentemot utlänningskommissionen.
Utlänningskommissionen har genom utfärdade portionsstater meddelat anvisningar
rörande utspisningen vid förläggningarna. Gentemot den kostnadsram,
inom vilken utspisningsstandarden härigenom tillåtits fluktuera, synes
— 137 —
intet vara att erinra. Denna kostnad har såvitt gäller till landet överförda
personer från tyska koncentrationsläger temporärt fått överskridas med 25
procent, vilket synes vara fullt motiverat. Den högsta råvarukostnad, vartill
utspisad normal portion sålunda fått stiga, uppgår till 1 krona 65 öre per
person och dag.
Revisorerna hava närmare låtit granska endast den del av upphandlingsverksamheten
vid utlänningsförläggningarna som berör livsmedel. De av
utlänningskommissionen på ifrågavarande område vidtagna åtgärderna hava
1 stort sett varit ändamålsenliga, och ett förtjänstfullt arbete har nedlagts
på att inom hithörande område nedbringa kostnaderna. Med hänsyn till
önskvärdheten av att försvarets lagerhållning av vissa proviantartiklar i tid
omsättes förefaller det revisorerna emellertid önskvärt att upphandlingen
från arméns intendenturförråd göres så omfattande som möjligt även örn
ifrågavarande upphandling siffermässigt skulle komma att i något fall
ställa sig dyrare än annan upphandling.
Revisorerna hava konstaterat, att de anvisningar till förbilligande av brödupphandlingen,
som av kommissionen utfärdats, mångenstädes lämnats obeaktade
av vederbörande förläggningsföreståndare.
En granskning av personalorganisationen och avlöningskostnadema vid
de besökta utlänningsförläggningarna har såsom framgår av bifogade tabell
2 givit vid handen att administrationskostnaderna variera inom förhållandevis
vida gränser från den ena förläggningen till den andra. I tabellen har
räknats med endast kontantavlöning till av utlänningskommissionen avlönad
personal med undantag av utländsk handräckningspersonal. Beloppen
inkludera sålunda icke naturaförmåner av något slag, ej heller avlöning till
av annan myndighet anställd personal, exempelvis sjukvårdspersonal. Då
platsantalet på vissa förläggningar såsom tidigare nämnts varit ofullständigt
utnyttjat, hava de månatliga kostnaderna för personalorganisationen i vart
fall ställts i relation såväl till förläggningens totala platsantal som till den
aktuella beläggningen. I tabellen angivna siffror avse sålunda månatliga
personalkostnader per 100 platser respektive 100 omhändertagna personer.
Då med säkerhet icke kan avgöras, huruvida nuvarande personalorganisation
vid respektive förläggningar vore tillräcklig vid full beläggning och då
vidare förläggningarna i nu ifrågavarande avseende icke alltid äro fullt
jämförbara, bliva de i tabellen angivna siffrorna approximativa men torde
dock tillåta en överblick i stort av kostnadsvariationen mellan förläggningarna.
De påvisade olikheterna i relativ personalkostnad torde till större delen
kunna förklaras med hänvisning till rådande olikheter i fråga om klientel,
lokala förhållanden etc. För att såvitt möjligt åstadkomma likformighet
mellan förläggningarna i förevarande avseende synes en översyn av rådande
förhållanden vara lämplig.
Av den lämnade redogörelsen framgår slutligen, att flyktingarnas omhändertagande
och omvårdnad sedan hösten 1044 i organisatoriskt avseende
fallit under tvenne myndigheter, nämligen civilförsvarsstyrelsen och sta
-
Bilaga 1
Tablå över beläggningen & av statens utlänningskommission anordnade läger för repatriandi från tyska
arbets- och koncentrationsläger.
Datum 1945 | Antal läger |
| Platsantal | Beläggning | Outnyttjad kapacitet | |||||||
I egen | Pen- sionat | Summa | I egen | Pen- sionat | Summa | I egen | Pen- sionat | Summa | X egen | Pen- sionat | Summa | |
3 augusti......... | 28 | 9 | 37 | 7 614 | 2 225 | 9 839 | 3 615 | 1446 | 5 061 | 3 999 | 779 | 4 778 |
10 » ......... | 32 | 12 | 44 | 8504 | 2 365 | 10869 | 4 945 | 1512 | 6 457 | 3 559 | 853 | 4 412 |
17 » ......... | 34 | 13 | 47 | 8 667 | 2 656 | 11323 | 5 961 | 1683 | 7 644 | 2 706 | 973 | 3 679 |
24 » ......... | 35 | 15 | 50 | 9 572 | 2 575 | 12147 | 6 351 | 1968 | 8 319 | 3 221 | 607 | 3 828 |
31 » ......... | 34 | 16 | 50 | 9 029 | 2 731 | 11 760 | 6 225 | 2 050 | 8 275 | 2 804 | 681 | 3 485 |
7 september....... | 37 | 23 | 60 | 10 265 | 3 301 | 13566 | 6 415 | 2 538 | 8 953 | 3 850 | 763 | 4 613 |
14 » ....... | 37 | 23 | 60 | 10 245 | 3 314 | 13 559 | 6 389 | 2 673 | 9 062 | 3 856 | 641 | 4 497 |
21 » 1....... 28 » ....... | 39 | 25 | 64 | 10121 | 3 546 | 13 667 | 6 365 | 2 748 | 9113 | 3 756 | 798 | 4 554 |
5 oktober......... | 41 | 26 | 67 | 9 556 | 3 207 | 12 763 | 6104 | 2 400 | 8 504 | 3 452 | 807 | 4 259 |
12 » ......... | 45 | 27 | 72 | 9 093 | 3194 | 12 287 | 5 301 | 2 286 | 7 587 | 3 792 | 908 | 4 700 |
19 * ......... | 45 | 27 | 72 | 8 373 | 3156 | 11529 | 4 711 | 2 252 | 6963 | 3 662 | 904 | 4 566 |
26 * ......... | 44 | 27 | 71 | 8 506 | 2 833 | 11339 | 4 645 | 2 325 | 6 970 | 3 861 | 508 | 4 369 |
2 november....... | 42 | 26 | 68 | 7 929 | 2 669 | 10 598 | 4 472 | 1893 | 6 365 | 3 457 | 776 | 4 233 |
9 » ....... | 43 | 25 | 68 | 7 957 | 2 617 | 10574 | 4 268 | 1926 | 6194 | 3 689 | 691 | 4 380 |
1 Uppgift saknas.
— 139 —
Bilaga 2.
Förläggningar i egen regi.
Förläggningens namn
Full beläggning
Platser
Kostnad
Aktuell beläggning
Platser
Kostnad
Ekersta (Södermanland) ..............
Doverstorp (Östergötland)............
Dädesjö (Kronoberg).................
Robertshöjd I (Göteborgs och Bohus) ..
Robertshöjd II (Göteborgs och Bohus) .
Skatås (Göteborgs och Bohus).........
Helsjön (Älvsborg)...................
Stråtenbo (Kopparberg)...............
Tappudden (Kopparberg).............
Baggå (Västmanland).................
Färna bruk (Västmanland)............
Krampen (Västmanland)..............
Högbo herrgård, Sandviken (Gävleborg)
Sunnerstaholm (Gävleborg)............
450
600
85
185
150
150
200
450
450
150
450
150
100
450
1 220
1330
1 000
2 520
2 560
2 820
1 460
860
980
1 840
1 000
1 440
1 220
1 120
220
387
70
157
92
119
192
397
114
145
87
67
67
350
2 490
2 070
1 200
2 970
4 170
3 550
1 520
980
3 880
1 910
4 140
3 220
1 820
1 430
Pensionatslörläggningar.
Full beläggning | Aktuell beläggning | ||||
Platser | Kostnad | Platser | Kostnad | ||
50 | 900 |
| 47 | 960 | _ |
200 | 530 | — | 104 | 1 020 | — |
70 | 280 | — | 58 | 340 | — |
115 | 670 | — | 31 | 2 480 | — |
80 | 310 | — | 80 | 310 | — |
90 | 550 | — | 65 | 770 | -- |
350 | 500 | — | 302 | 570 | — |
65 | 650 | — | 52 | 820 | — |
355 | 380 | — | 288 | 470 | — |
180 | 370 | — | 175 | 380 | — |
60 | 500 | — | 66 | 450 | — |
50 | 530 | — | 22 | 1 200 | — |
65 | 540 | — | 62 | 560 | — |
107 | 430 | — | 107 | 430 | — |
110 | 410 | — | 96 | 470 | — |
Förläggningens namn
Lövsta bruk (Uppsala)....................
Ryds brunn (Kronoberg).................
Tingsryd (Kronoberg).....................
Älmhult (Kronoberg).....................
Osby (Kristianstads)......................
Frostavallen (Malmöhus)..................
Grand hotell, Mölle (Malmöhus)...........
Kalhyttan (Värmland)....................
Loka brunn (Örebro).....................
Grangärde (kopparbergs).................
Humlebackens pensionat, Falun (Kopparb.).
Kråkbergs semestergård, Mora (kopparberg)
Rämshyttan (Kopparberg).................
Rättvik (Kopparberg)....................
Vikarbyn (Kopparberg)...................
tens utlänningskommission. Såvitt fråga är om åtgärder i samband med
utlänningarnas mottagande och första omhändertagande i landet torde denna
fördelning av arbetsuppgifterna på tvenne myndigheter under vissa tidsperioder
icke kunnat undvikas och ej heller medfört större olägenheter.
Vad däremot gäller utlänningarnas omhändertagande i definitiva förläggningar,
synes uppdelningen hava medfört vissa olägenheter av såväl ekonomisk
som organisatorisk natur. Den stora outnyttjade kapaciteten å utlänningskommissionens
förläggningar under tiden augusti—november 1945 har
sålunda enligt uppgift delvis varit motiverad av beredskapshållning för mottagande
av flyktingar från civilförsvarets förläggningar. Enligt revisorernas
mening torde därför civilförsvarets återstående lägerverksamhet snarast böra
avvecklas och klientelet överföras till utlänningskommissionen.
Vice ordföranden herr Ward har ej deltagit i detta beslut.
— 141 —
SJÄTTE HUVUDTITELN.
Kommunikationsdepartem entet.
§ 18.
Under förarbetena till den nya vägorganisationen framhölls från flera håll
önskvärdheten av att vägförvaltningarna i länen gåves en så självständig
ställning som möjligt. Då antalet vägförvaltningar bestämdes till 24 — en
i varje län —- ansågs emellertid en starkt centraliserad administration nödvändig
dels för vinnande av erforderlig enhetlighet, dels ock med hänsyn till
svårigheten att besätta samtliga 24 vägdirektörsposter med personer, som
vore fullt kvalificerade att omhänderhava en decentraliserad förvaltning.
Överrevisorema för väg- och vattenbyggnadsväsendet hava i sin berättelse
rörande överrevisoremas verksamhet under budgetåret 1944/45 framhållit,
att nyssnämnda skäl för en starkt centraliserad förvaltning väl alltjämt
gjorde sig gällande. Det vore emellertid uppenbart, att vägadministrationen
till följd härav arbetade tungt och att personalens tid i alltför stor utsträckning
toges i anspråk för skriftväxling till men för personalens huvudsakliga
uppgifter. Många arbetsuppgifter måste väl administreras centralt, om man
skulle kunna vinna ett gott resultat, men det förefölle överrevisorema sannolikt,
att en decentralisation från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till
vägförvaltningarna i åtskilliga avseenden redan nu, sedan en viss enhetlighet
vunnits genom den centraliserade förvaltningen, skulle utan våda kunna
äga rum. Överrevisorema förordade därför att denna fråga av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen gjordes till föremål för utredning.
Vad särskilt angår de centraliserade upphandlingarna för vägväsendet sade
sig överrevisorema med tillfredsställelse hava konstaterat, att de priser,
som tillämpats vid förrådsbyråns upphandlingar, i allmänhet vore låga och
ej sällan väsentligt lägre än de, till vilka vägstyrelsema tidigare kunnat verkställa
sina inköp. Det vore emellertid att märka, att de lägre priser, som
vunnits genom centraliserad upphandling, icke utan vidare kunde jämföras
med dem, som tillämpats vid vägstyrelsemas inköp. Hänsyn måste bland
annat även tagas till den tidsspillan och det besvär, som det av förrådsrörelsen
betingade rekvisitionsförfarandet medförde. Flera vägmästare hade för
överrevisorerna uppgivit, att leveranser av reservdelar och dylikt på grund
av rekvisitionsförfarandet och depåförrådens otillräckliga lagerhållning
oskäligt fördröjts. Sådana dröjsmål kunde föranleda omkostnader, varigenom
den vinst, som uppnåddes genom centraliserad upphandling, ginge
förlorad. De påtalade dröjsmålen torde dock kunna i betydande mån före
-
Om åtgärder
för en decentralisering
och förenkling
av
administrationen
av det
allmänna
vägväsendet.
— 142
kommas genom ökad lagerhållning i depåförråden, genom att vägmästarna
i större utsträckning använde telefon för rekvisitioner och genom att vägförvaltningarna
utnyttjade dem tillkommande befogenhet att i brådskande
fall själva verkställa inköp i orten.
Överrevisorerna hava vidare i olika sammanhang anmärkt på det myckna
expeditionsarbetet inom vägadministrationen. De båda vägingenjörerna
för underhållet samt för projektering och byggande vid vägförvaltningen i
Norrbottens län voro exempelvis bundna vid tjänsterummet i sådan mån, att
de endast i ringa utsträckning hade tillfälle att företaga inspektioner och
resor ute i länet. För ledningen och kontrollen av pågående arbeten vore det
givetvis av stor betydelse, att de båda avdelningscheferna kunde företaga
erforderliga resor. Överrevisorerna erinrade vidare, att de i en tidigare berättelse
framhållit nödvändigheten av att åtgärder skyndsamt vidtoges för
att minska vägmästarnas expeditionsarbete samt därefter förordat, att frågan
örn en förenkling av kalkylationsbokföringen och utformandet av blanketter
till rapporter och dylikt gjordes till föremål för särskild utredning av
experter. Sedan sådan utredning ägt rum, hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beslutat viss förenkling av rapportsystemet med avseende å underhållsarbetena,
varjämte maskinbokföringen förenklats. Enligt överrevisorernas
mening hade reformerna medfört en icke oväsentlig förenkling av
vägmästarnas expeditionsarbete. Därjämte hade vägmästarna i stor utsträckning
fått hjälp med detta av förrådsförmän och andra förmän. Med hänsyn
till vikten av att vägmästarna finge ägna sin huvudsakliga arbetstid åt ledningen
och kontrollen av pågående underhållsarbeten, borde frågan örn behovet
och möjligheten att ytterligare minska vägmästarnas expeditionsarbete
vara föremål för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens oavbrutna uppmärksamhet.
Överrevisorerna erinrade vidare, att på flera håll i landet vägnämndsledamöter
beklagat sig över att de icke ägde rätt att företaga tjänsteresor,
som vore nödvändiga för ett riktigt fullgörande av vägnämndernas arbetsuppgifter.
På grund härav förordade överrevisorerna, att vägförvaltningama
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjordes uppmärksamma på att
vägnämnderna ägde rätt till ersättning för dylika resor.
Riksdagens revisorer hava under hand inhämtat väg- och vatlenbyggnadsstyrelsens
uppfattning rörande vad överrevisorerna sålunda framhållit.
Styrelsen har därvid förklarat sig anse, att en decentralisering av vägadministrationen
efter hand borde ske i all den omfattning, som visade sig möjlig.
Styrelsen hade också från början varit inriktad härpå. Så snart styrelsen
fått en arbetsdetalj uppordnad och genomförd efter rationella linjer
samt det visat sig, att vägförvaltningarna kunde enhetligt handlägga sådant
ärende, hade verksamheten decentraliserats. Sålunda hade redan år 1944 det
kamerala arbetet för viss vägbyggnadsverksamhet överflyttats från styrelsen
till vägförvaltningarna. Numera hade även handläggningen av en del
personalärenden överlämnats till förvaltningarna. Skadeståndsanspråk upp
till 200 kronor, som ej föranledde rättegång, reglerades numera av vägförvaltningarna.
Det vore avsett alt prövningen av marklösenfrågor skulle,
— 143 —
sedan markersättningssakkunniga avgivit förslag till enhetspris, överflyttas
till förvaltningarna. Sedan uppliandlingsverksamheten numera förts in på
rationella banor, hade en viss decentralisation av inköpsverksamheten kunnat
genomföras utan väsentligt uppgivande av den centrala upphandlingens
fördelar. Efter en den 15 september 1945 vidtagen ändring av den av styrelsen
utfärdade arbetsordningen för vägförvaltningarna ägde dessa befogenhet
att inköpa gengasbränsle, virke och betongrör för en kostnad av
högst 50 000 kronor per gång och övrigt till inventarier och förlagseffekter
icke hänförligt gods för en kostnad av högst 10 000 kronor per gång. Vidare
ägde vägförvaltning anskaffa inventarier till ett värde av 1 000 kronor samt
förlagseffekter för oförutsedda, brådskande arbeten lill ett värde av högst
1 000 kronor per gång, därest expediering genom depåförråd icke utan
dröjsmål kunde äga rum. För att säkerställa, att sålunda medgiven inköpsrätt
i lämplig utsträckning delegerades till vägmästare, hade för dem
stadgats skyldighet att direkt hos leverantör rekvirera effekter intill ett belopp
av 400 kronor för oförutsedda, brådskande arbeten, därest rekvisition
i vanlig ordning skulle medföra avsevärt dröjsmål. För att minska kontorsarbetet
för vägingenjörerna och övervägmästarna hade styrelsen för avsikt
att i sina petita upptaga frågan örn förstärkning av personalen. Beträffande
vägnämndsledamöternas rätt till ersättning för resa, som företoges »för att
på platsen bedöma till nämnderna hänskjutna frågor örn förändring av enskild
väg till allmän eller ombyggande av viss väg», hade styrelsen den uppfattningen,
att hinder icke förelåg för utfående av dylik ersättning. De av
vägnämnderna företrädda lokala vägintressena förväntades härigenom bliva
tillgodosedda. Frågan om lättnad i vägmästarnas expeditionsarbete vore föremål
för styrelsens oavlåtliga uppmärksamhel. Någon tid fordrades emellertid
för att vinna erfarenhet rörande verkningarna av redan företagna förenklingar.
Det borde ock framhållas, att ett visst mått av kontorsarbete för
en vägmästare vore icke bara ofrånkomligt utan även önskvärt för att vågmästaren
skulle kunna följa verksamhetens ekonomiska förlopp.
Den starka centralisation av vägadministrationen, som av olika skäl ansågs Revisorernas
påkallad vid utformandet av den statliga vägorganisationen, har medfört att uttalande,
personalen tages i anspråk för expeditionsarbete i väsentligt större utsträckning
än vad som skulle hava varit fallet vid en mera decentraliserad förvaltning.
Behovet av en långt driven centralisation av vägadministrationen har emellertid
minskats, sedan personalen vid vägförvaltningarna vunnit erforderlig förtrogenhet
med arbetsuppgifterna och sedan viss enhetlighet vunnits genom
den centraliserade förvaltningen. På grund härav och då det myckna expeditionsarbetet
uppenbarligen är lill men för en effektiv ledning och kontroll
av vägarbetena, vilja revisorerna framhålla önskvärdheten av alt en ökad
decentralisation av vägadministrationen kommer lill stånd. Av vad ovan anförts
framgår, att denna uppfattning delas även av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Sålunda har handläggningen av åtskilliga vägärenden under senaste
tid överflyttats till vägförvaltningarna, vilka även i övrigt erhållit ökade
— 144 —
Landsstatshuset
i
Halmstad.
befogenheter. Därjämte hava vissa andra anordningar genomförts i syfte att
förenkla expeditionsarbetet. En ytterligare decentralisering och förenkling
av expeditionsarbetet synes emellertid erforderlig och möjlig. Revisorerna
förutsätta, att frågan härom är föremål för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
oavlåtliga uppmärksamhet och att de åtgärder vidtagas, vartill förhållandena
må giva anledning.
§ 19.
Genom beslut av 1937 års riksdag anvisades 13 700 kronor till förbättrade
lokaler för länsstyrelsen i Hallands län. Medlen kommo emellertid icke till
användning, då den avsedda utökningen av tjänstelokalerna vid närmare
omprövning visade sig icke bliva fullt tillfredsställande. I stället uppdrog
Kungl. Majit den 14 januari 1938 åt byggnadsstyrelsen att i samråd med
länsstyrelsen och lantmäteristyrelsen verkställa utredning rörande nybyggnad
för länsstyrelsen och lantmäterikontoret i länet. Byggnadsfrågor lösning
fördröjdes emellertid av vissa stadsplanefrågor, som sammanhängde med
den halländska kustlandsvägens sträckning. Först år 1941 ansågos stadsplanefrågorna
hava avancerat så långt, att man ansåg sig kunna taga ställning
till ett nybyggnadsförslag.
Vid denna tidpunkt hade 1940 års civila bvggnadsutredning börjat sin
verksamhet. Efter samråd med byggnadsutredningen lät byggnadsstyrelsen
utarbeta förslag till lokaler endast för länsstyrelsen. Lantmäterikontoret ansågs
kunna tills vidare behålla de lokaler, som det hittills disponerat, och
länsarkitektkontoret föreslogs förlagt till slottet. Med hänsyn till den då
under utredning varande frågan örn vägväsendets förstatligande kunde ej
heller ett säkert program uppställas för den statliga vägorgamsationens lokalbehov.
Förslag till landsstatshus efter det nya programmet framlades av länsarkitektkontoret
i oktober 1941. Det beräknades draga en kostnad av 395 000
kronor. Förslaget hade uppgjorts i nära samarbete med byggnadsstyrelsen,
som — enligt vad revisorerna inhämtat — då ansett sig i stort sett bunden
av civila byggnadsutredningens normer. Byggnadsutredningen, som den 8
december 1941 yttrade sig över förslaget, anförde därvid också, att de av
utredningen tillämpade grundsatserna för förenkling av ämbetsbyggnader
synts med lovvärd konsekvens hava beaktats vid planläggningen av det föreslagna
byggnadsföretaget. Utredningen funne därför icke anledning till erinran
mot förslaget i denna del. Vad anginge kostnaderna syntes dessa hava
beräknats i överkant och vid oförändrade materialpriser medgiva någon reduktion.
Vid 1942 års riksdag hemställde Kungl. Majit om anslag för ändamålet
med 395 000 kronor. Kungl. Majit hade därvid upptagit det framlagda förslaget
utan att förorda annat än obetydliga jämkningar. Riksdagen anförde,
att ifrågavarande förslag enligt vad byggnadsstyrelsen påvisat innebure ej
oväsentliga beskärningar av tidigare av länsstyrelsen framställda utrymmeskrav,
i det förslaget bland annat ej innefattade lokaler för lantmäteri-, läns
-
— 145 —
arkitekt- och vägingenjörskontoren. Då emellertid förslaget, såsom departementschefen
framhållit, finge anses tillgodose länsstyrelsens dåvarande lokalbehov
samt dessutom innefattade goda lillbyggnadsmöjligheter, därest behov
av ökade utrymmen framdeles skulle uppstå, ansåg sig riksdagen böra
anvisa det äskade beloppet.
Då beskattningsorganisationssakkunnigas förslag om inrättandet av en
särskild taxeringsavdelning vid varje länsstyrelse beräknades medföra ökat
lokalbehov, föreslog byggnadsstyrelsen i skrivelse den 25 augusti 1942, efter
framställning från länsstyrelsen i Hallands län, att byggnadsplanen för landsstatshuset
skulle utvidgas. Lämpligast och billigast skulle detta kunna ske
genom att uppföra entrépartiet å den föreslagna byggnaden i tre våningar i
stället för tidigare föreslagna två våningar. Merkostnaden härför beräknades
till 35 000 kronor. I skrivelse den 14 december 1942 hemställde byggnadsstyrelsen
örn anvisande av ytterligare 75 000 kronor för alt kompensera inträdda
prisstegringar m. m. Vid 1943 års riksdag anvisades de begärda
tilläggsbeloppen. Till landsstatshuset hava sålunda anvisats sammanlagt
(395 000 + 35 000 + 75 000 =) 505 000 kronor. Enligt uppgift från byggnadsstyrelsen
hava byggnadskostnadema uppgått till 491 000 kronor. Då
byggnadens volym är 5 150 kubikmeter, hava alltså kostnaderna per kubikmeter
uppgått till cirka 95 kronor 50 öre. Denna jämförelsevis höga kostnad
föranleddes enligt vad revisorerna inhämtat bland annat av att det lämnade
byggnadstillståndet icke avsåg sommarmånaderna, varför vid entreprenadanbudens
ingivande vederbörande måste räkna med fördyrande uppehåll i
arbetet under sommaren. Därtill kom, att grundläggning måst utföras medelst
pålning och att rummen gjorts små, varigenom volympriset blivit högt.
Byggnaden blev färdig i oktober 1943.
Revisorerna hava avlagt besök i landsstatshuset i Halmstad och därvid
gjort vissa iakttagelser. Sessionssalen hade en längd av 10 meter och en
bredd av 4,5 meter. Den föreföll att vara för liten och kunde icke heller användas
för sådana större sammanträden, som ofta bruka förekomma hos
en länsstyrelse. Korridorerna i byggnaden hade en bredd av 1,9 meter, vilket
föreföll att vara snävt tillmätt. Dörrar, som voro placerade mitt emot varandra
på ömse sidor örn korridoren, slogo nämligen emot varandra, örn de
öppnades samtidigt. En viss risk för olycksfall syntes härigenom föreligga.
Vidare syntes arbetsrummen vara knappt tillmätta med hänsyn lill att besök
av allmänheten voro vanliga och att för arbetets behöriga bedrivande, såsom
fallet är å en länsstyrelse, erfordrades alt ett stort antal akter och handlingar
förvarades å tjänsterummen.
Enligt vad revisorerna inhämtat äro lokalerna otillräckliga. Inom länsarkitektkontoret
i Halmstad har i anledning härav utarbetats förslag till en
omfattande tillbyggnad för en beräknad kostnad av omkring 700 000 kronor.
Landsstatshuset i Halmstad tillkom vid en tidpunkt, då det av flera skäl Revärernas
ansågs angeläget att begränsa de offentliga byggnadsföretagen för civilt än- uttalandedamål.
Vid sitt besök i landsstatshuset gjorde revisorerna vissa iakttagelser,
10—450070. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1945. I.
146 —
för vilka ovan redogjorts. Revisorerna kommo lill den bestämda uppfattningen,
alt lokalerna äro för knappt tillmätta. Då, såsom ovan nämnts, en
tillbyggnad av landsstatshuset redan visat sig vara erforderlig, hava revisorerna
velat fästa riksdagens uppmärksamhet på de gjorda iakttagelserna.
Till vad ovan anförts vilja revisorerna på grund av sina iakttagelser i övrigt
beträffande den statliga byggnadsverksamheten anföra vissa synpunkter
på de allmänna normer, som uppgjorts och framlagts av civila byggnadsutredningen,
och vilka enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 februari 1944 skola
i huvudsak lända till efterrättelse vid planläggning och utförande av statliga
ämbetsbyggnader.
Enligt dessa normer, vilka i tillämpliga delar skola gälla jämväl vid ändring
av förut uppförd sådan byggnad, skall noga iakttagas, att byggnaden
icke gives större omfattning eller mera kostnadskrävande utförande än som
med hänsyn till ändamålet kan anses strängt erforderligt. I normerna föreskrives
vidare, att det till grund för planläggningen upprättade lokalprogrammet
skall göras till föremål för noggrant övervägande ur synpunkten av bestående
organisation samt befattningshavarnas antal och fördelning. Därvid
skola även eventuella prognoser för organisationens framtida utveckling underkastas
en ingående prövning. Vid bedömandet av lokalbehovet skall iakttagas,
att särskilda lokaler för personal med arbetsuppgifter av tillfällig karaktär
icke beräknas. Även vid sådana institutioner, där hänsyn måste tagas
till förekommande fluktuationer i personalbeståndet, skall enligt normerna
anordnandet av reservrum i regel undvikas.
Förutom dessa generella bestämmelser innehålla normerna åtskilliga detaljanvisningar
angående beräkning av framtida utvidgningar, kommunikationssystem,
lokalernas dimensionering, byggnadsmaterial, uppvärmningssystem
m. m.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 juni 1944 hade byggnadsstyrelsen —
som icke beretts tillfälle att yttra sig över ifrågavarande allmänna normer —
uttalat sina allvarliga farhågor för att ett tillämpande av normerna skulle
komma att leda till överdrifter. Sparsamhelen borde icke drivas så långt, att
den äventyrade byggnadernas ändamålsenliga användande, eller att beträffande
byggnadsmaterial och utformning berättigade krav på god byggnadskultur
åsidosattes.
Beträffande reservutrymmen inneburo de allmänna normerna, att sådana
utrymmen praktiskt taget icke finge medtagas vid planerandet av nybyggnader
för statens räkning. Detta skulle enligt byggnadsstyrelsens mening bestämt
strida mot gjord erfarenhet, enligt vilken det allmännas behov av lokaler
varit i ständigt stigande och följaktligen tillgång till reservutrymmen i de
statliga ämbetsbyggnaderna visat sig högst behövligt och värdefullt. Den
statliga förvaltningen torde alltjämt komma att ställas inför nya personalkrävande
uppgifter, och dess växande kunde sålunda icke anses avslutat. Nybyggnader
borde därför enligt styrelsens mening icke få uppföras utan ett
rimligt antal reservrum eller möjlighet att på annat sätt tillgodose ett ökat
lokalbehov. Detta gällde icke endast egentliga ämbetsbyggnader utan även
147 —
sådana byggnader, som vore avsedda för exempelvis post- eller telegrafverkens
räkning. Den verksamhet dessa statliga verk bedreve ökade oavbrutet,
och då de oftast uppförde sina byggnader i de centrala delarna av samhällena
läte sig utvidgning eller tillbyggnad icke så lätt göras, sedan en gång
byggnaden vore uppförd.
Revisorerna uppskatta till fullo värdet av de strävanden, som gjorts att i
allmänhet befrämja sparsamhet i den offentliga byggnadsverksamheten.
På grund av de erfarenheter revisorerna gjort i samband med besöket i den
nya landsstatsbyggnaden i Halmstad samt de iakttagelser i övrigt, för vilka
ovan redogjorts, hava revisorerna emellertid kommit till den uppfattningen,
att normerna för den statliga byggnadsverksamheten i vissa avseenden synas
vara ägnade att i tillämpningen medföra tillkomsten av mindre ändamålsenliga
lokaler och därför leda till oekonomiska ändrings- och underhållsåtgärder
för framtiden.
— 143
Kontrollen
över medel,
som av statliga
myndigheter
utbetalas
till kommunala
samfäiligheter.
SJUNDE HUVUDTITELN.
Finansdepartementet.
§ 20.
Till kommunala samfälligheter av olika slag utbetalas genom statliga myndigheters
försorg medel till skilda ändamål. Till belysande härav lämnas i
det följande en översikt beträffande vissa sådana utbetalningar.
Sålunda utgå till kommunernas socialvårdsutgifter avsevärda bidrag. Staten
lämnar bland annat bidrag i olika former till kommunernas arbetslöshetskostnader.
Till kommun, som anordnat social hemhjälpsförmedling, utgår
bidrag till avlöning åt hemvårdarinnor. Kommun, där nykterhetsnämnd
finnes, kan erhålla ersättning av statsmedel till viss driftsverksamhet. Dylik
kommun med ringa ekonomisk bärkraft kan vidare beviljas bidrag till vårdkostnad
för person, örn vars intagande å allmän alkoholistanstalt blivit förordnat.
Landsting och kommun kunna erhålla bidrag till anordnande av
erkänd alkoholistanstalt eller inackorderingshem ävensom till driften av dylika
anstalter. Kommuner erhålla även ersättning av statsmedel för utgiven
fattigvård och barnavård åt utlänningar och sådana svenska medborgare,
vilkas hemortsrätt icke kan utrönas. För fattigvård och barnavård at lappar
ävensom till uppförande av ålderdomshem för lappar lämnas även bidrag
av statsmedel. Till driftskostnaderna vid arbetshem erhålla landsting och städer,
som icke deltaga i landsting, statsbidrag med visst belopp i förhållande
till det genomsnittliga antalet vårdtagare å hemmet. Till barn, som före fyllda
18 år omhändertagits för skyddsuppfostran och överlämnats till enskilt
hem eller barnhem, äger barnavårdsnämnd uppbära årligt statsbidrag. Vidare
äger barnavårdsnämnd åtnjuta viss gottgörelse av statsmedel för av
nämnden utgivna bidragsförskott. Kommun, som anordnat särskilda anstalter
för s. k. halvöppen barnavård, kan åtnjuta vissa bidrag till driften av dylika
anstalter. Bidrag utgår även till driften vid vissa sommarkolonier samt till
fria sommarresor för barn. Staten utbetalar till kommun viss del av den godkända
kostnaden för uppförande av s. k. pensionärshem till beredande av
billiga bostäder åt åldringar och invalider, vidare hyresrabatter för mindre
bemedlade, barnrika familjer samt bidrag till främjande av visst bostadsbyggande
å landet. För tillgodoseende av behovet av allmänna samlingslokaler
må bidrag av statsmedel beviljas kommun för anskaffande av byggnad
för dylikt ändamål.
— 149
Ett kommunalt verksamhetsområde, där statsbidrag förekomma i stor utsträckning,
är hälso- och sjukvården. Landsting äga sålunda bekomma bidrag
till avlöningar åt distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor samt distriktstandläkare
och distriktstandsköterskor. För folktandvården utgår bidrag
dels till landsting för viss utrustning av tandpolikliniker, dels till primärkommunerna
för lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader.
Till dispensärverksamheten erhålla landsting statsbidrag för
vissa drifts- och underhållskostnader. Landsting äro vidare berättigade till
statsbidrag för den förebyggande mödra- och barnavården. Till förbättrad
sjukvård inom rikets ödemarksområden kan statsbidrag beviljas landsting
och landskommuner för olika anordningar såsom sjukstugor, automobiler
och motorbåtar för sjukvårdsändamål. Statsbidrag må vidare tilldelas landsting
eller kommun för uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter,
förlossningsanstalter, hem för kroniskt sjuka samt vårdhem för
lättskötta sinnessjuka ävensom till driften av dylika anstalter. Landsting
och städer utanför landsting kunna åtnjuta bidrag till avdelningar för barnsjukvård
vid eller i anslutning till lasarett. Epidemidistrikten erhålla statsbidrag
till uppförande, inrättande eller inlösen av epidemisjukhus, varjämte
även driftsbidrag till dylika anstalter må utgå.
Till kostnaderna för polisväsendet lämnar staten bidrag efter olika grunder
i städer och på landsbygden. Stad, som tillhandahåller statspolis, åtnjuter
full ersättning av statsmedel för sina kostnader för avlöning åt sådan personal
samt skälig ersättning för kostnaderna för statspolisens verksamhet.
Polisdistrikt å landsbygden erhåller visst bidrag till personalens avlöningar
samt ersättning för telefonkostnader.
På kommunikationsväsendets område utgå bidrag till betydande belopp av
automobilskattemedel till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande
samhällen, som äro väghållare, ävensom statsbidrag till kommuner för byggande
av vissa hamnar och farleder.
På undervisningsväsendets område har statsbidragssystemet nått en rik utveckling.
Statsbidrag utgår sålunda till den vid folk- och småskolor, vissa
sjukvårdsanstalter och barnhem samt skolhem och arbetsstugor anställda lärarpersonalens
avlöningar. Även för arvoden åt lärare i slöjd och lärarinnor
i hushållsgöromål erhåller skoldistrikt ersättning av statsmedel. Särskild ersättning
lämnas skoldistrikt till folkundervisningens befrämjande i rikets
nordligaste gränsorter samt till skolundervisning åt lots- och fyrpersonalens
barn. Till bestridande av skoldistrikts kostnader för inackordering av skolbarn
och för anordnande av skolskjutsar eller skolbarnsbespisning må skoldistrikt
erhålla bidrag. Av statsmedel utgå vidare bidrag till byggnadsarbeten
för anskaffande av nya undervisningslokaler för folkskoleväsendet ävensom
bidrag till vissa redan befintliga sådana. Till underhåll av skollokaler samt
för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriel äger skoldistrikt
åtnjuta statsbidrag med visst årligt belopp för varje lokal. Tjänstebostadsbidrag
utgår vidare för bestridande av kostnader för tjänstebostäder
åt lärarpersonalen. För fortsättningsskoleväsendet utgår bidrag till avlöning
— 150 —
av lärarpersonal. Till skoldistrikt, som genomfört centralisering av fortsättningsskolorna,
må beviljas statsbidrag med högst det belopp, som därigenom
uppkommen besparing motsvarar. Till kommunala mellanskolor, kommunala
flickskolor och praktiska mellanskolor utgår bidrag till viss del av avlöningskostnaderna.
Kommun, landsting eller annan kommunal samfällighet, som
uppehåller yrkesskola, må åtnjuta understöd av statsmedel. Även till driften
av centrala verkstadsskolor utgå vissa bidrag. För upprättande och underhåll
av folkbibliotek utgår understöd till såväl borgerlig som kyrklig kommun.
Till hushållningssällskapen utbetalas bidrag till administrationskostnader
men även andra bidrag av skilda slag, såsom till gödselvårdsanläggningar, ladugårdsförbättringar,
nyodlingar, betesförbättringar, täckdikningar etc.
Skogsvårdsstyrelserna uppbära årliga bidrag dels till administrationskostnader
och dels till skogsutdikningar, skogsodlingar, väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo m. m.
Kommun, vars kostnader för skogsbrandväsen i betraktande av kommunens
ekonomiska förhållanden finnas vara betungande, kan erhålla statsbidrag
för denna verksamhet.
Ur kyrkofonden utgå som bekant vissa bidrag till löner åt prästerskapet.
Förutom nu angivna statsbidrag av olika slag, vilka i allmänhet anknyta
till viss kommunal förvaltningsgren samt avse att möjliggöra för kommuner
eller andra samfälligheter av kommunal natur att på ett nöjaktigt sätt fullgöra
dem ålagda uppgifter, utgå även vissa andra bidrag, vilka närmast hava
karaktären av allmänna tillskott till kommunernas hushållning. Till sistnämnda
kategori kunna hänföras ersättningar till landsting och städer utanför
landsting för indragna brännvinsförsäljningsmedel. Hit hör även den s. k.
tolagsersättningen, som utbetalas till vissa städer med tullkammare. Även åtskilliga
andra ersättningar utbetalas till städer för indragna rättigheter och
inkomster. Vidare må erinras om att till skattetyngda kommuner årligen utgå
stora belopp såsom skatteutjämningsmedel.
Beträffande vissa statsmedel, vilka utbetalas till kommunala organ, gäller
att kommunen fått i uppgift att disponera dem för statens räkning enligt givna
föreskrifter samt med viss redovisningsskyldighet till statligt organ. Till
denna grupp äro att hänföra mödrahjälpsmedel, vilka tillställas barnavårdsnämnderna,
lån till främjande av bostadsbyggande av olika slag m. m.
Utöver nu nämnda bidrag av olika slag utbetalas från statliga myndigheter
medel, vilka på grund av särskilda bestämmelser uppbäras och redovisas
för kommunernas räkning. Sålunda gäller i fråga örn bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter att, samtidigt med inleverering av kronan
tillkommande andel av dylik avgift, till vederbörande kommun skall överlämnas
dess andel därav. Skogsvårdsavgift skall uppbäras och redovisas i
samband med kronoutskylderna, varefter huvudparten av de sålunda influtna
medlen utbetalas till de olika skogsvårdsstyrelserna. Samma är förhållandet
med landstingsmedel, vilka uppbäras i samband med kronouppbör
-
— 151
den. Vidare åligger det landsfiskal alt till kommunen redovisa restindrivna
kommunalutskylder samt vissa bötesandelar.
Huvudparten av de medel, vilka sålunda tillhandahållas kommunala organ,
utbetalas av länsstyrelserna och statskontoret. Men även socialstyrelsen,
arbetsmarknadskommissionen, medicinalstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, egnahemsnämnderna m. fl. utbetala årligen betydande
belopp till kommunerna.
Nu gällande bestämmelser angående kontroll över till olika kommunala
organ och myndigheter utbetalade medel återfinnas i kungörelsen den 10 november
1933 (nr 613) angående sättet för vissa utbetalningar till kommuner
m. fl. I nämnda kungörelse har föreskrivits att såsom villkor för utbetalande
av bidrag av statsmedel till kommun, församling, fattigvårdssamhälle, skoldistrikt,
väghållningsdistrikt, polisdistrikt, landsting eller annan kommunal
förvaltningsenhet skall gälla att postgirokonto öppnats för den kassa, som
har att mottaga medlen. Vidare skall utbetalning av statsmyndighet eller utmätningsman
till kommunal förvaltningsenhet, som för vederbörande kassa
öppnat postgirokonto, verkställas genom girering till kassans postgirokonto
eller, i vad rör statsmyndighet som ej själv har postgirokonto för medel,
varom nu är fråga, genom insättning å kassans konto. I särskilt tillägg till
sistnämnda kungörelse den 30 juni 1934 (nr 398) har föreskrivits, att kommunal
förvaltningsenhet vid rekvisition hos statsmyndighet av bidrag av
statsmedel skall uppgiva numret å det postgirokonto, som medlen skola tillgodoföras.
På grund av nämnda kontrollbestämmelser tillställer postgirokontoret vederbörande
medelsförvaltande kommunala organ dels kontoutdrag för
varje förändring kontot undergår, dels ock årligt besked rörande kontots
ställning vid utgången av nästföregående år. Såsom bilagor till kontoutdraget
fogas härvid kupongerna till de inbetalnings- eller girokort, på grund av
vilka betalning skett. Dessa uppgifter tillställas däremot icke de kommunala
revisorerna. Från postgirokontoret kunna dessa visserligen efter framställning
erhålla sådana uppgifter. Men även örn revisorerna infordra dylika
uppgifter —- vilket icke alltid är fallet — så äro desamma likväl icke fullt
tillräckliga som underlag för revision, enär de endast lämna uppgift beträffande
de förändringar kontot under året undergått men däremot självfallet
icke upplysningar om arten av de medel som inbetalts.
Enligt vad revisorerna inhämtat förekommer emellertid, att statliga myndigheter
utbetala medel lill kommunala organ även i annan ordning än över
postgiro. Sålunda har utbetalning skett medelst postanvisning, telegramremissa
samt check. Dessa utbetalningsvägar hava visserligen endast undantagsvis
anlitats — framför allt i brådskande fall— men de innebära likväl
en viss brist i det gällande kontrollsystemet. Därest systemet med utbetalning
av statsmedel över postgiro skall utgöra underlaget för kontrollen,
måste tydligen varje möjlighet till undantag från eli sådant utbetalningssätt
förringa det därmed åsyftade kontrollvärdet.
Revisorernas
uttalande.
— 152 —
Den ovan lämnade redogörelsen har visat, hurusom genom statliga myndigheter
medel av skilda slag årligen tillställas kommunala samfälligheter.
Huvudparten av dessa medel är avsedd att utgöra bidrag till kostnaderna för
fullgörande av olika förvaltningsuppgifter, av vilka åtskilliga ålagts kommunerna
av staten. Därjämte ställas till kommunernas förfogande medel,
vilka kommunerna äro skyldiga att för statens räkning förvalta och disponera
mot viss redovisningsskyldighet. En ytterligare grupp utgöra sådana
medel, främst vissa skatter och offentliga avgifter, vilka för kommunernas
räkning uppbäras och redovisas av staten.
De medel, vilka sålunda ställas till kommunala myndigheters förfogande,
uppgå till högst betydande belopp. En överslagsberäkning ger vid handen,
att för närvarande mellan 500 och 600 miljoner kronor årligen utbetalas till
olika kommunala organ. Med hänsyn till den utveckling statsbidragssystemet
nått och ytterligare kan förväntas få, torde denna siffra inom en nära
framtid komma att ytterligare stiga. Revisorerna vilja i detta sammanhang
framhålla den betydelse ett genomförande av den föreslagna uppbördsreformen
kan komma att få med avseende å det ekonomiska mellanhavandet
mellan stat och kommun. Enligt förslaget skall nämligen uppbörden även
av kommunalskatten verkställas i samband med kronouppbörden. Därest
förslaget genomföres, kommer uppenbarligen statsverket att bliva redovisningsskyldigt
gentemot kommunerna för högst avsevärda belopp. För det
stora flertalet av landets kommuner skulle då praktiskt taget samtliga inkomster
komma att levereras över statliga organ.
Det är uppenbarligen en angelägenhet av allmänt intresse, att möjligheter
förefinnas till effektiv kontroll över att de medel, vilka genom statliga myndigheter
tillställas kommunala organ, verkligen komma dessa till godo för
avsedda ändamål. Ur kommunal synpunkt bör det vara av synnerlig vikt,
att icke blott det medelsförvaltande organet utan även revisorerna erhålla
tillförlitliga uppgifter örn storleken och arten av de medel, som utbetalats
till vederbörande kommunala förvaltningsmyndighet.
Såsom ovan framhållits är det nuvarande kontrollsystemet behäftat med
brister. Revisorerna ifrågasätta, huruvida icke det mest effektiva vore att
föreskriva, att de olika utbetalande myndigheterna skulle tillställa de kommunala
revisorerna ett sammandrag över de medel av skilda slag, vilka under
viss tid utbetalats. Med hänsyn till att den kommunala redovisningen
omfattar kalenderår torde sådana sammandrag lämpligen böra avlämnas efter
varje års utgång samt avse det senast förflutna kalenderåret. Uppgifterna
borde lämna besked icke blott örn beloppet av de utbetalade medlen utan
även örn de förhållanden i övrigt, som kunde vara av värde för den kommunala
revisionen, såsom arten av de medel, som utbetalats, den tid utbetalningen
hänför sig till, huruvida medlen utgöra förskott etc. Den nu föreslagna
anordningen förutsätter tydligen, att hos den utbetalande myndigheten
föres ett särskilt konto för utbetalningar till varje kommun.
Revisorerna äro väl medvetna örn att det nu föreslagna systemet kan komma
att medföra ökat arbete för de utbetalande statliga organen. Detta mer
-
153 —
arbete torde dock i avsevärd utsträckning kunna nedbringas, om den särskilda
kontoföringen utföres i nära anslutning till den löpande bokföringen.
Enligt vad revisorerna inhämtat torde redan nu ett koniosystem av antytt
slag finnas upplagt hos vissa myndigheter. Med hänsyn till de uppenbara
fördelarna för kommunerna av att erhålla sådana kontrolluppgifter, som här
avses, torde för övrigt en viss kostnad härför vara väl motiverad.
§ 21.
Riksdagens revisorer hava vid upprepade tillfällen påtalat att landskontorens
befattningshavare innehaft uppdrag i taxeringsnämnder såsom ordförande
eller kronoombud. Sålunda uttalade redan 1922 års revisorer, att det
borde uppmärksammas, att icke uppdrag såsom ordförande och ledamöter i
beskattningsnämnder tilldelades länsstyrelserna underlydande tjänstemän i
större omfattning än som av omständigheterna med nödvändighet påkallades.
Sedermera hava revisorerna åren 1926, 1927, 1930 och 1932 berört samma
fråga.
Länsstyrelseutredningen ansåg i sitt år 1936 avgivna betänkande (SOU
1936:56) anställandet av bokföringssakkunniga vid landskontoren, vilket
möjliggjorts enligt beslut vid 1935 års riksdag, vara ett steg i rätt riktning.
Dessa sakkunniga skulle nämligen kunna tillhandagå ordförande, som därom
gjorde framställning, med råd och anvisningar och möjligen fungera såsom
kronoombud i taxeringsnämnd. En stor del av det granskningsarbete, som
förut skett under sommaren, skulle därigenom komma att utföras under årets
första hälft och anmärkningsmålen i prövningsnämnden borde kunna icke
oväsentligt nedbringas. Det innebure vidare en möjlighet att avveckla det
ofta påtalade systemet att taxeringsuppdrag lämnades länsstyrelsernas befattningshavare
såsom bisyssla.
Utredningen ansåg det vidare lämpligt, att Kungl. Maj:t anbefallde länsstyrelserna,
att vid utseende av ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd
iakttaga, att befattningshavare vid länsstyrelse icke förordnades härtill i
i andra fall än då detta för vinnande av bästa möjliga resultat av taxeringsarbetet
visade sig angeläget.
I proposition nr 178 till 1937 års riksdag anförde departementschefen
bland annat, att han funne vad länsstyrelseutredningen anfört i fråga örn
länsstyrelsetjänstemännens medverkan vid olika stadier av taxeringsarbetet
välbetänkt. I cirkulärskrivelse till länsstyrelserna den 14 januari 1938 anbefallde
Kungl. Maj:t länsstyrelserna att vid utseende av ordförande eller kronombud
i taxeringsnämnd iakttaga, att befattningshavare vid länsstyrelse icke
härtill förordnades i andra fall än då så kunde ske utan eftersättande av befattningshavare
åvilande tjänsteåligganden oell sådant förordnande för vinnande
av bästa möjliga resultat av taxeringsarbetet prövades lämpligt.
Beskattningsorganisationssakkunniga föreslogo i sitt betänkande (SOU
1942:49) inrättandet av en särskild taxeringsavdclning vid länsstyrelserna.
Till denna avdelning .skulle bland annat också höra taxeringsrevisorer och lo
-
vissa befattningshavares
anlitande för
taxeringsuppdrag.
154 —
träden åt dessa, taxeringsassistenter. Vidare föreslogs inrättande av en ny
tjänst, benämnd taxeringsintendent, vars innehavare skulle vara chef för
taxeringsavdelningen, samt såsom biträde åt denne en taxeringsinspektör.
Taxeringsavdelningens personal skulle helt disponeras för taxeringsarbetet.
Taxeringsrevisorernas och taxeringsassistenternas uppgift skulle främst
vara att genom bokgranskningar och dylikt möjliggöra en ökad kontroll av
deklarationsmaterialet. Det gällde därvid icke endast att skapa möjligheter
att bevaka statens skatteintresse. Dessa tjänstemäns arbete skulle jämväl
kunna bli till fördel för de skattskyldiga. Tidigare hade nämligen beskattningsnämnderna
i vissa fall i saknad av uppgifter om de verkliga förhållandena
påfört taxeringar, som sedermera efter bokföringsgranskning måst nedsättas.
Beträffande frågan om förordnande av befattningshavare å taxeringsavdelningen
såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd anförde de
sakkunniga efter att hava vägt skälen för och emot, att det vore givet, att
taxeringsintendenten ej skulle kunna innehava taxeringsuppdrag. Detsamma
borde gälla taxeringsrevisorer och taxeringsassistenter. Övriga befattningshavare
å taxeringsavdelningen skulle däremot, örn så funnes erforderligt,
kunna tilldelas sådana uppdrag, varvid de sakkunniga dock erinrade om den
ovan nämnda cirkulärskrivelsen av år 1938.
I proposition (nr 345) till 1943 års riksdag godtog departementschefen i
fråga om omorganisationen i huvudsak de sakkunnigas förslag. I taxeringsavdelningarna
skulle således ingå dels taxeringsrevisorer och dels taxeringsassistenter.
Taxeringsrevisor skulle biträda taxeringsintendenten med bokföringsgranskning
och annat kvalificerat kontrollarbete och taxeringsassistenterna
skulle biträda taxeringsrevisorerna vid fullgörande av deras arbete.
I fråga örn befattningshavares å landskontor uppdrag såsom ordförande
eller kronoombud i taxeringsnämnd anförde departementschefen, bland annat,
att landskamrerare och taxeringsintendent med hänsyn till sin ställning
icke borde innehava dylika uppdrag. Däremot ansåg departementschefen i
motsats till de sakkunniga, att något »direkt hinder» icke borde föreligga mot
att taxeringsrevisor eller taxeringsassistent tilldelades uppdrag av ifrågavarande
slag. Emellertid underströk departementschefen, att ovannämnda skrivelse
den 14 januari 1938 alltjämt borde äga tillämpning.
Riksdagen lämnade propositionen i här förevarande hänseenden utan erinran.
Enligt beslut vid 1943 års riksdag vidtogs den ändringen i taxeringsförordningen,
att taxeringen av sådana skattskyldiga, som icke äro fysiska personer,
oskifta dödsbon eller familjestiftelser, hänföras till särskilda taxeringsnämnder,
medan taxeringen av övriga skattskyldiga skulle ske i lokala taxeringsnämnder.
En särskild taxeringsnämnd har alltså att taxera i huvudsak aktiebolag
och ekonomiska föreningar, medan övriga skattskyldiga och således
även rörelseidkare taxeras i lokal nämnd.
För att biträda vid taxeringen av rörelseidkare infördes samtidigt taxeringskonsulenter,
vilka var och en inom visst område av länet, omfattande ett
155 —
antal taxeringsdistrikt, skulle granska och inför vederbörande taxeringsnämnd
föredraga deklarationer och andra uppgifter, vilka avgivits av sådana rörelseidkare,
som skola taxeras av nämnden.
Till taxeringskonsulent borde enligt departementschefens mening förordnas
en för uppdraget väl kvalificerad tjänsteman vid landskontoret eller en
häradsskrivare eller annan väl kvalificerad person.
Självdeklaration skall i regel avgivas senast den 15 februari. Vissa skattskyldiga
såsom bland annat aktiebolag och den, som enligt lag varit skyldig
föra handelsböcker, må dock njuta anstånd till senast den 31 mars, örn räkenskapsåret
gått till ända senare än den 31 oktober året näst före taxeringsåret.
Detta är i allmänhet fallet och anståndet torde mycket ofta utnyttjas.
Detta medför, att deklarationerna icke komma vederbörande ordförande
i taxeringsnämnd tillhanda förrän tidigast den 31 mars och ofta några
dagar senare, ifall deklarationen inlämnats till länsstyrelse eller annan, som
äger mottaga deklarationer. Först omkring den 10 april kan därför granskningen
av dessa deklarationer taga sin början. Taxeringsarbetet skall i de
flesta fall vara avslutat den 15 maj, då även längderna måste vara i huvudsak
färdiga, enär de skola avlämnas senast den 20 maj.
Av de anförda tidsbegränsningarna följer att taxeringskonsulenterna och
de tjänstemän, som hava att verkställa bokföringsgranskning, under perioden
omkring 10 april—10 maj måste bliva synnerligen arbetstyngda.
Revisorerna hava förmedelst genomgång av länskungörelsema undersökt,
i vilken utsträckning befattningshavare å landskontoren och då särskilt taxeringsrevisorer
och taxeringsassistenter vid innevarande års taxering förordnats
som ordförande i särskild eller lokal taxeringsnämnd eller som taxeringskonsulenter.
Det har därvid befunnits, att i tolv län taxeringsrevisor
förordnats till ordförande i särskild taxeringsnämnd och i tre län till ordförande
i lokal taxeringsnämnd. I aderton län har taxeringsrevisor förordnats
som taxeringskonsulent. Dessutom har i två län taxeringsrevisor förordnats
som kronoombud i särskild taxeringsnämnd.
I fem län har taxeringsassistent förordnats till ordförande i lokal taxeringsnämnd
och i tjugutvå län som taxeringskonsulent. Vidare har taxeringsinspektör
i två län förordnats som ordförande i särskild taxeringsnämnd, i
sjutton län som ordförande i lokal taxeringsnämnd och i fem län som taxeringskonsulent.
I samtliga län förekom, att befattningshavare å landskontoren i större eller
mindre utsträckning förordnats som ordförande i taxeringsnämnd och då i
regel i lokal nämnd. Länsstyrelserna synas därvid ofta haft benägenhet att
förordna egna tjänstemän till ordförande i distrikt, omfattande delar av residensstaden
eller belägna i dess närhet.
Det ligger i sakens natur, att det kan vara till gagn för landskontorens befattningshavare
vid fullgörande av deras tjänsteåligganden alt hava tillräcklig
kännedom örn skatte- och taxeringsförfattningarnas praktiska tillämpning
och att sådan erfarenhet bäst vinnes under förordnande som ordfö
-
Ilevisorernas
uttalande.
— 156 —
Restitution
av kronoutskylder.
rande eller kronoombud i taxeringsnämnd. Vidare kan det vara svårt att
finna lämplig ordförande i en del distrikt. Å andra sidan böra lika självklart
dessa befattningshavare ej tilldelas uppdrag av detta slag i sådan utsträckning,
att deras arbete i tjänsten blir åsidosatt. I distrikt, där det ej bör möta
större svårighet att utanför landskontoret finna person lämplig som ordförande
i taxeringsnämnd, vilket kan förmodas i regel vara fallet i residensstäder
och i närheten av dessa liggande distrikt, synas länsstyrelsens befattningshavare
ej böra anlitas. De torde i stället böra hållas i reserv för förordnande
i sådana distrikt, där svårigheten att finna lämplig ordförande är
större.
I fråga örn taxeringsrevisorerna och taxeringsassistenterna synes deras förordnande
som ordförande i särskilt distrikt eller som konsulenter betänkligt.
Detta medför nämligen, att de vid samma tidpunkt bliva sysselsatta
med ett forcerat taxeringsarbete och en lika forcerad bokföringsgranskning,
örn de, såsom avsett är, skola kunna stå länets samtliga taxeringsnämnder
till tjänst. Revisorerna dela visserligen den av departementschefen år 1943
uttalade uppfattningen, att något direkt hinder icke bör finnas att förordna
dessa befattningshavare till ordförande i taxeringsnämnd, men väl att dylika
förordnanden böra givas sparsamt och företrädesvis i sådana fall, då särskilda
skäl kunna föranleda därtill. I annat fall torde inrättandet av de nya
taxeringsavdelningama å landskontoren icke komma att medföra den nytta,
som avsetts.
§ 22.
Gällande bestämmelser angående restitution av kronoutskylder finnas meddelade
i uppbördsreglementet den 14 december 1917. Med kronoutskylder
enligt detta reglemente avses årliga utskylder och avgifter till kronan samt
sådana utskylder och avgifter, som enligt allmän författning eller med tilllämpning
av särskilda, av Kungl. Majit meddelade stadganden uppbäras och
redovisas i sammanhang med kronouppbörden. Hit hänföras sålunda inkomst-
och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, landstingsskatt
och tingshusmedel m. m. På grund av särskilda föreskrifter skall uppbördsreglementet
i tillämpliga delar äga giltighet jämväl beträffande debitering,
uppbörd och redovisning av värnskatt, krigskonjunkturskatt samt allmän
omsättningsskatt m. m.
I § 21 uppbördsreglementet, sådan denna lyder efter en den 15 mars
1944 (nr 75) vidtagen ändring, stadgas, att envar, som vinner nedsättning
i eller befrielse från honom påförda kronoutskylder, äger att genom länsstyrelsen
i det län, varest debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad
han för mycket erlagt. I enlighet med bestämmelserna i förordningen den 2
maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m. är vederbörande
berättigad uppbära ränta å vad sålunda restituerats med 5 procent
för år.
Ovannämnda ändring i § 21 uppbördsreglementet innebar, att ansökningsförfarandet
från och med den 1 april 1944 borttogs vid restitution av krono
-
— 157
utskylder. För att utröna i vilken utsträckning länsstyrelserna på grund av
nämnda författningsändring numera restituera utan särskild ansökan, hava
revisorerna inhämtat upplysningar härom från samtliga länsstyrelser samt
skatteverket i Stockholm. I samband därmed hava revisorerna jämväl undersökt
i vad mån kontrollåtgärder av nu nämnda myndigheter vidtagits för
att förebygga att ett och samma belopp restitueras flera gånger.
Den verkställda utredningen har givit vid handen, att 18 länsstyrelser samt
skatteverket i Stockholm utan ansökan restituera kronoutskylder på grund
av taxeringsbeslut, meddelade av samtliga besvärsinslanser, nämligen länsprövningsnämnd,
mellankommunala prövningsnämnden, kammarrätten och
regeringsrätten. Länsprövningsnämndens beslut tillstädes länsstyrelses uppbördsavdelning
genom taxeringsavdelningens försorg, vilket sker genom överlämnande
av ändringslängd. I fråga om beslut av mellankommunala prövningsnämnden
verkställer länsstyrelse restitution med ledning av till länsstyrelsen
översända utdrag ur ändringslängden. Kammarrättens utslag överlämnas
till länsstyrelsen i två exemplar, avsedda att delgivas, det ena taxeringsintendenten
och det andra den skattskyldige. Från regeringsrätten översändes
ett exemplar av utslagen till taxeringsavdelningen för kännedom, medan
det andra tillstädes den skattskyldige direkt.
För undvikande av dubbelutbetalningar hava ifrågavarande länsstyrelser
ansett sig böra vidtaga olika åtgärder. Sålunda hava vissa länsstyrelser upplagt
särskilt kortregister för ändamålet. I en del fall synes anteckning örn
restitution i hos länsstyrelsen förvarat exemplar av vederbörligt utslag utgöra
enda kontrollåtgärd. I samband med restitution göres hos vissa länsstyrelser
anteckning i uppbördsboken för den skattepost, restitutionen avser.
Vissa länsstyrelser medgiva icke restitution utan särskild ansökan. Sålunda
må nämnas, att länsstyrelsen i Göteborg tillämpar förfarandet med restitution
utan ansökan av den skattskyldige allenast, när det gäller beslut av länsprövningsnämnden,
däremot icke i fråga om utslag av kammarrätten eller
regeringsrätten. Såsom förklaring härtill har länsstyrelsen uppgivit, att till
undvikande av dubbelrestitutioner originalutslaget alltid bör företes i och
för påteckning örn verkställd restitution. Såsom ytterligare motivering för sitt
förfaringssätt anför länsstyrelsen:
Då regeringsrättsutslaget endast i avskrift kommer länsstyrelsen tillhanda,
medan originalet expedieras direkt till den klagande, ligger häri hinder
att verkställa restitution med åtföljande påteckning å originalutslaget
utan den skattskyldiges medverkan genom utslagets företeende. Det anses då,
att han likaväl må begära att få till sig utbetalt det belopp, vartill han kan
vara berättigad; något fördröjande av utbetalningen föranledes icke härav.
När kammarrätten beslutat nedsättning i taxering på besvär av den skattskyldige,
måste i värjo fall avvaktas, att besvärstiden tilländagår mot taxeringsintendenten,
innan kronoutskylder kunna restitueras. I väntan härå har
den skattskyldige kunnat hinna få utslaget sig delgivet. Han gör då naturligt
nog framställning örn alt återfå belopp, vartill han kan vara berättigad. Restitutionsbeslut
alternativt på ansökan eller ex officio skulle leda till tvekan
och påkalla noggrann undersökning i värjo fall till undvikande av dubbel
-
— 158
restitution. Det har därför ansetts nödvändigt att även i detta fall begära den
skattskyldiges medverkan med företeende av utslaget, därvid samtidigt kunde
begäras utbetalning av skatt, som borde återgå.
Länsstyrelsen i Örebro restituerar från och med år 1945 i vederbörlig ordning
erlagd skatt utan ansökan, därest nedsättningen grundar sig å länsprövningsnämndens
eller mellankommunala prövningsnämndens beslut. Har däremot
skatten icke erlagts i föreskriven ordning, har länsstyrelsen ansett restitution
böra ske först efter ansökan med till denna fogat indrivningskvitto.
Restitution på grund av kammarrättens och regeringsrättens utslag har skett
endast efter ansökan. Såsom motiv härför har länsstyrelsen uppgivit, att till
förekommande av dubbel utbetalning länsstyrelsen funnit originalutslaget
böra åtecknas bevis örn dagen och beloppet för utbetalningen.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län restituerar utan ansökan allenast på grund
av länsprövningsnämndens beslut. Restitution på grund av kammarrättens
och regeringsrättens utslag verkställes, efter det att uppbördsavdelningen från
taxeringsavdelningen erhållit avskrift av vederbörande utslag samt originalutslaget
inkommit från vederbörande skattskyldig. I samband med restitutionen
förses originalutslaget med bevis om utbetalning, varigenom risken för
dubbelutbetalning anses eliminerad.
Även länsstyrelsen i Blekinge län tillämpar förfarandet med restitution
utan ansökan allenast då nedsättning grundas å länsprövningsnämndens beslut,
vilka komma till uppbördsavdelningens kännedom genom taxeringsavdelningens
försorg, medan däremot andra beslut icke komma till denna avdelnings
kännedom annorledes än genom den nedsättningsberätligades egen
ansökan. Då fråga är om restitution på grund av dessa sistnämnda beslut
fordras för utbetalning, att sökanden företer honom av vederbörande nämnd
eller rätt tillställt protokollsutdrag eller utslag. Å dessa påtecknar sedan
länsstyrelsen att restitution skett samt dagen för denna.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har tidigare tillämpat den praxis, att för
restitution grundad på beslut av mellankommunala prövningsnämnden samt
utslag av kammarrätten och regeringsrätten fordrats särskild ansökan samt
företeende av sökandens originalexemplar. Länsstyrelsen har emellertid meddelat,
att för framtiden restitution utan ansökan skall ske jämväl beträffande
kammarrättens och regeringsrättens utslag. Under sådana förhållanden kommer
sålunda särskild ansökan att erfordras allenast i fall då restitution grundar
sig på mellankommunala prövningsnämndens beslut. Såsom motiv härför
uppgiver länsstyrelsen, att denna nämnd endast tillfälligtvis synes delgiva
länsstyrelsen sina beslut genom översändande av protokollsutdrag.
Länsstyrelsen i Södermanlands län restituerar icke utan särskild ansökan
i fall då nedsättning grundar sig på beslut av mellankommunala prövningsnämnden
samt utslag av regeringsrätten. Såsom orsak härtill har uppgivits,
att dessa instanser icke tillställt länsstyrelserna något exemplar för verkställighet.
Före juni månad innevarande år restituerade länsstyrelsen även nedsättningar
på grund av kammarrättsutslag endast på ansökan. Risk för dub
-
— 159 —
belutbetalningar på grund av nu gällande system anser länsstyrelsen i allmänhet
föreligga genom att en länsstyrelse kan restituera dels på grund av inkommen
ansökan och dels på grund av från vederbörande instans erhållet
beslut om nedsättning. Genom att kortregister över alla restitutionsberättigade
upplagts, anser länsstyrelsen emellertid denna risk eliminerad.
Med den utformning § 21 i uppbördsreglementet erhöll genom författningsändringen
den 15 mars 1944 avsågs uppenbarligen, att länsstyrelserna skulle
verkställa restitution av kronoutskylder utan att vederbörande skattskyldig
skulle behöva göra någon särskild ansökan. Det torde även vara i överensstämmelse
med allmän rättsuppfattning, att den enskilde utan särskild omgång
bör erhålla åter, vad som oriktigt blivit honom avkrävt. Den av revisorerna
gjorda utredningen har emellertid visat, att vissa länsstyrelser fortfarande
påfordra ansökningsförfarande. Tre av dessa länsstyrelser restituera
utan ansökan, sedan länsprövningsnämndens beslut vunnit laga kraft, medan
beträffande beslut eller utslag av övriga taxeringsinstanser erfordras
särskild ansökan, varvid originalutslaget skall bifogas för att åtecknas bevis
örn den verkställda restitutionen. En länsstyrelse restituerar utan ansökan
såväl när det gäller länsprövningsnämndens som mellankommunala prövningsnämndens
beslut. Samma länsstyrelse kräver emellertid ansökan jämte
till denna fogat indrivningskvitto, därest skatten icke erlagts i föreskriven
ordning. En annan länsstyrelse tillämpar det förfaringssättet att restituera
ulan ansökan på grund av beslut av samtliga taxeringsinstanser med undantag
av mellankommunala prövningsnämnden, medan en länsstyrelse medgiver
restitution utan ansökan beträffande beslut av länsprövningsnämnden
samt kammarrättens utslag.
Anledningen till nuvarande olikformighet i fråga om restitutionsförfarandet
synes vara, att vissa länsstyrelser icke funnit sådana kontrollåtgärder
som de ansett lämpliga för undvikande av dubbelrestitutioner. Särskilt synas
dessa länsstyrelser vara obenägna att restituera ex officio på grund av utslag
av beskattningsdomstolarna, i vilket fall länsstyrelserna regelmässigt ansett
sig böra hava tillgång till originalutslaget i och för påteckning örn verkställd
restitution.
Avskaffandet av ansökningsförfarandet vid restitution innebar visserligen
vidgade risker för dubbelrestitution samt förutsatte på grund härav, att särskilda
kontrollåtgärder vidtoges, ägnade att nedbringa dessa risker. De åtgärder
i sådant syfte, som vidtagits av de länsstyrelser, vilka medgiva restitution
utan särskild ansökan — uppläggande av kortregister eller notering i
uppbördsbok — synas emellertid i allmänhet vara fullt tillfredsställande.
Emellertid är det av viss betydelse, alt likformighet med avseende å restitutionsförfarandet
i enlighet med gällande bestämmelser åvägabringas. Revisorerna
anse det därför önskvärt, att de länsstyrelser, vilka fortfarande medgiva
restitution först efter ansökan, snarast vidtaga sådana kontrollåtgärder,
som kunna erfordras, för att det avsedda restitutionsförfarandet utan särskild
ansökan skall kunna vinna allmän tillämpning.
Revisorernas
uttalande.
— 160
Redogörelse
för krononppbörden
och
restindrivningen.
§ 23.
I enlighet med instruktionen för riksräkenskapsverket den 30 juni 1944
hava revisorerna från verket erhållit redogörelse för dels resultatet av den
ordinarie uppbörden i rikets olika län i fråga om 1944 års kronoutskylder
(tab. 1) ävensom av värnskatt för budgetåret 1944/45 (tab. 2), dels resultatet
av restindrivningen inom de olika landsfiskalsdistrikten och magistratsstäderna
t. o. m. utgången av år 1944 i fråga örn 1941—1943 års kronoutskylder
(här ej återgivna). I sammandrag för hela riket återges (tab. 3 och 4)
resultatet av uppbörden vid uppbördsterminerna av 1941—1944 års kronoutskylder
och av 1941/42—1944/45 års värnskatt.
Riksräkenskapsverket har vidare överlämnat vissa översiktstablåer, utvisande
bland annat, resultatet av uppbörd och restindrivning fram till innevarande
år i fråga om 1941 års kronoutskylder, vilka tablåer underlätta en granskning
av resultatet inom landsfiskalsdistrikten respektive magistratsstäderna i
de olika länen. De tablåer, som redovisa förloppet i fråga örn debetsedlarna,
torde hava intresse ej minst ur den synpunkten, att en statistik allenast över
beloppen så hilvida kan bliva missvisande som erläggandet av ett fåtal betydande
skattebelopp på sina håll kan vara tillräckligt för att det samlade
resultatet i avseende på beloppen skall te sig relativt gott, ehuiu skattebetalningen
i allmänhet varit dålig.
Nyssnämnda översiktstablåer återgivas i det följande (tab. 5—8).
Såsom revisorerna redan framhöllo i sin berättelse föregående år vore en
av de verksammaste åtgärderna för ernående av en bättre ordning vid indrivning
av restförda kronoutskylder att förstärka den centrala skattekontroll,
som utövas av riksräkenskapsverket, och göra den mera systematiskt ordnad.
Revisorerna ansågo sig redan förra året kunna konstatera, att den inom
verket organiserade uppbördsstatistiken måste hava givit ämbetsverket helt
andra möjligheter än tidigare att få ett grepp örn skatteuppbördens och särskilt
restindrivningens bedrivande i rikets skilda delar.
Ämbetsverkets till revisorerna lämnade redogörelse bestyrker detta. Ofta
starka skiljaktigheter i uppbördsresultatet kunna mången gång förklaras
av den skiftande ekonomiska och sociala strukturen inom olika områden
samt befolkningens större eller mindre rörlighet. Förekommande långa avstånd
kunna även inverka på resultaten. En närmare genomgång av resultaten
i jämförbara utmätningsdistrikt och städer visar emellertid även avsevärda
variationer.
Ämbetsverket har till samtliga länsstyrelser översänt tablåerna över uppbördsresultatet
och restindrivningens förlopp, därvid förutsatts att varje magistratsstad
och landsfiskalsdistrikt skulle tillställas ett exemplar av redogörelsen.
Länsstyrelserna anmodades därvid att infordra vederbörandes förklaring
i de fall, det kunde anses påkallat, samt att jämte eget yttrande insända
förklaringarna till verket. Länsstyrelserna anmodades vidare att redogöra för
de åtgärder, som vidtagits eller som respektive länsstyrelse ämnade vidtaga i
de fall, då indrivningsresultatet icke kunde anses tillfredsställande.
— 161 —
Ur det sålunda inkomna materialet har riksräkenskapsverket delgivit revisorerna
vissa påpekanden och ifrågasatta åtgöranden. Man har sålunda som
förklaring till dåligt indrivningsresultat framhållit, förutom den ovan påpekade
olika strukturen, vissa speciella faktorer såsom omfattande och långvariga
militärinkallelser, lokala driftsnedläggningar och inskränkningar, befolkningsanhopning
i samband med tillkomst eller utvidgning av krigsindustrien
verksamhet och dylikt. Som förklaring till dåligt indrivningsresultat
i allmänhet anföres även, att skatt påföres vid så låg inkomst, att skatten ej
kan uttagas genom införsel och att det ofta är utsiktslöst att indriva skatt hos
kvinnor, som slutat sin anställning i samband med äktenskaps ingående. Det
sista har särskilt framträtt senare år till följd av de goda sysselsättningsmöjligheterna,
de exempelvis inom viss krigsindustri förhållandevis höga lönerna
och den stegrade äktenskapsfrekvensen. Dessa orsaker kunna väl ock ha föranlett
variationer mellan olika distrikt.
Det har vidare hänvisats till brist på indrivningspersonal. Särskilt beträffande
vissa magistratsstäder har åberopats ovillighet hos städerna att bekosta
erforderlig organisation för indrivningsarbetets behöriga fullgörande. För
landsbygdens del spelar jämväl den konkurrens in, som förefinnes mellan
fjärdingsmännens polisuppgifter och indrivningsverksamhet. Exekutionspersonalen
består ofta av reservbefäl, som varit inkallad till militärtjänstgöring,
vilket inverkat menligt, liksom att landsfiskalernas polis- och administrativa
uppgifter ökats under kriget.
I många avgivna förklaringar anföres att ett bättre resultat skulle kunna
nås genom förstärkning av indrivningspersonalen, ändamålsenligare fördelning
av arbetsuppgifterna, större intresse för uppgiften o. s. v. I vissa fall lär
en tendens att helt hänföra skatteindrivningen till fjärdingsmännens arbetsområde
framskymta, vilket enligt ämbetsverkets mening kan få menliga följder.
I en del magistratsstäder pågår utredning om organisationens lämplighet
och i andra hava särskilda åtgärder vidtagits för att nå ett bättre resultat.
Vissa länsstyrelser hava meddelat sin avsikt att igångsätta undersökning angående
en effektivisering av indrivningsarbetet. I
I enlighet med riksdagens tidigare uttalade önskemål hava revisorerna i
det föregående framlagt en redogörelse för förloppet av kronouppbörden och
restindrivningen, grundad på inom riksräkenskapsverket numera instruktionsmässigt
utarbetad uppbördsstatistik.
Tillgången till detaljerade uppgifter angående uppbörds- och indrivningsresultatet
är uppenbarligen av värde ur många synpunkter. Därigenom synes
bland annat den centrala kontrollen hava kommit i ett gynnsammare läge
och större möjligheter hava öppnats för ingripanden i sådana fall, där detta
är särskilt påkallat.
I detta sammanhang anse sig revisorerna icke kunna utan vidare förbigå
den i det föregående berörda omständigheten, att i vissa fall iakttagits en
tendens från landsfiskalers sida att hänföra restindrivningen helt till fjärdingsmännens
arbetsområde. Revisorerna dela uppfattningen, att en sådan
11—.{5.9079. Reit. berättelse ang. statsverket dr 19i5. I.
Revisorernas
uttalande.
162 —
tendens, därest den bleve mera allmän, kunde få menliga följder. Även örn
landsfiskalerna med den nya organisationen ofta fjärmats från det praktiska
indrivningsarbetet, torde det vara uppenbart, att ett levande intresse från
vederbörande landsfiskals sida för att indrivningsarbetet inom distriktet
handhaves på bästa sätt, i allmänhet utgör en förutsättning för ett gott resultat.
Vid ett genomförande av den föreslagna uppbördsreformen torde det bliva
nödvändigt att under en del år framåt uppmärksamt följa indrivningen och
avkortningarna i fråga örn de vid övergången utestående skatterestantierna,
dels till undvikande av onödiga skatteförluster och dels för ernående av garantier
för likformighet vid avkortningsförfarandet.
Efter en uppbördsreform kunna restantierna visserligen förväntas nedgå,
i varje fall i fråga om löntagare, men indrivningsförfarandet synes å andra
sidan i de enskilda fallen komma att kompliceras. I detta sammanhang är
vidare att märka, att även kommunala restantier avsetts skola efter en reform
tillfalla staten. Enligt revisorernas mening är det därför av största vikt
att även framdeles löpande kunna följa förloppet av såväl skatteuppbörden
i dess nya form som även av restindrivningen.
— 163 —
Tabell 1. 1944 års kronoutskylder.
Län (Lb = landsbygd och St = magistrats-städer) | Antal | Summa debiterade utskylder | Influtet under uppbördstermin eller | ||||||
Debetsedlar | Belopp | ||||||||
Antal 1 | % 1944 | 1 °/ /o ! 1943 | Kronor | 0/ /o 1944 | 0/ /o 1943 | ||||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | |
Stockholms stad . . |
| 444 348 | 215 406 433 | 305 906 | 68-84 | 68-88 | 197 618 425 | 91-74 | 91-69 |
Stockholms....... | (Ib | 205 082 | 47 151 454 | 149 703 | 73-00 | 73-27 | 40 609 366 | 86-13 | 86-20 |
| st | 20173 | 4 436 970 | 13 474 | 66-79 | 70-07 | 3 564 012 | 80-33 | 81-20 | |
I Uppsala1......... | ( lb | 56 301 | 8 692 227 | 45 648 | 81-08 | 81-82 | 7 862 493 | 90-45 | 91-15 |
\ st | 32 031 | 11 167 082 | 22 779 | 71-12 | 72-39 | 10 043 487 | 89-94 | 89-72 | |
Södermanlands .... | J lb | 77 491 | 14 425 312 | 62 366 | 80-48 | 83*55 | 13 130 391 | 91-02 | 92-13 |
\ st | 44 924 | 13 907 155 | 30 944 | 68-88 | 74-64 | 12 249 730 | 88-09 | 89-83 | |
Östergötlands..... | (ib | 118 824 | 18 795 266 | 99 319 | 83-58 | 84-08 | 17 306 616 | 92-08 | 92-13 |
\ st | 83 533 | 22 030 060 | 55 325 | 66-23 | 66-88 | 19 389 983 | 88-02 | 88-21 | |
Jönköpings....... | (lb | 130 812 | 21 214 871 | lil 659 | 85-36 | 86-13 | 19 482 452 | 91-83 | 92-24 |
\ st | 24 085 | 6 391 490 | 17 487 | 72-61 | 71-58 | 5 733 564 | 89-71 | 88-64 | |
Kronobergs....... | 1 lb | 80 645 | 10 716 253 | 69 037 | 85-61 | 85-91 | 9 825 821 | 91-69 | 91-65 |
| st | 10 778 | 2 517 986 | 8 590 | 79-70 | 78-79 | 2 293 646 | 91-09 | 91-10 | |
Kalmar........... | f lb | 113 297 | 15 816 007 | 93 822 | 82-81 | 82-70 | 14 454 541 | 91-39 | 91-43 |
\ st | 30 966 | 7 920 559 | 21 323 | 68-86 | 68-95 | 6 889 269 | 86-98 | 85-81 | |
Gotlands.......... | f lb | 27179 | 3 435 730 | 23 551 | 86-65 | 186-52 | 3 226 818 | 93-92 | 90-83 |
l st | 8 588 | 2 396 670 | 6 345 | 73-88 | 76-50 | 2133 958 | 89-04 | 88-50 | |
Blekinge........... | (lb | 57 500 | 7 088 940 | 41388 | 71-98 | 74-81 | 6 081 603 | 85-79 | 85-76 |
1 st | 29 524 | 7 321 240 | 20 583 | 69-72 | 68-88 | 6 268 660 | 85-62 | 84-97 | |
Kristianstads...... | ( lb | 138 754 | 21 556 532 | 116 316 | 83-83 | 83-67 | 19 807 277 | 91-89 | 91-57 |
1 st | 18 068 | 6 029 958 | 13 473 | 74-57 | 73-36 | 5 590 977 | 92-72 | 92-58 | |
Malmöhus......... | flb | 151 763 | 28 757 636 | 131 049 | 86-35 | 86-31 | 26 995 189 | 93-87 | 93-70 |
\ st | 196 724 | 61 823 175 | 133 212 | 67-71 | 67-73 | 56 260 431 | 91-00 | 91-06 | |
Hallands.......... | (lb | 68 409 | 9 004 990 | 58 840 | 86-01 | 85-39 | 8 374 993 | 93-00 | 92-31 |
I st | 26 520 | 8 059165 | 19 627 | 74-01 | 74-05 | 7 354 558 | 91-26 | 91-21 | |
Göteborgs o. Bohus | /lb | 123 652 | 17 648 025 | 94 049 | 76-06 | 76-03 | 15 200 264 | 86-13 | 86-71 |
'' \ st | 191 947 | 80 932 973 | 106 581 | 55-53 | 55-64 | 73 275345 | 90-54 | 89-41 | |
Älvsborgs ......... | r ib | 159 303 | 22 885 827 | 130846 | 82-14 | 82-38 | 20 633 994 | 90-16 | 90-43 |
\ st | 56 781 | 17 008 494 | 40 250 | 70-89 | 68-60 | 15 272 389 | 89-79 | 88-68 | |
Skaraborgs........ | ( lb | 132 496 | 20 133 349 | 113 039 | 85-32 | 85-84 | 18 491 930 | 91-85 | 91-86 |
\ st | 19 784 | 5 146 628 | 14 903 | 75-33 | 76-94 | 4 661 496 | 90-58 | 90-58 | |
Värmlands......... | 1 lb | 136 546 | 26 038 897 | 102 846 | 75-32 | 77-30 | 23 309 781 | 89-52 | 89-97 |
1 st | 28 933 | 8 414 315 | 19 239 | 66-50 | 68-74 | 7 192 399 | 85-48 | 86-14 | |
Örebro............ | (lb | 106 896 | 22 376 912 | 86 021 | 80-47 | 80-33 | 20 322 971 | 90-82 | 90-09 |
\ st | 44 292 | 12 323 041 | 31 734 | 71-65 | 73-67 | 10 851 645 | 88-06 | 87-87 | |
Västmanlands...... | ( lb | 67 726 | 15 005 917 | 53 842 | 79-50 | 81*56 | 13 645 359 | 90-93 | 91-30 |
\ st | 37 300 | 15 194 108 | 24 578 | 65-89 1 | 71-65 | 13 632 770 | 89-72 | 90-79 | |
Kopparbergs....... | ( lb | 152 919 | 27 925 685 | 123 752 | 80-93 | 82-32 | 25 150 100 | 90-oe | 90-05 |
( st | 9 840 | 8 659 988 | 7 283 | 74-01 | 74-75 | 8 361 201 | 96-55 | 97-07 | |
Gävleborgs........ | (lb | 132 325 | 23 384 283 | 96 703 | 73-08 | 73-65 | 20 353 316 | 87-04 | 87-70 |
\ st | 35 020 | 7 275 219 | 24 364 | 69-57 | 65-98 | 6 443 142 | 88-56 | 83-49 | |
Västernorrlands .... | (lb | 141 837 | 21 072 542 | 95 026 | 67-00 | 66-63 | 17 018 467 | 80-76 | 80-88 |
( st | 22 197 | 7 114 235 | 15 219 | 68-56 | 67-12 | 6 202 088 | 87-18 | 87-89 | |
Jämtlands......... | ( lb | 82 576 | 10 215 856 | 58 890 | 71-32 | 74-22 | 8 190 291 | 80-17 | 82-91 |
l st | 12 583 | 4 164 432 | 8 475 | 67-35 | 71-62 | 3 633 040 | 87-24 | 86-85 | |
Västerbottens...... | ( lb | 116164 | 15 599 524 | 89 937 | 77-42 | 78-93 | 13 571 892 | 87-00 | 88-23 |
/ st | 15 692 | 5 221 593 | 12 004 | 76-50 | 77-08 | 4 729 346 | 90-57 | 90-14 | |
Norrbottens........ | (lb | 109 950 | 19 216 246 | 68 358 | 62-17 | 62-22 | 15 616 281 | 81-27 | 81-17 |
l st | 10 333 | 3 559 714 | 7 219 | 69-86 | 69-24 1 | 3125 587 | 87-80 | 87-40 |
1 Tilläggsdebetsedlar ej inräknade.
— 164 —
Tabell 2. 1944/45 års värnskatt: resultat av den ordinarie uppbörden.
Influtet under uppbördstermin eller
Län (Lb = landsbygd och St = magistrats-städer) | Antal utfär- dade debet- sedlar | Summa debiterade utskylder | vid uppbördsstämma | ||||||
Debetsedlar | Belopp | ||||||||
Antal | 0/ /o 1944 | % 1943 1 | Kronor | O/ /o 1944 | 0/ /o 1943 | ||||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 1 | 7 | 8 | 9 | |
Stockholms stad . . . . |
| 408 388 | 148 588161 | 293 653 | 71-91 | 71-65 | 135 560 252 | 91-23 | 91-46 |
Stockholms........ | f lb | 138 233 | 24 212 338 | 99 091 | 71-68 | 71-80 | 20 934 516 | 86-46 | 86-37 |
{ st | 15 401 | 2 224 317 | 10164 | 66-00 | 69-31 | 1 773 060 | 79-n | 79-92 | |
Uppsala1.......... | 1 lb | 40 081 | 3 823176 | 32 853 | 81-97 | 79-45 | 3 440 976 | 90-00 | 89-96 |
j st | 27 354 | 5 984 622 | 20 465 | 74-82 | 75-40 | 5 443 743 | 90-96 | 91-32 | |
Södermanlands..... | I lb | 55 672 | 6 367 623 | 45 831 | 82-32 | 82-33 | 5 717 961 | 89-80 | 91-11 |
{ st | 36 594 | 7 021 219 | 26 947 | 73-64 | 78-06 | 6 223 241 | 88-63 | 91-09 | |
Östergötlands...... | 1 lb | 81 610 | 8 082 480 | 67 503 | 82-71 | 81-96 | 7 359 834 | 91-06 | 91-26 |
| st | 72 238 | 13 095 475 | 49 300 | 68-25 | 69-45 | 11500 819 | 87-82 | 88-65 | |
Jönköpings........ | r ib | 94 445 | 9 346 953 | 80 206 | 84-92 | 84-82 | 8 486 996i | 90-80 | 91-72 |
j st | 20 557 | 3 135 463 | 15 699 | 76-37 | 76-54 | 2 850 384 | 90-91 | 90-61 | |
| 1 lb | 55 815 | 4 158174 | 47 012 | 84-23 | 82-97 | 3 766 593 | 90-58 | 89-84 |
Kronobergs........ | \ st | 8 377 | 1 189 409 | 6 751 | 80-59 | 80-04 | 1 091 903 | 91-80 | 92-01 |
| 1 lb | 72 539 | 6 338 343 | 58 908 | 81-21 | 80-23 | 5 749 560 | 90-71 | 90-40 |
Kalmar........... | \ st | 24 528 | 3 830 518 | 17 261 | 70-37 | 70-52 | 3 386 159 | 88-40 | 87-60 |
Gotlands.......... | ( lb | 17 674 | 1187 468 | 15 072 | 85-28 | 83-16 | 1 066 169 | 89-79 | 88-82 |
\ st | 6 783 | 1 085 370 | 5 213 | 76-85 | 75-94 | 976188 | 89-94 | 89-38 | |
Blekinge........... | 1 lb | 37 132 | 2 816 686 | 27 199 | 73-25 | 71-86 | 2 379 521 | 84-48 | 84-10 |
''\ st | 24904 | 3 457 548 | 18 060 | 72-52 | 69-79 | 3 025 329 | 87-50 | 86-69 | |
Kristianstads...... | f lb | 96116 | 9 500 086 | 79 296 | 82-50 | 81-80 | 8 702 589 | 91-61 | 91-50 |
■{ st | 15 213 | 3 088 835 | 11829 | 77-76 | 77-29 | 2 902 340 | 93-96 | 94-18 | |
| 1 lb | 110 046 | 13 587 848 | 94 258 | 85-65 | 85-34 | 12 676178 | 93-29 | 93-26 |
Malmöhus......... | "\ st | 174 381 | 39 677 388 | 124 349 | 71-31 | 71-01 | 36 305 012 | 91-50 | 91-55 |
| / lb | 41 997 | 3 934 231 | 34940 | 83-20 | 83-98 | 3637 854 | 92-47 | 91’89 |
Hallands.......... |
| 22 611 | 4 157 253 | 17 906 | 79-19 | 77-45 | 3 862 635 | 92-91 | 92-79 |
Göteborg o. Bohus . | f lb | 78 734 | 8 630 372 | 57 588 | 73-14 | 72-19 | 7 427 416 | 86-06 | ■ 86-79 |
■{ st | 169 468 | 53 192 052 | 98 961 | 58-40 | 57-98 | 48 015 166 | 90-27 | 89-29 | |
Älvsborgs ......... | ( lb | lil 962 | 10 391 534 | 90 609 | 80-93 | 79-43 | 9 277 554 | 89-28 | 89-36 |
| 47 516 | 8 864901 | 34 254 | 72-09 | 70-15 | 8 057 992 | 90-90 | 90-28 | |
| 1 lb | 94142 | 8 681 093 | 79 599 | 84-55 | 84-24 | 7 912 854 | ,91-15 | ■ 91-33 |
Skaraborgs........ |
| 16 518 | 2 546 937 | 12 907 | 78-14 | 78-25 | 2 306 693 | 90-57 | 91-87 |
| 1 lb | 93 719 | 10 862 243 | 69114 | 74-39 | 75-47 | 9 738 325 | 89-65 | 90-24 |
Värmlands......... |
| 23 369 | 3 848 428 | 16 103 | 68-91 | 69-49 | 3 364 961 | 87-44 | 88-15 |
örebro ............ | f lb | 75 010 | 10158 860 | 60 376 | 80-49 | 79-13 | 9 155 054 | 90-12 | 89-67 |
| 36 722 | 6 369 630 | 26 147 | 71-20 | 71-77 | 5 686 698 | 89-28 | 89-00 | |
| 1 lb | 51 656 | 6 989 390 | 41 066 | 79-50 | 81-01 | 6 300 471 | 90-14 | 90-23 |
Västmanlands...... | • ( st | 32 372 | 8 007 699 | 22 329 | 68-98 | 75-16 | 7 191 984 | ■ 89-81 | 91-95 |
| f lb | 106 591 | 11 830 332 | 85 413 | 80-13 | 81-18 | 10 559 592 | 89-26 | 90-63 |
Kopparbergs ..... | ■{ st | 8 058 | 4 765 997 | 5 674 | 70-42 | 76-26 | 4 639 363 | 97-34 | 97-71 |
| ( lb | 88191 | 9 188 545 | 63 959 | 72-52 | ,71-56 | 8 049 404 | 87-60 | 88-44 |
Gävleborgs....... |
| 28 593 | 4 436 433 | 20 687 | 72-35 | 63-40 | 3 995 129 | 90-05 | 85-06 |
| ( lb | 95148 | 8 087 563 | 62 892 | 66-10 | 62-83 | 6 605 707 | 81-68 | 181-23 |
Västernorrlands . . . | •{ st | 16 979 | 3 358 213 | 11925 | 70-23 | 66-94 | 3 015 966 | 89-81 | 89-57 |
| f lb | 50 222 | 3 862 297 | 32 771 | 65-25 | 65-66 | 2 930 446 | 75-87 | 78-61 |
Jämtlands........ |
| 10103 | 2 031 892 | 7 092 | 70-20 | 69-84 | 1 810171 | 89-09 | 89-41 |
| 1 lb | 74 572 | 5 305 487 | 57 210 | 76-72 | 74-71 | 4 516 404 | 85-13 | 85-47 |
Västerbottens..... | ''{ st | 12 630 | 2 267 684 | 9 901 | 78-39 | 78-99 | 2 065 325 | 91-08 | 90-96 |
| f lb | 73 395 | 6 172 681 | 46150 | 62-88 | 61-74 | 4 882 027 | 79-09 | 79-68 |
Norrbottens....... | •{ st | 8 010 | 1 407 880 | 5 757 | 71-87 | 71-24 | 1 244 350 | 88-38 | 87-70 |
1 Tilläggsdebetsedlar ej inräknade.
— 165
Tabell 3. Uppbörden av 1941—1944 års kronoutskylder.
Sammandrag.
| Antal utfärdade debet- sedlar | Summa | Influtet under uppbördstermin | |||
| debiterade utskylder | Debetsedlar | Belopp | |||
| Antal | 0/ /o | Kronor | 0/ /o | ||
1941 drs kronoutskylder: |
|
|
|
|
|
|
Landsbygd.......... Städer .............. | 2 595 079 1 405 321 | 312 333 433 | 1 995 924 | 76-91 65-14 | 277172 955 | 88-74 91-35 |
Hela riket | 4 000 400 | 715 845 987 | 2 911 319 | 72-78 | 645 772 007 | 90-21 |
1942 års kronoutskylder: |
|
|
|
|
|
|
Landsbygd.......... Städer .............. | 2 625 240 1 426 559 | 346 847 511 | 2 064 910 | 78-66 67-26 | 310 875 289 | 89- 63 90- 99 |
Hela riket | 4051 799 | 774 449 888 | 3 024483 | 74-65 | 699 961377 | 90-38 |
1943 års kronoutskylder: |
|
|
|
|
|
|
Landsbygd.......... Städer .............. | 2 645 688 1 425 009 | 398 494 608 | 2 100 265 | 79-38 67-67 | 355 319 687 | 89- 16 90- 35 |
Hela riket | 4070 697 | 877 943 532 | 3 064 554 | 75-28 | 788513 031 | 89-82 |
1944 års kronoutskylder: |
|
|
|
|
|
|
Landsbygd.......... Städer .............. | 2 688 447 | 448158 281 | 2 116 007 | 78-71 67-42 | 398 662 206 | 88-96 90-51 |
Hela riket | 4143411 | 992 580 964 | 3 096924 | 74-74 | 891433354 | 89-81 |
Tabell 4. Uppbörden av 1941/42—1944/45 års värnskatt.
Sammandrag.
| Antal utfärdade debet- sedlar | Summa | Influtet under uppbördstermin | |||
| debiterade utskylder | Debetsedlar | Belopp | |||
| Antal | % | Kronor | % | ||
1941(42 års värnskatt: |
|
|
|
|
|
|
Landsbygd.......... Städer .............. | 1 448 730 1 070 926 | 91 010 343 | 1150193 | 79-39 68-31 | 82 366 297 | 90-50 92-01 |
Hela riket | 2 519 656 | 287 572 632 | 1881 731 | 74-68 | 263 213687 | 91-53 |
1942(43 års värnskatt: |
|
|
|
|
|
|
Landsbygd.......... Städer .............. | 1 645 022 1150185 | 134 745 165 | 1 261 353 | 76-68 69-92 | 120 621101 | 89-52 91-79 |
Hela riket | 2 795 207 | 389 759 332 | 2 065 582 | 73-90 | 354 688 964 | 91-oo |
1943/44 drs värnskatt: |
|
|
|
|
|
|
Landsbygd.......... Städer .............. | 1 751 927 1 185 790 | 167 567 407 | 1 354 729 | 77-33 70-20 | 148 702 166 | 88-74 90-81 |
Hela riket | 2 937 717 | 460 079 470 | 2 187 142 | 74-45 | 414 328 283 | 90-06 |
1944(45 års värnskatt: |
|
|
|
|
|
|
| 1 834 702 | 193 515 803 | 1429 516 | 77-92 | 171 274 001 | 88-51 |
| 1 267 667 | 337 633 324 | 889 334 | 70-16 | 306 294 863 | 90-72 |
Hela riket | 3102369 | 531149127 | 2 318 850 | 74-74 | 477 568 864 | 89-91 |
Tabell 5. Tablå över uppbörd och restindrivning av 1941 års kronoutskylder inom de olika utmfitningsmansdistrikten
å landsbygden (inkl. fögderistäderna).
A. Med hänsyn till debetsedlar.
|
|
|
|
|
| Resultat av | ordinarie uppbörd |
|
| Resultat | av indrivning t. | o. m. år | 1944 | |||||||||||||
|
| Antal utmät- |
| Guldna debetsedlar i | % av totala antalet |
| Guldna debetsedlar i % | av | antalet restförda | |||||||||||||||||
Län | nings- | 31- | 36- | 41- | 46- | 51- | 56- | 61- | 66- | 71- | 76- | 81- | 86- | 91- | 41- | 46- | 51- | 56- | 61- | 66- | 71- | 76- | 81- | 86- | 91- | |
|
| distrikt | 35 | 40 | 45 | 50 | 55 | 60 | 65 | 70 | 75 | 80 | 85 | 90 | 95 | 45 | 50 | 55 | 60 | 65 | 70 | 75 | 80 | 85 | 90 | 95 |
|
|
| Antal utmätningsmansdistrikt | |||||||||||||||||||||||
Stockholms | län...... | 24 |
|
|
| 2 |
|
|
| 8 | 4 | 7 | 3 |
|
|
|
|
| 1 | 2 | 3 | 5 | 5 | 7 |
| 1 |
Uppsala | » ...... | 9 | -- | — | — | — | — | — | — | — | 3 | 2 | 4 | — | — | — | — | — | — | — | — | 4 | 3 | 2 | — |
|
Södermanlands | » . | 11 | — | — | — | — | _ | — | — | — | — | 4 | 7 | — | — | — | — | — | — | _ | 1 | 4 | 4 | 2 | _ | _ |
Östergötlands | » ...... | 19 | — | — | — | — | — | — | 1 | — | 1 | 5 | 6 | 6 | -. | — | — | — | — | 2 |
| 2 | 4 | 8 | 2 | 1 |
Jönköpings | » ...... | 17 |
|
|
|
|
|
|
|
|
| 3 | 4 | 9 | 1 | — | — | — | — | — | — | 1 | 4 | 2 | 9 | 1 |
Kronobergs | » ...... | 13 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 2 | 6 | 4 | 1 |
|
|
|
|
|
| 1 | 2 | 8 | 2 | _ |
Kalmar | » ...... | 18 | — | — | — | — | — | — | — | 1 | — | 8 | 7 | 2 |
|
|
|
|
|
|
| 2 | 7 | 8 | 1 | _ |
Gotlands | » ...... | 4 | -- | — | — | — | — | — | — | -- | — | 1 | — | 2 | 1 | — | — | — | — | — | _ | — | 1 | 1 | 2 | _ |
Blekinge | » ...... | 10 | — | — | — | — | — | — | — | 5 | 4 | 1 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 3 | 7 | _ | _ | _ |
Kristianstads | » ...... | 21 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 11 | 5 | 5 | — | — | — | — | — | -- | — | _ | 6 | 13 | 2 | _ |
Malmöhus | » ...... | 22 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 3 | 11 | 8 |
|
|
|
|
|
|
|
| 4 | 9 | 9 | _ |
Hallands | » ...... | 10 | — | — | — | — | — | — | — | — | 1 | 1 | 3 | 5 | — | — | — | — | 1 | _ | _ | — | 1 | 5 | 3 | _ |
Göteborgs o. Bohus län . . | 17 | — | — | — | — | 1 | 1 | — | 4 | — | 5 | 3 | 3 | — | — | — | — | 1 | — | 5 | 1 | 5 | — | 5 | _ | |
Älvsborgs | län...... | 21 | — | — | — | — | — | — | — | 1 | 6 | 4 | 5 | 4 | 1 | — | — | — | — | 1 | — | 2 | 6 | 6 | 4 | 2 |
Skaraborgs | » ...... | 19 | — | — | — | — | — | — | — | — | 1 | 3 | 8 | 7 |
|
|
|
|
|
|
|
| 3 | 9 | 6 | 1 |
Värmlands | » ..... | 21 | — | — | — | — | — | — | 2 | 1 | 6 | 7 | 4 | 1 |
|
|
|
|
|
| 3 | 4 | 7 | 7 | — | _ |
örebro | »...... | 14 | — | — | — | — | — | — | — | 1 | 1 | 4 | 7 | 1 |
|
|
|
|
|
| 3 | 4 | 4 | 3 | — | — |
Västmanlands | » ...... | 11 | — | — | — | — | — | — | — | — | 1 | 8 | 2 |
|
|
|
|
|
|
|
| 2 | 7 | 1 | 1 | — |
Kopparbergs | » ...... | 23 | — | — | — | — | 1 | — | — | — | 6 | 5 | 7 | 2 | 2 | — | — | — | 1 | 2 | 6 | 4 | 6 | 3 | 1 | — |
Gävleborgs | » ...... | 23 | — | — | — | — | — | 2 | 1 | 9 | 7 | 2 | 2 |
|
|
|
|
|
| 1 | 4 | 4 | 6 | 6 | 2 | — |
Västernorrlands | » ...... | 26 | — | — | 2 | 1 | 3 | 6 | 4 | 3 | 1 | 2 | 4 | — | — | — | — | 1 | 1 | 3 | 3 | 7 | 8 | — | 2 | 1 |
Jämtlands | * ...... | 19 | — | — | — | — | 1 | 1 | 3 | 3 | 8 | 3 |
|
|
|
|
|
|
| 3 | 2 | 2 | 3 | 5 | 2 | 2 |
Västerbottens | »...... | 25 | — | — | — | — | — | 1 | 4 | 2 | 5 | 5 | 7 | 1 |
|
|
|
|
| 1 | 1 | 2 | 8 | 8 | 3 | 2 |
Norrbottens | » ...... | 23 | 1 | — | 2 | 4 | 1 | 5 | 3 | 3 | 3 | 1 | — | — | — | 1 | — | — | 2 | 4 | 5 | 9 | 1 | 1 | — | — |
| Summa | 420 | 1 | — | 4 | 7 | 7 | 16 | 18 | 41 | 58 | 97 | 105 | 60 | 6 | 1 | — | 1 | 7 | 19 | 36 | 63 | 112 | 114 | 56 | 11 |
166
Tabell 6. Tablå över uppbörd och restindrivning av 1941 års kronoutskylder Inom de olika utmätningsmansdistrikten
å landsbygden (inkl. fögderistäderna).
B. Med hänsyn till belopp.
|
|
|
| Resultat av | ordinarie uppbörd |
|
| Resultat av indrivning t. | o. m. år 1944 |
| |||||||||||||
|
| Antal utmät- |
| Influtet belopp i °/ | ''0 av debiterat |
|
|
| Influtet belopp i % | av restfört |
|
| |||||||||||
Län | nings- | 56- | 61- | 66- | 71- | 76- | 81- | 86- | 91- | 96- | 41- | 46- | 51- | 56- | 61- | 66- | 71- | 76- | 81- | 86- | 91- | 96- | |
|
| distrikt | 60 | 65 | 70 | 75 | 80 | 85 | 90 | 95 | 100 | 45 | 50 | 55 | 60 | 65 | 70 | 75 | 80 | 85 | 90 | 95 | 100 |
|
|
| Antal u t m ä t n i n g s m a n s d i s t r i k t | ||||||||||||||||||||
Stockholms | län...... | 24 |
|
| 1 |
| 4 | 7 | 6 | 5 | 1 | *1 |
|
|
| 1 | 2 | 4 | 5 | 7 | 3 | 1 |
|
j Uppsala | * ...... | 9 | — | — | — | — | — | 2 | 2 | 5 |
|
|
|
|
|
|
| 1 | 5 | 3 |
| _ | _ |
Södermanlands | » ...... | 11 | — | — | — | — | -- | — | 3 | 8 | — | — | — | — | _ | _ | _ | 2 | 4 | 2 | 3 | __ | _ |
Östergötlands | >> ...... | 19 | — | — | — | — | 1 | — | 3 | 14 | 1 | — | — | — | — | — | 1 | 1 | 3 | 7 | 6 | 1 | _ |
Jönköpings | » ...... | 17 | — | — | — | — | — | — | 4 | 12 | 1 |
|
|
|
|
|
|
| 4 | 2 | 9 | 2 | _ |
Kronobergs | » ...... | 13 | — | — | — | — | — | — | 4 | 9 | — | — | — | — | — | — | _ | 1 | 2 | 4 | 6 | _ | _ |
Kalmar | » ...... | 18 | — | — | — | — | 1 | — | 7 | 10 | — | — | — | — | — | _ | _ | _ | 1 | 8 | 9 | _ |
|
Gotlands | » ...... | 4 | — | — | — | — | — | 1 | — | 3 | — | — | _ | __ | _ | _ | _ | _ | 2 | 2 | _ |
| |
Blekinge | » ...... | 10 | — | — | — | — | — | 7 | 3 | — | — | — | — | — | _ | _ | _ | 1 | 1 | 8 |
| _ | . |
Kristianstads | » ...... | 21 | — | — | — | — | — | — | 10 | 11 |
|
|
|
|
|
|
| 1 | 4 | 12 | 4 | _ |
|
Malmöhus | » ...... | 22 | — | — | — | — | — | — | 4 | 16 | 2 |
|
|
|
|
|
|
| 1 | 12 | 7 | 2 |
|
Hallands | » ...... | 10 | — | — | — | — | — | — | 1 | 9 | _ | _ | _ | _ | _ | 1 | __ | _ |
| 3 | 5 | 1 |
|
Göteborgs o. Bohus län . . | 17 | — | — | — | 2 | 2 | 2 | 9 | 2 | — | _ | _ | _ | 1 |
| 3 | 3 | 4 | 4 | 2 |
|
| |
Alvsborgs | län...... | 21 | — | — | — | — | — | 3 | 10 | 8 |
|
|
|
|
|
|
| 1 | 3 | 8 | 9 | _ | _ |
Skaraborgs | » ...... | 19 | — | — | — | — | — | — | 5 | 14 | — | — | _ | _ | - | _ | _ | _ | 1 | 6 | 8 | 4 | _ |
Värmlands | » ...... | 21 | — | — | — | — | 1 | 3 | 11 | 5 | 1 | _ | _ | _ | , | - | _ | 2 | 4 | 10 | 4 | 1 | _ |
örebro | » ...... | 14 | — | — | — | — | — | — | 3 | 10 | 1 | — | _ | _ | ___ | _ | _ | 4 | 2 | 6 | 2 | _ | |
Västmanlands | » ...... | 11 | — | — | — | — | — | — | 7 | 4 |
|
|
|
|
|
|
|
| 4 | 5 | 2 | . - | _ |
Kopparbergs | » ...... | 23 | — | — | — | — | 1 | — | 8 | 14 |
|
|
|
|
|
| 2 | 5 | 9 | 4 | 3 | _ | _ |
Gävleborgs | » ...... | 23 | — | — | — | — | 4 | 5 | 10 | 4 |
|
|
|
|
|
|
| 3 | 5 | 7 | 7 | 1 | _ |
Västernorrlands | » ...... | 26 | 2 | — | 1 | 3 | 3 | 8 | 5 | 4 | — | _ | _ | _ | _ |
| 2 | 3 | 8 | 10 | 1 | 2 | _ |
Jämtlands | » ...... | 19 | — | — | — | 2 | 3 | 5 | 8 | 1 |
|
|
|
|
|
| 3 | 1 | 5 | 4 | 5 | 1 | _ |
Västerbottens | » ...... | 25 | — | — | — | 1 | 2 | 6 | 8 | 8 |
|
|
|
|
|
|
| 2 | 1 | 8 | 9 | 5 | _ |
Norrbottens | » ...... | 23 | — | 1 | 3 | 4 | 7 | 5 | 1 | 2 | — | — | — | 1 | — | 2 | 2 | 7 | 7 | 3 | 1 |
| — |
i | Summa | 420 | 2 | 1 | 5 | 12 | 29 | 54 | 132 | 178 | 7 | 1 | — | 1 | 1 | 4 | 15 | 42 | 85 | 143 | 107 | 21 | — |
1 Lidingö, där resultatet starkt påverkats av att ett restfört belopp av betydande storlek avser en sedermera till utlandet avflyttad
utländsk medborgare.
Tabell 7. Tablå över uppbörd och restindrlviling av 1941 års kronoutskylder Inom de olika magistratsstäderna.
A. Med hänsyn till debetsedlar.
|
|
|
| Resultat av | ordinarie uppbörd |
| Resultat av restindrivning t. o. m. | år 1944 | ||||||||||||
|
| Antal | Guldna debetsedlar i % | av totala antalet | Guldna | debetsedlar i % av antalet restförda | ||||||||||||||
Län |
| magi- strats- | 51- | 56- | 61- | 66- | 71- | 76- | 81- | 86- | 91- | 51- | 56- | 61- | 66- | 71- | 76- | 81- | 86- | 91- |
|
| städer | 55 | 60 | 65 | 70 | 75 | 80 | 85 | 90 | 95 | 55 | 60 | 65 | 70 | 75 | 80 | 85 | 90 | 95 |
|
|
| Antal magistratsstäder | |||||||||||||||||
Stockholms | län...... | 4 |
|
|
| 2 | 1 | 1 | _. | _ | __ | _ | _ | _ | 2 | 1 | 1 | _ | _ | _ |
Uppsala | » ...... | 2 | — | — | — | 1 | 1 | — | — | — | — | — | — | 1 | 1 | — | — | — | — | — |
Södermanlands | » ...... | 6 | — | — | — | — | 4 | 2 | — | — | — | — | — | 1 | 3 | — | 1 | — | 1 | — |
Östergötlands | » ...... | 5 | — | 1 | — | 1 | 1 | 2 | — | — | -- | — | — | 1 | 1 | 2 | — | 1 | — | — |
Jönköpings | » ...... | 1 | — | — | — | 1 | — | -- | — | — | — | — | — | — | — | 1 | — | — | — | — |
Kronobergs | » ...... | 1 | — | — | — | — | — | 1 | — | -- | — | — | — | — | 1 | — | — | — | — | — |
Kalmar | » ...... | 4 | — | 1 | 2 | — | 1 | — | — | — | — | — | — | 1 | — | 2 | 1 | — | — | — |
Gotlands | » ...... | 1 | — | — | — | — | 1 | — | — | — | — | — | — | — | — | 1 | — | — | — | — |
Blekinge | » ...... | 4 | — | — | 1 | 1 | 2 | — | — | — | — | — | — | 1 | 1 | — | 2 | — | -- | — |
Kristianstads | » ...... | 2 | — | — | — | 1 | 1 | — | — | — | — | — | — | 1 | 1 | — | — | — | — | — |
Malmöhus | » ...... | 7 | — | 1 | 2 | — | 3 | — | 1 | — | — | — | — | 2 | 1 | 1 | 1 | 1 | — | 1 |
Hallands | 1> ...... | 3 | — | — | — | 1 | 1 | — | 1 | — | — | — | — | — | 1 | 1 | 1 | — | — | — |
Göteborgs o. Bohus län .. | 1 | — | — | 1 | -- | — | — | — | — | — | — | 1 | — | — | — | -- | — | — | — | |
Älvsborgs | län...... | 5 | — | 2 | — | 1 | 1 | 1 | — | — | — | — | 1 | 1 | 1 | — | 2 | — | — | — |
Skaraborgs | » ...... | 5 | — | — | — | — | 3 | 2 | — | — | — | — | — | — | 1 | 3 | 1 | — | — | — |
Värmlands | » ...... | 3 | — | 1 | — | 1 | 1 | — | — | — | — | — | 1 | — | — | 2 | — | — | — | — |
Örebro | » ...... | 4 | — | — | 1 | — | 1 | 1 | — | 1 | — | — | — | — | 2 | 2 | — | — | — | — |
Västmanlands | » ...... | 3 | — | — | — | 1 | 2 |
|
|
|
|
|
|
| 3 |
|
|
|
|
|
Kopparbergs | » ...... | 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Gävleborgs | » ...... | 3 | — | 1 | 1 | 1 | — | — | — | — | — | 1 | 1 | 1 | — | — | — | — | — | — |
| 2 |
| _ | 1 | 1 | _ | _ | _. | — | — | — | — | 1 | 1 | — | — | — | — | — | |
Jämtlands | » ...... | 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Västerbottens | » ...... | 2 | — | — | — | — | 2 | — | — | — | — | — | — | 1 | — | 1 | — | — | — | — |
Norrbottens | » ...... | 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Summa | 71 | — | 7 | 10 | 14 | 27 | 10 | 2 | 1 | — | 2 | 4 | 14 | 20 | 17 | 10 | 2 | 1 | 1 |
Anm. Fullständiga uppgifter om antalet debetsedlar ha ej kunnat erhållas för Stockholm och Göteborg, varför dessa städer ej upptagits
i tablån. Städer, som före 1944 års utgång upphört vara magistratsstäder, äro ej medtagna.
Tabell 8. Tablå över uppbörd och restindrivnlng av 1941 års kronoutskylder Inom de olika magistratsstäderna.
B. Med hänsyn till belopp.
— |
| Resultat av ordinarie uppbörd | Resultat av restindrivning t. o. m. år 1944 | |||||||||||||||
| Antal |
| Influtet belopp i | % av | debiterat |
| Influtet belopp i % av restfört | |||||||||||
Län | magi- strats- | 61- | 66- | 71- | 76- | 81- | 86- | 91- | 96- | 56- | 61- | 66- | 71- | 76- | 81- | 86- | 91- | 96- |
| städer | 65 | 70 | 75 | 80 | 85 | 90 | 95 | 100 | 60 | 65 | 70 | 75 | 80 | 85 | 90 | 95 | 100 |
|
|
|
|
|
|
| Antal m a g i s t r a t s s t ä d e | r |
|
|
|
|
| |||||
Stockholms stad........ | 1 |
| _ | _ | _ | _ | - . - | 1 | _ | _ | _ | _ | i | — | — | — | — | — |
Stockholms län...... | 4 | — | — | — | — | 2 | 2 | — | -- | — | — | -- | 2 | 2 | — | — | -- | — |
Uppsala » ...... | 2 | — | — | — | — | — | 2 | — | -- | — | — | 1 | 1 | — | — | — | — | — |
Södermanlands » ...... | 6 | — | — | — | — | 1 | 3 | 2 | -- | — | — | 2 | 1 | 2 | 1 | — | — | -- |
Östergötlands » ...... | 5 | — | — | — | — | — | 3 | 2 | — | — | — | — | — | 4 | — | 1 | — | -- |
Jönköpings » ...... | 1 | — | — | — | — | — | 1 | — | — | — | -- | — | — | — | 1 | — | — |
|
Kronobergs » ...... | 1 | — | — | — | — | — | — | 1 | -- | — | — | — | — | 1 | — | — |
|
|
Kalmar » ...... | 4 | — | — | — | 1 | — | 3 | — | — | — | — | — | — | 2 | 1 | 1 | — | — |
1 Gotlands » ...... | 1 | — | — | — | — | — | — | 1 | — | — | — | — | — | i | — | — | — | — |
Blekinge » ...... | 4 | — | — | — | — | 1 | 1 | 2 | -* | -- | — | — | 2 | — | 1 | 1 | — | — |
Kristianstads » ...... | 2 | — | — | — | — | — | — | 2 | — | — | — | — | 2 | — | — | — | — | — |
Malmöhus » ...... | 7 | — | — | — | — | 1 | 1 | 5 | — | — | -- | — | 2 | i | 2 | 2 | — | — |
Hallands » ...... | 3 | — | — | — | — | — | 1 | 2 | — | — | — | — | 1 | i | 1 | — | — | — |
Göteborgs o. Bohus län . . | 2 | — | — | — | — | 1 | — | 1 | — | — | — | 1 | — | i | — | — | — | -- |
Älvsborgs län...... | 5 | — | -- | — | — | 2 | 2 | 1 | — | — | — | — | 3 | — | 2 | — | — | — |
Skaraborgs s> ...... | 5 | — | — | — | — | — | 1 | 4 | — | — | — | — | 2 | — | 3 | — | — | — |
Värmlands » ...... | 3 | — | — | — | — | — | 3 | — | — | — | — | 1 | — | 1 | 1 | — | — | — |
i Örebro » ...... | 4 | — | — | — | — | — | 2 | 2 | ■- | — | — | — | 2 | 2 | — | — | — | — |
Västmanlands » ...... | 3 | — | — | — | — | — | 2 | 1 | — | — | — | — | 2 | 1 | — | — | — | — |
Kopparbergs » ...... | 1 | — | — | — | — | — | — | — | 1 | — | 1 | — | — | — | — | — | — | — |
| Gävleborgs » ...... | 3 | — | — | — | — | 2 | — | 1 | — | — | 1 | 1 | 1 | — |
| — | — |
|
Västernorrlands » ...... | 2 | — | — | — | — | — | 2 | — | — | — | — | — | 1 | 1 | — | — | — | — |
Jämtlands » ...... | 1 | — | — | — | — | — | 1 | — | — | — | — | — | 1 | — | — | — | — | — |
1 Västerbottens * ...... | 2 | — | — | — | — | — | — | 2 | — | — | — | — | 1 | — | 1 | — | — | — |
i Norrbottens » ...... | 1 | — | — | — | — | — | — | 1 | — | — | — | — | 1 | — | — | — | — | — |
Summa | 73 | — | — | — | 1 | 10 | 30 | 31 | 1 | — | 2 | 6 | 26 | 20 | 14 | 5 | — | — |
Anm. Städer, som före 1944 års utgång upphört vara magistratsstäder, äro ej medtagna.
— 170
Tjänstledighet
från förordnande
å
statssekreteraretjänst.
Revisorernas
uttalande.
UtbetalningeD
av vissa anslag
till
undervisningsväsendet
-
ÅTTONDE HUVUDTITELN.
Ecklesiastikdepartementet.
§ 24.
Statssekreteraren i ett av departementen har alltsedan den 1 oktober 1935
åtnjutit tjänstledighet för fullgörande av offentligt uppdrag. Under denna tid
har tjänsten uppehållits av olika tillförordnade statssekreterare. Till den
tjänstledige statssekreteraren har utgått ersättning från vederbörligt kommittéanslag
dels för mistade avlöningsförmåner såsom statssekreterare, dels
ock med kommittéarvoden i enlighet med bestämmelserna i kommittékungörelsen.
Nämnda förhållande hava revisorerna funnit vara ur principiell synpunkt
värt att uppmärksamma.
De nuvarande statssekreterartjänsterna inrättades genom beslut av 1917
års riksdag. I detta sammanhang uttalade riksdagen, att. statssekreterarna
skulle tillsättas medelst förordnande och deras avlöningsförmåner följaktligen
utgå i form av arvode. I avseende härå hade riksdagen så mycket mindre
att erinra, som riksdagen hade funnit en sådan anordning betingad av
den ställning, som statssekreteraren borde intaga. Befattningens natur nödvändiggjorde
nämligen ett intimt samarbete nied vederbörande departementschef
och en förutsättning härför vore ock, att ett ombyte av statssekreterare
skulle kunna ske, när förutsättningarna för detta samarbete befunnes
icke föreligga.
Det måste sålunda anses ligga i statssekreteraretjänstens natur, att innehavaren
av sådant ämbete i regel skall utan längre avbrott uppehålla sin
befattning. Dessa befattningar hava från början givits en särskild karaktär
just med tanke på möjligheten av ett ombyte av innehavare. Under sådana
förhållanden bör, enligt revisorernas uppfattning, tjänstledighet från sådan
befattning under mera avsevärd tid icke förekomma, utan förordnandet i så
fall upphöra.
§ 25.
I riksstaten finnas under åttonde huvudtiteln uppförda ett stort antal anslag
för olika ändamål inom undervisningsväsendet, vilka falla inom skolöverstyrelsens
verksamhetsområde. Under innevarande budgetår uppgingo
dessa anslag till sammanlagt över 250 miljoner kronor. De största av dessa
— 171 —
anslag avse avlöningar och omkostnader vid de högre allmänna läroverken,
folk- och småskoleseminariema och folkskolinspektionen samt statsbidrag
till avlöningar åt lärare vid de kommunala läroverken och folkskoleväsendet.
Vidare märkas i detta sammanhang anslag till ett stort antal anordningar
i samband med folkundervisningen, såsom bidrag till inackordering
av skolbarn, anordnande av skolskjutsar, anordnande av skolbamsbespisning,
uppförande av undervisningslokaler samt bidrag till tjänstebostäder
för lärare.
Flertalet av nu nämnda anslag utbetalas av statskontoret och länsstyrelserna.
Skolöverstyrelsens medelsförvaltning är däremot begränsad till ett fåtal
mindre anslag, av vilka de största utgöras av överstyrelsens egna avlöningsoch
omkostnadsanslag. Under sistförflutna budgetår utbetalade skolöverstyrelsen
sammanlagt omkring 2 miljoner kronor.
Frågan örn en rationalisering av utbetalningsförfarandet på undervisningsväsendets
område upptogs till behandling av 1936 års sakkunniga för utredning
angående skolöverstyrelsens framtida organisation. I sitt den 13 juni
1938 avgivna betänkande förordade nämnda sakkunniga en centralisering
till skolöverstyrelsen av utbetalandet och redovisningen av samtliga de anslag
för undervisningsändamål, vilka dittills utbetalats och mot budgeten redovisats
av statskontoret och länsstyrelserna. Enligt de sakkunniga borde en
särskild kameral byrå inrättas hos skolöverstyrelsen. Denna byrå skulle
bland annat månadsvis uträkna och utbetala avlöningar till — förutom styrelsens
egen personal — samtliga lärare och övriga befattningshavare vid
de statliga läroanstalterna samt efter rekvisition från vederbörande rektorer
till dessa utbetala anslag till omkostnader, materiel m. m. för de statliga läroanstalterna.
Vidare borde skolöverstyrelsen pröva och utbetala statsbidrag
till det icke-statliga undervisningsväsendet ävensom besluta angående löneklasspiaceringar
för lärare. Ät rektorer, folkskolinspektörer och skolstyrelser
skulle kameralbyrån i förekommande fall lämna råd och anvisningar i
frågor rörande skolväsendets ekonomiska förhållanden.
I yttranden över kommitténs förslag tillstyrkte 16 länsstyrelser samt statskontoret
den föreslagna centraliseringen. Samtliga dessa länsstyrelser, liksom
flera länsstyrelser vilka i övrigt avstyrkte förslaget, framhöllo såsom
en av de största vinsterna med den föreslagna överflyttningen av anordningsväsendet
den välbehövliga arbetslättnad, som skulle komma landskontoren
till del, framför allt enär länsstyrelserna vid denna tid anförtrotts nya
omfattande arbetsuppgifter. Även andra skäl för reformens genomförande
anfördes. Sålunda framhöll en länsstyrelse, att ett överflyttande till skolöverstyrelsen
av här ifrågavarande bestyr finge anses innebära en rationalisering
av därmed förknippat arbete. Åtskilliga av de spörsmål, som uppkommo
vid ifrågavarande utbetalningar, sammanhängde nämligen med avgöranden,
som skolöverstyrelsen instruktionsmässigt träffat eller hade att
träffa, och det syntes länsstyrelsen utan vidare klart, att man i statsförvaltningen
borde eftersträva att frågor, vilka hade organisatoriskt sammanhang
nied varandra, även handhades av en och samma myndighet. Därjämte
— 172 —
skulle, vid den ifrågasatta centraliseringens genomförande, uppkommande
spörsmål bliva enhetligt bedömda för hela riket. Ett flertal länsstyrelser
framhöllo dessutom, att genom det föreslagna systemet skulle vinnas ökad
reda och överskådlighet i fråga om anslagsbelastningen m. m. Vederbörande
revisionsmyndighet skulle äga möjlighet att på ett tidigare stadium än hittills
ingripa för rättelse, varjämte läroverkens rektorer skulle befrias från
ett tidsödande arbete med uträknande och utbetalande av löner m. lii. De
länsstyrelser, vilka uttalade betänkligheter mot att utbetalandet av undervisningsanslagen
centraliserades till skolöverstyrelsen, åberopade därvid såsom
stöd för sin uppfattning den personliga kontakt med kommunerna och den
kännedom örn de lokala förhållandena i övrigt, länsstyrelserna ägde. Andra
länsstyrelser ansågo emellertid detta skäl för bibehållande av det nuvarande
systemet vara av mindre värde. Sålunda framhöll en länsstyrelse, bland annat,
att den kännedom örn de lokala förhållandena, som länsstyrelsen ägde
på ifrågavarande område, icke kunde vara så ingående, att länsstyrelsen kunde
sägas hava särskilt gagn därav vid utbetalningarna, utan måste länsstyrelsen
lita till de uppgifter, som vederbörande folkskolinspektör på särskild
förfrågan lämnat. En annan länsstyrelse framhöll, att, i den mån oklarhet
förelåge i fråga örn avlöningsrekvisitioner för folkundervisningen, hänvändelse
i regel måste göras till folkskolinspektören, och några direkta förhandlingar
med skoldistrikten förekomme knappast. En länsstyrelse ansåg de olägenheter,
som till äventyrs skulle uppstå i och med förslagets genomförande,
mer än väl uppvägas av de påtagliga fördelar, som förslaget i flera avseenden
skulle medföra. Härvid fäste länsstyrelsen i första hand uppmärksamheten
på de ökade möjligheter till enhetlig tillämpning av gällande avlöningsoch
redovisningsföreskrifter, som komme att bliva en följd av förslaget. Stor
betydelse finge man även tillmäta den omständigheten att skolöverstyrelsen
skulle få tillfälle att omedelbart kontrollera tillämpningen av fattade beslut
och lämnade direktiv samt att direkt erhålla erforderliga uppgifter från den
kamerala förvaltningen inom styrelsen.
I sitt den 29 oktober 1938 avgivna remissyttrande tillstyrkte skolöverstyrelsen
det av de sakkunniga förordade förslaget. Överstyrelsen framhöll
bland annat, att överlåtandet åt en särskild byrå av alla dessa synnerligen
omfattande arbetsuppgifter uppenbarligen skulle komma att medföra en
rätt betydande avlastning i framför allt statskontorets och länsstyrelsernas
samt i viss mån även av riksräkenskapsverkets verksamhet. Det skulle därjämte
bringa en avsevärd lättnad i de göromål, som ålåge rektorerna genom
att befria dessa tjänstemän från all befattning med uträkning och utbetalning
av löner till den vid läroanstalterna anställda personalen, ett arbete,
som i allt för hög grad inkräktade på deras huvuduppgift som pedagogiska
ledare. Därest den av de sakkunniga i detta sammanhang föreslagna begränsningen
av folkskolinspektörernas granskningsskyldighet beträffande
rekvisitioner av statsbidrag till läraravlöningar av olika slag bleve realiserad,
skulle enligt överstyrelsen även ifrågavarande tjänstemän beredas en
välbehövlig lindring i det administrativa arbetet till fromma för den egent
-
— 173
liga inspektionsverksamheten. För överstyrelsens egen del innebure byråns
inrättande en reducering av det nuvarande rotelarbetet särskilt i frågor rörande
skolskjutsar, inackordering av skolbarn, fastställande av formulär för
läroanstalternas redovisningsväsen, uppgörande av stater, beräknande av
anslag samt andra ärenden av rent ekonomisk natur. Huvudvinsten med
den föreslagna kamerala byrån syntes dock överstyrelsen vara den enhetlighet
vid behandlingen av alla till det allmänna undervisningsväsendet hörande
ekonomiska ärenden, som genom densamma skulle ernås. Det kunde
enligt överstyrelsen icke förnekas, att handläggningen av dylika ärenden icke
sällan skedde efter tämligen skiftande synpunkter, beroende på de olika uppfattningar,
som hos de handläggande myndigheterna kunde göra sig gällande,
exempelvis i fråga örn lönegradsplaceringar, skolbyggnadsbidrag, i den
mån sådana ärenden icke avgjordes av Kungl. Maj:t m. m. Men även då det
icke gällde princip- eller sakfrågor utan rena verkställighetsåtgärder, ansåg
överstyrelsen det vara till fördel för alla, som därav berördes, om dessa följde
vissa enhetliga regler. Därigenom skulle efter hand undanröjas osäkerhetsmoment
i fråga om tillämpningen av föreskrifter, som avsåge undervisningsväsendets
ekonomiska förhållanden, vare sig det gällde avlöningar, statsbidrag
till avlöningar eller anslag till andra ändamål av olika slag. Då därtill
komme, att den föreslagna byrån skulle tillföra överstyrelsen en fond av
kameral sakkunskap, som överstyrelsen saknade, och av vilken överstyrelsen
under sin hittillsvarande verksamhet ofta känt sig vara i behov, kunde
överstyrelsen icke annat än tillstyrka de sakkunnigas förslag i denna punkt,
i synnerhet som genom den särskilda och relativt självständiga ställning,
vilken de sakkunniga velat tilldela byrån, denna icke syntes komma att i någon
avsevärd mån betunga överstyrelsens ledning eller i övrigt inverka hämmande
på överstyrelsens allmänt övervakande eller pedagogiska arbetsuppgifter.
Den föreslagna anordningen innebure icke heller någon principiell
nyhet, enär ett flertal andra ämbetsverk redan disponerade och utbetalade
sådana statsanslag, som stöde i förbindelse med deras respektive verksamhetsområden.
Undervisningsväsendet i vårt land har undergått och undergår alltjämt Revisorernas
en stark utveckling. Sålunda må nämnas, att de i riksstaten under åttonde Qttalandehuvudtiteln
uppförda anslag, vilka avse ändamål, hänförande sig till skolöverstyrelsen
såsom fackmyndighet, vuxit från cirka 25 miljoner kronor i
riksstaten för år 1914 till cirka 167 miljoner kronor budgetåret 1937/38 samt
över 250 miljoner kronor innevarande budgetår. En ytterligare stegring av
utgifterna för undervisningsväsendet torde dessutom av olika anledningar
vara att förvänta inom den närmaste tiden. Sålunda komma, bland annat,
genomförandet av det sjunde skolåret samt den stigande nativiteten att medföra
brav å ökad lärarpersonal. Även vissa föreslagna socialpedagogiska anordningar,
såsom fri skolmateriel och utvidgad skolbamsbespisning m. m.,
komma i den mån de genomföras alt medföra ökade utgifter på detta område.
Under § 44 i sin berättelse framhöllo 1938 års revisorer angående utgifterna
— 174
å vissa anslag till folkskoleväsendet bland annat de svårigheter, som förelåge
att på ett fullt tillfredsställande sätt överblicka den närmare dispositionen
av dessa avsevärda anslagsbelopp. På grund av att ett stort antal myndigheter
ägde verkställa utbetalningar från ifrågavarande anslag, förekomme nämligen
skiftande tillvägagångssätt beträffande såväl utbetalandet av medlen
som redovisandet av de gjorda utbetalningarna.
Med hänsyn till den betydande storleken av de medel, vilka anvisas för
nu ifrågavarande verksamhetsområde, framstår den nuvarande uppdelningen
av medelsförvaltningen på ett stort antal myndigheter — i detta fall icke
mindre än 27 •— ur flera synpunkter såsom mindre lämplig. Så länge de
kamerala uppgifterna förbliva splittrade på ett flertal myndigheter, måste
otvivelaktigt betingelserna för enhetlighet vid tillämpningen av gällande avlöningsförfattningar
och kamerala utbetalnings- och redovisningsföreskrifter
anses ogynnsamma. En svaghet i det nuvarande systemet är även, att
möjlighet för revisionsmyndigheten att ingripa inträder alltför sent och först
sedan de felaktiga utbetalningarna pågått under längre tid. Vidare må framhållas
svårigheterna för skolöverstyrelsen, som såsom fackmyndighet har att
ansvara för skolväsendet, att med den nuvarande ordningen kunna erhålla
ingående upplysningar rörande de ekonomiska verkningarna av utfärdade
bestämmelser av olika slag.
Revisorerna vilja även i detta sammanhang erinra örn att de flesta centrala
förvaltningsmyndigheter numera omhänderhava utbetalningen och redovisningen
av de anslag, vilka avse ändamål hänförliga till det förvaltningsområde,
vederbörande centrala myndighet företräder. Sålunda utbetalar fångvårdsstyrelsen
anslagen till olika fångvårdsändamål, försvarets civilförvaltning
det stora flertalet av de till de olika försvarsgrenarna anvisade anslagen,
medicinalstyrelsen ombesörjer utbetalandet av det övervägande antalet
anslag, vilka avse medicinalstaten samt hälso- och sjukvården, lantbruksstyrelsen
i stort sett samtliga anslag, vilka beröra styrelsens verksamhetsområde
etc. Enligt revisorernas mening måste det vara en avgjord fördel
för den centrala myndigheten att själv ombesörja utbetalningen och redovisningen
av anslag inom sitt verksamhetsområde, enär myndigheten därigenom
erhåller möjlighet att på ett mera ingående sätt följa själva verksamheten.
Skolöverstyrelsen, som för närvarande har att taga befattning med ett
flertal frågor av ekonomisk art, såsom löneklassplaceringar för lärare, uppgörande
och fastställande av förslag till stater, beslut angående fördelning
av medel till underordnade myndigheter m. m., saknar med nuvarande organisation
möjlighet att på ett tillfredsställande sätt övervaka att av överstyrelsen
fattade beslut och lämnade direktiv verkligen bliva av de utbetalande
myndigheterna beaktade. Ej heller kan skolöverstyrelsen vid sina anslagsäskanden
stödja sig på något eget räkenskapsmaterial med uppgifter rörande
den närmare dispositionen av de olika undervisningsanslagen. Med
nu gällande ordning saknar skolöverstyrelsen möjlighet att i erforderlig omfattning
ingripa för att rätta till uppkomna felaktigheter eller eljest vidtaga
åtgärder för att främja ett ändamålsenligt disponerande av de anvisade anslagsmedlen.
Man får icke heller bortse från att en direkt befattning med
175 —
medelsförvaltningen skulle vara ägnad att stärka skolöverstyrelsens kontakt
med vederbörande förvaltningsområden och skänka överstyrelsen ökade möjligheter
till kritisk granskning av anslagsäskanden och organisationsförslag
berörande dessa.
En centralisering till skolöverstyrelsen av skolväsendets kamerala uppgifter
skulle möjliggöra en önskvärd begränsning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter.
Detta framhölls även av flertalet länsstyrelser i yttranden över det
år 1938 avgivna förslaget till omorganisation av skolöverstyrelsen. Sedan
dessa yttranden avgåvos, hava emellertid nya omfattande arbetsuppgifter tilldelats
länsstyrelserna, bland annat i samband med omläggningen av taxeringsorganisationen
och folkbokföringen, och ytterligare arbetsuppgifter
torde vara att förvänta med hänsyn till en blivande uppbördsreform. Erfarenheten
har visat, att länsstyrelserna icke alltid kunnat ägna granskningen
och utbetalningen av olika statsbidrag till undervisningsväsendet den omsorg
som varit önskvärd. Sålunda må nämnas, att enligt vad revisorerna
inhämtat av de vid granskningen av länsräkenskaperna inom riksräkenskapsverket
framställda revisionsanmärkningarna mer än tre fjärdedelar hänföra
sig till utgifter för folkskoleväsendet.
Såsom skolöverstyrelsen framhållit skulle en omläggning av utbetalningsförf
aran det medföra avsevärd lättnad även i de göromål, som åligga rektorerna,
därigenom att dessa befriades från all befattning med uträkning och
utbetalning av löner till den vid läroanstalterna anställda personalen, ett
arbete som för närvarande i alltför hög grad inkräktar på deras huvuduppgift
som pedagogiska ledare. Jämväl folkskolinspektörerna skulle genom
förslaget beredas en välbehövlig lindring i det administrativa arbetet till fromma
för den egentliga inspektionsverksamheten.
På grund av vad sålunda anförts anse revisorerna det vara ur flera synpunkter
önskvärt, att utbetalandet av de anslag till undervisningsväsendet,
vilka hänföra sig till skolöverstyrelsens verksamhetsområde, sker genom
skolöverstyrelsens försorg.
§ 26.
De närmare bestämmelserna rörande den av kommuner, landsting och Förhandsandra
kommunala samfälligheter bedrivna yrkesundervisningen finnas med- granskning
delade i stadgan den 4 november 1921 (nr 706) för den kommunala yrkes- a fö retag ”föV
undervisningen. Enligt denna stadga åligger det kommun, som vill anordna kommunal
yrkesundervisning, bland annat att anskaffa och underhålla tjänliga och ^viTning"’
tillräckliga undervisningslokaler med erforderliga och lämpliga skolmöbler
och behövlig undervisningsmateriel.
De i förutnämnda yrkesskolestadga meddelade bestämmelserna hava
genom kungörelsen den 4 november 1921 (nr 707) i tillämpliga delar blivit
gällande även för enskilda anstalter, vilka bedriva statsunderstödd yrkesundervisning.
Härjämte har för dylika anstalter föreskrivits, att för dessa
skola finnas lokaler samt inrednings- och undervisningsmateriel, som godkännes
av vederbörande centrala tillsynsmyndighet, vilken numera är överstyrelsen
för yrkesutbildning.
— 176 —
Såväl de kommunala som de enskilda anstalterna äro enligt kungörelsen
den 4 november 1921 (nr 705) berättigade att uppbära årligt statsbidrag dels
till avlöning åt rektor, lärare och vissa föreläsare, dels ock till bestridande
av kostnaderna för undervisningsmateriel.
Såsom särskilt villkor för statsbidrag har föreskrivits, förutom att anstalten
skall vara anordnad i enlighet med i yrkesskolestadgan meddelade föreskrifter,
att anstalten till sitt förfogande har lokaler samt inrednings- och
undervisningsmateriel, som godkänts av överstyrelsen för yrkesutbildning.
Ansökan örn statsunderstöd skall inom viss föreskriven tid ingivas till
överstyrelsen för granskning och godkännande, varefter rekvisition av beviljat
bidrag sker hos vederbörande länsstyrelse. Vid insändandet till länsstyrelsen
skola bifogas de handlingar, som styrka, att beträffande anstalten
stadgade villkor för statsbidrags erhållande uppfyllts.
Enligt ovan berörda bestämmelser har sålunda kommun, som vill anordna
yrkesundervisning, att i samband med ansökan örn statsbidrag till driften,
inhämta godkännande från överstyrelsen för yrkesutbildning av de befintliga
undervisningslokalerna. Detta godkännande har härvid utformats såsom
ett särskilt villkor för statsbidrag. Däremot finnas inga bestämmelser meddelade,
att kommunen redan före ny- eller ombyggnad må inhämta överstyrelsens
godkännande av det planerade byggnadsföretaget.
I detta sammanhang hava revisorerna funnit det vara av intresse att även
taga del av de bestämmelser, som gälla på andra områden, där statsbidrag
i likhet med vad här är fallet icke utgår till uppförande eller inrättande av
anstalt men väl till driften av densamma.
Härvid hava i första hand uppmärksammats de bestämmelser, som gälla
för övriga kommunala undervisningsanstalter, nämligen kommunala mellanskolor,
kommunala flickskolor samt praktiska mellanskolor.
Enligt 81 § stadgan för kommunala mellanskolor den 2 juni 1933 skall
kommunal mellanskola till sitt förfogande hava tjänliga och tillräckliga
undervisningslokaler. Då fråga är örn uppförande av ny byggnad, ankommer
det på vederbörande kommun att med ledning av program, som tillhandahålles
av skolöverstyrelsen, samt efter kollegiets och skolstyrelsens hörande
låta för det tilltänkta byggnadsföretaget uppgöra ritning och kostnadsförslag
samt med dessa inkomma till överstyrelsen, som har att yttra sig över företagets
ändamålsenlighet och lämplighet. \ad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning i fall, då redan befintlig skolbyggnad skall ombyggas, tillbyggas
eller på annat sätt förändras eller då för annat ändamål uppförd byggnad
skall för skolan anordnas.
Bestämmelser av likartat innehåll hava meddelats beträffande de kommunala
flickskolorna i 64 § stadgan den 24 september 1928 för kommunala
flickskolor samt beträffande de praktiska mellanskolorna i 68 § stadgan
den 1 juni 1934 för högre folkskolor.
Statsbidrag till avlöning av lärare vid nu nämnda undervisningsanstalter
utgår enligt bestämmelserna i kungörelsen den 9 december 1938 (nr 754).
Såsom villkor för statsbidrag skall enligt 4 § denna kungörelse gälla, att kommunen
för undervisningen tillhandahåller lämpliga lokaler och på ett till
-
— 177 —
fredsställande sätt ombesörjer desammas uppvärmning, belysning och städning
samt förser lokalerna med ändamålsenliga inventarier och erforderlig
undervisningsmateriel.
Enligt 213 § läroverksstadgan den 17 mars 1933 har lokalstyrelse för allmänt
läroverk, därest byggnads- eller reparationsföretag skall bekostas av
kommunen, att efter kollegiets hörande anmäla behovet hos kommunalstyrelsen,
vilken det åligger att låta uppgöra ritning och kostnadsförslag, som
överlämnas för yttrande till kollegiet och därpå till lokalstyrelsen. Sedan därefter
kommunalstyrelsen fattat beslut, skall det uppgjorda förslaget insändas
till skolöverstyrelsen, som efter granskning av förslaget överlämnar detsamma
jämte eget yttrande till byggnadsstyrelsen för slutlig prövning. I fråga
örn byggnads- eller reparationsföretag, som skall bekostas av läroverkets
byggnadsfond, åligger lokalstyrelsen att efter samråd med kollegiet uppgöra
ritningar och kostnadsförslag samt underställa det uppgjorda förslaget skolöverstyrelsens
och byggnadsstyrelsens granskning.
Vad beträffar byggnader för folkskoleväsendet ålåg det — före ikraftträdandet
av kungörelsen den 6 mars 1936 (nr 45) angående statsbidrag till
byggnader för folkskoleväsendet —- skoldistrikt att utan dylikt bidrag uppföra
erforderliga skollokaler samt förse dessa med ändamålsenliga skolmöbler.
Enligt 53 § folkskolestadgan den 26 september 1921 skulle, då fråga vore
örn uppförande för skola av ny byggnad, vare sig byggnaden vore ämnad att
inrymma lärorum eller lärarbostad, skolrådet inhämta yttrande från vederbörande
folkskolinspektör över den tilltänkta tomtens läge och ändamålsenlighet
samt jämväl, sedan ritningar med tillhörande beskrivningar blivit
uppgjorda, över de särskilda lokalernas lämplighet för sitt ändamål. I tilllämpliga
delar skulle ock samma bestämmelse gälla, då redan befintlig byggnad
av ovan angivet slag skulle ombyggas, tillbyggas eller på annat sätt förändras.
Enligt vid samma tid gällande kungörelse angående avlöning åt lärare vid
folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning, skulle såsom villkor
för erhållande av dylikt statsbidrag gälla bland annat, att skoldistriktet
för undervisningen tillhandahållit lämpliga lokaler samt ändamålsenliga skolmöbler
och erforderlig undervisningsmateriel.
I detta sammanhang må nämnas, att även beträffande vissa sjukvårdsanstalter
likartade föreskrifter meddelats. Enligt 9 § lagen den 20 december
1940 örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus må sålunda anläggning
av sjukhus ej påbörjas, förrän medicinalstyrelsen, elter inhämtande
av byggnadsstyrelsens yttrande, godkänt såväl den för sjukhuset avsedda
tomten som byggnadsritningar för sjukhusanläggningen samt ritningar över
uppvärmnings- och sanitärtekniska anordningar vid densamma. Ifrågavarande
bestämmelser skola i tillämpliga delar gälla även i avseende å inrättande
av sjukhus i byggnad, som tidigare uppförts flir annat ändamål, så
ock i fråga örn till- eller ombyggnad av befintligt sjukhus.
De enligt epidemilagen den 19 juni 1919 anordnade epidemisjukhusen
skola vara ändamålsenligt förlagda och anordnade samt försedda med nödig
12—450079. Rev. berättelse äng. statsverket år 1945. I.
178 —
utrustning. Enligt 18 § må de till dylikt sjukhus uppgjorda ritningarna underställas
medicinalstyrelsens prövning. Till driften av nu nämnt sjukhus
utgår statsbidrag enligt kungörelsen den 5 maj 1939 (nr 261) angående statsbidrag
till driften av epidemisjukhus m. m.
Revisorernas Revisorerna hava vid granskningen av överstyrelsens för yrkesutbildning
uttalande, verksamhet kommit att rikta sin uppmärksamhet på gällande ordning beträffande
överstyrelsens godkännande av undervisningslokaler för yrkesundervisningen.
Såsom exempel må anföras följande fall.
Stadsfullmäktige i Umeå hade i juni innevarande år beslutat omorganisera
stadens yrkes- och lärlingsskolor i syfte att betydligt utöka undervisningen vid
dessa. På grund härav hade fullmäktige beslutat uppföra ny skolbyggnad för
en beräknad kostnad av 925 000 kronor i huvudsaklig överensstämmelse
med av stadsarkitekten uppgjort förslag. I skrivelse den 5 juli 1945 till överstyrelsen
för yrkesutbildning anhöll den av fullmäktige utsedda byggnadskommittén
om överstyrelsens godkännande av de upprättade byggnadsritningarna.
Till svar å denna skrivelse meddelade överstyrelsen den 20 september
1945, att överstyrelsen jämlikt gällande bestämmelser i kungörelsen
den 4 november 1921 angående statsunderstöd till kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning endast ägde godkänna undervisningslokaler
i färdigt skick men icke ritningar till dylika lokaler och förty funne sig förhindrad
att beträffande ifrågavarande ritningar göra något uttalande. I en
bifogad promemoria gjordes dock av överstyrelsen vissa detaljanmärkningar
angående placeringen av lärarrum och skafferi.
Kommun, som önskar anordna yrkesundervisning, har sålunda enligt den
bokstavstolkning av fällande bestämmelser, som överstyrelsen tillämpat,
ingen möjlighet att redan i samband med planeringen av anstalt för denna
undervisning förvissa sig om överstyrelsens godkännande av densamma. Enligt
revisorernas mening måste det emellertid anses ligga i sakens natur, att
kommun bör beredas tillfälle att redan på förhand få uppgjorda ritningar
till lokaler för yrkesundervisning granskade och godkända, även örn uttryckliga
föreskrifter härför icke finnas givna. Därest godkännande skall inhämtas
först sedan lokalerna färdigställts, förefinnes risk att lokalerna underkännas
eller godkännas först efter omändringar, vilka sedan byggnaden en gång
färdigställts draga en större kostnad än om överstyrelsens mening redan på
förhand kunnat inhämtas. Med hänsyn till att betydande ekonomiska värden
stå på spel, synes det angeläget, att en förnuftigare praxis än den nu
tillämpade snarast genomföres, även om formella skäl kunna åberopas för
det av överstyrelsen tillämpade förfarandet.
Det måste för övrigt vara av vikt, att de kommunala anstalterna för yrkesundervisning
redan i samband med planeringen få den utformning och
disposition, som göra dem i pedagogiskt och hygieniskt avseende mest
lämpade för sitt ändamål. Därest de bestämmelser, som nu reglera dessa förhållanden,
icke möjliggöra detta, böra de uppenbarligen ändras därhän, att
detta syfte nås.
— 179 —
NIONDE HUVUDTITELN.
Jordbruksdepartementet.
§ 27.
Vid sina besök å vissa lantbruksingenjörskontor hava revisorerna upp- Lantbruksmärksammat,
att arbetsbalansen är betydande. Revisorerna hava därför med ingenjörernas
ledning av från lantbruksstyrelsen inhämtade uppgifter låtit uppgöra nedan- arbetsbalansstående
tablå, utvisande dels antalet handlagda förrättningar under vart och
ett av aren 1941—1944, dels ock antalet balanserade förrättningar vid utgången
av samma år.
Med ledning av tablån kan inhämtas, att antalet balanserade förrättningar
under de år tablån omfattar uppgår till i runt tal 75 procent av de handlagda
förrättningarnas antal. Vidare framgår av tablån bland annat, att inom
sex lantbruksingenjörsdistrikt de balanserade förrättningarnas antal vanligen
överstigit antalet handlagda förrättningar samt att balansens omfattning inom
flertalet distrikt är stadd i ökning. Inom ungefär halva antalet distrikt
var balansen vid utgången av år 1944 större än antalet under året handlagda
förrättningar.
Revisorerna hava inhämtat, att bland de balanserade förrättningarna förekomma
ärenden, där den, som rekvirerat biträde av lantbruksingenjör, varit
nödsakad att vänta flera år, innan förrättningsmannen eller dennes tjänstebiträde
kommit till platsen. Vidare hava lantbruksingenjörernas tid inom
vissa distrikt alltmera kommit att tagas i anspråk för utredningar beträffande
vattenregleringsföretag av mera betydande omfattning, varigenom
mindre tid blivit disponibel för övriga tjänsteuppgifter. Dessutom hava ärendena
icke alltid handlagts i den ordning de inkommit.
Den under de senaste åren inträdda ökningen av antalet balanserade förrättningar
torde huvudsakligen hava berott på att det icke varit möjligt för
Jantbruksingenjörerna att under rådande dyrtid anställa erforderliga tjänstebiträden
inom ramen för de inkomster lantbruksingenjörstaxan lämnat. Därjämte
hava givetvis inom många distrikt militära inkallelser av tjänstebiträden
i viss mån bidragit till balansernas ökning.
Revisorerna vilja erinra om att statsmakterna innevarande år beslutat om
ny organisation för lantbruksingenjörsverksamheten, vilken organisation
emellertid ännu icke kunnat fullt genomföras. Den innebär, att lantbruksingenjörernas
sportler indragits till statsverket, varvid lantbruksingenjörerna
erhållit en högre lönegradsplacering, samt att staten i samband därmed berett
statsanställning åt samtliga de hos lantbruksingenjörerna anställda
— 180 —
Revisorernas
uttalande.
|
|
|
|
| Antal handlagda förrättningar | ||||
|
| 1941 |
|
| 1942 |
|
| 1943 |
|
Lantbruksingenj örsdistrikt | Laga syner | Andra för- rätt- ningar | S:a | Laga syner | Andra för- rätt- ningar | S:a | Laga syner | Andra för- rätt- ningar | S:a |
Stockholms län............. | 48 | 85 | 133 | 82 | 124 | 206 | 95 | 121 | 216 |
Uppsala » ............. | 26 | 57 | 83 | 45 | 105 | 150 | 59 | 89 | 148 |
Södermanlands o ............. | 28 | 36 | 64 | 29 | 68 | 97 | 36 | 67 | 103 |
Östergötlands » ............. | 44 | 103 | 147 | 47 | 66 | 113 | 52 | 88 | 140 |
Jönköpings » ............. | 23 | 37 | 60 | 41 | 32 | 73 | 36 | 31 | 67 |
Kronobergs » ............. | 22 | 51 | 73 | 31 | 46 | 77 | 43 | 55 | 98 |
Kalmar » ............. | 80 | 57 | 137 | 72 | 54 | 126 | 66 | 82 | 148 |
Gotlands » ............''. | 23 | 59 | 82 | 22 | 51 | 73 | 19 | 44 | 63 |
Blekinge » ............. | 42 | 43 | 85 | 35 | 50 | 85 | 54 | 63 | 117 |
Kristianstads » ............. | 64 | 168 | 232 | 94 | 182 | 276 | 92 | 153 | 245 |
Malmöhus o ............. | 46 | 102 | 148 | 61 | 151 | 212 | 60 | 149 | 209 |
Hallands län och Älvsborgs läns | 44 | 35 | 79 | 41 | 31 | 72 | 41 | 29 | 70 |
Göteborgs och Bohus län samt | 97 | 57 | 154 | 62 | 74 | 136 | 69 | 79 | 148 |
Skaraborgs län............. | 121 | 116 | 237 | 115 | 146 | 261 | 131 | 118 | 249 |
Värmlands » ............. | 78 | 66 | 144 | 61 | 75 | 136 | 75 | 100 | 175 |
örebro » ............. | 86 | 81 | 167 | 106 | 78 | 184 | 108 | 77 | 185 |
Västmanlands » ............. | 45 | 140 | 185 | 44 | 131 | 175 | 41 | 102 | 143 |
Kopparbergs » ............. | 31 | 53 | 84 | 46 | 67 | 113 | 51 | 56 | 107 |
Gävleborgs » ............. | 21 | 41 | 62 | 29 | 44 | 73 | 40 | 33 | 73 |
Västernorrlands » ............. | 51 | 51 | 102 | 43 | lil | 154 | 71 | 97 | 168 |
Jämtlands » ............. | 42 | 79 | 121 | 75 | 156 | 231 | 84 | 134 | 218 |
Västerbottens läns södra del ... | 128 | lil | 239 | 180 | 100 | 280 | 148 | 97 | 245 |
Västerbottens läns norra del och | 150 | 123 | 273 | 123 | 101 | 224 | 126 | 127 | 253 |
Norrbottens läns norra del .... | 174 | 117 | 291 | 143 | 167 | 310 | 156 | 149 | 305 |
Summa | 1514 | 1868 | 3 382 | 1627 | 2 210 | 3 837 | 1753 | 2140 | 3 893 |
tjänstebiträdena. Dessutom beslöts en icke obetydlig ökning av biträdespersonalen.
Enligt vad revisorerna erfarit har det emellertid med nu rådande
goda konjunkturförhållanden för teknisk personal visat sig omöjligt att erhålla
tillräckligt antal kvalificerade sådana biträden. Enligt vad revisorerna
vid sina besök å lantbruksingenjörskontoren kunnat inhämta, torde omorganisationen
icke kunna förväntas tillfredsställa fordringarna på en skyndsam
handläggning av förrättningarna. Visserligen torde den nytillkomna anordningen
att visst slag av förrättningar kunna överlämnas till för ändamålet särskilt
utbildade jordbrukskonsulenter bidraga till att åstadkomma en viss lättnad
i balanserna, men synes detta mer än väl uppvägas av arbetet med den
kontroll över underhållet av de statsunderstödda torrläggningsföretagen, vilken
föreskrivits genom innevarande års riksdags beslut angående sistnämnda
verksamhet. Enligt vad som inhämtats från lantbruksstyrelsen kommer denna
kontroll under år 1946 att omfatta i runt tal 2 200 företag, vilket antal
för framtiden kommer att avsevärt ökas.
Revisorerna äro väl medvetna om att en viss arbetsbalans normalt är oundviklig
å förevarande område. Den nuvarande balansen är emellertid alltför
— 181 —
under | år |
| Antal balanserade förrättningar den | |||||||||||
1944 | •Vx, 1941 | 81/la 1942 | 1943 | S1/i» 1944 | ||||||||||
| Andra |
|
| Andra |
|
| Andra |
|
| Andra |
|
| Andra |
|
Laga | för- | S:a | Laga | för- | S:a | Laga | för- | S:a | Laga | för- | S:a | Laga | för- | S:a |
syner | rätt- | syner | rätt- | syner | rätt- | syner | rätt- | syner | rätt- | |||||
| ningar |
|
| ningar |
|
| ningar |
|
| ningar |
|
| ningar |
|
87 | 117 | 204 | 35 | 96 | 131 | 76 | 80 | 156 | 58 | 62 | 120 | 66 | 98 | 164 |
84 | 69 | 153 | 27 | 60 | 87 | 54 | 59 | 113 | 66 | 63 | 129 | 113 | 51 | 164 |
27 | 68 | 95 | 54 | 76 | 130 | 53 | 75 | 128 | 51 | 67 | 118 | 60 | 69 | 129 |
52 | 125 | 177 | 21 | 31 | 52 | 26 | 31 | 57 | 36 | 41 | 77 | 44 | 38 | 82 |
39 | 50 | 89 | 26 | 51 | 77 | 31 | 46 | 77 | 35 | 43 | 78 | 43 | 62 | 105 |
34 | 43 | 77 | 31 | 55 | 86 | 46 | 58 | 104 | 41 | 51 | 92 | 47 | 43 | 90 |
88 | 63 | 151 | 135 | 59 | 194 | 126 | 63 | 189 | 116 | 50 | 166 | 100 | 78 | 178 |
23 | 34 | 57 | 11 | 3 | 14 | 4 | 3 | 7 | 9 | 34 | 43 | 11 | 12 | 23 |
44 | 57 | 101 | 26 | 13 | 39 | 33 | 23 | 56 | 34 | 13 | 47 | 56 | 18 | 74 |
99 | 126 | 225 | 91 | 2 | 93 | 53 | 1 | 54 | 77 | 122 | 199 | 85 | 91 | 176 |
77 | 137 | 214 | 57 | 25 | 82 | 67 | 42 | 109 | 90 | 57 | 147 | 109 | 64 | 173 |
69 | 43 | 112 | 72 | 8 | 80 | 89 | 4 | 93 | 121 | 11 | 132 | 128 | 20 | 148 |
65 | 86 | 151 | 108 | 44 | 152 | 102 | 45 | 147 | 114 | 48 | 162 | 113 | 54 | 167 |
133 | 142 | 275 | 92 | 88 | 180 | lil | 106 | 217 | 147 | 125 | 272 | 217 | 151 | 368 |
74 | 117 | 191 | 61 | 36 | 97 | 68 | 58 | 126 | 43 | 70 | 113 | 39 | 85 | 124 |
103 | 67 | 170 | 138 | 24 | 162 | 147 | 23 | 170 | 117 | 18 | 135 | 159 | 22 | 181 |
41 | 102 | 143 | 62 | 59 | 121 | 71 | 48 | 119 | 61 | 54 | 115 | 80 | 65 | 145 |
75 | 48 | 123 | 31 | 10 | 41 | 44 | 12 | 56 | 63 | 6 | 69 | 65 | 6 | 71 |
41 | 36 | 77 | 10 | 52 | 62 | 16 | 39 | 55 | 25 | 37 | 62 | 39 | 78 | 117 |
44 | 92 | 136 | 31 | 25 | 56 | 79 | 52 | 131 | 41 | 67 | 108 | 36 | 68 | 104 |
87 | 130 | 217 | 93 | 51 | 144 | 91 | 53 | 144 | 79 | 14 | 93 | 97 | 26 | 123 |
95 | 105 | 200 | 160 | 9 | 169 | 124 | 6 | 130 | 94 | 5 | 99 | 103 | 12 | 115 |
113 | 136 | 249 | 115 | 7 | 122 | 126 | 10 | 136 | 139 | 12 | 151 | 154 | 12 | 166 |
204 | 175 | 379 | 128 | 10 | 138 | 110 | 39 | 149 | 170 | 8 | 178 | 203 | 11 | 214 |
1798 | 2168 | 3966 | 1615 | 894 | 2 509 | 1747 | 976 | 2 723 | 1827 | 1078 | 2 905 | 2167 | 1234 | 3401 |
stor. Detta missförhållande kan förväntas bliva ytterligare skärpt, då efter
krigets slut antalet förrättningar med all sannolikhet kommer att okas.
Det har icke heller undgått revisorerna, att turordningen vid ärendenas
behandling i vissa fall utan tillräckliga skäl frångåtts. Revisorerna vilja ifrågasätta,
om icke handläggningen av mera omfattande förrättningar bör anförtros
åt särskild förrättningsman. Skulle den ordinarie lantbruksingenjören
anses vara bäst skickad härför, bör denne förordnas och i erforderlig utstäckning
befrias från handläggningen av övriga ärenden, vilka i så fall böra
handläggas av vikarie.
Revisorerna anse, att åtgärder böra vidtagas för vinnande av rättelse på
detta område.
§ 28.
Med hänsyn till det dåliga skördeutfallet år 1940, som på vissa håll kunde 1941 och 1942
karakteriseras såsom missväxt, fattades vid 1941 års riksdag beslut om an- års krislä,Dvisande
av sammanlagt 10 miljoner kronor (skr. nr 88) för utlämnande av
krislån. I enlighet med riksdagens beslut utfärdades den 14 mars 1941 en
kungörelse (nr 138) örn krislån till jordbrukare av i huvudsak följande
innehåll.
— 182 -----
Krislån kunde erhållas av jordbrukare, som på grund av felslagen skörd
råkat i sådana svårigheter, att han vore i trängande behov av ekonomiskt
bistånd, och som gjort vad på honom ankommit för övervinnande av svårigheterna.
Med jordbrukare likställdes den som utan samband med jordbruk
bedreve trädgårdsskötsel såsom självständig näring. Låneverksamheten skulle
under egnahemsstyrelsens tillsyn omhänderhavas av egnahemsnämnderna.
Krislån finge beviljas för inköp av utsäde, gödningsämnen, fodermedel, kreatur
eller annat, som erfordrades för jordbruksdriftens upprätthållande, eller
för betalning av överhängande gäld. Krislån finge ej överstiga 3 000 kronor;
dock att, när synnerliga skäl därtill vore för handen, lån efter egnahemsstyrelsens
medgivande kunde beviljas till ett belopp av högst 5 000 kronor. Lånen
skulle vara räntefria, där de ej enligt vad nedan sägs, uppsades till betalning.
då 5 procent ränta om året skulle utgå från och med uppsägningsdagen.
Krislån finge beviljas även utan att låntagaren därför lämnade säkerhet.
Sådant lån kunde till ett belopp av högst 1 000 kronor gäldas genom
förbättringsarbete å den av låntagaren brukade fastigheten. I den mån lånet
ej gäldades medelst förbättringsarbete, skulle lånet återbetalas genom amortering
med en femtedel om året med början år 1942. Amortering skulle för
varje kalenderår erläggas före årets utgång.
Ansökan om krislån skulle göras hos egnahemsnämnden före den 1 september
1941. Då lån beviljades, skulle tillika föreskrift meddelas rörande lånets
användning och sättet för dess utbetalande. Egnahemsnämnden skulle
tillse, att lånet användes i enlighet med givna föreskrifter. Låntagare, som
önskade återbetala lånet eller del därav genom förbättringsarbete, skulle senast
sex månader efter lånets beviljande inkomma till egnahemsnämnden
med arbetsförslag jämte plan och kostnadsberäkning över arbetet. Förbättringsarbetet
skulle syfta till höjande av jordbrukets avkastningsförmåga och
kunna av låntagaren utgöras utan att åsamka honom utgifter för anskaffning
av redskap eller materiel i sådan omfattning, att syftet med lånet därigenom
äventyrades. Tiden för arbetet finge ej bestämmas längre än till fem
år från lånets beviljande.
Beträffande förbättringsarbeten skulle låntagare genom intyg av trovärdig
person visa, att av föreskrivet arbete för varje år minst så stor del blivit
utförd, som svarade mot amorteringsbeloppet. Inom tre månader efter den
för förbättringsarbetets avslutande bestämda tidpunkten ålåg det låntagare
att avgiva skriftlig försäkran, att arbetet blivit utfört inom föreskriven tid
i överensstämmelse med godkänd plan och kostnadsberäkning. Sådan försäkran
skulle vara till riktigheten bestyrkt av ledamot av eller tjänsteman
hos egnahemsnämnd eller av annan i författning närmare angiven person.
Därest låntagaren ej fullgjorde sina skyldigheter beträffande förbättringsarbeten,
ålåg det honom att omedelbart inbetala den del av lånet, som, därest
förbättringsarbete ej föreskrivits, skolat vara till betalning förfallen. Egnahemsnämnd
ägde i vissa fall uppsäga krislån till omedelbar betalning, bland
annat där låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande. Avskrivning
av fordran skulle underställas Kungl. Majit.
— 183 —
Även 1941 års skörd slog emellertid fel i lika hög, om icke i än högre
grad än 1940 års skörd. Med anledning härav hemställde Kungl. Majit hos
1941 års riksdag (höstsessionen), att odisponerade medel av ifrågavarande
anslag, i runt tal 2 000 000 kronor, finge på i huvudsak oförändrade villkor
under budgetåret 1941/1942 användas för utlämnande av krislån till jordbrukare,
vilka på grund av 1941 års felslagna skörd vore i trängande behov
av ekonomiskt bistånd (prop. nr 327). Riksdagen biföll propositionen, och
kungörelse i ämnet utfärdades den 30 december 1941 (nr 998). Enligt denna
kungörelse skulle ansökan om krislån göras före den 1 april 1942 och återbetalning
ske med början år 1943.
Efter förslag av Kungl. Majit (prop. nr 242) beviljade 1942 års riksdag
ytterligare 800 000 kronor för utlämnande av krislån. Samtidigt medgav
riksdagen, att därest förbättringsarbete av särskilda skäl under visst år ej
utförts till så stor del, som avsetts, egnahemsnämnd likväl skulle äga medgiva
anstånd med betalning av motsvarande amorteringsbelopp. I sistnämnda
hänseende utfärdades kungörelse den 5 juni 1942 (nr 342).
Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra örn att 1943 och 1944 års
revisorer i sina berättelser (§§ 34 resp. 29) intagit redogörelser för avvecklingen
av 1932—1934 års stöd- och ackordslåneverksamhet. Denna verksamhet
hade tillkommit i syfte att i då rådande ekonomiska krisläge genom förmånlig
kredithjälp bringa jordbruket lättnad i dess ekonomiska betryck. Utlämnandet
av stödlån upphörde under år 1934. Ackordslåneverksamheten har
däremot bedrivits även efter år 1934, ehuru efter delvis andra linjer. Budgetåret
1940/1941 beviljades sålunda endast tre ackordslån och budgetåret 1941/
1942 icke något lån. Detta torde till en del kunna bero på att krislånen vid
denna tidpunkt tillkommit. Innevarande års revisorer hava ansett det äga
intresse att i sin berättelse intaga en motsvarande redogörelse beträffande
krislåneverksamheten. Revisorerna hava i detta hänseende infordrat uppgifter
från egnahemsstyrelsen, vilka sammanställts i nedanstående tablå.
Av tablån framgår, att i runt tal 14 000 krislån utlämnats till ett sammanlagt
belopp av i runt tal 9 939 000 kronor, varav 7 000 000 kronor skola gäldas
genom förbättringsarbeten och 2 939 000 kronor genom kontanta avbetalningar.
Inom en del län skola mera än 90 procent av det sammanlagda
lånebeloppet gäldas genom förbättringsarbeten, nämligen i Kronobergs län,
Blekinge län, Göteborgs och Bohus län, Jämtlands län, Västerbottens län och
Norrbottens län. I Jämtlands län skola endast 500 kronor gäldas genom kontanta
avbetalningar. Vidare framgår av tablån, att låneverksamheten haft den
största omfattningen i Gotlands och Blekinge län samt i Kalmar läns södra
område, där skördeutfallet varit särskilt dåligt. Här hava sammanlagt 3 459
krislån utlämnats å i runt tal 3 383 000 kronor. Krislånen hava i genomsnitt
uppgått till 700 å 800 kronor. Variationerna mellan olika egnahemsområden
hava dock varit ganska stora. Sålunda utgjorde genomsnittsbeloppet minst
1 000 kronor i Stockholms län, Kalmar läns södra område och Gotlands liin.
Inom flera län hava lånebeloppen varit mindre än 000 kronor såsom beträffande
Jönköpings, Kronobergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Väs
-
Egnahemsnämnden i | Antal lån | Lånebelopp kronor | Att gäldas genom | Förbättrings-arbeten verk-ställda per | Summa kon-tanta avbe-talningar per | Avskrivna lånebelopp kronor | Restantie- belopp kronor | ||
förbättrings- arbete kronor | kontanta av-betalningar | ||||||||
Stockholms län | och stad...... | 369 | 413335:36 | 130 935: — | 282 400:36 | 32 165: 29 | 161 542:82 | _ | 50277:81 |
Uppsala | län........... | 450 | 400 279:15 | 254 791: 63 | 145 487:52 | 31 507: 74 | 105 538: 71 | — | 16 197:51 |
Södermanlands | » ........... | 657 | 566 280: — | 303 313: — | 262 967: — | 108 575: — | 138 973: — | 1 988:37 | 61 301: 63 |
Östergötlands | » ........... | 397 | 394109: 55 | 208 474: — | 185 635:55 | 77 412: — | 115 787: 23 | — | 21 309:36 |
Jönköpings | » ........... | 138 | 78140: — | 69 040: — | 9100: — | 33 227: — | 7 474: — | — | 1158: — |
Kronobergs | » ........... | 328 | 163 049:37 | 152 892:29 | 10 157:08 | 33 790: — | 8 228:98 | — | 26 672: 28 |
Kalmar län, norra området ... | 372 | 348366: — | 183 953:74 | 164 412:26 | 55 049:32 | 99 325:82 | 2 900: — | 20 338:52 | |
Kalmar län, södra området . . . | 889 | 918 448:86 | 581 599:11 | 336 849: 75 | 312 040:11 | 213417: 75 | 1 200: — | 51196:85 | |
Gotlands | län........... | 1116 | 1 423 604:06 | 870 810: 45 | 552 793: 61 | 292 370:30 | 347 073:35 | 1 913: 85 | 99 803:14 |
Blekinge | » ........... | 1454 | 1041100: — | 946 800: — | 94 300: — | 418935: — | 107 792:32 | 650: 48 | 68 870: — |
Kristianstads | » ........... | 548 | 498 710:32 | 365 198:38 | 133 511:94 | lil 696: 70 | 86 226:39 | 600: — | 38 219: 55 |
Malmöhus | » ........... | 175 | 124 905: — | 76 765: — | 48 140: — | 55 030: — | 40 052: — | — | 2 665: — |
Hallands | » ........... | 347 | 301962:09 | 209 553: — | 92 409:09 | 53 053: — | 52 008: 20 | 240: — | 24 980:80 |
Göteborgs o. Bohus län....... | 501 | 325 983: 50 | 310 833:45 | 15150:05 | 74 992:69 | 11 578: 73 | — | 46 686:62 | |
Älvsborgs län, | norra området . | 431 | 261 604: 20 | 212 819:10 | 48 785:10 | 95 258: 02 | 34 211: 25 | 1400: — | 8 086: — |
Älvsborgs län, | södra området . | 194 | 84 488:98 | 70 652:08 | 13 836:90 | 22 269: — | 8 991:90 | — | 8 689: — |
Skaraborgs | län........... | 361 | 240 730: — | 175 940: — | 64 790: — | 54 990: — | 37 946: — | 640: — | 13 570: — |
Värmlands | » ........... | 383 | 259 720:06 | 180661:84 | 79 058: 22 | 65 700: — | 43 147: 20 | — | 32 404:30 |
örebro | » ........... | 283 | 224 094: 99 | 106 954:99 | 117140: — | 50625: — | 74 507:50 | 581:50 | 7100: — |
Västmanlands | » ........... | 317 | 284 509:55 | 155 510: — | 128 999:55 | 43 460: — | 73152: 65 | 1000: — | 22 396:15 |
Kopparbergs | » ........... | 179 | 128 752: 25 | 68 015: — | 60 737: 25 | 33 225: — | 29 268: — | — | 13 909: — |
Gävleborgs | » ........... | 230 | 107 350: — | 83 845: — | 23505: — | 23 053: — | 8 582: 01 | 1180: 99 | 13 451: — |
Västernorrlands | » ........... | 747 | 204 915: — | 157 033: — | 47 882: — | 52 833: — | 23 410: — | 550: — | 9 376: — |
Jämtlands | » ........... | 803 | 285 801:93 | 285 301:93 | 500: — | 56 483: 76 | 9196:09 | — | 51 580: — |
Västerbottens | » ........... | 1753 | 577 850: — | 561 200: — | 16 650: — | 315650: — | 5 452:06 | — | 69 352:94 |
Norrbottens | » ........... | 587 | 280 760: — | 277 260: — | 3 500: — | 104 680: — | 8 687: — | — | 15 893: — |
| Summa | 14009 | 9 988 850:22 | 7 000151:99 | 2938698:23 | 2 608070:93 | 1851570:96 | 14845:19 | 795484:46 |
— 185 —
terbottens och Norrbottens län. Största antalet utlämnade lån redovisas för
Västerbottens län eller 1 753 stycken.
Enligt vad revisorerna inhämtat torde det i tablån redovisade höga restantiebeloppet,
omkring 795 000 kronor, till betydande del kunna förklaras därav,
att av bokföringstekniska skäl såsom restantier inräknats belopp, som
låntagare vid underlåtenhet att inkomma med intyg örn utfört förbättringsarbete
haft skyldighet att i stället kontant inbetala, men med vars inbetalande
vederbörande egnahemsnämnd med stöd av bestämmelse därom i krislånekungörelsen
medgivit uppskov. Vidare torde beträffande åtskilliga låntagare
det förhållandet föreligga, att dem åliggande förbättringsarbete i själva verket
helt eller delvis fullgjorts utan att de likväl ännu inkommit med vederbörligt
intyg härom.
Revisorerna äro väl medvetna om de för jordbruket bekymmersamma förhållanden,
under vilka nu ifrågavarande lån tillkommo, och att det då rådande
nödläget ansågs påkalla tillämpning av mindre stränga former än vad
som gälla beträffande av staten utlämnade lån i allmänhet. Det vill dock
förefalla revisorerna, att man i många fall varit väl eftergiven vid tillvaratagande
av statens intressen. Den verkställda utredningen giver sålunda vid
handen, att medgivna förbättringsarbeten icke alltid kommit till utförande.
I en del fall torde detta hava sin grund däruti, att genom militära inkallelser
eller av andra anledningar svårighet uppstått för vederbörande låntagare
att fullgöra sina förpliktelser härutinnan. Det kan dock icke, enligt vad revisorerna
funnit, bortses från att orsaken till underlåtenheten att vidtaga förbättringsarbeten
ofta är att söka i svårigheter att ernå tillfredsställande kontroll.
Det är emellertid enligt revisorernas mening önskvärt, att nu ifrågavarande
lån snarast möjligt avvecklas. Då en effektiv kontroll av förbättringsarbetena
försvåras ju längre tid som förflyter från lånets beviljande, vilket medför olägenheter
vid lånets slutliga redovisning och förhindrar låneverksamhetens
snabba avveckling, är det av vikt, att nödig tillsyn ägnas åt att föreskrivna
lånevillkor iakttagas.
Herr Gustafson har ej deltagit i detta beslut.
§ 29.
Revisorerna hava avlagt besök å vissa lantmäterikontor. Härvid har inhämtats,
att arbetsmängden redan år 1934 såväl i lantmiiteridistrikten som vid
lantmäterikontoren uppnådde en sådan storlek, att den icke nöjaktigt kunde
medhinnas, ökningen fortsatte under de följande åren, och år 1939 utgjorde
ett rekordår i fråga örn livlig lantmäteriverksamhet. Antalet nytillkomna förrättningar
och andra tjänsteuppdrag inom distrikten ökade sålunda från i
runt tal 27 000 år 1934 till 32 000 år 1939. Samtidigt steg antalet i distrikten
balanserade, icke påbörjade eller påbörjade men icke avslutade förrättningar
från i runt tal 9 300 år 1934 till 14 700 år 1939. Till lantmäterikontoren in
-
Revisorernas
uttalande.
Arbetsbatansen
inom lantm
äteriväaendet.
186 —
Lantmäteri -
| Län | Under året inkomna ärenden | Under året avgjorda ärenden | |||||||||
1940 | 1941 | 1942 | 1943 | 1944 | 1940 | 1941 | 1942 | 1943 | 1944 | |||
1 | Stockholms | län...... | 4 279 | 3 827 | 3 632 | 4 092 | 4 527 | 4 424 | 3 696 | 3 734 | 3 990 | 4 431 |
2 | Uppsala | » ...... | 907 | 886 | 1118 | 1078 | 1283 | 905 | 854 | 1174 | 1093 | 1321 |
3 | Södermanlands | » ...... | 1006 | 1057 | 1121 | 1219 | 1288 | 1073 | 997 | 1097 | 1200 | 1232 |
4 | Östergötlands | » ...... | 2 437 | 2175 | 2 423 | 2 799 | 2 579 | 2 640 | 2 204 | 2 409 | 2 830 | 2 554 |
5 | Jönköpings | » ...... | 1903 | 2140 | 2 291 | 2 811 | 2 826 | 2111 | 2 227 | 2142 | 2 776 | 2 747 |
6 | Kronobergs | » ...... | 1 747 | 1600 | 2 048 | 2 077 | 2182 | 1 763 | 1638 | 1 917 | 2 224 | 2 066 |
7 | Kalmar | » ...... | 2 390 | 2140 | 2 445 | 2 862 | 3 075 | 2 355 | 2 147 | 2 367 | 2 812 | 3 089 |
8 | Gotlands | » ...... | 593 | 731 | 766 | 815 | 816 | 609 | 705 | 752 | 815 | 803 |
9 | Blekinge | »...... | 1134 | 1060 | 1129 | 1159 | 1341 | 1 154 | 1078 | 1117 | 1179 | 1318 |
10 | Kristianstads | » ...... | 2 857 | 2 394 | 2 724 | 2 914 | 4 063 | 2 857 | 2 390 | 2 677 | 2 944 | 3 969 |
11 | Malmöhus | » ...... | 1924 | 1938 | 2 055 | 2 437 | 2 684 | 1869 | 1984 | 1988 | 2 497 | 2 598 |
12 | Hallands | » ...... | 1494 | 1357 | 1380 | 1728 | 1820 | 1529 | 1280 | 1347 | 1683 | 1684 |
13 | Göteborgs o. Bohus län . | 2 697 | 2 691 | 2 794 | 3 284 | 3 856 | 2 788 | 2 593 | 2 823 | 3 339 | 3 855 | |
14 | Älvsborgs | län...... | 2 532 | 2 683 | 2 899 | 3154 | 3 551 | 2 656 | 2 667 | 2 900 | 3174 | 3 338 |
15 | Skaraborgs | » ...... | 2 228 | 2 240 | 2 524 | 2 587 | 3 057 | 2 316 | 2186 | 2 554 | 2 607 | 2 920 |
16 | Värmlands | » . | 2 405 | 2 914 | 3 083 | 3 020 | 3 493 | 2 354 | 3 069 | 3 063 | 3 037 | 3 360 |
17 | Örebro | » ...... | 1398 | 1 298 | 1536 | 1638 | 1297 | 1532 | 1303 | 1470 | 1741 | 1245 |
18 | Västmanlands | » . | 1094 | 872 | 1110 | 1094 | 1240 | 1183 | 928 | 1016 | 1113 | 1219 |
19 | Kopparbergs | » ...... | 2 262 | 2 805 | 2 669 | 3 048 | 3154 | 2123 | 2 910 | 2 836 | 2 985 | 3 225 |
20 | Gävleborgs | » ...... | 2 591 | 2 407 | 2 821 | 2 633 | 3115 | 2 625 | 2 380 | 2 821 | 2 639 | 2 984 |
21 | Västernorrlands | » ...... | 3 931 | 4 015 | 3 906 | 4178 | 4107 | 4 234 | 4 061 | 3 598 | 4 374 | 4 027 |
22 | Jämtlands | » ...... | 1752 | 1 687 | 1775 | 1807 | 1928 | 2 011 | 1685 | 1697 | 1802 | 2 010 |
23 | Västerbottens | » ...... | 2 879 | 2 889 | 3158 | 3109 | 3 531 | 3164 | 3 033 | 2 684 | 3158 | 3 471 |
24 | Norrbottens | » ...... | 3 369 | 3188 | 3 475 | 3 623 | 3 901 | 3 781 | 2 921 | 3 548 | 3 512 | 3 794 |
|
| Summa | 51809 | 50 994 | 54882 | 59 166 | 64 714 | 54 056 | 50 936 | 53 731 | 59 524 | 63 260 |
kommo i runt tal 55 200 ärenden år 1934 och 72 300 ärenden år 1939. Samtidigt
ökades kontorens arbetsbalans från omkring 7 200 år 1934 till 8 600
år 1939.
Revisorerna hava ansett det vara av intresse att närmare belysa arbetsbelastningen
inom lantmäteriväsendet efter år 1939. Med ledning av uppgifter
från lantmäteristyrelsen hava revisorerna därför låtit upprätta bifogade två
tablåer över arbets- och personalförhållandena dels vid lantmäterikontoren
och dels i lantmäteridistrikten.
Av nämnda tablåer framgår, att antalet nytillkommande förrättningar
och ärenden efter en tillfällig nedgång i början av kriget de senaste åren
visat en kraftig stegring. Arbetsbalansen i lantmäteridistrikten utgjorde sålunda
16 200 förrättningar vid utgången av år 1944. Enligt vad revisorerna
inhämtat har under år 1945 antalet ärenden både vid lantmäterikontor och
i lantmäteridistrikt ytterligare ökat och balansen i samband därmed stigit.
Härtill kommer att s. k. samhällsmätningar tilltagit i en omfattning, som
icke kunnat förutses.
Revisorerna vilja erinra, att den för lantmäteriverksamheten normerande
lagstiftningen för närvarande är föremål för omarbetning. Fastighetsbild
-
— 187 —
kontoren.
Till nästa år balanserade ärenden | Personal (räknad efter effektiv tjänstgöringstid) |
| ||||||||||||||||
|
|
|
|
|
| 1940 | 1941 | 1942 | 1943 | 1944 | 1945 |
| ||||||
|
|
|
|
|
| SO |
| SO | r-t.0. | SO CA | ►ö 2 ‘ | SO | c-t- CD | SO CA | tf CD 13 2 t-'' | SO CA | c+ CD |
|
1939 | 1940 | 1941 | 1942 | 1943 | 1944 | CA CA | o 2. ~ 3 p SO | C/3 CA | CD 2. — 2 C & | CA | CD □. *— >-t c So | CA (A | CD 2. •— •s £ 03 | CA | lantmä- riutbild. ersonal |
| CD 2. ►— 2 g. g |
|
|
|
|
|
|
| CD 3 | 2 O4 rf Egt | CD 3 r+ | g §3 | CD 3 | »SJ •— D- SO: | CD a | o SS-g ~3 | CD ä | CD | ° SS- 3 £2 3 »Eg. |
| |
|
|
|
|
|
| -5 |
| 2j |
|
| *-* | • I | -t |
| " i |
| ||
438 | 270 | 401 | 299 | 401 | 497 | 2-5 | 10-7 | 2-6 | 11-2 | 2-6 | 10-7 | 3-2 | 10-1 | 2-9 | 10-5 | 2-9 | 11-5 | 1 |
168 | 153 | 185 | 129 | 114 | 76 | 0-5 | 3-1 | 0-5 | 3-8 | 0-3 | 4-0 | — | 3-6 | — | 3-9 | — | 3-9 | 2 |
106 | 76 | 136 | 160 | 179 | 235 | 0-6 | 2-1 | 1-0 | 2-2 | 1-0 | 2-2 | 0-9 | 2-1 | 0-9 | 2-3 | 1-0 | 2-3 | 3 |
591 | 221 | 192 | 206 | 175 | 200 | 0-7 | 5-6 | 0-8 | 6-2 | 0-9 | 6-2 | 0-8 | 5-9 | 0-9 | 5-8 | 1-0 | 6-1 | 4 |
660 | 242 | 155 | 304 | 339 | 418 | 1-7 | 8-7 | 1-8 | 8-5 | 1-1 | 8-8 | 1-1 | 8-7 | 1-1 | 8-6 | 1-3 | 7-8 | 5 |
174 | 165 | 127 | 258 | lil | 227 | — | 5-8 | — | 5-8 | — | 5-8 | 0-03 | 6-0 | — | 5*3 | 0-2 | 6-7 | 6 |
135 | 238 | 231 | 309 | 359 | 345 | 0-9 | 6-4 | 0-8 | 6-7 | 0-9 | 7-0 | 0-7 | 6-7 | 1-0 | 6-5 | 1-2 | 6-7 | 7 |
93 | 48 | 74 | 88 | 88 | 101 | 0-2 | 2-0 | 0-2 | 1-9 | 0-2 | 2-0 | 0-1 | 2-0 | 0-2 | 1-6 | 0-3 | 2-0 | 8 |
126 | 88 | 70 | 82 | 62 | 85 | — | 2-9 | — | 2-9 | — | 2-9 | 0-02 | 2-9 | — | 2-9 | — | 3-0 | 9 |
150 | 136 | 140 | 187 | 157 | 251 | 1-7 | 5-8 | 2-0 | 6-0 | 1-8 | 5-8 | 1-9 | 6-0 | 1-7 | 6-5 | 1-7 | 6-9 | 10 |
88 | 174 | 128 | 195 | 135 | 221 | 1-3 | 7-7 | 1-8 | 7-9 | 1-7 | 6-8 | 1-9 | 7-4 | 1-7 | 7-1 | 2-0 | 7-7 | II |
144 | 160 | 237 | 270 | 315 | 451 | — | 6-0 | 0-1 | 6-0 | 0-2 | 6-1 | 0-8 | 6-2 | 0-5 | 6-0 | 0-8 | 6-8 | 12 |
547 | 340 | 438 | 409 | 354 | 355 | 1-6 | 7-1 | 2-3 | 7-5 | 2-2 | 7-5 | 1-9 | 8-0 | 1-9 | 8-1 | 2-0 | 9-0 | 13 |
388 | 237 | 253 | 252 | 232 | 445 | 1-6 | 7-0 | 2-0 | 7-3 | 2-3 | 7-5 | 2-5 | 8-2 | 2-5 | 8-0 | 2-7 | 7-2 | 14 |
346 | 250 | 304 | 274 | 254 | 391 | 1-8 | 8-1 | 2-0 | 8-5 | 1-8 | 8-1 | 1-3 | 8-1 | 2-0 | 8-4 | 2-0 | 8-5 | 15 |
357 | 491 | 336 | 356 | 339 | 472 | 1-8 | 8-6 | 2-8 | 8-6 | 2-5 | 9-0 | 2-6 | 9-6 | 3-1 | 10-3 | 2-7 | 9-1 | 16 |
283 | 194 | 189 | 255 | 152 | 204 | 1-1 | 4-7 | 1-0 | 4-6 | 1-0 | 4-8 | lo | 4-8 | 0-8 | 4-4 | 1-0 | 5-4 | 17 |
106 | 85 | 29 | 123 | 104 | 125 | — | 3-6 | — | 4*1 | — | 3-5 | — | 3-5 | — | 3-3 | — | 3-7 | 18 |
667 | 720 | 615 | 448 | 511 | 440 | 3-1 | 17-1 | 2-8 | 16-7 | 4-0 | 17-1 | 3o | 17-1 | 3-6 | 17-2 | 3-7 | 16-5 | 19 |
274 | 217 | 244 | 244 | 238 | 369 | 2-2 | 10-5 | 3-1 | 10-9 | 2-2 | 11-8 | 3-0 | 11-5 | 2-6 | Ilo | 2-6 | 11-2 | 20 |
733 | 601 | 555 | 863 | 667 | 747 | 2-6 | 14-0 | 3-4 | 16-0 | 3-1 | 16-4 | 3-8 | 15-7 | 3-9 | 14-1 | 4-3 | 12-8 | 21 |
428 | 195 | 197 | 275 | 280 | 198 | 2-1 | 7-8 | 1-6 | 7-5 | 2-0 | 7-8 | 1-4 | 6-8 | 1-8 | 8-7 | 2-0 | 8-7 | 22 |
732 | 255 | lil | 585 | 536 | 596 | 2-2 | 7-7 | 2-8 | 8-3 | 2-0 | 9-0 | 2-1 | 10-0 | 2-2 | 10-7 | 2-0 | 11-0 | 23 |
871 | 714 | 981 | 908 | 1019 | 1126 | 1-6 | 7-4 | 1-5 | 7-8 | 1-5 | 8-5 | 1-9 | 8-7 | 2-6 | 8-1 | 2-8 | 9-2 | 24 |
8605 | 6 270 | 6 328 | 7 479 | 7121 | 8 575 | 31 8 | 1704 | 36-9 | 176 9 | 35-3 | 179 3 | 36o | 1796 | 37-9 | 179-3 | 402 | 183-7 |
|
ningssakkunniga hava sålunda den 1 september 1944 avgivit ett betänkande
(SOU 1944:46), vari föreslås ändrade regler för avstyckning från fastighet
och om sammanläggning av fastigheter. Bland annat syfta förslagen till att
vid dessa förrättningar de jordbrukspolitiska synpunkterna mera skola beaktas.
De sakkunniga hava även förordat en omläggning av lantmäteriets organisation.
Bland annat borde lantmätarnas sportler ersättas med fast avlöning.
Särskilda sakkunniga hava också numera tillkallats för att utreda frågan
örn lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, förefinnes inom lantmäteri- Revisorernas
väsendet en betydande arbetsbalans. Efter krigets slut har man sannolikt uttalande,
att räkna med en ökad lantmäteriverksamhet beroende på bland annat, att
byggnadsverksamheten torde få en större omfattning. Därest balansen fortfarande
växer, kommer detta att medföra avsevärda olägenheter för sakägarna,
bland annat vid ordnandet av fastighetskredit.
Orsaken till den nuvarande arbetsbalansen torde främst vara att hänföra
till bristen på personal. Enligt revisorernas mening bör emellertid anderso
-
— 188 —
Lantmfiteridistrikten.
1. Antal nytillkomna förrättningar och andra
tjänsteuppdrag.........................
2. Under året avslutade
a) förrättningar med förordnande........
b) avstyckningar.......................
c) övriga förrättningar och uppdrag ......
3. Antal balanserade icke påbörjade eller påbörjade
men icke avslutade förrättningar..
4. Arvoden till lantmätare för avslutade för
rättningar
och tjänsteuppdrag, tusental kronor
....................................
5. Personal1, antal
5. a) distriktslantmätare...................
b) extra lantmätare.....................
c) aspiranter...........................
d) tekniska biträden....................
1939 | 1940 | 1941 | 1942 | 1943 | 1944 |
32 066 | 16 721 | 20229 | 23 743 | 25 855 | 29 021 |
6 092 | 4 709 | 5 026 | 4 717 | 4 833 | 5 587 |
22116 | 11 909 | 11994 | 14 149 | 15 666 | 18149 |
4131 | 2 877 | 3 082 | 3 297 | 4130 | 3 945 |
14 701 | 11 883 | 11983 | 13 547 | 14 784 | 16 280 |
2 547 | 1735 | 1862 | 2 021 | 2 349 | 2 436 |
209 | 209 | 209 | 209 | 209 | 210 |
67-6 | 35-6 | 52-5 | 62-9 | 75-4 | 87-2 |
20-8 | 12-3 | 27-2 | 35-9 | 32-9 | 30-3 |
150-6 | 124-1 | 119-5 | 130-8 | 128-6 | 134-5 |
kas, om icke åtgärder i rationaliserande syfte jämväl skulle kunna bidraga
till att nedbringa balansen. Det torde sålunda kunna ifrågasättas, om icke det
omständliga förfaringssättet vid avstyckningsförrättningarna kunde väsentligt
förenklas. Vidare bör undersökas, huruvida icke sämjedelningar skulle
kunna legaliseras utan fullständigt skiftesförfarande. Revisorerna anse det
icke heller osannolikt att även andra åtgärder i rationaliseringssyfte skulle
kunna vidtagas, exempelvis åtgärder för undvikande av dubbelarbete på lantmäterikontoren
m. m.
Revisorerna äro givetvis medvetna om att vad här ovan berörts kommer
att bliva föremål för behandling i samband med den fortsatta handläggningen
av fastighetsbildningssakkunnigas förslag samt vid den nu pågående utredningen
angående lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden.
Med hänsyn emellertid till den betydande arbetsbalans, som redan
nu föreligger och som med sannolikhet kommer att än ytterligare ökas, anse
revisorerna det vara av synnerligt vikt, att de åtgärder, som befinnas lämpliga
och kunna genomföras utan att föregripa resultatet av dessa utredningar,
snarast möjligt vidtagas i syfte att avhjälpa här ovan påtalade missförhållanden.
1 Antal tjänstemånader dividerat med 12 (tjänstledigheter frånräknade).
— 189 —
TIONDE HUVUDTITELN.
Handelsdepartementet.
§ 30.
Alltsedan förra världskriget har rått förbud att utan Kungl. Majits till- statskonstånd
exportera krigsmateriel från vårt land. Förbudets uppgift har väsentligen
varit att möjliggöra en viss kontroll över exporten av dylik materiel, tiiiverkDenna
kontroll ansågs emellertid så småningom icke motsvara de krav, som ningeni
det internationella samarbetet uppställdes å ett kontrollsystem över krigsmaterielindustrien.
Efter verkställd utredning föreslog därför Kungl. Majit
1935 års riksdag vissa åtgärder för kontroll över tillverkningen av krigsmateriel
m. m. i riket (prop. nr 89). Riksdagen biföll med vissa jämkningar
Kungl. Majits förslag.
Författningar i ämnet utfärdades den 20 juni 1935 (nr 395 och 396). Enligt
dessa må krigsmateriel icke tillverkas i riket utan Konungens tillstånd.
Tillverkningen skall stå under kontroll av krigsmaterielinspektionen inom
handelsdepartementet. Tillverkare av krigsmateriel är skyldig till kontrollmyndigheten
avlämna på tro och heder avgiven deklaration rörande sin tillverkning.
Han är därjämte pliktig hålla sina handelsböcker med tillhörande
handlingar, såvitt de avse tillverkning av krigsmateriel, tillgängliga för kontrollmyndigheten
samt att bereda myndigheten tillhörande tjänsteman tillträde
till krigsmaterielfabrik när helst denne det fordrar. Tillverkaren skall
vidare meddela kontrollmyndigheten alla av denna begärda upplysningar
angående inneliggande beställningar och tillverkningen samt därmed sammanhängande
förhållanden.
Utöver den egentliga statskontrollen över krigsmaterieltillverkningen regleras
kontrollverksamheten dels av kungörelsen den 5 juni 1936 (nr 250) med
bestämmelser angående verksamhet såsom agent för tillverkare av krigsmateriel
m. m., dels ock av förordningen den 19 maj 1939 (nr 174) angående
tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel.
Till bestridande av kostnaderna för kontrollmyndighetens organisation och
verksamhet skall tillverkare årligen erlägga bidrag enligt av Kungl. Majit
meddelade bestämmelser.
I en promemoria av den 10 december 1941 ifrågasatte besparingsberedningen,
huruvida den speciella kontroll, som krigsmaterielinspektionen utövade,
i dåvarande läge borde bibehållas. I den mån dylik kontroll alltjämt
ansåges erforderlig, syntes den kunna utövas av annat eller andra organ med
— 190
besläktade uppgifter, såsom försvarsväsendets verkstadsnämnd eller industrikommissionen.
Kontrollen över gasskyddsmateriel kunde eventuellt anförtros
åt lultskyddsinspektionen och kontrollen över ammunitionstillverkningen
åt ammunitionsnämnden.
Frågan upptogs av Kungl. Majit i samband med anslag till utövande av
statskontroll å krigsmaterieltillverkningen och underställdes 1942 års riksdag
tprop. nr 136). Föredragande departementschefen anförde därvid bland annat
följande.
Givet är att syftet med ifrågavarande kontroll under nu rådande förhållanden
till stor del förlorat sin aktualitet. Den svenska krigsmaterielindustrien
arbetar sedan krigsutbrottet i största utsträckning för statens räkning. Det
är därför naturligt, att det ifrågasatts, örn icke här ifrågavarande kontroll
kunde helt upphöra eller, i den mån kontrollen skulle anses alltjämt vara av
betydelse, örn icke den för ändamålet särskilt inrättade krigsmaterielinspektionen
kunde i besparingssyfte indragas och kontrollen åläggas annat statsorgan.
Besparingsberedningen har tänkt sig den senare anordningen, medan
industrikommissionen, ammunitionsnämnden och verkstadsnämnden förordat
den förra. Kommerskollegium och krigsmaterielinspektören uttala sig
för bibehållande av den nuvarande ordningen.
Örn den för kontrollen över krigsmaterieltillverkningen grundläggande förordningen
av år 1935 upphäves eller dess giltighet suspenderas tills vidare,
skulle därav följa, att det komme att stå vem som helst fritt att i Sverige
taga upp tillverkning av krigsmateriel. Däremot skulle den kontroll, som
ligger däri att export av krigsmateriel får ske endast efter tillstånd av Kungl.
Majit, alltjämt bibehållas. Erfarenheten har emellertid visat, att en kontroll,
som enbart tager sikte på exporten, icke är i allo tillfredsställande. Ömtåliga
situationer kunna uppkomma, när kontrollen sättes in på ett så sent stadium
som då ansökningen örn exportlicens ingives.
Besparingsberedningen har icke berört frågan örn den på 1935 års förordning
grundade kontrollen över krigsmaterielagenternas verksamhet. Ej heller
ha de myndigheter, som förordat förordningens upphävande eller suspenderande,
angivit, om enligt deras mening även sistnämnda kontroll borde upphöra
eller om den holde ordnas på annat sätt. Ett bifall till deras yrkande,
sådant det formulerats, skulle innebära, att agentverksamheten lämnas fri.
Ej minst under nuvarande förhållanden förefaller tillsynen över agentverksamheten
på detta område vara av betydelse, särskilt som denna tillsyn även
omfattar agenternas befattning med affärstransaktioner, som avse leveranser
från Sverige till utlandet eller mellan främmande länder.
För min dei har jag icke funnit mig böra föreslå, att gällande författningsbestämmelser
rörande kontroll över krigsmaterieltillverkningen och krigsmaterielagenternas
verksamhet nu sättas ur kraft.
Vad beträffar frågan örn kontrollens förläggande till annat eller andra
statsorgan än krigsmaterielinspektionen synes det avgörande för denna frågas
lösning böra vara huruvida ett för uppgiften lämpligt annat statsorgan
finnes och örn en sådan omläggning är ägnad att medföra kostnadsbesparing.
Besparingsberedningen har närmast tänkt sig, att kontrollen skulle kunna
överflyttas till ett eller flera av krisorganen. En sådan anordning synes
mig dock knappast kunna medföra några fördelar i organisatoriskt hänseende
framför den nu bestående ordningen med en lill handelsdepartementet
knuten inspektion, och överflyttningen skulle, såvitt utredningen visat, icke
heller innebära någon kostnadsminskning.
— 191 —
I propositionen förordades, att krigsmaterielinspektionen borde tills vidare
bibehållas men anslaget minskas från 30 000 till 15 000 kronor. Riksdagen
biföll propositionen, och anslaget har sedan dess utgått med sistnämnda belopp.
Av anslaget utgå 10 500 kronor i årsarvode åt krigsmaterielinspektören,
1 800 kronor till skrivhjälp och annat arbetsbiträde, 1 200 kronor till reseersättningar
samt 1 500 kronor till expenser.
Revisorerna hava erhållit följande uppgifter angående krigsmaterielinspektionens
verksamhet.
År | Antalet | meddelade tillstånd att | |
tillverka viss krigsmateriel | vara agent för | tillverka viss | |
1935 .............. | >66 |
|
|
1936 .............. | 7 | — | — |
1937 .............. | 257 | 30 | — |
1938 .............. | 6 | 4 | — |
1939 .............. | 35 | 1 | 6 |
1940 .............. | 47 | 610 | 2 |
1941.............. | 8 | 3 | 1 |
1942 .............. | 1 | 2 | — |
1943 .............. | 1 | 52 | — |
1944 .............. | 1 | 1 | _ |
1945 .............. | — | — | — |
Under vartdera av åren 1943 och 1945 förekom ett fall av indragning av
tillstånd att tillverka viss gasskyddsmateriel.
Av förestående redogörelse framgår, att krigsmaterielinspektionens verk- Revisorernas
samhet under de senaste åren varit av ytterst ringa omfattning. Detta beror uttalandei
första hand på krigsförhållandena, under vilka den svenska exporten nedgått
till ett minimum. Ehuru det kan förväntas, att antalet av krigsmaterielinspektionen
handlagda ärenden efter fredsslutet ånyo kommer att växa, bör
enligt revisorernas mening undersökas, huruvida den arbetsbörda, som kan
komma att åvila inspektionen, verkligen kräver en särskild institution eller
örn icke dessa arbetsuppgifter i stället kunna överflyttas till annat lämpligt
organ.
§ 31.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 maj 1939 hemställde författaren Bengt yjsst anslag
Berg örn ett statsbidrag av 250 000 kronor för utbyggande av en biologisk ^r.ånf!°ndeu
försöksstation och ett faunistiskt skyddsområde vid Maraviken å egendomen livets framEriksberg
i Blekinge län, vilken egendom av makarna Berg förvärvats för jande m- mändamålet
och där anordningar vidtagits för »återerövring av sådana djur- 1
1 Alla utom ett avse resolution i anledning av anmälan örn tillverkning av krigsmateriel.
2 52 tillstånd avse förlängd rätt att tillverka viss krigsmateriel.
3 litt tillstånd avser förlängd rätt att tillverka viss krigsmateriel.
4 Två tillstånd avse tillägg till förut meddelat tillstånd att tillverka viss krigsmateriel.
6 Ett tillstånd avser tillägg till förut meddelat tillstånd att vara agent för tillverkare av
krigsmateriel.
— 192
arter, vilka genom mänskligt oförstånd gått trakten eller landet förlorade,
och acklimatiserande av sådana djurarter, vilka kunna utgöra ett värdefullt
tillskott för vårt lands och vår världsdels fauna». Kostnaderna för utbyggnad
och drift under fem år av Maravikens biologiska station och skyddsområde
beräknades av Berg till 673 350 kronor, varav 278 750 kronor för redan inköpt
område, 130 000 kronor för ytterligare inköp av område, byggnader, redskap
och dragdjur, dämning och vattenledning, telefonledningar och elektrifieringar,
104 100 kronor för båtar och motorer för bevakning, skyddsstängsel,
inplantering och insåning av specialväxter för foder, 38 000 kronor för
inköp av nya djurstammar under fem år samt 122 500 kronor för underhåll
av anläggningen likaledes under fem år (24 500 kronor för år). Verksamheten
har hindrats och försenats genom kriget och militära dispositioner
å egendomen under försvarsberedskapen.
Vid samma tid hemställde svenska turistföreningen hos Kungl. Majit
om anslag av tipsmedel för vissa markinköp samt åtgärder till friluftslivets
fromma i samband med den av Berg planerade anläggningen vid Maraviken.
Turistföreningens framställning avsåg inköp av ett till Bergs egendom gränsande
skärgårds- och fastlandsområde (Tjärö), på vilket föreningen ämnade
upprätta en anläggning av vandrarhems- eller semestergårdstyp. I samband
härmed skulle Berg tillsammans med föreningen öppna möjlighet för de
besökande att få en inblick i den verksamhet för djurlivets berikande och
förbättrande, som skulle bedrivas inom försöksområdet.
Fritidsutredningen, som den 31 juli 1939 avgav utlåtande över nämnda
båda framställningar, anförde bland annat följande. Det av makarna Berg
planerade företaget syntes vara intressant och kunna bliva av sådan betydelse
för det allmänna, att det vore väl värt att komma i åtnjutande av
statens stöd. Då upplevelsen av den levande naturen otvivelaktigt inginge som
ett viktigt led i det verkliga friluftslivet och väsentligt bidroge till dettas
säregna intresse, funne utredningen denna verksamhet av värde även ur friluftslivets
synpunkt, i den mån den syftade till att reparera skadorna i svensk
natur genom att återställa dess djurliv liksom genom dess anordnande så,
att allmänheten gåves tillfälle att se svenska djur i naturlig omgivning. Ur
denna senare synpunkt vore givetvis svenska turistföreningens kompletterande
anordningar av största betydelse.
Beträffande möjligheterna att för ändamålet disponera medel ur fonden
för friluftslivets främjande uttalade utredningen, att det icke syntes alldeles
klart, att sagda medel enligt de av riksdagen fastställda direktiven kunde
användas för att stödja tillkomsten av Bergs del av den gemensamma anläggningen.
Utredningen delade den inställning turistföreningen enligt sin
egen ansökan syntes intaga till de av föreningen planerade åtgärderna, nämligen
att de, sedda ur friluftslivets synpunkt, vore att anse som ett andrahandsintresse.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 14 oktober 1939 beviljades svenska turistföreningen
ett belopp av 30 000 kronor ur fonden för friluftslivets främjande
— 193
tor inköp av ön Tjärö. Ytterligare anslag har sedermera av Kungl. Maj:t
beviljats för anordnande å Tjärö av ett vandrarhem.
Frågan om statsbidrag till Berg blev däremot fördröjd av olika skäl.
I infordrat utlåtande den 11 maj 1945 anförde statens fritidsnämnd, att på
grund av det värde, som nämnden i likhet med fritidsutredningen funne den
ifrågasatta försöksanläggningen äga för friluftslivet, särskilt genom det
förutsatta samarbetet med svenska turistföreningen, hinder icke syntes möta
att för ändamålet disponera medel av fonden för friluftslivets främjande.
Med hänsyn till den begränsade medelstillgången och den stora efterfrågan
på bidrag ur fonden för olika fritidsuppgifter, måste dock ett eventuellt
sådant anslag enligt nämndens uppfattning erhålla en vida blygsammare
storleksordning än som i framställningen angivits.
Inom fritidsnämnden förelågo dock skiljaktiga meningar. Två ledamöter
avstyrkte bifall och anförde därvid bland annat följande. Det hade varit
önskligt, att svenska naturskyddsföreningen och svenska jägarförbundet
beretts tillfälle att yttra sig om behovet av denna djurpark. Inom nämnda
organisationer påginge för närvarande en utredning för att åstadkomma förbud
för införande av alla slags vilda djur och för att genom licensförfarande
erhålla kontroll över dylik införsel. Det rådde sålunda stor tveksamhet beträffande
de av Bengt Berg vidtagna åtgärderna, varför nämnda förbund
borde beredas tillfälle att få inkomma med yttrande. Det kunde också ifrågasättas,
om den planerade djurparken vore av sådan betydelse för friluftslivet
att anslag ur fonden för friluftslivets främjande kunde motiveras. Det torde
endast vara en ytterst ringa del av svenska folket, som kunde utnyttja tillfället
att bese Bergs anläggning. Det viktigaste skälet för att föreslå avslag
å Bengt Bergs hemställan syntes dock den omständigheten vara, att en
privatperson icke borde tilldelas dylikt anslag. Så hade hittills icke skett och
även om man kunde göra avsteg från denna regel kvarslode dock, att staten
anvisade ett avsevärt belopp utan annat vederlag än att möjligen sedermera
till marknadspris få förvärva egendomen. Fritidsnämnden hade hittills vid
tillstyrkande av anslag utgått från den förutsättningen, att svenska folket
under en längre följd av år skulle kunna utnyttja en anläggning, till vilken
bidrag beviljats. Ett bifall till Bergs ansökan om statsanslag skulle även
medföra icke önskade konsekvenser, närmast därför att ett prejudikat därmed
kunde anses hava införts. Framställningar exempelvis från Furuviks
folkpark invid Gävle, Skansen i Stockholm med flera örn anslag ur fonden
för friluftslivets främjande för sina djurparker kunde starkt motiveras under
hänvisning till detta prejudikat i all synnerhet som dessa anläggningar
hade bestående värde för stora delar av svenska folket.
En ledamot av fritidsnämnden, vilken i övrigt instämde i nämndens yttrande,
ansåg, alt ur fonden för friluftslivets främjande ett större belopp än
ett engångsanslag av högst 25 000 kronor icke borde anvisas till ändamålet
i fråga.
Den 15 juni 1945 fann Kungl. Maj:t gott att — under erinran om gällande
13—459079. Rev. berättelse ang. statsverket dr 19i5. I.
Revisorernas
uttalande.
— 194 —
bestämmelser rörande sysselsättning av arbetskraft vid byggnadsarbete —
bevilja Berg
dels 100 000 kronor från lotterimedelsfonden till bestridande av kostnaderna
för fortsatt utbyggande å Eriksberg, i huvudsaklig anslutning till
företedd plan, av ett biologiskt försöksområde i syfte att till trakten eller
landet återinföra djurarter, som gått förlorade eller hotades av utrotning,
samt införa djurarter, som kunde utgöra värdefulla tillskott till faunan,
dels ock 100 000 kronor från fonden för friluftslivets främjande till bestridande
från och med budgetåret 1945/46 till och med budgetåret 1949/50
av kostnaderna för områdets underhåll, under iakttagande av att av nämnda
belopp finge tagas i anspråk för budgetåret 1945/46 högst 20 000 kronor och
för vart och ett av budgetåren 1946/47—1949/50 ett belopp, som Kungl.
Majt framdeles, efter av Berg för varje budgetår gjord ansökning, ville bestämma.
Såsom villkor för bidragen skulle gälla,
att Berg till statens fritidsnämnd avgåve skriftlig förbindelse att årligen
till och med år 1950 i samarbete med svenska turistföreningen minst två dagar
varje vecka under månaderna juni, juli och augusti bereda grupper av
besökande tillfälle att under sakkunnig ledning iakttaga inom försöksområdet
betfintliga djurarter;
att Berg, om verksamheten nedlades eller uppenbarligen försummades,
skulle vara pliktig återbära den del av bidragsbeloppen, som Kungl. Majit
prövade skälig;
att därest under tid, för vilken bidrag av statsmedel utginge till verksamheten,
försäljning skedde av egendomen Eriksberg eller en väsentlig del av
densamma, Kungl Majit och Kronan skulle äga lösa till sig egendomen eller
den försålda delen till det pris som köparen utfäst, därvid bestämmelserna
i lagen den 22 december 1943 om förköpsrätt i tillämpliga delar skulle
gälla;
att statens fritidsnämnd skulle utöva den kontroll i avseende å försöksverksamheten,
som kunde finnas erforderlig; samt
att under tiden till och med år 1950 berättelse rörande försöksverksamheten
årligen före december månads utgång skulle ingivas till handelsdepartementet
och fritidsnämnden.
Revisorerna hava icke ansett sig böra ingå på frågan om lämpligheten av
att bevilja enskild person bidrag för ändamål, varom här är fråga eller
taga ställning till spörsmålet, huruvida det står i överensstämmelse med de
för fonden för friluftslivets främjande givna direktiven, att av fondens medel
bevilja anslag för sådant ändamål och av den storleksordning, som här
skett. Revisorerna vilja ej heller bestrida, att ifrågavarande av författaren
Bengt Berg bedrivna verksamhet kan vara av allmänt intresse. Uppfattningen,
att så skulle vara fallet, torde väl också främst hava motiverat beviljande
av anslaget. Till yttermera visso har såsom villkor för bidragets åtnjutande
föreskrivits, bland annat, att Berg skulle förbinda sig att i samarbete med
195 —
svenska turistföreningen under viss tid av året bereda grupper av besökande
tillfälle att under sakkunnig ledning iakttaga inom försöksområdet befintliga
djurarter.
Enligt vad Berg uppgivit för revisorerna vid deras besök å djurparken,
består nämnda samarbete närmast däri, att de turister, som tid efter annan
vistas å turistföreningens vandrar- och semesterhem å Tjärö genom föreningens
försorg beredas tillfälle att avlägga besök å djurparken. Det må
framhållas, att ön Tjärö är belägen på ett avstånd av omkring 20 minuters
motorbåtsresa från försöksområdet samt ungefär lika långt från Järnaviks
båtbrygga, till vilken en cirka 2 kilometer lång landsväg leder från Kullåkra
järnvägsstation på linjen Karlshamn—Ronneby. Sedan ett visst antal turister
å vandrar- och semesterhemmet anmält sig vara intresserade av att bese
djurparken, göres förfrågan hos Berg, huruvida tillfälle kan beredas dem att
avlägga besök därstädes. Därest Berg funnit ett dylikt besök lämpligt, ombesörjer
turistföreningen därefter turisternas överresa från Tjärö till området
i fråga. Några regelbundna besökstider hava sålunda icke förekommit. Enligt
vad turistföreningen uppgivit, har besökarantalet vid visningarna under
innevarande år allenast uppgått till ett hundratal, fördelade på nio besök.
Det vill synas revisorerna, att man åsidosatt det intresse, som allmänheten
kan hava att å på förhand tillkännagivna tider, exempelvis under sommartiden
två gånger i veckan eller oftare, bese anläggningen. Revisorerna vilja
framhålla vikten av att statens fritidsnämnd, som har att utöva kontroll
över försöksverksamheten, tillser att tillfälle beredes allmänheten att utan
onödig omgång få tillträde till djurparken ävensom att densamma hålles
öppen för visning å bestämda tider, vilka på lämpligt sätt bringas till allmänhetens
kännedom.
— 198 —
Om sammanträffande
av
statlig pension
och livränta
enligt
olycksfallsförsäkringslagen
m. m.
Pensionsväsendet.
§ 32.
Revisorerna hava i annat sammanhang (§ 16) framhållit, att den i statens
tjänst anställda personalen -— såväl tjänstemän som arbetare — i stor utsträckning
i avlöningsreglementen eller i kollektivavtal är tillförsäkrad vissa
löneförmåner vid olycksfall i tjänsten. I den mån därvid sjukavlöning eller
sjukvårdsförmåner åtnjutas enligt avlöningsreglementen eller kollektivavtal
utgår icke motsvarande ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen (sjukpenning
samt ersättning för läkarvård och dylikt).
Beträffande livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen är förhållandet
delvis ett annat.
Medför olycksfall i arbete invaliditet men kan den skadade likväl kvarstå
i statstjänst, erhåller han visserligen i regel icke någon livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.
I avlöningsreglementena har nämligen icke angivits,
att å lönen avdrag må göras för livränta i anledning av olycksfall i arbetet,
och lönen skall då till den del den motsvarar livräntan anses utgöra understöd
på grund av olycksfallet (11 § 4 st. olycksfallsförsäkringslagen). Örn och
i den mån särskilda skäl därtill föranleda, må dock livräntan utgå, exempelvis
då skadan medför ökade levnadskostnader eller då befattningshavaren till
följd av skadan måste avstå från lönande bisyssla eller blir oanvändbar i
viss kvalificerad tjänstgöring, som är förenad med särskild ersättning. När
befattningshavaren omsider avgår med ålderspension, utgår emellertid livräntan
oavkortad utöver pensionen.
Avgår åter ordinarie eller extra ordinarie statlig befattningshavare före
pensionsåldern från sin tjänst på grund av olycksfall i tjänsten, är han enligt
allmänna tjänstepensionsreglementet tillförsäkrad pension enligt särskilt förmånliga
regler. Han erhåller därvid invalidpension, som — oberoende av intjänat
antal tjänstår — i regel motsvarar hel ålderspension. Motsvarande
regler gälla även för de mera fast anställda arbetarna i statens tjänst, å vilka
1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare äger tillämpning. Invalidpensionen
är i regel lika stor som eller större än den invalidlivränta, som på
grund av olycksfallet kan utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen. Den får
emellertid icke i sin helhet avdragas från invalidlivräntan enligt lagen. Invalidpensionen
anses nämligen delvis vara intjänad ålderspension och denna
del får icke avdragas från livräntan. Sistnämnda del blir större ju flera
tjänstår den skadade kan räkna sig till godo vid olyckstillfället. Utöver invalidpensionen
utbetalas därför ofta till den skadade en större eller mindre
del av invalidlivräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen. Detta förekommer
197 —
även i sådana fall, då invalidpensionen i och för sig är större än hela invalidlivräntan.
Vid utarbetandet av bestämmelserna om invalidpension synes
icke närmare hava undersökts, till vilka belopp invalidpension och invalidlivränta
sammanlagt kunde uppgå. Kan den skadade tillgodoräkna ett stort
antal tjänstår, kunna beloppen stundom sammanlagt överstiga hans avlöning
vid tiden för olycksfallet.
Enligt allmänna familjepensionsreglementet och 1942 års familjepensionsreglemente
för arbetare utgår vid dödsfall pension till efterlevande make
och barn under 19 år. Pensionen utgår med samma belopp, vare sig dödsfallet
föranletts av olycksfall i tjänsten eller av annan orsak. Familjepensionens
belopp är i allmänhet lika stort som eller större än motsvarande
livräntor till efterlevande enligt olycksfallsförsäkringslagen. Efterlämnar den
avlidne änka och två eller tre barn eller endast tre eller fyra barn, kan dock
familjepensionens belopp understiga livräntorna enligt lagen. Icke heller familjepensionen
avdrages emellertid i sin helhet från livräntorna enligt olycksfallförsäkringslagen.
Endast den del avdrages, som anses motsvara statens
bidrag till pensionen. Befattningshavarnas och arbetarnas familjepensionsavdrag
täcka emellertid en betydande del av pensionskostnaderna, och utöver
familjepensionen utgår därför ofta en större eller mindre del av livräntorna
.enligt olycksfallsförsäkringslagen till de efterlevande. Storleken
av denna del beror alltså icke på antalet tjänstår, som den avlidne kunnat
tillgodoräkna, såsom fallet är vid tjänstepension.
Det kan nämnas, att begravningshjälp till efterlevande till statliga befattningshavare
städse överstiger begravningshjälpen enligt olycksfallsförsäkringslagen,
vilket medför, att begravningshjälp enligt lagen icke utgår.
I detta sammanhang må erinras örn att folk- och småskollärare — som
äro kommunalt anställda — äro underkastade i princip samma löne- och
pensionssystem som statliga tjänstemän. En betydande del av kostnaderna
för deras avlöning och pensionering täckes också genom statsbidrag. Det nu
sagda gäller även lärare vid högre kommunala skolor. Olycksfallsförsäkringslagens
tillämpning å dessa lärare medför emellertid vissa olägenheter
ur redovisningssynpunkt. Beträffande folkskolans lärare påtalades detta av
1942 års revisorer i § 28 av deras berättelse (s. 130—132). Vidare framhöllo
nämnda revisorer, att örn läraren erhölle invalidpension eller avlede genom
olycksfall i tjänsten läraren eller hans efterlevande utöver pension uppbure
oavkortade livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen, medan motsvarande
livräntor till statstjänstemän eller deras efterlevande i regel reducerades. Något
sakligt skäl för denna olikhet kunde revisorerna icke finna. Samtliga nu
nämnda olägenheter skulle undvikas, därest folk- och småskollärare även
beträffande olycksfall i tjänsten jämställdes med de statliga tjänstemännen.
En annan tänkbar utväg vore, att dessa med stöd av 3 § olycksfallsförsäkringslagen
helt undantoges från nämnda lags tillämpning.
Enligt 3 § olycksfallsförsäkringslagen äger Kungl. Majit från tillämpningen
av lagen undantaga arbetare, som användas till arbete för statens eller
kommunens räkning och vilka på grund därav tillförsäkrats ersättningar för
— 198 —
olycksfall i arbete, som finnas väsentligen motsvara ersättningarna enligt
lagen. Sådant undantag Ilar icke i något fall medgivits i vidare mån än att
beträffande fast anställt manskap och vissa andra personalkategorier vid
försvarsväsendet icke olycksfallslagen utan 1927 års militärersättningsförordning
skall tillämpas.
Frågan örn tillämpningen av 3 § i lagen behandlades i ett utlåtande av
riksförsäkringsanstalten den 26 maj 1917, vari anstalten bland annat anförde
följande.
Det hade synts riksförsäkringsanstalten, som örn man vid lösandet av frågan
örn ordnandet av statens arbetares ställning till olycksfallsförsäkringslagen
hade att välja mellan tre alternativ, nämligen dels försäkring i vanlig
ordning mot erläggande av försäkringsavgifter (alternativ 1), dels ersättningarnas
utgivande direkt av staten, som på grund härav jämlikt 15 § andra
stycket helt och hållet skulle befrias från skyldighet att betala försäkringsavgifter
(alternativ 2), dels slutligen undantagande av statens arbetare från
försäkring jämlikt 3 § i lagen (alternativ 3). Alternativ 1 syntes böra lämnas
ur räkningen. Med alternativ 3 vöre förenade vissa olägenheter ur administrativ
och processuell synpunkt. Därest man nämligen undantoge arbetarna i
statens tjänst från tillämpningen av olycksfallslagen, måste man uppenbarligen
tillse, att de i allt fall tillförsäkrades alla de förmåner, som tillkomme
dem enligt lagen. Hit hörde i främsta rummet, att de till arbetarna utgående
ersättningarna med tillämpning av olycksfallslagens stadganden bestämdes
av sakkunnig myndighet. Såsom sådan kunde knappast någon annan än
riksförsäkringsanstalten ifrågakomma. Särskilda regler måste då givas för
denna myndighets handhavande av ersättningsfrågorna o. s. v. Man komme
på detta sätt på omvägar till en anordning, liknande alternativ 2. Skulle man
emellertid anse sig kunna åtnöjas med att ersättningarna bestämdes av den
statsmyndighet, under vilken arbetarna närmast lydde, mötte starka betänkligheter
ur andra synpunkter. Visserligen skulle man möjligen å administrativ
väg kunna medgiva arbetarna rätt att över den bestämmande myndighetens
beslut anföra besvär hos lorsäkringsrådet. Däremot skulle man icke genom
å administrativ väg tillkommen förordning kunna hindra en missnöjd
arbetare att instämma sin talan till domstol. Att samma sak sålunda skulle
kunna samtidigt prövas av olika myndigheter, såväl på administrativ väg
som av domstol, vore givetvis i hög grad olämpligt. Att åter stifta en särskild
lag för ordnande av denna processuella fråga syntes icke böra ifrågakomma.
Slutligen ville anstalten framhålla olämpligheten av att försäkringsrådet skulle
omedelbart pröva besvär över beslut av andra myndigheter än riksförsäkringsanstalten
och i 4 § av olycksfallslagen angivna ömsesidiga bolag. Försäkringsrådet
vore ju avsett att i förevarande frågor vara andra instans.
Skulle rådet direkt pröva beslut av t. ex. järnvägsstyrelsen eller annan jämvägsmyndighet,
bleve rådet i dessa ärenden den första sakkunniga instansen.
Revisorernas Av det anförda framgår, att jämte den invalid- eller familjepension, som
uttalande, på grund av olycksfall i tjänsten utgår till statliga tjänstemän och arbetare
eller till deras efterlevande, i många fall utgå livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Sistnämnda livräntor skola emellertid ofta minskas med hänsyn
till den samtidigt utgående pensionen enligt i 11 § nämnda lag angivna
regler. Dessa regler förefalla revisorerna vara synnerligen invecklade. Del
framstår dessutom såsom föga rationellt, att två olika statliga myndigheter
— 199 —
skola fastställa och ofta utbetala periodiska ersättningar av samma art i anledning
av olycksfall i tjänsten. Därest de pensioner, som i anledning av dylika
olycksfall utgå lill statens tjänstemän och arbetare, anses vara otillräckliga,
böra de höjas, men livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen böi
icke samtidigt kunna utgå.
För folkskolans och de högre kommunala skolornas lärare tillämpas i huvudsak
det statliga löne- och pensionssystemet. Då dessa lärare äro kommunalt
anställda, komma livräntorna enligt olycksfallsförsäkringslagen icke att
reduceras, även om full pension samtidigt utgår. Revisorerna anse att för
ifrågavarande personal böra gälla samma bestämmelser i detta hänseende
som för statens befattningshavare.
Sedan i det statliga löne- och pensionssystemet intagits ett flertal bestämmelser
om särskild ersättning vid olycksfall i tjänsten, hava olycksfallsförsäkringslagens
ersättningsbestämmelser för stora kategorier befattningshavare
icke samma betydelse som tidigare. Med hänsyn härtill bör också övervägas,
örn icke dessa kategorier böra helt eller delvis undantagas från lagens tilllämpning.
De skäl, som riksförsäkringsanstalten på sin tid anförde häremot,
kunna enligt revisorernas mening numera icke tillmätas avgörande betydelse.
Därest så skulle anses påkallat, bör besvärsrätten till försäkringsrådet likväl
kunna bibehållas.
De av revisorerna behandlade frågorna böra enligt revisorernas mening i
första hand betraktas såsom frågor om avlöning och pension till vissa statliga
och kommunala befattningshavare. De synas därför kunna lösas oberoende
av nu pågående revision av olycksfallsförsäkringslagen.
På grund av det anförda vilja revisorerna uttala önskemålet, att de av revisorerna
berörda frågorna bliva föremål för en omprövning.
— 200 —
Iakttagelser
beträffande
kaninavelslånefemden
med flera
fonder.
Statens fondförvaltning.
§ 33.
Med anledning av en framställning av Sveriges kaninavelsföreningars riksförbund
ställde Kungl. Majit genom beslut den 3 april 1936 ett belopp av
5 000 kronor till förfogande för utlämnande försöksvis av lån till företrädesvis
mindre jordbrukare, som önskade idka kaninskötsel såsom binäring, för
inköp av avelsdjur och för anskaffande av burar m. m. Medlen anvisades
från reservationsanslaget till befrämjande i allmänhet av jordbruk och lantmannanäringar
för att avsättas till en särskild diversemedelstitel, benämnd
»Lån för främjande av kaninskötsel». Vid utlåningen skulle tillämpas följande
huvudgrunder.
Lån beviljas den, som kan anses äga förutsättningar för kaninuppfödning
och är i behov av understöd för bedrivande av sådan verksamhet, med högst
300 kronor. Lånen äro räntefria samt amorteringsfria under de två första
åren. Därefter skola lånen amorteras under en tid av fem år med en femtedel
årligen.
Lån beviljas av lantbruksstyrelsen och utlämnas av statskontoret mot avlämnande
dels av godkänd förbindelse att återbetala lånet inom föreskriven
tid dels ock av godkänd säkerhet.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 juni 1936 anvisades av samma anslag
ett belopp av 6 500 kronor till åtgärder under tiden 1 juli 1936—30 juni 1937
till kaninavelns befrämjande att utgå med 5 000 kronor till Sveriges kaninavelsföreningars
riksförbund såsom bidrag till främjande av dess verksamhet,
därav 4 000 kronor till upprätthållande av en central rådfrågningsbyrå i
Stockholm, och med 1 500 kronor till lantbruksstyrelsen för anordnande i
samråd med riksförbundet av allmänna praktiska kurser för kaninuppfödare.
I anledning av Kungl. Maj:ts därom framställda förslag beslöt 1938 års
riksdag -—- enär erfarenheterna av ifrågavarande låneverksamhet syntes hava
varit tillfredsställande och den statliga utlåningen därför borde fortsättas —
inrättandet av en statlig utlåningsfond, benämnd statens kaninavelslånefond,
från vilken lån skulle kunna utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse med
de grunder som tidigare angivits. Till fonden skulle för budgetåret 1938/39
anvisas ett reservationsanslag av 10 000 kronor, varjämte för ändamålet tidigare
anvisade medel skulle tillföras fonden.
Jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande i ämnet (nr 65) att utskottet
visserligen hyste någon tvekan, huruvida den föreslagna formen för uppmuntrande
av ifrågavarande smådjursavel vore ändamålsenlig, men att ut
-
— 201 —
skottet dock icke ville motsätta sig bifall till Kungl. Maj:ts framställning. Gällande
bestämmelser örn lån från statens kaninavelslånefond äro meddelade i
Kungl. Maj:ts brev till statskontoret den 30 juni 1938.
Under budgetåret 1937/38 har till fonden överförts ett belopp av 5 000 kronor.
Därjämte har under budgetåren 1938/39—1941/42 till fonden anvisats
sammanlagt 20 000 kronor.
Lån hava under budgetåren 1938/39—1944/45 utlämnats i följande omfattning.
Budgetår | Utlämnade lån | Budgetår | Utlämnade lån |
1938/39 ......... | 6 375: — | 1942/43 ......... | 1 500: — |
1939/40 ......... | 1 950:— | 1943/44 ......... | 4 090: — |
1940/41 ......... | 6 075: — | 1944/45 ......... | 300: — |
1941/42 ......... | 8 900:— |
|
|
Fondens behållning utgjorde den 30 juni 1945 23 501 kronor 65 öre, varav
17 485 kronor i utlånta medel.
I syfte att bereda andelsföreningar på fjäderfäskötselns område förbättrade
lånemöjligheter för anskaffande av anläggningar och utrustning m. m. föreslog
Kungl. Maj:t —- i anslutning till ett av jordbruksutredningen väckt förslag
— i proposition (nr 204) till 1931 års riksdag inrättande av en statens
fjäderfälånefond. Från denna fond skulle lån utlämnas till ekonomiska föreningar,
som hade till ändamål att främja avsättning av ägg, för anläggande,
inrättande eller inköp av äggpackerier och för lagring eller konservering av
ägg avsedda lokaler med tillhörande inredning eller utrustning. Såsom kapital
för fonden skulle för budgetåret 1931/32 anvisas ett reservationsanslag av
200 000 kronor. Riksdagen (skr. nr 281) biföll vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit.
De allmänna villkoren och bestämmelserna för lån från statens fjäderfälånefond
meddelades i kungörelsen den 18 juli 1931 (nr 309). Sedan 1932 års
riksdag medgivit, att låneverksamheten finge utsträckas till att avse jämväl
lån för anläggande eller inrättande av gödnings- och slaktanstalt för fjäderfä,
utfärdades ny kungörelse i ämnet den 17 juni 1932 (nr 235). Enligt denna må
lån ej beviljas till högre belopp än som motsvarar fem sjättedelar av den beräknade
och av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden för de med lånet avsedda
ändamålen. Lån löper med fyra procent ränta, dock att låntagaren är
skyldig vidkännas av Kungl. Maj:t sedermera fastställd höjning av räntan.
Lån amorteras från och med tredje året efter det lånet beviljats under högst
10 eller 20 år. Lån beviljas av lantbruksstyrelsen och utbetalas av statskontoret
mot avlämnande av viss förbindelse.
Till fjäderfälånefonden har under budgetåret 1932/33—1939/40 anvisats
sammanlagt 330 000 kronor. Fjäderfälånefonden har under budgetåren
1932/33—1944/45 tagits i anspråk i följande omfattning.
— 202 —
Budgetår | Utlämnade lån | Budgetår | Utlämnade lån |
1932/33 ......... | 37 318: — | 1939/40 ......... | ___ |
1933/34 ......... | 12 100: — | 1940/41 ......... | --- |
1934/35 ......... | 24 912: — | 1941/42 ......... | — |
1935/36 ......... | 1 000: — | 1942/43 ......... | — |
1936/37 ......... | 1 800: — | 1943/44 ......... | — |
1937/38 ......... 1938/39 ......... |
| 1944/45 ......... |
|
Fondens behållning utgjorde den 30 juni 1945 130 177 kronor, varav 8 850
kronor i utlånta medel.
Med bifall till av Kungl. Maj:t i proposition (nr 201) väckt förslag beslöt
1932 års riksdag att en fond, benämnd statens kalkbrukslånefond, skulle inrättas,
från vilken lån finge utlämnas till utförande av anläggningar för kalkförekomsts
utnyttjande i syfte att tillgodose jordbrukets kalkbehov. Såsom
kapital för fonden anvisades för budgetåret 1932/33 under utgifter för kapitalökning,
statens utlåningsfonder, ett reservationsanslag av 400 000 kronor.
De allmänna villkoren och bestämmelserna för lån från kalkbrukslånefonden
äro angivna i kungörelsen den 14 oktober 1932 (nr 461).
Lånen beviljas för utförande av anläggning i syfte att för tillgodoseende
av jordbrukets behov nyttiggöra förefintliga kalkförekomster eller mesatillgångar
samt för anskaffande för anläggningen av nödig inredning och utrustning;
för utbyggande av redan förefintlig men i förhållande till försäljningsområdet
otillräcklig sådan anläggning, som nyss nämnts; samt för vidtagande
i anläggning av ifrågavarande slag av tekniska förbättringar med avseende å
inredning, maskinutrustning eller dylikt.
Lån må beviljas högst till belopp motsvarande fem sjättedelar av den beräknade
kostnaden för med lånet avsedda åtgärder. Lån skall amorteras från
och med tredje året efter det kalenderår, under vilket detsamma till någon
del första gången lyftats, med lika belopp årligen under den tid, lantbruksstyrelsen
för varje särskilt fall bestämmer, under iakttagande att amorteringstiden
kommer att utgöra beträffande lån för vidtagande av tekniska förbättringar
högst 10 år och beträffande annat lån minst 10 och högst 20 år.
Räntan å lyftat lånebelopp är för närvarande fyra procent. Lån beviljas av
lantbruksstyrelsen, som fastställer plan för de med lånet avsedda arbetena
m. m., och utlämnas av statskontoret mot avlämnande av viss förbindelse.
Utöver förutnämnda 400 000 kronor har under budgetåren 1936/37—
1944/45 anvisats sammanlagt 500 000 kronor.
Efterföljande sammanställning belyser lånerörelsens omfattning under budgetåren
1934/35—1944/45.
— 203 —
Budgetår | Utlämnade lån | Budgetår | Utlämnade lån |
1932/33 ......... | _ | 1939/40 ......... | 200 000:—(1 lån) |
1933/34 ......... | — | 1940/41 ......... | — |
1934/35 ......... | 50 000: — (1 lån) | 1941/42 ......... | — |
1935/36 ......... | — | 1942/43 ......... | — |
1936/37 ......... | — | 1943/44 ......... | — |
1937/38 ......... 1938/39 ......... |
| 1944/45 ......... |
|
Fondens behållning utgjorde den 30 juni 1945 468 894 kronor 12 öre, varav
.194 705 kronor 87 öre i utlånta medel.
Av nu lämnade uppgifter beträffande utlåningen från kaninavels-, fjäderfä-
och kalkbrukslånefonderna framgår, att utlåning antingen förekommit
i mycket ringa utsträckning eller ock under senaste åren avsevärt nedgått.
Med anledning härav synes det böra undersökas, huruvida ifrågavarande fonder
numera hava någon uppgift att fylla, som motiverar deras bibehållande.
§ 34.
I samband med den av revisorerna verkställda fondutredningen hava revisorerna
ansett sig även böra lämna en redogörelse för nedan angivna fonder.
Jordförmedlingsfonden inrättades genom beslut av 1907 års riksdag. Fonden
avsåg underlättande av inköp på landsbygden eller å till stad hörande,
men utanför det planlagda området belägen mark av större jordområden,
som kunde erhållas för billigt pris och särskilt lämpade sig att helt och hållet
eller till väsentlig del utstyckas till egnahemslägenheter. De allmänna bestämmelserna
om lån från fonden meddelades i kungörelsen den 28 juni 1907
(nr 49). Vid 1919 års lagtima riksdag antogos nya allmänna bestämmelser för
lån från jordförmedlingsfonden (kungörelsen den 27 juni 1919, nr 484). Vid
1923 års riksdag beslötos ytterligare åtgärder i syfte att befordra mera livaktighet
i jordförmedlingsarbetet. Riksdagen medgav i sådant hänseende, att
Kungl. Majit finge — utan hinder av de 1919 antagna allmänna villkoren
för lån från jordförmedlingsfonden — under 1923 och 1924 av fondens tillgängliga
kapitalbehållning använda intill 1 500 000 kronor för utlämnande av
förlagslån för förmedling genom eller under kontroll av hushållningssällskap
av jord till egna hem för jordbruksändamål på de villkor, som Kungl. Majit
kunde finna lämpligt att i vart fall föreskriva. Räntan skulle dock vara 4
procent. Det åt Kungl. Majit sålunda givna bemyndigandet förlängdes genom
beslut av 1924 års riksdag att gälla tills vidare. Vid 1926 års riksdag utsträcktes
Kungl. Majits befogenhet att avse utlämnandet av förlagslån till ett
belopp av sammanlagt 2 500 000 kronor.
Ovannämnda kungörelsen den 27 juni 1919 upphävdes genom tillkomsten
av kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten, enligt vilken från fonden finge ut
-
Revisoremas
uttalande.
Redogörelse
för jordförmedlingsfonden
med
flera fonder.
— 204 —
lämnas jordanskaffningslån till hushållningssällskap ävensom förlagslån till
vissa aktiebolag och föreningar samt till kommuner, som utövade jordanskaffning
för arbetarsmåbruk. Enligt medgivande av 1938 års riksdag fick
av jordförmedlingsfondens kapitalbehållning under år 1939 till jordanskaffningslån
åt hushållningssällskap av statens egnahemsstyrelse disponeras tillhopa
högst så stort belopp, att vad som återstode i beviljade jordanskaffningslån
icke vid något tillfälle under sagda år överstege 1 500 000 kronor. Riksdagen
medgav vidare, att den del av fondens för ny utlåning disponibla kapitaltillgång,
som ej anvisades såsom jordanskaffningslån, finge under år 1939 av
Kungl. Majit användas för utlämnande av förlagslån åt kommuner, aktiebolag
och föreningar. Genom beslut av 1939 års lagtima riksdag lämnades
dylika medgivanden jämväl för tiden 1 januari—30 juni 1940.
Nu gällande bestämmelser örn lån från jordförmedlingsfonden återfinnas i
de den 7 juni 1940 utfärdade kungörelserna nr 589 angående den statliga egnahemsverksamheten
och nr 590 angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.
Enligt dessa bestämmelser skola från och nied den 1 juli 1940
från jordförmedlingsfonden utlämnas förlagslån till kommuner, aktiebolag
och föreningar för användning såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering
av fastigheter, lämpliga att helt eller huvudsakligen användas för bildande
av bostadsegnahem, varjämte kommuner ävenledes skola kunna tilldelas
förlagslån för anskaffande och tillhandahållande av jord till arbetarsmåbruk.
Ansökning örn förlagslån göres hos egnahemsstyrelsen, till vilken
myndighet fondens förvaltning från och med den 1 juli 1940 överflyttats från
statskontoret. Sedan egnahemsstyrelsen beviljat förlagslån samt därvid fastställt
plan för lånets återbetalning, må lånet, mot avlämnande av skuldförbindelse,
på en gång eller i skilda delar lyftas i egnahemsstyrelsen. Där fråga
är om lån till aktiebolag eller förening, skall för lånet ställas säkerhet, som
styrelsen godkänner. Å lyftat förlagslån erlägges ränta efter 4 procent örn året.
Omfattningen av låneverksamheten från och med budgetåret 1930/31 framgår
av följande sammanställning.
Budgetår | Utlämnade lån | Budgetår | Utlämnade lån |
1930/31 ....... |
| 1938/39 ....... | 64 000 (2 lån) |
1931/32 ....... | 50 000 (1 lån) | 1939/40 ....... | — |
1932/33 ....... | — | 1940/41 ....... | — |
1933/34 ....... | 260 000 (4 lån) | 1941/42 ....... | — |
1934/35 ....... | 315 350 (3 » ) | 1942/43 ....... | — |
1935/36 ....... | 13 000 (1 » ) | 1943/44 ....... | — |
1936/37 ....... | 56 000 (1 » ) | 1944/45 ....... | — |
1937/38 ....... | — |
|
|
Vid utgången av budgetåret 1944/45 voro icke några lån utlämnade, och
utgjorde den kontanta behållningen vid samma tidpunkt 97 059: 14 kronor.
I proposition nr 139 till 1919 års lagtima riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen
dels att inrätta en särskild fond, benämnd Norrbottens nybyggeslånefond,
från vilken fond medel finge i mån av tillgång disponeras för utlämnande
— 205
av lån till innehavare av sådana krononybygge^ som upplåtits vid disposition
av överloppsmarker nedanför odlingsgränsen inom Arjeplogs, Jokkmokks
och Gällivare socknar av Norrbottens län, dels att såsom kapitalökning
till fonden för år 1919 å tilläggsstat anvisa ett reservationsanslag av 100 000
kronor. Propositionen bifölls av riksdagen (skr. nr 319), som tillika godkände
vissa av departementschefen i statsrådsprotokollet föreslagna allmänna villkor
och bestämmelser för lån från fonden.
Kungörelse angående lånevillkoren utfärdades den 19 juni 1919 (nr 394).
Med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet väckta proposition (nr 11) beslöt
1926 års riksdag (skr. nr 123) att från Norrbottens nybyggeslånefond, vilken
därefter skulle benämnas Västerbottens och Norrbottens nybygges- och bostadsförbättringslånefond,
medel jämväl finge i mån av tillgång och efter
Kungl. Maj:ts närmare fördelning ställas till länsstyrelsernas i Västerbottens
och Norbottens län förfogande för utlämnande av lån till innehavare av
andra lägenheter ovan odlingsgränsen inom sagda läns lappmarker än sådana,
som upplåtits enligt kungörelsen den 3 juni 1915 (nr 169).
Gällande bestämmelser angående villkoren för lån från fonden äro meddelade
i kungörelsen den 11 juni 1926 (nr 250).
Till innehavare av krononybyggen, vilka upplåtits vid disposition av överloppsmarker
nedanför odlingsgränsen inom Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare
socknar i Norrbottens län, må länsstyrelsen i sagda län, där nybyggaren
med hänsyn till omfattningen av det åt honom upplåtna nybygget eller på
grund av andra omständigheter prövas därav vara i behov, bevilja lån från
fonden för utförande av byggnadsarbeten å nybygget (byggnadslån).
Till innehavare av ovan odlingsgränsen inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker belägna fastigheter, vilka icke upplåtits enligt kungörelsen
den 3 juni 1915 (nr 169) angående upplåtande av odlingslägenheter m. m.
i trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,
må länsstyrelserna inom respektive län, där fastighetsinnehavaren
prövas vara därav i behov och icke i annan ordning kan ifrågakomma till erhållande
av statsmedel till kontant byggnadshjälp, jämväl bevilja lån från
sagda fond för uppförande eller förbättrande av bostadsbyggnad å lägenheten
(bostadsförbättringslån).
Byggnadslån må utgå med tre fjärdedelar av det belopp, vartill vid lånets
beviljande byggnadskostnaden utöver värdet av virke från nybyggets skog
beräknas, dock högst med 2 000 kronor. Bostadsförbättringslån må utgå med
tre fjärdedelar av det belopp, vartill vid lånets beviljande byggnads- eller
förbättringskostnaden utöver värdet av virke från fastighetens skog beräknas,
dock högst med 1 000 kronor.
Byggnadslån uppdelas i två lika stora delar, en stående del och en amorteringsdel,
och i fråga örn lånets förräntning och gäldande gäller i tillämpliga
delar vad som är eller framdeles kan bliva föreskrivet beträffande från .statens
egnahemslånefond av låneförmedlare utlämnat egnahemslån för bostadslägenhet.
Vad nu sagts gäller jämväl i fråga örn hostadsförbättringslån, därvid
vederbörande länsstyrelse dock må, örn sådant anses påkallat med hän
-
— 206 —
syn till lånebeloppets storlek eller eljest föreliggande omständigheter, föreskriva
den ändrade amorteringsplan, att lånet skall, efter fem amorteringsfria
år, återbetalas under loppet av därpå följande tio år med en tiondel
årligen.
Kungl. Majit bestämmer det belopp envar av förenämnda länsstyrelser
må disponera för ifrågavarande ändamål. Av sålunda bestämt belopp ställer
statskontoret, som förvaltar fonden, på rekvisition i mån av behov, erforderligt
belopp till länsstyrelsens förfogande.
Lånerörelsens omfattning under de tio sistförflutna budgetåren framgår
av nedanintagna, i tabellform sammanställda uppgifter.
Budgetår | Utlämnade lån | Budgetår | Utlämnade lån |
1935/36 ......... | 2 000 | 1940/41 ......... | _ |
1936/37 ......... | 500 | 1941/42 ......... | 60 |
1937/38 ......... | 3 000 | 1942/43 ......... | — |
1938/39 ......... | — | 1943/44 ......... | 675 |
1939/40 ......... | — | 1944/45 ......... | 74 |
Behållningen utgjorde den 30 juni 1945 125 000 kronor, varav i utlånta
medel 88 509: 91 kronor.
I detta sammanhang vilja revisorerna fästa uppmärksamheten vid en annan
form för ekonomisk hjälp åt ifrågavarande nybyggesinnehavare. Revisorerna
syfta härvid på de förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån
för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden, varom bestämmelser
meddelats i kungörelsen den 22 juni 1939, nr 464 (ändr. nr 596/1943).
Enligt ifrågavarande författning gäller, bland annat, att förbättringsbidrag
— till ett belopp av högst 3 000 kronor -— kan beviljas innehavare av skogstorp,
odlingslägenhet, kronotorp, kolonat eller fjällägenhet, som upplåtits å
kronomark i Västerbottens eller Norrbottens län. Erinras må ock om den
möjlighet att förvärva nya egnahem, som tillskapats genom den statliga egnahemsverksamheten
(nr 589/1940).
1933 års riksdag anvisade för budgetåret 1933/34 ett reservationsanslag av
500 000 kronor att utgå såsom statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo. För budgetåren 1934/35 och 1938/39—1944/45
hava för ändamålet anvisats anslag av tillhopa 8 750 000 kronor. De för
disponerandet av anslaget gällande bestämmelserna finnas upptagna i kungörelsen
den 30 juni 1943 (nr 530), vilken ersatt den tidigare gällande kungörelsen
nr 549/1933. Angående bestämmelsernas innehåll må nämnas följande.
Bidrag kan utgå till väg- och flottledsbyggnad å enskilda skogar ävensom
till anläggande av skogshärbärgen, då en sådan åtgärd kan bli av betydelse
ur arbetsberedskapssynpunkt. Byggnadsbidrag för utförande av vägbyggnad
skall utgå till byggande av stamväg med 50 procent av den av skogsvårdsstyrelsen
godkända kostnaden för företaget samt till byggande av annan
skogsväg med högst 40 procent av sålunda godkänd kostnad. Då synnerliga
207 —
skäl därtill äro, må efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall byggnadsbidrag
beviljas med högst 75 procent av den godkända kostnaden för
företaget. Bidrag beviljas utom i nyssnämnda fall av vederbörande skogsvårdsstyrelse.
Beloppen av de för ifrågavarande ändamål utbetalda bidragen
framgå av efterföljande sammanställning.
Budgetår | Utbetalda bidrag | Budgetår | Utbetalda bidrag |
1933/34 ....... | 87 857 | 1939/40 ....... | 217 177 |
1934/35 ....... | 379 210 | 1940/41 ....... | 62 942 |
1935/36 ....... | 380 110 | 1941/42 ....... | 1 262 666 |
1936/37 ....... | 7 888 | 1942/43 ....... | 1 423 601 |
1937/38 ....... | 3 661 | 1943/44 ....... | 1 004 700 |
1938/39 ....... | 177 020 | 1944/45 ....... | 859 305 |
I proposition (nr 186) till 1941 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
inrättande av en särskild fond, benämnd skogsvägslånefonden, och att till
denna fond skulle anvisas ett reservationsanslag av 900 000 kronor. Vid propositionens
avlåtande framhöll föredragande departementschefen, bland annat,
att flera starka skäl talade för att åtgärder borde vidtagas från statens
sida i syfte att ytterligare uppmuntra tillkomsten av nya vägar på enskilda
skogar samt att önskvärda vägföretag i många fall icke kunde komma till
utförande enbart med det stöd i form av bidrag, som dittills hade erbjudits.
Då skogsvägsföretagen, rätt utförda, planlagda och underhållna, vore ekonomiskt
räntabla, syntes betänkligheter icke böra möta att lämna ytterligare
stöd åt dem i form av lån. Riksdagen (skr. nr 268) biföll vad i propositionen
föreslagits, varjämte till fonden å tilläggsstat anvisades ett ytterligare belopp
av 300 000 kronor.
Bestämmelser angående lån från skogsvägslånefonden utfärdades i kungörelsen
den 6 juni 1941, nr 492 (ändr. nr 531/1943). Lån beviljas allenast
till företag, som avser nybyggnad av skogsväg eller sådan omläggning eller
förbättring av förut befintlig skogsväg eller annan enskild väg, att denna
först genom sagda åtgärd kommer i det skick att utforsling av skogsprodukter
kan äga rum å vägen, samt under förutsättning, att nyttan av företaget
beräknas minst motsvara kostnaderna därför. Lån och statsbidrag må
sammanlagt icke överstiga 80 procent av den utav vederbörande skogsvårdsstyrelse
godkända kostnaden för företaget eller den del därav, som lånet
eller bidraget avser. Lånen beviljas av Kungl. Majit efter yttrande av vederbörande
skogsvårdsstyrelse och länsstyrelse samt av skogsstyrelsen. Lån är
amorteringsfritt under två år från första lyftningsdagen, varefter lånet skall
amorteras inom den tid, högst 20 år från första lyftningsdagen, som med
hänsyn till företagets bärighet bestämmes vid lånets beviljande. Förräntningen
av lånet sker efter fast vid lånets beviljande bestämd räntefot, som fastställes
av Kungl. Majit.
Skogsvägslånefonden har tagits i anspråk i följande omfattning.
— 208 —
Budgetår
Utlämnade lån
Kronor
1942/43
1943/44
1944/45
500
31 000
29 900
Behållningen utgjorde den 30 juni 1945 31 500 kronor, varav i utlånta
medel 31 100 kronor.
Vissa iakt- I syfte att befordra uppodling av till åker lämplig mark inrättades från
tagelser be- j gofj den norrländska nyodlingsfonden samt från 1914 allmänna nyodtränande
allmänna
och lingsfonden, den senare avsedd för södra och mellersta Sverige,
norrländska Gällande villkor för lån från allmänna nyodlingsfonden äro intagna i kunfondcrni3
görelsen den 21 augusti 1925 (nr 396) med däri vidtagna ändringar (nr 300/
1930 och 637/1937).
Fondens ändamål är sedan år 1925 tvåfaldigt, nämligen dels att befrämja
uppodling av jord (genom nyodlingslån) och dels att befordra en rationell
beteskultur å icke odlad jord (genom betesförbättringslån), allt beträffande
andra delar av landet än Norrland och Dalarna. Den årliga utlåningen från
fonden får uppgå till högst 500 000 kronor, varav 200 000 kronor i nyodlingslån
och 300 000 kronor i betesförbättringslån. Lantbruksstyrelsen är centralorgan
för lånerörelsen, vars praktiska utövning sker genom hushållningssällskapen.
Nyodlingslån kan beviljas ägare eller brukare av jord, oberoende
av fastighetens storlek, därvid dock såvitt möjligt bör tillses, att lån främst
tillgodokomma dem, som äro i mest behov därav. Lånets belopp får ej överstiga
75 procent av den beräknade kostnaden för själva odlingsarbetet och
den erforderliga dikningen, dock högst 500 kronor per hektar. För samma
budgetår får en låntagare ej beviljas mer än 1 500 kronor i nyodlingslån.
Låntagare får aldrig samtidigt häfta i skuld för nyodlingslån till högre belopp
än 5 000 kronor. Under två år får lånet innehavas räntefritt och utan
amortering. Vid utgången av vart och ett av de därpå följande sju åren
skall dels återbetalas en sjundedel av det ursprungliga lånebeloppet och dels
gäldas ränta efter 4 procent.
Betesförbättringslån får utlämnas till ägare eller brukare av jord, med
företräde för den, som innehar högst 50 hektar åker eller annan odlad jord.
Även här bör tillses, att lån främst tillgodokomma dem, som äro mest i behov
därav. Betesförbättringslånets storlek får ej överstiga 75 procent av den
beräknade kostnaden, dock högst 350 kronor för hektar av den för förbättring
avsedda arealen. Betesförbättringslån får ej beviljas låntagare till högre
belopp än 2 000 kronor för år. Den sammanlagda skuld, vari låntagare häftar
för betesförbättringslån, får ej överstiga 5 000 kronor. I två år får lånet
innehavas räntefritt och utan avbetalning. Därefter skall under de följande
fem åren dels återbetalas en femtedel och dels gäldas ränta efter 4 procent.
Gällande villkor för lån från norrländska nyodlingsfonden återfinnas i
— 209 -
kungörelsen den 11 juni 1926 (nr 204) med däri vidtagna ändringar (nr
301/1930 och 638/1937).
Fonden avser nyodlingsföretag och betesförbättringar inom Norrland och
Dalarna. Den årliga utlåningen får ej överstiga 1 000 000 kronor, varav
700 000 kronor i nyodlingslån och 300 000 kronor i betesförbättringslån. De
för denna lånerörelse gällande villkoren äro i huvudsak likalydande med
motsvarande bestämmelser för lån från allmänna nyodlingsfonden, med
den skillnad dock att räntesatsen här utgör blott 3 procent i stället för vid
lån från allmänna nyodlingsfonden 4 procent.
Genom beslut av 1927 års riksdag bar för befrämjande av nyodling och
betesförbättring å vissa mindre jordbruk tillkommit en annan form för statens
medverkan nämligen direkta statsbidrag utan återbetalningsskyldighet.
Bestämmelser härom utfärdades i kungörelsen den 20 maj 1927 (nr 206)
angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1928. Denna kungörelse har sedermera
ersatts av kungörelsen den 12 oktober 1934 (nr 498) angående statsbidrag
till jordförbättring å ofullständiga jordbruk och denna i sin tur av
kungöi elsen den 30 juni 1939 (nr 466) angående statsbidrag till förstärkning
av ofullständiga jordbruk m. m. (ändr. nr 398/1945), vilken fortfarande är
gällande.
Statsbidraget avser bland annat åtgärder för uppodling till åker av därför
lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag) och för befordrande av rationell
beteskultur (betesförbättringsbidrag). Statsbidrag beviljas den som brukar
fastigheten, evad lian är dess ägare eller ej. Betesförbättringsbidrag må
dessutom beviljas hushållningssällskap, enskild person, bolag eller förening,
som avser att upplåta det med bidraget åsyftade området för betesändamål.
För åtnjutande av statsbidrag gäller, utom i sist nu avsedda fall, bland annat
att det av bidragstagaren innehavda jordbrukets åkerareal, inberäknat i förekommande
fall den areal, för vars uppodling till åker statsbidrag ifrågasättes,
icke får överstiga 20 hektar samt att lån eller bidrag av allmänna medel
icke i annan ordning beviljats för ifrågavarande ändamål. Sta Isbidrag beviljas
av vederbörande hushållningssällskap —- utom i det fall, att hushållningssällskapet
självt önskar erhålla dylikt bidrag — och tillkommer det hushållningssällskapet
att övervaka att beviljat statsbidrag användes för sitt syfte.
Hushållningssällskap står i sin här berörda verksamhet under uppsikt och
kontroll av lantbruksstyrelsen. Nyodlingsbidrag och betesförbättringsbidrag
må kunna uppgå till högst 60 procent av den beräknade kostnaden, dock icke
lill mer än 400 kronor för hektar av den jord, som är avsedd att nyodlas, och
icke till mer än 250 kronor för hektar av den för betesförbättring avsedda
arealen. Vidare föreskrives, att statsbidrag icke må på en gång tilldelas en
och samma brukare av fastighet med högre belopp än tillhopa 800 kronor,
såvida icke vid utförande av nyodling särskilda skäl till annat föranleda.
Fondernas sammanlagda kapitalbehållning den 30 juni 1945 utgjorde
272 587 kronor 82 öre, varav i utbulta medel 13 199 kronor 72 öre.
14—459079. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1945. I.
— 210 —
Revisorernas
uttalande.
Allmänna
Hushållningssällskap | 1927 | 1928 | 1931 | 1934 | ||||
Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån | |
Stockholms läns och stads . |
| 840 | 4 700 |
| 6 000 | _ | 5 000 | _ |
Uppsala läns........ | — | 5 700 | 500 | 2 230 | 1500 | — | 2 000 | — |
Södermanlands » ........ | — | 550 | 500 | — | 200 | — | 2180 | — |
Östergötlands » ........ | — | 6 050 | 1300 | 7 530 | 4 300 | 200 | 6 740 | 2 360 |
Jönköpings » ........ | — | 4 620 | 8 300 | 10 060 | 11320 | 5 700 | 23 440 | — |
Kronobergs » ........ | — | 23 080 | 11700 | 9 700 | 47 960 | — | 38 780 | 500 |
Kalmar läns norra....... | — | 890 | 2 600 | — | 3 000 | 1320 | 2 500 | 450 |
» » södra....... | — | — | 1700 | 1560 | 7 870 | 1110 | 9 830 | 2 090 |
Gotlands läns........ | — | 8 050 | 3 600 | 4 220 | 8 770 | 4 700 | 6 000 | — |
Blekinge » ........ | — | 6 950 | 1900 | 1680 | 14 530 | — | 20 460 | 950 |
Kristianstads » ........ | — | 23 950 | 9 600 | 7140 | 33 200 | 2 860 | 24 050 | 4 980 |
Malmöhus » ........ | — | 14 330 | 1100 | 8 800 | 6 920 | 4 750 | 5 000 | 3 200 |
Hallands » ........ | — | — | 7 000 | — | 26 290 | 350 | 23 310 | — |
Göteborgs och Bohus läns. | — | 500 | 8 500 | 530 | 19 960 | 1690 | 12 805 | 560 |
Älvsborgs läns norra ..... | — | 7 790 | 4 300 | — | 17 065 | — | 14 840 | — |
» * södra..... | — | 14 260 | 12 800 | 2 970 | 26 290 | 2170 | 29 580 | 3 370 |
Skaraborgs läns........ | — | 5 760 | 3 200 | 3 240 | 10150 | 5 780 | 13 000 | 3 810 |
Värmlands » ........ | — | — | 6 400 | 1200 | 10150 | — | 22 210 | — |
Örebro » ........ | — | 10 530 | 5 300 | 1500 | 10132 | 2 300 | 12 998 | — |
Västmanlands » ........ | — | 340 | 2100 | — | 5 965 | — | 3 310 | 700 |
Summa kronor | — | 134 190 | 97 100 | 62 360 | 271 572 | 32 930 | 278 033 | 22 970 |
|
|
|
|
|
|
| Norrländska | |
Kopparbergs läns....... | _ | 4 640 | 3 200 | _ | 12 450 | _ | 25 890 | — |
Gävleborgs » ....... | — | 7 830 | 3 500 | 2 620 | 2 810 | 280 | 7 250 | 850 |
Västernorrlands » ....... | — | 12 710 | 12 000 | 1500 | 26 290 | — | 49 830 | — |
Jämtlands > ....... | _ | 24 990 | 10 700 | 6 530 | 19 150 | — | 27 360 | 800 |
Västerbottens * ....... | — | 170500 | 59 600 | 52 970 | 138 680 | 12 550 | 122 250 | 7 260 |
Norrbottens » ....... | — | 119 010 | 151 870 | 24 770 | 259 522 | 10 200 | 248 180 | 6 250 |
Summa kronor | — | 339 680 | 240 870 | 88 390 | 458 902 | 23 030 | 480 760 | 15160 |
Totalsumma | — | 473870 | 337 970 | 160 750 | 730474 | 55 960 | 758 793 | 38130 |
Omfattningen av de för nyodling utlämnade lån och bidrag, avseende kalenderåren
1927—1944, belyses av ovanstående sammanställning.
De lån och bidrag, som utlämnats för betesförbättring, uppgå för kalenderåren
1927—1944 till å s. 212—213 angivna belopp.
Den gjorda utredningen visar, att tillkomsten av statsbidrag till nyodling
och betesförbättring medfört en så kraftig minskning av behovet av lån för
samma ändamål, att lånerörelsen numera praktiskt taget har upphört. Sålunda
har, vad nyodlingslånen angår, under de sista fem kalenderåren lån
från allmänna nyodlingsfonden utlämnats endast under två år samt från
norrländska nyodlingsfonden under tre år, och de utlämnade lånen hava
uppgått till helt obetydliga belopp. Beträffande betesförbättringslånen ha
under samma femårsperiod från allmänna nyodlingsfonden utlämnats lån under
fyra år — till obetydliga belopp — medan från norrländska nyodlingsfonden
intet lån utlämnats.
— 211 —
nyodlingsfonden.
1937 | 1940 | 1941 | 1942 | 1943 | 1944 | ||||||
Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån |
2 717 | 560 | 1856 |
| 2 252 |
| 4 564 |
| 4 052 |
| 5 000 |
|
2 000 | — | 2 349 | — | 2 538 | — | 2 956 | — | 2 548 | — | 1714 | — |
290 | — | 1530 | — | 1480 | — | 1380 | — | 600 | — | 860 | — |
4 200 | — | 4 065 | — | 10 892 | — | 6 945 | — | 5 630 | — | 3 975 | — |
19 650 | — | 17 685 | — | 19 200 | — | 22 375 | — | 25 420 | — | 19 050 | — |
35 600 | — | 26 920 | — | 25 660 | — | 38 830 | — | 38 230 | — | 36 800 | — |
1435 | — | 2 276 | — | 2120 | — | 1638 | — | 1426 | — | 1256 | — |
9 980 | 2190 | 8 580 | — | 10 270 | — | 12 160 | — | 11740 | — | 6 960 | — |
6 265 | 1500 | 11510 | — | 14155 | — | 11035 | 2 080 | 10 545 | — | 10 965 | — |
25 680 | — | 31 835 | — | 19 265 | — | 37 490 | — | 27100 | — | — | — |
20 230 | 3 280 | 33 320 | — | 31 890 | — | 27 560 | — | 33140 | — | 21 910 | — |
5 000 | — | 3 905 | — | 5 010 | — | 3 920 | — | 6 325 | — | 2 335 | — |
13 540 | — | 18 800 | — | 11549 | — | 22175 | — | 27 955 | — | 20 510 | 230 |
13 950 | — | 11240 | — | 14 338 | — | 12 764 | — | 16 345 | — | 7 648 | — |
14 790 | -- | 10 370 | — | 12 715 | — | 8 485 | — | 11075 | — | 8 250 | — |
16 050 | 740 | 15 390 | — | 17 500 | — | 22160 | — | 21 830 | — | 20 055 | — |
13 900 | — | 9 610 | — | 7 440 | — | 9 445 | — | 6 990 | — | 6 660 | — |
34 890 | — | 14110 | — | 15 965 | — | 13185 | — | 17 278 | — | 11650 | — |
12 974 | — | 1770 | — | 11292 | — | 5 515 | — | 10 879 | -- | 2 724 | — |
1570 | — | 810 | — | 2 270 | — | 1580 | — | 3 040 | — | 2 435 | — |
254 711 | 8 270 | 227 931 | — | 237 801 | — | 266162 | 2 080 | 282148 | — | 190 757 | 230 |
nyodlingsfonden. |
|
|
|
|
|
|
|
|
| ||
16 420 | _ | 11640 | _ | 8 310 | _ | 10 980 | _ | 19 510 | _ | 17 200 | _ |
8140 | — | 8 060 | — | 9 300 | — | 9 350 | — | 14134 | — | 10113 | — |
45 350 | — | 171 050 | — | 63 050 | — | 58 410 | — | 70 980 | — | 74 390 | — |
18 980 | — | 31040 | — | 17 680 | — | 32 210 | — | 37 580 | — | 32 540 | — |
132 800 | 2 910 | 174 430 | — | 232 050 | — | 326 750 | 270 | 309 060 | 680 | 326 710 | — |
254 326 | 3 430 | 361 730 | — | 384 220 | 420 | 430 350 | — | 364 780 | — | 335 580 | — |
476 016 | 6 340 | 757 950 | — | 714 610 | 420 | 868 050 | 270 | 816 044 | 680 | 796 533 | — |
730 727 | 14610 | 985 881 | — | 952411 | 420 | 1134212 | 2 850 | 1098192 | 680 | 987 290 | 230 |
Vid nu angivna förhållanden synes det revisorerna böra tagas under övervägande,
huruvida skäl föreligga att längre bibehålla ifrågavarande fonder.
§ 36.
På därom av Kungl. Majit gjorda framställningar anvisade riksdagen vart
och ett av åren 1903, 1905 och 1907 ett belopp av 5 miljoner kronor till en
lånefond för rederinäringens understödjande (rederilånefonden) att förvaltas
och användas i huvudsaklig överensstämmelse med vissa angivna grunder.
Riksgäldskontoret bemyndigades att i mån av behov tillhandahålla statskontoret
nämnda belopp, varjämte föreskrevs, att statskontoret skulle till riksgäldskontoret
inleverera å utlämnade lån inflytande ränta. Vidare anvisade
1911 års riksdag på framställning av Kungl. Majit till ökning av rederilånefondens
kapital ett anslag av 2 miljoner kronor. Riksdagen medgav därjämte genom
särskilda beslut åren 1903, 1905, 1907, 1909 och 1911, att de kapitalav
-
Rederilånc
fonden.
— 212 —
Allmänna
Hushållningssällskap | 1927 | 1928 | 1931 | 1934 | ||||
Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån | |
Stockholms läns och stads . |
|
| 2100 | 2 080 | 10 150 | 3 680 | 10 050 | __ |
Uppsala läns........ | — | — | 500 | 3 586 | 2 000 | — | 3 000 | 3 930 |
Södermanlands » ........ | — | — | 500 | 5140 | 7 260 | 3 730 | 8 370 | — |
Östergötlands » ........ | — | — | 1900 | 9 870 | 71610 | 1750 | 53 760 | 1750 |
Jönköpings » ........ | — | — | 3 200 | 1000 | 9 990 | 200 | 30 130 | — |
Kronobergs » ........ | — | — | 8 400 | 8 850 | 25 790 | 1510 | 23 500 | 750 |
Kalmar läns norra....... | — | — | 2100 | 5 370 | 10150 | 3 690 | 10 050 | — |
» » södra....... | — | — | 900 | — | 7 094 | 1540 | 8 800 | 1840 |
Gotlands läns........ | — | — | 600 | 2 800 | 3 000 | 5 580 | 5 000 | — |
Blekinge » ........ | — | — | 800 | 375 | 13 290 | — | 27 320 | 2 300 |
Kristianstads » ........ | — | — | 3100 | 5 050 | 25 790 | 2 650 | 21 820 | 2 080 |
Malmöhus » ........ | — | — | 500 | — | 10119 | — | 13 410 | — |
Hallands » ........ | — | — | 1500 | 1115 | 7 910 | — | 11390 | — |
Göteborgs och Bohus läns. | — | — | 4 300 | 500 | 18 524 | — | 14 367 | 2 960 |
Älvsborgs läns norra ..... | — | — | 600 | — | 4 715 | — | 7 860 | — |
» * södra..... | — | — | 4 300 | 2 430 | 12 940 | 1520 | 20130 | 4 200 |
Skaraborgs läns........ | — | -- | 2100 | 4190 | 11820 | 20 240 | 13 410 | 13 930 |
Värmlands » ........ | — | ■-- | 2100 | 2 500 | 12 940 | — | 20 130 | — |
Örebro » ........ | — | — | 1093 | 2 940 | 29 580 | — | 28 533 | 4 010 |
Västmanlands » ........ | — | — | 900 | 1270 | 3 457 | 2 850 | 2 280 | — |
Summa kronor | — | ‘65 400 | 41 493 | 59 065 | 298 129 | 48 940 | 333 310 | 37 750 |
|
|
|
|
|
|
| Norrländska | |
Kopparbergs läns....... | _ | — | 1100 | — | 7 350 | __ | 16 770 | — |
Gävleborgs » ....... | — | — | 800 | — | 2 280 | — | 4 310 | — |
Västernorrlands » ....... | — | — | 5100 | 975 | 15 730 | 1000 | 30 220 | — |
Jämtlands » ....... | — | — | 1700 | 2 010 | 14 790 | — | 17 900 | 2170 |
Västerbottens » ....... | — | — | 7 700 | 3 020 | 17 800 | — | 23 940 | — |
Norrbottens » ....... | — | — | 4 050 | — | 6 720 | — | 3 450 | — |
Summa kronor | — | ‘8 364 | 20 450 | 6 005 | 64 670 | 1 000 | 96 590 | 2170 |
Totalsumma | — | ‘73 764 | 61943 | 65 070 | 362 799 | 49 940 | 429900 | 39 920 |
betalningar, som verkställdes å de från fonden beviljade lånen, finge intill utgången
av år 1913 tilläggas fonden. Även 1913 års riksdag lämnade enahanda
medgivanden för tiden efter sistnämnda år att gälla tills vidare. Efter framställning
av Kungl. Maj:t anvisade 1923 års riksdag till kapitalökning för
fonden ett reservationsanslag av 3 miljoner kronor. För budgetåret 1928/29
anvisades slutligen ett reservationsanslag å 3 miljoner kronor, varefter nytt
kapital icke anvisats fonden. Tillhopa har sålunda anvisats ett kapital å 23
miljoner kronor. I detta sammanhang må även nämnas, att de stödlån, vilka
enligt beslut av 1936 års riksdag fingo under tiden till och med den 30 juni
1938 utlämnas till vissa rederiföretag till ett sammanlagt belopp av högst
7,5 miljoner kronor, fingo utgå från rederilånefonden. Intet sådant lån har
emellertid utbetalats. Vidare må nämnas, att vid inrättandet den 1 juli 1936
av statens sekundärlånefond för rederinäringen och den 1 juli 1939 av lånefonden
för den mindre skeppsfarten till dessa fonder överfördes ett belopp 1
1 Specificerad uppgift har ej stått att erhålla.
nyodlingsfonden.
1937 | 1940 | 1941 | 1942 | 1943 | 1944 | ||||||
Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån | Stats- bidrag | Lån |
11900 |
| 13 778 |
| 20 424 | 1770 | 22 814 |
| 20 350 |
| 16168 |
|
3 000 | — | 7 684 | — | 9 527 | — | 8 069 | — | 9 583 | — | 4 561 | — |
11540 | 2 000 | 17 880 | — | 19 900 | — | 18 435 | — | 21845 | — | 14 975 | 2 000 |
52 660 | 2 000 | 126 690 | — | 87 910 | 1000 | 90 237 | — | 83 360 | — | 66 911 | 425 |
39 040 | — | lil 945 | — | 65 995 | — | 87 897 | — | 83 470 | — | 95 370 | — |
26 460 | 750 | 66 210 | — | 47 640 | — | 51550 | — | 55 340 | — | 54 470 | — |
13 220 | 1300 | 24 614 | — | 18 490 | — | 18 946 | — | 18 642 | — | 17 740 | — |
8 510 | — | 12 320 | — | 10 140 | 2 000 | 15 020 | — | 16140 | 870 | 23 770 | — |
5 330 | 500 | 4 650 | — | 2 820 | — | 1300 | — | 4 515 | — | 3 425 | — |
23 080 | — | 14 685 | — | 12 330 | — | 20115 | — | 23 810 | 1400 | — | — |
11570 | — | 32 710 | — | 21 560 | — | 26 880 | -- | 27 090 | — | 21370 | — |
13 220 | — | 18 250 | — | 20 805 | — | 10 005 | — | 18 045 | — | 19 575 | — |
12 230 | 1000 | 24130 | — | 14 641 | — | 23 905 | — | 22 622 | — | 24 690 | — |
13 220 | — | 16 300 | — | 16 367 | — | 25 958 | — | 31 728 | — | 27 100 | — |
7 300 | — | 11840 | — | 12 400 | — | 12 640 | — | 18 270 | — | 27 885 | — |
16 500 | 350 | 49 400 | — | 33 000 | — | 68 890 | — | 61 780 | — | 55 870 | — |
16 500 | 2 500 | 24 420 | 1590 | 36 375 | — | 26175 | — | 32 220 | — | 31 465 | — |
31 685 | — | 43 039 | — | 54 249 | — | 55 682 | — | 49 377 | — | 49180 | -. |
29 400 | 440 | 25 669 | 5 700 | 18141 | — | 46 607 | — | 32 003 | — | 34 476 | — |
3 630 | — | 8180 | — | 2 620 | — | 3 620 | — | 4 855 | — | 5 590 | — |
349 995 | 10 840 | 654 394 | 7 290 | 525 334 | 4 770 | 634 745 | — | 635 045 | 2 270 | 594 591 | 2 425 |
nyodlingsfonden. |
|
|
|
|
|
|
|
|
| ||
17 950 | _ | 15 880 | _ | 25 710 | _ | 30 940 | _ | 21500 | _ | 19 500 | _ |
1450 | — | 3 410 | — | 4 400 | — | 2 870 | — | 2 412 | — | 1690 | — |
29 720 | — | 166 590 | — | 67 320 | — | 60 310 | — | 40 690 | — | 29 970 | — |
13 870 | 450 | 38170 | — | 32 500 | -- | 41 825 | — | 41 920 | — | 45 300 | — |
34 270 | 190 | 53 710 | — | 109 610 | — | 57 530 | — | 58 480 | — | 56 900 | — |
795 | — | 150 | — | 6 500 | — | 7 080 | — | 8 380 | — | 9 740 | — |
98 055 | 640 | 277 910 | — | 246 040 | — | 200 555 | — | 173 382 | — | 163 100 | — |
448 050 | 11480 | 932 304 | 7 290 | 771374 | 4 770 | 835 300 |
| 808 427 | 2 270 | 757 691 | 2 425 |
av 2,5 miljoner respektive 3 miljoner kronor från rederilånefonden. I anledning
av en inom finansdepartementet företagen undersökning rörande möjligheterna
till besparingar i statens utgifter beslöt 1939 års urtima riksdag, att
av rederilånefondens disponibla kapitaltillgångar ett belopp av 8 miljoner
kronor skulle återlevereras till riksgäldskontoret. Enligt beslut av 1940 års
urtima riksdag skulle vidare ett belopp av 1 500 000 kronor överföras till den
enligt beslut av samma riksdag bildade statliga lånefonden för anskaffande
av gasgeneratorer för vissa fartyg.
I fråga örn användningen av fondens medel utfärdade Kungl. Majit den
18 december 1903 kungörelse, varigenom fastställdes vissa allmänna villkor
och bestämmelser för erhållande och åtnjutande av lån. Vad angår fondens
syfte erinrades i ingressen till kungörelsen, ali fonden huvudsakligen vore
avsedd för befrämjande av den svenska skeppsfarten på utrikes orter och
särskilt i avlägsna farvatten, att rederiföretag för inrikes sjöfart endast undantagsvis
komme att understödjas med lån från fonden och att, därest lån
— 214 —
söktes för anskaffande av fartyg, företräde konime att under i övrigt lika
förhållanden givas åt den lånesökande, som läte tillverka fartyget vid svensk
verkstad. Beträffande fondens ändamål må vidare framhållas, att, i samband
med den ökning fonden till följd av beslut av 1923 års riksdag undergick,
av vederbörande departementschef gjordes det uttalandet, att denna ökning
givetvis borde komma icke blott den större utan, i den mån sådant kunde
befinnas lämpligt, jämväl den mindre sjöfarten till godo.
Nu gällande bestämmelser örn lån från fonden hava meddelats i kungörelsen
den 18 maj 1928 (nr 129) angående allmänna villkor och bestämmelser
för lån från fonden för rederinäringens understödjande (rederilånefonden).
Enligt denna kungörelse är fonden huvudsakligen avsedd för befrämjande
av den svenska skeppsfarten på utrikes orter i avlägsna farvatten, varför
rederiföretag för inrikes sjöfart endast undantagsvis bör understödjas
med lån från fonden. Därest lån sökes för anskaffande av fartyg, lämnas
företräde närmast åt sådan lånesökande, som låter tillverka fartyget vid
svensk verkstad, och därnäst åt lånesökande, som visar sig hava inom ett år
före den dag, då ansökan om lån senast skall ingivas, låtit upphugga och
nedskrota fartyg av storlek ungefärligen motsvarande det eller de fartyg, som
avses skola anskaffas, eller ock avgivit förbindelse att inom ett år efter det
låneansökningen bifallits låta verkställa upphuggning eller nedskrotning i nu
nämnd omfattning. Lån utlämnas icke för ändamål, som ligger inom ramen
för Svenska skeppshypotekskassans verksamhet och lämpligen bör tillgodoses
genom lån från denna kassa. Ansökan om lån skall göras hos Kungl.
Majit samt ingivas till handelsdepartementet. Lånebeloppet bestämmes av
Kungl. Majit, sedan kommerskollegium efter hörande av styrelsen för Svenska
skeppshypotekskassan över ansökningen avgivit utlåtande. Kollegium äger
härvid föreslå de särskilda villkor för lånebeloppets lyftande och åtnjutande,
som må finnas påkallade i syfte att trygga beloppets användande för avsett
ändamål. Beviljat lånebelopp utbetalas av statskontoret, sedan låntagaren
dit avlämnat skuldförbindelse jämte av statskontoret godkänd säkerhet. Ärlig
ränta beräknas efter av Kungl. Majit för varje budgetår fastställd normalränta,
utgörande lägst fyra procent. För budgetåret 1944/45 fastställdes
normalränta till fyra procent. Sedan lån innehafts under två år, skall under
de därpå följande sex åren årligen återbetalas en sjättedel av det ursprungliga
lånebeloppet, låntagaren dock obetaget att före lånetidens utgång på en
gång inbetala ogulden del av lånet. Genom beslut den 19 juni 1936 har Kungl.
Majit föreskrivit, att för lån från rederilånefonden må, då särskilda omständigheter
därtill föranleda, beviljas utsträckning av lånetiden på sådant sätt,
att lånet skall vara till fullo återbetalat, då lånet avser anskaffande av nytt
fartyg, vid utgången av tolfte året och eljest vid utgången av tionde året.
Låntagaren skall årligen inom tid och på sätt, som av kommerskollegium
föreskrives, hos kollegium styrka att och i vilken omfattning den rederirörelse,
för vilken lånet beviljats, fortfarande bedrives.
— 215
Nedanstående sammanställning åskådliggör omfattningen och utvecklingen
av lånerörelsen för fonden under senare år.
Budgetår | Utlämnade lån | Budgetår | Utlämnade lån | ||
antal | kronor | antal | kronor | ||
1927/28 .......... | 9 | 2 800 000: — | 1936/37 .......... | 1 | 50 000: — |
1928/29 .......... | 16 | 6 000 000: — | 1937/38 .......... | — | — |
1929/30 .......... | 7 | 3 575 000: — | 1938/39 .......... | — | — |
1930/31 .......... | 7 | 2 202 000: — | 1939/40 .......... | — | — |
1931/32 .......... | 5 | 4 100 000: — | 1940/41 .......... | — | — |
1932/33 .......... | 9 | 2 500 000: — | 1941/42 .......... | — | — |
1933/34 .......... | 6 | 1 911 333: 33 | 1942/43 .......... | — | — |
1934/35 .......... | 6 | 6 626 666: 67 | 1943/44 .......... | — | — |
1935/36 .......... | 2 | 120 000: — | 1944/45 .......... | — | — |
Fondens behållning vid utgången av budgetåret 1927/28 utgjorde 18 696 471
kronor, varav 17 310 232 kronor voro utlånade, fördelade på 84 lån. Vid utgången
av budgetåret 1932/33 uppnådde fonden sin hittills största kapitalbehållning
eller 22 792 141 kronor, varav 19 036 517 kronor voro utlånade,
fördelade på 75 lån. Budgetåret 1944/45 utgjorde fondens kapitalbehållning
7 309 526 kronor.
I detta sammanhang må erinras, att frågan rörande rederilånefondens
ställning upptogs till behandling i samband med propositionen nr 160 till
1929 års riksdag angående inrättande av Svenska skeppshypotekskassan. Föredragande
departementschefen ansåg det icke lämpligt att vid denna tidpunkt
föreslå en avveckling av rederilånefonden samt stödde sig härvid på
uttalanden av kommerskollegium och statskontoret, vilka betonat önskvärdheten
av att fonden tills vidare i oförändrad storlek bibehölles vid sidan av
den föreslagna skeppshypotekskassan. Även fullmäktige i riksgäldskontoret
framhöllo vid detta tillfälle, att kassans upprättande icke genast torde göra
rederilånefonden onödig, men att ytterligare avsättningar till densamma måhända
kunde undvikas. Departementschefen framhöll emellertid, att sedan
kassans ställning nått en viss utveckling och någon tids erfarenhet om dess
verksamhet inhämtats, frågan om fondens framtida ställning och eventuella
avveckling eller omläggning och nedskärning borde upptagas till övervägande.
I bankoutskottets utlåtande nr 33 vägdes mot propositionens förslag om ett
statligt garantikapital i skeppshypotekskassan å 10 miljoner kronor, varvid
rederilånefonden samtidigt skulle bibehållas, ett motionsvis framfört alternativt
förslag om ett garantikapital på 20 miljoner kronor, i samband varmed
rederilånefonden skulle avvecklas. Det förstnämnda alternativet förordades
av utskottet, som i likhet med departementschefen förutsatte, att rederilånefonden
skulle bibehållas i oförändrad storlek vid sidan av kassan »intill
dess efter vunnen erfarenhet av kassans verksamhet frågan om fondens
framlida ställning lämpligen kan upptagas till prövning». I statsutskottets
utlåtande nr 143 i anledning av vissa vid samma riksdag väckta motioner
— 216 —
angående en avveckling av rederilånefonden framhölls även, att rederilånefonden
borde bibehållas i oförändrad storlek vid sidan av skeppshypotekskassan.
Riksdagen beslöt i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag. Svenska
skeppshypotekskassan trädde i verksamhet den 1 oktober 1929.
Genom beslut den 25 april 1930 uppdrog Kungl. Maj:t åt kommerskollegium
och statskontoret att verkställa undersökning rörande frågan örn rederilånefondens
eventuella avveckling eller omläggning samt att inkomma med
gemensamt yttrande i ärendet. Föredragande departementschefen framhöll
därvid bland annat, att Svenska skeppshypotekskassan dåmera vore i full
verksamhet. Kassans utlåningsrörelse hade redan erhållit en avsevärd omfattning.
Det syntes därför önskvärt, att redan vid denna tidpunkt en undersökning
företoges av frågan, huruvida förutsättningar förelåge att vidtaga
åtgärder med avseende å rederilånefonden. Det kunde icke förnekas,
att det vore mindre tillfredsställande, att staten samtidigt på två olika vägar,
nämligen dels direkt genom rederilån, dels indirekt genom skeppshypotekskassan,
tillhandaginge rederinäringen med kapital. Då man genom kassans
tillkomst erhållit möjlighet att i mera affärsmässiga former utöva ifrågavarande
kreditverksamhet, förefölle det önskvärt att, så snart förhållandena
medgåve det, koncentrera hela utlåningen dit. Även ur statsfinansiell
synpunkt borde en dylik anordning anses eftersträvansvärd.
I förberedande yttrande erinrade styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan,
hurusom lan fran kassan beviljades endast för maskindrivna fartyg
och i främsta rummet för byggnad av nya eller modernisering av äldre fartyg.
Vid rederilånefondens tillkomst hade visserligen uttalats, att den huvudsakligen
vore avsedd för skeppsfarten på utrikes orter och särskilt i avlägsna
farvatten. Men å andra sidan hade medgivits, att rederiföretag för inrikes
sjöfart undantagsvis finge understödjas med lån ur fonden. Något förbud
mot beviljande av lån till förvärvande av gammalt tonnage funnes icke.
Även för segelfartyg kunde lån erhållas ur fonden.
Örn sålunda skeppshypotekskassan och rederilånefondens verksamhetsområden
till väsentlig del sammanfölle, förefunnes dock utan tvivel särskilt
för den mindre sjöfarten ett lånebehov, som ej kunde tillgodoses av skeppshypotekskassan.
Det ville därför förefalla styrelsen som om man borde
stanna vid en omläggning av rederilånefonden, så att dess låneförmedling
begränsades att avse låneunderstöd utanför ramen för skeppshypotekskassans
verksamhet. Härvid syntes en nedskärning av fondens kapitalbelopp
kunna ske. Då emellertid sjöfartsnäringen för det dåvarande arbetade under
mycket tryckta konjunkturer samt lån ur rederilånefonden kunde erhållas
på något billigare villkor än från skeppshypotekskassan, kunde starkt
ifrågasättas, huruvida tidpunkten för en sådan omläggning för det dåvarande
kunde anses lämplig. Snarare syntes man böra avvakta ett gynnsammare
ekonomiskt läge, innan man undandroge rederinäringen det stöd, som rederilånefonden
erbjöde.
För egen del framhöll kollegium — som i samband med avgivande den 24
december 1931 av utlåtande angående bland annat uppskov med amorte
-
— 217 —
ringar å lån från rederilånefonden ansåg sig böra anmäla utredningsfrågans
allmänna läge — i nämnda utlåtande, att nied hänsyn till den korta tid —
då ännu ej fullt två kalenderår — varunder skeppshypotekskassan varit i
verksamhet, några mera vägledande erfarenheter i fråga örn densamma givetvis
ännu icke kunnat vinnas. Vid sådant förhållande syntes, anförde kollegium
vidare, ett slutligt ståndpunkttagande i fråga örn rederilånefondens
framtida eventuella avveckling eller omläggning och nedskärning för det
dåvarande knappast möjligt. Kollegium framhöll tillika, att redan med hänsyn
till det av Kungl. Majit lämnade utredningsuppdraget kollegium emellertid
givetvis ägnade frågan fortlöpande uppmärksamhet, och tilläde kollegium
i detta sammanhang, att såvitt kollegium kunnat finna någon olägenhet
av rederilånefondens bibehållande vid sidan av skeppshypotekskassan
dittills icke visat sig.
I proposition nr 119 till 1932 års riksdag angående bemyndigande för
Kungl. Majit att i vissa fall medgiva utsträckning av lånetiden för lån från
rederilånefonden anmäldes för riksdagen jämväl den förevarande utredningsfrågans
läge, därvid föredragande departementschefen, efter att i korthet
hava sammanfattat i saken gjorda uttalanden, anförde, att även enligt
hans mening ett för sjöfartsnäringen gynnsammare ekonomiskt läge borde
avvaktas, innan den förevarande frågan upptoges till avgörande. Detta uttalande
föranledde icke erinran från riksdagens sida.
Den efter hand starkt minskade anskaffningen av nytt tonnage i förening
med det allmänna räntelägets förändring samt vissa överväganden i samband
med prövningen i slutet av oktober 1932 av då föreliggande rederilåneansökningar
föranledde emellertid kollegium att den 1 november 1932 rikta en
förnyad skrivelse till styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan, däri från
kollega sida anhölls örn meddelande, huruvida sedan tidpunkten för styrelsens
förra skrivelse i ämnet (juni 1930) inträffat någon omständighet, som
enligt styrelsens åsikt gåve anledning till annan uppfattning av nu ifrågavarande
spörsmål än som kommit till uttryck i styrelsens omförmälda tidigare
skrivelse.
I anslutning till denna förfrågan från kollegii sida inkom skeppshypotekskassans
styrelse till kollegium med förnyat, den 13 december 1932 dagtecknat
yttrande i ämnet, däri styrelsen, efter att hava erinrat om innehållet av
sin föregående skrivelse, anförde bland annat följande.
En fullständig avveckling av rederilånefonden tror styrelsen dock ej böra
ifrågakomma. Dels anser nämligen styrelsen fortfarande, att det ur synpunkten
att bibehålla förtroendet för kassans obligationer är angeläget, alt
begränsningarna i kassans utlåningsverksamhet såsom hittills strängt iakttagas,
och dels kommer, för den händelse denna synpunkt beaktas, det alltid
alt finnas ett lånebehov, som ej skulle kunna tillgodoses av kassan men väl
av rederilånefonden med dess icke så snävt avgränsade villkor för låns beviljande.
Det vill därför förefalla styrelsen, som örn man borde stanna vid en omläggning
av rederilånefonden, så att dess låneförmedling begränsades alt
avse låneunderstöd till företag, som falla utom ramen för skeppshypoteks
-
— 218 —
kassans verksamhet. En av denna begränsning betingad nedskärning av fondens
kapitalbelopp synes då också kunna ske.
Styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan får sålunda tillstyrka att utredning
skyndsamt sker rörande de åtgärder, som böra vidtagas för sådan
begränsning och nedskärning av rederilånefonden, som här angivits.
I proposition nr 238 till 1936 års riksdag angående vissa stödåtgärder för
den svenska sjöfartsnäringen upptogs jämväl frågan om rederilånefondens
ställning till behandling. I den utredning, som låg till grund för propositionen,
hade kommerskollegium närmare berört två skilda spörsmål, avseende
det ena fondens eventuella avveckling eller omläggning och det andra
dess eventuella nedskärning.
Vad förstnämnda spörsmål anginge, ansåg kollegium syftet med en avveckling
eller omläggning av fonden vara att förhindra konkurrens mellan
två låneinstitut, varav det ena skulle bedrivas såsom affärsföretag med
självständig bärighet. Förhindrandet av dylik konkurrens skulle enligt kollegiet
kunna ske genom att rederilånefondens låneförmedling begränsades att
avse låneunderstöd utanför ramen för kassans verksamhet. Någon annan
omläggning av rederilånefonden för att förekomma denna konkurrens syntes
icke erforderlig än att i rederilånekungörelsen infördes en uttrycklig bestämmelse,
att lån från fonden icke utlämnades för ändamål, som läge inom
ramen för Svenska skeppshypotekskassans verksamhet. De ändamål, fonden
efter dylik omläggning skulle tillgodose, vore dels anskaffande av s. k.
secondhandtonnage, dels lån till den mindre fraktfarten, dels ock lån till
segelfartyg.
I fråga om spörsmålet angående rederilånefondens eventuella nedskärning
uttalade kollegium, att sådan nedskärning icke för det dåvarande borde
ifrågakomma.
I likhet med kollegium fann departementschefen icke skäl under dåvarande
förhållande föreligga för en avveckling av fonden. Vad frågan om en
nedskärning anginge, förordades att ett belopp av 2,5 miljoner kronor överfördes
till en särskild fond för sekundärlån åt rederiföretag. Huruvida en
ytterligare nedskärning borde äga rum, borde ankomma på förnyat övervägande.
1938 års isjöfartskommitté föreslog i samband med sitt förslag till åtgärder
för att underlätta moderniseringen av den mindre skeppsfartens tonnage
tillskapande av en särskild ny låneform för den mindre skeppsfarten. Det
erforderliga kapitalet ansåg kommittén böra anskaffas genom överförande
från rederilånefondens kapitaltillgång. Kommittén uttalade i detta sammanhang,
att i betraktande av den ringa och efter hand alltmera minskade användningen
av rederilånefonden det måhända kunde ifrågasättas, huruvida
icke en ytterligare beskärning av fonden skulle genomföras. Då frågan härom
emellertid borde prövas i ett större sammanhang, hade kommittén ansett,
att med denna fråga tills vidare borde anstå. I enlighet med kommitténs
förslag överfördes från rederilånefonden ett kapital av 3 miljoner kronor till
den nya fonden.
— 219 —
I detta sammanhang torde även böra närmare beröras övriga av staten
eller med statens medverkan anordnande lånemöjligheter för sjöfartsnäringen.
Såsom förut i korthet berörts, hava inrättats ytterligare två utlåningsfonder,
nämligen den 1 juli 1936 sekundärlånefonden för rederinäringen
och den 1 juli 1939 lånefonden för den mindre skeppsfarten. Båda
fondema förvaltas av riksgäldskontoret, som har att utbetala för lånerörelsen
erforderliga medel. Å lyftat belopp erlägges ränta beräknad enligt för
varje budgetår fastställd normalränta.
Sekundärlånefonden har till ändamål att lämna lån mot säkerhet av inteckning
i fartyg, som är belånat i Svenska skeppshypotekskassan eller i statens
lånefond för den mindre skeppsfarten. I fråga om lånerörelsens bedrivande
skola stadgandena i förordningen angående skeppshypotekskassan
samt i kungörelsen angående lånefonden för den mindre skeppsfarten äga
motsvarade tillämpning, dock med iakttagade av, bland annat, att lån från
fonden endast må lämnas för nybyggnad eller modernisering av fartyg. Medel
till fonden hava bereus genom överförande från rederilånefonden av ett
belopp av 2,5 miljoner kronor. På grund av beslut av 1939 års urtima riksdag
återlevererades 1 miljon kronor till riksgäldskontoret. Genom sedermera
företagna kapitalöverföringar har fondens kapitalbehållning vid utgången av
budgetåret 1944/45 kommit att uppgå till 2,5 miljoner kronor. Vid samma
tid utestodo lån till ett sammanlagt belopp av 1 440 000 kronor.
Lånefonden för den mindre skeppsfarten har till ändamål att lämna lån
mot säkerhet av inteckning i segelfartyg med hjälpmaskin eller annat fartyg,
som av styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan prövas icke böra
ifrågakomma för lån från kassan. Lån från fonden må endast avse nybyggnad
eller modernisering av fartyg eller eljest finansiering av dylikt byggnadsföretag.
Vid prövning av ansökan om lån skall i allmänhet företräde
lämnas för fartyg, som är byggt eller avses skola byggas i Sverige, samt
därnäst åt sådan lånesökande, som visar sig hava inom ett år före ansökningen
låtit upphugga eller nedskrota fartyg av storlek ungefärligen motsvarande
fartyg, som avses skola nybyggas, eller ock avgivit förbindelse att
inom ett år efter det ansökningen bifallits låta verkställa upphuggning eller
nedskrotning. Kapital tillfördes fonden genom överföring av 3 miljoner kronor
från rederilånefonden. På grund av beslut av 1939 års urtima riksdag
återlevererades till riksgäldskontoret 1,5 miljoner kronor. Vid utgången av
budgetåret 1944/45 utestodo lån till ett sammanlagt belopp av 235 961
kronor.
Svenska skeppshypotekskassan, vilken såsom nämnts inrättades år 1929,
har till ändamål att driva lånerörelse genom att utlämna lån mot säkerhet
av inteckning i svenska fartyg. Såsom grundfond för kassan har staten ställt
till förfogande ett garantikapital å 10 miljoner kronor. För anskaffande av
medel till rörelsens bedrivande äger kassan upptaga lån mot räntebärande
obligationer. Kassan äger bevilja lån allenast mot säkerhet av inteckning i
fartyg, som är maskindrivet. Vid prövning av ansökningar örn lån skall i
allmänhet företräde lämnas åt fartyg, som är byggt i Sverige. Vidare böra
220 —
Revisorernas
uttalande.
i främsta rummet tillgodoses framställningar som avse byggande av nya
eller moderniserande av äldre fartyg eller eljest finansiering av dylika byggnadsföretag.
Vid utgången av år 1944 uppgick beloppet av utestående lån
till sammanlagt 25,1 miljoner kronor.
Följande sammanställning utvisar summan av de lån, som under de sista
tio åren utlämnats från de tre statliga utlåningsfonderna och från skeppshypotekskassan.
Budgetår (resp. vad | Rederilå- nefonden | Sekundärlånefon-den för rederi-näringen | Lånefonden för | Skeppshypo- tekskassan | |||
Kronor | An- tal | Kronor | An- tal | Kronor | An- tal | Kronor | |
1935/36 (1935)....... | 120 000 |
|
|
|
| 2 | 1 085 000 |
1936/37 (1936)....... | 50 000 | 2 | 800 000 | — | — | 10 | 9 865 000 |
1937/38 (1937)....... | 0 | -- | 0 | — | — | 3 | 3 315 000 |
1938/39 (1938)....... | 0 | 1 | 200 000 | — | — | 3 | 2 550 000 |
1939/40 (1939)....... | 0 | 1 | 300 000 | 4 | 106 500 | 3 | 2 500 000 |
1940/41 (1940) ....... | 0 | 3 | 1 276 000 | 5 | 200 500 | 5 | 4 305 000 |
1941/42 (1941) ....... | 0 | ■- | 0 | 3 | 215 000 | 2 | 2 800 000 |
1942/43 (1942)....... | 0 | 1 | 12 000 | 3 | 110 000 | 2 | 3 400 000 |
1943/44 (1943) ....... | 0 | — | 0 | 1 | 180 000 | 6 | 11 650 000 |
1944/45 (1944)....... | 0 | 1 | 1 280 000 | — | 0 | 3 | 3 700 000 |
Genom inrättande år 1903 av rederilånefonden vidtogos från statsmakternas
sida de första mera betydelsefulla åtgärderna i syfte att skapa nödigt
kreditunderlag till stödjande och utvecklande av den svenska sjöfartsnäringen.
Vid fondens tillkomst uttalades, att den huvudsakligen vore avsedd
att uppmuntra skeppsfarten på utrikes orter och särskilt i avlägsna farvatten,
men att även rederiföretag för inrikes sjöfart undantagsvis finge understödjas
med lån ur fonden. Något hinder mot beviljande av lån till förvärvande
av gammalt tonnage fanns icke heller. Under en följd av år kom
därför rederilånefonden att utgöra den viktigaste statliga kreditförmedlaren
för den svenska rederinäringen. Sedermera hava, såvitt angår låneformer under
statens medverkan, ytterligare åtgärder vidtagits speciellt för rederinäringens
kapitalförsörjning. År 1929 inrättades sålunda under statlig garanti
Svenska skeppshypotekskassan. Dessutom hava tvenne utlåningsfonder tillskapats,
nämligen sekundärlånefonden för rederinäringen den 1 juli 1936
och lånefonden för den mindre skeppsfarten den 1 juli 1939. Ovan har redogjorts
för, hurusom redan i samband med inrättandet av skeppshypotekskassan
farhågor uttalades för att en viss konkurrens mellan denna och rederilånefonden
skulle uppslå. Detta problem löstes sedermera genom införandet
i rederilånekungörelsen av en bestämmelse om att lån icke fingo utlämnas
från rederilånefonden för ändamål, som lågo inom ramen för kassans
verksamhet och lämpligen borde tillgodoses genom lån från kassan. Genom
tillkomsten av de båda övriga utlåningsfonderna, varigenom sekundärkrediten
och den mindre sjöfarten speciellt tillgodosågos, kom rederilånefondens
verksamhetsområde att än ytterligare beskäras.
— 221 —
Tillkomsten av nu nämnda nya kreditmöjligheter för rederinäringen jämte
de större möjligheterna att få kredit på den privata lånemarknaden hava
medverkat till att rederilånefondens betydelse såsom kreditförmedlare alltmer
avtagit. Sålunda framgår av den av revisorerna verkställda utredningen,
att sedan år 1937 intet nytt lån utlämnats från fonden samt att det sista
utestående länet inlöstes under budgetåret 1940/41. För närvarande står sålunda
fondens hela kapitalbehållning — omkring 7 miljoner kronor —• disponibel
för ny långivning. Erinras må även, att på grund av beslut av riksdagen
överlöring av disponibla medel från fonden för tillgodoseende av
andra ändamål i olika sammanhang vidtagits. Sålunda överfördes i samband
med inrättandet av sekundärlånefonden för rederinäringen och lånefonden
för den mindre skeppsfarten 5,5 miljoner kronor till dessa. Vidare
togos under budgetåret 1939/40 av fondens tillgångar icke mindre än 8 miljoner
kronor i anspråk för statsregleringen. I samband med tillkomsten år
1940 av en statlig utlåningsfond för anskaffande av gasgeneratorer för vissa
fartyg överfördes till denna fond ett belopp av 1 500 000 kronor.
Såsom revisorerna ovan visat, har rederilånefonden av olika anledningar
icke kommit att tagas i anspråk för de ändamål, för vilka den ursprungligen
inrättats. Det kan därför ifrågasättas, om fonden numera har någon uppgift
att fylla. Vidare måste det anses mindre lyckligt, att med varandra konkurrerande
statliga kreditförmedlare finnas vid sidan av varandra. Enligt
revisorernas mening bör fördenskull undersökas, örn icke rederilånefonden
helt bör avvecklas, i samband varmed även synes böra utrönas, i vad mån
en förenkling av kreditorganisationen på förevarande område låter sig göra.
§ 37.
Från statsmakternas sida hava tid efter annan olika åtgärder vidtagits i
syfte att genom beredande av nödigt kreditunderlag stödja och utveckla industriell
verksamhet.
Sålunda tillkom genom beslut av rikets ständer år 1818 manufakturförlagslånefonden.
Detta beslut innebar, att av den dåvarande manufakturdiskontens
medel 200 000 riksdaler banko avsattes att användas till s. k. stående
lån eller förlagslån. I samband därmed utfärdade Kungl. Maj:t i brev
den 9 december 1818 vissa bestämmelser rörande utlåningen, vilka inneburo,
att lånen skulle löpa på sex år, därav under de tre första utan avbetalning,
samt i huvudsak användas till understöd för anläggningar av nya i riket förut
okända uppfinningar i fabriks- och slöjdväg.
Den nyssberörda manufakturdiskonten, varifrån medel sålunda avskildes,
leder sitt ursprung tillbaka till år 1756. Nämnda år anvisade rikets ständer
ett belopp av 131 666 riksdaler i form av kreditiv i ständernas bank, löpande
med tre procents ränta, vilket kreditiv sedermera successivt höjdes genom
beslut vid olika riksdagar, så att det år 1818 utgjorde 1 000 000 riksdaler
banko. De på detta sätt anvisade medlen voro enligt del ursprungliga syftet
avsedda för lån på kortare tid, vanligen nio månader, och utlämnades i allmänhet
till manufakturer och fabriker mot reverser.
Å den av manufakturdiskonten bedrivna lånerörelsen hade genom under
Statlig långivning
för
industriell
verksamhet.
222
årens lopp influtna räntor, vilka voro större än den kreditivränta diskonten
hade att erlägga, en betydande vinst uppstått, benämnd besparingskassa. Denna
besparingskassa hade den 1 januari 1858, då manufakturdiskonten ägt
bestånd i något över 100 år, nått upp till ett belopp av 1 598 513 riksdaler
riksmynt.
Utlåningen från förlagslånefonden skedde jämsides med utlåningen från
manufakturdiskonten. I själva verket voro både förvaltningen och bokföringen
gemensamma för de båda fonderna. Med åren ökades emellertid efterfrågan
på förlagslån, och den till dylika lån anvisade summan visade sig
otillräcklig. Ytterligare avsättningar till förlagslånefonden verkställdes därför,
nämligen år 1841 med 300 000 riksdaler banko och åren 1867—1871
med 50 000 riksdaler riksmynt årligen. Vid 1872 års ingång uppgick det till
förlagslån avsatta totalbeloppet, omräknat i riksdaler riksmynt, till 1 000 000
riksdaler. De gjorda avsättningarna synas hava skett från besparingskassan.
Så småningom började utlåningen från manufakturdiskonten till följd av
rikligare penningtillgång i riket att avtaga. På grund härav bestämdes genom
kungl, brev den 7 november 1873, att diskontlån från och med 1874
års början icke vidare skulle utlämnas. Det för diskontfonden anvisade kreditivet
i riksbanken hade redan förut successivt nedsatts och skulle, enligt
1873 års beslut, slutgiltigt infrias genom under år 1874 för gäldande av diskontlån
inflytande medel. I början av år 1874 verkställdes den slutliga avbetalningen
å kreditivet med 500 000 kronor.
Först med manufakturdiskontens upphörande erhöll manufakturförlagslånefonden
självständig förvaltning och bokföring.
I samband med avvecklingen av manufakturdiskontrörelsen överfördes
jämväl resterande besparingsmedel till manufakturförlagslånefonden, varigenom
densamma den 31 december 1874 uppgick till 1 866 204 kronor. Fonden
ökades sedermera successivt genom odisponerade räntors läggande till
kapitalet. Vid utgången av budgetåret 1944/45 uppgick fondens kapitalbehållning
till 3 412 665 kronor. Vid samma tid redovisades å fonden 16 utestående
lån till ett sammanlagt belopp av 1 572 681 kronor. Av fondens
ränteavkastning har årligen Kungl. Majit utdelat bidrag och understöd
av skilda slag för främjande av handel, industri m. m. Sålunda hava för
budgetåret 1944/45 bidrag utgått till Föreningen handarbetets vänner, Sveriges
allmänna exportförening, Svenska teknologföreningen samt Ingenjörsvetenskapsakademien.
Genom kungl, brev den 26 oktober 1877 bestämdes, att förvaltningen av
fonden, som dittills omhänderhafts av kommerskollegium, skulle överflyttas
till statskontoret. Generella regler för utlåning från manufakturförlagslånefonden
fastställdes första gången genom kungl, brev den 14 december 1841.
Nya bestämmelser för utlåning utfärdades av Kungl. Majit den 9 maj 1913.
Enligt kungörelsen den 13 oktober 1927 (nr 403) skola i fråga om utlåning
från manufakturförlagslånefonden tillämpas samma bestämmelser, som meddelats
beträffande lån ur den nedan omförmälda industrilånefonden.
Genom beslut av 1927 års riksdag inrättades industrilånefonden, i vilken
223
fond dåvarande torvindustrilånefonden samtidigt uppgick. Från den sålunda
bildade fonden skulle lån lämnas även andra fabriker och industriella företag
än de till torvhanteringen hörande. Såsom kapital till den nya fonden
överfördes samtidigt till torvindustrilånefonden tidigare anvisade medel. Såsom
förstärkning till fonden anvisade 1930 års riksdag ytterligare 900 000
kronor. I anslutning till en inom finansdepartementet utarbetad besparingspromemoria
återlevererades emellertid budgetåret 1939/40 ett belopp av 2 miljoner
kronor till riksgäldskontoret. Såsom ytterligare kapitalökning anvisades
enligt beslut av 1941 års riksdag ett reservationsanslag å 9 miljoner kronor,
varav 2 miljoner tillfördes fonden budgetåret 1941/42 och 700 000 kronor
budgetåret 1942/43, medan återstoden däremot icke tillförts fonden. Vid
utgången av budgetåret 1944/45 redovisades å fonden en kapitalbehållning
av 4 942 283 kronor, varav såsom utestående lån 1 934 947 kronor, fördelade
på 41 lån.
Nu gällande bestämmelser för lån från fonden finnas meddelade i kungörelsen
den 13 oktober 1927 (nr 402) med allmänna villkor och bestämmelser
för lån från industrilånefonden. Såsom ovan berörts skola dessa bestämmelser
äga motsvarande tillämpning med avseende å lån från manufakturförlagslånefonden.
Lån beviljas av Kungl. Majit i främsta rummet åt företag,
som ämna igångsätta sådana för landet nya tillverkningar, för vilkas gynnsamma
bedrivande särskilda förutsättningar synas föreligga, mot säkerhet,
som av statskontoret godkännes. Sedan lån innehafts under två år från första
lyftningsdagen, skall det under högst åtta därpå följande år återbetalas med
lika kapitalbelopp årligen. Å lyftat belopp erlägges ränta, beräknad efter av
Kungl. Majit för varje år bestämd normalränta.
Lån för industriella ändamål må även utlämnas från statens hantverkslånefond.
Denna fond inrättades enligt beslut av 1936 års riksdag genom sammanslagning
av lånefonden för befrämjande av hantverk och därmed jämförlig
mindre industri samt lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare.
Samtidigt överfördes såsom kapital till den nya fonden de tillgångar,
som vid ingången av budgetåret 1936/37 förefunnos å nämnda fonder. Såsom
kapitalökning för den nya fonden fick jämväl tagas i anspråk vad vid sagda
tidpunkt återstod oanvänt av utav riksdagen beviljat anslag till kapitalökning
å lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare. I enlighet
härmed överfördes till statens hantverkslånefond 350 000 kronor från hantverkslånefonden
och 1 298 800 kronor från lånefonden för ackordslån och
förlagslån åt hantverkare. Vid utgången av budgetåret 1944/45 utgjorde fondens
kapitalbehållning l 598 139 kronor. Härav utestodo 177 lån till ett sammanlagt
belopp av 510 542 kronor.
Enligt ursprungligen gällande bestämmelser kunde lån från fonden utgå
till, förutom hantverkare, allenast idkare av sådan mindre industri, som
vore jämförlig med hantverk. Småindustriidkare av annat slag voro, örn de
önskade begagna sig av statlig låneverksamhet på området, hänvisade till industrilånefonden
och AB Industri kredit. Då genom denna anordning den
mera framskridna småindustrien kom i sämre liige beträffande lånemöjligheterna
än övriga idkare av mindre industri, kom efter av 1941 års riksdag
— 224 —
fattat beslut statens hantverkslånefond att avse samtliga idkare av småindustri.
Nu gällande bestämmelser för utlåning äro meddelade i kungörelsen den
29 maj 1936 (nr 235) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån
ur statens hantverkslånefond. Nämnda fond förvaltas av statskontoret. Idkare
av hantverk och småindustri må kunna av kommerskollegium tilldelas lån ur
fonden, dels för anskaffande och installering av arbetsmaskiner, motorer
eller andra dyrbarare arbetsredskap (maskinanskaffningslån), dels för uppförande
eller ombyggnad av verkstadslokaler (verkstadslån), dels ock till rörelsekapital
(förlagslån). Maskinanskaffningslån må uppgå till högst nio tiondelar
och verkstadslån till högst två tredjedelar av den beräknade och av kommerskollegium
godkända kostnaden för de med lånet avsedda åtgärderna, dock
att högre lånebelopp icke må beviljas för någotdera ändamålet än 10 000
kronor. Storleken av förlagslån skall anpassas efter förhållandena inom den
yrkesgren, rörelsen avser, men sådant lån må i allmänhet icke uppgå till
högre belopp än som motsvarar en fjärdedel av sökandens genomsnittliga årliga
omsättning under de senaste tre åren eller den kortare tid, varunder rörelsen
bedrivits. En och samma låntagare må ej undfå lån till högre belopp
än 3 000 kronor eller, där beviljande av lån till högre belopp av särskilda
skäl finnes påkallat, 5 000 kronor. Ansökan skall ställas till kommerskollegium
samt innehålla uppgift å den säkerhet, som av sökanden erbjudes för
lånet. Beträffande beviljat lån äger kommerskollegium fastställa de särskilda
villkor för beloppets åtnjutande, som må påkallas i syfte att trygga beloppets
användande till avsett ändamål. Av låntagare lyftat lån skall, sedan det
innehafts under ett år, enligt av kollegium fastställd amorteringsplan återbetalas
med lika belopp årligen under närmast följande fem år, dock att beträffande
verkstadslån nämnda amorteringstid må utsträckas att omfatta
högst nio år. Inbetalning av lånebelopp skall verkställas till kollegium. Ränta
utgår med för varje budgetår av Kungl. Majit bestämd normalränta.
För att förbättra den mindre industriens och hantverkets kreditmöjligheter
beslöt 1941 års riksdag inrättande av en ny statlig utlåningsfond, benämnd
fonden för hantverks- och småindustrikredit. Fonden förvaltas av riksbanken.
Samtidigt anvisades såsom kapital ett reservationsanslag å 2 miljoner kronor,
varav 100 000 kronor överfördes till fonden under budgetåret 1944/45. Vid utgången
av samma budgetår redovisades en kapitalbehållning av 100 137 kronor,
varav 31 500 kronor i lån. Antalet lån var 9.
I anslutning till propositionen angående inrättande av ifrågavarande fond
uttalade departementschefen, att densamma främst vore avsedd för småföretagarnas
behov av mera långfristig kredit, medan den löpande eller kortfristiga
krediten i detta sammanhang lämnades ur räkningen. Det vore enligt
departementschefen av olika anledningar icke lämpligt att för nu ifrågavarande
syften anlita Aktiebolaget Industrikredit, som visserligen av staten organiserats
för medellång och långfristig kreditgivning till företag inom näringslivet,
men som bedreve sin verksamhet under rent bankmässiga förutsättningar.
På vad sätt den föreslagna kreditgivningen framdeles skulle kunna samordnas
med Aktiebolaget Industrikredits verksamhet borde bliva föremål för
— 225 —
ytterligare prövning, sedan närmare erfarenheter vunnits om den nya kreditfonden.
Enligt kungörelsen den 19 december 1941 (nr 964) angående lån från fonden
för hantverks- och småindustrikredit har ifrågavarande fond till ändamål
att möjliggöra utlämnande av lån till idkare av hantverk eller småindustri
inom distrikt av riket, i vilket finnes av Kungl. Majit godkänd ekonomisk förening
med uppgift att främja hantverk och småindustri inom föreningens
verksamhetsområde genom att anskaffa lån åt medlemmar, som idka sådan
rörelse (garantiförening). Lån må beviljas för anskaffande och installering
av maskiner eller andra arbetsredskap, för uppförande eller ombyggnad av
verkstadslokaler samt till förlagskapital. I intet fall må lånet överstiga 25 000
kronor. Ansökningar örn lån prövas och avgöras vid riksbankskontoret inom
distriktet, som har att innan låneärendet avgöres höra garantiföreningen inom
distriktet. Lån beviljas för högst tio år. Förräntningen sker efter den för varje
budgetår av Kungl. Majit fastställda normalräntan med tillägg av en halv
procent.
För möjliggörande av sådan kreditgivning från företagarföreningarna, som
dessa enligt sina stadgar förutsatts skola handhava, har staten anvisat medel
från reservationsanslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
eller tidigare motsvarande anslag. Medlen hava beviljats delvis såsom lån och
delvis såsom subvention. Intill den 30 juni 1945 hava företagarföreningarna
av staten erhållit understöd med tillhopa 3 972 000 kronor, varav 2 695 000
kronor såsom lån och 1 277 000 kronor såsom subvention. Under budgetåret
1944/45 erhölls understöd med inalles 1 243 000 kronor, därav 838 000 kronor
såsom lån och 405 000 kronor såsom subvention.
De statliga lånen hava beviljats på i huvudsak följande villkor. Å lånebelopp
beräknas under två år från lyftningsdagen icke någon ränta. För tiden
därefter skall å ogulden del av lånebeloppet gäldas ränta efter 3,5 procent.
Lån är tills vidare amorteringsfritt. Återbetalning skall framdeles ske i enlighet
med beslut, som meddelas av Kungl. Majit. Säkerhet för statslånen påfordras
ej. Beträffande de beviljade subventionsbeloppen äro några särskilda
villkor i regel ej föreskrivna utöver den för understödsbeloppen i deras helhet
givna föreskriften, att de skola användas till bidrag och lån, som beviljas av
ifrågavarande föreningar.
Företagarföreningarnas långivningsverksamhet, avseende intill 1944 års
utgång av föreningarna beviljade lån, belyses av följande sammanställning.
Förening | Beviljade lån kr. | Vid slutet av | Antal företag, |
Norrbottens småindustriförening ..... | 618 156 | 307 227 | 65 |
Västerbottens företagareförening......... | 1 056 323 | 765 552 | 569 |
Jämtlands läns företagareförening........ | 427 900 | 231 84* | 92 |
Västernorrlands läns företagareförening .... | 1 091 772 | 383 006 | 144 |
Gävleborgs läns företagareförening.......... | 395 450 | 276 880 | 73 |
Bohusläns företagareförening.......... | 948 850 | 406 485 | 108 |
Värmlands läns företagareförening.......... | 213 800 | 174 912 | 28 |
15—159079. Iiev. berättelse ang. statsverket dr 1945. I.
— 226 —
I detta sammanhang må även nämnas, att Norrlandskommittén föreslagit
inrättandet av en statlig utlåningsfond, från vilken företagarföreningarna
i Norrland skulle få komma i åtnjutande av statslån för finansieringen av den
av föreningarna bedrivna låneverksamheten. Några bidrag och lån för ändamålet
skulle icke vidare utgå från det under riksstatens femte huvudtitel uppförda
anslaget till arbetsmarknadens reglering m. m. Kommittén har upprättat
förslag till kungörelse angående lån från lånefonden för de norrländska
företagarföreningarna, vari låneverksamheten närmare reglerats och bestämmelser
även upptagits rörande föreningarnas organisation.
Förutom genom nu nämnda låneformer förmedlas statlig kreditgivning för
industriella ändamål av det förut berörda, på statligt initiativ tillkomna kreditinstitutet
AB Industrikredit. Detta bolag bildades enligt beslut av 1934 års
riksdag speciellt för tillgodoseende av näringslivets behov av medellång eller
långfristig kredit. På grund av banklagstiftningen voro nämligen bankerna
oförmögna att tillmötesgå anspråken på bunden kredit till fast ränta. Särskilt
hade svårighet gjort sig gällande för mindre och medelstora företag att erhålla
dylik kredit. I enlighet med av Kungl. Maj:t gjord hemställan beslöt
riksdagen ställa medel till förfogande för tecknande av aktier i institutet
ävensom att teckna viss garanti för detsamma. Enligt bolagsordningen av år
1934 har bolaget till ändamål att idka lånerörelse genom att åt näringsidkare
här i riket lämna lån mot säkerhet, som finnes fullt betryggande. Aktiekapitalet
utgör 8 miljoner kronor. Staten skall äga minst fem åttondelar av antalet
aktier. Såsom garantifond att utgöra särskild säkerhet för av bolaget ingångna
förbindelser har staten ställt obligationer å tillhopa 12 miljoner kronor
till förfogande. Bolaget må icke ingå förbindelser i större omfattning än
att sammanlagda kapitalbeloppet av dem uppgår till fyra gånger sammanlagda
beloppet av garantifonden och bolagets reservfond. Bolagets tillgångar
vid utgången av år 1944 voro 14 616 361 kronor, varav utestående lån
10 813 425 kronor.
Följande sammanställning utvisar utlåningsrörelsen från de fyra fonderna
under vart och ett av de senast förflutna tio budgetåren samt AB Industrikredits
motsvarande utlåning de tio senaste kalenderåren.
Budgetår | AB Industri-kredit | Manufaktur- förlagslåne- fonden | Industrilåne- fonden | Statens hantverks lånefond | - | Fonden för | |||||||
An- tal | Belopp | An- tal | Belopp | An- tal | Belopp | An- tal | Belopp | An- tal | Belopp | ||||
1935/36 (1935) | 9 | 838 500 |
| 11 | 1029119 |
| 3 | 446 250: — | 70 | 53 850 |
|
|
|
1936/37 (1936) | 13 | 1 822 000 | — | 4 | 441 500 | — | 1 | 75 000: — | 44 | 114 830 | _ | _ |
|
1937/38 (1937) | 10 | 1 168 000 | — | 1 | 40 000 | _ | _ | _ | 34 | 91 950 | _ |
|
|
1938/39 (1938) | 6 | 1 792 900 | — | 2 | 620 000 | — | — | _ | 48 | 156 050 | _ | _ |
|
1939/40 (1939) | lii | £ 490 000 | — | 5 | 372 000 | — | 1 | 200 000: — | 35 | 135 600 | _ | _ |
|
1940/41 (1940) | 9 | 2145 000 | — | 1 | 150 000 | — | 4 | 113 000: — | 33 | 114 400 | _ | _ | _ |
1941/42 (1941) | 7 | 2 056 000 | — | 1 | 130 000 | — | 95 | 3 598 693: — | 32 | 99 400 | _ | _ |
|
1942/43 (1942) | 5 | 1 392 750 | — | 3 | 610 000 | — | 75 | 2 497 600: — | 23 | 87 600 | _ | _ |
|
1943/44 (1943) | 8 | 2 246 850 | — | 1 | 50 000 | — | 26 | 1 342 500: - | 33 | 168 305 | _ | _ |
|
1944/45 (1944) | 4 | 853 100 | — | 1 | 125 000 | — | 11 | 1 017 000: — | 41 | 201 700 | — | 9 | 31 500: — |
— 227 —
Sammanställningen å s. 228—229 utvisar kapitalbehållningen och de utestående
lånen vid utgången av vart och ett av de tio senast förflutna budgetåren.
I detta sammanhang må även nämnas, att frågan örn möjligheterna av en
sammanslagning av lånefonder på förevarande område i syfte att genomföra
en förenklad organisation upptagits till behandling i olika sammanhang. Sålunda
må nämnas, att i samband med den genomgripande omläggning av
riksstatens uppställning, som ägde rum år 1911, de s. k. budgetkommitlerade
uttalade, att manufakturförlagslånefondens särställning borde upphöra och
att fonden borde likställas med statens övriga utlåningsfonder. Förslaget föranledde
emellertid icke någon statsmakternas åtgärd. Sedan kommerskollegiet
anbefallts att verkställa undersökning avseende möjligheten och lämpligheten
att sammanföra de medel, över vilka manufakturförlagslånefonden och industrilånefonden
förfogade, till en gemensam fond, avgav ämbetsverket år
1927 utlåtande i ämnet, vari kollegiet uttalade den åsikten, att en sammanslagning
utan vidare av de båda fonderna vore ägnad att ingiva betänkligheter
med hänsyn till den olikartade tillkomsten och naturen av de medel, som
inginge i fonderna. Denna uppfattning biträddes även av statskontoret. I anslutning
till proposition till 1927 års riksdag i samband med inrättandet av
industrilånefonden upptogs av föredragande departementschefen jämväl frågan
om manufakturförlagslånefondens avveckling. Härvid uttalades emellertid,
att denna fond allt fortfarande ägde sin obestridliga betydelse, särskilt
med avseende å fabriker av visst slag och mindre storleksordning. Riksdagen
var av den meningen, att det hade varit önskvärt, om en sammanslagning av
ifrågavarande båda fonder kunnat åstadkommas. Med hänsyn till de åsikter,
som uttalats av kommerskollegiet och statskontoret, borde man dock stanna
tills vidare vid rådande förhållanden.
I ett den 2 juni 1943 avgivet utlåtande rörande de under ämbetsverket stående
fondmedlens användning och förvaltning upptog statskontoret till behandling
jämväl manufakturförlagslånefonden. Ämbetsverket uttalade härvid,
att då syftet med fondens tillkomst varit och alltjämt vore att bereda möjlighet
för enskilda företagare att erhålla lån på rimliga, av staten fastställda
villkor, fonden närmast vore att likställa med de av ämbetsverket förvaltade
utlåningsfonderna. Statskontoret föreslog därför, att denna fonds uppgifter
för framtiden övertoges av industrilånefonden, som i så fall skulle i erforderlig
utsträckning förstärkas. De ändamål, vilka dittills finansierats med fondens
ränteavkastning, borde under sådana förhållanden kunna tillgodoses
genom redan befintliga eller framdeles beviljade anslag.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava av staten eller med statens
medverkan skapats flera lånemöjligheter för utövare av industriell verksamhet.
För närvarande finnas sålunda för detta ändamål fyra lånefonder
jämte ett av staten bildat och kontrollerat kreditinstitut. Från dessa hava lån
utgått för finansiering av såväl industri — i första hand den mindre eller medelstora
industrien — som hantverk. Vidare hava å driftbudgeten anvisats
Revisorernas
uttalande.
— 228 —
Iakttagelser
beträffande
vissa kristidsfonder
m. m.
Budgetår (resp. betr. AB Industrikredit | AB | Industrikredit | Manufakturförlagslånefonden | |||||
Utestående lån | Kapital- behållning | Därav utestående lån | ||||||
Antal | Belopp | Antal | Belopp |
| ||||
1935/36 (1935) ......... | 9 | 816 000 |
| 3 326 295 |
| 58 | 2 656 899 |
|
1936/37 (1936)......... | 22 | 2 566 650 | — | 3 287 578 | — | 49 | 1 992 041 | — |
1937/38 (1937)......... | 32 | 3 586 442 | — | 3 278 408 | — | 38 | 1 236 953 | — |
1938/39 (1938)......... | 35 | 4 900 155 | — | 3 278 860 | — | 30 | 1 314 244 | — |
1939/40 (1939)......... | 42 | 6 993 680 | — | 3 284 722 | — | 28 | 1 482 483 | — |
1940/41 (1940)......... | 50 | 8 366 137 | — | 3 299 691 | — | 24 | 1 502 584 | — |
1941/42 (1941)......... | 57 | 9 810 687 | — | 3 313 676 | — | 23 | 1 458 122 | — |
1942/43 (1942) ......... | 60 | 10 450 575 | — | 3 332 004 | — | 22 | 1 840 729 | — |
1943/44 (1943) ......... | 63 | 11 405 050 | — | 3 372 930 | — | 18 | 1 691 437 | — |
1944/45 (1944)......... | 65 | 10 813 425 | — | 3 412 665 | — | 16 | 1 572 681 | — |
medel för hithörande ändamål, i det att från reservationsanslaget till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering medel till betydande belopp utgått till företagarföreningarna
för möjliggörande av kreditgivning från dessa föreningars
sida.
Förhållandena kunna emellertid enligt revisorernas uppfattning knappast
motivera, att ett flertal statliga låneformer för likartade ändamål på detta sätt
finnas vid sidan av varandra. Sålunda beviljar Kungl. Maj :t lån ur manufakturförlags-
och industrilånefonderna, medan kommerskollegiet beviljar lån
ur statens hantverkslånefond och riksbankens avdelningskontor ur fonden
för hantverks- och småindustrikredit. De för företagarföreningarnas låneverksamhet
avsedda medlen fördelas av Kungl. Maj:t på respektive föreningar.
Härtill kommer AB Industrikredits verksamhet. För staten måste
denna splittring av låneverksamheten på ett flertal myndigheter i fråga örn
såväl prövningen av låneärendena som medlens förvaltning innebära ett icke
oväsentligt merarbete, varjämte den nödiga överblicken av låneverksamheten
försvåras. Att lånen beviljas av olika låneorgan kan föranleda oenhetlig
praxis, som i sin ordning kan tänkas medföra icke önskvärda förskjutningar
i användningen av de skilda låneformerna.
Ur flera synpunkter framstår sålunda en förenkling av låneorganisationen
på detta område såsom önskvärd. Det bör därför övervägas, huruvida icke
statens låneverksamhet på industriens och hantverkets område bör organiseras
mera enhetligt.
§ 38.
Enligt beslut av 1934 års riksdag inrättades en lånefond, benämnd vedeldningslånefonden,
som skulle förvaltas av statskontoret och varifrån lån
finge, i mån av tillgång, utlämnas till landsting, kommuner och enskilda för
främjande av utbyte av kokspannor mot vedpannor eller inmontering av
förugnar vid förefintliga värmeanläggningar ävensom för installering av vedpannor
i stället för kokspannor vid nya värmeanläggningar. Såsom kapital
Industrilånefonden
Statens hantverkslånefond
Därav utestående lån | ||
An- tal | Belopp | |
58 | 2 283 632 |
|
44 | 1 705 919 | — |
32 | 1152 695 | — |
26 | 887 704 | — |
20 | 733 331 | — |
21 | 696 666 | — |
108 | 4 133 881 | — |
129 | 4 631 294 | — |
87 | 3 216176 | — |
41 | 1 934 947 | — |
Fonden för hantverksoch
småindustrikredit
Därav utestående lån | Kapital- behållning | Därav utestående lån | |||
An- tal | Belopp | An- tal | Belopp | ||
— | 1314 677 |
| — | — | — |
— | 1 060 288 | — | — | — | — |
— | 889 853 | — | — | — | — |
— | 741 997 | — | — | — | _ |
365 | 571108 | — | — | — | — |
254 | 445 187 | — | — | — | — |
197 | 389 107 | — | — | — | — |
188 | 446 048 | — | — | — | — |
177 | 510 542 | — | 100 137: — | 9 | 31 500: — |
Kapital behållning -
Kapital behållning -
4 603 851
4 605 837
4 600 995
4 586 953
2 293 830
2 232 586
4 275 023
5 002 230
4 981 132
4 942 283
1 648 800
1 648 800
1 647 514
1 647 514
1 643 786
1 600 540
1 599 599
1 598 774
1 598 139
anvisade samma riksdag ett reservationsanslag av 2 miljoner kronor, varav
dock endast omkring 204 000 kronor togos i anspråk. Från och med budgetåret
1938/39 redovisas de för nu ifrågavarande ändamål avsedda medlen under
fonden för låneunderstöd under benämningen »Lån till anordnande av
värmeanläggningar för vedeldning». Såsom kapitalförstärkning anvisades för
budgetåret 1938/39 ett reservatiosanslag å 150 000 kronor samt för budgetåret
1944/45 ett investeringsanslag å 100 000 kronor.
Närmare bestämmelser angående ifrågavarande lån finnas meddelade i
kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 433) angående allmänna villkor och bestämmelser
för lån från vedeldningslånefonden. Enligt dessa bestämmelser
kan lån ur fonden beviljas till belopp, motsvarande vid gamla anläggningar
de verkliga kostnaderna för anskaffande av vedpannor eller förugnar jämte
kostnaderna för utbytet eller inmonteringen samt vid nyanläggningar de genom
inmonteringen av vedpannorna uppkomna merkostnaderna. Lån utgår
endast om sökanden träffat bindande avtal om inköp av vedpanna eller förugn.
Lån beviljas av Kungl. Majit och ulbetalas av statskontoret. Utbekommet
lån skall återbetalas med en femtedel vid utgången av vart och ett av
de från den dag lånet lyfts närmast löpande fem åren. Lånen äro räntefria.
Omfattningen av ifrågavarande låneverksamhet framgår av följande sammanställning.
Budgetår | Utlämnade lån | Budgetår | Utlämnade lån | ||
Antal | Kronor | Antal | Kronor | ||
1934/35 ......... | 10 | 29 560 | 1940/41 ......... | 4 | 17 266 |
1935/36 ......... | 20 | 50 865 | 1941/42 ......... | 7 | 27 295 |
1936/37 ......... | 22 | 65 190 | 1942/43 ......... | 6 | 25 240 |
1937/38 ......... | 17 | 48 184 | 1943/44 ......... | 1 | 8 000 |
1938/39 ......... | 5 | 13 450 | 1944/45 ......... | 1 | 9 100 |
1939/40 ......... | 1 | 8 510 |
|
|
|
Vid utgången av budgetåret 1944/45 utestodo 20 lån till ett sammanlagt
belopp av 46 575 kronor.
230 —
Genom beslut av 1940 års urtima riksdag anvisades under fonden för låneunderstöd
ett reservationsanslag av 750 000 kronor för »lån till främjande
av användningen av inhemskt motorbränsle m. m.». För samma ändamål
har 1941 års riksdag såsom kapitalinvestering i fonden anvisat ett reservationsanslag
å 500 000 kronor. Vid utgången av budgetåret 1944/45 kvarstod
en reservation å anslaget av i runt tal 1 219 000 kronor. 1945 års riksdag har
medgivit, att det för budgetåret 1941/42 anvisade anslaget må disponeras
även under budgetåret 1945/46. Lån beviljas av Kungl. Maj:t, som äger bestämma
lånevillkoren i varje särskilt fall. Räntan bör dock icke understiga
4 procent.
I detta sammanhang må nämnas, att till åtgärder för ökad användning av
inhemskt motorbränsle m. m. dessutom vid olika tillfällen, senast å riksstaten
för budgetåret 1943/44, under elfte huvudtiteln hava anvisats reservationsanslag,
avseende bland annat statsbidrag till kolugnsanläggningar, för kolningskurser,
för vissa undersökningar rörande ersättningsbränslen samt för
bekostande av konstruktiva och experimentella arbeten i fråga om kolugnar
och utvinning av biprodukter från dessa.
Omfattningen av låne- och bidragsverksamheten framgår av nedanstående
sammanställning.
Budgetår | Utlämnade lån | Utgivet bidrag Kronor | |
Antal | Kronor | ||
1939/40 ......... |
|
| 180 125 |
1940/41 ......... | 1 | 25 000 | 443 223 |
1941/42 ......... | 1 | 5 588 | 214159 |
1942/43 ......... | — | — | 112 098 |
1943/44 ......... |
| >61 | 43 315 |
1944/45 ......... | — | — | 4143 |
Vid utgången av budgetåret 1944/45 utestodo 2 lån till ett sammanlagt belopp
av 9 816 kronor. Av anslaget till bidrag reserverades samtidigt till följande
budgetår ett belopp av 222 934 kronor.
Vid 1940 års urtima riksdag beslöts vidare inrättande av en statens lånefond
för anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg. Samtidigt överfördes
till fonden ett belopp av 1 500 000 kronor från rederilånefonden. Från
fonden må enligt bestämmelserna i kungörelse den 20 december 1940 (nr
1018) utlämnas lån för anskaffande och montering av gasgeneratorer för
motordrift med inhemskt bränsle å motorfartyg eller segelfartyg med hjälpmaskin,
avsedda att nyttjas i handelssjöfart, eller för resandes fortskaffande
eller till ändamål, som med handelssjöfarten äger gemenskap. Lån må beviljas
till belopp, motsvarande högst 80 procent av kostnaderna. Sökande
skall skriftligen hava träffat bindande avtal om inköp av gasgenerator. Ansökan
om lån prövas av kommerskollegium, som även utbetalar beviljat lån.
Under ett år från första lyftningsdagen är lån amorteringsfritt, men återbetalning
skall därefter göras med en tredjedel årligen, till dess hela lånebelop- 1
1 Tilläggslån.
— 231 —
pet guldits. Å lån skall erläggas ränta efter tre procent om året från lyftningsdagen.
Låneverksamhetens omfattning framgår av följande sammanställning.
Budgetår | Utlämnade lån | |
Antal | Kronor | |
1940/41 .......... |
|
|
1941/42 .......... | 4 | 11500 |
1942/43 .......... | 6 | 28 180 |
1943/44 .......... | 1 | 15 000 |
1944/45 .......... | 1 | 1 980 |
Vid utgången av budgetåret 1944/45 utestodo 10 lån till ett sammanlagt
belopp av 30 069 kronor. Fondens kapitalbehållning utgjorde vid samma
tidpunkt 1 500 000 kronor.
Efter framställning av Kungl. Maj:t beslöt 1940 års urtima riksdag även
inrättande av en statlig utlåningsfond, benämnd lånefonden för inköp av
gasgeneratorer för fiskebåtar. Till fonden anvisades ett reservationsanslag av
1 150 000 kronor. Ytterligare medel för ifrågavarande ändamål hava sedermera
icke anvisats av riksdagen. Enligt beslut av 1944 års riksdag fingo de
anvisade medlen användas för avsett ändamål även under budgetåret 1944/45.
Närmare bestämmelser angående lån ur fonden finnas meddelade i kungörelsen
den 7 februari 1941 (nr 70) angående lån från lånefonden för inköp
av gasgeneratorer för fiskebåtar. Lån må beviljas fiskare eller sammanslutning
av fiskare för anskaffande och montering av gasgeneratorer för motordrift
med inhemskt bränsle eller av ångmaskiner å båtar, avsedda att
huvudsakligen användas för förvärvsmässigt fiske eller fisktransport. Lån
må beviljas till belopp motsvarande högst hälften av den sammanlagda verkliga
kostnaden för ifrågavarande anordning. Sökande skall skriftligen hava
träffat bindande avtal om inköp av gasgeneratorer eller ångmaskin. Lån,
som beviljas av lantbruksstyrelsen och utbetalas av statskontoret, är amorteringsfritt
under nio månader, varefter det skall återbetalas med en femtedel
varje halvår till dess hela lånebeloppet guldits. Lånen äro räntefria.
Samtidigt med inrättandet av ovannämnda lånefond anvisades ett reservationsanslag
å 1 150 000 kronor till bidrag till anskaffande av gasgeneratorer
för fiskebåtar m. m. Ytterligare medel för angivna ändamål hava sedermera
icke anvisats av riksdagen. Närmare bestämmelser örn denna bidragsform
finnas meddelade i kungörelsen den 7 februari 1941 (nr 69) angående
bidrag av statsmedel till anskaffande av gasgeneratorer för fiskebåtar m. m.
Bestämmelserna äro i tillämpliga delar i stort sett desamma som för de ovan
angivna lånen. Ansökningar örn bidrag prövas av lantbruksstyrelsen, som
äger föreskriva erforderliga villkor för bidragsbeloppens lyftande och åtnjutande.
Styrelsen äger under vissa förutsättningar förklara uppburet bidragsbelopp
till återbetalning genast förfallet.
Omfattningen av ifrågavarande tåne- och bidragsverksamhet framgår av
följande sammanställning.
— 232 —
Revisorernas
uttalande.
Iakttagelser
beträffande
statens utläningsverksamhet
och
fondförvaltning
m. m.
Budgetår | Utlämnade lån | Utgivet bidrag Kronor | |
Antal | Kronor | ||
1940/41 ......... |
|
| 2 500 |
1941/42 ......... | 1 | 835 | 6 228 |
1942/43 ......... | 3 | 2 306 | 1 950 |
1943/44 ......... | 1 | 356 | 1 192 |
1944/45 ......... | 1 | - | - - |
Vid utgången av budgetåret 1944/45 utestodo 2 lån till ett samanlagt belopp
av 1 044 kronor. Av anslaget till bidrag kvarstod vid samma tidpunkt
ett belopp av 1 138 130 kronor disponibelt, vilket reserverades lill påföljande
budgetår.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava ovan omförmälda lånefonder,
vilka inrättats i samband med vissa krisförhållanden, icke tagits i
anspråk i den utsträckning, som förutsetts. Med hänsyn härtill bör utredas,
huruvida icke dessa fonder kunna avvecklas.
§ 39.
Revisorerna, som under ett flertal paragrafer i denna berättelse redogjort
för olika iakttagelser beträffande vissa statliga utlåningsfonder och i samband
därmed stående statlig utlåningsverksamhet, hava ansett det lämpligt
att i ett sammanhang redogöra för de mera väsentliga av dessa och att lämna
en sammanfattning av desamma.
De åtgärder, vilka av statsmakterna lid efter annan företagits i syfte att
genom beredande av nödigt kreditunderlag befrämja näringslivet m. m., hava
i allmänhet tagit sig uttryck i att särskilda lånefonder bildats. De statliga
utlåningsfondema utgöra för närvarande icke mindre än 59. Även under
fonden för låneunderstöd redovisas medel, vilka anvisats för olika här avsedda
ändamål. Statlig långivning av samma art förekommer även från vissa
s. k. diversemedelsfonder. Vidare förekommer långivning från anslag å driftbudgeten.
Slutligen bör i detta sammanhang erinras om att genom statlig
medverkan i form av aktieteckning eller på annat sätt tillskapats ett antal
speciella kreditinstitut.
Mot den sålunda konstaterade splittringen i avseende på medelsanvisningen
svarar i många fall en motsvarande oenhetlighet i avseende på förvaltningen
av de olika fondema m. m. och beviljandet av lån. Fonder för närbesläktade
ändamål förvaltas sålunda i många fall av skilda myndigheter,
liksom ifrågakommande lån beviljas av olika statliga organ.
För staten måste denna splittring av låneverksamheten på ett flertal myndigheter
i fråga om såväl prövningen av låneärendena som medlens förvaltning
innebära ett icke oväsentligt merarbete, varjämte den nödiga överblicken
av låneverksamheten försvåras. Att lånen beviljas av olika låneorgan kan
föranleda oenhetlig praxis, som i sin ordning kan tänkas medföra icke önskvärda
förskjutningar i användningen av de skilda låneformerna.
Mellan olika låneformer föreligga understundom även så obetydliga eller
— 233 —
svåröverskådliga nyanser i avseende på det ändamål, som må befrämjas,
liksom i avseende på lånevillkoren, att överblicken över tillgängliga kreditmöjligheter
i avsevärd grad måste försvåras för de lånesökande.
Revisorerna hava konstaterat, att vissa lånefonder av olika anledningar
endast i ringa utsträckning tagits i anspråk för avsett ändamål. En liknande
iakttagelse gjordes även av 1944 års revisorer. Till en del synes detta sammanhänga
med att under tillfälligt rådande konjunkturer fonder skapats,
som sedan ändrade förhållanden inträtt icke längre haft någon uppgift att
fylla. En annan orsak torde vara att lånefonder inrättats för tillgodoseende
av i stort sett samma ändamål som redan befintliga fonder. Genom att nyinrättade
fonder bättre anpassats till de aktuella lånebehoven hava de äldre
fondernas betydelse i motsvarande mån minskat. Revisorerna hava vidare
uppmärksammat, att utlåningen från vissa fonder i stort sett upphört, sedan
för samma ändamål anvisats medel även å driftbudgeten i form av statsbidrag.
De gällande lånevillkoren — framför allt den tillämpade räntesatsen
—- hava vidare bidragit till den nu antydda utvecklingen. Genom att lån å
den allmänna marknaden för närvarande kunnat erhållas på fördelaktigare
villkor hava nämligen i många fall de statliga lånen icke blivit så begärliga.
I detta sammanhang vilja revisorerna även framhålla det mindre lämpliga
ur såväl redovisningssynpunkt som eljest i att utlåningsröreise för här
avsedda ändamål bedrives från vissa s. k. diversemedelsfonder. För tillgodoseende
av dessa lånebehov böra i stället inrättas särskilda utlåningsfonder.
Liknande synpunkter göra sig även gällande beträffande den långivning, som
för närvarande sker från vissa riksstatsanslag.
De iakttagelser, för vilka ovan i stora drag redogjorts, hava givit revisorerna
det intrycket, att en allmän översyn snarast borde komma till stånd
av den statliga kreditgivning, varom här är fråga. Härvid torde särskilt böra
undersökas möjligheterna till samordning och rationalisering av den statliga
kreditgivningen, så att -— därest icke särskilda skäl föranleda annan ordning
-— för ett och samma ändamål inrättas allenast en fond.
Revisorerna hava ansett sig icke heller kunna förbigå frågan, huruvida
icke den kreditgivning, som för närvarande skei- genom statliga lånefonder
eller andra motsvarande anordningar, i stället skulle kunna ordnas genom
de vanliga kreditinstituten med statlig medverkan i lämplig form. I detta
sammanhang har framkommit förslag, att staten skulle kunna lämna borgen
på utlämnade lån. Revisorerna anse sig icke kunna taga ställning till
lämpligheten av en sådan anordning, vars förverkligande måste föregås av
en grundlig prövning. Det synes emellertid sannolikt, att den statliga stödverksamheten
genom en sådan anordning skulle på visst sätt bliva mera
effektiv. Allmänheten torde äga en mycket ofullständig kännedom örn förefintliga
statliga lånemöjligheter. Såsom tidigare berörts försvårar vidare den
rådande splittringen på olika fonder m. m. översikten över de olika till buds
stående hjälpmöjligheterna. För de lånesökande vore det givetvis ur praktisk
synpunkt enklare att kunna vända sig till de lokala kreditinstitut, vilka de
vanligen anlita, än att ansöka örn lån hos central statlig myndighet.
— 234 —
Vissa uppgifter
angående
statens
tillgångar
och skulder
m. m.
Ekonomisk översikt.
§ 40.
I enlighet med gällande instruktion § 16 hava revisorerna på grundval av
det av riksräkenskapsverket utgivna utdraget ur rikshuvudboken för budgetåret
1944/45 låtit upprätta en sammanställning av statens tillgångar och
skulder per den 30 juni 1945. Före behandlingen av denna sammanställning
torde emellertid få lämnas en redogörelse för utformningen av redovisningen
av statens kapitalutgifter.
Sedan den genom 1937 års budgetomläggning utformade ordningen för
redovisningen av statens kapitalutgifter — frånsett de jämkningar som föranletts
av dels Kungl. Maj:ts beslut den 13 december 1940 om redovisning av
alla återbetalningar av kapitalmedel såsom inkomster för vederbörliga anslag
å kapitalbudgeten och dels statsmakternas år 1943 meddelade beslut om
ändring av kapitalbudgetsanslagens beteckning — tillämpats utan ändring
under sex budgetår, har under budgetåret 1944/45 den av 1944 års riksdag
godkända kompletteringen i avseende å kapitalbudgeten av 1937 års budgetreform
trätt i tillämpning. Denna komplettering — som genomfördes i syfte
att erhålla en utformning av kapitalbudgeten genom vilken denna skulle
komma att ge ett såvitt möjligt fullständigt mått på den statliga investeringsverksamhetens
bruttovolym och nettovolym — avser, frånsett vissa
ändringar av rent formell art i fråga örn kapitalbudgetens tekniska utformning,
närmast en utvidgning av redovisningen av kapitalutgifterna över budgeten
till att omfatta även ersättningsanskaffningarna vid de affärsdrivande
verken och övriga tidigare vid sidan av budgeten finansierade investeringar
samt ombildning i samband härmed av affärsverkens förnyelsefonder till
egentliga värdeminskningskonton. Undantag från regeln om bruttoredovisning
har dock gjorts beträffande utlåningsfonderna. Detta innebär, att för
utlåningsfondemas del endast överföringen till fonderna av för utlånings verksamheten
erforderligt kapital redovisas över budgeten, medan själva lånerörelsen,
avseende å ena sidan utlämnade lån eller gjorda investeringar samt
å andra sidan amorteringar eller återbetalda kapitalmedel, redovisas vid sidan
av budgeten. Undantaget motiveras av att det ej befunnits praktiskt
lämpligt att täckning för hela den för varje budgetår avsedda nya utlåningen
skulle beredas genom beviljande av investeringsanslag allt eftersom tidigare
anvisade anslag tagits i anspråk för utlämnande av lån. I fråga om kapitalbudgetens
ändrade tekniska utformning innebär den nu genomförda partiella
budgetreformen i huvudsak följande.
— 235 —
Särskilda investeringsstater, vilka redovisas å en tabellbilaga till riksstaten,
upprättas för de olika kapitalfonderna. Å varje sådan investeringsstat
redovisas å ena sidan beloppet av den sammanlagda bruttoinvesteringen i
respektive fond enligt av riksdagen fattade beslut, d. v. s. summan av de
beviljade inve stering sanslag en, vilka på samma sätt som tidigare specificeras
i särskilda tabellbilagor till riksstaten, samt å andra sidan tillgängliga avskrivningsmedel,
fördelade på avskrivningsmedel från riksstaten och avskrivningsmedel
inom fonden (från driftkostnadsstat), jämte övriga å fonden
för investering disponibla likvida medel; saldot mellan dessa poster utvisar
det nettotillskott av kapitalmedel, som erfordras för de beslutade investeringarnas
genomförande. De i investeringsstaterna framräknade nettotillskotten,
vilka betecknas såsom investeringsbemyndiganden, uppföras sedan
å kapitalbudgetens utgiftssida i själva riksstaten; såsom sammanfattande
benämning för dessa investeringsbemyndiganden har fastställts termen
investeringsplan, och dennas slutsumma — vilken även inkluderar en såsom
kapitalåterbetalning betecknad avdragspost för sådana återbetalningar av
kapitalmedel, som ej äro hänförliga till särskild investeringsstat — anger således
den nettoinvestering av kapitalmedel, som k.räves för genomförandet
av de av riksdagen beslutade bruttoinvesteringarna. Å kapitalbudgetens inkomstsida
uppföres en mot investeringsplanens slutsumma svarande balanspost,
och för denna post, vilken även redovisas i en tabellbilaga till riksstaten,
har fastställts beteckningen lånemedel.
I syfte att göra det möjligt att såväl i den löpande riksbokföringen som i
budgetredovisningen för varje budgetår lämna en korrekt bild av investeringsverksamhetens
fortgång har i samband med nu angivna omläggning av
kapitalbudgeten beträffande berörda myndigheters medelsförvaltning vidtagits
den ändringen, att redovisningen gentemot budgeten av belastningen
av investeringsanslagen överflyttats från riksgäldskontoret till de fondförvaltande
myndigheterna, vilka även hava att lämna redovisning till riksräkenskapsverket
i enlighet med upprättade investeringsstater för övriga poster
å dessa stater. Efter denna ändring har riksgäldskontoret endast att ombesörja
utbetalningar efter de fondförvaltande myndigheternas rekvisition från
investeringsbemyndigandena å investeringsplanen respektive mottaga återbetalningar
å bemyndigandena och å den å investeringsplanen upptagna avdragsposten
för kapitalåterbetalning samt lämna redovisning till riksräkenskapsverket
för dessa transaktioner. Redovisning för kapitalbudgetens inkomsttitel
kan såsom närmare framgår av det följande lämnas endast av
riksräkenskapsverket i själva budgetredovisningen.
Liksom tidigare ansluter sig uppställningen av budgetredovisningen för
kapitalbudgeten — frånsett tvenne tillägg — i princip helt till riksstatens
uppställning. Kapitalbudgeten i själva riksstaten motsvaras således i budgetredovisningen
av den å sidorna 18(5 och 187 intagna tabellen över utfallet av
kapitalbudgeten. Och de vid riksstaten fogade tabellbilagorna lill kapitalbudgeten,
nämligen tabellbilagan för kapitalbudgetens inkomster, tabellbi
-
— 236 —
lagan för investeringsstaterna och de under rubriken kapitalinvestering införda
tabellbilagorna med specifikation av bruttoinvesteringarna å olika huvudtitlar
och anslag, motsvaras av tabellen å sidorna 188 och 189 över inkomsterna
å kapitalbudgeten respektive av tabellen å sidorna 192—207 över
utfallet av investeringsstaterna och av de å sidorna 210 och följande under
rubriken specifikation av kapitalinvestering införda tabellerna med specifik
redovisning för de särskilda investeringsanslagen. De gjorda tilläggen utgöras
av en å sidorna 188—191 omedelbart efter tabellen för inkomsterna å kapitalbudgeten
införd specifikation av investeringsplanen eller kapitalbudgetens
utgiftssida samt av en å sidorna 208 och 209 omedelbart före specifikationen
av kapitalinvesteringarna införd översiktstabell över samtliga kapitalinvesteringar.
Såsom framgår av det föregående upptages i riksstaten under titeln lånemedel
det nettotillskott av kapitalmedel, som jämte återbetalda kapitalmedel
å den å investeringsplanen uppförda avdragsposten samt för investering disponibla
likvida medel å de olika kapitalfonderna erfordras för genomförandet
av beslutade bruttoinvesteringar, och för riksgäldskontorets del får
riksstatens fastställande anses innefatta medgivande att, vad angår kapitalbudgeten,
verkställa erforderlig ny upplåning inom den ram, som angives
av det å titeln lånemedel uppförda beloppet. I den mån återbetalningarna å
avdragsposten å investeringsplanen samt de å de olika kapitalfonderna för
investering disponibla likvida medlen vid riksstatens realiserande visa sig
uppgå till högre belopp än som beräknats i riksstaten, minskas uppenbarligen
den medgivna rätten till ny upplåning i motsvarande grad. Uppkommande
besparingar å investeringsanslagen medföra tydligen samma verkan. I
tabellen över utfallet av kapitalbudgeten har också såsom redovisat belopp
för titeln lånemedel upptagits den summa, som motsvarar riksstatsbeloppet
efter avdrag för dels merinkomster å titeln kapitalåterbetalning å investeringsplanen,
dels merinkomster å andra inkomsttitlar å investeringsstaterna
än investeringsbemyndiganden och dels uppkomna besparingar å investeringsanslag.
Härigenom komma alla faktorer, som inverka ändrande på den
av riksdagen i samband med kapitalbudgetens fastställande medgivna nya
upplåningen, att klart framgå av budgetredovisningen.
Tidigare har — till skillnad från vad som sålunda tillämpats i budgetredovisningen
för budgetåret 1944/45 — såsom redovisat belopp för kapitalbudgetens
inkomsttitel i tabellen över utfallet av kapitalbudgeten uppförts samma
belopp som det i riksstaten beräknade. Härvid var det för ernående av
balans mellan sammanställningens båda sidor nödvändigt att å sammanställningens
utgiftssida tillägga ett belopp motsvarande summan av de å kapitalbudgetens
anslag uppkomna besparingarna. Någon liknande balanspost
erfordras icke nu. I stället har i tabellen över inkomsterna å kapitalbudgeten
fått till kolumnen för redovisat belopp läggas tre avräkningskolumner,
avseende den första brist som regleras över titeln kapitalåterbetalning å investeringsplanen,
den andra brist som regleras över (andra) inkomsttitlar å
investeringsstaterna (än investeringsbemyndiganden) och den tredje brist som
— 237 —
regleras över investeringsanslag. I konsekvens härmed har såväl i tabellen
med specifikation av investeringsplanen som å inkomstsidan i tabellen över
utfallet av investeringsstaterna intagits en kolumn för reglering av merinkomster
och brister över titeln lånemedel samt i tabellerna med specifik
redovisning för investeringsanslagen införts en kolumn för reglering av besparingar
över titeln lånemedel, vilken senare kolumn självfallet återkommer
i översiktstabellen över kapitalinvesteringarna samt å utgiftssidan i
tabellen över utfallet av investeringsstaterna. Ä sistnämnda tabells inkomstsida
samt i tabellen med specifikation av investeringsplanen har dessutom
för ernående av en fullständig avräkning medtagits en kolumn för reglering
av de belopp, varmed å investeringsbemyndigandena redovisade belopp
över- eller understiga de i riksstaten beräknade. I fråga om investeringsstaternas
inkomstsida gäller, att den å denna redovisade sammanlagda bristen
å investeringsbemyndigandena efter avdrag av redovisade merinkomster å
investeringsstaternas övriga inkomsttitlar och av redovisade besparingar å
investeringsanslag motsvarar den sammanlagda ökningen av outnyttjade belopp
av investeringsanslag, och ifrågavarande två kolumner ha i anslutning
härtill angivits avse avräkningar inom investeringsstaterna.
Den av revisorerna upprättade sammanställningen av statens tillgångar och
skulder per den 30 juni 1945 bär följande utseende.
Kronor
Tillgångar:
Fast egendom....................... 4 971 882 389: 91
Rullande järnvägsmateriel och fartyg
m. m............................. 619 504 015:14
Inventarier och förråd............... 241 663 320: 39
Aktier.............................. 305 496 733: 62
Riksbankens kapital................. 100 000 000: —
Utlånta medel....................... 3 808 646 615: 47
Förskott............................ 1 492 799 626: 51
Fonders fordringar hos andra fonder . . 7 223 024 560: 09
Övriga fordringar.................... 616 530 156: 77
Kontant behållning och i bank innestå
ende
medel....................... 422 124 815: 96
Kronor
19 801 672 233: 86
Skulder:
Diverse medel:
Avskrivningskonton...........
Övriga diverse medel.........
Fonders skulder till andra fonder
Övriga skulder ................
Skulder utöver tillgångar.........
3 001 601 290: 33
981 884 670: 36
7 223 024 560: 09
12 845 440 156: 64 24 051 950 677: 42
................ 4 250 278 443: 56
— 238 —
Såsom framgår av kapitalsammandraget å sidorna 4 och 5 i del tryckta utdraget
ur rikshuvudboken, understego vid budgetårets ingång statens i rikshuvudboken
bokförda tillgångar skulderna med 3 475,91 miljoner kronor.
Enligt ovanstående sammanställning redovisades vid budgetårets utgång skulder
utöver tillgångar till ett belopp av 4 250,28 miljoner kronor. Den under
det gångna budgetåret inträdda försämringen av statens förmögenhetsställning
uppgår alltså, såvitt rikshuvudboken utvisar, till 774,37 miljoner kronor.
Detta belopp motsvarar ökningen av bristen å stats regie ringsfonden,
821,21 miljoner kronor, efter avdrag av en uppkommen ökning å 46,84 miljoner
kronor av den sammanlagda behållningen å statens kapitalfonder.
Bristen å statsregleringsfonden uppgick vid budgetårets början
till 5 153,49 miljoner kronor och har alltså under budgetåret ökats till 5 974,70
miljoner kronor, med vilket belopp de å fonden utbalanserade tillgångarna,
1 454,43 miljoner kronor, understiga å fonden utbalanserade skulder, 7 429,13
miljoner kronor. Bland dessa skulder upptagas såsom skuld till riksgäldsfonden
6 250 miljoner kronor avseende från riksgäldskontoret till statskontoret
lämnad kassaförstärkning. Motsvarande skuld till riksgäldsfonden uppgick
vid budgetårets början till 5 400 miljoner kronor. Riksgäldskontoret har
således under budgetåret lämnat en kassaförstärkning av 850 miljoner kronor.
Den redovisade ökningen av bristen å statsregleringsfonden motsvarar
skillnaden mellan, å ena sidan, det under budgetåret uppkomna underskottet
å statsregleringen samt, å andra sidan, under budgetåret inträdd stegring av
utestående debiterade riksstatsmedel (restantier). Av den sammanställning
över utfallet av driftbudgeten, som återfinnes å sidorna 4 och 5 i den av
riksräkenskapsverket upprättade budgetredovisningen, framgår, att driftbudgetens
totala inkomster och utgifter utgjort 3 250,62 miljoner kronor
respektive 4 103,19 miljoner kronor samt att det uppkomna underskottet å
statsregleringen alltså uppgår till 852,57 miljoner kronor. Detta underskott
motsvarar, såsom också framgår av nämnda sammanställning, skillnaden
mellan å budgetutjämningsfonden avfört underskott å statsregleringen, 947,58
miljoner kronor, och den sammanlagda ökningen av reservationerna å driftbudgeten,
95,01 miljoner kronor. Ökningen av restantiema åter bär, såsom
den i budgetredovisningen å sidorna 182 och 183 införda tabellen över debiterade
riksstatsmedel utvisar, utgjort 31,36 miljoner kronor. De inträffade
förändringarna å statsregleringsfonden kunna i enlighet med det nu sagda
sammanfattas sålunda.
Miljoner
kronor
Brist vid budgetårets ingång.................................. 5 153,49
Å budgetutjämningsfonden avfört underskott å statsregleringen . . 947,58
ökning av reservationer å driftbudgeten........................ — 95,01
ökning av utestående debiterade riksstatsmedel (restantier) ......—31,36
Brist vid budgetårets utgång................................. 5 974,70
— 239 —
Till belysande av deå statens kapitalfonder inträffade förändringarna
återgives a sidorna 240 och 241 en över dessa förändringar inom
riksräkenskapsverket i samband med riksbokslutet för budgetåret 1944/45
upprättad sammanställning. Av sammanställningen framgår, att den sammanlagda
behållningen å statens kapitalfonder under budgetåret ökats från
1 677,58 miljoner kronor lill 1 724,42 miljoner kronor eller, såsom redan framhållits,
med 46,84 miljoner kronor. Denna nettoökning utgör skillnaden mellan
en ökning av å fonderna redovisade kapitalmedel med 58,78 miljoner
kronor och en minskning av å fonderna balanserade överskottsmedel med
11,94 miljoner kronor. Angivna ökning av å fonderna redovisade kapitalmedel
motsvarar till ett belopp av (44,35 + 11,21 =) 55,56 miljoner kronor
i samband med avvecklingen av affärsverkens pensionsfonder verkställd
uppskrivning enligt Kungl. Maj:ts beslut den 17 november 1944 av postverkets
fond och domänverkets fond.
Den redovisade ökningen av den sammanlagda behållningen å statens kapitalfonder
hänför sig helt till de i sammanställningen under rubriken tillgångsfonder
upptagna fonderna. Såsom framgår av sammanställningen utvisa
emellertid sistnämnda fonder dessutom dels en ökning av kapitaltillgångar
å 677,21 miljoner kronor och dels en minskning av kapitaltillgångar
å (70,99 + 0,01 =) 71,00 miljoner kronor eller således en nettoökning å ytterligare
(67 7,21—-71,00=) 606,21 miljoner kronor, vilken ökning dock motsvaras
av en ökning å enahanda belopp av kapitalskulden å riksgäldsfonden.
Härom inhämtas av sammanställningen följande.
Genom belastning av investeringsanslag ha de såsom tillgångsfonder rubricerade
fondernas kapitaltillgångar ökats med ett sammanlagt belopp av
1 128,78 miljoner kronor. För finansiering av dessa bruttoinvesteringar, vilkas
summa framgår jämväl av den å sidorna 208 och 209 i budgetredovisningen
införda översiktstabellen över kapitalinvesteringarna ävensom av den
omedelbart före denna tabell införda tabellen över utfallet av investeringsstatema,
ha i första hand disponerats avskrivningsmedel från riksstaten,
d. v. s. å anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar anvisade medel;
för att erhålla beloppet av ifrågavarande för finansiering av bruttoinvesteringar
disponerade avskrivningsmedel får emellertid summan av de å anslagen
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar redovisade nettoutgifterna,
110,23 miljoner kronor, vilken summa framgår även av budgetredovisningens
förut omnämnda sammanställning över utfallet av driftbudgeten, å ena
sidan ökas med det belopp å 4,30 miljoner kronor, som för täckning av vissa
avskrivningar å försvarsväsendets fastighetsfond tagits i anspråk av reserverade
inkomster av exploateringen av vissa på sin tid för militära ändamål
avsedda markområden, samt å andra sidan minskas med det belopp å 26,39
miljoner kronor, som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1944 och
29 juni 1945 av anslag till avskrivning av tilläggslån för viss bostadsbyggnadsverksamhet
avsatts till särskild diversemedelsfond. För finansiering av
gjorda bruttoinvesteringar lia vidare disponerats avskrivningsmedel från
driftkostnadsstater till ett sammanlagt belopp av 139,65 miljoner kronor samt
240 —
Sammanställning över å statens kapitalfonder
Tusental
Bruttoinvestering efter avdrag för belopp
som blivit tillgängliga genom avsättning
samt övriga å fonderna för investering 1
Avgår
| Behåll- ning V, 1944 | Brutto- investe- ring | grundav-skrivning | bidrag | årsav-skrivning |
Tillgängsfonder: Statens affärsverksfonder: |
|
|
|
| — 1962 |
Postverkets fond................! | 24 398 | 7 356 | — | — | |
Telegrafverkets fond............. | 528 966 | 115 116 | — 2 061 | — | — 38 711 |
Statens järnvägars fond ......... | 1 010 908 | 126 839 | — 5120 | — | — 66 833 |
Statens vattenfallsverks fond (fonder) | 555 718 | 39 012 | — 559 | — | — 24 620 |
Domänverkets fond.............. | 346 531 | 194 | — | — | — |
Riksbanksfonden.................. | 100 000 | — | — | — | — |
Luftfartsfonden.................... | 4 772 | 3 218 | — 2 243 | — | — |
Statens allmänna fastighetsfond .... | 197 274 | 17 649 | — 4 624 | — | — 3 448 |
Försvarets fonder: |
|
|
| *— 4 295 | — 2 712 |
Försvarsväsendets fastighetsfond . . | 328 387 | 135 003 | — 52 260 | ||
Försvarets bostadsanskaffningsfond | 5 076 | 3133 | — | — | — 1300 |
Försvarets fabriksfond........... | — | 3 970 | — | — | |
Statens utlåningsfonder............ | 527 630 | 60 555 | — 14 940 | — | — |
Fonden för låneunderstöd.......... | 225 522 | 91 520 | — 28 541 | 4+26 390 | — |
Fonden för statens aktier.......... | 241 681 | 14 450 | — | — | — |
Statens pensionsfonder............. | 935 756 | — | — | — | — |
Diverse kapitalfonder: | 751 685 | 510 567 | + 50 |
|
|
Fonden för förlag till statsverket . . | — | — | |||
Väg- och vattenbyggnadsväsendets |
|
|
|
|
|
förrådsfond................... | — | — | — | — | — |
Fonden för anordnande av spann- | 1099 |
|
|
|
|
målslagerhus och kylhus....... | — | — | — | — | |
Jordfonden...................... | 2 400 | — | — | — | — |
Arrendeegnahemsfonden.......... | 7118 | 155 | + 68 | — | — |
Statens reproduktionsanstalts fond | 576 | 42 | — | — | — 61 |
Fonden för varukredit........... | 1294 | — | — | — | — |
Postsparbankens fond............ | 3 541 | — | — | — | — |
Postgirofonden.................. | 7 676 | — | — | — | — |
Fonden för oreglerade kapitalmedels- | — 7 600 |
|
|
|
|
förluster ........................ | — | — | — | — | |
Säger för tillgångsfonder | 5 800 408 | 1128 779 | —110 230 | 5 + 22 095 | —139 647 |
Skuldfond: |
|
|
|
|
|
Riksgäldsfonden................... | —4122 827 | — | — | — | — |
Summa | 1677 581 | — | — | — | — |
1 Avser grundavskrivningar, som täckts medelst reserverade inkomster av exploateringen
fonden för låneunderstöd och fonden för statens aktier redovisade kapitalmedelsförluster. —
av anslag till avskrivning av tilläggslån för viss bostadsbyggnadsverksamhet. — 4 Jfr not 2
under budgetåret 1944/45 inträffade förändringar.
kronor.
motsvarande likvida medel, | Genom å kapitalbud- |
|
|
|
| ||
till värdeminskningskonto, | geten (investeringspla-nen) redovisad kapital-återbetalning upp- | Genom |
| Ökning (+)resp. |
| ||
|
| kommen minskning (—) | omföring |
|
| ||
|
| Annan |
| ||||
för | Genom belastning | resp. ökning (+) | mellan | minsk- |
| ||
|
|
|
| fonder uppkom- | ning (—) |
| |
| av investerings- | Belopp mot- |
| Behåll-ning | |||
övriga å | bemyndiganden å | svarande av-skrivning av | Kapital- | men ök-ning ( + ) | balan- serade över- | ||
tering disponibla medel | planen) upp- | kapitalmedels- | tätning | minsk- | skotts- |
| |
kommen netto-ökning (+) | förluster resp. | ning (—) |
| medel |
| ||
resp. netto- | medel från |
|
|
|
|
| |
| minskning (—•) | riksstaten |
|
|
|
|
|
— 3 205 | + 2189 |
|
| / + 4 1— 442 | + 44 347 | + 1557 | 72 053 |
— 58446 | + 15 898 | — | — | + 429 | — | + 955 | 546 248 |
— 41037 | + 13 849 | — | — | / -i- 509 \— 436 |
| — 14 259 | 1010 571 |
— 5102 | + 8 731 | — | — | + 24 | — | — 2176 | 562 297 |
— | + 194 | — | — | \— 26 | + 11 279 | + 1601 | 359586 |
— | — | — | — |
| — | — | 100 000 |
— 972 | + 3 | — | — | — | — | — | 4 775 |
— 6 977 | + 2 600 | — | — | — 49 | + 115 | — | 199 940 |
— 16 850 | + 58 886 | — | — | / + 61 | — | — | 379 184 |
_ | + 3133 | — | — | + 74 | — | — | 8 283 |
| -f 2 670 | — | — | + 28 062 | — | — | 30 732 |
-- | + 45 615 | — | — | — 67 | *— 35 | + 34 | 573177: |
— 22 716 | + 66 653 | — | — | — | *— 25 633 | + 217 | 266 759 |
— | + 14 450 | — | — | — | 8— 29 238 | — | 226 893: |
-- | — | — | — | — | + 1773 | — 106 | 937 423! |
— 68 046 | + 442 571 | — | — | — 65 150 | — | — 5 | 1129101; |
— | — | — | — | + 45 150 | + 1262 | — | 46 412! |
— | — | — | — 5 | — | — | _ | 1094 |
— | — | — | — | — | — | — | 2 400 |
— 428 | — 205 | — | — | — | — | — 1 | 6912 |
— 6 | 25 | — | — | — | — | — 30 | 521 |
— | — | — | — | — | — | — | 1 294: |
— | — | — | — | — | — | + 1789 | 5 330 |
— | — | — | — | — | — | — 1515 | 6161 |
— | — | — 70 988 | — | — | *+ 54 906 | — | — 23 682 |
— 223 785 | + 677 212 | — 70 988 | — 5 | — | + 58 776 | —11 939 | 6 453 464 |
— | — 677 212 | + 70 988 | + 5 | — | _ | _ | -4 729 046 |
— | — | — | - i | — | + 58 776 | —11939 | 1724418 |
av vissa på sin tid för militära ändamål avsedda markområden. — 8 Å utlåningsfonderna,
8 Avser jämlikt k. br. so/, 1944 och >8/, 1945 till särskild diversemedclsfond avsatta medel
ovan. — 5 Jfr not 1 och 3 ovan.
16—45907.9. liro. berättelse äng. statsverket dr 19i5. I.
— 242 —
å fonderna disponibla likvida medel i övrigt örn tillhopa 223,78 miljoner
kronor. Det nettotillskott av kapitalmedel, som från investeringsbemyndigandena
å kapitalbudgeten (jfr tabellen över utfallet av kapitalbudgeten å sidorna
186 och 187 samt tabellen med specifikation av investeringsplanen å sidorna
188—191 i budgetredovisningen) fått tillföras de olika kapitalfonderna för
genomförandet av de verkställda bruttoinvesteringarna, uppgår alltså till
(1 128,78 — 110,23 — 4,30 + 26,39 — 139,65 — 223,78 =) 677,21 miljoner kronor.
Dessa finansoperationer återspeglas i uppdelningen på delsummor av
slutsummorna på inkomstsidan i budgetredovisningens tabell över utfallet av
investeringsstatema.
Från beloppet av de kapitalmedel, som sålunda från riksgäldsfonden tillförts
olika kapitalfonder, får såsom redan framhållits dragas de återbetalningar
från tvenne kapitalfonder utan särskild investeringsstat å respektive
70,99 miljoner kronor och 0,01 miljon kronor eller sålunda å tillhopa 71,00
miljoner kronor, som redovisats å den å kapitalbudgetens utgiftssida eller
investeringsplanen upptagna avdragsposten för kapitalåterbetalning (jfr sidan
187 och sidorna 190 och 191 i budgetredovisningen). Härigenom erhålles
den nettoinvestering av kapitalmedel, 606,21 miljoner kronor, som krävts för
genomförandet av de under budgetåret 1944/45 gjorda bruttoinvesteringarna.
Såsom redovisat belopp för titeln lånemedel å kapitalbudgetens inkomstsida
har följaktligen fått upptagas ett belopp motsvarande sistnämnda summa
med tillägg av inträdd ökning under budgetåret av outnyttjade belopp av
investeringsanslag, 926,85 miljoner kronor, eller salunda sammanlagt 1 533,06
miljoner kronor (jfr sidan 186 och sidorna 188 och 189 i budgetredovisningen)
.
Nyssnämnda nettoinvestering och den i det föregående omnämnda, från
riksgäldskontoret till statskontoret lämnade kassaförstärkningen å 850 miljoner
kronor kunna tillsammans sagås representera riksgäldskontorets bidrag
till finansieringen av driftbudgetens och kapitalbudgetens samlade utgifter
under budgetåret 1944/45.
Stockholm den 15 december 1945.
KARL WISTRAND
g EMIL GUSTAFSON
ERIK VON HELAND
GUST. SVEDMAN V.
KARL WARD
J. SANDÉN
ANDERS PAULSEN
O. E. SANDBERG
KARL SANDEGÅRD
EDWIN BERLING
C. P. OLSSON
AXEL MANNERSKANTZ
V. Arvidsson.
TABELLER
— 245 —
Svenska akademien.
Debet.
Balans den 1 juli 1944:
Tillgångar................................................... 2 214 438: 36
Inkomster:
Åttonde huvudtiteln:
D. 1. Bidrag till Svenska akademien............ 2 250:—
Arrendemedel för Post- och inrikes tidningar..... 327 578: —
Intressemedel................................. 95 256: 59
Försäljningsmedel för Svenska akademiens ordbok 6 266: 37
Diverse....................................... 1 465: — 432 815: 96
Summa 2 647 254: 32
Kredit.
Utgifter:
För ordboksarbetet.............................. 176 844: 07
» Post- och inrikes tidningar................... 4 800: —
Pensioner, understöd m. m....................... 55 429: 06
Omkostnader för högtidsdagen.................... 2 996: 19
» i övrigt............................ 6 572:62
Diverse......................................... 500: —
247 141:94
Tillgångar:
Kassabehållning . ..
Innestående i bank
Obligationer.......
Utlånta medel.....
Aktier............
Fordringar........
Balans den 30 juni 1945:
29 937: 81
417 447: 63
1 439 291: 73
60 000: —
453 289: 21
146: ~ 2 400 112: 38
Summa 2 647 254: 32
Avkastningen av Post- och inrikes tidningar åren 1935/36—1944/45.
1935/36 ..... | ..... 255 913:50 | 1940/41 ....... | ....... 270 547:05 |
1936/37 ..... | ..... 248 957: 15 | 1941/42 ....... | ....... 273 873:02 |
1937/38 ..... | ..... 249 584:67 | 1942/43 ....... | ....... 299 158:92 |
1938/39 ...... | ..... 259 154:25 | 1943/44 ........ | ....... 324 791:18 |
1939/40 ...... | ..... 285 477: 63 | 1944/45 ........ | ....... 327 578: — |
— 246 —
Vetenskapsakademien.
I. Statsmedel.
Debet.
Balans den 1 juli 1944:
Tillgångar.......................................
Inkomster:
Åttonde huvudtiteln:
D. 1. Bidrag till vetenskapsakademien.......... 83 512: 84
M. 8. Bidrag till vetenskapliga observationer un
der
den totala solförmörkelsen i Sverige
år 1945 .............................. 15 100: —-
N. 7. Sveriges anslutning till vissa internationella
vetenskapliga sammanslutningar........ 1 646: 40
N. 12. Extra utgifter.......................... 2 950: —
N. 13. Provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa
befattningshavare i statens tjänst...... 132: —
N. 14. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst.............................. 2 184: —
N. 18. Kristillägg.............................. 3 456: —
N. 7 1943/44. Bidrag till vetenskapsakademien för
förvaltning av nationalparker och
naturskyddsärenden............. 667: 95
M. 8 1942/43. Bidrag till bearbetning av visst material
från filosofie doktorn Sven
Hedins expeditioner i det inre Asien
åren 1927—1934 ................ 7 678: 67
Nionde huvudtiteln:
N. 4. Bidrag till vetenskapsakademien för förvaltning
av nationalparker och naturskyddsärenden
.............................. H 500: —
Dalby Söderskogens nationalparks särskilda inkomster 2 066: 16
Arrendemedel.................................... 400: —■
24 392:11
131 294: 02
Summa 155 686: 13
— 247 —
Kredit.
Utgifter:
Den zoologiska stationen vid Kristineberg.......... 3 000: 07
Avlöningar till professorerna Siegbahn och Holmberg .. 26 284: 83
Driftskostnader för forskningsinstitutet för experimentell
fysik...................................... 60 000: —
Den vetenskapliga observationen under den totala
solförmörkelsen år 1945 (Stockholms observatorium) 15 283: 10
Arbetsbord vid zoologiska stationen i Neapel....... 1 000: —
Bidrag till internationella unionen för astronomi..... 823: 20
Bearbetning av visst material från filosofie doktorn Sven
Hedins expeditioner i det inre Asien............. 7 678: 67
Natursky ddsärenden.............................. 12 931:40
Nationalparker................................... 10 066: 27
Diverse.......................................... 1 974: — 139 041: 54
Balans den 30 juni 1945:
Tillgångar:
Innestående i bank....................................... 16 644: 59
Summa 155 686: 13
II. Arrendemedel för almanacksprivilegiet m. m.1
Debet.
Balans från år 1943:
Tillgångar.................................................. 13 453 981: 51
Inkomster:
Almanacksarrendet.............................. 474 134: 05
Intressemedel m. m............................. 236 833: 39
Avkastning av fastighet......................... 14 668: 30
Bidrag från Stockholms högskola till föreläsningar . 9 200: —
Diverse inkomster.............................. 1 754: 10
Ökade värden å inventarier m. m.a.............. 44 057: 71 780 647: 55 1 2
1 Räkenskaperna avse kalenderåret 1944.
2 Denna inkomstpost har uppkommit genom att dels inventarier m. m. för vars anskaffande
anslaget till biblioteket med flera anslag anlitats, dels en gåva till akademien upptagits såsom
tillgångar, varvid motsvarande belopp redovisats såsom vinst.
— 248
Balans till år 1945:
Skulder:
Donationsfonder............
Egna fonder:
Fond för fysiska kabinettet
Pensionsfond.............
Grundfond ...............
Reservfond...............
I övrigt.................
Diverse skulder.............
4 179 427: 30
355 570: 20
755 183: 65
871 029: 79
210 852: 08
193 657: 20 6 565 720: 22
............ 625 000: —
7 190 720: 22
Summa 21 425 349: 28
Kredit.
Balans från år 1943:
Skulder.......................................
6 960 002: 72
Utgifter:
Förvaltningskostnader........................... 85 653: 89
Akademiens publikationer....................... 93 910: —•
Observatorium................................. 78 483: 28
Biblioteket..................................... 85 031: 42
Fysiska kabinettet.............................. 14 000: —
Zoologiska stationen Kristineberg................ 34 870: —-
Fastigheterna.................................. 24 265: 33
Diverse understöd m. m......................... 1 275: 72
Oförutsedda utgifter............................ 6 964: 70
Avskrivningar å inventarievärden................ 1 603: 76
Donationsfonder gottgjorda räntor m. m.......... 140 495:99
Akademiens egna fonder gottgjorda räntor m. m. ... 67 676: —•
Avsättning till pensionsfond..................... 30 000: —
» » grundfond....................... 5 000: —
» » reservfond....................... 68 963:51 738 193; 60
Balans till år 1945:
Tillgångar:
Innestående i bank........................... 152 189: 33
Fastigheter................................... 3 263 825: 10
Inventarier................................... 3 272 607: 64
Obligationer och förlagsbevis.................. 4 474 091:24
Utlånta medel................................ 1 365 220: 80
Aktier........................................ 1 185 120: —
Fordringar................................... 14 098: 85 13 727 152: 96
Summa 21 425 349: 28
— 249 —
Almanacksprivilegiets avkastning under åren 1936—1945.
1936 ......... 329 560: — kr.
1937 ......... 330 560:— »
1938 ......... 330 280:— »
1939 ......... 336 575:97 »
1940 ......... 337 712: 73 »
1941 ............. 391 992: — kr,
1942 ............. 453 173: 15 »
1943 ............. 470 522: 63 »
1944 ............. 474 134: 05 »
1945 ............. 480 038: 63 »
17—459079. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1945. 1.
RIKSDAGENS REVISORERS
B E RÄTTE LSE
OM DEN ÅR 1945 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING
AV
STA TS VERKETS
JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING
FÖR TIDEN 1 JULI 1944-30 JUNI 1945
DEL II
FÖRKLARINGAR
STOCKHOLM 1946
ISAAC MANGUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
467192
— III —
Innehållsförteckning.
, , Sid.
Andra huvudtiteln.
./ ustitiedepartementet.
Jordbruksdriften vid fångvårdsanstalterna ...................... 1
Fjärde huvudtiteln.
Försvarsdepartementet.
Försvarsväsendets tjänstebostäder.............................. 7
Krigsmaterielverket .......................................... 16
Förening av statstjänst med visst uppdrag ...................... 47
Efterbesiktigade vid armén .................................. 50
Arméns träkolningsanstalt i Hästveda .......................... 62
Arméns tygverkstäder ................ 68
Förläggningen av Stockholms örlogsbas ........................ 77
Förskottsstats- och krigstitelredovisningen under den förstärkta försvarsberedskapen
......................................... 82
Femte huvudtiteln.
Socialdepartementet.
Kontrollen över barnavårdsnämndernas redovisningar av mödra
hjälpsmedel
...................... 100
Lån till mödrahjälp ......................................... 100
Statens arbetsmarknadskommissions ställning i räkenskapshänseende 103
Revisionen av arbetsmarknadskommissionens medelsförvaltning . . 106
Länsarbetsnämnderna ....................................... lil
Jordbruks- och verkstadsdriften vid statliga skyddshem och alkoholistanstalter
................ 113
Anmälan till riksförsäkringsanstalten om vissa olycksfall i arbete . . 120
Den ekonomiska förvaltningen av statens utlänningskommission underlydande
flyktingläger ................................... 127
Sjätte huvudtiteln.
Kommunikationsdepartementet.
Örn åtgärder för en decentralisering och förenkling av administrationen
av det allmänna vägväsendet.......................... 130
Landsstatshuset i Halmstad ................................ 138
IV
Sid.
Sjunde huvudtiteln.
Finansdepartementet.
Kontrollen över medel, som av statliga myndigheter utbetalas till
kommunala samfälligheter ................................. 138
Vissa befattningshavares anlitande för taxeringsuppdrag.......... 146
Restitution av kronoutskylder ................................ 151
Åttonde huvudtiteln.
Ecklesiastikdepartementet.
Utbetalningen av vissa anslag till undervisningsväsendet.......... 153
Förhandsgranskning av byggnadsföretag för kommunal yrkesundervisning
............• ..................................... I**®
Nionde huvudtiteln.
Jordbruksdepartementet.
Lantbruksingenjörernas arbetsbalans........................... 160
1941 och 1942 års krislån .................................... 104
Arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet ...................... 165
Tionde huvudtiteln.
Handelsdepartementet.
Statskontrollen å krigsmaterieltillverkningen.................... 168
Visst anslag från fonden för friluftslivets främjande m. m......... 172
Pensionsväsendet.
Om sammanträffande av statlig pension och livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
m. ........................................ 1?3
Statens fondförvaltning.
Iakttagelser beträffande kaninavelslånefonden med flera fonder .... 176
Redogörelse för jordförmedlingslånefonden med flera fonder........ 177
Vissa iakttagelser beträffande allmänna och norrländska nyodlingsfon
dema
...................................................... 1^6
Rederilånefonden ............................................. 1^®
Statlig långivning för industriell verksamhet...................... 186
Iakttagelser beträffande vissa kristidsfonder m. m................. 191
Iakttagelser beträffande statens utlåningsverksamhet och fondförvaltning
m. m...............• ...................................
Fångvårdsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 2, § 1.
Till Konungen.
Sedan riksdagens senast församlade revisorer under andra huvudtiteln § 1
gjort vissa uttalanden rörande jordbruksdriften vid fångvårdsanstalten^
samt fångvårdsstyrelsen anbefallts att häröver avgiva underdånigt utlåtande,
har fångvårdsstyrelsen inhämtat yttranden i ärendet från styresmännen vid
fångvårdens jordbruksanstalter samt från styrelsens jordbrukstekniska biträde
byrådirektören Helge Ryde. Styrelsen får i ärendet anföra följande.
Fångvårdsstyrelsens jordbruk har till främsta uppgift att bereda de intagna
lämplig sysselsättning. Att det ekonomiska utbytet av driften måste ägnas
stor uppmärksamhet är självklart, men å andra sidan måste de ekonomiska
synpunkterna balanseras mot andra, främst med hänsynen till de intagnas
vård.
Arbetskraften vid anstalterna är icke alltid fullgod. Även om styrelsen söker
alt till jordbruksfängelser och fångkolonier överföra företrädesvis sådana
fångar, som tidigare arbetat i skogs- eller jordbruk eller i t. ex. transportarbete,
nödgas styrelsen av vårdtekniska skäl dit överflytta jämväl sådana
som icke ha nämnvärd erfarenhet av lantbruk. Fångar med långa strafftider
behöva sålunda ofta den lättnad som ligger i att de sysselsättas i friluftsarbete.
Särskilt för psykiskt ömtåliga — de må ha längre eller kortare strafftider
— förtager vården vid öppna, med jordbruksdrift förenade anstalter
åtskilligt av frihetsberövandets påfrestningar. Straffångar i yngre åldersklasser
har styrelsen under senare år allt oftare berett friluftsarbete. I vad det
gäller överförande till de för vanligt fångförvar avsedda anstalterna ■— Mariestad
nied kolonier samt Singesliult — nödgas styrelsen sålunda i mycket stor
utsträckning taga hänsyn, som bli till stort gagn för den individuella vården
men mindre gynnsamma för jordbruksdriftens ekonomiska resultat.
I vad det gäller de två av revisorerna omnämnda anstalterna för till ungdomsfängelse
dömda är att nämna, att de intagna utgöras av manlig ungdom
i åldern under 21 år, mestadels från städerna. Till jordbruksarbete uttagas
här i många fall sådana, som sakna fallenhet för eller förmåga till verkstadsarbete.
Vid en av anstalterna utgöres klientelet av ynglingar, lidande av betydande
intellektuella defekter. Deras arbete måste därför ständigt övervakas.
Vad slutligen angår säkerhetsanstalten å Hall med kolonien Åby-Sorunda
samt den vid Hall belägna sinnessjukavdelningen å Håga har jordbruket där
till följd av klientelets sammansättning (förvarade, internerade, straffriförklarade,
sinnesoroliga m. fl.) en tydligt kurativ uppgift. Att i vissa fall till utförande
av en arbetsuppgift inom jordbruket eller skogsskötseln vid dessa anstalter
åtgår mera arbetskraft än vid en lantgård med ordinära arbetare torde
utan vidare vara klart. Detta uppväges emellertid mångfaldigt av att arbetet
1—467192. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1945. 11.
— 2 —
i det fria visat sig ha en synnerligen gynnsam inverkan på de intagnas fysiska
och psykiska hälsotillstånd.
I detta sammanhang må också framhållas, att arbetskraftens storlek vid
fångvårdens anstalter icke såsom i öppna marknaden kan regleras nied hänsyn
till arbetstillgången. De öppna anstalterna böra, så långt det är möjligt,
vara fullbelagda, oavsett örn ett aktuellt behov av arbete föreligger eller ej.
När de vanliga arbetena tryta, måste nya arbetsobjekt anskaffas. Detta sker
merendels genom grundförbättringar, anläggning av vägar o. s. v. Med hänsyn
till att jordbruket tjänar icke blott ekonomiska syften utan också är till
för att bereda de intagna en bättre behandling än den som den slutna anstaltsvården
kan ge, följer av detta, att en långt driven rationalisering i syfte att
så långt möjligt ersätta den mänskliga arbetskraften med maskiner strider
mot fångbehandlingens intressen. Redan av dessa skäl bli de kalkyler, som
för fångvårdens jordbruksdrift utföras av Sveriges lantbruksförbund, föga
rättvisande, eftersom fångvårdens jordbruksdrift i betydelsefulla hänseenden
skiljer sig från driften vid vanliga jordbruk. Styrelsen återkommer härtill i
det följande.
Vad grundförbättringar, vägarbeten o. dyl. angår belasta kostnaderna härför
driften under det budgetår under vilket de utföras. Detsamma gäller kostnaderna
för byggnaders underhåll. Detta kan självfallet icke undgå att ogynnsamt
påverka det för året bokförda utbytet av driften. De förluster, som
eventuellt kunna redovisas vid resp. jordbruk, uppvägas emellertid ofta av
en i räkenskaperna icke synlig ökning av kapitalvärdena.
Vad i det föregående anförts gäller särskilt i fråga örn de jordbruk, som
tillhöra centralfängelset i Mariestad, säkerhetsanstalten å Hall med kolonien
Aby-Sorunda samt ungdomsanstalten Skenäs. Vid dessa anstalter har under
de tre senaste budgetåren en betydande del av jordbrukets bruttoavkastning
använts till bestridande av utgifter för byggnadsarbeten, dräneringar och vägförbättringar
m. m. Härtill kommer, att nötkreatursbesättningarna vid ifrågavarande
egendomar sanerats i avseende på smittsam kastning. Enbart vid
centralfängelset i Mariestad decimerades av denna anledning kreatursbesättningen
så mycket, att antalet mjölkkor under år 1943 nedgick från 70 till 43,
vilket hade till följd en motsvarande nedgång av mjölkmängden.
I detta sammanhang må erinras örn att det i vissa fall möter svårigheter
att avgöra vilka utgifter som höra påföras fångvården och vilka som höra
påföras jordbrukets stat; byggnader och vägar äro sålunda behövliga för såväl
fångvårdens som jordbrukets drift. Liknande svårigheter yppa sig vid fördelningen
av kostnaderna för anstalternas befattningshavare. Detta belyses
bl. a. av den sammanställning, som revisorerna i sin berättelse intagit rörande
antalet befattningshavare, sysselsatta i fångvårdens .jordbruksdrift under
de tre senaste budgetåren. Av sammanställningen framgår, att antalet är mycket
växlande vid skilda anstalter, även örn hänsyn tages till jordbrukets storlek.
Jordbruket vid Mariestad får sålunda bära kostnaden för allenast en
befattningshavare medan i fråga om Hall och Skenäs motsvarande antal uppgår
till resp. 7 och 5. Denna olikhet i fråga örn storleken av de lönekostnader
som belasta jordbrukets stat bör beaktas vid en jämförelse mellan de olika
anstaltsjordbrukens lönsamhet. Tilläggas bör att de från jordbrukets stat avlönade
befattningshavarna till följd av tjänstens säregna och krävande karaktär
i regel äro bättre avlönade än jordbruksarbetare i allmänhet.
Styrelsen medger, att de jordbruksprodukter, som användas för anstalternas
eget behov, debiteras efter något växlande grunder vid skilda anstalter.
I likhet med revisorerna anser styrelsen, att större likformighet bör åvägabringas
i detta avseende.
— 3 —
Vid bedömande av räntabiliteten bör även beaktas, att vissa av anstalternas
jordbruk av olika skäl sakna naturliga förutsättningar för en verkligt
lönande jordbruksdrift. Detta gäller i första hand kolonien Singeshult, anlagd
för iner än 25 år sedan. Den odlade jorden bestod, då fångvården övertog
kolonien, av 15 lia stenbunden oell vattensjuk åker, resten utgjordes
av ljunghedar, mossmarker och myrar. Nu ha ljunghedarna planterats med
skog, mossar och myrar lia genom avdikning och andra förbättringsarbeten
blivit åkerjord; den odlade arealen uppgår till 75 ha, som föda 30 kor,
10 ungdjur, 7 hästar och ett tjugutal svin. Men jordbruket försvåras i hög
grad till följd av ihållande nattfroster under våren samt alltför riklig nederbörd
under skördetiden. Även i fråga örn Ödevata och Mäshult föreligga
liknande svårigheter företrädesvis beroende på jordens stenbunda karaktär
men också på grund av egendomarnas ringa storlek. I fråga örn samtliga
dessa anstalter vill styrelsen emellertid framhålla, alt de ur andra synpunkter
— belägenhet, byggnader m. m. — äro väl lämpade för sitt ändamål.
Vad så angår de av revisorerna åberopade bokföringsresultaten av fångvårdens
jordbruksdrift kunna dessa enligt styrelsens mening icke i samtliga
fall anses representativa för det ekonomiska utbytet vid fångvårdens jordbruk.
Sålunda har fångvårdens jordbruk haft känning av den missväxt som
under somrarna 1941 och 1942 drabbade vissa delar av landet. I oktober 1941
härjades vidare logbyggnaderna vid Hallanstalten av eld, varvid stora förråd
av inneliggande fodermedel gingo förlorade. Slutligen är att nämna, alt av
de i revisorernas berättelse angivna anstalterna eller kolonierna flertalet inrättats
under senare år, nämligen Skenäs 1938, Mäshult 1939, Hall 1940,
Ödevata 1943, Leverstad 1943, Lockerud 1944 och Åby-Sorunda 1944. Åtskilliga
av dessa anstalter befunno sig vid övertagandet i mindre gott skick,
varför under årens lopp ibland avsevärda belopp nedlagts på att sätta jorden
och jordbruksbyggnaderna i gott skick. Avkastningen av det kapital,
som sålunda investerats i fastigheterna, kommer endast så småningom till
synes.
I syfte att ernå en jämförelse med vanlig lantbruksdrift har Sveriges lantbrukslörbund
vid sina årliga analyser av fångvårdens jordbruksdrift beräknat
arbetskostnader per arealenhet till samma belopp som i medeltal redovisas
för övriga till förbundets driftsbyrå anslutna jordbruk av motsvarande
storlek. Sådana jämförelser kunna självfallet i vissa avseenden tjäna till vägledning,
men olikheten i förutsättningar och syften mellan dessa olika slag
av jordbruk förringar värdet av dessa jämförelser. De av revisorerna åberopade
driftsresultaten äro av allt att döma hämtade ur ifrågavarande av lantbruksförbundet
utförda analyser. Härav följer, att vad revisorerna i denna
del anfört bygger på resultat, som i viss mån måste anses vara konstruerade
och därför icke kunna tillmätas avgörande betydelse.
De av revisorerna anförda driftsresultaten stämma heller icke med de resultat,
som redovisas i fångvårdsstyrelsens huvudbok, som uppvisar betydligt
större vinster. Vid anstalten å Hall med fångkolonien Åby uppgingo sålunda
de sammanlagda inkomsterna under de tre senaste budgetåren till
78 660 kronor 22 öre mot 28 588 kronor enligt de av revisorerna anförda beräkningarna.
Motsvarande skiljaktigheter föreligga jämväl i fråga örn övriga
jordbruksanstaller.
Även örn styrelsen icke kan dela revisorernas mening, att jordbruksdriften
vid fångvårdsanstaltema i allmänhet icke uppvisar tillfredsställande resultat,
hyser styrelsen emellertid den uppfattningen alt driftsresultatet bör kunna
förbättras efter hand sorn nu gjorda grund förbä tiri ilga r^ kunna avkastning.
Härjämte erfordras emellertid, såsom revisorerna framhållit, ali fångvårds
-
4 —
styrelsen erhåller möjlighet att öva effektivare tillsyn över jordbruksdriften.
Med den omfattning, som fångvårdens jordbruk fått under de senaste åren,
och med den utveckling på detta område, som förestår, kommer jordbruksdriften
att bli en med verkstadsdriften likställd arbetsgren. Det torde därför
vara lämpligt, att jordbruksdriften ställes under inseende av fångvårdsstyrelsens
arbetskontor, som redan handhar den centrala ledningen av och
tillsynen över verkstadsdriften. Arbetskontoret bör emellertid förstärkas med
en befattningshavare, som under byrådirektörens inseende kan helt ägna sig
åt tillsyn över fångvårdens jordbruksdrift. Denne befattningshavare bör äga
teoretisk utbildning vid någon av jordbrukets lägre undervisningsanstalter
och därjämte goda vitsord som jordbrukstjänsteman. Härutöver är styrelsen
alltjämt i behov av särskild sakkunskap i jordbruksfrågor, tillgodosedd liksom
hittills genom att till styrelsen fortfarande är knuten ett jordbrukstekniskt
biträde.
I enlighet med vad som förutsatts i förarbetena till straffverkställighetsreformen
kommer också fångvårdsstyrelsen att i den utredning, som styrelsen
jämlikt uppdrag för närvarande verkställer rörande de ekonomiska konsekvenserna
av nämnda reform, begära anslagsmedel till en jordbruksutbildad
befattningshavare för tjänstgöring hos fångvårdsstyrelsen.
Med den jordbrukstekniska kunskap som sålunda skulle tillföras styrelsen
kan det enligt styrelsens mening komma i fråga att låta den speciella
bokföring, som nu omhänderhaves av lantbruksförbundet, ombesörjas inom
styrelsen. Härigenom skulle sparas omkring 5 000 kronor per år.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Göransson,
föredragande, och byråchefen Wennerholm samt styrelsens jordbrukstekniska
biträde byrådirektören Ryde.
Stockholm den 21 januari 1946.
Underdånigst
HARDY GÖRANSSON
Arthur Lehman.
Statens sakrevisions
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 2, § 1.
Till Konungen.
Genom remiss den 22 december 1945 har Kungl. Majit anbefallt statens
sakrevision att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört i sin
berättelse i vad avser jordbruksdriften vid fångvårdsanstalten^. I anledning
härav får sakrevisionen anföra följande.
Sakrevisionen vill härvid till en början meddela, att revisionen i samband
med en under åren 1944—1945 verkställd allmän översyn av den ekonomiska
förvaltningen vid fångvårdsanstalterna även agnat uppmärksamhet åt den
jordbruksdrift, som förekommer vid vissa av ifrågavarande anstalter. I avvaktan
på den slutliga utformning av straffverkställigheten, sorn finge motses
sedan strafflagberedningen den 14 november 1944 avgivit betänkande, har
— 5
sakrevisionen emellertid hittills icke närmare bearbetat de erfarenheter, som
vunnits vid revisionens granskning av fångvårdens jordbruk.
Såsom av statsrevisorernas påpekanden framgår, ha fångvårdens jordbruk
under de tre senaste budgetåren redovisat ett förhållandevis svagt ekonomiskt
resultat. Enligt sakrevisionens mening stöter det emellertid på stora vanskligheter
att vid en driftsform som den här förevarande anlägga synpunkter
av gängse företagsekonomisk art. Förhandenvaron av en viss arbetsstyrka,
som måste sysselsättas i jordbruket, försvårar högst väsentligt möjligheterna
att åstadkomma ett förbättrat driftsresultat genom sedvanliga rationaliseringsåtgärder.
Överhuvud taget är det siffermässiga årsresultatet i hög grad beroende av
det sätt, på vilket arbetskostnaderna redovisas i bokföringen. Med hänsyn
till de vid fångvårdsanstaltema rådande speciella förhållandena torde denna
redovisning kunna uppläggas efter olika huvudprinciper.
Vid den redovisning av arbetskostnaderna, som tillämpas vid fångvårdsstyrelsens
egen huvudbokföring, belastas lantbruksdriften enbart med sådana
arbetskostnader, som motsvara premier och flitpengar, utbetalda till i jordbruket
sysselsatta fångar, ävensom avlöning till sådana befattningshavare,
vilka avlönas från å specialstaten för jordbruket anvisade medel. Avlöningen
till andra i jordbruksdriften sysselsatta befattningshavare, vilka avlönas från
avlöningsanslag, belasta däremot icke jordbruksdriften. En på gngivet sätt
upplagd bokföring kommer givetvis att förete ett förhållandevis gynnsamt
årsresultat för jordbruket.
För att bringa driftsbokföringen i bättre överensstämmelse med det faktiska
ekonomiska läget kunde som ett alternativ till det härovan angivna
redovisningssystemet tänkas ett sådant förfarande, att fångarbetet genom
inräknandet av naturaförmåner upptoges till sina verkliga kostnader eller
ock till ett värde motsvarande fångens arbetsinsats, uppskattad efter i fria
marknaden gällande grunder. Ett sådant redovisningssystem skulle med all
sannolikhet visa mycket ogynnsamma affärsresultat för jordbruksdriften och
därtill vara svårt att i praktiken handhava.
För att erhålla ett redovisningssystem, som så vitt möjligt eliminerar de
särskilda svårigheter, vilka på grund av fångvårdsjordbrukens speciella karaktär
verka förryckande på redovisningen av det ekonomiska resultatet av
driften, har fångvårdsstyrelsen uppdragit åt Sveriges lantbruksförbunds driftsbvrå
ali upprätta driftsbokslut och driftsanalyser för fångvårdens lantbruk.
Härmed har tydligen åsyftats att erhålla ett redovisningssystem, som skulle
ge ett ur affärsmässig synpunkt rättvisande driftsresultat och som tillika genom
driftsanalyserna kunde tjäna som vägledning och lämna impulser åt den
med lanlbruksledningen sysselsatta personalen.
Lantbruksförbundet har löst denna uppgift genom att vid uppgörandet av
respektive jordbruks årsbokslut såsom arbetskostnad insätta ett fiktivt belopp,
beräknat enligt lantbruksekonomiska grunder och baserat på arbetskraftsåtgången
vid mellansvenska storbruk med en tänkt areal och arealanvändning
exakt motsvarande den vid respektive anstalter förekommande.
Det på lanthushållningens konto i driftsbokföringen sålunda redovisade resultatet
av jordbruksdriften avviker följaktligen från det faktiska resultatet och
torde närmast kunna karakteriseras såsom det resultat, vilket skulle ha
uppkommit, därest arbets- och arbetskraftsförhållandena vid rcspekiive fångvårdsanstalter
varit ordnade på samma sätt som vid de bättre skötta privata
lantbruken av liknande lyp. För atl emellertid i vinsl- oell förlusträkningen
icke redovisa eli annat årsresultat än det som för rcspekiive anstalt framkommer
i fångvårdsstyrelsens egen huvudbokföring insätter lantbruksförbundet
å vinsl och förlustkontot såsom inkomstpost eli belopp, motsvarande
— 6 —
skillnaden mellan av förbundet beräknade och av fångvårdsstyrelsen bokförda
verkliga arbetskostnader. Det bokförda slutresultatet blir härigenom
detsamma enligt bägge tillvägagångssätten.
Det av lantbruksförbundets driftsbvrå tillämpade förfaringssättet möjliggör
jämförelser med motsvarande privata jordbruk av samma storleksordning
och med samma geografiska läge. Dylika jämförelser kunna givetvis
vara till nytta vid kontroll av skördeutfall, arealanvändning etc. Då fråga aiona
de för driftskostnadernas storlek avgörande arbetskostnaderna, uträknade
per hektar, per skördeenhet eller dylikt, kan däremot någon jämförelse
av värde icke göras.
Under angivna förhållanden — med en så gott som fast arbetsstyrka vilken
måste sysselsättas — förefalla de i lantbruksförbundets redovisningssystem
liggande möjligheterna till jämförelser med andra jordbruk bliva av tämligen
ringa värde. Likaledes synes det sakrevisionen, att de å lanthushållningens
konto redovisade årsresultaten, vilka anförts av riksdagens revisorer,
måste bedömas med stor försiktighet till följd av deras konstruerade karaktär.
Det torde emellertid icke kunna bestridas, att, såsom av revisorerna framhållits,
fångvårdens jordbruk lämna ett otillfredsställande ekonomiskt resultat.
Sakrevisionen vill i detta sammanhang framhålla, att till fångvårdsstyrelsen
enligt kungl, brev den 21 november 1924 är knuten en särskild sakkunnig
i frågor rörande teknisk jordbruksledning vid fångvårdsanstalten där
odlingsarbeten förekomma. Enligt vad sakrevisionen inhämtat från fångvårdsstyrelsen
häniskjutas till den sakkunnige större ärenden berörande lantbruksdriften,
såsom inköp av egendomar och djur samt upptagande av nya
rörelsegrenar. I mindre omfattning företager även den sakkunnige inspektioner
av fångvårdsanstaltemas jordbruk. Den verksamhet den sakkunnige
sålunda har att utöva synes sakrevisionen icke vara av den omfattning och
av den art, att vederbörande jordbruksförvaltningar härigenom kunna erhålla
den kontinuerliga ledning, som synes vara erforderlig för att hålla jordbruksdriften
på en tidsenlig och ur olika synpunkter tillfredsställande nivå.
Med hänsyn härtill finner sakrevisionen i likhet med revisorerna, att ytterligare
åtgärder äro önskvärda för att åvägabringa en förstärkning av den
centrala ledningen för jordbruksdriften inom fångvården. En förutsättning
för att med den ifrågasatta åtgärden avsett resultat skall ernås är dock, att
den på respektive anstalter verksamma lokala arbetsledningen äger tillräcklig
kompetens och erfarenhet för att i praktiken verkligen omsätta de anvisningar,
som kunna komma att utgå från den centrala jordbruksledningen hos tillsynsmyndigheten.
Såsom ovan nämnts försvårar förhandenvaron av en viss arbetsstyrka,
som under alla förhållanden måste sysselsättas i jordbruksarbetet, vidtagandet
av sedvanliga rationaliseringsåtgärder. Då i samband med den utbyggnad
av koloniverksamheten, som torde komma till stånd vid övergången
till en mera öppen fångvård, viss utjämning av den nuvarande disproportionen
mellan tillgänglig och erforderlig arbetskraft förefaller sannolik, synas
sakrevisionen framdeles ökade möjligheter komma att uppstå för rationaliseringsåtgärder
i berörda hänseenden. Även med hänsyn härtill tala enligt
sak revisionens mening skäl för en förstärkning av den centrala ledningen
inom fångvårdsstyrelsen i vad angår jordbruksdriften.
Sakrevisionen vill slutligen framhålla, att de problem, som föreligga beträffande
fångvårdens jordbruk, jämväl äro för handen för andra myndigheter,
som vid dem underlydande anstalter bedriva lantbruk, såsom socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen. Med hänsyn härtill synes det sakrevisionen
7
k 111 lii; i ifrågasättas, att nämnda verksamhet vid sålunda if rågakommande
anstalter ställes under gemensam tillsyn i förevarande hänseenden.
I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Blomquist, Ljungdahl, Törnkvist och Wistrand.
Stockholm den 14 januari 1946.
Underdånigst
STATENS SAKREVISION.
ERIK STRIDSBERG.
Elof Cardelius.
Arméns fortifikationsförvaltnings
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 7, § 2.
Underdånigt utlåtande.
I anledning av förevarande remiss får arméns fortifikationsförvaltning
till en början bringa i erinran, att fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningen
i sitt den 27 december 1945 avgivna betänkande med förslag
angående omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom
försvaret m. m. (SOU 1945:65) upptagit till behandling frågan om den
framtida organisationen av försvarets bostadsförvaltning. Utredningen har
därvid framhållit, att påtagliga fördelar skulle stå att vinna örn hela försvarets
bostadsbestånd — sålunda alla lägenheter som redovisades å försvarets
fastighetsfond, försvarets fabriksfond och försvarets bostadsanskaffningsfond
— förvaltades av en och samma myndighet. Därigenom
skulle nämligen enhetliga normer kunna tillämpas i fråga om hyressättning,
modernisering, underhåll m. m. Utredningen har vidare ansett, att
förvaltningen av bostäderna och av försvarets övriga husbyggnader borde
sammanföras, varigenom den med byggnadsteknisk expertis utrustade organisation,
som måste finnas för vården av försvarets kaserner och dylika
anläggningar, jämväl kunde utnyttjas för bostadsbeståndets skötsel. Enligt
det av utredningens majoritet förordade alternativet till organisationsfrågans
lösning skola å en särskild byrå inom det nya ämbetsverk, som föreslås
skola inrättas för försvarets fastighetsförvaltning, handläggas ärenden
angående planläggning av erforderliga nya bostadsbyggnader för försvaret,
underhåll av befintliga bostäder, hyressättning och uthyrning av bostäder
samt fördelning av tjänstebostäder.
I likhet med utredningen anser fortifikationsförvaltningen, att ett genomförande
av den föreslagna organisationen skulle möjliggöra att frågorna
om hyressättning å försvarets bostäder bleve mer enhetligt behandlade än
vad för närvarande är fallet.
Vidkommande arméns bostadsbestånd torde böra framhållas, att lägenheterna
till övervägande del utgöras av äldre, omoderna lägenheter, vilkas
planordning icke kan anses motsvara nutida krav. Lägenheternas golvytor
och rumshöjder äro ofta onormalt stora, varigenom lägenhetsinnehavaren
åsamkas höga uppvärmningskostnader. Att lägenheterna i viss omfattning
efter hand försetts med anordningar för centraluppvärmning ändrar icke
— 8 —
detta förhållande, men anordningarna göra givetvis lägenheterna mer bekväma
och lättskötta. Önskvärt vore att bostadsbeståndet i större utsträckning
kunde moderniseras, men några medel härför stå icke till buds.
Vad särskilt beträffar de bostäder i Karlsborg, vilka av riksdagens revisorer
upptagits till jämförelse, må framhållas, att hyresersättningen för de
av dessa bostäder, som disponeras av armén, bland annat bestämts med
hänsyn till såväl läget i förhållande till inköpskällor för förnödenheter m. m.
som belägenheten inom en för fästningsområdet gemensam garnisonsvakt.
Enligt vad fortifikationsföi valtningen inhämtat är emellertid nämnda vakt
numera indragen, varför den reducering örn cirka 7 % å den fastställda
hyresersättningen, som på grund av förefintligheten av garnisonsvakten hitintills
varit gällande, kommer att upphöra.
Slutligen får förvaltningen framhålla, att ämbetsverket för sin del icke
har något att erinra mot det av riksdagens revisorer framlagda förslaget om
verkställande av utredning i syfte att åvägabringa enhetliga riktlinjer för
hyressättningen å tjänstebostäder för befattningshavare inom såväl den
militära som civila statsförvaltningen.
I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknade, byråchefen
Stade.
Stockholm den 25 januari 1946.
Underdånigst
NILS CARLQUIST.
G. NORDBERG.
Agne Ewerbring.
Marinförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 7, § 2.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1945 har marinförvaltningen anbefallts
att senast den 21 januari 1946 avgiva underdånigt utlåtande i anledning
av riksdagens revisorers berättelse örn verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1944—30 juni 1945 samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1944,
fjärde huvudtiteln, § 2.
Revisorerna uttala bland annat att stor skillnad föreligger mellan hyresersättningarna
vid försvarets bostäder och de bostäder, som byggts av försvarets
bostadsanskaffningsnämnd, varför revisorerna ifrågasätta en revision av
nu gällande bestämmelser för tjänstebostadsersättningar, vilken även synes
böra utsträckas till att omfatta tjänstebostäder tillhörande civila statsförvaltningen.
Med anledning härav får marinförvaltningen i underdånighet anföra följande.
Till en början må framhållas, att i den av riksdagens revisorer uppgjorda
sammanställningen av hyrorna i Fårösund en felaktighet synes föreligga. Sålunda
angives bland »tjänstebostäder med hyror fastställda av vederbörande
centrala förvaltning» en lägenhet om 4 rum, kök och hall, med en yta av
184 m2 såsom uppförd efter år 1940. Nämnda lägenhet, som i verkligheten
— 9 _
omfattar 5 rum, kök och hall, hlev färdig under år 1940. Enär bostaden utfördes
jämlikt ett år 1939 tecknat kontrakt med HSB, då priserna voro lägre
än under tiden för bostadsanskaffningsnämndens byggnadsverksamhet, är
hyrespriset för denna lägenhet icke jämförhart med hyresbeloppet för av
nämnden uppförd lägenhet.
Beträffande tjänstebostäderna i Fårösund må även framhållas, att en ändring
av grundpriset för desamma kommer att av marinförvaltningen tagas
under omprövning, sedan Fårösund den 1 januari 1946 placerats i en högre
hyresgrupp. Detta kommer sannolikt att resultera i en höjning av tjänstebostadsersättningarna.
Marinförvaltningen erhöll den 15 december 1942 en skrivelse från fastighetskamreraren
i byggnadsstyrelsen, Axel Löhr, som å besparingsberedningens
vägnar såsom expert vid undersökningen rörande h yresersättningar i staten
tillhörande fastigheter framförde vissa synpunkter angående hyresersättningar
vid marinens fastigheter. Under åberopande av statens officiella utredningar
nr 36/1939 »angående nya riktlinjer för bestämmande av ersättningar
för tjänstebostäder» framförde fastighetskamreraren vissa förslag.
Enär liknande skrivelser tillställdes arméns fortifikationsförvaltning och
flygförvaltningen, överenskommo ämbetsverken att tillsätta en kommitté för
att utreda härmed sammanhängande frågor. I samarbete med nämnde kamrerare
utarbetades nya tjänstebostadsföreskrifter (innehållande bland annat
justering av ersättningar för badrum och upptagande ersättning för kylskåp).
När utredningsarbetet i huvudsak var avslutat, meddelade emellertid
kamreraren, att finansdepartementet förklarat, att någon hyresjustering på
grand av lönestoppet och statens allmänna finanspolitik icke då borde äga
rum, varför frågan bordlädes.
Marinförvaltningen delar revisorernas uppfattning, att en utredning nu bör
verkställas om ersättning för tjänstebostäder för samtliga statstjänstemän.
Härvid höra jämväl nuvarande bestämmelser örn anvisning av tjänstebostäder
tagas under omprövning. I denna utredning böra representanter från de
olika förvaltningsorganen deltaga. Vid beräknandet av ersättningsbeloppens
storlek måste beaktas, att befattningshavarna påtvingas tjänstebostäderna
och sålunda icke få välja efter sina familjeförhållanden och sin ekonomi bäst
lämpade bostäder. Detta kan exempelvis leda till att en major med tre barn
i skolåldern måste erlägga hyra för två bostäder, varav den ena utgör tjänstebostaden
örn 5 ram och kök enligt nuvarande bestämmelser och den andra
är för hustrun och barnen i ett samhälle, där för barnen lämplig skola finnes.
För att undvika en sådan ekonomisk olägenhet bör övervägas, huruvida
icke nuvarande bestämmelser om ett visst antal ram för befattningshavare i
viss tjänstegrad eller tjänsteställning kunna bättre än nu anpassas efter vederbörande
befattningshavares förhållanden. Dessutom torde böra övervägas,
huruvida icke det nu fastställda antalet rum för befattningshavare i viss
tjänstegrad eller tjänsteställning hör ändras till ett minimi- och maximital,
så att t. ex. en majorsbostad skall omfatta 4—5 rum. Då statstjänstemännens
löner nu äro relativt låga på grund av att fidi kompensation för ökade levnadskostnader
icke erhållits, skulle förenämnda ändring möjliggöra en för
många nödvändig minskning av utgifterna.
I ärendets slutliga handläggning hava deltagit undertecknad souschef, Persson,
föredragande, och Wirström.
Stockholm den US januari 1946.
Underdånigst
STIG IPSON ERICSON.
Åke noll Bahr.
10 -
Flygförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 7, § 2.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1945 anbefalld att senast den 21
januari 1946 avgiva underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens revisorers
berättelse om verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1944—30
juni 1945 samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1944, fjärde huvudtiteln,
§ 2, får flygförvaltningen i underdånighet anföra följande.
Revisorerna uttala, att betydande differenser föreligga mellan av de centrala
försvarsförvaltningarna fastställda hvresersättningar för tjänstebostäder
och de av försvarets bostadsanskaffningsnämnd åsätta hyror för bostäder i
hyresfastigheter. Det ville därför synas som om vissa tjänstebostadsinnehavare
— i strid mot gällande avlöningsprinciper — på en omväg komme i åtnjutande
av en extra förmån. Ur rättvisesynpunkt framstode ett sådant förhållande
såsom mindre tilltalande.
Statens bostadsnämnd hade den 26 september 1938 avgivit nytt förslag till
riktlinjer för bestämmandet av ersättning för tjänstebostad, till vilket förslag
Kungl. Majit ännu icke fattat ställning. Det syntes revisorerna, som örn
ur skilda synpunkter tidpunkten nu vore inne att upptaga här omhandlade
fråga till omprövning. Det syntes därvid lämpligt, alt en sådan utredning
utsträcktes till att avse jämväl tjänstebostäder för befattningshavare tillhörande
den civila statsförvaltningen.
Revisorernas sålunda gjorda uttalande grundas väsentligen å en i deras
berättelse återgiven jämförelse mellan ersättningarna för vissa tjänstebostäder
vid Karlsborg, Såtenäs, Ljungbyhed, Luleå och Fårösund samt de hyror,
som lägenheter i av bostadsanskaffningsnämnden uppförda hus å samma
orter betinga.
De av revisorerna berörda förhållandena ha av flygförvaltningen och övriga
centrala försvarsförvaltningsmyndigheter redan för flera år sedan uppmärksammats.
I syfte att undersöka, huruvida och i vad mån vissa justeringar
i tjänstebostadsersättningar kunde erfordras för att bringa desamma
i full överensstämmelse med den fria marknaden, igångsatte nämnda myndigheter
år 1942 på flygförvaltningens initiativ en utredning, som resulterade
i förslag till nya tjänstebostadsföreskrifter och i samband därmed nya
grundpristabeller, avsedda att bygga på senast tillgängliga medelhyror enligt
socialstyrelsens hyresräkningar. Då det var känt, att den samtidigt pågående
besparingsberedningen hade sin uppmärksamhet riktad på tjänstebostadshyromas
storlek, bereddes dess expert i hyresfrågor tillfälle att deltaga
i utredningen. Enighet nåddes därvid rörande de utarbetade föreskrifterna
samt grundpristabellerna. På grund av den från finansdepartementet under
hand år 1943 erhållna hänvisningen till statens finanspolitik med därtill hörande
pris- och lönestopp ansågo de tre försvarsförvaltningarna, att någon
underdånig framställning angående justering av grundpristabellerna icke
borde ingivas förrän vid lämpligare tidpunkt. Flygförvaltningen beslöt med
anledning därav den 18 juni 1943 att med de nya föreskrifterna skulle anstå.
För närvarande torde det finnas två hyresnivåer på många orter i landet.
Den ena, den normala hyresnivån, torde icke förete några mera betydande
förändringar sedan 1939. Några större hyreshöjningar torde nämligen ej ha
skett före 1942, då lagen örn hyresreglering infördes. Genom denna lag fast
-
11
låstes å hyresreglerade orter i då befintliga hus hyrorna vid den nivå, de
hade den i januari 1942. Ungefär samtidigt tillkom det allmänna prisstoppet.
Såsom framgår av riksdagens revisorers berättelse äro tjänstebostadsersättningama
inom flygvapnet utformade i nära anslutning till ovan berörda
före 1939 gällande normala hyresnivå och ha ej annat än undantagsvis ändrats
efter krigsutbrottet.
Vid sidan av denna normala hyresnivå finnes en helt annan och högre
hyresnivå för de byggnader, som tillkommit under kriget nied dess brist på
materiel, uppskruvade arbets- och materialkostnader och i övrigt krisartade
förhållanden. Till denna kategori höra de byggnader, som uppförts genom
försvarets bostadsanskaffningsnämnds försorg. Även örn dessa byggnader i
viss utsträckning torde hava subventionerats med allmänna medel och hyrorna
därför troligen ej överstiga medelhyran för bostäder uppförda de närmaste
åren omkring 1940, ligga hyrorna vid en nivå vida över genomsnittshyran
för bostäder av samma storlek å i ärendet ifrågavarande och med dem
i dyrortshänseende likställda förläggningsorter.
Då statsmakterna genom 1942 års på den enskilda fastighetsmarknaden
djupt ingripande hyresregleringslag och i övrigt genom det allmänna prisstoppet
målmedvetet arbetat på att konservera den normala hyresnivån i
huvudsak vid dennas förkrigsläge, har det ej synts kunna ifrågakomma alt,
så länge sagda hyresreglering och prisstopp består, i fråga om tjänstebostäder
företaga en mera allmän hyreshöjning.
Revisorerna anse, att tidpunkten nu är inne att taga föreliggande fråga
under omprövning. Detta ger flygförvaltningen anledning att antyda några
av de synpunkter, som härvid torde böra beaktas.
Frågans samband med prisstopp och hyresreglering är förut belyst.
Det intima sammanhanget mellan tjänstebostadsersättningen och vederbörande
beställningshavares löneförmåner i övrigt får ej förbises. Före tillkomsten
av gällande lönesystem utgick avlöning till officerare och underofficerare
i form av bland annat lön och dagavlöning samt inkvartering och
servis eller, örn sistnämnda båda förmåner ej bereddes in natura, däremot
svarande inkvarterings- och servisersättning. 1918 års militära avlöningssakkunniga
föreslogo i sitt år 1921 avgivna betänkande rörande lönereglering
för arméns och marinens personal, att samtliga löneförmåner inarbetades
i lönen och att, då bostad bereddes in natura, ersättning härför skulle
av beställningshavaren lämnas genom avdrag å lönen med belopp, som svarade
mot i orten gällande hyra för likvärdig lägenhet eller eventuellt det
hyrestal, sorn beräknats i samband med dyrortsgrupperingen.
Då statsmakterna på grundval av de sakkunnigas förslag fastställde det
ännu gällande militära lönesystemet, erhöllo beställningshavarna i stället för
förlorad inkvartering och servis en löneförhöjning, som bedömdes stå i
rimligt förhållande till de inom respektive ortsgruppcr gällande hyrorna för
bostäder, lämpade för vederbörandes ställning och villkor.
Därvid torde man hava låtit i väsentlig utsträckning leda sig av socialstyrelsens
lill grund för dyiortsgrupperingen liggande levnadskostnadsberäkningar.
Vid sådant förhållande ligger det i sakens natur, att vid avlöningssystemets
forisatta tillämpning just dessa beräkningar mäste vara en
bestämmande faktor i fråga om fastställande av tjänstebostadsersättningar.
Detta torde för övrigt kunna direkt utläsas av avlöningsreglcmcntet. Om staten
i mera väsentlig mån höjer tjänstebostadsersättningarna utöver den
allmänna hyresnivån, sådan densamma framgår av socialstyrelsens berörda
beräkningar, rubbas i själva verket en grundval för hela avlöningssystemet,
såvida icke en mot nämnda höjning svarande lönekompensation herodes. Som
— 12 —
bekant har kompensation för ökade levnadskostnader endast i begränsad
utsträckning lämnats statstjänama, och den andel härav, som utgått för
ökade bostadskostnader, torde ha varit obeivdlig.
Resultatet av den hittillsvarande utvecklingen är i själva verket, att beträffande
tjänstebostäderna flygförvaltningen i konsekvens med avlöningssystemets
grunder hållit ersättningarna vid en nivå, som alltjämt någorlunda
svarar mot den kostnad, som vid lönesättningen beräknats för personalens
bostadsbehov. Man kan säga, att på denna punkt har personalen
blivit behandlad rättvist och i konsekvens med lönesystemets grunder. När
revisorerna antyda, att vissa tjänstebostadsinnehavare i strid mot gällande
avlöningsprinciper kommit i åtnjutande av en extra förmån är detta resonemang
enligt flygförvaltningens uppfattning föga hållbart. Dessa tjänstebostadsinnehavare
hava icke blivit delaktiga av någon förmån, som ej avsetts
vid lönesystemets tillkomst. Däremot ha andra beställningshavare,
som kommenderats till orter, där de varken erhållit tjänstebostad eller lyckats
i allmänna hyresmarknaden förhyra bostäder till vad ovan kallats normala
hyror utan nödgats förhyra bostäder i byggnader, där hyresnivån på
grund av krigs- och krisförhållanden varit väsentligt högre, kommit i mera
ogynnsamt inkomstläge än som avsett varit.
Flygförvaltningen delar revisorernas åsikt, att frågan bör upptagas till
omprövning. Denna bör emellertid enligt ämbetsverkets förmenande ske i
större sammanhang, än revisorerna här påyrkat, nämligen i sammanhang
med en allmän omprövning av hela lönesystemet, så att detta bringas i
nivå med utvecklingen på levnadskostnadsområdet i dess helhet. Det synes
därför flygförvaltningen lämpligt att vad i frågan förekommit bringas till
1945 års lönekommittés kännedom för att av kommittén beaktas.
I övrigt får flygförvaltningen hänvisa till underdånigt yttrande den 19
februari 1945 med anledning av nådig remiss den 30 januari 1945, Dnr 256,
rörande av försvarets bostadsanskaffningsnämnd avlämnad utredning angående
redovisningen av försvarets personalbostäder. Avskrift av berörda yttrande
närslutes.
I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad chef samt Söderberg,
souschef, Jacobsson, Jacobson, Magnell, Nilson och Westerling, föredragande.
Stockholm den 17 januari 1946.
Underdånigst
B. G. NORDENSKIÖLD.
SVEN WESTERLING.
Bilaga.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss den 30 januari 1945, Dnr 256, rörande av
försvarets bostadsanskaffningsnämnd avlämnad utredning angående redovisningen
av försvarets personalbostäder får flygförvaltningen i underdånighet
anföra följande.
Flygförvaltningen har i princip intet att erinra mot att samtliga friliggande
byggnader, som helt eller till övervägande del utnyttjas som bostäder, redo
-
— 13
visas å särskild fond men endast under den förutsättningen, att de påföras
särskild dellbnd under försvarets fastiglietsfond. Det forde dock böra ankomma
på fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningen att inkomma med
närmare utformat förslag härutinnan liksom även rörande den tidpunkt, då
en överflyttning av bostäderna bör ske. Rörande förvaltningen av denna delfond
torde flygförvaltningen få tillfälle återkomma i samband med bostadsanskaffningsnämndens
fortsatta utredning. Flygförvaltningen förutsätter
dock, att förvaltningen icke kommer att åvila något fristående ämbetsverk
i likhet med den nuvarande, provisoriska bostadsanskaffningsnämnden, utan
kommer att ingå i den organisation, vartill fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningens
väntade förslag kan föranleda.
f övrigt får flygförvaltningen hänvisa till vad chefen för flygvapnet anfört
i sin skrivelse till försvarets bostadsanskaffningsnämnd den 2 november 1944
(bilaga 3 till nämndens utredning).
Beträffande förändring av nuvarande tjänstebostadsnormer och ersättningar
får flygförvaltningen anföra följande.
Vid val av plats för flygvapnets etablissement hava möjligheterna att på
platsen anlägga flygfält alltid blivit den avgörande faktorn. Flottiljernas (motsvarande)
etablissement ha därför i de flesta fall måst uppföras på relativt
stora avstånd från städer eller större samhällen. Vid flottiljerna uppstå —
med hänsyn till viss tjänst samt övervaknings- och flygsäkerhetstjänsterna —
som ett ofrånkomligt krav, att en del av personalen är bosatt i anslutning till
förläggningsområdet. I övrigt gäller, att ju större del av personalen, som bor
vid flottiljen, desto bättre tillgodoses tjänsten.
Ur individens synpunkt äro förhållandena däremot omvända. De, som på
grund av tjänstens krav tvingas bo i anslutning till tjänstgöringsplatsen, erhålla
i de flesta fall lön efter betydligt lägre dyrort än personal, som bor i
närmaste stad eller större samhälle. De förras levnadsomkostnader bliva dock
vanligtvis högre, än om de bodde i den närbelägna staden eller större orten.
Härtill komma besvär och extra kostnader för barn i skolåldern, ringa möjlighet
till och ökade kostnader för förströelse och nöjen etc. Dessutom tvingas
de att bo i en viss lägenhet, vars storlek kanske icke passar vederbörandes
förhållanden ur familjesynpunkt.
Bostadstvånget kan sålunda innebära allvarliga olägenheter för individen.
Vid hyressättning av tjänstebostäder får därför hänsyn icke enbart tagas till
den hyra, som kan anses skälig för bostaden. Man måste även taga i betraktande,
vilken gottgf)reise som kan anses skälig med hänsyn till det intrång,
staten gör i vederbörandes livsföring.
Det har gjorts gällande, att försvarets bostäder i allmänhet hava låga hyror
med hänsyn till deras standard. Härvid må erinras, att flygvapnets bostäder
till övervägande del äro uppförda under senare hälften av 1930-talet,
och givetvis har man vid uppförande av nya bostäder byggt tidsenligt och i
överensstämmelse nied gällande byggnadsstandard. Det är därmed icke sagt,
att personalen bär råd ali bo tidsenligt. Om dessa bostäder skulle åsättas den
i orten gängse hyran för ifrågavarande standard, måste beslällningsliavarna
kräva, alt de fritt få välja bostad i den öppna marknaden och anpassa sin
bostad efter sina ekonomiska förutsättningar, ty man kan icke utgå ifrån,
att lillien utgör ett mått på vederbörandes ekonomi.
Med en högre hyressättning skulle därför följa, att bostadstvång icke kunde
tillgripas, och att därmed eli stort antal av flygvapnets bostäder skulle
komma ali stå tomma utan möjlighet lill uthyrning, då befolkningen på orten
icke kan tillåtas bosätta sig inom fönläggiiingsområdet.
Det är, som ovan framhållits, ur tjänstesynpunkt eli önskemål, att så stor
del av personalen sorn möjligt bor nära tjänstgöringsplatsen. Detta önskemål
— 14 —
kan endast tillgodoses genom bostadstvång, och bostadstvång kan icke tillgripas,
om hyrorna i avsevärd grad höjas, utan att personalens löneförmåner
i övrigt samtidigt regleras.
Flygförvaltningen får under hänvisning till vad ovan sagts och på av
nämnden anförda skäl hemställa att tjänstebostadsnormer och ersättningar
i nuvarande läge icke föranleda utredning.
I ärendets handläggning hava deltagit förutom undertecknad chef, Söderberg,
Magnell och Westerling, föredragande.
Stockholm den 19 februari 1945.
Underdånigst
B. G. Nordenskiöld.
SVEN WESTERLING
Försvarets bostadsanskaffningsnämnds
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 7, § 2.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
bostadsanskaffningsnämnd att i anledning av en remissen bifogad
transumt av riksdagens revisorers berättelse örn verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1944—30 juni 1945 samt beträffande vissa verk för kalenderåret
1944, fjärde huvudtiteln, § 2, avgiva och till försvarsdepartementet inkomma
med underdånigt utlåtande senast den 21 januari 1946. Med anledning
därav får nämnden, som i princip icke har något att erinra mot vad
remisshandlingama innehålla, anföra följande.
Såsom av remisshandlingama framgår, har avsikten med nämndens bostadsanskaffning
varit, att de av nämnden nyproducerade bostäderna •
bortsett från egentliga tjänstebostäder — skulle utgöra ett tillskott till allmänna
bostadsmarknadens resurser. Nämnden har därför i samråd med
statens byggnadslånebyrå — som numera subventionerar huvuddelen av all
enskild och kommunal bostadsproduktion huvudsakligen genom utlämnande
av ränte- och amorteringsfria tilläggslån, som kunna väntas bli helt eller
delvis avskrivna — åsatt lägenheterna i de av nämnden uppförda husen
ungefärligen lika höga hyror, som byggnadslånebyrån skulle ha åsatt, därest
husen varit uppförda av privat företagare med hjälp av ifrågavarande
statliga tilläggslån.
På praktiskt taget alla orter, där nämnden uppfört bostäder, har det visat
sig, alt svårigheter uppkommit för de lägst avlönade hyresgästerna att betala
de hyror, som nämnden med ovan anförda utgångspunkter haft att
åsätta sina bostäder. Av det ovan sagda torde emellertid framgå, att samma
svårigheter skulle ha uppkommit, därest bostäderna uppförts av kommuner
eller enskilda; hyrorna i nybyggda, i allmänna marknaden uthyrda bostäder
överhuvud taget äro för närvarande sa höga, att de knappt kunna anses
stå i rimlig proportion till de lägst avlönade militära befattningshavarnas
inkomster. På större orter, där en öppen hyresmarknad finnes, ha de befattningshavare,
som icke tilldelas tjänstebostäder, åtminstone under normala
förhållanden vissa möjligheter att välja bostad; de lägst avlönade be
-
— 15 —
fattningshavarna kunna då välja en omodern lägenhet med jämförelsevis
låg hyra, lämpad efter deras inkomster, låt vara alt bostadens standard i
kanske många avseenden kan anses otillfredsställande. På de orter, där
nämnden uppfört bostäder, finnes emellertid knappast någon öppen hyresmarknad;
befattningshavarna tvingas därför att hyra de bostäder som nyuppföras,
med deras jämförelsevis höga hyror.
I detta sammanhang må erinras örn, att bostadsanskaffningsnämnden i
enlighet med sin instruktion skall verka för, att förefintligt bostadsbehov för
försvarets personal skall tillgodoses genom kommunala myndigheters föranstaltande
eller enskilt initiativ. Nämndens strävanden i detta avseende ha
bl. a. lett till, att en privat företagare uppfört ett antal bostäder i Boden för
uthyrning till i första hand försvarsanställd personal. Av propositionen nr
77/1944 framgår vidare att flygförvaltningen ingått ett avtal med Ronneby
stad av innebörd, bland annat, att staden iklädde sig garanti för att vissa
bostäder skulle finnas tillgängliga för personal vid Blekinge flygflottilj vid
vissa bestämda tidpunkter. Liknande avtal hava av vederbörande militära
förvaltningar ingåtts med t. ex. städerna Ängelholm, Arboga, Enköping och
Norrtälje beträffande bostäder åt militär personal, tillhörande förband i
respektive städer. De bostäder, som sålunda uppförts i Boden, Ronneby och
övriga ovan nämnda städer, uthyras till öppna marknadens hyror, beräknade
efter samma principer som hyrorna i bostadsanskaffningsnämndens bostäder;
samma svårigheter med avseende på hyresbetalningen torde därför möta
för befattningshavarna i nämnda orter som för hyresgästerna i de av nämnden
förvaltade bostäderna. Vid övervägandet av de av riksdagens revisorer
berörda spörsmålen bör enligt nämndens åsikt hänsyn även tagas till ifrågavarande
för militär personal uppförda bostäder, som icke ägas och förvaltas
av staten.
Ur social synpunkt torde det vara ett önskemål att bereda möjlighet även
för de lägst avlönade statliga beställnings- och befattningshavarna att hyra
bostäder av tillfredsställande standard och utrustade med s. k. moderna bekvämligheter,
såsom vatten- och avloppsledningar, värmeledning och badrum.
Spörsmålet örn sättet för beredandet av dessa möjligheter torde emellertid
åtminstone i fråga örn bostäder utan t jäns tebos ladstväng väsentligen vara
en dyrortsgrupperings- och avlöningsfråga, icke i första hand en hyressättningsfråga.
Det må i detta sammanhang erinras om, att nya normer för dyrortsgrupperingen
torde komma att genomföras. Såsom av föreliggande remisshandlingar
framgår har från militärt håll betonats att det ur rekryteringssynpunkt
vore angeläget att hålla tjänslebostadshyrorna relativt låga. Genom
en ändrad dyrortsgruppering forde emellertid rekryteringen på många
håll komma att underlättas och det anförda skälet för att hålla tjänstebostadshyrorna
låga förlora mycket av sin giltighet. Ur bl. a. denna synpunkt
instämmer nämnden i riksdagens revisorers uppfattning att tidpunkten nu
är inne för en omprövning av hyressättningsfrågoma i statens bostäder överhuvud
taget. Nämnden får sålunda tillstyrka riksdagens revisorers förslag
örn en utredning av dessa frågor.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit ordföranden, vice ordföranden,
ledamöterna Johansson och verkställande direktören Egerö samt
suppleanterna Eriksson och Friberg.
Stockholm den 15 januari 194(5.
Underdånigst:
ERIK LINDEBERG
ERIK EGERÖ.
Stig Lindström.
_ 16 —
Krigsmaterielverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 15, § 3.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 (fö. d. nr 6870) har Kungl. Majit
anbefallt krigsmaterielverket att avgiva och tili försvarsdepartementet inkomma
med underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens år 1945 församlade
revisorers berättelse örn verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1944—
30 juni 1945 samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1944, fjärde huvudtiteln,
§ 3.
Till åtlydnad härav får krigsmaterielverket i underdånighet anföra följande.
I. Inledning.
Revisorerna framhålla inledningsvis (s. 15—16), efter att ha berört tillkomsten
av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap år 1928 och
förhållandena i samband med den förstärkta försvarsberedskapens inträdande
hösten 1939, att statens ammunitionsnämnd inrättades år 1940 med
uppgift att omhänderhava anskaffning av ammunition — utom torpeder —
och för dennas framställning erforderliga förnödenheter. Däremot ha revisorerna
icke berört det läge beträffande vårt lands krigsmaterielförsöjning, som
rådde vid årsskiftet 1939—1940, då anskaffningen av krigsmateriel ännu
kvarlåg hos armé-, marin- och flygförvaltningarna och på grund av de utrikespolitiska
förhållandena måste forceras i en tidigare okänd omfattning.
Härom anförde statens industrikommission och dåvarande statens krisrevision
efter samråd med överbefälhavaren i gemensam skrivelse till Kungl.
Majit den 1 mars 1940 i huvudsak följande.
Snabbheten och planmässigheten i krigsmaterielleveranserna hade icke motsvarat
vad de då rådande förhållandena krävde, vilket hade sin orsak i flera
samverkande faktorer. På grund av att krigsmateriel beställdes hos industrien
av minst tre olika förvaltningsmyndigheter försvårades en rationell planläggning
av krigsindustrien, varjämte stora risker förelåge att de mest trängande
försvarsbehoven icke bleve i första hand tillgodosedda. Därtill komme att
de beslutande förvaltningsorganen belastats med så stor arbetsbörda, att tillräcklig
effektivitet vid planläggandet och utläggandet av beställningarna icke
kunde ernås med då tillgänglig personal. Vidare kunde framhållas, att förvaltningsmyndigheterna
icke alltid kunde vara så insatta i de industriella
förhållandena och särskilt industriens ständigt fortgående utveckling, att de
kunde utnyttja den industriella kapaciteten på tillräckligt effektivt sätt. Av
nämnda skäl syntes myndigheterna böra befrias från i första hand de uppgifter,
som vore knutna till upphandlingar och tillverkningar av sådana varor,
som vore lämpade för serie- eller masstillverkning. En begränsning av
verksamheten hos förvaltningsmyndigheterna skulle medföra, att myndigheterna
i önskvärd grad kunde få ägna sig åt sin i hithörande hänseende
väsentliga uppgift, nämligen konstruktiv verksamhet av militär art.
Av det anförda framgår, att den tidigare föisvarsgrensvis organiserade
militära förvaltningsapparaten redan efter någon tids extraordinära förhållanden
visade sig icke motsvara vad de då rådande förhållandena krävde.
Kungl. Majit förordnade därför den 16 mars 1940 om inrättande av statens
ammunitionsnämnd, varigenom anskaffningsuppgifter överflyttades från för
-
17
svarsgrensförvaltningarna till ett för försvaret gemensamt organ. Det är mot
denna bakgrund man har att se de förslag till reformer inom den militära
förvaltningsorganisationen, som framlades under åren 1941—1943 och som
resulterade i 1943 års förvaltningsbeslut.
I en historik över verkets tillkomst torde denna industrikommissionens
och krisrevisionens i samråd med överbefälhavaren utarbetade framställning
icke böra förbigås, enär densamma innefattar den grundläggande kritiken
av den försvarsgrensvis organiserade militära förvaltningen. Det synes verket
angeläget, att uppmärksamheten riktas på de betydande olägenheter ur
industriella och beredskapssynpunkter, som känneteckna den på försvarsgrenar
uppdelade förvaltningsorganisationen.
Beträffande revisorernas historik i övrigt har verket uppmärksammat, att
revisorerna (s. 19—20) i samband med aminunitionsnämndens ombildning
till statens krigsmaterielnämnd år 1942 berört uppdelningen av kontrolluppgifterna
i vad som benämndes »verkstadskontroll» och »militär mottagningskontroll»,
men att revisorerna icke ingått på de sedermera av Kungl. Maj:t
beslutade utvidgade åliggandena för verket på kontrollområdet. Då dessa
förhållanden äro av största betydelse för bedömandet av ansvarsfrågan i
vissa av revisorerna i det följande framställda erinringar rörande kvaliteten
hos av verket och dess föregångare anskaffad materiel, har verket funnit,
att revisorernas redogörelse på denna punkt bör kompletteras. I sådant avseende
får verket anföra följande.
Såsom revisorerna i nyss berörda sammanhang framhålla befanns det vid
tidpunkten för ammunitionsnämndens ombildning till statens krigsmaterielnämnd
den 1 juli 1942 på grund av erinringar från förvaltningshåll icke
lämpligt att då till nämnden överlämna ansvaret för kontrollverksamheten.
Vid sådant förhållande uppdelades kontrolluppgifterna i vad som benämndes
»verkstadskontroll» och »militär mottagningskontroll». »Verkstadskontrollen»
ansågs böra tillkomma nämnden såsom det anskaffande organet, medan
den s. k. militära mottagningskontrollen förklarades böra omhänderhavas
av vederbörande försvarsgrensförvaltning. Denna oklara och konstlade
uppdelning av ansvaret för kontrollverksamheten blev på grund av tveksamhet
rörande principerna för ansvarsfördelningen på detta område bestående
under tiden fram till den 1 april 1944. Genom brev den 28 januari 1944
föreskrev Kungl. Majit, efter framställning av krigsmaterielverket i skrivelse
den 25 september 1943, med giltighet från och med den 1 april 1944 tills
vidare,
att, där ej annat överenskommes mellan krigsmaterielverket och myndighet,
på vars framställning anskaffning sker, kontrollen av den materiel, krigsmaterielverket
efter Kungl. Majits beslut anskaffar, skall helt åvila verket,
skolande i tveksamma fall samråd ske med myndighet som nyss sagts,
att, där i kontrollåtgärderna ingå skjutprov eller andra liknande slutprov,
dessa kontrollåtgärder skola på begäran av krigsmaterielverket verkställas
av kontrollorgan, som är underställt myndighet som nyss sagts eller eljest
anlitas av denna,
att chef för verkets kontrollbyrå skall tillsättas av Kungl. Majit efter anmälan
av verkschefen ävensom att, innan sådan anmälan göres, samråd skall
ske med (överbefälhavaren,
att för kontrollverksamheten erforderlig personal med specialkunskap på
begäran av verket skall av vederbörande förvaltningsmyndigheter ställas till
verkets förfogande samt
att det skall åligga verket alt bereda vederbörande förvaltningsmyndighet
tillfälle att, där myndigheten så önskar, låta representant för förvaltningen
taga del av lill verkningen hos verkets leverantörer.
2—W7192. tiel), berättelse ring. statsverket är 19 ''i■). II.
— 18
Kungl. Maj:ts nu återgivna beslut anmäldes för riksdagen i propositionen
1944: 185 (s. 84) och föranledde icke någon erinran från riksdagens sida
(skrivelse nr 321, punkten 8:o, s. 8—9). Mot de nu berörda föreskrifterna
svarande bestämmelser infördes sedermera i 2 § verkets instruktion den 15
juni 1944 (nr 339).
Av det nu anförda framgår, att ansvaret för kontrollen av den av krigsmaterielverket
anskaffade materielen helt övergick till verket först från och
med den 1 april 1944, ett förhållande, vartill verket återkommer i det följande
vid bemötandet av de av revisorerna framställda anmärkningarna beträffande
verkets kontrollverksamhet.
II. Revisorernas uttalanden om verkets storlek.
Krigsmaterielverket övergår härefter till en granskning av revisorernas uttalanden
rörande verkets storlek och får härutinnan anföra följande.
Revisorernas uttalande i denna del är av följande lydelse (s. 32—33):
Sistnämnda utredning föreslog inrättande av ett särskilt industriverk, som
skulle handhava de arbetsuppgifter, vilka för närvarande äro fördelade på
ett ämbetsverk och ett affärsdrivande verk, nämligen krigsmaterielverket
och försvarets fabriksstyrelse. Personalbehovet vid det föreslagna industriverket
beräknades till 251 befattningshavare. Redan denna beräkning ansågs,
såsom framgår av ett flertal yttranden över förvaltningsutredningens
förslag, vara hållen i överkant, men finge ses mot bakgrunden av då rådande
extraordinära förhållanden. Enligt inhämtade uppgifter har enbart krigsmaterielverket
för närvarande en personal av cirka 425 befattningshavare.
Även örn vissa ytterligare arbetsuppgifter tillkommit, står dock med hänsyn
till vad ovan anförts detta antal icke i överensstämmelse med storleken av
det personalbestånd, som förutsattes vid verkets tillkomst. Enligt revisorernas
uppfattning synes sålunda personalbeståndet högt.
Utgångspunkten för revisorernas omdöme om krigsmaterielverkets personalbestånd
är såsom av det anförda framgår det till 251 beräknade antalet befattningshavare
vid det av 1941 års förvaltningsutredning föreslagna industriverket.
Av en i förvaltningsutredningens betänkande (s. 144) intagen sammanställning
framgår emellertid, att detta antal allenast avser det för fredsförhållanden
beräknade antalet tjänstemän i industriverket, eftersom fråga endast
är om ordinarie och extra ordinarie befattningshavare. Siffran 251 i förvaltningsutredningens
förslag måste därför jämföras med det för krigsmaterielverket
för fredsförhållanden fastställda antalet befattningshavare. Detta
antal uppgår för närvarande på sätt framgår av statsliggaren för innevarande
budgetår (s. 78—79) till sammanlagt 182, varav 3 ordinarie befattningar
å C-löneplanen, 37 extra ordinarie befattningar i högre lönegrad än 20, 137
extra ordinarie befattningar i 20 och lägre lönegrader samt 5 extra ordinarie
befattningar med avlöning enligt löneplanen MEo i militära icke-ordinariereglementet.
I sina medelsäskanden för budgetåret 1946/47 har verket räknat med följande
antal befattningshavaie, nämligen 3 ordinarie tjänstemän å löneplan
C, 203 extra ordinarie befattningshavare å löneplan Eo samt 4 befattningshavare
å löneplan MEo, eller tillhopa 210 befattningshavare samt ett fåtal
arvodesanställda tjänstemän. Vid bifall till Kungl. Maj:ts förslag i 1946 års
statsverksproposition kommer emellertid antalet extra ordinarie tjänstemän
vid verket att i viss utsträckning reduceras på grund av nedsättning av den
av verket beräknade förhöjningen av anslagsposten för avlöningar till ickeordinarie
personal.
Om hänsyn tages till att vissa avdelningar i det tilltänkta industriverket,
— 19
nämligen forskningsavdelningen och fabriksavdelningen, sakna motsvarigheter
inom krigsmaterielverket, och att för dessa avdelningar enligt 1941 års
förvaltningsutredning beräknats ett sammanlagt antal befattningshavare av
(56+ 18==) 74, skulle jämförelsesiffrorna bli (251 — 74=) 177 för industriverket
och det förut nämnda antalet av 182 för krigsmaterielverket, såvitt
avser innevarande budgetår. Alt icke heller denna jämförelse är rättvisande
kommer i det följande att närmare utvecklas. Dessförinnan torde krigsmaterielverket
få något beröra den av revisorerna lämnade sifferuppgiften 425
befattningshavare samt revisorernas uttalande, att sistnämnda antal icke står
i överensstämmelse med storleken av det personalbestånd, som förutsattes
vid verkets tillkomst.
Samtliga centrala förvaltningsmyndigheter inom försvaret ha under tiden
för den förstärkta försvarsberedskapen anställt personal utöver det för fredstid
förutsedda antalet. Kostnaderna för avlöning till denna personal lia gäldats
antingen av vederbörliga anskaffnings- eller underhållsanslag — en anordning
som även under fredsförhållanden förekommit — eller ock utgått
av anslag under förskottsstaten för försvarsväsendet. Å riksstaten har endast
redovisats viss del av den personal, sorn varit erforderlig under fredsförhållanden.
Detta förhållande har jämväl varit rådande beträffande krigsmaterielverket,
som emellertid till skillnad från försvarsgrensförvaltningarna icke
kunnat anlita anskaffnings- eller underhållsanslag för avlönande av tillfällig
personal, utan för ändamålet i enlighet med av Kungl. Maj:t och riksdagen
godkända riktlinjer (proposition 1944: 185, s. 84—85), riksdagens skrivelse
nr 321, punkten 8:o, s. 8) och efter särskilt beslut av Kungl. Majit anlitat
medel under förskottsstaten för försvarsväsendet. Sedan den förstärkta försvarsberedskapen
upphört med utgången av juni 1945 har för anställande
av tillfällig personal inom verket efter beslut av Kungl. Majit anvisats medel
av de av 1945 års riksdag tili förfogande ställda avvecklingsanslagen.
De på nyss angivna sätt avlönade befattningshavarna vid krigsmaterielverket
erhålla arvoden enligt riktlinjer, som fastställts av Kungl. Majit genom
brev den 28 januari 1944.
Dessa tillfälligt anställda befattningshavare avses att successivt uppsägas
från innehavande anställningar i den mån arbetsvolymen minskar med iakttagande
av de anvisningar, som av Kungl. Majit lämnats i cirkuläret den
29 juni 1945 (nr 516) angående vissa avvecklingsåtgärder inom statsförvaltningen
i samband med övergången till fredsförhållanden.
Då krigsmaterielverkets för fredsförhållanden avsedda personalstyrka enligt
den förut lämnade redogörelsen för innevarande budgetår uppgår till
sammanlagt 182 befattningshavare, följer av det nu anförda, att av de av
revisorerna till 425 angivna befattningshavarna vid verket (425 — 182 =)
243 vid den tidpunkt, till vilken revisorernas uttalande hänför sig, utgöras
av tillfälligt anställda befattningshavare. Av dessa sistnämnda kan visst antal
vid bifall till årets statsverksproposition beräknas erhålla extra ordinarie
anställning.
Krigsmaterielverket finner det anmärkningsvärt, att revisorerna grundat
sina uttalanden beträffande verkets storlek på en jämförelse mellan ä ena
sidan den för fredsförhållanden beräknade personalen inom en verksorganisation
(industriverket), som icke motsvarar krigsmaterielverket, och å
andra sidan krigsmaterielverkets av beredskapsförhållandena tillfälligt ökade
organisation. I stiillct borde jämförelsen såsom av det förut anförda framgår
lia gjorts mellan siffran 177 för industriverket och 182 för krigsmaterielverket.
Av intresse i förevarande sammanhang är jämväl följande förhållande,
vilket icke finnes redovisat i revisorernas uttalanden. I 1''örvaltningspropo
-
— 20 —
spioneri 1943: 180 endast skisserades personalorganisationen för krigsmaterielverket,
medan den närmare utformningen därav skedde i propositionen
1943: 235. I det vid nämnda proposition fogade utdraget av statsrådsprotokollet
återges bland annat dåvarande statens krigsmaterielnämnds skrivelse
den 5 september 1942 rörande medelsbehovet för nämnden för budgetåret
1943/44, vilken skrivelse såsom av statsrådsprotokollet i ärendet framgår
legat till grund för beräkningen av krigsmaterielverkets organisation för
nämnda budgetår. I denna skrivelse framhålles bland annat, att personalbehovet
under krigsmaterielverkets första verksamhetsår beräknats till i genomsnitt
400 personer, oaktat denna siffra vid ingången av budgetåret 1943/
44 beräknats bli högre.
Propositionen 1943:235 behandlades jämväl av första särskilda utskottet
vid 1943 års riksdag, vilket hade att taga ställning till den militära förvaltningsreformen.
Utskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag i denna del, och
utskottets hemställan bifölls av riksdagen. I behandlingen av propositionen
1943: 235 inom utskottet deltogo enligt anteckning å utskottets utlåtande
nr 4 bland andra två ledamöter av 1945 års statsrevision.
I detta sammanhang bör även framhållas, att omdömen rörande ett visst
verks personalstyrka i den mån de icke äro grundade på arbetsstadier eller
organisationsundersökningar böra utgå från jämförelser med andra liknande
verk inom samma eller närbesläktade förvaltningsområden. Såvitt avser
ett begränsat avsnitt av krigsmaterielverkets organisation, nämligen anskaffningssidan,
ha revisorerna sökt framlägga ett dylikt jämförelsematerial, hämtat
från järnvägsstyrelsen. I viss män torde emellertid också spörsmålet
kunna belysas genom jämförelser med personalbeståndet inom de övriga
centrala förvaltningsmyndigheterna inom försvaret. Trots den korta tid som
stått till buds för den föreliggande remissens besvarande har verket därför
ansett sig böra framlägga visst siffermaterial att tjäna såsom underlag för
en dylik jämförelse, vilket material sammanställts ur primäruppgifter som
infordrats av försvarets tjänsteförteckningssakkunniga. För att dessa sifferuppgifter
i sin mån skola kunna jämföras med revisorernas uppgifter, avse
uppgifterna läget den 1 juli 1945, till vilken tidpunkt revisorernas uppgifter
hänföra sig.
Dessa uppgifter ge vid handen, att det sammanlagda antalet befattnings -
havare inom försvarets olika centrala förvaltningsmyndigheter den 1 juli
1945 uppgick till följande vid nedannämnda myndigheter:
försvarets civilförvaltning ...................................... 402
försvarets sjukvårdsförvaltning.................................. 73
arméns fortifikationsförvaltning................................. 577
arméförvaltningen ............................................. 1 228
(härav 925 befattningshavare å arméförvaltningens tygavdelning, 268
befattningshavare å arméförvaltningens intendenturavdelning samt
35 befattningshavare å arméförvaltningens civilbyrå)
marinförvaltningen ............................................ 643
(härav 97 å fortifikationsavdelningen)
flygförvaltningen .............................................. 988
(härav omkring 300 å byggnadsavdelningen)
försvarets fabriksstyrelse ...................................... 128
Vid en granskning av det nu framlagda siffermaterialet framgår, att särskilt
försvarsgrensförvaltningama alltjämt ansetts böra vara av en betydande
storleksordning, trots att väsentliga delar av förvaltningarnas uppgifter
på bland annat anskaffnings- och kontrollområdet överförts till krigsmaterielverket.
Kungl. Maj:t har dock såsom framgår av 1945 års riksdagsberättelse
uppdragit åt försvarets sakanslagsutredning att företaga utredning, i vil
-
— 21 —
ken omfattning överflyttning av anskaffningsuppgifter till krigsmaterielverket
komme att föranleda minskning av försvarsgrensförvaltningarnas personal.
Denna undersökning har såvitt verket har sig bekant icke färdigställts.
Av intresse i förevarande sammanhang är ock att undersöka avlöningskostnaderna
för krigsmaterielverket i relation till de sammanlagda kostnaderna
för försvaret, respektive för hela den militära förvaltningsorganisationen. En
utförd undersökning i detta avseende utvisar följande.
Av de sammanlagda årliga försvarskostnaderna draga lönekostnaderna vid
krigsmaterielverket (utom den lokala förrådsorganisationen och kontrollanter)
något mindre än 2 promille. För hela den militära förvaltningsorganisationens
centrala delar är motsvarande siffra omkring 2,4 procent. Av de sammanlagda
utgifterna för löner vid försvarets förvaltningsmyndigheter enligt
denna beräkning upptager krigsmaterielverket sålunda ungefär 1j12.
I det föregående har till granskning upptagits det jämförelsematerial, varpå
revisorerna grundat sina omdömen rörande verkets storlek, varvid verket
framhållit, att en jämförelse mellan industriverket till den del detsamma
kunde anses motsvara i krigsmaterielverket ingående organisationsenheter
och verket i dess nuvarande utformning icke kunde anses rättvisande. Verket
får nu återkomma till delta spörsmål och därvid anföra följande.
Vissa arbetsuppgifter, som tillkomma krigsmaterielverket, förutsattes i 1941
års förvaltningsutrednings förslag skola åvila vederbörande försvarsgrensförvaltningar
och icke industriverket. Detta är fallet bland annat med förvaltningen
av de centrala ammunitionsförråden och de till dessa anslutna
verkstäderna för sammansättning av ammunition.
Det anförda torde ge vid handen, att den förut berörda jämförelsen mellan
industriverkets och krigsmaterielverkets för fredsförhållanden avsedda
personal blir missvisande. Vilka siffror som här böra läggas tili grund för
jämförelsen kan icke med bestämdhet avgöras, och spörsmålet torde för övrigt
endast äga teoretiskt intresse. I sin mån visar dock det anförda på nödvändigheten
av att framgå med den största försiktighet vid verkställande
av sådana jämförelser, som revisorerna framlagt.
Betydelsefullt är också i detta sammanhang det av revisorerna icke påpekade
förhållandet, att personalstaterna för försvarsgrensförvaltningarna regelmässigt
icke redovisa den vid förvaltningarna tjänstgörande militära eller
civilmilitära personalen, vilken i stället är uppförd å respektive försvarsgrenars
personalstater — exempelvis fälttygkåren, intendenturkåren, marinens
olika personalstater och flygvapnet. Vid krigsmaterielverket däremot är all
militär och civilmilitär personal redovisad å verkets personalförteckning.
lil. OmlaUningen av krigsmaterielverkets anskaflaingsorganisation.
Revisorernas framställning i förevarande avseende inledes med vissa jämförelser
rörande upphandlingsverksamheten vid statens järnvägar och några
enskilda företag. Revisorerna betona visserligen härvid å ena sidan, att »jämförelser
med upphandlingsverksamheten vid annat statligt organ icke kunna
giva underlag för ett tillförlitligt bedömande av industribyråns personalbestånd
i förhållande till föreliggande arbetsuppgifter» (s. 23) samt att »revisorerna
äro viii medvetna örn det vanskliga i en sådan jämförelse» (s. 33). Å
andra sidan lia revisorerna lämnat sina uppgifter »lill viss ledning i förevarande
sammanhang» (s. 23) samt »till ytterligare belysande» (s. 24) av
uppgifterna, varjämte de vid revisorernas nu berörda jämförelser erhållna
differenserna »giva stöd för revisorernas uppfattning» (s. 33).
Krigsmaterielverket inser till fullo revisorernas sålunda uttalade tveksamhet
rörande bevisvärdet hos del av revisorerna åberopade jämförelsemate
-
— 22 —
rialet. Nämnvärt avseende torde icke kunna fästas vid jämförelser med enskilda
företag, vilkas branschtillhörighet icke angivits, och väsentliga av
revisorerna icke uppmärksammade skiljaktigheter föreligga mellan upphandlingsverksamheten
inom statens järnvägar och den anskaffningsverksamhet,
som hittills bedrivits inom krigsmaterielverket. Till belysande härav må följande
framhållas.
I sin av revisorerna i andra sammanhang, till vilka verket i det följande
återkommer, åberopade underdåniga skrivelse den 31 augusti 1945 angående
verkets anslagsbehov för budgetåret 1946/47 redogjorde krigsmaterielverket
ingående för arten och omfattningen av verkets arbetsuppgifter på anskaffningsområdet.
Av denna redogörelse framgår bland annat, att under
den tid, till vilken revisorernas erinringar hänföra sig, ha de aktuella kraven
på materiel för stärkande av försvarets krigsberedskap väsentligen satt
sin prägel på verkets arbete. För att fylla dessa krav har verkets anskaffningsorganisation
under beredskapsåren haft att på snart sagt alla materielområden
skapa ett flertal nya kompetenta tillverkare, att genomföra omställningar
och kompletteringar av befintliga statliga eller enskilda industriföretag
samt att uppföra helt liva anläggningar för tillverkning av krigsmateriel
eller härför erforderliga halvfabrikat och kemikalier. En uppfattning örn
storleksordningen av dessa av verkets anskaffningsorganisation fullgjorda
uppgifter ger det faktum, att genom verkets eller dess föregångares försorg
upprättats 28 skuggfabriker för sådana tillverkningar som nyss nämnts.
Detta arbete har omfattat förberedande utredningar, planläggning tillsammans
med tidigare inom nämnderna organiserad byggnadshjelp (numera försvarets
fabriksstyrelses anläggningsorgan) av sådana lokaler som nyuppförts,
planering tillsammans med berörda industrier av den maskinella utrustningens
uppställande i lokalerna samt anskaffning av denna maskinutrustningined
undantag för en mindre del därav, som redan tidigare anskaffats av
dåvarande arméförvaltningens tygdepartement. Utöver ovan nämnda 28
skuggfabriker finnas sex sådana fabriker, vilka i huvudsak planlagts och
påbörjats av tygdepartementet, men vilka sedermera färdigställts av verket.
(Med skuggfabriker avses fabriker av större omfattning, vilkas lokaler ägas
eller förhyras av verket.)
Förutom genomförandet av de kapacitetsökande åtgärder, som anläggandet
av skuggfabrikema innebär, har verket vid en mångfald industriföretagkompletterat
dessas maskinutrustning för vinnande av den önskade kapaciteten
för olika ändamål. Denna maskinutrustning omfattar såväl .standardmaskiner
som specialmaskiner av olika slag, vilka senare på initiativ av industribvrån
konstruerats av olika industriföretag eller inom verket. Dessa
maskiner äro utplacerade hos företagen i olika antal från enstaka maskiner
ända upp till 65. Som ett mått på det arbete, sorn av industribyrån utförts i
detta sammanhang, kan nämnas, att värdet av skuggfabriker och maskiner,
vilka senare uppgå till ett sammanlagt antal av omkring 5 000, belöper sig
till i runt tal 80 miljoner kronor.
I samband med anskaffningen av olika produkter har ett högst betydande
antal arbetsverktyg tillverkats och upplagts hos de olika företagen.
Industribyrån håller vidare ständig kontakt med företagen, diskuterar och
informerar dem om lämpliga arbetsmetoder, operationsföljder och verktyg,
allt i avsikt att öka kapaciteten och nedbringa priserna. Denna service ligger
helt vid sidan av vanlig inköpsverksamhet och innebär ett betydande arbete
för anskaffningssektionerna.
Verket har bedrivit en omfattande verksamhet för att sammansätta färdiga
ammunitionsprodukter av hos olika tillverkare beställda detaljer. Detta
innebär, att vid sidan av inköpsverksamheten verkets anskaffningsorganisa
-
— 23 —
tion haft att fylla ungefär samina funktion som en central verkstadsplanering
vid en industri. Följande exempel torde belysa omfattningen av den
sammansättningsverksamhet, varom bär är fråga. För tändrör till granater
och för övriga tandmedel (tändhattar för handvapenammunition ej medräknade)
ha tillverkats omkring 600 olika smådetaljer hos ett 100-tal verkstäder
till ett sammanlagt antal av omkring 800 miljoner. För framställningen av
dessa detaljer, vilka sammansatts vid ett 20-tal fabriker, ha åtgått över
10 000 ton stål, mässing och andra råvaror i en mångfald olika dimensioner
och utförandeformer.
För att få fram material i den utsträckning, som erfordras för försvarets
leveranser samt för att erhålla gynnsammaste pris har industribyrån i allmänhet
måst anskaffa materialet till de olika tillverkarna. Planläggandet av
distribueringen har även ombesörjts av industribyrån, vilket medfört ett
högst betydande arbete icke minst till följd av de långvariga diskussioner,
som måst föras med olika myndigheter och kommissioner. Allt fallande
skrot av stål- och metallprodukter har på grund av den nödvändiga bristhushållningen
och därav följande beslag måst tillvaratagas genom industribyråns
försorg, vilken haft att ombesöi''ja distribueringen tillbaka till jämoch
metallverk. Redovisningen av tillhandahållet material, vare sig det gällt
färdiga detaljer eller skrot, har krävt ett mycket omfattande arbete, varmed
åtskilliga personer varit ständigt sysselsatta.
Bristen på metaller har gjort, att i stället för användandet av koppar, mässing
o. s. v., olika ammunitionseffekter måst tillverkas av stål, zinklegering
o. s. v. Ett omfattande forsknings- och experimentarbete har här fallit på
industribyråns lott, varvid som exempel kunna nämnas de betydande svårigheter,
som uppstodo, då patronhylsor av olika slag helt plötsligt måste tillverkas
av stål i stället för av mässing.
Slutligen må bland uppgifter för verkets anskaffningsorganisation nämnas
tillsynen över att de krigsmateriel tillverkande företagen kunnat disponera
över erforderlig arbetskraft utan hinder av de omfattande inkallelser till
krigstjänstgöring som under beredskapsåren måst äga rum.
Med det anförda har verket endast önskat angiva några av de arbetsuppgifter
som måst fullgöras av verkets anskaffningsorganisation i syfte att närmare
klargöra, att denna organisation under i revisorernas uttalanden avsedd
tid icke enbart haft att handlägga rena upphandlingsärenden utan jämväl
uppgifter av helt annan och betydligt mera kvalificerad ari.
Vad åter angår anskaffningsverksamheten vid statens järnvägar har verket
genom en sin tjänsteman med bistånd av befattningshavare inom järnvägsstyrelsens
upphandlingsorganisation utarbetat nedanstående redogörelse
för anskaffningsrutinen vid statens järnvägar. Till denna har knutits en jämförelse
med motsvarande rutin inom krigsmaterielverket.
A. Anskaffningsrntin vid statens järnvägar.
1. Furrådsbijrän.
Anskaffningsuppdragen inkomma till byrån från linjen och från andra
byråer inom järnvägsstyrelsen. Uppdragen äro normalt försedda med komplett
tekniskt underlag.
Uppdelning i råvaror, halvfabrikat och färdig vara förekommer sällan.
Normalt inköpes materielen färdig i den form uppdragsgivaren önskar. Upphandlingsförordningen
tillämpas för samtliga inköp. Något uppköp under
hand förekommer icke för belopp överstigande 500 kronor.
— 24 —
När materielen inköpts släpper förrådsbyrån normalt kontakten med upphandlingen.
Personal vid de fem huvudförråden göra avrop, och leverans
sker antingen till förråden eller direkt till förbrukaren på linjen. Leveransövervakningen
ombesörjes av mottagaren och icke av förrådsbyrån. Materielen
besiktigas av mottagaren eller av särskilda besiktningsmän från järnvägsstyrelsen.
2. Maskintekniska byrån.
Det tekniska underlaget för upphandlingen sammanställes helt av teknisk
personal inom byrån, innan de upphandlande tjänstemännen taga hand örn
anskaffningen. Därvid uppdelas materielen av den tekniska personalen så, att
vissa standarddelar överlämnas till förrådsbyrån för anskaffning, medan
specialdetaljer upphandlas och sammansättningen (vagnar, lok m. m.) beordras
av maskintekniska byrån. Upphandlingsarbetet omfattar infordrande
av anbud, anbudsgranskning med hänsyn till tidigare anbud, utskrivande av
kontrakt samt leveransövervakning, vilken är av liten omfattning, då antalet
leverantörer är omkring 12 och antalet objekt i varje upphandling sällan
överstiger 500. Förhandlingar med leverantören beträffande tekniska frågor
föras ej av de upphandlande tjänstemännen utan genom byråns tekniska
personal. Granskningen av inkommande offerter beträffande prisets skälighet
sker i samarbete med byråns tekniska personal, som har möjlighet att
dela upp tillverkningen i prisbedömbara arbetstempon.
3. Elektrotekniska byrån.
Det tekniska underlaget för upphandlingen sammanställes helt av teknisk
personal inom byrån, innan de upphandlande tjänstemännen taga hand om
anskaffningen. Därvid uppdelas materielen av den tekniska personalen så, att
vissa standarddelar överlämnas till förrådsbyrån för anskaffning, medan
upphandlingen av specialdetaljer och föranstaltande av sammansättningen
(ställverk, högtalaranläggningar o. d.) sker genom eltekniska byrån. Upphandlingsarbetet
omfattar infordrande av anbud, anbudsgranskning med
hänsyn till tidigare anbud (som angivas av den tekniska personalen) samt
utskrivande av kontrakt. Priskalkvler, som erfordras, uppgöras av byråns
tekniska personal, som även utför leveransövervakning och besiktning. Alla
förhandlingar med leverantören beträffande tillverkningstekniska frågor ske
direkt melian byråns tekniska personal och leverantören; endast örn ändring
av priset blir aktuell inkopplas den upphandlande tjänstemannen.
Normalt inköpes materielen färdig i den form uppdragsgivaren önskar; någon
uppdelning av materielen så att råvaror, halvfabrikat och färdig vara
köpas var för sig förekommer därför ytterst sällan.
Upphandlingar understigande ett värde av 500 kronor ske normalt under
hand.
Upphandlingar upp till ett värde av omkring 2 000 kronor beslutas av byråchef.
Vid större anskaffningar (d. v. s. belopp över 2 000 kronor) skall
generaldirektören avgöra inköpet. Upphandlingsförordningen följes nästan
alltid vid upphandlingar till belopp över 500 kronor.
B. Jämförelse mellan krigsmaterielverkets och statens järnvägars
anskaffningsrutin.
1. Tekniska underlaget.
Statens järnvägars upphandlande tjänstemän få underlaget från varje anbudsinfordran
komplett av de tekniska avdelningarna inom respektive byra.
Detta är möjligt emedan statens järnvägar köpa materielen i färdigt skick
— 25 —
och undviker uppdelat köp. Hos krigsmaterielverket utför varje upphandlande
tjänsteman ett tekniskt sammanställningsarbete för att ur befintligt
underlag få fram det som är nödvändigt för respektive delupphandling.
Ändringar i det tekniska underlaget diskuteras hos statens järnvägar icke
mellan de upphandlande tjänstemännen och leverantören utan i huvudsak
mellan järnvägens tekniska expertis och leverantören.
2. V pphandlingen.
Statens järnvägar följer strikt upphandlingsförordningen. Härigenom
kunna kraven på kvalificerad personal minskas. Järnvägsstyrelsen har
exempelvis upptagit en tjänsteman i 15 lönegraden på den bantekniska byrån
såsom ensam erforderlig för en upphandling av 28,6 miljoner kronor för år
1944. Trots detta måste varje upphandling över 2 000 kronor (förrådsbyrån
omkring 10 000 kronor) behandlas av generaldirektören, vilket i realiteten
innebär, att han och givetvis även respektive byråchefer måste ta del av
huvuddelen av upphandlingarna inom bantekniska, eltekniska och förrådsbyrån.
Av järnvägsstyrelsens skrivelse till statsrevisorerna framgår, att endast
en av de 21 personer som redovisas sysselsatta har ingenjörsbefattning,
5 ha juristbefattningar, 15 merkantil eller annan befattning. De feni juristerna
synas vara ansvariga för upphandlingen inom respektive avdelningar.
Upphandlingarna inom statens järnvägar äro av annan karaktär än inom
krigsmaterielverket. Medan verket hittills huvudsakligen köpt specialmateriel,
har järnvägsstyrelsen under år 1944 på sin förrådsbyrå köpt för över
80 miljoner kronor bränsle, virke, smörjoljor och räls, eller typiska marknadsvaror,
som kunna upphandlas år efter år på löpande avtal.
Någon sammansättningsverksamhet, som organiserats av styrelsens upphandlingsorgan
föreligger icke, utan driftmateriel avropas av de centrala förråden
och övrig materiel av respektive förbrukare i mån av behov.
Prisgranskning utföres i stor utsträckning av den tekniska personalen, ej
av den upphandlande.
Åtskilliga ytterligare synpunkter skulle här kunna anföras, men vad redan
framhållits torde utvisa, att den anskaffningsverksamhet, varom fråga
är för krigsmaterielverkets del varit av en helt annan karaktär än den som i
allmänhet ankommer på statens järnvägar. Skulle verket lämna uppgift på
personal efter samma grunder som revisorerna tillämpat vid sin förfrågan
hos järnvägsstyrelsen, bortfaller all planerings-, övervaknings- och maskinskrivningspersonal,
eller över 50 personer. Arbetsuppgifterna för verkets
tjänstemän på anskaffningssidan äro betydligt mera tekniskt kvalificerade
än de som ankomma på de upphandlande tjänstemännen hos styrelsen och
motsvara snarare dem som åvila de tekniska tjänstemännen hos järnvägsstyrelsen.
Enligt nyssnämnda grunder skulle av personalen inom verkets upphandlingsorganisation
endast medtagas omkring 20 befattningshavare, vilken
siffra skall jämföras med 21 för järnvägsstyrelsen. Järnvägsst yreisens
övriga 7 i revisorernas berättelse omförmälda befattningshavare äro nämligen
sysselsatta hos respektive förrådsintendenter och böra därför betraktas
såsom mottagande och icke såsom upphandlande tjänstemän.
Det må än en gång framhållas, alt revisorernas uttalanden örn storleken
av verkets anskaffningsorganisation hänföra sig till läget den 1 januari 1945,
då full beredskap fortfarande var rådande och anskaffningsverksamheten
inom verket alltfort var präglad av de särskilda förhållanden, som i det föregående
närmare berörts. Även beträffande anskaffningsorganisationens omfattning
i personellt avseende lia revisorerna liksom beträffande motsvarande
spörsmål för verket i dess helhet icke tagit hänsyn lill skillnaden mellan be
-
— 26 —
redskaps- (avvecklings-) organisationen och fredsorganisationen. I fredsorganisationen
beräknas enligt verkets medelsäskanden för nästa budgetår för
industribyråns ordersektion sammanlagt 10 befattningshavare mot 32 i revisorernas
sammanställning samt för de i revisorernas tabell angivna anskaffningssektionerna
sammanlagt 25 befattningshavare gentemot 41 i sammanställningen.
Inklusive de för industribyråns centrala ledning avsedda två
befattningshavarna upptar sålunda industribyråns fredsorganisalion i de delar,
varom nu är fråga, sammanlagt (10 + 25 + 2=) 37 befattningshavare
mot det av revisorerna anmärkta (32 + 41 + 2=) 75 eller sålunda något
mer än hälften.
IV. Anskaffningsärendens handläggning.
På grundvalen av uppgifter som lämnats av krigsmaterielverket ha revisorerna
(s. 24—25) framlagt en kortfattad redogörelse för anskaffningsärendenas
handläggning inom verket. Revisorerna uttala härefter, att handläggningssättet
är mycket omständligt (s. 25), samt att en av orsakerna till verkets
anskaffningsorganisations enligt revisorernas uppfattning för stora omfattning
vore att söka i det rådande anskaffningssystemet (s. 33).
Av revisorernas uttalanden framgår icke, huruvida den påstådda omständligheten
anses föreligga däri, att antalet arbetstempon, som ingå i ett anskaffningsärendes
handläggning, skulle vara för högt eller däri, att ett visst
antal genomslagskopior tages av anskaffningshandlingama. Verket anser det
därför nödvändigt att till behandling upptaga frågan, huruvida andra statliga
eller enskilda organisationer med anskaffningsuppgifter inom likartade
materiel områden som verkets tillämpa en enklare rulin än verket med färre
arbetstempon. Spörsmålet synes bäst kunna belysas genom jämförelser med
anskaffningsrutinen inom dylika organisationer.
a) Inom arméförvaltningens intendenturavdelnings industribyrå.
Till byrån inkommande anskaffningsuppdrag kopieras i tre exemplar av
den sektion inom industribyrån, som har att handlägga ärendet. Detta tempo
motsvarar krigsmaterielverkets planeringsorder, som beträffande intendenturmateriel
endast utgör en avskrift av anskaffningsuppdraget.
Med ledning av avskrifterna infordra inköpssektionerna anbud. På grundval
av tablåer över inkomna anbud utväljes leverantör, där ej med hänsyn
till erbjudet pris, leveranstid eller andra förhållanden ny anbudsinfordran
måste ske. Ärendet föredrages inför byråchefen, som har att fatta beslut i
frågan. I tveksamma fall eller i ärenden av större principiell betydelse underställes
ärendet generalintendentens prövning.
Sedan anbudet antagits erhåller vederbörande företag skriftligt meddelande
härom genom inköpssektionens försorg jämte meddelande, att kontrakt
skall följa. Detta tempo motsvarar verkets inköpsorder.
Inköpssektionen utskriver därefter ett kontrakt i sex eller flera exemplar.
Detta tempo finnes icke i krigsmaterielverkets rutin.
Sedan den beställda materielen blivit färdig för besiktning underrättar vederbörande
leverantör industribyråns besiktningssektion härom. Härefter
fastställer byråns besiktningssektion av vederbörande kontrollant uppgjort
förslag till godkännande av materielen, i anslutning vartill s. k. besiktningsrapport
i tre exemplar utfärdas. Av dessa överlämnas ett till vederbörande
sektion, som på basis härav upprättar s. k. försändningsorder i sex exemplar,
varigenom bland andra leverantören och mottagaren underrättas. Besiktningsrapporten
motsvarar krigsmaterielverkets kontrollbesked och försänd
-
— 27 —
ningsordem verkets försändningsinstruktion. Dessutom insänder mottagaren
i allmänhet ett mottagningsbevis till intendenturavdelningens förrådskontroll
såsom inkomstreversal.
Vid en jämförelse mellan krigsmaterielverkets anskaffningsrutin och intendenturavdelningens
motsvarande rutin återfinnas sex arbetstempon, som
helt överensstämma med varandra. Däremot ingå i intendenturavdelningens
industribyrås rutin ytterligare två tempon, som saknas i verkets rutin.
b) Inom flygförvaltningens materielavdelnings anskaffning sbyrå.
En utförd undersökning ger vid handen, att även här i allt väsentligt samma
arbetstempon återfinnas, som förekomma i krigsmaterielverkets rutin.
Sålunda kopieras ett anskaffningsuppdrag i erforderligt antal exemplar och
utdelas lill inköparna. I den mån så befinnes erforderligt uppdelas materielen
i sina element av byråns planeringssektion. Anbudstablåer, inköpsorder, kontrollrapporter
och försändningsorder förekomma här liksom i krigsmaterielverkets
rutin.
Någon ytterligare redogörelse för denna organisations anskaffningsrutin
torde med hänsyn till dess nära överensstämmelse med krigsmaterielverkets
icke vara erforderlig,
c) Inom aktiebolaget Bofors.
För att erhålla en uppfattning rörande anskaffningsrutinen inom detta
vårt lands största enskilda företag inom krigsmaterielområdet har verket från
företaget införskaffat en utförlig redogörelse i förevarande avseende. Redogörelsen
— vilken i enlighet med av bolaget uttryckt önskan här icke återgives
— utvisar, att verkets rutin såväl med avseende på antalet arbetstempon
som ur synpunkten av antalet anskaffningshandlingar och kopior därav
icke är »omständligare» än bolagets. Den av bolaget utarbetade redogörelsen
ingår bland de till grund för verkets utlåtande i detta ärende liggande handlingarna,
och kommer på anfordran att överlämnas till riksdagens vederbörande
utskott.
De från två statliga verk och ett enskilt företag, samtliga inom krigsmaterielområdet,
hämtade jämförelserna giva vid handen, att verkets anskaffningsrutin
beträffande antalet arbetstempon icke är omständligare — snarare
i vissa avseenden enklare — än den som tillämpas inom nyssnämnda
organisationer.
Örn det sålunda får anses ådagalagt, att revisorernas omdöme om verkets
anskaffningsrutin såsom omständlig icke kan grundas på antalet arbetstempon
i denna rutin, återstår att undersöka, huruvida omdömet i fråga må ha
föranletts av antalet kopior, som tages av de i anskaffningsärenden ingående
handlingarna. Även i detta avseende torde det vara på sin plats alt företaga
jämförelser med förhållandena inom andra organisationer, såväl statliga som
enskilda. I sådant hänseende må framhållas, att inköpsorder inom arméförvaltningens
tygavdelnings verkstadsbyrå utskrivas i 10—12 exemplar, inom
flygförvaltningens materielavdelnings anskaffningsbyrå i 6—10 exemplar
och vid aktiebolaget Svenska kullagerfabriken normalt i 12 exemplar.
Att inköpsorder enligt krigsmaterielverkets rutin i vissa fall utskrivas i upp
till 16 exemplar har sin grund i det större antal funktioner inköpsorderna
lia alt fylla enligt denna rutin. Eftersom verket är ett centralt upphandlingsorgan
för försvaret, som verkställer anskaffningar för försvarsgrensförvaltningarnas
räkning och med anlitande av medel Ull nämnda förvaltningars
förfogande, måste dessa förvaltningar löpande hållas å jour med verkets
anskaffningsverksamhet. För denna å jourhållning utnyttjas bland annat ko
-
28
pior av verkets inköpsorder. Det ligger i sakens natur, att hinder icke möter
att radikalt nedskära antalet kopior av handlingarna i ett anskaffningsärende;
följden av en dylik åtgärd skulle emellertid endast bli, att verkets uppdragsgivare
bleve nödsakade att själva låta verkställa erforderligt antal avskrifter.
Denna konsekvens — som ur statsekonomisk synpunkt torde väga
tyngre än de blygsamma kostnaderna för en eller annan genomslagskopia
av handlingarna i anskaffningsärenden — har krigsmaterielverket sökt undvika
genom det av verket tillämpade systemet.
Av det anförda framgår, att antalet kopior av handlingarna i anskaffningsärenden
näppeligen torde kunna åberopas såsom grund för statsrevisorernas
omdöme örn verkets anskaffningsrutin såsom »omständlig». Då såsom
förut utretts ej heller antalet arbetstempon i anskaffningsrutinen är
större utan i vissa fäll mindre än på andra håll inom statsförvaltningen, kan
krigsmaterielverket icke finna annat än att revisorernas omdöme örn rutinen
icke kan anses sakligt grundat.
Revisorerna yttra emellertid vidare, att verkets i och för sig mycket omständliga
handläggningssätt av anskaffningsärendena ytterligare kompliceras,
då beställning göres hos försvarets fabriksstyrelse. Till stöd härför anföra revisorerna
följande exempel (s. 25):
Den 30 oktober 1945 beställde arméförvaltningens tygavdelnings vapenbyrå
hos krigsmaterielverket 10 000 st 0,0 mm:s pipa till kulsprutemodell
1942 och 1 000 mekanismramar. Innan beställning härpå kunde göras, måste
tygavdelningen infordra erforderliga ritningar från det under fabriksstyrelsen
lydande Carl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna. Dessa överlämnades
till tygavdelningen, som därefter vidarebefordrade dem till krigsmaterielverket.
I samband med att förenämnda materiel beställdes hos gevärsfaktoriet,
hade krigsmaterielverket sedermera att återställa ritningarna till faktoriet
via fabriksstyrelsen.
Det av revisorerna sålunda anförda exemplet överensstämmer icke med
de verkliga förhållandena. Verket mottog nämligen icke de avsedda ritningarna
från arméförvaltningens tygavdelning i samband med anskaffningsanmodan,
utan vid anskaffningen tillgick i stället så, att verket endast hänvisade
till gevärsfaktoriets detaljnummer och de vid inköpsordern fogade leveransbestämmelserna.
Exemplet utvisar dock under alla förhållanden, att
arméförvaltningens tygavdelning varit så beroende av den enda statliga handvapenfabriken
i landet, att tygavdelningen måst repliera på denna för att
erhålla ritningar till ett element i en av tygavdelningen fastställd vapentyp.
Bortsett från alt sålunda något stöd för revisorernas uttalande om det särskilt
komplicerade handläggningssättet av anskaffningsärendena, då beställning
göres hos försvarets fabriksstyrelse, icke kan hämtas av det anförda
exemplet, äger den av revisorerna berörda principfrågan ett betydande intresse,
varför det synes verket önskvärt att spörsmålet ytterligare belyses.
I sådant avseende må erinras, att ledamoten av riksdagens första kammare
herr E. von Heland vid föredragning i kammaren den 16 maj 1945 av punkten
1 i statsutskottets utlåtande nr 4 på sätt framgår av kammarens protokoll
1945, nr 21, s. 30—34, framförde vissa synpunkter i anslutning till rationaliserings-
och besparingsarbetet inom försvaret och därvid bland annat
berörde verkets upphandlingsformer. De av herr von Heland i nämnda anförande
lämnade uppgifterna, av vilka vissa nu återkomma i revisorernas berättelse,
bemöttes av verket i skrivelse till chefen för försvarsdepartementet
den 8 juni 1945, av vilken skrivelse genom verkets försorg avskrift tillställdes
herr von Heland för kännedom. Enär denna verkets skrivelse icke redovisats
i revisorernas framställning, torde verket få återgiva skrivelsens innehåll till
— 29 —
den del i densamma behandlas handläggningssättet av anskaffningsärenden,
då beställning göres hos försvarets fabriksstyrelse.
Verket återgav först följande uttalande av herr von Heland.
Utgående från att den utformning av planeringen av krigsmaterielverkets
upphandlingsärenden, som nu tillämpas, även kommer att bli bestående i
fredstid, torde den förenkling och effektivisering av anskaffningen av försvarsväsendets
textil- och lädervaror, som avsetts, knappast komma att infrias.
Hur det framtida ordnandet av beställningarna av nyssnämnda varor
genom krigsmaterielverket kan komma att organiseras, är visserligen ännu
icke helt klarlagt, men med erfarenhet från nuvarande samarbete kan det befaras
att en alltför omfattande skriftväxling kommer att bli oundviklig. Krigsmaterielverket
förfogar icke över egna materialier eller egen förrådsorganisation,
varför i många fall materialierna måste tagas från intcndenturavdelningen.
Gången för beställning av exempelvis uniformspersedlar — varav
med största säkerhet fredstillverkningen helt kommer att kunna effektueras
genom fabriksstyrelsen underställda verkstäder — torde komma att bli följande:
1) Industribyrån beställer ett visst antal uniformer från krigsmaterielverket:
2) Krigsmaterielverket beställer samma antal hos fabriksstyrelsen; 3)
Fabriksstyrelsen beställer erforderliga vävnader m. m. hos arméförvaltningens
intendenturavdelning; 4) Arméförvaltningens intendenturavdelning fakturerar
materialierna på fabriksstyrelsen; 5) Fabriksstyrelsen fakturerar efter
besiktning av krigsmaterielverket varan på nämnda verk; 6) Krigsmaterielverket
fakturerar varan på arméförvaltningens intendenturavdelning.
Gången av denna anskaffning kan givetvis förenklas, nämligen därest
krigsmaterielverket helt elimineras och beställning finge ske direkt till fabriksstyrelsen,
men detta strider mot såväl Kungl. Maj:ts som riksdagens principiella
beslut i anskaffningsfrågan.
I anslutning härtill anförde verket för egen del följande:
Beträffande detta yttrande vill krigsmaterielverket framhålla, alt de befarade
olägenheterna vid textilanskaffningen torde komma alt helt elimineras i
samband med att — såsom ock förutsättes av verket — erforderlig förrådshålining
av textilvaror för försvarets behov ombesörjes av verket. Någon annan
ordning på förevarande område synes ej heller vara av statsmakterna
avsedd.
Vad angår den i herr von Helands yttrande berörda gången av anskaffningsärenden
rörande textilmateriel synes det verket, som om herr von
Heland förutsatt att all beklädnadstillverkning i fred skulle läggas på de
statliga fabrikerna inom försvarets fabriksverk. Av förvaltningspropositionen
1943: 180 (s. 212—213) framgår emellertid, att 1942 års bolagsutredning
ansett, att de statliga beklädnadsfabrikernas normala kapacitet skulle motsvara
endast halva fredsbehovet, samt att föredragande departementschefen
erinrat, att bolagsutredningens beräkning av dessa fabrikers tillverkning verkställts
med utgångspunkt från samma synpunkter som överbefälhavaren anlagt.
till vilka synpunkter departementschefen anslutit sig.
Såsom framgår av det nu anförda hänföra sig erinringarna mot det komplicerade
anskaffningssättet i förevarande fall till (''It speciellt område, nämligen
textilanskaffningen, som numera övertagits av verket. Med hänsyn härtill
och då såsom verket påvisat erinringarna i detta fall bygga på felaktiga förutsättningar,
torde avseende icke kunna fästas vid desamma vid bedömandet
av det nu föreliggande spörsmålet.
På eli mera principiellt plan har emellerlid den föreliggande frågan dryftats
i annat sammanhang.
I skrivelse lill krigsmaterielverket den 29 augusti 1945 meddelade sålunda
arméförvallningens inlendenluravdelning, ali frågan angående sältet för
— 30 —
uppgörande av leveransavtal mellan intendenturavdelningen och försvarets
fabriksstyrelses fabriker och anstalter aktualiserats i anslutning till en begäran
från styrelsen om uppgift å intendenturavdelningens behov av uniformstillverkning
efter den 1 november 1945. Vidare anförde intendenturavdelningen
följande:
Intendenturavdelningen utginge ifrån att sådana tillverkningar för dess
räkning, som styrelsens fabriker och anläggningar hade möjlighet att utföra
och som på grund av Kungl. Maj:ts särskilda beslut borde reserveras för dessa
— i den mån hinder ur prishänseende icke förelåge — holde planeras
och avtalas direkt mellan intendenturavdelningen och styrelsen utan förmedling
av krigsmaterielverket. Härigenom bomme dessa leveranser att för intendenturavdelningens
del kunna genomföras på ett väsentligt enklare och smidigare
sätt än som vore möjligt därest all skriftväxling m. m. skulle passera
genom krigsmaterielverket. Intendenturavdelningen vöre givetvis beredd att
hålla verket orienterat örn sålunda träffade avtal jämte önskade detaljer ur
dessa. Skulle vid direkta förhandlingar med styrelsen angående tillverkningar
för försvarets räkning acceptabla priser icke kunna ernås, bomme intendenturavdelningen
alt i vanlig ordning beställa varorna hos verket under angivande
av att överenskommelse med styrelsen icke kunnat träffas. Beträffande
varubeställningar av större omfattning än som svarade mot styrelsens
leveransmöjligheter komme hela de önskade varumängderna att beställas genom
verket, och intendenturavdelningen utginge härvidlag ifrån, att de delar
av dylika mängder, som av verket utlades hos styrelsens fabriker på sätt
ovan angivits, Hnge slutgiltigt avtalas direkt mellan styrelsen och intendenturavdelningen.
Intendenturavdelningen anhölle, att verket ville meddela, i
vad mån verket kunde acceptera här ifrågasatt förfaringssätt för uppgörelser
med försvarets fabriksstyrelse, vilket förfaringssätt jämväl borde med fördel
kunna tillämpas även vid avtal örn leveranser nied vissa andra statliga
institutioner såsom fångvårdsstyrelsen m. fl.
Med anledning härav meddelade krigsmaterielverket intendenturavdelningen
i skrivelse den 31 augusti 1945, att verket icke ansåge sig kunna godtaga
avdelningens ståndpunkt att sådana tillverkningar för dess räkning, som
fabriksstyrelsens fabriker och anläggningar hade möjlighet att utföra, borde
planeras och avtalas direkt mellan avdelningen och styrelsen utan förmedling
av krigsmaterielverket. Verket avsåge nämligen att vid dylika beställningar
från intendenturavdelningen infordra anbud även från firmor i allmänna
marknaden, och .skulle därvid anbuden från styrelsens fabriker ligga
högre, komme därav betingade åtgärder att vidtagas genom verkets försorg.
Samma förhållande gällde redan nu beträffande en hel del andra försvarets
anskaffningsuppgifter, som helt eller delvis beställdes genom verket hos styrelsens
fabriker, varför något skäl till undantag för avdelningens ifrågavarande
tillverkningar icke förelåge. Detsamma gällde vid leveranser från andra
statliga industrier.
Den nu berörda skriftväxlingen bragtes av verket till chefens för försvarsdepartementet
kännedom genom skrivelse den 6 oktober 1945, vilken skrivelse
emellertid — i likhet med den förut berörda av den 8 juni 1945 — icke
omförmäles i revisorernas framställning.
Av det anförda torde framgå, att den på sina håll framkastade tanken på
direkt kommunikation mellan försvarsgrensförvaltningarna och försvarets
fabriksverk innebär ett förbiseende såväl av krigsmaterielverkets ställning
såsom planerande organ för fördelning av anskaffningsuppdrag mellan statliga
och enskilda industrier som av fabriksverkets ställning såsom affärsdrivande.
Sistnämnda förhållande medför, att någon undantagsställning för de
— 31 —
till fabriksverket hörandet industriföretagen i förhållande till enskilda företag
principiellt icke kan få förekomma.
Revisorerna lia i delta sammanhang slutligen diskuterat det tänkta händelseförloppet
i det fall, att under arbetets gång ändring av materielen måste
företagas. För de fall då tillverkaren levererar materielen komplett färdig,
förefaller det av revisorerna konstruerade förloppet onödigt komplicerat. Beträffande
krigsmaterielverkets tillverkningar gäller emellertid i allmänhet, att
leverantören endast framställer en detalj i den färdiga materielen. I sådana
fall är det fullt naturligt, ja rentav nödvändigt, att krigsmaterielverket först
blir tillfrågat, huruvida en ändring av detaljen i fråga är möjlig med hänsyn
till de övriga i leveransen ingående detaljerna. Först sedan detta fastslagits
kan vederbörande försvarsgrensförvaltning beredas tillfälle att uttala sig i
frågan.
V. Frågan om leveransförseningar.
I förevarande avseende anföra revisorerna bland annat (s. 26), att de
uppmärksammat, att föreskrivna leveranstider icke alltid hållits, samt att
dessa tidsförskjutningar i åtskilliga fall måste anses hava varit anmärkningsvärt
stora. Till stöd för sistnämnda påstående åberopa revisorerna två skrivelser,
nämligen dels arméchefens skrivelse till överbefälhavaren den 22 maj
1945, dels arméförvaltningens intendenturavdelnings skrivelse till krigsmaterielverket
den 17 november 1944. Verket kommer i det följande att närmare
ingå på behandling av dessa skrivelsers innehåll av följande skäl. Arméchefens
skrivelse har icke tidigare delgivits verket — avskrift av densamma har
enligt anteckning å konceptet endast tillställts arméförvaltningens tygavdelnings
ammunitionsförrådsbyrå — varför verket först genom revisorernas
framställning erhållit kännedom örn densamma. Intendenturavdelningens
skrivelse åter omnämndes i herr von Helands förenämnda anförande i riksdagens
första kammare den 16 maj 1945, i anledning varav krigsmaterielverket
i en, likaledes tidigare omnämnd skrivelse till chefen för försvarsdepartementet
den 8 juni 1945 bemötte de i intendenturavdelningens skrivelse
framförda erinringarna. Verkets skrivelse till chefen för försvarsdepartementet
har såsom förut nämnts i avskrift tillställts herr von Heland men har
icke redovisats i revisorernas framställning.
a) Arméchefens skrivelse.
I samband med en utredning rörande ammunitionsläget inom armén vid
slutet av april 1945 anförde chefen för armén i skrivelse till överbefälhavaren
den 22 maj 1945 rörande tillgången på 20 mm pansarvämsammunition
bland annat följande.
Det är anmärkningsvärt, att ytterligare leveranser icke kunnat fullgöras,
då beställningar av KÄFT utlagts hos krigsmaterielverket successivt med början
år 1942. Av dessa beställningar har hittills endast omkring en femtedel
levererats. Det har sålunda visat sig, att utlovade leveranstider icke tillnärmelsevis
kunnat hållas.
Beträffande denna anskaffning får verket anföra följande.
Tygdepartementets respektive tygavdelningens framställningar örn anskaffning
av hylsor till denna ammunition framgå av efterföljande sammanställning:
-
— 32 —
Antal | Anskaffningsanmodan | |
120 000 | KATD MB 1/2 550: 1 | 4/s 1942 |
220 000 | > MB 1/H 100: 1 | I9/s 1943 |
70 000 | > MB 1/H 275: 1 | 17 s 1943 |
60 000 | VaB/H 184 030: 5 | 27/s 1 944 |
40 000 | > /H 184 020:14 | 10h 1944 |
40 000 | > ,/H 184 025: 1 | 28A 1945 |
Av sammanställningen framgår, att den första anskaffningsanmodan inkom
till dåvarande krigsmaterielnämnden den 4 augusti 1942. Ritningar oell
bestämmelser erhöllos emellertid icke från tygdepartementet samtidigt med
hemställan örn anskaffning av materielen utan först senare. Sålunda är ritningen
på patronhylsa dagtecknad den 27 oktober 1942 samt på hyisring och
vinge den 10 november 1942. Ritningarna ha sedermera vid flera tillfällen
ändrats. Bestämmelserna fastställdes av tygdepartementet den 3 november
och den 14 december 1942.
Inköpsorder på de första 120 000 hylsorna med kompletta bottenstycken
utlades på ammunitionsfabriken Marieberg den 22 augusti 1942 enligt krigsmaterielnämndens
order A 23050/1519. Enligt order skulle leverans ske med
500 snarast och resterande först efter tygdepartementets godkännande av
dessa. Tillverkningen hade till att börja med karaktär av provtill verkning
för fastställande av konstruktion, material och tillverkningsmetod, och stod
härvid under direkt inseende av departementet. För provningsändamål levererades
i mindre poster sammanlagt omkring 2 000 hylsor under tiden mars
—december 1943.
Betydande svårigheter för tillverkningen förelågo, varom tygavdelningen
orienterades, bland annat vid sammanträde å verket den 18 september 1943.
Vid detta sammanträde uttalade tygavdelningens representant såsom önskemål
en leverans av 10 000 hylsor per månad fr. o. m. november 1943, vilket
ammunitionsfabriken i stort sett utlovade hålla. Tygavdelningen önskade
dock snarast utökade månadsleveranser, men skulle vidare fortsätta med
påbörjade försök att omkonstruera vingen, varigenom även andra detaljer
i tillverkningen skulle bli berörda.
Ammunitionsfabrikens åtaganden infriades icke, och leveranser därifrån i
någon nämnvärd omfattning kommo icke i gång förrän i april 1944. Slutleverans
av det första partiet av 120 000 hylsor ägde sålunda icke rum förrän
i oktober och av samma antal bottenstycken i december 1944, trots ständiga
påstötningar från verkets sida.
Med hänsyn till tidigare anförda skäl — ammunitionsfabrikens tillverkning
hade delvis provkaraktär och omkonstruktion kunde eventuellt ifrågakomma
av vissa detaljer — måste verket avvakta erfarenheter från fabrikens
tillverkning och från provskjutningar innan mätdonstillverkning för masstillverkning
kunde igångsättas och utläggning av inköpsorder på andra tillverkare
än den nämnda äga rum.
Förfrågningar på hylsor och detaljer till bottenstycken gjordes i slutet av
februari 1944 och ledde till utläggande av inköpsorder i slutet av april och
början av maj 1944. Inköpsorder på material härför utlades i april 1944.
I samband härmed gjordes undersökningar angående bland annat specialdraget
material för vingar i avsikt att minska antalet fräsningsoperationer
för denna detalj.
Leveranser av detaljer enligt nyssnämnda inköpsorder voro avsedda att
påbörjas i augusti—september 1944. Detta program kunde icke följas av
— 33 —
följande skäl. För det första kunde verket icke tillhandahålla mätdon förrän
ungefär vid nyss angivna tidpunkt, vilket berodde på, att verktygsfabrikema
permanent voro överbelastade och arbetade med reducerad arbetsstyrka på
grund av personalinkallelser. För det andra visade sig tillverkningen av detaljerna
vara förenad med betydligt större tekniska svårigheter än som beräknats.
Tillverkning av utfallsprover, dessas bedömning och upptagande av rationell
tillverkning tog därför avsevärd tid. Leveranser av detaljer kommo sålunda
ej i gång mer än vid två fabriker omkring årsskiftet 1944—45 och
hunno ej upp i beräknad kapacitet, innan metallarbetarstrejken utbröt i
februari. Vid en fabrik, här benämnd fabrik A, lyckades utfallsproven mindre
väl, varför tillverkning vid denna fabrik ej hann påbörjas före strejken.
Vid tidpunkten för utläggandet av ifrågavarande inköpsorder voro fabriksverkets
fabriker belagda med order på samma detaljer till årets slut och
kunde därför ej komma i fråga. På grund av förseningen hos de andra fabrikerna
beslöts emellertid sedermera att överflytta en del av tillverkningarna
från dessa till fabriksverket i början av december 1944. Från fabrik A överflyttades
sålunda tillverkningen av 50 000 vingar och från en annan fabrik
G av 75 000 hylsringar. I september 1945 flyttades dessutom tillverkningen
av 100 000 tändhattslägen från fabrik A till ammunitionsfabriken Marieberg.
Strejken, som pågick omkring fem månader, omöjliggjorde leveranser från
därav berörda fabriker under denna tid. Efter strejken visade det sig fortfarande
svårt att få i gång tillverkningen i önskvärd omfattning på grund
av personalbrist. Fabrik A kunde sålunda ej påbörja leveranser förrän i
början av oktober 1945.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har huvudproblemet under
hela förloppet varit att få fram hylsringar och vingar. Leveransplanen för
hylsringar och vingar per den 15 november 1945 framgår av nedanstående
tablå:
| Orderns storlek | 1945 | 1946 | |||||||
t. o. m. 16/n | 1B/n—30/xi | Dec. | Jan. | Febr. | Mars | April | Maj | Juni | ||
Hylsringar.1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Fabrik A..... | 90 000 | 12 000 | 6 000 | 13 000 | 13 000 | 13 000 | 13 000 | 13 000 | 7 000 |
|
Fabrik B..... | 100 ODO | 40 000 | 7 000 | 15 000 | 15 000 | 15 000 | 8 000 |
|
|
|
Fabrik C..... | 125 000 | 49 500 | 7 000 | 15 000 | 15 000 | 13 500 |
|
|
|
|
> ..... | 40 000 |
|
|
|
| 15 000 | 15 000 | 15 000 | 8 5C0 |
|
Amf M....... | 120 000 | 120 000 | Slutiev. | 1944 |
|
|
|
|
|
|
J ....... | 75 000 | 58 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
| 550 000 | 27!) 500 | 20000 | 43 000 | 43 000 | 43 000 | 36000 | 28 000 | 15 500 |
|
Vingar |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Amf M....... | 120 000 | 120 000 | Slutiev. | 1944 |
|
|
|
|
|
|
> ....... | 50 000 | 54 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
» ....... | 40 000 |
| 13 000 | 13 000 | 13 000 | 1 000 |
|
|
|
|
Fabrik A..... | 240 000 | 38 000 | 15 000 | 30 000 | 30000 | 30 000 | 30 000 | 30 000 | 7 000 |
|
Fabrik B..... | 100 000 | 54 000 | 7 000 | 15 000 | 15 000 | 9 000 |
|
|
|
|
| 550 000 | 2(ki 000 | 35 000 | 58 000 | 58 000 | 40 000 | 30 000 | 30000 | 7 000 |
|
1 Leveranserna beräknade enl. senaste uppgifter.
3—A67192. Rev. berättelse emy. statsverket år II.
— 34 —
Sammansättningen av kompletta bottenstycken har sålunda varit beroende
på tillgången av de förutnämnda detaljerna hylsringar och vingar. Leveransplanen
beträffande bottenstycken framgår av nedanstående sammanställning:
I
|
|
| Sammansätta bottenstycken x | 1000 |
|
|
|
| ||||
1944 | 19 4 5 | |||||||||||
Jan. | Fehr. | Mars | April | Maj | Juni | Juli | Aug. | Sept. | Okt. | Nov. | Dec. | |
120-0 | — | _ | 30 | 4-2 | 6-3 | 9-2 | 6-3 | _ | 12-6 | 12-6 | 37-1 | 31-0 |
S:a 1200 | 120o | 120o | 1230 | 127 2 | 1335 | 142 7 | 149-0 | 149 0 | 61-0 | 1742 | 212-0 | 243o |
Beräknad slutleverans omkr. sept.—nov. 1946.
I januari 1945 — d. v. s. innan verkstadskonflikten — beräknades på goda
grunder, att samtliga 550 000 bottenstycken skulle vara färdiga i november
1945 enligt nedanstående plan:
|
| Beräknad sammansättning av bottenstycken | 1000 |
|
|
| ||||||
1944 | 19 4 5 | |||||||||||
Jan. | Febr. | Mars | April | Maj | Juni | Juli | Aug. | Sept. | Okt. | Nov. | Dec. | |
120 | _ | 15 | 40 | 50 | 50 | 40 | 25 | 50 | 50 | 50 | 50 | 10 i |
S:a 120 | 120 | 135 | 175 | 225 | 275 | 315 | 340 | 390 | 440 | 490 | 540 | 550 |
Vad slutligen angår sammansättningen av 20 mm sk ptr m/42 har denna
varit beroende av tillgången på sammansatta bottenstycken. Hittills har sammansättningen
gått enligt följande plan:
Sammansättning av 20 mm sk ptr m/42 x 1 000 | ||||||||||||
1944 | 19 4 5 | |||||||||||
Jan. | Febr. 1 Mars | April | Maj | Juni Juli | Aug. | Sept | Okt. | Nov. | Dec. | |||
109-6 Sta 109-6 | 109-6 | 109 6 | 1096 | _ 109-6 | 4-2 1138 | 8-4 122? | 2*1 1243 | 1243 | 6-3 130 6 | 12-6 143-2 | 10-6 153 7 | 10-5 1042 |
I och med det anförda har krigsmaterielverket lämnat en såvitt möjligt
fullständig redogörelse för det ena av det av revisorerna omnämnda fallen
av leveransförsening. Redogörelsen torde utvisa, att den anmärkta tidsförskjutningen
i förevarande fall är att hänföra till de utomordentliga svårigheter,
som alltid äro förknippade med upptagandet av tillverkning av en ny
konstruktion liksom med upptagande av masstillverkning av materiel, som
tidigare endast i begränsad omfattning framställts inom landet. Däremot
torde omständigheterna i detta fall icke kunna ge stöd för uppfattningen,
att leveransförseningen skulle ha orsakats av verket eller dess föregångare.
Sett ur en allmännare synpunkt ger det av revisorerna valda exemplet en
god inblick i de svårigheter, som vårt lands industri haft att bemästra i samband
med den forcerade upprustningen under de gångna åren. Att härvid för
-
35 —
seningar blivit en oundviklig följd är ett förhållande, vartill industrien lika
litet som verket bär skulden.
b) Intendenturavdelningens skrivelse.
I sitt förut berörda anförande i riksdagens första kammare yttrade herr
von Heland bland annat följande:
Jag skulle kunna anföra flera exempel på att det hela inte fungerar praktiskt.
Vid min tjänstgöring vid intendenturavdelningen kunde jag konstatera,
att kassationsprocenten vid vissa beställningar, utförda av krigsmaterielverket,
var relativt stor, och att de långa leveranstiderna i flera fall försvårat
materialersättningen till arméns truppförband. Örn den frågan finns det för
övrigt en hemlig skrivelse inom arméförvaltningen. Vid upphandling av
exempelvis sådana varor som rostskyddande färg och tältimpregneringsmedel
måste det på grund av kraven på dessa produkter och utprovning m. m.
uppstå omständliga och tidsödande skriverier och resonemang på grund av
omvägen med krigsmaterielverket.
Beträffande den av herr von Heland åberopade hemliga skrivelsen, vilken
nu återgives av revisorerna, framhöll krigsmaterielverket i sin förut berörda
skrivelse till chefen för försvarsdepartementet den 8 juni 1945 följande.
Enligt överenskommelse med arméförvaltningens intendenturavdelning avger
krigsmaterielverket dels månatlig rapport över intendenturavdelningens
utrustningsbyrås beställningar hos verket, dels leveransplan var tredje månad
rörande beställningar från intendenturavdelningens övriga byråer. Med
anledning av verkets rapporter i förevarande avseende för tidsperioden januari—november
1944, ur vilka ett utdrag gjorts å en skrivelsen bilagd tablå,
anförde intendenturavdelningen i skrivelse den 17 november 1944 — den av
herr von Heland i detta sammanhang åberopade skrivelsen — bland annat,
att av nämnda tablå franninge, att leveranstiderna i många fall enligt intendenturavdelningens
uppfattning varit alltför långa, i synnerhet när det
gällt sådana förnödenheter som kokkärl, matbestick, handfat av plåt m. m.
Med anledning av skrivelsens innehåll meddelade verket intendenturavdelningen
i skrivelse den 16 februari 1945 att förseningar i huvudsak uppstått
på grund av svårigheter att få fram erforderligt material i tid, speciellt rostfritt.
Förseningar hade även uppkommit på grund av militära inkallelser inom
industrien samt därigenom att bestämmelser och ritningar ej varit klara, när
beställningarna inkommit till verket. Verket hade för avsikt att i möjligaste
mån tillgodose intendenturavdelningens önskemål beträffande utförligare rapporter
angående leveranstider och även lämna underhandsmeddelanden därest
eventuella tidsförskjutningar skulle uppstå under tillverkningens gång.
Det förefaller krigsmaterielverket egendomligt, att anmärkningarna i förevarande
avseende, vilka såsom av det anförda framgår uppklarats genom intern
skriftväxling mellan verket och intendenturavdelningen samt därefter
framförts i riksdagen ävensom av verket behandlats i en till chefen för försvarsdepartementet
ställd skrivelse, varav en av revisorerna erhållit del, ånyo
framläggas av revisorerna utan omförmälan av de förhållanden som verket
i sistnämnda skrivelse anfört till förklaring av de uppkomna förseningarna.
Sedan krigsmaterielverket sålunda närmare granskat de av revisorerna anhilda
exemplen på leveransförseningar och funnit, att desamma icke kunna
giva stöd för uppfattningen, alt förseningarna orsakats genom åtgärder eller
uteblivna åtgärder från verkets sida, torde verket få något beröra de allmänna
förhållanden, sorn kunna medföra förskjutningar av leveransplanerna. 1 sådant
avseende får verket anföra följande.
Av ammunilionsbeställningar från arméförvaltningens tygavdelning, som
— 36
kommit verket tillhanda våren 1945 eller tidigare, saknas fortfarande kompletta
bestämmelser för materiel ingående i bland andra följande ammunitionsslag,
nämligen 9, 20, 40, 57 nini och 10,5 cm ammunition, granatkastarammunition,
handgranater, rivtändare, rökammunition, brandammunition samt lådor
till 37 mm ammunition. Att märka är, att dessa exempel gälla läget efter
åtta månaders fred, och att läget varit tidvis sämre under krigsåren.
Konstruktionsändringar (ändringar av ritningar och bestämmelser) ha under
de sista tre åren gjorts beträffande bland annat följande materiel, nämligen
6,5, 8, 9, 13,2, 20, 40 och 57 nini samt 7.5 cili ammunition, granatkastarammunition,
specialammunition av olika slag, flygbomber m. m. Givetvis
lia konstruktionsändringarna icke omfattat alla detaljer i de olika
materielslagen, niell ändringarna ha i regel medfört en förskjutning i de av
verket uppgjorda leveransplanerna. I samband härmed vill verket särskilt
framhålla, att det arbete, som försvarsgrensförvaltningarna nedlagt för att
framskapa nya och förbättrade konstruktioner varit mycket omfattande och
sannolikt i det stora hela framgångsrikt. Men dessa förvaltningar ha självfallet
haft stora svårigheter att bemästra i detta sitt arbete. Krigsläget krävde
forcering av konstruktionsarbetet, varför erforderliga förprov många gånger
ej kunnat genomföras. Personal nied erfarenhet från konstruktion av ammunition
fanns ej att tillgå i erforderlig omfattning. Råvarubristen krävde ofta
ändring av redan fastställda konstruktioner, och tidigare utförda konstruktioner
visade sig ej hålla måttet vid mass- eller serietillverkning.
Nu anförda förhållanden lia medfört, att lång tid ofta kommit att förflyta
mellan hemställan till verket örn anskaffning av viss materiel och överlämnandet
till verket av erforderliga ritningar och bestämmelser för en tillverkning.
Såsom exempel härpå må nämnas, att krigsmaterielnämnden i mars
1943 erhöll anskaffningsuppdrag beträffande viss, i arméchefens förenämnda
skrivelse den 22 maj 1945 omförmäld materiel, meli att slutgiltiga ritningar
och bestämmelser rörande materielen först i december 1945, sålunda
2 3U år senare, av vederbörande försvarsgrensförvaltning kunde fastställas
och överlämnas.
Likartade synpunkter kunna sägas gälla beträffande åtskilliga grupper
inom intendenturmaterielens område.
Det måste emellertid göras klart, att det icke enbart varit bristen på ritningar
och bestämmelser eller ändringar i desamma, som påverkat krigsmaterielverkets
leveransplaner. Krigsindustriens tillverkningskapacitet har
under de gångna åren varit uttagen till bristningsgränsen, varför varje avbrott
eller fel i tillverkningen hos leverantören med nödvändighet orsakat
en leveransförskjutning, eftersom någon reservtid för att återtaga förlorad
tid icke förelegat. Inträffade felet eller avbrottet på någon vital punkt —
exempelvis en felaktig charge i ett järnverk — kom leveransen av flera
materielslag att förskjutas. Användandet av nya råvaror såsom stål, aluminium
och zink i stället för mässing har många gånger medfört misslyckanden,
då de berörda industrierna bedömt sina möjligheter att använda ersättningsmaterialet
alltför optimistiskt under den hårda pressen av att till varje
pris framskaffa materiel.
Krigsmaterielverket vill med det anförda betona, att leveransförseningar
varit en snart sagt »normal» företeelse under de gångna beredskapsåren av
skäl som i det föregående anförts. Leveransförseningar lia under denna tid
förekommit inom samtliga sektioner av försvarets materielförsörjning. Verket
får sålunda erinra, att väsentliga förskjutningar i leveranstiderna förekommit
beträffande sådan krigsmateriel som flygplan, flygmotorer, vapen,
textilier och sjukvårdsmateriel.
37 —
Så länge anskaffningsuppgiftema kvarlegat hos försvarsgrensförvaltningarna
lia dessa förskjutningar icke föranlett andra än interna åtgärder. Läget
blir ett annat då anskaffningsuppgiftema överflyttas till ett självständigt,
utanför försvarsgrenarna stående organ såsom krigsmaterielverket. Det större
mått av insyn över hithörande spörsmål som 1943 års militära förvaltningsorganisation
medfört torde i sin mån ha bidragit till att statsmakternas uppmärksamhet
fästs vid den eftersläpning som under beredskapstiden och allt
fortfarande vidlåder landets upprustning i materielavseende. Att denna företeelse
är en produkt av en mängd samverkande faktorer utanför de ansvariga
myndigheternas rådighet torde stå klart efter den tidigare lämnade redogörelsen,
liksom att ej heller landets industriföretag kunna lastas för dessa
förhållanden. Tvärtom är krigsmaterielverket angeläget att betona, att landets
industri nedlagt utomordentliga förtjänster för att så snabbt och effektivt
som möjligt tillmötesgå försvarets krav av tidigare okänd storleksordning
på materiel av typer, som förut icke tillverkats eller endast tillverkats
i ringa utsträckning.
VI. Krigsmaterielverkets kontrollverksamhet.
Beträffande verkets kontrollverksamhet erinra revisorerna inledningsvis
(s. 27), att statens sakrevision under sin granskningsverksamhet under början
av år 1944 uppmärksammat, att viss minmateriel icke fungerade på ett
tillfredsställande sätt. I anledning härav anförde, yttra revisorerna vidare,
sakrevisionen i underdånig skrivelse den 15 januari 1945, såvitt nu är i
fråga, bland annat, att de för anskaffning av tillfredsställande minmateriel
ansvariga myndigheterna icke förfarit med tillräcklig omsikt och ej heller
utövat erforderlig kontroll däröver att den tillverkade slutprodukten verkligen
motsvarat de anspråk, som skäligen bort kunna ställas å densamma,
detta ej minst med hänsyn till den personal, vilken skulle använda materielen
i fält. Sakrevisionen fann sig emellertid icke närmare böra ingå på frågan,
huruvida fel eller försummelse i tjänsten förelegat från någon befattningshavare
hos de myndigheter, vilka haft att handlägga ifrågavarande
anskaffning.
Av de av revisorerna återgivna yttrandena i sakrevisionens ifrågavarande
skrivelse synes det ligga nära till hands att draga den slutsatsen, att anledningen
till att ifrågavarande minmateriel icke fungerade på tillfredsställande
sätt skulle ligga i bristande kontroll från krigsmaterielverkets sida. Ett
fullständigare återgivande av sakrevisionens skrivelse är emellertid ägnat att
klarlägga de verkliga förhållandena. Verket får därför ur nämnda skrivelse
här återgiva följande:
Av den gjorda utredningen synes tydligt framgå, att minorna av nämnda
modeller tili följd av deras i flera hänseenden olämpliga konstruktion i nuvarande
utförande icke äro användbara under beredskapsförhållanden.
Vad därefter angår stridsvagnsmina m/43 av trä, trampmina m/43 och
standardladdningar av nitrolit, synas desamma sakrevisionen vara behäftade
med konstruktiva svagheter och i flera hänseenden olämpliga för sitt ändamål.
I vissa avseenden lia, såsom utredningen utvisar, de värsta olägenheterna
kunnat avhjälpas, men någon tillförlitlig materiel synas desamma icke utgöra.
Efter det av revisorerna inledningsvis i förevarande avsnitt återgivna omdömet
fortsätter sakrevisionen:
Sakrevisionen bortser härvid icke från att det vid den tidpunkt, då stridsvagnsminan
fastställdes, var synnerligen angeläget att få fram en användbar
— 38 —
mintyp och att materialbrist i vissa hänseenden förelegat. Dessa förhållanden
anser sakrevisionen emellertid icke utgöra ett tillräckligt försvar för att mera
effektiva åtgärder först under år 194-1 vidtogos för att få fram en mera tillfredsställande
minmateriel, ehuru anledning därtill förelegat redan i november
1942, då inom tygdepartementets 2. materielbyrå erfarenhet vunnits angående
nitrolitens förödande inverkan på zink.
Sakrevisionens skrivelse utmynnar i en hemställan, att en särskild undersökningskommission
måtte tillsättas med uppgift att närmare undersöka omständigheterna
i samband med i utredningen berörd anskaffning av min- och
sprängmateriel för arméns räkning. I anslutning härtill anförde sakrevisionen
följande:
Sakrevisionen vill slutligen framhålla, att den inom revisionen verkställda
utredningen synes giva vid handen, att min- och sprängtjänsten inom tygdepartementet
respektive tygavdelningen under den gångna beredskapstiden
icke ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Enligt vad sakrevisionen inhämtat
har ock frågan om ändrad organisation av nämnda tjänst inom tygavdelningen
upptagits till behandling inom en av chefen för armén tillsatt utredning,
den s. k. pionjärutredningen. Sakrevisionen vill för sin del ifrågasätta,
att, därest den av revisionen föreslagna undersökningskommissionen kommer
till stånd, denna i samarbete med pionjärutredningen till behandling upptager
jämväl nu berörda spörsmål.
Belysande för här behandlade spörsmål äro ock följande uttalanden i den
av sakrevisionen åberopade promemorian:
Ansvaret för tygmaterielens konstruktion åvilar tygavdelningen (tygdepartementet)
. Denna myndighet har sålunda i fråga örn stridsvagnsminan haft att
inom de gränser råvarutillgångarna tillät bestämma den materiel, som skulle
komma till användning.
Efter att ha berört minfrågans läge inom försvaret anföres slutligen i promemorian:
Allt
detta gör, att frågan om min- och sprängtjänsten omedelbart måste
underkastas en ingående och snabb utredning av sakkunniga, såväl med hänsyn
till dess tekniska sida, som i fråga om mindetaljens hänförande till den
avdelning eller byrå inom tygavdelningen, som kan väntas vara mest ägnad
att handhava den på ett sakkunnigt och skickligt sätt.
Revisorerna ha såsom av den lämnade redogörelsen framgår tagit sakrevisionens
framställning till intäkt för alt rikta erinringar mot krigsmaterielverkets
kontrollverksamhet, oavsett att sakrevisionens anmärkningar enligt
dess skrivelse rikta sig i första hand mot den konstruktiva utformningen av
ifrågavarande minmateriel, för vilken det författningsenliga ansvaret icke
åvilar krigsmaterielverket.
Vid nu angivna förhållande torde revisorernas uttalanden i denna del icke
kunna tillmätas någon betydelse vid bedömandet av krigsmaterielverkets sätt
att fullgöra sina åligganden på kontrollområdet. Även örn brister i kontrollen
i förevarande fall skulle befinnas föreligga — detta spörsmål torde komma
att närmare undersökas av den av Kungl. Maj:t med anledning av sakrevisionens
förenämnda hemställan tillsatta kommissionen — måste beaktas, att
verket såsom i annat sammanhang närmare framhållits icke förrän från
och med den 1 april 1944 erhållit ansvaret för kontrollverksamheten i dess
helhet. Den kontrollverksamhet, varom i minärendet är fråga, avser tid före
nämnda datum, under vilken kontrollen på sätt revisorerna själva uttalat
(s. 19—20) var uppdelad på »verkstadskontor och »militär mottagningskon
troll».
Vid sin behandling av krigsmaterielverkets kontrollverksamhet erinra revisorerna
jämväl (s. 27), att sprängämnesinspektionen i skrivelse till chefen
— 39 —
för armén den 3 maj 1944 meddelat, att i samband med utredning av vissa
olyckor vid militära förband allvarliga brister konstaterats i fråga örn leveranskontrollen
av rivtändare m/41. 1 anslutning härtill lia revisorerna vidare
anfört följande:
I detta sammanhang må jämväl erinras om stålens provningsanstalts utlåtanden
den 31 mars och 24 maj 1944 till armélörvaltningens tygavdelning
ävensom krigsmaterielnämndens besiktningsprotokoll den 3 maj 1943. Sålunda
synes, oaktat sprängänmesinspekIlonen och vederbörande centrala förvaltningsorgan
utfärdat förbud mot användning av visst slags stubin, anmälan
icke gjorts, att detaljer försedda nied denna stubin utsänts för användning
vid truppförbanden.
Spörsmålet om rivtändare m/41 innefattar ett ämne, som närmare torde
komma att upptagas till behandling vid den undersökning, som Kungl. Maj:t
efter därom av chefen för krigsmaterielverket gjord hemställan den 20 oktober
1945 uppdragit åt statens sakrevision att utföra. Vid sådant förhållande
kunde det måhända — i överensstämmelse nied revisorernas uttalande (s. 27),
att revisorerna ansett sig icke böra närmare ingå på de frågor, som falla
inom ramell för sakrevisionens undersökning, vilken torde komma att avse
bland annat frågan om rivtändarens konstruktion och den ovanberörda stubinfrågan
— vara lämpligt att i detta sammanhang icke upptaga detta spörsmål
till behandling. Med hänsyn emellertid till att revisorerna oaktat vad
nyss anförts i nu förevarande sammanhang upptagit rivtändarfrågan, torde
verket få något beröra spörsmålet.
Sprängämnesinspektörens av revisorerna återgivna yttrande i skrivelsen till
arméchefen torde vara grundat på en av chefen för arméförvaltningens tygavdelnings
ammunitionsförrådsbyrå, överstelöjtnanten Gösta Widmark, upprättad,
den 17 mars 1944 dagtecknad hemlig promemoria angående rivtändare
m/41 med anledning av sprängämnesinspektionens utredning av orsakerna till
dödsolycka vid övning med pansarladdning vid Skaraborgs pansarregemente
den 25 januari 1944.
I Widmarks förenämnda promemoria liksom för övrigt i en av honom
författad artikel i Ny militär tidskrift hösten 1945 framhålles, att krigsmaterielnämndens
och krigsmaterielverkets kontrollanter skulle ha föreslagit rivtändarpartier
till godkännande trots att vid kontrollen noterats abnormt korta
bränntider. Härtill må erinras, att de påtalade förhållandena hänföra sig till
den tid, då kontrollverksamheten såsom förut anförts var uppdelad i »verkstadskontor
och »militär mottagningskontroll». Enligt den vid denna tid
tillämpade rutinen skulle det för övrigt ankomma på tygdepartementets (tygavdelningens)
kontrollkontor att slutligt bestämma örn godkännande eller
kassation av ifrågavarande materiel.
I förevarande sammanhang återstår att granska innehållet av arméförvaltningens
intendenturavdelnings av revisorerna (s. 28) återgivna cirkulärskrivelse
den 23 november 1945 till samtliga militärbefälhavare rörande bristfälligheter
i den kasern- och förplägnadsutredningsmateriel, som anskaffats
genom krigsmaterielverkets försorg. Härom får verket anföra följande.
a) Dålig limning av expeditionsmöbler samt bristfällig emballering av desamma.
Detta har, såvitt verket har sig bekant, påtalats i endast ett fall gällande
leverans från viss möbelfirma till Norrlands trängkårs depå.
b) Bristande överensstämmelse mellan socker- och saltströare samt till desamma
hörande lock.
Ströare respektive lock tillverkas på olika håll, varvid i eli fall en felexpediering
ägt rum. Felet rättades och vederbörande leverantör bestred härav
föranledda fraktkostnader.
— 40
c) Bristande utstakning, slipning och polering av bordsgafflar.
Vad som i detta sammanhang menas med »bristfällig utstakning» undandrar
sig verkets bedömande.
Slipningen av ett visst parti har föranlett anmärkningar från verkets kontroll,
men efter samråd med int enden turavdelningen beslöts för tids vinnande
godkänna partiet under förutsättning, att felaktiga gafflar komme att utbytas
av leverantören enligt förbindelse av denne.
För att erhålla ett jämförelsematerial mellan vad som å ena sidan levereras
i allmänna handeln till civilt bruk och vad som å andra sidan levereras
till staten, införskaffades vid ovannämnda tillfälle gafflar från en järnaffär.
Dessa visade i allmänhet sämre slipning än gafflar ur det omdiskuterade
partiet.
Ett återkommande påpekande vid besök på förläggningar är gafflarnas utformning,
då de anses vara för tjocka och klumpiga i spetsarna, vilket emellertid
är i full överensstämmelse med de för arméns gafflar av intendentur -avdelningen fastställda ritningarna och bestämmelserna samt i enlighet med
från avdelningen överlämnad prototyp.
d) Underhaltigt porslin (skeva tallrikar, blåsor i glasyren o. dyl.).
Denna anmärkning torde huvudsakligen stöda sig på viss leverans, i vilken
av förbiseende vid fabrikens försändning kom att ingå en låda »bräckage»,
d. v. s. sådant porslin, som utsortei*ats och krossats. Leveransen skedde i "augusti
1945 till Skaraborgs pansarregemente, Skövde, som meddelade en befattningshavare
i intendenturavdelningen, vilken i sin tur framförde anmärkningarna
till verket. Ersättningsleverans skedde självklart omgående.
Beträffande blåsor i glasyren må framhållas, att vid leveranser av porslin
inköpes och även före upphandlingens överflyttande till verket inköpts två
kvaliteter, första och andra sortering. Av »förslag till bestämmelser», som av
intendenturavdelningen utarbetats och översänts till verket den 30 april
1945, framgår bland annat följande.
Första sortering. Denna får endast innehålla smärre felaktigheter, exempelvis
punktformiga fördjupningar i glasyren, som ej gå till grundmassan,
punktfoimiga eller mindre prickar av järn i grundmassan och dylikt.
Andra sortering. Denna får innehålla något större felaktigheter, exempelvis
måttlig skevhet, mindre blåsor i glasyren, matt glasyr, svarta fläckar
på grundmassan.
Det kan framhållas, att sedan verket övertagit upphandlingen av porslin,
en övergång successivt skett från granitporslin till benporslin. Del förstnämnda
är ett poröst (icke sintrat) porslin med bland annat låg kanthållfasthet,
under det att benporslinet, som är sintrat vid hög temperatur, har mycket
hög sådan. Bland annat av denna anledning torde det nu levererade porslinet
i kvalitativt hänseende vara betydligt bättre än vad som tidigare kommit
militära mottagare tillhanda.
Krigsmaterielverket får i anslutning till den nu lämnade redogörelsen för
de fall, som föranlett intendenturavdelningens cirkulärskrivelse, framhålla,
att verket beklagar dessa fall i den mån desamma kunna ha föranlett svårigheter
för intendenturavdelningens strävanden att hålla arméns kasern- och
förplägnadsutredningsmateriel på en så hög kvalitativ nivå som möjligt. I
de ovan redovisade fallen har fråga varit om rena felexpedieringar — vilka
ligga utanför verkets rådighet och närmast ankomma på mottagarna att beivra
—• eller ock såsom i gaffel-fallet om kvalitetskrav som icke innehållas i
allmänna handeln. Huruvida försvarets gafflar böra vara av högre kvalitet
än de som saluföras för civilt bruk undandrager sig verkets bedömande; det
— 41 —
vill dock förefalla verket, som om högre krav för försvaret än för den civila
marknaden knappast äro befogade beträffande dylik materiel.
Intendenturavdelningens berörda cirkulärskrivelse finner krigsmaterielverket
sålunda icke kunna åberopas till stöd för att brister i verkets leveranskontroll
skulle ha förekommit. Revisorerna ha e.j heller i sitt uttalande om
den bristande kontrollen (s. 33) åberopat detta fall utan endast sprängämnesinspektionens
förut berörda skrivelse angående brister i fråga om leveranskontroll
i visst fall.
VII. Den prisstatistiska jämförelsen.
Revisorerna lia ägnat ett betydande utrymme (s. 28—32) åt en granskning
av vissa prisstatistiska uppgifter, som krigsmaterielverket lämnat i sina medelsäskanden
för nästa budgetår. I sitt uttalande anföra revisorerna härom
följande (s. 34):
I den sammanställning, som återfinnes i krigsmaterielverkets senaste anslagsäskanden,
har åberopats ett siffermateriel, som skulle giva stöd för den
uppfattningen, att genom verkets försorg åstadkommits prissänkning med
därav följande besparingar för statsverket. Sålunda har bland annat framhållits,
att prissänkningen vid senaste upphandlingar uppgått till genomsnittligt
24 procent i förhållande till priserna år 1940.
Häremot må till en början framhållas, att den prisstatistik, varpå den av
verket uppgivna prissänkningen grundar sig, som av utredningen framgår,
i vissa hänseenden är oriktig. I den mån sådan prissänkning kunnat konstateras
torde densamma i stor utsträckning vara att hänföra till en ökad serietillverkning
och därmed följande vidgade möjligheter till rationalisering. I en
del fall torde prissänkningen i icke oväsentlig omfattning vara att tillskriva
industrikommissionens krigsmaterielavdelning och prisbyrå. Av nu angivna
skäl torde de av verket gjorda beräkningarna icke giva belägg för antagandet
att den angivna prissänkningen skulle ha åstadkommits enbart genom
verkets åtgärder, utan är betingad jämväl av andra faktorer. Denna uppfattning
vinner också stöd i det förhållandet, att vid av annat centralt förvaltningsorgan
verkställda upphandlingar av annan krigsmateriel emåtts prissänkningar,
som äro icke oväsentligt större än den av krigsmaterielverket redovisade.
Även örn den redovisade prissänkningen med däri förutsatta utgångspunkter
vore riktig, vill det i allt fall synas revisorerna att då sådana på prissättningen
inverkande faktorer som kvantitet, kvalitet, leveranstider, transportförhållanden
m. m. icke närmare angivits, den åberopade siffran icke kan
läggas till grund för bedömande av den sålunda redovisade prissänkningen.
Krigsmaterielverket får med anledning av revisorernas uttalanden anföra
följande.
Avsikten med den i verkets medelsäskanden för nästa budgetår intagna
jämförelsen mellan 1940 och 1945 års priser var att i stora drag klargöra
prisutvecklingen under ammunitionsnämndens, krigsmaterielnämndens och
krigsmaterielverkets hittillsvarande verksamhet. Denna prisjämförelse är sålunda
ungefärlig, vilket också framgår av att i densamma uttryckligen angivits,
att fråga är örn vägda medeltal, samt alf endast 554 miljoner kronor
av nämndernas och verkets till närmare 1 000 miljoner kronor uppgående
anskaffningar varit föremål för bearbetning. Toppriser lia undvikits som
jämförelsetal och i stället lia i möjligaste mån medelpriser från olika order
tillämpats.
Enligt avtal mellan statens industrikommission och aktiebolaget. Bofors i
— 42 —
december 1942 skulle en viss retroaktiv rabatt lämnas på alla leveranser till
försvaret. Revisorerna anse nu, att denna rabatt skall avdragas från det jämförelsetal
för år 1940 beträffande vissa ammunitionsprodukter, som förekommer
i prisjämförelsen. Häremot har verket hos revisorerna under hand
invänt, dels att denna rabatt icke kan betraktas såsom en prissänkning i vanlig
mening utan är att uppfatta såsom en ersättning från bolagets sida för vissa
förmåner, som bolaget åtnjutit bland annat beträffande grunderna för beräkning
av krigskonjunkturskatt, dels också att, enär inköpen gjordes år
1940, och ovan nämnda rabattavtal träffades först i december 1942, 1940 års
inköpspris bör användas som jämförelsetal.
Då det gäller att visa tendensen hos prisutvecklingen beträffande nämndernas
och verkets anskaffningar under de gångna åren är det emellertid av
ringa betydelse, om förekommande rabatter å Boforsleveranserna medtagas
eller utelämnas. En förnyad uträkning i enlighet med de av revisorerna tilllämpade
grunderna visar nämligen, att den av verket redovisade prissänkningen
av 24 °/o sjunker till 22 °/o.
I bilaga 12 till verkets medelsäskanden för nästa budgetår har verket för
20 mm ammunitionen felaktigt använt 1941 års priser som högsta pris. Vid
omräkningen ha 1939 och 1940 års priser tillämpats enligt följande:
20 mm slsgr.
Den 27/n 1940 erhöll Bofors en beställning på 600 000 st. av denna granat
till ett pris av kr. 11: 65 per st. exkl. krut och patronhylsor. Med tillägg för
glidande prisskala blev priset kr. 13: 46. Efter viss rabattering blev slutpriset
kr. 10: 54.
Sedermera beställdes 200 000 st. av samma granat hos olika firmor, som
tidigare icke tillverkat detta slags materiel, varvid priset i samma utförande
blev kr. 6: 60, vilket utgör 63 % av Bofors’ pris i stället för i bilaga 12 angivna
64 %>.
20 mm slpprj.
Den 30/n 1939 beställde tygdepartementet hos Bofors 140 000 st. av denna
projektil (beställningen överfördes till ammunitionsnämnden) till ett pris av
kr. 13:— pr st. exkl. krut. Med tillägg för glidande prisskala blev priset kr.
14: 24. Efter viss rabattering blev slutpriset kr. 7: 44.
Samma ammunition har senare beställts hos andra firmor till ett pris av
kr. 4: 65 pr st., vilket utgör 63 % av Bofors’ pris i stället för i bilaga 12 redovisade
69 °/o.
40 mm slsgr och f k scir m/40.
Vid omräkningen har tillämpats av revisorerna angivna 86 °/o resp. 68 °/o.
Beträffande revisorernas anmärkning, att prisjämförelse gjorts »mellan
trotylladdad och nitrolitladdad 50 respektive 250 kg minbomb, ehuru priset
för trotyl enligt förenämnda prisstatistik år 1940 var kronor 2: 24 per kg
medan motsvarande pris för nitrolit utgjorde kronor 1: 10» må framhållas,
att vid prisstatistikens uppgörande verket icke hade tillgång till fullständigt
jämförelsematerial för de först tillverkade bomberna, varför priserna på
trotylladdad bomb jämfördes med priserna på nitrolitladdad, vilket dock
särskilt anmärktes i den medelsäskandena åtföljande bilagan 12. Numera
har jämförelsematerial kunnat erhållas, varför i prisstatistiken angivna 44 °/o
skall höjas till 57 %, och det senare procenttalet har tillämpats vid omräkningen.
Beträffande diskpulver vill verket framhålla, att medeltalet, kr 1: —, icke
nämnvärt avviker från prisläget för gjorda inköp, då senare erhållna upp
-
— 43 —
gifter visa, att vissa inköp tor försvaret under åren 1942—43 betalats med
respektive kronor 0: 90 och 0: 97.
Revisorerna anmärka jämväl beträffande verkets uppgift, att en prissänkning
av 29 % ägt rum på tvättmedel oell göra gällande, att denna prissänkning
föranletts av ändringar i priserna på fettråvaror. Härtill har verket
i en till revisorerna överlämnad, den 3 december 1945 dagtecknad promemoria
meddelat, att då prissänkningen gäller den färdiga varan, således
även tillverkningskostnaden sänkts med 29 °/o. Detta förhållande har en av
revisorerna anlitad merkantilt sakkunnig fått bekräftat vid tvenne samtal
med chefen för den firma, som levererat nämnda tvättmedel. Det är därför
förvånande, att revisorerna likväl upptagit denna anmärkning i sin berättelse,
och krigsmaterielverket torde därför något närmare få belysa det föreliggande
spörsmålet.
Enligt vad nämnde chef meddelat var tillverkningspriset för visst tvättmedel
till intendenturdepartementet år 1939 26 öre pr kg. Under år 1941 fick
emellertid firman priskontrollnämndens tillåtelse att höja priset med 7 öre
pr kg, d. v. s. till 33 öre. Detta pris gällde från början av år 1941 till början
av år 1943, då upphandlingen av tvättmedel övertogs av verket. På grund
av ett kontrakt, som upprättats för åtskilliga år sedan, var firman i fråga
ensamleverantör av vissa tvättmedel till intendenturdepartementet. Då verket
övertog denna upphandling infördes fri konkurrens, vilket medförde, att
vid verkets första upphandling tillverkningspriset sänktes från tidigare 33 öre
till 29 öre pr kg. Sedermera har ytterligare prissänkning åstadkommits. Vid
den senaste upphandlingen var tillverkningspriset 23 öre pr kg eller i runt
tal 30 °/o lägre än det år 1941—42 tillämpade priset och omkring 12 °/o
lägre än 1939. Samma firma har hela tiden varit leverantör.
Revisorerna anföra vidare följande (s. 28):
I anslutning härtill må emellertid följande anföras. Den anskaffning, som
för försvarsväsendets räkning verkställdes under åren 1940—1942, innebar
för viss del av industrien en tillverkning av materiel, för vars framställande
i stor utsträckning tidigare erfarenheter saknades med därav följande
osäkerhet att bedöma tillverkningskostnaderna. Ifrågavarande förhållande
gällde framförallt 1940. Redan på grund härav förelågo betydande svårigheter
att fastställa en prissättning, som skulle giva skälig täckning av tillverkningskostnaderna.
Vidare måste en forcerad tillverkning av den omfattning,
varom nu är fråga, medföra betydande kostnader för omställning av
driften. Slutligen tillkommo jämväl vissa andra å prissättningen inverkande
faktorer av komplicerad natur, vilket medförde, att priskalkylering efter
gängse grunder icke kunde ifrågakomma. På nu anförda skäl måste sålunda
priserna vid krigsmaterielleveranser vid ifrågavarande lid fastställas av statens
industrikommissions krigsmaterielavdelning och prisbyrå efter särskilda
av slaten angivna normer. Efter successivt vunna erfarenheter rörande krigsmaterieltillverkning
hava vidgade möjligheter till rationalisering erhållits
med därav följande lägre tillverkningskostnader. Sistnämnda förhållande
torde i förening med betydligt ökad serietillverkning i icke oväsentlig utsträckning
hava medfört betydande prissänkningar. Av ovan antörda skäl
föreligga sålunda betydande svårigheter ali erhålla rättvisande jämförelser
vid bedömande av den av ämbetsverket uppgivna prissänkningen.
Verket delar såsom framgår av vad förut anförts revisorernas uppfattning,
ali viss del av industrien år 1940 saknade erfarenhet av tillverkning av krigsmateriel.
Tillverkningskostnaderna lia därför helt naturligt kunnat sänkas
efter successivt vunna erfarenheter. Av ovan anlonia exempel beträffande
20 mm ammunition torde emellertid framgå, att även motsatta lörhallan
-
44 —
det varit rådande, nämligen att vid denna slags tillverkning på området fullkomligt
oerfarna firmor kunnat komma till priser, som väsentligt understiga
de tillverkares, vilka lia mångårig erfarenhet på området.
Vad tillverkningsseriernas storlek beträffar måste det framhållas, att materielanskaffningen
på grund av fördelning på ett flertal firmor icke alltid
medfört mera omfattande beställningar hos varje tillverkare än tidigare. Att
tillverkningen av krigsmateriel rationaliserats under de gångna åren är fullkomligt
riktigt, men det väsentliga i detta förhållande är dock, att de erhållna
rationaliseringsvinsterna då det gäller verkets anskaffningar i betydande utsträckning
kunnat tillföras statsverket.
Revisorerna ha undersökt, »huruvida liknande prissänkning förekommit
jämväl hos övriga av försvarsväsendets upphandlande myndigheter» (s. 29)
och för sådant ändamål »tagit del av upphandligsverksamheten vid arméförvaltningens
intendenturavdelnings industribyrå under åren 1940—1945,
vilken uppgått till ett sammanlagt värde av omkring 650 miljoner kronor»
(s. 29). I en tablå angives prissänkningen för vissa av industribyrån under
åren 1940—1945 anskaffade artiklar. Revisorerna anföra därefter (s. 30):
Den erhållna prissänkningen enligt tabellen (senaste pris i förhållande till
första pris) utgör 37 °/o såsom ett vägt genomsnitt med hänsyn till anskaffningarnas
storlek.
Enligt ovanstående tablå skulle sålunda med av krigsmaterielverket tilllämpade
beräkningsgrunder den erhållna prissänkningen å viss upphandlad
intendenturmateriel vara icke oväsentligt större än den prissänkning, krigsmaterielverket
erhållit.
Härtill får verket framhålla, att påståendet, att intendenturavdelningens
industribyrå tillämpat samma beräkningsgrunder i nämnda tablå som krigsmaterielverket
i sina medelsäskanden icke är med verkliga förhållandena
överensstämmande. I verkets prisjämförelse har nämligen materialkostnaden,
utom beträffande handvapenammunition och ett par granattyper, inkluderats
i de angivna priserna, medan däremot i intendenturavdelningens priser
endast arbetskostnaden ingår, vilket ock framgår av revisorernas yttrande å
s. 29 omedelbart före tabellen.
Den av revisorerna angivna prissänkningen av 37 % å de av intendenturavdelningen
anskaffade varorna är sålunda missvisande i förhållande till
den prissänkning av 24 °/o, som redovisats av verket, vilket framgår av följande
sticksprovsgranskning.
I nedanstående tabell visas i ena kolumnen den av intendenturavdelningen
angivna prissänkningen, i den andra prissänkningens storlek, örn verkets beräkningsgrunder
tillämpas:
Materielslag | Av intendentur-avdelningen an-given prissänkning % | Prissänkningen örn % |
Byxor, fält-............... | 14 | 8 |
Kalsonger, trikå-.......... | 31 | 11 |
Rock, vapen-............. | 42 | 12 |
Strumpor, ytter-.......... | 47 | 32 |
Blus, skidlöpar-........... | 41 | 12 |
Hylsa till balja G......... | 66 | 24 |
Ryggsäck utan mes........ | 14 | 2 |
— 45 —
Om å andra sidan intendenturavdelningens beräkningsgrunder skulle tilllämpats
av verket i dess prisstatistik, hade den av verket redovisade prissänkningen
blivit avsevärt större, vilket framgår av följande tabell:
Materielslag | Av verket angiven % | Prissänkningen örn % |
Bricka, serverings-......... | 15 | 44 |
Kittel, liten............... | 19 | 43 |
Matbestick................ | 20 (44) | 31 |
Kokkärl m/40............. | 25 | 44 |
Identitetsbricka........... | 58 | 83 |
Blymönjefärg ............. | 16 | 51 |
Oljefärg, vit............... | 15 | 52 |
57 mm slsgr m/38 B...... | 14 | 30 |
Vidare vill verket framhålla, att intendenturavdelningens prisstatistik huvudsakligen
avser textil- och läderprodukter, då däremot den av verket angivna
genomsnittliga prissänkningen gäller för så olikartade produkter som
handvapenammunition, finkalibrig och grövre artilleriammunition, förpackningsmateriel,
manufakturvaror, krut och sprängämnen samt övriga kemikalier
såsom färger och tvättmedel. Även örn samma beräkningsgrunder tilllämpats
skulle därför jämförelsen ändock vara missvisande.
Avslutningsvis torde böra beröras industrikommissionens krigsmaterielavdelnings
och prisbyrås av revisorerna påpekade insatser för åstadkommande
av prissänkningar. 1 sådant avseende må först framhållas, att industrikommissionens
krigsmaterielavdelning alltsedan inrättandet av statens ammunitionsnämnd
våren 1940 icke handlagt några ärenden som berört verkets anskaffningar.
Denna organisations insatser för erhållande av prissänkningar å
krigsmateriel synas därför vara svårbedömbara.
Vad åter prisbyrån angår har denna otvivelaktigt varit till ett betydande
stöd såväl för verket som för försvarsgrensförvaltningarna i deras strävanden
att hålla materielpriserna nere. Det har emellertid visat sig, att verket genom
fri anbudsprövning kunnat åstadkomma prissänkningar utöver vad som uppnåtts
av prisbyrån.
VIII. Sammanfattning.
Revisorerna avsluta sitt uttalande rörande krigsmaterielverket med att ansluta
sig till den av överbefälhavaren och riksräkenskapsverket i avgivna utlåtanden
över krigsmaterielverkets anslagsäskanden för budgetåret 1946/47
uttalade meningen, att frågan om verkets arbetsuppgifter och personalorganisation
under fredsförhållanden gjordes till föremål för närmare utredning.
Särskilt syntes den beslutade överflyttningen till krigsmaterielverket av anskaffningen
av sådana krigsförnödenheter, som tillverkades av de fabriksstyrelsen
underställda fabrikerna, komma att medföra alltför tunga och tidsödande
arbetsformer. Revisorerna anse, att en allsidig och förutsättningslös
utredning snarast möjligt bör komma till stånd, och att i avvaktan på resultatet
av denna utredning beslående arbetsuppgifter icke syntes böra överföras
till krigsmaterielverket (s. 35).
Beträffande överbefälhavarens av revisorerna biträdda uttalande i dennes
remissyttrande över krigsmaterielverkets medelsäskanden för nästa budgetår
föreligger numera ett ställningstagande från Kungl. Maj:ts sida. Sålunda har
— 46 —
chefen för försvarsdepartementet till det vid 194<i års statsverksproposition
(bilagan fjärde huvudtiteln, punkten 6, s. 36—37) fogade utdraget av statsrådsprotokollet
för den 4 januari 1946 härom anfört följande:
Huruvida en mera genomgripande omprövning av förvaltningsorganisationen
— alltså en revision av 1943 års riksdags beslut — bör företagas av 1945
års försvarskommitté, såsom i överbefälhavarens remissyttrande antoris, torde
ännu icke kunna bedömas. Genom överbefälhavarens försorg lia härutinnan
vissa förberedande undersökningar utförts, av vilka jag tagit del. Emellertid
vill jag framhålla, att — därest en översyn av förvaltningsorganisationen finnes
böra ske genom försvarskommitténs försorg — det av rent praktiska
skäl torde bliva nödvändigt för kommittén att dessförinnan koncentrera sig
på de i ekonomiskt hänseende avsevärt betydelsefullare frågorna rörande försvarets
allmänna organisation och därmed sammanhängande avvägningsspörsmål.
Det iir att antaga att detta arbete ställer sådana krav på kommittén,
att kommittén först senare — sedan åtminstone preliminära resultat i
dessa hänseenden uppnåtts — kan till bedömande upptaga frågan örn vilka
ändringar i förvaltningsorganisationen sorn kunna påkallas av kommitténs
överväganden i övrigt och av vunna erfarenheter. En annan ordning för frågornas
behandling skulle enligt mill förmenande kunna avsevärt försena slutförandet
av kommitténs huvuduppdrag, vilket skulle medföra olägenheter i
skilda hänseenden. Vad sålunda anförts utgör sjävfallet icke hinder för förberedande
överväganden på detta område.
Oavsett att sålunda chefen för försvarsdepartementet ansett, att 1945 års
försvarskommitté — som av överbefälhavaren ifrågasatts såsom utredningsinstans
för berörda spörsmål — bör i första hand koncentrera sig på försvarets
allmänna organisation, har krigsmaterielverket intet att erinra mot
den ifrågasatta utredningen, vilken dock självfallet förutsättes ske i form av
en översyn av hela förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet. En sådan
utredning måste emellertid för krigsmaterielverkets del bygga på annat
material än det i revisorernas föreliggande berättelse framlagda, vilket såsom
den av verket i det föregående verkställda granskningen utvisar på alla
väsentliga punkter är missvisande eller rent felaktigt.
En centraliserad anskaffning av förnödenheter för försvarsväsendets räkning
under en fredsperiod måste anses vara till minst lika stor fördel för del
allmänna sorn under en forcerad upprustningsperiod genom möjligheterna
till enhetlig behandling i olika hänseenden av såväl enskilda som statliga leverantörer
av dylika förnödenheter och måhända framför allt genom möjligheterna
att neutralisera en ur statsekonomi synpunkt skadlig monopolställning
för vissa företag eller grupper av företag. De ytterligare synpunkter
härutinnan, som enligt verkets mening böra skänkas beaktande, ha av verket
framlagts i dess medelsäskanden för budgetåret 1946/47, till vilka verket
torde få hänvisa, och vilka icke på någon punkt gendrivits av revisorerna.
Örn det sålunda enligt verkets uppfattning står klart, att den av statsmakterna
år 1943 beslutade centraliseringen på förevarande område bygger på
hållbara grunder, är därmed icke sagt att icke på många områden inom försvarets
förvaltningsorganisation i dess helhet förbättringar skulle kunna åstadkommas.
Framförallt gäller detta förhållandet mellan det centrala anskaffningsorganet
och de organ, som lia att svara för konstruktion och distribution
av krigsmaterielen, d. v. s. förhållandet mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna.
Betydande förenklingar och rationaliseringar beträffande
arbetssätt och personalantal inom försvarsgrensförvaltningarna
torde stå att vinna på denna väg. Ävenså torde betydande fördelar stå att
vinna genom en längre driven centralisering på vissa områden. Hand i hand
med en utredning rörande dessa spörsmål böra undersökas möjligheterna till
— 47 —
vinnande av en klarare ansvarsfördelning mellan verket och försvarsgrensförvaltningarna.
En utredning efter de nu antydda riktlinjerna — som sålunda avser att
bygga vidare på den genom 1943 års förvaltningsbeslut lagda grunden —
torde även kunna äga rum inom ramen för de organisationstekniska undersökningar
beträffande såväl krigsmaterielverket som återstående delar av
den centrala försvarsförvaltningen, som förutskickats av chefen för försvarsdepartementet
i det vid 1946 års statsverksproposition (bilagan fjärde huvudtiteln,
punkten 6, s. 36) fogade utdraget av statsrådsprotokollet över försvarsärenden.
Denna undersökning torde dock böra anstå i avvaktan på att den
nuvarande avvecklingsperioden avslutats och någon erfarenhet vunnits av
fredsförhållanden, varjämte resultatet av vissa utredningar, bland annat försvarets
sakanslagsutredning, synes böra avbidas.
I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad Ödeen,
ledamöterna Bergström, Granström och Holmer, envar föredragande i vad på
honom ankommer, samt ledamöterna Sundström och Lindnér.
Stockholm den 19 januari 1946.
Underdånigst
STIG ÖDEEN.
Lars Wikland.
Generaldirektörens för
krigsmaterielverket
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 35, § 4.
Till herr statsrådet och chefen för kungl, försvarsdepartementet.
I skrivelse den 27 december 1945 har herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
lämnat mig tillfälle att inkomma med yttrande i anledning
av vad som anföres i riksdagens revisorers berättelse örn verkställd
granskning av statsverken jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning för tiden 1 juli 1944—30 juni 1945 samt beträffande vissa
verk för kalenderåret 1944, fjärde huvudtiteln, § 4. I anledning härav får
jag med återställande av den remitterade handlingen vördsamt anföra följande.
Riksdagens revisorer konstatera till en början, att jag den 5 maj 1944 hemställde,
att statsrådet och chefen för försvarsdepartementet ville utverka nådigt
tillstånd jämlikt 4 § 2 mom. civila avlöningsreglementet för mig att
åtaga mig uppdrag såsom sakkunnig hos ödeens ingenjörsbyrå aktiebolag
i Stockholm, att Kungl. Majit enligt försvarsdepartementets ämbetsskrivelse
till krigsmaterielverket den 9 juni 1944 bifallit denna min ansökning, att
ödeens ingenjörsbyrå aktiebolag enligt den 1 februari 1943 antagen bolagsordning
skall lia till ändamål att idka konsulterande ingenjörsverksamhet
ävensom annan därmed förenlig verksamhet, att jag vid bolagsstämma den
20 juli 1943 avsagt mig uppdraget såsom ledamot av .styrelsen i nämnda bolag
samt att styrelsen numera utgöres av fru Karin Ödeen, som ensam har
att teckna firman. Dessa revisorernas uttalanden överensstämma med sakför
-
— 48 —
hållandena, sådana de framgå av i försvarsdepartementet förvarade handlingar
och torde således icke föranleda något mitt yttrande.
Revisorerna anföra därefter, att jag på förfrågan meddelat, dels »att bolaget
huvudsakligen ombesörjde byggnadskonstruktionsuppdrag för industriens
räkning», dels »att bolaget ansåge sig i förekommande fall oförhindrat
att från leverantörer till krigsmaterielverket mottaga sådana uppdrag», dels
ock »att bolaget icke hade för avsikt att avstå från sådana uppdrag, varom
senast är fråga». Dessa revisorernas uttalanden äro delvis felaktiga, delvis
missvisande.
Det enda tillfälle, då mig veterligen denna fråga av riksdagens revisorer
bragts på tal med mig, var tisdagen den 13 november 1945. Denna dag voro
jag och överdirektören i krigsmaterielverket kallade att lämna vissa upplysningar
i och för revisorernas behandling av förhållandena vid krigsmaterielverket.
Vid detta tillfälle framställde revisorernas ordförande till mig en fråga
av ungefär följande lydelse: »Generaldirektören har ju en privat ingenjörsfirma?»
Till svar härpå yttrade jag, att ordföranden med sin fråga torde
avse den verksamhet, som bedrives under firma Ödeens ingenjörsbyrå aktiebolag,
i vilket bolag jag har aktiemajoriteten. Jag upplyste samtidigt om
att jag anlitades som sakkunnig av detta bolag. Sedan ordföranden frågat,
huruvida jag ansåg detta vara lämpligt, svarade jag, att jag icke tidigare
haft anledning ifrågasätta detta, emedan jag förutsatte, att frågan prövats
av Kungl. Maj:t redan 1943, innan jag erhöll tillstånd att vara sakkunnig i
bolaget. Det syntes framgå av ordförandens nästa yttrande, att han icke ägde
kännedom om alt jag innehade dylikt tillstånd.
På särskild fråga av ordföranden rörande arten av bolagets uppdrag
meddelade jag, att dessa i huvudsak utgjordes av byggnadskonstruktionsuppdrag
samt uppdrag att projektera industrianläggningar. Denna min upplysning
föranledde ordföranden till frågan, huruvida bolaget hade uppdrag
av det senare slaget jämväl för sådan industri, som vore leverantör till
krigsmaterielverket. Jag besvarade frågan genom att hänvisa till att jag på
grund av min ringa befattning med bolaget icke omedelbart kunde lämna
bestämt besked i detta avseende. Emellertid erbjöd jag mig att, om revisorerna
så önskade, från bolaget införskaffa uppgift härom, vilket dock av ordföranden
icke ansågs erforderligt. I stället tillfrågades jag av ordföranden,
huruvida jag ansåge, att bolaget borde åtaga sig ett industriprojekteringsuppdrag
från ett företag, som vore leverantör till krigsmaterielverket. Härtill
genmälte jag, att jag icke ansåge det föreligga något hinder för bolaget att
åtaga sig ett dylikt uppdrag.
Denna min sålunda lämnade relation utgör, såvitt jag nu kan erinra mig,
idet huvudsakliga innehållet av samtalet mellan revisorernas ordförande och
mig i förevarande avseende. Jag tillåter mig nu framhålla, att varje större
industriföretag i landet är eller kan — åtminstone i vissa situationer — tänkas
bli leverantör till krigsmaterielverket, att min befattning med bolagets
verksamhet — icke minst därför att tiden ej annat medger — är ytterst ringa
och såsom torde framgå av den av revisorerna refererade bolagsordningen
och av Kungl. Maj:ts likaledes av statsrevisorerna åberopade beslut helt inskränker
sig till att fungera såsom sakkunnig hos bolaget, samt att det antal
uppdrag bolaget erhållit från industrien i förhållande till antalet uppdrag
från andra företag och personer torde vara mycket ringa.
De bolagets uppdrag gällande projektering av industrianläggningar, som
jag haft någon befattning med under den tid, jag från och med den 1 juni
1940 haft uppdrag eller anställning i statstjänst först såsom sakkunnig i försvarsväsendets
verkstadsnämnd, sedermera såsom överingenjör och verkstäl
-
— 49
lande ledamot där och numera såsom generaldirektör och chef för krigsmaterielverket,
ha under nedanstående tider lämnats från följande företag:
Under år 1939 eller början av år 1940 från E. A. Bergs’fabriksaktiebolag,
Eskdstuna, Centrala torpedverkstaden, Motala, Ankarsrums Bruks aktiebolag,
Ankarsrum, AB. Atlas-Diesel, Sickla, samt AB. Upsala Ångkvarn, Uppsala.
Samtliga dessa uppdrag hade sålunda ingenjörsbyrån erhållit och påbörjat,
innan jag erhöll sakkunniguppdrag eller befattning i statstjänst. Uppdraget
att projektera centrala torpedverkstaden i Motala lämnades av kungl, marinförvaltningen,
och marinförvaltningens avtal med ingenjörsbyrån övertogs
1940 av dåvarande försvarsväsendets verkstadsnämnd. Sannolikt på grund
av resultaten av mitt arbete nied centrala torpedverkstaden anlitades jag
sedermeia såsom sakkunnig vid verkstadsnämnden av dess dåvarande ordförande,
direktör Bagnar Blomquist. Uppdraget fullföljdes sedermera av byra.
11 och avslutades icke förrän 1943. Beträffande detta uppdrag tillåter jag
mig i övrigt hänvisa till bilagda utdrag av protokoll från sammanträde med
försvarsväsendets verkstadsnämnd den 14 januari 1943 (bilaga 1).
Under åren 1940—1942 erhöll byrån uppdrag från AB. Boiinder-Munktell,
Eskilstuna, AB. Gustav Erikssons Metallfabrik, Eskilstuna, samt Hesselman
t0f,*Cur-I?0r,atlon AB'' Beträffande uppdraget från AB. Gustav Erikssons
Metallfabrik ber jag fa hänvisa till bilagda utdrag av protokoll från sammanträde
med statens krigsmaterielnämnd (bilaga 2).
Slutligen får jag meddela, att jag hittills icke haft befattning med något
mgenjorsbyråns mdustriprojekteringsuppdrag, som erhållits efter den tid —
1 juli i943 då jag tillträdde befattningen som generaldirektör och chef
tor kngsmatenelverket utan endast med sådana uppdrag, som före denna
tidpunkt emottagits av byrån.
Stockholm den 19 januari 1946.
STIG ÖDEEN.
Utdrag ur nämndprotokoll nr 44.
Protokoll, hållet vid sammanträde med försvarsväsendets verkstadsnämnd
torsdagen den 14 januari 1943.
§ 10.
Eventuella ärenden. (Föredragningslistan punkt 10). Angående uppförande
av Centrala torpedverkstaden.
Herr Ödeen anförde: Innan lian anställdes vid nämnden, hade han av
Kungl, marinförvaltningen erhållit uppdrag att utföra konstruktionerna till
Centrala torpedverkstaden, Motala, vilket uppdrag sedermera övertagits av
Försvarsväsendets verkstadsnämnd. Uppdraget hade numera slutförts. Han
hade emellertid icke uttagit något arvode sedan han tillträtt anställningen
vid nämnden och avstode från silf resterande tillgodohavande, som enligt av
dåvarande verkställande ledamoten Woxén från major Bensow infordrad uppställning
belöpte sig till kr. 35 613: 12. 11
Stockholm som ovan
Vid protokollet:
Karl G. Samuelson.
4—467/92. Ilen. berättelse ang. statsverket dr 19i5. II.
50 —
Bilaga 2.
§ 4.
Utdrag ur särskilt nämndprotokoll nr 39.
Protokoll, hållet vid sammanträde med statens krigsmaterielnämnd fredagen
den 18 juni 1943 å nämndens lokaler i Stockholm.
Närvarande ledamöter: Undertecknad Gummeson, ordförande, samt herrar
Osterman, Brunskog, Runius och Ödeen.
Övriga: Överstelöjtnanten G. R. Montgomery såsom representant för överbefälhavaren.
,
Dessutom voro från nämnden närvarande herrar Carlberg, Holmer och
Palme samt vid protokollet undertecknad Fernqvist.
§ 6.
Ev. väckta frågor. (Föredragningslistan nr 6.)
Erinrade herr Ödeen om att nämnden inlett förhandlingar med A/B. Gustat
Erikssons metallfabrik angående förläggning av en planerad beredskap sverkstad
till bolagets industriområde i Eskilstuna och att nämnden i skrivelse
den 7 juni 1943 hos Kungl. Maj:t hemställt dels om bemyndigande att träffa
överenskommelse med bolaget, dels örn anvisande av vissa medel för ändamålet
Då emellertid herr Ödeen före erhållande av uppdraget såsom verkställande
ledamot i nämnden biträtt och fortfarande avsåge att biträda bolaget
vid projekteringen av anläggningen i fråga, hemställde han, att i protokollet
skulle antecknas, att han icke deltagit eller ämnade deltaga i nämndens
handläggning av detta ärende. Desslikes hemställde herr Odeen, att definitiv
överenskommelse med bolaget matte träffas före utgången av innevarande
månad.
Stockholm som ovan
Vid protokollet:
Lars G. Fernqvist.
Centrala värnpliktsbyråns
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 35, § 5.
Till Konungen.
Genom kungl, remiss den 21/i2 1945 anbefalld inkomma med utlåtande nied
anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande efterbesiktnmgama tar
jag i underdånighet anföra följande. „ . „
I underdånig framställning den 23/2 1942 nr 34: 2 angående 194- ars efterbesiktningar
anförde chefen för armén såsom motivering följande.
»Med stöd av bestämmelserna i vämpliktslagen har under de senaste årtiondena
ett betydande antal svenska män frikallats fran värnpliktens tullgörande
på grund av lyte, stadigvarande sjukdom, kroppslig^ svaghet eller
annan dylik orsak. De årliga vämpliktskontingenterna hava pa grund därav
beskurits, varigenom landets totala vämkraft väsentligen blivit lidande.
51 —
De skäl, på vilka frikallelse!! i varje särskilt fall grundats, torde i många
fall äga bestående giltighet. I många fall torde emellertid sådana förändringar
med avseende på den enskilde individens kroppsliga och andliga förutsättningar
hava inträtt, att de skäl, som vid inskrivningen utgjort grunden för
frikallelsen, icke längre äga bestånd. Ett betydande antal värnpliktiga, vilka
tidigare av ovan angivna orsaker frikallats från värnpliktens fullgörande, torde
på grund därav i närvarande stund kunna påräknas såsom fullt dugliga
till krigstjänst.
Vårt försvarsväsende står i dessa dagar inför ett läge, som mer än någonsin
kräver att landets hela värnkraft till fullo utnyttjas. Så mycket starkare
framträder detta krav, som de årliga värnpliktskontingenternas storlek visar
en markerad tendens att sjunka. På grund därav synes det mig vara ett bestämt
önskemål, att sådana värnpliktiga, vilka tidigare frikallats och vilka
på grund av ålder kunna anses lämpade att utnyttjas i försvarets tjänst, underkastas
förnyad prövning.»
Vid 1942 års efterbesiktningar medtogos endast värnpliktiga födda 1906
eller senare, vilka före den 1. januari 1941 helt frikallats från värnpliktens
fullgörande men möjligen kunde anses dugliga till krigstjänst. Frikallelse under
1941 skedde jämväl enligt äldre besiktningsreglemente, varför under detta
år frikallade egentligen även bort underkastas efterbesiktning 1942. Det ansågs
emellertid, att dessa undergått läkarundersökning för så kort tid sedan,
att ändring kunde antagas föreligga endast i enstaka fall. Ifrågavarande värnpliktiga
underkastades därför efterbesiktning först vid 1945 års ordinarie
inskrivningsförrättningar, varvid emellertid medtogos endast värnpliktiga
födda 1909 eller senare.
Såsom motivering till 1945 års efterbesiktning anfördes bland annat.
»Den sjunkande storleken av inskrivningskontingenterna under de närmaste
åren i samband med nödvändigheten att utnyttja alla tillgångar göra
denna efterbesiktning synnerligen önskvärd. En dylik efterbesiktning skulle
även i viss mån bidraga till den utjämning av inkallelserna, som eftersträvas.
Även om dock de vid efterbesiktningen inskrivna på grund av förhållandena
icke komme att tagas i anspråk för beredskapstjänstgöring, måste det
anses vara av stort värde att de äro disponibla och registrerade som värnpliktiga.
»
Motiven till efterbesiktningarna måste under rådande förhållanden anses
vara fullt bärande. Statsrevisorerna hava i sitt uttalande icke heller riktat någon
anmärkning häremot.
Till den tablå över utfallet av 19A2 års efterbesiktningar, som uppgjorts på
grundval av från försvarets sjukvårdsförvaltning lämnade uppgifter, hava revisorerna
fogat vissa reflexioner angående fördelning på besiktningsgrupper.
Grupperna 1 och 2 hava därvid sammanslagits och jämförts med grupperna
3 och 4. En värnpliktig hänförd till grupp 3 måste emellertid i regel anses
fullt vapenför, varför det synes riktigare, att grupperna 1—3 sammanslås och
jämföras med grupp 4. Procenten av samtliga efterbesiktigade grupp 1—3
blir då omkring 50. Jämväl grupp 4 är till en del användbar i krigsorganisationen
(bilförare, vissa specialister, luftbevakning m. m.). I den skrivelse, vari
resultatet av 1942 års efterbesiktningar anmäldes till Konungen, betecknade
chefen för armén också detsamma såsom gott.
Såsom var att vänta blev resultatet av 1945 års efterbesiktningar sämre.
Endast omkring 23 °/o hänfördes till besiktningsgrupp 1—3.
1 förenämnd skrivelse anmälde chefen för armén, alt nedanstående antal
1942 efterbesiktigade vid inskrivningen angivits såsom lämpliga för utbildning
i specialtjänst.
— 52 —
Antecknade för utbildning i (såsom) | Antal besiktningsgrp 1 och 2 3 i 4 | Summa | ||
Apotekare.......................................... | 23 | 20 | 15 | 58 |
Bitr. ingenjörer (vid flygvapnet)..''''.................. | 5 | 5 | 8 | 18 |
Maskin-, artilleri-, torped- el. miningenjörer (vid flottan) | 4 | 10 | 6 | 20 |
Skeppsbyggnadsingenjörer (vid flottan)................ | 4 | 3 | 2 | 9 |
Elektro- eller radioingenjörer (vid flottan)............ | 7 | 7 | 10 | 24 |
Intendenter (vid flottan)............................. | — | 8 | 7 | 15 |
Kemister tvid flottan)............................... | 2 | 7 | 8 | 17 |
Krigskassörer........................................ | 71 | 86 | 94 | 251 |
Läkare............................................. | 94 | 73 | 79 | 246 |
Tandläkare......................................... | 51 | 40 | 70 | 161 |
Tygtekniker......................................... | 21 | 60 | 61 | 142 |
Gasskyddstekniker................................... | 1 | — | 1 | 2 |
Veterinärer.......................................... | 7 | 6 | 2 | 15 |
Summa | 290 | 325 | 363 | 978 |
Såsom lämpliga för aftagning i särskilda yrkesbefattningar voro bl. a. följande
antecknade.
Yrkesbefattning | Antal | Y rkesbef attning | Antal | Yrkesbefattning | Antal |
| 422 |
| 8 |
| 85 |
Flygplansmontörer .. | 7 | Motorredskapsförare . | 44 | Skräddare .......... | 317 |
| 2 |
| 11 |
| 6 |
| 43 | Radiomekaniker..... | 107 | Vapenmekaniker .... | 56 |
Instrumentmakare... | 114 | Radiomontörer...... | 14 |
|
Av detta relativt betydande antal kunde en del omedelbart användas i
krigsorganisationen.
Denna ur militär synpunkt betydelsefulla vinst med 1942 års efterbesiktningar
har icke upptagits av revisorerna, ehuru ovanstående sifferuppgifter
stått till förfogande.
För att på ett mera påtagligt sätt kunna belysa de inkallade efterbesiktigades
lämplighet för militärtjänst hava revisorerna från ett av truppförbanden
i Stockholm infordrat kompletterande uppgifter. Av dessa uppgifter framgår,
att vederbörlig inskrivningsnämnd godkänt värnpliktiga med svårartade sjukdomar
(se till revisorernas uttalande fogad tabell). Vid granskning av denna
tabell är det att märka, att i intet fall inkallelse till tjänstgöring skett omedelbart
efter inskrivningen. Endast ett fåtal hava inkallats omkring ett halft
år efter inskrivningarna, medan andra, såsom den vpl som hemförlovats på
grund av sinnesjukdom, inkallats först 273 1945. Det är självfallet, att mellan
inskrivningsförrättningarnas avslutande och inryckning till tjänstgöring en
del förändringar i hälsotillståndet kunna hava inträffat, för vilka inskrivningsläkarna
icke kunna göras ansvariga. Samtliga i tabellen upptagna hava
vid inskrivningen hänförts till besiktningsgrupp 4. Vid beslutets fattande
hava med all säkerhet flera faktorer varit av betydelse, icke minst den värnpliktiges
yrke.
Tabellen synes knappast tjänlig att belysa de efterbesiktigades lämplighet
för militärtjänst.
I detta sammanhang kan jag icke underlåta att framhålla, att de läkare,
som ställdes till förfogande för efterbesiktningarna voro särskilt utvalda och
— 53 —
synnerligen högt kvalificerade. Det är självfallet, att misstag kunna hava begåtts
i anseende till den tid, som stått lill förfogande, men dessa misstag torde
vara undantag.
Jämlikt IF § 127 skall värnpliktig, som vid inskrivning hänförts till någondera
av besiktningsgrupperna 3 och 4, så snart ske kan efter påbörjande av
första tjänstgöring eller motsvarande tjänstgöring prövas för bestämmande
av den användning, vartill han bör avses i förbandets krigsorganisation, och
den utbildning och tjänstgöring, som han med hänsyn härtill bör undergå.
Det åligger granskningsnämnd att med hänsyn till den värnpliktiges kroppsbeskaffenhet,
yrke eller sysselsättning och förutsättningar i övrigt bestämma
den utbildning och tjänstgöring, för vilken den värnpliktige är användbar.
I granskningsnämnden ingår bl. a. en militärläkare. Vederbörande läkare
har genom granskningsnämnden möjligheter att göra de medicinska synpunkterna
gällande på utbildningen. Bestämmelserna avse att åstadkomma
ett intimt samarbete mellan läkaren och truppbefälet. Det har emellertid icke
kunnat undvikas, att det dröjt en viss tid, innan detta samarbete kommit till
stånd och börjat lämna resultat. Först efter de nya kompletterande föreskrifter,
som utfärdades under 1944 och 1945 (ao nr 475/1944, mo nr 741/
1945), torde granskningsnämnderna hava fått avsedd betydelse.
Många av de av statsrevisorerna påtalade svårigheterna för de värnpliktiga
efterbesiktigade att följa utbildningen torde hava kunnat undvikas, därest
granskningsnämnderna under 1942—1944 funktionerat såsom avsett.
Ytterligare elt försvårande moment för utbildningen av de efterbesiktigade
under dessa år var bristen på tillgång å kvalificerat befäl. På grund av den
tidvis ökade beredskapen måste för utbildning användas mindre rutinerat
befäl.
I förenämnda förhållanden har man med all säkerhet att söka de viktigaste
orsakerna till att övningsprogrammen icke alltid i tillräcklig grad synas
hava varit avpassade efter de efterbesiktigades fysiska prestationsförmåga.
Vad beträffar av Riksförsäkringsanstalten för efterbesiktigade utbetalta
ersättningsbelopp (särskild till revisorernas skrivelse fogad tabell) må anmärkas,
att man för att kunna bilda sig en uppfattning, huruvida kostnaderna
äro att betrakta såsom onormalt höga, måste hava ett jämförelsemateriel, nämligen
antalet inkallade icke efterbesiktigade av motsvarande åldersklasser och
för dessa utbetalta kostnader. Sådant jämförelsemateriel står emellertid icke
till förfogande.
Av den statistik, som från Riksförsäkringsanstalten överlämnats till revisorerna
och på vilken tabellen är grundad, framgår att i det närmaste 100 000
kronor utgöra ersättning för skador. Dessa ersättningar torde till större delen
knappast hava något att göra med de värnpliktiga i deras egenskap av
efterbesiktigade.
1 samband med kostnaderna för sjukdom må framhållas, att dessa under
heredskapsliden säkerligen gått lill avsevärda belopp icke enbart för de efterbesikligade
utan jämväl flir övriga värnpliktiga. Vid bedömande härav kan
man emellertid icke förbigå den stora sociala betydelse, den militära sjukvården
haft under beredskapstiden. Värnpliktiga, vilka vid inryckning till
tjänstgöring varit behäftade med sjukdom, hava icke omedelbart hemförlovats
utan underkastats sjukvård. Till belysande av gällande praxis i detta
hänseende bifogas sjukvårdsstyrelsens anvisningar den 11 mars 1943 till
t riipi) förband sllika ina.
I revisorernas uttalande heter det: »Då de efterbesiktigade i regel utgjorts
av värnpliktiga, som på grund av mera framskriden ålder hunnit förskaffa
sig stadigvarande yrke oell blivit familjeförsörjare, hava familjebidragen,
innefattande bostadsbidrag, näringsbidrag och familjepenning, för dem i ge
-
— 54 —
nomsnitt uppgått till betydligt högre belopp än för övriga värnpliktiga.» Uttalandet
skulle varit riktigt, därest i övrigt under beredskapstiden endast
yngre värnpliktiga varit inkallade. Så har emellertid ju inte alls varit fallet.
Icke efterbesiktigade av samma åldersklasser som de efterbesiktigade och
även samtliga äldre årsklasser hava tagits i anspråk för beredskapen och
kostat lika mycket som de efterbesiktigade.
För bedömandet av värdet av efterbesiktningarna må först framhållas, att
de efterbesiktigade i mycket stor utsträckning utöver utbildning fullgjort
beredskapstjånstgöring. Detta gäller alldeles särskilt kustartilleriet, där den
av revisorerna angivna restriktionen, att inkallelse till beredskapstjånstgöring
finge ske först 180 dagar efter utbildningen, icke gällt. I regel hava därför
de efterbesiktigade vid kustartilleriet efter utbildningen kvarhållits i beredskapstjänstgöring.
Genom beredskapstjänstgöringen hava de efterbesiktigade
vid armén och marinen i avsevärd grad lättat beredskapsbördan för andra
äldre värnpliktiga. . .
Även sådana till besiktningsgrupp 4 hänförda efterbesiktigade värnpliktiga,
vilka kunnat anvädas endast i handräckningstjänst, hava såväl under som
efter beredskapstiden i mycket hög grad bidragit till att tjänstgöringstiden
för övriga i dylik tjänst uttagna i regel kunnat hållas inom rimliga gränser.
Handräckningstjänsten har krävt mycken personal. Hade de efterbesiktigade
icke funnits att tillgå, hade annan personal måst tagas i anspråk.
Värdet av efterbesiktningarna måste emellertid främst ses med hänsyn till
den användning, de efterbesiktigade erhållit inom krigsorganisationen.
Den 1 januari 1946 voro av efterbesiktiga (1942 och 1945)
Krigsplacerade
| Besiktningsgrupp | ||||
| 1 | 2 | 3 | 4 | Summa |
Vid armén......................... | 1648 | 4 548 | 5 316 | 2 287 | 13 799 |
» flottan........................ | 18 | 25 | 14 | 16 | 73 |
> kustartilleriet.................. | 168 | 723 | 1135 | 497 | 2 523 |
» flygvapnet..................... | 14 | 25 | 40 | 95 | 174 |
Summa | 1848 | 5 321 | 6 505 | 2S95 | 16 569 |
Användbara i krig sbefattning men icke krigsplacerade
| Besiktningsgrupp | ||||
| 1 | 2 | O O | 4 | Summa |
Vid armén......................... | 676 | 2 638 | 2 075 | 2 391 | 7 780 |
» flottan........................ | 88 | 206 | 80 | 38 | 412 |
» kustartilleriet.................. | 61 | 260 | 519 | 1129 | 1969 |
» flygvapnet..................... | 14 | 37 | 66 | 258 | 375 |
Summa | 839 | 3141 | 2 740 | 3816 | 10 536 |
Härtill kommer ett antal vid inskrivningsexpeditionerna truppregistrerade
bl. a.
krigsplacerade vid hemvärnet..................... 3 244
» » BRB................................ 501
uppskov vid mobilisering.............................. 1 037
Summa 4 782
— 55 —
Även om man bortser från dessa vid io truppregistrerade, vilka dock hava
erhållit utbildning och äro användbara, hava försvarsgrenarna genom efterbesiktningarna
tillförts icke mindre än 27 105 för krigsorganisationen användbara
värnpliktiga. Betydelsen härav torde utan vidare kommentarer vara
uppenbar för envar. Utan detta tillskott bade det icke varit möjligt att nå
fram till den krigsorganisation, vi nu äro i besittning av.
Statsrevisorernas omdöme att utbytet av 1942 års efterbesiktningar ur militär
synpunkt framstått såsom synnerligen otillfredsställande synes icke hållbart
och beroende på bristande kännedom om de faktiska förhållandena.
Ett antal efterbesiktigade hava ännu icke fullgjort dem åliggande 180 dagars
utbildning. Av till besiktningsgrupp 1—3 hänförda hava omkring 5 000
att fullgöra ytterligare högst 90 dagar, omkring 1 300 mer än 90 men mindre
än 180 dagar, medan omkring 1 500 ännu icke erhållit någon utbildning.
Härtill kommer omkring 2 500 hemvärnsmän, vilke icke heller hava fullgjort
dem åliggande tjänstgöring. Dessa värnpliktiga tillhöra såväl besiktningsgrupp
1—3 som 4.
Av till expeditions- och handräckningstjänst användbara hava
omkring 1 300 att fullgöra ytterligare 10— 60 dagar
» 1 000 » » » 61— 90 »
» 2 500 » » » 91—180 »
Sistnämnda kategori har i stor utsträckning inkallats efter den 1 juli 1945
för avveckling av beredskapen och för fredshandräckning. Härigenom har
man vid en del förband helt kunnat undgå att för dessa ändamål tvångsvis
inkalla värnpliktiga, vilka tidigare fullgjort beredskapstjänstgöring. Vid
andra förband har det på grund av handräckningstjänstens omfattning tyvärr
icke kunnat undvikas, att värnpliktiga med fullgjord beredskapstjänstgöring
måst inkallas.
Genom tillkomsten av en mängd ny materiel m. fl. omständigheter har
kravet på personal för handräckningistjänsten ökats. Den kan för närvarande
icke fyllas enbart med grupp 4 ur rekrytklassen. Det synes då med rättvisa
och billighet förenligt, att de efterbesiktigade, vilka hava återstående dagar
att fullgöra, i första hand tagas i anspråk. Hittills har hänsyn till de värnpliktigas
egna önskemål örn inryckningstid tagits, där så varit möjligt, varjämte
anstånd i stor utsträckning beviljats. Samma principer komma även
i fortsättningen att tillämpas.
Revisorerna framhålla att, sedan tidsläget numera väsentligt ändrats, militära
skäl icke — på sätt tidigare kunnat ske — kunna åberopas till stöd
för ett ianspråktagande av de efterbesiktigade.
Nutida krig kräver ett folk i vapen. En liten nation har icke råd att låta
värnpliktiga vara outbildade i den förhoppningen att vid ett krigsutbrott
erforderlig tid skall stå till förfogande för utbildning. Varje värnpliktig måste
kunna hantera ett vapen. Sett mot bakgrunden härav vill det tvärtom synas
som örn starka militära skäl lala för inkallelse till utbildning av de återstående
efterbesiktigade.
Ett ytterligare skäl utgör den sjunkande storleken av åldersklasserna under
de närmaste åren samt den avsevärda åderlåtning som skott genom frikallelser
under beredskapsåren. Här må endast nämnas, att under åren 1943
—1945 omkring 46 000 frikallats.
I kommandoväg har bestämts, att de efterbesiktigade, vilka äro användbara
för utbildning med vapen, icke få inkallas utan Kungl. Maj:ts medgivande.
Under de närmaste åren torde utbildning icke heller kunna ske av
rent praktiska skäl. Chefen för armén har nämligen lill statsrådet och chefen
56 —
för försvarsdepartementet anmält, att befälsläget och medelstillgången för
närvarande icke medgiva den extra belastning på utbildningsorganisationen,
som de efterbesiktigades utbildning skulle komma att utgöra.
Förut har nämnts att omkring 2 500 ännu outbildade värnpliktiga tillhöra
hemvärnet. Något militärt intresse att inkalla dessa till utbildning vid förbanden
torde icke föreligga. De erhålla inom hemvärnet utbildning med
vapen.
Stockholm den 19 januari 1946.
Underdånigst
EGON TENGBERG
Chef för CVB.
Erik W:son Ander.
Bilaga.
Vid tillämpning av krigssjukvårdsreglementet har det i 1 § 1 a) förekommande
uttrycket »kroppsskada, som inträffat under eller föranletts av krigstjänstgöring»
av civila departementet och sjukvårdsstyrelsen efter samråd
med medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten ansetts böra tolkas så,
att detsamma innefattar bl. a. sådan kroppsskada, som yppats under vederbörandes
tjänstgöring vid krigsmakten, även örn symptom å skadan framträtt
dessförinnan. I dylika fall har sålunda en sjuk värnpliktig (annan än
den, som inkallats att fullgöra första tjänstgöringen), å vilken krigsavlöningsreglementet
varit tillämpligt, med hänsyn till bestämmelserna i kungl,
brevet den 24 januari (TLA nr 5) ansetts icke kunna utan eget medgivande
i anledning av kroppsskada hemförlovas, förrän han varit utan avbrott sjukskriven
i tre månader.
Efter att hava redogjort för bl. a. två fall, refererade i MO:s år 1943 avgivna
årsberättelse (s. 179 ff), har försvarsstabens personalavdelning i ärendet
anfört:
»I de båda av MO behandlade ärendena synes förhållandet lia varit, att
en sjukdom, som den värnpliktige haft redan före inkallelsen ehuru ej i sådan
grad, att han vid inställelsen varit tjänsteoduglig, under tjänstgöringens
första dagar kommit till sådan utveckling, att den värnpliktige måst sjukskrivas
för längre tid. Det har då ansetts, att sjukdomen inträffat under
krigstjänstgöring, oaktat tjänstgöringen icke torde ha föranlett de symptom
på akut sjukdomstillstånd, som därunder framträtt. Med hänsyn härtill synes
det i det fall, som med denna utredning avses, i första hand bli av betydelse,
huruvida de akuta sjukdomssymptomen konstaterats redan vid inställelsen
eller först efter någon, örn ock kortare lids tjänstgöring. Konstateras
de sjukdomssymptom, som föranleda sjukskrivningen, redan vid inställelsen,
bör den värnpliktige kunna i anledning av sjukdomen omedelbart hemförlovas.
Detsamma torde gälla, örn symptomen konstaterats kort tid efter inställelsen,
men innan den värnpliktige hunnit taga mera väsentligt del i de
arbetsuppgifter, som åligga honom under tjänstgöringen, och det tillika blir
utrett, att sjukdomen måste hava nått minst samma utvecklingsgrad vid inställelsen
som vid sjukskrivningen. Så snart åter den värnpliktige börjat tagas
i anspråk för den egentliga tjänstgöringen, synes hinder mot omedelbar
hemförlovning föreligga, även om allting tyder på att de akuta sjukdoms
-
— 57 —
symptomen framträtt redan före inställelsen. Likaså torde ovisshet, huruvida
sjukdomen före inställelsen nått akut stadium, medföra, att sjukdomen antages
lia inträffat under krigstjärastgöring och att den värnpliktige således
icke kan utan eget medgivande hemförlovas förrän efter tre månader.
Oin sjukdomen icke enligt vad nu sagts inträffat under militärtjänstgöring
— sjukdomen har t. ex. konstaterats redan vid inställelsen — kan det ha
betydelse, huruvida sjukdomen har föranletts av tidigare fullgjord krigstjänstgöring.
Eftersom rätten lill fri sjukvård jämlikt krigssjukvårdsreglem
en tet varar under högst tre månader efter tjänstgöringens slut, utgör sjukdomen
icke hinder mot liemförlovning, därest den tidigare tjänstgöringen
upphört mer än tre månader före inryckningen lill den senare. Omedelbar
hemförlovning pa grund av sjukdom, som föranletts av tidigare tjänstgöring,
synes däremot icke böra ske. därest kortare tid än tre månader förflutit efter
den tidigare tjänstgöringen till inryckningen. I sådant fall torde böra tilllämpas
bestämmelserna i brevet den 24 januari 1941, att den värnpliktige
icke må utan eget medgivande i anledning av kroppsskada hemförlovas innan
han varit utan avbrott sjukskriven i tre månader. Det synes bäst överensstämma
med brevet, att nämnda tre månaders frist räknas från sjukskrivningsdagen
under den senare tjänstgöringen.
Vad slutligen angår till första tjänstgöringen (motsvarande tjänstgöring)
inkallad värnpliktig, sorn vid läkarundersökning omedelbart efter inställelsen
finnes vara sjuk, kan sjukdomen uppenbarligen icke antagas lia orsakats av
militärtjänstgöring. Till följd av inskrivningsförordningens ovan anförda bestämmelser,
som i stället för brevet den 24 januari 1941 skola tillämpas
på sådan värnpliktig, möter i dylikt fall aldrig hinder, alt den värnpliktige
även mot sin önskan omedelbart hemförlovas eiler erhåller anstånd med återstående
tjänstgöring.»
Såsom av det citerade framgår anser personalavdelningen att i vissa fall,
då sjukdomssymptomen konstaterats vid inställelse till krigstjänstgöring eller
inom kort tid därefter, hemförlovning bör kunna ske omedelbart utan viss
tids föregånde sjukskrivning.
Sjukvårdsstyrelsen får med anledning härav anföra följande:
De i krigssjuk vård sreglementet meddelade bestämmelserna äro avfattade
med tanke närmast på krigsförhållanden. Därest vid krig inryckande
värnpliktig befunnits vara behäftad med sjukdom, ligger det i försvarets
intresse, att denna omhändertages för vård, så att han med det snaraste
kan bliva krigsduglig. I konsekvens härmed har uttrycket »kroppskada, som
inträffat under eller föranletts av krigstjänstgöringen» av sjukvårdsstyrelsen
ansetts böra givas sådan tolkning, som ovan nämnts. I vissa fall kan givetvis
vederbörandes sjukdom vara av den beskaffenhet, att krigsduglighet icke alls
eller först efter lång tid kan förväntas återvinnas. Emellertid torde undantag
från den allmänna regeln icke höra göras för dylika fall, vilka för övrigt ej
alltid kunna med säkerhet bedömas.
En tillämpning av sjukvårdsstyrelsens nu angivna betraktelsesätt även under
rådande heredskapsförbållanden för i många fall med sig kostnader för
statsverket vilka kunna synas onödiga. Emellertid laira enligt sjukvårdsstyrelsens
mening samma synpunkter på frågan anläggas under beredskapstid
som i krig. Sjukvårdsstyrelsen vill ock härvid erinra örn de åtgärder i övrigt,
som flir närvarande vidtagas i syfte all göra vissa lill krigstjänst odugliga inskrivningsskyldiga
ävensom Inkallade användbara inom försvaret (se det å
riksstaten för innevarande budgetår under fjärde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget
till specialundersökning av vissa inskrivningsskyldiga m. m.
samt bilaga till 19411 års statsverksproposition, fjärde huvudtiteln s. 223).
— 58 —
Det får även anses som en social åtgärd av betydelse, att sjukvård i viss
utsträckning beredes de värnpliktiga på kronans bekostnad i alla dessa fall.
Det må vidare framhållas, att militärläkama av lätt insedda skäl i allmänhet
icke medhinna att slutföra undersökningen av de inryckande, förrän
åtskilliga dagar (ibland veckor) förflutit. Att under denna tid undanhålla
de värnpliktiga från deras egentliga arbetsuppgifter torde svårligen låta sig
göras. Det vill ej heller synas lätt att alltid kunna följa de principer, efter
vilka enligt personalavdelningens förmenande omedelbar hemförlovning av
värnpliktiga bör kunna ske, och många svårbedömda gränsfall torde därvid
uppstå. Emellertid är det enligt sjukvårdsstyrelsens åsikt av vikt att vid hithörande
frågors avgörande hava en klar och enkel regel att följa. Härvid
har ansetts lämpligt, att den värnpliktige för varje slag av sjukdom skall
äga rätt till sjukvård jämlikt bestämmelserna i krigssjukvårdsreglementet
och kungl, brevet den 24 januari 1941 (TEA nr 5), så fort krigsavlöningsreglementet
blivit å honom tillämpligt.
Stockholm den 11 mars 1943.
Olof Nelén.
Försvarets sjukvårdsförvaltnings
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 35, § 5.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1945 anbefalld avgiva utlåtande i
anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse över för kalenderåret
1944 verkställd granskning beträffande bland annat förhållanden,
som avse 1942 års efterbesiktningar av vissa värnpliktiga, vilka frikallats
från värnpliktens fullgörande (Kungl. Maj:ts kungörelse den 27 mars 1942),
får försvarets sjukvårdsförvaltning i underdånighet anföra följande.
Med erinran örn de anledningar, som från försvarssynpunkt ävensom av
psykologiska orsaker motiverade ifrågavarande åtgärd under en kritisk tid
av försvarsberedskapen, hava revisorerna att börja med lämnat en fullständig
och detaljerad redogörelse över de åtgärder, som vidtagits av militära
och militärmedicinska centrala myndigheter i samband med genomförandet
av dessa besiktningar samt den tjänstgöring, som därefter fullgjorts av de
till krigstjänst dugligförklarade efterbesiktigade.
Revisorerna hava ansett att utbytet av efterbesiktningarna och inkallelserna
av därvid godtagna varken kvantitativt eller kvalitativt motsvarat de
förväntningar, som man måhända hyst beträffande denna försvarsåtgärd.
En icke oväsentlig övervärdering har enligt revisorerna ägt rum beträffande
vederbörandes förutsättningar ur hälsosynpunkt alt fullgöra utbildning.
En avsevärd nedklassning från tilldelad högre besiktningsgrupp har
därför måst ske. Många av dem, som från början tillhörde eller som sedermera
av hälsoskäl tillförts den lägsta besiktningsgruppen, hava icke alltid
haft de fysiska förutsättningar, som erfordrats för fullgörande av dem ålagd
tjänstgöring, i viss utsträckning beroende på att tillräcklig hänsyn till vederbörandes
hälsotillstånd icke alltid tagits. Statsverket har på grund av nämn
-
59 —
da förhållanden fått vidkännas stora kostnader. Särskilt gäller detta bestridandet
av sjukvård åt inkallade dylika värnpliktiga, vilkas hälsotillstånd icke
varit tillfredsställande eller som eljest ådragit sig sjukdomar under tjänstgöringen,
till följd varav riksförsäkringsanstalten i ett stort antal fall måst
tillerkänna vederbörande avsevärda ersättningar. Samma gäller begravningshjälp
för ett 50-tal under tjänstgöring avlidna samt i anslutning härtill utgående
livräntor till efterlevande.
Mot av vederbörande myndigheter vidtagna åtgärder, som avsett förebyggande
av eller undanröjande av dessa olägenheter, hava anmärkningar icke
riktats från statsrevisorernas sida. Då de militära skäl, som under beredskapsåren
förelegat för inkallelser i militär tjänst av dessa efterbesiktigade,
nu icke vidare kunna åberopas, hava riksdagens revisorer slutligen ifrågasatt,
huruvida inkallandet av dylika värnpliktiga i fortsättningen borde äga
rum.
Riksdagens revisorer hava i sin berättelse angående föreliggande fråga även
lämnat en uttömmande redogörelse över bland annat de åtgärder dåvarande
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse vidtog för att vägleda de inskrivningsnämnderna
biträdande läkarna i deras undersökningar av det synnerligen
heterogena material, som dessa efterbesiktningar skulle omfatta. Detta bestod
sålunda av män mellan 22—36 år, vilka åtminstone vid tiden för deras
ordinarie inskrivning eller senare under eventuellt fullgjord militärtjänst varit
behäftade med mer eller mindre allvarliga åkommor, som sedermera kunnat
progrediera men även belt eller delvis återgått till hälsa. Det stod givetvis
uppenbart för den medicinska myndigheten, att några absoluta föreskrifter
icke kunde lämnas angående bedömandet av dessa åkommor och deras inverkan
på vederbörandes tjänsteduglighet. Samma princip, som gäller vid
bedömandet av motsvarande förhållande beträffande 20-åriga inskrivningsskyldiga,
d. v. s. att besiktningsreglementets direktiv härvid skulle tjäna till
ledning, måste tillämpas även under ifrågavarande förrättningar. De vägledande
kommentarer, som sjukvårdsstyrelsen tillställde inskrivningsläkama
och varom revisorerna nämna, voro utarbetade i samråd med styrelsens vetenskapliga
råd inom olika områden.
För att utvidga möjligheterna till undersökningar utökade sjukvårdsstyrelsen
med hjälpa av sakkunniga undersökningsinstrumentariet avsevärt. Nya
s. k. besiktningslådor tillverkades för att möjliggöra transporten av detta
instrumentarium mellan förrättningsplatserna. Det föreskrevs på styrelsens
förslag (Kungl. Majds kungörelse den 27 mars 1942) att dessa plaiser örn
möjligt borde så utväljas, alt där funnes garnisonssjukhus, länslasarett eller
därmed jämförligt sjukhus. Detta i ändamål att möjliggöra eventuellt erforderliga
specialundersökningar (röntgen o. s. v.) i samband med efterbesiktningen.
Nämnda kungörelse, § 10:4, öppnade vidare möjlighet för värnpliktig att
utan kostnad för honom bliva läkarundersökt å sjukhus såväl lindel som
även efter förrättningens avslutande i avsikt att närmare få sin åkomma
kontrollerad oell bedömd. 1 Stockholm, där sjukhusmöjligheterna voro mera
begränsade beträffande inläggning eller utförande av polikliniska undersökningar,
anordnades i en stor folkskola i anslutning lill inskrivningslokalerna
en särskild avdelning, där med tillgänglig omfattande utrustning specialundersökningar
företogos av härför ianspråktagna specialister. Ilar kunde vederbörande,
om så erfordrades, även ligga kvar under eli eller flera dygn.
Det bör även nämnas att vid alla inskrivningsnämnder av läkarna sorn regel
en var medicinskt och en kirurgiskt utbildad samt ali dessa biträddes för
-
— GO —
utom av sjukvårdsutbildat manskap även av en värnpliktig läkare för utförande
av laboratoriearbeten. Läkarnas verksamhet var föremål för ett flertal
inspektioner från sjukvårdsstyrelsens och fördelningsläkarnas sida.
Det torde framgå av det nu anförda, alt alla åtgärder voro vidtagna för
möjliggörande i största utsträckning av tillförlitliga undersökningar för
granskning av de efterbesiktigades förutsättningar att tagas i anspråk för
krigstjänst. Även under deras tjänstgöring vid truppförbanden har läkarnas
uppmärksamhet varit särskilt inriktad på dessa värnpliktiga och deras hälsoförhållanden.
Detta framgår bland annat av den omplacering i besiktningsgrupper,
som sedermera skett och varom redogöres i riksdagsrevisoremas berättelse.
Trots denna utgallring vid efterbesiktningen och därefter verkställda
ändringar i värnpliktsförhållanden har landets försvarskrafter dock genom
dessa efterbesiktningar tillförts en icke föraktfull förstärkning, sorn i
fullgoda krafter kan beräknas motsvara minst en arméfördelning samt därtill
en god hjälp även i depåtjänst av olika slag.
Att sålunda ianspråktagna efterbesiktigade av olika åldrar fått vidkännas
förluster i form av ådragna sjukdomar och även dödsfall äger sin motsvarighet
bland övriga under beredskapen inkallade värnpliktiga av olika årsklasser.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att i försvarsberedskapens intresse
ett stort antal efterbesiktigade genom erhållen sjukvård blivit förhjälpta till
full hälsa och förbättrad krigstjänstduglighet. Detta har blivit av betydelse
även ur social synpunkt och kan därmed anses vara en för fredsförhållanden
bestående nyttodel av försvarsberedskapen.
I vad mån de inkallade efterbesiktigade lidit reduktioner eller hemsökts av
sjukdomar i större utsträckning än de övriga värnpliktiga, kan icke utläsas
av de absoluta tal, som härom anföres i riksdagsrevisoremas berättelse. Samma
gäller den fördelning mellan besiktningsgrupper, som gjorts vid besiktningsförrättningen
av de efterbesiktigade, då materialet även här omfattat ett
flertal åldersgrupper. Endast en sådan utredning, som omfattar relativa förhållanden
års- och besiktningsgrupper de olika kategorierna emellan skulle
kunna lämna tillförlitligt material för bedömning av denna fråga. En dylik
utredning kan icke åstadkommas av försvarets sjukvårdsförvaltning på basis
av där tillgänglig statistik och torde det kunna ifrågasättas, om möjlighet
härtill överhuvud taget förefinnes. I vilket fall skulle en sådan utredning kräva
ett mycket omfattande arbete.
Det torde icke tillkomma försvarets sjukvårdsförvaltning att yttra sig över
frågan, huruvida hädanefter efterbesiktigade skola inkallas eller ej. Från
hälsosynpunkt kan hinder dock icke sägas föreligga, därest vissa försiktighetsåtgärder
iakttagas. Dessa böra i så fall inriktas på ett uteslutande av
deni. vilka under sin tjänstgöring varit behäftade med allvarligare åkommor,
som likväl icke hittills föranlett oduglighetsförklaring, ävensom av sådana,
som tillhöra eller komma att tillföras besiktningsgruppen 4. En stor del av
dessa torde såsom T-förklarade vara hänvisade till kommande inskrivningsförrättningar.
Sjukvårdsförvaltningen har i den 9 januari 1946 utfärdade anvisningar
till läkarna vid årets inskrivningsförrättningar härom föreskrivit
följande:
»Av förbandsläkare utfärdade intyg jämlikt IF § 126 innefattande O-förklaring
böra i regel godtagas. Endast då särskilda förhållanden så påkalla
(verkställd eller anordnad specialistundersökning) bör sålunda inskrivningsläkaren
företaga ändring i förbandsläkares O-förklaring. Särskilt iakttages
detta i fråga örn efterbesiktigade.
Även beträffande övriga intyg jämlikt IF § 126 bör förbandsläkares direktiv
i regel följas, så vitt ej omständigheter tillkommit efter den värnplik
-
— Gi -
lles hemförlovning från förbandet, som motivera att han förklaras oduglig
eller duglig till krigstjänst.»
I ärendets handläggning hava deltagit, förutom undertecknade Lindsjö
och Nordlander, den senare föredragande, förste byråläkaren Ekman.
Stockholm den 18 januari 1946.
Underdånigst
D. LINDSJÖ.
O. NORDLANDER.
T. Lid b rink.
Medicinalstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 35, § 5.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har medicinalstyrelsen anbefallts att
avgiva och senast den 21 januari 1946 till försvarsdepartementet inkomma
med underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens revisorers berättelse örn
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1944—30 juni 1945 samt beträffande
vissa verk för kalenderåret 1944, fjärde huvudtiteln, § 5.
Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen anföra följande.
Medicinalstyrelsen har i sin egen verksamhet vid flera tillfällen haft att bedöma
sjukdomar och dödsfall bland efterbesiktigade värnpliktiga, som inkallats
till tjänstgöring, och därvid på ett otvetydigt sätt fått belysta de olägenheter,
som följt med dessa inkallelser med hänsyn till de efterbesiktigades
hälsotillstånd och prestationsförmåga. Den nu av statsrevisorerna verkställda
utredningen belyser jämväl de för statsverket betungande ekonomiska konsekvenserna,
som följt av inkallelserna av de efterbesiktigade.
Medicinalstyrelsen finner därför för sin del starka skäl tala för att inkallande
av dylika värnpliktiga i fortsättningen icke bör äga rum.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektörens ställföreträdare
medicinalrådet E. Edén, medicinalrådet J. Byttner, föredragande, och
tf. byråchefen O. Melén.
Stockholm den 19 januari 1946.
Underdånigst
EINAR EDÉN.
; JOHN BYTTNER.
C. B. v. Mentzer.
— 62 —
Chefens för armén
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 49, § 6.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss 21/12 1945 dnr 6870 angående riksdagens revisorers
granskning av verksamheten m m vid arméns träkolningsanstalt i
Hästveda får chefen för armén i underdånighet anföra följande.
Som följd av på försommaren 1940 införda restriktioner på flytande bränsle
verkställdes inom armén omställning till gengasdrift i stor utsträckning.
Inom 1. armékårens förband berördes i första omgången 200 motorfordon
av denna omställning, vilken genomfördes på 12 dagar. Härigenom föranlett
behov av fasta bilbränslen (gengaskol) kunde icke tillgodoses av den civila
produktionen. Armékårens drivmedelsförsörjning råkade som följd härav i
ett allvarligt läge. På initiativ av chefen för 1. armékåren uppfördes därför
ifrågavarande träkolsanläggning för att tillgodose armékårens (ej arméns)
behov. Beslutet kungjordes på kårorder.
Anläggningen uppfördes av 8. krigsbyggnadskompaniet, vars chef var kapten
i kungl, väg- och vattenbyggnadskåren (civilingenjör). Inom kompaniet
fanns med ifrågavarande arbete förtrogen personal. Till yttermera visso bereddes
personalen före arbetet tillfälle studera en mindre anläggning av motsvarande
typ.
Plats för anstalten valdes främst i avsikt att underlätta armékårens drivmedelstjänst.
Anläggningen förlädes därför inom kårens etappområde, där
övriga underhållsanstalter voro grupperade. Någon svårighet att erhålla för
kolning lämplig ved förelåg icke under den tid armékåren drev anläggningen.
Senare har konstaterats, att området är att anse såsom underskottsområde i
fråga örn vedtillgång.
Riksdagens revisorer synas främst behandlat frågan ur fredsmässig synpunkt.
Läget på försommaren 1940 var sådant, att av armékårchefen vidtagen
åtgärd för att tillgodose drivmedelsbehovet och därigenom säkerställa
honom underlydande förbands operationsduglighet måste framstå såsom berömvärt.
I övrigt får chefen för armén hänvisa till av arméförvaltningens intendenturavdelning
avgivet yttrande i ärendet. Chefen för armén instämmer i vad
förvaltningen anfört i frågan och vill understryka betydelsen av att anläggningen
kunnat drivas med vapenfria värnpliktiga, varigenom ett stort antal
dylika värnpliktiga erhållit värdefull utbildning i kolning. Denna personal
kan vid skärpt beredskap ånyo användas för detta arbete, varigenom annan
personal kan frigöras och komma krigsorganisationen till godo.
Stockholm den 19 januari 1946.
På uppdrag av chefen för armén
Underdånigst
B. CARPELAN.
Souschef.
T. Wiklund.
— 63 —
Arméförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 49, § 6.
Till Konungen.
Genom departenientsskrivelse den 21 december 1945 har Kungl. Maj:t
anbefallt arméförvaltningen avgiva utlåtande över av riksdagens revisorer
framställda anmärkningar rörande arméns träkolningsanstalt i Hästveda.
Arméförvaltningens intendenturavdelning får i underdånighet anföra följande.
I fråga om omständigheterna i samband med tillkomsten av anläggningen
må först erinras om att kolning för framställning av bilkol i stor omfattning
förekommit vid åtskilliga militära förband under de första beredskapsåren.
Endast härigenom kunde det militära behovet av fasta bilbränslen tillgodoses
under beredskapens första skede, då den civila produktionen ännu icke nått
tillräcklig omfattning.
I samband med fullgörande av de vägbyggnadsuppgifter, som under sommaren
1940 åvilade 8. krigsbyggnadskompaniet, föreslog chefen för detta
kompani, vilken i samband med sin verksamhet hade att utföra en mängd
transporter, att inom Hästveda kommun skulle anläggas ett antal kolningsugnar
med anlitande av underställd värnpliktig personal. Åtgärden godkändes
av chefen för 1. armékåren, som i egenskap av överordnad krigsförvaltningsmyndighet
närmast haft att besluta härom. Genom denna åtgärd, som
torde få anses ligga inom kårchefens förvaltningsbef ogenhet, säkerställdes
icke blott nämnda kompanis behov av gengasbränsle utan jämväl behovet vid
andra delar av 1. armékåren.
I skrivelse den 3 september 1940 till överbefälhavaren hemställde armékårchefen
— som under hand erfarit att intendenturdepartementet avsett att
i samband med vissa förändringar beträffande beredskapens omfattning
och organisation övertaga driften vid anläggningen — att åt departementet
måtte uppdragas att anställa den för den fortsatta driften erforderliga personalen
ävensom gå i författning om att erforderligt antal samvetsömma värnpliktiga
skulle uttagas för tjänst vid kolningsanstalten.
Chefen för försvarsstaben anmodade härefter i skrivelse den 7 september
1940 departementet att vidtaga erforderliga åtgärder för upprätthållande av
driften vid anstalten.
Den 11 september 1940 beslöt departementel, att kolningsanstalten fr. o. m.
den 15 september 1940 skulle lyda under departementet i allt vad som rörde
driften. Vid denna tidpunkt voro 12 st. kolugnar uppsatta och i verksamhet
samt magasinslokaler och manskapsbarack under uppförande.
Behovet av personal för såväl själva driften som för slutförandet av påbörjade
byggnadsarbeten tillgodosågs efter departementets övertagande av anstalten
med samvetsömma värnpliktiga. Ifrågakommande arbetsuppgifter ansågos
lämpa sig väl för dessa värnpliktiga, och arbetet beräknades komma att
bliva av ekonomisk nytta för statsverket.
Verksamheten vid anstalten möjliggjorde förutom ett höjande av produktionen
av hilkol inom ifrågavarande underskottsområde utbildning av olika
årgångar vapenfria värnpliktiga till dugande kolningsarbetare, som vid ett
eventuellt krigsfall skulle kunna utnyttjas vid skilda produktionsanläggningar
inom landet.
— 64
Beträffande driften vid anläggningen må följande framhållas.
Enligt den av intendenturavdelningen uppgjorda sammanställningen över
rörelsens inkomster och utgifter för tidsperioden den 1 oktober 1940—10 december
1941 skulle ett överskott örn 297 875 kronor 40 öre hava uppkommit.
Statsrevisorerna hava uttalat, att resultatet av driften skulle hava utvisat
en avsevärd förlust i stället för vinst, örn kosnaderna för den värnpliktiga
personalen medräknades. Härutinnan må följande framhållas.
Det är givetvis alldeles riktigt att — om man vill beräkna samtliga kostnader
för den producerade varan — även kostnaderna för den värnpliktiga
personalen måste medräknas. Men då denna personal under sin beredskapsinkallelse
bibragts praktisk kunskap och erfarenhet om kolningens teknik
under lämpligt avvägda tidsperioder, vilket enligt intendenturavdelningens
mening varit av värde ur krigsberedskapssynpunkt, finner intendenturavdelningen
att nian åtminstone i viss grad bör bortse ifrån dessa kostnader.
Men även för det fall att kostnaderna för samtliga värnpliktiga inkalkyleras
i de allmänna driftskostnaderna, kan den därvid uppkommande förlusten
ingalunda betecknas som avsevärd. Med hänsyn till att antalet värnpliktiga
under senare år varit lägre än under driftsperiodens första skede, kan det
genomsnittliga antalet siittas till 25 man, för vilka utgifterna beräknas uppgå
till (25 X 8 kronor X 1 531 dagar =) 306 200 kronor. Förlusten bliver sålunda
allenast (306 200 — 297 875 =) 8 325 kronor Och ändock äro i dessa 25
man inräknade de 5 man, som tagits i anspråk uteslutande för bevakningsuppgifter
av olika slag, som icke direkt sammanhänga med driften av anläggningen.
Transportkostnaderna hava, i motsats till vad statsrevisorerna anmärkt,
medräknats vid kalkylens upprättande. Kostnaderna för bil och chaufför hava
sålunda beräknats till 2 kronor 50 öre per körmil. I utgående balanskontot
per den 10 december 1944 bär ett belopp av 67 745 kronor 25 öre upptagits
såsom skuld till Skånska trängkåren, som ombesörjt ifrågavarande transporter.
Detta belopp är alltså fråndraget, innan överskottet befunnits utgöra förutnämnda
297 875 kronor 40 öre.
Det torde i detta sammanhang få framhållas, att, sedan statens krisrevision
låtit genom särskilt utsedd sakkunnig verkställa viss granskning av träkolningsanstalten,
denne har i ett den 11 december 1942 avgivet utlåtande bl. a.
uttalat, att anstalten »torde utgöra en god affär för arméförvaltningen» och
t. o. m. föreslagit undersökning av de ekonomiska fördelar, som kunde uppnås
genom anordnande av biproduktsutvinning. De överväganden örn nedläggande
av driften, som redan vid denna tidpunkt vörö för banden på grund
av att ändamålet med anläggningen dåmera finge anses i det närmaste fyllt,
motverkades i viss grad av nämnda uttalande.
Med avseende å kolens kvalitet har gjorts gällande, att denna skulle hava
bedömts vara mindre god. Någon anmälan om att kolen i förhållande till
den öppna marknadens fästa bränslen av samma slag skulle hä varit av
sämre kvalitet har icke framförts av mottagande truppförbanden till intendenturavdelningen.
De enda erinringar, som vid några tillfällen riktats mot den
levererade varan, ha varit, att kolen någon gång varit av ojämn kvalitet, ett
förhållande, som finner sin förklaring i den varierande arten i den råvara,
som man haft att tillgå. Kassation av levererad vara har endast i sällsynt
undantagsfall förekommit.
Vad därefter angår försäljningen civ anläggningen må framhållas, att sedan
anläggningen utbjudits för försäljning två gånger i författningsenlig ordning
och i samband därmed under hand till eventuellt intresserade företag,
föreningar och sammanslutningar, försåldes anläggningen till markägaren,
— 65
pastoratsrådet i Hästveda. Något behov av anläggningens inventarier för militärt
ändamål visade sig efter verkställd undersökning icke föreligga.
Anläggningen har vid försäljningen till pastoratsrådet kontant inbringat
b OOO kronor, men samtidigt har intendenturavdelningen befriats från skyldighet
att ersätta markskador och arrendeavgifter. Enligt en av stiftsjägmästaren
i Lunds stift verkställd utredning, som finnes intagen i bilaga, hava
markskador m. m. värderats till cirka 3 600 kronor. Vid denna i november
1945 verkställda värdering konstaterades, att en stor del träd, som vid försäljningstillfället
ansågs vara förstörda av koldammet, hade tillfrisknat, varför
värderingssumman understiger den vid försäljningstillfället beräknade.
När^ till den av stiftsjägmästaren lämnade värderingssumman från hösten
1945 lägges värdet av neddiskonterade arrendeavgifter, 1 150 kronor, erhålles
ett sammanlagt belopp av 4 750 kronor, vilke! givetvis skall tilläggas ovannämnda
kontantbelopp, varvid befinnes att utbytet av försäljningen i realiicten
utgjort cirka 10 750 kronor.
Det må i detta sammanhang omnämnas, att pastoratsrådet från början
varit mycket obenäget upplåta det för kyrkorådet mycket värdefulla skogsområdet
för ifrågavarande ändamål, och det gjordes endast i vetskap om att
området eljest av kronan sannolikt skulle rekvirerats. Då anläggningen utgods
till försäljning, synes det självklart, att pastoratsrådet ville bestämma,
att kyrkans mark kom till lämplig användning. Detta kunde från pastoratsrädets
synpunkt sett endast ske genom att för egen del förvärva anläggningen.
Inköpspriset härvidlag bör bedömas med hänsyn till att ett motvilligt upplåtet
skogsområde nu i viss mån förstörts och förlorat sin ursprungliga karaktär.
En närmare undersökning av omständigheterna i samband med den av
pastoratsrådet förrättade försäljningen av manskapsbvggnaden ävensom auktionen
har givit vid handen följande.
Manskapsbyggnaden har inbragt 5 000 kronor. Pastoratsrådet har emellertid
måst ikläda sig kostnader för målningsarbeten med cirka 500 kronor,
varför nettot uppgått till 4 500 kronor. Dessutom har köparen medgivits rätt
att utan kostnad hava byggnaden kvar på platsen.
Auktionen skedde under ytterst gynnsamma betingelser den 11 juni 1945.
Väderleksförhållandena voro de bästa tänkbara och en konkurrenskraftig
publik om cirka 800 personer hade mött upp på auktionsplatsen. Diskussionen
i ortspressen under våren och försommaren 1945 rörande pasloratsrådets
köp av anläggningen hade avsevärt bidragit till att öka intresset för denna
auktion. Den sedan länge pågående metallstrejken anses även hava väsentligt
bidragit till den mycket stora efterfrågan på liven begagnade och slitna redskap.
Den omständigheten, att avkastningen vid auktionen skulle komma
församlingen tillgodo, kan dessutom hava bidragit till de höga priserna. De
avgivna högsta budén blevo genomgående onormalt höga och ett flertal försålda
varor betingade priser, som betydligt överstego de vid auktionstillfället
gällande allmänna marknadspriserna på samma varor i nytt skick. Som
exempel härå ina följande siffror anföras:
V a i'' u släp
Stills] »ett.............
Kori».................
Grep..................
Yxa...................
Bjudet pris
11:50 kr. pr st,
(i genomsnitt)
4— 8 kr. pr st.
5— 14 kr. pr st.
4: 50 kr. pr st.
Nuvarande marknadsvärde
elier ursprungligt inköpspris
för 3 — 5 år sedan
8 kr. pr st.
1—5 kr. pr st.
5 kr. pr st.
48: 75 kr. för 15 st.
vid kronans inköp
il>i !!)''>. Helt. brilinelsi'' ani/, statsverket år 1945. II
— 66 —
Nuvarande marknadsvärde
Varuslag Bjudet pris eller ursprungligt inköps
pris
för 3—5 år sedan
Kilar................................... 15: 45 kr. för 25 st. 17:50 kr. för 50 st.
vid kronans inköp
Rörtång............................... 13:50 kr. pr st. 11:50 kr. pr st.
Borrsväng............................. 11:50 » » » 11: 50 kr. vid kronans
inköp
Kärror med gummihjul............. 100, 125, 140, 145, 50 kr. pr st. vid kro
155
kr. pr st. nans inköp
Kapsåg................................ 100 kr. 91 kr.
Madrassvar........................... 3, 4, 5 kr. pr st. 3 kr. pr st.
Vid auktionen bjudna pris ha erhållits från auktionsprotokoll^. Marknadsvärdet
å varorna ha kontrollerats i den affär, där kronan inköpt flertalet
av ovanstående artiklar. Fakturor, avseende leveranser till träkolningsanstalten,
ha dessutom genomgåtts.
De stora posterna vid auktionen hava avsett magasinsbyggnader och skjul.
Orsaken till att dessa betingat höga priser har varit, att köparen, en person
i trakten, erhållit pastoratets tillåtelse att för framtiden nyttja byggnaderna
på platsen. En försäljning av byggnaderna med villkor om bortflyttning, vilket
kronan vid en eventuell auktion skulle haft att räkna med, hade enligt
uttalande av sakkunnig person icke inbringat något nämnvärt netto på grund
av de kostnader, som äro förenade med rivning och återuppbyggnad.
Stockholm den 14 januari 1946.
Underdånigst
H. SÖDERBOM.
G. LEVENIUS.
C. M. Robach.
Bilaga.
Värdering
Över skador och intrång vållat genom kolugnsanläggning och förläggning å
skogen till lönebostället 3/4 mtl Hästveda nr 1 i Hästveda socken.
1) Markskador.
Området där kolugnar^ äro belägna upptager en areal av 0,95 har åker
och 0,25 har skogsmark. Området är numera icke produktivt utan måste
betraktas som impediment. Då det skulle draga för stora kostnader att återställa
marken i sitt förutvarande skick bör ersättningen utgå med fulla
markvärdet. Ifrågavarande åkermark utgjorde förut del av en åker om 1,31
har. Återstoden 0,61 har kan numera på grund av sin form ej längre brukas
som åker utan användes numera endast som bele. Ersättning bör alltså
utgå för skillnaden i värde mellan 0,61 har åker och 0,61 har bete.
0,70 har åker å 1 300 kr............
0,25 » skogsmark å 120 kr........
0,61 » bete å 1 300 — 500 = 800 kr.
910:— kr.
30:— >
488:— »
1 428: — kr.
— 67
2) Förstörd skog.
Genom kolugnsanläggningen bär ett område örn 0,20 har välsluten 15-årig
vacker granplantering spolierats. Inom och intill samma område bär ca
20 kbm äldre skog förstörts genom röken och det avverkade virket blivit
så försämrat, att det måst försäljas som ved eller till betydligt reducerat
pris. Förlusten bör beräknas till 12 kr. pr kbm. Inom förläggningsområdet
har ca 50 kbm 50-årig skog måst avverkas. Inom samma område, vilket
omfattar 0,46 har, beräknas värdet av förstörda plantor till 40 kr.
0,20 har 15-årig granplantering å [(200 + 140) 1,0415 — 140] =472 ........................ 20 kbm med försämrat värde å 12 kr........... 40 kbm förtidig avverkning av 50-årig skog å 40 kr. . | 94: — kr. |
3) Förstörd gröda. | 534: — kr. |
Då åkern togs i anspråk lick kyrkorådet ersätta arrendatorn | 200:— kr. 200: — kr. |
h) Uppröjning av kolugnsområdet. Sedan anläggningarna försålts och befintligt material bort-förts måste området röjås, jämnas och snyggas upp då det-samma är beläget i samhällets omedelbara närhet. Kostnaden | 200: — kr. 200: — kr. |
5) Ersättning för vägunderhåll. Vid upplåtelsen hade kronan förbundit sig att under upp-låtelsetiden (49 år) underhålla vägarna till området. Detta | 620: — kr. 620: — kr. |
6) Ersättning för upphuggna kraftgator. 430 m 8 m bred = 0,34 har 400 m 5 lii bred = 0,20 » 0,54 bar å 300 kr................... | 162: — kr. 162:— kr. |
7) För att kompensera arrendatorn för minskad åkerareal un-der återstoden av arrendetiden 1940—1944 bar kyrkoherden | 450:— kr. 450:— kr. |
68 —
Sammanställning
1 428: — kr.
534:— »
200:— »
200:— »
620:— »
162:_ »
450:— »
Summa 3 594: — kr.
Förestående belopp utgör värdet för kronans del av den kvittning som vid
försäljning till Hästveda pastorat av anläggningen uppstått därigenom att
pastoratet i köpevillkoren avstått från krav på ersättning.
Lund den 12 november 1945.
Ersättning under 1
» »2
» »3
» »4
» » 5
i> »6
» »7
I tjänsten
Leif Övergaard.
Stiftsjägmästare.
Chefens för armén
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 52, § 7.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss 21/i2 1945 dnr 6870 angående riksdagens
revisorers granskning av driften vid arméns tygverkstäder får chefen för armén
i underdånighet anföra följande.
Arméförvaltningens tygavdelning kommer att insända särskilt yttrande i
ärendet. Chefen för armén instämmer i detta yttrande och vill härutöver
tillägga följande. , ,
Såväl med hänsyn lill reparationstjänsten (jtr tygavdelmngens uttalande,
s 2 och 3) som utbildningen för fast anställda och värnpliktiga beställmngsmän
(mekaniker) är det av största vikt att truppförband och tygstationer ha
tillgång till egna verkstäder. Uppförandet av de verkstäder, för vilka medel
anvisas av riksdagen, bör örn möjligt påskyndas.
På uppdrag av chefen för armén
Underdånigst
B. CARPELAN.
Souschef.
T. Wiklund.
Marinförvaltningens tygavdelnings
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 52, § 7.
Till Körninge n.
Genom nådig remiss den 21 december 1945 har arméförvaltningen anmodats
inkomma med yttrande över riksdagens revisorers berättelse örn verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning för tiden 1 juli 1944—30 juni 1945 samt beträffande
vissa verk för kalenderåret 1944, fjärde huvudtiteln, paragraf 7.
I anledning härav får arméförvaltningens tygavdelning med remisshandlingarnas
återställande i underdånighet anföra följande.
För att rätt bedöma i remissakten berörda förhållanden torde det vara
nödvändigt att i detalj redogöra för de principer, vilka ligga till grund för
pågående modernisering av arméns tygverkstäder samt de realiteter, som
framtvingat denna modernisering.
I sin underdåniga framställning den 11 september 1941 rörande lantförsvarets
medelsbehov för budgetåret 1942/43 anmälde arméförvaltningen under
rubriken: »Nybyggnadsarbeten vid vissa truppförbands tygverkstäder»,
att inom ämbetsverkets tygdepartement påginge utredning örn modernisering
och rationalisering av driften vid truppförbandens tygverkstäder, samt att
därvid framkommit, att en lösning av lokalfrågorna vore den viktigaste förutsättningen
härför.
I den av riksdagens revisorer åberopade skrivelsen av den 9 januari 1942
redogjorde arméförvaltningens tygdepartement för dels det dåvarande lägel
vid verkstäderna, dels de riktlinjer tygdepartementet ansåge borde följas vid
anordnande av de tygverkstäder, som förvarets fortsatta utbyggande skulle
komma att erfordra, och anförde därvid i huvudsak följande.
Truppförbandens tygverkstäder vore otillräckliga för de ökade krav på
reparationstjänst, som även under normala fredsförhållanden måste ställas
på desamma för att truppförbandens tygmaterielstock skulle kunna fullgott
underhållas och ständigt befinnas i krigsdugligt skick.
De omständigheter, som efter sagda verkstäders planering och uppförande
hade medfört ökade krav på reparationstjänsten, vore framför allt följande:
1) ökad motorisering av förbanden med därav följande särskilt stora krav
på en regelbunden tillsyn av den dyrbara motormaterielen;
2) arméns alltjämt fortgående mekanisering i övrigt med tillkomst av
komplicerad, känslig och dyrbar ny materiel;
3) större värnpliktskontingenter med ökat materielslitage som följd; sami
slutligen
4) längre värnpliktstjänstgöring, som Domme ali medföra ökat malerielslilage,
ävensom krav på snabbast möjliga utförande av reparationer.
Till en början bade tygdepartementet övervägt lämpligheten av alt förlägga
den huvudsakliga reparationstjänsten till i orten befintliga civila verkstäder
men därvid kommit till det resultatet, alt under normala fredsförbållanden
förekommande reparationer borde utföras vid truppförbandens egna
verkstäder och tygstalioner. Skälen härför vore särskilt följande:
nödvändigheten ur krigsberedskapssynpunkt av tillgång till militära verkstäder
för utbildning av de värnpliktiga yrkesmän, som vid mobilisering
skulle tillföras truppförband, etappformationer m. m.;
— 70
den militära materielens i många fall speciella art, vilket krävde särskild
förtrogenhet med dess användning, förpackning vid transporter m. m„ för
att erforderliga reparationer skulle bliva rätt utförda;
svårigheten alt vid anlitande av civila verkstäder i rätt tid och i lämplig
omfattning kunna tillhandahålla dessa reservdelar;
svårigheten att vid anlitande av ett flertal civila verkstäder — vilket, med
hänsyn till den kapacitet, som dessa vanligen hade, måste bliva regel — rätt
fördela arbetena mellan dem med hänsyn till tillgången på specialarbetare,
arbetstillgång i övrigt, erforderliga verktyg lii. m., att under arbetets gång utföra
erforderlig kontroll, ävensom att kontrollera använd arbetstid och skäliga
omkostnadspålägg; samt
risken, att truppförbandens känsla av ansvar för en god materiel vård avtrubbades,
därest alla reparationer skulle sändas till civila verkstäder i stället
för att utföras under direkt kontroll av inför truppförbandschefen ansvarig
tjänstegrenschef.
Dä sålunda vägande skäl syntes tala för erforderliga reparationers utförande
vid militära verkstäder, hade tygdepartementet genom besök vid truppförbanden
verkställt en undersökning av befintliga lokaler i avsikt att till
det oundgängligen nödvändiga inskränka erforderliga ny- och ombyggnader.
De allmänna erinringar mot befintliga verkstadslokaler, som därvid framkommit,
kunde sammanfattas sålunda:
samhörande verkstadsavdelningar vore ofta förlagda till skilda, över stora
områden spridda lokaler;
vid många förband vore de egentliga verkstäderna inrymda i gamla träbyggnader,
vilka utdömts av vederbörande myndighet nr såväl brand- som
hygienisk synpunkt;
verkstäder hade i vissa fall måst inredas i vinds- och källarutrymmen, befintliga
skjul eller baracker utan uppvärmningsmöjligheter;
hygieniska anordningar i form av omklädnads-, tvätt- och toalett- samt
matrum saknades ofta.
Den splittrade förläggningen av olika verkstadsavdelningar verkade fördyrande
på arbetsprodukten, då den medförde antingen otillräcklig kontroll
av arbetsintensiteten (ackordslöner hade sålunda endast i undantagsfall
kunnat förekomma) eller eli i förhållande till del ringa arbetarantalet oproportionerligt
stort antal arbetsledare. Avsaknaden av hygieniska anordningar,
bristande uppvärmning och undermåliga belysningsförhållanden medverkade
ävenledes till sämre arbetsresultat och sålunda högre reparationskostnader.
Dessa studier å de olika platserna hade givit vid handen, ali en lösning av
lokalfrågorna vore den viktigaste förutsättningen för att en rationalisering
och modernisering av driften skulle vara möjlig att genomföra.
I detta sammanhang vill tygavdelningen framhålla att ovanstående skildring
av de dåvarande förhållandena fortfarande gäller vid ett flertal tygverkstäder,
och att dessa ur sanitära och hälsosynpunkter befinna sig långt
under det minimum, som yrkeslagstiftningen föreskriver.
I sin ovannämnda skrivelse anförde tygdepartementet vidare beträffande
grunderna för planeringen av erforderliga ny- och ombyggnader vid tygverkstäderna:
1)
På garnisonsort utan tygstation borde finnas militärverkstad med sådan
kapacitet, att reparationsbehovet under normala lredsförhållanden kunde effektueras
därstädes, dock med undantag av sådant arbete, som krävde speciella
och dyrbara maskiner och instrument.
2) På garnisonsort med flera truppförband borde en centralisering av arbetet
i görligaste mån ske lill en tvgverkstad för att därigenom minska ny
-
71 —
byggnads-, maskin- och verktygskostnader. Sådan centralisering borde ske
till inom garnisonen befintligt artilleri-, ingenjör- eller trängförband bland
annat därför, att vid dylikt förband en viss personalorganisation och en viss,
örn ock delvis försliten maskinpark redan funnes.
3) I garnisonsort där tygverkstäder funnes, lydande under försvarsväsendets
verkstadsnänmd, borde erforderliga nybyggnader uppföras i anslutning
till dessa och ej vid t rupp hirba liden annat än för att tillgodose truppförbandets
omedelbara behov av service- och utbildningslokaler.
4) Lokalbehovet för tygverkstäder borde slutligen dimensioneras efter normala
fredsbehov, då det kunde förutsättas, att civila verkstäder eller mobiliserade
militära verkstäder skulle vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap
kunna övertaga den del av reparationsarbetena, som truppförbandens
verkstäder ej kunde utföra.
Vid centraliseringen av verkstäderna inom garnisonsort borde nedan angivna
avdelningar ej lämpligen skiljas från respektive truppförband, nämligen
:
1) tygavdelningens expeditioner samt vapensmedjan, vilken senare borde
vara förlagd i omedelbar anslutning till vapenförrådet;
2) serviceverkstad, avsedd för mindre reparationer och justeringsarbeten,
samt — i vissa fall —
3) cykelverkstad, dä dithörande reparationsarbeten krävde ringa utrymme,
få verktyg samt personal med enkel utbildning, vartill komme, att transport
av söndrade cyklar vore relativt dyr.
I övrigt syntes det, alt nedanstående avdelningar borde centraliseras såväl
inom garnisonsort som även till en gemensam byggnad, där ej med hänsyn
till befintliga användbara byggnaders utnyttjande ekonomiska skäl talade däremot,
nämligen
expeditionslokaler,
motorreparationsverkstad,
smidesverkstad, vid artilleritruppförband även innefattande pjäshall,
sadelmakeriverkstad,
snickeriverkstad,
måleriverkstad,
material- och reservdelsförråd samt
omklädnads-, tvätt-, toalett- och lunchrum.
I yttrande den 27 mars 1942 över arméförvaltningens förenämnda skrivelse
den 9 januari 1942 anförde försvarsväsendels verkstadsnänmd bland annat
följande:
Verkstadsnämnden ville till en början framhålla, att den utökning av arméns
vapenutrustning, mekaniska stridsmedel och tekniska materiel i övrigt,
som redan ägt rum och som komme att ytterligare fortgå, ställde stora krav
på reparationstjänsten. Behovet av ökade möjligheter alt tillgodose underhåll
av truppförbandens tygmateriel framträdde särskilt starkt i belysning av de
förslag, som framkommit genom 1941 års försvarsutredning. För dessa behov
syntes vissa av de nuvarande tygverkstäderna vid truppförbanden vara otillräckliga.
Verkstadsnämnden ville med anledning härav för sin del tillstyrka
en utvidgning av dessa tygverkstäder.
De av tygdepartementet och fortifikalionsstyrelsen nu föreslagna nyanläggningarna
syntes vara så dimensionerade, att de jämte övriga vid truppförbanden
befintliga verkstäder komme att i huvudsak motsvara de krav pä underhålls-
och reparationstjänst, som under fredstid uppkomme, därest i 1941
års försvarsutredning föreslagen femårsplan för anskaffning av krigsmateriel
genomfördes. De syntes även under enahanda förutsättning vara lämpligt avvägda
för att under extraordinära förhållanden utföra sådana arbeten, vilka
— 72 —
med fördel kunde utföras i omedelbar anslutning till materielens uppställningsplatser,
varvid övriga föreliggande reparationsbehov avsåges skola utföras
av privatindustrien.
I proposition 1943:302 lämnades under rubriken »Tygverkstäder m. m.
för armén» en redogörelse för ovan angivna grundläggande synpunkter, i anslutning
vartill föredragande departementschefen anförde bland annat följande:
»Det
är av största vikt, att den omfattande materiel av skilda slag, som
särskilt under de senaste åren tillförts försvarsväsendet, erhåller tillfredsställande
vård och översyn. För dessa uppgifter bör under krigsförhållanden
i den mån så är lämpligt och möjligt utnyttjas den civila industrien. Vid den
utredning, som enligt det föregående verkställts, har förutsatts, att under
normala fredsförhållanden förekommande reparationer skola utföras vid
truppförbandens egna verkstäder och tygstationer. Till stöd för denna uppfattning
har anförts bland annat, att det är ur krigsberedskapssynpunkt nödvändigt.
att vid militära verkstäder kunna utbildas värnpliktiga yrkesmän,
som vid mobilisering kunna tillföras truppförband, etappformationer m. m.
Även har anförts att vid anordnande av verkstäder av denna art kunde framväxa
en arbetarstam, som vore väl förtrogen med den speciella materielens
handhavande och som vid eventuellt krig kunde komma att bilda en fast och
pålitlig elit av arbetare för försvarsmaktens behov. För egen del ansluter jag
mig till nämnda uppfattning och vill framhålla, att en effektiv reparationstjänst
inom försvarsväsendet, ägnad att på tillfredsställande sätt fungera
även vid mobilisering och krig, icke torde kunna upprätthållas med mindre
värnpliktiga specialister och yrkesmän erhålla specialutbildning för sina uppgifter
och bliva förtrogna med materielen. Jag förordar alltså, att reparationstjänsten
i fråga om tyg- och jämförlig materiel skall under fredsförhållanden
utföras vid militära verkstäder, men förutsätter samtidigt, att för speciella
uppgifter för vidmakthållande av en god reparationsberedskap jämväl hos
industrien denna kommer alt även under fred tagas i anspråk i den mån så
prövas lämpligt.»
Såväl 1943 års som sedermera 1944 och 1945 års riksdagar hava anvisat
betydande belopp dels för byggnadsarbeten vid tygverkstäderna, dels för anskaffning
av maskin- och verktygsutrustning m. m.
Av vad sålunda förevarit torde den slutsatsen kunna dragas, att såväl
Kungl. Maj:t som riksdagen funnit de av arméförvaltningens tygdepartement
på sin tid uppdragna riktlinjerna för tygverkstädernas modernisering och
rationalisering ändamålsenliga.
Sedan med anlitande av sålunda anvisade medel verkstadslokaler, arbetsplatser
och verkstadsutrustningar iordningställts så att de blivit lämpliga för
det arbete, som skall bedrivas, och i övrigt faktorer, som kunna menligt inverka
på arbetarnas hälsa och trivsel och därigenom på deras arbetsprestation,
avlägsnats, kommer givetvis rationaliseringen alf fullföljas bl. a. genom
fortsatta arbetsstudier och ett tillämpande av genom dessa vunna erfarenheter.
Det är beklagligt att tillgången på byggnadsmaterial och förhållandena på
arbetsmarknaden icke medgivit tygverkstädernas modernisering i snabbare
tempo än som skett, men då arbetstillstånden för byggnadsverksamheten reglerats
av byggnadsberedningen inom socialdepartementet, är tygavdelningen
övertygad örn att i detta hänseende allt gjorts, som omständigheterna medgivit.
Den teknisk-ekonomiska granskning av vissa fakturor från budgetåret
1943/44, som riksdagens revisorer omnämna, har skett på grundval av fakturor,
som utvalts från Stockholms tygstation, Skånska pansarregementet och
Skaraborgs pansarregemente, vilka arbeta under synnerligen primitiva och
irrationella förhållanden, till skillnad mot andra moderniserade tygverkstäder.
Det synes egendomligt att revisorerna hämtat sitt bedömningsmaterial
enbart från verkstäder, där sådana missförhållanden fortfarande råda, som
av tygavdelningen själv påtalats och föranlett förslag till moderniseringsåtgärder.
Stockholms tygstation arbetar sålunda under synnerligen ogynnsamma förhållanden
i för länge sedan utdömda lokaler kompletterade med förhyrda.
för sitt ändamål allt annat än lämpliga utrymmen kringspridda runt hela
Stockholm. För avhjälpande av dessa missförhållanden har 1945 års riksdiig
beviljat medel till den redan 1938 i princip beslutade utflyttningen av tygstationen
till Järvafältet.
Skånska pansarregementet bedriver sin verksamhet i provisoriskt ordnade
lokaler i två garage, ett ridhus, diverse smålokaler inom regementet samt en
förhyrd verkstad i Raus och en mindre verkstad vid Ljungbyhed. Regementets
blivande verkstad, även avsedd att tillgodose Skånska trängkåren, är under
uppförande i Hässleholm. Trots att 1943 års riksdag beviljade medlen
härför, har fullständigt arbetstillstånd ej kunnat erhållas förrän i november
1945, varför verkstaden beräknas bli färdig först hösten 1946.
Vid Skaraborgs pansarregemente äro förhållandena likartade i det den under
uppförande varande tygverkstaden, som är avsedd för hela garnisonen
i Skövde, förväntas kunna bli tagen i bruk först instundande mars månad.
Det under beredskapen synnerligen maktpåliggande verkstadsarbetet har
måst bedrivas i en allt för liten tygverkstad, kompletterad med tre garage,
och har det, trots att stadens resurser i övrigt tagits i anspråk, tidvis varit
nödvändigt att förlägga stridsvagnsreparationer till en förhyrd verkstad i
Lidköping samt lill AB Landsverk i Landskrona.
Ingen, som närmare känner till de stora svårigheter ovan berörda omoderna
verkstäder haft att kämpa mot under den gångna beredskapstiden, har
väntat sig att verksamheten där skulle undgå anmärkningar. Det synes emellertid
som örn det vore ett berättigat krav, att de under uppförande varande
verkstäderna hunnit färdigställas och verksamheten i dessa genom fortsatta
arbetsstudier och rationaliseringsåtgärder blivit fullt effektiv, innan ett bedömande
av tygverkstadsdriftens tekniska och ekonomiska effektivitet gjorts.
Inledningsvis framhålla riksdagens revisorer, att under § 13 i 1944 års
revisorers berättelse redogjorts för vissa iakttagelser beträffande driftsverksamheten
vid tygstationen på Gotland. I statsutskottets utlåtande nr 1944: 148
ifrågasatte utskottet huruvida icke statens organisationsnämnd borde beredas
tillfälle att, innan beslut örn verkstadens uppförande fattades, uttala sig
rörande projektet.
Genom remiss från statsrådet och chefen för försvarsdepartementet har
sedermera organisationsnämnden anmodats avgiva yttrande med anledning av
statsutskottets ovan angivna uttalande. Vid besvarandet har organisationsnämnden
avgivit enahanda yttrande, som tidigare avlåtits över en av Bilverkstädernas
riksförbund. Sveriges automobilhandlareförbund och Bilverkstädernas
arbetsgivareförbund den 20 juni 1945 gjord framställning rörande uppförande
av en ny tygverkstad på Gotland lii. m. och utmynnande i uttalandet
att deri planerade tygverkstaden borde komma lill stånd enligt tidigare utarbetad
plan.
I detta sammanhang bör även framhållas, alt statens organisationsnämnd i
princip godtagit de metoder för självkostnadsberäkningar, som tygavdelningen
i det följande tillämpar vid kostnadsjämförelser.
Den tablå, som riksdagens revisorer sammanställt för att visa vilka kost
nadselement, sorn för vissa tygverkstäders del falla utom ramen för självkost
-
— 74 —
nadsberäkningarna, verkar även för den initierade mycket förbryllande, enär
den utgör en blandning av omkostnadselement och kapitalvärden, å vilka senare
endast ränta oell avskrivning skola medtagas som omkostnader.
För att bedöma tablåns första post »Kostnader för personal tillhörande tygstaten»
mäste man äga kännedom örn att tygstatspersonal inom specialfacken.
vilka i stort sett sakna motsvarighet inom privat verksamhet, under
alla förhållanden erfordras jämväl för vissa arbeten cj hänförliga till verkstadsdriften,
för besiktning och kontroll av förbandens och försvarsområdenas
materiel samt som instruktörer vid utbildningen av beställningsmän och värnpliktiga,
uttagna lill verkstadskusk Deras löner skola alltså icke belasta
verkstädernas omkostnader i högre grad än vad som motsvaras av den tid, de
tågås i anspråk som icke arbetande förmän och verkmästare inom verkstadsd
räften.
Beträffande kapitalvärdena upptagna under rubrikerna »Maskinparken, återanskaffningsvärde»,
»Verktygen, återanskaffningsvärde», och »Inventarier,
återanskaffningsvärde» böra dessa utbytas mot ränta och årlig avskrivning,
och skall då ränta och avskrivning icke beräknas på återanskaffningsvärdet
utan enligt tygavdelningens åsikt på bruksvärdet. I revisorernas berättelse
rekommenderas Sveriges industriförbunds publikation »Enhetliga principer
för självkostnadsberäkning», enligt vilken det beträffande kapitalränta och
maskiner utsäges alt det i regel torde »vara lämpligast att räntan beräknas
på föremålets här nedan definierade bruksvärde». — — — »Bruks- eller
driftvärde, varmed menas nyanskaffningsvärdet av ifrågavarande maskin,
byggnad eller dylikt vid beräkningstillfället, med hänsyn tagen till föremålets
nytta för företaget, resp ålder och beskaffenhet. Detta värde fastställes genom
värdering.»---»Vid ett företag, som kommit i ett visst fortfarighets
tillstånd
och vid vilket ersättningsanskaffningen sker kontinuerligt, kommer
tydligen bruksvärdet för en större grupp av maskiner bortsett från utgallringsvärdet
och under förutsättning av att avskrivning sker med lika belopp
under maskinens hela livslängd praktiskt taget att sammanfalla med halva
nuanskaffningsvärdet.»
Av det citerade följer att den av revisorerna utarbetade tablån, omräknad
att omfatta 3 °/o kapitalränta och 10 °/o årlig avskrivning beräknad på maskinparkens,
verktygens och inventariernas bruksvärde, skall få nedanstående
utseende:
(Bruksvärdet = 50 % av i revisorernas tablå angivna återanskaffningsvärdet.
)
| ST | BT | BTSi | KT | Ing 1 | P 2 | P 4 A 2 | A 6 | Lv 2 | Lv 5 |
. i Maskiner ... | 35 000 | 17 000 | 1 600 | 12 500 | 9 "00 | 7 500 | 2 900! 6 100 | 6 100 | 8 900 | '' ! 4 800 1 |
i Verktyg .... | 9 500 | 4 500 | 3 750 | 22 500 | 2 400 | 6 500 | 8 000! 4 900 | 3 100 | 6 600 | 1 350 |
Inventarier . | 6 750 | 3 150 | 2 600 | 1150 | 1 450 | 2 200 | 1 500) 1500 | 2 200 | 5 200 | 300 |
Beträffande posterna elektrisk ström, vatten, värme, telefon, renhållning
och utrustning äro dessa enligt nuvarande organisationsplan avsedda att i
rikliga proportioner ingå i verkstädernas omkostnader, och kommer detta atl
genomföras allt eftersom moderniseringen av tygverkstäderna fortskrider och
organisationen införes, ty i samband med denna modernisering komma verkstädernas
strömnät att avskiljas och förses med elmätare för att möjliggöra
kraftens debitering. I vissa fall erhålla nybyggnaderna egen värmecentral, och
där så icke är fallet kan fördelningen av värmekostnaderna beräknas så att
kostnaden kan komma att belasta verkstaden. Samma är förhållandet för
vatten, telefon etc.
Den i tablån upptagna posten »Disponerat lokalutrymme i kvill» är myckel
missvisande i detta sammanhang, men inses givetvis svårigheten att till ränta
och avskrivning å kapitalvärde förvandla dessa till sin beskaffenhet högst
varierande lokaler.
Revisorerna ha i sin berättelse angivit att de vid bedömandet av del gransk
ningsbara fakturamaterialet utgått från i fakturatexten angivet arbete och
det antal timmar, som därvid åtgått. Hänsyn har däremot, enligt vad revisorerna
angiva, icke tagits till priset å dessa timmar och därmed till å fakturorna
debiterat belopp.
Tygavdelningen däremot anser å sin sida att vid en teknisk-ekonomisk
granskning den i verkligheten debiterade kostnaden är av utslagsgivande
betydelse, och har därför tygavdelningen bearbetat ett till storleksordningen
likartat material som det av revisorerna granskade. I de 100 fakturor, vartill
på grund av den knappa remisstiden tygavdelningens material måst inskränkas,
ingå 50 som ställts till förfogande av revisorerna medan 50 infordrats
från Skaraborgs pansarregemente, varav 13 lämnats obearbetade
på grund av ofullständigt underlag.
Bearbetningen bilägges i form av uppställda tabeller,1 vilka visa ett resultat,
som i ekonomiskt hänseende framgår av följande sammanfattning.
På grund av att i debiterad arbetstid ingår tid för lärlingar och hjälpare,
vilken tid debiteras till betydligt lägre pris, uppgår den sammanlagda debiterade
arbetskostnaden inklusive vid tygverkstäderna gällande omkostnadspålägg
till belopp, som betydligt understiger vad som för i fakturatexten
angivet arbete enligt »tidbokens» bestämmelser skulle debiterats vid privat
verkstad. Skillnaden är så stor, att om för täckande av omkostnader, som
för närvarande icke medtagas vid tygverkstädernas fakturering, ett ytterligare
omkostnadspålägg av 30 % å direkt lön gjordes, vilket fullt skulle
jämställa tygverkstäderna med privatdrift, det oaktat en betydande marginal
kvarstår.
Sålunda uppgår fakturornas sammanlagda debiterade belopp för arbetskostnad
(direkt lön + omkostnadspålägg) till 10 123 kronor medan enligt
fakturatexten och »tidbokens» beräkningsgrunder fastställd kostnad
skulle vara 26,5 % högre eller 12 809 kronor. Med ovan angivet ytterligare
30 »/o omkostnadspålägg ä direkt lön stiger debiterade arbetskostnaden,
10 423 kronor, till 11 998 kronor. Alltså återstå fortfarande, sedan även
räntor och avskrivningar medtagits i omkostnadspålägget, 811 kronor
utgörande ej mindre än 8 % å debiterad arbetskostnad.
Tygavdelningen vill dessutom framhålla att de här med hänsyn till verklig
debiterad arbetskostnad framlagda resultaten från ännu ej omlagda tygverkstäder
enligt lygavdelningens åsikt komma att ställa sig betydligt fördelaktigare.
sedan pågående moderniseringsarbeten inom tygverkstäderna
kunnat slutföras och organisationen helt genomförts.
Revisorernas fakturagranskning ger belägg för att speciellt intresse föreligger
beträffande bil- och motorcykelreparationemas utläggande på privata
verkstäder.
Så har under beredskapstiden i stor utsträckning skett, varvid dock för
tillvaratagande av kronans intressen en omfattande och kostsam kontrollorganisation
varit erforderlig. Genomsnittskostnaderna hava därvid utgjort
l irka 3,5 % av totala fakturabeloppet motsvarande cirka 10 °/o omkostnadspalägg
å direkt lön. En dylik kontrollverksamhet kan emellertid med hänsyn
till kostnaderna aldrig göras fullständig utan måste baseras på stickprov
och flygande besiktning, varav följer, att man ej erhåller full garanti
1 Hitr c) avtryckta.
— 7(3 —
för att reparationerna bliva lika viii och omsorgsfullt utförda sorn vid egna
tygverkstäder, där reparationerna lättare kunna i detalj följas och dirigeras
i enlighet med militära krav och fältmässighetens fordringar.
I detta sammanhang må anföras att det på ett närliggande område i konkreta
fall visat sig vara rent ofördelaktigt att utlägga reparationsarbete på
privata verkstäder även när dessa varit rena specialister.
Vid visst tillfälle under beredskapstiden nödgades tygavdelningen för beredskapens
upprätthållande till privatföretag utlämna ett antal stridsvagnar
för helrevidering. Den genomsnittliga debiterade arbetskostnaden per stridsvagn
uppgick därvid till 6 434 kronor. Kostnaden vid Skaraborgs pansarregemente
för motsvarande arbete bär uppgått till 2 700 kronor, sedan
till debiterade arbetskostnaden (direkt lön + omkostnadspålägg) lagts
ytterligare 30 % för täckande av räntor, avskrivningar och övriga omkostnadsposter,
som normalt ej upptagas vid tygverkstädernas fakturering.
Revisorerna framhålla fördelarna av all civila verkstäder äro specialiserade
med hänsyn till skilda fabrikation smärken. Härtill vill tygavdelningen
anföra, att den brokiga flora av bilfabrikat, som under beredskapstiden funnits
inom armén, i och med den snart avslutade bilförsäljningen kan anses
avvecklad och att de i fredsbeståndet ingående fordonen komma att utgöras
huvudsakligast av Volvo, Scania Vabis. Chevrolet och Ford och att dessa
märken representeras enbart av senare årsmodeller. Detta medför för tygverkstäderna
en betydelsefull specialisering, varigenom dessa verkstäder
komma i väl så gynnad situation som märkesspecialistema. vilka måste
arbeta med betydligt flera årsmodeller.
Riksdagens revisorer göra sig till tolk för den uppfattningen, att en förutsättning
för rationell och affärsmässig verkstadsdrift är, att helt andra grunder
än de i tygmaterielinstruktionen föreskrivna lillämpas för tygverkstädemas
kostnadsberäkningar och att det är nödvändigt att kostnaden för lokalutrymmen,
avskrivning av maskiner, verktyg och inredning, ränta å nedlagt
kapital ni. m. medtagas. Tygavdelningen medgiver det riktiga i denna
uppfattning vad beträffar önskvärdheten att erhålla full kontroll å verksamheten,
men vill samtidigt framhålla att gällande grunder för förvaltningsverksamheten
inom försvaret icke medgiva debitering och fakturering av
räntor, underhålls- och avskrivningskostnader, enär tygverkstäderna icke
hava några utlägg för dylika kostnader. Däremot föreligger icke något som
helst hinder att upptaga dessa kostnader i kalkyler avsedda att utgöra en
jämförelse med kostnaderna för motsvarande arbeten utförda vid privata
verkstäder. Så bär även varit fallet i fråga om den kalkyl, som inom tygavdelningens
verkstadsbyrå uppgjorts med avseende pä tygverkstaden vid Göta
pansarlivgarde, Enköping. Nämnda kalkyl upptog samtliga omkostnadsposter
enligt ovan och som normalt icke ingå i tygverkstädernas fakturering.
Härvid visade kalkylen, att årligen stora besparingar skulle kunna göras örn
reparationsarbetena utfördes vid kronan tillhörig verkstad i jämförelse med
de fasta anbud, som förelågo från privata företag. Kalkylen underställdes
statens industrikommission, som efter att hava tagit del av utredningen i sin
helhet uttalade att den funne verkstadsbyråns förslag att ordna reparationstjänsten
vid regementet genom uppförande av en egen tygverkstad, i likhet
med vad som avsåges komma till utförande vid övriga pansarregementen.
vore det för statsverket fördelaktigaste.
Självkoslnadskalkyler, avsedda att taga hänsyn till alla i självkostnadema
ingående element, ha emellertid aktualiserats genom det utredningsarbete,
som pågår inom >1945 års försvarsfabriksutredning» avseende efterkrigssysselsättningen
vid försvarets arbetsplatser. Genom de underhandsdirektiv.
— 77 —
som statsrådet och chefen för försvarsdepartementet utfärdat i avvaktan på
nämnda utrednings resultat och enligt vilka försvarets verkstäder tills vidare
för att bereda personalen full sysselsättning kunna åtaga sig arbeten för
statliga och kommunala verk och även privata kunder, är det för faktureringen
av sådana arbeten nödvändigt att medtaga samtliga omkostnader.
Bland annat för att i detta hänseende vinna enhetlig prissättning av reparations-
och underhållsarbeten vid försvarets verkstäder har statens organisationsnämnd
i underdånig skrivelse den 23 november 1945 anhållit örn Kungl.
Maj:ts uppdrag att i samråd med arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen och försvarets fabriksstyrelse utreda frågor om de principer
för självkostnadsberäkningar, som böra tillämpas vid försvarets verkstäder
och örlogsvarv samt örn de grunder, som böra tillämpas för prissättning
av vid dessa verkstäder och örlogsvarv utförda arbeten ävensom att
till Kungl. Majit inkomma med förslag till sådana åtgärder, vartill utredningen
kan föranleda och beträffande vilka ifrågavarande myndigheter ej
själva kunna fatta beslut. Organisationsnämnden har även under hand erhållit
bemyndigande att i avvaktan å Kungl. Maj :ts uppdrag igångsätta ifrågavarande
utredning.
I anslutning till vad ovan anförts får arméförvaltningens tygavdelning såsom
sin uppfattning uttala, att det förbättrade ekonomiska utbyte med avseende
på arméns tygmaterielreparationer som riksdagens revisorer väl ytterst
syfta mot, bäst tillgodoses genom att — i den mån läget på arbetsmarknaden
och materialtillgången tillåter — det uppgjorda byggnadsprogrammet för
tygverkstäderna snarast genomföres och att frågor sammanhängande med
kostnadsberäkningar och debiteringsgrunder få lösas genom den utredning,
som organisationsnämnden i samarbete med försvarsgrensförvaltningama
och försvarets fabriksstyrelse kommer att framlägga.
I detta ärendes handläggning hava förutom undertecknade deltagit fälttygmästaren
Hedqvist samt ingenjörerna Westergren och Belz.
Stockholm den 18 januari 1946.
Underdånigst
H. GUSTAFSSON.
A. E. BERG.
V. Dryselius.
Chefens för marinen
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 61, § 8.
Till Konungen.
Utöver vad marinförvaltningen anfört i det yttrande, som ämbetsverket
denna dag avgiver, har jag intet att i sak anföra. Jag anser mig emellertid
böra understryka,
att sjökrigsskolans utflyttning från Skeppsholmen — främst för att möjliggöra
internatförläggning av marinens aspiranter och kadetter — visat sig
— 78 —
vara en åtgärd ännu mer nödvändig än vad man måhända vid skolans planläggning
insåg, i det att utbildning vid skolan i den omfattning, som ägt rum
under de senaste åren, skulle varit helt utesluten, därest skolan kvarlegat på
Skeppsholmen;
att inrättandet av sjömansskolan i Karlskrona visserligen innebär, att rekrytskolan
för stammanskapet flyttats från Stockholm, men att det tillika
innebär en koncentrerad och förbättrad utbildning av all personal av ifrågavarande
kategori från flottans tre skilda örlogsstationer, varför flyttandet av
stamrekrytskolan från Stockholm i minst lika hög grad kan anses vara en
rationaliseringsåtgärd som en utflyttningsåtgärd;
att de på Hårsfjärdens örlogsdepå vidtagna anstalterna haft och lia till
ändamål att möta de krav, som för de sjögående enheternas vidkommande
böra ställas på en framskjuten bas, krav vilka framför allt måste tillgodoses
under det senaste världskriget, då dessa enheter redan av beredskapsskäl
icke kunde vara så långt tillbakadragna som till Stockholm. Kustflottans beredskap
och dess besättningars såväl andliga som kroppsliga vigor hade enligt
mitt förmenande icke kunnat vidmakthållas under beredskapstiden, därest
man i avvaktan på en eventuell förflyttning av Stockholms örlogsstation
och -varv hade underlåtit att vidtaga omfattande åtgärder på Hårsfjärden;
samt
att förläggandet just till Bergaområdet av underofficersskolan (gemensam
för flottans och kustartilleriets personal) och rekrytskolan för Stockholms
örlogsstations värnpliktiga var förestavat även av den omständigheten, afl
man för att förhindra en eventuell framtida exploatering av därstädes för
flottan värdefulla områden förvärvat ifrågavarande område. Riksdagens revisorers
uppgift rörande köpeskillingen, 2 635 000 kronor, för Berga egendom
är missvisande, i det att av sagda belopp endast 1 285 000 kronor gäldades
av marinens anslag, under det att 1 350 000 kronor erlades av domänverket.
Jag har ingen anledning att förmoda, att den rationalisering av undervisningen
vid ifrågavarande skolor, som man avsåg att ernå genom deras anordnande
vid Berga, icke skall giva mycket gynnsamma resultat; detta så
mycket mer som bortflyttandet av skolorna på Skeppsholmen bidrager till
att minska den där rådande, besvärande trångboddheten.
Som marinförvaltningen understryker, innebär lösandet av Stockholms
örlogsbas’ framtida planering en serie mycket svårbemästrade problem —
därom bär ju även den av riksdagens revisorer anförda historiken ett tydligt
vittnesbörd. Jag ansluter mig även ur operativ synpunkt till förslaget att
ärendet måtte överlämnas till en särskild utredning. Revisorernas mening, att
ytterligare medel för mera bestående anläggningar för örlogsbasen icke skola
anvisas förrän frågan bringats till sin lösning, kan jag under inga omständigheter
ansluta mig till, ty den kan leda till att Stockholms örlogsbas, och därmed
kanske flottan, icke kan fylla sina uppgifter.
Stockholm den 19 januari 1946.
Underdånigst
H. STRÖMBÄCK.
E. Anderberg.
79
Marinförvaltningcns
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 61, § 8.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1945 har marinförvaltningen anbefallts
att senast den 21 januari 1946 avgiva underdånigt utlåtande i anledning
av riksdagens revisorers berättelse örn verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
1 juli 1944—30 juni 1945 samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1944.
fjärde huvudtiteln, § 8.
Riksdagens revisorer hava bland annat uttalat, att de funnit det »anmärkningsvärt,
att marinförvaltningens bokföring icke varit ordnad på sådant
sätt, att ens någorlunda exakta uppgifter kunnat lämnas å de kostnader, som
under beredskapsåren sammanlagt nedlagts å anläggningarna vid örlogsbasen
och vid Hårsfjärdens örlogsdepå». Vad revisorerna sålunda anfört, föranleder
marinförvaltningen till en början till följande erinringar.
Krigsredovisning infördes allmänt i försvarsförvaltningen frän och med
budgetåret 1940/41. Statsmakterna hade därvid, med hänsyn till föreliggande
omständigheter, förutsatt, att redovisning skulle komma att äga rum efter en
starkt förenklad anslagsfördelning. Denna innebar, att de under fjärde huvudtiteln
uppförda anslagen såsom allmän redovisningsgrund ersattes av ett
mindre antal krigstitlar (Urt. 1939: prop. 73 s. 3). Vederbörande förvaltningsmyndigheter
ägde att — i enlighet med statsmakternas därom utfärdade direktiv
— lämna för tillämpningen av det nya redovisningsförfarandet erforderliga
föreskrifter. Sådana föreskrifter hava för marinen av marinförvaltningen
i samråd med riksräkenskapsverket utfärdats för budgetåren 1940/44.
Den ledande principen har därvid varit, att lokalmyndigheterna ägt disponera
krigstitlamas undertitlar för allmänna inkomster och utgifter för av deras
verksamhet betingade löpande inkomst- och utgiftsändainål. Driftskostnaderna
för örlogsvarv och vissa verkstäder m. m. skulle dock bokföras å särskilda
under krigstitlama upplagda undertitlar (Urt. 1939: prop. 73 s. 6).
Såsom allmänna inkomster och utgifter å krigstiteln för byggnader och
markområden hava myndigheterna icke ägt redovisa andra utgifter än sådana,
till vilkas bestridande medel ställts till förfogande å förskottsstaten för
försvarsväsendet eller som avsåge underhåll m. m. av byggnader, vilka uppförts
eller förhyrts med anlitande av medel å nämnda stat och beträffande
vilka beslut örn överföring lill försvarsväsendets fastighetsfond icke meddelats.
Reparations- och underhållskostnader m. m. för marinens byggnader i
övrigt hava anbefallts skola — enligt marinförvaltningens bestämmande —
utgå från försvarets fastighetsfond. Utöver de i bokföringen ingående undertitlarna,
som upptagits i den lill ledning för bokföringen fastställda titelliggaren,
hava bland andra varvsmyndigheterna ålagts att upplägga för internt
behov erforderliga statistiska titlar, vilka dock icke skolat till marinförvaltningen
redovisas.
Medel, som av marinförvaltningen ställts till myndighets förfogande för
.särskilda anskaffningar och arbeten m. m. av s. k. engångsnatur, hava statistiskt
redovisats i den ordning, som för varje fall föreskrivits. Slutligen hava
vissa medel, vilkas ianspråktagande icke påverkats av den förstärkta försvarsberedskapen,
såsom bland annat försvarets fastighetsfond, redovisats
enligt för fredsförhållanden meddelade bestämmelser.
80 —
De bestämmelser, som sålunda utfärdats för redovisning av inkomster och
utgifter inom marinen, torde, i stort sett, jämväl hava varit gällande för övriga
försvarsgi''enar. Bokföringen lämnar under tiden för krigsredovisningen
belastningssiffror — utöver sådana för krigstitlar — endast beträffande vissa
individualiserade anslag och anvisningar till engångsanskaffning av materiel
m. m. och andra anslag, som icke redovisas över krigstitel. För de fall att
kostnad bedömts vara av löpande utgiftskaraktär och således avförts å undertitel
för allmänna utgifter under vederbörlig krigstitel, skulle vid varven
specifik uppgift rörande sådan kostnad kunna inhämtas från den interna
bokföring, som i enlighet med vad ovan anförts skall hava förts hos lokalmyndigheten
i fråga. Skulle genom oförutsedda händelser, såsom exempelvis
ägt rum vid jagareolyckan vid Hårsfjärden 1941, luckor hava uppkommit i
bokföringsmaterialet kräves för inhämtande av önskad uppgift en tidsödande
och dyrbar genomgång av det mången gång vidlyftiga räkenskapsmaterialet.
Nu angivna förhållande torde icke vara något för marinens krigsredovisning
utmärkande; det är snarare att betrakta som en icke alldeles oväntad
följd av krigsredovisningens införande, något som också kommit till uttryck
i de under senare åren inför riksdagen framlagda anslagsberäkningarna
för 4. huvudtiteln.
Av vad marinförvaltningen sålunda anfört torde framgå, att redovisningen
på nu förevarande område varit så ordnad, att de av revisorerna begärda
uppgifterna skolat kunna lämnas örn även detta måst i viss utsträckning ske
med en viss omgång.
Vidkommande därefter frågan örn redovisningen av vissa kostnader vid
örlogsvarvet i Stockholm och vid Hårsfjärdens örlogsdepå, så hava revisorerna
genom hänvändelse direkt till cheferna för örlogsvarvet och byggnadsdepartementet
därstädes samt till depåingenjören vid örlogsdepån införskaffat vissa
uppgifter angående ifrågavarande kostnader. Först sedan det visat sig, att
de lämnade kostnadsuppgifterna i vissa hänseenden icke överensstämde inbördes,
begärde revisorerna hos marinförvaltningen en kontroll och en sammanställning
av de från lokalförvaltningarna infordrade uppgifterna.
Marinförvaltningen fann, att ovannämnda av revisorerna från örlogsvarvet
och byggnadsdepartementet infordrade uppgifter pä utförda arbeten under
perioden 1939—1945 icke voro direkt jämförbara med varandra, enär varvschefens
sammanställning innefattade äskade och beviljade medel för samtliga
under örlogsvarvets förvaltning lydande byggnader m. m., medan däremot
de av chefen för byggnadsdepartementet lämnade uppgifterna omfattade
endast kostnaderna i avrundade belopp för vissa utförda arbeten. En ingående
jämförande granskning av dessa båda uppgifter visade sig vara både
arbetskrävande och komplicerad. Med anledning härav meddelade marinförvaltningen
revisorerna i den av dem omnämnda skrivelsen den 23 november
1945, bland annat, följande:
»På grund av vad som sålunda förekommit har det tyvärr icke varit möjligt
att inom av Revisorerna önskad tid och med den personal, som för närvarande
står till ämbetsverkets förfogande, kunna åstadkomma en fullständig
sammanställning över samtliga arbeten, varom nu är fråga.
Marinförvaltningen får slutligen meddela, att ytterligare minst tre veckor
erfordras för att utföra den begärda utredningen och anhåller örn benäget
meddelande, huruvida utredningen skall slutföras.»
Något svar å denna förfrågan har icke ingått till ämbetsverket.
Beträffande därefter frågan om örlogsbasens förflyttning från Skeppsholmsområdet
får marinförvaltningen framhålla, att utgångsläget i frågan örn ha
-
81 —
sens förflyttning nu icke är detsamma som tidigare. Vid krigsutbrottet
ställdes marinförvaltningen inför uppgiften att snarast åstadkomma en
funktionsduglig och såvitt möjligt modern anläggning, som kunde fylla de
anspråk, vilka måste ställas på en örlogsbas. En total utflyttning från
Skeppsholmen med angränsande områden var under då rådande förhållanden
icke möjlig. Utflyttningen av skolorna från Skeppsholmen har emellertid
bedömts vara ett fristående problem, som icke föregriper lösandet av frågan
om örlogsbasens framtida placering. Några större olägenheter av att skolorna
även i framtiden komma att ligga skilda från nuvarande eller blivande örlogsbas
föreligga icke. Fördelarna av de nuvarande nyanläggningarna äro däremot
betydande. Med nuvarande goda kommunikationer kan nödig förbindelse
mellan å ena sidan skolorna vid Näsby och Berga och å andra sidan
Stockholm upprätthållas, varför viss personal kan utan större svårigheter
hava sin iverksamhet förlagd till såväl örlogsbasens institutioner som skolorna,
exempelvis i egenskap av lärare i specialämnen. Med skolornas utflyttning
har plats kunnat disponeras å Skeppsholmen till andra för örlogsbasen oundgängliga
behov samtidigt som lämplig övningsterräng kunnat erhållas i skolornas
omedelbara närhet.
Även om tillgängligt utrymme inom Skeppsholmsområdet således ökats för
varvet och örlogsstationens kvarvarande institutioner, kvarstår att möjligheterna
för anläggningarnas rationalisering och anpassning efter det moderna
krigets krav (bergverkstäder m. m.) äro små. Flera förslag till lösning av dessa
problem hava väckts även under tiden för förstärkt försvarsberedskap men
hava av lättförstådda skäl icke kunnat bli föremål för prövning under denna
tid.
Marinförvaltningen anser emellertid, att tidpunkten för en slutlig utredning
nu är inne. Krigserfarenheter torde stå till buds i sådan utsträckning att
såväl de militära som de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för
åstadkommande av ett rationellt och genomförbart förslag nu kunna bedömas.
Enär en sådan utredning måste förutsättas pågå under tämligen lång tid och
ett eventuellt genomförande av en förflyttning kräver många år, kan man
antaga, att örlogsbasen knappast uppnått sin nya status förrän tidigast om
något tiotal år. Med anledning härav anser marinförvaltningen, att de byggnadsåtgärder
m. m. inom Skeppsholmen, vilka föreslagits komma till utförande
i 1946 års statsverksproposition, 4. huvudtiteln, kapitalbudgeten: Bil 3,
äro nödvändiga att nu genomföra för att utnyttjas av marinen minst omkring
tio år framåt. För tiden därefter beräknas byggnaderna kunna användas antingen
liksom tidigare av marinen, av staten i övrigt eller av Stockholms
stad.
I ärendets slutliga handläggning hava deltagit undertecknad souschef, Persson,
Wirström och Holmquist, föredragande.
Stockholm den 18 januari 1946.
Underdånigst
STIG IPSON ERICSON.
Åke von Bahr.
6—467/92. Rev. berättelse ang. statsverket dr 19i5. II.
— 82 —
Försvarets civilförvaltnings
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 71, § 9.
Till Konungen.
Genom beslut den 21 december 1945 bar Kungl. Majit anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer under § 9 i sin berättelse för budgetaret 1944/4o anfört angående
förskottsstats- och krigstitelredovisningen under den förstärkta försvarsberedskapen.
Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.
Revisorernas erinringar synas rikta sig mot dels krigstitelredovisningssystemet
dels decentraliseringen av beslutanderätten i krigsförvaltningsärenden,
dels ock de kontrollerande organens verksamhet.
Vad först angår krigstitelredovisningen torde icke kunna förnekas, att denna
vid ett bedömande i efterhand kan, i vad avser beredskapens första år,
anses bristfällig i vissa hänseenden. Detta förhållande framstår emellertid
enligt civilförvaltningens mening såsom i viss man naturligt med hänsyn till,
bland annat, den omständigheten, att vid beredskapens början såväl statsmakterna
som de centrala förvaltningsmyndigheterna saknade praktisk erfarenhet
angående de problem i redovisningshänseende, som vöre förbundna
med förstärkt försvarsberedskap. Härtill kommer att beredskapstillståndet
blev av åtskilligt längre varaktighet än man från början trott sig hava anledning
att räkna med. På grund av denna varaktighet kornato fragorna om
gränsdragning mellan löpande utgifter och engångsutgifter att bliva av en
helt annan betydelse än som kunnat förutses. Krigstitelredovisningen har för
övrigt under beredskapstiden undergått en fortlöpande, på vunna erfarenheter
grundad förbättring och torde under denna tids senare skede få anses
hava fyllt högt ställda anspråk. Gränsdragningen mellan löpande kostnader
och engångsutgifter, vilken revisorerna icke funnit tillfredsställande, erbjuder
enligt civilförvaltningens uppfattning stora vanskligheter, i det att den mäste
röna inverkan av rådande beredskapsläge. Salunda kunna vissa utgifteis hänförande
till de löpande beredskapskostnaderna te sig befogade vid fältmässigt
organiserade förband i ett kritiskt läge, under det att samma kostnader
i andra sammanhang närmast bliva att rubricera såsom engångskostnader,
för vilkas bestridande anvisande av särskilda medel erfordras.
Av dåvarande arméförvaltningens fortifikatiosstyrelse meddelade bestämmelser
angående medel till befästnings- och andra byggnader bifogas i avskrift.
Beträffande krigstitelredovisningen må till slut framhållas, att de centrala
förvaltningsmyndigheterna i stort sett föreskrivit noggrannare kontroll och
specificering än vad som i och för sig behövt bliva en följd av Kungl. Maj.ts
enligt riksdagens direktiv meddelade bestämmelser i ämnet.
Vad beträffar den av riksdagens revisorer påtalade decentraliseringen av
beslutanderätten i krigsförvaltningsärenden, har denna otvivelaktigt under
beredskapens första tid understundom varit förbunden med vissa icke önskvärda
konsekvenser i form av bristande sparsamhet och planmässighet vid
disposition av statsmedel. Detta missförhållande torde dock mindre ta tillskrivas
bestämmelsernas utformning än den omständigheten, att bristen pa
i erforderlig mån utbildad personal under beredskapens första tid gjorde det
nödvändigt att på krävande och ansvarsfulla poster placera även personer
utan tillräckliga kvalifikationer för här avsedda uppgifter. Beredskapstiden
— 83 —
kan emellertid sägas hava karakteriserats av en fortgående inskränkning av
de lokala förvaltningsmyndigheternas befogenheter och därmed följande centralisering
av beslutanderätten hos de centrala förvaltningsmyndigheterna.
En dylik centralisering lärer emellertid under beredskapens första tid icke
varit möjlig, enär de då uppsatta förbanden för täckande av sina behov i
stor utsträckning voro beroende av inköp i orten. Centraliseringen synes
emellertid numera i vissa hänseenden hava drivits väl långt, och frågan om
den lämpliga avvägningen av förvaltningsbefogenheterna mellan försvarets
centrala och lokala myndigheter torde få anses vara ett problem, vilket ännu
icke är helt löst.
I den mån revisorernas erinringar i fråga örn den kontrollerande verksamheten
äger avseende å de kamerala revisionsorganen, får civilförvaltningen
framhålla, att någon saklig granskning av de lokala förvaltningsmyndigheternas
verksamhet av det slag, revisorerna synas finna önskvärt, icke ingår
i dessa organs åligganden och dessutom i stort sett legat utom de praktiska
möjligheternas gränser. Härför skulle en granskningsorganisation av helt annan
art och omfattning än den, som stått till buds, varit erforderlig. Såsom
exempel må framhållas, att byggnadsverksamhet hos lokala myndigheter i
kassaräkenskapema kommit till synes i form av räkningar å virke, byggnadsmaterialier,
cement m. m.; allt förnödenheter vars anskaffande med anlitande
av medel från förskottsstatsanslag till löpande utgifter i många fall —
exempelvis i fråga om fältbefästningar och förläggningsarbeten — ter sig fullt
befogat. Nämnda verifikationer, vilka underkastats granskning ur såväl kameral
synpunkt som prissynpunkt, hava som regel icke föranlett undersökningar
angående arten av den byggnadsverksamhet, inköpen avsett.
Försvarets civilförvaltning får slutligen framhålla, att — med den erfarenhet,
som vunnits under den nu tilländalupna beredskapstiden, samt med nuvarande
organisation av den centrala försvarsförvaltningen -—■ vid ett ånyo
inträdande beredskapsläge eller i fall av krig helt andra möjligheter än tidigare
förefinnas att bemästra därvid uppkommande problem i fråga örn redovisning
och krigsförvaltning.
Stockholm den 15 januari 1946.
Underdånigst
TH. WIJNBLADH.
UNO BRUNSKOG.
Arvid Hane.
Bilaga 1.
Från arméförvaltningens fortifikations styrelse.
Dnr 5 7 69 B. A u g. 11. 1941. Medel till befästningar och
andra byggnader.
Under hänvisning till Kungl. Maj:ts instruktion för arméförvaltningen den
18 juni 1937 erinrar fortifikationsstyrelsen därom, att arbeten med befästningar
och andra militära byggnader få påbörjas eller drivas utöver ramen
för anvisade anslag endast på anmodan av styrelsen sedan medel i vanlig
ordning ställts till vederbörande militära myndigheters förfogande.
I de fall då militär chef eller befälhavare anser läget kräva, att arbete av
ovan angivet slag icke tål uppskov, må det dock på vederbörandes ansvar
omedelbart påbörjas med anlitande av krigstitel. Dylikt förvaltningsbeslut
skall ofördröjligen anmälas till fortifikationsstyrelsen.
84 —
Krigstitel får icke utnyttjas för att täcka överskridanden av till förfogande
ställda anslag.
Från ovannämnda bestämmelser undantagas dels anläggningar, vilka skola
utföras inom till krigsskådeplats avdelat område, dels fältbefästningsarbeten,
vilka skola utföras uteslutande av trupp, för en beräknad total kostnad av
högst 5 000 kronor, därest beslut om utförandet skall fattas av regements(motsvarande)
chef, och högst 20 000 kronor, därest beslutet skall fattas av
arméfördelnings- eller högre chef, dels ock byggnadsarbeten, vilka äro att
hänföra till förläggnings- och (lägerarbeten i fält.
Bilaga 2.
Från arméförvaltningens fortifikationsstgrelse.
Dnr 2405:721 C. Mars 2 4. 194 2. Utfärdade bestämmelser
rörande medel till befästningar och andra byggnader.
I anslutning till av fortifikationsstyrelsen den 11 augusti 1941, dnr 5769 B,
utfärdade bestämmelser angående medel till befästningar och andra byggnader
(TLA 172) får styrelsen på förekommen anledning härmed meddela följande:
Byggnadsarbeten,
vilka äro att hänföra till »förläggnings- och lägerarbeten
i fält» äro sådana, vilka angivas i fältarbetsinstruktion för armén under
rubriken »förläggningsarbeten». Sålunda gäller det i ovannämnda bestämmelsers
sista stycke angivna undanlaget icke arbeten av mera permanent natur,
såsom mera utvecklade husbyggnader, monteringsbara baracker, permanenta
vattenledningar, borrbrunnar, elektriska ledningssystem av permanent natur
m. m. beträffande vilka byggnader m. m. framställning göres till styrelsen i
vanlig ordning.
Styrelsen vill vidare påpeka, att kostnader för tältbaracker icke få bestridas
av medel under fortifikationsstyrelsens förvaltningsområde.
Beträffande den i bestämmelsernas sista stycke angivna kostnadsbegränsningen
gäller denna varje särskilt beslut örn fältbefästningsarbetens utförande
som fattas av vederbörande chef. Härvid är denne skyldig att till ett beslut
sammanföra alla de åtgärder, vilka vid tidpunkten för beslutets fattande
kunnat förutses.
Slutligen vill styrelsen meddela, att försvarsområdesbefälhavare i förevarande
fall hänföras till regements-(motsvarande) chef samt militärområdesbefälhavare
till arméfördelningschef.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del X, s. 71, § 9.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
riksräkenskapsverket att inkomma med underdånigt utlåtande i anledning av
vad riksdagens år 1945 församlade revisorer under § 9 i sin berättelse angående
statsverket anfört rörande förskottsstats- och krigstitelredovisningen
under den förstärkta försvarsberedskapen.
— 85 —
I den paragraf, varom lidi är fråga, ha riksdagens revisorer Jämnat en
summarisk redogörelse för vissa iakttagelser rörande redovisningen av försvarsutgifterna
under krigsåren 1939/40—1944/45 samt i samband härmed
bland annat uttalat önkvärdheten av att, i anslutning till de beredskapsstater
som årligen underställas riksdagen, närmare överväges, vilka dispositionsregler
som skola gälla för de å dessa uppförda anslagen. Revisorerna ha
därvid särskilt framhållit, att skillnaden mellan begreppen löpande utgifter
och engångsutgifter icke till fullo klargjorts för de utanordnande myndigheterna
samt understrukit betydelsen av tydliga föreskrifter till förhindrande
av att utgifter av engångsnatur komma att belasta förskottsanslag till löpande
utgifter.
Då riksräkenskapsverket nu har att i underdånighet yttra sig över de av
riksdagens revisorer i nämnda paragraf gjorda uttalandena, anser sig ämbetsverket
även böra lämna en redogörelse för de riktlinjer som legat till
grund av redovisningen av försvarskostnaderna liksom för de skäl som
föranlett utfärdandet av särskilda, från fredsmässiga regler avvikande redovisningsföreskrifter
för de militära beredskapskostnaderna.
Huvudreglerna för redovisning av försvarskostnaderna under budgetåren
1939/40—1944/45.
Riksstatens IV huvudtitel har under hela krigsperioden upprättats i vanlig
fredsmässig ordning med anslag beräknade till de belopp som erfordras för
täckande av försvarets utgifter under fred enligt för respektive budgetår gällande
försvarsorganisation.
För finansiering av beredskapskostnaderna har använts i 63 § regeringsformen
föreskriven särskild beredskapsstat, å vilken för IV huvudtiteln anvisats
förslagsanslag för dels försvarsgrenarnas löpande utgifter, dels engångsutgifter.
Beredskapsstaten har för varje budgetår satts i kraft att av vederbörande
myndigheter användas såsom förskottsstat. För täckning av å förskottsstaterna
redovisade utgifter ha anvisats särskilda anslag å tilläggsstater.
För specificering av anslagen å förskottsstaten ha fastställts särskilda redovisningstitlar,
benämnda krigstitlar. I den mån beredskapen erhöll en omfattning
som motsvarade mobilisering utsträcktes krigstitelredovisningen till
att omfatta samtliga försvarskostnader.
Under hela krigsperioden har specifik redovisning lämnats, dels för de till
försvaret hörande institutioner, som icke direkt berörts av beredskapen, dels
för samtliga för engångsutgifter — huvudsakligen materielanskaffning —-avsedda riksstatsanslag, dels ock för utgifter ä samtliga de anvisningar som
av Kungl. Maj:t meddelats från det å beredskapsstaten uppförda anslaget till
engångsutgifter. Vidare har specifik redovisning lämnats för av Kungl. Maj :t
särskilt meddelade anvisningar för vissa löpande utgifter. I verkligheten innebär
detta, att den egentliga krigstitelredovisningen endast omfattat försvarsgrenarnas
löpande beredskapskostnader.
Gränsdragningen mellan löpande utgifter och engångsutgifter.
De å beredskapsstaten uppförda anslagen ställdes till myndigheternas förfogande
i samband med av Kungl. Majit meddelade beslut örn förstärkt försvarsberedskap
respektive mobilisering, för täckande av därav föranledda
kostnader. Med anslagen till löpande utgifter kunde alltså bestridas alla kostnader,
som vore erforderliga för genomförande av beslut örn förstärkt försvarsberedskap
eller mobilisering.
— 86 —
Anslaget lill engångsutgifter uppfördes å beredskapsstaten med anledning
av proposition nr 2 till 1939 års urtima riksdag genom samma riksdags skrivelse
nr 31. Som av nämnda proposition och riksdagsskrivelse framgår, avsåg
anslaget sådana av krisläget föranledda engångsutgifter för materielanskaffning,
som icke kunde till sin art och storleksordning bestämmas med
den grad av noggrannhet som tillämpades för riksstatsanslagen. Riksdagen
uttalade, att ytterligare kompletteringar vore påkallade beträffande materielanskaffningen
för olika försvarsgrenar samt att det borde tillkomma Kungl.
Maj:t att under hänsynstagande till de olika behovens brådskande karaktär
och betydelse avväga, i vilken utsträckning desamma borde tillgodoses med
anlitande av förskottsstaten.
Anslaget till engångsutgifter har stått till myndigheternas förfogande allenast
för redovisning av anskaffningar, för vilka medel från anslaget anvisats
av Kungl. Majit. För varje av Kungl. Majit meddelad anvisning har lämnats
särskild redovisning.
Motiven för krigstitelredovisningens genomförande.
Vid bedömningen av de redovisningsföreskrifter som utfärdades under
budgetåret 1939/40 och som sedan blevo normgivande för redovisningen av
försvarskostnaderna under hela den därefter följande krigsperioden bör tagas
hänsyn till, alt riksstatens fjärde huvudtitel vid tiden för krigsutbrottet
var uppställd uteslutande med hänsyn till de förhållanden som råda under
fred. Till de speciella krigsredovisningsföreskrifter, som kunde komma att
erfordras under krig, hade icke tagits hänsyn. Före år 1939 fanns icke någon
särskild anordning för reglering av krigskostnader och beredskapskostnader,
bortsett från den åren 1914—1918 tillämpade och sedermera utdömda metoden
att vid krig eller krigsfara förskottera erforderliga utgifter, som sedermera
skulle anmälas till ersättande. Denna lucka hade dock delvis täckts
vid 1939 års riksdag genom antagandet av en särskild beredskapsstat, vilken
Kungl. Majit bemyndigades att vid krig eller krigsfara fastställa i sin helhet
eller till viss del att lända till efterrättelse såsom förskottsstat. Riksdagen
medgav därvid, att de i beredskapsstaten angivna anslagsbeloppen finge överskridas
under förutsättning att Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen
ändock skulle sammanträda inom 20 dagar. Samma förutsättning uppställdes,
när ett sammanlagt belopp av 100 miljoner kronor disponerats av de
i beredskapsstaten intagna för försvarsdepartementet avsedda utgifterna å
driftbudgeten (1939 års lagtima riksdags skrivelse nr 243).
Med detta beslut hade öppnats en möjlighet att i budgetärt hänseende tillgodose
det vid krigsfara omedelbart uppkommande medelsbehovet.
Beredskapsstaten upptog för försvarets del fyra anslag, nämligen ett för
lantförsvaret, ett för sjöförsvaret, ett för flygvapnet och ett gemensamt anslag
för försvarsväsendet i allmänhet. Något särskilt anslag till engångsutgifter
fanns icke i denna första beredskapsstat.
Med fastställandet av beredskapsstaten hade vunnits, att medel för täckande
av för mobilisering omedelbart erforderliga kostnader lunnes disponibla.
Regler för redovisningen av dessa kostnader saknades. Myndigheterna
kunde alltså, örn beredskapsstaten sattes i kraft, avföra samtliga beredskapskostnader
utan hänsyn till deras art å de fyra med förskottsstaten fastställda
klumpanslagen för IV huvudtiteln, utan uppdelning efter utgiftsändamål. En
dylik redovisning, som visserligen vore budgettekniskt riktig, skulle omöjliggöra
en analys av försvarskostnaderna efter deras art och ändamål.
I Sverige hade under första världskriget beredskapskostnader, för vilka
täckning inte fanns, redovisats summariskt för varje försvarsgren. Med hän
-
— 87
syn till erfarenheterna från första världskriget ansågs det emellertid önskvärt
att söka erhålla en mera specificerad redovisning av beredskapskostnaderna.
I slutet av augusti månad år 1939, alltså kort före krigsutbrottet, mottog
riksräkenskapsverket från de militära förvaltningsmyndigheterna förfrågningar
under hand örn de föreskrifter, som borde tillämpas i händelse av
krig eller mobilisering. Inom riksräkenskapsverket verkställdes i anledning
härav en omedelbar utredning i samarbete med armé-, marin- och flygförvaltningarna.
Det visade sig därvid, attt en strikt redovisning enligt förskottsstaten
skulle leda till att man icke erhölle någon som helst specificering
av beredskapskostnaderna. Vidare framkom, att möjligheter att skilja
mellan fredsmässiga kostnader och löpande beredskapskostnader icke förefunnos
vid mobilisering. Fastställandet av förskottsstaten innebar vidare, att
alla de maximeringsbestämmelser som gällde för riksstatens anslag till löpande
försvarskostnader upphävdes. I och med att krigsavlöningsreglementet
trädde i kraft var det icke heller möjligt att redovisa avlöningsanslagen enligt
för dem uppställda stater. Det befanns även vara nödvändigt taga hänsyn
därtill, att vid mobiliserade förband i stor utsträckning komme att tjänstgöra
redogörare, som saknade ingående kännedom örn de för fredsanslagen
gällande redovisningsföreskrifterna — vilka för övrigt voro grundade på under
krigsåren icke användbara förhandsberäkningar — och att följaktligen
en enklare redovisningsform än riksstatens och staternas för de särskilda anslagen
vore önskvärd.
Resultatet av den inom riksräkenskapsverket gjorda utredningen blev alltså,
att fjärde huvudtitelns anslagsuppsfällning i vad avsåg löpande försvarskostnader
icke vore tillämplig i händelse av mobilisering. A andra sidan befanns
det vara nödvändigt att erhålla en specificerad redovisning av beredskapskostnaderna.
För att tillgodose detta önskemål utarbetades^ ett förslag
till krigsredovisningsbestämmelser, innefattande särskilda titlar, å vilka försvarsutgifterna
i händelse av mobilisering borde specificeras. Dessa titlar,
sedermera kallade krigstitlar, voro alltså endast att anse såsom statistiska
undertitlar till de i förskottsstaten uppförda anslagen till löpande utgifter,
avsedda att möjliggöra en specificering av å dessa redovisade utgifter.
Det sålunda utarbetade förslaget avsåg förbandens redovisning under krig
och vid mobilisering. Krigstitelredovisningen borde följaktligen icke beröra
försvarets verkstäder och varv. Vidare förutsattes, att de centrala förvaltningsmyndigheterna
fortfarande skulle lämna specificerad redovisning för
egna utgifter, vilket imiebar, att redovisning i vanlig ordning skulle kunna
erhållas för anslag lill materiel anskaffning och övriga utgifter av engångskaraktär.
Detta kunde räkenskapsmässigt ske i den formen, att vederbörande
anslag redovisades som undertitlar till respektive krigstitlar.
Utarbetandet av förslaget örn krigsredovisningsföreskrifter avsågs först
vara en beredskapsåtgärd, avsedd att utnyttjas i händelse av krig eller allmän
mobilisering. För tids vinnande lämnades förslaget, vilket tillkommit i samarbete
med representanter för samtliga berörda myndigheter, direkt till statssekreterarna
i försvars- och finansdepartementen.
Det visade sig emellertid snart, att krigsredovisningsföreskrifter måste tilllämpas
även vid förstärkt försvarsberedskap och partiell mobilisering. Detta
av flera skäl.
Kostnaderna för truppförbandens och fartygens rörelser och utrustning
voro under beredskapen icke blott av annan storleksordning utan utgingo
även efter andra grunder än under fredsmässiga övningar. Samma förhållande
gällde truppernas förläggning. Programmen för övningar och utbildningskurser
ändrades. Vissa lider vörö fredsmässiga övningar och ulbildningskurser
inställda. Därmed ändrades förutsättningarna för användning
— 88 —
av de för övningar oell utbildningskurser avsedda fredsanslagen. I den mån
avlöningarna utgingo efter andra grunder än under fredstid samt reserven och
personalen å övergångsstat inkallades till beredskapstjänstgöring i stället för
fredsmässig tjänstgöring och även den ordinarie personalens tjänstgöringsförhållanden
ändrades, rubbades förutsättningarna för användningen av avlöningsanslagen.
Dessa förhållanden påverkade även dels reseanslagen, dels
anslagen till mathållning, furagering och sjukvård. På grund av att vid fältförband
kostnader för mathållning och furagering ofta redovisades å gemensamma
verifikationer och stundom vörö svåra att fördela, ansågs det
önskvärt att använda en gemensam titel för dessa kostnader.
Genom att förslitningen av materielen avsevärt ökades, ökades även kostnaderna
för vård och underhåll av ali materiel. Att bedöma hur mycket av
dessa kostnader, som borde hänföras till fredsanslagen var omöjligt. Därmed
rubbades även förutsättningen för användningen av dessa anslag. Därtill
kommo svårigheterna att särskilja kostnaderna för drift, vård och underhåll
av med stöd av förfogandelagarna rekvirerade fordon och fartyg m. m.
Utöver kostnader av nu nämnd karaktär måste även redovisas utgifter, för
vilka lämplig titel helt saknades i den för fredstid avsedda riksstaten. Som
exempel må nämnas kostnader för krigsfamiljebidrag och underhåll av internerad
personal, inlösen av med stöd av förfogandelagarna rekvirerad
materiel, utförande av bevakningsanordningar och spärranordningar av olika
slag, ävensom fältbefästningar, markförhymingar och förläggningslokaler.
Av den här gjorda exemplifieringen av de ändrade förutsättningar för utgiftsredovisningen,
som skulle uppkomma redan vid en partiell mobilisering,
torde framgå, att avsevärda besparingar voro att förvänta för de å riksstaten
uppförda fredsanslagen, samtidigt som en utgiftsbelastning av helt annan
storleksordning kunde motses för beredskapsstatens anslag. Vid sådant
förhållande befanns det för erhållande av ordnad redovisning önskvärt att
vid mobiliserade förband använda krigstitelredovisningen för samtliga utgifter.
Kort tid efter krigsutbrottet verkställdes inom riksräkenskapsverket för
finansdepartementets räkning en undersökning rörande de sannolika kostnaderna
för försvaret vid allmän mobilisering. Utredningen genomfördes i direkt
samarbete med de militära myndigheterna. Det visade sig lämpligast
att beräkna dessa kostnader fördelade enligt den föreslagna krigstitelredovisningen.
Därmed hade även vunnits stöd för antagandet, att denna redovisning
vore lämplig att använda i händelse av krig.
Krigstitelredovisningens genomförande.
Krigstitelredovisningen genomfördes under budgetåret 1939/40 i tre etapper,
varav den första omfattade månaderna september—november 1939, den
andra månaderna december 1939—medio april 1940 och den tredje tiden
från och med ockupationen av Danmark och Norge fram till utgången av
budgetåret 1939/40.
I det följande redogöres för de åtgärder för redovisningens anordnande
som vidtogos under dessa perioder samt under de därefter följande budgetåren.
Det ligger i sakens natur, att vissa av de vidtagna åtgärderna voro så
brådskande, att remissförfarandet ofta måste ersättas av muntliga förhandlingar
mellan vederbörande departement och de berörda myndigheterna.
f. Perioden 26 augusti—30 november 1939.
Genom nådigt beslut den 26 augusti 1939 sattes beredskapsstaten i kraft att
lända till efterrättelse såsom förskottsstat. Samtidigt ställdes de å beredskaps
-
— 89 —
staten uppförda anslagen till vederbörande myndigheters förfogande. Det är
uppenbart, att de medel som därmed ställdes till myndigheternas förfogande
endast kunde användas för täckning av de merkostnader som uppkommo på
grund av beslutet örn förstärkt försvarsberedskap. Omedelbart efter krigsutbrottet
1939 underrättades försvarsdepartementet av vederbörande förvaltning
under hand om, att redovisningen vid då uppsatta beredskapsförband
vid armén icke kunde anordnas i enlighet med för fredsredovisningen gällande
grunder, varför det vore nödvändigt att vid sådana förband tillämpa
krigsredovisningsföreskriftema. Genom nådigt beslut den 3 september 1939
angående redovisning av vissa kostnader för förstärkt försvarsberedskap föreskrevs,
alf utgifterna för vederbörliga, i oell för anbefalld förstärkt försvarsberedskap
organiserade förband m. m. vid armén skulle redovisas under
särskilda titlar (krigstitlar). Därmed fastställdes krigstiHarna såsom redovisningstitlar
vid dessa förband. Däremot ansågs det önskvärt att undvika
tillämpning av krigsredovisningsföreskriftema vid övriga förband.
För ernående av någorlunda tillfredsställande redovisning av beredskapskostnadema
vid övriga förband träffades samtidigt mellan riksräkenskapsverkets
budgetbyrå och vederbörande instanser vid armé-, marin- och flygförvaltningarna
under hand överenskommelse om, att redovisningen av beredskapskostnader
vid fredsförbanden och vid förvaltningarna skulle ske i
anslutning till riksstatens anslagsindelning.
För att kunna följa utgiftsbelastningen upprättade förvaltningsmyndigheterna
månadsvis vid sidan av de löpande kassarapporterna särskilda rapporter,
utvisande de belopp, varmed anslagen belastats med utgifter, hänförliga
till förskottsstaten. Eftersom någon exakt gränsdragning mellan till förskottsstatens
respektive riksstatens anslag hänförliga löpande utgifter inte var möjlig,
måste man vid denna redovisning utgå från antagandet, att de belopp,
varmed utgifterna för olika utgiftsändamål överstego de i riksstaten beräknade
fredskostnadema, vore att anse såsom utgifter för förskottsstaten. Sammanställningar
av dessa rapporter utarbetades inom riksräkenskapsverket.
Redogörelse för de genomförda redovisningsreglerna lämnades riksdagen
genom chefens för finansdepartementet till proposition nr 2 till 1939 års
urtima riksdag fogade uttalande till statsrådsprotokollet. Efter fortsatt överarbetning
underställdes frågan om krigstitelredovisningens ordnande riksdagens
prövning genom proposition nr 73 till 1939 års urtima riksdag. Riksräkenskapsverket
tillåter sig här hänvisa till innehållet i denna proposition.
2. Perioden december 1939—medio april 1940.
Genom den vid rysk-finska krigsutbrottet den 30 november 1939 genomförda
mobiliseringen av vissa delar av krigsmakten upphörde förutsättningarna
att tillämpa fredsredovisningsföreskriftema för vissa delar av armén
och marinen. Genom nådigt beslut den 2 december 1939 angående redovisning
av vissa mobiliseringskosinader föreskrevs, all i ämbetsskrivelse den 3
september 1939 intagna redovisningsbestämmelser .skulle gälla jämväl i fråga
om sådana förband m. m., vilka organiserades i anledning av anbefalld
partiell mobilisering. Motsvarande bestämmelser utfärdades för marinen.
I övrigt bibehöllos de under perioden augusti—november gällande redovisningsreglerna.
3. Perioden medio april—30 juni 1940.
Omedelbart efter det tyska angreppet mot Danmark och Norge i april
1910 satles försvaret i sin helhet på krigsfot. Krigsredovisningsföreskriftema
blevo därmed tillämpliga för arméns samtliga förband och för marinen.
— 90 —
Redan dessförinnan hade — med hänsyn till det alltmer skärpta utrikespolitiska
läget — diskuterats frågan örn fullständig övergång till krigstitelredovisning
för försvaret i dess helhet.
Genom nådigt brev den 19 april 1940 fann Kungl. Maj:t, med anledning
av en av arméförvaltningen i skrivelse den 13 februari 1940 gjord framställning,
gott förordna, att allmänna krigsförvaltningsreglementet och krigskassareglementet
skulle tills vidare från och med tidpunkt, arméförvaltningen
finge fastställa, äga tillämpning med avseende å samtliga truppförband och
organisationer vid armén ävensom försvarsstaben. I samband härmed förordnades,
att redovisning av utgifterna under de anslag, vilka disponerades och
utbetalades av arméförvaltningen, skulle tills vidare från och med den av
arméförvaltningen enligt ovan fastställda tidpunkten ske å krigstitlar. Beslut
som av Kungl. Majit meddelats angående anvisande av medel från anslag,
vilkas utgiftsredovisning sålunda skulle ske å krigstitlar, skulle alltjämt
äga tillämpning. De särskilda bestämmelser, som för redovisningen å
krigstitlar befunnes erforderliga, skulle utfärdas av arméförvaltningen. Kungl.
Majit förklarade sig vilja sedermera meddela beslut angående överföring till
respektive krigstitlar av de behållningar, som efter fredsräkenskapernas avslutande
förefunnos å motsvarande anslag under fjärde huvudtiteln. Arméförvaltningen
skulle till chefen för försvarsdepartementet inkomma med anmälan
rörande den tidpunkt, då övergång till redovisning enligt förevarande
bestämmelser ägde rum.
Att krigstitelredovisningen inte då föreskrevs för flygvapnet, berodde på
att denna för flygvapnet med dess dåvarande ringa storlek saknade särskild
betydelse. Efter samråd mellan berörda myndigheter utfärdades emellertid
i enhetlighetens intresse från och med den 1 juli 1940 föreskrifter angående
tillämpning av krigsredovisningsföreskriftema för försvaret i dess helhet. I
dåvarande läge, då krigsmakten var försatt på krigsfot och trycket av omedelbart
krigshot bestod, ansågs lämpligt att för försvaret i dess helhet tilllämpa
de redovisningsföreskrifter, som voro avsedda att komma till användning
i händelse av krig.
Bestämmelsen om att beslut, som meddelats angående anvisande av medel
från anslag vilkas utgiftsredovisning skulle ske å krigstitlar, alltjämt skulle
äga tillämpning innebar enligt riksräkenskapsverkets uppfattning, att alla
anslag av engångskaraktär, däribland samtliga byggnadsanslag, måste redovisas
specifikt, såsom undertitlar till vederbörande krigstitlar. Arméförvaltningen
fastställde emellertid krigstitlarna såsom enda redovisningstitlar, vilket
medförde att specifik redovisning för engångsutgifterna vid armén icke
erhölls. Det visade sig emellertid möjligt att genom uppgifter från förvaltningsmyndigheterna
angående storleken av engångsutgifterna och av kvarstående
för sådant ändamål odisponerade belopp erhålla erforderliga uppgifter
för redovisning i budgetredovisningen av för engångsutgifter avsedda
riksstatsanslag.
4. Budgetåren 1940/41—1943/44.
Krigstitelredovisningen bibehölls till och med utgången av budgetåret
1943/44.
Från och med den 1 juli 1940 erhölls specificerad redovisning för samtliga
engångsutgifter. Därmed blev den egentliga krigstitelredovisningen inskränkt
till att enbart avse löpande utgifter.
Såsom ovan påpekats korresponderade den under budgetåret 1939/40 för
IV huvudtiteln gällande anslagsuppdelningen inte med de redovisningstitlar,
som ansågos böra användas vid mobilisering och under krig. Detta var
— 91
en nackdel, som borde elimineras. Det förslag till ändrad uppställning av
riksstatens fjärde huvudtitel, som framlades av särskilda sakkunniga i juni
1940 och som genomfördes från och med budgetåret 1941/42, var emellertid
uppställt så, att rubrikerna för anslagsgrupperna under fjärde huvudtiteln
skulle vara användbara såsom krigstitlar. Från och nied budgetåret 1941/42
erhölls alltså korrespondens mellan krigstitelredovisningen och de under
fjärde huvudtiteln använda grupp rubrikerna. Därigenom vanns möjligheten
alt, i den mån så ansågs erforderligt, underindela krigstitlama i anslutning
till riksstatens anslagsuppdelning.
Försvarets fastighetsfond, som inrättades från och med budgetåret 1941/42,
berördes inte av krigstitelredovisningen.
5. Budgetåret 1944/45.
Vid ingången av budgetåret 1944/45 hade läget ändrats i sådan grad, att
krigstitelredovisningen delvis kunde slopas. Det ansågs då nödvändigt att
snarast möjligt dels tillämpa ett av försvarets civilförvaltning utarbetat nytt
titelsystem för IV huvudtiteln, dels förbereda återgången till fredsredovisning.
Följaktligen slopades krigstitelredovisningen utom för anslagsgrupperna
avlöningar samt resor och militärtransporter. En sådan partiell krigstitelredovisning
stod i full överensstämmelse med principerna för 1940 års förslag
till uppställning av huvudtiteln.
För vissa löpande beredskapskostnader, som icke kunde fördelas i anslutning
till huvudtitelns anslagsuppdelning, upplades särskilda redovisningstitlar.
Belastningen å dessa blev avsevärd. Riksräkenskapsverket är icke övertygat
örn att detta innebar någon förbättring av krigstitelsystemet.
Bcredskapskostnaderncis redovisning mot budgeten.
Såsom framgår av proposition nr 73 till 1939 års urtima riksdag avsågs
att upprätta den tilläggsstat, som erfordrades för täckning av å beredskapsstatens
anslag avförda utgifter i anslutning till krigstitelredovisningen.
Vidare avsågs, såsom bland annat framgår av proposition nr 2 till 1939
års urtima riksdag, att genom särskilda tilläggsstatsanslag underställa den
med stöd av beredskapsstaten genomförda materielanskaffningen riksdagens
prövning. Samtidigt begränsades den Kungl. Majit lämnade finansfullmakten
på sådant sätt, att anslagen å beredskapsstaten icke finge överskridas
utan att riksdagen bereddes tillfälle taga ställning till det uppkomna läget
(jämför 1939 års urtima riksdags skrivelse nr 31). Det alltmer skärpta utrikespolitiska
läget krävde en betydande förstärkning av försvaret. Det ansågs
inte lämpligt att i detta läge offentliggöra anskaffningsprogrammets
omfattning och kostnadernas fördelning på utgiftsändamål. Vid 1940 års
riksdag upphävdes därför den 1939 beslutade begränsningen av finansfullmakterna
(Jämför propositionerna nr 2 och 38 lill 1940 års riksdag samt
riksdagens skrivelse nr 108). I stället betingade sig riksdagen, alt till statsutskottet
.skulle lämnas redogörelse för såväl fattade dispositionsbeslut som
den fortskridande faktiska belastningen å anslagen. Dessa redogörelser skulle
lämnas successivt och så snabbt förhållandena det medgåve.
Av nu angivna skäl förelädes riksdagen icke någon specificerad tilläggsstat.
I stället äskades ett enda förslagsanslag, avsett att täcka dels samtliga
löpande utgifter, dels under budgetåret 1939/40 utbetalade medel för engångsutgifter
(proposition nr 293 lill 1940 års riksdag). Någon uppfattning
om beloppet av meddelade anvisningar kunde alltså icke erhållas ur redovisningen.
Begränsningen av finansfullmakterna återställdes däreller (proposition
nr 295 lill 1940 års riksdag).
— 92
Den redovisningsform som sålunda genomfördes vid 1940 års riksdag tillgodosåg
på intet sätt de krav som enligt riksräkenskapsverkets uppfattning
borde uppställas på en ordnad redovisning. Särskilt sammanförandet å ett
förslagsanslag av löpande utgifter med utgifter för materielanskaffning, som
rätteligen bort hänföras till reservationsanslag, medförde svårigheter för
ordnandet av redovisningen. Det är i varje fall uppenbart, att uppläggandet
av detta stora klumpanslag jämfört med de av arméförvaltningen för månaderna
maj och juni 1940 fastställda reglerna för krigstitelredovisningen icke
varit ägnat att hos de underordnade myndigheterna inskärpa nödvändigheten
att skilja mellan engångsutgifter och löpande utgifter.
För att råda bot på de brister i redovisningen som härigenom uppstodo,
vidtogos på riksräkenskapsverkets initiativ följande åtgärder:
1) Riksräkenskapsverket erhöll medgivande att i budgetredovisningen redovisa
belastningen å krigstitlarna, vilka behandlades såsom undertitlar till
täckningsanslaget. Detta förutsatte, att budgetredovisningen i vad avsåg IV
huvudtiteln, inte i dåvarande läge kunde publiceras.
2) För redovisning av engångsutgiflerna upplades från och med budgetåret
1940/41 särskilda titlar.
3) Samarbete för upprättande av bokslutet för budgetåret 1939/40 inleddes
med de centrala militära förvaltningsmyndigheterna, varvid riksräkenskapsverket
kunde upprätthålla kravet på specifik redovisning av samtliga engångsutgifter.
Detta förutsatte, att budgetredovisningen i vad avsåg IV huvudtiteln
i olikhet mot vad eljest är brukligt upprättades i direkt samråd
med de militära förvaltningsmyndigheterna.
4) Statistisk sammanställning över fördelningen av förskottsstatens utgifter
på löpande utgifter och engångsutgifter upprättades inom riksräkenskapsverket
och delgavs Kungl. Majit i samband med överlämnande av
budgetredovisningen för budgetåret 1939/40.
5) För budgetåret 1940/41 anvisades särskilt täckningsanslag av förslagsanslagsnatur
för engångsutgifter, varvid tillika föreskrevs, att samtliga anvisningar
å förskottsanslaget till engångsutgifter för försvarsväsendet m. m.
för budgetåren 1939/40 och 1940/41 skulle i bokförings- och redovisningshänseende
av vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter likställas med
reservationsanslag.
Från och med budgetåret 1941/42 ansågs hinder icke längre föreligga att
lämna offentlig redogörelse för den totala omfattningen av för försvaret
anvisade medel. Följaktligen anvisades å tilläggsstat för detta budgetår
skilda täckningsanslag för olika slag av engångsutgifter såsom reservationsanslag,
varvid såsom anvisat belopp uppfördes dels den behållning, som vid
budgetårets ingång förelåg å under budgetåren 1939/40 och 1940/41 meddelade
anvisningar till engångsutgifter, dels ock de belopp, som av Kungl.
Majit under budgetåret 1941/42 anvisats eller beräknats skola anvisas från
förskottsstatens anslag till engångsutgifter.
För täckning av kostnader avförda å förskottsstatens anslag till löpande
utgifter har under hela krigstiden för varje budgetår anvisats allenast ett
förslagsanslag, vilket i budgetredovisningen redovisats med fördelning av
utgifterna på krigstitlar. Förbudet mot publicering av budgetredovisningen
i vad avser IV huvudtiteln upprätthölls därför till den 1 juli 1945.
Enär för löpande utgifter någon klar gränsdragning mellan beredskapskostnader
och till riksstatsanslagen hänförliga kostnader inte kunde åstadkommas,
utgick man vid beräkningen av nyssnämnda täckningsanslag från
antagandet, att de belopp, varmed utgifterna å krigstitlarna överstego de
belopp som beräknats å motsvarande för andra ändamål än individualiserade
materielanskaffningar avsedda riksstatsanslag, vore att anse som be
-
93 —
redskapskostnader. Reglerna för detta förfaringssätt finnas utformade i
proposition nr 293 till 1940 års riksdag. De för detta täckningsförfarande
erforderliga bokföringstransaktionerna genomfördes under de första krigsåren
av riksräkenskapsverket och sedan försvarets civilförvaltning bildats
av detta ämbetsverk.
Riksstatsanslag som avse individualiserade materielanskaffningar samt övriga
anslag som inte beröras av beredskapsförhållandena ha behandlats enligt
vanliga regler. Det har legat i myndigheternas intresse att hänföra anslag
till denna grupp för att kunna disponera å anslagen kvarstående reservationer.
I den mån riksräkenskapsverket och myndigheterna haft olika uppfattning
om till vilken grupp anslagen bort hänföras, har tvistefrågan hänskjutits
till Kungl. Maj:t.
Den definitiva redovisningen av IV huvudtitelns anslag mot budgeten har
för budgetåren 1939/40—1942/43, innan budgetredovisningen fastlåsts, underställts
Kungl. Maj:ts prövning.
De å tilläggsstat för täckning av engångsutgifter anvisade anslagen ha ställts
till myndigheternas förfogande utan angivande av vilka specifika anvisningar
som skolat täckas från de olika anslagen. Detta förfaringssätt har medfört
vissa olägenheter. För att erhålla en kontroll över redovisningen av dessa
anslag har riksräkenskapsverket med ledning av från förvaltningsmyndigheterna
erhållna uppgifter upprättat förteckningar över de anvisningar som
ansetts böra hänföras till respektive anslag med angivande för varje anvisning
av anvisat belopp, redovisad belastning och vid respektive budgetårs
utgång kvarstående reservation. Förteckningarna tillställdes Kungl. Majit och
vederbörande militära förvaltningsmyndigheter.
Under krigsåren ha därjämte utfärdats vissa i det föregående ej omnämnda
specialbestämmelser. Som exempel kunna nämnas föreskrifterna för anskaffning
av intendenturmateriel vid armén, vilka inneburit, att förskottsstatens
anslag till löpande utgifter kunnat anlitas för ersättning av under beredskapen
försliten materiel intill ett belopp, som svarade mot en av Kungl. Majit fastställd
beräknad genomsnittskostnad per man och tjänstgöringsdag.
Vidare har för erhållande av en gränsdragning mellan förskottsstaten och
staten för försvarets fastighetsfond gällt, att fastighetsfonden inte finge belastas
med kostnader för sådana förhyrningar och arrenderingar, som föranletts
av beredskapsförhållandena och som alltså icke skola bestå under
fredstid. (Jämför proposition nr 76 till 1944 års riksdag.)
En konsekvens av att förskottsstaten varit i kraft under de gångna åren
är, att utfallet av den vid 1942 års riksdag beslutade femårsplanen för försvaret
i vad avser IV huvudtitelns anslag till löpande utgifter inte kunnat erhållas.
Delta gäller även budgetåret 1944/45, då krigstitelredovisningen i huvudsak
varit slopad. En närmare redogörelse för dessa förhållanden återfinnes
i den till 1946 års riksdag avlämnade statsverkspropositionen, bilagan
för IV huvudtiteln.
Erfarenheter ao det tillämpade redovisningssystemet.
Av det nu sagda torde framgå, att den under krigsåren använda redovisningen
icke i och för sig inneburit annan uppmjukning av för fredstid gällande
föreskrifter jin som följer därav, att maximeringsbestämmelserna för
de för löpande försvarskostnader avsedda fredsanslagen upphävts genom att
förskottsstaten varit i kraft. Redovisningstekniskt lia krigstitlarna endast varit
statistiska undertitlar till de i förskottstaten uppförda anslagen till löpande
utgifter och de lia ur statsfinansiell synpunkt varit av betydelse så till vida,
att utgifterna å ifrågavarande förskottsstatsanslag kunnat redovisas mera spe
-
— 94 —
cificerade än som förutsattes i förskottsstaten. Någon uppmjukning av gränsdragningen
mellan engångsutgifter och löpande utgifter har krigstitelsystemet
i och för sig icke medfört. Om det förekommit, att å krigstitel avförts
kostnader av engångsnatur i form av sådan materielanskaffning, som ökar
behållningen av materiel, eller i form av fasta anläggningar, står detta i strid
med för redovisningen gällande föreskrifter.
Beredskapskostnaderna äro till sin natur sådana, att de icke kunna till sin
storlek och sammansättning förutberäknas enligt vanliga anslagsmässiga
regler. Följaktligen ha dessa inte heller kunnat regleras genom i vanlig ordning
utfärdade dispositionsbestämmelser. Krigstitlarna ha emellertid möjliggjort
en ordnad redovisning av samtliga försvarskostnader efter utgifternas art.
Den för de löpande utgifterna tillämpade krigstitelindelningen har gjort
det möjligt att under hela kriget följa de löpande försvarskostnadernas faktiska
storlek och att bedöma dessa med hänsyn till olika utgiftsändamål.
Tack vare alt denna specificerade redovisning kunnat tillämpas, har det varit
möjligt att följa kostnadsutvecklingen och beräkna medelsbehovet. Dessa
beräkningar ha under krigsåren använts såsom underlag dels för beräkning
av täckningsanslagen och medelsbehovet å förskottsstaten, dels för beräkning
av lånebehovet, dels ock för vissa utfallsberäkningar.
Det kan emellertid sättas i fråga, om icke denna redovisning inneburit
ett betänkligt avsteg från hävdvunna regler för anslagsredovisning. Här må
endast konstateras, alt redan tillämpningen av förskottsstaten innebär ett
sådant avsteg och att förfoganderätten till anslagen å förskottsstaten för försvarsgrensförvaltningarna
och för de lokala militära förvaltningarna inneburit
ett bemyndigande att överskrida samtliga för löpande utgifter anvisade
anslag. Utgifternas storlek vid förstärkt försvarsberedskap kan endast bedömas
i relation till denna beredskaps omfattning, d. v. s. antalet inkallade
personer, befäl och värnpliktiga, samt till behovet att anskaffa förnödenheter
för en väntad eller befarad skärpning i det utrikespolitiska läget. Att maximera
utgifter för dessa ändamål har givetvis ej varit möjligt. Det är därför
uppenbart, att man vid bedömningen av för dessa ändamål gjorda utgifter
måste lita till vederbörande myndigheters omdöme. Vad som inträffade under
krigsåren var. att hela svenska folket engagerades i den beredskap, som var
nödvändig för att möta ett förefintligt krigshot. Att i detta läge åtskilligt
förekom, som i efterhand kan anses ha medfört onödiga utgifter, är i och
för sig naturligt. Det har också varit nödvändigt taga hänsyn till att förvaltningarna
vid tiden för krigsutbrottet över huvud taget icke voro utrustade
för att omhänderhava en mobilisering av så betydande omfattning under en
följd av år. Därtill kom att försvaret i sin helhet måste omorganiseras. De föreskrifter,
som funnos tillgängliga år 1939, voro avsedda att tillämpas antingen
under fred eller under krig. Det läge, som uppkom, förutsatte därför oundvikligen
improvisationer. De gjorda utgifterna kunna därför endast bedömas
med hänsyn till det läge, som var rådande vid det tillfälle då utgifterna
gjordes, vilket innebär, att bedömningsgrunden måste växla och att kraven på
redovisningens noggrannhet också måste variera. Uppenbart är emellertid att
handhavandet av dessa utgifter ekonomiskt sett successivt förbättrats alltefter
det kraven på redovisningen kunnat skärpas. Ur dessa synpunkter har
det varit en fördel, att under hela kriget samtliga utgifter kunnat redovisas
mot budgeten, icke enbart enligt förskottsstatens anslagsindelning utan även
med fördelning efter utgiftsändamål.
De speciella svårigheter, som voro en följd av de under åren 1939 och 1940
rådande förhållandena, skulle inte föreligga i tillnärmelsevis samma grad,
om beredskapstillstånd åter skulle inträda.
— 95 —
Förekomna missbruk av beredskapsstatens anslag.
Riksdagens revisorer anföra, att den av dem verkställda granskningen givit
vid handen, att de militära myndigheterna i stor utsträckning brutit mot de
utfärdade bestämmelserna, att byggnadsverksamhet i avsevärd utsträckning
förekommit utan att medel i vederbörlig ordning ställts till förfogande samt
att vederbörande myndigheter i strid med gällande förvaltnings- och redovisningsföreskrifter
anlitat förskottsstaten för utgifter, för vilka denna icke
varit avsedd.
Riksräkenskapsverket har icke haft tillfälle taga del av det material, på
vilket riksdagens revisorer grundat dessa uttalanden, samt icke heller erhållit
kännedom örn till vilka tidsperioder de uppgivna felbokföringarna äro
att hänföra. Riksräkenskapsverket är emellertid av den uppfattningen, att de
största olägenheterna uppkommo under den första mobiliseringstiden omfattande
budgetåren 1939/40 och 1940/41, då förvaltningsmyndigheterna ställdes
inför uppgifter, för vilkas handhavande erforderlig organisation och erforderlig
personal saknades, då försvaret snabbt måste omorganiseras och då
snabba förändringar i det strategiska läget framtvingade en rad hastiga omgrupperingar
av de mobiliserade förbanden. Det är naturligt, att i detta läge
ekonomiska och redovisningstekniska synpunkter måste åsidosättas för politiska
och militära synpunkter.
Under de därefter följande åren lia en följd av olika åtgärder, som vidtagits
av Kungl. Majit och av de granskande myndigheterna, bestämmelser, som
utfärdats av förvaltningsmyndigheterna, och försvarsstabens sparsamhetspropaganda
medfört avsevärda förbättringar.
Granskningen av försvarets räkenskaper.
Riksdagens revisorer uttala, att de kontrollerande organen icke kunnat
helt fylla sina uppgifter. Av uttalandet framgår icke vilka organ som därmed
åsyftas, ej heller om därmed avses hela krigsperioden eller endast vissa delar
av densamma. Riksräkenskapsverket anser det därför vara angeläget framhålla,
att såväl utgifterna i samband med uppförandet av krigssjukhuset i
Lärbro som kostnaderna för byggnadsarbetena vid förläggningen av Stockholms
örlogsbas redovisats i räkenskaper, vilka jämlikt gällande bestämmelser
skola underkastas teknisk och kameral revision av specialrevisioner
(armé- och marinförvaltningama respektive försvarets civilförvaltning) och
att det sålunda icke i första hand ålegat riksräkenskapsverket att kontrollera
de förhållanden, som av riksdagens revisorer påtalats. Den revisionsverksamhet
med avseende på försvarets räkenskaper, som bedrives inom riksräkenskapsverket,
har nämligen enligt gällande organisation kommit att så gott som
uteslutande omfatta de centrala förvaltningsmyndigheternas räkenskaper.
Den personal, som stått till förfogande för ifrågavarande granskningsuppgifter,
har emellertid, såsom av riksräkenskapsverket under en följd av år
i dess anslagsäskanden framhållits, varit otillräcklig till och med för verkställande
av en fullständig granskning av hithörande räkenskaper. Sålunda
har granskningen av dessa räkenskaper i vissa fall måst in,kränkas till allenast
. stickprovskontroll. Riksräkenskapsverket har emellertid i skilda sammanhang
framhållit önskvärdheten av att ämbetsverket bereddes möjlighet
att öva tillsyn över medelsförvaltningen inom försvaret i dess helhet.
I anslutning till riksdagens revisorers uttalanden linner sig riksi äkenskapsverket
böra ytterligare framhålla följande.
1 de fall sorn nu berörts av riksdagens revisorer är framst fråga örn byggnadskostnader.
Det är obestridligt, att de militära myndigheterna haft befogenhet
all anlita förskotfsstatens anslag till löpande utgifter för anskaffningar
av betydande mängder byggnadsmateriel för anordnande, underhåll
— 96
och förbättring av fältbefästningar, barackläger, vägspärrar, m. m. Sådana
anskaffningar bli i vanlig ordning granskade av den kamerala revisionen.
Revisionen bar emellertid praktiskt taget ingen möjlighet att bedöma, om
den anskaffade materielen senare användes för avsett ändamål. Detta kan
anses vara en lucka i kontrollen, som emellertid i vanliga fall saknar större
betydelse, eftersom medelsbehoven för olika ändamål äro i förväg prövade
och kostnadsberäknade. Vid förstärkt försvarsberedskap och mobilisering
åter saknas av naturliga skäl sådana förhandsberäkningar. Om sålunda materiel,
som anskaffats med anlitande av förskottsstatens anslag till löpande
utgifter, använts till uppförande av anläggningar, för vilkas utförande erfordrats
särskild medelsanvisning, är detta en sak som den kamerala revisionen
har mycket små möjligheter att konstatera. Kontroll över användningen
av materiel kan nämligen — utom vid inspektioner på platsen — endast vinnas
genom teknisk granskning eller i samband med saklig revision. Riksräkenskapsverket
vill i detta sammanhang erinra, att användning av anslag
till löpande utgifter för byggnadskostnaderna vid Hårsfjärdens depå tidigare
påtalats av statens sakrevision, samt att sakrevisionen även i flera andra fall
kunnat påtala oriktig användning av förskottsstatens anslag till löpande utgifter.
Som exempel kunna anföras ombyggnadsarbeten å pansarkryssaren
Fylgia och hjälpfartyget Patricia. I andra fall åter lia felaktiga medelsdispositioner
observerats och påtalats av riksräkenskapsverket. Såsom exempel
kunna nämnas ombyggnad av kanonbåten Svensksund samt anläggningsarbeten
och maskinanskaffningar som beslutats av förutvarande verkstadsnämnden.
De erinringar mot felaktigheter av denna art som gjorts av revisionsorganen
lia påtalals i sådan form och i flera fall även fått sådan publicitet,
att vederbörande myndigheter, även örn utfärdade bestämmelser icke
ansetts tydliga, knappast kunnat sväva i tvivelsmål om att anskaffningar av
engångsnatur icke få företagas utan medelsanvisning från Kungl. Maj:t.
Den kamerala granskningen av försvarsräkenskaperna har som ovan berörts
utförts av riksräkenskapsverket i vad avser de centrala förvaltningsmyndigheterna
samt av försvarets civilförvaltning (före 1 januari 1944 armé-, marinoch
flygförvaltningarnas revisioner) i vad avser de lokala förvaltningsmyndigheterna.
De militära förvaltningsorganens revisioner lia, såvitt räkenskapsverket
har sig bekant, i regel icke granskat utgifternas litterering. En sådan
granskning hade krävt tillgång till personal utöver den revisionen förfogat
över. Med avseende å denna granskning får riksräkenskapsverket hänvisa till
försvarets civilförvaltnings underdåniga utlåtande den 15 januari 1946 i detta
ärende.
I fråga om revisionsorganens arbetsuppgifter ina vidare erinras, att chefen
för finansdepartementet enligt offentliggjort utdrag ur statsrådsprotokollet
över finansärenden den 21 juni 1940 anfört följande:
»Till de arbetsuppgifter, som kunna utan mera omedelbara olägenheter
göras till föremål för en tillfällig omläggning i besparingssyfte, hör räkenskapsrevisionen,
vars tyngdpunkt lämpligen kan läggas över på den siffermässiga
granskningen. Effektiviteten bör i möjligaste mån tillgodoses genom
stickprovskontroll. Detta äger tillämpning även på inspektions- och annan
tillsynsverksamhet.»
Vid tillkomsten av statens sakrevision anförde chefen för finansdepartementet
i det vid proposition nr 164 till 1943 års riksdag fogade utdraget ur
statsrådsprotokollet, att, även om gränsen mellan kameral revision och sakrevision
teoretiskt vore obestämd, dock redan de för riksräkenskapsverket
och den nya sakrevisionen karakteristiska och helt skilda organisations- och
arbetsformerna komme att i praktiken hänvisa de båda organen till skilda
uppgifter. Det arbetsområde som vore det för riksräkenskapsverket naturliga
>1 —
skulle därigenom icke inskränkas, och verket borde inom den ram som
betingades av verkets organisation fullfölja strävandena att utsträcka sin på
räkenskapsmaterial grundade revisionsverksamhet till en ändamålsenlighetsprövning.
Det är uppenbart, att de kamerala revisionsorganen i första hand icke ha
lill uppgift att ingå i saklig granskning av utgifterna samt att möjligheterna
att ingå i ändamålsenlighetsprövning varit begränsade genom personalbrist.
Statens sakrevisions granskningsverksamhet är i regel inte grundad på
granskning av räkenskaperna. De förutvarande militära tekniska revisionernas
verksamhet är numera inskränkt till att avse förrådskontroll. Följ-,
aktligen förekommer för närvarande endast i begränsad omfattning på räkenskaperna
grundad saklig granskning av utgifterna, vilket måste anses vara
en svaghet i det statliga revisionsväsendet.
I delta sammanhang må vidare påpekas, att, såsom framgår av olika prejudikat
(jämför Nytt juridiskt arkiv 1934: 63 och regeringsrättens årsbok
1937: Fö 20), möjligheterna äro begränsade att genom revisionsanmärkning
erhålla rättelse i fall av anslagsöverskridande eller felaktig anslagsbelastning,
därest det kan påvisas, att utgifterna varit för kronan nödvändiga eller
icke kunnat för längre tid uppskjutas.
Riksräkenskapsverket anser sig på grund av vad sålunda anförts böra
framhålla, att de kamerala revisionsorganens möjligheter att konstatera och
påtala sådana fall av anslagsöverskridanden, som riksdagens revisorer bär
omnämnt — oberoende av hur redovisningssystemet varit utformat — varit
i hög grad begränsade.
Av det nu anförda framgår, att medel icke ställts till förfogande i den utsträckning
som varit erforderlig för möjliggörande av en betryggande kontroll
av medelsanvändningen inom försvaret. För egen del anser riksräkenskapsverket,
att detta varit beklagligt, även om ämbetsverket kan finna naturligt,
att i det läge som rådde, särskilt under de första krigsåren, då alla
krafter måste inriktas på beredskapsuppgifter, den ekonomiska detaljgranskningen
icke kunde beredas något större utrymme. Det är givet, att, då den
inkallade personalen av naturliga skäl i stor utsträckning saknat förutsättningar
att på ett nöjaktigt sätt fullgöra densamma ålagda förvaltningsuppgifter,
förskottsstaten kommit att belastas med utgifter, som vid en senare kritisk
granskning kunde befinnas vara för höga eller onödiga, liksom också att
en hel del materiel blivit ovarsamt behandlad. Härtill har även bidragit, att
det under då rådande förhållanden varit nödvändigt att handla snabbt. Möjligheten
att genom efterföljande granskning återvinna vad därvid utgivits
för mycket är praktiskt taget obefintlig. Inte heller kan en sådan granskning
leda till besparingar i framtiden, eftersom beredskapen var tillfällig.
Centralisering av beslutanderätten i förvaltningsärenden.
Riksdagens revisorer uttala, att den långtgående decentx-aliseringen av beslutanderätten
i förvaltningsärenden, som krigsförvaltningsreglementet medgivit,
haft till följd att personal med otillräckliga insikter och erfarenheter
erhållit alltför vittgående befogenheter, vilket medfört mindre ändamålsenliga
dispositioner.
Riksräkenskapsverket förmodar, att riksdagens revisorer härmed avsett
första mobiliseringstiden, då en vittgående decentralisering av beslutanderätten
i många ärenden var ofrånkomlig. Under de senare åren har emellertid
genomförts en långtgående centralisering av olika ärenden. De spörsmål
som numera äro aktuella torde därför snarare gälla frågan, hur långt centraliseringen
lior drivas.
7—467192. Rev. berättelse tiny. statsverket ur 19''i5. II.
98 —
Förändringar i bokföringsorganisationen.
Under kriget omorganiserades hela den militära förvaltningen, vilket bland
annat ledde till bildandet från och med den 1 juli 1944 av en central bokföringsorganisation
inom försvarets civilförvaltning för försvaret i dess helhet.
Riksräkenskapsverket ansåg en omorganisation av den militära redovisningen
i dåvarande läge betänklig, innan man åstadkommit en så genomarbetad
mekanisering av försvarsbokföringen, att säkra garantier förefunnits
för att den utvidgade bokföringsapparaten utan svårigheter skulle kunnat
behärskas av ett ämbetsverk. Riksräkenskapsverket har i detta sammanhang
endast velat framhålla, att svårigheterna att behärska bokföringsmaterialet
varit betydande. Kassarapporter och huvudböcker ha också blivit försenade.
Rokföringsfel ha vidare sannolikt förekommit i ganska stor utsträckning.
Riksräkenskapsevrket, som ej anser att omläggningen underlättat redovisningen
av försvarskostnadema, vidhåller uppfattningen, att det hade varit lyckligare,
örn med denna omläggning fått anstå, till dess de därmed förenade
problemen kunnat i lugn övervägas när beredskapen upphört.
I nuvarande läge har riksräkenskapsverket tillstyrkt, att en mekanisering
av civilförvaltningens bokföring snarast möjligt genomföres.
Redovisningsföreskrifternas utformning.
Riksdagens revisorer uttala, att skillnaden mellan begreppen löpande utgifter
och engångsutgifter icke till fullo klargjorts för de ^anordnande myndigheterna.
Riksräkenskapsverket anser sig med åberopande av det ovan anförda böra
framhålla, att de av Kungl. Maj:t och riksdagen för beredskapsstatens anslag
till löpande utgifter och engångsutgifter fastställda dispositionsreglema,
bortsett från vissa alltid oundvikliga gränsfall, icke tillåta tvekan om de ändamål,
för vilka anslagen i fråga anvisats. Ämbetsverket vill vidare framhålla,
att, oberoende av hur dispositionsreglema utformas, missbruk av dispositionsrätten
aldrig kunna helt undvikas. Det ligger i sakens natur, att sådana
missbruk bli vanligare i den mån de kontrollerande organen icke erhålla
tillräcklig utrustning.
Riksräkenskapsverket anser sig emellertid kunna förorda, att dispositionsreglerna
för beredskapsstatens anslag till löpande utgifter göras något fylligare,
så att utgifternas omfattning, i analogi med vad under den gångna beredskapstiden
gällt för ersättningsanskaffning av intendenturmateriel till armén,
ställes i relation till antalet tjänstgöringsdagar för inkallad personal.
Vad nu sagts bör särskilt gälla utgifter för mathållning och intendenturmateriel
för samtliga försvarsgrenar. Likaså böra kostnaderna för underhåll och
vård av annan materiel kunna normeras med utgångspunkt från kända erfarenhetssiffror,
ställda i relation till beredskapens omfattning, i den mån
icke förnyelse av materielen, såsom under den gångna beredskapstiden, verkar
förryckande på beräkningarna. Av betydelse är vidare, att reglerna för
likvidering av jämlikt förfogandelagarna rekvirerad materiel utformas under
fredstid. De under senaste budgetår gällande reglerna för redovisning av
hyres- och arrendekostnader samt för baracker m. m. torde i stort sett vara
tillfredsställande.
Vad slutligen beträffar de av riksdagens revisorer berörda byggnadskostnaderna
finner riksräkenskapsverket uppenbart, att nya byggnader endast få
uppföras med anlitande av under vederbörande fastighetsfond anvisade investeringsanslag
och att någon ändring av härom nu gällande dispositions
-
— 99 —
regler inte behöver ifrågasättas. Dispositionsreglorna för riksstatens och beredskapsstatens
anslag angiva, för vilka ändamål anslagen få användas. Att
även angiva för vilka ändamål de anvisade anslagen icke få användas är av
praktiska skäl omöjligt.
Frågan om de bestämmelser som utfärdats av förvaltningsmyndigheterna
torde beröras i andra remissyttranden.
Sammanfattning och förslag.
Sammanfattningsvis får riksräkenskapsverket uttala, att det är önskvärt
att de i riksstatens IV huvudtitel införda kantrubrikerna alltid äro så utformade,
att de äro användbara inte endast såsom grupprubriker under fred
utan även såsom redovisningstitlar vid mobilisering och under krig. Vidare
får riksräkenskapsverket, som utgår från förutsättningen att revisionsorganens
behov av personal för granskning av beredskapskostnaderna inte heller
vid ett eventuellt nytt beredskapsläge kan bli tillgodosett, anföra, att ämbetsverket
instämmer i huvudsyftet i riksdagens revisorers hemställan, att redan
under fredstid fastställas dispositionsregler för beredskapsstatens anslag.
Riksräkenskapsverket förordar att dessa bestämmelser i huvudsak erhålla
följande utformning:
1) Beredskapsstatens anslag under IV. Försvarsdepartementet till arméns,
marinens och flygvapnets löpande utgifter samt till övriga utgifter få av vederbörande
förvaltningsmyndigheter användas allenast för redovisning av
sådana oundgängligen erforderliga merkostnader utöver riksstatens anslagsram,
som äro en direkt följd av beslut om förstärkt försvarsberedskap eller
mobilisering. Anslaget till övriga utgifter får av länsstyrelserna användas för
utbetalning av kostnader för krigsfamiljebidrag. Utgifter å dessa anslag skola
med nedan nämnt undantag i redovisningen specificeras i anslutning till riksstatens
anslagsindelning.
Utgifter som icke kunna hänföras till särskilda anslag å riksstaten ävensomt
samtliga löpande försvarskostnader vid mobiliserade delar av krigsmakten
och vid i och för anbefalld förstärkt försvarsberedskap organiserade förband
m. m. vid armén skola redovisas å särskilda titlar, motsvarande de i
riksstatens IV huvudtitel under rubriken försvarskrafterna uppförda kantrubrikerna
respektive någon av följande i fredsredovisningen icke förekommande
titlar:
Förläggningskostnader (endast armén).
Byggnader och markområden (en titel för varje försvarsgren),
Kostnader för internerad personal (under E. Diverse), samt
Krigsfamiljebidrag (under E. Diverse, disponeras av länsstyrelserna).
För disposition av anslagen till löpande utgifter böra ytterligare gälla
de särskilda regler, som riksräkenskapsverket i det föregående under rubriken
redovisningsföreskrifternas utformning föreslagit. Därutöver erforderliga
tillämpningsföreskrifter böra utfärdas av försvarets civilförvaltning.
2) Det i beredskapsstaten under IV. Försvarsdepartementet uppförda anslaget
till engångsutgifter skall slå till Kungl. Maj:ts förfogande för anskaffning
av ammunition och för andra utgifter av engångsnatur. Anslaget får av vederbörande
förvaltningsmyndigheter användas endast efter särskild anvisning
av Kungl. Maj:t. Varje under anslaget meddelad anvisning skall i redovisningen
behandlas såsom särskilt reservationsanslag samt upptagas till redovisning
å undertitlar till anslaget, en titel för varje redovisande förvaltningsmyndighet.
— 100 —
3) Övriga anslag å beredskapsstaten få endast användas efter särskilt beslut
av Kungl. Maj:t.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Andersson deltagit.
Stockholm den 16 januari 1946.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
CARL MURRAY.
Socialstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 78—83,
§ 10 och 11.
Till Konungen.
Genom remiss den 27 december 1945 har socialstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande dels kontrollen
över barnavårdsnämndernas redovisningar av mödrahjälpsmedel och
dels lån till mödrahjälp. Socialstyrelsen får i anledning därav anföra följande.
Revisorerna framhålla, att barnavårdsnämndernas redovisningar av mödrahjälpsmedlen
allt fortfarande äro behäftade med vissa brister och att svårigheter
förefinnas för länsstyrelserna att komma till rätta härmed. Detta synes
bero på oklarhet beträffande länsstyrelsernas möjligheter att anlita
tvångsmedel mot en försumlig barnavårdsnämnd.
Angivna fråga har redan tidigare varit föremål för socialstyrelsens uppmärksamhet.
Styrelsen har därvid icke stannat vid att från länsstyrelserna
infordra vissa uppgifter beträffande ifrågavarande redovisningar och anmärkningarna
däremot utan har även i skrivelse den 28 mars 1945, varav
avskrift bifogas,1 bringat dessa till riksräkenskapsverkets kännedom. Styrelsen
anförde därvid bland annat följande:
»Socialstyrelsen finner det med hänsyn till mödrahjälpsverksamhetens effektiva
skötsel angeläget, att riksräkenskapsverket, i den ordning ämbetsverket
kan finna lämpligt, lämnar länsstyrelserna vägledning i fråga örn deras
granskning av barnavårdsnämndernas redovisning av mödrahjälpsmedel
samt underrättar dem om de åtgärder länsstyrelserna böra vidtaga mot barnavårdsnämnder,
som helt eller delvis försummat sin redovisningsskyldighet
eller vilkas redovisning icke kunnat av länsstyrelsen godkännas.»
Styrelsen har för avsikt att i Råd och anvisningar utfärda vissa närmare
bestämmelser för barnavårdsnämnderna att iakttagas beträffande redovisningarna
av mödrahjälpsmedel. Styrelsen har emellertid ansett, att dessa anvisningar
böra utfärdas i samråd med riksräkenskapsverket. I skrivelse den
4 april 1945, varav avskrift bifogas,1 hemställde styrelsen örn riksräkenskapsverkets
utlåtande beträffande vissa detaljer rörande barnavårdsnämndernas
bokföring. Frågan är fortfarande föremål för utredning hos riksräkenskapsverket.
Vad angår det av riksdagens revisorer framförda önskemålet, att de kommunala
revisorerna skulle åläggas att granska barnavårdsnämndernas handhavande
av mödrahjälpsverksamheten, har socialstyrelsen givetvis intet att
erinra häremot, så mycket mindre som styrelsen redan 1942 i Meddelande nr
89/1942, vilket bifogas,1 samt i ovan angivna skrivelse till riksräkenskaps
-
1 Här ej avtryckt.
— 101 —
verket den 28 mars 1945 uttalat sig för en dylik revision. För att ett sådant
åläggande skall kunna ske, torde dock en lagändring bli erforderlig.
Vad beträffar revisorernas uttalande angående lån till mödrahjälp får socialstyrelsen
anföra följande.
Revisorerna anmärka på att under senare år avsevärda lånebelopp avskrivits
och framhålla önskvärdheten av att en viss återhållsamhet iakttages beträffande
dylika avskrivningar. Därvid borde enligt revisorernas mening
mödrahjälpsnämndernas möjligheter att medgiva betalningsanstånd i större
utsträckning anlitas, särskilt i sådana fall där sökandenas ekonomi tillfälligt
försämrats på grund av lägre inkomster, militärtjänst, arbetslöshet, sjukdom,
m. m*
Som framgår av nedanstående sammanställning (tab. I), voro under år
1944 och 1945 628 låneärenden föremål för behandling av socialstyrelsen.
Av dessa avskrevos helt 606 lån medan i 20 fall ansökan om avskrivning helt
avslogs. I 2 fall avskrevs endast en del av lånet. Det sammanlagda beloppet
av de avskrivna lånen uppgick till 57 626 kronor.
Tabell 1.
Antal avgjorda | T-V ” Därav | Lånesumma kr. | Åter- betalade belopp kr. | Avskrivet kr. | Avskrivet | ||
Avskrivna | ej av-skrivna | ||||||
helt | delvis | ||||||
628'' .......... | 606 | 2 | 20 | 64105 | 3 503 | 57 626 | 95 |
|
Av de 608 helt eller delvis avskrivna lånen hade, som framgår av nedanstående
sammanställning (tab. II), 426 eller 70 procent beviljats före den 1 januari
1941 och 550 eller 90 procent före den 1 januari 1942.
Tabell 2.
År då lånen beviljats | Antal avskrivna 1944—1945 | % av hela |
1938 .................. | 83 | 13-6 |
1939 .................. | 165 | 27-1 |
1940 .................. | 178 | 29-3 |
1941 .................. | 124 | 20-4 |
1942 .................. | 32 | 5-3 |
1943 .................. | 20 | 3-3 |
1944 .................. | 5 | 0''8 |
1945 .................. | 1 | 02 |
Summa | 608 | 100-0 |
Då mödrahjälpsnämndema vanligen bruka fastställa en amorteringstid av
1 å 2 år, framgår härav, att amorteringstiden i regel avsevärt överskridits
utan att lånet återbetalats. Det torde vara utom fråga, att dessa 608 lån endast
äro en del av de under samma tid utestående lånen. Detta bestyrkes även
av den i revisorernas uttalande anförda sammanställningen av summan av
de utlämnade, respektive de avskrivna och utestående lånen under olika bud
1
Av dessa lia 5 låntagare fått vardera 2 lån varför antalet beviljade lån utgör 633.
2 Summan inom parentes anger det ursprungligen beviljade beloppet av vilket, såvitt framgår
av tillgängliga handlingar, 903 kronor icke tagits i anspråk.
—~i02
getår. Härav framgår bland annat att summan av utestående lån vid slutet
av budgetåret 1944/45 uppgick till 180 389 kronor. Summan av de under budgetåren
1941—45 beviljade lånen uppgick emellertid endast till 133 935 kronor,
varav framgår, att omkring 25 % av det utestående beloppet avser lån,
som beviljats före den 1 juli 1941 och alltså ligga flera år tillbaka i tiden.
Då mödrahjälpsnämnderna överlämna ansökningarna om avskrivning av lånen
till socialstyrelsen har ärendet prövats av såväl barnavårdsnämnden som
mödrahjälpsnämnden, varvid vederbörande avgivit yttrande huruvida skäl
till avskrivning föreligga.
Det förtjänar framhållas, att låntagarnas ekonomiska ställning vid tiden
för lånens beviljande ofta varit sådan, att med tillämpning av numera gällande
principer bort beviljas icke lån utan bidrag. I sådana fall har styrelsen,
då låntagarnas ekonomiska ställning icke förbättrats utan tillfälliga svårigheter
tillstött, ansett starka skäl tala för att ej gå alltför restriktivt fram
vid prövning av avskrivningsfrågor. Även om låntagarens ekonomiska ställning
vid tiden för lånets beviljande var sådan, att bidrag utan återbetalningsskyldighet
icke ansågs kunna ifrågakomma, torde huvudparten av den
kategori det här gäller vara ytterligt känslig för varje ekonomisk försämring
och leva på en standard, som ej tål någon egentlig sänkning. Om den vanliga
inkomsten genom sjukdom, arbetslöshet, militärinkallelse eller dylikt nedgår,
orsakas familjen ett ekonomiskt avbräck, som det oftast tar lång tid att reparera.
Detta förvärras ytterligare genom att skuldsättningen under denna tid
vanligen ökas med ty åtföljande ökade ränte- och amorteringsutgifter och en
sänkning av familjens levnadsstandard.
Upprepade militärinkallelser lia, även örn de varje gång endast omfattat
ett pär månader, orsakat allvarliga rubbningar i familjens ekonomi genom
att skatterestantier uppstått och amorteringsplaner för exempelvis egnahemsoch
bosättningslån rubbats. Socialstyrelsen har ansett det vara alltför hårt
att ytterligare lägga sten på börda genom att skjuta på framtiden amorteringen
av ett mödrahjäloslån, som kanske redan är flera år gammalt. Det
torde icke kunna bestridas, att en lättnad av familjens skuldbörda genom
avskrivning av dylikt lån vid ett sådant tillfälle är av en icke obetydlig psykologisk
och därmed liven av
hållandet med fall, där en längre tids sjukdom eller arbetslöshet orsakat en
mer eller mindre allvarlig försämring av familjens ekonomi. Samtidigt som
socialstyrelsen sålunda sökt taga skälig hänsyn till den enskildes förhållanden,
har styrelsen självfallet strävat efter att tillgodose det allmännas krav
på att låntagare, som utan allvarliga svårigheter med någon tids anstånd böra
kunna fullgöra sina förpliktelser, åläggas att göra rätt för sig.
Som tillsynsmyndighet över mödrahjälpsverksamheten har socialstyrelsen
alltså sökt alt tillgodose såväl statens intresse av en noggrann behovsprövning
som medborgarnas berättigade krav på en omdömesgill och vidsynt behandling.
Styrelsen hyser den uppfattningen, att dess praxis i fråga om avskrivning
av mödrahjälpslån står i överensstämmelse med den familjevänliga
anda, som bör prägla verksamheten.
I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bergquist,
generaldirektörens ställföreträdare, t. f. byråchefen Alexanderson, t. f. byråsekreteraren
Ellwyn, föredragande, och byråchefen Berggren.
Stockholm den 21 januari 1946.
Underdånigst
THORWALD BERGQUIST.
CHRISTINA ELLWYN.
— 103
Statens arbetsmarknadskommissions
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 87, § 12.
Till Konungen.
Riksdagens revisorer hava i sin berättelse till 1946 års riksdag bland annat
(§ 12) behandlat frågan om statens arbetsmarknadskommissions ställning i
räkenskapshänseende och därvid
dels framhållit, att flera olägenheter ur redovisningssynpunkt vidlåda den
nuvarande anordningen med kommissionen såsom underförvaltning i förhållande
till statskontoret,
dels framhållit önskvärdheten av att för vinnande av överskådlighet och
förenkling ur redovisningssynpunkt en uppdelning av anslaget till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering i flera riksstatsanslag måtte komma till stånd,
dels ock uttalat, att vissa skäl även kunna anföras för en uppdelning av
anslaget till Kostnader för överflyttning av arbetskraft.
Som infordrat utlåtande häröver får kommissionen anföra följande.
Därest arbetsmarknadskommissionen gjordes till huvudförvaltning skulle
detta medföra någon minskning av kommissionens arbete genom att vissa
skrivelser angående medelsrekvisition skulle kunna inbesparas. Denna minskning
skulle dock icke bliva av mera avsevärd omfattning, eftersom kommissionen
normalt rekvirerar sina medel i större poster, beräknade för 1 å 2
månaders verksamhet. Kommissionen har emellertid intet att erinra mot den
ifrågasatta förändringen av kommissionen till huvudförvaltning, under förutsättning
att en sådan åtgärd icke i sin tur medför andra förändringar, ägnade
att försvåra kommissionens arbete.
Vare sig kommissionen göres till huvudförvaltning eller ej, synes det emellertid
lämpligt, att till riksräkenskapsverket för den centrala bokföringen
därstädes översändes avskrift av de kassarapporter, som månatligen upprättas
inom arbetsmarknadskommissionen.
Vad beträffar den ifrågasatta uppdelningen av anslaget till åtgärder för
arbetsmarknadens reglering vill kommissionen —- trots den stora betydelsen
av ett ökat inflytande för riksdagen över anslagets användning — framhålla,
att en sådan uppdelning skulle medföra betydande olägenheter, framför allt
sammanhängande med vanskligheten att på förhand uppskatta de olika delanslagens
erforderliga storlek. Redan den långtidsprognos beträffande arbetsmarknadens
utveckling, som lägges till grund för beräkningen av det odelade
anslaget till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering, är behäftad med mycket
stora osäkerhetsmoment, och beräkningen av varje i anslaget ingående delpost
måste av flera skäl endast få karaktären av en grov förhandskalkyl. Vilken
åtgärd som i en given arbetslöshetssituation bör vidtagas kan nämligen icke
långt i förväg beräknas, utan måste prövas i varje särskilt fall med hänsyn
till en mångfald faktorer såsom arbetslöshetens omfattning och bedömbara
varaktighet, den friställda arbetskraftens yrkesskicklighet och kvalifikationer,
möjligheterna ur olika synpunkter att förflytta den berörda arbetskraften,
tillgången på aktuella och planerade arbetsobjekt, möjligheten att med hänsyn
till årstiden bedriva ifrågakommande arbeten, kommunernas och enskildas
beredvillighet och förmåga att bidraga till arbetslöshetens bekämpande
m. m. En uppdelning av anslaget kan leda till att man blir tvungen
att välja hjälpformer, vilkas kostnader bestridas av mindre ansträngda del
-
— 104
anslag, även örn dessa hjälpformer icke skulle vara de i det speciella fallet
mest ändamålsenliga.
Skall denna konsekvens undgås, måste vart och ett av delanslagen tillmätas
med hänsyn till det största ianspråktagande av detsamma, som man med
högre grad av sannolikhet kunde förutsätta. Ett sådant förfaringssätt skulle
emellertid medföra, att det sammanlagda anslagsbehovet till åtgärder för
arbetsmarknadens reglering skulle bliva avsevärt större än enligt nuvarande
ordning, vilket i sin tur skulle medföra en oriktig merbelastning av budgeten.
Genom en sådan överdimensionering av arbetsmarknadsanslagen skulle också
den ökning av riksdagens inflytande över medelsanvändningen, som anslagsuppdelningen
skulle avse, bliva endast en fiktion. Givetvis skulle man som
ett annat alternativ kunna tänka sig att delanslagen gjordes till förslagsanslag,
men genom en sådan anordning bleve totalutgifterna till åtgärder för
arbetsmarknadens reglering icke maximerade av riksdagen.
Det må även erinras om att den uppdelning å delposter av anslaget till
Åtgärder för arbetsmarknadens reglering, som för närvarande företages vid
anslagsberäkningen och av arbetsmarknadskommissionen tillämpas vid bokföringen,
icke innebär en uppdelning efter investeringsområde utan efter hjälpform.
Exempelvis kunna vatten- och avloppsledningsarbelen, vägbyggnader,
spårarbeten och en mångfald andra arbeten utföras antingen som statliga
eller som statskommunala beredskapsarbeten. Det är härvidlag endast fråga
om två olika sätt att organisera arbetenas utförande, och valet dem emellan
sammanhänger med förhållanden, som måste bedömas från fall till fall.
Ar det fråga örn ett större arbete och vederbörande kommun icke har teknisk
personal eller förutsättningar i övrigt för att utföra detsamma, väljes
formen statligt beredskapsarbete, under det att ett liknande arbete i en kommun
med kompetent teknisk organisation kan komma till utförande som
statskommunalt beredskapsarbete. Som ett annat exempel må nämnas, att
om bidragsprocenten med hänsyn till en kommuns ekonomiska läge skulle
bliva så hög, att kommunens ekonomiska intresse av att bedriva arbetena
med iakttagande av erforderlig sparsamhet i väsentlig grad försvagas, kan
det vara lämpligast att utföra kommunala arbetsobjekt såsom statliga beredskapsarbeten.
Vidare måste vid valet av utförandeform hänsyn även tagas
till andra faktorer, exempelvis till vederbörande kommunala myndigheters
önskemål.
Med det sagda har kommissionen velat belysa, att en uppdelning i flera
riksstatsanslag av anslaget till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering skulle
medföra avsevärda olägenheter ur flera olika synpunkter och att den vinst i
form av ökat riksdagsinflytande på medelsanvändningen, som därigenom
skulle vinnas, i verkligheten komme att bliva endast skenbar.
Liknande skäl kunna även anföras emot en uppdelning av anslaget till
Kostnader för överflyttning av arbetskraft. Beträffande detta anslag må särskilt
framhållas, att medelsbehovet beräknas komma att i hög grad minska,
så snart de rådande bränsleförsörjningssvårigheterna lätta.
Under åberopande av det anförda får arbetsmarknadskommissionen hemställa,
att riksdagens revisorers berättelse i vad den avser frågan om uppdelning
av anslagen till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. och
till Kostnader för överflyttning av arbetskraft icke måtte föranleda någon
åtgärd. För den händelse Kungl. Majit skulle finna att — i likhet med vad
nu äger rum beträffande anslaget till kostnader för överflyttning av arbetskraft
— utgifterna under anslaget till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m. huvudsakligen skulle redovisas på vissa av Kungl. Majit bestämda
undertitlar har arbetsmarknadskommissionen intet att erinra häremot.
— 105
I detta ärendes slutliga avgörande ha deltagit, förutom kommissionens
ordförande, ledamöterna Olsson, Falk, Brodén, Vahlberg, Västberg, Andersson,
Lundquist och Adamsson samt ersättaren Styrman.
Stockholm den 17 januari 1946.
Underdånigst
Statens arbetsmarknadskommission
A. THOMSON.
Ernst Sundström.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 87, § 12.
Till Konungen.
Genom remiss den 22 december 1945 har riksräkenskapsverket anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer under § 12 i sin
berättelse angående statsverket uttalat rörande statens arbetsmarknadskommissions
ställning i räkenskapshänseende. I anledning härav får riksräkenskapsverket
i underdånighet anföra följande.
Riksräkenskapsverket har i särskilt utlåtande denna dag förordat, att den
kamerala revisionen av arbetsmarknadskommissionens förvaltning skall överflyttas
till riksräkenskapsverket. I samband med att denna omläggning kommer
till stånd och arbetsmarknadskommissionen alltså blir skyldig att lämna
redovisning för sin medelsförvaltning till riksräkenskapsverket, bör kommissionen
med hänsyn till omfattningen av denna förvaltning i räkenskapsavseende
erhålla ställning såsom huvudförvaltning med rätt att anlita statsverkets
checkräkning i riksbanken. Förslag till de föreskrifter, som vid tillämpning
av den sålunda föreslagna ordningen för arbetsmarknadskommissionens medelsförvaltning
böra utfärdas härom av Kungl. Majit, torde böra framläggas
av kommissionen efter samråd med riksräkenskapsverket.
Riksräkenskapsverket finner det i likhet med revisorerna önskvärt ur redovisningssynpunkt
med en uppdelning i riksstaten av såväl anslaget till utgifter
för arbetsmarknadens reglering som anslaget till kostnader för överflyttning
av arbetskraft. För den händelse detta önskemål befinnes böra
tillgodoses, synes det lämpligen kunna uppdragas åt riksräkenskapsverket
att i samråd med arbetsmarknadskommissionen utarbeta förslag lill en ändrad
anslagsuppställning.
I fråga örn revisorernas uttalande rörande formen för finansieringen av de
lån, som utlämnas till de s. k. företagarföreningarna från anslaget til! åtgärder
för arbetsmarknadens reglering, vill riksräkenskapsverket inskränka sig till
att erinra örn att ämbetsverket i underdånigt utlåtande den 13 februari 1945
förordat inrättande av en särskild utlåningsfond för denna långivning samt
— 106 —
att förevarande spörsmål för närvarande behandlas av den s. k. småföreiagsutredningen.
I handläggningen av detta ärende lia, förutom undertecknade, byråcheferna
Andersson och Murray deltagit.
Stockholm den 21 januari 1946.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
ANDERS FANELIUS.
Statens arbetsmarknadskommissions
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del i, s. 97, § 13.
Till Konungen.
I paragraf 13 av riksdagens revisorers berättelse till 1946 års riksdag har
frågan om revisionen av statens arbetsmarknadskommissions medelsförvaltnihg
behandlats. Såsom infordrat utlåtande häröver får kommissionen anföra
följande.
Riksdagens revisorer ha uttalat, att den rent kamerala och förvaltningsmässiga
granskningen av arbetsmarknadskommissionens räkenskaper icke
borde undandragas det centrala revisionsorganet. Som skäl härför ha i huvudsak
anförts dels att med nuvarande tillämpning för den kamerala revisionen
risker skulle förefinnas, att sådana principer i den ekonomiska förvaltningen
skulle utbilda sig, vilka i avsevärd mån skilde sig från vad som
eljest tillämpades inom statsförvaltningen, dels att arbetsmarknadskommissionen
undergått sådana förändringar, att den från att ha varit ett utpräglat
krisorgan kan sägas ha erhållit karaktären av ett ämbetsverk, varför det
icke syntes motiverat, att den kamerala revisionen fortfarande vöre anordnad
på sätt som gäller i avseende å krisförvaltningen.
En ändring i enlighet med riksdagens revisorers uttalande skulle i princip
innebära en återgång beträffande den kamerala revisionen till den ordning,
som för statens arbetslöshetskommission tillämpades år 1920 och tidigare,
och som övergavs i början av 1920-talet med hänsyn till den ökning av arbetsuppgifterna
för arbetslöshetskommissionen, som den då inträdda arbetsmarknadskrisen
medförde.
Redan år 1922 uttalades av den av riksdagens revisorer å s. 98 i berättelsen
omnämnda utredningen, att avsevärda fördelar vore att vinna, därest
revisionen förlädes till den plats, där räkenskaperna och övrigt för revisorerna
behövligt material funnes samlat. Upplysningar kunde i så fall erhållas
och undersökningar verkställas i helt annan utsträckning än om revisionen
verkställdes inom riksräkenskapsverket. Utredningen avstyrkte dock inrättande
av en särskild revision, dels emedan det ansågs ställa sig dyrare med
sådan specialrevision, dels på grund av att med en sådan revision ansågs
följa den svårigheten, att när revisionen slutat sitt arbete, intet organ funnes,
som utövade tillsyn därå, att till återbetalning anmärkta belopp verkligen
inflöte, eller att av revisionen påyrkade ändringar och förbättringar i
redovisningssystemet i verkligheten genomfördes på sätt revisionen avsett.
— 107 —
Den 10 mars 1922 inrättades en överrevision vid statens arbetslöshetskommission
trots de ovan återgivna skäl som anförts däremot. De anförda skälen
för att lägga den kamerala revisionen under riksräkenskapsverket synas icke
vara bärande.
Såsom kommissionen längre fram i denna skrivelse närmare utvecklar,
torde sålunda besparingsskäl ej längre kunna anföras, och sådana skäl hava
ej heller åberopats av riksdagens revisorer i deras här ifrågavarande uttalande.
Vad angår tillsynen över att till återbetalning anmärkta belopp verkligen
inflyta och att påyrkade ändringar verkligen genomföras, har den hittillsvarande
långa erfarenheten av överrevisionen jävat farhågorna därvidlag. Några
svårigheter i dylika hänsenden synas desto mindre vara att räkna med som
instruktionen för överrevisorerna numera (enligt Kungl. Maj:ts beslut den
26 maj 1944) innehåller en bestämmelse av innebörd att överrevisorerna,
därest rättelse i anmärkt hänseende icke kunnat åvägabringas, skola kunna
överlämna anmärkningsfrågor till riksräkenskapsverket för handläggning.
Härigenom ernås, att för arbetsmarknadskommissionen samma anmärkningsförfarande
kan tillämpas som för statsförvaltningen i övrigt.
Frågan om överrevisionen vid statens arbetsmarknadskommission har även
under senare tid vid olika tillfällen behandlats av statsmakterna, bl. a. vid
1940 års riksdag. Såsom återgivits i riksdagens revisorers berättelse, framhöll
departementschefen i samband med frågan örn kommissionens omorganisation
och dess övertagande av arbetsförmedlingsverksamheten, att med
hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av de allmänna arbeten, som
utförts eller bekostats genom kommissionen, en särskild revision av denna
verksamhet vore värdefull och borde bibehållas. Härutöver må framhållas,
att riksdagen anslöt sig härtill efter det statsutskottet i sitt utlåtande i ärendet
funnit det välbetänkt, att revisionen kom att omfatta arbetsmarknadskommissionens
och länsarbetsnämndernas hela verksamhet.
Kommissionen övergår härefter till att närmare behandla de skäl, vilka
kunna anföras beträffande den ifrågasatta ändringen av revisionen av kommissionens
medelsförvaltning.
Risken för att vid den kamerala revisionen skulle kunna utbilda sig principer,
som i avsevärd mån skilja sig från dem som tillämpas vid statsförvaltningen
i övrigt, torde väsentligen få anses eliminerad genom den utformning
överrevisionen erhållit. Som jourhavande överrevisor fungerar nämligen
en ämbetsman, vilken tidigare under mer än sexton år innehaft chefspost
inom riksräkenskapsverket och därför är väl insatt i detta ämbetsverks
arbetsprinciper, och för att ytterligare stärka kontakten med detta ämbetsverk
tjänstgör en av dess befattningshavare inom överrevisionen. Fj heller
synes riksräkenskapsverkets överinseende över anslagsredovisningen inom
statsförvaltningen behöva bliva åsidosatt genom att specialrevision finnes för
arbetsmarknadskommissionen, eftersom, enligt vad överrevisorerna meddelat.
dessa med riksräkenskapsverket uppehållit ständig kontakt i revisionsverksamheten
berörande frågor och städse tillhandahållit ämbetsverket de
uppgifter, som delta ansett sig behöva för ifrågavarande verksamhet. Även
statens sakrevision iir företrädd inom överrevisionen genom en befattningshavare.
Vad angår den ändrade karaktär, sorn arbetsmarknadskommissionen efter
ombildningen år 1940 erhållit, får betydelsen härav i förevarande sammanhang
icke överskattas. Det måste nämligen starkt understrykas att kommissionen
enligt dess ämbetsbefattnings natur, som nödvändiggör en betydande
elasticitet hos organisationen och en hög grad av anpassning efter olika ar
-
— lös —
betsuppgifters art, måste komma att intaga en särställning inom statsförvaltningen.
Härigenom bliver kommissionen i mångt och mycket jämförlig med
de speciella kriskommissionerna. Kommissionen har sålunda under de senaste
åren tilldelats en mängd varierande och mycket stora uppgifter, delvis
av tillfällig natur, rörande sådana spörsmål som byggnadsregleringen, bränsleförsörjningen,
arbetsanskaffningen för jordbruket, försvarsarbeten, flyktingverksamheten,
den internationella hjälpverksamheten, uppskov och anstånd
med militärtjänst, värnpliktslån, civilanställning för försvarspersonal
avveckling av krisorgan m. m. Man måste dessutom räkna med att läget
på arbetsmarknaden snabbt kan ändras, så att kommissionens nuvarande huvuduppgifter,
som främst avse att tillgodose olika arbetskraftsbehov, kunna
efterträdas av uppgifter, sammanhängande med en eventuell massarbetslöshet.
De statliga verken i allmänhet äro föremål för en kontinuerlig kameral
revision, medan däremot sakrevision sker i form av särskilda undersökningar
angående uppkommande frågor. För en organisation som arbetsmarknadskommissionen
saknar ledningen vid fullgörandet av sina uppgifter i stor
utsträckning stödet av utbildad praxis beträffande frågornas handläggning,
eftersom nya uppgifter ständigt tillkomma och eftersom uppgifterna till stor
del icke äro av den långvarighet, att en fast praxis hinner utbildas. En revision
av det slag, som normalt tillämpas beträffande statsförvaltningen, är i
sådant fall icke tillräcklig, utan både kameral revision och sakrevision böra
bedrivas kontinuerligt och jämsides. Särskilt må understrykas den ökade
trygghet, som en dylik effektiviserad revision kan medföra för kommissionens
ledning genom att eventuella misstag och oegentligheter i god tid upptäckas
och påtalas. Det är också av stor betydelse, att revisionen följer med
kommissionens aktuella arbetsuppgifter, då den därigenom på ett tidigt stadium
kan framföra sina erinringar. Anmärkningar långt i efterhand, som ju
är regel för statsförvaltningens revision i övrigt, medföra visserligen, att begångna
fel påtalas, men sådana anmärkningar kunna icke — särskilt i fråga
om kortvariga arbetsuppgifter — få samma positiva effekt beträffande uppgifternas
fortsatta handläggning som anmärkningar medan frågorna äro aktuella.
Särskilt i en organisation som arbetsmarknadskommissionen, vilken
med hänsyn till sina speciella arbetsuppgifter måste besitta stor elasticitet
och sålunda är underkastad stora förändringar i fråga örn personaluppsättningen,
är det av vikt att felaktigheter snabbt påtalas.
Örn man utgår ifrån, att det för kommissionens del erfordras en kontinuerlig
sakrevision, som behöver ständig tillgång till räkenskaper och dylikt,
synas även sådana rent praktiska skäl som frågan örn dispositionen av revisionsmaterialet
motivera, att den kamerala revisionen samordnas med den
sakliga. Vidare må nämnas, att ett avskiljande av den kamerala revisionen
skulle medföra, att två olika organ skulle behöva granska samma omfattande
material, vilket säkerligen komme att fördyra revisionen utan att öka
dess effektivitet.
Det förhållandet, att kommissionens arbetsuppgifter, såsom förut framhållits,
äro av inom statsförvaltningen särpräglad natur, gör det vidare av
vikt, att revisionen besitter sakkunskap beträffande arbetsmarknadskommissionens
ämbetsområde. Detta krav uppfylles av den nuvarande överrevisionen,
vilken består av en tekniker, en ledamot av riksdagen och en expert
på kamerala spörsmål, alla med långvarig erfarenhet angående arbetsmarknadsfrågor.
I sammanhanget må också framhållas, att den nuvarande överrevisionen
genom inspektionsresor följer verksamheten vid kommissionens
underlydande lokalförvaltningar och därigenom skaffar sig aktuell känne
-
— 109 —
dom även om arbetet ute på fältet. Därest revisionen lägges under en central
myndighet utan specialkunskap i arbetsmarknadsfrågor, har man, som arbetslöshetskommissionen
redan år 1922 framhöll, anledning att befara en
ökning av arbetsbördan, enär utförligare motiveringar med all sannolikhet
skulle behöva utarbetas för att förklara sådana åtgärder, som avvika från
för andra statens verk gällande bestämmelser. Revisionen skulle härigenom
avsevärt fördyras, utan att ett bättre resultat uppnåddes. Vidare må framhållas,
att genom den nuvarande särskilda överrevisionen erinringar av
mindre vikt ofta kunna framföras under hand och vinna beaktande, medan
man efter ett överförande av den kamerala revisionen till riksräkenskapsverket
torde ha anledning att räkna med en mera formell behandling av dylika
frågor.
Slutligen må anföras att de föreskrifter, som utfärdats för arbetsmarknadskommissionens
verksamhet, i flera fall givits sådan avfattning, att kommissionen
med hänsyn till verksamhetens speciella karaktär medgivits betydande
frihet vid tillämpningen av föreskrifterna. Exempelvis mäste ärenden
rörande kontantunderstöd och hyresbidrag i stor utsträckning betraktas såsom
skälighets- och omdömesfrågor, vilka kräva ett bedömande från fall till
fall. Det vore säkerligen mindre lyckligt, örn verksamheten genom inordnande
i det för den övriga statsförvaltningen gällande revisionssystemet med
dess — på grund av frånvaron av den omedelbara kontakten med den beslutande
myndigheten — stränga bokstavstolkning av gällande föreskrifter,
skulle förlora det hänsynstagande till individen, som är av särskilt stor betydelse
vid handläggning av frågor rörande arbetslöshetsklientel. överhuvud
taget synes det vara anledning att befara en ökad byråkratisering av revisionsfrågornas
handläggning, om den ifrågasatta ändringen genomföres.
Av vad ovan anförts framgår, att ett avskiljande av den kamerala revisionen
från överrevisionen vid statens arbetsmarknadskommission skulle medföra
betydande nackdelar, utan att några motsvarande fördelar därigenom
skulle vinnas.
Härtill kommer, att frågan om en omorganisation av statens arbetsmarknadskommission
inom den närmaste tiden torde komma att bliva föremål för
utredning. Vid sådant förhållande synes det mest ändamålsenligt, att en
eventuell översyn av revisionens organisation upptages till utredning och
prövning i samband med organisationsfrågan för kommissionen i dess helhet.
På i det föregående angivna skäl får statens arbetsmarknadskommission
hemställa, att riksdagens revisorers uttalande i fråga om revisionen av kommissionens
medelsförvaltning i varje fall icke för närvarande måtte föranleda
någon åtgärd.
I detta ärendes slutliga avgörande ha deltagit, förutom kommissionens ordförande,
ledamöterna Olsson, Falk, Brodén, Vahlberg, Västberg, Andersson,
Lundquist och Adamsson samt ersättaren Styrman.
Stockholm den 17 januari 1946.
Underdånigst
Statens arbetsmarknadskommission
A. THOMSON.
Ernst Sundström.
— Ilo —
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 97, § 13.
Till Konungen.
Genom remiss den 22 december 1945 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 13 i sin berättelse angående statsverket anfört rörande revisionen
av arbetsmarknadskommissionens medelsförvaltning. Till åtlydnad
härav får riksräkenskapsverket i underdånighet anföra följande.
Riksräkenskapsverket får ansluta sig till vad riksdagens revisorer uttalat
angående en överflyttning av den kamerala granskningen av arbetsmarknadskommissionens
med underlydande organ räkenskaper och förvaltning
till det centrala revisionsorganet. Ämbetsverket vill härvid särskilt understryka
betydelsen av den förändring, kommissionen ur administrativ synpunkt
undergått först i egenskap av statens arbetslöshetskommission samt
sedermera såsom statens arbetsmarknadskommission. Kommissionen, vilkens
arbetsuppgifter tidigare huvudsakligen legat på det utredande planet och
avsett förhållanden, sammanhängande med den statliga hjälpverksamheten
vid arbetslöshet, har successivt och särskilt efter ombildningen år 1940 även
kommit att tilldelas viktiga administrativa befogenheter med avseende å
arbetsmarknadsfrågor. Genom denna utveckling har kommissionen kommit
att erhålla ställning av centralt statligt ämbetsverk. Sedan kommissionen sålunda
tilldelats permanenta arbetsuppgifter och fått en fastare organisation
bör enligt riksräkenskapsverkets uppfattning revisionen av dess medelsförvaltning
inordnas under riksräkenskapsverket. I konsekvens härmed bör
kommissionens förvaltning även inordnas under sakrevisionens granskning.
Det måste givetvis vara värdefullt, att kommissionens verksamhet på sätt
nu sker även i fortsättningen blir föremål för en fortlöpande, systematisk
granskning i tekniskt-ekonomiskt avseende. Den omständigheten, att kommissionens
förvaltning inordnas under riksräkenskapsverkets och sakrevisionens
granskning, utgör enligt riksräkenskapsverkets mening icke hinder för
att systemet med särskilda överrevisorer fortfarande kan äga bestånd.
Den kamerala revisionens inordnande under riksräkenskapsverket måste
förutsätta, att ämbetsverkets revision tillföres den personalförstärkning, som
blir erforderlig till följd av de nytillkommande arbetsuppgifterna. För närvarande
finnas vid överrevisoremas revisionsavdelning för den kamerala
granskningen anställda 1 heltidsanställd revisor, 2 deltidsanställda amanuenser
samt 1 heltidsanställt kvinnligt biträde. Därtill komma för närvarande
inom kommissionen för granskning av lokalförvaltningarna samt för kontroll
av verksamheten vid arbetsplatserna, arkivarbeten och kontantunderstöd
åt arbetslösa anställda 1 förste revisor, 6 assistenter och 4 biträden. Av
dessa torde förste revisorn och viss del av den övriga personalen för förgranskning
och teknisk granskning böra, i avbidan på närmare prövning av organisationen
till denna del, bibehållas inom kommissionen samt övrig personal
som därtill befinnes lämplig överföras till riksräkenskapsverket, därest icke
riksräkenskapsverket i annan form erhåller motsvarande personalförstärkning.
Då riksräkenskapsverkets revisionspersonal icke är tillräcklig för verkets
nuvax*ande arbetsuppgifter, måste för fullgörande av granskningen av
arbetsmarknadskommissionens räkenskaper ämbetsverket tillföras personal
motsvarande minst den nu angivna personaluppsättningen. Därest detta minimikrav
icke uppfylles, kommer effektiviteten av riksräkenskapsverkets re
-
— lil —
vision att ytterligare försvagas. Denna fråga torde lämpligen böra upptagas
till behandling i samband med nu pågående utredning angående omorganisation
av riksräkenskapsverket.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
byråcheferna Andersson och Murray.
Stockholm den 21 januari 1946.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
K. GRENDIN.
Statens arbetsmarknadskommissions
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 103, § 14.
Till Konungen.
Statens arbetsmarknadskommission får härmed avgiva följande utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse (§ 14) till 1946 års
riksdag anfört rörande länsarbetsnämndernas verksamhet.
Riksdagens revisorer ha i sin berättelse förutsatt att den under krigsåren
anställda tillfälliga personalen vid länsarbetsnämnderna väsentligt minskas
allt efter det nämnda uppgifter bortfalla. Vidare ha revisorerna uttalat att
de mer eller mindre tillfälliga växlingarna på arbetsmarknaden i regel torde
kunna förutses tämligen långt i förväg och att någon större marginal beträffande
personalen ej torde vara erforderlig. Under tider av ringa arbetslöshet
kunde personalstyrkan anpassas efter då föreliggande arbetsuppgifter,
och först vid inträdande arbetslöshet behövde den successivt utökas. Slutligen
säga sig revisorerna ha fått intrycket att arbetet vid nämnderna icke alltid
varit rationellt organiserat. Väl inseende de svårigheter som det under krigstiden
måste ha funnits då det gällt att ändamålsenligt ordna arbetet — särskilt
nämnes svårigheten att anskaffa lämpliga kontorslokaler — förorda
revisorerna dock en undersökning av möjligheterna till rationalisering av
arbetet vid nämnderna, innan frågan örn dessa nämnders framtida organisation
slutligt prövas.
Arbetsmarknadskommissionen vill i förstnämnda hänseende framhålla, att
den betraktar det som självklart att den tillfälliga personal, som måst anställas
för de länsarbetsnämnderna pålagda krisuppgifterna, skall avvecklas
allt efter det dessa uppgifter bortfalla. En sådan avveckling är redan inledd.
Att den inte gått så snabbt, som kommissionen räknat med, beror på att avlastningen
av krisuppgifterna gått långsammare än beräknat.
Riksdagens revisorers uttalande örn länsarbetsnämndernas framtida personalbehov
föranleder ett par påpekanden. När revisorerna mena att skiftningarna
på arbetsmarknaden i regel kunna förutses tämligen långt i förväg och
att en personalökning torde erfordras först vid inträdande arbetslöshet, förefaller
detta uttalande att bygga på en alltför optimistisk uppfattning. Kommissionen,
som har rika erfarenheter på detta område, har bl. a. genom utveckling
av systemet med förtidsvarsel örn väntade arbetsinskränkningar sökt så
— lili —
långt möjligt skapa »klar sikt» på arbetsmarknaden. Trots detta räknar kommissionen
med att det många gånger kan uppstå besvärliga situationer, som
ej i förväg kunnat förutses. Med hänsyn därtill ställer sig kommissionen reserverad
till tanken att man i s. k. lugna tider skulle hålla arbetsförmedlingarnas
personalstyrka i knappast tänkbara laget och utöka den först när arbetslöshet
inträtt. Arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna
ha bl. a. att fungera som en samhällets beredskapsorganisation mot kriser
på arbetsmarknaden. För att kunna fylla sina viktiga beredskapsuppgifter
måste de vara rustade för att snabbt och effektivt möta oförutsedda svåra
situationer. Till rustningen hör att de äga en inte alltför knappt tilltagen
kader av kunnig och på arbetsmarknadsfrågor tränad personal. En för
långt driven begränsning av arbetsförmedlingsorganens personal skulle utan
tvekan leda till mindre effektivitet hos nämnda organ i situationer, där största
möjliga effektivitet är av behovet påkallad.
Det uttalande, som revisorerna gjort örn att arbetet vid länsarbetsnämnderna
inte alltid visat sig vara rationellt organiserat, möter ingen gensaga
från kommissionen. Denna finner sig emellertid föranlåten att framhålla att
det är förklarligt örn brister i detta hänseende kunnat påvisas vid en del
länsarbetsnämnder. Förklaringen till dessa bristers förekomst gives i revisorernas
berättelse. Riksdagens revisorer lämna en utförlig redogörelse för
arbetsförmedlingsinstitutionens utveckling och för de olika uppgifter som
under kriget lagts på densamma. Många av dessa uppgifter ha måst handläggas
mycket skyndsamt. Åtskilligt har därför måst improviseras. Svårigheter
av olika slag och inte minst de otillfredsställande lokalförhållandena
ha hindrat en önskvärd rationalisering av arbetet. Det skulle under sådana
omständigheter, enligt kommissionens mening, ha varit förvånande om arbetsorganisationen
överallt blivit perfekt.
Till denna uppfattning har också kanslichefen Dahlberg i statens organisationsnämnd,
som på uppdrag av riksdagens revisorer i november 1945
besökt tvenne länsarbetsnämnder för att undersöka möjligheterna att rationalisera
arbetet vid nämnderna, kommit. Han har i en den 21 november
dagtecknad PM konstaterat att arbetsmarknadskommissionen och dess
lokala organ under de senaste åren pålagts en mångfald stora och arbetskrävande
uppgifter, som ofta måst lösas med stor skyndsamhet. Rådande
lokalbrist har försvårat tillgodoseendet av lokalbehovet. Dessa omständigheter
ha — yttrar han — självfallet medfört att arbetsorganisationen inte
i alla avseenden kunnat ordnas så som skulle ha skett om den fått utbyggas
successivt och under lugna förhållanden. Han har vitsordat att från kommissionens
sida, liksom av chefer och personal vid länsarbetsnämnderna,
nedlagts ett mycket omfattande arbete på att få arbetsuppgifterna att gå i lås.
I sin PM nämner kanslichef Dahlberg bl. a. att vid tvenne av honom
besökta länsarbetsnämnder huvudkontorens lokaler äro förlagda på två respektive
tre ställen i staden. Uppgiften kan kompletteras med att motsvarande
lokaler äro förlagda i Stockholm på 12, i Göteborg på 8 och i tre andra län
på 5 olika ställen. Endast vid tre nämnder äro lokalerna samlade på ett ställe.
Denna lokaluppdelning försvårar — säger kanslichef Dahlberg —■ en god
lokal- och arbetsplanering. Arbetsledning och arbetsövervakning kunna inte
upprätthållas på ett tillfredsställande sätt. Ledningen får svårt alt bedöma
i vad mån en avdelning har möjlighet att biträda en annan avdelning vid
arbetsanhopning å denna. Arbetsfördelningen och utnyttjandet av arbetskraften
kan följaktligen inte bli den bästa. Dubblering av funktioner blir
följden. Till exempel maskinskrivningsarbetet, som annars lämpligen kimde
centraliseras, måste äga rum på flera ställen.
— 113 —
Riktigheten av dessa påpekanden torde inte kunna bestridas. Även kommissionen
har kunnat konstatera att lokalförhållandena lagt stora hinder i
vägen för en rationalisering av arbetet. Tvenne omständigheter ha gjort att
någon definitiv lösning av länsarbetsnämndernas lokalfrågor ej kunnat åstadkommas.
Den ena är bristen på kontorslokaler, vilken som bekant sammanhänger
med nödvändigheten att låta byggandet av hus med kontorslägenheter
•stå tillbaka för viktigare byggen, en nödvändighet som kommissionen i sin
egenskap av tillsynsmyndighet enligt lagen örn byggnadstillstånd haft särskild
anledning att konstatera. Den andra är att arbetsuppgifterna i stor
utsträckning haft kriskaraktär och att man också med hänsyn därtill inte
kunnat slutgiltigt ordna lokalfrågorna. Det synes emellertid kommissionen
uppenbart att en ändamålsenlig lösning av länsarbetsnämndernas lokalfrågor
blir en av de viktigaste rationaliseringsåtgärdema. Men även frånsett
lokalfrågorna kunna säkerligen en del åtgärder för arbetets förenkling och
effektivisering vidtagas.
Arbetsmarknadskommissionen är alltså medveten om bristernas förekomst.
Den har haft sin uppmärksamhet riktad på dem. De stora arbetskrävande
krisuppgifterna ha hittills hindrat ett förverkligande av rationaliseringsavsikterna.
Allt efter som dessa krisuppgifter avvecklas ökas möjligheterna
att förenkla och rationalisera arbetet. Kommissionen har för avsikt att, så
snart omständigheterna medge detta, göra en översyn i nämnda hänseende.
Vid sådant förhållande har kommissionen självfallet ingenting emot att den
av kanslichefen Dahlberg påbörjade undersökningen fullföljes. Kommissionen
accepterar den mening, som uttalas av herr Dahlberg, då han i isin P. M.
yttrar, att något uttalande örn personalbehovet inte är möjligt utan »en i
samarbete med arbetsmarknadskommissionen företagen genomgående organisationsundersökning».
För sin del är arbetsmarknadskommissionen beredd
att snarast göra en sådan.
I detta ärendes slutliga avgörande ha deltagit, förutom kommissionens
ordförande, ledamöterna Olsson, Falk, Brodén, Vahlberg, Västberg, Andersson,
Lundquist och Adamsson samt ersättaren Styrman.
Stockholm den 17 januari 1946.
Underdånigst
Statens arbetsmarknadskommission
A. THOMSON.
K. J. OLSSON.
Socialstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 112, § 15.
Till Ko n u n g e n.
Genom remiss den 22 december 1945 har socialstyrelsen anbefallts att avgiva
yttrande över vad riksdagens revisorer i sin år 1945 avlämnade berättelse
anfört rörande jordbruks- och verkstadsdriften vid statliga skyddshem
och alkoholistanstalter.
8—IG7192. Hev. berättelse ang. statsverket år 1945. II.
— 114 —
I anledning härav får socialstyrelsen beträffande skyddshemmen anföra
följande.
Vid bedömandet av det ekonomiska resultatet av jordbruks- och verkstadsdriften
vid de statliga skyddshemmen bär uppmärksammas att verksamheten
vid flertalet av dessa hem är av pedagogisk art och icke går ut på
att enbart »sysselsätta» de omhändertagna. Vid hemmen för manliga elever
över folkskoleåldern meddelas såväl teoretisk som praktisk yrkesutbildning
till jordbruksarbetare, ladugårdsskötare, trädgårdsarbetare, möbelsnickare,
metallarbetare, skräddare, sadelmakare och tapetserare. Vid flickhemmen
för äldre finns yrkesutbildning i tvätt, sömnad och husligt arbete. Särskilt
begåvade flickor erhålla en folkhögskolemässigt upplagd teoretisk utbildning.
Undervisningen vid dessa hem försiggår enligt fastställda undervisningsplaner,
vilka nära ansluta sig till sådana planer som tillämpas vid jordbruks-,
verkstads- och lanthushållsskolor för vanlig ungdom.
Även vid vissa skolhem för elever i folkskoleåldern förekommer jordbruk
och trädgårdsskötsel, dock främst i avsikt att bereda eleverna nyttig sysselsättning
under den skolfria tiden.
Skyddshemmens karaktär av skolor med läkepedagogisk inriktning gör att
alla jämförelser med affärsmässigt drivna jordbruk och verkstäder bli missvisande.
Ett naturligt önskemål är dock att skyddshemmens jordbruks- och
verkstadsdrift skall vara ekonomiskt lönande utan att de pedagogiska uppgifterna
därigenom eftersättas. Samma önskemål — och samma svårigheter
att förverkliga dem — föreligga, enligt vad socialstyrelsen har sig bekant,
vid många liknande undervisningsanstalter för vanlig ungdom.
En bedömning av frågan, huruvida jordbruks- och verkstadsdriftens ekonomiska
utfall vid de statliga skyddshemmen kan anses tillfredsställande,
ger icke ett rättvisande resultat, örn hänsyn endast tages till bokförd vinst
och förlust. Såsom det följande skall utvisa, inverka åtskilliga faktorer på
det rent siffermässiga resultatet.
Staten övertog skyddshemsverksamheten fr. o. m. den 1 januari 1938. Att
ett sådant övertagande skulle komma till stånd var sedan länge bekant för
de förutvarande huvudmännen, vilket helt naturligt hade till följd att jordbruks-
och trädgårdsdriften icke överallt sköttes med tillbörlig omsorg. Staten
har därför tvingats att investera betydande belopp i skyddshemmens
jordbruk dels för eftersatta underhållsarbeten av jordbruksbyggnaderna, dels
ock i avsikt att i framtiden göra jordbruken mera lönsamma. Sålunda ha
t. ex. kostsamma täckdikningsföretag och andra anordningar för markförbättring
fått utföras. Även vissa byggnadsföretag såsom brunnsborrningar,
uppförande av byggnader för smådjur, växthus o. d. ha bekostats av medel
från jordbrukets stat. Alla dessa förbättringar av de dåliga jordbruken och
trädgårdarna ha skott under en ur ekonomisk synpunkt ogynnsam tid. Beträffande
vissa nyanlagda skyddshem, såsom t. ex. Vemyra, bör uppmärksammas,
att tillhörande jordar vanligen stått i dålig kultur vid statens övertagande
av området.
Jordbrukens karaktär av skoljordbruk har vidare nödvändiggjort anskaffande
av maskiner och annan redskapsutrustning i större omfattning än vid
andra jordbruk av samma storleksordning. Vidare har förslitningen å maskiner
och redskap blivit stor. beroende på det ovana och till utbildningen
många gånger negativt inställda klientelet.
Statsrevisorerna uppge, att avlöningar till den arbetsledande personalen
icke alls eller endast i ringa utsträckning betalas av jordbruket. Åren efter
skyddshemmens förstatligande avlönades emellertid all jordbrukspersonal
med undantag av trädgårdsmästarna av inkomsterna från jordbruket. Från
och med räkenskapsåret 1940/41 inrättades vid vart och ett av de tre yrkes
-
— 115 —
Hemmen ävensom vid Långanäs yrkes- och ungdomshem rättare- och ladugårdsförmanstjänster
på allmän avlöningsstat. Från och med budgetåret 1942/
43 inrättades motsvarande tjänster vid Lövstahemmet och från och med
budgetåret 1943/44 en rättartjänst vid Vemyra skol- och yrkeshem. Kostnaden
för avlöning av trädgårdsmästare belastade jordbruket vid Lövstahemmet
budgetåren 1940.41 och 1941/42 samt jordbruket vid Långanäs budgetaret
1944/45, varefter även trädgårdsmästarna vid dessa hem erhöllo avlöning
från den för respektive hem fastställda lönestaten. För närvarande äro vid
statens skyddshem anställda 11 rättare, 6 trädgårdsmästare, 7 ladugårdsförmän
och 9 jordbruksförmän. Av dessa avlönas 5 rättare, 2 ladugårdsförman
och 9 jordbruksförmän av jordbrukets medel.
Det förtjänar vidare påpekas, alt skatt utgår å jordbruksfastigheterna och
betalas av jordbrukets medel.
Enligt socialstyrelsens mening lia skyddshemmens jordbruk och trädgårdar
skötts tillfredsställande. De rättare, trädgårdsmästare och ladugårdsförman
som äro anställda vid hemmen lia fackutbildning. I styrelserna för
skyddshemmen är som regel jordbruksteknisk sakkunskap representerad.
Ehuru, såsom statsrevisorerna själva påpeka, en direkt jämförelse mellan
lönsamheten för skyddshemmens jordbruk och för sådana jordbruk, vilkas
räkenskapsresultat publiceras i lantbruksstyrelsens meddelanden, icke kan
anställas, göra revisorerna ändock en överslagsjämförelse som synes utfalla
till skyddshemmens nackdel. Enligt socialstyrelsens uppfattning kan denna
jämförelse icke läggas till grund för ett bedömande, då jämförelsematerialet
ej är enhetligt. Likaså vill styrelsen framhålla, att en jämförelse skyddshemmen
emellan måste taga hänsyn till dels vilka utgifter som belasta jordbruket,
dels ock huruvida trädgårdsdrift finnes eller ej. De av statsrevisorerna
anförda exemplen, Ljungaskog med ett överskott av 314 kronor per lia och
Långanäs med ett underskott av 425 kronor per lia äro belysande. Ljungaskog
har dålig jord (grusblandad sandjord, sank mark) men en väl upparbetad
handelsträdgård. Utgifterna för byggnadsunderhåll vörö under det ifrågavarande
budgetåret låga. Eftersom skyddshemmet deltar i tjurförening, äro
kostnaderna för tjurhållning små. Inga avlöningar till personal belastade
jordbruksdriften. Långanäs har något bättre jord än Ljungaskog (lätt sandjord
i hög kultur). En handelsträdgård började uppläggas under budgetåret.
Utgifterna för byggnadsunderhåll voro synnerligen höga. Skyddshemmet måste
hålla egen tjur. Två befattningshavare avlönades på jordbruksanslaget.
Att jordbruket vid Långanäs i själva verket är mera lönande än vid Ljungaskog
står utom ali fråga, och en lönsamhetsjämförelse av det slag som statsrevisorerna
framlägga är därför missvisande.
I de olika verkstadsgrenama, vartill här även räknas tvättinrättningarna,
handhas undervisningen av utbildade yrkeslärare och facklärarinnor. En ytterligare
garanti för att verkstäderna skötas på ett ändamålsenligt sätt torde
vara att i styrelsen för vart och eli av yrkeshemmen samt Vemyra skol- och
yrkeshem finns en ledamot som är rektor vid yrkesskola för vanlig ungdom.
1 styrelsen för Långanäs yrkes- och ungdomshem är en ledamot byråchef i
överstyrelsen för yrkesutbildning. Vad beträffar verkstäderna lär sålunda
sakkunskapen kunna sägas vara väl företrädd. Vidare bör uppmärksammas,
att socialstyrelsen haft tillfälle att i viss utsträckning utnyttja överstyrelsens
för yrkesutbildning sakkunskap vid planeringsåtgärder för och inspektion
av yrkeshem.
När verkstäderna byggdes och inrättades erhöllo de en mycket knapphändig
utrustning, vilket framgår av ulrustningsprogrammen och vid jämförelser
med andra för utbildning avsedda verkstäder. En betydande del av den
nödvändiga utrustningen har därför fått anskaffas efter liand. Kostnaderna
— 116 —
härför ha påförts verkstadsdriften. Anskaffningen av nödig utrustning till
verkstäderna har på senare tid skett i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning.
De otillräckligt utrustade verkstäderna ha helt naturligt icke kunnat åtaga
sig vilka beställningar som helst, vilket haft mindre gynnsamma ekonomiska
konsekvenser. En annan bidragande orsak till det ekonomiskt mindre tillfredsställande
resultatet torde ha varit det förhållandet, att verkstäderna
tvingats upphöra med sin verksamhet under yrkeslärarnas semesterledighet,
enär skyddshemmen under krigsåren icke ägt möjlighet att anställa vikarier
för semesterledig personal.
Den av statsrevisorerna uppställda tablån över verkstadsdriftens ekonomiska
utfall är missvisande. Följande tablå utvisar de rätta över- och underskottssiffrorna
från och med budgetåret 1939/40.
Budgetår Överskott Underskott
1939/40 ..................... 3 516: 14
1940/41 ..................... 10 399: 90
1941/42 ..................... 1 432:93
1942/43 ..................... 15 019:36
1943/44 ..................... 2 679:23
1944/45 ..................... 5 806:08
Summa 9 918: 24 28 935: 40
Den sammanlagda bokförda förlusten uppgår till 19 017 kronor, ej till
26 733 kronor som statsrevisorerna uppgiva. Vid driftsbokföring skulle till
den för år 1944/45 redovisade vinsten även läggas värdet av utestående fordringar
samt inneliggande lager av material, hel- och halvfabrikat, ett belopp
på åtskilliga tusen kronor. Och då har ändå bortsetts från investeringar i
maskiner.
Socialstyrelsen vill med hänvisning till det anförda för sin del understryka
statsrevisorernas uttalande, att de redovisade resultaten av såväl jordbruksson!
verkstadsdriften icke utan vidare kunna tjäna som ledning vid bedömandet
av den ekonomiska förvaltningen av dessa anstalter, enär någon affärsmässig
driftsbokföring icke äger rum. Enligt styrelsens egen på ingående
kännedom om anstalterna grundade mening torde några allvarligare
erinringar rörande skötseln av jordbruk och verkstäder icke kunna göras.
Tvärtom synas anstalternas styrelser och befattningshavare i många fall vara
förtjänta av ett erkännande för det arbete de nedlagt.
Såsom ett önskemål kan givetvis uppställas att bokföringen skall ge en
klar överblick av det ekonomiska utfallet vid olika skyddshems jordbruk
och verkstäder. Bokföringen får dock icke bli något självändamål. Alldeles
självklart är, att även om en förbättring av bokföringen siffermässigt sett
kan göra jordbruks- och verkstadsdrift räntablare, så medför den ingen inkomstökning
för statsverket. Höjas priserna för jordbrukets leveranser till
anstalten, blir visserligen jordbrukets inkomster större, men detta motväges
av att anstaltens utgifter på omkostnadsstaten även bli större. Den ena handen
får ge, vad den andra tar. Socialstyrelsen måste bestämt hävda att rektorerna
icke böra åläggas ytterligare bokföringsuppdrag. Deras uppgifter äro främst
av pedagogisk art. De skola i egenskap av fostrare och undervisare så mycket
som möjligt vistas bland sina elever och icke sitta på kontorsstolen mer än
absolut nödvändigt. Varje skyddshems ändamålsenlighet bör bedömas
främst efter resultatet av det pedagogiska arbetet. En viss omläggning till
mera affärsmässig bokföring torde dock kunna genomföras, om skydds
-
— 117 —
hemmen erhålla den förstärkning av kontorsarbetskraften som socialstyrelsen
begärt i sina förslag till anslagsäskanden för nästkommande budgetår.
Socialstyrelsen vitsordar riktigheten av uppgiften, att verkstäderna utfört
arbeten för respektive skyddshems räkning utan att omföring i räkenskaperna
verkställts. Detta har emellertid skett endast i ringa omfattning. Numera
äro, såsom även statsrevisorerna anföra, möjligheterna att på nämnda sätt
utnyttja verkstädernas konton för nyanskaffning m. m. för hemmens räkning
i avsevärd mån begränsade därigenom att specialstater årligen fastställas av
socialstyrelsen och strängare kontroll införts beträffande anslagsförbrukningen.
I samband härmed vill socialstyrelsen framhålla att den granskning av
skyddshemmens räkenskaper som kvartalsvis verkställes å skyddshemsinspektionen
ger skyddshemsinspektören goda möjligheter att under löpande budgetår
utöva ekonomisk kontroll över verksamheten.
Ehuru socialstyrelsen sålunda vill framhålla, att såväl jordbruks- som verkstadsdrift
vid de statliga skyddshemmen såvitt styrelsen kunnat finna skötts
på ett efter förhållandena tillfredsställande sätt, vill styrelsen å andra sidan
icke bestrida att ett ökat ekonomiskt utbyte av denna verksamhet skulle
kunna åstadkommas. Statsrevisorernas antagande att enhetliga grunder för
prissättningen skulle kunna ge ökade inkomster finner styrelsen emellertid
oklart. I den mån därmed avses, att anstalterna för förbrukningen av produkter
från eget jordbruk och egna verkstäder skulle debitera högre priser,
torde en sådan åtgärd vara betydelselös annat än ur rent bokföringsmässig
synpunkt. Att vissa skyddshem, såsom statsrevisorerna anmärka, genomgående
uppvisa sämre resultat än andra finner styrelsen lätt förklarat. Jorden
ger olika på olika ställen, och förut redovisade förhållanden rörande den
ojämna avlöningsbelastningen m. m. ha även sin betydelse i sammanhanget.
Uttalandet att icke obetydliga summor torde kunna tillföras statsverket genom
en rationell inköps- och försäljningspolitik och överhuvud en rationell drift
torde vara riktigt. Styrelsen vill därför i korthet beröra de faktorer som
härvidlag måste beaktas.
Ett ökat ekonomiskt utbyte av jordbruksdriften kommer automatiskt att
erhållas örn anläggnings- och förbättringsarbeten få fortskrida såsom hittills.
Redan under innevarande budgetår beräknas sålunda de nyanlagda trädgårdarna
vid Långanäs och Vemyra ge goda överskott. Långanäs och Vemyras
jordbruk väntas även i övrigt kunna ge bättre utbyte än tidigare, Liknande
är läget vid andra anstalter. Ännu snabbare skulle förbättrade resultat kunna
ernås om skvddshemsstyrelserna ålades att i större omfattning än som normalt
avsetts ägna sitt intresse åt åtgärder av här avsett slag. Socialstyrelsen
måste dock framhålla att i så fall utgifterna på jordbruksstaten komma att
bli mycket betydande under de närmaste åren. Enligt styrelsens uppfattning
är det av många skäl lyckligare att rationaliseringsåtgärderna försiggå i lugnare
takt.
En viktig synpunkt är att trädgårdsanläggningar samt anläggningar för
djuruppfödning o. d. måste dimensioneras efter tillgången på elever, lämpade
för utbildning i den ifrågavarande yrkesgrenen. Önskemålet att bereda
statsverket ökade inkomster får ej gå ut (iver elevernas rättmätiga intresse
alt erhålla en lämplig yrkesskolning.
Beträffande verkstäderna gälla liknande synpunkter. Linder nästkommande
budgetår torde verkstadsupprustningen i stort sett bli färdig. Utgifterna för
anskaffning och komplettering av verkstadsulrustning torde därefter bli mera
måttliga och det ekonomiska resultatet därigenom bättre.
Det vore enkelt all mångdubbla stålens inkomster av tvättinrättningarna
genom att lill desamma avdela flera elever. Da emellertid utbildningen vid
— 118
skyddshemmen bör undvika tvångskaraktären, får driften vid tvättinrättningarna
rättas efter antalet utbildningsvilliga.
Det vöre heller icke svårt att öka verkstadsinkomsterna genom att bygga
driften på standardtillverkning. Denna fråga har vid olika tillfällen, då arbetstillgången
i skyddshemmens verkstäder varit mindre god, upptagits inom
socialstyrelsen. På grund av att utbildningen måste ha en skolmässig karaktär
har dock en viss tvekan gjort sig gällande. Ett annat skäl har varit
den stora betydelse som tillmätts skyddshemsverkstädernas nuvarande goda
förbindelser med traktens industrier. Genom att skyddshemsverkstäderna
kunna utföra beställningsarbeten för de senare har en naturlig kontakt uppnåtts
som varit till största gagn för skyddshemmen. Verkmästare och fabrikschefer
ha personligen erfarit att eleverna vid skyddshemmens verkstäder
kunna utföra goda arbeten. Denna erfarenhet har ofta uppammat ett intresse
som varit till stor nytta vid elevernas utplacering.
Styrelsen vill slutligen erinra om sin den 28 november 1945 i samråd med
statens organisationsnämnd gjorda framställning om en organisationsundersökning
vid statens skyddshem. Innan en dylik utredning föreligger torde
det icke vara lämpligt att taga ställning till den av statsrevisorerna upptagna
frågan örn en eventuell utökning av den centrala administrationen. Det är
högst tvivelaktigt om utgifterna för en särskild befattningshavare med uppgift
att svara för den ekonomiska ledningen av jordbruks- och verkstadsdrift
komma att uppvägas av motsvarande höjning av inkomsterna. Möjligen
kommer det att befinnas fördelaktigare att anlita den av styrelsen själv
redan beträdda vägen, nämligen ett utökat samarbete med lantbruksstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning.
I anledning av vad revisorerna anfört beträffande de statliga alkoholistanstalterna
har socialstyrelsen infordrat yttranden från ledningarna för dessa
anstalter, vilka yttranden här biläggas.1 För egen del får socialstyrelsen anföra
följande.
Följande statliga alkoholistanstalter äro, som revisorerna nämna, för närvarande
i verksamhet, nämligen anstalterna å Venngarn, Svartsjö och Haknäs
samt i Karlstad. (Övriga allmänna alkoholistanstalter, de s. k. erkända
alkoholistanstalterna, synas icke vara avsedda i revisorernas utlåtande.) Av
de nämnda statsanstalterna äro emellertid endast två, Venngarns- och Haknäsanstalterna.
självständiga medan Svartsjöanstalten är anordnad som en
avdelning av tvångsarbetsanstalten å Svartsjö och Karlstadsansitalten som en
avdelning av straffängelset i Karlstad; till Svartsjö finnes för övrigt förlagd
även en avdelning, som utgöres av straffanstalt, och till Karlstad en avdelning,
som utgöres av tvångsarbetsanstalt. Härmed följer, bland annat, att alkoholistanstalterna
å Svartsjö och i Karlstad icke ha självständig medelsförvaltning,
att personalstaterna för dessa alkoholistanstalter och för vederbörande
tvångsarbetsanstalter äro gemensamma och att viss personal även är gemensam
för dessa anstalter och vederbörande fångvårdsanstalten Jämväl frågan
om arbetsdriften påverkas av dessa förhållanden. Sålunda är arbetsdriften
i allmänhet gemensam för de till samma plats förlagda anstalterna. När
revisorerna uppgiva, att av de å Svartsjöanstalten närvarande 90 alkoholisterna
endast omkring 15 äro sysselsatta i jordbruket medan å Venngarnsanstalten
så är fallet med ungefär halva klientelet eller 60 ä 70 man, sammanhänger
detta med att Svartsjöanstaltens övriga vårdtagare, företrädesvis de
å straffanstalten intagna, till övervägande del arbeta i jordbruket. De angivna
förhållandena utesluta dock givetvis icke en jämförelse mellan resultaten av
arbetsdriften å de olika anstalterna, särskilt Venngarns- och Svartsjöanstalterna.
1 Här ej avtryckta.
1 19
1 fråga om arbetsdriften vid de statliga alkoholistanstalterna (och tillsammans
med dessa i förekommande fall anordnade tvångsarbetshus tal ter och
fångvårdsanstalten lia revisorerna icke framlagt några egentliga anmärkningar.
Olikheterna i det ekonomiska utfallet av arbetsdriften vid Venngarnsoch
Svartsjöanstalterna lia klarlagts genom de från dessa anstalter inkom- .
na yttrandena. För övrigt bör framhållas att resultatet av arbetsdriften vid
de statliga alkoholistanstalterna måste ses mot bakgrunden av det klientel,
som hänvisas till dessa anstalter. Som ovan nämnts finnas utom de statliga
alkoholistanstalterna åtskilliga andra allmänna alkoholistanstalter, nämligen
de erkända alkoholistanstalterna. Fördelningen av klientelet mellan de allmänna
alkoholistanstalterna verkställes av socialstyrelsen. Därvid erhålla de
statliga anstalterna på grund av dessas större vårdresurser ett klientel, som
är jämförelsevis svårskött och ömtåligt. Vårdtagarnas arbetsförmåga är ofta
nedsatt genom omständigheter, som sammanhänga med deras fysiska och
psykiska konstitution och hälsa. Detta är fallet i så stor utsträckning, att
det för dessa anstalters vidkommande är mera adekvat att beteckna arbetet
som sysselsättningsterapi än som arbetsterapi.
I fråga örn den ekonomiska driften av anstalterna å Venngarn och Svartsjö
är socialstyrelsen av den uppfattningen, att densamma fyller ganska högt
ställda fordringar. Den personal, som dessa anstalter förfoga över för arbetsdriften,
särskilt jordbruket, och för den ekonomiska förvaltningen torde besitta
hög kompetens varjämte i båda anstalternas styrelser ingår en jordbruksteknisk
expert. Dock har socialstyrelsen icke haft anledning att närmare
granska denna sida av anstalternas verksamhet, då anstalterna icke
äro underställda socialstyrelsen i detta avseende. Givetvis kan man framställa
önskemålet, att en affärsmässig driftbokföring anordnas för anstalterna å
Venngarn och Svartsjö. Den av direktören vid Venngarnsanstalten antydda
möjligheten att i sådant syfte beträffande jordbruket söka samarbete med
Sveriges lantbruksförbund synes därvid böra övervägas. För Karlstadsanstalten,
som i drifthänseende är underställd fångvårdsstyrelsen, torde någon
åtgärd i ifrågavarande hänseende icke vara aktuell. Vid Haknäsanstalten
är arbetsdriften av så ringa omfattning att någon särskild åtgärd icke synes
påkallad.
Enligt socialstyrelsens mening föreligger för närvarande icke särskild anledning
att tillägga socialstyrelsen några nya uppgifter beträffande driften
av de statliga alkoholistanstalterna, särskilt som en sådan centralisering icke
torde kunna ifrågakomma beträffande anstalterna å Svartsjö och i Karlstad,
vilka jämte alkoholistvård bedriva vård. varmed socialstyrelsen icke har
att taga befattning. Ej heller synes det för närvarande föreligga anledning
att låta utbetala anstalternas anslag genom socialstyrelsen i .stället för som
nu genom vederbörande länsstyrelse, då denna transaktion endast är av
tonnell natur. För övrigt disponeras anslaget till Karlstadsanstalten för närvarande
av fångvårdsstyrelsen. En utökning av socialstyrelsens befattning
nied de statliga alkoholistanstalterna kan väl övervägas inell bör då framförallt
taga sikte på vårdarbetet och dess behov; för närvarande gå ej ens
anstalternas förslag lill anslagsäskanden genom socialstyrelsen, som ej heller
alltid fått tillfälle alt yttra sig däröver, vilket är en brist nied hänsyn lill
behovet av alt arbetet vid de statliga och de (ivriga allmänna alkoholistanslalterna
samordnas. I samband med att en utökning av socialstyrelsens befallning
nied de statliga alkoholistanstalterna överväges kunna jämväl driftstekniska
spörsmål lagas upp lill diskussion. Dessa frågor synas lämpligen
kunna behandlas i samband nied den utredning rörande alkoholistvården,
varom 1944 års riksdag gjort framställning hos Kungl. Maid.
— 120 —
[ detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bergquist, generaldirektörens
ställföreträdare tf. byråchefen Alexanderson, byråchefen
Aman, föredragande i vad ärendet avsett alkoholistanstalterna, skyddshemsinspektören
Eriksson, föredragande i vad ärendet avsett skyddshemmen,
. samt byråchefen Berggren och experten för ärenden rörande nykterhetsvården,
professorn Kinberg.
Stockholm den 18 januari 1946.
Underdånigst
THORWALD BERGQUIST.
a. Aman.
TORSTEN ERIKSSON.
Riksförsäkringsanstaltens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 121, § 16.
Till Konungen.
Genom remiss den 22 december 1945 har Kungl. Majit anbefallt riksförsäkringsanstalten
att senast den 21 januari 1946 inkomma med utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört angående begränsning av skyldigheten
att anmäla olycksfall i tjänsten. Till fullgörande härav får anstalten
anföra följande.
Enligt 1 § kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) skall till arbetare, som
avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete och som användes till arbete
för statens räkning under sådana förhållanden att staten är att anse
såsom arbetsgivare enligt nämnda lag och som skadats till följd av olycksfall
i arbete, av statsverket utgivas ersättning enligt bestämmelserna i samma lag,
i den mån ej i anledning av olycksfallet på grund av eljest gällande bestämmelser
sådant understöd utgår, som enligt 11 § i lagen må avdragas från ersättningen
enligt lagen.
Är arbetaren jämlikt kollektivavtal tillförsäkrad rätt till försäkring på arbetsgivarens
bekostnad för olycksfall utom arbete, skall vad ovan sagts gälla
jämväl vid skada till följd av sådant olycksfall.
Ersättning som ovan angivits skall, med anlitande av förslagsanslaget till
bestridande av statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m., utgivas av riksförsäkringsanstalten,
dock att ersättningen skall, sedan riksförsäkringsanstalten beslutat om rätten
till ersättning samt om ersättningens art och storlek, utgivas
beträffande arbetare vid försvarets fabriksverk, postverket, telegrafverket,
statens järnvägar, statens vattenfallsverk, stiftsnämndernas förvaltning samt
domänförvaltningen av respektive myndigheter,
i fråga om arbetare vid riksbanken och Tumba bruk av riksbanken samt
såvitt avser arbetare vid riksgäldskontoret, riksdagens bibliotek och riksdagens
hus ävensom hos riksdagen, dess utskott, delegationer och tryckeriavdelning
av riksgäldskontoret.
Understöd, som enligt vad i 1 § sägs, må avdragas från ersättningen, skall
utgivas i den ordning, som enligt eljest gällande föreskrifter är stadgad.
_ 121 —
Enligt § 1 moni. 1 kungörelsen den 9 november 1928 (nr 429) med den
ändrade lydelse densamma erhållit genom kungörelsen den 28 juni 1941 (nr
515) åligger det arbetsgivare eller arbetsföreståndare att, där olycksfall medfört
eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som föranleder ersättning
enligt 6 § 1 b) eller 2) eller 7 § olycksfallsförsäkringslagen, (d. v. s. annan
ersättning än erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans
höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet
nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar,
glasögon och dylikt), göra skriftlig anmälan till riksförsäkringsanstalten,
ävensom, där den skadade är försäkrad i sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,
som i 4 § samma lag sägs, till detta bolag. Dylik anmälningsskyldighet
för arbetsgivare eller arbetsföreståndare föreligger enligt nämnda
kungörelse den 9 november 1928, vilken icke blivit i denna del ändrad, även
om arbetaren enligt 3 § olycksfallsförsäkringslagen är undantagen från lagens
tillämpning. Enligt 5 § i kungörelsen, med den ändrade lydelse den
erhållit genom kungörelsen den 15 juni 1944 (nr 437), skall anmälan, samtidigt
med den anmälan örn olycksfallet, som skall göras till riksförsäkringsanstalten,
jämväl göras till polismyndigheten i orten.
Nu nämnd anmälningsskyldighet gäller även beträffande sjukdom, för vilken
ersättning skall utgå enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Revisorerna uttala det önskemålet, att skyldigheten att anmäla olycksfall
i tjänsten snarast begränsas på det sätt, att i de fall, då den skadade enligt
gällande avlöningsreglemente eller kollektivavtal är berättigad till sådana
sjukavlönings- och sjukvårdsförmåner, att dessa täcka olycksfallsförsäkringslagens
ersättningar, anmälan icke skulle behöva göras till riksförsäkringsanstalten.
Revisorerna förutsätta dock därvid, att om i något fall tvekan uppstår,
huruvida olycksfall i arbete föreligger eller vilken ersättning, som skall
utgå, vederbörande myndighet givetvis bör anmäla olycksfallet till riksförsäkringsanstalten
för att få saken prövad.
Därjämte upptaga revisorerna frågan örn folk- och småskollärarnas samt
lärarnas vid högre kommunala skolor ställning till olycksfallsförsäkringslagen.
Härutinnan framhålla revisorerna, att statsbidrag utgår till cn väsentlig
del av avlöningen till dessa lärare, vilka äro kommunalt anställda, och att
de kommunala myndigheter, som utbetala sjukavlöningen, i gengäld få enligt
lagens bestämmelser (11 §) från den försäkringsinrättning, i vilken försäkringen
giiller, uppbära sjukpenningen. Revisorerna erinra örn att redan
1942 års revisorer i sin berättelse (§ 28 s. 130—132) framhållit olägenheterna
av detta system.
Vad först angår statens arbetare så synes syftet med önskemålet örn begränsning
av skyldigheten att anmäla olycksfall i tjänsten vara, att skaderegleringen
beträffande vissa grupper statsanställda icke längre skulle — såsom
enligt nu gällande bestämmelser — handhavas av riksförsäkringsanstalten
med försäkringsrådet såsom besvärsinstans utan av vederbörande verk och
myndighet. Detta förutsätter att dessa grupper enligt 3 § av lagen undantaga
från lagens tillämpning.
Riksförsäkringsanstalten vill i samband härmed erinra örn att även under
förutsättning att ett undantagande sigt rum, föreligger — såsom ovan nämnts
— enligt den nuvarande lydelsen av ovan angivna kungörelse den 9 november
1928 (nr 429) anmälningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten och polismyndighet
beträffande olycksfall, som medför (dier skäligen kan antagas
medföra påföljd, som föranleder ersättning enligt 0 S 1 b) eller 2) eller 7 §
olycksfallsförsäkringslagen.
— 122 —
På nedan angivna skäl finner riksförsäkringsanstalten för sin del det av
revisorerna ifrågasatta systemet icke vara att förorda.
De kategorier statsanställda, som av revisorerna sålunda ifrågasatts kunna
undantagas från olycksfallsförsäkringslagens tillämpning, torde till avsevärd
del innehava anställning hos kommunikationsverken och då främst hos statens
järnvägar. Anmälan om olycksfall hos statens järnvägar och telegrafverket
insändes icke till riksförsäkringsanstalten centralt genom vederbörande
styrelse utan direkt från de underordnade instanserna. Anmälan örn olycksfall
hos postverket insändes däremot centralt genom generalpoststyrelsen.
Ersättningsfrågans prövning i så kallade klara fall beträffande nu ifrågavarande
kategorier statsarbetare medför ett relativt mycket ringa arbete för
riksförsäkringsanstalten. medan däremot ett avgörande av dylik fråga av
t. ex. statens järnvägar torde få medföra en central prövning hos järnvägsstyrelsen
med ty åtföljande ökad arbetsbörda. Anstalten vill i detta sammanhang
erinra örn att socialvårdskommittén i sitt betänkande angående lag örn
allmän sjukförsäkring (SOU 1944: nr 15, s. 288) framhöll, att prövning av
frågor om ersättningsrätt enligt olycksfallsförsäkringslagen ofta är av mycket
komplicerad natur och att det även för den. som är förtrogen med rättspraxis
på området, ej sällan kan vara vanskligt att taga ställning till bland
annat, huruvida olycksfallet är att betrakta som olycksfall i arbete eller därmed
jämställt olycksfall på väg till eller från arbetet samt huruvida åkomman
i fråga kan anses vara föranledd av olycksfall eller sådan inverkan av
arbete, som under vissa förutsättningar jämställes med olycksfall. Anstalten
får ävenledes hänvisa till vad anstalten anfört i sitt utlåtande den 4 oktober
1944 med anledning av nämnda betänkande. Transund av nämnda utlåtande
bifogas.
Den nuvarande prövningen av frågor örn ersättningsrätt enligt olycksfallsförsäkringslagen
av en särskild, i dessa frågor sakkunnig myndighet, riksförsäkringsanstalten,
medför fördelen av en enhetlig bedömning. Härigenom
undvikas de konfliktanledningar, som eljest kunna uppstå mellan arbetare
och arbetsgivare i ersättningsfrågor. Enligt avlöningsreglementena gäller, att
med olycksfall i tjänsten skall förstås vad som enligt lag är att hänföra till
olycksfall i arbete. Avgörandet av denna fråga har såväl för statsverket som
den enskilde avsevärd ekonomisk betydelse även i de fall. då avlöningsbestämmelserna
berättiga till samma eller högre ersättning än olycksfallsförsäkringslagen.
Icke sällan förekommer, att en arbetare, som skadats genom olycksfall i
arbete, efter längre eller kortare tid inkommer till riksförsäkringsanstalten
med anspråk på ersättning för åkomma, som kan ifrågasättas vara orsakad
av det ursprungliga olycksfallet. Om i sådant fall tillräckligt uttömmande beskrivning
av olycksfallets förlopp samt läkarintyg angående den ursprungliga
åkomman ej finnes hos den prövande myndigheten och om dessutom frågan
örn olycksfall i arbete överhuvud taget ej sakligt prövats, kan det vara synnerligen
svårt att på ett tillfredsställande sätt pröva frågan om samband mellan
den aktuella åkomman och det uppgivna olycksfallet.
Riksförsäkringsanstalten har vidtagit vissa åtgärder för att i möjligaste
mån förenkla utredningsförfarandet. Sålunda har anstalten år 1940 överenskommit
med bland andra statens järnvägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk.
att i samband med olvcksfallsanmälan till riksförsäkringsanstalten
jämväl i förekommande fall vissa upplysningar skola lämnas om
olycksfallets förlopp (t. cx. vid muskelbristningar, olycksfall under färd etc.),
vilka upplysningar äro erforderliga för ersättningsfrågans prövning och vilka
anstalten eljest skulle nödgas särskilt infordra. Genom detta förfarande kan
— 123 —
dels fråsan om olycksfall i arbete avgöras utan onödig tidsutdräkt, dels såväl
anstalten som arbetsgivaren besparas visst arbete. Riksförsäkringsanstalten
har vidare under utarbetande förslag till särskilt anmälningsformulär för statens
arbetare, vari av arbetsgivaren skulle lämnas upplysning om bland annat
den skadades anställningsförhållanden, hans rätt till ersättning vid olycksfall
i arbete och sjukdom. Inom anstalten har även ifrågasatts, att vid fullt
klara olycksfall, då den skadade från arbetsgivaren uppbär sjukersättning,
vilken uppgår till eller överstiger sjukpenningen enligt olycksfallsförsäkringslagen,
och då det kan beräknas, att olycksfallet kommer att föranleda
endast en kort sjuktid, anmälan ej skulle behöva insändas, förrän den skadade
är återställd och detta förhållande kan angivas i anmälan. Detta förfarande
tillämpas redan nu i viss begränsad omfattning.
Under år 1945 inkommo till riksförsäkringsanstalten 25 768 anmälningar
rörande olycksfall eller yrkessjukdom, som drabbat i statens tjänst anställda.
I över 1 000 fall fann anstalten förutsättningar för rätt till ersättning enligt
olycksfallsförsäkrings- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen icke föreligga.
. Vad därefter angår revisorernas uttalande angående frågan om folk- och
småskollärarnas samt lärarnas vid högre kommunala skolor ställning till
olycksfallsförsäkringslagen, vill riksförsäkringsanstalten erinra därom, att
kommunerna enligt hittills tillämpad praxis äro att anse som arbetsgivare
för ifrågavarande lärarpersonal. Med hänsyn till numera gällande avlöningsbestämmelser
kunna emellertid enligt riksförsäkringsanstaltens mening skäl
äveji anföras för att staten betraktas som arbetsgivare för dessa lärare.
Revisorernas önskemål att för ifrågavarande personal böra gälla samma
bestämmelser i förevarande hänseende som för statens befattningshavare synes
kunna tillgodoses därigenom, att staten betraktas som arbetsgivare enligt
olycksfallsförsäkringslagen för lärarna. Om nuvarande bestämmelser i 2 §
av nämnda lag icke befinnas medgiva en sådan tolkning — vilken är beroende
på försäkringsrådets ställningstagande —- torde annan utväg icke återstå
än lagändring.
I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
Puke, Wolff och Stenholm, extra ordinarie byråcheferna Källström
och Granstedt samt tjänstförrättande byråchefen Kullander.
Stockholm den 11 januari 1946.
Underdånigst
DAVID ÖSTRAND.
SVEN SIDVALL.
Bilaga.
"Piil K o n u n g e n.
Häremot må framhållas, att redan bedömandet av frågan, huruvida ett
sjukdomsfall uppenbarligen härleder sig från olycksfall under arbetet eller
om detta spörsmål är tveksamt, kräver speciell sakkunskap. Det gäller här att
taga ställning till ett helt frågekomplex, såsom örn den skadade utfört arbete
mot avlöning, örn han är arbetare eller självständig företagare, om han är
undantagen enligt 2 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen (hemarbe
-
124 —
lare, hemmavarande barn oell föräldrar), örn olycksfallsskada föreligger, örn
olycksfall är alt anse såsom olycksfall i arbete samt örn en viss sjukdom
är följd av inträffat olycksfall. Vad beträffar yrkessjukdomslagen förekommer
bland annat ståndpunktstagande till frågor, örn yrkessjukdom framkallats
genom inverkan av i lagen angivet ämne samt örn arbetaren varit sysselsatt
med arbete i verksamhet, där fara för yrkessjukdom av ifrågavarande
art föreligger (»farligt arbete»). Dessa spörsmål örn yrkessjukdomslagens
tillämplighet äro särskilt svåra att avgöra och kräva i framträdande grad
speciell sakkunskap av medicinsk och teknisk natur. För att belysa de svårigheter,
som här möta, torde några exempel beträffande tillämpningen av
olycksfallsförsäkringslagen må anföras.
En person, som e j bedriver yrkesmässig byggnadsverksamhet i sådan omfattning
att i rörelsen vanligen sysselsättas minst två personer, åtager sig på
entreprenad uppförande av en villabyggnad till en kostnad av 9 000 kronor.
Han deltager själv såsom arbetare i arbetet och sysselsätter dessutom
däri ett flertal av honom anställda och avlönade personer. Enligt en mycket
utbredd uppfattning råder det icke någon tvekan om att vederbörande bör
betraktas såsom självständig företagare. Enligt fullt klar praxis anses emellertid
entreprenören i detta fall såsom arbetare. Örn å andra sidan en person,
som yrkesmässigt bedriver byggnadsverksamhet i sådan omfattning att
vanligen minst två personer sysselsättas i rörelsen, åtager sig att mot viss
ersättning per timme (»löpande räkning», »timpenning») utföra reparationsarbete
å ett uthus och utför detta själv utan biträde av någon annan person,
torde personen i fråga enligt vad erfarenheten utvisar av den, som icke
äger kännedom om praxis, i allmänhet anses såsom arbetare. Enligt gällande
rättstillämpning betraktas han emellertid som regel såsom självständig företagare.
Liknande svårigheter uppstå vid bedömandet av frågor, örn olycksfallsskada
eller vanlig sjukdom skall anses föreligga samt örn inträffat olycksfall
är att betrakta såsom olycksfall i eller utom arbetet.
En arbetare, som genom halkning i arbetet ådrager sig en muskelsträckning
i ryggen, torde i allmänhet vara berättigad till olycksfallsersättning.
Men örn det göres gällande, att ett ljumskbråck uppkommit på samma sätt,
utgår i regel icke någon ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Olycksfall
å arbetsområdet under rast betraktas i allmänhet såsom olycksfall i arbete,
såvida icke olycksfallet orsakats genom arbetarens egna, för arbetsförhållandena
främmande åtgärder. Vad beträffar olycksfall under måltidsrast
äro dock från rätt till ersättning enligt praxis undantagna olycksfall,
som äro att hänföra till den medförda födan eller drycken eller till hanterandet
av medförda kärl, för såvitt icke i särskilda fall samband finnes med
arbetsförhållandena.
Såväl i fråga örn de »medicinska» som »juridiska» fallen gäller, att anmälningshandlingarna
i stor utsträckning icke innehålla för ersättningsfrågans
bedömande erforderliga uppgifter, varför omfattande utredningar ofta måste
göras.
Beträffande de försäkringsmedicinska spörsmålen torde särskilt böra framhållas,
att försäkringsinrättningama vid bedömandet av frågor om olycksfallsskada
föreligger samt huruvida och i vad mån visst sjukdomstillstånd
har samband med inträffat olycksfall m. m. visserligen ha ledning av de av
den behandlande läkaren avgivna intygen. Men även i sådana fall, då läkaren
icke angivit någon tveksamhet i avseende å sin uppfattning av fallet, måste
en självständig prövning av hithörande frågor företagas av försäkringsinrättningarna.
Härvid rådgöra dessa i stor utsträckning med de där anställda
läkarna, vilka på detta område besitta en erfarenhet, som givetvis som regel
— 125 —
icke kan förefinnas hos den behandlande läkaren eller sjukkasseläkaren.
I icke oväsentlig utsträckning kommer riksförsäkringsanstalten vid sitt bedömande
av fallen till annat resultat än den behandlande läkaren. Vad angår
de »juridiska» fallen, bland annat försäkringspliktsärendena, kräver handläggningen
av dessa ärenden förutom allmänna juridiska insikter ingående
kännedom örn den speciella praxis å hithörande områden, som kommit till
uttryck i beslut av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet. Erfarenheten
visar, att förståelse för den rätta innebörden av dessa avgöranden samt
de slutledningar, sorn kunna dragas därav, förvärvas även i fråga örn tjänsteman
med god juridisk utbildning först efter långvarigt sysslande med dessa
ärenden.
Vad här anförts torde vara tillräckligt för att visa, att även örn fråga är
om blott ett sådant mer summariskt bedömande av hithörande spörsmål
rörande olycksfallsförsäkringslagen (yrkessjukdomslagen), som kommittén
tänkt sig — alltså örn ett ärende är tveksamt eller ej — avgörandet icke lär
kunna anförtros åt sjukkassorna. Örn avgörandet överlätes åt dessa skulle
detta otvivelaktigt medföra ett mycket oenhetligt bedömande av fallen, och
för de ersättningssökande, som avgörandena i de enskilda fallen ginge emot.
skulle dessa lätt komma att te sig som godtyckliga. En känsla av rättsosäkerhet
skulle komma att uppstå med ogynnsamma verkningar ej blott för sjukkassornas
utan säkerligen också för olycksfallsförsäkringsinrättningarnas
verksamhet.
I kommittéförslaget har olycksfall på väg till eiler från arbetet ställts i särklass
så till vida, att kommittén tänkt sig, att sjukvårdsersättning vid sjukdom
till följd av dylikt olycksfall skulle — även örn det vore uppenbart att
olycksfallet vore att betrakta såsom olycksfall i arbete enligt olycksfallsförsäkringslagen
— utgivas enligt sjukförsäkringslagens mera restriktiva grunder.
En sådan begränsning av ersättningsrätten i fråga örn en viss och betydande
del av de olycksfall, som nu godkännas såsom olycksfall i arbete,
lärer emellertid näppeligen låta sig genomföra. Framhållas må, att olycksfall
på väg till eller från arbetet år i938, det sista år för vilket uppgifterna
härom finnas tillgängliga, utgjorde mellan 4 och 5 %> av samtliga olycksfall i
arbete. Förutom att olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där färden
föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen, ända
sedan ingången av år 1920, då den vid 1919 års riksdag beslutade lagändringen
trädde i kraft, varit jämställda med olycksfall i arbete, torde även få
erinras om att redan före lagändringen vissa olycksfall vid färd till eller från
arbetet godkändes såsom olycksfall i arbete. Såsom exempel kan nämnas
olycksfall, som inträffat inom arbetsområdet, örn vissi orsakssamband med
arbetet förefinns, olycksfall vid begagnande av arbetsgivarens särskilt anordnade
transportmedel samt olycksfall som inträffat, då arbetaren haft
att färdas en särskild riskfylld väg till eller från arbetet. Såsom vid lagändringen
förutsatts ersättas hithörande olycksfall alltjämt oavsett örn de
villkor, som vid lagändringen bestämdes i fråga örn karaktären av den
färd, som lagändringen avsåg, föreligga eller ej. I
I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
Östrand, Puke och Wolff samt byrådirektörerna Sidvall, Källström
och Granstedt.
Stockholm den 4 oktober 1944.
llnderdånigst
Sam Larsson.
Vt''. Stenholm.
— 126
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 121, § 16.
Underdånigt utlåtande.
Med beaktande av statskontorets egna erfarenheter föreställer sig ämbetsverket,
att antalet olycksfall i tjänsten vid de administrativa verken och övriga
likartade statliga myndigheter är starkt begränsat. Från riksförsäkringsanstalten
har även under hand uppgivits, att de till anstalten inkomna anmälningarna
så gott som uteslutande härröra från vissa affärsdrivande verk och
försvarsväsendet. Ifrågavarande ärenden förorsaka försäkringsanstalten, som
har en ingående erfarenhet av praxis å förevarande område, jämförelsevis
ringa arbete. Det förefaller med hänsyn härtill statskontoret tveksamt, örn
tillräckliga skäl föreligga för en ändring. Därest så skulle anses vara fallet,
synes emellertid anmälningspliktens borttagande böra begränsas till sådana
statsmyndigheter, bland vilkas anställda olycksfall i tjänsten förekomma relativt
ofta och vid vilka härigenom kunna vinnas tillräckliga erfarenheter rörande
tillämpningen av gällande bestämmelser. För erhållande av en enhetlig
rättstillämpning lärer klagan över myndigheternas beslut i sådana fall
böra få anföras hos försäkringsrådet.
1942 års revisorers uttalande rörande önskvärdheten av att folk- och småskollärare
beträffande olycksfall i tjänsten jämställdes med statstjänstemän
föranledde icke någon åtgärd av riksdagen. Statskontoret kan med hänsyn
härtill icke finna vad i förevarande sammanhang anförts motivera åtgärder
av sådan innebörd. Ämbetsverket avstyrker förty förslaget härom.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Johnsson.
Stockholm den 16 januari 1946.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
OLOF WALLIN.
M. Sundström.
Allmänna'' lönenämndens
r
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 121, § 16.
Underdånigt utlåtande.
Allmänna lönenämnden — som ansett det icke ankomma på nämnden att
göra något uttalande i fråga om eventuell befrielse för myndigheterna från
skyldighet att till riksförsäkringsanstalten anmäla vissa olycksfall i arbete
— får med avseende å vad i den remitterade framställningen anförts i fråga
örn tillämpning av det statliga systemet beträffande olycksfallsersättning åt
kommunalt anställda lärare framhålla, att ifrågavarande spörsmål icke i och
för sig har avseende å de lärarna enligt gällande avlöningsreglementen tillkommande
avlöningsförmånerna. Frågan är i stället i första hand av kamé
-
— 127 —
ral natur. Ur de synpunkter lönenämnden närmast har att företräda har
lönenämnden därför icke funnit anledning till erinran mot vad riksdagens
revisorer i förevarande ärende anfört.
I ärendets handläggning ha deltagit undertecknad Almgren, ställföreträdare
för lönenämndens ordförande, ledamöterna Grimlund, Linder, Magnusson
och Rosberg samt suppleanten Arvidsson.
Stockholm den 17 januari 1946.
Underdånigst
SVEN ALMGREN.
Lennart Rydback.
Statens utlänningskommissions
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 123, § 17.
Till Konungen.
Genom remiss den 22 december 1945 har statens utlänningskommission
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
rörande den ekonomiska förvaltningen av kommissionen underlydande flyktingläger.
Kommissionen får i ärendet anföra följande.
Revisorernas granskning inföll under en period, som kännetecknades av
vissa större omflyttningar av utlänningar mellan olika läger. Dels pågick ett
övertagande och överförande av utlänningar från civilförsvarsstyrelsens läger
till kommissionens, och dels voro vissa omflyttningar mellan kommissionens
egna läger i gång.
Beträffande övertagandet av klientelet från civilförsvarsstyrelsens läger bör
framhållas, att detta av vissa skäl kom att taga längre tid än ursprungligen
beräknats. En större del av de s. k. repatriandi, främst polska medborgare,
kunde nämligen under hösten 1945 beredas möjlighet att återvända till sina
hemländer. I avvaktan på genomförandet av repatrieringen ansågs det mindre
lämpligt att överföra denna kategori från civilförsvarsstyrelsens till kommissionens
läger. Då kommissionen hade organiserat sin beredskap av lägerplatser
med tanke på att kunna emottaga samtliga de repatriandi, vilka vistades
i karantänsläger, blev följden härav, att en del av denna beredskap
kom att stå outnyttjad. Sedan det kunnat utrönas, vilken omfattning som repatrieringen
skulle taga och vilket klientel som tills vidare skulle komma att
kvarbliva i landet, kunde överflyttningen till kommissionens läger efter hand
genomföras. De kostnader, som föranleddes av att en viss beredskap temporärt
uppehölls, torde emellertid icke lia överstigit de kostnader, som skulle
ha föranletts av en tillfällig omflyttning av ifrågavarande klientel till nya läger
före repatrieringen.
Revisorerna konstatera, att de tillgängliga utrymmena å lägren mångenstädes
endast blivit ofullständigt utnyttjade. Kommissionen önskar framhålla,
att detta förhållande sammanhänger med, förutom vad ovan utvecklats,
främst att klientelets skiftande sammansättning nödvändiggjort en viss differentiering
med härav föranledda omflyttningar till olika läger. Uppdelning
— 128
av repatriandi i olika kategorier har sålunda måst ske med hänsynstagande
till nationalitet, trosbekännelse, hälsotillstånd, familjeband m. m. Som exempel
må nämnas, att ett relativt stort antal tuberkuloskonvalescenter ha måst
förläggas på särskilt inrättade läger, dit andra repatriandi icke kunnat hänvisas.
Det har därför icke varit möjligt att i samma utsträckning fullbelägga
lägren såsom förhållandet kunnat bli, örn det varit fråga örn ett mera homogent
klientel. Härtill kommer, att kommissionen städse måste hålla en viss
reserv av lägerplatser tillgänglig för nya hastigt påkommande flyktinggrupper.
Revisorernas främsla erinran synes gälla inackorderingskostnaderna för
de som utlänningsläger i anspråk tagna pensionalen. Dessa kostnader ha i
regel utgjort fem kronor per dygn och person. Som jämförelse må nämnas,
att de ordinarie priserna å de ifrågavarande pensionaten uppgå till åtta å
tolv kronor per dygn och person, varlin kommer betjäningsavgift. Även örn
hänsyn tages till att kostslandarden undergått en viss sänkning i förhållande
lill den tidigare användningen av pensionaten, kan den avtalade inackordcringsavgiften
icke anses ligga för högt, i synnerhet som de flesta pensionaten
tagits i anspråk redan under sommarsäsongen, då de i regel lia högkonjunktur.
Det av revisorerna påtalade förhållandet, att pensionaten utnyttjat utlänningarna
i handräckningsarbete och härigenom kunnat minska sin egen
personal, har kommit kommissionen till godo på så sätt, att den sedvanliga
betjäningsavgiften bortfallit. Även ur en annan synpunkt har förekomsten
av detta handräckningsarbete inneburit viss fördel. Kommissionen har nämligen
ansett det värdefullt att som ett led i strävandena att återföra klientelet
till en normal livsföring bereda detta någon sysselsättning, som ej varit alltför
ansträngande.
Även örn erfarenheten talar för att en allmän reduktion av nu gällande inackorderingspriser
svårligen låter sig genomföras, har kommissionen likväl
sin uppmärksamhet riktad på frågan. Under hösten 1945 har även en översyn
av avtalen rörande de olika pensionaten skett, och i samband härmed ha
flera av de dyrare avvecklats. I en del fall har kommissionen kunnat utverka
en prissänkning, främst beroende på att respektive ägare under den gångna
hyrestiden fått vissa engångskostnader täckta och därför nu kunnat medgiva
en viss reduktion.
I några fall har kommissionen vid träffande av avtal med pensionatsägare
nödgats lämna garanti för minimibeläggning. Detta har gällt pensionat —
huvudsakligen några av Skidfrämjandets högklassiga turistanläggningar —
som användas till konvalescenthem för tuberkulospatienter och som genom
sitt läge och relativt höga standard äro särskilt lämpade för ändamålet. Klientelet
å dessa hem har remitterats dit från olika sjukhus. Det ligger i sakens
natur, att konvalescenthemmen i regel icke kunnat beläggas helt från
förhyrningsdagen, då utskrivningarna från sjukhusen ske efter hand. Ersättning
för obelagda platser har därför under en viss tid måst utgå. Denna ersättning
har dock icke utgått med fullt pris, utan avdrag har skett med beräknade
kostnader för inköp av livsmedel, kronor 2: 25 per dag. De kostnader,
som härigenom åsamkats, torde icke kunna anses överskrida vad som är
förenligt med en normal beredskap. Det har även visat sig, att den hållna
beredskapen varit nödvändig, då samtliga de sålunda förhyrda utrymmena
numera fullbelagts.
Revisorernas uttalande, att endast muntlig överenskommelse föreligger beträffande
avtalen med bland andra folkrörelsernas rese- och semesterorganisationer
(Resö) är missvisande i så måtto, att de muntliga överenskommelserna
skriftligen bekräftats.
129 —
Revisorerna lia tydligen icke haft någon erinran att rikta mot kommissionens
sätt att organisera livsmedelsupphandlingen. Kommissionen är emellertid
tveksam beträffande den av revisorerna rekommenderade utvidgade upphandlingen
från arméns intendenturförråd, då de därifrån anvisade varorna
i många fall ej äro lämpliga för den utspisning, som förekommer å lägren.
Kommissionen kommer dock liksom tidigare att verkställa inköp från arméns
förråd i den mån det ur kommissionens synpunkt visar sig fördelaktigt.
Orsaken till att kommissionens anvisningar beträffande brödinköp icke
tillbörligt beaktats av lägerföreståndare är, att de uppgifter om leverantörer
och priser, som statens sakrevision ställt till kommissionens förfogande, icke
längre äro aktuella. Sålunda har det visat sig, att vissa leverantörer icke
längre åtaga sig leveranser av de brödsorter, som användas, samt att de uppgivna
priserna undergått en justering uppåt. De utsända anvisningarna ha
dock medfört en allmän översyn av priserna å brödleveranser till lägren, och
i en del fall har även kostnaden något kunnat minskas.
Den påtalade olikheten i fråga om personalorganisation och avlöningskostnader
vid lägren beror, förutom på vad revisorerna anfört såsom olikheter
i fråga om klientel och lokala förhållanden nr. m., även på kapaciteten hos
den personal, som kunnat erhållas för lägrens skötsel. Denna varierar mycket
starkt. Den av revisorerna uppgjorda tabellen torde därför icke kunna
läggas till grund för bedömande av personalbehovet på de olika lägren.
Kommissionen har haft uppmärksamheten speciellt riktad på personalfrågan,
och en fortlöpande översyn av personalbehovet sker även.
Den av revisorerna rekommenderade överföringen från c i v i 1 för s varss tyrelsens
till kommissionens läger är numera i stort sett avslutad. Icke överförda
äro nu endast cirka 2 000 flyktingar, vilka vistas å allmänna sjukhus eller
beredskapssjukhus. I den mån dessa med hänsyn till sitt hälsotillstånd kunna
utskrivas från sjukhusen, överföras de utan dröjsmål till kommissionens
konvalescenthem.
I sin ekonomiska verksamhet har det varit kommissionens strävan att utnyttja
j-edan existerande statliga och kommunala organs såväl som det enskilda
näringslivets erfarenheter och att praktiskt omsätta dessa för kommissionens
speciella behov. Kommissionen anser också för sin del, att kostnaderna
för flyktingarnas uppehåll i landet kunnat hållas inom rimliga gränser
utan att ändamålet med vistelsen här eftersatts. Kommissionen vill i sammanhanget
betona, att en avvägning ständigt måst ske mellan å ena sidan
statsfinansiella och å andra sidan sociala synpunkter.
Kommissionen kommer i det följande givetvis att i görligaste mån beakta
de råd, revisorerna lämnat rörande den ekonomiska förvaltningen av lägren.
Slutligen vill kommissionen i anledning av revisorernas uppgift, att någon
arbetsordning icke utfärdats för kommissionen, härmed anmäla, att en sådan
utfärdats den 20 december 1945 och trätt i kraft den 1 januari 1946.
I behandlingen av detta ärende, som föredragits av byråchefen Perslow, ha
deltagit kommissionens ordförande, herr Bexelius, ledamöterna Leche, Casparsson,
Engzell, Lundh och Persson samt suppleanten Skogh. Därjämte
hava vid behandlingen av ärendet närvarit byråcheferna Lindencrona och
Wiman.
Stockholm den 15 januari 1946.
Underdånigst
Statens u I lä lini ngskom lii issjön.
ERNST BEXELIUS.
M. PERSLOW.
9—''/67192. Itcv. berättelse (ine/, stal sverket dr Hillö. II.
— 130 —
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 141, § lb.
Till Konungen,
Genom remiss den 22 december 1945 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1945 församlade revisorer
under § 18 i sin berättelse anfört angående åtgärder för decentralisering
och förenkling av administrationen av det allmänna vägväsendet.
Med anledning härav får styrelsen i underdånighet anföra följande.
Ifrågavarande spörsmål har, såsom av remisshandlingen framgår, jämväl
behandlats av överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet i deras
berättelse rörande budgetåret 1944/45. Styrelsen anser sig därför kunna inskränka
sig till att såsom utlåtande i förevarande ärende åberopa sitt den 12
december 1945 över nämnda berättelse avgivna utlåtande, varav en avskrift
här bifogas.
I detta ärendes slutliga handläggning har, förutom undertecknade, deltagit
överdirektören Hjort.
Stockholm den 4 januari 1946.
Underdånigst
NILS BOLINDER.
E. G. BRAUNE.
Bilaga 1.
Till Konungen.
Genom remiss den 7 november 1945 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande över överrevisorernas för väg- och ^ vattenbyggnadsväsendets
berättelse rörande deras verksamhet under budgetåret 1944/45.
Med anledning härav får styrelsen med remissaktens återställande i underdånighet
anföra följande.
Frågan örn underhållet av städernas vägar och för biltrafiken viktiga gator
diskuterades vid det nyligen hållna vägdirektörsmötet. Därvid framhölls
från flera vägdirektörer, att det visserligen var riktigt att städernas vägar i
många fall voro sämre än landsbygdens, men detta kunde förklaras därav att
städerna kanske mer än vägförvaltningarna hade svårighet att under nuvarande
kristid, med brist på dammbindningsmedel m. m., lämpa vägunderhållet
efter trafiken. Vägdirektörerna ansågo att förhållandena på detta område
skulle komma att förbättras med krisens upphörande. Styrelsen avser emellertid
att ha sin uppmärksamhet fästad på denna fråga.
Beträffande standardförbättring av vägarna i allmänhet vill styrelsen endast
erinra örn att styrelsen i sina petita innevarande höst äskat medel för
upprustning och förbättring av de befintliga vägarna. I samband därmed har
styrelsen tagit upp frågan örn förändring av anslaget till barmarksunderhållet
till förslagsanslag.
— 131 —
För utökning av maskinparken för vägunderhållet har styrelsen redan i
sina riksdagsäskanden den 30 september 1944 upptagit ett belopp av 2,7 miljoner
kronor, vilket belopp också anvisats. Åtgärder hava vidtagits för utökning
av maskinparken med anlitande av dessa medel. Leveranstiderna äro
emellertid för närvarande mycket långa.
I sina äskanden den 27 september 1945 har styrelsen anmält, att, räknat
för nuvarande trafikförhållanden, ytterligare behov av 7,0 miljoner kronor
förelåg för utökning av maskinparken för underhållet. Styrelsen har föreslagit
detta belopp uppdelat på två budgetår och i anslutning härtill för
budgetåret 1946/47 äskat 3,0 miljoner kronor för maskinparkens utökning.
Frågan örn avvägning av personaluppsättningens omfattning efter arbetsuppgifterna
är föremål för styrelsens ständiga uppmärksamhet. Redan på ett
tidigt stadium efter vägväsendets förstatligande ansåg sig styrelsen kunna
konstatera, att viss utökning var nödvändig av vägunderhållspersonalen i
styrelsen och å vägförvaltningarna. Med hänsyn till av riksdagen vid beslutet
om förstatligandet gjorda uttalanden ville styrelsen icke väcka förslag örn
personalökning förrän visshet vunnits om att erfarenheterna från den första
tiden efter förstatligandet blevo bestående. Av denna anledning gjorde styrelsen
icke några framställningar härom i sina petita hösten 1944 men avser
att göra det i pelita till 1946 års riksdag. Styrelsen viii erinra om att
styrelsen nyligen erhållit bemyndigande att anställa ytterligare befattningshavare
på bl. a. vägunderhållsavdelningen.
I samband med förstatligandet överflyttades handläggningen av ärenden
örn statsbidrag till enskilda vägar från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till
länsstyrelserna. Samtidigt därmed överflyttades de under styrelsen tidigare
direkt sorterande s. k. länsschaktmästartjänsterna till vägförvaltningarna i
form av tjänster som övervägmästare för enskild väghållning. Därvid förutsattes
emellertid (se Kungl. Maj:ts prop. nr 224 till 1943 års riksdag s. 84)
att förrättningar av enklare beskaffenhet borde kunna anförtros även åt vägmästare.
Efter vägförstatligandet ha anslagen till enskild väghållning ökat och därigenom
även antalet förrättningar och arbetsbördan i allmänhet på detta
område. Samtidigt har emellertid konstaterats att vägmästarna — på grund
av bl. a. den arbetsbörda som åvilar dem för den allmänna väghållningen -—-blott i ringa omfattning kunna lämna biträde i fråga rörande enskild väghållning.
Redan i 1944 års riksdagspetita ansåg sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— trots att blott 7 månaders erfarenhet vunnits av den nya organisationen
— nödsakad hemställa om medel till förstärkning av arbetskrafterna
på hithörande område. Det anslagsbelopp, som i anledning härav anvisats
för innevarande budgetår, har medgivit anställande av 14 hel- eller deltidsanställda
biträden åt övervägmästarna. Ehuru viss avlastning av övervägmästarnas
stora arbetsbörda därigenom erhållits, äro de alltjämt allt för hårt
belastade. Arbetet på detta område tenderar dessutom oavbrutet att stiga.
Med anledning härav avser styrelsen att i sina pelita til! 1946 års riksdag
göra framställning om ytterligare arbetskraft på detta område.
Frågan örn vidtagande av åtgärder för minskande av vägmästarnas expeditionsarbete
berördes redan i överrevisorernas berättelse för tiden den 1
januari—den 30 juni 1944. I sitt yttrande däröver uppgav väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bl. a., att vägförvaltningarna på försommaren 1944 bemyndigats
anställa förmän såsom hjälp åt vägmästarna; dessa förmän hade
bl. a. att biträda vid expedilionsarbelet rörande rapporteringen till vägförvaltningarna.
Vägförvaltningarna hade vidare bemyndigats att anställa praktikanter
vid vägunderhållet; dessa syntes huvudsakligen komma ali vara till
-
132 —
gängliga under sommarhalvåret, d. v. s. under den för vägunderhållet brådaste
tiden, och borde då kunna hjälpa till även med expeditionsarbetet.
Styrelsen har därefter vidtagit ytterligare åtgärder i förevarande syfte.
Sålunda har styrelsen i samråd med statens organisationsnämnd genomfört
förenklingar i kalkylationsbokföringen och rapporteringen till vägförvaltningarna.
Styrelsen har vidare i anslutning till en av statens sakrevision genom
f. d. generaldirektören A. Granholm företagen utredning rörande styrelsens
förrådsrörelse genomfört vissa ytterligare förenklingar. Slutligen har
styrelsen i skrivelser den 25 juni och den 6 augusti 1945 anmodat vägförvaltningarna
alt i ökad omfattning bereda vägmästarna lämpliga kontorslokaler;
även detta bör på sitt sätt underlätta vägmästarnas arbete.
Ifrågavarande spörsmål ägnas oavlåtlig uppmärksamhet från styrelsens
och vägförvaltningarnas sida, och allt som rimligen kan ifrågakomma för
minskande av vägmästarnas expeditionsarbete kommer att göras. Det må
emellertid påpekas, att ett visst mått av kontorsarbete, såsom avlöningsrapportering,
planläggning av arbetena m. m., är icke bara ofrånkomligt utan
även önskvärt och nödvändigt för att vågmästaren skall kunna följa verksamhetens
ekonomiska förlopp och på ett tekniskt riktigt och rationellt sätt
kunna leda arbetet.
Frågan örn organiserande av ett rapportsystem för att underhållsarbetena
skola kunna utföras snabbt och vid rätt tidpunkt har styrelsen haft uppe
till bedömande och därvid anmodat vägförvaltningarna alt träffa överenskommelse
med lämpliga rapportörer för konstaterande av behov av hyvling
och sladdning, plogning, reparation av tjälskador m. m. Såvitt styrelsen vet
har resultatet varit gott i de fall sådant rapportsystem börjat tillämpas. Det
av överrevisorerna berörda systemet med vägvakter hade pa vägdistriktens tid
viss utbredning. Efter övergången till maskinell väghållning torde emellertid
systemet få anses hava väsentligt förlorat sin betydelse.
Det investeringsanslag för förrådsfonden, som ställdes till väg- och vattenbyggnadsstvrelsens
förfogande vid vägväsendets förstatligande, visade sig vara
för knappt tillmätt även i fråga örn den del, som avsågs för anskaffning för
depåförråd. Denna del utgjorde 3,5 miljoner kronor, medan enligt en inom
styrelsen den 3 december 1942 upprättad promemoria ett belopp av minst
5 miljoner kronor ansetts erforderligt för ifrågavarande ändamål. De olägenheter,
som nu av överrevisorerna påtalats till följd av för knapp medelstillgång.
framträdde redan kort tid efter den nya organisationens start. Detta
föranledde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att redan i sina riksdagsäskanden
den 30 september 1944 föreslå en ökning av förlagskaphalet under gruppen
effektförrådet med 2,5 miljoner kronor för ökning av depåförrådens lagerhållning.
Genom beslut den 23 augusti 1945 har Kungl. Maj:t ställt detta
belopp till styrelsens förfogande. Styrelsen har omedelbart efter det medel
ställts till förfogande gått i författning att öka lagerhållningen i depåförråden.
Med hänsyn till rådande materialknapphet äro emellertid leveranstiderna
mycket långa. Exempelvis kan nämnas, att leveranstiderna för vissa verktyg
för närvarande äro cirka ett år. Reservdelar beräknas på grund av verkstadskonflikten
icke kunna tillhandahållas för lagerhållning ännu på mycket
lång tid. På grund av dessa förhållanden kan det icke med säkerhet påräknas,
att ökningen i depåförrådens lagerhållning kan till fullo genomföras ens
under nu löpande budgetår.
För att under tiden, till dess depåförrådens lagerhållning bragts i en lämplig
nivå, förhindra för stor lagerhållning vid arbetsförråden har styrelsen i
skrivelse till vägförvaltningarna den 1 oktober 1945 meddelat anvisningar
angående lagerhållningen i arbetsförråd och därvid föreskrivit, att vissa angivna
kvantiteter icke få överskridas utan styrelsens hörande.
133 —
Leverantör av skyfflar till väg- och vattenbyggnadsväsendet är Svenska
Spad- & Grepfabrikanters Förening, Stockholm. Denna förening är en sammanslutning
av följande fabrikanter:
AB. Arvika Redskapsfabrik, Arvika,
Bröderna Falk & Co., Motala,
Patrik Hultgren, Motala,
Nya AB Liljeqvists Sågblads- & Redskapsfabrik, Eskilstuna,
C. Aug. Norberg, Motala,
Redskapsindustri Bröderna Norberg, Motala,
Spadfabriken Bröderna Wästlund & Co., Karlstad,
Wedevågs Bruks AB, Vedevåg,
Wigsfors AB, Långserud.
Till föreningen anslutna medlemmar hava vid sin anslutning förbundit sig
att i sin tillverkning hålla samma kvalitet på sina redskap. Skyfflar av denna
tillverkning levererades under vägdistriktens tid till ett flertal distrikt. Kvaliteten
hos skyfflarna har icke av fabrikanterna ändrats efter den 1 januari
1944. I de distrikt, skyfflar av någon av de nämnda fabrikanternas tillverkning
användes under vägdistriktens tid, kan alltså någon kvalitetsförsämring
icke hava ägt rum. De återstående fallen torde i huvudsak vara hänförliga
till södra delen av landet. Där användes under vägdistriktens tid i en del
distrikt skyfflar av annan tillverkning än den, som för närvarande levereras
till styrelsen. Styrelsen har emellertid, när frågan om leverantör till väg- och vattenbyggnadsväsendet
behandlades inom styrelsen, låtit verkställa jämförande
provningar av dels den tillverkning, som för närvarande användes inom vägoch
vattenbyggnadsväsendet, dels den tillverkning, som på sina håll användes
inom södra delen av landet under vägdistriktens tid. Provningen gav till
resultat, att den senare tillverkningen var ojämn och att av fyra prov av denna
tillverkning tre visade sämre resultat än prov från styrelsens leverantör.
Ej heller i dessa fall kan därför belägg för överrevisorernas uttalande finnas
i vad avser den av styrelsen avtalade kvaliteten å skyfflar från styrelsens leverantör.
Därjämte kan nämnas, att styrelsen inhämtat uppgifter angående kommunikationsverkens
och arméförvaltningens upphandling av skyfflar. Av dessa
framgår, att vattenfallsstyrelsen och arméförvaltningen uteslutande använt
sig av någon av de leverantörer, som styrelsen verkställt sina inköp från.
Även telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen hava för den ojämförligt större
delen av sin förbrukning haft samma inköpskällor som styrelsen och inköpt
endast obetydliga kvantiteter från annan leverantör.
Då styrelsen hittills icke kunnat utöva fortlöpande kontroll vid fabrik för
tillverkning av effekter av detta slag, utesluter detta emellertid ej, att någon
eller några leveranser innehållit skyfflar av sämre kvalitet än den, varom
avtal träffats mellan styrelsen och vederbörande leverantör. Styrelsen överväger
emellertid sedan en tid tillbaka, huru sådan kontroll lämpligen bör
ordnas till förebyggande av en sådan eventualitet.
Styrelsen har funnit, all de dröjsmål, som förekommit under innevarande
år i fråga örn leverans av reservdelar, till alldeles övervägande del äro föranledda
av verkstadskonflikten och efterverkningarna av denna och ej av
gällande bestämmelser angående upphandling för vägväsendet. Beträffande
reservdelar förhåller det sig nämligen på sådant sätt. att för samtliga reservdelar
till maskiner, som äro av nämnvärd betydelse för driften, finnas cenIralavtal,
varpå lokal förvaltning äger att verkställa avrop. Några rekvisitioner
på sådana reservdelar skola alltså ej gå över styrelsen. Vidare är fr. o. m.
den 15 september 1945 i gällande instruktion för vägmästare stadgat ålig
-
— 131 —
gande för denne att för oförutsedda brådskande arbeten direkt från leverantör
rekvirera effekter till ett belopp av 400 kronor. Reservdelar, som betinga
högre belopp, torde i allmänhet icke kunna anskaffas på platsen. Under
nu i vad avser reservdelsförsör jningen brydsamma tid har det emellertid förekommit,
ait lokal förvaltning hänvänt sig till styrelsen för att erhålla hjälp
med anskaffning av reservdel, som icke kunnat erhållas av förvaltningen,
och det har därvid mången gång varit möjligt att, genom omflyttningar
från en plats till en annan, skaffa fram reservdelar på kortare tid
än eljest skulle varit tänkbart. Vad överrevisorerna därför framhålla
i fråga om att vinst, som uppnås genom centraliserad upphandling, går
förlorad, ja t. o. m. förbytes i större utgift för det allmänna genom att dröjsmål
stundom kunna nödvändiggöra förhyrandet av enskilda tillhöriga maskiner,
är icke relevant vid ett riktigt tillämpande av nu gällande bestämmelser.
I fråga örn leverans av effekter överhuvud taget har .styrelsen den uppfattningen,
att dröjsmål, som ej äro föranledda av nu rådande materialknapphet,
icke behöva förekomma, om vägförvaltningarna oell vägmäslarna i förekommande
fall utnyttja dem tillkommande befogenheter att anskaffa effekter
på orten. Styrelsen anser sig kunna göra detta uttalande med så mycket
större bestämdhet, sedan styrelsen genom beslut den 15 september 1945 vidgat
nämnda befogenheter.
När väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på hösten 1943 byggde upp den nya
vägorganisationen med dess 24 vägförvaltningar, centraliserades handläggningen
av förekommande ärenden i ganska stor omfattning. Detta ansågs
nödvändigt dels för vinnande av enhetlighet och dels enär det stora flertalet
av vägförvaltningarnas befattningshavare icke tidigare sysslat med statlig
verksamhet. Ur styrelsens egen synpunkt var det också till fördel, att styrelsen
genom en sådan ordning bleve i tillfälle att på ett mera ingående sätt
få kännedom om de olika slag av ärenden och frågor, som kunde förekomma.
Styrelsen var emellertid fullt på det klara med att den relativt starka centraliseringen
var en övergångsform och att decentralisering efter hand skulle
ske i all den omfattning som var möjlig. Styrelsen har också konsekvent
följt denna linje och genom ändringar tid efter annan i arbetsordningen eller
på annat sätt givit vägförvaltningarna ökad befogenhet och större handlingsfrihet.
Styrelsen följer ständigt frågan med största uppmärksamhet, varför
någon särskild utredning i ämnet icke erfordras.
Överrevisorerna ha särskilt framhållit behovet av ökade anslag för nyanläggning
av ödebygdsvägar och bygdevägar. Styrelsen, som även anser att
dessa byggnadsanslag varit för små för att inom rimlig tid tillgodose nyanläggningsbehoven,
vill emellertid som sin bestämda uppfattning framhålla,
att erforderlig ombyggnad av det befintliga vägnätet icke får eftersättas för
nyanläggningsbehoven. Styrelsen har därför i sina anslagsäskanden innevarande
höst äskat betydligt ökade anslag icke blott till nyanläggning av
vägar utan även till ombyggnad.
Styrelsens inställning såväl till revisionsavdelningens arbete som till frågan
om teknisk-ekonomisk kontroll av vägförvaltningarnas verksamhet framgår
i allt väsentligt av styrelsens protokoll den 16 oktober 1945 med beslut angående
viss omläggning av revisionsverksamheten, vilket protokoll i avskrift
här bifogas (bilaga 2). Av protokollet framgår bl. a., att styrelsen avsett
att åstadkomma en sådan kontroll genom samarbete mellan vederbörande
tekniska byråer och revisionsavdelningen; sådant samarbete har också
inletts. Det synes vara skäl att detta system får prövas innan andra åtgärder
i förevarande avseende vidtagas.
Att åstadkomma teknisk-ekonomisk kontroll genom en till revisionsavdel -
— 135 —
ningen knuten befattningshavare med kompetens att bedöma vägförvaltningarnas
utgifter ur teknisk synpunkt torde icke låta sig göra. Det räkenskapsmaterial
varom här är fråga är alltför omfattande för att kunna bemästras
av en enda person. Det lärer också vara ogörligt att finna en person, som
behärskar vägväsendets alla tekniska detaljer och som skulle vara villig att
antaga en befattning med den löneställning som här skulle kunna ifrågakomma.
Av styrelsens här ovan omnämnda protokoll den 16 oktober 1945 framgår,
att revisionsavdelningen till en början ansåg sig böra verka så att säga i uppfostrande
syfte; det gällde att snabbt och effektivt fästa den till stor del
mycket oerfarna lokala personalens uppmärksamhet på vikten av att noggrant
följa vederbörande författningar och reglementen samt att iakttaga tillbörlig
sparsamhet. Att därvid många förfrågningar och i vissa fall revisionsanmärkningar
kunde framställas rörande till synes obetydliga belopp torde
icke vara särskilt egendomligt. Det förefaller styrelsen vara bättre att genast
påpeka ett fel och därigenom förhindra dess upprepande än att låta felet
återkomma gång efter gång och så slutligen slå ner på den felande.
De av överrevisorerna nämnda beloppen äro självfallet i och för sig bagateller.
Det kan emellertid nämnas, att t. ex. revisionsavdelningens förfrågan
om inköpet av rullgardiner icke var så onödig som överrevisorema synas
vilja göra gällande. Kostnaderna för rullgardinerna hade förts på kontot
»garage», vilket revisionsavdelningen ansåg förefalla egendomligt. Det visade
sig också, att kostnaderna felaktigt påförts detta konto. Det kan säkert antagas,
att den gjorda förfrågan i varje fall hade det goda med sig, att vederbörande
hos vägförvallningen fingo sin uppmärksamhet på vikten av noggrannhet
i bokföringen.
Såsom av det förut nämnda protokollet framgår bär revisionsavdelningens
verksamhet numera i väsentliga avseenden omlagts.
En vägnämndsledamot torde i likhet med övriga statliga och kommunala
förtroendemän och tjänstemän äga skyldighet att göra sig underkunnig örn
de författningsbestämmelser, som gälla vid uppdragets fullgörande.
När styrelsens revisionsavdelning uppmärksammat, att reseräkningar från
vägnämndsledamöter i ett flertal fall inkommit så sent, alt enligt föreskrifterna
i 24 § resereglementet rätten till ersättning förfallit, framhöll avdelningen
i skrivelse den 26 september 1945 till samtliga vägförvaltningar lämpligheten
av att förvaltningarna genom cirkulär eller på annat sätt erinrade
vägnämndsledamöterna om denna bestämmelse.
Enligt nyssnämnda paragraf kan Kungl. Majit på grund av särskilda omständigheter
medgiva vederbörande rätt till ersättning, trots att reseräkningen
inkommit för sent; det står sålunda de personer, som förvägrats ersättning,
fritt att hos Kungl. Majit göra framställning i ämnet. Därest Kungl. Majit
anser sådana särskilda omständigheter här föreligga, torde — för undvikande
av besväret med en mängd separata framställningar — vara lämpligt, att
Kungl. Majit meddelar .styrelsen ett generellt bemyndigande att utan hinder
av resereglementets bestämmelser få utbetala ersättning lill sådana vägnämndsledamöter,
som före delfåendet av revisionsavdelningens påpekande
i nämnda skrivelse förlorat rätten lill ersättning på grund av underlåtenhet
att i tid inkomma mod reseräkning.
Det lärer vara uppenbart, att vägnämndsledamöter äga rätt till ersättning
för sådana resor, som av överrevisorerna omnämnas. Örn vägnämndsledamot
som förvägrats dylik ersättning anmält saken lill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
kunde rättelse genast lia skett. Styrelsen har redan fäst väglörvaltningarnas
uppmärksamhet på ifrågavarande angelägenhet.
— 136
Beträffande slutligen kostnaderna för motor till bron över Byälven vid
Nysäter får styrelsen anföra följande.
Den 30 oktober 1943 beslöt vägstyrelsen i Söderisysslets vägdistrikt att utbyta
motorn, då därigenom större driftsäkerhet skulle vinnas med hänsyn
till det relativt klena distributionsnätet. I skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 25 november 1943 meddelade vägstyrelsen, att den till inköp
beslutade motorn icke skulle kunna levereras förrän omkring den 1
juni 1944. Under hänvisning till utfärdade direktiv, enligt vilka vägstyrelserna
icke utan särskilt tvingande skäl finge avsluta köp, vars verkningar komme
att sträcka sig in på 1944, förklarade sig vägstyrelsen icke kunna beställa
motorn.
Den 17 december 1943 godkände länsstyrelsen broföretaget och utanordnade
till vägstyrelsen innestående statsbidrag.
Efter undersökning på platsen beslöt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att motor och snäckväxel skulle utbytas, och sedan offert infordrats från
entreprenören för brons maskinella utrustning, antogs anbudet den 19 januari
1945.
Med hänsyn till dels att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut endast
var ett fullföljande av det av vägstyrelsen den 30 oktober 1943 fattade beslutet,
vilket förmenats icke kunna genomföras till följd av de bestämmelser,
som utfärdats med anledning av vägväsendets förestående förstatligande, dels
att några särskilda medel för broföretaget icke vidare funnos tillgängliga,
ansåg styrelsen att kostnaderna borde avföras från titeln »Dm 15 Vägdistriktens
avvecklingskostnader». Att denna lösning av finansieringsfrågan är
den ur praktisk synpunkt lämpligaste torde vara uppenbart. Motorbytet har
på grund av verkstadskonflikten ännu icke kunnat ske, och styrelsens beslut
angående kostnadernas avförande från nämnda titel har därför icke
verkställts.
Därest Kungl. Maj:t anser, att kostnaderna böra bestridas i annan ordning,
d. v. s. från broanslaget, torde styrelsen i sinom tid få inkomma med underdånig
framställning om att erforderliga medel anvisas från nämnda anslag.
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade,
deltagit överdirektören Hjort, byråchefen Kolm, förrådsdirektören Nelander
och byråchefen Wallgren.
Stockholm den 12 december 1945.
Underdånigst
Nils Bolinder.
E. G. Braune.
Bilaga 2.
Protokoll hållet vid sammanträde vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 16 oktober 19iä.
§ 1.
Byråchefen Wallgren anförde.
»I sitt yttrande över 1942 års vägsakkunnigas betänkande framhöll Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen beträffande det blivande revisionsarbetet bl. a.
följande:
— 137 —
''Härvid är då att märka, att granskningen icke endast skall avse tormalm
— vore så tället skulle arbetet mycket väsentligt underlättas — utan räkenskaperna
skola jämväl granskas sakligt. Härtill kommer, att revisionen etter
anmodan från de tekniska byråerna kan få göra specialundersökningar
i räkenskaperna, exempelvis för att utröna medelkostnaderna för gruskörslor
eller andra liknande saker. Slutligen må påpekas, att revisionen även
måste övervaka belastningen på olika anslag, så att vederbörande förvaltningar
icke överskrida dem tilldelade belopp för byggande och andra ändamål.
Revisionens verksamhet blir därför av mycket stor omfattning och betydelse.
’
I proposition nr 224 till 1943 års riksdag anförde departementschefen i
samma ämne följande:
''Det är önskvärt, att räkenskaperna i möjligaste mån fullständigt underkastas
siffergranskning. Självfallet kan en granskning i övrigt av räkenskapsmaterialet
endast stickprovsvis ifrågakomma, men revisionen bör vara
så ordnad, att åtminstone någon del av varje underförvaltnings räkenskaper
årligen kan bliva föremål för en mera ingående granskning. Jag förutsätter
tillika, att revisionskontoret i samarbete med de tekniska avdelningarna
skall — i likhet med vad som exempelvis sker genom den nuvarande
vägunderhållsinspektionens försorg — utöva viss kontroll över att kostnaderna
bliva behörigen bokförda å därför avsedda anslag och anslagsposter.''
Vid vägförstatligandet kornrno helt givet befattningshavarna vid de nya
vägförvaltningarna att i avsevärd omfattning utgöras av personer, vilka stöde
främmande för den statliga förvaltningen. Helt naturligt var därför att emotse
att i ganska stor utsträckning feltolkningar av gällande författningar och
föreskrifter skulle förekomma. I all synnerhet var detta att befara i fråga
örn de ofta svårtolkade bestämmelserna i avlönings- och resereglementena.
Styrelsens revision, som tog till sin uppgift att ej blott framställa anmärkningar
utan att framför allt söka förebygga felaktiga utbetalningar, har därför
under den hittillsvarande så att säga uppbyggnadstiden ansett sig böra
granska de inkomna räkenskaperna i deras helhet och att göra detta fortast
möjligt för att förhindra återupprepningar av på grund av feltolkningar verkställda
felaktiga utbetalningar. Revisionen har också vid skilda tillfällen genom
meddelanden till samtliga väglörvaltningar gjort dessa underkunniga om sådana
beslut i anmärkningsärenden, som varit av allmängiltig betydelse eller
i övrigt kunnat tjäna förvaltningarna till ledning. Revisionsarbetet har sålunda
i ganska avsevärd utsträckning mäst inriktas på en formell granskning,
vilket dock givetvis icke inneburit ett bortseende från revisionens övriga
uppgifter. Kontrollen över anslagsbelastningen sker sålunda i samarbete
med kamrerarekontoret på sådant sätt, alt avstämning från vägförvaltningarna
s räkenskaper sker mot de å sistnämnda kontor förda dispositionskorten
över de lill vägförvaltningarna anvisade olika medlen. Granskningen av
räkenskaperna omfattar givetvis också sakgranskning, vilken dock begränsas
därav, alt det månatligen inkommande räkenskapsmalerialet icke är lill
fyllest för en mera omfattande sådan granskning. Härför erfordras dels tillgång
till ytterligare material, dels ock medverkan från de tekniska byråerna.
Då numera vägförvaltningarnas till styrelsen insända räkenskaper i sin helhet
granskats för tiden Vi 1944—:i0/„ 1945, synas vederbörande befattningshavare
vid vägförvaltningarna hava bort erhålla sådan erfarenhet, att revisionen
kan våga övergå till en mera stickprovsmässig granskning och därmed
liven utsträcka sitt arbete till att omfatta ett vidare material. Sedan numera
kalkylationsboklöringen föreligger färdig för ett avslutat helt budgetår, har
revisionen också för avsikt att stickprovsvis göra en undersökning av det
material, som ligger till grund för fördelningen av sorn gemensamma kost
-
— 138 —
nader bokförda utgifter. För detta ändamål tiar i samråd med underhållsavdelningen
infordrats erforderligt material från en av vägförvaltningarna,
vilket material för närvarande är underkastat förberedande granskning å underhållsavdelningen
för att sedermera överlämnas till revision för vidare undersökning.
För ett fortsatt effektivt bedrivande av styrelsens revisionsverksamhet är
samarbetet mellan revisionskontoret och de tekniska avdelningarna av största
betydelse. Det synes mig därför synnerligen önskligt, att då tjänstemännen
å dessa avdelningar i sitt arbete inom styrelsen eller vid inspektionsresor
göra sådana iakttagelser, som kunna tänkas utgöra ett uppslag eller i övrigt
vara till nytta för revisionskontoret i dess arbete, de ville genom vederbörande
avdelningschef därom göra anmälan till kameralbyrån. I anledning
härav får jag hemställa, att styrelsen ville besluta, att utdrag av detta protokoll
skulle tillställas cheferna å de tekniska byråerna och avdelningarna
inom styrelsen.»
Styrelsen beslöt i enlighet med föredragandens hemställan.
In fidem:
Styrbjörn von Feilitzen.
Byggnadsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 144, § 19.
Underdånigt utlåtande.
Byggnadsstyrelsen, som ansluter sig till vad statsrevisorerna anfört rörande
de av C. B. U. upprättade allmänna normerna för planläggning och utförande
av statliga ämbetsbyggnader, får i ärendet åberopa vad styrelsen anfört
i sin, av statsrevisorerna omnämnda, skrivelse till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet den 10 juni 1944.
Stockholm den 17 januari 1946.
Underdånigst:
HENNING LEO.
GUNNAR WEIKE.
B. Hasselrot.
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 148, § 20.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har statskontoret anbefallts att avgiva
utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse
yttrats angående kontrollen över de medel, som av statliga myndigheter utbetalas
till kommunala samfälligheter.
— 139
I anledning därav får statskontoret anföra följande.
Riksdagens år 1945 församlade revisorer hava under § 20 av sin avgivna
berättelse ifrågasatt ändrade föreskrifter beträffande kontrollen av medel,
som av statliga myndigheter utbetalas till kommunala samfälligheter. Enligt
revisorernas uppfattning skulle nämligen nu tillämpat kontrollsystem, som
bygger på de i kungl, kungörelse nr 613 den 10 november 1933 givna föreskrifterna
angående utbetalning till kommuner m. fl. över postgirot, vara behäftat
med vissa brister. Härvid hava riksdagens revisorer framhållit, att de
kontrolluppgifter, de kommunala revisorerna kunna erhålla från postgirokontoret,
icke äro tillräckliga som underlag för revision, enär de endast lämna
uppgift beträffande de förändringar kontot under året genomgått men
däremot icke upplysningar om arten av de medel, som inbetalts. Enligt vad
revisorerna inhämtat förekommer även, att statliga myndigheter utbetala
medel till kommunala organ i annan ordning än över postgirot, vilket finge
anses innebära en brist i gällande kontrollsystem. Därest systemet med utbetalning
av statsmedel över postgirot skall utgöra underlaget för kontrollen
måste enligt revisorernas mening möjlighet till undantag från ett sådant utbetalningssätt
förringa det därmed åsyftade kontrollvärdet.
Under hänvisning till de sålunda påtalade bristerna ifrågasätta revisorerna,
huruvida icke det mest effektiva vore att föreskriva, att de olika utbetalande
myndigheterna skulle tillställa de kommunala revisorerna ett sammandrag
över de medel av skilda slag, vilka under viss tid utbetalats. Med hänsyn
till den kommunala redovisningen skulle sammandragen lämpligen avlämnas
efter varje års utgång och avse kalenderår. Uppgifterna skulle lämna
besked icke blott örn beloppen utan även om de förhållanden i övrigt,
som kunde vara av värde för den kommunala revisionen, såsom arten av utbetalda
medel, den tid utbetalningen hänför sig till, huruvida medlen utgöra
förskott etc. Anordningen skulle förutsätta, att den utbetalande myndigheten
förde ett särskilt konto för utbetalning till varje kommun.
Det föreslagna kontrollsystemet med konton för alla berörda kommuner
skulle medföra ett avsevärt ökat arbete för de utbetalande myndigheterna.
På dessa konton skulle nämligen föras icke blott beloppen utan även för revisorernas
arbete erforderliga anteckningar angående medlens natur m. m.
För statskontoret, som bland annat utanordna!- bidragen till folk- och skolbibliotek,
skulle systemet medföra uppläggning av icke mindre än cirka 3 000
konton samt utskrivning och expediering av lika mångå kontrolluppgifter
årligen. Såväl statskontoret som övriga utbetalande myndigheter skulle därtill
bliva nödsakade att infordra uppgifter på och föra förteckningar över revisorerna
i respektive kommuner. Det torde nämligen ligga i sakens natur,
att myndigheternas kontrolluppgifter böra tillställas revisorerna direkt utan
obehörig passage genom de kommunala organ, som äro föremål för revision.
Ovannämnda arbetsuppgifter .skulle — åtminstone beträffande .statskontoret
— icke kunna medhinnas av nu tillgänglig personal. Det nya kontrollsystemet
skulle sålunda komma att medföra ökat behov av arbetskraft och
lokalutrymme med åtföljande kostnader för statsverket. Förslaget synes därför
böra genomföras endast under förutsättning, att nuvarande kontrollsystem
icke håller måttet. Enligt statskontorets uppfattning är emellertid detta icke
fallet. Erfarenheten torde tvärtom hava visat, att oegentligheterna inom kommunalförvaltningen
just till följd av postgirots ökade användning — till vilket
förhållande kontrollsystemet för statsbidragen verksamt bidragit —- blivit
alltmer sällsynta. Under dylika omständigheter synes det icke föreligga
anledning frångå postgirot som den grund, på vilken kontrollen hör vila.
Ur revisionsteknisk synpunkt lärer postgirot även fylla högt ställda an -
140 —
språk. Vid undantagslös utbetalning av statsmedel till kommunerna över
postgirot torde risken för medlens förskingring därför vara så gott som helt
utesluten. Till kommun girerade eller utbetalda belopp bokföras nämligen av
postgirokontoret på vederbörande kommuns postgirokonto, varjämte postgirokontoret
för varje dag då kontot undergått någon förändring tillställer
kontoinnehavaren ett kontoutdrag, åtföljt av kupongerna till de inbetalnings-,
giro- eller utbetalningskort m. m., på grund av vilka in- eller utbetalningar
skett. Varje inbetalt belopp gottskrives således vederbörande kommuns postgirokonto
och innestår där. oberoende av örn redogöraren — eventuellt i avsikt
att själv tillägna sig medlen — underlåter att bokföra dem i kommunens
räkenskaper. Tillgrepp av medel förutsätter därför obehöriga uttag från kontot,
vilka uttag givetvis ej heller komma till synes i böckerna. För revision
och kontroll av postgirokontot översänder emellertid postgirokontoret på begäran
s. k. kontokurant med uppgift örn belopp för in- och utbetalningar
samt saldo för varje dag. Vid jämförelse mellan denna kontokurant och redogörarens
kassajournaler måste självfallet vederbörande revisorer omedelbart
konstatera varje bristande överensstämmelse och därigenom uppdaga
eventuella oegentligheter. Uet må även framhållas, att denna kontroll omfattar
icke blott insättningarna från statsmyndigheter utan jämväl övriga inkomster,
varför den ur allmän revisionssynpunkt måste vara mycket värdefullare
för kommunen än de förslagna kontrolluppgifterna från berörda statliga
myndigheter. Revisorerna behöva på detta sätt ej heller sammanställa
kontrolluppgifter från olika myndigheter eller enskilda insättare.
Såsom riksdagens revisorer framhållit, förekommer utbetalning av statsmedel
till kommunala organ även i annan ordning än över postgirot. Dylika
utbetalningar torde emellertid förekomma endast i undantagsfall. Någon anledning
att fördenskull uppbygga ett kontrollsystem, omfattande jämväl alla
postgirolikvider för vilka kontrollen enligt ovanstående redan är betryggande,
synes ej föreligga. En eventuell utbyggnad av kontrollsystemet på sätt
revisorerna föreslagit bör därför under alla förhållanden endast omfatta utbetalningar,
som av olika anledningar verkställas utanför postgirot.
För statskontorets vidkommande sker undantag från den allmänna regeln
endast beträffande utbetalning av bostadslån till Stockholms stad. Av praktiska
skäl utbetalas nämligen dylika lån — efter rekvisition från Stockholms
stads fastighetskontor — medelst check, vilken utlämnas mot kvitto utfärdat
av stadens kassakontor och undertecknat av kassör och kassakontrollant.
Kontrollen måste härigenom anses fullt betryggande och ökas ytterligare
genom att de utbetalda lånen sedermera aviseras låntagarna två gånger årligen.
Vederbörande tjänstemän hos staden hava även uttryckt en önskan att
någon ändring i nämnda utbetalningssätt icke må komma till stånd. Brådskande
utbetalningar till kommuner i övriga fall har statskontoret verkställt
telegrafiskt över postgirot.
Enligt statsrevisorernas förslag skulle kontrollsammandragen även innehålla
uppgift om medlens natur m. m., vilka uppgifter jämväl vöre av värde
för den kommunala revisionen. Enligt statskontorets uppfattning böra dylika
uppgifter av den utbetalande myndigheten lämnas å girokupongen eller, beträffande
mera omfattande specifikationer, i särskilt brev till medelsmottagaren
i samband med utbetalningen. Ifrågavarande uppgifter, vilka utgöra
ett nödvändigt underlag för bokföringen, torde kommunens revisorer alltså
kunna erhålla av redogöraren eller genom verifikationsmaterialet. Något särskilt
system härför torde således i regel ej vara nödvändigt. Det må även
framhållas, att de statliga bidragen i stor utsträckning utgöra av kommunen
väntade och kända inkomster, vilket torde minska behovet av ifrågasatta
uppgifter.
- 141 —
Såsom av det sagda torde framgå anser statskontoret det nuvarande kontrollsystemet
för utbetalningar till kommunerna tillfredsställande beträffande
postgiroutbetalningarna, varför ämbetsverket icke anser sig kunna biträda
det av riksdagens revisorer framlagda förslaget. I fråga om undantagen
från föreskrivet utbetalningssätt böra kommunernas revisorer däremot aviseras,
såvida icke den utbetalande myndigheten anser kontrollen i samband
nied utbetalningen fullt betryggande. Gällande bestämmelser angående utbetalningar
till kommuner torde därför böra omarbetas i överensstämmelse
härmed och samtidigt kompletteras och sammanföras i en enda kungörelse.
I kungörelsen torde böra föreskrivas, att i brådskande fall utbetalning genom
postanstalt, i stället för genom postanvisning, skall ske telegrafiskt över
postgirot. Det torde även kunna medgivas, att utbetalning medelst check må
ske i sådana fall, myndigheten finner kontrollen betryggande. Enligt nu gällande
bestämmelser skall kommunal förvaltningsenhet vid rekvisition av medel
uppgiva numret på det postgirokonto, som medlen skola tillföras. Denna
bestämmelse bör kompletteras med föreskrift örn att jämväl kontots benämning
enligt postgiroförteckningen skall angivas. Slutligen torde kungörelsens
bestämmelser böra utsträckas att gälla icke blott kommunala samfälligheter
utan även andra officiella organ såsom exempelvis hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelser och stiftsnämnder, vilka i stor utsträckning uppbära medel
av statlig natur.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Örtengren och Norberg.
Stockholm den 15 januari 1946.
THORD LÖNDAHL.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
John W. Edberg.
Länsstyrelsens i Östergötlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 148, § 20.
Länsstyrelsens utlåtande.
Revisorernas förslag synes länsstyrelsen välbetänkt, och länsstyrelsen förordar
dess genomförande. Det synes emellertid givetvis angeläget, att detta
sker med minsta möjliga ökning i arbetsbördan för vederbörande bokföringsavdelning.
För länsstyrelsens vidkommande kunde frågan lämpligast lösas
genom upplägggande av ett kortregister med tvåbladssvstem, där samtliga
utbetalningar till kommunala organ infördes i samband med den löpande
bokföringen. Efter varje kalenderårs utgång översändes det ena kortet till de
kommunala revisorerna. Å korten böra angivas dagen för utbetalningen,
adressatens namn, det utanordnade beloppets storlek samt utbetalningens art.
Linköpings slott i landskontoret den 12 januari 1946.
CARL HAMILTON.
CH. WENNERGREN.
— 142
Länsstyrelsens i Malmöhus
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 148, § 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1945 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört om kontrollen
över medel, som av statliga myndigheter utbetalats till kommunala samfälligheter.
Länsstyrelsen får i underdånighet anföra följande.
Samtliga utbetalningar, som länsstyrelsen verkställer till kommunala organ,
ske utan undantag över postgirokonto. Å girokortets talong antecknas
de utbetalda medlens art, eventuella avdrag för förskott, pensionsavgifter
och dylikt. De kontoutdrag, som postgirokontoret efter varje förändring i
kontot tillställer kontoinnehavaren, ge givetvis ej fullständigt skydd mot
oegentligheter. Två kommuner i länet, Lunds stad och Hörby köping, ha
också på egen bekostnad sedan flera år tillbaka erhållit ett sammandrag
över av länsstyrelsen under ett kalenderår till olika myndigheter gjorda utbetalningar.
Å dessa sammandrag ha antecknats utbetalningsdag, beloppets
storlek, ändamål och den mottagande myndigheten.
Den av revisorerna föreslagna nya arbetsuppgiften torde av länsstyrelserna
kunna lösas antingen genom utdrag ur länsstyrelsernas nu förda utgiftsböcker
eller genom särskild bokföring för utbetalningar till kommuner.
Om ett utdrag ur länsstyrelsernas böcker skall kunna helt fylla sin uppgift
för den kommunala revisionen, måste utgiftsböckerna och därmed även
de avskrifter av dem, som regelbundet skola tillställas riksräkenskapsverket,
belastas med åtskilliga detaljer, som för deras vanliga ändamål äro onödiga.
De kommunala revisorerna böra t. ex. ha kännedom örn de utbetalade beloppen,
under det att i utgiftsböckerna allenast noteras de utanordnade. Olikhet
mellan de båda beloppen förekommer ofta och kan bestå i avdrag för
förskott, pensionsavgifter m. m. — Arbetet med sammanställande av ifrågavarande
utbetalningsbesked synes bli tidsödande och torde icke utan hjälp
av tillfällig personal kunna slutföras inom rimlig tid efter årsskiftet.
Särskild bokföring för utbetalningar till kommunerna med huvudsaklig
uppgift att tjäna den kommunala revisionen borde kunna ske i form av
dagliga noteringar, direkt efter anordningarna, å lösa blad, vilka omedelbart
efter kalenderårets slut utan att summeras kunna översändas till vederbörande
kommuns revisorer. Då emellertid risk alltid finns för att ett eller annat
lill kommun översänt sammandrag kan förkomma, vore möjligen användning
av något kopieringssystem med avrivbara blad och blyertsskrift lämpligare.
I detta fall behövde bladen icke avrivas, förrän de vid årets slut skulle
översändas till vederbörande kommun.
Under åberopande av vad ovan nämnts får länsstyrelsen tillstyrka, att åtgärder
bliva vidtagna för ernående av bättre kontroll över till kommunala
samfälligheter utbetalda medel.
Malmö i landskontoret den 21 januari 1946.
ERNST LUNDBLAD.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
B. WINBLAD.
— 143
Länsstyrelsens i Västernorrlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del X, s. 148, § 20.
Till Konungen.
Sedan länsstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens
revisorer anfört angående kontrollen över medel, som av statliga myndigheter
utbetalas till kommunala samfälligheter, får länsstyrelsen till åtlydnad
härav i underdånighet anföra:
Därest bestämmelserna i kungörelsen den 10 november 1933 angående sättet
för vissa utbetalningar till kommuner m. m. iakttagas, synas möjligheterna
till kontroll över ifrågavarande medel vara tillfredsställande. Då utbetalningar
till kommunala organ emellertid undantagsvis gjorts och göras i annan
ordning än över postgiro, kan det, särskilt med hänsyn till storleken av
de belopp, varom här är fråga, finnas anledning att ordna kontroll jämväl
på annat sätt. Det av riksdagens revisorer föreslagna tillvägagångssättet synes
välbetänkt. Det merarbete systemet kommer att medföra för länsstyrelsen
synes icke vara särskilt betungande. Länsstyrelsen får med anledning
härav i underdånighet understryka vikten av att föreskrifter snarast möjligt
utfärdas i enlighet med de föreslagna riktlinjerna.
Härnösand i landskontoret den 16 januari 1946.
Underdånigst
RAGNAR STATTIN
PER WENSTRÖM.
Svenska stadsförbundets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 148, § 20.
Till Konungen.
Sedan svenska stadsförbundet beretts tillfälle atc avgiva yttrande i anledning
av vad riksdagens senast församlade revisorer i sin berättelse anfört angående
kontrollen över medel, som av statliga myndigheter utbetalas till kommunala
samfälligheter, får förbundets styrelse härmed vördsamt anföra följande.
Det i lag föreskrivna sättet för utbetalande av bidrag av statsmedel till kommuner
m, fl. nämligen genom girering till eller insättning å postgirokonto för
vederbörande kommunala förvaltningsenhet, vilket utbetalningssätt på sin tid
förordats av styrelsen, har utan tvivel varit av stor betydelse för kontrollen av
berörda utbetalningar. Men de luckor, som synas föreligga i detta utbetalningssätt
och som även stadsförbundet i några fall haft anledning uppmärk
-
— 144 —
samma, äro ägnade att ingiva betänkligheter. Den av riksdagens revisorer föreslagna
åtgärden till effektivisering av kontrollen över utbetalningar av
statliga medel till kommunala samfälligheter synes fördenskull synnerligen
beaktansvärd. Visserligen torde ingen garanti föreligga att icke även det av
riksdagens revisorer nu föreslagna kontrollsystemet kan komma att behäftas
med brister närmast beroende på huru det kommer att inlemmas i statens
redovisningssystem. Men uppenbarligen kommer det föreslagna systemet, örn
det genomföres, att utgöra en värdefull komplettering till redan förefintliga
kontrollanordningar i form av redovisningsskyldighet över postgiro för de
medel, varom fråga är.
Svårigheter föreligga i varje fall beträffande den viktiga detaljen, att ifrågavarande
sammandrag å utbetalningar direkt skola nå vederbörande revisorer.
Det stora antalet utbetalande statliga myndigheter ökar denna svårighet.
Till avhjälpande härav vore en tänkbar lösning, att utbetalningssammandragen
från de olika statliga organen först samlades hos resp. länsstyrelse för
att av denna direkt tillställas revisorerna för den kommunala samfälligheten.
Härigenom skulle man också underlätta den uppgiftsskyldighet från sistnämnda
samfälligheter angående de för nästkommande år valda revisorerna,
som förslaget måste förutsätta, ehuru intet särskilt nämnes därom. Örn den
föreslagna anordningens verkan icke skall förfelas, måste den möjligheten
helt elimineras, att ifrågavarande utbetalningssammandrag kunna komma att
passera över eller adresseras till något förvaltningsorgan hos den kommunala
samfälligheten. Endast för de större städer, som ha egna revisionskontor, torde
en fullt betryggande kommunikation i berörda hänseende kunna åvägabringas
utan en sådan förmedling genom länsstyrelserna som nyss nämnts.
En dylik förmedling skulle även hava sitt stora värde för sakkunnig revisor,
som av vederbörande kommunala samfällighet anlitas för medverkan vid
den kommunala revisionen. Sådan revisor finge därigenom en möjlighet att
vid behov t. ex. vid en tioårsrevision genom vederbörande länsstyrelse direkt
inhämta sammanförda uppgifter angående samtliga de medel, som av statliga
myndigheter under den tid, varom fråga är, utbetälats till vederbörande
kommunala samfällighet.
Dessutom må framhållas, att ytterligare fördelar skulle kunna vinnas genom
det av styrelsen på sin tid tillstyrkta förslaget, att alla statsbidrag skulle
översändas till en och samma myndighet inom kommunen. Genom ett sådant
förfaringssätt synes kontrollen över utbetalningar av statsmedel till
kommuner än mera kunna underlättas.
Styrelsen får alltså tillstyrka åtgärder enligt statsrevisorernas uttalande
och förslag med beaktande av de önskemål som ovan anförts.
Stockholm den 21 januari 1946.
Underdånigst
Svenska stadsförbundets styrelse
OSCAR LARSSON.
Yngve Löfgren.
— 145 —
Svenska landskommunernas
förbunds
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 148, § 20.
Till Konungen.
Sedan Svenska landskommunernas förbund genom nådig remiss den 21
december 1945 bereus tillfälle att avgiva yttrande över vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört angående kontrollen över medel, som av statliga
myndigheter utbetalas till kommunala samfälligheter, får förbundets styrelse
i ärendet i underdånighet anföra följande.
Genom sin bokförings- och revisionsavdelning har förbundet under senare
år haft tillfälle att studera tillämpningen av bestämmelserna i kungörelsen
den 10 november 1933 (nr 613) angående sättet för vissa utbetalningar till
kommuner m. fl. Därvid har kunnat iakttagas, att statsmyndigheterna i enlighet
med nyssnämnda kungörelse i regel verkställa utbetalningar till kommunala
förvaltningsorgan genom girering till postgirokonto. Undantagen härifrån
äro dock tyvärr rätt sa talrika, och en av förbundets konsulenter har
nyligen föreslagit, att styrelsen måtte göra Eders Kungl. Maj :t uppmärksam
härpå i och för vinnande av rättelse.
Ur kontrollsynpunkt lia verkningarna av den ovannämnda kungörelsen
varit goda. På sätt riksdagens revisorer framhållit minskas dock kontrollvärdet,
så länge undantag göras från det föreskrivna utbetalningssättet. På
lämpligt sätt böra därför berörda statliga myndigheter uppmärksamgöras
på nödvändigheten av att i detta avseende ställa sig givna bestämmelser till
efterrättelse. Det skulle enligt styrelsens mening mycket väl kunna övervägas
att utsträcka kungörelsens räckvidd. Från landstingen utbetalas till primärkommunerna
avsevärda belopp, vilket otta sker på annat sätt än genom girering
till postgirokonto. Mellan kommunerna förekomma även likvider i betydande
omfattning. Ur kontrollsynpunkt skulle det vara önskvärt med en
bestämmelse, som fastsloge skyldigheten att även i sådana fall anlita postgirot,
och en sådan bestämmelse skulle icke vara till hinders för det kommunala
förvaltningsarbetet.
Postgirot är dock i och för sig icke ett tillräckligt effektivt kontrollmedel.
Det blir effektivt först sedan revisorerna från postgirokontoret få sig fortlöpande
tillsända kontoutdrag. Postgirokontoret lämnar på särskild framställning
sådana kontoutdrag direkt till de kommunala revisorerna, men denna
möjlighet har hittills utnyttjats endast av relativt få kommuner. Med postgirokontoret
har förbundets revisions- och bokföringsavdelning under hösten
1945 fört vissa underhandlingar i syfte att få kontokuranter eller kontoutdrag
automatiskt översända til! de kommunala revisorerna. Underhandlingarna
ha ännu icke slutförts, men om en sådan anordning visar sig möjlig att
genomföra skulle mycket vara vunnet ur kontrollsynpunkt.
Styrelsen hälsar med tillfredsställelse, om den av riksdagens revisorer ifrågasatta
anordningen med meddelande årsvis från de utbetalande statliga myndigheterna
direkt till de kommunala revisorerna kunde komma till stånd. Av
vikt är därvid särskilt, att eventuella avvikelser från rekvisitioner eller ansökningar
klart angivas. Det visar sig nämligen ofta, afl man i mindre kommuner
icke har arkivexemplar av statsbidragsansökningar oell -rekvisitioner,
och revisorernas kontrollarbete försvåras ytterligare härav.
Skulle svårigheter av administrativ art uppstå för ett omedelbart realiserande
av riksdagens revisorers förslag, torde därmed kunna anstå i avvak
10—467102
lin), berättelse ang. statsverket dr 19''it). II.
— 146 —
tan på den väntade kommunsammanslagningen. Det rör sig nu icke blott om
ett stort antal olika kommunala förvaltningsorgan utan också örn ett stort
antal revisorer. Särskilt i kommuner med decentraliserad medelsförvaltning
är det nämligen fortfarande vanligt, att olika personer fungera som revisorer
för olika kommunala kassor. Då en sådan anordning icke är rationell, är styrelsen
beredd att söka påverka kommunerna att till revisorer utse personer,
som äro valbara till revisorer för kommunens samtliga förvaltningsorgan. \ id
en fortsatt utbyggnad av förbundets bokförings- och revisionsavdelning kunde
man också tänka sig att meddelanden örn utanordnade statsbidrag tillställdes
revisionsavdelningen för vidare befordran till de kommunala revisorerna,
därest en sådan anordning skulle innebära en lättnad för de medelsutanordnande
statliga myndigheterna.
Stockholm den 22 januari 1946.
Underdånigst
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
ISRAEL LAGERFELT.
Sixten Larsson.
Länsstyrelsens i Stockholms
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 153, § 21.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1945 bär länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad som i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats angående vissa befattningshavares anlitande
för taxeringsuppdrag. Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.
Såsom länsstyrelsen vid upprepade tillfällen framhållit, är det icke lätt
att utom tjänstemännen vid länsstyrelsen finna för uppdrag såsom ordförande
eller kronoombud i taxeringsnämnd lämpliga personer. På grund härav
och då fullgörande av dylika uppdrag utgör en god skola för dera, vilka
i andra ställningar — främst vid länsstyrelse — skola taga befattning nied
taxeringsväsendet, förekommer i viss utsträckning att dylika förordnanden
meddelas tjänstemän vid länsstyrelsen. Emellertid delar länsstyrelsen revisorernas
uppfattning därom att uppdragen böra givas dessa tjänstemän i
begränsad omfattning. Under inga förhållanden bör det med dylika uppdrag
förenade arbetet få inkräkta å vederbörande tjänstemans möjlighet att fullgöra
sina tjänsteåligganden. Vid meddelande av förordnande såsom ordförande
eller kronoombud i en taxeringsnämnd brukar länsstyrelsen regelmässigt
först söka kontakt med ledande kommunalmän i vederbörande ort i
syfte att erhålla förslag å lämplig person inom orten till det uppdrag, varom
fråga kan vara. Icke sällan hemstälies därvid fran kommunens sida att. någon
tjänsteman vid länsstyrelsen, vilken förutsättes vara obunden av ovidkommande
hänsyn, måtte erhålla uppdraget. I fall, då en inom vederbörande
kommun icke bosatt person förordnas till ordförande, söker länsstyrelsen
städse erhålla ett kronoombud från orten.
— 147 —
Beträffande taxeringskonsulenterna råda emellertid särskilda förhållanden.
Att på annat håll än bland taxeringsrevisorer och taxeringsassistenter finna
personer, vilka äro lämpliga för och villiga att mottaga dylika uppdrag, är
enligt länsstyrelsens erfarenhet mycket svårt. I en till Kungl. Maj:t nästlidet
år ingiven framställning angående arbetsförhållandena å landskontorens taxeringsavdelningar
har också föreningen Sveriges landskamrerare framhållit,
hurusom betydande svårigheter flerstädes mött att med personal utom landskontoret
rekrytera de viktiga och betydelsefulla befattningarna som taxeringskonsulenter.
Den med dessa befattningar avsedda förstärkningen av landskontorets
arbetskrafter hade enligt föreningens mening flerstädes uteblivit,
enär förut fast anställd personal mäst utnyttjas såsom konsulenter, samt
denna personals arbetskraft följaktligen dragits bort från andra viktiga arbetsuppgifter.
Kravet på fullt skolad personal för de uppgifter, som skola fullgöras av
konsulenter, kan enligt länsstyrelsens uppfattning icke eftersättas. För att
undgå de av revisorerna påtalade olägenheterna i förevarande avseende synes
därför ofrånkomligt att arbetskrafterna inom taxeringsavdelningama förstärkas
så att det arbete, som nu skall ankomma på konsulenter, i stället
kan fullgöras av befattningshavare vid länsstyrelse såsom ett tjänsteåliggande.
Under den tid av året, då taxeringsnämndernas arbete icke pågår,
skulle de nya befattningshavarna med fördel kunna sysselsättas med deklarationsgranskning
i allmänhet, varigenom en mer tillfredsställande skattekontroll
än för närvarande skulle kunna komma till stånd.
Stockholm å landskontoret den 19 januari 1945.
Underdånigst
KARL LEVINSON.
ALARIK WIGERT.
Länsstyrelsens i Kristianstads
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 153, § 21.
Till Konungen.
Genom remissresolution den 21 december 1945 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av 1945 års statsrevisorers yttrande under
§ 21 angående vissa befattningshavares anlitande för taxeringsuppdrag.
I anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Såsom statsrevisorerna framhållit ligger det i sakens natur, att det är till
gagn för landskontorets befattningshavare vid fullgörandet av deras tjänsteåligganden
att hava tillräcklig kännedom om skatte- och taxeringsförfattningarna,
och att sådan erfarenhet bäst vinnes under förordnande som ordförande
i taxeringsnämnd. Det är å andra sidan självfallet, att befattningshavare
ej böra tilldelas uppdrag i sådan utsträckning, att deras arbete i
tjänsten blir åsidosatt. Å landskontoret äro anställda befattningshavare dels
å taxeringsavdelningen och dels å övriga avdelningar. Tjänstemännen å taxeringsavdelningen
äro helt sysselsatta med taxeringsarbete. Detta arbete omfattar
icke allenast arbetsuppgifter för landskontoret utan även för beskatt
-
— 148
ningsnämndema i första instans. Det åligger således taxeringsintendenten att
med biträde av tjänstemän å landskontoret lämna ordförandena i taxeringsnämnderna
råd och upplysningar, verkställa utredning i invecklade taxeringsärenden
samt övervaka nämndernas arbete. Tjänsteman å taxeringsavdelningen
äger, om han därtill beordras, närvara vid sammanträde med beskattningsnämnd
i första instans och därunder deltaga i överläggningarna men ej
i besluten. Det bör i detta sammanhang även framhållas, att Beskattningsorganisationssakkunniga
föreslagit, att till kronoombud i särskild taxeringsnämnd
böra förordnas tjänstemän vid landskontoret. I fråga örn taxeringskonsulenterna
har departementschefen i proposition 345/1943 uttalat, att till
konsulent bör utses en för detta uppdrag väl kvalificerad tjänsteman vid
landskontor eller häradsskrivare. Som framgår av ovanstående hava tjänstemännen
å taxeringsavdelningen på ett helt annat sätt än lörut engagerats
för taxeringsarbete jämväl avseende taxering i första instans. Ett uppdrag
som ordförande och kronoombud kan därför icke anses ligga iitanför deras
verksamhet. Annorlunda äro förhållandena i fråga om befattningshavare å
landskontoret i övrigt. För vinnande av en naturlig befordringsgång är det
emellertid av värde, att dessa befattningshavare i den utsträckning, som förhållandena
kunna medgiva, förvärva kunskap om och bibehålla kontakten
med taxeringsväsendet. Att den bästa och lämpligaste informationskällan är
arbete i taxeringsnämnd, hava jämväl statsrevisorerna vitsordat. Det sagda
får emellertid icke bortskymma det förhållandet, att alltför många uppdrag
i angivet avseende kunna föranleda direkta olägenheter för arbetet å landskontoret.
De befattningshavare, som av länsstyrelsen erhållit uppdrag sorn
ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd, äga emellertid icke att å
tjänstetid syssla med detta arbete. Härför användes övertid och för taxeringssammanträden
erhålles tjänstledighet. Länsstyrelsen vill vidare framhålla,
att länsstyrelsen enligt Eders Kungl. Majds föreskrift i cirkulärskrivelse till
länsstyrelserna den 14 januari 1938 förordnat tjänsteman å länsstyrelsen
som ordförande och kronoombud endast i de fall, då någon annan lämplig
person icke stått till förfogade.
Av skilda anledningar, varav här må framhållas den ringa ersättningen
för taxeringsbestyret, föreligga stora svårigheter att för dessa uppdrag erhålla
kvalificerade personer inom kommunen. Dc personer, som bär skulle
kunna komma i fråga, hava ofta av andra uppdrag för det allmänna icke
tid för taxeringsarbete. Taxeringsuppdraget kan vidare föranleda vissa intressekollisioner,
som göra detsamma icke eftersträvansvärt. Det bär. därför
i vissa fall från kommunhåll framställts önskemål om att taxeringen
måtte omhänderhavas av tjänsteman vid länsstyrelsen. Det bör vidare framhållas,
att såväl det allmänna som de skattskyldiga hava ett starkt intresse
av att ali inkomst, som skall beskattas, verkligen blir beskattad och att sålunda
skatteövervältring å andra undvikes. Med den utformning, sorn skattelagstiftningen
fått, är ordförandeskap i taxeringsnämnd en uppgift, som endast
kan anförtros dem, som kunna tänkas väl fullgöra sina åligganden.
Kretsen av personer, som kunna emottaga ovannämnda uppdrag, är därför
under nuvarande förhållanden icke stor, och länsstyrelsen anser sig därför
hava bäst tillgodosett skattelagstiftningens syfte, då i vissa fall med detta
arbete fullt förtrogna tjänstemän få omhänderhava taxeringsarbetet i första
instans. Länsstyrelsen kan icke i princip dela statsrevisorernas uttalande,
att tjänstemän från länsstyrelsen i lörsta hand böra meddelas förordnande
icke i residensstaden och närbelägna taxeringsdistrikt utan i andra distrikt,
där svårigheten att anskaffa ordförande särskilt gör sig gällande. De skattskvldiga
torde nämligen hava rätt att fordra att personligen få överlägga
med ordföranden och av denne begära råd och upplysningar angående de
-
— 149 —
klarationsskyldighetens fullgörande. Detta krav tillgodoses bäst, om ordföranden
är för de skattskyldiga lätt anträffbar. Länsstyrelsen vill härjämte
tillägga, att svårigheter även göra sig gällande att som ordförande i taxeringsdistrikt
i residensstaden och närliggande taxeringsdistrikt förvärva lämpliga
personer.
I fråga om taxeringsrevisorernas och taxeringsassistenternas förordnande
som taxeringsnämndsordförande eller som taxeringskonsulenter vill länsstyrelsen
framhålla, att Beskattningsorganisationssakkunniga föreslagit, att taxeringsrevisorer
skulle i löneavseende placeras i lönegrad A 27. Samtidigt föreslogs,
att dessa icke skulle äga emottaga taxeringsuppdrag. Departementschefen
åter föreslog, att taxeringsrevisorema skulle placeras i Eo 25 och äga
rätt till dylika uppdrag.
I Kristianstads län har taxeringsrevisom förordnats som ordförande både
i särskild nämnd (aktiebolag) och i lokal nämnd (rörelseidkare). Samtidigt
hava taxeringsassistenter förordnats som kronoombud i dessa nämnder, varmed
åsyftats att en väsentlig del av arbetet skulle utföras av de sistnämnda.
Denna anordning är att anse som ett provisorium i avvaktan på att annan
arbetskraft kan ställas till förfogande. Då hinder icke föreligger för taxeringsrevisor
att innehava taxeringsuppdrag och sådant uppdrag för härvarande
taxeringsrevisor icke inkräktat på hans tjänst, har länsstyrelsen ansett sig
oförhindrad meddela sådant förordnande. Det bör i detta sammanhang understrykas,
att det för taxeringsrevisorer och taxeringsassistenter är lika
angeläget som för andra tjänstemän å landskontoret att tillägna sig den
kunskap örn skattelagstiftningen, som arbete i taxeringsnämnd i särskild
grad kan giva.
I fråga örn taxeringsassistenternas förordnande som taxeringskonsulenter i
länet gäller, att även i dessa fall inga andra personer kunnat ställa sig till
förfogande. I länet finnes icke någon auktoriserad revisor, och av handelskammaren
som granskningsmän godkända personer hava icke kunnat förordnas.
Tjänstemän vid industrier hava endast i två fall kunnat ifrågakomma.
Kristianstad i landskontoret den 19 januari 1946.
Underdånigst
A. E. RODHE.
ALLAN RIETZ.
Harald Whitefield.
Länsstyrelsens i Västerbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 153, § 21.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1945 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under 21 § i sin berättelse yttrat angående vissa befattningshavares
anlitande för taxeringsuppdrag. Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet
anföra följande.
- 150 —
Länsstyrelsen har tidigare i olika sammanhang framhållit de svårigheter,
som ofta möta, då det gäller att finna personer lämpliga och villiga att
åtaga sig uppdrag såsom ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd.
Orsaken härtill är väl i främsta rummet, att ersättningarna för dessa uppdrag
ansetts vara allt för låga i förhållande till arbetets krävande art. Med
hänsyn till den stora betydelse, taxeringsarbetet i första instans har, måste
det för länsstyrelsen framstå såsom en naturlig sak att söka få detta arbete
utfört på bästa möjliga sätt. Skattelagstiftningen bär undan för undan blivit
allt mera komplicerad, varför stora krav kommit att ställas på taxeringsnämndernas,
särskilt ordförandenas förmåga att riktigt tillämpa densamma
för åvägabringande av en så likformig och rättvis taxering som möjligt. Genom
sitt dagliga sysslande med taxering eller därmed sammanhängande
göromål torde i länen tjänstemännen å landskontoren i allmänhet få räknas
till dem, som bäst kunna följa rättstillämpningen och förändringarna på beskattningsväsendets
område. De få också den bästa rutinen i handläggningen
av hithörande frågor. Det förefaller därför ganska naturligt, att länsstyrelsen
söker utnyttja deras insikter och erfarenheter för det praktiska arbetet i
taxeringsnämnderna. Här i länet ha länsstyrelsens befattningshavare i viss
utsträckning förordnats som ordförande i taxeringsnämnder såväl i residensstaden
som å landsbygden. Ur länsstyrelsens synpunkt är det till fördel att
ha dessa tjänstemän som ordförande inom residensstaden eller i dess omedelbara
närhet, enär de då vanligen kunna ordna sitt arbete så, att taxeringsuppdraget
fullgöres på kvällarna och alltså icke behöver i någon större utsträckning
inverka menligt på arbetet i tjänsten. Den som har sitt distrikt
på något större avstånd från residensstaden är däremot nödsakad begära
ledighet från sin tjänst längre eller kortare tid för fullgörande av taxeringsuppdraget.
I vissa fall lia på grund av svårigheten att finna lämplig ordförande
länsstyrelsetjänstemän måst förordnas i distrikt, belägna mycket långt
från residensstaden. Det är dock klart, att stora avstånd försvåra taxeringsarbetet
och innebära betydande olägenheter ej blott för de skattskyldiga, som
vilja rådfråga ordföranden eller lämna upplysningar till honom personligen,
utan även för ordföranden, som under arbetet önskar komma i kontakt med
de skattskyldiga, med kronoombudet eller andra ledamöter i taxeringsnämnden
för utredningar m. m.
Om det är svårt i många fall att finna lämpliga ordförande i de lokala
taxeringsnämnderna, kan man med fog påstå, att dessa svårigheter ökas, då
det gäller uppdragen som taxeringskonsulenter, med hänsyn till de särskilda
krav, som måste ställas på innehavarna av sådana uppdrag. Det var väl också
i medvetandet därav som departementschefen i samband med införandet
av den nya taxeringsorganisationen uttalade, att till taxeringskonsulent
främst borde utses en väl kvalificerad tjänsteman vid landskontor eller en
häradsskrivare och först om sådan ej funnes att tillgå, annan väl kvalificerad
person. Inom detta län äro sex taxeringskonsulenter förordnade, därav
en taxeringsrevisor, en taxeringsassistent, en kontrollant, en landskontorist
(ej å taxeringsavdelningen), en landsfiskal nied mångårig erfarenhet som
taxeringsnämndsordförande samt en bankdirektör. För konsulentuppdraget
har länsstyrelsen sökt förvärva personer med erfarenhet i bokföring, rutin
i fråga örn granskning av rörelseidkares deklarationer samt god blick för
näringslivet. Inom landskontoret äro helt naturligt de i bokföringstekniskt
hänseende mest kvalificerade främst att finna bland de med bokföringsgranskning
sysselsatta tjänstemännen, taxeringsrevisorn, taxeringsassistenterna
och kontrollanterna. Den kontakt med och erfarenhet rörande näringslivets
olika grenar, som de aktiva granskningsmännen på landskontoret få
genom konsulentskapet, är säkerligen till största gagn för deras arbete i
- 151 —
tjänsten. De kunna också bäst bedöma var bokföringsgranskning verkligen
erfordras och även verkställa sådan i den utsträckning tiden medgiver. Sannolikt
kommer taxeringen därigenom att bli effektivare. Genom att konsulenterna
på detta sätt själva utföra större eller mindre del av de räkenskapsgranskningar
inom konsulentdistriktet, som befinnas påkallade, minskas det
arbete, som kan ankomma på taxeringsrevisorerna och taxeringsassistenterna
i tjänsten. Ju mera kvalificerad konsulenten är desto större äro förutsättningarna
för en effektiv behandling av hela det ifrågavarande deklarationsmaterialet,
och detta är enligt länsstyrelsens mening av större betydelse
än att en eller annan bokföringsgranskning eventuellt får stå över till prövningsnämnden.
Enligt uppgift lärer emellertid all den bokföringsgranskning,
som av länets taxeringsnämnder påkallats, ha medhunnits under pågående
taxeringsarbete.
Under år 1945 har taxeringsrevisorn varit förordnad som ordförande i särskilda
taxeringsnämnden för länet. Förordnandet har förnyats och gäller
även under innevarande år. Då de skattskyldiga, som hänföras till denna
nämnd, i allmänhet äro de största skattedragarna och deras deklarationer
ofta äro mycket invecklade, måste ordföranden besitta särskild insikt
och erfarenhet i de taxeringsfrågor, som ankomma på dylik nämnds handläggning.
Länsstyrelsen har funnit ändamålsenligt att anförtro uppdraget åt
taxeringsrevisorn, som under alla förhållanden bör ägna denna grupp av
skattskyldiga särskild uppmärksamhet. Att deras deklarationer redan från
början och så snart som möjligt komma under taxeringsrevisoms handläggning
måste enbart vara till gagn för en riktig taxering. Såvitt länsstyrelsen
kunnat finna, har taxeringsrevisoms arbete i tjänsten icke genom detta
uppdrag blivit åsidosatt.
Länsstyrelsen anser sig icke hava handlat i strid med givna direktiv, då
länsstyrelsetjänstemän utnyttjats för taxeringsuppdrag på sätt som skett
och här ovan närmare berörts. Även om olika meningar och önskemål kunna
finnas beträffande ledningen av arbetet i taxeringsnämnderna, torde dock
enighet råda därom, att för detta arbete bör anlitas personal, som ur statsnyttans
synpunkt och med hänsyn till göromålens art är bäst skickad och
lämpad för uppgiften. Det är också tanken härpå och syftet att ernå bästa
möjliga resultat, som varit vägledande för länsstyrelsen vid förordnandet av
ordförande och konsulenter i taxeringsnämnderna.
Umeå i landskontoret den 19 januari 1946.
Underdånigst
DAVID WILÉN.
ELOF LINDBERG.
Agnar Cederberg.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 156, § 22.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse ytirats angående restitution av kronoutskylder
(§ 22); och får riksräkenskapsverket till åtlydnad härav i underdånighet anföra
följande.
152 —
Bestämmelserna örn restitution av kronoutskylder återfinnas i § 21 i gällande
uppbördsreglemente. Enligt den äldre lydelsen av bestämmelserna
i nämnda paragraf var en var, som vann nedsättning i eller befrielse från
honom påförda kronoutskylder, berättigad att, efter ansökning hos KB i det
län, varest debiteringen skott, kostnadsfritt återbekomma vad han för mycket
erlagt. Efter en den 3 mars 1944 vidtagen författningsändring gäller numera,
att en var, som vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförda
kronoutskylder, äger att genom KB i det län, varest debiteringen skett, kostnadsfritt
återbekomma vad han för mycket erlagt. Riksräkenskapsverket delar
den av revisorerna uttalade uppfattningen, att med ifrågavarande författningsändring
avsågs att länsstyrelserna skulle verkställa restitution av
kronoutskylder utan att vederbörande skattskyldig skulle behöva göra någon
särskild ansökan därom.
En av revisorerna verkställd utredning har emellertid visat, att — även
örn det stora flertalet länsstyrelser numera också restituera utan ansökan
— vissa länsstyrelser likväl fortfarande påfordra särskilt ansökningsförfarande.
Tre av dessa länsstyrelser restituera ulan ansökan, sedan länsprövningsnämndens
beslut vunnit laga kraft, medan beträffande beslut eller
utslag av övriga taxeringsinstanser erfordras särskild ansökan, varvid originalutslaget
skall bifogas för att åtecknas bevis om den verkställda restitutionen.
En länsstyrelse restituerar utan ansökan såväl när det gäller länsprövningsnämndens
som mellankommunala prövningsnämndens beslut. Samma
länsstyrelse kräver emellertid ansökan jämte till denna fogat indrivningskvitto,
därest skatten icke erlagts i föreskriven ordning. En annan
länsstyrelse tillämpar det förfaringssättet att restituera utan ansökan på
grund av beslut av samtliga taxeringsinstanser med undantag av mellankommunala
prövningsnämnden, medan en länsstyrelse medgiver restitution utan
ansökan beträffande beslut av länsprövningsnämnden samt kammarrättens
utslag. Anledningen till den nuvarande olikformigheten vid restitulionsförfarandet
har synts vara, att vissa länsstyrelser icke funnit sådana kontrollåtgärder,
som de ansett lämpliga för undvikande av dubbelrestitutioner.
Revisorerna hava funnit det önskvärt, att de länsstyrelser, vilka fortfarande
medgiva restitution först efter ansökan, snarast vidtaga de kontrollåtgärder
som kunna erfordras för att det avsedda restitutionsförfarandet utan särskild
ansökan skall vinna allmän tillämpning.
Det är givetvis av betydelse, att betryggande åtgärder vidtagas till förhindrande
av att ett och samma belopp vesti tueras flera gånger. I fråga om
restitutioner, som grunda sig på av länsprövningsnämnden vidtagna ändringar,
synas några svårigheter alt ernå betryggande kontroll i förevarande
avseende icke föreligga. Beträffande sådana ändringar, som vidtagits av mellankommunala
prövningsnämnden, har gjorts gällande, att vissa svårigheter
skulle uppkomma därigenom att protokollsutdrag icke regelmässigt tillställas
länsstyrelserna. Såvitt riksräkenskapsverket kan finna, böra emellertid erforderliga
kontrollåtgärder kunna vidtagas på grundval av de utdrag ur
mellankommunala prövningsnämndens ändringslängd, vilka översändas till
länsstyrelserna. I fråga örn restitution på grund av kammarrättens och regeringsrättens
utslag innebär onekligen det av exempelvis länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län fortfarande tillämpade förfaringssättet att fordra utslagens
företeende i huvudskrift och att därefter förse detta med bevis om
verkställd restitution en till synes effektiv kontroll mot dubbelutbetalning.
Eftersom författningens mening uppenbarligen synes vara att restitution
skall verkställas utan ansökan, återstår emellertid att anordna kontrollen på
annat sätt. De åtgärder i sådant syfte som vidtagits av de länsstyrelser, vilka
medgiva restitution utan särskild ansökan — uppläggande av kortregister
— 153
eller notering i uppbördsbok — hava synts revisorerna i allmänhet vara fullt
tillfredsställande. Vid exempelvis länsstyrelsen i Stockholms län användes
vid restitutionsförfarandet numera en särskild blankett till restitutionslängd,
som innehåller ett utdrag ur uppbördsbok eller restlängd. Därjämte registreras
varje särskild utbetalning efter den person ärendet avser i ett särskilt
register. På detta eller liknande säll torde en betryggande kontroll mot att
restitution helt eller delvis sker mera än en gång kunna vinnas. Det av revisorerna
uttalade önskemålet örn likformighet med avseende å restitutionsförfarandet
torde enligt riksräkenskapsverkets mening kunna tillgodoses genom
att länsstyrelserna erinras om att särskilt ansökningsförfarande vid restitution
av utskylder icke förutsättes samt tillika anbefallas att vidtaga åtgärder
till förebyggande av dubbelrestitution.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Sjögren deltagit.
Stockholm den 21 januari 1946.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
BERTIL EHNBOM.
Riksdagens revisorers uttalanden under §§ 23 och 24- ha av finans- respektive
ecklesiastikdepartementet ej utsänts på remiss.
Riks räk en skapsverk ets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, s. 170, § 25.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 25 i sin berättelse angående statsverket anfört rörande utbetalningen
av vissa anslag till undervisningsväsendet. Med anledning härav får
ämbetsverket i underdånighet anföra följande.
Riksräkenskapsverket får till en början erinra örn att ämbetsverket redan
den 9 september 1936 i skrivelse till Konungen angående frågan om statsmyndigheternas
hänförande till huvudförvaltningar eller till i räkenskapshänseende
underordnade förvaltningar framhöll önskvärdheten av att framdeles
örn möjligt alla anslag, som avsåge undervisningsändamål, omhänderbades
och disponerades av skolöverstyrelsen. Denna anordning skulle enligt
riksräkenskapsverkets uppfattning medföra möjlighet för skolöverstyrelsen
att på ett mera ingående sätt ägna uppmärksamhet åt skolväsendets ekonomiska
förhållanden, vilket med all sannolikhet skulle visa sig vara till stort
gagn icke blott för skolväsendet utan även för åstadkommande av ökad kontroll
däröver, att de stora belopp, som årligen anvisades för undervisningsändamål,
verkligen bleve utnyttjade på ändamålsenligaste och bästa sätt. Ett
genomförande av detta förslag skulle enligt vad riksräkenskapsverket framhöll
kräva, att inom skolöverstyrelsen anordnades en särskild kameral byrå.
— 15 i
Liknande synpunkter anfördes av riksräkenskapsverket jämväl i dess underdåniga
utlåtande den 19 oktober 1938 över ett av inom ecklesiastikdepartementet
tillkallade sakkunniga avgivet betänkande och förslag angående
skolöverstyrelsens organisation (SOU 1938:14). Riksräkenskapsverket uttalade
härvid, bland annat, att den av nämnda sakkunniga verkställda utredningen
på ett övertygande sätt visat angelägenheten av att en särskild kameralbyrå
bomme till stånd inom skolöverstyrelsen. Riksräkenskapsverket, som
ej hade något att erinra mot vad de sakkunniga anfört till stöd för en centralisering
till skolöverstyrelsen av samtliga undervisningsväsendets utbetalningsärenden,
underströk ytterligare nödvändigheten av att denna reform
bomme till stånd, enär erfarenheten otvetydigt givit vid handen, att organisationen
av skolväsendets kamerala förhållanden icke kunde anses lämpad
att åstadkomma en tillfredsställande redovisning och förvaltning av anslagen
till undervisningsändamål. Till följd av bristande kameral organisation förekomme
felaktigheter såväl i fråga örn beräknandet av riksstatsanslagen till
undervisningsändamål som beträffande redovisningen av dessa anslag.
I fråga om storleken av de medel, vilka årligen anvisas för olika civila
statliga förvaltningsorgans verksamhetsområden, torde de till undervisningsväsendet
anvisade medlen komma i främsta rummet. Såsom riksdagens revisorer
framhållit, uppgå de i riksstaten för budgetaret 1944/45 under åttonde
huvudtiteln uppförda anslagen, som avse ändamål, vilka skolöverstyrelsen
såsom fackmyndighet har att företräda, till mer än 250 milj. kronor. För
budgetåret 1946/47 har för dessa anslag beräknats en utgiftsökning av melån
25 milj. kronor, avseende i första hand bidrag till fria läroböcker, folkskolebyggnader,
fria skolmåltider samt vissa lönetillägg. Avsevärda utgiftsökningar
för undervisningsväsendet torde även under de närmaste åren vara
att förvänta med hänsyn till bland annat den ökade nativiteten och den förestående
omorganisationen av skolväsendet.
De flesta centrala förvaltningsmyndigheter omhänderhava numera utbetalningen
och redovisningen av de anslag, vilka avse ändamål hänförliga till
det förvaltningsområde, vederbörande centrala myndighet företräder. Sålunda
utbetalar fångvårdsstyrelsen anslagen till olika fångvårdsändamål,
medicinalstyrelsen del stora flertalet anslag, vilka avse medicinalstaten samt
hälso- och sjukvården, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen de flesta av anslagen
till vägväsendet samt lantbruksstyrelsen i stort sett samtliga anslag, vilka
beröra styrelsens verksamhetsområden. Vad angår medelsförvaltningen för
det stora verksamhetsområde, skolöverstyrelsen företräder, är denna däremot
splittrad på ett stort antal myndigheter.
Denna splittring medför ur olika synpunkter stora olägenheter. Sålunda
har iakttagits att gällande avlönings- och statsbidragsbestämmelser icke tilllämpats
enhetligt. Ur redovisningssynpunkt försvårar den nuvarande ordningen
även en riktig anslagsbelastning. Vidare har på grund av länsstyrelsernas
stora arbetsbörda det nuvarande systemet medfört, att utbetalning,
redovisning och granskning av medel för undervisningsväsendet avsevärt
fördröjts.
Vad särskilt angår behovet av en lindring i länsstyrelsernas arbetsbörda,
må framhållas, att landskontoren de senaste åren tilldelats nya betydelsefulla
arbetsuppgifter bland annat i samband med genomförandet av den nya
taxeringsorganisationen, folkbokföringen samt den nyligen beslutade uppbördsreformen.
Genom den ifrågasatta centraliseringen av undervisningsväsendets
medelsförvaltning skulle uppenbarligen en icke obetydlig lättnad i
landskontorens arbetsbörda ernås.
Riksräkenskapsverket är alltjämt av den uppfattningen, att en central ekonomisk
förvaltning bör inrättas för de medel, vilka hänföra sig till skolöver
-
— 155 —
styrelsens verksamhetsområde. Med hänsyn till omfattningen av medelsanvisningen
för undervisningsväsendet under senare tid samt den ytterligare
utveckling, som kan förväntas på området, synes detta spörsmål icke längre
böra skjutas på framtiden utan snarast vinna sin lösning.
I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Andersson och Murray deltagit.
Stockholm den 21 januari 1946.
K. GRENDIN.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
Skolöverstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 170, § 25.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 anbefalldes skolöverstyrelsen att avgiva
utlåtande med anledning av vad i remissen bifogat transumt av riksdagens
senast församlade revisorers berättelse § 25 yttrats rörande utbetalningen
av vissa anslag till undervisningsväsendet. Till åtlydnad härav får överstyrelsen
anföra följande.
Vid tiden för avgivande av det i revisorernas berättelse åberopade betänkandet
angående skolöverstyrelsens organisation (SOU 1938: 14) motsvarades
de av revisorerna nu till över 250 miljoner kronor angivna anslagen av
vissa anslag till ca 100 miljoner kronor lägre belopp. Härtill kommo dock en
del anslag för undervisningsändamål, vilka nu falla inom verksamhetsområdet
för överstyrelsen för yrkesutbildning.
Den av de sakkunniga föreslagna kamerala byrån hos skolöverstyrelsen
skulle enligt de sakkunniga vara organiserad sålunda (s. 164 ff.): Ryrån
skulle stå under ledning av en byråchef i lönegraden A 30 och med särskilt
arvode av 1 200 kronor. Ärendena skulle fördelas på två kontor, första och
andra utgiftskontoren, under chefskap av en kamrerare respektive en förste
revisor, båda i lönegraden A 26. På första kontoret skulle vidare tjänstgöra en
kassör och bokhållare (A 21), två revisorer (likaledes A 21), en amanuens,
två kansliskrivare (A 11), ett kanslibiträde (A 7), ett kontorsbiträde (A 4)
och ett extra ordinarie kontorsbiträde (Eo 4) eller således utom kamreraren
nio personer. Andra utgiftskontorets personal skulle vidare bestå av två ordinarie
revisorer (A 21), två amanuenser, fem kansliskrivare (A 11), två kanslibiträden
(därav ett i lönegraden A 7 oell ett extra ordinarie) samt två kontorsbiträden
(ett i A 4 och ett extra ordinarie) eller således, utom förste revisorn,
tretton personer. Vidare beräknades en kansliskrivare (A 11) med
uppgift att tjänstgöra som registrator och en expeditionsvakt (A 5) samt ytterligare
extra personal för vars avlönande borde beräknas 10 000 kronor.
För kameralbyrån skulle i enlighet härmed erfordras följande ordinarie
befattningshavare (jfr s. 272), nämligen 1 byråchef, 1 kamrerare, 1 förste revisor,
1 kassör och bokhållare, 4 revisorer, 8 kansliskrivare, därav 1 registrator,
2 kanslibiträden, 1 expeditionsvakt och 2 kontorsbiträden, eller 2/
ordinarie befattningshavare. Den icke-ordinarie personalen skulle utgöras av
— 156 —
6 personer, därav 3 amanuenser, 1 kanslibiträde och 2 kontorsbiträden jämte
några extra befattningshavare. Avlöningskostnaderna beräknades till sammanlagt
152 400 kronor.
Denna kostnadsökning skulle emellertid delvis kompenseras av minskade
personalkostnader för andra myndigheter, nämligen för statskontoret med
omkring 13 000 kronor, för länsstyrelserna med omkring 43 000 kronor och
för riksräkenskapsverket med 44 900 kronor, vartill komme en besparing i
överstyrelsens stat därest överstyrelsens kassör och bokhållare (numera kamrerare)
erhölle den föreslagna befattningen som kassör och bokhållare. De
sålunda uppkommande besparingarna beräknade de sakkunniga till 107 200
kronor och merkostnaden på grund av den kamerala byråns inrättande alltså
till 45 200 kronor (eller örn det för länsstyrelserna angivna beloppet 43 000
kronor icke ansåges böra medräknas bland belopp, som skulle besparas,
88 200 kronor).
Kostnaderna för lokaler och vissa engångskostnader för inventarier och diverse
skriv- och räknemaskiner behandlas i betänkandet s. 280 ff. Enligt förslaget
skulle kameralbyrån inhysas i en till ämbetshuset gränsande fastighet
vid Kungsholms torg, där hyreskostnaden kunde beräknas till 16 900 kronor.
Denna utgift ävensom en till 3 000 kronor uppskattad engångskostnad för
lägenheternas aptering till tjänstelokaler borde utgå av fastighetsfondens medel.
Utgifterna för möblering m. m. och för maskinell utrustning uppskattades
till sammanlagt 63 000 kronor.
I sitt av riksdagens revisorer åberopade yttrande den 29 oktober 1938 angav
skolöverstyrelsen de huvudsakliga uppgifter, vilka enligt förslaget skulle
komma att påvila den kamerala byrån, sammanfattningsvis sålunda (s. 70 f.):
1) handläggande av ärenden, som angå den överstyrelsen åliggande uppbörden
och utbetalningen av medel jämte all hithörande räkenskapsföring
och räkenskapsgranskning;
2) uträknande och utbetalande månadsvis av avlöningar till överstyrelsens
egna befattningshavare ävensom till befattningshavare vid högre lärarinneseminariet,
allmänna läroverken, folk- och småskoleseminarierna, folkskolinspektionen,
nomadskolorna, läroanstalterna för blinda, vårdanstalten i Lund
för blinda med komplicerat lyte, dövstumskolorna samt de tekniska läroverken;
3)
utbetalande av anslag till omkostnader, materiel och dylikt för de statliga
läroanstalterna samt handläggande av vid granskning av dessa läroanstalters
räkenskaper uppkomna anmärkningar;
4) utbetalande månadsvis av statsbidrag till avlöning samt dyrtidstillägg
och provisorisk avlöningsförstärkning åt lärare vid folk- och småskolor m. fl.;
5) utanoi-dnande av statsbidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor
samt lärare i slöjd och hushållsgöromål;
6) utbetalande av understöd till högre folkskolor och folkhögskolor samt
bidrag till kommunala flickskolor och kommunala mellanskolor;
7) prövning örn och ^anordnande av statsbidrag till inackordering av
skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem samt till anordnande
av skolskjutsar för skolpliktiga barn;
8) prövning om och avgörande av vissa ansökningar örn understöd till
kommunala anstalter för yrkesundervisning;
9) ^anordnande av statsbidrag och underhållsbidrag m. m. till byggnader
för folkskoleväsendet ävensom beslut i fråga örn skolbyggnadsbidrag i de
fall, då sådant bidrag icke överstiger 10 000 kronor;
10) anmärkningsmål och övriga frågor, som beröra de statliga läroanstalternas
ekonomiska förvaltning och de icke-statliga läroanstalternas redovisningsväsen;
-
157 —
11) uppflvttning i högre löneklass av folk- och småskollärare m. fl. befattningshavare,
å vilka avlöningsreglementet för lärare vid folk- och småskolor
är tillämpligt;
12) prövning av besvär över kyrkostämmas eller kyrkofullmäktiges beslut
angående folk- och småskollärares löneförmåner;
13) fastställande av vederbörliga formulär för de under överstyrelsen lydande
läroanstalternas redovisningsväsen;
14) tekniskt kameralt biträde vid upprättande av stater och beräknande
av anslag för undervisningsväsendet samt i övrigt handläggande av ärenden
av ekonomisk beskaffenhet och av natur att kräva kameral sakkunskap;
15) tillhandagående med råd, anvisningar och upplysningar åt rektorer,
folkskolinspektörer och skolstyrelser i frågor rörande skolväsendets ekonomiska
förhållanden.
Beträffande organisationen av byrån yttrade sig överstyrelsen ej.
Vidare må nämnas att överstyrelsen (s. 12) livligt tillstyrkte de sakkunnigas
förslag om upprättande av 2 administrativa byråchefstjänster vid sidan
av undervisningsrådstjänsterna. överstyrelsen erinrade om att inom dess olika
avdelningar handlades en mångfald ärenden, där ingående juridisk sakkunskap
vore i högsta grad önskvärd, i många fall oundgängligen nödvändig.
Sådana ärenden vore exempelvis frågor örn donationer och donationsbesfämmelsers
innebörd, om uppgörelser med städer om skolhus och tomter, örn
prebenden, om expropriation, om disciplinära förfaranden gent emot lärare,
örn boställsordningar, flertalet avlönings- och statsbidragsbestämmelser, ett
stort antal reglementsfrågor m. m. Dessa och andra ärenden borde kunna
handläggas både med större säkerhet och framför allt med mindre tidsutdräkt
av direkt utbildade juridiska och administrativa krafter, och de pedagogiskt
utbildade ledamöterna av skolöverstyrelsen skulle genom en avlastning
av dylika ärenden vinna en motsvarande frigörelse av tid, vilken kunde
ägnas åt dem mera närliggande och för dem mera väsentliga arbetsuppgifter.
Sistnämnda önskemål har i viss mån tillgodosetts genom inrättande från
och med den 1 juli 1944 av en administrativ avdelning inom överstyrelsen.
Dess arbetsuppgifter omfatta en del av dem, som enligt förslaget skulle ankomma
på de administrativa byråcheferna, och tillika vissa andra, vilka äro
väsentligen likartade med vissa av dem, som enligt förslaget skulle ankomma
på den kamerala byrån, t. ex. ärenden angående uppflyttning i löneklass avlärare
vid statliga läroanstalter, pensionsfrågor, bestämmande av sjukvårdsersättning
m. m. åt lärare vid folk- och småskolor, anmärkningsmål, allt till
ett antal av närmare 5 000 per år. Handläggningen på den administrativa avdelningen
har vidare medfört större enhetlighet i avgörandena av ärenden,
som tidigare behandlats på olika rohar inom överstyrelsen.
Enhetlighet i behandlingen är givetvis synnerligen eftersträvansvärd särskilt
när det gäller de till det allmänna undervisningsväsendet hörande ärendena
av ekonomisk art. Dylik enhetlighet vore ju ock enligt överstyrelsens
utlåtande den 29 oktober 1938 huvudvinsten med den föreslagna kamerala
byrån. Även vad överstyrelsen i övrigt anfört i utlåtandet äger alltjämt tilllämpning
i huvudsak och vinner bekräftelse av revisorernas nu gjorda uttalanden.
Dessa anknyta liven till den av 1938 års revisorer avgivna berättelsen.
I utlåtande häröver den 13 januari 1939 uttalade överstyrelsen, att
de av revisorerna påtalade bristfälliglietema beträffande skolväsendets medelsförvaltning
syntes komma alt i möjligaste mån avhjälpas, därest förslaget
om inrättande av ett centralt organ för skolväsendets kameralförvaltning
bleve realiserat, överstyrelsen har vidare i utlåtande den 19 januari 1940
med anledning av riksdagens revisorers berättelse den 15 december 1939
(§ 50j haft anledning yttra sig i förevarande fråga och får erinra örn att
— 158 —
riksräkenskapsverket i sitt utlåtande den 30 januari 1940 i ämnet i likhet
med revisorerna ansett, att utbetalningsärenden rörande, bland annat, folkskoleväsendet
borde centraliseras till en kameral byrå i överstyrelsen. Det
torde vidare förtjäna anmärkas, att spörsmålet örn inrättande av den kamerala
byrån torde få betraktas som ett led i strävanden att åstadkomma ett
bättre tillvaratagande av det allmännas rätt inom statens bidrags-, understöds-
och låneverksamhet. Motion härom väcktes vid 1943 års riksdag (I:
114) vilken jämte åtskilliga hänvisningar till riksdagens revisorers förslag
på detta område finnes återgiven i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1943 s.
201 ff.
Överstyrelsen anser alltså alltjämt att goda skäl förefinnas för revisorernas
förslag örn centralisering till överstyrelsen av utbetalandet av de anslag
till undervisningsväsendet, vilka hänföra sig till överstyrelsens verksamhetsområde.
Förutsättning för genomförande av förslaget är emellertid att särskild
för ändamålet lämplig personal ställes till överstyrelsens förfogande.
Det synes överstyrelsen lämpligast att denna organiseras såsom en särskild
avdelning eller byrå inom överstyrelsen och alltså samordnas med överstyrelsens
övriga avdelningar. Rörande den närmare organisationen av avdelningen^
anser sig överstyrelsen dock icke kunna i detta sammanhang yttra
sig. Frågan härom synes böra bliva föremål för särskild utredning med hänsyn
till att de förhållanden, som lågo till grund för betänkandet år 1938
angående överstyrelsens organisation, i åtskilliga avseenden ändrats.
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningscheferna undervisningsrådet Falck och kanslirådet
Wejle, den sistnämnde föredragande, t. f. avdelningschefen undervisningsrådet
Lundblad, undervisningsråden Wagnsson, Quensel, Sjöstedt och
Andersson, skolöverläkaren Herlitz, förste aktuarien Mebius och förste bibliotekskonsulenten
Hjelmqvist.
Stockholm den 19 januari 1946.
Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.
GUNNAR WEJLE.
Einar Sprinchorn.
Överstyrelsens för yrkesutbildning
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 175, § 26.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har överstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över vad 26 § i riksdagens senast församlade revisorers berättelse
innehåller rörande förhandsgranskning av byggnadsföretag för kommunal
yrkesundervisning, och får överstyrelsen i anledning härav i underdånighet
anföra följande.
Efter redogörelse för gällande bestämmelser angående godkännande av
undervisningslokaler för såväl yrkesundervisningen som undervisningen på
vissa andra områden framhålla revisorerna, att överstyrelsen beträffande
— 159 —
ritningar över en ny skolbyggnad, som stadsfullmäktige i Umeå beslutat uppföra
i syfte att betydligt utöka undervisningen vid stadens yrkes- och lärlingsskolor,
i skrivelse den 20 september 1945 meddelat, att överstyrelsen
jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 4 november 1921 angående statsunderstöd
till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning endast
ägde godkänna undervisningslokaler i färdigt skick men icke ritningar
till dylika lokaler och förty funne sig förhindrad att beträffande ifrågavarande
ritningar göra något uttalande, dock att överstyrelsen i en skrivelsen
bilagd promemoria framlagt några detaljanmärkningar angående placering
av vissa utrymmen.
Såsom följd av en sådan tolkning av omnämnda författningsrum framhålla
revisorerna, att en kommun, som önskar anordna yrkesundervisning,
skulle sakna möjlighet att redan i samband med planeringen av anstalt för
denna undervisning förvissa sig örn överstyrelsens godkännande av densamma.
Därest sådant godkännande skall inhämtas först sedan lokalerna färdigställts,
förefinnes, enligt revisorernas mening, risk att lokalerna underkännas
eller godkännas först efter omändringar, vilka, sedan byggnaden en
gång färdigställts, draga en större kostnad än örn överstyrelsens mening på
förhand kunnat inhämtas. Revisorerna, som efterlysa en förnuftigare praxis,
anse, att därest de bestämmelser, som reglera dessa förhållanden, skulle
omöjliggöra ett ändamålsenligare förfarande, författningsändring bör vidtagas
för ernående av sådant syfte.
Jämlikt ovannämnda kungörelse den 4 november 1921 skola ifrågavarande
undervisningslokaler godkännas av överstyrelsen. Författningsenligt behöver
sålunda ett dylikt byggnadsföretag icke komma under överstyrelsens
bedömning, förrän byggnaden föreligger färdig, då lokalerna skola av överstyrelsen
prövas för godkännande. I praktiken har emellertid vederbörande
huvudman för skolan funnit lämpligt att under hand inhämta överstyrelsens
mening över ett byggnadsföretags lämpliga utformning redan på ett
tidigt stadium, varefter byggnaden kunnat uppföras i överensstämmelse med
de av överstyrelsen gjorda anvisningarna. Det formella godkännandet däremot
har överstyrelsen med hänsyn till författningsrummets formulering ansett
sig böra avgiva först sedan de färdigställda lokalerna kunnat
granskas. Genom ett sådant förfarande har överstyrelsen ansett, att den
av revisorerna framhållna risken för underkännande eller godkännande
först efter kostsamma omändringar helt eliminerats. Överstyrelsen har sålunda
i intet fall vägrat att med vederbörande diskutera förelagda ritningar
till skolbyggnader samt därvid meddela erforderliga råd och anvisningar
för ett ur skolsynpunkt ändamålsenligt planerande. I detta
sammanhang må såsom ett exempel nämnas det av Norrköpings stads skolor
för yrkesundervisning nyligen avslutade skolbyggnadsförelaget. överstyrelsen
hade här tillfälle att alltifrån början taga del av planerna för samt
följa byggnadsföretaget. Överstyrelsen har ej i något fall ansett sig böra företaga
någon byggnadsteknisk granskning av ritningar lill skolbyggnader lill
kommunala och enskilda anstalter tor yrkesundervisning, da överstyrelsen
icke ansett sig kunna disponera till sakkunniga biträden anslagna medel för
dylikt ändamål. Så har däremot skett beträffande ritningar till lokaler för
centrala verkstadsskolor, för vilka särskilt statsbidrag utgår. Enligt bestämmelserna
i 17 § kungörelsen den 30 augusti 1941 (nr 716) angående statsbidrag
till centrala verkstadsskolor gäller nämligen såsom villkor för sådant
bidrag lill anskaffning eller förhyrning av undervisningslokaler samt lokaler
för administration med mera ävensom av lokaler för elevinternat, oavsett om
anskaffningen sker genom ny- eller ombyggnad, genom ianspråktagande av
redan befintlig skolans huvudman tillhörig byggnad eller genom inköp, att
— 160
ritningar till lokalerna eller, där fråga är om redan befintliga lokaler, dessa
blivit av överstyrelsen godkända för ifrågavarande ändamål.
Den granskning av förelagda byggnadsförslag, som överstyrelsen i fråga
örn kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning ansett sig böra
göra, har alltså i realiteten inneburit en prövning med hänsyn till lokalernas
ändamålsenlighet ur undervisningssynpunkt, ehuru överstyrelsen därvid ansett
tillräckligt att göra de erinringar, som överstyrelsen funnit påkallade,
utan att utfärda formellt bevis örn godkännande av ritningarna. Något missförstånd
från huvudmännens sida i avseende å innebörden av denna praxis
har tidigare, såvitt överstyrelsen har sig bekant, icke uppkommit.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit överdirektören Lundquist,
ledamöterna Holmdahl, Thorelli, Eriksson, Collin, K. S. Anderson,
Sandberg, Kalderén, Osvald, Josephson och Ramstedt, förste inspektören N.
Andreen som ersättare för ledamoten Thomson samt t. f. byråchefen Söderqvist,
ävensom förste byråsekreteraren Almquist, föredragande.
Stockholm den 18 januari 1946.
Underdånigst
för överdirektören
KARL JOSEPHSON.
J. C. ALMQUIST.
K.-H. Svenonius.
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 179, § 27.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har lantbruksstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i § 27 i sin berättelse
samma år anfört rörande lantbruksingenjörernas arbetsbalans.
Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen, med återställande av remissakten
i ärendet, anföra följande.
Såsom framhållits av revisorerna är arbetsbalansen å lantbruksingenjörskontoren
för närvarande betydande. Detta kan framför allt tillskrivas bristen
på förrättningsmän. Såsom lantbruksstyrelsen även anfört i ett den 21 november
1945 avgivet yttrande till riksdagens justitieombudsman angående
arbetsbalansen å lantbruksingenjörskontoret i Kalmar län beror denna brist
i mycket hög grad på det förhållandet att frågan örn torrläggningsverksamhetens
organisation, vilken organisation fick sin nuvarande utformning genom
statsmakternas beslut vid 1945 års riksdag, dessförinnan varit föremål
för överväganden under lång tid, eller mer än tio år. Den ovisshet, som härigenom
varit rådande i fråga om förrättningsmännens — lantbruksingenjörernas
— framtida löne- och anställningsvillkor, har haft till följd att rekryteringen
av aspiranter till lantbruksingenjörsbanan under nämnda år nästan
helt avstannade. Även efter den nuvarande organisationens genomförande
har det visat sig nästan omöjligt att anskaffa lämpliga aspiranter på banan.
Till följd av rådande högkonjunktur på väg- och vattenbyggnadsväsendets
— 161
område föredrager nämligen den tillgängliga arbetskraften att söka sig till
andra områden av denna verksamhet, vilka erbjuda bättre anställningsvillkor.
Frågan örn en omläggning av lantbruksingenjörsorganisationen behandlades
först av 1934 års avdikningssakkunniga, vilka den 28 december 1936 avgåvo
betänkande med förslag i ämnet. Detta förslag ledde emellertid icke till
någon slutlig lösning utan endast till att vid 1939 års riksdag en mindre
betydelsefull reform beträffande de hos förrättningsmännen anställda tjänstebiträdena
genomfördes.
Därefter hänsköts frågan till nya sakkunniga — 1942 års torrläggningssakkunniga
— vilkas den 28 november 1944 avgivna betänkande med förslag
angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten i allt väsentligt
ligger till grund för den nuvarande organisationen av verksamheten, som
trädde i kraft den 1 juli 1945.
I sitt den 5 januari 1945 till chefen för jordbruksdepartementet avgivna
yttrande över sistnämnda betänkande framhöll lantbruksstyrelsen, bland
annat, att antalet förrättningsmän måste ökas utöver vad som föreslagits i
betänkandet. Styrelsen anförde härutinnan i huvudsak följande.
De sakkunniga hava föreslagit ett oförändrat antal lantbruksingenjörer
eller 24 ävensom inrättandet av 6 befattningar såsom extra ordinarie lantbruksingenjör.
Enligt lantbruk sstyrelsens mening kunna med detta antal förrättningsmän
de berättigade anspråk på skyndsam handläggning av förrättningarna,
som kunna ställas av förrättningssökandena, under inga förhållanden
tillgodoses. Det kan nämligen med säkerhet förutses, att lantbruksingenjörerna,
sedan deras taxeinkomster bortfallit, komma att allmänt tillämpa en
arbetsdag örn sju timmar samt, i motsats mot vad hittills varit fallet, helt
uttaga dem tillkommande semesterledighet. En icke obetydlig nedgång i arbetsprestationerna
måste härav bliva en oundviklig följd. Storleken av denna
nedgång kan givetvis icke i förväg med någon högre grad av säkerhet beräknas.
Lantbruksstyrelsen anser sig emellertid kunna approximativt uppskatta
densamma till 20 å 25 procent. Härjämte bör i delta sammanhang beaktas
den betydande stegring av arbetsuppgifterna, som kommer att bliva en följd
av att, på sätt de sakkunniga föreslagit, lantbruksingenjörerna skola handhava
den fortgående kontrollen enligt i betänkandet föreslagen ordning av
underhållet av med statsmedel understödda torrläggningsföretag. En ökning
av antalet förrättningsmän utöver vad i betänkandet föreslagits måste därför
bliva ofrånkomlig, för den händelse det skall bliva möjligt att tillgodose
förrättningssökandenas berättigade anspråk på att utan orimligt långa dröjsmål
erhålla biträde av lantbruksingenjör. Den av de sakkunniga föreslagna
ökningen av antalet tjänstebiträden hos lantbruksingenjörerna är härvidlag
ingalunda tillfyllest för verksamhetens uppehållande i önskvärd
omfattning. Härtill behövas ovillkorligen nya självständigt arbetande förrättningsmän.
Med avseende härå ina även framhållas, att överlåtandet av en del
mindre torrläggningsföretag på jordbrukskonsulenterna torde sakna nämnvärd
betydelse i förevarande avseende, enär dessa hava full sysselsättning
redan med sina nuvarande arbetsuppgifter.
En ökning av antalet ordinarie lantbruksingenjörer finner lantbruksstyrelsen
vara särskilt påkallad med hänsyn till torrläggningsverksamheten i Norrland,
och särskilt i övre Norrland. Framför allt i sistnämnda landsdel torde
det nämligen med hänsyn till det synnerligen stora antalet förrättningar och
lantbruksingenjörsdislriktens stora geografiska utsträckning bliva nödvändigt
att verkställa en uppdelning och omreglering av distrikten. Med avseende
härå må framhållas, alt tidigare under en lång följd av år, intill dess torriäggningsverksamhclcn
genom krigets inverkan avsevärt inskränktes på grund
av bristande tillgång på arbetskraft, icke mindre än fem extra lantbruksingcn
1
! ''t()7lin), b i’ rät I <• Ise liliij, sini sverkel ur II.
162
jörer varit, förutom tre ordinarie lantbruksingenjörer, fullt sysselsatta såsom
förrättningsmän inom Västerbottens och Norrbottens län. På grund av nuvarande
otillräckliga tillgång på arbetskraft är emellertid sedan ett par år
tillbaka endast en extra lantbruksingen jör placerad i Norrbottens län, varjämte
en extra lantbruksingenjör tillfälligtvis förordnats tjänstgöra inom Västerbottens
län. Denna inskränkning har fått till följd en betydande arbetsbalans
hos förrättningsmännen i nämnda båda län, något som måste betraktas
såsom synnerligen beklagligt med hänsyn lill nuvarande strävanden att
höja jordbruket i Norrland.
jämväl inom de mellersta och södra delarna av landet torde det bliva nödvändigt
att under ovannämnda förutsättning i fråga örn verksamhetens bibehållande
vid åtminstone dess nuvarande omfattning utöka antalet förrättningsmän,
utöver vad de sakkunnigas förslag innebär.
Lantbruksstyrelsen finner sig på grund av vad ovan anförts nödsakad
föreslå, att det av de sakkunniga föreslagna antalet förrättningsmän utökas
med minst tre ordinarie och tre extra ordinarie lantbruksingenjörer. Såsom
följd härav måste jämväl antalet tjänstebiträden ökas.
Enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle sålunda inom lantbruksingenjörsorganisationen
finnas 27 lantbruksingenjörer och 9 extra ordinarie lantbruksingenjörer
såsom självständiga förrättningsmän.
Enligt de beslut, som fattades vid 1945 års riksdag, skola emellertid inom
lantbruksingenjörsorganisationen tills vidare endast finnas 24 lantbruksingenjörer
och 6 extra ordinarie lantbruksingenjörer, det vill säga samma antal
förrättningsmän som före omorganisationen. Med hänsyn till att frågan om
antalet förrättningsmän så nyligen varit föremål för statsmakternas prövning
har lantbruksstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1946/47 räknat
med oförändrat antal dylika tjänster. En bidragande orsak tili att lantbruksstyrelsen
icke ånyo föreslog en ökning av antalet förrättningsmän var emellertid
även, att till följd av den starka avgång utav befattningshavare, varom nedan
omförmäles, någon möjlighet icke kunde beräknas finnas att besätta ett
ökat antal tjänster med kvalificerade tjänstemän.
Icke ens samtliga nu beslutade tjänster kunna emellertid för närvarande
uppehållas på grund av brist på härför utbildad arbetskraft. Sedan sålunda
en ordinarie lantbruksingenjör förordnats att uppehålla en vakant byråchefsbefattning
i lantbruksstyrelsen och en extra ordinarie lantbruksingenjör förordnats
som vikarie på dennes lantbruksingenjörstjänst ävensom två extra
ordinarie lantbruksingenjörer övergått till annan bättre avlönad statlig verksamhet
och en dylik tjänsteman erhållit begärt entledigande för att ägna sig
åt privat verksamhet, kunna i själva verket av de sex extra ordinarie lantbruksingenjörstjänsterna
för närvarande endast två uppehållas.
Av det ovanstående torde framgå, att sålunda disponibla förrättningsmän
icke äro tillräckliga för att hindra att arbetsbalansen växer å distrikten, än
mindre för afl balansen skulle kunna nedbringas. Då utbildningstiden för en
lantbruksingenjör är mycket lång och som förut anförts banan under senare
år icke lockat aspiranter i tillräcklig omfattning, torde det komma att dröja
avsevärd tid, sannolikt flera år, innan ett tillräckligt antal förrättningsmän
kan väntas stå till förfogande.
Lantbruksstyrelsen vidtager självfallet alla åtgärder, som kunna tänkas,
för att åstadkomma en förbättring i dessa förhållanden. I detta avseende må
nämnas, att styrelsen hos Kungl. Maj :t utverkat behörighet för vissa förste
assistenter och assistenter vid lantbruksingenjörsorganisationen att självständigt
handlägga vissa enklare syneförrättningar enligt vattenlagen. För att möjliggöra
för jordbrukskonsulenter att kunna erhålla behörighet att handlägga
syneförrättningar enligt vattenlagen i den omfattning, som omförmäles i kun
-
163 —
görelsen den 25 maj 1945 (nr 345) angående behörighet för jordbrukskonsulent
att handlägga syneförättning rörande vissa företag enligt 7 kap. vattenlagen,
anordnades vidare under november månad 1945 en fortbildningskurs
vid lantbrukshögskolan. Styrelsen har för avsikt att snarast hos Kungl. Majit
göra framställning därom, att ett tjugutal jordbrukskonsulenter, som genomgått
nämnda kurs med godkända vitsord och i övrigt uppfylla därför föreskrivna
villkor, måtte tillerkännas dylik behörighet.
Även i avseende å besättandet av biträdestjänsterna inom organisationen
hava svårigheter yppats. Särskilt svårt har det visat sig att erhålla kompetenta
sökande till befattningarna som tekniskt biträde. Sedan emellertid Kungl.
Majit den 23 november 1945 medgivit viss förbättring i dessas anställningsförhållanden,
förväntar styrelsen, att förhållandena på området skola ställa sig
i någon mån gynnsammare.
Av det anförda torde bland annat även framgå, att revisorernas förslag
att handläggningen av mera omfattande förrättningar skulle anförtros åt särskild
förrättningsman samt att, därest den ordinarie lantbruksingenjören
skulle befinnas bäst lämpad för ett dylikt uppdrag, han skulle förordnas därtill
och i erforderlig utsträckning befrias från handläggningen av övriga
ärenden, vilka i så fall skulle handläggas av vikarie, för närvarande icke torde
vara möjligt alt genomföra på grund av brist på förrättningsmän.
Såsom torde framgå av det ovan anförda hava under senare tid en del åtgärder
redan vidtagits och äro andra åtgärder omedelbart förestående, vilka
samtliga syfta till att öka verksamheten inom lantbruksingenjörsdistrikten och
i sin mån äro ägnade att råda bot på de av riksdagens revisorer anmärkta förhållandena
i fråga örn arbetsbalansen inom torrläggningsverksamheten. Lantbruksstyrelsen
vill emellertid med styrka framhålla, att sålunda antydda åtgärder
ingalunda äro tillräckliga. För att en verklig förbättring uti förevarande
avseende skall kunna komma till stånd, är det nödvändigt, att antalet
självständigt arbetande förrättningsmän med lantbruksingenjörskompetens
ökas. Såsom jämväl framgår av det ovanstående är detta emellertid en fråga
på lång sikt och det är därför knappast att vänta, att en dylik förbättring
skall inträda under den närmaste framtiden. Då emellertid, såvitt lantbruksstyrelsen
kan förstå, avlöningsförmånerna å lantbruksingenjörsbanan numera
efter omorganisationen måste anses vara tillfredsställande, hyser styrelsen
den förhoppningen, att ifrågavarande arbetsområde så småningom skall kunna
verka lockande på härför lämpad arbetskraft. Självfallet kommer lantbruksstyrelsen
att hava uppmärksamheten fästad på denna synnerligen viktiga
angelägenhet, och vill styrelsen för sin del söka vaka däröver, att alla
åtgärder, som äro möjliga att genomföra för arbetsbalansens nedbringande
å lantbruksingenjörsdistrikten, även komma till utförande ävensom eventuellt
i förekommande fall för Kungl. Majit framlägga förslag till dylika åtgärders
vidtagande.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Sylvan,
byråchefen Bjurstedt samt t. f. byråchefen M. Hägglund.
Stockholm den 5 januari 1946.
Underdånigst
II. SYLVAN.
MARTIN HÄGGLUND
164
Egnahemsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uLtalande del I, s. 181, § 28.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 Ilar Kungl. Majit anbefallt egnahemsstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av riksdagens revisorers redogörelse
och uttalande rörande 1941 och 1942 års krislån.
Med anledning härav får egnahemsstyrelsen med återställande av remissakten
i ärendet anföra följande.
Såsom framgår av de utav egnahemsstyrelsen lämnade, av revisorerna återgivna
uppgifterna rörande lånerörelsens omfattning och läge per den 30 juni
1945 är det utestående restantiebeloppet otvivelaktigt jämförelsevis högt. Egnahemsstyrelsen
har noga följt lånerörelsens utveckling och genom kontakt
på olika sätt med egnahemsnämnderna hållit sig underrättad örn läget i fråga
örn låntagarnas fullgörande av sina skyldigheter. Vid de senast avhållna, av
egnahemsstyrelsen årligen anordnade konferenserna med egnahemsnämndernas
ordförande och direktörer m. fl. har framhållits vikten av att egnahemsnämnderna
hålla noggrann uppsikt över lånerörelsen. Från styrelsens
sida har därvid å ena sidan betonats, att försumliga låntagare böra
hållas efter. Är anledning antaga att försumligheten bottnar i tredska eller
eljest ovilja alt göra rätt för sig bör egnahemsnämnd icke underlåta att, om
ej annat hjälper, föranstalta om rättsliga åtgärder. Å andra sidan har framhållits,
att med hänsyn till lånens speciella karaktär av stöd åt ett ekonomiskt
sett i regel mycket svagt klientel rättsliga åtgärder böra tillgripas med varsamhet
och i varje fall icke så, att låntagaren därigenom drives från gård och
grund eller eljest berövas möjligheten att fortsätta sin näring. I fall av sist
berörda art liksom i övrigt i fall, då låntagaren och borgensmännen, om sådana
finnas, sakna utmätningsbara tillgångar, borde efter företagen undersökning
av låntagarens förhållanden avskrivning av resterande del av lånet
i vederbörlig ordning begäras.
I anledning av vad revisorerna uttala därom, att medgivna förbättringsarbeten
icke alltid kommit till utförande och att orsaken härtill ofta vöre att
söka i svårigheter att ernå tillfredsställande kontroll, vill egnahemsstyrelsen
framhålla följande. Möjligheten att verkställa amortering medelst utförande
av förbättringsarbete är, såsom framgår av 10 8 i kungörelsen nr 138/1941,
närmast att betrakta såsom en låntagaren medgiven favör, som det i sista
hand står i hans eget avgörande huruvida han vill begagna sig av eller ej.
Låntagaren kan icke tvingas att fullgöra ett förbättringsarbete. Underlåter
han att inkomma med föreskrivet intyg örn att han under visst år utfört honom
medgivet förbättringsarbete, har detta ingen annan följd än att låntagaren
i stället blir pliktig att fullgöra årets amortering medelst kontant inbetalning
tilt motsvarande belopp. Att under sådana förhållanden föranstalta om en
kontroll hos tusentals låntagare över fullgörandet av dylika medgivna förbättringsarbeten
synes, icke minst också med hänsyn till såväl den tvivelaktiga
effekten av en sådan »kontroll» som de oundvikligen betydande kostnaderna
för densamma, icke vara försvarbart. Man får i stället, såsom hittills
och alltjämt sker, tillskriva sådan låntagare, som medgivits amortera medelst
förbättringsarbete men icke inkommit med intyg i vederbörlig ordning om att
sådant arbete utförts och ej heller verkställt däremot svarande kontant inbetalning,
med föreläggande att ofördröjligen fullgöra kontant amortering.
165 —
Åtlydes ej dylikt föreläggande har egnahemsnämnden att i vederbörlig ordning
pröva vilka ytterligare åtgärder som böra vidtagas mot låntagaren. I
sådant läge har ofta personlig kontakt upptagits med låntagaren, särskilt i
fall då rättsliga åtgärder ansetts böra kunna ifrågakomma.
De under 1941 utlämnade krislånen skola slu tamor terås under 1946 och de
under 1942 beviljade före utgången av 1947. Tidpunkten då lånen rätteligen
böra vara avvecklade närmar sig alltså. För egnahemsstyrelsen har det emel1*
rtid länge stått klart att, då restantiebeloppet vuxit till så betydande belopp
som fallet är, det icke lärer kunna undvikas, att vid respektive amorteringstiders
utgång ett avsevärt antal lån till större eller mindre del komma att
kvarstå oreglerade. Vid sådant förhållande och med hänsyn därtill att krisförhållandena,
främst beredskapsinkallelserna och bristen på material av
olika slag, i betydande grad bidragit till att medgivna förbättringsarbeten icke
kommit till utförande inom avsedd tid, har egnahemsstyrelsen kommit till
den uppfattningen, att en viss förlängning av amorteringstiden, exempelvis
med två år, skulle vara befogad. En på så sätt utsträckt avvecklingsperiod
torde kunna antagas medföra, att ytterligare en avsevärd del av restantiebeloppet
av låntagarna frivilligt återgäldas till statsverket, vilket i sin tur skulle
innebära att många fall av tvångsåtgärder och framställningar örn avskrivning
skulle kunna undvikas. Egnahemsstyrelsen har därför för avsikt att
inom kort till Kungl. Maj :t avlåta en framställning örn vidtagande av åtgärder
för en sådan förlängning av avvecklingsperioden för ifrågavarande krislån.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören samt ledamöterna
Gabrielsson, Andersson, Malmberg, Collin och Lindström, den sistnämnde
föredragande.
Stockholm den 21 januari 1946.
Underdånigst
G. YTTERBORN.
STURE LINDSTRÖM.
Lantmäteristyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 185, § 29.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 nästlidna december anbefalld avgiva utlåtande med
anledning av vad riksdagens revisorer under § 29 av sin berättelse anfört
beträffande arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet får lantmäteristyrelsen,
med remisshandlingarnas återställande, i underdånighet anföra följande.
Vad först angår tiden före kriget var orsaken till att framåt åren 1934
och 1935 arbetsmängden å lantmäteridistrikten och vid lantmäterikontoren
icke kunde nöjaktigt medhinnas främst att söka i den alltjämt tilltagande
verksamheten, särskilt i fråga om avstyckning för bostadsändamål, samtidigt
som brist på examinerad arbetskraft uppstod därigenom, att i samband med
lantmäteriundervisningens omläggning och överförande till tekniska högskolan
under två år några lantmätare icke utexaminerades. Lantmäteristy
-
— 166
reisen har i annat sammanhang redogjort för åtgärder, som av styrelsen
vidtogos för att undanröja anledningarna till de ofta berättigade klagomålen
från jordägarhåll över förekomna dröjsmål med förrättningars handläggning.
Sålunda omplacerades extra lantmätare för att lätta arbetstrycket,
där det var som störst. Antalet tekniska biträden ökades. Ä lantmäterikontoren
överflyttades, utöver vad som redan skett, mera kvalificerade arbeten
från assistenterna till kvinnlig personal. Hos Eders Kungl. Majit gjordes
framställning örn ökat antal lantmäteridistrikt, vilket medförde inrättandet
av 10 nya distrikt. Slutligen har ett visserligen icke stort men synnerligen
behövligt tillskott till arbetskraft vunnits genom att, efter underdåniga framställningar
av styrelsen, sedan år 1937 19 distriktslantmätare medgivits kvarstå
i tjänst efter pensionsåldern under tid, varierande mellan några månader
upp till två år, och 4 överlantmätare ett år efter uppnådd pensionsålder. I
några fall har även lantmäteristyrelsen medgivit kvinnliga befattningshavare
kvarstå i tjänst ett år efter pensionsålderns inträde.
Revisorernas utredning rörande arbetsbelastningen efter år 1939 visar att,
efter en tillfällig nedgång i början av kriget, arbetsmängden beträffande såväl
lantmäterikontoren som distrikten kraftigt tilltagit, och att man sannolikt
har att räkna med en ytterligare stegring. Den nuvarande arbetsbalansen
är större än någonsin, och orsaken till densamma är, såsom revisorerna framhålla,
främst att hänföra till bristen på personal.
Personalbristen är avsevärd, framförallt vad gäller å distrikten tjänstgörande
tekniska biträden samt kontorsbiträden och kartriterskor, vilka av
kända skäl i stor omfattning lämnat och alltjämt lämna lantmäteriet för
bättre avlönade befattningar på andra håll. Sålunda lia sedan 1940 icke
mindre än 33 tekniska biträden övergått till annan verksamhet. Men även
lantmätarna söka sig till andra verksamhetsfält. I viss mån belyses detta
förhållande av följande, nu verkställda undersökning. Åren 1936—1941 bestämde
lantmäteristyrelsen jämlikt 2 § 1) lantmäteriinstruktionen sammanlagda
antalet ordinarie studerande, vilka för utbildning till lantmätare under
närmast följande läroår finge inträde vid tekniska högskolans första årskurs,
till 112. Av dem, som fyra år senare eller åren 1940—1945 utexaminerades,
ha endast 105 blivit aspiranter vid lantmäteristaten. Av dessa 105 lia
sedermera 7 avgått till annan verksamhet. Härutöver lia samma år 1940—•
45 ej mindre än 12 distrikts- eller extra lantmätare likaledes övergått till
annan verksamhet. Två extra lantmätare avgå den 1 instundande april för
att tillträda kommunal tjänst, och i ytterligare minst ett par fall lära underhandlingar
pågå, som torde leda till att vederbörande lämna lantmäteriet.
Nämnas bör även att av de vid fackavdelningen för lantmäteri år 1945 utexaminerade
4 gått direkt till annan verksamhet, en siffra som med hänsyn
till de för närvarande relativt mindre goda inkomstmöjligheterna för aspiranferna
vid lantmäteristaten kan befaras komma alt redan innevarande år
avsevärt stiga.
De underdåniga framställningar, som gjorts under senare åren i syfte att
genom förbättrade villkor kvarhålla lantmäteridistriktens biträdespersonal och
även möjliggöra tillförandet av ytterligare erforderliga biträden, ha tills nu
medfört endast smärre förbättringar. I årets statsverksproposition framläggas
emellertid förslag till, ej mindre erforderlig ökning av antalet arvoden åt
extra lantmätare och aspiranter jämte arvodenas förskjutning i enlighet med
lantmäteristyrelsens hemställan från lägre lill högre arvodesgrupper, än
även — räknat från den 1 januari 1946 — provisorisk avlöningsförbättring
för varje tekniskt biträde med i genomsnitt 600 kronor för år ävensom 300
kronor för år i statlig löneförbättring lill av lantmätare anställt och avlönat
kontorsbiträde eller kartriterska, som förordnats av lantmäteristyrelsen.
1G7 -
Genomförande av vad sålunda föreslagits kominer givetvis att medföra
förbättrade förhållanden för biträdespersonalen å distrikten. Enligt lantmäterislyrelsens
mening bliva de erhållna förbättringarna dock icke tillfyllest
för att kunna i en nära framtid trygga utnyttjandet av och tillgången till
för lantmäteriverksamheten å distrikten erforderlig personal av olika kategorier,
något som med hänsyn särskilt till arbetsbalansens oroande storlek
måste framstå som en angelägenhet av allra största vikt. Lantmäteristyrelsen
tillåter sig härutinnan åberopa närslutna styrelsens underdåniga remissutlåtande1
deri 27 nästlidna december angående Sveriges lantmätareförenings
framställning rörande utbildning av tekniska biträden.
Vad angår lantmätarna träder alltmer i förgrunden faran för att rekryteringen
äventyras, framförallt som avgången bland lantmätarna av åldersskäl
en del år framåt blir avsevärt större än normalt. Det gäller givetvis att söka
förebygga den flykt från lantmäteriet, som ovan berörts, och att tillförsäkra
de från tekniska högskolan utexaminerade lantmätarna någorlunda lika möjligheter
till inkomster som från andra fackavdelningar utexaminerade, vilket
för närvarande långt ifrån är förhållandet. Framhållas må härvidlag att
Sveriges lantmätareförening i underdånig framställning den 30 november
1944 utom annat hemställde att tillskott till dyrtidstillägg och kristillägg å
beräknad taxeinkomst måtte tillerkännas aspirant med arvode. Lantmäteristyrelsen
tillstyrkte i remissutlåtanden den 7 december 1944 och 12 januari 1945
nådigt bifall till föreningens framställning samt uttalade därvid på anförda
skäl såsom sin mening, att spörsmålet borde lösas utan att avvakta slutligt
förslag till en eventuell omorganisation. Avskrift av handlingarna i detta
ärende bifogas.1 De därefter alltmer tillspetsade förhållandena understryka
den sålunda uttalade meningen liksom att den provisoriska lösningen bör ske
snarast möjligt.
Beträffande tekniska biträden samt å distrikten anställda kontorsbiträden
och kartriterskor hemställde Sveriges lantmätareförening i underdånig skrivelse
den 20 augusti 1945 att en provisorisk avlöningsförbättring till tekniska
biträden skulle utgå med minst 1 200 kronor samt den statliga löneförbättringen
åt övriga biträden med minst 000 kronor per år. Lantmäteristyrelsen
tillstyrkte livligt föreningens förslag. Såsom nämnts ha emellertid i årets
statsverksproposition dessa belopp föreslagits till 600 respektive 300 kronor.
Givetvis är det under sådana förhållanden av särskild betydelse att åtminstone
de tekniska biträdena, vilka i viss mån kunna jämställas med statliga
arvodestagare, måtte beredas sådant tillfälligt ävensom provisoriskt lönetillägg,
som i proposition till årets riksdag föreslagits för vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. Detta torde jämväl vara ägnat att stimulera
den rekrytering av ifrågavarande biträdespersonal, som på sätt förut framhållits
är av behovet.
Bland åtgärder, vidtagna med anledning av den stora arbetsanhopningen
på lantmäteridistrikten och den allvarliga bristen på arbetskraft, må bland
annat framhållas att, till påskyndande av förrättningarnas handläggning, lantmäteristyrelsen
alltsedan mitten av 1945 ansett sig böra efter prövning i
varje särskilt fall meddela såsom tjänstemedhjälpare hos distriktslantmätare
anställd extra lantmätare förordnande såsom vikarie för distriktslantmätaren
å vissa förrättningar redan efter minst ett års viii meriterad tjänstgöring i
denna egenskap. Motsvarande tid var enligt tillämpad praxis dessförinnan
— frånsett vissa i regel enklare avstyckningar — minst två år.
Förfaringssättet vid avstyckningsförrättningar liksom spörsmålet örn legalisering
av sämjedelningar ulan fullständigt skiftesförfarande, som av riksdagens
revisorer säl skilt framhållits, lin er komma alt bli föremål för slutlig
1 1 l;ir oj avtryckt.
— 168 —
prövning i samband med det pågående lagstiftningsarbetet på området. Frågan
om förenklingar vid den föreskrivna tekniska granskningen å lantmäterikontoren
har styrelsen för avsikt att inom närmaste tiden upptaga till undersökning
och prövning.
Stockholm den 21 januari 1946.
Underdånigst
HARALD MALMBERG.
AXEL SANDBERG.
Krigsmaterielinspektionens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 189, § 30.
För den händelse ingen utvidgning sker av inspektionens arbetsområde
eller förhållandena i övrigt ej ändra sig därhän, att inspektionens arbete
avsevärt ökas, synes den kunna indragas; dock alt därvid övervakningen av
agenter m. fl. överföres på andra lämpliga organ.
Stockholm den 31 december 1945.
K. A. BRATT.
Krigsmaterielinspektör.
Krigsmaterielverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 189, § 30.
Till Konungen.
Genom remiss den 22 december 1945 (handelsd. nr 4539) har Kungl. Majit
anbefallt krigsmaterielverket att avgiva underdånigt utlåtande över riksdagens
revisorers den 15 december 1945 avgivna berättelse, § 30, angående
statskontrollen å krigsmaterieltillverkningen.
Till åtlydnad härav får krigsmaterielverket anföra följande.
Förevarande kontroll infördes år 1935 på grundval av en utredning av
1932 års krigsmaterielberedning i anslutning till Sveriges deltagande i de internationella
strävandena efter första världskriget att genomföra statlig kontroll
av krigsmaterielproduktionen i de skilda länderna. Även om riket icke
synes vara bundet av någon slutgiltig överenskommelse att upprätthålla sådan
kontroll, torde det dock icke vara lämpligt att i nuvarande läge avveckla en
kontroll, som bibehållits under hela det senaste stormaktskriget. Krigsmaterielberedningen
förordade, att en fristående central tillsyningsmyndighet
skulle inrättas för kontroll över krigsmaterieltillverkningen. I andra hand
föreslog beredningen, att de frågor, som skulle ankomma på den centrala
inspektionens handläggning, anförtroddes åt en i handelsdepartementet anställd
särskild föredragande. Beredningen tilläde emellertid, att ehuru ett
kontrollsystem av denna art i väsentliga avseenden borde kunna fylla de syften,
som med tillsynen eftersträvades, så finge dess ställning utåt, dess handlingskraft
och dess auktoritet icke samma styrka, som kunde förutsättas hos
— 169 —
anordningen med en central kontrollmyndighet. Föredragande departementschefen
(prop. nr 89) fann svårigheten att på förhand beräkna omfattningen
av de med det ifrågasatta kontrollsystemet förenade arbetsuppgifterna mana
till försiktighet vid bestämmandet av organisationens omfång. Större delen
av myndighetens uppgifter torde visserligen icke bliva av samina art som
departementens arbete i övrigt med kanslimässig beredning av konseljärenden.
Men å andra sidan borde beslutanderätten i fråga om tillstånd att tillverka
krigsmateriel ävensom i flera därmed sammanhängande frågor förbehållas
Kungl. Maj:t. Åtskilliga fördelar torde ligga däri, att dessa ärenden
kunde förberedas direkt inom vederbörande departement och kontrolltjänstemannen
få tillfälle att i egenskap av föredragande i statsrådsberedningen
omedelbart utveckla sin mening. Statskontoret framhöll i infordrat yttrande,
att kontrollorganets arbetsuppgifter allenast till relativt ringa del syntes komma
att avse den omedelbara beredningen av ärenden för Kungl. Majds avgörande,
medan huvudparten av verksamheten torde komma att omfatta
rent administrativa uppgifter, särskilt själva kontrollverksamheten, och alltså
närmare borde hänföras till centralt ämbetsverk eller annan underordnad
myndighet. Då intet av våra centrala ämbetsverk emellertid syntes vara ägnat
att omhänderhava ifrågavarande kontrolluppgifter och det med hänsyn
till den tillämnade organisationens jämförelsevis ringa omfattning knappast
kunde ifrågasättas att anordna ett fristående centralt organ, ville statskontoret
icke göra erinran mot den föreslagna anordningen.
Departementschefen fann de av statskontoret anförda synpunkterna icke
kunna frånkännas visst berättigande men ansåg dock med hänsyn till önskvärdheten
att redan från början erhålla en fast organiseard kontrollmyndighet
övervägande skäl tala för att inordna kontrollmyndigheten i Kungl. Maj:ts
kansli.
Uti gemensamt yttrande av den 10 december 1942 med statens industrikommission
och försvarsväsendets verkstadsnämnd över besparingsberedningens
av riksdagens revisorer omförmälda promemoria anförde statens ammunitionsnämnd
— numera krigsmaterielverket — att de år 1935 utfärdade
föreskrifterna under tiden sedan stormaktskrigets utbrott i stor utsträckning
faktiskt icke tillämpats, samt fann icke blott krigsmaterielinspektionen såsom
sådan utan jämväl själva kontrollagstiftningen obehövlig under då rådande
förhållanden.
I en promemoria av den 6 juli 1944, som bifogas i avskrift,1 till statssekreteraren
i försvarsdepartementet framhöll undertecknad generaldirektör, att
en efter återgång till normala fredsförhållanden eventuellt önskvärd kontroll
över krigsmaterieltillverkningen lämpligen borde anförtros verket.
Vid tiden för krigsmaterielinspektionens tillkomst ansågs icke något då bestående
ämbetsverk lämpligt för ifrågavarande kontrolluppgifter. Krigsmaterielverket
är emellertid enligt verkets uppfattning väl ägnat att upprätthålla
en sådan kontroll. Enligt den för verket utfärdade instruktionen har verket
att i samråd med vederbörande myndigheter med hänsyn till förhållandena
vid krig eller krigsfara centralt planera utnyttjandet av landels industri samt
råvaru- och energitillgångar, i den mån de kunna stå till förfogande för tillverkning
av krigsmateriel, ävensom att vidtaga sådana åtgärder, att den industriella
kapaciteten för krigsmaterieltillverkning kan bliva på ändamålsenligt
siilt utnyttjad samt vidmakthållas och i mån av behov utökas. För att
fullgöra dessa uppgifter för verket redan nu register över alla tillverkare av
krigsmateriel inom landel, vilka register innehålla de flesta uppgifter, som
erfordras för kontroll över den svenska tillverkningen av krigsmateriel. Ge
1
Iliir ej ;ivtryckt.
— 170 —
nom sitt planeringsarbete har verket sålunda ingående och alltjämt fortlöpande
uppgifter om samtliga svenska industriföretags möjligheter att tillverka
krigsmateriel. Endast de tjänstemän inom verket, på vilka det skulle ankomma
att utöva ifrågavarande tillsyn, skulle få tillgång till sådana uppgifter,
som verket erhölle såsom tillsynsmyndighet. I detta sammanhang vill verket
framhålla, att de uppgifter från enskilda näringsidkare, verket införskaffar
för planering av krigsmaterieltillverkningen, icke utlämnas till de befattningshavare
inom verket, som handhava verkets anskaffningsuppgifter. Tillsynen
över krigsmateriel och gasskyddsmateriel skulle närmast kunna anförtros
verkets kontrollbyrå, som handlägger alla på verket ankommande ärenden
rörande kontrollverksamheten inom försvaret men däremot icke några anskaffningsärenden
samt har en relativt självständig ställning. Enär verkets
kontrollanter besiktiga den genom verkets försorg anskaffade materielen på
tillverkningsplatsen, har verket möjlighet att anordna inspektion på platsen
utan särskild kostnad.
Uppställningen i riksdagens revisorers berättelse över antalet meddelade
tillstånd att tillverka viss krigsmateriel och gasskyddsmateriel samt att vara
agent för krigmaterieltillverkare ger anledning till antagande, att ärenden,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning, icke framdeles skola förekomma i så
stort antal, att kontrolluppgiften på grund härav bör åvila en särskild föredragande
i handelsdepartementet. Därest så ansåges lämpligt, skulle dessa
ärenden kunna föredragas i statsrådsberedningen av den befattningshavare
i verket, som närmast under generaldirektören skulle ha att handlägga dem.
På grund av det anförda synes det krigsmaterielverket lämpligast, att kontrollen
över ifrågavarande tillverkning anförtros verket.
I ärendets handläggning hava deltagit, förutom undertecknade Ödeen och
Yngström, den sistnämnde föredragande, ledamöterna Bergström, Granström,
Sundström, Lindnér och Holmer.
Stockholm den 19 januari 1946.
Underdånigst
STIG ÖDEEN.
r ‘NILS YNGSTRÖM.
Kommerskollegii
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 189, § 30.
Till Konungen.
Genom remiss den 22 december 1945 har kommerskollegium anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer uti § 30 av sin
berättelse anfört angående krigsmaterielkontrollen.
Överlämnande från Sveriges industriförbund införskaffat yttrande får
kollegium anföra följande.
Kollegium erinrar örn att kollegium i utlåtande den 14 januari 1942 —
i anledning av en av besparingsberedningen avgiven promemoria med yttrande
och förslag angående kontroll å krigsmaterieltillverkningen — uttalade
att ett närmare bedömande örn besparingsmöjligheterna torde kunna
— 171 —
ske först efter en närmare utredning inom handelsdepartementet. Endast under
förutsättning att vid nämnda undersökning några mera väsentliga besparingar
befunnes stå att vinna utan äventyrande av det mått av kontroll
över krigsmaterieltillverkningama, som för det dåvarande väl alltjämt erfordrades,
kunde, anförde kollegium, någon större förändring i kontrollorganisationen
tillstyrkas.
Kollegium finner fortfarande att en utredning bör komma till stånd innan
några större ändringar vidtagas i den nuvarande kontrollorganisationens
verksamhet, då en krigsmaterielkontroll alltjämt torde få anses vara av behovet
påkallad och icke bör upphöra eller väsentligt förändras innan möjlighet
finnes att säkrare kunna bedöma utvecklingen på området än vad för
närvarande är fallet. I likhet med revisorerna finner sig därför kollegium
böra tillstyrka att en sådan utredning kommer till stånd.
Sveriges industriförbund har i förenämnda yttrande anfört att — med
hänsyn till att kontrollmyndigheten har rätt till viss insyn i krigsmaterielföretagens
verksamhet — kontrollen ej bör anförtros åt statligt verk, som har
affärsförbindelse med sådant företag, eller som självt driver tillverkning av
krigsmateriel. I anledning härav vill kollegium framhålla, att därest det ur
kostnadssynpunkt skulle anses nödvändigt att överflytta kontrollorganisationen
till annat statligt organ, möjlighet torde föreligga för kollegium att
utan nämnvärd personalökning och i nära samarbete med krigsmaterielverket
övertaga ifrågavarande kontrollverksamhet; därvid synes dock böra
övervägas, huruvida icke kontrollen över gasskyddsmateriel lämpligen borde
anförtros åt luftskyddsinspektionen.
Stockholm den 19 januari 1946.
Underdånigst
ARVID RICHERT.
KNUT A. WICKMAN.
Aug. Borgström.
Bilaga.
Till kungl, kommerskollegium.
Genom remiss den 27 sistlidna december har kungl, kollegiet anhållit om
Sveriges industriförbunds yttrande över ett uttalande av statsrevisorerna rörande
kontrollen å krigsmaterieltillverkningen. I anledning härav får industriförbundet
anföra följande.
Statsrevisorerna framhålla, alt krigsmaterielinspektionens verksamhet under
de senaste åren varit av ytterst ringa omfattning, vilket i första hand berott
på att den svenska exporten av krigsmateriel under kriget nedgått till
ett minimum. Ehuru det kunde förväntas, att antalet av krigsmaterielinspektionen
handlagda ärenden efter fredsslutet ånyo komme att växa, borde enligt
revisorernas mening undersökas, huruvida den arbetsbörda, som kunde
komma att åvila inspektionen, verkligen krävde en särskild institution eller
om icke dessa arbetsuppgifter i stället kunde överflyttas till annat lämpligt
organ.
I likhet nied statsrevisorerna förutsätter industriförbundet, att den kontroll
rörande krigsmaterieltillverkningen och vad därmed äger samband, som
— 172 —
f. n. författningsenligt åvilar krigsmaterielinspektionen, bör på ett eller annat
sätt bibehållas även i framtiden. Detta torde bliva nödvändigt redan med
hänsyn till de internationella förpliktelser, som komma att åvila vårt land
efter en anslutning till Förenta nationerna. Ur rent svensk synpunkt torde
det vidare vara av visst psykologiskt värde att kontroll på detta ömtåliga
område även i fortsättningen upprätthålles genom myndighets försorg. De
principer, som innefattas i 1935 års författningar på området, torde sålunda
alltjämt böra upprätthållas.
Vad åter beträffar organisationen av ifrågavarande kontroll har industriförbundet
intet att erinra mot att densamma överflyttas till annat lämpligt
statsorgan, därest på detta sätt skulle kunna ernås någon besparing i kostnaderna
för kontrollens utövande. Med hänsyn till de politiska och handelspolitiska
syften, som främst motivera kontrollens uppehållande, synes valet
härvid i första hand böra stå emellan utrikes- och handelsdepartementen,
varest kontrollen torde kunna uppdragas åt någon för uppgiften kvalificerad
ämbetsman i ledande ställning. Med anledning av ett uttalande av besparingsberedningen
i denna fråga vill industriförbundet framhålla, att, enär
kontrollmyndigheten har rätt till viss insyn i krigsmaterielföretagens verksamhet,
det icke skulle vara lämpligt att anförtro kontrollen åt statligt verk,
som har affärsförbindelse med sådant företag eller som självt driver tillverkning
av krigsmateriel.
Stockholm den 15 januari 1946.
Sveriges industriförbund.
Gustaf Settergren.
K. Söderberg.
Statens fritidsnämnds
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 191, § 31.
Till Konungen.
I anledning av remiss den 22 sistlidne december har statens fritidsnämn^
att avgiva utlåtande över riksdagens revisorers uttalande rörande anslag från
fonden för friluftlivets främjande m. m. till författaren Bengt Berg för utbyggandet
av en biologisk försöksstation och ett faunistiskt skyddsområde vid
Maraviken å egendomen Eriksberg i Blekinge län.
Revisorerna hava uttalat, »att det vill synas revisorerna, att man åsidosatt
det intresse, som allmänheten kan hava att å på förhand tillkännagivna tider,
exempelvis under sommartiden två gånger i veckan eller oftare, bese anläggningen».
I anslutning härtill framhålla revisorerna vikten av att fritidsnämnden
tillser, att tillfälle beredes allmänheten att utan onödig omgång få tillträde
till djurparken, ävensom att densamma hålles öppen för visning å bestämda
tider, vilka på lämpligt sätt bringas till allmänhetens kännedom.
Vid bedömandet av den föreliggande frågan torde böra hållas i minne,
att Kungl. Maj:ts beslut i ärendet fattades den 15 juni 1945 och att Berg undertecknade
föreskriven förbindelse den 10 juli 1945, vadan först efter sagda
tidpunkt bidragsbeloppet var för Berg tillgängligt. Uppenbart är sålun
-
— 173 —
da, att demonstrationen av djurparken 1945 kunde ske allenast under senare
delen av sommaren. Såvitt nämnden har sig bekant hava de besökande,
som å Tjärö anmält sig vilja bese djurparken, också emottagits.
Det lärer få anses ligga i sakens natur att under denna första tid, djurparkens
karaktär och tillgänglighet icke varit mer allmänt känd.
Beträffande förhållandena i fortsättningen håller nämnden, lika med revisorerna
före, att demonstrationerna lämpligen förläggas till bestämda, i förväg
tillkännagivna tider. Nämnden avser att medverka till att en dylik ordning
tillämpas, i den mån väderleksförhållandena icke lägga hinder i vägen.
För sistnämnda fall torde demonstration böra uppskjutas till tidpunkt i närmaste
anslutning till den förut bestämda.
Vid detta ärendes avgörande ha samtliga nämndens ledamöter närvarit.
Stockholm den 14 januari 1946.
Underdånigst
För statens fritidsnämnd.
WILHELM BJÖRCK.
B. Enar Gardell.
Riksförsäkringsanstaltens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 196, § 32.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har Kungl. Majit anbefallt riksförsäkringsanstalten
att senast den 21 januari 1946 avgiva utlåtande i anledning
av riksdagens revisorers önskemål att en omprövning mätte företagas,
huruvida icke vissa av revisorerna omnämnda kategorier arbetare helt eller
delvis kunna undantagas från lagens tillämpning m. m.
Revisorernas önskemål gälla en omprövning av tre olika frågor, vilka i det
följande behandlas var för sig.
Första frågan avser, att vid ett olycksfall endast en statlig myndighet bör
fastställa och utbetala periodiska ersättningar av samina art. Härutinnan
erinra revisorerna om att jämte den invalid- eller familjepension, som på
grund av olycksfall i tjänsten utgår till statliga tjänstemän och arbetare eller
till deras efterlevande i många fall jämväl utgår livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
samt att sådan livränta ofta minskas med hänsyn till den
samtidigt utgående pensionen enligt i 11 § nämnda lag angivna regler. Dessa
regler förefalla revisorerna synnerligen invecklade. Revisorerna framhålla
såsom föga rationellt, att två olika statliga myndigheter skola fastställa och
ofta utbetala periodiska ersättningar av samma art i anledning av olycksfall
i tjänsten. Därest pensioner, som i anledning av dylika olycksfall utgå till
statens tjänstemän och arbetare, anses vara otillräckliga, böra de höjas,
men livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen bör icke samtidigt kunna
utgå.
Gällande bestämmelser i 11 § olycksfallsförsäkringslagen angående förhållandet
mellan pension och livränta hava tillkommit genom lag den 26 juni
1936. Beträffande motiven till lagändringen får riksförsäkringsanstalten hänvisa
till proposition år 1936 nr 218.
— 174 —
Såsom framgår av vad revisorerna anföra, måste ett ståndpunktstagande
till här ifrågavarande spörsmål innefatta ett bedömande av, huruvida de
pensioner, som utgå i anledning av olycksfall i tjänsten, böra undergå förhöjning.
Detta spörsmål torde komma att upptagas till behandling vid den
översyn av pensionsreglementena, som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 26
oktober 1945 åvilar 1945 års lönekommitté. Först sedan denna behandling
ägt rum, torde ståndpunkt till den av revisorerna framförda frågan kunna
tagas.
Den andra av revisorerna upptagna frågan berör folk- och småskollärarnas
samt lärarnas vid högre kommunala skolor ställning till olycksfallsförsäkringslagen.
Härutinnan framhålla revisorerna, att dessa grupper i princip
äro underkastade samma löne- och pensionssystem som statliga tjänstemän
och att en betydande del av kostnaderna för deras avlöning och pensionering
täckes genom statsbidrag. Revisorerna erinra örn vissa olägenheter
vid olycksfallsförsäkringslagens tillämpning å ifrågavarande grupper dels
ur redovisningssynpunkt, dels genom att örn en lärare erhåller invalidpension
eller avlider genom olycksfall i tjänsten, läraren eller hans efterlevande
utöver pension uppbär oavkortade livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen
ävensom att dessa olägenheter påtalades av 1942 års revisorer i § 28 av
deras berättelse (s. 130—132).
Vad denna fråga angår, vill riksförsäkringsanstalten erinra därom, att
kommunerna enligt hittills tillämpad praxis äro att anse som arbetsgivare
enligt olycksfallsförsäkringslagen för ifrågavarande lärarpersonal. Med hänsyn
till numera gällande avlöningsbestämmelser kunna emellertid enligt riksförsäkringsanstaltens
mening skäl även anföras för att staten betraktas som
arbetsgivare för dessa lärare.
Revisorernas önskemål att för ifrågavarande personal böra gälla samma
bestämmelser i förevarande hänseende som för statens befattningshavare
syns kunna tillgodoses därigenom, att staten betraktas som arbetsgivare enligt
olycksfallsförsäkringslagen för lärarna. Örn nuvarande bestämmelser i
2 § av nämnda lag icke befinnas medgiva en sådan tolkning — vilken är
beroende av försäkringsrådets ställningstagande -—• torde annan utväg icke
återstå än lagändring.
Tredje frågan avser ett undantagande av vissa kategorier statsanställda
helt eller delvis från dlycksfallsförsäkringslagens tillämplighet. Härutinnan
anföra revisorerna, att sedan i det statliga löne- och pensionssystemet intagits
ett flertal bestämmelser om särskild ersättning vid olycksfall i tjänsten,
olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser på grund härav för stora
kategorier befattningshavare icke hava samma betydelse som tidigare.
Detta spörsmål sammanhänger med det spörsmål, som berörts under § 16
i revisorernas berättelse. Över denna fråga avgiver riksförsäkringsanstalten
samtidigt härmed utlåtande till socialdepartementet, därvid anstalten förklarar
sig på angivna skäl finna, att det ifrågasatta undantagandet icke
är att förorda. Restyrkt avskrift av utlåtandet bifogas.1
I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
Puke, Wolff, Stenholm, e. o. byråcheferna Källström och Granstedt
samt tjänstförrättande byråchefen Kullander.
Stockholm den 11 januari 1946.
1 Tryckt under § 16.
Underdånigst
DAVID ÖSTRAND.
Sven Sidvall.
— 175 —
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 196, § 32.
Underdånigt utlåtande.
Statskontoret vill erinra, att 11 § olycksfallsförsäkringslagen, vilken innefattar
bestämmelserna örn avdrag å livränta i fall, där arbetsgivare enligt
annan lag eller särskild författning eller på grund av egen utfästelse är skyldig
att vid skada till följd av olycksfall i tjänsten utgiva avlöning, pension
eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av
olycksfallet, erhållit sin nuvarande lydelse genom lagen den 26 juni 1936
örn ändring i vissa delar av olycksfallsförsäkringslagen. I förarbetena till
sagda lagändring (se prop. nr 218/1936 s. 27—50) hava de av riksdagens revisorer
nu påtalade förhållandena angående sammanträffande av statlig pension
m. fl. förmåner med livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen varit
föremål för ingående diskussion och omprövning. Departementschefen anförde
i huvudsak följande.
Principen för avdrag enligt nämnda paragraf vore, att avdrag endast skulle
ske i fråga örn emot varandra svarande slag av ersättningar. I tillämpningen
hade emellertid före 1936, delvis med stöd av uttalande i motiven till olycksfallsförsäkringslagen,
från fastställd ersättning avdragits även andra arbetaren
tillkommande förmåner än sådana, som hade sin grund i olycksfallet,
exempelvis ålderspension. Då sådana förmåner hade utgått till arbetaren
även örn olycksfallet icke inträffat, skulle en arbetare härigenom icke komma
i åtnjutande av den kompensation för olycksfallsskadan, som lagen avsett
att tillförsäkra honom. Då en dylik avvikelse från lagens grundprincip icke
kunde anses tillfredsställande och då enighet nåtts därom, att pensionen,
liksom avlöningen, i regel borde betraktas såsom ersättning för presterat arbete,
syntes det lämpligt att vidtaga ändringar i de bestämmelser, vid vilkas
tillämpning pensionen, och i vissa fall även avlöningen, kommit att betraktas
såsom understöd och därigenom kunnat avdragas från livräntan. Ålderspension
och sjukpension borde därför icke få avdragas från ersättning för skada
på grund av olycksfall i arbete. Den av riksförsäkringsanstalten i detta sammanhang
föreslagna bestämmelsen, att livränta och pension sammanlagt icke
skulle få överstiga den skadades årliga arbetsförtjänst vid anställningens
upphörande, hade icke upptagits i departementsförslaget. Såsom skäl härför
kunde anföras att, då förutsättningarna för att en sådan situation skulle inträffa
vore, att arbetaren tämligen nära pensionsåldern drabbades av en
mycket svår olycksfallsskada, dylika fall torde vara relativt sällsynta. Vidare
funnes enligt 8 § olycksfallsförsäkringslagen möjlighet att vid bedömandet
i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning i arbetsförmågan taga
hänsyn även till den skadades ålder.
Av vad sålunda anförts framgår, att statsmakterna så sent som 1938 genom
ändring av 11 § olycksfallsförsäkringslagen fastslagit principen, att
pension, grundad å viss levnadsålder och anställningstid eller eljest av annan
anledning än den inträffade olycksfallsskadan tillförsäkrad den skadade,
icke skall medföra avdrag å livräntan. Av invalidpension kan i överensstämmelse
härmed endast den del komma i fråga för avdrag som icke belöper
å intjänad anställningstid. Livränta har alltså ansetts böra utgå till f. d.
.statlig anställningshavare vid sidan av in t jan t pension. Med hänsyn till vad
sålunda förekommit kan statskontoret icke finna några särskilda skäl förebragta
av revisorerna, som böra föranleda en omprövning av förevarande
spörsmål. I varje fall kan ämbetsverket icke dela revisorernas uppfattning,
— 176 —
att de av dem påtalade förhållandena motivera en översyn av gällande statliga
pensionsbestämmelser.
Revisorerna ha i detta sammanhang jämväl erinrat, att folk- och småskollärare
samt lärare vid högre kommunala skolor, vilka samtliga äro kommunalt
anställda, erhålla lön och pension enligt samma löne- och pensionssystem
som statliga tjänstemän. Då dessa lärare vore kommunalt anställda,
komme livräntorna enligt olycksfallsförsäkringslagen icke att reduceras, även
örn full pension samtidigt utginge. Revisorerna ansåge, att för ifrågavarande
personal borde gälla samma bestämmelser i detta hänseende som för
statens befattningshavare.
Statskontoret delar helt revisorernas uppfattning, att sistnämnda kategorier
av befattningshavare böra i förevarande avseende likställas med statens
anställningshavare. Med hänsyn till att statsverket beträffande ifrågavarande
lärare helt svarar för deras pensionering samt antingen helt eller till
väsentlig del bestrider lönerna, torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke i
olycksfallsförsäkringslagen borde inrymmas en bestämmelse om att beträffande
folk- och småskollärare samt lärare vid högre kommunala skolor staten
skall betraktas såsom arbetsgivare i lagens mening. Frågan härom synes
lämpligen böra upptagas till prövning i samband med pågående revision av
olycksfallsförsäkringslagen.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Björn.
Stockholm den 18 januari 1946.
MARIANNE SJÖNELL.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
Hillevi Holm.
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 200, § 33.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har Kungl. Maj:t anbefallt lantbruksstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i § 33
av sin nämnda år avgivna berättelse anfört rörande statens kaninavelslånefond,
statens fjäderfälånefond och statens kalkbrukslånefond.
Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen med återställande av remissakten
anföra, att, då ifrågavarande tre lånefonder numera knappast synas
hava någon uppgift att fylla, lantbruksstyrelsen för sin del icke har något
att erinra mot fondernas avveckling.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Sylvan,
byråchefen Granström, tjänstförrättande byråchefen G. Hägglund samt
byrådirektörerna Sonesson och Ryde.
Stockholm den 14 januari 1946.
Underdånigst
H. SYLVAN.
ADOLF GRANSTRÖM.
177 —
Egnahemsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 203, § 34.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har Kungl. Maj :t anbefallt egnahemsstyrelsen
att avgiva utlåtande över av riksdagens revisorer lämnad redogörelse
för jordförmedlingsfonden m. fl. fonder.
Med anledning härav får egnahemsstyrelsen, som torde lia att yttra sig
endast i vad redogörelsen avser jordförmedlingsfonden och Västerbottens och
Norrbottens nybygges- och bostadsförbättringslånefond, med återställande av
remissaklen anföra följande.
Jordförmedlingsfonden har tidigare haft en betydelsefull uppgift att fylla.
Den avsåg att möjliggöra tillhandahållande åt aktiebolag och föreningar av
samma beskaffenhet som de, vilka kunde erhålla egnahemsstatslån, samt åt
hushållningssällskapen av statslån (jordförmedlingslån) för inköp till billigt
pris av större jordområden, som lämpade sig att utstyckas till egnahemslägenheter,
framförallt för jordbruksnybildning. 1919 vidtogs den utvidgningen
av fondens användningsområde att även kommuner skulle kunna tilldelas
jordförmedlingslån. Fonden anlitades till en början i avsevärd utsträckning
av jordförmedlande aktiebolag och föreningar. Av hushållningssällskap söktes
dylika lån först under 1920-talet och även då i relativt ringa omfattning.
Under senare hälften av 1920-talet nedgick emellertid utlåningen efter hand,
vilket till viss del torde ha berott på skärpta fordringar på de enskilda företag,
som med anlitande av statslån finge omhänderhava jordförmedling. Sedermera
ha inträffat omständigheter, som slutligen föranlett att utlåningen
från ifrågavarande fond praktiskt taget avstannat. Främst har därtill medverkat
den i början av 1930-talet inträffade och därefter i stort sett bestående
sänkningen av utlåningsräntorna å allmänna lånemarknaden, som, då räntan
å lån från jordförmedlingsfonden alltfort varit 4 procent, medfört att kapitalbehovet
för ifrågavarade ändamål på förmånligare villkor kunnat tillgodoses
i den öppna lånemarknaden. Ytterligare må framhållas att i och
nied den nu gällande egnahemslånekungörelsens ikraftträdande den 1 juli
1940 lån från jordförmedlingsfonden må ifrågakomma till aktiebolag och
föreningar endast för användning såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering
av fastigheter för bildande av bostadsegnahem. Lån få alltså till dylika
jordförmedlare ej längre utlämnas för utsträckning till jordbruksegnahem,
vilket ändamål den tidigare relativt omfattande användningen av fonden i
första hand hade avsett.
Frågan huruvida ett anlitande av jordförmedlingsfonden kan förväntas
ånyo bliva aktuell är för närvarande vansklig att besvara. En faktor av betydelse
är därvid lil! en början utvecklingen av relationen mellan räntan å
lån från fonden, å ena,'' och den ränta, vartill upplåning kan ske i den öppna
marknaden, å andra sidan. En annan omständighet därvidlag som förtjänar
beaktande torde vara vilken omfattning kommunernas verksamhet för tillhandahållande
av mark för bildande av bostadsegnahem kan framdeles komma
att erhålla. Den kommunala verksamheten för tillgodoseende av behovet
av mark för bostadsändamål har med vissa undantag hittills varit av ringa
omfattning men uppvisar en tydlig tendens till stegring. Det torde vara anledning
förvänta att insikten örn behovet av kommunal medverkan för tryggande
av markförsörjningen för bostadsändamål skall alltmer sprida sig och
12—£67192. Rev. berättelse (lily. statsverket år 1945. II.
— 178 —
vinna förståelse. I sådant läge synes det icke uteslutet, att jordförmedlingsfonden
kan komma att få en uppgift att fylla för tillgodoseende av kommunernas
kapitalbehov för dylik markanskaffningsverksamhet, givetvis under
förutsättning tillika att lånen med hänsyn till ränta och övriga villkor därvid
te sig gynnsamma.
Vad därefter beträffar Västerbottens och Norrbottens nybygges- och bostads
förbättringsidne fond synes, såvitt egnahemsstyrelsen kan finna, denna
fond numera knappast ha någon uppgift att fylla då fråga är om ersättande
av äldre byggnad med ny sådan eller om förbättring av befintligt bostadshus.
För nu nämnda ändamål torde den hjälp, som lägenhetsinnehavaren som
regel lärer kunna påräkna enligt bestämmelserna i kungörelsen den 22 juni
1939 (nr 464, ändr. nr 596/1943), vara väsentligt fördelaktigare för honom
än upptagandet av lån från ifrågavarande fond. Enligt nyssnämnda kungörelse
kan behövande nybyggesinnehavare komma i åtnjutande antingen av
förbättringsbidrag utan återbetalningsskvldighet intill ett belopp av högst 80
procent av de beräknade kostnaderna för byggnadsföretaget, dock högst 3 000
kronor, eventuellt därjämte av nybyggnadslån, löpande med ränta som för
närvarande utgör 3,25 procent, eller av förbättringslån, som är räntefritt de
10 första åren och därefter löper med ränta, som för närvarande likaledes
utgör 3,25 procent.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören och egnahemsstyrelsens
samtliga övriga ledamöter med t. f. byråchefen Lindström
såsom föredragande.
Stockholm den 19 januari 1946.
Underdånigst
G. YTTERBORN
STURE LINDSTRÖM.
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 208, § 35.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har Kungl. Majit anbefallt lantbruksstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i § 35
av sin nämnda år avgivna berättelse anfört rörande allmänna nyodlingsfonden
och norrländska nyodlingsfonden.
Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen med återställande av remissakten
anföra följande.
Därest tillräckliga anslag komma att stå till förfogande för utlämnande av
statsbidrag till nyodlings- och betesförbättringsföretag, torde anspråk på lån
från ifrågavarande fonder icke komma att ställas i nämnvärd omfattning,
varför desamma utan större olägenhet torde kunna avvecklas. Skulle medelsanvisningen
till statsbidrag för sagda ändamål däremot bliva otillräcklig, torde
sannolikt en stegrad efterfrågan på lån från sagda fonder vara att emotse.
Frågan om dessa fonders avveckling bör enligt lantbruksstyrelsens förme
-
— 179 —
nande tagas i övervägande i samband med den allmänna översyn av de statliga
utlåningsfonderna, som riksdagens revisorer ifrågasatt under § 39 i sin
berättelse.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Sylvan,
byråchefen Granström och tjänstförrättande byråchefen G. Hägglund.
Stockholm den 14 januari 1946.
Underdånigst
H. SYLVAN.
ADOLF GRANSTRÖM.
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 211, § 36.
Till Konungen.
Genom remiss den 22 december 1945 har statskontoret anmodats avgiva
utlåtande över ett av riksdagens revisorer vid granskning av statsverkets förvaltning
under budgetåret 1944/45 gjort uttalande beträffande rederilånefonden.
Revisorerna hava konstaterat, att från rederilånefonden icke utbetalats
något lån sedan år 1937 samt att det sista utestående lånet inlösts under budgetåret
1940/41. Med hänsyn härtill och då rederilånefondens uppgifter, så
vitt revisorerna kunnat finna, praktiskt taget till alla delar synas hava övertagits
av skeppshypotekskassan, sekundärlånefonden för rederinäringen och
lånefonden för den mindre skeppsfarten, hava revisorerna ansett det kunna
ifrågasättas, örn fonden numera har någon uppgift att fylla. Härtill kommer
enligt revisorernas uppfattning, att det måste anses mindre lyckligt, att
med varandra konkurrerande statliga kreditförmedlare finnas vid sidan av
varandra. Enligt revisorernas mening bör fördenskull undersökas, om icke
rederilånefonden helt bör avvecklas, i samband varmed även synes böra utrönas,
i vad mån en förenkling av kreditorganisationen på förevarande område
låter sig göra.
Ur synpunkten av de intressen, statskontoret i främsta rummet har att
iakttaga, synes knappast något vara att erinra mot en avveckling av rederilånefonden.
Ett avgörande därutinnan lärer emellertid ytterst bliva beroende
av den ställning, de speciellt sjöfartssakkunniga myndigheterna komma att
intaga i denna fråga.
Stockholm den 15 januari 1946.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
S. T. ÖRTENGREN.
Curt Werner.
— 180
Kommerskollegii
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 211, § 36.
Till Konungen.
Enligt remiss av den 22 december 1945 har kommerskollegium att avgiva
utlåtande över utdrag av riksdagens revisorers den 15 december 1945 avgivna
berättelse, § 36, vari revisorerna ifrågasatt en avveckling av rederilånefonden
samt en undersökning i vad mån en förenkling av kredi(organisationen på
sjöfartsområdet kunde ske.
Överlämnande av kollegium infordrade yttranden från Sveriges redareförening,
Sveriges segelfartygsförening och styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan
får kollegium i ärendet anföra följande.
Förhållandena inom sjöfarten äro, såsom erfarenheten särskilt under de
senaste decennierna givit vid handen, underkastade så betydande växlingar,
att det — även om rederilånefonden under de senaste åren icke anlitats —
väl kan antagas, att omständigheterna åter kunna bliva sådana att anspråk
på stöd ur fonden åter framkomma. Med hänsyn härtill ävensom till det
förhållandet att de kreditmöjligheter som stå till buds i form av lån från
skeppshypotekskassan, statens sekundärlånefond för rederinäringen, respektive
lånefonden för den mindre skeppsfarten äro på sådant sätt begränsade,
att de ej kunna anlitas för tillgodoseende av alla de stödbehov vilka falla
inom ramen för rederilånefonden, finner kollegium, som vid flera tillfällen
tidigare haft att yttra sig i frågan, alltjämt icke tillrådligt att indraga rederilånefonden.
För att fonden vid uppkommande behov må kunna^ fylla sitt
ändamål lärer snarare få övervägas huruvida icke dess kapitaltillgång borde
ökas.
Såsom av revisorernas redogörelse framgår har fonden, för vilken vid
olika tidpunkter anvisats tillhopa 23 miljoner kronor, genom upprepade
åderlåtningar -— senast år 1939 genom överföring av 3 miljoner till statens
lånefond för den mindre skeppsfarten och återleverering av 8 miljoner till
riksgäldskontoret samt år 1941 genom överföring av 1,5 miljon till statens
lånefond för anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg — nedbragts till
en kapitalbehållning av, vid utgången av budgetåret 1944/45, allenast 7 309 526
kronor. Kollegium finner sig för den skull böra ifrågasätta huruvida icke
fonden ånyo borde bringas upp till åtminstone den storlek den hade före
de båda ovan sist omförmälda nedskärningarna. Härvid kunde — därest den
av riksdagens revisorer ifrågasatta och av kollegium i utlåtande den 19 januari
1945 tillstyrkta avvecklingen av lånefonden för anskaffande av gasgeneratorer
för vissa fartyg kommer till stånd — 1,5 miljon kronor erhållas
genom återföring från sistnämnda fond till rederilånefonden av det därifrån
tidigare tagna kapitalet. Vad härutöver erfordras skulle förslagsvis kunna, i
samband med en förestående avveckling av den verksamhet som bedrives av
statens krigsförsäkringsnämnd, överföras från behållningen å denna verksamhet.
Vad beträffar spörsmålet i vad mån en förenkling av kreditorganisationen
på sjöfartens område låter sig göra har kollegium ej erfarenhet av olägenhet
eller andra omständigheter som skulle göra något sådant påkallat, såvitt
särskilt angår hithörande fonder.
Kollegium får i detta sammanhang betona vikten av att icke skeppshypotekskassans
säkerhetsunderlag genom lindring av lånevillkoren eller utvidgning
av verksamheten försämras. En sådan försämring skulle nämligen -—
— 181 —
såsom ock redareföreningen och styrelsen för skeppshypotekskassan i sina
yttranden framhållit — kunna minska kassans möjligheter till fördelaktig
medelsanskaffning.
Med hänsyn till dels den utsträckning i vilken sekundärlånefonden för
rederinäringen hittills tagits i anspråk, dels de stegrade tonnagepriserna och
dels fondens i och för sig ringa kapitalbelopp (2,5 miljoner kronor), vill kollegium
förorda redareföreningens förslag örn ökning av denna fond, därvid
kollegium finner en fördubbling av fondens kapital förslagsvis kunna ifrågakomma.
Vad angår segelfartygsföreningens förslag om kapitalökning till 5 miljoner
kronor i fråga örn lånefonden för den mindre skeppsfarten finner
kollegium jämväl detta förslag böra beaktas med hänsyn till de krav på
fonden som enligt föreningens mening äro att vänta. Även för sistnämnda
båda ändamål borde i sinom tid medel kunna anvisas från behållningen av
krigsförsäkringsnämndens verksamhet.
I anledning av de önskemål angående särskilt de av statskontoret uppställda
villkoren rörande säkerhet för lån ur rederilånefonden, som framförts
av såväl redareföreningen som segelfartygsföreningen, får kollegium föreslå,
att det måtte anbefallas statskontoret att i samråd med kollegium göra frågan
örn säkerhetsvillkoren till föremål för undersökning.
Vad slutligen beträffar räntesatsen för lån ur rederilånefonden lärer frågan
härom —- med hänsyn till att räntan för dessa lån numera utgår enligt
den av Kungl. Majit för varje budgetår särskilt fastställda och för flertalet
av statens utlåningsfonder gällande normalräntan — få ses i samband nied
statens räntepolitik i dess helhet. I detta sammanhang vill kollegium emellertid
erinra om att i en från kollegium till statssekreteraren i handelsdepartementet
den 5 oktober 1943 överlämnad VPM angående då föreliggande
förslag till proposition angående reglering av räntan å lån från statens utlåningsfonder
ifrågasattes, huruvida icke normalräntans undre gräns, vilken
enligt förslaget var densamma som den sedermera fastställda (4 %), skulle
kunna sättas något lägre (3,75 %).
Stockholm den 5 februari 1946.
Underdånigst
ARVID RICHERT.
G. BÖÖS.
Erna Frodi.
Bilaga 1.
Kungl, kommerskollegium, sjöfartsbgrån, Stockholm.
Sedan Kungl, kommerskollegium genom skrivelse den 31 december 1945,
Dnr 911, berett Sveriges redareförening tillfälle avgiva yttrande över riksdagsrevisorernas
berättelse av den 15 december 1945 i vad densamma avser
rederilånefonden och vissa därmed sammanhängande frågor, får föreningen
härmed framhålla följande synpunkter.
Av riksdagsrevisorernas redogörelse framgår bland annat, ali rederilånefonden
under en följd av år icke blivit anlitad. Enligt revisorernas uppfatt
-
— 182 —
ning bör därför undersökas, om icke denna fond lieb bör avvecklas, i samband
varmed även synes böra utrönas, i vad mån en förenkling av kreditorganisationen
på sjöfartens område låter sig göra.
I enlighet med 1928 års kungörelse nied däri senare vidtagna ändringar
angående villkor och bestämmelser för lån från lederilånefonden är denna
fond huvudsakligen avsedd för »befrämjande av den svenska skeppsfarten
på utrikes orter i avlägsna farvatten». Lån kan sålunda erhållas förutom
för nybyggnad eller modernisering av fartyg jämväl för anskaffande av secondhandtonnage
ävensom för stöd i allmänhet för rederiföretag utan att
anknytas till något eller några särskilda fartyg. Lån för ändamål, varom sist
förmälts, kan däremot icke erhållas ur skeppshypotekskassan eller sekundärlånefonden.
Med anledning härav har rederilånefonden betydelse icke blott
för rederiföretag, som äro i tillfälle att bygga nya fartyg. Fonden måste därför
anses fylla ett verkligt behov, särskilt för de ekonomiskt mindre bärkraftiga
företagen under tider av lågkonjunktur.
Det förhållandet, att rederilånefonden under kriget och åren dessförinnan
icke anlitats av rederierna, har sina naturliga grunder däri, att sjöfarten
under denna period haft relativt goda konjunkturer och att det varit lätt att
på förmånliga villkor erhålla lån i andra penninginrättningar. Men detta
kan ej få utgöra tillräckliga skäl för att nu avveckla fonden. Inom en icke
alltför avlägsen framtid måste man tyvärr räkna med en konjunktursvängning
inom sjöfarten och åtskilliga rederier komma säkerligen att få kämpa
med ekonomiska svårigheter. I främsta rummet gäller detta tramprederierna.
Det förefaller sannolikt, att lånebehovet då kommer alt ökas och att även
rederilånefonden måste tagas i anspråk.
Såsom ovan nämnts förefinnes emellertid icke möjlighet att ur skeppshypotekskassan
eller sekundärlånefonden erhålla lån för inköp av secondhandtonage
eller för drivandet av rederirörelse i allmänhet. Dessa möjligheter
böra bibehållas, så mycket mera som det synes välbetänkt, att man från
det allmännas sida underlättar inköp av bättre secondhandtonnage för komplettering
av de medelstora trampfartygen, varav vi under kriget förlorat
ett stort antal och av vilka vi äro i synnerligt behov för import av viktiga
förnödenheter för vår folkförsörjning och export av i främsta rummet trä
och trämassa. Det kan också komma att gestalta sig så, att vissa och då
särskilt de mindre företagen nödgas taga lån för att överhuvud taget kunna
vidmakthålla rörelsen. Dessa skäl tala sålunda för ett bibehållande av fonden.
En förutsättning för att fonden skall bliva till någon nytta for näringen
är emellertid, att villkoren för erhållande av lån ur densamma utformas på
ett sådant sätt, att det verkligen kan utgöra någon lättnad att taga lån hos
fonden, vilket ursprungligen varit avsett. De nuvarande bestämmelserna om
säkerhet och ränta, vilka varit gällande sedan lång tid tillbaka och icke äro
anpassade efter nuvarande förhållanden, fylla icke ett dylikt anspråk. Enligt
föreningens förmenande måste de bliva föremål för överarbetning. Därest
detta icke sker, torde fondens bibehållande vara utan egentligt intresse
för sjöfarten.
Med anledning av riksdagsrevisorernas uttalande därom, att utredning bör
komma till stånd rörande en förenkling av kreditorganisationen på sjöfartens
område, vill föreningen anföra följande synpunkter.
Svenska skeppshypotekskassan är för erhållande av för dess verksamhet
erforderliga medel hänvisad till upptagande av obligationslån mot .säkerhet
av de inteckningar, som lämnats för av kassan beviljade lån. Det är av vikt,
att de lån, som kassan lämnar, erhålla sådan säkerhet, att obligationslån kan
erhållas mot förmånlig ränta, enär den ränta, som kassan har att betala a
— 183
sina obligationslån, blir avgörande för den ränta kassan 5 sin ordning måste
fordra av sina låntagare. Först genom att kassans säkerheter hållas å en sådan
nivå torde det vara möjligt att erhålla obligationslån på förenämnda
villkor. Skulle däremot kassan medgivas att lämna lån mot inteckningar,
som läge med sämre säkerhet än inom 50 % av de värden, som åsatts fartygen
av kassans sakkunniga, eller mot inteckning i sådana fartyg, vilka
för närvarande för erhållande av lån äro hänvisade till fonden för den
mindre skeppsfarten, skulle måhända kassan icke kunna på så förmånliga
villkor som hittills anskaffa medel för sin verksamhet, varigenom kassans
låntagare nödgades erlägga högre ränta. Med hänsyn härtill vill föreningen
för närvarande icke föreslå någon förändring i de villkor för lån ur kassan,
som nu gälla.
Beträffande härefter sekundärlånefonden må här framhållas, att det belopp,
som för lån ur sekundärlånefonden i enlighet med nu gällande föreskrifter
står till förfogande, torde böra ökas. Med den avsevärda höjning
av priset för nybyggt tonnage, som under kriget inträtt, samt med den högst
avsevärda ökning av storleken av det tonnage, som numera bygges, bliva de
belopp, som för sekundärlån kunna behövas, så stora, att det för dylika lån
anvisade beloppet icke kan anses till fyllest.
När det gäller lån ur fonden för den mindre skeppsfarten är föreningen,
som av denna sjöfart endast representerar en ringa del, ej i tillfälle att bedöma,
huruvida det för dylika lån tillgängliga beloppet för närvarande är till
fyllest.
Slutligen vill föreningen framhålla, att med hänsyn till de skilda ändamål
skeppshypotekskassan, sekundärlånefonden och lånefonden för den mindre
skeppsfarten hava att fylla, det icke torde vara lämpligt, att någon sammanslagning
av desamma äger rum. Det må uppmärksammas, att sekundärlånefonden
och fonden för den mindre skeppsfarten hititlls haft samma styrelseledamöter
Som skeppshypotekskassan och att fondernas angelägenheter
skötts av samma personer, varigenom en förenkling vunnits.
Göteborg den 25 januari 1946.
Sveriges redareförening.
G. Carlsson.
H. F. Reuterskiöld.
Bilaga 2.
Till kungl, kommerskollegium.
Genom skrivelse av den 31 december 1945 har Kungl, kommerskollegium
berett styrelsen för Sveriges segelfartygsförening tillfälle att avgiva yttrande
över riksdagsrevisorernas förslag om undersökning rörande rederilånefondens
avveckling. Beträffande revisorernas förslag få vi vördsamt anföra följande.
Enligt utdrag ur revisorernas berättelse den 15 december 1945 har tidigare
förslag om rederilånefondens avveckling avstyrkts av de instanser som avgivit
yttrande, de skäl som då anförts för avstyrkan torde alltjämt förefinnas.
I särskild tabell å sidan 4 i utdrag ur revisorernas berättelse angives utläm
-
— 184 —
Hade lån från rederilånefonden fr. o. m. 1927 t. o. m. 1944 och s. 11 i samma
utdrag är uppförd tabell över lån från rederilånefonden, sekundärlånefonden,
lånefonden för den mindre skeppsfarten och skeppshypotekskassan.
Av tabellen å s. 4 framgår att lån från rederilånefonden icke utlämnats
sedan 1936/37, vilket torde vara anledningen till revisorernas förslag om fondens
avveckling.
Närmaste anledningen till att redarna icke anlitat rederilånefonden i större
utsträckning än som skett får nog sökas i lånevillkoren och säkerheten som
fordras för lån från sagda fond, samt i kriget och av kristiden uppkomna
högre byggnadskostnader samt osäkerheten inför lägre frakter efter kriget.
För mindre redare är det knappast tänkbart att erhålla lån ur rederilånefonden,
enär dessa redare icke kan skaffa den säkerhet som fordras.
Sedan kriget avslutats och det kan väntas fredligare samfärdsel mellan
landen och priserna på nybyggda fartyg stabiliserats, torde statens lånefonder
komma att mera anlitas för anskaffande av ersätiningstonnage och modernare
fartyg, särskilt motorsegelflottan är i stort behov av förnyelse och
att få tonnaget ersatt med nya och moderna fartyg.
Med tanke härpå kan det icke anses lämpligt att nu föreslå avveckling av
rederilånefonden. Fonden bör bibehållas såsom reservlånefond för skeppshypotekskassan
och för lånefond för den mindre skeppsfarten för anlitande
vid ökad nybyggnad av såväl större som mindre fartyg.
Svenska motorsegelflottan består av omkring 1 000 större och mindre motorseglare
i storlek 70 upp till 600 dw-ton, flertalet av dessa fartyg äro av trä
och fartygens medelålder torde uppgå till omkring 40 år, varför det är en
tidsfråga då hela motorsegelflottan måste förnyas om denna gren av svensk
företagsamhet och svensk rederinäring skall kunna bestå i konkurrensen med
utländskt tonnage. Nybyggnader av motorseglare kommer att medföra betydligt
högre priser än tidigare och med anledning härav torde statens lånefond
för den mindre skeppsfarten bliva anlitad i större utsträckning än som tidigare
varit fallet. Motorsegelflottan måste, om den skall kunna bestå, moderniseras
genom nybyggnad av ett antal fartyg varje år under en period av
minst 15 år, med 20 å 30 fartyg pr år. Härtill fordras större kapitaltillgång
än vad som nu är avsatt till statens lånefond för den mindre skeppsfarten.
Redarna för motorseglare är till flertalet enskilda ägare av fartyg och icke
så kapitalstarka att de vågat sig på nybyggnad och förnyelse av fartygsbeståndet
under krigsåren 1940—1945, osäkerheten rörande fraktsatserna efter
kriget har varit en faktor som det måst räknas med. Då statens lånefond för
den mindre skeppsfarten kom till så sent som 1939, samma år som krigsutbrottet,
har osäkerheten under kriget medfört att fondens lånemöjligheter
icke kunnat utnyttjas.
Lånefonden för den mindre skeppsfarten är ett behövligt stöd för den
mindre skeppsfarten. Före fondens tillkomst kunde redare för motorseglare
eller mindre fartyg icke erhålla lån i någon bankinrättning mot inteckning i
fartyg. För dessa mindre redare skulle det bliva en besvikelse om det stöd de
i framtiden så väl behöva skulle indragas genom avveckling av statens lånefond
för den mindre skeppsfarten.
Med ovan anförda få vi avstyrka avveckling av rederilånefonden och vördsamt
hemställa att fonden bibehålies såsom reservfond vid behov för skeppshypotekskassan
och vid behov för statens lånefond för den mindre skeppsfarten,
att villkoren för beviljande av lån från rederilånefonden justeras så att
det blir samma bestämmelser för lånens säkerhet som villkoren för lån ur
statens lånefond för den mindre skeppsfarten och att kapitalet i statens lånefond
för den mindre skeppsfarten utökas till minst fem miljoner kronor.
— 185 —
Utredning om avveckling av statens lånefond för den mindre skeppsfarten
avstyrkes med hänvisning till vad som ovan anförts rörande motorsegelfartens
modernisering och nybyggnad.
Hälsingborg den 11 januari 1946.
Sveriges segelfartygsförening u. p. a.
B. Johansson.
Bilaga 3.
Kungl, kommerskollegium.
Genom skrivelse den 31 december 1945 har kungl, kommerskollegium berett
Svenska skeppshypotekskassans styrelse tillfälle att till kollegium inkomma
med yttrande över den av riksdagens revisorer den 15 december 1945
avgivna berättelsen i vad denna rör dels eventull avveckling av rederilånefonden
och dels frågan örn en förenkling av kreditorganisationen på rederinäringens
område.
Styrelsen får i anledning härav vördsamt anföra följande. Vad först gäller
en eventuell avveckling av rederilånefonden har styrelsen i en skrivelse till
kollegium den 13 december 1932 framhållit att enligt styrelsens åsikt en fullständig
avveckling av rederilånefonden icke borde ifrågakomma dels emedan
styrelsen ansåge att det ur synpunkten att bibehålla förtroendet för kassans
obligationer vore angeläget att begränsningarna i kassans utlåningsverksamhet
såsom hittills strängt iakttoges och dels emedan, för den händelse denna
synpunkt beaktades, det alltid komme att finnas ett lånebehov som ej skulle
kunna tillgodoses av kassan men väl av rederilånefonden med dess icke så
snävt avgränsade villkor för låns beviljande. Styrelsen förmenade därför att
man borde stanna vid en omläggning av rederilånefonden så att dess låneförmedling
begränsades att avse låneunderstöd till företag som folie utom
ramen för skeppshypotekskassans verksamhet, varvid en av denna begränsning
betingad nedskärning av fondens kapitalbelopp samtidigt syntes kunna
ske.
Sedan detta yttrande avgavs har dels rederilånefondens verksamhet begränsats
på sätt styrelsen föreslog och dels två nya utlåningsfonder tillskapats
nämligen sekundärlånefonden och lånefonden för den mindre skeppsfarten.
Rederilånefondens verksamhetsområde har därigenom inskränkts till
att huvudsakligen avse belåning av gammalt tonnage.
På grund härav och då enligt vad som framgår av statsrevisorernas berättelse
icke heller gammalt tonnage synes längre belånas hos rederilånefonden,
får styrelsen tillstyrka att en utredning sker rörande en fullständig avveckling
av rederilånefonden, under förutsättning att ingen ändring göres i de begränsningar
i kassans utlåningsveksamhet som hittills gällt och strängt iakttagits.
Vad därefter angår frågan örn en förenkling av kreditorganisationen på
rederinäringens område vill styrelsen även i detta sammanhang kraftigt understryka
det nödvändiga i att ingen lindring göres i villkoren för erhållande
av lån från kassan. Som styrelsen redan i sitt yttrande till kollegium den 19
mars 1938 med anledning av motionerna örn stöd åt den mindre skeppsfarten
framhållit hava de stora obligationslån, som kassan redan upptagit, som
säkerhet inteckningar i sådana fartyg som i förordningen för kassan avses,
— 186
och då enligt denna förordnings föreskrifter kassans utestående fordringar
utgöra gemensam säkerhet för samtliga kassans obligationslån, skulle säkerheten
komma att förminskas, därest framdeles lindrigare villkor föreskreves
för erhållande av lån hos kassan än vad nu är fallet eller kassans verksamhet
utvidgades. Säkerligen skulle också i så fall framdeles nya obligationslån
icke så lätt och icke heller på så förmånliga villkor som hittills kunna upptagas.
Av dessa skäl anser styrelsen att en eventuell förenkling av kreditorganisationen
icke bör beröra skeppshypotekskassan.
Vad åter angår sekundärlånefonden och fonden för den mindre skeppsfarten
tillgodose dessa så vitt skilda ändamål att i varje fall en sammanslagning
av desamma icke torde vara lämplig. Därtill kommer dels att sekundärlånefonden
skall tillgodose såväl låntagare hos skeppshypotekskassan som låntagare
hos fonden för den mindre skeppsfarten med sekundärlån, dels att omkostnaderna
för dessa två fonders skötsel redan äro så låga att mycket litet
om ens något torde stå att vinna genom deras sammanslagning och dels att
fonderna — liksom också skeppshypotekskassan — redan nu skötas av samma
personer, varför det samarbete, som kan anses önskvärt, redan i praktiken
förefinnes.
Av ovan anförda skäl hemställer styrelsen att någon ändring i kreditorganisationen
icke göres.
Göteborg den 10 januari 1946.
För styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan
Malte Jacobsson.
P. Gyllenhammar.
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 221, § 37.
Till Konungen.
Genom Kungl. Majlis remiss den 22 december 1945 har statskontoret anbefallts
att avgiva utlåtande över ett av riksdagens år 1945 församlade revisorer
gjort uttalande rörande statlig långivning för industriell verksamhet.
Den av revisorerna i detta ämne verkställda utredningen utgör ett led i
den mera omfattande utredning, som revisorerna låtit verkställa rörande den
statliga långivningen överhuvud taget. Statskontoret, som denna dag avgivit
utlåtande över nyssberörda mera omfattande utredning, får som svar på förevarande
remiss åberopa vad ämbetsverket i sistberörda utlåtande anfört. Avskrift
av nämnda utlåtande bifogas härjämte.1
Stockholm den 15 januari 1946.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
S. T. ÖRTENGREN.
1 Tryckt som utlåtande över revisorernas uttalande under § 39.
John W. Edberg.
— 187 —
Kommerskollegii
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 221, § 37.
Till Konungen.
Genom remiss den 22 december 1945 har kommerskollegium anbefallts att
efter hörande av Aktiebolaget Industrikredit avgiva utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer uti § 37 av sin berättelse anfört beträffande statens
låneverksamhet på industriens och hantverkets område.
Överlämnande Aktiebolaget Industrikredits yttrande får kollegium anföra
följande.
I likhet med revisorerna anser kollegium att en förenkling av låneorganisationen
på förevarande område är motiverad. Emellertid lär denna fråga
åtminstone i viss utsträckning redan vara föremål för behandling. Sålunda
har enligt vad kollegium erfarit 1945 års bankkommitté sin uppmärksamhet
riktad på frågan örn inrättandet av en eller flera av det allmänna kontrollerade
affärsbanker, i vilket sammanhang den av Aktiebolaget Industrikredit
bedrivna verksamheten även torde komma att upptagas till prövning. Med
hänsyn till att detta bolag lämnar lån till sådana företagare, som kunna
söka lån ur manufakturförlagslånefonden och industrilånefonden, torde
bankkommittén få anledning att jämväl överväga örn och i vilken utsträckning
den ur angivna båda fonder bedrivna utlåningsrörelsen kan komma att
beröras av en sådan affärsbankverksamhet. Vidare torde den s. k. småföretagsutredningen
komma att inom den närmaste tiden framlägga förslag om
sammanförande av den utlåningsverksamhet till hantverk och mindre industri,
som för närvarande bedrives av kollegium (statens hantverkslånefond),
riksbanken (fonden för hantverks- och småindustrikredit) samt företagarföreningarna.
Med hänsyn till de utredningar, som sålunda redan pågå rörande en enhetligare
organisation i fråga örn statens låneverksamhet på industriens och
hantverkets område, finner kollegium att med frågans prövning bör anstå
i avbidan på resultaten av dessa utredningar samt att någon annan åtgärd
för närvarande icke torde böra vidtagas än att förenämnda yttrande från
Aktiebolaget Industrikredit överlämnas till 1945 års bankkommitté.
Kollegium bilägger jämväl i avskrift sitt denna dag till Kungl. Majit (finansdepartementet)
avgivna utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
uti § 39 av sin berättelse anfört angående iakttagelser beträffande statens
utlåningsverksamhet och fondförvaltning m. m.1
I ärendets avgörande har jämte undertecknade deltagit kommerserådet
Carlborg.
Stockholm den 18 januari 1946.
Underdånigst
ARVID RICHERT.
KNUT A. WICKMAN.
1 Tryckt som utlåtande över revisorernas uttalande under § 39.
Aug. Borgström.
— 188 -
Bilaga.
Till kungl, kommerskollegium.
Med skrivelse den 28 december 1945 har kungl, kommerskollegium anmodat
Aktiebolaget Industrikredit att avgiva yttrande angående statsrevisorernas
uttalande rörande statlig långivning för industriell verksamhet.
Med återställande av remisshandlingen får i anledning härav bolagets
direktion anföra följande.
I statsrevisorernas uttalande framhålles, att ett flertal statliga lånefonder
jämte det av staten bildade och kontrollerade kreditinstitutet Aktiebolaget
industrikredit vid sidan av varandra bedriva utlåningsverksamhet såsom stöd
för industriell verksamhet och att denna splittring av låneverksamlieten på
ett flertal myndigheter i fråga örn såväl prövningen av låneärendena som
medlens förvaltning innebär ett icke oväsentligt merarbete och försvårar
överblicken av låneverksamheten, varjämte till följd härav oenhetlig praxis
kan uppkomma, vilket kan tänkas medföra icke önskvärd förskjutning av
de skilda låneformerna. Enär sålunda ur flera synpunkter en förenkling
av låneverksamheten framstår såsom eftersträvansvärd, synes, enligt statsrevisorernas
mening, frågan örn en mera enhetlig organisation av statens
låneverksamhet böra övervägas.
De statliga fonder, varom här är fråga, äro industrilånefonden, manufakturförlagslånefonden,
hantverkslånefonden och fonden för hantverks- och
småindustrikredit.
Lån från industrilånefonden och manufakturförlagslånefonden äro sinsemellan
likartade och ansluta sig nära till de lån, vilka beviljas av Aktiebolaget
Industrikredit. Ändamålen med lånen äro sålunda i stort sett desamma,
och i samtliga fall förutsättes, att fullt betryggande säkerhet kan
ställas. Vid prövning av ansökningar örn lån fästes särskild vikt vid företagens
solvens och räntabilitet samt säkerhetens kvalitet. För lån från hantverkslånefonden
och fonden för hantverks- och småindustrikredit torde däremot
lånesökandens personliga kvalifikationer vara av utslagsgivande betydelse,
medan den erbjudna säkerheten synes vara av sekundär vikt. Här
förekommer, i motsats till vad som gäller örn lånen från de båda tidigare
nämnda fondema, långivning, grundad på icke bankmässiga säkerheter. För
att denna långivning icke skall medföra oskäligt stora risker förutsättes, att
den kan stödja sig på tillförlitliga uppgifter örn kreditsökandens person,
hans driftighet och insikter i yrket. Detta nås genom införskaffande av yttranden
från hantverkets och småindustriens organisationer, var jämte anordningen
med riksbankens avdelningskontor såsom beviljande myndighet vid
lån ur fonden för hantverks- och småindustrikredit möjliggör, att besluten i
viss utsträckning kunna grandas på personlig kännedom örn kreditsökandena.
Aktiebolaget Industrikredits utlåning skall, såsom framgår av bilagda bolagsordning
och reglemente,1 ske mot fullt betryggande säkerhet. De härom
fastställda bestämmelserna hava haft till följd, att kreditinstitutet i huvudsak
fått karaktären av en den medelstora och i någon mån den mindre industriens
hypoteksbank. De lånevillkor, som erbjudas, torde emellertid, med
hänsyn till såväl belåningsgräns, utlåningsränta som återbetalningsvillkor,
i regel vara för låntagaren mera fördelaktiga än vad som gäller för lån från
Här ej avtryckta.
189
industrilånefonden och manufakturförlagslånef onden. 15 e 1 å n i n g s gr ii lisen vid
lån från Aktiebolaget Industrikredit sträcker sig sålunda till 50—55 °/o av
anläggningens driftsvärde mot 33—40 °/o vid lån från fonderna, för närvarande
tillämpad utlåningsränta utgör 3 V2—4 %, beroende på säkerheten,
mot 4 % för fonderna, och den årliga amorteringen begränsas ofta till 5 °/o
av det ursprungliga lånebeloppet vid en lånetid av tio år mot 10—12,5 %>
vid lån från fonderna. Eftersom lån, vilka kunna meddelas från dessa fonder,
praktiskt taget undantagslöst torde kunna erhållas i Aktiebolaget Industrikredit,
synes därför ur näringslivets synpunkt knappast föreligga något behov
av bibehållande av industrilånefonden och manufakturförlagslånefonden.
En förenkling i den statliga utlåningsverksamheten genom överföring
av den från dessa fonder avsedda utlåningen till Aktiebolaget Industrikredit
är således, enligt direktionens mening, möjlig, utan att därigenom några
nämnvärda olägenheter skulle uppstå för industrien. Direktionen vill i detta
sammanhang framhålla, att för kreditinstitutets del inga principiella betänkligheter
föreligga mot att efter granskning övertaga den låneportfölj, som
finnes i de båda fonderna. Det torde kunna förutsättas, att samtliga lån
skulle visa sig vara beviljade på för kreditinstitutet godtagbara villkor.
Med hänsyn till främst säkerhetens art är det däremot icke möjligt för
Aktiebolaget Industrikredit att, utan ändring av för bolaget gällande bestämmelser
angående säkerhetens art och belåningens höjd, för egen räkning
övertaga den långivning, som för närvarande meddelas från hantverkslånefonden
och fonden för hantverks- och småindustrikredit. Direktionen kan
ej heller förorda en dylik ändring, utan anser det i hög grad önskvärt, att
kreditinstitutets karaktär av hypoteksbank bibehålies. Visserligen må framhållas,
att, enligt stadgarna i bolagsordningens § 18, bolaget kan åtaga sig
att mot skälig ersättning för det allmännas räkning och enligt av Kungl.
Majit meddelade bestämmelser vid sidan av förvaltningen av bolagets angelägenheter
handhava utlåning åt näringsidkare med användande av medel,
som av staten i särskild ordning ställas till förfogande för sådant ändamål,
men den form av långivning, som denna särskilda bestämmelse varit avsedd
att möjliggöra, har aldrig förekommit. I förevarande fall gäller, att bedömningen
av de lån, vilka hantverkslånefonden och fonden för hantverks- och
småindustrikredit äro avsedda att tillhandahålla, måste ske ur helt andra
synpunkter än kreditinstitutet eljest har att anlägga. Ett överförande av
denna kreditgivning på kreditinstitutet torde vidare förutsätta uppbyggandet
av en lokalorganisation, vilken komrne att draga betydande kostnader. Direktionen
kan därför beträffande den med dessa fonder förbundna långivningen
icke förorda en förenkling, gående ut på långivningens överförande
till Aktiebolaget Industrikredit.
Direktionen vill slutligen tillägga, att den saknar förutsättningar att bedöma,
huruvida måhända utlåningen från hantverkslånefonden och fonden
för hantverks- och småindustrikredit skulle kunna anordnas på ett mera
ändamålsenligt sätt än för närvarande är fallet.
Stockholm den 9 januari 1946.
Aktiebolaget Industrikredit.
Direktionen:
NILS WOHLIN.
O. W. LINDSTRÖM.
F. v. CELSING.
FRITJOF EKMAN.
BO R. FRICK.
— 190 —
Fullmäktiges i riksbanken
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 221, § 37.
Till Konungen.
Genom remiss den 22 december 1945 hava fullmäktige i riksbanken beretts
tillfälle att avgiva yttrande över ett uttalande i statsrevisorernas berättelse
den 15 december 1945 om förenkling av låneorganisationen på industriens
och hantverkets område.
Fullmäktige få i anledning härav anföra följande.
Fullmäktige instämma uti de av statsrevisorerna framförda synpunkterna.
Det är önskvärt, att en förenkling av ifrågavarande låneorganisation snarast
möjligt genomföres.
Efter vad fullmäktige hava sig bekant, torde frågan om statens utlåningsfonder
i sin helhet vara föremål för utredning inom 1945 års bankkommitté.
Småföretagsutredningen omfattar även en undersökning av möjligheten till
samordning av vissa av de nu ifrågavarande fondernas förvaltning.
Fullmäktige, som förutsätta, att statsrevisorernas uttalande kommer att
vinna beaktande i dessa sammanhang, få föreslå, att resultaten av de nämnda
utredningarna avvaktas.
Stockholm den 17 januari 1946.
Med undersåtlig vördnad
Å fullmäktiges vägnar:
DAVID HALL.
Jacob Hagströmer.
Småföretagsutredningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 221, § 37.
Till Konungen.
Genom remiss den 22 december 1945 har Kungl. Majit anmodat småföretagsutredningen
att senast den 21 januari 1946 avgiva utlåtande över ett utdrag
av riksdagens revisorers den 15 december 1945 avgivna berättelse. § 37.
Jämlikt statsrådets och chefens för handelsdepartementet till statsrådsprotokollet
den 15 juni 1945 anförda direktiv har utredningen bland annat
att överväga en sammanslagning av de för småföretagen, d. v. s. hantverket
och småindustrien, avsedda statliga lånefonderna. Enligt vad utredningen
har sig bekant, har även 1945 års bankkommitté sin uppmärksamhet riktad
på frågan örn förenhetligande av olika former av statlig kreditgivning.
Såsom utlåtande med anledning av förevarande remiss får småföretagsutredningen
med remissaktens återställande för Eders Kungl. Majit anmäla,
att utredningen i ett betänkande, som avgives under närmaste tiden, kommer
att föreslå en avveckling av de olika former av kreditgivning, som för när
-
191 —
varande sker genom statens hantverkslånefond, fonden för hantverks- och
småindustrikredit samt företagareföreningarna, och dessas ersättande med
en gemensam låneform.
I detta ärendes avgörande lia deltagit utredningens ordförande samt ledamöterna
Bosaeus, Iveroth, Larsson, Modig, Mäler, Pettersson, Wahlgren och
Wickman.
Stockholm den 9 januari 1946.
Underdånigst
RYNO LUNDQUIST.
Birger Arvas.
Byggnadsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 228, § 38.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1945 har byggnadsstyrelsen anbefallts
att senast den 21 januari 1946 avgiva utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers hemställan örn utredning rörande avveckling av bland annat
vedeldningslånefonden.
Till åtlydnad härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.
Nämnda fond inrättades enligt beslut av 1934 års riksdag i syfte att befordra
anskaffningen av pannor eller förugnar, speciellt lämpade för vedeldning,
i stället för kokseldade pannor för att pä så sätt åstadkomma en ökad
användning av vedbränsle.
Under kristiden har det av kända skäl ej förelegat någon svårighet att
finna avsättning för all tillgänglig ved. När efter krisens slut utländskt bränsle
åter finnes att få, torde emellertid ett överskott av klenvirke, lämpat för
framställning av ved, inom kort tid komma att ånyo uppstå. Att frågan
fortfarande är aktuell framgår också av att 1945 års riksdag hos Eders
Kungl. Majit hemställt om utredning rörande den framtida avsättningen av
småvirke. Det synes sålunda alltjämt vara önskvärt att främja de syftemål,
som föranledde vedeldningslånefondens inrättande.
Orsakerna till att vedeldningslånefonden ej anlitats i större utsträckning
än som skett torde vara flera. Sålunda voro de först tillverkade vedpannorna
ofta behäftade med svagheter i fråga örn såväl konstruktion som utförande,
något som givetvis minskade benägenheten att använda desamma. Vidare torde
den för lånen fastställda korta amorteringstiden (fem år) ävensom de tilllämpade,
förhållandevis höga fordringarna i fråga om säkerhet ha bidragit
till att göra lånen mindre begärliga.
Vedpannorna lia, särskilt under de senaste åren, blivit betydligt bättre i
fråga örn såväl funktion som hållbarhet, och denna förbättring kommer
säkerligen att fortskrida, om prisutvecklingen blir sådan, att veden kan konkurrera
med importbränslena. Det kan under sådana förhållanden förväntas,
att förtroendet för vedpannorna kommer att växa. Kunde dessutom kraven
på säkerhet för lånen sänkas och amorteringstiden ökas, skulle lånen, förutsatt
att bränslepriserna stabiliseras på ett för veden gynnsamt sätt, troligen
— 192
bliva mera begärliga. Slutligen må även påpekas, att den tendens till minskning
av statens intresse för vedeldningen, som en avveckling av vedeldningslånefonden
skulle innebära, sannolikt komme att ogynnsamt påverka fabrikanternas
intresse för vedpannornas utveckling och förbättring.
På grund av vad ovan anförts anser byggnadsstyrelsen önskvärt, att ifrågavarande
lånefond tills vidare bibehålies.
De remitterade handlingarna återgå härmed.
Stockholm den 12 januari 1946.
Underdånigst
För generaldirektören
DAVID DAHL.
ERIK O. JONSSON.
B. Hasselrot.
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 228, § 38.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har lantbruksstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer uti § 38 av sin
samma år avgivna berättelse anfört rörande lånefonden för inköp av gasgeneratorer
för fiskebåtar.
Med anledning härav får lantbruksstyrelsen med återställande av remissakten
anföra följande.
Ifrågavarande fond har på grund av att fiskerinäringen under kriget i förhållandevis
tillfredsställande utsträckning kunnat tilldelas flytande motorbränsle
anlitats endast i ringa utsträckning. Sedan importen av dylikt bränsle
numera blivit fri, torde fonden icke längre hava någon uppgift att fylla.
Densamma synes därför utan olägenhet kunna avvecklas.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektörens ställföreträdare
byråchefen Bjurstedt, tjänstförrättande byråchefen G. Hägglund
och byrådirektören Hessle.
Stockholm den 4 januari 1946.
ÖHR. HESSLE.
Underdånigst
ELIS BJURSTEDT.
— 193 —
Kommerskollegii
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 228, § 38.
Till Konungen.
Ett från Sveriges segelfartygsförening införskaffat yttrande i ärendet överlämnas.
För egen del får kommerskollegium anföra följande.
Lånefonden för anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg inrättades
hösten 1940 för att i dåvarande läge dels bereda redare för och ombordanställda
å motordrivna mindre fartyg möjlighet till fortsatt utkomst i yrket,
dels med minskning av brännoljebehovet vinna större förutsättningar att hålla
trafikmedlen i gång. Såsom framgår av föreliggande utredning har fonden
under de gångna krigsåren, då anspråken på densamma med hänsyn till rådande
förhållanden på drivmedelsområdet bort vara som störst, icke anlitats
i ens tillnärmelsevis den utsträckning som förutsetts. Sålunda ha sedan
fondens tillkomst i allt endast 12 lån för inalles 11 fartyg beviljats. Efter vad
som framgår av fartygsinspektörernas tjänsterapporter synas nyinstalleringar
av gengasaggregat å fartyg icke längre förekomma, varemot på senare tid
avmontering av dylika aggregat från fartyg ägt rum. Den knapphet i fråga
örn flytande drivmedel som närmast påkallade fondens tillkomst får numera
anses så gott som övervunnen.
Behov av fonden torde för den skull knappast längre kunna anses föreligga.
Det stöd segelfartygsföreningen finner vara påkallat för redare och
verkstäder som vilja fortsätta att förbättra fartygs framdrivning med gas
kan ej enligt de för fonden gällande föreskrifter utgå från densamma. I den
mån sådant stöd kan komma att befinnas påkallat, synes detta böra utgå av
medel som kunna stå till förfogande till befrämjande av allmännyttiga uppfinningar.
På grund av vad ovan anförts har kollegium icke något att erinra mot
avveckling av lånefonden för anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg.
Stockholm den 19 januari 1946.
Underdånigst
ARVID RICHERT.
ERNA FRODI.
Folke Råberg.
Bilaga.
Till kungl, kommerskollegium.
I yttrande över riksdagsrevisoremas förslag örn utredning, huruvida lånefonden
för anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg må kunna avvecklas,
få vi vördsamt anföra följande.
Användande av gasgeneratorer och gengas såsom framdrivningsmedel i
.sjötrafik är en kristidsföreteeflse, som måhända kan anses vara misslyckad,
13—467192. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1945. II.
194 —
särskilt när det gäller fart på längre distanser över öppna havet och å öppen
kust; däremot har gengasdrift provats och använts å några fartyg å kortare
distanser i inomskärsfarleder och kanalfart, där dylik drivkraft möjligen i
fortsättningen kan komma till användning. För att gasgeneratorer och gengasdrift
skola komma till större användning i sjötrafik, fordras fortsatt utexperimentering
för att få aggregaten mindre så att de ej inkräkta på fartygsutrymmet
i den omfattning nu är fallet, säkrare i drift och risken för
gasförgiftning borteliminerad.
Det är tänkbart att genom nya uppfinningar gasgeneratorn kan omkonstrueras
till det bättre och att drift med gas bliver säkrare och mera ekonomisk
än med oljedrivna motorer; med tanke härpå bör det finnas kapital att
tillgå i form av lån för redare och verkstäder, som vilja fortsätta att förbättra
och fullända fartygens framdrivning med gas.
Lånefonden för anskaffande av gasgeneratorer har tillkommit under kristiden
och fungerat alltför kort tid för att man skall kunna rätt bedöma och
värdesätta örn fonden för framtiden kan bliva sjöfarten tild gagn och mera
anlitad, varför vi icke kunna anse det lämpligt att nu föreslå avveckling
av fonden.
Det kapital staten placerat i lånefonder för sjöfarten och i synnerhet för
den mindre sjöfarten är små belopp jämfört med vad som placerats till gagn
för annan svensk företagsamhet. Belopp som avsatts till lånefond för anskaffande
av gasgeneratorer i vissa fartyg och belopp som avsatts till statens
lånefond för den mindre skeppsfarten ha beviljats under en tid som varit
synnerligen ogynnsam för mindre redare att förnya sitt tonnage och förse
fartygen med nyare drivkraft.
Statens lånefond för den mindre skeppsfarten och lånefonden för anskaffande
av gasgeneratorer är det enda stöd som staten givit den mindre sjöfarten
under dess mångåriga verksamhet. Genom att avveckla fonderna fråntager
staten de mindre bärkraftiga'' redarna det stöd som riksdagen endast för
några år tillbaka beviljat dem, vilket blir liktydigt med att den mindre rederinäringen
får reda sig på egen hand.
Med ovan anförda få vi avstyrka utredning om avveckling av lånefonden
för anskaffande av gasgeneratorer och avstyrka eventuell utredning örn avveckling
av lånefonden för den mindre skeppsfarten.
Hälsingborg den 11 januari 1946.
Sveriges segelfartygsförening u. p. a.
B. Johansson.
Statens bränslekommissions
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 228, § 38.
Till Konungen.
Enär utlåning från det genom beslut av 1940 års urtima riksdag anvisade
reservationsanslaget på 750 000 kronor för »lan till främjande av användningen
av inhemskt motorbränsle m. m.» endast förekommit i tva fall och
främjandet av användningen av inhemskt motorbränsle nu torde ske under
andra former, får statens bränslekommission i underdånighet uttala, att
— 195 —
kommissionen för sin del ej har något att erinra mot att nyssnämnda låneverksamhet
avvecklas.
I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknad vice
ordförande, herrar Carlsson och Höglund.
Stockholm den 18 januari 1946.
Underdånigst
Statens bränslekommission.
K.-G. LJUNGDAHL.
Gunnar Alkman.
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 232, § 39.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har statskontoret anbefallts att avgiva
utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse
yttrats angående iakttagelser beträffande statens utlåningsverksamhet och
fondförvaltning m. m.
Revisorerna hava uppmärksammat den oenhetlighet i olika avseenden, som
vidlåder den statliga utlåningsverksamheten. För närvarande sker exempelvis
utlåning för olika ändamål genom en mängd i budgetärt hänseende skilda
medelstitlar, såsom verkliga statliga lånefonder, fonden för låneunderstöd, diversemedelsfonder,
anslag å driftbudgeten och speciella, genom statens medverkan
tillkomna kreditinstitut. En motsvarande oenhetlighet råder med avseende
å förvaltningen av fonderna och beviljandet av lånen. Den nuvarande
ordningen på detta område är enligt revisorernas mening ägnad att medföra
onödigt arbete och försvåra överblicken av låneverksamheten, ej minst för
den lånesökande allmänheten. — Revisorerna hava vidare konstaterat, att
vissa lånefonder på senare år ej tagits i anspråk och uttalat sig mot att utlåningsrörelse
bedrives från s. k. diversemedelsfonder, ett förfarande som ur
redovisningssynpunkt måste anses mindre lämpligt. — Slutligen hava revisorerna
framkastat tanken, att den statliga kreditgivningen skulle kunna ordnas
genom de vanliga kreditinstituten med statlig medverkan i lämplig form,
eventuellt genom statens borgen på av dessa enskilda kreditinrättningar utlämnade
lån.
I anledning av vad revisorerna anfört, får statskontoret erinra, att ämbetsverket
tidigare vid flera tillfällen påtalat den oenhetlighet, som vidlådit och
alltjämt vidlåder den statliga kreditgivningen.
I samband med avgivandet av förslag rörande nya räntebestämmelser gjorde
statskontoret i skrivelse till Kungl. Majit den 20 mars 1942 ett mera generellt
uttalande rörande den oenhetlighet, som ämbetsverket funnit sig kunna
konstatera inom den statliga långivningen icke blott i fråga örn förvaltning
och lånens beviljande ulan även beträffande utformningen av lånebestämmelserna.
Då nämnda uttalande torde vara av intresse i detta sammanhang,
— 196 —
har ämbetsverket funnit sig böra något utförligare relatera vad därvid anfördes.
Till en början ville statskontoret fästa uppmärksamheten vid att bestämmelserna
angående lånens återbetalning vöre i hög grad skiftande. På grund
av lånens olika karaktär och ändamål, varigenom amorteringstid och återbetalningssätt
m. m. måste växla och nytillkommande fonders återbetalningsvillkor
ej kunde säkert förutbestämmas, mötte det emellertid vissa svårigheter
att koncentrera och i en författning sammanföra hithörande bestämmelser
på samma sätt, som statskontoret föreslagit i fråga om ränteföreskrifterna.
Äterbetalningsvillkoren borde därför enligt statskontorets mening alltjämt
ingå i vederbörande fondförfattning. Ändringar av dessa villkor i syfte
att erhålla större likformighet skulle fördenskull förutsätta omarbetning av
berörda författningar. I samband därmed måste emellertid en överarbetning
ske även av de alllmänna bestämmelserna, varvid motsvarande stadgande i de
skilda författningarna örn möjligt borde erhålla en enhetlig formulering och
uppställning med rubriker, angivande exempelvis fondens ändamål, lånebeviljande
myndighet, ränteföreskrifter, återbetalningsföreskrifter m. m. En dylik
formell översyn syntes lämpligen böra genomföras i samband med den
allmänna revision av den statliga utlåningsrörelsen, som ämbetsverket holle
för önskvärd med hänsyn till det flertal lånetyper, som för närvarande förefunnes
med i stort sett likartade uppgifter. Statskontoret syftade härvid
främts på de för egnahemsverksamhet av olika slag avsedda utlåningsfonderna.
För att underlätta för mindre bemedlade att förvärva eget hem på
landsbygden eller förbättra dylikt hade sålunda följande utlåningsfonder tillskapats:
egnahemslånefonden, arbetarsmåbrukslånefonden, Västerbottens och
Norrbottens nybygges- och bostadsförbättringslånefond, lånefonden för bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer, lånefonden för
främjande av bostadsbyggande på landsbygden samt lantarbetarbostadslånefonden,
från vilken sistnämnda fond några lån vid nämnda tidpunkt dock ej
beviljades. I stället utginge lantarbetarbostadslån ur fonden för låneunderstöd.
Ur denna fond kunde även erhållas tertiärlån. Till dessa lånefonder
komme dessutom jordförmedlingsfonden, arrendeegnahemsfonden samt arrendelånefonden,
vilka alla hade till uppgift att underlätta jordanskaffning
och främja egnahems verksamheten. En dylik splittring kunde icke anses
rationell, liksom ej heller lånerörelsens organisation, vilken handhades av ett
flertal myndigheter såsom egnahemsstyrelsen, statens byggnadslånebyrå,
länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt statskontoret. En
koncentration av såväl lånetypernas antal som själva lånerörelsen syntes därför
påkallad. — Även i fråga om hästavelsfondema samt en del övriga utlåningsfonder
med sinsemellan likartade ändamål och lånevillkor kunde enligt
statskontorets mening sammanslagningar ifrågasättas. — Sedan en dylik allmän
revision genomförts, borde föreskrifterna för de kvarstående fonderna
överarbetas och förenklas.
Statskontoret har vidare i olika sammanhang i fråga om vissa lånetyper
uttalat sig för sammanslagningar och enhetliggörande.
Sålunda efterlyste ämbetsverket i skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 oktober
1942 angående hushållningssällskapens organisation m. m. en rationalisering
av den låne- och bidragsverksamhet, som med bidrag av statsmedel beredes
av sällskapen.
I samband med den utredning rörande de av statskontoret förvaltade räntebärande
fonderna har ämbetsverket vidare föreslagit, att manufakturförlagslånefondens
uppgifter såsom långivande fond skulle överflyttas å industrilånefonden,
vars ändamål i väsentliga delar sammanfölle med förstnämnda
fond. I samma utlåtande har statskontoret vidare föreslagit, att statens häst
-
— 197 —
avelsfond, vilken närmast vöre att likställa med de av statskontoret förvalta
de utlåningsfonderna, skulle överflyttas till redovisning under sistberörda
fonder.
I utlåtande den 17 januari 1945 angående åtgärder till främjande av småföretagarverksamheten
i Norrland har av statskontoret framhållits, att på
delta område redan funnes lånemöjligheter från två fonder — statens liantverkslånefond
och fonden för hantverks- och småindustrikredit, vilka båda
fonder tagits i anspråk i mycket begränsad omfattning. Då de ändamål, som
hantverkslånefonden tillgodosåge, i stort sett inginge i de uppgifter, som den
då föreslagna nya lånefonden och kreditfonden avsåge att fylla, hörde enligt
statskontorets mening tagas under övervägande, om icke en avveckling av
fonden kunde komma till stånd.
I utlåtande den 25 januari 1945 angående en av särskilda sakkunniga
framlagd utredning örn den statsunderstödda torrläggningsverksamheten har
statskontoret föreslagit en förenkling jämväl av den statliga organisationen
av nämnda verksamhet. Ämbetsverket anförde bland annat följande.
I fråga om gällande regler för förvaltning av statens avdikningslånefond
och sättet för utbetalning av lån från sagda fond hade de sakkunniga icke
föreslagit någon ändring. Fonden skulle sålunda allt fortfarande förvaltas av
statskontoret, som dessutom skulle hava att pröva och godkänna säkerhetsförbindelser
för utbetalande av lån från fonden, medan utbetalningen av
själva lånen ankomme på lantbruksstyrelsen. En dylik uppdelning av låneverksamheten
på två myndigheter, vilka båda vore huvudförvaltningar, kunde
icke betecknas som rationell. Under anslutning till den uppfattning, varåt
bland annat riksräkenskapsverket givit uttryck, måste statskontoret finna, att
starka skäl talade för att förvaltningen och redovisningen av fonden helt
överlätes på lantbruksstyrelsen, varigenom en välbehövlig avlastning av arbetsbördan
å statskontorets fondbyrå skulle ernås. Den nu på ombudsmansexpeditionen
ankommande prövningen av de särskilda säkerhetsförbindelserna
vore av den förhållandevis enkla beskaffenhet, att den icke kunde anses
ställa krav på tillförandet av nya juridiskt skolade arbetskrafter till lantbruksstyrelsen
enbart för denna uppgift.
Statskontoret har slutligen i sin skrivelse den 22 augusti 1944 angående
ämbetsverkets anslagsbehov för innevarande budgetår återupptagit frågan
om icke ämbetsverkets nuvarande befattning med utbetalning av de bostadsanskaffningslån,
som beviljas av statens byggnadslånebyrå, borde överflyttas
från statskontoret till byggnadslånebyrån, vars verksamhet numera nått en
storleksordning, vilken synes motivera, att byggnadslånebyrån utrustas med
egen kameralförvaltning och dragningsrätt å statsverkets checkräkning.
Av vad ovan anförts torde med tydlighet framgå, alt statskontoret i allt
väsentligt delar riksdagens revisorers uppfattning rörande vikten av en rationalisering
av den .statliga utlåningsverksamheten. Huruvida en bättre ordning
i detta hänseende skulle kunna ernås på det av revisorerna antydda sättet,
det vill säga genom den statliga kreditgivningens överlämnande till de
vanliga kreditinstituten, svnes dock ämbetsverket tvivelaktigt, i varje fall om
därvid avses de rent privata kreditinrättningarna. I den låneverksambet, örn
vilken bär är fråga, föreligger så gott som undantagslöst ett subventionsmoment,
antingen detta kommer till uttryck i räntefribet, osedvanligt låg ränta,
fördelaktiga amorteringsvillkor, avkall på säkerhetskravet eller på annat sätt.
lin stor mängd varianter därutinnan förekomma. Denna låneverksambet är
sålunda icke i vanlig mening affärsmässig, och ett för konkurrenskraftig affärsverksamhet
utrustat organ lärer icke utan vidare vara skickat alf handhava
densamma.
list—467192. Rev. berättelse ane/, statsverket är 1946. II.
— 198 —
Statskontoret vill slutligen erinra, att en utredning av den art, revisorerna
synas hava åsyftat, redan torde vara igångsatt. Enligt vad statskontoret har
sig bekant, lärer nämligen den kommitté, som blivit tillsatt jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 23 mars 1945 för utredning angående bankväsendets organisation
m. m., hava på sitt arbetsprogram upptagit jämväl spörsmålet om
lämpligaste sättet för ordnandet av nu ifrågavarande art av kreditgivning.
Stockholm den 15 januari 1946.
Underdånigst
S. T. ÖRTENGREN.
WILHELM BJÖRCK.
John W. Edberg.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 232, § 39.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har Kungl. Majit anbefallt riksiräkenskapsverket
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer under § 39 i sin berättelse angående statsverket yttrat
rörande iakttagelser beträffande statens utlåningsverksamhet och fondförvaltning
m. m.
Revisorerna framhålla bland annat, att de åtgärder, vilka av statsmakterna
tid efter annan företagits i syfte att genom beredande av nödigt kreditunderlag
befrämja näringslivet m. m., i allmänhet hava tagit sig uttryck i
att särskilda lånefonder bildats. De statliga utlåningsfondema utgöra för
närvarande icke mindre än 57. Även under fonden för låneunderstöd redovisas
medel, vilka anvisats för olika här avsedda ändamål. Statlig långivning
av samma art förekommer även från vissa is. k. diversemedelsfonder.
Vidare förekommer långivning från anslag å driftbudgeten. Slutligen bör i
detta sammanhang erinras om att genom statlig medverkan i form av aktieteckning
eller på annat sätt tillskapats ett antal speciella kreditinstitut.
I ett flertal paragrafer i sin berättelse (§§ 33—38) hava revisorerna redogjort
för olika iakttagelser beträffande vissa statliga utlåningsfonder och i
samband därmed stående statlig utlåningsverksamhet. Revisorerna hava sålunda
ansett det böra undersökas, huruvida vissa fonder — statens kaninavelslånefond,
statens fjäderfälånefond, statens kalkbrukslånefond, norrländska
nyodlingsfonden och allmänna nyodlingsfonden — numera hava
någon uppgift att fylla, som motiverar deras bibehållande, då utlåning antingen
förekommit i mycket ringa utsträckning eller ock under de senaste
åren avsevärt nedgått. Vidare borde enligt revisorernas mening undersökas,
örn icke rederilånefonden helt borde avvecklas, i samband varmed även syntes
böra utrönas, i vad mån en förenkling av kreditorganisationen på förevarande
område läte sig göra. Beträffande lånemöjligheterna för utövare av
industriell verksamhet funnes 4 lånefonder jämte ett av staten bildat och
kontrollerat kreditinstitut; å driftbudgeten hade jämväl anvisats medel för
hithörande ändamål, i det att från reservationsanslaget till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering medel till betydande belopp utgått till företagar
-
— 199 —
föreningarna för möjliggörande av kreditgivning från dessa föreningars sida.
En förenkling av låneorganisationen på detta område framstode sålunda ur
flera synpunkter såsom önskvärd, varjämte borde övervägas, huruvida icke
statens låneverksamliet på industriens och hantverkets område borde organiseras
mera enhetligt. Vissa låneformer, vilka tillkommit i samband med
särskilda krisförhållanden — vedeldningslånefonden, lån till främjande av
användningen av inhemskt motorbränsle m. m., statens lånefond för anskaffande
av gasgeneratorer för vissa fartyg samt lånefonden för inköp av gasgeneratorer
för fiskebåtar — hade icke tagits i anspråk i den utsträckning,
som beräknats. Med hänsyn härtill borde utredas, huruvida icke dessa fonder
kunde avvecklas.
Då revisorerna i den remitterade § 39 av sin berättelse redogjort för de
mera väsentliga iakttagelserna beträffande den statliga utlåningsverksamheten
och fondförvaltningen, hava de framhållit splittringen i avseende på medelsanvisningen,
varemot i många fall svarade en oenhetlighet i avseende
på förvaltningen av de olika fonderna m. m. och beviljandet av lån. Fonder
för närbesläktade ändamål förvaltades sålunda i många fall av skilda myndigheter;
lån beviljades av olika statliga organ. För såväl staten som den
lånesökande måste denna splittring av låneverksamheten medföra olägenheter.
Revisorerna ifrågasätta därför nya former för låneutbetalning, eventuellt
genom förmedling av de vanliga kreditinstituten. Vidare hava revisorerna
konstaterat, att vissa lånefonder av olika anledningar endast i ringa
utsträckning tagits i anspråk för avsett ändamål. Slutligen hava de ifrågasatt
lämpligheten av att utlåningsrörelsen för vissa här avsedda ändamål bedreves
från s. k. diversemedelsfonder eller från särskilda riksstatsanslag.
Med anledning härav får riksräkenskapsverket i underdånighet anföra
följande.
1 likhet med riksdagens revisorer finner riksräkenskapsverket det önskvärt,
att en allmän översyn snarast kommer till stånd av den statliga kreditgivning,
varom här är fråga.
Vid verkställandet av denna översyn lärer arbetet till en början böra inriktas
på en omprövning av behovet av den utlåningsverksamhet, som nu
finnes anordnad. I sådana fall, då utlåning för visst ändamål under senare
tid väsentligt nedgått eller icke alls förekommit, torde förutsättningar föreligga
för en avveckling av den statliga utlåningsverksamheten. I revisorernas
berättelse hava flera exempel lämnats på sådana fall.
I den mån behovet av statlig utlåningsverksamhet fortfarande består, lära
skäl likväl tala för en undersökning rörande de mest ändamålsenliga formerna
för bedrivande av denna verksamhet. Såsom regel torde man därvid
böra utgå från att statlig utlåningsverksamhet skall finansieras genom investeringsanslag
å kapitalbudgeten till statens utlåningsfonder eller fonden
för låneunderstöd. Skillnaden mellan dessa båda former betingas av huruvida
verksamheten har löpande karaktär i den meningen, att återbetalningar
å de utlämnade lånen lå stå till förfogande för utlämnande av nya lån, i
vilket fall en statlig utlåningsfond bör bildas, eller verksamheten avser endast
ett tillfälligt lån, då medelsanvisning under fonden för låneunderstöd
bör ifrågakomma.
De för närvarande förekommande lånen från s. k. diversemedelsfonder
äro delvis av den art, att ett bestämt syfte skall främjas genom utlämnande
av lån för visst ändamål. Men lill betydande del torde sådan utlåning endast
avse all ge diversemedelsfonden en tillfredsställande förräntning. I förra
fallet torde det vara lämpligt, ali lån i ifrågavarande lånerörelse omvandlas
lill lån från statliga utlåningsfonder eller fonden för låneunderstöd. I fråga
örn den senare formen av utlåningsrörelse torde riksräkenskapsverket få
— 200 —
erinra om ett av statskontoret den 2 juni 1943 avgivet utlåtande rörande
behandlingen av de sistnämnda ämbetsverk underställda räntebärande fonderna
m. m., över vilket utlåtande riksräkenskapsverket den 9 oktober 1943
yttrat sig. Riksräkenskapsverket har därvid angående placeringsföreskrifter
beträffande dylika fonder förordat, att generellt endast en placeringsform
skulle godtagas, nämligen insättning i riksgäldskontoret mot ränta, vilken
placeringsregel borde gälla icke blott för statskontorets diversemedelsfonder
utan generellt för alla diversemedelsfonder, där ej, såsom exempelvis för
vissa donationsfonder, särskilda omständigheter lade hinder i vägen. Med
genomförandet av riksräkenskapsverkets hithörande förslag skulle den här
diskuterade formen av lån från diversemedelsfonder till främjande av olika
ändamål i stort sett försvinna.
I revisorernas berättelse erinras jämväl om att lån förekomma även från
anslag å driftbudgeten. I 1938 års statsverksproposition (För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, punkten 6) underkastades ifrågavarande lån en
undersökning ur synpunkten av att åstadkomma en ändamålsenlig redovisning
å riksstaten och i rikshuvudboken för låneunderstöden. Dessa understöd
kunna med hänsyn till sin natur hänföras till två skilda grupper,
den ena avseende understöd, vilka formellt visserligen utlämnas såsom lån
men reellt hava karaktären av bidrag utan återbetalningsskyldighet, den
andra gruppen understöd som utgå såsom verkliga lån med stadgad återbetalningsskyldighet.
Vad revisorerna anfört torde böra föranleda en förnyad
undersökning av förekommande lånerörelse från anslag å driftbudgeten
med iakttagande av de riktlinjer som i 1938 års statsverksproposition
uppdrogos.
I särskilda fall, varpå revisorernas berättelse ger exempel, hava för statens
utlåningsrörelse speciella kreditinstitut anordnats. Syftet därmed torde
hava varit att åt utlåningsverksamhetens handhavande förläna mera bankmässiga
former.
I sin berättelse hava revisorerna slutligen ifrågasatt, huruvida icke den
kreditgivning, som för närvarande sker genom statliga lånefonder eller andra
motsvarande anordningar, i stället skulle kunna ordnas genom de vanliga
kreditinstituten med statlig medverkan i lämplig form. Förverkligande av
en sådan anordning torde, såsom revisorerna framhållit, i varje fall böra
föregås av en grundlig prövning. Delvis torde dessa spörsmål beröra frågor,
som falla inom området för 1945 års bankkommittés undersökningar. Riksräkenskapsverket
vill vidare erinra, att ämbetsverket i förenämnda utlåtande
angående statskontorets diversemedelsfonder i visst fall, nämligen beträffande
de kommunlån som komme att frigöras vid avveckling av vissa fonder,
föreslagit deras sammanförande till en statlig utlåningsfond att förvaltas
av riksbanken, vilken genom sina avdelningskontor kunde på ett för
ortsintressena bekvämt sätt tillgodose behovet av kontakt mellan de kommunala
förtroendemännen i orterna och långivaren staten. Riksräkenskapsverket
har härmed endast velat framhålla, att även andra möjligheter än
den av revisorerna antydda vägen kunna erbjuda sig för förvaltningsfrågans
lösning.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråchefen
Murray och tillförordnade byråchefen Ehnbom deltagit.
Stockholm den 21 januari 1946.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
GUNNAR W. SJÖGREN.
— 201
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 232, § 39.
Till Konungen.
o Genom remiss har Kungl. Majit anbefallt lantbruksstyrelsen att avgiva utlåtande
med anledning av vad i riksdagens år 1945 församlade revisorers berättelse
anförts angående iakttagelser beträffande statens utlåningsverksamhet
och fondförvaltning m. m. (§ 39).
Med remissaktens återställande får lantbruksstyrelsen till en början lämna
följande förteckning över statliga lånefonder, som närmast tillhöra styrelsens
verksamhetsområde:
1) lånefonden för inköp av ädla avelsston;
2) lånefonden för inköp av avelshingstar av ardennerras;
3) lånefonden för inköp av avelsston av nordsvensk ras;
4) statens kaninavelslånefond;
5) statens fjäderfälånefond;
6) gödselvårdslånefonden;
7) statens kalkbrukslånefond;
8) statens fruktodlingslånefond;
9) frukt- och potatislagerhusfonden;
10) statens mejerilånefond;
11) jordbrukets maskinlånefond;
12) spannmålslagerhusfonden;
13) statens slakterilånefond;
14) statens avdikningslånefond;
15) täckdikningslånefonden;
16) bevattningslånefonden;
17) allmänna nyodlingsfonden;
18) norrländska nyodlingsfonden;
19) fiskerilånefonden;
20) statens fiskredskapslånefond;
21) lånefonden för inköp av gasgeneratorer för fiskebåtar samt
22) hemslöjdslånefonden.
Under fonden för låneunderstöd redovisas därjämte under två rubriker,
nämligen lån för anskaffande av grästorkar m. m. samt lån till främjande av
beredning och avsättning av fisk m. m., viss utlåningsverksamhet, fallande
inom lantbruksstyrelsens förvaltningsområde. Någon utlåning från s. k.
diversemedelsfonder eller från anslag å driftsbudgeten förekommer för närvarande
icke inom lantbruksstyrelsens förvaltningsområde.
Vad angår den av riksdagens revisorer påtalade splittringen på den statliga
låneverksamhetens område får lantbruksstyrelsen erinra därom, att i ett
av hushållningssällskapsutredningen den 8 juli 1942 avgivet betänkande med
förslag angående hushållningssällskapens organisation och verksamhet m. m.
(SOU 1942: 32) framfördes förslag om bland annat sådan reformering av statens
genom sällskapens förmedling bedrivna låneverksamhet, att vissa lånefonder
för driftsekonomiska förbättringsåtgärder på jordbruksområdet därigenom
skulle bliva sammanförda till en fond, samtidigt som bestämmelserna
rörande olika slags lån på området skulle i betydande omfattning förenklas
och enhetliggöras. Enligt utredningens förslag skulle av de i ovannämnda
— 202 —
förteckning upptagna 22 utlåningsfonderna fyra fonder, nämligen gödselvårdslånefonden,
täckdikningslånefonden, allmänna nyodlingsfonden och norrländska
nyodlingsfonden, uppgå i den föreslagna nya fonden. Lån till uppförande
av siloanläggningar för beredande av ensilagefoder — vilket slag av
lån för närvarande upptages under fonden för låneunderstöd under den ovan
angivna rubriken lån för anskaffande av grästorkar m. m. — skulle vidare
enligt utredningens förslag även utgå från omförmälda nya fond.
Vid principbehandling vid 1944 års riksdag av frågan örn hushållningssällskapens
organisation och verksamhet ställdes frågan om att sammanföra
vissa lånefonder för driftsekonomiska förbättringsåtgärder på jordbruksområdet
på framtiden, medan åter vissa justeringar av på området gällande
lånebestämmelser i princip beslötos (proposition nr 172; jordbruksutskottets
utlåtande nr 60; riksdagens skrivelse nr 398). Uå frågan om genomförande
av 1944 års riksdags principbeslut rörande hushållningssällskapens organisation
och verksamhet fortfarande hålles svävande, är jämväl frågan om en
reformering av hushållningssällskapens nu berörda låneförmedling och ifrågavarande
fonders sammanslagning alltjämt olöst. Framhållas må vidare, att
lantbruksstyrelsen den 28 juni 1945 på Kungl. Maj:ts uppdrag avgav utredning
med förslag angående genomförande av den vid 1944 års riksdag behandlade
omorganisationen av hushållningssällskapen och deras verksamhet,
varvid styrelsen bland annat föreslog, att genomförandet av nyssberörda justeringar
av lånebestämmelserna skulle uppskjutas, intill dess bland annat
förslaget om att sammanföra lånefonderna på området jämväl genomfördes.
I likhet med riksdagens revisorer håller lantbruksstyrelsen före, att en allmän
översyn av de statliga utlåningsfonderna är påkallad i syfte att^ åstadkomma
större enhetlighet och önskvärd rationalisering i fråga örn lånevillkoren.
Härvid torde det också i stor utsträckning ställa sig naturligt att åtminstone
gruppvis sammanslå fonder med i stort sett enahanda eller liknande
ändamål. Å andra sidan är det tydligt, att en del fonder med hänsyn till
lånevillkor m. m. och sitt speciella ändamål hava en sadan särskild karaktär
att en sammanslagning nied andra fonder icke gärna är tänkbar. Som exempel
härpå vill lantbruksstyrelsen nämnda här ovan omförmälda statens avdikningslånefond,
fiskerilånefonden och statens fiskredskapslånefond. En
eventuell utredning i ämnet synes därför även böra omfatta frågan örn möjligheten
att sammanföra olika fonder.
I detta sammanhang vill lantbruksstyrelsen erinra örn att styrelsen i särskilda
utlåtanden den 4 januari 1946 angående ifrågasatt avveckling av bland
annat lånefonden för inköp av gasgeneratorer till fiskebåtar och den 14 januari
1946 angående revisorernas iakttagelser beträffande statens kaninavelslån
ef onder m. fl. fonder anmält sig icke hava något alt invända mot nämnda
fonders indragning. Vidare har lantbruksstyrelsen i utlåtande den 14 januari
1946 angående revisorernas iakttagelser beträffande allmänna och norrländska
nyodlingsfonderna förklarat sig under vissa förutsättningar icke hava något
att erinra mot dessa fonders indragning.
Mot det förslag, som framkommit i revisorernas berättelse, nämligen att
den kreditgivning, som för närvarande sker genom statliga lånefonder, i stället
skulle kunna ordnas genom de vanliga kreditinstituten med statlig medverkan,
och vilket förslag bland annat innebär, att staten skulle lämna borgen
för utlämnade lån, ställer sig lantbruksstyrelsen mycket betänksam. Såvitt
lantbruksstyrelsen kan finna, torde möjligheterna att under denna form
kunna på tillfredsställande sätt ordna den statliga stödverksamhet, som nu
tillgodoses genom statens utlåningsfonder, vara synnerligen små.
— 203 —
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Sylvan,
byråcheferna Bjurstedt, Granström och Gustafsson, t. f. byråchefen M.
Hägglund samt byrådirektören Hessle.
Stockholm den 16 januari 1946.
Underdånigst
H. SYLVAN.
ELIS BJURSTEDT.
Kommerskollegii
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 232, § 39.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1945 har kommerskollegium anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer uti § 39 av sin berättelse
anfört angående iakttagelser beträffande statens utlåningsverksamhet
och fondförvaltning m. m.
Kollegium anser sig kunna biträda den av revisorerna uttalade uppfattningen
att en undersökning bör komma till stånd rörande möjligheterna till
samordning och rationalisering av den statliga kreditgivningen från statliga
fonder. Med hänsyn härtill finner kollegium det även lämpligt att en allmän
översyn kommer till stånd i fråga örn dessa spörsmål; kollegium tillstyrker
sålunda revisorernas förslag härutinnan.
Kollegium vill emellertid i det sammanhanget framhålla, att utredning angående
statens låneverksamhet på industriens och hantverkets område för
närvarande i viss utsträckning pågår inom 1945 års bankkommitté samt inom
den s. k. småföretagsutredningen, och hänvisar därvid till innehållet i sitt
denna dag till Kungl. Maj :t (handelsdepartementet) avgivna, här i avskrift bilagda
utlåtande1 i anledning av vad riksdagens revisorer uti § 37 av sin berättelse
beträffande nu ifrågavarande låneverksamhet anfört.
I ärendets avgörande hava jämte undertecknade deltagit kommerseråden
Carlborg och Böös samt tj.f. kommerserådet förste byråingenjören Johansson.
Stockholm den 18 januari 1946.
Underdånigst
ARVID RICHERT.
KNUT A. WICKMAN.
S. Hofman-Bang.
Tryckt som utlåtande över revisorernas uttalande under § 37.